FÖRSLAG

TILL

LAG OM DE SVENSKA LAPPARNES RÄTT
TILL RENBETE I SVERIGE

SAMT TILL

LAG OM RENMÄRKEN

AFGIFXA AF DEN DERTILL UTAF KONGL. MAJ:T DEN 1 APRIL 1895

FÖRORDNADE KOMITÉ.

STOCKHOLM

Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag
1896.

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 1 april 1895 har Eders Kongl. Maj:t täckts
uppdraga åt eu komité, bestående af undertecknade samt dåvarande landshöfdingen
i Jemtlands län friherre John Philip Ericson, hvilken sedermera under

tiden för komiténs arbeten med döden afgått, att vidtaga en revision af gällande
lagbestämmelser angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och
angående renmärken, dervid komitén jemväl skulle taga i öfvervägande, huruvida
särskild lagstiftning i ämnet för Jemtlands län kunde vara nödig, samt
inkomma med utlåtande och förslag i ämnet. Komitén, som sammanträdde
första gången i Stockholm den 16 maj 1895, har derefter med Eders Kongl.
Maj:ts tillstånd hållit sammanträden med befolkningen, såväl lappar som bofaste,
inom de län, der lapparne hufvudsakligen hafva sina stamhåll, eller som
af dem på deras vinterflyttningar besökas, nemligen i Jemtlands län vid Funäsdalen
och Föllinge, i Vesternorrlands län vid Sollefteå, i Yesterbottens län vid
Lycksele och i Norrbottens län vid Arvidsjaur och Gellivare, hvarefter komitén
tillkallat lappfogdarne i Jemtlands, Yesterbottens och Norrbottens län att vid
komiténs sammanträden i Stockholm från den 2 till den 13 mars 1896 afgifva
erforderliga upplysningar och yttranden; och får komitén till fullgörande
af det nådiga uppdraget härmed i underdånighet öfverlemna följande af komitén
utarbetade förslag till

l:o) Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige; och

2:o) Lag om renmärken;

jemte motiv samt de skiljaktiga meningar, som inom komitén yppats,
äfvensom de vid komiténs sammanträden i orterna och med lappfogdarne förda
protokoll.

Derjemte tillåter sig komitén att här åberopa de särskilda förslag angående
arfvode åt ordningsmän (se komiténs betänkande sid. 57), användande
af jemtländska renbetesfjellens skogsfond (sid. 64), äfvensom de under samma
fond särskildt bokförda arrendemedel (sid. 69), samt förbud mot jagt å vildren
(sid. 50), för hvilka skäl anförts i motiven till de afgifna lagförslagen.

Underilänigst

NILS von STEYERN.

JESPER CRUSEBJÖRN. K. S. HUSBERG. ALBERT PETERSSON.

JULIUS ROMAN. L. DAHLSTEDT.

(Jarl Berg.

Stockholm den 27 maj 1896.

Förslag

till

Lag om de svenska lapparnes rätt till renbete

i Sverige.

i §•

1. Lappame äro berättigade att uppehålla sig med sina renar under hvarje
tid åt året inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker ofvan odlingsgränsen
och å sådan mark nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan
eller, ehuru upplåten till enskilde, vid afvittringen förklarats utgöra renbetesland
eller af ålder varit såsom sådant land använd, samt inom Jemtlands län
å renbetesfjellen, hvarunder inbegripas såväl de vid afvittringen för lapparne
afsätta renbetesfjell som ock de till utvidgning af dessa fjell sedermera upplåtna
områden.

2. A annan mark inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker, än
ofvan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjellen
i Jemtlands län, hvilka lapparne efter gammal sedvana hafva besökt, ega
lapparne jemväl att uppehålla sig med renarne, dock endast under månaderna
oktober, november, december, januari, februari, mars och april i Norrbottens
län och månaderna november, december, januari, februari, mars och april i
annat län, för så vidt icke antingen aftal träffats med vederbörande jordegare
eller brukare om rätt för lapparne att uppehålla sig der under annan tid af
året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till tidigare flyttning om
hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Der lapparne efter ty nu är sagdt äro berättigade att uppehålla sig
med sina renar, ega de att under iakttagande af de i denna lag meddelade
bestämmelser begagna sig af land och vatten till underhåll för sig och
renarne.

2 §•

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, der lian icke eger under
någon tid af året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles, under tid,
då rätt till vistelse der icke är honom medgifven, höte från och med tjugufem
till och med tvåhundra kronor.

Anträffas under juni, juli och augusti månader qvarlemnade renar eller
ströfrenar å mark utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller
renbetesfjellen i Jemtlands län, ege den, som kan af renarne lida skada, att
hos kronofogde eller länsman i orten erhålla handräckning till renames dödande.
Nödig kostnad för handräckningen skall dervid, om så påfordras, af sökanden
förskjutas. Varda renar derefter dödade, skola de genom kronobetjeningens
försorg försäljas. Af försäljningssumman gäldas först kostnaden för försäljningen,
derefter handräckningskostnaden och slutligen ersättning för skada,
som renarne kunna hafva förorsakat. Uppstår öfverskott, varde det tillhandahållet
renarnes egare eller, der denne ej är känd, den lappby, dit renarne
kunna antagas hafva hört. Erfordras närmare föreskrifter i fråga om verkställigheten
af hvad sålunda blifvit toreskrifvet, ege Konungens befallningshafvande
sådana meddela.

3 §•

I Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt å renbetesfjellen
i Jemtlands län ega lappame att till eget behof utan betalning använda skogen.
A sådana områden i nämnda lappmarker, der lapparne enligt hvad i
1 § 2 mom. sägs ega uppehålla sig endast viss tid af året, må de icke för uppförande
eller ombyggnad af bostad, visthus eller stängsel taga växande träd
annorlunda än efter anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lemnas
dem af vederbörande skogsbetjent; dock ega lapparne, der stängsel vid deras
visten blifvit olofligen bortfördt. eller gjordt obrukbart, att till uppförande af
nytt stängsel utan anvisning eller utsyning taga äfven växande träd.

A de trakter utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker samt
renbetesfjellen i Jemtlands län, der lapparne enligt 1 § 2 inom. ega uppehålla sig
med sina renar, må lapparne taga endast torra träd och vindfällen, en och videbuskar
samt, för tillfälliga behof, å utmark växande löfträd. Der skogen
tillhör staten, erlägges härför ingen betalning. Ej heller erlägges betalning
för torra träd och vindfällen samt en och videbuskar i enskild man tillhörig
skog. För växande löfträd, som lapparne taga ur sådan skog, skall deremot,
der egaren det påfordrar, gifvas en billig ersättning, som i brist af åsämjande

bestämmes af tre gode män, af hvilka hvardera parten utser en och dessa
tillkalla den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna
de utsedde ej enas om valet af den tredje, ege kronofogde, lappfogde eller
länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens beslut
må talan ej föras.

4 §•

Lapp, som tager mera virke än till hans eget behof erfordras, eller som
öfverträder det i 3 § gifna förbud att utan anvisning eller utsyning taga
växande träd, straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor,
der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag.

Virke, som lapparne vid sina visten lagligen användt till kåtor, stängsel
eller annat varaktigt bruk, må ej af jordegaren utan lappar nes samtycke bortföras
eller göras för dem obrukbart. Jordegare, som bryter häremot, straffes,
der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, med böter från och med fem
till och med femtio kronor.

5 §•

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina renar emellan de åt dem
till renbete upplåtna områden; vare dock skyldiga att vid flyttning öfver enskild
mark taga väg, der minsta skada förorsakas; och ege Konungens
befallningshafvande att, der tvist uppstår, bestämma hvar flyttningsväg må
tagas.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader
må lapparne ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem
behöfliga.

6 §•

De trakter, der lapparne efter tv i 1 § 1 mom. sägs ega uppehålla sig under
hvarje tid af året, skola indelas i lappbyar. Inom lappby må ej andra lappar
under maj, juni, juli, augusti och september månader uppehålla sig med sina
renar än de, hvilka sjelfva erhållit rätt dertill, eller hvilkas förfäder tillhört
lappbyn eller egt rätt att vistas inom dess område. Den, som bryter häremot
eller eljest uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar under
nämnda tid inkomma på främmande lappbys område, bete från och med; fem
till och med tvåhundra kronor.

Konungens befallningshafvande ege att, efter det de lappar, hvilkas
rätt är i fråga, så ock lappfogde blifvit hörda, verkställa indelningen i lappbyar
äfvensom vidtaga den ändring i verkstad indelning, som af omständigheterna
påkallas.

7 §•

Ej må lapp med sina renar flytta från eu lappby till annan utan att
hafva dertill erhållit tillstånd på sätt här nedan sägs. Ansökning om dylikt
tillstånd ingifves till Konungens befallningshafvande i det län, dit den lappby
hörer, till hvilken inflyttning ifrågasättes, och skall sökanden dervid foga uppgift
om antalet af de renar, med hvilka han vill inflytta, samt afklipp af renmärke,
som är renarne åsatt. Öfver ansökningen läte Konungens befallningshafvande
höra lapparne i denna by, infordre ock från kronobetjening och lappfogde
fullständig utredning, huruvida utrymmet i lappbyn medgifver inflyttningen.
Finnes utrymme och pröfvas inflyttningen lämpligen kunna ske, meddela
Konungens befallningshafvande sökanden rätt att inflytta; skolande Konungens
befallningshafvande, der lapp, hvilken sålunda erhållit rätt till inflyttning,
förut tillhört lappby inom annat län, underrätta Konungens befallningshafvande
i detta län om det beslut, hvarigenom inflyttningen blifvit beviljad.

8 §•

liefinnes inom en lappby antalet renar vara större, än lägenheten medgifver,
så att betet ej för dem alla blifver tillräckligt eller skada å bofastes
egor förorsakas, och flnnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar,
må Konungens befallningshafvande, efter det lapparne, kronobetjeningen och
lappfogden blifvit hörda, förordna, att så stort antal af dessa renar, som pröfvas
för ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid från lappbyn afföres, vid äfventyr
att renarne af lappbyns ordningsman omhändertagas och lefvande eller
slagtade för lappbyns räkning försäljas. Närmare föreskrifter i fråga om
verkställighet häraf meddelas af Konungens befallningshafvande, som dervid
har att tillse, att genom den föreskrifna åtgärden icke någon reiiegare framför
andra oskäligt betungas.

Finnes, sedan alla renar, tillhöriga andra iin lappar, från lappbyn afförts,
utrymmet ändå otillräckligt för de återstående renarne, ege Konungens
befallningshafvande att, efter det lapparne såväl i denna lappby som i den
eller de lappbyar, dit inflyttning kan ifrågakomma, blifvit hörda, och erforderlig
utredning i öfrigt åstadkommits på sätt i 7 § sägs, hänvisa en eller flere
lappar till närmaste lappby, der utrymme finnes och dit inflyttning utan olägen -

het kan ske. Skall på grund af bristande utrymme någon hänvisas till annan
lappby, ege de lappar företrädesrätt att qvarstanna, som sjelfva eller hvilkas
förfäder längst tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för
sina renar, dock att härvid afseende äfven må fästas å det antal renar, en hvar
lapp har under sin vård, och det utrymme, som genom flyttningen skall beredas
eller som inom annan lappby finnes.

Hänvisas lapp att med de renar, som äro under hans vård, flytta till
annan lappby, förelägge Konungens befallningshafvande honom vid vite att
inom viss tid hafva verkstält flyttningen. Tredskas lapp att fullgöra hvad
honom sålunda blifvit ålagdt, ege Konungens befallningshafvande fälla honom
till vitet samt förelägga honom nv tid och förhöjdt vite.

Har lapp, hvilken blifvit fäld till vite, då vitet skall uttagas under sin
vård renar tillhörande annan, må jemväl dessa renar tagas i mät för vitets
gäldande, så framt lappen fortfarande vistas inom den lappby, hvarifrån han
skolat afflytta eller, derest han flyttat till annan lappby, ej visas kan, att renarne
icke voro under lians vård, när vitet honom förelädes.

9 §•

För hvarje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den mån
sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för renskötselns bedrifvande
inom byn eller eljest angående förhållandet mellan lapparne inbördes,
såsom om:

fördelning af sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i öfrigt af
betesrättens utöfning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt hjordarnas
ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, urskiljning af främmande renar eller
annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslagt, särskildt vid nedslagtning af
omärkta renar eller af renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade,
äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lefvande renar, så ock till
och förfarande vid uppvisning, som i 10 § af lagen om renmärken sägs, af
renar, hvilkas märken blifvit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning af annans ren
eller för tillfällig vår dom främmande renar, eller till ordningsman för omhändertagande
och vidare förfarande med omärkta renar eller med renar, hvilkas
märken blifvit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt tillhöriga
medel; samt

sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemensamt.

Sedan lapparne inom byn lemnats tillfälle att uppgöra förslag till byordning,
deri jemväl må stadgas vite af två till etthundra kronor för underlåtenhet
att ställa sig i byordningen meddelade föreskrifter till efterrättelse,
ege Konungens befallningshafvande efter kronobetjeningens och lappfogdens
hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlefnad utfärda.

10 §.

I hvarje lappby skola de renskötande lapparne vid sammanträde, som i
enlighet med Konungens befallningshafvandes förordnande hålles inför lappfogde
eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöfver hvad i denna lag och lagen om renmärken
finnes honom särskildt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen
under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle visa
sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra renar på
bete inom dess område, derom göra anmälan hos lappfogde eller länsman:

att tillhålla lapparne att noga bevaka sina renar, samt att söka
utreda, genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada å bofastes egor
blifvit förorsakad;

att vaka öfver efterlefnad af lagen om renmärken och af den för
lappbyn faststälda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla förseelser
deremot;

att jemväl i öfrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och hos
lappfogde eller länsman anmäla, när något deremot stridande förekommer;

att vid uppkommande tvister såväl emellan lapparne och de bofaste
som ock emellan lapparne inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar
skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att
närvara vid de . mantalsskrifningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna
sammanträden, som hållas med lapparne, och dervid, när så erfordras, förete
den i 11 § omförmälda längd öfver antalet renar inom lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman å tjenstens
vägnar sådant påfordrar, lemna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid af sex år, med rätt för den utsedde att
efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall afgå från befattningen.
Till Konungens befallningshafvande skall lappfogde eller länsman ofördröjligen
insända uppgift på de lappars namn och vanligaste uppehållsställen,

som blifvit inför honom till ordningsmän utsedde, jemte utlåtande om deras
lämplighet för befattningen. För de valde, om de befinnas lämplige, utfärde
Konungens befallningshafvande förordnande och läte derom i länskungörelserna
meddela underrättelse. Konungens befallningshafvande ege ock, när så pröfvas
skäligt, före tjenstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd som
tjensteman. Yisar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen, straffes
med böter från och med fem till och med femtio kronor.

H §•

För hvarje lappby skall vid sammanträde, som i enlighet med Konungens
befallningshafvandes förordnande årligen hålles inför lappfogde eller länsman,
efter lapparnes uppgifter eller, der enighet ej kan vinnas, efter bestämmande
af ordningsmannen och, om lapparne det önska, två vid tillfället utsedde
lappar upprättas en längd, upptagande antalet renar tillhörande hvarje särskild
lapp inom lappbyn äfvensom hvarje annan person, som har renar i vård
hos sådan lapp. Derest lappbys område till någon del utgöres af eller ingår
i sådant skadeersättningsområde, som i 19 § omförmäles, skall särskild längd
för sådan del af lappbyn upprättas. Längden, som bör till rigtigheten bestyrkas
af ordningsmannen och två vid sammanträdet närvarande lappar, länder
sedermera, intill dess ny längd blifvit på enahanda sätt upprättad, till efterrättelse
i de fall, då enligt denna lag eller byordning lapparnes. rättigheter
och skyldigheter bestämmas efter antalet renar, så vida ej styrkas kan, att
detta antal under tiden genom olycksfall eller af annan tillfällig anledning
väsentligen förändrats.

Af längden upprättas två exemplar, af hvilka det ena förvaras af ordningsmannen
och det andra insändes till Konungens befallningshafvande.

12 §.

Lapp, som med renar flyttar utom den socken, der han har sitt hemvist,
skall för hvarje socken, som under flyttning af honom besökes, senast
åtta dagar efter det han dit ankommit anmäla sig hos länsmannen i distriktet
och dervid uppgifva namn och hemvist samt, om han har andras renar under
sin vård, egarne till dessa renar; egande lappen att genast utan ersättning
erhålla bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande.

Konungens befallningshafvande ege, om det finnes nödigt, förordna en
eller flere andra personer inom hvarje socken, bosatta å platser, som ligga i
lapparnes flyttningsväg, att mottaga anmälan som här sägs och utfärda

bevis deröfver, och skall i sådant fall underrättelse om de förordnades namn
och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter, Indika af sådan person
mottagas, skola af honom så fort ske kan öfverlemnas till länsmannen, hvilken
det åligger att öfver samtliga inkomna uppgifter föra dagbok.

Försummar lapp att göra anmälan, som i denna § sägs, eller lemnar
han veterligen origtig uppgift, straffes med böter från och med fem till och
med femtio kronor.

13 §.

Varder å trakt, der lappar, som flytta emellan Sverige och Norge,
uppehålla sig med sina renar, antalet renar vintertiden större, än trakten väl
kan mottaga, och blifver förty enligt förordningen den 6 juni 1883 rörande
de lappar, som med renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige
och Norge, af Konungen bestämdt, att distriktsindelning i sådan trakt eller
anmälningsskyldighet för norska lappar, som dit inflytta, bör ega rum, skall
hvad i nämnda förordning i sådant hänseende stadgas tillämpas äfven på
svenska 1 ap]tar i den utsträckning Konungen förordnar.

14 §.

1. Förorsaka lapparnes renar inom Norrbottens och Vesterbottens läns
lappmarker eller utom desamma å trakt, der lapparne efter ty i 1 § 2 mom. sägs
ega uppehålla sig med renarne under viss tid af året, skada å växande eller
afskuren men ej bergad gröda på åker, äng eller sådana utängsslåtter, hvilka
antingen äro inhägnade eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit
till höfångst brukade och dertill brukas, samt genom hässjor, diken, rödjning
eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas
af egaren eller egarne till de renar, som förorsakat skadan, der den
skett i trakt ofvan odlingsgränsen under juni, juli och augusti månader, i trakt
nedom odlingsgränsen men inom lappmarkerna under juni, juli, augusti och
september månader och i trakt utom lappmarkerna å tid, då lapparne icke
ega vistas der.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid, än der förmäles, skall
skadan jemväl ersättas af renarnes egare, så framt den, hvilken vården om
renarne ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnes bevakning
varit till skadan vållande.

15 §.

1. För skada, som inom de i 14 § angifna trakter af renar förorsakas

å bergadt hö, hvithet icke blifvit infördt i lada utan lemnats utestående å
mark i stack eller hässja, vare egaren ej berättigad till ersättning i annat fall,
än då skadan antingen tillkommit med uppsåt eller genom vårdslöshet vid
renarnes bevakning eller skett i trakt utom lappmarkerna å tid, då lapparne
icke ega att med renar vistas å trakten.

2. Finnes å viss trakt till följd af brist på virke eller af annan orsak
uppförande af lador blifva för den bofasta befolkningen oskäligt betungande,
ankomme på Konungen att förordna, att å den trakt ersättning för skada å
bergadt hö i stack eller hässja skall utgå, utom i de fall, hvarom i 1 mom.
sägs, jemväl då stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som
Konungens befallningshafvande för orten förordnar.

10 §.

Sker inom de i 14 § angifna trakter skada af annan beskaffenhet, än
i 14 och 15 §§ sägs, skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt lapparne,
när skadan skedde, ej egde uppehålla sig å den mark, der skadan timat,
och skadan derjemte tillkommit genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes
bevakning.

17 §•

Skada, som af lappames renar förorsakas å trakt, der lapparne icke ega
rätt att med renar uppehålla sig under någon tid af året, skall af renarnes
egare ersättas.

18 §.

Lapp, hvilken uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen af
sina renar vållat, att renarne gjort skada, som enligt 14, 15, 16 eller IT §
skall ersättas, böte derjemte för hvarje gång från och med fem till och med
tvåhundra kronor, der ej förlikning träffats om skadans ersättande, eller den
ersättningsskyldige låtit bero vid utmätning för ersättningens belopp, som i
21 § sägs. För gäldande af de böter, som sålunda kunna ådömas renvaktare,
ansvare egaren till de renar, genom hvilka skadan åstadkommits.

19 §.

Äro inom en trakt, som efter hvad i 1 § 1 mom. sägs får i sin helhet

eller till någon del af lapparne begagnas till sommarbete för deras renar, betesmarkerna
så belägna, att de renar, som der föras på bete, kunna antagas
komma att, der bevakning saknas, under betestiden ströfva omkring i hela
trakten, och äro omständigheterna i öfrigt sådana, att skada, som inom trakten
af renar göres å den bofasta befolkningens egor, kan antagas icke hafva
blifvit förorsakad af renar, tillhörande andra lappar än dem, som uppehålla
sig inom trakten, kan denna förklaras skola utgöra ett skadeersättningsområde,
inom hvilket de lappar, som der med sina renar uppehålla sig, skola i de fall
nedan sägs vara underkastade gemensam ansvarighet för skada, som af renarne
tillskyndas den bofasta befolkningens egendom. Konungen bestämmer,
hvilka trakter skola förklaras utgöra särskilda skadeersättningsområden, och
fastställer gränserna för ett hvart af dem.

Sker inom skadeersättningsområde skada, som omförmäles i 14 § 1 mom.
eller i 15 § 2 moln., eller skada å bergadt hö i stack eller hässja ute å mark
utom lappmarkerna å tid, då lapparne ej ega att å den mark vistas, och kan ej
utrönas, genom hvilkens eller hvilkas renar skadan blifvit förorsakad, åligger ersättningsskyldigheten
de lappar, hvilka uppehålla sig med sina renar inom
skadeersättningsområdet, och varde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader
dem emellan fördelade i förhållande till det antal renar, hvarmed
en hvar af dem tillhörer området. Om vid den tid, då skadan skedde,
renar tillhörande andra än de lappar, som tillhöra området, der uppehöllo sig,
skola äfven dessa lappar i förhållande till antalet af sådana renar i ersättningen
deltaga. Visar lapp, förr än förlikning träffats eller dom i målet gifvits,
att skadan ej blifvit föröfvad af hans renar, vare han från deltagande i ersättningen
fri.

20 §.

Hålla flere lappar sina renar tillsammans i en hjord och sker skada af
renar, som höra till hjorden, vare, der ej utrönas kan, genom hvilkens renar
skadan blifvit föröfvad, desse lappar pligtige att i förhållande till det antal
renar, en hvar af dem har i hjorden, ersätta skadan jemte syne- och rättegångskostnader.

21 §.

Fordrar någon ersättning för skada, som förorsakats af lapparnes renar,
ege han att för syn och värdering å skadan utse dels för egen räkning en
god man dels för lapparnes räkning en af de personer, som, på sätt i 22 §
sägs, hafva i uppdrag att inom trakten tjenstgöra såsom gode män å lap -

parnes sida, hvarefter desse båda, eller, om de ej kunna enas om valet, kronofogde,
lappfogde eller länsman utse en tredje god man. Desse gode män
skola, på kallelse af den bland dem, som utsetts för sökandens räkning, sammanträda
å stället, der skadan skett, samt, såvidt möjligt är, åstadkomma och
i protokoll intaga noggrann utredning om skadans uppkomst och beskaffenhet,
om tiden, då den kan antagas hafva skett, så ock om annat, som gode männen
kunna finna lända till utredning i saken, och skola go''de männen derjemte
efter bästa förstånd och öfvertygelse i penningar uppskatta skadan;
börande gode männen, som jemväl ega bestämma skälig synekostnad, vid förrättningen
hafva sin uppmärksamhet fästad derå att den frånvarandes rätt icke
förnärmas.

För det belopp, hvartill skadan af de fleste gode männen uppskattats,
äfvensom för synekostnad, hvilken gode männen bestämt, må utmätning ske
hos lapp, som medgifver, att han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige
före synen bjudit skadeersättning, ej understigande hvad gode
männen bestämt, stånde sökanden sjelf synekostnaden.

Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för den, som undergått utmätning,
att i fråga om ersättningens belopp söka domaren, eller för den, som
lidit skada, att, der han ej låtit saken gå till utmätning, instämma sitt ersättningsanspråk
till domstol; skolande i förstnämnda fall talan anhänggiggöras
inom ett år från utmätningsdagen.

22 §.

Inom hvarje lappby skola lapparne vid sammanträde, som omförmäles
i 11 §, årligen inför lappfogde eller länsman välja för hvarje trakt, som
efter hvad erfarenheten visat företrädesvis är utsatt för skadegörelse af renar
tillhörande lappbyn, så många bland den bofasta befolkningen eller bland
lappar med stadigt hemvist inom trakten, som Konungens befallningshafvande
bestämmer, att under tiden till nästa val tjenstgöra såsom gode män vid fall,
som i 21 § sägs. Underlåta lapparne att välja, anmäles sådant af lappfogden
eller länsmannen hos Konungens befallningshafvande, som i lapparnes
ställe utser gode män. Förteckning å de utsedde intages i länskungörelserna.

23 §.

Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsområde om sådan
gemensam ansvarighet, som stadgas i 19 §, anhängiggöres mot ordningsmannen
i den lappby, till hvilken lapparne höra; egande ordningsmannen att föra talan
i målet på vederbörande lappars vägnar samt att, om skäl dertill finnes, å
lappames vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne -

och rättegångskostnader. Tilltror ordningsmannen sig kunna visa, genom
livilkens eller livilkas renar skada blifvit förorsakad, eller att jemte de till
skadeersättningsområdet hörande lappar äfven andra böra ansvara för skadan,
ege lian att låta instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet dem,
mot hvilka anspråk väckes om deltagande i ersättningen, på det de må sjelfva
svara io saken.

Adömes ''flere lappar ersättningsskyldighet efter 19 §, skall i domen för
en livar fastställas, huru mycket han har att gälda.

24 §.

Lappar, hvilka efter hvad i 19 § sägs blifvit dömda till ansvarighet
för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande af ersättning, vare
oförhindrade att, i händelse kännedom sedermera erhålles, att skadan är föröfvad
af renar tillhörande någon annan, eller att andra lappar vid den tid,
då skadan skedde, haft renar inom skadeersättningsområdet och sålunda böra
deltaga i ersättningen, väcka talan om godtgörelse för hvad de erlagt eller
för den del deraf, som belöper på andra lappar, dock, der ersättningen bestärnts
genom förlikning, ej utöfver det belopp, hvartill skadan blifvit vid syn
värderad, med tillägg af synekostnaden. Sådan talan må ej anhängiggöra^
senare än ett år efter det laga kraft egande utslag fallit eller förlikning
träffats angående skadeersättningens utgifvande.

25 §.

Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar eller uppsåtligen
eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom skrämskott, af
hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen, eller söker att
fördrifva dem derifrån, straffes, der ej förseelsen är efter allmän lag straffbar,
med böter från och med tern till och med två hundra kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, der någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar,
att vid skogsufverkning renar skadas eller dödas genom fällning af träd.
Har vid arbetet anstäld person gjort sig dertill skyldig, vare jemväl den, för
hvars räkning afverkningen sker, ansvarig för skadans ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens egare pligtig
ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Under skada, som i denna § afses, skall förstås icke blott skada, som
tillfogats ren, utan ock, der i något af de angifna tallen renhjord blifvit
skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens hopsamlande,,
äfvensom skada, som renarne genom skiugringen kunna hafva förorsakat.

26 §•

Under tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt, der de enligt
denna lag då ega vistas, skola samtliga i trakten belintliga, den bofasta befolkningen
tillhöriga hundar vara försedda med halsband utvisande egarens
namn och bostad. Hundar, som kunna jaga ren, skola derjemte hållas bundna,
då de icke användas till jagt. Öfverträdelse häraf straffes med böter från
och med fem till och med femtio kronor. Hund, som anträffas jagande ren
på tillåtet uppehållsställe, må saklöst dödas.

27 §.

1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås dermed icke
allenast deras egna utan ock andras renar, livilka de, på sätt här nedan sägs,
ega taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag må, med
det undantag, som i B mom. sägs, lapp icke hafva under sin vård renar,
hvilka tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps vård eller eljest inom
lappbys område renar tillhörande andra än lappar, vare dessa renar förbrutna
till lappbyn, och ege ordningsmannen att för byns räkning omhändertaga och
lefvande eller slagtare försälja dylika renar.

3. Lapp inom Norrbottens län, som uteslutande sysselsätter sig med
renskötsel, må tills vidare vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna
lag hafva under sin vård jemväl renar tillhörande annan än lapp, derest renegaren
är bosatt inom länets lappmark och der eger eller brukar jordbruksfastighet.
Upphör sådan renegare att ega eller bruka jordbruksfastighet inom
länets lappmark, åligger det honom att inom ett år derefter hafva afhändt
sig renarne, vid äfventyr att desamma må omhändertagas af vederbörande
ordningsman, som med dem förfar på sätt i 2 mom. sägs.

4. Renegare, hvilken lemnat renar i vård åt lapp, har i fråga om
dessa renar enahanda förpligtelser enligt denna lag, som lappen för sina renar.

28 §.

1. Der underhåll af renar å något visst område pröfvas för den jordbrukande
befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kan Konungen förordna,
att det område ej vidare må till sådant ändamål begagnas, mot det att
erforderlig betesmark anvisas lapparne på annan landsträcka, som dertill finnes
tjenlig.

2. Har den i 1 § lapparne medgifna rätt att sommartiden föra renar
på bete å visst område nedom odlingsgränsen i Norrbottens och Yesterbottens
läns lappmarker visat sig medföra synnerlig olägenhet för den jordbrukande
befolkningen i trakten eller vara hinderlig för odlingens fortgång, ankomme
på Konungen att förordna, att dylikt område ej vidare må till sommarbete för
renar begagnas; börande i sådant fall, der det finnes nödigt, annat sommarviste
anvisas de lappar, som dittills haft dylikt viste å området.

29 §.

Der det pröfvas nödigt för samfärdselns uppehållande, ege Konungens
befallningshafvande förordna, att vissa områden vid färdväg ej må begagnas till
annat bete för renar än det, som ifrågakommer under flyttning eller annan
färd å vägen, så ock att viss trakt omkring kyrka, tingsstad eller marknadsplats
ej må användas till annat bete för renar än för deras korrenar, som
besöka sådan plats. Öfverträdelse af sådant förordnande straffes med böter
från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

30 §.

Lapparne äro berättigade att till jagt och fiske betjena sig af land och
vatten icke allenast å sådana områden, der de enligt hvad i 1 § 1 mom.
sägs ega vistas hvarje tid af året, utan äfven å annan utmark inom Norrbottens
och Yesterbottens läns lappmarker under den tid de ega att å sådan
utmark uppehålla sig med sina renar.

31 §.

Ej må å de områden, som blifvit, till lapparnes uteslutande begagnande
anvisade, bete, slåtter, jagt eller fiske af lapparne till annan upplåtas. Sker
sådan upplåtelse, vare den ogild.

Varder bete eller slåtter å dylikt område af lapparne ej användt, och
finnes upplåtelse deraf tills vidare kunna ske utan intrång eller skada för
lapparne, ege Konungens befallningshafvande att mot lega upplåta betet eller
slåttern, intill dess behof deraf för lapparne åter uppstår. Kan å dylikt område
upplåtelse af rätt till jagt eller fiske ske utan skada för lapparne, ege
ock Konungens befallningshafvande att tills vidare tillåta annan att emot afgift
å området jemte lapparne utöfva jagt eller fiske. På sådana områden, som
upplåtits till utvidgning af de vid afvittringen afsätta renhetesfjell i Jemtlands
län, må jemväl inegor, som icke äro för lapparne behöfliga, utarrenderas. Vid

utarrendering af bete, slåtter eller inegor skall fästas det vilkor, att arrendatorn
sjelf må freda såväl växande som bergad gröda från intrång af renar.

Innan upplåtelse, som ofvan förmäles, må ega rum, skola de lappar, hvilka
ega rätt att å området uppehålla sig med sina renar, i ärendet höras. Medel,
som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de bestämmelser, som gifvas
af Konungen, användas till förmån för lapparne.

32 §.

Varder kronan tillhörig mark, belägen utom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker samt renbetesfjellen i Jemtlands län, af Konungen
upplåten till renbete, ankomme på Konungen att bestämma det omfång hvari,
och de vilkor hvarunder rätt till bete och skogsfång, jagt och fiske får af
lapparne der utöfvas, äfvensom att förordna, till hvilken lappby området skall
räknas, eller om det skall utgöra särskild lappby.

33 §.

Pröfvar Konungen nödigt, att jord, som tillhör enskild, skall begagnas
antingen för det i 28 § 1 mom. omförmälda ändamål, eller för att bereda
lapparne vid de för dem afsätta områden tillgång till skogsmark eller bete
eller till vägar öfver inegor emellan områdena, eller för att uppföra stängsel
till förekommande af skada af renar, vare egaren pligtig att afstå jorden mot
ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse ej kan träffas, bestämmes enligt
gällande förordning angående jords afstående för allmänt behof.

34 §.

Lapp, som har renhjord under sin vård, vare pligtig att, då kronofogde,
lappfogde eller länsman för verkställande af utmätning, ransakning etter
stulna renar eller annan laga orsak påfordrar renhjordens hopsamlande, sådant
verkställa.

35 §.

Öfver de af Konungens befallningshafvande utfärdade by ordningar äfvensom
öfver de närmare föreskrifter eller åtgärder, hvilka det enligt denna lag
eljest tillkommer Konungens befallningshafvande att meddela eller vidtaga,
ege den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen inskränkt, att
hos Konungen anföra besvär inom den tid, som är bestämd för Överklagande

af förvaltande myndigheters och embetsverks beslut; skolande dock, der ej
ändringssökandet derigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder af besvär
gälla till efterrättelse, intill dess annorlunda kan blifva vederbörligen förordnadt.

36 §•

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten,
ådömda för öfverträdelse af byordning, tillfalla lappbyn. Saknas tillgång till
fulla gäldandet af böter eller viten, förvandlas de enligt allmän strafflag.

37 §.

1. Öfverträdelser af denna lag äfvensom af byordning åtalas vid allmän
domstol och höra, der ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, livilka endast förnärma enskild
persons rätt, må ej åtalas af allmän åklagare, der ej målseganden angifver
dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om hvilka i
25 § handlas. Har ren blifvit olofligen fäld eller misshandlad, och är renen
omärkt eller målseganden ej känd, ege allmän åklagare utan angifvelse tala
i saken, jemväl i fråga om skadestånd, hvilket i ty fall skall tillfalla den
lappby, dit renen kan antagas hafva hört.

3. Förseelse, som är belagd med straff enligt 2 eller 18 §, må, der
den rörer enskild persons rätt, åtalas endast af målsegande.

38 §.

1. Hvad i denna lag stadgas galle ej i fråga om renar, som med
vederbörande jordegares samtycke året om föras på bete nedom lappmarksgränsen
i Norrbottens län. Bgare af sådana renar vare pligtig att om dem
taga sådan vård, att de ej olofligen inkomma på annans egor. Sker det ändå,
böte enligt allmän lag och ersätte skadan.

2. Denna lag eger, så vidt den stadgar förpligtelser för lapparne utöfver
hvad förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta
emellan de förenade konungarikena Sverige och Norge, innehåller, icke tilllämpning
å norska lappar, som vintertiden uppehålla sig i Sverige*

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den.......,

dock att stadgandena i 27 § 2 och 3 mom. ej skola ega tillämpning förr än
fem år derefter förflutit.

Förslag

till

Lag om renmärken.

1 §•

Ren tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna dag
om de svenska lappames rätt till renbete i Sverige, skall vara försedd med
egarens af häradsrätten faststälda märke, anbragt i renens öron.

2 §•

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, der renegaren,
eller, om han icke sjelf är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans renar,
har sitt hemvist, och inlemne dervid sökanden ett afklipp af märket om tolf
centimeters bredd och tre centimeters höjd. Häradsrätten läte de vid tinget
närvarande ordningsmän och andra lappar äfvensom länsmannen och lappfogden,
der han är vid tinget tillstädes, taga kännedom om märket och derefter inför
häradsrätten yttra sig öfver detsamma.

Finner häradsrätten märket vara så inrättadt, som i 3 § sägs, och
möter ej heller i öfrigt enligt denna lag hinder, fastställe häradsrätten märket.

3 §•

Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättadt, att det
tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag förut
faststälda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras till sådant äldre
märke, eller äldre märke förändras till likhet med det, hvarå fastställelse sökes.

4 §•

Renmärke må ej fastställas för annan renegare, än som i 1 § omförmäles,
ej heller må renegare samtidigt hafva mer än ett faststäldt renmärke.

Vill den, som har faststäldt renmärke, icke vidare vid renmärkning begagna
detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som aflyser märket.
Å ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma fortfarande bi:
behållas, men andra renar må ej dermed märkas. Ej må utan förre egarens
samtycke sådant märke för annan renegares räkning fastställas innan fem år
förflutit från det aflysningen skedde.

Har faststäldt märke under fem år icke varit vid renmärkning begagnadt,
anses fastställelsen hafva förfallit, ändå att aflysning ej skett, och vare sedan
ej hinder för märkets fastställande för annan renegares räkning.

1. Har någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat rätt till
annans faststälda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma,
anmäle han sådant hos häradsrätten, som, der hinder ej möter enligt 4 §,
för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge
honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt
faststälda renmärke till registrering.

Vid häradsriitten skall föras förteckning öfver de af häradsrätten faststälda
och registrerade renmärken jemte de renegare, för hvilkas räkning fastställelsen
eller registreringen skett. I förteckningen amnärkes ock, när renmärke
aflysts eller fastställelse derå visats hafva förfallit. Under maj månad
hvarje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från och med
maj månad föregående år till och med april månads utgång under löpande
året, insändas till Konungens befallningshafvande i länet, som på lämpligt sätt
offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas af Konungen.

7 §•

8 §‘

Ofvergår märkt ren genom laga fång till ny egare, må å den ren bi -

behållas det redan anbragta märket, försedt med sådant af ordningsmannen
inom lappbyn gilladt afbrott, som kan vara o erforderligt för att skilja renen
från andra renar med samma hufvudmärke. A sådant afbrottsmärke erfordras
icke fastställelse. Kalf efter renko, försedd med afbrottsmärke, skall märkas
med egarens faststälda märke.

•j §■

Märkning af de under året födda renkalfvar skall vara verkstäld före
den 15 oktober. Försittes denna tid, ege ordningsmannen inom lappbyn, der
han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges bekostnad vidtaga
åtgärder för renmärkningens verkställande.

Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord annans renko
med omärkt kalf, vare han pligtig att mot godtgörelse af egaren märka kalfven
med moderns märke eller, om detta är afbrottsmärke eller aflyst märke, och
han eger kännedom om egarens faststälda märke, med detta senare.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren eller
omärkt kalf, som icke följer modern, skull djuret öfverlemnas till och omhändertagas
af ordningsmannen samt nedslagtas och försäljas eller ock lefvande
försäljas samt med nye egarens märke förses. Af medel, som genom försäljningen
inflyta, erhålle ordningsmannen skälig godtgörelse, hvarefter återstoden
t ill fäller lappbyn.

10 §.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, hvars märke blifvit
förstördt eller förfalskadt, skall renen omhändertagas och vårdas af ordningsmannen
eller den lapp, han derom anmodar. Dylik ren skall derefter vid tillfälle,
då lapparne i trakten mera allmänt samlas, för dem till granskning uppvisas.
Finnas dervid sannolika skäl för att renen tillhör uppgifven renegare, ege denne
återtaga renen mot erläggande af skälig skötarlön och ersättning för andra
kostnader. I annat fall skall renen genom ordningsmannens försorg nedslagtas
och försäljas, samt med inflytande försäljningsmedel så förfaras, som i 9 § sägs.

11 §•

1. Den, som vid märkning af egna renar eller af renar, som han har
under sin vård, begagnar märke, som ej blifvit af häradsrätten för renegaren
faststäldt, i annat fall än i 8 § här ofvan sägs, eller märke, som är aflyst,
straffes med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till hvilken han icke
är egare, dömes, der ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från
och med femtio till och med femhundra kronor.

3. Den, som i det fall, hvarom i 6 § 1 mom. sägs, vid renmärkning
begagnar annans faststälda renmärke, innan detsamma blifvit för honom vid
häradsrätten registreradt, eller som underlåter den i 6 § 2 mom. föreskrifna
anmälan till registrering, bete från och med fem till och med femtio kronor.

12 §.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Vesterbottens eller Jemtlands län
oarbetad renhud, hvarå öronen blifvit bortskurna eller renmärket eljest förstördt,
och kan han ej visa, att renmärket blifvit utan bedräglig afsigt borttaget eller
förstördt, eller att huden blifvit märkt på sätt i 3 mom. sägs, bete från och
med fem till och med etthundra kronor, der han ej efter allmän lag straffas
för oloflig åtkomst af godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Vesterbottens
läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län anträffas forslande kött
af slagtad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden, att antagas
kan, det köttet föres från slagt ute å mark.

3. Hud och kött, hvarom ofvan förmärs, må af allmän åklagare eller
ordningsman tagas i beslag och köttet försäljas. Huden skall medelst stämpling
eller på annat sätt så märkas, att deraf tydligen kan ses, att den varit föremål
för beslag. Varder den, från hvilken beslaget gjorts, i saken fälb, skall
det beslagtagna godset eller, om det är såldt, dess behållna värde tillfalla beslagaren;
finnes särskild angifvare, tage han hälften deraf.

4. Inom Norrbottens eller Vesterbottens läns lappmarker eller renbetesfjellen
i Jemtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagdt, göras å hud
eller kött efter slagtad ren, som finnes doldt eller undanstucket å plats, den der
ej kan såsom vanligt förvaringsställe anses, såsom i lada, i höstack eller ute
å mark. Sålunda verkstäldt beslag läte beslagaren ofördröjligen kungöra i
socknens kyrka, och ege den, som vill göra anspråk å godset, inom en månad
derefter anmäla sig hos beslagaren samt, der hans rätt icke finnes ostridig,
instämma denne senast till det ting, som infaller näst efter en månad från
det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej visa sin rätt
till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde som ofvan är sagdt.

5. Hvad nu är stadgadt utgöre ej hinder för vederbörande målsegande
att, der någon fälles till ansvar efter allmän lag för oloflig åtkomst af gods,

som enligt förestående bestämmelser blifvit taget i beslag, tillgodonjuta den
rätt till godset eller dess behållna värde, som lagligen må honom tillkomma.

13 §.

Öfverträdelse af denna lag åtalas af allmän åklagare inför allmän domstol.
! fall, som i 11 § 2 mom. sägs, ege åklagaren tala i saken jemväl
i fråga om skadestånd, hvilket i tv fall skall tillfalla den lappby, dit renen
kan antagas hafva hört.

14 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

15 §.

Hvad i denna lag stadgas om märkning af ren samt fastställelse och
registrering af renmärke skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om renar,
som med vederbörande jordegares samtycke året om föras på bete nedom
lappmarksgräusen i Norrbottens län. Fastställelse å sådant renmärke sökes
vid häradsrätten i den ort, der renarne föras på bete, och lemne häradsrätten
andra renegare i orten, som kunna vara vid rätten tillstädes, äfvensom länsmannen
tillfälle att yttra sig öfver märket.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den........

Har renegare, som i 1 eller 15 § omförmäles, då denna lag träder i kraft flera
faststälda renmärken, åligger honom att inom ett år derefter lins häradsrätten till
registrering anmäla det af märkena, som lian för framtiden vill begagna. Underlåter
han det, eller begagnar han efter det registrering skett vid renmärkning
annat märke än det sålunda registrerade, höte från och med tjugufem till och
med tvåhundra kronor. A förut faststäldt märke, som tillhör annan renegare,
än i 1 eller 15 § sägs, eller som icke blifvit i anledning af anmälan, som här
stadgas, registreradt, anses fastställelsen hafva förfallit sedan fem år förflutit
från det lagen trädde i kraft, der ej märket blifvit på sätt i G § 1 mom. sägs
för ny egare registreradt.

Motiv.

Betydelsen och verkningarna af de förändringar i 1880 års lagar om
renbete och om renmärken, hvilka komiterade funnit sig föranlåtna att föreslå,
och för livilkas grunder komiterade nu hafva att redogöra, kunna icke rätt
uppfattas och bedömas utan kännedom om de nomadiserande lappar nes utbredning
inom Sverige och om de olika sätt, på Indika de å skilda trakter
utöfva sin näring. 1 dessa hänseenden kunna komiterade emellertid inskränka
sig till att hänvisa till den fullständiga utredning, som framlades af den komité,
hvilken utarbetade förslag till nämnda lagar. (Se nämnda komités den 25
augusti 1883 afgifna betänkande sid. 21—59.) 1 allt väsentligt, jemväl beträffande
lapparnes vinterflyttningar utom lappmarkerna och renbetesfjellen i
Jemtlands län, hafva komiterade funnit denna utredning tillförlitlig och egnad
att tjena till ledning för blifvande lagstiftningsåtgärder i ämnet. I ett hänseende
hafva dock förhållandena undergått icke oväsentliga förändringar sedan början
af 1880-talet, nemligen i fråga om renarnes antal. Med ledning af de uppgifter,
som komiterade erhållit genom kronobetjeningen, har derföre ett sammandrag
öfver antalet renar år 1895 biff vit upprättadt och komiterades betänkande
bifogadt. (Se sid. 79.)

Komiterade hafva trott sig kunna förutsätta såsom allmänt bekanta de
förhandlingar, som ledde till utfärdande af 1886 års lagar, och de grundsatser,
på hvilka dessa lagar hvila. Dessa ämnen komma derföre att af komiterade
beröras endast i sammanhang med motiveringen af de af komiterade föreslagna
förändringar i särskilda delar af gällande lagstiftning, i den mån det finnes
nödigt för att låta dessa förändringar framstå med önskvärd klarhet.

Deremot hafva komiterade ansett sig böra inleda denna motivering med
eu redogörelse för de hufvudsakliga åtgärder till lappväsendets främjande,
hvilka — företrädesvis inom Jemtlands län — vidtagits efter utfärdandet af
1886 års renbeteslag, äfvensom för de svårigheter, hvilka enligt de hos Kong!.

Maj:t gjorda framställningar mött vid tillämpningen af åtskilliga af lagens
bestämmelser, samt för de vigtigaste ändringsförslag, som af vederbörande myndigheter
afgifvits.

Den rätt att viss tid af året med renarne flytta på enskildes egor
nedanför renbetesfjellen, hvilken lapparne af ålder utöfvat jemväl inom Jemtlands
län, den s. k. sedvanerätten, blef dem uttryckligen förbehållen il § åt
1886 års lag. Men den skulle icke få utöfvas under annan tid än vintermånaderna.
Under månaderna maj till och med september skulle lapparne
deremot icke utan vederbörande jordegares medgifvande få lemna sina renbetesfjell
för att beträda enskildes mark. Det sattes redan vid lagens utarbetande
i fråga, huruvida dessa vid afvittringen afsätta, emot gränsen till Norge belägna
renbetesfjell, Indika icke utgjorde en sammanhängande lappmark utan
söndersplittrades af enskildes egor, som delvis sträckte sig linda fram till norska
gränsen, delvis voro djupt inkilade i och till och med helt och hållet inneslutna
inom renbetestjellens områden, vore tillräckligt rymliga samt i öfrigt så
begränsade, att lapparne der kunde sommartiden finna nödigt gräsbete för sina
renar och utan alltför stora svårigheter afhålla dem från angränsande egor.
För att erhålla nödigt rådrum till vidtagande af åtgärder för renbetestjellens
utvidgning beslöts ock vill lagens utfärdande, att den för demtlands län skulle
träda i kraft först den 1 januari 1889 eller två år senare än i Yesterbottens
och Norrbottens län.

Under sommaren 18Ö0 verkstäldes inom Jemtlands län utredning angående
den enskilde tillhöriga mark, som för nämnda ändamål borde förvärfvas.
Samtidigt dermed hade domänstyrelsen på Kongl. Maj:ts befallning föranstaltat
om undersökning af skogstillgången å renbetesfjellen i afsigt att utreda, huruvida
genom försäljning af skog medel till inköp af den för fjellens utvidgningnödiga
mark kunde erhållas. Undersökningen ledde till det resultat, att utan
fara för skogens bestånd och utveckling en utverkning af omkring 820,000
träd borde kunna ega rum under loppet af tjugu år. Under åberopande häråt
föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen år 1887 att medgifva, att behållna afkastningen
af den skogsafverkning på renbetesfjellen i Jemtlands län, som i enlighet
med domänstyrelsens förslag kunde varda föreskrifven. finge användas till
förvärfvande af mark för utvidgning af nämnda fjell i afsigt att bereda lapparne
nödigt utrymme för renskötseln under tiden från maj till september
månader, samt att, när vissa delar af för värf vade områden kunde genom skogsafverkning
eller annorledes lemna afkastning eller ej vore för det afsedda ändamålet
nödiga, på Kong]. Maj:t Ange bero att ställa sådana delar under skogsstatens
förvaltning eller utarrendera eller försälja dem, under iakttagande
deraf, att afkastningen eller försäljningssumman, den sistnämnda derest Kongl.
Maj:t ej pröfvade den böra användas att på annan trakt inom länet utvidga

Utvidgning af
renbetesfjellen
i Jemtlands
län.

lapparnes renbetesrättigheter, tillfölle statsverket. Denna framställning- biel'' åt
Riksdagen bifallen enligt skrifvelse den 5 juli 1887.

Den 13 juli samma år uppdrog Kong!. Maj:t åt domänstyrelsen att föranstalta
om skogsafverkningen samt åt Konungens befallningshafvande i Jcmtlands
län att med hufvudsaklig ledning af det ingifna förslaget till inköp åt
mark träda i underhandling med vederbörande jordegare om öfverlåtelse till
kronan af den mark, som befans nödig för renbetesfjellens utvidgning, så att
desamma under tiden från början af maj till slutet af september lemnade erforderlig
näring åt renarne. Konungens befallningshafvande skulle, när sådan
mark funnes kunna för skäligt pris förvärfvas eller i brist på godvillig öfverenskommelse
böra exproprieras, derom hos Kongl. Maj:t göra framställning och
underställa vilkoren Kong]. Maj:ts pröfning, äfvensom i sammanhang dermed
afgifva förslag, huruvida mark, som förvärfvades, borde förenas med angränsande
renbetesfjäll eller ställas under skogsstatens förvaltning eller utarrenderas,
eller huruvida någon del deraf borde, såsom obehöflig för ändamålet, afyttras.
De för skogsafverkningen inflytande behållna försäljningsmedel skulle inlevereras
till statskontoret och der särskilt bokföras såsom jemtländska renbetesfjellens
skogsfond. Från denna fond skulle nödiga medel utgå för de af Kongl.
Maj:t faststälda fastighetsköpen.

Genom särskilda nådiga bref utfärdade under åren 1888 till 1893 har
Kongl. Maj:t efter förslag af Konungens befallningshafvande medgifvit inköp
af ett större antal hemman och lägenheter inom Tennäs, Linsells, Ovikens,
Are, Undersåkers, Kalls, Hotagens, Föllinge och Frostvikens socknar, Indika
köi> redan gått i verkställighet. Men derjemte har Kongl. Maj:t genom
nådigt bref den 6 juli 1892 tillåtit expropriation för samma ändamål af omkring
fyrtio hemman och lägenheter, Indika icke kunnat genom godvillig
öfverenskommelse för skäligt pris förvärfvas. Dessa expropriationer hafva ej
ännu blifvit till någon del verkstälda.

Genom kongl. brefvet den 22 maj 1891 och i öfverensstämmelse dermed
sedermera gifna föreskrifter är förordnadt, att de förvärfvade områdena
skola upplåtas för lapparnes behof i likhet med angränsande renbetesfjell, att
den å områdena befintliga skogsmark ställes under skogsstatens förvaltning,
samt att å områdena befintliga inegor, åbyggnader samt slåtter- och fäbodelägenheter
skola, der Konungens befallningshafvande pröfvar det utan men för renskötseln
kunna ske, på arrende åt bofaste upplåtas med iakttagande dervid,
bland annat, att arrendatorn underkastas de inskränkningar i nyttjanderätten,
som föranledas af den åt lapparne upplåtna rätt att använda ifrågavarande
områden. I öfverensstämmelse härmed innehålla de af Konungens befallningshafvande
faststälda arrendekontrakt angående inegor å de med renbetesfjellen
förenade områden, att arrendatorn, som eger att sjelf söka freda hemmanets

inegor trän intrång åt'' renar, icke i något fall är berättigad till ersättning för
åt renarne tilläfventyrs förorsakad skada inom det arrenderade området.

Till ytterligare utvidgning af det för lapparne i Jemtlands län atsedda
område medgaf Kong!. Maj:t genom nådigt bref den 31 december 1888, att
den omedelbart intill Rutfjellet i Herjeådalen gränsande Sårna norra kronopark
i Kopparbergs län Unge upplåtas till renbete för lapparne. En särskild lappby
är sedermera af detta område bildad och stäld under tillsyn af Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län.

Den 1 januari 1889 trädde, såsom redan är nämndt, 1886 års renbeteslag
i kraft inom Jemtlands län. Dess stadgande^ synas snart, åtminstone
inom södra delen af länet, hafva visat, sig otillräckliga att upprätthålla sämjan
mellan de bofaste och lapparne. I underdånig skrifvelse den 21 maj

1891 anför Konungens befallningshafvande, hurusom erfarenheten visat, att från
Arc-Storsjö lappby kringströfvande renar årligen inträngde på och förorsakade
icke obetydliga skador å den bofasta befolkningens angränsande egor. Detta
förhållande hade framkallat eu mängd ersättningstvister och till och med vållat,
att jordegarne i afsigt att, freda sina egor började döda renar, som å dem
inträngt. För att åtminstone i någon mån afhjelpa dessa missförhållanden
hemstälde Konungens befallningshafvande, att de till nämnda lappby hörande
områden och vissa angränsande trakter måtte förklaras utgöra ett skadeersättningsområde
i enlighet med lagens 13 §, med skyldighet för 1 ap]) ar ne i byn
att gemensamt ersätta skada, som af renar förorsakats inom området. Med
bifall härtill anbefalde Kongl. Maj:t tillika i nådigt bref den 9 påföljande
oktober sin befallningshafvande att inkomma med förslag till de ändringar i
renbeteslagen samt de öfriga åtgärder, som kunde finnas erforderliga för utjemnande
af de stridigheter, hvilka, enligt hvad allmänt kändt vore, förekomme
mellan lapparne och de bofaste inom Herjeådalen.

Till åtlydnad häraf afgaf Konungens befallningshafvande den 15 augusti

1892 förslag till nya lagar angående de svenska lapparnes rätt till renbete i
Sverige och angående renmärken, atsedda att gälla endast för Jemtlands län.
Då nemligen i detta län icke funnes någon lappmark i samma bemärkelse
som i Norrbottens och Vesterbottens län, utan de fullt skattlagda hemmanen
med sina egor gränsade omedelbart till renbetesfjellen, kräfde förhållandena i
Jemtlands län enligt Konungens befallningsliafvandes mening eu för detta län
särskild! afpassad lagstiftning. Såsom dennas främsta uppgift uppstälde Konungens
befallningshafvande afskaffande! af sedvanerätten. Så länge lappen endast med
de bofastes begifvande egde vistas på deras egor, hade han varit omsorgsfull i
vården om sina renar och utan invändning betalt den skada, de åstadkommit, men
sedan han fått laglig rätt att vintertiden beträda enskildes mark, visade han
sig sjelfsvåldig och öfvermodig, försummade vården om renarne och undandrog sig

Förslag från
Jemtlands län.

Förstäf) från
Vesterbottcns
län.

pligten att ersätta uppkommet) skada. Mellan de bada folkstaimnarna hade
härigenom utbildat sig en fiendtlighet, som redan i en trakt af länet gått så långt,
att man utöfvat våld på hvarandras egendom. Dessa missförhållanden kunde
afkigsnas endast genom att undanrödja deras orsaker. Lappande borde förbjudas
att någon tid af året utan de bofastes tillstånd uppehålla sig på deras egor,
men såsom vilkor för ett sådant förbud erfordrades en ytterligare utvidgning af
renbetesfjellen, så att de äfven vintertiden lemnade nödigt.'' bete åt renarne.
Detta ändamål kunde utan svårighet uppnås, om renstocken, som vid tiden
för förslagets afgifvande ansågs hafva vuxit till 70,000, genom lämpliga åtgärder
nedbragtes till den siffra, som vore nödig för de renskötande lapparnes
existens, eller omkring 22,000. Den bofaste medgifva rätt att ega renar,
hvilken bidragit att öfver höfvan uppdrifva renantalet, och jemväl i öfrigt
varit en källa till stora oordningar, borde inskränkas och lagbindas, derest den
ej kunde helt och hållet afskaffas. Slutligen hade erfarenheten på ett påfallande
sätt ådagalagt nödvändigheten af en föreskrift om ovilkorlig skyldighet
att märka renar. Inom Åre-Storsjö lappby, der sjelfsvåldet gått längst och
renkorna lemnades att så godt som i vildt tillstånd: framföda sina kalfva!'',
Idefvo en mängd af dessa aldrig märkta af egarne, som i stället tillgodogjorde
sig sin egendom genom att anställa jagt efter omärkta renar. Det vore till
största delen dessa tusentals omärkta, utan vård kringströfvande otama renar,
som gifvit upphof till oredan och osämjan i Herjeådalen. De grunder, livilka
sålunda varit bestämmande för Konungens befallningshafvandes förslag, hade
föranledt en väsentlig omarbetning af gällande författningar i ämnet, dervid
jemväl speciel bestämmelser ändrats med ledning af den erfarenhet, som vunnits
vid deras tillämpning.

Den utredning beträffande flen för utvidgning af renbetesfjellen erforderliga
mark, som verkstälts år 1886 och som afsåg lapparnes behof under
sommarmånaderna, var uppenbarligen ej tillräcklig för det af Konungens befallningshafvande
nu åsyftade ändamål. Också utverkade Konungens befallningshafvande
Kong!. Maj:ts genom nådigt bref den 22 juni 1893 meddelade tillstånd
dertill, att en undersökningskomité finge afgifva förslag å den enskilde
tillhöriga mark, som komiterade funne oundgängligen nödig för att under hela
året bereda lapparne vid de för dem afsätta land tillgång till skog eller renbete
eller för att bereda dem vägar öfver inegor mellan landen eller för att
uppföra stängsel till förekommande af skada af renar. Komiterades förslag
öfverleinnades af Konungens befallningshafvande med underdånig skrifvelse den
29 augusti 1893.

Äfven inom Vesterbottens län synes förhållandet mellan lappar och bofaste
under de senare åren hafva lemna! åtskilligt öfrigt att önska. I en
inom Andra Kammaren vid 1893 års riksdag väckt motion anfördes, att den

skada, lapparne åstadkommit före utfärdandet af 1886 års lag, varit jemförelsevis
ringa, och att högst sällan renar qvarlemnats vid lapparnes återflyttning
om vårarna från kustlandet, men att detta förändrat sig efter lagens utfärdande,
i tv att lapparne under senaste åren vid återflyttningen till lappmarken i nedre
landet qvarlemnat ett icke ringa antal renar helt och hållet utan vård. Då
inga vanliga stängsel hindrade renarne, hade dessa anstalt stor skada å än aar,
lindor och rågåkrar, hvarigenom uppväckts stort missnöje hos den bofasta befolkningen.
Mot denna öfversvämning af renar stode befolkningen så godt som
rådlös, tv då renarne ej kunde såsom tama djur fångas och deras märken
undersökas, vore det så godt som omöjligt att bevisa, Indika renegares djur
förorsakat skadan, och äfven om bevisning kunde åstadkommas, skulle i de
flesta fall de sakfälde, som ofta endast vore vårdare af andras egendom, sakna
tillgång till skadans ersättande. Till följd af lapparnes stegrade försumlighet
i vården om renarne hade eu annan förut mer sällsynt lagöfverträdelse uppkommit,
i det att renar ofta och i ej ringa antal af den bofasta befolkningen
olofligen dödats eller på otillbörligt sätt ofredats. De sålunda anförda anmärkningarna,
livilka Riksdagen ansåg utgöra ett uttryck för ett inom vissa delar
af de nordligaste länen rådande missnöje med förhållandena mellan lapparne
och de bofaste, föranledde Riksdagen att i skrifvelse den 2 maj 1893 anhålla,
att Kong]. Maj:t täcktes låta anställa undersökning om de missförhållanden,
som förefunnes mellan lappar och jordegare å de trakter nedanför lappmarksgränseu,
der lapparne egde att uppehålla sig under vintermånaderna, samt att
för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som kunde pröfvas erforderliga
till undanrödjande af nämnda missförhållanden.

Såväl i anledning häraf som ock öfver de af Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län afgifna lagförslag infordrades genom nådig remiss
den 22 juni 1893 yttranden från Konungens befallningshafvande i Vesterbottens
och Norrbottens län.

1 det utlåtande, som af Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län
den 30 juni 1894 afgafs, vitsordades befogenheten af de inför Riksdagen framförda
klagomål öfver lapparnes framfärd, äfvensom å andra sidan rättmätigheten
åt den klagan, lapparne hos Konungens befallningshafvande fört öfver bofastes
tilltag att nedskjuta renar och genom hundar eller annorledes skrämma och
skingra renhjordarna. 1 anledning häraf hade Konungens befallningshafvande
redan i april 1893 tillsatt en komité af tre personer med uppdrag att åstadkomma
utredning i ärendet äfvensom till Konungens befallningshafvande inkomma
med förslag till de ändringar i gällande lagstiftning, som kunde finnas
erforderliga. Sedan Konungens befallningshafvande från samtliga kommunalstämmor,
pastorsembeten, länsmän och kronofogdar äfvensom från de nomadiserande
lapparne infordrat yttranden öfver den kong!, remissen, hade dessa

Yttrande frän
Norrbottens
län.

yttranden öfverlemnats till nämnda komité, hvilken derefter till Konungens
befallningshafvande afgifvit betänkande och förslag till lagar angående lapparnes
rätt till renbete och angående renmärken, hvilket betänkande nu bifogades
Konungens befallningskafvandes utlåtande i ämnet.

För egen del ansåg Konungens befallningshafvande, att i alla händelser
lagstiftningen borde blifva gemensam för Yesterbottens och Norrbottens län,
der lapparnes rätt att vintertiden med renar besöka nedre landet aldrig blifvit
bestridd och i öfrigt vore ett oundgängligt vilkor för renarnes framfödande
under denna tid. De ändringar, som erfordrades i gällande lag, beliöfde alltså
icke för nämnda liin blifva så omfattande som för Jemtlands län blifvit ifrågasatt.
Såsom mera väsentliga önskningsmål framhöll Konungens befallningshafvande,
att den tid, under hvilken lapparne egde vistas på enskildes egor,
i någon mån inskränktes, att dem ålades på förhand tillkännagifva tiden för
sina flyttningar genom de särskilda socknarna, att bofastes renegarerätt borde
inskränkas eller helst upphöra, att strängare föreskrifter meddelades i fråga om
renarnes bevakning och det antal vaktare, som för sådant ändamål borde anställas,
att den gemensamma ansvarsskyldigheten för skada å bofastes egendom
utsträcktes och att dylik gemensam ansvarighet äfven blefve ålagd de bofaste
för skada, som tillfogades renar, att i allmänhet utvägar anvisades att underlätta
bevisning om uppkommen skada och möjligheten att utbekomma ersättning
för densamma, att ordningsmännen gjordes mera intresserade af sin uppgift
bland annat genom anvisande af arfvoden åt dem, att renmärkning gjordes
obligatorisk med förbud för fastställande af mer än ett märke för hvarje
renegare, samt att om, oaktadt dessa mått och steg, lapparne ändock qvarlemnade
renar i kustlandet efter den tid, de egde vistas der, dessa renar finge
dödas under kontroll af offentlig myndighet.

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län afgaf efter lappfogdens
hörande sitt utlåtande den 2 april 1894. Jemväl inom detta län hade de i
Riksdagens skrifvelse åsyftade missförhållanden förekommit, ehuru icke i den
omfattning som inom sydligare norrländska trakter, och en utredning i syfte
att råda bot för de olägenheter, som visat sig åtfölja lapparnes vinterflyttningar
nedom lappmarksgränsen, vore derför behöflig. Förhållandet mellan
lapparne och de bofaste i trakterna nedom lappmarken vore emellertid icke
den enda fråga beträffande lappväsendet, som inom Norrbottens län kräfde särskild
ocli ytterligare undersökning, ehuru visserligen lagen af den 4 juni 188(1
på det hela taget visat sig väl afpassad efter Norrbottens förhållanden, och
någon så genomgripande förändring i bestående lagstiftning som den, hvilken
föreslagits för Jemtlands län, icke kunde för Norrbotten ifrågasättas. Det
inom Norrbottens län alltmer öfverklagade förhållandet, att skogslapparne, särskilt
inom Arvidsjaurs och Gellivare socknar, genom uraktlåten vård om sina

renar tillskyndade den bofasta befolkningen stor skada, skulle tilläfventyrs
kunna motverkas genom begagnande af den utväg, lagen anvisat i sina bestämmelser
om skadeersättningsområden, men en indelning i sådana områden
vore utan betydelse med mindre bestämmelser infördes i lapplagen, att inom
dessa områden ordningsmännen skulle ega tala och svara för lapparne i skadeståndstvister.
Frågan om bofastes renegarerätt kräfde äfven för Norrbottens
län reglering i inskränkande rigtning, och det uppkomna missförhållandet,
att enskilde renegare fått för sig faststälda en mängd olika märken, hade visat,
att renmärkeslagens affattning icke vore för ändamålet tillfyllestgörande. Eu
ytterligare utredning af lappfrågan måste således komma att omfatta vida flera
frågor än den af Riksdagen framhållna.

Den af Kongl. Maj:t till komiterades öfvervägande uttryckligen fram- Sedvanemtten.
stälda fråga, huruvida eu särskild lagstiftning i ämnet för Jemtlands län
må vara nödig, torde uteslutande vara beroende deraf, huruvida, på sätt
Konungens befallningshafvande i länet föreslagit, den s. k. sedvanerätten bör
afskaffas och lagstiftningen således för detta län byggas på andra grunder än
för de öfriga länen. Detta för komiterades behandling af det föreliggande
ämnet grundläggande spörsmål framställer sig sålunda i första hand till besvarande.

Att en befolkning, hvilken omsider finner sig i besittning af lagens skydd
för en sedvana, som den visserligen af ålder fått utöfva, men för hvars fortfarande
åtnjutande den dock varit hänvisad till sina grannars välvilja, under
första intrycket af de förändrade förhållandena icke förmår att tillegna sig
den sans och måtta, som den nya rättighetens grannlaga utöfvande tager i
anspråk, att den derföre till en början gör sig skyldig till hvarjehanda Övergrepp
och missbruk vid rättighetens begagnande, kan ej vara oväntadt, helst
då denna befolkning icke befinner sig på en högre utvecklingsgrad än i allmänhet
är fallet med den lappska. Koiniterade hålla det derför ganska
sannolikt, att rättighetens fastställande genom lag indirekt kan hafva gifvit
anledning till någon del af de misshälligheter, Indika under de senare åren
kommit till utbrott, särskilt inom Jemtlands län, ehuruväl å andra sidan det
tvifvelsutan vore att gå för långt, om man uteslutande eller ens hufvudsakligen
sökte grunden till dessa missförhållanden i sedvanerättens lagfästande. I alla
händelser kan den omständigheten, att rättigheten blifvit missbrukad, icke utgöra
giltig anledning till dess upphäfvande, derest den skulle visa sig nödvändig
för den befolknings existens, till hvars förmån den blifvit lagstadgad.

Att sådant är förhållandet jemväl inom Jemtlands län, hafva koiniterade funnit
framgå så väl af de upplysningar, som vunnits vid de inför komitéu hållna

sammanträden inom länet, som af hvad i öfrig! i denna del af ärendet förekommit.
Visserligen vill det synas som om de åt Tennäs lappby i Herjeådalen
upplåtna Rut- och Grönfjellen, med den utvidgning dessa genom de
under senare åren verkstälda inköp af mark erhållit, erbjöde tillräckligt bete
äfven vintertiden åt de renar, som tillhöra lappbyn. Men å andra sidan är
det ut.redt, att dessa lappar nästan aldrig flyttat utom de områden, hvaraf
deras renbetesfjell sålunda numera bestå, och någon för de bofaste i omgifvande
trakter betungande sedvanerätt kunna samma lappar sålunda ej på
grund af lagens stadganden för framtiden göra gällande (prot. sid. 4).

Hvad åter beträffar de öfriga lappbyar, somo åtminstone med en del af
sina områden falla inom Herjeådalens gränser — Åre-Storsjö och Oviken —
hafva visserligen de bofaste i dessa trakter vid sammanträdet i Funäsdalen
uppgifvit, att efter det föreslagna inköp kommit till stånd tillräckligt bete
skulle för hela året vara att tillgå på de åt lapparne anvisade områden, och
att derföre all flyttning vintertiden kunde upphöra. Men en annan mening
har vid samma tillfälle uttalats af länets lappfogde, som förmenade att, äfven
efter inköp af dertill föreslagen mark, för dessa lappar blefve erforderligt att
vissa vintrar genom aftal med jordegarne eller annorledes förvärfva rätt att
under vintern med sina renar vistas å enskilde tillhörig mark. Samma uppfattning
delades af de komiterade, som år 1893 erliöllo uppdrag att föreslå
förvärfvande af nödiga områden för renbetesfjellens utvidgning, så att renar kunde
å dem vinterfödas. Jemte det desse komiterade uppgåfvo förslag till sådana
utvidgningar å nu ifrågavarande trakter, uttalade de tillika den öfvertygelse,
att ännu flera områden behöfde för ändamålet förvärfvas, men att, då detta
blefve alltför dyrt, enda möjligheten vore att lapparne sjelfve årligen efter sig
företeende omständigheter med bofaste träffade aftal om rätt att vintertiden
vistas på der;us egor. Om det sålunda får antagas, att på dessa trakter
flyttningsrätt särdeles under svåra år är för lapparne oumbärlig, h vil ket de
ock sjelfve uttryckligen framhållit, vore det föga betryggande att hänvisa
dem till aftal med bofaste för tillgodonjutande af detta för dem nödiga existensvilkor.
Äfven om detta i många fall kunde lyckas utan alltför stora uppoffringar
å lapparnes sida, skulle dock, allrahelst sedan numera stora delar af
dessa trakter undergått laga skifte, hvarigenom jorden delats i smärre områden,
öfver hvilka de särskilde egarne ensamme förfoga, enstaka jordegare
genom att vägra upplåtande af sina egor till betning eller till och med till
genomtåg kunna beröfva lapparne alla fördelar af de med andra jordegare
ingångna aftal. Att åter söka vinna det erforderliga utrymmet genom fortsatta
inköp af nya områden, skulle säkerligen taga större tillgångar i anspråk
än staten ville eller kunde för detta ändamål offra. Ej heller kan ett sådant

förfarande att till utmark förvandla vidsträckta redan odlade bygder ur statsekonomi
synpunkt försvaras. Att man emellertid icke behöfver misströsta
om möjligheten för lappar och bofaste att på gemensamt område i någorlunda
sämja och endrägt förlikas, derför talar erfarenheten från Vesterbottens och
Norrbottens läns kustland, der ingen röst höjts för att hindra lapparnes vinterflyttningar.
Då komiterade ej heller för nu ifrågavarande trakter af Herjeådalen
kunnat tillstyrka sedvanerättens afskaffande, har dertill medverkat jemväl
öfvertygelsen derom, att de redan nu verkstälda eller medgifna inköpen, som
visserligen i främsta rummet afse sommarbete, dock, när de omfatta så stora
områden som t. ex. Ljusnedals bruks egor, äfven böra verka till inskränkning
af lapparnes behof att vintertiden lemna det sålunda utvidgade området för
att beträda enskildes egor. Utläggningen till renbetesfjell af dessa vidsträckta
marker, der de häftigaste striderna mellan lappar och bofaste hittills utkämpats,
har ock, såsom komiterade inhemtat, redan undanröjt så många anledningar
till missämja mellan folkstammarna, att man kan hoppas, att de bofaste
i dessa trakter skola, såsom ock under de senare åren åtskilliga glädjande
tecken begynt gifva vid handen, allt mer finna sig vid lapparnes vinterbesök,
helst om det kunde lyckas lagstiftningen att ytterligare skärpa garantierna
mot de missbruk, hvartill dessa hittills föranledt.

Ännu mindre synes ställningen inom länets norra del, provinsen Jernband,
påkalla eller ens tillåta ett flyttningsförbud. Här hafva, såsom man finner af
protokollet vid komiterades sammanträde i Föllinge (prot. sid. 34), lappar och
bofaste varit öfverens om, att de förra ej kunna umbära rättigheten att vintertiden
söka renbete utom sina fjell. Lappfogden anförde, att då de jemtländska
renbetesfjellen hufvudsakligen vore beväxta med gräs, men deremot sparsamt
med renmossa, som utgjorde renens vinterföda, samt de inköpta och till inköp
föreslagna markerna mera vore afsedda att bereda renbetesfjellen bättre gränser
och skaffa större utrymme för renhjordarna sommartiden, men deremot icke att
öka vinterbetet, lappfogden ansåg det icke möjligt att betaga lapparne från
dessa fjell rättighet att vintertiden flytta ned åt låglandet. De vid sammanträdet
närvarande kommunalombuden med undantag af ett enda, som ville hänvisa
lapparne till det fria aftalet, förklarade sig anse, att lapparnes rätt till
vinterflyttning borde, såsom för dem oundgängligen nödvändig, fortfarande förbehållas
dem i lag. Mot dessa uttalanden hafva komiterade icke kunnat fästa
något synnerligt afseende vid de skriftliga yttranden, som till komiterade ingifvits
från tre kommuner i denna del af länet, hvilka underlåtit att till sammanträdet
sända ombud, och af hvilka en stödt sitt yrkande om sedvanerättens
upphörande på den uppenbart origtiga förutsättningen, att de trakter, som äro
afsedda för lapparne, numera äro fullt tillräckliga såsom betesmarker för renarne

Bofastes

renegarskap.

såväl vinter- som sommartiden, medan de två andra, utan att kunna förneka
behofvet af vinterflyttningar, trott detsamma kunna tillgodoses genom frivilliga
aftal (prot. sid. 42, 45, 124).

En allmän erfarenhet från länets samtliga trakter har ådagalagt, att
den skada, som under vinterflyttningen förorsakas af renar och som skulle
förekommas genom sedvanerättens afskaffande, så godt som uteslutande träffar
bergadt hö, hvilket förvaras i stack eller hässja utan tillräckligt skyddande
stängsel. Denna skada kan emellertid afvärjas utan anlitande af ett så våldsamt
medel som förbud för lapparne att vistas på bofastes egor. Redan af
den ofvan omförmälda undersökningskomiten, men ännu kraftigare af såväl
lappar och bofaste som lappfogde vid sammanträdet i Föll inge har utt alats
den meningen, att, om den bofasta befolkningen kunde bibringas vanan att
förvara sitt hö i lador i stället för i öppna stackar eller hässjor, all anledning
till oenighet mellan lappar och bofaste under flyttningstiden skulle undanrödjas,
samt att statens tillgångar kunde med vida större nytta användas till
bidrag för uppförande af lador än till inköp af nya betesmarker åt lapparne
(prot. sid 35). Till denna tanke och möjligheten af dess realiserande få komiterade
anledning att längre fram återkomma (sid. 62, 64).

Då komiterade af dessa skäl funnit sig böra bibehålla sedvanerätten i
dess nuvarande utsträckning och i följd deraf afstyrka särskild lagstiftning i
ämnet för Jemtlands län, har det varit komiterades uppgift att på andra håll
söka de hufvudsakliga botemedlen mot de missförhållanden, som utan tvifvel
visat sig uppstå vid tillämpningen af gällande lag ej mindre i Jemtlands län
än i de öfriga norrländska länen.

Dervid möter i främsta rummet spörsmålet om de bofastes renegarskap.
Det sattes redan under förarbetena till 1886 års lag i fråga, huruvida icke
bofastes rätt att ega renar och för dessa taga i anspråk samma förmåner
som lapparne beträffande fri tillgång till renbete å så väl statens som enskildes
mark borde upphöra. Det anmärktes häremot, att de bofaste dock alltid
måste hafva sina renar under lappames vård, att det icke vore lapparnes renegarskap
utan deras näringsfång, renskötseln, som borde genom lagstiftningen
främjas, samt att det vore för den fattige lappen, som sjelf ej egde renar,
förmånligare att sköta renar åt andra än att sakna lämplig sysselsättning.
Derjemte erinrades om svårigheten att öfvervaka efterlefnaden af det ifrågasatta
förbudet och lättheten att kringgå detsamma. Så länge de bofastes
renegarerätt ännu icke visat sig medföra några väsentliga olägenheter, kunde
dessa skäl icke frånkännas sin betydelse, och rätten lemnades derföre i 1886
års lag oantastad. De sedermera förflutna årens erfarenhet har emellertid
gifvit vid handen, att renstockens öfvergång i bofastes ego, åtminstone der

den skett i större utsträckning, haft ett menligt inflytande ej blott på förhållandet
mellan lappar och bofaste utan ock på lapparnes ställning öfver
hufvud. Renafveln är en näring, som, när den ej hämmas af särskildt vidriga
naturförhållanden, visat sig vara mycket inkom stafvande och derföre väl egnad
att väcka de bofastes företagsamhet. För renskötseln gynsamma år hafva
bragt upp de bofastes renantal till ganska betydliga siffror. Särskildt har
detta varit fallet under några -- numera visserligen förflutna — år i Herjeådalen,
men man finner, att jemväl i Norrbottens län bland skogslapparne de
bofastes renar i vissa socknar, Arvidsjaur, Arjepluog och Jockmock, i antal
öfverstiga lapparnes. Uppenbarligen har sålunda de bofastes andel i renhjordarna
nått en utsträckning, som icke längre kan försvaras med angelägenheten
att bereda sysselsättning åt medellösa lappar. Tvärtom har i många
fall tillökningen i de bofastes hjordar skett på lapparnes bekostnad och bidragit
att utarma dessa. I den handel och vandel, som bragt renarne öfver
från lapparnes i de bofastes händer, hafva de förra vanligen dragit det kortaste
strået. Spritdrycker och andra bytesvaror af dermed jemförligt värde
hafva alltför ofta utgjort de lockelsemedel, som förvandlat lappen från renegare
till vaktare af bofastes renar. Men om sålunda lapparne sjelfve icke haft
skid att rosa marknaden, så har den å andra sidan gifvit de bofaste, som icke
tagit någon del i densamma, anledning till ganska berättigade klagomål. Det
ligger i sakens natur, att den lapp, som endast är renskötare åt andra, blir
försumligare i vården om den åt honom anförtrodda hjord, än han skulle varit,
om han sjelf egt renarne och varit med denna sin egendom ansvarig för ersättning
af skada, som renarne förorsakat. Att bofastes renegarskap ökat
osäkerheten för grannarnas egendom, torde derföre ej kunna betviflas. Härtill
kommer, att all rättsgrund synes saknas för de bofastes anspråk att för sina
renar tillgodonjuta den betesrätt på andra jordegares mark, som tillkommer
de nomadiserande lapparne, och att staten ej kan hafva samma förbindelse att
utan ersättning upplåta betesmarker åt bofaste som åt lapparne, helst det visat
sig att åtminstone under vissa tider utrymmet å dessa betesmarker ej varit
tillräckligt för båda.

Vid öfvervägande häraf hafva komiterade ansett det vara både principielt
rigtigt och öfverensstämmande med begge folkstammarnas välförstådda intresse,
att bofastes rätt att för egna renar begagna de genom lagstiftningen till
renbete upplåtna marker i regeln komme att upphöra. Något hinder för omedelbar
tillämpning häraf i Jemtlands och Vesterbottens län synes icke förefinnas.
Tvärtom erbjuda de nuvarande förhållandena inom dessa län ett synnerligen
lämpligt tillfälle att låta förbudet utan uppskof träda i verket. De bofastes
renantal har nemligen under de senaste åren nedgått till en obetydlighet dels
i följd åt tillfälliga för renskötseln i allmänhet mycket ogynsamma naturförhål -

By ordning ar.

landeri, dels särskild! i Herjeådalen i följd af de renskötande lapparnes underlåtenhet
att märka renar och framför allt att märka med de bofaste renegarnes
märken. Deremot hafva komiterade icke för närvarande vågat för Norrbottens
län utsträcka förbudet längre än till befolkningen i socknarna nedanför
lappmarksgränsen. För denna befolkning är renegarskapet en ren affär, som
bedrifves i ändamål att deraf skörda största möjliga penningevinst. Flertalet
af de bofastes renar tillhör egare i kustlandet, och der har man ock att söka
de renegare, som förena största antalet renar på en hand. Det har till och
med gått derhän, att aktiebolag bildats för att drifva renskötsel i större omfattning.
Den bofasta befolkningen i lappmarken åter har behof att hålla
renar såsom binäring till sitt jordbruk och synes ej drifva rörelsen i större
skala än för detta ändamål är nödigt. Då skogslapparne inom länets södra
socknar framgent såsom hittills utan tvifvel komma att vålla de bofaste stora
olägenheter, livilka med hänsyn till sommarbetesmarkernas belägenhet svårligen
kunna under nuvarande förhållanden helt undvikas, synes billigheten fordra,
att i gengäld samme bofaste medgifves åtminstone rätten att hafva egna renar
under lapparnes vård. Inom länets norra socknar, der man vintertiden i stor
utsträckning begagnar sig af renar såsom dragdjur, låter det sig redan af
detta skäl ej göra att utestänga bofaste från rättigheten att ega sådana djur.
Emellertid hafva komiterade, för att rättigheten ej skall öfver höfvan utsträckas,
fäst densamma vid sådana vilkor, att renegaren skall vara bosatt inom lappmarken
och der ega eller bruka jordbruksfastighet, samt att renarne skola
hållas i vård af lapp, som uteslutande sysselsätter sig med renskötsel. Endast
sådana lappar torde erbjuda tillräckliga garantier för att renarne erhålla den
tillsyn, hvilken egarne sjelfve af helt naturliga skäl ej kunna egna dem.

Förbudets efterlefnad hafva komiterade sökt trygga genom stadgande af
det äfventyr, att den bofaste, som olofligen håller renar, skall hafva förverkat
desamma till lappbyn. Den lappby, på hvars betesmark olofligt intrång sker
af bofastes renar, skulle härigenom få ett samfäldt intresse att uppträda mot
den lapp, som lånat sin medverkan till att intrånget skedde.

Om det ock kan antagas, att genom nu förordade lagbestämmelser
trängseln inom renbeteslanden, der den varit till hinder för en verksam tillsyn
å renhjordarna, skall minskas och lapparne blifva mer nitiska i bevakningen
af renar, af hvilka de sjelfve vore egare och för hvilkas skadegörelse de måste
sjelfve ansvara, har man derigenom ej undanröjt behofvet af lagstiftningsåtgärder,
som äro mera direkt rigtade på att framkalla och befordra en omsorgsfullare
renvård. Komiterade hafva hufvudsakligen i detta syfte affatta! de
förslag, som förekomma i renbeteslagens 9 § om införande af byordningar att
gälla för de särskilda lappbyarna.

Det har vid komiterades sammanträden, särskildt i norra Jernband och
Yesterbotten, af lapparne kraftigt framhållits, att möjligheten att under vistelsen
på enskildes mark afhålla renarne från skadegörelse i hög grad berodde
derpå, att en hvar lapp i god tid före flyttningen begynte och under flyttningen
fortsatte att hålla sin hjord skild från andras. Ju mera renhjordarna vore
sammanblandade, desto svårare blefve det att beherrska dem och hålla dem i
ordning. Inom Vesterbottens län anses det till och med af omtänksamma
lappar vara ett önskningsmål för åstadkommande af en bättre vård om renarne,
att lapparne äfven i fjellen under sommartiden hålla sig hvar på sitt gamla
lappskatteland, och att sålunda lappbyns betesmarker icke begagnas gemensamt
af de till byn hörande lappar. Men äfven om dessa regler i allmänhet iakttagas,
kan det dock icke förekommas, att renar förirra sig in bland främmande
lappars hjordar, och för urskiljande af dessa renar och deras återskaffande till
rätte egarne fordras samverkan af lapparne i samma by och äfven inom angränsande
byar. För en tillfredsställande renvård är det ock oeftergiflig!, att
tillräckligt antal vaktare anställas, om ock antalet kan vexla för olika orter
och olika årstider. Härutinnan hafva på många trakter lapparne låtit stor
försumlighet komma sig till last, företrädesvis de rikare, hvilka föredragit att
låta sina hjordar blandas med de fattigares mindre talrika, och låtit hufvudsakliga
tungan af renvården falla på dessa.

Allt detta jemte annat, som kan bidraga till en bättre vård om renarne
och derföre jemväl syftar till att främja ett godt förhållande mellan lappar
och bofaste, är dock i första hand en lapparnes inre angelägenhet och bör
lämpas efter de särskilda orternas behof, seder och vanor, samt följaktligen ej
göras till föremål för den allmänna lagstiftningen. Deremot hafva lapparne
sjelfve uttala! den önskan, att dem måtte beredas tillfälle att sinsemellan öfverenskomma
om lämpliga ordningsregler i nämnda hänseenden och anmäla dessa
till fastställelse af Konungens befallningshafvande. Häraf hafva komiterade
tagit sig anledning föreslå, att för hvarje lappby skall finnas en byordning,
innehållande, i den mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen
för renskötselns bedrifvande inom byn eller eljest angående förhållandet
mellan lapparne inbördes, och hafva komiterade förslagsvis såsom de vigtigaste
föremål för reglering genom en sådan byordning uppgifvit: fördelning af sommarbetet
inom lappbyn, der sådan är af behof påkallad, eller ordnandet i öfrigt
af betesrättens utöfning, renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra
finnas, samt hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar, äfvensom
renhjords samlande för märkning, urskiljning af främmande renar eller annat
ändamål. På det att byordningen må desto säkrare lämpas efter lappbyns
specifika förhållanden och behof, har det medgifvits lapparne att sjelfve uppgöra
förslag till densamma. Men då dessa förslag antagligen icke, särskildt

Renmärkning.

i formelt hänseende, blifva åt beskaffenhet att kunna oförändrade fastställas,
och det i alla händelser kan inträffa, att lappar, som ej vilja underkasta sig
reglementerad ordning, lägga hinder i vägen för begagnande af det initiativ,
hvilket bör tillkomma lapparne, har det förbehållits Konungens befallningshafvande
att, sedan lapparne lemnats tillfälle att inkomma med förslag, vare
sig detta skett eller ej, i ämnet besluta, med befogenhet för den, som anser sin
rätt derigenom förnärmad eller obehörigen inskränkt, att hos Kong]. Maj:t
anföra besvär.

De åtgärder, som sålunda föreslagits till åstadkommande af en förbättrad
renvård eller med andra ord till förekommande af skada af renar, hafva
i komiterades förslag kompletterats af nya föreskrifter åsyftande att för de
bofaste underlätta möjligheten att utbekomma ersättning för redan inträffad
skada. Hit kan i främsta rummet räknas den i renmärkeslagens 1 § stadgade
skyldighet för hvarje renegare att märka sina renar med ett af häradsrätten
faststäldt märke. Renmärket är enligt nu gällande lag det medel, hvarigenom
egaren kan skilja sina renar från andras. Skyddandet af lapparnes egauderätt
är denna lagstiftnings hufvudsyfte. Med denna inskränkning af renmärkets
betydelse kunde man stanna vid att lemna i den enskilde lappens fria skön
att afgöra, huruvida han ville begagna sig af detta skyddsmedel eller ej. Det
egna intresset ansågs mana den ärlige lappen att bereda sig trygghet mot rentjufnad
genom att använda ett af häradsrätten för honom faststäldt märke, hvaraf
det var andra vid äfventyr af straff förbjudet att begagna sig. Men renmärket
bör ock hafva eu annan uppgift, hvars betydelse under senare tider allt mer trädt
i dagen, den att för de bofaste, som lidit skada af renar, underlätta upptäckten
af den lapp, till hvilken han har att vända sig för att utkräfva ersättning för
skadan. För detta ändamål kan det med skäl fordras, att hvarje renegare ovilkorligen
förser sina renar med ett af rätten faststäldt märke. I Norrbottens
län lärer detta redan vara en allmänt vedertagen och hyllad sed. Men under
de mera oordnade förhållanden, som utmärka renskötseln i Vesterbottens län,
och framför allt under den förvirring, som i detta hänseende råder inom
Herjeådalen, har, såsom redan blifvit anmärkt, renmärkning i stor utsträckning
försummats, så att det särdeles i sistnämnda trakt rent af blifvit regel, att
renar lernnas omärkta. Blir ej denna osed i grund utrotad, så att hvarje lapp
kan förvissa sig om, hvilka renar han har att skydda, och öfverbevisas om,
för hvilka han har att ansvara, är det fåfängt att vänta, att fredliga förhållanden
skola inträda mellan lappar och bofaste. Till den regel om ovilkorlig
märkning af renar, som komiterade af dessa skäl funnit sig böra föreslå, hafva
komiterade fogat den stränga men för regelns upprätthållande säkerligen oeftergifliga
påföljd, att äldre renar, som anträffas omärkta, skola vara förbrutna
till lappbyn och för dess räkning af ordningsmannen försäljas.

Till ledning vid efterspanande af lapp, hvars renar vållat skada, har
vidare föreslagits i renbeteslagens 12 §, att lappar, som flytta utom den socken,
der de hafva sitt hemvist, skola inom åtta dagar efter det de ankommit till
främmande socken anmäla sin ankomst hos länsmannen eller annan person,
som Konungens befallningshafvande förordnar att mottaga sådan anmälan.

Ofriga föreskrifter, som åsyfta att, utöfver hvad gällande lag förmår,
underlätta utbekommande af ersättning för liden skada, hafva komiterade inlag!
i de processuela bestämmelser, Indika förekomma i 21—24 §§ af renbeteslagen.
I öfverensstämmelse med de önskningar, som allmänt uttalats af såväl lappar
som bofaste, hafva komiterade till förekommande af rättegångar om skadeersättning
föreslagit inrättande af ett slags förlikningsnämnd, bestående af tre
personer, af Indika den skadelidande väljer en och tillkallar en annan bland
åtskillige af lapparne på förhand för ändamålet utsedde, hvarefter dessa två
välja den tredje. För det belopp, hvartill dessa efter samvetsgrann undersökning
uppskatta den timade skadan, skulle utan vidare omgång utmätning
kunna ske hos den lapp, som erkänner, att han är skyldig ersätta densamma.
Kan rättegång ej undvikas, har, för det fall att den skall föras mot alla lappar
inom ett skadeersättningsområde, stadgats, att stämning behöfver uttagas endast
å ordningsmannen, som eger att för öfriga lappar inom området föra talan
i saken.

Slutligen hafva komiterade ansett sig böra till den bofastes skydd i
lagen upptaga det från åtskilliga håll påyrkade rättsmedel, som består deri,
att renar, hvaraf den bofaste lidit eller kan lida skada, få genom offentlig
myndighets försorg dödas. Emot ett dylikt medgifvande hafva under de förberedande
förhandlingarna uttalats betänkligheter, liksom äfven bland komiterade
sjelfva skiljaktiga meningar i frågan yppats. Då icke desto mindre
komiterades flertal stannat vid den mening, som fått sitt uttryck i renbeteslagens
2 § 2 inom., ligger det i sakens natur, att härför ansetts föreligga
tungt vägande skäl.

På sätt komiterade ofvan anfört, hafva från olika delar af det nedre
landet försports starka klagomål öfver skador af s. k. ströfrenar eller lösrenar,
d. v. s. renar, som kommit ur lapparnes vård och derefter ströfva omkring
lemnade åt sig sjelfva. Vid komiterades sammanträden i orterna har upplysts,
att i Jemtlands län dylika ströfrenar numera anträffas äfven å trakter,
der lapparne icke ens ega rätt till vinterbete, att i Vesterbottens och Norrbottens
flin vid återflyttningarne qvarlemnade renar ofta stanna i kustlandet
öfver hela sommaren, och att i flere socknar, särskild! Piteå socken, genom
qvarlemnade renar till och med uppkommit eu renstam, som året om lefver i
dessa trakter de bofaste till stort men. Härtill kommer att det, såsom sär 6 -

Anmälan om
flyttning.

Processuela
sta dg anden.

Dödande af
renar.

skildt från Vesterbottens lan påpekats, för de bofaste inöter stora svårigheter
att leda i bevis, hvilken lapp som iir ersättningsskyldig för skador, förorsakade
af dylika renar, då de bofaste i regel äro nr stånd att infånga renar och på
sådant sätt taga kännedom om deras märken. Befogenheten af de nyss omnämnda
klagomålen måste komiterade alltså vitsorda.

En känbar brist i nu gällande lag är, att den icke anvisar den bofaste
något medel att blifva qvitt dylika renar. Den stadgar, att renarne
skola sommartiden vara bortförda från de trakter, der lapparne endast ega
rätt till vinterbete, men gör verkställigheten häraf beroende uteslutande åt
lapparnes vilja eller förmåga. Brister endera, så måste den bofaste hafva renarne
qvar. Han kan tilläfventyrs drifva bort dem från sina marker och derigenom
möjligen vältra olägenheten öfver på eu annan, men oskadliggöra dem
får han icke.

Så kan och bör det emellertid icke fortgå. Har det ansetts nödigt att
genom lag å den bofaste inom låglandet lägga tungan af att vintertiden å sina
egor mottaga renhjordarna, så kräfver å andra sidan rätt lika mycket som
billighet, att lagens ord derom, att han sommartiden skall vara qvitt samma
renar, äfven varder verklighet. Något annat verksamt medel härför gifves
icke än det att under vissa förhållanden tillåta renars dödande. Visserligen
iir att hoppas, att de bestämmelser, som, enligt hvad i det föregående är sagdt,
meddelats i syfte att åstadkomma en bättre vård om renarne, skola minska
anledningarna äfven till klagomål öfver skador af lösrenar, men alldeles undanrödja
dem kunna de icke. Det kommer nemligen alltid att inträffa, att renar
komma ur lapparnes vård. Lemnas den bofaste lika hjelplös som hittills mot
dylika renar, är fara värdi, att han tvingas att sjelf taga sig rätt, och att
således det olofliga renskytte, hvaröfver nu från lapparnes sida klagas, kommer
att fortfara.

Det föreslagna rättsmedlet är emellertid af allvarsam art. Derför och
med hänsyn till de betänkligheter, som deremot uttalats, har det synts angeläget
att omgärda detsaminas användning med sådana bestämmelser, som betrygga
mot onödig hårdhet och missbruk. J detta hänseende har till eu
början föreskrifvits, att detsamma må användas endast till skydd mot skadegörelse
åt ströfrenar eller qvarlemnade renar. Dödande af renar, som fortfarande
äro under lappens vård, är alltså icke medgifvet, äfven om de under
sitt betande skulle komma in på mark, der de ej ega vistas, utan hafva i
detta fall bestämmelserna om lappens ansvar och ersättningsskyldighet ansetts
tillfyllestgörande.

Vidare har renars dödande medgifvits allenast i trakt utom lappmarkerna
och renbetesfjellen i Jemtlands län, således å orter, der lapparne blott

hafva sedvanerätt till vinterbete. Visserligen finnas äfven inom nedre delen
af lappmarkerna marker, der lapparne ej hafva större rätt än den till vinterbete,
men dä dessa marker, på sätt komiterade framdeles komma att ytterligare
beröra, ligga blandade med marker, der lapparne ega sommarbetesrätt, har
något medgifvande att der till skydd mot obehörigt intrång döda renar icke
ansetts kunna ifrågasättas. Hvad särskildt angår Jemtlands län har det anmärkts,
att då svårare oväder uppstår i fjellen, renarne icke skulle kunna sammanhållas
der utan rusa ner i skogsbandet å enskildes egor, och att i sådana fall
det vore föga billigt, om den bofaste egde påfordra renarnes dödande. I anledning
häraf är att erinra, hurusom inom nämnda län vissa svårigheter
tvifvelsutan alltid skola uppstå till följd af det inom detta län bestående förhållande,
som numera ej lärer kunna ändras, att de gamla skattehemmanen
gä med sina gränser intill renbetesfjellen utan något mellanliggande område
motsvarande inom lappmarkerna landet nedom odlingsgränsen. Dock bör beträffande
det anmärkta fallet erinras, att om lappen sin pligt likmätigt genast
följer efter renarne och samlar dem under sin vård, så kan något dödande af
samma renar icke ifrågakomma.

Ytterligare går komiterades förslag ut på, att dödande af renar endast
får ske genom offentlig myndighets föranstaltande. All rätt för den enskilde
jordegaren att genom renskytte sjelf befria sig från honom hotande renar är
således utesluten. Finner han dylika renar i sin närhet, har han att hos
kronobetjent begära handräckning för deras oskadliggörande, dervid han ock,
om så fordras, skall förskjuta den kostnad, som kräfves. Denna kostnad
återfår han sedermera endast i den mån, som de dödade renarnes värde vid
försäljning dertill lemnar tillgång. Uppstår brist, faller den på honom. Den
förlust, som träffar lappen, är således under alla omständigheter inskränkt till
värdet af renarne. Med dessa bestämmelser lärer dödande af renar i oträngdt
mål vara förebygdt, ty näppeligen lärer den bofaste underkasta sig det besvär
och den risk, som följer med en begäran om handräckning af ifrågavarande
slag, om ej trängande behof är förhanden.

Såsom en sista restriktiv bestämmelse föreslås, att dödande af renar endast
må ega rum under månaderna juni, juli och augusti, under hvilken tid det är
af jemförelsevis största betydelse för den bofaste att kunna afvärja skadegörelse
af kringströfvande renar. Härigenom vinnes ock den fördel, att lapparne
lemnas någon tid efter den vanliga vårflyttningen att åter besöka vintervistet
för att hopsamla och bortföra renar, som möjligen kunnat blifva efter. Att
samma tid föreskrifvits jemväl för orter, der lapparne icke ens hafva sedvanerätt
till vinterbete, och der renar således icke borde få finnas under någon
tid af året, kommer deraf, att det ej ansetts kunna öfverlemnas åt exekutiv
myndighet att bedöma, om å viss trakt sedvanerätt förefinnes eller icke.

Skogslappar.

Det föreslagna rättsmedlet, sä ordnadt som nu angifvits, träffas icke af
de anmärkningar, som gjorts mot att medgifva renars dödande såsom skydd
för den bofaste. Deremot torde det komma att verka såsom ett synnerligen
kraftigt medel mot den slapphet och liknöjdhet i lappens renvård, som nu så
allmänt öfverklagas. Det ligger nemligen i sakens natur, att medvetandet
derom, att renar, som kommit ur lappens vård, kunna under lagliga former
blifva föremål för beslagtagande, skall sporra honom att göra sitt yttersta
för att sammanhålla och vid flyttningar medföra hela sin hjord, då han deremot
under nu rådande förhållanden vet, att hans renar, äfven om han lemnar
dem efter sig, lagligen måste lemnas oantastade, och han således alltid kan ega
utsigt att vid sin återkomst till trakten återfinna dem. Det vill fördenskull
synas, som om ifrågavarande lagbestämmelse äfven ur lapparnes synpunkt icke
skulle komma att varda utan välgörande verkan.

En fråga, som visserligen i motsats till de senast behandlade rör endast
vissa af de trakter inom riket, der renskötsel bedrifves, men som för dessa är
af desto större betydelse, är frågan om skogslapparnes renbetesrätt d. v. s.
de lappars, som inom Yesterbottens och Norrbottens läns lappmarker ega jemväl
sommartiden uppehålla sig med renar nedanför odlingsgränsen. Sådana
lappar finnas inom Malå och Sorsele socknar i förstnämnda län (i Sorsele
socken endast en lappfamilj), samt inom Arvidsjaurs, Arjepluogs, Jockmocks
och Gellivare socknar i Norrbottens län. Äfven inom sistnämnda läns två
nordligaste socknar, Juckasjärvi och Enontekis, förekomma visserligen skogslappar,
men deras renantal är litet.

1 afvittringsstadgan för lappmarkerna den 30 maj 1873 bestämdes, att
lapparne skulle äfven efter afvittringen vara såsom dittills berättigade att för
renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas dåvarande område,
dock å enskildes skogar inom de till odling tjenliga delarna af landet
endast vintertiden, samt att renbetesland, som kunde finnas inom den blifvande
gränsen för de till odling tjenliga delarna af lappmarken, finge, såvidt
lör lapparnes behof af renbete erfordrades, fortfarande dertill användas.

Härigenom tillförsäkrades lapparne, hvad angår landet nedanför odlingsgränsen,
rätt till sommarbete för renarne dels å alla de marker, som vid afvittringen
blefve kronan behållna, dels å sådana områden, som varit såsom
renbetesland, lappskatte]and eller skattefjell af staten särskildt upplåtna till
lapparne och som fortfarande funnes vara för dem behöfliga, äfven om dessa
områden vid afvittringen komme i enskild ego. Denna rätt blef oförändrad
åt lapparne bibehållen genom 1886 års renbeteslag.

Vid tiden för sistnämnda lags tillkomst var odlingsgränsen endast provisoriskt
uppdragen och afvittringen nedom densamma icke inom någon af lapp -

markens socknar fullständigt afslutad, för liera knappast mer än påbörjad.
Områdesutstakning hade före 1886 försiggått allenast inom Lycksele och
Arvidsjaurs socknar. De enskildes marker och kronans marker voro således
icke genom bestämda gränser skilda från hvarandra. Numera är förhållandet
i dessa hänseenden väsentligen annorlunda. Odlingsgränsen är definitivt fastslagen,
och afvittringen nedom densamma har, utom för Juckasjärvi socken,
antingen fullständigt afslutats eller fortgått så långt, att områdestilldelning
egt rum, samt utstakning och rörläggning å marken af de särskilda egoväldena
antingen försiggått eller är omedelbart förestående.

Såsom naturligt är, har vid afvittringen områdestilldelningen försiggått
sålunda, att byar och nybyggen i regel fått behålla sina inegor och odlingar
samt erhållit dem tillkommande skogsanslag utlagdt i sammanhang med inegorna,
dock att inom vissa socknar en mindre del af hemmanens och nybyggenas
skogsanslag utlagts i samfällighet till sockenallmänning. Hvad derefter
blifvit öfver i större sammanhängande områden eller i remsor och kilar
mellan hemmanens och nybyggenas egovälden har såsom kronopark eller öfverloppsmark
tillfallit kronan. Kartan öfver en lappmarkssocken nedanför odlingsgränsen
— dylika kartor hafva varit för komiterade tillgängliga för Maki,
Arvidsjaurs, Arjepluogs, Jockmocks och G eib vare socknar — visar alltså de
enskilda hemmanens egor såsom en mängd större och mindre enklaver, omgifna
af och skilda genom mark tillhörande kronan. På få ställen, frånsedt
sockenallmänningarna, förekomma enskildes egor så intill hvarandra, att de
bilda ett större sammanhängande område. Detsamma gäller om kronomarkerna,
hvilka endast der kronopark er utlagts sträcka sig helt öfver en större yta,
men för öfrigt te sig som ett nätverk af egofigurer kring de enskildes marker.

Beträffande de nedanför odlingsgränsen belägna enskilda egoområden,
hvilka af ålder varit renbetesland och på sådan grund fortfarande få af lapparne
användas till sommarbete, torde det vara antagligt, att lagstiftarne
såväl då 1873 års afvittringsstadga utkom, som sedermera, då i 1886 års
renbeteslag talas om egor, som “vid afvittringen bibehållits jemväl såsom renbetesland",
haft i syfte, att dessa renbetesland skulle vid afvittringen till sina
gränser bestämmas, och att således lapparnes betesrätt i denna del skulle regleras
lika noggrannt som andra af afvittringen beroende rättigheter. Så har emellertid
icke skett. Afvittringsutslagen lemna i stället i de flesta fall lapparnes nu
ifrågavarande betesrätt obestämd. Sålunda innehåller afvittringsutslaget för
Maki socken icke ett ord om lapparnes renbetesrätt, ehuru skogslappar åt
gammalt drifvit och fortfarande drifva renskötsel året om inom socknen. Detsamma
är förhållandet med afvittringsutslaget för Sorsele socken. I afvittringsutslaget
för Arvidsjaurs socken förekommer allenast en allmän bestämmelse
att “renbetesland, som må finnas inom kronoheinmans eller nybygges område,

må, såvidt för låpparnes behof af renbete erfordras, fortfarande dertill användas",
och, samma föreskrift gifves ock beträffande sockenallmänningen och
stockfångstskogar inom socknen. I afvittringsutslagen för Jockmocks och
Gellivare socknar hafva så till vida noggrannare bestämmelser meddelats, att der
för vissa områden förklarats, att dessa områden, som från fordom varit renbetesland,
finge, såvidt för skogslapparnes behof af renbete erfordrades, fortfarande
dertill användas. För andra områden inom samma socknar förekommer
deremot allenast den vilkorligt bestämmelsen, att renbetesland, sola möjligen
kunde finnas inom området, (inge, der så erfordrades, fortfarande dertill
användas. J afvittringsutslaget för Arjepluogs socken har inom vissa angifna
områden skogslapparnes rätt till renbete jemlikt 8 § i afvittringsstadgan blifvit
dem uttryckligen förbehållen, hvaremot i fråga om öfriga områden meddelats
allenast vilkorlig bestämmelse liknande den ofvan angifna.

Vid sådant förhållande är frågan, huruvida ett visst enskild t egoområde
nedom odlingsgränsen är underkastadt lappames sommarbetesrätt, i de bestå
fall tvifvelaktig och beroende på framtida afgörande. Endast''om eu del områden
inom Gellivare, Jockmock och Arjepluog är genom afvittringen fastslaget,
att de af ålder varit rcnbetesland och således fortfarande få dertill
användas; om ytterst få torde å andra sidan i närvarande stund kunna sägas,
att de ostridigt äro fria från sommarbetesrätten. Skogslapparne synas ej heller
göra någon skilnad på mark, der de ega och der de icke ega sommarbetesrätt,
utan låta sina renar sträfva kring å all utmark i dessa socknar. Såvidt
det nu är fråga allenast om renarnes vistelse å utmarken synas de bofaste ej
heller fästa stort afseende dervid, men annorlunda blir förhållandet, så snart
det gäller inegor och slåttermark. Dylik inegojord eller slåtterinark förefinnes
öfverallt, mer eller mindre tätt belägen, alltefter som odlingen framskridit och
trakten varit för bebyggande lämplig, och om renar inkomma å dylik mark,
lärer det näppeligen aflöpa utan känbar skadegörelse. Att under dylika förhållanden
förvecklingar med de bofaste ofta skola uppkomma, är uppenbart.
Äfven med stora ansträngningar af renvårdarne lärer det svårligen vara
möjligt att så sammanhålla renhjordarna, att ej renarne skola ströfva in å
mark, der de ej borde få finnas. Ännu mycket mer måste detta varda fallet
då, såsom på senare tid egt rum, slapphet och liknöjdhet i renvården alltmera
inrotat sig hos lapparne. Derför höras ock från skogslappssocknarna högljudda
klagomål öfver att ängar och myrar nedtrampas och atbetas eller att
det bergade höet förstöres af kringströfvande renar, och att i många fall icke
ens ersättning för den skedda skadan står att erhålla, då renegarne äro okända.
Till och med fjellappame lida af det sätt, hvarå skogsrenskötseln bedrifves, i
det att skogsrenarne under sitt kringströfvande söndertrampa och förstöra den
sommartiden torra och spröda renmossan, hvarigenom fjellrenarne, då de vinter -

tiden nedkomma i skogstrakterna, lida brist på det nödiga vinterbetet. I fråga
om lämpliga åtgärder för åstadkommande af eu bättre sakernas ordning liar
vid de inför komiterade hållna sammanträden från lapparnes sida framhållits
dels eu bättre vård om renarne dels uppförande af hägnader på de för skador
mest utsatta trakterna. Från de bofastes sida bär åter, förnämligast inom
(iellivare, yrkats, att lapparne skulle förbjudas att sommartiden hålla renar
nedanför odlingsgränsen och således förpligta att under denna tid föra sina
renar till fjells (prof. sid. 90, 107).

Frågan om hvad i lagstiftningsväg kan och bör göras beträffande
skogsrenarne är tvifvelsutan den mest svårlösta inom hela lappväsendet. Å
ena sidan måste man beakta svårigheten, att ej säga omöjligheten, att inom
dessa för odlingen afsedda trakter utan förfång för jordbruksnäringen drifva
renskötsel året om; å den andra sidan måste hänsyn tagas till gällande rätt
och faktiskt bestående förhållanden. Då stora svårigheter alltid måste uppstå
att sommartiden hålla renar inom landet nedanför odlingsgränsen, der odlingen,
i*fter alla tecken att döma, synes vara stadd i jemnt fortskridande, vore det
tvifvelsutan högeligen önskvärd!, om eu sådan förändring i skogslapparnes
renskötsel kunde åstadkommas, att de för framtiden, liksom nu fjellapparne,
sommartiden förde sina renar ofvan odlingsgränsen, så att landet nedom
nämnda gräns då blefve fritt från renar. Men en dylik förändring, mot hvilken
erinrats, dels att den skulle för de skogslappar, som jemte renskötsel idka
jordbruk, medföra den verkan, att de måste afstå från renskötseln, dels att eu
förflyttning till fjelltrakterna strede mot skogsrenens natur och derföre vore
outförbar, torde, om den öfver hufvud kan genomföras, böra inträda såsom eu
naturlig följd af utvecklingens egen gång, ej framtvingas genom lagbud. Något
lagstadgande i dylikt syfte hafva komiterade således ej ansett sig böra föreslå.

Deremot torde lika stora betänkligheter icke böra möta mot en, åtminstone
successivt fortgående begränsning åt lapparnes sommarbetesrätt i syfte att
från denna börda frigöra vissa trakter, som i mera afsevärd grad deraf betungas.
Detta skulle så tillgå, att å trakter, der de enskilda hemmansområdena
ligga närmare intill hvarandra och der de gynsammaste betingelserna för
odling och bebyggande förefinnas samt sommarbetesrätten alltså medför de
största olägenheterna för den jordbrukande befolkningen, nämnda rätt aflyses
å kronans mellan hemmanen inkilade marker och å hemmanen sjelfva, i händelse
de skulle utgöra delar af gammalt renbetesland. Härigenom skulle bildas större
sammanhängande områden, å hvilka renar ej vidare finge sommartid föras på
bete, och der odlingen således kunde fortgå utan intrång från rennäringens sida.
Andra mera oländiga delar af skogslappssocknarna, särskildt kronoparkerna,
skulle deremot bibehållas såsom renbetesland och tjena skogslapparne till sommarviste,
vid hvilket de denna tid skulle vara pligtig^ att sammanhålla sina renar.

Hundar.

Det synes komiterade, som skulle under nuvarande förhållanden en dylik
reglering vara den lämpligaste åtgärden för införande af bättre ordning bland
skogslapparne och för möjliggörande af ett drägligt samlif mellan dem och
de bofaste. Detaljeradt förslag till regleringen har emellertid icke kunnat af
komiterade framläggas. Derför erfordras förberedande undersökningar och utredningar
af den omfattning, att de icke kunnat af komiterade vidtagas. Särskild
uppmärksamhet måste egnas åt det förhållande, att skogslapparne äfven
å sådana trakter, der renskötsel helst icke borde förekomma, i icke ringa utsträckning
sjelfve äro jordegare. Af flera skäl bjuder derföre försigtiglieten,
att regleringen genomföres allenast successivt, i den mån förhållandena å en
viss trakt befinnas derför gynsamma.

Komiterade hafva alltså stannat vid att i sitt lagförslag upptaga samma
bestämmelser angående lapparnes rätt till sommarbete inom lappmarkerna nedanför
odlingsgriinsen, som för närvarande gälla, men att genom eu särskild bestämmelse,
som ansetts hafva sin naturliga plats i 28 §, öppna utväg för eu
reglering af betesrätten i nu antydda syfte.

Från lapparnes sida har, såsom redan är erinradt, förts starka klagomål
öfver den skada, som tillfogas renhjordarna genom den bofasta befolkningens
hundar. Dessa utgöras till största delen af s. k. gråhundar, hvarandra
så lika till utseendet, att lappen, om han lyckas upptaga en hund,
icke deraf har någon ledning vid efterspanande af egaren. Äfven om dessa
hundar ej direkt hetsas på renhjordarna, hvilket för öfrigt ingalunda är sällsynt,
jaga de renar af okynne hvarhelst de påträffa dem, sarga och döda dem
i stort antal samt skingra hela hjordar, lapparne till stor skada och renvården
till allvarligt men. Hundarnas antal är på vissa trakter mångfaldigt större
än för befolkningens verkliga behof är nödigt. Det har från eu trakt —
Lycksele — uppgifvits, att en mängd hundar hölles endast derför, att deras
skinn vore en god handelsvara, och detta till och med af personer, som ej
hade råd att gifva hundarna föda, hvarigenom dessa tvingas att skaffa sig
sådan bäst de kunna. De vänjas derigenom att jaga på egen hand, dervid
renen för dem blir ett begärligt vildbråd (prot. sid. 70).

Så väl kommunalombud som lappar hafva vid komiterades sammanträden
i orterna varit ense om nödvändigheten af skärpta bestämmelser till lapparnes
värn mot den skadegörelse, för hvilken de sålunda äro utsatta. Utom skadestånd
och i vissa fall böter för hundens egare, när renar af hund ofredas och
egaren kan upptäckas, har gällande lag intet annat skydd än föreskriften
att hund, som har till vana att döda renar eller ock upprepade gånger jagat
renar äfven på tillåtet uppehållsställe, skall af egaren, efter föreskrift af polismyndigheten,
dödas. Men detta skyddsmedel, som först får anlitas mot hund,

som oftare visat sig okynnig, hvarom utredning svårligen lärer kunna vinnas,
är i sig sjelf af föga värde, ty innan polismyndighets föreskrift hinner utverkas,
kan hunden, som under tiden måste lemnas att ostörd fortsätta sin
jagt, hafva anstalt vida större skada än hans egare förmår ersätta. Komiterade
föreslå, att under den tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt, der de
ega vistas, samtliga i trakten befintliga den bofasta befolkningen tillhöriga
hundar skola vara försedda med halsband, utvisande egarens namn och bostad,
att hundar, som kunna jaga ren, derjemte skola hållas bundna, då de ej följa
sin egare på jagt, samt att hund, som anträffas jagande ren å trakt, der
lapparne ega med renar uppehålla sig, må af lapparne saklöst dödas. Det
missbruk af denna rätt, som i enstaka fall kan vara att befara, men som det
beror på hundens egare att förekomma genom att hålla den bunden, är i alla
händelser af ringa betydelse mot den skada, som under gällande lagstiftning
hotar lappens egendom utan att kunna af honom afvärjas.

Ej mindre högljudda hafva lapparnes yrkanden varit om verksammare Bentjufnad.
lagstiftningsåtgärder till förekommande af olofligt tillgrepp af renar. De hafva
dervid blifvit kraftigt understödda af myndigheterna. Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län föreslog redan i underdånig skrifvelse den 30 januari 1886
eu särskild lag i detta ämne. Förslaget föranledde ingen åtgärd, antagligen
emedan man ville afvakta verkningarna af de då till Riksdagens antagande
framlagda renbetes- och renmärkeslagarna. Dessa lagar hafva emellertid ej
visat sig kunna åstadkomma någon nämnvärd förbättring af tillståndet i förevarande
hänseende. Lappfogden i Norrbottens län klagar i hvarje årsberättelse
öfver de fortsatta renstölderna, svårigheten att åstadkomma bevisning mot förbrvtarne,
ehuru det ofta icke är någon hemlighet, hvilka desse äro, och omöjligheten
i många fall att ens kunna anställa åtal, emedan målsegande ej kunnat
anträffas eller vågat uppträda af fruktan för hämnd från tjufvarnes sida. I
länets norra socknar synas stölderna pågå i stor skala. Tjufvarne hafva å
vissa trakter sammanrotat sig till en liga, som injagar skräck hos alla ärliga
lappar. Från Vesterbottens län hafva komiterade fått mottaga protokoll
öfver polisransakningar hos misstänkta personer, dervid upptäckts stora mängder
af renkött och renhudar samt andra qvarlefvor efter slagtade renar, dels förvarade
i visthus och bodar, dels undanstuckna i höhässjor och lador, utan
att derigenom i brist åt bevis något af vigt kunnat uträttas för brottslingarnes
befordrande till ansvar och näpst.

I viss mån hafva renstölderna framkallats och fått näring genom lappames
eget förvållande, nemligen genom deras underlåtenhet att märka sina renar.

De hafva derigenom sjelfve bidragit att sprida den föreställningen, att omärkta
renar vore herrelös egendom, hemfallen åt en hvar, som ville tillegna sig densamma.
Inom såväl Norrbottens som Vesterbottens län söka förbrvtarne all 7 -

mänt undskylla sig dermed, att de endast skjutit omärkta renar. Längst torde
oredan i detta hänseende hafva gått inom Are-Storsjö lappby i Jemtlands
län. Det har uppgifvits af lappfogden i länet, att lappdrängarne, hellre än
att taga tjenst såsom vaktare åt renegarne, tillbragte sin tid på fjellen sysselsatte
med olofligt nedskjutande af omärkta renar. På andra håll hafva renegande
lappar gifvit vika för frestelsen att tillegna sig omärkta renar lefvande
genom att förse dem med sina märken. Det är att förvänta, att denna särskilda
uppmuntran till rentjufnad skall undanrödjas genom de af komiterade
föreslagna bestämmelserna om ovilkorlig renmärkning och om rättighet för
ordningsman att för lappbyns räkning lägga beslag på omärkta renar, hvartill
bör komma ett i renmärkeslagen jemväl föreslaget stadgande om ansvar
för den, som tillegnar sig sådana renar genom att märka dem med sitt märke,
det sistnämnda naturligtvis endast för den händelse, att hans gerning ej kan
visas vara straffbar enligt allmän lag såsom tjufnadsbrott.

1 detta sammanhang tillåta sig komiterade påpeka ett förhållande, som
i åtskilliga fall medfört, att den, som olofligen nedskjutit omärkt ren, undgått
straffet för sin gerning. Omärkt ren har nemligen af domstolarna ansetts
liktydigt med vildren, hvarå, enligt gällande jagtstadga med dithörande författningar,
jagt är under vissa delar af året tillåten. Det vore enligt komiterades
mening särdeles välbetänkt, om äfven denna undanflykt omöjliggjordes
genom utfärdande af förbud mot all jagt på vildren, en åtgärd, hvarigenom
säkerligen icke något berättigadt jagtintresse skulle finnas åsidosatt eller för
nära trädt.

Men äfven med tillhjelp af dessa bestämmelser skulle dock de i allmän
strafflag till eganderättens skydd gifna stadganden icke vara tillräckliga att
bereda lapparne nödtorftigt försvar för deras egendom. Att så är förhållandet
beror, såsom Konungens befallningshafvande i Norrbottens län i sin nyss omförmälda
skrifvelse erinrar, af sjelfva beskaffenheten af denna egendom och af
de förhållanden, under hvilka den befinner sig. “Renarnes lika utseende, lättheten
att i öde bygder utan vittnen oärligen åtkomma dem, lättheten för tjufven
att undanrödja hvad som kunde tjena till bevis mot honom, allt detta ställer
lappen i sämre ställning med hänsyn till rättsligt försvar för hans egendom,
än hvad förhållandet är å annan ort med annat slags lösegendom."

Det fullständiga aflägsnandet af dessa för lappen vidriga omständigheter
faller uppenbarligen till största delen utom lagstiftarens uppgift. I ett hänseende
synes dock hans medverkan kunna med fog påräknas och jemväl blifva
till gagn, nemligen då det gäller att för tjufven stänga vissa af de hittills
anlitade utvägarna att undanrödja hvad som kan tjena till bevis om hans
brottslighet. Det bevismedel, som med största fördel kan mot honom användas,
och på hvars undanrödjande han derföre i främsta rummet måste vara betänkt,

är egarens märke i den stulna renens öron. Behålles renen vid lif, söker
tjufven förändra märket till likhet med sitt eget eller åtminstone göra det
gamla märket oigenkänligt genom att förderfva eller förfalska detsamma. Från
den förra utvägen skulle han vara utestängd genom föreskriften, att hvarje
ren skall vara märkt med ett af häradsrätten faststäldt märke, och att renmärke
ej får fastställas, om det kan lätt förändras till äldre faststäldt märke,
eller sådant märke förändras till likhet med det, hvarå fastställelse sökes.
Den förmån, som skulle beredas rentjufven genom att förfalska eller förderfva
märket, hafva komiterade sökt betaga honom genom det i renmärkeslagens
10 § intagna särskilda förfarande för att fä dessa renar återstälda till sin
rätta egare eller, om det ej lyckas, nedslagtade och försålda för lappbyns
räkning.

Xedslagtas åter den stulna renen, plägar tjufven, för att kunna utan
fara att upptäckas tillgodogöra sig så väl huden som köttet, afskära öronen
från huden eller göra de i dem anbragta märken oigenkänliga, eller ock undandöljer
han åtminstone tills vidare huden, åtnöjande sig med att till en början
draga fördel endast af köttet, hvilket, skildt från huden, icke lemnar någon
ledning för att komma den brottsliga gerningen på spåren, och öfver hvilket
han således med större djerfhet kan förfoga. Mot dessa tilltag hafva komiterade
rigtat de i 12 § 1—3 mom. af renmärkeslagen intagna straffbestämmelser.
Komiterade hafva sökt förhindra handel med oarbetade renhudar,'' derå öronen
afskurits eller renmärket förstörts, genom att inom de tre lappmarkslänen, der
dylik handel kan antagas i större omfattning förekomma, belägga innehafvet
af sådana hudar med böter och äfventyr af hudarnas förlust. Med böter
och förlust af innehafdt gods skulle ock den straffas, som inom lappmarkerna
eller renbetesfjellen forslar renkött utan tillhörande hud under sådana omständigheter,
att han kan antagas komma från slagt ute å mark. Ett sådant
lagbud hvilar på det, enligt hvad komiterade inhemtat, fullt berättigade antagande,
att den, som är stadd i ärliga afsigter, icke lemnar de värdefulla hudarna
ute å marken.

Äfven i ett annat fall hafva komiterade ansett lagstiftningen kunna och
böra ingripa, visserligen icke med straffbestämmelser, men dock med tillstånd
att taga under misstänkta omständigheter funnet gods i beslag, nemligen när
i lappmarkerna eller å renbetesfjellen i Jemtlands län hud eller kött efter
slagtad ren anträffas doldt eller undanstucket å plats, som ej kan såsom vanligt
förvaringsställe anses, utan att tillräcklig anledning finnes att mot viss
person rigta ansvarstalan för stöld eller för sådant innehaf af olofligen åtkommet
gods, hvilket allmän lag straffar såsom stöld. För detta ändamål erforderliga
bestämmelser hafva komiterade föreslagit i 12 § 4 mom. Beslaget
kan i detta fall uppenbarligen ej åtföljas af något af beslagaren anstäldt åtal,

under hvilket bland annat kunde utredas, hvem det tagna godset rätteligen
tillhör. För att bereda rätte egaren möjlighet att återbekomma detsamma,
har derföre skyldighet måst åläggas honom att inom viss tid efter beslagets
kungörande i kyrka anmäla sig hos beslagaren, eller om hans rätt ej finnes
ostridig, instämma beslagaren till domstol.

Att, derest i något af de i 12 § omförmälda fall någon fälles till ansvar
enligt allmän lag för oloflig åtkomst af det beslagtagna godset, beslagarens
rätt till detsamma förfaller, och vederbörande målsegares rätt inträder,
hafva komiterade ansett böra tydligen uttalas i 5 mom.

Till stöd för såväl det ena som det andra af nu föreslagna stadganden
få komiterade åberopa de egendomliga förhållanden, som föranledt. deras tillkomst,
och Indika utan tvifvel äro sådana, att äfven laglydiga medborgare
måste underkasta sig vissa band på sitt görande och låtande för att dermed
bidraga till afvärjande af den samhällsolycka i ekonomiskt så väl som moraliskt
hänseende, hvilken renstölderna hota att bringa öfver lappmarkernas befolkning.

Slutligen och då det i många fall, der uppenbart är, att renstöld eller
skadegörelse å ren egt rum, visat sig svårt att få åtal till stånd, emedan rätt
målsegande ej kunnat anträffas, hafva komiterade föreslagit dels i renbeteslagens
37 § 2 inom., att om ren blifvit olofligen fäld eller misshandlad, och renen
är omärkt eller målseganden ej känd, allmän åklagare skall ega utan angifvelse
tala i saken, jemväl i fråga om skadestånd, och att i sådant fall skadestånd,
som kan utdömas, skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hafva hört,
dels i ren märkeslagens 13 §, att samma rätt i fråga om skadestånd skall tillkomma
åklagaren och lappbyn, om någon anbringar sitt märke å omärkt ren,
till hvilken han ej är egare.

1 fråga om de mera speciela stadgandena i förslagen hafva komiterade
följande att erinra.

Förslaget till lag om de svenska lapparnes rätt till

renbete i Sverige.

i §•

Komiterade hafva i det föregående (sid. 32) angifvit de skäl, på grund åt
hvilka komiterade ansett, att den lapparne nu tillkommande rätt att efter gammal
sedvana vintertiden uppehålla sig med renarne å enskildes marker så inom som

utom lappmarkerna fortfarande bör lapparne i lag tillförsäkras. Då emellertid
vid de inför komiterade hållna sammanträden upplysning vunnits derom, att
inom Jemtlands län höstflyttningarna i regel icke ega rum förrän i november
månad, och inom Vesterbottens län mera allmänt påyrkats, att den nu bestämda
tiden för lapparnes flyttning ned å enskildes marker måtte framskjutas,
hafva komiterade, som från de bofastes synpunkt funnit en dylik framflyttning
önskvärd och ansett densamma inom nämnda båda län kunna ske utan men
för lapparne, föreslagit sådan ändring i nu gällande bestämmelser, att för
Jemtlands och Vesterbottens län oktober månad icke vidare skulle ingå i den
tid, under hvilken vinterbetesrätten å enskildes egor får af lapparne tillgodonjutas.
De invändningar mot en dylik ändring, som vid sammanträdena i
Föllinge och Lycksele från lapparnes sida framkommit, synas icke kunna tillmätas
någon större betydelse, då undantag från den allmänna bestämmelsen
om tiden för höstflyttningen medgifvits för det
förhållanden nödga till tidigare flyttning, och lapparnes behof sålunda bör vara
vederbörligen tillgodosedt.

LTr det i fråga om lapparnes sedvanerätt i gällande lag använda uttrycket:
“trakter, hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt", har i
komiterades förslag ordet “hitintills" blifvit uteslutet, hvilket har sin grund
deri, att det icke synts lämpligt, att vid tvist om sedvanerätt bevisningen
ovilkorligen skall hänföras till tiden för 1886 års lags trädande i kraft.
Den bofasta befolkningens rätt i detta hänseende lärer ock få anses behörigen
tillgodosedd, om sedvanerättens godkännande i tvistiga fall göres beroende
af samma bevisning, som enligt allmän lag kräfves för styrkande af urminnes
häfd.

Med hänsyn till det sätt, hvarå, enligt hvad ofvan (sid. 45) anförts, frågorna
om renbeteslanden nedanför odlingsgränsen vid afvittringen behandlats, har det
vidare, för att i denna del bibehålla gällande lags stadganden till innehållet
oförändrade, ansetts nödigt att utbyta bestämmelsen, att lapparne ega rätt till
renbete året om å enskildes egor, som “vid afvittringen bibehållits jemväl
såsom renbetesland", mot stadgandet, att dylik betesrätt tillkominer lapparne
å mark, som, ehuru upplåten till enskilde, antingen vid afvittringen förklarats
utgöra renbetesland eller af ålder varit såsom sådant land använd.

Enligt den af komiterade ofvan (sid. 27) lemnade redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits för utvidgning af de för lapparne i Jemtlands län vid afvittringen
afsätta land, hafva de för nämnda ändamål förvärfvade områden förenats
med de afsätta landen på sådana vilkor, att hvad i renbeteslagen stadgas
om de äldre betesmarkerna i alla hänseenden kan gälla äfven om de senare
förvärfvade. Begge slagen hafva derföre af komiterade sammanförts under den
inom länet allmänt begagnade benämningen renbetesfjell.

Ändringar, motsvarande de två nu senast omförmälda, hafva komiterade
föreslagit jemväl i andra paragrafer, der uttrycken: “för lapparne bibehållna
områden" eller “afsätta land" förekommit i gällande lag. Men då sistnämnda
uttryck på åtskilliga ställen i samma lag användts äfven om trakterna ofvan
odlingsgränsen i Norrbottens och Vesterbottens län, har detsamma på dessa
ställen ersatts med en annan omskrifning, som ansetts bringa ordalydelsen i
bättre öfverensstämmelse med lagens mening.

Slutligen är i afseende på redaktionen af ifrågavarande § att anmärka,
att komiterade i syfte att åt dess innehåll bereda större öfverskådlighet och
reda ansett sig böra gifva densamma en annan uppställning än motsvarande § i
nu gällande lag.

2 §•

Komiterade hafva i denna § sammanfört den i gällande lags 1 § intagna
straffbestämmelse för lapp, hvilken olofligen uppehåller sig med renar
på annans mark, med det ofvan (sid. 41) motiverade stadgandet om dödande i
vissa fall af renar, som lapp lemnar utan vård på andras egor. Härvid har,
liksom på några följande ställen i lagen, föreslagits en utsträckning af strafflatituden,
hvilken synes påkallad af förseelsens beskaffenhet, särdeles i sådana
fall, då den upprepas.

Bötessatserna, livilka i gällande lag bestämts i enlighet med förordningen
den 6 juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta mellan de förenade
konungarikena Sverige och Norge, hafva i denna liksom i följande paragrafer
förändrats till öfverensstämmelse med hvad i svensk lag är brukligt.

• 3 §.

Särskilda lappfogdar finnas numera anstälda inom Jemtlands, Vesterbottens
och Norrbottens län. Komiterade hafva häraf tagit sig anledning
att åt desse tjenstemän anförtro åtskilliga uppdrag, för hvilka deras befattning
synes göra dem lämpliga, bland annat äfven det, att i vissa fall utse god
man för värdering af ersättning för växande löfträd, hvilka af lapparne
användts.

6 §.

Gällande lag innehåller icke någon påföljd för öfverträdelse af förbudet
att sommartiden uppehålla sig med renar på främmande lappbys område. Då
erfarenheten ådagalagt behofvet af en sådan påföljd, har den föreslagits

till böter från och med 5 till och med 200 kronor. Om öfverträdelsen sålunda
skall beläggas med sträft’, blifvcr det nödigt att närmare bestämma omfattningen
af ordet “sommartiden". Att 1886 års lag dermed förstått månaderna
maj, juni, juli, augusti och september framgår af motiven till 1 § af nämnda
lag, och då förbudet mot öfverskridande af främmande lappbys område måste
afse att freda det värdefulla gräsbetet inom byn från intrång af andra byars
lappar, samt, enligt hvad komiterade inhemtat, å de trakter, som af bestämmelsen
beröras, marken vanligen är gräsbärande under samtliga dessa månader,
hafva komiterade föreslagit, att förbudet må gälla för månaderna maj till och
med september.

Ett missbruk, som inom Yesterbottens län börjat allmänt förekomma,
består deri, att lapparne sommartiden, utan att sjelfve inflytta på annan lappbys
område, dock underlåta att hålla sina hjordar inom den lappby, dit de
höra, utan låta renarne från olika byar sammanblandas till en enda hjord,
som icke förr upplöses, än då lapparne uppsöka och urskilja hvar sina renar
för märkning, nedslagtning eller dylikt ändamål, hvarefter hjordarna åter
sammanblandas. Då detta af vårdslöshet och liknöjdhet vid bevakningen af
renarne uppkomna förhållande, på sätt i protokollet vid komiténs sammanträde
den 3 mars 1896 af lappfogden i länet anmärkts, är egnadt att befordra
hvarjehanda oordningar samt gör det för den enskilde lappen omöjligt att hålla
sina renar under bevakning, har det synts komiterade nödigt stadga, att lapp,
som uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att hans renar sommartiden
inkomma på främmande lappbys område, skall hafva gjort sig förfallen till
böter. Genom de i lagtexten begagnade uttryck torde det vara uppenbart, att
man icke afsett sådana i följd af de med renskötseln förenade svårigheter
öfverallt inom lappmarkerna mycket ofta inträffande fall, att trots sorgfällig
vård ett mindretal renar från en by sommartiden förirrar sig in på främmande
bys område och der måste tagas i vård af byns lappar, till dess egaren återhemtat
dem.

’ §■

Det i början af förevarande § föreslagna tillägg, genom hvilket tydligare
än i gällande lag uttryckts, att lapp ej utan vederbörligt tillstånd må med
sina renar inflytta från en lappby, der han redan har sitt hemvist, till en annan,
har föranledts deraf, att det inträffat, att lapp, som med sina renar tillhört
en lappby, utan vidare omständigheter flyttat öfver till en annan under åberopande,
att han dertill varit berättigad enligt 6 §, enär en af hans förfäder
tillhört sistnämnda by.

Då i angelägenheter, hvarom i denna och 8 § förmäles, lapparnes

hörande ofta kan ske bättre och lättare vid andra tillfällen än inför häradsrätt,
der på vissa orter, såsom särskildt i Jemtlands län är fallet, lapparne
sällan mera talrikt infinna sig-, är genom uteslutning i båda dessa paragrafer
af orden: “inför häradsrätt" lemnadt öppet för vederbörande att bestämma tid,
sätt och ort för lapparnes hörande.

8 §.

Det i 1 mom. af denna § föreslagna stadgande, att när trängsel uppstår
inom en lappby bofaste tillhöriga renar skola från lappbyn afföras, innan
någon lapp ålägges att derifrån utflytta, är en gifven följd af den nya grundsats
om bofastes renegareskap, som komiterade omfattat (se sid. 36) och i
27 § af lagförslaget sökt göra gällande. För det fall, att endast en del af
de bofastes renar beliöfver afföras, möter det stora svårigheter att meddela en
för samtliga trakter passande allmän regel, efter hvilken de särskilda renegarnes
hjordar skulle till nedbringande af renstocken bidraga. Komiterade hafva trott
det lämpligen kunna öfverlemnas åt Konungens befallningshafvande att efter
ortens förhållanden lemna närmare föreskrifter i detta hänseende, dervid dock
alltid skulle tillses, att genom den föreskrifna åtgärden icke någon renegare
framför andra oskäligt betungas.

I 2 mom. har, på sätt jemväl det jemtländska förslaget innehåller, medgifvits,
att vid afgörande åt frågan om lapps rätt att qvarstanna i byn afseende
äfven må fästas på det antal renar, en hvar lapp har . under sin vård,
och det utrymme, som genom flyttningen skall beredas eller som inom annan
lappby finnes, allt i afsigt att flyttningsåtgärden ej må taga större utsträckning,
än nödvändigheten kräfver.

9 §.

Ofvan (sid. 38) är redogjordt för skälen till komiterades förslag, att hvarje
lappby skalk hafva sin byordning, och för hvad sådan byordning i hufvudsakliga
delar bör innehålla.

Beträffande åtskilligt annat af det, som enligt 9 § skulle i byordningen
intagas, hänvisa komiterade till renmärkeslagens 9 och 10 §§ äfvensom till den
af lappfogden i Jemtlands län vid komiterades sammanträde i Funäsdalen afgifna
promemoria om behofvet af reglementariska föreskrifter angående nedslagning
af renar till afsalu (prof. sid. 29).

På det att byordningen må vederbörligen efterlefvas, bör deri kunna
stadgas vite för den, som underlåter att ställa sig dess föreskrifter till efterrättelse,
i likhet med hvad som medgifvits i åtskilliga kommunala ordningsstadgar.

10 §.

Att deri genom 1886 års lag införda ordningsmansinstitutionen, med
hvilken man åsyftat att skapa ett organ bland lapparne sjelfve till öfvervakande
af god ordning och sämja dem emellan och med uppgift tillika att
utöfva eu medlande och förlikande verksamhet i förhållandet mellan lapparne
och de bofaste, varit ett steg i rätt rigtning och i åtskilliga fall haft en fördelaktig
inverkan på lappväsendet, lärer ej kunna bestridas. Men lika visst
är ock att, på sätt vid de af komiterade hållna sammanträden i orterna enstämmigt
uttalats, den ingalunda uträttat hvad den kunnat och bort.

Orsakerna härtill hafva varit mångahanda. Svårigheten att finna lämpliga
personer med vilja och förmåga att väl handhafva ett dylikt grannlaga
uppdrag, saknaden af medel att bereda dem skälig godtgörelse för det arbete
och obehag, som uppdraget oundvikligen medför, bristande intresse och vilja
hos den, som kanske mot sitt begifvande påtvungits befattningen, saknaden
af lämpliga medel för ordningsmannen att inom behöriga gränser göra sig
åtlydd af tredskande lappar, bristande skydd mot förnärmelser och obehag från
ovänligt stämda lappars sida med mera dylikt hafva tvifvelsutan hvar i sin
mån bidragit att minska resultaten af ordningsmannens verksamhet. A vissa
trakter, der skogslappar haft sitt tillhåll, har lagens ifrågavarande stadgande
till och med varit ett tomt ord, i det att ordningsmän der icke ens blifvit
valda.

Komiterade hafva i sitt förslag sökt, så långt genom lagbud ske kan,
råda bot på de antydda olägenheterna. Så har, då ordningsmannen uppenbarligen
bör vara med vid lappbyns vanliga flyttningar, stadgats, att han skall
utses bland de renskötande lapparne, hvarjemte åt Konungens befallningshafvande
inrymts befogenhet att pröfva den valdes lämplighet. Vidare hafva
komiterade för att stärka hans auktoritet föreslagit, att han skall förses med
törordnande, utfärdadt af Konungens befallningshafvande. För att bereda honom
nödigt skydd har han i utöfningen af sin befattning likstälts med tjensteman.
Visar han vårdslöshet och försummelse i sitt uppdrag, har han ansetts böra
derför kunna ådömas straff.

Det kraftigaste medlet att göra institutionen mera effektiv ligger dock
enligt komiterades med samtliga vid sammanträdena härom gjorda uttalanden
instämmande mening deri, att åt ordningsmannen beredes lämplig godtgörelse
för uppdragets utförande. Redan nu har det funnits nödigt att, i den mån
befintliga tillgångar det medgifvit, bereda ordningsmän, som deraf gjort sig förtjenta,
någon godtgörelse. Inom Jemtlands län har sådan kunnat lemnas åt

medel, som enligt 22 § af gällande lag influtit för upplåtelse af rätt till
slåtter, jagt och fiske inom renbetesfjellen, och inom Norrbottens län har
Konungens befallningshafvande genom att meddela ordningsmän förordnande
såsom extra polismän förskaffat dem någon ersättning från det till aflöning
och underhåll af särskild polisstyrka å landet anvisade extra anslag. Inom
Vesterbottens län hafva deremot ordningsmännen hittills icke fått uppbära
något arfvode för sitt besvär.

Om redan under nuvarande förhållanden det funnits nödigt att gifva
ordningsmannen någon lön för sin möda, så varder detta ännu mycket mera
händelsen, då fordringarna på honom skärpas och han derjemte, såsom komiterade
föreslå, skulle få sig nya uppdrag ålagda, såsom att öfvervaka efterlefnaden
af byordningen och föreskrifterna i renmärkeslagen, att i vissa fall företräda
lapparne i rättegångar m. in. Komiterade hafva derför ansett sig böra utgå
från det antagande, att eu ordningsman, som väl fullgör sitt uppdrag, skall,
liksom förmännen för de lappar som flytta till Norge, komma i åtnjutande af
arfvode och detta oberoende deraf, huruvida medel, som ej direkt anvisats för
detta ändamål, kunna dertill användas eller ej. Om emellertid så skall kunna
ske, lärer det ej kunna undvikas, att staten för ändamålet anvisar särskild!
anslag, hvilket, då arfvodet för hvarje ordningsman kan beräknas till högst
150 kronor årligen, skulle uppgå till omkring 6,000 kronor för år. Komiterade
hafva emellertid icke tänkt sig, att arfvodet skulle utgå lika till alla ordningsmän
eller ens med visst för hvarje på förhand bestämdt belopp, utan ansett
det böra lämpas dels efter besvärets storlek, som betydligt vexlar på olika
orter, dels ock efter det nit och den duglighet, som ordningsmannen vid fullgörandet
af sitt uppdrag ådagalagt. Arfvodet skulle derför efter årets slut
bestämmas af Kongl. Maj:t på förslag af Konungens befallningshafvande, hvadan
äfven det ofvan omförmälda anslaget borde anvisas för de tre ifrågavarande
länen gemensamt att af Kongl. Maj:t i mån af behof disponeras.

11 §.

Med hänsyn till angelägenheten att hafva tillgång till eu vitsord egande .
uppgift på det antal renar, eu hvar lapp eger eller för hvilka han svarar,
särskildt för det fall då lappar, som äro underkastade gemensam ansvarighet
för skadegörelse af renar, skola utgifva ersättning i förhållande till hvars och
ens renantal, hade i det jemtländska förslaget till ny renbeteslag intagits
föreskrift om upprättande för hvarje lappby af en längd, upptagande antalet
renar tillhörande hvarje särskild lapp äfvensom hvarje annan person, som har
renar i vård hos lapp, hvilken längd i afseende å rättsförhållandet renegarne
emellan skulle lända till efterrättelse, intill dess ny längd blifvit på enahanda

sätt uppgjord. Mot upprättandet af sådan längd, derom äfven i det vesterbottniska
förslaget meddelats bestämmelse, hafva de inför k onoterade hörde
lapparne i allmänhet förklarat sig icke hafva något att erinra; och då förslaget,
som är af praktisk betydelse äfven för det bill, att enligt byordning
lapparnes rättigheter eller skyldigheter skola bestämmas efter antalet renar,
otvifvelaktigt fyller en lucka i den nuvarande lagstiftningen, hafva komiterade
icke tvekat förorda ett förfarande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
detta förslag.

Vid längdens upprättande, som bör ske årligen inför lappfogden eller
länsmannen, skulle antalet renar för hvarje renegare inom lappbyn bestämmas
i första rummet efter lapparnes uppgifter, så vidt enighet dem emellan kunde
vinnas. I motsatt fall lärer annan utväg ej återstå än att låta längdens innehåll
bestämmas af ordningsmannen, dock med rätt för lapparne, om de sådant
önska, att låta två af dem vid tillfället utsedde lappar deltaga i åtgörande!.

12 §.

Ändamålet med den anmälan om pågående flyttning, som i denna §
ålägges lapparne, hafva komiterade i det föregående (sid. 41) antydt. Att finna
enskilde personer, Indika vilja åtaga sig uppdraget att mottaga sådan anmälan,
torde ej möta några svårigheter. Om nemligen tryckta blanketter tillhandahållas,
derå de särskilda anmälningarna kunna ifyllas, och de förordnade erhålla rätt
att utan afgift med posten till länsmannen afsända uppgifterna i mån som de
inkomma, varder besväret knappast nämnvärdt och kostnaden ingen.

14 17 §§.

De af komiterade föreslagna bestämmelser i fråga om lapparnes ersättningsskyldighet
för skada, som deras renar förorsaka, hvila på samma grunder
som nu gällande lag. Komiterade hafva alltså utgått derifrån, att bofast,
som lider annat intrång från lapparnes sida än det, som består i utöfningen
af deras renbetesrätt, bör i regel vara berättigad till ersättning derför, men
att derjemte billig hänsyn bör tagas till de säregna svårigheter, som äro förknippade
med renarnes vård och omöjligheten för lapparne att under alla förhållanden
hafva renhjordarna så i sin hand som den bofaste sin boskap. Vid
tillämpning af dessa grunder hafva emellertid komiterade i vissa fall, för hvilka
nedan närmare redogöres, ansett sig böra i någon mån afvika från hvad nu
gällande lag stadgar, hvarjemte komiterade, i syfte att åt hithörande bestämmelser
gifva en mera öfverskådlig och lättfattlig form, fördelat dem i fyra
paragrafer, af hvilka tre reglera skadeersättningsskyldigheten inom trakter,

der lapparne hafva rätt att med renarne vistas året om eller under vissa
månader, och den fjerde afser trakt, der lapparne under ingen del af året ega
renbetesrätt. Utaf de tre förstnämnda paragraferna afser 14 § skada å gröda,
som växer eller, ehuru skuren, qvarligger ute å mark utan att vara bergad,
15 § skada å hö, som blifvit bergadt, men qvarlemnats utestående å mark i
stack eller hässja, samt 16 § annan skada, som inom ifrågavarande trakter
kan varda af renarne föröfvad.

Det ligger i sakens natur, att ifrågavarande skadeståndsbestämmelser
icke afse områden, som blifvit till lapparnes uteslutande begagnande anvisade,
såsom förhållandet är med renbetesfjellen i Jemtlands län och kronans till
enskilde ej upplåtna marker ofvan odlingsgränsen. De betes- och slåtterlägenheter
inom dessa områden, hvilka ej varda af lapparne använda och derför
kunna blifva jemlikt 22 § af gällande lag (motsvarande 31 § i komiterades
förslag) upplåtna till enskilde, böra rättvisligen af innehafvaren sjelf skyddas
mot intrång af renarne, och lärer detta äfven böra gälla sådana inegor, som
kunna varda till brukare upplåtna inom de till renbetesfjellens utvidgning i
senare tid anslagna områden.

I fråga om skada å växande eller skuren men ej bergad gröda å enskildes
egor inom lappmarkerna ofvan odlingsgränsen äro enligt 14 § af
komiterades förslag nu gällande bestämmelser bibehållna oförändrade.

Beträffande dylik skada inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen har
den i nu gällande lag utstakade tid—juni, juli och augusti månader — under
hvilken lapparne skola vara ovilkorligen ersättningsskyldige, blifvit ökad med
september månad på den grund, att enligt ingångna upplysningar höskörden
flerestädes i afsevärd omfattning fortgår äfven under denna månad. Jemföres
för ifrågavarande delar af lappmarkerna den tid, under hvilken ovilkorlig ersättningsskyldighet
för skada å växande gröda ansetts böra åläggas lapparne,
med den tid, under hvilken de enligt 1 § skulle ega uppehålla sig å enskildes
marker derstädes, så framgår, att lapparne inom Norrbottens län under maj
månad och inom Vesterbottens län under maj och oktober månader icke skulle
vara underkastade annan ersättningsskyldighet för skada af ifrågavarande slag
å enskildes egor, än den vilkorliga, hvarom i 14 § 2 mom. förmäles, ehuru
de under samma tid icke egde renbetesrätt derstädes. Denna lindring i lapparnes
ersättningsskyldighet, som har sin motsvarighet i nu gällande lag och som
icke torde för de bofaste medföra någon afsevärd tunga, har ansetts böra
medgifvas lapparne med hänsyn till de särskilda svårigheter, som, på sätt förut
(sid. 46) närmare angifvits, förefinnas för tillgodogörandet af sommarbetesrätten
inom ifrågavarande trakter.

Något sådant skäl föreligger deremot icke beträffande kustlandet nedanför
lappmarksgränsen, hvilket enligt lag skall under sommarmånaderna vara i

Öl

sin helhet fritt från renar. Komiterade hafva derför för dessa trakter ansett
lapparnes ovilkorlig^ ersättningsskyldighet för skada af ifrågavarande slag böra,
i likhet med hvad gällande lag förmår, omfatta hela den tid, under hvilken
de icke ega betesrätt derstädes, hvilket vid det förhållande, att i 1 § nämnda
tid blifvit för kustlandet söder om Norrbottens län tillökad med oktober månad,
faktiskt medför en utsträckning af den ovilkorliga ersättningsskyldigheten derstädes
till nämnda månad. Detsamma bör ock gälla för de delar af Jemtlands
län, der lapparne icke hafva annan rätt än sedvanerätt till vinterbete.

Vid sammanträdena i Arvidsjaur och Gellivare har från skogslapparnes
sida gjorts hemställan om att å vissa trakter, dem erfarenheten visat vara särskilt
utsatta för skada af renar, de bofastes inegor måtte skyddas genom hägnad,
och hafva Arvidsjaurslapparne jemväl förklarat sig villiga att till någon del
bidraga till kostnaden för dylika hägnader. Någon lagbestämmelse i denna
syftning hafva komiterade emellertid icke ansett sig böra ifrågasätta. Det
vill nemligen synas, som skulle en dylik hägnadsskyldighet icke kunna med
fog åläggas de bofaste, äfven om något bidrag till kostnaden blefve dem beredt,
och torde i allt fall de lämpligaste och verksammaste medlen för åstadkommande
af ett godt förhållande mellan de bofaste och skogslapparne vara
att söka i dels en strängare renvård, dels en reglering af sommarbetesrätten i
den syftning, som förut (sid. 47) närmare angifvits.

Mom. 2 af 14 § i komiterades förslag motsvarar 10 § 2 mom. i nu
gällande lag, från hvilket lagrum annan afsevärd afvikelse ej blifvit föreslagen
än att uttrycket “grof vårdslöshet" utbytts mot uttrycket “vårdslöshet". Komiterade
hålla nemligen före, att till följd af rennäringens och renvårdens egen
beskaffenhet ett större mått af vållande alltid måste föreligga, innan en renvårdare
kan anses hafva gjort sig skyldig till “vårdslöshet" i lagens mening,
och att förty, om begreppet vårdslöshet här ytterligare skärpes genom tillägget
grof, det föreslagna stadgandet skulle komma att sakna praktisk betydelse.
Om lapparne göras ersättningsskyldige först då de låta eu högre grad af vårdslöshet
vid renarnes bevakning komma sig till last, kan detta icke'' bidraga att
hos dem inskärpa deras skyldighet att göra hvad de förmå för att hindra
renarne att göra skada på de bofastes egendom.

I 15 § afhandlas lapparnes ersättningsskyldighet för skada å bergadt, men
ute å mark förvaradt hö. Dylik skada är den vanligaste, på många orter nära
nog den enda anledningen till misshälligheter och tvister mellan de bofaste och
lapparne. Sedan gammalt har ock lagstiftningen meddelat särskilda föreskrifter
i fråga om skada å höstackar ute å mark. Så föreskrefs genom ett kongl.
bref af den 3 maj 1825 för Vesterbottens lappmark och genom kong!, brefvet
den 26 mars 1831 för Norrbottens och Jemtlands läns lappmarker, att nybyggare
och hemmansinnehafvare, hvilka å sina ängar och slåttermyrar icke

förvarade sitt Ilo i lador utan hide detsamma i stackar, skulle förse sådana
stackar med en stadig och tät gärdesgård till fyra alnars höjd på fem eller sex
alnars afstånd å alla sidor från stacken, vid äfventyr för egaren till höet att,
om detta af renarne skadades och någon uraktlåtenhet ej kunde hos lapparne
påvisas, sjelf stånda sin skada, hvilken föreskrift sedermera hvad angår Jemtlands
län genom kongl. brefvet den 3 oktober 1866 förklarades skola gälla endast för
viss angifven del af länet. Liknande stadgande återfinnes i 11 § af nu gällande
lag, der det för vissa angifna trakter föreskrifves, att, om slaget och bergadt
hö å äng eller utängsslåtter af viss beskaffenhet icke förvaras i lador utan
i stackar eller hässjor, egaren ej är berättigad till ersättning för skada, som
derå af renar förorsakats, så framt ej antingen stacken eller hässjan varit
försedd med sådant stängsel, som af Konungen blifvit förordnadt, eller skadan
tillkommit med uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

Att å trakter, der renskötsel och jordbruk måste bestå vid sidan af
hvarandra, den bofaste bör vara skyldig att vid bergad grödas förvarande ute
å mark vidtaga särskilda åtgärder för att freda densamma mot renar, synes
komiterade fullt befogadt. Nu gällande bestämmelser i ämnet hafva dock visat
sig mindre tillfredsställande. Dels har nemligen på många orter uppförandet
af det föreskrifna stängslet kring höstackarna antingen underlåtits eller verkstälts
först efter det höskörden i sin helhet varit afslutad, hvarigenom stackarna
under lång tid fått stå ostängda, dels har stängslet icke visat sig för det afsedda
ändamålet tillfyllestgörande, enär det, så snart snö hopat sig vid detsamma,
ej förmått uthålla renarne från höet. Derför och då effektivt skydd
i ifrågavarande biinseende ej lärer kunna åstadkommas annorlunda än genom
höets införande i lador, hafva komiterade ansett sig böra såsom regel uppställa,
att bergadt hö skall förvaras i lada, och att lappen icke är ansvarig
för skada, som hans renar göra å bergadt hö, hvilket icke blifvit sålunda
förvaradt utan lemnats utestående å mark. Komiterade våga äfven hoppas,
att de bofaste sjelfve snart skola komma till insigt derom, att höets införande
i lada ligger i deras eget välförstådda intresse, i ty att sålunda förvaradt hö
blir till sin beskaffenhet vida bättre än det, som lemnas utestående långt in
på vintern under bär himmel utsatt för väderlekens vexlingar. Det invändes
visserligen, att de vidt spridda och långt från gårdarna befintliga slåtterlägenheterna
på många ställen äro så små, att de gifva endast { till t skrinda
hö, och att uppförande af lador på hvarje sådan lägenhet blefve alltför dyrt.
I likhet med Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län kunna dock
komiterade ej finna annat, än att det vore eu ren vinst för den bofasta befolkningen,
om sådana slåtter!ägenheter upphörde att användas, då skörden —
inbegripet höets hemforslande — är ganska tidsödande och kräfver ett arbete,
som, användt till odling och dikning i närheten af hemmet, skulle lemna en

vida större behållning. Då emellertid, såsom från de bofastes sida äfven anmärkts,
kostnaden för uppförande af lador kan å vissa trakter, der tillgången
på virke är ringa eller eljest särskilda förhållanden dertill föranleda, blifva
oskäligt stor i förhållande till den nytta, som dermed vinnes, har det ansetts
böra ankomma på Konungen att för dylik trakt förordna, att ersättning för
skada å bergadt hö i stack eller hässja skall utgå jemväl i det fall, att
stacken eller hässjan varit försedd med sådant stängsel, som Konungens befallningshafvande
med hänsyn till förhållandena på orten förordnar.

Den skyldighet, som komiterade sålunda ansett böra åläggas den bofaste
att förvara sitt bergade hö i lada eller undantagsvis inom stängsel, bör
naturligen först och främst gälla inom Vesterbottens och Norrbottens läns
lappmarker. Den bör ock med hänsyn till det sätt, hvarå inom lappmarkerna
egor, der lappande hafva och der de icke hafva sommarbetesrätt, äro blandade
om hvarandra, vara lika för all slags jord och för alla tider af året. Inom
lappmarkerna böra alltså de bofaste, så snart höet bergats, införa detsamma
i lada eller, der sådant är särskild! medgifvet, stänga deromkring. Hvad derefter
angår trakter utom lappmarkerna, der lapparne endast hafva sedvanerätt
till vistelse vintertid, så äro under denna tid förhållandena så till vida likartade
med lappmarkernas, att den bofaste med sin näring och lappen med sina renar
då måste finnas inom samma område. Om dervid den bofaste förvarade sitt
bergade hö i lador, skulle möjligheten för renarne att åstadkomma skada å
hans mark vara nedbragt till ett minimum. Med hänsyn härtill och då de
skäl, som anförts för de i ifrågavarande hänseende föreslagna bestämmelser,
ega giltighet äfven för trakter utom lappmarkerna, som lapparne på grund af
sedvanerätt besöka, hafva komiterade ansett samma bestämmelser böra gälla
äfven för sistnämnda trakter, dock naturligen allenast under den tid lapparne
få vistas der. Härigenom skulle ock vinnas, att den i nu gällande renbeteslags
11 § förekommande, enligt komiterades mening ej tillräckligt motiverade
och i det dagliga lifvet lätt förbisedda skilnaden mellan jemtländska hemman,
som skattlagts efter olika metoder, koinme att försvinna.

Deremot föreligger uppenbarligen ingen anledning att ålägga den bofaste
utom lappmarkerna några särskilda förpligtelser i afseende på höets förvarande
under den tid af året, då sedvanerätten ej gäller och då sålunda
trakten i sin helhet skall vara fri från renar. Sker under denna tid skada å
bergadt hö, bör lappen derför vara ovilkorligen ersättningsskyldig.

Under alla förhållanden bör enahanda ersättningsskyldighet, såsom i nu
gällande lag stadgas, åligga lappen i det fall, att skadan tillkommit af uppsåt
eller genom vållande hos renvaktaren, oafsedt hvar skadan skett och huru
höet förvarats.

10 § motsvarar 10 § 3 mom. i gällande lag. Den skada, som här afses,

torde visserligen i de flesta fall bestå allenast i “skada å annan utmark än
utängsslåtter“, men komiterade hafva dock för densammas utmärkande valt
ett vidsträcktare uttryck, som innefattar äfven skada af annan art, om sådan
skulle varda af renarne föröfvad. För ersättningsskyldigheten hafva samma
vilkor stadgats, som upptagas i gällande lag, dock har ätven här uttrycket
“grof vårdslöshet" ändrats till “vårdslöshet".

Den i 17 § af komiterades förslag intagna bestämmelse är ny. Då
något skäl att i större eller mindre grad inskränka den ersättningsskyldighet,
som enligt allmänna rättsgrundsatser bör åligga lapparne för skada, som de
genom sina renar kunna förorsaka, icke synes vara för handen, så snart skadan
skett inom trakt, der lapparne icke ega rätt att med renar uppehålla sig under
någon tid af året, har ovilkorlig ersättningsskyldighet ansetts böra för dylikt
fall i lag stadgas. Bestämmelsen torde ej sakna sin praktiska betydelse för
vissa delar af Jemtlands län.

De helsosamma verkningarna af den lagstiftning, komiterade sålunda föreslagit,
böra kunna i ej ringa mån betryggas och ytterligare främjas genom ändamålsenliga
administrativa åtgärder. Komiterade vilja i detta hänseende särskilt
erinra om hvad som kunde vinnas genom ett fruktbärande bruk af
öfverskottsmedlen å jemtländska renbetesfjellens skogsfond, för hvars tillkomst
och hittillsvarande uppgift komiterade ofvan (sid. 27) redogjort. Denna fonds i
statskontoret innestående behållning lärer för närvarande uppgå till omkring

100.000 kronor. Dertill böra enligt uppgifter, meddelade genom Konungens
befallningshafvande i länet, läggas dels omkring 160,000 kronor, utgörande
försäljningsmedel för redan såld skog, livilka ännu ej influtit, dels omkring

435.000 kronor, beräknad afkastning af ännu ej såld skog. Fondens tillgångar
skulle således slutligen komma att uppgå till omkring 700,000 kronor.
Deraf skulle visserligen utgå löseskillingar för den mark, hvars exproprierande
för utvidgning af renbetesfjellen Kong]. Maj:t medgifvit genom ofvan omförmälda
nådiga brefvet den 6 juli 1892. Enligt uppgift, som inför komiterade
lemnats af förre lappfogden i länet Suwe, hvilken deltagit i uppgörande af
förslag till inköp af de i nämnda bref omförmälda hemman och lägenheter,
skulle emellertid endast en mindre de! deraf, nemligen några områden, som
vore inkilade mellan renbetesfjellen, behöfva inköpas för beredande af ökadt,
sommarbete åt renarne. Vissa andra af dessa marker, nemligen de närmast intill
fjellen belägna, ansåg han derjemte böra i skogsvårdens intresse för statens räkning
förvärfvas, men en stor del af de omförmälda markerna hade föreslagits
till inköp för att åt renarne bereda ökad tillgång till vinterbete, hvilket icke
vore af samma behof påkalladt, i händelse sedvanerätten skulle fortfarande
ega bestånd, (prot. den 13 mars 1896.) Det är således att antaga, att
derest det redan meddelade beslutet om expropriation underkastas en revision

på den grund, att intet förvärfvas, som endast afser ökande af vinterbetet,
köpeskillingen skall kunna nedbringas så, att skogsfonden kominer att lemna
ett betydligt öfverskott, hvaraf åtminstone räntan skulle kunna användas för
andra ändamål. I främsta rummet framställer sig då det af länets befolkning
äfvensom af lappfogden lifligt uttalade beliofvet af bidrag till uppförande
af lador till förvarande af bergadt hö, hvithet behof jemväl koiniterade funnit
i hög grad värdt att tillgodoses. Den form, under hvilken detta skulle ske,
torde Konungens befallningshafvande i länet vara bäst i tillfälle att föreslå.
Men äfven för andra ändamål, såsom uppförande af stängsel kring värdefulla
och för skadegörelse af renar mer utsatta egor, skulle medlen kunna användas.
Visar det sig att fonden, sedan länets behof blifvit tillgodosedda,
lemnar öfverskott, finna komiterade det vara fullt befogadt, att detta användes
för enahanda ändamål i de två nordligaste länen.

19 §.

Enligt 1886 års lag gäller den gemensamma ansvarigheten för skada,
som af renar förorsakas inom ett skadeersättningsområde, endast för skada å
växande gröda, ej för skada å stackadt eller hässjadt hö, äfven om sistnämnda
skada skett under sådana omständigheter, att den bör af lappen ovilkorligen
ersättas. Komiterade hafva icke funnit skäl att bibehålla detta undantag
från den allmänna regeln.

Genom föreskriften i förslagets 11 § om upprättande af renlängd har
sista stycket af gällande lags 18 § förlorat sin betydelse, hvadan det i förslaget
uteslutits.

21 och 22 §§.

Mot det i 14 § af 1886 års lag stadgade skiljemannaförfarande
för utdömande af ersättning för inträffad skada af renar, hvarigenom åsyftats
ett snabbare afgörande af härom uppkomna tvister, har med fog anmärkts,
att sjelfva förutsättningen för anlitande af skiljemän, eller att det är ostridigt,
af hvilken skadan bör gäldas, ganska sällan förefinnes. Förfarandet är sålunda
icke användbart i de fall, då skadan är föröfvad inom ett skadeersättningsområde
och skall af lapparne gemensamt ersättas, ej heller i sådana fall,
då de skadegörande renarnes egare väl är känd, men endast ansvarig i händelse
han kan öfvertygas att hafva vållat skadan genom uppsåt eller vårdslöshet
vid renarnes bevakning. Men äfven i andra fall är det förenadt med
stora svårigheter för jordegaren att omedelbart efter skadans föröfvande er 9 -

hålla kännedom om egaren till de renar, hvilka orsakat densamma, och om
denne, sedan han omsider blifvit ertappad, tredskas att välja skiljeman, eller
de utsedde skiljemännen ej kunna enas om valet af den tredje, hinner ytterligare
så lång tid förflyta, innan skiljemännen kunna sammanträda, att det
gynnsamma tillfället att konstatera skadans omfång och beskaffenhet för
jordegaren gått förloradt. Såvidt komiterade hafva sig bekant, har ej heller förfarandet
någonsin kommit till användning. Såväl i det jemtländska som i det
vesterbottniska förslaget hade intagits bestämmelser, åsyftande att bereda ökad
skyndsamhet vid ärendets behandling, men dessa hafva, om än innefattande vissa
förbättringar, dock icke befunnits tillfredsställande. Deremot hafva såväl de bofaste
som lappar och lappfogdar så godt som enhälligt förordat antagandet i hufvudsak
af ett i Herjeådalen vid sidan af lagen allmänt anlitadt förfaringssätt.
Detta består, såsom ofvan (sid. 41) blifvit antydt, deri, att, när skada skett,
jordegaren utser en god man för egen del och för vederbörande lapps räkning
tillkallar en god man bland dem af de bofaste i trakten, hvilka lapparne för
ändamålet på förhand utsett, hvarefter och sedan desse båda valt den tredje
besigtningen utan tidsutdrägt eger rum.

Det torde icke kunna förnekas, att denna ur de bestående förhållandena
uppvuxna form för skadans uppskattning är synnerligen praktisk. Den är användbar
i hvarje fall af inträffad skada. Den af eu dylik nämnd uppskattade
ersättningen kan visserligen icke ovilkorligen utsökas, då lappen ej direkt deltagit
i nämndens sammansättning och ej haft tillfälle att inför densamma föra
sin talan och bevaka sin rätt, men intet hinder linnes att gifva nämndens
utlåtande eu vilkorlig exekutiv kraft, hvartill förebild ej saknas i gällande
utsökningslag. Komiterade hafva sålunda föreslagit, att det af gode männen
uppskattade ersättningsbeloppet skall kunna genom utmätning uttagas hos lapp,
som erkänner sin skyldighet att ersätta skadan. Den invändning ligger härvid
nära till hands, att lappen vid utmätningstillfället skall förneka sin betalningsskyldighet
och således omintetgöra verkan af den åvägabragta proceduren.
Denna farhåga torde dock i allmänhet icke komma att bekräftas.
Af lappfogden i Jemtlands län är vitsordadt, att lapparne vanligen godvilligt
erlagt den i öfverensstämmelse med ofvan angifna praxis uppskattade ersättningen,
och denna beredvillighet bör ju snarare ökas än minskas derigenom,
att enligt komiterades mening lapparne skulle få sjelfve uppgifva förslag på
de gode män, som skola för deras räkning tillkallas. Lappen, som derigenom
har större visshet än hittills att vid värderingen äfven hans intressen blifvit
bevakade, eger i denna visshet en borgen för att det uppskattade beloppet
icke blifvit oskäligt tilltaget, och då han derjemte genom att låta bero vid
utmätning för ersättningens belopp eger en möjlighet att undslippa böter,
som eljest enligt 18 § i förslaget kunna varda honom ådömda, synas

öfvervägande skäl. tala för att han icke obehörigen skall bestrida sin betalningsskyldighet.
Äfven om detta skulle inträffa, är den gjorda uppskattningen
långt ifrån betydelselös. Ty i värderingen eger den, som lidit skadan, angående
densamma ett bevismaterial, hvars betydelse det varder svårt för lappen
att i en blifvande rättegång förringa. Då man emellertid ej får förbise möjligheten
deraf, att skadan i enstaka fall kan hafva blifvit allt för högt värderad,
bör lappen förbehållas rätt att, äfven om han underkastar sig utmätning, inom
viss tid vid domstol söka återvinning af det belopp, hvarmed den utmätta er- *
sättningen öfverstigit skadans verkliga värde.

I fråga om de personer, som skola å lapparnes vägnar deltaga i uppskattningen,
tinnes ej något skäl, hvarför lapparne skola vara hänvisade att
välja allenast bland de bofaste, utan böra lapparne ega att utse- dem, till
hvilka de hysa förtroende, och således äfven personer af sin egen stam, förutsatt
dock att dessa hafva stadigt hemvist, så att de lätt kunna för ändamålet
anträffas. Valen behöfva för hvarje lappby ej afse andra trakter än
dem, som, efter hvad erfarenheten gifvit vid handen, företrädesvis äro utsatta
för skadegörelse af renar tillhörande lappbyn. Hvilka dessa trakter äro och
huru många gode män, som på hvarje trakt böra väljas, skulle bestämmas af
Konungens befallningshafvande, som det ock skulle tillkomma att i lapparnes
ställe utse gode män, om de sjelfve underlåta att välja. Åt lokal myndigheterna
— kronofogde, lappfogde eller länsman — torde deremot för tids vinnande
kunna uppdragas, att, när de för visst fall af jordegaren tillkallade två gode
män ej kunna enas om valet af den tredje, utse denne.

23 §.

Ofvan i den allmänna motiveringen (sid. 41) hafva komiterade antydt, hurusom
de bofaste ansetts böra beredas den lättnad vid utkräfvande af ersättning för
skada inom ett skadeersättningsområde, att de icke, i händelse kännedom saknas
om egaren till de renar, som orsakat skadan, behöfva instämma samtliga renegare
inom området, utan att ersättningsanspråket i sådan händelse må anhängiggöras
allenast mot ordningsmannen i den lappby, till hvilken lapparne
höra. Behofvet af en bestämmelse i angifna rigtning är af erfarenheten till
fullo vitsordadt och äfven af lapparne så godt som enhälligt erkändt. Mot
rättmätigheten af det föreslagna förfarandet kan så mycket mindre vara något
att erinra, som grundsatsen redan är af lagstiftningen godkänd genom stadgandet
i den internationela lagens 15 §. I hufvudsaklig öfverensstämmelse
med detta lagrum är ock förevarande paragraf affattad. Enligt förslaget skall
ordningsmannen ega befogenhet att å lapparnes vägnar icke blott svara i saken
utan ock fullfölja talan i högre rätt. Äfven har det synts lämpligt uttala,

hvad väl ligger i sakens natur, att ordningsmannen jemväl eger att å lapparnes
vägnar ingå förlikning angående såväl skadéersättning som syne- och rättegångskostnader,
när skäl dertill finnes.

25 och 26 §§.

Under hänvisning till hvad ofvan (sid. 48) anförts beträffande de i dessa
paragrafer föreslagna förändrade bestämmelser till lapparnes skydd mot skada
af bofastes hundar, hafva komiterade här endast att tillägga några ord till
förklaring af det i 25 § intagna nya stadgandet om ansvar och ersättningsskyldighet
för skada, som tillfogas renar genom vårdslös timmerfällning.

Det har blifvit upplyst, att å trakter, der skogsafverkning i större
skala pågår, renarne snart nog vänja sig vid att å de fälda träden uppsöka
den för dem mycket begärliga lafven. De förlora dervid i viss mån sin naturliga
skygghet och rusa blindt fram, så snart de höra det brakande ljudet
af ett fallande träd. Om arbetarne vidtaga den enkla åtgärden att drifva undan
renarne, så att träden ej falla öfver dem, behöfver ingen skada ske, men från
vissa delar af Yesterbottens län har på senare åren mycket klagats deröfver,
att genom oaktsamhet eller rent af uppsåt från arbetarnes sida renar i stort
antal blifvit dödade vid timmerfällning. Antalet af på sådant sätt dödade
renar har för ett par socknar ansetts uppgå till flera hundra om året, och
skadegörelsen har visat sig år efter år blifva allt större. Någon ersättning
för skadan hafva lapparne ej lyckats utfå, och många gånger hafva de icke
ens kunnat tillgodogöra sig de dödade djuren, enär arbetarne sålt eller sins
emellan delat dem. Komiterade hafva derför i sitt förslag upptagit en bestämmelse
derom, att den, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet orsakar att
vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom fällning af träd, är förfallen
till ansvar och skyldig att ersätta skadan. Det torde emellertid vara
fara värdt, att denna bestämmelse i och för sig skall visa sig föga verksam,
om lapparne endast ega hålla sig till den enskilde arbetaren. I öfverensstämmelse
med den grundsats, som under senare tid inom andra lagstiftningsområden
vunnit erkännande, såsom exempelvis i lagen angående ansvarighet för
skada i följd af jernvägs drift, hafva derför komiterade ansett sig kunna och
böra föreslå, att jemväl den, för hvars räkning afverkningen sker, skall vara
ansvarig för ersättande af den skada, som genom hans vid arbetet anstälde
arbetares uppsåt eller vårdslöshet kan tillfogas lapparnes renar. Det torde
icke vara tvifvel underkastadt, att den strängare tillsyn och kontroll öfver de
vid timmerfällningen anstälde arbetare, som säkerligen häraf kommer att varda
en följd, skall mer än något annat motverka det omförmälda oskicket.

31 §.

De i 22 § af gällande lag gifna bestämmelser angående upplåtelse af
bete eller slåtter, jagt- eller fiskerätt äro, med några ändringar beträffande
redaktionen, i sak oförändradt bibehållna uti förevarande förslag.

Derjemte har i förslaget gjorts ett tillägg, närmast föranledt af den
efter 1886 skedda utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands län. Såsom ofvan
(sid. 28) är anfördt få enligt gällande föreskrifter, meddelade i särskilda kong!,
bref, inegor på de till utvidgningen inköpta områden utarrenderas med iakttagande
dervid, att arrendatorn underkastas de inskränkningar i nyttjanderätten, som
föranledas af den åt lapparne upplåtna rätt att använda ifrågavarande
områden. Detta förbehåll är för ett fullständigt uppnående af det med utvidgningen
af renbetesfjellen afsedda ändamål af den vigt, att komiterade ansett
det böra i lag uttryckligen stadgas, att vid utarrendering af inegor å sådana
områden det vilkor skall fästas, att arrendatorn sjelf må freda såväl växande
som bergad gröda från intrång af renar. Och då samma förbehåll bör gälla
äfven i fråga om bete och slåtter å alla de marker, som blifvit till lapparnes
uteslutande begagnande anvisade, d. v. s. ej mindre å re«betesfjellen i Jemtlands
län än ock i de delar af lappmarkerna, som ligga ofvanför odlingsgränsen
och ej äro under enskild disposition, har det föreslagna stadgandet i lagen
fått en för detta ändamål lämpad lydelse.

Beträffande slutligen de medel, som inflyta genom utarrendering af inegor
å de inköpta områdena och Indika medel hittills varit bokförda under
särskildt upplägg å renbetesfjellens skogsfond, hafva komiterade velat hemställa,
att dessa medel må användas till förmån för lapparne i likhet med de genom
upplåtelse af bete, slåtter m. m. uppkommande tillgångar. Dessa medel, deraf
eu del användts och äfven för framtiden skulle komma att användas till gäldande
af vägunderhåll, utskylder och andra onera, som från de inköpta områdena
skolat utgå, äro i öfrigt af den ringa betydelse för statsverket —
behållningen vid 1895 års slut lärer hafva uppgått till omkring 11,700 kronor
— att ett särskildt användningssätt för dem icke kan vara påkalladt.

34 §.

För verkställande af utmätning af renar, ransakning efter stulna renar
eller annan dylik åtgärd måste renhjorden eller någon del deraf hopsamlas,
men då detta icke kan ske utan lapps tillhjelp, har åt kronobetjeningen inom
de särskilda länen yrkats, att den, som har hjorden under sin vård, måtte förklaras
vid ansvar pligtig att efter vederbörandes påfordran hopsamla renarne.
I detta hänseende hafva komiterade ansett tillräckligt att i förevarande paragraf

intaga en bestämmelse, hvarigenom kronofogde, lappfogde eller länsman uttryckligen
förklaras berättigad att fordra omförmälda handräckning. För
vägran att lemna handräckningen blir i sådant fall den i 10 kap. 23 §
strafflagen stadgade straffbestämmelse tillämplig.

37 §.

Förut (sid. 52) hafva komiterade anfört skälen dertill, att vid skadegörelse
å ren allmän åklagare i vissa fall berättigats föra talan jemväl i fråga om
skadestånd. Att hans åtalsrätt i öfrigt blifvit utsträckt utöfver hvad gällande
lag medger, beror endast derpå, att i lagen upptagits nya straffbestämmelser
för åtskilliga förseelser, hvilka uppenbarligen höra under allmänt åtal.

I sammanhang härmed torde böra erinras, att till allmänne åklagare, så
vidt gäller förseelser mot denna lag och lagen om renmärken äfvensom mot
byordningar, äro att hänföra jemväl lappfogdar, hvilka i de för dem utfärdade
instruktioner bemyndigats att åtala förseelser, som begås inom tjenstgöringsområdet,
så vidt de röra lappväsendet och utgöra föremål för allmänt åtal.

* 38 §•

När i det föregående talats om svenska lappar med deras renar, har
dermed afsetts uteslutande sådana lappar, som hafva sitt egentliga hemvist i
lappmarkerna eller å renbetesfjellen i Jemtlands län, och hvilkas renar under
sommarmånaderna föras på bete der eller i Norge. Men derjemte lins ett icke
obetydligt antal renar, hvilka året om underhållas i Norrbottens läns kustland
och endast undantagsvis drifvas in på angränsande områden inom lappmarken.
Sådana renar förekomma inom de flesta af länets kustsocknar. Enligt kronobetjeningens
uppgifter uppgick antalet år 1895 till omkring 19,000, deraf
13,000 tillhörde den bofasta svenska befolkningen men liksom de öfriga
vårdades af lappar. Något lagligt berättigande för egarne till dessa renar att
till deras underhåll använda annan mark än renegarens egen eller den, han
genom särskildt aftal kan hafva fått åt sig för ändamålet upplåten, förefinnes
icke. Hvad angår kronoparkerna i kustlandet, blef genom kongl. brefvet
den 26 mars 1831 i anledning af väckt fråga om bemyndigande för Konungens
befallningshafvande att i fall af behof medgifva lapparne betesrätt derstädes
förklaradt, att innan Kongl. Maj:t ville härom fatta sitt beslut, erfordrades
närmare utredning af frågan och de för och emot densamma förekommande
skäl och omständigheter; och har, så vidt komiterade känna, något vidare
besked i ämnet sedermera icke meddelats. I fråga om enskildes marker i
kustlandet har aldrig varit ifrågasatt, att lapparne der skulle ega sommar -

betesrätt för sina renar. Den rennäring, som inom dessa socknar förekommer,
består således utan någon laglig hemul blott genom jordegarnes, inberäknadt
kronans, tysta medgifvande och har af gällande lagstiftning lemnats helt och
hållet å sido. “Då det är ett fåtal hemmansegare", säger den komité, som
utarbetat 1886 års lag, “som begagnar sig af en sådan sjelftagen rätt att, så
att säga, låta renarne underhållas på andras bekostnad, och då renskötseln
icke gerna kan, med den utveckling jordbruksnäringen i trakterna närmast
Bottenviken under de senare åren erhållit, derinom bedrifvas jemte sistnämnda
näring, vill det synas, som den tid icke borde vara aflägsen, då dessa renar
måste, för sommartiden åtminstone, lemna dessa trakter i närheten af kusten,
hvilka de nu intagit, samt föras till andra, der skadegörelse och ohägn icke i
någon nämnvärd omfattning kan af dem förorsakas." Denna förväntan har icke
förverkligats. Kustrenarnes antal har tvärtom under de följande åren tilltagit.
Att med eu stigande odling protesterna mot renskötsel i så beskaffade bygder
likaledes ökats från deras sida, som icke sjelfve äro renegare, är uppenbart,
lvomiterade hafva derföre aktat nödigt att genom uttrycklig bestämmelse i
lagen fästa uppmärksamheten å de väsentligen olika förhållanden, under hvilka
rennäring inom kustlandet lagligen kan bedrifvas, och att för dylik rennäring
icke kan eller får påräknas de förmåner, som statsmagterna velat bereda den
lappska befolkningen. Redan vid redaktionen af 1 § hafva komiterade sökt
göra tydligt, att kronoparker i kustlandet icke ovilkorligen utan endast med
uttryckligt medgifvande skola stå öppna för renbete under sommarmånaderna.
Härtill förklaras nu i förevarande paragraf, att enskildes egor ej må för ändamålet
anlitas utan jordegarens samtycke, att renegaren i följd deraf är pligtig
att om renarne taga sådan vård, att de ej olofligen inkomma på andras egor,
och att försummelse af detta åliggande straffas efter allmän lag. Detta slag
af renar skulle alltså i allt väsentligt ställas lika med vanliga hemdjur.

Då förevarande lagförslag i åtskilliga hänseenden är strängare mot
lapparne än den internationela lagen, och således den lag, som i enlighet med
detta förslag kan komma att gälla, icke mot den internationela lagens stadganden,
så länge dessa samtidigt äro i kraft, kan i nämnda hänseenden afse
norska lappar, hvilka flytta i Sverige, har sådant ansetts böra i förslaget uttryckligen
utsägas.

Förslaget till lag om renmärken.

2-4 §§■

I afseende å renmärkens fastställande innehåller förslaget i likhet med
gällande lag, att fastställelse skall sökas vid häradsrätten i den ort, der ren -

egaren, eller, om lian icke sjelf är renskotande lapp, den lapp, som vårdar
lians renar, har sitt hemvist. Till vinnande af likformighet beträffande storleken
af de i häradsrätternas protokoll intagna afbildningar af märkena och
till förebyggande deraf att, om domstolen skulle finna eu dylik afbildning böra
före dess intagande i protokollet antingen förminskas eller förstoras, märket
dervid komme att undergå förändring, hafva komiterade föreslagit, att de inlemnade
afklippa! af märkena skola vara af viss bestämd storlek, tolf centimeter
i bredd och tre centimeter i höjd, motsvarande hvad nu vanligen brukas.

I fråga om sjelfva behandlingen vid domstolen tillgår nu i allmänhet
så, att, när fastställelse å ett märke sökes, häradsrätten omedelbart låter de
närvarande ordningsmännen och lapparne inför domstolen granska märket.
Uppenbart torde vara, att härvid mången gång alla närvarande lappar icke
komma i tillfälle att närmare beskåda det företedda afklippet, likasom ock att
lapparne ej hinna afgöra, om mot märkets fastställande kan vara något att
erinra. Komiterade hafva derför ansett lämpligt föreslå det förfarande, att,
när vid domstolen begäres fastställelse å renmärke, det ingifna afklippet skall
ntlemnas till granskning utom rätten af de församlade ordningsmännen och
lapparne äfvensom af länsmannen och lappfogden, der han är tillstädes, hvarefter
rätten åter företager ärendet till behandling och dervid inhemtar de närvarandes
på nämnda sätt förberedda yttranden.

Vid afgörande af frågan, huruvida märket är så inrättadt, att fastställelse
derå kan meddelas, bör i enlighet med gällande lag hänsyn tagas dertill, att
detsamma tydligt skiljer sig från förut faststälda märken samt att det ej lätteligen
kan till sådant äldre märke förändras. Men af än större vigt torde

vara, att äldre faststäldt märke ej kan förändras till likhet med det, hvarå

fastställelse sökes. Ej heller bör jemförelsen med de äldre märkena stanna
allenast vid dem, som fastställa inom tingslaget, utan den bör utsträckas äfven
till märkena inom angränsande tingslag. Med ledning af de enligt förslagets
7 § offentliggjorda förteckningar öfver faststälda renmärken blir en sådan jemförelse
lätt verkställbar.

Renmärkets beskaffenhet är emellertid ej ensamt afgörande för frågan,
huruvida märke må fastställas, utan har domstolen tillika att undersöka, om
eljest hinder möter för fastställelse^ 1 sådant hänseende äro att iakttaga bestämmelserna
i 4 § af förslaget, att renmärke ej må fastställas för annan ren egare

än den, som enligt renbeteslagen eger rätt till renbete, samt att en ren egare

ej må samtidigt innehafva mer än ett faststäldt märke. Förstnämnda
förbud har sin grund i den inskränkning i rättigheten att hålla renar, som
skulle införas genom den nya renbeteslagens 27 §. Den senare bestämmelsen
innebär icke någon nyhet i lagstiftningen, enär gällande lag otvifvelaktigt utgått
från den förutsättning, att allenast ett märke skulle få fastställas för

hvarje renegare. Så har lagen emellertid tillämpats endast i Torneå och Lycksele
domsagor, i den förstnämnda med mycken framgång och till allmän belåtenhet.
Öfverallt annorstädes hafva domstolarna ansett sig icke kunna förvägra
renegare att få för sig faststälda huru många märken som helst. Något
behof för lapparne att ega flera märken kan, enligt de upplysningar komiterade
inhemtat, icke sägas vara för handen, förutsatt att, såsom komiterade också
tänkt sig, särskilda märken få användas för de särskilda medlemmar af en
och samma familj, Indika ega renar, samt att köpt, skänkt eller eljest förvärfvad
ren får förses med s. k. atbrottsmärke, på sätt vid 8 § skall vidare oinförmälas.
A andra sidan är det ostridigt, att rättigheten för eu renegare att
hafva flera faststälda märken medfört åtskilliga olägenheter, hvilka under den
nya lagstiftningen skulle ytterligare ökas. Möjligheten att med ledning af
renmärket upptäcka egare af ren, som gjort skada, minskas i den mån de i
bruk varande märkenas antal mångfaldigas, och för kringgående af förbudet
mot bofastes renegarerätt skulle öppnas en ganska beqväm utväg derigenom,
att lappen med den bofaste öfverenskom att använda ett af sina märken på
den senares renar.

Förbudet för renegare att hafva mer än ett faststäldt märke har emellertid
förauledt behofvet af de i 5, 6 och 8 §§ upptagna nya stadgande^ om
aflysning af renmärke, om registrering af förvärfvadt märke och om rätt att
i vissa fall begagna icke faststäldt afbrottsmärke.

5 §-

Den, som fått ett visst märke för sig faststäldt, kan åt någon anledning
vilja upphöra att begagna det, t. ex. om han förvärfvat rätt till annans
faststälda renmärke, eller eljest önskar ombyta märke. Han bör då ega rätt
att efter anmälan hos häradsrätten få det äldre märket aflyst, helst han dessförinnan
ej kan få något nytt märke för sig faststäldt eller registreradt.
Sedan aflysning skett, bör det gamla märket naturligtvis ej vidare få af förre
egaren vid renmärkning användas. Då emellertid ommärkning af renar, som
redan bära det aftysta märket, icke kunnat eller bort föreskrifvas, har det
ansetts nödigt, att låta märket å dessa renar fortfarande vara skyddadt, och
har för detta ändamål föreslagits, att fastställelse å dylikt märke för annans
räkning ej utan förre egarens samtycke får meddelas förr än så lång tid från
aflvsningen förflutit, att de märkta renarne kunna antagas icke vidare finnas
till, hvilken tid ansetts kunna beräknas till fem år.

För beredande af möjlighet för en renegare att upptaga ett äldre faststäldt
märke, som icke är i bruk, men hvars aflysande försummats, har der 10 -

jemte stadgats, att, om faststäldt märke kan visas under fem år icke hafva
varit vid renmärkning begagnadt, fastställelsen anses hafva förfallit, ändå att
aflysning ej skett, och att derefter hinder ej möter för märkets fastställande
för annan renegares räkning. Af de valda ordalagen torde tillräckligt tydligt
framgå, att den tidpunkt, från hvilken den bestämda fristen löper, är den, då
renmärket senast behörigen klipptes i rens öron, icke den, då den sista med
dylikt märke försedda renen upphörde att finnas till.

0 §.

Det är bland lapparne en gängse sed, att ett gammalt, välkändt renmärke
genom arf, gåfva eller annat fång öfvergår till annan egare. För
sådana fall torde det vara tillräckligt, att häradsrätten på anmälan af den nye
egaren, att han vill begagna märket, för hans räkning registrerar detsamma,
d. v. s. utan sådan undersökning, som i 2 § sägs, antecknar honom i förteckningen
såsom innehafvare af märket. Härvid förutsättes dock, att häradsrätten
tillser, att de i 4 § föreskrifna vilkor äro vederbörligen iakttagna.

Nyttan och hehofvet af den i 2 mom. meddelade ordningsföreskrift torde
icke erfordra närmare belysning.

7 §•

För vinnande af enhet i de formulär, efter livilka renmärkesförteckningarna
vid särskilda domstolar föras, skulle enligt komiterades förslag närmare
föreskrifter härom meddelas af Konungen. Särskildt är detta angeläget, på
det att de utdrag ur förteckningarna, som skulle af Konungens befallningshafvande
offentliggöras, och livilka sedermera borde hållas tillgängliga hos
kronobetjeningen för att tjena allmänheten till ledning, då det gäller att utforska,
hvilken lapp som eger en med visst märke försedd ren, må blifva uppstäda
med den klarhet och åskådlighet, att den, som behöfver i dem söka
upplysningar, lätt må kunna vinna sitt syfte.

För samma ändamål och för att öka förteckningarnas tillförlitlighet vore
det naturligen af vigt, om från desamma kunde utgallras alla de anteckningar
om faststälda märken, som under tidernas lopp förfallit eller som jemlikt öfvergå!]
gsstadgandet i denna lag komma att förfalla, sedan bofastes renegarskap
upphört eller inskränkts, samt egare af flera märken anmält, hvilket märke
han för framtiden vill begagna. Komiterade skulle anse det ändamålsenligt,
om efter förloppet af den för sådant ändamål stadgade öfvergångstid eu dylik
^gallring kunde föreskrifvas att ega rum under vederbörlig kontroll.

8 §•

Likasom atiyst märke fortfarande må bibehållas på ren, som före aflysningeu
blifvit försedd med detta märke, kommer ett liknande förhållande att
ega rum beträffande märkt ren, som genom laga fång öfvergått till annan
egare. Hafva alla renar, som bära ett visst märke, på en gång kommit i
annan egares hand, är dervid intet vidare att iakttaga, än att de af dessa renar
födda kalfvar alltid skola märkas med nye egarens faststälda märke, förutsatt
att han ej enligt 6 § förvärfvat rätt att begagna det märke, som är åsatt de
öfverlåtna renarne. Om deremot någon blifvit egare till allenast eu del af de
renar, som bära samma märke, blifver det nödigt att vidtaga åtgärder, hvarigenom
de förvärfvade renarne må kunna skiljas från renar, som fortfarande
tillhöra den förre egaren. I öfverensstämmelse med allmän sed synes detta
lämpligast böra ske genom anbringande af en mindre skåra i det märkta örat,
ett s. k. afbrott, hvilket skulle få användas under renens lifstid, hvaremot kalf
efter renko, försedd med atbrottsmärke, icke skulle få på samma sätt märkas.
Att fordra rättens fastställelse på ett sådant tillfälligt märke har ej ansetts
lämpligt, helst derigenom undantag skulle göras från regeln om ett faststäldt
märke för hvarje renegare. Men då det är angeläget, att äfven afbrottsmärke
icke må inrättas så, att det kan med andra dylika märken förvexlas eller
lätteligen till andra märken förändras, har föreslagits, att afbrottet ej må anbringas
utan att det förut blifvit understäldt ordningsmannen och af honom
gilladt.

9 §•

Komiterade hafva förut (sid. 40) redogjort för de åtgärder, hvilka enligt
komiterades mening böra vidtagas med äldre renar, som inom en lappby eller
eljest i lapps hjord anträffas omärkta.

1 fråga åter om kalf, som följer modern, och om hvars egare således,
under förutsättning att modern är märkt, tvifvel ej kan råda, har stadgandet
om ovilkorlig märkning medfört bestämmandet af viss tid, inom hvilken sådan
kalf skall vara märkt, på det att, der så ej sker, åtgärder må kunna vidtagas
att få märkningen fullgjord. Denna tid hafva komiterade efter pröfning af
de afgifna förslagen, hvilka vexlat efter de olika sätten för renskötselns bedrifvande
hos fjellappar och hos skogslappar, funnit böra bestämmas till den
15 oktober det år kalfven är född. En senare tidpunkt har icke kunnat
väljas, emedan under den med årets senaste månader inträdande vinterkölden
märkning ej kan ske utan skada för kalfvarna. För vissa trakter kan tid -

punkten anses väl sen, men intet hindrar att, om sådant skulle befinnas nyttigt,
i byordningen intages en öfverenskommelse, hvarigenom en tidigare märkningstid
bestämmes. Märkningens behöriga fullgörande torde i hufvudsak vara tryggadt
genom de bestämmelser, som komiterade föreslagit angående förfarandet
med omärkta renar, och den risk, lappen enligt dessa bestämmelser löper att
förlora den omärkta renkalfven, så snart han skiljes från modern. För att
emellertid jemväl förebygga, att å någon ort mera allmänt må inrota sig den
oseden, att renkalfvarna lemnas omärkta, har det ansetts nödigt ålägga ordningsmannen
att vaka öfver renmärkningens behöriga fullgörande och att i fall
af behof ingripa genom att på den försumliges bekostnad låta verkställa märkningen.

I ett fall kan renegaren icke fullgöra sin märkningsskyldighet, nemligen
om en honom tillhörig renko med kalf inkommit i annan lapps hjord. Det
bör då åligga denne senare lapp att, när han bland sina renar verkställer
märkning, äfven märka den främmande kalfven med moderns märke, eller, om
detta är afbrottsmärke eller aflyst märke, och han eger kännedom om egarens
faststälda märke, med detta senare.

10 §.

Det i denna § föreslagna förfarande med renar, hvilkas märken af hvarjehanda
anledningar blifvit så stympade, att de ej kunna urskiljas, är brukligt
i de norra socknarna af Norrbottens lappmark, der dylika förfalskade eller
förstörda märken förekomma i så stort antal, att särskilda åtgärder för renarnes
återställande till deras rätta egare påyrkats.

11 §.

Förutsättningen för straffbarhet enligt 1 mom. af förevarande § är, att
lapp å sina egna renar eller renar, dem han efter aftal åt annan sköter, anbringar
eller låter anbringa ett annat märke än det, som blifvit för renarnes
egare faststäldt. Här är således fråga om en öfverträdelse af de reglementariska
föreskrifterna i 1 eller 5 §, begången af den, som är ombetrodd vården
om den hjord, inom hvilken märkningen sker. Om åter en lapp, i hvilkens
hjord en främmande renko med kalf tillfälligtvis inkommit, märker kalfven med
moderns märke, och detta sedermera befinnes vara ett icke faststäldt märke
eller ett märke, som blifvit aflyst, föreligger ej straffbarhet enligt detta moment.

Rörande det i 2 mom. intagna stadgande hafva komiterade i den allmänna
motiveringen (sid. 49) vidrört de omständigheter, som föranledt detta stadgande.

Här torde endast böra anmärkas, att då den brottsliga handling, som i detta
inom. omförmiiles, i de bestå fall, der den ej kan hänföras till olofligt tillgrepp,
dock torde stå nära gränsen till nämnda brott, straff latituden ansetts böra
sättas betydligt högre än som i 1 mom. blifvit föreslaget.

De i 3 mom. omtormälda, till sina verkningar mindre vådliga öfverträdelser
af vissa ordningsföreskrifter torde böra få umgällas med lindrigare böter.

lä §■

Till stöd för innehållet af denna § åberopa komiterade hvad som förut
(sid. 49) anförts beträffande åtgärder, hvilka ansetts nödiga till förhindrande
åt rentjufnad. Endast det bör här tilläggas, att föreskriften i 3 mom. om
märkning af beslagtagen hud har sin grund i angelägenheten att förekomma,
att huden, om den saknar öron, eller om märket i öronen förderfvats, må
ånyo tagas i beslag af samma anledning.

15 §.

Då de renar, som med vederbörande jordegares samtycke året om föras
på bete nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län, under vintermånaderna
komma att finnas å samma trakter, der lapparne med sina renar ega uppehålla
sig, synes det till förekommande af djurens förvexling och tvister mellan
renegarne vara önskvärdt, att äfven kustiandsrenarne äro underkastade ovilkorlig
märkning. Härför talar ock angelägenheten att icke lemna den
bofaste i kustlandet, å hvars egor kustlandsrenar kunna hafva olofligen
inkommit och gjort skada, i saknad af det medel till upptäckande af den ersättningsskyldige
renegaren, som ligger deri, att renarne äro märkta. Komiterade
hafva derför ansett sig böra föreslå, att hvad som gäller om märkning
af ren samt fastställelse och registrering af renmärke skall i tillämpliga delar
gälla äfven kustlandsrenar, och hafva dervid beträffande förfarandet vid fastställelse
af renmärke i viss mån skiljaktiga bestämmelser måst meddelas. I
öfrigt torde svårighet ej möta för vederbörande domstol att afgöra, om
och i hvad mån de åsyftade bestämmelserna kunna tillämpas å kustlandsrenarne.
Något särskildt äfventyr för underlåtenhet att fullgöra den renegare
i kustlandet sålunda ålagda märkningsskyldighet synes ej vara erforderligt,
då förhållandenas egen magt snart nog torde nödga egarne af kustlandsrenar
att till egen säkerhet märka dem. Det är nemligen antagligt, att
under den tid, då lapparne med sina renar komma till trakten, kustlandsrenarne ej
kunna hållas så strängt skilda från lapparnes, att ej lapparne skola göra anspråk
på de omärkta renar, som kunna finnas, för att med dem förfara enligt

de för lapparne gifna bestämmelser. Ett särskilt förfarande med omärkta
kustlandsrenar skulle äfven derutinnan vara mindre lämpligt, att det blefve en
källa till tvister mellan lapparne och de bofaste om eganderätten till omärkta
renar, som kunde anträffas under lapparnes vistelse i låglandet.

Derest en författning varder utfärdad i enlighet med detta förslag, bör
någon tid beredas de renegare, Indika ega flera faststälda renmärken, att bestämma
sig för hvilket af dessa märken de för framtiden vilja använda, samt
att hos häradsrätten till registering anmäla detta märke, hvarjemte erfordras
föreskrifter om straff för underlåten registrering eller för begagnande af annat
märke än det, som blifvit registreradt. Sådana bestämmelser äro intagna i
särskildt öfvergångsstadgande. Då det tillika är angeläget, att fastställelse å
äldre märken, Indika ej blifva till registrering anmälda, äfvensom å sådana
renmärken, som nu begagnas af renegare, hvilka enligt komiterades förslag
icke vidare få ega renar, må inom viss tid efter lagens utfärdande af sig sjelf
förfalla, har äfven derom i öfvergångsstadgandet intagits föreskrift, och är i
öfverensstämmelse med hvad förut föreslagits sistnämnda tid bestämd till
fem år.

Uppgift å antalet renar år 1895 uti Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län.

	I fjellapparnes	vård.	I skogslapparnes vård.
Norrbottens lön.	Tillhöriga	Tillhöriga	Summa	Tillhöriga	Tillhöriga	Summa
a) i lappmarken.	lapparne.	bofaste.	fjellrenar.	lapparne.	bofaste.	skogsrenar.

Enontekis socken ........	43,050	1,35g1)	45,000	350	250	000	45,000
Juckasjärvi „ ........	25,500	2,2002)	27,700	450	100	550	28,250
Gellivare „ .........	28,900	13,0403)	42,000	12,755	3,417	10,172	58,172
Jockmocks „ ........	11,000	4,000	15,000	- -	3,000	3,000	18,000
Arjepluogs „ .........	4,100	4,700	8,800	1,750	2,150	3,900	12,700
Arvidsjaurs „ .........	—	— —	---	4,907	0,855	11,822	11,822
b) i sockname nedom
lappmarken.
Pajala med Muonionalusta	---	---	- -	3,000	3,000	0,000	0,000
Korpilombolo och Tärendö Öfver-Torneå och Hietani-	- -	---	---	875	925	1,800	1,800
emi ............ ..............	— —	- _	----	1,500	3,000	4,500	4,500
Xeder-Torneå och Karl
Gustaf......................	--—	- -	- -''	200	1,100	1,300	1,300
Ofver-Kalix socken .....	- -	---	- -	200	3,300	3,500	3,500
Neder-Kalix „ .....			■	414	830	1,250	1,250
Råneå „ ......	—	—	___	— —	800	800	800
! Summa f. Norrbottens län	113,210	25,290	138,500	20,401	28,733	55,194	193,094
Vesterbottens län.							\|
Wilhelmina socken.........	11,700	800	12,500	- -	---	- -	12,500
Tärna ..........	12,300	1,080	13,380	- -	- -	--- -	13,380
Sorsele „ .........	11,250	240	11,490	100	30	130	11,020
Mala „ .........	---	—	—	1,830	915	2,745	2,745
Summa f. Vesterbottens län	35,250	2,120	37,370	1,930	945	2,875	40,245
Jemtlands län.
Idre lappby .......	825	45	870	- -		-----	- -
Tennas „ .........	1,890	150	2,040	- -	---	- -	---
Äre-Storsjö „ ........	8,480	150	8,030	- -	___	- -	---
Ovikens „ .........	4,320	1,225	5,545	- -	''-*v- —	- -	---
Kalls „ ........	2,510	105	2,015	- -	— -	---	- -
Offerdals „ .........	2,072	05	2,137	- -		- -	- -
Hotagens „ .........	4,150	00	4,210	— —			- -
Frostvikens ..........	9,090	250	9,340	— —	— —	—	— —
Summa för Jemtlands län	33,337	2,050	35,387	—	—	---	35,387
Summa för alla tre länen	181,797	29,400	211,257	28,391	29,078	58,009	209,320

*) Af detta antal tillhöra <*>00 bofaste i Norge.

1 4m

Reservationer vid förslaget till lag om renbete.

Åt'' borr von Steyern:

1 här nedan omfönnälda frågor af större vigt liar jag inom komitén
uttalat åsigter, afvikande från dom, Indika omfattats af komiténs flertal.

Vid 1 §.

Jag har icke kunnat biträda förslaget att med en hel månad — oktober
— inskränka den tid, under hvilken lapparne skulle få utöfva den dem
tillkommande sedvanerätt att vintertiden Hytta på enskildes mark nedom odlingsgränsen
i Vesterbottens län och utom renbetesfjellen i Jemtlands län.

Hvad Herjeådalen beträffar, har det oemotsagdt uppgifvits, att flyttningarna
der aldrig begynt förr än i medlet af november (prof. sid. 5). Ändringen
är således för dessa trakter utan all betydelse, om det ock måste medgifvas,
att något hinder för dess genomförande på samma trakter icke förefinnes.

Inom norra delen af Jemtlands län äro förhållandena annorlunda. .Renbetesfjellen
äro der enligt lappfogdens uppgift beväxta hufvudsakligen med
gräs men sparsamt med renmossa. När gräsbetet med september månad upphör,
och renmossan, som då måste tillgripas, tryter, helst när stark isbildning på
tjellen gör den för renarne oåtkomlig, hafva lapparne, särskildt från Hotageus
skattefjell, vant nödsakade att redan i början af oktober flytta till de närmast
belägna skogstrakterna. De hafva derföre förklarat det icke vara möjligt att
bestämma en senare flyttningstid än den 1 oktober. Häri hafva samtliga vid
sammanträdet i Fö 11 inge närvarande kommunalombud instämt; de hafva varit
ense derom, att det icke kunde förmenas lapparne, åtminstone från vissa fjell,
att flytta redan den 1 oktober (prof. sid. 35). För denna del af länet har således
komiterades förslag den betydelse, att det skulle beröfva lapparne en förmån,
som allmänt erkänts vara för bedrifvande af deras näring nödvändig, för att
bereda de bofaste en förmån, på hvars åtnjutande de uttryckligen förklarat
sig icke göra något anspråk. Det kan ej med fog sägas, att de bofaste afgifvit
denna förklaring utan att närmare göra sig reda för dess innebörd. De
underläto icke att vid tillfället framhålla, att de ledo åtskillig skada af renarne
under oktober månad, men de medgåfvo tillika, att skadan endast gälde
bergadt, i stackar och lmssjor utestående hö, och att den skulle förekommas,
om det blefve regel, att höet förvarades i lador. Detta mål uppstälde de bo -

fäste derföre såsom mer eftersträfvansvärdt än uppskofvet med lapparnes flyttning,
och de hoppades vinna det genom bidrag- till ladors uppförande från
jemtländska renbetesfjellens skogsfond. Denna hemställan hafva komiterade nu
i sitt betänkande understödt. Blir resultatet häraf, att höet i allmänhet inom
de delar af Jemtlands län, som vintertiden besökas af lappar, kommer att förvaras
i lador, är detsamma fullständigt skyddadt redan före den 1 oktober,
och all anledning saknas då att förmena lapparne att komma vid den tiden.
Skulle åter afsigten ej vinnas, blefve under den af komiterade föreslagna lagstiftning
lapparnes belägenhet i dessa trakter ganska svår. Med förbudet för
lapparne att under oktober månad beträda enskild mark skulle nemligen, enligt
komiterades förslag i renbeteslagens 15 §, följa ovilkorlig skyldighet att ersätta
all skada, som under nämnda månad skedde å utestående bergadt hö, och detta
ehuru, enligt samma §, höstackarna ej skulle behöfva vara inhägnade förr än
ilen 1 november. Under oktober månad således, då äfven vid ganska normala
förhållanden, på hvilka det af komiterade åberopade stadgandet om ovanliga
väderleksförhållanden icke egen tillämplighet, renarne ej kunna hållas qvar å
de på renmossa fattiga fjellen, utan, följande eu naturlig drift, söka sig ned till
skogslandet, blifva lapparne ovilkorligen ersättningsskyldige för all skada, som
sker å de öfverallt utestående öppna höstackarna. En sådan lagstiftning iir
så föga egnad att stifta frid mellan lappar och bofaste, att den fastmer skulle
framkalla nya tvister och mångfaldigt ökade skadeersättningsanspråk.

Från Vesterbottens län hafva visserligen yrkanden om senare höstflyttning
framkommit, ehuru icke enhälligt (prat. sid. 64). Eu socken, Dorotea, har uttryckligen
förklarat sig icke önska någon förändring (prof. sid. 76). Ej heller inom
Asele socken synes sådan, att döma af det vid sammanträdet i Lycksele närvarande
ombudets anförande, anses nödig. De öfriga socknarne hafva uttalat
sins emellan stridiga önskningar, i det att några nöjt sig med den 15 oktober,
andra fordrat den 1 december, emedan först då allt hö kunde vara hemfördt
till gårdarna. A lapparnes sida har uppgifvits, att de under vissa år redan
vid Mikaelitiden, men vanligen först i medlet eller slutet af oktober, plägade
öfverskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken snö folie och isskorpa
tidigt bildade sig i fjellen, det vore för lapparne nödvändigt att kunna
lemna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i tiden för höstflyttningen
således icke vore möjlig.

I detta län gäller frågan icke kustsocknarnes intresse, ty till kustlandet
komma lapparne redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast
den, huruvida till förmån för nybyggare inom lappmarken nedanför odlingsgränsen
intrång skall göras i lapparnes flyttningsrätt. Skola fjellapparne, hvilka
för lång tid af året redan undanträngts från detta område, der de förut oinskränkt
herrskap nu genom lagstiftningens medverkan ytterligare kringskäras

i utöfningen af eu rätt, af hvilken de synas vara i verkligt behof, borde fölen
sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas kraftiga skäl. Komiterade
hafva inskränkt sig till att förklara, att de funnit förändringen önskvärd
från de bofastes synpunkt. För min del skulle jag snarare vilja kalla
den öfverflödig ur de bofastes synpunkt, derest komiterades förslag i öfrig!
komme att godkännas. Det är ostridigt, att äfven i dessa trakter den skada,
som renar i oktober månad kunna förorsaka, träffar endast utestående hö. Till
dess skyddande hafva komiterade bär liksom i Jemtlands län föreskrifvit uppförande
af lador, och detta med afl utsigt till framgång. Konungens befallningshafvande
i länet yttrar nemligen i sitt af komiterade åberopade utlåtande angående
förändrad lagstiftning för lapparne: “Öfverallt inom lappmarken finnes
tillräcklig tillgång på virke för att uppföra lador, hvilka blifva föga dyrare
än hässjor. Det är, för att använda ett mildt uttryck, endast bristande företagsamhet,
som gör att den bofasta befolkningen fortfarande begagnar sig af
hässjor och icke uppför lador." Skulle emellertid någon trakt inom lappmarken
finnas, der ladors uppförande blefve för kostsamt, hafva komiterade
för sådan trakt föreskrifvit uppsättande kring stackar och hässjor af fullt
skyddande stängsel, hvilket dock i Vesterbottens läns lappmark, i motsats till
hvad som föreslagits för Jemtlands län, skulle vara färdigt i sammanhang med
slåttern, d. v. s. i regeln under september månad. I dessa trakter skall
alltså, om iSgen åtlydes, allt hö, som är af något värde, vara genom de bofastes
egen åtgärd fullständigt skyddadt före den 1 oktober. Det gräs, som
efter den tiden växer eller ligger slaget på marken, torde vara af den beskaffenhet,
att det ej förtjenar något skydd. Hvartill det under sådana förhållanden
skulle gagna att förbjuda lapparne att flytta före den 1 november, är jag ej i
stånd att inse. Ej ens den bofaste, som försummat åtlyda lagen, kan af förbudet
hemta något verkligt gagn. Han skulle kunna göra det, om det vore honom
möjligt att under oktober månad från utängsslåtterna hemföra sitt ohägnade
hö till gården. Men efter allas sammanstämmande vittnesbörd kan detta i
någon nämnvärd utsträckning ske först sedan kärr och myrar tillfrusit, d. v. s.
i november och december. Yrkandet att få tiden framflyttad till den 1 december,
kan man derföre förstå; att stanna vid den 1 november förefaller
deremot ur den bofastes synpunkt skäligen ändamålslöst.

Härjemte är att märka, att så länge den svensk-norska lapplagen eger
bestånd samt med stöd af densamma norska lappar, hvilka med sina renar
flytta in i Vesterbottens län, kunna efter den 1 oktober uppehålla sig hvar
som helst inom länet, förbudet för svenska fjellappar att öfverskrida odlingsgränsen
före den 1 november icke synes kunna tillämpas inom nämnda län.
Eu så beskaffad rätt bör val ej kunna inrymmas i högre malt åt den främmande
lappen än åt den svenske undersåten.

För sfi vidt förbudet är afsedt att afhålla jemväl skogslapparne i Mala
socken af Vesterbottens län från att i oktober månad låta sina renar beträda
enskildes mark inom socknen för att på ett något vidsträcktare område uppsöka
den för deras lifnärande under nämnda månad nödvändiga renmossan,
skall detsamma antagligen visa sig omöjligt att efterlefva. Men man får val
nöja sig med den förhoppning, att de bofaste, liksom de redan nu medgifva
lapparne renbete på sin utmark sommartiden, skola finnas åtminstone lika villiga
att inrymma dem en sådan förmån på en tid, då den för lapparne är ännu
svårare att umbära, på samma gång den icke bör kunna förorsaka den bofaste
någon som helst skada.

Vid 2 §.

Efter att hafva erinrat om de af bofaste anförda klagomål öfver skada,
som förorsakats af ströfrenar i Jemtlands län och af renar, hvilka vid lapparnes
återflyttning om våren qvarlemnats i Vesterbottens och Norrbottens
läns kustland, uttala komiterade för sin del den mening, att det vore en
känbar brist i gällande lag, att den icke anvisade den bofaste något medel
att blifva qvitt dylika renar. Lagen stadgade visserligen, att renarne sommartiden
skulle vara bortförda från de trakter, der lapparne endast egde rätt
till vinterbete, men gjorde verkställigheten häraf beroende uteslutande af lapparnes
vilja eller förmåga. Bruste endera, måste den bofaste hafva renarne
qvar; oskadliggöra dem finge han icke. Så kunde det icke längre få fortgå.
Hade det ansetts nödigt att genom lag å den bofaste inom låglandet lägga
tungan af att vintertiden å sina egor mottaga renhjordarna, kräfde å andra
sidan rätt lika mycket som billighet, att lagens ord derom, att han sommartiden
skulle vara qvitt renarne, äfven blefve verklighet. Något annat verksamt
medel härför gåfves icke än det att under vissa förhållanden tillåta renars
dödande.

Denna bevisföring hvilar på en efter mitt förmenande icke rigtig uppfattning
af förhållandet mellan lappen och den bofaste. Det är den förre,
icke den senare, som ursprungligen befolkat och förfogat öfver de bygder, om
hvilka här är fråga; det är lappen, som i sin från början oinskränkta rätt att
der uppehålla sig med sina renar lidit intrång af odlingens fortskridande. När
lagstiftaren funnit sig böra ingripa medelst fastställande af eu på sedvana grundad
Hyttningsrätt, är det icke för att utvidga lappens rättigheter genom att pålägga
den bofaste en förut okänd tunga, utan för att rädda åt lappen så
mycket af hans fordna rättigheter, som är nödvändigt för hans existens såsom
nomad. Med en sådan uppfattning af lagstiftarens uppgift låter det väl förena
sig, att man söker hålla folkstammarne så vidt möjligt skilda från hvar -

andra under den tid, då detta åtskiljande ligger i 1 tegges intresse, då den bofaste
behöfver skydd för sin växande gröda och lappen samtidigt utan olägenhet
kan föra sina renar på fjellen, äfvensom att man under den tid af året,
då lappen måste beträda den bofastes mark, tillser, att han ej genom grof
vårdslöshet eller liknöjdhet i vården om renarne tillskyndar deri bofaste större
skada, än renskötseln nödvändigt måste medföra. Men ingalunda kan man
tillerkänna den bofaste någon rätt att utan afseende på de oöfvervinneliga
svårigheter, med hvilka lappen i sin vård om renarne har att kämpa, både i
följd af renarnes halfvilda natur och den fullkomliga frånvaron af all skyldighet
för de bofaste att bidraga till skyddande af sin växande gröda, vara
ens under sommartiden absolut fri från sådant intrång, som är från renskötseln
oskiljaktigt och som derföre icke med all den aktsamhet, man rimligen
eger fordra af lappen, kan förekommas. Till sådana olägenheter hörer, att
lapparne vid återflyttning till sina fjell ej alltid kunna från de vidder, på
hvilka renarne spridt sig, hopsamla och medföra dem alla, och att, såsom lappfogden
i Jemtlands län inför komiterade uppgifvit, renflockar äfven midt i
sommaren vid inträffande svår väderlek störta ned från fjellen öfver låglandet,
oaktadt lapparnes ansträngningar att hålla dem qvar (prot. den 3 mars 1896).
På sådana möjligheter måste den vara beredd, som vågar risken att inlåta sig
på jordbruk i trakter, der renskötsel af ålder bedrifvits och fortfarande får bedrifvas.
Han kan ej begära att —- det må kosta lappen hvad det vill —
ens under sommarmånaderna uppnå den fullkomliga trygghet för sin egendom,
hvaraf andra trakters befolkning är i åtnjutande.

Jag anser derföre, att komiterade gjort nog för att afvärja det öfverklagade
intrånget af qvarlemnade renar och ströfrenar, när komiterade genom
en följd af åtgärder, för hvilka i den allmänna motiveringen till lagförslagen
närmare redogjorts, sökt framkalla en omsorgsfullare vård om renhjordarna,
rädda de bofaste från de svåraste följderna af den vårdslöshet vid renarnes
bevakning, som lapparne utan tvifvel lagt i dagen, och bereda jordegaren lättare
utvägar att upptäcka den lapp, hvars renar gjort honom skada, och att
utbekomma ersättning för skadan. Åtminstone böra verkningarne af dessa
lagstiftningsåtgärder först afvaktas, innan man griper till det våldsamma medlet
att för beredande åt den bofasta befolkningen af möjligheten att i ostördt
lugn bedrifva sin näring uppoffra lappens egendom.

Sådan har ock varit den bofasta befolkningens egen åsigt. I Herjeådalen,
der i följd af en långt drifven vårdslöshet i renvården de bofastes tålamod
kanske varit hårdast stäldt på prof, har dödande af renar enstämmigt
afstyrkts såsom en alltför sträng påföljd, och uttalats den mening, att genom
åtskilliga åtgärder, - hvilka sedermera upptagits i komiterades förslag, missförhållandena
skulle af sig sjelfva upphöra (prot. sid. 6). I Jemtland förklara -

des olägenheterna sä obetydliga, att särskilda lagstiftningsåtgärder för ändamålet
icke erfordrades (prof . sid. 35). Sockenombuden från Vesterbottens kustland höllo
före, att innan man finge skrida till nedskjutning, lapparne borde anmanas att bortföra
qvarleinnade renar, der det utan alltför stor omgång kunde ske, och att
endast såsom en yttersta utväg nedskjutning skulle få ega ruin (prof. sid. 67). Ombuden
från södra Norrbotten ansågo ovilkorlig renmärkning och skyldighet för
lapparne att anmäla sina flyttningar vara tillräckligt verksamma åtgärder mot
renars qvarlemnande, och ville tydligen med stor motvilja och endast såsom
en yttersta utväg, sedan alla andra åtgärder visat sig vanmägtiga, tillstyrka
nedskjutning, och detta endast i händelse att antalet qvarleinnade renar tillväxte
i samma grad som hittills (prat. sid. 88). Man har således all anledning
att antaga, att den af komiterade nu föreslagna åtgärd att utan afseende
på anledningen, hvarför renar qvarlemnats, eller det antal, hvari sådant skef t,
tillåta dödande af renar på tillsägelse af jordegaren icke uppbäres af det allmänna
rättsmedvetandet, utan strider mot sjelfva den bofasta befolkningens
uppfattning af hvad som är tillbörligt och rätt.

Liksom den föreslagna bestämmelsen är ohållbar till sin grund, är den
icke mindre vansklig till sina följder. Lappfogdarne i Jemtlands och Norrbottens
län hafva inför komitén erinrat om de svårigheter för kronobetjeningen,
som komma att möta vid nedskjutningens verkställande (prot. den 3 och den 5
mars 1896). Länsmän och fjerdingsmän, af hvilka en stor del torde sakna anlag och
förmåga att tillegna sig färdighet i detta nya slag af exekution, och som äro
alltför få till antalet för att inom sina stora distrikt kunna lemna verksam
handräckning, om sådan samtidigt på flera ställen inom distriktet påkallas,
skola finna sig nödsakade att anlita enskilda personer såsom biträden vid förrättningen.
Men ju mer den dervid verksamma personalen ökas, desto mer
växa svårigheterna att kontrollera densamma och öfvervaka, att den ej öfverskrider
sin lagliga befogenhet. Det är derjemte en känd erfarenhet, att “exemplet
smittar". Jordegaren, som hör de reglementsenliga skotten falla i sin närhet,
låter kitt intala sig, att nu är tillfället för honom inne att på egen hand utan
fara att väcka misstankar både billigare och beqvämare än genom kronobetjeningens
anlitande göra sig qvitt en renflock, som slagit sig ned på hans egor
eller hotar att dit intränga. Ännu värre är, att alldeles obehöriga personer,
som icke lidit någon skada af renar och ej heller hafva något med nedskjutningens
verkställande att skaffa, skola blanda sig i leken af okynne eller i
oärlig afsigt. Det är med ett ord fara värdt, att det officiela skjutandet skall
framkalla just ett sådant privat renskytte, mot hvilket komiterade i andra
delar af sitt förslag gjort sig så mycken möda att lagstifta. Dessa farhågor
sakna tyvärr icke stöd af redan vunnen erfarenhet angående verkningarne af
de finska myndigheternas åtgöranden i den rigtning, hvarpå komiterades fler -

till nu velat inslå. Den invid finska gränsen bosatte lappfogden i Norrbottens
l;in, som haft dessa verkningar under sina ögon, liar förmält, hurusom jordegare
i finska Enontekis socken företagit sig att uppsåtligen drifva renar in
på sina slåtterlägenheter för att få dem nedskjutna genom kronobetjeningcns
försorg och komma i tillfälle att skörda vinst vid den blifvande försäljningen
af bytet, samt hurusom nedskjutningen framkallat rentjufnad i stor skala och
allmän demoralisation i de trakter, der den egt rum. Dessa varnande erfarenheter
hade enligt mitt förmenande förtjent större afseende, än komiterade varit
benägne att egna dem.

När det är fråga om offentlig exekution, plägar lagstiftningen med största
omsorg tydliggöra de omständigheter, under hvilka den offentliga magten får
ingripa, och den gräns, intill hvilken den får sträcka sin verksamhet. I begge
delarne brister komiterades förslag. När inträder enligt detsamma jordegarens
rätt att påkalla ordningsmagtens handräckning? När han “kan af renarne
lida skada", heter det i förslaget, hvithet alltså tyder på, att han kan fordra
handräckning ej blott när renar gjort verklig skada på hans inegor utan ock
när de anträffats under en temligen oskyldig betning på hans utmark, ja! till
och med när de ännu endast hota med att intränga från grannens område.
Och hur långt får exekutorns verksamhet sträcka sig, när han omsider anländer
till platsen, under förutsättning att några renar då finnas qvar och
komma inom skotthåll ? Med den skygghet, som enligt de inför komitén lemnade
upplysningar är ett utmärkande drag hos renarne sommartiden, är det
antagligt, att man lyckas på stället döda endast en eller annan, men att de
öfriga, sårade eller icke, för tillfället skrämmas från platsen för att efter kort
tid åter uppträda der eller annorstädes i närheten, på samma eller annan jordegares
mark. Skall exekutionen, efter det ett så otillfredsställande resultat
vunnits, anses afslutad för att först efter ny ansökning kunna återupptagas,
eller få de redan uppjagade renarne förföljas, med risk att andra renar indragas
under förföljandet, och att exekutionen sålunda, ehuru påfordrad af en
enda jordegare, öfvergår till en allmän jagt öfver hela trakten? På dessa
och dylika frågor har den föreslagna lagstiftningen icke gifvit något svar.
Måhända äro de närmare bestämmelserna härom att hänföra till dem, som
enligt komiterades förslag skulle meddelas af Konungens befallningshafvande.
Om så är, fruktar jag, att man i ett ömtåligt och grannlaga ämne lagt i
denna myndighets händer en magt, som lagstiftaren ej bort afhända sig.

När jag af dessa dels principiela dels praktiska skäl funnit ett dödande
af renar i den utsträckning komiténs flertal gifvit åt sitt förslag förkastligt,
har jag dermed icke velat förneka, att en sådan åtgärd under vissa förhållanden
och inom ett begrärtsadt område kan vara tillåtlig, till och med nödvändig
beträffande renar, som ej stå under någon lapps vård, som ej tillhöra

någon egare, och för h vi] kas skadegörelse således ingen enligt lag kan göras
ansvarig. Jag syftar härmed på den renstan], som, enligt hvad för komiterade
uppgifvits, uppvuxit i kustsocknarna i nedre Norrbotten och öfre Vesterbotten.
ursprungligen bildad och äfven sedermera rekryterad af renar, som
qvarlemnats vid flyttningarne, men derjemte förökad genom fortplantning i
kustlandet, hvadan eu stor del af renarne aldrig sett lappmarken, och de flesta
ej längre af lapparne anses såsom deras egendom (prof. sid. 86—89). För
att blifva qvitt dessa renar, hvilka icke kunna påräkna större skydd för sin tillvaro
än andra vilda skadedjur, gifves uppenbarligen ingen annan utväg än
att, sedan lapparne anmanats att taga hand om hvad eu hvar af dem rätteligen
tillhör, prisgifva de öfriga åt allmänheten. Intet hinder bör finnas, att
Kongl. Maj:t, efter det en sådan varning gifvits lapparne, på tider af året,
då dessa uppehålla sig inom lappmarkerna och således någon förblandning med
deras renar endast undantagsvis bör kunna ega rum, lemnar ett allmänt tillstånd
till jagt på dylika renar under den öfvergångstid, som kan vara nödig
för renstammens utrotande. Det område, inom hvilket, dylik jagt får ske,
bör dervid noggrant angifvas, på det att jagten ej må utsträckas till sådana
af lapparne för året möjligen qvarlemnade renar, hvilka kunna befinna sig i
närheten af lappmarksgränsen.

Vid 14—17 §§.

Inom komitén har jag motsatt mig det af flertalet omfattade förslag
att i 17 § införa eu särskild, i gällande lag ej förefintlig bestämmelse om
ovilkorlig ersättningsskyldighet för all skada, som af renar förorsakas å trakt,
der lapparne icke ega att med renar uppehålla sig under någon tid af året.
Detta stadgande har, såsom komiterade sjelfve tyckas medgifva, tillkommit i
ett öfvervägande teoretiskt intresse. I praktiskt hänseende inskränka sig verkningarna
af stadgandets införande dertill, att när renar inkomma på utmark
eller vintertiden på åker och äng, den föga nämnvärda skada, som de då kunna
förorsaka genom betning af gräs eller renmossa, skall ovilkorligen ersättas å
trakt, der sedvanerätt ej fins, men, der den lins, antingen alls icke eller endast
vilkorligen, d. v. s. i de fall, då lappen kan öfverbevisas att hafva vållat
skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes bevakning. Den lättnad
i bevisningen, som härigenom beredes jordegareu, uppväges mer än väl af nödvändigheten
att i hvarje fall styrka, att sedvanerätt å trakt, der skada skett,
ej eger rum. Att väcka denna ömtåliga fråga, hvilken lappen väl aldrig lärer
låta lösas utan rättegång, till lif hvarje gång tvist uppstår om ett ringa ersättningsbelopp,
kan ej vara välbetänkt. Många och dyra rättegångar om rena obetydligheter
torde derföre blifva den praktiska följd af stadgandet, som komiterade

förutspått för Jemtlands län, derest ej stadgandet — liv il k et utan tvifvel vore
lyckligast — konnne att förblifva en död bokstaf.

Men äfven såsom eu död bokstaf har det spelat sin rot genom att i
sin mån bidraga till den långt ifrån öfverskådliga och lättfattliga uppställning,
komiterades flertal gifvit sina skadeståndsparagrafer. Det är eu gifven erfarenhet,
att täta hänvisningar från en paragraf till en annan för menige man försvåra
uppfattningen af en lagtext. Genom att upptaga det nya stadgandet
i 17 § hafva komiterade nödgats inskränka tillämpningen af 14, 15 och IG §§
till vissa trakter och derigenom måst i 14 § intaga eu hänvisning till 1 §
''2 mom., samt i 15 och 16 §§ eu hänvisning till 14 §, som eljest varit obehöfliga.
En annan hänvisning har gjort 16 § onödigt svårfattlig. I stället
för att använda det i gällande lag förekommande, lätt begripliga och för praktiska
ändamål fullt tillräckliga uttrycket “skada å annan utmark än utängsslåtter,
hvarom här ofvan sägs“, hafva komiterade omskrifvit tanken med det
nya uttrycket: “skada af annan beskaffenhet än i 14 och 15 §§ sägs", hvadan
man för att förstå innehållet af 16 § måste först taga kännedom om de två
föregående paragraferna. För att anföra ännu ett exempel, har den i motiveringen
klart framhållna tanke, att bergadt hö i ohägnad stack eller hässja ej
under någon tid åtnjuter ovilkorlig! skydd i lappmarkerna, men deremot utom
dessa har sådant skydd ända till den dag, då lapparnes rätt att vistas på
trakten inträder, fått ett synnerligen dunkelt uttryck i 15 § 1 mom.

Då jag funnit den gällande lagens uppställning, enligt hvilken skada å
växande gröda afhandlas i en paragraf och skada å bergad gröda i en annan,
fullt ändamålsenlig och lätt öfverskådlig, samt lagens uttryck så klara och
tydliga, som ämnets beskaffenhet medgifvit, har jag ansett densamma böra
bibehållas oförändrad i allt, der ej anledning förekommit till jemkningar i innehållet.
En förenkling i formen kan vinnas genom den jemväl till innehållet
ganska väl motiverade förändringen, att jemte september månad äfven maj inbegripes
under den tid, då i Yesterbottens och Norrbottens län nedanför odlingsgränsen
lapparne skulle vara ovilkorligen ersättningsskyldige för skada, som
förorsakas af renar. Det är upplyst af lappfogdarne, att sådan skada under
denna månad kan ske på den vid snösmältningen framträdande rågbrodden, och
skyldigheten för lappen att ovilkorligen ersätta den skulle blifva honom eu
ytterligare sporre att inom föreskrifven tid, den 1 maj, hafva fört sina renar
öfver odlingsgränsen.

I ännu ett hänseende har jag beträffande dessa paragrafer omfattat eu
från komiterades flertal afvikande mening. Der ansvar och ersättningskyldighet
skall träffa lappen för visad vårdslöshet vid renarnes bevakning, har jag
ansett den lagstadgade påföljden ej böra inträda förr än vårdslösheten, såsom
gällande lag fordrar, kan anses vara “grof". Jag håller på detta uttryck

såsom särskild! betecknande för förhållandet mellan lappen och den bofaste.
Uttrycket är nödvändigt för att lappen i vården om sina kreatur ej må försättas
i sämre ställning än den bofaste såsom vårdare af sina. Det är visserligen
sant, att allmän lag straffar vårdare af hemdjur för hvarje försummelse,
hvarigenom skada sker. Men i följd af dessa hemdjurs lätt handterliga natur
och af det biträde i vården om desamma, som den bofaste kan påräkna af
sina grannar genom stängselvitsordet, kan en kreatursvaktare tillåta sig rätt
mycken vårdslöshet utan att faktiskt derigenom uppstår någon skada, som
föranleder ansvar och ersättningsskyldighet. För att uppnå samma resultat,

skulle deremot lappen, som har halfvilda djur under sin vård och ej eger af
den bofaste vänta någon medverkan till skyddande af hans gröda, nödgas
oaflåtligen använda den yttersta vaksamhet. Så stora fordringar kan man ej
rättvisligen ställa på honom, och den tanken, att lagens följder skola drabba
honom först när han låtit en högre grad af vårdslöshet komma sig till last,
anser jag derföre fullt befogad. Då förslaget till gällande lag granskades i

högsta domstolen, godkändes ock denna mening af domstolens samtlige sex

ledamöter, som i detaljgranskningen af förslaget deltogo. De afgåfvo nya

förslag till redaktion af skadeståndsbestämmelserna, men bibehöllo dervid uttrycket
“grof vårdslöshet", fem af dem under uttrycklig förklaring, att de medgåfvo
befogenheten af den inskränkning i ersättningsskyldigheten, som betingades
af billig hänsyn till de med renarnes vård förenade svårigheter. Gent
emot detta uttalande har jag icke vågat ansluta mig till komiterades antagande,
att äfven utan någon anvisning i sjelfva lagen uttrycket vårdslöshet skulle
komma att af domstolarne tolkas på ett sätt, när det gäller lapp, och på ett
annat, när det gäller bofast.

Med afseende på hvad jag sålunda anfört, föreslår jag, att komiterades
14—17 §§ ersättas med två paragrafer af följande lydelse:

14 §.

1. Förorsaka lapparnes renar ofvan odlingsgränsen i Norrbottens
eller Yesterbottens läns lappmarker under juni, juli och augusti
månader eller å annan trakt under maj, juni, juli, augusti och september
månader skada å växande eller utskuren, men ej bergad, gröda
på åker, äng eller sådana utängsslåtter, hvilka antingen äro inhägnade
eller, utan att vara inhägnade, år efter annat varit till höfångst
brukade och dertill brukas, samt genom hässjor, diken, rödjning
eller på annat sätt tydligen framträda såsom utängsslåtter,
skall skadan ersättas af egaren eller egarne till de renar, genom
hvilka skadan skett.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än der förmäles,
skall skadan ersättas af renarnes egare, så framt den, hvilken
vården om renarne ålegat, uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
vid renarnes bevakning varit till skadan vållande.

3. Sker genom lapparnes renar skada å annan utmark än
utängsslåtter, hvarom här ofvan siigs, och egde ej lapparne att, när
skadan skedde, å den utmark uppehålla sig med sina renar, skall
skadan af renegaren ersättas, när den, som haft renarne i vård,
vållat skadan genom uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning.

15 §.

1. För skada, som inom Norrbottens och Vesterbottens läns
lappmarker af renar förorsakas på bergad! hö, hvilket icke blifvit
infördt i lada utan lemnats utestående å mark i stack eller hässja,
vare egaren ej berättigad till ersättning i annat fall, än då skadan
tillkommit med uppsåt eller genom grof vårdslöshet vid renarnes
bevakning. Sker skadan inom annan trakt under tid, då lapparne
ega med renar vistas å trakten, vare lag samma.

2. Har utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker

bergadt hö lemnats utestående å tid, då lapparne icke egde att å
trakten uppehålla sig, skall skada, som derå af renar förorsakas,

ersättas af renegaren, ändå att den ej tillkommit på sätt i näst föregående

mom. sägs.

3. Finnes å viss trakt i följd af brist på virke eller af annan
orsak uppförande af lador blifva för den bofasta befolkningen oskäligt
betungande, ankomme på Konungen att förordna, att å den trakt
ersättning skall utgå för all skada, som af renar förorsakats å bergadt
hö i stack eller hässja, derest stacken eller hässjan varit försedd
med sådant stängsel, som af Konungen förordnas.

I öfverensstämmelse härmed skulle dels andra stycket af 19 § i komiterades
förslag börja på följande sätt: “Sker inom skadeersättningsområde skada
af den beskaffenhet, hvarom i 14 § 1 mom. eller i 15 § 2 eller 3 mom.

sägs, och kan ej utrönas" etc., dels i 6 § andra stycket och i 18 § ordet:

“vårdslöshet" utbytas mot “grof vårdslöshet".

Af herrar Crusebjörn och Dahlstedt:

Vid 5 §.

Då det icke kan vara afsigten med bestämmelsen i andra stycket af

denna §, att gamla renvägar skola få lägga hinder i vägen för ett ändamålsenligt
anordnande af ängsrödjningar och nyodlingar, äfven då lapparne kunna
i utbyte anvisas andra för dem lika lämpliga vägar, anse vi, att här ifrågavarande
§ bort erhålla följande ändrade lydelse:

Lapparne må icke förmenas att flytta med sina, renar emellan
de åt dem till renbete upplåtna områden, vare dock skyldige att vid
flyttning öfver enskild mark taga väg, der minsta skada förorsakas.
Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande afhägnader
må lapparne ej heller beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande
äro för dem behöfliga, så vida icke andra lämpliga vägar
för dem anvisas. Konungens befallningshafvande ege att, der tvist
uppstår i här ifrågavarande afseenden, bestämma, hvar väg må tagas.

Vid 27 §.

Komiterade yttra visserligen i motiven rörande denna § (sid. 36—38),
“att all rättsgrund synes saknas för de bofastes anspråk att för sina renar
tillgodonjuta den betesrätt på andra jordegares mark, som tillkommer de nomadiserande
lapparne, och att staten ej kan hafva samma förbindelse att utan
ersättning upplåta betesmarker åt bofaste som åt lapparne, helst det visat sig,
att åtminstone under vissa tider utrymmet å dessa betesmarker ej varit tillräckligt
för båda". Då komiterade emellertid af skål, som der äfven äro anförda,
icke ansett sig böra föreslå afskaffande af de bofastes inom Norrbottens läns
lappmark renegareskap, synes det oss, som om komiterade bort mer än som skett
beakta de vilkor, som Konungens befallningshafvande i Jemtlands och Vesterbottens
län i sina yttranden i ämnet velat uppställa för ett dylikt renegareskap,
om något sådant skulle fortfarande tillåtas. Det vigtigaste af dessa
vilkor är, att de bofaste renegarne skulle betala en viss årlig afgift för hvarje
ren, de hade i lapparnes vård, utöfver hvad de aftalat med lapparne att erlägga
i skötarelön. Endast genom bestämmande af en dylik afgift, hvars
storlek synes oss lämpligen kunna bestämmas till en krona, kan man efter
vår mening hysa grundad förhoppning om, att renantalet i Norrbottens län
kan för framtiden så begränsas, att de bofastes egendom såväl inom lappmarken
som i kustlandet ej må blifva utsatt för alltför stor skadegörelse.
De på detta sätt inflytande utgifter borde företrädesvis användas till åtgärder,
afsedda att förekomma eller minska denna skadegörelse, således såsom bidrag
till uppförande af lador, stängsel o. s. v. Till grund för uppbärandet af afgiften
kunna de i 11 § af komiterades förslag föreskrifna renlängder tjena.

Den här ifrågasatta afgiften kan icke anses vara annat än med rättvisa

pålagd dem, som draga fördel af en lagstiftning, tillkommen uteslutande för
lapparnes bästa, och som derigenom på en omväg med begagnande af lapparnes
privilegium göra intrång såväl i deras näring som ock på den öfriga, icke
renegande befolkningens samt kronans marker.

I enlighet med det här anförda få vi uttala den meningen, att i 27 §
bort inflyta föreskrifter i syfte, att för hvarje ren, tillhörande annan än lapp,
som lappar i Norrbottens län hafva under sin vård, skall utgå en årlig afgift,
hvars storlek och användning må bestämmas af Konungen.

Af herr Husberg:

För att bereda den bofasta befolkningen skydd mot det från många
trakter öfverklagade förhållandet, att lapparne vid sin återflyttning om våren
från det nedre landet till lappmarkerna eller renbetesfjellen qvarlemna inom
det förra en mängd renar, hvilka under sommarmånaderna tillfoga den dervarande
jordbrukande befolkningen känbar skada, hafva komiterade uti senare
stycket af 2 § föreslagit, att om under juni, juli och augusti månader qvarlemnade
renar eller ströfrenar anträffas å mark utom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker eller renbetesfjellen i Jemtlands län, den, som kan af
renarne lida skada, skall ega att hos kronofogde eller länsman i orten erhålla
handräckning till renarnes dödande. Enligt komiterades förslag skall det alltså
stå den bofaste fritt att, när helst under nämnda månader renar, som icke
tillhöra någon under vård stående renhjord, anträffas inom omförmälda delar
af landet, utan vidare påkalla kronobetjeningens ingripande för renarnes dödande,
oafsedt huruvida någon skada af dessa föröfvats eller ej, allenast han,
på sätt komiterade jemväl föreskrifvit, förskotterar hvad handräckningsåtgärden
kan komma att kosta.

Mot detta nya rättsmedel i den bofastes hand, sådant det blifvit af
komiterade bestämdt, måste jag inlägga en gensaga. Jag vill visserligen icke
förneka, att ej förhållandena å en del trakter i nedre landet kunna vara eller
blifva sådana, att man såsom ett yttersta medel måste tillgripa den föreslagna
åtgärden, renarnes dödande. De upplysningar, som framkommo vid komiterades
sammanträden förlidet år med lappar och bofaste, synas mig utvisa, att ett
slikt förfarande kan för vissa trakter af nedre landet vara af ett verkligt behof
påkalladt. Särskildt vill jag i sådant hänseende erinra, huruledes å några
orter i nedre landet uppstått, genom qvarlemnade renar som der förökat sig,
en så godt som ny renstam, hvilken året om uppehåller sig på en och samma
trakt, fullständigt främmande för lappmarkens skogar. Dessa renar, som med
sin afföda mestadels förblifva fullständigt skilda från lapparnes renhjordar, kunna
knappast sägas höra någon till. Då de icke omhändertagas af lapparne men

kunna, år efter år förökade, blifva till stor skada, synes ingen annan utväg
öfrig än att tillstädja deras dödande.

Uppenbart synes mig emellertid, att det af komiterade föreslagna förfarandet,
i sig skäligen våldsamt, icke bör få komma till användning annorstädes
än der det kan sägas verkligen kräfvas af behofvet. 1 detta hänseende
äro förhållandena inom skilda delar af nedre landet väsentligen olika. Detta
framgår af förhandlingarna vid ofvan omförmälda sammanträden. Från de bofastes
sida ifrågasattes nedskjutning af qvarlemnade renar egentligen eijdast för
vissa socknar i Vesterbottens läns kustland, samt för Piteå socken i Norrbottens
län. För hela Jemtlands län samt för Norrbottens län utom Piteå
socken framstäldes icke några påståenden i sådan rigtning. Tvärtom uttalades
af bofaste, att, der skadan af de qvarlemnade renarne icke var alltför stor,
det föreslagna förfarandet icke borde komma till användning.

Att nu, på sätt komiterade föreslagit, låta nedskjutning af renar ega
rum inom hvarje del af nedre landet, hvarhelst det af någon enskild bofast
påyrkas, kan efter min uppfattning icke vara rätt. En sådan lagstiftning
innebär mera än behofvet kräfver, och den skulle för många trakter af de
norra länen komma i bestämd strid med till och med den bofasta befolkningens
egen uppfattning af hvad som är rätt och skäligt. Den skulle jemväl, i följd
af de säregna förhållandena å vissa orter, kunna komma att, på sätt lappfogden
Forsström med styrka framhållit till komiterades protokoll den 5 sistlidne
mars, medföra missförhållanden af vida betänkligare art än dem, som man
velat genom densamma undanrödja.

Enligt min mening bör det ifrågavarande förfarandet icke få träda i
tillämpning annorstädes inom nedre landet än der de qvarlemnade renarnes
sommarvistelse visar sig vara ett stadigvarande år efter år upprepadt ondt,
genom hvilket den bofasta befolkningen tillskyndas skada och olägenhet i afsevärd
mån: der medlets användning för den skull af den bofasta befolkningen
mera allmänt påyrkas, och der för öfrigt förhållandena äro sådana, att man
icke löper fara att genom förfarandets tillämpning skapa andra eller större
missförhållanden än det onda, som man vill afhjelpa.

En särskild pröfning, huruvida förfarandet må bringas i verkställighet
för någon viss trakt — socken eller del af en socken (t. ex. någon större ö
vid kusten) — bör för den skull ega rum. Denna pröfning har jag ansett
kunna tillkomma Konungens befallningshafvande samt böra föregås af närmare
utredning, hvarunder lapparne skulle få tillfälle att höras och hvarigenom, på
samma gång Konungens befallningshafvande vunne kännedom om alla de omständigheter,
som i saken vore att öfverväga, rådrum vunnes för lapparne att
söka i möjligaste mån från trakten bortföra renarne.

I fråga om det förslag till ändrad lydelse af 2 §, hvilket jag i enlighet

med det nu sagda här nedan framställer, får jag vidare anmärka, att genom
den formulering, jag deråt gifvit, det blir möjligt att, på sätt vid sammanträdet
i Arvidsjaur Pitholms byamän i lapparnes intresse framhållit såsom önskvärd^
låta förfarandet mot de qvarlemnade renarne ega rum först under september
månad, då renarne hafva större värde och kunna betinga en högre
köpeskilling. Det har vidare synts mig angeläget, att det ifrågavarande rättsmedlet
må kunna så ordnas att det, om så skulle finnas lämpligt, rigtas på
en gång och i ett sammanhang mot alla de renar af här ifrågavarande slag,
hvilka uppehålla sig å en trakt, hvarigenom rättsmedlet kunde blifva af öfvergående
men mera effektiv art, och har jag ansett detta böra i lagtexten uttryckas.
Af min uppfattning i denna fråga följer naturligen, att Konungens
befallningshafvande, der förfarandet förklarats skola för någon ort användas,
bör ega att återkalla sitt meddelade beslut och aflysa förfarandet.

I enlighet med det nu anförda har jag ansett andra stycket af 2 § i
komiterades förslag böra utbytas mot bestämmelser af följande innehåll:

Yisar sig, å trakt utom Norrbottens och Yesterbottens läns
lappmarker samt renbetesfjellen i Jerntlands län, år efter annat, att
på trakten sommartiden uppehålla sig renar, som antingen blifvit af
lapparne vid deras vårflyttningar qvarlemnade eller äro så kallade ströfrenar
eller som, fallna efter renar hvilka förut af lapparne qvarlemnats
å orten, icke vidare tillhöra någon under vård stående renhjord,
och tillskyndas härigenom den jordbrukande befolkningen skada
eller olägenhet i afsevärd mån, må sådana renar kunna, efter hvad
här nedan närmare sägs, genom offentlig myndighets försorg dödas.

Det ankommer på Konungens befallningshafvande i länet att,
sedan fråga om vidtagande för någon trakt af dylik åtgärd blifvit
från den jordbrukande befolkningens sida väckt, och efter det de
lappar, som pläga uppehålla sig å trakten, fått tillfälle att yttra
sig, samt erforderlig utredning i öfrigt skett, besluta, huruvida det
ifrågasatta förfärandet der skall ega rum. Beslut derom får ej träda
i tillämpning förrän den vårflyttning försiggått, som infaller näst efter
beslutets meddelande. Konungens befallningshafvande bestämmer det
område, hvarinom förfarandet må ega rum, samt huruvida detsamma
må i ett sammanhang rigtas mot alla de ifrågavarande på området
befintliga renarne eller vidtagas allenast i den män det af särskilde
jordegare till skydd för deras egor påkallas. Renarnes dödande
verkställes af dem, åt hvilka Konungens befallningshafvande, sjelf
eller genom kronobetjeningen i orten, sådant uppdrager, och liar
Konungens befallningshafvande att i öfrigt meddela de närmare före -

skrifter i afseende å verkställigheten, som kunna finnas erforderliga,
under iakttagande deraf, att handräckning för renars dödande icke
lemnas, med mindre kostnaden för densamma blifvit förskotterad eller
kostnadens godtgörande blifvit af vederhäftige män utfäst. Renar,
som blifvit i nu berörda fall dödade, skola genom kronobetjeningens
försorg försäljas. Närmare föreskrifter härom samt om redovisning
af inflytande medel lemnas af Konungens befallningshafvande. Af
försäljningssumman gäldas först kostnaden för försäljningen, derefter
handräckningskostnaden och slutligen ersättning för skada, som renarne
kunna hafva förorsakat. Uppstår öfverskott, varde det efter
Konungens befallningshafvandes bestämmande tillhandahållet renarnes
egare, der desse äro kända, men i annat fall den lappby, dit renarne
kunna antagas hafva hört. Beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande
förklarat, att sådant förfarande, som i denna paragraf afses,
skall ega rum, må af Konungens befallningshafvande återkallas,
när så lämpligt finnes.

PROTOKOLL

VID

LAPPLAGSKOMITÉNS

SAMMANTRÄDEN

MED BEFOLKNINGEN I JEMTLANDS, VESTERNORRLANDS, YESTERBOTTENS

OCH NORRBOTTENS LÄN
JULI—AUGUSTI 1895.

STOCKHOLM

Isaac Mabcus’ Boktk.-Aktiebolag
1895.

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och
angående renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Funäsdalen den 29 juli 1895 kl. 10 förmiddagen.

Närvarande:

Herrar: von Steyern,
Crusebjörn,

HuSBEROx,

Petersson,

Roman,

Dahlstedt.

§ I Herr

friherre Ericson lät anmäla att lian, som för helsans vårdande
åtnjöte tjenstledighet intill den 15 augusti, vore förhindrad att
deltaga i de sammanträden, som komitén beslutit hålla i orterna.

§ 2.

Jemlikt komiténs beslut hade genom offentliga kungörelser såväl
lappallmogen i Idre, Tennas, Åre och Storsjö samt Ovikens lappbyar
som ock den bofasta jordbrukande befolkningen i angränsande kommuner
kallats att härstädes inför komitén infinna sig; och instälde sig nu
dels å tjenstens vägnar kronofogden Göran Kullin, länsmannen Göran
Helander och lappfogden Adolf Suwe dels för nedanstående kommuner
såsom ombud på grund af företedda utdrag af kommunalstämmoprotokoll
följande personer, nämligen:

för Wemdalens socken handlanden 0. Hedvall, hvilken tillika anmälde
sig föra talan för egen räkning såsom fastighetsegare i Funäsdalen;

för Hede socken faktorn H. Persson;

för Linsells socken pastorn Erik Modin och faktorn Olof Bäckelin;

för Tennäs socken skolläraren L. A. Bergqvist och hemmansegaren
M. Långström; samt

för Storsjö socken fjerdingsmannen Per Pålsson.

För Åre, Undersåkers, Ovikens, Hallens, Klöfsjö och Bergs socknar
tillstädeskom icke något ombud, ehuru, enligt hvad upplyst blef, kungörelse
om sammanträdet blifvit i dessa socknars kyrkor uppläst.

Af den jordbrukande befolkningen infunno sig i öfrigt ledamoten
af riksdagens andra kammare P. Norberg jemte åtskilliga andra hemmansegare.

Af lappar tillstädeskommo:

från Idre lappby ordningsmannen derstädes Jonas Mårtensson Ringdahl
;

från Tennäs lappby Nils Olsson Rensberg, Ola Andersson Rensberg
och hustru Anna Rensberg, alla från Rutf]''diet;

från Åre och Storsjö lappby Nils Jonasson Ringdahl, Mårten Thomasson,
Anna Lucia Thomasdotter Kant och Nils Larsson, alla från Midlådalen,
hustru Sigrid Fjellsten och enkan Sofia Fjellström från Skärvaxdalen,
hustru Lisbeth Larsdotter och Anders Larsson Doj från Grönfjellet
samt Jon Jakobsson, Torkel Jonasson och Nils Jonasson Nordsköld
från Ljungris.

Från 0vikens lappby kom icke någon tillstädes, oaktadt kungörelse
om sammanträdet blifvit vederbörande derstädes delgifven.

Lapparna från Åre och Storsjö lappby anmälte, att de åt inspektören
Carl Flodström, som var tillstädes, lemnat uppdrag att vid sammanträdet
biträda dem vid utförande af deras talan.

§ 3.

I fråga om de marker, som efter utfärdande af 1886 års lag åt
staten inköpts till utvidgning af de för lapparna afsätta land eller som
föreslagits till inköp för nämnda ändamål, afgaf lappfogden Suwe redogörelse
i öfverensstämmelse med en vid protokollet fogad förteckning.
(se bil. A.)

§ 4.

Härefter företogs undersökning huruvida efter utfärdandet af 1886

års lag förändringar försiggått i lapparnas inom hithörande distrikt vinterflyttningar,
för hvilka flyttningar den komité, som afgaf förslag till
nämnda lag, redogjort i sitt betänkande sid. 57; och upplystes härvid:

att lapparna i Idre lappby, hvilka hafva sitt stamhåll å kronoparker,
som till dem upplåtits i Kopparbergs län, genom aftal med jordegarna i
de trakter, som närmast angränsa dessa kronoparker, förvärfvat rätt
att med sina renar uppehålla sig äfven på nämnda, de enskilda tillhöriga
trakter, • äfvensom att dessa lappar vintertiden tidtals uppehålla sig på
hemmanet Fjätdalen n:o 27 inom Tennäs socken, hvilken mark föreslagits
till inköp af staten;

att, sedan större delen af byarna Högvålen och Sörvattnet numera
blifvit inköpta till utvidgning af Rutfjellet, de till Tennäs lappb}^ hörande
lappar icke sträcka sina vinterflyttningar utöfver det sålunda utvidgade
skattefjellets område, dervid dock Nils Olsson Rensberg uppgaf, att hans
fader vissa år under ogynsamma väderleksförhållanden brukat flytta ned
till Fjätfjellet på gränsen till Kopparbergs län, och att en sådan flyttning
möjligen kunde för Rutfjellets lappar blifva äfven i eu framtid
behöflig;

att den af Åre och Storsjö lappar förut företagna flyttning till
Serffjellet och deromkring liggande skogstrakter numera upphört och att
ej heller någon flyttning till norskt område på senare tider från denna
lappby egt rum, men att deremot renar tillhörande lapparna i lappbyn
under de senaste åren brukat utan vederbörlig tillsyn ströfva ned öfver
Ljusnan till Tennäs, Långå, Hede, Glöte och Lofsdalen samt vidare nedåt
och jemväl utöfver gränsen till Kopparbergs län; och

att de till Ovikens lappby börande lappar flytta till de närmast
deras skattefjell belägna skogstrakterna, äfvensom att de genom aftal
förvärfvat rätt att uppehålla sig med sina renar på enskilda tillhöriga
egor vid Börtnan och trakten deromkring; tilläggande lappfogden att
Ovikens lappar i allmänhet bättre än andra lappar hölle renarna i vård,
men att med den sammanblandning, som på senare tider egt rum af
renar från de olika lappbyarna, det nog kunde hända att renar från
Oviken deltagit i ofvannämda ströftåg nedåt bygden.

Åre och Storsjölapparna beklagade de anmärkta ströftågen och förklarade
att de härledde sig derifrån, att renarna förvildats i följd af den
behandling de rönt särskilt å Ljusnedals bruks egor, derifrån de blifvit
skrämda genom nedskjutning. Lapparna önskade intet hellre än att
återgå till normala förhållanden.

§ 5.

En af komitén uppgjord P. M. (se bil. B.), upptagande i 18 olika
punkter de frågor, om hvilka vid komiténs sammanträden i orterna företrädesvis
borde förebringas utredning, föredrogs och behandlades punktvis;
och skulle hvad dervid förekom punkt för punkt här antecknas:

l:o och 2:o.

Lappfogden ansåg att, sedan de till inköp föreslagna marker inom
Tennäs blifvit åt lapparna förvärfvade och vid skifte förlagda i sammanhang
med skattefjellen, de till Tennäs lappby hörande lappar skulle å
de åt dem anvisade trakter erhålla tillräckligt renbete året om, men att
deremot, äfven efter inköpen af dertill föreslagen mark, för lapparna
inom Åre och Storsjö samt O vikens lappbyar blefve erforderligt, att de
vissa vintrar genom aftal med jordegarna eller annorledes förvärfva rätt
att under vintern med sina renar vistas å enskilda tillhörig mark.

Lapparna förmenade, att de, äfven efter de föreslagna inköpen, af
hvilka en del, särskildt Ljusnedals bruks egor, medförde ökadt område
men ej ökadt bete, enär renmossan å dessa trakter för närvarande vore
förtärd, borde ega att flytta till de trakter, som de efter gammal sedvana
hitintills besökt, en rätt, som i synnerhet under svåra vintrar vore
för dem alldeles oumbärlig. För den händelse att sedvanerätten, såsom
föreslagits, skulle upphöra, trodde emellertid lapparna att de i de flesta
fall skulle genom aftal med de bofasta jordegarna kunna på billiga vilkor
förvärfva rätt att vistas på dessas marker. Dock befarades att i
vissa fall svårigheter härvid skulle uppstå. Då nemligen de enskildas
egor numera blifvit skiftade och således en hvar jordegare egde rätt
att uteslutande råda öfver ett visst honom tillhörigt område, kunde det
tänkas att en jordegare genom att motsätta sig tillträde för lapparna å
hans mark skulle kunna afstånga dessa från flyttning till bortom liggande
trakter, oaktadt lapparna med dessas egare träffat aftal om betesrätt
å deras områden. Och om, såsom väl helst borde ske, aftalet skulle
träffas innan lapparna med sina renar inkommit på enskild mark, mötte
härvid den svårighet, att lapparna ej alltid på förhand kunde bestämma
de trakter, som de kunde komma att under vintern besöka — detta beroende
på väderleksförhållandena — och att de således skulle blifva
nödsakade att aftala om ersättning åt en hel mängd jordegare, hvilkas
mark måhända ej komme att under aftalstiden af lapparna användas.

Till närmare utveckling af hvad sålunda å lapparnas sida andragits
åberopade ombudet Flodström en skrift, som bilades protokollet (se

bil. C.)

I dessa liksom i följande punkter åberopade ombudet Hedvall en
skrift (se bil. D.)

Ombudet från Storsjö ansåg, att sedvanerätten borde upphöra, men
trodde för sin del ej att tillräckligt bete skulle äfven efter inköpen vara
att tillgå på de åt lapparna anvisade områdena. Hvad särskildt Storsjö
lappby beträffade, egdes marken inom Storsjö kapellag till största delen
af sågverksbolag; och liölle ombudet före att föga utsigt funnes att
lapparna skulle genom aftal med bolagen kunna förvärfva rätt till vistelse
å deras marker, enär bolagen ansåge att renarna anstälde stor skada på
skog, och det icke vore för lapparna möjligt att gälda sådan skada.

Öfriga vid sammanträdet tillstädeskomna sockenombud ansågo
deremot att efter de föreslagna inköpen tillräckligt bete skulle äfven
vintertiden vara att tillgå på de åt lapparna anvisade områdena, och att
derför all flyttning vintertiden borde upphöra.

Riksdagsmannen Norberg ville för sin del uttala den mening, att
sedvanerätten i lapparnas eget intresse borde upphöra och äfven kundo
upphöra, dock endast under vilkor att skattefjellen utvidgades.

Länsmannen Helander ingaf och åberopade ett af Skönviks aktiebolag
och Börtnans byamän skriftligen afgifvet yttrande rörande förevarande
och åtskilliga andra punkter, (se bil. E.) hvarjemte Helander
uppgå!'' att bolaget vore egare af många hemman inom Storsjö kapellag.

3:o.

Såväl lappfogden som lapparna uppgåfvo, att de regelbundna flyttningarna
i allmänhet ej företoges förrän i medlet eller slutet af november
månad, sedan slagtningen börjat i större skala samt sjöar och tjernar
frusit, och att, när renar tidigare inkommit på enskildas områden, sådana
renar utgjorts af s. k. ströfrenar, som af egen drift och utan att vara
i lappens vård begifvit sig ned från skattefjellen. I följd häraf ansåg
lappfogden hinder icke möta för ett stadgande i den riktning, att lapparnas
rätt till vinterflyttning utom skattefjellens område skulle inträda
senare än i gällande lag vore medgifvet.

Från de bofastas sida anfördes, att stor olägenhet tillskyndades
dem af de omtalade ströfrenarna, som ofta innan höet bergats brukade
komma in på ängs- och andra odlingsmarker, och att det läge synnerlig
vigt uppå att genom lagstiftning söka hindra dylika ströftåg.

Återflyttning till renbetesfjellen före den 1 maj ansåg lappfogden ej
möjligt att föreskrifva, emedan först vid nämnda tid det för renarna
vid kalfningstiden nödvändiga gräsbetet. började der uppspira.

4:o.

I fråga härom anfördes från lapparnas sida, att dessa i allmänhet
vinnläde sig om att vid flyttningarna föra renarna med sig. Tiden för
renarnas hopsamlande, hvilket förorsakade stor möda, hade alltid varit
lapparnas besvärligaste arbetstid. Vid vissa väderleksförhållanden och
särskildt när skare funnes på snön kunde det emellertid icke undvikas,
att en del renar blefve skilda från de öfriga flockarna, men äfven dessa
renar bemödade lapparna sig i allmänhet att medföra vid flyttningen, så
snart renarnas qvarlemnande blifvit för lapparna bekant. Skulle nu de
renar, som utan lapparnas förskyllan blifvit qvarlemnade, få af den jordbrukande
befolkningen dödas, så finge de bofasta härigenom så godt
som löfte att anfalla lapparnas egendom. Ett stadgande, gående ut på
att, innan nedskjutning finge ske, renarnas egare eller ordningsmannen
borde underrättas om renarnas qvarlemnande, skulle i betraktande af de
stora afstånden vara opraktiskt, ty innan vederbörande lapp hunnit ankomma
för att återhemta sina renar, hade dessa med säkerhet flyttat
sig långa sträckor. Lapparna ansågo derför, att någon föreskrift i lagen
härutinnan icke borde ifrågakomma.

Från den bofasta befolkningens sida anmärktes, att ströfrenar ofta
brukade stanna efter den tid, lapparna egde rätt att vistas på enskild
mark. Någon större skada uppstode dock ej häraf. Rättelse i angifna
förhållandet borde, enligt de bofastas mening, sökas genom bestämmelser
om böter för vårdslöshet och om skyldighet att ersätta skeende skada.
I hvad lapparna anfört rörande svårigheten att underrätta lapparna om
att i deras vård varande renar qvarlemnats å de bofastas mark instämde
de bofasta till alla delar; och ansågo de bofasta att rättighet för dem
att döda qvarlemnade renar skulle vara en alltför sträng påföljd för att
kunna förordas.

Några af sockenombuden uttalade derjemte den mening att, om
ovilkorlig föreskrift meddelades om märkning af renarna, lapparna skulle
komma att hålla bättre vård om sina renar, hvarigenom nu antydda
missförhållanden skulle af sig sjeift upphöra.

Häruti instämde riksdagsmannen Norberg.

Lappfogden ansåg för sin del någon ny lagstiftning i detta afseende
ej behöflig. Det vore enligt hans åsigt alldeles tillräckligt, att lap -

parna voro skyldiga att ersätta skeende skada, och sådan ersättning
kunde med lätthet utkräfvas i de trakter, som utgjorde ett skadeersättningsområde.
Äfven i trakter, som ej vore indelade i skadeersättningsområden,
hade lapparna hittills ej gjort någon svårighet att ersätta skada,
som af deras renar förorsakats å enskildas egor.

5:o.

Lappfogden Suwe upplyste, att någon flyttning af norska lappar
till Herjeådalen numera icke egde rum, men att det esomoftast inträffade,
att norska lappars renar iukomme i de svenska lapparnas hjordar, och
att egarna af dessa renar om höstarna infunne sig i Sverige för att
bland dem verkställa nedslagtning.

6:o.

Lappfogden ansåg, att ordningsmännen i många fall ej förmått att
göra sig gällande, och att ordningsmannabefattningen ej medfört den
nytta, som med stadgandet derom afsetts. Enligt hans åsigt borde
ordningsmannen åtnjuta lika skydd med polisman och, på det att han
mer än hittills skett måtte varda intresserad af sitt uppdrag, borde han
för sitt besvär åtnjuta arvode. Å andra sidan borde stadgas böter för
ordningsman, som vore försumlig i sitt åliggande.

På fråga uppgaf lappfogden, att val af ordningsman alltid skett
enhälligt och utan omröstning mellan lapparna.

Lapparna, som vitsordade rigtigheten af hvad sålunda blifvit anfördt,
uttalade tillika den mening att, om man kunde få bofasta till
ordningsmän, större auktoritet åt ordningsmannainstitutionen derigenom
skulle förvärfvas. I denna mening instämde jemväl lappfogden, men
han stälde sig något tveksam inför frågan huruvida någon bofast skulle
vilja åtaga sig ett dylikt uppdrag.

7:o.

Samtliga närvarande jordegare ansågo att all skada, som renar
gjorde på bofastas egor, borde ovilkorligen ersättas utan afseende på
under hvilken årstid eller på hvad slags mark skadan skett. Särskildt
borde en sådan ersättningsskyldighet stadgas för den händelse att sedvanerätten
skulle komma att upphöra.

8:o.

Lappfogden uppgaf att, då någon flyttning här på orten icke egde
rum annat än i högst ringa utsträckning, förevarande fråga för orten
egde föga betydelse. Dervid gjordes ingen erinran af de närvarande.

9:o.

Lappfogden, som upplyste att indelning till skadeersättningsområde
skett allenast för Åre och Storsjö lappby med angränsande
marker, men deremot icke för vare sig Idre, Tennäs eller Ovikens lappbyar,
ansåg ändring i gällande bestämmelser angående skadeersättningsområden
ej vara behöflig.

Någon häremot afvikande mening uttalades icke af de öfriga närvarande.

10:o.

Lapparna ansågo, att då fråga uppstode om åläggande att utgifva
skadeersättning • sådant icke borde ske utan att en hvar af dem, genom
hvilkas renar skada antoges hafva skett, blefve personligen stämd.

Samtliga de bofasta instämde uti hvad i den af ombudet Hedvall
ingifna skrift i förevarande punkt blifvit anfördt; och erinrade härvid
ombudet för Storsjö socken att för lapp, som komme att ådömas ersättningsskyldighet
och följaktligen äfven skyldighet att gälda rättegångskostnad,
det nuvarande stämningssättet blefve dyrare än det föreslagna,
då det ju alltid vore mera kostsamt att delgifva stämning med flera
personer än med en.

Häremot invände lapparna att rättegång om utfående af skadeersättning
vore en helt och hållet onödig åtgärd, då de aldrig vägrade
att för skada, som af deras renar förorsakades å de bofastas egor, gälda
det värde, hvartill skadan vid syn kunde uppskattas.

ll:o.

Lapparna hade icke något att invända deremot att i de fall, som
lagen nu bestämmer, skiljeman för tredskande lapp tillsattes af domaren,
lappfogden eller länsmannen i orten bland dem af de bofasta, hvilka
lapparna årligen för sådant ändamål utsåge, men ansågo lapparna hela

stadgandet om skiljemannadomstol föga användbart, enär frågor om
skadeersättning alltid plägade mellan jordegarna och lapparna afgöras
på det sätt att, när skada skett, jordegaren utsåg en skiljeman för egen
räkning och tillkallade för vederbörande lapps räkning en skiljeman bland
dem af de bofasta, hvilka lapparna för ändamålet på förhand utsett,
samt dessa båda valde den tredje; och brukade lapparna alltid godvilligt
underkasta sig de beslut, som dessa skiljemän afgåfve. För sin del
trodde lapparna att det skulle vara lämpligt, om eu sådan förlikningsinstitution
kunde i lagen införas i stället för den skiljedomstol, som nu
vore bestämd.

I hvad sålunda af lapparna anförts instämde såväl lappfogden som
de bofasta, under vitsordande att lapparna alltid visat sig villiga att
erlägga på nämnda sätt bestämdt skadestånd till fördelning sinsemellan.

Mot föreskrift om upprättande af sådan längd öfver renantalet, som
i 16 § af det vesterbottniska förslaget omförmäles, hade lapparna icke
något att erinra.

12:o.

Det under denna punkt ifrågasatta stadgande förklarade lapparna
sig icke kunna godkänna. Yrväder och andra vidriga omständigheter
kunde ibland göra det omöjligt att hopsamla renarna, och lapparna
kunde komma att trakasseras genom att order utfärdades om hjordarnas
hopsamling utan tillräcklig anledning och på ställen, der det blefve
synnerligen besvärligt att verkställa den.

Lappfogden och länsmannen Helander tillstyrkte deremot att stadgandet
blefve i lagen infördt.

13:o.

Lapparna förklarade, att det redan nu så praktiserades, att lappen
anstälde ett mot storleken af hans renhjord svarande antal vaktare, och
förmenade att det icke funnes större anledning att i lag fastställa det
antal vaktare, lapparna borde underhålla, än att för de bofasta bestämma
huru många vaktare de för sina kreatur borde hafva anstälda.

Lappfogden ansåg, att konungens befallningshafvande i Vesterbottens
län icke saknat anledning till sitt i denna fråga framstälda förslag.
Fattiga lappar hade ofta beklagat sig öfver att då deras fåtaliga
renar, såsom oftast hände, vore sammanblandade med de rikares större
hjordar, de finge bestrida den hufvudsakliga bevakningen. Att i lag

bestämma antalet vaktare vore dock icke behörigt, utan borde i stadgandet
om ordningsmannens åligganden intagas bestämmelse om skyldighet
för honom att tillse, att tillräckligt antal vaktare blefve hos lapparna
anstälda. Emellertid ansåg lappfogden, att det för närvarande vore så
godt som omöjligt i dessa trakter att erhålla vaktare. Lappdrängarna
hade funnit sin uträkning vid att sysselsätta sig med olofligt nedskjutande
af omärkta renar och toge derför ogerna tjenst. De få tjenare,
som i dessa trakter på senare tider antagits, hade varit från Frostviken.

På fråga upplyste lappfogden, att lappdrängarnas lön förut vanligtvis
utgått med visst antal renar samt kläder och kost, men nu utginge
hufvudsakligen kontant, och att lönen vanligen utgjorde 200 kronor
om året jemte kost. I öfrigt vitsordade lappfogden att man för att en
renhjord skulle blifva ordentligt vaktad kunde beräkna en vaktare för
hvar 250:de ren. Häri instämde jemväl de vid sammanträdet närvarande
lapparna.

14:o.

Lapparna påfordrade, att under mars, april och maj månader, eller
kalfningstiden och tiden närmast före kalfningen, under hvilka tider kor
och kalfvar hade svårt att undkomma hundar, som ofredade dem, samtliga
hundar i de trakter, der lapparna egde att med sina renar uppehålla
sig, skulle hållas bundna eller klubbade samt förses med sådant
märke, att egaren lätt kunde upptäckas.

Samtliga närvarande bofasta, med undantag af ombudet Hedvall,
instämde med lapparna under förklaring att de bofastas hundar vid denna
tid kunde göra och äfven gjort stor skada bland renhjordarna, och uttalade
sig dessa bofasta särskildt för lämpligheten deraf att hund, som
jagade renar på tillåtet uppehållsställe, finge af lapparna saklöst dödas
utan kronobetjeningens mellankomst, antingen hunden hade för vana att
jaga renar eller icke.

Lapparna ansågo något stadgande om skyldighet för bofasta inom
visst område att gemensamt ansvara för skada, som genom deras hundar
eller eljes genom åtgörande från deras sida tillskyndades renhjordarna,
icke vara erforderligt, förutsatt att lagen ändrades på sätt lapparna och
de bofasta i denna punkt förordat.

15:o.

Lappfogden meddelade, att antalet renar tillhöriga bofasta här på
orten förut varit stort, men att, sedan lapparna upphört att inmärka

kalfvar för de bofastas räkning, dessas renegarskap numera i det närmaste
försvunnit. I öfrigt ansåg lappfogden, att bofastas renegarskap
ej vållat allt det onda man påstått, men att det oaktadt bofasta ej borde
tillåtas att hålla renar, emedan dels antalet renar derigenom blefve alltför
stort, dels ock staten ej borde utan all ersättning upplåta mark åt
bofasta för bedrifvande af deras näring.

Nils Olsson Rensberg hade ej något att erinra mot att de bofastas
renegarskap upphörde. De öfriga lapparna deremot ansågo, att ett godt
förhållande mellan lapparna och de bofasta genom dessas renegarskap
befordrats. Bofasta, som egt renar, hade i följd deraf mot lappar, hvilkas
renar orsakat skada, visat mera undseende, än de eljest skulle gjort.
Lapparna menade derför, att något förbud för bofasta att vara renegare
ej borde ifrågakomma, åtminstone ej för sådana bofasta, hvilkas eg or
voro inkilade mellan renbeteslanden.

De närvarande bofasta ville i allmänhet att sådant förbud skulle
utfärdas, men ombudet för Storsjö socken ansåg, att de bofasta borde
få behålla rätten att hålla renar mot erläggande af en årlig afgift af tre
kronor, såsom af konungens befallningshafvande i länet blifvit föreslaget.

Ombudet Långström, med hvilken några andra hemmansegare instämde,
anmärkte att de bofastas renegarskap icke, såsom ofta blifvit
yttra dt, varit anledning till de misshälligheter, som på senare tider uppstått
mellan de bofasta och lapparna, men ansåg dock att de bofastas
renegarskap gerna kunde upphöra, helst det antal renar, som tillhörde
de bofasta, numera vore ytterst ringa. Dock borde, enligt Långströms
mening, rättigheten att hålla renar bibehållas för dem af de bofasta,
hvilkas egor voro inkilade i skattefjellen. Ett direkt förbud för bofasta
att ega renar vore möjligen ej klokt, men samma resultat skulle förmodligen
ernås genom stadgande om en årlig afgift af 3 kronor, på sätt
föreslagits.

Riksdagsmannen Norberg, som sade sig ej hafva funnit någon
olägenhet af de bofastas renegarskap, ansåg att, om en viss trakt kunde
föda flera renar än lapparna der betade, möjlighet borde bevaras för
ortens fattiga befolkning att bereda sig en biinkomst genom förvärfvandet
af renar, som lemnades i lapparnas vård, detta dock naturligen mot
skyldighet för de bofasta att i främsta rummet afhända sig renar när
utrymmet befunnes för trångt.

I fråga om den öfvergångstid, som, i händelse de bofastas renegarskap
komme att upphöra, borde stadgas, tillstyrkte lappfogden
konungens befallningshafvandes i Jemtlands län förslag.

I öfrigt ansågo de närvarande att en öfvergångstid af 3 år väl

kunde vara tillräcklig här i trakten, men att för andra trakter, der bofasta
i större utsträckning egde renar, en öfvergångstid af 5 år skulle
erfordras.

16:o.

Lappfogden ansåg hinder icke möta att föreskrifva ovilkorlig skyldighet
att märka renar; och borde märkning af kalfvarna ske inom utgången
af det år, under hvilket de blifvit födda. Kalfvarna hade då i
allmänhet uppnått en ålder af 8 månader.

Lapparna instämde med lappfogden. Då det emellertid ofta förekomme,
att olika lappars renhjordar vore sammanblandade, och det således
beträffande åtskilliga en viss lapp tillhöriga vajor kunde inträffa,
att dessa kalfvade under det de befunno sig i en annan lapps hjord,
borde det, menade de närvarande lapparna, vara denne lapps och icke
egarens skyldighet att tillse, att kalfven blefve inom vederbörlig tid
märkt med moderns märke. Derjemte anmärkte lapparna att då, såsom
nu vore förhållandet, en del af deras renar vore förlupna och först efter
lång tid kunde återfinnas, märkning af sådana renar och deras kalfvar
borde utan påföljd för egaren få anstå utöfver den tid, inom hvilken
renmärkningen eljes skulle vara verkstäld, till dess lapparna kunde återfinna
renarna.

De bofasta ansågo föreskrift om ovilkorlig märkning högst nödvändig
och att hinder för meddelande af sådan föreskrift icke mötte.
Något undantag från föreskriften borde ej tillåtas, enär sådant skulle föranleda
missbruk. Att en del renar nu vore förlupna, vore ett förhållande,
som snart skulle upphöra, derest ändringar i lagen vidtoges i öfverensstämmelse
med hvad vid sammanträdet blifvit yrkadt.

Lappfogden ansåg något öfvergångsstadgande i fråga om märkning
af nu omärkta renar icke behöflig!..

17:o.

Såväl lapparna som de bofasta och lappfogden voro ense derom,
att det icke rätteligen kunde förbjudas lapp att innehafva flera än ett
märke. Det vore i många fall omöjligt att när lapp genom gåfva, köp
eller annorledes förvärfvat renar förändra det märke, renen förut innehade.
Ingen skada hade för öiligt uppstått genom rättigheten att innehafva
flera renmärken.

18:o.

Lapparna ansågo att äldre renar, som efter föreskrifven tid vore
omärkta, borde genom ordningsmännens försorg nedslagtas eller försäljas
och köpesumman, sedan ordningsmannen deraf erhållit skälig ersättning
för sitt besvär, fördelas mellan lapparna i lappbyn efter renantalet, men
att i fråga om kalfvarna vore tillräckligt stadga, att ordningsmannen
borde tillse att föreskriften blefve fullgjord och, der så ej skedde, sjelf
verkställa märkningen mot ersättning af kalfvamas egare.

Häri instämde lappfogden jemte det han beträffande hvad sista
punkten af 9 § i det jemtländska förslaget till lag om renmärken innehölle
derom att, der omärkt äldre ren anträffades å bofast tillhöriga
egor, renen finge under visst vilkor dödas och af jordegaren användas,
förklarade sig anse denna punkt såsom alltför sträng böra uteslutas.

§ 6.

Lappfogden Suwe åberopade till sist innehållet af en skriftlig P. M.
(se bil. F.)

I hvad lappfogden sålunda anfört, i fråga om sättet för slagtningen
instämde lapparna.

Vid protokollet
Carl Berg.

Bil. A.

Förteckning öfver inköpta och till ytterligare inköp föreslagna hemman i och för
utvidgning af de åt Tännäs, Are-Storsjö och Ovikens lappbyar inom Jemtlands län anvisade
renbetesland.

Inköpta hemman

Till ytterligare inköp föreslagna hemman

Skattetal

Hemmanens namn

Areal

Hektar År

Köpeskilling

Hemmanens namn m. m.

Kronor öre

Unge färlig areal -

Hektar

Approxima tiva förslagspris -

Kronor öre

För Tännäs lappby.

131 trög	af Sörvattnet i Linsell........	10,038	39	17,488	—
5 i „	„ Högvålen i Tännäs........	7,549	40	8,400	--
ISyV „	„ Tännäs, Funäsdalens och
	Malmagens gemensam-
	ma skifteslag cirka........	15,000	—	21,200	—
	Summa	32,587	79	47,088	—

För Åre-Storsjö lappby.

i mtl

1 mtl

TIT i)

208

Enbogen i Äre socken .
Brattlands fyllnadsjord i d:o
Skårsdalen i Undersåker....
af Wålådalen i d:o ............

Ljusnedals Bruk i Tännäs

Summa

13,767

879

2,924

3,403

86,837

107,812

6,000

2,780

5.000

3.000

210,500

227,280

y-g mtl Wålådalen i Undersåker
.............................

I mtl Wallbo i Undersåker
y „ Fångåmon i d:o ....
af Storsjö by trakten mellan
Röfrasjön och Lundörren
mtl Lilla Ljungdalen ....

„ Henvålen med Löfsta
1 „ Henådalen eller Löf kläppen.

...........................

f mtl Serfsjön....................

Messlingen................

__ i

■Stf

2,680

6,920

3,700

2,960

1,030

9,000

7,550

10,000

8,225

15.000

50.000

45.000

3.000

4.000

30.000

22.000

35.000

25.000

Summa

52,065| 229,000

_ , .. Inköpta hemman	Till ytterligare inköp föreslagna hemman
							Unge-	Approxima-
		Areal		Köpeskilling		farlig	ti va
Skattetal	Hemmanens namn					Hemmanens namn m. m,	areal	förslagspris
		Hektar	År	Kronor	öre		Hektar	Kronor	öre
		För	Ovikens lappby.
	Skottgårdens fyllnadsjord i
	Oviken ............................	291	23	550	—
	Hanabackens d:o i d:o	458	GO	1,000	—
	Side d:o i d:o	493	IG	1,000	—
	Fastgårdens m. fl. d:o i d:o	3,866	5S	7,800	—
	Westnårs d:o i d:o	1,293	36	2,500	—
	Eltnäs och Yttergärde d:o
	i d:o ................................	541	04	1,200	—
						Sellsjöns fyllnadsjord....	540	3,500	—
						Hästöns d:o	200	800	—
						Hållbackens d:o	540	1,700	—
						Gärdsta och Marby prest-
						bords fyllnadsjordar........	300	5,000	—
						Backens fyllnadsjord i Hal-
						lens socken ..................	275	5,000	—
						Hammarnäs n:o 1 d:o i d:o	450	8,000	—
						Böhle d:o i Marby d:o ....	520	2,800	—
						Röröns d:o ........................	420	2,500	—
						af Dörsådalens nybygge....	700	3,500	—
						„ Kjämpedalens och Hvatt-
						joms fyllnadsjordar........	1,270	10,000	—
						„ Helgebackens och Bu-
						gårdens fyllnadsjordar....	930	5,000	—
						Ovikens prestbords d:o ....	360	2,500	—
						1 mtl Tossåsens by............	10,670	40,000	—
						Borgens och Backens fyll-
						nadsjord............................	2,130	6,500	—
						Gåxåsens d:o —..............	185	500	—
						\| mtl Löfdalen....................	6,950	20,000	—
						„ Galberget ................	2,960	10,000	—
	Summa	6,943	99	14,050	—	Summa	29,400	127,300	—

Bil. B.

P. M.

l:o.

Det har ifrågasatts, att inom Jemtlands län lapparnes rätt att med
renar uppehålla sig å enskildes egor (den s. k. sedvanerätten) skulle
upphöra. Kan renskötseln så ordnas, att lapparne såväl vinter- som
sommartiden qvarblifva inom de för dem afsätta land och särskildt anvisade
trakter (förutsatt att dessa i någon mån utvidgas)? Kan det, om
så icke är förhållandet, antagas, att lapparne skola kunna genom aftal
med de bofaste förvärfva rätt till vistelse i låglandet mot skälig ersättning?

2:o.

År flyttningen om vintern utom de för lapparne afsätta land eller,
hvad angår Vesterbottens och Norrbottens län, utom lappmarken erforderlig
för alla lappar, som nu verkställa dylik flyttning; och behöfver
den eg a rum till alla de trakter, dit den nu utsträckes? Har den efter
utfärdandet af 1886 års lag förekommit i större omfattning än dessförinnan?

3:o.

Har behof framträdt af ändring i nu gällande bestämmelser om
den tid af året, hvarunder lapparne ega vistas å enskildes egor? Det
har ifrågasatts, att fjellapparne borde senast den 1 april hafva under
återflyttning öfverskridit lappmarksgränsen och den 1 maj odlingsgränsen
samt höstetiden qvarstanna ofvan odlingsgränsen till den 15 oktober.
Kan fjellapparnes flyttningsrätt utan men för dem sålunda inskränkas?
Hvilka motsvarande bestämmelser kunna vara lämpliga för skogslappame?
Vore bestämmelser i nu antydt syfte af afsevärdt gagn för de bofaste?

4:o.

Hvilka föreskrifter erfordras för att förmå lapparne att vid återflyttning
medföra alla sina renar? Skulle en föreskrift derom, att qvarlemnade
renar må under vissa vilkor dödas, vara lämplig?

5:o.

I hvilken omfattning och å hvilka trakter flytta norska lappar i
Sverige?

6:o.

Har den i gällande lag föreskrift^, ordningsmannainstitutionen visat
sig verksamt främja ordningen inom lappbyarna? Fordras någon utvidgning
af ordningsmännens uppgift eller eljest någon ändring i de om
uppdraget nu gällande bestämmelser?

7:o.

Erfordras ändring i gällande bestämmelser angående skyldighet att
ersätta skada, som af renar förorsakats

a) å åker, äng eller utängsslåtter,

b) å annan utmark,

c) å hö i stackar eller hässjor?

8:o.

Kan den i Yesterbottniska förslagets 11 § ifrågasatta anmälningsskyldighet
för lapparne medföra någon afsevärd olägenhet?

9:o.

Åro de beträffande indelning i skadeersättningsområden nu meddelade
bestämmelser fullt lämpliga?

10:o.

Finnes något att erinra mot, att vid anhänggiggörande af talan mot
lappar om ersättning under gemensam ansvarighet stämning delgifves
allenast en af lapparne t. ex. ordningsman?

ll:o.

Finnes något att invända mot anordnande af en för lapparne utsedd

skiljemannakorps i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad i 15 § af
Vesterbottniska förslaget ifrågasattes; eller mot föreskrift om upprättande
af sådan längd öfver renantalet, som i IG § af samma förslag omförmäles?

12:o.

Bör ett stadgande införas i lagen angående skyldighet för lapp att
på order af kronobetjening, lappfogde eller ordningsman hopsamla under
lappens vård varande renar?

13:o.

Det har ifrågasatts, att ett stadgande borde i lagen inflyta derom,
att hvarje lapp, som eger mera än 250 renar, skall, familjen inberäknadt,
hafva en vaktare för hvarje fullt tal af 250 renar, dock att såsom renvaktare
ej må godkännas barn, som är yngre än 12 år. År ett sådant
stadgande lämpligt och kan det utan afsevärda svårigheter genomföras?

14:o.

Tarfvas, utöfver hvad för närvarande finnes stadgadt, bestämmelser
i syfte att trygga renhjordarne mot ofredande och skadegörelse från
de bofastes sida? Bör något stadgas särskildt för att förekomma skadegörelse
af hundar? Kan föreskrift om skyldighet för bofaste att inom
visst område gemensamt ansvara för skada, som genom deras hundar
eller eljest genom åtgörande från deras sida tillskyndas renhjordarne,
lämpligen meddelas?

15:o.

I hvilken omfattning äro bofaste egare till de renar, som finnas i
lapparnas vård? Har de bofastes renegareskap visat sig medföra olägenheter
och hvilka äro dessa? Kan och bör den bofast nu medgifna rätt
att eg a renar i lappames vård borttagas eller inskränkas? Kan dylik
inskränkning lämpligen ske i enlighet med de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län i sådant hänseende föreslagna grunder?

16:o.

Möter hinder att föreskrifva ovilkorlig skyldighet att märka renar?
Inom hvilken tid bör i sådant fall renmärkningen vara verkstäld?

17:o.

Kan utan olägenhet föreskrifvas, att för hvarje renegare må fastställas
allenast ett märke?

18:o.

Huru bör förfaras med ren, som efter föreskrifven tid ej är märkt?
Bör, derest det anses nödigt föreskrifva att dylik omärkt ren skall nedslagtas
eller försäljas, bestyret härmed öfverlemnas åt ordningsman, och
h vilka närmare bestämmelser äro i sådant fall erforderliga?

Bil. C.

Till Kongl. Maj:ts Lapplagskomité.

Hufvudsakligen ifråga om upphörande inom Jemtlands län åt den
genom lagen den 4 juni 1886 lapparne tillerkända rätt att under vissa
vintermånader af året få beta sina rendjur å enskildes egor, anföres
vördsamt följande:

Att för denna rätts återtagande inom Jemtlands län för närvarande
icke förefinnes verkliga och grundade skäl, utan tvärtom har denna på
lappbefolkningens hundraåriga bönerop och klagan tillkomna lagbestämmelse
såväl af ortens sansade befolkning som öfver hela vårt land
vuunit allmänt bifall.

Hvad specielt berör den ort, den kongl. komitén för tillfället besöker,
så bör det få vara ett obestridligt förhållande att Herjeådalens
och Jemtlands fjell och närmast dertill hörande skogsland, är från urgamla
tider nomadernas och renarnes vistelseorter.

Såsom alldeles fullt tillförlitliga skäl att så är fallet må anföras
följande lappska ortnamn:

Sjön Malm agen vid Fjellnäs sanatorium inom Tännäs sockens
område,

Nuvarande lappbyn Skärvaysdalen inom Storsjö kapell,

Sjön Bo agen vid riksgränsfjellet Yigeln inom St. Kopparbergs län,
och på norsk sida inom samma fjellgrupp:

Sjön Feragen i Brasckens och Riagen inom Alens sogn samt djupare
in i landets odlade trakter finna vi benämningen ifondalen i Hedemarkens

amt vid 61° n. br., äfvensom Hjälmar Rund i Storsjön vid Östersund
med flere ställen. Öm dessa trakter talar direktören Abraham Abrahamsson
.Hiilphers (sid. 55, 65, 67, 69, 94 och 103), direktören Peter
Hjort i sina på 1700-talet utgifna »Historiske Efterretninger» om Rörås
koppargrufva. Af konung Carl XI:s resa genom Jemtland och Herjeådalen
på 1680-talet finner man ock att lappar funnos inom Tännäs.
Bland dessa namngifves rik Jonas; och slutligen säger doktor Rissler
i detta hänseende uti sin i början af detta århundrade om Jemtland och
Herjeådalen utgifna skrift: vörtens äldste innevånare, lapparne, synas gå
sin snara undergång till mötes, då deras forne betesland numera intages
och upplåtes åt bönderna.v

Uti rättsligt afseende har i det af Kongl. Maj:t den 22 juni 1894
afgjord a målet om sedvanerätt. å Ljusnedal inom denna socken styrkts
med handlingar och vittnen att lapparne inom orten i långa tider vistats
och haft sina tillhåll och skydd för sig och sina renar; och att nomaderna
inom orten egt rätt att uppehålla sig och renarne samt åtnjutit
laga skydd, framgår af Herjeådalens tingsrätts 1697, i sammanhang med
afdömande af ett brottmål rörande renskjutning å Ljusnedal, yttrande
att allmogen varnades för att »vidare ofreda lapparnes rendjur». Detta
protokoll förvaras i Svegs kyrka.

Hafva lapparne och renarne varit såsom somliga vilja påstå inkräktare
i dessa orter, har förvisso nyssuämda tingsrätt icke yttrat
sig till lapparnes förmån såsom den gjorde.

Liksom skattebouden har fått sin rätt till hemmanen bekräftad
genom skatteköpebref, hafva lapparne fått sin betesrätt erkänd genom
1886 års lag. Hemmanens skattemannarätt är dock både sökt och
af myndigheterna medgifven med full kännedom om och förutsättning
att någon rubbning uti nomadernas urgamla häfd å hemmanen till
renbeten ej skulle ifrågakomma och har dessa rättigheter också å ömse
sidor med mycket få undantag respekterats hitintills. De stora arealer
af moss- och fjell-land, som först vid orten öfvergående afvittringar
tilldelats de bofaste, utgöra endast en tillökning utöfver den dem tillkommande
skattejorden och hafva ej heller inberäknats deri, utan så att säga för
markens uppmätning och ordnande rörlagts och upptagits inom byarnes
oerhörda områden såsom oduglig mark och impedimenter.

De landsträckor längs Herjeådalens och Jemtlands fjellgräns, som
lapparne i alla tider innehaft och fortfarande innehafva och framdeles
för sin. existens behöfva, äro ännu så att säga icke ens af de bofaste
tågna i besittning, annorlunda än att den hufvudsakligaste skogstillgången
derifrån bortförts och afyttrats.

Skulle den lapparne i 1886 års lag tillerkända betesrätten varit
i någon nämnvärd mån för den bofasta befolkningen betungande eller
känts som en å hemmanen hvilande onera, har såsom en följd häraf
ortens fastigheter utan tvifvel fallit i värde, men att detta är långt
ifrån händelsen bevisas tydligt och klart deraf att fastighetsprisen inom
orten, fastän ståndskogen redan förut för millioners värde försålts, numera
försäljes till trävarubolagen till förut ej anade pris. Dessa försäljningar
pågå också dagligen längs hela länets fjellgräns så att inom
ganska kort tid ganska få egare af bondeklass skola förefinnas. De
nye köparne äro fullt medvetne om att 1886 års lag tillerkänner fjellbefolkningen
renbetesrätt inom de förvärfvade stora skogslanden, och
således hafva desse icke heller funnit denna rätt afskräckande eller för
framtiden med någon befogenhet kunna komma att klaga att lagskipningsmagten
ingripit i sina enskilda rättigheter, då lagen var gällande
före inköpet.

Den enskilda rätten får uti flere fall och hänseenden vika för
den allmännas. Sålunda få, i synnerhet den norrländska, befolkningen
tåla att deras talrika och yppigt växande åstränder, hvilka i många,
ja i de flesta fall utgöra bondens hela fodertillgång, under för- och
högsommaren af tusentals flottningsarbetare nedtrampas och att deras
gräsväxande mark belamras med oräkneliga timmer och bjelkar jemte
en mängd olägenheter för fisken, rodd och båtleder m. m. allt enligt
på senare tider tillkommen flottningslag. — De landsvägsunderhållsskyldige
hafva också rätt att å den enskildes mark taga och bortföra
erforderligt grus. Den ene grannen kan ju också för sin närings förkelande
och förbättrande af sina egor låta å annans mark; upptaga
afloppsdike^ ja i vissa fall till och med lagligen tvinga honom att på
egen bekostnad göra det, med flere sådana bestämmelser, der det ansetts
nödigt den enes rätt fått vika för den andres medgifna och i lag
skyddade rättigheter.

Lapparne hafva icke heller någonsin öfvergifvit, sin hittills behållna
häfd till renbeteslanden eller densamma öfverlåtit på annan. Icke heller
har denna häfderätt genom någon embetsmyndighet eller vid domstol
blifvit lappb«folkningen fråndömd, hvilken väl också må få njuta samma
rätt som hvarje annan svensk medborgare.

Ödmjukligast

C. Flodström

ombud för lappbefolkningen.

Bil. D.

Till komitén för revision af gällande lagbestämmelser angående de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Såväl i egenskap af ombud för Wemdalens socknemän, som äfven
å egna vägnar såsom bosatt och egare af hemman i Funäsdalen, får
jag vördsamt — med ledning af den för ändamålet utsända tryckta
promemoria, som upptager frågor i och för nya eller ändrade bestämmelser
rörande lappväsendet — härmed söka att med besvarandet af vissa
deruti upptagna punkter, anföra de vigtigaste ändringar i nu gällande
bestämmelser, som anses erforderliga och nödvändiga för bevarande af
den ömsesidiga eganderätten, och för åstadkommande af ett bättre förhållande
mellan lapparne och de bofaste i Jemtlands län:

l:o.

Ett af hufvudvilkoren för bättre ordnande af dessa förhållanden,
är, att den s. k. sedvanerätten för lapparne att vistas å enskildas egor,
måste upphöra, och lapparne böra derföre såväl vinter som sommar
hålla sig med sina renar inom de för dem afsätta land och anvisade
trakter.

I fråga om huruvida lapparne antages skola kunna genom aftal
med bofaste förvärfva sig rätt till vistelse med renar å bofastes mark
emot ersättning, så anses detta icke kunna förordas, utan såsom skadligt,
afstyrkas, på grund deraf, att medgifvanden af sådan beskaffenhet förut
har i viss mån bidragit till ökande af stridigheterna, ty då lapparne
väl någon gång för viss kort tid erhållit löfte att vistas med sina renar
å enskildes mark, så hafva de sedan, dels ansett sig berättigade att
utan vidare dermed fortfara och dels, när renarne en gång fått vana
på en ny trakt, så har det sedan varit svårare att hålla dem derifrån,
hvilken tid af året som helst; och om spekulative bofaste personer finna
sin fördel uti att till lapparne upplåta renbete, för att lättare vara i
tillfälle handla med dem, så skulle sådan upplåtelse icke kunna ske,
utan att intrång och skada göres på grannarnes eg or.

2:o.

För lapparnes egna renar bör det icke uppstå behof af flyttningar
utom de för dem afsätta land, om de bofastes renar derifrån borttages,
eller rätten för bofaste att hafva renar upphör.

3:o.

Nu gällande bestämmelser böra ändras derhän, att lapparne icke
under någon tid af året få vistas på enskildas egor, och i afseende
derpå skulle det vara till gagn om i lagen intages bestämmelse af
ungefär följande lydelse:

»Egare af renar äro skyldige att om dem taga sådan vård, att
de ej olofligen inkomma på annans mark; uraktlåtes detta böte den
skyldige hvarje gång från (här skulle införas ett lämpligt vite från ett
lägre till högre belopp).

»Släppes renar uppsåtligen in på annans mark, böte den skyldige
för hvarje gång från (här skulle stadgas ett högre och verksammare vite).

Med afseende å den ytterst svåra bevisföringen och alla dermed
förenade kostnader, är det nödvändigt att böterna sättas höga, ty utan
det skulle lagbestämmelsen blifva utan verkan.

Klagomål öfver ett mindre antal spridda renar, som komme att
hemsöka eu jordegare och göra skada, kan knappast komma ifråga,
ty ett fåtal renar äro vanligen så skygga och svåråtkomliga för en
jordegare, att han ej kan utröna hvem som är deras egare.

4:o.

Då den s. k. sedvanerätten för lapparne att med sina renar vistas
på enskildes mark, bör upphöra, och detta framgår äfven af det nya
jemtläudska lagförslaget; och om verksamma böter åsättes lapparne för
olofligt intrång med renar på bofastes områden, så torde i så fall särskilda
föreskrifter om återflyttning icke blifva erforderliga. Men renar,
som olofligt inkommit på annans mark och icke inom viss föreskrifven
kort tid återtages, torde böra under vissa vilkor kunna dödas.

6:o.

Sådan utvidgning af ordningsmännens uppgift är nödvändig, att
då talan om gemensam ersättningsskyldighet föres mot hel lappby,

stämning eller annan laglig kallelse tillställas endast ordningsmannen
i lappbyn, i enlighet med § 9 i det jemtländska förslaget.

7:o.

Sådan ändring i gällande bestämmelser erfordras, att under hvilken
tid af året som helst, all skada, som af renar förorsakas, såväl å åker,
äng eller annan utmark, som ock hö i stackar eller hässjor, må af
lapparne inom lappbyn, en för alla och alla för en ersättas, eller af
renarnes egare, såvida utredning derom kan vinnas hvilkens renar förorsakat
skadan.

Enär det jemtländska lagförslagets § 8 afser ömsesidig ersättningsskyldighet
ifråga om skada af lapparnes renar å bofaste tillhöriga egor,
eller intrång af bofaste tillhöriga djur å lapparnes områden och der
göra skada, och dervid i afseende å »ansvar för sådan skadegörelse»
åberopas tillämpning enligt allmän lag, så anses böra påpekas, att
medan det är en lätt sak för en lapp att infånga och tillvarataga bofastes
djur, i händelse något sådant skulle inkomma och göra skada
på lapparnes område, men deremot skulle det blifva högst sällsynt och
nästan omöjligt för bofaste att infånga en ren, men om detta likväl
någon gång skulle lyckas, så bör jordegaren befrias från ansvar och
ersättning för den skada, som renen derigenom måtte komma att lida,
ty renen kan ej utan skada hållas fången.

8:o.

Vesterbottniska förslagets § 11 kan ej tillämpas på förhållandena
i Jemtlands län.

9:o.

Härutinnan anses jemtländska förslagets § 9 i sin helhet böra
förordas.

10:o.

Att vid anhängiggörande af talan mot lappar om ersättning under
gemensam ansvarighet, stämning delgifves endast ordningsmannen, är
en nödvändig bestämmelse, som bör i lagen intagas, enär det annars
skulle bli en omöjlighet för bofaste att väcka ersättningstalan emot
lappar.

ll:o.

Mot ordnandet af en för lapparne utsedd skiljemannakorps såsom
föreslagits i § 15 af vesterbotlniska, eller § 10 af jemtkändska förslaget
måste invändas, att med hänsyn till de vidsträckta trakterna och de
långa afstånden, skulle ett sådant ordnande blifva olämpligt, och de
åtgärder som derigenom skulle företagas allt för dyra, och i de flesta
fall allt för lång tid åtgå innan härutinnan något kunnat uträttas.

Skador af renar ske ofta på ett afstånd af 2 å 3 mil från hemmet,
och nästan alltid är det omöjligt att få reda på, hvars renar förorsakat
skadan, så långt borta. Jordegaren måste dock alltid genom syn och
värdering först söka att taga reda på skadans ungefärliga omfång, men
så vet han ej hvem han skall vända sig till, ifråga om uppgörelse i
godo. Ordningsmannen eller de ombud som af lapparne utses vistas
än här, än der, vanligen 5 å 6 mil borta och måste lagligen kallas,
men det finnes ingen säkerhet för att han kan anträffas, isynnerhet
om han med flit skulle vilja hålla sig undan. Och om jordegaren, som
naturligtvis vill hafva full ersättning för sin förlust och sjelf uppskatta
den skada han lidit till det verkliga värdet, men detta skulle öfverstiga
det värde som bjudits eller af skiljemännen bestämmas, äfven om
detta senare skalle utgöra endast en bråkdel af det verkliga, så skulle
jordegaren då äfven vara tvungen att gälda synekostnaden. Detta kan
icke vara rättvist, och härigenom skulle risken för jordegaren blifva
så stor, att han icke skulle våga vidhålla sina anspråk, eller begära
syn och värdering.

Innan syn och värdering af skiljemän kunnat verkställas, skulle
i alla fall åtgå en längre tid, måhända flera veckor, och om skadan
har skedt sommartiden å slåtter, som vanligt är, så är det omöjligt
för jordegaren att efter så lång tid konstatera dess omfång eller storlek,
helst jordegaren under tiden varit tvungen att slå och berga hvad som
kan återstå; och har det skett vintertiden å bergadt hö, så skulle det
ligga utslaget och neddrifvet under snön, om ej jordegaren varit tvungen
att rädda hvad som återstod, medan vägen var öppen.

Ehuru det kan finnas flera svårigheter, som anordnandet af skiljemannakorps
härutinnan skulle möta, torde de redan uppräknade tillräckligt
visa olämpligheten deraf.

Måhända skulle det bättre motsvara ändamålet, om det helt enkelt
föreskrefs edsvurne syne- och värderingsmän, som måste vara förståndige
personer, och som voro skyldiga, att på kallelse verkställa
syner af ifrågavarande beskaffenhet.

14:o.

Då det här i orten icke är kändt och troligen ej förekommit, att
bofastes hundar ofreda eller göra skada på renar inne på lapparnes
områden, ej heller derinom annan skadegörelse af antydda beskaffenhet
sker, så finnes ej anledning föreskrifva någon gemensam ersättningsskyldighet
i detta afseende. Om det någon gång skulle hända, att
skada af ifrågavarande slag skulle komma att ske, så lärer det icke
vara svårare, äu ifråga om rättsförhållanden af dylika slag i allmänhet,
att få utrönt hvilken eller hvilkens hund förorsakat skadan, så att
derutinnan kan tillämpas allmän lag, hvadan något stadgande om gemensam
ersättningsskyldighet i detta afseende icke erfordras och bör heller
icke bestämmas.

15:o.

Att bofaste i betydlig omfattning egt renar, som varit lemnade
i de härintill närmast vistande lappars vård, är en allmänt känd sak,
och bland de olägenheter detta har visat sig medföra, må isynnerhet
nämnas den deraf förorsakade, hos lapparne tilltagande vårdslösheten
och likgiltigheten med vården af renarne, hvaraf följden blifvit intrång
och skadegörelse på bofastes egor. Det är naturligt, att lapparne icke
haft samma intresse af att vårda främmande renar, som om det hade
varit hans egna, och vidare hafva lapparne ansett sig icke behöfva
vara så nogräknade med att släppa renhjordarne in på de bofastes egor,
derföre att en stor del renar tillhörde vissa bofaste.

Vidare måste det vara till stor olägenhet för de lappar, som
möjligen kunna vilja vårda sina renar, att det tillätes bofaste få hafva
renar på de för lapparna upplåtna marker, och sålunda göra intrång
på deras rättigheter, då i stället dessa marker borde vara lapparne ensamt
förbehållna till nyttjande för eget behof, isynnerhet som de klagat
öfver att de hafva för litet utrymme för sina renar.

Ett liufvudvilkor för åstadkommande af ett bättre förhållande i
lappväsendet är alltså, att den bofast nu medgifna rätt att ega renar
bör borttagas. I fråga om endast en inskränkning i sådan rätt, så skulle
denna svårligen kunna kontrolleras.

16:o.

Föreskrift om ovilkorlig skyldighet att märka renar anses nödvändig
och bör utgöra vilkoret för eganderätten.

17:o.

Det anses att helst endast ett renmärke bör för hvarje renegare
föreskrifvas.

18:o.

Ifråga om föreskrift derom, att omärkt ren skall nedslagtas och
försäljas, bör detta icke tillämpas på andra än de till lapparne upplåtna
trakter, hvaremot angående omärkta renar, som finnas på de bofastes
områden, böra dessa anses såsom vildrenar, och lyda under jagtstadgan.

De hufvudsakligaste och mest vigtiga bestämmelser, som böra
ingå i den nya lagen, för att leda till bättre förhållanden, äro således:

l:o. Borttagande af den s. k. sedvanerätten för lapparne att
vistas med renar på enskildas egor;

2:o. Borttagande af rätten för bofaste att hafva renar, vare sig
på lapparnes områden, eller annorstädes;

3:o. Bestämmande af effektiva böter för lapparne, att hålla vård
om sina renar, så att de ej inkomma och göra skada på annans mark.

Vördsamt får jag således framhålla nödvändigheten af sådana
ändringar eller tillägg i nu gällande lagbestämmelser angående de
svenska laoparnes rätt till renbete i Sverige och angående renmärken,
hvilka kunna föranledas af härofvan gjorda anföranden, och i öfriga
afseenden, som af dessa anföranden ej beröras, frarnhålles önskvärdheten
af sådana ändringar, som öfverensstämma med det af Konungens Befallningshafvande
i Jemtlands län uppgjorda förslag.

Funäsdalen den 29 juli 1895.

O. Hedvall.

Bil. E.

Till den af Kongl. Maj:t i nåder förordnade lappkomitén.

Forsla frågan:

Den s. k. sedvanerätten bör upphöra. Om endast lapparnes, ej
de bofastas renar behöfde finna näring inom de för lapparna afsätta
land och trakter, böra dessa vara tillräckliga och om så icke blifver
förhållandet, skulle lapparne genom aftal med de bofasta, kunna förvärfva
rätt till vistelse i låglandet.

Tredje frågan:

Den ifrågasatta ändring, afflyttningstiden, bör genomföras, särdeles
i hvad den rörer höstetiden.

Fjerde frågan:

Väl erfordras föreskrifter för att förmå lapparne att vid återflyttning
medföra alla sina renar, men att de qvarlemnade under vissa
vilkor skulle dödas, torde icke vara lämpligt.

frågan:

I saknad af personlig erfarenhet om verkan af gällande bestämmelser
angående skyldighet att ersätta skada, som af renar förorsakats,
kan jag endast framhålla frågan om ersättningen »å annan utmark».
Förhållandet är att renarne göra större skada än man i allmänhet kan
tro; en vacker tallmo med renmossa, hvilken, t. ex. genom eld, blir
kal, förblifver ofta så, derigenom att renarne, vid sitt krafsande efter
mossan, totalt förstöra alla plantor. Vidare förstöras en mängd plantor
genom renarnes gnidning af hornen med flere orsaker. Angående ersättning
för sådan skada böra tydliga föreskrifter stadgas.

Femtonde frågan:

I ganska stor omfattning äro de bofasta egare till de renar, som
finnas i lapparnes vård, hvarigenom bjordarne ^blifva allt för talrika;

lappande blifva mera liknöjda att sköta andras, än egna renar äfvensom
att märka andra egares renar; derigenom kan man säga att renarne
äro nästan utan vård.

Den nu medgifna rätt för bofast att ega renar i lapparnes vård
bör borttagas eller inskränkas.

Statens anskaffande af betesland åt lapparnes renar kommer eljest
icke lapparne, utan de bofaste till godo.

Hofverberg den 26 juli 1895.

E. A. Wallmark

för Skönviks Aktiebolag och Börtnens byamän,
enligt fullmagt.

Bil. F.

P. M.

En brist i den nuvarande lapplagen är utan tvifvel, att ingen
kontroll finnes å renslagten för afsalu, som nu får ske på hvilka tider
och ställen som helst. Följden häraf har blifvit en mängd lagbrott,
bestående deri att renar, såväl omärkta som märkta, nedskjutas här
och hvar i skogarne, slägtas och försäljas. Detta har till och med
blifvit ett näringsfång för lappdrängarne, hvilka utbyta detsamma mot
ordentlig tjenst, samt för en massa löst folk från bygden. Härigenom
vållas för de renegande lapparne en betydlig skada, hvarjemte misstroende
renegarne sinsemellan väckes, i det den ena lätt vill misstänka den
andra för att hafva tillegnat sig hans egendom. Dylika förbrytelser
äro också nästan omöjliga att beifra, då ingen kan bevisa sig vara
målsman. På hudarne efter de märkta renarne bortskäras nämligen
renmärkena.

Då i lagen borde finnas bestämmelser, tillräckligt kraftiga att till
skydd för renegarne städja detta alltjemt tillväxande ofog, föreslås att
stadganden af följande innehåll inflyta i lagen:

att renslagt till afsalu skall ske å af ordningsmannen bestämda
tider emellan den 1 oktober och den 1 maj och å af ordningsmannen

bestämda platser, till hvilka renegarne på ordningsmannens order skola
hopdrifva sina renhjordar;

att brott mot föregående stadganden straffas med 40 kronor för
hvarje ren, som för afsalu slagtats på annan tid och plats än ordningsman
bestämt;

att olaga handel med omärkt ren belägges med 40 kronors böter
för så väl köpare som säljare;

att den som befinnes innehafva renhud, derå märkena bortskurits,
böte 40 kronor, hvarjemte renbuden förklaras förbruten;

att angifvare af dessa förbrytelser erhåller halfva bötesbeloppet;

samt

att i instruktionen för ordningsmannen införes, att det är hans
skyldighet att öfvervaka, det förestående stadgar efterlefvas.

Adolf Suwe.

Protokoll, hållet lios den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och
angående renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Föllinge den 4 augusti 1895 kl. 1 e. m.

Närvarande:

Herrar: von Steyern,

Crusebjörn,

Husberg,

Petersson,

Roman,

Dahlstedt.

§ 1.

Genom allmänna kungörelser kade såväl lappallmogen i Frostvikens,
Ilotagens, Offerdals och Kalls lappbyar som ock den bofasta jordbrukande
befolkningen i angränsande kommuner kallats att härstädes
iuför komitén inställa sig; och tillstädeskommo nu dels å tjenstens vägnar
kronofogden H. F. Cederberg, lappfogden Adolf Suwe och t. f. länsmannen
K. E. Byström, dels för nedan uppräknade kommuner såsom
ombud på grund af företedda utdrag af kommunalstämmoprotokoll följande
personer, nämligen:

för Föllinge socken kyrkoherden C. M. Stenborg, kronojägaren
J. Danielsson och hemmansegaren Erik Olsson i Åkersjön;
för Laxsjö socken vice komministern Edv. R. Nydahl;
för Hotagens socken kapellpredikanten C. Bark; och
för Frostvikens socken småskolläraren Jonas Larsson i Jorm.

För Alanäs och Ströms socknar ingåfvos särskilda skrifter, bifogade
protokollet under litt. A. och B.

Jemte ombuden hade åtskilliga andra hemmansegare infunnit sig.

Af konungens befallningshafvande i länet hade till komitén öfverlemnats
ett till konungens befallningshafvande insändt utdrag af protokoll,
fördt vid kommunalstämma med Offerdals socken den 14 sistlidne
juli, utvisande att stämman beslutit att ej utse ombud för detta sammanträde,
samt att stämman ville vitsorda, att såväl i äldre tider som
under gällande lagbestämmelser städse emellan lapparna och den bofasta
jordbrukande befolkningen inom socknen rådt ett godt förhållande och
att, der från ena eller andra sidan gjorts skada, ersättning derför alltid
genom ömsesidigt tillmötesgående i godo erhållits.

För Hammerdals, Kalls, Aspås och Alsens socknar kom icke något
ombud tillstädes, ehuru, enligt hvad upplystes, kungörelse om sammanträdet
blifvit i dessa socknars kyrkor uppläst.

Af lappar infunno sig:

från Frost vikens lappby ordningsmannen derstädes Anders Andersson
Nordqvist från Orrnäs fjell;

från Hotagens lappby Daniel Mårtensson från Vinklump och Nils
Rönnqvist från Gåxsjö; och

från Offerdals lappby ordningsmannen derstädes Mårten Torkelsson
samt Jonas Torkelsson, båda från Sten- och Ansätt fjell, äfvensom Jon
Jonasson från Grubbdalsfjell.

Från Kalls lappby kom icke någon lapp personligen tillstädes, men
anmälde sig såsom ombud för 7 lappar från denna lappby ofvanbemälte
Daniel Mårtensson, enligt företedd fullmagt från dessa lappar att vid
sammanträdet bevaka deras rätt och i öfrigt utföra deras talan.

§ 2.

I fråga om de marker, som efter utfärdande af 1886 års lag af
staten inköpts till utvidgning af de för lapparna afsätta land eller som
föreslagits till inköp för nämnda ändamål, afgaf lappfogden Suwe redogörelse
i öfverensstämmelse med en vid protokollet fogad förteckning
(se bil. C.).

§ 3.

Härefter företogs undersökning huruvida efter utfärdandet af 1886
års lag förändringar försiggått i lapparnas inom hithörande distrikt

flyttningar, för hvilka flyttningar flen komité, som afgaf förslag till nämnda
lag, redogjort i sitt betänkande å sidd. 52—54; och upplystes härvid:

angående Frostvikens lappby:

att från Klumpvattnets fjell, Millestskogsfjell och en del af Blåsjöfjell
lapparna efter år 1886 begynt flytta öfver Ström, Hammerdal och
Stugun ned till Bräcke, hvaremot öfriga Blåsjöfjellslappar endast flytta
utefter Ströms vattudal ned till Ströms kyrka; att lapparna från sydligaste
Orrnäsfjell och från Badstugufjell flytta öfver Rotnäset, Tåsjö,
Bodum, Fjellsjö, Hellgum och Ljustorp till Sundsvall; att lapparna från
nordligaste Orrnäsfjell flytta öfver Lillånäset, Junsele, utefter norra stranden
af Ångermanelfven till Björkå bruk och Hernösand; samt att samtliga
Frostvikens lappar under juli och augusti plägat flytta in i Norge
omkring eu mil öfver riksgränsen;

angående Hotagens lappby:

att lapparna gått dels vintertiden till trakterna omkring Fölliuge,
Hammerdals och Ströms kyrkor dels både vinter och sommar under de
senare åren till vestra ändan af sjön Snåsen och vissa trakter af Vserdalen
i Norge; samt att på sista åren flyttningen till Norge ökats, men
deremot flyttningen åt svenska sidan aftagit;

angående Offer dals lappby:

att lapparna flytta åt svenska sidan till närmast belägna skogstrakter
utefter Landösjön nedåt sjön Nälden, stundom till Undersåkers
kyrka, men på de senaste åren mestadels till Norge till trakterna kring
sjön Snåsen; dock hade äfven under dessa år flyttningen åt svenska
sidan fortgått, ehuru med mindre antal renar än förut;

angående Kalls lappby:

att lapparna flytta nedåt Hjerpen, Åreskutan och Undersåker och
derjemte på senaste åren dels till trakterna söder om sjön Anjan i Sverige
och dels till Norge i likhet med Offerdals lapparna;

tilläggande lappfogden att flyttningarna till Norge från de sista
tre lappbyarna plägat ske af byarna samfäldt.

§ 4‘

En af komitén uppgjord promemoria (se bil. B. vid protokollet
öfver sammanträdet i Funäsdalen), upptagande i 18 olika punkter de
frågor, om hvilka vid komiténs sammanträden i orterna företrädesvis borde

förebringas utredning, föredrogs och behandlades punktvis, och skulle
hvad dervid förekom punkt för punkt här antecknas:

l:o och 2:o.

Lappfogden anförde att, då förhållandena här vore så till vida
olika mot i Herjeådalens skattefjell, att de jemtländska fjellen hufvudsakligen
vore beväxta med gräs men deremot sparsamt med renmossa,
som mer och mer aftoge mot norr, samt de inköpta och till inköp föreslagna
markerna mera vore afsedda att bereda skattefjelleu bättre gränser
och skaffa större utrymme för renhjordarna sommartiden, men deremot
icke att öka vinterbetet, lappfogden ansåge det icke möjligt att betaga
lapparna från dessa fjell rättighet att vintertiden flytta ned åt låglandet.

På de af lappfogden sålunda anförda skäl ansågo äfven lapparna
det vara nödvändigt att sedvanerätten bibehölles. Frostvikslapparnas
långa flyttningar kunde icke inskränkas, enär först närmare kusten anträffades
tillräckligt med mossa för renarnas behof, medan deremot trakterna
närmare skattefjelleu vore fattiga på renmossa. Grödans tidigare
inhöstande i kustlandet gjorde det ock lättare för lapparna att uppehålla
sig der utan att göra skada på bofastas egendom. De ökade flyttningarna
till Norge på senare tider hade föranledts af den der förekommande
rikligare tillgången på mossa äfvensom deraf, att fjellen på
svenska sidan under de sista åren varit mer än vanligt isbelagda, ofta
ända från början af oktober (Mikaeli); tilläggande lapparna att do ansågo
inköp af de närmast skattefjellen belägna, på renmossa fattiga trakterna
icke kunna förekomma eller inskränka vinterflyttningarna.

Kyrkoherden Stenborg ansåg det visserligen nödvändigt för lapparna
att under vintertiden söka näring för renarna utom skattefjellen, men
trodde att rättighet dertill utan svårighet kunde förvärfvas af lapparna
genom aftal med de enskilda.

Samtliga öfriga kommunalombud ansågo att lapparnas rätt till
vinterflyttning borde såsom för dem oundgängligen nödvändig fortfarande
förbehållas dem i lag.

Kronofogden Cederberg ingaf en af lappmannen, folkskolläraren i
Frostviken A. A. Nordfjell författad skrift, innehållande yttrande i denna
och följande punkter; och skulle skriften biläggas protokollet (se bil. E.).

3:o.

Lapparna uppgåfvo, att de under vanliga förhållanden icke började
sina flyttningar förrän i november, men att på senare åren i följd af

tilltagande brist på renmossa i fjellen och stark isbildning på marken
Hotagens lappar varit nödsakade att redan i början af oktober flytta
ned i de närmast belägna skogstrakterna vid Flinten, och ansågo lapparna
att det derför icke vore möjligt att bestämma en senare flyttningstid
än den 1 oktober.

Samtliga bofasta voro ense derom, att det icke kunde förmenas
lapparna, åtminstone från vissa fjell, att flytta redan den 1 oktober.
Den enda skada, som uppstode af lapparnas flyttning höstetiden, vore
den som förorsakades på höstackar och höhässjor, från hvilka höet hemfördes
till gårdarna först sedan slädföre inträdt och kärr och sjöar isbelagts,
således i allmänhet efter det lapparna kommit. Denna skada
skulle förekommas, om lador uppfördes för inbergande af hö från utängsslåtterna.
Höet, som vanligtvis aftogs i slutet af augusti, skulle under
september månad kunna vara infördt i ladorna. Äfven för höets förvarande
under ogynnsamma väderleksförhållanden skulle ladorna vara af
stor nytta för de bofasta, men då kostnaden för ladornas uppförande blefve
betydlig i sådana trakter, der virke saknades, hemstäldes huruvida icke
utsigt funnes, att staten bidroge till kostnaden för ladors uppförande å
dylika ställen, helst genom höets förvarande på sådant sätt säkerligen
all anledning till oenighet mellan lappar och bofasta skulle undanrödjas;
och ansågo de bofasta, att statens tillgångar kunde med vida större nytta
användas till bidrag för uppförande af lador än till inköp af nya betesmarker
åt lapparna.

I hvad lapparna och de bofasta sålunda anfört instämde lappfogden.

På framstäld fråga angående den kostnad, hvartill uppförande af
en lada kunde uppgå, svarades att bestämd siffra visserligen icke kunde
uppgifvas, men att en lada, rymmande omkring 10 lass, torde kunna
uppföras för en kostnad af 20 till 100 kronor, beroende på svårigheten
att frakta virke till byggnadsplatsen.

Enär gräset i ijellen i allmänhet ej började uppspira förr än i
maj månad, ansågo lapparna att återflyttning till fjellen före nämnda
tid ej kunde komma i fråga. För kornas och kalfvarnas skull hade
Hotagens lappar under de sista åren till och med måst qvarstanna å
enskildas mark till den 15 maj.

De bofasta hade icke funnit att någon nämnvärd skada af renar
skedde i april månad, och önskade ingen ändring i fråga om tiden för
återflyttningen.

4:o.

De bofasta upplyste, att det visserligen en eller annan gång in -

träffat, att renar efter lapparnas flyttning qvarlemnats på enskildas mark,
men ansågo någon lagstiftningsåtgärd af sådan anledning icke vara för
denna trakt erforderlig.

Häri instämde lapparna, jemte det de upplyste, att de på de längre
flyttningarna ned till Ångermanland icke plägade qvarlemna några renar
vid återflyttningarna. En sådan god ordning befrämjades i hög grad
derigenom att renhjordarna vid flyttningen icke sammanblandades med
hvarandra utan hölles skilda hvar och en under sin egares vård. Derom
hade ock lapparna på dessa trakter alltid bemödat sig. På senare tider
hade dock de dåliga betesförhållandena drifvit, hjordarna tillsammans, och
antagligen hade detta föranledt de mindre betydande oegentligheter,
hvarom de bofasta talat. Vid inträffande bättre betesförhållanden skulle
jemväl dessa oegentligheter upphöra. Dock ansågo lapparna det icke
vara olämpligt, att i ordningsmannainstruktionen intoges föreskrift för
ordningsmannen att tillse, alt lapparna i god tid före flyttningen och
under flyttningen hölle sina hjordar såvidt möjligt skilda.

Lappfogden ansåg en sådan föreskrift för ordningsmannen synnerligen
lämplig.

5:o.

Några norska lappar flytta icke vidare till Sverige på dessa trakter,
men en del svenska lappar hafva öfverflyttat till trakten kring sjön
Snåsen i Norge och låtit kyrkoskrifva sig der, hvarefter de tidtals komma
med sina renar in öfver svenska gränsen.

6:o.

Lappfogden Suwe åberopade i denna punkt sin vid sammanträdet
i Funäsdalen gjorda hemställan.

Lapparna instämde häri, dock att böter ej borde ådömas ordningsman
förr än han förut undergått varning. De ansågo det olämpligt att
till ordningsman utse en bofast, då denne icke kunde följa lapparna på
deras flyttningar. Tvärtom borde det stadgas att ordningsman skulle
utses bland lappar som flytta, ej bland sådana som idka jordbruk. Derjemte
ansågo lapparna lämpligt att i lagen intoges föreskrift om skyldighet
för ordningsman att sammankalla lapparna och inhemta deras
beslut i vissa vigtigare frågor.

7:o.

Enär den enda nämnvärda skada som renarna gjorde på bofastas

egor vore den, som förorsakades på utestående hö, ansågo de bofasta att,
derest föreskrift meddelades om höets förvarande i lador, ingen ändring
i bestämmelserna om skadeersättningsskyldighet vore erforderlig.

8:o.

Lapparna ansågo ingen svårighet möta att någon tid före flyttningen
lemna uppgift om den tid, då fattningen ungefärligen komme
att ske, samt om de flyttande lapparnas namn. En sådan anmälan, som
här på trakten lätteligen kunde ske genom telefon, skulle medföra den
nytta äfven för lapparna, att de bofasta blefve i tillfälle att, innan
lapparna komme, taga vara på sitt hö och sina hundar. Deremot vore
det, särdeles under dåliga väderleksförhållanden, då renhjordarna lätt
sammanblandades, omöjligt att uppgifva med huru stort antal renar
hvarje lapp skulle komma och hvilken lapp hvarje ren tillhörde, samt
huru alla renar vore märkta. Det syntes ock lapparna obehöflig! att
lemna afklipp af de flyttandes renmärken, helst de bofasta nog kände
märkena, om endast ett märke finge användas för hvarje lapp. Olämpligt
vore ock att bestämma viss tid, inom hvilken anmälan skulle ske
vid äfventyr af böter. Det läge i lappens intresse att anmälan gjordes
så snart omständigheterna det medgåfve.

De bofasta ansågo det tillräckligt, om anmälan gjordes så snart ske
kunde om hvilka lappar, som ämnade flytta, och, såvidt möjligt, om
det antal renar, de medförde. Deremot ansågo de någon vigt ej ligga
derpå, att afklipp af renmärkena medföljde anmälan.

9:o.

Någon ändring i denna del af lagstiftningen ansågs ej behöflig.

10:o.

Lapparna hade icke någon invändning att göra, under förutsättning
att de kunde få instämma kommunalnämndens ordförande i mål om ersättning
för skada af hundar.

Lappfogden och de bofasta påyrkade rätt för de senare att instämma
lappar genom ordningsman.

ll:o.

Det upplystes att på dessa trakter den bofaste, som lidit skada,
vanligen plägat utan lappens kallande utse två ojäfvige män, som vär -

deråt skadan. Nästan utan undantag hade lapparna underkastat sig
denna värdering, men de hade dock funnit detta tillvägagående något
oegentligt. Lapparna önskade derför att äfven för lappens räkning en
synemän måtte tillkallas, men hade icke något emot att, om lappen tredskades
att välja, domaren m. fl. finge för hans räkning utse synemän
bland de af lappen för sådant ändamål för en tid af ett år valda bofasta.
Härvid fogade Daniel Mårtensson den önskan, att motsvarande
stadgande måtte meddelas för den händelse att lapp lidit skada genom
bofastas hundar.

_ För öfrigt förklarade sig både de bofasta och lapparna önska, att
den i lagen nu stadgade skiljedomstol utbyttes mot en förlikningsnämnd,
så inrättad som den vid sammanträdet i Funäsdalen förordade; och instämde
häri lappfogden Suwe, under vitsordande att äfven i dessa trakter
lagens nuvarande bestämmelser i detta hänseende aldrig plägat
tillämpas.

Mot den föreslagna längden hade lapparna ej något att erinra
under vilkor att den, då lapparna ej vore ense, upprättades af ordningsmannen
jemte två af de renegande lapparna för ett år i sender utsedda
personer.

12:o.

Lapparna erinrade att under svåra väderleksförhållanden och särskild!
vintertiden det skulle blifva omöjligt för lapparna att samla renhjorden.
De kunde derför förorda förslaget endast under vilkor att hopsamlandet
finge ske under tiden maj—oktober.

Kronofogden Cederberg ansåg det föreslagna stadgandet af stor
vigt. Det hade förekommit att svårighet mött att verkställa utmätning
hos lapp derför att renarna, som utgjorde hans enda tillgång, ej kunde
infångas. Då det ej komme i fråga att hopsamla mer än ett ringa antal
renar, som vanligen vore tillräckligt för skuldens gäldande, borde någon
svårighet aldrig möta för hopsamlingens verkställande. Ville dock medgifva,
om det ansåges oundgängligt, att inskränka tiden för samlandet
till sommartiden.

13:o.

På de vid sammanträdet i Funäsdalen anförda skäl hemstälde lappfogden
om skyldighet för ordningsmännen att tillse, att erforderligt antal
renvaktare blefve hos lapparna anstälda, och ansåg lappfogden att i dessa
trakter icke skulle möta svårighet att erhålla tjenare.

Lapparna hade icke något att invända emot att i lagen infördes
ett stadgande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det Vesterbottniska
förslaget, men anhöllo att lapparna inom hvarje by måtte få för ett år
i sender bestämma huru många tjenare en hvar af dem skulle anställa,
med iakttagande deraf att en vaktare skulle finnas för hvarje tal af 250
renar.

Jon Jonasson och Rönnqvist ansågo det dock tvifvelaktigt huruvida
det skulle vara för lapparna möjligt att anskaffa så stort antal tjenare,
emedan många lappdrängar upphört att tjena i fjellen, sedan rennäringen
visat sig vara föga inbringande. Särskildt inom Kalls lappby
skulle, enligt hvad de försport, brist i sådant hänseende förekomma.
Ölriga lappar antogo, att med inträdande bättre tider och säkerhet i lagstiftningen
angående lapparnas rättigheter lappdrängarna skulle finnas
villigare att inträda i tjenst.

Det upplystes att lappdrängar, som förut aflönats med renar, numera
erhölle kontant aflöning.

14:o.

Under vitsordande af den stora skada, som genom hundar tillfogas
renhjordarna, äfvensom deraf att jemväl den lösa arbetarebefolkningen
på dessa trakter egde hundar till stort antal, förenade sig såväl sockenombuden
som lapparna derom att, icke blott under mars, april och maj
månader, d. v. s. in emot och under kalfningstiden, utan äfven närhelst
lapparna efter att hafva vederbörligen anmält flyttning uppehölle sig å
enskildas egor, såväl den bofasta som den lösa befolkningens hundar
borde hållas bundna eller klubbade och förses med sådant märke, att
egaren lätt kunde upptäckas, samt att hund, som jagade renar på tillåtet
uppehållsställe, borde af lapparna saklöst få dödas utan kronobetjeningens
mellankomst, antingen hunden hade för vana att jaga renar eller icke.

15:o.

Lapparna upplyste, att likasom lapparnas renhjordar i allmänhet
under de två sista åren minskats med omkring hälften eller åtminstone
en tredjedel med anledning af dåliga väderleksförhållanden, brist på renmossa
och ovanlig ödeläggelse af renar genom rofdjur, både särskildt
antalet af de bofastas renar aftagit. De bofasta ansåge derför numera
ej förmånligt att eg a renar. För närvarande funnes icke flera de bofasta
tillhöriga renar iin omkring 100 inom Kalls, 40 inom Offerdag och

100 inom Frostvikens lappby. Inom Hotagens lappby funnes inga bofasta
tillhöriga renar. Någon olägenhet af bofastas renegarskap hade här
ej visat sig, men då lapparna erfarit att olägenheter uppkommit på andra
håll, hade de ej något emot förbud för de bofasta att ega renar.

Samtliga sockenombud förordade ett dylikt förbud.

Lappfogden upplyste, att på dessa trakter lapparna plägade inmärka
kalfvar åt de bofasta, men att det oaktadt de bofastas renantal minskats
på sätt lapparna uppgifvit. Då bruket att bofasta ega renar, hvilket bruk
uppkommit i Herjeådalen, spridt sig norrut och för närvarande vore mest
rådande i Oviken, kanske äfven kunde sprida sig till dessa trakter, tillstyrkte
lappfogden, under åberopande tillika af de skäl han anfört vid
sammanträdet i Funäsdalen, att bofastas renegarskap måtte förbjudas.

16:o.

Lapparna ansågo nog, att det i allmänhet skulle låta sig göra att
märka alla kalfvar inom slutet af det år, hvarunder de vore födda, i
synnerhet om föreskrift gåfves om skyldighet för främmande lapp, i
hvilkens hjord en renko med kalf inkommit, att verkställa inmärkning
af kalfven med moderns märke, men då det stundom å tider, då betet
vore dåligt, hände att ren med kalf löpte bort utan att tagas i vård af
någon lapp, önskade de att för sådant fall märkningen kunde få anstå
till den 1 augusti påföljande år, efter hvilken tid kalfven icke vidare
plägade åtfölja modern.

Lappfogden, som vitsordade att lapparna på dessa trakter vinnlagt
sig om att ordentligt märka renarna, bestred meddelande af något
undantagsstadgande, enär följden af underlåten märkning endast skulle
blifva att renen såldes för iapparnas räkning och värdet af densamma
då alltid konime lapparna tillgodo.

17:o.

Lapparna hade icke något emot en bestämmelse att för hvarje
lapp skulle få fastställas endast ett märke, under förutsättning att särskilda
märken skulle få användas för de särskilda medlemmar af samma
familj, hvilka egde renar, och således icke hela familjen vara nödsakad
att begagna samma märke, äfvensom att afbrottsmärken, som anbringades
för att skilja köpta och skänkta renar från den förutvarande egarens,
finge begagnas utan särskild fastställelse.

Lappfogden förklarade, att han under samma förutsättning instämde
med lapparna.

18:o.

Lapparna ansågo, att äldre renar, som efter föreskrifven tid vore
omärkta, borde genom ordningsmannens försorg lefvande på auktion försäljas
och köpeskillingen, sedan ordningsmannen deraf erhållit skälig
ersättning för sitt besvär, ingå till en för lappbyn gemensam kassa,
öfver hvilken lapparna borde få disponera för lappbyns gemensamma
ändamål.

Lappfogden förmälte sig icke hafva något att erinra emot att eu
genom försäljning af omärkta renar uppkommen kassa finge användas
efter lapparnas eget ompröfvande och förordade jemväl i öfrigt lapparnas
förslag.

§ 5.

Lappfogden upprepade här sitt vid sammanträdet i Funäsdalen
under § 6 gjorda yrkande om föreskrift angående nedslagtning af renar
med mera; tilläggande att hans förslag afsåge endast slagtande i större
skala till afsalu, icke slagtande af en eller annan ren, vare sig det skedde
till husbehof eller till afsalu.

Hotagenslapparna instämde i förslaget, med vilkor att icke ordningsmannen
ensam utan lapparna i lappbyn samfäldt borde få bestämma tid
och plats för slagtningen. Dock borde slagtningen ske icke gemensamt
för hela lappbyn utan särskildt för hvarje läger, d. v. s. för dem som
hålla sina renar ihop i en hjord.

Ofriga lappar hemstälde, under förklaring att renslagten hittills på
dessa trakter försiggått med största ordning, att slagtningarna hädanefter
som hittills måtte fortgå utan någon kontroll.

Vid protokollet
Carl Berg.

Bil. A.

P. M.

l:o.

(motsvarande samma mom. i komiténs P. M.)

Högst nödvändigt är att s. k. sedvanerätten å enskildes egor upphör,
emedan lapparne tycks der ha upphört att ha någon vård om sina
renar. För lapparne tycks det vara omöjligt att under vintern vistas
inom de för dem afsätta land. Men renarna kunna nog vistas der, endast
de erhöllo någon vård, ja genom god vaktning och vård af renarne
kan lapparne genom aftal med de bofasta få vistas på anvisade platser
i låglandet å de enskildes egor utan annan ersättning än för skada som
af dem förorsakats.

2:o.

Flyttningen om vintern t. ex. ner mot hafskusten och städerna är
för lapparne sjelfva ett nöje, men för renarna mera en plåga. Flyttningsomfattningen
är ungefär den samme som före men vårdslösheten
att vakta renarne är större efter 1886 års lag.

3:o.

Lapparne böra med sina renar sednast den 15 april hafva öfverskridit
gränsen för de till dem afsätta land samt höstetiden qvarstanna
der till den 1 december. Detta är för fjellappar ej till något men;
skogslapparne eller sådana som inga renar ha böra alla tider hålla sig
inom de för dem afsätta land.

4:o.

Lapparne böra med skäligt vite (t. ex. halfva värdet af hvarje ren
som fins qvar) åläggas att återföra alla sina renar.

7:o.

All skada som af renarna förorsakas på den enskildes egor befintliga
åker, äng eller utängs och utmarks slåtter, å liö i stackar, hässjor
och lador skall af lapparne ersättas och betalas.

8:o.

Alls ingen olägenhet.

9:o.

Skadeersättningsområden böra vara indelade öfverallt der lappar
med renar flytta och vistas på den bofastes egor.

10:o.

Bör vara gällande att stämningar angående ansvar och ersättning
för af lappar och deras renar förorsakad skada delgifves endast ordningsmannen.

ll:o.

Föreskrifterna i 15-—16 §§ af vesterbottniska förslaget tycks vara
mycket behöfliga i en ny lapplag.

12:o.

Ett dylikt stadgande bör införas i en ny lapplag.

13:o.

Lapp som eger under och till 250 renar skall hafva en vaktare,
sedan en vaktare för hvarje fullt tal af 250 renar. Hvarje vaktare bör
hafva eu dertill dresserad hund och om vintern begagna skidor (och ej
åka efter häst såsom man nu ofta ser). Barn under 12 år bör ej såsom
vaktare godkännas, äfven så qvinnor med dibarn.

Ett stadgande som länder lappen till stort gagn.

14:o.

Föreskrifterna i 14 § i lagförslaget uppgjordt af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Jemtlands län är fullt tillräcklig för renarnas fredande
vid flyttning och på tillåtna uppehållsställen.

15:o.

Den bofaste bör ej ega renar under lappars vård.

16:o.

Derest fullständig vaktning och vård försiggått fins intet hinder
för verkställande af märkning till den 1 december det år renen är 1’ödd.

17:o.

Hvarje renegare må allenast hafva ett renmärke.

18:o.

Efter den 1 december hör omärkt ren genom ordningsmannen,
kronobetjening^, kommunalnämnds eller kommunalstämmans ordförandes
försorg försäljas lefvande eller död. Den som upptäcker och förevisar
omärkt ren bör erhålla skälig ersättning t. ex. någon del eller hälften
af renens värde, och återstoden tillfälle lappbyn.

Alanäset i juli 1895.
Per Mickel sson.

Öl. Lindström.

Bil. B.

Till komitén för revision af lagbestämmelser angående de svenska lappar nes

rätt till renbete.

Undertecknade, som enligt bilagde kommnnalstämmoprotokoll af
den 30:de sistlidne juni blifvit af Ströms sockens kommunalstämma utsedda
att å dess vägnar besvara de frågor, som revisionskomitén uti
särskild promemoria uppsatt rörande lapplagstiftningen, få härmed, jemte
det vi befullmägtige landstingsmannen Lars Nilsson i Laxviken att vid
det sammanträde som är utsatt att hållas i Föllinge den 4:de instundande
augusti framlemna detta, härmed andraga:

Hvad beträffar första frågan anse vi att lapparnes s. k. »sedvanerätt»
att med sina renar vistas å enskildes egor bör upphöra, äfvensom
att de trakter, som äro afsedda för dem, numera äro fullt tillräckliga
som betesmarker för renarne såväl vinter- som sommartiden.

Något aftal med de bofaste om rätt till bete för renarne har, såvidt
vi veta, från lapparnes sida aldrig ifrågakommit, utan draga de fram
genom socknen pockande och bettlande. Bettlandet är också otvifvelaktigt
hufvudorsaken till lapparnes plägsed att draga fram med sina
renhjordar genom enskildes marker ända ned till kusten och icke brist
på födoämnen för renarne. Vi äro så mycket mera öfvertygade derom,
som endast lappar med mindre renhjordar gorå sådana flyttningar och
icke förmögnare lappar med större antal renar. Dessa senare vistas
merendels å fjellområdet året rundt.

Som svar på andra frågan få vi upplysa att inom Ströms socken
lapparnes färder efter 1886 snarare ökat än minskat och att de efter
den tiden blifvit mera liknöjda att vårda sina renar från skadegörelse
å skogsfodret.

Jemte det vi upplysa att inom socknen ej finnas några bofaste
renegare, vilja vi uttala den förhoppningen att konungens befallningshafvandes
i Jemtlands län förslag till lag angående de till länet hörande
lappars rätt till renbete måtte antagas.

Ström den 6 juli 1895.

A. Rosenberg. Zach. Åslund. Olof Olofsson.

Jonsgård.

Bil. C.

Förteckning öfver inlcöpta och till ytterligare inköp föreslagna hemman i och för utvidgning
af de åt Frostvikens, Hotagens, Offerdals och Kalls lappbyar inom Jemtlands län
anvisade renbetesland.

Inköpta hemman

Skatte tal

Hemmanens namn

Areal

Hektar : År

Köpeskilling
Kronor !öre

Till ytterligare inköp föreslagna hemman

Hemmanens namn m. in.

Unge färlig areal Hektar -

Approxima tiva förslagspris

Kronor öre

För Frostvikens lappby.

1 TfiT	mtl	Blomhöjden i Frostviken ....	2,306	33	4,500	—
1 (T	55	Leipikvattnet i	d:o	2,870	—	3,500	—
3 T¥*5	55	af Storjola i	d:o	468	97	1,000	—
1 nr	55	Raukasjö i	d:o	2,486	02	5,000	—
5 T2''¥	V)	af Trångmon i	d:o	2,235 2,069	26	2,400	—
1 tit		Väktardalen i	d:o	89	3,000	—
5 #4	55	Herrbergsdalen i	d:o	2,951	63	4,500	—
3 *3 IT	55	Jougdaberg i	d:o	3,949	21	15,000	—
3 5 I 9?	y>	af Sjougdnäset i	d:o ■	7,864	84	9,200
		Summa	27,202	04	48,100	—

-r|g mtl af Storjola

T2¥ )!

af Trångmon

TfT mtl af Sjougdnäset med''

Inviken.............................

-f''6 mantal Dabbsjön .........

■fa » Dajma .............

Summa

För Hotagens lappby.

Bågavattnet i Hotagens s:n

381

3,000

T 55

Almdalen i Föllinge „

870

4,400

IT 15

Munsvattnet i Frostvikens „

5,983

9,000

Summa] 7,235

16,400]

Tae- mantal
1 d:o
af j- d:o

1,480.

1,120

1,135

4,900

3,200

11,835

4.000

3.000

2,500

15,000;

7,000]

31,500:—

Å ^:0

d:o
d:o

Lakavattnet........ 7,700

Löfhögen........... 1,900

Flinten................'' 1,970

Hotagen ............ 3,455

Valsjön................i 1,000

Gunnars vattnet... ] 2,950

Summa] 18,975

45,000,-15,000-6,000;-12,000 -4,000l9,
000-

91,000-

Inköpta hemman •	Till ytterligare inköp föreslagna hemman
•							Unge-	Approxima-
1 Skattetal		Areal		Köpeskilling:		farlig	ti va
Hemmanens namn					Hemmanens namn m. m.	areal	förslagspris
		Hektar	År	Kronor	öre		Hektar	Kronor	öre
		För Offerdals lappby.
af ^ mtl	Björkede i Kalls s:n............	4,936	51	3,500	_
7 »» Ö »»	Sösjö i d:o ...........	6,256	—	8.000	—
1 1	Ansätten i Hotagens s:n ....	2,603	02	15,650	—
1 3 ”	Juthatten i d:o	1,826	Öl	5,100	—	af mantal Bakvattnet ....	500	1,500
						„ 2 d:o Häggsjön........	500	1,500	—
						,, d:o Rörvattnet ....	7,400	25,000
						jr mantal Ede........................	3,900	25,000
	Summa	15,621	54	32,250		Summa	12,300	53,000	—
		Föi•	Kalls lappby.
i mtl	Sandnäeet i Kalls s:n ........	2,457	39	8,500	_
1 »	af Backsjönäset i d:o .......	1,710	33	7,000	—	^ mantal Backsjönäset ....	850	11,000	—
1 z >»	Gånelfven i d:o ........	4,173	33	4,500	—
la-ft ..	Björkede i d:o ........	1,371	30	1,000	—	•
1 7 »» Ö »»	Sösjö i d:o ........	5,923	81	7,000	—	g mantal floberg ............	3,250 4,270	15,000 7,000
						i d:o Sågen ................
						af /T d:o Gråsjön................	1,300	6,000	—
						„ d:o Segerdal (Sundet)	845	4,000
	Summa	15,636	22	28,000	—	Summa	10,515	43,000

Bil. E.

Till komitéen för revision af lapplagen.

Då jag af herr kronofogden H. F. Gederberg blifvit uppmanad att
till komitéen för revision af lapplagen inkomma med en skriftlig afhandling
öfver de i promemorian upptagna frågorna, så får jag härmed
efterkomma denna uppmaning under erinran, att hvad jag här nedan
kommer att säga i hufvudsak hvilar på mångårig, på egen praktik grundad
erfarenhet både uti lappväsendet — då det gäller fjellapparne —
som nybyggarelifvet. Det hör icke hit ej heller medgifver utrymmet
att nu ingå i en närmare redogörelse för tillförlitligheten af dessa nyss
uttalade påståenden. Här endast betonas, att undertecknad fullkomligt
opartiskt, efter bästa öfvertygelse och på grund af kännedom och erfarenhet
uti saken vill framställa den, sedd från allmännyttig synpunkt.
Framställningen jemte motiven dertill blifva som följer.

P. Afl.

l:o.

Den »s. k. sed van erätten)) kan ej utan men för renskötseln upphöra.
Emedan det är väderleksförhållanden och betet för renarne, som
bestämmer å ena sidan flyttningen från ett ställe till ett annat och å
den andra qvarblifvandet, så är det en ren omöjlighet att tänka sig idka
en god renskötsel och dock både vinter och sommar stanna inom vissa
områden eller afsätta land, om dessa också komma att utvidgas. Endast
vissa år är stannandet en möjlighet och stundom rent af en nödvändighet.
Motiven till dessa påståenden skola framställas i sammanhang med
nästa moment. »Kan det, om så . . . ersättning». Om lapparne, under
det år de äro i låglandet och i trakter utom de afsätta landen, träffa
aftal med de bofaste efter den sträcka de pläga flytta, att nästkommande
år få återkomma, så är jag alldeles öfvertygad derom att de — med
högst få undantag — erhålla tillåtelse dertill. Det borde egentligen stå

dem fritt att — enligt gammal sed — vintertiden flytta ned obehindrade,
då de af omständigheterna dertill tvingas, dock med förpligtelse för dem
att godtgöra all den skada, som de å bofastes eg or genom vårdslöshet
förvålla.

2:o.

Man bör göra en bestämd skillnad mellan skogslappar och fjelllappar.
Här är det fråga om fjellappar och deras flyttningar, hvilka
färder utom lappmarken äro nödvändiga och erforderliga för alla lappar,
som vilja såsom äkta lappar idka renskötseln. En del äro visserligen
makliga, likgiltiga och vilja icke underkasta sig de besvärligheter och
ansträngningar, som äro ovilkorligen förenade med flyttningen från fjellen
och ned till kusten, utan de slå sig ned i godan ro öfver hela vintern
uppe i fjellbygderna eller lappmarkerna, och detta oaktadt de inse, att
betet på grund af föregående väderleksförhållanden är mycket skralt.
Följderna af en dylik renskötsel hafva mycket tydligt visat sig genom
utsvultna renar, dåliga, svaga kalfvar om våren, de der under kalfningen
och efter den samma hafva strukit med i massor.

Såsom förut är nämndt, bestämmes flyttningen af väderleksförhållanden
och betet. Om det t. ex. om hösten, sedan marken blifvit
frusen och medan det ännu är helt litet snö, inträffar starkt töväder, då
blir hvad man i fjellbygderna kallar »flen», d. v. s. mot marken bildas
is, som ej mera upptinas af den frusna jorden.

Renen, som höstetiden och vintern lefver af mossa (renlaf) och
sommartiden mest af gräs, kommer i dylikt fall ej åt denna och har föröfrigt
en stor vämjelse och motvilja för islupen mossa, emedan deraf
bildas en magsjukdom. Denna består i vattenfylda blåsor, hängande fast
vid nätet, som omgifver tarmarne, och stundom vid de sistnämda.

Under sådana förhållanden, då »flen» inträffar, är det hungerns lag,
som blir den befallande, och man har exempel på att ingen mensklig
magt, icke ens naturhinder — exempelvis forsar, floder, lifsfarliga vapen
m. m. — kunnat hejda en hungrande renflock. Man plägar derför säga,
att renen, drifven af hunger, går genom eld och vatten. Om man skjuter
ned och slår ihjel massor af dem, så hafva de qvarblifna intet vett att
akta sig ändå.

»Flen» — på lappska tjuoke — inträffar dock ej öfver allt på samma
gång, utan sträckvis på grund af olika luftstreck — man vet ju, att i
vissa trakter kan det slaska och snöa och marken är snöhöljd, då det
på andra ställen vid samma tid regnar och marken är bar — och alltid
under någon af höstmånaderna oktober, november och början af december.

Ena året kan det sålunda blifva »flen» i fjelltrakterna, då det deremot
i midt- och kustlandet är utmärkt godt bete. Ett annat år åter
inträffar, att både i fjelltrakterna och midtlandet är dåligt bete, men i
kustlandet deremot godt. Ännu i ett tredje fall kan inträffa, då det i
kust- och delvis i midtlandet blifvit »flen» men icke i fjelltrakterna. Det
är dessa förhållanden, som äro en bestämmande lag antingen för flyttning
ned till midt- eller kustlandet, eller qvarstannande antingen i fjelltrakterna
eller midtlandet. Inom Vesterbottens lappmark var det under
min barn- och ungdom mycket vanligt att genom utskickade ombud, bekostade
af en allmän lappkassa, undersöka förhållandet, ifall man befarade
»flen» vid kusten och södra delen af midtlandet. Flyttningen är således
nödvändig. Efter utfärdandet af 1886 års lag har flyttningen varit ungefär
lika, men heldre minskats, just derför att många af nutidslapparne
ej hafva sin hjord i sådan god ordning, att flyttning kan företagas.
Härom mera framdeles.

3: o.

Paragraf 1 af lagen den 4 juni 1886 är förträfflig och bör ej —
enligt undertecknads mening — på något sätt ändras. Att deremot föreskrifva
ett visst datum, då de under återflyttningen böra hafva öfverskridit
lappmarks- och odlingsgränsen, är fullkomligt värdelöst, alldenstund
detta aldrig kan efterkommas, och hvartill tjenar det att stifta
lagar, som icke kunna efterlefvas. En häst kan jag köra efter min
vilja, en ko kan jag leda — då en kör på — och komma fram på någorlunda
bestämd tid, men med renkreaturen är detta en omöjlighet, ty de
hafva något af vilddjursarten uti sig och dessutom inverka ju väderleksförhållanden
så ofantligt mycket härutinnan.

Man har ju mångfaldiga exempel derpå, att om lapparne på ena
dagen på fullt allvar besluta sig för att flytta nästa dag, eller tänka
förverkliga något annat beslut, så kunna under ungefär ett dygn sådana
händelser och hinder inträffa, att förverkligandet af besluten blir helt
enkelt en ren omöjlighet. Ett dygn kan således helt och hållet omintetgöra
alla föregående dagars beslut. Lapplifvet är ett sådant lif,
der man aldrig med bestämdhet kan säga: så skall jag handla.

Deremot kan i likhet med den ofvan åberopade lagparagraf bestämmas,
att de inom utgången af april månad böra hafva — så vidt
möjligt — öfverskridit eller befinna sig i trakter nära odlingsgränsen.
Fjellapparnes flyttningsrätt kan således icke utan men för dem inskränkas.
Om skogslapparne har jag liten kännedom.

För skogs- som fjellapparne samt för ett rättvist ordnande af förhållandet
mellan de bofaste å ena och nomaderna å den andra sidan,
vore högst nödvändigt att få en lag, som ovilkorligen ålade de bofaste
att uppföra lador — åtminstone på de större ängarna, eller här och der
bland de mesta ängarna och så centralt, att man till dessa lador utan
stora olägenheter kunde på hösten forsla sitt hö, såsom redan många af
nybyggarelapparne och en del bönder inom Vesterbottens lappmark hafva
gjort. Jag har med egna öron hört dem säga så här: »att vi ej kunnat
förstå och göra detta förut, vi hafva ju sjelfva den största nyttan deraf,
ty höet bort vädras ju ej så mycket då, som då det står i hässjor.»

Äfven skulle de åläggas att uppföra inhägnader rundt om sina
ängar och egor, ty på annat sätt lärer det val aldrig i någon mån blifva
slut på osämjan och tvistigheterna mellan de bofaste och renidkarne.

I fjellbygderna och skoglösa trakter skulle staten bestrida två tredjedelar
af kostnaden till lador och inhägnader, och jordegarne en tredjedel.
Uraktlåter jordegaren detta, så förlorar han alla ersättningsanspråk för
vållad skada af renar. Stängseln skulle vara s. k. stängseltråd.

Kostnadsförslag till lador och inhängnader samt kontroll öfver
verkställandet af dessa arbeten skulle öfverlemnas till kronolänsman och
lappfogde. Fn dylik lagbestämmelse i berörda hänseende skulle mycket
förbättra jordbruket, uppmuntra idkaren deraf och framför allt bidraga
till en god sämja mellan lappar och jordegare. Lagbestämmelsen skulle
således i synnerhet för jordbrukarne vara af mycket stort gagn.

4:o.

Vilkoret för att lapparne skola vid återflyttningen medföra — om
möjligt — alla sina renar är att hvarje renvårdare eller familj må för
sin egen del af ordningsmannen tillhållas att redan från hösten, medan
man ännu är i fjellen, hafva en noggrann uppsigt öfver sin hjord och
framför allt att hålla sig inom sitt lappskatteland.

Under de många vandringar undertecknad gjort, sedan han kom
till Gäddede, tvärs öfver fjellen ifrån Frostviken genom Fatmomack och
Tärna till Sorsele, och under vistelsen i Gjoufvertfjellets lappby, bekräftades
ännu mera den förut förvärfvade öfvertygelsen, att ett missbruk
rörande rcnskötseln kommit i gång och visat sina verkningar under de
sista 10 å 15 åren: det nemligen, att alla lappar, tillhörande en lappby,
låta alla sina renar komma tillsammans i en klunga, eller, som man i
nomadspråket kallar, låta det blifva »samfäldt», i stället för att hvar
och '' en skulle söka, så vidt möjligt, vårda och behålla sin hjord inom
sitt eget område eller s. k. »skatteland».

Då samfäldheten har det med sig att en oerhörd renmassa — beräknas
stundom uppgå till flera tusen — kommer tillsammans, så blir
deraf en helt naturlig och gifven följd, att det blir omöjligt att fullt
beherrska denna. »Man har inga händer med den», säger man. Om
vi äfven, såsom vi förut hafva påpekat, rättvist, sanningsenligt och billigt
erkänna, att det är ytterst svårt och stundom rent omöjligt att få renarna
dit man vill och att handla beslutmessigt, så måste dock ett missbruk
stämplas såsom ett sådant. Det måste ovilkorligen blifva skilnad med
afseende på lättheten och möjligheten att sköta en hjord eller på sin
höjd två, än om flera komma tillsammans, så att det blir liksom en
renflod af alltsammans.

Denna renmassa — här gäller det Vesterbotten — drager sig på
hösten ned åt skogsbygden. Man söker visserligen göra hvad man kan,
men man står der nästan magtlös — renarna hafva fått öfverhanden.
Man ropar bakifrån, under det massan drager sig längre ned åt landet.
— Då det blir »flen» i fjellen, då är o och böra lapparne vara urskuldade,
om de då oaktadt allt sitt sträfvande icke lyckas behålla sina hjordar,
men då det nyss berörda missförhållandet tyckes vilja blifva en vana
för en del lappbyar, livilka genom en dylik skötsel bringa oreda uti
angränsande lappbyar och dessa i sin tur hos andra, då äro de visst
icke utan skuld.

En annan följd af samfäldheten är att den fortfar äfven under
vintern i så måtto, att ingen har sin hjord skild från den andras och
återuppflyttningen blir i sin ordning en följd af vintern. Då man nemligen
under vintern icke haft fullkomligt herravälde öfver sin hjord, så
kan icke heller återflyttningen försiggå i vanlig ordning: hushålls- eller
familjevis, utan »samfäldheten» fortfar äfven nu. — Man litar på hvarandra.
De idoga och öfver detta bruk missnöjda klaga ofta, men tycka
att oredan bär kommit i gång och de kunna intet göra. — Just uti
detta missförhållande har man den egentliga orsaken till de många renar,
som qvarblifva nere i landet. Dock är att märka att fjellappame ofta
få skulden för skogslapparnes renar, som ju vårvintern och vårsommaren
ströfva nere i landet utan tillsyn.

För afhjelpande af detta missförhållande är det alldeles nödvändigt,
att det genom lag stadgas att hvar och en för sig har vård om sin
hjord från hösten och att »samfäldheten» helt och hållet alldeles strängt
förbjudes. Ty om sommaren går det ju ändå — låt vara med stora
ansträngningar — att få sin hjord tillhopa. Då är det värmen och i
synnerhet myggorna, som hjelpa till att samla renarna i hopar, hvarefter
särskiljandet af menniskor företages. En föreskrift om, att qvarlemnade

renar må under vissa vilkor dödas, anser jag icke alls lämplig. Utrymmet
och tiden medger icke framläggandet af skäl härtill. Lämpligare
vore då, att afklipp — om möjligt af alla — de qvarblifna renames
märken toges, och när vederbörande — länsman m. in. — efter ett noggrant
jemförande med märkboken, som bör finnas i flera exemplar inom
hvarje lappmark, finner från hvilken församling de flesta renarne äro,
så underrättas och kallas genom ordningsmännen lappallmogen att genom
utskickade fortast möjligt infinna sig för att hemta de qvarblifna renarna.
Att det är svårt att denna tid på året söka föra renar ifrån kusten och
upp till fjellen, är ju sjelfkärt. — Skulle de kallade det oaktadt uteblifva,
då må de ersättningsskyldige lappbyarna erlägga böter efter ungefärliga
qvarblifna renantalet.

Norska lappar flytta mycket litet i Sverige. För undertecknad är
det åtminstone obekant. Högst få gånger bär det händt att en eller
annan familj om vintern kommit öfver till de svenska fjellen — inom
Sorsele socken endast en.

6:o.

Der ordningsmännen enligt, lag fullgöra sina åligganden, så kan
knappast något så mycket befrämja god ordning, som just denna institution,
men ordningsmännen äro — med få undantag, om ens något —
alldeles för slappa och undfallande; man kan och vill ej anklaga de
felande och kan ej beifra oordningar, då man sjelf är lik de anklagade.

Undertecknad har sjelf sett detta med egna ögon hösten 1892. —
Skärpta bestämmelser och vite för ordningsmännens försummelser äro
högst nödvändiga.

Ordningsmännen böra strängt tillse, att hvarje familj, om den också
består af 2 eller 3 hushåll, stannar inom sitt lappskatteland under hösten,
tills flyttning kan företagas. På inga vilkor böra de tillåta och uppmuntra
den förut påpekade oseden, att alla renlappar inom lappbyn låta
sina renar komma i en klunga.

7:o.

Ej i hufvudsak, men lador böra uppföras, ängarna inhägnas, höet ur
hässjorna föras in i ladorna, eller — om detta icke sker — höhässjoma

kringstängas. Att de bofaste ha rätt att yrka ersättning för skada å
dylikt hö (i hässjorna) inleder mången uti frestelse att låta höet stå
qvar i hässjan mycket längre än annars — i synnerhet om höet är skämdt.
Tydliga exempel härpå skulle kunna anföras norr ifrån, men tiden medger
ej detta.

8:o.

Förslaget har åtskilliga olägenheter och en lagbestämmelse i enlighet
med detta torde knappast kunna tillämpas. — Om en jemförelsevis
kort tid kan en hel mängd af de renar han anmält vara borta. Kan
ej förstå nyttan af en sådan lagbestämmelse.

9:o.

Nej. Skadeersättningsområden tagas för vidsträckta. Om t. ex.
Tärna församling skall indelas i »tre skadeersättningsområden med vissa
bestämda gränser», så kan jag ej förstå, huru detta skulle gå, utan att
då intaga skogsdalarne ända upp till skogsbrynet, hvilket vore detsamma
som död för renarna.

10:o.

Ordningsmannen eller vid dennes frånvaro för två af lappbyns äldste
män. Om ordningsmannen är medveten om förseelse eller befarar stämning,
så kan han helt enkelt under förevändningar hålla sig undan en tid.

ll:o.

Nej, intet. Förslaget är utmärkt.

12:o.

Jo, i fjellen bör det ske på order af ordningsman och i kustlandet
på gemensam order af ordningsman och kronobetjening eller lappfogde.

13:o.

Stadgandet är lämpligt och kan genomföras — blott med den skilnaden
att renantalet bör vara mera än 500.

14:o.

Enligt nndertecknads mening kan det aldrig blifva nog stränga
bestämmelser uti detta afseende. De bofastes hundar äro för renen mycket
värre än vargen, säger ett lappskt ordspråk. Detta är äfven en verklig
sanning, ty af vargar finnes det icke så godt om, som af hundar och
värst af alla äro elghundarne. — Undertecknad skulle från sin egen
barn- och ungdomstid kunna framställa en hel rad af märkliga och
mycket talande exempel på dessa skadedjurs — alla bofastes hundar —
framfart i lappmarkerna.

Det bör i lag stadgas:

1. Att alla bofastes hundar skola vara försedda med ett lämpligt band
omkring halsen. Bandet skall innefatta egarens namn samt bynamnet.

2. Träffas en hund om vårvintern eller sommaren ströfvande uti
skogen eller i fjellen, då må den utan skonsamhet skjutas af hvilken
som helst och egaren till hunden bötfälles.

3. Dessutom bör bofast hundegare vid strängt vite åläggas att
under mars, april, maj och juni månader hafva sina hundar antingen
bundna eller försedda med s. k. »klubba» af någon vanlig form.

En föreskrift för de bofaste om gemensam ansvarsskyldighet vore
utmärkt lämplig och skulle inom ett ersättningsområde för dem blifva en
mäktig sporre att hålla en hvar vaken just med afseende på hundar och
annan skadegörelse från de bofastes sida.

15:o.

Det är väl icke så lätt att gifva ett tillfredsställande svar på den
första frågan uti detta moment. En del bofaste hafva blott få renar.
Andra åter hafva många, ja, flere hundra. Men nog äro väl de lappar
lätt räknade, som vårda uteslutande de bofastes renar, utom i vissa fall,
då en flyttarlapp köper sig »jord» och öfverlemnar hjorden åt sina tjenare,
men äfven då är det mest vanligt att öfverlemna renarne åt en,
som sjelf har sådana. Man har då bättre lycka, påstås det. Inom Jemtlands
län kan ju de bofastes renegareskap medföra olägenheter, men
knappast inom Vester- och Norrbotten. Undertecknad har varit i Jokkmokk
och rest flera gånger ifrån det ofvannämda stället och tvärs öfver
fjellbygdema genom Arjepluog till Sorsele, men aldrig då eller förut
under lapplifspraktiken hört talas om några olägenheter. Tvärtom äro
många fattiglappar glada öfver att på detta sätt (genom skötsel af andras
renar) kunna föda sig.

Likaså kan ju inom Jemtlands län de bofastes rätt att hafva renar
inskränkas i enlighet med de åberopade föreslagna grunderna, men inom
Vester- och Norrbotten är detta helt och hållet olämpligt.

Inom dessa län börja många af flyttningslappame — till följd af
tråkigheter och besvärligheter uti nomadlifvet — att realisera sin hjord
och köpa sig hemman. De, som kunna göra detta, äro vanligtvis de
förmögnare. De blifva om några år bofaste och skatta för sina hemman.

Renarne hafva de öfverlemnat åt skötare. Men skola nu dessa
bofaste lappar, som tillika hafva renar, vara tvungna att antingen på
en gång göra kol på sin hjord, eller — för att få hafva qvar en del af
dessa — skola de dyrt betala för denna en gång åt dem tillerkända
rätt? — Om jag eger 100 kronor, skall jag då vara tvungen att betala
t. ex. 5 kronor för att få hafva qvar mina 100 kronor? — Jag anser,
att en dylik lagbestämmelse förgriper sig på den personliga friheten.

16:o.

Nej, intet hinder. Inom ett år. Kärleken till ens egendom borde
ju vara lag nog, men det skadar ju ej att lagen bestämmer det.

17:o.

Nej, och åter nej! Exempel. En gosse och en flicka gifta sig.
Han får renar af sin far och hon af sin. Ett tydligt afbrott måste göras
för att skilja dessa renar från föräldrarnes. De äro äfven så olika hvarandra,
att sammanslagning af dem båda är omöjligt, så vidt man ej
skall helt simpelt skära bort öronen. Lagen föreskrifver böter för märke,
som ej är faststäldt. Om nu ej mera än ett af dessa märken får stadfästas
— gubben och gumman betraktas ju såsom en renegare tillsammans
— hvilken af dem skall nu börja slagta — han eller hon?

18:o.

En sådan skall försäljas af ordningsman i närvaro af tvenne lappmän
inom den lappbyn, der renen finnes, eller i närvaro af kronobetjening,
der sådan är tillstädes. Dessa få äfven yttra sig om priset. Summan
tillägges en kassa, som användes för lapparnes räkning till mera välgörande
och allmänna ändamål.

Jag är villig att när som helst stå till svars för hvad jag här ofvan
sagt och — om så behöfves — framställa ännu mera.

Östersund den 2 augusti 1895.

A. A. Nord fjell.

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och angående
renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Sollefteå den 7 augusti 1895 kl. 1 e. m.

N ärvarande:

Herrar: von Steyern,
Crusebjörn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ I Genom

allmänna kungörelser hade den bofasta jordbrukande befolkningen
i de trakter af Vesternorrlands län, hvilka af ofvannämnda
frågor närmare beröras, kallats att härstädes inför komitén inställa sig;
och tillstädeskommo nu dels herr landshöfdingen m. m. G. Ryding,
dels å tjenstens vägnar t. f. landssekreteraren vice häradshöfdingen A.
Ekelund och kronofogden A. Huss, dels för nedan uppräknade kommuner
såsom ombud på grund af företedda utdrag af kommunalstämmoprotokoll
följande personer:

för Sollefteå socken kronofogden Huss;

för Multrå socken possessionaten Hampus Nordlander;

för för Öfverlännäs socken inspektören J. Wikström på Björkå

bruk;

för Eds socken kommunalnämndsordföranden A. O. Sjödin i
Österås;

för Långsele socken bruksförvaltaren J. Modin på Forsse;
för Graninge socken pastorn P. Arnström;
för Ådalslidens socken landstingsmannen Erik Borin i Rå;
för Ramsele socken kommunalnämndsordföranden Johan Mattsson
i Sel; och

för Fjellsjö socken riksdagsmannen J. E. Schödén i Backe;
hvarjemte åtskilliga andra jordegare i orten infunnit sig.

§ 2.

Det upplystes att de lappar, som utsträckte sina flyttningar hit till
länet, vore dels från Frostvikens lappby i Jemtlands län dels och hufvudsakligen
från Wilhelmina socken i Vesterbottens län; att, i fråga om
lapparnas från Frostviken flyttningsvägar, de uppgifter vore rigtiga, som
meddelades vid sammanträdet i Föllinge; äfvensom att Wilhelminalapparna
plägade, följande Angermanelfvens floddal, flytta ned till kusten
och lägra sig i närheten af Hernösand.

Vidare upplystes att lapparna i allmänhet plägade komma i december,
stundom äfven senare, men när tidig vinter inträffade, äfven i
slutet af november, äfvensom att de plägade återvända under de första
14 dagarna i april.

§ 3.

På fråga huruvida lapparnas renar under vistelsen i länet förorsakade
någon skada å bofastas egor, anförde herr landshöfdingen Ryding
att han under de 15 år, han innehaft sitt embete, ej haft anledning att
handlägga något mål rörande lappar, samt att lian under sina många
embetsresor aldrig hört några klagomål anföras mot dem, utan tvärtom
alltid erfarit att de varit välkomna på de trakter, de besökt. Den enda
anmärkning han någon gång hört framställas vore, att lappar olofligen
sysselsatte sig med fiske, men denna anmärkning gälde antagligen icke
de flyttande lapparna.

Ombudet för Multrå socken uppgaf, att en eller annan gång ett
mindre antal renar qvarlemnats vid lapparnas flyttningar inom socknen.
För två år sedan hade sålunda 5 renar qvarlemnats och nog förorsakat
någon liten skada. Då dylikt under ett annat år kunde förnyas i större
skala och uppmuntra till tjufskytte på renar, hemstälde ombudet, att
någon lagstiftningsåtgärd måtte till förekommande häraf vidtagas; och
föreslog ombudet, att qvarlemnade renar skulle efter anmälan hos krono -

betjeningen och på dess föranstaltande få nedskjutas, och köpeskillingen
tillhandahållas lapparna.

Ombudet för Ofverlännäs hade hört, att i juni månad i år 3 renar
qvarlemnats inom socknen och under 3 å 4 veckors tid gjort åtskillig
skada på åkerfälten till ett skogstorp.

Ombudet för Fjellsjö meddelade, att i de öfverstå socknarna af
länet skada af renar förorsakades på utestående hö, som vid tiden för
lapparnas ankomst icke hunnit hemföras till gårdarna. Dylik skada, för
hvilken man, med hänsyn till svårigheten att anträffa renarnas egare, ej
ansett det löna mödan att anhängiggöra talan om ersättning, ansåge
ombudet kunna förekommas, om lapparna icke medgåfves rätt att nedflytta
förr än den 1 december. Återflyttningen om våren borde ske
något tidigare, emedan det nu hände, att marken blefve bar innan lapparna
lemnat trakten, och att åkerjorden nedtrampades af renarna.

Ombudet för Ramsele ansåg af samma anledning, att återflyttning
borde ske omkring 14 dagar tidigare än nu vore föreskrifvet.

Kronofogden fluss yttrade, att det i allmänhet kunde sägas, att
inom detta län några konflikter mellan lapparna och de bofasta icke uppstått.
Nedanför Junsele och Ramsele socknar funnes ej exempel på att
skada tillskyndats jordegare af renar. Endast i de öfverstå kommu-''
nerna hade det understundom inträffat att skada skett, men intet fall
hade för honom angifvits, då lappen icke ersatt skada. I alla händelser
skulle det dock vara fördelaktigt, om beqvämare bestämmelser i fråga
om rättigheten att utfå skadeersättning kunde meddelas.

Då i anledning häraf det vid sammanträdet i Funäsdalen väckta
förslaget angående skadeersättningens bestämmande genom en förlikningsnämnd
meddelades de närvarande ombuden, instämde samtliga i
detta förslag.

§ 4.

Samtliga ombuden ansågo lämpligt, att lapparna ålades att före
sin ankomst till enskildas egor uppgifva sina namn samt, om möjligt,
det antal renar, med hvilka de ämnade fl}7 tf a. Dock borde detta gälla
endast för de socknar, der skada plägat ske, nämligen Tåsjö, Bodum,
Fjellsjö, Ramsele, Junsele och möjligen Ådalsliden. I de öfriga socknarna
funnes vid flyttningstiden icke något hö ute.

§ h.

Samtliga ombuden voro ense derom, att under månaderna mars,

april och maj bofastas hundar borde vara bundna eller klubbade samt
förses med halsband, utvisande egarens namn, men motsatte sig meddelandet
af en sådan bestämmelse för återstoden af den tid, då lapparna
vistades på enskildas egor, enär bestämmelsen under sådan tid vore obehöflig
och skulle lägga hinder i vägen för hundars begagnande till jagt.
Rättigheten för lappar att utan kronobetjeningens mellankomst få nedskjuta
hundar, som jagade ren, kunde de ej tillstyrka, enär en sådan
rättighet antagligen skulle föranleda dertill att hundar onödigtvis nedskötes.

Ombudet från Multrå hemstälde särskild^ att om hundar skulle
hållas bundna under hela den tid, lapparna vistades på orten, underrättelse
till samtliga kommuner, dit de ärnade flytta, måtte på förhand
lemnas om flyttningen, och dervid särskildt uppgifvas, om flyttningen
skulle ske på ena eller andra sidan om Ångermanelfven, på det att icke
onödigtvis hundar måtte behöfva hållas bundna å trakter, der de omöjligen
kunde göra någon skada.

§ 6.

Sedan en af ordföranden framstäld fråga, om någon af de närvarande
hade något att i ärendet ytterligare anföra, icke föranledt något
yttrande, förklarades sammanträdet afslutadt.

Vid protokollet:
Carl Berg.

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och angående
renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Lycksele den 10 augusti 1895, klockan 10 f. m.

Nä rvarande:

Herrar: von Steyern,
Crusebjörn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ 1.

Genom allmänna kungörelser hade såväl lappallmogen i Sorsele,
Stensele, Tärna, Wilhelmina och Malå socknar som ock den bofasta jordbrukande
befolkningen i dessa samt angränsande socknar kallats att härstädes
inför komitén inställa sig; och tillstädeskommo nu dels å tjenstens
vägnar kronofogden Nils Kruse samt länsmännen A. Fr. Burman i Tärna,
J. G. Lindberg i Sorsele, G. Lindahl i Stensele och W. Lundqvist i
Lycksele norra distrikt samt t. f. länsmannen O. J. Dahl i Lycksele
södra distrikt, dels ock för nedan uppräknade kommuner såsom ombud
på grund af företedda utdrag af kommunalstämmoprotokoll följande personer,
nämligen:

för Burträsks socken riksdagsmannen Nils Boström i Bodbyn;

för Degerfors socken nämndemannen Carl Gustaf Nilsson i Åmsele;

för Fredrika socken kommunalnämndsordföranden J. Jonsson i
Lögda;

för Lycksele socken hemmansegarne Jolian Fahlgren, P. A. Andersson,
Carl Conrad Carlsson och Israel Tiger;

för Åsele socken kontraktsprosten Johannes Arbman;

för Tärna socken kommunalstämmans vice ordförande Johan Berglund
;

för Mala socken kyrkoherden A. Björzén och skolläraren N. O.
Lindström.

Från Stensele socknemän ingafs ett skriftligt yttrande, afgifvet af
kommunalstämmans ordförande P. A. Rådström, handlanden A. Sandberg
och hemmansegaren J. A. Sundqvist, som enligt företedt kommunalstämmoprotokoli
visade sig hafva dertill erhållit kommunalstämmans
bemyndigande; och skulle skriften, som i 18 punkter innehöll svar på
motsvarande frågor i den af komitén uppgjorda P. M., hvarom nedan
i 3 § förmäles, bifogas protokollet, (se bil. A.)

Från Örträsks kommun företeddes ett kommunalstämmoprotokoll,
innehållande att socknen beslutit att icke utse något ombud, enär den
vore föga besökt af lappar och deras renhjordar, samt något skäl till
klagan vare sig i ena eller andra afseendet icke förefunnes.

Från Dorotea socken ingafs ett kommunalstämmoprotokoll, utvisande
att socknen beslutit icke utse något ombud, men uppdragit åt folkskolläraren
N. klammer och nämndemannen C. J. Johansson i Ormsjö att
till komitén afgifva skriftligt yttrande, hvilket nu företeddes och bilades
protokollet, (se bil. B.)

Beträffande Wilhelmina socken anfördes af pastorn Dahlstedt, att
kommunalstämman ansett sig icke behöfva utse särskildt ombud vid
detta tillfälle, enär den hade sig väl bekant, att pastorn Dahlstedt, som
sjelf vore ledamot af komitén, delade socknemännens åsigt i denna fråga.

Af lappar infunno sig:

från försele socken Anders Sjulsson i Bångfjell och Johan Teodor
Gunnarsson i Gillesnuole;

från Tärna socken Nils Andersson i Tengvattnet och Oskar Sjulsson
i Nuolpfjell;

från Wilhelmina socken Olof Andersson i Kidevare, Thomas Nilsson
i Satsfjell och Element Gustaf Klementsson i Ljusfjell; samt

från Mala socken nämndemannen och ordningsmannen N. W. Frank,
hvarjemte länsmannen C. G. Sparrman anmälte sig såsom ombud för
lapparna från denna socken,

§ 2.

Det upplystes att lapparna i Malå socken utgjordes uteslutande af
skogslappar; att inom öfriga socknar af Vesterbottens län, der lappar
ännu hade sitt stamhåll, nemligen Sorsele, Tärna och Wilhelmina — för
Stensele socken uppgafs att der funnes endast en eller två lappar —
indelning i lappbyar visserligen vore gjord, men att den icke egde den
af lagen åsyftade betydelse, enär lapparna i dessa socknar fortfarande
som förut plägade vistas hvar och en på sitt lappskatteland, hvarå han
fått inrymning mot viss skatt.

I fråga om flyttningarna upplystes:

att de flesta Sorselelappar flytta längs Vindelns, Urnans och Juktaelfvens
vattendrag nedåt Degerfors och Umeå, men att några få familjer
draga sig längre norrut till Norsjö och undantagsvis fram till Skellefteå;
samt att en del Sorselelappar fortfarande flyttar till Norge, men
endast till fjelltrakterna närmast gränsen;

att största delen af Tärnalapparna flyttar på båda sidor om Urnan
till Degerfors och äfven stundom nedåt kusten, men att från södra delen
af socknen flyttningen sker utefter Ore-elfven till Örträsk och Bjurliolm;
samt att samma lappars flyttningar till Norge sträcka sig till sjön
Rösvattnet, derifrån ströfrenar tränga fram till närheten af Hatfjelldalens
kyrka;

att lapparna från norra delen af Wilhelmina socken pläga flytta
utefter Gideå- och Lögde elfvar öfver Asele, Hällan och Anundsjö nedåt
Örnsköldsvik och Nordmaling; att från södra delen af socknen flyttningen
sker förbi Åsele och Fredrika kyrkor utefter Ångermanelfven nedåt
kusten till Ilernösand och äfven söder derom ända till Häggdånger;
äfvensom att lapparna från socknens norra del pläga i juli, augusti
och en del af september flytta in i Norge till Hatfjelldalen, och från
södra delen af socknen till Grong i Nordre Trondhjems amt.

§ 3.

En af komitcn uppgjord P. M. (se bil. B. vid protokollet öfver
sammanträdet i Funäsdalen) upptagande i 18 olika punkter de frågor,
om hvilka vid komiténs sammanträden i orterna företrädesvis borde förebringas
utredning, föredrogs och behandlades punktvis, med undantag af
punkt Do som endast rörde Jemtlands län; och skulle hvad härvid förekom
punkt för punkt här antecknas:

2:o.

Samtliga lappar uppgåfvo, att det för dem vore nödvändigt att,
när djup snö och flen gjorde betet oåtkomligt för renarna, flytta ned till
kustlandet för att åtkomma renmossa; att flyttningarna förorsakades
endast af brist på bete i lappmarkerna, icke för att uppsöka bofasta renegat;
och att lapparna icke ansåge det möjligt att upphöra med eller
inskränka flyttningarna till kustlandet, hvarjemte de förklarade, att flyttningarna
icke tilltagit utan, åtminstone livad beträffade Sorselelappama,
snarare minskats sedan år 1886.

3:o.

Sorselelappama uppgåfvo, att de redan i början af oktober plägade
öfverskrida odlingsgränsen, att de uppehölle sig i lappmarken så länge
bete der funnes och att de i allmänhet i januari, ytterst sällan i december
och aldrig före den 1 december plägade komma ned i kustlandet.

Tärnalapparna lemnade sina skattefjell någon gång vid Mikaelitiden,
men vanligen först i medlet eller slutet af oktober. Någon gång
i slutet af december men vanligtvis först i början af januari hade de
uppnått lappmarksgränsen.

Wilhelminalapparna måste under vissa år redan den 1 oktober
öfverskrida odlingsgränsen, men lemnade i vanliga fall icke lappmarken
före den 15 november.

Samtliga lappar anförde, att under sådana år, då mycken snö folie
och isskorpa tidigt bildade sig i fjellen, det vore för lapparna nödvändigt
att kunna lemna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i
tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.

Ombudet för Åsele hade under elfva års tid endast en gång erfarit,
att renarna gjort skada på hässjor inom socknen. Det var under år
1886, då tidig vinter inträffade och renarna kommo ned utan att lapparna
kunde följa dem. Före den 1 december kunde man dock knappast
räkna på att de bofasta hade sitt hö inne. Äfven der lador funnes,
fördröjdes ofta bergningen öfver den 1 oktober.

Sockenombuden från Lycksele ansågo, att flyttningstiden borde bestämmas
till den 1 december. Under vissa år vore det omöjligt att få
in höet före den tiden. På vissa trakter vore det för dyrt att uppföra
lador, då slåtterlägenheterna vore så små, att de endast lemnade

| eller f- skrinda hö, och stängsel vore ej alltid till nytta, emedan, der
mycken snöj inträffade, stängslet ej utgjorde skydd mot renarnas anlopp.

Ombudet för Fredrika yrkade tidens bestämmande till den 1 november.

Tärnaombudet godkände konungens befallningshafvandes förslag,
hvarigenom tiden bestämdes till den 15 oktober.

Ombudet för Burträsks socken medgaf, att lapparna, Indika endast
flytta till kustlandet för att der söka bete för sina renar, icke komma dit
förr än i slutet af december eller i januari, så att de i allmänhet der
icke göra någon skada. Han anslöt sig till konungens befallningshafvandes
förslag.

Ombudet för Degerfors socken instämde, med tillägg att lapparna
ej borde komma nedanför lappmarksgränsen före den 15 december.

Lapparna anmärkte, att ändring i flyttningstid en ej skulle ifrågasättas,
om de bofasta, såsom lagen åsyftade, på ett verksamt sätt hägnade
kring sitt hö eller införde det i lador. Visserligen fritoge lagen
lappen från ersättningsskyldighet för hö, som inom lappmarken ej vore
inhägnadt, men den skada, som förorsakades genom försummad hägnad,
framkallade alltid missämja och ofred bofasta och lappar emellan. Det
läge derför stor vigt på att lagens syfte i detta fall gjordes till verklighet.

Att återflytta från kustlandet redan den 1 april var enligt Sorselelapparnas
mening omöjligt, enär den besvärligaste snötiden och största
svårigheten att färdas med renar inträffade just då. Bättre vore i sådant
fall att ej alls få flytta.

Tärnalappama skulle icke hafva något emot den tidigare återflyttningen
för vanliga fall, ty då bar mark inträffade ville både lappar och
renar upp åt fjell eu. Men under svåra år vore flyttningen den 1 april
från kustlandet overkställbar, och lapparna fruktade derför en sådan
föreskrift, om den skulle vara undantagslös.

Wilhelminalapparna hade alltid haft för sed att flytta från Hernösandstrakten
under tiden från den 1 till den 15 april. Tidigare funnes
ej föda åtkomlig för renarna i lappmarken. De önskade bibehålla det
gamla stadgandet.

Malålappama bestredo förändring i flyttningstiden. Till och med
i kustlandet funnes mycken snö under april månad.

Ombuden från kustsocknarna instämde i konungens befallningshafvandes
förslag. När snön läge qvar i kustlandet skedde visserligen
ej skada, men vissa år, när marken vore bar redan i april, trampades
grödan ned af renarna. Ju längre renarna stannade qvar på våren,

desto mer skingrades hjordarna, och detta vore anledningen att så många
renar lemnades qvar vid flyttningarna.

4:o.

Lyckseleombuden uppgåfvo, att renar i stora skaror lemnats qvar
vid vårflyttningen, stannat hela sommaren och stundom blifvit qvar år
efter år, kalfvat på enskild mark och alldeles kommit ur lapparnas vård.

I Fredrika socken var det, enligt hvad uppgäld, mera sällsynt att
renar qvarlemnades.

Ombudet från Åsele hade ända till de två sista åren sällan hört
talas om att renar qvarlemnats i socknen, men under dessa två år, då
stränga vintrar medfört stora svårigheter för lapparna att hålla renarna
i sin vård, hade renar i stort antal qvarlemnats och äfven kalfvat på
enskild mark. Delvis hade detta nog sin anledning i vissa lappars vårdslöshet.
De åkte nämligen sjelfva med skjuts uppåt lappmarkerna och
läte renarna utan vård komma efter. Ombudet ansåg angeläget att åtgärder
vidtogcs mot renarnas qvarlemnande. Det bletve derigenom ej så
nödigt att ändra flyttningstiden.

De bofasta från Malå instämde i uppgiften om lapparnas vårdslöshet
vid flyttningen.

Ombudet för Burträsk hade hört, att under innevarande år på en
liten terräng inom socknen vid gränsen till Lycksele socken qvarlemnats
100-tals renar.

Jägmästaren i Norra Lycksele revir A. F. Berselius anförde att
på sista åren antalet qvarlemnade renar mer och mer ökats. Smärre
flockar sådana renar träffades dagligen. Kalfningen hade försiggått på
de enskildas egor. Många af dessa renar vore omärkta och hade aldrig
varit uppe i fjellen.

Sorselelapparna visste sig icke hafva lemnat några renar qvar vid
flyttningarna.

Tärnalapparna medgåfvo att under svåra år några renar kunnat
qvarlemnas, men icke i större antal, åtminstone icke i Lycksele, möjligen
några flera i Stensele. De bofastas uppgifter i detta hänseende vore
öfverdrifna.

Wilhelminalapparna sade sig icke hafva qvarlemnat några renar
nedanför lappmarksgränsen, men väl ett mindre antal mellan lappmarksoch
odlingsgränserna, särskildt de sista åren, då flen och mycken snö
hindrat sammanhållandet af renhjordarna.

Ombudet för Malålapparna förmenade att det nog vore lapparnas

önskan att medföra renarna, men att de renar, som lemnats qvar, vore
förvildade och omöjliga att hålla i vård.

De närvarande bland kronobetjeningen vitsordade de bofastas uppgifter
att under senare år renar i stort antal lemnats qvar vid återflyttningarna
och småningom kommit så ur lapparnas vård, att de vant
sig vid vistelse i låglandet. Ansågo orsaken härtill vara att vården om
renarna under de senare åren blifvit sämre än förut; dock hade äfven
svåra väderleksförhållanden medverkat. En del af de qvarlemnade renarna
torde hafva kommit från Norrbottens län, Arjepluog och Arvidsjaur,
och i allmänhet tillhöra skogslappar.

Lapparna höllo före att den sämre vården till stor del hade sin
anledning i indelningen i lappbyar. Så länge hvar lapp hade uteslutande
rätt till sitt skatteland, hölles renhjordarna skilda, och hvarje lapp hade
sina renar bättre i sin hand. Sammanblandning af renarna inom lappbyns
område försvårade vården om dem.

För lapparnas räkning ingafs af länsmannen Burman ett förslag
till införande af en bättre ordning i nämnda hänseende, så lydande (se
Bil. D.).

Beträffande i öfrigt åtgärder mot renarnas qvarlemnande yrkade
lapparna, att ingen nedskjutning måtte komma i fråga förr än lapparna
först underrättats och anmanats att återtaga renarna. Mot sjelfva nedskjutningen
anmärkte de, att renar i maj, då nedskjutningen skulle ske,
vore så godt som ingenting värda.

Wilhelminalapparna ansågo underrättelsen böra meddelas länsmannen
i den trakt, der renarna qvarlemnats, med skyldighet för denne att
fortskaffa underrättelsen till ordningsmännen i de lappbyar, från hvilka
flyttning till trakten plägade ske.

Ombuden för de bofasta ansågo i allmänhet att det vore billigt,
om lapparna på förhand underrättades, derest det utan allt för stor omgång
kunde ske, men såsom yttersta utväg visste de icke att föreslå
någon annan åtgärd än att nedskjuta qvarlemnade renar, hvilket stadgande
skulle tvinga lappen att medföra renarna.

5:o.

Det upplystes att med Wilhelminalapparna flytta fem, med Tärnalapparna
två och med Sorselelapparna en norsk lappfamilj, samt att återflyttningen
för de norska lappar, som medfölja Sorsele- och Tärnalapparna,
sker något tidigare än dessa sistnämnda lappars flyttningar.

6:o.

Lapparna ansågo skäligt, att ordningsman finge lika skydd som
polisman äfvensom arvode för sin befattning, och att böter stadgades
för den händelse han försummade att fullgöra föreskrifna skyldigheter,
men ansågo derjemte högst nödigt att straff bestämdes för lappar, som
visade olydnad mot ordningsmans föreskrifter i tjensten. Det hade nu
i många fall visat sig att ordningsmannen stode alldeles redlös gent
emot tredskande lappar.

Kronobetjeningen instämde i hvad lapparna sålunda anfört.

Vid denna punkt anmälde lapparna behofvet af en föreskrift, hvarigenom
de erhölle rättighet att genom valda förtroendemän socknevis
sammanträda för att bestämma sådana ordningsregler för renskötseln,
som kunde anses för nomadlifvet inom socknen lämpliga och af behofvet
påkallade, samt att derefter till konungens befallningshafvande inkomma
med förslag till sådana ordningsregler för erhållande af fastställelse.

7:o.

Tärnaombudet yrkade ändring i enlighet med Vesterbottensförslagets
10 §.

De öfriga bofasta önskade ingen förändring i dessa bestämmelser.

8:o.

De bofasta inom lappmarkssocknarna hemstälde, att kommunalmyndigheterna
äfven i dessa socknar måtte meddelas underrättelse om
lapparnas flyttningar.

Lapparna hade icke något att erinra emot anmälningsskyldighet
eller deremot att vid anmälan fogades afklipp af renmärkena, dock att
anmälan endast behöfde ske till kustsocknarna och att renantalet endast
behöfde uppgifvas i den mån sådant vore möjligt, samt att anmälan
finge aflemnas hos länsmannen i närmaste socken, som det sedan skulle
tillkomma att fortskaffa densamma till öfriga länsmän och vederbörande
kommunalmyndigheter.

Kronobetjeningen ansåg sistberörda förslag ej möta hinder. Länsmannen
Sparrman hemstälde att tryckta anmälningsblanketter måtte hållas
lapparna tillhanda hos länsmännen.

9:o.

Det upplystes att någon indelning till skadeersäitningsområden i
detta län ej skett; och förklarade sig de närvarande ej önska någon ändring
i hithörande stadganden.

10:o.

Hvarken lapparna eller de bofasta hade något att erinra mot att
i angifna fall stämning delgåfves allenast ordningsman.

ll:o.

Lapparna godkände den föreslagna ändringen i fråga om skiljedomstolens
sammansättning, men förklarade sig likasom de bofasta helst
önska, att skiljedomstolen utbyttes mot en förlikningsnämnd så inrättad,
som den vid sammanträdet i Funäsdalen förordade.

Wilhelminalapparna funno upprättande af längd öfver renantalet
att under ett helt år lända till efterrättelse medföra svårigheter, enär
stora hopar af renar kunde under tiden förgås af olyckshändelse och
längderna sålunda blifva vilseledande.

De öfriga lapparna hade icke något mot förslaget att erinra.

Samtliga lappar anhöllo att, derest föreskrift om längdens upprättande
skulle meddelas, den måtte innehålla att om lapparna ej vore
ense beträffande det antal renar, som borde för hvarje lapp upptagas,
antalet skulle bestämmas af ordningsmannen jemte två af de renegande
lapparna för ett år i sender utsedda personer.

12:o.

Kronobetjeningen upplyste att på dessa trakter utmätning till gäldande
af skadeersättning, som det ålåge lapp att utgifva, aldrig kommit
i fråga, men att utmätning för annat ändamål stundom behöft verkställas,
och att för sådant fall det vore angeläget, att en föreskrift om renhjordens
hopsamlande meddelades.

Lapparna hade icke något att invända emot en sådan föreskrift,
under förutsättning att ett dylikt åliggande icke ifrågasattes å tid, då
hopsamlandet vore förenadt med större svårigheter.

13:o.

Lapparna ansågo, att en vaktare för hvarje 250:de ren såsom allmän
regel snarare vore för litet än för mycket, men att det antal vaktare,
som erfordrades, vore olika under olika tider af året. Af detta
skäl och då det åtminstone under nuvarande förhållanden vore svårt för
lapparna att skaffa sig tjenare, enär uppväxande lappar hellre loge tjenst
hos bofasta, önskade lapparna att det måtte få bero på ordningsmännen
att i samråd med lapparna tillse, att hvarje lapp anstälde det antal tjenare,
som för hvarje årstid vore erforderligt; börande icke någon renvaktare
godkännas, som ej fyllt femton år.

14:o.

Tärnalapparna önskade föreskrift att hundar skulle hållas bundna
åtminstone under mars, april och maj månader eller tiden närmast före
och efter kalfningen.

Sorselelapparna förordade samma bestämmelse för hela den tid,
hvarunder lapparna vistades på enskild mark, beträffande sådana hundar,
som kunde jaga ren.

Wilhelminalapparna ansågo, att svensk lapp borde i fråga om hundar
åtnjuta samma skydd, som i 19 § af 1883 års lag tillförsäkrats
norska lappar.

Dessutom önskade samtliga lappar rättighet att utan kronobetj eningens
mellankomst få döda hund, som jagade renar.

Åtskilliga af de bofasta vitsordade att stor skada å renar vållades
af bofastas hundar och att en stor mängd renar anträffades i skogarna
sargade eller dödade af hundar.

Samtliga bofasta voro ense om att hund, som kunde jaga ren,
borde vara bunden under månaderna mars, april och maj, hvaremot
meningarna voro delade huruvida hund under återstoden af den tid, då
lapparna funnos på trakten, borde hållas bunden; och ansågs i allmänhet
att nedskjutning af hund, som jagade renar, utan kronobetjeningens
mellankomst skulle leda till missbruk. Mången hund vore värd mycket
mer än den skada, han gjort på renarna. Några af ombuden ville medgifva
lapparna en dylik rätt och ansågo ej omöjligt att konstatera, att
hunden verkligen jagat ren.

Kronobetj eningen fann det vara tillräckligt, om hund, som jagade
ren, finge af renegaren upptagas och först då dödas, när egaren ej ville
ersätta skada, som af hunden vållats.

Såväl kronobetjeningen som de flesta af de bofasta ansågo bästa
botemedlet vara en hög skatt på hundar i lappmarkssocknarna. En mängd
hundar hölles nu endast derför att deras skinn vore en god handelsvara,
och detta till och med af personer, som ej hade råd att skaffa hundarna
föda, hvarigenom dessa rent af tvingades att anfalla renar för att lifnära
sig.

Ombuden för Lycksele och Fredrika hemstälde, att det fortfarande
måtte få bero på kommunen att bestämma om hundskatt skulle utgå
eller ej.

Från Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län hade till
komitén öfverlemnats en skrift af lappar från Tärna socken; och skulle
samma skrift bifogas protokollet [se bil. E).

De närvarande lapparna instämde i hvad uti skriften yrkats angående
skyldighet att ersätta skada å renar, förorsakad genom vårdslös
timmerfällning.

Jägmästaren Berselius ansåg den uppkomna skadan lika mycket
böra läggas lapparna som timmerhuggarna till last. De förra borde
bättre än hittills skett efterse sina renar och drifva dem ifrån sådana
trakter, der timmerfällning försigginge. Häri instämde flera af de bofasta.

Lapparna yrkade slutligen, att kommunen gemensamt skulle ersätta
skada, som genom hundar och olofligt nedskjutande af renar tillskyndades
lapparna. Enahanda åsigt uttalades af Degerfors sockenombud.

15:o.

Sorselelapparna trodde ej att antalet bofasta tillhöriga renar, som
de hade i sin vård, uppginge till mer än högst ett tusen. Af renegarna
bodde några i Umeå, men de flesta i lappmarken.

Länsmannen i Sorsele upplyste, att de renegande bofasta visserligen
ej vore få till antalet, men att enhvar ej egde mer än tio till
högst tjugu renar, och att dessa renegare i allmänhet bodde inom lappmarken.
Han både ej iakttagit något menligt inflytande af de bofastas
renegarskap eller hört andra bofasta deröfver klaga.

Lapparna och länsmannen i Tärna uppgåfvo, att dessa lappar hade
i sin vård omkring ett tusen renar tillhöriga omkring tjugu bofasta, af
hvilka de flesta vore lappar, som upphört att idka renskötsel.

Wilhelminalapparna meddelade, att de i sin vård hade renar tillhörande
icke få bönder, men att en hvar af dessa egde endast tio till
tjugu renar. Åt renegarna vore två lappska nybyggare, de ökriga hörande
till den svenska befolkningen, mest från Anundsjö men äfven från

lappmarkssocknar, och deras renantal kunde på sin höjd uppskattas till
ett tusen.

Länsmannen i Mala vitsordade, att i denna socken lapparna skötte
en mängd renar åt bofasta.

Ombudet för Åsele hade sig bekant, att äfven inom denna socken
en del bönder egde renar, dock ej mera än tio högst tjugu hvar, men
att detta icke hindrat att ett särdeles godt förhållande rådde mellan
lappar och bofasta.

Ombudet för Burträsk ansåg förbud mot bofastas renegarskap vara
ett vilkor för en ordnad renskötsel, hvarför han tillstyrkte ett sådant
förbud.

Ombuden för de bofasta i lappmarkssocknarna funno några tvingande
skäl ej vara för handen att förbjuda bofasta att ega renar, men,
om förbud skulle utfärdas, borde det gälla endast för kustlandet, ej för
befolkningen inom lappmarken, emedan bofastas renegarskap der i den
ringa skala, hvari det hittills förekommit, visat sig egnadt att befordra
ett godt förhållande mellan dem och lapparna.

Wilhelminalapparna ansågo det med afseende å förhållandet till
Norge vara angeläget, att den svenska bofasta befolkningen förbjödes
att ega renar. Norrmännen voro nämligen icke villiga att upplåta betesmarker
till förmån för bofasta svenskar. Deremot borde förbudet ej
gälla den lappska bofasta befolkningen.

Sorselelapparna ansågo det vara en likgiltig sak om svenska bofasta
finge vara renegare eller ej.

Tärnalapparna åter hade funnit den afgift, som betalades för en
skötar-ren — 1 krona om året — vara för lappen en ^förtjenst, som ej
borde föraktas, och motsatte sig derför förbudet.

16:o.

Wilhelminalapparna förmälde, att det hos dem alltid varit sed att
märka kalfvarna inom oktober månads slut det år de voro födda, och
att hinder icke mötte att meddela en sådan föreskrift, under förutsättning
att, om ren med kalf kommit in i främmande lapps hjord, kalfven
skulle af denna lapp märkas med moderns märke.

Tärnalapparna meddelade, att i deras trakt inga omärkta renar
funnes, och hemstälde, att tiden för märkningen måtte bestämmas till
utgången af maj månad året efter det, då kalfvarna föddes, eller ännu
hellre till slutet af påföljande sommar, vid hvilken tid omärkt ren, som
skulle säljas, vore mera värd; hvaremot Wilhelminalapparna anmärkte
att, om märkningen icke skedde förr, kalfven antagligen i många fall

lemna! modern. Den längsta tid, som kunde medgifvas, vore derför till
årets slut.

Sorselelapparna instämde med Tärnalapparna.

17:o.

Lapparna ansågo det kunna föreskrifvas, att för hvarje renegare
finge fastställas endast ett märke, under de förutsättningar, som godkänts
af lapparna vid sammanträdet i Föllinge, dervid dock Olof Andersson
fäste uppmärksamhet dervid, att någon föreskrift torde behöfvas för det
fall, att en renko, försedd med afbrottsmärke, jemte sin kalf inkomme
i en främmande lapps hjord, utan att denne kunde få kännedom om
hvilken egaren vore, och med hvilket märke kalfven alltså borde märkas.

18:o.

I fråga om förfarandet med äldre renar, som efter stadgad tid
funnes omärkta, instämde lapparna i det förslag, som godkänts vid
sammanträdet i Föllinge, dock att den genom försäljningsmedel bildade
kassan borde vara gemensam för alla till socknen hörande lappar. En
sådan kassa funnes redan för Wilhelmina socken.

§ 4‘

På främstäld fråga förklarade lapparna sig icke önska några bestämmelser
om nedslagtning af renar, hvilket på dessa trakter skedde
på ett fullkomligt tillfredsställande sätt, hvaremot de instämde i lappfogden
Suwes vid mötet i Funäsdalen väckta förslag om ansvar för
olaga handel med omärkt ren och för innehafvande af renhud, derå
märkena bortskurits, samt om andel i bötesbelopp för angifvare af dessa
förbrytelser.

§ 5.

Slutligen hemstälde länsmannen Sparrman, att 17 § i gällande
lapplag måtte förklaras gälla äfven omärkta renar, samt att renkött,
anträffadt hos misstänkt person, måtte få tagas i beslag.

Vid protokollet
Carl Berg.

Bil. A.

P. M.

l:o.

Sedvanerätten bör upphöra. Det torde nog vara menligt för
lapparne att uppehålla sig å särskilda trakter; hellre genom aftal med
de bofasta.

2:o.

Flyttningen anses nödvändig för de olika vintrarne och å det land
som de hittills begagnat; den har icke förekommit i större omfattning
än före 1886 års lag.

3:o.

De under denna nummer bestämda tider borde tjena till ömsesidigt
gagn.

4:o.

Endast de qvarstannade renars dödande torde vara det enda medel
att förmå lapparne att med större ifver söka medtaga sina renar.

‘6:o.

Ordningsmannens åtgärder obekanta.

7:o.

Sådana ersättningar hafva härstädes icke förekommit, emedan lapplagen
icke har efterlefvats.

8:o.

Icke någon olägenhet.

9:o.

Deremot intet att anmärka.

10:o.

Endast ordningsmannen bör stämmas.

ll:o.

Någon ändring i denna § anses obehöflig.

12:o.

Denna stadga bör införas.

13:o.

Denna § bör i lagen införas; dock anse vi att det bör vara en
vaktare för hvarje 150 renar.

14:o.

Hvarje himdegare bör hafva skyldighet att betala hvar för sig för
den skada hans hund åstadkommer.

15:o.

De bofastes renar hafva icke medfört någon menlighet, utan snarare
till lappens förmån, äfven anse vi att den bofaste bör få öfverenskomma
med lapparne, hvilka då böra ansvara den skada de åstadkomma.

16:o och 17:o.

Ovilkorlig skyldighet bör åläggas lappen att märka sina renar;
renmärkningen bör vara verkstäld i slutet af augusti månad. Hvarje
egare bör åtnöja sig med ett märke.

18:o.

Omärkt ren bör försäljas, och detta bestyr bör öfverlemnas till
ordningsmannen, hvilken derför skall redovisa till Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Å Stensele kommuns vägnar efter anmodan:

A. Sandberg. P. A. Rådström. J. A. Sundqvist.

Bil. B.

Till lapplagskommitén!

På grund af bifogade kommunalstämmobeslut få undertecknade vördsamt
afgifva följande:

Renens rätta vistelseort sommartiden är fjellen; men, då vintern
kommer och snömassorna vältra sig fram, fyllande dalar och begrafvande
allt, då inses lätt, att renens vistelse der är lika omöjlig, som den är
naturlig och möjlig sommartiden. I samma mån, kultur och odling
framskridit mot norden och uppåt fjellen, hafva allt flera svårigheter
hopat sig för den nomadiserande lappen, i det så många hinder möta
att vintertiden söka föda sina renar å de trakter, der naturen gynnar
dem. Skulle lappen hindras att vintertid flytta utom ett visst för honom
afsedt område, hvithet torde blifva fjelltrakterna, och derstädes, såsom
ofta händer, så djup snö faller, att renen ej kan åtkomma betet, så vore
renhjordarna dömda till undergång och lappens existens tillintetgjord.
En sådan åtgärd vore ur national-ekonomisk synpunkt oklok och ur moralisk
och kristlig synpunkt ovärdig. Det är icke heller att antaga, det
lapparne vare sig i Jemtlands eller Vesterbottens och Norrbottens län
skulle alltid kunna med de bofaste träffa dräglig öfverenskommelse om
rätt till renbete på låglandet. Lapparnes flyttningsrätt synes oss således
ej böra inskränkas; och hvad Vesterbottens och Norrbottens län beträffar,
kunna vi ej heller finna, hvarför lappmarksgränsen skulle utgöra den
gräns, öfver hvilken lapparne ej skulle få utsträcka sina vinterfärder. Ett
sådant förbud skulle blifva högst menligt för såväl renskötaren som den
bofasta, ty under vintrar med djup snö vore det vida svårare att här
finna bete, och det vore omöjligt att, vakta renarna från att förstöra den
stora mängd höhässjor, som i betydligt större mängd är utestående i
skogsslåtterna öfver allt här, än på nedre landet. Lapparnes flyttningar
hafva ej heller förekommit i större utsträckning efter 1880 års lag än förut.

Någon ändring angående tiden för flyttningen från och till fjellen
synes oss icke heller vara af behofvet påkallad. Årstiderna äro nog de
bestämmande härutinnan. Men hvad som vållat de största misshälligheterna
och föranledt klagan från de bofastes sida är att lapparne dels
under flyttningarna, och då de derunder stannat på olika ställen, visat

sig mången gång i hög grad försumliga i vårdandet af sina renar,
hvadan dessa årligen göra stor skada å böndernas utängsslåtter och utestående
foderstackar, och dels under flyttningen i synnerhet från fjellen
qvarlemnat renar, hvilka sedan i spridda flockar få fritt ströfva omkring
och anställa förödelse. Derför synes oss en föreskrift derom, att qvarlemnad
ren må under vissa vilkor dödas, böra på det kraftigaste förordas,
hvarjemte skärpta bestämmelser vore önskliga angående skyldighet att
ersätta skada, som af renar förorsakats å äng eller utängsslåtter samt å
hö i stackar eller hässjor. Lagbestämmelser i nu antydt syfte skola
helt säkert äfven för lapparne sjelfva visa sig ganska välgörande. Egde
ordningsmagten rätt att under vissa vilkor döda qvarlemnade renar, så
vore utsigterna för lappen att vid återflyttningen återfinna de s. k.
lösrenarna afskurna, och han torde då helt säkert i möjligaste mån beflita
sig om att vid flyttningarna medtaga alla sina renar; ty qvarlemnade,
som de äro i små hopar utan vård här och der i skogarna, äro
renarna hjelplöst utsatta för sina många fiender, och det är i de flesta
fall ett fåtal af de sålunda qvarlemnade renarna, egaren någonsin återbekommer.
Visserligen bär ej i vår ort försports, att renar nedskjutits
af de bofaste, men deremot lär nog en och annan falla offer för hundar,
att icke tala om de många, som årligen dödas af järven och någon gång
äfven af vargen.

Angående ordningen för utfående af ersättning för skadegörelse
af renar synes Vesterbottniska förslagets § 11 vara tillfredsställande. Ett
stadgande om skyldighet för lapp att på tillsägelse hopsamla under hans
vård varande renar vore äfven af afsevärd nytta. Deremot torde någon
föreskrift angående antalet renskötare ej vara behöflig och skulle vara
ganska svår att i praktiken genomföra; hufvudsaken är, att renarna
vaktas, det må ske af flera eller färre vaktare. Beträffande stadganden
i syfte att trygga renhjordarna mot ofredande och skadegörelse från de
bofastes sida anse vi § 17 af 1886 års lag fullt tillfredsställande, hvaremot
en föreskrift om skyldighet för bofaste att inom visst område gemensamt
ansvara för skada, som genom hundar eller eljest från deras
sida tillskyndats renhjordarna, ej bör inflyta i lagen, i ty att en sådan
föreskrift ofta skulle kunna blifva ett medel i okynnige personers hand
att påföra ett sådant distrikt, lör hvilket dylik lag gälde, stora förluster
genom att i illvilja sätta hundar på renar eller på annat sätt skada dem.

Dorotea i juli 1895.

C. J. Johansson.

N. Hammer.

Bil. D.

Ingen lapp må vid (förslagsvis 40 kronors) vite inflytta med sina
renar å annans lappskatteland för att der vistas utan lappskattelandsinnehafvarens
lof; skulle främmande lösren dit inkomma, vare renens
egare vid (förslagsvis 5 kronors) vite förpligtad att, sedan han om förhållandet
underrättats, renen afhemta, och ege lappskattelandsinnehafvaren
att, derest lösrenens egare tredskas, anlita biträde af lappbyns ordningsman
för den främmande renens hemförande på den försumlige lappens
bekostnad; och vare ordningsmännen inom olika lappbyar skyldige att
vid behof i ty fall, hvar inom sitt tjenstgöringsområde, lemna hvarandra
nödig handräckning.

Bil. E.

Till Konungens befallningshafvande i Umeå.

Fem år efter hvarandra hafva varit för oss nomader mycket svåra
år, dels derigenom att m}mket djup snö fallit och denna genom häftiga
stormar blifvit så hårdt hoppackad, att våra renar ej förmått grafva genom
den för att åtkomma den oundgängliga renmossan, och innevarande vinter
i synnerhet förefinnes s. k. flen eller bildad isskorpa närmast jordytan
öfver allt, förorsakande att mossan är alldeles oåtkomlig.

Renarna äro derföre nu mycket kringspridda för att på annat sätt
söka sin föda.

Derföre, der skogsfällningar för timmerdrifning ske, infinna renarna
sig för att lifnära sig af laf, som finnes på de fälda träden. Vid sådana
tillfällen har händt och fortfarande händer att renar blifva ihjälfälda.
Sådant tyckes i tilltaga år efter år. Under följande år blefvo sålunda
nedfälda:

1892 och 1893 inom Stensele socken .................. minst

1893 efter Lyxbäckens vattendrag ...................

1894 inom Stensele socken.......................................

„ mellan Lyxbäckens och Blåvikens vattendrag
„ mellan Uman och Högås by „

1895 inom Stensele socken, hvad hittills är kändt

„ inom Lycksele socken ,, „ „ „

200 renar

	50	11
norra
a, mot
minst	50	11
11	50	11
11	300	11
11	50	11
11	67	11
11	339	11

eller tillsammans 1,106 renar.

Orsaken härtill kan vara dels ren olycka och dels vårdslöshet af
de arbetare, som äro sysselsatta med ti minor fällningen. På en del af
nämnda ställen hafva arbetarne sinsemellan auktionerat de fälda renarna;
men af dessa, som till största delen bestå af löst folk, fås ingen
redovisning än mindre någon betalning. Frågas den ene af sådana
arbetare, så hänvisar denne till en annan o. s. v., utan att någon som
helst godtgörelse kan erhållas. Oss veterlig! hafva arbetsförmännen för
timmerdrifterna icke någon del i sådant; men genom deras vaksamhet
och varning till arbetsmanskapet kunde mycket i sådana afseenden afhjelpas
och afstyras.

Exempelvis få vi nämna, att under år 1893, då vid Vargåns vattendrag,
der möjligen den största timmerdrifning skedde af 80,000 träd,
som med tolf kojlag arbetsmanskap och 40 hästar fäldes och nedforslades,
och till hvithet hygge vi med arbetarnes tillåtelse släppte 8 å 900 renar,
ihjälfaldes endast 3 stycken mindre renar. Häraf synes tydligt, att
vårdslöshet å arbetarnes sida är största orsaken till skadegörelsen i omnämnda
fall.

Ett annat ofog, som äfven årligen gör oss stor skada, är, att de
bofaste, med undantag af vissa ordentliga jordinnehafvare, och den lösa
befolkningen icke hafva sina hundar i band, oaktadt öfverheten påbjudit
att hundar skola vara instängda eller hållas i band från den 20 mars
till maj månads utgång hvarje år; utan få de gå lösa, deraf en stor del
ströfva i skog och mark jagande, skingrande och dödande renarna, der
de kunna öfverkomma dem.

Så våga vi härmed ödmjukast anhålla att Konungens befallningshafvande
behagade meddela vidare bestämmelser i afseende på hundar;
och genom sin magtåtgärd bringa oss hjelp i det andra afseende!., om
möjligen så, att sågverksegare, timmeruppköpare eller deras ombud göres

berättigad och pligtskyldig att ersätta den skada, som genom deras
arbetares försumlighet vid skogshyggen göres våra renar och afräkna
skadan på den arbetares aflöning, hvilken varit vållande till skadegörelsen;
eller på annat sätt som Konungens befallningshafvande kan finna
bäst och lämpligast.

Lycksele den 29 mars 1895.

Nils Andersson, Tengvattnet. Kristoffer Sjulsson, i Ångesdalil.

Nämdeman Nils Sjulsson Stångberg, ordningsman, Löffjell.

Johan Sjulsson, Ryfjell. Nils Mattsson, Wiretoppfjell.

Axel Mickal Sjulsson, Risfjell. Gustauf Matsson, Stångfjell.
Anders Nilsson, Wäretsfjell. Johan Andreas Samuelsson, Lång fjell.

Nils Emanuel Samuelsson, Långfjell.

Alla från Tärna.

Aug. Fridberg, Unisjaur i Stensele.

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och angående
renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Arvidsjaur den 15 augusti 1895 kl. 10 f. m.

Närvarande:

Herrar: von Steyern,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ I Genom

allmänna kungörelser hade såväl lappallmogen i Arvidsjaurs,
Arjepluogs och Mala socknar som ock den bofasta jordbrukande
befolkningen i dessa och angränsande kommuner kallats att härstädes
inför komitén inställa sig; och tillstädeskommo nu dels å tjenstens vägnar
lappfogden F. B. Forsström och länsmännen i Arvidsjaur F. E. Östman,
i Arjepluog F. W. Bucht och i Mala C. G. Sparrman, dels för nedan
uppräknade kommuner såsom ombud på grund af företedda kommunalstämmoprotokoll
följande personer, nämligen:

för Arvidsjaurs socken vice kommission slån dtmätaren Axel Orstadius
j:or samt hemmansegarna N. P. Nilsson i Grundträskliden, Salomon
Sundqvist i Pjesker och Jonas Holm i Rännberget;

för Arjepluogs socken kyrkoherden M. T. Berlin i Arvidsjaur;
för Piteå socken förre kyrkovärden P. A. O hman i öjebyn;
för Pitholms by nämndemannen Johan Olofsson;
för Skellefteå socken förre förvaltaren P. W. Södergren i Bodan;

för By ske socken kommunalstämmans ordförande J. Lindmark i
Drängsmark;

för Jörns socken hemmansegaren J. A. Holmström i Perlström;
för Norsjö socken riksdagsmannen J. A. Lundström;
för Mala socken kyrkoherden A. Björzén och skolläraren N. O.
Lindström; samt

för Sorsele socken hemmansegaren Per Johan Harr i Kåtaliden.
Härjemte hade åtskilliga andra hemmansegare infunnit sig.

Af lappar tillstädeskommo:

dels såsom ombud för fjellapparna i Arjepluogs socken kateketen
Abraham Johansson i Semisjaur,
dels följande skogslappar:

från Arjepluog Erik Eriksson Ek och Element Jonsson;
från Arvidsjaur Jonas Zacharias Lundström från Serrisjaur, förre
ordningsmannen Lars Erik Granström från Granholm samt ordningsmännen
Matias Malmin från Malmisjaur och Erik Persson från Kåtaselet
jemte ett ytterligare antal lappar från samma by; samt

från Malå nämndemannen och ordningsmannen N. W. Frank, hvarjemte
länsmannen C. G. Sparrman anmälte sig såsom ombud för lapparna
från denna socken.

§ 2.

Det upplystes:

åt t Arjepluogs socken fortfarande var indelad i fem lappbyar, nämligen
Luokta, Norrvesterby, Semisjaur, Sörvesterby och Arjepluog;

att af Luokta lapparna en del om sommarmånaderna uppehåller
sig omkring riksgränsen, en del flyttar in i Norge till fjellen ofvanför
Langvandet och under regniga somrar ned till Saltdalen; att samma
lappar under vintermånaderna i regel uppehålla sig i det skogsland inom
Arjepluogs socken, som vidtager strax öster om höstvistena, hvarifrån
vissa år några draga in i Jockmocks socken, andra till Elfsbyn och
någon gång, ehuru ytterst sällan, ned till Piteå;

att Norrvesterbylapparna, som äro till antalet få, om somrarna beta
sina renar på ömse sidor om riksgränsen och derifrån sträcka sina vandringar
i Norge till Öfvernäsdalen, en bidal till Saltdalen; att de om
vintrarna vanligen ej lemna lappmarken, dock att en del någon gång
flyttar ned åt Piteå i likhet med Luoktalappama, hållande sig något
sydligare än Luoktalapparnas flyttningsväg;

att från Semisjaurs lappby en del lappar, de nordligaste, sommar -

tiden gå öfver norska gränsen ned till Bejerns prestgäll och trakterna
söder om Saltdalen; att från södra delen af byn lapparna samtidigt utvandra
till dalarna ofvanför Rånen, samt att Semisjaurslapparna vintertiden
under fördelaktiga år ej flytta från lappmarken, men under svåra
år, ehuru mera sällsynt, draga ned till Drängsmark i Byske socken och
till Jörn;

att af Sörvesterbylapparna en del sommartiden flyttar till trakterna
ofvanför Ranfjorden och en del till Saltdalen; att de i allmänhet om
vintrarna icke gå längre än till Arjepluogs kyrkoplats, men någon gång
längre ned utefter Piteå eif och till Arvidsjaur;

ntt de fjellappar, som höra till Arjepluogs lappby, sommartiden
öfverflytta till trakterna söder om Ranfjorden, och vintertiden någon
gång till Sorsele;

att skogslapparna inom sistnämnda by i allmänhet ej flytta utom
socknen, der de särskildt under de två sista åren sökt qvarhålla renarna,
men att de vissa år nödgats utsträcka sina flyttningar till Skellefteå,
Byske och Burträsks socknar;

att Arvidsjaurs socken år 1887 indelats i tre lappbyar, nämligen
Mausjaurs, omfattande Skellefteå, Vestra Kickejaurs, omfattande Byske,
och Malmisjaurs, omfattande Piteå elfs vattenområde; att de lappar, som
bo omkring Piteå eif, i allmänhet stanna på sina land året om, men på
senare åren om vintern börjat flytta ned åt Elfsbyn; att öfriga lappar
under vintertiden vandra dels inom Norrbottens kustland ned åt Piteå
och på de sista åren till Neder Luleå socken, dels inom Vesterbottens
län nedåt Burträsk och Löfånger;

att af Malålapparna en del, Granäslapparna, flyttar till Lycksele,
Norsjö, Burträsks och Degerfors socknar samt en annan del, Kopselelapparna,
till Norsjö, Burträsk och Skellefteå;

att skogslapparna i Arjepluog hafva mot lappskatt åt sig upplåtna
renbetesland, belägna utefter Laiselfven i södra delen af socknen, och
att de söka, så vidt möjligt, uppehålla sig hvar å sitt af dessa land;

att inom Arvidsjaurs socken före afvittringen funnits 36 renbetesland;
att vid afvittringen antagligen en del af dessa upplåtits åt bofasta
med förbehåll att lapparna fortfarande skulle få begagna dem till betesland,
samt att öfriga qvarvarande renbetesland icke spela samma rol,
som i Arjepluog, utan numera i allmänhet begagnas gemensamt af byns
lappar.

§ 3.

En af komiten uppgjord P. M. (se bil. B. vid protokollet öfver

sammanträdet i Funäsdalen), upptagande i 18 olika punkter de frågor,
om hvilka vid komiténs sammanträden i orterna företrädesvis borde
förebringas utredning, föredrogs och behandlades punktvis med undantag
af punkt l:o), som endast rörde Jemtlands län; och skulle hvad dervid
förekom punkt för punkt här antecknas:

2:o.

Ombudet för fjellapparna ansåg det nödvändigt, att under dåliga
år flyttning finge ske till kustlandet, men att den möjligen kunde inskränkas
till trakterna af Elfsbyn.

Öfriga lappar förklarade, att då på mellandistriktet betet vintertiden
ofta vore svåråtkomligt, de icke kunde afstå från rättigheten att flytta
ned åt kusten, och att de under senare åren företagna flyttningarna till
Neder Luleå berott derpå, att bete begynt saknas på de trakter, der
lapparna under föregående vintrar uppehållit sig.

Lappfogden vitsordade rigtigheten af dessa uppgifter och tilläde,
att renbetet under de tio sista åren i allmänhet begynt aftaga å trakter,
der lapparna förut sökt bete, samt att det derför vore för dem nödvändigt
att flytta till trakter, der bete i rikligare mängd funnes att tillgå.

Ombuden för Arvidsjaurs socken förmenade, att skogslapparna
inom denna socken borde kunna hålla sina renar inom socknen likaväl
som sådant under senare åren lyckats för Arjepluogslapparna.

Ombudet för Byske socken trodde att det under goda år ej skulle
vara nödvändigt att flytta, men att det under svårare betesförhållanden
ej kunde undvikas.

Ombudet för Pitholms by ingaf och åberopade en skrift, som skulle
bifogas protokollet. (se bil. B.)

Samtliga ombud för öfriga kustsocknar ansågo, att lapparnas flyttningar
till kustlandet icke kunde upphöra eller inskränkas, och att samma
flyttningar ej förorsakade någon olägenhet för kustborna, under förutsättning
att lapparna hölle ordentlig vård om sina renar.

3:o.

Lapparna ansågo det nog under vissa år kunna låta sig göra att
ej flytta förr än den 15 oktober, men att för svåra år det vore nödvändigt
att bibehålla flyttning stiden, sådan den nu vore bestämd.

Ombudet för Piteå socken ansåg något men för lapparna ej kunna

uppkomma af flyttningstidens ändring till den 15 oktober, men trodde ej
heller att tvingande skäl funnes för en dylik ändring.

Ombuden för öfriga kustsocknar förklarade, att någon önskan inom
socknarna att inskränka höstflyttningstiden ej förefunnes, enär höet i
allmänhet vore infördt i ladorna före den 1 oktober.

Ombudet från Piteå önskade vårflyttningstiden från kustlandet bestämd
till den 1 april.

Häruti instämde ombudet från Byske. När marken blefve bar, skedde
skada på åkrar och ängslindor. Lapparna vidtoge vanligtvis ingen åtgärd
att flytta förr än de sista dagarna i april och komme då ej öfver lappmarksgränsen
till den nu stadgade tiden.

Ombudet från Skellefteå ansåg tiden lämpligen kunna bestämmas
till den 15 april.

Ombudet från Norsjö trodde ej att någon egentlig skada af renarna
förorsakades under april månad, men att en ändring i flyttningstiden
vore angelägen för lapparnas egen skull, enär det vore lättare att
samla renhjordarna medan marken vore snöbetäckt och innan gräset
började uppspira ; dock kunde ombudet ej föreslå någon bestämd flyttningstid.

Fjellappama ansågo det ej vara något hinder att flytta öfver lappmarksgränsen
till den 1 april. Renhjordarna hölles lättare tillhopa och
flyttningarna ginge bättre, när marken vore snöbetäckt.

Skogslapparna ville nog flytta redan den 1 april sådana år, då
, det vore möjligt, men ansågo betänkligt att i lagen införa någon föreskrift
härom, enär det vissa år kunde blifva omöjligt att företaga fattningen
så tidigt.

Lappfogden trodde väl, att flyttningstiden utan olägenhet för lapparna
kunde, hvad nedra delen af Norrbottens län beträffade, ändras till den 1
april, men att för norra delen af länet den nu bestämda flyttningstiden
måste bibehållas; och då någon verklig olägenhet för de bofasta deraf,
att flyttningen anstode till den 1 maj, ej visats uppstå, ansåg han lagen
i denna del ej böra ändras.

4:o.

Ombudet från Skellefteå meddelade, att under senare åren renar i
100-tal efter vårflyttningen qvarlemnats på enskild mark, bland dem
äfven omärkta renar, men ombudet hade ej erfarit att skada härigenom
skett.

Ombuden för öfriga kustlandssocknar uppgåfvo, att renar i stort

antal, särdeles under de senaste åren, qvarlemnats i kustlandet, i synnerhet
i trakterna nedom jemvägen, hvilken renarna tycktes hafva en viss
skräck att öfverskrida; att de ofta föröfvade betydlig skada på åker och
äng; att de qvarstannat år efter år och blifvit så att säga inhemska
inom kustlandet, der det ofta liändt att kalfning af sådana renar försiggått;
att orsaken sannolikt till största delen varit lapparnas likgiltighet
och vårdslöshet; att de en eller annan gång på kallelse infunnit sig för
att återföra renarna, men återvändt utan att hafva vidtagit någon åtgärd
för ändamålet; att de bofastas ansträngningar att bortdrifva renarna visat
sig fåfänga, och att särskild! försöken att bortjaga dem medels hundar
endast ökat svårigheten för lapparna att hålla sina hjordar tillsammans,
samt att alla dessa svårigheter mången gång förledt bofasta att döda
renar för att bereda sig någon ersättning för den dem tillfogade skadan.

Ombuden från Arvidsjaur anförde, att genom försumlighet af
lapparna, ogynsamma naturförhållanden m. in. år efter år en allt
större del af skogslapparnas renar vid flyttningen qvarlemnats i kustlandet.
Dessa renar hade der ytterligare förökat sig, så att numera på
skärgårdens holmar samt å de till liafvet gränsande kuststräckor bildat
sig en snart sagdt alldeles ny renstam, för hvilken lappmarkens skogar
vore alldeles främmande. Man kunde säga att sådana renar aldrig stode
under någon renskötande lapps tillsyn eller vård. Lapparnas försök att
vid sina återflyttningar medtaga dem hade totalt slagit fel, i det att
sådana vid kustlandet vanda renar i bästa fall kunnat medhafvas en tid
uppåt skogarna, men sedan vid inträdande värme genast åter dragit sig
nedåt igen, dervid medförande en hel del i lappmarken födda och märkta
renar. Äfven inom Arvidsjaurs socken hade det ofta händt, att renhopar
öfversvämmade enskildas egor å tid, då de ej finge uppehålla sig der,
och detta ej blott vid återflyttning om våren utan äfven under hela sommaren,
beroende deraf att lapparna ej hålla renarna i sin vård. Någon
större skada af ströfrenar inom socknen hade dock ej försports. För
öfrigt ansågo ombuden det vara svårt för lapparna att skilja på de enskildas
utmark och den mark, på hvilken lapparna enligt lagen egde att
sommartiden uppehålla sig. Lapparna visste nog ej annat, än att de under
sommartiden egde att vistas öfverallt i lappmarkerna. Icke heller hade
ombuden något emot att renarna under sommartiden uppehölle sig å enskild
mark, endast de dervid hölles under strängare vård, så att de ej
inkomme på de enskildas inegor.

Ombudet från Arjepluog intygade, att inom denna socken förhållandet
vore ungefär detsamma, som inom Arvidsjaurs socken, dock ej
j samma utsträckning som i Arvidsjaur. Fn del af den skada, som skedde

i Arjepluog, förorsakades i öfrigt af Arvidsjaurslappars renar. Lapparna
hade nog från början haft särskilda från enskildas egor bestämdt afskira
renbetesland, men detta hade fallit i glömska, så att lapparna nu
trodde att de egde föra sina renar öfverallt på de enskildas mark. Häremot
hade ombudet ej heller något att invända, under samma vilkor
som uttalats af ombuden från Arvidsjaur.

I sistberörda förklaring instämde ombuden från Malå och Sorsele.

Fjellapparnas ombud anförde, att det nog händt att renar qvarlemnats
vid återflyttningarna, men det hade ej skett med vett och vilja
eller ens genom försumlighet å lapparnas sida, utan det berodde derpå,
att deras hjordar sammanblandades med skogslapparnas, när de flyttade
genom trakter, der dessa uppehölle sig. Sedan sådan sammanblandning
skett, vore det svårt för fjellapparna att skilja renarna och medföra sina
egna vid återflyttningen. Det hade till och med händt, att fjellappar
blifvit af med halfva sin renhjord på detta sätt. En annan anledning
att renar qvarlemnats vore, att när blida vintrar inträffade och derpå
frost, hvarigenom flen bildade sig på marken, renhjordarna spridde sig
för att söka föda och vore svåra att hopsamla.

Skogslapparna i Arvidsjaur och Arjepluog förklarade det ega sin
rigtighet, att renar qvarlemnats vid återflyttningarna, om ock ej i så stor
mängd, som uppgifvits, men lapparna hade gjort hvad de förmått för att
taga dem med sig. De hade sålunda för att hålla sina hjordar tillsammans
företagit flyttningarna i mindre flockar om högst fyra å fem hushåll.
Från deras sida uppgafs såsom anledning till oordningarna att
hjordarna vid passerandet af bofastas byar antastades af folk och hundar
och derigenom sprängdes och skingrades, samt att renarna i allmänhet
vore skygga när de skulle passera jernvägen, och att derför en del
komme att stanna nedanför denna.

Ombuden för Malålapparna anförde, att lapparna i allmänhet sökte
att föra med sig sina egna renar, men att de ej brydde sig om de flockar,
som vistats år efter år i kustlandet och knappt kunde sägas tillhöra
någon särskild lapp.

I fråga om de åtgärder, som borde vidtagas för att förhindra ströfrenars
qvarlemnande på enskild mark, ansåg ombudet från Skellefteå
att några särskilda sådana åtgärder ej vore af nöden, och framför allt
borde ingen nedskjutning af renar tillåtas. Lapparna toge nog reda på
sina qvarlemnade renar, när de följande år återkomme. Om lador uppfördes
för höet och utängsslåtter inhägnades, skulle klagomålen af sig
sj elfva försvinna.

Ombudet från Byske förmenade, att om nedslagtning af omärkta

renar finge ske och lapparna blefve skyldiga att på förhand anmäla sina
flyttningar, så att det för bofasta blefve lättare att utröna, mot hvilka
lappar yrkande om ersättning för skada, som förorsakats af qvarlemnade
renar, borde rigtas, dessa åtgärder skulle visa sig tillräckligt verksamma
för att förekomma renars qvarlemnande. Men om så ej blefve förhållandet,
borde, sedan vederbörande ordningsman underrättats utan att detta
föranledt någon åtgärd från lapparnas sida, nedskjutning och försäljning
af qvarlemnade renar få ega rum, och köpeskillingen användas till lapparnas
förmån.

Ombudet från Norsjö ansåg jemväl, att den föreslagna anmälningsskyldigheten
borde vara tillräckligt verksam, och ville ogerna förorda
så stränga åtgärder som nedslagtning, hvilket han fruktade skulle fresta
enskilda personer att nedskjuta renar på såväl tillåtet som otillåtet uppehållsställe,
men ansåg nedslagtning likväl oundviklig, i fall antalet qvarlemnade
renar tillväxte i samma grad som hittills. Dock borde lapparna
hafva någon anståndstid efter flyttningstiden att återtaga sina renar, och
särskildt borde ordningsmännen hafva till åliggande att tillhålla lapparna
att, särdeles då flyttningstiden tillstundade, hålla renarna i sin vård, då
flyttningarna säkerligen skulle ske ordentligare än hittills.

Med ombudet från Norsjö instämde ombuden från Jörn, Piteå och
Pitholm, dervid de två sistnämnda särskildt framhöllo, att nedskjutning
af renar borde vara den yttersta utvägen, sedan andra åtgärder visat
sig vara vanmägtiga; och ville Pitholm sombudet särskildt medgifva anstånd
med renarnas nedskjutande och försäljning till september månad,
då renarna vore mera värda än i maj.

Arvidsjaursombuden anförde: »Under förutsättning att, såsom önskligt
vore, § 11 i Vesterbottniska förslaget blefve lag, skulle kontroll å
lapparnes flyttningar kunna vinnas genom föreskrift om dylika uppgifters
aflemnande till vederbörande myndighet äfven vårtid, då lapparne öfverskrede
lappmarks- eller odlingsgränsen på återväg från kustlandet; börande
det åläggas ordnings- eller andra tillsyningsmän att dessa lapparnes
uppgifter kontrollera. Befunnes så ett större eller mindre antal renar
(märkta) af de på hösten nedförda qvarlemnade, borde efter en respittid
af exempelvis 1 månad, under hvilken de qvarlemnade djuren kunde
hinna tillvaratagas, lapparne få vidkännas ett vite — 3 kronor? — för
hvart och ett af de så slutligen efterlemnade djuren; stående det dessutom
bofast, som genom så qvarlemnade renar vållats skada, öppet att,
jemlikt Konungens befallningshafvandes i Vesterbotten åsigt uti dess
skrifvelse till Konungen af den 30 juni 1894, sådant till vederbörande myndighet
anmäla, med de skada vållande renarnes dödande till följd. Huru der -

emot med kustlandets utom lapparnes tillsyn och vård stående renstam
förfaras bör, likasom äfven med alla der förefintliga omärkta renar, måste
blifva föremål för särskild sträng separatåtgärd. Att genom ordningseller
tillsyningsman allenast föreskrifva deras dödande under exempelvis
de ofvan af Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län föreslagna
vilkor, skulle ej leda till önskadt resultat, enär renar ej böra utom under
lapparnes flyftningstider få finnas till nere å kustlandet, och det ej står
i en eller några få menniskors magt att ensamma kunna — låt äfven
vara på längre tid — oskadliggöra ett så stort antal djur. Jagt å ren —
här fullkomligt vild skogsren — erbjuder mycket stora svårigheter. Det
kommer utan tvifvel att visa sig att exempelvis en föreskrift om sådana
renars dödande å förenämda vilkor endast ofullständigt låter sig i verkligheten
tillämpas. Gåfves deremot hvar och en inom kustlandet bofast
renegare rätt att under viss tid döda och under vissa vilkor tillgodogöra
sig dylika vildrenar, torde inom få år denna för den rationela renskötseln
så förderfliga stam snart vara tillintetgjord. En respittid af exempelvis
1 år torde dock böra lemnas lapparne att genom ett sista allvarligt försök
söka återhemta inom kustlandet befintliga renar.»

Ombudet från Arjepluog ansåg ej skäl att särskilda åtgärder för
ändamålet vidtoges. Om fjellappen ej återkcmme genast för att återhemta
sina renar, så komme han nog året derpå.

Ombuden från Mala vidhöllo sin vid sammanträdet i Lycksele uttalade
mening att, sedan lapparna på förhand underrättats, derest det
utan alltför stor omgång kunde ske, man såsom sista utväg kunde få
tillgripa nedskjutning af renar.

Skogslapparna hade ej något att invända emot nedskjutning af
qvarlemnade renar såsom en yttersta åtgärd, dock att det skedde under
kronobetjeningens tillsyn och först sedan lapparna eller ordningsmännen
underrättats för vidtagande af åtgärd att återhemta renarna.

Lappfogden Forsström förmenade det vara uppenbart, att qvarlemnandet
af renar berodde endast på lapparnas vårdslöshet. Han ansåg
botemedlet kunna sökas dels i en anmälan om förestående flyttning på
sätt 11 § i Vesterbottniska förslaget innehölle, dels deri att ordningsmannainstitutionen
gjordes mera verksam. Nedskjutning af renar ville han
icke förorda, ty detta skulle föranleda missbruk från enskildas sida, hvilka
skulle anse sig ega rätt att skjuta renar såsom vildbråd. Hvad beträffade
renar, som ej hade någon egare, borde det ej vara svårt för några
lappar, som derom anlitades, att jaga dem från de enskildas mark.

Beträffande derefter frågan om förekommande af den skada, som

skogslapparnas ströfrenar sommartiden förorsakade å enskildas tillstötande
egor, förordade ombuden från Arvidsjaur dels den bestämmelse, att skogslapparna
skulle under månaderna juni till september inom lappmarken
alltid vistas ute å marken under ständig tillsyn af sina renar, dels mera
verksamma föreskrifter i fråga om lapparnas skyldighet att ersätta skada.

Häri instämde kyrkoherden Björzén från Malå.

Ombudet från Arjepluog kunde i sin nämnda egenskap instämma
med ombuden från Arvidsjaur, enär inom Arjepluog antalet renar ej vore
stort, men såsom bosatt inom Arvidsjaur och väl bekant med förhållandena
der ville han säga, att föreskriften för lapparna att sommartiden
taga vara på sina renar, så att de ej gjorde skada, vore för lapparna
omöjlig att fullgöra, då enskilda tillhöriga slåttermyra!- vore så inkilade
mellan betesmarkerna, att lapparna icke kunde hindra renarna att komma
ned på slåttermarken. För sin del såge ombudet ej någon annan utväg,
än att skogslapparna om sommaren flyttade till fjells, hvilket nog till
en början vore förenad! med åtskilliga svårigheter, men snart torde lyckas,
enär renarna skulle finna trefnad på fjellen.

Skolläraren Lindström från Malå instämde med ombudet från Arjepluog.

Skogslapparna anförde, att de nog sjelfva ville flytta till fjellen,
men att det vore omöjligt, emedan det strede mot renarnas natur. Skogsrenen
vore af helt annan art än fjellrenen och skulle ej följa på sådana
flyttningar. Om det lyckades med dem, som betade på gränsen till
fjelltrakterna, vore det omöjligt beträffande dem, som vistades längre ned
i skogslandet. Dessa lappar ansåge ingen annan åtgärd möjlig för att
förekomma skada, än att stängsel uppfördes om de bofastas egor, der
mesta skadan skedde. Kostnaden härför borde bestridas med bidrag åt
staten och äfven lapparna vore villiga bidraga. Stängseln kunde ske
småningom, först med de värdefullaste egorna och derefter med de öfriga.
Härigenom och genom bättre vård om renarna skulle svårigheterna
mycket afhjelpas. Lapparna ingåfvo intyg af hemmansegare i Sandträsk
och Nyvall inom Arvidsjaurs socken att, sedan de stängt omkring sina
egor, lapparna kunnat obehindradt äfven sommartiden med sina renar
vistas i deras grannskap.

Fjellapparnas ombud förmenade, att enligt hans erfarenhet det ej
vore omöjligt för skogslapparna att få renarna att flytta till fjells. Visserligen
vore det förenadt med svårigheter de första åren, men om lappen
vaktade ordentligt såsom han borde natt och dag, skulle det snart gå
derhän att renarna följde. En fjellapp hade för några år sedan gift
sig med dottern af en skogslapp i östra delen af Arjepluogs socken.

Såväl hustruns renar som svärföräldrarnas lyckades han föra till fjells,
en del första året och återstoden det andra. Men skogslapparna hade
ej någon aning om huru det ginge till att vakta renar. Deremot ansåg
ombudet att, der förhållandena vore sådana som ombudet för Arjepluog
beskrifvit dem, det vore omöjligt att med bästa vård hindra renen att
inkomma på enskildas egor.

Ombuden från Arvidsjaur genmälte å skogslapparnas yrkande angående
stängsel kring egorna, att de bofasta sjelfmant stängde kring
de bättre egorna, så snart laga skifte skett, och detta vore särskildt
fallet med Sandträsk, men att gifva en allmän föreskrift angående stängselskyldighet
vore omöjligt med afseende å de mycket vidt spridda, aflägset
från gårdarna belägna och litet gifvande slåtterlägenheterna, Indika
visserligen i allmänhet icke vore för jordbruket förmånliga, men från
Indika en del hemmansegare, som hade ringa hötillgång, det oaktadt
ej kunde afstå.

Länsmannen Bucht ansåg, att en föreskrift om skyldighet för skogslapparna
att flytta till fjdiet vore nyttig och väl kunde fullgöras. Äfven
han hade kännedom om det af fjellapparnas ombud åberopade fall då
sådan flyttning lyckats.

Lappfogden trodde att flyttning till fjellen vore utförbar och för
ändamålet verksam, i synnerhet som största antalet renar tillhörde kustlandsbor,
men kunde den ej genomföras, vore bästa utvägen att strängt
hålla på utbekommande af skadeersättning. Det skedde lättast genom
inrättande af skadeersättningsområden, enär renhjordarna nu vore med
hvarandra mycket sammanblandade. Kunde sådan indelning ej komma
till stånd, borde stängningsåtgärder inom Arvidsjaurs socken påtänkas.

5:o.

Det upplystes, att norska lappar icke flytta in på området af Piteå
lappmark, ej heller genom densamma till kustlandet.

6:o.

Lapparna ansågo angeläget, att ordningsman finge skydd lika med
polisman, att han erhölle arvode, hvarigenom han skulle blifva mera
nitisk att fullgöra sina skyldigheter, samt att han kunde fällas till böter,
om han ej fullgjorde sina åligganden, äfvensom att olydnad mot hans
föreskrifter borde beläggas med bötesstraff; tilläggande förre ordningsmannen
Granström att ordningsman borde för hvarje år ingifva skriftlig
rapport till lappfogden angående förhållandena i lappbyn.

Länsmannen Bucht ansåg det lämpligt både för fjellappar och
skogslappar att två ordningsmän, en svensk och en lapp, utsåges för
hvarje by. Fjellapparna ville nu ej gerna mottaga sådant uppdrag,
emedan de fruktade för hämnd från lapparnas sida, om de uppdagade
och beifrade begångna förseelser.

Fjellapparnas ombud invände häremot, att en ordningsman borde
känna renmärkena inom lappbyn och angränsande byar. Detta vore ej
möjligt för en svensk.

Lappfogden ansåg nödvändigt att ordningsmannen erhölle arvode,
men då han enligt lappfogdens åsigt redan nu egde skydd såsom polisman
och äfven kunde ådömas böter för försummelse i tjensten, vore
stadganden i sistnämnda hänseenden obehöfliga. Ej heller erfordrades
böter för lapp, som ej åtlydde ordningsman, så länge lagen ej stadgade
böter för olydnad mot kronobetjeningen. Utredning huruvida olydnad
visats eller icke vore i öfrigt svår att åvägabringa.

Ombuden från Arvidsjaur förmenade, att eu bättre sakernas ordning
skulle vinnas derest staten, om ock endast försöksvis under en
öfvergångstid, ville bekosta tillsättandet inom vissa distrikt af två eller
tre svenska tillsyningsmän med polismans myndighet, helst allmogemän
med kännedom om renskötseln, hvilka, oberoende af de lappska ordningsmännen,
borde såväl sommartid i och för tillsyn af renarnas märkning och
vård som vintertid i och för flyttningarnas och den i sammanhang dermed
stående slagtens kontrollerande ständigt vistas ibland eller i närheten af
de till distriktet hörande lappar.

Ombudet från Arjepluog trodde, att det ej kunde skada, om sådana
tillsyningsmän funnes, men ville dock antaga att dugliga ordningsmän
skulle vara att tillgå äfven bland lapparna.

Samtliga öfriga kommunalombud instämde med ombuden från
Arvidsjaur.

Lappfogden Forsström ansåg förordnande af svenska tillsyningsmän
onödigt. Svenskarna vore till sådan befattning odugliga. Tillsyningsmännen
måste medfölja på flyttningarna och ega fullkomlig kännedom
om renmärkena för att de skulle kunna något uträtta. Om det skulle
behöfvas för särskilda tillfällen, såsom vid nedslagtningar, kunde man
hjelpa sig med extra polismän. Det vore lämpligare att förordna lappska
ordningsmän, förutsatt att de finge ersättning.

7:o.

Ombudet för Byske socken förordade det af komiterade från Vester -

bottens län afgifna förslag att all skada å bofastas egor, som förorsakades
af lapparnas renar, eller å lapparnas områden, som förorsakades
af bofasta tillhöriga djur, skulle ovilkorligen ersättas, dock med tillägg
att hö eller annan årsväxt, som egaren försummat att i lador inlägga
eller annorledes förvara under tiden från den 1 oktober till den 1 maj,
icke skulle ersättas, om skada derå under sagda tid gjordes af renarna.

Häri instämde ombudet från Jörn.

Arvidsjaurs sockenombud tillstyrkte Vesterbottenskomiténs förslag
oförändradt.

Samtliga öfriga kommunalombud önskade icke någon förändring
i gällande stadganden.

8:o.

Lapparna hade i allmänhet ej något emot den föreslagna anmälningsskyldigheten,
äfven såvidt anginge insändande af afklipp af renmärken,
dervid dock Malålapparnas ombud förordade, att anmälan borde kunna
lemnas till länsmannen i närmaste distrikt intill lappbyn med skyldighet
för honom att fortskaffa den vidare.

Lappfogden ansåg anmälan om flyttning vara mycket nyttig, men
böra underlättas derigenom, att anmälan gjordes genom ordningsman,
ej genom en hvar lapp särskildt. De föreslagna böterna vore för höga
och borde stanna vid 5 till 10 kronor. Då det vore förenadt med svårigheter
att på förhand anmäla flyttning, ansåg lappfogden anmälan böra
ske inom viss kort tid, t. ex. 8 dagar sedan lapparna ankommit till en
kommun. Under den första tiden inträffade sällan någon skada.

Ombudet från Skellefteå instämde med lappfogden.

Samtliga öfriga ombud förordade Vesterbottensförslaget, men instämde
i fråga om böterna med lappfogden.

Ombudet från Byske ville tillägga, att inom hvar kommun endast
den myndighet, som först anträffades, borde erhålla underrättelsen; ombuden
från Arvidsjaur att anmälan borde underlättas derigenom, att
lapparna tillhandahölles tryckta blanketter, derå meddelandena kunde ifyllas,
samt kyrkoherden Björzén att, om väderleksförhållandena gjorde anmälan
före flyttningen omöjlig, den borde få ske inom viss kort tid efter det
lapparna ankommit till en kommun.

9:o.

Det upplystes att hvarken Arvidsjaurs, Arjepluogs eller Malå socknar

vore indelade i skadeersättningsområden, men att förslag i sådant hänseende
blifvit väckt beträffande förstnämnda socken, hvaremot någon
önskan derom uppgafs icke förefinnas i fråga om de öfriga socknarna.

10:o.

De närvarande hade icke något att erinra mot, att under angifna
förhållanden stämning delgåfves endast ordningsman.

ll:o.

Lapparna hade icke något annat att erinra mot den föreslagna
ändringen i fråga om skiljedomstolens sammansättning, än att de ville
utse sina skiljemän bland lappar, och förklarade de sig önska, att skiljedomstolen
utbyttes mot eu förlikningsnämnd sådan som den vid sammanträdet
i Funäsdalen förordade, dock med den ändring, att lapparnas
ombud skulle få väljas bland lappar.

Ombudet för fjellapparna gjorde dervid det tillägg, att värdering
af uppkommen skada borde ega rum så snart som möjligt efter det
skadan skett, enär man eljes ej kunde veta, hvilkens renar förorsakat
skadan.

Samtliga sockenombud godkände Funäsdalsförslaget, ombuden från
Arvidsjaur med det af fjellapparna gjorda tillägg.

Mot upprättande af längd öfver renantalet både lapparna ej något
att erinra, men anliöllo att, om lapparna ej vore ense om det antal renar,
som borde för hvarje lapp i längden upptagas, antalet finge bestämmas
af ordningsmannen jemte två af de renegande lapparna för ett år i
sänder utsedda personer.

Ombuden för Arvidsjaurs socken hemstälde att, ifall svenska tillsyningsmän
blefve förordnade, dessa måtte vid längdens uppgörande närvara
för att kontrollera uppgifternas vigtighet.

12:o.

Kronobetjeningen upplyste, att utmätning för gäldande af skadeersättning
sällan ifrågakomme, emedan lappen vanligtvis, när lian blefve
stämd med yrkande att utgifva sådan ersättning, plägade godvilligt betala.

Lapparna både icke något emot en föreskrift om skyldighet för
lapp att på order af kronobetjeningen hopsamla under lappens vård

varande renar, dock att det ej skedde under sommarmånaderna, då det
vore särdeles svårt att hopsamla hjordarna.

Kronobetjeningen instämde häruti jemväl af det skäl, att renarna
under nämnda månader egde minsta värdet.

Ombuden från Arvidsjaur ansågo att jemväl ordningsman borde
få sammankalla renhjordarna för att kunna kontrollera renmärkningen
och uppgifterna om renantalet samt urskilja stulna renar m. m.

Häri instämde lappfogden.

13:o.

Lapparna ansågo det ej för mycket att en vaktare, som dock ej
borde få vara under 15 år, anstäldes för hvar 250:de ren, men då det vore
svårt att få tjenare, emedan de uppväxande lapparna, som föredrogo det
beqvämare lifvet och de bättre vilkoren hos svenskarna, hellre ville taga
tjenst hos dessa, hemstälde de, att man måtte stanna vid en föreskrift
att lapparna sjelfva i samråd med ordningsmannen skulle få bestämma
antalet vaktare för hvarje hjord.

Lappfogden ansåg bestämmandet i lagen af det antal vaktare, som
borde för hvarje hjord anställas, vara ett allt för strängt ingrepp i lapparnas
handlingsfrihet. Det läge i lappens intresse att skaffa sig ett
tillräckligt antal vaktare, och ordningsmannen borde tillhålla honom att
göra detta.

14:o.

Samtliga kommunalombud medgåfvo, att från den 15 mars, då
jagttiden slutade, till och med maj månads slut, hund som kunde jaga
ren borde hållas bunden.

Beträffande tiden från den 1 oktober till den 15 mars ville ombuden
från Arvidsjaur icke förorda någon ovilkorlig föreskrift att hundar skulle
hållas bundna, men väl att de skulle förses med halsband utvisande hundens
egare. Om hund, åtföljd af egaren, drefve å ren, som af lapp ej vaktades,
borde detta ej under jagttid medföra påföljd, men om hunden dödat
ren eller om under fridlysningstid okynnes hund ulan halsband påträffades
i skog jagande ren, borde den få saklöst dödas.

Lapparna instämde med ombuden från Arvidsjaur.

Lappfogden ansåg det icke tillräckligt, att hund vore försedd med
halsband, ty lappen kunde icke fånga hunden för att få reda på egarens
namn. Vore hunden så illa uppfostrad, att han jagade renar, så borde

han få dödas, vare# sig lian hade halsband eller ej och vare sig han
dödat renar eller ej.

Ombuden från Arjepluog, Malå och Piteå instämde med lappfogden.

Ombudet från Skellefteå hade i det hela ej något emot hvad lappfogden
föreslagit, men ville dock erinra att, om hund, som vore på dref
efter annat djur, händelsevis råkade in bland en renhjord, lappen lätt
kunde förledas tro att hunden jagade ren.

Ombudet från Byske ansåg ej skäl att särskildt lagstifta för detta
fall. Gällande lagstadganden om rätt att döda okynnig hund vore tillräckliga.

På fråga huruvida inom dessa socknar renar plägade dödas genom
vårdslöshet vid timmerfällning, svarades att sådant icke förekommit i så
stor skala, att anledning funnes att lagstifta i ämnet.

15:o.

Enligt uppgift af fjellapparnas ombud skulle dessa inom alla byar
hafva bofastas renar i sin vård tillhörande såväl norrmän som svenskar,
bosatta både i lappmarken och i kustlandet, men ombudet kunde icke
närmare uppgifva antalet.

Länsmannen Bucht antog, att åtminstone 50 procent af renantalet
tillhörde bofasta.

Skogslapparna i Arjepluog uppgåfvo, att omkring 75 procent af
deras renantal tillhörde bofasta dels från Arvidsjaur och Arjepluog dels
och hufvudsakligen från Skellefteå och Byske med flera kustlandssocknar.
Det högsta renantal, som tillhörde någon bofast, uppgafs vara 300

till 400.

Förre ordningsmannen Granström uppgaf hela renantalet inom Arvidsjaurs
socken utgöra 13,750, deraf 3,750 tillhörde lappar och 10,000
bofasta. Af sistnämnda renantal tillhörde 2,500 bofasta i Arvidsjaur och
7,500 bofasta i Piteå, Skellefteå, Byske, Elfsbyn och Jörn. Han ansåg
att endast 7,000 renar kunde finna bete inom socknen.

Malålapparnas ombud upplyste, att bofasta egde hälften af renantalet
inom socknen. Största delen af dessa renegare vore bosatta i
Norsjö och en del i Skellefteå.

Samtliga lappar äfvensom ombuden för Arvidsjaurs, Arjepluogs
och Malå socknar voro ense om, att kustlandsbornas rätt att eg a renar
borde upphöra, men att de bofasta i lappmarkssocknarna fortfarande
borde få ega renar så långt betet medgaf. De bofasta i dessa socknar
skulle i sådan händelse bibehålla gemensamma intressen med lapparna

och visa mera öfverseende med den skada, som af renarna tillfogades

dem. Ombuden hemstälde, att 50 renar tillhörande bofasta måtte bestämmas
såsom det högsta antal, hvarje lapp finge hafva i sin vård.

Ombuden för Arvidsjaur anförde för sin mening följande skäl: De
i lappmarken bofasta med sina jemförelsevis små jordbruk, som ej tillläte
dem hålla en kreaturstam tillräcklig ens för nödtorftig årlig slagt,
hade i regel blifvit renegare af behof. De å kustlandet bofasta — merendels
bestående af en hel del affärsmän — hade deremot lagt sig till med renmärken
i stort omfång mera som en ren affär, och hade de i mån af en
växande ränta å en gång nedlagda penningar så småningom blifvit stora
renegare. Det läge i renegarens intresse att på så nära håll som möjligt
göra upp sina mellanhafvanden med lapparna, och blefve följden

den, att de senare började utsträcka sina flyttningar med dermed sammanhängande
stora slagter nere å kustlandet långt utöfver hvad eljest
det verkliga behofvet skulle tarfvat. Huru lapparna under dessa sina
kustvistelser lockats och tubbats till menliga och mången gång mindre
redliga affärer torde ej vara obekant. Under allt detta såge den i lappmarken
bofasta renegaren, hvilken förr genom sitt grannskap till lapparnas
hufvudhemvist varit i tillfälle att under ömsesidiga fenster draga
en sann och välbeliötlig nytta af sitt renegarskap och som alltid stode
i bästa samförstånd med lapparna, sig till stor del under långa tider
beröfvad fördelen af grannskapet. Med skäl kunde äfven misstänkas,
att hans märke ej alltid så noga respekterades och vårdades, som fallet
varit förr. Följderna af allt detta blef, i mån af de tilltagande oregelbundenheterna
i renskötseln, att lappmarkens befolkning i sin helhet
helt naturligt med mindre öfverseende än förr fann sig uti af renar
vållade skador. Oviljan de olika raserna emellan väcktes och hade
under årens lopp snarare till- än aftagit. Genom så godt som totalt
omöjliggörande för hvarje kustlandsbo att blifva eller vara renegare skulle
mycket vinnas till ett bättre, och en återgång till forna tiders ordnade
renskötsel äfven inom lappmarkens skogar borde ej vara omöjlig att
komma åstad. Fn stor olycka deremot skulle det vara, om vilkoren för
äfven lappmarkernas bofasta att vara renegare skulle blifva så hårda,
att så att säga monopol på all renskötsel sist skulle komma endast lappar
till godo. Den utaf Konungens befallningshafvande i Vesterbottens
län tillsatta förberedande komiténs förslag att å frivillighetens väg bringa
allt renegarskap uteslutande i lapparnas ego vore för denna socken
mycket menligt äfvensom praktiskt outförbar^ I alla händelser borde
uti möjligen kommande lagrum företräde gifvas lappmarkens bofasta
att framför kustlandets innehafva renmärken och tillerkännas betesrätt.

Ombudet för Jörns socken hade icke något emot att kustlandsborna
förbjödes hålla renar; trodde att, om lapparna skötte endast sina
egna renar, de skulle göra det bättre.

Ombudet från Byske uppgaf, att kustlandsborna i hans trakt icke
hölle mycket på rätten att eg a renar, och ansåg att, om renegarskapet
medförde missförhållanden, det gerna kunde afskaffas; dock borde det ske
endast efter viss öfvergångstid och på ett sätt, som vore för renegarna
så skonsamt som möjligt.

Ombuden från Piteå, Norsjö och Skellefteå funno ej skäl att förbud
meddelades mot kustlandsbornas renegarskap. Detta beredde lapparna
ökad inkomst och bidroge till ett bättre förhållande mellan lappar
och bofasta. Skulle förbud utfärdas, förordade ombudet från Skellefteå
en öfvergångstid af fem år.

Lappfogden antog, att det ej kunde vara fråga om förbud för bofasta
att ega renar, endast om inskränkning i bofastas renantal. Ingen
anledning funnes, hvarför denna inskränkning borde träffa kustlandsbor
framför lappmarksbor. Inskränkningen borde ske efter kommunalmyndigheternas,
ordningsmännens och möjligen äfven lappfogdens hörande,
särskildt för hvarje socken eller lappby, och lämpligen efter de
grunder, att ingen lapp finge hålla flera skötarrenar än det antal renar,
han sjelf egde. En öfvergångstid af tre år borde stadgas för upphörande
af renegarerätten.

16:o.

Fjellapparna anförde, att de redan nu brukade märka alla sina
renar. Märkningen af kalfvarna skedde i juni, juli och augusti. Inom
slutet af sistnämnda månad vore vanligen alla kalfvarna märkta. De
hade icke något emot en föreskrift om ovilkorlig skyldighet att märka,
men föredroge att tiden bestämdes till den 1 september, hellre än till årets
slut, emedan i november och december månader märkning af kalfvar ej
kunde ske utan skada för dessa i följd af den rådande kölden. De gillade
i öfrigt förslaget derom, att det skulle åligga främmande lapp att
med moderns märke förse kalf, som jemte modern inkommit i hans
hjord.

Skogslapparna meddelade, att märkningen af deras kalfvar visserligen
började i maj och juni, men derefterupphörde under sommarmånaderna,
då de hade svårt att samla renarna, för att åter vidtaga i september,
då den hufvudsakliga märkningen försigginge. Men då det vore svårt
att under de närmast derpå följande månaderna samla alla kalfvar för

märkning, och märkning icke kunde ske under de kalla vintermånaderna,
önskade dessa lappar att märkningstiden borde bestämmas till den 1 maj
året efter det kalfvarna framfödts.

Ombuden från Arvidsjaur ansågo, att den 1 september borde bestämmas
såsom sista dagen för årskalfvarnas märkning. I början af september
infölle nämligen renarnas parning, och dervid skildes ofta kalfvarna
från vajoma, hvarigenom märkningen för någon tid omöjliggjordes,
och felmärkning samt andra missbruk befrämjades.

I hvad sålunda anförts instämde fjellapparnas ombud.

Ombudet från Mala, kyrkoherden Björzén, trodde att under en
öfvergångstid svårigheter möjligen skulle uppstå, beroende derpå, att
en del af renarna vore förvildade, men att under ordnade förhållanden
det ej vore svårt att bestämma tiden till den 1 september.

Förre ordningsmannen Granström ansåg, att om renantalet minskades
och vården om renarna blefve bättre, märkningen godt kunde
försiggå före den 1 september. Under nuvarande förhållanden syntes
det deremot ej möjligt.

Lappfogden förmenade, att i allmänhet märkningen borde kimma
ega rum före den 1 september, men möjligt vore, att särskilda omständigheter
gjorde en utsträckning af tiden nödvändig för skogslapparna.

17:o.

Lapparna hade icke något emot, att för framtiden endast ett märke
faststäldes för hvarje lapp, under förutsättning att olika medlemmar af
familjen kunde få hafva hvar sitt särskilda märke, och att afbrottsmärken
ej behöfde fastställas; men då en lapp nu finge ega flera märken,
och det vore ensidigt, att redan faststälda märken finge bibehållas, vore
en öfvergångstid nödig för bestämmelsens trädande i kraft.

18:o.

Lapparna instämde i det förslag, som vid denna punkt godkänts
vid sammanträdet i Föllinge.

Ombuden från Arvidsjaur ansågo de omärkta renarna böra slägtas,
ej lefvande försäljas, emedan de då kunde komma att tillhöra person,
som ej finge ega renar, och att bestyret med nedslagtningen skulle tillkomma
de svenska tillsyningsmännen, i fall sådana förordnades. Inkomsten
borde tillfalla staten och användas till lappväsendets främjande.

På framstäld fråga, huruvida inom denna ort särskilda föreskrifter
vore erforderliga angående nedslagtning till afsalu af renar, förklarade
sig såväl lapparna som ombuden för de bofasta instämma i det af lappfogden
Suwe vid sammanträdet i Funäsdalen väckta förslag, ombuden
från Arvidsjaur, Norsjö och Sorsele med tillägg att svenska tillsyningsmän,
om sådana förordnades, borde vara närvarande för kontroll.

Lappfogden Forsström trodde ej tillräcklig anledning förefinnas att
reglementera i detta ämne. Ännu mindre vore det fallet för norra delen
af länet.

Vid protokollet
Carl Berg.

101

Bil. B.

Få äro de byar, som i högre grad än Pitholmen varit och äro utsatta
för olägenheter och förluster, vållade utaf kringströfvande renar
och renflockar. Ehuru belägen långt aflägse från lappmarksgränsen och
ända ut i hafsbandet, tillskyndas denna på en ö belägna by årligen
högst betydande förluster och olägenheter utaf flerfaldigt slag genom
betande renar, som här vistas både vinter och sommar, och detta ehuru
renegama aldrig i mannaminne egt eller ega någon sedvanerätt till renbete
härstädes. Förutom de stora, till många tusende individer uppgående
renflockar, Indika understundom vintertid öfversvämma oss, qvarlemnas
här eller hitkomma äfven sommartid en mängd renar, som här
kringströfva från tidigaste vår hela sommaren igenom, görande skada
på åker och äng samt i hagar. Det har varit år, då bär på ön uppehållit
sig af dessa skadedjur så många, att de beräknats till icke mindre
än 6 å 700 individer, men hvarje sommar påträffas här mindre flockar
på 5, 10, 30 å 40 individer, hållande sig mest omkring stränder samt
ängesslåtterlägenheterna; och man har stundom under vårtiden sett dem
så närgångna, att de inträngt uti kostbara trädgårdsanläggningar, der
de kunnat vålla rent oersättliga förluster, derest icke händelsevis och
lyckligtvis inträngandet i god tid blifvit bemärkt, så att de kunnat utdrifvas
innan större skador hunnit åstadkommas.

I gamla tider, då skogarna hufvudsakligen utgjordes utaf äldre
bestånd, var skadegörelsen på dem af mindre betydelse, men efter de
uthuggningar, som på byns skogar egt rum under de senare årtiondena,
hafva uppväxt utmärkt vackra och tätt slutna ungskogsbestånd, hvilka
blifvit utaf renhjordarne fullständigt nedtrampade och ödelagda, så att
de nu äro att anse som fullkomligt tillintetgjorda. Fordom, då ännu
icke den nu gällande lapplagen fanns till, hitkommo visserligen ock under
vissa vintrar en del lappfamiljer och ackorderade med hemmansegarna
att emot viss afgäld, som bestämdes för hvarje särskild gång, få uppehålla
sig med sina renar på något visst område af byns skog och hedland
under någon del af vintern; de höllo då sina renar ordentligt samlade
inom det öfverenskomna området, och de medtogo dem härifrån i
god tid före våren, hvadan då gjordes föga skada. Men efter lapplagens

102

införande pocka lapparne på att få misstyda densamma så, som skulle
den medgifva dem sedvanerätt der de icke haft sådan förr, men der de
fått för vissa tillfällen medgifvande att viss tid vistas emot öfverenskommen
afgäld. Det borde annars vara klart, att just de träffade aftalen
med sina vilkor och den faststälda afgälden innebära att sedvanerätt
icke funnits. Nu fordra de till och med att få hafva sina renar på vårt
område utan allt vederlag och inskränka sig visst icke till hedlandet och
förr öfverenskomna begränsade områden, utan öfversvämma all byns
mark, kringströfvande på åker, äng och hage, på rågfält och ända in i
trädgårdar och parker. Dessutom borttaga de numera endast delvis sina
djur, men qvarlemna stora flockar att somrarne igenom göra ohägn och
skada. Dessa under sommaren qvarlemnade djur göra icke allenast stor
skada sjelfva, utan de kalfva här och uppamma således en stam, som,
född på platsen, trifves här så väl att den aldrig lemnar oss, utan ständigt
förökar sig och här har sitt stadiga stamhåll, och eländet blifver
med hvarje år större.

Sedvanerätten bör alldeles upphöra, åtminstone inom kustlandet
och på skattemark, som blifvit skatteköpt utan vilkor; ty det är en uppenbar
orättvisa att utan vilkor skatteköpt mark, som med möda och dryga
kostnader blifvit förvärfvad, och som af lagen skyddas för intrång utaf
grannars och bofastas tama boskap, skall gifvas till pris åt nomadernas
vilda och halfvilda hjordar, hvilka såväl genom det ofantliga individantalet
som genom sin otamhet äro mångdubbelt skadligare än tamboskapen.
Det torde icke heller komma att lända vår lagstiftning till
heder, om deD, på samma gång den på det ömmaste omhägnar skattelösen
i södra och mellersta delame af vårt land, lemnar det nordliga
landets skatte]ord att skändas af vild nomadboskap. Men måste nu ändock,
emot rättvisa och billighet, sedvanerätten bibehållas äfven i kulturlandet,
bör åtminstone begreppet så förtydligas och noga bestämmas,
att man icke kan pocka på sådan, der den aldrig funnits, utan der man
i stället allt ifrån fordomtima varit hänvisad att tillköpa sig tillfällig
betesrätt genom frivilligt beting för hvarje gång.

När renar sommartid göra skada å skattemark nedanför lappmarksgränsen,
då böra — utan afseende till hvem som eger renarne — alla
de lappar ansvara för skadan, hvilka under den föregående vintern bevisligen
haft sitt viste på trakten. Det har nemligen händt att lappar,
som bevisligen under vintern legat på trakten med renar och qvarlemnat
dem under sommaren, undandragit sig skadeersättning på den grund att
renarne icke varit deras eller på grund deraf att de icke sjelfva egt egna
renar under loppet af flera år. Det har nemligen kunnat vara uteslutande

103

så kallade skötesrenar, som blifvit qvarlemnade, d. v. s. sådana bofaste
tillhöriga renar, som blifvit till lapp lemnade för att af honom skötas
emot viss årlig afgift från den bofaste egaren, men för sådana bör lappen
eller rättare lappområdet ansvara i allo såsom för egna. I öfrigt böra
de bofaste helt och hållet förbjudas att ega renar hos lapparne, och
lappen förbjudas att till skötsel emottaga renar tillhöriga bofaste, ty just
i de bofastes renegande och i förhållandet med skötesrenarne ligger sjelfva
roten och upphofvet till såväl lapparnes demoralisering som till största
delen utaf de tvistigheter och brottsligheter, som nu så ofta förekomma.
Det visade sig förliden vinter, då några brottslingar blifvit sakförda för
olofligt tillgrepp af renar nere å kustlandet, att utaf 16 målsegande,
hvilkas djur blifvit tillgripna, endast 4 voro lappmän, då deremot 12 voro
bofaste. För att visa det så varit förhållandet, öfverlemnas härjemte
n:o 22 utaf tidningen »Norrbottens allehanda» för den 19 mars 1895, der
rättegångssaken omförmäles. Detta bevisar klarligen hvilka öfverdrifna
dimensioner de bofastes renegande redan tagit till stor skada för såväl
lappar som för de bofaste renegarnas grannar och närboende. Får det
ohejdadt fortgå som hittills, torde icke den tid vara särdeles aflägsen,
när lappen varder i stället för egen sjelfständig renegare endast renskötare
'' åt bofaste. Lappen åtager sig skötesrenarne för en mycket
ringa penning per styck, men han påräknar i stället en rigtig kalasdag
hos hvar och en, hvars skötesrenar han har om hand; och så kommer
han ned »för att göra räkning», och då förplägas han dag efter dag hos
den ene renegaren efter den andre och går i ett ständigt rus eller bakrus;
sedan han sålunda fått rigtigt smak på spriten, späder han på sjelf
ytterligare, hans rättsbegrepp förvirras, och denna förvirring ökas snart
genom samvetslösa spekulanter, som infinna sig hos honom med eldvattnet
och snart med dettas hjelp tubba honom att sälja och genast
nedslagta eget och andras. Hade han icke dessa förledande skötesrenar
med deras än mer lockande räkningskalas, så skulle lappen helt säkert
mera sällan besöka det för honom så farliga kulturlandet med dess sprit
och allehanda förförelser. Får det deremot fortgå såsom hittills, varder
lappen snart fullkomligt förslappad till kropp och själ, liknöjd om egen
och andras i hans vård lemnade egendom. I »dimman» reser han sjelf
jemte kuttingen efter häst till lappmarken, och renarne — egna och andras
— få komma efter eller före bäst de kunna. Allt detta elände eller
åtminstone det mesta deraf skulle undvikas, om lapparne vore förbjudnä
att omhänderhafva och sköta andra än egna och andra lappars renar och
platt icke tillätes att vara renskötare åt bofaste, hvilka höra helt och
hållet förbjudas att såsom lapparne ega fritt kringlöpande renar och

104

derföre alls icke böra tillåtas att såsom lapparne lagfara renmärken.
Komme en sådan lagstiftning till stånd, vore förvisso dermed mycket
vunnet till fördel för såväl lappar som bofaste.

Pitholms byamän yrka sålunda på grund af hvad ofvan anförts:

l:o. Att sedvanerätten borttages eller inskränkes eller att det åtminstone
noggrannare bestämmes, hvar densamma må eg a rum.

2:o. Att lappar, som vintertid på en trakt haft sitt viste, må samfäldt
ansvara för all skada, som såväl då som kommande sommar vållas
af qvarvarande renar.

3:o. Att förbud stadgas för lagfart af renmärken åt bofaste, och
att bofaste måste helt och hållet upphöra att hafva renar hos lapparne,
samt att tydligt uti lag bestämmes att alla de förmåner som medgifvas
lapparnes renhåll endast tillkomma detta, men i intet fall må komma de
bofastes renhåll till godo.

Pitholm den 12 augusti 1895.

På Pitholms byamäns vägnar enligt byastämmobeslut:

Johan Olofsson.

105

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser*
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och
angående renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Gellivare den 20 augusti 1895 kl. 10 förmiddagen.

N ärvarande:

Herrar: von Steyern,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ 1.

Genom allmänna kungörelser hade så väl lappallmogen i Enontekis,
Juckasjärvi, Gellivare och Jockmocks socknar som ock den bofasta jordbrukande
befolkningen i dessa och angränsande kommuner kallats att
härstädes inför komitén inställa sig; och tillstädeskommo nu dels å
tjenstens vägnar lappfogden F. B. Forsström samt länsmannen N. J. Lomm
i Gellivare, biträdande länsmannen Bruno Lomm i Gellivare och länsmannen
O. H. J. Hultin i Juckasjärvi, dels för nedan uppräknade kommuner
såsom ombud på grund af företedda kommunalstämmoprotokoll
följande personer, nämligen:

för Elfsbyns socken kommunalstämmans ordförande Efraim Lind;
för Öfver-Kalix socken förvaltaren W. Krook;
för Neder-Kalix socken jägmästaren A. R. Brodin;
för Enontekis socken lappfogden Forsström och nämndemannen
Elias Eliasson;

för Juckasjärvi socken kronojägaren J. H. Berggren och Josef Labti;

106

för Gellivare socken länsmannen Lomm, biträdande länsmannen
Lomm, åbon Erik Djnesius i Nattavara samt hemmansegaren Jöns Eriksson
i Män ty vara; och

för Jockmocks socken kommunalstämmans ordförande E. A. Wester lund.

Härjemte hade riksdagsmannen O. H. Ström från Neder-Kalix jemte
åtskilliga andra hemmansegare infunnit sig.

Af lappar tillstädeskommo dels såsom ombud för fjellapparna i
Gellivare socken Per Persson Wittjak från Sörkajtum, dels fjellappmännen
Panna Pannasson Negga och Per Amundsson Skano, båda från
Sörkajtum, dels ock följande skogslappar: Anders Jakobsson och Jakob
Elias Jakobsson, begge från Purnu i Gellivare socken, samt Jakob August
Jakobsson från Palkijaur i Jockmocks socken.

Från Enontekis och Juckasjärvi socknar hade icke någon lapp infunnit
sig; ej heller någon fjellapp från Jockmocks socken.

Såsom tolk tjenstgjorde läraren vid statens lappskola i Gellivare
kyrkoby O. D. Engelmark.

§ 2.

En af komitén uppgjord P. M. (se bil. B. vid protokollet öfver
sammanträdet i .Funäsdalen) upptagande i 18 olika punkter de frågor,
om hvilka vid komiténs sammanträden i orterna företrädesvis borde förebringas
utredning, föredrogs och behandlades punktvis mod undantag af
punkt l:o), som endast rörde Jemtlands län; och skulle hvad dervid
förekom punkt för punkt här antecknas:

2:o.

Sedan upplyst blifvit, att Enontekis fjellappar vintertiden flytta in
i Muonionalusta, Pajala och Tärendö socknar, samt Juckasjärvi fjellappar
till de två sistnämnda socknarna, men att i öfrigt samtliga till Torneå
och Luleå lappmarker hörande lappar äfven vintertiden i allmänhet stanna
inom lappmarken, förklarades allmänt, att den flyttning nedom lappmarksgränsen,
som nu företogs af ett mindre antal lappar, hörande till dessa
lappmarker, var för dem erforderlig och icke kunde inskränkas.

3:o.

Länsmannen Lomm ansåg, att fjellapparnas flyttning öfver odlingsgränsen
om hösten icke borde få företagas före den 15 november, enär
dessförinnan höet ej vore uppsatt i hässjor eller infördt i lador.

107

Samtliga öfriga sockenombud äfvensom lappfogden ansågo de nu
bestämda flyttningstiderna böra bibehållas.

Fjellapparna förmälde, att de under svåra väderleksförhållanden
plägade flytta öfver odlingsgränsen före den 15 november och att de
derför icke kunde medgifva flyttningstidens inskränkning på sätt länsmannen
Lornm föreslagit.

4:o.

Lappfogden upplyste, att vid ljellapparnas återflyttningar renar icke
plägade qvarlemna^ i nämnvärdt antal, hvilket förhållande ock vitsordades
af de närvarande sockenombuden.

Då härefter företogs frågan om de ströftåg, som af renar tillhörande
skogslappar företogos på enskildas mark, och om de åtgärder, som till
förekommande deraf borde vidtagas, upplystes till en början:

att i Enontekis socken funnes 2 eller 3 skogslappar med tillsammans
omkring 600 renar, att dessa lappar ej hade särskilda renbetesland
åt sig upplåtna, utan vistades öfverallt i den nedre delen af socknen,
samt att de vore nomader, ej nybyggare; att de bofasta klagade öfver,
att skogsrenarna gjorde skada på ängs- och slåttermark, samt att fjelllapparna
lede skada derigenom att skogsrenarna om sommaren, då renlafven
vore torr, nedtrampade densamma på vidsträckta områden och
derigenom för långa tider förstörde åter växten på den mark, som fjelllapparna
hade att passera på sina flyttningar;

att i Juckasjärvi funnes två skogslappar med tillhopa omkring 800
renar; att den ena af dessa vore nybyggare och den andra nomad; att
tjellapparna förde samma klagomål öfver skogsrenarna i Juckasjärvi som
i Enontekis, men att mellan de bofasta i Juckasjärvi och skogslapparna
rådde ett godt förhållande; att de förra icke erfarit någon olägenhet af
skogslapparnas vistande i socknen, utan tvärtom funnit deras qvarstannande
der nödvändigt för att de bofasta måtte kunna hålla sina renar
under vård af lapparna;

att i Gellivare socken antalet skogsrenar utgjorde 9,000 å 11,000,
tillhörande två lappar samt åtskilliga bofasta; att bland renegarna funnes
ett renaktiebolag, som egde 700 å 800 renar, vårdade af lappar inom
nedre delen af Gellivare socken; att socknen dessutom besvärades af
intrång från ett betydligt antal skogsrenar, tillhörande lappar inom Jockmocks
socken, hvilka renar för att komma förbi ett i närheten af vattenfallet
Harsprånget. uppsatt stängsel måste intränga inom Gellivare sockens
område; att dessa renar, när de återvände, toge med sig en del Gellivare

108

lappar tillhöriga renar, som egarna sedan hade svårt att få tillbaka; att
skogslapparna ej heller i denna socken hade bestämda renbetesland, utan
vistades i hela nedre delen af socknens område; att fjellapparna i socknen
hade samma klagomål öfver skogslapparna, som i Enontekis och
Juckasjärvi socknar; att äfven bofasta lede skada på sina ängs- och
slåttermarker, hvilka hela sommaren öfversvämmades af renar, som
lapparna svårligen kunde hålla derifrån till följd deraf att slåtterlägenheterna
voro inströdda i betesmarkerna; samt

att i Jockmocks socken funnes omkring 3,000 skogsrenar, deraf
omkring 500 tillhörde en lapp och återstoden bofasta renegare; att
lapparna vistades på utmarken i hela nedre delen af socknen utan att
innehafva särskilda renbetesland; att fjellapparna i socknen ansåge betet
lida mycken skada derigenom, att det nedtrampades af skogsrenar; att
deremot de bofasta icke erfarit någon afsevärd skada af renarna, enär
dessas antal vore ringa och betesmarkerna vidsträckta, hvartill komme,
att de bofasta vore renegare, så att de lätt fördroge den skada som
skedde.

Beträffande derefter de åtgärder, som borde vidtagas till förekommande
af skada, som af skogsrenar förorsakades, hemstälde samtliga
sockenombuden, med undantag af ombuden för Juckasjärvi och Jockmock,
att skogslapparna skulle åläggas att om somrarna flytta öfver odlingsgränsen
i likhet med fjellapparna, hvarigenom betet i nedre skogstrakterna
skulle bättre bevaras åt fjellapparna vid deras flyttningar till kustlandet,
och de bofastas egor under sommartiden skonas; hemställande särskild!
ombuden för Gellivare, att de få hemman, som funnes upptagna ofvan
odlingsgränsen, skulle för fredande af sina egor erhålla stängselbidrag
af staten.

Riksdagsmannen Ström ingaf en skrift med bilaga, så lydande:
(se bil. B.)

Från Hackasby byamän ingafs en så lydande skrift: (se bil. C.)

Af ombudet från Gellivare Jöns Eriksson i Mäntyvara ingafs en
skrift, som skulle biläggas protokollet (se Bil. D.)

De närvarande fjellapparna förklarade, att ehuru de visserligen lede
åtskilligt förfång genom skogsrenar, särdeles Jockmocklapparnas, de likväl
icke ville påyrka, att skogslapparna skulle flytta ofvan odlingsgränsen
om somrarna, enär de antoge, att skogsrenarna icke skulle trifvas i dessa
trakter.

Skogslapparna kunde icke förneka, att deras renar gjorde åtskillig
skada, och att orsaken dertill ofta varit att vården om renarna varit
dålig, men de hade alltid godvilligt ersatt skadan, så snart det varit

109

ostridigt, att densamma förorsakats af deras renar, och de skulle försöka
att för framtiden egna renarna bättre vård. Men de ansågo det obilligt
om det skulle åläggas dem att flytta till fjellen, enär skogsrenen ej
komme att trifvas der. De skulle ej få renarna att föl ja med på sådana
flyttningar. En skogslapp hade försökt att flytta till fjells, men han
mistade dervid hela sin renhjord. De hemstälde, om ej vissa trakter,
som vore särskilt utsatta för skada, skulle kunna skyddas medelst hägnader,
och åberopade såsom exempel på sådana trakter Mäntyvara, Sarvisvara,
Isåvara, Nattavara och Kilvo.

Lappfogden förmenade, att såvida ej skadeersättningsområden kunde
inrättas inom lappmarkssocknarna, annan utväg ej funnes, än att låta
skogslapparna sommartiden flytta ofvan odlingsgränsen, hvartill betet der
lemnade full tillgång.

Det upplystes, att skogslappar funnes jemväl i socknarna nedanför
lappmarksgränsen, nämligen i Muonionalusta, Pajala, Tärendö, Korpilombolo,
Öfver- och Neder-Torneå, Hietaniemi, Öfver-Kalix, Neder-Kalix och
Råneå, med ett renantal uppgående i vissa socknar ända till 2,000 å
3,000, att egarna af dessa renar hufvudsakligen vore bofasta, och att
bofasta, som icke vore renegare, önskade att dessa renar måtte förflyttas
ofvan odlingsgränsen på samma tider som fjellapparnas.

Lappfogden befarade, att utrymme ofvan odlingsgränsen icke skulle
finnas för det ytterligare antal renar, som man sålunda ville dit hänvisa.

5:o.

Det upplystes, att norska lappar icke flytta genom ifrågavarande
lappmarker, men att de i svenska lappars vård lemna renar, som åtfölja
dessa lappar på deras flyttningar; och uppgafs antalet sådana norska
renar för Gellivare socken till några hundra och för Juckasjärvi till tvåeller
tretusen.

6:o.

Lapparna förordade, att ordningsmän, som borde tillsättas äfven
bland skogslapparna, måtte få arvode för sin befattning och underkastas
böter för försummelse i utöfningen af densamma, äfvensom att lapp, som
ej åtlydde ordningsmans föreskrifter, blefve underkastad straff.

Länsmannen Hultin, som ansåg att ordningsmannainstitutionen hittills
ej visat sig synnerligen verksam, instämde i förslaget om böter i
vissa fall för ordningsman och lapp, men förordade arvode åt ordnings -

man endast på det sätt, att beloppet årligen bestämdes i förhållande till
det nit, ordningsmannen visat vid fullgörandet af sina åligganden.

Länsmannen Lomm hade deremot funnit ordningsmannainstitutionen
medföra nytta inom Gellivare socken. Han förordade, att arvodet skulle
först bestämmas till ett lägre belopp, som sedan höjdes allteftersom det
visades, att ordningsman väl fullgjorde sina åligganden. Derjemte hemstälde
han, att ordningsman måtte erhålla uppdrag att fungera såsom
polisman, äfvensom att honom särskildt måtte åläggas skyldighet att
tillse det renar, som vid flyttningar kommit att medfölja andra lappars
renhjordar, blefve behörigen urskilda; börande lapp, som vid sådana
tillfällen af vårdslöshet förde med sig andras renar, vara underkastad
straffpåföljd.

7:o.

De närvarande ansågo någon ändring af hvad gällande lag innehåller
om skadeersättningsskyldighet ej erfordras.

8:o.

Lappfogden erinrade, att några ombud för de socknar, till hvilka
här omförmälda anmälan skulle göras, icke vore närvarande. Han trodde
för sin del icke att lapparna skulle hafva något emot en sådan anmälan,
men att de bofasta ej heller skulle fordra den, enär någon skada af
flyttrenar i socknarna nedanför lappmarksgränsen icke plägat ske.

9:o.

Det upplystes, att någon indelning i skadeersättningsområden inom
dessa lappmarker icke egt rum.

10:o.

Förslaget godkändes af såväl lappar som bofasta.

ll:o.

Länsmannen Lomm meddelade, att så snart lapp funne antagligt,
att bevisning kunde förebringas derom, att skada föröfvats af hans renar,
han vanligtvis utan rättegång ginge in på att betala ersättning för skadan;

att denna ersättning plägade bestämmas så, att den bofasta och lappen
valde hvar sin värderingsman och dessa två den tredje, men att, då
lappen ej anträffades eller ej ville välja, den bofasta ensam utsåg två,
och dessa två den tredje.

Samtliga lappar och sockenombud godkände det förslag till införande
af en förlikningsnämnd för bedömande af skadeersättningsbelopp,
som framstälts vid mötet i Funäsdalen.

Mot upprättande af en längd öfver renantalet gjorde lapparna ej
någon invändning, men önskade att, om olika meningar vid längdens
upprättande gjorde sig gällande, två af renegarna utsedda lappar måtte
få jemte ordningsmannen bestämma det renantal, som skulle för en hvar
upptagas.

12:o.

Lapparna hade ej något att invända mot ett stadgande, sådant som
det i detta moment omförmälda.

13:o.

Lapparna ansågo det lämpligt, att ordningsman i samråd med lapparna
finge bestämma det antal tjenare, hvarje lapp efter olika tider
och förhållanden borde anställa. ■ Hemma hos föräldrarna kunde väl en
12 års vaktare vara antaglig, men för att anställas i tjenst hos andra
borde han ej vara under 15 år. Det vore visserligen ej lätt i dessa
trakter att erhålla tjenare, men några större svårigheter i detta .hänseende
hade hittills ej mott.

Lappfogden åberopade i denna punkt sitt vid mötet i Arvidsjaur
afgifna yttrande.

14:o.

Det vitsordades både af lapparna och de bofasta, att lapparna lida
stort men af bofastas hundar, hvilka sarga och döda renar samt skingra
renhjordarna.

De bofasta ansågo det rigtigt, att särskildt under månaderna mars,
april och maj, men äfven under andra tider af året, då lappar med renar
vistades i närheten, hundar, som kunde jaga renar, hölles bundna äfvensom
att, så snart, hund jagade ren på tillåtet uppehållsställe, han skulle
saklöst få dödas utan kronobetjeningens mellankomst.

112

Länsmannen Hultin hemstälde derjemte, att föreskrift måtte meddelas
om skyldighet för bofasta att inom visst område gemensamt ansvara
för skada, som genom deras hundar tillskyndades renhjordarna.

En sådan skyldighet bestreds deremot af sockenombuden, enär
icke alla bofasta inom visst område vore liundegare, och områdena dessutom
ej kunde hållas stängda för andras hundar, som möjligen kunde
hafva förorsakat den uppkomna skadan.

På fråga upplystes, att det någon gång händt, att renar omkommit
genom vårdslöshet vid timmerfällning, men att härigenom icke uppstått
någon nämnvärd skada.

15:o.

Fjellapparna i Gellivare uppgåfvo, att de i sin vård hade åtminstone
2,000 renar, tillhörande bofasta, de flesta boende i Gellivare.

Ombuden för Gellivare socken ansågo antalet utgöra 6,000 till
7,000 renar. De flesta inom socknen vore renegare. Det högsta antalet
renar, som tillhörde samma egare, ansågs uppgå till omkring 100.

Äfven skogslapparna i Gellivare upplystes hafva bofastas renar i
vård till ett antal af något öfver 1,000, tillhörande ett ganska stort
antal egare.

Hos fjell- och skogslappar i Jockmocks socken uppginge antalet
af bofastas renar till omkring 4,000. Egarna bodde samtliga inom
socknen. Två af dem hade bortåt 1,000 renar, de öfriga ett mindre
antal hvar.

Länsmannen Hultin upplyste, att inom Juckasjärvi socken funnes
något mer än 2,000 renar, tillhörande inom socknen bofasta. De flesta
af dessa renar vore under fjellappars vård.

Enligt lappfogdens uppgift skulle bofastas renegarskap inom Enontekis
socken vara högst obetydligt.

Hvarken lapparna eller ombuden för kommunerna önskade något
förbud för bofasta att ega renar. När lapparna hade bofastas renar i
sin vård, bemödade de sig bättre att hindra renarna från att göra skada.
De bofasta vore ock mer öfverseende med den skada, som det oaktadt
skedde. Det vore dessutom nödvändigt, att de bofasta egde renar, för
transporter under vissa tider, när sådana ej kunde ske annat än med renar.

16:o.

Lapparna funno intet hinder att föreskrifva ovilkorlig skyldighet
att märka renar.

113

Fjellapparna ansågo den 1 september vara lämpligaste tiden, inom
hvilken årskalfvarna borde vara märkta. Det borde ej vara svårt att
till den tiden få tag i samtliga kalfvarna, men skulle det oaktadt renko
med omärkt kalf då finnas inom främmande lapps hjord, borde det tillkomma
denne att märka kalfven med moderns märke.

Skogslapparna förmälde, att märkningen af kalfvar hos dem fortfore
till den 1 december. Först inom denna tid ansågo de sig med
säkerhet kunna märka alla sina kalfvar.

Fjellapparna ville icke motsätta sig den sålunda föreslagna utsträckningen
af tiden för märkningen.

Lappfogden ansåg märkningen böra vara fullgjord den 1 oktober.
Vore icke alla renar inom den tiden märkta, berodde det på beqvämlighet
hos lapparna. Det läge i deras eget intresse att märka ännu tidigare,
och under de sista månaderna af året kunde märkning icke ske, emedan
kalfvarna vid den då inträdande, starka kölden lede skada af märkningen.

Ofriga bofasta instämde med lappfogden, med undantag af ombudet
för Jockmock, som trodde att skogslapparna ej kunde få ihop sina renar
före den 1 december, hvilken tid alltså borde bestämmas såsom den yttersta,
inom hvilken märkningen skulle vara verkstäld.

17 :o.

Länsmannen Hultin uppgaf, att fjellapparna i Juckasjärvi redan
nu hade endast ett faststäldt märke för hvarje renegare, och ansåg det
nödvändigt, att detta förhållande finge fortfara.

Lapparna från Gellivare, såväl fjell- som skogslappar, hade hittills
haft flera märken och önskade fortfarande behålla denna rätt, i synnerhet
för lappar, som hade barn. Hvarje lapp borde sålunda ega ett
hufvudmärke, och barnens märken åstadkommas på det sätt, att för hvarje
barn, som egde renar, gjordes en mindre ändring i hufvudmärket.

Lappfogden ansåg det angeläget, att afbrottsmärkena gjordes sådana,
att hufvudmärkets karakter ej förändrades. Skedde det, beliöfde
afbrottsmärkena ej fastställas.

18:o.

Fjellapparna från Gellivare uppgåfvo, att de ej hade några omärkta
äldre renar, och skogslapparna från samma socken, att hos dem alltid
funnes några få renar, ända till 2 år gamla, som vore omärkta. Lapparna

114

ansågo lämpligt, att sedan ordningsmannen samlat de omärkta renarna
på viss plats eller vissa platser inom socknen, de skulle genom kronobetjeningens
försorg säljas lefvande på auktion, och penningarna användas
till något för lapparna gemensamt ändamål; hemställande skogslapparna
särskild!, att medlen finge användas till gäldande af skada, som
det ålåge lapparna att ersätta.

Lappfogden instämde med lapparna.

Länsmännen Hultin och Lomm likaså, med tillägg att ordningsmannen
skulle hafva rätt och skyldighet att till försäljning uppsamla
icke blott omärkta renar utan äfven sådana, hvilkas märken blifvit förfalskade
eller förstörda. Beslagaren borde i ersättning för sitt besvär
med sådana renar få 2 kronor för hvar ren.

§ 3.

Några särskilda bestämmelser till ordnande af renslagt till afsalu
ansågos icke för denna trakt erforderliga.

Samtliga lappar och bofasta äfvensom lappfogden voro ense derom,
att renhudar med bortskurna öron, eller å hvilka öronen voro försedda
med falska märken, borde vara förbrutna, samt handel dermed äfvensom
med omärkta renar eller med renar med falskt märke vara belagd med
böter.

Vid protokollet
Carl Berg.

115

Bil. B.

Till komiterade för upprättandet af förslag till förändrade bestämmelser
rörande förhållandena emellan lapparna och den bofasta befolkningen m. m.

Den 19 december 1893 emottag jag en skrifvelse från O. J. Sundling
med flera nybyggare i Gellivare, i hvilken de anhöllo, att jag vid
1894 års riksdag ville väcka motion om erhållande af sådana lagbestämmelser,
som kunde åvägabringa dem skydd mot den skada och det
förfång som skogslapparna genom sin vårdslöshet åstadkomma, då de
utan vakt och vård släppa sina stora renhjordar på deras ängar och
betesmarker.

Då Kongl. Maj:t emellertid med anledning af Riksdagens skrifvelse
af den 2 maj 1893 angående begärd undersökning af de missförhållanden,
som förefinnas mellan lappar och jordegare å de trakter nedanför lappmarken,
der lapparna ega att under vintermånaderna uppehålla sig, samt
angående framläggande af förslag till de åtgärder, som pröfvas erforderliga
till undanrödjande af nämnda missförhållanden, genom nådig remiss
af den 22 juni 1893 från sina befallningshafvande i Vesterbottens och
Norrbottens län infordrat yttranden öfver berörda frågor, ansåg jag det
ej lämpligt att vid 1894 års riksdag väcka motion i ämnet.

Jag får nu emellertid under aflemnande af en afskrift af O. J.
Sundlings med fleras skrifvelse vördsamt till komiterade hemställa, att
Sundlings med fleras förslag, att skogslapparna måtte under sommarmånaderna
hänvisas med sina renar till fjelltrakterna, måtte af komiterade
tagas i betraktande vid afgifvandet af förslag till förändrade bestämmelser
rörande förhållandena mellan lapparna och den bofasta befolkningen.

Gellivare den 20 augusti 1895.

O. H. Ström.

116

Hackas den 15 december 1893.

Riksdagsmannen och konsuln herr O. H. Ström.

Neder Kalix.

Undertecknade nyb}rggare i Gellivara församling få härmed ödmjukast
vända sig till eder såsom representant för vår ort vid blifvande
riksdag med anhållan om att herr konsuln täcktes väcka motion om
erhållande af sådan lagbestämmelse, som åvägabringade oss skydd mot
den skada och det förfång som skogslapparne genom sin vårdslöshet
åstadkomma, då de utan vakt och vård släppa sina stora renhjordar på
våra ängar och betesmarker.

Af tallösa renar blifva nämligen våra ängar under växttiden nedtrampade
och sköflade. Det färdigt bergade höet är oftast uppätet och
nedtrampadt i myren förrän bergningsarbetet är afslutadt. Då höet i
dessa trakter ej kan hemforslas före vinterföret, händer hvarje höst att
en stor del af nybyggarne få sitt hö uppätet af skogslappens renar,
hvaraf följden blir att vi måste nedslagta vår boskap, och åstadkommes
derigenom en oersättlig skada åt vår förnämsta näringskälla, ladugårdsskötsel.

Inträffar dertill missväxtår, såsom händelsen varit de tre senaste åren,
inträder nöden. Enda sättet att skydda oss mot renarnes skadegörelse
är enligt vårt förmenande det, att skogslapparne under sommarmånaderna
måtte hänvisas med sina renar till fjelltrakterna, der de såväl som
fjellappen med fördel kunna lifnära sina renhjordar.

(39 namnunderskrifter.)

117

Bil. C.

Till Kon f/l. Maj:ts lappkomité vid sammanträdet i Gellivare den
20 augusti 1895.

Undertecknade byamän i Hakkas af Gellivare församling- få härmed
ödmjukast framställa följande:

De bofasta skogslapparna hafva, åtminstone i södra och vestra
delarna af församlingen, sedan årtionden förorsakat den bofasta befolkningen
oberäknelig och oersättlig skada genom den allmänt kända lättja
och vårdslöshet, som nämnda lappar ådagalägga i renhandteringen, i det
de, utan minsta tanke på nybyggarnes egendom, låta sina stora renhjordar
hejdlöst sköfla och åverka den bofasta befolkningen tillhöriga
ängar, skogar och betesmarker.

Förloppet härvid är sådant, att nämnda renegare i medlet af maj
månad lemna renarne frihet att sprida sig vidt och bredt kring bygden,
och så snart gräset uppspirat på äng och myrar, äro renarne tillhands
att afbeta och nedtrampa den unga höbrodden. I sådant fritt tillstånd
ströfva nu under växttiden tusentals rendjur, uppätande och nedtrampande
icke blott ängar utan jemväl den för boskapen afsedda betesmarken,
hvaraf följer, att nybyggarnes boskap såväl sommar som vinter måste
åtnöja sig med sparsam och af renarnes tramp förskämd föda.

I slutet af juni och början af juli hopsamla renegarne den del af
renhjorden, som är afsedd att märkas och mjölkas, i trakter der den bofasta
befolkningen eger företrädesvis sina förnämsta ängar, men under
tiden ströfvar den Övriga hjorden utan tillsyn på äng och mark under
fortsatt skadegörelse, och ändtligen, när mjölkningstiden är ute, lössläppas
de i stängsel hållna djuren och öfversvämma då de kringliggande
ängarne och, utan att hindras af renegarne, nedtrampa och
afbeta det nu till bergning mogna höet. Det har händt och händer
ofta, att de först uppförda höhässjorna blifvit uppätna af renarne medan
nybyggaren eller arrendatorn varit sysselsatt med höbergningen å
motsatta ändan af samma myr. På myrar eller ängar, der man uppfört
lador, har ofta händt, att det till torkning utbredda höet, förrän det
hunnit inladas, blifvit nedtrampadt i myren, och har man försökt sig med
att upphänga höet på hässjor till torkning för att sedermera forslas i
lador, bär det oftast blifvit nedrifvet dessförinnan.

118

Omkring medlet af september hopsamlas nu ändtligen af renegarne
de kringströfvande renarne och qvarhållas under vård så länge, att de
till slagt lämpliga renarne hunnit utgallras, hvarefter renhjordarne åter
frigifvas, hvilka då på nytt hemsöka och skadegöra det i hässjor upplagda
höet.

Följderna af dessa trakasserier för den bofasta befolkningen låta
ej vänta på sig. Den obemedlade (och det äro vi ju med få undantag)
har då ej annan utväg än att minska numerären på boskapen, då den
minskade afkastningen från ladugården blir så kännbar, att förnyad
skuldsättning blir alldeles nödvändig för lifnäringen, och der nybyggaren
en gång blir skuldsatt, är det så godt som omöjligt att han mera kan
repa sig, isynnerhet då, såsom nu under flera på hvarandra följande år,
missväxt inträffat. Då skulderna således af skäl, som nämndt är, uppnått
en viss nivå, måste nybyggaren till borgenären afstå allt hvad han
eger och blifva inhysing, och när ändtligen arbetsförmågan tryter, får han
sjelf i egenskap af fattighjon gå under klubban.

Under dessa nu rådande sorgliga förhållanden få vi ödmjukast
vånda oss till eder, högtärade komité, med bön om att nämnda förhållanden
måtte pa något vis afhjelpas, och vi dermedelst räddas från snar undergång.

Utvägen till räddning vore enligt vår tanke den, att dessa få renegare,
som på jemförelsevis få händer samlat stora renhjordar, måtte hänvisas
till fjell trakterna, der de bland sina anförvandter, nomadlapparne,
kunde finna riklig näring åt sina renhjordar, och att denna utvandringstid
bestämdes att vara från och med den 15 maj till och med den 15
december hvarje år.

Ilakkasbyn den 17 augusti 1895.

Byamännen.

119

Bil. D.

Till Kongl. Maj:ts lappkomité vid sammanträdet i Gellivare den

20 augusti 1895.

Undertecknad, af församlingen vald att vid detta sammanträde föra
dess talan, får härmed vördsammast framhålla, att de bofaste renegarnc
eller skogslapparne redan under maj månad, eller så snart snösmältningen
försiggått, lössläppa sina renhjordar, hvilka då sprida sig öfver hela
bygden, samt, så snart gräset på ängar och myrar uppspirat, afbeta eller
nedtrampa detsamma. Sålunda kringspridda ströfva tusentals renar från
tidigt på våren till sent på hösten på böndernas egor och förorsaka på
nyss antydda sätt stor skada å deras egendom. Då nu ändtligen höbergningstiden
inträffar, och nybyggaren från de nedtrampade myrarne
med stor möda och tidspillan hopsamlat hvad som öfverblifvit af gräset,
uppätes ofta äfven denna rest i hässjorna.

Ehuru lador med stora kostnader blifvit uppförda på de sänka
myrarne, har dock nyttan af dessa blifvit ringa, enär det till torkning
nedmejade höet ofta blifvit nedtrampadt, förrän det hunnit inhöstas i
ladan. Det har till och med händt, att dessa skogsrenar infunnit sig på
våra åkertegar och nedtrampat dem.

På grund af hvad jag sålunda framhållit får jag vördsammast hemställa,
att sådana bestämmelser måtte inflyta i lapplagen, att skogslapparne
ålades att med sina renhjordar under sommartiden vistas å Ijellen eller
helt och hållet öfverlemna sina renar i fjellapparnes vård.

Mäntyvaara den 18 augusti 1895.

Jöns Eriksson.

120

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och angående
renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Gellivare den 21 augusti 1895.

Närvarande:

Herrar: von Steyern,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ I Det

skulle här antecknas, att herr Husberg till följd af sjukdomsfall
i hans familj nödgats hemresa före detta sammanträde.

§ 2.

Justerades det vid komiténs sammanträde den 20 innevarande
augusti förda protokoll.

§ 3-

Från förre riksdagsmannen Gunnar Eriksson i Mörviken hade till
komitén öfversändts dels utdrag af protokoll, fördt å kommunalstämma
med Åre socken den 7 juli 1895, innehållande att stämman beslutit att
ej sända ombud till de för Jemtlands län utsatta sammanträden, men
utsett Gunnar Eriksson att skriftligen meddela komitén kommunens
önskningar, dels en af Gunnar Eriksson författad skrift i ämnet jemte

121

deri omförmälda promemoria samt ett exemplar af de från Jemtlands och
Vesterbottens län afgifna ändringsförslag; och skulle berörda skrift jemte
de i promemorian för hvarje punkt afgifna svar bifogas detta protokoll
(se bil. A. och B).

§ 4.

Beslöts, att de vid komiténs sammanträden med befolkningen i
orterna förda protokoll med bilagor äfvensom den i nästföregående §
omförmälda skrift jemte dertill hörande bilaga skulle befordras till trycket
för att bifogas komiténs blifvande utlåtande.

§ 5.

Justerades detta protokoll.

Vid protokollet
Carl Berg.

Bil. A.

Till komitén för revision af gällande bestämmelser angående de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Med bifogande af utdrag af protokollet, hållet å kommunalstämma
i Åre den 7 dennes, afgifves härmed på den jordbrukande befolkningens
vägnar i nämnda kommun yttrande rörande ifrågavarande nu gällande
och i deras ställe föreslagna bestämmelser.

Om man undantager uppkomna stridigheter emellan den bofasta
befolkningen och lappar i vestra Herjeådalen, hvarest missämjan sannolikt
till stor del framkallats af de bofastes renegareintresse, så hafva i
Undersåkers pastorats vestra socknar några så beskaffade stridighefer
eller nämnvärda tvister, som i Herjeådalen, icke härstädes förekommit
emellan bofaste och lappar. Men ehuru jemväl härstädes lappar med
sin renboskap förorsakat den jordbrukande befolkningen i fjällbyarne ej
obetydliga skador å växande och bergad gröda, så har sådan skadegörelse
icke aflägsnats eller ens minskats efter tillkomsten af 1886 års
s. k. lapplag, men för visso ökats.

Med införandet af den s. k. sedvanerätten i nämnda lag influerades
lappen i en tro, som växt till öfvermod, och att han med denna sedvanerätt
och med lagen derom i sin hand kunde med sin renboskap bland
bygd och odling husera saklöst hvar som helst och hur som helst. I
denna tro har lappen förfallit till än mera vårdslöshet och likgiltighet i
vården om sina renar, och det är numera ingen ovanlighet att renhjordar
här i fjällbyarne gå veckotal obevakade och sprida sig i flockar samt
förorsaka större eller mindre skador, som här förut äro nämnda. Härvid
må ej heller glömmas den kränkning i eganderätten, som den jordbrukande
befolkningen underkastades med denna sedvanerätt och af skyldigheten
att hägna omkring stadgadt eller hässjadt hö eller skogsfoder, i
synnerhet efter det befolkningen af statsmyndigheterna uppmuntrats att
nedsätta sig och bryta ny bygd i obebodda fjälltrakter, hvartill efter
fullgjordt odlings- och byggnadsarbete lull egande- och dispositionsrätt
förvärfvats, och hvarest höfångst och boskapsskötsel utgör den enda möjliga
näringsgrenen. Med en så beskaffad lagstiftning framkallas ovilkorligen
stridigheter emellan en bofast befolkning, hvars existens är beroende
af respekten för sin egande- och nyttjanderätt till sin välfångna egendom,
och en nomadstam med ringa eller ingen urskiljning om skilnaden
emellan mitt och ditt. Allmänna meningen bland den bofasta befolk -

123

ningen här i denna socken är nog den, att 1886 års lapplag icke aflägsna!,
men väl framkallat ökad missämja emellan den jordbrukande
befolkningen och lapparne, och skulden dertill tillskrifves den lagstadgade
sedvanerätten till bete för lappens renar på enskildes egor med deraf
följande skadegörelse samt förr omnämnda stängselskyldigheten kring
bergad t foder. Att antydda missförhållanden underblåses och näres af
åtskillige bofaste renegare bör lätt kunna inses, enär sådane ej ogerna
se sina renar bland lappens renhjord finna så vidsträckta och goda betesområden,
som möjligen kunna utan olägenheter för dem sjelfve åtkommas.
Om derföre sedvanerätten och stängselskyldigheten afskaffas
ur lagen, och lagrevisionen göres i den rigtningen, att lappen af lagen
vänjes och fostras att vårda sin egendom, renarne, och respektera de
bofastes egendom, samt bofastes renegande inskränkes och kontrolleras,
så lider intet tvifvel derom, att lappar här i orten -—- och troligen äfven
annorstädes — få, när så vintertiden behöfves, med jordegarens lof flytta
in med sina renar på till renbetestrakterna angränsande skogsmarker
och der njuta bete för renarna hädanefter, som alltid förut, utan ersättning
vare sig derför eller för bränsle eller nödiga kojstänger. Det är
växande gröda och bergadt foder som bofaste fordra och måste hafva
för sin utkomst fredade från skadegörelse; och det rättvisa målet kan
vinnas, om ej lagstiftningen och en på detta område okunnig opinion
fostrar lappfolket till varelser, som anses kunna lefva endast på statens
uppoffring och de bofastes slit och släp.

Med här gjorda uttalanden och efter jemförelse emellan nu gällande
1886 års lapplag och Vesterbottens komitéförslag samt Konungens befallningshafvandes
i Jemtlands län förslag till lagstiftning i stället för
berörda 1886 års lag, skänker undertecknad på Åre kommuns vägnar
obetingadt förord för antagande af Konungens befallningshafvandes i
Jemtlands län berörda förslag samt att, om detta förslag ej anses kunna
förordas till antagande för Vester- och Norrbottens län, detsamma bör
till antagande befordras ensamt för Jemtlands län.

Åre den 30 juli 1895.

För Åre kommuns jordbrukande befolkning:

Gunnar Eriksson i Mörviken.

Ett exemplar af som manuskript tryckta och utdelade jemförelse
emellan ifrågavarande lag och lagförslag följer tillika med i jemtländska
förslaget antecknade, af undertecknad föreslagna tillägg eller ändringar,
äfvensom »P. M.» med svar.

Gunnar Eriksson.

124

Bil. B.

P. M.

l:o.

Sedvanerätten bör upphöra. Renskötseln kan med lapparnas vänjande
och uppfostran med en god lag ordnas så, att de finna sin näring
och utkomst inom de för dem afsätta och anvisade trakter. Om de lära
sig vårda sina renhjordar, möter nog ej hinder att utan ersättning få
vintertiden, när så behöfves, vistas på enskildes skogstrakter.

2:o.

Sådana vinterflyttningar kunna somliga år behöfvas, men företagas
ofta i onödan och böra ej i lag tillåtas utan få bero på aftal.

3:o.

För Jemtland kan flyttningstiden 1 maj bibehållas, men nuvarande
1 oktober bör utbytas mot 15 november.

4:o.

Att å bofastes egor döda qvarlemnade renar bör kunna stadgas,
under enahanda vilkor och rätt, som för omärkta renar är föreslaget i
jemtländska förslaget § 9 angående renmärken.

5:o.

Här i Åre äro norska lappar sällan sedda.

6:o.

Om till ordningsman tillsättes en lapp, är ej mycket att af honom
vänta. Bofaste lära ej åtaga sig uppdraget.

125

7:o.

Jemtländska förslaget derom förordas till antagande.

S:o.

En dylik invasion, som det vesterbottniska förslaget synes jemväl
i § 11 befrämja, bör hvarken med eller utan sådan anmälan tillåtas i lag.

9:o.

Jemtländska förslaget derom förordas till antagande.

10:o.

Stämningen bör anses vara lagligen delgifven, om den tillställes
ordningsmannen eller en annan renegare tillhörande gemensamma ansvarighetsområdet.
Ordningsmannen kan nog undfly stämningen, om han
vet sig ensam vara den som kan stämmas.

ll:o.

Den föreslagna skiljemannakorpsen tillstyrkes enligt det jemtländska
förslaget. Föreslagen längd öfver renantalet tillstyrkes.

12:o.

J a.

13:o.

Det bör föreskrifvas att renhjorden skall åtföljas af nödigt antal
vallhjon, men bestämma antalet eller åldern synes mindre lämpligt.

14:o.

Jemtländska förslaget derom synes fullt tillräckligt. Att för hundar
eller annat indela bofaste i skadeersättningsområden är öfverflödigt, då
så väl hundar som deras egare på bygden ej så lätt kunna undgå att
upptäckas, om de göra skada.

126

Bofastes renegareskap här i socknen obetydligt, men tillräckligt för
att bedöma verkningarne deraf. Detta renegareskap borde helt och hållet
afskaffas, men bör åtminstone inskränkas och skarpt kontrolleras. Jemtländska
förslaget derom förordas till antagande.

lG:o.

Något hinder derför möter ej, och bör verkställas ju förr dess
heldre under kalfvens första lefnadssommar.

17:o.

Det kan och bör ovilkorligen föreskrifvas, att renegare ej må få
faststäldt mer än ett renmärke. Flere sådana användas endast som handelsvara.

18:o.

Omärkt ren bör behandlas i enlighet med jemtländska förslaget
och dervid härifrån tillagd ändring.

Åre den 30 juli 1895.

För Åre kommuns bofaste eller jordegare:

Gunnar Eriksson i Mörviken.

127

Skriftligt yttrande af renegande lappar inom Ovikens lappby.

Till lappkomitén!

Undertecknade, renegande lappar inom Ovikens lappby, hvilka icke
erhöllo kallelse till lappkomiténs sammanträden i Funäsdalen den 29 sistone
juli och i Föllinge den 4 sistlidne augusti i tid, för att till de
samma kunna infinna sig, anse sig, efter erhållen kännedom om förhandlingarna
vid ofvan nämnda sammanträden samt om innehållet i
»Förslag till lagar angående de till Jemtlands län hörande lappars rätt
till renbete m. m.,» afgifvet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands
län den 15 augusti 1892, tryckt som manuskript i Stockholm 1895,
pligtige att till lappkomiténs samvetsgranna öfvervägande vördsamt hemställa
följande uttalande, grundadt på vår erfarenhet vid utöfvandet af
vårt näringsfång och affattadt vid sammanträde af de renegande byamännen
inom Ovikens lappby, hållet i Storlöfdalen den 24 augusti 1895.

Vi anse, att det för vår tillvaro såsom renegande lappar är absolut
nödvändigt:

l:o.

Att den sedan urgamla tider existerande och i 1886 års lapplag
fastslagna sedvanerätten fortfarande bibehålies utan inskränkning eller
intrång.

2:o.

Att med bidrag af allmänna medel samt tillskott från renegare
efter förmögenhetsvilkor hölador må uppföras å alla för renskador blottstälda
bofaste tillhöriga slåtter, samt att, om bofaste vägra att låta lador

128

å deras slåtter uppföras, alla anspråk på skadeersättning å deras sida må
lemnas utan afseende.

3:o.

Att, likasom renskador måste af lapparna ersättningsområdesvis
utbetalas, skador å lapparnas egendom (renar, kåtor, gärden o. s. v.)
från de bofastes sida, vare sig genom nedskjutning af renar, genom
hundar eller på annat sätt, äfvenledes må af de bofaste områdesvis, t. ex.
kommunvis, ersättas åt lapparna.

4:o.

Att den, som gör sig skyldig till nedskjutning af renar, tillhörande
lappar eller bofaste, eller annan skada å de samma, må straffas enligt
allmän lag på samma sätt som den, hvilken skadar eller dödar bofastes
husdjur, men att skadan må, enligt nästföregående punkt, samfäldt erläggas
af kommun eller ersättningsområde, i fall gerningsmannen ej
kan öfverbevisas eller är oförmögen att gälda skadan.

5:o.

Att, alldenstund bestämmelsen i § 14 af lapplagen (och det nya
lapplagsförslaget), sista punkten, visat sig vara och i sjelfva sakens
natur är omöjlig att tillämpa, alla hundegare i lapptrakternas grannskap
må åläggas att förse sina hundar med halsband, å hvilket egarens namn
och bostad är tydligt utsatt, och att »hund, som har för vana att döda
renar eller som upprepade gånger jagat renar», må när och hvar som
helst dödas.

6:o.

Att, alldenstund den i och för sig vackra skiljedomstanken icke
skulle kunna förverkligas, i händelse § 10 i förslaget till ny lapplag för
Jemtlands län skulle antagas oförändrad, emedan dess bestämmelser
göra det omöjligt för lapparna att bevaka sina intressen — huru skulle
t. ex. en renskötande lapp kunna inom 48 timmar infinna sig till skiljedomstolens
sammanträde? — sådana bestämmelser måtte i den nya lapplagen
inflyta, att lapparnas intressen ej helt och hållet lemnas åt godtycket.

129

7:o.

Att innehafvandet af omärkt renhud eller af renhud med afskurna
öron måtte af allmän åklagare beifras i likhet med innehafvandet af
annat tjufgods.

8:o.

Att de i § 16 i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Jemtlands
läns lapplagsforsiag föreslagna bötesbestämmelserna för vård af renar,
tillhörande främmande lappby, omkullkasta det sedan urminnes tider
häfd vunna och för renskötselns bestånd absolut nödvändiga bruket, att
lappar vårda och märka hvarandras renar, som råka komma från ett
byområde till ett annat, (något som omöjligt kan förhindras), tills de
hinna återtaga eller utbyta dem. Ofvan nämnda föreslagna bötesbestämmelser
skulle gifva anledning till svåra misshälligheter och rofferier
mellan lappar inom olika byar.

9:o.

Att den i § 9 i ofvan nämnda förslag till lag om renmärken föreslagna
rättigheten för bofaste att nedskjuta och för sin räkning använda
omärkta renar, som komma inom deras egor, skulle gifva anledning till
de största missbruk, skulle möjliggöra systematiska, legaliserade renstölder.

10:o.

Med instämmande uti hvad som af lappar anförts vid lappkomiténs
ofvan nämnda möten i Funäsdalen och höbinge, vilja vi dessutom,
i likhet med major Adelsköld i sin lappmotion i första kammaren år
1891, påpeka nödvändigheten af tydlig och klar formulering af lappfogdens
skyldigheter, om hvilka vi sväfva i den största okunnighet,
men hvilka det är absolut nödvändigt för oss att känna, för så vidt lappfogdeinstitutionen
skall varda till ringaste nytta för renskötseln. Hittills
har nämligen lappfogdeinrättningen i förhållande till oss hufvudsakligen
haft karakteren af en polisinrättning för utkräfvande af skadeersättningsbelopp
åt de bofaste, men icke beredt oss den ringaste hjelp

130

och skydd mot våld på våra renhjordar genom renstölder och skador,
förorsakade af de bofastes hundar.

Storlöfdalen i Ovikens lappby den 24 augusti 1895.

Samtliga renegande lappar inom Ovikens lappby.

(34 namnunderskrifter.)

PROTOKOLL

LAPPLAGSKOMITÉNS

SAMMANTRÄDEN

MED LAPPFOGDARNA I JEMTLANDS, WESTERBOTTENS
OCH NORRBOTTENS LÄN
MARS 1896.

STOCKHOLM,

ISAAO MAltCUS’ BOKTK.-AKTJEBOLAG,

1890.

'' V

1 V f I

i ) 2!

\? • • ''v > "i

/I ^ 5 ■ | /. I,

■ ■

i''!

/, J

• " : '' •''

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och
angående renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Stockholm den 2 mars 1896.

N ärvarande:

Herrar von Steyeen,

Crusebjörn,

Husberg,

Petersson,

Roman,

Dahrstedt.

§ I Justerades

protokollet för den 27 nästlidne februari.

§ 2.

Med Kongl. Maj:ts uådiga tillstånd hade komitén till denna dag kallat
lappfogdarna i Norrbottens län Frans Forsström och i Yesterbottens län Adam
Fredrik Burman samt förre lappfogden i Jemtlands län Adolf Suwe att härstädes
inställa sig för att inför komitén afgifva de upplysningar och yttranden,
som kunde finnas erforderliga; och voro bemälde tillkallade nu tillstädes.

§ 5-

Vid behandlingen af 1 § i gällande lag angående de svenska lapparnas
rätt till renbete hade komitén funnit nödigt erhålla upplysning i åtskilliga
ämnen, som här nedan ömförmälas.

På tillfrågan huruvida, på sätt vid komiténs sammanträden i Arvidsjaur
och Gellivare föreslagits, till förekommande af skada, som inom Norrbottens
och Yesterbottens län förorsakades af skogslappars renar, borde vidtagas den
åtgärd, att skogslapparna ålades att sommartiden flytta öfver odlingsgränsen i
likhet med fjellapparna, svarade lappfogdarna i nämnda län, att en dylik åtgärd
ej vore tillrådlig dels enär de bofasta på flera orter ansågo lapparnas
qvarstannande önskligt genom det tillfälle, som derigenom bereddes de bofasta
att egna tillsyn å vården af sina renar, dels ock emedan åtgärden för de
skogslappar, som jemte renskötsel egnade sig åt jordbruk, skulle hafva den
verkan, att de tvingades att helt och hållet afstå från renskötseln.

I afseende å de vid sammanträdet i Arvidsjaur af ombuden för Arvidsjaurs,
Arjepluogs, Malå och Sorsele socknar gjorda uttalanden, enligt hvilka
skogslapparna medgåfves rätt att sommartiden föra sina renar öfver allt på
enskildas utmark, ansågo lappfogdarna Forsström och Burman ett lagstadgande
i sådan riktning ej lämpligt. Då emellertid vid afvittringen inom Malå socken,
der skogslappar haft renbetesland åt sig upplåtna, några renbetesland icke
blifvit dem förbehållna, förordade Burman en bestämmelse, att lapparna skulle
ega rätt till sommarvistelse jemväl å sådana de enskilda tillhöriga områdedi
nedanför odlingsgränsen, som af ålder varit, af lapparna till renbetesland använda,
ändock de icke blifvit vid afvittringen för lapparnas behof förbehållna.

Lappfogden Forsström uttalade för sin del den mening, att då inom de
särskilda orterna rådde olika förhållanden med afseende å skogslapparnas rätt
till renbete och rörande renskötseln i öfrigt, det borde få bero på kommunerna
sjelfva att bestämma omfånget af skogslapparnas betesrätt på enskild mark
och vilkoren för densammas utöfning.

Beträffande de i Norrbottens läns kustsocknar förekommande skogsrenar
upplyste Forsström, att dessa renar egdes dels af lappar och dels af bofasta
samt att vården om renarna alltid utöfvades af lappar. Han ansåg, att kommunernas
rätt att hvar för sig bestämma, huruvida och under hvilka vilkor
renskötsel inom kommunen skulle få idkas, vore af ännu större vigt för kustsocknarna
än för lappmarkssocknarna, och trodde icke att någon kustsocken
skulle helt och hållet motsätta sig, att renskötsel finge inom densamma bedrift^.

På gifven anledning förmälde Suwe att, derest orden: “de för lapparna

inom Jemtlands län afsätta land", som i gällande lag användes för betecknande
af lapparnas gamla skattefri!, komme att utbytas mot annan benämning, ordet
“ renbetesfjäll" såsom varande det inom länet allmänt begagnade borde
komma till användning. Och då de på senare tider till skattefjellens utvidgning
inköpta marker upplåtits åt lapparna med fullkomligt lika rätt som den,
de egde till skattefjellen, i det att den utarrendering, som från dessa marker
skett till bofasta, afsett allenast å markerna befintliga inegor, och detta med
vilkor att arrendatorerna icke skulle ega rätt till ersättning för någon skada,
som å inegorna gjordes af renar, fann Suwe ej hinder att under nyss föreslagna
benämning omfatta jemväl de inköpta områdena.

I fråga om tiden för lapparnas rätt att uppehålla sig å enskildas egor
ansågo såväl Burman som Suwe hinder ej möta att för Vester! lottens och
Jemtlands län bestämma, att lapparna ej finge flytta tidigare om hösten än
den 1 november.

Hvad norra delen af Jemtlands län beträffade skulle visserligen, enligt
Suwes uppgift, lapparna åtminstone vissa år behöfva redan i oktober flytta
ned till de närmast skattefjellen belägna trakterna, men dertill egde de under
ovanliga väderleksförhållanden rätt enligt komiténs till granskning föreliggande
förslag till ny renbeteslag, och i öfrigt kunde de genom aftal med enskilda
förvärfva rätt att vistas å deras egor. De längre flyttningarna åter kunna
icke gerna börja förr än i november, sedan tillräcklig snö fallit och vattendragen
tillfrusit. För de bofasta skulle en inskränkning i flyttningstiden till
den 1 november vara af ganska stor fördel, ty de skulle åtminstone under
sådana år, då frost inträdde i oktober månad, alltid hinna att hemföra en del
utestående hö, innan lapparna hunne anlända. Höbergningen, som i länet
försigginge ända tills snöväder inträffade, vore i allmänhet afslutad i september.
Det hö, som sedermera stode ute, vore i allmänhet uppsatt i stackar
eller hässjor och kunde ej hemföras förr än marken blifvit frusen.

Burman anförde i afseende å förhållandena i Vesterbottens län, att
under renarnas parningstid, som infölle mellan den 25 september och midten
af oktober, lapparna visserligen behöfde större utrymme, än som stode dem
till buds ofvanför odlingsgränsen, för att renhjordarna ej skulle alltför mycket
sammanblandas, men då lapparna under oktober månad egde rätt till vistelse
å kronans mark äfven nedanför odlingsgränsen, och svårighet ej torde möta
att träffa aftal med derintill boende enskilda, syntes det ej vara något tvingande
behof för lapparna, att, såsom nu sker, flytta redan i oktober. I forna
tider hade ej heller i allmänhet lapparna kommit ned på enskildas egor förr
än i början eller kanske till och med i midten af november. Dock hade, enligt
hvad för Burman uppgifvits, en del lappar börjat flyttningen redan före
renarnas parningstid för att derigenom åt de qvarvarande bereda ökadt utrymme,

Det utestående höet, som under oktober månad i allmänhet vore bergad t i
stackar eller hässjor, kunde ej hemföras förr än mossar och myrar tillfrusit,
och då frost vanligen inträdde redan i oktober, skulle alltså under sådana år
åtminstone en del af höet kunna hemföras till gårdarna före lapparnas ankomst,
om dessa ej tillätes flytta förr än den 1 november.

Vid protokollet
Carl liertj.

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och
angående renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Stockholm den 3 mars 1896.

Närvarande:

Herrar von Steyern,
Orusebjörn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ I Instälde

sig lappfogdarna Forsström och Burman samt förre lappfogden
Suwe:

§ 2.

Justerades protokollet för den 2 innevarande mars.

§ 3.

Beträffande nedskjutning genom kronobetjeningens försorg af de vid
lapparnas återflyttningar om våren qvarlemnade renar och af ströfrenar, anförde
Suwe, att en sådan åtgärd visserligen förefölle mycket hård, emedan i
Jemtlands län ströfrenar ofta utan lapparnas förvållande inkomme på enskildas
egor äfven sommartiden, beroende derpå att renarna under svåra väderleks -

förhållanden alltid gå mot vinden oaktadt alla lapparnas ansträngningar att
hålla dem qvar, att det äfven skulle möta svårigheter att verkställa nedskjutningen,
enär ombestyrandet deraf omöjligen kunde af kronobetjeningen
sjelf på spridda håll medhinnas, utan måste uppdragas åt andra personer, dervid
det blefve svårt att kontrollera, huruvida nedskjutningen skedde genom
behörig person, och att ett medgifvande i lag om ströfrenars dödande kunde
fresta till obehörigt renskytte af personer, som icke hade något med nedskjutningens
verkställande att skaffa, men att en föreskrift om nedskjutning under
sommarmånaderna oaktadt allt detta torde vara nödvändig, om man ville fullständigt
afhålla renarna från de enskildas mark under tid, då de icke egde
der vistas; dock ansåg han billigt, att lapparna före nedskjutningen blefve underrättade
om att de borde afhemta sina renar, så att nedskjutning ej onödigtvis
behöfde ske på begäran af någon kitslig hemmansegare.

Burman ansåg en föreskrift om nedskjutning genom kronobetjeningens
försorg under sommarmånaderna nödvändig för kustlandet och hänvisade till
hvad i detta hänseende anförts i Konungens befallningshafvandes i Jemtlands
län underdåniga skrifvelse den 15 augusti 1892 med förslag till renbeteslag
för Jemtlands län. Han förordade, att nedskjutning finge efter skedd anmälan
hos kronobetjeningen på dennes order omedelbarligen verkställas, enär lapparna
af eu dylik bestämmelse skulle få det intryck, att den vore allvarligt menad.
I Vesterbottens län vore det icke lika lätt för renarna att sommartiden komma
ned på marker, der skjutning borde få ske, som i Jemtlands län, ty det breda
bältet mellan odlingsgränsen och kustlandet hindrade ett dylikt nedströfvande
af renar i kustlandet. Han fruktade att, om nedskjutning genom kronobetjeningens
försorg ej finge ega rum, befolkningen skulle på egen hand skjuta
renar, som ofredade deras egor, hvilket redan inträffat inom norra delen
af länet.

Forsström anförde, att inom Norrbottens län klagomål öfver att renar
qvarlemnats i kustlandet försports endast från trakterna omkring Piteå och
att äfven der qvarlemnande! icke alltid skett genom vårdslöshet från lapparnas
sida. Ett stadgande om renars nedskjutning skulle icke ofta behöfva inom
länet tillämpas. Han ansåg åtgärden grym och icke ledande till målet. Tvärtom
vore den egnad att framkalla missbruk af personer, som icke vore behöriga
att verkställa nedskjutning, och skulle således locka till tjufskytte. De i
komiténs föreliggande utkast till nya lagar i ämnet förekommande stadganden
och särskildt den föreslagna anmälningsskyldigheten vid flyttningar borde vara
tillräckligt verksamma att göra nedskjutningsåtgärderna öfverflödiga. 1 öfrigt
skulle det för kronobetjeningen blifva svårt att verkställa nedskjutningen, om
åtgärden skulle från många olika håll påkallas; och köttet åt de om somrarna
nedskjutna renarna vore icke till någon nytta.

T fråga om förbud för lapp att sommartiden uppehålla sig med sina
renar inom annan lappby än den, lian tillhörde, ansåg Suwe, att månaderna
maj och september borde vara inberäknade i den tid, för hvilken förbudet
gälde, emedan äfven under nämnda månader gräsbete funnes å renbetesfjellen,
men i öfrigt ansåg han, att det icke under någon tid af året borde vara tilllåtet
för lapp att med sina renar vistas inom främmande lappbys område.
Det hade en gång inträffat, att eu lapp från Yesterbottens län flyttat in med
sina renar på de Jemtländska fjellens område vintertiden, och sedermera hade
man icke kunnat förmå honom att derifrån bortflytta. Särskildt io Ovikens,
Tennäs och Idre lappbyar hade vintertiden intrång af lappar från Are—Storsjö
egt rum. För dem, hvilka i likhet med Tennäslapparna stanna året om
på sina fjell, föranledde detta stor skada såväl på betet som derigenom, att
de främmande renarna vid återvändandet toge med sig andras renar, hvilket
försvårade renvården.

Burman ansåg, att för ordningens skull och för att renhjordarna måtte,
såvidt möjligt, hållas skilda under parningstiden, förbud för lapp att vistas
på främmande lappbys område borde gälla för hela den tid, under hvilken
lapparna hade att med sina renar hålla sig ofvanför odlingsgränsen, och således
äfven för oktober månad, om komiténs förslag komine att innehålla, att
lapparna ej finge flytta nedanför denna gräns förr än den 1 november. I
öfrigt ansåg han, att lagen borde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
han föreslagit vid sammanträdet inför komitén i Lycksele, stadga böter och
skyldighet för lapparna inom en lappby att återhemta sina renar, när dessa
inkommit på annan lappbys område, och anförde till stöd härför följande:

“Min framställning om önskvärdheten af en sådan lagbestämmelse är i
första hand förestafvad åt tanken på den stora oordning, hvari renskötseln
inom Yesterbottens län råkat under det sista decenniet, samt svårigheten i
att, en sådan bestämmelse förutan, kunna återbringa reda och ordning uti
densamma. Numera vet ingen lapp derstädes, med högst B eller 4 undantag,
huru många renar han eger eller hvar de befinna sig, emedan allas hjordar
äro sammanblandade i en enda väldig massa af strof- eller “allmänningsrenar".

Hur man skall, utan att lappby erhåller skydd mot sådan allmänningsren,
kunna ordna det derhän, att hvarje lapp åter får sitt bohag samlaclt
under sin omedelbara vård såsom i forna dagar, är svårt att tänka sig.

Men om ock på ett eller annat sätt, t. ex. derigenom att de förmögne
nomaderna tvingas att anskaffa flere vårdare, hvarje lapps renar kunde frånskiljas
och bringas i hans hand, så vågar man likväl icke hoppas, att ordningen
dermed vore återstäld för all framtid. En rik men på samma gång oärlig
nomad kan nemligen komma på den idén, att hans hjord skall snabbare till 2 -

växa, om den får gå i obegränsad frihet. Följande denna tanke lössläpper
han alla sina renar, uppgående till ett antal af exempelvis 4 ä 5,000, utan
vård in uti närmaste by. Nu är han, ifall någon bestämmelse derom finnes
i byordningen intagen, tvungen att betala ett visst belopp för vården af hvarje
ren, som han lössläppt, men dervarande lappar ega icke större arbetskrafter
till sitt förfogande, än hvad som erfordras för vården af deras egna kreatur,
och derför komma den rikes tusental renar icke för att förstärka grannarnes
kassor, utan tvärtom för att beröfva dem deras hjordar, som nu, sammanblandade
med den rike lappens, skingras som agnar för vinden för att snart
inom dernäst angränsande by bidraga till oordningens vidare spridande.

Och hvad intresse har nu denne rike lapp af att på sådant sätt tillställa
oreda, då han ju'' i alla fall måste hålla vårdare efter sitt renantal?
Jo derigenom, att han lyckas skingra den fattiges renar, hindrar han honom
från märkningen af hans k alfvar tilldess de upphört att följa modern, och då
är det den rike, som skaffar folk från alla kanter och unnar sig ro hvarken
natt eller dag, utan han bara märker. På detta sätt förkofrar lian sin hjord
i vida högre grad, än om han hade renarne under sin omedelbara vård och
märkte endast egna kalfvar. Sådant har hiindt och kan fortfarande hända,
trots lagens bestämmelse om omärkta renars behandling, tv sedan renskötseln
råkat i en sådan oreda, är denna bestämmelse mycket svår och kanske omöjlig
att tillämpa förrän ordningen på ett eller annat sätt i någon män än en gång
återstälts. “

Forsström anförde, att under månaderna juni till och med september,
då fjellen i Norrbottens län vore gräsbeväxta, lapparna inom eu lappby borde
få hafva sitt område fredadt från intrång af andra byars lappar. Ett stadgande
sådant som det af Burman nyss föreslagna ansåg Forsström obehöflig!
för Norrbottens län. Forsström trodde stadgandet vara obehöflig! äfven för
Yesterbottens län, enär det vore inom hela lappmarken vanligt, att friiinmande
renar inkomme bland andra lappars hjordar äfven inom olika lappbyar och
der tillvaratoges till dess egarna hunne återtaga dem. Åtgärder mot intrång
af andra lappar kunde stadgas i byordningarna. Hvad särskildt böterna anginge,
vore det icke lämpligt stadga sådana, enär de omnämnda renarna i de
flesta fall inkomme utan egarnas uppsåt eller vållande.

Suwe uppgaf, att inom Jemtlands län förekommit, att lapp inom eu
lappby aftalat med lapp inom annan lappby om öfvertagande af vården om
dennes renar och att ett förbud mot sådant förfarande syntes- erforderlig!.

Beträffande byordningar för särskilda lappbyar och innehållet i dessa
ansågo Suwe och Burman, att en fördelning af sommarbetet inom en lappby

herde ovilkorligen ske, antingen lapparna kunde derom komma öfverens eller
icke. Burman anmärkte härom särskild^ att det nog blefve svårt att få en
dylik indelning till stånd på lapparnas eget initiativ, emedan de förmögnare
lapparna, som gerna ville öfverflytta vårdnaden af sina renar på de fattiga
lapparna, af sådan anledning hade intresse af att betesmarkerna i byn vore
för alla lapparna gemensamma.

Forsström förmälte, att för Gellivare, Juckasjärvi och Enontekis socknar
en sådan fördelning af sommarbetet icke vore af något behof påkalladt och
att indelningen derför icke borde påtvingas lapparna utan att de sjelfva derom
gjorde framställning.

Suwe och Burman ansågo vidare nödvändigt, att föreskrift i byordningen
funnes angående antalet renvaktare för olika årstider, helst de rika lapparna,
såsom antydt blifvit, hade en viss benägenhet att låta sina renar vaktas af
de fattiga.

Forsström hade ej funnit något behof af dylikt stadgande för Norrbottens
län; dock hade han ej något emot att föreskriften inflöte i byordniugen
och att, om lapparna ej kunde i ämnet komma öfverens, men det af
kronobetjeningen anmäldes såsom behöfligt, Konungens befallningshafvande egde
bestämma antalet vaktare olika för olika byar och årstider.

1 öfrigt hade lappfogdarna ej något att anmärka mot att byordningen’
innehölle bestämmelser om dels renhjords samlande för märkning, urskiljning
af främmande renar eller annat ändamål, dels förfarande vid renmärkning och
renslagt, särskilt vid nedslagning af omärkta renar eller af renar, hvilkas
märken blifvit förstörda, äfvensom vid försäljning af dylika slagtade eller lefvande
renar, dels ersättning till lapp för märkning af annans ren eller för tillfällig
vård om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande
och vidare förfarande med omärkta renar eller renar, hvilkas märken blifvit
förstörda, dels förvaltning, användning och redovisning af lappbyn gemensamt
tillhöriga medel och dels sättet för öfverläggning och beslut i ämnen, som
röra lappbyn gemensamt. Ej heller vore något att erinra mot att Konungens
befallningshafvande finge, efter lapparnas hörande och sedan nödig utredning
vunnits, besluta om dylika eller andra till byordning hörande och efter olika
förhållanden i olika byar lämpade bestämmelser, äfven i det fall att lapparna
icke kunde om sådana bestämmelser enas.

Vid protokollet
Carl Berg.

Närvarande:

Herrar von Steyern,
Crusebjökn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Daiilstedt.

§ 1.

Instälde sig lappfogdarna Forsström och Burman samt förre lappfogden
Suwe.

§ 2.

Justerades protokollet för den 3 innevarande mars.

§ 3.

.1 anledning af lappfogden Korsströms vid sist hållna sammanträde uttalade
åsigt i fråga om nedskjutning genom kronobetjeningens försorg af qvarlemnade
renar eller ströfrenar, att en sådan åtgärd skulle framkalla missbruk,
anhöll herr Crusebjörn, att Forsström måtte närmare angifva de skäl, hvarpå
han grundade denna åsigt.

Till svar härå anförde Forsström:

“Om jag rätt uppfattat det ifrågasatta stadgandet, skulle skjutning få
ske endast på kronobetjeningens föranstaltande, men hur man än må anordna
skjutningen, tror jag, med kännedom om renens natur, att ändamålet, som ju
är att befria en trakt från renarne, ej dermed vinnes. Fastän renarne om
vintern, då de äro under lapparnes vård och mycken snö försvårar deras
kringspridande, synas ganska tama, så äro de under sommaren, särdeles under
myggtiden, ytterst skygga nästan som vildrenar. Om de oförmodadt se skymten
af en menniska eller om en hund ger ett skall, så rusa de i vild flygt åt
alla håll i skogen. Jag har många gånger sett att lappar, åtföljda af de
bästa hundar, hafva yttersta svårighet och stundom alldeles misslyckas att
taga vara på un skock renar, som fått vara längre tid på sommaren på egen
hand, och drifva skocken till något bestämdt ställe. Hur det då kan vara
möjligt för en länsman med de biträden, han kan förfoga öfver, att nedskjuta
t. ex. etthundra renar, som vid något hemman åstadkommit skada, kan
jag ej förstå, äfven om renarne vid skyttarnes ankomst funnes qvar på trakten
och påträffades samt komme inom skotthåll, hvilket sällan torde inträffa.
Kesultatet skulle sannolikt blifva, att endast några få blefve fällda och några
sårade, hvarefter resten skulle om några dagar på samma trakt eller annorstädes
kunna åter föröfva skada.

Innan internationela lagen af den 6 juni 1883 började tillämpas, brukade
norska bofaste stundom skjuta renar, som föröfvat skador, men jag har försport,
att man ansett förfarandet opraktiskt och upprörande, enär endast få
renar hvar gång kunde fällas, men många såras — hvaremot det gaf anledning
till ökade tvister.

Om lagstadgande om skjutning införes, tror jag befolkningen ej skall
kunna fatta det såsom rättvist, enär det ju, änskönt skjutandet skedde under
länsmannens kontroll, ej väl öfverensstämmer med vanliga rättsbegrepp om
skydd för egendom, helst det kan inträffa, att ganska många renar från en
stor hjord kunna qvarlemnas utan lapparnes vilja och vetskap, och derför tror
jag, att renar skulle småningom börja betraktas såsom fogelfria djur, hvilka
det var så godt som tillåtet att tillgripa. Tjufvar skulle ganska, säkert passa
på vid auktionerna och köpa renar, hvarefter de sedermera skulle utan länsmannens
kontroll döda andra renar med samma märke. Om nu tjufven undanskaffar
huden, kan han vara ganska säker om att brottet icke upptäckes,
emedan, då inga lappar finnas på trakten, någon målsegare icke kan anmäla
sig, och om ock andra bofaste misstänka honom, kan sådan utredning svårligen
åstadkommas, hvarpå åtal kunde grundas. Tjufven har heller ingen stor risk
att behålla de värdefulla hudarne efter de stulna renarne och afyttra dem på
olika händer. Om någon lapp händelsevis sedermera skulle hos någon köpare

påträffa en sådan försåld hud och få reda på säljaren samt vilja göra affär
åt saken, kan tjufven freda sig genom att invända, att ifrågavarande hud är
utaf en ren, som han inköpt på auktion. Man har ock efter gränsspärrningslagens
införande tillräcklig erfarenhet af hurusom sättet att utan egarnes vetskap
försälja renar till den grad befordrat tjufveriet inom finska Enontekis,
att der nu mera finnas högst få bofaste, livilka icke stjäla svenska renar och
så godt som aldrig riskera att kunna fällas till ansvar. Det har gått så
långt, att den “som icke tager renar" betraktas såsom högst enfaldig.

Den kontroll, länsmannen skall utöfva, anser jag ej kunna blifva särdeles
verksam i fråga om huruvida renarne sjelfmant inkommit på slåttern eller
blifvit drifna dit. Det kan nämligen hända, att oärliga personer jaga renar
till sina skiften och låta dem afbeta någon värdelös slåtter samt derefter
anmäla saken för länsmannen, allt för att på den blifvande auktionen åtkomma
i synnerhet hudar för godt pris och förtjena vid värderingen, skjutningen
in. in. Äfven härom har man från finska Enontekis många sorgliga exempel,
der länsmannen eger att omedelbart efter skedd skada försälja renar till ersättning
af skadan och kostnader för värdering, renarnes fasttagning, forsling,
försäljning in. in.

Jag kan ju misstaga mig, men det torde vara förklarligt, om jag på
anförda skäl, hvilka jag kanske ej kunnat nog tydligt framhålla, måste anse
ett stadgande om skjutning af renar icke böra i lagen inflyta, åtminstone
innan alla andra ännu oförsökta åtgärder visat sig otillräckliga, och det återstår
mig att antyda hvad man borde försöka sätta i stället. Förut har jag
framhållit, att den föreslagna anmälningsskyldigheten borde medföra ganska
god verkan, så framt bland lapparne funnes ordningsmän, som kunde tillse, att
lapparne företaga återflyttningen med renarne i ordentligen samlad hjord. Men
om till 12 § komme sådant tillägg, att lapparne vid verkande vite skulle
vara skyldige att äfven om återflyttningen göra anmälan hos länsmannen
t. ex. fyra dagar före uppbrottet och innan de bryta upp hafva alla
renarne i samlad hjord, kunde länsmannen kitt hålla tillsyn öfver att föreskriften
blefve iakttagen."

§ 4.

Lappfogden Forsström framhöll angelägenheten af att ordningsman erhölle
förordnande att tjenstgöra såsom extra polisman, hvarjemte han förmälte, att
lapparna sjelfva lade särskild vigt uppå att ordningsmannen förbundes till
afläggande af tjensteed. Vid insändande till Konungens befallningshafvande

af uppgifter om val till ordningsmän borde valförrättaren äfven yttra sig öfver
den valdes lämplighet för befattningen.

Samtliga lappfogdarna hemstälde, att arvode borde beredas åt ordningsmännen
för deras ofta ganska besvärliga befattning. I fråga om arvodets
belopp föreslogo lappfogdarna 100 eller 150 kronor årligen, allt efter besvärets
storlek och ordningsmännens vid befattningens utöfning ådagalagda nit.

1 fråga om anmälningsskyldighet för flyttande lappar hemstälde lappfogden
Burman till öfvervägande, huruvida ej enskild person, som förordnades
att mottaga sådan anmälan, borde erhålla ersättning för sitt besvär, isynnerhet
om det skulle åligga honom att inom viss kort tid aflemna inkomna uppgifter
till länsmannen.

Forsström och Suwe åter trodde icke, att svårighet skulle möta att för
ändamålet erhålla lämpliga personer äfven utan arvode.

Beträffande lagstadgandet om ersättning för skada å växande gröda
upplyste Burman, att i Vesterbottens läns lappmark nedanför odlingsgränsen
höbergningen på myrar fortginge ännu under förra hälften af september, och
Forsström uppgaf, att i Norrbottens läns lappmark likaledes nedanför odlingsgränsen
höbergningen kunde anses afslutad först två veckor in i september, i
synnerhet under regniga somrar. Begge förordade, att hela september månad
måtte inbegripas under den tid, då ovilkorlig ersättningsskyldighet för skada
å åker, äng och utängsslåtter skulle ega rum. Beträffande oktober månad
funnes deremot ej anledning till sådan bestämmelse.

Suwe meddelade, att det i Jemtlands län kunde inträffa, att på blötmyrar
hö låge slaget under oktober månad utan att, på grund af markens
beskaffenhet, hafva kunnat stackas äfvensom att på fjelliar höet ofta aftoges
linda in i oktober månad samt att till skydd för sådan gröda skulle vara
erforderligt stadga ovilkorlig ersättningsskyldighet äfven för oktober.

Burman uppgaf, att den skada, som renarna kunde förorsaka under maj
månad, inskränkte sig till att de uppkrafsade höstrågen å sådana fält, som
dermed vore besådda, för att åtkomma rötterna, och att sådan skadegörelse
väl kunde, särdeles under tidiga vårar, inträffa i kustlandet, men endast undantagsvis
inom lappmarken, der vid denna tid jorden i allmänhet icke hunnit
upptina.

I Norrbottens län kunde någon nämnvärd skada under maj månad enligt
Forsströms förmenande ej förekomma, men detta hindrade ej, att en bestämmelse
om ovilkorlig skadeersättningsskyldighet äfven under denna tid kunde
införas, enär den skulle bidraga till att förmå lapparna att vid återflyttningarna
medföra sina renar.

Vid protokollet
Cad Berg.

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas rätt till renbete och angående
renmärken tillsatta komité vid sammanträde
Stockholm den 9 mars 1896.

Närvarande:

Herrar von Steyern,
Crusebjörn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ 1-

Instälde sig lappfogdarna Forsström och Burman samt förre lappfogden
Suwe.

§ 2.

Justerades protokollet för den 5 innevarande mars.

§ 3.

I fråga om skydd för höstackar och höhässjor anförde Suwe, att i Jemtlands
län de bofasta såväl å de hemman, hvilka blifvit skattlagda enligt
Vesterbottensmetoden, som ock å öfriga hemman endast undantagsvis plägat
stänga kring sina stackar eller hässjor, dervid lapparna stundom deltagit i
kostnaden för hägnadens uppförande, samt att hägnaden, der sådan begagnats,

vanligen icke plägat uppsättas under sommaren utan först sedan slåttern afslutats.
Han ansåg angeläget, att inom hela länet under den tid, lapparna
ega vistas på trakten, stängselskyldighet skulle föreskrifvas såsom vilkor för
rätt att utfå skadeersättning, ehuru det kunde synas hårdt för fastiglietsegarna
att få detta ytterligare onus på sin jord. Sommartiden borde sådan föreskrift
ej gälla, enär de bofasta ej alltid medhunne att under slåtterns brådska stänga
kring stackar och hässjor omedelbart efter desammas uppsättande.

Burman förmälde, att i Yesterbottens läns lappmark såväl ofvan som
nedan odlingsgränsen höstackar och höhässjor i allmänhet plägade hägnas,
dock ej förr än slåttern afslutats. Han ansåg stängselskyldighet böra ega
rum öfverallt inom länet och att det vore för jordegaren likgiltigt, om stängsel
uppfördes så snart höet blifvit uppsatt i stack eller hässja eller om det
skedde först efter det all slåtter blifvit afslutad, men fann det egendomligt, om
stängsel kring stackar eller hässjor äfven sommartiden skulle göras till vilkor
för ersättningsskyldighet, medan deremot under samma tid den växande grödan
vore skyddad utan stängsel.

Forsström upplyste, att i Norrbottens län ofvan odlingsgränsen plägade
på somliga trakter stängas kring höet, på andra icke, men några tvister om
ersättning för skada å hö hade der icke förekommit. Nedanför odlingsgränsen
såväl i lappmarken som i kustlandet stängdes vanligen icke, men när det
skedde, plägade hägnaden uppsättas samtidigt med att höet stackades eller
hässjades. Han ansåg, att stängsels uppförande å tider, då lapparna ega vistas
på trakten, borde inom hela länet vara vilkor för rätt att under alla förhållanden
bekomma skadeersättning. Särskilt hvad beträffade skogslappssocknarna
liölle han det fördelaktigt, om stängselskyldighet kunde föreskrifvas äfven för
sommarmånaderna eller tiden för stackarnas eller hässjornas uppsättning.

På särskild fråga förklarade Suwe, att i allmänhet inom Jemtlands län
skogstillgången skulle medgifva uppförandet af lador till höets förvarande och
att, der så icke vore förhållandet, man i de allra flesta fall skulle kunna
för ändamålet framköra virke till dessa trakter, hvilket kunde ske så småningom
utan någon kostnad genom att medtaga virket vid höets afbetalning.

Burman antog, att i Yesterbottens län nedanför odlingsgränsen skogstillgången
vore sådan, att inga svårigheter skulle möta för uppförande af
lador, att förhållandet vore detsamma inom skogsregionen ofvanför odlingsgränsen,
men att på fjellvidderna, der hö äfven brukade skördas och der skogsaknades,
det vore omöjligt att anskaffa nödigt byggnadsvirke och att således
der höet måste skyddas genom stängsel.

Forsström uttalade den meningen, att såsom regel kunde antagas, att
uppförandet af lador ej skulle möta svårigheter för Norrbottens län, utom för
länets nordligaste trakter Juckasjärvi och Enontekis, men att på åtskilliga

trakter skyddet medels stängsel svårligen kunde borttagas, enär det skulle vara
hardt att fordra uppförandet af lador på små spridda slåtterlägenketer, särskildt
sådana, der skörd toges blott hvart annat eller hvart tredje år.

Lappfogdarna hade ej något att erinra mot att, såsom föreslagits i komiténs
föreliggande utkast till ny renbeteslag, hvar, som af lappars renar
lidit skada, egde påkalla syn och värdering af gode män, af hvilka den ena
utsåges bland personer, som årligen inom hvarje lappby af lapparna sjelfva
för ändamålet valts, äfvensom att utmätning för det af gode männen uppskattade
belopp finge ske hos lapp, som medgåfve, att hans renar föröfvat
skadan och att han vore skyldig ersätta densamma.

Beträffande den i nämnda utkast likaledes ifrågasatta bestämmelsen, att
vid anhängiggörande af talan mot lapparna inom ett skadeersättningsområde
ordningsmannen må instämmas å lapparnas vägnar, hemstälde Burman till
öfvervägande, huruvida icke derigenom skulle för den enskilde lappen försvåras
utöfningen af den honom enligt lag tillkommande rättighet att för undgående
af skadeersättningsskyldighet visa, att den uppkomna skadan ej blifvit af hans
renar förorsakad.

Lappfogdarna hade ej något att anmärka mot att, der lapps renhjord
blifvit på otillbörligt sätt ofredad å tillåtet uppehållsställe och hjorden härigenom
skingrats, lappen skall vara berättigad att, utom ersättning för skadan,
bekomma godtgörelse jemväl för kostnad och besvär, som uppkommit för hjordens
hopsamlande, äfvensom skada, som renarna genom skingringen kunna hafva
förorsakat, att under den tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt, der
de då ega vistas, samtliga i trakten befintliga den bofasta befolkningen tillhöriga
hundar, som kunna jaga ren, skola vid bötesansvar för egarna vara
försedda med halsband, utvisande egarnas namn, och hållas bundna, då de icke
användas till jagt, samt att hund, som anträffas jagande ren på tillåtet uppehållsställe.
må saklöst dödas.

Den skada, som i Yesterbottens län förorsakats å renhjordar vid timmerfällning,
hade enligt Burmans förmenande sin anledning i vårdslöshet eller
rent af uppsåt från skogsarbetarnas sida, hvilket vore uppenbart bland annat
deraf, att dylika skador förekomme hufvudsakligen på vissa trakter såsom i
vestra delen af Mala socken, men icke på andra trakter, der afverkningen
försigginge med större varsamhet. Han ansåg ett stadgande om ersättningsskyldighet
för skogsegaren i detta fall vara behöfligt.

I fråga om bofastas renegarskap ansåg Suvve, hvad Jemtlands län anginge,
fullständigt förbud för bofasta att ega renar vara af behofvet påkalladt
och att något undantag härifrån icke borde, såsom vid komiténs sammanträde
i Funäsdalen uttalats, ifrågakomma för de hemmansegare, som vore boende
omedelbart intill renbetesfjellen. Blefve det tillika stadgadt, att renmärken ej
finge fastställas för bofasta, skulle följden häraf blifva, att de renar, som i
strid mot förbudet af bofasta öfverlemnades i lappars vård, uppginge i skötarens
hjord utan att komma egaren till godo.

I detta yttrande instämde Burman för Yesterbottens län, och ansåg han,
att resultatet af det antydda. stadgandet i allmänhet skulle blifva, att renskötaren
behölle de renar, som bofasta mot förbudet lemnat i hans vård.

Forsström uppgaf, att bofastas renegarskap medfört olägenheter endast
bland skogslapparna i Arvidsjaurs och Gellivare socknar, för hvilka socknar
inskränkning i bofastas rätt att ega renar möjligen kunde vara behöflig, men
att inom öfriga socknar och hos fjellapparna i Norrbottens län bofasta tillhöriga
renar förekomme i så ringa antal, att det ej funnes anledning att i
deras renegarrätt göra någon inskränkning, vare sig det gälde kustlandsbor
eller andra. Han hemstälde derför, att, inom dessa socknar det måtte få bero
på befolkningen sjelf att föreslå och Konungens befallningshafvandes pröfning
underställa nödiga föreskrifter om bofastas rätt att ega renar. Beträffande
de socknar, för hvilka inskränkning blefve föreskrifven, ansåg han det hårdt,
om förbudet skulle utsträckas till alla, som ej vore egare af hemman. Äfven
andra inom socknen bosatta, som genom gåfva eller annorledes blifvit egare
af renar, borde få behålla dem, och särskildt funnes å vissa trakter behof
äfven för andra än jordegare att använda renar såsom dragdjur. Att bofasta
endast skulle få hafva renar under vård af lappar, som uteslutande sysselsätta
sig med renskötsel, kunde möta svårigheter deraf, att i Gellivare funnes ytterst
få sådana lappar och att deras antal i Arvidsjaur ej heller vore stort.

Suwe upplyste, att i flera fall klagomål hos Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län anförts deröfver att lappar, som icke idkade renskötsel,
slagit sig ned på renbetesfjellens område, der de gjort någon uppodling
samt för öfrigt idka jagt och fiske till förfång för de renskötande
lapparna, äfvensom att dessa senares renhjordar ofta ofredats af de förras
hundar. Han ansåg det angeläget, att den lapparna tillförsäkrade rätt till
jagt och fiske å renbetesfjellen blefve de renskötande lapparna allena förbehållen,
derest det icke rent af kunde föreskrifvas, att lappar, som icke idka
renskötsel, skulle vara uteslutna från alla de rättigheter, som enligt lag tillkomme
lapparna.

Vid protokollet
Carl Berg.

Protokoll, hållet hos den för revision af gällande lagbestämmelser
angående de svenska lapparnas ratt till renbete och angående
renmärken tillsatta komité vid sammanträde i
Stockholm den 10 mars 1896.

Närvarande:

Herrar ton Steyern,
Crusebjörn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ 1.

Instälde sig lappfogdarna Forsström och Burman samt förre lappfogden

Suvve.

§ 2.

Justerades protokollet för den 9 innevarande mars.

§ 3.

Lappfogden Forsström hemstälde om ett stadgande af innehåll, att ordningsman
skulle ega uppträda såsom målsegande i de fall, då renar blifvit
olofligen dödade, men någon målsegande icke kunde anträffas.

Samtliga lappfogdarna funno angeläget, att föreskrift meddelades om
skyldighet för lapp att på yrkande af kronobetjeningen samla sin renhjord,
när sådant erfordrades för verkställande af utmätning.

Samtliga lappfogdarna ansågo, att för stäfjandet af det- nu för tiden
öfverallt gängse missbruket att obehöriga personer idka renskytte ett allmänt
förbud mot nedskjutning af vild ren borde utfärdas och ansvar stadgas för
nedskjutning genom obehöriga personer af tam ren.

Suwe fäste härvid uppmärksamheten på att i Jemtlands län renkalfvarna
vore särskild! utsatta för nedskjutning och att härigenom renstammen löpte
stor fara att utrotas.

§ 4.

I fråga om de till renmärkeslagen hörande bestämmelser upplyste Forsström,
att de renar, som året om vistas i Norrbottens läns kustsocknar, i allmänhet
vore i likhet med lappmarkens renar märkta och att märken för dessa
kustlandsrenar faststäldes af häradsrätten i de tingslag, der renarna fördes på
bete, d. v. s. i kustlandet. Då det äfven för framtiden väl icke kunde undvikas,
att dylika renar efter öfverenskommelse med jordegaren betades på enskild
mark äfvensom med vederbörligt tillstånd på kronans mark, ansåg han
eu föreskrift om ovilkorlig märkning jemväl af dessa renar vara nödvändig.

Lappfogdarna förordade en föreskrift att, när fastställelse å renmärke
hos vederbörande myndighet begäres, de dervid företedda afklippen borde hafva
eu viss föreskrifven storlek och form samt afbildningen i öfrigt vara så inrättad,
att den tydligt utmärkte, livilketdera örat vore det högra eller det
venstra. I sådant hänseende kunde lämpligen bestämmas, att afklippet skulle
för hvartdera örat hålla i längd 6 cm. eller sålunda för hela märket 12 cm.
och i bredd 3 cm. och att t. ex. genom ett inklipp i midten af ena långsidan
augåfves, att denna utmärkte öronens främre kant. I öfrigt ansåg
Forsström för sin del, att det till förekommande af förfalskning af märken
borde föreskrifvas, att märke ej finge borttaga mera än { af örat.

Forsström ansåg det icke möjligt för lappfogdarna, särskilt i ett så
vidsträckt län som Norrbottens, att ega speciel kännedom om beskaffenheten
och utseendet af alla faststälda märken. En sådan närmare kännedom egde
ingen annan än ordningsmännen och lapparna sjelfva. Lappfogdens hörande
öfver begärd fastställelse vore derför hvarken nödvändigt eller lämpligt.

Suwe ansåg nödvändigt, att lappfogden hördes i dylika fall, emedan
han lättare än domstolen kunde öfvervaka, att icke inom ett tingslag märke
faststäldes, som vore lika med annans inom angränsande tingslag faststälda
märke.

Burman, som med början af innevarande år tillträdt sin befattning såsom
lappfogde, ansåg sig ännu icke hafva vunnit tillräcklig erfarenhet att vare sig
i denna fråga eller i afseende å renmärkeslagens tillämpning i öfrigt uttala
någon bestämd mening.

Suwe hade ej något emot att för hvarje lapp skulle få fastställas endast
ett märke, under förutsättning att denna rätt skulle tillkomma äfven barn,
som vistas hemma hos föräldrarna och sjelfva ega renar. I Jernband vore
det brukligt, att hustru, som i det gemensamma boet infört renar från fädernehemmet,
fortfarande begagnade sitt särskilda märke äfven å afveln efter de
medförda renarna, och Suwe trodde, att lapparna fortfarande önskade bibehålla
detta bruk.

Burman hade erfarit, att äfven Yesterbottens läns lappar fäste stor vigt
vid att barn, som egde renar, kunde få fastställelse på sina särskilda märken.
Deremot ansåg han ej behöfligt för hustru att hafva sitt särskilda märke på
renar, som vore gemensam egendom.

Forsström anförde, att rätt för såväl hustru som barn att hafva särskilda
faststälda märken vore för Norrbottens län, särskildt norra delen af
länet, obehöflig och stridande mot hvad hittills varit brukligt. Så länge barnen
vistades hemma hos föräldrarna begagnade de faderns märke med ett afbrott,
som skilde barnens renar från faderns. Lapparna hölle strängt på
denna sed af farhåga att rätt för barnen att använda särskilda märken skulle
leda till det missbruket, att familjefadern begagnade sig af denna rätt till att
skaffa sig sjelf flera märken. Skulle emellertid barnen fortfarande som hittills
få begagna afbrottsmärken, torde det vara nödvändigt, att fastställelse
söktes å dessa.

Vid protokollet
Carl Berg.

Närvarande:

Herrar von Steyern,
Crusebjörn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ I -

Tnstälde sig lappfogdarna Forsström och Burman samt förre lappfogden
Smve.

§ 2.

Justerades protokollet för den 10 innevarande mars.

§ 3-

Den tid, inom hvilken fastställelse å icke användt renmärke borde anses
hafva förfallit, kunde enligt Suwes förmenande för Jemtlands län bestämmas
till fem år, hvaremot Forsström ansåg en tidrymd af tio år lämpligare för
Norrbottens län.

pi/ilr/ii

iioi na

(ilo

lOL

il euojiodno/L in mmunboä arton

Den i föreliggande utkast till renmärkeslag förekommande bestämmelsen
om registrering vid häradsrätt af förut faststäldt märke, antingen sådant,
hvartill någon genom aftal eller på annat sätt förvärfvat, rättighet, eller ock
tillhörande lapp, som med sina renar inflyttat från lappby inom annat tingslag,
lemnades utan anmärkning.

Forsström upplyste, att inom Norrbottens län, åtminstone norra delen
deraf, hvarje länsman förde särskild bok, innehållande förteckning öfver faststälda
renmärken, och att han i denna bok för hvarje ting i eldighet med
domarens uppgifter sjelf införde de nya faststälda märkena samt afförde dem,
hvilka, när egaren fått fastställelse å nytt märke, af domstolen förklarats
hafva upphört att gälla. Detta sätt för märkenas kontrollerande och bekantgörande
fann Forsström äfven för framtiden vara tillfredsställande.

Lappfogdarna hade ej något att erinra mot att å märkt ren, som
öfverginge till ny egare, Ange bibehållas det redan anbragta märket med ett
afbrott, hvarigenom renen kunde skiljas från andra renar med samma hufvudmärke,
äfvensom att fastställelse å sådant afbrottsmärke ej skulle erfordras;
dock hemstäldes att, då vigt läge derpå att äfven afbrottsmärkena vore sådana,
att de icke kunde med andra märken förvexlas eller lätteligen till andra
märken förändras, afbrottsmärke icke finge begagnas utan att det förut blifvit
understäldt ordningsmannen och af honom godkänts.

Lappfogdarna voro ense derom att den 15 oktober vore en lämplig tid,
inom hvilken renmärkningen borde vara fullbordad. Genom en bestämmelse
derom tvingades lapparna att använda sommarmånaderna till märkning af
kalfvarna och att mer än hittills skett hålla sina hjordar samlade för att vid
den föreskrifna tidens utgång kunna hafva märkningen afslutad. Att kalfvar,
som efter den 15 oktober vore omärkta, borde, om de åtföljde modern, märkas
af ordningsmannen, såvidt årstiden derför icke lade hinder i vägen, godkändes
af lappfogdarna, dervid Forsström tilläde, att ordningsmannen, i fall årstiden
ej medgåfve öronmärkning, borde få använda ett provisoriskt märke t. ex. ett
så kalladt hårrnärke, hvilket förfarande redan nu vore mycket brukligt i
norra socknarna af Norrbottens län. 1 fråga åter om kalf, som icke åtföljde

modern, eller om iildre omiirkt ren vore det enligt lappfogdarnas åsigt en
lämplig föreskrift, om sådant djur finge af ordningsmannen omedelbart omhändertagas
och för lappbyns räkning försäljas.

I sammanhang härmed hemstälde Suwe, huruvida det ej vore erforderligt
att stadga straff för den, som i annan ordning än nyss nämndes tillegnade
sig omärkt ren.

Forsström lade härförutom stor vigt uppå att föreskrifter meddelades
om förfarande med sådana renar, som anträffades med förfalskade eller i
brottslig afsigt förderfvade märken. Inom norra socknarna af Norrbottens län
hade redan nu utbildat sig det bruket, att när ordningsmännen, som vanligen
tillika vore extra polismän, anträffade renar med dylika märken, de toge dem
i förvar, hårmärkte dem samt läte dem på lämpliga platser, företrädesvis
kyrkoplatser, tagas i betraktande af lappar, som der samlades. De, som dervid
kunde visa sig vara egare till någon eller några af dessa renar, finge återtaga
dem — lapparna vore mycket noggranna att icke obehörigen medgifva sådan
rätt — men de återstående renarna, till livilka ingen kunde styrka sin eganderätt,
plägade genom ordningsmännens försorg försäljas och behållningen af
kommunalnämnden disponeras dels till fattigväsendet och dels till arvode åt
polismännen. Under hösten 1895 hade omkring 500 renar med förfalskade
eller förderfvade märken hopsamlats inom Juckasjärvi och Enontekis socknar,
och af dessa renar hade omkring 800 kunnat återställas till sina rätta egare.
Lapparna i dessa trakter ansågo ock angeläget, att detta bruk finge fortfara;
och borde enligt Forsströms mening i lagen stadgas straff äfven för dem, som
obehörigen tillegnade sig eller loge befattning med dylika renar.

Suwe och Burman förmälte, att för Jemtlands och Yesterbottens länej
förek omme något behof af sådant stadgande som det af Forsström nu föreslagna.

Forsström hemstälde. att böter för olofligt anbringande af märke icke
borde bestämmas till lägre belopp än 50 kronor.

Samtliga lappfogdarna godkiinde en bestämmelse om straff för den, som
innehade oarbetad renhud, derå öronen blifvit bortskurna eller renmärket eljes
förstörd t.

Forsström ansåg derjemte lika vigtig!, att en bestämmelse meddelades
om straff för den, som anträffades forslande kött af slagtad ren utan tillhörande
hud samt under sådana omständigheter, att slagtningen kunde antagas hafva

skett ute å mark. I sådant fall vore nemligen all anledning antaga oloflig
åtkomst till det ifrågavarande köttpartiet, ty det skulle knappast kunna hända,
att någon, som behörigen verkstälde renslagt ute å marken, underläte att vid
köttets hemforsling medföra den dyrbara huden; åberopande Porsström i öfrigt
i detta hänseende en af Konungens befallningshafvande i Norrbottens län aflåten
underdånig skrifvelse den 30 januari 1886 med förslag till särskild lag
rörande skydd mot olofligt tillgrepp af renar. Lämpligt vore äfven, om i angifna
fall ordningsman egde att vid domstol uppträda såsom målsegande.

I)å inom Norrbottens län omärkta renar vore sällsynta, ansåg Porsström
obehöfligt stadga någon öfvergångstid i fråga om tillämpning af det förordade
förfarandet med sådana äldre renar, som icke vore märkta, niir ny lag komme
att träda i kraft.

Suwe fann jemväl för Jemtlands län en sådan öfvergångstid onödig.
Skulle ny. lag utfärdas på sommaren och träda i kraft t. ex. den 1 januari
påföljande år, vore den mellanliggande tiden alldeles tillräcklig för märkning
af de äldre renar, som vid lagens utfärdande kunde vara omärkta.

Vid protokollet
Carl Berg.

Närvarande:

Herrar von Steyern,
Crusebjörn,
Husberg,
Petersson,
Roman,
Dahlstedt.

§ 1.

Instälde sig lappfogdarna Forsström och Burman samt förre lappfogden
Suwe.

§ 2.

Justerades protokollet för den 12 innevarande mars.

§ 3.

På fråga upplyste Forsström, att renbeteslagens bestämmelser, särskildt
i fråga om skadeersättning, icke ansetts tillämpliga i afseende å de renar, som
året om vistas i Norrbottens läns kustland. Han ansåg ändamålsenligt, att
äfven för framtiden ersättning för skada, som vållades af dylika renar, bestämdes
enligt allmän lag. Kustlandets renhjordar hölles under vintertiden i

allmänhet så skilda från flyttlapparnas, att skadeersättningsskyldighetens bestämmande
efter olika grunder ej torde möta några svårigheter. Deremot vore
det angeläget, att ovilkorlig märkningsskyldighet infördes äfven beträffande
kustlandets renar och att tillämpliga föreskrifter i renmärkeslagen komme att
gälla i fråga om dessa renar.

I de instruktioner, som hittills varit utfärdade för lappfogdarna, hade
de närvarande lappfogdarna icke att föreslå några ändringar.

Då derom framstäld fråga upplyste Suvve, att af de hemman och lägenheter,
h vil k as expropriation för utvidgning af de jemtländska skattefjellen i
män af blifvande tillgångar medgifvits genom kongl. brefvet den 6 juli 1892,
endast en mindre del, nämligen några områden som vore inkilade mellan renbetesfjellen,
behöfde inköpas för beredande af ökadt sommarbete åt renarna och
att vissa andra af dessa marker, nämligen de närmast intill fjellen belägna,
borde i skogsvårdens intresse för statens räkning förvärfvas, men att en stor
del af de om förmälda markerna föreslagits till inköp för att åt renarna bereda
ökad tillgång till vinterbete, hvilket icke vore af samma behof påkalladt i
händelse sedvanerätten skulle fortfarande ega bestånd; och ansåg Suwe att,
derest renbetesfjellens skogsfond icke komme att i sin helhet användas till inköp
af mark, öfverskottet skulle med fördel kunna användas såsom bidrag för
uppförande af lador.

§ 4.

Föredrogs en af lappfogden Burman till Konungens befallningshafvande
i Vesterbottens län ingifven skrift, innehållande iakttagelser under en åt honom
på Konungens befallningshafvandes order företagen resa till Maki med flera
socknar; och skulle skriften här intagas. (Se bil. A.)

A^id protokollet
Carl Berg.

Bil. A.

Till Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län.

Härmed får jag ödmjukast afgifva rapport om den mig af Konungens
befallningshafvande i skrifvelse den 23 nästlidne december beordrade resa till
Mala in. 11. socknar.

Den 9 nästlidne januari afreste jag till Malåträsk och har från denna
dag till den 27 i samma månad derifrån besökt, förutom mellanliggande af
svenskar bebodda ställen, följande uppehållsorter för nomadiserande skogslappar,
nemligen Koppsele och Wännäs (Gransele lappskatteland), Grannäs (Släppejaur),
Danebacken (AVuorbejaur), Sunnanvik (Keppejaur), Treskifte i Arvidsjaur (Levattnet)
och Fårträsk i Sorsele (Alla lappskatteland), hvarefter min hemresa
skedde öfver Norsjö och Amträsk. der en del af Mala skogslappar för närvarande
vistas.

De mig anbefalda undersökningarna hafva lemnat följande resultat:

Lappskattelanden inom Maki hafva ursprungligen varit 7, Gransele,
AVuorbejaur, Släppejaur, Lainejaur, Duoldemjaur, Keppejaur och Levattnet,
men af dessa äro de 3 sistnämnda genom Konungens befallningshafvande^ utslag
den 20 maj 1889 och den 28 januai i 1891 uteslutna från kronans jordebok.

I Sorsele linnes ett af skogslapp ännu användt skatteland, Aha, men
dess skatt betalas icke af närvarande innehafvaren utan är fördelad på öfriga
renegande lappar inom socknen.

Samtliga skattelandens gränser äro med olika färger inlagda å bifogade

kartor.

De inom Malå befintliga skattelanden äfvensom Aha hörde fordom till
Arvidsjaurs lappby.

Flyltningstider och flyttningsvägar.

För tio år sedan och derförut, d. v. s. medan Malå och Sorsele skogslappar
hade bohaget i sin hand och egnade det tillbörlig vård, stannade de
på sina skatteland till jultiden, då de afflyttade mot kusten, efterföljda af
nomaderna från Arjepluog. Flyttningsvägen för Släppejaurs lappar gick den

tiden efter Nors jo sockens sydvestra gräns till öfre delarna af Burträsk och
Degerfors, der deras slutmål var Manjaur eller närmast kringliggande hyar.

Skogslapparne i öfriga delar af Mala samt i Sorsele följde deremot
Skellefteelfvens södra strand till Finnfors och afveko der söderut öfver Skromträsk
och Burträsks kyrkoby, för att sedan utsträcka färden till Löfånger eller
Nysätra.

Stundom kunde dock Gransele, Wuorbejaurs och Keppejaurs lappar
följa Malåns vattendrag till dess förening med Skellefteelf, hvarest de återtogo
den vanliga flyttningsvägen öfver Finnfors och Skromträsk. Skogslapparne i
Arvidsjaur på de närmast Skellefteelfven belägna skatteland följde elfvens
norra strand till Finnfors, der de veko in på samma väg som Maki och Sorsele
lappar.

Såväl de af Arvidsjaurs skogslappar, genom hvilkas skatteland den från
Arjepluog ledande vägen går, som ock de Arjepluogs lappar, lxvilka besökte
Vesterbottens läns norra kommuner, följde berörda väg öfver Arvidsjaurs och
Jörns kyrkobyar till Medle eller andra Skellefteå stad närbelägna byar.

För närvarande kan man deremot icke alls tala om några flyttningsvägar,
som användas af de på ömse sidor af liinets norra gräns boende nomader.
Redan i oktober månad komma samtliga renar, tillhörande lapparne från öfre
fjellsocknarna, i en enda sammanblandad väldig massa, framvältrande som en
svallvåg mot kusten, dervid de sopa med sig alla renar, som finnas i deras
väg. Lapparna, tvungna att lifnära sig af sitt bohag, måste medfölja och
uppehålla sig då, för att lättare finna slagt, helst på de platser der renmassan
är tätast — oafsedt, om dessa ställen ligga vid deras gamla flyttningsvägar
eller icke ■— för att mot våren på sista slädföret återvända efter hästskjuts
till sina sommarvisten, dervid lemnande renarna att bäst de vilja följa efter.
Emellertid synas dessa af instinkten drifvas till att åtminstone under någon
tid af sommaren återuppsöka födelseorten och — svallvågen går derför nu tillbaka.
Omkring slutet af maj — dock senare för hvarje år som går —- har så större
delen af massan hunnit till Malå och Arvidsjaur, men dervarande lappar sakna
nu förmåga och kanske till någon del äfven vilja att frånskilja sina renar.
Dessa få sålunda medfölja till dess de stanna hos de i jemnhöjd med Arjepluogs
kyrka varande skogslappar, dit Malå nomader vid midsommartiden begifva
sig för att derifrån hemföra det mesta af sitt bohag, åtminstone kor
och kalfvar, hvilka senare nu skola märkas. Sedan detta skett, lemuas renarne
åter utan vård tilldess slagttiden inträder i slutet af september, då de sammandrifvas,
men för att strax derpå ryckas ur lapparnes händer, när svallvågen
från fjellen i oktober månad åter framrullar öfver deras lappskatteland.

Under vinterfärderna fordom flyttade deremot alla lappar från skattelanden
med sina renar strängt afskilda från andras bohag, medförande på de

af renoxar dragna lassen tältkåtan, som vid uppehållsställena användes till
boning, och under förra hälften af april uppbröto de för att på samma sätt
återvända till sina sommarvisten. Der egnade de bohaget all möjlig omvårdnad,
märkte de nyfödda kalfvarne och när främmande renar någon gång inkommo
i deras hjordar, frånskildes de genast och hemförskaffades till den
i allmänhet på närmaste lappskatteland boende egaren. Allt detta var dem
då en lätt sak, ty de hade på lämpliga ställen af sina betesmarker uppfört
mjölknings- och skiljningshagar.

Men afvittringen kom och fråntog skogslapparne en stor del af deras
land och dermed äfven flertalet af de uppförda inhägnaderna, icke blott dem,
som genom afvittringsåtgärden kommo inom enskildes egor, utan mången gång
äfven sådana, som fortfarande lågo på kronans område, och hvilka, frodiga af
under mansåldrar hopad renspillning, nu tilldelades närmaste nybyggare såsom
ängesmark.

Flertalet af nu omförmälda stängsel hafva, ehuru af andra orsaker, fått
förfalla äfven hos fjell apparne. På de skatteland, som fordom varit försedda
med ända till 9 och 10 sådana hagar, finnes numera en eller oftare ingen skiljningshage
och alldeles säkert ingen mjölkningshage. Och likväl är det mjölkningen,
som kanske mest bidrager till att tämja renen, enär lappen derigenom tvingas
att hålla den under sin omedelbara vård. Dylika inhägnader äro följaktligen
oundgängligen nödvändiga för en ordnad renskötsel, sådan den idkades i fordna
dagar, och vore det derför önskvärdt att lapparne ålades att, på samma sätt
som en kronoåbo, som vill blifva vid åborätten bibehållen, måste bebygga sitt
nybygge, på sina skatteland återuppföra och framgent underhålla de inhägnader,
som der fordom förefunnits.

Förhållandet mellan lappar och bofaste

på ömse sidor af länets norra gräns synes vara efter omständigheterna ganska
godt. A isserligen hafva på gränsen mellan Malå och Sorsele under gångna
året förekommit många fall, då den bofasta befolkningen nedskjutit och tillgodogjort
sig lapparnes renar, men detta synes hafva för det mesta skett af
vinningslystnad och icke af hämnd. Vid affärens uppgörande mellan bofaste
och lappar har bränvinet spelat och spelar väl ännu en ganska framstående
rol till de senares förderf, men lusten att använda spirituösa vid handel med
lappbefolkningen lärer dock i betydlig grad hafva aftagit efter nådiga kungörelsens
den 7 december 1894 utfärdande. För förseelse mot nämnda kungörelse
anmälde jag hos vederbörande kronolänsman till åtal 3 bönder i Fårträsks
by.

Af lapparne anförda klagomål.

Innehafvare!! af Wuorbejaur, Erik Nilsson, klagar deröfver att mulbetet
på den del af hans skatteland, som ligger inom Sorsele, bortauktionerats åt
bofaste för en tid af 5 år, och befarar han att detta skall förorsaka förvecklingar
med den oärliga befolkningen i dessa trakter.

Äfven klagar han deröfver att fisket i Malån blifvit alldeles förstördt
efter det flottningsdammen vid Dambacken för omkring 30 år sedan uppfördes.
Genom denna byggnad, som användes hvarje vår just under tid, då gädda m. fl.
fisksorter leka, uppdämmes vattendraget öfver en mil i längd, och floden stiger
långt in öfver de flacka stränderna. Fisken, som alltid uppsöker grundt vatten
under leken, lägger nu rommen på fasta landet, der den sedan förstöres, när
vattnet i midten af juni uttappas.

Klagomål föras äfven deröfver att minst 3,000 renar med för skogslapparne
okända märken sträfva omkring på ömse sidor af länsgränsen och
tillställa oreda bland deras bohag. De antagas hafva till största delen kommit
norrifrån och deras antal ökas för hvarje år.

Sådana med obekanta märken försedda ströfrenar förefinnas öfverallt
inom länets lappmarker och, då det är snart sagdt omöjligt att anträffa deras
egare, komma de otvifvelaktigt att utgöra ett svårt hinder vid framtida försök
med renskötselns ordnande.

Öfverallt, der jag under min nu afslutade resa kommit i beröring med
skogslapparne, har jag sökt framhålla det för dem nödvändiga uti att så fort
som möjligt återgå till fädrens sätt att idka renskötseln, på det att de, när
en ny lag med mot dem skärpta bestämmelser om några år träder i kraft,
icke må gå under i följd af renarnes vilda tillstånd, men har alltid mötts af
det svaret, att den fordna vården numera icke bär sig för skogslapparne; och
skälen härför äro beaktansvärda.

Genom afvittringen blefvo alla myrar inom deras lappskatteland upplåtna
såsom ängesmarker åt nybyggarne. Men renen kan under torra somrar icke
lefva af endast mossa, utan måste söka sig ut på myrar och sidländta ställen,
der det finnes tillgång på lämpligare föda och vatten. Om nu lapparne vårdade
sitt bohag i stora hopar, skulle dessa på en kort stund söndertrampa den myr
de beträdde, och hvarifrån de svårligen kunde återhållas, och lapparne måste
utbetala stora skadeersättningar, men om de deremot få gå spridda, blifva
skadorna icke så kännbara på hvarje punkt, hvarför nybyggarne oftast låta

udda vara jemnt. Af stor nytta för skogslappen skulle det derför vara att
nybyggare omhägnade de delar af myrmarkerna, som af dem bergås, med så
höga stängsel att renen icke kunde öfverhoppa dem.

Men om ock skogslapparnes tillvaro genom dylika anordningar skulle
kunna göras betydligt drägligare, kan man dock, äfven vid en kortare vistelse
ibland dem, icke värja sig från det intrycket, att de spelat ut sin rot som
nomader. Fordom flyttade de under sommarmånaderna från det ena stället af
sina skatteland till det andra och uppslogo tältkåtan der bästa betet var att
finna. Nu åter bo de under hela sommaren blott på en plats, der de,, vare
sig de hafva nybyggen — såsom i Släppejaur — eller icke, idka åkerbruk och
hafva kor, till hvilka de söka bergning. Med renskötseln får det gå som det
kan. Vid sina åkerland hafva de uppfört rymliga stugor, hvari de inflyttat,
och der den största renlighet synes råda, under det att deras gamla nedrökta
träkåtor stå invid såsom minnen från ett svunnet mödosamt lif. Till och med
de gamla lappska klädedrägterna hafva fått vika för drägter af svensk fason.

Lycksele den 8 februari 1896.

A. Fr. Burman.