Riksdagens Skrifvelse 1V:o 104.
1
N:o 104.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1898.
— — — — Andra Kammaren — 12 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition n:o 28 med förslag till lag angående ändring
i vissa delar af giftermålsbalken, till lag angående ändrad
lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken, till lag angående ändrad
lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken, till lag angående ändrad
lydelse af 70 § utsökningslagen, till lag angående ändrad
lydelse af 5 § konkurslagen, till lag om boskilnad, till
lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undan-skiftande af egendom i död makes bo den 18 september
1862, till lag om bodelning vid äktenskapsskilnad,
så ock om frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet,
samt till lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i''förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875.
(Särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1 och memorial n:o 3.)
Till Konungen.
Genom proposition den 22 sistlidne januari har Eders Kongl. Maj:t
föreslagit Riksdagen att antaga propositionen bifogade förslag till
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Häft. (N:o 104).
1
2
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
l:o) lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken;
2:o) lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken;
3:o) lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken;
4:o) lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;
5:o) lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen;
6:o) lag om boskilnad;
7:o) lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas
skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af egendom
i död makes bo den 18 september 1862;
8:o) lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild
hustrus ansvarighet för gäld i boet; och
9:o) lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.
De framlagda förslagen hafva i hufvudsak tillvunnit sig Riksdagens
bifall. Rörande en bland de vigtigare frågor, hvilka af förslagen beröras,
har Riksdagen emellertid ej kunnat dela den uppfattning, som ligger till
grund för förslagen, utan funnit desamma vara i behof af omarbetning.
Riksdagen syftar härvid på frågan om betalningen af gäld, som hustrun
oberoende af mannen under äktenskapet åtagit sig. Riksdagen gillar den
af chefen för justitiedepartementet uttalade uppfattning, att, sedan hustrun
genom förordningen den 11 december 1874 förklarats berättigad att i visst
fall råda öfver egendom, det näppeligen kan ifrågakomma att helt och
hållet frånkänna henne befogenhet att sjelfständigt ikläda sig rättsligen
bindande förpligtelser. Men om alltså den någon gång framträdande uppfattningen,
att hustruns utfästelser borde sakna all rättslig verkan, icke
synes kunna godkännas, är det å andra sidan af påtaglig vigt, att verkningarna
af de förpligtelser, hustrun åtagit sig, icke sträckas längre, än
behofvet kräfver; och i detta hänseende anser Riksdagen Eders Kongl.
Maj:ts förslag ej vara fullt tillfredsställande. Enligt detta förslag skulle
för gäld af ifrågavarande slag hustrun svara icke allenast med all sin enskilda
egendom, ehvad den förvaltades af henne sjelf eller mannen, utan
ock med sin giftorätt i samfälda boet. Visserligen skulle, så länge egendomsgemenskapen
och målsmanskapet egde bestånd, borgenärens rätt vara
underkastad den begränsning, att förbindelsen ej kunde utkräfvas ur egendom,
som af mannen förvaltades, eller föranleda konkurs, men så snart
boet af en eller annan anledning blifvit upplöst, och mannens förvaltningsrätt
sålunda upphört, skulle hustrun för gälden svara såväl med all egendom,
hon då egde omhändertaga, som med de tillgångar, hvilka framdeles
kunde henne tillfalla. En så vidsträckt skuldsättningsförmåga torde ej
kunna anses påkallad af den förvaltningsrätt, hustrun tillkommer. Tvärtom
3
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
synes det följdriktigt, att hustrun för den gäld, hon ensam ådrager sig,
endast kan förpligta den förmögenhet, hvaröfver hon under egendomsgemenskapen
eger råda; och något praktiskt behof af en vidsträcktare befogenhet
lärer ej heller föreligga. För öfrigt må erinras, att om, såsom
förslaget afser, hustruns förbindelser kunna vid konkurs göras gällande i
hennes andel i boets samfälda, af mannen förvaltade tillgångar, ett dylikt
förhållande kan komma att utöfva inflytande på mannens kredit och alltså
störande ingripa i den honom tillerkända förvaltningsrätt. Af dessa nu
i korthet antydda skäl har Riksdagen funnit det vara af nöden, att ifrågavarande
förbindelser varda till sin verkan ytterligare begränsade; och bär
Riksdagen trott en naturlig och lämplig begränsning kunna vinnas sålunda,
att borgenärens rätt i allmänhet omfattar egendom, hvaröfver hustrun råder
eller under egendomsgemenskapen kan komma att råda, men icke de tillgångar,
hon först derefter får under sin förvaltning. T öfverensstämmelse
med denna uppfattning hafva de delar af förslagen, hvilka på ett eller
annat sätt ega samband med nu föreliggande fråga, blifvit omarbetade;
och torde en redogörelse här böra lemnas för de förändringar, som af
sådan anledning ansetts böra i förslagen vidtagas.
Hvad då först angår de till 11 kap. giftermålsbalken hörande stadgande^
har Riksdagen funnit den i senare stycket af 3 § upptagna föreskrift,
enligt hvilken hustruns giftorätt och enskilda egendom svara för
all annan af henne under äktenskapet gjord gäld än den i 2 § omförmälda,
böra bibehållas så väl i afseende å böter och skadestånd för brottslig
gerning som ock i fråga om gäld, hvilken hustrun för egen räkning men
med mannens samtycke ingår, hvaremot beträffande all öfrig gäld, som
hustrun oberoende af mannen under äktenskapet gjort, synts böra tillämpas
den nyss antydda regeln, att hustrun svarar endast med egendom, hvaröfver
hon under egendomsgemenskapen eger råda. De af Riksdagen sålunda
antagna stadganden hafva för vinnande af nödig reda och öfverskådlighet
ansetts böra skiljas från den i första stycket af 3 § gifna regeln
om mannens under äktenskapet gjorda gäld och upptagas i två nya paragrafer
med numren 4 och 5, hvilket åter medfört ändring i numreringen
af kapitlets följande paragrafer.
Vidare har i 5 § (7 § enligt den af Riksdagen antagna numrering)
måst vidtagas en jemkning, som hufvudsakligen angår uttryckssättet, hvarjemte
i ti f (8 § enligt den nya numreringen) intagits en löreskriit om
huru vederlag skall utgå i det fall, att gäld, som afses i den af Riksdagen
antagna 5 §, guldits af annan egendom än den, som derför svarat. Såsom
redan antydts, höra enligt Riksdagens tanke de förbindelser, som hustrun
under egendomsgemenskapen sjelfständigt åtagit sig, efter boskilnad eller
4
Riksdagms Skrifvelse N:o 104.
äktenskapets upplösning genom äktenskapsskilnad eller ena makens död
kunna göras gällande i den egendom, hvaröfver hustrun egde råda vid
tiden för egendomsgemenskapens upphörande, men ej i andra tillgångar.
För genomförande af denna grundsats hafva åtskilliga ändringar inåst
vidtagas i 16, 18 och 19 §§ af den föreslagna lagen om boskilnad, i 17,
20 och 26 §§ urarfvaförordningen samt i den föreslagna lagen om bodelning
vid äktenskapsskilnad m. m. Slutligen hafva af nu omförmälda
förändringar föranledts vissa formella eller eljest mindre betydande jemkningar
i den föreslagna lydelsen af 9 kap. 1 § giftermålsbalken, 5 § konkurslagen,
70 § utsökningslagen samt 2, 27, 29 och 30 §§ i lagen om boskilnad.
I öfrigt har Riksdagen vid granskning af förslagens detaljbestämmelser
funnit vissa ändringar i särskilda delar af förslagen böra ega ram. Några
af dessa äro af uteslutande språklig eller eljest redaktionel art och torde
ej tarfva närmare redogörelse. För de sakliga ändringar, som vidtagits,
far Riksdagen härmed angifva skälen.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar af giftermålsbalken.
9 kap.
2 §.
Enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag eger mannen, oberoende af hustruns
samtycke, att för den tid hans målsmanskap fortfar upplåta nyttjanderätt
till hustruns enskilda, af honom förvaltade fastighet. Då, enligt de i vår
lagstiftning antagna grundsatser, under nyttjanderätt hänföres äfven afverkningsrätt
till skog, följer häraf, att mannen skulle ega så godt som
obegränsad möjlighet att förfoga öfver skog, som till fastigheten hörer.
Enär emellertid, såsom uti en inom Riksdagen väckt motion framhållits,
en fastighets värde i många tall till väsentlig del består i den derå växande
skog, synas de skäl, hvilka tala för ett stadgande om förbud för mannen
att utan hustruns bifall afhända henne eller pantsätta fastigheten, jemväl
kunna åberopas till stöd för en liknande inskränkning i mannens befogenhet
att, annorledes än för fastighetens eget behof, disponera öfver
skogen. I betraktande häraf har Riksdagen ansett förevarande paragraf
böra undergå sådan ändring, att möjlighet betages mannen att utan inhemtande
af hustruns samtycke förfoga öfver skogen annorledes än för
5
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
egendomens behof; och har Riksdagen förty dels till paragrafens första
punkt fogat ett tillägg, hvarigenom hustruns skriftliga i två vittnens närvaro
gifna samtycke gjorts till vilkor för giltigheten af en utaf mannen
vidtagen upplåtelse af skogsafverkningsrätt, dels i ett särskilt stycke, näst
efter bestämmelserna i första stycket, upptagit förbud för mannen att utan
hustruns medgifvande sjelf afverka skog annorledes än till husbehof.
Då det i andra punkten af förevarande paragraf upptagna stadgande,
sådant det i Eders Kongl. Maj:ts förslag lyder, skulle kunna gifva anledning
till den missuppfattning, att åtgärder, som mannen i strid med paragrafens
föregående bestämmelser vidtagit, blefve ogilla först då klander
väcktes, hafva till förebyggande af en dylik tolkning ordalagen i denna
punkt något jemkats.
I de fall, då enligt första punkten hustruns samtycke utgör vilkor för
giltigheten af en mannens åtgärd, skall enligt samma punkt samtycket
lemnas skriftligen och i vittnens närvaro. Ett skäl till denna föreskrift
torde ligga deri, att man velat aflägsna möjligheten af en obehörig inverkan
från mannens sida. Detta skäl, hvars betydelse ej kan underkännas,
synes emellertid böra föranleda en liknande bestämmelse äfven i fråga om
hustruns samtycke till en af mannen vidtagen upplåtelse af annan nyttjanderätt
än skogsafverkningsrätt. Genom eu sådan bestämmelse vinnes jemväl
den förenkling, att något särskilt vilkor ej, såsom i Eders Kongl. Maj:ts
förslag, behöfver stadgas för nyttj anderättens intecknande, utan inteckning
får meddelas i hvarje fall, då den upplåtna rättigheten är mot hustrun
gällande. I enlighet med nu angifna uppfattning hafva de i tredje punkten
af förevarande paragraf intagna bestämmelserna angående upplåtelse af
nyttjanderätt och inteckning för sådan upplåtelse ändrats derhän, att såsom
vilkor för upplåtelsens intecknande och dess giltighet utöfver tiden för
målsmanskapets fortvara stadgas, att hustrun i två gode mäns närvaro
skriftligen samtyckt till upplåtelsen.
I afseende å det i paragrafens sista stycke upptagna stadgande angående
domstols medgifvande till fastighets afyttrande eller intecknande i
der afsedda fall har Riksdagen ansett det icke skäligen kunna fordras, att
yttrande i ämnet skulle inhemtas från andra fränder till mannen än dem,
som i riket vistades; och har Riksdagen i följd häraf vidtagit någon jemkning
af slutmeningen i förevarande stycke. Inom Riksdagen har jemväl
uppstått fråga, huruvida det af Eders Kongl. Maj:t föreslagna stadgandet
med erforderlig tydlighet angåfve, hvilken domstol det tillkomma att
lemna medgifvande, som här afses. Riksdagen har emellertid, med hänsyn
bland annat till aflattningen af gällande bestämmelser rörande försäljning
eller pantsättning af omyndigs fastighet, funnit tvekan ej skäligen kunna
6
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
råda derom, att fråga om dylikt medgifvande skall behandlas vid makarnes
personliga forum; och har det alltså ansetts obehöfligt att i sådant syfte
förtydliga förslaget.
11 kap.
1 §•
Den affattning, som i Eders Kong! Maj:ts förslag gifvits åt de i
paragrafens andra stycke upptagna stadganden, synes Riksdagen lida af
den oegentlighet, att enligt ordalydelsen borgenärens betalningsrätt skulle
i visst fall omfatta allenast samfälda boet men icke gäldenärens enskilda
egendom. Riksdagen har derför antagit en affattning, som tydligt utmärker,
att den i första stycket intagna föreskrift om gäldenärens ansvarighet
med enskild egendom och giftorätt i hvarje fall eger tillämpning,
samt att bestämmelserna i andra stycket alltså endast afse att under vissa
omständigheter vidga borgenärens rätt till att omfatta äfven andra makens
giftorättsandel i samfälda boet.
öfriga ändringar äro af rent formel beskaffenhet.
2 §•
För gäld, som i denna paragraf afses, skall enligt Eders Kongl. Maj:ts
förslag betalning utgå i främsta rummet af samfälda boet och först der detta
ej förslår af makarnes enskilda egendom. Att egendom, som tillhör hustrun
enskildt, ej förr än i andra hand kan af borgenär tagas i anspråk för gäldens
betalande, står i nödvändigt sammanhang med den från gällande lag upptagna
grundsatsen, att hennes skyldighet att med sådan egendom ansvara för
gälden är begränsad till en viss del af det belopp, som ej kan utgå ur
samfälda boet. Såvidt rörer mannens enskilda egendom finnes deremot
intet skäl att emot borgenären tillämpa den i förevarande paragraf angifna
betalningsordning. Något dylikt torde ej heller vara med förslaget åsyftadt,
utan torde innebörden af ifrågavarande stadgande, i hvad detsamma gäller
mannens enskilda egendom, ligga allenast deri, att makarne emellan afgöres,
att nyss berörda egendom först i andra rummet bör användas till betalning
af gälden. Då emellertid detta förhållande med erforderlig tydlighet
synes framgå af de föreslagna föreskrifterna om vederlag vid bodelning,
samt paragrafen i sin af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lydelse lätt skulle
kunna gifva anledning till den uppfattning, att densamma vore i allo
7
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
tillämplig äfven emot borgenär, som söker utmätning — eu tolkning, som
ingalunda med nödvändighet uteslutes af föreskrifterna i 5 § (7 § enligt
den af Riksdagen antagna numrering) — har Riksdagen ansett hvad i
paragrafen stadgas om den ordning, hvari det ena eller andra slaget af
egendom skall gå i betalning, böra uteslutas, utom för så vidt angår
hustruns enskilda egendom; och har Riksdagen i enlighet med denna uppfattning
antagit en förändrad affattning af paragrafen.
Enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag, som härutinnan öfver en stämmer med
gällande lag, skall, då samfäld egendom ej förslår till betalning af samfäld
gäld, hustrun med enskild egendom svara för så stor del af bristen,
som på henne belöper i förhållande till hennes andel i boet. Derest i
något fall hustruns giftorättsandel utgör mindre än hälften, kommer alltså
hennes ansvarighet att i förhållande dertill minskas. Då emedlertid enligt
Riksdagens åsigt borgenärens betalningsrätt icke lämpligen kan göras beroende
af makarnes inbördes förmögenhetsförhållanden, angående hvilka
han i förevarande fall ej har anledning att förskaffa sig kännedom, har
Riksdagen i förslaget vidtagit den ändring, att hustruns enskilda egendom
i hvarje fall svarar för bristens halfva belopp. Att i förhållandet makarne
emellan den för närvarande gällande regeln kommer att ega bestånd, framgår
af senare stycket af 8 § (10 § enligt den af Riksdagen antagna
numrering).
ii1* <. . ■ . i. .i • ,t, : ..!< . • •
3 §•
Af skäl, som framgå af hvad här ofvan vid 2 § anförts, har Riksdagen
uteslutit det i första stycket förekommande stadgande, att betalning för
gäld, som der afses, skall utgå af mannens enskilda egendom endast der
samfälda boet ej förslår till gäldens betalande.
Enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag skall hustruns giftorätt gå i betalning
för afl den gäld mannen under äktenskapet åsamkar sig, med undantag blott
för de fall, då gälden utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning
eller grundar sig på borgen. Härutinnan innebär förslaget en atvikelse
från gällande lag. Enligt nuvarande lydelse af 4 § i 11 kap.
giftermålsbalken må nemligen hustruns giftorätt fredas i hvarje fall, da gälden
tillkommit af mannens särskilda vållande och förgörelse, samt hustrun
icke haft någon nytta eller del deri. Det sålunda gifna stadgandet synes
ega företräde framför det åt Eders Kongl. Maj:t föreslagna. 1 fråga om
gäld, som uppkommer genom borgen, må jemväl framhållas, att densamma
ingalunda under alla förhållanden är af den beskaffenhet att
hustruns giftorätt skäligen bör frikallas från ansvarighet. Mången gång
8
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
står en borgensförbindelse i det samband med mannens verksamhet för familjens
uppehälle, att med allt skäl hela samfälda boet bör för gälden svara.
I betraktande af det sålunda anförda har Riksdagen ansett undantaget
från regeln om hela samfälda boets ansvarighet böra erhålla en affattning,
som öfverensstämmer med förenämnda, för närvarande gällande stadgande.
De skäl, som föranledt Riksdagen att, i stället för stadgandet i senare
stycket af förevarande paragraf, föreslå de bestämmelser, Indika af Riksdagen
upptagits under paragrafnumren 4 och 5, äro i annat sammanhang angifna.
6 §•
(8 § enligt den af Riksdagen antagna numrering.)
Derest samfälda tillgångar användts till förbättring af endera makens
enskilda egendom, skall enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag vederlag beräknas,
icke såsom i andra liknande fall efter beloppet af de medel, som utgått
ur samfälda boet, utan efter värdet å den vunna förbättringen. 1 denna
del har Riksdagen ej kunnat ansluta sig till förslaget. Det synes ligga i
sakens natur, att den make, som för sin enskilda fördel inlåtit sig på ett
företag, skall, oberoende af företagets resultat, ensam vidkännas kostnaderna
å detsamma; och praktiskt sedt lärer det ej kunna anses lämpligt,
att om företaget, befinnes illa planlagdt eller vårdslöst utfördt, så att det
medför förlust i stället för vinst, den make, för hvars enskilda vinning
företaget satts i gång, sättes i tillfälle att, genom utgifternas betäckande
med samfälda tillgångar, på andra maken öfverflytta en del af förlusten.
För öfrigt torde böra erinras, att den uppskattning af den enskilda egendomens
förbättring, som enligt förslaget skulle ifrågakomma, kan vara
förenad med stora svårigheter, då tillförlitlig utredning endast undantagsvis
lärer kunna åstadkommas rörande det skick, hvari egendomen före kostnadernas
nedläggande befunnit sig; och i händelse ett påbörjadt företag
icke före boets delning hunnit fullbordas, lärer det i de flesta fall vara
nästan omöjligt att till visst belopp uppskatta värdet af den förbättring,
företaget i sitt ofullbordade skick beredt åt den enskilda egendomen. Slutligen
torde det få anses mindre följdrigtigt att, såsom Eders Kongl. Maj:ts
förslag innebär, vederlaget i förevarande fall skulle beräknas efter värdet
å förbättringen, men i det fullt analoga fallet, att makes enskilda tillgångar
användts till förbättring af andra makens egendom, utgå efter beloppet
af de gjorda utgifterna.
På grund häraf har Riksdagen uteslutit paragrafens senare stycke och
i stället bland de fall, då vederlag skall utgå enligt de i förra stycket
9
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
stadgade grunder, upptagit det, att samfäld egendom blifvit å ena makens
enskilda egendom använd till sådan förbättring, som ej är att räkna till
dess underhåll eller skötsel.
9 §.
(11 § enligt den af Riksdagen antagna numrering.)
Att, såsom Eders Kongl. Maj:ts förslag innebär, låta vederlagsrätten
omfatta äfven egendom, som tillfaller den vederlagspligtige maken under
den tid, som efter äktenskapets upplösning eller boskilnadsansöknings anhängiggörande
kan förflyta innan skifte eger rum, torde så till vida vara
mindre lämpligt, som tiden för skiftet till en viss grad kan vara beroende
af den ene eller andra maken eller af rent tillfälliga förhållanden. Riksdagen
har alltså vidtagit den ytterligare begränsning af rätten till vederlag,
att för vederlagsfordran annan egendom ej må tagas i anspråk än
den, som hörde till boet, då boskilnad söktes eller äktenskapet upplöstes.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken.
Hvad Eders Kongl. Maj:ts förslag innehåller derom, att lagens föreskrifter
rörande förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet skola
ega tillämpning å god man, som här afses, lärer ej kunna så förstås, som
skulle hustrun i gode mannens konkurs ega samma förmånsrätt som tillkommer
omyndig för fordran hos förmyndare. Då det emellertid synes
vara af behofvet påkalladt samt med rättvisa och billighet förenligt, att
dylik förmånsrätt beredes hustrun, har Riksdagen till förevarande paragraf
fogat ett tillägg i sådant syfte. Riksdagen anser sig likväl böra omnämna,
att någon tvekan försports, huruvida den sålunda ifrågasatta förmånsrätten
borde inträda jemväl då uppdraget att vara god man anförtrotts åt mannen.
Det har nemligen framhållits, att sådant till äfventyra kunde gifva anledning
till det missbruk, att makarne i samråd utverkade förordnande för mannen
i ändamål, att han på grundvalen af hustruns tillgångar skulle utan risk
kunna inlåta sig i affärsspekulationer. Då Riksdagen emellertid trott det
kunna med fog förväntas, att domstolarne vid tillämpningen af den föreslagna
föreskriften skola tillse, att mannen ej varder till god man förordnad
i andra fall än då hans solvens står utom tvifvel och missbruk af
nyss antydda art ej kan misstänkas, har Riksdagen ansett tillräckligt skäl
ej föreligga att stadga något undantag från regeln om hustruns förmånsrätt.
Uih. till Riked. Prut. 1808. IV Sami. 1 Afd. 1 Band. ‘23 lliift.
2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 1 kap. 8 §
handelsbalken.
Det i 1 kap. 8 § handelsbalken gifna stadgande att köp ej må slutas
med hustru, barn eller tjenstehjon, med mindre de hafva lof att sälja,
torde ej innebära något förbud att med dylika personer inlåta sig i aftal
rörande egendom, hvaröfver de enligt lag ega förfoga. Vid sådant förhållande
lärer ifrågavarande stadgande ej kunna anses oförenligt med de
genom 1874 års förordning införda grundsatser om hustruns rätt att förvalta
egendom. Giltigt skäl att i fråga om hustru upphäfva berörda förbud
synes ej heller i öfrigt föreligga. En dylik åtgärd kunde föranleda,
att den, som af hustru tillhandla!’ sig egendom, till hvars försäljande hon
ej varit berättigad, skulle, så framt han ej kunde visas hafva saknat god
tro, ega att behålla egendomen till dess lösen för densamma gåfves. Något
dylikt kan Riksdagen ej anse lämpligt, utan finner Riksdagen, med hänsyn
till det begränsade omfånget af hustruns förvaltningsrätt, det vara i sin
ordning, att den, som utan att förvissa sig om hustruns befogenhet att
sälja med henne sluter köp, är underkastad risken af att utan ersättning
nödgas afstå det köpta.
Riksdagen har alltså funnit sig ej kunna godkänna förevarande lagförslag.
Förslaget till lag om boskilnad.
3 §.
Enligt Eders Kong]. Maj:ts förslag eger hustrun vinna boskilnad, då
hennes enskilda egendom eller samfäld egendom, soin står under hennes
förvaltning, blifvit för mannens gäld belagd med qvarstad eller skingringsförbud.
Skälet härtill torde ligga deri, att man ansett ett dylikt förhållande
häntyda på sådan insolvens eller vanvård af boets angelägenheter, som
eljest berättigar till boskilnads erhållande. Med hänsyn till gällande bestämmelser
rörande vilkoren för beviljande af de rättsliga åtgärder, om
hvilka här är fråga, lärer emellertid nämnda slutsats ej kunna erkännas
såsom berättigad; och har Riksdagen för ty ansett ifrågavarande omständigheter
ej böra såsom boskilnadsanledning upptagas.
Jemväl i ett annat hänseende har Riksdagen trott förslaget böra något
jemkas. Den omständigheten, att mannen, på sätt i paragrafens näst sista
stycke förutsattes, brutit sammanlefnaden och för längre tid öfvergifvit
hustrun, torde nemligen höra utgöra anledning till boskilnad, oberoende
deraf, huruvida mannen rest bort utan veterligt ärende.
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
7 §•
I händelse make, mot hvilken påstående om boskilnad väckes, särskilda
gånger blifvit i sitt hemvist sökt med kallelse till inställelse vid rätten,
och maken sjelf eller ombud dervid ej kunnat träffas eller upplysning
vinnas om makens vistelseort, skall enligt Eders Kong! Maj:ts förslag
boskilnadsmålets handläggning utan vidare fortsättas, oberoende af makens
frånvaro. Att ett mål sålunda skulle kunna af domstol behandlas och
pröfvas utan att kallelse till svaromål blifvit i någon form svaranden
kungjord, lärer emellertid näppeligen vara öfverensstämmande med vår
rättegångsordnings grundsatser; och i förevarande fall, der en så vigtig
fråga är å bane som den angående den äktenskapliga egendomsgemenskapens
upphäfvande, synes det särskilt angeläget, att en part icke till
följd af sin möjligen endast tillfälliga frånvaro från hemvistet går miste
om rätten att öfver motpartens påstående afgifva yttrande. På grund
häraf har Riksdagen i paragrafen tillagt en bestämmelse, enligt hvilken det
under här förutsatta omständigheter åligger rätten att uppskjuta boskilnadsmålets
vidare behandling och medelst kungörelse i tidningarna kalla den
frånvarande maken till inställelse.
9 §.
På fullständigheten och tillförlitligheten af den i anledning af boskilnadsansökningen
upprättade bouppteckningen är af betydelse icke allenast
för makarne sjelfva utan äfven för deras tordringsegare, har Riksdagen
ansett rättighet att påyrka bouppteckningens beedigande böra medgifvas
jemväl borgenär, hvilkens fordran tillkommit före boskilnadsansökningen.
14 §.
Den föreskrift, Eders Kong! Maj:ts förslag innehåller om rätt för hustru
att tillträda egendom, som enligt denna paragraf blifvit för hennes räkning
afskild från boet, synes Riksdagen ej vara af något praktiskt behof påkallad
och har desto hellre ansetts böra utgå, som motsvarande förmån ej
blifvit mannen medgifven.
17 §.
Hvad Eders Kongl. Maj:ts förslag innehåller derom, att hustrun vid
konkurs eger att såsom fordran bevaka värdet af lösegendom, som tillhört
12
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
henne enskildt och utan hennes bifall förvandlats, skulle kunna gifva anledning
till den uppfattning, att hustrun ej under några förhållanden kunde
göra gällande enskild rätt till egendom, som genom utbyte eller omsättning
kommit i stället för hvad henne enskildt tillhört, en uppfattning, som
framför allt i sådana fall, der hustruns enskilda tillgångar utgöras af
penningar eller värdepapper, skulle leda till föga rimliga resultat och ej
kan antagas ligga till grund för förslaget. Till förebyggande af det sålunda
antydda missförstånd har Riksdagen för sin del antagit en i viss mån
förändrad affattning af förevarande paragraf.
Den vidtagna förändringen har äfven ett annat syfte. Enligt Eders
Kongl. Maj:ts förslag medför jemväl det förhållande, att hustruns lösegendom
blifvit utan hennes bifall pantsatt, rätt för henne att i konkurs bevaka
egendomens värde. För den händelse, att egendomen i värde öfverstiger
det belopp, för hvilket den är satt i pant, torde berörda stadgande vara
mindre rigtigt. Då nemligen hustrun i hvarje fall eger rättighet att återbekomma
egendomen mot utgifvande af sistnämnda belopp, synes den skada,
som genom pantsättningen tillskyndats henne, aldrig kunna skattas högre
än till samma belopp; och dertill bör alltså under här antagna förutsättning
hennes betalningsrätt i konkursen begränsas. På en dylik begränsning har
Riksdagen velat häntyda genom att utbyta uttrycket »värdet af den förvandlade
eller pantsatta egendomen» mot »värdet af hvad sålunda förskingrats
».
18 §.
Borgenärers rätt att påfordra återgång af skifte har i Eders Kongl.
Maj:ts förslag gjorts beroende deraf, att borgernärerna af skiftet haft märklig
skada. Denna begränsning af klanderrätten har Riksdagen trott sakna
giltig grund och kunna i tillämpningen föranleda ojemnhet och andra
olägenheter; och har Riksdagen för ty vidtagit den förändring i paragrafen,
att klanderrätt skall inträda i hvarje fall, då skiftet, i mer eller mindre
mån, ländt borgenärerna till förfång.
Öfriga förändringar i denna paragraf torde ej tarfva närmare omnämnande.
19 §.
På sätt i annat sammanhang är angifvet har Riksdagen ansett hustruns
ansvarighet för gäld, som hon oberoende af mannen åtagit sig, böra efter
boskilnad begränsas till den egendom, hvaröfver hustrun vid tiden för
13
Riksdagens Skrifvelse N:0 104.
boskilnadsansökningen egde råda. I afseende å öfrig under äktenskapet
tillkommen gäld bär Riksdagen funnit anledning ej föreligga att frångå
den i gällande boskilnadsförordning antagna grundsatsen, att egendom,
som hustrun efter boskilnadsansökningen förvärfvar, ej får tagas i anspråk
i andra fall, än då gälden tillkommit i och för handel eller annan rörelse,
som hustrun med mannens bifall idkat, eller utgöres af böter eller skadestånd
för brottslig gerning.
20 §.
För att antyda, att här gifna stadganden ega tillämpning, ända till
dess laga kraft egande dom föreligger i boskilnadsinålet, har Riksdagen
vidtagit någon jemkning i förevarande paragraf.
Tänkbart är, att före boskilnadsansökningens pröfning egendom tillfaller
hustrun under sådana förhållanden, att hon enligt giftermålsbalkens
bestämmelser eget'' att sjelf förvalta densamma. Att i dylikt fall hustrun,
oberoende af tillstånd från rättens sida, eget’ omhändertaga egendomen,
torde, utan att uttryckligt förbehåll derom behöfver här intagas, vara
uppenbart.
24 §.
Den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna affattningen skulle möjligen
kunna gifva anledning till det missförstånd, att skyldighet för makar att
med enskild egendom bidraga till familjens uppehälle ej inträdde förr än
vid boskilnad. Till undvikande häraf har Riksdagen vidtagit en jemkning
i redaktionen.
27 §.
1 syfte att tydligare än i Eders Kongl. Maj:ts förslag skett utmärka,
att bestämmelserna om undansättande ega tillämpning, ända till dess
skifte egt rum, har Riksdagen fogat ett tillägg till paragrafens sista punkt,
öfriga ändringar stå i sammanhang med de af Riksdagen antagna bestämmelserna
rörande betalningen af hustruns gäld.
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
Förslaget till lag angående ändring i förordningen huru gäld vid
dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående
undanskiftande af egendom i död makes bo
den 18 september 1862.
I detta förslag har Riksdagen vidtagit allenast sådana ändringar, som
erfordras för att genomföra de af Riksdagen antagna, i det föregående
närmare omnämnda grundsatserna rörande betalningen af den gäld, som
hustrun oberoende af mannen åtagit sig, äfvensom hennes skyldighet att
efter äktenskapets upplösning svara för viss gäld.
Förslaget till lag om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om
frånskild hustrus ansvarighet för gäld i boet.
1 §•
Huru vid äktenskapsskilnad skall förfaras med förvaltningen af boet,
intill dess detsamma genom skifte upplöses, är i Eders Kongl. Maj:ts
förslag sa till vida afgjordt, som förslaget i fråga om samfäld egendoms
förvaltning hänvisar till motsvarande föreskrifter i boskilnadslagen.
Beträffande förvaltningen åt makarnes enskilda egendom saknar förslaget
deremot bestämmelser, något som torde bero deraf, att det ansetts falla
af sig sjelft, att hvardera maken eger, utan afbidan på skiftet, omhänderhafva
sin enskilda egendom. Enligt Riksdagens tanke tarfvas emellertid
uttryckliga bestämmelser i detta ämne, och finner Riksdagen en hänvisning
till boskilnadslagen äfven här kunna lämpligen ega rum. En dylik lösning
af frågan innebär, att hustrun omedelbart efter äktenskapets upplösning
eger att, efter ansökan hos rätten, utbekomma sin enskilda, af mannen
förvaltade egendom, men att, om sådan ansökan ej göres, egendomen intill
skiftet förblifver under mannens förvaltning, hvaraf åter torde följa, att
hustrun i händelse af mannens konkurs kan komma att söka undanskiftande
icke allenast, såsom i Eders Kongl. Maj:ts förslag förutsättes, af
giftorätt, utan äfven af enskild egendom. I öfverensstämmelse med nu
angifva uppfattning har Riksdagen i paragrafens första stycke vidtagit
åtskilliga jemkningar.
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
I (ifrigt bär Riksdagen ej ifrågasatt andra ändringar i denna paragraf
än sådana, som stå i sammanhang med den förändrade aftattningen
af giftermålsbalk ens och boskilnad slagens bestämmelser rörande utmätning
för gäld, som hustrun ensam åtagit sig.
2 §•
De af Riksdagen vidtagna ändringar i 19 § af lagen om boskilnad
föranleda naturligen enahanda omarbetning af förevarande paragraf.
Att förevarande lagförslag ej kan hafva afseende å de fall, der egendomsgemenskapen
blifvit genom boskilnad häfd, lärer utan vidare bevisföring
inses. Ett uttryckligt stadgande härom synes emellertid vara af
nöden, och bär detta ansetts lämpligen kunna erhålla plats i en särskild,
tillagd paragraf.
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.
Rättigheten att vinna inteckning för upplåten nyttjanderätt till hustrus
enskilda fastighet, som af mannen förvaltas, är enligt den af Eders Kong!
Maj:t föreslagna lydelse af 9 kap. 2 § giftermålsbalken beroende deraf,
att hustrun skriftligen samtyckt till upplåtelsen. Att detta’ samtycke
afgifvits i vittnens närvaro, är deremot ej i nämnda förslag gjordt till
vilkor för intecknings beviljande. Vid sådant förhållande hafva särskilda
föreskrifter erfordrats rörande förfarandet i sådana fall, der till stöd för
ansökan om inteckning åberopas ett obevittnadt medgifvande af hustrun;
och hafva dylika föreskrifter upptagits i det föreslagna tillägget till 40 §
i" förordningen om inteckning af fast egendom. Af den lydelse, 9 kap.
2 § giftermålsbalken enligt Riksdagens beslut skulle erhålla, följer deremot,
att under nyss angifna omständigheter inteckningsansökningen omedelbart
skall afslås; och lärer nyssberörda tillägg alltså, derest nämnda beslut godkännes,
böra utgå.
Under åberopande af hvad nu blifvit anfördt får Riksdagen tillkännagifva,
att Riksdagen, som funnit sig icke kunna utan förändring godkänna
de af Eders Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående ändring i
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
vissa delar af giftermålsbalken, till lag angående ändrad lydelse af 19
kap. 4 § ärfdabalk en, till lag angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen,
till lag angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen, till lag om
boskilnad, till lag angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af
egendom i död makes bo den 18 september 1862, samt till lag om bodelning
vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild hustrus ansvarighet
för gäld i boet, för sin del antagit lagar i dessa ämnen af den lydelse
bilagorna A, B, C, D, E, F och G utvisa;
att det af Eders Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående
ändrad lydelse af 1 kap. 8 § handelsbalken icke. blifvit af Riksdagen
antaget; samt
att Riksdagen funnit Eders Kongl. Maj:ts förslag till lag om ändrad
lydelse af 39 och 40 §§ i förordningen angående inteckning i fast égendom
den 16 juni 1875 icke kunna godkännas, men med anledning af Eders
Kongl. Maj:ts proposition för sin del antagit lag om ändrad lydelse af
39 § i nyssnämnda förordning af den lydelse bilagan H utvisar.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm den 12 maj 1898.
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
17
Bil. A.
Lag
angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken.
Härigenom förordnas, att 9 kap. 1, 2 och 3 §§, 10 kap. 2 § samt 11
kap. giftermålsbalken skola erhålla följande ändrade lydelse:
9 kap.
1 §-
Sedan man och qvinna sammanvigde äro, då är han hennes rätte
målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom,
som är från hans förvaltning undantagen, samt gäld, hvarom i 11 kap.
5 § sägs; hustrun följe ock mannens stånd och vilkor.
Är genom äktenskapsförord stadgadt, att hustrun tillhörig egendom
skall från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant stadgande meddeladt
angående egendom, som genom gåfva eller testamente till hustrun
gifven är med vilkor att den henne enskild t tillhöra skall; då ege hustrun
öfver den egendom och afkomsten deraf råda, der ej annorledes blifvit
om förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva,
deröfver må hon ock råda.
2 §•
Mannen hafve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning
för gäld belasta hustruns enskilda fasta egendom, som af honom förvaltas,
utan att han häfver hennes frivilliga ja och underskrift i tvenne gode
mäns närvaro, ej heller att utan 6ådant samtycke sluta aftal, hvarigenom
å egendomen lägges servitut, eller upplåta rätt till afkomst åf egendomen
eller rätt att annorledes än för egendomens behof afverka skog derå. Sker
det ändock, vare den åtgärd ogin, och må klander derå väckas af hustrun
eller hennes arfvingar. Har mannen eljest upplåtit nyttjanderätt till fastigUih.
till lliksd. Prat. 1X98. 10 Sand. 1 Afd. I Sand. Hd Haft. 3
18
Riksdagens Skrifvelse N:u 104.
het, hvarom nu är sagdt, utan hustruns frivilliga ja och underskrift i
tvenne gode mäns närvaro, må den upplåtna rättigheten ej intecknas; och
ege hustrun efter mannens död, eller då äktenskapet eljest blifvit upplöst
eller boskilnad beviljats, rätt att uppsäga den, som nyttjanderätten innehafver;
dock njute landbo eller hyresman, som uppsagd varder, laga fardag.
Dör hustrun före mannen, ege hennes arfvingar enahanda uppsägningsrätt.
Nyttjanderättens innehafvare ege ock, der äktenskapet upplöses
eller boskilnad beviljas, lof att uppsäga.
Ej vare mannen tillåtet att utan samtycke af hustrun å hennes enskilda
fasta egendom, som af honom förvaltas, afverka skog annorledes
än för egendomens behof.
Har mannen öfvergifvit hustrun, eller är han för sjukdom eller af
annan orsak ur stånd att om boet draga försorg, ege hustrun till nödtorft
pantsätta eller afyttra egendom i boet, hvaröfver hon eljest ej egt råda;
dock må ej fast egendom intecknas eller afyttras, med mindre rätten, efter
inhemtande af yttrande från mannens närmaste fränder, som i riket vistas,
det medgifver.
Före vigseln skall han till henne viss morgongåfva utfästa, antingen
i löst, eller fast, men ej i båda tillika, ehvad han med mö, eller enka, sig
gifter.
Morgongåfva skall tagas af mannens enskilda lott i boet. Har hustru,
som mannen öfverlefver, barn efter honom, eller dör hustrun förr än
mannen, då ege morgongåfva ej rum.
10 kap.
2 §.
Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all boets lösa
egendom samt i den fasta egendom, som under äktenskapet förvärfvas.
I den fasta egendom, som man eller hustru före eller under äktenskapet ärft
eller förut förvärft, eger ej andra maken giftorätt; dock vare all årlig
afkomst deraf under lös egendom räknad. År egendom genom gåfva eller
testamente till ena maken gifven med vilkor att den honom eller henne
enskildt tillhöra skall; i den egendom njute den andra maken ej heller
giftorätt.
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
19
11 kap.
Om ansvarighet för gäld i makars bo och om vederlag vid bodelning.
1 §•
Gäld, som af ena maken före äktenskapet gjord är, skall med dess
giftorätt och enskilda egendom betalas.
Har den gäldbundne maken i boet medfört egendom, deri giftorätt
eger ram, skall för så stor del af gälden, som mot värdet af den egendom
svarar, jemväl andra makens giftorätt gå i betalningsför så vidt ej
annan, af den gäldbundne maken medförd egendom, som på grand af inteckning
eller eljest särskildt häftade för gälden, kunnat till betalning
deraf lemna tillgång.
Hvad nu är sagdt om ansvarighet för gäld, hvarför make vid^ äktenskapets
ingående häftade, skall ega motsvarande tillämpning i fråga om
gäld, som under äktenskapet åsamkats make i följd af art eller mottagande
af gåfva eller testamenterad egendom.
2 §•
År i äktenskapet gäld gjord af begge makarne, eller har°hustrun för
det gemensamma boets räkning gjort gäld under sadana förhållanden, att
det kunnat antagas ske med mannens samtycke, den gäld skall al samfälda
boet och makarnes enskilda egendom betalas. Ej skall dock hustruns
enskilda egendom svara för mera än hälften af hvad ur samfälda boet ej
kan gäldas, utan så är att hon till vidsträcktare betalningsansvar sig för
CD
4 * * 7
bundit.
3 §•
För gäld, som i äktenskapet af mannen gjord är, svara samfälda boet
och mannens enskilda egendom; dock skall ej, der gälden tillkommit af
mannens särskilda vållande och förgörelse utan att hustrun deraf nytta
eller del haft, af samfälda boet svara mera än mannens andel deri.
4 §•
Har hustrun i annat fall än i 2 § afses med mannens samtycke gjort
gäld i äktenskapet, eller utgöras gäld, som hon i äktenskapet ådragit sig,
af böter eller skadestånd för brottslig gerning, svare för den gäld hennes
giftorätt och enskilda egendom.
20
Riksdagens Skrifvelse No 104.
5 §■
För gäld, som hustrun i andra fall än nu sagda äro i äktenskapet
gjort, svare endast egendom, hvaröfver hon eger råda.
6 §•
Har under äktenskapet ena maken åtagit sig betalningsansvar för andra
makens gäld, hvarom i 1, 3 eller 4 § sägs, skall, såvidt borgenärs
rätt rörer, gälla hvad i 2 § finnes stadgadt; dock vare hustrun, der gälden
är af henne gjord, med sin enskilda egendom för hela gälden ansvarig.
7 §•
Sökes i makars bo utmätning för gäld, som i detta kap. afses, och
är ej ansökning om boskilnad gjord, ege make undantaga allenast sådan
egendom, som är dess enskilda och, efter ty ofvan är sagdt, ej svarar för
gälden; dock må ej för gäld, som i 5 § sägs, utmätas annan egendom än
den, hvaröfver hustrun eger råda.
Huru egendom eljest må fredas för gäld, derför den ej bör svara,
finnes särskild! stadgadt.
8 §.
Har samfäld egendom gått till betalning af gäld, derför, efter ty i
1, 3 eller 4 § är sagdt, samfälda boet ej svarar, eller har gäld, som i 5 §
sägs, guldits af annan samfäld egendom än den, hvaröfver hustrun egt
råda, eller har samfäld egendom blifvit genom ena makens särskilda vållande
och förgörelse, utan nytta för andra maken, boet afhänd, eller är
den å ena makens enskilda egendom använd till sådan förbättring, som ej
är att räkna till dess underhåll och skötsel, skall vid boets delning den
make, som sålunda njutit enskild fördel af samfälda boet eller vållat dess
minskning, af sin lott i boet och enskilda egendom gifva andra maken
vederlag till så stort belopp, som svarar mot den senares giftorätt i hvad
in* samfälda boet gått.
9 §.
Har ena makens enskilda egendom blifvit använd till betalning af den
andres gäld, hvarom i 8 § förmäles, njute vid bodelning den make, som
egendom sålunda frångått, vederlag af andra makens giftorätt och enskilda
21
Hiksdagetts Skrifvelse N:o 104.
egendom. Lag samma vare, der makes enskilda egendom eljest blifvit till
nytta för andra maken eller genom dess vållande och förgörelse använd,
som i 8 § sägs.
’; .. i \ ‘ t) * ■ I V. t. i ■ /}■(''.11 - : < •1 • ; v• j i, < ■’ < ■ ■ ''■ •. ,: i :..t
10 §.
År gäld, derför enligt 1 eller 3 § samfälda boet svarar, betald med
den gäldbundne makens enskilda egendom, njute vid bodelning den make
vederlag ur samfälda boet. Har andra makens enskilda egendom gått till
betalning af sådan gäld, gånge vederlag ut ej allenast af samfälda boet
utan ock, der det ej förslår, af den gäldbundne makens enskilda egendom.
Har ena makens enskilda egendom gått till betalning af gäld, som i
2 § afses, eller har sådan egendom blifvit annorledes än till betalning af
gäld använd för gemensam räkning, skall vederlag utgå ur’samfälda boet.
Räcker det ej till, fylle andra maken med sin enskilda egendom så stor
del af blåsten, som på den make belöper i förhållande till dess andel i boet.
11 §•
För vederlag ansvare ej make med annan egendom än den, som hörde
till boet, då boskilnad söktes eller äktenskapet upplöstes.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock skall hvad i 10
kap. 2 § finnes stadgadt icke gälla i afseende å äktenskap, som före nämnda
dag blifvit ingånget.
Bil. B.
Lag
angående ändrad lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 4 § ärfdabalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:
År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda
gods sitt, varde under förmyndare stäld. År det hustru, varde mannen
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
eller annan förordnad till god man att utöfva hennes rätt i afseende å
egendoms förvaltning. För den, som sålunda till god man förordnats,
galle hvad om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet finnes
föreskrifvet; och skall hvad lag stadgar angående förmånsrätt för omyndigs
fordran hos förmyndare jemväl ega tillämpning i afseende å hustruns
fordran hos gode mannen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.
angående ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 70 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Vill vid utmätning i makars bo endera undantaga viss egendom, förty
att den enligt 11 kap. 7 § giftermålsbalken eller lagen om boskilnad ej
bör gå i betalning för den gäld, som sökes, och är ej med afseende å
egendomens och gäldens beskaffenhet uppenbart, att utmätning ej må ske,
skall hvad i 69 § finnes stadgadt angående förfarandet i der afsedt fall
lända till efterrättelse; dock att föreskriften om gäldenärens instämmande
ej skall å andra maken lämpas. Hvad nu är sagdt ege ock tillämpning,
då efter vunnen boskilnad make vill vid utmätning i andra makens bo
freda egendom.
Om utmätning af lösören, som blifvit sålda, men lemnats qvar i säljarens
vård, galle hvad särskilt är stadgadt. Om utmätning af gods,
hvarom i 131 § sjölagen förmäles, vare lag som der sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att, der utmätning
dessförinnan skett, äldre lag länder till efterrättelse.
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
23
Bil. D.
Lag
angående ändrad lydelse af 5 § konkurslagen.
Härigenom förordnas, att 5 § konkurslagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:
Der likväl borgenärs fordran tillkommit senare än de omständigheter,
på hvilka han sin ansökning om egendomsafträdet grundar, vare den ansökning
utan verkan.
Har borgenär för sin fordran säkerhet genom pant eller genom inteckning
i fast egendom; ege ej den rätt, i 2, 3 och 4 §§ omförmäld är, der
han ej gitter visa, att panten eller inteckningen till gäldande af hans fordran
otillräcklig är. Ej heller ege borgenär söka, att makars bo afträdas
skall, der hans fordran är sådan, att för densamma ej kan vinnas utmätning
i annan egendom än den, hvaröfver hustrun eger råda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.
Lag
om boskilnad.
Bil. E.
f ■ '' . . r | , ■ rn J
Med upphäfvande af förordningen om boskilnad och undanskiftande
af egendom i makars bo den 18 september 1862 förordnas som följer:
I.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Makar ege, efter ansökan, vinna boskilnad, när de derom ense äro.
24
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
2 §\
Häftar mannen för gäld, hvarom i 11 kap. 1 eller 3 § giftermålsbalken
sägs, och kan den gäld ej betalas utan att hustruns enskilda egendom
eller giftorätt, der den för gälden ej svarar, tillgripes, eller är fara för
handen att, der gälden betalas, vederlag, som hustrun vid bodelning bör
njuta, ej kan till fullo utgå; då må hon vinna boskilnad. Häftar hustrun
för gäld, som i 11 kap. 1 eller 4 § giftermålsbalken afses, vare om mannens
rätt att erhålla boskilnad lag samma.
År makars bo till konkurs afträdt, varde, på ansökan af endera
maken, till boskilnad döindt.
3 §•
Hustrun ege ock vinna boskilnad i de fall, att
makarnes gemensamma bo är belastadt med så stor gäld, att den ej
kan betalas med den egendom, som i boet samfäld är, och den enskilda,
som för samma gäld bör svara, eller att fara är för handen, att, der gälden
betalas, hustrun tillkommande vederlag ej kan till fullo utgå;
hustruns enskilda egendom eller ock samfäld egendom, hvaröfver hon
egde råda, utan hennes samtycke blifvit till betalning af gäld, för hvilken
hennes enskilda egendom ej bort svara, använd eller för sådan gäld utmätt
eller pantsatt, eller ock mannen annorledes obehörigen förfogat öfver
sådan egendom;
mannen belastat boet med gäld utan motsvarig nytta eller eljest vanvårdat
eller försummat boets angelägenheter;
mannen på annat sätt än nu är sagdt missbrukat sitt målsmanskap
eller öfvergifva hustrun och ej kommit åter inom sex månader; eller
mannen blifvit under förmyndare stäld.
4 §•
Ansökning om boskilnad skall ingifvas till underrätt i den stad eller,
å landet, till domaren i den ort, der mannen bör inför domstol svara i
tvistemål, som angå gäld i allmänhet. År i stad ej rättegångsdag, och
finnes ej någon satt att å rättens vägnar inlagor mottaga, må ansökningen
ingifvas till rättens ordförande.
5 §•
Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskilnad ej kan
upptagas, förty att den är till orätt domstol stab! eller af annan orsak,
teckne det skriftligen å ansökningen.
25
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
Upptages ansökningen, läte rätten eller domaren genast om densamma
och dagen, då den gjord är, införa kungörelse i allmänna tidningarna
äfvensom, der så ske kan, i tidning inom orten.
6 §•
Har ej vid boskilnadsansökning, som af begge makarne gjord är, fogats
af dem med edsförpligtelse underskrifven förteckning å boets tillgångar
och skulder, varde föreläggande dem meddeladt att inom viss tid sådan
uppteckning till rätten eller domaren ingifva. Försummas det, varde
af rätten eller domaren förordnande meddeladt magistratsperson, kronofogde,
länsman, rättens betjent eller annan lämplig person att uppteckningen
utan dröjsmål förrätta; och åligge makarne att allt, som till boet
börer, under edsförpligtelse redligen uppgifva.
7 §■
Är ansökning om boskilnad gjord allenast af endera maken, teckne
rätten eller domaren å ansökningen kallelse å makarne att sig vid rätten
inställa, i stad sist inom åtta dagar och på landet å viss dag under pågående
eller näst infallande lagtima ting eller ock å urtima ting, der sådant äskas.
Kallelsen skall genom sökandens försorg delgifvas andra maken. År
denne ej tillstädes å den för inställelsen utsatta dag, och visas ej, att kallelsen
blifvit delgifven i så god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse,
eller ock att för delgifningen binder mött, vare ansökningen förfallen.
Har maken särskilda gånger blifvit med kallelsen sökt i sitt hemvist, utan
att maken sjelf eller ombud kunnat träffas eller upplysning vinnas, hvar
maken sig uppehåller, utsätte rätten dag för ärendets vidare behandling
och förelägge genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna tre
gånger, sista gången minst en månad före nämnda dag, maken att sig vid
rätten infinna. Kommer ej maken, utgöre den omständighet icke hinder
för boskilnadsinålets vidare handläggning.
Varder boskilnadsansökningen medgifven eller visas till densamma
skälig anledning, och är ej bouppteckning ingifven, meddele rätten förordnande
för lämplig person att uppteckningen förrätta, såsom i G § sägs.
8 §.
Sedan boet blifvit i laga ordning upptecknadt, meddele rätten så snart
ske kan beslut i boskilnadsfrågan.
Jlih. till Riksd. Prål. JiSitB. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 23 Raft.
4
26
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
9 §■
Rigtigheten af upprättad bouppteckning vare make pligtig att med
ed inför rätten fästa, der det yrkas af andre maken eller af borgenär,
bvilkens fordran tillkommit före boskilnadsansökningen.
10 §.
När boskilnad blifvit sökt, förordne rätten eller domaren, der hustrun
det begär, god man att henne biträda. Den, som dertill blifvit utsedd,
har att i afseende å boskilnaden och hvad dermed eger samband hustruns
talan bevaka, der den ej af henne sjelf utföres.
11 §•
o
Åtgärd, som enligt 5, 6, 7 eller 10 § på domaren ankommer, ege han
vidtaga ändå att han jäfvig är; anmäle dock, der förordnande för särskild
domare tarfvas, jäfvet utan dröjsmål i hofrätten.
12 §.
Vill hustrun, att egendom, som tillhör henne enskildt men af mannen
förvaltas, skall, utan afbidan på skifte i boet, från hans förvaltning
undantagas, göre derom ansökning i boskilnadsmålet; och förordne rätten,
der till boskilnad dömes, att egendomen skall till hustrun öfverlemnas.
Sådan ansökning må ock göras sedan till boskilnad blifvit dömd!
Har hustrun gjort ansökning, hvarom nu är sagd!, må rätten, der
hon det äskar, förordna, att egendom, som ansökningen afser, skall sättas
under särskild vård och förvaltning till dess öfver ansökningen blifvit
dömdt; ege ock, der hustrun för egendomen ställer borgen, som af rätten
godkännes, medgifva, att i afbidan på ansökningens pröfning egendomen
skall till hustrun öfverlemnas.
13 §.
Utan hinder deraf att rätten enligt 12 § meddelat förordnande om
egendoms undantagande från mannens förvaltning, varde, der tvist sedermera
yppas, frågan om makes rätt till egendomen efter lag bedömd.
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
27
14 §.
Då boskilnad sökt är, förordne rätten, der endera maken det äskar,
att viss egendom, motsvarande den makes giftorätt eller någon del deraf,
skall för makens räkning från samfälda boet afskiljas och sättas under särskild
vård och förvaltning, till dess öfver boskilnadsansökningen dömdt
blifvit och, der den bifalles, boet skiftas; dock må afskiljande! ej, mot
andra makens bestridande, tillåtas, der den make visar skälig anledning,
att boet deraf skulle lida märklig skada, eller ställer borgen, som af rätten
godkännes, för hvad vid skifte af samfälda boet bör tillkomma sökanden.
Afskiljande, hvarom nu är sagdt, må jemväl efter vunnen boskilnad sökas.
15 §.
Beslut om egendoms afskiljande, efter ty i 14 § sägs, vare, der konkurs
inträffar, emot borgenärerna utan verkan.
16 §.
Egendom, som jemlik! 14 § blifvit för ena makens räkning från samfälda
boet afskild, må ej utmätas för gäld, derför den makes giftorätt icke
svarar, dock att der egendom, hvaröfver hustrun egt råda, blifvit för mannens
räkning afskild, den egendom må tillgripas för gäld, som i 11 kap.
5 § giftermålsbalken afses.
I öfrigt skall jemväl efter det boskilnad sökts hvad i 11 kap. 7 §
giftermålsbalken finnes stadgadt ega tillämpning intill dess skifte sker;
dock må ej för gäld, som i 5 § af samma kapitel sägs, utmätas annan
egendom än den, hvaröfver hustrun egde råda vid den tid boskilnaden söktes.
17 §•
Nu bär boskilnad sökts: finnes lös egendom, som husfrun enskildt
tillhört, ej i behåll eller är den pantsatt, och kan det ej antagas, att egendomen
blifvit med hustruns bifall henne afhänd eller lemnad såsom pant;
då ege hon vid konkurs rätt att såsom fordran bevaka värdet af hvad
sålunda förskingrats och njute för den fordran betalningsrätt i samfälda
boet och mannens enskilda egendom; svare dock med hvad henne i utdelning
tillfaller såsom med annan enskild egendom.
1 öfrigt njute ej make i konkurs betalningsrätt för vederlagsfordran.
28
Riksdagens Skrifvelse, N:o 104.
18 §.
Sedan. boskilnad beviljad blifvit, skall boet, så snart ske kan, skiftas
i den ordning, som om delning af död mans qvarlåtenskap är i lag stadgad.
Ej må skifte ske förr än all veterlig gäld, derför samfälda boet
svarar, gulden blifvit. Sker annorledes, svare makarne, en för begge och
begge för en, för samma gäld. Har vid skifte egendom, hvarmed hustrun
svarar för gäld, soin afses ill kap. 5 § giftermålsbalken, tillagts mannen,
vare han med den egendom för gälden ansvarig.
Då skifte egt rum, läte makarne den öfver skiftet upprättade handling
ingifvas till den rätt, som boskilnadsmålet handlagt; och åligge det rätten
att utan dröjsmål lata i allmänna tidningarne samt, der så ske kan, i tidning
inom orten kungöra, att handlingen blifvit till rätten inlemnad, med
uPPgift tillika om dagen da det skett. Varder ena makens egendom afträdd
till konkurs, som börjar inom tre månader från det handlingen till
rätten ingafs, gånge skiftet, der det ländt borgenärerna till förfång, på
deras åkäran åter; dock må ej talan derom anhängiggöras senare än eu
månad från inställelsedagen i konkursen.
19 §•
Da boskilnad, beviljad blifvit, vare all egendom, som, efter det ansökningen
om boskilnad gjord är, ena maken genom arf, gåfva, testamente
eller annorledes förvärfvar, såsom enskild egendom ansedd. Hustrun vare
e.j pligtig att med sådan egendom ansvara lör den gäld, som under äktenskapet
derförut gjord är, utan så är att hon sjelf ådragit sig gälden i och
för handel eller annan rörelse, som hon med mannens bifall idkat, eller
gälden utgöres af böter eller skadestånd för brottslig gerning. För gäld,
som afses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken, vare hustrun elter vunnen boskilnad
ansvarig allenast med egendom, hvaröfver hon egde råda vid den
tid boskilnaden söktes.
20 §.
Egendom, som, efter det boskilnadsansökning gjord är men innan
den slutligen pröfvats, tillfaller hustrun, ma, der hon det äskar, under
särskild vård och förvaltning sättas, så ock af henne tillträdas mot borgen,
som af rätten godkännes.
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
29
21 §.
Hustru, som vunnit boskilnad, råde sitt gods sjelf.
Intill dess skifte sker behålle hvardera maken, der ej af ofvan gifna
bestämmelser annat föranledes, förvaltningen af den egendom, hvaröfver
maken egde råda vid den tid, då boskilnadsansökningen gjordes.
22 §.
Ändå att boskilnad beviljad är, ege ej ena maken till den andra något
bortgifva eller makarne sig emellan sluta annat aftal, än som med skifte
af boet har samband.
23 §.
All gäld, som ena maken gör efter det boskilnad blifvit sökt, varde,
om boskilnad vinnes, såsom enskild gäld ansedd.
24 §.
Makar vare, ändå att de vunnit boskilnad, pligtige att hvar efter sin
förmåga bidraga till eget och barnens uppehälle.
25 §.
Klagan öfver att boskilnadsansökning ej upptagits, så ock öfver beslut
rörande förordnande af god man för hustru skall i hofrätt föras genom
besvär; och vare dervid för klagan öfver domares beslut tid, som för besvär
öfver underrättens i orten utslag är i lag stadgad. Har underrätt
annorledes än i sammanhang med pröfning af boskilnadsansökning meddelat
beslut angående fråga, som omförmäles i 12, 14 eller 20 §, må talan
jemväl fullföljas genom besvär. Beslut i fråga, som i 10, 12, 14 eller 20
§ afses, gånge utan hinder af förd klagan i verkställighet, der ej förbud
deremot från hofrätten kommer.
Vill någon hos Konungen föra klagan öfver hofrätts beslut i fråga,
som skolat genom besvär fullföljas i hofrätten, göre det genom besvär,
hvilka böra ingifvas inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 § rättegångsbalken
stadgas, och fullgöre dervid det, som i 18 § af samma kapitel
finnes föreskrifvet.
30
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
26 §.
Vid allmän underrätt skall föras förteckning öfver alla der anhänggiggjorda
boskilnadsärenden, utvisande för hvarje ärende dagen, då ansökning
deri gjord är, så ock alla i ärendet vidtagna åtgärder och af rätten eljest
meddelade beslut.
II.
Särskilda bestämmelser om förfarandet vid boskilnad i sammanhang
med konkurs.
27 §.
År makars bo till konkurs afträda och vill make i sammanhang med
konkursen söka boskilnad, gifve sin ansökning in sist å tid, som för inställelse
i konkursen är i den offentliga stämningen utsatt.
Sökes boskilnad, och vill make, att viss egendom, som maken påstår
vara dess enskilda, ej skall gå i betalning för gäld, som i konkursen
bevakas, eller att makens giftorätt eller någon del deraf skall för sådan
gäld fredas, begäre undanskiftande inom tid, som nu är sagd, eller hafve
sin talan härutinnan förlorat. Lag samme vare, der före konkursen boskilnad
blifvit sökt men skifte ännu ej skett.
28 §.
Ansökning, som i 27 § sägs, varde, sedan andra maken och, der
ansökningen afser undanskiftande, jemväl borgenärerna, på sätt i konkurslagen
om granskning af bevakade fordringsanspråk stadgas, erhållit tillfälle
att i frågan sig yttra, efter lag af rätten bedömd, ändå att jäf deremot
ej är gjordt.
29 §.
Har make begärt undanskiftande, och vill maken, att detta skall
gälla äfven i afseende å gäld, som efter inställelsedagen i konkursen bevakats,
göre yrkande derom i den ordning, som för framställande af jäf
mot bevakning är i konkurslagen stadgad; och varde med det yrkande
så förfaret, som om jäf är föreskrifvet.
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
31
30 §.
Ej må den omständighet, att make tillåtits undanskifta giftorätt eller
någon del deraf, hindra samfäld egendoms försäljning. Skall enskild
egendom, som make tillåtits undanskifta, gå i betalning för bevakad gäld,
må ock den egendom eller hvad deraf för gäldens betalande erfordras
genom sysslomännens försorg säljas.
31 §.
Hvad ofvan är stadgadt i fråga om boskilnadsansöknings kungörande
samt om boupptecknings upprättande och beedigande, så ock om förordnande
af god man för hustru skall icke ega tillämpning, då boskilnad
sökes i sammanhang med konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att mål, som dessförinnan
anhängiggjorts, skola behandlas efter äldre lag.
Bil. F.
Lag
angående ändring i förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall
och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande af
egendom i död makes bo den 18 september 1862.
Härigenom förordnas, att 8 och 18 §§ i förordningen huru gäld vid
dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse, så ock angående undanskiftande
af egendom i död makes bo den 18 september 1862 skola upphöra
att gälla, och att nedannämnda §§ i samma förordning skola erhålla
följande lydelse:
32 Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
9 §•
Har efterlefvande make eller arfvinge egendom afträdt, och vilja sterbhusdelegarne
a någondera sidan egendom undanskifta, göre derom skriftlig
ansökning sist a tid, som i den offentliga stämningen för inställelse utsatt
är; och. varde, sedan sterbhusdelegarne å andra sidan samt borgenärerna,
på sätt i konkurslagen om granskning af bevakade fordringsanspråk sägs,
erhållit tillfälle att i fragan sig yttra, ansökningen efter lag af rätten bedömd,
ändå att jäf deremot ej gjordt är.
Om undanskiftande för gäld, som efter inställelsedagen bevakats, lände
till efterrättelse hvad i 29 § af lagen om boskilnad finnes stadgadt.
10 §.
Hafva sterbhusdelegarne å ena sidan afträdt egendom, och vill någon
å andra sidan egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs; ställe dock
den ^sterbhusdelegare borgen jemväl för egendom, om hvars undanskiftande
påstående må vara gjordt eller efteråt kan göras, och njute sedan borgenärernas
rätt emot den, som undanskifta vill.
11 §•
När egendomsafträde å någondera sidan sker, skall all egendom i boet
till borgenärerna öfverlemnas, utom i de fall, som i G och 10 §§ omförmälas.
Hvad i lagen om boskilnad stadgadt finnes om försäljning af egendom,
som endera sidan tillåtits undanskifta, så ock om betalningsrätt°för
vederlagsfordran gälle äfven i de fall nu sagda äro.
12 §.
Afträdes egendom för gäld, som efter bouppteckningen sig yppat,
skall hvar, som det egendomsafträde tillgodonjuta vill, med ed fästa, att
den gäld honom ej känd var en månad före den dag, anmälan om egendomsafträdet
gjordes. Den, som egendom sålunda afträdt, skall den ed å
inställelsedagen aflägga; stånde honom dock fritt att förut inför den rätt,
hvarunder • den döda lydt, eller vid annan domstol edgången fullgöra.
Annan sterbhusdelegare åligge, der någon borgenär det äskar, att eden
aflägga och det styrka inom den tid och i den ordning, som honom af
rätten eller domaren förelägges; gör han det ej, njute ej af egendomsafträdet
den förmån, hvarom i 16 och 17 §§ förmärs.
33
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
17 §•
Efterlefvande make, som egendom rätteligen afträda vare fri från all
gäld, hvarför dess enskilda egendom ej svarar. Enka njute ock för framtiden
befrielse från öfrig gäld, som under äktenskapet tillkommit, utan
så är att hon sjelf ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse,
som hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres af böter eller
skadestånd för brottslig gerning.
För gäld, som afses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken, vare enka, ehvad
egendomsafträde sker eller ej, ansvarig allenast med egendom, hvaröfver
hon egde råda vid mannens död eller, om hon vunnit boskilnad, vid den
tid denna söktes.
19 §.
Varder af någon sterbhusdelegare boet till konkurs afträda galle
det till förmån för annan sterbhusdelegare, som ej dessförinnan tid till
egendomsafträde försutit.
20 §.
Arfvingar, som ej i laga tid sig urarfva gjort, svare, en för alla och
alla för en, för den dödas gäld, utan så är att de äro från all delaktighet
i boet uteslutna, eller att de ej vid bouppteckningen tillstädes varit, och
ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med boet, eller af arfvet
förmån njutit; i dessa fall vare sådan arfvinge från ansvarighet för
gälden fri.
Dör hustru, och finnes i boet gäld, som i 11 kap. 5 § giftermålsbalken
sägs, vare arfvingarne, der egendomsafträde ej sker, för den gäld
ansvarige endast med egendom, hvaröfver hustrun egde råda vid dödsfallet
eller, om hon vunnit boskilnad, vid den tid denna söktes.
Har efterlefvande make försummat att egendom afträda, stånde han
eller hon med arfvingarna i lika ansvar.
26 §.
Skiftar man den dödas qvarlåtenskap förr än all veterlig gäld af
annan beskaffenhet än i 11 kap. 5 § giftermålsbalken sägs blifvit gulden;
vare för sterbhusdelegare lag, som i 23 § sägs.
Har vid skifte af makars bo egendom, hvarmed hustrun svarar för
llili. till Iiiksd. Prot. 1S98. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 23 Höft. 5
34
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
gäld, som afses i 11 kap. 5 § giftermålsbalken, tillagts mannen eller
arfvinge efter honom, vare den, som egendomen bekommit, dermed för
gälden ansvarig.
31 §.
Hvad i denna förordning finnes stadgadt om egendomsafträde af
efterlefvande make ege ej tillämpning der boskilnad blifvit beviljad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899; dock att mål, som
dessförinnan anhängiggjorts, skola behandlas efter äldre lag.
Bil. G.
Lag
om bodelning vid äktenskapsskilnad, så ock om frånskild hustrus
ansvarighet för gäld i boet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Har äktenskap blifvit genom skilnad upplöst, skall om skifte af boet
samt påföljd af underlåtenhet att före skiftet betala gäld, så ock om förvaltning
af enskild och samfäld egendom intill dess skifte sker i tillämpliga
delar gälla hvad i lagen om boskilnad är i nämnda hänseenden
stadgadt för makar, som vunnit boskilnad; och ege å makar, som blifvit
i äktenskapet skilda, jemväl tillämpning hvad i samma lag för det fall,
att boskilnad sökts, finnes föreskrifvet om samfäld egendoms afskiljande
från boet, om undansättande för gäld samt om makes betalningsrätt för
vederlagsfordran.
Hvad i lagen om boskilnad stadgas om utmätning för gäld skall intill
dess skifte sker lända till efterrättelse; dock att för gäld, som afses i 11
kap. 5 § giftermålsbalken, ej må utmätas annan egendom än den, hvaröfver
hustrun vid tiden för äktenskapsskilnaden egde råda.
35
Riksdagens Skrifvelse N:o 104.
2 §•
Frånskild hustru vare ej pligtig att med egendom, som hon efter
skilnaden förvärfvar, betala under äktenskapet gjord gäld, utan så är att
hon sjelf ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som
hon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres af böter eller skadestånd
för brottslig gerning. För gäld, som afses ill kap. 5 § giftermalsbalken,
vare frånskild hustru ansvarig allenast med egendom, hvaröfver
hon vid tiden för skilnaden egde råda.
3 §•
Hvad i denna lag finnes stadgadt ege ej tillämpning der boskilnad
blifvit beviljad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899, hnen eger ej tillämpning,
der skilnad i äktenskap dessförinnan skett.
om ändrad lydelse af 39 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875.
Härigenom förordnas, att 39 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:
Den, som i skriftlig handling fått nyttjanderätt till fast egendom, må,
till betryggande af nyttjanderättens bestånd efter ty här nedan sägs, erhålla
inteckning derför vid den rätt, hvarunder egendomen lyder. ^
Huru i visst fall inteckning ej må beviljas utan att upplatarens hustru
samtyckt till upplåtelsen, derom skils i giftermålsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1899.