Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. til] Riksd. kansli den 28 april 1898, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverJcsproposi- ,
tionen gjorda framställning om förändrade bestämmelser
angående aflöning åt ordinarie lärare och lärarinnor vid
folkskolor, samt angående lönetillskott af allmänna
medel för lärare ''och lärarinnor vid dylika skolor dels
ock i detta ämne samt rörande lönetillskott för lärarepersonalen
vid småskolor och mindre folkskolor inom
Riksdagen väckta motioner.

I den till Riksdagen den 15 januari 1898 aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t. i punkten
23:o) under åttonde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen dels att godkänna
de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiatikärendeu den 14 januari 1898
omförmälda förändrade bestämmelser angående aflöning åt ordinarie
lärare och lärarinnor vid folkskola, att från och med år 1899 lända till
efterrättelse; dels att besluta de i nämnda statsrådsprotokoll angifna
förändrade bestämmelser angående lönetillskott af allmänna medel för
lärare och lärarinnor vid folkskolor, att från och med sistnämnda år
lända till efterrättelse; samt dels slutligen att för genomförandet af
den i punkten ifrågasatta löneförhöjningen höja det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda anslag för lönetillskott åt lärare vid folkskolor
och småskolor, nu 4,300,000 kronor, med 270,000 kronor, eller
till 4,570,000 kronor.

Bih. till Riksd. Prat. 1828. 4 Sami 2 Afd. 2 ITäft. (N:is 2, 3.)

1

2 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
erinrat, hurusom Riksdagen, med anledning af inom Riksdagen
väckta motioner, i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 11 maj 1896 anhållit,
det täcktes Kongl. Maj:t låta verkställa utredning, om och under hvilka
vilkor ordinarie lärare vid folkskola borde, utöfver nu bestämda löneförmåner,
erhålla ett andra ålderstillägg samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Rörande det i Riksdagens skrifvelse omförmälda ärende hade, enligt
hvad departementschefen meddelat, infordrats utlåtande från öfverståthållareembetet
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de särskilda
länen, domkapitlen i riket och Stockholms stads konsistorium samt
direktionen öfver tolkskolelärarnes pensionsinrätt-ning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands och Vesternorrlands
län samt domkapitlen i Upsala och Vesterås hade förordat, att
den af Riksdagen äskade utredningen måtte blifva företagen, hvarvid
domkapitlen som sin mening uttalat, att, med tagen hänsyn till behofvet,
, icke lika goda skäl kunde anföras för att bevilja ett andra ålderstillägg
åt lärarinnor som åt lärare, hvilka sistnämnda i regeln hade familj att
underhålla, och att icke heller alla manliga lärare, af hvilka många med
sin läraretjenst förenade andra befattningar, syntes vara i verkligt behof
af sådant ålderstillägg. Domkapitlet i Vesterås hade derjemte ansett,
att en och annan lärare icke kunde sägas hafva gjort sig så förtjent
af församlingen, att denna kunde känna sig uppfordrad till att höja
hans lön, ehuru ej mot hans tjenstgöring gjorts någon anmärkning
med laga påföljd enligt gällande folkskolestadga. Äfven härpå hade
domkapitlet ansett sig böra lägga någon vigt, då församlingarnas utgifter
för folkskoleväsendet redan vore ganska tyngande, och då domkapitlet
förutsatte, att församlingarna skulle till det andra ålderstillägget
bidraga med en tredjedel samt domkapitlet ingalunda skulle kunna tillstyrka,
att detsamma skulle i sin helhet utgå af statsmedel.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Elfsborgs, Vermlands,
Örebro, Kopparbergs, Vestmanlands, Gefleborgs och Jemtlands
län, samt domkapitlen i Linköping, Skara, Strengnäs, Vexiö, Lund,
Göteborg, Kalmar, Karlstad, Hernösand och Visby hade tillstyrkt, att
ordinarie lärare och lärarinna, som oförvitligt tjenstgjort fem år, sedan
han eller hon erhållit det första ålderstillägget, måtte vara berättigade
till ännu ett ålderstillägg å 100 kronor.

Som skäl för tillstyrkande af ett andra ålderstillägg hade anförts:
att, äfven om man antoge, att folkskolelärarne, då de utnämndes till

Sammanfatta Stat.v- och, Lai/utfkottet« Utlåtande N:o 2. •>

ordinarie tjenst, i allmänhet vore fria från skulder, så att deras löneinkomster
oafkortad t finge användas till deras lefnadsbehof, det- likväl af
ingen torde bestridas, att deras löneinkomster ändock vore ganska knappa.
Till välförtjent hjelp och uppmuntran hade derför åt ordinarie lärare
och lärarinnor vid folkskolan beviljats ett ålderstil]ägg af 100 kronor
att efter fem års oförvitlig tjenstgöring utgå, men, då uppenbart vore,
att lärarnes löneinkomster, äfven med inräknande af ålderstillägget,
efter ytterligare några års förlopp blefve än mera knappa, synnerligast
för lärare, som bildat familj och sålunda hade flera än sig sjelfva att
försörja, syntes ett andra ålderstillägg vara af behofvet påkalladt. . Den
nu utgående minimiaflöningen till folkskolelärare måste anses låg i förhållande
till det mödosamma och ansvarsfulla arbete, som de utförde,
samt de uppoffringar, de måst vidkännas för att utbilda sig till det vigtiga
lärarekallet. Den tid och de kostnader, en lärare måste använda
för vinnande af behörighet till ordinarie tjenst hade, liksom svårigheten
för folkskolelärarne att draga sig fram på deras nu bestämda löner,
ostridigt under senare tiden ökats, under det tillfälle för folkskolelärarne
att bereda sig några extra inkomster på åtskilliga orter ej funnes. Eu
jemförelse med många andra tjenster, som hvarken fordrade eu sådan
utbildning eller vore af samma sträfsamma beskaffenhet, talade för beviljande
af bättre lönevilkor för folkskolelärarne. De biför tjenster, som
kunde förenas med en folskoleläraretjenst, borde icke tillmätas den
betydelse, att de finge inverka på frågan om ett ålderstillägg. En
frestelse att mer eller mindre åsidosätta lärarekallets kraf läge deruti,
att läraren funne sig nödsakad att offra tid och krafter på arbete vid
sidan af kallet i syfte att för sin nödtorftiga utkomst skaffa sig biförtjenster.

Till stöd för yrkandet, att det ifrågasatta ålderstillägget borde
komma icke allenast lärare, utan äfven lärarinnor till godo, hade af de
i ämnet hörda myndigheter anförts, att, då i förevarande fall det vore
arbetet och icke något annat, som skulle godtgöras, det andra ålderstillägget,
liksom det första, borde tillerkännas såväl lärarinor som lärare,
och att några afsevärda skäl icke funnes för handen att från delaktighet
af ett andra ålderstillägg utesluta lärarinna, då ju kompetensvilkoren
för ordinarie anställning vid folkskola vore lika för lärare och lärarinna.

För förslaget, att det andra ålderstillägget borde utgå efter fem år,
sedan vidkommande lärare erhållit det första, hade åberopats, att det,
som i detta hänseende gälde beträffande andra ålderstillägget åt ordinarie
lärare vid rikets allmänna läroverk och af samma skäl, som der -

4 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

vid varit bestämmande, borde tillämpas äfven vid fråga om ett andra
ålderstillägg till folkskolelärare.

Med hänsyn till vilkoren i öfrigt för erhållande af ett andra ålderstillägg
hade i allmänhet uttalats den mening, att i detta hänseende
samma fordringar borde uppställas, som vore stadgade för att det nu
medgifna ålderstillägget skulle utgå.

Öfverståthållareembetet hade ansett, att det andra ålderstillägget
borde beviljas ordinarie lärare och lärarinna vid folkskolorna i riket
efter väl vitsordad tjenstgöring under tio år, räknadt från den 1 januari
året efter skedd utnämning till ordinarie tjenst, hvaremot Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Östergötlands, Skaraborgs, Hallands, Vesterbottens
samt Göteborgs och Bohus län hållit före, att ifrågavarande ålderstillägg
borde utgå först efter femton ordinarie tjenstår.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms och Upsala län
hade ansett, att Riksdagen i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
den sak, som nu vore i fråga, afsett endast lärare.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län hade förordat,
att det andra ålderstillägget måtte utgå med ett belopp af 200
kronor.

Nästan alla de myndigheter, från hvilka utlåtanden inkommit, hade
öfverensstämt deruti, att två tredjedelar af äfven det andra ålderstillägget
borde utgå af statsmedel och en tredjedel direkt af skoldistriktets
tillgångar, enär det skulle lända till förryckande af den ekonomiska
grundval, hvarpå vårt folk skolväsen hittills blifvit bygdt, om
utgifterna för ett andra ålderstillägg helt och hållet skulle bestridas af
statsmedel. Dock hade äfven den mening blifvit framstäld, att hela
ålderstillägget borde utgå af statsmedel, emedan i annat fall många
församlingar, som vore betungade af stora utgifter för sina skolor, lätt
kunde frestas att vid val af lärare föredraga yngre personer derför,
att de vore billigare, samt enär de ökade kostnaderna för skolväsendet
ofta kunde hindra vidtagande af förbättringar deruti.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, som blifvit
befald att låta verkställa utredning, huruvida — i händelse ordinarie
lärare och lärarinna vid folkskola, utöfver det ålderstillägg, hvartill de
nu vore berättigade, skulle erhålla yttqrligare ett årligt ålderstillägg å
100 kronor efter fem eller tio års tjenstgöring, sedan de kommit i
åtnjutande af det första ålderstillägget — såväl folkskollärarnes pensionsinrättning
som folkskollärarnes enke- och pupillkassa, under förutsättning
att nuvarande årliga bidrag af statsmedel fortfarande finge
till dem utgå med oförminskadt belopp och att de för dem nu gällande

Sammansatta Stuts- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 5

bestämmelser blefve oförändrade, kunde fullgöra sina förbindelser, både
låtit verkställa omförmälda utredning och dermed jemte eget utlåtande
till Kongl. Maj:t inkommit. För nämnda utredning har departementschefen
lemnat närmare redogörelse vid fråga om anslag, som höra under
under riksstatens nionde hufvudtitel. I detta sammanhang har han
nämnt, att direktionen i sitt utlåtande anfört, bland annat, att utaf den
ifrågavarande utredningen framginge, att år 1896 pensionsinrättningens
tillgångar motsvarade dess förpligtelser, men tillika att pensionsinrättningen,
äfven om minimidelaktigheisbeloppet förblefve vid den nuvarande
siffran, vore i behof af ökning i inkomsterna, derest brist skulle
kunna undvikas, och detta endast i följd af den normalt fortgående utvidgningen
af pensionsinrättningens ansvarsförbindelser. För att förekomma
brist borde, om nuvarande bestämmelser fortfarande finge ega
kraft, statsanslaget årligen höjas med 95,000 kronor; men för den
händelse att minimibeloppet för delaktighet i pensionsinrättningen, såsom
nu blifvit ifrågasatt, förändrades från 700 till 800 kronor, skulle detta
medföra en ökning i delaktighetens summa af omkring 500,000 kronor
och i sammanhang dermed borde statsanslaget höjas med 50,000 kronor,
så att det i 1898 års riksstat såsom bidrag till folkskolelärares
pensionering upptagna beloppet 357,873 kronor borde höjas med tillsammans
145,000 kronor, eller till 502,873 kronor.

Beträffande folkskolelärarnes enke- och pupillkassa — meddelar
vidare departementschefen — framginge af den utredning, som direktionen
den 19 mars 1894 till Kongl. Maj:t öfverlemnat, att den ifrågasatta
höjningen af minimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor för denna
kassa skulle kunna genomföras utan att derför med nuvarande bestämmelser
någon ökning af statsbidraget vore behöflig.

För att vinna en öfversigt öfver folkskolelärarnes och lärarinnornas
löneförmåner och andra inkomster hade uppgifter derom för år 1896
infordrats från skolråd sordförandena i de särskilda skoldistrikten.

En sammanfattning af dessa uppgifter återfinnes å sid. 189 —196
i statsrådsprotokollet.

Departementschefen yttrar derefter:

Skulle lärare och lärarinna erhålla det nu ifrågasatta ålderstillägget,
så snart fem år förflutit, sedan de bekommit det första, skulle enligt
de uppgifter, som till statsrådsprotokollet lemnats angående antalet
lärare och lärarinnor, som år 1899 tjenstgjort tio år och derutöfver,
4,274 lärare och lärarinnor under nämnda år blifva berättigade till
ålderstillägg. Komme detta att utgå med 100 kronor till hvar och en
af dem, skulle alltså 427,400 kronor vara erforderliga derför. Af dessa

6 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skulle, om de grunder, som hittills varit gällande vid beräkning af
statsbidrag till aflönande af lärare och lärarinnor vid folkskolan, fortfarande
komme att tillämpas, två tredjedelar eller i rund summa 284,934
kronor erläggas af statsmedel.

Bestämdes det åter, att det andra ålderstillägget skulle komma
vederbörande lärare och lärarinnor till godo först från början af det
kalenderår, som komme närmast efter det, då det tionde ordinarie
tjenståret utgått, skulle förutnämnde 4,274 lärare och lärarinnor med
undantag af de 191, hvilkas tionde ordinarie tjenstår, enligt ofvan
nämnda uppgifter, utginge under år 1899, eller 4,083 lärare och lärarinnor
den 1 januari 1899 blifva berättigade till ålderstillägg, till hvilkas
gäldande 272,200 kronor eller i jemnadt tal 270,000 kronor vore erforderliga
af statsmedel.

Då hänsyn toges dertill, att, sedan de minimilöner, som nu utginge
till folkskolelärare och lärarinnor, bestämts, fordringarna för behörighet
till lärarebefattningar vid folkskolan höjts, att nämnda skolas betydelse
och vigt såväl för den enskilde, som deraf begagnade sig, som för
samhället i dess helhet ökats, att arbetet i henne blifvit i samma mån
ansvarsfullare och mödosammare samt att lefnadskostnaderna öfver
hufvud onekligen stigit, ansåge departementschefen i likhet med de flesta
myndigheter, som hade afgifvit utlåtanden i ämnet, rättvist och billigt,
att någon förhöjning i lärarepersonalens löner bereddes.

Då de skäl, som här ofvan anförts för en ökning af ifrågavarande
löner, icke endast talade för en förbättring af lärarnes löner, utan jemväl
ådagalade det billiga och rättvisa deruti, att äfven lärarinnornas
löneförmåner ökades, kunde departementschefen sålunda icke instämma
med dem, som menade, att den ifrågasatta löneförhöjningen borde
komma endast lärarne till godo, och departementschefen kunde det så
mycket mindre, som det vore att befara, att om lärarinnors minimilöner
bestämdes till lägre belopp än lärares, ekonomiska hänsyn blefve
alltför mycket, ja, mångenstädes uteslutande bestämmande, när det
skulle afgöras, huruvida lärare eller lärarinna skulle anställas vid vederbörande
skola.

Ej heller kunde departementschefen instämma med dem, som hölle
före, att endast vissa lärare och lärarinnor borde komma i åtnjutande af
den ifrågasatta löneförhöjningen. Då den minimilön, som för närvarande,
enligt gällande lag, tillkomme innehafvaren af lärarebefattning
vid folkskola, ansetts vara väl knapp, syntes nemligen den förhöjning
deraf, hvarom nu vore fråga, böra tillkomma alla vid folkskolan anstälda
ordinarie lärare och lärarinnor oberoende deraf, om de hade

7

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

några inkomster af sysselsättningar, som läge utanför läraretjenstens
område eller icke; äfvensom deraf, om de vid skötandet af sin befattning
ådagalagt alldeles särskilda förtjeneter. De extra inkomsterna
vore nemligen ersättning för arbete, som ej utfördes åt läraren på
grund af den befattning, lian såsom lärare innehade, utan som han
utförde jemte de till läraretjensten hörande göromål, och för hvilket
han sålunda måste anses berättigad till särskild ersättning. Någon
billighet kunde ju ej ligga deruti, att en extra inkomst, förvärfvad
genom ökadt arbete, skulle medföra nedsättning i löneförmåner, som
vore afpassade efter en tjensts säregna beskaffenhet under förutsättning
att denna på ett fullt tillfredsställande sätt sköttes. Om för öfrigt
rätten att besluta angående det ifrågasatta ålderstillägget öfverlätes åt
de särskilda skoldistrikten, syntes man, lärd af erfarenheten, med allt
skäl kunna antaga, att den rätten ofta skulle medföra intriger, tvister
och splittringar inom församlingarna, samt att beslutet ej sällan skulle
komma att bero på godtycklighet och tillfälliga stämningar samt alstra
missförstånd och missnöje. Derjemte framginge af den redogörelse
för lärarnes och lärarinnornas löneförmåner, som till statsrådsprotokollet
lemnats, att de extra inkomsterna vore hvarken af den betydenhet eller
af den omfattning, att de kunde göra den ifrågasatta löneförhöjningen
obehöflig, helst som ersättningen för naturaförmåner vore i många
skoldistrikt i förhållande till det verkliga värdet alltför låg. För öfrigt
vore det ju en fördel, om läraren blefve så aflönad, att han för att förskaffa
sig sitt nödtorftiga uppehälle ej tvunges att egna sig åt sysselsättningar,
som ej stode väl tillsammans med hans befattning och som
hotade att draga hans intresse från skolan. A andra sidan ville departementschefen
erinra om betydelsen deraf, att det funnes platser,
som vore förmånligare än andra antingen derigenom, att innehafvarne
hade större löneförmåner än vanligen vore fallet, eller derigenom att
att de hade tillfälle att bereda sig inkomster utöfver lönen genom att
öfvertaga jemväl andra sysslor, som vore förenliga med en lärares
ställning och icke utgjorde hinder för honom att fullt tillfredsställande
sköta sin egentliga befattning. Härigenom eggades nemligen många
lärare till fortsatt arbete för sin utbildning, för att en gång kunna erhålla
en sådan fördelaktigare plats. Ett sådant lärarnes fortsatta utbildningsarbete
komme alltid skolan till godo.

Beträffande öfriga vilkor för erhållande af det ålderstillägg, som
nu vore i fråga, anslöte sig departementschefen till dem, som hölle
före, att i hufvudsak samma vilkor, som gjort sig gällande vid bestämmandet
af hvad som fordrades för att en lärare vid de allmänna läroverken

8

Sammansatta Stats- och LagutsJcottets Utlåtande N:o 2.

skulle ega rätt att åtnjuta högre lön, borde fastställas äfven i fråga
om folkskolelärares uppflyttning i högre lönegrad.

Ibland föreskrifterna beträffande lärares vid de allmänna läroverken
uppflyttning i högre lönegrad funnes äfven den, att uppflyttningen
i regel skulle ega rum vid början af ett kalenderår. Det syntes departementschefen
som om samma föreskrift borde tillämpas äfven i
fråga om folkskolelärares uppflyttning i högre lönegrad, helst som samma
grundsats gjort sig gällande vid sistlidne års riksdag, då, på Kongl.
Maj:ts framställning, medel beviljats till ett ålderstillägg åt vid småskolan
anstälde examinerade lärare och lärarinnor.

Men komme denna föreskrift att tillämpas beträffande det nu ifrågasatta
lönetillägget, borde den äfven hafva tillämpning på det lönetillägg
å ett hundra kronor, som redan nu komme folkskoleläraren till
godo efter fem års oförvitlig tjenstgöring. Skulle åter äfven det första
ålderstillägget komma att utgå först från och med början af kalenderåret
närmast efter det, då det femte ordinarie tjenståret utgått, borde
man genom ett särskildt öfvergångsstadgande sörja för, att folkskollärare
och lärarinnor, som tillträdt ordinarie befattning före den 1
januari 1899, ej måtte lida någon minskning uti sin nuvarande rätt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

dels att godkänna följande förändrade bestämmelser angående aflöning
åt ordinarie lärare och lärarinna vid folkskola, att från och med
år 1899 lända till efterrättelse, nemligen:

Ordinarie lärare eller lärarinna, som, efter undergången godkänd
afgångsexamen från folkskolelärare- eller folkskolelärarinneseminarium,
blifvit i föreskrifven ordning anstäld vid folkskola, skall i årlig lön för
åtta månaders eller 34 Va veckors undervisning, åtnjuta minst sex hundra
kronor samt två ålderstillägg å ett hundra kronor hvartdera, det ena
efter fem och det andra efter tio års oförvitlig tjenstgöring, räknadt
från och med början af kalenderåret närmast efter det, hvarunder läraren
eller lärarinnan såsom ordinarie tillträdt folkskolelärarebefattning.

Öfvergångsstadgande.

Den, som, då dessa bestämmelser träda i tillämpning, är såsom
ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola anstäld, skall på sätt hittills
varit stadgadt, derest han eller hon i denna egenskap oförvitligt
tjenstgjort under fem år, för åtta månaders undervisning i lön erhålla
minst sju hundra kronor. Sådan lärare eller lärarinna skall från

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 9

och med kalenderåret närmast efter det, då lian eller hon uppnår tio
ordinarie tjenstår, dock icke före den 1 januari 1899, för nyss angifna
undervisning bekomma ett ålderstillägg af ett hundra kronor;

dels att besluta följande förändrade bestämmelser angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor, att
från och med år 1899 lända till efterrättelse, nemligen:

Till aflönande af hvarje ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola,
som i årlig lön åtnjuter, utom husrum, vedbrand och kofoder
eller ersättning derför, minst sex hundra kronor, samt hvarje annan
examinerad, vid folkskola antagen lärare eller lärarinna, som i årlig
lön erhåller, förutom nämnda naturaförmåner eller ersättning derför,
minst fem hundra kronor, eger skoldistrikt, derest läraren eller lärarinnan
årligen meddelar undervisning i skolan minst åtta månader eller
34 Vs- veckor af året — under hvilka läsdagarna uppgå till minst 192
— att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag, motsvarande två tredjedelar
af den lön läraren eller lärarinnan, förutom husrum, vedbrand
och kofoder eller ersättning derför, åtnjuter, hvilket bidrag dock ej,
utom i här nedan angifna fall, må öfverstiga fyra hundra kronor.

Derest ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola i denna egenskap
oförvitligt tjenstgjort under så lång tid, att den årliga lönen till
honom eller henne skall utgå för sagda undervisning med minst sju
hundra kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning
derför, eger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag med fyra
hundra sextiosex kronor sextiosju öre.

Har läraren eller lärarinnan oförvitligt tjenstgjort i folkskola som
ordinarie ytterligare så länge, att den årliga lönen till honom eller
henne af sådan anledning skall utgå för samma undervisning med
minst åtta hundra kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner eller
ersättning derför, eger skoldistrikt att årligen erhålla statsbidrag med
fem hundra trettiotre kronor trettiotre öre;

dels ock slutligen att för genomförandet af den nu ifrågasatta
löneförhöjningen det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda anslag
för lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, nu 4,300,000
kronor, måtte höjas med 270,000 kronor, eller till 4,570,000 kronor.

Det sammansatta stats- och- lagutskottet, till hvars behandling
Kongl. Maj:ts förevarande framställning blifvit öfverlemnad, har i samBih.
till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 2 Afd. 2 Haft. 2

10 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N-.o 2.

manhang härmed jemväl förehaft tre inom Andra Kammaren i ämnet
väckta motioner.

Herr C. G. Grundell har i motionen n:o 31 yrkat, att Riksdagen
ville besluta, att i den af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelse i afseende
på vilkoren för utbekommande af statsbidrag till lärare vid
folkskolor orden: — »under hvilka läsdagarne uppgå till minst 192» —
måtte utgå.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört, att nyssnämnda
stadgande, i fall det blefve gilladt och antaget, skulle medföra, att
.skoldistrikt, i hvilka undervisningen vid folkskola fortginge endast 5
dagar i veckan — och skolor, der sådan anordning egde rum, funnes
till stort antal icke allenast inom Göteborgs och Bohus län, utan säkerligen
äfven inom öfriga län — ej skulle kunna erhålla statsbidrag till
lärares aflöning. Med en läsetid af 5 dagar i veckan under 34 V2
veckor komme man till ett dagantal af 173, hvarifrån åtminstone måste
dragas 3 helgdagar, nemligen Maria} bebådelsedag, Kristi himmelfärdsdag
och midsommardagen, som under arbetsdagarne kunde infalla.
Man hade alltså en summa af 170 läsdagar, eller 22 mindre, än som
i ofvannämnda bestämmelse föreskrefves. Detta skulle således utgöra
en hel öfverläsningsmånad, om i folkskolan undervisades 5 dagar i
veckan. Det betänkliga härvid vore, att, äfven om en församling, der
läsning endast under 5 af veckans dagar förekomme, skulle befinnas
villig eller anse sig tvungen att för utbekommande af statsbidrag underkasta
sig utgiften af lärareaflöning för 1 månads läsning utöfver en
årlig lärotid af 34 Va veckor, intet dermed vunnes, så vida den föreslagna
lydelsen uti ifrågavarande stadgande bibehölles, emedan der
uttryckligen stode: derest läraren eller lärarinnan årligen meddelar
undervisning i skolan minst åtta månader eller 34 ''!i veckor af året
— under hvilka läsdagarne uppgå till minst 192 —, hvarigenom alltså
undervisning i folkskola under 5 dagar i veckan vore omöjliggjord.

Men då, enligt Kongl. Maj:ts stadga angående folkundervisningen
den 10 december 1897 kap. 4 § 15, kyrkostämman på förslag af skolrådet
beslutade angående — — — de dagar i veckan — — — då
undervisningen skulle i skolorna meddelas — hvilket syntes innebära,
att någon dag i veckan kunde från undervisning undantagas — då i
samma § föreskrefves, att den årliga lärotiden vid skolor, för hvilkas
lärare skoldistrikt åtnjöte lönetillskott af allmänna medel, skulle omfatta
minst åtta månader eller 34 V2 veckor (utan angifvande af bestämdt
antal läsdagar), då vidare den på Kongl. Maj:ts befallning utarbetade
normalplanen innehölle läsordningar för folkskolor, i hvilka undervisa -

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 11

des endast o dagar i veckan, kunde motionären ej fullt inse det motiverade
i nu tillkomna förslag om föreskrift angående minst 192 läsdagar.
Med hänsyn till de betänkliga olägenheter, som, efter motionärens
förmenande, skulle vållas, om skolor, som på grund af lokala
förhållanden nödgades inskränka lärotiden till 5 dagar i veckan, förvägrades
statsunderstöd, kunde motionären ej underlåta att yrka på
förändring uti ofvan åberopade bestämmelse.

I motionen n:o 164 har herr ,/. Eliasson m. fl. föreslagit Riksdagen
besluta, att det bidrag, som från statsverket utginge till aflöning dels
åt examinerade lärare och lärarinnor i folkskolor och dels till lärare
och lärarinnor i småskolor och mindre folkskolor, äfvensom biträdande
lärare och lärarinnor vid folkskolor, måtte, med samma vilkor, hvilka i
den kongl. propositionen vore angifna, höjas från två tredjedelar till
tre fjerdedelar, samt att det af Kongl. Maj:t äskade anslaget för detta
ändamål i förhållande derefter äfven måtte ökas.

Såsom skäl för denna framställning hafva motionärerna anfört, att
landskommunernas utgifter för skolväsendet i ganska betydlig grad
tillväxt under de senare åren, äfvensom att proportionen emellan statsbidraget
och kommunernas tillskott förändrats mot hvad den varit för
några år tillbaka. Och hafva motionärerna dervid åberopat sifferuppgifter,
hemtade ur statistiken öfver kommunernas fattigvård och finanser.

Slutligen hafva herrar N. Nilsson i Skärhus och N. Svensson i
Olseröd i sin motion n:o 162 erinrat, hurusom vid flera föregående
riksdagar fråga blifvit väckt om bidrag af statsmedel till den för vissa
folkskolelärare och folkskolelärarinnor bestämda löneförmån af kofoder,
som för närvarande gäldades af skoldistrikten vare sig in natura eller
efter uppskattadt värde i penningar. Då staten bidroge med två tredjedelar
af lönen till folkskolelärare och folkskolelärarinna och kofodret icke
kunde annorlunda anses än såsom eu del af sådan lön, syntes motionärerna
följdrigtigt, att statens bidrag borde afse jemväl nämnda löneförmån.
Åf den utredning, som angående värdet af ifrågavarande
naturaprestation vid föregående tillfällen lemnats, hade framgått, att
det eu lärare eller lärarinna årligen tillkommande kofoder skäligen
kunde uppskattas till 100 kronor, af hvilket belopp, efter den om lärarelönerna
stadgade fördelning, två tredjedelar eller 66 kronor 67
öre skulle å staten och återstående en tredjedel eller 33 kronor 33 öre
å skoldistriktet belöpa.

12 Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Då fråga förut i samma syfte förevarit, hade statsbidraget efter
sådan fördelning beräknats till sammanlagdt 360,000 kronor, hvilket
belopp syntes i det närmaste motsvara den ökning, som vid statens
deltagande i gäldande af ifrågavarande löneförmån kunde finnas erforderlig
å det anslag, hvarifrån medlen borde utgå eller anslaget för
lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor.

På grund häraf hafva motionärerna föreslagit, att Riksdagen —
på det att, då till ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola eller till
annan examinerad, vid folkskola antagen lärare eller lärarinna utginge
kontant ersättning för kofoder med minst 100 kronor eller ock på
grund af ordinarie lärares eller lärarinnas derom gjorda yrkande kofodret
till sådan lärare eller lärarinna utginge in natura, skoldistriktet
skulle af statsmedel få bekomma ett årligt bidrag af 66 kronor 67 öre
till denna del af lärarens eller lärarinnans aflöning — måtte öka förslagsanslaget,
till »lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor»
med 360,000 kronor.

Beträffande Kongl. Maj:ts förevarande framställning om förändrade
bestämmelser angående aflöning åt ordinarie, lärare och lärarinna vid
folkskola, bar utskottet på de i statsrådsprotokollet anförda skäl funnit
sig böra tillstyrka densamma utan annan ändring, än att i förevarande
bestämmelser rörande tjensrgöringstidens längd införts ett tillägg beträffande
sådana fall, i hvilka Kongl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden
medgifvit en kortare lästid än 8 månader. Detta tillägg motsvarar
en bestämmelse, som af 1897 års Riksdag beslöts angående småskolelärares
aflöning.

Hvad vidare angår de särskilda förslagen om förändrade bestämmelser
angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor, bär utskottet, som i fråga om lönetillskott
för lärarepersonalen vid folkskolor ansett Riksdagen böra i
öfrigt biträda Kongl. Maj:ts härom gjorda framställning jemväl härmed
det tillägg, som ofvan förordats beträffande aflöningsbestämmelserna, funnit,
att den af herr Grundell framhållna omständigheten, att bestämmelsen
om 192 läsdagar under 8 månader eller 34 Va veckor af året komme att för
folkskola, der undervisningen påginge endast 5 dagar i veckan, omöjliggöra
erhållande af statsbidrag, innebär ett giltigt skäl för uteslutande
af nämnda bestämmelse om läsdagarnes antal. Kongl. Maj:ts härutinnan
gjorda förslag lärer afse att förebygga den ojemnhet i fråga om läsdagarnes
antal, som å en del orter eger rum, och särskildt den oegentligheten,
att vid vissa skolor, der undervisningen pågår endast 5 dagar i veckan

Sammansätta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 13

och der likväl s. k. hvarannandagsläsning är genomförd, den ena af skolans
afdelningar åtnjuter undervisning endast 2 dagar i veckan. Utskottet
erkänner visserligen olämpligheten af en sådan anordning, men anser
dock, att andra medel stå till Kongl. Maj:ts förfogande att lägga
hinder i vägen för ett dylikt tillstånd. Vidkommande det af herr Eliasson
m. fl. väckta förslaget att höja statsbidraget till aflönande af lärarepersonalen
vid folkskolor och småskolor från Va till 3U af lönernas belopp,
hafva liknande förslag förut vid särskilda tillfällen af Riksdagen
behandlats, men icke föranledt någon åtgärd från Riksdagens sida.
Betänkligheter hafva nemligen uttalats mot att i så hög grad, som
genom ett dylikt stadgande komme att ske, öka statsverkets utgifter
för folkskolan. Statsutskottet vid 1885 års riksdag har derjemte framhållit,
att folkskolelärarne såmedelst skulle komma att i förhållande till
kommunerna, af hvilka de antoges och väsentligen också aflönades,
intaga en annan ställning än de hade enligt den städse vidhållna grundsatsen,
att de icke borde vara statens, utan kommunens tjenstemän.
Ej heller för närvarande synas enligt utskottets mening skäl föreligga
att förändra förhållandet emellan statens och kommunens bidrag till
bestridande af kostnaderna för folkskoleväsendet. I enlighet med denna
uppfattning anser sig utskottet jemväl sakna skäl för att tillstyrka det
af herrar Nilsson och Svensson framstälda förslaget, att staten skulle
med visst belopp deltaga i kommunernas utgifter för kofoder eller kofodersersättning
åt lärare och lärarinnor vid folkskola. Yrkandet om
statsbidrag till detta ändamål har framkommit vid flera föregående riksdagar,
men städse sammanbundits med frågan om utbytande af förmånen
af kofoder eller ersättning derför mot ett visst för alla lärare lika
penningebelopp. Dervid har man visserligen å ena sidan i anledning
af de olägenheter, som med det nuvarande aflöningssättet äro förenade,
erkänt önskvärdheten af en lönereglering i det angifna syftet, men å
andra sidan, då en sådan reglering icke ansetts kunna genomföras,
med mindre staten trädde emellan, funnit den uppoffring, som härför
skulle kräfvas från statsverkets sida, vara större än som motsvarade
det intresse, staten kunde hafva i förändringens genomförande. Nu
föreligger endast den del af förslaget, som förut gifvit anledning till
Riksdagens vägran att genomföra ett förändradt aflöningssätt beträffande
nämnda förmån, och torde utskottet alltså ega giltiga skäl för sitt afstyrkande
af motionen.

Då utskottet sålunda funnit sig böra tillstyrka de af Kongl. Maj:t
föreslagna aflöningsbestämmelserna och grunderna för utbekommande af
lönetillskott, för lärare, endast med de här ofvan föreslagna smärre

14

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

förändringar, torde den af Kongl. Maj:t för löneförhöjningens genomförande
äskade anslagsökning jemväl böra af Riksdagen bifallas, hvaremot
någon anslagshöjning för de i herr Eliassons m. fl. samt herrar
Nilssons och Svenssons motioner åsyftade ändamål icke varder erforderlig.

Utskottet hemställer alltså:

a) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
derom gjorda framställning, må godkänna följande förändrade
bestämmelser angående aflöning åt ordinarie
lärare och lärarinna vid folkskola, att från och med
år 1899 lända till efterrättelse, nemligen:

Ordinarie lärare eller lärarinna, som, efter undergången
godkänd afgångsexamen från folkskolelärareeller
folkskolelärarinneseminarium, blifvit i föreskrifven
ordning anstäld vid folkskola, skall i årlig lön för
undervisning under åtta månader eller 34''/2 veckor
eller under den kortare tid, som Kongl. Maj:t på
grund af särskilda förhållanden kan medgifva, åtnjuta
minst sex hundra kronor samt två ålderstillägg å ett
hundra kronor hvartdera, det ena efter fem och det
andra efter tio års oförvitlig tjenstgöring, räknadt från
och med början af kalenderåret närmast efter det,
hvarunder läraren eller lärarinnan såsom ordinarie tillträdt
folkskolelärarebefattning.

Öfvergängsstadgande.

Den, som, då dessa bestämmelser träda i tillämpning,
är såsom ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola
anstäld, skall, på sätt hittills varit stadgadt,
derest han eller hon i denna egenskap oförvitligt
tjenstgjort under fem år, för åtta månaders undervisning
i lön erhålla minst sju hundra kronor. Sådan
lärare eller lärarinna skall från och med kalenderåret
närmast efter det, då han eller hon uppnår tio ordinarie
tjenstår, dock icke före den 1 januari 1899, för
nyss angifna undervisning bekomma ett ålderstillägg
af ett hundra kronor;

Sammansatta Stats- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 15

b) att den af herr J. Eliasson m. fl. väckta motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

c) att herrar N. Nilssons och N. Svenssons omförmälda
motion icke må af Riksdagen bifallas;

d) att Riksdagen, vid bifall till hvad utskottet i
mom. a) och b) hemstält, må, med godkännande
af herr C. G. Grundells framstälda yrkande, på det
sätt bifalla Kongl. Maj:ts framställning, att Riksdagen
beslutar följande förändrade bestämmelser angående
lönetillskott. af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor, att från och med år 1899 lända till
efterrättelse, nemligen:

Till aflönande af hvarje ordinarie lärare eller
lärarinna vid folkskola, som i årlig lön åtnjuter, utom
husrum, vedbrand och kofoder eller ersättning derför,
minst sex hundra kronor, samt hvarje annan examinerad,
vid folkskola antagen lärare eller lärarinna, som i årlig
lön erhåller, förutom nämnda naturaförmåner eller ersättning
derför, minst fem hundra kronor, eger skoldistrikt,
derest läraren eller lärarinnan årligen meddelar
undervisning i skolan under minst åtta månader
eller 34''A veckor af året eller under den kortare
tid, som Kongl. Maj:t på grund af särskilda förhållanden
kan medgifva, att af statsmedel bekomma ett
årligt bidrag, motsvarande två tredjedelar af den lön,
läraren eller lärarinnan, förutom husrum, vedbrand
och kofoder eller ersättning derför, åtnjuter, hvilket
bidrag dock ej, utom i här nedan angifna fall, må öfverstiga
fyra hundra kronor.

Derest ordinarie lärare eller lärarinna vid folkskola
i denna egenskap oförvitligt tjenstgjort under så lång
tid, att den årliga lönen till honom eller henne skall
utgå för sagda undervisning med minst sju hundra
kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner eller
ersättning derför, eger skoldistrikt att årligen erhålla
statsbidrag med fyra hundra sextiosex kronor sextiosju
öre.

Har läraren eller lärarinnan oförvitligt tjenstgjort
i folkskola som ordinarie ytterligare så länge, att den

16

Sammansatta Stats* och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

årliga lönen till honom eller henne af sådan anledning
skall utgå. för samma undervisning med minst åtta
hundra kronor jemte de i lag bestämda naturaförmåner
eller ersättning derför, eger skoldistrikt att årligen
erhålla statsbidrag med fem hundra trettiotre kronor
trettiotre öre; samt

e) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, må medgifva, att för genomförande af den i
mom. a) föreslagna löneförhöjningen det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda anslag för löne
tillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, nu
4,300,000 kronor, må höjas med 270,000 kronor.

Stockholm den 28 april 1898.

På det sammansatta utskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservationer:

vid mom. c)::

af herrar S. G. von Frusen, O. Larsson, J. Anderson, O. W. Redelius
och D. Persson, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till den af herrar Nilsson och Svensson väckta motionen.