JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÅMBETSBERÄTTELSE

afgifven vid lagtima riksmötet år 1898;

samt

Tryckfrihetskomiterades berättelse.

STOCKHOLM

IVAR HvKGGSTRÖMS BOKTRYCKERI- 1898.

INNEHÅLL.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning .....................................................................................................................

Redogörelse för åtal, anstälda mot:

1) vice häradshöfdingen P. A. Dalén, i fråga om felaktigt domslut (forts, från

ämbetsber. till 1895 års Riksdag, sid. 58) ..................................................... 2

2) rektorn M. M. Floderus, ang. förseelse mot tryckfrihetsförordningen ............ 2

3) borgmästaren G. Åkerblom m. fl., i fråga om felaktigt domslut (forts, från

ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 22—25) ........................................... 14

4) landshöfdingen grefve M. G. De la Gardie m. fl., i fråga om minderårigs

kvarhållande i häkte (forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag, sidd. 25—31) 14

5) kyrkoherden J. E. Björkqvist, ang. lagstridig affattning af flyttningsbetyg ... 15

6) hemmansägaren Isak Jakobsson Kauppi m. fl. ledamöter i Pajala tingslags

häradsrätts nämnd, för felaktiga beslut af häradsrätten ............................. .. 21

7) borgmästaren E. Yikander m. fl., för felaktig tillämpning af 5 kap. 3 §

strafflagen vid sammanträffande af brott (forts, från ämbetsber. till 1897 års
Riksdag, sid. 9)...................................................................................ww......... 24

8) kyrkoherden M. Ullman, för förseelse mot tryckfrihetförordningen (forts, från

ämbetsber. till 1897 års Riksdag, sidd. 13—18) ......................................... 24

9) kyrkoherden E. E. Åhrén, för olaga vigsel ................................................... 25

10) landshöfdingen L. W. S. Lothigius m. fl., för .förment felaktig tillämpning
af gällande föreskrifter om expeditionslösen (forts, från ämbetsber. till 1896

års Riksdag, sidd. 66—74) ........................................................................... 33

11) borgmästaren L. F. Msechel m. fl., för dröjsmål med expedierande af utslag

rörande häktad ..... 51

12) häradshöfdingen Y. Anderberg, för utfärdande af felaktigt gravationsbevis ... 54

13) borgmästaren S. Vigelius, för försumlighet i fråga om redovisning af kom munalskatterestlängder

m. m. (forts, från ämbetsber. till 1896 års Riksdag,
sidd. 33—46) .......... 57

14) häradshöfdingen C. O. Schlyter, för lagstridigt afvisande af nämndeman ...... 58

15) kronofogden E. F. Engelstedt, om ersättning för skada, orsakad genom ett

utaf honom såsom t. f. domhafvande utfärdadt felaktigt gravationsbevis......... 67

16) lasarettsläkaren W. Hallin, för dröjsmål med afgifvande af utlåtande ............ 72

Ärenden, som ej föranledt åtal....................................................................................... 79

Angående lagskipningens tillstånd i riket ................................................................... 83

— 1898 —

Sid.

Anmärkningar rörande hithörande frågor:

I. Om affattningen af utslag i mål ang. olofligt tillgrepp................................... 87

II. Ang. verkställande af tvångsarbete ............................................................... 89

Utdrag af högsta domstolens minnesbok ....................................................................... 92

Redogörelse för en framställning till Kongl. Maj:t ................................................. 96

Framställningar till Riksdagen i lagstiftningsärenden:

I. Ang. socknars skyldighet att lösa expedition i vissa mål ........................... 98

II. Ang. ansvaret för dröjsmål med expedierande af protokoll och utslag i de

fall, då ransakning med häktad hänskjutes till annan domstol.................... 100

III. Ang. s. k. återfallspreskription ....................................................................... 103

Inspektioner år 1897 .................................................................................................... 120

Under år 1897 inkomna klagomål................................................................................ 121

» » » anstälda åtal ........................... ............................................................ 121

Ang. lagförklaring enligt 19 § i regeringsformen ....................................................... 121

» i bilagan intagna förteckningar öfver Riksdagens skrivelser .............................. 122

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård........................................................ 123

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse:

Sid. i bil

Sammanställning af statistiska uppgifter ang. mål, afgjorda af högsta domstolen åren

1892—1896 ...................................................................................................... 3

Förteckning öfver de af Riksdagen år 1897 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser, jämte

uppgifter om de åtgärder, som i anledning af samma skrifvelser vidtagits............ 9

Särskild förteckning öfver de genom omförmälta skrifvelser anhängiggjorda ärenden,

som under år 1897 icke blifvit hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda.................... 27

Förteckning öfver sådana genom föregående Riksdagars skrifvelser hos Kongl. Maj:t
anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1896 års slut voro i sin helhet eller till någon
del oafgjorda, jämte uppgifter om åtgärder, som med samma ärenden vidtagits

under år 1897 .....................................................................................................

Tabell angående de af Riksdagen år 1897 till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelser ......

; r;- •

Till Riksdagen.

''i

shudi''. ii ..i

1; .: sih I.

'' . • ■ ■ .1 . . . - , 1; l

I,,. i. : ■ itjo \ t: -. r,. ''>! ■'' ». y.ft

•; i ’ J , •’,!’!* j . . (/• ■ I liK "!

no '' \:n !n '''' <:•

fi'' i. >i'' 1 i .''''''i.

i. ;

o , ;r;,1 .

Oedan den af senaste Riksdag den 6 mars 1897 förordnade justitieombndsmannen,
revisionssekreteraren in. m. Axel Ferdinand Thollander,
blifvit utnämnd till justitieråd och med anledning däraf afsagt sig upp Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 1

draget att vara Riksdagens justitieombudsman, insatte Riksdagen i
justitieombudsmansämbetet justitierådet Thollanders likaledes den 6 mars
1897 af Riksdagen förordnade efterträdare, revisionssekreteraren m. m.
Hugo Erik Mauritz Bohman, hvarefter Riksdagen utsåg mig till suppleant
för justitieombudsmannen. Den 5 november 1897 utnämnde Kongl. Maj:t
justitieombudsmannen Bohman till justitieråd, och sedan denne på grund
häraf afsagt sig uppdraget att vara Riksdagens justitieombudsman, blef
jag den 10 i samma månad af vederbörande fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret insatt i justitieombudsmansämbetet.

Jämlikt föreskriften i § 14 af den för Riksdagens justitieombudsman
gällande instruktion får jag härmed vördsamt öfverlämna berättelse
.rörande justitieombudsmansämbetets förvaltning under sistförflutna år,
och kommer denna berättelse, i enlighet med den ordning, som hittills
vanligen iakttagits, att börja med en redogörelse för de mot ämbetseller
tjänstemän för fel eller försummelse i utöfningen af ämbete eller
tjänst anstälda åtal, livilka under nämnda tid blifvit slutligen afgjorda
eller åtminstone i en instans pröfvade.

^aktigt domslut. ämbetsberättelsen till 1895 års Riksdag (sid. 58) inhämtas, att

advokatfiskal i Göta hofrätt efter uppdrag af justitieombudsmannen
anfört underdåniga besvär öfver ett af hofrätten den 4 december 1894
meddeladt utslag på af justitieombudsmannen anbefaldt åtal emot vice
häradshöfdingen P. A. Dalén i fråga om felaktigt domslut. Genom
utslag den 18 december 1896, hvilket. kom justitieombudsmannen tillhanda
å sådan tid, att det icke kunde omförmälas i berättelsen till 1897 års
Riksdag, har Kongl. *Maj:t förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens
utslag göra ändring.

Fr>!mTJot" I en till justitieombudsmannen ingifven skrift anförde rektorn vid
tryckfrihets- nya elementarskolan i Stockholm Hugo Hernlund följande:
förordmngen. Sysselsatt med ett arbete, afsedt för undervisningen i modersmålet
inom de högsta klasserna af de allmänna läroverken, vore Hernlund i
behof af afskrift^ utaf eu del uppsatser på modersmålet, livilka under
åren 1881 —1895 i den skriftliga afgångsexamen vitsordats med högsta
betyget. Dessa uppsatser, livilka jämte öfriga arbeten i den skriftliga
afgångspröfningen torde få anses såsom bilagor till protokollet öfver
nämnda pröfning, skulle efter dess slut jämte protokollet insändas
till ecklesiastikdepartementet. Af brist på utrymme plägade departe -

1898 —

mentet successivt återsända dessa arbeten till läroverken. För närvarande
funnes sålunda blott scripta från och med läsåret 1894—1895
att tillgå i ecklesiastikdepartementet. För att erhålla förenämnda afskrifter
hade Hernlund därför hufvudsakligen måst häuvända sig till
vederbörande rektorsämbeten och hade därvid rönt största tillmötesgående
från nästan alla rektorers sida. Emellertid hade rektorn vid
Upsala högre allmänna läroverk M. M. Floderus i skrifvelse förklarat
sig icke anse sig berättigad att tillmötesgå Hernlunds till honom gjorda
framställning i förevarande hänseende.

På grund häraf, och då det för förverkligandet af den utaf Hernlund
uppgjorda planen för hans arbete vore af icke ringa betydelse, att
Hernlund erhölle de från Upsala allmänna läroverk begärda afskrifterna,
ville Hernlund anmäla detta förhållande och med stöd af tryckfrihetsförordningen
anhålla om justitieombudsmannens medverkan till rättelse
i denna sak.

Härvid var fogad i afskrift en från rektor Floderus till rektor Hernlund
aflåten skrifvelse, som innefattade svar på en af Hernlund framstäld anhållan
att få taga afskrift af ifrågavarande uppsatser, och hvari Floderus yttrat:

Af kong], stadgan angående mogenhetspröfning vid rikets högre
allmänna läroverk den 22 mars 1895 framginge otvetydigt, att denna
pröfning ej yore offentlig, ity att vid den skriftliga pröfningen uppsigten
vid arbetenas verkställande utöfvades af läroverkets lärare i den ordning,
rektor bestämde, och vid den muntliga inga andra ägde tillträde än de
af Ivongl. Maj:t förordnade censorerna, eforus eller inspektor och några
af den förre utsedda vittnen. Några andra torde ej vara berättigade
att vid pröfningen närvara. De skriftliga arbetena genomsåges och
rättades af vederbörande lärare, och i bedömandet af desamma deltoge
af läroverkskollegium utsedde lärare. Därefter insändes af rektor inom
14 dagar dessa scripta till ecklesiastikdepartementet för att hållas vederbörande
censor tillhanda. Detta vore hvad mogenhetsstadgan bestämde
rörande ifrågavarande scripta. Med deras insändande till departementet
hade rektors af stadgan bestämda åtgöranden beträffande desamma blifvit
fullgjorda, och han hade ej vidare att med dem taga befattning. Att
departementet tid efter annan återsändt dessa scripta till det läroverk,
hvarifrån de utgått, kunde omöjligen upphäfva mogenhetspröfningens
icke-offentliga natur, utan återsändandet hade tvifvelsutan föranledts dåra!'',
att det måste för ett läroverk vara af intresse att se, om de lärjungar,
som där fostrades, tid efter annan fortskrede i mogenhet eller icke. I
de remisshandlingar, som åtföljt de återsända scripta, hade ändamålet
med återställandet ej varit angifvet.

— 1898 —

Då, enligt Floderus’ uppfattning af mogeuhetsstadgans innebörd,
där anbefalda pröfningar icke vore offentliga, ansåge han sig sakna
befogenhet att medgifva afskrifters tagande af vid läroverket befintliga
s. k. afgångsscripta, med mindre lian därtill berättigades genom särskild
kongl. skrifvelse eller genom skriftligt medgifvande af författarne till
de scripta, af hvilka afskrift önskades. Ett motsatt förfarande syntes
Floderus stå i strid med mogenhetsstadgan, som för öfrigt beträffande
de unga författarne till merbemälta afhandlingar dels betryggade de
bättre utrustades äganderätt till det presterade arbetet, dels skyddade
de mindre begåfvade för offentligt begabberi.

Öfver Hernlunds anmälan infordrade justitieombudsmannen yttrande
från Floderus, som därvid anförde hufvudsakligen:

Hernlunds uppfattning, att ifrågavarande uppsatser vore att anse
såsom bilagor till protokollet öfver den skriftliga pröfningen, måste
Floderus på det bestämdaste bestrida. Icke kunde man såsom allmän
regel fastslå, att ett protokoll öfver bedömandet af något, som skolat
underkastas granskning, städse skulle såsom bilaga vara åtföljdt af det,
som granskats. Att foga det granskade som bilaga till protokollet vore
i många fall outförbar! såsom vid en syneförrättning och dylikt; men
äfven där det vore utförbart, ägde det i praxis åtminstone icke alltid
rum. Det vore t. ex. icke omöjligt att åstadkomma ett stenografiskt
återgifvande af den muntliga afgångsexamen, men aldrig torde väl ett
sådant biläggas det protokoll, som upptoge bedömandet af nämnda
examen. Då för Hernlunds åsigt icke torde kunna anföras allmän
praxis, måste stödet för densamma sökas i kongl. stadgan angående
mogenhetspröfningen. Dessa scripta utgjorde jämlikt § 4 en del af
själfva mogenhetspröfningen, hvadan de ock borde jämlikt § 18 till
ecklesiastikdepartementet insändas för att hållas vederbörande censor
tillhanda. Rörande protokollet åter stadgades i § 8 moment 2: »öfver
bedömandet af de skriftliga arbetena före rektor protokoll, hvilket af
honom och vederbörande lärare undertecknas». Om några bilagor talades
ej här. Till själfva stadgan vore visserligen fogade 7 bilagor, af hvilka
endast en, bilagan 5, berörde protokollet öfver den skriftliga pröfningen.
Den examenstabell, som med ledning af nämnda bilaga skulle upprättas,
kunde, om man så ville, anses såsom bilaga till protokollet öfver den
skriftliga pröfningen; den borde dock snarare betraktas som en del af protokollet,
affattad i den form, protokollet öfver betygssättningen borde äga.

Men måhända vore det från § 18 Hernlund ansett sig kunna hämta
stöd för sin åsigt. Denna paragraf lämnade endast föreskrift om, hvilka
handlingar borde af vederbörande insändas till ecklesiastikdepartementet,

— 1898 —

och inom hvilken tid insändandet skalle ske. Rektor hade sig ålagdt
att insända scripta, protokollet öfver deras bedömande och de s. k. treterminersbetygen.
Härvid nämndes icke och hade tydligen ej heller
afsetts att angifva, i hvilket förhållande dessa tre slag af handlingar
skulle anses stå till hvarandra. Det funnes ingen anledning antaga, att
scripta skulle betraktas såsom bilagor till protokollet, ity att uppgiften
om treterminersbetygen väl i sådan händelse borde anses höra till
samma kategori, hvilket uppenbarligen vore orimligt. Till följd häraf
syntes laglig grund saknas för Hernlunds åsigt, att ifrågavarande scripta
borde anses såsom bilagor till protokollet öfver den skriftliga pröfningen.

Då det gälde en för läroverken icke ovigtig principfråga, ville
Floderus tillägga:

De skriftliga arbetena, som utgjorde eu del af den icke-offentliga
mogenhetspröfningen, kunde icke betraktas såsom offentliga handlingar,
hörande till ett läroverks arkiv. De kundo ej rubriceras under de
utgående skrivelser, af hvilka det ålåge rektor att jämlikt skolstadgans
§ 102 moment 6 taga afskrift^-, hvilka skulle i arkivet förvaras, utan
angående dessa scripta vore beträffande rektors åtgöranden föreskrifter
lämnade i mogenhetsstadgans § 4 moment 2, § 8 och § 18; och sedan
rektor jämlikt sistnämnda paragraf insändt dem till ecklesiastikdepartementet,
vore hans åtgöranden beträffande desamma fullgjorda. Att de
från departementet återsändts, enligt Hernlunds uppgift till följd af
bristande utrymme, vore en tillfällighet, med afseende på hvilken intet
vore stadgadt; och ej heller hade i remisshandlingarna någon föreskrift
lämnats, att de skulle förvaras, än mindre att de skulle med det af
Kongl. Maj:t lagstadgade arkivet införlifvas. Icke ens syntes hinder
möta, att en rektor i likhet med departementet af brist på utrymme
gjorde sig af med desamma. Intet föreläggande vare sig i skolstadgan
eller af vederbörande myndighet förefunnes, att de skulle i läroverkets
arkiv förvaras för att såsom offentliga handlingar vara för allmänheten
tillo-änsdma. Liknande torde ock förhållandet vara beträffande de skriftliga
uppsatserna vid de akademiska fakultetsexamma.

För öfrigt skulle det vara en rätt betänklig sak, om afskrifters
tagande af abiturientscripta vore medgifven, då kändt vore, att kriakoncept
vore en begärlig handelsvara isynnerhet för privatister. Det
funnes exempel på, att en privatist, enligt hans senare meddelade uppgift,
infunnit sig till den svenska skrifningen med öfver 40 olika kriakoncept,
ordnade i grupper efter innehållet och förstuckna å olika ställen
i kläderna. Med helt ringa omarbetning torde något af dessa lämpat

— 1898 —

sig för något af de förelagda ämnena. Vore samlingarna af afgångsscripta
prisgifna åt allmänheten, skulle kriakoncept utan tvifvel blifva
billigare och frestelsen till oärlighet i samma mån större.

Vid läroverket förvarades äfven andra handlingar, hvilka vore af
den natur, att afskrifter af dem icke borde vara tillåtna. Så t. ex. skulle
af hvar och eu, som genomginge profår, jämlikt kongl. kungörelsen
angående anordningen af det i gällande stadga för rikets elementarläroverk
föreskrift^ profår den 16 juni 1875, § 9, till föreståndaren för

den teoretiska kursen lämnas i tvänne exemplar en eller två pedagogiska
afhandlingar, af hvilka föreståndaren för kursen i Upsala till

Floderus öfversände det ena exemplaret. Dessa s. k. profårsafhandlingar
samlades, ordnades och tid efter annan bundes samt förvarades
vid läroverket. Icke heller dessa kunde anses såsom offentliga arkivhandlingar.
Likväl vore det af stort intresse, att såväl dessa afhandlingar
som afgångsscripta vid läroverket förvarades för att i en framtid bidraga
till att lämna en inblick i forna tiders skolförhållanden. Flera sådana
icke-offentliga handlingar torde förvaras och böra förvaras vid läroverken,
och det skulle, syntes det Floderus, icke vara nyttigt, om samlandet
vid läroverken af sådana handlingar motverkades, därigenom att allmänheten
förklarades berättigad att utan urskilning af dem taga del.

Äfven om afgångsscripta skulle anses tillhöra skolarkivet, blefve på
dem ej § 2 moment 4 första stycket tryckfrihetsförordningen tillämpligt.
Detta lagrum förutsatte nämligen, att där omtalade handlingar kunde
icke blott utbekommas utan äfven af en hvar i tryck utgifvas. Men
beträffande såväl afgångsscripta som vid universitetet inlämnade afhandlingar
gälde, att genom inlämnandet författaren ej förlorade sin ägandeoch
utgifningsrätt, utan denna tillkomme fortfarande uteslutande honom
och skulle hållas i hälgd. Ifrågavarande till bedömande inlämnade
handlingar folie ej under uttrycket i § 2 moment 4 »enskilda personers
memorialer, ansökningar, betänkande!!, besvär», utan borde snarare likställas
med »åt publik vård anförtrodda deposita af skrifter, hvilka utan
deras tillstånd, som samma deposita angå, ej kunna utgifvas eller utbekommas».
Häraf framginge, att under alla omständigheter Floderus’
vägran att utlämna afgångsscripta varit berättigad.

I afgifna påminnelser androg därefter Hernlund i hufvudsak följande: Hernlund

ville icke uppehålla sig vid hvad Floderus anfört med
anledning af Hernlunds mera i förbigående uttalade mening, att de omhandlade
uppsatserna på modersmålet i afgångsexamen vore att anse
såsom bilagor till protokollet öfver den skriftliga delen af nämnda examen

— 1898 -

— en mening, hvilken Hernlund ingalunda tillagt den betydelse, Floderus
syntes antaga. Hufvudsyftet med Hernlunds anmälan i denna
sak vore däremot att, såsom äf slutet på densamma tydligen framginge,
söka häfda den rätt, hvilken gällande tryckfrihetsförordning § 2 moment
4 tilläde hvarje svensk man, att i alla arkiv utbekomma afskrifter af alla
slags handlingar i hvad ämne som helst, hvilka ej därifrån uttryckligen
undantagits.

Jämlikt gällande stadga för de allmänna läroverken, § 131, skulle
»samtliga läroverkets handlingar förvaras i dess arkiv, hvilkct af rektor
vårdas». Enligt den af Floderus själf lämnade utredningen af innehållet
i § 18 af stadgan rörande mogenhetspröfningen vore de skriftliga
arbetena i mogenhetsexamen att anse såsom »handlingar», och
enligt vederbörande byråchefs skrivelser skulle de där omnämnda scripta
»till vederbörande läroverk återställas». Sedan detta skett, borde naturligtvis
dessa såsom alla andra läroverkets handlingar, jämlikt nyss åberopade
§ 131 af allmänna läroverksstadgan, förvaras i läroverkets arkiv,
äfven om intet uttryckligt föreläggande därom återfunnes i byråchefens
åberopade skrifvelse, hvars tystnad i detta afseende icke kunde upphäfva
läroverksstadgans ofvan återgifna,'' tydliga föreskrift. Hernlund behöfde
icke uppehålla sig vid Floderus’ uppfattning, att »icke ens hinder synes
möta, att en rektor i likhet med departementet af brist på utrymme
gör sig af med desamma» (nämligen mogenhetsexamensscripta). Det
läge i öppen dag, att departementet icke i detta syfte återsändt ifrågavarande
handlingar till läroverken, och att vida mera lämpliga mått och
steg kunde och borde af en rektor vidtagas, när brist på utrymme gjorde
sig känbar inom arkivet. I hvilket fall som hälst hade denna fråga för
närvarande ingen betj^delse, då Floderus tydligen ännu icke vidtagit
denna ytterlighetsåtgärd. Att Hernlund ingalunda stode ensam med
denna uppfattning af ifrågavarande handlingars karakter af arkivalier,
framginge däraf, att de i flera på trycket utgifna förteckningar öfver
läroverks arkiv upptoges bland dessas handlingar. Hvad för öfrigt den
uppdragna parallellen med profårsafhandlingar anginge, syntes denna
snarare ägnad att stärka än jäfva Hernlunds uppfattning, då väl ingen
tvekan kunde uppstå därom, att sistnämnda afhandlingar tillhörde profårsläroverkens
arkiv. Och det vore ett obestridligt faktum, att åtminstone
vissa skriftliga arbeten för de akademiska fakultetsexamina —
t. ex. afhandlingar för filosofie licentiatexamen — ansåges såsom vederbörande
fakultets egendom och endast för bestämd tid och emot kvitto
utlånades till författarne.

Men — hade Floderus tillagt — ''»äfven om afgångsscripta skulle

- 1898 -

anses tillhöra skolarkiven, blefve på dem ej § 2 moment 4 första stycket i
tryckfrihetsförordningen tillämpligt», enär där omtalade handlingar »kunna
icke blott utbekommas, utan äfven af en hvar i tryck utgifvas», medan
åter författare till afgångsscripta genom inlämnandet »ej förlorar sin
ägande- och utgifningsrätt»; afgångsscripta »böra snarare likställas
med åt publik vård anförtrodda deposita af skrifter, hvilka utan deras
tillstånd, som samma deposita angå, ej kunna utgifvas eller utbekommas».

Lämnande Floderus’ nyssnämnda hypotes i det värde, den kunde
förtjäna, ville Hörnlund blott betona det orimliga i Floderus’ uppfattning,
att en skolyngling skulle ha »ägande- och utgifningsrätt» till
hvad han under sin skoltid presterade vid vare sig flyttnings- eller
mogenhetspröfningar. Hela skilnaden mellan »afgångsscripta» och andra
profscripta vore den, att efter som afgångsexamen i många fall medförde
en viss kompetens, jämväl inom statsförvaltningen, de i denna
examen presterade scripta borde af staten genom censorerna och ecklesiastikdepartementet
kontrolleras, hvarför de icke finge såsom andra
profscripta försvinna utan all offentlig granskning, utan skulle insändas
till ecklesiastikdepartementet, hvilket behölle dem, så länge sådant
ansåges tjänligt, och sedan återstälde dem — icke till de särskilda författarne
efter anmälan — utan till den läroanstalt, från hvilken de utgått
och där de — för att begagna Floderus’ ord — kunde »i en framtid
bidraga till att lämna en inblick i forna tiders skolförhållanden», hvarför
de ock borde i läroverkens arkiv förvaras jämte de i § 130 af allmänna
läroverksstadgan omtalade »läroverket rörande handlingar» och andra
dess i § 131 af samma stadga afsedda »handlingar».

Men äfven om Floderus’ uppfattning, att de allmänna läroverkens
examinander i mogenhetspröfningen hade litterär äganderätt till sina
scripta, vore riktig, torde ej ens däraf hinder möta för deras publicerande,
enär gällande lag angående äganderätt till skrift, § 11, medgåfve, att
icke blott delar af tryckta skrifter — i afseende på hvilka således deras
författare bestämdt begagnat sin äganderätt — utan rent af hela skriften,
»där den är af ringa omfång», finge i pedagogiskt syfte utgifvas utan
vederbörande författares hörande.

Om ensidigheten i Floderus’ uppfattningssätt torde för öfrigt ganska
otvetydigt det förhållande vittna, att icke blott vederbörande byråchef
i ecklesiastikdepartementet tillåtit Hernlund att taga afskrift af de scripta,
som i departementet förvarades, utan ock samtlige öfrige rektorer
vid de högre allmänna läroverk, där scripta, bedömda med vitsordet
»berömlig», förekommit, utan tvekan stält desamma till Hernlunds
disposition för förut uppgifna ändamål.

— 1898 —

För att ytterligare inskärpa betänkligheten af Hernlunds anspråk i
förevarande fall hade Floderus framhållit, att »vore samlingarna af afgångsscripta
prisgifna åt allmänheten, skulle kriakoncept utan tvifvel
blifva billigare och frestelserna till oärlighet (i den skriftliga examen)
i samma mån större». Hernlund ville därför icke lämna alldeles oanmärkt,
att amatörer af kriakoncept hade en vida rikare källa att ösa ur
än läroverksarkiven, nämligen den hardt när öfverväldigande massa af
krior, som dagligen producerades vid våra allmänna och enskilda läroverk
— för att icke tala om de närmast föregående 30 å 40 årens rika
samlingar på detta område. Författarne till hithörande litterära alster
torde näppeligen tillägga desamma något som helst pekuniärt eller
litterärt värde.

På grund af hvad Hernlund sålunda anfört förnyade han den anhållan,
han i sin föregående skrifvelse framstält, nämligen att justitieombudsmannen
måtte medverka till rättelse i det af Hernlund öfverklagade
förhållandet.

o o

-;:s

Den af rektor Floderus lämnade förklaringen faun justitieombudsmannen
icke vara tillfredsställande. I en till domkgpitlet i Upsala afbiten
skrifvelse, hvarigenom emot Floderus anhängiggjordes åtal för
hans ifrågavarande vägran, yttrade justitieombudsmannen hufvudsakligen:

Såsom den första grunden för sin vägran att låta klaganden afskrifva
ifrågavarande uppsatser hade Floderus anfört, att då dessa
uppsatser utgjorde en del af den icke-offentliga mogenhetspröfningen,
desamma icke kunde anses såsom offentliga handlingar, hörande till ett
läroverks arkiv. Hvad Floderus härutinnan anfört finge anses innebära,
dels att på grund af kongl. stadgans angående mogenhetspröfningen
föreskrifter hvad vid pröfningen förekomme icke finge komma till
andras kännedom än deras, som enligt stadgan ägde vid pröfningen
närvara, dels ock att uppsatserna, sedan de undergått bedömande, icke,
vare sig på grund af uttrycklig föreskrift eller eljest, borde införlifvas
med läroverkets arkiv, utan, såsom Floderus äfven antydt, skulle kunna
förstöras.

Att mogenhetspröfningen icke vore offentlig i den mening, att allmänheten
skulle äga tillträde därtill, vore ju visserligen obestridligt,
men denna anordning kunde dock så mycket mindre hafva till ändamål,
att hvad vid pröfningen förekomme skulle hållas hemligt, som icke
allenast af Kongl. Maj:t förordnade censorer utan äfven minst tre af
elorus utsedde män skulle vara vid den muntliga pröfningen tillstädes,

Justitieombudsmannens ämbetsberäitelse till 1898 åts Riksdag. 2

och någon antydan om hemlighållande af hvad vid pröfningen, den
skriftliga eller muntliga, förekomme icke kunde i den ifrågavarande
stadgan påvisas. Därest man ansåge, att de skriftliga uppsatserna borde
hållas hemliga, måste man fordra tystlåtenhetspligt hos censorer och
vittnen beträffande den muntliga pröfningen, hvilket dock helt och hållet
stode i strid mot ändamålet med dessa personers närvaro vid denna
pröfning. I motsats till hvad Floderus sålunda sökt göra gällande ansåge
justitieombudsmannen, att af mogenhetspröfningens egenskap att
vara en allmän, en statens angelägenhet, följde jämlikt 2 § 4 momentet
i tryckfrihetsförordningen, att alla handlingar, som anginge denna angelägenhet,
ej mindre det protokoll, som däröfver skulle föras, än äfven
de uppsatser, som därvid kommit under bedömande, vore att anse såsom
offentliga handlingar, då tryckfrihetsförordningen icke uttryckligen annorlunda
stadgade. Häraf följde ock, att dessa handlingar borde förvaras,
till dess i behörig ordning annorlunda beslötes. Floderus’ farhåga för
menliga följder i pedagogiskt hänseende af ifrågavarande uppsatsers
offentliggörande ansåge justitieombudsmannen icke vara välgrundad och
detta hufvudsakligen på de af klaganden i påminnelserna anförda skäl.

Floderus hade vidare påstått, att äfven om uppsatserna skulle anses
höra till ett läroverk^ arkiv, vore de icke offentliga handlingar, utan närmast
att likställa med åt publik vård anförtrodda deposita af skrifter, som
icke utan deras tillstånd, som samma deposita anginge eller tillhörde,
kunde utgifvas eller utbekommas, och till hvilka författarne icke förlorat
sin äganderätt. I förbigående påpekande oförenligheten mellan påståendet
att dessa uppsatser skulle kunna utan vidare förstöras och åsigten
om deras egenskap af deposita af litterärt värde, ville justitieombudsmannen
mot denna senare åsigt framhålla, att det enda syftet vid författandet
af dessa uppsatser måste anses vara, att de skulle tjäna såsom
prof för bedömande, huruvida författarne inhämtat det mått af elementära
kunskaper, som undervisningen vid de allmänna läroverken afsåge att
bibringa, och att författarne vid aflämnandet af dessa prof icke kunde
antagas hafva allenast lämnat dem i allmänt förvar, utan måste anses
verkligen hafva afliändt sig all rätt till desamma.

Då justitieombudsmannen således hyste den uppfattning,'' att ifrågavarande
uppsatser, hvilka förvarades vid Upsala allmänna läroverk, vore
att hänföra till sådana allmänna handlingar, som enligt tryckfrihetsförordningen
finge till tryck befordras, ansåg justitieombudsmannen att
Floderus, såsom vårdare af läroverkets arkiv, obehörigen vägrat tillhandahålla
klaganden samma handlingar för att af dem göra afskrift, hälst
Floderus icke ens påstått, att andra hinder därför skulle förefinnas än

- 1898 -

Floderus’ åsigt om handlingarnas beskaffenhet; och som klaganden påkallat
justitieombudsmannens biträde för att i ifrågavarande hänseende
komma i åtnjutande af sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen,^ fann sig
justitieombudsmannen föranlåten ställa rektor tlodcrus under åtal inför
domkapitlet. Justitieombudsmannen yrkade därvid, att domkapitlet med
stöd af 2 § 4 momentet i tryckfrihetsförordningen samt 25 kapitlet 17 §
strafflagen måtte förklara Floderus hafva i åtalade hänseendet felaktigt
förfarit samt förpligta honom att i öfverensstämmelse med åberopade
stadgandet i tryckfrihetsförordningen tillåta klaganden att, på sätt han
önskat, afskrifva eller afskrifva låta ifrågavarande handlingar.

På detta åtal meddelade domkapitlet den 27 januari 1897 utslag,
däri domkapitlet utlät sig: Enär enligt kongl. cirkulärbrefvet den 7
december 1787 det tillhörde konsistorium att upptaga och afgöra mål,
som rörde de under konsistorii lydnad stående personers förhållande i
deras ämbete endast i de fall, att ämbetsbrottet ej vore i lag belagdt
med annat straff än föreställning, afhållande från tjänsten på viss tid
eller ämbetets förlust; men sådant förfarande, för hvilket rektor Floderus
blifvit i detta mål stöld under åtal, skulle, därest detsamma, på sätt
justitieombudsmannen påstått, vore stridande mot tryckfrihetsförordningens
§ 2 moment 4, straffas efter 25 kapitlet 17 § strafflagen, enligt
hvilket lagrum straffet kunde bestämmas till böter, funne domkapitlet
sig icke behörigt att upptaga målet till pröfning.

Om detta utslag voro fyra af domkapitlets ledamöter ense. En
ledamot var från beslutet skiljaktig, i det han yttrade:

»Ehuru herr justitieombudsmannen stält rektor Floderus under åtal
inför domkapitlet jämväl med stöd af 25 kapitlet 17 § strafflagen, i hvilken
paragraf nämnas'' vissa straffpåföljder, som af domkapitlet icke kunna
ådömas, men därvid tillika klart och bestämdt inskränkt hela sitt yrkande
därtill, att domkapitlet ''måtte förklara Floderus i åtalade hänseendet
hafva felaktigt förfarit samt förpligta honom att, i öfverensstämmelse
med åberopade stadgandet i tryckfrihetsförordningen tillåta klaganden
att, på sätt han önskat, afskrifva eller afskrifva låta ifrågavarande
handlingar’, finner jag domkapitlet oförliindradt att företaga målet till
pröfning.

Och då — lika väl som koncepten till i fråga varande abiturientscripta
måste anses såsom scribenternas egendom, öfver hvilken de efter
behag kunna förfoga — de aflämnade renskrifna exemplaren val obestridligt
måste anses såsom handlingar tillhörande det arkiv, i hvilket de
enligt gällande, ehuru ej i lag bestämd ordning förvaras; och då ändamålet
med deras förvarande måste anses vara det att lämna material för pedago -

1898 —

giskt bruk, i hvilket syfte afskrifter af rektor Hernlund jämväl äskats;
och då de begärda med högsta betyget bedömda uppsatsernas offentliggörande
så mycket mindre kan anses lända någon enskild person
till skada och förklenande, som rektor Hernlund i en handlingarna
bifogad skrifvelse uttryckligen förklarat, det han ej ämnade offentliggöra
författarnes namn; så finner jag, som ej kan anse de i fråga varande
abiturientscripta kunna hänföras till något af de slag af publika handlingar,
som i tryckfrihetsförordningens § 2 moment 4 uppräknas och hvilka
ovilkorligen enligt allmän lag skola förvaras, och därför icke heller kan
anse rektor Floderus hafva mot nämnda paragraf i tryckfrihetsförordningen
sig förbrutit, dock honom ej haft tillräckligt skäl för sin öfverklagade
vägran, utan finner jag honom fastmer hafva så väl rättighet som pligt
att, på sätt rektor Hernlund föreslagit, tillåta denne att genom en af
rektor Floderus godkänd person taga afskrifter af de abiturientscripta
på modersmålet, hvilka under åren 1881—1894 vid Upsala högre allmänna
läroverk blifvit med högsta betyget vitsordade».

Med domkapitlets utslag fann sig justitieombudsmannen icke kunna
åtnöjas, hvarför justitieombudsmannen i skrifvelse till advokatfiskal i
Svea hofrätt uppdrog åt denne att i hofrätten anföra besvär öfver utslaget
och därvid yrka, att hofrätten måtte med upphäfvande af detsamma
förklara domkapitlet behörigt att med målet taga befattning. I berörda
skrifvelse yttrades, bland annat, följande:

Vid åtalets anhängiggörande hos domkapitlet hade justitieombudsmannen
utgått från den åsigt, att de bestämmelser, hvilka med afseende
å af prester begångna fel i ämbetet varit gällande, intill dess lagen
om straff för ämbetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål
den 8 mars 1889 trädde i kraft, i tillämpliga delar fortfarande vore
gällande med afseende a ämbetsfel af till skolstaten hörande personer.
''Härutinnan syntes domkapitlet vara med justitieombudsmannen ense.
Att dessa lagbestämmelser vore otydliga och i följd däraf kundo gifva
anledning till olika tillämpning, kunde icke förnekas. Särskildt gälde
detta om det af domkapitlet åberopade cirkulärbrefvet af den 7 december
1787. Genom detta stadgades nämligen, att konsistorium skulle upptaga
och afgöra de mål, »som röra en prests förhållande i ämbetet och
ankomma på föreställning, afhållande från tjänsten på viss tid eller
ämbetets förlust». I praxis hade meningarna varit delade därom, huruvida
domkapitlet ägt eller icke ägt att ådöma ansvar enligt ett lagrum,
hvars strafflatitud upptagit såväl någon eller några af de straffarter,
som domkapitlet enligt nyssnämnda cirkulärbref kunnat ådöma, som
annan straffart, t. ex. böter eller ovärdighet att i rikets tjänst användas.

- 1898 —

Härutinnan ville justitieombudsmannen hänvisa till åtskilliga rättsfall,
för hvilka redogörelse lämnats dels i Tidskrift för lagskipning in. m.,
utgifven af Christian Nauman, år 1870 (sidd. 223—228), dels ock i Nytt
juridiskt arkiv, utgifvet af G. B. A. Holm, åren 1876 (sid. 451 o. f.),
1879 (sidd. 303—305), 1884 (sidd. 2—11) och 1889 (sidd. 119—121, 229—
232). Under förarbetena till lagen den 8 mars 1889 hade också såsom
ett synnerligen kraftigt skäl för behofvet af nya bestämmelser rörande
presters ämbetsfel framhållits oegentligheten däri, att enligt de äldre
föreskrifterna frågan om forum i hvarje särskildt fall vore beroende af
hvilket straff ämbetsfelet förtjänade. Härutinnan vore att märka dels
det år 1873 afgifna betänkande af den år 1869 förordnade komité, som
hade att ombesörja en revision af 1686 års kyrkolag, (sid. 180 o. f.),
dels ock ett yttrande i statsrådet den 12 juli 1878 af dåvarande statsministern
och chefen för justitiedepartementet, friherre Louis de Geer,
hvilken då inför Kongl. Maj:t anmälte komiténs berörda förslag.

Den historiska utvecklingen gåfve enligt justitieombudsmannens åsigt
vid handen, att presters och »skoleståndspersoners» förhållande i tjänsten
i regel varit underkastadt domkapitlens bedömande, och justitieombudsmannen
funne sig böjd för den mening, att från denna regel ej kunde göras
andra undantag än de, som med nödvändighet följde af, att domkapitlen
icke ägde ådöma andra straffarter än de i 1787 års cirkulärbref upptagna.

För sin del ansåge emellertid justitieombudsmannen, att frågan om
tolkningen af uttrycken i 1787 års cirkulärbref i förevarande fall hade
underordnad betydelse, enär det fel, som i målet lagts rektor Floderus
till last, enligt justitieombudsmannens mening icke varit af svårare beskaffenhet,
än att allt straff kunde uteblifva, om blott Floderus för framtiden
rättade sitt förfarande. Det hade därför icke blifvit ifrågasatt, att
domkapitlet skulle tillämpa eu strafflatitud, däri ingått en straffart, som
domkapitlet icke ägt ådöma, utan endast att domkapitlet skulle pröfva,
om ett visst förfarande i tjänsten vore lagligt eller icke. Denna synpunkt
hade beaktats af den från domkapitlets pluralitet skiljaktige
ledamoten.

Anmärkas borde, att den af justitieombudsmannen gjorda hänvisningen
till 17 § i 25 kapitlet strafflagen icke borde uppfattas såsom eu
hänvisning till de i paragrafen meddelade straffbestämmelserna. Det
syntes tvärtom, som om vid betraktande i sin helhet af det framstälda
yrkandet någon tvekan icke bort kunna ifrågakomma därom, att hänvisningen
endast antydde, att felet varit ouppsåtlig^

Slutligen hade domkapitlet enligt justitieombudsmannens förmenande
obehörigen begränsat sin pröfning af det förfarande, som af justitieom -

1898 —

budsmannen hänskjuta till dess bedömande. Otvifvelaktigt vore nämligen,
att de allmänna bestämmelserna om straff för ämbetsfel af prester
och öfriga under konsistorii uppsigt stående personer, som meddelades
genom 1 § i kong!, cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 varit gällande
äfven efter införandet af 1864 års strafflag. I praxis både också såväl
före som efter strafflagens antagande förseelser emot 2 § 4 momentet
i tryckfrihetsförordningen bedömts efter 1786 års cirkulärbref. I detta
afseende hänvisade justitieombudsmannen dels till ett af domkapitlet i
Upsala den 1 oktober 1852 meddeladt, efter anförda besvär sedermera
af Kongl. Maj:t den 16 maj 1854 faststäldt utslag, för hvilket redogjorts
i justitieombudsmannens ämbetsberättelse för år 1852 (sidd. 25—27), dels
ock till ett åtal, hvarför redogörelse lämnats i justitieombudsmannens
ämbetsberättelser till Riksdagarne åren 1891 (sidd. 27—34) och 1892
(sid. 7). Således, äfven om domkapitlet haft rätt i sin åsigt, att det
icke ägt pröfva riktigheten af rektor Floderus’ förfarande enligt 2 §
4 momentet i tryckfrihetsförordningen, jämfördt med 25 kapitlet 17 §
strafflagen, hade domkapitlet likväl från 1786 års cirkulärbref kunnat
hämta stöd för sin befogenhet att pröfva det domkapitlets bedömande
understälda förfarandet.

De af advokatfiskal enligt justitieombudsmannens uppdrag anförda
besvären äro på hofrättens pröfning beroende.

ak*ft domslut Åf .jus^fieom^udsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag
a tigt ^—25) inhämtas, att advokatfiskalen i Svea hofrätt, enligt uppdrag

af justitieombudsmannen, anfört underdåniga besvär öfver ett af hofrätte
n den 27 mars 1895 meddeladt utslag på af justitieombudsmannen
anbefaldt åtal emot borgmästaren G. Åkerblom samt rådmännen G. A.
Öhgren, O. Strandberg och H. G. P. öhngren i fråga om felaktigt
domslut. Genom utslag den 24 februari 1897 har Kongl. Maj:t förklarat
sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

/ande “häkte I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag
''(sidd. 25—31) redogöres för ett emot landshöfdingen i Kristianstads län
grefve M. G. De la Gardie och landssekreteraren i samma län F. W.
T. Ehrenborg anstäldt åtal, för det de skulle hafva obehörigen låtit
kvarhålla en minderårig person i häkte i afbidan därpå, att plats kunde
för honom beredas å allmän uppfostringsanstalt. Genom utslag den 9
april 1895 hade hofrätten öfver Skåne och Blekinge funnit hvad härutinnan
blifvit lagdt landshöfdingen och landssekreteraren till last icke

- 1898 —

vara af beskaffenhet att böra för dem föranleda ansvar för fel i ämbetet
eller ersättningsskyldighet. Sedan justitieombudsmannen låtit i målet
anföra underdåniga besvär, bär Kongl. Maj:t medelst utslag den 17 mars
1897 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades af fyra justitieråd,
hvaremot tre justitieråd voro skiljaktiga och förenade sig om det
yttrande, att enär Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Kristianstads län
den 17 februari 1893 fattade beslut, att Per Nilsson skulle å länsfängelset
förblifva, intill dess han kunde afföras till åkerbrukskolonien Hall, där
enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillhandakommet meddelande
plats för honom kunde beredas först i slutet af påföljande april månad,
saknade stöd af lag, pröfvade justitieråden rättvist att, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen, döma landshöfdingen grefve De la Gardie och landssekreteraren
Ehrenborg att för det felaktiga förfarande, de sålunda låtit
komma sig till last, hvar för sig bota femtio kronor, hvarjämte de förpligtades
att, hvilkendera gälda gitte, ersätta statsverket kostnaden för
Per Nilssons underhåll under tiden från den 17 februari 1893 till och
med den 11 april samma år med sjutton kronor 72 öre.

I en hit insänd klagoskrift anhöll arbetaren Nils Anton Svensson,Lfftrn™9aaf''
att justitieombudsmannen måtte pröfva lagligheten af ett utaf kyrkoherden^««i»?si« i Gideå församling J. E. Björkquist för klaganden utfärdadt, skriften
bilagdt flyttningsbetyg, enär vissa i betyget förekommande anteckningar
enligt klagandens förmenande vore förbjudna genom kongl. förordningen
den 6 augusti 1894; och yrkade klaganden, att laga åtal måtte emot
Björkquist anställas, om betyget funnes vara olagligt.

Ifrågakomna betyg var, med uteslutande af därå efteråt gjorda
anteckningar af följande lydelse:

» Flyttningsbetyg.

(för ensam person)

1. Arbetaren Nils Anton Svensson

3. är född den 3 mars år 1874 (sjutiofyra)

4. i Gideå församling i W. Norrlands län,

5. är vaccinerad,

G. är döpt,

7. har inom svenska kyrkan konfirmerats och eger försvarlig (?) kristendomskunskap,

— 1898 -

8. har inom svenska kyrkan begått H. Nattvard,

9. är till Nattvardens begående oförhindrad, om han f. n. besitter

10. erforderlig kristendomskunskap,

11. åtnjuter medborgerligt förtroende,

12.

13. är till äktenskap ledig, om han f. n. besitter därför nödig

14. kristendomskunskap,

15. såsom värnpligtig inekrifven under n:r 1 lS-lg6^,

16. flyttar till Maria församling i Stockholms stad;

17. betygar Gideå församling i W. Norrlands län

18. den 21 juli år 1896

J. E. Björkquist

Kyrkoherde. >

I förklaring, som justitieombudsmannen med anledning af den hos
honom sålunda gjorda anmälan infordrade från kyrkoherden Björkquist,
anförde denne hufvudsakligen följande:

Enligt Björkquists uppfattning vore hvarje församlingslärare pligtig
att i de betyg, lian hade att utfärda, säga sanningen, såvidt lian kände
den. Hvad anginge särskildt flyttningsbetyg kräfdes, att församlingsläraren
skulle uppgifva, icke den kristendomskunskap, som den flyttande
hade ägt, utan den lian vid afflyttningen ägde, (enligt Kong]. Maj:ts
''stadga och påbud af den 20 mars 1735), samt om han då hade sådan
kunskap i sin kristendom — fordringarna härutinnan angåfves, vid äfventyr
af suspension, om de ej behörigen iakttoges, i kong], cirkulärbrefvet,
af den 18 december 1695, närmare förklarad! genom kongl. resolutionen
af den 17 december 1697 — att han vore oförhindrad ej blott att begå
nattvarden utan äfven — krafvet härpå angåfves i 15 kapitlet 11 § kyrkolagen
— att ingå kyrkligt äktenskap.

. För att nu eu församlingslärare skulle kunna afgifva ett, såvidt
möjligt, sanningsenligt betyg om sin åhörares kristendomskunskap vore
det äfven sörjdt i våra kyrkliga lagar och författningar. I detta hänseende
ville Björkquist endast påpeka kyrkolagen, 2 kapitlet 10 §, 8
kapitlet 2 och 3 §§, samt nyssnämnda stadga och påbud, som just afsåge
flyttningsbetyg. Man hade visserligen under senare tid på vissa håll
velat påstå, att denna stadga ej varit gällande efter konfirmationens
lagliga införande, eller efter 1811, men grundlösheten af detta påstående
framginge bäst däraf, att samma stadga funnes intagen i den år 1813
på Kongl. Maj:ts befallning utgifna samling af författningar etc., »hvilka
ändra eller förklara kyrkolagen af år 1686 och ännu äro gällande». I

— 1898 —

fråga därom, huru kristendomskunskapen skulle utrönas hos den, som
ville ingå äktenskap, men försummade husförhör, vore flere kyrkolagstolkare
af den åsigt, att det borde ske genom s. k. lysningsförhör.

Häraf framginge, att det ej vore nog för att vara nattvardsberättigad
och äga rätt att ingå kyrkligt äktenskap att en gång hafva blifvit
konfirmerad, utan att det behöfdes att åter och åter visa, att man fortfarande
vore i besittning af en viss kunskap, om man skulle fortfarande
vara berättigad till nattvard och kyrkligt äktenskap.

När nu klaganden, hvilken Björkquist konfirmerat år 1890 med
tvekan, ej sedan låtit sig afhöra, utan undandragit sig hvarje förhör
och sålunda ej stält sig till efterrättelse de kraf, som lagligen stäldes
på honom, för att Björkquist skulle kunna veta besked om hans framsteg
och kunskap uti sina kristendomsstycken, huru skulle det då varit
Björkquist möjligt att sanningsenligt vitsorda (gifva bevis, som han
»verkligen förtjänt»), det han — då Björkquist haft exempel på, att
kunskapsrikare konfirmander än han efter knappa fem år så glömt hvad
de läst, att de ej ens kunnat trosartiklarna — hade sådan kristendomskunskap,
att han vore berättigad till både nattvard och äktenskap? Här
begärdes något, som väl ingen, som hade något samvete och någon
känsla af sin sanningspligt, kunde utan vidare uppfylla. Det högsta,
som kunde göras, vore att, såsom Björkquist gjort, när den flyttande
ej själf infunne sig, i betyget anteckna, när ej andra hinder vore kända,
att om han ägde behörig kristendomskunskap, så vore han hinderslös.
Den själasörjare, som emottoge honom, kunde ju lätt pröfva, huru härmed
förhölle sig.

Klaganden hade åberopat kongl. förordningen angående kyrkoböckers
förande den G augusti 1894 och förmenade, att Björkquist möjligen felat
mot densamma i sitt betyg. Skulle så vara, hade berörda förordning
upphäft både kyrkolagen och öfriga nyss anförda lagbestämmelser,''
hvilket förordningen dock hvarken gjort eller ens kunnat göra. Då sålunda
ej blott nämnda förordning utan äfven de åberopade kyrkliga
bestämmelserna vore gällande, borde vid betygs utfärdande vederbörlig
hänsyn tagas till dem båda. Att Björkquist icke förbisett 1894 års förordning,
visade sig bäst däraf, att han följt dess formulär för utflyttningsbetyg
och iakttagit dess bestämmelser, där detta kunnat ske utan
kränkning af gällande kyrkliga lagbestämmelser och sanningen. Någon
sådan kränkning hade icke heller förordningen egentligen fordrat.
Formulären gälde tydligen verkliga fakta, men icke tvifvelaktiga fall,
hvarom, såsom sig borde, ej några bestämmelser gåfves. Att så vore
förhållandet, syntes bäst däraf, att i den anvisning, som lämnades till

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 3

hvad som borde antecknas å raden 6, ej meddelades någon föreskrift om,
huru det skulle skrifvas för ett hittebarn, hvarom man icke visste, om
det blifvit döpt eller icke. Skulle de gifna reglerna här följas, måste
det skrifvas, antingen att barnet vore döpt, eller att det icke vore döpt.
Men ett dylikt kraf stälde säkerligen icke förordningen på den, som
skulle utfärda flyttningsbetyg för ett sådant barn.

På grund af det sålunda anförda förmenade sig Björkquist i det
klandrade betyget icke hafva felat vare sig mot 1894 års förordning eller
mot de kyrkliga lagbestämmelser, som borde iakttagas vid utfärdande
af flyttningsbetyg, eller mot den honom åliggande sanniugspligt, hvarför
han anhöll, att afseende icke måtte fästas vid klagoskriften.

Med Björkquists förklaring ansåg sig justitieombudsmannen icke
kunna åtnöjas, hvarför justitieombudsmannen anstälde åtal emot Björkquist
hos domkapitlet i Hernösand. I den skrifvelse, hvarigenom åtalet
anhängiggjordes, yttrade justitieombudsmannen hufvudsakligen:

I hvilka hänseenden ett flyttningsbetyg skulle innehålla yttranden
angående den flyttande, framginge af det för sådana betyg genom kong],
förordningen angående kyrkoböckers förande den G augusti 1894 faststälda
formulär, livilket också blifvit af Björkquist användt i förevarande
fall. Inom de gränser, som berörda formulär uppstälde, skulle åt betyget
gifvas en mot dess ändamål svarande affattning. Då detta ändamål
otvifvelaktigt vore att lämna pastor i inflyttningsorten behörig kännedom
rörande de omständigheter, som borde uppmärksammas vid den flyttandes
införande i kyrkoböckerna, följde häraf, att de i ett flyttningsbevis förekommande
anteckningar borde grunda sig på, eller liksom utgöra utdrag
ur kyrkoböckerna i affiyttningsorten samt tillika vara så affattade, att
de kunde införas i kyrkoböckerna i den församling, dit flyttning skedde.
Men å andra sidan finge ett flyttningsbetyg icke innehålla allt, som i
kyrkoböckerna i afftyttningsorten kunde vara antecknadt om den flyttande.
I detta hänseende behöfde allenast erinras om de anteckningar, som
afsåge en persons tillträde till nattvarden. Genom kong!, förordningen angående
förändrade stadganden i afseende å fräjdbetyg, som af presterskapet
meddelas, den 20 januari 1865 hade i fråga om flyttningsbevis
föreskrifvits, att dylika bevis skola — utöfver anteckning därom, huruvida
den flyttande äger medborgerligt förtroende — jämväl med afseende
å kyrkotukten innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande
personen då är i följd af begånget brott från delaktighet i den heliga
nattvarden utestängd eller genom domstols utslag blifvit för brott under
framtiden stöld, utan äfven huruvida den flyttande blifvit enligt kyrkolagen
varnad att afhålla sig från nattvarden, eller vid den tid, då betyget

— isös -

utfärdas, är stäld under sådan kyrkotukt, som enligt kong], förordningen
den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas. Det vore tydligt, att dessa
föreskrifter på ett uttömmande sätt angåfve, Indika anteckningar i kyrkoböckerna
med afseende å tillträde till nattvarden finge i ett flyttningsbetyg
inflyta.

* Vid utfärdandet af det flyttningsbetyg, hvarom bär vore fråga, hade
kyrkoherden Björkquist enligt justitieombudsmannens åsigt förfarit felaktigt
i flera hänseenden, ehuru visserligen felen stode i ett nära samband
med hvarandra.

På sjunde raden upptoge betyget angående klagandens kristendomskuuskap
»försvarlig» med ett inom parentes vidfogadt frågetecken. 1 å
• grund af hvad Björkquist i förklaringen yttrat vore att antaga, att
klaganden vid konfirmationen erhållit vitsordet »försvarlig», och syntes
Björkquist med det i betyget tillfogade frågetecknet hafva velat uttrycka,
att han vid betygets utfärdande icke kunde med säkerhet yttra sig om
klagandens kristendomskunskap, emedan klaganden efter sin konfirmation
icke bevistat husförhör och ej heller vid afflyttningen personligen ins
t filt. sig hos Björkquist. Den affattning, betyget härutinnan erhållit,
visade emellertid icke, att Björkquist velat undandraga sig att i betyget
uttala sig om klagandens kristendomskunskap, utan syntes innebära ett
uttalande af tvifvel därpå, att klaganden i afseende å sin kristendomskunskap
vore förtjänt af vitsordet »försvarlig». Men till ett sådant uttalande
hade Björkquist varit så mycket mindre befogad, som han enligt
sin egen uppgift icke haft tillfälle att förhöra klaganden, vid hvilket
förhållande Björkquist otvifvelaktigt bort i flyttningsbetyget införa det
vitsord, som angående klaganden fans antecknadt i vederbörlig kyrkobok

i afflyttningsorten. _

Af omförmälta anteckning å sjunde raden torde Björkquist hatva
förmenat sig allenast göra följdriktig tillämpning, då han i flyttningsbetyget
vidare antecknat dels å nionde och tionde raderna, att klaganden
vore till nattvardens begående oförhindrad, »om han för närvarande
besitter erforderlig kristendomskunskap», dels ock å trettonde och fjortonde
raderna, att klaganden under enahanda förutsättning vore till äktenskap
ledig. Sistberörda anteckningar vore formelt oriktiga, då de synbarligen
icke° hämtats från kyrkoböckerna i afflyttningsorten och på grund
af sin affattning icke kunde införas i kyrkoböckerna i inflyttningsorten.
Med afseende på innehållet af samma anteckningar måste anmärkas, att
de innefattade en anvisning till vederbörande pastor att, innan klaganden
lämnades tillträde till nattvarden, eller lysning till äktenskap finge för
honom utfärdas, pröfva, huruvida han ägde den kristendomskunskap,

— 1898 -

som i lag kunde vara föreskrifven, eu anvisning, som tydligen vore
öfverflödig och därför obehörig. Därjämte innebure dessa anteckningar
i likhet med anteckningen å sjunde raden ett uttalande af tvifvel om
klagandens kristendomskunskap, hvilket säkerligen måste uppfattas
såsom för klaganden nedsättande. Och särskildt borde erinras, att
ett sådant uttalande i fråga om klagandens rätt att begå nattvarden icke
vore förenligt med ofvan anmärkta förordning af den 20 januari 1865.

Ehuru, de anmärkta felaktigheterna i ifrågavarande flyttningsbetyg
syntes stå i närmaste samband med hvarandra, fann justitieombudsmannen
det icke tillkomma domkapitlet att bedöma yttrandet angående klagandens
ledighet till äktenskap, såsom afseende ett borgerligt förhållande, men
för det oförstånd i ämbetet, hvartill Björk (pust enligt justitieombuds- ''
mannens åsigt gjort sig skyldig genom flyttningsbetygets affattning i
öfiiga anmärkta delar, stälde justitieombudsmannen honom inför dom*
kapitlet till laga ansvar med yrkande att, ehvad Björkquists förfarande
kunde anses påkalla straff eller icke, han måtte förpligtas att på anfordran
af klaganden och utan kostnad för denne tillhandahålla klaganden nytt,
i behörig form utfärdadt flyttningsbetyg.

I häröfver afgifvet yttrande af kyrkoherden Björkquist upprepades
och utvecklades vidare hvad Björkquist i sin förklaring till justitieombudsmannen
anfört. Vid yttrandet hade Björkquist, för den händelse
att det klandrade flyttningsbetyget skulle finnas icke motsvara det kraf,
som i »regler till flyttningsattest» stäldes på ett sådant betyg, fogat ett
nytt för klaganden utfärdadt flyttningsbetyg, som skilde sig från det
förra därigenom, att raderna 9 och 10 hade följande lydelse: »är till
Nattvardens begående förhindrad, emedan det är obekant, om han eger
nödig kristendomskunskap». Därjämte voro raderna 13 och 14 sålunda
affattade.: »är ej till äktenskap ledig, emedan det är okändt, om han
besitter i kyrkolag föreskrifven kristendomskunskap».

Efter slutad skriftväxling meddelade domkapitlet utslår i målet
deri 28 april 1897. Domkapitlet utlät sig däri: Enär Björkquist, som
icke vant i tillfälle att efter konfirmationen pröfva klagandens kristendomskunskap,
saknat laglig.befogenhet att, på sätt som skett, förse det .
i örsamlingsboken och flyttningsbetyget i fråga om kristendomskunskapen
ingående »försvarlig» med ett i alla händelser för betygets mottagare
obegnpligt frågetecken, och då hvarken den i det ursprungliga flyttnin^sbetyget
meddelade uppgiften i fråga om rätt till nattvardens begående
ej heller den uppgift, som inginge i det senast af Björkquist insända
betyget, kunde anses vara lagligt berättigad, alldenstund äfven den
som agdo allenast försvarlig kristendomskunskap, vore ur kunskapens

- 1898 -

synpunkt oförhindrad att begå nattvarden, funne domkapitlet skäligt
att, i öfverensstämmelse med justitieombudsmannens yrkande, förpligta
Björkquist att, vid ansvar såsom för ämbetsfel, på anfordran af klaganden
och utan kostnad för denne tillhandahålla honom nytt, i behörig form
utfärdadt flyttningsbetyg, hvaremot domkapitlet på grund af hvad i
målet förekommit icke funne det oförstånd i ämbetet, hvartill Björkquist
genom det öfverklagade flyttningsbetygets utfärdande gjort sig skyldig,
påkalla särskild sträft påföljd.

Öfver detta utslag har Björkquist hos Svea hofrätt anfört klagomål
genom besvär, som äro på hofrättens pröfning beroende.

"" ’ '' y|. ■, i

Med bifogande af protokollen i en vid Pajala tingslags häradsrätt Felaktiga ieden
13 och 14 januari 1896 handlagd ransakning med för stöld häktade,,"‘ afnämndCarl
Gustaf Enbom från Tammerfors anmälte tillförordnade brottmålsdomaren
i Norrbottens län, vice häradshöfdingen Eskil Stecksen, hvilken
vid nämnda ransakning varit ordförande i häradsrätten, uti eu till justitieombudsmannen
insänd skrift till den åtgärd, hvartill omständigheterna
kunde föranleda, jämte annat, . som justitieombudsmannen emellertid
ansåg icke böra göras till föremål för åtal, att ledamöterna i nämnden
dels beslutit företaga målet till afgörande, innan prestbetyg för den tilltalade
kommit rätten till hända, dels ock emot tydlig lag dömt den tilltalade
att hållas till straffarbete under allenast en månad.

De insända ransakningsprotokollen innehöllo i hithörande delar
hufvudsakligen följande. Vid ransakningens företagande den 13 januari
upplyste allmänna åklagaren, kronolänsmannen Gustaf Adolf Sohlberg,
att han samtidigt med Enboms häktande hos länsstyrelsen gjort framställning
om införskaffande af prestbevis för Enbom. Något sådant hade
emellertid vid tiden för ransakningen icke kommit åklagaren tillhanda.
Angående sina lefnadsomständigheter uppgaf den tilltalade, bland annat,
att han vore född den 10 maj 1877 i Tammerfors i Finland, hvarest
han fortfarande vore kyrkoskrifven, samt att han icke tillförene vai it
för brott åtalad eller straffad. Då den tilltalade vidare hördes angående
den förbrytelse, för hvilken han häktats, erkände han sig hafva, pa sätt
i målet lagts honom till last, från målsägande^ bondesonen Emanuel
Holma från Lovika, tillgripit ett fickur. Ehuru erinrad att prestbetyg
för den tilltalade författningsenligt erfordrades, innan målet kunde till
afgörande företagas, förklarade emellertid åklagaren, att han, utan afseende
därå att prestbetyg ännu ej inkommit, öfverlämnade målet i

J898 ^

befintligt skick till domstolens pröfning. Enligt anteckning i protokollet
hade lagtima ting med Pajala tingslag blifvit utsatt att taga sin början
den 30 januari 1896. Vid öfverläggning med nämnden förklarade icke
desto mindre dess ledamöter enhälligt, att de vore oförhindrade att
företaga saken i befintligt skick till afgörande, och beslöto, att i målet
skulle meddelas utslag. Från detta nämndens beslut var häradsrättens
ordförande skiljaktig och yttrade: »På grund af stadgandet uti kong!,
förordningen den 11 juli 1753 bör målets afgörande uppskjutas i afvaktan
å prestbetyg för den häktade». Påföljande dag meddelade
häradsrätten utslag, däri häradsrätten utlät sig, att som Enbom frivilligt
inför rätten vidgått, att han under pågående marknad vid Kengis
bruk den 16 december 1895 ur Emanuel Holmas påhafda kläder olofligen
tillgripit ett fickur af silfver, värdt åtta kronor, alltså och då Enbom,
häradsrätten veterligen, ej tillförene varit för tjufnadsbrott sakfäld, pröfvado
häradsrätten under åberopande af 20 kapitlet 1 §, 4 § 3 momentet
samt 14 § strafflagen, sådana dessa lagrum lyda enligt lagen den 20
juni 1890, rättvist döma Enbom att för stöld ur kläder hållas till straffarbete
under en månad och att under ett år, från det han blifvit efter
utståndet straff frigifven, vara förlustig medborgerligt förtroende, hvarjämte
yttrande meddelades angående af allmänna medel förskjuten vittnesersättning.
Från utslaget var rättens ordförande af skiljaktig mening
och yttrade: »Då häradsrätten, i saknad af prestbetyg för den häktade,
oj kunnat inhämta, om försvårande omständigheter äro i detta mål förhanden,
pröfvar jag, med åberopande af i utslaget anförda lagrum, rättvist
döma Carl Gustaf Enbom att för stölden hållas till straffarbete under
två månader och gillar för öfrigt det slut, hvartill rättens öfrige ledamöter
kommit.»

Enligt anteckning i protokollet hade, sedan stadgandet i 2 kapitlet
5 § strafflagen blifvit under öfverläggning till förestående utslag nämndens
ledamöter delgifvet, strafftiden icke desto mindre blifvit af dem
enhälligt och på eget ansvar bestämd.

Öfver den sålunda gjorda anmälan infordrade justitieombudsmannen
yttrande från de vid ransakningen tjänstgörande nämdemännen, hvilka,
enligt hvad protokollet utvisade, varit hemmansägarne Isak Jakobsson
Kauppi från Kangos, Hans Fredrik Hansson från Kaunisvaara, Isak
Lars Poromaa från Junosuando, Johan Carlsson Kreku från Erkheiki
samt Johan Johansson Rowa, Herman Pellika och extra länsmannen
Carl Vilhelm Daniel Haokzell från Pajala kyrkoby.

I en gemensamt afgifven förklaring androgo nämndens bemälte
ledamöter: Orsaken, hvarför häradsnämnden fattade det lagstridiga be -

1898 -

slutet att döma Enbom till endast en månads straffarbete, både varit,
att nämnden, med förbiseende af lagens föreskrift i 2 kapitlet 5 §
strafflagen, lät diktera sitt beslut af hänsyn till den brottsliges ungdom,
att den tilltalade begått förseelsen under rusets inflytande, och
att det enligt hans uppgift var första gången, han stod tilltalad för
brott, samt det stulnas obetydliga värde. Skälet åter, hvarför nämnden
motsatt sig uppskof, hade varit, att det vid flera tillfällen visat sig, att
uppskof för anskaffande af prestbevis åt kringstrykande utländska lösa
personer varit resultatlösa och endast föranledt till upprepade resor för
brottmålsdomaren och därigenom uppkommande onödiga och dryga
kostnader för staten. Då, såsom af det anförda syntes, det förhastade
oriktiga beslutet fattats i bästa afsigt och ingalunda af trots mot lag
eller domare, anhölle förklarandena om öfverseende och den lindrigast
möjliga straffpåföljd.

Hvad sålunda, på sätt ofvan förmäles, blifvit angifvet emot ledamöterna
i nämnden fann justitieombudsmannen vara af beskaffenhet att
icke kunna lämnas utan beifran, hvarför justitieombudsmannen uppdrog
åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att ställa nämndens ledamöter under
tilltal inför hofrätten för hvad de härutinnan låtit komma sig till last.
1 den skrifvelse, hvarigenom om berörda åtal förordnades, yttrade justitieombudsmannen,
bland annat:

Vidkommande först nämndens beslut att i strid emot ordförandens
mening företaga målet till afgörande, innan prestbetyg för den tilltalade
inkommit, ville justitieombudsmannen framhålla, att nämnden
bort inse, huru vigtigt det vore för eu domstol att vid bestämmande åt
straff för tjufnadsbrott äga säker kunskap såväl om den tilltalades ålder
som angående af honom tilläfventyrs förut undergången bestraffning för
sådant brott. Något särskildt skäl att antaga, att hinder skulle möta
för anskaffande af prestbevis, hade enligt justitiombudsmannens mening
icke i förevarande fall förelegat, och att utan uppskof meddela utslag
i målet hade så mycket mindre varit af omständigheterna påkalladt, som
det måste hafva varit för nämnden kändt, att inom tingslaget skulle så
snart därefter hållas lagtima ting, att ransakningeu lämpligen kunnat
uppskjutas till detsamma. Hvad åter anginge nämndens förfarande att
emot gällande lag bestämma straffet för den tilltalade till straffarbete i
allenast eu månad, funne justitieombudsmannen, i betraktande af hvad
därom förekomme i protokollet, mot hvars affattning anmärkning ej
gjorts, något afseende ej kunna fästas vid hvad af nämnden i dess för —

1898 —

klarin^ härom blifvit anfördt. Justitieombudsmannen ansåge alltså, att
nämndens ledamöter i båda dessa hänseenden i hög grad visat oförstånd
vid utöfningen af domarebefattning.

På detta åtal meddelade hofrätten efter föregången skriftväxling den
9 juni 1897 utslag, däri hofrätten utlät sig, att som häradsrättens ifrågavarande
beslut och utslag vore, på sätt i målet blifvit anmärkt, stridande
mot lag, samt Isak Jakobsson Kauppi och hans medparter vore, jämlikt
23 kapitlet 2 § rättegångsbalken, för samma beslut och utslag ansvarige,
funne hofrätten skäligt, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen,
döma Isak Jakobsson Kauppi och öfrige ledamöter af nämnden att, hvarför
sig, bota femton kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

kipning''1!:} Af .justitieombudsmannens till 1897 års Riksdag afgifna ämbets5
kap. 3 $ berättelse (sid. 9) inhämtas, att borgmästaren E. Vikander samt rådmännen
Sekter, C. L. Norelius och J. E. Rådberg hos Kongl. Maj:t anfört
ande af brott. besvär öfver Svea hofrätts utslag den 18 mars 1896 på af justitieombudsmannen
emot dem anbefaldt åtal för felaktig tillämpning af 5 kapitlet
3 § strafflagen vid sammanträffande af brott. Genom utslag den 11 juni
1897 har Kongl. Maj:t förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag
göra ändring.

tryckfrihets- ^ justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1897 års Riksdag (sidd.
förordningen. 13—18) redogöres för ett mot kyrkoherden i Varberg M. Ullman utfördt
åtal för förseelse mot tryckfrihetsförordningen. I detta åtal hade å
Ullman yrkats ansvar, för det han — sedan redaktören af tidningen
Varbergsposten J. Högborg hos Ullman framstält anhållan om uppgifter
angående födde och döde inom Varbergs församling samt där afkunnade
lysningar till äktenskap — vägrat såväl att tillhandahålla kyrkoböckerna
som att genom utdrag ur dem meddela de begärda uppgifterna. Sedan
rådstufvurätten i Varberg genom utslag den 26 oktober 1896 af anförda
skäl ogillat åtalet, anmodade justitieombudsmannen advokatfiskalen i
Göta hofrätt att i hofrätten anföra besvär öfver rådstufvurättens utslag.
Dessa besvär äro numera pröfvade af hofrätten, som i utslag den 14 juli
1897 utlåtit sig: Enär Ullman saknat laglig anledning att, på sätt som

skett, vägra Högborg att ur Varbergs församlings kyrkoböcker bekomma
upplysningar i de af denne uppgifna afseenden; samt Ullman förty,
jämlikt 2 § 4 momentet i tryckfrihetsförordningen, gjort sig skyldig till
ansvar såsom för tjänstens försummelse, pröfvade hofrätten rättvist att,

- 1893 —

med upphäfvande af rådstufvurättens utslag, jämlikt nyssnämnda lagrum
samt 25 kapitlet 17 § strafflagen döma Ullman, för hvad honom uti förevarande
hänseende läge till last, att bota tjugufem kronor.

Hofrättens utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Handlingarna i ett genom klagomål af hemmansägaren Otto Alfred 0la9a
Öländers frånskilda hustru Anna Erika Belin hos justitieombudsmannen
anhängiggjordt ärende utvisade följande:

På yrkande af klaganden dömde Snefringe häradsrätt medelst utslag
den 29 augusti 1885, som af Svea hofrätt i utslag den 17 mars 1886
faststäldes, till skilnad i äktenskapet emellan klaganden och Öländer,
enär den sistnämnde föröfvat hor med hushållerskan Justina Persdotter.

I sammanhang härmed förklarade häradsrätten i utslaget, att Öländer
till klaganden förverkat hälften af sin giftorätt i makarnes bo, och sedan
hofrättens utslag vunnit laga kraft, utfärdades af vederbörande konsistorium
skiljebref den 1 september 1886. Emellertid blefvo Öländer
och Justina Persdotter i början af år 1895 sammanvigda med hvarandra
af kyrkoherden i Kärrhö församling Erik Efraim Åhrén, hvilken jämväl
verkstält lysning till samma äktenskap. Med anledning däraf lät klaganden
till kronofogden i Vesterås fögderi J. Karlsson ingifva en skriftlig
anmälan, däri klaganden — enär Öländer utan tillstånd af vare sig Kongl.
Maj:t eller klaganden, hvilken fortfarande lefde ogift, och i strid emot såväl
2 kapitlet 11 § som 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken ingått äktenskap
med den person, med hvilken Öländer enligt hofrättens laga kraftvunna
utslag vore förvunnen att hafva bedrifvit hort — yrkade, att Karlsson
måtte upptaga saken till laga beifran emot Öländer, som därför vore
förfallen till ansvar enligt lag, och hvars senare äktenskap jämväl borde
förklaras ogiltigt. På grund af berörda anmälan stäldes Öländer af
kronofogden Karlsson under tilltal inför Tuhundra, Siende och YtterTjurbo
häradsrätt, som i utslag den 8 april 1896, enär Öländer, sedan
han med hor brutit sitt äktenskap med klaganden, gått i gifte med
Justina Persdotter, utan att den oskyldiga makan därtill gifvit lof, jämlikt
13 kapitlet 2 § giftermålsbalken fälde Öländer att bota 20 daler till treskiftes
emellan Konungen, vederbörande härad och klaganden samt förklarade
äktenskapet emellan Öländer och Justina Persdotter ogild!.
Detta utslag hade, enligt hvad justitieombudsmannen inhämtade, vunnit
laga kraft.

I eu till justitieombudsmannen ingifven skrift framstälde därefter
klaganden de förhållanden, för Indika ofvan redogjorts, och amnälte;till

Justitieombudsmannens ämbetsbercittelse till 1898 års Riksdag. 4

vigsel.

laga beifran det fel, hvartill kyrkoherden Åhrén enligt klagandens
mening gjort sig skyldig i förevarande fall. Tillika anförde klaganden:
Genom ombud hade klaganden förehållit Åhrén det obehöriga i hans
åtgärd. I sitt svar därpå hade Åhrén påstått sig ej hafva afvetat, att
skilsmässan emellan klaganden och Öländer föranleda af, att den senare
begått horsbrott, men icke förty hade Åhrén i slutet af skrifvelsen visat,
att han haft kännedom om deri emellan klaganden och Öländer i sammanhang
med skilsmässan träffade öfverenskommelsen angående skiftandet
af deras gemensamma bo. Verkliga förhållandet vore, att Åhrén varit
väl bekant med situationen från början till slut samt genom ett slags missriktad
moralisk påverkan låtit förleda sig att begå ett svårt lagbrott,
som enligt klagandens förmenande hemfölle under 25 kapitlet 4 § strafflagen,
hvadan klaganden anhölle, att justitieombudsmannen måtte vidtaga
de åtgärder, som af omständigheterna kunde föranledas.

I anledning af berörda anmälan infordrade justitieombudsmannen
yttrande från kyrkoherden Åhrén, hvilken i afgifven förklaring genmälte:

Först ville Åhrén åberopa de betyg och handlingar, som hän hade
att rätta sig efter, då lysning utfärdades, hvarvid han äfven skulle bemöta
de påståenden, som af klaganden framställa. Kontrahenterna inflyttade
till Kärrhö från Rytterne den 12 mars1 1894, enligt hvad förklaringen
vidfogade afskrift^ af deras betyg utvisade. Justina Persdotter var
enligt sitt betyg till äktenskap ledig, och det horsbrott, som klaganden
påstode hafva begåtts af Öländer med Justina Persdotter, kunde ej vare
sig af hennes betyg eller några andra officiella handlingar upptäckas;
och andra än officiella uppgifter finge ej en pastor rätta sig efter. Öländers
betyg innehöll i kolumnen om ledighet till äktenskap, att han
blifvit i äktenskapet skild från klaganden genom domkapitlets skiljebref
af den 1 september 1886. Enligt detta skiljebref vore Öländer från all
äktenskaplig förbindelse med klaganden fri och ledig. Och var han det,
så kunde han ej heller behöfva begära hennes lof att ingå nytt äktenskap,
ty då hade han ju ej varit från henne fri och ledig. Kontrahenternas
betyg hade sålunda ej lagt något hinder i vägen för deras förening,
ty båda voro till äktenskap lediga. Om horsbrott talade hvarken
dessa, betyg eller domkapitlets skiljebref, och dessa vore ändock de
handlingar, som här allena kunde afgöra, om vigseln i detta fall varit
laglig eller icke.

Vidare följde afvittringsinstrumentet, en handling vigtig i det afseendet,
att inga tvister i arfsfrågan genom det nya äktenskapet måtte
föranledas genom ägodelarnes sammanblandning. Genom detta instrument
skulle sålunda ej afgöras, huruvida tvänne personer ägde rättighet att ingå

- 1898 -

äktenskap med hvarandra eller icke. Först i detta instrument finge
man höra talas om, att Öländer genom hor brutit sitt äktenskap med
klaganden samt blifvit från henne i äkenskapet skild; men om åtaladt
horsbrott enligt strafflagens 17 kapitel 1 och 3 §§ talade ej denna handling
och ej heller några andra handlingar, så att, om denna handling
skulle afgöra, huruvida vigseln varit laglig eller icke, hvilket den dock,
enligt hvad Åhrén förut sökt visa, icke hade att afgöra, man likväl
hade att stödja sig på prejudikat, som sade, att när horsbrottet ej
blifvit vid domstol åtaladt, intet hinder funnes för lysning och vigsel.

Åhrén ansåge dessa betyg och handlingar vara så klara och tydliga,
som en pastor någonsin kunde fordra, och huru en häradsrätt under
sådana förhållanden kunnat förklara ett äktenskap ogildt, kunde Åhrén
ej fatta.

I och med detsamma som Åhrén sålunda angifvit, på Indika grunder
lysning och vigsel skett* förmenade han sig ock hafva bemött de
påståenden, som klaganden gjort mot honom. Hon hade ej i sin angifvelse
kunnat visa, att ifrågakomma horsbrott blifvit vid domstol
åtaladt enligt 17 kapitlet 1 och 3 §§ strafflagen. Påståendet att Åhrén
väl känt till förhållandet de frånskilda makarne emellan vore sant, så
till vida som betyg och handlingar lämnat honom kunskap därom, och
dessa vore det enda, som Åhrén såsom pastor haft att råtta sig efter.
På grund af kontrahenternas betyg och domkapitlets skiljebref samt,
för så vidt det vore af nöden, äfven därför att intet åtal för horsbrottet
jämlikt 17 kapitlet 1 och 3 §§ strafflagen blifvit anstäldt, yrkade Åhrén
förty, att angifvelsen icke måtte till någon åtgärd föranleda.

“ Vid förklaringen funnos fogade afskrift^ af två för arrendatorn
Otto Alfred Öländer och pigan Justina Persdotter den 12 mars 1894
utfärdade flyttningsbetyg, af Indika det för Justina Persdotter utfärdade
betyget vitsordade, att hon var till äktenskap ledig, samt betyget för
Öländer innehöll en så lydande anteckning: »skild i äktenskapet med
Anna Erika Belin genom skiljebref af den 1 sept. 1886».

Därjämte hade Åhrén bifogat styrkt afskrift af domkapitlets skiljebref,
så lydande:

»Domkapitlets i Vesterås skiljebref för förre arrendatorn Otto Alfred
Öländer i Åkerby af Rytterne församling från hans hustru Anna Enka
Öländer, född Belin, gifvet den 1 september 1886. Sedan Kongl. Maj:ts
och Rikets Svea hofrätt genom utslag af den 17 mars innevarande år
dömt till skilnad i äktenskapet emellan förre arrendatorn Otto Alfred
Öländer i Åkerby af Rytterne församling och hans hustru Anna Erika
Öländer, född Belin, samt hänvisat parterna till vederbörande konsisto —

1898 —

rium att där undfå skiljebref; fördenskull och i förmågo af kongl.
brefvet den 24 mars 1748 pröfvar domkapitlet lagligt genom detta
öppna skiljebref förklara bemälde O. A. Öländer från all äktenskaplig
förbindelse med förenämnda Anna Erika Öländer fri och ledig.

År och dag som ofvan.

På domkapitlets vägnar:

Gottfrid Billing.

Ludvig Mossberg.»

• • ■■ '' ’ “ "r '' • i ’ - '' U> . n.'' • • '' - l .

Slutligen hade bilagts afskrift af den i anledning af klagandens
och Öländers skilsmässa upprättade afvittringshandlingen, hvilken afskrift
i hithörande delar var af följande lydelse:

»År 1886 den 22 juni förrättades af undertecknade uppå vederbörandes
anmodan delning af förre arrendator!! Otto Alfred Öländers i
Åkerby i Rytterne socken och Öländers för detta hustru Anna Erika
Rebus gemensamma tillgångar; sedan förbemälda makar blifvit uti sitt
äktenskap i laga ordning skilda.

Till grund för förrättningen lades Kongl. Maj:ts och Rikets Svea
hofrätts laga kraftvunna utslag den 17 mars 1886, hvarigenom Kong],
hofrätten fäststält Snefringe häradsrätts utslag den 29 augusti 1885,
genom hvilket dömts, att som Öländer voi’e lagligen förvunnen att
hafva genom hor brutit sitt äktenskap med hustrun, till skilnad i äktenskapet
samt förklarats, att mannen hade till hustrun förverkat hälften
af sin giftorätt i deras bo; utgörande rättegångskostnaderna uti målet
tillhopa 124 kronor, däruti inbegripet lösen för bevis, att hofrättens utslag
vunnit laga kraft.

Någon särskild bouppteckning af tillgångar och skulder ansågo
parterna å båda sidor obehöflig och öfverenskommo de att i godo uppgöra
fördelningen, på sätt som följer, under medgifvande att densamma
skulle såsom laga afvittring dem emellan gälla.

I följd häraf bekommer

Sålunda skiftadt och fördeladt betyga:

Vesterås som ofvan

C. E. Esseen. Thorsten Kalén.

— 1898 -

Med förestående skifte och fördelning förklara undertecknade sig
nöjda, och hafva vi hvardera bekommit deri oss därigenom tillskiftade
egendom erkännes

Vesterås den 22 juni 1886

O. A. Öländer. Anna Erika Belin.

Bevittnas af

C. E. Esseen. Thorsten Kalén».

Till bemötande af hvad Åhrén i sin förklaring andragit inkom klaganden
med eu skrift, däri hufvudsakligen anfördes:

Hvad Åhrén åberopat därom, att i Justina Persdotters prestbetyg
ej funnits någonting, som angifvit det begångna horsbrottet, hörde ej till
saken, då klaganden ju icke mot henne anhängiggjort någon talan. Att
vidare domkapitlets skiljebref ej innehållit någonting om skälet till skilsmässan,
vore domkapitlets eller den expedierandes ensak; dock ansåge
klaganden sakförhållandet förtjäna uppmärksamhet. Vidkommande afvittringsinstrumentet
så erkände Åhrén, att han däri fått upplysning om,
att Öländer blifvit förut från äktenskap skild på grund af horsbrott, som
han begått. Den tanken läge nära till hands, att en expedierande
prestman i ett dylikt fall borde misstänka, att den för hors brott frånskilde
mannen ämnade äkta just den kvinna, för hvars skull han begått
brottet. Och förvisso vore det denne prestmans ovedersägliga skyldighet
att — åtminstone ytligt — undersöka saken, innan han sammanvigde
kontrahenterna. Åhrén låtsade fullkomlig okunnighet om förhållandet,
men eu undersökning skulle snart visa, att eu stor del af Kärrhö församlingsbor
likaväl som de närbelägna församlingarna oägde full kännedom
om saken, och det torde kunna ledas i bevis, att Åhrén icke handlat
på god tro. Gent emot Åhréns anmärkning, att ifrågakomma brott
icke blifvit åtaladt enligt 17 kapitlet strafflagen, ville klaganden påpeka,
att i 2 kapitlet 11 § och 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken icke vore
fråga om strafflagens 17 kapitel, utan endast om huru borde förfaras
— i afseende på vigsel — med den, som »äktenskap med hor brutit».
Klaganden yrkade förty, att emot Åhrén måtte anställas åtal jämlikt
25 kapitlet 4 § strafflagen.

C- o

Hvad emot Åhrén sålunda förekommit fann justitieombudsmannen
vara af beskaffenhet att icke kunna lämnas utan laga beifran, hvarför
justitieombudsmannen i skrifvelse till Konungens befallningshafvande i

— 1898 —

Vestmanlands län begärdo förordnande för en åklagare att vid vederbörlig
domstol anhängiggöra och utföra åtal emot Åhrén för hvad han
i förevarande hänseende låtit komma sig till last, i enlighet med eu
skrifvelsen åtföljande instruktion för åklagaren. I berörda instruktion
yttrade justitieombudsmannen, bland annat:

De lagrum, som närmast hade tillämpning å förevarande fall, vore,
såsom klaganden erinrat, 2 kapitlet 11 § och 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken.
Förstnämnda lagrum hade följande lydelse: »De, som hor med
hvarannan gjort hafva, må ej äktenskap bygga, ändå att den oskyldige
maken död är.» Och i 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken stadgades:
»Den, som äktenskap med hor brutit, må ej förr gå i annat gifte, än
den oskyldige död, eller gift är; eller därtill samtycker och Konungen
gilver där lof till. Gör han det ändå; böte tjugu daler, och vare äktenskapet
ogildt. Ej må ock den oskyldige gå i annat gifte, förr än
skilnad lagligen skedd är, vid tio dalers böter.»

< Enligt gällande rätt medförde ett äktenskapsbrott närmast, att den
förfördelade maken under vissa förutsättningar ägde ätt påfordra skilsmässa,
och de här ofvan intagna lagbestämmelserna afsåge att fastställa
vissa aflägsnare verkningar, som med sådana brott vore förbundna. Vår
lag uppstälde sålunda för den brottslige maken hinder att ingå nytt äktenskap.
Detta hinder angåfve lagen såsom ovilkorligt i fråga om äktenskap
med den person, med hvilken äktenskapsbrottet föröfvats, hvaremot
gälde, att den brottslige maken kunde med annan person ingå äktenskap
under vissa vilkor. Sådana vilkor vore, antingen att den oskyldige
maken vore död eller gift, eller också att till det nya äktenskapet lämnades
samtycke af den oskyldige maken och tillstånd af Kong!. Maj:t. Otvifvelaktigt
vore, att dessa begränsningar i rätten att ingå äktenskap afsåge
att upprätthålla äktenskapets hälgd genom att förekomma äktenskapsbrott.

Till försvar för sin åtgärd att sammanviga Öländer och Justina
Persdotter hade kyrkoherden Åhrén i sin förklaring anfört, dels att de
handlingar, efter hvilka Åhrén haft att bedöma, huruvida Öländer och
Justina Persdotter varit oförhindrade att ingå äktenskap med hvarandra,
icke innehållit någon upplysning angående det af dem föröfvade horsbrottet,
dels också att detta brott i hvarje fall icke varit inför domstol
åtaladt enligt 17 kapitlet strafflagen. Åhrén hade sålunda vidrört icke
blott frågan på hvad sätt ett begånget horsbrott, för att kunna verka
såsom äktenskapshinder, borde hafva kommit till vederbörande pastors
kännedom, utan också frågan hvad pastor måste veta om brottet för att
kunna i nämnda hänseende fästa uppmärksamhet därvid.

Den senare frågan syntes höra först besvaras. Otvifvelaktigt borde

— 1898 —

enligt svensk lag ett begånget äktenskapsbrott vara lika fullständigt
bevisadt för att kunna föranleda skilsmässa som för att kunna ådraga
den skyldige maken straff. Ordalagen i de anförda lagrummen i giftermålsbalken
syntes också närmast syfta på fall, i hvilka ett begånget
horsbrott ledt till äktenskapsskilnad. Tydligt vore därför, att en pastor
vore skyldig att såsom hinder för äktenskap betrakta ett horsbrott, som
föranledt skilsmässa, oberoende af huruvida brottet ådragit den skyldige
maken straff eller icke. A andra sidan kunde sägas med lagens grund
öfverensstämma, att den afhigsnare verkan af äktenskapsbrottet, som
utgjordes af vissa inskränkningar i den brottslige makens rätt att ingå
nytt äktenskap, ansåges icke böra inträda i de fall, i hvilka sådana strängare
och närmare liggande påföljder af brottet som t. ex. skilsmässa
eller straff vore af en eller annan anledning uteslutna. Justitieombudsmannen
hade sig också bekant, att Kongl. Magt i förekomna fall förklarat
ett uppgifvet horsbrott, hvars föröfvande icke blifvit vid domstol
ådagalagdt, icke utgöra hinder för nytt äktenskaps ingående, men däremot
hade icke till justitieombudsmannens kunskap kommit något af Kongl.
Maj:t meddeladt beslut, som skulle kunna gifva stöd för den mening,
att ett äktenskapsbrott, som vid domstol bevisats och föranledt skilsmässa,
skulle medföra de i 2 kapitlet 11 § och 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken
stadgade påföljder, allenast under förutsättning att straff
därjämte blifvit den brottslige ådömdt. Det saknades därför icke
anledning att antaga, att Åhréns åberopande af prejudikat berodde på
missförstånd.

Vidkommande åter frågan, huruvida Åhrén kunde anses hafva i behörig-
ordning fått kunskap om det af Öländer begångna horsbrottet,
kunde densamma utan svårighet besvaras. Enligt hvad förut utvecklats,
hade det i förevarande fall varit den omständigheten, att af Öländer
med Justina Persdotter begånget horsbrott föranledt skilnad i äktenskapet
emellan Öländer och klaganden, som bort afhålla Åhrén från
att sammanviga de båda förstnämnda. Härom lämnade visserligen,
såsom ock af Åhrén erinrats, de utfärdade betygen och domkapitlets
skiljebref i och för sig ej tillräcklig upplysning. Affattningen af dessa
handlingar lämnade också utrymme för det antagande, att skilnadsgrunden
varit någon annan omständighet än äktenskapsbrott, eller att,
äfven om skilnaden haft sin grund i ett sådant brott, det icke varit
Öländer utan tilläfventyrs klaganden, som förbrutit sig. Att märka vore
emellertid, att Öländers betyg ingalunda kunde sägas förklara honom
behörig att ingå nytt äktenskap. Genom skiljobrefvet förklarades visserligen
Öländer fri och ledig från sin äktenskapliga förbindelse med kla -

189S -

ganden, men frågan, huruvida han ägde ingå nytt äktenskap, hade just
varit beroende på det sätt, hvarpå han blifvit fri från sin äktenskapliga
förbindelse med klaganden. Och i detta hänseende hade Åhrén fått
alla nödiga upplysningar genom det i anledning af äktenskapsskilnaden
upprättade afvittringsinstrumentet, af hvilken handling Åhrén på grund
af ämbetspligt haft att taga del, innan lysningen af honom företogs.
I denna handling omförmältes uttryckligen, att skilsmässan föranledts
af horsbrott, som Öländer begått, och att så varit förhållandet framgick
än vidare af det sätt, hvarpå delningen af boet verkstälts och makarnes
andelar beräknats.

Af det anförda framginge, att Åhrén haft behörig kännedom om
sådana omständigheter rörande skilnaden i äktenskapet emellan Öländer
och klaganden, att han på grund af 13 kapitlet 2 § giftermålsbalken
bort anse sig förhindrad att utan bevisligt medgifvande af klaganden
samt tillstånd afKongl. Maj:t viga Öländer, under det att klaganden ännu
var i lifvet. Däremot utvisade icke handlingarna, att Åhrén bort veta,
att det af Öländer begångna horsbrottet föröfvats med Justina Persdotter,
samt att följaktligen för deras äktenskap mötte det i 2 kapitlet 11 §
giftermålsbalken angifna hinder.

Att Åhrén genom att vid Öländers senare äktenskap förrätta lysning
och vigsel gjort sig skyldig till fel i ämbetet, syntes icke kunna bestridas.
Hvad emot Åhrén i ärendet förekommit utvisade emellertid mindre, att
Åhrén i förevarande hänseende gjort sig skyldig till uppsåtlig! åsidosättande
af sin ämbetspligt, än gåfve vid handen, att Åhrén felaktigt bedömt
omständigheter, livilka han å ämbetets vägnar haft att pröfva, samt
att han därigenom ådagalagt oförstånd i utöfningen af sitt ämbete.- Men
äfven om man bedömde Åhréns ifrågakomna åtgärder såsom oförstånd
i ämbetet, vore hans fel att anse svårare, i samma mån som han haft
närmare kännedom angående det af Öländer begångna horsbrottet, och
detta utan afseende å det sätt, hvarpå brottets närmare omständigheter
kommit till Åhréns kunskap.

Med anledning häraf anstäldes åtal mot Åhrén inför Tuhundra,
Siende och Ytter-Tjurbo häradsrätt, som meddelade utslag i målet den
15 juli 1897. Häradsrätten utlät sig däri: Häradsrätten funne i målet

vara ådagalagdt, att för Åhrén, innan han vigt Öländer och Justina
Persdotter, blifvit företedda dels betyg af pastor i Rytterne, i hvilken
socken Öländer förut varit bosatt, af innehåll att denne blifvit skild i
äktenskap med klaganden genom skiljebref af den 1 september 1886, dels
det af domkapitlet i Vesterås på grund däraf, att Svea hofrätt genom
utslag den 17 mars 1886 dömt till skilnad i äktenskapet emellan Öländer

— 1898 --

och klaganden, utfärdade skiljebref, dels ock den emellan bemälta makar
upprättade afvittringshandling, i hvilken funnes uppgifvet, att Snefringe
häradsrätt genom ett den 29 augusti 1885 meddeladt och af Svea hofrätt
faststäldt utslag, enär Öländer vore förvunnen att hafva genom hor
brutit sitt äktenskap med klaganden, dömt till skilnad i äktenskapet;
äfvensom att Öländer för Åhrén själf uppgifvit, att han blifvit för horsbrott
i sitt förra äktenskap skild, samt att pastor i Rytterne socken
vägrat Öländer att ingå nytt äktenskap; och då Åhrén enligt sin egen
uppgift icke ingått i vidare granskning af företedda afvittringsinstrumentet,
än att lian däraf inhämtat, att afvittring verkligen ägt rum, samt Åhrén
jämväl underlåtit att från pastor i Rytterne socken eller från de domstolar,
hvilka dömt till skilnad i Öländers förra äktenskap, infordra upplysning,
huruvida Öländers uppgift om anledningen till skilsmässan varit med sanna
förhållandet öfverensstämmande, utan ansett denna Öländers uppgift hafva
varit, såsom Åhrén uttryckte sig, »löst prat», samt i förlitan på det för
Öländer utfärdade prestbetyg och företedda skiljobrefvet, hvilka handlingar
enligt Åhréns förmenande icke lagt hinder i vägen för Öländer
att ingå nytt äktenskap, förrättat vigsel emellan Öländer och Justina
Persdotter, hvilkas äktenskap emellertid för laga hinder måst återgå;
alltså och då Åhrén härigenom gjort sig skyldig till vårdslöshet och
oförstånd i sitt ämbete, pröfvade häradsrätten med bifall till åtalet, sådant
detsamma blifvit slutligen utfördt, rättvist att, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen, döma Åhrén till mistning af sitt ämbete såsom kyrkoherde
i Kärrhö socken under eu tid af två månader.

öfver detta utslag anförde Åhrén besvär i Svea hofrätt. Genom
utslag den 24 november 1897 har hofrätten förklarat sig ej finna skäl
att i häradsrättens utslag göra annan ändring, än att, med afseende å
hvad i målet förekommit, straffet för den förseelse i ämbetets utöfning,
hvarom Åhrén, på sätt häradsrättens utslag innehölle, vore öfvertygad,
bestämdes till allenast böter, etthundra kronor.

Hofrättens utslag har af Åhrén blifvit öfverklagadt genom besvär,
som äro på Kongl. Majds pröfning beroende.

I iustitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års RiksdagFr“ff“0“i.°^:*

, r*\i n lTtPT t ttt o t i • • CDnars skyldighet

(sidd. 66 — 74) redogöres för ett emot landshöidmgen L. W. S. Lothigius,a«lösaexpedilandssekreteraren
M. Zachrison och dåvarande länsnotarien J. A. Alm-“''°”n^m.^“£
qvist anstäldt åtal för åtgäi''der i fråga om dels expedierande af utslag i ett ande af aiimål
om inrättande af allmän flottled och dels uttagande af stämpel-män fl°uledafgift
till sådana utslag. Sedan Konungens befallningshafvande i Elfs Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1S.9S års Uiksdag. 5

borgs län på ansökan af Mölneby aktiebolag förordnat, att i Dalstorps
sjö och de inom Dalstorps, Nittorps, Traneino och Örsås socknar belägna
vattendrag, som förenade nämnda sjö med ån Åtran, skulle
vara allmän flottled, hade nämligen landssekreteraren Zachrison i egenskap
af expeditionshafvande hos Konungens befallningshafvande låtit
till en hvar af omförmälta socknar utskrifva expedition i målet angående
flottledens inrättande. Hos Örsås och Tranemo socknar, hvilka
vägrade att utlösa de åt dem utskrifna expeditionerna, verkstäldes för
uttagande af samma expeditioner påförda stämpelafgifter utmätningar,
därvid utmättes ett Örsås kommun tillhörigt fattighus samt Tranemo
kommuns sockenstuga. Öfver dessa utmätningsförrättningar anfördes
klagomål hos Konungens befallningshafvande, som emellertid genom
särskilda resolutioner, undertecknade af landshöfdingen Lothigius och
kontrasignera^ af länsnotarien Almqvist, yttrade, att som socknarna
enligt 11 § i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7
december 1883 hade skyldighet att lösa ifrågakomna expeditioner och
följaktligen varit underkastade utmätning för stämpelafgiften för dem,
funne Konungens befallningshafvande besvären ej förtjäna afseende.
Resolutionen på Örsås sockens besvär öfverklagades icke, och besvär,
som å Tranemo sockens vägnar anfördes af ordföranden i socknens
kommunalstämma Augustinus Karlsson, blefvo af Gröta hofrätt i utslag,
som vann laga kraft, lämnade utan afseende, på den grund att Karlsson
icke visat sig behörig att å socknens vägnar föra talan i saken. Af
skäl, som finnas atergifna i ofvannämnda ämbetsberättelse, ansåg justitieombudsmannen,
att landssekreteraren gjort sig skyldig till felaktigt förfarande,
då han låtit för de fyra socknarna utskrifva och hos en hvar
af dem uttaga ståmpelbeloppet för Konungens befallningshafvandes
utslag,_ samt att Konungens befallningshafvande, som af det i dess
resolutioner anförda skäl underlåtit att undanrödja de af Örsås och
Tranemo socknar öfverklagade utmätningsförrättningar, likaledes ådagalagt
en felaktig uppfattning.

Sedan justitieombudsmannen på grund häraf förordnat om åtals anställande,
tilltalade advokatfiskal! i Göta hofrätt genom memorial den
24 oktober 1894 landshöfdingen, landssekreteraren och länsnotarien, med
yrkande att de måtte dömas till den ersättningsskyldighet, som kunde
föranledas af deras åtgörande i förevarande hänseenden.

I förklaring öfver advokatfiskal^ berörda memorial anförde landssekreteraren,
bland annat, följande:

Sedan i 10 § af förordningen angående expeditionslösen stadgats
skyldighet, för kärande, klagande eller sökande att utlösa utslag, före -

1898 —

skrefves i samma paragraf vidare, att enahanda skyldighet ålåge svarande
eller förklarande beträffande beslut, hvilket enligt lag borde genom
vederbörande myndighets försorg honom delgifvas. 1 motiveringen till
sistnämnda stadgande (sid. 32) åberopades till belysning däraf, bland
andra författningar, kammarkollegii på nådig skrifvelse den 5 januari
1808 grundade kungörelse den l februari samma år, enligt hvilken
Konungens befallningshafvandes och kollegiernas resolutioner och utslag
i ekonomi- och politimål, hvilka rörde antingen hela menigheter eller
så många särskilda personer, att en bestyrkt afskrift af samma beslut
icke kunde hvarje person utan större kostnad och besvär tillställas,
borde genom Konungens befallningshafvandes eller kronobetjäningens försorg
delgifvas medelst uppläsande från predikstolen och utslagets aflämnande
vid sockenkyrkan. Omedelbart härefter yttrades i motiveringen,
att då enligt kungörelsen den 9 maj 1862 socken, som hade del i mål
angående väg-, skjutsnings- och dylika frågor, vore pligtig att, äfven
om sockuen icke vore kärande, klagande eller sökande, däri lösa utslag,
den ifrågasätta utsträckningen i skyldigheten för svarande eller förklarande
att i allmänhet, lösa beslut, som genom vederbörande myndighets försorg
borde honom delgifvas, dess mindre borde möta gensägelse, som
eu sådan skyldighet sålunda redan enligt då gällande föreskrifter i de
flesta fall honom ålåge. Lika uppenbart som det vore, att socken, som
icke vore kärande, klagande eller sökande uti mål angående väg-,
skjutsnings- och dylika frågor, icke kunde däri äga del på annat sätt
än såsom förklarande eller svarande, lika säkert vore ock, att vid tilllämpning
af 1862 års kungörelse alltid alla socknar i den ort, hvilken
den ifrågavarande vägen genomlöpt eller för hvilken annan dylik fråga
ordnats, fått, såsom i saken delaktiga, däri lösa utslag. Att med det
nu gällande stadgandet icke åsyftats att åstadkomma inskränkning i den
skyldighet för socken att lösa utslag i omförmälta mål, som sålunda
redan förut ansågs förefinnas, vore dess mera uppenbart, som i motiveringen
till stadgandet detta socknarnas åliggande uttryckligen omnämndes,
med det tillägg att stadgandet afsåge eu utsträckning i svarandes och
förklarandes skyldighet att lösa utslag till alla de mål, hvari beslutet
borde genom myndighets försorg delgifvas. Enligt den ifrågavarande
paragrafen, jämförd med 11 § i expeditionstaxan, vore därför en socken
också skyldig att lösa expedition i ett mål, icke allenast, såsom justitieombudsmannen
förmenade, i det fall att socknen såsom sådan fört talan
i saken, utan äfven för den händelse att utslaget afsåge ordnandet af
eu sådan socknens gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenhet,
som det, enligt 1 f i förordningen om kommunalstyrelse på landet den

- 1898 -

21 mars 1862, tillkommit kommunen att själf vårda, därest icke angelägenheten
enligt gällande författningar skulle handhafvas af offentlig
myndighet. Det vore också utan tvifvel ur sådan synpunkt, som 1862
års lagstiftare ansett socken hafva de! i sådana frågor om vägar, skjutsning
och dylikt, som berörde dess intressen. När nu, förutom dessa
frågor, äfven funnes åtskilliga andra, i hvilka socken på alldeles enahanda
grund kunde anses delaktig, hade 1883 års lagstiftare, framför
stadgandet att i vissa uppräknade och därmed jämförliga mål skyldighet
för socken att lösa utslag skulle äga rum, föredragit att åt vederbörande
expeditionshafvandes pröfning i hvarje särskilt fall öfverlämna
att efter sakens natur afgöra, huruvida den angelägenhet, som ett utslag
afsåge, vore för en ort af sådan betydelse, att däri nom belägna socknar

kunde anses hafva del däri och på sådan grund vara pligtiga att vid kännas

lösen för utslaget. Under sådant förhållande syntes i förevarande
fall frågan gälla, huruvida ordnandet al en flottled för den ort, som
denna kommunikationsanstalt genomlöpte, kunde anses vara en sådan
ortens hushållningsangelägenhet, hvarom, därest ärendet icke tillhörde
offentlig myndighets pröfning, det enligt förordningen den 21 mars 1862
skulle tillkomma kommunerna själfva att å kommunalstämma besluta, Att
i en skogsbygd vidtagandet af sådana anordningar, att ortens skogsprodukter
kunde på lämpligt sätt tillgodogöras, vore för ortens gemensamma
hushållning af särdeles framstående vigt, torde icke kunna förnekas.
I en dylik bygd vore därför ordnandet af eu flottled, som af såge

att på vattenväg befordra varutransporten, oftast för ortens förkofran
. af lika stor betydelse som anläggandet af en allmän väg, som
hade sin vigt hufvudsakligen för varutransporten till lands. Då nu de
fall icke vore sällsynta, i hvilka eu socken, utan att vara sökande, ansetts
berättigad att efter beslut a kommunalstämma föra besvärstalan i
mål rörande anläggning af allmän väg inom orten, så syntes en socken
i fråga om anordnandet af en flottled med allt skäl kunna anses intaga
enahanda ställning och sålunda böra betraktas däri hafva del. De stora
bidrag till våra järnvägar, som efter beslut å kommunalstämmor blifvit
lämnade af våra kommuner, bure ock vittne, att befordran af kommunikationsanstalteina
inom en ort betraktades såsom fallande inom området
af ortens gemensamma hushallmngsangelägenheter. Då landssekreteraren
hufvudsakligen på sålunda anförda grunder ansågo sig hafva genom utfärdandet
af expeditioner uti ifrågavarande flottningsmål för samtliga de
socknar, som flottleden genomlöpte, handlat i full öfverensstämmelse
med expeditionstaxans anda och mening, borde denna landssekreterarens
åsigt hafva den särskilda betydelse, att landssekreteraren, som deltaeåt

- 1898 -

i utarbetandet af förslaget till denna författning och skrifvit den därtill
afgifna motivering, väl måste antagas vara ganska förtrogen med hvad
som därmed åsyftats. .

Men äfven om, på grund af någon otydlighet i författningen, landssekreteraren
skulle anses hafva i förevarande fall förfarit i strid emot
dess ordalydelse, så torde i hvarje händelse icke däraf böra föranledas
någon annan påföljd för honom, än skyldighet att, emot återfående af de
å utslagen anbringade stämplar, återgälda de därför erlagda beloppen.
Att därutöfver betala några kostnader, som med större eller mindre
berättigande kunde anses hafva af landssekreterarens förment felaktiga
förfarande uppkommit för socknarna, ansåge landssekreteraren sig under
inga förhållanden pligtig. Däraf att eu ämbetsmyndighet befunnes, enligt
högre myndighets uppfattning, hafva i ett särskilt, fall förfarit på
oriktigt sätt, borde, då detta förfarande dock icke ansåges kunna medföra
kriminelt ansvar, ingalunda följa ovilkorlig förbindelse till skadestånd
för alla de kostnader, som däraf vållats. En häremot stridande
åskådning skulle nämligen, för att anföra ett exempel, leda därhän, att
hvarje domstol, hvars beslut blefve i högre rätt ändradt, skulle hafva
skyldighet att ersätta den vinnande parten för kostnaderna för målets
fullföljande i den högre domstolen, för utgifterna å utmätning, som tilläfventyrs
ägt rum, med mera dylikt; men en sådan förpligtelse skulle,
om den kunde rättsligen ådömas, blifva så ansvarsfull, att ingen skulle
vilja åtaga sig funktionen såsom domare.

Landshöfdingen och länsnotarien yttrade i gemensamt afgifven förklaring,
att de på de skäl, som blifvit anförda i landssekreterarens förklaring,
af hvilken landshöfdingen och länsnotarien förmälte sig hafva
tagit del, för sin del bestrede all ersättningsskyldighet.

I slutligt memorial den 18 september 1895 anförde advokatfiskal^!,
bland annat:

Den af landssekreteraren åberopade praxis, att vid tillämpning af
kongl. kungörelsen den 9 maj 1862 i mål angående väg-, skjutsningsoch
dylika frågor alla socknar i den ort, hvilken den ifrågavarande
vägen "genomlöpt eller för hvilken annan dylik fråga ordnats, fått såsom
i saken delaktiga däri lösa utslag, torde vara riktig, enär de i 1862
års kungörelse afsedda frågor vore af beskaffenhet att angå vederbörande
socknar i deras helhet och socknarna därför måste anses såsom parter;
men häraf kunde ej dragas den slutsatsen, att i förevarande fall,
där fråga vore om inrättande af en allmän flottled, socknarna skulle,
såsom varande parter, hafva skyldighet att lösa expedition. En fråga
om inrättande af allmän flottled vore nämligen icke eu kommunal ange -

1898 -

lägenhet utan ett enskildt företag, som berörde allenast vissa enskilde
socknemedlemmars rätt såsom strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare
eller annorledes. Den omständigheten att eu sådan kommunikationsled
vore af gagn för hela den socken, som gränsade till densamma, föranledde
icke, såsom landssekreteraren syntes förmena, att socknen kunde
anses hafva del eller, med andra ord, vara part i målet angående kommunikationsledens
inrättande. Vore så förhållandet, skulle äfven en
socken, som utan att af flottleden omedelbart angränsas dock på grund
af närbelägenhet till densamma däraf måste fä gagn, kunna af sådan
anledning anses såsom part i målet och vara skyldig lösa expedition,
hvithet vore uppenbart orimligt. Det torde knappast behöfva påpekas,
att ett af hufvudändamålen med förordningen om expeditionslösen varit
att uttryckligt bestämma hvilka som skulle vara skyldiga att lösa expedition
och därigenom också hvilka som icke skulle hafva sådan skyldighet,
samt att landssekreteraren följaktligen misstoge sig, då han ansåge,
att lagstiftaren velat åt vederbörande expeditionshafvandes pröfning
i hvarje särskildt fall öfverlämna att efter sakens natur afgöra,
huruvida den angelägenhet, som ett utslag afsåge, »är för eu ort af
sådan betydelse, att därinom belägna socknar må anses hafva del däri
och på sådan grund vara pligtiga att vidkännas lösen för utslaget».
Oaktadt Dalstorps, Nittorps, Tranemo och Örsås socknar gifvetvis skulle
få gagn af den ifrågasatta jlottleden, då den bill vit. inrättad, hade dock
socknarna såsom sådana icke del i målet angående flottledens inrättande,
enär de hvarken vore sökande i målet eller, så vidt visadt blifvit, kunde
— såsom förhållandet däremot vore med åtskilliga enskilde socknemedlemmar
— i egenskap af strand-, bro-, fiske- eller vattenverksägare eller
annorledes komma att lida inskränkning i sin rätt till följd af arbetets
utförande och flottningens framtida bedrifvande. Den omständigheten
att ifrågavarande utslag enligt gällande bestämmelser skolat genom
Konungens befallningshafvandes föranstaltande och genom uppläsning
från predikstolarne delgifvas vederbörande svarandeparter, kunde naturligtvis
icke medföra skyldighet för kommunerna att lösa utslagen,
utan måste uppenbarligen sådan lösningsskyldighet åligga allenast de
enskilda medlemmar inom hvarje kommun, för hvilkas räkning uppläsandet
ägt rum. Enligt hvad advokatfiskal inhämtat, hade också
nu uttalade uppfattning tillämpats hos en annan länsstyrelse, som haft
att handlägga mål angående inrättande af allmänna flottleder.

Öfver advokatfiskal^ senare memorial afgåfvos förklaringar dels
af landshöfdingen och länsnotarien, hvilka förmälte sig vidhålla sin åsigt
därom, att det lagligen ålegat ifrågavarande kommuner att erlägga stäm -

1898 -

pelafgift för de till dem utskrifna expeditioner, ocli förty yrkade, att
den af advokatfiskal emot landshöfdingen och länsnotarien förda talan
icke måtte till någon åtgärd föranleda, dels ock af landssekreteraren,
som därvid yttrade hufvudsakligen följande:

Att inrättandet af eu allmän flottled vore en allmän angelägenhet
och icke ett enskildt företag syntes af 3 § i förordningen om allmän
flottled, enligt hvilket lagrum Konungens befallningshafvande ägde att om
inrättande af flottled förordna, endast där sådant pröfvades vara af nöden
och kunna medföra väsentligt gagn för orten eller eljest lända till nytta
för det allmänna. Detsamma framginge än tydligare af nya lagberedningens
motivering till nämnda paragraf.

Sålunda yttrade beredningen till en början: Den synpunkt, ur

.hvilken man borde bedöma frågan om inrättande af ny flottled, vore
naturligtvis i väsentlig män densamma som i afseende på allmän farled
och erbjöde en obestridlig analogi med anläggning af allmän väg.
Hufvudsakligen enahanda grunder, som vore nedlagda i 25 kapitlet 1 §
byggningabalk^, sådant detta lagrum lydde i förordningen den 19
februari 1824, syntes ock böra äga tillämplighet i fråga om flottled redan
af det skäl, att flottleden, hvad timmerforslingen från produktionsstället
anginge, vore fullt jämförlig med allmänna landsvägen för annan varutransport.
Då enligt nämnda lagrum Konungens befallningshafvande
ägde att förordna om inrättandet af allmän väg till hamn, lastplats,
varunederlagsplats samt emellan farleder och jlottleder äfvensom till
alla andra ställen, där väg pröfvades vara för varutransporten af allmän
nytta och nödvändighet, måste det anses uppenbart, att samma allmänna
nytta och nödvändighet, som kunde föranleda till inrättande af
väg t. ex. emellan två redan befintliga flottleder, följdriktigt borde
föranleda jämväl därtill, att Konungens befallningshafvande borde
äga att förordna om inrättande af nya flottleder emellan de ställen, där
allmänna transporten af skogsprodukter ej kunde förmedlas annorledes,
än genom lösflottning. Härvid vore ock uppenbart, att liksom den enskilde
jordbrukarens behof af förbättrad kommunikation, huru stort än
detta behof vore, icke i och för sig grundläde rättighet för honom att
påyrka anläggning af allmän väg, lika litet borde den enskilde skogsägarens
behof af transportmedel i och för sig utgöra tillräckligt skäl att tvinga
annan att upplåta sitt vattendrag till allmän flottled. I båda fallen erfordrades
lika mycket, att den nya kommunikationsleden ägde den allmännyttighet,
som ensam kunde rättfärdiga, att intrång genom den nya
ledens upptagande tillskyndades den, inom hvars område anläggningen
gjordes.

— 1898 —

Rörande denna allmännyttighet uttalade beredningen, att därmed
afsåges, att flottleden skulle medföra väsentligt gagn för ortens näringsliv
I detta ämne yttrade beredningen vidare: Då orten i sin helhet
icke gärna kunde tänkas såsom .ägande skog — äfven om enskilda
kommuner skulle äga sådan — måste otvifvelaktigt med »gagn för
orten» förstås i främsta rummet den fördel, innevånarne, jämte möjligheten
att framflotta och tillgodogöra egna skogseffekter, kunde hämta
af tillgång till ökad arbetsförtjänst vid timmerfällning, forsling och flottning,
tillfälle att till arbetsmanskap afyttra landtmannaprodukter med
flora indirekta förmåner, eller i korthet till hela den förkofran, ortens
innevånare i allmänhet kunde antagas vinna i ekonomiskt hänseende
genom flottleden. Där en dylik förkofran i någon väsentlig grad tillskyndades
orten, vore det därför likgiltigt, om skogsägarne vore flere
eller färre.

Då nu härtill lades, bland annat, att enligt 7 § i förordningen om
allmän flottled jord eller lägenhet, som för flottleden erfordrades, finge
exproprieras i enlighet med föreskrifterna i förordningen om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof, måste uppfattningen, att anordnandet
af en allmän flottled afsåge ett enskildt företag, betecknas såsom
alldeles ohållbar. Den allmännyttighet för ortens näringsliv som enligt
lagstiftningen i ämnet betingade inrättandet af flottled, gåfve tvärtom
frågan hela karaktären af eu sådan ortens gemensamma hushållningsangelägenhet,
hvari det, enligt 1 § i förordningen om kommunalstyrelso
på landet den 21 mars 1862, skolat tillkomma socknarna i orten fatta
beslut å kommunalstämmor, såvida icke handhafvandet af denna hushållningsangelägenhet,
enligt förordningen om allmän flottled, tillkomme
offentliga ämbetsmyndigheter och i följd däraf också blifvit, enligt nyssnämnda
paragraf i kommunalförordningen, undantagen från kommunernas
beslutanderätt. Om nu denna mening vore riktig, så följde däraf åter,
att i mål rörande inrättande af allmän flottled socknarna i den ort,
flottleden genomlöpte, måste anses hafva i saken del och sålunda, enligt
11 § i expeditionstaxan, vara skyldiga att hvar för sig lösa expedition
i målet.

Advokatfiskal hade förklarat, att den af landssekreteraren åberopade
praxis, att i väg-, skjutsnings- och dylika frågor alltid alla socknar
i den ort, hvilken den ifrågavarande vägen genomlöpt eller för hvilken
annan dylik fråga ordnats, fått, såsom i saken delaktiga, däri lösa utslag,
vore fullkomligt riktig, enär dessa frågor vore af beskaffenhet att
angå vederbörande socknar i deras helhet och socknarna därför måste
anses såsom parter. Af det anförda torde emellertid med all tydlighet

— 1898 —

framgå, att frågorna om anläggandet af en allmän väg och anordnandet
af en allmän flottled vore med hvarandra fullt analoga. Om det därför
vore riktigt, att socknarna finge lösa expedition i mål af den ena beskaffenheten,
syntes däraf följa, att enahanda skyldighet ock borde
åligga dem i ärenden af den andra. Hvad i sammanhang härmed ordades
därom, att i flottledsfrågor socknarna icke kunde anses »såsom
sådana» hafva del i saken, kunde med fullkomligt lika giltighet sägas
om socknarna i vägfrågor.

Äfven om man i likhet med advokatfiskalen antoge, att icke socknarna
i den ort, hvarest eu flottled anordnades, hade i denna angelägenhet
del såsom svarande- eller förklarandeparter, utan att såsom sådana
skulle anses endast vissa enskilda personer inom orten, hvilkas
rätt kunde vara af frågan beroende, så syntes dock det af advokatfiskalen
förordade sättet att expediera utslaget till svarandeparterna i saken vara
helt och hållet stridande mot gällande lag. Dessa svarandeparter skulle
väl, enligt 10 § i expeditionstaxan, hafva skyldighet lösa expedition,
men denna skyldighet måste dock inskränka sig till eu enda gemensam
sådan, enär enligt 11 § i taxan parter, som förde gemensam talan,
hade en vidsträcktare förbindelse, endast i det fall att de vore socknar,
då en expedition borde utfärdas för hvarje socken. Advokatfiskal^
förmenande, att inom olika socknar boende enskilda parter skulle, om
dessa också vore aldrig så många, hafva laglig pligt att lösa expedition
socknevis, vore sålunda fullkomligt oförenligt med taxans oförtydbara
föreskrifter.

Vare sig att en eller, såsom advokatfiskalen antoge, flera expeditioner
borde utfärdas för de ifrågavarande svarandeparterna, så mötte
dock i bägge fallen afsevärda hinder för uttagande af stämpelafgiften
för expeditionerna. I 9 § af taxan vore föreskrifvet, att på expedition
skulle antecknas, för hvem den blifvit utskrifven, där ej expeditionens
innehåll sådant tydligen utmärkte. När nu hvarken handlingarna eller
utslaget i ett mål om flottled kunde innehålla ens närmelsevis upplysning
om alla de enskilda personer, hvilkas rätt vore i fråga, vore det
dess mera omöjligt för expeditionshafvanden att fullgöra taxans nämnda
föreskrift, som han torde sakna utväg att förskaffa sig upplysning om
svarandeparternas namn, samt i hvarje fall förteckningen å dem oftast
skulle blifva ungefär lika voluminös som ortens uppbördslängder å
skatterna. Då emellertid expeditionshafvanden, sådant oaktadt, icke
torde vara berättigad efterskänka den till statsverket ingående stämpelafgiften
för svarandenas expedition, skulle han, vid ofvan anmärkta
förhållande, vara hänvisad till en så beskaffad åtgärd, att å ex Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 0

peditionen anteckna några få kända svarandeparter, med tillägg att
expeditionen vore utskrifven äfven för andra dessas medparter. Då likväl
af expeditionen icke framginge, livilka dessa andra vore, så skulle
stämpelafgiften svårligen kunna uttagas af de namngifna svarandeparterna.
Väl vore enligt 11 § i taxan de, för livilka gemensam expedition
utfärdades, en för alla och alla för en ansvariga för expeditionens
utlösande, men denna solidariska ansvarighet syntes dock icke kunna
utkräfvas, med mindre än att expeditionen, såsom i 9 § föreskrefves,
vore så inrättad, att däraf tydligen syntes livilka som vore för stämpelafgiften
gemensamt ansvariga med den, af hvilken hela denna afgift
uttoges. I annat fall skulle nämligen denne sakna alla utvägar; att af
sina medparter återbekomma hvad af stämpelafgiften på dem belöpte.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 18
december 1895, och blef genom detta utslag, hvars innehåll influtit i
berättelsen till 1896 års Riksdag, åtalet af hofrätten ogilladt.

Med denna utgång af målet fann sig justitieombudsmannen ej kunna
åtnöjas, hvarför han uppdrog åt advokatfiskal att hos Kong!. Maj:t
anföra besvär öfver hofrättens utslag och därvid, under åberopande af
de i målet förut anförda skäl, yrka, att den af advokatfiskal däri förda
talan måtte bifallas.

I anledning af de sålunda anförda besvären hemstälde landsliöfdingen
och länsnotarie!!, att hofrättens öfverklagade utslag måtte varda
faststäldt, hvarjämte landssekreteraren i särskild förklaring hufvudsakligen
hänförde sig till hvad han förut i målet anfört.

Sedan justitieombudsmannen därefter tagit del af samtliga de i
målet afgifna förklaringarna, aflät justitieombudsmannen till advokatfiskal
en skrifvelse, däri advokatfiskal anmodades att till bemötande
af hvad i samma förklaringar blifvit anfördt i skrift, som
advokatfiskal hade att låta till Kongl. Maj:t ingifva, i målet anföra
hvad som innefattades i en i justitieombudsmannens skrifvelse innehållen
promemoria. I denna promemoria erinrades hufvudsakligen
följande:

Det torde icke kunna bestridas, att ordalagen i 10 och 11 §§ i
förordningen om expeditionslösen angåfve, att socknar, för att blifva
skyldiga att lösa expedition, måste hafva faktiskt uppträdt såsom parter
i det mål, hvarom fråga vore. Hvarje tolkning af dessa paragrafer,
som skulle kunna medföra en vidsträcktare skyldighet härutinnan, finge
alltså stödjas på särskilda andra grunder. Sådana grunder syntes landssekreteraren
— med hvilken landshöfdingen och länsnotarie!! härutinnan
i hufvudsak instämt — hafva velat hämta från en jämförelse

— 1898 —

mellan motiven till nn gällande förordning om expeditionslösen, å
ena, samt föregående lagstiftning i ämnet, å andra sidan. I sin förklaring
till Kongl. Maj:t hade landssekreteraren sammanfattat hvad han
i målet förut anfört på följande sätt: »Då justitieombudsmannen icke
haft att till stöd för sitt ändringssökande andraga några nya skal, torde
jag, i likhet med justitieombudsmannen, kunna inskränka mig till åberopande
af hvad jag tillförne i målet anfört. Jag finner mig sålunda
höra vidhålla, såväl att inrättandet af en allmän flottled måste för de
socknar, inom Indika den anordnas, betraktas utgöra en gemensam hushållningsangelägenhet,
som ock att det under sådant förhållande ligger
i sakens natur, att samma socknar böra anses äga del i flottledsmålet,
hvilket afser att ordna denna deras angelägenhet. Häraf och då utslaget
i flottledsmålet, enligt kammarkollegii kungörelse den 1 februari 1808,
skall genom Konungens bcfallningshafvandes försorg delgifvas vederbörande,
synes åter, enligt 10 och 11 §§ i förordningen om expeditionslösen,
följa, att sagda socknar äro skyldiga att hvar för sig lösa expedition
i målet.»

Dessa slutsatser livilade, eldigt hvad den af landssekreteraren till
hofrätten först afgifna förklaring utvisade, ytterst på det antagande, att
de i kongl. kungörelsen den !) maj 1862 meddelade föreskrifter angående
lösen af expedition i mål rörande väg-, skjutsnings- och andra
dylika frågor haft sin grund i dessa frågors egenskap att vara för socknarna
gemensamma ordnings- eller hushållningsangelägenheter. Och
genom en jämförelse mellan vägfrågor och frågor om anläggande af
flottled både landssekreteraren sökt gifva skäl för sin åsigt, att i mål
angående sistnämnda slags frågor en socken utan vidare vore part, om
blott frågan kunde anses som en socknens husliållningsangelägenhet. Att
afgöra, huruvida så vore förhållandet eller icke, skulle, enligt landssekreterarens
mening, tillkomma vederbörande expeditionshafvande efter
bedömande af omständigheterna i hvarje särskilt fall.

Redan påståendet om en sådan expeditionshafvandens befogenhet
— en befogenhet, för hvilken hvarken anförts eller ens kunnat anföras
stöd af lag — vore ägnadt att väcka tvifvel angående riktigheten af
de af landssekreteraren anförda grunder. Hvad en expeditionshafvande
i denna sin egenskap hade att göra, inskränkte sig naturligen till »rena
expeditionsåtgärder». Sedan en myndighet fattat beslut i en fråga,
hade vederbörande expeditionshafvande att tillse, hvilka af de parter,
som fört talan i målet, vore lösenskyldiga enligt expeditionsförordningens
föreskrifter, samt att till dem låta utskrifva expedition. Härför
förutsattes blott en rent formell pröfning af omständigheter, som vid

— 1898 —

målets handläggning förekommit, och denna pröfning vore af väsentligen
annan art än den sakliga pröfning t. ex. af en frågas betydelse
för en orts näringslif, som landssekreteraren velat lägga i expeditioushafvandens
hand. Själfva innebörden af den påstådda pröfningsrätten
— en undersökning, huruvida det skulle hafva tillkommit en kommun
att besluta i en viss fråga, om ej denna frågas afgörande öfverlämnats till
offentlig myndighet —gjorde denna pröfningsrätts tillvaro mindre sannolik.
Man kunde ock påstå, att frågan huruvida ett ärende vore af beskaffenhet
att falla inom området för en kommuns beslutanderätt kunde
pröfvas allenast i den ordning, att ett af kommunen fattadt beslut öfverklagades.

En närmare granskning af hvad landssekreteraren andragit syntes
ock leda till, att hans bevisföring måste underkännas. Visserligen voro
nämligen vägfrågor och frågor angående flottled lika därutinnan, att
vid frågor af saväl ena. som andra slaget ett visst allmänt intresse måste
motivera det intrång i enskildes rättigheter, som af bifall till den i
frågan framstälda ansökningen föranleddes. Från denna synpunkt kunde
man, om man så ville, säga, att flottledsfrågor vore allmänna frågor.
Möjligt vore ock, att en kommun under särskilda förhållanden ägde att
understödja anläggandet af flottled på samma sätt som ett järnvägsföretag,
t. ex. genom teckning af aktier eller genom direkt bidrag.
Därigenom blefve emellertid målet angående flottledens ordnande lika
litet en kommunal angelägenhet som de mål Indika kunde förekomma
vid järnvägsanläggningen. Något vidare än hvad nu sagts kunde icke
följa af hvad landssekreteraren yttrat om flottledsfrågornas egenskap
att vara allmänna frågor. Landssekreteraren syntes också hafva helt
och hållet förbisett den väsentliga skilnad, som ägde rum emellan flottledsfrågor,
å ena, samt, å andra sidan, vägfrågor och åtskilliga andra
med dem likstälda ärenden. Vägfrågor vore kommunala angelägenheter
i en alldeles särskild mening, och den af landssekreteraren åberopade
praxis, att alla socknar i den ort, en ifrågasatt väg genomlöpt, fått lösa
expedition i målet angående vägens anläggande, kunde utan svårighet
historiskt förklaras. Vägfrågor afsåge nämligen att konstituera eller
reglera en skyldighet, som sedan lång tid tillbaka uppfattats såsom
åliggande kommunen såsom sådan. Denna uppfattning förskrefve sig
utan tvifvel från den tid, då angående väghållningsskyldighetens utgörande
på landet gälde byggningabalkens regel, att »alla, som å landet
hemman äga eller bruka, skola vägar rödja och broar bygga», under
det å andra sidan, enligt t. ex. 1817 års förordning angående sockenstämmor,
sammanstäld med 1739 års prestvalsförordning, rösträtt å

— 1898 —

sockenstämma hufvudsakligen tillkom innehafvare af i mantal satt jord,
hvilka därför också kunde på visst sätt sägas tillsammans bilda socknen.
Samma synpunkt gjorde sig (gällande vid de i 1862 års kungörelse
jämväl omförmälta skjutsningsfrågorna. Såsom en följd af angifna uppfattningssätt
kunde ock anföras, att enligt 1862 års förordning om kommunalstyrelse
på landet innehafvarne af i mantal satt jord kunde sägas
bilda eu särskild kommunalstämma för afgörande af ärenden, som
anginge endast sådan jord.

A andra sidan kunde sägas, att socknar jämväl af formella skäl
kunnat anses mera hafva del i mål angående väg-, skjutsnings- och
dylika frågor än i andra orten rörande mål. I den skrifvelse från
Konungens befallningshafvande i Skaraborgs län, som närmast gifvit
anledning till utfärdandet af 1862 års kungörelse, hade såsom något för
alla de med skrifvelsen afsedda ärenden gemensamt angifvits, att samtliga
de menigheter, hvilka ärendet rörde, skulle höras, innan ärendet
af Konungens befallningshafvande afgjordes. Man hade därför goda
skäl att antaga, att i vägfrågor och med dem likstälda ärenden socknarna
i orten städse faktiskt fört talan. Endast under detta antagande
kunde man förklara, att de båda uttrycken »hafva del i» och »föra
talan i» kunnat i 1855 års expeditionsförordning användas såsom betydande
samma sak.

Af det anförda syntes framgå, att vid tiden för utfärdandet af 1862
års kungörelse just vid vägfrågor och andra med dem likstälda ärenden
förelegat alldeles särskilda, både sakliga och formella skäl att betrakta
socknarna i den ort, ärendet rörde, såsom parter i det mål, hvarigenom
ärendet; ordnades. Det vore därför ingalunda nödvändigt att antaga, att
lagstiftaren vare sig i 1855 års expeditionsförordning eller i 1862 års
kungörelse betraktat omförmälta ärenden såsom för socknarna gemensamma
hushållningsangelägenheter. Att ett sådant antagande också
vore mindre riktigt syntes framgå af den omständigheten, att 1855
års landshöfdingeinstruktion i 27 § upptoge väg-, skjutsnings- och
åtskilliga andra frågor under den sammanfattande benämningen »allmänna
extra ordinarie onera, åliggande egendom och personer», hvaremot i 31
§ framstäldes Konungens befallningshafvandes befattning med allmänna
hushållningen samt de mål och ärenden, som därmed ägde gemenskap.

Den riktiga synpunkten — alltså den omständighet, som föranledt
de särskilda bestämmelserna angående vägfrågor och dylika ärenden —
vore utan tvifvel dessa ärendens egenskap att direkt beröra privata
intressen hos en klass sockenmedlemmar, som på grund af historiskt
gifna förhållanden kunde anses representera hela socknen.

- 1898 -

Landssekreteraren hade vidare åberopat innehållet af kammarkollegii
kungörelse den 1 februari 1808. Det vore därför nödigt att erinra, att
kungörelsen utgått från, att de med densamma afsedda ekonomi- och
polismål kunde röra antingen hela menigheter eller ett flertal enskilda
personer. I båda fallen skulle de i målen meddelade utslag kungöras
genom uppläsande i vederbörande sockenkyrka, hvarefter hvarje sålunda
uppläst utslag skulle kvarlämnas hos pastor i församlingen. Utgjordes
menigheten af mer än en socken, skulle vid beslutets kungörande tillkännagifvas,
hos hvilken sockens presterskap beslutet skulle kvarblifva.
Af den omständigheten, att det mål, hvari ett beslut meddelats, varit
ett ekonomi- eller polismål, och att beslutet fördenskull blifvit i en
eller flera kyrkor uppläst, följde således ingalunda, att detsamma rördo
hvarje socken, i hvars kyrka det upplästs.

Såsom ett särdeles vigtigt led i sin bevisföring syntes landssekreteraren
betrakta den omständigheten, att motiven till 1883 års expeditionsförordning
gåfve vid handen, att förordningens bestämmelser om
socknars lösenskyldighet skulle innebära en utvidgning af förut gällande
regler i detta hänseende.

Härvid borde till en början erinras, att motiven själfva antydde,
att denna utvidgning skulle vara i sak föga omfattande. Vidare vore
att märka, att motivens ordalag, såsom redan blifvit i målet uttalad!.,
mycket väl läte förena sig med nyss framstälda mening angående grunderna
för, att socknar ansetts delaktiga i vägfrågor och dylika ärenden.
Äfven om man åt uttrycket »väg-, skjutsnings- och dylika frågor»
gåfve en så vidsträckt tolkning, att uttrycket skulle omfatta alla de
ärenden, som i 27 § af landshöfdingeinstruktionen betecknades såsom
allmänna extra ordinarie onera, skulle dock en viss utvidgning af de före
1883 års förordning gällande föreskrifterna äga rum. Först och främst
skulle i alla ekonomi- och polismål, i hvilka flera socknar faktiskt,
genom å kommunalstämma utsedda ombud, fört talan, socknarna lösa
hvar sitt exemplar af i målen meddelade utslag. Därjämte skulle socknar
anses såsom delaktiga och förty vara lösenskyldiga i alla mål angående
väg-, skjutsnings- och dylika frågor. Och detsamma skulle gälla
alla de fall, i hvilka ordnades en fråga, som, utan att kunna hänföras
till väg- eller dylika frågor, dock direkt berörde privata rättigheter
hos t. ex. ägarne af i mantal satt jord och därför i öfverensstämmelse
med den historiskt gifna uppfattningen kunde sägas angå socknen
i dess helhet. Sådant vore förhållandet med t. ex. frågor rörande häradsallmänningar
och allmänningsfisken.

I sammanhang härmed vore en särskild egendomlighet i landssek —

1898 -

reterareus bevisföring'' af beskaffenhet att böra framhållas. Både 1883
års förordning och motiven därtill betraktade otvifvelaktigt utsträckningen
i socknarnas lösenskyldighet såsom en föreskrift angående
svarandes och furklarandes lösenskyldighet, eller, med andra ord, författningen
utginge från, att socknarna i de mål, i Indika den vidsträcktare
lösenskyldigheten borde ifrågakomma, svarat på eller förklarat sig
öfver en framstäld ansökning eller i allmänhet ett i målet framkommet
förslag, detta naturligen på den grund, att socknarnas intressen på
något sätt stätt i strid med bifall till ansökningen eller förslagets antagande.
Nu hade emellertid landssekreteraren i det fall, hvarom här
vore fråga, åberopat den i förordningen stadgade utsträckningen i svarandes
och förklarandes lösenskyldighet men tillika framhållit allenast
omständigheter, som visade socknarnas intresse för inrättandet af den
ifrågasatta flottleden. Klart vore, att dessa omständigheter med större
följdriktighet kunnat anföras som skäl för att betrakta socknarna
såsom görande gemensam sak med sökanden. Synpunkten vore för
öfrigt ej användbar, jämväl af den anledning att, såsom af advokatfiskalen
redan framhållits, ej blott de till vattendraget gränsande,
utan också alla andra socknar, som kunde hafva intresse af flottledens
bringande till stånd, följdriktigt skulle betraktas såsom parter i flottledsmålet.

Det vore vidare icke riktigt att säga, att de i flottledsfrågor intresserade
skulle enligt flottningsstadgan höras socknevis. Stadgan föreskrefve,
att i flottledsmål sammanträde under synen skulle hållas minst en gång
inom hvarje socken. Ändamålet med denna föreskrift vore naturligen
endast, att de, som ville närvara vid synen, icke måtte betungas med
alltför långa resor, och stadgan syntes icke gifva anledning till, att ett
dvlikt. sammanträde uteslutande skulle afse medlemmar af den kommun,
inom hvars område sammanträdet skulle hållas. Till synen kallades
icke heller medlemmarne i de till vattendraget gränsande socknarna i
denna deras egenskap, utan kallelsen afsåge strand-, bro-, fiske- och
vattenverksägare samt andra, hvilkas rätt — säkerligen på ett med nu
uppräknade rättsägares rätt analogt sätt — kunde vara af frågan beroende.

Tillämpades det ofvan utvecklade på mål angående inrättande af
flottled, blefve resultatet, att, äfven om uttalandena i motiven till 1883
års expeditionsförordning tolkades med all möjlig pietet för den mening,
som motivens författare kunde hafva velat i dem inlägga, och äfven
med tillerkännande af den största möjliga omfattning och betydelse åt
dessa uttalanden, någon annan regel med afseende på flottledsmål dock

— 1898 —

icke kunde uppställas än den, att då dessa mål icke direkt berörde
privata rättigheter för någon klass af socknebor, som skulle kunna anses
representera den kommun, de tillhörde, socknarna i den ort, som af den
ifrågasatta flottleden genomlöptes, icke utan vidare vore parter i ett
sådant mål. Dock kunde socknar i orten vara parter i flottledsmålet,
men härför fordrades något mer än deras belägenhet invid leden. Det
fordrades, i enlighet med hvad förut blifvit sagdt, att socknarna faktiskt
fört talan i målet. Såsom parter i målet torde socknarna i regeln uppträda,
allenast om de hade någon privat rätt att bevaka, i likhet med
enskilde strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare eller andra personer,
som kunde anses likstälda med de nu uppräknade. Undantagsvis kunde
möjligen förekomma, att socknarna genom ombud, valda på kommunalstämma,
i målet bevakade något sitt allmänna intresse, vare sig understödjande
en framstäld ansökning, t. ex. på den grund att socknens
innebyggare kunde i större utsträckning genom flottningen tillgodogöra
sig egna skogseflekter och jämväl på annat sätt draga fördel af den
föreslagna flottleden, om den komme till stånd, eller ock afstyrkande,
t. ex. under anförande af, att ordningen inom socknen eller något annat
dess intresse kunde genom den nya anläggningen äfventyras.

I det mål, hvarom i förevarande åtal vore fråga, hade, enligt hvad
ostridigt vore, socknarna icke på något sätt uppträdt såsom parter, och
det hade icke uppgifvits, att de såsom privata rättsägare ens haft något
intresse af målets utgång. Det syntes därför vara klart, att, på sätt
upprepade gånger under åtalets fortgång framhållits, socknarna icke
varit parter i målet, och att lösen för utslag följaktligen obehörigt affordrats
dem.

Slutligen och såsom ett ytterligare skäl för riktigheten af sin åsigt
hade landssekreteraren åberopat, att en expedition rörande ordnandet
af allmän flottled icke skulle kunna innehålla upplysning om alla de
personer, hvilkas rätt vore i fråga, och att därför i expeditionsförordningens
föreskrifter hinder mötte att af dem uttaga lösen. Däremot
borde framhållas, att expeditionsförordningen naturligen förutsatte, att
parterna i ett mål angåfves i protokollet öfver målets handläggning,
samt att därför, om undantagsvis ett mål skulle vara af den beskaffenhet,
att afsevärda hinder mötte för att i protokollet uppräkna parterna,
följden blefve — icke att någon annan än parterna finge betungas
med lösenskyldighet — utan att på grund af det angifna undantagsförhållandet
skyldigheten att lösa expedition undantagsvis bortfölle. Denna
uppfattning behöfde icke medföra synnerligen omfattande konsekvenser,
såsom torde framgå af följande. Landssekreteraren hade påstått, och

— 1898 -

hofrätten hade i sitt utslag tagit till utgångspunkt, att Konungens befallningshafvandes
utslag i flottledsmål enligt lag borde genom Konungens
befallningshafvandes försorg delgifvas vederbörande svarandeparter.
Hofrätten både därpå grundat sin åsigt, att i dessa mål alltid skulle
finnas någon lösenskyldig svarandepart, och som hofrätten på samma
skäl som landssekreteraren ansett, att lösen icke eller åtminstone endast
undantagsvis kunde uttagas af strand-, bro-, fiske- och vattenverksägare
eller andra, Indika verkligen bevakat eller kunnat hafva någon särskild
rätt att bevaka, hade hofrätten ansett riktigt, att socknarna i dessa mål
liksom i vägfrågor ålades lösa expedition. Påståendet, att Konungens
befallningshafvandes utslag i dessa mål enligt lag borde genom Konungens
befallningshafvandes försorg delgifvas vederbörande svarandeparter,
vore emellertid icke fullt riktigt. Genom kammarkollegii cirkulär den
23 september 1823 hade samtlig^ Konungens befallningshafvande anmodats
att i mål rörande deltagande i allmänna vägars och broars samt
andra publika byggnaders underhållande förelägga vederbörande kronobetjänt
eller den vinnande parten, efter hvarje måls särskilda förhållande,
att besörja om beslutets behöriga uppläsande å predikstolarne i
vederbörande församlingar, och att ett exemplar aflämnades därstädes,
på sätt i kammarkollegii kungörelse den 1 februari 1808 stadgats. Uti
cirkulär den 20 november 1857 hade kammarkollegium föreskrifvit, att
enahanda förfarande skulle iakttagas äfven i andra mål och i allmänhet
där fleres rätt vore i fråga. Det berodde således på pröfning af Konungens
befallningshafvande, huruvida delgifningen af utslaget genom uppläsning
i kyrkorna borde ske genom kronobetjäningens eller den vinnande
partens försorg. Hvad uttrycket »efter hvarje måls särskilda förhållande»
kunde anses innebära, vore ej fullt klart; dock saknades ej
skäl för det antagande, att i alla de mål af förevarande beskaffenhet, i
Indika någon viss part kunde framför öfriga paider betraktas såsom vinnande,
han ock skulle ombesörja utslagets delgifning. Af i kammarkollegii
arkiv förvarade handlingar i flottledsmål kunde också inhämtas,
att flera länsstyrelser i sådana mål städse öfverlämnade åt den vinnande
parten att verkställa utslagets delgifning, hvilket ofta skedde under den
form, att den vinnande parten förelädes att till Konungens befallningshafvande
ingifva lika många afskrifter af utslaget, som antalet till flottleden
gränsande socknar vore, hvarefter dessa afskrifter genom Konungens
befallningshafvandes försorg befordrades till uppläsning i de särskilda
sockenkyrkorna.

Sedan handlingarna i målet, jämlikt af högsta domstolen vid föredragning
den 28 juni 1897 af de utaf advokatfiskal anförda under Justititombudsmamiens

ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 7

dåniga besvären meddeladt beslut, cirkulerat emellan högsta domstolens
ledamöter, har Kongl. Maj:t den 7 oktober 1897 afgjort målet, därvid
Kong]. Maj:t förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Den i Kongl. Maj:ts utslag uttalade meningen omfattades af tre justitieråd,
hvaremot två justitieråd voro skiljaktiga. Ett justitieråd yttrade
nämligen: »Enär ifrågavarande kommuner, livilka icke, såvidt uppgifvet
är, i sådan egenskap haft del i ärendet angående flottledens ordnande, till
följd däraf icke kunna anses hafva varit lagligen pligtiga att utlösa
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i ärendet gifna utslag; men, med afseende
å nämnda ärendes beskaffenhet, landssekreteraren Zachrisons åtgärd
att till kommunerna expediera utslaget icke är såsom ämbetsfel att anse,
och hvad genom åtalet blifvit fördt landshöfdingen Lothigius och länsnotarien
Almqvist till last icke kan till någon påföljd för dem föranleda,
finner jag, med ändring af hofrättens utslag, skäligt på det sätt bifalla
de i målet framstälda yrkanden, att ifrågavarande kommuner förklaras
berättigade att, emot afkunnande af de till dem expedierade utslag, hos
landssekreteraren Zachrison återbekomma den af dem för utslagen erlagda
stämpelafgift.»

Därjämte anförde ett justitieråd: »Enär ifrågavarande kommuner icke,
såvidt uppgifvet är, i denna sin egenskap haft del i ärendet angående
omförmälta flottleds ordnande, samt vid sådant förhållande desamma lagligen
icke varit pligtiga lösa Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i ärendet
meddelade utslag, alltså och då landssekreteraren Zachrison det oaktadt
låtit hos kommunerna uttaga stämpelafgift för ett exemplar af utslaget
rörande flottleden, men hvad i målet blifvit landshöfdingen Lothigius och
länsnotarien Almqvist till last lagdt icke är af beskaffenhet att till någon
påföljd för dem föranleda, finner jag skäligt, med ändring af hofrättens
utslag, i så måtto bifalla de af advokatfiskalsämbetet i målet framstälda
yrkanden, att ifrågavarande kommuner förklaras berättigade att, emot
aflämnande af de till dem expedierade utslag, hos landssekreteraren
Zachrison återbekomma den af dem för utslagen erlagda stämpelafgift
äfvensom landssekreteraren Zachrison förpligtas ersätta Tranemo och
Orsås kommuner kostnaden för den hos dem till uttagande af omförmälta
stämpelafgift verkställa utmätning samt i sådant afseende utgifva
till Tranemo kommun sexton kronor 74 öre och till Orsås kommun sju
kronor 8 öre.» .

1898 —

Vid granskning af hit inkomna förteckningar för år 1896 öfverDer^‘^lra^ed
fångar, förvarade i länscellfängelset i Karlstad och stadshäktet i Filip-«/ utslag anstad,
anmärktes, att sedan arbetaren Erik Johan Eriksson för olofliga?4*"*häktadtillgrepp
ransakats inför Fernebo häradsrätt den 2 och 17 juni och inför
rådstufvurätten i Filipstad den 13 juli 1896, samt rådstufvurätten i utslag
sistnämnda dag förklarat Eriksson saker till ansvar för stöld och hänvisat
honom till förnyad ransakning inför Fernebo häradsrätt, hade
Eriksson därefter icke förr än den 27 augusti samma år varit till ransakning
inför häradsrätten instäld.

Af den skriftväxling, som i ärendet fördes emellan justitieombudsmannen,
å ena, samt domhafvande!! i Öster-Sysslets domsaga. och
Konungens befallningshafvande i Värmlands län, å andra sidan, framgick,
att rådstufvurättens i Filipstad protokoll och utslag i målet först
den 7 augusti 1896 kommit Konungens befallningshafvande tillhanda, och
sedan justitieombudsmannen däröfver infordrat rådstufvurättens yttrande,
inkom af borgmästaren L. F. Maechel å rådstufvurättens vägnar afgifven
förklaring, däri medgafs, att anmärkningen vore befogad, i det att, enligt
hvad för rådstufvurätten tillgängliga anteckningar utvisade, utslaget
först den 6 augusti 1896 blifvit till Konungens befallningshafvande afsändt
af rådmannen och brottmålsnotarien J. H. C. Sandström, hvilken
uppsatte domboken i brottmål vid rådstufvurätten samt expedierade därtill
hörande protokoll och utslag.

o o''

Enligt gällande föreskrifter hade i förevarande fall rådstufvurättens
protokoll och utslag bort expedieras inom fjorton dagar från den dagutslaget
gifvits, eller alltså senast den 27 juli 1896. För det dröjsmål,
som härvid ägt rum, hade rådstufvurätten icke kunnat ens uppgifva
någon ursäkt, och då berörda dröjsmål halt till följd, att den tilltalade
hållits häktad tio dagar längre än vederbort, ansåg justitieombudsmannen
sig icke kunna lämna den anmärkta ämbetsförsummelsen utan
laga beifran.

Såsom vållande till dröjsmålet hade i rådstufvurättens förklaring
framhållits rådmannen Sandström, men då, såvidt justitieombudsmannen
hade sig bekant, någon särskild arbetsordning icke blifvit för rådstufvurätten
utfärdad, samt den fördelning af ämbetsgöromålen, som i förklaringen
blifvit antydd såsom vid rådstufvurätten vedertagen, vid sådant
förhållande enligt justitieombudsmannens åsigt icke kunde föranleda till
förändring i den skyldighet att öfvervaka arbetets behöriga gång, som
i regeln ålåge rådstufvurätt såsom sådan, fann justitieombudsmannen

- 1898 -

ansvaret för dröjsmålet böra drabba samtlige de ledamöter af rådstufvurätten,
hvilka suttit i rätten vid ransakningen med Eriksson och fort)7
haft att tillse, att rådstufVurättens protokoll och utslag i målet behörigen
expedierats.

Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Svea
hofrätt att för ifrågavarande ämbetsförsummelse ställa rådstufvurättens
bemälte ledamöter under tilltal inför hofrätten med påstående om ansvar
å dem enligt lag och sakens beskaffenhet. Därjämte anbefäldes advokatfiskalen
yrka, att samme ledamöter måtte förpligtas att godtgöra statsverket
kostnaden för Erikssons underhåll i fängelset under tio dagar,
samt att, därest Eriksson, i målet hörd, komme att framställa anspråk
på ersättning för det lidande, honom tillfogats, därigenom att han hållits
häktad under längre tid än vederbort, i mån af befogenhet understödja
samma ersättningsanspråk.

Till följd häraf anstäldes af advokatfiskalen åtal emot borgmästaren
Maschel och rådmannen Sandström samt rådmännen P. O. Jacobson och
Jk C. E. Sundin, och efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag
i målet den 12 oktober 1897. Hofrätten utlät sig däri: Som rådstufvurättens
protokoll och den 13 juli 1896 meddelade utslag i ofvan
omförmälta mål bort jämlikt kong!.'' brefvet den 22 maj 1816, jämfordt
med kongl. trefven den 18 november 1762 och den 15 april 1774’ af rådstufvurätten
aflämnas till Konungens befallningshafvande i Värmlands
län eller till Fernebo häradsrätt, till hvilken fullföljden af ransakningen
angående Eriksson blifvit genom rådstufvurättens utslag hänskjuten,
inom fjorton dagar från det utslaget gafs eller således senast den 27
juli 1896, men berörda protokoll och utslag blifvit först den 6 därpå
följande augusti afsända till Konungens befallningshafvande, som erhållit
dem den 7 i samma månad, hvilket haft till följd, att Eriksson hållits
häktad, tio dagar längre än vederbort; alltså och'' då icke styrkt blifvit,
att enligt lagligen faststäld fördelning af göromålen vid rådstufvurätten
bestyret med expedierandet till Konungens befallningshafvande af rådstufvurättens
ifrågavarande protokoll och utslag skulle, såsom borgmästaren
Maechel och hans inedparter föreburit, ålegat rådmannen
Sandström ensam i hans egenskap af brottmålsnotarie hos rådstufvurätten,
samt vid sådant förhållande borgmästaren Miechel samt rådmännen.
Jacobson, Sundin och Sandström, hvilka deltagit i handläggningen
inför rådstufvurätten af ifrågavarande mål, vore för berörda försummelse
ansvarige, pröfvade hofrätten rättvist att med tillämpning af
ofvannämnda kongl. bref döma borgmästaren Mmcbel samt rådmännen
Jacobson, Sundin och Sandström att för det dröjsmål under tio dagar

- 1898 -

i fråga om expedierandet af ifrågavarande protokoll och utslag, som
sålunda läge dem till last, bota tillhopa femton kronor, af hvilka böter
borgmästaren Maschel, jämlikt grunderna för kongl. brefven den 2 maj
1766 och den 28 februari 1777, skulle erlägga dubbelt mot rådman, och
ålåge det därjämte borgmästaren Maechel och hans medparter att, hvilken
af dem gälda gitte, ej mindre ersätta statsverket kostnaden för Erikssons
underhåll i länscellfängelset under tio dagarmed sammanlagdt tre kronor
14 öre än äfven till Eriksson i skadestånd, för det han, på sätt ofvan
nämnts, hållits häktad längre än vederbort, utgifva af honom i sådant
hänseende fordrade femton kronor.

Hofrättens utslag har vunnit laga kraft.

Med anhållan om åtals anställande anmälte Mårten Lasson i Frenningef^j^6c»™
i en hit insänd skrift, att doinhafvanden i Färs härads domsaga, häradshöfdingen
Victor Anderberg, skulle hafva utfärdat ett felaktigt gravationsbevis,
och innehöll skriften därom följande: För försäljning den 11 december
1803 af för skuld utmätta mantal n:o 1 Hemmeneköp hade häradshöfdingen
Anderberg den 6 nästförutgångne november till vederbörande utmätningsman
utfärdat ett gravationsbevis angående samma fastighet. Detta
bevis var oriktigt därutinnan, att det icke upptog en inteckning å 600
kronor, som faststälts den 7 september 1891 och alltsedan ägts och innehafts
af klaganden. Gravationsbevisets oriktighet jämte ofullständighet i
utmätningsprotokollet föranledde, att klaganden icke kunde blifva underrättad
om den blifvande auktionen, och att egendomen därå såldes långt
under halfva värdet, i följd hvaraf klaganden förlorade sin fordran med
undantag af 166 kronor 34 öre. Äfven om en eller flera omständigheter
jämte det felaktiga gravationsbeviset medverkat till denna klagandens förlust
och skada, hade dock beviset såsom sådant varit tillräckligt att ensamt
för sig valla skadan. Utfärdandet af gravationsbevis vore en vigtig
sak för en domare, hälst andra vore i så hög grad beroende däraf. Ju
vigtigare en sak vore, desto svårare ansvar — jämte .skyldighet att ersätta
uppkommen skada — borde vårdslöshet och försummelse däri medföra.
Klaganden yrkade förty, att justitieombudsmannen måtte anbefalla åtal
emot häradshöfdingen Anderberg för den vårdslöshet och försummelse,
hvartill han kunde anses hafva gjort sig skyldig vid utfärdandet af ifrågavarande
gravationsbevis, äfvensom att klaganden måtte beredas rätt och
tillfälle att göra anspråk på ersättning för den skada, han lidit.

Vid skriften funnos fogade, bland andra, följande handlingar:

l:o) utdrag af inteekningsprotokollet, hållet vid lagtima höstetinget
med Färs härad den 7 september 1891, utvisande att häradsrätten då be —

1898 -

vilja t inteckning uti 5/728 mantal n:o 1, kronoskatterusthållshemman,
Hemmeneköp till säkerhet för 600 kronor jämte sex procent ränta enligt
ett af Nils Mårtensson den 4 september 1891 till innehafvaren utstäldt
skuldebref:

2:o) i bestyrkt afskrift ett den 6 november 1898 af häradshöfdingen
Anderberg utfärdadt gravationsbevis å Nils Mårtenssons för skuld utmätta
fastighet, 7728 mantal n:o 1 Hemmeneköp, livilket bevis icke upptog omförm
älta i n tec kning;

3:o) i behörigen bestyrkt afskrift protokoll öfver auktion å nyssnämnda
fastighet den 11 december 1898, utvisande att därvid företetts ett gravationsbevis
angående fastigheten, meddeladt den 6 november 1893, samt
att fastigheten för 400 kronor inropats af Pehr Pihl i Önneköp, hvilken
vid förrättningen anmält sig hafva att fordra 800 kronor jämte ränta enligt
ett utaf Nils Mårtensson den 19 augusti 1892 till honom utgifvet
skuldebref, på grund hvaraf inteckning blifvit den 31 oktober samma år
faststäld i utmätta fastigheten; och

4:o) ett af häradshöfdingen Anderberg utfärdadt, den 25 november
1893 dagtecknadt bevis öfver de vid ifrågakomna fastighet häftande
penninginteckningar, i hvilket bevis upptagits jämväl ofvannämnda, den 7
september 1891 meddelade inteckning.

Sedan justitieombudsmannen lämnat häradshöfdingen Anderberg tillfälle
att yttra sig öfver den emot honom sålunda gjorda anmälan, genmäle
Anderberg i afgifven förklaring:

Naturligtvis kunde Anderberg ej annat än vidgå, att ifrågavarande
gravationsbevis vore oriktigt därutinnan, att uppgifna inteckningen af den
7 september 1891 icke kommit att däri inflyta. Lika med Mårten Lasson
ville Anderberg äfven erkänna, att utfärdandet af gravationsbevis för
domaren vore en mycket vigtig och ansvarsfull sak med hänsyn till ersättningsskyldigheten,
hvadan det måste antagas, att en domare icke sparade
någon möda för att göra en dylik handling så noggrann som i mensklig,
förmåga stode. Under de 30 år, Anderberg utöfvat domareämbete på
landet, därvid i medeltal 300 gravationsbevis årligen utfärdats, hade Anderberg
varit nog lycklig att aldrig få anmärkning mnot ett enda sådant
bevis. Att inteckningen i fråga ej blifvit upptagen uti nu ifrågavarande
bevis, kunde Anderberg ej reda, men tillskrefve detsamma mängden af de
inteckningar, som vidlådde hela ett mantal n:o 1 Hemmeneköp.

Mårten Lasson hade lämnat denna sak i händerna på en Anderbergs
vedersakare, och Anderberg ansåge sig därför ej hafva den ringaste utsigt
att få saken i godo uppgjord, hvadan densamma väl ej kunde annat än af
justitieombudsmannen öfverlämnas till vederbörande advokatfiskal; dock ville

- 1898 -

Anderberg uttala den förhoppning, att lians fel ej, på sätt Marten Lasson
antydt, måtte stämplas såsom allt för svårt brott.

Många omständigheter, däribland äfven den, att intecknade skuldebrefvet
blifvit pantsatt hos Mårten Lasson för endast 450 kronor, förelåge,
som möjligen kunde — om icke helt och hållet befria Anderberg -— så
åtminstone minska hans ersättningsskyldighet.

Som af handlingarna i ärendet sålunda framgick, att häradshöfdingen
Anderberg felaktigt förfarit vid utfärdandet af ifrågakomna gravationsbevis,
i det att lian underlåtit att i beviset upptaga klagandens inteckning,
samt det syntes vara antagligt, att berörda underlåtenhet, hvilken haft till
följd, att klaganden icke kunnat kallas att bevaka sin rätt vid den exekutiva
auktionen, tillskyndat klaganden förlust, i hvilket hänseende justitieombudsmannen
ansåg beaktansvärdt, bland annat, att fastigheten inköpts af
innehafvare!! af eu inteckning, som hade sämre rätt än klagandens, fann
sig justitieombudsmannen, då ett fastställande åt den förlust, klaganden
kunde hafva lidit, erfordrade utredning vid domstol, föranlåten att
förordna om åtal emot Anderberg för hvad lian i förevarande hänseende
hitåt komma sig till last. Åt advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge uppdrogs fördenskull att för omförmälta ämbetsfel ställa
Anderberg under tilltal inför hofrätten och därvid å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet samt därjämte i mån af befogenhet
understödja de ersättningsanspråk, som kunde komma att framställas af
klaganden, sedan honom lämnats tillfälle att yttra sig i målet.

Till följd häraf anstäldes emot häradshöfdingen Anderberg åtal, ocli
sedan Mårten Lasson blifvit däri hörd och framstäf ersättningsanspråk,
hemstälde advokatfiskalen i denna del af målet, att Anderberg måtte förpligtas
godtgöra Mårten Lasson med 335 kronor 66 öre jämte sex procent
ränta å 500 kronor från den 4 september 1892 till den 22 januari 1894,
då köpeskillingslikvid ägt rum och Mårten Lasson bekommit 166 kronor
34 öre, samt å 333 kronor 66 öre därifrån och till dess betalning skedde.
Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten deri 15 oktober 1897 i
målet utslag, af innehåll att, som ifrågavarande gravationsbevis vore felaktigt
i anmärkta afseende!, pröfvade hofrätten rättvist, jämlikt 25 kapitlet
17 § strafflagen, döma Anderberg att för försummelse i ämbetet höta
tjugufem kronor; men då det icke blifvit ådagalagdt, att Mårten Lasson
genom bevisets felaktighet tillskyndats förlust, funne hofrätten det emot
Anderberg framstälda ersättningsyrkande icke kunna bifallas. . i,.....

- 1898 -

Försumlighet
fråga om redo
visning af kom
munalskatterestlängder

in. in.

Den 23 november 1897 ankom hit med posten en skrift, i hvilken
Mårten Lasson förmälte sig hafva öfverklagat hofrättens utslag i målet
och tillika anhöll, att jag måtte fullfölja åtalet samt dervid understödja
Mårten Lassons ansvars- och ersättningstalan, såvidt därtill kunde finnas
befogenhet. Af en Inlagd handling, innefattande, bland annat, afskrift af
besvär, som hos Kongl. Maj:t sedermera före besvärstidens utgång blefvo
i målet anförda af Mårten Lasson, inhämtade jag, att Mårten Lasson genom
målets dragande under Kongl. Maj:ts pröfning förväntade sig dels att få
häradshöfdingen Anderberg befordrad till högre straff och dels att själf
vinna ersättning för den förlust, som enligt Mårten Lassons förmenande
orsakats genom gravationsbevisets felaktighet. För framställande af yrkande
om högre ansvar å häradshöfdingen fann jag ej fog. Däremot ansåg jag,
att jag ej borde undandraga mig att i ersättningsfrågan, i enlighet med
livad Mårten Lasson af mig äskat, understödja hans ändringssökande. Efter
öfvervägande af hvad i förevarande åtal förekommit och sedan jag tagitdel
af handlingarna i ett af Kongl. Maj:t genom utslag den 7 augusti
1895 afgjordt besvärsmål emellan Mårten Lasson, å ena, och köparen af
den intecknade fastigheten, Pehr Pihl, å andra sidan, angående upphäfvande
af den exekutiva auktionen, ansåg jag nämligen, att Mårten Lassons uteblifvande
från auktionen kunnat bero på ifrågavarande felaktighet i gravationsbeviset,
och fann jag tillika det vara sannolikt, att Mårten Lasson,
därest han kallats till auktionen, kunnat skydda sig emot förlust. På
grund af denna min uppfattning och under närmare angifvande af skälen
för densamma har jag hos Kongl. Ma,j:t fullföljt det af Mårten Lasson
hos hofrätten framstälda och af advokatfiskal^! biträdda ersättningsyrkande.
Därjämte har jag trott mig böra bereda Mårten Lasson tillfälle att rörande
vissa enligt min åsigt icke behörigen utredda eller styrkta omständigheter
i målet förebringa ytterligare utredning och bevisning, samt fördenskull
vidtagit härför nödiga åtgärder.

De i detta mål sålunda anförda besvären äro på Kongl. Maj:ts pröfning
beroende.

■ I justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1896 års Riksdag redogöres
(sidd. 33—46) för ett efter angifvelse af stadsfullmäktige i Åmål af
justitieombudsmannen anbefaldt åtal emot borgmästaren därstädes S. Vigelius
för underlåtenhet att redovisa restlängder å kommunalskatter in. m. I
detta mål hade yrkats, bland annat, att Vigelius måtte dömas att såsom
ersättning utgifva tillhopa 8,657 kronor 98 öre. Genom utslag den 23
april 1895 dömde Göta hofrätt Vigelius till böter samt förpligtade honom

— 1898 —

att ersätta genom berörda underlåtenhet vållad ränteförlust, beräknad
eftet två procent, med tillhopa 1,284 kronor efter afdrag dock för
40 kronor 54 öre. öfver hofrättens utslag anförde Vigelius och stadsfullmäktige,
hvar för sig, underdåniga besvär. Dessa besvär äro numera
pröfvade af Kongl. Maj:t, som genom utslag den 27 oktober 1897 utlåtit
sig: Enär stadsfullmäktige icke vore behöriga att i ansvarsfrågan föra talan,
kunde stadsfullmäktiges ändringssökande i denna del icke komma under
pröfning. Beträffande målet i öfrigt funne Kongl. Maj:t, med afslag å
Vigelius’ besvär, ej skäl att i anledning af stadsfullmäktiges fullföljda talan
göra annan ändring i hofrättens utslag, än att, då det ålegat magistraten
att afgifva redovisning för 1873—1877 års kommunalskatter sist inom tre
månader, från det kongl. förordningen den 12 juli 1878 blef till efterlefnad
gällande, och Vigelius följaktligen vore skyldig att å det belopp af
nämnda skatter, som till stadskassan levererats först den 23 december 1880,
eller 1,620 kronor 12 öre, gälda ränta till samma dag från och med den
1 april 1879, samt den räntegodtgörelse, Vigelius borde utgöra, icke finge
beräknas efter lägre räntefot än fem procent, det belopp, Vigelius hade att
i räntegodtgörelse till staden utgifva, bestämdes till 3,350 kronor 17 öre,
med rätt för Vigelius att, pa sätt hofrätten stadgat, härå njuta afdrag för
40 kronor 54 öre.

Ledamoten af Kiksdagens andra kammare, hemmansägaren Per Olsson
i .Vsak, anmälte i en hit ingifven skrift domhafvande! i Norra Helsinglands
domsaga, häradshöfdingen V. O. Schlyter, till åtal för hans förfarande

1 nedan angifna hänseenden, hvilket förfarande enligt klagandens förme nande

innefattade groft ämbetsfel och godtycke. I skriften anförde kla-,
garn!eu hufvudsakligen följande: 0

Sedan hemmansägaren L. O. Högström i Asak den 5 januari 1890
blifvit utsedd till nämndeman för Högs socken, fortfor han att utöfva
denna befattning från nämnda dag intill slutet af år 1896. I)å 1 kapitlet

2 § rättegångsbalken föreskrefve, att nämndeman skulle väljas för en tid af
sex år, ålåge det vederbörande domhafvande att efter utgången af denna i lagen
bestämd:! tid tillse, att ny nämndeman blefve utsedd; hvilket ock i praxis
tillginge på det sätt, att domhafvanden om ledigheten gjorde anmälan hos
kommunalstämmans ordförande, som då föranstaltade om nytt val. Emellertid
hade nytt val till nämndeman efter den år 1890 valde Högström icke
skett förr än den 26 december 1896, oaktadt Högströms lagliga funktionstid
gatt till ända redan den 5 januari samma år. Detta hade berott därpå,
att häradshöfdingen Schlyter icke, på sätt honom ålegat, gjort vederbörlig
anmälan om den i början af år 1896 uppkomna ledigheten. Då någon

Justitieombudsmannens ämbetsberiittelse till 1898 års Riksdag. 8

Afritande af
nämndeman.

hä

anmälan om den inträffade ledigheten ej af hördes från domhafvande!),
nödgades slutligen klaganden såsom kommunalstämmans i Hög ordförande
själf föranstalta om nytt val till nämndeman efter Högström, vid hvilket
val, som ägde rum den 2G december 1896, till nämndeman utsågs hemmansägaren
Erik Larsson i Hallsta. Att klaganden ägt icke blott befogenhet
utan ock skyldighet att föranstalta om dylikt val, då ledighet på grund
af gällande lag inträffat, syntes tydligt framgå af 1 kapitlet 1 § rättegångsbalken,
hvarest, bland annat, stadgades, att, då ledigt rum i nämnden
skulle fyllas, val skulle hållas å kommunalstämma. Lika väl som det
ålåge klaganden såsom stämmans ordförande att tillse, att öfriga val af
kommunens förtroendemän ägde rum, lika väl hade det varit klagandens
skyldighet och befogenhet att föranstalta om val af nämndeman för socknen,
då ett ledigt rum uppkommit genom tilländalöpandet af Högströms lagliga
funktionstid och domhafvande!) det oaktadt icke verkstält den honom åliggande
anmälan. Vid vintertinget med Forsa tingslag den 8 februari 1897
instälde sig Erik Larsson, försedd med protokollsutdrag såsom fullmakt,
och anmälte sig, med aflämnande af protokollsutdraget, till tjänstgöring
i rätten. Häradshöfdingen Schlyter affärdade emellertid Erik Larsson,
utan häradsrättens hörande, med den förklaring att ingen plats i rätten
vore ledig, och att Schlyter aldrig uppdragit åt kommunalstämman i Hög
att förrätta något val af nämndeman. Då Erik Larsson därtill genmälte,
att han, jämlikt bekommet protokollsutdrag, vore vald till nämndeman och
fördenskull instält sig vid rätten för anmälande af sitt val, erhöll han af
Schlyter helt kort till svar: »Du får fara hem!» Att ett sådant till—

vägagående af en domare vore olagligt, ansåge klaganden ligga i öppen
dag. Också hade Schlyter ej gittat därför anföra några ens närmelsevis
hållbara skål. Hvad Schlyter anfört därom, att ingen plats i rätten varit
ledig, vore uppenbart ett försök till sanningens förnekande. Ty gällande
lag finge väl betyda mer än en domares godtycke. Icke heller den omständigheten,
att Schlyter icke uppdragit åt kommunalstämman i Hög att
välja nämndeman, kunde tillmätas någon vigt, då ju Schlyter just genom
sin uraktlåtenhet att utfärda kungörele om nytt val under den långa tid,
som detta ålegat honom, måste anses hafva försummat sin tjänstepligt.
Denna uraktlåtenhet tydde på, att Schlyter trodde sig stå öfver gällande
lag, då han förestälde sig, att nämndeman valdes för en tid, som han behagade
bestämma. Anmärkningsvärdt vore dock, att Schlyter, som vore
boende och röstberättigad i Hög, icke blott genom ombud deltagit i det i
december 1896 förrättade nämndemansvalet, utan äfven underlåtit att anföra
besvär öfver detsamma, hvilket allt tydde på, att han då haft en annan
tanke om valets laglighet.

1898

Klaganden förmenade förty, att häradshöfdingen Schlyter i tre afseenden
åsidosatt sin ämbetspligt och förfarit olagligt, nämligen dels därutinnan,
att han försummat att inom laga tid göra anmälan om den uppkomna
ledigheten, dels däruti, att han sedermera förvägrat den lagligen
utsedde, nämndemannen att, sin rätt likmätigt, taga säte och stämma i
rätten, dels ock däruti, att lian olagligen tillåtit Högström att kvarsitta i
rätten under tid, för hvilken han icke varit vald. På grund häraf hemstålde
klaganden, att justitieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder, som
med anledning af de fel i ämbetet, till hvilka Schlyter enligt klagandens
mening gjort sig skyldig, kunde anses behöfliga.

Vid skriften voro fogade dels ett utdrag af protokollet vid kommunalstämma
med Högs socken den 26 december 1896, utvisande att Erik
Larsson då valts till nämndeman med 31 röster, samt att Högström vid
valet erhållit 6 röster, dels ock ett af vice ordföranden i kommunalstämman,
Jon Olsson, utfärdadt intyg, af innehåll att sedan Högström den 5
januari 1890 utsetts till nämndeman för Högs socken, icke något nytt val
af nämndeman för socknen ägt rum förr än den 26 december 1896, samt
att Högström tjänstgjort såsom nämndeman under hela tiden från början
af år 11890 till slutet af år 1896, äfven efter det Erik Larsson valts till
nämndeman.

Därjämte hade bilagts ett af två personer utfärdadt intyg, som bestyrkte
riktigheten af hvad klaganden i skriften uppgifva angående förloppet
vid det tillfälle, då Erik Larsson anmält sig såsom nämndeman,
men blifvit af Schlyter afvisad.

I anledning af klagoskriften infordrade justitieombudsmannen yttrande
från häradshöfdingen Schlyter, hvilken i afgifven förklaring, till bemötande
af klagandens emot honom gjorda anmälan, anförde, bland annat, följande:

Val stadgade den af klaganden åberopade 1 § af 1 kapitlet rättegångsbalken,
enligt sin lydelse i kongl. förordningen den 19 juli 1872, att,
»då ledigt rum i nämnden fyllas skall», val i den valkrets, »för hvilken
ledigheten inträffat», borde hållas å kommunalstämma, men hvarken nämnda
paragraf eller något annat af Schlyter kändt lagrum innehölle, att domhafvanden
om ledigheten skulle göra anmälan till kommunalstämmas ordförande
eller någon annan, och klaganden hade icke heller uppgifvit något
sådant lagstadgande. Däremot föreskrefve berörda paragraf, att om flera
socknar eller sockendelar vore förenade till en valkrets, rätten skulle bestämma,
å hvilken sockens kommunalstämma valet borde förrättas; och i
2 § af ifrågavarande kapitel stadgades, att om nämndeman flyttade ur
valkretsen eller eljest visade giltigt hinder, det tillkomme rätten att honom
entlediga. Häraf framginge, att det vore rätten och icke domhafvanden,

— 1898 —

som det ålåge att ombestyra entledigande och val af nämndeman, samt
att ledigt ruin i nämnden måste finnas, innan om nytt val af nämndeman
borde förordnas. Också hade på "rund af dessa stadganden, så vidt
Schlyter vore bekant, alltid och öfverallt i domsagorna förfarits på det
sätt, att nämndemän, som tjänstgjort i sex år eller eljest önskat afgå,
anmält detta för rätten, som pröfvat hans skäl, hvarefter, då ledighet
sålunda inträffat, rätten genom sin ordförande anmodat vederbörande
länsman — och icke kommunalstämmas ordförande, såsom klaganden uppgifvit
— att föranstalta om val af nämndeman i den afgångnes ställe.

Nu vore förhållandet, att Schlyter sedan vintertinget år 1890, då
Högström efter omval åter inträdde såsom nämndeman, icke hållit något
lagtima ting inom Forsa tingslag förr än höstetinget 1896, således icke
heller 1895 års hösteting, med h vil ket Högströms sexårsperiod utgick, och
att Schlyter följaktligen icke haft något att göra med, huruvida Högström
då anmälte sig till utträde ur rätten, eller med förordnande i anledning
däraf om nytt val. Då Schlyter efter sju års förlopp förrättade 1896 års
hösteting, hade således rättens alla ledamöter varit underkastade omval;
och då vid samma tings början ingen förändring inom nämnden skedde,
och icke heller vid dess afsilande någon nämndeman anmälte sig att
afgå, saknade så väl rätten som Schlyter all anledning att beträffande
nämnden vidtaga någon åtgärd. Något ledigt rum i nämnden att fyllas
uppstod således icke då och kunde följaktligen icke heller förefinnas vid
näst påföljande tings början, så vida. icke någon anmälan därom då gjordes,
h vil ket ej var händelsen.

Å första rättegångsdag^! af 1897 års vinterting, eller den 8 februari,
men sedan rättens förhandlingar för dagen redan voro afslutade, företrädde
emellertid för rätten Erik Larsson och framräckte till Schlyter ett hopviket.
papper, hvaröfver han, på Schlyters fråga hvad därmed åsyftades,
begärde »rättens utlåtande». Sedan Schlyter uppvikit berörda papper och
funnit detsamma innefatta protokollsutdrag om, att Erik Larsson blifvit af
Högs sockens kommunalstämma vald till nämndeman, tillkännagaf Schlyter,
att något ledigt rum i nämnden icke funnes, och att till följd däraf något
afseende icke kunde fästas vid det skedda valet, om hvars hållande kommunalstämman
för öfrigt, Schlyter veterligen och så vidt det ingifna
protokollsutdraget utvisade, icke blifvit i laga ordning anmodad. Erik
Larsson förklarade då, att detta vore honom likgiltigt, blott han icke
kunde ställas till ansvar för någon försummelse. 1 detta hänseende lugnade
Schlyter honom och tilläde, på hans fråga, att han finge aflägsna sig.

Jämte det att häradshöfdingen Schlyter i sin förklaring öfverlämnade
till justitieombudsmannens bedömande, huruvida Schlyters i förklaringen

— 1898 —

omförmälta förhållande vore att hänföra till »groft ärnbetsfel och godtycke»,
hemstälde Schlyter, huruvida icke klaganden själf gjort sig skyldig till
försummelse i sin befattning såsom kommunalstämmans ordförande, genom
att han under ett helt år underlåtit att fullgöra sin förmenta skyldighet
i fråga om nämndemansvals hållande. Slutligen ville Schlyter åberopa ett
honom tillstäldt intyg, hvaraf framginge, att klaganden vid valförrättningen
gjort sig skyldig till godtycke.

Berörda intyg, som var undertecknadt af fem personer, innehöll
hufvudsakligen, att klaganden vid valförrättningen fält yttranden, som
enligt betygsutfärdarnes mening utvisade egenmäktighet och partiskhet.

I afgifna påminnelser yttrade klaganden, bland, annat: •

Häradshöfdingen Schlyter hade i sin förklaring uttalat den uppfattning,
att det vore rätten och icke domaren, som det ålåge att ombestyra entledigande
och val af nämndeman, och att sålunda den del af klagandens
anmälan, som riktade sig mot Schlyters underlåtenhet att hos klaganden
anmäla ledigheten efter Högström, vore obefogad. De skäl för denna
mening, som hämtats ur 1 kapitlet 1 och 2 §§ rättegångsbalken, vöre
emellertid icke tillämpliga i detta fall. Väl stadgades i sistnämnda lagrum,
att om nämndeman flyttade ur valkretsen eller eljest visade giltigt hinder,
det tillkomme rätten att honom entlediga, men härmed åsyftades allenast
de fall, då nämndemans lagliga funktionstid icke tilländagått. Hade däremot
denna tid för viss nämndeman gått till ända, hvilket varit händelsen
med Högström, så torde väl en sådan, sedan ny nämndeman blifvit utsedd
i hans ställe, vara entledigad, äfven om hvarken rätten eller domaren
gjorde något föranstaltande därom. Vidkommande val af nämndeman
efter den, som tjänstgjort i sex-år, torde domhafvanden i främsta rummet
äga vetskap om, när omval lagligen skulle ske, och borde han på grund
däraf anses skyldig att, när ledighet uppstode, därom göra anmälan eller
åtminstone inom rätten taga initiativ till, att dylik anmälan blefve af
densamma beslutad. Vare sig det ålåge domhafvanden eller rätten att
göra sådan anmälan, komine ansvaret för försummelse härutinnan att
ytterst hvila på domhafvanden personligen. Att Schlyter icke hållit 1895
års hösteting med Forsa tingslag, saknade betydelse, enär Högströms lagliga
funktionstid icke gick till ända förr än den 5 januari 1896, vid hvilken
tid Schlyter obestridligen förvaltade domareämbetet inom tingslaget.

Strax före nyssnämnda tillfälle gjorde klaganden hos t. f. domhafvanden
i domsagan förfrågan om hvem som skulle taga initiativ till,
att ny nämndeman blefve utsedd för Hög, och fick därvid till svar, att
ej något hinder mötte för klaganden att förrätta valet utan någon förut
gjord anmälan. Emellertid lät Schlyter, som härom fått kännedom, genom

- 1898 —

sin dåvarande förvaltare tillsäga klaganden, att klaganden borde slå all
tanke på detta val ur hågen, tills Schlyter behagade förordna därom.
Härmed lät sig klaganden nöja till efter 1896 års hösteting, i tanke att
Schlyter ämnade under detsamma föranstalta om anmälan angående nytt
val, hvilket dock ej blef händelsen.

Af förklaringen framginge, att Schlyter hölle före, att ledigt rum i
rätten icke uppstode, då nämndemans sexårsperiod gått till ända, såvida
ej den afgående nämndemannen för rätten anmälte ledigheten.. Häraf
skulle följa, att om en nämndeman, hvars lagliga funktionstid gått till ända,
underläte att göra dylik anmälan, domhafvanden eller rätten saknade
såväl rättighet som skyldighet att förordna om nytt val, samt att nämndeman
trots stadgandet i 1 kapitlet 2 § rättegångsbalken skulle kunna utöfva
sin befattning huru länge som hälst. En uppfattning med sådana
orimliga konsekvenser borde icke kunna delas af någon förnuftig menniska.
Schlyter hade uppgifvit, att Erik Larsson förvägrats att taga säte
och stämma i rätten, emedan något ledigt rum i nämnden icke funnits.
Att Schlyter emellertid måste varit medveten om, att så icke varit förhållandet,
torde tillräckligt tydligt framgå af hvad klaganden redan anfört
äfvensom däraf, att, enligt hvad ett påminnelseskriften bilagdt intyg utvisade,
Högström alls icke bevistat 1897 års vinterting med Forsa tingslag,
naturligtvis emedan han vetat, att Erik Larsson då skulle intaga
hans plats.

Gent emot det af Schlyter åberopade intyg, hvarigenom han sökt göra
troligt, att klaganden vid valförrättningen skött ordförandeskapet på ett
mindre opartiskt sätt, ville klaganden hänvisa till ett intyg af kyrkoherden
O. Holmqvist i Forsa, hvilken såsom icke boende eller röstberättigad i Hög
vore att anse såsom fullt opartisk.

Klaganden funne sig förty föranlåten vidhålla det yrkande, som framstälts
i klagandens till justitieombudsmannen ingifna anmälan.

Vid påminnelseskriften hade fogats ett af två personer utfärdadt intyg,
af innehåll att Högström icke tjänstgjort som nämndeman vid 1897 års
vinterting med Forsa tingslag å tingsstället i Sanna.

Därjämte hade bilagts ett intyg af följande lydelse:

»På begäran af ordföranden i 0 kommunalstämman i Högs socken,
riksdagsfullmäktigen Per Olsson i Asak, och med föranledande af det
intyg, som afgifvits af M. M. Carlsson i Edsta, S. J. Svensson i Hjortsta,
Per Högström i Asak, Jon Persson i Påstå sub 1 och Per Jonsson i
Baldra och däruti Per Olsson beskylles att vid det val af nämndeman,
so mi förrättades i Hög den 26 december 1896, icke såsom ordförande hafva
iakttagit opartiskhet, få undertecknade, som voro vid stämman närvarande,

— 1898 —

härmed intyga, att enligt vår uppfattning ordföranden Per Olsson vid
valet hvarken ådagalagt partiskhet eller på annat sätt sökt inverka på
valets utgång; att en af intygets utgifvare, M. M. Carlsson, innehade vid
valet herr häradshöfdingen C. O. Schlyters fullmakt att föra dennes talan
och på grund däraf äfven utöfvade häradshöfdingens rösträtt; att bemälde
Carlsson före valet meddelade, att han hade häradshöfdingens uppdrag att
för stämman tillkännagifva, att om stämman valde någon annan till
nämndeman än Lars Olof Högström, som förut varit nämndeman, den
valde aldrig skulle få vara närvarande som nämndeman vid de extra
tingen eller ransakningarna på »häktet» i Hudiksvall; att berörde Carlsson
såsom häradshöfdingens ombud icke vid stämman gjorde någon anmärkning
hvarken mot det sätt, hvarpå stämmans ordförande ledde förhandlingarne,
icke heller mot valets utgång.

Hög den 4 maj 1897.

O. Holinqvist, J. Högman,

kyrkoherde i Forssa och Hög. egare af Kungsgården n:o s. 2.»

Den uppfattning, som häradshöfdingen Schlyter i sin förklaring framställ,
fann sig justitieombudsmannen icke kunna dela, och detta af följande
skäl, som af justitieombudsmannen utvecklades i en till advokatfiskal
i Svea hofrätt aflåten skrifvelse, hvarigenom förordnades om åtal
emot Schlyter för hans förhållande i denna sak.

Stadgandet i 1 kapitlet 2 § rättegångsbalken, att nämndeman väljes
för sex är, hade, yttrade justitieombudsmannen i berörda skrifvelse, otvifvelaktigt
sin grund i uppfattningen af nämndemansbefattningen såsom ett
kommunalt förtroendeuppdrag och åsyftade att bereda tillfälle till kontroll
däröfver, att folkets andel i lagskipningen utöfvades af personer, som ägde
folkets förtroende. Affattningen af stadgandet gåfve också klart och tydligt
vid handen, att nämndeman med utgången af de sex år, för hvilka
han blifvit vald, utan vidare upphörde att vara nämndeman, och att sålunda
ledigt rum i nämnden uppkomme, i och med det att berörda tidsperiod
gått till ända. När af sådan anledning uppkommit ledighet i nämnden,
torde det tillkomma vederbörande kommunalstämmas ordförande att

t '' o

föranstalta om nytt val. A andra sidan syntes af grunderna för den i 3

- 1898 -

§ af 1 kapitlet rättegångsbalken gifna bestämmelsen, att rätten »äger
pröfva den valdes behörighet, ändå att klagan ej föres», framgå, att det
ålåge rätten att tillse, att nämnden städse vore behörig, och förty öfvervälta,
att nytt nämndemansval, där sådant skulle äga rum, blefve anstäldt.

I förevarande fall hade det sålunda enligt justitieombudsmannens åsigt
tillkommit klaganden att före den 5 januari 1896, då Högströms befattning
såsom nämndeman -för Högs socken upphörde, låta anställa nytt val. Och
likaledes hade det enligt justitieombudsmannens uppfattning ålegat häradsrätten
att låta i vederbörlig ordning erinra om behofvet af nytt nämndemansval.
Detta hade emellertid å ömse sidor underlåtits, men underlåtenheten
härutinnan fann justitieombudsmannen icke''''Vara af beskaffenhet att
påkalla någon justitieombudsmannens ämbetsåtgärd.

Däremot ansåg justitieombudsmannen, att Schlyter genom att förvägra
Erik Larsson plats i nämnden, då han anmälte sig såsom nämndeman för
Högs socken, gjort sig skyldig till ett ämbetsfel af så allvarlig beskaffenhet,
att detsamma icke kunde lämnas utan beifran. Hvad Schlyter till försvar
för sitt åtgörande härutinnan anfört därom, att Högström icke blifvit af
rätten entledigad, och att rätten icke anmodat vederbörande länsman att
låta föranstalta om val af nämndeman, fann justitieombudsmannen, i enlighet
med sin nyss antydda uppfattning och särskildt med hänsyn därtill,
att lagens hithörande stadganden syntes icke lämna rum för någon tvekan,
icke förtjäna afseende. Justitieombudsmannen uppdrog fördenskull åt
advokatfiskalen att inför hofrätten ställa häradshöfdingén Schlyter under
tilltal med yrkande om ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

Under ärendets behandling af justitieombudsmannen förekom icke
någon anledning att antaga, att frågan om Erik Larssons, afvisande hänskjutits
till rätten, utan syntes omständigheterna fastmera stödja den förmodan,
att Schlyter därvid handlat sjanständigt. Under åtalets handläggning
i hofrätten företeddes emellertid ett till riktigheten vederbörligen bestyrkt
domboksutdrag af följande lydelse:

»Utdrag af domboken, hållen vid lagtima vintertinget med Forsa tingslag
å tingsstället i Sanna den 8 februari 1897.

§ J7. S. D. Förekom hemmansägaren Erik Larsson i Hallsta samt,
med företeende af protokoll, hållet vid kommunalstämma med Högs socken
den 26 december 1896, utvisande att Erik Larsson då blifvit vald till
nämndeman, anhöll att däröfver erhålla rättens utlåtande’; med anledning
hvaraf och enär någon plats inom nämnden för närvarande icke vore ledig
samt kommunalstämman icke blifvit i behörig ordning anmodad att välja

- 1898 —

nämndemän, häradsrätten faun något afseende ä det gjorda valet icke
kunna fästas; hvilket afsades.

År och dag som ofvan.

På häradsrättens vägnar:

C. 0. Schlyter.»

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den
3 november 1897. Hofrätten utlät sig däri: Hofrätten hade af handlingarna
inhämtat, att sedan Högström blifvit i januari 1890 utsedd till
nämndeman för Högs socken och såsom sådan tjänstgjort i Forsa tingslags
häradsrätt under sex år, socknens kommunalstämma den 26 december 1896
till nämndeman i stället för Högström valt Erik Larsson, samt att Erik
Larsson den 8 februari 1897 inför häradsrätten sig instält samt, med företeende
af kommunalstämmans protokoll för berörde den 26 december rörande
sist omförmälta val, anhållit »att däröfver erhålla rättens utlåtande»,
i anledning hvaraf häradsrätten genom beslut samma den 8 februari
förklarat, att enär någon plats inom nämnden för det dåvarande icke vore
ledig, samt kommunalstämman icke i behörig ordning anmodats att välja
nämndeman, något afseende å det gjorda valet icke kunde fästas; och
som, vid det förhållande att Högström i häradsrätten tjänstgjort såsom
nämndeman under sex år, sedan han därtill utsetts, ledigt rum i nämnden
efter honom förefunnits, då kommunalstämman, som enligt 1 kapitlet 1 §
rättegångsbalken ägt befogenhet att välja annan nämndeman i stället för
Högström, till nämndeman utsett Erik Larsson, alltså och då med hänsyn
till hvad sålunda förekommit häradsrätten, inför hvilken Erik Larsson med
sin förberörda anhållan måste anses hafva tillkännagifvit sig vilja såsom
nämndeman taga säte i rätten, genom meddelande af ifrågavarande beslut,
som innefattade vägran för Erik Larsson att taga plats i nämnden, förfarit
olagligt, samt häradshöfdingen Schlyter, hvilken vid tillfället varit
ordförande i häradsrätten, vore för berörda beslut ansvarig, pröfvade hofrätten,
utan afseende å hvad Schlyter till sitt fredande från ansvar i
målet anfört, rättvist att, jämlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma
Schlyter att för hvad honom sålunda till last läge bota tjugufem kronor.

Öfver hofrättens ifrågavarande utslag har häradshöfdingen Schlyter anfört
klagomål genom besvär, som äro på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Justitieombudsmannens ambetsberåttelse till 1898 års Riksdag.

Felaktigt gra
vationsbevis.

Handlanden N. J. Thernström i Holmsjö anmälte i eu hit ingifven
skrift till laga beifran nedan upptagna förhållande.

Såsom tillförordnad domhafvande i Östra härads domsaga i Blekinge
län utfärdade nuvarande kronofogden i Medelpads östra fögderi, vice
häradshöfdingen E. F. Engelstedt, den 5 juni 188G ett gravationsbevis
å 7% mantal kronoskatte n:o 1 Bjurabygget, hvilken fastighet tillhörde
Karl Johansson och hans hustru Kristina Pettersdotter enligt ett för dem den
27 november 1882 utfärdadt lagfartsbevis. Nämnda gravationsbevis innehöll,
att ifrågakomma fastighet icke besvärades af annan inteckning än den,
som blifvit den 12 april 1886 däruti faststäld för 300 kronor med sex
procent ränta och 50 kronor i omkostnader enligt ett af bemälte fastighetsägare
den 10 februari 1885 till innehafvaren utstäldt skuldebref. Emellertid
blef af Konungens befallningshafvande i Blekinge län medelst utslag
den 23 januari 1893 förordna^!, att fastigheten skulle utan föregående
utmätning säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom
linnes stadgad, till godtgörande af en E. Kindgren i Lyckeby tillkommande
fordran å 400 kronor jämte ränta och kostnader, för hvilken fordran
fastigheten jämväl häftade på grund af inteckning. Ett vid fastighetens
försäljning den 31 juli 1893 företedt, den 14 april samma år af dåvarande
tillförordnade domhafvande!! i Östra härads domsaga utfärdadt gravationsbevis
innehöll, att vid fastigheten häftade icke blott ofvannämnda,
den 12 april 1886 beviljade inteckning utan jämväl eu inteckning, som
blifvit i fastigheten meddelad den 19 maj 1863 till säkerhet för 40U
riksdaler riksmynt med laga ränta enligt ett af Ola Andersson den 20
oktober 1862 till bonden Fars Hansson i Bedja utstäldt skuldebref, hvilken
inteckning sist förnyats den 5 maj 1890. Sedan fastigheten blifvit å auktionen
inropad för 625 kronor, befans vid därefter gjord köpeskillingslikvid,
att köpeskillingen till gäldande af inteckningen af den 12 april 1886,
hvilken inteckning innehades af klaganden, icke lämnade större tillgång
än 21 kronor 81 öre.

Under förmälan att klaganden belånat det till grund för sistnämnda inteckning
liggande skuldebrefvet i förlitande på den i det af Engelstedt utfärdade
gravationsbeviset meddelade uppgift, att fastigheten icke besvärades
af någon annan inteckning, anhöll klaganden i skriften, att enär klaganden
sålunda genom det missledande gravationsbeviset tillskyndats förlust, men
Engelstedt, hvilken vore till förlusten vållande, icke kunnat förmås att härför
godtgöra klaganden, åtal måtte emot Engelstedt anställas för hvad honom
i omförmäla hänseende läge till last. I sammanhang härmed yrkade
klaganden, att Engelstedt måtte kännas skyldig att till klaganden utgifva dels
ersättning för den skada och förlust, som tillskyndats klaganden genom

- 189S -

det felaktiga gravationsbeviset, med 278 kronor 19 öre järnte ränta, och
dels godtgörelse för den kostnad, som klaganden fått vidkännas eller
framdeles kunde få vidkännas genom den hos justitieombudsmannen gjorda
angifvelsen.

Sedan justitieombudsmannen lämnat Engelstedt tillfälle att yttra sig
i ärendet, anförde Engelstedt i afgifven förklaring hufvudsakligen följande:

Beträffande felaktigheten med gravationsbeviset kunde Engelstedt ej
annat än vidgå densamma; men då ifrågavarande tjänstefel, som föranleda
af bristande noggrannhet vid bevisets uppsättande, vore att hänföra till
det slavs förseelser i tjänsten, för Indika åtalsrätten preskriberades inom
högst tern år, och som snart tio år förflutit, sedan gravationsbeviset utfärdades,
hemstälde Engelstedt, att det framstälda yrkandet om åtals anställande
måtte lämnas utan afseende.

Hvad åter vidkomme klagandens ersättningsyrkande, så vore Engelstedts
betalningsskyldighet ostridig, såvida klaganden lidit den ifrågavarande
för! ti sten''"''gen om det felaktiga gravationsbeviset; och Engelstedt hade
också från början förklarat sig lika villig som skyldig att under denna
förutsättning utgifva ersättning, men fordrat, att klaganden måtte åtminstone
göra sannolikt, att förlusten vållats af denna anledning, eller med
andra ord visa, när han blifvit innehafvare af inteckningsreversen, och
huru mycket lian gifvit i valuta för densamma, hvilka båda upplysningar
klaganden, såsom bokföringsskyldig, bort utan svårighet kunna lämna,. 1
förstnämnda hänseende hade klaganden emellertid haft olika uppgifter, och
i det senare hade lian icke särskilt- yttrat sig.

Af handlingarna syntes, att gravationsbeviset meddelats mera än ett
år, efter det reversen utgafs, och nära två månader, sedan inteckning för
densamma, erhölls. För den händelse att reversen blifvit utstäld direkt
till klaganden, eller klaganden blifvit innehafvare af densamma efter utgifninvsdagen,
men förr äli gravationsbeviset utfärdades, både gravationsbevfset
Icke medverkat till den skedda, förlusten; endast såvidt klaganden
efter graVationsbevisets utfärdande blifvit ägare af reversen, voie det felaktiga
beviset orsak till förlusten.

Uti den fullmakt, som klagandens ombud åberopat vid den exekutiva
försäljningen af ifrågakomna intecknade fastighet, hade klaganden lämnat
ombudet °i uppdrag att bevaka ränta från reversens inteckningsdag,. och
under sin brefväxling med Engelstedt i ämnet både klaganden uppgifvit,
att han »ingen ränta erhållit» å reversen, och på tillfrågan från hvilken
.lag han fordrade ränta, att sådan yrkades från den 21 maj 1887, då lian
blifvit innehafvare af reversen.

Då klaganden i sitt bref uppgifvit sig yrka ränta från den dag, han

— 1898 —

blifvit innehafvare af reversen, och han förut, innan han blifvit uppmärksamgjord
på, hvilken betydelse tiden för reversens erhållande kunde hafva
i denna sak, yrkat ränta från reversens inteckningsdag, ansåge Engelstedt
sig icke sakna skål för det antagande, att klaganden varit innehafvare af
reversen, redan då inteckning för densamma meddelades, i livilket fåll det
felaktiga gravationsbeviset icke kunde anses hafva föranledt klagandens
förlust och någon ersättningsskyldighet således för Engelstedt icke kunde
föreligga. Denna sin uppfattning hade Engelstedt'' redan delgifvit klaganden,
och som Engelstedt af klagoskriften med därvid fogade handlingar icke
kunnat bibringas någon förändring i sin åsigt om saken, ville Engelstedt
bestrida jämväl klagandens ersättningspåstående, hvilket klaganden ägde
vid domstol utföra, om han så funne skäligt.

Till bemötande af hvad Engelstedt i förklaringen anfört inkom klaganden
med påminnelser, däri yttrades, bland annnat:

Ehuru det fel, hvartill Engelstedt vid utfärdande af ifrågakomna
gravationsbevis gjort sig skyldig, vore att hänföra till det slags förseelser
i tjänsten, med afseende å hvilka åtalsrätten preskriberades inom fem år,
förmenade klaganden, ätt preskriptionstiden i förevarande fall icke gått
till ända, enär densamma borde räknas från den tid, då klaganden fått
kunskap om, att gravationsbeviset var felaktigt, hvilken tid åter sammanfölle
med dagen för den exekutiva auktionen, eller den 31 juli 1893, enär klaganden
först då fått reda på, att jämväl en annan och till förmånsrätten
bättre inteckning än den af klaganden vid auktionen bevakade graverade
fastigheten. Afv7en om åtalsrätten för ifrågakomna förseelse vore presknberad,
kunde det dock icke vara klaganden betaget att söka, skadestånd
för den förlust, som genom felaktigheten i gravationsbeviset tillskyndats
honom. Hvad skadeståndet beträffade, så förmenade Engelstedt,
att klaganden såsom vilkor för erhållande af skadestånd borde t uppgifva
tiden, då klaganden blef innehafvare af inteckningsreversen, och hvilken
valuta klaganden gifvit för densamma. Ehuru klaganden icke kunde finna
att någon sådan skyldighet förelåge för honom, hade lian likväl uppgifvit,
att han emottag^ inteckningen den 21 maj 1887, från hvilken tid han
också äskade räntegodtgörelse å densamma, och som klaganden mottagit
inteckningen såsom ett godt värdepapper, då, såvidt af gravationsbeviset inhämtats,
annan inteckning då icke besvärat fastigheten, vore uppenbart,
att klaganden för inteckningen lämnat hela det belopp, hvarå den lydde.

,1 . yngel sted t påstå ett annat förhållande, borde i sådant fall bevis skyldigheten

åligga honom. Påståendet att af den omständigheten, att
vid den exekutiva auktionen bevakats ränta å inteckningsreversen från
dess utgifningsdag eller rättare sagdt från inteckningsdagen, skulle framgå,

- 1898 -

att klaganden emottaga inteckningen tidigare än häri uppgifvit, förtjänade
icke afseende, dä det icke vore en inteckningshafvare förment att bevaka
hela den oguldna räntan å inteckningSreversen, äfven om inteckningen
mottagits å sådan tid, att ränta å densamma varit- för längre tid ogulden.
Pa grund af hvad sålunda anförts vidhöllc klaganden sin anmälan mot
Engelstedt i hela dess omfattning.

* , *

Af hvad i ärendet förekommit framgick, såväl att det af Engelstedt
utfärdade gravationsbeviset- .vant felaktigt däri, att det icke upptagit den
inteckning, som i fastigheten beviljats den 19 maj 1863 för 400 riksdaler
riksmynt med ränta, som ock att, sedan fastigheten blifvit exekutivt
försåld, den till 625 kronor uppgående köpeskillingen — däraf
först utgått åtskilliga omkostnader med tillhopa 72 kronor 6 öre —
lämnat tillgång till gäldande af nyssnämnda inteckning, hvilken med ränta
och utsökningskostnad beräknats till sammanlagdt 531 kronor 13 öre,
hvarefter återstående 21 kronor 81 öre tillagts den af klaganden innehafda
inteckning. Det visade sig häraf, att om fastigheten, på sätt det felaktiga
gravationsbeviset angaf, icke besvärats af annan inteckning än klagandens,
denna inteckning skulle med hela sitt belopp, 300 kronor med ränta, hafva
gnidits ur köpeskillingen.

Ostridigt var sålunda, att en förlust träffat klaganden, samt, å
andra sidan, att ett fel af beskaffenhet att kunna orsaka just sådan förlust
blifvit af Engelstedt begånget. Vid sådant förhållande, och äfven
om, med afseende å hvad Engelstedt anfört, klagandens uppgift angående
tiden, vid hvilken klaganden skulle hafva blifvit innehafvare af skuldebrefvet,
icke utan vidare kunde tagas för god, fann justitieombudsmannen
sig icke böra undandraga klaganden sitt ämbetsbiträde, för att
klaganden måtte af Engelstedt, som visserligen icke vidare kunde dömas
till ansvar för den begångna felaktigheten, men däremot fortfarande häftade
för klagandens ersättningsanspråk, utfå den ersättning, hvartill klaganden
kunde finnas berättigad.

På grund häraf uppdrog justitieombudsmannen åt advokatfiskal i
hofrätten öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten anhängiggöra talan
emot kronofogden Engelstedt med yrkande att på grund af det fel i ämbetet,
Engelstedt vid utfärdandet af ifrågakomna gravationsbevis låtitkomma
sig till last-, honom måtte varda ålagdt att till klaganden utgifva
ersättning för den förlust, som — efter det klaganden lämnats tillfälle att i

- 1898 -

målet sig yttra, och nödig utredning och bevisning däld förebragts
kunde anses hafva genom nämnda fel tillskyndats klaganden.

Efter slutad skriftväxling meddelade hofrätten utslag i målet den 15
november 1897. Hofrätten utlät sig däri: Ehuru ostridigt vore, att ifrågavarande,
af Engelstedt utfärdade gravationsbevis vore felaktigt i anmärkta
afseende!, samt trovärdigheten af Thernströms påstående, att han mottagit
skuldebrefvet af den 10 februari 1885 i förlitande på att gravationsbeviset
var riktigt, icke kunde anses hafva blifvit förringad af hvad Engelstedt
häremot genmält, likväl och som Thernströms uppgift om storleken af den
förlust, honom tillskyndats genom det fel, Engelstedt låtit komma sig till
last, icke medelst företeende af skuldebrefvet eller eljest blifvit styrkt, samt
Thernströms blotta uppgift härom icke kunde tagas för god, funne hofrätten
den emot Engelstedt förda talan icke kunna bifallas,

Den i hofrättens utslag uttalade meningen omfattades af tre dess
ledamöter, hvaremot en ledamot var skiljaktig och yttrade: »Emedan
ifrågavarande, af Engelstedt utfärdade gravationsbevis ostridigt är felaktigt
i anmärkta hänseendet, samt Engelstedt icke förebragt någon omständighet,
som kan förringa trovärdigheten af Thernströms uppgift, att han mottagit
skuldebrefvet af den 10 februari 1885 i förlitande på att gravationsbeviset
var riktigt; ty och som det, då afseende ej kan fästas vid hvad Engelstedt
anfört därom, att Thernström ej skulle hafva lämnat full valuta för
skuldebrefvet, samt ej ens uppgifvits, att någon rånte- eller kapitalafbetalning
å detsamma skulle hafva ägt rum, måste antagas, att Thernström
vid likvid af köpeskillingen för fastigheten, hvilken vid tiden för försäljningen
ägdes af annan än utfärdaren af skuldebrefvet, varit lagligen berättigad
att, om köpeskillingen därtill förslagit, på grund af skuldebrefvet
utbekomma dess belopp 300 kronor jämte sex procent ränta därå från
den 23 januari 1890, eller tre år tillbaka från det förordnande om fastighetens
försäljning den 23 januari 1893 meddelades, samt utredt är, att
därest, såsom i gravationsbeviset fans uppgifvet, fastigheten icke besvärats
af annan inteckning än den på grund af berörda skuldebref meddelade, köpeskillingen
lämnat tillgång till gäldande af allt hvad Thernström sålunda
ägt utbekomma, men enligt åberopade köpeskillingslikviden, mot hvilken
någon anmärkning ej blifvit framstäld, allenast 21 kronor 81 öre återstått
till gäldande af den på skuldebrefvet grundade fordringen, pröfvar jag för
min del rättvist på det sätt bifalla den mot Engelstedt förda talan, att
Engelstedt förpligtas att genast, emot betalningsbevis och anteckning om
likviden å skuldebrefvet i hufvudskrift samt utbekommande af det felaktiga
gravationsbeviset, till Thernström utgifva 278 kronor 19 öre jämte
sex procent ränta å 300 kronor från den 23 januari 1890 till den 11

- 1898 -

september 1893 och därifrån, till dess betalning sker, å utdömda beloppet;
skolande Engelstedt därjämte, meo voto, godtgöra Thernströms kostnader
i och för åtalet med 40 kronor jämte lösen för ett exemplar af kong!,
hofrättens utslag».

Dä hvad under målets handläggning förekommit syntes mig innefatta
tillfyllestgörande hållpunkter för bestämmande af måttet för Engelstedts
ersättningsskyldighet, ansåg jag mig ej böra låta förblifva vid den utgång,
målet erhållit genom hofrättens utslag, öfver detta utslag har jag därför
anfört besvär, och yrkat bifall till den af advokatfiskalen hos hofrätten
förda talen.

Dessa besvär äro på Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

Vid granskning härstädes af de från länscellfängelset i Linköping^Znd"‘a/
inkomna fångförteckningar för år 1895 anmärktes, att sedan Finsponga utlåtande.
läns häradsrätt den i 25 januari 1895 förehaft ransakning med för mord
häktade lägenhetsinnehafvaren Nils Andersson från Östra Lund och genom
utslag samma dag beslutit, att utlåtande af läkare skulle angående Nils
Anderssons sinnestillstånd infordras, samt att ransakningen i afbidan därpå
skulle hvila, hade, såvidt af fångförteckningarna kunde inhämtas, vidare
ransakning med Nils Andersson icke förekommit under år 1895. Enligt
hvad länscellfängelsets fångförteckningar för år 1896 utvisade, hade häradsrätten,
sedan utlåtande angående Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet afgifvits
af fängelseläkaren och af medicinalstyrelsen, företagit förnyad ransakning
med Nils Andersson den 2 mars 1896, därvid häradsrätten i målet
meddelat slutligt utslag och däri under åberopande af 5 kapitlet 5 § 1
momentet strafflagen förklarat Nils.Andersson strafflös för gärningen.

För utrönande af anledningen till det dröjsmål med ransakningens
aterföretagande, som sålunda ägt ruin, aflat justitieombudsmannen skrifvelser
såväl till häradsrättens ordförande som till Konungens befallningshafvande
i Östergötlands län, och af svaren på dessa skrifvelse!’ framgick
följande: Häradsrättens i målet förda protokoll.och den 25 januari 1895
meddelade utslag ankommo från häradsrättens ordförande .den 4 februari
1895 till Konungens befallningshafvande, hvarefter handlingarna påföljande
dag för verkställighet aflämnades till dåvarande läkaren vid läiiscellfängelset,
lasarettsläkaren Wilhelm Hallin. Då något utlåtande från Hallin ej afhördes,
blef Hallin upprepade gånger muntligen och slutligen uti eu från
länsstyrelsen den 14 december 1895 afbiten skrifvelse anmanad att snarast
möjligt afgifva det begärda utlåtandet. Till svar å berörda skrifvelse
anförde Hallin i skrifvelse den 19 december 1895, att Hallin, oaktadt han

— 1898 —

cn längre tid haft Nils Andersson under iakttagelse, dock ej kunnat bilda
sig ett bestämdt omdöme angående hans sinnesbeskaffenhet, och hemstälde
Hallin i anledning däraf, att Nils Andersson måtte intagas i eu vårdanstalt
för sinnessjuke, på det att ett så vidt möjligt vore tillförlitligt utlåtande
angående hans sinnestillstånd måtte erhållas. Sedan Konungens befallningshafvande
hos hospitalen i Vadstena och Kristinehamn gjort framställning
om Nils Anderssons intagande, dock utan att å någotdera af dessa hospital
plats kunde för honom beredas, anmälte Konungens befallningshafvande
förhållandet hos medicinalstyrelsen, med anhållan att Nils Andersson måtte
genom medicinalstyrelsens försorg intagas a hospital för undersökning.
Med anledning häraf meddelade medicinalstyrelsen i skrifvelse den 30
december 1895 det besked, att styrelsen i det skick, hvari ärendet då
befann sig, icke kunde vidtaga sådan åtgärd som den af Konungens befallningshafvande
begärda, hvarjämte styrelsen angående förfaringssättet
vid dylika ärendens behandling lämnade den upplysning, att då domstol
beslutit, att en för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet skulle af
läkare undersökas, sådan undersökning skulle utföras och läkaren afgifva
motiveradt utlåtande däröfver, hvarefter detta utlåtande jämte alla handlingarna
i målet borde insändas till medicinalstyrelsen, som efter omständigheterna
antingen omedelbart afgåfve sitt utlåtande om den tilltalades
sinnesbeskaffenhet eller, i tvifvelaktiga fall, förordnade om den
tilltalades intagning å hospital för undersökning. Medicinalstyrelsen förklarade
sig tillika villig att i fråga om Nils Andersson afgifva utlåtande
eller förordna om undersökning, så snart erforderliga handlingar till
styrelsen inkommit. Sedan medicinalstyrelsens berörda skrifvelse den 4
januari 1896 kommit Konungens befallningshafvande tillhanda, anmodades
Hallin att skyndsammast afgifva motiveradt utlåtande i frågan, och den
27 januari 1896 inkom Hallin till Konungens befallningshafvande med
sådant utlåtande — dagtecknadt den 25 januari 1896 — hvilket omedelbart
insändes till medicinalstyrelsen. Den 7 februari 1896 meddelade därefter
medicinalstyrelsen utlåtande angående Nils Andersson, och sedan detta
utlåtande den 13 i samma månad ankommit till Konungens befallningshafvande,
remitterades detsamma jämte tillhörande handlingar samma dagtill
t. f. domhafvanden i Finsponga läns härads domsaga.

Med anledning af hvad sålunda blifvit upplyst fann justitieombudsmannen
nödigt lämna Hallin tillfälle att yttra sig i ärendet, och sedan justitieombudsmannen
genom magistraten i Linköping infordrat förklaring från
Hallin, anförde denne hufvudsakligen:

Hallin ville framhålla, hvilket stort ansvar som hvilade på läkaren
vid afgifvande af yttrande om sinnesbeskaffenheten hos en för mord an -

1898 —

klagad, ity att det vore beroende på detta intygs beskaffenhet, om den
anklagade blefve frikänd eller ådömd ett i alla händelser svårt straff.
Det vore därför helt säkert mången gång, som läkaren med vetskap härom
stode villrådig och tveksam inför ett i hans ögon och enligt hans omdöme
tvifvelaktigt fall. Detta hade också varit förhållandet med Hallin beträffande
Nils Andersson. Mången gång föreföll det Hallin, som om Nils
Andersson simulerade eller låtsade sig vara sinnessjuk för att blifva frikänd,
och härför talade, bland mycket annat, de privata underrättelser
om hans förflutna lif, som Hallin förskaffat sig genom pastorsämbetet i
Nils Anderssons hembygd, däri han skildrades som en förskräckligt rå
och elak person, en skräck för hela den omgifvande trakten etc.

Sanningen likmätigt ville Hallin erkänna, att denne fånge plågat Hallin
mera än alla öfriga patienter tillsammans, på grund af att han grumlade
Hallins omdöme och kom Hallin att tvifla på sin förmåga att rörande
honom afgifva ett rättvist utlåtande. Slutligen hade Hallin funnit sig
föranlåten att hemställa om fångens intagande på hospital i och för
undersökning af en specialist. Måhända både Hallin långt förut bort göra
en dylik hemställan, men dels hade Hallin aldrig förr behöft anlita en
sådan utväg och dels hade Hallin trott, att tiden skulle på ett eller annat
sätt kunna klargöra fallet. Ett dylikt exspekterande vore för en läkare
rätt vanligt och ofta det enda rätta. För öfrigt medgåfve Hallin villigt,
att vederbörande myndigheter gjort sin skyldighet beträffande nödiga påminnelser
såväl muntligen som skriftligen, ifall ett sådant erkännande från
Hallins sida vore af nöden.

Angående omfattningen af det uppdrag, som på grund af häradsrättens
den 25 januari 1895 meddelade utslag lämnats åt Hallin, inhämtade
justitieombudsmannen af en infordrad afskrift af samma utslag, att häradsrätten
då förklarat sig anse, att sådana omständigheter under ransakningen
förekommit, att läkares utlåtande angående den tilltalades sinnestillstånd
och huruvida han vid begåendet af ifrågavarande brott varit vid sådan
sinnesbeskaffenhet, att han kunde såsom tillräknelig för gärningen anses,
borde infordras, samt fördenskull föreskrifvit, att ransakningshandlingarna
för erhållande af vederbörligt utlåtande i anmärkta hänseendet skulle till
Konungens befallningshafvande i länet öfversäadas.

Af medicinalstyrelsens ofvan omförmälta utlåtande, som fans intaget
i häradsrättens protokoll i målet för den 2 mars 1896, däraf justitieombudsmannen
likaledes infordrade afskrift, framgick, att Hallins den 25
januari 1896 afgifna utlåtande hufvudsakligen innehållit, att hans undersökningar
utvisade: att Nils Andersson å fängelset icke företett något
ovanligt i anseende till kroppsbeskaffenhet; att hans lynne varit mildt och

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 10

fogligt; att han uträttat det arbete, som blifvit honom förelagdt; att han
varit renlig; att några hallucinationer hos honom icke kunnat påvisas;
att han trodde, att grannarne och hustrun, till hvilken de skulle hafva
stått i brottsligt förhållande, »satt på honom något sattyg», hvarigenom
hans förstånd omtöcknades och mordet föröfvats; att Nils Andersson likaledes
trodde, att han flere gånger varit utsatt för mordförsök af hustrun, som
skulle hafva blandat gift i hans mat; att, enligt inhämtade underättelser
från Nils Anderssons hemort, han där vore illa känd, samt att misstanken
om hustruns otrohet vore alldeles grundlös. I utlåtandet hade Hallin
vidare förklarat, att Nils Andersson lede af sinnessjukdom och vid den
åtalade handlingens begående saknat förståndets bruk.

Enligt hvad till justitieombudsmannens kunskap kommit hade medicinalstyrelsen
vid pröfning af frågan om Nils Anderssons intagande på hospital
för undersökning funnit anmärkningsvärd^ att så lång tid förflutit från
meddelandet af häradsrättens beslut om infordrande af läkares utlåtande
angående Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet och till Hallins anmälan hos
Konungens befallningshafvande, samt fördenskull i skrifvelse den 7 februari
1896 låtit förständiga Hallin att såväl till medicinalstyrelsen inkomma med
upplysning om tiden, då han erhållit uppdraget att afgifva utlåtande angående
Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet, som ock meddela hvad han
från denna tid antecknat om sina undersökningar för berörda ändamål.
Med anledning af detta förständigande hade Hallin till medicinalstyrelsen
inkommit med en så lydande förklaring:

»Till kongl. medicinalstyrelsen.

Af Konungens befallningshafvande i Östergötlands län anmodad att
till kongl. medicinalstyrelsen inkomma med förklaring angående tiden, då
jag erhållit uppdrag att afgifva utlåtande om för mord häktade och vid
Finsponga läns häradsrätt tilltalade Nils Anderssons från Östra Lund i
Risinge socken sinnesbeskaffenhet och tillika meddela hvad jag från denna
tid antecknat om mina undersökningar för berörda ändamål, får jag härmed
vördsamt anföra följande:

Ofvannämnda uppdrag erhöll jag den 5 februari förlidet år. Det afsåg,
att jag skulle yttra mig om Nils Anderssons sinnesbeskaffenhet dels
vid mordets begående och dels vid tiden, då intyget afgafs. Beträffande
det förra förelåg ej någon tvekan hos mig att förklara honom otillräknelig
för brottet, men angående hans nuvarande sinnesbeskaffenhet var min
tveksamhet enligt min åsigt fullt berättigad och skulle säkerligen hafva
fortfarit ännu, så framt ej kongl. styrelsen afgifvit sitt yttrande i saken.

Tidtals var jag fullt öfvertygad om, att Nils Andersson simulerade,

- 1898 —

då han, som för öfrigt visade sig vara i besittning af sitt förstånds fulla
bruk, i sitt tal om hustrun, grannarne och onda makter hade de uppgifter,
jag i mitt utlåtande anfört. Särskildt efter mottagandet af brefvet från
pastor Arbin i Risinge, hvithet jag delvis ordagrant återgifvit i mitt utlåtande
och hvithet ju skildrar Nils Andersson som en »rå, vild, listig och
genompiskadt elak menniska», »en skräck för hela orten» m. m., gjorde
jag mig trillande den frågan: är det samme Nils Andersson, som nu inom
fängelsets murar visar sig höflig och arbetsam, mild, foglig, lugn, snygg
och redig? År det samme man, som nu talar öfverseende och förlåtande
ord om sin hustrus felsteg, bekymrad för, hur hon ensam skall kunna
sköta det lilla jordbruket, hur hon skall kunna föda och uppfostra de
många små barnen, hur hennes krafter skola stå bi etc., eller då han
gråtande talar ömt och kärleksvarint för de små barnen och på sina knän
ber till Gud för dem, äfven för dem, som han icke anser sig vara far
till? Jag såg i honom en man, som begått svåra brott och nu, sedan
han sig ångrat och bättrat, gjort upp sin räkning med denna värld samt
var beredd att lida det sträft’ han gjort sig förtjänt af. Han redogjorde
klart och sanningsenligt för sina ekonomiska förhållanden, hur och hvar
han har sina sparpenningar placerade, hur mycket han kunnat förtjäna
under sommaren och under vintern, hur mycket potatis han brukar sätta,
skördens storlek m. in. Han berättar om en af sina döttrars sinnessjukdom,
om tiden då hon intogs på Vadstena hospital, hur länge hon där
vistades, om hennes tillfrisknande och nuvarande tillstånd. Då jag på
hans fråga, om han någonsin skulle få komma hem, svarade, att det sannolikt
ej var möjligt, då han begått mord, föll han på knä och grät samt
yttrade sedan undergifvet, att han ej gjort sig förtjänt däraf.

Om hans tanke angående hustrun ej är en fix idé, utan öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, något som pastor Arbins bref ej gör
absolut otroligt, då återstår, så ansåg jag, ingenting annat abnormt än
hans tro på trolldom, men å andra sidan vågade jag ej på denna grund
ensam förklara honom lida af sinnessjukdom. Ej långt från Linköping
bor en gumma, Mantorpsgumman ballad, som har en mycket stor praktik,
hufvudsakligen grundad på hennes, enligt allmänhetens tro, stora förmåga
att förutsäga förborgade ting in. m. Från min studietid påminner jag
mig, huru ett dalfolk, man och hustru, som tagit lifvet af sitt barn genom
svält och annan misshandel, emedan de ansåge det vara Guds vilja och
för barnet i alla händelser lyckligast, under flera år vistades på hospitalet
i och för utrönande af deras sinnesbeskaffenhet.

I hopp om att Nils Andersson skulle visa några tydligare symptom,
hvarigenom jag kunde lämna ett utlåtande''i öfverensstämmelse med det

- 1898 -

kongl. styrelsen nu afgifvit och hvarigenom hans frigifvande omöjliggjordes
och faran för allmän säkerhet ej riskerades, ansåg jag mig nödsakad att
se tiden an. Då afsigten med detta dröjsmåll ej vans, rådgjorde jag med
landssekreteraren de Frese, och ansåg han, att man, på sätt som gjordt är,
borde söka få Nils Andersson intagen på hospital i och för hans undersökning
af en specialist.

Mina anteckningar äro makulerade, men voro de i full öfverensstämmelse
med ofvanstående och med mitt föregående utlåtande, ehuru innehållande
flera detaljer. Undersökningarna rörande hans nuvarande sinnestillstånd
hafva bestått i samtal rörande hvarjehanda hvardagliga ämnen,
hans hälsa, hans sysselsättning och lif före och under fängelsetiden, hans
familjeförhållanden, religiösa frågor, omständigheterna, som stå i samband
med brottet, in. in. och hafva i allmänhet slutat med en dispyt angående hans
åsigter om åtskilliga personers förmåga att uträtta öfvernaturliga saker.
Härvid har han sökt öfverbevisa mig om riktigheten af hans öfvertygelse
genom anförande af tilldragelser ur hans eget lif. Då han misslyckats i
sina omvändelseförsök, har hans ansigte visat ett uttryck af förvåning och
medlidande med min okunnighet och otro.

Linköping den 23 februari 1896.

Wilhelm Hallin».

Då emellertid Hallin på egen begäran entledigats från sin befattning
såsom fängelseläkare med utgången af mars månad 1896, fann sig medicinalstyrelsen
ej böra vidtaga annan åtgärd i anledning af det anmärkta
dröjsmålet än att anmäla förhållandet för fångvårdsstyrelsen, som likaledes
på grund däraf, att Hallin dåmera erhållit afsked från sin fängelseläkarebefattning,
ansåg dröjsmålet icke kunna föranleda till någon fångvårdsstyrelsens
åtgärd emot Hallin.

Hvad Hallin i sina till medicinalstyrelsen och till justitieombudsmannen
afgifna förklaringar anfört till ursäkt för sitt förhållande i förevarande
fall ansåg justitieombudsmannen icke vara af beskaffenhet, att
justitieombudsmannen skulle kunna låta sig därmed åtnöja. Hos Konungens
befallningshafvande i Östergötlands län begärde justitieombudsmannen
därför förordnande för en åklagare att för det fel, hvartill Hallin vid utöfningen
af sin befattning såsom fängelseläkare enligt justitieombudsmannens
åsigt gjort sig skyldig, vid vederbörlig domstol anhängiggöra

— 1898 —

och åtfölja åtal emot Hallin i enlighet med de föreskrifter, som af j ustitieombudsmannen
lämnades i en för åklagaren utfärdad instruktion. I denna
instruktion, däri justitieombudsmannen utvecklade skälen för sin uppfattning,
yttrades, bland annat, följande:

Angående frågan inom hvilken tid en fängelseläkare skulle afgifva
från honom begärd t utlåtande om en tilltalads sinnesbeskaffenhet funnes
inga föreskrifter i svensk lag. Att i detta hänseende meddela en gemensam
tidsbestämmelse för alla förekommande fall torde icke låta sig göra,
enär omständigheterna i de särskilda fallen uppenbarligen kunde vara mycket
olika. Huruvida i ett fall af förevarande beskaffenhet obehörigt dröjsmål
ägt rum eller icke, måste därför afgöras efter hvad sakens natur kunde
anses kräfva.

Obestridligt vore, att i dylika fall ett stort ansvar hvilade på läkaren,
och naturligen vore känslan af detta ansvar större, i samma mån brottet
vore svårare. Det läge därför ock vigt uppå, att läkaren i ett fall, där
såsom i förevarande händelse varit förhållandet, undersökningen afsåge en
för mord häktad person, genom omsorgsfulla egna iakttagelser och medelst
inhämtande af tillgängliga upplysningar förskaffade sig så fullständig
kännedom som möjligt angående alla de omständigheter, som syntes
kunna i någon män inverka på läkarens omdöme, samt att denne noggrant
pröfvade det samlade materialet och samvetsgrant afvägde de motsägande
omständigheterna mot hvarandra, innan han uttalade sin mening
i frågan. Då emellertid hvarje uppskof med afdömandet af det mål, för
hvars utredning läkarens utlåtande funnits erforderligt, ökade den häktades
lidande och, i händelse han slutligen funnes lida af sinnessjukdom, hindrade
honom att komma i åtnjutande af lämplig vård, måste å andra sidan
såsom en i sakens natur grundad, oeftergiflig fordran anses, att läkaren
afgåfve sitt utlåtande med den skyndsamhet, som utan åsidosättande af
anspråken på pröfningens noggrannhet och omdömets riktighet kunde iakttagas.
Hade läkaren att verkställa undersökningen på grund af tjänstepligt,
måste det anses åligga honom att så skyndsamt, som för honom utan
åsidosättande af andra lika angelägna göromål vore möjligt, vidtaga alla
på honom ankommande åtgärder, vid äfventyr att underlåtenhet häraf betraktades
såsom tjänstefel. Skulle läkaren i ett särskildt fall, ehuru han
verkstält undersökningen med erforderlig noggrannhet, likväl känna sig
villrådig i afseende å resultatet och förty anse sig icke kunna afgifva ett
bestämdt uttalande, hade han enligt sakens natur att gifva sitt utlåtande
en därefter afpassad affattning, under angifvande af skälen därtill.

Med denna uppfattning af läkarens ämbetspligt i fall af förevarande
beskaffenhet ansåge justitieombudsmannen, att Hallin icke anfört någon

- 1898 —

omständighet, som skulle kunna anses innefatta nöjaktig ursäkt för hans
dröjsmål med afgifvandet af det honom affordrade yttrandet angående Nils
Andersson. Af hvad i ärendet förekommit framginge icke, att Hallins
iakttagelser af Nils Anderssons förhållande under fängelsetiden varit af
beskaffenhet att taga någon ovanligt lång tid i anspråk. Sålunda, hade
icke ens uppgifvits, huru ofta Hallin plägat besöka Nils Andersson, eller
hvilken tid som användts för hvarje sådant besök. Icke heller funnes
anledning antaga, att yttrandets afgifvande i afsevärd mån fördröjts genom
inhämtande från andra personer af upplysningar rörande Nils Anderssons
föregående uppförande. Till sitt urskuldande hade Hallin hufvudsakligen
framhållit omständigheter, som skulle vara ägnade att göra fallet tvifvelaktigt,
och hade Hallin såsom anledning till dröjsmålet anfört, bland annat,
att han förmenat, att tiden skulle på ett eller annat sätt klargöra fallet.
Anmärkningsvärdt vore emellertid, att Hallins tveksamhet, enligt hvad
hans till medicinalstyrelsen afgifna förklaring syntes utvisa, afsett icke
frågan om Nils Anderssons tillrä knölighet, för gärningen, utan hans sinnestillstånd
vid den tid, då utlåtandet skulle afgifva,s. Tviflet gälde sålunda
icke, huruvida Nils Andersson borde dömas till ansvar för mord eller frikännas,
utan allenast frågan om Nils Andersson vid frikännandet borde
lösgifvas eller behandlas såsom sinnessjuk. För öfrigt vore att märka, att
sedan Hallin den 4 januari 1896 förständigats att skyndsammast afgifva
motiveradt utlåtande, han redan den 25 i samma månad kunde framlägga
resultatet af sina undersökningar och därvid utan tvekan uttala den åsigt,
att Nils Andersson lede af sinnessjukdom, och att han vid den åtalade
handlingens begående saknat förståndets bruk. Denna omständighet syntes
gifva stöd för det antagande, att Hallin långt förr kunnat afgifva utlåtande
af enahanda innehåll. Och äfven om så icke vore förhållandet, utan Hallin
emot förmodan skulle hafva under tiden närmast före utlåtandets afgifvande
gjort iakttagelser, ägnade att väsentligen stadga hans öfvertygelse,

1 läge honom till last, att han icke inom skälig tid efter uppdragets mottagande
lämnat det yttrande, hvartill omständigheterna, sådana han uppfattade
dem, kunnat gifva anledning.

Hvad i ärendet förekommit gåfve alltså enligt j ustitieombudsmannens
åsigt vid handen, att Hallin i fråga om afgifvandet af det honom affordrade
utlåtandet ådagalagt försumlighet eller oförstånd i sin tjänst såsom
fängelseläkare, samt att Hallin genom berörda tjänstefel orsakat, att Nils
Andersson hållits häktad vida längre tid än vederbort.

Till följd häraf anstäldes emot Hallin åtal inför rådstufvnrätten i
Linköping, som meddelade utslag i målet den 25 november 1897. Genom
berörda utslag utlät sig rådstufvurätten, att ehuru upplyst och ostridigt

— 1898 —

vore, att Hallin — som den 5 februari 1895 genom Konungens befallningshafvande
fått mottaga handlingarna rörande ransakningen med Nils Andersson,
i och för afgifvande af infordradt utlåtande angående Nils Anderssons
sinnestillstånd och huruvida han vid begåendet af nämnda brott varit vid
sådan sinnesbeskaffenhet, att han kunde som tillräknelig för gärningen
anses — först den 25 januari 1896 afgifvit det begärda utlåtandet; likväl
och som Hallin i målet förklarat, att den tid, som åtgått för afgifvande
af samma utlåtande, varit nödvändig för att Hallin genom hållna undersökningar
och gjorda iakttagelser skulle kunna bilda sig ett samvetsgrant
omdöme i afseende å Nils Anderssons verkliga sinnestillstånd, samt åklagaren
till vederläggning häraf hvarken förebragt bevisning, som till någon
väsentlig del kunnat förringa hvad Hallin sålunda till stöd för sitt fredande
i åtalade hänseendet åberopat, eller visat, att Hallin försummat att ställa
sb gällande föreskrifter härutinnan till efterrättelse, utan tvärtom hade
två af åklagaren åberopade, i målet afbörda vittnen, fängelsedirektören vid
länscellfängelset i Linköping, kaptenen Filip Berg och fängelsevaktmästaren
Claes Strand på ed intygat, att under den tid, Nils Andersson i cellfängelset
utgjorde föremål för Hallins behandling, denne ej underlåtit att tidt och
ofta, längre och kortare stunder, besöka Nils Andersson och därvid å
honom gjort sina iakttagelser; alltså och då tillförlitlig ledning sålunda
saknades för afgörande, huruvida och i hvad mån Hallin öfverskridit den
tid, som erfordrats för afgifvande af det infordrade utlåtandet, af den vigt
att Nils Anderssons fällande eller friande däraf varit beroende, funne vid
sådant förhållande och på grund af hvad för öfrigt i målet förekommit
rådstufvurätten hvad däri förts Hallin till last icke innefatta sådan försummelse
eller oförstånd i Hallins tjänsteutöfning, att det kunde för honom
medföra ansvar, i följd hvaraf åtalet af rådstufvurätten ogillades.

Med rådstufvurättens utslag har jag funnit mig icke kunna åtnöjas,
utan har jag uppdragit åt advokatfiskal i Göta hofrätt att i hofrätten
anföra besvär däröfver. Dessa besvär äro på hofrättens pröfning beroende.

I det följande redogöres för två ärenden, i hvilka till justitieombudsmannens
kunskap kommit felaktiga åtgärder af ämbetsmän, därvid justitie- åtal.
ombudsmannen, i ena fallet hufvudsakligen på grund däraf, att en i ämbetsfelet
ådagalagd felaktig uppfattning af lagens föreskrifter blifvit rättad,
och i det andra fallet med hänsyn till, att full godtgörelse lämnats för
den genom felet vållade skadan, funnit åtal ej böra äga rum.

I egenskap af ägare till 1/& mantal Lid Yttregården, hvilken hem —

1898 —

mansdel såsom u trofé indelats till understöd åt roten n:o 825 Saxared
Södregården vid norra Kinds kompani af kongl. Elfsborgs regemente,
anförde F. I. Johansson i en hit insänd skrift klagomål däröfver, att
soldaten för berörda rote, P. G. Holmen, af chefsämbetet för regementet
beviljats afsked efter af Holmén själf framstäld och af stamrotehållaren
understödd ansökning utan att likväl öfrige rotehållare därtill lämnat samtycke.
Under förmenande, att afsked åt Holmén icke bort meddelas utan
medgifvande af samtlige rotehållarne, hvilka hade att vidkännas de med
antagande af ny soldat förenade kostnader, anhöll klaganden, att justitieombudsmannen
måtte vidtaga den åtgärd, som kunde anses lämplig t^ill
förekommande af vidare olagligt förfarande af chefsämbetet i detta hänseende.
Sedan justitieombudsmannen infordrat chefsämbetets yttrande i
ärendet, anförde öfversten friherre L. Liljencrantz uti afgifven förklaring
hufvudsakligen, att vid ifrågavarande afskedsansöknings bifallande den
omständigheten, att den vid ansökningen fogade s. k. frisedel varit undertecknad
allenast af stamrotehållaren, så mycket mindre ansetts vara någon
ofullständighet i frisedeln, som dels kompanichefen granskat densamma
och tillstyrkt afskedet och dels flera af Kongl. Maj:ts meddelade beslut,
såsom t. ex. ett kongl. bref af den 28 juli 1888 och en kongl. resolution
af den 26 juli 1889, antydde, att stamroten ansvarade för roten i dess
helhet.

Hvad i förklaringen sålunda blifvit anfördt fann justitieombudsmannen
icke kunna visa befogenheten af öfverstens klandrade ämbetsåtgärd, hvilken
justitieombudsmannen af flera skäl, som af justitieombudsmannen utvecklades
i en till öfversten aflåten skrifvelse i ärendet, fann sakna stöd i lag.
I nämnda skrifvelse erinrade justitieombudsmannen, bland annat, om de
föreskrifter angående regements- eller kårchefs befogenhet att meddela
afsked ad interim, hvilka innehölles i kongl. kungörelsen angående generalmönstringarna
vid arméns regementen eller kårer den 1 april 1887 och
i tjänstgöringsreglementet för armén den 12 april 1889. Dessa föreskrifter
gåfve, yttrade justitieombudsmannen, vid handen, att sådant afsked icke
kunde af regements- eller kårchef beviljas, utan att två särskilda förutsättningar
förelåge. Å ena sidan måste till afskeds beviljande skälig
anledning förefinnas, och såsom exempel härå anförde de åberopade lagbestämmelserna
sjuklighet eller öfvertagande af hemmansbruk. Å andra
sidan fordrades samtycke af vederbörande rust- eller rotehållare. Grunden
till sistnämnda vilkor vore uppenbarligen att söka i den jämväl af klaganden
i förevarande ärende framhållna omständigheten, att rust- eller
rotehållarne betungades med kostnader, så snart ny soldat för rusthållet
eller roten skulle antagas. Affattningen af dessa föreskrifter gåfve ej

- 1898 -

anledning till att antaga, att annat därmed afsetts, än att alla intressenter
i rusthållet eller roten borde hafva lämnat sitt samtycke till afskedet.

De af öfversten i förklaringen särskildt angifna beslut af Kongl. Maj:t
ansåg justitieombudsmannen icke innefatta något stöd för riktigheten af
öfverstens åtgörande, och hade samma beslut, enligt justitieombudsmannens
mening, dessutom afsett förhållanden, som vant väsentligen olikartade med
här ifrågavarande fall. Kongl. brefvet af den 28 juli 1888, hvilket funnes
intaget å sidan 22 i den af C. H. Weidenhielm år 1891 utgifna samling
af gällande föreskrifter angående rustnings- och roteringsbesvärens effektiva
utgörande vid indelta armén, rörde nämligen ett fall, då vid rekryteringsförrättning
uppvisats ett legokontrakt, som icke varit underteckna
dt af utrotehållarne. Detta kontrakt blef såsom undertecknadt af ägarne
till större delen af roten godkändt af Kongl. Maj:t, som på grund däraf
förklarade roten hafva fullgjort sin rekryteringsskyldighet. I berörda fall
utgjorde sålunda stamroten större delen af roten, och det var allenast
denna omständighet, som föranledde kontraktets godkännande. Därtill
komrne, att ärendet vore af annan art än förevarande fall därutinnan, att
frågan gälde sättet för fullgörande af roten ostridigt åliggande skyldighet
att rekrytera, hvaremot här vore fråga därom, huruvida ägare af stainrote
genom att medgifva soldats afskedande kunde, utan afseende å stamrotens
storlek i förhållande till hjälprotar, ådraga roten i dess helhet ny rekryteringsskyldighet
med därmed följande kostnader. Äfven om man på förevarande
fall ansåge sig böra tillämpa den grundsats, som uttalats i omförmälta
kongl. bref, skulle detta leda därtill, att då den s. k. frisedeln icke
var undertecknad af utrotehållarne, indika här innehade större delen af
roten, hade redan af denna grund afskedet icke bort beviljas.

Den likaledes åberopade kongl. resolutionen af den 26 juli 1889, intagen
å sidan 232 i ofvannämnda samling, utvisade, att soldat för utbekommande
af honom i legokontrakt tillförsäkrade löneförmåner icke behöfde
vända sig emot annan än vederbörande stamrotehållare. Den omständigheten,
att sedan rotens och soldatens ömsesidiga skyldigheter blifvit
i vederbörlig ordning bestämda, soldaten för utfående af sina rättigheter
kunde vända sig emot stamrotehållaren, såsom representant för hela roten,
berörde icke på något sätt frågan om stamrotens rätt att förpligta roten
i dess helhet och gåfve sålunda icke ringaste stöd för öfverstens åsigt.
Affattningen af den s. k. frisedeln hade i förevarande fall icke gifvit
någon anledning att antaga, att stamrotehållaren vid undertecknandet
af densamma handlat å hela rotens vägnar.

På grund häraf hemstälde justitieombudsmannen till öfversten, huruvida
denne efter tagen del af de utaf justitieombudsmannen utvecklade

Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1808 års Riksdag. 11

skälen för haris mening vore villig att i tilläfventyrs framdeles förekommande
fall af liknande beskaffenhet förfara i enlighet därmed.

Sedan öfversten därefter i skrifvelse förklarat sig vid dylika fall skola
iakttaga alla laga former, fann justitieombudsmannen ej skäl att vidtaga
ytterligare åtgärd i ärendet.

t id besök å läns-cellfängelset i Kalmar under ämbetsresa år 1897
anmärktes af justitieombudsmannen vid granskning af fångrullorna, att
N. Ti. Engström, som den 2 mars 1897 af Göta hofrätt dömts till fyra
månaders fängelse, redan innan utslaget vunnit laga kraft, eller den 15
påföljande april, sedan han å utslaget tecknat förklaring, att han ej däröfver
anfört besvär, af länsmannen J. A. Löfgren införpassats till fängelset
för undergående af berörda straff, hvarefter han kvarhållits å fängelset till
besvärstidens utgång och den 17 i sistnämnda månad fått börja undergå straffet.

Då justitieombudsmannen därefter besökte fångarno i deras celler,
förinälte Engström, att han ansåge, det han bort få börja undergå sitt
straff samma dag han till fängelset ankommit, eller den 15 april.

Vid senare företagen inspektion hos länsstyrelsen i Kalmar meddelade
landssekreteraren A. Westrin i fråga om verkställandet af Engströms bestramning,
att länsstyrelsen ansett sig icke kunna låta Engström börja
undergå sitt straff, förr än besvärstiden utgått, och bevis erhållits därom,
att utslaget vunnit laga kraft; att Engström, så snart sådant bevis efter
besvärstidens utgång erhållits, fått börja aftjäna straffet; samt att länsstyrelsen
förehållit länsmannen Löfgren det lagstridiga i att till fängelset
införpassa å fri fot varande, till urbota straff dömda personer, innan utslagen
vunnit laga kraft. Justitieombudsmannen, som fann, att länsmannen
för tidigt införpassat Engström till länscellfängelset, samt att Engström
obehörigen där kvarhållits intill besvärstidens utgång, anmodade med anledning
häraf landssekreteraren att tillse, att de ersättningsanspråk, som
Engström kunde komma att i förevarande hänseende framställa,, blefve
tillfredsställa, samt att till statsverket måtte lämnas godtgörelse för den
kostnad, som uppkommit därigenom, att Engström tidigare än vederbort
införts till länscellfängelset.

Sedan landssekreteraren därefter hit insändt dels en handling, hvari
Engström förklarade sig hafva erhållit full godtgörelse för det lidande,
honom tillskyndats, därigenom att han hållits häktad under två dagar
längre än vederbort, dels ock bevis att till landtränteriet inbetalts ett
belopp, mots\ arande utspisningskostnaden å länscellfängelset för Engström
under två dagar, lät justitieombudsmannen bero vid hvad i ärendet sålunda
förekommit.

- 1898 -

Enligt § 14 i den för justitieombudsmannen gällande instruktion
åligger det honom att i sin ämbetsberättelse framlägga en utredning angående
lagskipningens tillstånd i riket. De vigtigaste fordringarna på en
god rättsskipning afse i första rummet dess säkerhet, i andra rummet dess
snabbhet. En från dessa båda synpunkter affattad, af statistiska tabeller
åtföljd undersökning angående vigtigare delar af den svenska lagskipningen
förekommer i den af justitieombudsmannen till 1893 års Riksdag
afgifna ämbetsberättelse. Denna undersökning innefattar till en början
uppgifter angående den inbördes likheten eller olikheten i domstolarnes
beslut i de mål, som från underrätterna och hofrätterna fullföljts och
under åren 1887—1891 afgjorts i högsta domstolen. Jag har ansett det
vara af intresse, att dylika sammanställningar utfördes för den tid, som
sedermera förflutit, och därför vid förevarande berättelse fogat motsvarande
uppgifter för åren 1892—1896. De äro upprättade efter enahanda
källor och enligt samma grunder som de förut afgifna.

Beträffande de i tabellerna förekommande sifferuppgifterna är följande
att märka:

Tab. I upptager de mål, i hvilka hofrätt och högsta domstolen (H. D.)
faststält underrätts beslut. Hit hafva jämväl förts så kallade desertä mål.

Tab. II omfattar de mål, i hvilka hofrätt ändrat underrätts beslut,
samt högsta domstolen faststält hofrättens beslut, eller målet hos högsta
domstolen blifvit desert.

Tab. III upptager de mål, i hvilka högsta domstolen upphäft hofrätts
beslut och faststält underrättens.

Tab. IV omfattar de mål, i hvilka underrätt och hofrätt kommit till
samma slut, men högsta domstolen ändrat detta.

Tab. V utvisar antalet af de mål, som fått olika utgång i alla tre
instanserna.

Slutligen upptager Tab. VI de mål, i hvilka hofrätt dömt såsom
första domstol.

Af dessa tabeller framgår, bland annat, följande. Bland 4,471 af hofrätterna
meddelade beslut hafva 3,676 blifvit af högsta domstolen faststälda,
hvilket utgör omkring 82 procent. För hvaft och ett af de år,
tabellerna afse, utgör denna procent: för 1892 84 procent, för 1893 83
procent, för 1894 79 procent, för 1895 82 procent och för 1896 84
procent.

Svea hofrätts beslut hafva faststälts i 2,052 fall af 2,506, eller nära
82 procent. För hvart och ett af ifrågavarande år blir resultatet: för 1892
85 procent, för 1893 83 procent, för 1894 78 procent, för 1895 84 procent
och för 1896 80 procent.

Lagskipningens
tillstånd.

— 1898 —

Göta koff ätts beslut hafva af högsta domstolen fastställs i 987 mål af
1,187, eller omkring 83 procent. För hvarje år blir denna procent: för 1892
81 procent, för 1893 85 procent, för 1894 85 procent, för 1895 81 procent
och för 1896 84 procent.

Af 778 beslut af hofrätten öfver Skåne och Blekinge har högsta domstolen
faststält 637, eller nära 82 procent. För hvart och ett af ifrågavarande
år utgör denna procent: för 1892 85 procent, för 1893 82 procent,
för 1894 77 procent, för 1895 81 procent och för 1896 84 procent.

Jämför man förhållandet emellan civila och kriminella mål i ifrågavarande
afseende, visar sig, att, medan hofrätternas beslut i civila mål faststälts
i 1,796 fall af 2,271, eller något mera än 79 procent, hafva besluten
i kriminella mål faststälts i 1,774 fall af 2,074, eller nära 86 procent. Af
dessa sammanlagdt 3,570 mål, i hvilka, högsta domstolens och hofrätternas
beslut öfverensstämma, voro omkring 9 procent deserta.

Underrätternas beslut hafva af högsta domstolen faststälts i 2,544
fall af 4,345, eller nära 59 procent. För hvart och ett af ifrågavarande
år blir resultatet: för 1892 58 procent, för 1893 59 procent, för 1894 59
procent, för 1895 57 procent och för 1896 59 procent.

Högsta domstolen har faststält häradsrätternas beslut i 1,474 fall af
2,627, eller omkring 56 procent, och råd stuf vur ätter nas beslut i 1,070 fall
af 1,718, eller omkring 62 procent.

Underrätternas beslut i civila mål hafva faststälts i 1,270 fall af 2,271,
eller omkring 56 procent, och i kriminella mål i 1,274 fall af 2,074, eller
omkring 61 procent.

Underrätts och hofrätts sammanstämmande beslut hafva af högsta
domstolen faststälts i 2,298 fall af 4,345, eller öfver 53 procent. För hvart
och ett af ifrågavarande år blir denna procent: för 1892 52 procent, för
1893 55 procent, för 1894 52 procent, för 1895 52 procent och för 1896
54 procent.

I 246 fall af 4,345, eller omkring 6 procent, har hofrätt ändrat, mert
högsta domstolen faststält underrätts beslut.

Antalet mål, i hvilka olika beslut meddelats i alla tre instanserna
utgör 208 af 4,345, eller omkring 5 procent.

Vid uppskattning af dessa siffrors betydelse för frågan om enheten i
vår lagskipning måste man ihågkomma, att parter hos oss hafva obegränsad
rättighet att i högre instans förebringa nya skäl och bevis, samt att öfverdomstolen
således ofta har att pröfva ett vida fullständigare processmaterial
än det, som förelagts underdomstolen.

- 1898 -

Vid sträfvande! att fylla det jämväl .synnerligen vigtiga krafvet på
snabbhet i rättsskipningen har det svåraste hindret visat sig ligga i den
stora tillströmningen af mål till högsta domstolen, som därför alltjämt
arbetar med en betydlig balans.

Balansen därstädes af revisionssaker samt civila och kriminella besvärsmål
utgjorde sålunda för hvart och ett af åren 1891—1895:

Revisionssaker:

1891 ....................... 1892 ...................... 1893 ..........		......... 519 ........ 495 ......... 487	j* C p ( i
1894.......................		......... 579	: i-081
1895 ...................	...........-........••••	........ 604	ct y, i *
Civila besvärsmål:
1891.....................		...... 283	i\* \ \ * j
1892......................		......... 269	y 4 , j
1893......................		........ 231	(•(W r \
1894......................		......... 263	p(;,. f ;
1895....................		........ 260
Kriminella besvärsmål:
1891.....................		......... 304
1892....................		......... 256
1893......................		......... 269
1894.....................		........ 313	i •: '',11
1895......................		......... 357	<*v>< i •

Summan af de under åren 1891—1895 inkomna revisionssakerna
utgjorde 2,401 och af de under samma tid afgjorda 2,245. Balansen
ökades under dessa år med sammanlagdt 156 revisionssaker.

De under samma år inkomna civila besvärsmålens antal utgjorde
sammanlagdt 1,591, och under samma tid afgjordes 1,600. Balansen
minskades under dessa år med 9.

Af kriminella besvärsmål inkommo under nämnda tid 2,517, och
afgjordes 2,490. Balansen ökades under dessa år med 27.

Af chefens för kongl. justitiedepartementet ämbetsberättelser angående
rättsväsendet i riket för åren 1891—1895 inhämtas, att under nämnda
år revisionssaker och" besvärsmål i högsta domstolen blifvit slutbehandlade
inom följande tider, från det de inkommit:

- 1898 —

Inom 3 månader procent	Inom 3—6 månadei procent	Inom 6—9 månader procent	-i--- Inom 9 mån.—1 åt procent , f	Efter längre tids förlopp procent
0,2	6,0	20,8	19,0	54,0
0,8	7,3	14,8	22,2	54,9
0,2	5,4	9,5	23,4	61,5
0,5	3,5	4,7	23,6	67,7
	3,0	3,3	18,5 V \ ■ '' ■ ■	75,2
5,1	10,3	20,7	20,7	43,2
3,7	10,6	24,3	24,6 * 19,9	36,8 36,2
9,7	11,6	22,6
5,4	5,6	11,0	35,0	43,0
5,8	5,0	8,i	23,4	57,7
27,9	8,2	29,5	- * * i 24,6	9,8
42,9	25,0	14,3	10,7	7,1
37,7	20,8	15,1	13,2	13,2
35,4	15,4	13,8	20,0	15,4
16,3 ''	IM - r . 1	20,4	12,3	R?
OJ 24,t;	6,8	9,0	24,6	35,0
26,2	12,6	20,9	17,0	23,3
27,0	15,9	14,9	15,2	27,0
34,6	8,6	8,4	23,8	24,6 Ko
33,5	8,7 1898 -	V	0,i

Revisionssakev:

1891.

1892.

1893

1894
1895.

Civila besvärsmål:

1891.

1892.
1893
1894.
1895

Okommunicet-ade kriminella
besvärsmål:

1891..
1892 .

1893..

189.4..

1895..

Kommunicerade kriminella,
besvärsmål:

1891.

1892

1893.

1894.
1895

Åtgärder hafva emellertid under de senaste åren vidtagits för att
minska högsta domstolens balanser. Så har dess arbetsbörda i någon män
lättats genom den i lagen den 18 maj 1894 gifna föreskrift, att klagan ej får
föras öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden. Vidare har genom
lagen den 26 mars 1897 angående högsta domstolens tjänstgöring på utdelningar
justitierådens antal ökats från sexton till aderton samt tillika
stadgats, att under de tre första arbetsveckorna i maj och de tre sista i
oktober högsta domstolen bör, där så finnes nödigt, arbeta på tre afdelningar.
Det torde ännu vara för tidigt att yttra sig om, huruvida dessa
åtgärder kunna anses tillfyllestgörande.., Antagligt är ju i allt fall, att
de skola lända till ett något snabbare afgörande af de till högsta domstolen
inkommande mål.

Utöfver hvad sålunda varit att anföra angående lagskipningens tillstånd
i allmänhet, torde bär böra meddelas några iakttagelser af mera
speciell art, hvartill de till justitieombudsmannen inkomna- handlingar gifvit
anledning. I.

I. I åtskilliga fall har justitieombudsmannen af anmärkning, som Om <./««»«-yppats vid granskning af inkomna fångförteckningar, funnit sig föranlåten^
infordra afskrift af utslag, meddelade i mål rörande tjufnad eller därmed olofligt tillbeslägtade
förbrytelser. I icke få fall hafva dessa utslag röjt en felaktig 9''tppuppfattning
i fråga om reglerna för tillgreppsbrottens bestraffande. I
andra fall, där utslagen i sak kunnat anses öfverensstämma med lag, har
likväl åt dem icke gifvitsjen i formelt hänseende så noggrann affattning,
som önskvärd! varit. Under de senare åren hafva emellertid de härutinnan
anmärkta felaktigheterna icke varit af svårare beskaffenhet, än att.
justitieombudsmannen ansett sig kunna antingen låta bero vid ett af''(ten
eller de felande afgifvet erkännande af felet eller ock inskränka sig till
ett påpekande af gällande föreskrifter.

Med afseende å tjufnadsbrottens täta förekomst har jag emellertid
ansett det lämpligt att bär i korthet omnämna några fall, i Indika, fel af
ifrågavarande beskaffenhet blifvit anmärkta.

Så bär det flera gånger befunnits, ätt då personer dömts, för det de
med vetskap om den olovliga åtkomsten af stulet eller rånädt gods därmed
tagit sådan befattning, som i 12 § af 20 kapitlet strafflagen sägs, utslagen
icke uttryckligen angifvit, huruvida de tilltalade dömts för stöld eller för
snatteri. ’ Betydelsen af att detta tydligt framgår af utslagets affattning

— 1808 —

får ej underskattas. Sådan delaktighet i tjufnadsbrott, som nyss nämnts,
skall i alla afseenden betraktas såsom stöld eller snatteri och föranleder
därför, i händelse att gärningsmannen framdeles skulle föröfva tjufnadsbrott,
motsvarande återfall sförhöjning i straffet för det nya brottet. Att
den domstol, som har att bedöma det nya brottet, vid bestämmande af
straffet därför först måste fastställa karaktären af det förut begångna delaktighetsbrottet,
är tydligen i hög grad olämpligt. Det ligger ock i öppen
dag, att därvid kan uppstå onödig omgång eller rent af en viss osäkerhet
i lagskipningen.

Vidare har i två fall, ehuru under något olika förhållanden, förbisetts
den i 9 § af 20 kapitlet strafflagen gifna bestämmelsen att den, som å
särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott eller sådant brott
och snatteri och därför på en gång lagföres, skall straffas efter ty i 4
kapitlet 3 § strafflagen sägs, eller alltså såsom för fortsatt tjufnadsbrott.
I det ena af dessa fall hade den tilltalade af en rådstufvurätt bli fri t för
första resan stöld dömd att hållas till straffarbete under två månader äfvensom
att under viss tid vara förlustig medborgerligt förtroende. Sedan
detta straff delvis aftjänats, upptäcktes, att den dömde, tidigare än rådstufvurättens
utslag gafs, begått olofligt tillgrepp inom en häradsrätts
domvärjo. På grund häraf af bröts den påbörjade bestraffningen, och företogs
ransakning inför häradsrätten. För sistnämnda tillgrepp dömdes därefter
den tilltalade att för första resan stöld hållas till straffarbete fyra
månader och tillika under viss tid vara medborgerligt förtroende förlustig,
hvarjämte föreskrift meddelades om det sålunda ådömda straffets förenande,
enligt vanliga sammanläggningsregler, med det af rådstufvurätten ådömda
straffet. I det andra fallet hade en rådstufvurätt att slutligen döma eu
person dels för tjufnadsbrott, till Indika han af annan rådstufvurätt förklarats
saker, och dels för tillgrepp, föröfvade i den stad, som utgjorde
den slutligen dömande rådstufvurättens domkrets. I det slutliga utslaget
dömdes den tilltalade såsom förfallen till ansvar för tredje resan stöld,
förutom till förlust af medborgerligt förtroende, att hållas till straffarbete för
tillgreppen i den ena staden ett år och för de öfriga tillgreppen sex månader,
Indika straff sammanlades till straffarbete i ett år sex månader.
De i sista hand dömande domstolarne utmätte sålunda i båda fallen obehörigen
särskilda straff för å särskilda tider och ställen föröfvade tillgrepp,
begångna innan någotdera af dem ännu varit föremål för dom. Felaktigheten
härutinnan medgafs af vederbörande, hvilka därvid till sin ursäkt
anförde, att de sammanlagda bestraffningarna icke vore strängare, än som
motsvarade den ådagalagda brottsligheten hos de tilltalade. Sistnämnda
påstående kan emellertid ej vara fullt hållbart. Den ofvan anförda regeln

— 1898 —

i 20 kapitlet 9 § strafflagen innebär nämligen ett mildrande undantag från
de vanliga bestämmelserna om sammanträffande af brott. Om alltså i
hvartdera af dessa fall den sammanlagda strafftiden är afpassad efter de
dömdes brottslighet, så hafva de för de särskilda stölderna åsätta straff
varit för lindriga. Är åter detta sistnämnda ej händelsen, så har resultatet
af straffsanimanläggningen blifvit ett strängare straff, än i lagen för
dylika fall afses.

II. Enligt lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 kan
lösdrifvare, som ej låtit sig rättas af erhållen varning, dömas till tvångsarbete
under viss tid. Enahanda påföljd drabbar, jämlikt kongl. förordningen
om fattigvården den 9 juni 1871, den, som på vissa mera svårartade
sätt åsidosatt skyldigheten att försörja sig själf, sin hustru eller
sina minderåriga barn. Detta gäller enligt 35 § 4 momentet arbetsför,
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde stående, icke minderårig person,
som vägrar att fullgöra arbete, som honom föresättes af styrelsen eller
annan, å hvilken husbonderätten öfverlåtits, eller eljest visar tredska, själfsvåld,
oordentlighet eller sturskhet, samt icke rättar sig efter styrelsens
varning. Det gäller vidare enligt 40 § 2 momentet för förnyadt eller
yrkesmässigt betlande af person, som fylt 15 år och icke är i den nödstälda
belägenhet, att fattigvård enligt förordningens 1 § erfordras, samt
slutligen enligt samma paragrafs femte moment för föräldrar eller andra
försörj ningspligtiga personer, som befalt eller tillåtit minderårigt barn att
betla. Enligt fattigvårdsförordningens ursprungliga lydelse var för alla
dessa fall i § 42 stadgadt, att därest allmänt arbete ålades, skulle tiden
därför bestämmas till minst en och högst sex månader, att arbetet skulle
förrättas i allmän, för orten afsedd tvångsarbetsanstalt eller enskild, af ett
eller flera fattigvårdssamhällen inrättad tvångsarbetsanstalt. Där tillgång
ej fans till anstalt af något af dessa slag, skulle den dömde »hållas lika
lång tid i länsfängelse eller kronohäkte till det arbete, som kan vara att
tillgå, eller, om utrymme där brister, i arbetsfånge^ eller vid kronoarbetskår».

I sammanhang med utfärdandet af ofvannämnda lag angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885 undergingo enligt särskild förordning
af samma dag fattigvårdsförordningens sist anförda stadganden vissa
förändringar. Lösdrifvarelagens motsvarande bestämmelser skulle nämligen
därefter tillämpas på arbetsföra betlare äfvensom på dem, hvilka befalla
eller tillåta under deras vårdnad stående minderåriga att betla. Sådana
skola alltså numera enligt §§ 2 och 3 i sistnämnda lag första gången de
med dylik förseelse beträdas, af Konungens befallningshafvande varnas och

Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18,''18 års Riksdag. 12

Ang. verkställighet
af
tvångsarbete.

vid förnyad förseelse under vissa förutsättningar af samma myndighet
dömas till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år. Vid
iteration eller eljest förekommande försvårande omständigheter kan tvångsarbetstiden
utsträckas till tre år. Angående verkställigheten af tvångsarbetet
bestämmes i § 9, att det skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt
eller i enskild dylik af ofvan angifna slag, och i § 17 moment 4,
att där tillfälle saknas att låta alla dem, som dömas till tvångsarbete,
fullgöra det i sådan anstalt, det ådömda arbetet i stället skall fullgöras i
enrum å cellfängelse, »dock med iakttagande att i sådant fall en tredjedel
af den ådömda arbetstiden afdrages».

För tredskande fattighjon, om hvilka talas i 35 § 4 momentet, bibehöllos
däremot uttryckligen de ursprungliga föreskrifterna oförändrade.
Sådant fattighjon kan alltså fortfarande icke ådömas tvångsarbete för
längre tid än G månader. Och rörande verkställighet af tvångsarbetet
gäller här de i 42 § i fattigvårdsförordningen fastslagna regler. Där tillgång
till tvångsarbetsanstalt saknas, skall den dömde förty »lika lång tid»
hållas till arbete i länsfängelse eller kronohäkte. Något afdrag i tvångsarbetstiden,
för den händelse arbetet fullgöres i enrum å cellfängelse, är

1 dessa fall ej medgifvet. Det finnes ej heller skäl att i strid emot förordningens
ordalydelse antaga, att lagstiftaren afsett, att afdrag i dessa
fall skall medgifvas. Förslagen till lösdrifvarelag och ofvannämnda förändringar
i fattigvårdslagen hade nämligen samtidigt utarbetats af därtill
utsedde komiterade och undergingo jämväl samtidigt granskning i högsta
domstolen. Inför denna föredrogos därvid, bland annat, utlåtanden, som
af Konungens befallningshafvande i samtliga län afgifvits rörande förslagen.
Fn länsstyrelse hade i sitt ifrågavarande utlåtande anfört, att då, i händelse
allmänt arbete ådömdes efter försvarslöshetsstadgan, afdrag uti arbetstiden
ägde rum, om den dömde hölles i cell, men sådant afdrag icke
tillämpades, därest utslaget vore grundadt på fattigvårdsförordningen, torde
öfverensstämmelse böra åstadkommas emellan dessa olika stadganden.
Denna anmärkning vann emellertid icke afseende i högsta domstolen, ej
heller blef den af Kongl. Maj:t beaktad vid utfärdandet af ifrågavarande
förordning. Det är således otvifvelaktigt, att lagstiftaren velat fastslå den
olikhet vid verkställighet af tvångsarbete, ådömdt enligt 35 § 4 momentet
fattigvårdsförordningen, och enahanda arbete, ådömdt i enlighet med 40 §

2 och 5 momenten samma lag likasom enligt lagen angående lösdrifvares
behandling, att i förra fallet arbetet, därest det fullgöres i cell, ändock
verkställes till fullo, under det att i det senare fallet under samma förutsättning
en tredjedel af den ådömda arbetstiden afdrages. Den vida

— 1898 -

knappare tillmätta latituden för tvångsarbetstiden enligt förstnämnda lagrum
svnes ock vara ett nöjaktigt skäl för bibehållande af en sådan olikhet.

Emellertid har vid granskning af de till justitieombudsmannen insända
fångförteckningar i åtskilliga fall befunnits, att denna olikhet icke är fullt
klart insedd af samtliga de myndigheter, som hafva att förordna om verkställighet
af dylikt tvångsarbete. Detta framträder företrädesvis, då de
dömda åro kvinnor. Ty för män lärer tillfälle i allmänhet ej saknas att
fullgöra arbetet inom tvångsarbetsanstalt.

Så har under det år, denna berättelse afser, iakttagits, att Konungens
befallningshafvande i ett län, efter det två kvinnor blifvit enligt särskilda
utslag dömda att för lösdrifveri undergå hvardera två månaders tvångsarbete,
tillika förordnat, att tvångsarbetet skulle verkställas i enrum och
oafkortad! fortgå i två månader. Sedan justitieombudsmannen fäst Konungens
befallningshafvandes uppmärksamhet på, att detta beslut vore
stridande mot bestämmelsen i 17 § 4 momentet af lösdrifvarelagen, vidgick
Konungens befallningshafvande i afgifven förklaring, att beslutet varit felaktigt,
men anförde tillika, att då åsigten, att afdrag i dessa fall ej skulle
äga rum, varit bestämmande jämväl vid utmätandet af tiden för tvångsarbetet,
hvilken följaktligen på grund häraf bestämts kortare än hvad eljest
skolat blifva fallet, hade genom den felaktiga uppfattningen icke någon
orätt tillfogats vare sig de dömda eller statsverket.

I ett annat fall hade Konungens befallningshafvande i ett annat län
dömt eu kvinna för lösdrifveri och betlande till tvångsarbete i tre månader
att undergås å länsfängelset samt tillika genom verkställighetsrcsolution
förordnat, att tvångsarbetet skulle fortgå under en tid af tre fulla
kalendermånader. Uppmärksamgjord på det felaktiga härutinnan, vidgick
vederbörande landssekreterare, som var för beslutet ansvarig, att han
förfarit orätt därutinnan, att afdrag ej medgifvits på grund af tvångsarbetets
verkställande i enrum, och insände tillika till justitieombudsmannen
skriftligt erkännande af den dömda, att hon erhållit full godtgörelse
för henne sålunda tillskyndadt lidande och förlust, äfvensom vederbörligt
bevis att kostnaden för hennes underhåll å fängelset under en
månad blifvit statsverket ersatt.

I ett tredje fall hade en kvinna, som enligt 35 § 4 momentet fattigvårdsförordningen
blifvit af Konungens befallningshafvande dömd att för
tredska mot fångvårdsstyrelse undergå tre månaders tvångsarbete, fullgjort
arbetet i enrum å länsfängelset och därvid fått åtnjuta afdrag med en
månad. I skrifvelse till Konungens befallningshafvande påpekade justitieombudsmannen,
att afdrag på grund af verkställighet i enrum icke lagligen
vore medgifvet, för tvångsarbete, ådömdt enligt nämnda paragraf i

— 1898 -

fattigvårdsförordningen. I det därå inlupna svar sökte Konungens befallningshafvande
visserligen framlägga skäl för den tolkning af hithörande
lagrum, som låg till grund för Konungens befallningshafvandes åtgärd i
ärendet, men förklarade sig tillika vara betänkt på att, då likartad fråga
framdeles förekomme, icke medgifva dylikt afdrag.

I samtliga dessa fall har justitieombudsmannen ansett sig kunna låta
bero vid hvad vederbörande ämbetsmän i sina förklaringar anfört. Men
bär jag i allt fall ansett det vara af intresse att här framlägga såväl min
uppfattning angående innebörden af hithörande stadganden som ock några
exempel på de vanligast förekommande afvikelse!'' därifrån.

I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva under år 1897

Utdrag af

högsta dom- „ * 1 ilv^° A1W6

stolens minnes-1öijände domslut antecknats:

bok. ''

1) Uti ett vid gränsetullrätten

- --- . — 0----------------- i Norrbottens län af vederbörande

tullförvaltare, å tjänstens vägnar, anhängiggjordt mål angående ansvar å
innehafvarne af en handelsfirma, för det de under uppgifven tid skulle låtit
utan föregående tullangifning i riket införa större partier rågmjöl och
oarbetad tobak, anhöll åklagaren om vittnesförhör med två personer, hvilka
dock förklarade, att de ej ville gå vittnesed af anledning, att de forslat
gods, hvarom fråga vore. Sedan gränsetullrätten på anförd grund förpligtat
dem att vittnesed aflägga och i målet vittne bära, samt Svea hofrätt, där
de häröfver besvärat sig, i meddeladt utslag förklarat besvären icke kunna
emot 16 kap. 4 § rättegångsbalken komma under bedömande, så har högsta
domstolen på underdånig klagan af bemälda till vittnen åberopade personer
ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

(Utslag den 11 mars 1*897 i mål emellan hemmansägarne Isak Lars Isaksson Mikko
och Johan Isaksson Mikko, å ena, samt tullförvaltaren Jonas Gustaf Liljebäck och öfveruppsyningsmannen
Thure Kasper Lang, å andra sidan, angående skyldighet att aflägga
vittnesmål.)

2) I hyreskontrakt angående en bostadslägenhet stadgades, bland annat,
att om icke hyran betalades å i kontraktet bestämd tid, eller hyresmannen
utan husägarens samtycke hos sig inhyste annan, som ej för gäst hos
honom vore att anse, skulle kontraktet, om husägaren så äskade, vara å
hyresmannens sida förverkadt samt han jämte de personer, som med
honom bodde i lägenheten, vara skyldiga att genast, utan åtnjutande af
uppsägelse eller fardag, därifrån afflytta, och ägde husägaren i nämnda
fall rätt att utan anlitande af domstol eller exekutiv myndighet skilja
hyresmannen från lägenheten. Sedan hyresmannen till domstol instämt
husägaren med påstående om ansvar å denne, för det han under hyres -

1898 -

tiden, i ändamål att skilja hyresmannen från lägenheten, i hyresmannens
frånvaro därifrån utflyttat honom tillhörig lösegendom; samt underrätten
med åberopande af omförmälda bestämmelser i hyreskontraktet och då
hyresmannen så väl vid ifrågavarande tidpunkt häftat i skuld för obetald
hyra som jämväl brutit emot kontraktet därutinnan, att han, utan att
husägaren därtill lämnat sitt samtycke, inhyst annan person i lägenheten,
förklarat husägaren ej kunna till ansvar i målet dömas; men hofrätten,
enär det vore i målet utredt, att husägaren vid tillfället i fråga, utan att
förut hafva tillsagt hyresmannen att lämna lägenheten, i afsigt att skilja
honom från densamma låtit i hans frånvaro utflytta honom tillhörig egendom,
och husägaren därigenom, oafsedt de af underrätten åberopade bestämmelser
i kontraktet, måste anses hafva gjort sig skyldig till egenmäktigt
förfarande, dömt husägaren jämlikt 10 kapitlet 20 § strafflagen att för
hvad honom sålunda läge till last höta tjugufem kronor; så har högsta
domstolen ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

(Utslag den 11 mars 1897 i mål emellan skomakaren N. Herrlin i Härlöf, å ena,
samt enkan Sissa Gran, å andra sidan, angående egenmäktigt förfarande.)

3) Gästgifvare, som olofligen försålt maltdrycker till annan än vägfarande,
har blifvit fäld till ansvar enligt andra stycket i 12 § 1 momentet
af förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker in. in. den 24
oktober 1885.

(Utslag den 11 mars 1897 i mål emellan gästgifvaren E. G. Sernander, å ena, samt
polisuppsyningsmannen Johan Alfred Olsson, å andra sidan, angående oloflig försäljning af
maltdrycker.)

4) Sedan Göta hofrätt i meddelad besvärshänvisning föreskrifvit, att
part, som ville söka ändring i hofrättens utslag, hade att till Kongl. Maj:t
ingifva underdåniga besvär, hvilka, därest den klagande icke själf dem
underskrifvit, skulle vara undertecknade af författaren, hvilkens syssla
eller vistelseort jämväl skulle utsättas, samt åtföljda af den klagandes
lagligen utfärdade fullmakt för ingifvandet, i fall ombud därtill begagnades,
så inlämnades underdåniga besvär, undertecknade med de missnöjda parternas
namn genom annan person än den, som å den bifogade fullmakten antecknat
sig såsom innehafvare af densamma.

Berörda fullmakt innefattade uppdrag för innehafvaren att till Kongl.
Maj:t ingifva besvär samt att utföra och bevaka talan i målet.

Högsta domstolen fann hinder ej möta för besvärens upptagande till
pröfning.

(Utslag den 26 april 1897 i mål emellan J. P. Pettersson i Stora Flarka med flera,
å ena, samt Alfred Löfgren, förr i Brofall, nu i Gulltorp, å andra sidan, angående vårdslöshet
emot borgenärer i konkurs.)

- 1898

5) Sedan rådstufvurätten i Malmö — hvarest A. N. yrkat förpligtande
för G. W. B. såsom fader till ett af A. N. framfödt barn att utgifva
bidrag till barnets vård och uppfostran, men G. W. B. bestridt
krafvet på den grund, att A. N. efter att hafva af G. W. B. bekommit
visst belopp såsom bidrag till barnets uppfostran frikallat G. W. B. från
vidare bidrag i berörda afseende — under åberopande af denna öfverenskommelse
ogillat käromålet, och hofrätten öfver Skåne och Blekinge funnit
skäl icke hafva förekommit ledande till ändring i rådstufvurättens utslag,
så har högsta domstolen, enär A. N. vid ingående af nämnda öfverenskommelse
varit omyndig, och öfverenskommelsen, däri behörig målsman
för A. N., så vidt ådagalagdt blifvit, icke deltagit, vid sådant förhållande
lagligen icke vore för A. N. bindande, med upphäfvande af domstolarnes
beslut förpligtat G. W. B. att såsom bidrag till barnets underhåll och uppfostran
till A. N. utgifva visst belopp för hvarje månad, räknadt från
barnets födelse till dess detsamma fylt femton år eller dessförinnan kunde
sig själf försörja, dock med afdrag af det af G. W. B. redan erlagda
beloppet.

(Utslag den 26 april 1897 i mål emellan Annette Nilsson i Malmö, å ena, samt
agronomen G. W. Borgman i Kungsör, å andra sidan, angående utbekommande af barnuppfostringsbidrag.
)

6) Sedan godsägaren Rolf von Bränn hos Göta hofrätt sökt, att hofrätten
måtte berättiga honom att återfå för högt beräknad stämpelafgift
å gåfvobref, som för lagfart ingifvits till År städs häradsrätt, och hofrätten
enligt utslag den 18 februari 1896 bifallit denna von Brauns anhållan,
samt hofrättens advokatfiskal däröfver anfört underdåniga besvär, har fråga
uppstått, huruvida advokatfiskalen vore behörig att utan särskildt uppdrag
af annan myndighet fullfölja underdånig talan i målet, och har högsta
domstolen ansett hinder icke möta för besvärens upptagande till pröfning,
hvarefter högsta domstolen beträffande själfva målet ej funnit skäl att i
hofrättens utslag göra ändring.

(Utslag den 19 maj 1897 i mål emellan advokatfiskalen hos Kongl. Maj:ts och rikets
Göta hofrätt C. M. Ericsson, på ämbetets vägnar, å ena, samt godsägaren Rolf von Braun,
å andra sidan, angående stämpelafgift.)

7) A. F. Lundström upplät genom kontrakt till firman A. Markstedt
& Söner rätt att under viss tid å ett Lundström tillhörigt hemman afverka
skog under vilkor, bland andra, att hemmansägaren skulle äga rätt
att å hemmanets skog till husbehof taga för hemmanets bruk och beboende
nödvändigt bränsle och husbyggnadsvirke med mera. Berörda kontrakt
blef i hemmanet intecknadt, hvarefter Lundström genom särskilda köpeafhandlingar
till H. N. Forsgren och G. Karlsson sålde vissa delar af det

- 1398 -

hemmanet åsätta skattetal. Sedan Forsgren och Karlsson under den i
kontraktet med firman stadgade afverkningstid å de af dem inköpta heinmansdelarna
afverkat timmer till uppförande af man- och ladugårdsbyggnader
på hemmansdelarna, Karlsson därjämte åtskilliga stockar att användas
till bränsle, samt, efter yrkande af firman att af Forsgren och Karlsson
erhålla ersättning för hvad de sålunda afverkat, Malå och Norsjö tingslags
häradsrätt äfvensom Svea hofrätt i särskilda mål förpligtat Forsgren och
Karlsson att godtgöra firman värdet af det afverkade, så har högsta domstolen,
enär i afverkningkontraktet åt hemmansägaren förbehållits rättighet
att för hemmanets bruk och beboende taga nödigt virke å skogen, samt, enligt
hvad upplyst vore, omstämda virke blifvit afverkadt för att användas till
husbehof å Forsgrens och Karlssons ifrågavarande, såsom jordbruksfastigheter
nyttjade hemmansdelar, förty och då vid sådant förhållande Forsgren
och Karlsson ej kunde anses hafva genom afverkningen öfverskridit
den dem tillkommande rätt, med upphäfvande af domstolarnes beslut,
osrillat den mot Forsgren och Karlsson förda talan.

(Utslag den 7 december 1897 i mål emellan dels arbetaren H. N. Forsgren i Malåträsk,
å ena, och firman A. Markstedt & Söner i Skellefteå, å andra sidan, angående
ersättningsanspråk, dels ock arbetaren G. Karlsson i Malåträsk, å ena, och nämnda firma,
å andra sidan, angående ersättningsanspråk.)

8) Sedan friherre Thure Tlr.son Gyllenkrok, hvilken genom Kongl.
Maj:ts dom den 17 december 1894 berättigats att efter aflidne friherre
Fredrik Gustaf Gyllenkrok innehafva fideikommissegendomen Svenstorp,
af Torna häradsrätt medelst beslut den 11 december 1895 förelagts att,
vid stadgad påföljd, med sitt berörda fång lagfara, samt friherre Thure
Gyllenkrok, med företeende af det den 16 februari 1743 af friherrinnan
Maria Gyllenkrok om berörda egendom upprättade fideikommissbref, å densamma
sökt lagfart och därvid till stämpel å fideikommissbrefvet anvisat ett
belopp af 15,000 kronor; så och efter det häradsrätten enligt utslag den

9 mars 1896 ansett, att ifrågavarande fideikommissbref borde förses dels
med stämpel af 60 öre för hvarje fulla etthundra kronor af egendomens taxeringsvärde,
2,405,300 kronor, eller med 14,431 kronor 80 öre, dels ock
med ytterligare stämpel, hvilken, med hänsyn därtill, att friherre Thure
Gvllenkrok varit syskonbarn med sin företrädare i fideikommissrätten,
skulle beräknas till sex för hundra af fastigheternas förenämnda taxeringsvärde
efter vissa afdrag, och således för återstående värdet uppgå till
belopp af 135,302 kronor 30 öre, och som friherre Thure Gyllenkrok,
hvilken förty haft att i stämpelafgift betala sammanlagdt 149,734 kronor

10 öre, erlagt endast 15,000 kronor och icke varit beredd att gälda återstående
beloppet, funnit, jämlikt 39 § i förordningen angående stämpcl -

1898 —

afgiften den 9 augusti 1894, skäligt förklara, att ifrågavarande fideikommissbref
icke kunde för lagfart emottagas; samt hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, där friherre Thure Gyllenkrok sig besvärat och hofrättens advokatfiskal
blifvit öfver besvären hörd, enligt utslag den 10 november 1896,
enär enligt af häradsrätten åberopade bestämmelser i förordningen den 9
augusti 1894 afgift till stämpel å ifrågavarande fideikommissbref bold, då
det för lagfart företeddes, utgöras dels med 60 öre för hvarje fulla etthundra
kronor af egendomens taxeringsvärde, 2,405,300 kronor, eller således
med 14,431 kronor 80 öre, dels ock med ytterligare sex kronor för
hvajre fulla etthundra kronor af samma värde efter vissa afdrag eller med
135,696 kronor; men friherre Thure Gyllenkrok, hvilken enligt föreskrift
i 14 § af förordningen angående stämpelafgiften den 5 september 1890 vore
pligtig återgälda boet efter friherre Fredrik Gustaf Gyllenkrok den stämpelafgift
11,350 kronor, som å behållna värdet af de till fideikommisset hörande
fastigheter sig belöpte af det enligt sistnämnda förordning till stämpel å
bouppteckningen efter honom erlagda belopp, måste med afseende å grunderna
för friherre Thure Gyllenkroks skyldighet att till stämpel å fideikommissbrefvet
utgifva ofvanberörda 135,696 kronor anses berättigad att å detta
belopp njuta afdrag för hvad honom ålåge att i nyssnämnda hänseende
till friherre Fredrik Gustaf Gyllenkroks dödsbo utbetala, funnit fideikommissbrefvet
skola förses med stämpel af 138,777 kronor 80 öre, och som
friherre Thure Gyllenkrok till stämpelafgiftens gäldande anvisat allenast
15,000 kronor, faststält det slut, häradsrättens utslag innehöll;

har såväl friherre Thure Gyllenkrok som advokatfiskalen öfver hofrättens
utslag anfört underdåniga besvär samt friherre Thure Gyllenkrok
i afgifven förklaring invändt, att advokatfiskalen icke lagligen ägde att
utan särskilt uppdrag af vederbörande myndighet hos Kongl. Maj:t fullfölja
talan i målet; och har högsta domstolen funnit samma invändning
icke förtjäna afseende; hvarefter högsta domstolen beträffande själfva målet
ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

(Utslag den 18 november 1897 i mål emellan friherre Thure Th:son Gyllenkrok i
Yislanda samt advokatfiskalen i Kongl. Maj:ts och rikets hofrätt öfver Skåne och Blekinge
H. Aspegren å Kongl. Maj:ts och Kronans vägnar, å ömse sidor sökande och förklarande,
angående stämpelafgift m. m.)

Om fsrordnin- Med föranledande af en förment ofullständighet i kongl. förordningen

angående främmande trosbekännare in. in. den 31 oktober 1873 har hos
trosbekännare Kongl. Maj:t den 19 oktober nästlidet år af dåvarande justitieombudsm-
mb d®".:J7mannen gjorts en så lydande framställning:

»Hos min företrädare i justitieombudsmansämbetet anförde en medlem

— 1898 —

af katolska församlingen i Stockholm klagomål däröfver, att kyrkoherden
i samma församling skulle hafva obehörigen vägrat att åt klaganden, som
ämnade ingå äktenskap, utfärda för sådant ändamål erforderligt hinderslöshetsbetyg.
Af handlingarna i ärendet framgick, att det begärda hinderslösbetsbetyget
förvägrats klaganden på den grund, att den person,
med hvilken klaganden hade för afsigt att ingå äktenskap, var en frånskild
hustru, hvars förre man ännu var i lifvet. Af det skäl, att det icke
tillkomme justitieombudsmannen att föra talan emot katolska församlingens
pastor, fann min företrädare klagoskriften icke föranleda till någon
åtgärd.

Min företrädare var sålunda af formelt skäl hindrad från att upptaga
klagomålet till hufvudsaklig pröfning och saknade därför anledning att
ingå på frågan, huruvida ett af kyrkoherden i anmärkta hänseendet tilläfventyrs
begånget fel kunde drabbas af ansvar enligt svensk lag.

Då emellertid till min kunskap kommit, att inom justitiedepartementet
af Eders Ivongl. Maj:ts kansli är under utarbetande förslag till ändring
i kongl. förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 oktober 1873, har jag ansett mig böra meddela Eders
Kongl. Maj:t hvad i förenämnda ärende förekommit och därvid tillika
anföra:

Enligt 2 § 3 momentet af ofvannämnda förordning den 31 oktober
1873 äro föreståndarne för de i förordningen afsedda församlingar af främmande
trosbekännare pligtige att föra de anteckningar, om hvilka Eders
Kongl. Maj:t förordnar, att lämna erforderliga upplysningar angående församlingsmedlemmarne
samt att för öfrigt ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter, som af vederbörande dem meddelas.

Angående underlåtenhet häraf innehåller 18 § 1 momentet af förordningen
ett så lydande stadgande: »Underlåter främmande församlings

föreståndare eller prest att iakttaga hvad honom enligt denna förordning
äliffffer; dömes till böter från och med fem till och med femhundra
riksdaler.»

Vidare föreskrifves i 39 § 2 momentet af kongl. förordningen angående
kyrkoböckers förande den 6 augusti 1894, att rörande anteckning
om främmande trosbekännare, åt hvars föreståndare eller presterskap blifva
lagligen uppdraget att öfver församlingsmedlemmarne föra kyrkoböcker,
gäller i afseende å såväl kyrkoböckers förande som betygs utfärdande enligt
faststälda formulär, meddelande af uppgifter till vederbörande myndigheter
m. in. i tillämpliga delar hvad i samma förordning är föreskrifvet.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:t genom särskilda resolutioner den
25 januari 1895 förklarat, att de katolska församlingarna i Stockholm,

Justitieombudsmannens (embetsberättelse till 1898 års Riksdag. 13

Göteborg, Malmö och Gefle tillhörande, inom nämnda städer boende medlemmar
af samma församlingar icke skola för anteckning om deras borgerliga
förhållanden upptagas i kyrkoböckerna för den till svenska kyrkan
hörande församling, inom hvilken de bo och hafva sitt hemvist, utan i
egna kyrkoböcker. I samma resolutioner har vidare stadgats, att i följd
häraf ifrågavarande katolska församlingars föreståndare, hvilka skola vara
svenska medborgare, hafva att, med begagnande i tillämpliga delar af
därför faststälda formulär, öfver dessa församlingars medlemmar föra enahanda
anteckningar, som det enligt förordningen angående kyrkoböckers
förande tillkommer svenska kyrkans presterskap att föra öfver sina församlingsmedlemmar,
samt att meddela betyg och uppgifter med samma
giltighet som de af svenska kyrkans presterskap meddelade.

Af ofvan anförda stadganden torde framgå, att därest förutnämnda
katolska församlingars föreståndare underlåta att i kyrkoböckerna verkställa
berörda anteckningar, de ådraga sig det i 18 § af förordningen den
81 oktober 1873 stadgade bötesansvar, hvilket tilläfventyrs kan anses tilllämpligt
äfven för det fall, att föreståndaren vid förandet af samma anteckningar
eljest förfar felaktigt. Däremot synes icke någon straffbestämmelse
finnas för det fall, att föreståndaren gör sig skyldig till fel eller
försummelse i fråga om utfärdande af betyg.

Om den brist på straffbestämmelse, som sålunda torde förefinnas, har
jag trött mig böra under hänvisning till det fall, hvarför ofvan redogjorts,
hos Eders Kongl. Maj:t göra anmälan till den uppmärksamhet Eders Kong!.
Maj:t i nåder må finna saken förtjäna.»

faévkutZt 1 denna berättelse är här ofvan (sidd. 34—51) införd en redogörelse
i vissa mål. ^ r ett af justitieombudsmannen anstäldt åtal, föranledt däraf, att vederbörande
expeditionshafvande i ett mål rörande inrättande af allmän flottled
expedierat ett stämpelbelagdt exemplar af Konungens befallningshafvandes
utslag i målet till enhvar af de socknar, flottleden genomlöpte. Af denna
redogörelse, till hvilken jag här tillåter mig hänvisa, framgår, att gällande
lagstiftning angående expeditionslösen gifvit anledning till olika åsigter
angående gränserna för kommuners skyldighet att lösa vederbörande myndigheters
resolutioner och utslag i ekonomi- och politimål, som väl beröra
kommunernas intressen, men i hvilka de dock ej faktiskt uppträdt såsom
parter, företrädda af å kommunalstämma utsedda ombud. Under hänvisande
till kongl. kungörelsen den 9 maj 1862, enligt hvilken socken i
mål beträffande anläggning af vägar därinom, ordnandet af skjutsning

- 1898 —

flerstädes och dylika frågor är pligtig att lösa utslag, äfven om socknen
icke är kärande, klagande eller sökande, har man å ena sidan gjort gällande,
att enahanda skyldighet måste anses förefinnas beträffande expeditioner
i åtskilliga andra mål, som förmenats för kommunernas allmänna
hushållning vara af likartad betydelse med de i nämnda kungörelse angifna.
Å andra sidan ansågs, att det berott på särskilda, historiskt gifna förhållanden,
att kommunerna såsom sådana kommit att anses hafva del i
mål rörande vägar och dylika frågor, samt att nyssnämnda kungörelses
föreskrift förty ej finge analogivis utsträckas till mål, där enahanda historiska
förutsättningar icke förelåge. Högsta domstolens flertal har i ofvan
omförmälta åtal omfattat den förra af dessa åsigter och alltså ogillat
åtalet. Två af högsta domstolens ledamöter hafva emellertid yttrat
afvikande meningar och ansett, att kommunerna icke lagligen varit pligtiga
att lösa Konungens befallningshafvandes utslag i flottledsmålet. Den uppfattning,
som ligger till grund för dessa afvikande meningar, har, enligt
hvad jag inhämtat, sedan åtskilliga år tillbaka gjort sig gällande i kongl.
kammarkollegium i fråga om flottningsmål.

Den meningsskiljaktighet, som sålunda yppat sig i fråga om socknars
lösenskyldighet i flottledsmål, synes mig vara af beskaffenhet att påkalla
en lagändring. Utgången af ofvan omförmälta åtal lärer, såsom af
redogörelsen för detsamma kan inhämtas, hafva berott på dels den uppgifna
praxis, att i vägmål socknarna i orten städse ansetts såsom parter
och förty fått i målen lösa expedition, oberoende af om socknarna såsom
sådana uppträdt i målen eller icke, och dels en förment väsentlig likhet
emellan vägmål och flottledsmål. Eu lagändring i förevarande hänseende
torde fördenskull förutsätta eu undersökning i två riktningar. Å ena
sidan bör fastställas, huruvida den åberopade praxis varit allmän och lagligen
grundad. A andra sidan lärer frågan om likheten emellan vägmål
. och flottledsmål böra vidare skärskådas. Den sålunda ifrågasatta lagändringen
torde böra erhålla en så vidsträckt omfattning, att genom densamma
undanrödjes hvarje tvekan om, i hvilka fall socknar hafva del i en sak i
den mening, hvari 11 § i gällande förordning angående expeditionslösen
använder detta uttryck.

Om genom de nya föreskrifterna, hvilkas meddelande torde falla inom
området för Kongl. Majts administrativa lagstiftning, bestämmes, att t. ex.
i ett flottledsmål, socknarna i orten äfven utan att hafva såsom sådana
däri uppträdt ändock skola anses såsom parter i målet, och denna bestämmelse
grundas på likhet emellan dylika mål och vägmål, synes det mig
framdeles kunna ifrågasättas, huruvida icke den frihet från erläggande af
stämpelafgift, som numera är medgifven socknar i vägmål, borde utsträckas

- 1898 -

100

till att afse jämväl t. ex. flottledsmål. I sistnämnda afseende torde emellertid
för närvarande icke något böra åtgöras.

På grund af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t efter erforderlig utredning täcktes taga i öfvervägande,
huruvida och i h vilka fall kommuner skola vara skyldiga
att lösa vederbörande myndigheters resolutioner och utslag
i ekonomi- och politimål, i hvilka kommunerna ej uppträdt som
parter, samt meddela de föreskrifter, som kunna vara af nöden
för vinnande af en likformig lagtillämpning i detta hänseende.

Om ansvar för Genom kongl. brefvet den 22 maj 1816, kungjordt genom särskilda
^ditt™ i lZ‘äuniversa 1 a* Svea hofrätt den 10 och af Göta hofrätt den 14 juni samma år,
fall m. m. meddelades den föreskrift, att underdomare, som, när fortsättning af ransakning
med häktad person till annan domstol förvisades, underläte att
till Konungens befallningshafvande eller den domstol, till hvilken fullföljden
af ransakningen blifvit hänskjuten, inom den i kongl. brefven den
18 november 1762 och den 15 april 1774 utsatta tid afkunna handlingarna,
skulle anses förfallen till enahanda ansvar, som för dröjsmål med ransakningars
insändande till öfverrätt i understälda brottmål vore stadgadt.
Härom hade i kongl. brefvet den 18 november 1762, hvars noggranna
iakttagande ytterligare inskärpts genom kongl. brefvet den 15 april 1774,
stadgats, att i brottmål, som borde underställas hofrätt, skulle underrätt i
stad inom fjorton dagar och underrätt på landet inom en månad från
den dag slutligt utslag gifvits insända »sin ransakning och dom» till hofrätten,
vid äfventyr af tre dalers bot för hvarje dag sådant försummades.

På de områden af lagstiftningen, till hvilka nu anförda föreskrifter
höra, hafva sedermera vidtagits väsentliga förändringar i frågor, som med
omförmälta föreskrifter stå i nära samband, men hafva samma föreskrifters
giltighet ej härigenom rubbats. Genom kong], förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883 har beträffande underrätts slutliga
utslag i 20 § 1 momentet stadgats: »Underrätts utslag i mål angående
häktad skall af domaren på landet senast inom sex dagar och af rätten
i stad senast inom fyra dagar efter afkunnande! afsändas, om den häktade
förvaras i länsfängelset, till Konungens befallningshafvande, men om
han finnes a annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen eller
föreståndaren vid häktet». Enligt 21 § i samma förordning skall öfver -

1898 -

101

trädelse eller underlåtenhet af hvad i förordningen blifvit stadgadt anses
efter allmän lag. 1 17 § af 25 kapitlet strafflagen hafva åter meddelats
följande bestämmelser: »Visar ämbetsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd
eller oskicklighet i sitt ämbete, och är ej särskildt ansvar därå satt;
straffes med böter eller mistning af ämbetet på viss tid. Aro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till afsättning dömas». Af en jämförelse
emellan 3 § och 18 § tredje punkten i förordningen om strafflagens
införande framgår emellertid, att nyss anförda lagrum i strafflagen, ehuru
dess innehåll synnerligen val kunde passa för en försummelse af den i
kongl. brefvet den 22 maj 1816 underdomare ålagda skyldighet, likväl
icke gäller för sådan försummelse. I händelse sådan inträffar, äro därför
de i de äldre föreskrifterna meddelade tids- och straffbestämmelserna under
alla förhållanden de enda tillämpliga.

Dessa föreskrifter, hvilka sålunda fortfarande reglera underdomares skyldighet
att aflämna protokollsutdrag rörande häktad person, med hvilken fortsatt
ransakning skall äga rum vid annan domstol, torde dock numera knappast
kunna anses såsom tidsenliga. Så är det väl otvifvelaktigt, att den frist,
inom hvilken aflämnandet skall ske, numera vid förbättrade samfärdselförhållanden
skulle kunna åtminstone i någon man förkortas, ett antagande,
som torde vinna stöd genom eu jämförelse med ofvan intagna föreskrift i
förordningen angående expeditionslösen. Och att en sådan förkortning är
önskvärd, synes däraf, att af de så rymligt tillmätta expeditionstiderna
samt gällande föreskrifter om den tid, inom hvilken ransakning med
häktad skall företagas, kan i de fall, då sådan ransakning förvisas till
annan domstol, förorsakas oskäligt långt dröjsmål med ransakningens återföretagande.
Så kan, där ransakningen förvisas från en domstol på landet
till annan dylik, den tilltalade få i mera än sju veckor i häkte afbida sitt
fortsatta lagförande.

Det för försummelse i fråga om ransakningshandlingarnas aflämnande
stadgade ansvar är vidare allt för ringa. Eu dagabot af tre daler (en
krona femtio öre) må vara ett tillräckligt äfventyr för dröjsmål med insändande
till hofrätt af renoverade småprotokoll, men kan icke anses vara
rätt afpassadt straff för ett ämbetsfel, som innebär oaktsamhet om den
personliga friheten och föranleder förlängd häktningstid för de tilltalade.
Särskildt framträder detta, då försummelsen blifvit begången af en rådstufvurätt,
samt det låga bötesbeloppet sålunda fördelas på flera ledamöter.
I sådant afseende vill jag hänvisa till den på sidd. 51 — 54 i denna berättelse
förekommande redogörelse för ett åtal. Detta afsåg ett fall, da en
rådstufvurätt, bestående af borgmästare och tre rådmän, i tio dagar öfver
den stadgade tiden uraktlåtit att aflämna handlingar angående häktad

- 1898 -

102

person, med hvilken fortsatt ransakning skulle äga ram vid häradsrätt.
Jämlikt ofvan anförda kongl. bref dömdes rådstufvurättens ledamöter att
för detta ämbetsfel höta tillhopa femton kronor, af hvilka böter borgmästaren
jämlikt därom gällande stadganden skulle erlägga dubbelt emot
rådman. För en hvar af rådmännen inskränkte sig alltså ansvaret för
denna förseelse till tre kronors böter. Om ämbetsfel af detta slag, i likhet
med hvad som äger rum i fråga om den till karaktär och följder likartade
förseelsen att dröja med expedierande af slutligt utslag angående häktad
person, fått bedömas enligt strafflagens allmänna föreskrifter om brott af
ämbetsmän, hade de försumlige tvifvelsutan fått vidkännas ett mångdubbelt
högre och därmed efter felets art vida bättre afpassadt ansvar.

Ett upphäfvande af de särskilda staffbestämmelser, som gälla för ämbetsfel
af här ifrågavarande beskaffenhet, har jag*därför funnit vara i hög
grad önskvärd!, och jag har trott mig böra i sammanhang med denna
fråga gifva uttryck åt mitt antagande, att de stadgade expeditionstiderna
kunna förkortas. Skulle Riksdagen finna min förevarande framställning
beaktansvärd och därvid gilla min uppfattning i båda dessa hänseenden,
vill det synas, som om lämpligast vore, att Riksdagen i denna fråga beslöte
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Det torde nämligen ligga inom området
för Konungens administrativa lagstiftning att föreskrifva, inom hvilken
tid protokollsutdrag böra i sådana fall, hvarom nu är fråga, expedieras.
Ändring i gällande bestämmelser om ansvar för försummelse härutinnan
lärer däremot icke kunna vidtagas annat än genom Konungens
och Riksdagens gemensamma beslut. Af praktiska skäl är emellertid önskvärdt,
att föreskrifterna i båda dessa stycken meddelas i en och samma
författning.

Utgående från dessa förutsättningar vågar jag härmed vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes dels taga i öfvervägande, huruvida de i
kongl. brefvet den 22 maj 181 ti, jämfördt med kongl. brefven
den 18 november 1762 och den 15 april 1774, stadgade expeditionstider
skulle, till förebyggande i någon mån af oskäligt långa
dröjsmål med till annan domstol förvisade ransakningars återföretagande,
kunna förkortas, samt meddela härför erforderliga
föreskrifter, dels ock i sammanhang därmed låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser i syfte att underdomare,
som i dylikt fall underlåter att inom föreskrifven tid
fullgöra sin expeditionsskyldighet, må drabbas af ansvar efter
allmän lag.

- 1896 -

103

För den händelse åtel1 att Riksdagen, af skäl att frågan om expeditionstidernas
förkortande i fall af förevarande beskaffenhet anses böra behandlas
i sammanhang med andra hithörande frågor, t. ex. om tiderna
för ransaknings företagande, om uppskof och dylikt, eller af annan anledning,
finner nya föreskrifter erfordras allenast i fråga om ansvars på följ den,
tillåter jag mig att såsom ett alternativt förslag hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta en lag, af innehåll
att underdomare, som i de fall, då ransakning med häktad person
till annan domstol förvisas, underlåter att inom föreskrifven tid
fullgöra sin expeditionsskyldighet, dömes till ansvar enligt allmän
lag.

Enligt hvad jag! har mig bekant hafva mina båda närmaste företrädare
i justitieombudsmansämbetet, därtill föranledde af den omständigheten,
att inom högsta domstolen i ett under år 1896 afgjordt mål om ansvar
för tjufnadsbrott uttalats motsatta meningar i fråga om tolkningen af
de i 4 kapitlet 11 § strafflagen gifna föreskrifter angående s. k. återfallspreskription,
haft för afsigt att i en blifvande ämbetsberättelse väcka
fråga om sådan ändring i nämnda lagrum, som kunde vara erforderlig
för vinnande af fullt tydliga bestämmelser härutinnan. Den sålunda
åsyftade lagändringen har jämväl jag funnit vara i hög grad önskvärd,
och innefattar nedanstående framställning ett från min sida gjordt försök
— vanskligt i den mån tiden för framställningens utarbetande varit
knapp — att bidraga till lösandet eller åtminstone utredandet af denna
vigtiga och obestridligen mycket invecklade fråga.

Ofvannämnda lagrum har följande lydelse:

»Där lagen utsätter särskildt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den
brottslige till fullo undergått det förborra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan
straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till
särskildt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige under
de tio år, hvilka närmast föregått återfallet, antingen föröfvat brott, som
i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller för sådant
brott undergått bestraffning.»

Af handlingarna i nyssnämnda mål'', samt af högsta domstolens
däri förda protokoll och gifna utslag har jag inhämtat hufvudsakligen
följande:

Förre artilleristen Johan Edvard Gustafsson Sköld från Hulan,
hvilken, under det han var i tjänst såsom artillerist, dömts till ansvar

— 1898 —■

Förslag till
ändring i 4
kapitlet 11 §
strafflagen.

104

för första resan stöld, föröfvad efter fylda aderton år, begick efter
undergående af straffet för nämnda brott ånyo olofligt tillgrepp och
dömdes med anledning häraf för andra resan stöld till straffarbete i
ett år och förlust af medborgerligt förtroende. Berörda straffarbete
slutade den 24 november 1881. För olofligt tillgrepp, föröfvadt under
år 1892, blef Sköld sedermera af Göta hofrätt med tillämpning af,
jämte andra lagrum, 4 kapitlet 11 § strafflagen enligt dess genom
lagen den 20 juni 1890 förändrade lydelse dömd att såsom för första
resan stöld hållas till straffarbete tre månader och under viss tid vara
förlustig medborgerligt förtroende. Efter afdånande af detta straffarbete
frigafs Sköld den 16 april 1893. Under åren 1895 och 1896
begick Sköld därefter särskilda tillgrepp, för hvilka han lagfördes inför
Gäsene och Yätle häradsrätter. Genom utslag den 15 april 1896 förklarade
förstnämnda häradsrätt det vara styrkt, att Sköld begått det
tillgrepp, hvarför han i målet stälts under tilltal, samt yttrade vidare
hufvudsakligen, att som angående Sköld blifvit upplyst, att han den 24
november 1881 frigifvits från länsfängelset i Venersborg, hvarest han
till fullo utstått honom för andra resan stöld ådöindt straff; att han
genom Göta hofrätts utslag den 3 februari 1893 blifvit dömd att för
första resan stöld undergå straffarbete tre månader och vara medborgerligt
förtroende förlustig, intill dess ett år förflutit, från det han efter
utståndet straff blifvit frigifven; samt att han den 16 april 1893, efter
det han å länsfängelset i Göteborg till fullo utstått sistnämnda straff,
blifvit från länsfängelset frigifven; alltså och då Sköld under de tio år,
som närmast föregått tiden för föröfvandet. af det brott, för hvilket han
inför häradsrätten ransakats, undergått bestraffning för brott, som blifvit
bolagdt med förlust af medborgerligt förtroende, pröfvade häradsrätten,
jämlikt 20 kapitlet 7 § 2 momentet och 14 § strafflagen, jämförda med
4 kapitlet 11 § 2 momentet samma lag, sådana dessa lagrum lydde i
lagen den 20 juni 1890, rättvist förklara Sköld saker till ansvar för
tredje resan stöld. Därjämte förvisades Sköld för undergående af vidare
ransakning till Vätle häradsrätt, som meddelade utslag i målet den 1
maj 1896, därvid häradsrätten på grund af särskilda inom häradsrättens
domvärjo begångna tillgrepp, till hvilka Sköld genom egen
frivillig, af omständigheterna styrkt bekännelse ansågs vara lagligen
förvunnen, samt med tillämpning af Gäsene häradsrätts nyssnämnda
utslag dömde Sköld, jämlikt de i samma utslag åberopade lagrum
samt 20 kapitlet 9 § strafflagen, att för tredje resan å särskilda tider
och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete två år samt vara
medborgerligt förtroende förlustig, intill dess två år förflutit, från det

— 1898 -

105

Lum efter utståndet straff blifvit frigifven. Efter besvär af Sköld faststälde
Göta hofrätt medelst utslag den 3 juli 1896 häradsrätternas
omformälta utslag. Om hofrättens utslag voro fyra dess ledamöter
ense, hvaremot en ledamot yttrade: »Enär Sköld enligt hofrättens utslag
den 3 februari 1893 blifvit dömd och straffad för första resan stöld
och därefter icke veterligen undergått bestraffning för tjufuadsbrott,
samt vid sådant förhållande Sköld efter min uppfattning lagligen icke
bör för ifrågavarande, af häradsrätterna honom rätteligen till last förda
tillgrepp straffas hårdare än såsom för andra resan stöld, pröfvar jag
rättvist att med ändring af öfverklagade utslagen, jämlikt 20 kapitlet
7, 9 och 14 §§ strafflagen, döma Sköld för andra resan stöld till straffarbete
i ett år sex månader samt att i två år efter utståndet straff vara
förlustig medborgerligt förtroende.»

Öfver hofrättens utslag anförde Sköld underdåniga besvär. Vid
målets föredragning i högsta domstolen den 29 september 1896 yppade
sig skiljaktiga meningar.

Ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd var ense, yttrade
sålunda: »Enär under de tio år, som närmast föregått den 9 augusti
1892, då klaganden gjort sig skyldig till det tjufnadsbrott, för hvilket
han genom hofrättens utslag den 3 februari 1893 blifvit dömd till
ansvar, klaganden icke, såvidt handlingarna föranleda, föröfvat brott,
som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, eller
för sådant brott undergått bestraffning; samt förty, med stöd af 4
kapitlet 11 § strafflagen, de straff, klaganden före den 9 augusti 1882
till fullo aftjänat, enligt min uppfattning icke vidare må tagas i betraktande
vid fråga om särskildt straff för återfall i brott; alltså och då
klaganden, hvilken undergått det honom genom hofrättens berörda
utslag ådömda straff för första resan stöld, är lagligen öfvertygad att
därefter hafva föröfvat de nu åtalade tillgreppen, pröfvar jag, jämlikt
20 kapitlet 7 § första momentet samt 9 och 14 §§ strafflagen, rättvist på
det sättet ändra domstolarnes beslut, att klaganden dömes att för andra
resan å särskilda tider och ställen föröfvad stöld hållas till straffarbete
ett år sex månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende, intill
dess två år förflutit, från det han efter utståndet straff blifvit frigifven.»

Tre justitieråd funno ej skäl att i hofrättens utslag göra ändring.

Slutligen anförde ett justitieråd, med hvilken ett annat justitieråd
förenade sig: »Då Sköld, sedan tio år förflutit från den 24 november
188 f, då han frigifvits efter utståndet straff för andra resan stöld, år
1893 för återfall dömts till straff såsom för första resan stöld; samt
Sköld, efter det han undergått sistnämnda straff, veterligen ej blifvit

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 14

106

för tjufredsbrott straffad, pröfvar jag för min del lagligt sålunda ändra
domstolarnes beslut, att Sköld för de olofliga tillgrepp, som i förevarande
mål förts honom till last, jämlikt 4 kapitlet 3 och 11 §§, 20
kapitlet 7 § första momentet samt 9 och 14 §§ strafflagen, af mig
dömes, såsom för andra resan å särskilda ställen och tider begången
stöld, att hållas till straffarbete i ett år sex månader och vara medborgerligt
förtroende förlustig, till dess två år förflutit, från det han
efter undergående af detta straff blifvit frigifven.»

På grund af hvad under omröstningen sålunda yttrats blef Kong!.
Majrts utslag affattadt i enlighet med sist upptagna mening.

o o

De såväl i hofrätten som inom högsta domstolen sålunda uttalade,
från hvarandra afvikande meningar i fråga om rätta förståndet af andra
momentet af 11 § i 4 kapitlet strafflagen torde påkalla en närmare
granskning af innehållet af berörda lagrum. För detta ändamål lärer
vara erforderligt att till en början redogöra för lagrummets tillkomst.

Som bekant behandlas i 20 och 21 kapitlen af strafflagen de mycket
vanliga förbrytelserna stöld, snatteri och inbrott samt rån och försök
till rån. I fråga om alla dessa brott — Indika jag i det följande, där
sådant, för att framställningen må blifva lättare öfverskådlig, kan vara
lämpligt, sammanfattar under den gemensamma benämningen tillgreppsbrott
— meddelas i nyssnämnda kapitel af strafflagen särskilda föreskrifter
angående fall, då personer, som föröfvat något eller några af
de i samma kapitel upptagna förbrytelser, ånyo göra sig skyldiga till
sådant brott (återfall). Dessa föreskrifter innefatta alltid strängare straffbestämmelser
än de, som gälla för samma brott, då de första gången
föröfvas, men ökningen i straff kan inträda på olika sätt. I några fall
föreskrifver sålunda lagen, att ett ringare brott genom att upprepas
(t. ex. snatteri, tredje gången) eller genom att föröfvas efter vissa andra
förbrytelser (t. ex. snatteri efter stöld eller inbrott) skall anses såsom
ett brott af svårare beskaffenhet. I andra fall stadgar lagen, med viss begränsning,
högre straffpåföljd för hvarje gång, då samma slags brott begås
(t. ex. stöld eller inbrott, andra, tredje eller fjärde gången, samt rån,
andra gången). Vidare förekommer, att till följd af förut begångna förbrytelser
af annan beskaffenhet ett visst brott skall bedömas såsom återfall
af samma brott (t. ex. stöld efter inbrott eller tvärtom, stöld eller
inbrott efter rån). Praktiskt taget torde härmed kunna likställas det
fall, då ett brott på grund af andra förut begångna olikartade brott är

— 1898 -

107

belagdt med samma straff, som vore det foröfvadt andra gången, utan
att lagen likväl stadgar, att ifrågavarande förbrytelse skall anses såsom
andra resan (så rån eller rånförsök efter andra resan stöld eller inbrott).

Strafflagens återfallsbestämmelser undergingo genom lagen den 20
juni 1890 modifikation i flera hänseenden, af hvilka jag här vill erinra
om två: nedsättning i straffsatserna för de i återfall begångna; brotten
samt införande af institutet återfallspreskription. Detta instituts innebörd
torde i korthet kunna angifvas därmed, att ett föregående brotts egenskap
att verka förhöjning i straffet för ett efterföljande under vissa förutsättningar
bortfaller. Sistnämnda lag bibehöll sålunda regeln att vid
återfall i vissa brott straffet skall bestämmas inom eu högre strafflatitud,
men inskränkte regelns innehåll och omfattning. Till stöd för denna
regels bibehållande anförde nya lagberedningen, som utarbetat det förslag,
som legat till grund för 1890 års lag, i sin allmänna motivering
till de föreslagna ändringarna i 20 kapitlet strafflagen, bland annat,
följande:

»Det ligger i sakens natur, att återfall i allmänhet bör vid brottets
bedömande anses såsom eu försvårande omständighet och verka straffökning,
ehvad sådant blifvit i lagen uttryckligen föreskrifvet eller ej.
Erfarenheten gifver emellertid vid handen, att vid vissa slags brott återfall
förekommer ojämförligt oftare än vid andra, och det saknar därför
ej sitt berättigande att vid de förra tillmäta återfallet eu särskild betydelse.
I synnerligen hög grad gäller detta om tjufnadsbrotten, vid
hvilka återfall kan sägas vara snarare regel än undantag. Allestädes
gifves det en klass af människor, hvilka i stället för ärligt arbete hafva
tjufnad till sitt yrke och näringsfång och, när de efter undergången
bestraffning komma på fri fot, fortsätta därmed. Men tydligt är, att endast
ett högre mått af straff kan antagas skola öfva någon varaktigare verkan
på dylika vaneförbrytare. Borttagandet af särskilda återfallsstraff skulle
således nödvändiggöra en utvidgning af straffsatsen för tjufnadsbrott till
ett omfång, som, då det gäller en så ytterst vanlig förbrytelse, skulle
vara i högsta grad betänklig. Däremot har det synts nödigt att i åtskilliga
hänseenden mildra nu gällande straffbestämmelser för återfall,
då det svårligen lärer kunna nekas, att dessa, äfven efter den betydliga
nedsättning, som år 1872 vidtagits däri, vid en jämförelse med de straffbestämmelser,
som i öfrigt förekomma i strafflagen, framstå såsom allt
för stränga. Om därjämte, på sätt ofvan föreslagits, en tidsbegränsning
fastställes för tidigare brotts verkan till straffskärpning vid återfall,
torde olägenheterna af det nuvarande iterationssystemet vara undanröjda.
»

— 1898

108

I fråga om återfallspreskription föreslog nya lagberedningen, att till
4 kapitlet 11 § sträft lagen, enligt detta lagrums lydelse vid strafflagens
antagande, skulle fogas ett nytt moment, så lydande: »Hade vid den

tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit sedan straffet för det
förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller till särskilt straff
för återfall dömas, utan så är, att den brottslige förut gjort sig skyldig
till sådant straff för annat brott, och det nya återfallet skett inom tio
ar efter det detta brott föröfvades, eller straff därför ådömdes eller till
någon del verkstäldes.»

Det sålunda föreslagna stadgandet motiverades af beredningen på
följande sätt: »I de fall, då särskild!, straff finnes utsatt för återfall i

brott, verkar enligt vår lag det förut begångna brottet till straffskärpning
så länge brottslingen lefver. Denna princip synes dock leda till
eu obillig hårdhet. Föreskriften, att till särskild! straff för återfall i
brott ej må dömas, där ej återfallet skett sedan den brottslige till fullo
undergått det för förra brottet honom ådömda straff, utgår från det antagande,
att endast under denna förutsättning det nya brottet ådagalägger
en inrotad brottslig benägenhet af sådan styrka, att för dess bekämpande
det vanliga straffet ej gör tillfyllest. Det ligger emellertid
i sakens natur, att intrycket af eu undergången bestraffning småningom
försvagas, och om vid återfall en längre tid förflutit efter den förra bestraffningen,
har man följaktligen ej samma skäl som eljest till det antagande,
att det vanliga straffet icke skall göra tillbörlig verkan. Beredningen
ha i däi föi, efter utländska lagars föredöme, föreslagit ett stadgande
åt innehåll, att till särskildt straff för aterfall ej må dömas, där
ej det nya brottet föröfvats inom tio år, efter det straffet för det förra
blifvit till fullo verkstäldt. Från denna regel har det dock ansetts nödigt
gorå undantag för det fall, då brottslingen gjort sig skyldig till åte*rfällsstraff
för annat, tidigare begånget brott, och’ det nya återfallet skett
inom tio år efter det detta brott föröfvades, eller straff därför ådömdes
ellei till någon del verkstäldes. I ett sådant fall äger uppenbarligen
den nyss angifna grunden för återfallspreskriptionen icke samma tillämpning
som eljest.» . r

Till stöd för bibehållande af högre straffsatser för återfall i tjufnadsbrott
och därmed beslägtade förbrytelser, har beredningen sålunda åbe- #
ropat den erfarenheten, att företrädesvis dessa brott vanemässigt föröfvas
och synas ägnade att utveckla brottsliga vanor. Anledning till förslaget
om återfallspreskription torde beredningen åter hafva funnit i en annan
erfarenhet på detta område, nämligen den att en längre tids oförvitligt,
lefnadssätt, med däraf alstrade göda vanor, är ägnadt att rena och stärka

— 1898 -

109

deri förut brottsliges karaktär, hvadan ock ett därefter af honom begånget
nytt brott får anses närmast framgå ur särskilda tillfälliga motiv
och icke utgöra ett uttryck för den fortfarande benägenhet för brott,
som är det utmärkande för vaneförbrytaren.

Det af nya lagberedningen på dessa grunder föreslagna tillägget
till ifrågavarande paragraf torde hafva afsett följande förändring i då
gällande föreskrifter om återfalls bestraffande. Enligt sin ursprungliga
lydelse (= det nuvarande första momentet) uppstälde paragrafen blott
en förutsättning, för att återfallsstraff skulle kunna ådömas, den nämligen
att straffet för ett föregående tillgreppsbrott blifvit till fullo
verkstäldt. Förelåg icke denna förutsättning, skulle de i kapitlets två
föregående paragrafer (9 och 10 §§ eller, efter 1890 års lag, 8 och 9 §§)
gifna bestämmelser tillämpas. Det föreslagna tillägget stadgade den
ytterligare regel, att i de fall, i hvilka nyss omförmälta förutsättning
väl var förhanden, men en viss längre tid — tio år — förflutit från
straffets undergående, skulle det föregående brottets straffskärpande
verkan bortfalla (= återfallspreskription). Nu antydda förhållande emellan
det föreslagna andra momentet i paragrafen och paragrafens ursprungliga
text bör icke lämnas ur sigte vid en utläggning af de utaf nya
lagberedningen föreslagna stadgandena om återfallspreskription. Särskildt
torde denna synpunkt gifva ledning, när det gäller att fastställa, hvilken
betydelse återfallspreskriptionen enligt förslaget skulle hafva vid upprepade
återfall.

Den i andra momentet af förevarande paragraf sålunda uppstälda
regel jämte de föreslagna undantagen från samma regel torde bäst klargöras
genom några exempel, utvisande huru återfall under olika förhållanden
skulle blifvit bedömda, om förslaget upphöjts till lag. I dessa
exempel torde för enkelhetens skull endast behöfva omtalas stöld, då
hvad som gäller om stöld utan svårighet kan med erforderliga förändringar
tillämpas på andra tillgreppsbrott. Om alltså en person, som
straffats för stölden A, sedermera begått stölderna B och C, skulle, då
han blefve lagförd för stölden C, olika förhållanden kunna yppa sig.
Om straffet för stölden B icke var till fullo verkstäldt, då stölden C
föröfvades, och sålunda den i 11 paragrafens första moment stadgade
förutsättningen för tillämpligheten af återfallsskärpning icke vore för
handen, skulle följden blifva, att stölden B icke komme att utöfva någon
återfallsverkan vid bedömandet af stölden C. Däremot kunde näppeligen
ifrågasättas annat, än att stölden A skulle hafva samma betydelse i
detta hänseende, som den hade, då straff ådömdes för stölden B. Var
åter straffet för stölden B till fullo verkstäldt, när stölden C begicks,

— 1898 —

blefve följden olika allt efter längden af den tid, som förflutit emellan
dessa båda händelser. Var denna mellantid kortare än tio år, inträdde
återfallsst.raff enligt paragrafens första moment. Var den åter tio år eller
längre, skulle enligt regeln i andra momentet stölden B icke utöfva
någon återfallsverkan på stölden C. Men vid sådant förhållande kan
icke antagas annat, än att stölden A också skolat lämnas ur räkningen
vid bedömandet af stölden C. Att detta varit beredningens mening
torde framgå af dess ofvan (sid. 108) anförda motivering, och af det
följande (sid. 113) synes, att denna uppfattning delats af lagutskottet
vid 1890 års Riksdag. Vidare må i detta sammanhang erinras därom,
att afifattningen af 11 § enligt dess lydelse i 1864 års strafflag närmast
åsyftade allenast två brott: dels det, som skulle bestraffas, och dels ett
visst föregående af liknande beskaffenhet (»det förra brottet»). Detta
uttryckssätt synes hafva berott därpå, att äfven om två eller flera förbrytelser
af ifrågavarande beskaffenhet förut blifvit begångna, det i
regeln endast var det närmast föregående brottet, som hade omedelbart
intresse vid bedömande af det sista återfallet. Då nu beredningen vid
affattningen af det föreslagna andra momentet i paragrafen utgick från
första momentets förutsättningar och stadgar ett undantag från den till
grund för bestämmelserna i första momentet liggande regel, torde man
häri hafva stöd för det antagande, att beredningen med uttrycket »det
förra brottet» i andra momentet menat det sist begångna brott, för hvilket
gärningsmannen blifvit till fullo straffad.

Från den föreslagna regeln i paragrafens andra moment ansåg beredningen
nödigt göra undantag i vissa fall. Förutsättning för sådant
undantag var, att ehuru visserligen vid föröfvandet af det brott, om
hvars bestraffande vore fråga (stölden C), tio år eller mer förflutit,
från det gärningsmannen sist straffades för brott af ifrågavarande beskaffenhet
(stölden A), gärningsmannen likväl förut under denna mellantid
(före stölden C) gjort sig skyldig till återfallsstraff för annat brott
(stölden B). Därvid fordrades dock, för att återfallspreskription skulle
uteslutas, att det nya återfallet (stölden C) skett inom tio år, efter det att
det omförmälta andra brottet (stölden B) föröfvades, eller straff därför
ådömdes eller till någon del verkstäldes. Med de sålunda föreskrift^
undantagen från andra momentets regel afsågs uppenbarligen att förhindra,
att den återfallspreskription, som enligt regeln blifvit medgifven
lorbrytaren, därest vid brottets begående tio år förflutit, från det han
sist till fullo straffats för dylikt brott, skulle tillgodokomma jämväl brottslingar,
som upprepade gånger återfallit i tjufnadsbrott, men därvid på
ett eller annat sätt undandragit sig upptäckt eller straff. Till belysning

— 1898 -

af do sålunda föreslagna undantagen torde liera anföras Hägra exempel.
Om eu person, som först straffats för stölden A (första resan) och inom
fem år efter straffets utstående begått stölden B, utan att denna upptäckts,
sedermera efter ytterligare nio år föröfvade stölden C, skulle
han enligt det första af de i förslaget uppstälda undantagen, då han
lagfördes för stölden B, dömas till återfallsstraff på grund af stölden A,
hvars återfallsverkan fortplantats genom föröfvandet af stölden B. Genom
detta undantag hade alltså förekommits, att gärningsmannen, då han
lagfördes för stölderna B och C, skulle dömas både för andra resan
stöld (B) och i fortsättning därmed för första resan (C). Om exemplet
förändras så till vida, att gärningsmannen antages hafva dömts eller
delvis straffats för stölden B, innan stölden C begicks, finner man,
att de båda senare undantagen från andra momentets regel förebygt,
att gärningsmannen skulle hafva på en gång dömts både för andra
och första resan stöld. Med grunderna för återfallspreskription är ock
fullt öfverensstämmande, att den brottslige under de förutsättningar, som
voro antagna i de uppstälda undantagen, ej komrne i åtnjutande af
denna förmån. Men huruvida eller i hvilken mån det kan anses nödigt
att för dylika fall gifva sådana särskilda undantagsbestämmelser i lagen,
torde böra besvaras efter praktiska hänsyn, såsom t. ex. med afseende
å vidden af de för tidigare resor af hithörande brott stadgade strafflatituder
eller med hänsyn till den större eller mindre sannolikheten att
i ett särskildt land i allmänhet brott upptäckas och straff verkställas. I
detta sammanhang torde böra anmärkas, att de af beredningen föreslagna
undantagsbestämmelserna icke, åtminstone om de tolkats efter orden,
kunnat förhindra, att eu brottsling i vissa fall kommit att undgå känning
af förut bestraffade tillgreppsbrott, trots det att han på ett omisskänneligt
sätt ådagalagt, att den förra benägenheten för dylika brott
alltjämt fortlefvat hos honom. Om t. ex. en person, hvilken straffats
för första resan stöld, inom tio år efter slutad bestraffning begått ett
rån, som emellertid ej upptäckts, och slutligen, sedan mer än tio år förflutit.
från stöldstraffets verkställande, ånyo föröfvade stöld, så skulle
han, då rånet icke skulle medfört återfallsstraff, hafva blifvit på en gång
dömd för första resan rån och första resan stöld.

Då lagberedningens förslag undergick föreskrifven granskning i
högsta domstolen, blef angående det föreslagna nya momentet uti
ifrågavarande paragraf af två justitieråd anmärkt, att momentets senare
del, hvilken upptoge undantagen från den i momentet uttalade regel, voro
synnerligen svårfattlig och kunde gifva anledning till olika tolkningar,

- 1898 -

112

hvarför ett förtydligande af densamma syntes behöflig!; och yttrade
justitieråd^! vidare:

''Den omständigheten att tio år förflutit från det eu person till fullo
undergått straff för ett brott, intill dess han gjort sig skyldig till återfall
i brottet, synes icke innefatta giltigt skäl att befria honom från det
särskilda högre straff, som för återfallet är stadgadt, under annan förutsättning,
än att han under nämnda han begått groft brott af annat slag och tilläfventyrs för detsamma
under större delen af tiden varit beröfvad friheten, synes den långa
tid, som förflutit innan återfallet skett, icke böra lända honom till
ursäkt.»

Ett af bemälta justitieråd tilläde, att han för sin del ansåge, att
den nedsättning, som i förslaget blifvit ifrågasatt i afseende å straffminima
vid de itererade tjufnadsbrotten, gjorde det föreslagna stadgandet
om eu återfallspreskription mindre behöfligt, då det stode i domarens
skön att efter omständigheterna taga hänsyn till den tidslängd,
som efter det senast föröfvade brottet förflutit, äfvensom till den anklagades
uppförande under denna tid.

Slutligen anförde ett justitieråd: »Den i sista momentet tillämpade
grundsats, att när en längre tid förflutit, sedan eu brottsling blifvit
straffad för ett brott af sådan beskaffenhet, att iteration är belagd med
särskild! ansvar, vid därefter inträffadt återfall detta särskilda ansvar ej
skall ådömas, synes mig vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande;
men den föreslagna inskränkningen, börjande med orden ''utan
så är’, hvilken ej återfinnes i de främmande lagar, från hvilka denna
grundsats hämtats, synes mig såsom obehöflig kunna uteslutas, hälst
de stadgade strafflatituderna sätta domaren i stånd att i hvarje fall taga
hänsyn till den försvårande omständighet, som kan ligga i ett emellertid
begånget annat brott.»

Med anledning af hvad sålunda blifvit i högsta domstolen anmärkt
undergick nya lagberedningens förslag i förevarande del omarbetning
inom justitiedepartementet, hvarefter 11 paragrafens andra moment i
Kongl. Maj:ts proposition till 1890 års Riksdag med förslag till lag angående
ändring i vissa delar af strafflagen m. in. erhöll den lydelse,
som momentet sedan 1890 års lag äger. Denna ändring motiverades
af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i hans yttrande till
statsrådsprotokollet den 14 februari 1890 med följande ord: »I fråga

om den i 11 § föreslagna nya bestämmelsen, angående preskription af
särskilt straff för återfall, har inom högsta domstolen blifvit anmärkt,
att ifrågavarande befrielse icke borde komma den brottslige tillgodo

• — 1898 —

118

under annan förutsättning, än att lian under den stadgade preskriptionstiden
förhållit sig väl. Hufvudsakligen biträdande denna uppfattning
har jag i förslaget upptagit nödigt förbehåll i nämnda afseende.»

Lagutskottet, som hemstälde om antagande af omförmälta af Kongl.
Maj:t föreslagna tillägg till ifrågavarande paragraf, åberopade härvid
hvad nya lagberedningen hufvudsakligen anfört till stöd för sitt förslag
i denna del, samt yttrade vidare: »Af denna nya lagberedningens moti vering

torde framgå, att tillägget, hvilket utskottet för sin del finner
lämpligt, bör så förstås, att om preskriptionstiden tilländagått utan sådant
afbrott, som där omförmäles, vid det nya brottets bedömande
hänsyn icke skall i nu ifrågavarande afseende tagas till något före
preskriptionstidens början begånget brott, så att t. ex. en person, hvilken
förut undergått bestraffning för andra resan stöld, skall, om han
efter de tio årens förlopp ånyo begår tjufnad sbrott, dömas för snatteri
eller för första resan stöld, allt efter brottets beskaffenhet.»

Lagutskottets hemställan blef af Riksdagens båda kamrar bifallen,
af Första kammaren dock först efter diskussion, hvarunder emot det
föreslagna stadgandet framstäldes åtskilliga anmärkningar. Sålunda
framhölls, bland annat, att en brottsling skulle kunna få åtnjuta återfallspreskription,
fastän han under den för denna preskriptions inträde stadgade
tid af tio år begått och straffats för hvarjehanda andra brott —
ja till och med om han för gröfre, icke vanfräjdande brott, t. ex. dråp,
suttit häktad alla tio åren och sålunda varit urståndsatt att under nämnda
tid återfalla i brott, för hvilket han borde undergå iterationsstraff.

För tolkningen af det sålunda tillkomna lagstadgandet har man
alltså att utreda, på hvad sätt den åt stadgandet gifna nya lydelsen afsett
att förändra nya lagberedningens förslag härutinnan. Härvid må
till en början erinras, att regeln om återfallspreskription är i 1890 års
lag densamma som i nya lagberedningens förslag; det är blott i afseende
å undantagen från denna regel, som olikhet införts. Undantag från
regeln om återfallspreskription inträder sålunda, om gärningsmannen
under de tio år, som närmast föregått återfallet, begått brott, som i
lagen är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, d. v. s. hörande
till de slag af brott, för hvilka enligt strafflagen dylik straffpåföljd
kan ådömas, men utan hänsyn till, huruvida den, med afseende
å det konkreta brottets individuella beskaffenhet, bort ifrågakomma.
Och såsom ett andra undantag är härmed likstäldt det fall, att den
brottslige under berörda tid undergått bestraffning för sådant brott.
Vid första påseendet kan det förefalla, som om skilnaden emellan nya
lagberedningens förslag och 1890 års lag icke vore så synnerligen stor.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag. 15

114

Äfven beredningen fordrade, för att återfallspreskription icke skulle
komma gärningsmannen till godo, att denne under de tio närmaste
åren före begåendet af det brott, om hvars bestraffande fråga är, icke
begått brott af viss beskaffenhet. Denna verkan har 1890 års lag utsträckt
till en vidsträcktare kategori af brott. Utsträckningen har emellertid
i själfva verket medfört en väsentlig förändring. Då nämligen
beredningen såsom vilkor för ett brotts preskriptionshindrande verkan
faststälde, att brottet skolat medföra åter/alls straff, så följde däraf, på
grund af den samtidigt införda regeln om återfallspreskription, att detta
brott måste vara begånget inom tio år, från det straffet för det förut
begångna brottet blifvit till fullo undergånget. När nu enligt det
kongl. förslaget egenskapen att kunna förhindra återfallspreskription
tillädes andra brott än tillgreppsbrott, så bortföll därmed hvarje fordran
på, att det preskriptionshindrande brottet skulle hafva begåtts
inom någon viss tid efter utståendet af straffet för det brott, som skulle
föranleda återfallsverkan. I det till lag upphöjda förslaget har sålunda
väl bibehållits ett visst sammanhang i tiden emellan det sista återfallet
och det föregående brott, som skulle till återfallet liksom öfverföra den
straffskärpande verkan af ett förut till fullo bestraffadt tillgreppsbrott.
Men sambandet i tiden emellan det sistnämnda brottet, å ena, samt det
sålunda förmedlande brottet, å andra sidan, har helt och hållet uppgifva.
Enligt lagens klara ord skall nämligen ett i lagen med förlust
af medborgerligt förtroende belagdt brott, som inom tio år efterföljes af
ett tjufnadsbrott, upplifva verkan af ett tidigare begånget tjufnadsbrott,
utan hänsyn till huru långt tillbaka i tiden sistnämnda brott blef till
fullo afstraffadt.

Denna skärpning i de af lagberedningen föreslagna vilkor för återfallspreskription
går tydligen långt utöfver hvad som erfordrats för att
tillmötesgå den inom högsta domstolen uttalade åsigt, att ifrågavarande
förmån borde vara beroende däraf, att brottslingen under preskriptionstiden
i allmänhet förhållit sig väl. Man lärer därför få antaga, att vid
affattandet af det nya stadgandet gjort sig gällande äfven någon annan
synpunkt än de i högsta domstolen framkomna erinringarna. Hvilken
denna andra synpunkt varit framgår ej af handlingarna rörande lagens
tillkomst. Det torde emellertid ej saknas skäl för den förmodan, att
härvid tilläfventyrs gjort sig gällande eu viss allmän obenägenhet för,
att återfallspreskription skulle annat än i sällsynta undantagsfall komma
en brottsling till godo. Mot stränga fordringar härutinnan är i och för
sig intet att invända; man må blott se till, att lagen ej medför, att^brottslingar
i väsentligen lika fall blifva bedömda efter helt olika grunder.

— 1898 —

115

I detta afseende synas emellertid ifrågavarande stadganden icke kunna
undgå anmärkningar. Vid tillämpningen af desamma torde nämligen
mer än en gång svårigheter visa sig. Att här utförligt redogöra för
alla de kombinationer, under hvilka tveksamma förhållanden eller mindre
tillfredsställande resultat kunna uppkomma, lärer emellertid hvarken
vara lämpligt eller nödigt. Jag vill därför inskränka mig till att fästa
uppmärksamhet vid några enligt min tanke vigtigare synpunkter samt
belysa min mening med några enkla exempel.

Den nya lagen medför sålunda den processuella olägenheten, att
under handläggning af ett tillgreppsbrott fråga kan uppstå om undersökning
rörande t. ex. ett bedrägeri, som lilgges gärningsmannen till
last, icke för att bedrägeriet må ådraga honom straff, hvilket jag antager
vara genom preskription förfallet, utan allenast i afsigt att upplifva
återfallsverkan af tidigare begångna och bestraffade tjufnadsbrott.
I dylika fall kan uppstå tvekan, om hvilket forum som kan anses för
det rätta m. in. Särskild! vill jag framhålla, att i händelse det ifrågavarande
tillgreppet är ett snatteri, samt det sålunda beror på huruvida
bedrägeribrottet bevisas eller icke, om tillgreppet skall bedömas såsom
stöld eller icke, frågan om häktning skall äga rum eller ej blifver beroende
på eu måhända tidsödande utredning angående bedrägeribrottet.

Stadgandet torde äfven i rent straffrättsliga hänseenden medföra
betänkliga resultat. Om t. ex. en person, som straffats för tredje resan
stöld, men därefter under tio år förhållit sig väl, sedermera bedrager
sig till fem kronor och därefter snattar fem kronor, så ådrager han sig
enligt lagens oförtydbara föreskrift ansvar, såsom hade han begått fjärde
resan stöld. Antager man åter, att snatteri! gått före bedrägeriet,
kommer snatteriet att beläggas med vanligt straff för första resan snatteri.
Bedrägeriet kommer naturligen att i båda fallen beläggas med samma
straff. För den stora åtskilnad, som lagen sålunda gör emellan snatteriets
bestraffande i de särskilda händelserna, saknas enligt min uppfattning
fog.

Den största osäkerheten vid tillämpningen torde emellertid visa
sig vid de fall, då personer, som två eller flera gånger straffats för
tillgreppsbrott, sedermera efter inträdd återfallspreskription göra sig
skyldiga till två eller flera nya återfall. Att det första af de nya återfallen
skall, om annat vanfräjdande brott ej hindrar, bedömas såsom
första resan, framgår af det föregående. Däremot hafva, såsom ofvan
intagna rättsfall utvisar, olika meningar uttalats därom, huru det andra
af de nya återfallen skall bedömas, i händelse det första af dessa är
stöld och alltså belagdt med vanfräjdspåföljd. I högsta domstolen

— 1898 —

116

förekommo sålunda i detta hänseende tre särskilda meningar, af hvilka
dock de två, som tillsammans bestämde målets utgång, stodo hvarandra
så nära, att jag i det följande torde kunna frånse skilnaden dem
emellan. Minoriteten ansåg, att det första nya återfallets egenskap att
vara vanfräjdande borde återupplifva återfallsverkan hos de tidigare,
d. v. s. före återfallspreskriptionen, bestraffade brotten. Pluraliteten
åter tog det första nya återfallet till utgångspunkt vid bestämmandet
af straffet för det andra. Det vill synas, som om denna skiljaktighet
berodde på eu olika tolkning af det i lagrummet förekommande uttryoket
»det förra brottet». Pluraliteten tillämpade därvid med sträng
följdriktighet den uppfattning, att detta uttryck betydde det sist till
fullo bestraffade tillgreppsbrottet. Att denna tolkning kan anses hafva
stöd i ordalagen uti förevarande lagrum, särskilt om detta jämföres med
8 och 9 §§ i samma kapitel, har jag i det föregående sökt visa. Men
å andra sidan leder lagrummet, tolkadt enligt pluralitetens åsigt, till
konsekvenser, som måste uppfattas såsom för rättskänslan föga tilltalande.
Jag vill i detta hänseende åberopa följande fall. Eu person,
som straffats för t, ex. fyra resor stöld, förhåller sig därefter i allo väl
under minst tio år. Sedan gör han sig skyldig till ett obetydligt bedrägeri,
och begår därefter snatteri. Då skall, enligt hvad obestridligt
torde vara, snatteriet bedömas såsom femte resan stöld. Om gärningsmannen
däremot i stället för bedrägeriet föröfvat och till fullo straffats
för grof stöld eller rån, skulle snatteriet hafva bedömts såsom allenast
andra resan stöld.

Icke heller minoritetens åsigt lärer undgå otillfredsställande resultat
vid tillämpningen. Under antagande att en person, som straffats för
fyra resor stöld, efter tio år föröfvar en stöld och ett snatteri under
sådana förhållanden, att dessa båda förbrytelser ej skola bedömas såsom
fortsatt brott, inträder enligt nu ifrågavarande åsigt olika påföljder, allt
efter som stölden eller snatteriet begicks först. Föröfvades snatteriet
först, belägges detta med vanligt snatteristraff, och stölden bedömes
såsom första resan. I motsatt fäll bestraffas stölden såsom första resan,
men har på samma gång den verkan, att snatteriet bedömes såsom
femte resan stöld. Voro omständigheterna sådana, att tillgreppen borde
bedömas såsom fortsatt brott, skulle gärningsmannen, om stölden gått
först, hafva dömts för första och i fortsättning därmed föröfvad femte
resan stöld. Hade snatteriet gått först, skulle alltsammans hafva bedömts
såsom första resan stöld.

Äfven om de påpekade missförhållandena i vissa fall kunna i någon
mån motverkas genom den stora omfattning, strafflatituderna för i åter -

1898 -

117

fall begångna brott erhållit genom 1890 års lag, torde redan möjligheten
att dylika följder uppstå innebära tillräckligt skäl för en ändring
i föreskrifterna om återfallspreskription. Huru beskaffad den erforderliga
lagändringen bör vara framgår indirekt redan åt det, som härofvan
blifvit anfördt. De grundsatser, på hvilka de i strafflagens 20. och 21
kapitel gifna bestämmelserna om särskild! straff vid återfall hvila, böra
jämväl i fråga om undantagen från regeln om återfallspreskription komma
till sin fulla rätt och de påvisade olägenheterna och inkonsekvenserna
i nuvarande lagstiftningen på detta område såvidt möjligt undanrödjas.
Det skulle tilläfventyrs kunna ifrågasättas, att jag i detta sammanhang
borde för Riksdagen framlägga ett formuleradt förslag till nya bestämmelser
om återfallspreskription. Detta har jag emellertid funnit mindre
ändamålsenligt. Tydligt torde nämligen vara, att ett inom justitiedepartementet
utarbetadt förslag härom, som af Kongl. Maj:t efter högsta
domstolens hörande framställes, har långt större utsigt att vinna Riksdagens
bifall än ett af mig gjordt utkast i ämnet. Och äfven om Riksdagen
skulle för sin del antaga ett af mig utarbetadt förslag, är det ju
ingalunda omöjligt, att hos Kongl. Maj:t eller högsta domstolen skulle
göra sig gällande nya synpunkter, som medförde, att förslaget icke
ansågs kunna oförändradt antagas.

Å andra sidan torde vara önskvärd!, att Riksdagen, om en lagändring
finnes vara af nöden, i allmänhet och utan att binda sig vid
viss lagtext uttalar sin mening angående den riktning, i hvilken denna
ändring skulle göras. För detta ändamål har jag trott mig här höra
något närmare angifva hvad enligt min tanke de nya föreskrifterna
böra innehålla.

Till en början bör märkas, att anledning knappast torde förefinnas
att antaga, att den för återfallspreskriptionens inträde stadgade tidrymd
af tio år tarfvar ändring. Denna tidslängd lärer därför fortfarande böra
läggas till grund för bestämmelserna om återfallspreskription.

Däremot vill det synas, som om icke tillräckliga skäl funnes att,
såsom förhållandet är enligt 1890 års lag, omständigheter, som inträffat
efter den stadgade preskriptionstidens förlopp och tilläfventyrs sedan
gärningsmannen redan en gång kommit i åtnjutande af den förmån,
som ligger i återfallspreskription, tilläggas den betydelse, att på grund
af dem återupplifvas den äterfallsverkan, som på sin tid tillkom brott,
begångna före preskriptionstidens början. Om alltså, sedan såsom regel
stadgats, att ett brott icke kan utöfva äterfallsverkan på förbrytelser,
begångna tio år eller mer efter förstnämnda brotts afstraffande, undantag
från berörda regel anses vara af nöden, böra dessa undantag alltid

— 1898 —

118

hänföra sig till något, som inträffat under de tio åren närmast efter det
föi ra brottets bestraffning. Efter en behörigen tilländalupen preskriptionstid
skulle brottslingen sålunda i händelse af återfall betraktas på samma
sätt, som om han icke tillförene begått något brott af ifrågavarande
beskaffenhet.

Med grunderna för återfallsskärpningen och med nya lagberedningens
ståndpunkt torde öfverensstämma, att undantag från regeln om återfallspreskription
stadgas allenast för de fall, då brottslingen, sedan
han sist blef för tillgreppsbrott straffad, visat tecken till en fortfarande
böjelse för dylika brott. Detta sker direkt därigenom, att han
föröfvai ett eller flera sådana brott, och torde därför, om undantag i
förevarande hänseende anses vara af nöden, ett dylikt förhållande från
gärningsmannens sida i första rummet böra beaktas härvid. Brott af denna
beskaffenhet skulle därigenom komma att i fråga om återfallsstraff utöfva
inverkan på två olika sätt, allt efter som de blifvit till fullo afstraffade
eller icke. I förra händelsen skulle de sjelfständigt verka
åt er fal 1 s fö rh öj ning för efterföljande brott, Och i det andra fallet skulle
de tjäna till att förmedla öfverförandet af ett tidigare föröfvadt brotts
återfallsverkan till senare inträffande förbrytelser. I detta sammanhang
torde följande erinran vara på sin plats. Inom strafflagen finnas återfallsbestämmelser
allenast för hvad jag här ofvan sammanfattat under
benämningen tillgreppsbrott, och strafflagens allmänna bestämmelser om
återfall, afse därför närmast dylika brott. Emellertid förekomma äfven
i särskilda författningar, t. ex. förordningarna om försäljning af bränvin,
och om .försäljning af Öl, värnpligtslagen o. s. v., föreskrifter om särskild^
straff vid återfall. Vid dylika fall komma strafflagens återfallsregler i
viss mån till användning. Åt ett eventuel stadgande, att begående
af brott, som medför skärpt straff vid återfall, afbryter återfallspreskription
med afseende å tidigare bestraffadt brott, får dock ej gifvas den tolkning,
att nämnda regel, som närmast och undantagslöst skulle gälla tillgi
eppsbrotten, finge sa tillämpas, att brott utom strafflagens område
skulle kunna anses förmedla öfverförandet af ett tillgreppsbrotts återfallsverkan
till ett senare föröfvadt tillgreppsbrott. Och i sakens natur
torde jämväl ligga, att t. ex. en förseelse mot värnpligtslagen icke under
några förhållanden må inverka på återfallsreglernas tillämpning på
förseelser enligt, t. ex. bränvinsförsäljningsförordningen. Om en häremot
stridande tillämpning kan anses vara att befara, må sådant förebyggas
genom uttryckligt stadgande i strafflagen.

... Förutom genom föröfvande af tillgreppsbrott kan emellertid en
böjelse för sådana brott i viss mån, indirekt, anses gifva sig tillkänna

— 1898 -

119

därigenom, att den brottslige begår eller straffas för annat brott. Den,
som°under preskriptionstiden visserligen afhåller sig från tillgreppsbrott,
men däremot begår andra förbrytelser, ägnade att ådagalägga tillvaron
af en fördärfvad karaktär, gifver härigenom helt naturligt ett stöd för
det antagandet, att underlåtenheten att begå tillgreppsbrott haft sin
grund icke i gärningsmannens förändrade sinnesriktning utan i andra
yttre eller tillfälliga förhållanden. Och till enahanda antagande torde
den omständigheten, att gärningsmannen under preskriptionstiden undergått
bestraffning för annat brott gifva anledning, om. ock härvid i viss
mån andra synpunkter göra sig gällande. Så ma erinras, om dels den
omständigheten, att ett utståndet straff tjänar till att upplifva intiycket
af den föregående för tdlgreppsbrottet undergångna bestraffningen.
Därtill kommer att ett straff, under det att detsamma verkställes, i många
fall fysiskt förhindrar brottslingen att begå tillgrepp. Skall.ett annat
brott än tillgreppsbrott tillciggcis Seldon v ork ån att förhindra intrådo åt
återfallspreskription i förhållande till förut begångna tillgreppsbrott,
torde emellertid böra fordras att förstnämnda, brott är af en viss.gröfre
beskaffenhet. En lämplig gräns härvid har jag trott mig finna i den i
5 kapitlet 14 § strafflagen stadgade åtskilnad emellan brott, för hvilka
straff icke kan genom preskription förfalla, å ena sidan, samt, å andra
sidan, brott, för hvilka straff förfaller, om de ej åtalas inom två eller
fem år. Genom en sådan regel skulle, synes det mig, behörig hänsyn
tagas ej mindre till de anmärkningar, som i förevarande hänseende
framstäldes emot nya lagberedningens förslag vid dess granskning i
högsta domstolen, än äfven till de erinringar, som emot Kongl. Maj:ts
förslag gjordes i Riksdagens Första kammare. Denna regel skulle jämväl
medföra den afsevärda processuella fördel, att. såsom en följd af
densamma, jämförd med den föreslagna regeln om. tillgreppsbrotts föimåga
att afbryta återfallspreskription, det endast i högst sällsynta fall
(såsom i fråga om andra resan snatteri) skulle intiäffa, att undersökning
behöfde anställas om föröfvandet af brott, för hvilket straff redan genom
preskription förfallit.

Genom de nya föreskrifterna skulle — i motsats emot hvad nu är
gällande på grund af 1890 års lag, som införde två preskriptionstider,
af hvilka den ena räknas framåt från det förra brottets afstraffande och
den andra räknas tillbaka från föröfvandet af det brott, om hvars
bestraffande fråga är — preskriptionstiden blifva en enda. Den torde
böra räknas från afslutandet af det för förra brottet ådörnda straff. Vid
afbrott i en preskriptionstid, som sålunda börjat löpa, torde ny preskriptionstid
böra räknas från det afbrottet skedde. Vid sådant afbrott

- 1898 -

120

Inspektioner
år 1897.

kommer enligt sakens natur den nya preskriptionstiden att i olika fall
räknas från något olika tidpunkter (t. ex. begåendet af ett visst brott,
afstraffande^af ett brott vare sig helt och hållet eller till en del o. s. v.)
men detta förhållande torde utan svårighet kunna regleras.

Till _ de hufvudsakliga grundsatser, hvilka jag nu framhållit såsom
enligt min tanke utgörande synpunkter, från hvilka frågan om återfallspreskription
lämpligast kan lösas, har jag ej ansett mig böra något
tillägga, då en följdriktig tillämpning af dessa grundsatser i jämförelsevis
undei ordnade frågor knappast torde medföra några afsevärda
svårigheter.

På grund af hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
dot Kongl. Maj.t täcktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af de i 4 kapitlet 11 § strafflagen
meddelade föreskrifter angående s. k. återfallspreskription
att därigenom må i detta hänseende hufvudsakligen varda
stadgadt, dels. att i strafflagen upptaget brotts verkan att
medföra särskildt straff vid återfall i regeln begränsas till tio
år, räknade från det^ straffet för samma brott blifvit till fullo
verkstäldt, dels att från berörda regel göres undantag för fall
^en brottslige under omförmälta tid af tio år antingen
föröfvar eller delvis straffas för i strafflagen upptaget brott,
som själft kan verka förhöjning i straff vid återfall, eller ock
föröfvar eller helt och hållet eller delvis straffas för brott af
den beskaffenhet, att för sådant brott stadgadt straff icke på
grund af bestämmelserna i 5 kapitlet 14 § strafflagen kan
genom tilländagåendet af viss tid förfalla; dels ock att sedan
återfallspreskription hindrats, därigenom att, på sätt nyss blifvit
nämndt, brott af viss beskaffenhet under den stadgade preski
iptionstiden föröfvats eller bestraffats, ny preskriptionstid
räknas från afbrottet i den förra.

Under nästlidna år har min företrädare i justitieombudsmansämbetet
företagit ämbetsresor inom . Gefleborgs län samt till Kalmar och Kronobergs
län. Tillika har min företrädare verkstält inspektion dels inom
största delen af Stockholms län och dels hos rådstufvurätten och magistraten
i Mariefred. Vid inspektionerna har min företrädare i sedvanlig
ordning besökt vederbörande myndigheter och ämbetsmän samt
häradsarkiven och fängelserna.

- 1898 -

121

Sedan jag tillträdt justitieombudömansämbetet, har jag förrättat
inspektion hos en här i staden bosatt domhafvande inom Stockholms län.

I afseende å hvad vid omförmäla inspektioner föi''ekommit får jag
hänvisa till resediarierna, hvilka jämte justitieombudsmansexpeditionens
diarier och registratur skola för granskning öfverlämnas till Riksdagens
lagutskott.

Vid 1897 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande Eandhgda

under handläggning härstädes ........................................................................ 12 klanomil Under

året hafva inkommit klagoskrifter till ett antal af ....v...... 88

Summa 100

Af dessa hafva

såsom återkallade afskrifvits...................................... 3

efter vederbörandes hörande fått förfalla.............................................. 29

efter annorledes verkstäld utredning eller utan åtgärd afskrifvits..... 53

hänvisats till åtal ...................... 7

vid årets slut varit utstälda till förklaring eller påminnelser.............. 4

» » » » af annan anledning hvilande ................................... 3

» » » » beroende på pröfning.............................. 1

Summa 100

Under år 1897 hafva mot ämbete- och tjänstemän anstälts tio åtal, Amtåida åtal.
nämligen:

på grund af förd klagan ................................................................................... 7

till följd af anmärkning vid härstädes verkstäld granskning af fångförteckningar
.................................................................................................. 2

till följd af anmärkning vid ämbetsresa ................................................... 1

Summa 10

Herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har på Ang. lagfsrförfrågan
upplyst, att sedan början af senaste lagtima Riksdag någon,9"”"^*"^.
förklaring af lagen i den ordning 19 § regeringsformen bestämmer icke formen.
blifvit af Kongl. Maj:t meddelad.

Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1898 års Riksdag.

122

Az fkri/vS '' För fu%örande af den i 14 § af instruktionen för justitieombudsstTm
^marinen lämnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandMai:L
lingon af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälta beslut och gjorda framställningar
har jag från kongl. statsdepartementen skaffat mig erforderliga
uppgifter dels om de åtgärder, hvilka i anledning af Riksdagens år 1897
till Kongl. Maj:t aflatna skrifvelse!'' blifvit vidtagna, dels ock rörande
sådana genom föregående Riksdagars skrivelser hos Kongl. Maj:t anhängiggjorda
ärenden, hvilka vid 1896 års slut voro i sin helhet eller till
någon del oafgjorda. Beträffande sistnämnda ärenden hafva meddelats
uppgifter om de åtgärder, hvilka må hafva blifvit med dem vidtagna
under nästlidet år.

I enlighet med omförmälta uppgifter upprättade förteckningar öfver
samtliga ifrågavarande ärenden finnas i en vid denna berättelse fogad
bilaga, hvilken tillika innehåller en tabell öfver de skrivelser, som
Riksdagen år 1897 till Kongl. Majrt aflåtit.

Stockholm i justiticombndsmansexpeditionen i januari 1898.

G. RIBBING.

Knut von Matern.

>,. r- .u;

123

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1898.

Till Riksdagen.

Sedan början af sistförflutna, års Riksdag bär något annat ärende icke
varit föremål för komiterades åtgärd än att, efter det f. d. kommerserådet
m. in. Johan Sjöberg aflidit, komiterade i enlighet med föreskriften i 70 §
i riksdagsordningen kallat f. d. justitierådet, kommendören med stora korset
af Kongl. Maj:ts nordstjerneorden Carl Gustaf Hernmarck att det bland
komiterade efter f. d. kommerserådet Sjöberg lediga rum intaga; hvilket
komiterade härmed få hos Riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1898.

G. RIBBING.

CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD.

OSCAR MONTELIUS. F. KROOK. C. G. STYFFE.

Knut von Mat,em.

BILAGOR

till

justitieombudsmannens ämbetsberättelse

till 1898 års Riksdag.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag.

«:

it .

v,*.-

*<->

■!

f’ -i ■> ! ■, /

'' v'' / .

* f

tf ?

ii!fi;U/rruur k Ja/F m£ aa o /ui«i; .■«. J* >/d xrr 11 o ii ii a a ?

,gr.ba:4ii:; ,-ib 8881 ij.Ei''

y:y t.rK. ,\ #\\\ ?S\y, ■-V-V \ 5. vi^ .’•••.

■ ** ''

Sammanställning

statistiska uppgifter angående mål afgjorda af högsta domstolen

åren

1892—1896.

Mål afgjorda af högsta

	I	11	III
m a i	H. D. ej ändrat dom-stolarnes beslut.	Hofrätt ändrat underrätts beslut. II. D. ej ändrat hofrätts.	Hofrätt ändrat underrätts beslut. H. D. faststält underrätts.
fullföljda från:	Härads- rätt.	Rådstuf- vurätt.	S:a.	Härads- rätt.	Rådstuf- vurätt.	S:a.	Härads- rätt.	Rådstuf- vurätt.	Sia.
och vidare från:	civ.	krim.	civ.	krim.		civ.	krim.	civ.	krim.		civ.	krim.	civ.	krim.
Svea hofrätt.
(år 1899)...............................	98	86	57	70	311	43	67	39	29	178	12	5	6	2	25
( d 1893)................................	60	78	82	68	288	46	39	36	18	139	12	7	2	2	23
( b 1894).	62	52	57	66	237	51	34	23	25	133"	22	3	9	3	37
( b 1895)................................	55	46	61	57	219	41	49	37	16	143	12	6	8	3	29
(). 1896)...............................	62	54	36	61	213	Öl	37	25	18	131	9	9	4	2	24
Summa	337	316	293	322	1268	232	226	160	106	724	67	30	29	12	138
Göta hofrätt.
(år 1892).................................	37	47	24	23	131	43	25	20	6	94	10	3	7	—	20
( b 1893)...............................	46	40	26	23	135	27	11	14	15	67	6	1	—	—	7
(b 1894).................................	39	27	16	32	114	16	21	15	10	62	4	1	8	—	13
( b 1895).................................	34	43	18	19	114	15	25	13	10	63	1	2	2	1	6
( d 1896)...............................	28	42	22	27	119	14	19	12	11	56	2	3	1	2	8
Summa	184	199	106	124	613	115	101	74	52	342	23	10	18	3	54
Hofrätten öfver Skåne ocli Blekinge.
(år 1892)..............................	29	36	13	19	97	14	14	15	7	50	4	2	2	1	9
( b 1893)................................	21	37	13	10	81	17	13	15	11	56	—	3	8	1	12
( b 1894)............................	20	38	7	13	78	13	9	4	3	29	4	1	4	4	13
( b 1895).............................	24	26	16	13	79	11	15	8	5	39	4	1	4	—	9
( b 1896)............................	20	31	11	20	82	18	7	6	1	32	5	2	4	—	11
Summa	114	168	60	75	417	73	58	48	27	206	17	9	22	6	54
Slutsumma	635	683	459	521	2298	420	385	282	185	1272	107	49	69	21	246

— 1898 -

domstolen åren 1892—1896.

		IV					V				VI		Slutsumma.
Hofrätt faststält underrätta beslut. H. D. ändrat domstolarnes.	Olika beslut af underrätt, hofrätt och H. D.	llofrätts omedelbara beslut
Häradsrätt.	Rådstufvu- rätt.	S:a.	Häradsrätt.	Rådstufvu- rätt.	S:a.	ej än-drade.	än- drade.	S:a.
civ.	krim.	civ.	krim.		civ.	krim.	civ.	krim.
13	12	6	5	36	13	9	3	3	28	13	• i	14	592	Svea hofrätt. (år 1892).
9	10	11	6	36	12	10	2	6	30	13	3	16	532	( b 1893).
22	1	9	10	42	14	4	9	1	28	11	2	13	490	( b 1894).
9	0	6	5	25	10	4	2	3	19	17	1	18	453	( b 1895).
9	7	11	11	38	10	9	4	2	25	6	2	8	439	( b 1896).
62	35	43	37	177	59	36	20	15	130	60	9	69	2506	Summa.
10	6	2		18	7	5			12	7	3	10	285	Göta hofrätt. (år 1892).
5	5	3	—	13	7	5	—	2	14	5	3	8	244	( b 1893).
6	5	3	1	15	4	1	1	—	6	13	—	13	223	( b 1894).!
4	8	7	4	23	3	5	2	3	13	4	1	5	224	( b 1895).
! 2	4	4	2	12	5	3	1	3	12	3	1	4	211	( b 1896).
i 27	28	19	7	81	26	19	4	8	57	32	8	40	1187	Summa.
4	5	3	2	14	1	2	1		4	2		2	176	Hofrätten öfver Skäne och Ble-kinge. (år 1892).
6	6	4	2	18	—	—	—	1	1	2	—	2	170	( b 1893).
2	9	1	2	14	5	2	—	—	7	6	—	6	147	( b 1894).
—	4	3	3	10	1	2	1	2	6	—	2	2	145	( b 1895).
4	1	2	—	7	1	1	—	1	3	4	1	5	140	(b 1896).
16	25	13	9	63	8	7	2	4	21	14	3	17	778	Summa.
105	88	75	53	321	93	62	26	27	208	106	20	126	4471	Slutsumma.

- 1893 -

. H>U- iiV.tii inne

i u

	c-''	1 I	kd* -
		1 ) ^	—fi , v
.1 ‘1, iVit! i. ■ tf.		i
(XI.*; 1 )		i *i	*■ \|
''twi).	tv;.
■i*!, , j	: QCI	; *> i
■ igtff ,	. eu	f
(oe«i ■,	dej		: :■
.s.unfoo	ijés
*1,i. i ■vru -uo-	<Ä ''	i-	i :
	'' j-ir-		''■ r
■ UlfMi. .	: £$£	i;u
, •			i
„ -	!	L	i
	i »n f 1		y.
■frul!> f.Vi»
--ifil if,K> »nfiji-:
.‘Vgnisl.
. Wf uy‘	1 till
	'' ,''-rr	■ .
	v i x	i v''
/	'' JK
	''fö C	i i*
■	''Öl t	l 1	i
		•!. 7 fe	i." , fVfc
	lV*lv	i	■ US

'' 1

,u. ii

:! i ;t

i! ,it'':s.

! ''!''. v ''

•.fy!* »i-V

■ Uuii

lull > H,<. 11 ''''rrfejerf! ■

lull/: •; !1> J.i

■•! ■: •. I ;; i

:*»(•

/ ■ mm

fr i

S£.{

i *3

.Ml M‘

do: i :•

i, 111.

; i <.• • *

■ i

i1 : •''

!■ ! , - "!

. . i; ,i_;-___''j;

x | re i''(£ c

r ■ «. uoi

■■ tc •

.• ;•

Förteckningar

öfver

Riksdagens skrivelser till Kong!. Maj:t.

• ^rt;>

». . ..fji

.);(s;K /l;itro>j''Hii; *v •«7 ihjfc, \j>j

r ‘ "•** .

•''

; *

* 1*

Förteckning på de af Riksdagen år 1897 till Kongl. Maj:t ajlåtna skrivelser,
jämte anteckningar om de åtgärder, som i anledning af samma skrivelser
blifvit under nämnda år vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

1 ro Riksdagens skrifvelse af den 16 februari 1897, angående verkstäld omröstning
öfver högsta domstolens ledamöter. (1.)

1897 den 19 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

2:o af den 24 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar af lagen om skydd för varumärken den 5 juli
1884. (4.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1897.

3:o af den 26 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag,
innefattande särskilda bestämmelser om järnvägsaktiebolag. (5.)

Lag i ämnet utfärdad den 5 mars 1897.

4:o af den 6 mars, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (6.)
1897 den 12 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

5:o af den 13 mars, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar af förordningen angående patent den 16 maj 1884,
dels ock väckt motion om ändrad lydelse af 25 § i samma förordning. (10.)
Den af Riksdagen antagna lag i ämnet utfärdad den 26 mars 1897. I öfrigt beror
ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 20 mars, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar, dels

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af
bihanget till Eiksdagens protokoll.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag.

ock Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om höjning af
anslaget till högsta domstolen och nedre justitierevisionen. (15.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd öfver den af Riksdagen för dess del antagna lag
angående Kongl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar, har Kongl. Maj:t den
26 mars 1897 utfärdat lag i ämnet; hvarjämte Kong], Maj:t den 3 april 1897 dels
utfärdat kungörelse angående vilkoren för åtnjutande af de från 1898 års början faststälda
löneförmåner för vissa ämbets- och tjänsteman i nedre justitierevisionen, dels ock
meddelat vederbörande af skrifvelsen i öfrigt påkallade föreskrifter.

7:o af den 24 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kapitlet 1 § ärfdabalken,
lag angående ändring i 14 kapitlet jordabalken, lag angående ändring i
förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 och
lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af
gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872. (35.)

1897 den 28 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

8:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande
bestämmande af arfvode åt konkursförvaltning. (37.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

9:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 september 1862. (38.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 19 november 1897 utfärdat lag
i ämnet.

10:o af samma dag, i anledning af väckt, motion om ändrad lydelse af 15 kapitlet
2 § rättegångsbalken. (39.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 19 november 1897 utfärdat
lag i ämnet.

ll:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till checklag,
till lag angående ändrad lydelse af 12 § utsökningslagen och till lag angående
ändrad lydelse af 10 § 4 momentet i förordningen om nya utsöknings1
agens införande och hvad i afseende därå iakttagas skall den 10 augusti
1877. (40.)

Sedan Kongl. Maj:t vid anmälan häraf den 6 oktober 1897 förordnat, att öfver omförmälta
förslag högsta domstolens utlåtande skulle infordras, och detta utlåtande sedermera
inkommit, är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 december 1897.

12:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om skydd för vissa mönster och modeller. (41.)

1897 den 28 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

- 1898 - J. ,

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 moment 1
i lagen angående tillsättning af presterliga tjänster. (42.)

Infordrade utlåtanden från samtliga domkapitlen, hofkonsistorium och Stockholms stads
konsistorium hafva inkommit; hvarefter högsta domstolens utlåtande infordrats öfver ett
inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag i ämnet.

14:o af den 30 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt att efterbilda konstverk. (47.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 maj 1897.

15:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående rätt att återgifva fotografisk bild. (48.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 maj 1897.

16:o af samma dag, angående insättande af ny justitieombudsman. (50.)

1897 den 7 maj i statsrådet aumäld och lagd till handlingarna.

17:o af den 5 maj, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående
styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap. (63.)

Efter det samtliga domkapitlen i riket, hofkonsistorium och Stockholms stads konsistorium
inkommit med infordrade utlåtanden, har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag i ämnet, öfver hvilket förslag högsta domstolens utlåtande är infordradt.

18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen angående patent, i
lagen om skydd för varumärken och i lagen om skydd för vissa mönster och
modeller. (64.)

Efter högsta domstolens hörande bär Kongl. Maj:t den 28 maj 1897 utfärdat lag om
beräkning i vissa fall af tid, som afses i förordningen angående patent och i lagen om
skydd för varumärken.

19:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 10 § i kongl. förordningen angående lagfart å fång till
fast egendom den 16 juni 1875. (66.)

Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 19 november 1897 utfärdat
lag i ämnet.

20:o af samma dag, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen angående
allmänt kyrkomöte den 16 november 1863. (69.)

1897 den 26 november uti ifrågavarande del i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

21:o af den 12 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel. (72.)

1897 den 28 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade.

- 1808 -

22:o af den 8 maj, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å
vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

1897 den 28 maj i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens
ifrågavarande framställning skulle öfverlämuas till den af Kongl. Maj:t den 16 oktober

1896 tillsatta komité för utredning af frågan om åtgärder för beredande af lämplig uppfostran
åt minderåriga förbrytare m. m., för att tagas i öfvervägande vid fullgörandet af
det komitén lämnade uppdrag.

23:o af den 10 maj, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.
(83.)

1897 den 14 maj meddelades härå svar å rikssalen.

24:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen i fråga om meddelande af utdrag
af straffregister. (84.)

1897 den 12 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

25:o af den 11 maj, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så
ock angående forum för riksbanken, till ansvarighetslag för fullmäktige i riksbanken
samt till ansvarighetslag för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor.
(85.)

Lagar i dessa ämnen utfärdade den 12 maj 1897.

26:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne om
aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28
juni 1895. (88.)

Öfver Riksdagens ifrågavarande framställning hafva infordrade utlåtanden afgifvits dels af
patent- och registreringsverket i hvad framställningen afser ändring i lagen om aktiebolag,
dels ock af Kongl. Maj.ts samtlige befallningshafvande i hvad framställningen afser
ändring i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet; och beror ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning.

27:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15 kapitlet
24 § strafflagen. (90.)

Sedan högsta domstolen blifvit öfver förslaget hörd, har Kongl. Maj:t den 28 maj 1897
utfärdat lag i ämnet.

28:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift att aga eller annnat
kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.)

Sedan justitiekanslersämbetet inkommit med infordradt utlåtande, har Kongl. Maj:t, vid
föredragning den 29 oktober 1897 af förevarande framställning, förordnat, att handlingarna

— 1898 —

i ärendet skulle öfvevlämnas till den under 22:o här ofvan omförmälta komité, för att
vid fullgörande af komitéus uppdrag komma under öfvervägande.

29:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i vissa delar af lagen angående äganderätt till skrift den 10
augusti 1877. (92.)

Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 28 maj 1897 utfärdat lag i
ämnet.

30:o af den 12 maj, angående val af suppleant för justitieombudsmannen. (95.)
1897 den 21 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.

g .yr.!, ff; > ■)( .. '' /-J, r ■ ;

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

31:o Riksdagens skrifvelse af den 12 maj 1897, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje lnifvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet.
(73.)

1897 den 28 maj föredragen, hvarvid beslöts, att statskontoret skulle för utbetalning
till vederbörande af de å riksstatens tredje hufvudtitel för år 1898 uppförda summor
genom bref om Riksdagens berörda skrifvelse underrättas.

32:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående med Ryssland
afslutad konvention om samfäldt brukande af svenska och ryska kronornas laxfiske
i Torneå älf. (107.)

1897 den 28 maj föredragen, hvarvid beslöts, att Kongl. Maj:ts ratifikation af ifrågavarande
konvention skulle på öfligt sätt utfärdas och genom ministerns för utrikes ärendena
försorg utväxlas mot kejserliga ryska regeringens ratifikation af samma konvention.

33:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition rörande deklaration
med Frankrike angående ordnande af de Förenade rikenas traktatförhållanden
med regentskapet Tunis. (117.)

1897 den 18 augusti föredragen, hvarvid beslöts, att Kongl. Maj:ts ratifikation af ifrågavarande
deklaration skulle i enlighet med det protokollet bilagda förslag för de Förenade
rikenas del utfärdas, och uppdrogs åt ministern för utrikes ärendena att om ratifikationens
utväxling mot franska regeringens ratifikation i behörig ordning draga försorg.

3:o, Kongl. landtförsvarsdepartementet.

34:o Riksdagens skrifvelse af den 5 maj 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående vapenöfning för utrönande af härens
krigsberedskap m. m. (70.)

— 1898 —

Den 21 maj 1897 anmäld inför Kong].'' Maj:t, som fann skrivelser) icke till någon
Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

35:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse af § 4 i lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande
af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot. (93.)
Anmältes inför Kongl. Maj:t den 21 maj, därvid beslöts lag i ämnet; och kommer skrifvelsen
icke att till vidare åtgärd föranleda.

36:o af den 17 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående ersättning
för naturaportion till underofficerare och vederlikar vid armén. (102.)
Anmältes inför Kongl. Maj:t den 28 maj, därvid erforderlig åtgärd beslöts; och kommer
skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda.

37:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af ett med Malmö stad ingånget aftal m. m. (110.)

Anmältes inför Kong], Maj:t den 28 maj, därvid beslut fattades; och kommer skrifvelsen
icke att till vidare åtgärd föranleda.

38:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förbättrad
pension åt två från marinregementet till Blekinge bataljon öfverflyttade fanjunkare.
(101.)

Sedan, vid anmälan inför Kong]. Maj:t den 28 maj, beslut med anledning af skrifvelsen
fattats, kommer densamma icke att till vidare åtgärd föranleda.

39:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel
i hvad den afser’ landtförsvarsdepartementet. (79.) ,

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 18 juni, därvid erforderliga åtgärder beslötos; och kommer
skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda.

40:o af den 18 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel för år 1898. (74.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 28 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos; och kommer
skrifvelsen icke att till vidare åtgärd föranleda.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

41Riksdagens skrifvelse af den 21 april 1897, i fråga om öfverlåtande å Karlskrona
stad af kronans vattenledning därstädes jämte därtill hörande vattenfall,
fastighet och byggnader m. m. (33.)

Den 30 april 1897 anmäld inför Kongl. Mnj:t, som beslöt remiss till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Blekinge län för inhämtande af yttrande från stadsullmäktige i
Karlskrona, hvarefter och sedan sådant yttrande den 15 påföljande juli inkommit,

- 1898 -

Srendet den 23 i samma månad ånyo anmältes samt föreskrifter meddelades om verkställighet
af i ämnet fattade beslut.

42:o af den 12 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte
hufvudtitel. (75.) *,|( "'' ’ :

Den 28 maj 1897 föredragen inför Kong!. Maj:t och innehållet af skrifvelsen deln-ifvet
vederbörande till kännedom och efterrättelse äfvensom föreskrifter meddelade om

verkställighet af i ämnet fattade beslut.

t i- i..-'' -L''1:;;,uiKi f,’M ''it'':

5:0. Kongl. civildepartementet.

43:o Riksdagens skrifvelse af den 16 februari 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående anslag till reseunderstöd åt, arbetare för besökande af
1897 års allmänna konst- och industriutställning i Stockholm. (3.)

Anmältes den 19 februari, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

44:o af den 12 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (9.)

Anmältes den 19 mars, då beslut i ärendet fattades.

45:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Sundsvall af viss, statens järnvägar tillhörig mark. (32.)

Anmältes den 7 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

46:o af den 28 april, angående införande i flottningsstadgan af bestämmelse att val
af styrelse i flottningsförening skall inom viss tid anmälas hos Konungens befallningshafvande.
(43.)

Anmältes den 14 maj, därvid kammarkollegium anbefaldes att, efter Kongl. Maj:ts be fallningshafvandes

i länen hörande, i ärendet afgifva utlåtande.

Detta utlåtande hav ännu icke inkommit.

47:o af den 30 april, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommuuikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
(52.)

Anmältes den 7 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

48:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande statens järnvägstrafik. (53.)

Anmältes den 14 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

49:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda

— 1898 —

framställningar om anslag till uppräkning af Kalmar sund och ombyggnad af
Väddö kanal. (54.)

Anmältes den 14 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

50:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för utrotande af ollonborrar. (55.)

Anmältes den 21 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

51.0 af samma dag, angående nedsättning af räntan å uteblifna inbetalningsbelopp
för lån från riksgäldskontoret till understödjande af enskilda järnvägsanläggningar.
(56.)

Anmältes den 14 maj, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

52:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring i
bestämmelserna rörande ett Uddevalla—''Venersborg—Herrljunga järnvägsaktiebolag
beviljadt statslån. (58.)

Anmältes'' den 14 maj, då beslut i ärendet fattades.

53:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette

hufvudtitel. (76.)

Anmältes den 28 maj, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades.

54:o af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde

hufvudtitel. (79.)

Anmältes den 1 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid
erforderliga åtgärder beslötos. .*■»..

55:o af den 8 maj, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas därom,
att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket införas
eller där utbjudas eller hållas till salu. (81.)

Anmältes den 1 juli, då medicinalstyrelsen anbefaldes att i ärendet afgifva utlåtande;
hvarefter och sedan detta utlåtande inkommit, ärendet den 16 oktober remitterades till
kommerskollegium med befallning att, efter det vederbörande tillverkare af sådana tändstickor,
som i Riksdagens skrifvelse afses, lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet, till
Kongl. Maj:t inkomma med de yttranden, som kunde varda afgifna, jämte eget utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

56:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse
angående verkstad granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

Sedan landtbruksstyrelsen, till följd af Kongl. Maj:ts remiss, inkommit med utlåtande
i anledning af skrifvelsen i hvad den afsåg Ultuna landtbruksinstitut, anmältes ärendet i
denna del den 10 september 1897, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

- 1893 —

57:o af den 15 maj, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om handeln
med vin och maltdrycker i stad. (112.)

Anmältes den 11 juni, då öfverståthållareämbetet och Kougl. Maj:ts befallningshafvande i
länen anbefaldes att till Kong!. Maj:t afgifva utlåtanden i anledning af skrifvelsen.

Dessa utlåtanden hafva ännu ej fullständigt inkommit. ;

58:o af den 18 maj, angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar.
(114.)

Sedan vid anmälan af skrifvelsen den 11 juni järnvägsstyrelsens yttrande infordrats, samt
detta utlåtande inkommit, utfärdades den 15 oktober aflöningsreglemente för tjänstemän
ocli betjänte vid statens järnvägar.

59:o af samma dag, angående järnvägsanläggningar för statens räkning. (120.)
Anmältes den 28 maj, därvid beslut i ärendet fattades.

60:o af samma dag, angående anslag till verkställande åt undersökning för anläggning
af statsbana från Gellivare till norska gränsen. (121.)

Anmältes den 28 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

61:o af den 20 maj, angående afsättning till arbetareförsäkringsfonden. (126.)
Anmältes den 11 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 0 ;_-- , ('' .

...i. ii.:''.- : rf .:! .DnV sila»!

6:o. Kongl. finansdepartementet.

62:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående postverket. (14.)

■Vid föredragning den 19 mars af ifrågavarande skrifvelse bar Kongl. Maj:t dels faststält.
stater för postverket, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1898,
dels bemyndigat generalpoststyrelsen att för postverkets räkning afsluta köp om tomterna
n:ris 1, 2, 3, 8 och 10 i kvarteret Riddaren inom Klara församling äfvensom att för
nämnda verks räkning uthyra nyssberörda tomter n:ris 2 och 8, intill dess de behöfde
användas till utvidgning af det nya posthuset, dels förordnat, att tomten n:o 9 i berörda
kvarter finge för uppförande af nytt posthus förvärfvas af postverket iden ordning, kongl.
förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
bestämde, att tillträdas senast den 1 april 1898, dels förklarat, att postsparbanken
skulle i det nya posthuset inrymmas, dels ock anbefalt generalpoststyrelsen ej mindre att
till Kougl. Maj:t inkomma med förslag till anordnande af pristäflan rörande hufvudritningar
till det nya posthuset än äfven att afgifva yttrande i anledning af det utaf Riksdagen
gjorda uttalande i fråga om lämpligheten af förändrad förläggning af distriktsinspektionerna
i mellersta och östra distrikten.

Efter det generalpoststyrelsen afgifvit infordradt förslag till pristäflan samt öfver Bil.

till justitieombudsmannens ämbetsberättélse till 1898 års Riksdag. 3

intendentsämbetet inkommit med utlåtande hav Kongl. Maj:t den 12 juli fattat beslut i
ämnet och bemyndigat generalpoststyvelsen att anordna berörda pristäflan.

63:o af den 26 mars, angående förhöjning af tullsatserna å vissa slag af hudar
och skinn samt skodon. (16.)

Sedan i anledning af denna skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt
afgifvit utlåtande, har Kongl. Maj:t den 3 april låtit utfärda kungörelse i ämnet.

64:o af den 30 mars, angående stämpelafgiften. (17.)

Sedan statskontoret och kammarrätten blifvit i ärendet hörde, har Kongl. Maj:t vid
föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmältes Riksdagens skrifvelse
den 17 maj i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i gällande
förordning angående stämpelafgiften, den 12 november låtit utfärda kungörelse angående
stämpelafgiften.

65:o af den 2 april, angående val af två fullmäktige i riksbanken och tre suppleanter
för Riksdagens samtlige fullmäktige i samma bank. (18.)

66:o af samma dag, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret och tre
suppleanter för Riksdagens samtliga fullmäktige därstädes. (19.)

Den 9 april äro dessa två skrivelser för Kongl. Maj:t anmälta och, såsom icke påkallande
någon åtgärd, lagda till handlingarna.

67:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för tillbyggnad af det åt telegrafverket upplåtna hus
vid Skeppsbron i Stockholm. (24.)

Vid föredragning den 9 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t dels med fastställande
af ritningar till tillbyggnad af omförmälta hus anbefalt öfverintendentsämbetet
att gå i författning om utförande för en kostnad, icke öfverstigande 113,730 kronor, af
ifrågavarande byggnadsarbete, med rätt för ämbetet att härför disponera det å extra stat
för år 1898 för ändamålet anvisade anslag, dels bemyndigat telegrafstyrelsen att på rekvisition
af öfverintendentsämbetet af telegrafverkets tillgängliga medel förskjuta den del
af byggnadssumman, som behöfde utgå redan under år 1897, mot ersättning från nyssnämnda,
till öfverintendentsämbetets disposition stälda anslag, dels ock förordnat, att
sedan tillbyggnadsarbetet blifvit afslutadt, telegrafstyrelsen skulle öfvertaga vården och
underhållet af det ifrågavarande huset, hvilket i likhet med andra telegrafverket tillhöriga
byggnader skulle i verkets räkenskaper uppföras bland verkets tillgångar.

68:o af den 6 april, angående upphäfvande af förbudet mot införsel af bränvin till
lappmarkerna. (25.)

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens och Vesterbottens län afgifvit
infordrade utlåtanden samt därefter på befallning inkommit med yttranden från vederbörande
kommuner, har Kong]. Maj:t vid ärendets föredragning den 31 december 1897

- 1898 -

förordna!, att det genom kong!, blefven den 3 december 1740, den 29 november
1743, den 29 november 1839 och den 15 december 1848 stadgade förbud mot införsel
och försäljning af bränvin i lappmarkerna skall upphöra att gälla.

69:o af den 21 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra militiebostället lVs mantal Åsmundgården n:o 1 i Jämtlands län. (26.)
Vid föredragning den 30 april af denna skrifvelse bar Kong]. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse.

70:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse af
mark från förra militiebostället s/s mantal n:o 3 Sunnanå eller Strömsholm för
en vattenledning till Skellefteå stad. (27.)

Vid föredragning den 30 april af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse bar Kongl. Maj:t
förordnat att, hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas
vederbörande till kännedom och efterrättelse.

71:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af
två under förra militiebostället Tima n:o 1 om 5 Vs mantal i Östergötlands
län lydande lägenheter. (28.)

Vid föredragning den 30 april af ifrågavarande skrifvelse har Kong]. Maj:t, med godkännande
af Riksdagens beslut i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning
i ämuet, förordnat, att hvad sålunda blifvit beslutet skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse.

72:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter änkan Anna Kristina Lindblom. (30.)

73:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af
den kronan såsom danaarf tillfallna lägenheten Lilla hyddan å Örebro stads
område. (31.) • «fi . ; ;■

Vid föredragning den 30 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse, äfvensom anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro
län att i vederbörlig ordning föranstalta om auktion å lägenheten.

74:o af den 24 april, angående tullbevillningen. (34.)

Sedan i anledning af denna skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt
afgifvit infordradt utlåtande, har Kong]. Maj:t vid föredragning af förevarande
skrifvelse den 4 juni dels låtit utfärda ny tulltaxa, att lända till efterrättelse från
och med den 1 januari 1 898, dels ock, med godkännande af Riksdagens beslut om till -

1898 -

lämpa ing redan under innevarande år från och med den 13 juli af den utaf Riksdagen
beslutade tullfriheten för kryddad skarpsill (hvassbuk) i tunnor och saltad torskrom, oarbetad,
i tunnor, låtit utfärda kungörelse rörande detta ämne.

75:o af den 30 april, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)

Vid föredragning den 18 juni af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t anbefalt statskontoret
att i anledning af berörda skrifvelse afgifva utlåtande, hvilket utlåtande ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

76:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af
kongl. dramatiska teatern och inköp för statsverkets räkning af fastigheten n:o
41 i kvarteret Blasieholmen i Stockholm. (59.)

Den 7 maj är denna skrifvelse för Kongl. Majrt anmäld och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

77:o af den 3 maj, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefon väsende, dels ock Kongl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag för anläggning af vissa
telefonledningar. (60.)

Riksdagens i berörda skrifvelse anmälta beslut äro den 7 maj meddelade telegrafstyrelsen
till kännedom, därvid styrelsen bemyndigats att för anläggning af telefonledningarna Stockholm—Göteborg
och Hernösand—Piteå, hvilka borde i första rummet till utförande förekomma
och för hvilka anläggningskostnaden beräknats till 395,000 kronor, disponera det
af Riksdagen för anläggning af telefonledningar på extra stat för år 1898 anvisade belopp
af 395,000 kronor.

78:o af den 5 maj, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder för den
kommunala beskattningen. (65.)

Vid föredragning den 15 oktober af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Majrt tillsatt
en komité med uppdrag att verkställa den i Riksdagens berörda skrifvelse omförmälta
utredning samt att afgifva förslag till ändringar i gällande bestämmelser om kommunalbeskattningen
i syfte dels att genom upplösning af det bestående sambandet mellan bevillningen
till ståten och den kommunala skattskyldigheten utväg måtte beredas till vidtagande
af sådana förändringar i bevillningslagstiftningen, hvilka ur statsbeskattningens
synpunkt ansåges önskvärda, men för hvilka den af nämnda samband beroende hänsynen
till kommunernas skatteintresse för närvarande lade hinder i vägen, och dels att de för
fyllandet af kommunernas behof erforderliga skattemedel måtte kommunerna beredas i den
för de skattskyldiga minst betungande och efter kommunernas egna förhållanden i möjligaste
mån afpassade ordning; i sammanhang hvarmed komitén borde afgifva förslag till
de ändringar, som af eu sålunda förändrad anordning af kommunalbeskattningen kunde
påkallas ej mindre i öfriga delar af kommunallagarne än äfven i andra författningar.

- 1898 -

79:o af den 12 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första bufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna. (71.)

Den 28 maj har innehållet af berörda skrifvelse meddelats riksmarskalksämbetet och statskontoret
till kännedom och efterrättelse, hvarjämte riksmarskalksämbetet bemyndigats att
gå i författning om utförande af de arbeten för yttre restaurering af Stockholms slott, för
Indika medel af Riksdagen beviljats, med rätt för ämbetet att härför disponera det å extra
stat för år 1898 för ändamålet anvisade anslag. . IraoT! ib i . '' mu>.

80:o af den 13 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
lrafvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet. (77.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 28 maj här Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln i hvad besluten skilde sig
frän Kongl. Maj:ts framställningar i ämnet, förordnät, att Riksdagens ifrågavarande skrifvelse
skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i hvad på detta ämbetsverk
ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde
andra ämbetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

81 ro af den 17 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (79.)
Vid anmälan den 28 maj af berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma
skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet,
för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlämnas, samt att innehållet af
skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse.

82:o af den 11 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
för Sveriges riksbank äfvensom enskilda i detta ämne väckta motioner. (85.)
Vid föredragning den 1 2 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t, sedan de enligt
1896 års Riksdags beslut hvilande, i skrifvelsen omförmälta förslag till ändringar i rikets?
grundlagar, som Riksdagen för sin del godkänt och antagit, blifvit förut samma dag af
Kongl. Maj:t gillade och antagna, med godkännande af Riksdagens i fråga om berörda
proposition fattade beslut i hvad de skilde sig från Kong]. Maj:ts framställning i ämnet,
låtit utfärda lag för Sveriges riksbank.

83:o af den 10 maj, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer af
stats-, banko- och riksgäldsverken. (86.)

Den 14 maj bär Kongl. Maj:t förordnat, att om hvad Riksdagen i detta ämne beslutat
skulle utfärdas kungörelse.

84:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring af § 4 i
kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter den 2 december 1892. (94.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 21 maj bär Kong]. Maj:t låtit utfärda kungörelse
i ämnet.

- 1898 —-

85:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

Den 28 maj hafva statskontoret och kammarrätten anbefalts att gemensamt afgifva utlåtande
i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse under rubriken marinförvaltmngen
gjorda framställning angående marinförvaltningens räkenskaper, hvilket utlåtande
ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

Därjämte har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af berörda skrifvelse skulle jämte
protokollsutdrag öfverlämnas till sjöförsvarsdepartementet, i hvad skrifvelsen rörde nyssnämnda
framställning, till civildepartementet, så vidt skrifvelsen afsåge framställningen
beträffande Ultima landtbruksinstitut, och till ecklesiastikdepartementet, i hvad skrifvelsen
anginge framställningen beträffande konsistorierna och läroverken.

86:o af samma dag, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående disposition
af en del till kronoparker afsätta områden inom Kristianstads län. (98.)
Kong]. Maj:t bär vid föredragning den 28 maj af förevarande skrifvelse förordnat, att
hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till
kännedom och efterrättelse.

87:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af
tre till förra hospitalshemmanet 78 mantal Stäfvie n:o 19 i Malmöhus län
hörande lägenheter. (99.)

Den 28 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kong], Maj:t och Riksdagen i förevarande
ärende beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

88:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående restaurering
af det s. k. Gamla kungshuset i Stockholm. (100.)

Den 28 maj har Kongl. Maj:t anbefalt öfverintendentsämbetet att till Kongl. Maj:t inkomma
med förslag till sådana jämkningar i den uppgjorda planen till yttre restaurering
af kungshuset, att utgifterna för arbetet kunde nedbringas till det af Riksdagen därför
anvisade belopp, 73,000 kronor.

Sedan öfverintendentsämbetet i skrifvelse af den 15 december 1897 inkommit med
det infordrade förslaget i ämnet, har Kongl. Maj:t vid föredragning den 31 i samma månad
af Riksdagens förevarande skrifvelse funuit godt att med godkännande af det af öfverintendentsämbetet
nu framlagda förslaget till restaurering utvändigt af det s. k. Gamla
kungshuset i Stockholm bemyndiga ämbetet att gå i författning om arbetets utförande i
enlighet med berörda förslag.

89:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af mark
mellan kronan och Vesterviks stad. (104.)

Vid föredragning den 28 maj af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t,
med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Maj:ts fram —

1898 -

ställning i ämnet, förordna!, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle
meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse.

90:o af samma dag, i anledning af tre särskilda framställningar af Kongl. Maj:t
om efterskänkande af kronans rätt till vissa danaarf. (105.)

Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärenden beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

91:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Fridafors fabriks aktiebolag af ett område af förra häradshöfdingebostället
1 mantal Karsahult n:o 1 i Kronobergs län. (106.)

Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af
Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl, Maj:ts framställning i ämnet, förordnat,
att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

92:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hvetlanda bysamhälle af viss del utaf förra häradshöfdingebostället 1 mantal
Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:ris 4 och 6 i Jönköpings län. (108.)
Den 28 maj vid föredragning af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

93:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Vexjö stad af mark hörande till förra landshöfdingebostället Kronobergs
kungsgård n:o 1 om 3 mantal i Kronobergs län. (109.)

Den 28 maj vid föredragning af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad
Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit skulle meddelas vederbörande
till kännedom och efterrättelse.

94:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för Kongl.
Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark disponera
köpeskillingarne för vissa kronoegendomar. (111.)

Den 28 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälta beslut meddelats domänstyrelsen
till kännedom.

95:o af samma dag, angående de i 63 § i regeringsformen föreskrifna kreditivsummor.
(115.)

Den 28 maj har Riksdagens i denna skrifvelse anmälta beslut meddelats statskontoret till
kännedom. ; '' - -

96:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i gällande förordning angående stämpelafgiften. (116.)

- 1898 -

Vid föredragning af denna skrifvelse, i sammanhang hvarmed anmältes Riksdagens skrifvelse
den 30 mars angående stämpelafgiften, har Kongl. Maj:t den 12 november låtit utfärda
kungörelse angående stämpelafgiften.

97:o af den 18 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken mellan
Sverige och Norge. (118.)

Vid föredragning af denna skrifvelse den 28 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda förordning
i ämnet.

98:o af den 20 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (119.)
Innehållet af förevarande skrifvelse har den 28 maj meddelats statskontoret till kännedom
och efterrättelse.

99:o af samma dag, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (122.)
Den 28 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande någon
åtgärd, lagd till handlingarna.

100:o af samma dag, med ny riksstat. (123.)

Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jämte
meddelande af det i Riksdagens skrifvelse anmälta beslut, berörda riksstat skulle till
kännedom och efterrättelse öfverlämnas till statskontoret.

101:o af den 18 maj, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (124.)
Den 4 juni har Kongl Maj:t i anledning af Riksdagens i denna skrifvelse gjorda anhållan
låtit utfärda kungörelse i ämnet.

102:o af den 20 maj, angående statfsregleringen för år 1898 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp. (127.)

Vid föredragning den 28 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens
däld anmälta beslut skulle meddelas statskontoret till; kännedom och efterrättelse.

Därjämte har Kong]. Maj:t förordnat, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i
hvad den rörde sättet för anskaffande af medel till påbörjande afen statsbana från Krylbo
till Örebro och låneunderstöd för enskilda järnvägar, skulle jämte protokollsutdrag öfverlämnas
till civildepartementet; och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets
föredragning för Kongl. Maj:t anmälas.

103:o af den 19 maj, angående allmänna bevillningen. (128.)

Sedan på grund af Kong]. Maj:ts befallning statskontoret och kammarrätten gemensamt
afgifvit utlåtande öfver Riksdagens i dess skrifvelse omförmälta beslut, så vidt de afveke
från Kongl. Maj:ts proposition i ämnet af den 26 februari 1897, bär Kongl. Maj:t den
3 december 1897 i anledning af Riksdagens beslut låtit utfärda förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst jämte därvid fogade formulär och instruktion
för taxeringsmyndigheterna.

- 1898 -

7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

104:o Riksdagens skrifvelse åt den, 21 april 1897, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående ett jordbyte å förra kronojagbacken Skämbylöth eller
Åkerbyhult n:o 1 i Södermanlands län. (29.)

Kongl. Maj:t har den 24 april meddelat beslut i ärendet.

105:o af den 24 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förändrad lydelse åt 11 § 2 moment i förordningen angående allmänt ordnande
af presterskapets inkomster den 11 juli 1862. (36.)

Kongl. Maj:t har den 28 maj utfärdat förordning i ärendet.

106:o af den 28 april, angående vissa bestämmelser rörande den dagliga undervisningstiden
i folkskolorna. (45.)

Kongl. Maj:t bar den 10 december utfärdat förnyad stadga angående folkundervisningen
i riket.

107:o af samma dag, angående undervisningen i geografi vid de allmänna läroverken.
(44.)

Anmältes i sammanhang med de under 114:o och 115:o här nedan anmärkta skrivelser
inför Kongl. Maj:t den 4 juni, därvid beslöts tillsättande af en komité för afgifvande af
betänkande och förslag i samtliga ärendena.

108:o af den 5 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar
dels med förslag till förordning angående skyddskoppympningen i riket, dels
ock om höjning af anslaget därtill. (68.)

Kongl. Maj:t har den 3 december beslutit till Riksdagen aflåta preposition i ämnet.

109:o af samma dag, i anledning af, bland annat, Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning med afseende å delning af Hernösands stift. (69.)
Anmältes den 28 maj inför Kongl. Maj:t, som fann skrifvelsen i ofvanberörda del ej till
någon åtgärd föranleda.

110:0 af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående lönereglering för lärare vid småskolor m. m. (67.)
Kongl. Maj:t har den 28 maj utfärdat kungörelser i ämnet.

lll:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändring i presterskapets
aflöuingsförhållanden. (62.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 22 oktober, därvid beslöts tillsättande af eu komité för
afgifvande af betänkande och förslag i ärendet.

112:o af den 8 maj, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

Bil. till justitieombudsmannens Embetsberättelse till 1898 års Riksdag.

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 4 juni, därvid beslöts att i ärendet infordra utlåtande
från justitiekanslersämbetet. Detta utlåtande har ännu ej afgifvits.

113:o af den 11 maj, i anledning af väckta motioner med förslag till förordning
angående köttbesigtning och slagttvång m. m. (89.)

Kongl. Maj:t har utfärdat, dels den 22 december lag angående köttbesigtning och slagthus,
dels ock den 31 samma månad förordning angående åtgärder mot missbruk i vissa
fall vid bedrifvande af slagterirörelse m. m., kungörelse angående förändrad lydelse af § 15
moment 3 i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874 samt kungörelse rned särskilda
föreskrifter om besigtning och stämpling af kött enligt lagen angående köttbesigtning
och slagthus.

114:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens revisorers berättelse angående verkstad
granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1895. (97.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 4 juni i fråga om revisorernas framställning angående
formulär för de allmänna läroverkens kataloger. Se i öfrigt uppgiften under 107:o
här ofvan.

115:o af den 17 maj, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen. (113.)
Se uppgiften under 107:o här ofvan.

116:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (7 8.)

Kongl. Maj:t har den 21 och 28 maj meddelat beslut i ärendet, som i vissa punkter
ännu är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

117:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens nionde hnfvudtitel.
(79.)

Anmältes den 1 juli inför Kongl. Maj:t, som nämnda dag meddelat erforderliga föreskrifter
i ärendet.

118:o af samma dag, i anledning .af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra regementschefsbostället Tegnaholm, l1/, mantal, i Tegnaby
socken och Koöga härad af Kronobergs län till utvidgning af skolhusplan. (103.)
Kongl. Maj:t har den 28 maj meddelat beslut i ärendet.

- 1898 -

II.

Särskild förteckning öfver de under l här ofvan upptagna ärenden,
hvilka vid utgången af är 1897 i sin helhet eller till någon del icke hos
Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

5:o Riksdagens skrifvelse af den 13 mars 1897, i anledning af dels Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af förordningen angående
patent den 16 maj 1884, dels ock väckt motion om ändrad lydelse af
25 § i samma förordning. (10.)

8:o af den 24 april, i anledning af väckt motion om ändrade föreskrifter rörande
bestämmande af arvode åt konkursförvaltning. (37.)

13:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till § 26 moment 1 i
lagen angående tillsättning af presterliga tjänster. (42.)

17:o af den 5 maj, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser angående
styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap. (63.)

22:o af den 8 maj, angående beredande af ordnade förhållanden med afseende å vissa
kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarne. (80.)

26:o af den 11 maj, i anledning af väckt motion angående ändring i lagarne om
aktiebolag och om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet af den
28 juni 1895. (88.)

28:o af samma dag, i anledning af väckt motion om föreskrift att aga eller annat
kroppsstraff skall exekveras under lämplig offentlig kontroll. (91.)

Kongl. civildepartementet.

46:o Riksdagens skrifvelse af den 28 april 1897, angående införande i flottningsstadgan
af bestämmelse att val af styrelse i flottningsförening skall inom viss
tid anmälas hos Konungens befallningshafvande. (43.)

- 1898 -

55:o af den 8 niaj, angående utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas därom,
att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig fosfor ingår, ej må till riket införas
eller där utbjudas eller hållas till salu. (81.)

57:o af den 15 maj, angående ändring af gällande bestämmelser i fråga om handeln
med vin och maltdrycker i stad. (112.)

Kongl. finansdepartementet.

62:o Riksdagens skrifvelse af den 17 mars 1897, i anledning af Kongl. Majrts i ''
statsverkspropositionen gjorda framställningar angående postverket. (14.)

75:o af den 30 april, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående
det i statens tjänst använda papper m. m. (46.)

78:o af den 5 maj, i anledning af väckt motion angående ändrade grunder för den
kommunala beskattningen. (65.)

85:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens år 1896 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1895. (97.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

107:o Riksdagens skrifvelse af den 28 april 1897, angående undervisningen i geografi
vid de allmänna läroverken. (44.)

lll:o af den 5 maj, i anledning af väckta motioner angående ändring i presterskapets
aflöningsförhållanden. (62.)

112:o af den 8 maj, angående vidtagande af åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser inom landet. (82.)

114:o af den 13 maj, i anledning af Riksdagens revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1895. (97.)

115:o af den 17 maj, angående afskaffande af lärareprof inför domkapitlen. (113.)

116:o af samma dag, angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel. (78.)

— 1898 —

III.

Förteckning ä de genom skrivelser, som vid Riksdagar före år 1896
till Kongl. Maj:t afldtits, anhängiggjorda ärenden, hvilka vid 1896 års slut
voro i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jämte uppgifter
om de åtgärder, som under är 1897 blifvit i samma ärenden vidtagna*): -

Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om
skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet upprättadt
förslag till lag om ändrad lydelse af 13 kapitlet 4 § giftermålsbalken, är proposition i
ämnet till Riksdagen aflåten den 22 december 1897.

2:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadgandeu angående den så kallade allmänna
strömränsningen. (20.)

Ärendet har, sedan sista förteckningen afgafs, ej undergått vidare behandling.

3:o af den 11 april 1890, angående utredning huruvida och under hvilka vilkor
statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af ämbetsmän
genom felaktig ämbetsförvaltning vållas. (30.)

Öfverståthållareämbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län enligt
uppgift i sist afgifna förteckning infordrade utlåtanden hafva numera afgifvits; hvarefter
och sedan kammarrätten inkommit med infordradt utlåtande öfver de i samma förteckning
omförmälta förslag till lag angående ersättning af allmänna medel i vissa fall för skada,
förorsakad af ämbets- eller tjänsteman, som med utsökningsmål har befattning, högsta domstolens
utlåtande i ärendet infordrats.

») De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffror visa akrifyelsena nummer i tionde samlingen af
bihanget till vederbörande Riksdags protokoll.

- 1898 -

4:o af den 14 maj 1890, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs
verkställande. (68.)

Ärendet bär, sedan sista förteckningen afgafs, ej undergått vidare behandling.

5:o af den 20 maj 1892, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap emellan vissa olika
trosbekännare, skola uppfostras. (90.)

Öfver ett i anledning af Riksdagens skrifvelse inom justitiedepartementet uppgjordt lagförslag
har högsta domstolens utlåtande blifvit infordradt.

6:o af den 3 mars 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 105
§ skiftesstadgan. (7.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

7:o af den 2 maj 1893, om undersökning och förslag, åsyftande ett bättre ordnande
af förhållandet mellan lappar och jordägare i vissa trakter nedanför lappmarksgränsen.
(86.)

Sedan de enligt sist afgifna förteckning från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens,
Vesterbotteus och Jämtlands län infordrade utlåtanden inkommit, hafva inom
justitiedepartementet vissa ändringar vidtagits i komiterades förslag till lag om de svenska
lappames rätt till renbete i Sverige, hvarefter Kongl. Maj:t anbefalt högsta domstolen att
öfver det sålunda ändrade förslaget äfvensom öfver komiterades förslag till lag om renmärken
afgifva yttrande.

8:o af den 5 maj 1893, om åtgärder till motverkande af osedlighet. (90.)
Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

9:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot frälseruntas
skiljande från hemman, hvarmed den förenats. (99.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107.)

Öfverlämnad från ecklesiastikdepartementet. Öfver Riksdagens förevarande framställning
bär justitiekanslersämbetet afgifvit infordradt utlåtande, och beror ärendet på Kon<4. Maj:ts
pröfning.

11:0 af den 2 maj 1894, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. (55.)

Ärendet är fortfarande på Kongl Maj:ts pröfning beroende.

12:o af samma dag, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 kapitlet 6 §
giftermålsbalken. (58.)

Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt

- 1898 —

förslag till lag om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap, är proposition i
ämuet till Kiksdagen afbiten den 22 december 1897.

13:o af den 10 maj 1894, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter i syfte att vid''verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k.
vilkorlig frigifning. (98.)

Fångvårdsstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande bar ännu icke afgifvits.

14:o af den 11 maj 1894, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring
af dels vissa paragrafer i 17 kapitlet rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kapitlet
rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kapitlet rättegångsbalken och dels 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872, än äfven om antagande af lag om sakkunniga biträden
åt domstolarne. (125.)

Proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 9 januari 1897.

15:o af den 3 maj 1895, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser förande verkställighet
af frihetsstraff. (38.)

Sedan högsta domstolens utlåtande inhämtats öfver särskilda inom justitiedepartementet
upprättade förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, och
till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum den 29 juli 1892, är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den
22 december 1897.

16:o af samma dag, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder till
förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som enligt 23 § i
förordningen angående inteckning i fast egendom må utan uppvisande af inteckningshandlingen
dödas. (46.)

Sedan det enligt sist afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande afgifvits,
är proposition i ämnet till Riksdagen aflåten den 22 december 1897.

17:o af samma dag, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala annonseringen,
dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen om
lagfart å fång till fast egendom. (47.)

Proposition i ämnet är till Riksdagen aflåten den 9 januari 1897.

18:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur
minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

Sedan infordradt utlåtande af justitiekanslersämbetet inkommit, har Kongl. Maj:t förordnat,
att förevarande ärende skulle till civildepartementets handläggning öfverlämnas.

19:o af den 25 april 1896, angående åtgärder för beredande af lämplig uppfostran

- 1898 —

åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn. (37.)

Den af Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta komité har ännu icke afgifvit betänkande
i ämnet.

20:o af den 13 maj 1896, i anledning af justieombudsmannens framställning angående
stämningstidernas förkortande m. m. (58.)

Ärendet är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

21:o af samma dag, om ändrad lydelse af 69 och 71 §§ konkurslagen. (60.)
Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

22:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den
14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof. (73.)
Från öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län
enligt sist afgifna förteckning infordrade utlåtanden hafva ännu icke fullständigt inkommit.

23:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kapitlet
10 § handelsbalken. (99.)

Sedan det enligt sist afgifna förteckning från högsta domstolen infordrade utlåtande inkommit,
är proposition i ämnet till iiiksdagen aflåten den 22 december 1897.

24:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.)
Öfverlämnad från civildepartementet. Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

25:o af samma dag, i anledning af väckt motion om ändring i visst syfte af förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. (102.)

Öfver upprättade förslag till: l:o lag, innefattande vissa bestämmelser i fråga om förändring
af tomts område; 2:o lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875; och 3:o lag om hvad i vissa fall
bör iakttagas, då byggnad uppförts utöfver tomtgräns, har högsta domstolens utlåtande
infordrats.

26:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning
genom s. k. totalisator. (103.)

Kongl. Maj:t har vid föredragning häraf den 17 december 1897 förordnat, att ärendet
skulle för vidare handläggning till civildepartementet öfverlämnas.

27:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
angående förlust af medborgerligt förtroende. (105.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Majrts pröfning.

28:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändringar i förordningen
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880. (112.)
Det enligt senast afgifna förteckning från kommerskollegium infordrade utlåtande har

— 1898 —

inkommit, hvarefter och sedan Eongl. Maj:t bemyndigat chefen för justitiedepartementet
att för den vidare förberedande behandlingen af förevarande fråga påkalla biträde af vissa
med hithörande förhållanden kunnige män, högsta domstolens utlåtande infordrats öfver
upprättadt förslag till lag angående ändring i vissa delar af förordningen om jordägares
rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december 1880.

. < !,-.v :: ;:?r ; :to>T

Af dessa ärenden voro alltså vid utgången af år 1897 de under l:o, 12:o, 14:o
till och med 17:o samt 23:o upptagna af Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 18:o
och 26:o upptagna till annat departement öfverlämnade, de under 3:o, 5:o, 7:o, 25:o och
28:o upptagna föremål för granskning i högsta domstolen, de under 13:o, 19:o och 22:o
upptagna föremål för behandling af annan myndighet eller komité, samt de öfriga på
Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

Eongl. landtförsvarsdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år
1885 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning år 1883. (30.)

Arméförvaltningens och statskontorets i ämnet infordrade utlåtande har ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

2:o af den 17 maj 1892, i anledning af Riksdagens år 1891 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1890. (41.)

Arméförvaltningens iufordrade utlåtande beträffande ifrågasatt inskränkning af förskottsväsendet
inom nämnda ämbetsverk har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

3:o af den 9 maj 1894, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppförande
af nya kasernetablissement m. m. (85.)

Sedan erforderliga åtgärder i anledning af denna skrifvelse numera vidtagits, kommer densamma
icke att blifva föremål för Kongl. Maj:ts-vidare pröfning.

4:o af den 15 maj 1895, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna
garnisonssjukhusets organisationsförhållanden. (77.)

Sedan i ärendet infordrade utlåtanden numera inkommit, är ärendet beroende på Kongl.
Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden voro alltså vid 1897 års slut det under 3:o upptagna hos Kongl.

Bil. till j us tit korn budsmannens ämletsberättelse till 1898 års Riksdag. 5

Maj:t slutligen afgjordt, de under 1 ro och 2:o upptagna föremål för behandling af annan
myndighet samt det under 4:o upptagna beroende på Kong!. Maj:ts pröfning.

Kongl. civildepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881
församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut,
föredragen, och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till den lämpligaste
organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af
sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet
vid instituten.

Komiténs förslag i ämnet anmältes den 19 september 1884 och remitterades till
Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps
hörande, afgifva utlåtanden. Sedan dessa sig yttrat och jämväl öfriga vederbörande myndigheter
blifvit i ärendet hörda, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 proposition till
Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut.

Beträffande Alnarps landtbruksinstitut har dess styrelse, till följd af Kongl. Maj:ts
befallning, inkommit med förslag till nya stadgar för institutet, öfver hvilket förslag landtbruksstyrelsen
den 16 september 1897 anbefalla att afgifva utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

2:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälta skrifvelse, bland annat, innehöll,
tillsattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda om och i
hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet emellan arbetsgivare
och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jämförliga personel’, än äfven att därefter afgifva de
förslag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Under år 1889 inkom komitén med utlåtande och förslag till ändringar i reglementena
för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt, hvilket utlåtande anmältes
den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefaldes att, efter inhämtande af yttranden
öfver förslaget från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver
förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget utlåtande.

Sedan detta utlåtande och åtskilliga i anledning däraf infordrade yttranden inkommit,

— 1898 —

hafva handlingarna i fråga om ändringar i reglementet för sjömaushusen i riket öfverlämnats
till särskilda komiterade för afgifvande af förslag i ärendet.

3:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari
1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
iakttagas bör. (46.)

Anmältes den 25 maj 1888 och öfverlämnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i
passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka af Kongl. Maj:t erhållit
uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan om hvilka kontrollföreskrifter
lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjemte
Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelseu
i öfrigt borde föranleda. Sedan bemälta personer inkommit med förslag till förordning
angående kontroll å ångpannor, samt tekniska högskolan och järnvägsstyrelsen
afgifvit infordrade utlåtanden, nämnda styrelse efter styrelsernas för de enskilda järnvägarne
hörande, har kommerskollegium anbefalts att, sedan vederbörande föreningar och
enskilde, som kunde vara af frågau intresserade, lämnats .tillfälle att sig yttra, samt yrkesinspektörerna
blifvit hörda, i ärendet afgifva utlåtande.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

Vid förnyad anmälan den 31 oktober 1896 af förevarande ärende har Kongl. Maj:t
uppdragit åt chefen för civildepartementet att förordna sakkunniga personer att utarbeta
förslag till förändrade bestämmelser angående de räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap,
hvilka ångfartyg under resor med passagerare böra medhafva; och har Kongl.
Maj:t vidare den 29 december 1896 bemyndigat chefen för civildepartementet att åt de
personer, som af honom redan tillkallats eller komme att tillkallas, uppdraga att veikställa
revision af ifrågavarande förordning i dess helhet.

Sedan de utsedde komiterade till fullgörande af en del af det dem lämnade uppdrag
afgifvit förslag till bestämmelser rörande de räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap,
hvilka ångfartyg under resor böra medhafva, har detta förslag den 1 september
1897 remitterats till kommerskollegium, hvars utlåtande ännu icke inkommit.

4:o af den 22 april 1892, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
§ 58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (33.)
Anmältes den 12 maj 1892; och sedan domänstyrelsen afgifvit då infordradt utlåtande,
anbefaldes kammarrätten och statskontoret den 29 november 1893 att afgifva yttrande i
ärendet, så vidt det rörde frågan om ändring i förordningen angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst.

Efter det berörda yttrande inkommit, anmältes ärendet ånyo den 10 december 1897,
därvid proposition till Riksdagen beslöts.

5:o af den 9 maj 1892, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70
i såväl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som
förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i för -

1898 -

ordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 iuli
1862. (44.) J

Anmältes den 20 maj 1892, då kammarkollegium och statskontoret anbefaldes att, efter
vederbörandes hörande, afgifva utlåtande i anledning af skrifvelsen.

Sedan detta utlåtande inkommit, anmältes ärendet, i hvad det tillhörde civildepartementets
handläggning, ånyo den 16 juli 1897, därvid beslöts utfärdande af särskilda
kungörelser i ämnet.

6.0 af den 19 maj 1892, angående utfärdande af en särskild ordningsstadga för
hafsfisket vid rikets västkust. (85.)

Anmältes den 29 juli 1892, då åt en komité uppdrogs att, efter utredning af hithörande
förhållanden, så vidt de anginge Göteborgs och Bohus län, afgifva det förslag i ämnet,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Sedan denna komité afgifvit betänkande i ämnet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län anbefalts att häröfver infordra yttranden af länets
landsting och hushållningssällskap samt därmed jämte eget utlåtande till Kongl. Maj:t
inkomma.

Sedan detta utlåtande inkommit, är ärendet beroende på vidare handläggning.

f:o af den 11 april 1893, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 6
i regeringsformen. (31.)

Anmältes den 9 augusti 1894, då åt en komité uppdrogs att verkställa utredning, huruvida
landtförsvars- och sjöförsvarsdepartementen kunde och borde till ett departement förenas
och i så fall under hvilka vilkor detta kunde ske, samt att till Kongl. Maj:t inkomma
med det betänkande och de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Sedan denna komité den 17 december 1895 inkommit med betänkande i ämnet, är
ärendet beroende på vidare handläggning.

8:° af den 9 maj 1893, i fråga om nedsättning i afgifterna för persontrafiken å
statens järnvägar. (116.)

Ärendet, som den 22 december 1893 remitterades till järnvägsstyrelsen för utlåtandes
afgifvande, är, enligt hvad beinälta styrelse senast i skrifvelse den 18 november 1897
anmält, föremål för utredning inom styrelsen.

9.0 af den 9 maj 1894, angående utredning rörande den kommunala rösträtten.
(97.)

Anmältes den 14 juni 1894, därvid statistiska centralbyrån anbefaldes att gå i författning
om utåt betande af eu hela riket, såväl stad som land, omfattande statistisk utredning
rörande den kommunala rösträtten efter hufvudsakligen enahanda plan, som följdes vid den
statistiska utredning, hvilken ägt rum med föranledande af Riksdagens skrifvelse den 15
maj 1872, men afseende de på 1892 års bevillning grundade förhållanden och, bland
annat, så uppstäld att däri jämväl redogjordes för bolags rösträtt.

- 1898 -

Sedan statistiska centralbyrån inkommit med den sålunda anbefalda utredningen, har
Kongl. Maj:t den 6 november 1896 uppdragit åt en komité att inkomma med yttrande
och förslag, i hvilken mån en begränsning af den kommunala rösträtten på landet lämpligen
borde äga rum.

Efter det komitén den 9 maj 1897 afgifvit betänkande och förslag i ämnet samt
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen blifvit däröfver hörde, är ärendet beroende på
vidare handläggning.

10:o af den 11 maj 1894, om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet m. m. (119.)

Anmältes den 2 november 1894, då laudtbruksstyrelsen anbefaldes att, efter det uppgifter
i ämnet blifvit från vederbörande länsstyrelser inhämtade, afgifva utlåtande.

Sedan detta utlåtande inkommit, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de nordliga
länen, till åtlydnad af dem lämnadt uppdrag, inkommit med förnyade uppgifter i
ämnet, har statistiska centralbyrån den 29 oktober 1897 anbefalts att skyndsamt verkställa
och till trycket befordra sammanfattning och bearbetning af de i ärendet senast insamlade
uppgifterna.

11 :o af den 3 maj 1895, i anledning af väckt motion om fjärdingsmäns tillsättande
och aflönande. (43.)

Anmältes den 24 maj 1895, då kammarkollegium anbefaldes att, efter det Kongl. Maj:ts
samtlige befallningshafvande blifvit i ärendet hörde, till Kongl. Maj:t inkomma med utlåtande
i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse.

Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

12:o af den 10 maj 1895, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till
arbete. (7 0.)

Sedan inom civildepartementet med biträde af särskilt förordnade personer utredning vetkstälts
och särskilda lagförslag i ämnet utarbetats, bar Kongl. Maj:t den 31 december
1897 anbefalt postsparbanksstyrelsen att skyndsamt afgifva utlåtande i anledning af förslagen.

13:o af den 16 maj 1895, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af
den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel. (87.)

Anmältes den 31 maj 1895, därvid arméförvaltningen, marinförvaltningen samt Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes att afgifva utlåtanden i anledning af skrifvelsen.
Efter det dessa utlåtanden inkommit, hafva statskontoret och kammarrätten erhållit
befallning att afgifva utlåtande i ärendet.

Sistnämnda utlåtande har ännu ej inkommit.

— 1898 —

14:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående
in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige. (88.)

Anmältes den 7 juni 1895, då åt en komité uppdrogs att utarbeta förslag till fullständig
och, så vidt möjligt, betryggande lagstiftning rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet.

Sedan komitén afgifvit betänkande i ämnet, anmältes detsamma den 22 oktober
1897 och remitterades till öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länen med befallning att, efter det styrelserna för försäkringsanstalter jämte andra, som
af frågan kunde vara intresserade, lämnats tillfälle att i ämnet sig yttra, med dessa yttranden
äfvensom med egna utlåtanden till Kongl. Maj:t inkomma.

Dessa utlåtanden hafva ännu ej inkommit.

15:o af samma dag, angående kontroll å tillverkningen af och handel med margarinost.
(90.)

Anmältes den 7 juni 1895 och remitterades till landtbruksstyrelsen att i ärendet afgifva
utlåtande. Sedan detta utlåtande inkommit, anmältes ärendet ånyo den 21 september
samma år, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att taga under öfvervägande, hvilka ändringar
i förordningen den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen af margarin samt
å handeln därmed kunde finnas påkallade, äfvensom att i ett förslag till förordning sammanfatta
de föreskrifter beträffande tillverkningen af och handeln med margarin och margarinost,
styrelsen funne böra blifva gällande, samt med detta förslag till Kongl. Maj:t
inkomma.

Efter det landtbruksstyrelsen afgifvit det sålunda infordrade förslaget samt medicinalstyrelsen,
till följd af Kongl. Maj:ts remiss, inkommit med yttrande i ämnet, är frågan
beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.
(91.)

Anmältes den 7 juli 1895, därvid kommerskollegium anbefaldes att, efter det Kongl.
Maj:ts samtlige befallningshafvande lämnat sådana föreningar och näringsidkare, som omförmältes
i 13 § af förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864,
arbetareföreningar och andra, som kunde vara af frågan intresserade, tillfälle att yttra sig
öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse samt till kommerskollegium inkommit med de
yttranden, som sålunda kunde varda afgifna, jämte egna utlåtanden i ämnet, till Kongl.
Maj:t inkomma med utlåtande och förslag i anledning af Riksdagens i skrifvelsen gjorda
framställning.

Kommerskollegium har ännu icke afgifvit utlåtande i detta ämne.

17:o af den 24 april 1896, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur
minsta möjliga lidande måtte tillfogas djuren. (26.)

Anmältes den 13 augusti 1897 och remitterades till öfverståthållareämbetet och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen med befallning att afgifva utlåtanden, huruvida, för vin -

1898 -

nande af det i Riksdagens skrifvelse afsedda ändamål, föreskrifter borde utfördas rörande
förfaringssättet vid slagt, där denna yrkesmässigt bedrifves.

De sålunda infordrade utlåtandena hafva ännu ej fullständigt inkommit.

18:o af den 7 maj 1896, angående vissa föreskrifter rörande försäljning af konstgjorda
gödningsämnen och beredda foderämnen. (52.)

Anmältes den 22 maj 1896, då landtbruksstyrelsen anbefaldes att i anledning af skrifvelsen
afgifva utlåtande.

Sedan detta utlåtande inkommit, samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen, efter
vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskotts hörande, afgifva infordrade utlåtanden
i ärendet, har landtbruksstyrelsen, till följd af Kongl. Maj:ts remiss, inkommit med
hushållningssällskapens ombuds vid deras i november 1897 hållna möte afgifna yttrande;
och är ärendet beroende på vidare handläggning.

19:o af den 13 Maj 1896, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af vissa
undantagsbestämmelser rörande tiden för anförande af besvär öfver kommunaloch
kyrkostämmobeslut i Jämtlands, Yesterbottens och Norrbottens län. (61.)
Anmältes den 22 maj 1896, då ej mindre Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands,
Yesterbottens och Norrbottens län anbefaldes att, efter vederbörande landstings hörande,
inkomma med utlåtanden i anledning af skvifvelsen, än äfven yttrande i ämnet infordrades
från domkapitlet i Hernösands stift. Sedan de sålunda infordrade yttrandena inkommit,
har vid förnyad anmälan den 10 december 1897 beslut i ämnet fattats.

20:o af samma dag, med förslag till lag om ändrad lydelse af 56 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (62.)

Anmältes den 22 maj 1896, därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes
att afgifva utlåtanden i anledning af skrifvelsen. Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmältes0
ärendet å nyo den 9 januari 1897, därvid beslöts utfärdande af författning i
ämnet.

2l:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående tillägg till 5 § iförordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (63.)

Anmältes den 22 maj 1896, då utlåtanden i anledning af skrifvelsen infordrades från
Kongl. Majrts befallningshafvande i länen, hvilka utlåtanden äfven inkommit.

Sedan Kongl. Maj:t vid ärendets förnyade anmälan den 11 juni 1897 bemyndigat
chefen för civildepartementet att tillkalla två personer för att inom departementet biträda
vid uppgörandet af det af Riksdagen uti dess förevarande skrifvelse begärda förslag, är
ärendet beroende på vidare handläggning.

22:o af den 11 maj 1896, angående utredning rörande fiskeribefolkningens i Göteborgs
och Bohus län nuvarande bostadsförhållanden. (66.)

Anmältes den 29 maj 1896, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus
län anbefaldes att i anledning af denna skrifvelse afgifva förslag, huru den ifrågasatta

— 1898 —

utredningen lämpligast borde kunna åstadkommas. Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande
inkommit med yttrande i berörda hänseende, har Kongl. Maj:t den 19 februari
1897 bemyndigat sin bemälte befallningshafvande att tillkalla tre sakkunniga personer
för biträdande vid ifrågavarande utredning.

23:o af den 11 maj 1896, angående föreskrifter rörande barns och minderåriges
användande vid offentliga förevisningar och teaterföreställningar. (74.)
Anmältes den 29 maj 1896, då utlåtanden i anledning af skrifvelsen infordrades från
öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen. Sedan dessa utlåtanden
inkommit och justitiekansler!! jämväl afgifvit yttrande, anmältes ärendet ånyo
den 10 december 1897, därvid förordning i ämnet utfärdades.

24:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill börande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1894. (76.)

Anmältes den 9 juli 1896, i hvad skrifvelsen rörde framställningen beträffande Nya Trollhätte
kanalbolag, och anbefaldes justitiekansler!! att i ärendet afgifva utlåtande. Sedan
detta utlåtande inkommit samt särskilde af Kongl. Maj:t den 29 december 1896 förordnade
komiterade inkommit med den af Riksdagen begärda utredningen, har Kongl. Maj:t
den 16 september 1897 dels infordrat Nya Trollhätte kanalbolags yttrande i ämnet, dels
ock anbefalt öfverståthållareämbetet att föranstalta därom, att fordrings- och redovisningsanspråk
i saken blefve å Kong]. Maj:ts och kronans vägnar, för krafrätts bibehållande mot
bolaget, hos dess direktion tillkännagifna.

25:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående utöfvande af uppfinning, hvarå patent erhållits. (101.)
Anmältes den 29 maj 1896, då kommerskollegium samt patent- och registreringsverket
anbefaldes att, sedan svenska teknologföreningen och därefter tekniska högskolan blifvit
hörda, samt efter det andra, som kunde vara af frågan intresserade, lämnats tillfälle att
däri sig yttra, afgifva utlåtande i anledning af skrifvelsen. Sedan detta utlåtande inkommit,
öfverlämnades ärendet den 16 september 1897 till vidare handläggning af
justitiedepartementet.

26:o af samma dag, i anledning af väckt motion angående förbud mot vadhållning
genom s. k. totalisator. (103.)

Ärendet, som den 17 december 1897 öfverlämnats till civildepartementet, är beroende på
vidare behandling.

27:o af den 13 maj 1896, i anledning af väckt motion om vissa ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862. (110.)

Anmältes den 22 maj 1896, då öfverståthållareämbetet anbefaldes att, efter inhämtande
af Stockholms stadsfullmäktiges yttrande, afgifva utlåtande i anledning af skrifvelsen.
.

- 1898 —

Efter det detta utlåtande inkommit, anmältes ärendet ånyo den 5 november
1897, därvid proposition till Riksdagen beslöts.

‘28:o af den 15 maj 1896, angående vissa förändringar i lagstiftningen om
försäljninig af vin och maltdrycker. (120.)

Anmältes den 22 maj 1896, då Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefaldes
att i anledning af skrifvelsen afgifva utlåtanden.

Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmältes ärendet ånyo den 16 juli 1897,
då kungörelse i ämnet beslöts. ,

Af dessa ärenden voro alltså vid utgången af år 1897 de under 4:o, 5:o, 19:o,
20:o, 23:o, 27:o och 28:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under
l:o till och med 3:o, 8:o, 10:o till och med 17:o samt 22:o upptagna föremål för
åtgärd af myndigheter eller särskilde komiterade, det under 25:o upptagna öfverlämuadt
till annat departement samt de öfriga beroende på pröfning.

Kongl. finansdepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om
närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen.
(109.)

Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt uppdrag utarbetadt förslag till förordning
om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna
afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit
med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

2:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)
I anledning af denna Riksdagens skrifvelse hafva kammar- och kommerskollegierna,
efter förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters
eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt utlåtande
beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana
privilegier eller förmåner, livilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af
den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, hvarefter Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län på grund af remiss från Kongl. Maj:t inkommit med inliämtadt
yttrande från Höganäs stenkolsaktiebolag.

Sedan därefter bolaget, som genom Kongl. Maj:ts bemälte befallningshafvande
anmodats att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande, huruvida bolaget vore villigt
att — mot det att den Höganäs stenkolsverk åliggande tiondeskyldighet definitivt
förklarades upphörd samt ett arbetsområde, bestående af den jordrymd, bolaget själft
ägde eller eljest med grufvearbete belagt, och hvad som därutöfver för ett ändamäls JJil.

till justitieombudsmannens umletsberättelse till 1898 års Riksdag. G

enligt bestämmande af arbetsområdet tilläfventyrs kunde, i enlighet med uppgift, som
bolaget i sådant afseende ägde meddela, anses erforderligt, blefve för bolaget faststäldt
— beträffande rättigheten att inom Luggude och Rönnebergs härad i öfrigt
eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter afstå från sina privilegier, inkommit med
det sålunda infordrade yttrandet, samt kammar- och kommerskollegierna i anledning
af detsamma gemensamt afgifvit infordradt utlåtande, är detta ärende beroende på
Kongl. Maj:ts pröfning.

3:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter. (35.)

Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande
af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar
för konserter eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet
upprättats förslag i det af Riksdagen angifna syfte samt statskontoret och kammarrätten,
efter öfverståthållareämbetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets
samtliga län hörande, öfver samma förslag gemensamt afgifvit infordradt utlåtande,
har chefen för nämnda departement, enligt Kongl. Maj:ts bemyndigande den 3 juni
1892, tillkallat två sakkunniga personer att biträda vid den fortsatta behandlingen
af föreliggande fråga. Och hafva de sålunda tillkallade inkommit med förslag till
ändrade bestämmelser rörande omförmälta bevillningsafgifter, hvarefter statskontoret
och kammarrätten på grund af Kongl. Mnj:ts befallning gemensamt afgifvit utlåtande
öfver sistnämnda förslag.

Vid föredragning af detta ärende den 12 juli 1897 har Kongl. Maj:t icke funnit
skäl godkänna sagda förslag; och har Kongl. Maj:t ej heller funnit skäl att för närvarande
vidtaga någon ytterligare åtgärd i anledning af Riksdagens ifrågavarande
skrifvelse.

4:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel. (70.)

Vid föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den innefattade
framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt
en komité med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning
och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom
förändrade bestämmelser angående pensionsinrättningen äfvensom i fråga om det inbördes
förhållandet emellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i
statens utgifter för pensionering af civila ämbete och tjänstemän måtte kunna beredas.

Sedan kommen, som jämlikt af Kongl. Majrt den 6 augusti 1891 meddeladt
beslut erhållit i viss mån utvidgadt uppdrag, den 28 maj 1894 afgifvit betänkande
angående ordnande af pensionsväsendet för statens civila tjänsteinnehafvare och för
deras änkor och barn, samt inspektören öfver försäkringsanstalterna äfvensom åtskilliga
myndigheter och verk på grund af Kongl. Maj:ts befallning afgifvit yttranden

— 1898 —

i ärendet, sä har direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning på grund åt remisser
från Kongl. Maj:t ej mindre med eget utlåtande öfverlämnat från fullmäktige
för delägarne i pensionsinrättningen infordradt yttrande öfver betänkandet, i hvad
detsamma berörde civilstatens pensionsinrättning samt änke- och pupillkassa, än äfven,
efter det statskontoret afgifvit infordradt utlåtande i ärendet och däri, bland annat,
framlagt grunder för omdaning i angifvet syfte af civilstatens änke- och pupillkassa,
jämte eget yttrande öfverlämnat från bemälte fullmäktige infordradt förnyadt utlåtande
jämte förslag till reglemente för en i enlighet med de af statskontoret angifna
grunder organiserad änke- och pupillkassa för civilstaten.

Därjämte har Kongl. Maj:t den ti augusti 1897 förordnat, att generalpoststyrelsen
skulle afgifva utlåtande i ärendet; och har sådant utlåtande ännu icke till
Kongl. Maj:t inkommit.

ö:o af den 17 april 1894, med anhållan om utredning angående beskaffenheten
och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (86.)
Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kommerskollegium och generaltullstyrelsen
på grund af Kong]. Maj ds befallning gemensamt afgifvit utlåtande samt landtbruksstyrelsen
inkommit med infordradt utlåtande angående vissa delar af ifrågavarande
ämne, har Kongl. Maj;t öfverlämnat berörda skrifvelse jämte de öfver densamma
afgifna utlåtanden till de af Kongl. Maj:t den 6 september 1895 utsedda
svenska ombud för deltagande i förhandlingar om nya bestämmelser rörande Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, att vid nämnda förhandlingar
tagas i öfvervägande.

Bemälta ombud hafva sedermera inkommit med berättelse öfver fullgörandet af
deras uppdrag, och har Kongl. Maj:t den 23 april 1897 beslutit aflåtande af proposition
till Riksdagen med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande
sjöfarten och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

6:o af samma dag, med anhållan om utredning af frågorna om frilagersinstitutionens
införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige. (37.)

Efter det den med anledning af förevarande skrifvelse tillsatta komité afgifvit betänkande
med förslag till förordning om frilager och frihamn jämte förslag till vissa
ändringar i tullstadgan, samt kommerskollegium och generaltullstyrelsen på grund af
Kongl. Maj:ts befallning inkommit med gemensamt utlåtande öfver omförmälta betänkande
och förslag, är detta ärende på Kong]. Maj:ts pröfning beroende.

7:o af den 7 maj 1894, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892. (76.)
I anledning af förevarande skrifvelse, för så vidt den anginge Riksdagens framställning
beträffande flottans pensionskassa, har Kongl. Maj:t den 24 januari 1896 an -

1898 -

befalt statskontoret att inkomma med yttrande i sammanhang med afgifvande af det
under den 13 december 1895 från statskontoret infordrade utlåtande öfver komiténs
för utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof m. m. förslag
angående ordnande af det civila pensionsväsendet.

Sedan statskontoret afgifvit det infordrade utlåtandet, är ofvan omförmälta fråga
beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.

8:o af den 9 maj 1894, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning
angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna. (90.)
Sedan inom finansdepartementet uppgjorts förslag till lag för Sveriges riksbank och
Kong!. Maj:t vid föredragning den 24 januari 1896 af Riksdagens berörda skrifvelse
uppdragit åt chefen för justitiedepartementet att låta utarbeta förslag till de grundlagsändringar,
som utgjorde förutsättning för antagandet af förstnämnda förslag, beslöts
på föredragning af sistnämnda departementschef den 7 februari 1896 aflåtande
af proposition till Riksdagen med förslag till ändringar i 50, 70, 71, 98, 109 och
111 §§ i regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ i riksdagsordningen.
Efter det Riksdagen i skrifvelse till Kong], Maj:t den 13 påföljande maj anmält, att
Riksdagen funnit sig icke böra bifalla förslaget oförändradt, men såsom hvilande för
vidare grundlagsenlig behandling antagit ett förslag till ändrad lydelse af nämnda
grundlagsparagrafer, har Kong], Maj:t dels den 9 januari 1897 på föredragning af
chefen för finansdepartementet beslutit aflåta proposition till Riksdagen med förslag
till lag för Sveriges riksbank, dels ock den 5 februari samma år på föredragning af
chefen för justitiedepartementet beslutit aflåta proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om riksbankens sedelutgifningsrätt, så ock angående forum för
riksbanken, till ansvarighetslag för fullmäktige i riksbanken samt till ansvarighetslag
för ledamöter i styrelserna vid riksbankens afdelningskontor.

9:o af den 13 maj 1895, med anhållan om uppsägning af förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
den 30 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska
regeringen angående nya bestämmelser i ämnet. (72.)

Med anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse har Kong!. Maj:t den 12 juli
1895, med tillämpning af § 18 i berörda förordning, för Sveriges del fattat beslut
om förordningens upphäfvande, i följd hvaraf densamma upphört att gälla den 12
juli 1897, samt i sammanhang därmed förordnat, att förhandlingar mellan de båda
rikena skulle oförtöfvadt företagas i syfte att utarbeta förslag till nya bestämmelser
rörande Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, att föreläggas
de båda rikenas representationer, och att för sådant ändamål från hvardera
riket skulle utses tre ombud, hvarefter Kongl. Maj:t den 6 september 1895 förordnat
ombud att för Sveriges del föra omförmälta underhandlingar. De sålunda
utsedda ombuden hafva därefter vid flera tillfällen sammanträdt med de för ena —

1898 -

hända ändamål utsedda norska ombuden, hvarjemte förhandlingar ägt rum emellan
delegerade af de båda ländernas regeringar. (Se vidare femte punkten i denna förteckning.
)

10:o af den 16 maj 1895, i fråga om utredning angående statstjänsters förening
med andra tjänstebefattningar. (93.)

Sedan chefen för finansdepartementet, enligt Kong!. Maj:ts uppdrag, från vederbörande
verk och myndigheter infordrat de uppgifter, som erfordrades för verkställande af den
åt Riksdagen begärda utredningen, äfvensom låtit utarbeta en sammanfattning åt de
infordrade uppgifterna, hvilken sammanfattning blifvit till trycket befordrad, har
Kongl. Maj:t, enär såsom vilkor för åtnjutande af de med ämbeten eller tjänster vid
vissa ämbetsverk eller stater förenade löneförmåner blifvit genom särskilda af Kongl.
ilaj:t gifna föreskrifter stadgadt, att med innehafvande ämbete eller tjänst icke finge
— med vissa angifna undantag — förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller
kommunens stat, ej heller annan tjänstebefattning, med mindre den befunnes icke
vara hinderlig för fullgörandet af tjänstgöringen i förstnämnda befattning, men allmänt
gällande föreskrift saknades rörande det sätt, hvarpå tillstånd till sådan förening
borde af ämbets- eller tjänsteman sökas, genom kungörelse den 3 december
1897 funnit godt förordna, att ämbets- eller tjänsteman vid något af ofvan omförmälta
ämbetsverk eller stater, som önskar med innehafvande ämbete eller tjänst
förena annan tjänstebefattning, för hvilken lön eller arfvode erhålles, skall skriftligen
begära tillstånd härtill, chef för verk eller stat hos Ivongl. Maj:t, ledamot i kollegium
eller annat ämbetsverk hos verkets chef samt annan ämbets- eller tjänsteman
hos den myndighet, under hvilken han lyder; äfvensom att, i de fall då beslut i
fråga, hvarom nu blifvit sagdt, meddelas af annan än Kongl. Maj:t, anteckning om
beslutet bör hos vederbörande myndighet göras.

11 :o af den 13 maj 1896, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen
angående tillsyn å vissa s. k. folkbanker m. m. den 29 juli 1892. (59.)
Sedan bankinspektören i ämnet afgifvit ämbetsutlåtande, samt i anledning af hvad i
detta utlåtande anförts yttranden infordrats från öfverståthållareåmbetet och Kong].
Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, har Kongl. Maj:t vid föredragning af
ärendet den 5 november 1897 funnit förevarande skrifvelse icke till någon Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

12:o af samma dag, i anledning af väckt motion om förbud mot utlämnande
af spirituösa mot efterkraf. (75.)

Den 20 maj 1896 erhöllo öfverståthållareämbetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i rikets samtliga län befallning att i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse,
hvar för sig, afgifva utlåtande.

Sedan dessa utlåtanden inkommit, har Kongl. Maj:t vid föredragning af detta
ärende den 25 september 1897 låtit utfärda kungörelse angående ändring i §§ 4

— 1898 —

och 42 i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker den 24 maj 1895.

13:o af den 11 maj 1896, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894. (76.)
Sedan statskontoret, som den 29 maj 1896 anbefalts att afgifva utlåtande i anledning
af Riksdagens under rubriken ecklesiastikdepartementet gjorda framställning om
meddelande af särskilda föreskrifter till förekommande däraf, att allmänna verks och
inrättningars medel blefve på redogörarens namn i bankinrättning insatta, inkommit
med det infordrade utlåtandet, har Kongl. Maj:t vid föredragning af ärendet den 19
mars 1897, med afseende å hvad statskontoret anfört, funnit Riksdagens ifrågavarande
framställning icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.

14:o af den 13 maj 1896, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
anskaffande af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m. (98.)

Sedan generalpoststyrelsen på grund af Kongl. Maj:ts befallning inkommit med utredning
och förslag i fråga om lämpligaste sättet att anskaffa tomt till nytt posthus
i Stockholm, har Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof den 16 januari 1897 gjort framställning i ämnet.

15:o af samma dag, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållningen med enskildes skogar. (107.)

Vid föredragning den 16 oktober 1896 af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl.
Maj:t tillsatt en komité med uppdrag att verkställa den utredning och uppgöra de
förslag, som afsåges i förevarande skrifvelse.

16:o af samma dag, i anledning af väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande afgäld från jordafsöndringar. (111.)

Vid föredragning den 20 maj 1896 af ifrågavarande skrifvelse har kammarkollegium
erhållit befallning att efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande till
Kongl. Maj:t afgifva utlåtande; och bär sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t
inkommit.

Af dessa ärenden voro alltså vid 1897 års slut de under 3:o, 5:o samt 8:o till
och med 14:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, de under 4:o, 15:o
och 16:o föremål för åtgärd af ämbetsmyndighet eller komiterade samt de öfriga på
Kongl, Maj:ts pröfning beroende.

- 1898 -

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

ko Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga
från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien,
utgående afgifter. (53.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af
proposition i ämnet till Riksdagen.

2ro af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af
kyrkofonden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels
till akademier eller andra stiftelser. (71.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af
proposition i ämnet till Riksdagen.

3:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet
vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Ärendet beror fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning.

4:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af
offentliga arkiv. (84.)

Den 14 januari 1897 beslöt Kongl. Maj:t aflåtande till Riksdagen af proposition i
fråga om anordnande af ett landsarkiv i Vadstena; och hafva åtgärder vidtagits för
utredande af frågan om anskaffande af lokaler för landsarkiv i TJpsala och Lund.
Sedan de i senaste förteckning omformälta yttranden öfver utarbetadt förslag till
stadga angående offentliga arkiv numera inkommit, beror ärendet i denna del på
Kongl. Maj:ts pröfning.

5:o af den 6 maj 1891, i fråga om helgonskyldens afskaffande. (41.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af

proposition i ämnet till Riksdagen.

G:o af samma dag, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus län
utgående landsskylden. (42.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af

proposition i ämnet till Riksdagen.

7:o af den 2 maj 1893, i fråga om utredning och förslag angående afskrifning
af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående kyrkotionden.
(77.)

Anmältes inför Kongl. Maj:t den 31 december 1897, hvarvid beslöts aflåtande af

proposition i ämnet till Riksdagen.

8:o af den 7 maj 1893, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. (107).

- 1898 -

Sedan komitén för ordnande af fosterbarnsväsendet yttrat sig i ärendet, har detsamma
den 1 mars 1897 öfverlämnats till justitiedepartementet.

9:o af den 16 maj 1895, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21
oktober 1864, angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare ocli
syssloman vid länens lasarett och kurhus. (85.)

Sedan det i senaste förteckning omförmälta yttrande numera från medicinalstyrelsen
inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 11 maj 1896, i fråga om ett andra ålderstillägg åt ordinarie lärare
vid folkskola. (68.)

Sedan de i senaste förteckning omförmälta utlåtanden numera inkommit, beror ärendet
på Kongl. Maj:ts pröfning.

11 :o af samma dag, i fråga om reglering af aflöningen för biträdande lärare vid
folkskolor m. in. (69.)

Anmältes å nyo inför Kongl. Maj:t den 14 januari 1897, hvarvid beslöts aflåtande
af proposition i ämnet till Riksdagen.

12:o af den 15 maj 1896, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel. (47.)

Kongl. Maj:t har under år 1897 meddelat beslut i ärendet, för så vidt detsamma
vid årets början berodde på Kongl. Maj:ts pröfning.

Af dessa ärenden voro alltså vid utgången af år 1897 de under 1 :o, 2:o, 5:o, 6:o,
7:o, 11 :o och 12:o upptagna hos Kongl. Maj:t slutligen afgjorda, det under 8:o upptagna
öfverlämnadt till handläggning inom annat departement samt de öfriga på
Kong!. Maj:ts pröfning beroende.

— 1898 —

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen
år 1897 aflåtna, i tionde samlingen af Riksdagens protokoll för samma år införda
skrivelser finnas upptagna i den under I här ofvan införda förteckning.

(Första siffertalet ntvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret
i förenämnda förteckning.)

1	1	27	70	53	48	79	39, 54, 81, 117	105	90
2	*)	28	71	54	49	80	22	106	91
3	43	29	104	55	50	81	55	107	32
4	2	30	72	56	51	82	112	108	92
5	3	31	73	57		83	23	109	93
6	4	32	45	58	52	84	24	no	37
7	*)	33	41	59	76	85	25, 82	in	94
8	*)	34	74	60	77	86	83	112	57
9	44	35	7	61	**\	87	tf)	113	115
10	5	36	105	62	in	88	26	114	88
11	*	37	8	63	17	89	113	115	45
112		38	9	64	18	90	27	116	96
13	**\	39	10	65	78	91	28	117	33
14	62	40	11	66	19	92	29	118	97
15	6	41	12	67	no	93	35	119	98
16	63	42	13	68	108	94	84	120	59
117	64	43	46	69	20, 109	95	30	121	60
18	65	44	107	70	34	96	*)	122	99
19	66	45	106	71	79	97	56, 85, 114	123	100
20	*)	46	75	72	21	98	86	124	101
21	*)	47	14	73	31	99	87	125
22	*)	48	15	74	40	100	88	126	■v 61
23	*)	49	t)	75	42	101	38	127	102
24	67	50	16	76	53	102	36	128	103
25	68	51	*)	77	80	103	118	129
26	69	52	47	78	116	104	89

*) Utfärdade förordnanden.

**) Skrifvelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.

***) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken,
t) Skrifvelse till justitieombudsmannen.
tf) Skrifvelse till fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.

Bil. till justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1898 års Riksdag.