Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
1
N:o 46.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af magnesitförekomster;
gifven Stockholms slott den 4 februari 1898.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att för tiden intill nästa lagtima riksdag medgifva, att Kongl.
Maj:t må ega
dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld
och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t bestämmer, å kronojord inom
visst å marken utstakadt område under en tid af högst trettio år med
andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade
magnesitfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvare att, derest vid
upplåtelsetidens utgång dylik upplåtelse fortfarande varder af Riksdagen
medgifven, ega företrädesrätt till öfverenskommelse om fortsatt arbete
med magnesitens tillgodogörande på de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund
af sig företeende omständigheter kan finna godt bestämma,
dels ock. åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder
koncessionen beviljats, till drifkraft för bearbetande af magnesitfyndigheter
jemte dermed i sammanhang stående anläggningar upplåta i närheten
af fynd ställe belägna, af staten‘obegagnade vattenfall jemte erforderlig
mark för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder
samt för kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att för
sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som
bestämmes genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.
Bill till Riksd. Prof. 1898. 1 Sami. 1 Afd. 29 Raft. 1
2
Kongl. Maj:ts K åd. Proposition N:o 4 fl.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Hans Wachtmeister.
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inf ör Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari
1898.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister.
Departementschefen, statsrådet grefve Wachtmeister anförde härefter
:
I en den 10 oktober 1894 till Eders Kongl. Maj:t ingifven skrift
har Herman Sandeberg i underdånighet anhållit om koncession att i
förening med andra svenske män, på de vilkor Eders Kongl. Maj:t
täcktes bestämma, bryta och tillgodogöra sig de lager af magnesit, som
förekomme på kronans mark i vestra sluttningen af fjellen Tarrekaisse
och Sevvatjokko i Qvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län. öfver
berörda ansökning har Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss anbefalt
kammar- och kommerskollegierna att, efter vederbörandes hörande,
afgifva underdånigt utlåtande; och har i anledning häraf kammar
-
4
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 46.
kollegium inhemta! yttranden från bergmästaren i norra distriktet och
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, hvilka båda
tillstyrkt bifall till ansökningen, dervid Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört, att de trakter, som i ansökningen om förmäldes, enligt
hvad vederbörande afvittringsstyresman upplyst, vore belägna på odisponerad
kronoöfverloppsmark, att antagas finge, att de naturtillgångar,
som i ansökningen uppgåfves vara förefintliga å ifrågavarande trakter,
komme att ligga obegagnade, derest ej den enskilda företagsamheten
lemnades tillfälle att ingripa, att på grund häraf och då uppkomsten af
en grufrörelse i dessa trakter skulle lända omgifvande nejd till stort
gagn, det syntes önskvärd!, att sökanden erhölle den begärda koncessionen,
med hvilken dock borde förbindas vilkor och bestämmelser, som
garanterade ej mindre att ett verkligt grufarbete komme till stånd å
ifrågavarande områden, så att desamma ej kunde under en längre tid
med andras uteslutande af sökanden gagnlöst upptagas, än ock att staten
såsom jordegare erhölle en mot vinsten å grufbrytningen svarande ersättning,
samt att sökanden emellertid syntes böra närmare angifva
gränserna för de områden, han i sin underdåniga ansökning afsåge.
Hos Eders Kongl. Maj:t hafva derjemte underdåniga framställningar
blifvit gjorda dels den 4 december 1894 af Höganäs stenkolsboiag derom,
att Eders Kongl. Maj:t måtte, utan att fästa afseende vid förberörda
tidigare gjorda koncessionsansökning, för så lång tid och på de vilkor,
Eders Kongl. Maj:t kunde finna godt medgifva, förunna bolaget rättighet
att med andras uteslutande ensamt bearbeta de magnesitfyndigheter,
som redan vore kända eller framdeles kunde komma att anträffas å
vestra sluttningen af fjellet Tarrekaisse mellan dess toppar Slihtatjokko,
Sevvatjokko och Paturtjokko samt i sluttningen nedanför dem fram till
Tarrejokk i förenämnda kapellförsamling, dels den 22 januari 1895 af
grefve Fr. Strömfelt för Kropps aktiebolag derom, att Eders Kongl.
Maj:t täcktes, med afslag å Höganäs stenkolsbolags omförmälda anhållan,
bifalla Sandebergs ansökning, dels ock den 18 februari 1895 af
geologen vid Sveriges geologiska undersökning Fr. Svenonius angående
bestämmande af godtgörelse åt honom för upptäckten af ifrågavarande
magnesitförekomster.
Sistberörda tre framställningar hafva genom nådiga remisser öfverlemnats
till kammar- och kommerskollegierna; och sedan ej mindre
aktiebolaget Bofors— Gullspång med flere aktiebolag, industriidkare och
industriela intressentskap hos Eders Kongl. Maj:t gjort framställning i
samma syfte som Kropps aktiebolag än äfven Sandeberg i en till chefen
för finansdepartementet ingifven skrift på anförda grunder förklarat sig
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
vidhålla sin koncessionsansökning och bestridt bifall till Höganäs stenkolsbolags
ansökning, hafva äfven dessa båda framställningar öfverlemnats
till kollegierna för att tagas i öfvervägande vid afgifvandet af det infordrade
underdåniga utlåtandet öfver Höganäs stenkolsbolags förevarande
ansökning.
Efter det chefen för Sveriges geologiska undersökning, af kommerskollegium
anmodad att meddela närmare upplysningar angående ifrågavarande
magnesitförekomster, i skrifvelse till kommerskollegium den
27 februari 1895, med öfverlemnande af, bland annat, ett yttrande i
ämnet af geologen Svenonius, förmält, hurusom af Svenonii berörda
yttrande framginge, att tillgångarna på magnesit kunde antagas vara
ganska stora, men att ytterligare undersökningar i fältet samt analyser
vore erforderliga, för att en säker kännedom om förekomsternas utsträckning
och beskaffenhet skulle kunna erhållas, hvilket särskildt vore af
vigt i det fall att koncession skulle komma att tilldelas båda förbemälde
koncessionssökande, har kommerskollegium anmodat Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län att, efter bergmästarens i norra
distriktet hörande, afgifva förnyadt yttrande i ämnet.
I de till följd häraf afgifna yttranden hafva såväl bergmästaren
som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat, att de ansåge
Sandeberg böra erhålla företräde framför Höganäs stenkolsbolag till den
sökta koncessionen; och har dervid Eders Kongl. Mapts befallningshafvande,
som tillika öfverlemnat ett af öfversten C. O. Bergman och
filosofie doktorn Gustaf de Laval den 18 mars 1895 utfärdadt intyg att,
derest Sandeberg erhölle sökt koncession å rätt att bryta magnesit inom
Qvickjocks kapellförsamling, Bergman och de Laval ansvarade för att
nödigt kapital till fyndigheternas såväl undersökning som ock brytningfunnes
att tillgå, anfört hufvudsakligen, att det förhållande att fyndigheternas
utsträckning och beskaffenhet vore endast ofullständigt kända
syntes medföra, att någon delning mellan sökandena af det fyndighetsområde,
som kunde blifva upplåtet till undersökning och bearbetande,
svårligen torde kunna företagas; att mindre svårighet skulle möta för
fyndigheternas upplåtande till båda sökandena för gemensam bearbetning
med viss förut bestämd andel för dem hvardera i afkastningen;
att, då emellertid båda sökandena syntes afböja ett sådant sätt för frågans
lösning, hvilket för öfrigt syntes vara i och för sig mindre lämpligt,
det vore att tillse, hvilkendera af dem företräde borde lemnas att med
den andres uteslutande erhålla den sökta upplåtelsen; att i detta afseende
främsta rummet borde, enligt. Eders Kongl. Majits befallningshafvande»
uppfattning, tillerkännas den, hvars ansökning innebure största utsigt
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
för att det värdefulla mineralet blefve i handeln tillgängligt och kunde
af förbrukare under sins emellan lika förhållanden åtkommas; att företrädet
härutinnan syntes tillkomma den af Sandeberg gjorda ansökningen,
understödd som den vore åt en mängd olika industriidkare i rikets skilda
delar, ett förhållande, som obestridligen gåfve stöd för den slutsatsen,
att fyndigheterna i hans hand skulle medföra det relativt största allmänna
gagn; samt att anledning särskildt syntes vara att antaga, det
företaget i fråga, derest företräde gåfves Sandeberg och de män, som
förenade sig med honom, skulle lända den för vårt land och icke minst
Norrbottens län vigtiga jernindustrien till större fördel, än om företaget
öfverlemnades till medsökanden.
Efter tagen del af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och
bergmästarens sistberörda yttranden har Höganäs stenkolsbolag den 4
maj 1895 till Eders Kong! Maj:t inkommit med en jemväl till kollegiernas
utlåtande remitterad skrift, hvari bolaget, jemte underdåniga
erinringar med utseende å hvad ötrige vederbörande i ämnet anfört,
bland annat, förmält, att, på sätt vid den underdåniga skriften fogade
bilagor utvisade, Höganäs stenkolsbolag erbjudit de båda näst bolaget
störste inhemske fabrikanter och försäljare af eldfast gods, nemligen
Vallåkra stenkolsaktiebolag och Kropps aktiebolag, som dock numera
vore sammanslagna till ett bolag, Billesholms — Bjufs aktiebolag, rättighet
att, om Höganäs stenkolsbolag blefve koncessionsinnehafvare, af
bolaget, till brytningspriset och i samma proportion, som bolaget kunde
tillgodose egna kunder, inköpa sitt behof af magnesia hvilket förslag af
Vallåkra stenkolsaktiebolag och Kropps aktiebolag med tacksamhet antagits,
och har Höganäs stenkolsbolag förklarat, att, derest Eders Kongl. Maj:t
icke skulle finna skäligt att åt bolaget allena upplåta nyttjanderätten till
ifrågavarande fyndighet, som möjligen kunde eg a stor mägtighet och betydande
värde, bolaget, hvars afsigt aldrig varit att genom monopoliserandet
af denna naturtillgång deraf draga en oskälig vinst, dåmera intet
hade att erinra mot sådan upplåtelse åt någon annan jemte bolaget.
I eu annan jemväl den 4 maj 1895 till Eders Kongl. Maj:t ingifven
skrift hade Höganäs stenkolsbolag förklarat, att bolaget vore villigt att,
för åvägabringande af undersökning genom Sveriges geologiska undersöknings
försorg af ifrågavarande magnesitförekomster, till Eders Kongl.
Maj:ts förfogande ställa ett belopp af tvåtusen kronor. Sedan kommerskollegium
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande i anledning af berörda
framställning och dervid till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat en
från Sandeberg den 20 maj 1895 till kollegium inkommen, till Eders
Kongl. Maj:t stäld skrift, deri Sandeberg ej mindre ytterligare bemött
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
hvad Höganäs stenkolsbolag i koncessionsärendet anfört, än äfven erbjudit
sig att, innan frågan om meddelande af koncession å ifrågavarande
magnesitförekomster blefve slutligen afgjord, under offentlig kontroll på
egen bekostnad till ett belopp, förslagsvis beräknadt till fyratusen kronor,
verkställa noggrann undersökning af magnesitens förekomst, fann Eders
Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning den 31 maj 1895, godt dels
bemyndiga chefen för Sveriges geologiska undersökning att gå i författning
om utförande under år 1895 af undersökning af ifrågakomna
mineralfyndigbeter för att utröna, huruvida bergarten magnesit inom dem
förekomme i fast klyft och, i sådant fall, magnesitförekomstens ungefärliga
utsträckning i fält och ungefärliga Drägtighet, samt att för sådant
ändamål använda de medel, Höganäs stenkolsbolag förklarat sig vilja
tillskjuta, Sandeberg eller annan för ämnet intresserad obetaget att inom
tid, som af bemälde chef bestämdes, hos honom anmäla, om de önskade
taga del i bekostandet af undersökningarna, i hvilket fall sålunda tillskjutna
medel jemväl finge för ändamålet användas, dels förordna, att
Höganäs stenkolsbolag, Sandeberg eller annan, som ville deltaga i bestridande
af undersökningskostnaden, skulle inom nämnda, af bemälde
chef bestämda tid till Sveriges geologiska undersökning inbetala de
belopp, med kvilka de ville bidraga, samt att Sveriges geologiska undersökning
skulle i särskild räkenskap redovisa för mottagandet och användandet
af sålunda inbetalda medel, dels ock förklara, att, derest magnesit
i brytvärd mängd anträffades och koncession att densamma bryta och
tillgodogöra blefve någon eller några beviljad, kostnaderna för omförmälda
undersökning skulle gäldas af koncessionsinnehafvaren,. i hvilket
afseende bland koncessionsvilkoren komme att intagas närmare bestämmelse,
hvadan den, som bidragit till undersökningen, men ej erhölle
koncession, skulle ega återfå hvad han för berörda ändamål tillskjutit.
I en till Eders Kongl. Maj:t stäld, den 12 september 1895 ingifven
skrift har Höganäs stenkolsbolag anhållit att derhän få ändra sin den 4
december 1894 gjorda ansökning om koncession, att området för denna
komme att innefatta äfven fjelltrakten nordost om Tarreiokk och Tarraure
mellan elfvarna Paturkårso och Nuonjesjokk, hvarjemte bolaget
anhållit att, enär bolaget hvarken önskade erhålla eller skäligen kunde
tilldelas ett så stort område som hela det af bolaget genom dessa båda
ansökningar angifna, få framdeles närmare angifva den ytvidd, bolaget
önskade till bearbetning och tillgodogörande genom koncession få sig
tillerkänd.
Hos Eders Kongl. Maj:t har vidare i en den 16 oktober 1896
ingifven skrift vice konsuln R. Asplund i Luleå i underdånighet anhållit
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
att med andras uteslutande få tillgodogöra sig ett magnesitfält, som
förefunnes i nyssnämnda Tarrekaisse fjell och hvilket, sträckte sig från
en fiskarkoja å norra sidan af Tarraure sjö och öster om »af geologer
sommaren 1895» undersökta magnesitgångar i samma fjell, med skyldighet
för sökanden att underkasta sig de föreskrifter och afgälder, som
för sådant tillgodogörande kunde bestämmas.
Sedan kammar- och kommerskollegierna genom nådig remiss fått
sig anbefaldt att gemensamt afgifva underdånigt utlåtande jemväl öfver
sistnämnda ansökning, hafva dels Asplund i ytterligare en underdånig
skrift, som likaledes genom nådig remiss öfverlemnats till kollegierna,
uppgifva, att det magnesitfält, han önskade få tillgodogöra sig, vore beläget
äfven öster om de magnesitförekomster, om hvilka såväl Sandeberg
den 10 oktober 1894 som Höganäs stenkolsbolag den 4 december samma
år gjort ansökning, dels ock Sandeberg i en till kommerskollegium den
15 december 1896 inkommen skrift bestridt, att Asplunds nyssberörda
ansökning, såsom kränkande Sandebergs eventuela rätt, finge komma
under ompröfning, innan nådigt beslut fattats med anledning af Sandebergs
koncessionsansökning, hvarjemte Sandeberg åberopat ett skriften
bilagdt, af geologen Svenonius den 14 december 1896 afgifvet intyg,
enligt hvilket den lokal för en förmodad magnesitförekomst, hvilken
åsyftades med bestämningen »sträckande sig från en fiskarkoja å norra
sidan af Tarraure sjö och öster om af geologer sommaren 1895 undersökta
magnesitgångar», folie inom gränserna för hvad man allmänt
menade med »vestra sluttningen af Tarrekaisse fjellmassiv»; varande,
på anmodan af kommerskollegium, yttranden öfver Asplunds ifrågavarande
ansökan afgifna af bergmästaren i norra distriktet och Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, hvilken senare
myndighet dervid anfört, att den trakt, som i Asplunds ansökan omförmäldes,
syntes tillhöra samma å odisponerad kronoofverloppsmark
inom Qvickjock belägna fjellkomplex, der magnesitfyndigheter påträffats,
om hvilkas tillgodogörande underdåniga framställningar tidigare gjorts
af Sandeberg med flere; att, då nödiga uppgifter saknades för ett noggrant
bestämmande af gränserna för de områden, som i de särskilda
ansökningarna afsåges, det vore outredt, huruvida ifrågavarande trakt i
dess helhet eller till någon del sammanfölle med det område, som Sandebergs
med fleres ansökningar åsyftade; att, om emellertid en tillförlitlig
utredning kunde vinnas derom, att de särskilda ansökningarna icke
kolliderade med hvarandra, jemväl nu förevarande ansökning syntes
böra vinna nådigt bifall, hvarvid dock, på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemstält i fråga om Sandebergs ansökning, syntes
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
böra förbindas sådana vilkor och bestämmelser, som dels garanterade,
att ett verkligt grufarbete komme till stånd å ifrågavarande område
och att staten såsom jordegare erhölle en mot vinsten af graf brytningen
svarande intägt, dels ock innefattade en begränsning af områdets
utsträckning åt alla håll, på det framtida tvister mellan olika koncessionsinnehafvare
måtte, så vidt möjligt, förekommas.
På grand af det enligt förberörda nådiga beslut den 31 maj 1895
chefen för Sveriges geologiska undersökning lemnade bemyndigande och
sedan ej mindre Höganäs stenkolsbolag än äfven Sandeberg, hvar för
sig, till Sveriges geologiska undersökning för ändamålet inbetalt ettbelopp
af tvåtusen kronor, har under år 1895 undersökning af magnesittillgången
inom Tarrekaissemassivet och närmaste trakter egt rum; och
har bemälde chef med underdånig skrifvelse den 26 oktober 1896 till
Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat af karta med profiler samt flera fotografiska
afbildningar åtföljd berättelse om berörda undersökning.
I nyssnämnda berättelse, hvilken den 24 januari 1896 afgifvits åt
geologen Svenonius, som, enligt uppdrag af chefen för Sveriges geologiska
undersökning, ledt nu ifrågavarande magnesitundersökningar, omförmäles,
bland annat, att med benämningen Tarrekaisse i vidsträcktaste mening
syntes i orten afses hela den ansenliga fjellkomplex, som började strax norr
om nybygget Njunjes samt på södra och vestra sidorna begränsades af
Tarradalen, på östra och norra sidorna af Kaskajvofjellet, Rrfonasdalen och
öfre delen af den breda Kamadalen samt i nord och nordvest af fjellslätten
2 kilometer söder om sjön Puojtes och den derifrån mot Tarradalen nedrinnande
Slihtajock. Inom centraldelen af detta område, hvilket omfattade
en ytvidd af mer än 100 qvadratkilometer, reste sig många ansenliga
toppar till inemot och öfver 1,800 meters höjd öfver hafvet eller 1,200—-1,300 meter öfver omgifvande djupaste dalbottnar, under det att talrika,
vanligen ytterst svårtillgängliga och branta dalar sträckte sig isynnerhet
mot södra sidan. Från svenska turistföreningens hydda ett stycke
ofvanför Tarraelfvens inflöde i Tarraure syntes en sådan brant dalgång
(s. k. kårso) skära sig in i närmaste del af det stora Tarrekaissemassivet,
hvilken dalgång kallades Paturkårso. Fn från denna dalgång
nedrinnande bäck utbredde sig, omedelbart sedan han framträdt
ur »kårson», öfver ett konvext »rullstensdelta», som vidgade sig qvastformigt
nedåt. Den del af Tarrekaisse, som sträckte sig från Paturkårso
ned mot Nattajokk och som i en af Svenonius afgifven underdånig
berättelse öfver en af honom år 1892 företagen resa benämndes Hildo,
syntes enligt de uppgifter, som erhållits vid nu ifrågavarande undersökningar,
egentligen böra kallas Anttiluopta (— Anders’ hylla), medan
Bill. till Iiilcsd. Prot. 18!)8. 1 Sami. 1 Afd. 2!) Iläft. 2
10 Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 46.
namnet Hildo skulle tillhöra partiet strax sydost om Nattajokk. En
brant kårso sträckte sig emellan Anttiluopta och Hildo, och äfven i
Anttiluoptas vestra del bildade en mindre kårso en kortare inskärning,
så att man kunde särskilja ett vestra och ett östra Anttiluopta. Då
en kartläggning ej kunnat räknas ingå i planen för de ifrågavarande arbetena,
hade Svenonius sökt att genom de bifogade fotografiska afbildningarna
underlätta de uppgifna ställenas återfinnande. Det vore i Anttiluopta
och Paturkårso, som under sommaren år 1895 magnesit funnits
anstående på ganska många ställen och till ansenlig myckenhet, hvaremot
det varit från rullstensdeltat nedanför Paturkårso, som Svenonius år
1892 hemfört de första rena magnesitblocken, hvilka hållit ända till
96,8 3 procent magnesium-karhonat. Någon fast anstående bergart med
så hög magnesiahalt hade emellertid ännu icke anträffats vare sig i
Paturkårso eller Anttiluopta, hvarföre moderklyftan till åtminstone en del
af de ovanligt ymniga blocken syntes fortfarande vara förborgad och
sannolikt doldes af jordbetäckning. Å Anttiluopta förekomme vackra
magnesitfyndigheter uti två nivåer högt uppe på den branta, till
större delen af mäktigt fjellras betäckta sydvestra fjellsluttningen invid
och ofvanom den i ögonen fallande afsats, som syntes efter hela fjellsidan
och gifvit anledning till namnets senare del (hyllan). Den nedre
nivån syntes inom sydöstra delen af sjelfva hyllan samt läge omkring
275 meter öfver Tarraure, hvaremot den öfre nivån anträffades i den
branta väggen omkring 75 meter högre upp. Den nedre magnesithorisonten,
som syntes hafva blifvit i det närmaste fullständigt blottad
vid undersökningarna år 1895, hade en längd af omkring 130 meter
och under större delen af denna sträcka en medelmäktighet af 6 meter
vinkelrätt mot stupningen, som vore 18—20 grader inåt bergmassan,
dock brantare inom sydöstra delen. Karbonathorisonten inom denna
del bestode af en mängd mindre linser med föga utpregladt eller tydligen
afbrutet sammanhang. Den öfre magnesithorisonten å Anttiluopta
hade vida större utbredning och sträckte sig, om man räknade
från den mest sydöstra till den mest nordvestra förekomsten, efter fjellsidans
hela längd, eller något mer än 1 kilometer, hvilken sträcka
dock vore till större delen betäckt af mäktigt fjellras. Magnesiten
bildade här ej ett sammanhängande lager, utan ett system af linser,
hvilka blifvit delvis blottade å fyra särskilda ställen. Profilerna visade
en vexling i mäktigheten på dessa ställen mellan 6 och 12 meter,
hvarjemte äfven mindre mäktiga sträckor förekomme. Det vore för närvarande
icke möjligt att uppgifva, huru lång sträcka magnesiten
i sjelfva verket utgjorde inom denna horisont, då det med säkerhet
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
konstaterats, att afbrott funnes, ehuru blocken antydt bergartens närhet;
men såsom ett minimum kunde antagas åtminstone 300 å 400 meter,
ehuru längden sannolikt vore större. Beträffande frågan, huru den
nedra och öfra af omförmälda magnesithorisonter förhölle sig till hvarandra,
syntes det vara att antaga, att hvardera horisonten representerade
hvar sitt system af mer eller mindre linsformiga lager, som mer eller
mindre regelbundet fortsatte en längre eller kortare sträcka inåt bergmassan.
Det vore emellertid omöjligt att ens approximativt beräkna
den befintliga magnesitqvantiteten, men denna qvantitet syntes
utan fara för öfverdrift kunna uppskattas till ett eller ett par
hundratusental ton och vore möjligen mångdubbelt större, ehuru
försigtigheten bjöde att hålla sig närmare minimigränsen, så mycket
mer som verkstälda analyser gifvit vid handen, att på vissa ställen en
betydlig skrädning måste göras för att få användbar vara. Oaktadt
blocken nedanför Paturkårso vore ovanligt magnesiarika och rena samt
tillhörde en varietet, som, om den funnes i tillräckligt mäktiga lager,
sannolikt skulle kunna få både metallurgisk, kemisk-teknisk och arkitektonisk
användning, vore dock de hittills uppdagade förekomsterna i
Paturkårso hvarken i qvantitativt eller qvalitativt afseende jemförliga
med dem i Anttiluopta. 1 Paturkårso anstode karbonatet på tre
ställen. Dessa fyndigheter vore belägna, den nedersta på 127 meters
höjd öfver Tarrajokks yta, omedelbart vid bäckfåran och på ömse sidor
derom, en annan omkring 500 meter i nordost derifrån samt på 225
meters höjd öfver samma plan och den tredje fyndigheten nära bäckfåran,
blott ett tiotal meter deröfver, omkring 140 meter nordvest från
den såsom den andra i ordningen angifna fyndigheten och på en höjd
af omkring 219 meter öfver Tarraelfven Verkstälda analyser hade
ådagalagt, att de karbonatpartier, som anträffats i de mera nordvestra
dalgångarna af Tarrekaisse, icke utgjordes af verklig magnesit, enär de
icke höjde sig öfver dolomiternas sammansättning, om än rent undantagsvis
ett par fläckar kunde antagas hafva en något högre magnesiahalt.
Härjemte funnos i berättelsen angifna resultaten af verkstälda kemiska
analyser'' å en del magnesitprof från de i berättelsen omförmälda fyndställena
i Anttiluopta och Paturkårso, livilka analyser utförts af kemisten
hos Sveriges geologiska undersökning, filosofie doktorn H. Santesson.
Med förmälan att, enär de kemiska analyser, som funnes anförda
i Svenonii nyssberörda berättelse, gåfve vid handen en jemförelsevis hög
halt af jern och i syra olösliga beståndsdelar, samt anledning ingalunda
saknades att befara, det denna kunde i så väsentlig grad minska bergartens
motståndskraft mot stark hetta, att dess användbarhet vid jern
-
12 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o d6.
förädlingen inskränktes och värdet af fynden följaktligen blefve ganska
ringa, det synts icke blott önskvärdt, utan äfven nödvändigt att genom
särskilda undersökningar få utrönt eldfastheten hos så många som möjligt
bland de tillgängliga magnesitprofven, har chefen för Sveriges geologiska
undersökning i förberörda underdåniga skrifvelse den 26 oktober
1896 dels redogjort för verkstälda prof bränningar af magnesit och i
sådant afseende särskildt åberopat eu af ingeniören Gust. Ekman den
28 juli 1896 afgifven, den underdåniga skrifvelsen jemväl bilagd rapport
öfver dylika bränningar, som verkstälts i basisk martinugn vid Hallstahammars
bruk, dels förklarat sig anse det vara genom den i ämnet
åvägabragta utredningen ådagalagdt, att inom två närliggande områden
af det vidsträckta Tarrekaissemassivet funnes i fast klyft anstående magnesit;
att de ojemförligt största tillgångarna träffades på två skilda, allestädes
dolomitfria horisonter i fjellet Anttiluopta, inom den nedre med
en längduteträckning hos linserna af tillsammans 130 meter och en
medelmåttighet af 6 meter och inom den öfre, som dock till största
delen doldes af väldiga ras, med ett afstånd af något mer än 1 kilometer
mellan den längst i sydost belägna och den nordvestligaste förekomsten
och en i allmänhet mellan 12 och 6 meter vexlande mäktighet;
att fyndigheterna i och invid Paturkårso dalgång vore vida mindre
betydande samt linserna delvis i hög grad uppblandade med dolomit,
ehuru äfven ganska rena magnesitpartier der uppmärksammats; samt
att, enligt ingeniören Ekmans förberörda rapport, bland fyra prof, som
med hänsyn till motståndskraft mot den starkaste hetta hunnit underkastas
en uttömmande granskning, två befunnits erbjuda »fullgoda eldfasta
materialier för inföding af basiska martinugnsbottnar och bryggor»,
ett knappast varit tillräckligt eldfast och blott ett afgjordt underlägset
den brända magnesit, som våra jernverk importerade för de mest grannlaga
behof, dels ock slutligen anfört, bland annat, att huru vigtigt det
vore att inom Sverige ega brytvärda tillgångar af magnesit, framginge
deraf, att detta råämne, som beräknats ega ett värde af omkring 42
kronor per ton, rönte en ständigt ökad efterfrågan af jernindustriens
idkare och särskildt blifvit oumbärligt vid basiska martinugnar, samt
att . förbrukare i vårt land af magnesit och deraf framstälda produkter
hittills varit hänvisade till utlandet.
Efter det berörda berättelse öfverlemnats till kammar- och
kommerskollegierna för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af de
infordrade underdåniga utlåtandena rörande förut omförmälda koncessionsansökningar,
har i eu den 17 februari 1897 till kommerskollegium
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
inkommen skrift Höganäs stenkolsbolag anfört, att, då enligt berättelsen
öfver magnesitundersökningarne år 1895 magnesit i brytvärd mängd
skulle anstå i fjellet Anttiluopta vid Tarrajokk nära Tarraure till en
utsträckning af omkring 1 kilometer i längd och med olika mäktighet,
bolaget, i öfverensstämmelse med sin förut i ärendet uttalade åsigt,
ansåge lämpligast, att en delning af det för magnesit kända området
skedde emellan bolaget och sökanden Sandeberg; och har bolaget föreslagit,
att gränslinien mellan de områden, som kunde komma att tilldelas
bolaget och Sandeberg, måtte bestämmas så, att sökandena finge
ungefärligen lika delar af det nu kända magnesitområdet, t. ex. vid den
mindre »kårso», som af Svenonius angåfves skilja ett norra och ett södra
Anttiluopta; anhållande bolaget, att bolaget i sådant fall måtte få sig tilldeladt
det norr om en sådan linie belägna området till den utsträckning
vidare längs Tarrajokk, som Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäl
bestämma.
I en till kommerskollegium den 24 februari 1897 ingifven skrift
har Sandeberg afstyrkt hvad Höganäs stenkolsbolag sålunda föreslagit,
dervid Sandeberg, bland annat, dels åberopat storleken ej mindre
af de stenkolsområden, hvarå koncession enligt gällande författning
i ämnet kunde erhållas, än äfven af det område för eftersökande
och tillgodogörande af apatit, som af Eders Kongl. Maj:t blifvit åt
en enda person upplåtet, dels ock anmärkt, att uppgiften derom, att
den ena fyndigheten i Anttiluopta skulle hålla en kilometer i längd,
vore vilseledande, enär större delen af nämnda sträcka betäcktes af ras
och det följaktligen icke kunnat utrönas, huru stor del deraf vore fyndig;
och har Sandeberg anhållit, att honom måtte i nåder förunnas rätt
att, på de vilkor och för den tid Eders Kongl. Maj:t täcktes bestämma,
inom ett område af minst 16 qvadratkilom eters ytvidd — motsvarande
hvad beträffande stenkolsfyndigheter funnes i sådant hänseende genom
lag stadgadt — å de magnesitfyndiga delarne af fjellkomplexen Tarrekaisses
sydvestra sluttning, företrädesvis fjellen Anttiluopta eller Hildo
samt Paturkårso, bryta och tillgodogöra sig derstädes förekommande
tillgångar af ifrågavarande slag.
Slutligen har Ernst Schröder i Stockholm i eu till Eders Kongl.
Maj:t den 27 februari 1897 ingifven skrift gjort underdånig framställning
af lika lydelse med Asplunds först omförmälda; och har, sedan
Eders Kongl. Maj:t genom nådig remiss anbefalt kammar- och
kommerskollegierna att afgifva underdånigt utlåtande öfver Schröders berörda
framställning, kommerskollegium inhemtat yttranden från vederbörande
bergmästare och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, der
-
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
vid anförts: af bergmästaren, bland annat, att, då Schröder med sin ansökning
afsåge samma område som Asplund och då delning af området
ej kunde tänkas ega rum, bergmästaren funne Schröders ansökning
böra lemnas utan afseende, samt af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att, derest Schröder icke afsåge . samma område som Asplund,
hvilken fråga Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke kunde afgöra,
Schröders ansökning borde bifallas, men att, derest området i fråga
icke kunde af särskilda koncessionshafvare vid sidan af hvarandra bearbetas,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande på af bergmästaren
anförda skäl funne Schröders ansökning icke vara förtjent af nådigt bifall.
I underdånigt utlåtande af den 7 maj 1897 hafva kammar- och
kommerskollegierna, med förklarande att kollegierna funnit samtliga
förenämnda ansökningar och framställningar lämpligen böra i ett sammanhang
behandlas, anfört följande. Det mineral, magnesit, som nu
anträffats inom Norrbottens läns fjelltrakter och hvars tillgodogörande
åsyftades med föreliggande ansökningar, hade jemväl inom vårt land
redan vunnit och kunde antagas alltjemt komma att vinna utvidgad
användning inom den metallurgiska industrien och fabrikationen af eldfast
material. Detta mineral vore således af stor betydelse för flere af
Sveriges vigtigaste industrigrenar, men hvad af detsamma inom vårt
land förbrukades hade uteslutande importerats från utlandet. Det kunde
alltså med fog anses vara för det allmänna af vigt, att förberörda, å
kronans mark befintliga fyndigheter i praktiskt syfte närmare undersöktes
och, derest de visade sig arbetsvärda, blefve tillgodogjorda. Vissa
undersökningar af fyndigheterna hade visserligen egt rum, och genom
dem syntes kunna anses ådagalagdt, att magnesit förekomme åtminstone
inom vissa af ofvanberörda områden i sådan utsträckning, att förhoppning
funnes, det en ekonomiskt fruktbärande industri kunde å fyndigheterna
grundas. Men innan arbetet för fyndigheternas brytning i stort
påbörjades och ett deraf betingadt betydande kapitalutlägg gjordes, måste
magnesittillgångarnes värde vida mera utredas, än som hittills kunnat
ske. Bäst och ändamålsenligast syntes emellertid vara, att bestyret
med dessa mera omfattande undersökningar samt sjelfva tillgodogörandet
derefter af magnesiten öfverlemnades åt den enskilda företagsamheten,
dock alltid mot någon lämplig ersättning åt kronan såsom egare
till den mark, hvarå fyndigheterna vore belägna.
Några allmänna stadganden rörande sättet och formen för med -
15
Kongl. Mnj:ts IS ad. Proposition N:o 46.
delande åt enskilde af rätt att med andras uteslutande å kronomark
eftersöka och bearbeta icke inmutningsbara mineraliska ämnen, utom
stenkol, funnes icke, men vid ett särskildt tillfälle hade i berörda hänseende
meddelats bestämmelser, som, enligt kollegiernas åsigt, i förevarande
fall kunde vara i sina allmänna hufvuddrag tillämpliga.
Sedan nemligen bergsingeniören Hans von Post hos Eders Kongl.
Maj:t i underdånighet anhållit om rätt dels att under tre år eftersöka
apatitfyndigheter å vissa bergshöjder, belägna i Gellivare socken af
Norrbottens län, dels att, derest brytvärda fyndigheter anträffades, få
bearbeta och tillgodogöra sig fyndigheterna, dels ock att få använda
i närheten belägna, af staten obegagnade vattenfall samt erforderlig mark
till plats för verkstäder, arbetarebostäder, vägar och kraftledningar, aflät,
Eders Kongl. Maj:t, efter det vederbörande myndigheter blifvit i ärendet
hörda, dervid kommerskollegium afgifvit förslag till grunder för en
uppgörelse med von Post, nådig proposition till 1893 års Riksdag med
begäran om generelt bemyndigande att bevilja dylika upplåtelser å
kronomark.
I underdånig skrifvelse den 2 maj 1893 anmälde Riksdagen, att
Riksdagen på det sätt bifallit Eders Kongl. Maj:ts berörda framställning,
att Riksdagen för tiden intill nästa lagtima riksdag medgåfve Eders
Kongl. Maj:t rätt att dels åt svenske män bevilja tillstånd att, mot den
årliga afgäld och under de vilkor i öfrigt, Eders Kongl. Maj:t bestämde,
å kronojord inom visst å marken utstakadt område under en tid af högst
trettio år med andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra
anträffade apatitfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvaren
att, derest vid upplåtelsetidens utgång dylik upplåtelse fortfarande medgåfves
af Riksdagen, ega företrädesrätt till öfverenskommelse om fortsatt
arbete med apatitens tillgodogörande på de vilkor, Eders Kongl. Maj:t
då på grund af sig företeende omständigheter kunde finna godt bestämma,
dels åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder koncessionen
beviljats, till drifkraft för bearbetande af apatitfyndigheterna jemte dermed
i sammanhang stående anläggningar upplåta i närheten af fyndställe
belägna, af staten obegagnade vattenfall jemte erforderlig mark
för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder samt för
kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att för sålunda
åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som skulle bestämmas
genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.
På framställning af Eders Kongl. Maj:t gaf derefter 1894 års Riksdag
enahanda bemyndigande för tiden intill derpå följande lagtima
riksdag.
16
Kongl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 46.
Enligt nådigt bref till kammar- och kommerskollegierna den 19
maj 1893 angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster
bemyndigade Eders Kongl. Maj:t kollegierna att — med iakttagande
af de i Riksdagens berörda skrifvelse innefattade bestämmelser
och i hufvudsaklig öfverensstämmelse i öfrigt med de af kommerskollegium
föreslagna grunder, med tillägg derjemte att sökanden skulle vara
skyldig . att utan vidare rätt till godtgörelse från kronans sida underkasta
sig möjligen blifvande ändringar i gällande gruflagstiftning —
med von Post uppgöra förslag till aftal i ämnet, hvilket aftal skulle
underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning och godkännande; och har
sådant aftal sedermera bhfvit med von Post afslutadt.
Kollegierna hemstälde nu, att, beträffande upplåtelse af rätt till
bearbetande af å kronomark anträffade magnesitförekomster, Eders Kongl.
Magt täcktes till Riksdagen gorå framställning om enahanda bemyndigande
som det nyss omförmälda i fråga om apatitfyndigheter, dervid
kollegierna särskilt erinrade, att visserligen icke någon af sökandena
begärt plats för byggnader,, vägar, kraftledningar m. m. eller rätt att
nyttja af staten obegagnade, i närheten af fyndställe belägna vattenfall,
men att, i betraktande af de langa afstånden från magnesit fyndigheterna
till bebodda orter och kommunikationsleder, behof äfven af berörda förmåner
uppenbarligen måste göra sig gällande.
Vidkommande derefter frågan, åt hvilken eller hvilka af nu ifrågavarande
sökande tillstånd att eftersöka och tillgodogöra sig magnesitfyndigheterna
borde lemnas, så enär beträffande sökandena Asplund och
Schröder det syntes osäkert, huruvida de med sina ansökningar åsyftat
samma område som Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag eller tilläfventyrs
något annat, samt det icke vore visadt, att nödiga medel till
företagets genomförande stode vare sig Asplund eller Schröder till buds
och ingendera af dem bidragit till de undersökningar, som år 1895 genom
Sveriges geologiska undersöknings försorg egt rum å fyndigheterna
i fråga, ansåge kollegierna dessa båda ansökningar icke förtjena afseende.
Hvad derefter beträffade de af Sandeberg och af Plöganäs
stenkolsbolag gjorda framställningarna, syntes desamma, i öfverensstämmelse
med hvad angående koncessioner att eftersöka och bearbeta
stenkolsfyndigheter vore stadgadt, böra oberoende af tiden, då de inkommit,
bedömas ur synpunkten af företagets gagn för orten och det
allmänna.
Af hvad i ärendet förekommit eller eljest vore kändt kunde antagas,
att nödiga tillgångar för företagets genomförande stode båda
dessa sökande, hvar för sig, till buds, och att arbetet kunde af hvar
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 46.
och en af dem ändamålsenligt utföras. Hvad som anförts derom att
meddelandet af det sökta tillståndet åt Höganäs stenkolsbolag skulle
medföra ett monopoliserande af magnesittillgången, hvilket ej skulle
varda fallet, om Sandeberg hugnades med tillståndet, syntes icke heller
kunna tillmätas någon betydelse. Ur nyssberörda synpunkt syntes någon
skilnad mellan desse sökande således icke kunna göras.
Det hade vidare ifrågasatts, att de områden, der magnesit nu anträffats,
skulle delas mellan sistnämnda båda sökande. Höganäs stenkolsbolag
hade i sådant afseende afgifvit förslag, på hvilket Sandeberg
emellertid förklarat sig icke vilja ingå.
Sökandena hade således icke kunnat enas om en delning af de
kända magnesitområdena. Med den ofullständiga kännedom, man ännu
egde om dessa områden, syntes det också svårt att bestämma, huru delningen
skulle åvägabringas. För så vidt kändt vore, hade fyndigheterna
icke heller sådan utsträckning, att en delning deraf betingades, hvartill
komme, att en delning antagligen skulle medföra stridigheter af flera
slag mellan de särskilda koncessionsinnehafvarne äfvensom andra olägenheter.
Kollegierna kunde derföre icke tillstyrka delning af nu ifrågavarande
områden mellan de sökande.
Vid sådant förhållande syntes uppgiften att bestämma, åt hvilken
af sist omförmälda båda sökande företräde till koncessionens erhållande
borde lemnas, lättast kunna lösas i'' samband med bestämmandet af den
afgäld, som skulle af en blifvande koncessionsinnehafvare för koncessionen
erläggas, ett bestämmande, som ur det allmännas synpunkt vore
af ganska stor vigt, men i förevarande fall vore förenad! med rätt stora
svårigheter.
Då fråga förevar om tillstånd till apatitbrytning, hade man vid
afgäldens bestämmande att utgå från erfarenhet i sådant afseende från
Norge. De platser, der apatiten skulle brytas, voro belägna i närheten
af en statens jernvägsstation, dit transporten icke kunde varda synnerligen
betungande. Apatitens värde var då också mycket högre än
magnesitens nu samt en betalningsskala efter procenthalten fosforsyra i
apatiten känd. Fn afgäld kunde alltså i dåvarande fall utan alltför
stor svårighet bestämmas.
Afgälden borde naturligtvis sättas så, att å ena sidan företaget
icke för mycket försvårades eller omöjliggjordes och å den andra sidan
kronan finge skälig ersättning för upplåtelsen af fyndigheterna. Man
måste alltså vid afgäldens bestämmande taga i beräkning å ena sidan
brytningskostnader, transportkostnader och ränta å det för företaget i
Bih. till Piksd. Prof. 1868. 1 Sond. 1 Afd. 26 Höft. 3
18 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
(ifrigt erforderliga kapital samt, å den andra, magnesitens värde, som
åter vore beroende af dess från den kemiska sammansättningen härflytande
eldhärdighet.
Enligt hvad kollegierna inhemta!, kunde i Göteborg rå magnesit
antagas kosta omkring 42 kronor per ton och bränd sådan omkring 09
kronor per ton utom emballage.
De kostnader, beredandet af ntfraktsvägar för den lappländska
magnesiten knnde betinga, likasom kostnaderna för densammas brytning
och transport till hamn eller järnvägsstation kunde omöjligt af
kollegierna beräknas. Det kortaste afstånd från fyndställena till trafikled
vore, enligt hvad Svenonius upplyst, 5,7 mil, nemligen till Furulund
vid Sulitelma i Norge. På svenska sidan vore kortaste afståndet till
trafikled, nemligen till Lule eif vid Storbacken, 19 mil, deraf dock 12 mil
sjöar. Af sökandena borde deremot en beräkning af kostnaderna för
såväl det ena som det andra kunna verkställas, och syntes det äfven
böra tillkomma dem att utföra en sådan.
Med hänsyn till det sålunda anförda syntes det kollegierna lämpligt,
att tillfälle lemnades såväl Sandeberg som Höganäs stenkolsbolag
att inom viss tidrymd, som dock borde utsträckas så, att de kunde hinna
verkställa sina beräkningar och derför erforderliga undersökningar, till
kommerskollegium inkomma med förseglade anbud å den årliga afgäld
per ton bruten och från brytningsplatsen bortförd magnesit, som hvardera
sökanden ansåge sig kunna betala.
Frågan om hvilkendera af sökandena borde erhålla företräde till
undfående af det sökta tillståndet eller koncessionen syntes derefter
böra afgöras på grund af anbuden, hvilka dock i hvarje fall borde underställas
Eders Kongl. Maj:ts pröfning.
På grund af hvad sålunda anförts, hemstälde kollegierna, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes förklara:
att sökandena Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag skulle ega
att till kommerskollegium inom viss af Eders Kongl. Maj:t bestämd tid
ingifva försegladt anbud å den årliga afgäld, hvardera sökanden vore
villig betala per ton bruten och skrädd magnesit; och borde afgifvet
anbud sedermera af kommerskollegium med eget utlåtande till Eders
Kongl. Maj:t öfverlemnas;
att, derest Eders Kongl Maj:t funne sig kunna godkänna något af
anbuden, den, som afgifvit detsamma, skulle erhålla tillstånd (koncession)
för sig, sina rättsinnehafvare, så vida de vore svenska undersåtar,
och de svenske män, med hvilka han ville sig förena, att å de platser,
som, enligt berörda af geologen "Svenonius lemnade redogörelse
19
Kongl. Maj:ts Isiåcl. Proposition N:o 46.
för undersökningarna år 1895, benämndes Anttiluopta cell Paturkårso,
med andras uteslutande eftersöka magnesitfyndigheter och derefter tillgodogöra
sig tilläfventyrs anträffade sådana fyndigheter;
att tillståndet till försöksarbetet skulle afse en tid af tre år (försöksperioden),
räknadt från och med året efter det, då koncessionen beviljats;
att
arbetet imder försöksperioden skulle bedrifvas i sådan omfattning,
att på detsamma årligen nedlades i arfvoden och arbetskostnader
eu summa ej understigande 4,000 kronor;
att koncessionsinnehafvaren skulle vara skyldig att årligen före
den 1 mars hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län redovisa och styrka, att minst sagda summa under föregående år
för ändamålet användts;
att, derest brytvärda fyndigheter anträffades, koncessionsinnehafvaren
skulle vara skyldig att derom göra anmälan hos Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län;
att tillståndet att med arbete belägga och sig tillgodogöra under
försöksperioden anträffade magnesitfyndigheter skulle gälla under eu tid
af trettio år (arbetsperioden), räknadt från försöksperiodens slut, och
omfatta vissa bestämda områden, som på koncessionsinnehafvarens bekostnad,
i närvaro af bergsstatstjensteman såsom kronoombud, å marken
utstakades af dertill af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet
förordnad landtmätare och dervid afpassades till utsträckning efter fyndigheternas
läge i förhållande till hvarandra och till storleken af arbetet
och dertill hörande inrättningars behof; och borde dessa områden å
karta inläggas ;
att, jemlikt föreskrift i förberörda nådiga bref den 31 maj
1895, den, som erhölle koncessionen, skulle vara skyldig att åt sökande,
hvars anbud icke antagits, återgälda det penningebelopp, den
senare, på grund af sagda nådiga bref, till Sveriges geologiska undersökning
inbetalt såsom bidrag till de år 1895 verkstälda undersökningarna
af fyndigheterna i fråga;
att de kostnader, som för vinnande af lämplig kontroll å mängden
bruten och skrädd magnesit samt å den deraf beroende afgälden möjligen
erfordrades, skulle af koncessionsinnehafvaren gäldas; samt
att aftal skulle med den, som erhölle ifrågavarande koncession,
upprättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse i öfrigt med det aftal, som
den 30 juni 1893 upprättats mellan Eders Kongl. Maj:t och kronan, å
ena, samt bergsingeniören Hans von Post, å andra sidan, angående
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 46.
upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster inom vissa områden
i Gellivare socken af Norrbottens län.
Beträffande den af geologen Svenonius gjorda framställning, att i
ett blifvande aftal med konceseionsinnehafvare måtte intagas bestämmelse
om godtgörelse åt Svenonius för upptäckten af ifrågavarande magnesitförekomster,
funne kollegierna densamma vara af beskaffenhet att icke
böra vinna afseende.
I anledning af hvad kollegierna i bei''örda underdåniga utlåtande
anfört hafva såväl Sandeberg som Asplund och Schröder till Eders Kongl.
Maj:t inkommit med underdåniga påminnelser, dervid Sandeberg, bland
annat, framhållit de dryga kostnader och svårigheter i öfrigt, som, derest
tillstånd till bearbetande af magnesitfyndigheter gjordes till föremål för
täflan mellan flere spekulanter, komme att förorsakas desse i och för de
undersökningar på stället, som af dem måste före anbudets afgifvande
verkställas.
Slutligen har domänstyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande
af den 6 december 1897, deri styrelsen anfört, att de i fråga
varande fjelltrakterna, hvilka, enligt hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
upplyst, vore belägna inom odisponerad öfverloppsmark, vore
med hänsyn till vegetationen att hänföra, hvad deras högre delar beträffade,
till fjellregionen och i fråga om deras lägre delar till björkregionen,
men läge till hela sin omfattning ofvanför barrskogsregionen;
och har styrelsen, enär tillgodogörande af anträffade magnesitfyndigheter
och upplåtelse för sådant ändamål af visst land- och vattenområde i
dessa trakter icke berörde något statens skogsintresse, förklarat sig från
nämnda synpunkt icke hafva något att erinra mot sådan upplåtelse.
Magnesitens betydelse för den inhemska industrien har af kollegierna
redan framhållits, och de undersökningar, som, enligt hvad jag
förut nämnt, blifvit verkstälda, hafva gifvit till resultat, att åtminstone
inom vissa af ofvan omförmälda områden magnesit förekommer i afsevärd
utsträckning. Vid sådant förhållande kan jag icke finna annat, än att
det äfven från statens synpunkt måste vara i hög grad önskvärdt, att
ytterligare undersökningar rörande förefintligheten af detta mineral måtte
komma till stånd; och anser jag, i likhet med kollegierna, att dessa
förberedande undersökningar äfvensom tillgodogörandet af de maguesitfyndigheter,
som dervid kunna anträffas, böra öfverlemnas åt den enskilda
företagsamheten.
Vid föredragning den 17 februari 1893 af frågan om upplåtande
af rätt till bearbetande af apatitförekomster erinrade dåvarande departe
-
21
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 46.
mentschefen, hurusom för att den enskilda företagsamheten skulle kunna
intresseras för fortsatta apatitundersökningar borde tillses, att den, som
ville å kronojord bearbeta dylika fyndigheter, erhölle rättighet dertill
under sådana vilkor, att företaget för honom erbjöde utsigt till ekonomisk
fördel, men att dervid äfven måste tillses, att staten för de upplåtna
rättigheterna erhölle skälig godtgörelse. Med hänsyn härtill borde alltså
medgifvas, att enskilda personer kunde undfå dels rätt att med andras
uteslutande under viss tid (försöksperioden) inom vissa större områden
eftersöka eller låta eftersöka apatitfyndigheter, dels rätt att under viss
längre tid (arbetsperioden) inom bestämda, noggrant utstakade områden
med andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade
apatitfyndigheter, dels rätt att disponera ej mindre erforderligt
område af kronans mark för uppförande derå af verkstäder och arbetarebostäder,
för vägar m. in., än äfven behöflig vattenkraft, der tillgång
till sådan funnes, dels ock slutligen öfverlåtelse på sig af den kronan i
egenskap af jordegare enligt § 8 i gällande grufvestadga tillkommande rätt
till apatit inom tilläfventyrs inmutade områden och utlagda utmål inom
de anvisade apatitarbetsfälten, och borde kronan till gengäld för dessa
medgifvanden betinga sig, att under försöksperioden arbete till visst
värde årligen nedlades å företaget samt att under arbetsperioden erlades
dels afgäld för bruten apatit, dels ock årligt arrende för upplåten mark
och vattenkraft.
Hvad dåvarande departementschefen sålunda anfört eger i allo sin
tillämpning äfven på den nu föreliggande frågan om upplåtande åt
enskilde af rätt att med andras uteslutande å kronomark eftersöka och
bearbeta magnesit.
Såsom af det förut anförda framgår, föreligga nu åtskilliga ansökningar
om tillstånd att å vissa områden i Norrbottens län bearbeta magnesitfyndigheter.
Af dessa ansökningar hafva kollegierna ansett endast de
af Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag gjorda böra vinna afseende,
och hafva kollegierna afgifvit förslag till de vilkor, under hvilka enligt
kollegiernas mening koncession borde åt endera åt dem beviljas.
Beträffande de af kollegierna föreslagna koncessionsvilkoren anser
jag mig redan nu böra anföra, att sagda vilkor, som i hufvudsak äro
affattade i öfverensstämmelse med de vilkor, som af Eders Kongl. Maj:t
föreskrifvits för upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitfyndigheter,
synas mig böra vinna godkännande.
Hvad deremot angår frågan, åt hvilken eller hvilka tillstånd till
magnesit fyndigheters eftersökande och bearbetande vare sig å hela det
nu ifrågavarande området eller, om en delning af detsamma befinnes
22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 46.
lämpligen kunna ega rum, å vissa delar deraf må böra lemnas, anser
jag mig likaledes redan nu böra nämna, att jag icke delar kollegiernas
åsigt derom, att möjiighet att erhålla sådant tillstånd bör stå öppet
endast för Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag, utan synes mig lämpligast
och för kronan fördelaktigast vara, att, sedan afgjordt blifvit, att
tillstånd till magnesitfyndigheters eftersökande och bearbetande å kronojord
kommer att meddelas, tillståndets erhållande göres till föremål för
täflan mellan alla dem, som då kunna finnas vara hågade att komma i
åtnjutande åt detsamma. Naturligen måste i så fall en viss tid bestämmas,
inom hvilken ansökningarne böra vara ingifna, och med afseende
å de vidlyftiga och säkerligen ganska tidsödande beräkningar,
vederbörande spekulanter torde finna nödigt verkställa, innan de afgifva
sina anbud, måste denna tid bestämmas temligen rundlig. Såsom vilkor
för att en ingifven ansökning skall kunna komma under pröfning torde
vidare böra uppställas, att sökanden visar sig förfoga öfver tillräckliga
medel, för att arbetets utförande i hans hand skall kunna anses betryggadt.
Anmäla sig flera sökande, hvilka fullgjort nämnda och i öfrigt föreskrifna
vilkor, synes mig den böra ega företräde, som erbjuder sig att
betala kronan den största årliga afgälden.
De områden, å hvilka nu blifvit ifrågasatt att upplåta tillstånd till
magnesitfyndigheters eftersökande och bearbetande, tillhöra kronan.
Ehuru Eders Kongl. Maj:t lärer vara oförhindrad att medgifva anställandet
af försöksarbeten efter magnesit å dylik mark, är det icke
med gällande grunder för förvaltningen af kronans fasta egendom förenligt
att för bearbetning af magnesitfyndigheter medgifva koncession,
innefattande upplåtelse afjord eller vattenkraft å kronans mark. Då Riksdagens
medgifvande härtill sålunda lärer böra inhemtas, torde Eders Kongl.
Maj:t finna lämpligt att, liksom då fråga var om upplåtelse af jord och
vattenkraft å viss kronomark i och för bearbetning af apatitfyndigheter,
icke inskränka det äskade medgifvandet endast till nu föreliggande
tall, utan af Riksdagen begära ett generelt bemyndigande att bevilja
dylika upplåtelser å kronomark.
Uppenbart är, att de närmare vilkor, under hvilka koncession till
magnesitbrytning bör beviljas, måste lämpas efter i hvarje särskildt fall
förekommande omständigheter.
Beträffande den af geologen Svenonius gjorda ansökning om beredande
åt honom af godtgörelse för upptäckten af ifrågavarande magnesitförekomster
anser jag i likhet med kollegierna densamma icke böra till
vidare åtgärd föranleda.
Åberopande hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 46.
att Eders Kongl. Maj:t ville i nådig proposition föreslå Riksdagen att
för tiden intill nästa lagtima riksdag medgifva, att Eders Kongl. Maj:t
må eg a
dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld
och under de vilkor i öfrigt, Eders Kongl. Maj:t bestämmer, å kronojord
inom visst å marken utstakadt område under en tid af högst
trettio år med andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra
anträffade magnesitfyndigheter, med rätt för koncessionsinnehafvare
att, derest vid upplåtelsetidens utgång dylik upplåtelse fortfarande varder
af Riksdagen medgifven, ega företrädesrätt till öfverenskommelse om
fortsatt arbete med magnesitens tillgodogörande på de vilkor, Eders
Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter kan finna
godt bestämma,
dels och åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder
koncessionen beviljats, till drifkraft för bearbetande af magnesitfyndigheter
jemte dermed i sammanhang stående anläggningar upplåta i närheten
af fyndställe belägna, af staten obegagnade vattenfall jemte
erforderlig mark för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder
samt för kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren
att för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende,
som bestämmes genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla och
bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Hugo Malm.