Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

1

N:o 59.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen;
gifven Stockholms slott den 4 februari 1898.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen

att antaga en så lydande

Lag

om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen.

Härigenom förordnas, att § 25 mom. 1, § 28 mom. 1 och 2 samt
§ 36 mom. 1 värnpligtslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus annorstädes än å Gotland inskrifne värnpligtige, samt

b) de, som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med
lifräddningsanstalterna.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, må Konungen efter Statsrådets
hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de
Bih. till lliksd. Prot. 1693. 1 Band. 1 Afd. 39 llä/t. fö/;o o9.J 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 59.

större eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga, samt å Gotland
jemväl beväringens andra uppbåd i den mån det finnes erforderligt.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets
försvar finnes nödigt, att annorstädes än a Gotland äfven beväringens
andia uppbåd, eller någon del deraf i skilda orter eller vid olika vapen,
inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han Statsrådet hört och,
så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

§ 36.

1. Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar
uppkallas efter derom af Konungen i Statsrådet fattadt beslut. Å Gotland
må sådan uppkallelse dock kunna ske jemväl vid fara för krig. Uppbådad
landstormsman är underkastad i krigslag gifna bestämmelser.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott
tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Rappe.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

3

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 4 februari 1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

Efter gemensam beredning med chefen för sjöförsvarsdepartementet
yttrade chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet friherre Rappe
härefter:

»I särskilda underdåniga skrifvelser den 11 Februari och den 30
November 1896 har t. f. chefen för generalstaben gjort framställning
om ändring af vissa stadganden i gällande vämpligtslag, och anhåller
jag nu i underdånighet att få redogöra för visaa af de förslag, han
dervid framstält.

4

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 59.

I den förstnämnda af dessa skrivelser har han anfört, bland annat,
att enligt § 36 mom. 1 värpligtslagen, sådan den för närvarande lydde,
kunde landstormen till hemortens försvar uppkallas endast under krig
efter derom af Konungen i statsrådet fattadt beslut. För en hastigt
påkommande fientlig brandskattning af vigtigare orter utefter våra vidsträckta
kuster under mobiliseringstiden, eller för afvärjande åt fientliga
mindre företag mot våra kustbanor och telegraflinier i afsigt att fördröja
vår mobilisering och koncentrering, eller ock för förhindrande af
fiendens ostörda besittningstagande af för hans flotta lämpliga hamnplatser,
för alla sådana företag vare landstormen nu till ingen nytta,
enär kriget ofta först utbröte i och med dessa fientligheter och Konungen
således icke kunnat på förhand, enligt värnpligtslagens nuvarande lydelse,
fatta beslut om landstormens uppkallande. Någon tid för landstormens
organisation vore jemväl af nöden, innan densamma kunde träda i verksamhet.
Erfarenheten gåfve dessutom i afseende på tidpunkten för
krigsutbrott vid handen, att endast i ett fåtal fall krigsförklaring föregått
fiendtligheternas öppnande. Att landstormen icke för närvarande
kunde tagas i anspråk under sjelfva mobiliseringen, innebure så mycket
större fara, som under denna tidpunkt öfriga trupper — bundna som de
då voro genom det pågående mobiliseringsarbetet — omöjligen kunde
påräknas för kustförsvaret. Denna tidpunkt under sjelfva mobiliseringen
lämpade sig i öfrigt för fienden särdeles väl till att företaga en brandskattningsoperation
till sjös. Den anfallandes sjöstridskrafter hade nämligen
ännu icke blifvit bundna vid vigtigare företag och försvararen
hade, innan hans flotta ännu blifvit färdigmobiliserad, den minsta motståndskraften
mot företag af dylik art, hvartill komme, att hvarje framgång
vid fiendtligheternas öppnande, om också icke af stort militäriskt
värde, ofta finge politisk betydelse. Slutligen kunde landstormens uppbådande
samtidigt med mobiliseringsorderns utgifvande hafva stor betydelse
för försvaret af Gotland. För att denna, långt från fastlandet
belägna ö skulle hafva utsigt att vid försök till kränkning af neutraliteten
kunna häfda densamma, måste sannolikt öns heta försvarskraft
genast i början vid ett fiendtligt anfall på ön tagas i anspråk. I annat fall
vore fara värdt, att ön redan fallit i fiendehand, innan Konungen, enligt
nuvarande lydelse af § 36 värnpligtslagen, hunnit förordna om landstormens
uppkallande.

Af hvad sålunda anförts, anser t. f. chefen för generalstaben det
framgå, att, om landstormen skall kunna fullt tillgodogöras kust- eller
gränsförsvaret, § 36 mom. 1 värnpligtslagen bör ändras derhän, att
landstormen kan till hemortens försvar uppkallas redan dä fara för krig

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

förefinnes. Inom de flesta europeiska stater, säger han vidare, syntes
man jemväl tillmäta landstormen en icke ringa betydelse med hänsyn
till gränsernas (kusternas) skydd under början af ett krig, innan ännu
hären (flottan) hunnit blifva mobiliserad. I öfverensstämmelse med denna
uppfattning af landstormens uppgift innehölle också dessa staters härordningslagar
(landstormslagar) bestämmelser om att landstormen finge
uppbådas icke blott under krig, utan jemväl då krig hotade. _ I Tyskland
hade man, såsom det syntes hufvudsakligen af hänsyn till gränsskyddet,
till och med gått så långt, att man lagt i vederbörande armécorpschefers
och fästningskommendanters händer rättigheten att inkalla
landstormen vid omedelbar krigsfara.

Som nyss blifvit antydt, fortsätter t. f. chefen för generalstaben,
fordrades för neutralitetens häfdande på Gotland vid försök till kränkning
af densamma, att öns hela försvarskraft toges i anspråk. Det vore
icke nog med, att landstormen der i tid borde kunna uppkallas till
kustorternas omedelbara försvar; beväringens båda uppbåd borde å
Gotland under alla förhållanden genast vid ett krigsutbrott på Konungens
befallning efter statsrådets hörande vara till förfogande för att
ingå i de mobiliserade linieafdelningarna. Gotlands försvar kräfde ovilkorligen
särskilda bestämmelser i värnpligtslagen, om det skulle kunna
föras verksamt och vara redo att i rätt tid sättas emot fienden.

Gotland vore, såväl i följd af sitt läge, 80 km. från de yttersta skären
utanför Vestervik, som på grund af sin ringa folkmängd, 51,672 invånare
eller 18s af rikets befolkning, i behof af en undantagsställning i
militärt hänseende, om öns försvarskrafter skulle kunna behörigen tillgodogöras.
Om vid krigsutbrott endast beväringens första uppbåd
finge tagas i anspråk, komme de i nuvarande mobiliseringsplaner såsom
minimum ansedda försvarskrafter icke att kunna uppsättas. Detta torde
tydligt framgå deraf, att Gotlands infanteriregementes inskrifningsområde
till invånareantalet endast kunde jemföras med de folkfattigaste
af fastlandets 53 bataljonsområden och att Gotland sålunda, om endast
första uppbådet kunde vid mobiliseringsplanernas uppgörande med säkerhet
påräknas, icke skulle kunna ställa på krigsfot större styrka än som
ur ett sådant bataljonsområde kunde utgå. Visserligen torde i vanliga
fall en mobilisering ej komma att ske utan att riksdagskallelse utgått
och utan att Konungen sålunda, enligt § 28 mom. 2 värnpligtslagen,
egde rätt att uppbåda äfven beväringens andra uppbåd; men på Gotland
skulle möjligen det undantagsfall kunna inträffa, att till följd af
öns utsatta läge eu neutralitetsmobilisering blefve af nöden utan att
Konungen funne nödigt utfärda riksdagskallelse — i hvilket fall inköp,

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

i stället för utskrifning enligt 74 § regeringsformen, af för mobiliseringen
erforderliga hästar och fordon skulle ega rum — och för detta
fall borde de uppgjorda mobiliseringsplanerna ej behöfva rubbas.

Värnpligtslagens § 28 mom. 1 borde derför ändras i sådant syfte,
att Konungen kunde, då rikets försvar det kräfde, efter statsrådets
hörande på Gotland inkalla äfven beväringens andra uppbåd.

I sin underdåniga skrifvelse den 30 november 1896 har t. f. chefen för
generalstaben, i sammanhang med det förslag till förändrad organisation
af de fasta truppförbanden å Gotland, som jag den 14 sistlidne januari
inför Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anmälde, tillika uttalat sig
angående behofvet af förändringar, så vidt angår Gotland, af vissa bestämmelser
i gällande värnpligtslag. Efter att dervid till en början
hafva erinrat om det af honom i nyss omförmälda skrifvelse den 11
Februari 1896 framstälda förslag till ändring af §§ 28 och 36 värnpligtslagen,
yttrar han vidare, att det icke vore tillräckligt att tillse,
det mobiliseringen af öns stridskrafter möjliggjordes, utan vore det
fullt ut lika vigtigt, att fredsöfningarne så ordnades, att ändamålet
med dem vunnes, enär i annat fall mobiliseringen icke tjenade till
mycket. Då fredsöfningarnes ändamål vore ej blott att genom rekrytöfningar
och skolor bibringa enskild utbildning åt menige, befäl och
beställningsmän, förberedande för deras användande vid truppförbanden,
utan jemväl att genom regementsöfningar bibringa alla de särskilda
truppförbanden den utbildning, som erfordrades för att de skulle under
nöjaktig ledning kunna samverka i strid, torde det vara tydligt, att det senare
ändamålet icke kunde vinnas, om styrkan under regementsöfningarna
vore så liten, att vissa truppförband aldrig kunde bildas. Denna synpunkt
hade också gjort sig gällande före 1892 års urtima Riksdag,
likasom äfven i den till sagda Riksdag aflåtna nådiga propositionen,
uti hvilken ingen förändring ifrågasatts beträffande den enligt § 53
värnpligtslagen då gällande grundsatsen om beväringsöfningstidens på
Gotland fördelning på 3 år, hvarigenom det varit möjligt att samtidigt
inkalla 3 beväringsklasser. Genom urtima Riksdagens beslut hade emellertid
denna bestämmelse förändrats till likhet med förhållandet å fastlandet,
och då derjemte de å Visby sjömanshus inskrifne värnpligtige
öfverförts till flottan, hade den under regementsöfningarna samtidigt
exercerande styrkan blifvit så ringa, att om någon verklig bataljonsutbildning
vid infanteriet för närvarande ej kunde vara tal, än mindre
om någon regementsutbildning, och att vid artilleriet manskapsstyrkan
vid batterierna på intet vis tilläte någon batteriutbildning, ännu mindre
divisionsutbildning. Och ändock skulle dessa truppförband vid mobi -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

7

lisering organiseras, af sina befälhafvare kommenderas och varai stånd
att uppträda mot fienden.

Enda botemedlet mot dessa missförhållanden vore, fortsätter t. f.
chefen för generalstaben, att vidtaga åtgärder för uppbringande af
styrkan under regementsöfningarne derhän, att de truppförband, som i
krig skulle uppträda, äfven finge tillfälle att åtminstone några dagar
om året öfvas. Den föreslagna ökningen af stamstyrkan skulle visserligen
bidraga att något öka styrkan under regementsöfningarna, men
den sammanlagda styrkan blefve dock alltjemt för liten för att möjliggöra
de så vigtiga öfningarna i regements- och divisionsförband. Så
hade vid Gotlands infanteriregemente år 1895 den »i vapenkonst» öfvade
styrkan af rista årsklassen uppgått till 181 man och 1896 till
159 man eller i medeltal till 170 man om året. Om från en årsklass
af 170 man frånräknades det antal, som skulle utbildas i särskilda befattningar
såsom reservkommissarier, reservförmän, sjukbärare o. s. v.,
återstode för »soldatutbildning» ett medeltal af 143 man. Derest stamstyrkan
vid infanteriregementet ökades, såsom föreslagits, till 400 och
vid artillericorpsen till 140 man, skulle beväringsrekrytkontingenten,
derest värfningen komme att ske helt och hållet inom ön och bland
de vapenöfningsskyldige beväringsklasserna, årligen komma att minskas
med omkring 42, hvadan af första årsklassen skulle återstå att utbilda
såsom soldater omkring 101 man. Tillsammans skulle sålunda blifva
att tillgå i ledet under regementsmötet 280 man (120 man stam afginge
till underbefäl) 101 man beväring af rista klassen och 90 man beväring
af 2:dra klassen — afgången af 1895 års rista klass till 1896 års 2:dra
klass hade varit 11 % — eller tillsammans omkring 471 man. Från
denna styrka måste ytterligare frånräknas sjuka, till fastlandets skolor
kommenderade, vakanser, vakt- och handräckningsmanskap m. fl., genom
hvilka afdrag — som torde kunna beräknas till omkring 100 man —
styrkan skulle smälta ihop till omkring 371 man, en styrka som ej
lämpligen skulle kunna fördelas till fältmässig öfning på två bataljoner.
Äfven om de å Visby sjömanshus inskrifne värnpligtige tilldelas fotfolket,
hvarigenom den rista årsklassens styrka skulle komma att ökas
med omkring 48 man, komme dock, enär erfarenheten visat, att icke
mer än hälften af dessa värnpligtige kunde för öfningarne påräknas,
den till öfning påräkneliga styrkan att växa endast till omkrig 416
man, hvilket gjorde 52 man för hvardera af de 8 kompanierna, en
numerär, hvilken, såsom icke medgifvande kompaniets indelning på 3
plutoner, vore otillräcklig för tillämpningsöfningars rationella bedrifvande.
Det vore alltså tydligt, att den enda utvägen att råda bot för

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

nu anmärkta brist i fråga om infanteriets fredsöfningar vore att öka
de samtidigt vapenöfvade beväringsklassernas antal, eller med andra ord att
återgå till de före år 1893 rådande förhållandena, så att under regementsöfningarna
tre årsklasser samtidigt kunna öfvas och hvarigenom
en styrka af mellan 6 och 700 man, deri inbegripet det påräkneliga
antalet sjömanshusskrifna beväringsmän, skulle kunna erhållas.

Likaså voro vid artillericorpsen en ökning af de samtidigt öfvade
beväringsklassernas antal oafvisligen påkallad. Af mobiliseringsbänsyn
kunde nemligen icke flera än 15 beväringsmän per batteri årligen inskrifvas
vid fältartilleriet å Gotland och härigenom kunde styrkan under
regementsexercisen, så länge endast två årsklasser samtidigt öfvades tillsammans
med stammen, uppbringas till endast 55 menige per batteri
mot nära 100 på fastlandet. Genom en samöfning af 3 beväringsklasser
skulle antalet menige deremot kunna uppbringas till omkring 70 per
batteri, d. v. s. 140 vid båda batterierna tillsammans eller, med frånräkning
af sjuka, tillfälligt kommenderade eller af annan orsak frånvarande,
den minsta styrka, hvarmed ett samtidigt uppträdande af tvenne
batterier å exercis- och manöverfältet eller under en fälttjenstöfning
läte sig göra.

De ändringar i värnpligtslagen, som t. f. chefen för generalstaben
sålunda ifrågasatt, afse, såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes finna, hufvudsakligen
Gotland; endast i fråga om landstormens uppkallande har han
ifrågasatt ändring beträffande riket i öfrigt. Att Gotland i militäriskt
hänseende befinner sig i en undantagsställning och att för ett behörigt
tillgodogörande af öns försvarskrafter kräfvas särskilda bestämmelser
för Gotland, lärer med erforderlig tydlighet framgå af hvad t. f. chefen
för generalstaben anfört. För Gotland har också ända till år 1893 i
afseende å värnpligtsförhållandena gält bestämmelser, olika dem på fastlandet.

Att, i likhet med t. f. chefen för generalstaben, i afseende å värnpligtens
fullgörande i fredstid för Gotland ifrågasätta en återgång till
de före år 1893 gällande bestämmelserna i så måtto, att värnpligten
skulle å nämnda ö fullgöras under tre i stället för under två år, anser
jag mig dock icke böra tillstyrka. Huru goda grunder än må tala för
en sådan förändring, kan jag dock icke förorda, att ett sådant förslag
för närvarande förelägges Riksdagen.'' Endast i yttersta nödfall torde
nämligen för en viss del af landet böra införas bestämmelser i afseende

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 59.

å värnpligtens fullgörande, som äro mera betungande för de värnpligtige,
än de bestämmelser i enahanda afseende, som gälla för riket i öfrigt.
Jag tror också, att de beräkningar, t. f. chefen för generalstaben till
stöd för sitt förslag anfört, i vissa afseenden äro något ogynnsammare,
än hvad i allmänhet torde visa sig blifva förhållandet, I allt fall lärer det
emellertid icke kunna förnekas, att den styrka, som å Gotland under nuvarande
förhållanden samtidigt kan öfvas under regementsöfningarna, är
alltför ringa för att tillåta behörig öfning i regements- eller divisionsförband,
och allt hvad som, utan de värnpligtiges betungande, kan göras för att afhjelpa
detta missförhållande, bör också göras. En åtgärd i detta syfte vore
att låta de å Visby sjömanshus inskrifne, hvilka enligt nu gällande bestämmelser
vapenöfvas vid flottan, i stället, i likhet med hvad före år 1893
varit fallet, vapenöfvas vid hären. Härigenom skulle ett icke obetydligt
antal värnpligtige, omkring 30 å 40 årligen, tillföras Gotlands försvarskrafter.
För att detta skall blifva möjligt erfordras emellertid en
ändring af § 25 mom. 1 värnpligtslagen, och har jag låtit upprätta förslag
till ändrad lydelse af nämnda lagrum, hvarigenom de å sjömanshus
å Gotland inskrifne värnpligtige ej vidare skulle inskrifvas i flottan och
således, jemlikt mom. 3 i samma §, varda inskrifna i hären. Härvid
torde jag emellertid få erinra, att jag, oaktadt de å sjömanshus å Gotland
inskrifne således skulle vapenöfvas vid hären, dock icke anser
någon ändring af värnpligtslagens § 27 mom. 2 b) böra ifrågasättas.

Beträffande t, f. chefens för generalstaben förslag till ändring af
§ 28 värnpligtslagen, i syfte att å Gotland äfven beväringens andra
uppbåd måtte kunna inkallas, då rikets försvar det kräfver, tillstyrker
jag detta förslag på de grunder, han till stöd för detsamma anfört;
och har jag i enlighet härmed låtit upprätta förslag till ändrad lydelse
af § 28 mom. 1 och 2 värnpligtslagen.

Vidkommande slutligen hvad t. f. chefen för generalstaben anfört
i fråga om behofvet af ändring i § 36 värnpligtslagen, tillstyrker jag,
med åberopande jemväl af hvad jag anfört till statsrådsprotokollet den
14 sistlidne januari i fråga om förändrad organisation af Gotlands
stridskrafter, att nämnda § i värnpligtslagen må ändras derhän, att
å Gotland landstormen må kunna uppkallas jemväl vid fara för krig.
Beträffande riket i öfrigt anser jag deremot någon ändring af denna
§ icke för närvarande böra ifrågasättas.

I enlighet med de åsigter, jag sålunda uttalat, liar jag låtit, upprätta
förslag till lag om ändrad lydelse af nämnda delar af värnpligtslagen;
och hemställer jag, under åberopande af hvad jag nu anfört, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga en så lydande
Bih. till Riked. Prof. 1898. 1 Ram/. I Afd. 39 Iläft.

2

10

Kongl. May.ts Nåd. Proposition No 59.

Lag

om ändrad lydelse af vissa delar af värnpligtslagen.

Härigenom förordnas, att § 25 mom. 1, § 28 mom. 1 och 2 samt
§ 36 mom. 1 värnpligtslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 25.

1. I flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus annorstädes än å Gotland inskrifne värnpligtige, samt

b) de, som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med
lifräddningsanstalterna.

§ 28.

1. Då rikets försvar det kräfver, må Konungen efter Statsrådets
hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de större
eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga, samt å Gotland jemväl beväringens
andra uppbåd i den mån det finnes erforderligt.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets
försvar finnes nödigt, att annorstädes än å Gotland äfven beväringens
andra uppbåd, eller någon del deraf i särskilda orter eller vid olika vapen,
inkallas, må Konungen derom förordna, sedan Han Statsrådet hört och,
så vida Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda
skall, låtit riksdagskallelse utfärda.

§ 36.

1. Landstormen kan endast under krig och till hemortens försvar
uppkallas efter derom af konungen i Statsrådet fattadt beslut. Å Gotland
må sådan uppkallelse dock kunna ske jemväl vid fara för krig. Uppbådad
landstormsman är underkastad i krigslag gifna bestämmelser.

Till denna, af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna
bifall; och skulle nådig proposition af den lydelse, bilagan
till detta protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Trygve Hermelin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.