Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
1
N:o 29.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884; gifven Stockholms slott den
22 januari 1898.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad
tydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
L. Annerstedt.
liih. till Kikad. Prot. 1898. 1 Sand. 1 Afd. 18 Höft. (N:o 29, 90.J
I
2
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.
Med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande inmutning å
kronojord den 19 augusti 1889 förordnas, att nedannämnda paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1884 skola erhålla följande ändrade lydelse:
3 §•
1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten,
utan tillstånd af så väl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål
befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra
hinder för inmutning.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.
2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit,
behörigen försvarad.
5 §•
Öfver inkommen ansökning om mutsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
3
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,
den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet
intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter infordrad
upplysning, att mineralanledningen icke utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, eller att sådant hinder uppenbarligen möter, som i 3 §
sägs, varde ansökningen afslagen.
8 §''
Inom det inmutade området eller utmålet eger inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innehåller, bearbeta
och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten som
äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.
Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för grufarbetets
ändamålsenliga drifvande, och ege inmutaren deraf använda hvad
för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes må inmutaren
ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande
af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas, om
inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands
eller Vesternorrlands län, inom ett år, men eljest inom sextio dagar
efter tillsägelse. Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord,
som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen,
af kronoåboen eller boställsinnehafvaren.
Uppstår tvist om beloppet af den godtgörelse, hvarom nu är sagdt,
gånge med bestämmandet deraf såsom i 12 § stadgas, dock att, der
skiljemän anlitats, parterne skola stånda hvar sina kostnader och gälda
hvardera halfva kostnaden för skiljemännens sammanträde; och varde
tiden för afhemtandet räknad från det att godtgörelsens belopp blifvit
af skiljemän eller, der sådana ej anlitats, af första domstol bestämdt.
11 §•
Sedan matsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade
området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd
från inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbetc, som er
-
4
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 29.
fordras till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna
eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt
om hinder emot inmutning äfven gäller i fråga om försöksarbete, så
framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.
För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren
af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.
I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla
beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.
Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom
ej förut i denna paragraf ar stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att
ersätta.
13 §.
1 mom. Minst fjorton dagar innan något, arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet
att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af jputsedeln till så väl det inmutade
områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar och
brukar; och gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande
af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves och
brukas af enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af
annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.
2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det inmutade
området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersättning,
hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet skall
vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af jordegaren och
nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa sådan
säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas,
inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.
\
14 §.
Sist åtta månader från mutsedelns utfärdande eller, om iumutningspunkten
är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller
Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
o
inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af
yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott
af inmutaren.
Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.
17 §•
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta
den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han
ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera
behålla såsom sin enskilda tillhörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
22 §.
1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas
till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark utmålet
kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske
kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på
stället företaga. A sådan kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehafves eller är till boställe anslagen, må utmål dock ej utan
Konungens tillstånd läggas tidigare, än två år efter det på grund af
föreskriften i 13 § 1 mom. afskrift af mutsedeln blifvit till Konungens
befallningshafvande ingifven.
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;
och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,
denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid
försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet
sedermera erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.
24 §.
Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomme
dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid från
mutsedelns utfärdande, som i 21 § sägs. Men ej må annan parts eller
allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång, der den
blifvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagd!
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
31 §.
Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som till
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej
parterne om beloppet, varde det af förrättningsmannen och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark
af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning
att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.
Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla innehafvaren
af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse
för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla
innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken
honom tillskyndas.
År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,
som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han det
hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande,
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.
Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skall fullgöras inom nittio
dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.
39 §.
Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas
i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar
kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter i fast klyft
eller, räknadt i upplagdt berg, aderton kubikmeter; egande dock grufegaren,
om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbetsskyldigheten
för flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan
derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder
arbetet verkställes.
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 januari
året efter det, då mutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet
mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 januari året efter det, då
hindret upphört.
Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest''fvara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen
till nytta.
44 §.
Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,
som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller
å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, kronoåboen eller boställsinnehafvaren till ansökningen
lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare
högst fyra arbetsår.
61 §.
Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,
som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för
grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan endast den
vara, som är svensk undersåte och i riket bosatt.
Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan eller har obehörig person till grufföreståndare utsetts,
är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.
65 §.
Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt
eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio dagar
efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, kåfve han till
öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter; dock
att, om grufvan är belägen å sådan kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, jordegarens lott,
ändå att inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar sedan erinran hos
Konungens befallningshafvande skett, ej må anses förverkad, der till
-
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
skottet jemte ränta derå efter sex för hundrade från nyssnämnda tids
utgång inbetalas sist ett år derefter.
Har delegare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva,
njute han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter
och annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande
fri.
68 §.
Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege
han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,
förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka grufdrift;
och skall förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant
medgifvande kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan
verkan till bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt, afseende;
dock att hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga
om fyndighet eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad
rättighet af utländing innehafves.
Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt
till kronojord, skola i fråga om befogenhet för honom att njuta
jordegarens rätt hittills gällande föreskrifter tillämpas; och skall denna
lag i hvad den afser 17 §, 22 § 1 mom. och 65 § grufvestadgan ej
eg a tillämpning emot den, som före dess trädande i kraft gjort ansökan
om inmutning och ej varit underkastad det förbehåll, hvarom i
kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti 1889 är
sagdt. Har inmutning erhållits under sådant förbehåll, må utmål ej
utan Konungens tillstånd läggas tidigare än två år från det denna lag
trädt i kraft; och vare inmutaren ej skyldig att förr än inom samma
tids utgång fullgöra hvad honom enligt 21 § åligger.
Kongl. Maj ris Nåd. Proposition N:o 29.
9
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
november 1897.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm, *
WlKBLAD,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Annerstedt,
von Krusenstjerna och
grefve Wachtmeister.
19:o.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anförde chefen för civildepartementet, statsrådet von
Krusenstjerna:
Med föranledande af Riksdagens skrifvelse den 15 maj 1889, deruti
Riksdagen anhållit att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida det kunde lända till fördel för kronan att å kronojord, som
icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe anslagen
eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt
annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren
deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, utfärdades nådiga
kungörelsen den 19 augusti 1889, hvarigenom — i syfte att
åt en blifvande lagändring bereda större verksamhet — förordnades,
Bih. till liiksd. Rrot. 1898. I .Sami. 1 Afd. 18 Haft. 2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
att i matsedel, som på grund af senare gjord ansökan utfärdades å
fyndighet belägen å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning
till brukning på viss tid åt annan upplåten, förbehåll skulle göras
om skyldighet för inmutaren att underkasta sig blifvande nya bestämmelser
om kronans rätt att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande
vinsten, samt att, när inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål
tills vidare icke finge anvisas. Tillika anbefaldes kammarkollegium och
kommerskollegium genom nådig remiss att utlåta sig öfver innehållet
i Riksdagens skrifvelse, i följd hvaraf, sedan yttranden infordrats från
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i alla län äfvensom från samtlige
bergmästare, gemensamt underdånigt utlåtande den 17 december
1890 af nämnda kollegier afgafs.
Redan dessförinnan inkom emellertid Riksdagen med en ny, den
20 maj 1890 dagtecknad framställning i ämnet, deruti Riksdagen anhöll,
att Eders Kong!» Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i grufvestadgan, att malm och andra
mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande blefve upptäckta
å kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, måtte
på det för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.
Vid underdånig föredragning den 20 juni 1890 af Riksdagens sistberörda
skrifvelse täcktes Eders Kongl. Maj:t anbefalla kommerskollegium
att, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden i samråd med
utsedde komiterade utarbetat förslag till lagbestämmelser i det syfte,
som Riksdagen i dess skrifvelse angifvit, och i sammanhang dermed
jemväl tagit i öfvervägande, huruvida derutöfver erfarenheten kunde
anses hafva gifvit vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden
kunde tarfva förändring, och i sådant fall dertill afgifvit förslag, samt
brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande
öfver de upprättade förslagen, till Eders Kongl. Maj:t inkomma
med underdånigt utlåtande i ämnet.
Sedan, jemlikt den sålunda meddelade nådiga föreskriften, föredraganden
af bergsärenden i kommerskollegium afgifvit betänkande med
förslag till ändring af vissa paragrafer i grufvestadgan, vid hvilket betänkande
fogats dels af de komiterades flertal afgifvet särskild! betänkande
med förslag till förändrad grufvestadga, dels ock af en bland de
komiterade afgifvet särskild! yttrande med förslag till förändrad lydelse
i vissa delar af grufvestadgan, samt derefter ej mindre brukssocietetens
fullmäktige i jernkontoret afgifvit utlåtande med förslag till ändrad
grufvestadga än äfven samtlige bergmästare äfvensom Eders Kongl.
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands och Norrbottens län inkommit
med yttranden, utlät sig kollegium den 15 juni 1893 i ämnet
genom då beslutadt betänkande med förslag till ändring af vissa paragrafer
i grufvestadgan.
Sedan Eders Kongl. Maj:t den 8 derpå följande september förordnat
att högsta domstolens yttrande skulle inhemtas öfver de föreslagna
ändringarna i grufvestadgan, afgaf högsta domstolen sådant yttrande
den 11 januari 1894, hvarefter ärendet blef den 9 mars samma år inför
Eders Kongl. Maj:t föredraget.
Beträffande de olika förslag, som sålunda framkommit till lösande
af förevarande fråga, nemligen huru staten må erhålla del i de med
grufbrytningen å kronojord förenade fördelar, tillåter jag mig erinra
att det icke uti något förslag förutsatts att staten skulle återtaga jordegareandelen
för att begagna denna i fullständig likhet med en enskild
jordegare, men att det deremot föreslagits dels att inmutningsrätten
å kronojord skulle upphäfvas, i hvilket fall rättighet att å sådan jord
eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter skulle göras beroende af särskilt
tillstånd (koncessionssystemet), dels ock att, med bibehållande af
inmutningsrätten å kronojord, antingen inmutaren skulle såsom hittills
tillgodonjuta jordegareandelen, men mot skyldighet att derför till kronan
erlägga en enligt lagbestämda grunder beräknad afgäld (afgäldssystemet),
eller ock kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen genom att,
emot en på aftal beroende afgift, upplåta sin lott till inmutaren eller
annan (arrendesystemet).
Efter redogörelse för koncessionssystemets olägenheter yttrade vid
ärendets föredragning den 9 mars 1894 dåvarande departementschefen,
statsrådet Groll, beträffande afgälds- och arrendesystemet, följande:
»De förslag, som hvila på bibehållande af inmutningsrätten å kronojord,
gå antingen ut derpå, att inmutaren skall såsom hittills tillgodonjuta
jordegareandelen, men med förbindelse att såsom godtgörelse för
denna förmån till kronan utgifva en enligt lagbestämda grunder beräknad
afgäld, eller ock derpå, att inmutarens lott skall liksom på enskild
jord inskränkas till hälften i grufvan och kronan tillgodogöra sig jordegareandelen
genom att emot en på aftal beroende afgift upplåta sin
lott till inmutaren eller annan. Den förra anordningen kan med en
kort, om också ej alldeles träffande benämning kallas afgäldssystemet,
flen senare åter arrendesystemet.»
»Afgäldssystemets olika förgreningar skilja sig från hvarandra med
afseende på grunderna för afgäldens beräkning och sättet för dess utgörande.
Närmast till hands skulle det måhända ligga att låta afgälderi
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
utgå i en vise bråkdel af den brutna malmen eller af dess värde, d. v. s.
af grufvans bruttoafkastning. Det är emellertid uppenbart att en på
något dylikt sätt beräknad afgäld antingen måste göras synnerligen låg
eller ock komme att i många fall verka tryckande och till och med alldeles
hindra grufdriften. I följd af de på flera orsaker beroende olikheterna
mellan särskilda fyndigheter, är det nemligen omöjligt att uppställa
en allmänt gällande regel för förhållandet mellan bruttoafkastningen
och nettobehållningen, af hvilken senares storlek grufvans förmåga
att bära en afgäld tydligen bestämmes. Ville man fastställa
afgälden till ett visst belopp för hvarje ton bruten malm, skulle man
vid utsättande af detta belopp, för att kunna träffa det rätta, behöfva
ytterligare ett allmängiltigt antagande, nemligen om malmens värde.
Såväl brukssocietetens fullmäktige i jernkontoret som kommerskollegium
hafva också i sina till afgäldssystemet hänförliga förslag förordat afgäldens
beräknande i förhållande till grufvans nettoafkastning.»
»Det af nämnde fullmäktige afgifna förslaget bestämmer endast till
sitt maximum den bråkdel af inkomsten, som skall utgöras i afgäld.
Enligt detsamma eger nemligen Konungen för fem år i sänder, efter
förslag af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvar för sitt län, fastställa
afgäldens procenttal, hvilket dock ej kan öfverstiga tio. Härigenom är
sålunda möjlighet beredd att lämpa afgälden efter förhållandena. Å
andra sidan är emellertid nämnda proportionerliga afgäld förenad med
en fix afgift, som verkar såsom ett afgäldsminimum, i det nemligen för
hvarje inmutadt område eller utmål skall erläggas en årlig afgift af
50 kronor, hvarför dock afdrag får göras från den proportionerliga afgälden.
Såsom skäl för den fixa afgiften har anförts, bland annat, att
den proportionerliga afgälden ensam icke skulle bereda staten tillräcklig
säkerhet för åtnjutandet af en skälig godtgörelse för jordegareandelen,
helst som inmutaren kunde känna sig frestad att, med begagnande af
de utvägar, som grufvestadgan i sådant afseende erbjöde, så länge som
möjligt dröja med fyndighetens bearbetande.»
»Kommerskollegium åter framhåller med styrka att intresset för
uppletande af förut okända fyndigheter måste minskas derigenom att
innehafvare af inmutadt område eller utmål å kronans mark ålägges en
årlig extra afgift af 50 kronor. I många fall skulle nemligen för upptäckarne,
hvilka oftast tillhörde den obemedlade delen af befolkningen,
vara svårt eller omöjligt att genom erläggande af en sådan afgift bevara
sina inmutningar vid gällande kraft, till dess personer, villiga att
gifva förlag, hunnit uppsökas och kunnat åtminstone i någon mån öfvertyga
sig om fyndigheternas värde, oafsedt att en ökning i impro
-
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
duktiva utgifter af 50 kronor för år för hvarje inmutadt område eller
utmål under den långa tid, som ej sällan erfordrades för att åvägabringa
ett lönande arbete, säkerligen icke skulle främja bågen att uppsöka nya
fyndigbeter och att nedlägga försöksarbets- och andra undersökningskostnader.
Kollegium förklarar sig ej heller kunna biträda brukssocietetens
fullmäktiges förslag om den proportionerliga afgälden. Förr än
afkastningen af ett grufföretag öfverstege skälig ränta å det nedlagda
kapitalet, hade inmutaren ingen särskild fördel deraf att staten till honom
afstått sin jordegareandel. Tvärtom skulle, i samma mån som afkastningen
blefve mindre, det för honom hafva varit bättre, omjordegaren
deltagit i arbetet och bidragit till kostnaderna. Det föresloges derföre
att afgälden skulle beräknas endast å den del af nettobehållningen, som
återstode efter afdrag af ränta å det nedlagda kapitalet, hvilken ränta
med hänsyn till den stora risk, som vanligen vore med grufföretag förbunden,
ej borde bestämmas lägre än till 6 procent. Men när ett sådant
afdrag egt rum, kunde också afgälden sättas till en så mycket
större andel af öfverskottet, till och med till 25 å 30 procent deraf.
Kollegium stannar vid 25 procent.»
»Emot afgäldssystemet i det hela, och således äfven emot de af
brukssocietetens fullmäktige och af kommerskollegium föreslagna tillämpningarne
deraf, kan först och främst anmärkas att derigenom endast
den ena af de i Riksdagens skrivelser framhållna fördelarna af jordegareandelens
återbördande'' åt kronan kan vinnas. Det är nemligen
endast inkomst af grufrörelsen, som på ett dylikt sätt kan beredas
staten, hvaremot ett ökadt inflytande på grufföretagen uppenbarligen
alls icke ernås. Detta har icke heller förbisetts af kommerskollegium,
som emellertid ansett sig böra i första rummet förorda afgäldssystemet,
under förutsättning att den hufvudsakligaste vigten icke bör läggas på
statens nyss antydda inflytande. I detta fall åter kunde kollegium biträda
det af föredraganden af bergsärenden framstälda förslaget om
utarrendering af kronans jordegareandel, ehuru detta enligt kollegii
förmenande vore mindre enkelt och dess antagande förenadt med en
ej ringa risk för kronan samt, vid det förhållande att troligen i de
flesta fall ingen annan arrendator än inmutaren kunde erhållas, praktiskt
sed t. icke egnadt att mycket bidraga till ökande af statens inflytande.»
»En annan väsentlig anmärkning mot afgäldssystemet, för så vidt
afgälden skall sättas i förhållande till nettoinkomsten, kan hemtas från
svårigheten att uppställa tillfyllestgörande normer för uppskattning af
denna. Denna svårighet framträder både med afseende å proceduren
vid uppskattningen och i fråga om grunderna för densamma.»
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
»Enligt brukssocietetens fullmäktiges förslag tillkommer uppskattningen
de vanliga taxeringsmyndigheterna. Det kan möjligen förefalla
som om dessa lika väl kunde uppskatta inkomsten i det ena syftet som
i det andra. I sjelfva verket är det dock vid bevillningstaxering och
vid den här föreslagna uppskattningen fråga om helt olika saker. Anspråket
på noggrannhet är vida starkare, då en tiondel af den uppskattade
inkomsten (utan afdrag för ränta) skall utgifvas, än när det
blott gäller de vanliga skattebördorna, och häraf följer att den sakkunskap,
som hos taxeringsmyndigheterna kan beträffande grufföretag
påräknas, framstår såsom otillräcklig. Äfven ur principiel synpunkt
måste det förefalla mindre riktigt att till taxeringsmyndigheterna hänvisa
uppskattningen i fråga om en afgäld, som icke har karakteren af
en offentlig pålaga, utan är ämnad att utgöra vederlag för öfverlåtandet
af en ekonomisk förmån. Kommerskollegium har också af hållit sig från
att efterlikna fullmäktiges förslag i denna del. Icke heller någon annan
grund för beräknande af den afgäldspligtiga inkomsten har i kollegii
förslag till lagtext anvisats, men af betänkandet framgår att beräkningen
ansetts böra ske med ledning af räkenskapsböcker, som grufdriftsidkaren
borde åläggas att föra och på anfordran tillhandahålla den
myndighet, åt hvilken uppdragits att kontrollera och uppbära kronans
vinstandel.»
»Tydligt torde vara, såsom äfven i högsta domstolen vid dess granskning
af föreliggande förslag blifvit anmärkt, att saknaden af bestämmelser
om ordningen för afgörande af stridighet angående afgäldens
storlek innebär en betänklig brist. Åtminstone måste det, för att förslaget
ändock skall vara antagligt, förutsättas att normerna för uppskattningen
äro klart och fullständigt affattade. I annat fall kan
icke ens räkenskapernas upprättande efter vissa föreskrifna formulär
göra tillfyllest, bortsedt derifrån, att det torde vara synnerligen svårt
att finna formulär, passande för alla möjliga fall.»
»De af kommerskollegium föreslagna grunderna för afgäldens beräkning
hafva emellertid af samtliga i granskningen deltagande ledamöter
i högsta domstolen förklarats vara alltför sväfvande för att ej
vid tillämpningen föranleda svårigheter. Det har sålunda, bland annat,
framhållits att årsvinstens rätta belopp vore väsentligen beroende deraf,
hvilka afskrifningar och andra afdrag från årsinkomsten grufegaren
finge tillgodoräkna sig, hvarförutom det kunde vara föremål för tvekan,
huruvida och på hvilket sätt vinsten för att komma i betraktande
måste hafva realiserats, äfvensom att det syntes vara ännu svårare
att afgöra, hvad man borde hänföra till det nedlagda kapital, å
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
hvilket ränta finge beräknas. Fyra af högsta domstolens ledamöter
hafva vid dessa anmärkningar fogat det uttalandet att, enligt deras uppfattning,
de framhållna betänkligheterna icke torde bero allenast på den
affattning, som kommerskollegium gifvit sitt förslag, utan vara oskiljaktiga
från hvarje tillämpning af den valda principen och sålunda icke
kunna uteslutas på annat sätt än genom öfvergifvande af afgäldssystemet.
»
»Emot detta system har slutligen äfven erinrats att kronan enligt
detsamma skulle sätta sig i en annan och bättre ställning än enskilde
jordegare och att härigenom eftersökandet af malmfyndigheter å kronojord
skulle förlamas. Helt säkert vore också i följd af de stora med
grufföretag i allmänhet förenade riskerna det i många fall fördelaktigare
för jordegaren att utan eget deltagande i grufbrytningen vara tillförsäkrad
äfven en måttlig del af vinsten, än att nödgas välja mellan
att öfvergifva sin jordegareandel och att underkasta sig kostnaderna
och äfventyret för deltagande, och ogynsammare för inmutaren att ensam
på egen kostnad och risk bearbeta grufvan, äfven om han finge
behålla en stor del af vinsten, än att kunna påräkna bistånd af jordegareandelens
innehafvare.»
»På grund af de nu anförda skälen torde afgäldssystemet böra lemnas
å sido och frågans lösning försökas på den vägen, att staten tillgodogör
sig jordegareandelen genom dess öfverlåtande åt enskilde.»
»De hufvudsakliga företrädena hos detta system — arrendesystemet
— synas vara: att man kan undvika att gifva kronan en i jemförelse
med andra jordegare privilegierad ställning och sålunda kan förebygga
att den i inmutningsrätten liggande uppmuntran till fyndigheters
eftersökande och bearbetande kommer att verka mindre kraftigt å kronojord
än å enskild jord; att åt staten beredes icke blott inkomst utan
äfven vidgadt inflytande, eftersom möjlighet finnes att i upplåtelsevilkoren
vid hvarje tillfälle upptaga de bestämmelser, som kunna finnas erforderliga;
att, då afgiften bestämmes för hvarje särskildt fall, den kan
bättre afpassas efter de föreliggande förhållandena och sålunda gifva
större inkomst, än möjligt vore, om den skulle genom en allmän regel
så fastställas, att den icke i fråga om någon grufva blefve tryckande;
samt att, af samma skäl, äfven formen för och kontrollen å afgiftens utgörande
kunna lämpas efter omständigheterna och i följd häraf de förut
påpekade svårigheterna, hvad afgiftens beräkning angår, kunna helt och
hållet eller åtminstone till största delen undanrödjas.»
»Å andra sidan hafva dock emot de framställda, på arrendesystemet
grundade förslagen riktats åtskilliga invändningar, som icke kunna
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
frånkännas vigt. Det är i ejelfva verket alldeles icke lätt att finna en
anordning, som tillgodoser på en gång statens och inmutarens intressen.
Att inskränka sig till att utan vidare göra på staten tillämpligt det som
gäller om enskilde jordegare låter sig nemligen icke genomföra. Hufvudanledningen
härtill är att söka i det obestridliga sakförhållandet, att statens
verksamhet måste försiggå i former, som i fråga om enskilde jordegare
icke hafva någon motsvarighet; i sammanhang härmed står, att staten
bör undvika direkt deltagande i grufföretag.»
»Den största svårighet, som för staten är med ett arrendesystem
förenad, består deri, att afgörande^ huruvida staten skall begagna sin
jordegareandel, medför omgång, kostnader och ett ansvar, så mycket
tyngre, som fyndighetens beskaffenhet i regel näppeligen kan vara
tillräckligt känd för att möjliggöra ett ens någorlunda säkert omdöme.
Bortsedt från ett specielt fall af jemförelsevis ringa praktisk vigt, är
det vid utmålsläggningen, som en jordegare senast skall anmäla sig till
begagnande af sin jordegareandel. Vid denna tidpunkt är det i allmänhet,
enligt hvad från sakkunnigt håll intygats, för staten omöjligt att ega
sådan kännedom om fyndighetens beskaffenhet, att staten kan med
trygghet bestämma sig för begagnande af sin jordegarerätt och åtaga
sig dermed förenade skyldigheter och risker. Härmed sammanhänger
att, såsom äfven framhållits, ganska stora och i många fall alldeles
gagnlösa kostnader måste föranledas af de besigtningar å platsen, som
förutsättas för ett beslut att begagna jordegareandelen, äfvensom att
uppdraget att pröfva företagets ekonomiska och tekniska möjligheter
medför ett tungt moraliskt ansvar, helst som ett afrådande från deltagande
i ett företag, som sedermera visar sig vara mycket lönande
eller storartadt, i allmänhet kommer att synnerligen strängt bedömas;
för öfrigt har det anmärkts att detta uppdrag icke lämpligen kunde åläggas
hvarken bergmästarne, hvilka under den för undersökningar å
marken användbara årstiden ofta icke skulle jemte sina öfriga göromål
medhinna detsammas utförande och hvilkas ställning såsom opartiska
förrättningsmän derigenom skulle förryckas, eller grufingeniörerne,
hvilka hade att tjenstgöra såsom bergmästarnes ställföreträdare, och
som uppbure en i förhållande till det ifrågavarande arbetet och det
dermed följande ansvaret alltför knapp aflöning.»
»Till undvikande af alla dessa svårigheter skulle den utvägen kunna
anvisas och har verkligen under ärendets behandling varit ifrågasatt, att
staten alltid eller så godt som alltid utan någon egentlig pröfning af
fyndigheten skulle anmäla sig till begagnande af jordegareandelen.
Härmed är emellertid den olägenhet förknippad, att staten måste under
17
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.
en längre eller kortare tid deltaga i grufarbetet, innan grufvan blifvit
så känd, att det definitiva beslutet om jordegareandelens begagnande
eller öfvergifvande kan fattas. Kostnaden för detta deltagande kan
visserligen genom åberopande af grufvestadgans 66 § nedbringas till en
ganska obetydlig summa, omkring 25 kronor årligen, men det har icke
utan skäl anmärkts att det skulle vara staten mindre värdigt att på
detta sätt söka förmå inmutaren att nästan uteslutande på sin bekostnad
och risk utföra det arbete, som förutsättes för vinnande af tillräcklig
kännedom om grufvan, ett omdöme som äfven har kunnat fällas
med afseende på det medel, som staten skulle anlita för att undgå fortsatt
deltagande, nemligen gruflottens förverkande genom försummelse
att inbetala vederbörligt bidrag till grufdriften.»
»Äfven ett i visst afseende motsatt förfaringssätt har kommit under
öfvervägande, det nemligen, att staten, sedan anmälan om jordegareandelens
begagnande gjorts, skulle, i stället för att inskränka sitt deltagande
till det minsta möjliga, så inverka på omfattningen af undersökningarna,
att fyndighetens värde så snart som möjligt kunde tillnärmelsevis
beräknas och derefter jordegareandelen utarrenderas. Emot
detta förslag har dock erinrats att ett sådant tillvägagående skulle
innebära en afvikelse från grundsatsen att kronan ej bör omedelbart
deltaga i industriella företag samt förutsätta såväl anslag som särskildt
sakkunnige tjensteman, hvarförutom derigenom skulle frammanas ett
mycket stort antal okloka företag, hvilka för kronan sannolikt komme att
medföra större kostnader, än som betäcktes i de fall, då gynsamma
resultat ernåddes.»
»Icke mindre betänkligheter hafva anförts emot den äfven framkastade
planen att 22 § i grufvestadgan skulle ändras så, att jordegaren
egde rätt att begära viss tids uppskof med utmålsförrättningens
företagande för att under tiden kunna — utan samarbete med inmutaren
— göra behöfliga undersökningar af malmanledningens värde.
Särskildt skulle nemligen härigenom, i strid mot den af ålder här i
landet omfattande åsigten, tvänne personer komma att hvar för sig och
oberoende af hvarandra drifva grufarbete inom samma grufområde,
äfvensom utmålsläggningen och den dermed följande större vissheten i
de grufvan rörande förhållandena till men för inmutaren uppskjutas eu
tid, som, om jordegaren skulle hafva verklig nytta af uppskofvet,
måste göras ganska lång.»
»Det af komiterades flertal framlagda förslaget går i ännu eu annan
riktning. Enligt detsamma njuter staten för anmälan till begagnande
af jordegareandelen förlängd tid intill fem år från utmålsläggningen. För
Bih. till Riked. Prut. 1898. 1 Barn/. 1 Åfd. 18 lldft. 3
18
Kongl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 29.
att emellertid donna förlängning af inmutarens ovisshet skall så mycket
som möjligt oskadliggöras och han ej föranledas att till ett minimum
inskränka sina arbeten — hvarigenom hela ändamålet med förlängningen
skulle i väsentlig mån förfelas — har det tillagts att, ehvad staten
tidigare eller senare anmäler sig till jordegareandelens begagnande,
tillträdes denna dock först vid utgången af de fem åren; härigenom blir
inmutaren åtminstone för någon tid säker på att få vara ensam om
arbetet och att ensam få skörda frukten af de kostnader, som han
derpå nedlägger. Direkt framtvingas ett visst mått af arbete derigenom
att under de fem åren dels den vanliga arbetsskyldigheten fördubblas,
dels hvilostånd förbjudes, dels afgift i stället för arbete ej får
erläggas.»
»Emot detta förslag hafva åtskilliga invändningar framstälts. Sålunda
har det sagts att detsamma vore så ofördelaktigt för inmutaren,
att derigenom måste i väsentlig mån minskas hågen till inmutning.
Framhållits har särskildt att, enär under den första tiden af ett grufföretags
tillvaro kostnaderna i allmänhet vore störst och afkastningen
minst, fördelen för inmutaren af att under den i förslaget utsatta tiden
ensam tillgodogöra sig grufvan vore för liten för att uppväga risken
att, å ena sidan, om företaget blefve fruktbärande, förlora hälften deri
utan ersättning för ens någon del af undersökningsarbetet och att, å
andra sidan, der det mislyckades, ensam få stå för förlusten. Vidare
skulle bestämmelserna om fördubbling af arbetsskyldigheten och om
förbud emot hvilostånd samt emot erläggande af afgift i stället för
försvarsarbete afskära inmutaren från den eljest för honom efter utmålsläggningen
öppna möjligheten att med ingen eller blott en ringa
utgift vinna tid att afyttra sin rätt eller skaffa sig förlagskapital.
Tillika vore dessa bestämmelser otillräckliga för vinnande af det med
dem åsyftade ändamålet. Äfven den fördubblade vanliga arbetsskyldigheten
kunde nemligen alltför väl fullgöras på ett sådant sätt att
ingen egentlig insigt om fyndigheten derigenom vunnes. Slutligen
kunde det icke anses lämpligt att staten, såsom enligt ifrågavarande
förslag vore fallet, för att lättare kunna skaffa sig direkt inkomst af
ett industrielt företag, tillerkände sig sjelf en privilegierad ställning
och beröfvade inmutare å kronojord rättigheter, som de skulle hafva
egt, om fyndigheten varit belägen å enskild mark.»
»Föredraganden af bergsärenden i kommerskollegium har å sin sida
ansett lämpligaste sättet för genomförande af arrendesystemet vara att
i instruktion för den eller de myndigheter, som komma att handlägga
hithörande ärenden, föreskrefves, att kronans rätt till jordegareandel
19
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
endast då borde begagnas, när omständigheterna otvetydigt ådagalade,
icke blott att företaget vore af sådan betydelse och sådant värde, att
kronan kunde för sin andel deri erhålla en afsevärd fördel, utan äfven
att möjlighet funnes att beräkna en lämplig afgift för jordegareandelens
öfverlåtande. På sådant sätt skulle enligt föredragandens förmenande
så mycket som möjligt minskas de omkostnader, risker och anspråk,
hvilka syntes honom vara omöjliga för staten att helt och hållet
undvika utan uppgifvande af det i Riksdagens skrifvelse angifna önskningsmålet.
»
»I sjelfva verket är det också tydligt att enligt bemälde föredragandes
förslag, på sätt han sjelf äfven framhållit, de förut påpekade
med arrendesystemet förenade svårigheterna icke på långt när fullständigt
öfvervinnas. Det skulle sålunda jemväl enligt detta förslag blifva
nödvändigt att, när inmutning skett på kronojord, anställa undersökning
på platsen för bedömande af företagets beskaffenhet och utsigter. Kostnaderna
härför skulle i alla de fall, då jordegareandelen funnes icke
böra begagnas, vara helt och hållet förlorade. Dessutom skulle hvad
förut anförts om de vanskligheter, som vore förenade med finnandet åt
personer, som ur alla synpunkter vore fullt lämpliga att verkställa ifrågavarande
undersökningar, och om tyngden af det med desamma förenade
moraliska ansvaret ega nästan alldeles oförminskad tillämpning. Vidare
skulle det uppenbarligen ofta blifva omöjligt att genast efter utmålsläggningen,
vid hvilken anmälan om jordegareandelens begagnande ju i regel
senast måste göras, finna en arrendator och med honom träffa uppgörelse
i alla erforderliga punkter. Det skulle således alltför lätt blifva
för staten nödigt att under någon tid deltaga i grufdriften, för hvilket
deltagande både penningemedel — särskilt äfven i anledning af skyldigheten
att delvis lösa redan befintliga byggnader, redskap och förråd
— och tjenstemän skulle erfordras. Å andra sidan måste, då ett arrendeaftal
träffats, den föreställningen lätteligen kunna uppstå, att staten
vore ansvarig för riktigheten af det resultat, hvartill de förut omtalade
undersökningarne ledt, och på grund af hvilket staten bestämt sig för
begagnande af jordegareandelen och uppstält sina arrendevilkor. Äfven
bortsedt härifrån vore, för så vidt icke staten inskränkte sig till att
göra sin rätt gällande blott i undantagsfall, fastställandet af arrendevilkor
en mycket vansklig sak, då man icke utan att betydligt förlänga
tiden för statens omedelbara deltagande kunde hoppas att erhålla ledning
genom konkurrens mellan flere arrendesökande, hvilka haft tillräcklig
tid att öfverväga sina anbud. För att så snart som möjligt få
tillfälle att rätta till äfventyrs förelöpande felaktigheter i detta afseende
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
skulle man nödgas göra den första arrendetiden mycket kort, hvaraf
åter följden kunde befaras blifva den, att arbetet under denna första
tid bedrefves på ett lamt eller eljest otillfredsställande sätt.»
»Sjelfva arten af de nu påpekade svårigheterna synes anvisa den
väg, på hvilken man kan vänta att komma till eu mera tillfredsställande
lösning af frågan. Man bör försöka att befria staten från kostnaderna,
besväret och ansvaret med de undersökningar, som erfordras för ett
beslut att begagna rätten till jordegareandel, vidare äfven från nödvändigheten
att under första tiden omedelbart deltaga i grufdriften samt,
såvidt möjligt, från svårigheten att riktigt bestämma arrendeafgiften.
Allt detta synes — utan ett betänkligt uppskjutande af utmålsläggningen
eller af den tid, inom hvilken staten bör anmäla sig till begagnande
af jordegareandelen — kunna vinnas genom den anordning, som jag
nu går att utveckla.»
»Grundtanken i denna är att redan innan tiden för anmälan om
jordegareandelens begagnande gått till ända genom infordrande af
anbud utröna möjligheten att utarrendera kronans lott. Statens första
åtgärd är därför att infordra arrendeanbud, och detta bör i regel ske
inom kort tid efter mutsedelns utfärdande. Den tid, inom hvilken
anbud skola ingifvas, sättes tillräckligt lång, för att spekulanter må
hafva tillfälle dels att, såvidt möjligt, taga kännedom om den inmutade
fyndighetens art och värde, dels att genom bildande af associationer
eller eljest försäkra sig om nödigt kapital. Utan tvifvel måste i
många fall det vara med ett ganska stort äfventyr förenadt att på
ett så tidigt stadium af grufdriften ingifva anbud på öfvertagande af
kronans lott. Men i betraktande deraf, att detta äfventyr dock icke
är större än vid transaktioner angående inmutningsrätt, synes det med
stöd af erfarenheten i afseende på sådana kunna antagas, att den enskilda
företagsamheten, när grufvan kan förväntas blifva af någon
större betydenhet, icke skall låta sig deraf afskräckas, utan fastmera
i dylika fall ett, flertal anbud inkomma. Uteblifvandet af hvarje anbud
måste derför under vanliga förhållanden betraktas såsom ett ganska
säkert tecken derpå, att grufvan icke förtjena!- statens deltagande i
grufdriften, och detta så mycket mera, som det för inmutaren uppenbarligen,
när grufvan eger något värde, finnes ett ganska starkt intresse af
att ensam blifva berättigad till densamma och han därför har anledning att
genom ingifvande af arrendeanbud söka förekomma annans deltagande.
Ingifvas åter anbud, har staten dels den fördelen att, om en undersökning
på platsen i följd af särskilda omständigheter finnes nödig eller
oneklig, säkerhet finnes att få vederlag för den häraf föranledda kost
-
Kongl. Maj: ts Nåd. Proposition N:o 29.
21
naden, dels äfven den att en värdefull ledning erhålles för bestämmande
af arrendeafgiftens storlek. Hålles möjligheten öppen att lämpa
såväl grunden för afgiftens beräkning som inom vissa gränser äfven
arrendetiden efter de i hvarje fall föreliggande omständigheterna och
spekulanters i anbuden framträdande önskningar, synes man icke behöfva
befara att afgiften blir alltför låg eller att genom en alltför kort
arrendetid arrendatorn frestas att åsidosätta de sunda principerna för
grufbrytningen; härutinnan måste äfven ett medgifvande af optionsrätt
för arrendatorn att vid arrendetidens slut å ny o få öfvertaga jordegareandelen
visa sig verksamt. Enär anbuden afgifvas utan stöd i en föregående
genom statens försorg verkstäld undersökning, handla spekulanterna
helt och hållet på eget ansvar och komma att sakna hvarje
äfven skenbar grund för anspråk på att hållas skadeslösa för de misstag
de begått. Staten är vidare, på grund af tidsföljden mellan arrendeaftalets
uppgörande och anmälandet om jordegareandelens begagnande, icke utsatt
för den risken att efter sådan anmälan under afvaktan på utarrendering
under längre eller kortare tid behöfva omedelbart deltaga i grufföretaget.
för att måhända till sist nödgas tillgripa den med dess värdighet
mindre väl öfverensstämmande utvägen att genom försummelse att
inbetala tillskott förverka sin andel och derigenom befria sig från
vidare förpligtelser. Man behöfver icke heller befara att staten får
utan gagn vidkännas andel i utmålskostnaden. Slutligen kan, vid utmålsläggningen,
i fråga om utmålets storlek och sträckning m. m.
billig hänsyn tagas till arrendatorns önskningar, hvilket i sin mån
måste bidraga till att uppmuntra arrendespekulationen.»
»Skulle i enstaka fall på grund af särskilda omständigheter någon
arrendator ej kunna genast erhållas men grundad förhoppning dock
finnas om lönande arbete, är det uppenbarligen icke med nämnvärd utgift
för kronan förenadt att under någon tid genom deltagande i
försvarsarbetet bibehålla sin rätt.»
»Hvad nu blifvit, anfördt synes mig gifva ifrågavarande anordning
ett ''bestämdt företräde framför hvarje annan tillämpning af arrendesystemet.
Å andra sidan bevaras — med den obetydliga inskränkning,
som jag strax skall angifva — alla de förut framhållna, med detta system
förenade fördelarna: likställighet mellan kronan och andra jordegare
samt således mellan inmutare å kronojord och inmutare å enskild
jord; beredandet åt staten icke blott af inkomst, utan äfven af vidgadt
inflytande; möjlighet att afpassa afgiften efter hvarje särskildt fall
och sålunda undvika att den antingen i eu del fall blifver tryckande eller
i andra fall alltför lindrig och litet gifvande; möjlighet att lämpa ef
-
22
Kong!,. Majds Nåd. Proposition No 29.
ter omständigheterna äfven grunden för och kontrollen å afgiftens beräknande.
På grund häraf anser jag en åtgärd i den af Riksdagen
angifna riktningen vara möjlig och lämplig.»
»Den nyss antydda inskränkningen har afseende på den förstnämnda
bland de berörda fördelarne, eller fördelen af likställighet mellan kronan
och andra jordegare. För att möjliggöra en tillfredsställande användning
af arrendesystemet i dess förut omtalade form behöfvas nemligen vissa
ändringar i grufvestadgan, hvilka onekligen kunna uppfattas såsom försämrande
inmutarens rättsställning, om de än äro af försvinnande liten
betydelse i detta afseende.»
»Först och främst måste, för att kronan må kunna i god tid efter
mutsedelns utfärdande utbjuda jordegareandelen på arrende och dervid
kunna utsätta tillräckligt lång tid samt efter dennas utgång hafva erforderligt
rådrum före utmålsläggningen, dels den myndighet, som å
kronans vägnar har att ombesörja utarrenderingen, — lämpligen Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande — erhålla underrättelse derom, att
inmutning skett å kronojord, dels mellan denna underrättelse och utmålsläggningen
viss tid förflyta. De för åstadkommande häraf behöfliga
stadgandena hafva synts kunna på det sätt sammanslås i 22 §, att utmål
förklaras ej få utan Eders Kongl. Majds tillstånd läggas å kronojord, der
jordegareandelen tillkommer kronan, förrän två år efter det att afskrift
af mutsedeln blifvit till Eders Kongl. Majds befallningshafvande ingifven.
Härvid må erinras, att redan enligt grufvestadgans nuvarande lydelse (i
13 §) en inmutare är skyldig att viss tid innan han börjar arbetet å inmutadt
område lemna afskrift af mutsedeln till områdets egare, således,
då kronan är egare, till Eders Kongl. Majds befallningshafvande, äfvensom
att för närvarande utmål icke behöfver sökas förrän tre år från mutsedelns
utfärdande, hvilken tid, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
allmänt i dess hela utsträckning begagnas. Det kan således endast vara
i sällsynta undantagsfall, som någon verklig inskränkning eller ny börda
genom det föreslagna stadgandet ålägges inmutaren.»
»För det andra har den, af föredraganden af bergsärenden framhållna
faran måst undvikas, att arrendator!! af kronans lott genom försummelse
att inbetala tillskott kommer densamma att enligt grufvestadgans
65 § hemfalla till öfrige delegare i grufvan; denna fara är så mycket
större, som arrendatorn härvid kan handla i hemligt samförstånd med
dessa och emot godtgörelse, som af dem utlofvats eller gifvits. Man
kan visserligen hänvisa dertill att staten, hvilken såsom egare af lotten får
mottaga sådan anmaning och sådan ytterligare erinran, som i samma
65 § omtalas, följaktligen kommer i tillfälle att, innan det är för sent,
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:0 29.
23
sjelf fullgöra inbetalningen och derigenom förebygga lottens förverkande.
Man får dock ej förbise att staten för att draga fördel af denna utväg
skulle nödgas både att vidkännas tillskottet utan visshet om framtida
godtgörelse derför och att under någon tid, till dess ett nytt arrendeaftal
kunnat träffas, omedelbart deltaga i grufdriften; det förutsätta
nemligen att den försumlige arrendatorn förverkat sin arrenderätt.»
»På grund af det anförda har det synts nödigt att åt kronan förbehålla
en särskild anståndstid, tillräckligt lång för att i regel, der
grufvan har något egentligt värde, eu ny arrendator må kunna erhållas.
Då tillskottet skall från den vanliga anståndstidens utgång löpa
med sex procent ränta, torde de olägenheter, som för öfrige delegare
i grufvan må vara förknippade med uppskofvet, icke kunna anses vara
betydande. Snarare skulle man kunna säga att faran för en på aflägsnande
af kronans rätt riktad öfverenskommelse mellan arrendatorn och
öfrige delegare icke är med tillräcklig visshet utesluten, eftersom ett så
stort tillskott kan af dem beslutas, att hvarken staten eller någon ny
arrendator vill erlägga detsamma. Häremot kan emellertid anmärkas
dels att dylika spekulationer från arrendatorns sida af flera skäl alltid
måste vara i hög grad vågade, helst när det är fråga om en så
kapitalstark grufegare som staten, dels att de öfrige delegarne ju äfven
skola betala motsvarande tillskott och följaktligen riskera att, om den
infordrade summan är för stor, förverka sina lotter redan vid utgången
af den vanliga anståndstiden.»
»Till förekommande af misstag har det synts vara gagneligt att såväl
i 65 § som i 22 § intaga en erinran derom att det är Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, som hvar för sitt område ega å kronans vägnar
emottaga de meddelanden, som der äro i fråga. Det sätt, hvarpå denna
erinran i båda de nämnda paragraferna uttryckts, torde tillräckligt förebygga
den alldeles oberättigade slutsatsen att det vore endast i dessa
fäll, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande med afseende på dylikt
vore rätte vederbörande.»
»Förutom i nämnda två paragrafer (22 och 65) torde för återtagande
af kronans jordegareandel och genomförande af arrendesystemet ändring
behöfva vidtagas endast i 17 §. Dels inmutare, dels vissa kronoj
ordsinneha fvare måste nemligen frånkännas den dem enligt nuvarande
aftättningen tillkommande rätten till jordegareandel. Det förra kan
åstadkommas genom att utesluta paragrafens sista stycke och sålunda
återgifva hufvudregeln, att jordegareandelen tillkommer jordegaren, dess
giltighet, det senare åter genom att i första stycket utelemna en eller
två af de kategorier kronojoi’dsiunehafvare, som der tillerkännas rätt
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
till jordegareandel. Lika med högsta domstolen finner jag det icke
böra ifrågakomma att fråntaga boställsinnehafvare förevarande rättighet.
Det blir sålunda allenast kronoarrendatorer, som icke vidare skola
i lagrummet omförmälas. Efter denna ändring i kommerskollegii förslag
kan det med så mycket mindre skäl förordas att utesluta bestämmelsen
om rätt för kronojordsinnehafvare att, om lian begagnar
jordegareandelen, sedermera behålla gruflotten såsom sin enskilda tillhörighet.
»
»Bland vilkoren för jordegareandelens utarrendering kunna de flesta
ej lämpligen blifva föremål för allmänt gällande bestämmelser. Af de
öfriga åter äro några sådana att de ej kräfva någon särskild redogörelse.
Tvänne punkter torde emellertid böra nu omnämnas på grund af
den betydelse de i olika afseenden ega.»
»Af grundsatsen, att staten bör undvika utgifter och förpligtelser,
härflytande af jordegareandelens utarrendering, följer det med nödvändighet
att en arrendator icke bör kunna vid arrendetidens slut af staten
fordra ersättning för byggnader och andra anläggningar, lika litet
som för utförda förarbeten eller anskaffade redskap och förråd. Man
kunde då tänka sig att han skulle få ersättning för större eller mindre
del af de nämnda föremålen på det sätt, att en ny arrendator skulle
vara förbunden att lösa dem. Icke heller detta kan dock medgifvas.
I sådana fall, då lösesumman uppginge till ett ansenligt belopp, vore
nemligen fara värdt att genom en sådan regel konkurrensen om det
nya arrendet skulle alltför mycket inskränkas och staten ställas inför
det valet att antingen låta den förre arrendatorn fortsätta med nyttjandet
snart sagdt på bvilka vilkor som helst eller sjelf inträda i omedelbart
utöfvande af grufdriften. Det ligger äfven i öppen dag att en sådan
situation skulle kunna afsigtlig! framkallas. Ingen som helst rätt att
fordra lösen eller ersättning bör derför tillerkännas en afträdande arrendator.
Snarare kunde man tillförsäkra honom att, om han ej finge
lösen, få vidblifva bruket af jordegareandelen under en efter omständigheterna
afpassad tid, dock ej utöfver visst maximum. ^Detta skulle
emellertid föranleda invecklade beräkningar och ofta ej landa arrendatorn
till någon verklig nytta, eftersom han icke på förhand kunde säkert
veta -huru det komme att gå. Det synes sålunda icke återstå något
annat än att i arrendevilkoren frånkänna arrendatorn hvarje slags godtgörelse.
Detta utesluter dock naturligtvis icke att det på grund af
särskilda omständigheter kan i enstaka fall befinnas ändamålsenligt att
i större eller mindre utsträckning tillerkänna arrendatorn rätt till er
-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
25
sättning, hvilken förmån då måste motsvaras af skyldighet att erlägga
ett så mycket högre arrende.»
»På frågan, i hvad mån en arrendator är befogad att under sin besittningstid
borttaga, förminska eller försämra en gång utförda anläggningar
m. in., torde det icke vara nödigt eller lämpligt att här inlåta
sig. Några allmänna normer utöfver dem, som följa dels af förhållandet
till öfrige delegare, dels af grufvestadgans 48 § och 6 kapitel, låta
näppeligen uppställa sig. Till de enskilda fallens egendomligheter kan
endast i arrendeaftalen tagas hänsyn. Det må dock anmärkas att saken
tydligen ställer sig på annat sätt i fråga om den förste arrendator^
än med afseende på den, som till brukande öfvertager kronans lott
i en redan länge bearbetad, med dyrbara anläggningar försedd grufva.»
»Emot hvad ofvan förordats, eller att byggnader och anläggningar
skola vid arrendetidens slut utan ersättning hemfalla till kronan, kan
den invändning lätt göras att i följd af en sådan regel arrendatorn blifver
alldeles afskräckt från alla mer än för det närmaste behofvet afsedda
åtgärder. Såsom redan ofvan antydts bör en sådan tendens dock kunna
öfvervinnas dels genom medgifvande af optionsrätt, dels, och framför
allt, genom ett lämpligt bestämmande af arrendetiden, på det sätt nemligen,
att arrendet ställes på så mycket längre tid, ju kostsammare förarbeten
och anläggningar erfordras. Det bör ju till och med icke finnas
något hinder derför att don, som till en början arrenderat på kort tid,
senare, när han funnit att större arbeten äro ändamålsenliga, än han
på grund af den återstående arrendetidens korthet kan vedervåga, på
derom gjord framställning genast och utan afvaktan på den första arrendetidens
slut erhåller förlängning af arrendet. För öfrigt är det,
äfven oberoende af optionsrätten, ganska antagligt att ombyte af arrendator
endast sällan kommer att ega ram; tydligen kan i allmänhet
ingen annan bjuda så mycket för jordegareandelen som den förutvarande
arrendatorn sjelf.»
»Medan det nu framstälda talar derför att arrendetiderna göras
långa, kommer man ur andra synpunkter till det motsatta resultatet.
Dels kan det nemligen visa sig att arrendeafgiften bör höjas, grunden
för dess beräknande ändras eller kontrollerna skärpas, dels, och framför
allt, är det endast genom att utarrendera på kortare tider, som staten verkligen
behåller saken i sin hand och är i tillfälle att med ej alltför långa
mellantider göra sitt inflytande gällande genom att tillägga nya arrendevilkor
och i öfrigt förfara efter de till äfventyrs väsentligen ändrade
omständigheterna. Det gäller derför att genom väljandet af en medelväg
söka förena dessa båda stridiga fordringar. Lämpligast synes i
Itik. till It/hd. Prål. 1898. / Sami. 1 Afd. 18 Haft. 4
26 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 29.
sådant hänseende vara att utsätta en, icke alltför knapp, maximitid,
hvilken skäligen torde kunna antagas till tretio år såsom i afseende å
apatitfyndigheter vid nästlidna års Riksdag bestämdes; första gången
utarrendering sker lärer i allmänhet böra väljas en betydligt kortare tid.»
Sedan förslag ej mindre till de ändringar i 17, 22 och 65 §§ i
grufvestadgan, hvilka påkallats af förslaget om återtagande af kronans
jordegareandel och genomförande af arrendesystemet, än äfven till ändrad
lydelse af 3, 5, 8, 11, 13, 14, 24, 31, 39, 44, 61 och 68 §§ i
samma stadga äfvensom till öfvergångsstadgande föredragits, behagade
Eders Kongl. Maj:t förenämnde 9 mars 1894 genom särskilda nådiga
propositioner dels inhemta Riksdagens yttrande öfver berörda förslag
till ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884
dels föreslå Riksdagen att, derest Riksdagen i hufvudsak godkände de
ifrågasatta ändringarne af 17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, medgifva
att Kongl. Maj:t tills vidare egde i den ordning, som af Kongl.
Maj:t närmare bestämdes, ej mindre att åt svenske män, mot årlig afgift
och under de vilkor i öfrigt, Kongl. Maj:t faststälde, under en tid för
hvarje gång af högst tretio år upplåta begagnandet af den kronan tillkommande
jordegareandel i grufva, med rätt derjemte för den, som erhållit
upplåtelsen, att vid upplåtelsetidens utgång ega företräde till jordegareandelens
öfvertagande äfven för en förnyad upplåtelsetid, derest sådan
ifrågakomme, än äfven att, om ingen funnes, som vore villig eller kunde
öfvertaga begagnandet af jordegareandelen, efter omständigheterna i
hvarje särskildt fall antingen vidtaga erforderliga åtgärder för bevarande
åt kronan af jordegareandelen eller ock låta rätten till densamma
förfalla.
Vid behandlingen inom lagutskottet af propositionen om ändring
af grufvestadgan tillstyrkte utskottet densammas godkännande med endast
eu del ändringar i vissa paragrafers ordalydelse i syfte att åstadkomma
större tydlighet. Det af lagutskottet framlagda förslaget blef
derefter af Föi''sta Kammaren antaget, allenast med en ändring af 13 §,
dervid i votering efter den till 17 § anknutna liufvuddiskussionen för
den föreslagna lydelsen afgåfvos 59 röster, medan 17 voro för afslag.
Andra Kammaren antog för sin del endast 3, 5, 8, 11 och 13 §§.
Vid votering rörande 17 § afgåfvos i denna kammare 69 röster för
den föreslagna lydelsen och 104 röster mot densamma.
Efter godkännande af ett från lagutskottet inkommet sammanjemkningsförslag
förklarade Riksdagen uti skrifvelse den 11 maj 1894 att
Riksdagen, som ansett propositionen om ändring i grufvestadgan innefatta
ett ämne, derom Riksdagen egde att för sin del besluta, hade, då
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
27
Riksdagen icke kunnat godkänna de af Eders Kongl. Maj:t föreslagna
bestämmelser angående kronan förbehållen jordegareandel vid inmutningar
på icke disponerad kronojord och dermed sammanhängande stadgande^
i anledning af Eders Kongl. Maj:ts proposition för sin del antagit
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16
maj 1884, innefattande denna lag ändring af 3, 5, 11 och 13 §§ i
grufvestadgan.
Då Riksdagen sålunda icke godkänt de ifrågasatta ändringarna af
17, 22 och 65 §§ i grufvestadgan, och dermed den förutsättning förfallit,
som legat till grund för förutnämnda nådiga proposition angående
tillgodogörande af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva,
meddelade Riksdagen i särskild skrifvelse nyssberörde 11 maj 1894,
att denna framställning ej heller af Riksdagen bifallits.
Beträffande ofvan omförmälda af Riksdagens båda kamrar antagna
ändring af 13 § i grufvestadgan får jag erinra hurusom enligt 1 mom.
i denna § det åligger inmutare att viss tid före arbetets påbörjande
lemna afskrift af mutsedeln ej blott till det inmutade områdets egare
utan äfven till den, hvilken innehar nyttjanderätt dertill, men att uti
Kongl. Maj:ts förenämnda förslag den ändring vidtagits uti nyssnämnda
moment, att inmutares delgifningsskyldighet inskränkts till aflemnande af
afskrift af mutsedeln, förutom till det imutade områdets egare, allenast till
den, hvilken det med nyttjanderätt innehar. Vid propositionens behandling
i Riksdagen hade lagutskottet, i ändamål att fullt tydligt utmärka hvad
med ändringen afväges, efter de i 13 § 1 mom. förekommande orden
»det med njdtjanderätt innehar» tillagt orden »och brukar», hvarförutom
motsvarande förtydligande föreslagits jemväl på ett följande ställe
i samma moment. Denna redaktionsförändring hade dock icke af Riksdagen
godkänts, utan hade Riksdagen för sin del beslutit den affattning
af momentet, att inmutare skulle aflemna afskrift af mutsedeln »till såväl
det inmutade områdets egare som den, hvilken dertill innehar intecknad
eller al’ jordegaren hos inmutaren skriftligen anmäld nyttjanderätt».
Af förhandlingarna vid Riksdagen framgår, att ändringen tillkommit
i inmutarens intresse för att förhindra att han i följd af bristande kunskap
om nyttjanderättens tillvaro skulle blifva sin inmutningsrätt förlustig.
Mot det af Riksdagen antagna förslaget har högsta domstolen,
hvars underdåniga yttrande deröfver Eders Kongl. Maj:t täckts infordra,
anmärkt att den af Riksdagen antagna ändringen af 13 § 1
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2!).
mom. endast ofullständigt skulle medföra dermed åsyftad förbättring
men deremot kunde föranleda verkliga olägenheter; • och har högsta
domstolen i sådant afseende erinrat att, då en mängd egendomar såsom
kronohemman, boställen, kyrkohemman m. fl. icke vore föremål för inteckning,
skulle boställshafvare, åboer eller arrendatorer å dylika hemman,
huru notorisk deras nyttjanderätt än vore, icke ega någon rätt
att få afskrift af mutsedeln sig tillstäld, med mindre jordegaren gjort
skriftlig anmälan om nyttjanderätten, men, då förslaget icke innehölle
någon föreskrift om skyldighet för jordegare att göra sådan anmälan,
saknade nyttjanderättsinnehafvaren trygghet för att anmälan verkligen
komme att ske, och att, då förslaget icke innefattade bestämmelser om
viss tid, inom hvilken jordegaren hade att hos inmutaren göra anmälan
om ny ttj anderätten, sådan anmälan kunde göras så sent, att inmutaren
icke hunne att delgifva afskriften af mutsedeln åt nyttjanderättsinnehafvaren
å sådan tid, att inmutaren egde rätt att börja arbetet före utgången
af de åtta månader, inom hvilka han enligt 14 § vore pligtig
att, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet.
Då Riksdagens skrifvelse den 31 december 1894 inför Eders Kongl.
Maj:t föredrogs, fann sig Eders Kongl. Maj:t, på grund af hvad inom
högsta domstolen blifvit anmärkt, icke kunna godkänna det af Riksdagen
antagna förslaget. Af hela det till 1894 års Riksdag framlagda
förslaget blef alltså icke något resultat vunnet.
Såsom redan förut antydts var 1889 års kungörelse, hvilken, beträffande
inmutningar å odisponerad kronojord, förhindrar inträdandet
af alla de vigtiga rättsverkningar, som enligt grufvestadgan äro fästade
vid utmålsläggningen, afsedd att gälla blott intill dess frågan om kronans
jordegareandel hunnit ordnas. Denna fråga har ännu icke blifvit
löst, och följaktligen har kungörelsen, oaktadt de hinder dess bibehållande,
såsom nu skett, under en längre följd af år lågt i vägen för
drifvande af bergshandtering särskildt inom rikets nordligaste delar,
icke kunnat utan vidare upphäfvas, -då uppenbart är att en sådan åtgärd
skulle hafva till omedelbar följd att redan på förhand omintetgöra
frågans lösning i den riktning, som i Riksdagens skrifvelser angifvits.
Olägenheterna af kungörelsens bibehållande hafva vid olika tillfällen
påpekats såväl uti underdåniga dispensansökningar af enskilde
innehafvare af inmutade områden å odisponerad kronojord i Norrbottens
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 2!).
29
län som ock inom Riksdagen; och. har jag derför ansett det vara nödvändigt,
att ånyo upptaga denna fråga i hela dess vidd.
På min hemställan har då Eders Kongl. Magt genom nådig skrifvelse
den 28 maj innevarande år anbefalt kommerskollegium att afgifva
yttrande, huruvida vid affattande af förslag till ändring i grufvestadgan
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag, som innefattas i
förenämnda nådiga proposition till 1894 års Riksdag, någon ändring i
de särskilda bestämmelserna i sagda förslag syntes vara erforderlig;
och har kornmerskollegium den 5 nästlidne oktober afgifvit sådant
yttrande, deri kollegium anfört, bland annat, att det visserligen vore
önskvärd! att ett förtydligande af 13 § grufvestadgan i det af Riksdagen
afsedda syfte egde rum, men att, under förutsättning att ett fullt tillfredsställande
förtydligande icke kunde åstadkommas, kollegium — på
grund af hvad högsta domstolen andragit och med hänsyn till Kongl.
Maj:ts dom den 15 november 1895, deruti förklarats att, då nyttjanderätt
icke varit intecknad eller veterligen för inmutaren kunnig vid den
tid, då försöksarbetet börjades, verkade inmutarens underlåtenhet att
delgifva nyttjanderättsinnehafvaren mutsedeln icke till inmutningsrättens
förlust — ansåge att den lydelse, lagrummet erhållit i den nådiga propositionen,
lämpligen kunde bibehållas; att kollegium uti förenämnda
underdåniga utlåtande af den 15 juni 1893 väl, i fråga om tillgodogörande
af kronans jordegareandel, tillstyrkt ett annat tillvägagående
än det, som Eders Kongl. Maj:t uti den nådiga propositionen sedermera
föreslagit, men att kollegium numera, på grund af hvad i ärendet
förekommit efter det kollegium afgaf sitt nyssnämnda utlåtande, icke
hade något att erinra mot de bestämmelser rörande sättet för tillgodogörandet
af kronans jordegareandel, som innefattades uti den nådiga
propositionen; att mutsedlar med sådant förbehåll, som omförmäles uti
1889 års kungörelse, utfärdats hufvudsakligen inom det norra bergmästaredistriktet;
att, enligt upplysning af bergmästaren i detta distrikt,
mutsedlar med sådant förbehåll blifvit intill den 9 september innevarande
år utfärdade inom distriktet till följande antal, nemligen:
å nyupptäckta fyndigheter..................................................... 501 mutsedlar,
å före den 19 augusti 1889 kända fyndigheter ............ 904 »
tillsammans 1,405 mutsedlar,
deraf 277 afsett förnyad inmutning af fyndigheter, för hvilka mutsedlar
redan en eller flere gånger med nämnda förbehåll utgifvits; att bergmästaren
vidare meddelat att ansökningar om utmål för 210 inmutade
fyndigheter icke kunnat af honom på grund af bestämmelsen i 1889
30
Kongl. Ma.j:ts Nåd. Proposition No 29.
års kungörelse bifallas; att klagomål öfver samma kungörelse dels i
form af besvär och ansökningar, dels ock under hand såsom enskilda
framställningar vid olika tillfällen försports; att de af kungörelsen orsakade
missförhållanden vore af den art, att de motverkade hvad man
genom inmutningsrätten velat vinna, nemligen ett ökadt intresse för
grufdriftens och den deraf följande odlingens befrämjande; att, enligt
kollegii mening, genom upphäfvande af 1889 års kungörelse
grufdriften skulle främjas och ett hinder för utvecklingen inom landets
nordliga län undanrödja^, men att, derest till följd deraf, att någon
ändring i grufvestadgan icke komme att vidtagas, det skulle anses
lämpligt att det i kungörelsen omförmälta förbehåll bibehölles, kungörelsen
åtminstone borde på det sätt ändras, att utmål kunde anvisas
för fyndigheter å odisponerad kronojord, med skyldighet för utmålets
egare att vara underkastad de förändrade bestämmelser i afseende å
jordegareandelen i fyndigheten, som genom ny lagstiftning kunde varda
gällande; samt att kollegium ville såsom sin mening uttala att vid affattande
af förslag till ändring i grufvestadgan i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det förslag, som innefattades i Eders Kongl. Maj:ts
proposition till 1894 års Riksdag, någon ändring i de särskilda bestämmelserna
i samma förslag icke syntes vara erforderlig, om ej möjligen
i 13 §, äfvensom att, derest ändring af grufvestadgan i fråga om
jordegareandelen i fyndigheter å icke disponerad kronojord icke skulle
komma att nu vidtagas, nådiga kungörelsen den 19 augusti 1889 helst
borde upphäfvas eller åtminstone så ändras, som kollegium föreslagit.
Med afseende å hvad sålunda i ärendet förekommit, finner jag ingen
anledning att frångå den ståndpunkt, som i 1894 års proposition intagits,
eller att i det samma proposition bilagda förslag till ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan föreslå annan ändring än
att de af lagutskottet, på sätt förut omförmälts, i paragrafernas ordalydelse
vidtagna förtydliganden måtte vinna godkännande. I enlighet
med hvad Riksdagen uttalat torde emellertid de ifrågasatta ändringarna
i grufvestadgan få anses vara af sådan beskaffenhet att de borde erhålla
allmän lags natur, hvadan högsta domstolens yttrande enligt 87 §
regeringsformen öfver desamma torde böra infordras; och för den händelse
detta yttrande icke gifver anledning till annat förfarande, lärer
derefter böra till Riksdagen aflåtas nådig proposition om godkännande
af de ifrågasatta ändringarna och i sammanhang dermed aflemnas särskild
nådig proposition angående tillgodogörande af den kronan till
-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
31
kommande jordegareandel i grufva af enahanda lydelse som den förut
omförmälda propositionen i samma ämne den 9 mars 1894.
Jag får derföre nu underdånigst hemställa, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, inhemta
högsta domstolens yttrande öfver det vid detta protokoll fogade förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfrige ledamöter, i nåder bifalla.
Ex protocollo:
Clas Lindbeck.
32
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.
Härigenom förordnas, med upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande
inmutning å kronojord den 19 augusti 1889, att nedannämnda
paragrafer i grufvestadgan den 10 maj 1884 skola erhålla följande
ändrade lydelse.
3 §■
1 mom. Å område, beläget på mindre afstånd än två hundra meter
från boningshus eller från annan åbyggnad, der den är uppförd vid
gård, eller från tomtplats eller trädgård, vare inmutning ej tillåten
utan tillstånd af såväl egaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården
som den, hvilken dertill har nyttjanderätt; dock att inom utmål
befintliga byggnader, hvilka erfordras för grufdriften, ej må utgöra
hinder för inmutningen.
Inmutning må ej ske å kyrkogård eller begrafningsplats, ej heller,
utan tillstånd af vederbörande myndighet eller styrelse, å område på
mindre afstånd än trettio meter från sådan jernväg eller kanal, som är
upplåten för allmän trafik.
2 mom. Inmutning vare ock förbjuden å förut inmutadt område
samt å utmål, så länge rättigheten till området eller utmålet blifvit behörigen
försvarad.
5 §•
Öfver inkommen ansökning om matsedel skall bergmästaren ofördröjligen
och senast trettio dagar efter mottagandet meddela skriftligt
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
beslut. Finner bergmästaren nödigt infordra ytterligare upplysning i
afseende å arten af den angifna mineralanledningen, inmutningspunktens
läge eller annan för mutsedelns utfärdande erforderlig omständighet,
ege han förelägga sökanden att dermed inkomma inom viss lämplig tid,
räknad från den dag beslutet gafs, och vare, i händelse den tid försittes,
den då gjorda ansökningen förfallen, hvilken påföljd bör i beslutet
intagas. Finnes åter af de inkomna handlingarna eller efter infordrad
upplysning att mineralanledningen icke utgör föremål för inmutning
enligt 1 §, eller att sådant hinder uppenbarligen möter, som i 3 §
sägs, varde ansökningen afslagen.
8 §•
Inom det inmutade området eller utmålet eget inmutaren uteslutande
rätt att, med de vilkor och inskränkningar denna stadga innéhåller, bearbeta
och tillgodogöra sig så väl den inmutade mineralfyndigheten söm
äfven andra inmutningsbara mineral, hvilka derstädes förekomma.
Öfriga mineraliska ämnen inom det inmutade området eller utmålet
må äfven af inmutaren brytas, i den mån sådant är erforderligt för grufarbetets
ändamålsenliga drifvande och ege inmutaren deraf använda hvad
för grufdriftens ändamål behöfves. Hvad sålunda icke användes må inmutaren
ock behålla, så framt det icke af jordegaren mot erläggande
af godtgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader afhemtas, om
inmutningspunkten är belägen i Norrbottens, Vesterbottens, Jemkande
eller Vesternorrlands län, inom ett år, meri eljest inom sextio dagar,
efter det öfverenskommelse angående godtgörelsens belopp emellan
parterna träffats eller, der tvist uppstår, beloppet blifvit slutligen.'' faststäldt.
Jordegarens rätt i detta afseende utöfvas å kronojord, som
under ständig besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen,
af kronoåboen eller boställsinnehafvare^
Uppstår tvist om godtgörelsens belopp, varde frågan pröfvad af
tre ojäfvige skiljemän, hvilka utses på sätt i 12 § sägs.
Parterna stånde hvar sina kostnader och gälde hvardera halfva
kostnaden för skiljemännens sammanträde. Vid skiljemännens beslut
skall förblifva.
Vill ersättningstagaren hellre lita domstol än skiljemän till, stånde
det honom öppet.
5
Bih. till Riksd. Prat. 1898. I Sami. 1 Afd. 18 Haft.
34
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
11 §•
Sedan mutsedel blifvit utfärdad, eger inmutaren att inom det inmutade
området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd
från inmutni»gspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras
till fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna
eller anlägga väg till stället; dock att hvad i 3 § är stadgadt
om hinder emot inmutniug äfven gäller i fråga om försöksarbete, så
framt hindret förefans då mutsedeln utfärdades.
För den mark inmutaren sålunda begagnar skall han gifva innehafvaren
af jorden, så länge försöksarbetet fortgår, full ersättning i
årlig afgift, som för hvarje år förskottsvis betalas.
I händelse anläggningen öfvergifves, innan utmål derför varder
lagdt, vare inmutaren jemväl skyldig att ersätta jordegaren eller den,
som i hans ställe är berättigad till sådan godtgörelse, all skada, som
marken genom försöksarbetet för framtiden kan hafva tagit; och ansvare
inmutaren under tiden, till dess denna ersättning blifvit erlagd, för fulla
beloppet af den årliga afgiften för markens begagnande.
Skada och intrång, som af försöksarbetet förorsakas och hvarom
ej förut i denna paragraf är stadgadt, vare inmutaren ock skyldig att
ersätta.
13 §.
1 mom. Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade
området börjas skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och skyldighet
att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom för
åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till så väl det inmutade
områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt innehar och
brukar; och gälle om sättet för sådant delgifvande hvad om delgifvande
af stämning är stadgadt; dock må, der jorden eges eller innehafves och
brukas af enskild person, som är frånvarande och låter egendomen af
annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.
2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det inmutade
området börjas, att ställa pant eller borgen för all den ersättning,
hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna säkerhet skall
vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock af. jordegaren och
nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar inmutare att ställa sådan
säkerhet, ege utmätningsmannen i orten, då han derom anlitas,
inställa arbetet, tilldess säkerhet, som finnes antaglig, blifvit anskaffad.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2.9.
35
14 §.
Sist åtta månader från matsedelns utfärdande eller, om inmutningspunkten
är belägen inom Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands eller
Vesternorrlands län, sist ett år från samma tid, skall inmutaren, vid
inmutningsrättens förlust, hafva börjat arbetet, der ej i anledning af
yppad tvist sådant hinder härför mött, hvars undanrödjande icke berott
af inmutaren.
Om den vidare skyldighet att bearbeta fyndigheten, som inmutaren
åligger, är i 21 och 39 §§ stadgadt.
17 §•
Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är
till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren njuta
den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han
ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera
behålla såsom sin enskilda tillhörighet.
Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i detta
hänseende hänföras äfven grufveskog.
22 §.
1 mom. Ansökning om utmål skall ske skriftligen och deri uppgifvas
till namn och hemvist den eller de jordegare, på hvilkas mark utmålet
kan komma att läggas; och vare bergmästaren skyldig att, så fort ske
kan och tjenlig årstid är för handen, den sökta utmålsläggningen på
stället företaga. Å sådan kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehafves eller är till boställe anslagen, må utmål dock ej utan
Konungens tillstånd läggas tidigare, än två år efter det på grund af
föreskriften i 13 § 1 mom. afskrift af mutsedeln blifvit till Konungens
befallningshafvande ingifven.
2 mom. Kostnaden för utmålsförrättningen skall gäldas af grufegaren;
och vare sökanden pligtig att, der bergmästaren det fordrar,
denna kostnad inom förelagd tid förskjuta, vid äfventyr, om den tid
försittes, att ansökningen icke anses hafva inkommit tidigare, än förskottet
sedermera erlägges, hvilken påföljd bör i föreläggandet intagas.
36
Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 29-
24 §.
Uteblifver sökanden från förrättningen, varde den instäld; och ankomma
dess företagande sedermera på ny anmälan inom den tid från
mutsedelns utfärdande, §om i 21 § sägs. Men ej må annan parts eller
allmänt ombuds uteblifvande hindra förrättningens fortgång, der den
bli fvit så delgifven och kungjord, som i 23 § är sagdt.
31 §.
, Den lösen, grufegaren enligt 30 § bör erlägga för mark, som til}
honom afträdes, skall bestämmas vid utmålsläggningen. Sämjas ej
parterne om beloppet, varder det af förrättningsmannen och gode männen
bestämdt efter uppskattning af marken till det värde, annan mark
af enahanda beskaffenhet och godhet i orten högst gäller, med beräkning
att jordegaren ansvarar för räntor och utskylder af jorden.
Lösesumman skall å sådan kronojord, som under ständig besittningsrätt
innehafves, grufveskogar derunder inbegripne, tillfalla inneh^fyayen
af besittningsrätten, men eljest jordegaren, mot förbindelse
för denne, om jorden är åt annan till nyttjande upplåten, att hålla
innehafvaren skadeslös för den förlust, som genom mistningen af marken
honom tillskyndas.
År marken intecknad, och hafva inteckningshafvarne ej medgifvit
jordegaren rätt att lyfta lösesumman, varde beloppet nedsatt hos Konungens
befallningshafvande, som har att fördela detsamma i den ordning,
som för fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld fast
egendom är stadgad; och må äfven i andra fall grufegaren, om han
det hellre vill, nedsätta lösesumman hos Konungens befallningshafvande,
som, på anmälan, håller densamma vederbörande tillhanda.
Betalning eller nedsättning af lösesumman jemte ränta derå från
den dag, utmålsförrättningen blifvit afslutad, skali fullgöras inom nittio
dagar derefter, vid påföljd, om det försummas, att grufegaren förverkat
utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt.
39 §.
Grufarbetet inom hvarje inmutadt område eller utmål, vare sig rätt
dertill före eller efter denna stadgas utfärdande förvärfvats, skall bedrifvas
i den omfattning, att för hvarje kalenderår verkställes minst så
mycket grufve- eller grufvebyggnadsarbete, att värdet deraf motsvarar
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
37
kostnaden för bergsprängning i grufvan af tio kubikmeter i fast klyft
eller, räknadt i upplagdt berg, aderton kubikmeter; egande dock grufegaren,
om han hellre vill, att under ett år fullgöra arbets skyldigheten
för flere, högst fyra derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan
derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder
arbetet verkställes.
För ny inmutning beräknas första arbetsåret från den 1 januari
året efter det, då inutsedeln utfärdades, der ej i följd af tvist för arbetet
mött hinder, hvars undanrödjande icke af inmutaren berott, i
hvilket fall arbetsåret räknas från den 1 januari året efter det, då
hindret upphört.
Arbete, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse verklig grufdrift
eller eljest vara af beskaffenhet, att det kan lända grufanläggningen
till nytta.
44 §.
Önskar grufegare längre tids hvilostånd än bergmästaren enligt
42 § kan medgifva, söke då förlängning derå hos bergsöfverstyrelsen,
som, då särskilda omständigheter dertill föranleda samt jordegaren eller
å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen, kronoåboen eller boställsinnehafvaren till ansökningen
lemnat bifall, må ega att förlänga hviloståndstiden under ytterligare
högst fyra arbetsår.
61 §.
Då två eller flere personer i samma grufrörelse deltaga, åligger
det delegarne att för grufvans förvaltning årligen utse en grufföreståndare,
som har att vid stadgad påföljd iakttaga hvad om ordningen för
grufdrift i denna stadga bestämmes. Grufföreståndare kan endast den
vara, som är svensk undersåte och i riket bosatt.
Val af grufföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej
sådan anmälan eller har obehörig person till grufföreståndare utsetts,
är hvarje delegare ansvarig såsom vore han grufvans föreståndare.
65 §.
Underlåter delegare att betala tillskott, som blifvit å stämma beslutadt
eller af grufföreståndaren enligt 62 § infordradt, och har han,
sedan den för beloppets erläggande utsatta tid gått till ända, bevisligen
blifvit om betalningens fullgörande erinrad, men icke inom sextio da
-
38
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 29.
gar efter mottagandet af sådan erinran tillskottet erlagt, hafve lian till
öfrige delegare förverkat sin lott i grufvan och dess tillhörigheter; dock
att, om grufvan är belägen å sådan kronojord, som icke under ständig
besittningsrätt innehafves eller är till boställe anslagen, jordegarens lott,
ändå att inbetalning ej fullgjorts inom sextio dagar, sedan erinran
hos Konungens befallningshafvande skett, ej må anses förverkad, der
tillskottet jemte ränta derå efter sex för hundrade från nyssnämnda
tids utgång inbetalas sist ett år derefter.
Har delegare efter ty nu är sagdt förverkat sin lott i grufva,
njute han ersättning för sin andel i grufvan tillhörande hemmanslägenheter
och annan jordegendom; och vare han för tillskottets betalande
fri.
68 §.
Utländing må icke i riket inmuta mineralfyndighet; ej heller ege
han, med mindre än att Konungen funnit skäligt dertill lemna bifall,
förvärfva eller bearbeta mineralfyndighet eller idka grufdrift; och skall
förty det försöks- eller grufarbete, som utländing utan sådant medgifvande
kan komma att företaga eller företaga låta, vara utan verkan till
bevarande af hans eller annans rätt i hit hänförligt afseende ; dock att
hvad sålunda blifvit stadgadt icke eger tillämplighet i fråga om fyndighet
eller gruflägenhet, som på grund af äldre, behörigen förvärfvad
rättighet af utländing innehafves.
Har någon förr än denna lag trädt i kraft förvärfvat besittningsrätt
till kronojord, skall i fråga om hans rätt att njuta jordegarens
rätt hittills gällande lag tillämpas; och skall hvad genom 17 §, 22 § 1 mom.
och 65 § blifvit stadgadt ej hafva tillämpning med afseende å den, som
förr än denna lag trädt i kraft gjort ansökan om inmutning och ej
varit underkastad det förbehåll, hvarom i kungörelsen rörande inmutning å
kronojord den 19 augusti 1889 är sagdt. Har inmutning erhållits under
sådant förbehåll, må utmål ej utan Konungens tillstånd läggas tidigare
än två år från det denna lag trädt i kraft; och vare inmutaren ej skyldig
att förr än inom samma tids utgång fullgöra hvad honom enligt 21 §
åligger.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
39
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl.
Maj:ts högsta domstol torsdagen den 16 december 1897.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Her slom,
Carlson,
Claeson,
Wijkander,
Billing,
Bohman.
T. f. byråchefen för lagärenden, revisionssekreteraren Hammarskjöld
fortsatte och afskräde föredragningen af det till högsta domstolen
för afgifvande af utlåtande öfverlemnade, i protokollet för den
15 innevarande månad omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884; varande förslaget
bilagdt detta protokoll.
Vid granskningen af detta förslag framstäldes inom högsta domstolen
följande anmärkningar:
8 §•
Justitierådet Bohman yttrade: »Med de föreslagna bestämmelserna
om sättet för afgörande af tvist rörande brytnings- och uppfordringskostnadernas
belopp torde hufvudsakligen åsyftas att för jordegaren
underlätta utöfningen af lians rätt att, emot erläggande af godtgörelse
för nämnda kostnader, förfoga öfver vissa af inmutaren brutna ämnen.
Till följd häraf bör det icke — såsom enligt förslaget synes vara händelsen
''— bero på inmutarens val, huruvida för vinnande af ett snabbare
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
slutligt afgörande skiljemän skola anlitas. Om skiljemännens beslut icke
skall kunna vid domstol öfverklagas, måste det öfver hufvud anses mindre
lämpligt, att valfrihet i nämnda hänseende tillkommer den ena eller
andra parten.
Bland de föreslagna bestämmelserna om skiljedomsförfarandet saknas
en föreskrift svarande emot den i 12 § innefattade, att hvad de fleste
skiljemännen säga gäller såsom skiljemännens beslut. Detta förhållande
skulle möjligen kunna vid tillämpningen föranleda tvifvelsmål, hvilka
det torde vara angeläget att helt och hållet förebygga.»
Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Herslow och Wijkander
instämde, yttrade: »I det fall, som afses i 12 §, ligger det uppenbarligen
alltid i ersättningstagarens intresse, att tvist om den honom tillkommande
årliga afgift eller ersättning varder afgjord. Med rätta har
derföre i nämnda § åt honom ensam lemnats att bestämma, huruvida
tvisten från början skall skjutas under domstol, och af samma skäl har
det der ej kunnat förutsättas, att han skulle tredskas att utse skiljeman.
Annat är förhållandet, då olika meningar yppas i det afseende, hvarom
i 8 § är fråga. Här kan ej uppställas såsom allmängiltig regel, att ena
parten är mera intresserad af tvistens lösning än den andra, och såväl
den ene som den andre kan finna det med sin fördel förenligt att visa
tredska vid val af skiljeman. Vid sådant förhållande synes giltigt
skäl ej vara för handen att låta det ankomma på inmutaren allena,
huruvida tvistefrågan skall dragas under domstols pröfning, medan deremot
jordegaren, om skiljemän anlitas, måste låta sig nöja med dessas
beslut. Ej heller lärer det vara riktigt att ställa jordegaren rättslös för
den händelse att inmutaren undandrager sig att utse skiljeman. Om
med afseende å den jemförelsevis underordnade vigt, hithörande tvistefrågor
i allmänhet må antagas ega, fog finnes för bestämmelsen att
skiljemännens beslut ej får vid domstol öfverklagas, så synes med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida icke dylika frågor, för vinnande af ett
snabbare afgörande, alltid borde af skiljemän afgöras. — Då hänvisningen
till 12 § afser allenast sättet för skiljemännens utseende, lärer i denna
§ erfordras föreskrift derom, att hvad de fleste skiljemännen säga skall
gälla såsom skiljemännens beslut.»
Justitierådet Billing tilläde: »I denna § begagnade ordalag lära,
ehuru ej fullt klara, närmast leda till den tolkning, att, der jordegare
vill begagna sin afhemtningsrätt, det åligger honom att till fullo gälda
brytnings- och uppfordringskostnaderna. Då emellertid icke-inmutningsbara
ämnen få af inmutaren brytas endast i den mån sådant är erforderligt
för grufarbetets ändamålsenliga drifvande, synes billigheten kräfva,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
41
att skälig andel af sagda kostnader stannar å honom. Tydlig, i denna
riktning gående föreskrift synes derföre vara oneklig.»
Justitierådet Claeson yttrade: »Enligt min uppfattning är det icke
lämpligt att genom lagbud nödga tvistande personer att utan regress
underkasta sig skiljemäns beslut och sålunda betaga dem rätt att få
tvistefrågan afgjord af domstol. Det är tänkbart, att skiljemäns beslut
kan blifva i högsta grad orättvist och ett dylikt beslut bör, efter mitt
förmenande, ej vara ovilkorligen förbindande i annan händelse än att
parterne genom träffadt skiljeaftal sjelfva försatt sig i sådant läge. Jag
hemställer, för min del, att proceduren för bestämmande af den godtgörelse,
hvarom i denna paragraf är fråga, ordnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de redan befintliga föreskrifterna i 12 §, dock under
iakttagande af de förändringar, som betingas af det olika förhållande,
att enligt 12 § det är inmutaren, scm skall gälda ersättningen, under
det att enligt 8 § jordegaren är den ersättningsskyldige.»
Justitierådet Carlson anförde: »Stadgandet, att vid skiljemännens
beslut skall förblifva, måste naturligtvis så förstås, att beslutet skall
gälla, om det tillkommit i den ordning lagen föreskrifver, men eljest
icke. Förutsättningarne för att ett förklarande, som åberopas såsom
ett skiljemannabeslut i tvist, hvarom nu är fråga, skall hafva tillkommit
i laga ordning angifvas i 8 och 12 §§ vara: att förklarandet innefattar
ett beslut af tre skiljemän; att dessa varit ojäfvige och att de utsetts,
■en af inmutaren, en af jordegaren eller, om han tredskats, af sådan
myndighet, som i 12 § sägs, och en af de sålunda utsedde skiljemännen
elles, om desse icke kunna förena sig om valet, af sådan myndighet.
Man kan svårligen förbise, att dessa bestämmelser lemna mycket öfrigt
att önska i fråga om tydlighet och fullständighet. Man stannar i ovisshet
rörande så vigtiga frågor som t. ex. huruvida för besluts fattande
fordras, att alla tre skiljemännen äro ense, eller att två af dem förena
sig om en mening, eller om beslut kan fattas äfven då skiljemännen
hafva hvar sin mening; huruvida person, som ej fyllt 25 år, eller är
eller varit förlustig medborgerligt förtroende eller står under tilltal för
brott, som kan medföra sådan påföljd, eller njuter lön eller underhåll
af endera parten, är ojäfvig såsom skiljeman; när tredska å jordegarens
sida att utse skiljeman bör anses ådagalagd o. s. v. Om föreskrifter
i dessa ämnen kunna undvaras beträffande ett skiljedomsförfarande enligt
12 §, der skiljemännens yttrande icke utgör hinder för domstol att
ingå i materiel pröfning al’ tvisten, så är förhållandet ett annat i förevarande
fäll, der skiljedomen, om den uppfyller de formella vilkoren
för giltighet, skall lända till efterrättelse.
Uih. till Itilcsd. Prat. !H9H. I Sami. I Afd. IS lläft.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
En annan omständighet, som också förtjenar uppmärksamhet, är
att förslaget icke utsätter viss tid för väckande af klander mot skiljedomen
på formella grunder. Häraf blir en följd, att, om ena parten på
sådan grund bestrider skiljedomens giltighet, beloppet af den godtgörelse,
hvarom fråga är, i sjelfva verket icke kan anses slutligen faststäldt
innan domstol genom laga kraft egande beslut förklarat skiljedomen
skola gälla eller ogillat klander mot densamma. Förr än detta
skett kan inmutaren icke utan fara för efterräkningar tillgodogöra sig
eller bortskaffa mineralet, om jordegaren vägrar att erlägga den af skiljemännen
bestämda godtgörelsen, liksom icke heller jordegaren kan mot
utgifvande . af denna godtgörelse afhemta mineralet, om det är inmutaren,
som är missnöjd med skiljedomen.
Från principiel synpunkt kan mot förslaget i denna del anmärkas,
att man icke bör hindra part, som icke frivilligt underkastat sig skiljedomsförfarande,
från att få sina rättsanspråk slutligen pröfvade af
domstol.
Men äfven om man ville bortse från sistnämnda betänklighet och
man genom hänvisning till lagen om skiljemän undanröjde öfriga nu
framstälda anmärkningar, skulle den erinran kunna göras mot det föreslagna
förfarandet för ersättningens bestämmande, att detsamma torde
medföra tidsutdrägt och kostnader, som i många fall kunna göra endera
partens, i allmänhet jordegarens, rätt illusorisk. Samma olägenheter
vidlåda i ännu högre grad såväl nu gällande lag, enligt hvilken
ersättningen, om tvist derom uppstår, skall bestämmas direkt af domstol,
som det under åren 1893 och 1894 i högsta domstolen granskade
förslaget, enligt hvilket med bestämmande af godtgörelsen borde gå
som i 12 § sägs. Det vore derför önskligt att en mera praktisk lösning
af frågan kunde utfinnas.
Nu torde inmutarens rätt till ersättning uti ifrågavarande hänseende
icke kunna härledas ur några allmänna civilrättsliga grundsatser
utan snarare böra betraktas såsom en af de förmåner lagstiftaren beviljat
inmutaren i grufvenäringens intresse. Vid sådant förhållande och
då det icke torde vara skäl att uppmuntra inmutning af grufvor, hvilkas
bearbetande icke lönar sig med mindre kostnaden för brytningen
och upphemtningen af de icke inmutningsbara mineraliska ämnen, som
måste ur grufvan undanskaffas, får tagas ur värdet af samma ämnen,
synes man kunna, till förmån för jordegaren, något jemka på inmutarens
rättigheter till sådana ämnen. Lämpligast vore, enligt min uppfattning,
att inmutaren — med bibehållande af rätten att använda den
del af dessa ämnen, han behöfver för grufvedriften — finge afstå åter
-
43
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 2f).
stoden till jordegaren utan godtgörelse. Men vill man icke gå så långt,
ser jag ingen annan utväg för att jordegaren må komma i fullt åtnjutande
af den rätt, som åt honom lemnas öfrig, än att i lagen utsättes
en billig taxa, enligt hvilken ersättningen bör utgå. Ersättningen skulle
måhända kunna bestämmas t. ex. till visst belopp för kubikmeter upplagd!
mineral, med rätt för inmutaren, om han med bevis af bergmästaren
styrkte, att grufvebrytningen under de sista åren skett från
medeldjup, öfverstigande ett visst antal meter, att erhålla förhöjning i
priset med belopp, varierande efter nämnda medeldjup.
Om man, såsom i förslaget skett, gör tiden för afhemtning af icke
inmutningsbara mineraliska ämnen beroende af inmutningspunktens läge,
utmärker man dermed, att ifrågavarande stadganden icke ega tillämpning
på grufvor, hvilka inmutats innan 1884 års grufvestadga blef till
efterlefnad gällande. Emellertid innehåller denna författning icke några
särskilda bestämmelser om innehafvares af äldre grufvor rätt till icke
inmutningsbara ämnen. Vid sådant förhållande skulle man måhända,
för bedömande häraf, vara hänvisad till äldre, redan uppliäfda författningar,
men icke heller dessa lösa frågan. 1 ör så vidt denna fråga
eger någon praktisk betydelse, torde derför vara skäl att upptaga densamma
till behandling i sammanhang med omarbetningen af förevarande
paragraf. Naturligtvis bör man dervid sträfva efter, att sådana äldre
grufvor så vidt möjligt likställas med de yngre. Om mutsedel å äldre
grufva skulle finnas lyda å ämne, som icke enligt 1884 års grufvestadga
är föremål för inmutning, bör dock grufegaren bibehållas vid
sin rätt till detta. 1 öfrigt torde — åtminstone beträffande grufvor,
som inmutats enligt 1855 års grufvestadga — ett undantag till förmån
för innehafvare af äldre grufva icke behöfva sträckas längre, än att
innehafvaren berättigas fortfarande tillgodogöra sig mineral, som väl
enligt sistnämnda författning, men icke enligt 1884 års grufvestadga
utgör föremål för inmutning, så vida ban dertill anmäler sig hos bergmästaren
inom viss tid efter den ifrågasatta lagens trädande i kraft och
han tillika kan styrka, att mineralet under nämnda tid brutits i grufvan
i af se värd mängd».
Justitierådet Carlson anförde: »Förslagets mening torde väl vara,
att uttrycket ''med nyttjanderätt innehar och brukar’ icke skall omfatta
44
Kongl. Majds Nåd. Proposition N.-o 29.
innehafvare och utöfvare af skogsafverkningsrätt, men denna sak synes
mig dock icke vara fullt klar. För öfrigt skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke innehafvare af dylik rätt borde lemnas tillfälle att erhålla
kännedom om inmutningen innan försöksarbetet börjas, och om icke sålunda
förslaget i detta afseende går för långt i eftergift åt inmutaren.
A andra sidan torde skyldigheten för inmutaren att delgifva mutsedeln
med egare och verkliga brukare af inmutade området emellanåt vara
svår nog att uppfylla. Härför fordras bland annat upplysning, huruvida
området hör till ena eller andra hemmansdelen eller afsöndrade
lägenheten, huruvida detsamma brukas af hemmansegaren sjelf eller
är upplåtet åt någon torpare under gården o. s. v. Misstag härvid
kunna lätt förekomma. Det enklaste sättet att tillgodose båda parternas
rätt vore måhända att man lemnade inmutaren valfrihet emellan att
antingen inom nu stadgad tid delgifva mutsedeln med egaren af området
och sådan n}dtjanderättsinnehafvare, som kunde lida intrång i sin
rätt genom försöksarbetet — sålunda icke innehafvare af rätt till afkomst
eller dylikt från egendomen — eller ock inom t. ex. en månad
före försöksarbetets början dels låta uppläsa mutsedeln i kyrkan, hvilket
ju i allt fall skall ske förr eller senare, dels ock låta införa densamma
i länskungörelserna samt, åtminstone för det fall att jordegarcandelen
till grufvan tillkommer kronan, öfverlemna en afskrift af mutsedeln
till Konungens befallningshafvande».
Öfvergångsstadgandet.
Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
»Den i öfvergångsbestämmelserna meddelade föreskrift att, der någon
förr än lagen träder i kraft förvärfvat besittningsrätt till kronojord,
i fråga om hans rätt att njuta jordegarens rätt’ hittills gällande lag
skall tillämpas, är så affattad, att, den synes kunna lemna rum för den
origtiga tydningen att de äldre bestämmelserna skola tillämpas jemväl
i afseende å sättet för ifrågavarande rättigheters utöfvande. Äfven senare
delen af första punkten i öfvergångsbestämmelserna torde böra
något jemkas, för att tydligare återgifva hvad dermed uppenbarligen
åsyftats, eller att de i 17 §, 22 § 1 mom. och 65 § vidtagna ändringar
ej beröra dens rätt, som före lagens trädande i kraft sökt inmutning och
ej varit underkastad sådant förbehåll, som omförmäles i kungörelsen rörande
inmutning å kronojord den 19 Augusti 1889».
Ex protocollo
Au g. von Hartmansdorff.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
45
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott lördagen den 22 januari 1898
i närvaro af:
Hans excellens herr statsministern Boström,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: herr friherre Åkerhielm,
Wikblad,
Gilljam,
friherre Rappe,
Christerson,
Annerstedt,
von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Justitieråden: Norberg,
Carlson.
Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och finansdepartementen
anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet Annerstedt
i underdånighet:
Högsta domstolens enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut den 12 november
1897 inhemtade utlåtande öfver det vid statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för nämnda dag fogade förslag till lag om ändrad tydelse
af vissa paragrafer i grufvestadgan den 10 maj 1884.
46
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
Efter hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredragande
departementschefen:
»Enligt den nuvarande lydelsen af 8 § grufvestadgan få vissa af
inmutare brutna mineraliska ämnen, mot erläggande af godtgörelse för
brytnings- och uppfordringskostnader, afhemtas af jordegaren inom viss
tid efter det inmutaren tillsagt honom. Deremot skall efter den föreslagna
afifattningen af samma § afhemtningstiden räknas från det öfverenskommelse
angående godtgörelsens belopp emellan parterna träffats
eller, der tvist uppstår, beloppet blifvit slutligen faststäldt. I sammanhang
härmed innehåller förslaget vidare, att tvist om godtgörelsens
belopp skall, efter inmutarens val, pröfvas antingen af skiljemän, utsedde
på sätt i 12 § föreskrifves, eller af domstol, och att, om skiljemän
anlitats, vid deras beslut skall förblifva. Med de sålunda ifrågasatta
nj7a bestämmelserna har hufvudsakligen afsetts att för jordegaren
underlätta utöfningen af hans rätt att tillegna sig ifrågavarande mineraliska
ämnen. De erinringar, som vid förslaget i denna del blifvit, från
olika synpunkter, inom högsta domstolen framstälda, synas emellertid
gifva vid handen, att nämnda syfte icke kan lämpligen vinnas genom
föreskrifter, hvilande på deij grundsats, att i händelse af tvist angående
godtgörelsens belopp afhemtningstiden skall börja löpa först sedan
denna tvist blifvit slutligen afgjord. Åndamålsenligare torde den anordning
vara, att afhemtningstiden räknas från det att tvisten en gång
blifvit af antingen skiljemän eller domstol pröfvad; med denna ordning
finnes icke något skäl att, i strid mot hvad 12 § för motsvarande
fall innehåller, förbjuda öfverklagandet af skiljedom, eller att,
i anledning af skiljedomens orubblighet, uppställa noggrannare bestämmelser
om skiljemännens qvalifikationer eller om formerna för skiljedomsförfarandet.
Då afhemtningstiden beräknas på angifna sätt, torde
det icke behöfva befaras, att inmutaren, i hvilkens intresse det uppenbarligen
ligger att skyndsamt förskaffa sig visshet, huruvida ifrågavarande
ämnen få af honom disponeras eller ej, skall, sedan han, manad
af detta intresse, tillsagt jordegaren om afhemtning, afsigtligt fördröja
afgörandet af tvist om ersättningsbeloppet.
I öfrigt torde hvad emot förslaget blifvit inom högsta domstolen
anmärkt böra föranleda någon jemkning af öfvergångsstadgandet.»
Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ifrågavarande
lagförslag med de af honom tillstyrkta jemkningar, hemstälde
han i underdånighet, att förslaget måtte, jemlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.
Justitierådet Carlson åberopade hvad han vid förslagets granskning
47
Kongl. Mäj:ts Nåd. Proposition N:o %9.
i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari det nu framlagda förslaget
afveke från de af honom uttalade åsigter.
Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande departementschefens
hemställan;
och täcktes, med bifall till denna hemställan, Hans
Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition af den lydelse bilagan
litt. B vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Erik Öländer.