Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
i
N:o 9.
Ank. till Biksd. kansli den 15 april 1898, kl. 5 e. m.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde lmfvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.
(2:a U. A.)
Ordinarie anslag*.
Riksarkivet.
l:o) I den till Riksdagen den ko januari 1898 aflåtna propositionen^.^/*
angående statsverkets tillstånd och behof har Ivongl. Maj:t i punkten 1 :o) lanvaZtena.
under åttonde hufvudtiteln föreslagit, att Riksdagen, med godkännande af [i.]
den i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 i samma månad
afsedda aflöningsstat för landsarkivet i Vadstena jemte de i samma protokoll
omförmälda, för åtnjutande af i staten upptagna aflöningsförmåner
föreslagna vilkor, måtte bland de ordinarie anslagen i riksstaten uppföra
för ett landsarkiv i Vadstena ett belopp af 6,300 kronor, äfvensom att i
sammanhang dermed anslagsrubriken »Riksarkivet» måtte ändras till »Riksoch
landsarkiven» samt ifrågavarande post derunder upptagas.
Vid bifall härtill skulle de ordinarie anslagen under den förändrade
rubriken komma att uppgå till 45,600 kronor.
Af nämnda vid propositionen fogade statsrådsprotokoll inhemtas, att
riksarkivarien i skrifvelse till Ivongl. Maj:t den 16 oktober 1897 till åtlydnad
af erhållen befallning afgifvit förslag till stat för landsarkivet i
Vadstena, för hvars anordnande i dervarande slott Riksdagen, på Kongl.
Maj:ts framställning, anvisat medel.
Riksarkivarien hade dervid till en början anfört, att, om det blifvande
arkivet blott vore afsedt till en depot för sådana offentliga handlingar,
Bill. till. Biksd. Prof. 1998. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft. (N:o 9). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
hvilka kunde antagas mera sällan komma att af forskare anlitas, man måhända
icke behöfde ställa så höga anspråk på den persons kompetens, som
skulle förestå det nya arkivet och leda dess verksamhet, enär det i sådant
fall vore nog, om arkivalierna nödtorfteligen ordnades och uppstäldes samt
endast undantagsvis hölles tillgängliga för allmänheten. Men det förhölle
sig i sjelfva verket så, att de handlingar, som det här i första rummet
gälde att samla och förvara, vore sådana, som af forskare företrädesvis söktes
och begagnades. Det hade nemligen föreslagits, att till en början endast
handlingar, som förskrefve sig från tiden före 1801, skulle förvaras i
landsarkiven, och om sådant blefve af Ivongl. Maj:t beslutadt, komme
det nya arkivet att blifva ett öfvervägande historiskt arkiv och hufvudsakligen
anlitas för den kultur- och rättshistoriska samt biografiska forskningen.
Deremot komme detsamma till en början att mera sällan begagnas
af rättsökande för erhållande af intyg och bevis, utredning af rättsfrågor
m. m. Men framdeles och i samma mån som tidsgränsen komme att framflyttas
och här, såsom redan skett i Danmark, sättas närmare vår tid,
komme naturligtvis landsarkivet att allt mera anlitas jemväl för erhållande
af utredningar, upplysningar och intyg i rättsligt och praktiskt syfte.
Af det sagda framginge, att anspråken på den blifvande arkivariens
kompetens ingalunda blefve små, enär han måste vara hemmastadd inom
både den historiska och den administrativa afdelningen inom arkivet och
framför allt väl känna till den inre förvaltningens organisation i såväl
äldre som nyare tider. Äfven vore det nödvändigt, att han, som hade att
emottaga, granska och ordna den mängd af olikartade handlingar, hvilka
komme att inströmma till landsarkivet, samt både uppgöra och utföra
planen för deras anordning och uppställning, förut tjenstgjort vid ett större
arkiv och deltagit i der förekommande arbeten. Då landsarkivarien sålunda
måste vara en både allmänt och fackmessigt bildad person, och dertill
komme, att han skulle på eget ansvar förestå och leda den nya institutionen,
ansåge riksarkivarien hans aflöning böra blifva densamma som för
arkivarie vid riksarkivet med allenast den skilnad, som betingades af de
något lägre lefnadskostnaderna i en landsortsstad. Riksarkivarien hade derför
föreslagit, att arkivariens aflöning måtte bestämmas till 4,000 kronor,
deraf 2,800 kronor såsom lön och 1,200 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
äfvensom att lönen måtte kunna efter fem år böjas med 500 kronor och
efter tio år med ytterligare 500 kronor. Vidare hade föreslagits, att i afseende
på löneförmånernas åtnjutande skulle för arkivarien vid landsarkivet
gälla ungefär samma vilkor, som blifvit genom kongl. kungörelse den 1 juni
1877 faststälda för riksarkivet.
Ehuru det utan tvifvel syntes önskvärdt, att lön funnes att tillgå jemväl
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
3
för ett ständigt biträde åt arkivarien, för att tjensten skulle kunna uppehållas
äfven vid semester, sjukdom eller annat förfall för arkivarien, ansåge
riksarkivarien ändamålet kunna åtminstone till en början vinnas genom
tillgång till extra biträden, hvadan riksarkivarien för närvarande inskränkt
sig till att hemställa, att till vikariatsersättning, arfvoden åt extra
biträden, renskrifning m. m. måtte i staten uppföras ett årligt anslag af
1,500 kronor.
Då en vaktmästare naturligtvis icke skulle kunna undvaras, hade riksarkivarien
slutligen hemstält, att atlöningen till en vaktmästare måtte bestämmas
till 800 kronor, deraf 500 kronor såsom lön och 300 kronor
såsom tjenstgöringspenningar, äfvensom att lönen måtte kunna efter fem
år höjas med 100 kronor. Denne vaktmästare skulle enligt riksarkivariens
mening möjligen kunna, åtminstone tills vidare, utöfva den närmaste tillsynen
öfver slottet. Enligt hvad föredragande departementschefen från
öfverintendentsembetet inhemtat, åtnjöte den person, som hade ifrågavarande
tillsyn sig anförtrodd, fri bostad i en af embetet å slottsområdet år 1865
uppförd och sedermera underhållen byggnad om ett rum och kök samt
uppbure kontant 100 kronor årligen, som upptagits i de af Kong! Maj:t
faststälda generalförslagen beträffande kronans byggnader i landsorten och
utgått från sjunde hufvu dtitelns ordinarie anslag till byggnader och reparationer.
Han tillsattes, efter öfverintendentsembetets bemyndigande, af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, och gälde förordnandet
endast tills vidare. Den nuvarande vaktaren hade antagits den 25 april
1894.
För egen del har departementschefen anfört:
Hvad riksarkivarien föreslagit beträffande stat för det blifvande landsarkivet
i Vadstena syntes departementschefen i allmänhet vara att förorda.
Det borde emellertid ej lemnas alldeles obeaktadt, att i afseende på lefnadskostnader
Vadstena ej syntes kunna räknas till de billigaste landsortsstäderna.
Hvad särskildt beträffade kommunalskatter, hade Vadstena länge varit en
bland de mest betungade städerna i riket. Departementschefen ville i det
hänseendet erinra derom, att i Vadstena under större delen af senaste
decenniet utdebiteringen per bevillningskrona utgjort omkring 9 kronor
och år 1893 uppgått till nära 11 kronor. Vidkommande atlöningen för
arkivarien vid landsarkivet ansåge departementschefen sig dock ej ega skäl
att förorda annan afvikelse från riksarkivariens förslag, än att lönen borde
bestämmas till 2,500 kronor och tjenstgöringspenningarna till 1,500 kronor,
i likhet med hvad som gälde för kanslisekreterare i statsdepartementen.
Hvad anginge den i riksaidd vari ens förslag upptagna post å 1,500 kronor
till vikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden, renskrifning m. m., syntes
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
den ej vara för högt tilltagen. Gifvet vore emellertid, att ett så ringa
anslag ej kunde lemna tillgång till bekostande af skrifmaterialier, inbindning*
lyse och bränsle med flera expenser för landsarkivet, utan att hvad som
härtill erfordrades borde, såsom äfven riksarkivarien förutsatt, på reqvisition
och mot redovisning i vanlig ordning landsarkivet tillhandahållas af åttonde
hufvudtitelns expensmedel, på sätt för riksarkivet vore bestämdt. Vidkommande
vaktmästaren vid landsarkivet syntes det böra stadgas, att han skulle
vara skyldig att, om så skulle pröfvas lämpligt, jemväl utöfva tillsyn öfver
slottet och dess område samt bestrida dermed förenad vakthållning utan
annan ersättning än fri bostad. Departementschefen ansåge sig emellertid
härvid böra påpeka, _ att vid tillsättning af vaktmästare^ensten särskild
hänsyn borde tagas till personens lämplighet för en del enklare arkivgöromål,
då det till följd af den ringa godtgörelse, som med de nu ifrågasatta
anslagen kunde lemnas till skolade biträden åt arkivarien, blefve nödvändigt
att lata vaktmästaren i arkivet förrätta jemväl en del bestyr, som ej kunde
hänföras till sådana göromål, som vanligen tillkomma vaktbetjente.
I öfverensstämmelse med hvad departementschefen sålunda yttrat ansåge
han, att från och med år 1899 borde lända till efterrättelse följande
Stat för landsarkivet i Vadstena.
Lön. |
Tjenstgörings- |
Summa. |
---------------------— |
||||
penningar. |
|||||||
Kronor. |
Kronor |
(Efter fem år kan lö- |
|||||
Arkivarien.................................. Till vikariatsersättning, arfvo- |
2,500 |
— |
1,500 |
— |
4,000 |
— |
nen höjas med 500 |
den åt extra biträden, ren- |
|||||||
skrifning m. m.................... |
— |
— |
— |
-- |
1,500 |
___ |
Efter fem år kan |
Vaktmästaren.............. |
500 |
— |
300 |
— |
800 |
— |
kronor. Om vaktmä- |
Summa. |
6,300 |
vakt, åtnjuter han |
|||||
1 |
dessutom fri bostad. |
I afseende på vilkoren för åtnjutande af aflöning enligt nämnda stat
hemstälde departementschefen:
att löntagare skulle vara underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet
eller jemkning i åligganden, som kunde varda stadgad, och att vaktmästaren
särskildt skulle vara skyldig att, om sa pröfvades lämpligt, jemväl
utöfva tillsyn öfver Vadstena slott och dess område samt bestrida dermed
förenad vakthållning utan annan ersättning än fri bostad;
att med arkivariebefattningen icke finge förenas annan tjenst å rikets,
Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjenstebefattning, med
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
5
mindre den funnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen i
landsarkivet;
att tjensfgöringspenningar finge af tjenstinnehafvare uppbäras endast för
den tid, lian verkligen tjenstgjort eller åtnjutit semester, men skulle för den
tid, han eljest varit från tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten
förrättat;
att den, som af sjukdom hindrades att sin tjenst förrätta, egde uppbära
hela lönen; men att den, som eljest undfinge ledighet för svag helsas vårdande,
enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kunde förpligtas att
under ledigheten utöfver sina tjensfgöringspenningar afstå så mycket af
lönen, som för tjenstens förrättande erfordrades eller eljest pröfvades skäligt;
att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
samma tjenst ansåges höra medgifvas, tidpunkten för första förhöjningen bestämdes
att inträda efter fem år, under vilkor, att innehafvaren mera än
fyra år af denna tid sjelf bestridt sin egen eller på grund af förordnande
annan statens tjenst, dock att härvid icke skulle föras honom till last den
tid, han åtnjutit semester, och för andra förhöjningen, om sådan egde rum,
efter ytterligare fem år, på enahanda vilkor, under iakttagande, hvad
hvar och en af dessa förhöjningar anginge, att den högre aflöningen ej finge
tillträdas förrän vid början af kalenderåret näst efter det den stadgade
tjensteåldern hlifvit uppnådd; och borde löntagaren dervid tillgodoräknas
den tid, han förut skött likartad befattning i statens tjenst;
att arkivarien skulle, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår,
vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjensten afgå, Kongl. Maj:t dock obetaget att låta med
afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna
i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde finnas
villig i densamma qvarstå; samt
att semester finge af arkivarien åtnjutas under en och en half månad
årligen.
Sedan förra Riksdagen beslutit, att vissa lokaler i Vadstena slott under
innevarande år skola inredas till mottagande och förvarande af arkivalier
från den mellersta delen af vårt land, synes tiden vara inne att vidtaga
åtgärder med afseende å vården och handhafvande! af det sålunda inrättade
landsarkivet.
Det nu af Kongl. Maj:t i detta syfte framlagda förslaget synes
utskottet vara af beskaffenhet att i väsentliga delar böra vinna Riksdagens
godkännande. Utskottet har dock med hänsyn till det arbete, som kommer
att åligga den tjensteman, hvilken enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle före
-
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
stå detta arkiv, icke ansett honom höra tilldelas den aflöning, som i den
kong! propositionen föreslås, utan har funnit den skäligen böra nedsättas
med 500 kronor, dervid lönen lämpligen synes böra bestämmas till 2,300
kronor med 2 ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, och tjenstgöringspeningarne
till 1,200 kronor. Statens slutsumma komme alltså härigenom
att minskas med 500 kronor. Vidare bar utskottet, i öfverensstämmelse med
Riksdagens vid regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel
fattade beslut angående lönereglering för patent- och registreringsverket,
funnit sig böra tillstyrka, det bestämmelsen, att arkivarien skulle
efter vissa lefnads- och tjenstår vara förpligtad att med oafkortad lön såsom
pension å allmänna indragningsstaten från tjensten afgå, må för närvarande
uteslutas från de för åtnjutande af aflöning uppstälda vilkor. På
det att emellertid hvarken arkivarien eller vaktmästaren, om hvilken någon
bestämmelse i berörda afseende icke finnes föreslagen, må det oaktadt
kunna jemlikt föreskrifterna i kongl. bref till statskontoret den 1 juni
1877 komma i åtnjutande af pension, torde, såsom angående patent- och
registreringsverkets personal egt rum, särskildt vilkor derom böra föreskrifvas.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen, med godkännande af
dels följande
Stat för landsarkivet i Vadstena
att lända till efterrättelse från och med år 1899:
Lön Kronor |
Tjenst- görings- penningar Kronor |
Summa Kronor |
||||
Arkivarien................ |
2,300 |
_ |
1,200 |
_ |
3,500 |
_ |
Till vikariatsersättning, m. ra..................... |
1,500 |
|||||
Vaktmästaren ........... |
500 |
— |
300 |
— |
800 |
— |
Summa |
— |
— |
____ |
5,800 |
1 |
Efter fem år kan
lönen höjas med
500 kronor och
efter tio år med
ytterligare 500 kr.
Efter fem år kan
lönen höjas med
100 kronor. Om
vaktmästaren tilllika
är slottsvakt,
åtnjuter han dessutom
fri hostad.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
7
dels ock följande vilkor för åtnjutande af i staten
upptagna aflöningsförmåner:
att löntagare skall vara underkastad den vidsträcktare
tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som kan varda stadgad, och att vaktmästaren särskildt
skall vara skyldig att, om så pröfvas lämpligt, jemväl
utöfva tillsyn öfver Vadstena slott och dess område samt
bestrida dermed förenad vakthållning utan annan ersättning
än fri bostady
att med arkivariebefattningen icke må förenas annan
tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller
annan tjenstebefattning, med mindre den finnes icke
vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen i landsarkivet
;
att tjenstgöringspenningar få af tjenstinnehafvare
uppbäras endast för den tid, han verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest
varit från tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten
förrättat;
att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta,
eger uppbära hela lönen; men att den, som eljest
undfår ledighet för svag helsas vårdande, enskilda angelägenheter
eller särskilda uppdrag, kan förpligtas att
under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen, som för tj enstens förrättande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att, der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af samma tjenst anses böra medgifvas,
tidpunkten för första förhöjningen bestämmes att inträda
efter fem år, under vilkor, att innehafvaren mera än
fyra år af denna tid sjelf bestridt sin egen eller på
grund af förordnande annan statens tjenst, dock att härvid
icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit
semester, och för andra förhöjningen, om sådan eger
rum, efter ytterligare fem år, på enahanda vilkor, under
iakttagande, hvad hvar och en af dessa förhöjningar
angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förrän
vid början af kalenderåret näst efter det den stadgade
tjensteåldern blifvit uppnådd; börande löntagaren dervid
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
tillgodoräknas den tid, han förut skött likartad befattning
i statens tjenst;
att i allmänhet gällande bestämmelser i fråga om
tjenstemäns och vaktbetjentes rätt till pension icke skola
vara på nu ifrågavarande löntagare tillämpliga; samt
att semester må af arkivarien åtnjutas under en
och en half månad årligen;
må bland de ordinarie anslagen i riksstaten uppföra
för ett landsarkiv i Vadstena ett belopp af 5,800 kronor,
äfvensom medgifva, att i sammanhang dermed anslagsrubriken
»riksarkivet» må ändras till »riks- och landsarkiven»
samt ifrågavarande post derunder upptagas.
Vid bifall härtill komma de ordinarie anslagen under den förändrade
rubriken att uppgå till 45,100 kronor.
Nationalmuseum.
Ang. anslag 2:o) Vidare har Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagit, att
iksdagen måtte bevilja förl löjning dels med 3,500 kronor, eller från 6,500
|~9 j kronor till 10,000 kronor af det i staten för nationalmuseum förekommande
reservationsanslaget till konstsamlingarnas ökande, dels ock med
19,000 kronor, eller från 6,000 kronor till 25,000 kronor af det under nationa-lmusei
stat uppförda reservationsanslag till inlösen af lefvande svenska
konstnärers arbeten, under medgifvande tillika, att sistnämnda anslag skulle
kunna användas, förutom till inköp af färdiga konstalster, jemväl till främjande
på annat sätt af svensk monumental eller i högre mening dekorativ
konst.
Vid bifall härtill skulle anslagen under rubriken nationalmuseum
komma att ökas från nuvarande beloppet, 46,350 kronor, till 68,850 kronor.
Af statsrådsprotokollet i ärendet inhemtas, att nationalmusei nämnd i
skrifvelse den 29 september 1897 hos Kongl. Maj:t gjort framställning
om förhöjning af anslagen till inköp af konstföremål för statens räkning
och dervid anfört följande.
Redan i skrifvelse den 29 oktober 1890 hade den nämnd, som hade
att till Kongl. Maj:t afgifva förslag till inlösen af lefvande svenska konstnärers
arbeten, framhållit behofvet af en ökning, af det för sagda ändamål
under nationalmusei stat uppförda reservationsanslag å 6,000 kronor samt
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen begära en förhöjning i
Statsutskottets Utlåtande N:o 0.
9
detta anslag, så att det derefter kormne att utgå med 15.000 kronor
årligen. I samma skrifvelse hade nämnden redogjort för frågans tidigare
behandling och erinrat, att det nuvarande anslaget, som, efter det akademien
för de fria konsterna för ändamålet begärt 9,000 kronor, beviljats
vid 1856—1858 års riksdag och redan då af enskilda motionärer ansetts
böra bestämmas till 15,000 kronor, sedermera oförändrad! qvarstått, oaktadt
förhållandena under de trettiotvå närmast derpå följande åren undergått
betydande förändringar. Vidare hade framhållits, hurusom konsten
långt mer än fordom blifvit ett bildningsbehof, som måste tillgodoses,
och hade härvid hänvisats till de allt talrikare konstutställningarna och
konstlotterierna, till uppkomsten af landsortsmuseer och till illustrationsväsendets
betydande utveckling. Derjemte hade omnämts, huru prisen på
konstverk stigit både i utlandet och hos oss, så att de största svårigheter
mötte att för statens samlingar förvärfva ett större skulpturarbete eller
en mer betydande målning. I sammanhang härmed hade erinrats derom,
att, om med statens samlingar på senare tid icke dess mindre införlifvats
vissa dyrbara arbeten af Cederström, Forsberg, Kronberg med flere, detta
väsentligen berott på enskilda personers frikostighet. Ytterligare hade
redogjorts för stegringen af konstnärernas antal och af deri konstnärliga
produktionen, i hvilket afseende åberopats en bifogad tabell, utvisande antalet
af de till staten hembjudna och inköpta konstverk under perioden
1876—1890 liksom hembuds-och inköpsvärdena under samma tid.
I nu föreliggande framställning hade nationalmusei nämnd yttrat, hurusom
de skäl för en förhöjning, som af 1890 års inköpsnämnd anförts, sedan
dess gjort*sig ännu mera gällande. Svårigheterna att med det nuvarande
anslaget af 6,000 kronor årligen uträtta något hade under de sedan dess
förflutna sju åren blott framstått allt tydligare. Senast församlade Riksdag
hade också visat sig behjerta frågans vigt, då Riksdagen på Kongl. Maj:ts
framställning beviljat ett extra anslag af 40,000 kronor för inköp af
konstverk och konstslöjdföremål, utstälda vid 1897 års allmänna konstoch
industriutställning i Stockholm. Af sistnämnda belopp hade 12,000
kronor afsetts för inköp af konstslöjdföremål. För återstoden jemte andra
tillgängliga medel, sammanlagdt 42,909 kronor, hade å utställningen inköpts
22 konstföremål, deraf 8 svenska, betingande ett pris af 18,150
kronor, samt 2 norska, 5 danska och 7 andra utländska. Ett så rikhaltigt
inköp kunde väl tills vidare endast undantagsvis ifrågakomma, men skulle
utvecklingen af statens konstsamlingar något så när hålla jemna steg med
den nu pågående lifskraftiga konstnärliga produktionen, syntes en förhöjning
i inköpsanslagen vara ovilkorligen nödvändig.
Antalet utställare inom den svenska afdelningen hade vid 1866 års
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Iläft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o !).
skandinaviska utställning utgjort 99, det högsta, som dittills förekommit. I
189 7 års konstutställning hade, enligt katalogen, deltagit 222 svenska konstnärer
med ett antal af 667 konstverk, och det oaktadt granskningen denna
gång Säkerligen varit strängare än vid någon föregående större svensk utställning.
Prisen ä konstverken hade stigit eller åtminstone hållit sig uppe på
samma höjd, samtidigt dermed att de större och dyrbarare konstverken utgjort
en större del af årsproduktionen än fordom. Ett genomgående af katalogen
öfver årets utställning visade, att en staty i marmor eller brons i
naturlig storlek i regeln betingade> ett pris af 6,000 till 7,000 kronor, en
grupp 10,000 till 12,000 kronor. Ökades storleken, stege naturligtvis äfven
priset. Så kostade t. ex. de båda nyligen till nationalmuseum skänkta,
vid museibyggnadens hufvudingång uppstapla bronsgrupperna tillsammans
25,000 kronor, oberäknadt piedestaler, transporter och uppställning. Sådana
större svenska, norska eller danska målningar, som betingade ett pris af
från 2,000 till 7,000 kronor, uppginge, enligt hvad katalogen utvisade,
till ett ganska betydande antal. Blefve det fråga om utlandets större,
erkända konstnärer, stälde prisen sig än högre. På sistlidna års utställning
hade för vissa större arbeten begärts från 15,000 till 25,000 francs och
lör ett arbete ända till 2,000 pund sterling, men äfven smärre arbeten hade
betingat pris af 7,000 till 8,000 francs. Ett ytterligare skäl för anslagets
höjning läge äfven i den ansedda ställning, som den svenska konsten och
dess förnämligare utöfvare numera intoge i utlandet. Härom vittnade
bland annat det erkännande, som i de störa konsttidskrifterna i Tyskland,
England, Amerika och Frankrike kommit dem till del. Det borde, enligt
nämndens åsigt, ligga i det allmännas intresse att främja och stödja denna
lofvande rörelse genom att å sin sida skänka detta förhållande sitt erkännande
och årligen förvärfva åtminstone något mera betydande arbete samt
derigenom efter hand göra statens centralsamling i nationalmuseum til!
en representativ mönstersamling för svensk konst.
Tillökningen af statens ifrågavarande samlingar komme emellertid ej
ensamt nationalmuseum till godo. Redan nu stode detta museum i förbindelse
med tio museer i landsorten (Göteborg, Hernösand, Kalmar, Linköping,
Lund, Udde val fa, Upsalå, Venersborg, Ves terås och Örebro), i h vilka
staten tillhöriga konstverk vore deponerade. Sådana depositioners antal
borde efter hand ökas, till gagn för den allmänna bildningen och konstodlingen.
Gripsholms slott med sin stora porträttsarnling hade efter .nyss
afslutad restaurering blifvit en vigtig faktor i vårt museiväsende. Å de
för besökande tillgängliga slotten Drottningholm och Ulriksdal funnes
likaledes betydande, staten tillhöriga samlingar af konstföremål. Från
nationalmuseum kunde konstverk sålunda efter hand spridas öfver landets
Statsutskott etts Utlåtande N:o .9.
11
olika delar. Derigenom skulle ock förverkligas en grundtanke, som fått
sitt uttryck i den skrifvelse af den 25 februari 1858, hvari Rikets Ständer
anmält, att förenämnda inköpsanslag å 6,000 kronor blifvit uppfördt på
ordinarie stat.
Af vigt för konstbildningen vore emellertid, att uppmärksamheten ej
uteslutande egnades åt den inhemska konstproduktionen, utan att hänsyn
toges jemväl till andra sidor af konstnärlig verksamhet. Till nationalmusei
konstafdelning utginge också sedan längre tid till samlingarnas
ökande ett årligt reservationsanslag af 6,500 kronor, som disponerades
omedelbart af nationalinusei nämnd. Af detta belopp borde, enligt kongl.
bref den 10 december 1880, 3,000 kronor företrädesvis användas till
inköp af norska och danska konstnärers arbeten. Aterstode således för
samlingarnas tillökning i öfrigt med målningar och skulpturverk af
äldre mästare, med antika vaser och andra fornsaker, med gipsafgjutningar,
gravyrer, handteckningar o. s. v. ett belopp af 3,500 kronor.
Detta belopp vore ringa, och nationalmuseum hade äfven, då det galt
att, vid upplösning af äldre samlingar, för Sveriges räkning bevara
något eller några märkligare konstverk, måst anlita särskilda utvägar. Det
vore dessutom önskvärdt, att man någon gång, då tillfälle erbjöde sig, kunde
förvärfva jemväl ett eller annat modernt konstverk af någon icke skandinavisk
mästare, såsom faktiskt skett vid sistlidna års allmänna utställning.
Ett sådant inköp skulle hos den besökande allmänheten väcka ett särskild!
intresse och verka fruktbärande på den utöfvande konstnären, som eljest
här i Sverige högst sällan finge tillfälle att se märkligare alster af samtidens
utomskandinaviska konstalstring. Ett annat ur den praktiska och
teoretiska konstundervisningens synpunkt synnerligen vigtigt område utgjordes
af den flitigt anlitade gravyrsamlingen, inom hvilken studiebesöken
under de tre senaste åren i medeltal uppgått till 636. Till denna samling
hörde äfven dyrbara planschverk öfver enskilda stora konstnärers arbeten
eller öfver större offentliga och enskilda samlingar. Af sådana planschverk
hade nationalmuseum lyckats förvärfva några, men saknade många
och vigtiga. Priset å ett dylikt verk understege sällan 300 kronor, men
uppginge stundom till 1,000 kronor och deröfver. På samma sätt förhöllc
sig med en del moderna etsningar, som numera ofta trycktes i endast
ett mindre antal exemplar. Ett sådant verk, Klingers berömda cykel
Vom Tode , hade å sistlidna års utställning kostat 900 mark, och ett annat
arbete af samma konstnär, hvilket nationalmuseum 1895 förvärfvat för
405 kronor, betingade nu, sedan upplagan blifvit slutsåld, ett pris af ! ,600
mark. Den erfarenhet, som vunnits vid nationalmuseum, visade emellertid,
att det just vore detta slags arbeten, som oftast efterfrågades och be
-
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 0.
gagnades af studerande, och deri läge ett väsentligt skäl för deras anskaffande.
Nationalmuseum egde visserligen till sin disposition afkomsten
af tva donationer, J. S. Gieseckes och J. H. Scharps, men denna afkomst
vore pa grund af donationsbrefven och särskilda bestämmelser till allra
största delen afsedd för vissa noga begränsade ändamål, som ej medgåfvc
ett fritt användande, och den Gieseckeska donationen vore dessutom på
grund af de donerade fastigheternas ombyggnad behäftad med en på
amortering stäld skuld.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hade nämnden hemstält,
det Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska dels en förhöjning af 9,000
kronor i det hittills till inlösen af svenska lefvande konstnärers arbeten
utgående reservationsanslaget, så att detsamma komme att årligen utgå
med ett belopp af 15,000 kronor, dels ock en förhöjning .af 3,500 kronor
i anslaget till samlingarnas ökande, hvarigenom detta anslag komme att
utgå med 10,000 kronor årligen.
Efter erhållen remiss hade akademien för de fria konsterna i utlåtande
till Kongl. Maj:t den 30 oktober 1897 anfört, hurusom akademien redan
vid flera tillfällen under närmast förflutna år tillåtit sig att till Kongl.
Maj:t inkomma med framställningar i liknande syfte med den af nationalmusei
nämnd nu gjorda. Uti skrifvelse den 28 november 1891
hade akademien yttrat, bland annat, att så länge anslaget till inlösen af
lefvande svenska konstnärers arbeten utginge med sitt nuvarande ringa
belopp, qvarstode ett högst väsentligt hinder för staten att vid inköp af
konstverk göra sitt val bland de bästa möjliga och att, hvad särskildt
anginge skulpturverk i marmor och brons, årsanslagets nuvarande belopp
sällan vore tillräckligt att åt staten förvärfva ett enda sådant. Äfven i
sin framställning den 25 januari 1891! rörande anslag för inköp af
konstalster vid 1897 års allmänna utställning i Stockholm hade akademien
framhållit önskvärdheten af en förhöjning i nu ifrågavarande anslag.
Dervid hade akademien erinrat, att redan den utveckling, den andliga,
odlingen hos. oss genomgått under den 40-årsperiod, som förflutit, sedan
anslaget beviljades, eller ar 1858, vore egnad att gifva vid handen, att
detsamma, så att säga, ej följt med sin tid, och att, en blick på akademiens
egen stat ar 1858 och den nuvarande staten visade, att proportionen
emellan statens bidrag till den konstnärliga undervisningen och den konst,-närliga produktionen ej kunde kallas fullt normal. Då vidare priset på
konstverk under sagda, period ansenligt stigit, läge äfven deruti ett talande
skäl för anslagets höjning. I afseende å föreliggande, af nationalmusei
nämnd utförligt motiverade framställning hade akademien ej vidare att
tillägga, utan tillstyrkte, med lifligt instämmande i de af nämnden anförda
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
13
skal, att till Riksdagen måtte aflåtas proposition i öfverensstämmelse med
hvad nämnden föreslagit.
Sedermera hade svenska konstnärernas förening till Kongl. Maj:t
inkommit med en skrifvelse, deruti föreningen framhållit otillräckligheten
af det till inköp af lefvande svenska konstnärers arbeten anvisade anslag
af 6,000 kronor. Monumentala arbeten, vare sig i skulptur eller i målning,
hvilka ofta fordrade år af förberedande studier, kunde af staten sällan
eller aldrig förvärfvas, derest icke enskild offervillighet trädde hjelpande
emellan. Statens inköp af konstalster måste oftast omfatta billigare, men
på samma gång också för konstnärerna mindre representativa verk. Att
enskilda mecenater stundom godtgjort, hvad staten försummat, vore ju all
ära värdt, men dels stode ett sådant mecenatskap visst icke alltid till
buds, dels torde det knappast kunna sägas vara med svenska statens
värdighet öfverensstämmande, att för hvarje gång, det blefve fråga om
förvärfvande af något dyrare konstverk, nödgas vädja till enskildas bistånd.
Staten borde vara i tillfälle att verkligen kunna välja bland det bästa,
som den inhemska konsten kunde prestera, men med ett årsanslag af blott
6,000 kronor vore ett sadant utväljande ej möjligt. För de svenska konstnärerna
hade ifrågavarande anslags obetydlighet varit ödesdiger nog. Då
i ett litet land som vart staten icke uppträdde som någon mera beaktansvärd
afnämare, blefve de enskilda, som både kunde och ville förvärfva
sig några mera betydande konstverk, alltid lätt räknade. Konstnären
måste då vända sig till den större, men på samma gång mindre köpstarka
allmänheten, hans arbeten måste framför allt blifva billiga och han måste
för sin existens’ skull tillgripa lotterier och andra utvägar, som ej lände
till konstens fromma. Men den talang, som icke finge tillfälle att gripa
sig an med större uppgifter, förslöades lätt. Och om konstens utöfvare
inskränkte sig till bagateller och konsten förflackades, kunde också statsanslagets
knapphet leda till, hvad som en alltför långt drifven sparsamhet
lätt förde med sig, att nemligen staten med sitt lilla anslag dock icke vid
sina inköp finge full valuta för sina penningar. Om emellertid, trots allt,
den svenska konsten likväl kunde sägas hafva kämpat sig fram till en
såväl inom som utom landet ansedd ståndpunkt, vore det visserligen icke
för tidigt, att svenska staten nu grepe in och underlättade kampen.
Med åberopande af ytterligare några bland de utaf nationalmusei nämnd
och akademien för de fria konsterna framhållna, redan anförda skäl
föj anslagets höjande, hade konstnärsföreningen äfven omförmält och med
en vid föreningens skrifvelse fogad tabell öfver de till konstens främjande
i de skandinaviska rikena anvisade statsanslag visat, hurusom i våra
grannländer, särskild t Danmark, staten ansett sig kunna i det hänseende,
14
Statsutskottets Utlåtande N\o 9.
hvarom nu vore fråga, gripa in långt kraftigare till konstens stödjande och
befordrande än hittills hos oss. Föreningen hade jemväl framhållit, att i
Sverige provinsmuseerna icke åtnjöte något understöd från staten och i
följd deraf också förde ett tynande lif. En uppmuntran genom ett statsanslag
skulle dock säkerligen verka väckande och lifvande på dessa museer
och sätta dem i stånd att bättre fylla sin vackra uppgift att alltmera
göra konstens verk till en hela folkets egendom. Med stöd af det anförda
hade föreningen anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes till 1898 års Riksdag
aflåta proposition, i syfte att det årliga anslaget till inköp af lefvande
svenska konstnärers arbeten måtte höjas från 6,000 kronor till 40,000
kronor, samt att deraf måtte anslås 15,000 kronor till inköp af konstalster
för provinsmuseerna.
Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 1 december 1897 hade akademien
för de fria konsterna yttrat sig öfver nyssberörda, af svenska konstnärernas
förening gjorda framställning och dervid anfört, bland annat, hurusom
akademien naturligtvis med stor tacksamhet och tillfredsställelse skulle se,
om ett ännu högre belopp än den anslagsförhöjning, hvarom nationalmusei
nämnd hemstält, blefve för ifrågavarande ändamål anvisadt, och hade akademien,
med anledning af konstnärsföreningens förslag, att äfven de svenska
provinsmuseerna måtte beredas något statsunderstöd till stärkande af deras
behjertansvärda och gagnande verksamhet, uttalat sin lifliga önskan, att
afseende måtte fästas å detta förslag.
Öfver den af svenska konstnärernas förening gjorda ansökning hade
jemväl nationalmusei nämnd yttrat sig och i ett den 3 december
1897 afgifvet utlåtande anfört, bland annat, hurusom nämnden i sin
föregående framställning betraktat frågan hufvudsakligen från synpunkten
af det intresse, nationalmuseum såsom den svenska centralsämlingen
af skön konst egde, och ansett, att museet borde å ena sidan kunna
uppvisa en representativ samling af hvad svensk bildkonst i äldre och
nyare tid frambringat och å andra sidan lemna en öfversigt af de vigtigaste
dragen af konstens historia i allmänhet, i originälföremål, der dessa
kunnat anskaffas, eller eljest i efterbTidningar medelst gipsafgjutning,
gravyr, fotografi eller beslägtade förfaringssätt. Med sin ifrågavarande
framställning hade nämnden således väsentligen afsett att bereda medel
för dessa samlingars fullständigandc, sådant detta kräfdes på de olika afdelningarna
och i olika rigtningar. Om emellertid ett högre anslag än
det af nämnden ifrågasatta beviljades, kunde nämnden ej se detta annat
än med största tillfredsställelse, och den vore öfvertygad, att en sådan
förhöjning skulle lända till gagn för den inhemska konsten och den
inhemska konstbildningen. Nämnden förestälde sig härvid, att ett sådant
Statsutskottets Utlutande N:o 9.
15
förhöjd t anslag ej ensamt skulle utgå till inköp af enstaka, färdiga, i konsthandeln
befintliga svenska skulpturverk, målningar och dylikt, soxn sedermera
skulle erhålla sin plats i museerna, utan att det jemväl borde kunna användas
till främjande af monumental eller i högre mening dekorativ konst.
Derigenom skulle också det syftemål kunna i någon mån förverkligas,
som antydts i Rikets Ständers åberopade skrifvelse af den 25 februari
1858, der det talats om inköp af konstverk till »prydnader i kyrkor,
embetsrum, skolor och andra offentliga samlingsrum».
Framställningen om anslag till provinsmuseerna syntes nationalmusei
nämnd särdeles behjertansvärd. Äfven nämnden hade i sin förberörda
skrifvelse vidrört denna fråga och dervid uppräknat de landsortsmuseer,
med hvilka nationalmuseum stode i förbindelse; men utom dessa funnes
ett minst lika stort antal andra mer eller mindre betydande, likartade
samlingar. För många, kanske flertalet af dem, gälde, att de för sin ekonomi
och omvårdnad vore beroende af tillfälliga otnständigheter. Att
* betrygga deras existens ur dessa synpunkter vore tvifvelsutan ett högst
vigtigt önskningsmål. Innan någon disposition af statsmedel, som möjligen
komme att anvisas åt provinsmuseer, egde rum, hvilket i bästa fall ej
torde kunna ske förr än under loppet af år 1899, borde emellertid enligt
nämndens mening en äfven ur andra synpunkter önskvärd undersökningverkställas
rörande dessa museer. Upplysningar borde inhemtas om deras
antal, deras lokalers läge och beskaffenhet, de vilkor, hvarunder de för
sitt ändamål disponerades, museernas organisation, förvaltning och ekonomi
samt deras samlingars art och ungefärliga omfång. Af en sådan undersökning
komme att framgå,, hvilka museer borde tillerkännas karakteren
af konstsamlingar och hvilka derjemte eller ensamt skulle rubriceras såsom
kulturhistoriskt-arkeologiska samlingar. Såsom allmänna vilkor för åtnjutande
af statsbidrag borde för öfrigt förutsättas bidrag från kommun
eller enskilde till minst enahanda belopp som statens jemte skyldighet att
underkasta sig en viss statskontroll äfvensom att afgifva årsberättelse.
Vid ett eventuelt ordnande af denna omfattande fråga syntes god ledning
kunna henitas från förhållandena i Danmark, hvarest provinsmuseernas
ställning till centralsamlingen i Köpenhamn vore noggrant reglerad.
Provinsmuseerna der hade, utom de årliga bidragen till inköp och förvaltning,
erhållit ej obetydligt statsunderstöd för uppförande af sina byggnader.
Enligt en år 1889 afgifven redogörelse uppginge dessa byggnadsbidrag
då till 1 16,000 kronor, deraf ensamt till Aarhus 50,000 kronor.
Äf nu anförda jemte andra i detta ärende lemnade uppgifter äfvensom
särskilda upplysningar, som föredragande departementschefen låtit
inhemta från Norge och Danmark, framginge, enligt hvad departements
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
chefen vidare meddelat, att i dessa länder från det allmännas sida gjorts
icke obetydligt mera än hos oss till konstens främjande genom inköp af
konstalster. I Norge hade nationalgalleriet sig anvisadt till anskaffande af
konstverk och inventarier jemte underhåll deraf ett anslag af 17,000 kronor,
af hvilket 3,000 kronor vore afsedda företrädesvis för svenska och danska
konstverk. Kopparsticks- och handteckningssamlingen i Kristiania förfogade
öfver ett statsanslag af 2,800 kronor, hvaraf 1,000 kronor anvisats mot
vilkor, att samma belopp tillskötes från annat håll. Till den årliga konstutställningen.
vore anslaget ett belopp af 4,400 kronor. Till konstindustrimuseerna
i Kristiania, Bergen och Trondhjem vore beviljade anslag af
respektive 18,000, 8,000 och 5,000 kronor, under vilkor, hvad de två''sistnämnda
museerna vidkomme, af motsvarande bidrag från annat håll.
Äfven vid en del af anslaget till Kristianiamuseet vore ett liknande vilkor
fästadt. 1 Danmark upptoge gällande finanslag under rubriken konstsamlingarna
en slutsumma af 205,543 kronor 50 öre. Häraf utginge till
konstmuseer i åtskilliga provinsstäder 18,000 kronor. De kongl. målningsocli
skulptursamlingarna med flera hade sig anvisade anslag om tillhopa
68,500 kronor. Häraf vore afsedda till inköp för målningssamlingen 20,000
kronor, för skulptursamlingen 15,000 kronor samt för kopparstickssamlingen
5.000 kronor och särskildt till anskaffande af svenska och norska konstverk
5,000 kronor. Den kongl. akademien för de sköna konsterna, under
hvilken rubrik finanslagen upptoge anslag slutande å 102,880 kronor,
disponerade 1,000 kronor årligen till ökning af sin afgjutningssamling, hvarjemte
af utstå,llningsfonden vid akademien årligen användes 2,000 kronor till
inköp af konstverk. »Ny Carlsberg Glyptotek», en offentlig institution,
upprättad genom bidrag af stat, kommun och enskilde, använde bland
annat räntorna al 250,000 kronor till inköp af skulpturer. Nationalhistoriska
museet å Frederiksborgs slott hade till sitt förfogande för inköp
räntorna af l ,000,000 kronor. Vidare funnes enligt finanslagen såsom bidrag
till driften af det danska konstindustrimuseet anvisadt ett belopp af
10.000 kronor utaf ett för tio år beviljadt anslag å 100,000 kronor.
För egen del har departementschefen förklarat sig anse uppenbart, att,
derest den svenska konsten ■ skulle kunna fortfarande med framgång deltaga
i den täflan, som påginge inom konstnärsverlden, staten måste lemna ett
kraftigare understöd, än hittills skett. Det sätt härför, som af nationalmusei
nämnd nu föreslagits, eller höjande af inköpsanslagen, syntes departementschefen
äfven lämpligt. Hvad anginge det i nationalmusei stat uppförda
anslag till samlingarnas ökande, delade departementschefen fullständigt
nämndens åsigt, att detta anslag nu borde höjas till 10,000 kronor.
Beträffande anslaget till inlösen af lefvande svenska konstnärers arbeten,
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
17
ansåge lian hufvudsakligen på de skäl, som anförts i den af svenska konstnärernas
förening gjorda ansökning, att en betydligare förhöjning af detta
anslag vore af behofvet påkallad. Väl funne departementschefen, lika med
nationalmusei nämnd, tiden ännu ej vara inne att med statsanslag understödja
museer i landsorten, men om man frånräknade det belopp, 15,000
kronor, som sagda förening ansett böra utgå till sådana understöd, syntes
honom den summa, 25,000 kronor, som i öfrigt enligt föreningens åsigt
borde årligen finnas att tillgå för inlösen af lefvande svenska konstnärers
arbeten, icke vara för hög. Blefve anslaget bestämdt till denna
summa, syntes det äfven böra få, efter Kongl. Maj:ts pröfning i hvarje särskildt
fall, disponeras, förutom till inköp af färdiga konstalster, jemväl
till främjande på annat sätt af svensk monumental eller i högre meningdekorativ
konst.
I hufvudsak instämmande uti det, som af nationalmusei nämnd och
akademien för de fria konsterna anförts i deras ofvanberörda skrifvelser af
den 29 september och den 30 oktober 1897, har utskottet ansett, att
ifrågavarande två anslag, hvilka vid en jemförelse med de belopp, som,
enligt hvad ofvan meddelats, i våra grannländer utgå för liknande ändamål,
synes vara väl knappt tillmätta, lämpligen böra höjas med hvad bemälda
myndigheter i åberopade skrifvelser föreslagit. Derigenom skulle staten
blifva i tillfälle att oftare än hittills förvärfva konstverk af mera betydande
konstnärligt värde och i större mån främja afsättningen af de svenska konstnärernas
arbeten. Utskottet har deremot ej kunnat biträda Kongl. Maj:ts
på initiativ af svenska konstnärernas förening framkomna förslag att med
ytterligare 10,000 kronor höja anslaget till inlösen af lefvande svenska
konstnärers arbeten, hvarmed enligt den kongl. propositionen hufvudsakligen
åsyftats att på annat sätt än hittills egt rum främja monumental
eller i högre mening dekorativ konst. Det förefaller nemligen utskottet
olämpligt att på detta sätt — såsom afsigten med anslagshöjningen lärer
varit — bereda medel till uppförande af monument och minnesvårdar å
offentliga platser, i kyrkor eller andra offentliga samlingsrum eller till utförande
af dekorativa arbeten till prydande af sådana lokaler. Utskottet
har ej heller i öfrigt funnit skäl föreligga för sistnämnda anslags höjning
utöfver hvad myndigheterna till en början ifrågasatt, särskildt som det
knappa utrymmet inom nationalmuseum bör mana till varsamhet vid samlingarnas
ökande. Anslaget till inlösen af lefvande svenska konstnärers
arbeten torde derför böra bestämmas till 15,000 kronor att användas till
det ändamål, som hittills varit dermed afsedt.
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft.
o
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,
att Riksdagen må på det sätt bifalla Kong! Maj:ts
förevarande framställning, att Riksdagen beviljar förhöjning
dels med 3,500 kronor, eller från 6,500 kronor
till 10,000 kronor, af det i staten för nationalmuseum
förekommande reservationsanslaget till konstsamlingarnas
ökande, dels ock med 9,000 kronor, eller från 6,000
kronor till 15,000 kronor, af det under nationalmusei
stat uppförda reservationsanslag till inlösen af lefvande
svenska konstnärers arbeten.
bifall härtill komma anslagen under rubriken nationalmuseum
från nuvarande beloppet, 46,350 kronor, till 58,850 kronor.
Domkapitlens expeditioner.
Vidare har Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen under nämnda
ii7«i/«*u"''**hufvudtitel föreslagit,
[3 och39.] dels i punkten 3:o)
att Riksdagen måtte medgifva, det Vesterbottens och Norrbottens län
från den 1 januari 1899 frånskildes Hernösands stift för att bilda ett särskildt
stift, samt att för aflönande af biskop i det nya stiftet af biskopslöneregleringsfonden
användes högst 13,500 kronor årligen;
att för bestridande af kostnaden för aflönande af konsistorienotarie,
amanuens och vaktmästare vid det nya domkapitlet måtte beviljas ett
ordinarie anslag af 5,100 kronor, deraf till notarien 3,000 kronor, till
amanuensen 1,600 kronor och till vaktmästaren 500 kronor;
att lör hyra af lokal och vaktmästarebostad måtte anslås ett årligt
belopp af 1,500 kronor; samt
att såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom den
ifrågasätta stiftsdelningen skulle drabba notarien vid Hernösands domkapitel
till följd af förlusten af sportelinkomsterna från Vesterbottens och
Norrbottens län, måtte beviljas ett årligt anslag af 1,500 kronor;
dels ock i punkten 39:o)
att Riksdagen måtte^på extra stat för år 1899 anvisa följande belopp,
nemligen 600 kronor såsom ersättning till nuvarande amanuensen vid
domkapitlet i Hernösand för den minskning i hans inkomst, som i anledning
af den föreslagna delningen af Hernösands stift skulle uppstå genom
Vid
att ökas
Ang. delning
n r T-Jorr* n /*,* rr, rt <?
3:o)
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
19
upphörande af till honom nu utgående anslag, samt 3,500 kronor för anskaffande
af möbler, inventarier m. m. för expeditionslokalen vid det nya
domkapitel, som enligt Kongl. Maj:ts förslag om berörda stifts delning
skulle komma att upprättas i Luleå.
För behandling af Kongl. Maj:ts omförmälda framställningar äfvensom
i ämnet väckta motioner komma deputerade från statsutskottet och lagutskottet
att sammanträda till sammansatt utskott, hvadan yttrande häröfver
först längre fram under riksdagens lopp kommer att af det sammansatta
stats- och lagutskottet afgifvas; hvilket statsutskottet skolat för
Riksdagen
anmäla.
4:o) Under förevarande anslagstitel har Kongl. Maj:t slutligen före-^ng. anslag un
slagit, att anslaget tillförstärkande af domkapitlens expeditionskassor måtte [/"domkVpufrån
och med år 1899 förhöjas med 500 kronor till 6,000 kronor. lens expedi
Uti
det i ärendet förda statsrådsprotokollet erinras, hurusom Kongl. tl0ns]eas^0rMaj:t
i anseeende dertill, att domkapitlens expeditionskassor visat sig otill- L"*-J
räckliga för bestridande af de derå anvisade utgifter, till sistförflutna Riksdag
aflåtit framställning om beviljande till dessa kassors förstärkning af
ett anslag å ordinarie stat å 6,000 kronor, men att, då det af Kongl. Maj:t
i sådant afseende äskade beloppet blifvit bestämdt med hänsyn jemväl till
de ökade utgifter för expeditionskassorna, som skulle påkallats genom
inrättande af ett nytt domkapitel i enlighet med Kongl. Maj:ts då aflåtna
förslag om Hernösands stifts delning, hvilket förslag i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut förfallit, anslaget blifvit af Riksdagen nedsatt till
5,500 kronor. Sedan fråga om berörda delning nu ånyo blifvit af departementschefen
upptagen, hade han föranlåtits att hemställa, det Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen aflåta förevarande framställning.
Då vid sådant förhållande behofvet af förenämnda anslagsbelopp lärer
böra till pröfning upptagas först efter det Riksdagen fattat beslut i frågan
om Hernösands stifts delning, kommer utskottet att framdeles under riksdagens
lopp, sedan denna fråga blifvit afgjord, afgifva yttrande öfver det
i förevarande punkt framstälda förslag; hvilket utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Ang. löneförhöjning
åt e. o
professorer.
O]
Universiteten.
5:o) Under förevarande hufvudtitel har Kong]. Maj:t föreslagit ej
mindre i punkt 5:o) att Riksdagen måtte med godkännande af den i statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 omförmälda
stat för vissa extra ordinarie professorer, i hvad den anginge universiteten
i Upsala och Lund, för dess tillämpning bevilja en förhöjning af dels 9,000
kronor i de till universitetet i Upsala utgående ordinarie anslag; dels ock
7,000 kronor i ordinarie anslagen till universitetet i Lund; samt att Riksdagen
måtte medgifva, dels att de enligt nämnda stat utgående ålderstillägg
finge bestridas af det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslag:
ålderstillägg, dels ock att nuvarande innehafvare af sådan extra
ordinarie professorsbefattning, hvarom nu vore fråga, som å den nya staten
ingått, finge i fråga om rätten till ålderstillägg tillgodoräkna sig tjenstgöringstid,
som infallit före dessa bestämmelsers trädande i tillämpning;
än äfven i punkt 12:o) att Riksdagen måtte, med godkännande af ofvannämnda
stat, hvad karolinska mediko-kirurgiska institutet anginge, för dess
tillämpning bevilja en förhöjning af 1,000 kronor i de till institutet utgående
ordinarie anslag; samt att Riksdagen måtte lemna enahanda medgifvanden
i fråga om ålderstillägg för vissa extra ordinarie professorer vid
institutet, som ofvan nämnts.
De löneförmåner, som för närvarande åtnjutas af de extra ordinarie
professorerna vid universiteten och karolinska institutet, framgå af följande
i tabellform uppstälda, af Kongl. Maj:t från statskontoret infordrade
och i åberopade statsrådsprotokollet intagna redogörelse:
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
21
E. o. professorer vid universiteten och. karolinska institutet.
Upsala universitet.
Teologiska fakulteten:
e. o. professor i exegetisk teologi ..................
innehar dessutom Hagby och Ramsta prebendepastorat,
i behållen inkomst beräknadt
till 1,110 kronor.
d:o i dogmatik och moralteologi .....................
innehar dessutom Näs prebendepastorat, i
behållen inkomst beräknadt till 740 kronor.
d:o i praktisk teologi......................................
innehar dessutom Börje prebendepastorat,i behållen
inkomst beräknadt till 1,650 kronor.
Juridiska fakulteten:
1 e. o. professor................................................
1 d:o................................................................
1 d:o (från och med 1898).............................
Medicinska fakulteten:
e. o. professor i anatomi (förut anatomi och
histologi) .........................................................
d:o i allmän och experimental farmakodvnamik
och farmakognösi (förut farmakologi
och medicinsk naturalhistoria).....................
d:o i anatomi (histologi och embryologi).........
d:o i medicinsk och fysiologisk kemi ..........
d:o i pediatrik och praktisk medicin..............
d:o i oftalmiatrik............................................
(d:o i psykiatri, arfvode................. 2,500: —)
Filosofiska fakulteten:
e. o. professor i historia ................................
d:o i svenska språket.......................................
d:o i sanskrit med jemförande indöeuropeisk
språkforskning .............................................
d:o i klassiska språk .......................................
d:o i nyeuropeisk linguistik............................
d:o i slaviska språk.........................................
d:o i matematik...............................................
d:o i analytisk kemi .......................................
d:o i botanik .................... ............................
d:o i meteorologi .............................................
d:o i jemförande anatomi..............................
(Enligt |
||
Tjenst- |
1897 års |
|
görings- |
stat) |
Summa |
penningar |
Ålders- |
|
tillägg |
2,390 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
3,390 |
— |
2,260 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
3,260 |
— |
1,350 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
2,350 |
— |
3,500 |
1,000 |
4,500 |
|||||
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,500 |
1,000 |
— |
— |
— |
4,500 |
— |
|
3.500 |
1.000 |
4,500 |
|||||
3,500 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
1,000 |
500 |
4,500 |
||||
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
_ |
1.000 |
_ |
_ |
_ |
4,000 |
_ |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
—. |
—. |
4,000 |
— |
4,000 |
— |
■ — |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1.000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
i - |
— |
4,000 |
— |
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Lunds universitet.
Juridiska fakulteten:
1 e. o. professor...............................................
1 d:o..................................................................
Medicinska fakulteten:
e. o. professor i anatomi och histologi............
d:o i patologisk anatomi, rätts- och stats
medicin
samt hygien....................................
d:o i pediatrik...................................................
d:o i obstetrik och gynekologi.......................
d:o i oftalmiatrik (från och med år 1898) ...
Filosofiska fakulteten:
e. o. professor i historia och statskunskap......
d:o i sanskrit med jemförande indoeuropeisk
språkforskning (förut i jemförande språkforskning)
......................................................
d:o i klassiska språk ......................................
d:o i nyeuropeisk linguistik ...........................
d:o i geografi och historia .............................
d:o i mekanik och matematisk fysik...............
d:o i geologi......................................................
d:o i botanik ..................................................
d:o i jemförande anatomi (förut zoologi) ......
Karolinska institutet.
e. o. professor i farmakodynamik och farma
kognosi
(förut materia mediea) .................
d:o i anatomi (histologi) .................................
d:o i psykiatri.................................................
d:o i syfilidologi................................................
d:o i medicin ..................................................
d:o i kirurgi.....................................................
d:o i pediatrik .................................................
d:o i obstetrik.................................................
d:o i kemi och farmaci...................................
d:o i patologisk anatomi .................................
d:o i oftalmologi ............................................
Lön |
Tjenst- görings- penningar |
(Enligt Ålders- tillägg |
Summa |
||||
3,500 |
1,000 |
4,500 |
|||||
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,500 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
_ |
1.000 |
_ |
500 |
4,500 |
||
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
_ |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
1,000 |
4.000 |
|||||
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4,000 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
— |
4.000 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
_ |
4,500 |
— |
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
_ |
4,500 |
— |
3,000 |
1,000 |
— |
4,000 |
||||
3,500 |
1,000 |
— |
4,500 |
||||
3,500 |
— |
1,000 |
— |
— |
4,500 |
— |
|
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
4,500 |
— |
|
3,000 |
— |
1,000 |
— |
— |
4,000 |
— |
|
2,500 |
— |
1,000 |
— |
500 |
4,000 |
— |
|
2,500 |
— |
1,000 |
— |
— |
3,500 |
— |
|
2.500 |
— |
1.000 |
— |
500 |
4,000 |
— |
|
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
4.500 |
— |
|
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
4,500 |
— |
|
3,000 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,500 |
— |
2,500 |
— |
1,000 |
— |
500 |
— |
4,000 |
— |
Af den till statsrådsprotokollet i ärendet lemnade utredning inhemtas,
bland annat, beträffande de extra ordinarie professorerna vid universiteten,
hurusom genom kongl. bref den 1 juni 1877 förordnats, att bland de
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
23
extra ordinarie professorerna i den teologiska fakulteten i Upsala samt
i de juridiska fakulteterna vid begge universiteten den, som först blifvit
till tjensten utnämnd, skulle uppbära den högre lönen å 4,500 kronor,
samt att extra ordinarie professor, hvilkens lön upptagits till 4,000 kronor,
skulle efter fem års väl vitsordad tjenstgöring, räknadt från och med året
näst efter det, då han blifvit till dylik tjenst utnämnd, uppbära ett ålderstillägg
af 500 kronor att utgå från åttonde hufvudtitelns förslagsanslag
till ålderstillägg.
De extra ordinarie professorerna i psykiatri vid Upsala och Lund äro
tillika öfverläkare vid statens sinnessjukvårdsanstalter vid dessa städer, och
extra ordinarie professorerna vid Lunds teologiska fakultet aflönas icke af
statsmedel.
Samtliga innehafvarne af de extra ordinarie professurerna vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet med undantag af de två i ofvanintagna
tabell först omförmälda ega rätt till ålderstillägg efter fem år, en hvar
med 500 kixmor.
Enligt hvad i det statsverkspropositionen till 1877 års Riksdag bifogade
statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden anförts, skulle, enligt hvad departementschefen
erinrat, de extra ordinarie professorerna skilja sig från de
förut befintlige adjunkterna först derigenom, att de hade sig anvisadt ett bestämdt
eget läroämne, för hvilket de ansvarade och hvilket de i fakulteten företrädde,
och vidare genom den fulla undervisningsskyldighet af fyra offentliga
föreläsningar i veckan, som i regeln skulle åligga dem, hvaremot de såsom
sjelfständiga akademiska lärare borde vara befriade från den ovilkorliga
skyldighet att föreläsa i den ordinarie professorns ställe, som utgjort adjunkternas
förnämsta åliggande. De skulle under vanliga förhållanden uteslutande
vara lärare och derför i vetenskapliga ärenden ega säte i den kollegiala
myndighet, som hade att föra undervisningens talan och närmast sörja
för dess förbättring, nemligen fakulteten. Från docenterna skulle de skilja
sig genom den fasta anställningen och den bestämda offentliga undervisningsskyldigheten
i ett särskildt läroämne. Från de ordinarie professorerna
åter skulle de skilja sig deri, att de icke skulle hafva del i de administrativa
åligganden, som tillhörde en professor, icke heller hafva den regelbundna,
med undervisningen oskiljaktigt förenade examinationsskyldighet, som ålåge
denne. I enlighet härmed hade ock de extra ordinarie professorernas åligganden
blifvit angifna i förnyade statuterna för universiteten den 10
januari 1876 och kongl. kungörelsen den 17 april 1891 angående ändring
af vissa paragrafer i dessa statuter. Enligt kongl. stadgarna för karolinska
mediko-kirurgiska institutet den 29 april 1889 hade institutets extra ordinarie
professorer enahanda åligganden som ordinarie professorer derstädes,
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
dock med undantag af examensskyldigheten i ämne, hvari både ordinarie
och extra ordinarie professorer vore anstälde.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen vidare meddelat följande.
Uti en den 30 september 1896 till Kongl. Maj:t ingifven skrifvelse
hade 15 extra ordinarie professorer vid universitetet i Upsala hemstält,
det Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om höjande af
nu utgående förslagsanslag till aflöningar vid universiteten med lämpligt
belopp, så att extra ordinarie professor i lön och tjenstgöringspenningar,
dessa senare beräknade som hittills, skulle ega att uppbära i första lönegraden
4,500, efter fem års tjenstgöring 5,000 och efter tio års tjenstgöring
5,500 kronor.
Till stöd för sin framställning hade dessa extra ordinarie professorer
hufvudsakligen anfört, att nuvarande extra ordinarie professurerna visserligen
vore till en del uppkomna af de förutvarande adjunkturerna, men
att bestämmandet af lönen för innehafvarne af dessa professurer till
4,000—4,500 kronor, under det de ordinarie professorslönerna satts till
6,000 kronor, berott derpå, att de extra ordinarie professurerna fortfarande
betraktades som suppleant- och expektansplatser till de ordinarie
professurerna, såsom adjunkturerna i det hela verkligen varit; att, i fråga
om de vetenskapliga qvalifikationerna för anställning, universitetsstatuterna
icke gjorde någon skilnad mellan hvad som fordrades för ordinarie
och extra ordinarie professur; att beträffande den akademiska undervisningen
och fakultetsgöromål m. m. ordinarie och extra ordinarie professorer
vore i det hela likstälda; att således skilnaden mellan ordinarie och
extra ordinarie professor egentligen blott läge i lönen och i konsistoriegöromålen;
att af de nuvarande extra ordinarie professurerna, som tillhörde
den ordinarie staten, flere saknade motsvarighet bland de ordinarie professurerna,
hvadan för dessa extra ordinarie professurers innehafvare i
regeln ej funnes någon utsigt till förbättrade lönevilkor genom befordran
till ordinarie professur; att för flertalet af Upsala universitets extra ordinarie
professorer visserligen rent teoretiskt förefunnes en sådan möjlighet,
men att den praktiska betydelsen af denna möjlighet berodde derpå, om
ordinarie professur i ämnet vore ledig, hvartill utsigten dock vore ringa,
då antalet ordinarie professorers löner i samma ämne, äfven om hänsyn
toges till båda statsuniversiteten, inskränkte sig till två, hvadan och då,
enligt hvad erfarenheten hittills visat, samma medelålder gälde för utnämning
till ordinarie och extra ordinarie professor, det vore en ren tillfällighet,
om relationen mellan åldern för ordinarie och extra ordinarie
professor i något ämne vore sådan, att den senare kunde komma att efter
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
25
träda den förre; att praktiskt taget utsigterna alltså vore för extra ordinarie
professorer att för hela sin tjenstetid vara inskränkta till den löneförhöjning
å 500 kronor, som efter fem års tjenstgöring tillkomme dem
och hvarigenom deras definitiva lön, med inbegrepp af tjenstgöringspenningarne,
stannade vid 4,500 kronor; att en sådan aflöning erkänts vara
otillräcklig för en professor redan år 1875, då lönerna för ordinarie professorer
höjts från 4,500 kronor till 6,000 kronor; att medelåldern vid
tillträde till professur, såväl extra ordinarie som ordinarie, vore nära 40 år,
samt att hela tiden intill tillträdet af professuren i regeln blott vore en förberedelsetid
med mycket små eller ingå inkomster, men med betydliga utgifter;
att den, sötn vunnit befordran till extra ordinarie professur, fortfarande
behöfde använda betydliga suffimor till böcker och resor, hvarförutom,
i fråga om de materiella lefhadsbehofven, hans ställning kräfde, att han icke
ginge under den nivå, på hvilken flertalet af hans lärjungar lefde; att en lön
å 4,500 krönor icke vore tillräcklig för en professor, utan tvingade honom
att inskränka bokinköp och studier till ett minimum och att söka biförtjénster
i sysselsättningar, som läge mer eller mindre fjerran från hans lärareverksamhet;
att det vore att befara, det platser med så otillräckliga löneförmåner
icke skulle få till innehafvare de personer, som genom framstående
begåfning och studier vore de mest lämpliga, men just i kraft af samma
begåfning och studier funiie bättre utkomst å andra banor; att de extra
ordinarie professorernas aflöning icke stode i lämplig proportion till den
förberedelse, soto kräfdes, och de omkostnader deras kall ålade dem, hvilket
framginge tydligast vid eri jemförelse med de löner, som innehades af vissa
tjensteman i statsdepartemeriten och de centrala embetsverken m. fl.; samt
slutligen att löneföttnånerna för de extra ordinarie professorerna icke kunde
utan väsentlig skada för universiteten längre bibehållas vid sitt nuvarande
belopp.
Sedan Kongl. Maj:t anbefalt kanslern för rikets universitet att öfver
denna framställning afgifva utlåtande, hade 10 extra ordinarie professorer
inom juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna vid universitetet i
Lund inkommit med en liknande framställning, deruti de, som instämt
i hvad deras kolleger i Upsala anfört, vidare yttrat, bland annat, att
ett sätt att förbättra de extra ordinarie professorernas ställning vore, om
de egde rätt att hvar inom sin fakultet eller sektion, då ordinarie professur
der blefve ledig, erhålla den lediga lönen med bibehållande af
det läroämne de förut innehaft. Beträffande professurerna i romanska
och germanska språk funnes för båda universiteten stadganden i denna
rigtnirig och likaledes för universitetet i Upsala i fråga om tillsättning
af lärarebefattningar inom juridiska fakulteten. Men då Kongl. Maj:t
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Åfd. 9 Raft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N;o 9.
ej funnit skäl bifalla en af juridiska fakulteten i Lund gjord hemställan
derom, att enahanda bestämmelser jemväl för denna fakultet måtte blifva
gällande, och då genomförandet af en dylik ordning syntes möta svårigheter
jemväl hvad anginge öfriga fakulteter, funnes, enligt extra ordinarie
professorernas i Lund åsigt, för närvarande ingen annan utväg att på ett
någorlunda tillfredsställande sätt tillgodose de extra ordinarie professorernas
och i detta fall äfven universitetens och det allmännas intressen än att
utverka löneförhöjning.
Vidare hade fyra extra ordinarie professorer vid karolinska inedikokirurgiska
institutet uti en till Kongl. Maj:t ingifven framställning anfört,
bland annat, att löneförmånerna för de extra ordinarie professorerna
icke vore högre vid institutet än vid universiteten, fastän lefnad somkostnaderna
stälde sig i afsevärd niån högre i hufvudstaden än i universitetsstäderna;
att vid institutet liksom vid universiteten de vetenskapliga
qvalifikationerna för anställande af extra ordinarie professorer vore desamma
som för anställande af ordinarie professorer, och att i afseende
på undervisningen äfven vid nämnda institut de extra ordinarie professorerna
i det hela vore likstälde med de ordinarie; att alla ärenden, som i
institutets lärarekollegium förekoinme, handlades såväl af de extra ordinarie
som af de ordinarie professorerna; att ej mindre än 5 af de 11 extraordinarie
professurerna saknade motsvarighet bland de ordinarie, hvadan för
dessa extra ordinarie professurers innehafvare i regeln ej funnes någon
utsigt till förbättrade lönevilkor genom befordran till ordinarie professur;
att emellertid af institutets 11 extra ordinarie jjrofessurer ej mindre än
7 representerade olika grenar af den praktiska medicinen och att erfarenheten
visat, att inkomsten af den medicinska praktik inom hufvudstaden,
som innehafvarne af dessa lärostolar till följd af sitt kall borde
utöfva för ökande af sitt vetande på sin vetenskaps område och faktiskt
också utöfvade, uppvägde det bristfälliga i lärarebefattningarnes aflöning,
hvarförutan med 4 af dessa extra ordinarie professurer afiönade befattningar
vid sjukvårdsinrättningar vore förenade; att det derför syntes, som om vid
den åsyftade löneförbättringen dessa 7 extra ordinarie professurer för närvarande
icke behöfde ifrågakomma; men att deremot om de återstående 4
extra ordinarie professurerna, nemligen de i de teoretiska ämnena kemi, patologisk
anatomi, histologi samt farmakodynamik och farmakognosi, till fullo
gälde samma skäl för en löneförbättring som de, hvilka anförts beträffande
universitetens extra ordinarie professurer, enär deras innehafvare icke föranleddes
af sina läroämnen att utöfva medicinsk praktik, hvilken tvärtom
skulle upptaga deras tid utan motsvarande förökning af deras vetande
inom det teoretiska läroämne de förestode, hvarför ock medicinsk praktik
Statsutskottets Utlåtande N:o 0.
27
ej heller utöfvades eller utöfvats af någon af dessa extra ordinarie professurers
i teoretiskt medicinska ämnen vid institutet nuvarande innehafvare.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Upsala hade, med
åberopande af den utaf konsistoriet till alla delar biträdda motivering, Som
af universitetets extra ordinarie professorer blifvit till stöd för deras framställning
anförd, till bifall förordat samma framställning, dock med den
förändring, att tjenstgöringspenningarne borde bestämmas till 1,200 kronor
i hvarje lönegrad, hvarjemte konsistoriet meddelat, att universitetet saknade
egna medel till bestridande af de med den begärda löneförhöjningen
förenade kostnader. Det större akademiska konsistoriet i Lund samt karolinska
mediko-kirurgiska institutets lärarekollegium hade, utan att vilja
yttra sig om den af sökandena anförda motivering, äfven förordat framställningarnas
bifallande på det af det större akademiska konsistoriet i
Upsala föreslagna sätt; och hade slutligen kanslern, under förklarande
att han ansåge de af de extra ordinarie professorerna nu framstälda
anspråk på en länge af behofvet påkallad löneförbättring vara fullt berättigade,
på det lifligaste tillstyrkt bifall till de gjorda framställningarna,
dock med nyss omförmälda, af det större akademiska konsistoriet i Upsala
föreslagna ändring i afseende på tjenstgöringspenningarne.
Statskontoret, som anbefalts att afgifva utlåtande i ärendet, ville
icke förneka, att hvad till stöd för framställningarna af universitetens
extra ordinarie professorer anförts under vissa förhållanden kunde
vara förtjent af afseende. Statskontoret ansåge emellertid, att, innan förändring
af gällande aflöningsstater vidtoges, undersökning borde ega rum
för utrönande, huruvida ej sådana anordningar kunde genomföras, hvarigenom
de extra ordinarie professorernas befordran till ordinarie professur
underlättades, och deras ställning i ekonomiskt afseende sålunda förbättrades.
Enligt hvad af statsrådsprotokollet för den 8 januari 1877 inhemtades,
hade under öfverläggningarna angående adjunkturernas vid universiteten
ombildning det blifvit satt i fråga och jemväl af en och annan
fakultet föreslaget, att hvarje innehafvare af en extra ordinarie professorsbeställning
borde, när ledighet uppstode i den eller de ordinarie professurer,
med hvilka hans läroämne vore beslägtad!, omedelbart uppflyttas till ordinarie
professor. Detta förslag hade emellertid icke tillstyrkts af någotdera
bland konsistorierna eller af kanslersembetet och hade äfven af dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet afstyrkts af skäl, att med afseende på
läroämnena i en del fall sådan uppflyttning läte sig göra, men komme i
många fall att utfalla ganska olämpligt, enär det icke sällan blefve svårt
att. afgöra, till hvilken af flera lärostolar med närbeslägtade ämnen uppflyttning
borde ske; att genom en sådan anordning vidare utestängdes
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
möjligheten att äfven utom universitetets krets vinna skicklige vetenskapsmän
för ett professorsembete, emedan, om hvar och en, som tillträdde ett
sådant, måste åtnöjas med den mindre lön, som vore för extra ordinarie
professor bestämd, man icke gerna kunde vänfa, att redan utbildade
vetenskapsmän med framstående förmåga skulle underkasta sig sådana
vilkor; att den erfarenhet, som vunnits, der en sådan uppflyttningsrätt
vore medgifven, icke talade för en dylik anordning, likasom å andra sidan
exempel i vårt land visade fördelarne deraf, att universitetet vid besättande
af en lärostol egde så fritt val som möjligt; samt slutligen att universitetsstatuterna
i §§ 80 och 114 innehölle stadganden, hvilka i hög grad underlättade
den afsedda uppflyttningen, der den vore förtjent, utan att för alla
inträffande fall göra den ovilkorligen nödvändig.
Sedermera hade emellertid vissa bestämmelser angående en sådan uppflyttning
meddelats, såsom i kongl. brefvet, den 4 februari 1887, angående
tillsättningen af ordinarie och extra ordinarie professorerna i romanska
och germanska språk vid båda universiteten, samt genom kongl. brefvet
den 20 mars. 1891, angående närmare bestämmelser i fråga om tillsättningen
af lärarebefattningarna inom juridiska fakulteten i Upsala; varande
i sistberörda kongl. bref förordnadt för att tillsvidare lända till efterrättelse,
bland annat, att, då ordinarie professur blefve ledig, juridiska
fakulteten skulle c ga rätt att, i den ordning §§ 67 och 80 af universitetsstatuterna
stadgade, anmäla extra ordinarie professor inom fakulteten till
erhållande af den ordinarie professuren med bibehållande af det läroämne
han förut innehaft; samt att, derest extra ordinarie professor med anledning
af sådan anmäl ap blefve af Kongl. Maj: t utnämnd till ordinarie professor,
den derigenom ledigblifna extra ordinarie professuren skulle tillsättas
i det ämne, som förut varit med den ordinarie förenadt. Visserligen hade
Kongl. Maj:t ej funnit skäl bifalla en af juridiska fakulteten i Lund
derefter gjord framställning derom, att enahanda bestämmelser jemväl för
denna fakultet måtte blifva gällande, men af Kongl. Maj:ts beslut den
25 oktober 1894 hade det synts statskontoret framgå, att endast fakultetens
då förevarande framställning icke funnits förtjent af bifall. Väl ansåge
statskontoret den nu föreliggande frågan icke, såsom de extra ordinarie
professorerna vid Lunds universitet antagit, kunna fullständigt lösas genom
en allmännare tillämpning af de grunder, som, på sätt nu vore berördt,
gjorts gällande vid tillsättande af vissa professo,rsbeställpingar vid universiteten,
enär, enligt hvad i ärendet framgått, dels i vissa fall svårigheter till
äfven ty rs kunde möta vid afgörande af frågan, till hvilken af flera lärostolar
med närbeslägtade läroämnen uppflyttning borde ske, och dels åtskilliga,
med andra ej närbeslägtade läroämnen vore företrädda af endast
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
29
extra ordinarie professorer. I dessa fall funnes ej annan utväg än en
förhöjning af extra ordinarie professors aflöning, vare sig genom ökning
af lönen eller tjenstgöringspenningarne eller beviljande af ytterligare ålderstillägg.
Innan vidare åtgärder vidtoges för beredande af sådan aflöningsförhöjning,
syntes dock en utredning i nu omförmäldt syfte böra ske.
Statskontoret hade således funnit sig förhindradt att för det närvarande
tillstyrka proposition till Riksdagen uti nu förevarande ämne, utan hemstält,
huruvida skäl ej kunde förefinnas för inhemtande från vederbörande af
yttranden och förslag i de af statskontoret omförmälda hänseenden.
Med anledning af hvad statskontoret sålunda anfört hade från vederbörande
universitetsmyndigheter infordrats utlåtanden, dervid teologiska
fakulteten i Upsala anfört, att i och för sig syntes det af statskontoret
väckta förslaget, att en extra ordinarie professor vid en ordinaries afgång
uppflyttades på den senares plats med bibehållande af det läroämne,
som tillhört honom såsom extra ordinarie professor, ändamålsenligt. Denna
anordning hade den fördelen, att i regeln hvarje ny fakultetsledamot under
sin första tjenstetid finge utan hinder af domkapitels- och konsistoriegöromål
egna sig åt vetenskaplig verksamhet. Dock vore nödvändigt, att
fakulteten erhölle rätt att vid ordinarie professorseinbetes ledighet äfven
uraktlåta att föreslå en extra ordinarie professors uppflyttning, enär det
kunde inträffa, att någon framstående vetenskapsman, som kunde blifva
fäst vid universitetet, om ordinarie professur kunde honom erbjudas, icke
vore villig mottaga extra ordinarie professorsembete och således ginge för
universitetet förlorad.
Som medel åter för en förbättrad ekonomisk ställning för de extra
ordinarie professorerna, hvarom nu egentligen vore fråga, kunde den föreslagna
förändringen enligt fakultetens mening icke tjena. Visserligen
kunde för några extra ordinarie professorer deras befordran till ordinarie
genom den föreslagna anordningen ske tidigare än eljest. Men den förmån,
som så bereddes några extra ordinarie professorer, vunnes blott på bekostnad
af motsvarande förmåner för dem, som i annat fall skulle erhålla
ordinarie professur. Detta kunde vara personer, som under många
år med mycken uppoffring och utan att hafva åtnjutit någon ordinarie
lön förberedt sig för professorsembete och alltså kunde vara i större behof
af det lönebelopp, som tillkomme ordinarie professor, än en extra ordinarie
professor, samt lika förtjenta deraf som en sådan. Genom den föreslagna
anordningen blefve ock endast för några få extra ordinarie professorer
vilkoren genom en tidigare befordran till ordinarie pro.fessorsembeten
i någon mån förbättrade. Hvilka dessa bättre lönade blefve, berodde
helt och hållet på tillfälliga omständigheter. Men hvad som vore
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
det, mest känbara behofvet vore en förhöjning af samtliga extra ordinarie
professorernas nu otillräckliga löner. Dessa löners otillräcklighet folie i
ögonen i jemförelse med de ordinarie professorernas, hvilka icke vore mer än
jemnt och nätt tillräckliga, samt vid tanken derpå, att de, som befordrades
till extra ordinarie professorer, förut merendels under lång tid befunnit sig
i ogynsamma ekonomiska förhållanden.
Fakulteten hade alltså såsom sin mening uttalat, att statskontorets
ifrågavarande förslag icke vore antagligt som en förbättring af de extra
ordinarie professorernas ekonomiska ställning.
I detta uttalande både juridiska fakulteten i Upsala instämt med tillägg,
att fakulteten hade så mycket starkare skäl för sitt uttalande i ärendet,
som inom densamma på senare tiden förfarits med uppflyttningar af extra
ordinarie professorer i öfverensstämmelse med det af statskontoret väckta
förslag, men fakulteten ändock funnit, att de extra ordinarie professorernas
behof af löneförbättring härigenom icke i någon mån blifvit fyldt, enär
den till de extra ordinarie professorerna från början utgående lön vore
allt för låg, hvartill koinine, att lång tid kunde förflyta, innan en nyutnämnd
extra ordinarie professor blefve i tur att flyttas upp; — så skulle
exempelvis den blifvande innehafvaren af den på grund af senaste riksdagsbeslut
inom fakulteten nyinrättade extra ordinarie professuren under
normala förhållanden icke genom uppflyttning blifva ordinarie professor
förr än efter 18 år.
Jemväl medicinska fakulteten vid universitetet i Upsala hade instämt i
den af de teologiska och juridiska fakulteterna uttalade åsigt, att statskontorets
ifrågasatta förslag icke vore antagligt såsom en förbättring af de
extra ordinarie professorernas ekonomiska ställning.
Filosofiska fakulteten i Upsala hade anfört, att den, för att kunna lemna
en utredning i antydt syfte, funne sig nödsakad att först taga i skärskådande
hvar för sig de utvägar till underlättande af befordran för extra
ordinarie professor till ordinarie lärostol, som i anslutning till bestående
förhållanden, särskildt i Upsala, kunde tänkas användbara.
Bland de 23 extra ordinarie professurer på ordinarie stat, som Upsala
universitet numera jemte den personella extra ordinarie professuren i egyptologi
egde, saknade följande tio egentlig motsvarighet bland de ordinarie
lärostolarne, nemligen extra ordinarie professurerna
i speciel privaträtt,
i rättshistoria,
i romersk rätt, juridisk encyklopedi och internationel privaträtt,
i allmän och speciel farmakodynamik samt farmakognosi,
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Q 1
Öl
i anatomi med undervisningsskyldighet företrädesvis i histologi och
embryologi,
i oftalmiatrik,
i germanska språk,
i slaviska språk,
i sanskrit med jemförande indoeuropeisk språkforskning och
i meteorologi;
hvadan för dessas innehafvare någon befordran till ordinarie professur med
samma ämne i den ordning, § 80 af universitetsstatuterna föreskrefve,
icke vore möjlig.
Deremot skulle en dylik befordran visserligen, åtminstone för så vidt
man fäste sig blott vid professurernas benämningar, kunna ifrågasättas,
för extra ordinarie professorerna
i exegetisk teologi till ordinarie professor i exegetik,
i dogmatik och moralteologi,
i praktisk teologi till ordinarie professor i pastoralteologi,
i anatomi,
i medicinsk och fysiologisk kemi,
i pediatrik och praktisk medicin till ordinarie professor i praktisk
medicin,
i historia,
i klassiska språk till ordinarie professor i latinska eller grekiska
språket och litteraturen,
i svenska språket till ordinarie professor i nordiska språk,
i matematik,
i analytisk kemi till ordinarie professor i allmän och åkerbrukskemi,
i botanik,
i jemförande anatomi till ordinarie professor i zoologi.
Äfven om innehafvarne af sistnämnda 13 extra ordinarie professorsembeten
finge lagstadgad rätt att vid inträffande ledighet i motsvarande
ordinarie professur till densamma uppflyttas, så att dylik uppflyttning ej
i hvarje särskildt fall berodde på vederbörande myndigheters beslut, vore
emellertid för . den enskildes ekonomiska trygghet föga vunnet, enär det
ju komme att bero på tillfälligheter, om relationen mellan åldern för ordinarie
och extra ordinarie professor i ett visst ämne vore sådan, att den
senare kunde komma att efterträda den förre eller någon afsevärd tid få
åtnjuta den högre lönen.
Huru föga som vunnes med ett dylikt stadgande för detta universitet,
visade följande tablå rörande åldersföi’hållandena hos innehafvarne af de
sammanhörande professurer, som för tillfället vore besatta; allt under för
-
32
Statsutskottets Utlåtande N:ö 9.
utsättning af ordinarie professors afgång vid upphunnen pensionsålder,
65 år.
Ord. professorn |
Pen- sion- är |
E. o. professorn. |
Till- trädes- år |
Adder vid |
Tjen = |
tgö- som )rof. |
|
i dogmatik och moralteologi...... |
1908 |
i dogmatik och moralteologi ... |
1897 |
48 |
Q ar |
n |
0 ar |
i exegetik ............................. |
1898 |
i exegetisk teologi .................. |
1892 |
48 |
» |
6 |
» |
i medicinsk och fysiologisk kemi |
1906 |
i medicinsk och fysiologisk kemi |
1894 |
42 |
» |
12 |
» |
i praktisk medicin .................. |
1912 |
i pediatrik och praktisk medicin |
1884 |
(68 |
») |
28 |
» |
i historia.............................. |
1913 |
i historia................................. |
1889 |
63 |
» |
24 |
|
i nordiska språk ................ |
1919 |
i svenska språket .................. |
1881 |
(72 |
») |
38 |
» |
i romanska språk..................... |
1906 |
i germanska språk........... |
1892 |
63 |
» |
14 |
» |
i allmän och åkerbrukskemi .. |
1905 |
i analytisk kemi ..................... |
1885 |
53 |
20 |
» |
|
i botanik och praktisk ekonomi |
1897 |
i botanik................................. |
1883 |
51 |
» |
14 |
|
i zoologi ................................. |
1907 |
i jemförande anatönd............... |
1893 |
47 |
» |
14 |
» |
i matematik .......................... |
1906 |
i matematik .......................... |
1877 |
(74 |
») |
29 |
» |
För professurerna i germanska och romanska språk, den ena ordinarie,
dén andra extraordinarie, vore genom kongl. brefvet af den 4 februari
1887 en särskild ordning stadgad, i följd hvaraf extra ordinarie professor
i det ena ämnet kunde — efter vederbörlig framställning af fakultet och
kansler — uppflyttas till ordinarie professor med bibehållande af sitt ämne.
En dylik sammankoppling af samtliga professurer två och två — i det
angifna fallet grundad på särskilda historiska förhållanden — skulle emellertid
ej på sakliga grunder kunna genomföras; den blefve rent godtycklig
och torde redan af detta skäl ej ifrågasättas. Och om det oaktadt
en dylik ordning genomfördes, vore naturligtvis för de eventuella irmehafvarne
af extra ordinarie professurer utsigten till uppflyttning lika osäker
och beroende af rena tillfälligheter som utsigten till uppflyttning inom
samma ämne i fråga om de extra ordinarie professurer, för hvilka dylik
utsigt rent teoretiskt funnes.
Något bättre blefve utan tvifvel utsigterna till befordran, om inom
fakultet eller sektion stadgad rätt till succession gåfves, så att för hvarje
gång en ordinarie professur blefve ledig, den till tjenståren äldste extra
ordinarie professorn inom fakulteten eller sektionen finge tillträda den
ordinarie lönen, och den nye representanten för den afgångne ordinariens
ämne måste nöja sig med extra ordinariens lön, såsom genom kongl. brefvet af
den 20 mars 1891 blifvit stadgadt för juridiska fakulteten vid Upsala universitet,
Tillfälligheter i fråga om afgång och befordran finge naturligtvis
mindre betydelse, ju talrikare den personal vore, söm deltoge i rörelsen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
33
Förhållandet blefve ungefär detsamma som med lektorerna vid våra gamla
gymnasier, vid hvilka bättre och sämre löner gingo i tur och ordning efter
tjenstålder — hvilket förhållande på sin tid gifvit anledning till de svåraste
klagomål, som ledt till införande af nuvarande lönesystem med fasta
tillägg efter bestämda tidsintervaller.
I fråga om universiteten skulle en dylik ordning — utom den osäkerhet,
för hvilken den enskilde alltid vore utsatt — vålla betydande
olägenheter i förvaltningen, i det att ojemnheten i ämnenas representation
inom den högsta lokala förvaltningsmyndigheten lätt kunde blifva vida
större än nu. Det kunde lätt tänkas, att t. ex. båda professorerna i
historia eller båda i kemi tillhörde större konsistoriet, medan alla tre representanterna
för klassiska språk eller båda representanterna för filosofi
vore derifrån utestängda. Och medan för närvarande i Upsala blott två
institutionsprefekter —för meteorologiska institutionen och Victoria-museet
för egyptiska fornsaker — saknade plats i större konsistoriet, kunde då genom
tillfälligheters inflytande flere blifva derifrån utestängda, till skada för
universitetets lugna och allsidiga utveckling. En fullständig omorganisation
af större konsistoriet och förvaltningen vid universitetet blefve i så fall
oundviklig.
Man kunde slutligen tänka sig succession inom hela universitetet sålunda,
att för hvarje gång en ordinarie professur blefve ledig den till
tjenståren äldste bland samtliga extra ordinarie professorer utan hänsyn till
fakultet uppflyttades till ordinaries lön, och en extra ordinarie professor tillsattes
i ett ämne, som afgående ordinarie lernnat. Det vore uppenbart, att
inom en kår på 57 lärare, nemligen 34 ordinarie och 23 extra ordinarie
professorer, uppflyttningen skulle gå jemnare, än om den vore inskränkt
inom fakultet eller sektion, ehuru naturligtvis äfven under sådana förhållanden
somliga kunde få en mycket rask befordran, medan andra finge
vänta oskäligt länge. Uppenbart vore å andra sidan äfven, att det under
en dylik ordning oftare, än om successionen stannade inom samma fakultet
eller sektion, skulle kunna inträffa, att hela grupper af för embetsmannabildningen
eller den nationella odlingen vigtiga ämnen saknade målsmän
inom större konsistoriet och att institutionsprefekter der saknade säte och
stämma. Det läte tänka sig, att hela fakulteter, t. ex. den juridiska, inom
hvilken omsättningen af lärare torde gå fortast, komme att uteslutande
eller hufvudsakligen bestå af extra ordinarie professorer.
Ett system med lönesuccession i tur och ordning inom fakultet eller
universitet — hvilket vore något helt annat än uppflyttning efter vissa år
eller lön med ålderstillägg — vore ju för öfrigt öfvergifvet och på grund
af dermed förenade olägenheter principielt utdömdt af statsmagterna. Genom
Bih. till Rik.sd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
1856—58 årens Riksdag hade det afskaffats vid de allmänna läroverken liksom
vid TTpsala universitet och genom 1885 års lönestat äfven vid Lunds universitet.
Rörande olägenheterna af ett sådant lönesätt med ett antal olika
löner, som ginge i tur och ordning efter fullmagtsålder, hänvisade fakulteten
till 1856—58 årens Riksdags skrifvelse n:o 222 till Kongl. Maj:t, uti hvilken
skrifvelse Rikets ständer yttrat:
»Efter den för läroverken nu gällande stat är ett bestämdt antal löner
i olika grader anslaget till hvarje läroverk, och de yngre lärarne uppflyttas
efter sin inträdesfullmagt till ett högre rum, i mån af äldre lärares afgång.
Denna uppflyttning inom ett verk med så fåtalig personal som en skola
måste likväl blifva alltför mycket beroende af tillfälligheter; men de deraf
härledda missförhållanden skulle försvinna och en större trygghet för framtiden
beredas läraren, om i allmänhet tjenstgöringstiden, då den är för nit
och skicklighet vitsordad, lades till grund för uppflyttningen utan afseende
på äldre lärares afgång. Den olikhet, som inom den fåtaliga lärarepersonalen
vid en enda skola är så stor, jemnar sig inom den talrika mängden
af rikets alla lärare, och staten uppträder här hufvudsakligen såsom medlare
mellan de alltför stora ytterligheterna af en oväntadt hastig fortkomst
och ett stillastående, hvars gräns man icke känner. Läraren kunde på
detta sätt med visshet veta, när han hade att påräkna en större löneinkomst;
han kunde med större trygghet ordna sina ekonomiska förhållanden
och ega i den säkra utkomsten någon ersättning för löneförmånernas
ringa belopp».
Att nu, sedan man glömt de personliga orättvisor, som gjort systemet
olidligt, och de derpå grundade klagomål, som ledt till öfvergifvande
af detta lönesätt, ånyo återgå till detsamma kunde omöjligen tillrådas, helst
det med hänsyn till universitetets särskilda förhållanden skulle vara förenadt
med alldeles särskilda olägenheter utöfver de allmänna, som låge i
sakens natur.
Medeltjenstetiden för professorer vid Upsala universitet vore — beräknad
efter erfarenheten under de sista tjugo åren — ungefär 18 år,
medelåldern vid tillträde 39,6 år, med skilnaden mellan ordinarie och
extra ordinarie inskränkt till decimalerna, vid afgång 57,8 år. Beräknades
efter denna medeltjenstetid medellönen för extra ordinarie professor,
med iakttagande af att några extra ordinarie professorer började med 4,500
kronor, finge man 4,391 kronor 30 öre, medan medellönen för ordinarie
naturligtvis vore lika med den faktiska lönen eller 6,000 kronor. Skulle
åter extra ordinarie och ordinarie löner gå i tur och ordning efter fullmagtsålder,
blefve årliga medellönen för en professor i allmänhet 5,350 kronor 88
öre — i alla dessa fall lön och tjenstgöringspenningar sammanräknade.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
35
Och detta belopp skulle uppenbarligen komma att minskas för hvarje ny
professur med lägre lön, som kunde komma att inrättas. Att nu införa
lönetur efter fullmagtsålder för alla professorer innebure sålunda, att —
sedan 1875 års Riksdag i öfverensstämmelse med de akademiska myndigheternas
yrkande höjt lönen från 5,400 kronor, som föregående Riksdag
beviljat, till 6,000 kronor — medellönen nu skulle sänkas till 5,350 kronor
88 öre. Och man skulle, om en sådan åtgärd vidtoge, vid jemförelse med
andra befattningar i det allmännas tjenst — för att icke tala om kommunala
tjenster och enskild anställning — med ännu mera skäl än nu kunna säga,
att för en man med framstående begåfning och kunskaper den akademiska
banan vore i ekonomiskt afseende den sämsta, han kunde välja. Det skulle
utan tvifvel oftare än nu visa sig svårt att få akademisk läraretjenst
besatt med den till embetet skickligaste.
Den utväg till uppflyttning, som beredts genom den i § 114 af universitetsstatuterna
åt fakultet och kansler tillerkända rätten att hos Kongl.
Maj:t hemställa om öfverflyttning af en professurs läroämne till en annan
professur, vore — såsom framginge både af chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande i ämnet den 8 januari 1877 och af kongl. brefvet
den 24 april 1890 rörande omflyttning af ämnena inom juridiska fakulteten
i Upsala — afsedd endast för särskilda undantagsfall, ehuru en dylik
omflyttning genom kongl. brefvet den 20 mars 1891 blifvit regel inom
nyssnämnda fakultet. Tillämpades nämnda stadgande blott i sällsynta
undantagsfall, så afhjelpte det icke de missförhållanden, som framkallat
extra ordinarie professorernas ifrågavarande petition. Att i hvarje enskildt
fall besluta, om en extra ordinarie professor skulle föreslås till uppflyttning
eller ej, innebure för fakulteten ett så grannlaga värf, att det nästan
läge i sakens natur, att ett dylikt stadgande måste antingen alltid eller
aldrig tillämpas. Blefve en dylik omflyttning regel, eller blefve det genom
lag stadgadt, att de »ordinarie* lönerna skulle gå i tur och ordning efter
fullmagtsdatum, utsattes universitetet för alla de olägenheter, fakulteten
förut framhållit.
Ville man återgå till den uppfattning af de extra ordinarie professurernas
uppgift och natur, som utan tvifvel vid deras första inrättning gifvit
motivet till den lägre lönen, liksom den varit bestämmande för adjunkternas
ställning vid universitetet, ville man alltså betrakta de extra ordinarie
professurerna väsentligen som exspektansplatser och deras innehafvare som
medhjelpare åt de ordinarie och sålunda i fråga om aflöning skilja mellan
å ena sidan sådana extra ordinarie professurer, från hvilka uppflyttning
till ordinarie professur i samma ämne vore teoretiskt möjlig, och å andra
gidan sådana, hvilkas ämnen icke representerades af ordinarie professor vid
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
universitetet, syntes den enda logiskt rimliga åtgärden vara att förvandla
samtliga extra ordinarie professurer af senare slaget till ordinarie med ordinarie
lön och säte i konsistoriet. Vid en dylik åtgärd blott till förmån för de
extra ordinarie professorer, som icke ens teoretiskt hade någon utsigt till
uppflyttning, skulle man emellertid ej kunna stanna. För de öfriga extra
ordinarie professorerna förelåge fortfarande samma behof af löneförbättring,
som petitionärerna anfört i fråga om extra ordinarie professorer i allmänhet.
Dertill komme, att skilnaden mellan de båda kategorierna af extra
ordinarie professorer vore delvis godtycklig och sväfvande. Om flere af
de professurer, hvilka förut angifvits såsom två och två representerande
samma ämne, gälde nemligen, att de i följd af redan skedd och af vetenskapernas
framsteg nödvändiggjord arbetsfördelning representerade hvar
sitt sjelfständiga ämne, fastän de fortfarande traditionelt nämndes med
samma eller liktydiga titlar. Så vore t. ex. fallet med ordinarie och extra
ordinarie professurerna i botanik vid Lunds universitet, ordinarie och extra
ordinarie professurerna i dogmatik och moralteologi vid TJpsala universitet,
och det vore blott en tidsfråga, när dylik arbetsfördelning skulle blifva
officielt erkänd äfven i andra ämnen. En lönestat, som grundade sig på
en antagen skilnad mellan extra ordinarie professurer med och utan motsvarighet
i ordinarie lärostol, läte sig sålunda ej genomföra.
_ Man kunde slutligen ifrågasätta att alldeles upphäfva skilnaden mellan
ordinarie och extraordinarie professorer, och för en sådan åtgärd kunde
anföras mycket goda skäl. Upphäfvande af denna skilnad skulle emellertid
utom betydligt ökade löneanslag förutsätta genomgripande förändringar
i universitetsförvaltningens hela organisation, och att uppskjuta hvarje löneförbättring
för de extra ordinarie professorerna, tills frågan om en sådan
fullständig omorganisation hunne blifva i alla instanser behandlad och den
nya ordningen införd, skulle icke blott innebära, att extra ordinarie professorernas
berättigade kraf på förbättring i sin ekonomiska ställning blefve
för lång tid undanskjutet, utan — hvad som vore ändå vigtigare — ett
sadant uppskof skulle äfven vara till allvarligt men för universitetets intressen
och dermed äfven för den högre bildningen i det hela.
Under sådana förhållanden ansåge fakulteten någon lämpligare utväg
icke finnas att afhjelpa obestridliga och svåra missförhållanden i extra ordinarie
professorernas ställning än en förhöjning af löneförmånerna, på sätt
petitionärerna begärt, med den förändring i fråga om beräkningen af tjenstgöringspenningarna,
som det större akademiska konsistoriet i Upsala föreslagit.
Sistnämnda myndighet hade hänvisat till de af fakulteterna, särskildt
den filosofiska, afgifna yttranden och förklarat sig icke kunna finna någon
lämpligare utväg för afhjelpande af de med afseende å de extra ordinarie
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
37
professorernas ekonomiska ställning rådande obestridliga och svåra missförhållanden
än en förhöjning af löneförmånerna, till hvilken förhöjning
konsistoriet derför ansåge sig böra lemna sitt kraftigaste förord.
Äfven de akademiska myndigheterna i Lund hade, i den mån de af
dem afgifna utlåtanden kunde sägas angå nu förevarande ämne, tillstyrkt
frågans lösning på det af petitionärerna föreslagna sätt, dock med den af
det större akademiska konsistoriet i Upsala gjorda modifikation i afseende
å tjenstgöringspenningarna.
Emot statskontorets förslag hade lärarekollegiet vid karolinska institutet
framhållit, att den föreslagna löneförbättringen skulle komma att blifva
beroende på rena tillfälligheter; den skulle för somliga innehafvare af
extra ordinarie professurer, hvilkas läroämnen också af ordinarie professorer
företräddes, inträffa tidigt, för andra sent och för somliga aldrig, med
andra ord vara ytterligt orättvis, såsom exempel hvarpå lärarekollegiet
anfört, att af extra ordinarie professorer af denna kategori, som nu vid
institutet vore anstälda, en, extra ordinarie professorn i pediatrik, skulle
komma i åtnjutande af nämnda löneförbättring vid 63 års ålder och en
annan, extra ordinarie professorn i kemi och farmaci, vid 67 års ålder,
således två år efter pensionsålderns uppnående, och detta likväl under det
antagandet, att de motsvarande ordinarie professurernas innehafvare afginge
vid fylda 65 år. För karolinska institutets vidkommande måste
alltså detta statskontorets förslag betraktas såsom fullständigt förfeladt
från synpunkten af de extra ordinarie professorernas löneförbättring, oafsedt
dess brister i andra afseenden.
Slutligen hade kanslern för rikets universitet anfört, att han i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med den mening, som i samtliga yttrandena blifvit
uttalad, funnit statskontorets ifrågavarande förslag icke vara antagligt
såsom en förbättring af de extra ordinarie professorernas ekonomiska ställning,
men deremot föranleda stora olägenheter vid de akademiska befordringarna.
För egen del har departementschefen yttrat:
Det kunde icke enligt departementschefens mening förnekas, att de
anspråk på förbättrade lönevilkor, som framstälts af de extra ordinarie
professorerna, vore fullt berättigade. Man kunde icke billigtvis begära,
att de extra ordinarie professorerna, af hvilka man fordrade lika höga
vetenskapliga qvalifikationer och i det närmaste samma arbete som af de
ordinarie professorerna, skulle åtnöjas med så väsentligt lägre löneförmåner
än de senare, som nu i allmänhet vore förhållandet, i synnerhet om man
toge i betraktande, dels att medelåldern för tillträde till tjensten vore ungefär
densamma för båda kategorierna, dels ock att utsigterna för befordran
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
från extra ordinarie till ordinarie professur i de flesta fall vore små och
osäkra. Då fortvaron af dessa ogynsamma löneförhållanden för en så
vigtig grupp af lärare och vetenskapsidkare som innehafvarne af de extra
ordinarie professurerna skulle kunna leda dertill, att dessa tjenster icke
komme att besättas med lämpliga personer, och den akademiska undervisningen
härigenom skulle lida en väsentlig skada, ansåge departementschefen
oundgängligen nödvändigt, att åtgärder vidtoges för åstadkommande af
förbättrade löneförhållanden för de extra ordinarie professorerna vid universiteten
och karolinska institutet. Men att för detta ändamål anlita den
af statskontoret antydda utvägen med uppflyttning för de extra ordinarie
professorerna till ordinarie professorer syntes departementschefen dock icke
tillrådligt, och har departementschefen såsom skäl för denna sin åsigt åberopat
hvad såväl af en förutvarande departementschef den 8 januari 1877
inför Kongl. Maj:t som af de akademiska myndigheterna i nu afgifna utlåtanden
anförts. Enligt departementschefens åsigt borde aflöningen för
extra ordinarie professorerna i regeln utgöra det belopp, som för närvarande
högst utginge till extra ordinarie professor, nemligen 4,500 kronor,
hvilken aflöning borde, på sätt de akademiska myndigheterna hemstält,
fördelas i lön 3,300 kronor och tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, med
rätt till två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor efter fem och tio års väl
vitsordad tjenstgöring.
De extra ordinarie professorer, för hvilka någon förhöjning af hvad till
dem såsom egentlig lön utginge nu icke ifrågasattes, vore dels de, som
redan nu åtnjöte en till 4,500 kronor uppgående aflöning, nemligen:
äldste e. o. professorn inom teologiska fakulteten i Upsala,
» » » » juridiska » » »
e. o. professorn i anatomi i Upsala (förut anatomi och histologi),
» » » allmän och experimentel farmakodynamik och farma
kognosi
i Upsala,
» » » anatomi (histologi och embryologi) i Upsala,
äldste e. o. professorn inom juridiska fakulteten i Lund,
e. o. professorn i anatomi och histologi i Lund,
» » » farmakodynamik och farmakognosi vid karolinska in
stitutet,
» » » anatomi (histologi) vid karolinska institutet,
dels de, som på grund af det tillfälle till medicinsk praktik, som inne
hafvandet
af deras befattningar medförde, eller till följd deraf, att med tjensten
vore förenad annan befattning, ansåges icke vara i behof af löneförbättring,
nemligen:
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
39
e. o. professorn i psykiatri i Upsala.
:> » » » vid karolinska institutet,
» - » » syfilidologi » » »
s '' » medicin » » :>
» » kirurgi » » »
» » » pediatrik » » »
■> » » obstetrik > ■> »
» » » oftalmologi» » »
De extra ordinarie professorer, för hvilka löneförhöjning nu ifrågasattes,
vore således, vid universitet i Upsala: inom teologiska fakulteten 2,
inom juridiska fakulteten 2, inom medicinska fakulteten 3 och inom filosofiska
fakulteten 11; vid universitetet i Lund: inom den juridiska fakulteten
1, inom medicinska fakulteten 4 och inom filosofiska fakulteten 9;
samt vid karolinska institutet 2, eller tillsammans 34.
Beträffande rätten till ålderstillägg vore förmånen af ett dylikt å 500
kronor redan för närvarande förenad med nyssnämnda 34 extra ordinarie
professurer. Jemte, det att nu ett andra ålderstillägg å 500 kronor skulle
komma innehafvarne af dessa extra ordinarie professurer till godo, ansåge
departementschefen, att enahanda förmån af två ålderstillägg borde tillkomma
jemväl de extra ordinarie professorer, hvilkas löneförmåner nu utan
ålderstillägg utgjorde 4,500 kronor.
Hvad vidare anginge fördelningen af lön och tjenstgöringspenningar, så
gälde de skäl, som talade för dessa sistnämndas bestämmande till 1,200
kronor för dem, hvilkas aflöning nu skulle höjas till 4,500 kronor, för
samma fördelning vid de extra ordinarie professorsbefattningar, hvilkas
innehafvare redan nu uppbure sistnämnda aflöningsbelopp, isynnerhet som
en olikhet i detta afseende mellan olika extra ordinarie professurer skulle
medföra orimliga konseqvenser i fråga om vikariatsersättningar. Departementschefen
ansåge således likställighet jemväl i detta afseende böra nu
genomföras.
De nu ifrågavarande aflöningarna syntes departementschefen sålunda
böra på följande sätt i staten bestämmas:
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Tjenst |
||||||
Lön |
görings |
- |
Summa |
|||
För Upsala universitet. |
penningar |
|||||
Teologiska fakulteten: |
||||||
1 e. o. professor............................................................... |
2,190 |
_ |
1,200 |
_ |
3,390 |
_ |
innehar dessutom Hagby och Ranista prebendepasto- |
||||||
rat, i behållen inkomst beräknadt till 1,110 kronor. |
||||||
1 d:o................................................................ |
2,560 |
— |
1,200 |
_ |
3,760 |
_ |
innebar dessutom Näs prebendepastorat, i behållen |
||||||
inkomst beräknadt till 740 kronor. |
||||||
1 d:o............................................................. |
1,650 |
— |
1,200 |
_ |
2,850 |
_ |
innehar dessutom Börje prebendepastorat, i behållen |
||||||
inkomst beräknadt till 1,650 kronor. |
||||||
Juridiska fakulteten: |
||||||
l e. o. professor............................................................... |
3,300 |
—- |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
2 d:o ....................................................;...... |
6,600 |
— |
2,400 |
— |
9,000 |
— |
Medicinska fakulteten: |
||||||
e. o. professor i anatomi........................................... |
3,300 |
_ |
1,200 |
4,500 |
||
d:o i allmän och experimentel farmakodynamik och |
||||||
färmakognosi .......................................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
__ |
d:o i anatomi ............................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i medicinsk och fysiologisk kemi ................... |
3,300 |
— |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i pediatrik och praktisk medicin...................... |
3,300 |
_ |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i oftalmiatrik ........................................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
—■ |
4,500 |
— |
Filosofiska fakulteten: |
||||||
e. o. professor i historia ..................................... |
3,300 |
_ |
1,200 |
4,500 |
||
d:o i svenska språket...................... |
3,300 |
— |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i sanskrit med jemförande indoeuropeisk språk- |
||||||
forskning ......................... |
3,300 |
— |
1,200 |
__ |
4,500 |
_ |
d:o i klassiska språk ..................... |
3,300 |
— |
1,200 |
_ |
4,500 |
_,j |
d:o i ny europeisk linguistik .......................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i slaviska språk.................. |
3,300 |
— |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i matematik ......................................... |
3,300 |
_ |
1,200 |
__ |
4,500 |
_ |
d:o i analytisk kemi ............................ |
3,300 |
_ |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i botanik ............................. |
3,300 |
_ |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i meteorologi ....................... |
3,300 |
— |
1,200 |
_ |
4,500 |
_ |
d:o i jemförande anatomi ............................................. |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
41
Lön |
Tjenst- görings- penningar |
Samma |
||||
För Lunds universitet. Juridiska fakulteten: |
||||||
1 e. o. professor............................................................ |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
1 d:o .............................................................. |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
Medicinska fakulteten: |
||||||
e. o. professor i anatomi och histologi........................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i patologisk anatomi, rätts- och statsmedicin samt |
||||||
hygien............................................................................ d:o i pediatrik ............................................................. |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
|
d:o i ohstetrik och gynekologi ..................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
<!:<> i oftalmiatrik ........................................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
Filosofiska fakulteten: |
||||||
e. o. professor i historia och statskunskap .................. |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i sanskrit med jemförande indoeuropeisk språk- |
3,300 |
|||||
forskning ..................................................................... |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
|
d:o i klassiska språk .................................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i nyeuropeisk linguistik ......................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i geografi och historia ............................................ |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i mekanik och matematisk fysik .......................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i geologi ................................................................. |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i botanik ................................................................. |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i jemförande anatomi ........................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
Karolinska institutet: |
||||||
e. o. professor i farmakodynamik och farmakognosi...... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i histologi ............................................................. |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i kemi och farmaci................................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
d:o i patologisk anatomi ............................................... |
3,300 |
— |
1,200 |
— |
4,500 |
— |
Efter 5 år kan för ofvan upptagna e. o. professorsbefattningar lönen böjas med
500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500 kronor.
För mötande af de ökade utgifter, som den ifrågasatta löneförhöjningen
skulle medföra, erfordrades för universitetet i Upsala 9,000 kronor, för universitetet
i Lund 7,000 kronor och för karolinska institutet 1,000 kronor.
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft.
6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
I sammanhang med Kongl. Maj:ts förevarande framställningar har utskottet
haft att behandla en af herr Oscar Alin inom Första Kammaren
väckt motion (n:o 21), deri yrkats, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts
disposition ställa nödiga medel för att extra ordinarie professorn i egyptologi
vid Upsala universitet Karl Piehl skulle komma i åtnjutande af löneförmåner
motsvarande dem, som enligt Kongl. Maj:ts förevarande proposition
skulle tillkomma de extra ordinarie professorer vid universiteten, för hvillcas
befattningar löneförbättring i samma proposition vore föreslagen.
Med afseende härå får utskottet erinra, att 1893 års Riksdag i skrifvelse
till Kongl. Maj:t angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel anmält, att Riksdagen med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning beslutit, att för dåvarande docenten Karl Piehl finge
vid universitetet i Upsala inrättas en personlig extra ordinarie professur i
egyptologi, och för detta ändamål på allmänna indragningsstaten anvisat
årlig lön till belopp af 4,000 kronor, deraf 1,000 såsom tjenstgöringspenningar,
med rätt för Piehl att efter fem års väl vitsordad tjenstgöring
erhålla ålderstillägg å lönen med 500 kronor.
Beträffande de skäl, förbemälde motionär anfört till stöd för sitt yrkande,
tillåter sig utskottet hänvisa till sjelfva motionen.
Utskottet vill med afseende å förevarande framställningar erinra om
det af statsutskottet vid 1897 års riksdag gjorda och af Riksdagens båda
kamrar godkända uttalande med anledning af en inom Riksdagen väckt
motion i detta ämne. Utskottet yttrade:
Då vid 1877 och 1878 årens riksdagar beslöts, att adjunkturerna vid
universiteten och karolinska institutet skulle ombildas till extra ordinarie
professurer, syntes man, på sätt ock af motionärerna framhållits, hafva betraktat
de extra ordinarie professurerna såsom öfvergångsplatser; och vid
aflöningarnas bestämmande torde ock denna uppfattning hafva i viss mån
gjort sig gällande. Af de nuvarande extra ordinarie professurerna saknade
emellertid många motsvarighet bland de ordinarie professurerna, hvadan
i dessa fall innehafvare af förstnämnda befattningar ej hade utsigt att vinna
befordran till ordinarie lärostol. Men erfarenheten hade visat, att äfven
andra extra ordinarie professorer kommit i samma ogynsamma läge, på
grund deraf att för dem utsigt att befordras till ordinarie professor ej
yppats. För de lärare, som sålunda måste stanna vid en extra ordinarie
professors lönevilkor, torde dessa befinnas vara väl knappt tillmätta, för
så vidt icke — såsom förhållandet i allmänhet vore med de extra ordinarie
professorerna i den praktiska medicinens olika grenar — härmed
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
43
förenades inkomst af praktik eller aflöning för annan befattning. I de
fall, der dylika inkomster ej kunde påräknas, ansåge utskottet billigheten
fordra, att någon förbättring i aflöningen för extra ordinarie professor
bereddes, och syntes detta lämpligast böra ske genom beviljande af ett ytterligare
ålderstillägg, om än dervid borde tagas i öfvervägande, huruvida icke
detta borde utgå först 10 år efter erhållande af det första ålderstillägget,
Jemväl i ett annat afseende ansåges en förbättring i de extra ordinarie
professorernas lönevilkor vara af behofvet påkallad. Då, såsom
motionärerna upplyst, medelåldern för tillträde till extra ordinarie professur
vore nära 40 år, måste den nuvarande begynnelseaflön ingen ofta visa sig
otillräcklig för en person, som under en lång tids förberedelse för denna
anställning haft ringa inkomster, men deremot betydliga utgifter. Med
afseende härå syntes det utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke den,
som befordrades till extra ordinarie professor, borde, för erhållande af
ålderstillägg, få räkna sig till godo någon del af den tid, han såsom docent
meddelat undervisning; detta så mycket hellre, som, enligt nu gällande
bestämmelser, docent, som befordrades till lärare vid allmänt läroverk,
under vissa vilkor åtnjöte en liknande förmån.
Utskottet hade emellertid icke med anledning af motionen ansett sig
böra framställa något förslag, enär ett sådant med nödvändighet förutsatte
en närmare utredning rörande hithörande förhållanden.
Kongl. Maj:t har i sitt föreliggande förslag till förbättring af de extra
ordinarie professorernas lönevilkor valt en annan utgångspunkt än den,
som intagits af 1897 års Riksdag och efter utskottets mening fortfarande
bör fasthållas. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle samtlige dessa professorer,
med undantag af dem, hvilka hade tillfälle till medicinsk praktik
eller med tjensten förenade annan befattning, erhålla samma begynnelseaflöning
med 4,500 kronor. En sådan bestämmelse strider dock mot den
förut godkända åsigt, att vissa af dessa befattningar kräfva högre aflöning
än andra och kunde hos innehafvarne af de förstnämnda framkalla anspråk
på än ytterligare höjd aflöning. Utskottet håller dessutom före, att en
begynnelselön å 4,000 kronor ej skäligen bör anses vara för låg för den,
som vid unga år och utan någon längre tids lärareverksamhet vid universitet
befordras till extra ordinarie professor. Deremot synes för den, som först
efter lång väntan befordras till extra ordinarie professo]*, nämnda begynnelselön
ej vara fullt tillräcklig; men torde den i sådana fall behöfliga löneförbättringen
böra beredas genom gynsammare bestämmelser i fråga om
ålderstil läggs erhållande, än Kongl. Maj:ts propositition innebär. Utskottet
har derför icke ansett sig kunna tillstyrka den af Kongl. Maj:t föreslagna
förhöjning af begynnelselönen för de extra ordinarie professorer, som för
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
närvarande åtnjuta en aflöning af 4,000 kronor, vid hvilket förhållande
någon förändring i proportionen mellan lön- och tjenstgöringspenningar icke
torde vara lämplig vare sig för dessa eller för de öfriga extra ordinarie
professorerna, och ej heller den begärda anslagsförhöjningen blifva behöflig.
Den lämpligaste formen för löneförbättring i förevarande fall anser
utskottet fortfarande vara en fördelaktigare anordning af ålderstillägg.
Sålunda finner utskottet skäl vara, att de extra ordinarie professorerna
tilldelas ett nytt ålderstillägg, så att efter fem års tjenstgöring de extra ordinarie
professorer, som nu hafva 4,500 kronors lön, komma till en aflöning
af 5,000 kronor, och de, hvilkas begynnelselön nu utgör 4,000 kronor,
erhålla efter fem års tjenstgöring 4,500 kronor och efter tio års 5,000
kronor. Vidare anser utskottet, i öfverensstämmelse med hvad här ofvan
yttrats, lämpligt, att föreskrift meddelas derom, att docent, som varder utnämnd
till extra ordinarie professor, må i fråga om ålderstillägg tillgodoräkna
sig de år, han varit anstäld såsom docent, med undantag af den
tid, han enligt vid universiteten gällande bestämmelser — utan särskild af
vederbörande fakultet eller sektion verkstäld pröfning af hans skicklighet
vid undervisning och af hans literära verksamhet — egt rätt uppbära
docentstipendium, eller tillsammans tre år. Samma förmån, som här föreslagits
böra tillkomma andra extra ordinarie professorer med en begynnelselön
å 4,000 kronor, anser utskottet böra på grund af herr Alins derom
väckta motion tilldelas äfven extra ordinarie professorn Piehl.
Pa grund af hvad sålunda anförts får utskottet, som under punkten
12:o) här nedan gör hemställan i fråga om de extra ordinarie professorerna
vid karolinska institutet, nu hemställa,
a) att Riksdagen — med afslag å Kongl. Majrts
förslag till förändrad stat för vissa extra ordinarie professorsbefattningar
vid universiteten i Upsala och Lund
samt till förhöjning för detta ändamål af de till universiteten
utgående ordinarie anslag — må i anledning
af Kongl. Majrts framställning medgifva, dels att för
nämnda extra ordinarie professorsbefattningar med en
begynnelseaflöning af 4,500 kronor lönen må kunna
höjas med 500 kronor efter fem års tjenstgöring och
för nämnda extra ordinarie professorsbefattningar med
en begynnelselön af 4,000 kronor lönen må, förutom
med det efter fem års tjenstgöring utgående ålderstillägg,
kunna efter ytterligare fem års tjenstgöring höjas med
500 kronor, med rätt för innehafvare af sådan befattning
att i fråga om rätten till ålderstillägg räkna, sig
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
45
till godo jemväl det antal år med afdrag af tre, han kan
hafva varit anstäld såsom docent, dels att dessa ålderstillägg
må bestridas af det under åttonde hufvudtiteln
uppförda förslagsanslag: ålderstillägg, dels ock att nuvarande
innehafvare af sådan extra ordinarie professorsbefattning
må i fråga om rätten till ålderstillägg tillgodoräkna
sig tjenstgöringstid, som infallit före dessa
bestämmelsers trädande i tillämpning; samt
b) att Riksdagen, i anledning af herr Alins ifrågavarande
motion må medgifva, att extra ordinarie professorn
i egyptologi vid Upsala universitet Karl Piehl
må i fråga om ålderstillägg komma i åtnjutande åt samma
förmåner, som beviljas ofvan nämnda extra ordinarie
professorer med en begynnelseaflöning af 4,000 kronor.
6:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att till arfvode åt en lärare vid Ang.^ arfvode
universitetet i Upsala, som kunde finnas villig och lämplig att derstädes finsk-ugrisica
meddela undervisning i finsk-ugriska språk, särskildt lappska och finska,,språk vid^i
måtte beviljas ett årligt anslag af 2,500 kronor. o Upsala.
Af förenämnda vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokoll [gj
inhemtas, att inom den humanistiska sektionen af filosofiska fakulteten
vid universitetet i Upsala hade af professor J. A. Lundell väckts förslag
om anställande vid universitetet af en lärare i nämnda språk. I afseende
härå hade af bemälde professor anförts hufvudsakligen följande. _
Inom området för humanistiska sektionens verksamhet funnes åtskilliga
vetenskaper, till hvilka sektionens undervisning borde utsträckas,_men
hvilka ej vore behörigen representerade genom någon särskild målsman inom
universitetets ordinarie lärarepersonal. Bland dessa vetenskaper vore finskugrisk
språkforskning, med särskildt afseende a lappska och finska språken,
och att förskaffa universitetet en permanent målsman för denna vetenskapsgren
syntes för närvarande vara af största vigt.
De genetiskt sammanhörande finsk-ugriska språken hade under senare
årtionden i fråga om material och metod vunnit en bearbetning, som med
hänsyn till allmänt vetenskapligt intresse stälde dem i jembredd med de
tidigare studerade indo-europeiska och semitiska sprakstammarne. Genojn
den^bekante språkforskaren Thomsens banbrytande undersökningar hade från
de finsk-ugriska språken betydande och ytterst vigtiga upplysningar vunnits
om förut föga kända skeden af de nordiska språkens äldre historia
under vår tidräknings första århundraden. Genom studiet af dessa nu
öfver norra delen af "deri skandinaviska halfön och norra Ryssland strödda
46
Statsutskottets Utlåtande N:o .9.
språk hade utgångspunkter vunnits af den största betydelse rörande NordEuropas
befolkningar under de aflägsna tider, om hvilka skrifna urkunder
hade blott föga att förtälja. Vid undersökningar rörande de skandinaviska
och de slavisk-baltiska språkens historia och vid studier i Nord-Europas
äldre etnografi, som gåfve nyckeln till senare förhållanden, kunde vid
universitetet i Upsala, som borde vara en medelpunkt för dylika forskningar
och i sin undervisning gifva uttryck åt deras resultat, en representant
för den finsk-ugriska språkforskningen icke längre saknas, särskildt
med afseende å det samarbete, som vetenskapernas ständigt växande innehåll
och fortgående arbetsfördelning betingade.
Äfven för rent praktiska syften behöfdes en sådan representant. Inom
landets gränser funnes en ganska betydande finsk och lappsk befolkning.
Det vore ur nationel och politisk synpunkt af största vigt, att vi allsidigt
lärde känna dessa folkgruppers språk, tänkesätt och yttre lifsvilkor, för
att vi måtte kunna i tid vidtaga de åtgärder, som kunde finnas nödiga
och lämpliga för att hindra deras framtida utveckling att taga mindre
önskvärda rigtningar. För folkundervisningen i dessa landsändar kräfdes
kunskap i deras icke-svenska språk, och med hänsyn till ifrågavarande
folkgruppers religiösa och borgerliga behof måste vi sörja för nödig religiös
och juridisk litteratur på lappska och finska. Särskilda åtgärder hade
måst vidtagas för att få prester och skollärare hemmastadda i finska och
lappska språken, och det hade befunnits nödigt att föranstalta om en ny
bibelöfversättning till lappska. Ännu återstode mycket i samma rigtning
att göra. För alla dylika arbeten kräfdes sakkunnigt biträde, och det behöfdes
en målsman för dessa språk, till hvilken myndigheter och allmänhet
kunde vända sig med begäran om råd och hjelp. Den naturliga platsen
för en dylik målsman syntes vara vid landets största universitet.
Slutligen borde framhållas, att två af de finsk-ugriska språken, det
finska och det ungerska, numera egde en ganska betydande vetenskaplig —
linguistisk, historisk, geografisk och naturvetenskaplig — litteratur. Liksom
professorn i slaviska språk ofta anlitades samt måste vara beredd att lemna
upplysningar rörande slavisk litteratur och biträda med tolkning äfven utom
det rent filologiska området, behöfde idkare af andra vetenskaper ej sällan
hjelp beträffande finsk och ungersk litteratur. Särskildt vore naturligtvis
Finlands historiska litteratur, som för oss vore af stor betydelse, numera till
stor del affattad på finska språket och fördenskull mestadels blott under
förmedling af specielt språkkunnig person tillgänglig för våra forskare.
Äf nu anförda grunder vore det utan tvifvel synnerligen önskligt, att
vid universitetet i Upsala inrättades en fast lärostol för finsk-ugrisk språkforskning.
Man torde dervid böra för närvarande inskränka sig till att
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
47
begära ett mindre anslag för upprätthållande tills vidare af denna vigtiga
undervisning. Att förslaget framstäldes just nu berodde derpå, att inom
humanistiska sektionen under år 1896 anstälts en docent, som gjort studiet
af finsk-ugriska språk till sin specialitet och redan förvärfvat sig ett namn
inom den lärda verlden. Den undervisning i finska och lappska, han på
uppdrag af universitetsmyndigheterna sedan några år gifvit, hade omfattats
med intresse af ett jemförelsevis stort antal studerande, hvilket i sin mån
ådagalade behofvet af en dylik undervisning.
För att den lärare, som alltså, enligt professor Lundells åsigt, borde
för ifrågavarande ändamål anställas vid universitetet i Upsala, skulle kunna
någon längre tid qvarhållas i universitetets tjenst, måste hans arbete tillbörligen
godtgöras. 1 sådant afseende syntes ett anslag af 2,500 kronor böra
utverkas.
Humanistiska sektionen hade anslutit sig till hvad professor Lundell
sålunda anfört och föreslagit, under uttalande tillika, att en blifvande innehafvare
af den tjenst, som sålunda borde inrättas vid universitetet, skulle
ega rätt att med sin lön såsom lärare i finsk-ugriska språk förena honom
till äfventyrs i egenskap af docent tilldeladt docentstipendium.
Den sålunda väckta frågan hade vid ärendets behandling i det större
akademiska konsistoriet vunnit dess understöd; och kanslern hade vitsordat
vigten af nu omförmälda skäl, som anförts till stöd för konsistoriets af
honom framburna hemställan i ämnet.
Äfven departementschefen vore lifligt öfvertygad om den stora betydelsen
af att det ifrågasatta anslaget beviljades. Till förmån härför syntes
honom särskildt den omständigheten tala, att vi sedan gammalt ilandet
hade en icke obetydlig stam af svenska medborgare, som talade de lappska
och finska språken. Våra skyldigheter emot dem i nu ifrågavarande afseende
hade i det redan anförda framhållits, och departementschefen ansåge
sig här ock böra erinra, att den nuvarande docentens i finsk-ugrisk språkvetenskap
biträde under förra året tagits i anspråk vid uppgörande af
grunderna för en nu pågående öfversättning till lappska språket af Nya
Testamentet. Att universitetet i Upsala, der alumner från de af lappar och
finnar företrädesvis bebodda trakterna af landet sökte sin akademiska bildning,
borde blifva sätet för den nya undervisningen, vore uppenbart.
Vid universitetet i Upsala hade alltsedan medlet af 1880-talet af akademisk
lärare meddelats undervisning i slaviska språk. På Kong! Maj:ts
förslag hade Riksdagen år 1884 beviljat ett årligt anslag af 2,500 kronor
till arfvode åt en lärare vid universitetet i nämnda ämne, hvilket anslag
sedermera användts till fyllande af lönen åt en extra ordinarie professor i
slaviska språk vid universitetet. Redan vid nu förevarande frågas be
-
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
handling hos de akademiska myndigheterna hade påpekats, hurusom den
iinsk-ugriska språkforskningen borde kunna påräkna samma förmåner, som
genom Riksdagens beslut år 1884 tillförsäkrats de slaviska språkens studium.
Denna jemförelse syntes departementschefen naturlig och ytterligare stärka
de finsk-ugriska språkens fordran att representeras i vår universitetsundervisning.
Beträffande den ifrågasatta rätten att samtidigt åtnjuta arfvode såsom
lärare i finsk-ugriska språk och docentstipendium, funne departementschefen
ej skäl att understödja denna del af den gjorda framställningen.
Då, enligt hvad upplyst blifvit, vid Upsala universitet tillfälligtvis
yppats möjlighet till erhållande af undervisning i de finsk-ugriska språken,
derigenom att vid nämnda universitet en vetenskapsman egnat sin verksamhet
åt studiet af dessa språk, synes det vara af vigt för universitetet
att allt fortfarande få tillgodogöra sig resultaten af dennes arbete, hvilket
dock icke torde låta sig göra, derest erforderlig godtgörelse ej varder
honom derför beviljad. För detta måls vinnande torde emellertid icke
vara nödvändigt att inrätta en särskild lärostol med ordinarie anslag; och
utskottet har ej heller i öfrigt funnit ändamålsenligheten af en sådan åtgärd
vara ådagalagd. Utskottet har derför ansett sig böra för ändamålet
tillstyrka beviljande af ett extra anslag till det af Kongl. Maj:t föreslagna
belopp.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen till arfvode åt en lärare
vid universitetet i Upsala, som kan finnas villig och
lämplig att derstädes meddela undervisning i finskugriska
språk, särskildt lappska ock finska, på extra
stat för år 18914, beviljar ett anslag af 2,500 kronor.
7:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit
dels i punkten 7:o,
att materiel an slaget för patologiska institutionen vid universitetet i
TuTsåia" Upsala måtte höjas från 1,300 kronor till 2,800 kronor, eller med ett
belopp af 1,500 kronor;
och dels i punkten 45:o,
att Riksdagen måtte för inköp af mikroskop och annan erforderlig
utrustning för en bakteriologisk afdelning af nämnda institution på extra
stat för år 1899 bevilja ett anslag af 6,000 kronor.
Ang. höjning
af materielanslaget
till
patologiska
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
49
Till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen angående
dessa frågor redogjort för innehållet i en af medicinska fakulteten vid
universitetet i Upsala i detta afseende gjord framställning, som upptagits
af det större konsistoriet derstädes och sedermera genom kanslern för
rikets universitet öfverlemnats till Kongl. Maj:t.
Till stöd för denna framställning, i hvad den afsåge inaterielanslagets
uppbringande till ett i framställningen föreslaget belopp af 2,800 kronor,
hade fakulteten anfört följande.
Det materielanslag å 1,300 kronor, som genom 1885 års utgiftsstat
anvisats den patologiska institutionen och som med 200 kronor understege
det af fakulteten då begärda årsanslaget för nämnda institution, hade befunnits
alldeles otillräckligt för sitt ändamål. Med iakttagande af största
sparsamhet hade det visserligen varit möjligt att nödtorftigt bestrida de
mest trängande utgifterna för upprätthållandet af den ordinarie undervisningen
samt till materielen för de praktiska öfningarna, till belysning
och renhållning af lokalerna och till tvätt m. in. dylikt, men till underhåll
och reparation af instrumentförrådet, till förökning af åskådningsmaterielen
för föreläsningarna, till inköp af förvaringskärl och konserveringsmedel,
af museipreparater m. m. hade anslaget endast lemnat synnerligen
otillräcklig tillgång. Småningom hade derför institutionens materielförråd
förbrukats, utan att det förbrukade på ett tillfredsställande sätt kunnat
ersättas; och institutionen lede fördenskull för närvarande verklig brist på
en del till och med af de nödvändigaste utensilier, under det att andra delar
af institutionens förråd fordrade snar reparation, om de ej skulle blifva obrukbara.
Äfven museets värdefulla samlingar, som numera utgjorde ungefär
2,000 nummer, kräfde så mycket för sitt underhåll, att institutionen vore
urståndsatt att vidare föröka detta för undervisningen synnerligen betydelsefulla
material, om ej hennes ekonomi förbättrades.
Förhöjning i årsanslaget vore nödig äfven på grund af de ökade
underhållskostnader — för ökad belysning, uppvärmning och renhållning
jemte öfriga driftkostnader — som blefve en följd af den nu pågående
utvidgningen af institutionens lokaler genom det reparations- och tillbyggnadsarbete,
som företagits vid institutionen. Då en begäran om höjdt
anslag för nyssberörda ändamål vore berättigad endast under förutsättning
af utvidgningens nödvändighet, borde detta byggnadsföretag något närmare
omförmälas. Den Regnellska byggnaden, uppförd år 1866 såsom gåfva af
medicinska fakultetens välgörare, doktor A. F. Regnell, och inredd med
universitetets egna medel, hade ända till år 1894 varit delad mellan de
patologiska och fysiologiska institutionerna. Om den trängsel, som rådt
hos dem båda, hade redan 1877—1883 års redogörelse för universitetet
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 1
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
af dess rektor burit vittne. Ar 1880 hade universitetet för andra gången
af doktor Regnell mottagit en donation, afsedd för till- och ombyggnad
af ifrågavarande hus. Efter den fysiologiska institutionens utflyttning ur
detsamma hade denna institutions dittills varande lokaler upplåtits för tillökning
af den patologiska institutionens utrymme, hvarigenom för denna
vunnits utsigt att kunna inreda en redan länge starkt behöflig bakteriologisk
afdelning, omfattande tre mindre rum samt två laboratorierum för experiment
och mikroskopiska öfningar jemte arbetsrum för laboratorn. Genom
den fysiologiska institutionens förflyttning hade det ock blifvit möjligt att
till en mindre tillbyggnad utflytta likbodar, obduktions- och andra för
arbetet med och förvarandet af döda kroppar nödiga bodar och källare.
Om nödvändigheten af nyssberörda utvidgning hade de vid patologiska
institutionen arbetande lärare och medicine studerande haft många års
erfarenhet. Det vore tillräckligt att erinra om den våda för helsan och
den otrefnad i arbetet, som måste blifva följden af det dagliga vistandet i
lokaler, der t. ex. i ett och samma rum varit inhysta obduktionslokal,
museum, föreläsningssal och arbetsrum för de dagliga mikroskopiska öfningarna.
Omedelbart intill denna lägenhet hade de öfriga arbetsrummen
sin plats, och under alla dessa lokaler hade i en trång och låg jordvåning
varit inhysta likbodar, kapell, djurstallar m. m. Den, som vore förtrogen
med de vid patologiska institutionen pågående arbeten, insåge bäst, hvad
ett sådant ohygieniskt förhållande innebure, och äfven den oinvigde borde
lätt fatta dess betydelse. En förändring i det hittills rådande tillståndet
vore helt och hållet oundgänglig.
Den restaurerade institutionen blefve ungefär dubbelt så stor som den
gamla och måste derför helt naturligt kräfva ökad driftkostnad. Att den
emellertid icke vore planlagd i större skala, än det verkliga behofvet kräfde,
vore lätt att visa. Först nu kunde för liköppningar beredas särskild lokal,
som mellan förrättningarna vore ledig och då kunde erforderligen ventileras.
Museet finge ett synnerligen väl behöfligt ökadt utrymme och laboratorierna
befriades från den dagliga liklukten. Institutionens lärare kunde nu få
hvar och en sitt eget arbetsrum, medan de förut måst dela rum med
amanuenser och studerande. Det borde ock framhållas, att de vid institutionen
undervisade medicine kandidaternas och medicine studerandenas
antal under den tioårsperiod, som utgjordes af läsåren 1876—1886, uppgått
till i medeltal 65 årligen, men under de tio läsåren 1886--1896 i
medeltal 81 årligen. Högsta antalet hade varit 109, nemligen läsåret
1886—1887, och trängseln hade då knappt kunnat fördragas.
Vidare vore ett anslag behöfligt för underhåll af den bakteriologiska
afdelning, hvars nödvändighet fakulteten i samband med sin anhållan om
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
51
extra anslag för instrumentel utrustning för en sådan afdelning närmare
utvecklat.
Den höjning af patologiska institutionens årsanslag, som fakulteten,
för att gifva institutionen en för dess bestånd och normala utveckling
tryggad ekonomi, nu ifrågasatte, utgjorde 1,500 kronor. Med stöd af erfarenheten
från föregående årens behof beräknades deraf 600 kronor —-eller 400 kronor mer än den af fakulteten år 1885 begärda förhöjningen
i materielanslaget — för de förut omnämnda ökade behofveti i afseende å
instruments och apparaters underhåll samt nyanskaffning af förbrukade
sådana, för underhåll och förökning af museets samlingar och öfriga
åskådningsmateriel, för en välbehöflig förstärkning af de för rengöring
och tvätt hittills disponibla medlen m. m. De nya laboratorielokalerna
kunde ej beräknas draga mindre omkostnad än tillsammans 500 kronor,
deraf för uppvärmning och vedhuggning m. m. 250 kronor, gas till belysning
o. s. v. 150 kronor samt rengöring och dylikt 100 kronor.
Slutligen kunde 400 kronor beräknas åtgå för underhållet af den bakteriologiska
afdelningen med dess behof af gas för värmeapparater, material
till näringssubstrater, underhåll af djur, ersättande af förbrukade
glaskärl, till desinfektion m. m. Dessa poster vore visserligen beräknade
så lågt som möjligt, men de årliga utgifterna för en och samma post måste
naturligen i någon mån vexla och kunde blifva än något lägre, än något
högre, än hvad som beräknats. Fördenskull och då det vore af vigt, att
institutionens ekonomi ej blefve bunden af någon särskild stat för de skilda
afdelningarna, den gamla rent patologiska och den nya bakteriologiska,
ville fakulteten uttala önskvärdheten af att hela den begärda summan lades
till materielanslaget för den patologiska institutionen.
Den begärda ökningen kunde vid första påseende synas vara ett temligen
hastigt påkommet behof. Men fakulteten ville erinra, att det ej blott
gälde en förstärkning i ett förut anvisadt otillräckligt anslag till årsunderhåll
för den ifrågavarande institutionen, utan jemväl och i lika hög grad
två alldeles nya behof, för hvilkas befogenhet fakulteten hoppades hafva
framlagt tillräckliga skäl såväl beträffande ersättandet af den gamla, ej
blott oändamålsenliga, utan rent af helsovådliga lokalen med en ändamålsenligare
och sund som ock beträffande underhåll för en studiegren, hvilken
ej längre kunde åsidosättas, der medicinsk undervisning skulle gifvas.
Universitetskanslern hade, enligt hvad departementschefen vidare meddelat,
kraftigt vitsordat vigten af den ifrågasatta anslagsförhöjningen och
äfven departementschefen syntes de skäl, som derför af fakulteten anförts,
vara öfvertygande.
52
Statsutskottets Utlåtande N-.o 9.
I afseende å inrättandet af en bakteriologisk afdelning vid sagda institution
hade fakulteten anfört följande.
Bakteriologiens betydelse för medicinen vore numera så allmänt känd,
att det syntes vara öfverflödigt att närmare framhålla densamma. Dess
undersökningsmetoder hade blifvit ett oumbärligt hjelpmedel för den praktiska
medicinen, i det att det säkra igenkännandet af flere af de vigtigaste
infektionssjukdomarne vore mer eller mindre beroende på en tillförlitlig
bakteriologisk diagnostik; och i många fall vore en sådan alldeles oumbärlig.
Äfven för den allmänna uppfattningen af de smittosamma sjukdomarnes
väsen och betydelse vore egna studier af smittämnenas karakterer
och lifsyttringar af grundläggande vigt för den unge läkareadepten. Hvarje
blifvande läkare hade derför också berättigade anspråk på undervisning
i bakteriologi, likasom de medicinska läroverken i samma mån vore skyldiga
att, i hvad på dem ankomme, gå dessa kraf till mötes.
Genom föreläsningar och förevisningar hade fakultetens lärare i patologi
hittills sökt meddela undervisning i berörda ämne, för så vidt man
på detta sätt kunde gifva undervisning i ett ämne, sådant som bakteriologien.
Det enda rätta medlet för ett verkligt studium af bakterierna och
det öfver hufvud enda möjliga sättet att bibringa blifvande läkare den
manuela färdighet, som gjorde sjelfständigt utförande af bakteriologiska
undersökningar i det praktiska lifvet möjligt, vore emellertid af lätt insedda
skäl, att de studerande sjelfva finge handlägga hithörande arbeten och
sålunda inöfva den teknik, utan hvilken allt bakteriologiskt arbete synnerligen
lätt lemnade vilseledande resultat. Att anordna sådana öfningar
hade likväl hittills varit omöjligt för fakulteten, som saknat ej blott
instrumentel utrustning och medel till underhåll af en bakteriologisk afdelning,
utan jemväl laboratorier för en sådan. Genom den åvägabragta,
redan omförmälda utvidgningen af patologiska institutionens lokaler hade
emellertid det sist nämnda hindret bortfallit. Fakulteten måste derför låta
sig angeläget vara att ofördröjligen söka tillgodose de sedan länge trängande
fordringarna på undervisning i meranämnda del af sjukdomsläran.
Fakulteten kunde ej hoppas att i likhet med karolinska medikokirurgiska
institutet i Stockholm få särskild lärare i ämnet eller att, såsom
vid Köpenhamns universitet, få den allmänna patologien jemte bakteriologien
afskild från den patologiska anatomien under en sjelfständig professur
eller att, såsom i Kristiania och vid flertalet öfriga medicinska läroverk,
der ej bakteriologi en hade sin särskilda representant, kunna förena
ämnet med en sjelfständig professur i hygien. Fakulteten nödgades derför
inskränka sig till att anhålla om ett extra anslag för en gång till nödig
instrumentel utrustning för en mindre, fakultetens nuvarande behof mot
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
53
svarande bakteriologisk afdelning, som komffle att utgöra en del af den
patologiska institutionen såväl i afseende på undervisning som i fråga om
förvaltning. Beträffande behofvet af anslag för årsunderhåll af ifrågavarande
afdelning ville fakulteten hänvisa till framställningen rörande
höjning af materielanslaget.
Enligt detaljerad beräkning vore G,000 kronor den minsta summa, som
erfordrades för utrustning åt den bakteriologiska afdelningen. Nämnda
belopp afsåge endast inköp af instrument och apparater, men icke inredningen
i öfrigt af den nya laboratorieafdelningens tre smärre rum. Denna
inredning hade nemligen, likasom utvidgningsarbetena i sin helhet, bekostats
genom medel, som donerats åt doktor A. F. Regnell. . Af den
angifna summan, 6,000 kronor, åtginge största delen till inköp åt mikroskop
af den konstruktion, som vore nödvändig för bakteriologiska arbeten. Med
beräkning af en utrustning för 20 deltagare i hvarje kurs och att samma
mikroskop, om öfvervakandet vore strängt, kunde delas mellan tva laboranter,
fordrades 10 nya arbetsbakteriemikroskop, som i enklaste modell,
men dock af solid beskaffenhet och med nödigt antal linser, betingade ett
pris af tillsammans 3,145 kronor, hvartill komme ett för läraren afsedt,
bättre demonstrationsmikroskop för finare detaljer, betingande ett pris af
865 kronor. Mikroskopen skulle alltså tillsammans kosta 4,010 kronor.
För inköp af autoklav, olika värmeugnar och desinfektionsapparater erfordrades
minst 1,090 kronor. Till glasapparater, glaskärl, sprutor, gasbrännare
och dylikt åtginge 500 kronor. Tull och frakt samt emballage m. m.
uppginge till i rundt tal 400 kronor. Sammanlagda utgjorde dessa poster
förut nämnda summa, 6,000 kronor; och fakulteten anhölle, att sagda
belopp måtte för ändamålet beviljas.
För egen del har departementschefen i denna fråga yttrat.
I medicinska fakultetens nu återgifna framställning, hvilken vunnit
anslutning såväl af det större akademiska konsistoriet som åt universitetskanslern,
hade bakteriologiens betydelse för läkarevetenskapen och för den
allmänna läkarebildningen framhållits. Det vore derför, enligt departementschefens
åsigt, ej af nöden att ytterligare betona den på många områden
dominerande ställning, som ifrågavarande vetenskapsgren numera intoge.
Det vore likaledes uppenbart, att bakteriologiens studium ej kunde med
framgång bedrifvas utan de hjelpmedel, för hvilkas anskaffande fakulteten
nu begärt anslag. Vid sådant förhållande och då medicinska fakultetens
sträfvan att höja det bakteriologiska studiet vid universitetet vore högeligen
förtjent af understöd, har departementschefen jemväl hemstält om aflåtande
af proposition till Riksdagen att bevilja ofvan nämnda på extra stat begärda
anslag. _________
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Otillräckligheten af materielanslaget för ifrågavarande institution må
väl, särskildt om institutionen varder utvidgad med en bakteriologisk afdelning,
anses vara styrkt, men utskottet har dock icke funnit sig öfverderom,
att anslaget behöfver ökas med hela det belopp, som af
Kongl. Maj:t föreslagits, utan anser förhöjningen kunna begränsas till
1,200 kronor, eller 300 kronor mindre, än hvad vederbörande fakultet för
ändamålet begärt.
Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kongl. Maj:ts framställning
om anvisande å extra stat af medel till utrustning af berörda
bakteriologiska afdelning och under punkt 50:o här nedan gör hemställan
derom, får nu föreslå,
att Kongl. Maj:ts framställning om höjning af det
ordinarie stat uppförda materielanslaget för patologiska
institutionen vid universitetet i Upsala må på det
sätt bifallas, att Riksdagen höjer detta anslag från 1,300
kronor till 2,500 kronor, eller med ett belopp af 1,200
kronor.
menltZ ?) Kongl. Majrt har föreslagit, att till aflöning åt en amanuens vid
nuens vid obstetriska och gynekologiska klinikerna samt gynekologiska polikliniken
°bst»tri,ka_ochyid universitetet Upsala måtte beviljas ett årligt"anslag af 900 kronor.
klinikerna samt Enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet meddelat,
synekologiska hade i fråga härom medicinska fakulteten vid nämnda universitet anfört
polikliniken i r.. v t
Upsala. ioljancle.
[8.] Sedan den al Riksdagen år 1891 beviljade nya professuren i obstetrik
och gynekologi den 26 september 1893 tillträdts af den till befattningen
utnämnde, hade den obstetriska kliniken och den gynekologiska polikliniken
— någon gynekologisk klinik hade då ännu ej funnits — blifvit afskilda
från sitt förutvarande sammanhang med den kirurgiska professurens institutioner
och dermed förlorat det biträde i undervisning och sjukvård,
som amanuenserna derstädes dittills lemnat.
Professorn i obstetrik och gynekologi hade alltså under de sedan dess
förflutna åren varit nödsakad att utan hjelp af någon ordinarie amanuens
sköta nämnda, under hans inseende stående institutioner — ett missförhållande,
som fakulteten redan tillförene påpekat. De omständigheter, som
fakulteten dervid framhållit, egde fortfarande sin betydelse: för att biträda
vid skötseln af gynekologiska polikliniken och framför allt den ansträngande,
natt såväl som dag förekommande, stor rådighet och vana fordrande
läkaretjensten å förlossningsanstalten kräfdes med nödvändighet en person,
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
55
som hunnit fram till medicine licentiatens ståndpunkt; och en sådan kunde
ej fås utan skälig aflöning och dermed följande tjenstårsberäkning.
Arbetet vid ifrågavarande institutioner hade ock år från år ökats.
Under det medeltalet förlossningar under decenniet 1873—1882 varit 91
och under följande decennium, 1883—1892, 116, hade förlossningarnas
antal under de fyra åren 1893—1896 utgjort:
1893 ............................................ 153,
1894 ................................................. 165,
1895 ................................................. 166,
1896 ................................................... 169.
Vidare hade de abnorma, konstens hjelp påkallande förlossningsfallen
visat en tendens till ännu större stegring, i ty att sistnämnda fyra år
följande antal förlossningsoperationer förekommit:
1893 ...................................................... 10,
1894 ................................................... 10,
1895 .................................................... 13,
1896 ..................................................... 17.
Under månaderna januari—mars 1897 hade redan 7 dylika operationer
varit påfordrade.
Till nyss omförmälda arbetsfält, som i och för sig gjorde en amanuens
behöflig, hade under år 1896 tillkommit ännu ett, nemligen en gynekologisk
sjukhusafdelning. Genom universitetskanslerns skrifvelse den 26 juni 1895
hade, på förslag af professorn i ämnet och med vederbörande myndigheters
tillstyrkan, akademiska sjukhusets direktion erhållit tillåtelse att i förhyrd
lokal i närheten af sjukhuset inrätta en klinik för qvinnosjukdomar. Denna
klinik, som vore belägen i huset n:o 4 vid öfre Slottsgatan och bestode af
4 sjukrum med plats för tolf patienter, badrum, operationsrum och sköterskerum,
hade öppnats den 1 oktober 1896. Under första halfåret af denna
anstalts verksamhet hade derstädes intagits 65 patienter, och 40 operationer
hade under sagda tid der utförts. Två gånger i veckan hölles derstädes
klinik med föredrag. Det behöfde knappast framhållas, att, på det
den sjukvård och den kliniska undervisning, som afsåges, skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt upprätthållas, en kompetent amanuens vore
alldeles särskildt nödvändig såsom biträde vid operationer, för aftonronder,
för de studerandes handledning o. s. v.
På grund af hvad fakulteten sålunda anfört hade fakulteten hemstält
om beredande af ett årligt anslag å 900 kronor till aflöning åt en amanuens
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Ang. anslag
till en amanuens
vid
kemiska institutionen
i
Upsala.
[9.]
vid omförmälda kliniker och poliklinik. Fakulteten hade dervid erinrat,
att enahanda belopp utginge till aflöning åt en amanuens vid en enbart
gynekologisk klinik i Stockholm.
Lika med universitetskanslern, hvilken, enligt hvad departementschefen
vidare yttrat, särskildt. förordat nu omförmälda framställning, funne
departementschefen det vara af synnerligen stor vigt att genom anslag bereda
ifrågavarande institutioner möjlighet att vid sig fästa en kompetent
person såsom amanuens.
På grund af hvad till statsrådsprotokollet anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till aflöning åt en amanuens
vid obstetriska och gynekologiska klinikerna samt gynekologiska
polikliniken vid universitetet i Upsala bevilja ett
åidigt anslag af 900 kronor.
9:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till aflöning åt ytterligare
en amanuens vid institutionen för allmän och analytisk kemi vid
universitetet i Upsala bevilja ett årligt anslag af 500 kronor.
Beträffande förenämnda framställning har föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet anmält, att de akademiska myndigheterna i
Upsala anhållit om ett anslag å ordinarie stat för det i denna framställning
omförmälda ändamål, hvilken anhållan grundade sig på en af professorn
i allmän och åkerbrukskemi P. T. Cfeve gjord framställning i
ämnet, ur hvilken departementschefen återgifvit följande.
Vid Upsala universitets institution för allmän och analytisk kemi
funnes för närvarande tre amanuenser anstälde, af hvilka två tjenstgjorde
pa institutionens afdelning för analys och en på dess afdelning för syntes.
Det hade under de senare åren visat sig, att en enda amanuens vid den
senare afdelningen icke kunde behörigen handleda ett så stort antal laboranter,
som kunde mottagas på nämnda afdelning, hvarför det varit nödvändigt
att antaga tillfälliga biträden, när tillströmningen af laboranter
varit stor. Sådant hade inträffat båda terminerna åren 1885, .1886 och
1896 samt vårterminen år 1897, hvarvid arfvode till dessa; biträden bestridts
med bidrag från universitetets reservfond.
Genom kongl. stadgan af den 17 april 1891 angående filosofie kandidat-
och licentiatexamina hade kemien kommit att intaga en ännu vigtigare
plats i undervisningen än förut, och antalet laboranter, som beredde
sig att aflägga filosofie kandidatexamen, hade varit i ständig tillväxt. På
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
57
samma gång hade svårigheterna att med tillgängliga arbetskrafter lemna
erforderlig praktisk handledning tilltagit, och dessa svårigheter komme med
all visshet icke att minskas. Då säkerligen ständiga bidrag ur universitetets
reservfond icke kunde påräknas, borde ett statsanslag af 500 kronor
för ändamålet beredas.
På grund af hvad sålunda förekommit och under hänvisning till
den närmare utredning af antalet laboranter, arbetsordningen m. m., som
förekomine i sammanhang med väckt fråga om anslag till uppförande af
en ny laboratoriebyggnad för omförmälda institution, har departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att till aflöning
åt ytterligare en amanuens vid institutionen för allmän och analytisk kemi
vid universitetet i Upsala bevilja ett årligt anslag af 500 kronor.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må till aflöning åt ytterligafe en
amanuens vid instititutionen för allmän och analytisk
kemi vid universitetet i Upsala bevilja ett årligt anslag
af 500 kronor.
10:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit, att det på ordinarie stat upp- Ang. höjning
förda anslaget till materielen vid den fysiologiska institutionen i Lund ^a^terieu
måtte ökas med 1,500 kronor, eller från 2,500 kronor till 4,000 kronor, vid fysioio
Till
statsrådsprotokollet har departementschefen i detta ärende med-,?''®*"
delat, att sedan Riksdagen år 1889, på Kongl. Maj:ts derom gjorda fram- fiol
ställning, höjt årsanslaget till materielen för fysiologiska institutionen vid L
universitetet i Lund med 1,000 kronor, eller från 1,500 kronor till 2,500
kronor, hade två stora förändringar vid denna institution inträffat, i det
att dels densamma inflyttat i eget hus, dels antalet af vid institutionen
fast anstälde lärare ökats från en till två. Båda dessa omständigheter
hade, enligt en af professoren M. Blix till det större akademiska
konsistoriet i Lund aflåten skrifvelse, bidragit att öka institutionens omkostnader.
Det ökade utrymmet i och för sig hade nemligen medfört stegrade
utgifter för uppvärmning, belysning, rengöring o. s. v. De vidgade möjligheterna
inbjöde ock till ökadt forskningsarbete, och i regeln medförde
hvarje undersökning, framför allt hvarje ny undersökning, kostnader. Enligt
professoren Blix’ ifrågavarande framställning vore det föga sannolikt, att
dessa omkostnader skulle aftaga med åren, utan det vore mera antagligt, att
de skulle tillväxa, åtminstone så länge lärarne vid institutionen egnade
oförminskade krafter åt sitt arbete. Erfarenheten från de sista åren vi
Bili.
till Riksd. Prof. 189S. 4 Sami. 1 Afd. 9 Käft.
8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
säde, att institutionens årsanslag redan nu vore mycket otillräckligt. Utgifterna
för år 1894, det första året efter institutionens inflyttande i sin
egen byggnad, hvarunder der anskaffats — delvis för af Riksdagen beviljadt
extra anslag — de för undervisningen vigtigaste inrättningar och apparater,
hade stigit till 11,667 kronor 13 öre; följande år hade utgifterna varit
3,756 kronor 91 öre, och år 1896 hade de uppgått till 4,095 kronor 80 öre.
Institutionens under de föregående åren upplagda besparingar hade under
dessa år blifvit uttömda och universitetets reservfond måst tillskjuta ytterligare
749 kronor 41 öre; och för år 1897 torde erfordras ett vida större
tillskott för att ej brist skulle uppkomma.
Vidare hade professoren Blix erinrat, att nästlidet års Riksdag, på
Kongl. Maj:ts framställning, höjt materielanslaget vid fysiologiska institutionen
i Upsala från 2,500 kronor till 3,650 kronor. Sistnämnda institution
hade dessutom ett anslag af tio famnar ved. Fysiologiska institutionen
vid karolinska institutet hade ett årligt anslag af 2,000 kronor samt en
intägt på laborationsafgifter af ungefär 100 kronor, men den hade deremot
inga utgifter för uppvärmning, gas, elektricitet och vatten, hvilka bekostades
af institutets allmänna materialiefond. Dessa poster belöpte sig vid Lunds
fysiologiska institution sammanlagdt till i medeltal 1,000 kronor årligen.
Vid institutionen i Stockholm hade dessutom äfven från andra håll tillskjutits
medel för bekostande af apparater och arbeten. Någon utsigt att
på enskild väg skaffa understöd för undersökningar å fysiologiska laboratoriet
i Lund förefunnes deremot icke.
Med åberopande af hvad sålunda professoren Blix anfört, hade det
större akademiska konsistoriet i Lund, sedan jemväl medicinska fakulteten
derstädes vitsordat behofvet af den ifrågasatta förhöjningen, anhållit, det
Kongl. Maj:t täcktes utverka en förhöjning i årsanslaget till materielen för
den fysiologiska institutionen i Lund från 2,500 kronor till 4,000 kronor.
På de af institutionens föreståndare anförda skäl och då denna institution
icke kunde fylla sitt för undervisningen vigtiga ändamål utan erforderliga
materiella resurser, har departementschefen hemstält om aflåtande
af förevarande proposition.
Hvad till statsrådsprotokollet anförts om anledningarna till ökning af
utgifterna för ifrågavarande institution synes utskottet påkalla en höjning
af förevarande anslag. Enligt de lemnade uppgifterna har nemligen anslaget
under de två näst sista åren öfverskridits med respektive 1,256
kronor 91 öre och 1,595 kronor 80 öre. Det förefaller likväl utskottet,
som om utgifterna för berörda institution med iakttagande af nödig
sparsamhet skulle kunna något nedbringas, och utskottet har derför icke
Statsutskottets Utlåtande JST:o 9.
59
ansett sig böra förorda en anslagshöjning med högre belopp än 1,000
kronor.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Majrts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen ökar det på ordinarie
stat uppförda anslaget till materielen vid den fysiologiska
institutionen i Lund med 1,000 kronor, eller från 2,500
kronor till 3,500 kronor.
ll:o) Kongl. Maj:t har
_ föreslagit, att det ordinarie anslaget till geo-^jMg^
logiska institutionen i Lund måtte ökas med 1,000 kronor, eller från 1,500geoiogMa «v
stitutionen i
Lund.
[il-]
kronor till 2,500 kronor.
Då det större akademiska konsistoriet i Lund anhöll om anslag till
en ny byggnad för anatomiska institutionen derstädes, framhölls, enligt hvad
departementschefen nu till statsrådsprotokollet erinrat, att denna institutions
nuvarande byggnad kunde blifva disponibel för geologiska institutionen,
som vore i saknad af egen byggnad och inrymd i nagra rum i zoologiska
institutionens byggnad, hvilka vore för detta ändamål otillräckliga och
dessutom behöfliga för sistnämnda institution. Sedan 1894 års Riks
dag
på Kongl. Majt:s framställning beviljat anslag till en ny byggnad
för anatomiska institutionen, hvilken byggnad beräknats blifva färdig
redan under år 1897, så att den nuvarande byggnaden kunde utrymmas,
hade konsistoriet i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 11 september 1897
anfört, att sistnämnda byggnad, enligt universitetskanslerns medgifvande,
komme att upplåtas till geologiska institutionen, som derigenom skulle
vinna en i hög grad behöflig ökning i utrymme. I stället för 7 rum, de
flesta temligen små, skulle erhållas 15, deraf flera rätt stora. En god del^af
institutionens samlingar, som på grund af bristande utrymme hittills måst
magasineras, kunde nu uppställas och ordnas, så att de blefve till gagn
för forskningen och undervisningen. Men klart vore, att härigenom kost
naderna
för uppvärmning och belysning ökades, äfvensom att med det ökade
tillfället till studier och vetenskapliga arbeten mera förbrukningsmaterial
åtginge. Behofvet af skåp och andra möbler stegrades äfven. Härtill
komme, att en så betydande byggnad icke borde stå alldeles obebodd. I
densamma kunde och borde beredas bostad för en vaktmästare. Derigenom
kunde icke blott de egentliga vaktmästaregöromålen, såsom eldning,
städning m. m., bättre skötas, utan vaktmästaren kunde äfven vid behof
vara tillstädes att biträda med en del andra inom museet förekommande
göromål, såsom slipning af mikroskopiska preparat och dylikt. Arfvode till
en vaktmästare blefve derför också för institutionen erforderligt. Klart
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
vore, att det nuvarande årsanslaget, som utgått med 1,000 kronor sedan år
1871, och 1887 höjts allenast med 500 kronor för anställande af en
amanuens, numera omöjligt kunde räcka till. Det hade redan förut visat
sig vara så knappt, att institutionen ej sällan måst afslå fördelaktiga anbud
om inköp af mycket vigtiga samlingar. En ökning i anslaget till geologiska
institutionen med 1,000 kronor, derom konsistoriet redan år 1896
gjort framställning, syntes derför vara oundgängligen nödvändig, äfven
om vaktmästarearlvodet inskränktes till minsta möjliga belopp.
I likhet med konsistoriet har departementschefen funnit den ifrågasatta
förhöjningen vara för institutionen synnerligen behöflig.
I anslutning härtill hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kong!. Majt:t förevarande
framställning, må öka det ordinarie anslaget
till geologiska institutionen i Lund med 1,000 kronor,
eller från 1,500 kronor till 2,500 kronor.
Vid bifall till hvad utskottet under punkterna 5—11 föreslagit kommer
anslaget till universiteten, nu 736,681 kronor, att ökas med 4,600
kronor, eller till 741,281 kronor.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.
t7nin™!lr''o. 12 :o) Under hänvisning till hvad utskottet här ofvan under punkten
l0pTof7sorer.''o:o anfört beträffande löneförhöjning för extra ordinarie professorer vid
[12.] universiteten och karolinska institutet, hemställer utskottet,
att Riksdagen — med afslag å Kong!. Maj:ts förslag
till förändrad stat för vissa extra ordinarie professorsbefattningar
vid karolinska mediko-kirurgiska institut^
samt till förhöjning för detta ändamål af det
till institutet utgående ordinarie anslag — må i anledning
af Kongl. Maj:ts framställning medgifva, dels
att för nämnda extra ordinarie professorsbefattningar
med en begynnelseaflöning af 4,500 kronor lönen må
kunna höjas med 500 kronor efter fem års tjenstgöring
och för nämnda extra ordinarie professorsbefattningar
med en begynnelseaflöning af 4,000 kronor lönen må,
förutom med det efter fem års tjenstgöring utgående
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
61
ålderstillägg, kunna efter ytterligare fem års tjenstgöring
höjas med 500 kronor, med rätt för innehafvare af
sådan befattning att i fråga om rätten till ålderstillägg
räkna sig till godo jemväl det antal år med afdrag af
tre, han kan hafva varit anstäld såsom docent; dels att
dessa ålderstillägg må bestridas af det under åttonde
hufvudtiteln uppförda förslagsanslag: ålderstillägg; dels
ock att nuvarande innehafvare af sådan extra ordinarie
professorsbeställning må i fråga om rätten till ålderstillägg
tillgodoräkna sig tjenstgöringstid, som infallit
före dessa bestämmelsers trädande i tillämpning.
niska institutionen.
[13-]
13:o) Kongl. Mai:t har föreslagit, att till aflöning åt en amanuens vid.]”?- anslas
7 ■, J . . . . o o t • en amanu
karolinska
institutets hygieniska institution matte pa ordinarie stat upp-eres vid hygieföras
900 kronor.
Till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen meddelat,
att lärarekollegiet vid karolinska mediko-kirurgiska institutet i en
till kanslern för rikets universitet aflåten skrifvelse framhållit, hurusom undervisningen
vid den hygieniska institutionen blefve i hög grad lidande
genom bristen på nödigt biträde åt institutionens föreståndare. De experiment
och andra arbeten, hvilka till stort antal vore erforderliga för åskådliggörande
af föreläsningarna i hygien, kunde omöjligen utan biträde medhinnas
af professorn i ämnet samt måste derför för närvarande väsentligen
inskränkas, och laborationerna å institutionen lede af samma anledning
men. Vidare hade, oafsedt de organiserade kurserna, ett stort antal personer
å den hygieniska institutionen inöfvat vigtiga undersökningsmetoder,
för att vinna färdighet att hygieniskt bedöma t. ex. en desinfektionsugn,
dricksvatten, ventilationsanläggningar eller luftens beskaffenhet. Då kännedom
om dessa och andra hygieniska metoder vore nödvändig för personer
i många olika ställningar, hade det ansetts vara en pligt för denna, den
enda svenska hygieniska institution, att mottaga dem, som behöfde lära sig
dylika metoder eller som önskade utföra hygieniska arbeten. Emellertid
blefve föreståndarens tid alltför mycket splittrad genom dessa personers
handledning och genom laboratoriets iordningställande för deras arbeten.
På grund af bristen på amanuens hade det icke heller varit möjligt att
i enskildheterna så leda dessa laborationsarbeten, som önskligt varit.
Föreståndaren hade försökt att på frivillighetens väg erhålla en
amanuens bland de medicine studerande, men detta hade icke lyckats honom.
Ingen studerande hade stannat qvar vid institutionen längre tid, än
hans egna studier dertill gifvit anledning, och föreståndaren hade icke er
-
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
hållit någon hjelp vid undervisningen eller vid arbetena i öfrigt å institutionen.
Under de senaste åren både af årsanslaget till institutionen måst
bekostas arfvode åt en sakkunnig assistent, hvilken haft att lemna det
nödvändigaste biträdet vid laborationer och vid iordningställandet af apparater
m. m., men det ringa beloppet af anslaget förbjöde att oftare anlita
nämnda utväg. Icke heller vore det möjligt att genast vid förefallande
behof finna en lämplig person för fullgörande af ifrågavarande arbete,
hvilket måste efter hand inläras. För undervisningens behof vore det
derför nödvändigt att ega tillgång till en amanuens, som kunde stanna
på platsen någon längre tid och som helst borde vara medicine licentiat.
Men ej blott för tillgodoseende af undervisningens behof kräfdes inrättande
af en amanuensplats. Äfven det vetenskapliga arbetet likasom
de för läkare och allmänheten vid institutionen utförda arbeten skulle
vinna derpå. Huru behöfliga dessa sistnämnda arbeten vore, framginge
af det betydliga antalet af personer, som å institutionen begärde upplysningar,
råd, utlåtanden och äfven laborationsarbeten. Genom amanuensplatsen
skulle tillfälle dessutom beredas vissa läkare till bättre utbildning
i ämnet än den, som meddelades de medicine studerande i allmänhet, och
de läkare, hvilka å institutionen genomginge en kort kurs i hygien. Det
läge i öppen dag, att det för samhället vore af största vigt, att det funnes
läkare, som vore väl hemmastadda i hygien.
Slutligen borde det framhållas, att professorn i hygien vid institutet
antagligen vore den ende ordinarie professor i medicinskt ämne i Sverige,
som saknade biträde af en med statsmedel aflönad amanuens. Så vidt det
vore lärarekollegiet bekant, funnes icke heller i utlandet någon hygienisk
institution, der icke en eller flere aflönade amanuenser vore anstälde.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hade lärarekollegiet hemstält
om kanslerns medverkan för beredande af ett årligt anslag å 900
kronor för aflönande af en amanuens vid hygieniska institutionen; och hade
i anledning häraf kanslern hos Kongl. Maj:t gjort framställning i berörda
syfte.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må till aflöning åt en amanuens
vid karolinska institutets hygieniska institution på ordinarie
stat uppföra ett anslag af 900 kronor.
Vid bifall till hvad utskottet under punkterna 12 och 13 hemstält
kommer anslaget till karolinska mediko-kirurgiska institutet, nu 190,000
kronor, att ökas med 900 kronor, eller till 190,900 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
63
Allmänna läroverken.
14:o) Kongl. Maj:t har under förevarande hufvudtitel föreslagit
dels i punkt 14:o:
Ang. föresla
*.
gen löne- och
a) med afseende på lärarnes vid de högre och femklassiga allmänna
läroverken aflöning,
rarne m. m.
att för lärarne vid berörda läroverk måtte bestämmas den i stats-[t4 o. 60.]
rådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden 14 januari 1898 angifna lönereglering,
att gälla från och med år 1899;
b) med afseende å terminsafgifternas förhöjning,
att — under förutsättning, att den föreslagna löneregleringen för
lärarne vunne fastställelse — lärjunge, som vore vid högre eller femklassigt
allmänt läroverk inskrifven, skulle, förutom nu utgående afgifter, från och
med vårterminen 1899, för hvarje termin erlägga till statsverket: inom
första, andra och tredje klasserna 10 kronor, inom fjerde och femte klasserna
20 kronor samt inom sjette och sjunde klasserna 30 kronor, dock att befrielse
derifrån skulle kunna beviljas enligt de i statsrådsprotokollet upptagna
bestämmelser, samt att i fråga om uppbörd och redovisning af
terminsafgifter äfvensom påföljd af uraktlåtenhet att dem erlägga skulle
gälla hvad derom i statsrådsprotokollet sades;
c) med afseende å pensionsreglering för lärarne vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken,
att ordinarie lärare och lärarinnor vid de högre och femklassiga allmänna
läroverken skulle hafva rättighet och i de uti statsrådsprotokollet
omförmälda fall äfven skyldighet att från tjensten afgå med pension å
allmänna indragningsstaten enligt de närmare bestämmelser, som i statsrådsprotokollet
angifvits; samt
d) med afseende på behofvet af förhöjning i ordinarie anslag till
allmänna läroverken,
att anslaget till arfvoden åt extra lärare och vikarierande lärare samt
för oförutsedda behof måtte höjas med 15,000 kronor, eller från 135,000
kronor till 150,000 kronor;
att anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna
läroverken måtte ökas med 12,000 kronor, eller från 28,000 kronor till
40,000 kronor;
att anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande
af ammunition för målskjutning m. m. måtte höjas med 3,500 kronor,
eller från 34,000 kronor till 37,500 kronor;
64 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att till extra arfvoden åt musiklärare vid de allmänna läroverken
matte uppföras ett anslag af 2,500 kronor; samt
att för genomförande af lönereglering för lärarne vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken enligt i statsrådsprotokollet angifna grunder
matte beviljas en förhöjning af nuvarande reservationsanslaget till de
allmänna läroverken med ett belopp af 704,453 kronor;
dels ock i punkt 60:o:
att Riksdagen matte anvisa a extra stat för år 1899 till arfvoden åt extra,
och vikarierande, ämneslärare vid de allmänna läroverken 100,000 kronor,
samt till tillfällig löneförbättring åt rektorer och ordinarie lärare vid de
treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna enligt i nämnda statsrådsprotokoll
angifna grunder 25,500 kronor.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 191) hafva herrar P.
Pehrson i Törneryd och C. Persson i Stallerhult yrkat, att Riksdagen,
derest, den i anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition beslöte
legleiing af lönerna och pensionerna för lärarne vid allmänna läroverken,
skulle göra till vilkor, att lärarne skulle under sin tjenstetid sjelfva lemna
bidrag till sin pensionering, och att, intill dess blifvit slutligen afgjord
icke blott bidragens storlek, utan ock deras förvaltning för angifvet ändamål,
af den lön, som komme att bestämmas, afdrag skulle göras till
bildande af en pensionskassa, hvilket afdrag lämpligen borde kunna bestämmas
till fem procent af lönens storlek.
Af ofvan aberopade statsrådsprotokoll inhemtas, att hos Kongl. Makt
gjorts framställningar: ”
dels af ett stort antal rektorer och lärare vi de allmänna läroverken
och. pedagogierna om vidtagande af erforderliga åtgärder, för att den tillfälliga
löneförbättring, som under de senare åren utgått till bemälde rektorer
och lärare, måtte för rektorer äfvensom för lektorer, adjunkter och kolleger
i högsta lönegraden vid nämnda läroverk höjas till samma belopp, hvarmed
densamma utgått till lektorer, adjunkter och kolleger i lägre lönegrad,
eller 500 kronor;
dels af^ ett flertal teckningslärare vid rikets högre allmänna läroverk,
att, derest Kongl. Maj:t icke skulle finna lämpligt att hos Riksdagen föreslå
en fullständig lönereglering för. teckningslärarne vid rikets allmänna läroverk
enligt de af Kongl. Maj:t i proposition till 1887 års Riksdag angifna
grunder, Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen framställa förslag om, att för
Statsutskottets Utlåtande N:o 9
65
teckningslärarne vid rikets högre allmänna läroverk matte bestämmas fyra
löneklasser, hvardera med tre lönegrader; att teckningslärare med befattning
af första löneklassen skulle vara skyldig tjenstgöra för den faststälda
lönen trettio timmar i veckan, med befattning af andra löneklassen tjugufem,
med befattning af tredje löneklassen tjugu timmar och med befattning
af fjerde löneklassen femton timmar; att den ordinarie lönen i dessa
löneklasser och lönegrader tills vidare skulle utgå med enahanda belopp,
hvarmed samma tjenstgöring hittills varit ersatt; att för de timmar, hvilka
öfverstege det för de olika löneklasserna bestämda timantalet, ersättning
skulle fortfarande utgå med sjuttiofem kronor för hvarje timme per läsår
i första och andra lönegraderna samt med ett hundra kronor i tredje
lönegraden; samt att det af Riksdagen på extra stat beviljade lönetillägget
måtte fortfarande få utgå med oförändradt belopp;
dels slutligen af musiklärarne vid rikets femklassiga allmänna läroverk,
att bemälde lärare måtte få sin lön höjd och indelad i tre lönegrader
å 500 kronor, 650 kronor och 800 kronor.
Till stöd för sin framställning hade rektorer och lärare vid de allmänna
läroverken och pedagogierna erinrat derom, att, sedan år 1878 en
komité blifvit tillsatt med uppdrag, bland annat, att framlägga förslag till
reglering af lönerna för de allmänna läroverkens lärare, Ivongl. Maj:t pa
grund af denna koinités utlåtande till 1882 års Riksdag framstält proposition
om sådan reglering af dessa löner, att högsta beloppet för adjunkt
och kollega skulle utgöra 4,000 kronor, för lektor 5,000 kronor och för
rektor vid högre allmänt läroverk 5,500 kronor. Denna proposition hade
af vissa skäl icke vunnit Riksdagens bifall, men grunden för afslaget vore
icke att söka i för höga belopp af de föreslagna lönerna. Tvärtom hade
alltmänt yttrats, att de icke vore för höga, utan måste anses skäliga och
lämpligt tilltagna. Helt och hållet utslagen hade emellertid berörda proposition
ej blifvit, alldenstund löneförbättring på extra stat beviljats lektorer,
adjunkter och kolleger i de lägre lönegraderna med 500 kronor och åt
nämnde lärare i högsta lönegraden samt åt rektorer med 250 kronor. Vid
denna anordning hade det alltsedan förblifvit och hade derjemte bestämts,
att denna tillfälliga löneförbättring skulle beaktas och behandlas såsom
tjenstgöringspenningar. Emellertid kunde det ej anses obilligt, att äldre
och mera erfarna lärare erhölle samma löneförbättring, som de yngre
åtnjöte, helst läraren i högsta lönegraden derigenom icke skulle komma
till högre belopp, än som i propositionen till 1882 års Riksdag föreslagits
och som redan då ansetts såsom icke för högt. Men hvad som då icke
varit för högt, måste numera med än större skäl förtjena samma omdöme.
Derigenom att en ämneslärare under nuvarande förhållanden först efter
Bill. till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Haft. 9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
20 _ års tjenstgöring komme upp i högsta lönegraden, under det att han
enligt 1882 års proposition redan efter 15 års tjenstgöring skulle hafva
nått denna lönegrad, blefve i alla fall hans ställning mindre god än den,
som enligt sagda proposition tillärnats honom, enär han vida senare komme
i åtnjutande af det föreslagna lönebeloppet.
Med afseende å den af teckningslärare vid de högre allmänna läroverken
begärda löneförbättringen hade af bemälde lärare framhållits, att en teckningsläraretjenst
vid ett högre allmänt läroverk, der tjenstgöringen uppginge
till tjugu å trettio timmar i veckan eller derutöfver, icke gerna
kunde betraktas såsom en bibefattning, helst då man på senare tider melodi
mer i fråga om skyldigheter gjort teckningslärarne likstälda med
öfriga lärare. En så beskaffad teckningsläraretjenst vore, om den samvetsgrant
sköttes, icke sa litet ansträngande eller af så ringa betydelse,
att den icke kunde uthärda en jemförelse med vissa lärarebefattningar i
läsämnena; och kompetensfordringarna för en teckningslärarebefattning
vid högre allmänt läroverk skulle i jemförelse med dem, som gälde fölen
adjunkts- eller kollegabefattning, icke så mycket underskattas, om man
besinnade, att genomgåendet af kursen för dylika teckningslärare vid
Tekniska skolan i Stockholm krä.fde ett treårigt träget arbete och att för
tillträde till denna kurs, hvilket först kunde vinnas efter fylda aderton år.
fordrades flera ars förstudier samt att man vid befordringar numera tom;
en väsentlig hänsyn till att den sökande afiagt mogenhetsexamen. Men
om sålunda en teckningslärare vid talrikare besökt högre läroverk kunde
saväl ined afseende å tjenstgöring som kompetensfordringar anses jemförlig
med en adjunkt eller kollega, syntes billigt, att deras aflöning bestämdes
efter något så när samma grunder. Så vore emellertid ingalunda förhållandet,
i det att en teckningslärare vid högre läroverk, huru stor hans
tjenstgöring än vore, finge sin ordinarie lön bestämd efter en tjenstgöring
af femton timmar i veckan. Visserligen erhölle lian särskild ersättningför
den tjenstgöring, som ålades honom utöfver nämnda femton timmar,
men såväl då han måste taga tjentledighet för sjukdom som då han skulle
afgå med pension, komme han genom den ordinarie lönens ringhet i ett
synnerligen ogynsamt läge. Erkännas borde emellertid, att den anmärkta
olägenheten vid sådan teckningslärares tjenstledighet för sjukdom i ej
ringa man undanröjts derigenom, att Riksdagen under de senaste åren
tillerkänt teckningslärare rätt att i dylikt fall tillgodoräkna sig en del af
det extra arfvodet för öfvertimmar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den ar 1887 af Kongl. Maj:t föreslagna löneklassindelningen. Detta Riksdagens
medgifvande hade betydelse äfven derutinnan, att Riksdagen derigenom
kunde anses hafva erkänt billigheten af tecknings!ärarnes anspråk
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
67
att blifva indelade i vissa löneklasser, beroende på antalet af deras tjenstgöringstimmar
i veckan vid de olika läroverken. — Slutligen både ifrågavarande
lärare erinrat derom, att framställningar i likartadt syfte till Kongl.
Maj:t ingifvits under åren 1893 och 1894 samt hänvisat till hvad dervid
anförts.
Musiklärarne vid de femklassiga allmänna läroverken hade till stöd
för sin ansökning anfört, att deras lön icke stode i något rimligt förhållande
till deras undervisningsskyldighet och till musiklärarnes löner
och undervisningstid vid de fullständiga läroverken, alldenstund dessa
sistnämnde för sin undervisning, som i medeltal uppginge till 10 å 12
timmar i veckan, åtnjöte ända till 1,325 kronor för år, under det att
musiklärarne vid de femklassiga läroverken med en undervisning af 6
timmar i veckan endast erhölle 475 kronor. Då den egentliga grundläggande
sångundervisningen vore förlagd till de fem lägsta klasserna,
under det att de flesta af sjette och sjunde klassernas lärjungar vore på
grund af målbrott befriade från sångöfningarna, syntes musiklärarne vid
de femklassiga läroverken böra vara lika berättigade till tre lönegrader
som musiklärarne vid de fullständiga läroverken och borde de förre få
åtnjuta en lön, som något så när kunde jemföras med de senare.
öfver dessa framställningar hade utlåtanden infordrats från domkapitlen
samt direktionerna öfver Stockholms stads undervisningsverk
och Nya elementarskolan i Stockholm; och hade dessa myndigher i allmänhet
tillstyrkt de gjorda ansökningarna, hvarvid dock några bland dem
framstält åtskilliga erinringar och anmärkningar. Så hade med afseende
på den begärda förhöjningen af lönetillägget för rektorer och ämneslärare
i högsta lönegraden, direktionerna öfver Nya elementarskolan och Stockholms
stads undervisningsverk samt domkapitlen i Upsala, Linköping,
Strengnäs och Kalmar visserligen funnit nämnda förhöjning synnerligen
behöflig och billig, men dock gifvit till känna, att de hellre skulle hafva
tillstyrkt en fullständig och tidsenlig reglering af lärarnes vid de allmänna
läroverken lönevilkor för alla lönegrader. Beträffande den ifrågasatta
löneregleringen för teckningslärarne vid de högre allmänna läroverken
hade åter domkapitlen i Upsala, Lund och Göteborg afstyrkt den föreslagna
indelningen af teckningslärarebefattningarna i särskilda löneklasser
med afseende å teckningslärarnes undervisningsskyldighet och löneförmåner.
Såsom skäl mot en dylik indelning hade framhållits, att behofvet af teckningstimmar
vid samma läroverk ingalunda vore konstant, utan ofta vexlade
läsår efter läsår, beroende på lärjungeantalet i de särskilda klasserna och
andra skiftande omständigheter, samt att de faktiska förhållandena icke
hänvisade på någon naturlig gruppering af läroverken med afseende på
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
ifrågavarande synpunkt. En följd häraf måste blifva, att, om den föreslagna
grupperingen genomfördes, den efter en tid måste göras om, något,
som dock antagligen skulle möta stora svårigheter, enär man icke kunde
höja den ordinarie lönen vid de läroverk, som borde uppflyttas i högre
löneklass, utan att sänka densamma vid de läroverk, som i stället skulle
nedflyttas i lägre löneklass, men en sådan sänkning icke läte sig göra, så
länge den ifrågavarande lönen innehades af en teckningslärare, som sökt
och erhållit befattningen med den högre lönen. Rätt ofta skulle det derför
komma att inträffa, att två lärare med ganska olika tjenstgöring dock
uppbure samma lön samt till och med att en lärare för större tjenstgöring
komme att åtnjuta mindre godtgörelse än en annan för mindre tjenstgöring,
äfven om båda vore i samma lönegrad, hvar och en inom sin
löneklass. Ett lämpligare och rättvisare sätt att tillgodose teckningslärarnes
kraf på en förbättrad ställning ansåge domkapitlet i Upsala, vara att enligt
ett förslag af rektor vid Upsala allmänna läroverk, hvilkens yttrande i
ärendet domkapitlet infordrat, bestämma, dels att ordinarie teckningslärare
vid rikets högre allmänna läroverk, som i följd af sjukdom åtnjöte tjenstledighet,
skulle under tiden ega att uppbära tre fjerdedelar så väl af den
till befattningen hörande lönen som af det för utsträckt tjenstgöring
beviljade extra arfvodet, men skulle afstå den återstående fjerdedelen till
vikaries aflöning, såvida icke med efori bifall annorlunda dem emellan
öfverenskommes, dels ock att i afseende på teckningslärares vid högre
allmänt läroverk afsked med åtnjutande af pension från allmänna indragningsstaten
skulle, i händelse han i sådan egenskap tjenstgjort under minst
20 år, gälla, att vid bestämmandet af pensionens storlek skulle såsom
ordinarie lön vid afskedstagande! anses det aritmetiska mediet af de löneinkomster,
såväl ordinarie som extra, hvilka under de sista 20 åren varit
af statsmedel åt honom anslagna för tjenstens uppehållande.
Hvad slutligen anginge den af musiklärarne vid de femklassiga allmänna
läroverken begärda löneförbättringen, hade domkapitlen i Upsala,
Göteborg och Karlstad samt direktionen öfver Stockholms stads undervisningverk
ansett olämpligt att införa ålderstillägg för musiklärarne vid de
femklassiga läroverken, så länge tecknings- och gymnastiklärarne vid dessa
läroverk saknade sådana, hvaremot dessa myndigheter, som ansett en löneförhöjning
för bemälde musiklärare behöflig, föreslagit, att deras lön måtte
höjas till 500 eller 600 kronor för 6 timmars undervisning i veckan, samt
att, derest till följd af lärjungeantalets storlek flera undervisningstimmar
måste åläggas musikläraren, denne måtte erhålla ett i förhållande till det
ökade arbetet förhöjdt arfvode, i ungefärlig öfverensstämmelse med hvad
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
69
genom kongl. cirkulär den 18 maj 1878 vore stadgadt beträffande teckningslärarne.
För egen del har departementschefen funnit de gjorda framställningarna
i hög grad behjertansvärda. Flere bland de ämneslärare, som
nu ”befunne sig i högsta lönegraden, hade i början af sin tjenstgöring
mast åtnöja sig med en högst obetydlig och ingalunda mot deras arbete
svarande aflöning. Och då lärarne i allmänhet först sent vore i tillfälle
att ingå äktenskap, hade de ofta vid den tid, da de natt den högsta lönegraden,
de drygaste utgifterna för sina barns uppfostran. Den obetydliga
höjning af deras inkomster, som genom uppflyttning i nämnda lönegrad
vunnes, eller 250 kronor, förmådde derför icke fylla de växande behofven.
Billigt och önskvärdt vore det ju äfven, att åtminstone den högsta aflöning,
till hvilken en lärare vid de allmänna läroverken kunde komma, blefve
någorlunda jemnstor med den, som atnjötes af andra statens embets- och
tjensteman, hvilka hade en likartad samhällsställning utan att alltid hafva
haft behof af en lika lång och kostsam föregående utbildning för sitt kall.
Lika billig och behöflig som en förbättring af lönevilkoren för lektorer,
adjunkter och kolleger i högsta lönegraden vore emellertid äfven en höjning
af rektorernas aflöning. Den betydelse, styresmannen för ett läroverk hade
för detsainmas jemna och framgangsnka verksamhet, vore sa stor, att man
vid anställande af en sådan borde hafva tillgång att välja bland de mest
insigtsfulle och duglige. Detta skulle man dock näppeliggen blifva i tillfälle
att göra, derest icke rektor vore något bättre aflönad än öfriga lärare.
För öfrigt vore det arbete, som ålåge en rektor, så mångartadt och omfattande,
det ansvar, han hade att bära, så tungt, och den ställning, Jian
intoge, ofta så svår och grannlaga, att han väl kunde förtjena en något
högre aflöning.
I den mån teckningsundervisningens betydelse stigit och antalet undervisningstimmar
i teckning ökats vid vara läroverk, hade också teckningslärarnes
ställning väsentligen ändrats. Vid många läroverk toges numera
teckningslärarens hela tid och kraft i anspråk för undervisningen derstädes,
och han vore derför för hela sin utkomst hänvisad till läroverket.
Visserligen ersattes det ökade arbetet enligt bestämda grunder, men den
aflöning, som sålunda vunnes, vore dock skäligen obetydlig och kunde
knappast anses motsvara det fordrade arbetet. Ogynsammast tedde sig
dock en dylik lärares ställning, då han tjent ut och skulle afga med
pension, i det att den pension, som då tillerkändes honom, understundom
icke uppginge ens till hälften af det belopp, han under sin tjenstgöring
åtnjutit. ”Äfven då han på grund af sjukdom måst begära tjenstledighet,
vore hans ställning sämre än öfrige lärares, om äfven genom Riksdagens
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
välvilja under de senare åren någon bättring i detta afseende vunnits.
De båda sistnämnda förhållandena syntes i första rummet kräfva ändring.
Äfven den af musi k lä ram e vid de femklassiga läroverken gjorda framställningen
syntes vard beaktande såväl i afseende å lönens höjning som
särskildt i det hänseendet, att en viss undervisningstid bestämdes för den
ordinarie lönen och ersättning medgåfvos för den undervisning, som derutöfver
ålades dylik lärare.
Men om också goda skäl kunde anföras för höjning och reglering af
de nu nämnda lärarnes aflöning och pensionering, så kunde dock ej mindre
talande skal förebringas för höjning och reglering äfven af de öfriga lärarnes
lönevilkor och pensionsförhållanden.
Frågan om lärarnes löne- och pensionsreglering hade snart i tjugu år
stått på dagordningen och flera gånger varit underkastad Riksdagens pröfning.
Dervid hade städse från alla håll erkänts lärarnes berättigade anspråk på
erhållande af en efter omfattningen och vigten af deras tjensteåligganden
afpassad aflöning äfvensom att de af Kongl. Maj:t föreslagna lönebeloppen
ingalunda vore för höga. Särskildt hade starkt betonats billigheten och
behofvet af en förbättring af lönerna i de lägre lönegraderna. Att frågan
detta oaktadt icke vunnit sin lösning, hade, såsom bekant, berott derpå,"att
den städse blifvit stäld i samband med ifrågasatta förändringar i läroverkens
organisation, angående hvilka enighet icke kunnat uppnås.
Tydligt vore emellertid, att en lönereglering, som för mer än femton
år sedan af Riksdagen erkänts såsom behöflig och berättigad, under nuvarande
förhållanden i ännu högre grad måste så anses. Departementschefen
funne sig derför böra hemställa, att Kongl. Maj:t ville åter för Riksdagen
framlägga fragan om lärarnes löne- och pensionsreglering i hela
dess omfattning.
Departementschefen redogör derpå å sid. 65—85 i statsrådsprotokollet,
dit utskottet tillåter sig hänvisa, för lärarnes betydelse för skolan, för de
synpunkter, från hvilka departementschefen utgått vid sitt förslag till de
ändringar i allmänna läroverkens undervisningsplan, som af Kongl. Maj:t
genom beslut den 22 mars och den 19 augusti 1895 faststälts, för undervisningen
i främmande språk, för frågan om en praktisk afslutningsklass,
lör förhållandet mellan de allmänna läroverken och folkskolan, för öfveransträngningen
vid våra läroverk samt för obligatoriska feriearbeten.
Derefter följer a sid. 85 — 106 i protokollet en historik öfver den föregående
behandlingen af fragan om löne- och pensionsreglering för lärarne
vid de allmänna läroverken, hvaraf utskottet vill hafva meddelat, att under
de senare aren lärarne vid de allmänna läroverken och pedagogierna åtnjutit
följande aflöning:
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
71
rektorer: vid de högre allmänna läroverken 4,500 kronor och efter tio
års tjenstgöring såsom rektor vid sådant läroverk 5,000 kronor; vid de femklassiga
läroverken i Stockholm 4,000 kronor; vid de öfriga femklassiga
läroverken 3,500 kronor och efter tio års tjenstgöring såsom rektor vid
femklassigt läroverk 4,000 kronor; vid de treklassiga läroverken 3,000 kronor
och efter femton års tjenstgöring såsom ordinarie lärare 3,500 kronor; vid
de tvåklassiga pedagogierna 2,500 kronor samt efter femton års tjenstgöring
i egenskap af ordinarie lärare 3,000 kronor och efter tjugu års dylik tjenstgöring
3,500 kronor; hvarförutom dessa rektorer af vederbörande kommuner
åtnjutit fri hostad eller hyresersättning;
lektorer vid de allmänna läroverken: fem lönegrader å 2,500, 3,000,
3,500, 4,000 och 4,500 kronor, med uppflyttningsrätt från lägre till närmast
högre lönegrad efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring;
adjunkter
vid de högre läroverken samt kolleger vid de lägre läroverken
och de tvåklassiga pedagogierna: fem lönegrader å 1,500, 2,000, 2,500, 3,000,
och 3,500 kronor, med uppflyttningsrätt lika som lektorer;
lärare vid enklassiga pedagogier: 1,500 kronor jemte fri bostad;
musiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 750, 1,000 ocli
1,250 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad
enligt samma grunder, som gälla för lektorer och adjunkter; vid de
femklassiga läroverken 450 kronor; vid de treklassiga läroverken 300 kronor;
vid de tvåklassiga pedagogierna 200 kronor;
teckning slär are: vid de högre läroverken tre lönegrader å 1,000, 1,250
och 1,500 kronor, med uppflyttningsrätt enligt samma grunder som lektorer
och adjunkter; vid de femklassiga läroverken 600 kronor; vid de treklassiga
läroverken 300 kronor; hvarjemte samtliga teckningslärare ega rätt
att efter vissa, grunder åtnjuta särskildt arfvode för de undervisningstimmar,
som åläggas dem utöfver ett visst antal i veckan;
gymnastiklärare: vid de högre läroverken tre lönegrader å 1,000, 1,250
och 1,500 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till högre lönegrad
enligt samma grunder som lektorer och adjunkter; vid de femklassiga läroverken
600 kronor; vid de treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna
300 kronor;
hvartill bör läggas den löneförbättring, som Riksdagen på extra stat
beviljat för hvart och ett af åren 1883—1898, utgörande för
rektorer vid allmänt läroverk och tvdklassig pedagogi 250 kronor;
lektorer, adjunkter och kolleger i första, andra, tredje eller fjerde lönegraden
500 kronor, i femte lönegraden 250 konor;
lärare vid enklassig pedagogi 250 kronor;
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
musiklärare vid högre läroverk, hvilken uppbär lön i första lönegraden,
125 kronor, i andra lönegraden 100 kronor och i tredje lönegraden
75 kronor;
musiklärare vid femklassigt läroverk 25 kronor;
gymnastik- och teckning slärare vid högre läroverk, h vilka uppbära lön
i första lönegraden, 100 kronor, i andra lönegraden 75 kronor och i tredje
lönegraden 50 kronor.
Efter en å sid. 107 lemnad upplysning om de vikarierande och extra
lärarnes ställning har departementschefen förklarat, att han för närvarande
icke hade något yrkande att med hänsyn till dem framställa. Han inskränkte
sig derför nu till att föreslå löne- och pensionsreglering för de
ordinarie lärarne vid de högre och fem k lassi ga läroverken samt tillfällig
löneförbättring åt dylika lärare vid de treklassiga allmänna läroverken
och pedagogierna.
Vid de förslag till löne- och pensionsreglering, departementschefen nu
ginge att framställa, hade han i hufvudsak anslutit sig till det förslag, som
redan fyra gånger förut framlagts för Riksdagen och städse, då det af
Riksdagen behandlats, i och för sig betraktadt, blifvit godkändt såväl af
vederbörande utskott som af Riksdagens båda kamrar. Den enda afvikelse,
som med afseende å ämneslärarne förekomme, hade sin grund deruti, att
departementschefen för närvarande icke ifrågasatte någon förlängning af
läsåret och derför hemstälde, att tjenstgöringspenningama för lektorer,
adjunkter och kolleger linge beräknas utgå för läsår med 36 läsveckor i
stället för 39. Beträffande öfningslärarne, särskildt teckningslärarne, vore
afvikelsen något mer omfattande.
Det, som vållat svårigheten vid bestämmandet af öfningslärarnes löneförmåner,
vore, att utsträckningen af dessa lärares tjenstgöring vid särskilda
läroverk af samma slag i följd af lärjungarnes antal och fördelning
samt vissa lokala förhållanden vore mycket olika. Denna omständighet
framträdde skarpast med hänsyn till teckningslärarne. Redan 1877 års
Riksdag hade fäst uppmärksamhet härå och i skrifvelse den 23 maj samma
år förklarat sig anse, dels att för teckningslärarne borde fastställas ett
maximiantal af obligatoriska undervisningstimmar med en aflöning stäld i
rättvist förhållande till öfrige lärares vid samma läroverk, dels ock att det
stadgande borde meddelas, att, om för ett visst läroverk omständigheterna
nödvändiggjorde ett större antal undervisningstimmar i teckning än det
normala, teckningsläraren skulle vara skyldig att mot särskild ersättning
bestrida undervisningen i sitt ämne äfven för detta ökade antal undervisningstimmar
i veckan; och hade Riksdagen derför anhållit, det Kongl.
Maj:t täcktes beträffande teckningslärarnes vid elementarläroverken ställ
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
73
ning och löneförhållanden vidtaga erforderliga åtgärder för beredande åt
dessa lärare af förmånligare och i jemförelse med andra vid elementarläroverket
anstälda lärares rättvisare lönevilkor. Med anledning häraf hade
till 1878 års Riksdag gjorts framställning, hvari föreslagits, att teckningslärarnes
aflöning skulle höjas till samma belopp, som redan vore bestämdt
för gymnastiklärarne, nemligen vid högre läroverk till 1,000 kronor med
två ålderstillägg, hvartdera å 250 kronor, det första efter fem och det
andra efter tio års väl vitsordad tjenstgöring, vid de femklassiga läroverken
till 600 och vid de treklassiga till 300 kronor utan ålderstillägg;
att teckningslärarne mot åtnjutande af berörda aflöning skulle vara skyldiga
att undervisa vid högre läroverk femton timmar, vid femklassigt åtta och
vid treklassigt fem timmar i hvarje vecka; att nämnda lärare derjemte
skulle vara pligtige att åtaga sig i sitt ämne ytterligare så många timmar,
som undervisningen kräfde, ehuru mot särskildt arfvode, som för hvarje
timme i veckan under helt läsår skulle utgå med 100 kronor till lärare i
högsta lönegraden vid högre läroverk och med 75 kronor till öfriga teckningslärare;
samt att vid läroverk, der undervisningen i teckning icke toge
i anspråk hela det antal undervisningstimmar, som utan särskild ersättning
ålåge teckningsläraren, denne skulle vara förbunden att undervisa i välskrifning
så många timmar i veckan, som bruste i berörda antal, derest
eforus pröfvade lämpligt att åt honom uppdraga sådan undervisning. Denna
framställning hade blifvit af Riksdagen godkänd.
Då sålunda teckningslärarne fått sina aflöningsförhållanden ordnade
ungefär samtidigt med tillsättandet af den komité, som fått i uppdrag att
afgifva förslag till lönereglering för lärarne vid de allmänna läroverken
och flera läroanstalter, hade nämnda komité föreslagit endast den ändring
i den faststälda aflöningsstaten för bernälda lärare, att lönen i lägsta lönegraden
vid de högre läroverken höjdes från 1,000 kronor till 1,200 kronor
i sammanhang dermed, att tjenstgöringsskyldigheten för den i staten upptagna
lönen ökades från 15 till 16 timmar i veckan och ålderstilläggens
belopp minskades från 250 kronor till 200 kronor.
Det hade emellertid ej dröjt länge, innan det visat sig, att den år
1878 antagna löneregleringen för teckningslärarne vore otillfredsställande.
Hvad som i synnerhet vållat missbelåtenhet och klagomål vore, att de
lärare, Indika ålagts ett större antal extratimmar och som derför till stor
del eller helt och hållet vore för sitt uppehälle hänvisade till sina inkomster
från skolan, om de äfven, då de vore oförhindrade att tjenstgörä,
uppbure en något så när tillfredsställande aflöning, vid tjenstledighet på
grund af sjukdom samt vid afskedstagandet kommit i ett synnerligen
ogynsaint läge, då de i förra fallet blott åtnjutit en del af den fasta lönen
Bih. till Biksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 10
74
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
och i senare fallet i pension erhållit endast den fasta lönen, som understundom
icke ens uppgått till hälften af hvad de under sin tjenstgöring
uppburit. För att afhjelpa denna olägenhet hade det i 1887 års proposition
likasom i de följande propositionerna angående löne- och pensionsreglering
för lärarne föreslagits, att de högre läroverken skulle med hänsyn
till teckningslärarnes aflöning indelas i tre löneklasser, hvardera med
tre lönegrader, så att lärare med befattning af l:sta klassen skulle uppbära:
l) 2,000, 2) 2,250 och fl) 2,500 kronor, lärare med befattning af
2:dra klassen: 1) 1,500, 2) 1,750 och 3) 2,000 kronor, samt lärare med
befattning af 3:dje klassen: 1) 1,200, 2) 1,400 och 3) 1,600 kronor, under
det att tjenstgöringsskyldigheten utan särskild ersättning skulle vid befattning
af lista klassen utgöra 25 timmar i veckan, vid befattning af 2:dra
klassen 20 och vid befattning af 8:dje klassen 1G timmar i veckan.
Att äfven Riksdagen behjerta! teckningslärarnes ogynsamma ställning
i berörda hänseende, framginge deraf, att 1893 års Riksdag på inom densamma
väckt, förslag dels beslutit, att tills vidare, och intill dess annorlunda
blefve bestämdt, ordinarie teckningslärare vid rikets allmänna läroverk finge
under tjenstledighet på grund af sjukdom uppbära:
a) der antalet tjenstgöringstimmar uppginge till 25 i veckan eller derutöfver,
tre fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag af de s. k.
löneförbättringsmedlen, skulle tillfallit honom, i den händelse han sjelf sin
tjenstgöring bestridt och i den händelse denna tjenstgöring uppgått till 25
timmar i veckan;
h) der antalet tjenstgöringstimmar utgjorde från och med 20 till och
med 24 i veckan, tre fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättringsmedlen,
skulle tillfallit honom, i den händelse han sjelf sin
tjenstgöring bestridt och i den händelse denna tjenstgöring uppgått till 20
timmar i veckan; samt
c) der antalet tjenstgöringstimmar vore från och med 16 till och med
19 i veckan, tre fjerdedelar af det belopp, som, efter afdrag af löneförbättringsmedlen,
skulle tillfallit honom, i den händelse han sjelf sin tjenstgöring
bestridt och i den händelse denna tjenstgöring uppgått till 1G
timmar i veckan;
dels ock på extra stat för år 1894 anvisat ett förslagsanslag å 3,000
kronor.
Samma förslagsanslag hade sedermera på Kongl. Maj:ts framställning
beviljats å extra stat för hvart och ett af åren 1895 —1898.
Utan tvifvel hade hvad sålunda af Kongl. Maj:t föreslagits och af
Riksdagen vidgjorts af teckningslärarne med tacksamhet mottagits, men
åtskilliga anmärkningar, som syntes departementschefen berättigade, hade
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
75
dock med afseende härå blifvit framstälda. Så hade, såsom i det föregående
blifvit anfördt, med afseende å läroverkens indelning i löneklasser
på föreslaget sätt af åtskilliga domkapitel framhållits, hurusom en dylik
klassindelning af läroverken, i följd af de vexlande förhållandena inom
desamma, snart skulle föra till oegentlighet er och orättvisa med afseende
å särskilda teckningslärare, hvarigenom ändringar i den gjorda indelningen
ofta blefve erforderliga, men i allmänhet endast i sammanhang med ökad
kostnad för statsverket kunde genomföras. Vidare hade teckningslärarne
i upprepade ansökningar hos Kongl. Maj:t framhållit, att den föreslagna
löneregleringen numera icke kunde anses tillfredsställande, åtminstone icke
för de teckningslärare, som tjenstgjorde 30, 35 och ända till 40 timmar
i veckan och således egnade hela sin tid åt skolan, ty dessa skulle vid
tjenstledighet för sjukdom och vid afskedstagande med pension icke erhålla
mer, än om deras tjenstgöring varit inskränkt till 25 timmar i veckan;
och hade de med anledning häraf anhållit, att ytterligare en löneklass
skulle upprättas med en aflöning af l) 2,500 kronor, 2) 2,750 kronor och
3) 3,000 kronor mot en tjenstgöringsskyldighet af 30 timmar i veckan.
Då emellertid genom en dylik anordning visserligen teckningslärarens
ställning vid sjukdomsfall och afskedstagande blefve väsentligt förbättrad,
men någon afsevärd höjning af hans aflöning under den tid, han verkligen
tjenstgjorde, ej vunnes, hade det äfven uttalats såsom önskvärd!, att ålderstilläggen
ökades och att en fjerde lönegrad tillädes. Med afseende å den
förhöjning i aflöningen, som år 1893 beviljats ordinarie teckningslärare under
tjenstledighet på grund af sjukdom, hade åter anmärkts, att denna förhöjning
i hög grad ojemnt komme de särskilda teckningslärarne till godo,
i det att å ena sidan en teckningslärare vid ett femklassigt läroverk kunde
hafva ända till 7 extra undervisningstimmar i veckan utan att erhålla
någon förhöjning, men, om han hade 8 sådana timmar, erhölle tre fjerdedelar
af arfvodet för dem alla, och å andra sidan en teckningslärare vid
ett högre läroverk erhölle samma förhöjning för 1 extra undervisningstimme
i veckan som för 4 och samma förhöjning för 5 som för 9 och för
10 som för 25 sådana timmar. Särskild! framträdde obilligheten skarpt
beträffande teckningslärarne vid de lägre läroverken, som endast undantagsvis
hade ett så stort antal undervisningstimmar i veckan som 16,
äfvensom beträffande de lärare vid de högre läroverken, som hade den
längsta tjenstgöringstiden.
De sålunda framhållna olägenheterna vid såväl de nu gällande som
de i de kongl. propositionerna föreslagna bestämmelserna med afseende å
teckningslärarnes aflöning syntes departementschefen icke kunna undanrödjas
med mindre, än att man vid bestämmandet af denna aflöning direkt
76
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
utginge från den tjenstgöring, som de särskilda lärarne faktiskt hade, och
den aflöning, de derför uppbure, samt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det af rektor vid allmänna läroverket i Upsala framstälda och af
domkapitlet derstädes förordade förslaget, lade dessa till grund för bestämmandet
såväl af den aflöning, de skulle uppbära vid sjukdomsförfall,
som af det pensionsbelopp, som vid afskedstagandet borde tilldelas dem.
Departementschefen ville derför föreslå: att teckningslärare vid allmänt
läroverk Ange vid tjenstledighet på grund af sjukdom uppbära, förutom
den del af den fasta lönen, som enligt, gällande bestämmelser tillkomme
honom, tre fjerdedelar af det arfvode, som skulle tillfallit honom för extra
t j enstgöri n gs t i m rn ar, i den händelse han sjelf sin tjenstgöring bestridt; samt
att pensionsbeloppet för dylik lärare skulle, derest han minst fem år tjenstgjort
vid det läroverk, som han vid pensionens beviljande tillhörde, sålunda
beräknas, att till den fasta lönen jemte ålderstilläggen lades det
belopp, som lian såsom arfvode för extra tjenstgöringstimmar i medeltal
under de fem sista åren uppburit eller skulle hafva uppburit, i den händelse
han hela tiden sjelf bestridt sin tjenstgöring, dock att hela pensionsbeloppet
icke Ange öfverstiga M,000 .kronor. Genom en sådan anordning
skulle både full rättvisa ske de särskilda lärarne och ett lämpligt förhållande
åstadkommas med hänsyn till hvad hvarje lärare uppbure under
sin tjenstgöring och hvad han erhölie vid sjukdomsförfall och pensionering.
I det af rektor vid allmänna läroverket i Upsala framlagda förslaget förutsattes
visserligen, att teckningslärare för att få medräkna arfvode t för den
extra tjänstgöringen vid bestämmandet af pensionens belopp skulle hafva
tjenstgjort de sista, 20 åren vid samma läroverk och att aflöningens medeltal
skulle beräknas för alla dessa år, men denna tid syntes departementschefen
onödigt lång, helst det sällan torde inträffa, att en öfningslärare
vid mer framskriden ålder vunne befordran från ett mindre läroverk till
ett större.
Beträffande den fasta lönen och tjenstgöringsskyldigheten för densamma
samt arfvodesbelöppen för extra undervisningsfimrnar har departementschefen
anslutit sig till det förslag, som framstälts af 1878 års komité
och funnes upptaget i propositionen till 1882 års Riksdag.
Vidare har departementschefen yttrat:
Någon viss tjenstgöringstid för den faststälda lönen vore för närvarande
icke bestämd hvarken för gymnastiklärare eller musiklärare; men
allt sedan 1868 hade extra arfvoden utgått till gymnastiklärare vid de
högre läroverk, der lärjungarnes antal i betydligare mån öfverstigit 2(Ky
hvarförutom särskildt arfvode äfven utgått för ledning af militäröfningarna.
I 1887 ars proposition äfvensom i de båda senare propositionerna angående
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
77
löneförbättring åt lärartie vid de allmänna läroverken hade emellertid föreslagits,
att gymnastiklärare skulle vara skyldig tjenstgöra för den faststälda
lönen vid högre läroverk 16 timmar i veckan och vid femklassiga läroverk
8 timmar, samt att han för extra undervisningstimmar skulle erhålla ersättning
efter samma grunder, som gälde för teckningslärare. Äfven hade
i berörda propositioner upptagits en bestämmelse, som redan förekomme i
kong], cirkuläret den 11 december 186.3, nemligen att gymnastiklärare,
som icke sjelf egde erforderlig skicklighet att meddela undervisning i
exercis och militäröfningar, skulle på egen bekostnad aflöna det biträde,
som i sådant hänseende pröfvades behörigt och af vederbörande godkändes.
Såsom nyss anförts, hade statsutskottet vid 1892 års riksdag framhållit
önskvärdheten deraf, att gymnastiklärarnes aflöning bestämdes att utgå efter
samma grunder som dem, hvilka blifvit föreslagna att gälla för teckningslärarne,
och att ett sådant aflöningssätt, som icke kommo att medföra större
utgift än det nu valda, i flera afseenden skulle vara att föredraga. Dä
emellertid å ena sidan de anmärkningar, som blifvit rigtade mot läroverkens
indelning i löneklasser med afseende a teckningsläratnes tjenstgöring,
med samma skäl kunde framställas mot en dylik indelning med
afseende å gymnastiklärarnes tjenstgöring, och å andra sidan samma förmåner
med hänsyn till ersättning för extra tjenstgöringstimmar, aflöning
under tjenstledighet på grund af sjukdom och pensionens belopp skulle
vinnas för gymnastiklärarne som för teckningslärarne, om samma bestämmelser
tillämpades på de förre, som departementschefen i nämnda afseenden
föreslagit för de senare, så ansåge han sig böra göra framställning derom.
Härmed ville departementschefen dock icke hafva helt och hållet uteslutit
de hittills till vissa gymnastiklärare utgående extra arfvoden, då, i följd
af lärjungarnes stora antal, lokala förhållanden och svårigheter vid arbetsordningens
uppgörande, ej sällan torde inträffa, att en gymnastiklärare med
ett mindre antal undervisningstimmar finge en synnerligen tung, splittrad
och tidsödande tjenstgöring, som med ett sådant arfvode borde godtgöras.
Äfven kunde de särskilda arfvodena för ledningen af militäröfningarna
böra qvarstå, då denna vore en alldeles vid sidan af den vanliga stående
tjenstgöring. Deremot borde bestämmelsen om gymnastiklärarens skyldighet
att, derest han sjelf ej egde skicklighet att leda nämnda öfningar, på
egen bekostnad aflöna derför erforderligt biträde, utan afsaknad kunna
utelemnas, då denna bestämmelse hittills icke blifvit tillämpad och ett
sådant biträde, som här afsåges, icke för närvarande kunde erhållas utan
att det för ändamålet kommenderades en officer, som egde rätt till reseoeh
traktamentsersättning enligt gällande bestämmelser.
Hvad slutligen anginge musiklärarne, så hade några af de myndig -
78
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
heter, som yttrat sig med anledning af bemälda lärares vid de femklassiga
läroverken förut omnämnda petition, föreslagit, att äfven för dem skulle
bestämmas en viss tjenstgöringstid för den faststälda lönen samt rätt til]
ersättning för extra undervisningstimmar enligt samma grunder, som gälde
för teckningslärarne. Ehuru denna anordning icke hade samma betydelse
för lärarne i musik och gymnastik som för lärarne i teckning, då de förres
tjenstgöringstid icke till sin utsträckning vore så olika som de senares, så
kunde dock ej nekas, att äfven bland de förstnämnde funnes åtskilliga,
som hade ett betydligt större antal undervisningstimmar i veckan än flertalet
och som derför kunde hafva rätt att erhålla en särskild ersättning
derför utöfver den fasta lönen. Departementschefen hade derför intet
emot att utsträcka de för teckningslärarne föreslagna bestämmelserna icke
blott till lärarne i gymnastik, utan äfven till musiklärarne, men då den
föreslagna lönen för de sistnämnde vore lägre än för de båda andra
slagen af öfningslärare, så borde ock deras tjenstgöringsskyldighet sättas
lägre än dessas, eller till 1 2 timmar i veckan för musiklärare vid högre
läroverk och 6 timmar i veckan för sådana lärare vid femklassiga läroverk.
I samband med fragan om ny lönereglering för lärarne hade — fortsätter
vidare departementschefen — allt sedan komiterades förslag i ämnet
den 17 maj 1879 afgifvits, stälts frågan om förhöjning af terminsafgifterna.
Departementschefen ansåge sig derför äfven nu böra tillstyrka, att° Kongl.
Maj.t ville föreslå Riksdagen, att, derest den föreslagna löneregleringen
antoges, särskilda, till statsverket ingående terminsafgifter skulle åläggas
lärjungarne vid de högre och femklassiga allmänna läroverken. Med afseende
å dessa afgifters belopp och de närmare bestämmelserna rörande
desamma vidhölle han det förslag, som framlagts för 1892 års Riksdag,
med den ändring i lydelsen af berörda bestämmelsers sista moment, som
af nämnda Riksdags båda kamrar antagits.
Vid formulering af sitt förslag till pensionsreglering hade departementschefen
iakttagit hvad statsutskottet vid 1892 års riksdag med hänsyn
härtill anmärkt samt upptagit de nya bestämmelser med afseende å pensionsbeloppet
för öfningslärarne, som föranleddes af hvad han i det föregående
yttrat och föreslagit.
Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:
a) med afseende å lärarnes vid de högre och femklassiga allmänna
läroverken aflöning:
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
79
att för lärarne vid berörda läroverk måtte bestämmas följande lönevilkor
att gälla från och med år 1899:
för rektorer: vid högre läroverk tvä lönegrader ål) 3,500 kronor och
2) 4,000 kronor, jemte tjenstgöring spennin g ar 1,500 kronor, med rätt till
uppflyttning i andra lönegraden efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom
rektor vid sådant läroverk; vid de fem/dassiga läroverken i Stockholm
lön 3,200 kronor, tjenstgöring spenning ar 1,300 kronor; vid öfriga femklassiga
läroverk två lönegrader d 1) 2,700 kronor och 2) 3,200 kronor, jemte tjenstgöring
spenning ar 1,300 kronor, med rätt till uppflyttning i andra lönegraden
efter tio års väl vitsordad tjenstgöring såsom rektor vid femklassigt
läroverk; hvarförutom rektorerna, vid alla dessa läroverk skulle af vederbörande
kommuner såsom hittills åtnjuta fri bostad eller hyresersättning;
för lektorer: fyra, lönegrader å lj 2,100 kronor, 2) 2,600 kronor, 3)
3,100 kronor och 4) 3,600 kronor, jemte tjenstgöringspenningar 1,400 kronor,
med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad efter fem
års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring;
för adjunkter vid högre och kolleger vid femklassiga läroverk: fyra lönegrader
å 1) 1,500 kronor, 2) 2,000 kronor, 3) 2,500 kronor och 4) 3,000
kronor, jemte tjenstgöringspenningar 1,000 kronor, med uppflyttningsrätt lika
som lektorer;
för musiklärare: vid högre läroverk tre lönegrader ål) 1,000 kronor,
2) 1,200 kronor, 3) 1,400 kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till
närmast högre lönegrad enligt samma grunder, som skulle gälla för lektorer;
vid femklassiga läroverk lön 500 kronor;
för gymnastiklärare och teckningslärare vid högre läroverk tre lönegrader
ål) 1,200 kronor, 2) 1,400 kronor, 3) 1,600 kronor, med uppflyttningsrätt
lika som musiklärare; vid femklassiga läroverk lön 600 kronor;
att musiklärare skulle vara_ skyldig tjenstgöra för den faststälda lönen
vid högre läroverk 12 timmar i veckan; vid femklassigt läroverk 6 timmar
i veckan; samt att gymnastiklä,rare och teckningslärare skulle vara skyldige
att för den faststälda lönen tjenstgöra vid högre läroverk 16 timmar i veckan;
vid femklassiga läroverk 8 timmar i veckan; men att ytterligare tjenstgöringsskyldighet
skulle kunna åläggas musik-, gymnastik- och teckningslärare mot
ersättning af 15 kronor för hvarje timme i veckan under helt läsår åt lärare
vid femklassigt läroverk eller i första och andra lönegraden vid högre läroverk
samt af 100 kronor åt lärare i tredje lönegraden;
att öfningslärare skulle vid tjenstledighet på grund af sjukdom ega rätt
att uppbära, förutom den del af den fasta lönen, som enligt gällande bestämmelser
tillkomme honom, tre fjerdedelar af det arfvode, som skulle till
-
80
Statsutskottets Utlåtande N:o !).
fallit honom för extra tjenstgöring stimmar, i den händelse han sjelf sin tjenstgöring
be stridt;
att tjenst g örin g spenningarna skulle för alla lärare, rektorerna undantagna,
beräknas utgå för läsår med 36 läsveckor; att de i rektorernas aflöning
ingående tjenstgöring spenning ar skulle beräknas utgå för kalenderår,
men till olika belopp för läsåret och för ferierna, efter särskilda bestämmelser,
som skulle af Kongl. Maj:t fastställas; samt att tjenstgöring spenningarna
icke finge af tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet, dock
att, om rektor eller lektor, som vore domkapitelsledamot, endast åtnjöte
ledighet frän domkapitelsgöromålen, afdrag ä tjenstgöringspenningarna icke
finge ske;
att för rättighet att tillgodonjuta, den förbättrade aflöning, som enligt
denna lönereglering komme lärare till del, skulle gälla såsom vilkor: 1) att
lärare, som enligt hittills gällande stat vore berättigad till ersättning för
indelt lön, skulle frånträda sin rätt till nämnda ersättning; 2) att nuvarande
innehafvare af lön, i hvilken inginge afkomst af prebendehemman
och lägenheter eller andra särskilda för maner utom kontanta penningar,
skulle vara pligtig att, sedan en undersökning af dessa förmåners beskaffenhet
samt uppskattning af deras ekonomiska värde egt rum, vidkännas
antingen förmånernas indragning till statsverket mot ersättning i penningar
till det belopp, hvartill de vore i stat beräknade, eller den minskning i statsverkets
löneanslag till tjensten, som kunde i vederbörlig ordning varda beslutad,
dock icke till större belopp, än som motsvarade den löneförbättring,
som löntagaren vid nu föreslagen lönereglering kunde komma att vinna;
3) att den genom kongl. cirkulären den 2Ö mars 1858 och den 29 december
1860 stadgade skyldighet för vissa lärare att, i händelse de genom inträffade
förändringar skulle finnas umbärliga vid det läroverk, der de vore
anstälda, inträda i tjenstgöring vid annat läroverk helst inom stiftet, skulle
åligga äfven öfnga vid de högre och femklassiga allmänna läroverken anstälda
lärare, intill dess de uppnått 45 års ålder; samt 4) att lärare skulle
vara skyldig att från tjensten afgå med pension enligt de bestämmelser, som
i sammanhang med denna lönereglering faststäldes; äfvensom
att hvarje lärare, som blefve utnämnd till tjenst, med hvilken rätt till
särskilda förmåner vore förenad, skulle vara underkastad den minskning i
aflöning från statsverket, som Kongl. Maj:t framdeles kunde finna lämpligt
besluta, till ett belopp, icke öfverstigande det, hvartill de i lönen ingående
särskilda förmåner efter skälig uppskattning sig belöpte;
b) med afseende på terminsafgifternas förhöjning:
att — under förutsättning, att den föreslagna löneregleringen för lärarne
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
81
vunne fastställelse — lärjunge, som vore vid högre eller femldassigt allmänt
läroverk inskrifven, skulle, förutom nu utgående af gifter, från och med vårterminen
1899 för hvarje termin erlägga till statsverket:
inom l:sta, 2;dra och 3:dje klasserna ........... 10 kronor,
» 4:de och 5:te klasserna............................. 20 » ,
» 6:te och 7:de » 30 » ;
att befrielse från nämnda afgift skulle kunna beviljas medellöse lärjungar,
så vida de genom fallenhet för studier, flit och godt uppförande
ansäges böra till erhållande af denna förmån komma i åtanke;
att befrielse från af giftens halfva belopp skulle kunna beviljas mindre
bemedlade lärjungar, som uppfylde för hel befrielse stadgade vilkor;
att å hvarje skolstadium (klasserna 1—3, 4—5 samt 6—7) icke mer
än 15 % af stadiets hela lärjungeantal finge erhålla hel befrielse och icke
mer än 20 % half sådan, hvarvid dock, om så pröfvades nödigt, två halfva
befrielser skulle kunna sättas i stället för en hel sådan eller omvändt, blott
att hela det för hvarje termin inom stadiet debiterade af giftsbelopp ej understege
75 fo af hvad det skulle utgöra, om alla lärjungarne erlade full afgift;
att förslag å de lärjungar, som skulle komma i åtnjutande af befrielse,
skulle upprättas af en nämnd, bestående af läroverkets rektor såsom ordförande,
klassföreståndaren för den klass eller afdelning, som frågan i
hvarje särskildt fall gälde, samt en af läroverksstadens kommunalstyrelse
och två af vederbörande landsting valda ledamöter, hvithet förslag derpå
skulle underställas eforus till pröfning och stadfästelse;
att uppbörden af samtliga terminsafgifter skulle verkställas på utsatt
tid minst 14 dagar efter det tillkännagifvande skett angående de beviljade
befrielserna och senast 8 veckor efter terminens början;
att uppbörden af de till statsverket ingående afgifterna skulle redovisas
af rektor, i länen till landtränterierna och i Stockholm till statskontoret, för
vårterminen före juni månads och för höstterminen före december månads slut;
att lärjunge, som ej före lästermins utgång erlagt stadgade af gif ter,
skulle från läroverket uteslutas, intill dess den resterande afgiften blifvit
gulden; samt
att lärjunge, som bevistat allmänt läroverk, skulle, om han sökte inträde
vid annat allmänt läroverk, med intyg styrka, att han ej vid det läroverk
han lemnat, häftade i skuld för oguldna terminsaf gifter;
c) med afseende å pensionsreglering för lärarne vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken:
Bill. till Rilcsd. Brok 18.98. 4 Sami. 1 Afd. .9 Raft.
11
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att, med undantag af gymnastiklärare, öfriga ordinarie lärare och
lärarinnor, som inginge på den nya lonestaten eller som utnämndes efter
det kungörelse i ämnet utkommit, skulle hafva rättighet och äfven skyldighet
att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår med pension å allmänna
indragning sstaten från tjensten afgå, Kongl. Maj:t dock obetaget att
låta med afskedet anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvades
i tjensten kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och
kunde finnas villig att i densamma qvarstå;
att pensionsbeloppet för bemälda ämneslärare och ämneslärarinnor äfvensom
öfningslärare och öfning slärarinnor, hvilka icke i fem år tjenstgjort vid
det - läroverk, de vid pensionens beviljande tillhörde, skulle utgöra oafkortad
lön, men för öfningslärare och öfning slärarinnor, som minst fem år tjenstgjort
vid det läroverk, de vid pensionens beviljande tillhörde, sålunda beräknas,
att till den oafkortade lönen lades det arfvodesbelopp, som de för
extra undervisning stimmar under de sista fem åren i medeltal för år uppburit
eller skulle hafva uppburit, i den händelse de hela tiden sjelfva bestridt
sin tjenstgöring, dock att hela det sålunda beräknade eller genom förening
af flera öfningslärarebefattningar föranledda pensionsbeloppet icke
finge öfverstiga 3,000 kronor;
att, med undantag af gymnastiklärare, öfriga ordinarie lärare och
lärarinnor, som icke inginge på den nya lonestaten, skulle hafva rättighet
att vid uppnådda 65 lefnadsår och minst 35 tjenstår afgå från tjensten
med pension å allmänna indragning sstaten till belopp efter nu gällande bestämmelser;
samt
att ordinarie gymnastiklärare, då de uppnått 60 lefnadsår och minst
30 tjenstår, skulle under i öfrigt enahanda vilkor och förutsättningar, som
för öfrige öfningslärare blifvit föreslagna, hafva samma rätt och skyldighet
att från tjensten afgå med pension, som här ofvan föreslagits beträffande
öfrige öfningslärare.
Derefter hår departementschefen anfört följande.
De förslag till de mindre läroverkens ombildning, som åren 1890,
1892 och 1893 förelagts Riksdagen, hade alla förfallit, emedan Riksdagens
kamrar med afseende å dem fattat olika beslut. I allmänhet syntes man
emellertid hafva varit ense derom, att undervisningen vid dessa läroverk
företrädesvis borde anordnas efter deras behof, som vid tidigare ålder
skulle sluta sin skolgång. De resultat, till hvilka man kunde komma
genom det försök med en praktisk afslutningsklass, som påginge vid Nya
elementarskolan, kunde således få betydelse för ifrågavarande läroverks
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
83
omorganisation, och departementschefen ansåge sig derför icke nu böra
föreslå en sådan. Men då undervisningen vid flertalet af de treklassiga
allmänna läroverken och de ännu qvarvarande pedagogierna med något
bidrag af vederbörande kommuner vore utsträckt dels till fjerde, dels till
femte klassens kurs vid de allmänna läroverken, så vore rektorers och
lärares tjenstgöring vid förehämnda läroverk i regeln fullt jemförlig med
rektors och lärares vid ett femklassigt läroverk, och ofta vore de förres
tjenstgöring mer ansträngande än de senares, då de med ett mindre antal
lärare skulle drifva undervisningen till samma mål som dessa.
Då det derjemte fordrats samma kompetens för fast anställning vid
de treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna som vid de femklassiga
läroverken, så syntes det obilligt, om de sistnämnda läroverkens
rektorer och ordinarie lärare skulle erhålla förbättrade lönevilkor, men
icke de förstnämnda. Emedan frågan om de treklassiga läroverkens och
pedagogiernas ombildning ännu måste anses stå på dagordningen, kunde
departementschefen emellertid icke föreslå en definitiv lönereglering för
dessa läroverks lärare, utan blott en tillfällig löneförbättring, ehuru till
samma belopp, hvartill löneförhöjningen för lärarne vid de femklassiga
läroverken uppginge.
Enligt Kongl. Maj:ts förordnande hade lediga lärarebefattningar vid
de mindre läroverken allt sedan 1882 icke fått besättas med ordinarie
innehafvare, utan skolat uppehållas genom vikarier, men, på det att lämplige
rektorer det oaktadt skulle kunna erhållas för dessa läroverk, hade
genom kongl. cirkulär den 26 augusti 1884 föreskrifvits:
att den, som förordnats att tills vidare upprätthålla rektorsbefattningvid
treklassigt allmänt läroverk eller tvåklassig pedagogi, skulle ega _åtnjuta,
jemte den rektor tillförsäkrade embetsgård eller hushyresersättning
äfvensom rektor beviljadt lönetillägg, derest han fullgjort vilkoren för att
kunna till rektor vid sagda läroverk utnämnas, öfriga enligt gällande stat
nämnda befattning tillagda löneförmåner, men eljest fem hundra kronor
mindre; samt
att, i händelse ordinarie adjunkt eller kollega förordnades att bestrida
några af nu omförmälda tjenster, denne finge räkna ifrågavarande tjenstgöring
sig till godo för uppflyttning i högre lönegrad, men skulle utom
sitt lönetillägg afstå, då han förordnats vid treklassigt läroverk: hela sin
lön, om han uppbure sådan i första, andra eller tredje lönegraden, 2,750
kronor deraf, om han befunne sig i fjerde lönegraden, och 3,000 kronor
deraf, om han vore i högsta lönegraden; samt då han förordnats vid tvåklassig
pedagogi: hela sin lön, om han uppbure sådan i första eller andra
lönegraden, 2,250 kronor deraf, om han vore i tredje eller fjerde löne
-
84
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
graden, och 2,500 kronor deraf, om han befunne sig i högsta lönegraden;
och borde hvad sålunda afståtts, sedan deraf utgått arfvode enligt gällande
bestämmelser åt den, som förordnats att såsom vikarie uppehålla den tillförordnade
rektorns ordinarie befattning, besparas statsverket; äfvensom
att den, som förordnats att tills vidare upprätthålla lärarebefattning
vid enklassig pedagogi, finge uppbära alla denna tjenst i stat tillagda förmåner,
deri inbegripet lönetillägg samt einbetsgård och hushyresmedel.
Ehuru bemälde rektorer i sjelfva verket vore vikarier, hade de således
erhållit samma förmåner, med undantag af uppflyttningsrätt såsom rektorer,
som om de hade ordinarie anställning. Också vore de flesta bland
dem ordinarie adjunkter eller kolleger. Förbättrades nu lönen för deras
ordinarie befattning, utan att aflöningen höjdes vid de af dem bestridda
rektorsbefattningarna, så vore fara värdt, att de kunde finna sig föranlåtna
att lemna de besvärliga rektorstjensterna och återgå till den lugnare
adjunkts- eller kollegatjenstgöringen. Utom de ordinarie ämneslärarne ansåge
departementschefen sig derför böra föreslå ökad löneförbättring för
de tillförordnade rektorerna vid berörda läroverk, deri inbegripen läraren
vid den enklassiga pedagogien.
Då de ifrågavarande läroverken tillsammans vore 21 och, utom de 21
rektorerna, räknade 14 kolleger i högsta lönegraden och 8 kolleger i lägre
lönegrad1), skulle det erforderliga beloppet, om rektorer och kolleger i
högsta lönegraden finge en löneförbättring å 500 kronor och kolleger i
lägre lönegrad en sådan å 1,000 kronor, tillsammans blifva 25,500 kronor.
Enligt riksstaten för år 1898 vore anvisade såsom anslag i kontant
till de allmänna läroverken å ordinarie stat dels ett reservationsanslag å
2.910.380 kronor, dels ett förslagsanslag till understöd åt extra ordinarie
lärare under förfall på grund af sjukdom å 5,000 kronor, eller tillsammans
2.915.380 kronor, och å extra stat, utom ett belopp af 12,500 kronor till
uppförande af ny byggnad för allmänna läroverket i Umeå, 448,725 kronor
till löneförbättring och arfvoden åt lärarne vid allmänna läroverken och
pedagogierna.
f det ordinarie reservationsanslaget inginge särskilda anslag till ett
sammanlagdt belopp af 261,732:56 kronor2) och bland dessa vore anvisade
till arfvoden åt extra och vikarierande lärare samt för
oförutsedda behof.................................................................. kr. 135,000: —
» extra arfvoden åt gymnastiklärare, anskaffande af ammunition
för målskjutning m. m..................................... » 34,000: —
*) Se tab. C. 8. 2) Se tab. C. 3 (intagna i statsrådsprotokollet).
Statsutskottets Utlåtande N:o 9. 85
till extra arfvoden åt teckningslärare...................................... kr. 28,000: —
Bland anslagen på extra stat vore åter anvisade
» arfvoden åt extra lärare samt till arfvodesförliöjning åt
extra ordinarie ämneslärare vid de allmänna läroverken » 100,000: —
» bestridande af förhöjd aflöning åt ordinarie teckningslärare
vid de allmänna läroverken under tjenstledighet
på grund af sjukdom, såsom förslagsanslag..................... » 3,000: —
Tillsammans vore således anslaget till arfvoden och arfvodesförliöjning
åt extra och vikarierande lärare samt för oförutsedda behof 235,000 kronor.
Enligt af statskontoret meddelad uppgift hade emellertid under år 1896 såsom
arfvoden till extra lärare utbetalats 222,526:08 kronor och för uppehållande
af för sjukdom tjenstledige lärares befattningar 56,416: 70 kronor
eller tillsammans 278,942: 78 kronor, i följd hvaraf en brist å denna anslagstitel
uppstått å 43,942:78 kronor, som måste fyllas af reservationerna.
Visserligen skulle, om den föreslagna löneregleringen genomfördes, de för
sjukdom tjenstledige lärarnes bidrag till vikariernas arfvoden något ökas
och statens kostnad för uppehållande af deras befattningar lika mycket
minskas; och äfven hade det vid föregående tillfällen, då denna fråga förevarit,
antagits, att lärjungeantalet, i följd af förhöjningen i terminsafgifterna,
skulle något sjunka. Men då lärjungeantalet vid de allmänna läroverken
under de sista åren varit stadt i jemnt stigande, vore det å ena sidan föga
troligt att en jemförelsevis ringa förhöjning i terminsafgifterna skulle medföra
en afsevärd minskning i lärjungeantalet, åtminstone vid de läroverk,
der extra lärare för närvarande vore anstälda. Och då å andra sidan i
följd af bristande medel stor sparsamhet måst iakttagas vid bestämmandet
af de extra lärarnes antal vid de särskilda läroverken och ej sällan det af
vederbörande rektorer och eforer begärda antalet måst nedsättas, ehuru
man väl insett, att olägenheter vid undervisningens anordning för ifrågavarande
läroverk derigenom måste uppstå, så kunde ej antagas, att det
hittills varande antalet extra lärare kunde afsevärdt minskas. Den sänkning
i utgifterna till vikarier för lärare under sjukdomsfall, som den föreslagna
löneregleringen skulle medföra, kunde derför icke uppväga hela den
brist, som för närvarande förefunnes i anslaget till extra och vikarierande
lärare, utan borde detta anslag höjas med minst 15,000 kronor, och borde
denna förhöjning lämpligast komma det ordinarie anslaget till godo, så
att anslaget till arfvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda
behof bestämdes till 150,000 kronor i stället för 135,000 kronor.
Till extra arfvoden åt teckningslärare hade enligt uppgift af statskontoret
för år 1895 utbetalats 36,467: 56 kronor och för år 1896 34,086: 67
86
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
kronor samt till extra arfvoden åt gymnastiklärare och till anskaffande af
ammunition för målskjutning m. m. för sistnämnda år 34,386: 81 kronor.
Anslaget till extra arfvoden åt teckningslärare hade således varit öfverskridet
med respektive 8,467:56 och 6,086:67 kronor under åren 1895
och 1896, och dock hade, just på grund af anslagets otillräcklighet, flere
framställningar om ökad tjenstgöringstid för teckningslärare måst afslås.
Genom antagande af den föreslagna löneregleringen skulle visserligen vid
de högre läroverken teckningslärarnes undervisningsskyldighet för den faststälda
lönen ökas med en veckotimme, men då dels den frivilliga undervisningen
i teckning börjat allt mer begagnas och kräfde ett ökadt antal
timmar och dels det ansåges blifva nödvändigt att vid allt flere läroverk
åt teckningslärarne uppdraga undervisning i välskrifning, så måste en
ökning af detta anslag för framtiden blifva erforderlig. Också syntes det
departementschefen vara lämpligt och skola medföra förenkling af räkenskaperna,
om den del af arfvodet för extra undervisningstimmar, som
ordinarie teckningslärare enligt den föreslagna löneregleringen skulle ega
att uppbära under tjenstledighet på grund af sjukdom, utginge af detta
anslag. För närvarande vore för sagda ändamål upptaget å extra stat
ett förslagsanslag å 3,000 kronor. Det nuvarande ordinarie anslaget till
extra arfvoden åt teckningslärare skulle under denna förutsättning böra
ökas dels med nämnda 3,000 kronor, dels med det belopp, som erfordrades
såväl för att kunna medgifva den ökning af teckningslärarnes tjenstgöring,
hvilken ett ändamålsenligt anordnande af undervisningen kräfde, som för
att betäcka den större kostnad, som de föreslagna, bättre afpassade bestämmelserna
angående den del af arfvodet, som vid sjukdomsfall borde
tillkomma teckningslärare, skulle medföra. Detta belopp uppskattade departementschefen
till 9,000 kronor och föresloge derför, att anslaget till
extra arfvoden åt teckningslärare höjdes med 12,000 kronor eller från
28,000 kronor till 40,000 kronor.
Af anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande
af ammunition för målskjutning m. m. hade allra största delen, omkring
26,000 kronor, åtgått för militäröfningarna: till anskaffande af skjutmateriel
och ammunition, till resekostnads- och traktamentsersättning för
kommenderade officerare och underbefäl samt till arfvoden åt gymnastiklärare
för ledningen af militäröfningarna och vården af derför afsedd materiel.
Skulle dessa öfhingar i samma utsträckning som hittills fortsättas,
toge de ock framdeles minst samma belopp i anspråk. Till extra arfvoden
åt gymnastiklärare för tyngre och mer utsträckt tjenstgöring återstode
derför blott omkring 8,000 kronor. För att, såsom i det föregående blifvit
föreslaget, på gymnastiklärarne tillämpa samma grunder som på tecknings
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
87
lärarne med afseende å ersättning för utsträckt undervisningstid och rätt
att uppbära en del af denna ersättning vid tjenstledighet på grund af
sjukdom, skulle derför erfordras ett ytterligare belopp, som departementschefen
med ledning af det antal undervisningstimmar i veckan, som gymnastiklärarne
vid de högre och femklassiga allmänna läroverken i medeltal
haft sig ålagda under åren 1892—961), beräknat till ld,500 kronor. Med
detta belopp skulle således anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare
samt till anskaffande af ammunition till målskjutning m. m. behöfva ökas.
I stället för 84,000 kronor skulle derför detta anslag blifva 37,500 kronor.
Det belopp åter, som skulle erfordras till extra arfvoden åt musiklärare
för utsträckt tjenstgöring samt att för samma förmån med afseende
å deras aflöning vid sjukdomsförfall, som föreslagits för öfrige öfningslärare,
skulle dem beredas, hade departementschefen beräknat på samma
sätt som för gymnastiklärarne till 2,500 kronor.
Under förutsättning af bifall till dessa förslag skulle beloppet af de
i reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingående särskilda anslagen
ökas med 33,000 kronor, eller från 261,732: 56 kronor till 294,732:56
kronor2), under det att förslagsanslaget å extra stat till bestridande af
förhöjd aflöning åt ordinarie teckningslärare under tjenstledighet på grund
af sjukdom, 3,000 kronor, skulle upphöra att utgå.
Vid beräkningen af det belopp, hvartill inkomsten af de till statsverket
ingående terminsafgifterna borde upptagas, hade man år 1887 utgått
från medeltalet lärjungar vid början af höstterminen 1881—85 samt afdragit
25 procent för medellöses och mindre bemedlades befrielse äfvensom
10 procent för möjlig minskning i lärjungeantalet. Med. en terminsafgift
af 10 kronor i de tre nedersta klasserna, 20 kronor i 4:de och öde
klasserna samt 30 kronor i öde och 7:de klasserna skulle enligt denna beräkning
inkomsten af terminsafgifterna vid de högre och femklassiga läroverken
uppgått till 347,409 kronor, från hvilken summa dock afdragits
något öfver 10,000 kronor för den nedsättning af terminsafgifterna till
hälften, som föreslagits för lärjungarne å praktiska linien, så att alltså
den behållna inkomsten upptagits till 337,000 kronor. Härtill skulle komma
28,000 kronor i bidrag från de komnniner, der lägre allmänna läroverk
med 3 eller 4 ämneslärare skulle upprättas, såsom ersättning för terminsafgifterna
vid dessa skolor.
Vid de beräkningar, som för berörda ändamål utförts år 1890, hade
man utgått från medeltalet lärjungar vid höstterminernas början åren 1884—
88 och i öfrigt tillämpat samma grunder, som följts år 1887, men icke
’) Se tab. A. 8 och 4. — 2) Se tab. C. 1 (intagna i statsrådsprotokollet).
88
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
upptagit någon afgift för de tre nedersta klasserna och icke gjort något
afdrag för nedsättning af terminsafgiften å den praktiska linien. Enligt
dessa beräkningar skulle inkomsten af terminsafgifterna hafva uppgått vid
de högre och femklassiga läroverken till 255,500 kronor och vid de lägre
till 7,j)00 kronor.
Ar 1892 hade till grund för dylik beräkning lagts medeltalet lärjungar
vid början af höstterminen 1887—91 och beträffande de högre och
femklassiga läroverken tillämpats alldeles samma grunder, som följts år
1887, blott med det undantag att intet afdrag gjorts för nedsättning af
terminsafgiften å den praktiska linien, då någon sådan linie icke föreslagits.
Med afseende å de mindre läroverken hade följts samma grunder, som tilllämpats
vid de högre och femklassiga, men något afdrag hade icke gjorts
för möjlig minskning i lärjungeantalet, då det antagits, att lärjungeantalet
vid dessa läroverk, långt ifrån att minskas, skulle komma att i icke obetydlig
mån ökas. Beräkningarnas resultat hade visat, att inkomsten af de
till statsverket ingående terminsafgifterna kunde upptagas vid de högre
och femklassiga läroverken till 324,000 kronor och vid de mindre läroverken
till 16,000 kronor eller sammanlagdt till 340,000 kronor.
^ Vid den beräkning, som nu för sagda ändamål verkstälts1), hade man
utgått från medelantalet lärjungar vid början af höstterminerna 1892—96
och med afseende å de högre och femklassiga läroverken tillämpat alldeles
samma grunder, som följts år 1892, samt kommit till det resultat,
att de till statsverket ingående terminsafgifterna vid nämnda läroverk
kunde antagas uppgå till 339,000 kronor.
Då någon definitiv lönereglering icke föreslagits för lärarne vid de
treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna, hade departementschefen
icke ansett sig böra föreslå förhöjda terminsafgifter för lärjungarne vid
dessa läroverk, helst statsutskottet vid 1892 års riksdag afstyrkt införande
af terminsafgifter vid nyssnämnda skolor, emedan utskottet icke ansett sig
då kunna tillstyrka någon reglering af lönerna för de vid dem anstälda
lärarne. Vid den beräkning, som det oaktadt blifvit gjord med afseende
å den inkomst, som förhöjda terminsafgifter af lärjungarne vid berörda
läroverk skulle tillföra statsverket, hade i öfrigt samma grunder följts som
beträffande de högre och femklassiga läroverken, men förhöjda afgifter ej
beräknats för lärjungarne i 4:de och 5:te klasserna, emedan dessa klasser,
der de förefunnes, till allra största delen bekostades af vederbörande kommuner.
Ifrågavarande afgifter af lärjungarne i de tre lägre klasserna vid
'') Se tab. C. 4 (intagen i statsrådsprotokollet).
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
89
nämnda läroverk skulle emellertid hafva uppgått till omkring 11,000
kronor.
Normalstaten för de högre och femklassiga allmänna läroverken enligt
den föreslagna löneregleringen skulle i öfverensstämmelse med verkstäld
utredning1) komma att uppgå till 2,380,500 kronor, under det att ålderstilläggen
för redan anstälde lärare vid berörda läroverk efter de nya bestämmelserna
kunde för år 1899 beräknas till 861,300 kronor2). Den nuvarande
lönestaten för de treklassiga allmänna läroverken uppginge till
117,300 kronor och ålderstilläggen för de vid dessa läroverk anstälda
lärarne kunde enligt hittills gällande bestämmelser för år 1899 beräknas
till 34,000 kronor"). Lades härtill dels de i det ordinarie reservationsanslaget
ingående särskilda anslagen, som i det föregående tillsammans beräknats
till 294,732: 56 kronor, samt det på ordinarie stat upptagna förslagsanslaget
till understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund
„ af sjukdom 5,000 kronor, dels på extra stat fortfarande erforderliga anslag
till arfvoden åt extra och vikarierande lärare 100,000 kronor samt till
tillfällig löneförbättring åt lärarne vid de treklassiga allmänna läroverken
och pedagogierna 25,500 kronor, så uppginge hela den erforderliga summan
till 3,818,332: 56 kronor, deraf på ordinarie stat 3,692,832: 56 kronor och
på extra stat 125,500 kronor4). Afdroges nu från det ordinarie anslaget
den afkomst af donationer och andra såsom särskilda fonder förvaltade
tillgångar, som i statsliggaren antecknades under rubrik »inom kolumn
specificerade inkomster» och som hade upptagits till 40,000 kronor, så
utgjorde de kontanta anslag, som af statsverket erfordrades, å ordinarie stat
3,652,832:56 kronor och å extra stat 125,500 kronor eller tillsammans
3,778,332: 56 kronor. Det ordinarie anslaget till de allmänna läroverken
behöfde således höjas med 737,452: 56 kronor, eller i jemnadt tal 737,453
kronor, under det att anslaget å extra stat kunde minskas med 323,225
kronor. I det hela ökades alltså kostnaderna för de allmänna läroverken
med 414,228 kronor. Droges emellertid från detta belopp den inkomst,
som de till statsverket ingående terminsafgifterna skulle komma att tillföra
detsamma och som beräknats till 339,000 kronor, så blefve den egentliga
ökningen i statsverkets kostnader för de allmänna läroverken 75,228
kronor. Att detta resultat vore mindre gynsamt än det, dylik beräkning
i 1892 års proposition utvisat, hade visserligen till en del sin grund i
den höjning, som nu föreslagits af anslagen till arfvoden åt extra ordinarie
ämneslärare samt åt öfningslärare, men hufvudsakligen berodde det dock
på det vida högre belopp, som nu måst upptagas för lärarnes ålderstillägg.
0 Se tab. C. 5. — -) Se tab. C. 6. — :i) Se tab. C. 5 och 6. — 4) Se tab. C. 1
(intagna i statsrådsprotokollet).
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft.
12
90
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Sammanlades kostnaderna, enligt nyss angifven beräkning, för den
föreslagna normalstaten vid de högre ocli fernklassiga läroverken 2,380,500
kronor, för ålderstilläggen åt redan anstälda lärare vid dessa läroverk
861,300 kronor, för den nuvarande lönestaten vid de treklassiga läroverken
117,300 kronor och för ålderstilläggen åt de vid sistnämnda läroverk
anstälda lärare 34,000 kronor, uppstode en summa af 3,393,100 kronor.
Droges härifrån nuvarande kontanta anslaget till löner och ålderstillägg
för lärarne vid de allmänna läroverken 2,648,647 kronor 44 öre1) jemte
»inom kolumn specificerade inkomster» 40,000 kronor, eller tillsammans
2,688,647 kronor 44 öre, så befunnes den förhöjning i det ordinarie anslaget
till de allmänna läroverken, som erfordrades för genomförandet af
den föreslagna löneregleringen, utgöra 704,452 kronor 56 öre, eller i
jemnadt tal 704,453 kronor.
Med anledning af hvad sålunda yttrats, har departementschefen, som
vid redogörelsen för de extra ordinarie anslagsbehofven föreslagit Kongl.
Maj:t att af Riksdagen äska i det föregående augifna anslag till arfvoden
för extra och vikarierande lärare samt till tillfällig löneförbättring åt rektorer
och ordinarie lärare vid de treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna,
nu hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen:
d) med afseende å behofvet af förhöjning i ordinarie anslag till allmänna
läroverken:
att anslaget till arfvoden åt extra lärare och vikarierande lärare samt
för oförutsedda behof måtte höjas med 15.000 kronor, eller frän 135,000
till 150,000 kronor;
att anslaget till extra arfvoden åt techiingslärare vid de allmänna läroverken
måtte ökas med 12,000 kronor eller från ,28,000 kronor till 40,000
kronor;
att anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare samt till anskaffande
af ammunition för målskjutning rn. m. måtte höjas med 3,500 kronor, eller
frän 34,000 kronor till 37,500 kronor;
att till extra arfvoden åt musiklärare vid de allmänna läroverken måtte
uppföras ett anslag af 2,500 kronor; samt
att för genomförande af lönereglering för lärarne vid de högre och
fernklassiga allmänna läroverken enligt angifva grunder mätte beviljas en
förhöjning af nuvarande reservationsanslaget till de allmänna läroverken
med ett belopp af 704,453 kronor.
'') Se tab. C. 8 (intagen i statsrådsprotokollet).
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
91
I sin ofvanberörda motion hafva herrar P. Pehrson och C. Persson
erinrat, hurusom vid sistlidet års riksdag väckts motion om »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
undersöka det offentliga pensionsväsendet för statens embets- och tjensteman
samt betjente med vederlikar och i samband dermed låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ett sådant ordnande af statens
pensionsväsende i dess helhet, att nödig begränsning i statens utgifter för
pensioneringen kunde vinnas på samma gång som åt statens tjensteman
bereddes likställighet beträffande såväl pensionernas förhållande till aflöningen
som tjenstemännens skyldighet att till sin pensionering bidraga».
Statsutskottet, till hvars behandlig motionen öfverlernnades, hade i sitt
utlåtande erinrat, att Kongl. Maj:t år 1889 tillsatt en komité för att verkställa
en utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof
och dervid taga under öfvervägande, dels om icke minskning i statens utgifter
för pensionering af civila embets- och tjensteman samt betjente måtte
kunna beredas, dels huruvida pensionsinrättningen borde bibehållas vid sin
nuvarande omfattning och organisation, eller om en mera genomgripande
förändring eller inskränkning af dess verksamhetsområde kunde anses af
omständigheterna påkallad, och i sammanhang härmed i öfrigt föreslå åtgärder
till tryggande af pensionsinrättningens ekonomiska ställning, dels
ock utreda, i hvad mån och på hvad sätt genom omorganisation och förening
af flera eller färre nu befintliga pensions inrättningar och indragningsstater
eller annorledes genom förändring af nu gällande bestämmelser och vilkor
för pensionering af statens civila embets- och tjensteman och af deras
efterlemnade enkor och barn, ej mindre förenkling i förvaltningen jemte
stadigvarande kontroll och garanti rörande härför erforderliga pensionsmedel
än ock lindring i statsverkets utgifter för sagda pensionering kunde
åstadkommas; och hade denna komité afgifvit betänkande till Kongl. Maj:t
den 28 maj 1894, men vore komiténs förslag ännu på Kongl. Maj:ts
pröfning beroende. Statsutskottet, som varit i tillfälle att taga kännedom
af ifrågavarande komitébetänkande, hade i anledning deraf afstyrkt motionen,
men dervid yttrat bland annat: »dock har utskottet i detta sammanhang
velat uttala det befogade deri, att, i olikhet med ofvannämnda komitéförslag,
men i öfverensstämmelse med hvad motionären afsett, alla statens
tjensteinnehafvare skola lemna bidrag till bestridande af kostnaderna för
sin egen pensionering». Detta utskottets uttalande hade godkänts af
Riksdagens båda kamrar, hvarjemte Andra Kammaren för sin del i anledning
af motionen i fråga enhälligt beslutit att till Kongl. Maj:t aflåta
en skrifvelse af följande innehåll: »Att Kongl. Maj:t vid utarbetande af
det förslag, som lärer komma att framläggas för Riksdagen på grund af
92
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
clet betänkande, som den 28 maj 1894 afgifvits af en för verkställande af
utredning af civilstatens pensionsinrättnings ställning och behof tillsatt
komité, måtte, bland andra grunder för pensioneringen, äfven upptaga den,
att alla statens tjensteinnehafvare skola lemna bidrag till bestridande af
kostnaderna för sin egen pensionering».
I Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t den 17 maj 1897, n:o 79
punkt 13, hvari Riksdagen meddelat sitt beslut i fråga om pension för
lärarne vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna, förekoinme
följande uttalande: så har Riksdagen bifallit Eders Kongl. Maj:ts förevarande
framställning; och har Riksdagen dervid ansett sig böra särskild t
framhålla, att, derest, såsom Riksdagen anser synnerligen önskvärdt, sådan
förändring i afseende å pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken
vidtages, att de blifva förpligtade att bidraga till sin egen pensionering,
häraf torde följa, att samma skyldighet kommer att åläggas äfven ifrågavarande
seminarielärare».
På grund af hvad sålunda anförts och då motionärerna ansett, att
alla statens embets- och tjensteman, som efter afskedstagandet erhölle pension,
borde till sin egen pensionering bidraga, hafva motionärerna hos
Riksdagen gjort det yrkande, som ofvan nämnts.
Riksdagens båda kamrar hafva vid flera särskilda tillfällen, då frågan
om löne- och pensionsreglering för lärarne vid de allmänna läroverken
förevarit, godkänt de aflöningsbelopp, som nu föreligga till pröfning, ehuru
af särskilda orsaker något enigt beslut om löneförhöjning icke kommit till
stånd. Sedan dess har emellertid tillkommit en omständighet, som måste
tagas i betraktande vid ordnandet af ifrågavarande lärares löneförhållanden.
Riksdagen har nemligen, såsom ofvanbemälde motionärer jemväl påpekat,
i skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om pension för lärarne vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarierna den 17 maj 1897 uttalat, att
Riksdagen ansåge synnerligen önskvärdt, att sådan förändring i afseende å
pensionsvilkoren för lärarne vid elementarläroverken vidtoges, att de blefve
förpligtade att bidraga till sin pensionering. Som emellertid det nu förevarande
förslaget till pensions- och lönereglering är uppgjordt utan tagen
hänsyn härtill, lär detsamma icke böra af Riksdagen i strid med dess i
frågan uttalade åsigt godkännas.
Ehuru utskottet sålunda redan af nu anförda skäl icke ansett sig
kunna förorda bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställningar, har
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
93
utskottet dock, då i statsrådsprotokollet den meningen synes förfäktas,_ att
de kraf på en tidsenlig förändring af de allmänna läroverkens organisation,
hvilka under de två senaste årtiondena städse framhållits i sammanhang
med frågan om lönereglering för lärarne vid nämnda läroverk, skulle, genom
redan vidtagna förändringar i undervisningsplan och anordningar i öfrigt
blifvit, så långt för närvarande lämpligen kan ske, tillgodosedda, icke velat
underlåta att uttala sin i detta hänseende skiljaktiga uppfattning. Den
mest framträdande bristen i undervisningsplanen är fortfarande, enligt utskottets
förmenande, latinets upptagande i densamma sa tidigt som i fjerde
klassen. På grund häraf måste för lärjungarne redan^ vid 12 a 13 års
ålder träffas ett val af bildningslinie, och valet gäller två lärda linier, den
ena med, den andra utan latin, begge afslutade med mogenhetsexamen, ett
mål, som dock i sjelfva verket uppnås af endast ett jemförelsevis ringa
antal, om än af långt flere; än som med afseende på sin blifvande lefnadsbana
kunde vara i behof af så långvariga skolstudier. Ett bättre förhållande
skulle inträda, om latinet, såsom ofta blifvit föreslaget och såsom af
allt flera vetenskapsmän och skolmän påyrkas, uppflyttades till nedre sjette
klassen. Då skulle undervisningen på skolans hela nedre stadium kunna
planläggas för en vid konfirmationsåldern afslutad allmänbildande skolkurs,
hvilken vore tillräcklig för blifvande lefnadsbanor, vare sig dessa,
såsom i det mindre antalet fall blefve händelsen, skulle falla inom de lärda
yrkena, eller de, såsom för flertalet lärjungar skulle ske, direkt eller efter
fortsatta studier i speciella fackskolor skulle förläggas till det praktiska
lifvet. Ur skolarbetets synpunkt skulle en enhetlig undervisningsplan för
det nedre stadiet jemväl medföra betydande fördelar genom den samling
af de på nederskolans område verkande arbetskrafterna, som densamma
skulle medgifva och föranleda, hvarjemte för såväl de särskilda kommunerna
som staten lättnader vid läroverkens organisation sålunda skulle beredas.
Utskottet har sig väl bekant, att mot latinets uppflyttande till nedre sjette
klassen den invändningen uppställes, att efter en sådan förändring tillräckliga
skolkunskaper i de klassiska språken icke skulle hinna meddelas
åt lärjungarne på de klassiska linierna, åtminstone icke utan att den åt
de klassiska språken i sjette och sjunde klasserna anslagna lärotiden till
förfång för andra läroämnen i väsentlig mån utsträcktes. Men dels har
denna åsigt blifvit från sakkunnigt håll bestridd, likasom den ock motsäges
af den erfarenhet, som vid statens profskola härutinnan vunnits,
dels håller utskottet före, att den af utskottet ifrågasatta organisationen
medför så öfvervägande fördelar i hufvudsakliga hänseenden, att den i alla
händelser bör genomföras, äfven om någon olägenhet af nyss angifna art
skulle uppstå, för hvilken i sådant fall på annat sätt ma rådas bot.
94
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Utskottet får derför uttala den uppfattningen, att en förändrad undervisningsplan
för de allmänna läroverken bör utarbetas på grundvalen af latinets
uppflyttande till nedre sjette klassen och hela nederskolans enhetliga organisation
såsom förberedande för en vid konfirmationsåldern afslutad allmänbildande
skolkurs.
En annan fråga, soin förut blifvit satt i samband med regleringen af
lärarnes vid de allmänna läroverken löner, är den om första klassens indragning.
Ofvervägandet jemväl af denna fråga, hvars lösning ur flera,
ofta angifna synpunkter skulle vara önskvärd, torde sjelfmant erbjuda sig
vid utarbetandet af den här ifrågasätta förändrade undervisningsplanen,
och det skulle da visa sig, huruvida de betänkligheter, som förut framstäfls
mot en sådan åtgärd, skulle cjvarstå eller öfver hufvud vara tillräckligt
afsevärda i jemförelse med de fördelar, densamma skulle medföra.
Da utskottet alltså anser sig böra afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts
förevarande framställning i fråga om definitivt ordnande af lärarnes aflöning
och pensionering, finner sig utskottet, som vid sådant förhållande
icke har anledning att yttra sig om de ifrågasatta nya grunderna för
gymnastik- och musiklärarnes aflönande, sakna skäl att tillstyrka införandet
af de i sammanhang med löneregleringen föreslagna terminsafgifterna likasom
ock att förorda bifall till den i afseende å lärarnes pensionering väckta,
här ofvan omförmälda motionen.
Hvad utskottet här ofvan anfört till stöd för afstyrkande af Kongl.
Maj:ts proposition angående ordnandet för framtiden af lärarnes aflöning
innefattar dock intet hinder för utskottet att till denna proposition förorda
bifall i sa matto, att skälig löneförbättring a extra stat må lärarne beviljas.
Såsom kändt är, har under en följd af år dylik löneförbättring utgått!
Att denna fortfarande skall komma lärarne till godo, måste anses vara
med billighetens kraf öfverensstämmande, men derutöfver synes det kunna
med skäl ifrågasättas, att för de ämneslärare, till hvilka löneförbättring
hittills utgått med endast 250 kronor, densamma måtte höjas till lika
belopp som för öfriga ämneslärare i enlighet med den af åtskilliga rektorer
och lärare vid de allmänna läroverken till Kongl. Maj:t ingifna, här
ofvan omförmälda petition. De i denna petition anförda skal hafva nemligen
synts utskottet så mycket mer beaktansvärda, som den ifrågasatta
löneförmånen naturligen skulle tillgodokomma icke endast de redan högst
aflönade, utan äfven i man af uppflyttning i högsta lönegraden öfriga
lärare, hvilka icke af en eller annan orsak dessförinnan afgå från tjensten.
Hvad Kongl. Maj:t föreslagit angående löneförbättring för lärarne vid
de treklassiga läroverken och pedagogierna bör i öfverensstämmelse med
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
95
frågans behandling i öfrigt uppenbarligen icke föranleda till annan hemställan,
än att dessa lärare blifva i fråga om den tillfälliga löneförbättringen
likstälda med ämneslärarne vid de högre och femklassiga allmänna
läroverken.
Jemväl med afseende å vissa af öfningslärarne har utskottet ansett
några förbättringar i aflöningsvilkoren böra nu af Riksdagen medgifva^
utöfver den tillfälliga löneförbättring, de under en följd af år åtnjutit.
Den af 1893 års Riksdag teckningslärare vid allmänt läroverk medgifna
rätt att under tjentledighet på grund af sjukdom uppbära viss del af det
belopp, som skulle tillfallit honom, i den händelse han sjelf bestridt sin
tjenstgöring, i hvilket afseende dessa lärare varit efter antalet tjenstgöringstimmar
indelade i tre klasser, synes, enligt hvad erfarenheten numera gifvit
vid handen, icke vara tillfyllestgörande för de lärare, som inom en
hvar af dessa klasser hafva den längst utsträckta tjenstgöringen, och särskildt
för dem, som inom den högsta af dessa klasser undervisa inemot
40 timmar i veckan och uppbära ersättning efter en beräkning af endast
25 timmars tjenstgöring. Bestämmelsen härom torde sålunda enligt utskottets
mening i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts framställning
böra ändras derhän, att ordinarie teckningslärare vid allmänt
läroverk må, der antalet tjenstgöringstimmar uppgår till 16 i veckan eller
derutöfver, under tjenstledighet på grund af sjukdom uppbära tre fjerdedelar
af det belopp, som efter afdrag af de s. k. löneförbättringsmedlen
skulle tillfallit honom, i den händelse han sjelf bestridt sin tjenstgöring
Vidare har utskottet funnit, att vissa musiklärare vid de femklassiga
läroverken, hvilka lärare för närvarande åtnjuta i lön 450 kronor
och i tillfällig löneförbättring 25 kronor, äro i behof af någon förhöjning
i sina löneinkomster, nemligen de, som nödgas för denna lön tjenstgöra
högre antal timmar än det af Kongl. Maj:t för åtnjutande af en ordinarie
lön af 500 kronor högst föreslagna timantal, eller 6 timmar i veckan.
Som emellertid, enligt den af Kongl. Maj:t den 19 augusti 1895 faststälda
plan för undervisningen i öfningsämnena vid de allmänna läroverken, undervisningen
i sång och musik vid de femklassiga läroverken icke är afsedd
att utsträckas till mer än 7 timmar i veckan, lärer någon särskild ersättning
för ökad tjenstgöringsskyldighet icke erfordras för mer än 1 timme i
veckan, och torde det af Kongl. Maj:t föreslagna arfvode af 75 kronor för
sådan extra tjenstgöringstimme, i likhet med hvad för teckningslärare vid
samma läroverk nu är gällande, vara i detta afseende tillfyllestgörande.
Hvad derefter angår frågan om beredande af medel för de ändamål,
som i Kongl. Maj:ts förevarande framställningar afsetts, har utskottet
icke haft något att erinra mot de af Kongl. Maj:t till arfvoden åt
96
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
extra och vikarierande lärare föreslagna anslagsbelopp, men bär dervid
ansett, att den begärda anslagsförhöjningen å 15,000 kronor bör i likhet
med det af Kong! Maj:t äskade anslaget å 100,000 kronor uppföras å
extra stat. Den föreslagna höjningen å 12,000 kronor af anslaget till
extra arfvoden åt teckningslärare vid de allmänna läroverken, hvarigenom
det förut å extra stat uppförda anslag å 3,000 kronor till bestridande
af förhöjd aflöning åt teckningslärare under tjenstledighet på grund
af sjukdom komme att öfverflyttas till ordinarie stat, har utskottet funnit
sig böra tillstyrka, hvaremot någon förhöjning i anslaget till extra arfvoden
åt gymnastiklärare m. m. icke torde erfordras, om, såsom utskottet
tillstyrker, tillämpning å gymnastiklärarne af samma grunder som å teckningslärarne
med afseende å ersättning för utsträckt undervisningstid icke
kommer att ega rum. För de af utskottet förordade arfvoden till musiklärare
vid de femklassiga läroverk™ har utskottet beräknat ett årligt belopp
af 1,500 kronor, hvilket således skulle träda i stället för det till arfvoden
åt musiklärare vid såväl dessa som de högre läroverken begärda anslaget
af 2,5ö0 kronor. Vid afslag å den föreslagna löneregleringen för lärarne
vid de högre och femklassiga läroverken skulle den för detta ändamål
äskade förhöjning af 70-1,453 kronor i reservationsanslaget till de allmänna
läroverken icke komma att uppföras, hvaremot å extra stat torde böra
anslås till tillfällig löneförbättring åt lärarne vid allmänna läroverken och
pedagogierna dels det belopp, som i innevarande års riksstat är bland
de extra anslagen uppfördt till sådant ändamål, nemligen 345,725
kronor, dels ock det belopp, som kan erfordras för höjning i de af
utskottet här ofvan nämnda fall af berörda löneförbättring med 250
kronor. Utskottet har med ledning af de i statsrådsprotokollet intagna
tabeller beräknat, att en sådan ökad löneförbättring under år 1899
skulle komma att utgå till 336 personer, hvilket skulle betinga en höjning
af förenämnda anslag med 84,000 kronor, så att samma anslag komme att
uppgå till 429,725 kronor. Häri blir jemväl inräknadt det belopp, som
enligt utskottets förslag skulle utgå till sådan löneförbättring åt rektorer
och lärare vid de treklassiga allmänna läroverken och pedagogierna, hvadan
det af Kongl. Maj:t på extra stat äskade beloppet af 25,500 kronor kommer
att bortfalla
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
a) att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förslag till
löne- och pensionsreglering för lärarne vid de högre och
femklassiga allmänna läroverken äfvensom till förhöjning
af terminsafgifterna för lärjungar, inskrifna vid dessa läro
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
97
verk, må i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställningar
medgifva,
1) att en tillfällig löneförbättring i form af tjenstgöringspenningar
må efter hittills tillämpade grunder
tillkomma lärarne vid allmänna läroverken och pedagogierna
med 500 kronor i hvarje lönegrad till rektor,
lektor, adjunkt och kollega äfvensom lärare vid enklassig
pedagogi, med 125 kronor i första, 100 kronor i andra
och 75 kronor i tredje lönegraden till musiklärare vid
högre läroverk, med 25 kronor till musiklärare vid femklassigt
läroverk samt med 100 kronor i första, 75
kronor i andra och 50 kronor i tredje lönegraden till
gymnastik- och teckningslärare vid högre läroverk;
2) att ordinarie teckningslärare vid allmänt läro-*
verk må vid tjenstledighet på grund af sjukdom ega
rätt att uppbära, förutom den del af den fasta lönen,
som enligt gällande bestämmelser tillkomma honom, tre
fjerdedelar af det arfvode, som skulle tillfallit honom
för extra tjenstgöringstimmar, i den händelse han sjelf
sin tjenstgöring bestridt; och
3) att musiklärare vid femklassigt läroverk må ega
att, derest hans tjenstgöringsskvldighet uppgår till 7
timmar i veckan under helt läsår, i arfvode utöfver nu
gällande aflöning uppbära 75 kronor årligen;
b) att Kongl. Maj:ts framställningar om anvisande
af medel till arfvoden åt extra och vikarierande lärare
må på det sätt bifallas, att Riksdagen, med uppförande
af det ordinarie anslaget till arfvoden åt extra lärare
och vikarierande lärare samt för oförutsedda behof med
dess nuvarande belopp, 135,000 kronor, på extra stat för
år 1899 beviljar ett anslag af 115,000 kronor till arfvoden
åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna
läroverken;
c) att Riksdagen med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning må öka anslaget till extra arfvoden
åt teckningslärare vid de allmänna läroverken med 12,000
kronor, eller från 28,000 kronor till 40,000 kronor;
d) att, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning om
höjning af anslaget till extra arfvoden åt gymnastiklärare
samt till anskaffande af ammunition för målskjut
Bih.
till Riktid. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 13
98
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
ning m. ra., Riksdagen må i riksstaten uppföra samma
anslag med dess nuvarande belopp 84,000 kronor;
e) att Riksdagen, vid bifall till hvad utskottet här
ofvan under mom. a) 3) hemstält, må till extra arfvoden
åt musiklärare vid de femklassiga läroverken i
riksstaten bevilja ett anslag af 1,500 kronor;
f) att Kongl. Maj:ts för genomförande af den föreslagna
löneförbättringen gjorda framställning om höjning
af reservationsanslaget till de allmänna läroverken
samt om anvisande af ett extra anslag till tillfällig löneförbättring
åt rektorer och ordinarie lärare vid de treklassiga
allmänna läroverken och pedagogierna må på
det sätt bifallas, att Riksdagen till tillfällig löneförbättring
åt lärarne vid allmänna läroverken och pedagogierna
enligt i mom. a) l) anförda grunder på extra
stat för år 1899 beviljar ett anslag af 429,725 kronor;
samt
g) att herrar P. Pehrsons och C. Perssons ofvan
omförmälda motion må, vid bifall till hvad utskottet
under mom. a) föreslagit, anses hafva förfallit.
Ang. anslag un 15:o) Kong! Maj:t har föreslagit, att med hänsyn till behofvet af ut"7^(rf™''ii//strä.
ckt undervisning å reallinlen vid högre allmänna läroverket i Vesterås
reallinie vid ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken måtte för upp^niänn^idro-
^ättande af en ny lektorsbefattning vid sagda högre allmänna läroverk
verk-_ höjas med årliga lönen för dylikbefattning enligt i punkt 14:o) af statsråds[15.
] protokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 föreslagna grunder,
eller med 3,500 kronor, deraf 1,400 kronor tjenstgöringspenningar.
För anordnande af sådan undervisning jemväl vid allmänna läroverken
i Kristianstad, Östersund och Luleå har i särskilda inom Andra Kammaren
väckta motioner yrkats:
^ dels af herr M. G. Bruzelius i motionen n:o 175, att Riksdagen måtte
för åren 1899—1903 på extra stat höja anslaget till Kristianstads allmänna
läroverk med 4,000 kronor årligen för att dermed skulle kunna uppehållas
två extra ordinarie lektorsplatser och med vilkor att läroverket gjordes
fullständigt äfven på reallinien;
dels af herr >S. J. Kardell i motionen n:o 83, att Riksdagen måtte, på
det att Östersunds högre allmänna läroverk måtte blifva fullständigt äfven
på reallinien, för år 1899 på extra stat anvisa ett belopp af 2,000 kronor
till aflönande af en extra lektor vid nämnda läroverk;
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
99
dels ock af herr K. S. Husberg i motionen n:o 188, att Riksdagen,
för beredande af tillfälle till utsträckning af undervisningen å reallinien
vid allmänna läroverket i Luleå till och med läroverkets sjunde klass,
måtte på extra stat för år 1899 bevilja, såsom förhöjning i anslaget till
» arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken
, ett belopp af 2,000 kronor.
Beträffande Kongl. Maj:ts förevarande framställning liar departementschefen
till statsrådsprotokollet anfört följande.
Hos Kongl. Maj:t hade domkapitlet i Vesterås anhållit, att undervisning
äfven å reallinien måtte få meddelas i sjunde klassen vid Vesterås
högre allmänna läroverk samt att för detta ändamål en ny lektorsbefattning
måtte vid läroverket inrättas.
Sedan så väl stadsfullmägtige i Vesterås som ett stort antal medlemmar
af Vestmanlands läns landsting i särskilda skrifvelser till eforus
öfver Vesterås stifts allmänna läroverk framhållit de olägenheter och ökade
kostnader för deras barns uppfostran, som förorsakats föräldrar och målsmän
i staden och kringliggande landsort, derigenom att reallinien i sjunde
klassen vid Vesterås allmänna läroverk genom Kongl. Maj:ts beslut den 1
juni 1877 indragits, samt anhållit, att eforus måtte vidtaga lämpliga åtgärder
för återinförande af fullständig undervisning å den reala linien vid ifrågavarande
läroverk, hade eforus anmodat nämnda läroverks kollegium att i
ärendet afgifva utlåtande och dervid särskildt lemna upplysning rörande
vissa med nämnda fråga sammanhängande, af eforus närmare angifna
punkter. Med anledning häraf hade kollegiet förklarat, att detsamma, som
fullständigt delade den i stadsfullmägtiges och landstingsmannens omförmälda
framställningar uttalade åsigten om den stora fördel, som skulle
beredas stadens och ortens inbyggare, derest de för sina söner vunne
tillfälle till fullständig undervisning äfven på reallinien vid Vesterås allmänna
läroverk, äfven ansåge det vara från läroverkets egen synpunkt
önskligt, att en sådan fullständig undervisning åt detsamma åter vunnes.
Ett läroverk borde nemligen, för att fylla sin uppgift, kunna meddela en
så beskaffad och så utsträckt undervisning, att den motsvarade behofvet
och intressena inom den ort, hvarifrån läroverkets lärjungar hufvudsakligen
komrne. Och att den trakt, som kunde sägas utgöra Vesterås
läroverks lärjungeområde, hade behof af fullständig undervisning på reallinien,
bevisades icke blott af de petitioner, som aflåtits från stadens och
ortens invånare i berörda syfte samt af den klagan, som från föräldrar
och målsmän ofta förspordes öfver saknaden af sådan undervisning, utan
det kunde äfven inses af sjelfva beskaffenheten af ifrågavarande lärjungeområde.
Ty detta utgjordes till en betydande del af den bergsbruks
-
100
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
idkande delen äf Vestinanland, hvilkens graf-, jern verks- och metallindustri
helt naturligt hos befolkningen framkallade önskan och behof att för det
uppväxande slägtets utbildning ega tillgång till fullständig realundervisning.
Och hvad beträffade Vest erås stad, hade denna under de senare åren genom
betydande anläggningar nått en afsevärd utveckling i industriel afseende,
en utveckling, som under den närmaste framtiden, då ytterligare anläggningar
i industriel syfte förestode, komme att än mer fortskrida. Stadens
och ortens önskan att ega tillgång till fullständig undervisning å reallinien
vid Vesterås läroverk vore derför helt visst i närvarande stund lika och
mera berättigad än för ett par årtionden sedan.
Från läroverkets synpunkt kunde såsom en olägenhet af den nuvarande
anordningen anföras, att lärjungeantalet i realliniens sjette klass,
särdeles i dess öfre afdelning, måste blifva ganska ringa. Då realliniens
undervisning nu afslutades i öfre sjette klassen och då från denna klass
afgående lärjungar, äfven om de egde godkända insigter i alla läroämnen,
icke egde rätt att utan examen vinna inträde i ett annat läroverks sjunde
klass, måste hos de lärjungar, som önskade fortsätta sin kurs på reallinien
till mogenhetsexamen, helt naturligt uppstå en önskan att, för att vinna
frihet från examensläsning under ferierna, redan från nedre sjette realklassen
eller tidigare öfvergå till annat läroverk. Visserligen hade alla
de lärjungar, som under de senare åren från Vesterås läroverk afgått med
fullständiga betyg från öfre sjette realklassen för att fortsätta sina studier
vid annat läroverk, der vunnit inträde, men dessa lärjungars antal, likasom
öfver hufvud lärjungeantalet i sjette klassen på reallinien, hade varit ganska
ringa. Antalet lärjungar i nedre afdelningen af denna klass hade nemligen
under de senaste tio åren varit i medeltal fem och i öfre afdelningen
två. Att detta ringa lärjungeantal måste medföra en ojemn och olämplig
fördelning af läroverkets lärarekrafter, vore tydligt.
Beträffande de punkter, angående hvilka eforus särskildt önskat upplysning,
hade kollegiet anfört, att det inflytande, som indragningen af reallinien
i sjunde klassen utöfvat på proportionen mellan antalet lärjungar å båda
bildningslinierna under närmaste tiden efter indragningen, visat sig deri,
att då antalet lärjungar på reallinien, som under höstterminen 1871 utgjort
blott 3,1 procent af hela lärjungeantalet i klasserna 4—7, sedan
höjt sig, så att det utgjort:
höstterminen 1871 10,8 % af samma antal,
» 1875 31,7 » > » »
> 1876 37,8 » » » »
:> 1877 41,4 » » » x
det efter sjunde realklassens indragning nedgått, så att det utgjort:
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
101
höstterminen 1878 35 °/o af hela lärjungeantalet i klasserna 4—7,
1879 34,4 » » » » »
» 1880 15,3 » •■> » » » 5
» 1881 15,8 » » » » » »
1882 12,2 » » » » » »
Under de senaste sex åren hade lärjungeantalet i klasserna 4—(1 å
reallinien samt 4—7 å latinlinien varit:
höstterminen |
1892 |
å reallinien |
42, å |
latinlinien |
no. |
» |
1893 |
» » |
27, » |
» |
123, |
» |
1894 |
» » |
25, » |
» |
120, |
» |
1895 |
» T> |
37, v |
» |
119, |
» |
1896 |
>> » |
38, » |
; ». |
114, |
» , |
1897 |
> ». |
30, » |
» |
120. |
Kollegiet ansåge sig på goda grunder kunna antaga, att det ringa
antalet lärjungar å reallinien i betydlig man berodde derpå, att undervisning
icke meddelades å denna linie i läroverkets högsta klass. De
lärjungar, som ämnade genomgå läroverket och som egde hem i läroverksstaden,
sattes af ekonomiska skäl och för att under hela skoltiden få njuta
hemmets vård i regeln på latinlinien, äfven om de hellre skulle önskat
begagna undervisningen på reallinien. Utom staden boende lärjungar,
för hvilka underhåll i alla händelser måste bekostas utom hemmet, hade,
om de önskade att fullständigt genomgå reallinien, fördel af att från början
inträda vid ett på denna linie fullständigt läroverk, enär de derigenom
kunde undgå ett ombyte, som, om de inträdde i Vesterås läroverk, måste
ske två år före afslutningen eller tidigare. Och de lärjungar från de närliggande
läroverken i Arboga, Sala, Köping och Enköping, hvilka önskade
fortsätta sina studier på reallinien till mogenhetsexamen, öfverginge helt
naturligt icke från dessa läroverk till läroverket i Vesterås.
Meddelades åter fullständig undervisning på den reala linien vid sistnämnda
läroverk, skulle utan tvifvel en afsevärd ändring af proportionen
mellan de båda liniernas lärjungeantal derstädes inträda. Reallinien skulle
vinna ökadt antal lärjungar derigenom, att dels flere lärjungar från läroverksstaden
skulle, om valet vore dem fritt, anlita den reala linien, dels
lärjungar, som önskade genomgå fullständig kurs på denna linie, skulle
från så väl grannstädernas lägre läroverk som från landsbygden i större
antal än nu söka inträde vid läroverket.
I fråga slutligen om de förändringar vid läroverket, som skulle blifva
nödiga för genomförande af fullständig undervisning på reallinien, förbisåge
kollegiet icke, att behof skulle uppstå af ökadt utrymme för under
-
102
Statsutskottets Utlåtande N:o !).
visningen, men ansåge sig icke för närvarande böra yttra sig angående
sättet för detta behofs afhjelpande. Beträffande behofvet af ökade lärarekrafter
ville kollegiet åter anföra följande.
Före realliniens indragning i sjunde klassen hade lärarestaten vid Vesterås
läroverk utgjorts af, utom rektor, sju lektorer och tio adjunkter. Sedan
dess hade en lektorstjenst indragits och lärarekrafterna utgjordes sålunda
numera af rektor, sex lektorer och tio adjunkter. För de båda årsafdelningarna
i sjunde klassens reallinie skulle egentligen tillkomma femtioåtta
läraretimmar i Jäsämnena för hvarje vecka. Men då, under antagande, att
de båda liniera as lärjungar i sjunde klassens båda årsafdelningar icke
komme att utgöra ett allt för stort antal, gemensam undervisning för de
båda linierna och för realliniens båda årsafdelningar kunde i åtskilliga
ämnen anordnas, kunde behofvet af ökade läraretimmar betydligt reduceras.
I betraktande häraf och då läroverkets lärare för närvarande icke hade
tjenstgöring till det timantal, som i läroverk sstadgan angifvits såsom det
högsta, skulle man kunna antaga, att för meddelande af fullständig undervisning
på reallinien endast en lärare på lektorsstadiet behöfde, utom de nuvarande
sex, vid läroverket anställas. Härigenom skulle lärarestaten blifva
densamma som före realliniens i sjunde klassen indragning. Men då genom
realliniens fullständigande icke blott en ändrad proportion mellan de båda
liniernas lärjungeantal vore att förvänta, utan äfven en ökning af lärjungeantalet
i det hela utan tvifvel komme att inträda, emedan särskildt lärjungeantalet
i sjette klassen på reallinien kunde väntas komma att afsevärdt
ökas och i följd deraf sammanslagning af undervisningstimmar i denna
klass icke längre kunde ske i samma utsträckning som hittills, och då härtill
komme, att sammanslagning i vidsträcktare mån af olika klasser och linier
vid undervisningen alltid medförde beaktansvärda olägenheter, ville kollegiet,
med afseende fäst på ett utan tvifvel i en snar framtid inträdande behof,
såsom sin åsigt yttra, att läroverkets lärarekrafter behöfde tillökas med
en lärare på lektorsstadiet och en på adjunktsstadiet.
Lärarekollegiets nu anförda yttrande hade öfverlemnats till domkapitlet
i Vesterås, som vid sin framställning i ämnet för egen del framhållit, hurusom
de hos eforus gjorda framställningarna kommit från de mest vittnesgill»
håll och med full enstämmighet betygade både de olägenheter, som
vore en följd deraf, att vid Vesterås allmänna läroverk undervisning å den
reala linien icke meddelades utöfver sjette klassen, och de fördelar, som
skulle följa af berörda undervisnings utsträckning till sjunde klassen.
När den fullständiga realundervisningen vid Vesterås läroverk indragits,
hade såsom skäl härför anförts, att den begagnades af ett ringa antal
lärjungar. Så hade äfven varit förhållandet beträffande sjunde klassen,
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
103
hvaremot, om man toge hänsyn till läroverket i dess helhet, det visade
sig, att under åren närmast före indragningen procenten af studerande på
reallinien på ett anmärkningsvärdt sätt ökats, så att, då under år 1871
lärjungarne på reallinien icke utgjort mera än 8,1 procent af hela lärjungeantalet
i klasserna 4— 7, de deremot under år 1877, då indragningen
skett, utgjort 41,4 procent. Häraf framginge, att det visat sig en stark
tendens till att välja den reala undervisningslinien. Såsom man kunnat
vänta, hade den omedelbara följden af indragningen blifvit den, att sagda
procent år för år sjunkit, så att den år 1882 ej utgjort mera än 12/2
procent.
Alldeles oemotsägligt vore, att indragningen vållat, att många föräldrar,
som önskat, att deras barn erhållit undervisning på reallinien, i
stället låtit inskrifva dem å den klassiska linien för att undvika en af de
två ganska stora olägenheterna, nemligen att antingen skicka barnen
tidigt från hemmet till aflägsen ort eller låta dem efter sjette klassens
genomgående ombyta läroverk. Man borde ej undra öfver, om föräldrar
bittert beklagat, att de sålunda tvingats att åt sina barn välja en undervisning,
som de ansett för deras anlag och framtid mindre lämplig. Och icke
mindre hade de föräldrar klagat, som underkastat sig de nämnda olägenheterna
och, ehuru boende i Vesterås stad eller närmast kringliggande
nejd, från hemmen måst sända sina barn till aflägset liggande läroverk.
Att ett utsträckande af realundervisningen till skolans högsta klass
skulle medföra en ökning af lärjungarnes antal på reallinien, kunde enligt
domkapitlets åsigt ej betviflas. Trots nuvarande ogynsamma förhållanden,
hade någon sådan ökning förmärkts, beroende dels derpå, att, på samma
gång som realundervisningen i vårt land qvalitativt förstärkts, uppskattningen
af denna undervisnings förmåner vuxit, och dels derpå, att
särskildt i Vesterås under de senare åren uppkommit en ganska betydande
industriel verksamhet, hvilken kornme att under den närmaste framtiden
ytterligare utvidgas genom redan bestämda eller planlagda stora industriella
företag.
I nu anförda omständigheter hade de till eforus ingifna framställningarna
sin grund; och då domkapitlet vore öfvertygadt om, att de gåfve
uttryck åt en allmän och stark opinion inom staden och länet, ansåge det
dem också vara värda all uppmärksamhet. Olägenheterna af indragningen
hade varit och vore stora; fördelarna af en utsträckning af realundervisningen
skulle blifva mycket afsevärda. Detta hade man redan strax
efter indragningen insett, hvarför också redan då Vesterås stad och kringliggande
ort hos Kongl. Maj:t petitionerat om att återfå realundervisning i
läroverkets högsta klass. Om petitionen då ej kunnat bifallas — förmodligen
104
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
emedan verkningarna af den nyss gjorda indragningen ännu icke hunnit
visa sig — så syntes man nu, då man haft en rätt bitter erfarenhet af
indragningens följder, kunna hoppas ett gynsammare svar på en framställning
i samma syfte.
Utom de olägenheter, lärarekollegiet påpekat, ville domkapitlet äfven
erinra om det missförhållandet, att, då prof på högre lärarebefattningar i
de reala ämnena enligt gällande lag skulle afläggas i Yesterås, vid läroverket
derstädes ej funnes lärjungar att vid profven använda.
Af allt hvad domkapitlet sålunda anfört framginge, att domkapitlet
ansåge sig skyldigt att påkalla Kongl. Maj:ts åtgärd för utsträckning af
realundervisningen vid allmänna läroverket i Vesterås. Så mycket hellre
hoppades domkapitlet på framgång åt denna sin framställning, som för
det åsyftade målets uppnående icke, så vidt man räknade med nuvarande
förhållanden, mera erfordrades än anslag till en ny lektorsbefattning
eller, rättare sagdt, återfående af den lektorsbefattning, som för
få år sedan indragits. Domkapitlet hade en viss förhoppning derom, att
Riksdagen skulle finnas villig att bevilja det obetydliga anslag, som erfordrades,
då 1897 års Riksdags båda kamrar utan meningsskiljaktighet
godkänt ett af statsutskottet afgifvet yttrande, enligt hvilket utskottet
ansett det kunna med fog ifrågasättas, huruvida icke en fullständig undervisning
å reallinien borde införas vid åtskilliga af de högre allmänna läroverk,
som deraf vore i saknad. Och 1890 års Riksdag hade oförtydbart
uttalat, att Vesterås bestämdt vore ett af dessa läroverk. Det särskilda
utskott, som då hade att afgifva förberedande utlåtanden öfver en omfattande
kongl. proposition om förändringar vid de allmänna läroverken,
hade nemligen, oaktadt något sådant icke föreslagits vare sig i den kongl.
propositionen eller i någon motion, enhälligt hemstält, att realundervisning
måtte vid läroverket i Vesterås meddelas äfven i sjunde klassen; och denna
utskottets hemställan hade bifallits af Första Kammaren och med ringa röstöfvervigt
afslagits af Andra Kammaren, der likväl under diskussionen medgifvits,
att utskottets förslag vore i sak rigtigt, ehuru det icke borde bifallas,
då det hvarken stödde sig på kongl. proposition eller någon enskild
motion.
Med minne af hvad sålunda i ärendet förekommit vid Riksdagen och
med betonande af de olägenheter, som den nuvarande ordningen medförde,
äfvensom af de förmåner för staden Vesterås och för Vestmanlands län,
som en utsträckning af realundervisningen vid Vesterås allmänna läroverk
skulle medföra, anhölle alltså domkapitlet, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
den åtgärd, som för sådant ändamål vore erforderlig.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
106
Då hvad läroverkskollegiet och domkapitlet i saken ahdragit, syntes
departementschefen ådagalägga behofvet och gagnet af den föreslagna utsträckningen
af undervisningen å reala linien vid läroverket i Vesterås, har
han hemstält om aflåtande af omförmälda proposition.
Till stöd för de i ofvannämnda motioner väckta yrkanden hafva
motionärerna hufvudsakligen åberopat samma skäl, som ofvan anförts angående
läroverket i Vesterås, och dessutom framhållit de ifrågavarande
städernas aflägsna läge från annan stad, der undervisning å reallinien
meddelades jemväl i sjunde klassen.
Utskottet, som beträffande motionärernas anföranden i öfrigt tillåter
sig hänvisa till sjelfva motionerna, vill här endast meddela hvad herr
Husberg i sin motion yttrat angående de erforderliga medlens anvisande
å extra stat.
Motionären ansåge det icke vara behöfligt, att de medel, som för
ändamålet erfordrades till lärarekrafternas förstärkning, för närvarande anvisades
på ordinarie stat. Med hänseende till de mera omfattande organisationsfrågor,
som stode på dagordningen angående våra allmänna läroverk,
syntes det vara lämpligast, att den nu förevarande frågan tills vidare ordnades
mera provisoriskt och att derför behöfliga medel toges från anslag
å extra stat. Motionären förestälde sig, att ett årligt belopp af 2,000
kronor, motsvarande kostnacfen för en extra lektors anställande, vore för
ändamålet tillräckligt, och syntes detta belopp lämpligen böra anvisas under
form af förhöjning utaf det af Ivongl. Maj:t i statsverkspropositionen å
extra stat äskade anslag af 100,000 kronor till arfvoden åt extra lärare.
För den händelse nämnda belopp af 2,000 kronor skulle vara väl knappt
tilltaget, borde sagda anslag i öfrigt lemna tillgång till hvad derutöfver
kunde behöfvas.
Nästlidna års Riksdag har lemnat utan anmärkning statsutskottets
yttrande, att det kunde med fog ifrågasättas, huruvida icke fullständig
undervisning å reallinien borde införas vid åtskilliga af de högre allmänna
läroverken. Eldigt berörda yttrande, som föranledts af i ämnet väckt motion
rörande Kristianstads allmänna läroverk, hade utskottet funnit beaktansvärda
skäl anförda för genomförande af en sådan anordning vid sistnämnda läroverk,
men förestält sig, att äfven beträffande andra läroverk behof af
utvidning i omförmälda hänseende förefunnes, och hade derför ansett dessa
frågor böra i ett sammanhang pröfvas. Nu föreligga framställningar i
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. H
106
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
detta syfte rörande, med ett undantag, alla de högre allmänna läroverk,
der reaiundervisning meddelas endast till och med sjette klassen. Hvad
till statsrådsprotokollet blifvit anfördt om Vesterås läroverk, hvilket till
väsentliga delar äfven kan tillämpas på öfriga ifrågavarande läroverk,
synes utskottet ådagalägga lämpligheten af att tillmötesgå de önskningar,
som i fråga om undervisningen vid dessa läroverk gjort sig gällande. Att
dervid full likställighet mellan läroverken bör blifva rådande med afseende å
sättet för genomförande af den föreslagna förändringen, synes utskottet
vara uppenbart, och vill utskottet, som i fråga härom delar ofvan anförda,
af herr Husberg i hans motion uttalade åsigter, till en jemförelse läroverken
emellan meddela följande utdrag af en i statsrådsprotokollet intagen
tabell öfver antalet lärjungar i medeltal vid höstterminernas början
åren 1892—1896:
Läroverk. |
4 |
5 |
G: 1 |
G: 2 |
7: 1 |
7 |
2 |
|||||
K. |
L. |
B. |
L. |
K. |
L. |
R. |
L. |
B. |
b. |
R. |
L. |
|
Vesterås ..... |
15 |
21 |
11 |
24 |
5 |
23 |
3 |
20 |
_ |
15 |
_ |
14 |
Kristianstad. |
18 |
30 |
10 |
24 |
4 |
22 |
1 |
19 |
— |
13 |
— |
12 |
Östersund .. |
14 |
14 |
11 |
12 |
6 |
11 |
3 |
10 |
— |
8 |
— |
9 |
] Luleå ............ |
9 |
8 |
6 |
10 |
3 |
12 |
1 |
10 |
— |
9 |
— |
7 |
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen i anledning af Kong!. Maj-.ts förevarande
framställning samt herrar Bruzelius’, Kardelis
och Husbergs ifrågavarande motioner, må för beredande
af tillfälle till utsträckning af undervisningen å reallinien
vid högre allmänna läroverken i Vesterås, Kristianstad,
Östersund och Luleå till och med läroverkens sjunde
klass på extra stat för år 1899 bevilja, såsom förhöjning
i anslaget till »arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare
vid de allmänna läroverken», ett belopp af
8,000 kronor.
Vid bifall härtill samt till hvad i punkt 14:o mom. b) föreslagits,
kommer berörda anslag att i riksstaten uppföras med ett belopp af 123,000
kronor.
Ang. ifrågasatt
anslag till ett 16:o) Kongl. Maj:t liar föreslagit Riksdagen att — under förutsättning
att Göteborgs stad tillhandahölle erforderliga och lämpliga lokaler samt
Göteborg, bostad eller hushyresersättning åt rektor — för upprättande af ett nytt fem[16.
]
Statsutskottets Utlåtande Nfo 9.
107
klassigt allmänt läroverk, med i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1898 angifven lönestat, i Göteborg, i östra delen af staden,
höja ordinarie reservationsanslaget till allmänna läroverken med 18,300
kronor.
Af nämnda statsrådsprotokoll inhemtas, att rektorerna vid de allmänna
läroverken i Göteborg i en till eforusembetet derstädes den 23 november
1896 aflåten skrifvelse anhållit om vidtagande af de åtgärder, som kunde
pröfvas erforderliga för att ett nytt femklassigt allmänt läroverk, snarast
möjligt, måtte blifva i Göteborg upprättadt och helst förlagdt till stadens
östliga del. Till stöd för denna framställning hade rektorerna anfört
följande.
Under de senast förflutna 20 åren hade antalet lärjungar vid de allmänna
läroverken i Göteborg ökats från 789 till 1,397 eller med ej mindre
än 608. Stegringen hade varit starkast under den första femårsperioden,
1876 —1881, då den uppgått till 296, men hade under hvar och en af
de tre derpå följande femårsperioderna utgjort i medeltal 100 lärjungar.
Då all anledning funnes att antaga, att Göteborgs samhälle fortfarande
komme att gå stadigt framåt och dess folkmängd att oafbrutet tillväxa,
skulle den naturliga följden deraf blifva, att äfven antalet lärjungar, som
besökte de allmänna läroverken, skulle komma att under den närmaste
framtiden ökas med minst 100 för hvarje femårsperiod.
För ett sålunda ökadt antal lärjungar kunde emellertid plats icke
lämpligen beredas i de nu befintliga allmänna läroverken derstädes. I
de båda högre läroverken vore alla till lärosalar afsedda rum redan för
detta ändamål tagna i anspråk, och de lägre klasserna derstädes vore så
fullsatta, att någon möjlighet att i dessa mottaga ett väsentligt större
antal lärjungar icke funnes. Af denna anledning hade också tillträde till
nämnda klasser upprepade gånger blifvit vägradt flere lärjungar, ehuru
dessa ådagalagt godkända kunskaper för intagning. Dessutom blefve det
antagligen inom en icke aflägsen framtid nödvändigt att anordna flere
parallelafdelningar inom klasserna 6: i och 6: 2 vid dessa läroverk eller
åtminstone vid realläroverket, hvilket dock endast kunde ske genom att
indraga motsvarande antal parallelafdelningar inom klasserna 1—5, på
sätt redan egt rum under de två senast förflutna läsåren med en parallelafdelning
under hvartdera året.
Hvad åter beträffade det femklassiga läroverket i Göteborg, hvilket
under höstterminen 1896 räknadt 336 lärjungar och som nyligen inflyttat
i sin nya, för 500 lärjungar beräknade läroverksbyggnad, vore visserligen
derstädes ännu icke alla lärosalar upptagna, utan kunde der såväl nya
parallelafdelningar tilläggas som ock ett betydligt ökadt antal lärjungar
108
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
mottagas, men då detta läroverk vore förlagdt till den vestligaste delen
af Göteborg, hvilken stad hade en synnerligt stor utsträckning i vester
och öster, kunde detsamma ej gerna besökas af andra lärjungar än dem,
som hade sin bostad inom Karl Johans- eller Masthuggsförsamlingen,
åtminstone så länge lärjungarne befunne sig i den ålder, att de tillhörde
någon af skolans tre lägsta klasser.
Af det sagda framginge, att utrymmet inom de fem lägre klasserna
i de centrala stadsdelarne redan nu vore ganska knappt och att den östra
delen af staden isynnerhet vore illa lottad i detta hänseende, då denna
stadsdel i följd af dess stora afstånd från det femklassiga läroverket uteslutande
vore hänvisad till det strängt anlitade utrymmet inom de lägre
klasserna vid de båda högre, centralt belägna läroverken. Med det årligen
tillväxande lärjungeantalet komme tydligen denna olägenhet att för framtiden
alltmer ökas. Visserligen funnes inom de centralare delarne af
staden privatskolor, hvilka vore i tillfälle att meddela samma undervisning,
som erbjödes i de lägre klasserna af statens allmänna läroverk, men
utvägen att der få sina söner undervisade omöjliggjordes för ganska många
hem af ekonomiska hänsyn.
Då staden redan egde två högre läroverk, det ena fullständigt på
den klassiska och det andra på den reala linien och belägna ungefär i
stadens midt, vore något nytt högre läroverk ej på lång tid af behofvet
påkalladt, förutsatt att dessa läroverk befriades från nödvändigheten att
hafva en stor del af sina lärosalar upptagna af parallelafdelningar inom
de fem lägre klasserna. Deremot syntes inrättandet af ett nytt Lägre läroverk
vara egnadt att undanrödja de svårigheter, som nyss framhållits,
särdeles om detta nya läroverk förlädes till den östra delen af staden.
Med anledning af rektorernas berörda framställning hade eforus, med
vitsordande af det af rektorerna framhållna behofvet af ett nytt femklassigt
allmänt läroverk i Göteborg, hos domkapitlet derstädes hemstält, att domkapitlet
måtte vidtaga den åtgärd, som på detsamma ankomme för sakens
befrämjande, hvarefter domkapitlet öfverlemnat handlingarna i ärendet till
stadens magistrat, dervid domkapitlet påpekat dels det allmänt kända behofvet
af en dylik läroanstalt, förlagd till stadens östliga del, och dels
önskvärdheten af att erforderliga åtgärder skyndsamt vidtoges, på det att
allmänhetens berättigade anspråk på detta behofs tillfredsställande måtte
så snart som möjligt tillgodoses.
Sedan magistraten öfverlemnat handlingarna till stadsfullmägtige i Göteborg,
hade dessa för utredning och yttrande i ärendet tillsatt en beredning,
som uti afgifvet betänkande förklarat sig på de af rektorerna anförda
skäl anse inrättandet af ett nytt allmänt läroverk med 5 å 6 klasser i
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
109
den östliga delen af Göteborg vara i hög grad af beliofvet påkalladt, hvarjemte
beredningen för fullständigande af de af rektorerna lemnade uppgifter
skaffat upplysningar om lärjungarnes vid dervarande allmänna läroverk
fördelning med hänsyn till lärjungeområde samt deras boningsplatser
inom staden, af hvilka upplysningar inhemtades, att af 1,387 lärjungar
icke mindre än 1,128 hade hemortsrätt i staden, under det att ytterligare
156 visserligen hade sina egentliga hem utom staden, men dock tillhörde
berörda läroverks lärjungeområde. Af återstående antalet, eller 103, tillhörde
46 lärjungar 6:e och 7:e klasserna, på hvilka klassers lärjungar bestämmelsen
om lärjungeområde icke vore tillämplig, och endast 57 vore
sådana lärjungar, hvilka icke i egentlig mening tillhörde stadens lärjungeområde.
Beträffande boningsorterna inom staden hade ett antal af omkring
240, af hvilka närmare 200 tillhörande de fem lägre klasserna, sin bostad
inom östra delen af staden med angränsande landsbygd.
Med åberopande af de utaf rektorerna och beredningen sålunda anförda
skäl och upplysningar hade slutligen stadsfullmägtige uti en af
Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län med skrifvelse
den 10 april 1897 till Kongl. Maj:t insänd ansökning anhållit om upprättande
af ett nytt, i Göteborgs stads östliga del förlagdt läroverk med
fem, eventuelt sex klasser, hvarjemte stadsfullmägtige förklarat, att, derest
berörda ansökning af Kongl. Maj:t bifölles, staden vore villig ej blott att
inom derför erforderlig tid anskaffa ändamålsenliga och lämpligt belägna
lokaler för det nya läroverket och att, i den man lärjungarnes afgifter till
läroverkets byggnadsfond dertill ej försloge, bekosta sagda lokalers underhåll,
utan äfven att förse det nya läroverkets rektor med bostad eller
hushyresersättning.
För egen del har departementschefen anfört:
Af hvad vederbörande myndigheter i saken upplyst och intygat,
syntes behofvet af ett nytt femklassigt allmänt läroverk i östra delen af
Göteborgs stad vara styrkt; huruvida en praktisk afslutningsklass, såsom
stadsfullmägtige antydt, framdeles kunde anses böra dermed förenas, funne
departementschefen deremot ej nu kunna afgöras.
För närvarande undervisades vid de allmänna läroverken i Göteborg:
»
»
»
1 :a kl. på 6 afd., deraf 2 v. h. reallärov., 1 v. h. latinlärov.,
2:a » » 7 » »2 » » 2 » »
3:e » » 8 » »3 » » 2 » »
4:e » » 8 » » 4
5:e » s> 7 » » 3
2
2
»
3 v. femkl. läro v.
3 » »
3 » 1 »
2 » »
2 » »
»
»
110
Statsutskottets inlåtande N:o 9.
Och då 35 lärjungar vore det högsta antal, som i hvarje afdelning finge
mottagas, följde häraf, att för lärjungar med hemvist i den centrala och östra
delen af staden funnes plats blott för 105 i l:a klassen, för 140 i 2:a, för
175 i 3:e, för 210 i 4:e samt för 175 i 5:e klassen. Inom kort torde det
emellertid blifva nödvändigt att indraga en afdelning i 3:e och 4:e klasserna
vid högre realläroverket samt möjligen äfven en afdelning i 5:e klassen
vid högre latinläroverket för att få plats för nya erforderliga parallelafdelningar
i 6:e och 7:e klasserna vid dessa läroverk. För att upptaga
de sålunda från nämnda läroverk uteslutna lärjungarne äfvensom den årliga
tillväxten i lärjungeantalet vore utan tvifvel ett nytt femklassigt läroverk
erforderligt. Departementschefen ansåge sig derför böra tillstyrka upprättandet
af ett sådant med den lönestat, som i det föregående föreslagits
för öfriga femklassiga läroverk, nemligen:
åt en rektor .......................................................................................... kr. 4,000
» fem kolleger å kr. 2,500 ..
» en musiklärare...................
» en gymnastiklärare .........
» en teckningslärare..............
» en skolläkare .....................
» 12,500
500
600
600
100
summa kronor 18,300.
Ofvan lemnade utredning synes väl gifva vid handen, att svårigheter
föreligga att i staden Göteborgs läroverk bereda plats för alla de lärjungar,
särskildt från stadens östliga och centrala delar, som söka inträde i läroverkens
lägre klasser. De uppgifter, som återfinnas i tabeller, fogade vid
punkten 14:o i statsrådsprotokollet, utvisa ock, att under höstterminen
1897 de båda högre läroverken i staden icke haft utrymme för flera lärjungar
i de två lägsta klasserna än dem, som redan funnits der intagna,
och förhållandet har samma termin varit ungefär enahanda vid det femklassiga
läroverket; men hvad deremot angår de högre klasserna i detta
läroverk, som är afsedt för 500 lärjungar och nämnda termin räknat endast
377, inhemtas af samma tabeller, att å latinlinien i fjerde och femte klasserna
samma termin undervisats endast respektive 4 och 9 lärjungar. Om
denna latinlinie indroges, skulle, enligt hvad utskottet har anledning antaga,
vinnas ytterligare någon lärosal och möjlighet beredas att, med den
vederbörande eforalstyrelse tillkommande befogenhet, till detta i stadens
vestra del belägna läroverk till intagning hänvisa lärjungar, som, boende
i stadens centrum, sökt erhålla undervisning i någotdera af de derstädes
befintliga två högre läroverken. Det ökade utrymme i sistnämnda två
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
111
läroverk, som härigenom uppstode, komme sålunda lärjungar från stadens
Ostligare delar till godo. En dylik åtgärd i förening med den minskning
eller begränsade ökning af lärjungeantalet i statens skolor, som kan väntas
blifva en följd, om Riksdagen i enlighet med Kongl. Maj:ts under nästföljande
punkt omförmälda förslag genom statsunderstöd till enskilda läroverk
befrämjar inrättandet af nya sådana, synes utskottet åtminstone för någon
tid undanskjuta behofvet af att i Göteborg upprätta ett nytt femklassigt
allmänt läroverk.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må
vinna Riksdagens bifall.
Vid bifall till hvad i punkterna 14:o, 15:o och 16:o af utskottet föreslagits
kommer reservationsanslaget till de allmänna läroverken att höjas
med 13,500 kronor från 2,910,380 kronor till 2,923,880 kronor.
17:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, med återkallande af Ay. anslag
medgifvandet om användning af reservationerna å anslagen till allmänna “”Sa
läroverken till understöd åt enskilda läroverk, under riksstatens åttonde läroverk.
liufvudtitel uppföra ett förslagsanslag af högst 40,000 kronor till under- [17.]
stöd åt enskilda läroverk, att enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t
kunde finna lämpligt föreskrifva, utgå med högst 1 2,000 kronor åt sådana
läroverk, som förbereda till mogenhetspröfning, och högst 4,000 kronor
åt sådana, som motsvara femklassiga allmänna läroverk med tillägg af en
särskild afslutningskurs.
Till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen erinrat,
hurusom 1890 års Riksdag i anledning af en utaf Ivongl. Maj:t gjord
framställning samt på grund af enskild motion medgifvit, att, enligt de
närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskrifva, af
reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken fmge användas
högst 20,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk, som förbereda
till mogenhetsexamen.
Nämnda anslagsbelopp hade hittills alltsedan läsåret 1890—1891 varit
fördeladt mellan f. d. Beskowska skolan, som åtnjutit 6,000 kronor, den numera
så kallade Palmgrenska samskolan, hvilken åtnjutit 8,000 kronor, och
Fjellstedtska skolan, hvilken uppburit 6,000 kronor, allt för läsår. Vid
dessa understöd hade varit fästade särskilda vilkor, afseende inspektion
och i öfrigt erforderlig kontroll öfver läroanstalterna.
Sistnämnda af Kongl. Maj:t till Riksdagen gjorda framställning hade
112
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
ursprungligen varit föranledd af ansökningar om understöd, Indika inkommit
från två af omförrnälda läroanstalter. Det vore emellertid ej blott
från de enskilda läroverkens målsmän, som krafven på understöd till
privata läroanstalter förnummits. Äfven bland andra upplysningens vänner
och främjare hade den mening uttalats, att staten borde kraftigt
stödja dessa Inro veide i deras för staten gagnrika verksamhet, och inom
Riksdagen, som redan visat sitt intresse för denna angelägenhet, hade på
senare tider uppträdt flere förespråkare för ett frikostigare understöd åt
dylika skolor. Vid 1897 ars riksdag hade i båda kamram c framkommit
motioner, hvari på anförda skäl föreslagits anvisande af ett extra anslag
till belopp af 100,000 kronor, att ställas till Kongl. Maj:ts disposition till
understöd åt sådana för blött manlig ungdom eller för manlig och qvinlig
ungdom redan befintliga, väl vitsordade privata läroverk, som afsåge att
bereda till mogenhetsexamen och som i fråga om organisation och arbetssätt
varit och vore afsedda att tillämpa och pröfva nya former och metoder vid
undervisningen. I sitt utlåtande öfver dessa motioner hade statsutskottet
yttrat, bland annat, att utskottet, i likhet med hvad särskilda utskottet vid
1890 års riksdag anfört i anledning af då väckta förslag om statsunderstöd åt
enskilda läroverk, ansåge det önskvärdt, att enskilda skolor funnes, vid
hvilka nya anordningar med afseende på undervisningen pröfvades, samt
att det följaktligen borde ligga i statens intresse att, der så, behöfdes, understödja
de enskilda skolor, som gjort sig deraf förtjenta. Utskottet ville ej
heller förneka, att de medel, som för närvarande vore för sådant ändamål
tillgängliga, måhända vore väl knappa. Vid ifrågavarande understöds utdelande
måste dock afseende fästas såväl n betydelsen af de vid berörda
skolor införda nya anordningar som ock å den verksamhet i öfrigt skolorna
utöfvade. Då utskottet fördenskull ansåge angeläget, att, derest särskildt
anslag till understödjande af enskilda läroverk beviljades, vilkoren för åtnjutande
af understöd från anslaget närmare bestämdes, än hvad motionärerna
ifrågasatt, funne utskottet sig icke kunna förorda bifall till deras
förslag, utan hemstälde, att motionerna icke måtte af Riksdagen bifallas.
I öfverensstämmelse härmed hade ock Riksdagens beslut utfallit.
Med‘anslutning till det intresse för ett något rikligare statsunderstöd
åt enskilda läroverk, som, trots motionernas öde, visat sig förefinnas
inom Riksdagen, har departementschefen, enligt hvad af statsrådsprotokollet
vidare inhemtas, upptagit frågan om höjande af det nuvarande
anslagsbeloppet för sagda ändamål. Departementschefen funne en särskild
anledning dertill i den omständigheten, att under nästlidna år inkommit
ansökningar till Kongl. Maj:t dels om förhöjdt understöd åt två af de tre
enskilda läroanstalter, som redan ätnjöte anslag af berörda medel, dels
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
113
från två läroverk, gom hittills ej åtnjutit Understöd, mén nu påkallade
sådant. De sökande vore: styrelsen för f. d. Beskowska skolan, hvilken
begärde, att dess anslag måtte höjas till 15,000 krötor årligen, föreståndaren
för Palmgrenska samskolan, hvilken likaledes anhölle ätt komma
i åtnjutande af ett till 15,000 kronor höj dt statsunderstöd, styrelsen för
Upsala enskilda läroverk, hvilken yrkade att för denna skola, som för närvarande
vore femklassig, men inom kort skulle utvidgas till sexklassig,
erhålla ett statsanslag af 7,800 kronor, samt styrelsen för Stockholms
nya samskola, hvilken begärde det belopp, som, enligt beräkning af 15,000
kronor för ett fullständigt läroverk, kunde anses belöpa å det antal klasser,
som skolan räknade, då statsbidraget komme att utgå.
Till stöd för sina framställningar hade bemälda styrelser och föreståndare
i hufvudsak andragit följande.
Styrelsen för f. d. Beskowska skolan hade till en början framhållit,
att likasom de allmänna läroverkens utgiftsstat, i följd af undervisningsväsendets
ständigt fortgående Utveckling, måste höjas, vöre det äfven nödigt
att de enskilda skolomas utgifter, om ock i ringare mån, småningom
ökades, derest de ej genom bristande materiella hjelpmedel skulle se sina
bemödanden försvagade. Beträffande f. d. Beskowska skolan visade det
sig särskild! angeläget, att undervisningsmaterielen förbättrades och ökades,
synnerligen för undervisningen i naturalhistoria, fysik och kemi, men äfven
för undervisningen i de historiska ämnena, geografi och teckning. Dessutom
Vore det af stor vigt, att en del af lärarelönerna förbättrades.
Att krafven på dessa förbättringar ej kunnat vederbörligen tillgodoses,
berodde väsentligen derpå, att de oundgängligaste utgifterna småningom
Ökats. Så hade styrelsen Under de senaste åren nödgats för ätt tillmötesgå
allmänhetens fordran inrätta en fullständigare reallinie med fem i stället
för två klasser, och lärotimmarnas antal hade, på grund af förändrade bestämmelser
angående mogenhetsexamen, måst ökas. Genom höjning af
terminsafgifterna kunde man ej täcka de ökade kostnader, som nämnda
förändringar medförde, då den manliga ungdomen i littfvudstaden vid de
allmänna läroverken derstädes kunde för en jemförelsevis obetydlig kostnad
komma i åtnjutande af erforderlig undervisning.
Under åberopande af f. d. Beskowska skolans mer än trettioåriga
verksamhet, hvars beskaffenhet och resultat pröfvats dels genom inspektioner
af vederbörande, dels genom de i censor sinstruktionen anbefalda
meddelanden, af hvilka framgått, att 320 af skolans lärjungar'' hittills
undergått godkänd mogenhetsexamen, medan blott 23 blifvit underkände,
hade styrelsen vidare angifvit de för ifrågavarande skola egendomliga
anordningar, afseende, bland annat, att befordra ett sjelfständigt och del
Bih.
till Biksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 15
114
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
vis frivilligt studiearbete, att öfva den muntliga framställningsförmågan
genom berättelser, referat, föredrag m. m. samt att åstadkomma större
jemvigt mellan den kroppsliga och den andliga utvecklingen.
Föreståndaren för Palmgrenska samskolan hade, under erinran att
denna skola i flera afseenden inslagit på nya, delvis obanade vägar, väsentligen
framhållit, hurusom skolan beträffande språkundervisningen numera
egde en med hänsyn till nya språkmetoden inöfvad och hängifven lärarecorps,
som med kraft fullföljde sitt mål: de tre lefvande språkens inlärande under
skoltiden, så att lärjungarne lärde att läsa, skrifva och tala dessa språk.
De dryga utgifter, som aflönandet af en för nämnda ändamål fullt
duglig lärarecorps kräfde, jemte öfriga nödvändiga kostnader, hade till följd
att skolan vore i stort behof af understöd. Föreståndaren ville i afseende
härå hänvisa till ett vid ansökningen fogadt sammandrag af skolans räkenskaper
för läsåret 1896—1897 äfvensom ett förslag till fördelning af
det nu sökta anslaget.
Styrelsen för Upsala enskilda läroverk hade påpekat, att det ej torde
blifva möjligt för staten att allt framgent gifva fri högre undervisning åt
ett obegränsadt antal ynglingar, om tillräckliga medel derjemte skulle kunna
anvisas dels för folkskolans växande kraf, dels för högre undervisning åt
den qvinliga ungdomen. Staten borde derför taga de enskilda läroverken
till hjelp och understödja dem, såsom ock i andra länder, särskildt Finland,
gjordes. Bland de vilkor, som kunde ifrågasättas till vinnande af trygghet för
att statsunderstödet komme blott sådana anstalter till del, som uppbures af
verkligt pedagogiskt intresse och ej vore affärsspekulationer, hade styrelsen
föreslagit: att skolans räkenskaper skulle af offentlig myndighet granskas;
att skolan för att kunna erhålla statsunderstöd skulle meddela undervisning
åtminstone till det kunskapsmått, som i statslä ro verkens fem lägre
klasser inheintas, och ega ett ej allt för obetydligt lärjungeantal, hvarvid
dock vore att märka, att det fordrade minimiantalet ej finge sättas allt
för högt, då derigenom sådana försök skulle omöjliggöras, som för tillfället
ej gynnades af den allmänna opinionen; samt att en viss procent af lärjungarne
skulle få undervisning mot betydligt nedsatt afgift eller utan afgift.
Deremot kunde det icke anses lämpligt, att statsanslaget gjordes beroende
af motsvarande anslag från lokala myndigheter eller enskilda, åtminstone
för så vidt man fäste sig vid de enskilda skolornas betydelse som
försöksläroverk, enär de såsom sådana verkade icke för fyllande af lokala
behof, utan i statens intresse. Enligt en ungefärlig beräkning skulle det
erforderliga tillskottet af statsverket för ett fullständigt läroverk i Upsala
uppgå till 14,400 kronor och för ett läroverk med 6 klasser, motsvarande
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
115
de 6 första årsafdelningarna vid ett allmänt läroverk, till 7,800 kronor,
hvilket belopp derför af styrelsen begärts.
Af handlingar, som bifogats styrelsens ansökning, inhemtades, bland
annat: att Upsala enskilda läroverk hade till ändamål att meddela undervisning
i alla de ämnen, som tillhörde de allmänna läroverkens såväl latinsom
reallinie från den första läroåldern till afläggandet af mogenhetsexamen,
hufvudsakligen i den rigtning, att lärjungarne gjordes på bästa
sätt beredda för lifvets praktiska värf, och med Barnundervisning för gossar
och flickor i de tidigare årsklasserna; att läroverket skulle komma att hafva:
en effektiv afslutning i klass VI: 1, med afrundade kurser samt skriftliga
och muntliga slutpröfningar för lärjungar, som utan att ämna aflägga
mogenhetsexamen önskade förvärfva en grundligare och mer omfattande
allmänbildning, än folkskolan kunde gifva; att latinstudiets början skulle
vid läroverket uppskjutas till klass VI, utan att derför anspråken på klassisk
bildning sänktes; att för språkundervisningen nya metoder, som lade
det lefvande talspråket till grund för undervisningen, tillämpades; att deltagande
i slöjd och undervisning i huslig ekonomi gjordes obligatoriskt,
medan alla läsämnen, utom religionslära, vore valfria; samt att läroverket
börjat sin verksamhet höstterminen 1892 med småskola och en klass motsvarande
de allmänna läroverkens första klass och derefter småningom
vuxit, så att det under innevarande läsår bestode af småskola och fem
klasser, motsvarande klasserna I—V vid statsläroverken.
Hvad slutligen anginge Stockholms nya samskola, hade dess styrelse
meddelat, att skolan, som börjat sin verksamhet år 1893, innevarande
läsår omfattade tre förberedande och sex till den egentliga skolan hörande
klasser. Skolans organisation vore inrättad efter dess mål, att i första
rummet vara ett högre läroverk för allmän medborgerlig bildning. De
ledande grundsatserna för skolans verksamhet vore, förutom samundervisning,
inskränkning af lästiden till förmån för praktiskt arbete och kroppsöfningar,
stor frihet vid val af läroämnen, stegring af lärjungarnes sjelfverksamhet,
utbildande af barnens individuella anlag samt bildningsmaterialets
sammanslutning till en helhet.
Medan Stockholms nya samskola ville i den »egentliga skolan» meddela
allmän medborgerlig bildning, skulle tillika i en »öfverskola» förberedelse
gifvas till afläggande af mogenhetsexamen samt till studier i särskilda
ämnen.
öfver omförmälda fyra ansökningar hade infordrade utlåtanden afgifvits
af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk och domkapitlet
i Upsala.
Beträffande önskvärdheten och betydelsen af att staten understödde
116
Statsutskottets Utlåtande N;o 9.
enskilda läroverk hänvisade departementschefen till hvad vederbörande
departementschef vid framställande af de förslag i ämnet, som sedermera
af Kongl. Maj:t förelagts 1889 och 1890 årens Riksdagar, uttalat. Han
vore nemligen, likasom sistbemälde departementschef, af den åsigt, att ett
dylikt understöd både ur pedagogisk och ekonomisk synpunkt kunde vara
fördelaktigt för staten.
Hvad nu närmast syntes böra tillses, vore att de för närvarande
utgående understöden, hvilka af 1897 års statsutskott betecknats såsom
måhända val knappa, måtte kunna i någon mån höjas. Denna förmån
skulle naturligtvis i första hand afse de läroverk, som nu kunde komma
i åtnjutande af dessa understöd, nemligen fullständiga, dimissionsberättigade
läroverk. Detta syntes departementschefen så mycket mera befogadt, som
dessa läroverk ej allenast lemnade en så omfattande undervisning, att man
kunde någorlunda säkert bedöma dennas värde, utan äfven hade till uppgift
att föra fram undervisningen till ett område af skolan, der lärjungeantalet
och i sammanhang dermed de inflytande afgiftema i regeln undergått en
väsentlig förminskning i jemförelse med förhållandena i de lägre klasserna
af samma läroverk, under det att omkostnaderna för de erforderliga lärarekrafterna
och undervisningsmaterielen blefve betydligt ökade.
Utan tvifvel skulle det dock vara synnerligen önskvärdt, att några
medel stode till förfogande för understöd åt ett och annat icke fullständigt
enskildt läroverk, som på samma gång det meddelade en undervisning,
fullt jemförlig med den, som meddelades i det allmänna läroverkets
fem nedre klasser, derjemte omfattade en väl afpassad afslutningskurs,
från hvilken lärjungar kunde med fördel omedelbart utgå i det praktiska
lifvet,
Beträffande understödens belopp ansåge departementschefen dessa för
närvarande lämpligen böra bestämmas till högst 12,000 kronor för ett
fullständigt, dimissionsberättigadt läroverk och högst 4,000 kronor för ett
ej fullständigt af förut nämnd beskaffenhet och omfattning.
De i det föregående ifrågasatta vilkoren för åtnjutande af berörda
understöd syntes departementschefen vara af mindre betydelse för det
dermed afsedda ändamålets vinnande, hvarför det vore lämpligare att,
såsom hittills skett, öfverlåta åt Kongl. Maj:t att fastställa de vilkor för
meddeladt understöd, som i särskilda fall kunde befinnas erforderliga,
Då reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken under de
senare åren så nedgått, att de icke vidare kunde beräknas lemna erforderlig
tillgång ens för understöd till enskilda läroverk af hittills utgående
belopp, än mindre till någon ökning af dessa understöd, ansåge departementschefen
nödvändigt att af Riksdagen äska ett särskildt anslag för
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
117
ifrågavarande ändamål. Detta borde lämpligast utgå under formen af ett
förslagsanslag, som under förhandenvarande förhållanden syntes kunna
begränsas till ett belopp af högst 40,000 kronor.
Som ofvanberörda af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
och domkapitlet i Upsala infordrade utlåtanden, af hvilka vid tiden
för den kongl. propositionens afgifvande bemälda direktions utlåtande
rörande Stockholms nya samskola ännu icke inkommit till Kongl Maj t,
icke finnas till sitt innehåll återgifna i statsrådsprotokollet, har utskottet
ansett sig böra meddela, att nämnda domkapitel i sitt den 29 november
1897 afgifna utlåtande öfver styrelsens för Upsala enskilda läroverk framställning
förklarat, att i hvad densamma afsåge proposition till Riksdagen
om statsunderstöd för privata högre läroanstalter i riket, skulle, enligt
domkapitlets mening, ett uttalande från domkapitlets sida härutinnan icke
inverka på det beslut, Kongl. Maj:t i denna del af frågan kunde komma
att fatta, samt att, då domkapitlet således angående beviljandet af anslag
till privata högre läroanstalter i allmänhet, hvilket styrelsen för Upsala
enskilda läroverk förutsatt för sin begäran om statsunderstöd för sistnämnda
läroverk, ansåge sig sakna skäl till afgifvande af något yttrande,
funne domkapitlet sig hvarken kunna till- eller afstyrka, att detta läroverk,
hvars lärarekrafter för närvarande visserligen vore goda, men som likväl
blott under en jemförelsevis kortare tid der varit i verksamhet och hvars
frukter följaktligen ännu vore för domkapitlet ganska litet kända, finge
för år 1899 komma i åtnjutande af ett statsanslag å 7,800 kronor. Direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk har i sina den 1 7 november
1897 afgifna utlåtanden öfver ofvan omförmälda framställningar om understöd
åt f. d. Beskowska skolan och Palmgrenska samskolan anfört, att direktionen,
som den 11 november 1 896 afgifvit utlåtande öfver framställningar i samma
syfte, nu liksom då hyste betänklighet att tillstyrka höjandet af de anslag,
dessa skolor för närvarande åtnjöte. I yttrande den 1 2 januari innevarande
år öfver förberörda framställning af styrelsen för Stockholms nya samskola
har direktionen under hänvisning till sina nyssnämnda utlåtanden förklarat,
att direktionen ansåge sig så mycket mindre böra tillstyrka bifall till denna
framställning, som densamma afsåge en ännu icke färdigbildad läroanstalt.
Utskottet som icke funnit anledning frångå de åsigter, hvilka år 1 897
i anledning af väckta motioner om anslag till understöd åt privata läroverk
af utskottet uttalats och af Riksdagen gillats, anser alltså önskvärdt,
att enskilda skolor finnas, vid hvilka nya anordningar med afseende å
undervisningen pröfvas; och bör det följaktligen ligga i statens intresse
att, der så behöfves, understödja de enskilda skolor, som gjort sig
118
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
deraf förtjenta. Detta förutsätter, enligt utskottets mening, en pröfning
dels af ett läroverks behof af understöd och dels afarten af dess verksamhet
i och för bedömande af frågan om det gjort sig förtjent af understöd.
En sådan pröfning, som lärer behöfva förenas med granskning af läroverkets
räkenskaper, torde lämpligen kunna uppdragas i fråga om skolor
förlagda i Stockholm åt direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
och eljest åt vederbörande eforalstyrelse. Statsutskottet vid 1897
års riksdag har i detta ämne yttrat: »Ej heller vill utskottet förneka att
de medel, som för närvarande äro för sådant ändamål tillgängliga,
måhända äro väl knappa». Denna uppfattning vidhåller utskottet fortfarande
och anser följaktligen att, då reservationerna å anslagen till
allmänna läroverken, enligt hvad departementschefen meddelat, icke vidare
lemna tillgång för understöd åt enskilda läroverk ens af hittills
utgående belopp, ett särskildt anslag bör för ändamålet anvisas till något
högre summa än hvad förut fått af berörda reservationer dertill utgå,
men utskottet har icke dermed velat uttala, att de för närvarande till vissa
läroverk utgående understöden äro för knappa, hvilken slutsats icke lärer
kunna dragas af ofvanberörda uttalande af nästlidna års statsutskott, ej
heller att nu föreliggande ansökningar om understöd till skolor, som
förut varit i saknad deraf, böra bifallas; och får utskottet till stöd härför
åberopa hvad vederbörande myndigheter i sina utlåtanden öfver ifrågavarande
ansökningar anfört. Dock har utskottet tänkt sig, att fall kunna
förefinnas, då ett understöd till högre belopp än de för närvarande högsta,
om ock icke i den af Kongl. Maj:t föreslagna utsträckning, må vara af
behofvet påkallaclt, och har derför ansett sig böra tillstyrka en gräns af
högst 9,000 kronor åt sådana läroverk, som förbereda till mogenhetspröfning,
och högst 3,000 kronor åt sådana, som motsvara femklassiga allmänna
läroverk med tillägg af en särskild afslutningskurs. Med dessa
siffror till utgångspunkt har utskottet beräknat det erforderliga förslagsanslaget
till högst 35,000 kronor. Departementschefen hade, enligt hvad
till statsrådsprotokollet anförts, ansett vissa ifrågasätta, vilkor för åtnjutande af
understöd vara af mindre betydelse för det dermed afsedda ändamålets vinnande,
hvarför det finge anses lämpligare att, såsom hittills skett, öfverlåta åt
Kongl. Maj:t att fastställa de vilkor för meddeladt understöd, som i särskilda
fall kunde finnas erforderliga. Utskottet har äfven förutsatt, att
Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall kommer att meddela de närmare bestämmelser,
som kunna finnas erforderliga, men förmenar dock, att beviljande
af understöd städse bör vara beroende af särskild af Kongl. Maj:t företagen
pröfning åt lämpligheten i de nya undervisningsformer och metoder, som
äro afsedda att tillämpas vid läroverket i fråga. Så väl härom som rörande
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
119
ofvannämnda af utskottet förordade pröfning, huruvida understöd må
skäligen anvisas, torde Riksdagen vid anslagets beviljande böra meddela
särskild bestämmelse.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen, med återkallande af medgifvandet
om användning af reservationerna å anslagen
till allmänna läroverken till understöd åt enskilda läroverk,
under riksstatens åttonde hufvudtitel till understöd
åt enskilda läroverk, bvilkas undervisningsformer och
metoder af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga, uppför ett
förslagsanslag af högst 35,000 kronor att, sedan i fråga
om läroverk förlagdt i hufvudstaden direktionen öfver
Stockholms stads undervisningsverk och eljest vederbörande
eforalstyrelse efter granskning af läroverkets
räkenskaper vitsordat, att läroverket är i behof och gjort
sig förtjent af sådant understöd, enligt de närmare bestämmelser
Kongl. Maj:t kan finna lämplige föreskrifva,
utgå med högst 9,OoO kronor åt sådana läroverk, som
förbereda till mogenhetspröfning, och högst 3,000 kronor
åt sådana, som motsvara feinklassiga allmänna läroverk
med tillägg af en särskild afslutningskurs.
Högre lärarinneseminariet.
18:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att medgifva, att 1 ön
förmånerna för ordinarie lärare och lärarinnor vid högre lärarinne- personalen.
seminariet måtte från och med år 1899 bestämmas på sätt i stats- [l8.]
rådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 blifvit omförmäldt;
att ordinarie lärare och lärarinnor vid högre läraiinneseminariet
måtte ega samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension
å allmänna indrägningsstaten, som vore bestämd i fråga om ämneslärare
vid de allmänna läroverken; samt att för genomförandet af förenämnda
lönereglering ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet måtte höjas
med 4,500 kronor eller från sitt nuvarande belopp, 43,500 kronor, till
48,000 kronor.
Till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen anmält,
att hos Kongl. Maj:t gjorts framställningar dels af rektor och lärare vid
högre lärarinneseminariet i Stockholm, hvilka med anslutning till den an
-
120
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
sökning, hvari rektorer och lärare vid de allmänna läroverken anhållit om
vidtagande af erforderliga åtgärder, för att den löneförbättring, som under
de senare aren till bemälde lärare utgått, måtte för rektorer äfvensom för
lektorer, adjunkter och kolleger i högsta lönegraden höjas till 50o kronor,
hemstält, att, då de ordinarie lärarne och rektorn vid högre lärarinneseminariet
med afseende å lönevilkor vore likstälda med lärarne och rektorerna
vid de allmänna läroverken, och de skal, som talade för en förhöjning
af löneförbättringen för de senare, egde full tillämplighet äfven pa
dem, Kongl. Maj:t täcktes äska sådan förhöjning i löneförbättringsmedlen
för dem, som koinme att begäras för lärarne vid de allmänna läroverken;
dels af direktionen öfver nämnda seminarium om rätt för ordinarie lärare
och lärarinnor vid seminariet till pension å allmänna indragningsstaten
enligt samma grunder, som vore eller kunde blifva stadgade för ordinarie
ämneslärare vid rikets allmänna läroverk.
I sitt utlåtande öfver förenämnda framställning af rektor och lärare
hade bemälda direktion på det lifligaste tillstyrkt bifall till densamma både
på grund af de skäl, som öfver hufvud talade för en förbättring af lärarnes
lönevilkor, och särskildt med hänsyn till den uppgift, som tillkomme
lärarne vid högre lärarinneseminariet. De hade nemligen att undervisa
jemförelsevis mogna elever, som skulle utbildas till lärarinnor vid de högre
läroverken för qvinlig ungdom, och denna uppgift stälde, såsom lätt vore
att inse, rätt stora fordringar på, lärarne i följd af arten af den förberedelse
och de studier, som ett tillfredsställande skötande af undervisningen
på ett sådant stadium ovilkorligen kräfde.
Med hänsyn till den begärda pensionsregleringen för berörda lärare
och lärarinnor hade dels af direktionen, dels af statskontoret, som i frågan
blifvit hördt, angående seminariets uppkomst och dess lärares likställighet
i. afseende a kompetensvilkor och löneförmåner med motsvarande lärare
vid de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna meddelats följande
upplysningar.
Efter det Rikets Ständer år 1860 till inrättande af ett seminarium för
bildande af lärarinnor anslagit ett årligt belopp af 15,000 riksdaler riksmynt
och deraf till fem lärare vid seminariet anvisat 5,850 riksdaler samt år
1863 beviljat dels äskad förhöjning af nämnda anslag till 20’,000 riksdaler,
deraf till lärare 8,650 riksdaler, dels ett årligt anslag af 5,000 riksdaler
riksmynt för inrättande och underhåll af en med seminariet förenad normalskola
för flickor, hade genom kongl. bref den 16 september 1870, med bifall
till ett af seminariets direktion framstäldt förslag till vissa förändringar i
seminariets organisation, faststälts ny utgiftsstat för seminariet och normalskolan,
upptagande, bland annat, förutom arfvoden åt rektor och två bi
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
121
trädande föreståndarinnor, löner till följande belopp, nemligen för en hvar
af fem lektorer 2,000 riksdaler, för en adjunkt 1,000 riksdaler, för hvardera
af två lärarinnor 1,000 riksdaler och för en lärarinna, tillika biträdande
föreståndarinna för normalskolan, 800 riksdaler. År 1871 hade Riksdagen
med anledning af kongl. proposition i ämnet medgifvit, att de vid
ifrågavarande läroanstalt å ordinarie stat anstälda fem lektorer och en adjunkt
finge åtnjuta rätt till tjenstår sberäkning och upp flyttning i högre lönegrad
enligt samma grunder, som gälde för lärare vid elementarläroverken,
med förbehåll, hvad anginge de lektorer och adjunkter, hvilka derefter vid
seminariet anstäldes, att vara underkastade enahanda kompetensvilkor, som
vore eller blefve faststälda för befordran till motsvarande befattningar vid
elementarläroverken; samt att af besparingarna å reservationsanslaget till
elementarläroverken finge användas hvad för omförmälda ändamål erfordrades
utöfver det belopp, som kunde af ifrågavarande läroanstalts egna medel
utgå. På Kongl. Maj:ts framställning hade 1874 års Riksdag beviljat dels
ett årligt anslag af 5,000 riksdaler till beredande af löneförhöjning såväl
för seminariets sex lärare med 500 riksdaler i hvarje lönegrad, i likhet
med hvad i fråga om lärare vid elementarläroverken samtidigt beslutats,
som för fyra lärarinnor likaledes med 500 riksdaler hvardera, dels ett
ordinarie anslag af 4,000 riksdaler till bestridande af kostnaderna för
lärarnes uppflyttning i högre lönegrad. I öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts förslag hade vidare 1878 års Riksdag medgifvit, att de vid seminariet
anstälda lärarinnor finge åtnjuta rätt till uppflyttning i högre lönegrad
efter samma grund, som gälde för den vid seminariet anstälde adjunkt.
Slutligen hade Riksdagen allt sedan år 1883 årligen beviljat tillfälligt
lönetillägg för lektorerna och adjunkten till samma belopp som för motsvarande
lärare vid de allmänna läroverken och för lärarinnor i de fyra
lägre lönegraderna med 250 kronor. Genom kongl. brefvet den 5 mars
1875 hade gifvits föreskrifter för tillsättandet af ordinarie läraretjenst vid
seminariet, hufvudsakligen i enlighet med dem, som gälde med afseende å
läraretjenst vid de allmänna läroverken, och skulle fullmagt å dylik tjenst
af direktionen utfärdas. Enligt dessa föreskrifter hade två lektorer och en
adjunkt blifvit utnämnda; och på grund af kongl. bref den 31 december
1894 hade direktionen utfärdat fullmagter åt de tre lektorer, som förordnats
före den 5 mars 1875. Sedan lärarnes vid elementarläroverken enkeoch
pupillkassa upprättats, hade lärarne vid seminariet deruti varit delegare.
Det enda, som återstode för seminariets ordinarie lärare att erhålla,
för att de skulle blifva likstälda med lärarne vid de allmänna läroverken,
och för seminariets ordinarie lärarinnor för att blifva likstälda med lärarinnorna
vid folkskolelärarinneseminarierna med adjunkts tjenstgöring, vore
Bih. till Biksd. Prof. 1898. i Sand. 1 Afd. 9 Raft. 16
122
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
således rättigheten att vid viss ålder och efter vissa års tjenstgöring komma
i åtnjutande af pension å allmänna indragningsstaten.
Vid fråga om framställning till sistlidet års Riksdag, att vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarium anstäld ordinarie rektor, ordinarie
adjunkt och ordinarie lärarinna med adjunkts tjenstgöring måtte tillerkännas
enahanda pensionsrätt, som nu föresloges för högre lärarinneseminariets ordinarie
lärare och lärarinnor, hade, såsom af statsrådsprotokollet för ecklesiastikärenden
den 9 januari 1897 framginge, till stöd härför yttrats hufvudsakligen:
att till seminarielärarens kall, som vore i hög grad ansvarsfullt
och ansträngande, lcräfdes samma behörighet som till adjunktsbefattning
vid allmänt läroverk; att det vore af synnerlig vigt att vid seminarierna
tjenstgjorde nitiske, intresserade och kraftige lärare; att utsigten att erhålla
sådana lärare emellertid kunde minskas genom den omständigheten, att
pensionsrätt ej blifvit seminariernas lärare tillförsäkrad; samt att det från
början syntes hafva varit Kongl. Maj:ts och Riksdagens mening, att lärarne
vid de allmänna läroverken och seminarierna skulle vara likstälda jemväl
med hänsyn till pensionsrätt.
Då de sålunda anförda skälen, hvilka af Riksdagen godkänts, syntes
statskontoret kunna med fog åberopas äfven för förvärfvande åt högre
lärarinneseminariets ordinarie lärare och lärarinnor af den pensionsrätt,
som i den ifrågavarande framställningen afsåges, hade statskontoret funnit
sig böra tillstyrka bifall till densamma.
Då departementschefen på i det föregående angifna grunder ansåge,
att ordinarie lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet borde
med afseende å löneförmåner och pensionsrätt vara likstälda med motsvarande
lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken och folkskolelärarinneseminarierna,
ansåge departementschefen sig ock böra för dem
föreslå löne- och pensionsreglering i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den, som i det föregående föreslagits för lärarne vid de högre och femklassiga
allmänna läroverken.
Den nuvarande lönestaten för högre lärarinneseminariets ordinarie
lärarepersonal upptoge dels till
rektorsarfvode .....................................................
5 lektorer å 2,500 kronor................................
1 adjunkt ...............................................................
2 lärarinnor, tillika biträdande föreståndarin
nor,
å 1,700 kronor, hvaraf 400 kronor
betraktades såsom arfvode.......................
2 lärarinnor å 1,500 kronor ...........................
kronor 2,000
» 12,500
» 1,500
3,400
3,000 kronor 22,400,
Transport kronor 22,400.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
128
dels till ålder stilla gg för
4 lektorer å 2,000 kronor ...
1 lektor å 1,000 kronor ......
3 lärarinnor å 2,000 kronor
1 lärarinna å 500 kronor ...
Den tillförordnade rektorns ålderstillägg i hans egenskap af lektor
skulle besparas statsverket, så länge rektorsförordnandet varade.
Den komité, som år 1878 blifvit tillsatt för afgifvande af förslag till
löne- och pensionsreglering för lärarne vid de allmänna läroverken, folkskolelärareseminarierna
och högre lärarinneseminariet, hade i sitt betänkande
föreslagit, att vid högre lärarinneseminariet löneförmånerna för rektor,
lektorer, adjunkten och de lärarinnor, som vore med honom likstälda, matte
bestämmas i likhet med motsvarande lärares vid de allmänna läroverken.
Med afseende härå hade dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet
den 7 januari 1882 yttrat, att det i afgifvet utlåtande öfver
komiterades aflöningsförslag blifvit rörande de vid folkskolelärareseminarierna
och högre lärarinneseminariet å ordinarie stat anstälda lärarinnor, hvilka
vore i afseende å tjenstgöring likstälda med de vid dessa läroverk anstälda
adjunkter, anmärkt att, då kompetensvilkoren för dessa lärarinnor vore väsentligen
lägre än för adjunkterna, äfven aflöningen utan orättvisa kunde för
dem vara lägre. Och då han icke kunde bestrida befogenheten af denna anmärkning,
hade han icke heller ansett sig kunna för dessa lärarinnor tillstyrka
den löneförbättring, som komiterade föreslagit. Men på det att de
allmänna principerna om lönegradernas inskränkning till fyra samt om
afiöningens fördelning i lön och tjenstgöringspenningar äfven på dem måtte
vinna tillämpning och på samma gång en förhöjning beredas för dem i de
lägre lönegraderna, hade han föreslagit, att för bemälda lärarinnor lönen
skulle bestämmas till 1,200, 1,700, 2,20,0 och 2,700 kronor med rätt till uppflyttning
enligt dittills gällande grunder, samt att derjemte tjenstgöringspenningarne
i hvarje lönegrad skulle utgöra SOO kronor. Beträffande
högre lärarinneseminariet vore vidare att anmärka, att i läroverkets stat
funnes för rektor endast upptaget ett arfvode, hvilket tillagts den af de
ordinarie lektorerna, som haft förordnande att vara rektor, hvaremot honom
såsom lektor tillerkändt ålderstillägg under tiden besparts. Vid sådant
förhållande ökades aflöningen för rektor genom den löneförbättring, som
tillgodokomme honom såsom lektor, hvadan något särskildt tillskott för
Transport kronor 22,400.
kronor
8,000
1,000
6,000
500 kronor 15,500
Summa kronor 37,900
124
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
rektor icke erfordrades. På grund häraf hade departementschefen hemstält,
att det med afseende å högre lärarinneseminariet skulle föreslås Riksdagen,
att lärare och lärarinnor finge åtnjuta aflöning sålunda: lektorer
och adjunkter: lika med lektorer och adjunkter vid allmänna läroverken;
ordinarie lärarinnor: lönegrader l) 1,200 kronor, 2) 1,700 kronor, 3) 2,200
kronor, 4) 2,700 kronor; tjenstgöringspenningar 800 kronor; att’för uppflyttning
till högre lönegrad gällande bestämmelser fortfarande skulle lända
till efterrättelse; samt att samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå
med pension å. allmänna indragningsstaten skulle medgifvas ordinarie
lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet som åt dylika lärare
och lärarinnor vid de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna.
I den framställning, som i öfverensstämmelse med denna departementschefens
hemställan af Kongl. Maj:t gjorts till 1882 års Riksdag, hade icke uttryckligen
angifvits, huruvida de dittills till rektor och biträdande föreståndarinnor
utgående arfvoden, för rektor 2,000 kronor, för biträdande föreståndarinna
400 kronor, skulle äfven sedan aflöningen höjts för lektor till 3,500
kronor och för lärarinna till 2,000 kronor, fortfarande utgå med oförändrade
belopp. I sådant fall skulle emellertid å ena sidan rektor vid högre lärarinneseminariet
omedelbart efter erhållet förordnande uppbära 5,500 kronor, under
det att rektor vid högre allmänt läroverk i lägsta lönegraden blott
skulle erhålla 5,000 kronor och först efter tio års tjenstgöring såsom rektor
komma i åtnjutande af 5,500 kronor, samt å andra sidan biträdande föreståndarinna,
som för närvarande blott hade 200 kronor mer än annan
ordinarie lärarinna, erhålla 400 kronor mer än denna. Då intet skäl för
dylik ändring af hittills bestående förhållanden angifvits, ansage departementschefen
sig böra hemställa, att, under förutsättning att aflöningen till
lektorer och ordinarie lärarinnor höjdes till föreslagna belopp, arfvodet
åt rektor bestämdes till 1,500 kronor och åt biträdande föreståndarinna
till 200 kronor, men att arfvodet åt rektor måtte efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring höjas med 500 kronor eller till 2,000 kronor.
I enlighet med sålunda angifna grunder skulle normalstaten för högre
lärarinneseminariets lärarepersonal blifva:
5 lektorer å 3,500 kronor...............................................
1 adjunkt..............................................................................
4 lärarinnor å 2,000 kronor...........................................
Arfvode åt rektor.................................................................
Arfvoden åt två biträdande föreståndarinnor å 200
kronor ...................
kr. 17,500
» 2,500
» 8,000
» 1,500
» 400 kr. 29,900
Transport kr. 29,900
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
125
Transport kr. 29,900
De nuvarande lärarnes och lärarinnornas ålderstillägg för år
1899 enligt den föreslagna staten kunde åter beräknas sålunda:
åt
4 lektorer å 1,500 kronor ...................................... kr. 6,000
» 1 lektor ........................................................................ * 1,000
» 3 lärarinnor a 1,500 kronor ................................... * 4,500
» 1 lärarinna ....................................................................... * 500
» rektor arfvodesförhöjning ....................................... »__500 kr. 1 2,500
Tillsammans utgorde således kostnaden kr. 42,400
eller 4,500 kronor mer än som för närvarande vore för ändamålet å ordinarie
stat upptaget. Ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet skulle
således för* genomförandet af den föreslagna löneregleringen behöfva
höjas med 4,500 kronor, hvaremot anslagen å extra stat till berörda läroanstalt
skulle kunna minskas med 4,000 kronor.
Med anledning af hvad sålunda yttrats, hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t ville föreslå Riksdagen att medgifva:
a) att löneförmånerna för ordinarie lärare och lärarinnor vid högre
lärarinneseminariet måtte från och med år 1899 bestämmas sålunda:
för lektorer och adjunkt: samma löneförmåner som för lektorer och
adjunkter vid allmänna läroverken;
för lärarinnor: fyra lönegrader å l) 1,200 kronor, 2) 1,700 kronor,
3) 2,200 kronor och 4) 2,700 kronor, jemte tjenstgöringspenningar 800
kronor, med rätt till uppflyttning från lägre till närmast högre lönegrad
efter fem års för nit och skicklighet vitsordad tjenstgöring;
att åt rektor måtte utgå ett arfvode å 1,500 kronor, hvilket, efter det
rektor tjenstgjort i tio år i denna egenskap, skulle ökas med 500 kronor,
eller till 2,000 kronor; dock skulle rektor tillagdt ålderstillägg såsom lektor
under tiden för rektorsförordnandet besparas statsverket; och
att åt två biträdande föreståndarinnor måtte utgå arfvoden å 200 kronor
åt hvardera; _ . .
b) att ordinarie lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet
måtte ega samma rätt och skyldighet att från tjensten afgå med pension å
allmänna indragningsstaten, som bestämdes i fråga om ämneslärare vid de
allmänna läroverken; .
c) att för genomförande af förenämnda lönereglering ordinarie anslaget
till högre lärarinneseminariet måtte höjas med 4,500 kronor, eller från sitt
nuvarande belopp, 43,500 kronor, till 48,000 kronor.
126
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Utskottet, som delar departementschefens till statsrådsprotokollet uttalade
åsigt, att ordinarie lärare och lärarinnor vid högre lärarinneseminariet
böra med afseende å löneförmåner vara likstälda med motsvarande
lärare och lärarinnor vid de allmänna läroverken och folkskolelärarinneseminarierna,
har följaktligen, i öfverensstämmelse med hvad utskottet här
ofvan under punkten 14:o anfört, icke ansett sig böra tillstyrka Kongl.
Maj:ts förevarande förslag till löne- och pensionsreglering, utan endast en
tillfällig löneförbättring för rektor, lektor och adjunkt med 500 kronor i
hvarje lönegrad —- hvilket komme att medföra en höjning af 250 kronor för
rektor samt i högsta lönegraden för öfrige lärare — äfvensom för lärarinnor,
för hvilka någon löneförhöjning icke varit ifrågasatt, med hittills
utgående belopp 250 kronor i de fyra lägre lönegraderna.
För tillfällig löneförbättring har hittills å extra stat varit uppfördt
ett anslag af 4,000 kronor. Enligt de beräkningar, som utskottet anstalt,
bör ett belopp af 3,250 kronor under nuvarande förhållanden vara tillräckligt
för åstadkommande i dess helhet af den tillfälliga löneförbättring,
hvilken utskottet aftett.
Utskottet hemställer alltså:
a) att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förslag
till löne- och pensionsreglering för lärare och lärarinnor
vid högre lärarinneseminariet, må i anledning af
Kongl. Maj:ts framställning medgifva, att en tillfällig
löneförbättring i form af tjenstgöringspenningar må
efter hittills tillämpade grunder tillkomma rektor, lektor
och adjunkt med 500 kronor i hvarje lönegrad och
lärarinna med 250 kronor i en hvar af de fyra lägre
lönegraderna; samt
b) att Kongl. Maj:ts framställning om höjning af
det ordinarie anslaget till högre lärarinneseminariet må
på det sätt bifallas, att Riksdagen till tillfällig löneförbättring
åt lärare och lärarinnor vid seminariet enligt
i mom. a) angifna grunder på extra stat för år 1899
anvisar ett belopp af 3,250 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
127
Folkundervisningen.
19:o) Kongl. Maj har föreslagit, att Riksdagen måtte godkänna de Ung. reglering
statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 omför- folkskoleläramälda
grunder beträffande löneförbättring och pensionsrätt för vissa lärare^ ochfoiksiooch
lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseininarierna, samt jZLZZZa
att för tillämpning af den nu ifrågasatta löneregleringen för vissa lärarea»s<<sw« *«''■«-och lärarinnor vid dessa seminarier det ordinarie anslaget till seminarier™^ z/nre“.
för folkskolelärares bildande måtte höjas med 50,800 kronor. [19,]
Af statsrådsprotokollet i ärendet inhemtas, att sedan åtskilliga lärare
vid de allmänna läroverken hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t
täcktes vidtaga erforderliga åtgärder, för att de så kallade löneförbättringsmedlen
måtte förhöjas för såväl rektorer som lektorer, adjunkter och kolleger
i högsta lönegraden vid nämnda läroverk, så hade den 15 december 1896
samtliga ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
till Kongl. Maj:t ingifvit en petition, hvari de anhållit,
att, om och när åtgärder vidtoges för höjande af ofvannämnda lärares
löneförbättringsmedel, Kongl. Maj:t behagade tillse, att samma förmån bereddes
äfven åt rektorer samt ordinarie lärare och lärarinnor i högsta
lönegraden vid rikets folkskolelärare- och lärarinneseminarier.
^Angående petitionen hade utlåtanden infordrats från domkapitlen i
riket och Stockholms stads konsistorium, hvilka samtliga tillstyrkt bifall
till densamma.
Då departementschefen ansett sig icke böra inskränka sig till att inför
Kongl. Maj:t förorda den ofvan omtalade petitionen från lärare vid de
allmänna läroverken, utan i stället tillstyrkt, att Kongl. Maj:t matte för
Riksdagen framlägga förslag till fullständig lönereglering för lärarne vid
de högre allmänna och femklassiga läroverken, ansåge sig departementschefen,
med hänvisning till hvad i punkt 14 här ofvan anförts, i samband
dermed böra hemställa, att Kongl. Maj:t täcktes förelägga. Riksdagen förslag
till reglering äfven af vissa lärares och lärarinnors vid folkskolelärare- och
folkskolelärarinneseminarierna löneförhållanden. Departementschefen ansåge
sig så mycket hellre böra göra detta, som både Kongl. Maj:t och
Riksdagen flera gånger förklarat att, då för anställning som adjunkt vid
folkskolelärareseminarium kräfdes samma behörighet som för erhållande af
adjunktsbefattning vid allmänt läroverk, och då det vore att befara, att i
allmänhet endast mindre goda lärare skulle söka anställning vid folkskolelärareseminarierna,
om lönerna vid dessa läroanstalter sattes lägre än
128
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
motsvarande löner vid de allmänna läroverken, lärarne vid folkskolelärareseminarierna
borde med hänsyn till löneförmåner vara likstälda med motsvarande
lärare vid de allmänna läroverken. Särskildt ville departementschefen
i detta hänseende erinra derom, att sistlidna års Riksdag på Kongl.
Maj:ts framställning medgifvit, att rektor och ordinarie adjunkt samt
ordinarie lärarinna med adjunkts tjenstgöring vid folkskolelärare- och folkskolelärararinneseminarierna
finge rätt till pension å allmänna indragnimnsstaten
enligt samma grunder, som vore eller blefve stadgade för lärarnes
vid de allmänna läroverken pensionering.
Till alla kategorier af de vid seminarierna anstälda lärare och lärarinnor
ansåge departementschefen dock ej hänsyn böra tagas vid den nu
ifrågasatta löneregleringen.
Lärare och lärarinnor i teckning och musik hade nemligen redan
fått sin aflöning reglerad: de förra vid 1878 års riksdag och de senare vid
riksdagen år 1897, och funne departementschefen dessa lärares och lärarinnors
aflöningsförmåner fortfarande böra utgå med de vid nämnda riksdagar
bestämda belopp.
Lärarnes i trädgårdsskötsel och trädplantering arfvoden utginge med så
olika belopp, att, under det de på vissa ställen uppginge till 1,000 kronor,
de på andra stannade vid ett belopp af 300 kronor och derunder.
Detta berodde derpå, att tjenstgöringsskyldiglieten vid de särskilda seminarierna
vore mycket olika. Under sådant förhållande borde någon allmän
reglering af dessa lärares aflöning ej ifrågasättas, helst som undervisningen
i trädgårdsskötsel vore vid vissa seminarier antingen helt och hållet
eller delvis uppdragen åt lärare, som för undervisning i annat ämne blifvit
anstäld vid seminariet.
För undervisningen i slöjd hade Riksdagen till hvarje seminarium beviljat
ett särskildt anslag, som skulle användas både till aflönande af lärare
och anskaffande af materiel m. m. Då detta anslag hittills visat sig tillräckligt
för det dermed afsedda ändamålet, syntes någon reglering af nu
ifrågavarande lärares och lärarinnors löner ej vara erforderlig, och detta
så mycket mindre, som enligt departementschefens förmenande lämpliga
undervisare åtminstone i goss-slöjd kunde erhållas i de lärare, som vore
anstälda vid seminariernas öfningsskolor.
_ Arfvodena till de lärare och lärarinnor, som tjenstgjorde vid de med
seminarierna förenade öfningsskolorna, vore ej i lag faststälda, utan Kongl.
Maj:t bestämde för hvarje särskild lärare eller lärarinna beloppet af det
arfvode, som till honom eller henne skulle utgå, sedan vederbörande myndighet
derom afgifvit förslag. Då departementschefen hölle före, att dessa
lärares och lärarinnors löneförhållanden borde ordnas oberoende af den
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
129
reglering af andra seminarielärares löner, som nu vore ifrågasatt, ämnade
departementschefen hemställa, att Kongl. Maj:t behagade för Riksdagen
framlägga särskildt förslag angående fastställande af vissa arfvoden till de
vid seminariernas öfningsskolor tjenstgörande lärare och lärarinnor.
De lärares och lärarinnors löner, som sålunda enligt departementschefens
förmenande nu borde regleras, vore rektorers, adjunkters, lärarinnors
med adjunkts tjenstgöring samt lärares och lärarinnors i gymnastik.
Dessa lärares och lärarinnors å ordinarie stat upptagna löner utgjorde
för närvarande, för rektorer i första lönegraden 3,500, i andra 4,000
och i tredje 4,500 kronor; för adjunkter och lärarinnor med adjunkts
tjenstgöring i första lönegraden 1,500, i andra 2,000, i tredje 2,500 i fjerde
3.000 och i femte 3,500 kronor; för lärare och lärarinnor i gymnastik
675 kronor. Dertill komme det till ofvannämnda lärare och lärarinnor
allt sedan år 1884 årligen utgående lönetillägg, nemligen till rektor med
250 kronor, till adjunkt med 500 kronor i de fyra första lönegraderna
och med 250 kronor i den femte; till lärarinna med adjunkts tjenstgöring
med 250 kronor i de fyra första lönegraderna samt till lärare och lärarinna
i gymnastik med 62 kronor 50 öre under de fem första tjenstgöringsåren,
med 162 kronor 50 öre under de fem följande samt derefter med 262
kronor 50 öre.
De af Kongl. Maj:t den 3 maj 1878 förordnade komiterade för afgifvande
af förslag angående lönereglering för lärare vid rikets allmänna
läroverk och folkskolelärareseminarier m. fl. hade i sitt den 17 maj 1879 afgifna
betänkande yttrat, att hvad lärarne vid folkskolelärareseminarierna
vidkomme, vore de i afseende på löneförmåner i hufvudsak likstälda med
lärarne vid de allmänna läroverken, i hvilket förhållande komiterade icke
ansett att någon förändring borde ifrågakomma, hvadan de föreslagit:
att rektor vid folkskolelärareseminarierna måtte erhålla en lön i första
lönegraden af 2,600, i den andra af 3,100 och i den tredje af 3,600 kronor
samt i tjenstgöringspenningar 1,400 kronor i hvarje lönegrad;
att uppflyttning i lönegrad måtte ske efter hittills gällande grunder;
att adjunkts och lärarinnas med adjunkts tjenstgöring lön måtte bestämmas
i första graden till 1,500, i andra till 2,000, i tredje till 2,500
och i fjerde till 3,000 kronor, samt att tjenstgöringspenningar måtte bestämmas
att utgå med 1,000 kronor i hvarje lönegrad;
att uppflyttning i högre lönegrad måtte ske efter hittills gällande
grunder;
att gymnastiklärare måtte erhålla i första lönegraden 800, i andra
1.000 och i tredje 1,200 kronor;
Bih. till Itiksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Eäft.
17
130
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att uppflyttning i högre lönegrad måtte ske efter samma grunder, som
för öfningslärare vid de allmänna läroverken vore stadgadt.
Vidare hade komiterade föreslagit, att tjenstgöringspenningar icke finge
uppbäras för den tid, tjenstens innehafvare åtnjöte tjenstledighet.
Vid komiterades förslag rörande aflöningsbeloppen för rektor och
adjunkter vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna hade departementschefen
icke något att anmärka. Beträffande åter aflöningen för
lärarinna med adjunkts tjenstgöring hemstälde departamentschefen, med
hänvisning till den motivering, som i föregående punkt anförts för de
föreslagna lönebeloppen åt de vid högre lärarinneseminariet anstälda lärarinnorna,
att samma aflöningsförmåner som för dessa måtte bestämmas
jemväl för de vid folkskolelärarinneseminarierna anstälda lärarinnor med
adjunkts tjenstgöring.
Den af komiterade föreslagna aflöningen till lärarne i gymnastik syntes
departementschefen icke vara för hög. För behörighet till lärarebefattning
i gymnastik vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna fordrades
nemligen att hafva genomgått en fullständig gymnastiklärarekurs
vid gymnastiska centralinstitutet och deröfver erhållit betyg. Man hade
ansett nödvändigt att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
anställa endast fullständigt utbildade gymnastiklärare, enär ifrågavarande
lärare hade till uppgift att gifva seminarieeleverna en så god utbildning,
att man sedermera utan fara kunde åt dem anförtro ledningen af gymnastiköfningarna
i våra folkskolor.
Vidkommande tjenstgöringspenningarna ansåge departementschefen sig
böra förorda, att dessa beräknades utgå för den verkliga tjenstgöringstiden,
som här vore läsår, och som enligt gällande seminariestadga omfattade 36
veckor.
Undantag från den föreslagna beräkningen af tjenstgöringspenningarna
ansåge departementschefen böra göras för rektor, som äfven under ferierna
hade en mängd till hans befattning hörande göromål och som icke utan
erhållen tjenstledighet kunde lemna orten, der den läroanstalt, han förestode,
vore förlagd. För honom borde derför tjenstgöringspenningarna beräknas
efter kalenderår, men till olika belopp för läsårets 36 veckor och
feriernas 16, enligt de närmare bestämmelser, som i detta hänseende kunde
komma att meddelas.
Hvad vidare anginge frågan om pensionering af ordinarie ämneslärare
och ämneslärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna,
ansåge sig departementschefen ej nu behöfva göra någon framställning
derom, då Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens beslut, genom kungörelsen
den 1 juli 1897 förordnat, att vid folkskolelärare- och folkskolelärarinne
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
131
seminarium anstäld ordinarie rektor, ordinarie adjunkt och ordinarie lärarinna
med adjunkts tjenstgöring finge åtnjuta rätt till pension å allmänna
indragningsstaten enligt samma grunder, som skulle tillämpas vid fråga om
pensionering af lärare vid allmänt läroverk.
Beträffande åter de å seminariernas ordinarie stat uppförda öfningslärare,
hvilkas löner antingen redan blifvit reglerade, nemligen teckningsoch
musiklärare, eller nu föreslagits till reglering, nemligen gymnastiklärare,
syntes tiden vara inne att jemväl ordna deras pensionsrätt.
Hittills hade sådan rätt icke varit dem genom något allmänt stadgande tillerkänd,
utan hade deras pensionerande i hvarje förekommande fall gjorts
till föremål för särskild pröfning. Så hade Riksdagen år 1888 beviljat
pension åt musikläraren vid folkskolelärareseminariet i Lund, A. R. Nyländer,
1890 åt musikläraren vid seminariet i Yexjö I. Fogelberg samt år
1896 åt lärarinnan i teckning vid folkskolelärarinpeseminariet i Stockholm
Emma Nyberg. Då ifrågavarande öfningslärare vid seminarierna hade
fullt ut samma betydelse som de vid de allmänna läroverken anstälda,
ansåge departemenschefen ock, att vilkoren för de förstnämndas pensionsrätt
borde bestämmas i närmaste öfverensstämmelse med hvad för de sistnämnda
blifvit föreslaget; och hänvisade departementschefen derför i ifrågavarande
afseende till den fullständiga utredning, som i punkt 14 förekomme angående
pensioneringen af öfningslärarne vid de allmänna läroverken. Departementschefen
ville vidare framhålla att, såsom jemväl med afseende å pensionering
af öfningslärare vid de allmänna läroverken af honom föreslagits,
bestämmelse borde meddelas derom att öfningslärare, hvilken vid seminarium
bestrede flera öfningslärarebefattningar eller innehade öfningsläraretjenst
såväl vid seminarium som vid allmänt läroverk, icke måtte för dessa befattningar
af statsmedel uppbära högre pension än sammanlagdt 3,000
kronor. Hvad de öfriga kategorierna af öfningslärare och lärarinnor anginge,
ansåge departementschefen af den anledning, som här ofvan anförts
som skäl dertill, att fråga om reglering af deras löner denna gång ej väckts,
något förslag om deras pensionering nu ej böra framställas.
Uti det extra anslag, som under tiden från och med år 1884 årligen
utgått för beredande af löneförbättring till lärare och lärarinnor vid folkskolelärare-
och folkskolelärarinneseminarierna, hade äfven ingått arfvoden
för extra tjenstgöring åt lärare i musik och teckning. Blefve den nu ifrågasatta
löneregleringen bifallen, borde för ifrågavarande ändamål en bestämd
summa i stället upptagas på ordinarie stat. Ett belopp af 3,000 kronor
syntes departementschefen för ändamålet erforderligt.
Den ökade kostnad för statsverket, som skulle uppstå, om det nu
framstälda förslaget till löneförbättring för vissa lärare och lärarinnor vid
%
132
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna blefve antaget, belöpte
sig, då till grund för beräkningen lades såväl nuvarande lärares och lärarinnors
antal som deras olika lönegrad, till en summa af 50,800 kronor,
såsom följande uträkning visade:
12 rektorer, löneförhöjning med 500 kronor till hvardera kronor
23 adjunkter och lärarinnor med adjunkts tjenstgöring,
löneförhöjning med 500 kronor till hvardera ........ »
25 adjunkter, löneförhöjning till hvardera med 1,000
kronor ......................................................................... »
9 gymnastiklärare (lärarinnor), löneförhöjning med 525
kronor till hvardera ..............................................
1 gymnastiklärare, löneförhöjning med 325 kronor . .. »
2 gymnastiklärare, löneförhöjning med 125 kronor till
hvardera ............................................ »
till Kongl. Majrts disposition för bekostande af musikoch
teckningslärares tjenstgöring utöfver de timmar,
som de vore skyldiga att tjenstgöra för den bestämda
aflöningen .............................................................. »
6,000: —
1 1,500: —
25,000: —
4,725: —
325: —
250: —
3,000: —
Summa kronor 50,800: —
Den verkliga kostnaden utöfver hvad för närvarande utginge till aflönande
af lärare och lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
skulle dock för genomförande af den ifrågasatta löneregleringen
ej uppgå till den ofvan angifna summan. Från och med år 1883 till och
med år 1895 hade nemligen årligen i riksstaten upptagits till förbättring
af seminarielärarnes och lärarinnornas löner ett belopp af 33,300 kronor.
Vid riksdagen år 1896 hade detta belopp på angifna grunder blifvit nedsatt
till 31,800 kronor och vid 1897 års riksdag ytterligare till 29,050
kronor. Skilnaden mellan 50,800 och 29,050 kronor, eller 21,750 kronor,
blefve sålunda det belopp, som för den ifrågasatta löneregleringens genomförande
erfordrades utöfver det belopp, som för närvarande vore beviljadt
till aflönande af lärarepersonalen vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda blifvit anfördt, hemstälde
departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna
följande grunder beträffande löneförbättring och pensionsrätt för vissa lärare
och lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna, nemligen:
att
rektorer, adjunkter och lärarinnor med adjunkts tjenstgöring samt
#
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
133
lärare och lärarinnor i gymnastik skulle uppbära följande aflöning: rektorer:
lönegrader: l) 2,600, 2) 3,100, 3) 3,600 kronor; tjenstgöringspenningar
1,400 kronor; adjunkter: lönegrader: 1) 1,500, 2) 2,000, 3) 2,500 4) 3,000
kronor; tjenstgöringspenningar 1,000 kronor; lärarinnor med adjunkts
tjenstgöring: lönegrader: 1) 1,200, 2) 1,700, 3) 2,200, 4) 2,700 kronor;
tjenstgöringspenningar 800 kronor; lärare och lärarinnor i gymnastik:
lönegrader: 1) 800, 2) 1,000, 3) 1,200 kronor;
att uppflyttning i högre lönegrad för rektorer, adjunkter och lärarinnor
med adjunkts tjenstgöring skulle ega rum efter samma grunder som hittills
samt för lärare och lärarinnor i gymnastik efter de grunder, som tillämpades
vid fråga om ämneslärares rrppftyttning i högre lönegrad;
att tjenstgöringspenningarna skulle för lärare och lärarinnor, rektorerna
undantagna, beräknas utgå för läsår, att de i rektorernas aflöning ingående
tjenstgöringspenningar skulle beräknas efter kalenderår, men till olika belopp
för läsåret och för ferierna efter särskilda bestämmelser, som af
Kongl. Maj:t faststäldes, samt att tjenstgöringspenningarna icke finge af
tjenstens innehafvare uppbäras under tjenstledighet;
att tecknings-, sång- och gymnastiklärare eller lärarinnor vid folkskolelärare-
eller folkskolelärarinneseminarierna skulle åtnjuta rätt till pension
å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som blefve bestämda för
motsvarande öfningslärare vid de allmänna läroverken, under vilkor dock
att, derest öfningslärare vid seminarium bestrede flera öfningslärarebefattningar
eller innehade öfningsläraretjenst så väl vid seminarium som vid
allmänt läroverk, öfningsläraren icke finge för dessa befattningar af statsmedel
uppbära högre pension än sammanlagdt 3,000 kronor årligen; samt
att för rättighet att tillgodonjuta den förbättrade aflöning, som enligt
förberörda lönereglering komme lärare och lärarinnor till del, skulle gälla
som vilkor, att lärare och lärarinnor skulle vara skyldiga att från tjensten
afgå med pension enligt de bestämmelser, som i sådant afseende kunde
varda i motsvarande fall stadgade beträffande de allmänna läroverken.
Vidare hemstälde departementschefen, att Kong]. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen, att för tillämpning af den nu ifrågasatta löneregleringen för
vissa lärare och lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
det ordinarie anslaget till seminarier för folkskolelärares bildande
måtte höjas med 59,800 kronor.
Då Kongl. Majas förevarande framställning, i likhet med den under
näst föregående punkt omförmälda, enligt hvad af statsrådsprotokollet
framgår, grundar sig på den förutsättning, att lärarne vid folkskolelärareoch
folkskolelärarinneseminarierna böra med hänsyn till löneförmåner vara
134
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
likstälda med motsvarande lärare vid de allmänna läroverken, har utskottet
— i öfverensstämmelse med hvad under punkt 14:o) här ofvan
föreslagits i afseende å framställningen om lönereglering för lärare vid de
allmänna läroverken m. m. — icke ansett sig böra tillstyrka Kongl. Maj:ts
förevarande förslag till löne- och pensionsreglering för seminarielärarne,
utan endast en tillfällig löneförbättring, uppgående för rektorer och adjunkter
till 500 kronor samt för lärarinnor med adjunkts tjenstgöring äfvensom
lärare och lärarinnor i gymnastik till de belopp, som, enligt hvad i statsrådsprotokollet
angifvits, under de senare åren till dem utgått.
För tillfällig löneförbättring åt seminarielärare och lärarinnor m. m. har
i staten för innevarande år varit uppfördt ett anslag af 29,050 kronor. För
den förhöjning af löneförbättringen, som enligt utskottets förslag skulle
tillkomma ej mindre rektorerna än äfven adjunkterna i högsta lönegraden,
hvilka grupper af tjensteman enligt utskottets beräkning kunna antagas
år 1899 komma att utgöra ett antal af tillsammans 29, erfordras ett ytterligare
belopp af 7,250 kronor, hvadan alltså ett extra anslag af 36,300
kronor torde för nästa år böra utgå i stället för den af Kongl. Maj:t
äskade förhöjning af det ordinarie anslaget till seminarierna.
Utskottet hemställer alltså:
a) att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts förslag
till löne- och pensionsreglering för vissa lärare och
lärarinnor vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna,
må i anledning af Kongl. Maj:ts framställning
medgifva, att en tillfällig löneförbättring i form
af tjenstgöringspenningar må efter hittills tillämpade grunder
tillkomma rektor och adjunkt i hvarje lönegrad med
500 kronor, lärarinna med adjunkts tjenstgöring med 250
kronor i de fyra lägre lönegraderna samt lärare och lärarinna
i gymnastik med 62 kronor 50 öre under de fem
första tjenstgöringsåren, med 162 kronor 50 öre under de
fem följande och derefter med 262 kronor 50 öre; samt
b) att Kongl. Maj:ts framställning om höjning af
det ordinarie anslaget till seminarier för folkskolelärares
bildande må på det sätt bifallas, att Riksdagen till tillfällig
löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid folkskolelärareseminarierna
enligt i moment a) angifna grunder
samt till arfvoden åt teckningslärare för extra tjenstgöring
och extra arfvoden åt musiklärare vid dessa seminarier
på extra stat för år 1899 anvisar ett belopp af
36,300 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
135
20:o) Kong!. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att de lärare ^?nJ*T''af
och lärarinnor, som jemlikt § 13 mom. 3 i gällande seminariestadga vore eller devidfoikblefve
förordnade vid seminariernas öfningsskolor, finge bekomma dels från^
och med 1899 års ingång i årligt arfvode 1,500 kronor, dels ett ålders- öfningsskolor
tillägg å 300 kronor för år efter tio års väl vitsordad tjenstgöring, räk
nadt från och med början af kalenderåret närmast efter det, då förord- r9„
nade å här afsedd tjenst första gången erhållits; samt att för ändamålet ^
bevilja en förhöjning från och med år 1899 af det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda anslag till seminarier för folkskolelärares bildande
med 6,800 kronor.
Till statsrådsprotokollet i detta ärende har föredragande departementschefen
anfört följande.
Undervisningen i folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna
åsyftade, såsom känd t vore, att bibringa eleverna dels de kunskaper och färdigheter,
som de behöfde för sitt framtida kall, dels erforderlig undervisningsskicklighet
i alla folkskolans läroämnen. För främjande af sistnämnda
syfte skulle med hvarje seminarium en öfningsskola vara förenad.
Vid hvarje sådan öfningsskola vore för närvarande två seminariebildade
lärare anstälda. Beträffande dessa lärare innehölle gällande seminariestadga,
bland annat, följande föreskrifter:
Vid seminariets öfningsskola må, i enlighet med de bestämmelser
Kongl. Maj:t i hvarje särskildt fall meddelat, erforderligt antal lärare anställas
(§ 13 mom. 3, sådant detta lyder i kongl. kungörelsen den 16 november
1894).
För att kunna förordnas, jemlikt § 13 mom. 3, till lärare eller lärarinna
i öfningsskola fordras att vara behörig för anställning såsom ordinarie
lärare vid folkskola (§19 mom. 2).
Lärare eller lärarinna, som är särskildt anstäld för undervisning i
öfningsskola, vare skyldig att undervisa tjugufyra till tjuguåtta timmar i
veckan (§ 25 mom. 5).
Lärare och lärarinnor i öfningsskolan förordnas af konsistorium efter
förslag af rektor (§ 22 mom. 2).
Beträffande ifrågavarande lärares löneförmåner funnes intet annat stadgadt,
än att, när dylik lärare af sjukdom blefve urståndsatt att sköta sin
befattning och vikarie för honom förordnats, vederbörande domkapitel,
derest bidrag af statsmedel till vikaries aflönande ifrågasattes, egde att,
efter seminarierektors hörande, med utlåtande öfverlemna till Kongl.
Maj:ts afgörande frågan om och till hvad belopp sådant bidrag finge
utgå (kongl. cirk. den 28 maj 1897), samt att folkskolelärareseminarierna
136
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
för de tjenster, hvarom här vore fråga, egde rätt till delaktighet i folkskolelärarnes
pensionsinrättning (kongl. cirk. den 31 december 1877).
Deremot funnes ej något allmänt stadgande rörande storleken af de
arfvoden ifrågavarande lärare skulle uppbära, utan Kongl. Maj:t bestämde
för hvarje särskildt fall, efter vederbörande myndigheters förslag, beloppet
af nämnda arfvode, hvilbet utginge af det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till seminarier för folkskolelärares bildande.
Bristen på allmänna bestämmelser uti föreliggande fall hade haft till
följd, att de lärare, om hvilka här vore fråga, åtnjöte olika löneförmåner.
Så uppbure t. ex.
vid Stockholms seminarium:
en lärarinna.................................................................................... pr. J ,500 _
hvarjemte till lärarinnan i slöjd mot skyldighet att undervisa
äfven i bokliga ämnen vore anslagna........................... » 700 —
vid Upsala seminarium:
två lärare, hvardera........................................................................ » 1,350 _
vid Linköpings seminarium:
en lärare............................................................................................... » ] 400 —
;> » .............................................................................................. » 1*200 —
vid Skara seminarium:
en lärarinna...................................................................................... »1 400 —
» ....................;.................................................................... » L200 —
vid Falu seminarium:
en lärarinna....................................... » 1,400 —-
» » .................................. ..................................................... » 1,200 —
vid Yexjö seminarium:
en lärare........................................................................... » 1,500 —
» » ................................................................................................. » 1,200 —
vid Lunds seminarium:
två lärare, hvardera .................................................................... » 1,500 —
vid Göteborgs seminarium:
två lärare, hvardera........................................................................ » 1,500 —
vid Karlstads seminarium:
två lärare, hvardera................................................................. » 1,200 —
vid Kalmar seminarium:
en lärarinna ........................................................................................ » 1 400 —
> 8 .....................................................................:.............. » L200 —
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
137
vid Hernösands seminarium:
en lärare................................................................................................ kr. 1,500 —
» » .............................................................................................. » 1,200 —
vid Umeå seminarium:
en lärarinna........................................................................................... » 1,400 —
» » ........................................................................................... » 1,200 —
Några af lärarne och lärarinnorna hade redan från den dag, de blifvit
vid öfningsskolan anstälda, erhållit i arfvode 1,500 kronor; andra hade till
en början fått nöja sig med ett mindre belopp, t. ex. 1,000, 1,200 eller
1,350 kronor. Några af dessa senare hade först efter några års tjenstgöring
kommit i åtnjutande af det belopp, de för närvarande uppbure. Då öfriga
till samma grupp hörande lärare och lärarinnor vid de särskilda seminarierna
hade lika stor aflöning, syntes det ej finnas några giltiga skäl
för att ifrågavarande lärare och lärarinnor vid ett seminarium vore i bättre
ställning än motsvarande lärare och lärarinnor vid ett annat. För öfrigt
kunde med skäl sägas, att den aflöning, dessa lärare åtnjöte, i allmänhet
vore alltför låg såväl med hänsyn till de innehafvande befattningarnas stora
vigt som i jemförelse med lönerna vid folkskolorna i de flesta af de städer,
der seminarierna vore förlagda. Det hade ock försports, att ifrågavarande
lärare och lärarinnor haft för afsigt att inkomma till Kongl. Maj:t med
ansökning om förhöjning af sina löneförmåner.
För att kunna tillförsäkra seminariernas öfningsskolor goda krafter,
syntes det departementschefen derför välbetänkt, att de seminariebildade
lärare och lärarinnor, som anstäldes vid öfningsskolorna, erhölle något
större löneförmåner än hittills varit vanligt. Det kunde ingalunda anses
öfverdrifvet, om det bestämdes, att ifrågavarande lärare och lärarinnor
skulle bekomma i arfvode 1,500 kronor samt efter tio års väl vitsordad
tjenstgöring ett ålderstillägg å 300 kronor.
För närvarande utginge till arfvoden åt de lärare, om hvilka här vore
fråga, 31,700 kronor. Bestämdes deras arfvoden till 1,500 kronor, skulle till
deras aflöning erfordras ett belopp å 35,200 kronor eller 3,500 kronor mer än
det belopp, som för närvarande utginge för ändamålet. Elfva af de lärare,
som nu vore vid skolorna anstälda, syntes, i händelse de fortfarande komme
att bibehålla sin tjenst, år 1899 blifva berättigade till erhållande af det ifrågasatta
ålderstillägget, och skulle således ett belopp af 3,300 kronor nämnda
år vara behöfligt, för att dessa lärare skulle komma i åtnjutande af den löneförhöjning,
hvarom här vore fråga. För åstadkommande af den ökning af
vid seminariernas öfningsskolor anstälda lärares och lärarinnors löneförmåner,
som här föreslagits, skulle sålunda erfordras en summa af
Bih. till Riksd. Prof. T898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft. 18
138
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
6,800 kronor utöfver den, som för närvarande utginge till nämnda lärares
aflöning.
Slutligen syntes det departementschefen oformligt, att icke äfven
dessa lärares likasom de flesta vid statens skolor anstälda lärares aflöning
vore till beloppet faststäld, helst som dylik fastställelse utan olägenhet
kunde ega rum.
På grund af hvad till statsrådsprotokollet blifvit anfördt, får utskottet
hemställa,-
att Riksdagen må, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit,
dels medgifva, att de lärare och lärarinnor, som
jemlikt § 13 mom. 3 i gällande seminariestadga äro
eller varda föroiMnade vid seminariernas öfningsskolor,
må bekomma dels från och med 1899 års ingång i
årligt arfvode 1,500 kronor, dels ett ålderstillägg å 300
kronor för år efter tio års väl vitsordad tjenstgöring,
räknadt från och med början af kalenderåret närmast
efter det, då förordnande å här afsechl tjenst första
gången erhölls;
dels ock för ändamålet bevilja en förhöjning från och
med år 1899 af det under riksnätens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag till seminarier för folkskolelärares
bildande med 6,800 kronor.
Ang. anslag tid 21 :o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att för tryckning i erforderligt antal
‘”/tikskoie^ af de i gällande seminariestadga föreskrifna årsredogörelser det under riksläraresemina-
statens åttonde hufvudtitel uppförda anslag till seminarier för folkskole1''édogBreise''r.
lärares bildande måtte höjas med 2,400 kronor.
[21.] Uti Kongl. Maj:ts förnyade reglemente för folkskolelärareseminarierna
i riket den 1 december 1865 föreskrefs, att rektor skulle senast en månad
efter vårterminens slut till konsistorium inkomma med berättelse om
undervisningens gång under det förflutna läsåret, samt att konsistorium
sedan skulle sända berättelsen jemte eget utlåtande till ecklesiastikdepartementet,
Denna föreskrift blef bibehållen uti nu gällande seminariestadga
af den 29 januari 1886.
Med erinran härom har föredragande departementschefen till stats*
rådsprotokollet i ärendet anfört, att den föreskrifna berättelsen icke varit
afsedd för allmänheten, utan endast för de myndigheter, som utgjorde
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
139
seminariernas styrelse och öfver dem öfvade tillsyn. Berättelsen hade derför
icke brukat tryckas, utan lemnats skrifven till vederbörande.
Den omständigheten, att ifrågavarande berättelser icke varit lika lätt
tillgängliga för allmänheten som motsvarande berättelser öfver de allmänna
läroverkens anordning och verksamhet, hade hos många väckt
missnöje. A. ena sidan hade man frågat, hvarför icke folkskolelärareseminarierna,
dessa synnerligen vigtiga läroanstalter, borde för allmänheten
framlägga redogörelse för sin verksamhet lika väl som andra offentliga
läroinrättningar, då ju folkskolelärareseminarierna upprättades och underhölles
af staten, och det sålunda vore i sin ordning, att den stora allmänmänheten
finge kännedom om deras anordning och sätt att arbeta. A
andra sidan hade många seminarielärare uttalat den åsigten, att redogörelse
för ifrågavarande läroanstalters inrättning och arbete borde afgifvas
på sådant sätt, att hvem som helst kunde utan större omgång eller
kostnad blifva i tillfälle att vinna kännedom om innehållet i densamma.
Detta skrdle nemligen bidraga till borttagande af de missuppfattningar rörande
ifrågavarande läroanstalter, som stundom låtit höra sig.
För seminarierna sjelfva borde det derjemte blifva till stort gagn, om
de genom att sins emellan utbyta de årsredogörelser, hvarom här vore fråga,
sattes i tillfälle att lära känna de olika anordningar, som vid hvart och
ett af dem blifvit vidtagna.
Från några seminarier i utlandet sändes årsredogörelser till ecklesiastikdepartementet.
Icke endast vanlig höflighet, utan ock omtanke om
eget bästa fordrade sålunda, att man till gengäld skickade tillhaka berättelser
öfver de inländska seminariernas verksamhet. Detta kunde under nuvarande
förhållanden ej ske på annat sätt än genom att låta afskrifva de berättelser,
som enligt föreskriften i kongl. seminariestadgan skulle årligen till
ecklesiastikdepartementet inlemnas. Då detta förfaringssätt både vore tidsödande
och medförde ej obetydliga kostnader, hade följden blifvit, att man
ej skickat ofvannämnda utländska seminarier några årsberättelser från de
inhemska seminarierna.
På grund af här angifna skäl hade den åsigten allt mer gjort
sig gällande, att de redogörelser för seminariernas verksamhet, som årligen
skulle inlemnas till ecklesiastikdepartementet, borde tryckas. Tre
seminarier hade ock af Kongl. Maj:t fått tillstånd att de år, då tillfälligtvis
kassan till materiel m. m. dertill lemnade tillgång, använda någon del
deraf till betäckande af kostnaderna för tryckning af ifrågavarande redogörelser.
Man hade emellertid ej kunnat ålägga alla seminarierna att
låta trycka den föreskrifna årsredogörelsen, enär man ej kunnat påräkna,
140
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att deras materielkassor egde tillgång till de utgifter, som dermed vore
förenade.
Kostnaderna för tryckning af ifrågavarande årsredogörelser torde belöpa
sig årligen till 150 å 200 kronor för hvarje seminarium, eller till
högst 2,400 kronor vid dem samtliga.
Utskottet har väl på de i statsrådsprotokollet anförda skäl funnit
önskvärdt, att ifrågavarande berättelser varda till trycket befordrade, men
har dervid velat ifrågasätta, huruvida icke de intressen, som i detta afseende
gjort sig gällande, kunde blifva fullt tillgodosedda genom vidtagande
af en sådan åtgärd endast hvart annat år, då alltså sammandragna
berättelser för två år skulle tryckas. Det erforderliga anslaget skulle då
kunna nedsättas till hälften af det i propositionen äskade belopp.
Utskottet hemställer derför,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen för tryckning hvart
annat år i erforderligt antal af de i gällande seminariestadga
föreskrifna årsredogörelser, höjer det under riksstatens
åttonde hufvudtitel uppförda anslag till seminarier
för folkskolelärares bildande med 1,200 kronor.
Vid bifall till hvad utskottet under punkterna 19 — 21 hemstält, kommer
anslaget till seminarier för folkskolelärares bildande, nu 322,125 kronor,
att ökas med 8,000 kronor eller till 330,125 kronor.
Ang.bidrag au 22:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen dels att medgifva, att
^^/landsting eller stad, som ej i landsting deltoge, finge till aflönande af lärare
narierför små- och lärarinnor vid af landstinget eller staden inrättadt seminarium för
Skiiidan7eS Bildande af lärare eller lärarinnor vid småskola och mindre folkskola eller
rnqi af biträdande lärare eller lärarinna vid folkskola finge uppbära bidrag af
L allmänna medel enligt samma grunder, som gälde med afseende på de
lönetillskott, hvilka af statsmedel utginge till skoldistrikt för aflönande af
lärare och lärarinnor vid distriktets folk- och småskola, under de i statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 angifna vilkor;
dels att för här omförmälda ändamål på ordinarie stat uppföra ett förslagsanslag
af 20,000 kronor.
Enligt hvad departementschefen till nämnda stadsrådsprotokoll meddelat,
hade i folkskolestadgan af den 18 juni 1842 föreskrifvits, att i hvarje församling
borde finnas minst en, helst fast skola, med vederbörligen vid ett
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
141
seminarium godkänd lärare; men, der medellöshet eller lokala förhållanden
hindrade inrättandet af fast skola, finge tills vidare barnaundervisningen
besörjas i flyttande skolor med en eller flera på nyss nämnda sätt godkända
lärare. Då åtskilliga församlingar icke hade förmåga att inrätta
och underhålla erforderligt antal dylika skolor, tilläts genom kongl. kungörelsen
den 29 september» 1853 att, der byar, hemman, torp eller lägenheter
vore så aflägsna, att dit hörande barn icke utan svårighet kunde
begagna den med sålunda godkänd lärare försedda skolan, mindre skolor,
fasta eller flyttande, finge inrättas. Till lärarebefattning i dessa skolor
skulle få antagas personer, som inför pastor och skolstyrelse företett betyg
om god frejd och kristligt lefverne, samt ådadalagt, att de kunde obehindradt
och rigtigt läsa svenskt och latinskt tryck innan, att de hade efter
katekesen god kristendomskunskap, att de kunde skrifva läsligt samt att
de innehade de enklaste och allmännaste begreppen af räknekonsten och
besutte förmågan att i dessa stycken undervisa.
Snart visade det sig, att i skolor med större antal lärjungar läraren
icke tillfredsställande kunde handhafva undervisning och tukt, helst han
hade till uppgift att samtidigt handleda barn af alla inom skolåldern varande
åldersklasser. Derför förordnades genom kongl. kungörelsen den
23 april 1858, att mindre skolor öfverallt å landet, oberoende utaf afståndet
från folkskola, som vore med examinerad lärare försedd, och till
det antal, som församlingen för lättad tillgång till undervisning för derinom
varande barn funne behöfligt, finge inrättas i ändamål att det första
förberedande kunskapsmåttet för nybörjare kunde i dessa skolor inhemtas,
och att således de skolor, för hvilka enligt folkskolestadgan examinerade
lärare erfordrades, måtte företrädesvis hafva till föremål de mera försigkomna
barnens undervisning.
De mindre skolor, som hade till uppgift att sörja för undervisning af
nybörjare, blefvo i sistnämnda kongl. kungörelse kallade småskolor.
Derjemte förordnades uti samma kungörelse, att församlingarna kunde erhålla
bidrag af statsmedel till hjelp vid ändamålsenligt inrättande af omförmälda
skolor. Omkring fem år derefter stadgades det i kongl. kungörelsen
den 11 december 1863, att, der småskolor funnes försedda med
understöd af allmänna medel, folkskolestyrelsen hade rätt föreskrifva,
att i den fasta eller ambulatoriska folkskolan i allmänhet endast sådana
lärjungar borde mottagas, som redan kunde hjelpligt läsa innantill.
För att småskolorna måtte komma att skötas af dugande lärare, befalde
Kongl. Maj:t i cirkulär till domkapitlen af den 22 april 1864, att domkapitlen
skulle vaka deröfver, att lärare och lärarinnor i småskolorna icke
antoges utan att inför skolrådet hafva ådagalagt, att de egde de insigter,
142
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
som folkskolestadgans 6 §, sådan denna lydde i kongl. kungörelsen den
29 september 1853, föreskrefve, samt förmåga att i de der omförmälda
ämnena undervisa.
Efter en tid fann man dock nödvändigt att vidtaga särskilda anordningar
för bildande af lämpliga lärare och lärarinnor vid småskolorna.
Fördenskull anordnades vid folkskolelärareseminarierna i Linköping och
Lund . särskilda afdelningar för utbildande af småskolelärare. Dessa
afdelningar blefvo dock efter ett par år indragna, enär det visade sig, att
de elever, som anmälde sig till inträde i dem, i allmänhet ej egde erforderliga
förutsättningar för att kunna utbildas till dugande lärare vid småskolan.
Bättre framgång hade de afdelningar för bildande af småskolelärarinnor,
som inrättades vid folkskolelärinneseminarierna i Stockholm
och Skara. Derför blefvo ock dylika afdelningar förbundna med Qde lärarinneseminarier,
som år 1875 inrättades i Falun och Kalmar. År 1878
inordnades de med lärarinneseminarierna förenade afdelningarna för småskolelärarinnors
bildande uti de egentliga seminarierna såsom deras första
klass. I denna skulle meddelas en sådan småskolelärarinnebildning, som
äfven lämpade sig som grundläggning för den undervisning, som i de tre
följande klasserna meddelades dem, som ginge qvar vid seminariet för att
der utbildas till folkskolelärarinnor.
LTti kongl. stadgan för folkskolelärareseminarierna i riket den 29
januari 1886 föreskrifves, att med de elever, som dertill anmälde sig och
i årsexamen med andra klassen erhållit godkända vitsord i kristendomskunskap,
svenska språket, räkning, välskrifning samt pedagogik och metodik,
skulle ett särskildt praktiskt prof i öfningsskolans småskoleafdelning anställas,
omfattande de kunskaps- och öfningsämnen, som förekomma i
denna afdelning, dock med undantag af sång för dem, som icke deltagit
i denna öfning; och egde den, som i profvet godkändes, att erhålla betyg
öfver aflagd småskolelärarinne(lärare)examen. Dessutom hafva tvenne statsseminarier
inrättats för bildande af finska och lappska småskolelärare och
lärarinnor. Det finska är förlagdt i Haparanda och det lappska i Jockmocks
socken.
De lärare och lärarinnor för småskolorna, som utbildats på ofvan
omtalade sätt, hafva varit få i förhållande till skolornas antal, och under
arens lopp hafva de blifvit allt färre. Behofvet af lärarekrafter vid
smaskolan har sålunda endast i obetydlig grad fylts genom de anordningar,
som staten vidtagit. Redan tidigt begynte derför landstingen att
sörja för utbildningen af småskolelärare och lärarinnor. De läroanstalter,
som af landstingen inrättades för ifrågavarande ändamål, voro till en
början ganska oregelbundet anordnade och mycket skiljaktiga med hänsyn
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
143
till både lärotid och lärokurser. Genom kongl. kungörelsen den 11 januari
1878, i hvilken bestämdes de vilkor, under hvilka ett skoldistrikt
till aflönande af lärare och lärarinna vid småskola kunde erhålla det i
lag medgifna högsta lönetillskott af allmänna medel, åstadkoms en viss
likhet i förenämnda hänseenden. Deri förordnades nemligen, att lärotiden
skulle omfatta minst sju månader och att derunder vissa bestämda lärokurser
skulle genomgås. Dock förekomma ännu stora olikheter i de särskilda
landstingsseminariernas organisation m. m.
Jemte de af landstingen anordnade seminarierna förekomma äfven
sådana, som upprättats af enskilda personer, hvilka dertill erhållit Kongl.
Maj:ts tillstånd. Äfven dessa läroanstalter måste rätta sig efter föreskrifterna
i ofvan berörda förordning af den 11 januari 1878, så vida
nemligen de ville utbilda sådana lärare och lärarinnor, att skoldistrikten
till deras aflönande skulle blifva berättigade att åtnjuta det högsta medgifna
bidrag af allmänna medel.
Sedan Riksdagen 1897 beviljat medel till förbättring af lärares och
lärarinnors vid mindre folkskolor och småskolor samt biträdande lärares och
lärarinnors löner, hade — meddelar vidare departementschefen — Kongl.
Maj:t den 28 maj 1897 utfärdat stadga angående pröfning vid under
offentlig kontroll stående seminarium för anställning såsom lärare vid
småskola och mindre folkskola eller såsom biträdande lärare vid folkskola.
Genom nämnda stadga hade de lärokurser, som skulle genomgås vid ifrågavarande
läroanstalter, blifvit något höjda samt bestämdare och mera afrundade.
För öfrigt gåfves der föreskrifter angående hvad som vore att
iakttaga vid den här ofvan omförmälda pröfningen.
För utbildande af lärare och lärarinnor vid småskolan hade under år
1896 29 seminarier varit i verksamhet. Af dessa hade 2 varit anordnade
af staten (i Haparanda och Jockmock), 19 af landsting, 1 af stad samt 7
af enskilda personer.
Kalmar, Gotlands, Hallands, Elfsborgs och Skaraborgs län hade under
nämnda år ej iklädt sig några kostnader för anskaffande af examinerade
lärare och lärarinnor vid småskolorna inom dessa län. De öfriga länens
landsting hade, enligt från seminariernas föreståndare inhemtade uppgifter,
för nämnda ändamål haft följande utgifter nemligen: Stockholms 2,550
kronor, Upsala 3,475, Södermanlands 2,038: 70, Östergötlands omkring
4,667, Jönköpings 3,100, Kronobergs 1,525, Blekinge 2,200, Kristianstads
1,413: 65, Malmöhus omkring 7,095, Göteborgs och Bohus län 4,223: 46,
Yermlands 4,400, Örebro 3,537: 77, Vestmanlands 4,500, Kopparbergs 4,850,
Gefleborgs 5,900, Vesternorrlands (enligt stat för 1897) 6,725, Jemtlands
4,825,,Västerbottens omkring 3,000 och Norrbottens 4,500 kronor. Norr
-
144
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
köpings stad betalade till Östergötlands läns landsting årligen 500 kronor
såsom bidrag till betäckande af kostnaderna för det af landstinget underhållna
småskolelärarinneseminariet. Göteborg hade sitt eget seminarium.
Somliga af seminarieföreståndarne hade angifvit utgifterna för seminariet
för kalenderår, andra för läsår.
Otvifvelaktigt hade den nuvarande anordningen för utbildande af lärare
och lärarinnor vid småskolan varit mycket billigare, än om staten skulle
hafva upprättat för detta ändamål erforderliga läroanstalter. Denna anordning
hade derjemte medfört den fördelen, att de, som velat skaffa sig
behörighet för anställning vid småskola, kunnat göra det i hemorten.
Härigenom hade kostnaderna för dem blifvit väsentligen mindre, hvilket
varit af så mycket större vigt, som de flesta af dem varit medellösa. Dessutom
hade de i allmänhet kommit att tjenstgöra i trakter, med hvilkas
förhållanden de varit förtrogna, hvilket ej heller varit utan betydelse vid
utöfningen af deras kall.
Staten hade ej understödt landstingsseminarierna på annat sätt, än att
den medgifvit vissa lärarinnor vid dessa läroanstalter pensionsrätt i folkskolelärarnes
pensionsinrättning i enlighet med bestämmelserna i kong!,
kungörelsen den 9 augusti 1884.
Emellertid hade den fordran börjat göra sig gällande, att staten borde
bekosta utbildningen äfven af lärare och lärarinnor vid småskolan eller
åtminstone lemna bidrag af allmänna medel åt de landsting, som upprättade
och underhölle läroanstalter för sådant ändamål. Då den nuvarande
anordningen för ifrågavarande lärares och lärarinnors utbildning
medförde obestridliga fördelar, syntes det vara ändamålsenligast, att staten,
med denna anordnings bibehållande, bidroge till betäckandet af kostnaderna
för landstingsseminarier. För dylikt understöd talade ock, att
kostnaderna för nämnda läroanstalter blefve jemnare fördelade på de skattskyldiga,
än nu vore fallet, samt att vid seminarierna sannolikt ännu ändamålsenligare
anordningar kunde komma att vidtagas.
Styrelsen för landstingsseminariet i Vesternorrlands län hade hos
Kongl. Maj:t anhållit, att af allmänna medel bidrag måtte beviljas till aflönande
af de lärarinnor, som vore anstälda vid seminariet. Kongl. Maj:t
hade nödgats afslå denna -framställning, då inga medel funnits att för
ändamålet tillgå.
Vidare yttrar departementschefen, att, såsom ofvan angifvits, det syntes
honom vara rättvist och till gagn för folkundervisningen, att staten mer
än hittills bidroge till betäckande af kostnaderna för utbildning af de
lärare, hvarom här vore fråga. Bästa sättet för statens understöd vore
under förefintliga förhållanden, enligt departementschefens åsigt, att lands
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
145
tingen erhölle till aflönande af de vid seminariet anstälda lärare och lärarinnor,
som enligt ofvan berörda kongl. förordning vore berättigade till
pension i folkskolelärarnes pensionsinrättning, lönetillskott enligt de grunder,
som vore eller blefve stadgade, för att skoldistrikt skulle erhålla dylikt
lönetillskott till aflönande af de vid distriktets folk- och småskolor anstälda
lärare och lärarinnor.
Beträffande det belopp, hvartill statens bidrag skulle komma att uppgå,
kunde fullt säkra beräkningar icke göras. Det berodde nemligen till
väsentlig del på huru ifrågavarande läroanstalter komme att utvecklas.
Toge man VeSternorrlands läns landstingsseminarium, hvilket vore tvåårigt
och försedt med flera fasta lärarebefattningar än något af de öfriga
seminarierna, till utgångspunkt, skulle landstinget, om det beslötes, att landstingen
skulle få uppbära bidrag af allmänna medel till aflönande af lärare
och lärarinnor vid sina seminarier efter ofvan angifna grunder, blifva berättigad!
att uppbära lönetillskott för tre folkskolelärarinnor och en småskolelärarinna.
Antoge man, att dessa lärarinnor tjenstgjört så länge, att
skoldistrikt för deras aflönande borde erhålla högsta i lag medgifna lönetillskott,
skulle ifrågavarande landsting till aflönande af sina lärarinnor
erhålla i statsbidrag 1,633 kronor 34 öre. Antoge man vidare, att tjugu
landsting vore berättigade till lika stort statsbidrag till aflöningar åt lärarne
vid sina seminarier, skulle beloppet af statens utgifter för nu ifrågavarande
ändamål uppgå till 32,666 kronor 80 öre. Sådana förhållandena
för närvarande vore vid de särskilda seminarierna kunde 12,000 kronor vara
dertill tillräckliga. Men då åtskilliga förändrin*gar beträffande seminariernas
organisation och den vid dem anstälda lärarepersonal kunde inträffa,
innan här omtalade statsbidrag skulle komma att utgå, borde denna summa
höjas till 20,000 kronor, helst som det vore sannolikt, att, om bidrag
af allmänna medel beviljades till betäckande af kostnaden för landstingsseminariernas
underhåll, åtskilliga seminarier komme att blifva tvåklassiga
i stället för enklassiga.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta förevarande proposition
och dervid föreslå följande vilkor för uppbärande af ifrågavarande
bidrag, nemligen:
a) att seminariet är ordnadt i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter
angående pröfning vid under offentlig kontroll stående seminarium
för anställning som lärare vid småskola och mindre folkskola eller som
biträdande lärare vid folkskola;
b) att seminariet ställes under en särskild af vederbörande landsting
Bih. till Rtksd. Prut. 180S. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 19
146
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
eller stad utsedd, af tre personer bestående styrelse, hvilken eger att antaga
och afskeda seminariets lärare och lärarinnor;
c) att lärarne och lärarinnorna hafva samma behörighet, som, derest
distrikt skall ega rätt till statsbidrag till lärares och lärarinnors aflöning,
fordras för anställning vid folkskola eller småskola;
d) att seminariets lärare och lärarinnor ega minst lika stora löneförmåner
som dem, hvilka äro stadgade för lärare och lärarinnor vid folkoch
småskolor;
e) att lärarne och lärarinnorna tjenstgöra vid seminariet eller dess
öfningsskola minst 34-| veckor årligen och minst 20 timmar i veckan
samt att de ej innehafva annan tjenst, till hvilkens innehafvares aflöning
lönetillskott af statsmedel utgår; samt
f) att lärarne och lärarinnorna äro anstälda med ömsesidig rätt till
uppsägning på viss tid.
Utskottet har icke haft andra erinringar att göra mot Kongl. Maj:ts
förevarande framställning än dem, som föranledt följande ändringsförslag
i afseende å de ifrågasatta vilkor en för uppbärande af bidrag. Hvad först
beträffar den i moment b) omnämnda styrelse, torde antalet af de i densamma
ingående personer, enligt utskottets mening, böra bestämmas till
minst tre. Hvad vidare angår det i moment e) föreslagna förbehåll, att
lärare eller lärarinna ej får innehafva annan tjenst, till hvilkens innehafvares
aflöning lönetillskott af statsmedel utgår, lärer detta stadgande
hafva afseende å det fall, ått folkskolelärare erhölle anställning vid något
af ifrågavarande seminarier. Då emellertid ett sådant fall mera sällan
torde kunna förekomma på grund af den tjenstgöringstid, båda dessa befattningar
kräfva af sina innehafvare, men berörda stadgande deremot
skulle utesluta möjligheten för ett seminarium att erhålla bidrag till aflönande
af en lärare, som t. ex. vore anstäld såsom lärare i välskrifning
vid teknisk skola, understödd af statsmedel, och för denna tjenstgöring
vore upptagen endast några få timmar i veckan, torde samma stadgande
utan men kunna utgå.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen dels medgifver, att landsting
eller stad, som ej i landsting deltager, till aflönande
af lärare och lärarinnor vid af landstinget eller staden
inrättadt seminarium för bildande af lärare eller lärarinnor
vid småskola och mindre folkskola eller af biträ
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
147
dande lärare eller lärarinna vid folkskola, må uppbära
bidrag af allmänna medel enligt samma grunder, som
gälla med afseende på de lönetillskott, hvilka af statsmedel
utgå till skoldistrikt för aflönande af lärare och
lärarinnor vid distriktets folk- och småskola, under
vilkor:
a) att seminariet är ordnadt i öfverensstämmelse
med gällande föreskrifter angående pröfning vid under
offentlig kontroll stående seminarium för anställning
som lärare vid småskola och mindre folkskola eller som
biträdande lärare vid folkskola;
b) att seminariet ställes under en särskild af vederbörande
landsting eller stad utsedd, af minst tre personer
bestående styrelse, hvilken eger att antaga och afskeda
seminariets lärare och lärarinnor;
c) att lärarne och lärarinnorna hafva samma behörighet,
som, derest distrikt skall ega rätt till statsbidrag
till lärares och lärarinnors aflöning, fordras för
anställning vid folkskola eller småskola;
d) att seminariets lärare och lärarinnor ega minst
lika stora löneförmåner som dem, hvilka äro stadgade
för lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor;
e) att lärarne och lärinnorna tjenstgöra vid seminariet
eller dess öfningsskola minst 34^ veckor årligen
och minst 20 timmar i veckan; samt
f) att lärarne liksom lärarinnorna äro anstälda med
ömsesidig rätt till uppsägning på viss tid;
dels ock för här omförmälda ändamål på ordinarie stat
under rubrik: »bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor
vid seminarier för småskolelärares och småskolelärarinnors
bildande» uppför ett förslagsanslag af 20,000
kronor.
23:o) Vidare har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen dels att godkänna^?- ett™fra
de i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 ät lärare vid
omförmälda förändrade bestämmelser angående aflöning åt ordinarie lärare folkskola.
och lärarinna vid folkskola, att från och med år 1899 lända till efter- [23.]
rättelse; dels att besluta de i nämnda statsrådsprotokoll angifna, förändrade
bestämmelser angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lära
-
148
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
rinnor vid folkskolor, att från och med sistnämnda år lända till efterrättelse;
samt dels slutligen att för genomförandet af den i punkten ifrågasatta
löneförhöjningen höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
anslag för lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor, nu 4,300,000
kronor, med 270,000 kronor, eller till 4,570,000 kronor.
I detta ärende äfvensom angående i ämnet väckta motioner kommer
sammansatta stats- och lagutskottet att framdeles under riksdagens lopp
afgifva utlåtande, hvilket statsutskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
7iToikhög-d 24:0) 1 en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 103) har herr
Jb.ior. II. Ho!mlin m. fl. anfört, att, som olika tolkning af Riksdagens skrifvelse
af deri 14^ maj 1878 angående statsanslag till folkhögskolor, särskildt till
den andra årsklassen eller högre afdelningen, gjort sig gällande, vore ett
förtydligande af behofvet påkalladt. Der föreskrefves," att om en fjerdedel
af dem, som föregående år genomgått folkhögskola, fortfarande begagnade
undervisningen, kunde anslag beviljas åt en högre afdelning.
Erfarenheten hade emellertid visat, att om en yngling genomgått en
vinterkurs vid folkhögskola och derefter stannat ett eller två år i sitt hem
samt derefter känt behof af vidare utveckling och till följd häraf kommit
tillbaka till folkhögskolans öfre afdelning, der i allmänhet teoretisk undervisning
meddelades i landtbruks- och husdjurslära, hade han under tiden
mognat betydligt^och tillgodogjorde sig undervisningen bättre, än om han
. omedelbart eller året efter kommit igen.
Det lämpade sig icke vid alla folkhögskolor att anordna sådana andra
årskurser, men då första årsundervisningen i hufvudsak vore lika vid alla
folkhögskolor, ansåge motionärerna ej behöfva föreskrifvas, att han ovilkorligen
skulle halva besökt samma skola, som anordnat deri andra årskursen.
Vidare kunde man lätt föreställa sig, att en yngling, som genomgått
t. ex. 5 klasser vid allmänt läroverk, skulle vilja bevista en andra årskurs;
men en sådan yngling hindrades af bestämmelsen i ofvan omförmälda
skrifvelse.
Till följd häraf hafva motionärerna föreslagit, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om bestämmelses utfärdande, så att det
högre statsanslaget matte tilldelas folkhögskola, der man inrättat en andra
afdelning, i hvilken ett antal af minst fem lärjungar, som under något
föregående läsår genomgått samma eller annan folkhögskola eller ock 5
klasser af allmänt läroverk, begagnade undervisningen.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
149
Utskottet vill till en början erinra, hurusom Kongl. Maj:t i proposition
till 1878 års Riksdag föreslagit Riksdagen att höja förslagsanslaget till
understöd åt folkhögskolor med 10,000 kronor samt medgifva att, med
för öfrigt oförändrade vilkor för anslagets användande, statsbidraget måtte
kunna utgå med ett belopp af högst 3,000 kronor för hvarje folkhögskola,
vid hvilken en andra afdelning blifvit inrättad och hvarest minst hälften
af de elever, som under närmast föregående läsår genomgått den första
årskursen, fortfarande begagnade undervisningen. Riksdagen hade i sin
med anledning häraf aflåtna skrifvelse anfört följande:
»Hvad till stöd för denna framställning blifvit anfördt har synts
Riksdagen innebära giltig anledning för beviljande af den nu äskade anslagsförhöjningen;
men deremot har det för åtnjutande af det högre statsbidraget
föreslagna vilkor, att vid den inrättade andra afdelningen minst
hälften af de elever, som under näst förutgående läsår genomgått den
första årskursen, fortfarande begagnade undervisningen, förefallit Riksdagen
vara väl hardt och sannolikt komma att leda derhän, att högst få,
om ens några, dylika läroanstalter skulle kunna komma i åtnjutande af
den afsedda fördelen. För att undvika denna olägenhet har det synts
Riksdagen att berörda vilkor lämpligen kunde på så sätt förändras, att
omförmälda elevantal bestämdes till en fjerdedel i stället för hälften;
hvarförutom stadgandet derom, att berörda antal skulle under närmast
föregående läsår hafva genomgått den första årskursen, synts böra ändras
på det sätt, att i samma antal äfven skulle kunna inräknas elever, som
efter första lärokursens genomgående varit af sjukdom eller annat hinder
urståndsätta att genast fortsätta sina studier; och har alltså Riksdagen
höjt förslagsanslaget till understöd åt folkhögskolor med 10,000 kronor
samt medgifvit, att, med för öfrigt oförändrade vilkor för anslagets användande,
statsbidraget må kunna utgå med ett belopp af högst 3,000
kronor för hvarje folkhögskola, vid hvilken en andra afdelning blifvit inrättad
och hvarest ett antal elever, motsvarande minst fjerdedelen af dem,
som under närmast föregående läsår genomgått den första årskursen, fortfarande
begagnar undervisningen.»
Såsom framgår af en jemförelse med denna Riksdagens skrifvelse,
i enlighet med hvars innehåll Kongl. Maj:t den 18 maj 1878 utfärdat
kungörelse i ämnet, hafva motionärerna i sitt förslag förordat icke, såsom
de sjelfva an tv dt, ett förtydligande af gällande bestämmelser för folkhögskolas
rätt att uppbära ökadt statsbidrag för en andra årskurs, utan
förändringar i flera afseenden af dessa bestämmelser. Motionärernas yrkanden
gå först ut på en ändring af fordringarna i fråga om det antal
elever, som förut begagnat undervisningen i folkhögskolans första årskurs,
150
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
hvilket antal hittills varit bestämdt till minst en fjerdedel af dessa senare,
och hafva i detta afseende föreslagit ett antal af fem elever. Till stöd
härför finnes i motionen icke någon omständighet anförd. Att, såsom
motionärerna derefter tillstyrkt, bereda lättnad för en folkhögskola genom
att mildra bestämmelsen om att nämnda antal elever skall, derest icke
elev varit af sjukdom eller annat hinder urståndsatt att året efter första
lärokursens genomgående fortsätta sina studier vid folkhögskolan, under
närmast föregående läsår hafva genomgått den första årskursen, synes
visserligen utskottet önskvärdt, likasom det torde kunna ifrågasättas, huruvida
ej ett medgifvande borde lemnas, att i detta antal finge inräknas
elev, som genomgått den första årskursen vid annan folkhögskola. I brist
på närmare utredning i denna fråga, är dock utskottet, då ej alla dessa
skolor arbeta efter samma program, ej för sin del öfvertygadt om lämpligheten
af ett sådant allmängiltigt stadgande. Hvad slutligen angår motionärernas
förslag att bereda folkhögskolan en fördel, om densamma i den
andra årskursen mottoge lärjunge, som genomgått fem klasser af allmänt
läroverk, synes denna utväg att bilda en afslutningskurs till den femte
klassen vid allmänt läroverk icke vara att förorda och dessutom endast
i ett ringa antal fall komma att begagnas.
Då utskottet sålunda i flera afseenden hyser betänkligheter med hänsyn
till de af motionärerna föreslagna förändringar af ifrågavarande bestämmelser,
har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka aflåtande af skrifvelse
till Kongl. Maj:t i de af motionärerna angifna syften, utan hemställer,
att ifrågavarande af herr Holmlin m. fl. väckta
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Ang.understöd 25:o) Herr A. Norrman har i en inom Andra Kammaren väckt
fåf lärare vidmo^oyi (n:° 46) yrkat, att Riksdagen måtte besluta, att statsanslaget till
fortsättnings- fortsättningsskolor hädanefter må utgå med 2/s af hela kostnaden eller
skatan, högst 100 kronor för år, och för detta ändamål höja det nuvarande förslagsanslaget
från 50,000 till minst 75,000 kronor för hvarje år.
De härom nu gällande bestämmelser återfinnas i kongl. kungörelsen
den 11 september 1877 angående anslag för lärares aflöning vid fortsättningsskolor,
i hvilken kungörelse förordnats, att skoldistrikt, som ordnar
fortsättningsskolan i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i kungörelsen
omförmälda grunder, må såsom understöd för de lärares aflöning, som i
denna skola undervisa utom folkskolans ordinarie undervisningstid, af
hvilken, i fall af behof, högst fyra veckor må kunna till den fortsatta
undervisningen användas, erhålla bidrag af allmänna medel sålunda, att
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
151
för hvarje lärare, som meddelar dylik undervisning under en tid motsvarande
två veckor om året, statsbidrag utgår med tjugufem kronor,
under en tid motsvarande fyra veckor med femtio kronor och under en
tid motsvarande sex veckor med sjuttiofem kronor, under vilkor att skoldistriktet
för lärarens aflönande tillskjuter lika stort belopp.
Enligt motionärens förslag skulle dessa statsbidrag höjas med 1/% af
sitt nuvarande belopp och skoldistriktet behöfva tillskjuta endast hälften
af hvad utaf allmänna medel komme att utgå.
Till stöd för sin motion har motionären anfört, bland annat, att till
folkskolan utbetalades af statsmedel ~/:] af kostnaden för lärares och lärarinnors
aflöning, samt att skäl funnes att anse förtsättningsskolan lika
nyttig och nödig som folkskolan och derför i statsanslag bevilja för fortsättningsskola
2/r, af kostnaden liksom för folkskolan. Dessutom har motionären
yttrat, att, ehuru visserligen redan nu många fortsättningsskolor
vore här i riket inrättade, hvilket äfven syntes deraf, att det ursprungliga
anslaget måst höjas från 30,000 till 50,000 kronor för år och ändå icke
räckte till, så funnes dock ganska många, i synnerhet mindre, församlingar,
som droge sig för kostnaden och derför underläte att inrätta sådana skolor,
i betraktande deraf att de redan förut verkligen hade mycket dryga
kostnader för sitt skolväsen. Dessa betänkligheter skulle antagligen på
de flesta ställen häfvas, om äfven för förtsättningsskolan lemnades 2/3 i
statsanslag, så mycket mer som de flesta mindre församlingar torde kunna
nöja sig med en enda gemensam fortsättningsskola.
Utskottet, som icke känt sig öfvertygadt derom, att en höjning af
statsanslaget till fortsättningsskolor i den omfattning, som af motionären
föreslagits, skulle komma att medföra inrättande af nya sådana skolor,
och som för öfrigt icke ansett skäl förefinnas att vidtaga någon förändring
i förhållandet mellan de från stat och de från kommun utgående
bidrag till uppehållande af dessa skolor, har icke funnit sig böra förorda
motionärens förslag i detta syfte och hemställer alltså,
att herr Norrmans ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.
26:o) Sedan 1896 års Riksdag beviljat ett ordinarie förslagsanslag af Ang. andag
90,000 kronor för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande^
flickor, har Kongl. Maj:t i kungörelse den 29 maj 1896 förordnat, bland slöjd.
annat, att skoldistrikt, som genom intyg af vederbörande folkskoleinspektör
visar sig hafva på ändamålsenligt sätt i folkskola, mindre folkskola eller
särskild slöjdskola anordnat undervisning i qvinlig slöjd, bestående i stick
-
152
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
ning, stoppning, lappning, linne- och klädsömnad samt, der omständigheterna
sådant medgifva, i spånad och väfning samt flätningsarbeten, utan
att undervisningen i folkskolans läroämnen derigenom eftersattes, må af
statsmedel för hvarje skola, hvari antalet slöjdande flickor uppgår till minst
tio, erhålla ett årligt understöd af 30 kronor, derest undervisningen uti
ifrågavarande ämne pågår minst 4 timmar i veckan under kela den för
folkskolan bestämda årliga lästiden, samt att skoldistrikt, om i en dylik
skola antalet af dem, som deltaga i slöjdundervisningen, är så stort, att
de för denna undervisning äro delade i två eller flera afdelningar, må på
här förut angifna vilkor för hvarje sådan afdelning, hvari antalet slöjdande
uppgår till minst tjugufem, erhålla likaledes ett årligt understöd af 30
kronor; skolande förenämnda understöd utgå af ofvanberörda förslagsanslag.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 28) har herr S. M.
Olsson i Sövnäs, under hänvisning dertill, att enligt kongl. kungörelsen den
1 juni 1894 angående anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i
skolåldern varande gossar förordnats att, om denna undervisning försigginge
på afdelningar, det erfordrades endast ett antal af femton gossar
för hvarje sådan afdelning för erhållande af ett statsanslag af 75 kronor,
föreslagit Riksdagen att besluta, att kongl. kungörelsen af den 29 maj
1896 i här ofvan vidrörda punkt måtte erhålla följande lydelse: »----
lästiden, samt
att skoldistrikt, om i en dylik skola antalet af dem, som deltaga i
slöjdundervisningen, är så stort, att de för denna undervisning äro delade
i två eller flera afdelningar, må på här förut angifna vilkor, för hvarje
sådan afdelning, hvari antalet slöjdande uppgår till minst femton, erhålla
likaledes ett årligt understöd af 30 kronor; skolande —---sökes.»
I den händelse statsutskottet funne skäl bifalla hvad motionären sålunda
föreslagit, hade motionären ansett, att utskottet borde föreslå de
medel, som af förändringen blefve en följd.
Vidare har herr C. G. Grunddi i en jemväl inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 65) yrkat, att Riksdagen ville besluta,
1) att i den punkt i kongl. kungörelsen den 29 maj 1896 angående
anslag för beredande af undervisning i slöjd åt i skolåldern varande flickor,
som innehölle vilkoren för erhållande af statsbidrag, orden »derest undervisningen
uti ifrågavarande ämne pågår minst 4 timmar i veckan under
hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden» måtte utbytas mot följande:
»derest undervisningen uti ifrågavarande ämne pågår minst 4 timmar
i veckan under minst sex månader af året, eller ock under den kortare
tid, under hvilken undervisningen i den egentliga folkskolan fortgår»; samt
2) att, i händelse af bifall till hvad i mom. 1 föreslagits, rätt till
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
153
erhållande af statsbidrag måtte från och med år 1898 tillerkännas de lärarinnor
vid qvinliga slöjdskolor, som undervisat under nu föreslagna årliga
lärotid och som uppfylt öfriga i kong!, kungörelsen den 29 maj 1896 föreskrifna
vilkor.
I sin motion har herr Grundell bland annat till bemötande upptagit
två synpunkter, som vid 1S96 års riksdag anförts såsom skäl för nu gällande
bestämmelser och i sådant afseende anfört:
Hvad först anginge den pedagogiska sidan af frågan, vore det ju
obestridligt, att det vore en fördel, om slöjdundervisningen jemsides med
undervisningen i läsämneri kunde fortgå under hela den för folkskolan
stadgade lärotiden. Men, om ej så kunde ske i fråga om en mycket stor
del af landsbygdens skolor — och detta vore motionärens bestämda, på
erfarenhet grundade öfvertygelse — frågade motionären, om det ej vore
mer välbetänkt att nöja sig med en något kortare lärotid i stället för att
strängt hålla på en längre, med fara att slöjdundervisning i ett stort antal
skolor antingen ej blefve införd eller komme att upphöra, der den kommit
i gång. Då nämnda undervisning icke vore obligatorisk, syntes det motionären
alls icke osannolikt, att många lärarinnor, som hittills med nit och
framgång egnat sig åt slöjdundervisningen, droge sig undan från en verksamhet,
vid hvars utöfning de ej kunde fylla ett väsentligt kraf, som af
staten stäldes på dem och för hvilken de ej hade att vänta någon ersättning
från statens sida. Betydelselöst med afseende på denna punkt kunde
det väl ej heller vara, att det vida öfvervägande flertalet af statens folkskoleinspektörer
vid 1894 års möte ej ansett sig kunna föreslå en längre
undervisningstid än minst sex månader af året med minst fyra timmar i
veckan. Det kunde väl antagas, att desse, hvilka på nära håll hade att
öfvervaka äfven denna gren af folkundervisningen, i fråga om lärotiden
tagit hänsyn till det pedagogiska krafvet så långt, som de ansett möjligt
att göra det gällande.
Med afseende på önskad likställighet med gosslöjden i fråga om lärotid
kunde man visserligen erinra, att, om, såsom motionären med visshet
hade sig bekant, det mångenstädes på landet mötte mycket stora svårigheter
beträffande gosslöjden att, synnerligen under den mörka årstiden,
fullgöra lagstadgade fordringar angående lärotid, det ej syntes lämpligt
eller skäligt, att anledning gåfves till samma svårigheter, måhända i ökadt
mått, på flickslöjdens område. Men antaget att folkskolans lärarinnor,
fastän med svårighet, kunde i slöjd undervisa 8 månader af året, kunde
dock småskolans lärarinnor det icke; och dessa utgjorde ju största antalet
af slöjdlärarinnorna. För småskolans lärjungar, som vore i den spädare
åldern af 7—9 å 10 år hade man väl i de flesta skoldistrikt på landet
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft. 20
154
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
funnit nödigt att förlägga lärotiden till den jemförelsevis ljusare och blidare
årstiden, hvadan deras sommarferier vore ganska korta, men deremot vinterferierna
långa. I motionärens hembygd började vid småskolorna vårterminen
den 15 februari och fortginge till den 30 juni, höstterminen började
den 15 augusti och slutade den 30 november. I folkskolorna deremot
undervisades under vårterminen från den 15 januari till den 30 juni (med
14 dagars uppehåll under vårtiden) och under höstterminen från den 15
september till den 15 eller 20 december. Vid första blicken på denna
fördelning af läsåret visade det sig, att folkskolans läroår af helt naturliga
skäl började 1 månad tidigare och slutade 1 månad senare än småskolans.
Lätt skulle svårigheterna blifva lösta genom en lagstadgad slöjdundervisningstid
af minst 6 månader. Då en stor del af småskolelärarinnorna
hade sina hem, hvari de vistades under ferietiden, ofta på flera mils afstånd
från sina skolor, vore det icke tänkbart, att de kunde vara hågade att
enkom för bestridande af 4 timmars slöjdundervisning i veckan begifva sig
till sina stationer en månad innan deras sinåskolebarn börjat sin skolgång
och stanna qvar på sina poster en månad efter det barnen hade slutat
den. Då nästan alla landsbygdens lärare i gosslöjd vore folkskolans lärare,
men lärarinnorna i qvinlig slöjd till öfvervägande antalet vore småskolelärarinnor.
kunde, så länge detta förhållande egde ruin —• och så syntes
det väl under lång tid komma att förblifva — stadgandet om samma lärotid
för de två nämnda grupperna af slöjdande barn i allmänhet ej blifva
möjligt att efterlefva, och författningens ord, att undervisningen i qvinlig
slöjd skulle fortgå under hela den för folkskolan bestämda årliga lästiden,
skulle väl för den, som älskade uniformiteten, te sig väl på papperet, men
ofta sakna motsvarighet i verkligheten.
Beträffande först herr Olssons ifrågavarande förslag, vill utskottet erinra,
att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet till det vid
statsverkspropositionen till 1896 års Riksdag fogade statsrådsprotokoll i
detta ämne yttrat, att då erfarenheten visat, att en lärarinna kunde samtidigt
undervisa 40 ä 50 barn i qvinlig slöjd, och då det vore nödvändigt
att tillse, att statens utgifter för berörda undervisning ej stege till högre
belopp än som vore oundgängligt, syntes det departementschefen, som om
antalet af de barn i slöjdafdelning, för hvilken skoldistrikt finge åtnjuta
statsbidrag, borde bestämmas till minst 25. För sin del anser utskottet
jemväl, att med den samtidigt för alla elever öfverskådliga undervisningsmateriel,
som numera på detta område användes, någon svårighet icke bör
förefinnas att meddela undervisning i qvinlig slöjd till och med i en af
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
155
delning af inemot 50 lärjungar, eller det minsta antal som enligt gällande
bestämmelser om statsbidrag berättigar till lärjungarnes fördelning på flera
afdelningar. Någon jemförelse med slöjdundervisningen för gossar torde
på grund af dennas olikartade beskaffenhet här icke lämpligen kunna
göras.
Hvad derefter angår herr Grundells motion, har utskottet icke heller
ansett sig kunna förorda hvad i densamma föreslagits och har såsom skäl
dertill velat anföra, dels att någon på erfarenhet grundad öfvertygelse om
behöfligheten af förändring i nu gällande bestämmelser ännu icke kunnat
vinnas; dels att den af motionären föreslagna förändringen strider mot
den grundsats, som vid slöjdundervisningens införande i våra folkskolor
framhållits, eller att den skulle bereda en nyttig omvexling mellan själsoch
kroppsarbete och förekomma en ensidig utveckling på grund af sysselsättning
med endast bokliga studier, hvarför slöjdundervisningen borde
meddelas i folkskolan och såsom en nödvändig del af det hela ingå bland
öfriga undervisningsämnen; och dels att den ifrågasatta förändringen
kunde leda dertill, att undervisningen i slöjd korame att till tiden inskränkas
vid vissa skolor, der den för närvarande påginge under hela den för
folkskolan bestämda årliga lästiden.
Med afseende å hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:
a) att hvad herr Olsson i ämnet föreslagit ej må
af Riksdagen bifallas; samt
b) att herr Grundells ifrågavarande motion icke
må vinna Riksdagens bifall.
De tekniska läroverken.
27:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att Riksdagen, med uteslutande ur Ang. anslaget
riksstaten af de i tekniska högskolans stat upptagna aflöningar för en tijilö^^a
föreståndare 6,600 kronor, förutom fri bostad, och för en extra lärare i. r,.-,
ångfartygskonstruktion 800 kronor, måtte L
dels på ordinarie stat för högskolan bevilja:
till höjning af aflöningen för lektorn i beskrifvande geometri och ritkonst
från 3,350 kronor till 4,000 kronor, 650 kronor;
156
Statsutskottets Utlåtande N:o 0-
till upprättande af ett nytt lektorat i allmän fysik 4,000 kronor;
till upprättande af ett nytt lektorat i skeppsbyggnadskonst 4,000
kronor;
till höjning af aflöningen för lektorn i geodesi och topografi från
2.000 kronor till 3,000 kronor, 1,000 kronor;-
till höjning af aflöningen för lektorn i konstruktion af enkla maskindelar
från 2,700 kronor till 3,000 kronor, 300 kronor;
till höjning af aflöningen för lektorn i elementarmekanik och beskrifvande
maskinlära från 2,000 kronor till 3,000 kronor, 1,000 kronor;
till upprättande af ett nytt lektorat i husbyggnadskonst 3,000 kronor;
till arfvode åt en extra lärare i zymoteknik 1,200 kronor;
till höjning af arfvodet åt en extra lärare i frihandsteckning från
1,350 kronor till 1,600 kronor, 250 kronor;
till förhöjning af anslaget för tillfälliga lärarebiträden och assistenter
från 7,000 kronor till 14,300 kronor, 7,300 kronor;
till arfvode för ett biträde åt bibliotekarien 400 kronor;
till höjning af anslaget för betjeningen från 3,500 kronor till 5,100
kronor, 1,600 kronor;
till höjning af anslaget till samlingar och fysikaliska laborationer från
5.000 kronor till 8,000 kronor, 3,000 kronor;
till höjning af anslaget till biblioteket från 3,500 kronor till 4,500
kronor, 1,000 kronor;
till två stipendier åt lärare vid högskolan för utrikes resor 1.800
kronor;
till arfvode åt en professor såsom högskolans föreståndare 1,500 kronor;
samt
till arfvode åt ett biträde för uppehållande af en del af föreståndarens
undervisningsskyldighet såsom professor 2.000 kronor;
dels förklara, att för ifrågavarande lektorsbefattningar aflöningarna
skulle fördelas i lön och tjenstgöringspenningar med 2,700 kronor lön och
1,300 kronor tjenstgöringspenningar för lektorat med aflöning af 4,000
kronor samt 2,000 kronor lön och 1,000 kronor tjenstgöringspenningar
för lektorat med aflöning af 3,000 kronor;
dels ock medgifva, ej mindre att samtlige lektorer vid högskolan finge
efter fem års väl vitsordad tjenstgöring åtnjuta ett ålderstillägg å lönen
af 500 kronor samt de lektorer, hvilkas aflöning enligt stat utginae med
3.000 kronor, efter ytterligare fem års väl vitsordad tjenstgöring ett andra
ålderstillägg likaledes å 500 kronor, med rätt för de nuvarande lektorerna
att i fråga om åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, hvarunder
de efter sin utnämning till lektorer tjenstgjort vid högskolan, än
Statsutskottets Utlåtande N;o f).
157
äfven att dessa ålderstillägg få utgå af det å riksstadens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslag: ålderstillägg;
kommande vid bifall till framställningen om nyssberörda anslags beviljande
och uteslutning af omförmälda två anslag till en föreståndare och
en extra lärare det ordinarie anslaget till tekniska högskolan, nu 160,450
kronor, att ökas med 26,600 kronor, eller till 187,050 kronor.
Till statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen i detta
ärende anfört följande.
Den provisoriska utvidgning af undervisningen vid tekniska högskolan,
som under de senare åren egt rum, hade icke syftat till att vara en blott
tillfällig och öfvergående anordning. Redan från början hade det framstått
såsom ett mål att göra utvidgningen stadigvarande, och en bestämd plan
för densamma hade uppgjorts samt med vissa modifikationer lagts till grund
för omorganisationen. Den provisoriska utvidgningen hade i afbidan på
den definitivas genomförande tjenat att till fullo bekräfta dennas behöflighet
och pröfva vissa detaljer af planen för utvidgningen, medan under tiden
högskolans lokaler försatts i ett skick, som möjliggjorde en stadigvarande
utveckling af undervisningen.
Riksdagen hade kraftigt medverkat till anordnande af berörda provisoriska
utvidgning och förberedande åtgärder för dess fortbestånd i öfverensstämmelse
med framlagda förslag. Med anledning af Kongl. Maj:ts framställningar
hade Riksdagen alltsedan år 1892 på extra stat dels år efter
år beviljat anslag till förstärkande af lärarekrafterna samt till materiel,
dels anslagit medel till omfattande förändringar och inredningsarbeten i
högskolans lokal, dels ock anvisat ett betydande belopp till utförande af
en nybyggnad för högskolans kemiska och mineralogiska afdelningar.
Den plan, som läge till grund för den nu afsedda utvidgningens
genomförande, vore framlagd i departementschefens anföranden till statsrådsprotokollen
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1895 och den
14 januari 1897, vidfogade nämnda års propositioner till Riksdagen angående
statsverkets tillstånd och behof. Departementschefen hade derför
nu blott i största korthet erinrat, hurusom, sedan en komité uppgjort förslag
till högskolans utvidgning och till ett tidsenligt ordnande af undervisningen
derstädes, samt vissa jemkningar i detta förslag vidtagits af
högskolans styrelse, förslaget framlagts för 1894 års Riksdag, som visserligen
haft åtskilliga erinringar att göra vid den uppgjorda planen, men
för öfrigt välvilligt upptagit frågan om den tilltänkta omorganisationen.
Sedan högskolestyrelsen, efter erhållen remiss, lämpat förslaget i enlighet
med de flesta af Riksdagens anmärkningar deremot och uttalade önskningar,
hade, såsom nyss antydts, förslaget i dess sålunda jemkade och förenklade
158
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
form förelagts Riksdagen åren 1895 och 1897 i sammanhang med Kongl.
Maj:ts framställningar om anslag för tekniska högskolan.
Med bifall till de framställningar, som sistnämnda år gjorts, hade Riksdagen
på ordinarie stat för högskolan beviljat, bland annat, till inrättande af
extra lärarebefattningar i matematik, maskinlära, väg- och vattenbyggnadskonst,
mekaniska laborationer, elektroteknik, elektrokemi och teknisk hygien
ett belopp af tillhopa 12,750 kronor. Genom dessa i planen afsedda nya
lärarekrafters tillkomst hade tagits det första betydelsefulla steget till genomförandet
af den stadigvarande utvidgningen af högskolans undervisning,
dill fullföljd af den sålunda påbörjade omorganisationen hade nu styrelsen
för högskolan i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 7 september nästlidna år
gjort framställning om proposition till. Riksdagen rörande de anslag, som
styrelsen ansåge vara af nöden för högskolans utvidgning i enlighet med
den upprättade, förenklade planen.
Den väsentligaste af de sålunda ifrågasatta anslagsposterna afsåge förstärkning
af högskolans undervisning genom förbättring af aflöningarna
vid de nu befintliga sju lektoraten derstädes samt upprättande af tre nya
lektorat äfvensom nya extra-lärare- och assistent-befattningar.
Vid högskolan funnes för närvarande, som nämnts, sju lektorat, nemligen
i beskrifvande geometri och ritkonst, i geodesi och topografi, i konstruktion
af enkla maskindelar, i elementarmekanik och beskrifvande maskinlära,
, i allmän byggnadslära, husbyggnadskonst samt byggnadsstatik, i
metallurgi och hyttkonst samt i geologi och mineralogi. Beträffande dessa
läraretj en sters förbättring och upprättande af nya lektorat hade högskolestyrelsen
till en början yttrat, att i det af särskilda komiterade för tekniska
högskolans utvidgning och omorganisation den 15 december 1891 afgifna
utlåtande ifragåsatts att förändra lektoraten till extra ordinarie professurer
äfvensom att upprätta två nya professurer; men då det af
Kongl. Maj: t i detta syfte till 1894 års Riksdag framlagda förslaget icke
vunnit Riksdagens bifall, hade i stället i det förslag, som, jemkadt i den
af nämnda års Riksdag anvisade rigtning, af Kongl. Maj:t förelagts
1895 ars Riksdag, lektoraten bibehållits, men med förökad undervisningsskyldighet
och förbättrad aflöning. Styrelsen ville nu, likasom förut, framhålla,
att för de flesta af lektorerna vid högskolan lönevilkoren vore
mycket ofördelaktiga, såväl med hänsyn till det af dessa lärare fordrade
arbetet, som i jemförelse med de vilkor, andra lärare med likartad verksamhet
åtnjöte. Vid en högskola, och ej minst vid en teknisk högskola,
vore det nödvändigt, att lärarne toge grundlig kännedom om framstegen i
de olika facken och äfven sjelfva bidroge till dessas utveckling. Då härtill
komme att genom den utvidgning, undervisningen vid högskolan borde
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
159
erhålla för att någorlunda motsvara tidens fordringar, lektorernas arbete
väsentligt skulle ökas, syntes det styrelsen mycket obilligt, om högskolans
lektorer i något fåll skulle aflönas lägre än lektorerna vid de tekniska
elementarskolorna. För att emellertid kunna, såsom Riksdagen fordrade,
i någon väsentligare grad nedbringa kostnaderna hade det synts styrelsen
nödvändigt, att, med hänsyn till läroämnenas beskaffenhet, undervisningstidens
längd och andra omständigheter, som härvid borde tagas i betraktande,
lektoraten delades i två grupper: den ena med lönevilkor, motsvarande
lektorernas vid de tekniska elementarskolorna, och den andra lika med de
högst aflönade, redan nu befintliga lektoraten .vid högskolan, men med ett
ålderstillägg, så att dessa lektorer slutligen erhölle samma aflöning, som
lektorerna vid Chalmers’ tekniska läroanstalt i Göteborg. De löneförmåner,
som enligt styrelsens förslag skulle åtnjutas af de båda olika grupperna,
komme sålunda att utgöra för den förstnämnda gruppen 3,000
kronor, deraf lön 2,000 kronor och tjenstgörirespenningar 1,000 kronor,
med två ålderstillägg af 500 kronor efter 5 och 10 års väl vitsordad
tjenstgöring, och för den sista gruppen 4,000 kronor — fördelade i lön
2,700 kronor och tjenstgöringspenningar 1,300 kronor — och med ett ålderstillägg
af 500 kronor efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring. Styrelsen
ville härvid fästa uppmärksamhet på den omständigheten, att redan två
lektorat vid högskolan vore aflönade med 4,000 kronor hvartdera, samt
att två af de föreslagna nya lektoraten, nemligen i allmän fysik och i
skeppsbyggeri, skulle efter den förenklade planen ersätta de båda med
6,000 kronor aflönade nya ordinarie professurer, hvilka af nyss omtalade
komiterade föreslagits till inrättande för dessa läroämnen.
Styrelsen hade härefter indelat de tio lektoraten i omförmälda båda
grupper med angifvande af de särskilda lektoratens läroämnen och motiverande
af lönevilkorens förbättring. Enligt denna indelning skulle till
den ena gruppen, med en aflöning af 4,000 kronor och ett ålderstillägg
af 500 kronor, höra följande fem lektorat.
1) Lektoratet i beskrifvande geometri och ritkonst, för närvarande aflönadt
med 3,350 kronor. — Innehafvaren af detta lektorat skulle åligga
att i nämnda vigtiga ämnen meddela undervisning jemväl i den parallelkurs,
som vore nödvändig med hänsyn till det stora antalet elever i läroanstaltens
första årskurs.
2) Lektoratet i metallurgi och hyttkonst, hvilket redan nu vore aflönadt
med 4,000 kronor. — Inneliafvarens undervisningsskyldighet skulle
ökas med metallurgisk teknologi.
3) Lektoratet i allmän byggnadslära och byggnadsstatik, hvilket för
närvarande inginge i det med 4,000 kronor aflönade lektoratet i allmän
160
Statsutskottets Utlåtande N:o ,9.
byggfi^dslära, husbyggnadskonst och byggnadsstatik. — Undervisningen i
sistnämnda. lektorats läroämnen vore nu delad mellan två lärare, emedan
det ej varit möjligt att erhålla en person, som vore villig och kompetent
att bestrida undervisningen i samtliga dessa ämnen. Af det nuvarande
lektoratets aflöningsmedel användes 2,700 kronor för uppehållande af undervisningen
i allmän byggnadslära och byggnadsstatik. Den lärare, som för
framtiden komme att bestrida berörda undervisning, skulle erhålla väsentligt
förökad undervisningsskyldighet dels genom de parallelkurser, hvilka påkallades
genom det störa elevantalet, dels genom den vidsträcktare fackundervisning,
som ingeniörskonstens utveckling gjorde nödvändig för de
blifvande väg- och vattenbyggnadsingeniörerna och arkitekterna.
4) Ett nytt lektorat i allmän fysik, hvilket skulle inrättas i stället för
den förut ifrågasätta ordinarie professuren i detta för den nya tekniken så
ofantligt vigtiga ämne.
5) Ett nytt lektorat i skeppsbyggnadskonst med särskild hänsyn till
konstruktionen af ångfartyg samt fartyg af stål och jern, hvilket lektorat
skulle ersätta den förut föreslagna ordinarie professuren i sagda ämne. —
Behofvet af det sistnämnda lektoratet vore en följd af nödvändigheten att
vid tekniska, högskolan kunna meddela en någorlunda omfattande vetenskapligt
teknisk undervisning i ett läroämne, som vore af så stor vigt för
vart lands ^saväl sjöfart som industri. Såsom i den kong], propositionen
till 1895 års riksdag särskildt framhållits, vore det ingalunda afsigten
att vid tekniska högskolan meddela enahanda undervisning, som vid den
mera elementära skola för skeppsbyggnadskonstfen i allmänhet, hvilken från
navigationsskolan i Göteborg blifvit flyttad till Chalmers’ tekniska läroanstalt,
utan hvad som åsyftades vore blott den speciella del af denna
näringsgren, hvilken vid flera af landets mekaniska verkstäder idkades,
nemligen konstruktionen af ångfartyg och fartyg af stål och jern. Tekniska
högskolan vore den enda af vart lands läroanstalter, som meddelade
en för ändamålet tillräcklig undervisning i matematik, fysik, maskinlära,
byggnadsstatik med flera ämnen, hvilka måste ingå i planen för utbildning
af de ingeniörer, som sysselsatte sig med konstruktioner af nu ifrågavarande
slag; och med hänsyn till de många af högskolans elever i fackskolan
för maskinbyggnadskonst och mekanisk teknologi, hvilka efter slutade
studier vunne anställning vid verkstäder, der ångfartyg byggdes, vore
det af stor vigt, att ifrågavarande undervisningsämne tiligodosåges med
en särskild lärostol.
Till den andra af omförmälda grupper skulle följande fem lektorat,
med en aflöning åt 3,000 kronor och två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor, hänföras:
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
161
1) Lektoratet i geodesi och topografi, för närvarande aflönadt med
2,000 kronor. — Detta lektorats innehafvares undervisningsskyldighet skulle
förökas dels genom en parallelkurs i fältmätningar, nödvändig genom det
stora antalet elever i andra årskursen, hvilka alla deltoge i denna undervisning,
dels ock genom utvidgad undervisning i geodesi för blifvande vägoch
vattenbyggnads- samt grufingeniörer.
2) Lektoratet i konstruktion af enkla maskindelar, för närvarande aflönadt
med 2,700 kronor. — Undervisningen skulle för detta lektorats
innehafvare ökas genom utvidgning af undervisningen för de blifvande
maskiningeniörerna, i synnerhet beträffande anordningar och skötsel af
maskiner och mekaniska anläggningar med hänsyn till skydd mot olycksfall.
3) Lektoratet i elementarmekanik och beskrifvande maskinlära, för
närvarande aflönadt med 2,000 kronor. — Innehafvaren af sagda lektorat
skulle erhålla väsentligt förökad undervisningsskyldighet, derigenom att
han skulle bestrida undervisningen i den parallelkurs i maskinkonstruktioner
för andra årskursens elever, hvars upprättande blifvit nödvändigt på
grund af det stora elevantalet i nämnda årskurs.
4) Lektoratet i geologi och mineralogi, hvilket för närvarande aflönades
med 3,000 kronor. — Lektorn i detta ämne skulle erhålla förökning i sitt
arbete till följd af det stora elevantalet i den första årskursen, hvarest alla
deltoge i undervisningen i dessa läroämnen, samt äfven genom utsträckning
af undervisningen för de blifvande grufingeniörerna.
5) Ett nytt lektorat i husbyggnadskonst i stället för den förut ifrågasatta
extra ordinarie professuren i samma ämne. — Undervisningen i
ämnet bestredes för närvarande af en extra ordinarie lärare. Lärarens
undervisning blefve emellertid i hög grad förökad dels genom parallelkurser,
nödvändiga till följd af det stora antalet elever i den andra årskursen,
dels genom utvidgning af den förberedande undervisningen för de
elever, som särskildt egnade sig åt de olika byggnadsfacken.
Då departementschefen öfverginge till att omförmäla de anslag till
extra lärarebefattningar, som högskolestyrelsen nu ifrågasatt, ville han till
en början erinra, hurusom, enligt hvad ofvan nämnts, Riksdagen år 1897
beviljat anslag på ordinarie stat till sju extra lärarebefattningar. Utom
dessa hade i planen för högskolans utvidgning — jemte tre förutvarande
extra läraretjenster — upptagits två andra extra lärarebefattningar, nemligen
i zymoteknik och i frihandsteckning. Till dessa befattningar hade
nu styrelsen begärt anslag och dervid yttrat: Undervisning i zymoteknik —
ett läroämne, hvilket numera blifvit af stor betydelse för de på jäsningsprocesser
beroende kemiskt-tekniska industrigrenar, som spelade en så vigtig
roll inom näringarna —- hade de senare åren försöksvis införts vid hög
Bih.
till Biksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 AJd. 9 Häft. 21
162
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
skolan och meddelades genom en i ämnet anstäld docent. I den nya
laboratoriebyggnaden vore särskilda lokaler afsedda för undervisningen
i sagda ämne, och efter denna byggnads fullbordande skulle en ordnad
undervisning i läroämnet införas vid högskolan. Ifrågavarande lärarebefattning
vore derför af behofvet påkallad och till aflöning vid densamma
erfordrades ett anslag af 1,200 kronor årligen. Hvad åter anginge extra
lärarebefattningen i frihandsteckning, funnes i detta ämne redan en extra
lärare med en aflöning af 1,350 kronor. Enär denne lärare genom högskolans
utvidgning skulle erhålla ökad undervisningsskyldighet till följd
af det ökade elevantalet, -hvarigenom indelning i flera grupper erfordrades
vid undervisningen, vore en förhöjning i hans aflöning med 250 kronor
till 1,600 kronor af nöden.
Hvad härefter beträffade den till följd af det ökade antalet elever och
undervisningens utsträckning erforderliga förhöjningen i anslaget till assistenter
hade högskolestyrelsen förklarat, att den genom den provisoriska
utvidgningen af högskolan vunna erfarenheten ådagalagt, att det belopp,
som tillförene angifvits såsom erforderligt till arfvoden åt assistenter, nemligen
14,300 kronor, vore det lägsta belopp, som för ändamålet kunde
göra tillfyllest; och högskolestyrelsen hade tillika meddelat, huru detta
belopp skulle fördelas mellan de läroämnen, i hvilka på grund af stort
antal elever eller andra förhållanden lärarne behöfde biträde af assistenter,
nemligen på följande sätt:
för |
en assistent i ren matematik.............................................. |
800 |
kronor |
» |
två assistenter i geodesi och topografi, tillsammans ...... |
700 |
» |
» |
en assistent i beskrifvande geometri och linearritning ... |
700 |
» |
» |
» » » teoretisk mekanik .......................................... |
900 |
» |
» » » konstruktion af enkla maskindelar in. m... |
900 |
» |
|
• » |
» » » maskinlära........................................................... |
500 |
» |
» |
» » . » allmän fysik .................................................... |
1,200 |
» |
» |
» » » tillämpad fysik................................................... |
1,000 |
» |
» |
» » » konstruktion af värmeapparater .................. |
500 |
» |
» |
» » » allmän kemi ....................................................... |
1,500 |
» |
» |
» » » kemisk teknologi ............................................. |
1,600 |
T> |
• » |
» » » bergskemi ......................................................... |
600 |
» |
» |
» assistent i väg- och vattenbyggnadskonst..................... |
1,500 |
» |
» ; |
två assistenter i husbyggnadskonst för andra och högre |
900 |
» |
. » |
en assistent i frihandsteckning ............................................ |
500 |
» |
» |
tillfälliga lärarebiträden......................................................... |
500 |
» |
Summa 14,300 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o .9.
163
Enär det på ordinarie stat för tillfälliga lärarebiträden ocli assistenter
utgående anslaget för närvarande endast utgjorde 7,000 kronor, skulle således
i denna utgiftspost erfordras en förhöjning af 7,300 kronor. Styrelsen hade
i fråga härom fäst uppmärksamheten derpå, att motsvarande anslag af omförmälda
komiterade beräknats till 18,450 kronor, hvarvid dock förutsatts,
att ända till 120 elever skulle årligen kunna mottagas i läroverkets första
årskurs, medan det nu föreliggande förslaget vore beräknadt för 100 elever
i samma kurs. Styrelsen hade tillika erinrat, att den nu ifrågasatta, mycket
lågt beräknade förhöjningen i anslaget till assistenter skulle, på sätt styrelsen
förut framhållit, kunna vara tillfyllestgörande endast under förutsättning,
att styrelsen framdeles såsom hittills egde befogenhet att årligen efter
lärarekollegiets hörande verkställa fördelningen af anslagssumman med
hänsyn till elevantalets gruppering i de olika fackskolorna och andra omständigheter,
som hade inflytande på behofvet af lärarebiträden.
Den förhöjning i utgifterna för lärarekrafter på ordinarie stat, som
sålunda föreslagits, innebure för lektoraten en ökning från 21,050 kronor
till 35,000 kronor, eller med 13,950 kronor, förutom ålderstillägg, för extra
lärarebefattningarna en ökning från 18,600 kronor till 20,050 kronor, eller
med 1,450 kronor, dervid dock vore att märka, att genom inrättandet af ett
lektorat i skeppsbyggeri den med 800 kronor aflönade extra lärareplatsen
i ångfartygskonstruktioner gjordes öfverflödig, samt för assistenttjenster en
ökning från 7,000 kronor till 14,300 kronor, eller med 7,300 kronor. I sammanhang
med redogörelsen för dessa ökningar hade högskolestyrelsen yttrat:
ökningarna komme till någon del att motvägas deraf, att det under de
senare åren på extra stat utgående anslaget till förstärkning af undervisningen,
hvilket anslag för år 1898 uppginge till 13,100 kronor, kunde
undvaras. Äfven en annan besparing i aflöningar skulle blifva en följd
af öfvergången från den provisoriska till den definitiva anordningen. På
sätt förutnämnde komiterade föreslagit och styrelsen tillstyrkt, skulle föreståndarebefattningen,
för hvilken för närvarande i staten upptoges 6,600
kronor, på det sätt förändras, att de göromål, som tillhörde detta embete,
bestredes af en bland högskolans professorer, hvilken derför erhölle ett
lönetillskott af 1,500 kronor, hvarjemte 2,000 kronor skulle anvisas åt en
lärare, som öfvertoge en del af nämnde professors undervisningsskyldighet.
Genom denna anordning, hvilken i sjelfva verket tillämpats sedan år 1890,
uppstode en skilnad af 3,100 kronor till förmån för statsverket. I de för
Riksdagen åren 1894 och 1895 framlagda förslag angående tekniska högskolan
vore det förutsatt, att i samband med den nya organisationens
genomförande nämnda förändring definitivt vidtoges.
Slutligen hade högskolestyrelsen hemstält om utverkande af de i öfrigt
164
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
erforderliga anslag, livilka in gin ge i den förenklade plan för tekniska högskolans
utvidgning, som meddelats 1895 års Riksdag, men livilka ännu ej
varit föremål för Riksdagens pröfning. Dessa anslagsposter voro:
till arfvode för ett biträde åt bibliotekarien 400 kronor;
till förhöjning af anslaget för betjeningen från 3,500 kronor till
5,100 kronor, 1,600 kronor;
till förhöjning af det årliga anslaget för samlingar och fysikaliska
laborationer från 5,000 kronor till 8,000 kronor, 3,000 kronor;
till förhöjning i årsanslaget till biblioteket från 3,500 kronor till
4,500 kronor, 1,000 kronor; samt
till två stipendier åt högskolans lärare för utrikes resor 1,800 kronor.
T fråga om dessa anslagsbehof hade högskolans styrelse anfört följande.
Arfvodet till ett biträde åt bibliotekarien vore erforderligt för att
underlätta expeditionen vid boklån och för att under något längre tid än
hvad nu läte sig göra hålla biblioteket tillgängligt för allmänheten. —
Genom den ifrågasatta förhöjningen af anslaget för betjeningen skulle
aflöning kunna beredas för ytterligare två laboratorietjenare, den ene vid
det kemiska, den andre vid det fysiska och det elektriska laboratoriet. Det
vore uppenbart, att genom den betydande utvidgning af undervisningslokalerna,
som genom den stora laboratoriebyggnaden vunnes, betjeningspersonalens
ökning och i samband dermed naturligen ökning af anslaget
till personalens aflöning vore af behofvet i hög grad påkallad. — Nödvändigheten
af en ökning i anslagen till samlingarna och till biblioteket vore
lätt att inse med hänsyn till den elektriska fackskolans upprättande samt
otillräckligheten af de nu för undervisningsmaterielens underhåll och tidsenliga
förkofran samt bibliotekets vidmakthållande och utveckling tillgängliga
ordinarie anslag. I betraktande af att med berörda anslag skulle
tillgodoses så många och skilda fack som de mekaniska, mekaniskt-tekniska,
fysiska, elektrotekniska, mineralogiska, kemiskt-tekniska, geodetiska, metallurgiska,
grufvetenskapliga, väg- och vattenbyggnads-, arkitektur- och skeppsbyggeriafdelningarna
vid högskolan, borde icke någon tvekan kunna förefinnas
om det trängande behofvet af anslagens väsentliga förhöjning. Hvad
särskildt anginge den begärda förhöjningen i anslaget till samlingar och
fysikaliska laborationer ville styrelsen påpeka, att, om densamma bifölles,
det under de senare åren på extra stat af Riksdagen beviljade anslag för
elektrotekniska apparater och laborationer, 1,200 kronor, icke vidare behöfde
pakallas. I afseende a det begärda anslaget till resestipendier vore behofvet
deraf i ögonen fallande. Högskolans lärare vore nemligen nödgade att inhemta
noggrann kännedom, om den snabba utveckling vår tids industri och
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
165
ingeniörskonst underginge. Stipendierna borde utdelas af Kong]. Maj:t
och utgå det ena för resa på något längre, det andra för resa på kortare tid.
Styrelsen hade slutligen gjort en sammanfattning af de anslagsposter,
som nu begärdes uppförda på ordinarie stat, samt af de besparingar, hvilka
skulle göras och komme att till en del motväga ökningarna; utvisande denna
sammanfattning att
den ifrågasatta ökningen af högskolans ordinarie anslag skulle
utgöra............................................................................ kr. 34,000
samt att besparingar skulle uppkomma
dels genom att från ordinarie stat affördes föreståndarens
lön och tjenstgöringspenningar ...........................................» 6,600
och arfvode åt en extra lärare i ångfartygskonstruktion ... » 80Q
summa kr. 7,400
dels genom att två för närvarande på extra stat utgående
anslag ej vidare kräfdes, nemligen till förstärkning af under
-
visningen ................................................................................................... » 13,100
och till elektrotekniska apparater och laborationer...................... » 1,200
summa kr. 14,300.
Häraf visade sig att den verkliga förhöjning i statens utgifter för
tekniska högskolan, som nu ifrågasattes, begränsades till 12,300 kronor, förutom
ålderstilläggen för lektorerna. Hvad sagda ålderstillägg anginge hade
styrelsen hemstält, att desamma måtte, såsom vanligt i liknande fall, få
komma de nuvarande innehafvarne af lektoraten till godo med beräkning
af desses föregående tjenstgöring såsom lektorer vid tekniska högskolan.
Vid föregående tillfällen hade departementschefen för egen del inför
Kong! Maj:t uttalat sin öfvertygelse om vigten för tekniska högskolan och för
hela landet deraf, att högskolans undervisningsväsen vunne den utveckling, som
med det nu ifrågavarande, till en del''redan genomförda förslaget afsåges.
Det senast gångna året hade, om möjligt, stärkt denna öfvertygelse. Med
tillfredsställelse kunde hvarje svensk man erinra sig de storartade framsteg
på det tekniska området, som vårt land visat på den under år 1897 hållna
allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm. Men denna glädjande
omständighet finge emellertid ej medföra den föreställningen, att vi nu kunde
hvila, och att vi nu blott hade att skörda frukterna af redan gjorda framsteg.
Då så vore, och då man måste erkänna den betydelsefulla del, som tekniska
högskolan, medelbarligen och omedelbarligen, genom indirekta impulser
och direkta åtgöranden, tagit i arbetet för att bringa svensk industri och
• 166
Statsutskottets inlåtande N:o 9.
svensk näring till deras nuvarande höga ståndpunkt, följde deraf, att man
måste på det kraftigaste understödja tekniska högskolans lofvärda sträfvan
att befästa sin ställning och utveckla sina krafter. Huru väl grundade
förhoppningar man i afseende härå egde fästa på Riksdagens medverkan,
hade departementschefen tillförene påpekat och funne ytterligare bekräftadt
genom de af Riksdagen år 1897 beviljade anslag till högskolan.
Departementschefen vore alltså af den meningen, att de af högskolestyrelsen
nu begärda anslagen, af hvilka de till resestipendier och till
ökningen af anslaget till samlingar m. m. redan förra året af styrelsen
ifrågasatts, men af departementschefen på anförda skäl då ansetts kunna
anstå, borde äskas hos innevarande års Riksdag. Då den nya byggnaden
för högskolans kemiska och mineralogiska afdelningar under innevarande
år blefve färdig att tagas i bruk, vore det naturligen önskvärdt, att högskolan
omedelbart finge sig de medel tillförsäkrade, som skulle sätta henne
i stånd att på bästa sätt tillgodogöra sig förmånen af utvidgade och förbättrade
lokaler. De kraf, styrelsen i afseende härå nu framstält, vore af
styrelsen väl motiverade och tillika stödda af erfarenheten under den provisoriska
utvidgningen. Hvad sjelfva anslagsbeloppen beträffade, hade departementschefen
öfver hufvud ej något att tillägga till hvad styrelsen anfört.
I fråga om de aflöningar, som nu afsåges för lektoratens innehafvare,
ville departementschefen dock erinra att — på samma gång det intensivare
arbete, som kräfdes af lektorerna, gjorde de ifrågasatta löneförhöjningarna
fullt berättigade, ej minst vid den jemförelse med löneförhållandena vid
tekniska elementarskolorna och vid Chalmers’ tekniska läroanstalt, som högskolestyrelsen
anstalt —■ det ej vore osannolikt, att arbetets ökning skulle
för lektorerna försvåra möjligheten att, förskaffa sig arbete vid sidan af sin
lektorstjenstgöring, såsom hittills, med hänsyn till den knappa aflöningen
vid de flesta lektoraten, varit af behofvet påkaladt. — I hvad styrelsen
föreslagit i fråga om lektorsaflöningarnas fördelning i lön och tjenstgöringspenningar
samt rörande ålderstillägg åt lektorerna ville departementschefen
vidare till alla delar instämma.
Beträffande den ifrågasatta utsöndringen af ämnet husbyggnadskonst
från det nu i staten upptagna lektoratet i allmän byggnadslära, husbyggnadskonst
och byggnadsstatik ansåge departementschefen sig böra särskildt
påpeka, hurusom en ganska lång erfarenhet funnes rörande behofvet af en
fördelning af den detta lektorat tillagda undervisning. Redan år 1877
hade med Kongl. Maj:ts tillstånd en fördelning af ifrågavarande lektorats
ämnen pa två lärare egt rum. Allmän byggnadslära och husbyggnadskonst
hade bibehållits för lektorn och en extra lärare hade fått undervisningen
i byggnadsstatik sig anförtrodd. I början af 1880-talet hade inom lärare
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
167
kollegiet ifrågasatts, att lektoratet skulle delas i två lektorsbefattningar.
Man hade likväl nödgats inskränka sig till att förorda en annan fördelning
af ämnena mellan lektorn och extra läraren. Och genom kongl. bref den
93 februari 1883 hade sedermera den nu bestående fördelningen stadfästs.
Såsom af styrelsens yttrande framginge, vore det afsedt att för framtiden
bibehålla den anordning beträffande föreståndareskapet vid högskolan,
som vidtagits genom kongl. bref den 19 september 1890. Kongl. Maj:t hade
då förklarat, att föreståndarebefattningen skulle, med afseende derå att under
den närmaste framtiden utredning komme att verkställas rörande behofvet
af och sättet för utvidgning och omorganisation af högskolan, uppehållas
allenast på förordnande tills vidare, och hade i sammanhang dermed förordnat
en af professorerna vid högskolan att tills vidare bestrida föreståndarebefattningen,
med rätt för bemälde professor att, utöfver honom såsom
professor tillkommande lön och tjenstgöringspenningar, uppbära ett särskildt
arfvode af 1,500 kronor för år räknadt, hvarjemte Kongl. Maj:t till
högskolestyrelsens förfogande stälde ett belopp af 2,000 kronor, likaledes
för år, att användas till arfvode åt den, som förordnades att öfvertaga den
del af ifrågavarande professors undervisningsskyldighet, från hvilken han
ansåges böra befrias. Såväl detta arfvode som arfvodet för föreståndareskapet
skulle utgå af föreståndarebefattningens aflöningsmedel.
Då det under den förflutna tiden visat sig, att berörda anordning
med fördel låtit sig tillämpas, instämde departementschefen i lärarekollegiets
förslag, att densamma fortfarande skulle bestå och alltså allt framgent en
professor vid högskolan tillika bestrida en föreståndares åligganden. Departementschefen
gjorde detta så mycket hellre, som en besparing för statsverket
härigenom uppkomme. Den i staten upptagna särskilda föreståndarebefattningen
med en aflöning af 6,600 kronor, förutom fri bostad, borde
således indragas. Hvad anginge bostadsförmånen, ville departementschefen
erinra, att Kongl. Maj:t den 29 maj 1891, med anledning af en af styrelsen
för tekniska högskolan gjord framställning, medgifvit, att föreståndarens
boställsvåning finge inredas till bibliotekslokal för högskolan.
Kongl. Maj:ts förevarande framställning har icke gifvit utskottet anledning
till någon erinran.
Utskottet hemställer följaktligen,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, med uteslutande ur riksstaten
af de i tekniska högskolans stat upptagna aflöningar för
en föreståndare 6,600 kronor, förutom fri bostad, och
för en extra lärare i ångfartygskonstruktion 800 kronor,
168
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
dels på ordinarie stat för högskolan bevilja:
till höjning af aflöningen för lektorn i beskrifvande
geometri och ritkonst från 3,350 kronor till 4,000 kronor,
650 kronor;
till upprättande af ett nytt lektorat i allmän fysik
4,000 kronor.
till upprättande af ett nytt lektorat i skeppsbyggnadskonst
4,000 kronor;
till höjning af aflöningen för lektorn i geodesi och
topografi från 2,000 kronor till 3,000 kronor, 1,000
kronor;
till höjning af aflöningen för lektorn i konstruktion
af enkla maskindelar från 2,700 kronor till 3,000 kronor,
300 kronor:
till höjning af aflöningen för lektorn i elementarmekanik
och beskrifvande maskinlära från 2,000 kronor
till 3,000 kronor, 1,000 kronor;
till upprättande af ett nytt lektorat i husbyggnadskonst
3,000 kronor;
till arfvode åt en extra lärare i zymoteknik 1,200
kronor;
till höjning af arfvodet åt en extra lärare i frihandsteckning
från 1,350 kronor till 1,600 kronor, 250
kronor;
till förhöjning af anslaget för tillfälliga lärarebiträden
och assistenter från 7,000 kronor till 14,300 kronor,
7,300 kronor;
till arfvode för ett biträde åt bibliotekarien 400
kronor;
till höjning af anslaget för betjeningen från 3,500
kronor till 5,100 kronor, 1,600 kronor;
till höjning af anslaget till samlingar och fysikaliska
laborationer från 5,000 kronor till 8,000 kronor, 3,000
kronor;
till höjning af anslaget till biblioteket från 3,500
kronor till 4,500 kronor, 1,000 kronor;
till två stipendier åt lärare vid högskolan för utrikes
resor 1,800 kronor;
till arfvode åt en professor såsom högskolans föreståndare
1,500 kronor; samt
till arfvode åt ett biträde för uppehållande af en
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
169
del af föreståndarens undervisningsskyldighet såsom professor
2,000 kronor;
dels förklara, att för ifrågavarande lektorsbefattningar
aflöningarna skola fördelas i lön och tjenstgöringspenningar
med 2,700 kronor lön och 1,300 kronor
tjenstgöringspenningar för lektorat med aflöning af 4,000
kronor samt 2,000 kronor lön och 1,000 kronor tjenstgöringspenningar
för lektorat med aflöning af 3,000
kronor;
dels ock medgifva, ej mindre att samtlige lektorer
vid högskolan må efter fem års väl vitsordad tjenstgöring
åtnjuta ett ålderstillägg å lönen af 500 kronor samt de
lektorer, hvilkas aflöning enligt stat utgår med 3,000
kronor, efter ytterligare fem års väl vitsordad tjenstgöring
ett andra ålderstillägg likaledes å 500,|kronor,
med rätt för de nuvarande lektorerna, att i fråga om
åtnjutande af ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, hvarunder
de efter sin utnämning till lektorer tjenstgjort vid
högskolan, än äfven att dessa ålderstillägg må utgå af
det å riksstadens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag:
ålderstillägg.
Vid bifall till hvad sålunda hemstälts om nyssberörda anslags beviljande
och uteslutning af omförmälda två anslag till en föreståndare och
en extra lärare kommer det ordinarie anslaget till tekniska högskolan, nu
160,450 kronor, att ökas med 26,600 kronor, eller till 187,050 kronor.
28:o. Kongl. Majt har föreslagit Riksdagen att, under vilkor att^-^^W
söndags- och aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna komme att af“e”*niX »A-onämnda
stad uppbära ett årligt bidrag af 2,000 kronor, för tillämpninglan 1 Eskilsaf
i statsrådsprotokollet öfver ecklesiasikärenden den 14 januari 1898 an- r’)r i
gifven ny stat höja det till nämnda söndags- och aftonskola nu utgående L
ordinarie statsanslag med 2,000. kronor, eller från 8,000 kronor till 10,000
kronor; med rätt för direktionen för skolan att från en till annan af de
utgiftstitlar, hvilka icke innefattade löner till rektor, ordinarie lärare och
vaktmästare, göra de öfverflyttningar, som kunde finnas erforderliga.
Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen erinrat,
hurusom Kongl. Maj:t i den till 1897 års Riksdag aflåtna proposition angående
statsverkets tillstånd och behof föreslagit Riksdagen, att det nu
utgående ordinarie anslag till söndags- och aftonskolan vid tekniska
Bih. till Riksd. Frat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 22
170
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
skolan i Eskilstuna måtte höjas med 4,000 kronor, eller från 8,000 kronor
till 12,000 kronor, för tillämpning af en utaf direktionen för tekniska
skolan i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 31 oktober 1896 föreslagen ny
stat för nämnda söndags- och aftonskola.
Efter att hafva förehaft detta ärende hade Riksdagen i skrifvelse den
17 maj 1897, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, anfört, bland annat, att då den ifrågasatta utvidgningen af
söndags- och aftonskolan ansåges vara af stor betydelse för staden och
beräknades komma densamma, och särskildt dess byggnads- och manufakturverksamhet,
till godo, det ej vore obilligt att fordra, att staden deltoge
i bestridande af den kostnad, som för skolans utvidgning erfordrades; att
Riksdagen ock under de senare åren vid beviljande af anslag till undervisningsanstalter,
som i likhet med ifrågavarande söndags- och aftonskola
vore af väsentligen lokalt intresse, gjort anslagets utgående beroende af
icke obetydliga bidrag af vederbörande kommuner eller enskilde; att i
öfverensstämmelse med den grundsats Riksdagen sålunda gjort gällande,
och då, så vidt Riksdagen hade sig bekant, staden Eskilstuna icke lemnade
något kontant bidrag för uppehållande af söndags- och aftonskolan vid
tekniska skolan derstädes, Riksdagen ansåge, att någon förhöjning i det
ordinarie anslaget till skolan icke borde beviljas annat än under förutsättning,
att bidrag; till samma belopp som denna förhöjning lemnades af staden;
På grund häraf och då emellertid utredning icke förelegat, huruvida
och i hvad mån bidrag för ändamålet vore att påräkna från staden, hade
Riksdagen icke medgifvit förändring i det ordinarie anslaget till skolan,
hvaremot Riksdagen under sådana förhållanden ansett, att det extra anslag,
som de föregående åren af Riksdagen beviljats för aflönande af
extra lärare vid läroverket, jemväl i 1898 års stat borde uppföras; och
hade Kongl. Maj:ts framställning fördenskull endast på det sätt bifallits,
att Riksdagen, med bibehållande af det ordinarie anslaget till söndagsoch
aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna vid oförändradt belopp,
8,000 kronor, på extra stat för år 1898 anvisat 750 kronor till förstärkning
af lärarekrafterna vid tekniska skolan i Eskilstuna.
Direktionen, som erhållit del af detta. Riksdagens beslut, hade derefter
— medddelar nu departementschefen — med skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 25 oktober 1897 öfverlemnat utdrag af protokoll, hållet hos stadsfullmägtige
i Eskilstuna den 14 samma månad, utvisande, att stadsfullmägtige
då beslutit, att ett anslag af 2,000 kronor årligen från och
med år 1899 finge ställas till direktionens förfogande för användande, på
sätt förut omförmälda nya stat angåfve, under förutsättning att ett lika
stort årligt anslag för samma ändamål af 1898 års Riksdag på ordinarie
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
171
stat anvisades. I nämnda skrifvelse hade direktionen anhallit, att dä sålunda
det af Riksdagen uppstälda vilkor för höjande af det ordinarie anslaget
till ifrågavarande söndags- och aftonskola vore uppfyldt, Kongl. Maj;t
täcktes för 1898 års Riksdag framlägga förslag derom, att det för söndagsoch
aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna hittills utgående ordinarie
statsanslaget, 8,000 kronor, måtte ökas till 10,000 kronor årligen för att
jemte Eskilstuna stads årliga bidrag af 2,000 kronor användas på sätt
den föreslagna nya staten angåfve; hvarjemte direktionen hemstält, att
direktionen'' måtte bemyndigas att vid tillämpning af den nya staten få
från en till annan af de utgiftstitlar, hvilka icke innefattade . löner till
rektor, ordinarie läråre och vaktmästare, göra de öfverflyttningai, som
erfarenheten kunde visa vara lämpliga.
Vidare har departementschefen påmint om att han till det protokoll
öfver ecklesiastikärenden, hvilket åtföljt nyssnämnda af Kongl. Maj:t till
1897 års Riksdag aflåtna proposition, uttalat sin anslutning till det framstälda
förslaget om utvidgning af ifrågavarande söndags-, och aftonskolas
verksamhet. På sätt direktionen för tekniska skolan i Eskilstuna uti förutnämnda
skrifvelse den 31 oktober 1896 framhållit, hade nemligen denna
verksamhet år från år visat sig allt mer fruktbringande. I trots deraf —
hade direktionen yttrat —- att under föregående ar tryckta konjunkturer,
ej minst inom manufaktur verksamheten, varit radande, samt till följd
deraf tilloppet af arbetssökande till verkstäderna i Eskilstuna och möjligheten
att vid dessa vinna anställning begränsats, hade likväl elevantalet
vid skolan bibehållit sig oförändradt. De från skolan utgångna eleverna
hade vunnit särdeles goda vitsord angående kunnighet och arbetsförmåga.
Så hade Eskilstuna fabriksförening och tekniska föreningen i Eskilstuna i
anledning af framställning från direktionen afgifvit för ^tekniska skolan
synnerligen fördelaktiga omdömen om de derifrån utgångna elevernas
kunskaper och duglighet^ och hade dessa elever efter hand kommit att
intaga en stor del af de bättre atlönade befattningarna vid. de i staden
varande verk i egenskap af rustmästare, underverkmästare., ritare o. s. v.
Deltagandet i undervisningen i de olika läroämnena vid söndags- och
aftonskolan hade ock under senare ar blifvit allt lifligare, och i följd häraf
hade det blifvit nödigt att förstärka lärarekrafterna, för hvilket ändamål
skolan från och med år 1892 åtnjutit extra anslag a^ 750 kronor för ar.
Detta anslag syntes dock icke vara tillräckligt för att åt skolan bereda, den
utveckling, som direktionen funne önskvärd. Direktionen ansåge nemligen,
att till de i undervisningen nu ingående läroämnena borde läggas byggnadskonst
och engelska språket, hvarjemte dels aflöningen för skolans extra
172
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
lärare och vaktmästare, dels ock anslaget till förbrukningsmateriel, apparater
och böcker m. m. ansetts böra höjas.
Hvad särskild! anginge den ifrågasatta undervisningen i byggnadskonst
hade direktionen, bland annat, framhållit, att läraren i maskinlära med
maskinritning, ett af skolans liufvudämnen, icke kunde, såsom hittills skett,
jemväl undervisa i beskrifvande geometri med linearritning, utan att någotdera
ämnet deraf lede, i det att undervisning i maskinritning och linearritning
måste samtidigt pågå med fjerde och tredje afdelningarnas elever
i dessa ämnen. Det vore derför lämpligt, att en ordinarie lärare i byggnadskonst,
hvilket ämne skulle omfatta första grunderna af allmän byggnadslära
och husbyggnadskonst jemte tillhörande ritningar, anstäldes mot
en aflöning af 800 kronor om året med skyldighet att öfvertaga undervisningen
jemväl i beskrifvande geometri och linearritning.
Vidkommande den föreslagna undervisningen i engelska språket hade
direktionen, bland annat, anfört, att enligt skolans stadgar undervisning
skulle meddelas i tyska och engelska språken, ett eller båda, efter direktionens
bepröfvande, men att, då skolans tillgångar varit för begränsade
för att medgifva lärares anställande i båda språken, endast undervisning i
tyska kunnat meddelas. Att språkundervisningen utsträcktes till engelska
språket vore emellertid desto mera önskvärdt, som för hvarje år flere af
skolans afgångne elever plägade, med åtnjutande under två till tre år af
understöd från vissa staden och skolan tillhöriga fonder, nemligen »17
aprilfonden> och -Axenborgska donationsfonden», företaga studieresor,
förutom till Tyskland, äfven till England och Amerika för att derstädes
söka förvärfva ökad arbetsskicklighet, hvilken efter resans slut koramc
stadens manufakturverksamhet till godo. Enligt direktionens åsigt borde
derför en extra lärare i engelska språket vid skolan anställas med skyldighet
att meddela undervisning 170 timmar årligen och med en aflöning
af två kronor 50 öre i timmen.
I sammanhang dermed borde, enligt direktionens åsigt, den till extra
läraren i tyska språket utgående aflöning, hvilken för närvarande utgjorde
två kronor i timmen, bestämmas till två kronor 50 öre i timmen.
I afseende å aflöningen till öfrige extra lärare hade direktionen erinrat,
hurusom de för afgifvande af förslag till undervisningsplaner för tekniska
afton- och söndagsskolor utsedde koiniterade i sitt den 20 oktober 1877
afgifna förslag upptagit aflöningen för lärare i frihandsteckning, linearritning,
fackritning och modellering äfvensom geometri till två kronor 50
öre—tre kronor samt för lärare i aritmetik till två kronor, allt för timme.
Häraf framginge, enligt direktionens förmenande, otvetydigt, att den aflöning,
som utgått till extra lärarne vid ifrågavarande skola, nemligen för under
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
173
visning i frihandsteckning, linearritning, fackritning och modellering samt
matematik en krona 50 öre och för undervisning i välskrifning en krona,
allt för timme, vore för knapp för att utgöra skälig ersättning för det af
lärarne lemnade arbetet. De för öfriga tekniska skolor gällande aflöningsstater
så väl som svårigheten att få behålla dugliga lärare ådagalade ock
riktigheten af detta antagande, hvarför direktionen såsom ett önskemål
uppstält aflöningens höjande för lärarne i frihandsteckning, linearritning, fackritning
och modellering, matematik samt välskrifning till tva kronor i timmen.
Som arbetet för skolans vaktmästare jemväl genom anordnandet af
flera lärosalar ökats, vore ock, enligt direktionens mening, billigt, att hans
lön, 350 kronor, ökades med 50 kronor.
Hvad slutligen anginge anslaget till förbrukningsmateriel, apparater,
böcker m. m., hade direktionen förmält, hurusom genom senare års ökade
elevantal och parallelklassers anordnande skolans behof af kemikalier, af
kemiska, mekaniska och fysiska apparater, af modeller och förebilder för
teckningsundervisningen samt af böcker och tidskrifter alltjemt ökats, under
det att skolans inskränkta tillgångar medgifvit anskaffning af endast det
allra nödvändigaste, hvarför brist s*irskildt å anslaget till förbrukningsmateriel
så småningom uppstått.
Till en jemförelse har departementschefen framlagt dels 1896 års stat
för ifrågavarande söndags- och aftonskola, dels den föreslagna nya stat, som
skulle komma att gälla till efterrättelse för skolan. Den förra af dessa
stater upptager följande utgifter och inkomster:
Utgifter.
Skolans rektor.................................................................. |
450: |
— 450: — |
Ordinarie lärare i högre kursen: |
||
Lärare i matematik, inbegripet planmätning och |
||
nivelering.................................................... |
600 |
— |
» » allmän mekanik och mekanisk teknologi.. |
800 |
— |
» » fysik ................................................................... |
800 |
— |
» » kemi jemte laborationer ............................... » » beskrifvande geometri, linearritning samt |
800 |
|
maskinlära med maskinritning..................... |
800 |
— 3,800: — |
Bibliotekarien ..................................................................... |
100 |
— |
Kassaförvaltaren ................................................................ |
150 |
— |
Vaktmästaren ...................................................... ................ |
350 |
— 600: — |
Transport 4,850: — |
174
Statsutskottets Utlåtande N;o 9,
Transport 4,850: —
Extra lärare:
Lärare i matematik 462 timmar a 1 kr. 50 öre pr
timme ............................ 693: —
» » linearritning 264 timmar å 1 kr. 50 öre
pr timme ............................................................... 396: —
» » frihand steckning och modellering 320 timmar
a 1 kr. 50 öre pr timme................................. 480: —•
» » välskrifning 237 timmar a 1 kr. pr timme 237: —
» » svenska språket 23572 timmar å 2 kr. pr
timme .................................................................... 471: —
» » tyska språket 176 timmar å 2 kr. pr timme 352: —
» » bokföring 60 timmar k 2 kr. pr timme..... 120: — 2,749: —
Lyshållning, annonser, tryck af berättelse, läsordning
och kataloger, skrifmaterialier, underhåll af möbler,
brandstodsafgifter m. m............................................ 840: 73
Kemiska och fysiska laborationer.....*................................ 26: 69
Bibliotek och öfriga samlingar ......................................... 166: 32 ] 033: 74
Kronor 8,632: 74.
Inkomster.
Ordinarie statsanslaget................................................ 8,000: —
Extra » .......................................................... 750: —
Inskrifningsafgifter................................................................ 249: —
Terminsafgifter för tyska språket...................................... 76: — 9,075: —
Kronor 9,075: —
Den föreslagna nya staten åter skulle få följande lydelse:
Utgifter.
Skolans rektor........................................................................ 450: — 450: —
Ordinarie lärare i högre kursen:
Lärare i matematik, inbegripet planmätning och
nivellering.......................................................... 600: —
*> » allmän mekanik och mekanisk teknologi 800: —-_____
r Transport 1,400: — 450: —
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
175
Lärare i fysik ......................................
» » kemi jemte laborationer ...
» » maskinlära med ritning......
» » husbyggnadskonst med
ritning och beskrifvande
linearritning.........................
Bibliotekarien ........................................
Kassaförvaltaren......................................
Vaktmästaren .........................................
Transport 1,400: —
............ 800: —
............... 800: —
................ 800: —
dertill hörande
geometri jemte
800: —
100: —
150: —
400: —
450: —
4,600: —
650: —
Extra lärare:
Lärare i matematik, 15 timmar i veckan, 34 veckor
= 510 timmar a 2 kr. pr timme.................. 1,020: —
» » linearritning, 9 timmar i veckan, 84 veckor
= 306 timmar ä 2 kr. pr timme................ 612: —
> » frihandsteckning och modellering, 16 tim
mar
i veckan, 34 veckor = 544 timmar
a 2 kr. pr timme ......................................_....... 1,088:
» » välskrifning och textning, 7 timmar i 16
veckor, 8 timmar i 18 veckor = 256 timmar
a 2 kr. pr timme............................................... 512:
» svenska språket 8 timmar i 16 veckor, 7
timmar i 18 veckor = 254 timmar å 2 kr.
pr timme ............................................................
» » tyska språket 5 timmar i veckan, 34 veckor
= 170 timmar å 2 kr. 50 öre pr timme ...
» » engelska språket, 5 timmar i veckan, 34
veckor = 170 timmar å 2 kr. 50 öre pr
timme ....................................................................
» » bokföring, 2 timmar i veckan, 34 veckor
= 68 timmar å 2 kr. pr timme.....................
Lyshållning, annonser, tryck af berättelse, läsordning
och kataloger, skrifmaterialier, underhåll af möbler,
brandstodsafgifter m. m.............................................. 1,274
Kemiska och fysiska laborationer....................................... 200
Bibliotek och öfriga samlingar ........................................ 500
508:
425:
425:
136:
4,726:
— L974:
Kronor 12,400: —
176
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Inkomster.
Erforderligt statsanslag.................................................. 10,000: —
Anslag af staden Eskilstuna ...................................... 2,000: —
Inskrifningsafgifter, 80 stycken a 3 kr. .................... 240: —
Terminsafgifter för tyska språket, 20 stycken å 2
kr. termin ......................................... 80: —
» för engelska språket, 20 stycken ä
2 kr. termin ........................................ 80: — 12 400: —
Kronor 12,400: —
Mot den af direktionen i dess år 1896 gjorda framställning begärda
ökning af anslaget till ifrågavarande söndags- och aftonskola hade departementschefen
icke funnit anledning till erinran. Lika litet hade departementschefen
någon invändning att göra mot det med Riksdagens önskan
öfverensstämmande sätt, hvarpå denna ökning nu skulle beredas.
Då, såsom här ofvan meddelats, det af nästlidna års Riksdag uppstälda
vilkor för höjande af ifrågavarande anslag nu blifvit uppfyldt, i det
att stadsfullmägtige i Eskilstuna beslutit att årligen ställa till direktionens
för tekniska skolans förfogande det belopp, som utöfver det äskade statsanslaget
för ändamålet ansetts erforderligt, har utskottet, som icke haft
något att erinra mot den för skolan föreslagna nya staten, ansett sig böra
förorda den ifrågasatta anslagsförhöjningen.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må, under vilkor att söndagsoch
aftonskolan vid tekniska skolan i Eskilstuna kommer
att af nämnda stad uppbära ett årligt bidrag af
2,000 kronor, för tillämpning af den i statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898
angifna nya stat höja det till nämnda söndags- och
aftonskola nu utgående ordinarie statsanslag med 2,000
kronor, eller från 8,000 kronor till 10,000 kronor, med
rätt för direktionen för skolan att från en till annan af
de utgiftstitlar, hvilka icke innefatta löner till rektor, ordinarie
lärare och vaktmästare, göra de öfverflytthitigar,
som kunna finnas erforderliga.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
177
Vid bifall till hvad utskottet under punkterna. 27 och 28 föreslagit
kommer anslaget till de tekniska läroverken, nu 415,425 kronor, att
ökas med 28,600 kronor, eller till 444,025 kronor.
Gymnastiska central-institutet.
29:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att för aflönande af ytterligare en
lärare i sjukgymnastik vid gymnastiska centralinstitutet med ett belopp af
2,500 kronor, deraf 2,000 kronor lön och 500 kronor tjenstgöringspenningar,
anslaget till nämnda institut matte höjas med 2,500 kronor,
eller från 37,\öO kronor till 39,650 kronor.
Af statsrådsprotokollet i detta ärende inhemtas, att direktionen öfver
nämnda institut i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 12 oktober 1897 anhållit
om åtgärders vidtagande för anställande på ordinarie stat vid institutet
af ännu en lärare i sjukgymnastik med samma förmåner, som genom
kongl. brefvet den 30 maj 1879 vore tillerkända den förutvarande läraren
i samma ämne, utgörande lön 2,000 kronor och tjenstgöringspenningar 500
kronor. Rörande behofvet af sagde lärares anställande hade direktionen i
sin skrifvelse anfört följande.
Genom den för institutet den 18 juli 1887 utfärdade kongl. stadgan
hade den sjukgymnastiska undervisningen ordnats på ett i flera afseenden
mera tillfredsställande sätt, än som förut kunnat ske. ^ Den förändring,
som då genomförts, hade emellertid kraft ökadt arbete pa nämnda undervisningsområde.
Sålunda hade en särskild sjukgymnastik kurs inrättats
för sådana manliga elever, som förut genomgått den tvaariga gymnastiklärarekursen.
I denna nya kurs meddelades vida mer omfattande undervisning
i sjukgymnastik och i de derför grundläggande ämnena anatomi,
fysiologi och sjukdomslära än som före år 1887 kunnat ifrågakomma i
den dåvarande gymnastiklärarekursen. Derjemte skulle eleverna i den nuvarande
gymnastiklärarekursen fortfarande undervisas i sjukgymnastik med
särskildt afseende fästadt på sjuklig skolungdom. Den teoretiska undervisningen
hade härigenom ökats med en lektion dagligen.
Hvad den praktiska undervisningen anginge, hade jemväl densamma
i betydlig mån ökats. För att bereda tillgång till erforderligt kliniskt
undervisningsmaterial hade det blifvit nödvändigt att efter ar 1887 vid
institutet gifva tillträde till ett i betydlig mån ökadt antal fripatienter.
Medan under de fem åren närmast före omförmälda omändring hela patientantalet
i medeltal uppgått till 336 personer, hade redan år 1889 behandlats
icke mindre än 396 fripatienter, ett antal, som sedermera växt till öfver
500 årligen. För undervisningens behöriga gång vore detta undervisnings•
Bih. till Bilcsd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Ajd. 9 Höft 23
Ang. anslag
till en ny
lärarebefattning
vid
institutet.
[26.]
178
Statsutskottets Utlåtande N:o ,9.
material väl behöflig!, så mycket mera som antalet af de betalande patienterna
i anledning af de många privata sjukgymnasternas framgångsrika
verksamhet snarare tenderade att af- än tilltaga. Med anledning af denna
tillökning i antalet fripatienter hade i september 1888 inrättats två
nya afdelningar för sjukgymnastik behandling, den ena för manliga, den
andra för qvinliga patienter. Denna förändrade anordning hade sedan
alltjemt bibehållits, så att nu dagligen på olika lokaler och delvis skilda
tider behandlades fyra afdelningar patienter i stället för de två, vid
hvilka före år 1887 all undervisning i praktisk sjukgymnastik meddelats.
Den sjukgymnastiska verksamheten vid institutet kräfde således numera
ungefär dubbelt så mycket läraretillsyn som före omorganisationen år 1887
och betingade för lärarne en tillökning i arbetet på sjelfva gymnastiksalarne
af 18 timmar i veckan.
Vid institutet hade redan före år 188 7 varit anstälde en öfverlärare
och en lärare i sjukgymnastik. Men då en i så väsentlig mån ökad lärareverksamhet,
som den nya ordningen fordrat, icke kunnat dem åläggas,
hade till deras biträde anlitats en extra lärare. Då denne extra lärares
verksamhet i sjelfva verket varit fullt sjelfständig, hade man i fråga om
hans kompetens måst uppställa samma fordran, sam gälde för den ordinarie
läraren, nemligen att han skulle vara legitimerad läkare med särskild
utbildning i sjukgymnastik. Extra läraren hade tillika af sin verksamhet
vid institutet varit upptagen lika lång tid, som för de ordinarie lärarne
vore stadgadt. För sitt arbete åtnjöte han numera en godtgörelse af sammanlagdt
2,500 kronor årligen.
Alldenstund institutets verksamhet år från år utvecklat sig, kunde man
med bestämdhet antaga, att ingen minskning i det nuvarande lärarebehofvet
för framtiden vore att förvänta. Redan deri läge enligt direktionens förmenande
ett skäl att anställa ytterligare en ordinarie lärare. Då direktionen
dessutom med afseende på de ämnens vigt, som tillhörde ifrågavarande
undervisningsområde, och de stora kompetensfordringar, som måste
ställas på läraren, funne det synnerligen maktpåliggande att få platsen
fortfarande besatt med fullt lämplig person och att förekomma de täta
lärareombyte:), som gerna följde med en extra anställnings osäkerhet, hade
direktionen ansett det vara sin pligt att ej längre uppskjuta med att bringa
detta ärende under Kongl. Maj:t,s pröfning.
Till de nu anförda hufvudsakliga motiven till sin framställning ville
direktionen jemväl foga följande ej ovigtiga skäl. Institutets städse fortgående
utveckling och ej minst den nyligen skedda tillökningen i dess
lokaler hade helt naturligt medfört ökade utgifter, och det vore fara värdt,
att institutet skulle komma att sakna medel för de sålunda stegrade be
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
179
hofvens tillgodoseende, om dess tillgångar i samma utsträckning som hittills
skulle anlitas för anställande af extra lärare.
På grund af hvad direktionen sålunda anfört tillstyrkte departeme ntschefen
framställande till Riksdagen af det förslag som i föreliggande
punkt innefattas.
Utskottet har visserligen funnit hvad af direktionen öfver gymnastiska
centralinstitutet anförts ådagalägga, att undervisningen i sjukgymnastik
vid nämnda institut med dess nuvarande anordning kräfver det antal lärare,
som för närvarande handhar samma undervisning, samt att institutets tillgångar
ej bereda möjlighet att, på sätt hittills egt rum, samtidigt med
tillgodoseende af institutets öfriga behof bestrida aflöning för en tredje
lärare i detta ämne. Ett särskild! anslag torde sålunda vara för ändamålet
erforderligt. Dock har utskottet icke blifvit öfvertygadt om nödvändigheten
af att för närvarande af denna anledning höja det ordinarie
anslaget till institutet, då det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke det
anmälda behofvet af tillökning i institutets lärarekrafter är af tillfällig och
öfvergående natur, hvadan utskottet ansett sig böra förorda det äskade
beloppets uppförande å extra stat.
Utskottet hemställer alltså,
att Kong! Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen, med uppförande i 1899
ars stat af det ordinarie anslaget till gymnastiska centralinstitutet
med dess nuvarande belopp 37,150 kronor,
för aflönande af en extra lärare i sjukgymnastik vid
nämnda institut på extra stat för samma år beviljar ett
anslag af 2,500 kronor.
Medicinalstyrelsen med dithörande stater.
30:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, dels att det i medicinalstyrelsens^»?- ändring
stat upptagna anslag till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden måtte ökas styrelsen.
med 5,000 kronor, eller från 11,000 kronor till 1(1,000 kronor, dels ock [27.]
att. i händelse aflöning för öfverfältläkaren uppfördes å fjerde hufvudtiteln,
hvad om honom förekomme i medicinalstyrelsens stat uteslötes och i stället
ansloges aflöning till ytterligare ett medicinalråd, så att staten i den
del, som anginge aflöningen för medicinalstyrelsens ledamöter, erhölle den
180
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 angifna
lydelse.
Vid bifall härtill skulle medicinalstyrelsens aflöningsstat komma att
sluta å 78,650 kronor samt anslaget till medicinalstyrelsen med dithörande
stater att ökas från nuvarande beloppet 497,250 kronor till 502,250 kronor.
I fråga om föreslagen ökning af anslaget till medikamentsräkningars
granskning m. m. inhemtas af åberopade statsrådsprotokollet, att medicinalstyrelsen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 september 1897 framhållit
behofvet af ökade arbetskrafter å styrelsens kansli m. m. och derom anfört
följande.
Enligt medicinalstyrelsens instruktion bestode styrelsens kansli af fyra
ordinarie tjensteman, nemligen en sekreterare, en registrator, tillika aktuarie,
och två notarier. Derjemte egde styrelsen antaga extra ordinarie tjensteman.
Med anlitande af det i styrelsens aflöningsstat upptagna anslag å
11,000 kronor till, bland annat, tillfälliga biträden hade medicinalstyrelsen
den 7 januari 1878 förordnat, att en amanuens skulle anställas å kansliet
med arfvode af 1,200 kronor för år. Härförutom hade kansliet haft att
påräkna biträde af två kanslister, som varit anstälda i det forna sundhetskollegium
och till hvilka enligt kongl. brefvet den 1 juni 1877 skulle från
nyssnämnda anslag utbetalas den en hvar af dem enligt fullmakt tillkommande
lön af 1,000 kronor mot den tjenstgöringsskyldighet, som af styrelsen
dem ålades. Vidare hade, efter hospitalsärendenas öfverflyttning till sundhetskollegium,
serafimerordensgillets förre sekreterare skyldighet att i sin
befattning biträda medicinalstyrelsen såsom öfverstyrelse för hospitalen. Med
frånräknande af registrator!), som allt ifrån början helt och hållet upptagits
af registrators- och aktuariekontorets göromål, samt den ene af styrelsens två
nota det, hvilken protokollsföringen fullständigt tagit i anspråk, hade sålunda
för de egentliga kansliarbetena — uppsättning, kollationering och
expediering af utgående skrifvelse!'' m. m. — återstått sekreteraren, en notarie,
en amanuens, de två kanslisterna från sundhetskollegium och f. d.
sekreteraren i serafimerordensgillet, tillhopa sex tjensteman.
Vid denna tid, år 1878, hade de till styrelsen under året inkomna
ärendenas antal utgjort 5,936 och de från styrelsens kansli utgångna expeditionernas
2,688. Sedan dess hade ärendenas antal varit i ständigt stigande, så
att, enligt hvad en vid medicinalstyrelsens skrifvelse fogad, efter styrelsens
årsberättelse uppgjord tabell utvisade, de år 1896 inkomna målen utgjort
9,298 och de från kansliet samma år utgångna expeditionerna 5,534. Den
ökning i arbetskrafter, styrelsen under samma tidrymd kunnat bereda
sitt kansli, hade endast bestått i anställandet dels på registratorskontoret
sedan år 188-1 af en amanuens, åt hvilken dock ej högre årsarfvode än
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
181
500 kronor kunnat anslås, dels ock å det egentliga kansliet sedan den 1
juli 1897 af ytterligare en amanuens med arfvode af 600 kronor för år,
hvilket sistnämnda arfvode styrelsen på sekreterarens uttryckliga begäran
ej ansett sig kunna vägra, ehuru styrelsen icke varit i stånd att då bestämma,
huruvida det skulle kunna utgå af det redan i liera år hardt anlitade
anslaget å 11,000 kronor, eller om medel skulle för ändamålet behöfva
särskildt begäras af Kongl. Maj:t. A andra sidan hade kansliet
under dessa år förlorat de två kanslisterna från sundhetskollegium, af
hvilka den ene allidit 1886 och den andre entledigats år 1887 tillföljd af
på annat håll vunnen befordran. De medel, som härigenom besparats å
nyssnämnda anslag, hade måst disponeras för andra af de med anslaget
afsedda ändamål än tillfälliga biträdens anställande å kansliet, såsom renskrifning
m. m.
För närvarande utgjordes arbetskrafterna på styrelsens kansli — här
fortfarande taget i så inskränkt mening, att dermed endast förstodes sekreteraren
och hans biträden — af fem personer, hvilka hade att i regel bestrida
uppsättning, kollationering och expediering af alla från kansliet
utgående expeditioner. Dessa hade, såsom förut nämnts, från år 1878 mer
än fördubblats, så att de nu uppginge till i rundt tal 5,500 för år. Om
härifrån afdroges expeditionerna i hospitalsärenden, utgörande omkring
1,300 för år, och för hvilken del af sina göromål styrelsen i en annan
skrifvelse den 29 september 1897 hos Kongl. Maj:t begärt beredande
af särskilda arbetskrafter, så återstode dock för kansliet, hvarifrån f. d.
sekreteraren i serafimerordensgillet måste frånräknas, på samma gång hospitalsärendena
afdroges, 4,200 expeditioner, hvilkas uppsättning m. m. skulle
verkställas af sekreteraren, den å kansliet tjenstgörande notarien samt två
amanuenser, summa fyra personer. Men då den senast antagne amanuensen
med ett arfvode af 50 kronor i månaden icke billigtvis kunde i vidsträcktare
mån påräknas för uppsättning af expeditioner, utan måste hufvudsakligen
sysselsättas med kollationering och expediering, hvartill i medeltal åtginge
två timmar hvarje förmiddag, och då vidare sekreterarens tid numera
— åtminstone under största delen af året — föga medgåfve honom att
sjelf omedelbart och i första hand deltaga i uppsättningen, utan han långa
tider, beträffande detta arbete, knappast hunne annat än ordna, leda och
öfvervaka detsamma, så följde häraf att i regel nästan hela uppsättningen
af dessa 4,200 expeditioner måste fördelas på sekreterarens två
öfriga biträden, den å kansliet tjenstgörande notarien och den äldre, för
närvarande med 1,500 kronor för år affönade amanuensen. För att utföra
detta dryga arbete med den skyndsamhet, som särskildt hos medicinalstyrelsen
på grund af en stor del ärendens brådskande natur vore nödvändig,
182
Statsutskottets Utlåtande N:o .9.
måste uppsättningen i väsentlig mån verkställas å tjensterummet. De två
nyssnämnda tjenstemännen hade sålunda måst der tillbringa nästan hela den
tid, embetsverket på hvardagarna hållits öppet, samt derutöfver underkasta
sig hemarbete i betydlig utsträckning. Men oafsedt den alltför stora qvantiteten
af arbete, som under nuvarande förhållanden måste påläggas dem,
som bestrede uppsättningen af expeditioner på styrelsens kansli, medförde
detta arbetssätt äfven en annan, för embetsverket mycket svår olägenhet.
Då ett så stort antal mål af skiftande art fördelades till uppsättning mellan
i regel endast två personer, blefve följden, att samma person måste sysselsättas
med de mest olikartade ärenden och sålunda i väsentlig mån hindrades
att genom arbete inom ett visst område i sänder tillgodogöra sig
en metod, som annorstädes visat sig vara den både snabbaste och säkraste
för danandet af dugliga tjensteman. Att i trots af de omordade svårigheterna
arbetet å kansliet dock kunnat så länge bestridas utan märkbarare
brister, torde hafva berott derpå, att ökningen i arbetet kommit endast
småningom, hvarigenom den blifvit mindre känbar, och att styrelsen under
dessa allt tyngre år haft lyckan att alltid ega några tjensteman, som med
mångårig vana vid ifrågavarande göromål förenat flit och intresse. Dessutom
hade under de senare aren en ej ringa del af arbetet blifvit utfördt
af extra tjensteman mot en ersättning, vida understigande hvad som härför
skäligen kunnat fordras — ett tillvägagående, som dock ej i längden
torde kunna eller böra fortsättas.
En ökning af kansliets arbetskrafter vore alltså nu oundgängligen
nödvändig. Önskningsmålet dervid vore, att de ökades derhän, att för hvar
och en af styrelsens fyra ordinarie föredragande funnes en ordinarie eller
extra ordinarie tjensteman å kansliet, hvilken under tillräckligt lång tid
finge uteslutande eller åtminstone hufvudsakligen egna sig åt arbete för
beredande af ärenden, tillhörande just denne föredragandes rotel, samt
uppsättning af expeditioner i sådana ärenden. 1 denne tjensteman skulle
vederbörande föredragande då alltid hafva att, tillgå ett biträde med insigt
och vana vid behandlingen af alla de ärenden, som tillhörde hans rotel —
en anordning, hvarpå, enligt styrelsens förmenande, arbetet skulle betydligt
vinna och som särskildt skulle visa sig nyttig för en ny ordinarie eller en
tillförordnad föredragande. Genom denna indelning af kanslitjenstemännen
pa rotlar kunde ock ett annat önskningsmål vinnas, nemligen införandet
af sakregister för hvarje särskild rotel. Detta vigtiga hjelpmedel, som
redan torde finnas i de flesta embetsverk, måste nemligen förr eller senare
anlitas äfven af medicinalstyrelsen, såvida ej vid ombyte af dess embetseller
tjensteman, åtminstone när nya krafter toges utom verket, sakkunskapen
och kontinuiteten skulle löpa fara att blifva alltför mycket lidande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
183
För att till billigaste pris erhålla den förstärkning i kansliet, hvarigenom
en sådan arbetsfördelning, som nu förordats, blefve möjlig, ansåge
styrelsen amanuensernas antal böra ökas. Genom inrättandet af nya ordinarie
tjenster (notarietjenster) skulle visserligen vinnas större trygghet mot
ett tätare ombyte af tjensteman med deraf följande förlust af insigter och
erfarenhet; men då vida större utsigt torde förennnas att erhålla ett ökadt
anslag till tillfälliga biträden och då äfven på detta sätt ändamalet, åtminstone
för den närmaste tiden, syntes kunna vinnas, ansåge styrelsen
sig nu endast böra föreslå, att det i styrelsens stat uppförda anslaget å
11,000 kronor till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden matte till förstärkande af
kansliets arbetskrafter höjas med 3,000 kronor. Med detta belopp kunde
arfvoden efter 1/200 kronor för år beredas åt två amanuenser, hvilka jemte
den å kansliet tjenstgörande notarien och den derstädes anstälde äldre
amanuensen skulle indelas på de fyra rotlar, styrelsens ordinarie ledamöter
representerade. Med de 600 kronor, som derefter återstode, skulle årsarfvodet
utgå till den sedan den 1 juli 1897 å kansliet anstälde amanuensen,
som fortfarande skulle hafva till åliggande företrädesvis att deltaga
i kollationeringen och bestrida afsändandet af de från styrelsens kansli
utgående skrivelser. Att utan en sådan förhöjning, som nu blifvit nämnd,
berörda anslag å 11,000 kronor icke kunde lemna tillgång till kansliets
förstärkning, framginge af en medicinalstyrelsens skrifvelse bilagd tablå
öfver fördelningen af utgifterna å ifrågavarande anslag. Enligt hvad denna
utvisade, hade de flitpenningar, som af styrelsen hvarje jul utdelades, måst
med hänsyn till det ringa belopp, som då återstått på anslaget, tillmätas
så knappt, att exempelvis år 1895 fyra extra ordinarie tjensteman fått åtnöja
sig med en årsgratifikation af respektive 75, 60, 50 och 35 kronor
samt intet af de öfriga icke medicinskt bildade biträdena erhållit mer än
200 kronor. Och för att bereda tillgång till dessa gratifikationer hade
dock under de sista åren kostnaden för december månads renskrift måst
helt och hållet eller till någon del bestridas af det nästföljande årets anslag.
Detta anslag hade sålunda redan visat sig otillräckligt för fyllandet
af de behof, hvartill det enligt staten vore afsedt. Om derjemte styrelsens
ordförande och ledamöter fullt uttoge den semester, hvartill de vore berättigade,
skulle bristen på detta anslag blifva än större.
En ytterligare ökning af samma anslag behöfdes emellertid för anställande
af biträden till utarbetande af styrelsens årsberättelse. Genom
tillväxten i antalet mål hade arbetet hos styrelsen så betydligt ökats, att
det endast med stor svårighet medhunnits att, jemte skötandet af de
löpande ärendena för hvarje dag, i tillbörlig tid granska inkomna års
-
184
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
berättelser och ur dessa verkställa de sammandrag, som vore erforderliga
för styrelsens egen årsberättelse. Det vore derför i liög grad önskvärdt,
att hos styrelsen finge för biträde i detta afseende anställas ännu tvenne
personer, den ene med medicinsk bildning och den andre med speciel erfarenhet
i statistiska arbeten, mot årsarfvoden af tillhopa 2,000 kronor.
För att bereda tillgång dertill behöfde merberörda anslag a 11,000 kronor
ytterligare ökas med 2,000 kronor. För tillgodoseendet af de nämnda behofven
hade styrelsen hemstält, det Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
begära, att omförmälda i medicinalstyrelsens stat uppförda anslag å 11,000
kronor måtte höjas till 16,000 kronor.
För egen del har departementschefen i denna del af frågan anfört.
Den redogörelse, som i detta ärende blifvit lemnad rörande ej mindre
antalet och beskaffenheten af de mål, som hörde till medicinalstyrelsens
handläggning, än äfven de medel, som stode till styrelsens disposition för
göromålens bestridande, ådagalade oförtydbart, att — om man för tillfället
bortsåge från en af medicinalstyrelsen i dess omnämnda skrifvelse af
den 29 september 1897 väckt fråga om anställande af två nya ordinarie
tjensteman på styrelsens hospitalsafdelning, hvartill departementschefen anhölle
att längre fram få återkomma — den förstärkning i arbetskrafter,
hvarom medicinalstyrelsen för öfrigt nu hemstält, vore af behofvet högeligen
påkallad. Äfven om, såsom ifrågasatt blifvit, veterinärmålen och en del
militära ärenden blefve från medicinalstyrelsen öfverflyttade till andra
myndigheter, vunnes derigenom ej någon så väsentlig lättnad i arbetsbördan,
att styrelsen skulle kunna undvara något af de påräknade nya biträdena
och naturligtvis ännu mindre någon af de i styrelsens nuvarande stat upptagna
tjensteman. Hvilken utgång frågan om nyssnämnda ärendens flyttning
från medicinalstyrelsen än erhölle, ansåge departementschefen styrelsen
böra beredas tillgång till biträde af tillfälliga arbetskrafter i den utsträckning
styrelsen nu begärt. Då detta mål skulle vinnas genom höjning
med 5,000 kronor af omförmälda anslag å 1 1,000 kronor, som vore afsedt
bland annat för tillfälliga biträden, och då en sådan höjning, hvilken ej
kunde föranleda någon ändring i afseende på de nuvarande ordinarie
tjenstemännens antal eller aflöningsförhållanden, borde kunna ske oberoende
af vare sig redan väckta eller framdeles motsedda frågor om ändring
i medicinalstyrelsens organisation, funne departementschefen sig oförhindrad
att nu tillstyrka en sådan anslagsförhöjning.
Som förslaget om uppförande af aflöning för öfverfältläkaren å fjerde
hufvudtiteln måste anses vara förfallet, torde Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, i hvad den angår aflöning för ytterligare ett medicinalråd
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
185
å medicinalstyrelsens stat i stället för den nu å nämnda stat uppförde öfverfältläkaren,
icke föranleda någon Riksdagens åtgärd.
Hvad deremot beträffar förslaget om ökning af arbetskrafterna å styrelsens
kansli m. m. samt om höjning för detta ändamål af anslaget till
medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning, renskrifning, flitpenningar
och tillfälliga biträden, har utskottet på grund af hvad i ärendet
anförts ansett sig böra tillstyrka bifall till samma förslag.
Utskottet hemställer alltså,
a) att Kongl. Maj:ts förslag att i stället för den i
medicinalstyrelsens stat uppförda aflöning för en öfverfältläkare
anslå aflöning till ytterligare ett medicinalråd
ej må af Riksdagen bifallas; samt
b) att Riksdagen, med bifall till Kongl. Majds derom
gjorda framställning, må öka det i medicinalstyrelsens
stat upptagna anslag till medikamentsräkningars
granskning, vikariatsersättning, renskrifning, flitpenningar
och tillfälliga biträden med 5,000 kronor,
eller från 11,000 kronor till 16,000 kronor.
Vid bifall härtill kommer medicinalstyrelsens aflöningsstat att sluta å
78,650 kronor samt anslaget till medicinalstyrelsen med dithörande stater
att ökas från nuvarande beloppet 497,250 kronor till 502,250 kronor.
Hospitals underhåll.
31:o) I särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner har i fråga j»?
om understöd åt sinnessjuka föreslagits, dels (i motion n:o 53) af herr J. medellösa och
G. Hazén, att Riksdagen måtte besluta skrifvelse till Kongl. Majd med»»™*^6emcrfbegäran
om utredning och förslag rörande. statsbidrag till förbättrad vard ,juka
åt sådana ekonomiskt vanlottade sinnessjuka och idioter, hvilka stode utanför
den statshjelp, som lemnades genom hospital, asyler eller bildningsanstalter
för sinnesslöa; dels ock (i motion n:o 77) af herr 1\ Jönsson i
Färeköp, med hvilken herr Per Er sson i Vestlandaholm instämt, att Riksdagen
måtte, för åvägabringande af nedsättning i afgiften för patienter i
tredje klassen å anstalt för sinnessjuka till hälften af dess senast faststälda
belopp för medellösa och de mindre bemedlade, som styrkte sig af sådan
nedsättning vara i behof, höja förslagsanslaget under 8:de hufvudtiteln till
hospitals underhåll med ett belopp af 250,000 kronor.
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft.
24
186
Statsutskottds Utlåtande N:o 9.
Utskottet, som rörande de skäl, Indika till stöd för berörda yrkanden
främstälts, tillåter sig hänvisa till motionerna, har ansett sig böra meddela,
såsom herr Hazén jemväl i sin motion anfört, att enligt öfverstyrelsens
öfver hospitalen berättelse för år 1895 de sinnessjukas antal i vårt
land på grund af inkomna uppgifter från presterskapet beräknats till 8,610
och idioternas till 6,674, eller tillsammans 15,284. Af de sinnessjuka hade
7,116 tillhört landsbygd och 1,494 stad samt bland idioterna 6,238 landsbygd
och 436 stad. Af de sinnessjuka hade 2,821 vårdats å hospital eller
asyl, 61 å länslasarett, 1,299 å fattighus, 54 å enskild anstalt, 4,373 i enskildt
hus. Af idioterna hade 198 vårdats å hospital eller asyl, 16 å länslasarett,
578 å fattighus, 289 å enskild anstalt, 5,590 i enskildt hus. Totalkostnaden
för den egentliga sjukvården, beräknad efter hela kostnaden
med undantag af kostnaden för byggnader, reparationer, onera och utskylder,
hade för hvarje person utgjort per dag 1 krona 14 öre och per år
415 kronor 11 öre. Jemlik! kongl. stadgan angående sinnessjuke den 2
november 1883 äro, såsom herr Hazén erinrat, de afgifter, som skola för
de sjuka erläggas, indelade i tre klasser. 1 första klassen är afgiften beräknad
till hela kostnaden för vård och underhåll, i andra klassen till
kostnaden för föda, gång- och sängkläder samt bevakning, och i tredje
klassen till hvilken hänföras de, som sakna tillgång att erlägga afgift
i andra till kostnaden endast för föda; och utgöra omförmälda afgifter
enligt kongl. kungörelsen den 12 oktober 1894 under femårsperioden
1895—1899 för dag kronor 2: 25, 0,85, 0,50.
Enligt hvad herr Jönsson meddelat ur medicinalstyrelsens berättelse
skulle antalet af de nästlidet ar å statens anstalter för sinnessjuka vårdade
patienter i tredje klassen hafva varit 3,025.
Vid 1897 års riksdag hade statsutskottet i sitt, med anledning af ett
utaf herr Jönsson i motion framstäldt yrkande i syfte att kommuner och
enskilda skulle befrias från kostnaden för hospitalsvård af medellösa sinnessjuka,
afgifna och af Riksdagen godkända utlåtande anfört, att större
delen af denna kostnad redan nu hvilade på staten, och att äfven om
nämnda afgift af 50 öre för medellösa sinnessjuka kunde vara för vissa
kommuner betungande, utskottet dock ansåge, att staten hvarken kunde
eller borde befria kommunerna från hvarje kostnad för dessa patienter.
Snarare syntes någon lindring i underhållsskyldigheten för dylika patienter
böra beredas de enskilda personer, hvilka befunne sig i knappa omständigheter
utan att dock på grund af fattigdom ega berättigade anspråk på
kommunens hjelp. Da statens intressen kräfde, att sådana samhällsmedlemmar,
som till följd af sinnessjukdom vore för allmänna säkerheten vådliga,
blefve å hospital sinrättning vårdade, kunde det ifrågasättas, huruvida
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
187
icke staten borde på ett kraftigare sätt än hittills medverka för dessa
intressens tillgodoseende. Då utskottet emellertid ej tilltrodde sig att utan
föregående utredning afgöra, i hvad mån och efter hvilka grunder lindring
i förevarande kostnader borde kunna medgifvas, saknade utskottet anledning
att då tillstyrka någon åtgärd i detta hänseende.
Otvifvelaktigt skulle genom den af herr Jönsson föreslagna nedsättningen
i hospitalsafgifterna för tredje klassens patienter en afsevärd
lindring beredas de kommuner och enskilda, hvilka pligten att bidraga till
dessa patienters underhåll ålåge, men derigenom komme å andra sidan
statsverket att i samma mån drabbas af ökade utgifter, utan att dock
någon lättnad bereddes alla dem, som på grund af det ytterst begränsade
utrymmet å hospitalen nödgades antingen vårda sinnessjuka, i sina hem
eller, under väntan på deras intagande å hospital, erlägga af vederbörande
landsting bestämda afgifter för deras vård å länslasarett. Denna väntetid
lärer i de flesta fall medföra större utgifter än dem, som för motsvarande
tidslängd sedermera betingas af hospitalsvården. Att emellertid, såsom
herr Hazén förordat, med statsmedel bidraga till de sinnessjukes vård
i hemmen synes utskottet betänkligt, enär man härigenom i fattigvårdshänseende
komme att beträda en förut okänd väg. Ett tjenligare sätt
för att uppnå det af herr Jönsson åsyftade målet synes det utskottet vara,,
att vederbörande landsting, såsom redan på vissa, håll lär hafva skett, i
lämplig form underlättar medellösa och mindre bemedlade sinnessjukes vårdande
i för sådana afsedd anstalt. Den väg, staten synes böra följa för
afhjelpande af de brister, som må förefinnas med afseende å sinnessjukes
vård, är deremot enligt utskottets mening att genom anordnande af, så
vidt nödig sparsamhet medgifver, erforderligt antal hospital och asyler,
bereda dem, som deraf äro i behof, tillfälle att å sådan anstalt erhålla
vård. Och då, såsom ofvan nämnts, staten redan bekostar största delen
af utgifterna för de i dessa anstalter vardade patienter, förefaller det
utskottet, som om någon förhöjning af statens kostnader för detta ändamål
icke må ega rum.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
a) att herr Hazéns ifrågavarande motion icke må
af Riksdagen bifallas; samt
b) att herr Jönssons motion icke må vinna Riksdagens
bifall.
188
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
AnS. personlig 32:o) I två särskilda motioner, väckta den ena (n:o 22) i Första
ri»Sfeiw-^ammaren af herr L. Grundberg och den andra (n:o 117) i Andra
dande /ai<ms»Kaminaren af herr C. Wall is, har sammanstämmande föreslagits, att RikshospuåikElmL^a’^en
måtte besluta tilldela en personlig årlig löneförbättring af 1,000
Fagergren. kronor åt biträdande läkaren vid Stockholms hospital Ernst Leonard
Fagergren, så. länge han innehade sin nuvarande befattning såsom biträdande
läkare vid sagda hospital, att utgå från och med den 1 nästkommande
juli från förslagsanslaget till hospitals underhåll.
I motionerna omförmäles till en början, hurusom medicinalstyrelsen
i skrifvelse till Kong!. Maj:t af den 13 mars 1896 yttrat följande:
»Direktionen för Stockholms hospital har på förslag af hospitalets
öfverläkare, extra ordinarie professoren, doktor E. Hjertström anhållit, att
medicinalstyrelsen ville utverka ett personligt årligt lönetillägg af 1,000
kronor åt nuvarande biträdande läkaren vid samma hospital, medicine
kandidaten Ernst Leonard Fagergren, att utgå så länge han tjenstgör
såsom biträdande läkare vid samma hospital. Direktionen förordar på det
varmaste öfverläkarens förslag under åberopande af de skäl denne anfört
och med tillägg att direktionen »under loppet af många år erfarit och
inhemtat kännedom om det i allo utmärkta sätt, på hvilket biträdande
läkaren Fagergren skött sin ansvarsfulla och arbetsamma befattning samt
det berömvärda nit och den uppoffrande menniskokärlek han dervid
städse ådadalagt».
Medicinalstyrelsen får äfven för sin del på det varmaste förorda det
väckta förslaget och såsom ytterligare skäl derför anföra följande. Sedan
Riksdagen godkänt aflöningsstat för läkare och andra tjensteman vid rikets
hospital bestämdes genom nådigt bref till medicinalstyrelsen af den 5 juni
1885 angående aflöning åt tjensteman vid åtskilliga hospital, att biträdande
läkare skola åtnjuta en årlig lön af 2,500 kronor jemte bostad med
möbler och sängkläder, lyse, ved, tvätt och första klassens kost och att
beträffande tillämpningen »två tredjedelar af den kontanta aflöningen skola
utgöra lön och en tredjedel tjenstgöringspenningar; att biträdande läkare,
som är medicine licentiat och boende vid hospitalet, eger utöfver den i
staten bestämda aflöning bekomma årligen 1,000 kronor, under vilkor att
han icke med befattningen såsom biträdande läkare förenar annan tjenst
samt att för biträdande läkare, som icke är boende vid hospitalet, aflöningen
• i alla händelser endast utgår med 2,000 kronor om året utan någon rätt
till n åt ur aför m ä n er *.
Tack vare den rikliga tillgång på legitimerade läkare, som nu förefinnes,
och med hänsyn till de ökade anspråk, hvilka under senare år
stälts pa allt, som rör de sinnessjukas vård, anställas numera endast legiti
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
189
merade läkare såsom biträdande läkare vid rikets hospital. Stockholms
hospital gör dock härutinnan ett undantag, enär medicine kandidaten
E. Fagergren allt sedan 1882 och således 3 ar innan den nya lönestaten
kunde tillämpas, på grund af konstitutorial eller fortfarande giltigt förordnande
innehaft och fortfarande innehar sin befattning såsom bitiädande
läkare. Oaktadt samme Fagergren för många år sedan fullgjort all för
medicine licentiatexamen föreskrifven klinisk tjenstgöring har han dockgenom
daglig ansträngande och ansvarsfull tjenstgöring vid hospitalet vant
så träget upptagen, att det för honom, med bibehållande af sin nuvarande
tjenst, är omöjligt taga medicine licentiatexamen, hvarigenom han skulle
erhållit en med 1,000 kronor förhöjd aflöning jemte utsigt till en eljest
välförtjent befordran på en bana, för hvilken han visat sig ega både hag
och fallenhet.
Af bilagd a utdrag ur medicinalstyrelsens matrikel öfver extra läkare
framgår, att biträdande läkaren vid Stockholms hospital E. Fagergren,
som är född 1848 och aflagt medicine kanditatexamen 1877, under åren
1879 —1881 innehaft fyra särskilda förordnanden att tjenstgöra såsom extra
läkare på landsbygden och att han sedan den 10 december 1882 tjenstgjort
och fortfarande tjenstgör såsom biträdande läkare vid Stockholms
hospital, der han alltså tjenstgjort oafbrutet mer än 13 år och under
denna tid på grund af tretton olika förordnanden bestridt öfverläkarens
tjenst under tillsammans ett år och en månad.
Uppenbart är att en kontant årlig aflöning af 2,500 kronor äfven
med iakttagande af den största sparsamhet, svårligen kan fås att räcka
till för en biträdande hospitalsläkare och än mindre för den, som lika
med Fagergren är gift och har 2 barn att försörja, Då hvarje annan biträdande
hospitalsläkare numera aflönas med 3,500 kronor, men Fagergren
under 13 år ej uppburit mer än 2,500 kronor årligen, har för statsverket
alltså under dessa år kunnat inbesparas 1,000 kronor årligen. .
Då Fagergren enligt öfverläkarens, hospitalsdirektionens och medicinalstyrelsens
enstämmiga vitsord på ett i allo berömvärdt sätt under mer än
13 år skött sin ansvarsfulla tjenst, är lian nu förvisso väl förtjent af samma
aflöning, som tillkommer hvarje legitimerad biträdande läkare samma dag
denne tillträder sin tjenst. Ett bifall till den föreslagna årliga personliga
löneförbättringen för Fagergren medför icke något prejudikat, än mindre
ett farligt sådant, då biträdande läkare numera alltid skola förordna^ pa
viss tid, dock icke för hvarje gång öfver 3 år, och då till denna befattning,
med nuvarande tillgång på legitimerade läkare, alltid kunna påräknas
medicine licentiater. Under dessa säregna förhållanden vågar medicinalstyrelsen
antaga, att Riksdagen, som alltid visat intresse för allt, som ror
190
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
de sinnessjukas vård, icke skall neka medel till den ifrågasatta personliga
löneförhöjningen af 1,000 kronor årligen åt en mer än vanligt deraf förtjent
biträdande läkare efter 13-årig oafbruten och daglig tjenstgöring.
På ofvan anförda skal får medicinalstyrelsen i underdånighet hemställa
det täcktes Eders Kongl. Maj:t afbita nådig proposition till den nu
församlade Riksdagen att en personlig årlig löneförbättring af ett tusen
0,000) kronor må tillerkännas biträdande läkaren vid Stockholms hospital
Ernst Leonard Fagergren, så länge han innehar sin nuvarande befattning
såsom biträdande läkare vid sagda hospital, att utgå från och med den
i nästkommande juli från förslagsanslaget till hospitals underhåll».
Motionärerna hafva härefter för egen del — med förklarande att de
till alla delar instämde i medicinalstyrelsens yttrande — särskildt framhållit
följande: Det vore klart, att medicine kandidaten Fagergren, hvilken
nu i omkring 16 år enligt så väl öfverläkarens som hospital sd i rekti on ei i s
och medicinalstyrelsens ampla vitsord med stort nit och utmärkt skicklighet
varit biträdande läkare vid Stockholms hospital, under denna långa
tid vunnit en erfarenhet och skicklighet i sin tjensts skötande, som ingalunda
stode de unga medicine licentiater till buds, hvilka plägade förordnas
till sådana platser. Att han det oaktadt skulle aflönas med 1,000
kronor mindre än en sådan syntes motionärerna hårdt och obilligt, så
mycket mer som en kontant aflöning af 2,500 kronor måste anses alldeles
otillräcklig för en familjefader med tvenne barn, hvarjemte borde påpekas,
. att Fagergren, just derför att han endast vore medicine kandidat
och ej legitimerad läkare ej kunde påräkna några biinkomster i form af
praktik utom sjukhuset, hvilket åter hade till följd, att han odeladt kunde
egna sin verksamhet åt sin plats vid sjukhuset, hvilket också varit fallet —
sjukhuset till stor båtnad.
Härtill kornme att, såsom medicinalstyrelsen framhållit, om det ifrågasätta
personliga tillägget beviljades, häraf ej något prejudikat kunde blifva
följden, alldenstund Fagergren förordnats på en tid, då det varit särdeles
ondt om unga läkare, hvaremot nu en mycket stor tillströmning till yrket
egt. rum under många år och således legitimerade läkare till sådana platser
alltid vore att påräkna och dessutom enligt nu gällande förordning dessa
platser tillsattes högst på tre är för hvar gång.
Ehuru utskottet visserligen anser det vara betänkligt att på förslag
af enskild motionär bereda särskilda förmåner åt viss person, finner sig
utskottet dock böra förorda motionärernas förslag, helst af hvad medicinalstyrelsen
och motionärerna anfört torde med visshet kunna antagas, att
ett bifall till motionerna icke bör kunna gifva anledning till eller åberopas
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
101
såsom stöd för nya likartade framställningar. Med afseende härå och då
Fagergrens skicklighet för ifrågavarande tjenstebefattning blifvit af vederbörande
myndigheter vitsordad, hemställer utskottet alltså,
att Riksdagen, i anledning af herrar Grundbergs
och AA''allis’ förevarande motioner, må medgifva, att
medicine kandidaten Ernst Leonard Fagergren må från
och med den 1 nästkommande juli så länge han innehar
sin nuvarande befattning såsom biträdande läkare
vid Stockholms hospital, tillgodonjuta en personlig årlig
löneförbättring af 1,000 kronor; skolande denna löneförbättring
utgå från förslagsanslaget till hospitals underhåll.
Öfriga ordinarie anslag.
33:o) Beträffande öfriga, här ofvan ej särskildt nämnda ordinarie
anslag under åttonde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t icke föreslagit annan
ändring, än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, förslagsanslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., för närvarande upptaget till
23,052 ki-onor, måtte höjas med 48 kronor, eller till 23,100 kronor.
Utskottet hemställer,
att samtliga under åttonde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag, i afseende å hvilkas belopp utskottet
icke här ofvan frainstält särskilda förslag, må för år
1899 fastställas till samma belopp som i innevarande
års riksstat; dock att i anslaget till skrifmaterialier och
expenser, ved m. m. må, få göras den jemkning, som
till jemnande af hufvudtitelns slutsumma kan erfordras.
Ang. öfriga
ordinarie
anslaa.
[280
192
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Extra anslag''.
Utskottet, som här ofvan vid behandlingen af de ordinarie anslagen
under förevarande hufvudtitel yttrat sig beträffande vissa anslag å extra
stat, får i öfrigt, med anledning af de till tillfälliga behof, hänförliga
under åttonde hufvudtiteln, gjorda framställningar, afgifva följande yttranden
och förslag.
Riks- och landsarkiven.
AnS. arfvoden 34:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får
amän%tJrikTntiskottet hemställa,
arkivet. att Riksdagen må till arfvoden ät extra ordinarie
[29.] tjensteman i riksarkivet på extra stat för år 1899 anvisa
ett belopp af 1,700 kronor.
Ang. anslag 35:o) Till fortsatt utgifvande i tryck af sådana skrifter och handlingar,
tlafUhistorhkasom dro af vigt för fäderneslandets historia, har Kongl. Maj:t för år 1899
handlingar, äskat 3,000 kronor, eller samma belopp, som under flera föregående år
[30.] för berörda ändamål beviljats; och hemställer utskottet,
att Riksdagen, till fortsatt utgifvande i tryck af
sådana skrifter och handlingar, som äro af vigt för
fäderneslandets historia, må bevilja för år 1899 ett extra
anslag af 3,000 kronor.
Ang. anslag
till utgifvande
af 5)Svenska
riksdagsakter)'')
m. m.
[31.]
36:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till fortsatt utgifvande
genom riksarkivet af »Svenska riksdagsakter jemte andra handlingar, som
höra till statsförfattningens historia under tidehvarfvet 1521—1718», på
extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 1,500 kronor, under medgifvande,
att de besparingar, som till äfventyrs uppkomme å det på extra
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
193
stat för år 1898 uppförda anslag till fortsatt utgifvande af »Svenska
riksdagsakter in. in.», finge användas för fortsatt utgifvande i tryck genom
riksarkivet af handlingar, tillhörande urkundsamlingen »Konung Gustaf I:s
registratur».
Under hänvisning till hvad departementschefen till statsrådsprotokollet
(sid. 233 och 234) i ärendet, meddelat, hemställer utskottet,
att hvad Kongl. Maj:t i förevarande ämne föreslagit
må af Riksdagen bifallas.
37:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år-^.^^
1899 anvisa ett belopp af 1,000 kronor till inköp af nödiga böcker för lands-undsariävet i
arkivet i Vadstena. _ Vadstena.
Enligt hvad statsrådsprotokollet i förevarande ärende utvisar, har |_32.J
denna framställning föranledts af en skrifvelse till Kongl. Maj:t af den
16 oktober 1897 från riksarkivarien, hvari denne anfört, att landsarkivet
icke kunde undvara ett litet bibliotek, bestående af urkunds- och författningssamlingar,
historiska arbeten och andra hjelpredor, allra helst
detta arkiv komme att vara förlagdt i en mindre landsortsstad, der större
bibliotek saknades. För ifrågavarande ändamål skulle enligt riksarkivariens
åsigt erfordras ett anslag för en gång af 1,000 kronor. *.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen må på extra stat för år 1899 anvisa
ett belopp af i,000 kronor till inköp af nödiga böcker
för landsarkivet i Vadstena.
38:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för uppförande å,.ing. anslag uu
Sommeliusska lyckan i Lund af byggnader för ett tandsarkiv i hufvud-byJuaanffa/u0
saklig enlighet med i statsrådsprotokollet omförmälda ritningar äfvensom «'' Lund.
för byggnadernas inredning och vidtagande af i sammanhang dermed [33.J
föreslagna åtgärder för anordnande af gas-, värme-, vatten- och afloppsledningar
jemte planering och stängsel m. m. bevilja ett anslag af 164,563
kronor och deraf på extra stat för år 1899 anvisa 82,000 kronor.
I detta ärende har departementschefen till statsrådsprotokollet anfört
följande.
Vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 14 januari 1897 af den utaf
Riksdagen väckta frågan om vidtagande af åtgärder för ett bättre handhafvande
af på spridda håll förvarade offentliga arkiv hade departementschefen,
med hänsyn till den i ärendet förebragta utredning, såsom sin åsigt
Bill. till Biksd. Prut. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 25
194
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
uttalat, att ett ändamålsenligt handhafvande af de lokala arkiven, så att
dithörande handlingar icke blott behörigen vårdades, utan äfven gjordes
åtkomliga för alla, som ville derur hemta upplysningar, icke kunde vinnas,
med mindre hos oss, såsom i andra länder, bildades centrala arkivdepoter,
der de äldre handlingarna, som ej vidare, annat än undantagsvis, behöfde
radfragas för de löpande ärendenas handläggning, sammanfördes och af
insigtsfulla fackmän ordnades, förtecknades och hölles för allmänheten
tillgängliga. Lika med riksarkivarien hade departementschefen förklarat sig
anse, att i vart land lämpligen borde inrättas tre dylika depoter eller landsarkiv.
Ett af dessa, förlagdt i Upsala, skulle mottaga handlingar från provinserna
norr om Mälaren. Det andra landsarkivet, som borde få sin plats i
Lund, skulle vara afsedt för Skåne, Halland och Blekinge jemte de tre småländska
länen. För de mellan nämnda två distrikt liggande landsdelarne,
eller Södermanlands, Örebro, Vermlands, Östergötlands, Elfsborgs och Skaraborgs
samt Göteborgs och Bohus län, borde, inrättas ett landsarkiv i Vadstena
slott. Hvad Gotland anginge, kunde dess äldre, till omfånget mindre
betydliga arkivalier qvarstanna på ön och samlas i någon eldsäker lokal
i Visby. Sedan Riksdagen på Kongl. Maj:t,s förslag anvisat medel till anordnande
af landsarkiv i Vadstena slott, ville departementschefen nu återkomma
till fragan om inrättande af sådana arkiv i universitetsstäderna.
Beträffande först det ifrågasatta landsarkivet i Lund hade stadsfulTmägtige
derstädes, hvilka till plats för en sådan byggnad erbjudit kostnadsfritt
ett område af 50 ar af den staden tillhöriga s. k. Sommeliusska
lyckan, numera förklarat sig villige att, utöfver nämnda område, likaledes
kostnadsfritt,. för åndamalet upplåta ett angränsande, med hänsyn till en
framtida utvidgning af arkivet såsom behöfiigt ansedt jordstycke om 615
qvadratmeter. Bada dessa områden funnes särskildt utmärkta å en af
stadsingeniören A. B. Jakobsson år 1896 upprättad karta öfver Sommeliusska
lyckan.
Sedan öfverintendentsembetet erhållit befallning att uppgöra ritningsoch
kostnadsförslag till byggnader å ifrågavarande plats för ett landsarkiv,
afsedt att inrymma arkivalier, upptagande en hyllängd af 5,000
meter, äfvensom nödiga arbets- och expeditionslokaler jemte bostadslägenheter
för vaktbetjening, hade ett i sadant afseende af dåvarande e. o. arkitekten,
numera intendenten hos öfverintendentsembetet H. T. Holmgren
enligt dess uppdrag afgifvet förslag, omfattande ritningar, kostnadsberäkningar
och arbetsbeskrifning, blifvit af embetet till Kongl. Maj:t öfverlemnadt
med anmälan, att samma förslag från embetets sida ej gifvit
anledning till erinran. Ifrågavarande förslag, som med inberäknande af
möbler, planering, stängsel och grindar samt gas-, vatten- och afloppsled
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
195
ningar jemte värmeledning, den senare enligt särskild! genom öfverintendentsembetets
försorg af ingeniören Hugo Theorell uppgjordt förslag, slutade
å en kostnadssumma af 164,563 kronor, vore efter förebild af de danska
provinsarkiven i Köpenhamn, Odense och Viborg uppgjordt sålunda, att
sjelfva arkivet vore förlagdt i en byggnad, som genom en täckt sammanbindningsgång
stode i förening med en mindre byggnad, inrymmande läsesal,
expeditionsrum, bokbindareverkstad samt vaktmästarebostad. På området
söder om nämnda två byggnader vore plats reserverad för framtida
utvidgning af arkivet.
Vid det af öfverintendentsembetet afgifna förslag till byggnader för
ett landsarkiv i Lund hade departementschefen endast att göra den anmärkningen,
att särskilda arbetsrum icke, på sätt förslaget syntes afse,
borde anordnas i det egentliga arkivhuset, utan ansåge departementschefen
detta böra i sin helhet inredas med hyllor för arkivalier, dock med
anbringande på lämpliga ställen af ett och annat bord med sittplatser.
Då, enligt hvad vederbörande akademiska myndigheter förklarat, det icke
lämpligen läte sig göra att, såsom ifrågasatt blifvit, i den nya byggnad
för universitetsbiblioteket i Lund, hvartill Riksdagen sistlidna år anvisat
medel, under den närmaste framtiden bereda en tillfällig plats för de
handlingar, som skulle förvaras i nämnda landsarkiv, och annan lokal
härför ej funnes att tillgå, ansåge departementschefen det blifva nödvändigt
att* redan nu skaffa medel till bekostande af nya byggnader för
detta arkiv. För byggnadernas uppförande och inredning ansåges åtgåtvå
år, hvadan kostnaden för byggnadsföretaget syntes lämpligen böra fördelas
på de båda byggnadsåren.
Utskottet, som anser sig böra förorda beviljande af ifrågavarande
anslag på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, hemställer,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må för uppförande å Sommeliusska
lvckan i Lund af byggnader för ett landsarkiv i hufvudsaklig
enlighet med i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1898 omförmälda ritningar äfvensom
för byggnadernas inredning och vidtagande af i sammanhang
dermed föreslagna åtgärder för anordnande af
gas-, värme-, vatten- och alloppsledningar jemte planering
och stängsel m. m. bevilja ett anslag af 164,563 kronor
och deraf på extra stat för år 1899 anvisa 82,000
kronor.
196
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Ab7redaSlde af o Maj:t har föreslagit Riksdagen att till uppförande å i stats
lokaier*för
e(tradsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 angifven plats af
tandsariäv i byggnader för ett landsarkiv i Upsala, i hufvudsaklig enlighet med uppPUi
^0r(3a r5tningar> äfvensom för byggnadernas inredning och vidtagande af
L^-J i sammanhang dermed föreslagna åtgärder för anordnande af gas-, värme-,
vatten- och afloppsledningar jemte anbringande af stängsel m. m. bevilja
ett anslag af 166,424 kronor och deraf på extra stat för år 1899 anvisa
83.000 kronor, under medgifvande att utöfver sjelfva grunden för byggnaderna
nämnda plats i öfrigt finge användas till tomt för landsarkivet
och dessutom af Upsala slotts område undantagas från bebyggande en
sträcka af 30 meters bredd vid de sidor af tomten, som icke vore belägna
vid landsvägen.
I detta ärende har departementschefen från sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1897 erinrat, att enligt uppgjordt förslag
till landsarkiv skulle kunna inredas hela rikssalen i Upsala slott med
5.000 längdmeter ^ hyllor för en beräknad kostnad af 98,000 kronor
och att, i fall två norr om rikssalen belägna rum i två våningar medtoges,
då hyllutrymmet skulle komma att utgöra 7,500 längdmeter, kostnaden
beräknats uppgå till 113,500 kronor. Mot ett landsarkivs förläggande
till dessa delar af slottet hade emellertid af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Upsala län framhållits vissa betänkligheter, särskildt
ur synpunkten af det säkerligen inom kort framträdande oafvisliga behofvet
att erhålla ökadt utrymme för länsstyrelsen, hvars nuvarande
embetslokaler visat sig otillräckliga för de ständigt ökade göromålens behöriga
skötande. Derest länsstyrelsens lokaler fortfarande skulle vara
inrymda i slottet, borde det enligt länsstyrelsens mening blifva dettas nedra
våning, som derför toges i anspråk, och landshöfdingens bostad komme
att förläggas till tredje våningen. Väl vore det möjligt att rikssalen dervid
icke behöfde anlitas, men det syntes dock föga lämpligt att hafva ett
arkiv gränsande till bostadsrum, hvilka ju alltid komme att medföra en
viss grad af eldfara för arkivet. Vidare hade anmärkts, att åtminstone en
tredjedel af hyllorna i rikssalen, eller de som anbringades i arkivets mellanbotten,
komme att höljas i ett ständigt mörker. Blefve arkivet ej uppvärmdt,
kunde de der förvarade arkivalierna, som komme att blifva endast
med svårighet tillgängliga, sannolikt icke undgå att taga skada af den
ständiga fukten från slottets murar. Det hade förefallit Kongl. Maj:ts befallningshafvande
uppenbart, att för betydligt mindre kostnad än 113,500
kronor ett vida ändamålsenligare förvaringsrum för ifrågavarande äldre
handlingar, som vore afsedda att i ett landsarkiv sammanföras, skulle
kunna anordnas genom uppförande på det vidsträckta slottsområdet mellan
länets cellfängelse och akademiska sjukhuset af en särskild derför apterad
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
197
byggnad, hvilken der kunde blifva fullkomligt isolerad och äfven såväl
ur synpunkten af arkivaliernas bättre förvarande som med afseende a
deras lättare tillgänglighet för forskning vore vida att föredraga framför
de till arkivlokaler föreslagna delarne af slottets nu odisponerade våningar.
Öfverintendentsembetet, som, enligt hvad departementschefen vidare
meddelat, den 23 februari 1897 afgifvit infördradt utlåtande med anledning
af hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ämnet andragit, hade
dervid, rörande framtida förändringar i afseende å embets- och boställslägenheter
inom Upsala slott, på anförda skäl bland annat förklarat som
sin bestämda åsigt, att landshöfdingen äfven för framtiden borde bibehållas
vid de bostadslägenheter han nu innehade. Då fråga om anskaffande af
nya lokaler åt länsstyrelsen en gång förelåge, skulle, efter embetets mening,
sådana lämpligen böra och kunna inredas i slottets södra flygel samt i
halfvåningen i södra delen af slottets hufvudparti. Under antagande
att de sålunda af embetet föreslagna anordningarna på sin tid vunne
Kongl. Maj:ts gillande, komme dessa icke att på något sätt beröra arkivlokalerna,
derest dessa förlädes i den del af slottet, som nu afsåges. I
fråga om de erinringar Kongl. Maj:ts befallningshafvande framstält mot
sjelfva det uppgjorda förslaget till arkivlokalers inrättande i slottet hade
embetet medgifvit, att värmeledningsanordningar för arkivlokalerna icke
blifvit föreslagna och att till följd af de ofta oöfverstigliga svårigheter,
som mötte vid att för ett egentligen främmande ändamål fullt nöjaktigt
förändra en äldre byggnad, icke alla delar af arkivet kunde komma att
erhålla den tillgång på ljus, som måhända varit önsklig. Då emellertid
ett landsarkiv väl finge anses vara afsedt till förvaringsplats förnämligast för
sådana statens arkivhandlingar, hvilka kunde antagas mera sällan komma
att af forskare eller andra anlitas, borde enligt embetets åsigt de nämnda,
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhållna olägenheterna icke vara
af den afgörande betydelse, att de i och för sig borde kullkasta förslaget.
I de tilltänkta arkivlokalerna kunde för öfrigt,. om sådant skulle
anses behöfligt, anordnas en tillfredsställande värmeledning för en kostnad
af omkring 8,000 kronor. Hvad åter anginge den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anmärkta fuktigheten från slottets murar, vore^ af densamma,
enligt hvad embetet från sakkunnig person inhemtat, ej så mycket
att befara. Vidkommande slutligen det af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
framkastade förslag att, med hänsyn till såväl lämplighet som
billighet, en helt ny byggnad borde för nu ifrågavarande ändamål uppföras,
läte det väl för visso ej motsäga sig, att en dylik byggnad skulle
från olika synpunkter erbjuda afgjorda fördelar framför inredande af arkivlokaler
i de föreslagna rummen i det åldriga slottet, men öfverintendents
-
198
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
embetet betviflade, att kostnaden för en nybyggnad komme att understiga
den summa, som beräknats för ändringsarbetena i slottet.
Sedan Kongl. Majt:s befallningshafvande i Upsala län derpå anmodats
att, efter verkstäld undersökning ocb efter samråd med tillkallad
sakkunnig person, inkomma med närmare angifvet förslag till den plats å
Upsala slotts område, der en nybyggnad för ett landsarkiv lämpligen kunde
uppföras, äfvensom att i sammanhang dermed yttra sig, under hvad vilkor
platsen kunde för ändamalet upplatas, hade Kongl. Mapts befallningshafvande
med skrifvelse den 26 juli 1897 till ecklesiastikdepartementet
öfverlemnat plankarta öfver södra delen af slottsområdet med derå angifvet
förslag till plats för en landsarkivbyggnad, hvilken plats, med en längd
af Ilo meter och en bredd af 28 meter, vore belägen på ett afstånd af 5
meter från den söderut från slottsgårdens södra port ledande stora landsvägen
^och midt för och öster om länscellfängelset. I sammanhang dermed
hade Kongl. ^Majtrs befallningshafvande anfört, att, som ifrågavarande del
af slottsområdet icke vore annorledes disponerad, densamma kunde utan
några som helst vilkor för nämnda ändamål upplåtas.
öfverintendentsembetet, häruppå anmodadt att yttra sig, huruvida det
af Kongl. Majt:s befallningshafvande till byggnadsplats föreslagna området
kunde anses vara för ändamålet lämpligt eller annan mark bättre
passa till plats för ett landsarkiv med utrymme för arkivalier, upptagande
en hyllängd af 5,000 meter och afsedt att kunna i framtiden utvidgas,
hade i skrifvelse den 28 september 1897 anfört, bland annat, att det
af Kongl. Majt:s befallningshafvande till byggnadsplats föreslagna omlade,
med afseende å dess lämplighet i allmänhet för bebyggande, måste
anses vara af särdeles god beskaffenhet, då marken å detsamma uteslutande
bestode af ren sand. Vid bedömandet af frågan huruvida platsen, hvad
anginge storleken, kunde befinnas tillräcklig, hade öfverintendentsembetet
utgått från det af embetet med skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 juni 1897
pa grund af erhallen befallning afgifna förslag till uppförande af en arkiva
den s. k. Sommeliusska lyckan i Lund, hvilket förslag, i likhet med
hvad som i förevarande fall förutsattes, vore uppgjordt med hänsyn till möjligheten
att erhålla en^ hyllängd af 5,000 meter, men embetet hade dessutom
beräknat, att nu ifrågavarande arkivbyggnad skulle i framtiden kunna utvidgas
sa, att en hyllängd^ af ytterligare 5,000 meter der kunde anordnas.
Efter hvad särskilda af öfverintendentsembetet å plankartan med rödt inlagda
konturer gafve vid handen, kunde å den ifrågastälda byggnadsplatsen
uppföras dels en midtelbyggnad af 17 meters längd och 12 meters bredd,
inrymmande tamburer, läsesal, expeditionsrum och vaktmästarebostad, dels
ock a hvardera sidan om denna byggnad och med densamma förenad
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
199
medelst sammanbindningsgång en arkivbyggnad af 40 meters längd och
14 meters bredd, hvar och en af dessa beräknad för inrymmande af förenämnda
hyllängd. Enligt öfverintendentsembetets åsigt vore området i
fråga sålunda, från olika synpunkter sedt, att förorda för uppförande derå
af en arkivbyggnad, hvarvid dock borde uppmärksammas att, i händelse
byggnad sföretaget komme till stånd, städse iakttoges att, till undvikande
deraf att närmast angränsande platser komme att bebyggas, ett utrymme
af minst 30 meters bredd blefve vid de sidor af arkivbyggnaden, hvilka
icke vore belägna invid landsvägen, från sådant bebyggande undantaget.
Beträffande dispositionsrätten till ifrågavarande område hade öfverintendentsembetet
yttrat, att området, hvilket, så vidt embetet hade sig
bekant, icke vore för annat ändamål disponeradt eller afsedt, emellertid
ej finge anses stäldt under vård och inseende af öfverintendentsembetet, som
icke kunde lemna någon utredning rörande, platsens egenskap att tillhöra
Upsala slotts område. I anledning häraf hade departementschefen anmodat
kammarkollegium att förebringa utredning angående dispositionsrätten till
berörda mark samt afgifva utlåtande, huruvida och under hvad vilkor
densamma skulle kunna för omförmälda ändamål upplåtas, och ett derintill
gränsande område, på sätt öfverintendentsembetet ifrågasatt, undantagas
från bebyggande. Vid derefter verkstäld undersökning hade af en i generallandtmäterikontoret
förvarad, för laga skifte åren 1849 och 1850 författad
karta öfver alla egorna till Upsala stad jemte dertill hörande beskrifning
inhemtats, att ifrågavarande jordområde, å kartan upptaget under
n:r 1322, der angifvits såsom tillhörande »slottsvallarne» och ingående i
den del af »slottets och slottsstatens jord», som då varit landshöfdingen
på lön anslagen. Med öfverlemnande af ett utaf arkivarien i kammarkollegium
afgifvet memorial i ämnet, hade nämnda kollegium i skrifvelse
den 16 december 1897 anfört, att, ehuru jordeböcker och andra i kammararkivet
förvarade handlingar ej innehölle någon upplysning om sjelfva
slottsområdets kamerala natur, det likväl ej borde betviflas, att området
i likhet med åtskillig angränsande mark vore af krono natur. Vid särskilda
tillfällen hade slottsområdet jemväl behandlats såsom kronans ostridiga
egendom, i hvilket afseende kollegium hänvisat till kongl. brefvet
den 5 januari 1860, hvarigenom af slottsvallarne utan vilkor upplåtits
mark till tomt för länscellfängelset i Upsala. Vid sådant förhållande och
då de andelar af slottsområdet, som enligt förevarande förslag vore afsedda
till byggnadsplats för ett landsarkiv med nödigt utrymme deromkring, icke,
såvidt hos kollegium kunnat utrönas, blifvit annorlunda disponerade, än
att landshöfdingen i länet, jemlikt kongl. brefvet den 12 mars 1875, egde
begagna de till slottet hörande trädgårdar och parkanläggningar, ansåge
200
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
kollegium, att, utan något som helst vilkor, ifrågavarande till byggnadsplats
för ett landsarkiv föreslagna mark kunde för berörda ändamål upplåtas
och ett derintill gränsande område, på sätt förut blifvit nämndt, från
bebyggande undantagas.
Öfverintendentsembetet, som anbefalts att uppgöra ritnings- och kostnadsförslag.
till byggnader å ifrågavarande plats för ett landsarkiv, innehållande
i särskild byggnad arkivrum med en hyllängd af 5,000 meter och i en
med arkivbyggnaden genom täckt gång förbunden mindre byggnad nödiga
arbets- och expeditionslokaler jemte bostadslägenheter för vaktbetjening,
allt med värmeledning, hade med skrifvelse den 14 december 1897 till
Kongl. Maj:t öfverlemnat ett i sådant afseende af intendenten hos embetet
H. T. Holmgren, efter uppdrag af embetet, upprättadt och af
embetet utan erinran lemnadt förslag med tillhörande ritningar, kostnadsberäkningar
och arbetsbeskrifning. Detta förslag afsåge jemväl byggnadernas
inredning och värmelednings anbringande i samtliga lokaler utom vaktmästarebostaden,
hvilken ansetts lämpligare böra uppvärmas medelst kakelugnar,
äfvensom anordnande af nödiga gas-, vatten- och afloppsledningar
jemte stängsel omkring arkivbyggnadsområdet och planering af detsamma.
De beräknade kostnaderna härför uppginge till sammanlagdt 166,424 kronor.
Enligt beskrifningen skulle den mindre byggnaden, som vore afsedd att
blifva 11,5 meter bred och 15,5 meter djup, förläggas midt på tomten på
ett afstånd af 12 meter från vägen till slottet samt vara å norra sidan
medelst en 8 meter lång hvälfd sammanbindningsgång förenad med arkivbyggnaden,
som skulle blifva 41 meter lång och 13 meter bred. Söder’
om den mindre byggnaden vore plats reserverad till arkivets framtida utvidgning
genom uppförande af en ny fristående arkivbyggnad med sammanbindningsgång
i likhet med den nu föreslagna.
För egen del har departementschefen anfört följande.
Det af öfverintendentsembetet afgifna förslag till nya byggnader för
ett landsarkiv i Upsala syntes departementschefen i allo ändamålsenligt.
Väl betingade utförandet af detta förslag något högre kostnad än cfet
uPP&jor<^a förslaget till inredning af lokaler i Upsala slott till förvaringsrum
för arkivalier, men da nämnda kostnad i och för sig ingalunda kunde
anses för hög-, och de nya byggnaderna skulle inrymma för ett landsarkiv
fullt tillfredsställande och tidsenliga lokaler, som deremot ej skulle kunna
anordnas i slottet, samt dertill komme att, om i enlighet med det sist afgifna
förslaget nya byggnader å slottsområdet uppfördes, tillfälle funnes att
utvidga dessa byggnader, då sådant i en framtid kunde varda behöfligt,
under det att lokalerna i slottet kunde disponeras för ändamål, hvartill
de vore bättre egnade, tvekade departementschefen icke att tillstyrka berörda
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
201
ny byggnadsföretag, som ansåges lämpligen kunna bringas till utförande på
tva ar.
#
Utskottet, som anser, att medel böra af Riksdagen anslås till beredande
af lokal för ett landsarkiv i Upsala, vill i anledning af Kongl.
Maj:ts förslag i ämnet framhålla, att, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelats, rikssalen i Upsala slott beräknats kunna för sådant ändamål
inredas för en kostnad af 98,000 kronor, hvartill skulle komma för anordnande
af värmeledning ytterligare 8,000 kronor. För ett belopp af 106,000
kronor skulle sålunda utrymme kunna erhållas inom Upsala slott för
samma myckenhet arkivalier, som enligt Kongl. Maj:ts förslag är afsedd
att inrymmas i den till en kostnad af 166,424 kronor beräknade nybyggnaden;
och tillfälle skulle äfven vinnas att för en jemförelsevis ringa ökad
utgift inom slottet erhålla en afsevärd tillökning i utrymmet. Då den utredning,
som blifvit verkstäld i anledning af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
i Upsala län anmärkningar emot arkivets förläggande till slottet,
sålunda gifvit vid handen, att en nybyggnad för arkivet skulle betinga
väsentligt högre kostnad, anser utskottet samma anmärkningar icke böra
tillmätas afgörande betydelse, för hvilken uppfattning utskottet jemväl
finner stöd i öfverintendentsembetets uttalande i anledning af anmärkningarna.
Utskottet anser på dessa skäl det tillämnade landsarkivet böra
förläggas till Upsala slott och vill derför förorda, att de enligt ofvan
omförmälda beräkning för rikssalens inredande till landsarkiv erforderliga
medel ställas till Kongl. Maj:ts förfogande.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts förvarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen till beredande af lokal
för ett landsarkiv i Upsala beviljar ett anslag af 106,000
kronor och deraf på extra stat för år 1899 anvisar ett
belopp af 53,000 kronor.
Nationalmuseum.
40:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1899 anvisad- anslag au
ett extra anslag af 8,000 kronor för vård, underhåll och tillökning afs\an‘åustrieUa''
statens konstindustriella samlingar. samlingar.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anmält, att [35.]
intendenten vid nationalmuseum i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 29 september
1897 gjort framställning om förhöjdt anslag för ifrågavarande
Bih. till Rilcsd. Prot. 1898. 8 Sami. 1 Afd. 9 Häft. 26
202
Statsutskottets utlåtande N:o 9.
ändamål. Intendenten hade dervid till en början erinrat, hurusom för
museets konstslöjdafdelning alltsedan år 1885, då densamma öppnats, årligen
på Kongl. Maj:ts förslag beviljats af Riksdagen 4,000 kronor såsom
extra anslag å riksstatens åttonde hufvudtitel, efter det enahanda belopp
förut uppförts på sjette hufvudtiteln såsom inköps- och hyresbidrag till
svenska slöjdföreningens konstindustriella museum, hvars samlingar år 1884
blifvit skänkta till svenska staten och införlifvats med nationalmusei samlingar.
Af de till konstslöjdsamlingarna anvisade medlen hade årligen
2,000 kronor användts för samlingarnas ökande, medan återstoden åtgått
till deras bevakning, underhåll och vård m. m.
Hade nämnda inköpsanslag af 2,000 kronor visat sig väl knappt redan
under de närmaste åren efter detsammas beviljande, hade dess otillräcklighet,
särdeles i betraktande af de i våra dagar stegrade prisen på äldre
och nyare konstslöjdföremål, blifvit allt känbarare. Härvid vore att märka,
att dessa statssamlingar omfattade konstslöjdens alla grenar, nemligen
såväl föremål af guld, silfver och oädla metaller som emalj, glas,
porslin, möbler och öfriga träarbeten, elfenben, bokband och textila föremål.
De belopp, som med det knappa anslaget komme på hvarje särskild
af nämnda konstslöjdgrupper, måste således blifva ganska obetydliga.
Härtill komme, att anspråken under årens lopp vuxit på en dylik samlings
förmåga att tjena såsom undervisningsmateriel, i hvilket afseende nationalmusei
konstslöjdafdelning lemnade mycket öfrigt att önska, särskildt
beträffande fullständigheten. Förklaringen läge deruti, att afdelningen
bildats hufvudsakligen genom gåfvor af ur olika synpunkter hopkomna
samlingar och just i följd deraf ingalunda kommit att utgöra något
systematiskt helt. Så hade t. ex. möbelafdelningen sin egentliga styrka i
arbeten från 1600-talets senare hälft, medan deremot medeltidens och nutidens
möbelsnickeri icke alls, samt 1500-talets och 1700-talets endast genom
ett fåtal nummer vore representerad! Den keramiska afdelningen, som
dock i det stora hela hade minsta antalet luckor att uppvisa, saknade alldeles
prof på de ur mönstersynpunkt så vigtiga och lärorika persiska och
indiska fajanserna, hvartill komme, att den äldre ryska, engelska och
spanska keramiken vore högst fåtaligt företrädd. Af ädlare moderna tillverkningar,
vare sig på keramikens eller andra konstslöj dgrenars områden,
hvilkas studium dock vore af så stor betydelse såväl för mönsterritaren
som för yrkesidkaren, funnes egentligen endast det, som genom 1897 års
inköp kunnat förvärfvas.
Samlingens betydelse såsom undervisningsmateriel hade, det oaktadt,
såsom framginge af den statistik, som häröfver förelåge, visat sig med
hvarje år vara i tilltagande ur såväl teoretisk som praktisk synpunkt.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
203
Sålunda hade efter särskild anmälan för studier och kopiering tillhandahållits
under treårsperioden 1888—1890 983 föremål vid 772 studiebesök; åren
1891—1893 hade dessa siffror vuxit till respektive 1,200 och 1,079 och
under åren 1894—1896 till 1,572 och 1,424. Ett stort antal af dessa studerande
hade utgjorts af elever dels vid tekniska skolans i Stockholm högre
konstindustriella afdelning, som hade till särskildt syfte att utbilda mönsterritare
och modellörer för yrkena samt teckningslärare för statens skolor,
dels vid tekniska högskolans afdelning för byggnadskonst, hvilka båda
skolor här under vederbörande lärares tillsyn till och med haft bestämda
arbetstimmar. I hvilken utsträckning samlingen användts för studieändamål
framginge äfven af en granskning af vid 1897 års utställning exponerade prof
å tekniska skolans i Stockholm elevarbeten. Härtill komme det stora antalet
af mera flygtiga, på stående fot tagna skisser af föremål och mönstermotiv,
rörande hvilka ingen särskild anmälan kunde eller brukade göras.
Men äfven den stora allmänheten visade sitt intresse för samlingen genom
flitiga besök, och tjenstemännen mottoge mycket ofta från när och fjerran
skriftliga eller muntliga förfrågningar rörande ämnen, som stode i samband
med denna del af samlingen.
Ifrågavarande samling hade således både en bestämd uppgift och en
gifven krets af studerande och besökande, så att det med skäl kunde sägas,
att densamma hade sin dryga andel i det uppsving, som utmärkte den
svenska konstslöjden särskildt under de år, konstslöjdafdelningen varit i
verksamhet. För att denna utveckling skulle kunna fortgå, vore det emellertid
af vigt, att det intresse, hvarmed samlingen omfattats, underhölles
och ytterligare ökades eller, med andra ord, att samlingen följde med sin
tid. Härvid vore att märka, att konstslöjdens höjande i de allra flesta
civiliserade länder just i våra dagar läge regeringar och folk synnerligen
nära om hjertat. I Tyskland funnes redan ett tjugutal sådana museer. I Danmark
hade år 1896 i Köpenhamn öppnats ett synnerligen dyrbart konstslöjdinuseum
i en derför nyuppförd byggnad med värdefulla, systematiskt anordnade
samlingar, till hvilket museum kunde sägas sluta sig de af danska
staten äfvenledes understödda museerna i Aalborg, Aarhus, Maribo, Odense,
Randers, Ribe ocli Wiborg. Norge egde redan tre konstslöjdmuseer, nemligen
i Kristiania, Bergen och Trondhjem. Kristianiamuseets budget för år
1894 slutade på ett belopp af 42,434 kronor 57 öre, hvaraf 20,565 kronor
33 öre användes till samlingarnas ökande. Museets i Bergen inköpssumma
för år 1895 slutade på 5,918 kronor 2 öre, och museets i Trondhjem
under 1894 på 7,172 kronor 12 öre. Samtliga de tre af norska staten
understödda konstindustrimuseerna hade vid sistnämnda tidpunkt att förfoga
öfver en budget af närmare 70,000 kronor för år.
204
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Äfven hos oss hade upprättandet af ett särskildt konstindustrimuseum
varit ett länge och ofta framhållet önskningsmål. Det betänkande, som
härom afgifvits af den utaf Kongl. Maj:t år 1877 tillsatta komité, hade
förslagsvis upptagit en årsbudget af 34,200 kronor, af hvilka 7,000 kronor
för inköp. Det borde enligt intendentens åsigt förbehållas en förnyad undersökning
att utreda, huruvida förverkligandet af denna plan vore med de i
nuvarande museianordning gifna förutsättningar det för staten fördelaktigaste,
eller om icke frågan om upprättande af ett konstindustrimuseum kunde lösas
på annat sätt. För närvarande vore en förstärkning i nationalmusei inköpsanslag
det mest trängande behofvet, något som Riksdagen också erkänt,
då den år 1897 på framställning af Kongl. Maj:t anvisat ett belopp af
intill 15,000 kronor för inköp af konstslöjdföremål på samma års allmänna
konstutställning i Stockholm. Konstslöjdsamlingens behof hade härigenom
utan tvifvel blifvit till en del fyldt, i det att för nationalmuseum inköpts ett
antal representativa föremål från olika områden af konstslöj den, svenska
och utländska. Men vid en tidpunkt, då konstindustriens betydelse vore
så uppmärksammad som nu, och då den särskildt i våra båda närmaste
grannländer åtnjöte ett så kraftigt understöd från det allmännas sida, vore
nationalmusei konstslöjdafdelning illa rustad att med sitt ringa inköpsanslag
motsvara berättigade anspråk. Landets konstindustri visade en lofvande
hållning, lergods- och glasfabrikationen vore stadd i en kraftig utveckling,
metallindustrien, här egentligen den smärre, guld- och silfversrnndet,
nysilfverfabrikationen, arbetet i brons, malm, messing, tenn och
kolsstsmidet i jern visade mer eller mindre goda resultat, men i alla hän
de er en omfattande verksamhet, den textila konsten, möbeltillverkningen
och bokbinderiet företedde mycket af intresse. En stor verldsutställning,
i Paris, till hvilken Sverige antagit inbjudning, förestode år 1900. Under
sådana omständigheter syntes det vara af betydande vigt, att den svenska
konstindustrien ej behöfde sakna de hjelpmedel, som ett konstslöjdmuseum
med dermed förenad samling af planschverk och ritningar kunde erbjuda
På grund af hvad sålunda anförts hade intendenten vid nationalmuseum
hemstält, det täcktes Kongl. Maj:t af Riksdagen äska ett till 8,000 kronor
förhöj dt extra anslag till konstslöjdsamlingen. Öfver denna framställning
hade nationalmusei nämnd afgifvit yttrande och dervid förklarat sig i allo
instämma i intendentens anhållan.
Da departementschefen delade de af museimyndigheterna uttalade åsigter
om den stora önskvärdheten af att nationalmusei konstslöjdafdelning
finge för inköp disponera ett något rymligare anslag än det, som dertill
alltsedan afdelningens bildande plägat årligen anvisas, och då det i sådant
afseende äfvensom för samlingarnas vård m. m. nu ifrågasatta belopp syn
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
205
tes väl behöflig!, tillstyrkte departementschefen, det Kongl. Maj:t behagade
till Riksdagen aflåta proposition af ofvan angifna innehåll.
Enligt hvad utskottet försport, hafva på sista tiden bland derför intresserade
personer förslag blifvit framstälda, åsyftande en i någon mån
förändrad anordning af de staten tillhöriga eller med statsmedel understödda
samlingar af konstindustrielt eller kulturhistoriskt intresse, som finnas förvarade
i nationalmuseum, i statens historiska museum och i nordiska museet.
Då utskottet för sin del håller före, att genom meddelande af noggrannare
föreskrifter angående beskaffenheten af de föremål, som för hvar och en
af samlingarna inå förvärfvas, bestänjdare gränser borde uppdragas emellan
de särskilda museiinstitutionernas verksamhetsområden, har utskottet,
med hänsyn jemväl till möjligheten af en förestående förändring i anordningen
af nationalmusei konstindustriella samlingar äfvensom med afseende
å det begränsade utrymme, som för närvarande finnes för dessa samlingar
disponibelt, ansett sig icke för närvarande böra förorda beviljande
af högre anslag för nu ifrågavarande ändamål än som under de senare
åren utgått, eller 4,000 kronor; och hemställer alltså utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen på det sätt bifallas, att till vård, underhåll
och tillökning af statens konstindustriella samlingar på
extra stat för år 1899 anvisas ett anslag af 4,000 kronor.
41:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för anordnande afAng. anslagfsr
nattlig bevakning vid nationalmuseibyqqnaden bevilja på extra stat för år bevakniy °f
*7 i uu.j nationalmusei
1899
ett anslag åt 2,000 kronor. byggnaden.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen i detta ärende med- [36.]
delat, hurusom vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien i skrifvelser
till Kongl. Maj:t den 4 maj och den 6 juli 1897 anmält behofvet af åtgärder
till skydd för samlingarna i nationalmuseibyggnaden och dervid särskildt
påpekat, att efter indragning af den militärbevakning, som förut funnits vid
nämnda byggnad, annan vakthållning måste der anordnas, för att de dyrbara
och delvis oersättliga samlingar, som i byggnaden förvarades, skulle
vara skyddade mot inbrottsstöld. Sedan öfverintendentsembetet anbefalts
att i anledning häraf inkomma med utlåtande, om och hvilka skyddsåtgärder
beträffande museibyggnaden kunde vidtagas för vinnande af trygghet
i de af akademien angifna afseenden, hade embetet i skrifvelse till Kongl.
Maj:t den 16 november 1897, i hufvudsaklig enlighet med hvad så väl
akademien som nationalmusei nämnd tillstyrkt, föreslagit, att å byggnaden
206
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
måtte anbringas fönsterluckor, dörrar ock galler in. m. af jern; att
gaslyktor jemte tillhörande ledningar måtte uppsättas på de båda gårdarne,
för att nattetid hållas brinnande; samt att, under förutsättning att nattvakt
komme att anställas, en telefonledning till närmaste polisstation måtte
anordnas i södra ingångsporten. På samma gång hade öfverintendentsembetet
såsom sin Uppfattning uttalat, att det arfvode, som kunde erfordras
åt den nattvakt, som i den indragna militärpostens ställe borde antagas,
eller de utgifter, som en ökad gasförbrukning för gårdarnas belysning
medförde, borde bestridas genom de i byggnaden inrymda institutioners
egen försorg.
I skrifvelse till Kongl. Maj:t den,3 december 1897 hade intendenten vid
nationalmuseum anfört, att nyssnämnda ändamål närmast borde hänföra sig
till museibyggnaden såsom sådan och således vara af analog art med anslagen
till byggnadens uppvärmning, till portvakt, eldare ock gårdsdräng, hvilka
anslag af intendenten redovisades. Af denna anledning, och oaktadt faran
för inbrott visserligen vore större i historiska museets på ned ra bottnen
belägna lokaler än i museets konstafdelning, hade intendenten ansett sig
böra hos Kongl. Maj:t göra framställning i denna del af frågan, hivad
beträffade belysning af de båda gårdarna, kunde denna enligt meddelande
från gasverket beräknas för år medföra en kostnad af omkring 150 kronor.
För närvarande syntes medel härtill kunna beredas af nationalmusei anslag
till brännmaterial m. m., hvilket anslag under en följd af år plägat
förete ett litet öfverskott. Medel till aflöning af nattvakt disponerade
nationalmuseum deremot icke. De löneförmåner, som tillkomme den vid
byggnaden anstälda personalen, vore för hvar och en noggrant bestämda
genom kongl. brefvet den 10 december 1880, och det till samlingarnas
bevakning under förevisningstiderna utgående anslaget, 5,000 kronor,
räckte ej ens för detta ändamål, utan förstärktes af inflytande förevisningsmedel
årligen och på förhand med 550 kronor, allt enligt samma kongl.
bref. Af förevisningsmedlen, hvilka i medeltal kunde anses inflyta med
2,500 kronor årligen, ehuru år funnits, då de ej ens uppgått till 2,000
kronor, plägade 1,942 kronor vara på förhand årligen anvisade, och rörande
dispositionen af möjligen befintlig återstod lemnade gällande museistadga
föreskrift. Någon erfarenhet angående kostnaden för nattlig bevakning af
fullt tillfredsställande beskaffenhet hade vid nationalmuseum ännu ej vunnits,
och ett definitivt förslag kunde derför ej nu framställas. Det kunde enligt
intendentens åsigt antagas, att vaktgöringen under årets mörkare hälft,
januari—mars och oktober—december, borde taga sin början omkring
klockan 10 om qvällen och fortgå till klockan 5 på morgonen, således sju
timmar i dygnet; under den ljusare årstiden, april—september, ansåges
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
207
fem timmars vakttjenst vara tillräcklig. Till arfvodet för denna tjenstgöring
komme kostnaden för anordning af ett vaktrum i byggnadens
jordvåning samt för anskaffande och underhåll af lämplig tjenstgöringsdrägt
med pels, pelsmössa och ytterstöflar för vintern, möjligen också beväpning.
Vakttjenstgöringen måste tänkas fördelad på minst två personer, dels
emedan en enda person svårligen skulle kunna hålla ut med ständig
nattjenst under en längre tid, dels emedan en i vaktgöringen inöfvad
person borde finnas att tillgå i händelse af sjukdoms- eller annat förfall
för den egentliga nattvakten. Fördelningen kunde lämpligen ske så, att
den ene tjenstgjorde fem, den andre två nätter i veckan. Till befattningen
borde naturligtvis endast ifrågakomma fullt pålitliga personer af stadgad
ålder. Under förutsättning att den indragna militärposten ej komme att
återinsättas, hade intendenten hemstält, att ett förslagsanslag af 2,000
kronor måtte ställas till hans disposition för anordnande om möjligt redandenna
vinter af nattlig bevakning af nationalmuseibyggnaden. Till denna
anhållan hade museinämnden tillstyrkt bifall.
Kongl. Maj:t, som, med hänsyn till de fordringar, hvilka numera
måste ställas på truppernas utbildning, och svårigheten att i samband med
en vidlyftig vaktgöring nöjaktigt tillgodose denna utbildning, ansett omständigheterna
påkalla en begränsning af den i hufvudstaden dagligen
utgående vaktstyrkan, hade, enligt hvad departementschefen vidare anfört,
den 5 juni 1897 i kommandoväg förklarat en af vitterhets-, historie- och
antiqvitetsakademien gjord framställning om bestämmelse att en militär
vaktpost med angifven skyldighet skulle vara utstäld vid nationalmuseibyggnaden
icke föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd.
Den 31 december 1897 hade Kongl. Maj:t bemyndigat öfverintendentsembetet
att gå i författning om verkställande af förenämnda utaf embetet
föreslagna och i ett af öfverintendentsembetet inlemnadt kostnadsförslag
upptagna åtgärder och anordningar vid nationalmuseibyggnaden samt
att för ifrågavarande kostnaders bestridande af medel, som öfverintendentsembetet
omhänderhade, mot redovisning använda ett belopp af högst 6,625
kronor. På samma gång hade Kongl. Maj:t för anordnande tillsvidare af
nattlig bevakning vid museibyggnaden anvisat och stält till museiintendentens
förfogande, mot redovisning, ett belopp af högst 2,000 kronor,
och hade statskontoret fått sig anbefaldt att förskottsvis af tillgängliga
medel utbetala beloppet.
Då behofvet af nattlig bevakning vid nationalmuseibyggnaden i syfte
att skydda densamma och deri förvarade samlingar mot eldfara, inbrott
och åverkan måste tillgodoses äfven under år 1899, och militär ej lämpligen
ansåges kunna härför användas, samt några medel för sådan vakthållnings
208
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
bestridande genom civil personal ej funnes att tillgå, hemstälde departementschefen,
att Kong!. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
På grund af hvad sålunda förekommit hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:t,s förevarande
framställning, må för anordnande af nattlig bevakning
vid nationalmuseibyggnaden bevilja på extra
stat för år 1899 ett anslag af 2,000 kronor.
Lifrustkammaren.
Ang. anslag 42:o) På grund af Kongl. Maj:ts i sådant afseende gjorda framställda™™'';
ning får utskottet hemställa,
[37 ]
att Riksdagen, i likhet med hvad förut egt rum,
må på extra stat för 1899 anvisa ett anslag af 5,800
kronor för tillsyn, underhåll och vård af lifrustkammar
ens samlingar m. rn.
Kleresistateu.
Ang. anslag 43:o) Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 5) har herr
körning1 P'' ^‘ Pe^ersson hemstält, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
ajiönade tom-ingen lön för komministrar, kapellpredikanter, pastorats- eller sockenministrar
£«-adiunkter inom svenska kyrkan måtte hädanefter, boställsafkastningen in
79
Gl lj)7*€(izKCt 711C r ^
samt pastorats- beräknad, understiga 1,600 kronor; samt att Riksdagen måtte för nästa
dad unkteT oc^ derpå följande år, intill dess nya prestlöneregleringar blifvit faststälda,
ställa till Kongl. Maj:ts disposition ett årligt anslag af 120,000 kronor, att
användas till höjande af omförmälda prestmäns löner till ofvan nämnda
belopp.
Efter en skildring af det lägst aflönade presterskapets svåra ekonomiska
belägenhet, erinrar motionären om den motion, som vid sistlidne riksdag
i Första Kammaren väcktes af numera aflidne f. d. landshöfdingen
Treffenberg i syfte att ernå en allmän och grundlig omreglering af presterskapets
löner. På grund af Riksdagens beslut i anledning af denna
motion hade Kongl. Maj: t tillsatt en komité, som hade att vidtaga förberedande
åtgärder i det af Riksdagen angifna syfte. Men det komme
enligt motionärens förmenande att dröja många år, innan detta ärende
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
209
blefve slutbehandlad!, och under tiden befunne sig den del af svenska
presterskapet, som bäst behöfde hjälp, i samma eländiga belägenhet som
hittills. Härpå hade motionären velat fästa Riksdagens uppmärksamhet.
Motionären hänvisar härefter till den tablå öfver komministrarnes
aflöningsförmåner, hvilken såsom bilaga åtföljt landshöfding Trelfenbergs
förenämnda motion, och i hvilken — enligt hvad denne motionär förklarat —
lönerna upptagits, sådana de varit år 1886, enligt uppgifterna till statistiska
centralbyråns lönestastik, men med boställenas afkastning beräknad till
3 procent af taxeringsvärdet, och med afdrag af 150 kronor för byggnadsoeh
underhållsskyldigheten vid bostället, der sådan ålåge komministern.
Af denna tablå framginge, att af landets alla 874 komministrar 72 kunde
antagas hafva en inkomst under 1,000 kronor, 465 under 1,500 kronor,
713 under 2,000 kronor och endast 161 komministrar en inkomst af 2,000
kronor och derutöfver intill 6,400 kronor, hvilket utgjorde det högsta
inkomstbeloppet och innehades af en enda komminister i en stad.
Vidare hänvisar motionären till kongl. reglementet för presterskapets
enke- och pupillkassa. Här förekomme en tabell öfver presterliga beställningar,
af hvilka presterskapets enke- och pupillkassa egde uppbära behållen
inkomst samt dermed förenade löner. På grund af denna tabell
hade motionären beräknat, huru stor lönefyllnad skulle erfordras, för att
lönen för hvarje komminister, pastorats- eller sockenadjunkt och kapelleller
brukspredikant skulle uppgå till 1,600 kronor.
Enligt denna beräkning skulle kräfvas ett lönetillskott för
Erkestiftet af................................................ 14,815 kronor
Linköpings stift ............................................ 22,140 »
Skara » 12,935 »
Strengnäs » ............................................ 6,325 »
Vesterås » ........................................... 3,415 »
Vexiö » 19,990 »
Lunds » 1,130 »
Göteborgs » ......... 3,270 »
Kalmar » .............................................. 2,340 »
Karlstads » ............................................. 3,085 »
Hernösands » ................................................ 6,960 »
Visby » 1,240 »
eller in alles 97,645 kronor,
Härvid vore att märka:
att i ofvannämnda tabell öfver presterliga beställningar inginge boställets
afkastning till ett visst belopp äfvensom lön af personer, hvarå
dock icke obetydliga afkortningar årligen förekomme;
Bil,, till Biksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft.
*27
210
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att alla eller nära nog alla prestman, som behöfde denna lönefyllnad,
både skyldighet att underhålla sina bostadslägenheter;
att motionären i sin beräkning tagit hänsyn till denna skyldighet och
uppskattat den till det låga beloppet-af 100 kronor för år;
att således, om icke denna skyldighet varit vederbörande pålagd, 1,500
kronor varit den minimilön, motionären önskat för presterna i fråga;
att ofvanstående tabell öfver presterliga beställningar innehölle de
beräknade lönerna, icke de faktiska, hvilka å somliga orter öfverstege beräkningen,
under det å andra, och i synnerhet i de spanmålsproducerande
provinserna, der ingen industri tillkommit, vore fara värdt, att de understege
densamma, hvarför också motionären vid sin beräkning måst taga
hänsyn härtill och öka det behöfliga anslaget utöfver ofvanstående belopp.
I fråga om sättet, huru en förbättring i de anmärkta missförhållandena
skulle kunna ske, har motionären uttalat den förmodan, att församlingarna
hade till sitt presterskaps aflöning gifvit hvad de förmått, samt förklarat
sig icke kunna finna annat, än att staten hade en viss skyldighet att träda
emellan och räcka en hjelpande hand åt dem, som nu vore i fråga.
Motionären medgåfve, att det skulle vara mera lämpligt att i en
kyrkligt-ekonomisk angelägenhet som denna kunna anlita en kyrklig fond.
Och det funnes verkligen en sådan, nemligen presterskapets löneregleringsfond.
Ur denna utdelade Kongl. Maj:t årligen vissa anslag åt den mest
nödstälda delen af presterskapet. Men detta vore i sjelfva verket icke
annat än ett slag af nådegåfvor. En : statens eller kyrkans embetsman
borde dock hafva så pass stor bestämd inkomst, att han deraf kunde påräkna
nödtorftigt uppehälle åt sig och de sina. Denna inkomst finge
anses vara i minsta laget, om den fixerades till 1,600 kronor; och motionären
vore viss om, att löneregleringsfondens tillgångar ändå komme att anlitas,
emedan väl ingen vågade påstå, att all nöd vore aflägsnad med en sådan
aflöning, som för öfrigt behöfde förhöjas med anledning af särskilda omständigheter,
t. ex. att befattningen vore svårskött, att en komminister i
en annexförsamling fått sig pastorala göromål ålagda, att odlingar och
förbättringar verkstälts å bostället m. in. För öfrigt skadade det enligt
motionärens förmenande intet, om nämnda fond konsoliderades, i fall det
vore allvar med talet om presterskapets pensionering, ty härifrån skulle
komma ett godt bidrag för detta ändamål.
Utskottet har ansett sig böra bringa till Riksdagens kännedom, att,
enligt hvad utskottet inhemtat, Kongl. Maj:t vid tillsättande den 22 oktober
1897 af den utaf motionären omförmälda komité ålagt komitén att
vid fullgörandet af sitt uppdrag att efter verkstäld utredning afgifva för
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
211
slag till de grunder, som kunde anses böra blifva bestämmande vid reglerandet
af presterskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande löneregleringar
utlupit, taga särskild hänsyn, bland annat, dertill, huruvida icke
vissa komministraturer borde och kunde indragas och andra förvandlas
till pastorsbeställningar samt huruvida en sammanslagning af smärre pastorat
kunde ega rum, äfvensom att chefen för ecklesiastikdepartementet
den 3 december 1897, pa grund af Kongl. Maj:ts beslut samma dag, till
ordföranden i nämnda komité aflåtit en skrifvelse, deri departementschefen
anfört, att för uppgörande af en så vidt möjligt bestämd plan för framdeles
skeende fördelningar af lönetillskotten från presterskapets löneregleringsfond
till det lägst aflönade presterskapet vore af synnerlig vigt att ega kännedom
dels om de ungefärliga inkomster från skogsmedel, som enligt sannolikhetsberäkning
kunde komma att tillflyta fonden från de ecklesiastika
boställena under åtminstone de närmaste tio åren, dels ock om de verkliga
inkomster, som åtnjötes af de kyrkoherdar och komministrar, hvilkas
löner enligt gällande löneregleringar beräknats uppgå för de förre till
3,000 kronor och derunder samt för de senare till 1,800 kronor och derunder,
hvarvid boställsafkastningen, om tillförlitlig uppgift på annat sätt
ej stode att vinna, borde angifvas med det sannolika belopp, som enligt
trovärdiga mäns och kronobetjeningens antagande skulle, för den händelse
bostället finge utarrenderas på tjugu års tid, kunna erhållas i arrende för
detsamma, och hade departementschefen anmodat komitén att i sammanhang
med infordrande af öfriga för fullgörande af komiténs uppdrag erforderliga
uppgifter infordra uppgifter rörande ofvanberörda förhållanden
och derefter, så snart ske kunde, till ecklesiastikdepartementet ingifva redogörelse
för innehållet af sistnämnda uppgifter.
Utskottet, som behjertar den svåra ekonomiska belägenhet, i hvilken
en del af det vid ordinarie befattningar anstälda presterskapet befinner sig,
och som anser det vara önskvärdt, att en förbättring uti de allra sämst
aflönades ställning vidtages redan innan nu gällande löneregleringar lupit
till ända, finner sig dock ej kunna förorda bifall till det af motionären
framstälda förslaget, då ingen tillfredsställande utredning föreligger vare
sig om de nuvarande löneförmånernas verkliga belopp eller om i hvilken
mån presterskapets löneregleringsfond förmår till skäligt belopp uppbringa
desamma. Då härtill kommer, att Kong]. Maj:t uppdragit åt en komité
att verkställa en sådan utredning, anser utskottet någon åtgärd i motionens
syfte icke böra vidtagas, innan komiténs sistberörda uppdrag blifvit
fullgjordt.
I anledning häraf får utskottet — under uttalande, att någon varaktig förbättring
af de lägst aflönade presternas lönevilkor icke lär kunna ega rum,
212
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
utan att i sammanhang dermed, på sätt i den komitén meddelade instruktion
jemväl finnes angifvet, en indragning företages af de presterliga tjenster,
som kunna befinnas öfverflödiga — hemställa,
att herr C. F. Petterssons förevarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.
Domkapitlens expeditioner.
Ang. anslag
för löneförbättring
åt
tjenstemännen
vid domkapitlens
expeditioner.
[38.]
44:o) Vidare hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning och i likhet med hvad för flera
föregående år egt rum, må på extra stat för år 1899
anvisa ett anslag af 3,716 kronor för löneförbättring åt
tjenstemännen vid domkapitlens expeditioner.
Ang. anslag
till betäckande
af brister i K0ll6t
domkapitlens,
expeditionskassor.
[40.]
45:o) Under hänvisning till hvad i ärendet blifvit till statsrådsproto(sid.
247 och 248) anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, och i likhet med hvad för åren
1896, 1897 och 1898 egt rum, må på extra stat för år
1899 anvisa ett belopp af 5,000 kronor, för betäckande
af brister, som före år 1897 uppkommit i domkapitlens
expeditionskassor, i den mån de anmälas och blifvit till
siffran i behörig ordning faststälda.
Universiteten.
Ang. anslag 46:o) Sedan Riksdagen år 1894 beviljat ett anslag af 36,000 kronor
iLunuZlr för anställande under sex år vid universitetet i Upsala af lektorer i tyska,
i vpsaia. franska och engelska språken, samt af detta anslag för hvart afåren i895,
[41.] 1896, 1897 och 1898 anvisats 6,000 kronor, har Kongl. Maj:t nu föresla
git,
att af omförmälda anslag måtte för år 1899 anvisas 6,000 kronor.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må till lektorer i tyska, franska och
engelska språken vid universitetet i Upsala på extra stat
för år 1899 anvisa 6,000 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
213
47:o) På grund
skottet hemställa,
af Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning får ut- Ang. anslag
för undervis -
ningen i
geografi vid
att Riksdagen må för uppehållande af undervisningen un^esfsuet.
och examinationen i geografi vid universitetet i Upsala ro 9 ]
på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 1,000
kronor.
48:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får A*s- ansla?
1 . it mc umversi -
utskottet hemställa,
letsbiblioteket
i Upsala.
att Riksdagen, i likhet med hvad för de sex senaste [43.]
åren egt rum, må på extra stat för år 1899 anvisa ett
belopp af 2,500 kronor till arfvoden åt extra ordinarie
amanuenser vid universitetsbiblioteket i Upsala.
49:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att till uppförande och utrust-^“^“^^d
ning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar och förslag, /0 r kemiska
af en nylaboratoriebyggnad för institutionen för allmän och analytiskins^“^”e" 1
kemi viduniversitetet i Upsala på extra stat bevilja ett anslag af 273,561 [441
kronor och deraf för år 1899 anvisa ett belopp af 150,000 kronor. *- ^
Till statsrådsprotokollet har i afseende härå departementschefen redogjort
för en af professorn P. T. Cleve samt e. o. professorn i analytisk kemi
vid universitetet i Upsala O. Widinan till den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen af filosofiska fakulteten vid universitetet ingifven, af ritningar
och kostnadsförslag åtföljd framställning angående begärande af ett anslag
å 273,561 kronor till uppförande och utrustning af en ny laboratoriebyggnad
för institutionen för allmän och analytisk kemi vid omförmälda universitet.
I denna framställning erinrades till en början, hurusom i den s. k. kemiska
byggnaden —- till hvars uppförande Rikets Ständer år 1851 beviljat
ett anslag af 100,000 riksdaler — först inrymts institutionerna för allmän
kemi, analytisk kemi, medicinsk kemi, fysik och mineralogi samt tre boställslägenheter
för prefekter, hvarjemte sedermera de farmakologiska samlingarna
fått plats i byggnaden. Sedan den mineralogiska institutionen år
1887 flyttats till de förra konsistorie- och fakultetslokalerna, hade de fysiska,
medicinsk-kemiska och farmakologiska institutionerna vunnit ökadt utrymme.
Institutionen för allmän och analytisk kemi hade deremot nödgats afstå ett
i andra våningen beläget, åt densamma upplåtet rum. Den kemiska byggnadens
lokaler vore efter denna flyttning för näryarande fördelade på följande
sätt:
214
Statsiit skottets Utlåtande N:o 9.
Fysiska institutionen med tillhörande bostadslägenhet upptoge hela
tredje våningen.
Medicinsk-kemiska institutionen innehade en half laboratorielokal i första
våningen samt en laboratorielokal och en bostadslägenhet i andra våningen.
Farmakologiska institutionen besutte några rum i första och andra
våningen.
Institutionen för allmän och analytisk kemi åter förfogade öfver en
föreläsningssal och två lägenheter i första våningen samt en bostadslägenhet
i den andra.
Laboratoriet för allmän kerni hade öppnats år 1859. Länge hade det
ej dröjt förr än utrymmet derstädes blifvit för trångt, men man hade omsider
år 1875 vidtagit den åtgärden att förena sagda laboratorium med
det år 1865 inredda, jemförelsevis mindre besökta analytiska laboratoriet
och sålunda bildat institutionen för allmän och analytisk kemi», stående
under samma prefekt. Den fördel, som man härigenom till en böjjan vunnit,
hade emellertid förlorats, då laborantantalet fortfarande stigit. Åtskilliga
inträdessökande hade fått vänta på plats längre eller kortare tid, oaktadt
hvarje plats omedelbart, då den blifvitjledig, besatts, och ehuru laborationskurser
anordnats äfven under julferierna. Genom åtskilliga ändringar och
flyttningar, vidtagna med uteslutande hänsyn till målet att anskaffa så många
laborantplatser som möjligt, hade man då ånyo lyckats vinna ett stort
antal dylika platser. Detta hade skett år 1882. Den inredning af lokalerna,
som då genomförts, hade sedermera icke undergått någon väsentlig
förändring, men väl hade man af både hygieniska och andra skäl sett sig
förhindrad att ända till det allra yttersta anlita det befintliga antalet platser.
För qvalitativa analyser användes numera 30 platser, sedan 3 indragits i
samband med införande af en ordnad ventilation, för qvantitativa analyser
funnes blott 8 platser och för de syntetiska laborationerna kunde af 29
inredda platser endast omkring 20 begagnas.
Den nödtvungna begränsningen af antalet laborantplatser hade medfört
stora olägenheter för de studerande ej minst med afseende på de syntetiska
kursernas genomgående. Oaktadt åt dessa gifvits allt det tidsutrymme,
som, utan att hindra andra obligatoriska kurser, varit möjligt —
två syntetiska kurser hade hvarje termin anordnats — hade många studerande
måst afvisas och först en följande termin fått önskadt tillträde till
de syntetiska laborationerna. Hvad beträffade det analytiska laboratoriet,
hade vårterminen 1886 till matematisk-naturvetenskapliga sektionen anmälts,
att ej mindre än 37 studerande efter afslutad syntetisk kurs måst vänta
på plats, de flesta öfver en månad.
Visserligen hade laborantantalet under de följande åren nedgått, och
Statsutskottets inlåtande N:o 9.
215
en år 1892 vidtagen minskning i den för blifvande läkare anordnade kursen
i qvalitativ analys hade ock utöfvat en lättnad i afseende å utrymmet.
Men laborantantalet å denna afdelning både åter stigit, så att ett ej ringa
antal studenter — vårterminen 1897 ej mindre än 25 — måst flera veckor
vänta på plats. Och denna stegring konune, efter allt att döma, att fortgå
under de följande åren. Äfven på afdelningen för qvantitativ analys
hade utrymmet tidtals visat sig vara för litet. Så hade t. ex. af dem,
som vårterminen 1896 sökt inträde der, 4 måst en hel termin vänta
på plats.
I detta sammanhang borde för öfrigt bemärkas, hurusom kemien sedan
år 1891, då den nya stadgan angående, fllosofie kandidat- och licentiatexamina
utfärdats, intoge en helt annan och betydelsefullare ställning
såsom undervisningsämne än förr. Af alla till matematisk-naturvetenskapliga
sektionen hörande ämnen vore utan fråga kemien det mest centrala,
och kemiska kunskaper behöfdes mer eller mindre för studiet af alla
naturvetenskapliga ämnen. Med den frihet i valet af examensämnen, som
nu rådde, komme otvifvelaktigt kemien att alltmera ingå såsom ämne i
filosofie kandidatexamen. Antalet blifvande filosofie kandidater, som vunnit
inträde på laboratoriet, hade ock sedan år 1891 varit i stark stigning.
Detta antal hade nemligen år 1891 varit 7, år 1892: 1 8, år 1893: ?4, fr
1894: 14, ar 1895: 18, ar 1896: 25, och år 1897: 24. För utrymmet på
det analytiska laboratoriet vore denna ökning af större betydelse än en
motsvarande ökning af medicine studerande.
Faran för de studerande att på grund af väntan på plats blifva uppehållna
i sina studier växte derför i dubbel måtto genom ökningen af gradualisterna.
Vanligen uppstode redan nu vid andra syntetiska kursens slut
— om .ej förr — för hvarje termin en stockning, som gjorde, att ett större
eller mindre antal finge vänta på plats. Denna väntan kunde för de medicine
studerande, till stor ekonomisk skada, lätt fördröja examen för en
hel termin. *
Hvad sålunda anförts syntes ådagalägga, att allt, som varit möjligt,
blifvit gjordt för att tillgodogöra utrymmet inom de lokaler, som för
närvarande vore upplåtna åt den kemiska institutionen, men att, trots detta,
antalet användbara arbetsplatser sedan lång tid varit i hög grad otillräckligt,
samt att behofvet af ökadt utrymme vore oafvisligt och måste tillfredsställas,
så fort sig göra läte.
Cleve och Widman hade härefter öfvergått till en framställning beträffande
lokalernas beskaffenhet samt deras inflytande på undervisningens
anordning o< h bedrifvande. De hade dervid kommit till det resultat, att
216
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
behofvet af ökadt utrymme med hänsyn till dessa förhållanden framstode
såsom, om möjligt, ännu mera trängande.
Till en början hade de erinrat, hurusom man i hygieniskt afseende numera
fordrade, att qvantiteten frisk luft för timme och individ skulle uppgå
till 20—35 kubikmeter i vanliga rum för friska och till 60—80 kubikmeter
i sjukrum. A afdelningen för qvalitativ analys utgjorde numera, enligt
deras yttrande, sedan antalet platser något inskränkts och en mindre ventilationsinrättning
år 1890 anbringats, det mot nyssnämnda tal svai-ande i
medeltal 9,4 kubikmeter. På den syntetiska afdelningen vore visserligen kubikrymden
12,4 kubikmeter för laborant, beräknadt efter 20 laboranter. Men
derstädes hade på grund af rumsförhållandena icke någon artificiel ventilation
kunnat anordnas, och luften vore derför sämre der än på det analytiska
laboratoriet. Då det här vore fråga om ett kemiskt laboratorium för nybörjare,
der hvarje laborant dagen i ända hade minst en gaslåga brinnande
och der för helsan skadliga gaser alltjemt utvecklades, syntes det ej vara
öfverdrifvet att i fråga om detta laboratorium uppställa samma fordran på
lufttillgång som för sjukrum, eller omkring 75 kubikmeter för individ och
timme. Med hänsyn till det luftombyte, som egde rum på den syntetiska
afdelningen och på den analytiska, hade Cleve och Widman uppskattat den
tillgängliga luftmängden å dessa afdelningar till 1/?>—J/4 af den behöfliga.
Härtill kunde för öfrigt läggas, att vätesvafleapparaterna, som oupphörligt
vore i användning, måst förläggas till ett litet, särskildt derför uppfördt
hus på gården, hvilket medförde, att laboranterna under vintertiden ständigt
vore utsatta för förkylning under trafiken mellan detta hus och laboratorielokalerna.
Numera förekomme helt visst icke inom vårt lands undervisningsväsen
sämre hygieniska förhållanden än de nu omförmälda.
Beträffande härefter lokalernas beskaffenhet i öfrigt och deras inflytande
på undervisningen, hade i den gjorda framställningen hufvudsakligen anförts.
Hvad anginge kursen ^qvalitativ analys, hade den ständiga omsättning
af laboranter, som orsakats af nödvändigheten att efter hand besätta hvarje
uppkommen ledighet med en ny laborant, verkat i hög grad menligt på
undervisningens ordnande. Läraren hade måst för hvar enskild laborant
eller i lyckligaste fall för ett fåtal upprepa de anvisningar och de förklaringar
öfver experimenten, som vore behöfliga. Då läraren hade omkring
sig 30 lärjungar, som samtidigt sysselsatte sig med olika uppgifter, kunde
det ej undvikas, att handledningen blefve i icke ringa grad otillräcklig
och bristfällig. Om utrymmet tilläte alla, som för terminen önskade deltaga
i öfningarna, att börja samtidigt, skulle läraren kunna åtminstone
under den grundläggande delen af kursen i allas närvaro till ledning för
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
217
arbetet sjelf utföra typiska experiment och kontrollera, att teoretiska studier
beledsagade det experimentella arbetet.
Att utrymmet inom afdelningen för qvantitativ analys vore otillräckligt,
både redan påpekats. Anordningarna lemnade dessutom alltför mycket
öfrigt att önska. Detta gälde särskild! vågrummen, och vid qvantitativ
analys vore vågning en hufvudsak. Åtskilliga omständigheter medförde,
att en konstant vägning vore nästan omöjlig i det analytiska laboratoriets
vågrum. Vågrummet i syntetiska laboratoriet vore likaledes behäftad! med
åtskilliga olägenheter.
För titreringsanalyser saknades ett särskildt rum. Normallösningarna
måste derför förvaras i laborationsrummen, och härigenom orsakades, att
de analytiska bestämningarna antingen blefve osäkra eller ock toge en
oskäligt lång tid.
För gasanalyser hade förut funnits ett särskildt kallrum inredt. Detta
hade dock måst uppoffras vid förändringen år 1882, och för närvarande
kunde gasanalyser ej utföras i Upsala.
Ännu beklagligare vore på grund af åtskilliga i framställningen utförligt
anförda omständigheter, att det under nuvarande förhållanden vore
så godt som omöjligt att under terminerna få rent, klorfritt, destilleradt
vatten — hvilket dock vore ett grundvilkor för analyser och för vetenskapliga
arbeten i allmänhet.
För öfningarna i organisk syntes funnes ej annan lokal än den sal,
som egentligen vore afsedd för de förberedande öfningarna i oorganisk
syntés. Förstnämnda öfningar måste derför begränsas till 6 veckors tid
och för öfrigt hållas på tider, då salen ej användes för dessa andra öfningar.
Nämnda sal måste ock användas för öfningar i föreläsningsexperiment,
hvilka för närvarande vore obligatoriska för erhållande af betyget
godkänd i kemi i filosofie kandidatexamen. Dessa öfningar hade emellertid
hittills, på grund af de lokala svårigheterna, varit af ytterst primitiv art.
Det borde här framhållas, att utrustningen för kemiska originalundersökningar
vore af den mest tarfliga beskaffenhet samt att bristen på
särskilda anordningar för vissa operationer rent af vore lifsfarlig. På hvarje
nyare laboratorium funnes t. ex. särskilda rum för destillationer af eldfarliga
vätskor och för explosiva arbeten. Sådana arbeten måste i Upsala utföras i
de vanliga laborationsrummen. Svåra olyckstillbud hade flera gånger uppkommit
härigenom, och det vore en lycklig tillfällighet, att ej allvarsamma olyckshändelser
inträffat. Bristen på särskildt destillationsrum medförde för öfrigt
stor tidsspillan, derigenom att destillationen nu måste utföras i mindre
skala, men så mycket, oftare. För organiska förbränningsanalyser, hvilka,
snart sagdt, dagligen — stundom flera gånger dagligen — utfördes på ett
Bih. till Ttiksd. Prot. 1898. 4 Sami. 7 Afd. .9 Häft. 28
218
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
större kemiskt laboratorium, funnes ej heller särskildt rum. Äfven häraf
följde mycket stora olägenheter.
För s p ek träl än al y ti s k a undersökningar hade institutionen, för att nödtorftigt
draga sig fram, under det sista året förhyrt och inredt ett på
vinden tre trappor upp och således ytterst obeqvämt beläget amanuensrum.
Ett särskildt mörkrum för polarisationsundersökningar fattades. Tillfälle
till utförande af andra för kemiska arbeten numera ytterst vigtiga
fysikaliska arbeten saknades ock så godt som alldeles.
Vid tal om lokalerna för originalundersökningar borde ock framhållas,
att de båda professorernas arbetsrum, hvilka jemväl vore mottagningsrum
och skrifrum samt derför starkt trafikerade, icke medgåfve den isolering,
som ofta vore nödvändig för utförande af grannlaga experimentella undersökningar.
De vore dessutom illa utrustade och för små för att kunna
vid behof inrymma arbetsplats för studerande.
Vid den kemiska undervisningen intoge föreläsningar, belysta af
experiment- och preparatförevisning, ett vigtigt rum. Det borde derför
anmärkas, att den nuvarande föreläsningssalen tidtals vid mycket besökta
föreläsningar visat sig vara för liten, så att en del af åhörarne icke fått
sittplats, utan måst stående åhöra föreläsningarna och göra sina anteckningar.
Vidare vore Upsala laboratorium sannolikt det enda, som saknade
ett särskildt prepareringsrum för föreläsningsexperiment, Bristen häraf
vållade stor tidsspillan och andra svårigheter samt gjorde en fullt effektiv
elementär föreläsningskurs omöjlig att anordna.
Genom hvad Cleve och Widman i dessa delar af frågan anfört ansåge
de sig hafva till fullo ådagalagt, att de nuvarande lokalerna lade oöfvervinneliga
hinder i vägen för en någorlunda tidsenlig undervisning och
att utrustningen för de vetenskapliga undersökningarna med största fog
kräfde en snar förbättring.
I denna redogörelse för förhållandena vid kemiska institutionen fattades
ännu en sak, som förtjenade uppmärksamhet. Institutionen egde ett
utmärkt bibliotek, hvilket torde öfverträffa till och med de flesta laboratoriebibliotek
i utlandet, utgörande för närvarande 100 hyllmeter. Nämnda
bibliotek hade grundlagts genom en synnerligen värdefull gåfva af professorn
L. F. Svanberg och sedan förnämligast med institutionens egna
medel kompletterats. I professor Svanbergs gåfvobref af år 1877 hade,
bland annat, vid gåfvan fästs en önskan — som hade karakteren af ett
vilkor — att universitetet snart måtte inrymma böckerna i ett särskildt och
passande biblioteks- och läsrum. Denna önskan hade ännu efter 20 års
förlopp icke kunnat uppfyllas. Biblioteket hade nemligen måst inrymmas
i ett vågrum, der luften vore bemängd med laboratorieångor och den
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
219
nödiga vården och utlåningskontrollen vore ytterligt försvårad. Rummet
vore för öfrigt så litet, att en del böcker måst placeras i det förut omtalade
spektralanalysrummet på vinden, och ej ens der funnes utrymme
för accessionen.
Förslagsställarne hade härefter framstält den frågan, huru, då förhållandena
vore sådana, som nu omförmälts, behofvet af ökadt utrymme skulle
kunna tillgodoses med minsta möjliga kostnad.
Närmast till hands läge, hade de yttrat, att använda de i huset befintliga
boställslägenheterna till laboratorielokaler. Dervid skulle de båda våningarna
för professorn i allmän kemi och professorn i medicinsk kemi kunna
ifrågakomma. Dessa lägenheter läge emellertid en trappa upp. Att en
lärare skulle kunna leda öfningarna på kemiska laboratorier, belägna i
skilda våningar, läte sig icke göra till följd af den ständiga tillsyn och
undervisning, som erfordrades. Nämnda boställslägenheters apferande till
laboratorier skulle kräfva anställandet af en ny ordinarie lärare och två nya
amanuenser. Lägenheterna vore för öfrigt alldeles för låga och olämpligt
placerade, hvarjemte svårigheter skulle uppstå för bortledande af skadliga
gaser. Härtill komme den i och för sig vigtiga förlusten af prefekternas
boställsvåningar. Till belysande af sådanas nytta och betydelse hade åberopats
innehållet af en af professor G. Retzius författad uppsats i tidskriften
Hygien för år 1889. Det framhölles cler kraftigt, att de lärare och
forskare, som bodde i eller vid ett läroverk, hade mycket lättare att arbeta
i sin undervisning och i sin vetenskap än de, som bodde längre väg derifrån.
De kunde på sina arbeten å läroanstalten använda långt mera
tid än andra, de kunde tillvarataga de korta, afbrutna stunderna och
i allmänhet »lefva i arbetet», ständigt öfvervaka laboratoriearbetena, såväl
egna som andras. I utlandet hade man ock allt mer insett fördelen för
staten i att i sjelfva läroanstalten bereda ändamålsenliga bostäder åt vederbörande
lärare.
Detta uttalande hade de nämnda professorerna funnit särskildt tillämpligt
på kemiska laboratorier, i synnerhet sådana för nybörjare, der eftersyn
ständigt behöfdes, och framför allt på Upsala kemiska institution, som vore
förlagd utanför staden och ganska långt aflägsen från lämpliga bostäder.
De hade ock erinrat, att för hvarje boställsvåning innehafvaren betalade i
årlig hyra 600 kronor, som afdroges från lönen och besparades statsverket.
Med hänsyn till hvad sålunda anförts framginge, att det icke borde
ifrågasättas att för ändamålet använda boställsvåningarna.
Härefter hade uppstälts frågan om att genom en tillbyggnad af det
gamla huset eller genom en mindre nybyggnad åstadkomma det erforderliga
tillskottet i utrymme, under förutsättning, att de gamla lokalerna
220
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
allt fortfarande användes för kemiska institutionen. Det förra alternativet
ansåges, med hänsyn till behofvet af höga, väl ventilerade laborationslokaler
i tillbyggnaden, blifva synnerligen vanprydande ur arkitektonisk
synpunkt, hvarjemte förbindelsen mellan de båda byggnaderna blefve i
hög grad obeqväm utan vidtagande af en mycket dyr ombyggnad af det
gamla husets inre. En tillbyggnad skulle vidare utestänga ljus från den
gamla byggnaden, som ej hade synnerligen stora fönster, men hade arbetsrum
förlagda åt båda sidor.
Hvad åter beträffade en fristående nybyggnad, afsedd att upptaga
blott en afdelning af institutionen, skulle förhållandena härvid blifva ungefärligen
desamma. Då förråden af kemikalier, glaskärl samt en mängd
apparater och instrument och för öfrigt föreläsningssalen af ekonomiska
skäl kunde och borde vara gemensamma för kemiska institutionen i sin
helhet, blefve en sådan fördelning af institutionen i hög grad obeqväm
och oläglig samt skulle i längden ej kunna vidhållas.
Det funnes ock ett annat förhållande, som ensamt för sig borde afvisa
hvarje tanke på vare sig en tillbyggnad eller en mindre nybyggnad för
blott en del af institutionen. I kemiska byggnaden inrymdes, såsom
nämndt, jemväl den fysiska institutionen, den medicinskt-kemiska institutionen
samt institutionen för experimentel farmakodynamik och farmakognosi.
Efter hvad som förnummits, behöfde dessa institutioner ökadt
utrymme. Särskildt kräfde den farmakologiska institutionen ett laboratorium,
sedan professuren blifvit ombildad och numera omfattade äfven
experimentel farmakodynamik. Om den kemiska institutionens behof af
ökadt utrymme skulle tillgodoses vare sig genom en tillbyggnad eller en
mindre nybyggnad, så att nyssnämnda tre institutioner ej kunde utvidga
sig inom den kemiska byggnaden, komme äfven för dem en tillbyggnad
eller nybyggnad att erfordras. Om åter kemiska institutionen alldeles
utflyttades ur byggnaden, skulle de qvarvarande institutionernas behof af
ökadt utrymme lätt kunna tillgodoses, i synnerhet som lokalerna genom
lämpliga förändringar kunde mycket väl användas till sådana laborationer,
som på dessa institutioner förekomme.
Den enda praktiska och tillfredsställande lösningen af frågan vore
således uppenbarligen uppförandet af en ny byggnad för institutionen
för allmän och analytisk kemi. Denna uppfattning hade redan för vid
pass tio år sedan uttalats af en komité, som tillsatts af matematisknaturvetenskapliga
sektionen för att utreda frågan om afhjelpande af
de missförhållanden i fråga om kemiska institutionen, som anmälts inför
sektionen. Man hade emellertid ryggat tillbaka för att då begära de stora
anslag, som kräfdes för en nybyggnad. Sedan laborantantalet stigit och
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
221
två på utrymmet inkräktande kurser — i organiska laborationer och
i föreläsningsexperiment — tillkommit, kunde saken icke vidare uppskjutas.
Bemälde professorer hade nu låtit uppgöra eu plan för ett nytt laboratorium,
och sedan kanslern för rikets universitet anvisat nödiga medel
ur universitetets reservfond, hade åt arkitekten E. V. Langlet uppdragits
att i öfverensstämmelse med nämnda plan och med iakttagande af all tillbörlig
sparsamhet uppgöra de ritningar och kostnadsförslag, som åtföljde
framställningen.
Hvad den nya byggnadens läge beträffade, borde densamma förläggas
i den gamla byggnadens omedelbara närhet, så att nuvarande boställsvåning
för prefekten fortfarande kunde användas. Da universitetet egde
lämplig mark för ändamålet, behöfdes ej något särskild!; anslag till tomt.
Ett mindre, nu till trädskola användt, staden tillhörigt område, torde dock
vara behöfligt, men syntes kunna utan kostnad för ändamålet förvärfvas.
Vid upprättandet af förslag till ny laboratoriebyggnad hade man måst
taga hänsyn icke blott till undervisningens och de vetenskapliga arbetenas
nuvarande behof, utan äfven till den rigtning, i hvilken vetenskapen utvecklades.
För närvarande funnes en ordinarie professor, som undervisade
i allmän oorganisk och organisk kemi, samt en e. o. professor särskild!
för analytisk kemi. En dylik fördelning vore ej ändamålsenlig: den ena
läraren borde öfvertaga undervisningen i oorganisk och analytisk kemi,
den andra undervisningen i organisk kemi. Någon målsman för fysikalisk
kemi funnes för närvarande ej. Under alla förhållanden måste man dock
för arbeten i fysikalisk kemi reservera särskild lokal i den nya byggnaden.
Det upprättade förslaget vore derför grundadt på, att den kemiska
undervisningen fördelades på nyssnämnda sätt samt att tillräckliga lokaler
bereddes såväl för den egentliga undervisningen som för det vetenskapliga
forskningsarbetet, hvilket icke kunde skiljas från undervisningen, om denna
skulle kunna blifva lefvande.
Enligt planen skulle den nya byggnaden uppföras i två våningar af
.">,5 meters inre höjd jemte en söuterrainvåning samt innefatta ett midtelparti
och två bakåt utlöpande flyglar.
I den gjorda framställningen hade härefter lemnats en redogörelse för
byggnadens tillämnade inredning, hvilken redogörelse i hufvudsakliga delar
återfinnes å sid. 257—259 i statsrådsprotokollet.
För en laboratoriebyggnad, uppförd efter nu angifven plan och i öfverensstämmelse
med de upprättade ritningarna, erfordrades enligt verkstälda
kostnadsberäkningar:
222
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
för sjelfva byggnaden med gas- och vattenledning ................ kr. 207,405
för inredning........................................ * 23,556
för värmeledning och ventilation ................................................... » 32,600
hvartill komme för den komplettering af instrument och
utensilier, som nödvändiggjordes af det ökade antalet arbetsplatser.
.................................................................................... » 10,000
summa kr. 273,561.
Denna summa hade förslagsställarne funnit ganska stor, men de hade
anmärkt, att staten, hvilken, såsom nämndt, år 1851 anvisat 100,000 kronor
till den s. k. kemiska byggnadens uppförande, i sjelfva verket, i betraktande
af att staten hade inkomst af boställsvåningarna i byggnaden samt att institutionen
för allmän och analytisk kemi blott upptoge något mer än en tredjedel
af byggnaden, kunde anses för de senaste femtio eller rättare hundra
åren hafva haft en totalutgift af blott 22,500 kronor för lokaler till undervisning
i oorganisk, organisk och analytisk kemi vid universitetet i Upsala.
Med hänsyn till, att såväl laboranterna — hvilka under de senaste
15 åren i medeltal utgjort 76 för hvarje termin — som alla vid institutionen
tjenstgörande lärare varit hänvisade till lokaler, hvilkas uppbyggande
stannat vid nyss berörda ringa summor, vore det naturligt, att
förhållandena vid den nuvarande institutionen vore sådana, som de skildrats.
I framställningen både vidare uppgifvits, att, så vidt bekant vore, det ej
funnes något enda kemiskt universitetslaboratorium, som ej under de senaste
40 åren antingen fått helt och hållet nya lokaler eller de gamla väsentligen
tillökade, och detta för kostnader, vida öfverstigande den nu ifrågasatta.
I detta afseende hade omförmälts, bland annat, att för kemiska institutionen
vid universitetet i Helsingfors, som år 1847 fått en byggnad åt sig uppförd,
hvilken, tomt oberäknad, kostat omkring 100,000 kronor, redan efter ett
tiotal år måst flyttas till en ny, för en kostnad af omkring 500,000 mark
uppförd byggnad, som till större delen inredts till kemiskt laboratorium
med bostållsvåning. Det nuvarande kemiska laboratoriet i Helsingfors
hade nybyggts åren 1885 —1887 och kräft en utgift af 293,000 mark.
Detta hus innehölle dock ej någon föreläsningssal, ej några boställsrum
och blott ett enda mindre rum för fysikaliskt-kemiska undersökningar.
I Köpenhamn hade år 1893 uppförts en kemisk laboratoriebyggnad
för en kostnad af 328,000 kronor, hvartill komme utgifter för inredning.
I Tyskland hade man på kemiska laboratoriebyggnader offrat utomordentliga
summor. Till belysande häraf hade anförts några siffror från universitet,
som vore närmast jemförliga med universitetet i Upsala. Den
år 1882 färdiga, kemiska institutionsbyggnaden i Strassburg — hvarest
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
223
studentantalet '' sommarsemestern år 1896 utgjort 941 — hade kostat
700,000 mark, tomten oberäknad. Vid universitetet i Wurzburg, med ett
studentantal af 1,100—1,200, hade laboratoriebyggnaden, hvilken fullbordats
år 1896, kostat 650,000 mark, tomten ej inräknad. I Heidelberg,
hvarest studentantalet vore ungefär lika stort som i Wurzburg, hade före
år 1892 funnits en större laboratoriebyggnad, men sagda år hade institutionen
utvidgats med en ny byggnad, uteslutande afsedd för organisk
kemi, hvilken byggnad kraft en kostnad af 325,878 mark. Ej heller i detta
belopp inginge utgift för tomt.
För ett rätt bedömande af denna anslagsfråga måste man ock besinna,
hvilket oerhördt inflytande den kemiska forskningens resultat i våra dagar
utöfvade på nästan alla områden, särskildt i fråga om industriens utveckling.
I detta afseende hade särskildt hänvisats till förhållandena i Tyskland.
Den kemiska forskningen, hade Cleve och Widman till slut anfört, fortginge
rastlöst; i dess spår uppväxte alltjemt nya industrier, och särskildt
lofvade den yngsta af kemiens grenar, den fysikaliska kemien, att öppna
nya synvidder för industriel utveckling. Men då fordrades framför allt
män, som vore vana vid sjelfständigt vetenskapligt arbete, och för deras
utbildning vore universitetet rätta platsen.
Vid framställningen hade, enligt hvad departementschefen vidare
meddelat, varit fogade kostnadsförslag för sjelfva byggnadens uppförande
med gas- och vattenledningar, för inredningar samt för värmeledning och
ventilation, slutande dessa förslag å förut angifna summor. Beträffande
uppvärmningen och ventilationen ville departementschefen nämna, att förslaget
afsåge användande af ånglågtryckssystemet med hufvudsakligen lokala
värmekroppar för uppvärmningen och varmluftssystem för ventilationen
samt med förstärkande af ventilationen vid behof medelst af elektromotorer
drifna fläktar för evakueringsluften. Kostnadsförslagen i fråga om sjelfva
byggnaden och inredningen vore uppgjorda år 1897 af arkitekten Langlet,
förslaget rörande värmeledning och ventilation samma år af ingeniören
V. Dahlgren.
Då ifrågavarande framställning hade behandlats i den matematisk-naturvetenskapliga
sektionen, hade erinrats, att, för den händelse det begärda anslaget
till en ny amanuensbefattning vid kemiska institutionen blefve
beviljadt, icke någon annan tillökning i tjenstebefattningarna vid institutionen,
så vidt man kunde förutse, till följd af den nya laboratoriebyggnadens
uppförande blefve behöflig än den i framställningen omnämnda
eldaren, men att någon förhöjning i materielanslaget, som dock för när
-
224
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
varande ej kunde till beloppet uppgifvas, framdeles möjligen blefve behöflig.
Förslaget hade på det lifligaste tillstyrkts af sektionen.
Vid ärendets föredragning inför det större akademiska konsistoriet
hade af målsmannen för medicinsk kemi, professor 0. Hammarsten, hvilken
tillika var tillförordnad prefekt för den farmakologiska institutionen, anförts,
bland annat, att de lokaler inom den nuvarande kemiska byggnaden,
hvilka genom förslaget till nybyggnad skulle blifva lediga, vore mycket
väl behöfliga för den medicinskt-kemiska och den farmakologiska institutionens
räkning. Den fysiologiskt-kemiska afdelningen, hvilken nu vore
inrymd i en förutvarande boställsvåning, skulle derigenom erhålla betydligt
rymligare, och bättre lokaler för de studerandes räkning och vissa
vetenskapliga undersökningar, hvilka hittills, af brist på tjenliga lokaler,
varit outförbara, skulle möjliggöras. E. o. professorn i allmän och experimentel
farmakodynamik och farmakognosi, hvilken för närvarande alldeles
saknade en institution för bedrifvande af hufvudämnet farmakognosi,
borde äfven på detta sätt kunna utan större kostnad erhålla nödiga arbetslokaler.
Vidare hade professorn i fysik, K. J. Ångström, yttrat hufvudsakligen
följande. Fysiska institutionens lokaler för laborationer, hvilka för närvarande
kunde mottaga högst 22 praktikanter, behöfde utvidgas. Det hade
flera gånger, senast vårterminen 1897, inträffat, att inträdessökande i följd
af bristande utrymme icke kunnat mottagas till deltagande i öfningarna.
Hvad arbetsplatser för specialister beträffade, utgjorde dessa för närvarande
högst fyra. Det vore lätt att inse, att detta antal vore för ringa, då vetenskapliga
arbeten fordrades af alla de studerande, som önskade högre betyg
i filosofie licentiatexamen, och ett dylikt arbete kräfde en oafbruten arbetstid
af 2—3 terminer. Utrymmet för lärarn e vore det minsta möjliga och
under vissa förhållanden otillräckligt. Hvad beträffade frågan om användandet
af vissa delar af kemiska byggnaden för tillfredsställande af
fysiska institutionens kraf på ökadt utrymme, skulle tvifvelsutan derigenom
flera af de olägenheter, som för närvarande vidlådde institutionen, komma
att afhjelpas.
Med anledning af hvad i ämnet förekommit, hade konsistoriet beslutit
att understödja framställningen om ett nybyggnadsanslag för den kemiska
institutionen, och universitetskanslern hade vid handlingarnas öfverlemnande
till Kongl. Maj:t förklarat, att frågans lösning under den närmaste framtiden
vore af högsta vigt och omfattande betydelse för universitetet.
Jemlikt kongl. remiss hade öfverintendentsembetet yttrat sig i denna
byggnadsfråga. Embetet hade dervid beträffande förslaget till uppvärmningsoch
ventilationsanordningar för nybyggnaden åberopat ett af ingeniören
Stat Mit sköttel# Utlåtande N:o 9.
22T>
H. Theorell afgifvet utlåtande, hvari, med vitsordande af det tilltänkta
systemets synnerliga ändamålsenlighet för ifrågavarande fall, framstälts
vissa erinringar, hvilkas iakttagande vid en fullständigare utarbetning af
ingeniören Dahlgrens förslag ansåges kunna utan svårighet och utan nämnvärd
ökning af kostnaden iakttagas.
Beträffande ritningarna hade öfverintendentsembetet ansett sig böra föreslå
allenast, att, jemte det vissa mindre betydande arkitektoniska förändringar
vidtoges, på sätt ritningarna pålagda blad närmare åskådliggjorde, taklisten,
för höjande af byggnadens utseende, påmurades, att vissa i öfverintendentsembetets
utlåtande omförmälda ändrade anordningar beträffande balkongen
å husets baksida vidtoges, samt att vissa i flyglarne anbragta jernkolonner
ersattes af jernbalkar af sådana dimensioner, att de kunde utan stöd under
midten bära de derå hvilande bjelklagen. Tillika hade öfverintendentsembetet
meddelat, att, äfven om de af embetet ifrågastälda förändringarna
komme att förorsaka någon mindre ökning i sjelfva byggnadskostnaden,
de särskilda kostnadsberäkningarnas slutsumma, 273,561 kronor, dock ej
torde behöfva öfverskridas.
Departementschefen har slutligen yttrat, att vigten af att den ifrågavarande
nybyggnaden komme till stånd syntes honom vara så grundligt
ådagalagd, att det ej kunde råda något tvifvel om, att här förelåge ett
ytterst behjertansvärdt behof. För sin del ville han blott ytterligare betona,
hvad som redan framhållits, nemligen den oerhörda betydelse för industri
och näringar, som kemien i våra dagar egde, och huru angeläget det vore
att sorgfälligt utbilda dem, af hvilka man egde rätt att vänta nya impulser
på dessa områden af vår materiella kultur. Det kapital, som offrades
för ett sådant ändamål, vore ej förloradt, utan måste tvärtom anses gifva
en rik, hela landet tillgodokommande afkastning.
Mot de uppgjorda kostnadsberäkningarna hade departementschefen ej
anledning att göra någon anmärkning. Han ville endast, beträffande de
uppoffringar, som begärdes af staten, uttala, att, då det antydts, att till
äfven ty rs något mindre område af Upsala stad tillhörig mai’k skulle kunna
erfordras för tomtplats, denna fråga i hvarje fall ej kunde vara af beskaffenhet
att påkalla någon framställning till Riksdagen om anslag.
På grund af hvad i ärendet anförts och då departementschefen ansåge,
att kostnaderna för ifrågavarande byggnadsföretag lämpligen kunde fördelas
på två åi’, har han hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att till samma byggnadsföretag bevilja det anslag, som ofvan
nämnts.
Bih. till Riksd. Prot 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft. ‘29
226
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kongl. Majds förevarande
framställning, hemställer,
att Riksdagen må till uppförande och utrustning,'' i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med uppgjorda ritningar
och förslag, af en ny laboratoriebyggnad för institutionen
för allmän och analytisk kemi vid universitetet i Upsala
bevilja ett anslag af 273,561 kronor och deraf på
extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 150,000
kronor.
Ant), anslag
50:o) Aberopande, hvad utskottet här ofvan under punkten
7:o i
“l prärendet anfört, får utskottet, i anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda
bakteriologisk framställning'', hemställa,
afdelning af
patologiska
institutionen att Riksdagen må för inköp af mikroskop och an
‘
i nan erforderlig utrustning för en bakteriologisk afdel
''
ning af patologiska institutionen vid universitetet i Up
sala
pä extra stat för år 1899 bevilja ett anslag af
6,000 kronor.
Jtill ‘a filning 51 :o) Vid 1889 års riksdag beviljades, i enlighet med Kongl. Maj:ts
&t en e. o. förslag och på det att en extra ordinarie professur inom juridiska fakulpro/essor
i ieien v{d universitetet i Lund måtte kunna tillsättas, ett anslag af 4,000
r ,] kronor årligen, att utgå, intill dess adjunktslöner blefve härför tillgängliga;
L och har sagda belopp anvisats för hvart och ett af åren 1890—1898. Då
medel å universitetets stat ännu icke vore att för ändamålet tillgå, har
Kong!. Maj:t nu föreslagit Riksdagen att för år 1899 anvisa 4,000 kronor
till aflöning åt en extra ordinarie professor inom juridiska fakulteten vid
universitet i Lund.
Utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
Risdagens bifall.
Ang. anslag 52:o) Sedan Riksdagen år 1895 för anställande under sex år vid
ntsMtoreri universitetet i Lund af lektorer i tyska, franska och engelska språken be
Lund.
[47.]
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
227
viljat ett anslag af 36,000 kronor, och deraf för hvartdera af åren 1896,
1897 och 1898 anvisats 6,000 kronor, har Kong]. Maj:t nu föreslagit Riksdagen
att af omförmälda anslag för år 1899 anvisa 6,000 kronor.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må till lektorer i tyska, franska och
engelska språken vid universitetet i Lund på extra stat
för år 1899 anvisa 6,000 kronor.
53:o) Med anledning af Kongl.
hemställer utskottet,
Majrts derom
gjorda framställning Ang- arfvode
° åt docenten
S. Söderberg.
att Riksdagen, i likhet med hvad för de senare
åren egt rum, må till särskildt arfvode åt docenten vid
universitetet i Lund Sven Söderberg för år 1899 anvisa
ett extra anslag af 2,000 kronor, med vilkor, att
Söderberg under nämnda år egnar sin tjenst åt universitetets
historiska museum samt mynt- och medalj kabinett.
54:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom
ställer utskottet,
gjorda framställning hem-lönetillägg
åt akademi -
kamreraren
O. G. Regnell.
att Riksdagen må, i likhet med hvad för hvart och [49.]
ett af åren 1892—1898 egt rum, såsom personligt lönetillägg
för år 1899 åt akademikamrer ar en i Lund Oscar
Gerhard Regnell, på extra stat för sistnämnda år bevilja
750 kronor, deraf 150 kronor såsom tjenstgöringspenningar.
5ö:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år
1899 bevilja ett anslag af 500 kronor till personligt ålderstillägg åt vice
bibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Lund F. É. Braune.
I fråga om hvad vid detta ärendes föredragning inför Kongl. Maj:t
blifvit af departementschefen anfördt, får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet
(sid. 266 och 267).
I skrifvelse från ecklesiastikdepartementet af den 9 mars 1898 har
emellertid utskottet erhållit underrättelse derom, att Braune, på derom gjord
ansökning, genom Kongl. Maj:ts beslut den 4 berörda mars förklarats be
-
ting. lönetillägg
åt vice bibliotekarien
vid
universitetsbiblioteket
i
Lund.
[50.]
228
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
rättigad att från ocli med månaden näst efter den, i hvilken afsked blefve
honom beviljadt, under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp af 2,500 kronor årligen; hvarjemte med samma
skrifvelse till utskottet öfverlemnats Braunes omförmälda ansökning, deri
han förklarat sig önska söka entledigande från vice bibliotekariebefattningen
vid utgången af innevarande vårtermin.
På grund af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Ang. anslag
till universitetsbiblioteket
i Lund.
[51.]
56:o) Utskottet hemställer,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må, i likhet med hvad för flera
föregående år egt rum, jemväl för år 1899 på extra
stat anvisa 1,500 kronor till arfvoden åt extra biträden
vid universitetsbiblioteket i Lund.
Ang. arfvode
åt en assistent
vid växtfysiologiska
laboratoriet
i Lund.
[52.]
57:o) Vidare hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må, i likhet med hvad för åren
1897 och 1898 egt rum, jemväl för år 1899 på extra
stat anvisa ett belopp af 1,500 kronor till arfvode åt en
assistent vid växtfysiologiska laboratoriet vid botaniska
institutionen i Lund.
Ang. arfvode
åt en instrumentmakare
vid fysiologiska
institutionen
i
Lund.
[53.]
58:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får utskottet
hemställa,
att Riksdagen må, i likhet med hvad för de senare
åren egt rum, till arfvode åt en instrumentmakare vid
fysiologiska institutionen i Lund för år 1899 anvisa ett
extra anslag af 500 kronor.
Am''nan‘loch 59:o) Sedan förra årets Riksdag för ny- och tillbyggnad för biblioteket
tillbyggnad förvid universitetet i Lund beviljat ett extra anslag af 168,000 kronor samt
universitets- deraf för år 1898 anvisat 84,000 kronor, har Kongl. Maj:t nu föreslagit
biblioteket i * w
Lund.
[54.]
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
229
Riksdagen att på extra stat, för år 1899 anvisa återstoden, 84,000 kronor,
af det för omförmälda ändamål beviljade anslaget.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen må till ny- och tillbyggnad för biblioteket
vid universitetet i Lund af förut beviljadt anslag
på extra stat för år 1899 anvisa återstoden, 84,000
kronor.
Karolinska mediko-kirurgiska institutet.
00:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag,
Utskottet hemställa, amanuenser.
att Riksdagen må jemväl för år 1899 på extra stat
anvisa
a) till arfvode åt en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska
institutets gynekologiska
klinik..,....................................................... 900 kronor; och
b) till arfvode åt en amanuens vid institutets kemiska
laboratorium .............................................. 900 kronor.
[55.]
61:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning får Ang. anslag.
utskottet hemställa, fSr barnsjuk.
domar.
att Riksdagen, i likhet med hvad för de senare åren [56.]
egt rum, må på extra stat för år 1899 anvisa:
a) till en pediatrisk klinik vid kronprinsessan Lovisas
vårdanstalt för sjuka barn ett belopp af 1,800 kronor;
och
b) till en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm.
2,800 kronor, att utgå under vilkor, att Stockholms stad
för polikliniken tillskjuter samma belopp för år 1899.
62:o) På grund af Kongl. Maj:ts
ställer utskottet,
derom gjorda framställning, hem- Ang. anslag.
för teckningar
i vetenskapliga
ändamål.
[57.]
230
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Ang. anslag
till materiel
för of talmiatriska
kliniken.
[58.]
Ang. anslag
till f yllande a}
brist i allmänna
materielanslaget.
[59.]
att Riksdagen, på sätt för de senare åren egt rum,
må till bekostande af teckningar i vetenskapliga ändamål
vid karolinska institutet bevilja ett extra anslag för år
1899 af 1,500 kronor.
63:o) Med anledning af hvad Kong! Maj:t derom föreslagit, hemställer
utskottet,
att Riksdagen må för anskaffande och underhåll
af materiel för oftalmiatriska kliniken vid karolinska institutet
på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af
500 kronor.
f 64:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till fyllande af brist,
som å karolinska institutets allmänna rn a terie lans lag uppstått under år 1896,
å extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 2,300 kronor.
Till statsrådsprotokollet har departementschefen vid detta ärendes
föredragning erinrat, hurusom Kongl. Maj:t i anledning af lärarekollegiets
vid karolinska institutet derom gjorda framställning till 1897 års Riksdag
aflåtit proposition angående dels höjning af institutets allmänna materielanslag
från dess förutvarande belopp 15,000 kronor till 18,500 kronor, dels
ock anvisande af 2,850 kronor till fyllande af brist, som å samma anslag
uppstått under åren 1894 och 1895. Då äfven för åren 1896 och 1897
brist å anslaget med säkerhet väntades uppkomma, hade lärarekollegiet
jemväl gjort framställning om beredande af medel för betäckande af denna
brist. Vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t sistlidet år hade departementschefen,
efter att hafva redogjort för anledningarna till bristen,
framhållit, hurusom det syntes icke vara lämpligt att af Riksdagen äska
fyllandet af en brist, som då ännu icke kunde till siffran bestämmas. Departementschefen
hade derför ansett det böra öfverlemnas åt lärarekollegiet
att, sedan räkenskaperna för åren 1896 och 1897 afslutats, inkomma med förnyad
framställning i detta afseende, och i öfverensstämmelse med departementschefens
hemställan hade framställningen, i hvad den afsett de båda
sistberörda åren, icke föranledt någon Kongl. Maj:ts åtgärd.
Sedan 1896 års räkenskaper sedermera afslutats och befunnits utvisa,
att bristen å materielanslaget för nämnda år uppginge till 5,161 kronor
63 öre, hvari likväl inginge äfven den brist, som för åren 1891 och 1895
uppkommit å samma anslag och till hvars fyllande sistlidet års Riksdag
anvisat 2,850 kronor — hvadan alltså å bristen för år 1896 återstode 2,311
kronor 63 öre — hade lärarekollegiet hos kanslern för rikets universitet
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
231
hemstält om vidtagande af åtgärd för beredande af ett statsanslag å sistberörda
belopp till fyllande af den år 1896 å anslaget uppkomna bristen;
och hade i anledning häraf kanslern hos Kongl. Maj:t hemstält, att framställning
måtte varda aflåten till Riksdagen om anvisande på extra stat
för år 1899 af nödiga medel till fyllande af berörda brist.
Utskottet, som sistlidet år tillstyrkte bifall till det då af Kongl. Maj:t
begärda anslaget till täckande af den för åren 1894 och 1895 i karolinska
institutets å ordinarie stat uppförda allmänna materielanslag uppkomna
brist, anser sig icke heller böra motsätta sig beviljande af det nu äskade
anslaget, men vill i sammanhang härmed hafva uttalat den mening, att,
sedan 1897 års Riksdag i anledning af Kongl. Maj:ts af departementschefen
omförmälda proposition höjt det ordinarie materielanslaget till 17,500
kronor, det bör kunna med visshet antagas, att någon brist å anslaget
under innevarande och kommande år icke skall uppstå.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen må, till fyllande af brist, som å karolinska
institutets allmänna materielanslag uppstått under
år 1896, å extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af
2,300 kronor.
Allmänna läroverken och pedagogierna.
65:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 146) har herr Ang. ifrågaElis
Nilson yrkat, att Riksdagen måtte, för upprätthållandet af lärare-''™" a??l°9
befattningarna vid de 4 högre årsklasserna vid Ystads högre läroverk, «/ urarebevilia
ett belopp af 75,000 kronor, deraf på extra stat för år 1899 bffattnin9<"-
■t r r\r\ i vu* “Ihnänna
1 5,000 kronor. läroverket i
Motionären har till en början erinrat, bland annat, att, när vårt under- Vstadvisningsväsen
åren 1856 och 1859 omorganiserats, icke alla högre lärdomsskolor
ombildats till högre läroverk, utan att i ett stort antal städer, bland
andra Ystad, lärdomsskolorna förvandlats till femklassiga lägre elementarläroverk.
Emellertid hade den 17 maj 1888 stadsfullmägtige i Ystad beslutit
att på kommunens bekostnad utvidga läroverket med 6:e och 7:e
klasserna på latinlinien och med öde på den reala. Den 6 juli samma
år hade Kongl. Maj:t gifvit sitt tillstånd till utvidgningen, och då undervisning
och öfningar vore fullständigt ordnade på samma sätt som vid
statens högre läroverk, hade sedan dess Ystads läroverk i Sveriges officiella
232
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
statistik hänförts till de högre läroverken. År 1890 hade kommunen
skänkt sitt gymnasium ett nybygdt, tidsenligt läroverkshus, innehållande
8 lärosalar, laboratorium, fysiskt kabinett och en solennitetssal, rymmande
400 personer. Förra året hade fullinägtige beslutit att äfven bekosta
undervisningen på 7 klassens reala linie.
Åmneslärarne utgjordes af 4 extra ordinarie lektorer, alla filosotie
doktorer och 2 extralärare. De förra finge numera 2,000 kronors årlig
lön med ett ålderstillägg af 500 kronor efter 5 års tjenstgöring, men de
först tillförordnade hade genast haft 2,500 kronor; extralärarne hade 1,800
kronor om året.
Lärjungeantalet i hela läroverket hade höstterminen 1891, då undervisning
företa gången meddelats i 7: 2 klassen, varit 182 och sistlidna
termin 188. Lärjungarnes antal i 6: l, 6: 2, 7: l och 7: 2 hade höstterminen
1891 varit respektive 10 + 17 + 7 + 8 = 42; höstterminen 1892: 15 + 9 +
11 + 7 = 42; höstterminen 1893:26 + 9 + 10 + 8 = 53; höstterminen 1894:
»15 + 19 + 9+8=52»; höstterminen 1895: 16 + 12 + 10 + 11 = 49;
höstterminen 1896: 11 + 11 + 10 + 9 = 41; och höstterminen 1897: 12 +
10 + 8 + 10 = 40.
Af dessa lärjungar hade
höstterminen |
1891 |
13 |
tillhört |
staden, |
29 |
landsbygden » |
» |
1892 |
14 |
» |
» |
28 |
|
» |
1893 |
22 |
» |
» |
31 |
» |
», |
1894 |
19 |
» |
» |
33 |
» |
» |
1895 |
18 |
» |
» |
31 |
» |
» |
1896 |
14 |
» |
» |
27 |
» |
» |
1897 |
14 |
» |
» |
26 |
» |
Med afseende på hela lärjungeantalet hade höstterminen 1891 bland
rikets 36 högre läroverk 7 varit mindre än Ystads; höstterminen 1897
hade 5 varit mindre än Ystads.
Kommunens utgifter för 6:e och 7:e klasserna hade, sedan läroverket
blifvit fullständigt, varit:
år 1891............................ |
............................. kronor 15,496 |
» 1892 .......................... |
............................. » 16,634 |
» 1893 ........................... |
............................. » 16,077 |
» 1894 ........................... |
.............................. » 16,594 |
» 1895 ........................... |
.......................... » 15,727 |
» 1896 ........................... |
............................. » 15,601 |
» 1897 ........................... |
............................ » 15,220, |
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
233
eller i ungefärligt medeltal 16,000 kronor om året, hvilken siffra, då läroverket
blefve fullständigt äfven på reallinien, komme att ökas med 2 å
3,000 kronor för år.
De inkomster, kommunen haft af terminsafgifter, hade vexlat mellan
630 och 870 kronor årligen, hvarvid torde bemärkas, att alla afgifter varit
lika med de vid statens läroverk upptagna, och att inskrifningsafgifter
likasom afgifter till ljus- och vedkassan gått till statsläroverket, så att
kommunens inkomster endast bestått af de afgifter, af 9 eller 4,50 kronor,
som af bemedlade lärjungar upptoges utöfver sistnämnda obligatoriska afgift.
Det vore, enligt motionärens förmenande, sjelfklart, att dessa kostnader,
ehuru de icke alla utdebiterades såsom kommunalskatt, ändå vore
tyngande för Ystads stad, och att man der gerna skulle se, att staten
antingen helt och hålloet eller delvis ville bekosta undervisningen äfven
på det högre stadiet. Åtskilliga skäl talade också derför.
Med afseende å hvad motionären anfört i afseende å dessa skäl tillåter
sig utskottet att hänvisa till motionen.
Af hvad motionären meddelat finner utskottet väl uppenbart, att
staden Ystad för utvidgningen af sitt läroverk gjort betydande uppoffringar,
hvilka jemväl från det allmännas synpunkt äro värda erkännande;
och att ett fortsatt bekostande från stadens sida af de med den utsträckta
undervisningen förenade utgifterna måste för dess invånare medföra känbar
tunga, är utom allt tvifvel. Utskottet har emellertid vid pröfning af
motionen icke kunnat undgå att fästa afseende å det förhållande, att åtskilliga
treklassiga läroverk och pedagogier genom anställande af extra
lärare på vederbörande samhällens eller enskildes bekostnad fått sin undervisning
utsträckt utöfver det för läroverken och pedagogierna enligt stat
bestämda omfånget. Från de samhällens sida, der dessa läroverk och
pedagogier äro förlagda, skulle tvifvels utan ett bifall till motionen komma
att betraktas som ett godkännande af den uppfattning, att samhällen, hvilka
sjelfva ombesörjt utsträckning af undervisningen vid sina läroanstalter,
skulle kunna härför påräkna understöd af staten; och Riksdagen skulle
då svårligen kunna underkänna de anspråk, som på sådan grund med
säkerhet vore att förvänta. Vid sådant förhållande och enär något oafvisligt
behof af ett fullständigt läroverk i Ystad icke synes förefinnas, då
ju de lärjungar, som beredts undervisning i de högsta klasserna vid detta
läroverk, utan svårighet skulle kunna inrymmas inom andra stiftets högre
läroverk, finner sig utskottet föranledt hemställa,
att herr Nilsons förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Bih. till liiksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft.
30
234
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Äng. anslag 66:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att af det vid 189?
na läroverks-fas riksdag, såsom bidrag till uppförande i enlighet med faststälda ritumeå.
ningar af en ny byggnad för allmänna läroverket i Umeå, beviljade anslag
[g] ,] af 25,000 kronor, för år 1899 å extra stat anvisa det återstående beloppet,
12,500 kronor.
Under hänvisning till hvad departementschefen i detta ärende till
statsrådsprotokollet (sid. 270 och 271) anfört, hemställer utskottet
att Kongl. Maj:t förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.
Högre lärarinneseminariet.
Ang. anslag
till den fjerde
årskursen sam,t& J
undervisning i
huslig ekonomi
vid seminariet
[62.]
67:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslahemställer
utskottet:
a) att Riksdagen må för fortsatt uppehållande af
den valfria fjerde årskursen vid seminariet på extra stat
för år 1899 anvisa ett belopp af 3,000 kronor; samt
b) att Riksdagen må för beredande af fortsatt undervisning
i huslig ekonomi vid seminariet och dermed förenade
normalskolan för flickor på extra stat för år 1899
anvisa ett belopp af 5,000 kronor.
Folkundervisningen.
Ang. anslag
till understöd
åt lärjungar
vid folkhögskolor.
[63.]
68:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,
att Riksdagen må, i likhet med hvad för år 1898
egt rum, jemväl för år 1899 på extra stat anvisa ett
belopp af 20,000 kronor till understöd åt mindre bemedlade
lärjungar vid sådana folkhögskolor, som åtnjuta
bidrag af statsmedel.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
235
De tekniska läroverken.
69:o) Med anledning af Kong]. Maj:ts derom gjorda framställning Ang. anslag
hemställer utskottet, til\ lä''Jre
tekniska
yrkesskolor.
att Riksdagen, i likhet med hvad för åren 1896— [64.]
1898 egt rum, må till understöd ät lägre tekniska yrkesskolor
och till bestridande af kostnader för deras inspektion
på extra stat för 1899 anvisa ett anslag af
45,000 kronor, under vilkor att det bidrag, som af dessa
medel kommer att utbetalas till understöd åt sådan
skola, icke får öfverstiga hvad vederbörande kommun
kontant tillskjuter för skolan.
Medicinalstyrelsen med dithörande stater.
70:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för Ang. anslag m
år 1899 anvisa dels till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper l^Lsputuett
belopp af 1,200 kronor, dels ock till ökadt biträde hos medicinal-Jren*»™ i>estyrelsen
vid hospitalsärendenas behandling en summa af 6,000 kronor, handl‘nqdock,
hvad denna summa beträffade, under förbehåll att deraf innehölles [65.]
ett belopp, motsvarande hvad serafimerordensgillets förre sekreterare
T. A. Billbergh kunde komma att af de till honom för nämnda år i ersättning
för sekreterareaflöning från allmänna indragningsstaten utgående
medel afstå till bekostande af biträde åt medicinalstyrelsen vid handläggning
af sekreteraregörornål å hospitalsafdelningen.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen
till en början anmält, att medicinalstyrelsen uti särskilda
skrifvelser af den 29 september 1897 hos Kongl. Maj:t gjort framställningar
om erhållande af ökadt biträde vid hospitalsärendenas behandling,
hvaröfver statskontoret afgifvit infordradt utlåtande. I afseende härå
har departementschefen anfört följande.
Sedan en af Kong]. Maj:t till 1876 års Riksdag aflåten proposition,
angående förändrad organisation af öfverstyrelsen för hospitalen, blifvit
af Riksdagen bifallen, hade Kong!. Maj:t uti skrifvelse till sundhetskollegium
den 12 maj nyssnämnda år förordnat, bland annat, att serafimerordensgillets
befattning med hospitalen i riket så väl som med
allmänna hospitalsfonden och den af ordensgillet förvaltade Malmö barn
-
236
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
husfond skulle med ingången af år 1877 upphöra; att — med undantag
beträffande hemmanen Marskog, det af Metta Rosencrantz donerade
kapital, Adelsvärdska fonden och kyrkofonden — alla hospitalens
fastigheter, frälseräntor och andra afgälder af fast egendom äfvensom
öfriga tillgångar från samma tid skulle indragas till statsverket; att
inseendet öfver och vården om hospitalens fasta egendom, med undantag
af de hus, tomter och lägenheter, som vore för dessa sjukvårdsanstalters
omedelbara ändamål till begagnande upplåtna, skulle öfvertagas
af kammarkollegium; att med uppbörden af och redovisningen för
hospitalsfondens till statsverket indragna inkomster skulle förhållas på
sätt, som i afseende på statens inkomster af enahanda slag i allmänhet
vore eller blefve stadgadt; samt att i allt öfrigt den serafimerordensgillet
tillkommande befattning såsom öfverstyrelse för hospitalen i riket
skulle uppdragas åt sundhetskollegium, som från början af år 1877 skulle
vara öfverstyrelse för hospitalen och jemväl öfvertaga förvaltningen af
den Adelsvärdska donationsfonden. I sammanhang härmed hade i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag det å riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
anslag till sundhetskollegium med medicinalstaten blifvit af Riksdagen
ökadt med 2,200 kronor, att utgå med 1,000 kronor till arfvode åt en
revisor och med 1,200 kronor till ainanuensarfvode i sundhetskollegium,
hvarjemte å allmänna indragningsstaten uppförts de åt serafimerordensgillets
sekreterare, kamrerare och förste vaktmästare anslagna löner och
arfvoden, att under deras lifstid utgå med följande belopp: för sekreteraren
2,000 kronor, för kamreraren 2,000 kronor och för vaktmästaren
560 kronor, mot skyldighet för dem att i deras befattningar biträda
sundhetskollegium, såsom blifvande öfverstyrelse för hospitalen,
När under år 1877 sundhetskollegium ombildats med benämning
medicinalstyrelse och erhållit ny stat från och med år 1878, hade, under
förutsättning att revisionen af hospitalsräkenskaperna skulle i enlighet
med derom väckt förslag skiljas från medicinalstyrelsen och öfvergå till
kammarrätten, detta arbete icke tagits i beräkning vid bestämmande af
de arbetskrafter, som behöfde finnas inom medicinalstyrelsen, och något
anslag för nämnda revisionsarbete hade ej heller upptagits i den nya
staten för bemälda styrelse.
Beträffande öfriga förvaltnings- och räkenskapsgöromål, som skulle
komma att tillhöra medicinalstyrelsen, hade de för reglerande af embetsverkens
löner tillsatta komiterade ansett, att dessa göromål gjorde nödvändigt,
att biträde bereddes kamreraren, som då vore verkets ende ordinarie
kameraltjensteman. Enligt hvad komiterade anfört, vore nemligen redan
då kamrerarens göromål af den vigt och omfattning, att de kräfde en
Statsutskottets Ultåtande N:o 9.
237
fördelning, och efter öfverflyttningen till sundhetskollegium af hospitalsärendena
syntes det än mera oundgängligt, att kamreraren befriades
från åtskilliga af sina dåvarande bestyr, såsom handhafvandet af kassan,
granskningen af inkommande reseräkningar m. m. Då emellertid den
blifvande medicinalstyrelsen tills vidare komme att åtnjuta biträde af
serafimerordensgillets dåvarande kamrerare, hade räkenskapskontorets behof
af ökade arbetskrafter för den närmaste tiden synts blifva tillräckligt
tillgodosedt, om endast en ny ordinarie tjensteman å detsamma anstäldes,
under förutsättning likväl att medel stäldes till styrelsens disposition
för aflönande af ett extra biträde. I enlighet härmed hade i staten för
medicinalstyrelsen uppförts för en kassör och bokhållare lön 1,800 kronor
och tjenstgöringspenningar 1,200 kronor eller tillhopa 3,000 kronor,
hvarjemte uti det å staten med 11,000 kronor uppförda anslaget till
tillfälliga biträden m. m. inräknats arfvode å 1,200 kronor till ett extra
biträde å räkenskapskontoret.
Angående revisionen af hospitalsräkenskaperna hade vid fortsatt handläggning
af frågan om ordnandet af denna angelägenhet blifvit ådagalagdt,
att öfverflyttningen af denna revision till kammarrätten skulle mota många
svårigheter, beroende såväl på de ifrågavarande räkenskapernas beskaffenhet
som äfven på den stadgade ordningen för vederbörande tjenstemäns
arbete inom kammarrätten, hvarför, och sedan Kongl. Maj:t under en
följd af år till medicinalstyrelsens förfogande för ändamålet från tillgångar
under riksstatens åttonde hufvudtitel anvisat ett anslag af 1,200
kronor årligen, men det icke kunde anses lämpligt, att ett år efter år
fortlöpande arbete inom nämnda embetsverk på sådant sätt
Kongl. Maj:t föreslagit 1884 års Riksdag att till arfvode för granskning
af hospitalens räkenskaper uppföra å medicinalstyrelsens stat ett årligt
anslag af 1,200 kronor. Under förmälan att Riksdagen ansett det
kunna antagas, att en del af det å medicinalstyrelsens stat uppförda
anslag å 11,000 kronor för medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättningar,
renskrifning, flitpenningar och tillfälliga biträden icke skulle
allt framgent behöfva användas på sätt då skedde, till exempel det
belopp af 2,000 kronor, som då åtginge till löner åt öfvertalige tjensteman,
utan att i mån af afgång bland desse tjensteman större eller mindre
summor af denna utgiftspost skulle blifva för andra ändamål tillgängliga,
till dess att omsider hela utgiften kunde upphöra, hade Riksdagen förklarat
sig hafva bifallit Kongl. Maj:ts framställning på det sätt, att Riksdagen,
till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper, å medicinalstyrelsens
stat uppfört för år 1885 ett extra anslag af 1,200 kronor;
238
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
och hade detta belopp fortfarande årligen och äfven för innevarande år
på extra stat anvisats.
Genom kongl. bref den 7 december 1877 hade medgifvits, att berörda
kassörs- och bokhållaretjenst hos medicinalstyrelsen finge tillsvidare hållas
obesatt, och hälften af den för samma tjenst anslagna aflöning, eller 1,500
kronor, under tiden af styrelsen disponeras till arfvode åt en på styrelsens
räkenskapskontor biträdande extra ordinarie tjensteman, hvilket
arfvodesbelopp sedermera förhöjts dels genom kongl. brefvet den 19
december 1884 till 2,000 kronor och dels genom kongl. bref den 3
augusti 1888 till 2,600 kronor om året. Sedan medicinalstyrelsen anmält,
att den person, som enligt förordnande mot nyssnämnda arfvode biträdt
å räkenskapskontoret, aflidit, samt att, då af f. d. kamreraren hos serafimerordensgillet
K. Stolpe, som vore född den 1 februari 1823, icke längre
kunde påräknas det biträde, som i anseende till de förökade görornålen
dåmera vore af nöden, styrelsen ansåge tjenstgöringen å räkenskapskontoret
icke lämpligen kunna såsom dittills bestridas endast af styrelsens
kamrerare med biträde, förutom af kamreraren Stolpe, af eu extra
ordinarie tjensteman, hade en af styrelsen i sammanhang dermed gjord
hemställan, att kassörs- och bokhållaretjensten måtte, utan hinder af föreskriften
i kongl. brefvet den 7 december 1877, få i föreskrifven ordning
tillsättas, enligt kongl. brefvet den 3 juni 1892 bifallits af Kongl. Maj:t,
som anbefalt medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder för besättande af
nämnda tjenst hos styrelsen.
Uti kongl. brefvet den 9 februari 1877 vore medgifvet, att för aflöning
af en arkitekt till biträde åt medicinalstyrelsen i byggnadsärenden finge
tillsvidare, så länge verkställandet af nybyggnader eller ombyggnader i
någon större utsträckning för hospitalsförvaltningens räkning borde af
styrelsen ombesörjas, af de för sådana byggnadsarbeten särskildt beviljade
anslag utgå årligt arfvode och ersättningsbelopp enligt bestämmelserna
i kongl. brefvet den 21 augusti 1874. Enligt dessa bestämmelser utgincm
till arkitekt^ n arfvode med 3,000 kronor årligen äfvensom rese- och
traktamentsersättning enligt resereglementet för efter uppdrag verkstälda
resor samt särskild godtgörelse för byggnads- och arbetsritningar.
I nu förevarande framställningar hade medicinalstyrelsen, enligt
hvad af statsrådsprotokollet vidare inhemtas, hufvudsakligen anfört, att
den lifliga byggnadsverksamheten, den vidlyftiga förvaltningen och de
många ekonomiska angelägenheterna förorsakat, att medicinalstyrelsen,
i brist på tillräckliga biträden, olfrat allt för mycken tid åt detaljerna
af hospitalsangelägenheterna, hvilka blifvit så mycket mera betungande,
som hela hospitalsväsendet fått en betydligt ökad omfattning,
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
239
sä att hospitalens antal, soin vid början af år 1877 utgjort 9 med
1,543 sjukplatser, vid slutet af år 1895 uppgått till 13 med 4,259
sjukplatser; att hospitalens underhåll, som år 1877 kräft endast 745,541
kronor, år 1895 medfört en kostnad af 1,896,268 kronor 82 öre; samt
att under år 1877 diariiförts 425 mål rörande hospitalsvåsendet, men
år 1895 icke mindre än 996. De från serafimerordensgillet öfverf^ttade
tjenstemännen hade väl i början af detta tidskede någorlunda
goda arbetskrafter, hvilka dock under årens lopp aftagit, under det
att göroraålen tilltagit. Den från serafimerordensgillet öfverflyttade sekreteraren,
som vore född år 1815, hade under senare åren varit tjenstledig
på grund af läkarebetyg, och hans tjenst hade under ifrågavarande
tid uppehållits af en yngre tjensteman för en fjerdedel af lönen, eller
500 kronor årligen. För en så obetydlig ersättning kunde man emellertid
ej förvänta att erhålla en person, som betraktade detta förordnande
annorlunda än såsom en öfvergångsplats till något bättre och som annat
än på denna grund ville deråt egna en del af sin tid, hvaraf åter blefve
en följd, att ingen större vana vid ärendenas handläggning kunde förvärfvas.
Sedan kamreraren Stolpe den 14 augusti 1897 aflidit, hade
medicinalstyrelsen förlorat den hjelp vid de ekonomiska hospitalsärendenas
handläggning, som vid dessa ärendens öfverflyttning varit
afsedd. Biträde af kansliet och räkenskapskontoret vid hospitalsärendenas
handläggning kunde numera icke påräknas eller begäras till den utsträckning
behofvet påkallade. De styrelsens ledamöter, som närmast
haft att handlägga hospitalsärendena, hade genom den otillräckliga
hjelpen å det ekonomiska området sällan fått komma i åtnjutande af
semester, hvarjemte föreskrifven inspektion af hospitalen af samma skäl
hufvudsakligen afsett ekonomiska eller administrativa frågor och beträffande
sjukvården måst inskränkas till det nödvändigaste, under det
att inspektion af lasaretten endast undantagsvis kunnat ske. Under
sådana förhållanden hade styrelsen ansett den tidpunkt nu hafva inträdt,
då en förstärkning af styrelsens arbetskrafter särskildt på detta område
blifvit en tvingande nödvändighet. Att åstadkomma en sådan förstärkning
genom att, såsom löneregleringskomitén jemväl ifrågasatt, inrätta en
särskild ledainotsplats för de vigtiga ekonomiska ärendena, med hvilken
kamrerarebefattningcn då kunde förenas, vore enligt styrelsens åsigt
icke tillfredsställande och för öfrigt mindre fördelaktigt för sinnessjukvården,
hvilken fortfarande borde vara stäld under rent medicinsk
myndighet, hvarför den tjensteman, som finge uppdraget att biträda vid
de ekonomiska ärendenas handläggning, borde tilldelas en underordnad
ställning utan rätt att deltaga i besluten. Denne tjensteman skulle för
240
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
utförande af sitt uppdrag erhålla tillfälle att följa hospitalsärendenas
behandling i styrelsen, biträda, då en utredning i hithörande ekonomiska
frågor behöfdes, föra anteckningar om ingångna entreprenadkontrakt och
öfverenskomma arbetsbeting samt i anledning häraf gjorda utbetalningar,
granska af hospitalsdirektionerna uppgjorda förslag till utgiftsstater för
anstalterna och derifrån lemnade leveransanbud samt verkställa bokslut
öfver de till hospitalen anslagna medel m. m. Då dessa göromål vore
af största vigt och ganska omfattande samt påfordrade en kunnig och
erfaren persons hela arbetstid, borde aflöningen för denne tjensteman
icke beräknas till lägre belopp än den, som åtnjötes af styrelsens
kamrerare. Att för samma ändamål anställa eu tjensteman med lägre
aflöning under kamrerarens förmanskap å styrelsens räkenskapskontor
skulle icke bereda styrelsen den hjelp vid hospitalsärendenas handläggning,
som med denne tjensteman vore afsedd. Den af styrelsen
föreslagne tjenstemannen skulle möjligen kunna medhinna granskningen
af hospitalsräkenskaperna, men då det vore osäkert, om kamreraren för
hospitalsärendena skulle hafva tillräcklig tid till detta arbete, borde det
för närvarande utgående arfvodet af 1,200 kronor till en revisor bibehållas,
till dess nödig erfarenhet i detta hänseende vunnits. För erhållande
af behöflig! biträde vid de af hospitalsärendena föranledda
kansligöromål vore nödvändigt, att styrelsen tilldelades så stort, anslag
till aflöning åt en notarie, tillika sekreterare, att en duglig tjensteman
kunde finna med sin fördel förenligt att qvarstå i denna tjenst en längre
tid och förvärfva erfarenhet vid handläggning af dessa ärenden,
som i mycket afveke från dem, hvilka eljest förekomme inom ernbetsverken.
På grund häraf hade styrelsen hemstält, det Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen, dels att å ordinarie stat måtte anvisas till
aflöning åt en kamrerare lön 3,000 kronor, tjenstgöringspenningar 1,500
kronor, summa 4,500 kronor, och åt en notarie, tillika sekreterare, lön
1,800 kronor, tjenstgöringspenningar 1,200 kronor, summa 3,000 kronor,
med rättighet för en hvar af dem att efter 5 års tjenstgöring kunna
komma i åtnjutande af ett ålderstillägg å lönen med 500 kronor och
efter 10 års tjenstgöring med ytterligare 500 kronor, samt med skyldighet
för dessa tjensteman att biträda medicinalstyrelsen vid handläggning
af hospitalsärenden och att vara underkastade samma vilkor,
som i kongl. kungörelsen den 1 juni 1877 vore bestämda för åtnjutande
af de från 1878 års början faststälda nya löneförmånerna för sagda
styrelse, dels ock att till arfvode åt särskild person för revision af
hospitalens räkenskaper måtte äfven för år 1899 beviljas ett extra anslag
af 1,200 kronor.
Statsutskottets Vilåtande N:o 9.
241
Statskontoret hade, hvad först anginge de hospitalsväsendet rörande
ekonomiska ärendena, anfört, att, enligt hvad af grunderna för den år
1877 beslutade organisationen af medicinalstyrelsen framginge, dessa
ärenden, med undantag af revisionsgöromålen, ansetts skola handläggas
af styrelsens räkenskapskontor, och att särskilda anordningar då vidtagits
för att göra det möjligt för den derstädes anstälde kamreraren att utföra
detta jemte honom i öfrigt åliggande bestyr. Med afseende derå att
kontoret tillsvidare skulle erhålla biträde af serafimerordensgillets kamrerare,
hade vidare åtgärd ej ansetts behöflig, än att å kontoret inrättats
en ny tjenstebefattning i första lönegraden och medel beviljats till ett
extra biträde. Sedan serafimerordensgillets f. d. kamrerare Stolpe
aflidit, hade medicinalstyrelsen emellertid förlorat den hjelp vid de
ekonomiska hospitalsärendenas handläggning, som vid organisationen af
embetsverkets personal tillsvidare påräknats. Såväl i anledning häraf
som med afseende å den, enligt hvad medicinalstyrelsen förmält, betydliga
utvecklingen af hospitalsväsendet, sedan öfverstyrelsen för hospitalen
anförtrotts sundhetskollegium, hade statskontoret ansett åtgärder
oundgängligen böra vidtagas för att i nu förevarande hänseende bereda
medicinalstyrelsen nödigt biträde. Efter statskontorets tanke vore
emellertid icke genom medicinalstyrelsens framställning ådagalagdt, att
för sådant ändamål skulle erfordras inrättande af en ny afdelning inom
styrelsen genom anställande derstädes af en tjensteman i andra lönegraden.
Det syntes statskontoret, deremot, att erforderligt biträde vid
handläggningen af de hospitalen rörande ekonomiska angelägenheterna
skulle kunna, med anslutning till grunderna för medicinalstyrelsens nuvarande
organisation, vinnas genom ökande af arbetskrafterna å räkenskapskontoret,
hvilket redan, enligt hvad statskontoret inhemtat, jemlikt
faststäld arbetsordning ombesörjde den på styrelsen ankommande förvaltning
af till hospitalen anvisade medel och deröfver upprättade
räkning. För det närvarande syntes annan åtgärd härutinnan icke böra
vidtagas, än att tillgång bereddes till aflöning af ökadt biträde till
belopp, motsvarande aflöningen för en tjensteman i första lönegraden,
eller 3,000 kronor. Beträffande det af medicinalstyrelsen ifrågasatta
biträde å styrelsens kansli, hade statskontoret anfört, att då uppenbart
vore, att något verksamt biträde numera icke kunde, såsom vid öfverflyttningen
af hospitalsväsendet till medicinalstyrelsen varit afsedt, påräknas
af den till hög ålder komne f. d. sekreteraren hos serafimerordensgillet,
detsamma måste anses vara af behofvet påkalladt, och
syntes böra kunna tillgodoses på enahanda sätt, som af statskontoret
föreslagits i fråga om biträde åt räkenskapskontoret, helst statskontoret
Bill. till Riksd. Prof 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft. 31
242
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
ansåge, att hvarken i det ena eller andra hänseendet för närvarande
någon ändring i den för medicinalstyrelsen gällande aflöningsstat genom
inrättande af nya tjenstebefattningar borde ifrågakomma, utan att de
till ökadt biträde vid hospitalsärendenas behandling erforderliga medel
lämpligen borde tillsvidare å extra stat anvisas. Mot medicinalstyrelsens
framställning om beredande för år 1899 af särskildt arfvode för granskning
af hospitalens räkenskaper hade statskontoret förmält sig ej hafva något
att erinra.
Sedan medicinalstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 3 november
1897 hemstält om anvisande af medel till arfvoden åt tillfälliga biträden
vid handläggning af hospitalsärenden för de sista fyra månaderna af år
1897 och hela år 1898, samt statskontoret häröfver afgifvit infordradt
utlåtande, hade Kongl. Maj:t den 17 sistförflutne december beslutit, att
för beredande af ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitalsärendenas
handläggning anvisa, till fördelning på sätt styrelsen kunde
finna lämpligt, dels för tiden från kamreraren Stolpes död till 1897
års utgång 666 kronor 67 öre, dels ock för de sex första månaderna
af år 1898 ett belopp af 2,750 kronor, och hade statskontoret fått sig
anbefaldt att till medicinalstyrelsen af tillgängliga medel utbetala nämnda
belopp samt derefter hos Kongl. Maj:t till ersättande anmäla hvad sålunda
förskjutits.
Af det sålunda anförda — yttrar slutligen departementschefen —
framginge uppenbart, att äfven för år 1899 särskilda medel måste anvisas
för att hospitalsärendena måtte varda på tilfredsställande sätt handlagda
i medicinalstyrelsen. Ehuru departementschefen ansåge medicinalstyrelsen
hafva anfört goda skäl för att i sådant syfte två nya ordinarie
tjensteman måtte hos styrelsen anställas, funne departementschefen sig
likväl, i betraktande af hvad statskontoret derom yttrat och enär någon
tids erfarenhet beträffande sättet för ordnandet af hithörande arbeten
borde afvaktas, samt då det med hänsyn till väckta förslag dels om
ändring i medicinalstyrelsens organisation, dels ock om vissa ärendens
öfverflyttning från medicinalstyrelsen till andra myndigheter förefölle
mindre lämpligt att nu ifrågasätta anslag till nya ordinarie tjensteman
hos styrelsen, för närvarande nödsakad att inskränka sig till en hemställan
om utverkande af ett extra anslag för beredande af det för medicinalstyrelsen
i förevarande hänseende behöfliga biträde. Detta anslag
syntes departementschefen på de af statskontoret anförda skäl böra bestämmas
till 6,000 kronor. För den händelse serafimerordensgillets f. d.
sekreterare T. A. Billbergh emellertid fortfarande, såsom hittills, af det
honom på allmänna indragningsstaten i stället för hans sekreterareaflö
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
243
ning tillerkända belopp afstode en del till person, som i hans ställe biträdde
vid sekreteraregöromål å medicinalstyrelsens hospitalsafdelning,
ansåge departementschefen ett deremot svarande belopp å det nu ifrågasatta”
anslaget böra innehållas. Vidare erfordrades till arfvode för granskning
af hospitalens räkenskaper för år 1899 ett anslag till enahanda belopp,
som under flera föregående år för sådant ändamål anvisats, eller
1,200 kronor.
På grund af hvad i ärendet förekommit, hemställer utskottet,
att Kong!. Maj:ts förevarande framställningar må af
Riksdagen bifallas.
71:o) Vidare har under riksdagens lopp gjorts framställning om an-f^0å™dlZvisande
af ett extra anslag, hvilket, i händelse af bifall till framställningen,'' Utande af ett
torde böra i riksstaten uppföras under förevarande hufvudtitel och anslags- su”0‘0,i“m
rubrik. Uti två sins emellan lika lydande motioner, väckta den ena inom
Första Kammaren (n:o 38) af herr J. Philipson m. fl. och den andra inom
Andra Kammaren (n:o 232) af herr J. E. Centerwall m. fl., har nemligen
yrkats, att Riksdagen måtte för åstadkommande af ett sanatorium i södra
delen af landet samtidigt med de tvenne, som vore afsedda att för insamlade
medel anordnas i norra och mellersta Sverige, på extra^ stat bevilja
850,000 kronor och deraf anvisa till utgående under år 1899
350,000 kronor.
I denna fråga kommer utskottet att framdeles afgifva utlåtande; hvilket
utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Barnmorskeimäervisningen och harnhördshusen.
72:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för
år 1899 anvisa ett anslag af 3,000 kronor till anordnande af repetitionsf kurser för
kurser för äldre barnmorskor och till beredande, så vidt ske kunde, af fri barnmorskor.
bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna deri under den tid, de genom- [_66.]
ginge dessa kurser.
Enligt hvad statsrådsprotokollet i detta ärende utvisar, har departementschefen
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t redogjort för
innehållet i en af medicinalstyrelsen den 29 september 1897 till Kongl.
Maj:t aflåten skrifvelse, deri medicinalstyrelsen hemstält om utverkande
244
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
af ett extra anslag a 3,000 kronor, att ställas till styrelsens förfogande
för att användas till anordnande af repetitionskurser för äldre barnmorskor
såväl under senare delen af år 1898 som under år 1899, med
rätt för styrelsen att, i den mån anslaget medgåfve, bereda deltagarinnorna
i kurserna fri bostad eller bidrag till hyra af bostad i närheten
af läroanstalten, för att derigenom för dem underlätta deltagandet i
undervisningen.
Till stöd för sin framställning hade medicinalstyrelsen anfört, att det
visat sig i hög grad af behofvet påkalladt, att de äldre barnmorskorna i
riket finge genom kortare repetitionskurser dels upplifva sina kunskaper,
dels ock göras förtrogna med nyare undersökningsmetoder rörande fosterläge
och i synnerhet med antiseptikens tillämpning vid förlossning och barnsäng.
Då tillfälle till dylik undervisning under senare tiden genom understöd
ai landsting och kommuner samt genom barnmorskelärarnes tillmötesgående
beredts äldre barnmorskor, hade dessa ifrigt begagnat sig
deraf. Det vore emellertid synnerligen önskvärdt, att ett större antal
af rikets barnmorskor erhölle sådan undervisning. Detta kunde lämpligen
ske på det sätt, att vid läroanstalterna i Stockholm och Göteborg
minst fyra gånger om året vid hvardera anstalten anordnades repetitionskurser,
afsedda för 10, 12 eller högst 15 barnmorskor åt gången. Hvarje
sådan kurs borde räcka minst fjorton dagar, hvilken tid af lärarne ansetts
tillräcklig för ändamålet. Undervisningen, som skulle vara kostnadsfri,
borde så mycket som möjligt meddelas praktiskt och företrädesvis
omfatta äntiseptik och aseptik, bestämmande af fosterläge genom
yttre undersökning samt repetition af de vigtigaste delarne utaf förlossningsläran.
Deltagandet i kurserna borde vara frivilligt. Då ännu endast
helt ringa erfarenhet vunnits beträffande dylika kurser, ansåge medicinalstyrelsen
det böra öfverlemnas åt styrelsen att, efter förslag af de respektive
lärarne, närmare ordna undervisningen äfvensom att bestämma
storleken af de arfvodesbelopp, som skäligen borde tilldelas lärarne för
det ökade arbete, som för dem blefve en följd af ifrågavarande kurser.
Detta arfvodes storlek borde enligt medicinalstyrelsens åsigt beräknas
efter antalet undervisade elever.
På grund af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må på extra stat för år 1899
anvisa ett anslag af 3,000 kronor till anordnande af
repetitionskurser för äldre barnmorskor och till bere
-
Statsutskottets Utlåtande :o 9.
245
dande, så vidt ske kan, af fri bostad eller hyresbidrag
åt deltagarinnorna deri under den tid, de genomgå
dessa kurser.
Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien.
73:o) Med anledning af Kongl. Mai:ts derom gjorda framställning.^; a,nsla°
och då, enligt hvad i statsrådsprotokollet upplyses, de extra anslag a samlingar
tillsammans 9,200 kronor, som för ändamål, tillhörande akademiens verk- m• m
samhet,
blifvit för innevarande år liksom för flera föregående år be- [67.]
viljade, äro för samma ändamål fortfarande erforderliga, hemställer
utskottet,
att Riksdagen må på extra stat för år 1899 anvisa
följande anslag till vitterhets-, historie-, och antiqvitetsakademien
:
a) till arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden
vid ordnandet och vården af de under akademiens inseende
stälda samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening
4,000 kronor;
b) till undersökning och beskrifning af fäderneslandets
fornlemningar m. in. 3,200 kronor; samt
c) till utgifvande af planschverk öfver fornsaker
och andra märkvärdiga föremål i statens historiska museum
m. m. 2,000 kronor.
74:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till vidtagande af kon- Ang. anslag
serveringsätgårder vid Visby stadsmur, i hufvudsaklig enlighet med i stats-“ue
rådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 omförmäldt ringmur.
arbets- och kostnadsförslag, bevilja ett anslag af 20,550 kronor och deraf [68.]
på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 10,300 kronor.
Departementschefen har i detta ärende till statsrådsprotokollet erinrat,
hurusom vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien i skrifvelser
till Kongl. Maj:t den 19 december 1891 och den 13 september 1892 fäst
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på angelägenheten deraf, att särskilda åtgärder
vidtoges till skydd för vissa fornminnen i vårt land. I sådant
afseende hade akademien hemstält, att Kongl. Maj:t ville af Riksdagen äska
ett bestämdt årligt anslag af 10,000 kronor under 10 år till vidtagande
af åtgärder för bevarande af landets märkligare historiska ruiner, och
dervid tillika framhållit, att ju längre man dröjde att för dessa ända
-
246
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
mål vidtaga åtgärder, desto drygare blefve med nödvändighet de erforderliga
beloppen; att ifrågavarande minnesmärken vore i sig och
genom sin fosterländska betydelse i synnerligt hög grad värda att bevaras,
samt att det vore ytterst beklagligt, om Sverige skulle dröja ännu längre
att deltaga i den täflan, som i Europas öfriga kulturstater egde rum
med afseende på de nationella minnesmärkenas vård. Efter särskilda af
Kongl. Maj:t åren 1893 och 1895 gjorda framställningar, hade Riksdagen,
som ansett frågor om anslag till skydd för sådana fornminnen
endast böra hvar för sig och efter särskild utredning i hvarje fall företagas
till pröfning, anslagit medel till åtgärder för bevarande af tornet
Kärnan i Helsingborg och kyrkoruinerna i Sigtuna.
Akademien hade, enligt hvad departementschefen vidare meddelat,
redan i sammanhang med sin framställning om anslag för år 1898
hos Kongl. Maj:t omnämnt behofvet af åtgärders vidtagande för bevarande
af den synnerligen märkliga ringmuren kring Visby stad, ehuru
då ännu ej kostnadsförslag derför hunnit utarbetas. Sedan detaljerad!
arbets- och kostnadsförslag upprättats efter noggrann besigtning af
murens brister, verkstäld af en utaf akademiens tjensteman, både akademien,
med öfverlemnande af samma förslag, i skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 7 september 1897 hemstält om utverkande af anslag för vidtagande
af åtgärder till skydd för Visborgs slottsruin och ringmuren kring Visby
stad. Akademien hade i berörda skrifvelse framhållit, att Visby stadsmur
vore i sitt slag ensamstående ej blott i Sverige, utan i hela Norden,
och att äfven i det öfriga Europa dermed jemförliga stadsbefästningar
från gammal tid endast på få ställen anträffades. Det syntes akademien
derför ej blott ur rent arkeologisk, utan äfven ur allmännare fosterländsk
synpunkt vara en tvingande nödvändighet att åt efterverlden bevara
detta märkliga minne från en tid, då Visby intagit en i visst afseende
förherskande ställning i Norden. En dylik åtgärd kunde icke utan fara
för murens bestånd uppskjutas. Detta framginge dels af murens nuvarande
tillstånd i det hela, dels af nyligen inträffade ras och hotande
sättningar. Dylika hade dels förekommit å norra sträckan af muren,
för hvilkas afhjelpande Kongl. Maj:t, på akademiens framställning, den
21 maj 1897 beviljat 472 kronor 50 öre, och vore dels att befara å södra
delen af muren, hvilken senare fråga akademien vid tiden för skrifvelsens
aflåtande haft under behandling.
Sedan till ruinernas underhåll under en lång följd af år varit anvisade
tomtören för hospitalslägenheter i Visby stad, hvilka emellertid
icke uppgått till något afsevärdt belopp, hade från och med år 1881
ett årligt anslag af 450 kronor för ifrågavarande ändamål varit stäklt
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
247
till akademiens disposition. Med sådana belopp kunde tydligtvis ingå
större åtgärder vidtagas. De tillgängliga medlen hade användts till
smärre reparationer och någon gång till ruinernas frigörande från en del
af de hus och bodar, hvilka under tidernas lopp blifvit uppförda intill
kyrkorna, till stort men för ej blott deras utseende, utan äfven deras
bestånd. På grund af de för hvarje år disponibla medlens otillräcklighet
hade akademien den 20 december 1883 ingått till Iiongl. Maj:t med anhållan
om anslag för konserverande af kyrkoruinerna i Visby och dervid
bland annat yttrat: »Det tinnes ingen stad i Norden, som inom sig
hyser så många minnen af medeltidens byggnadskonst som Visby, hvilken
stad derigenom intager en alldeles särskild ställning. I den omständigheten
att Visby ruiner utgöra minnen af en förfluten storhetstid, hvars
rätta art man hade svårt att uppskatta utan ruinernas vittnesbörd, ligger
ett tvingande skäl för deras bevarande åt samtid och efterverld, så mycket
mera som dessa ruiner icke allenast vittna om Visby forna storhet: det
linnes i vårt land intet kraftigare vittnesbörd om hvad medeltiden i allmänhet
kunde åstadkomma än just dessa ruiner. Dertill kommer ännu
en omständighet af största vigt: dessa ruiner ega betydelse icke endast
som illustration till historien, utan de ega ett sjelfständigt intresse ur
konstens synpunkt — ett intresse icke endast för den svenska konstens
historia, utan rent af för medeltidens konst i allmänhet». I anledning af
akademiens berörda anhållan hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
till vidtagande af åtgärder för bevarande af ifrågavarande kyrkoruiner
bevilja ett anslag af 20,000 kronor, och hade denna framställning bifallits
af Riksdagen, som anvisat ett anslag på extra stat med hälften af
nämnda summa för hvart och ett af åren 1885 och 1886.
Enär ringmurens betydelse ingalunda vore mindre än kyrkoruinernas,
utan snarare kunde sägas vara större, nade akademien, med hänvisning
till berörda kostnadsförslag, enligt hvilket beräknats för ruinerna
af Visborgs slott 9,450 kronor och för den egentliga ringmuren jemte
ställningar, block samt tåg 20,550 kronor, anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes
för vidtagande af konserveringsåtgärder vid Visborgs slott och Visby
stadsmur bereda och ställa till akademiens disposition ett anslag af 30,000
kronor, hvilket anslag syntes kunna utan olägenhet fördelas på två eller
tre år.
Genom remiss den 29 september 1897 hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Gotlånds län fått sig af Kongl. Maj:t anbefaldt att från vederbörande
infordra och med eget utlåtande till Kongl. Maj:t insända yttrande,
om och i hvad mån bidrag till bestridande af kostnaderna för nu
ifrågasatta konserveringsåtgärder vid Visborg och Visby stadsmur kunde
248 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
förväntas inflyta från den ort, som vore närmast intresserad i dessa fornlemningars
skyddande.
I det med anledning häraf utaf stadsfullmägtige afgifna yttrande hade
dessa framhållit, att murpartiet öster om och till en del midt för Skeppargatan,
hvilket utgjorde ett stycke af Visborgs slottsruin, enligt det
ingifna kostnadsförslaget befunnits omöjligt att reparera, utan borde
rifvas och sedan åter uppföras för en kostnad af 6,000 kronor. Detta
murparti, som till någon del stode på en plats, öfver hvilken, enligt af
Kongl. Maj:t den 5 juni 1891 faststäld stadsplan, väg skulle leda från
nämnda gata till söder derom belägna stadsdelar, vore en af grofva
kalkstenar, såsom det ville synas, konstlöst uppförd mur, som icke utmärkte
sig genom någon egendomlig konstruktion. Då, såsom akademien
framhållit, ringmurens bevarande åt efterverlden vore ett rent arkeologiskt
på samma gång som ett allmänt fosterländskt intresse, vore det
tydligtvis det större samhället, staten, som i detta hänseende hade förpligtelser
att fylla, och detta så mycket hellre, som Visby stad numera
icke syntes ega någon befogenhet öfver sin ringmur. Dennas stora utsträckning
och den monumentala karakter, densamma med sina många
torn egde, gjorde det också alldeles otänkbart, att det nuvarande stadssamhället
skulle i någon väsentligare mån kunna påtaga sig vare sig
dess konserverande eller något ansvar för dess underhåll. Stadsfullmägtige
hade dock ansett sig kunna för visst fall och under vissa vilkor för
sådant ändamål lemna något mindre bidrag och derför förklarat, att
Visby stad, under vilkor och förbehåll att berörda fallfärdiga inurstycke
midt för och öster om Skeppargatari refves eller att, i händelse dess
återuppbyggande skulle ifrågakomma, så stor öppning midt för Skeppargatans
södra del lemnades fri, som för gatans framdragande genom
nämnda inurparti enligt den faststälda stadsplanen erfordrades, vore benägen
att såsom ett uttryck af samhällets goda vilja att bidraga till utförande
af de i det uppgjorda kostnadsförslaget upptagna arbetena för
stadsmurens bevarande, anvisa ett belopp af 2,500 kronor, att utgå med
en tredjedel om året under hvart och ett af de tre år verkställigheten
deraf skulle ega rum. I det af stadsfullmägtige afgifna yttrandet hade
magistraten i Visby instämt.
Kong!. Maj:ts befallningshafvande hade för sin del anfört, bland
annat, att omförmälda murparti icke syntes i byggnadsväg utgöra något
så märkligt, att dess bibehållande i oförändradt skick kunde anses ovilkorligen
nödigt. Det syntes derför som om hinder ej borde möta för
bifall i viss mån till stadsfullmäktiges vilkor, på det sätt nemligen, att
det för Skeppargatans framdragande i rät linie hindrande murstycket
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
249
nedrefves, och att den vidare Österut gående mursträckan nedtoges till
så stor del, att derigenom förhindrades ytterligare ras å densamma,
hvilket till fara för närboende hittills och senast under våren 1897 inträffat.
Härigenom skulle också den afsevärda fördelen beträffande
ifrågavarande arbeten vinnas, att frän den beräknade kostnaden skulle
kunna frånräknas ett så stort belopp som 6,000 kronor, åtminstone i det
närmaste. Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade derjemte förklarat
sig icke hafva anledning antaga, att för bestridande af ifrågavarande
kostnad bidrag i Gotlands län skulle kunna bekommas från annat håll
än Visby stad.
Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien, som lemnats tillfälle
att inkomma med utlåtande i anledning af hvad stadsfullmägtige i Visby
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda yttrat, hade i skrifvelse
den 7 december 1897 anfört, att enär Visborg vid sitt uppförande delvis
sammanbygts med ringmuren och så att säga öfvertagit dennas funktion
utefter en ej obetydlig sträcka af stadens södra sida och således vore
en i afsevärd grad integrerande del af de staden omgifvande försvarsverken,
intet skäl funnes att vid uppgörande af plan för konserveringsåtgärderna
egna mindre omsorg åt lemningarna af Visborg än åt muren
i öfrigt. Båda kompletterade hvarandra och borde i nu ifrågavarande
afseende betraktas såsom ett sammanhängande helt. Under uttryckande
af önskvärdheten att Visby stads bidrag måtte kunna erhållas utan
dervid fäst vilkor, hade akademien hemstält, att stadens erbjudande i
dess nuvarande form ej måtte till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Öfverintendentsembetet, till hvilket detta ärende blifvit remitteradt
för afgifvande af utlåtande öfver den af akademien gjorda framställning
om anslag till ifrågavarande konserveringsåtgärder, hade i skrifvelse till
Kong!. Maj:t den 30 november 1897 förklarat, att, i betraktande ej mindre
deraf att de föreslagna åtgärderna för bevarandet af ifrågavarande i så
hög grad värdefulla minnesmärken, hvilka åtgärder, anförtrodda åt fullt
sakkunnig ledning, syntes embetet vara särdeles välbetänkta och lämpliga,
tarfvade ett snart verkställande, än äfven af att mot de äskade
anslagsbeloppen icke torde vara något att erinra, embetet funne sig för
sin del böra på det lifiigaste tillstyrka bifall till akademiens i förevarande
afseende gjorda framställning.
För egen del har departementschefen i ärendet anfört följande.
Frågan om borttagande af en del af nyssnämnda murstycke vid
Skeppargatan i Visby hade äfven för några år sedan varit understäld
Kongl. Maj:ts pröfning. I skrifvelse till Kong!. Maj:t den 8 december
1891 hade nemligen stadsfullmägtige anhållit, att enär åtgärder måste
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Åfä. 9 Raft. 32
250
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
vidtagas för stadsplanens genomförande beträffande områden, som läge
närmast utanför ringmuren, denna måtte få på tre ställen genombrytas. En
af dessa genombrytningar skulle verkställas på det sätt, att den vid Skeppargatan
befintliga genom ras bildade öppning i mursträckan mellan Skansporten
och hamnen utvidgades och fördjupades. Till stöd härför hade hufvudsakligen
anförts, att en portöppning å nämnda ställe vore erforderlig,
emedan trafiken med åkdon å Skeppargatan vore förenad med alla de olägenheter,
som en återvändsgränd brukade föranleda, samt i följd deraf de
kostnader, som nedlades på ordnandet af den nedanför Visborgs slottsruin
belägna stadsdelen, måste blifva i viss mån ofruktbara. Riksantiqvarien,
häröfver hörd, hade andragit, bland annat, att den vid Skeppargatan
belägna muren tillhörde Visborgs gamla slott, af hvilken historiskt
märkliga byggnad endast ett par mursträckor funnes ofvan jord och det
öfriga, som ej blifvit förstördt, läge under jordytan, hvarför det vore omöjligt
att utan en fullständig utgräfning utreda slottets anläggning och i sammanhang
dermed stående förhållanden; att, derest en del af muren brötes
bort och en bred väg byggdes öfver det yttre ruinområdet, hinder skulle
uppstå för en sådan undersökning, hvilket skulle innebära en oersättlig
arkeologisk förlust, under det den praktiska vinsten vore tvifvelaktig;
att för ej länge sedan en port blifvit med vederbörligt tillstånd upptagen
i stadsmuren vid södra mynningen af Magasinsgatan helt nära Skeppargatans
södra afslutning; samt att det ej vore visadt, att trafiken mellan
de å ömse sidor om ringmuren belägna trakterna vore stor och i tilltagande.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med riksantiqvariens yttrade
mening hade vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien den 6 december
1892 afgifvit det utlåtande, att det arkeologiska intresset i den föreliggande
frågan måste anses vida starkare än det praktiska krafvet, hvars
berättigande icke syntes akademien genom handlingarna i ärendet
ådagalagdt, på grund hvaraf akademien hemstält, att stadsfullmägtiges
ansökning ej måtte vinna bifall. Stadsfullmägtige, som lemnats
tillfälle att inkomma med yttrande i anledning af hvad akademien
och riksantiqvarien i ärendet anfört, hade, bland annat, erinrat att
portöppningen vid Magasinsgatan ej gjorde en portöppning vid Skeppargatan
öfverflödig, enär de gränder, som förenade dessa gator, hade allt
för stark lutning. Häremot hade dock reservationer anförts af två bland
stadsfullmägtiges ledamöter, hvilka hållit före, att ansökningen i hvad
den rörde sistnämnda portöppning icke bort af stadsfullmägtige vidhållas.
Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkommit med infordradt utlåtande
i ärendet samt akademien, efter erhållen remiss, i skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 8 maj 1894 förklarat sig vidhålla hvad akademien i
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
251
sitt förut afgifna'' utlåtande hemstält, hade enligt kongl. bref den 17
augusti 1894 stadsfullmägtiges ansökning i den del, hvarom nu vore
fråga, lemnats utan bifall.
För vinnande af de fördelar för Visby stad, som åsyftades med
det af stadsfullmägtige önskade nedrifvandet af omförmälda murstycke
vid Skeppargatan, syntes utom ett medgifvande härtill jemväl fordras
tillstånd till framdragande från nämnda gatas södra ända af en utfartsväg
öfver och genom det område, under hvars yta ruinerna af Visborgs
slott till största delen vore dolda. Ett sådant tillstånd ansåge departe^
mentschefen dock ej kunna lemnas, innan behöflig undersökning af detta
område i arkeologiskt hänseende egt rum. Som en dylik undersökning
antagligen icke kunde under den närmaste tiden verkställas, syntes det
departementschefen rådligast, att med frågan om åtgärder för bevarande
af slottsruinerna finge anstå, och att följaktligen nyssberörda murstycke
tills vidare lemnades orubbadt. Då i sådan händelse stadsfullmägtiges
gjorda erbjudande finge anses hafva för närvarande förfallit och bidrag
från annat håll till bekostande af de ifrågasatta konserveringsåtgärderna
vid den egentliga ringmuren ej kunde påräknas, syntes någon annan utväg
för detta företags utförande ej återstå, än att detsamma helt och
hållet bekostades af staten, hvars pligt det vore att söka åt samtid och
efterverld bevara dessa minnen från en förgången storhetstid. Hvad
särskildt Visby ruiner beträffade, ansåge departementschefen, med hänsyn
till deras art och omfattning samt utomordentliga betydelse i
historiskt och arkeologiskt afseende, det icke böra för statsanslag till
deras bevarande fordras, att äfven den ort, som vore närmast intresserad
i dessa fornlemningars bibehållande, bidroge till kostnadernas bestridande.
Staten hade vid flera föregående tillfällen anslagit medel till vård af Visby
ruiner, utan att bidrag dertill från orten ifrågasatts. Med afseende härå,
och under åberopande af hvad vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien
beträffande ringmuren anfört, tillstyrkte departementschefen, att
Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra framställning af ofvan angifna
innehåll.
Utskottet, som finner giltiga skäl vara anförda för beviljande af
statsanslag till bevarande af Visby stadsmur från förstörelse, har likväl
ansett, att staden Visby, för hvilken de ifrågasatta konserveringsåtgärderna
måste vara af särskildt intresse, icke bör helt och hållet undandraga
sig att deltaga i de dermed förenade kostnaderna. Lika med vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademien finner emellertid utskottet
det vid stadens erbjudande af ett bidrag å 2,500 kronor fästa vilkoret
252
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
icke böra godkännas; men i alla händelser anser utskottet skäligen kunna
förväntas, att — derest staten i öfrigt ikläder sig kostnaderna för de
ifrågavarande arbetena — Visby stad skall befinnas villig att obetingadt
anslå nämnda belopp 2,500 kronor, deraf hälften synes böra utgå under
år 1899 och återstoden under år 1900; och vid sådant förhållande kan
det af statsmedel för detta ändamål äskade belopp nedsättas från 20,550
kronor till 18,050 kronor.
På grund häraf hemställer utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen till vidtagande af konserveringsåtgärder
vid Visby stadsmur i hufvudsaklig enlighet
med det i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
den 14 januari 1898 omförmälda arbets- och
kostnadsförslag — under vilkor att staden Visby för
ändamålet anslår 2,500 kronor, att utgå med minst 1,250
kronor''under år 1899 och återstoden under år 1900 •—
beviljar ett anslag af 18,050 kronor och deraf på extra
stat för år 1899 anvisar ett belopp af 9,025 kronor.
Ang. anslag nu 75:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för vidtagande af
bevalhadstraf åtgärder bevarande af Alvastra klosterruiner, i hufvudsaklig enlighet
klosterruiner.med i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898
[69.] omförmäldt arbets- och kostnadsförslag, på extra stat för år 1899 bevilja
ett anslag af 3,200 kronor.
Till åberopade statsrådsprotokollet har departementschefen anmält,
hurusom vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien i skrifvelse till
Kongl. Majit den 7 september 1897 framhållit, att det vore af största vigt,
att snara åtgärder vidtoges till bevarande af Alvastra klosterruiner, såvida
det som ännu återstode af detta Sveriges första cistercienserkloster,
hvilket en gång varit ett af de mest betydande i landet, skulle kunna
räddas. Detta kloster hade fordom varit i besittning af betydande rikedomar,
hvilka genom klostrets indragning vid reformationen kommit
svenska staten till godo. Enär lemningarna af detsamma ur arkeologisk
och konsthistorisk synpunkt vore af synnerligen högt intresse, hade
akademien, med öfverlemnande af ett genom dess försorg af byggmästaren
vid Vadstena klosterkyrka L. E. Peterson för ruinernas bevarande uppgjordt
arbets- och kostnadsförslag, slutande å 4,200 kronor, hemstält,
att Kongl. Majit måtte för vidtagande af ifrågavarande koftserveringsåtgärder
hos- Riksdagen begära ett anslag å nämnda belopp.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
253
öfverintendentsembetet hade efter granskning af det inlemnade arbetsoch
kostnadsförslaget afgifvit infordradt utlåtande i ärendet och dervid
anfört detsamma som embetet yttrat i fråga om åtgärder för bevarande
af Visborgs slottsruin och Visby ringmur, hvarför departementschefen
förut redogjort.
Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län genom
remiss fått sig af Kongl. Maj:t anbefaldt att från vederbörande infordra
och med eget utlåtande till Kongl. Maj:t insända yttrande, om
och i hvad mån bidrag till bestridande af kostnaderna för de ifrågasatta
åtgärderna för bevarande af Alvastra klosterruiner kunde förväntas inflyta
från den ort, som vore närmast intresserad i dessa fornlemningars
skyddande, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande med skrifvelse den 28
december 1897 till Kongl. Maj:t öfverlemnat, jemte eget utlåtande,
yttranden i ämnet dels af Vestra Tollstads församling, dels ock af styrelsen
för Vadstena-Ombergs turistförening, hvilka båda förklarat sig anse
det rättvist och billigt, att de föreslagna arbetena utfördes på bekostnad
af staten, som för århundraden tillbaka icke allenast kommit i besittning
af klostrets stora rikedomar och deraf dragit nytta, utan jemväl användt
sten från klostret såsom byggnadsmaterial till andra staten nu tillhöriga
byggnader. Ehuru församlingen funne de föreslagna konserveringsåtgärderna
i och för sig välbetänkta, kunde till desamma något bidrag af
församlingen ej lemnas. Turistföreningens styrelse hade meddelat, att föreningen
icke hade andra tillgångar än obetydliga årsafgifter af sina medlemmar
samt arrendet för ett å Omberg uppfördt utsigtstorn, hvilka belopp
tillsammans näppeligen räckte till att nöjaktigt underhålla föreningens
anläggningar samt förränta och amortera föreningens skulder, för hvilka
styrelsens medlemmar iklädt sig personlig borgen, samt att i följd häraf
föreningen, ehuru densamma på det lifiigaste önskade och hoppades, att
de intressanta ruinerna snart måtte blifva skyddade mot ytterligare förstörelse,
icke kunde lemna några bidrag för ändamålet. För egen del
hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemstält, att hos Riksdagen
måtte äskas hela den behöfiiga summan, då något bidrag till bestridande
af kostnaderna för de ifrågasatta konserveringsåtgärderna icke vore att
från orten förvänta. Från annat håll hade emellertid numera ett bidrag
af 1,000 kronor blifvit utlofvadt.
Departementschefen har på grund af hvad sålunda förekommit tillstyrkt,
att proposition i ämnet måtte till Riksdagen aflåtas.
I anledning af hvad till statsrådsprotokollet meddelats hemställer
utskottet,
254
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att Riksdagen inå på extra stat för år 1899 bevilja
ett anslag af 3,200 kronor för vidtagande af åtgärder
till bevarande af Alvastra klosterruiner i hufvudsaklig
enlighet med det i statsrådsprotokollet omförmälda
arbets- och kostnadsförslag.
An9inköpa9afÖ'''' ?6:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för
svenska mynt 1899 anvisa ett anslag af 30,000 kronor, för användande i mån af behof
myntkabinettetinköp för kongl. myntkabinettets räkning af sådana i den i statsråds0n°
protokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898 omförmälda
L Oldenburgska samlingen förekommande svenska mynt, som kunde behöfvas
till fyllande af luckor i myntkabinettet.
Departementschefen, som, enligt hvad åberopade statsrådsprotokollet
utvisar, hos Kongl. Maj:t hemstält om framläggande för Riksdagen af förevarande
proposition, har till stöd för denna hemställan åberopat en af vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademien den 7 september 1897 till Kongl.
Maj:t aflåten skrifvelse, i hvilken akademien anhållit om utverkande för
ifrågavarande ändamål af anslag intill nämnda belopp, under framhållande
att vid olika tider, då tillfälle erbjudit sig att rikta svenska statens samling
af mynt, Kongl. Maj:t och Riksdagen visat synnerlig frikostighet. Så hade
år 1863 beviljats ett anslag af 17,832 riksdaler för att inlösa en del af den
stora samling af antika, orientaliska och spanska mynt, som bildats af kammarherren
G. D. Lorichs. Då några år senare expeditionschefen C. F.
Meinander hembjudit sin samling af svenska mynt till ett pris af 20,000
kronor, hade detta belopp år 1870 beviljats af Riksdagen, som jemväl år
1874 anslagit 8,000 kronor till förvärfvande af justitierådet C. F. Herbsts
samling af europeiska medeltidsmynt. Sedan dess hade icke något större
belopp blifvit lemnadt till ökande af statens myntsamling. Akademien hade
hyst en förhoppning, att den svenska afdelningen deraf, hvilken naturligtvis
vore den vigtigaste och som borde göras så fullständig som
möjligt, skulle erhålla en synnerligen värderik tillökning genom tillåtelsen
att ur doktor H. F. Antells samling uttaga de mynt, som saknades
i den svenska statens samling, men genom ändrade testamentariska bestämmelser
hade hela den Antellska myntsamlingen gått till Finland. Nu
hade delegarne i boet efter kontorschefen H. Oldenburg, hvilkens samling
af svenska mynt vore den förnämsta enskilda samling i Sverige, hembjudit
denna till statens myntkabinett för ett pris af 135,000 kronor.
Akademien, som ansett detta pris väl hö^t, hade förklarat sig icke
kunna hos Kongl. Maj:t göra framställning om inköpande af samlingen i
dess helhet, till följd hvaraf densamma komme att försäljas å offentlig
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
255
auktion. Enär det vore af yttersta vigt, att det tillfälle, som då erbjöde
sig att genom inköp komplettera statens samling af svenska mynt,
icke försummades, hade akademien gjort sin omförmälda framställning
om beredande af derför behöfliga medel.
Utskottet har väl ansett giltig anledning förefinnas till beviljande af
anslag för ifrågavarande ändamål, men finner det af Kongl. Maj:t föreslagna
beloppet vara väl högt tilltaget och skäligen kunna nedsättas till 24,000
kronor, hvadan utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen på extra stat för år
1899 anvisar ett anslag af 24,000 kronor, att i mån
af behof användas till inköp för kongl. myntkabinettets
räkning af sådana i den Oldenburgska samlingen
förekommande svenska mynt, som kunna behöfvas till
fyllande af luckor i myntkabinettet.
Naturhistoriska riksmuseum.
77:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
får utskottet hemställa,
att Riksdagen må, till inköp och insamling af
naturalier vid naturhistoriska riksmuseets afdelning för
arkegoniater och fossila växter, till arbetsbiträden derstädes
och till bestridande af andra med arbetena vid
afdelningen förenade utgifter, jemväl för år 1899 på
extra stat anvisa 2,000 kronor.
78:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för år
1899 uppföra en summa af 7,300 kronor till vård, underhåll och förkofran
af naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling.
Till statsrådsprotokollet i ärendet har departementschefen erinrat,
hurusom Riksdagen sistlidet år med anledning af Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning anvisat till vård, underhåll och förkofran af nämnda
samling på extra stat för år 1898 ett anslag af 7,300 kronor, hvaraf
4,500 kronor varit afsedda till arfvode åt en särskild föreståndare för
samlingen. Riksdagen hade emellertid ansett, att, då ett tillfredsställande
Ang. anslag
till riksmuseets
afdelning
för
arkegoniater
m. m.
[71.]
Ang. anslag
till museets
etnografiska
samlinq.
[72.]
256
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
resultat icke kunde af denne föreståndare uppnås, utan att fullt lämpliga
lokaler bereddes för de. samlingar, som skulle ställas under hans
vård, oinförmälda arfvode icke borde utgå, förr än visshet vunnits
derom, att en ändamålsenlig museibyggnad blefve för samlingarna uppförd.
I sin till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse i ämnet hade Riksdagen
anfört, att, enligt hvad den inhemtat, utsigter förefunnes att genom
enskild offervillighet skulle kunna åstadkommas en nybyggnad för ifrågavarande
samlingars inrymmande. Till upprättande af ett etnografiskt
museum i hufvudstaden hade nemligen stiftelsen Lars Hiertas minnes
styrelse afsatt ett belopp af 25,000 kronor, och för samma ändamål
uppgåfves likaledes 25,000 kronor vara af två namngifna personer afsätta
och utlofvade. Byggnadsföretaget vore beräknadt skola kosta
74,000 till 75,000 kronor, deruti dock icke inbegrepes värdet af erforderlig
tomt, hvilken Riksdagen ansett kunna beredas å kronans mark i
den trakt, der nordiska museet vore förlagdt. Af nämnda skäl hade
Riksdagen, som ansett en gynsam lösning af byggnadsfrågan kunna inom
kort tid förväntas, föreskrifvit, att den till arfvode åt föreståndaren afsedda
delen af anslaget ej finge utgå, förrän visadt blifvit, att ofvan
oinförmälda, för uppförande af en nybyggnad för samlingen beräknade
belopp åstadkommits.
Enligt hvad departementschefen vidare meddelat, hade vetenskapsakademien
i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 8 september 1897, under framhållande
att behofvet af det belopp, 2,800 kronor, som sedan en lång
följd af år utgått såsom årsanslag till riksmuseets etnografiska samling,
fortfarande vore minst lika stort som tillförene, anhållit, att 7,300 kronor,
motsvarande det för år 1898 beviljade anslaget, måtte åt denna samling
beredas såsom anslag äfven för år 1899, då, om ej förr, det af Riksdagen
uppstälda vilkoret i afseende på den till arfvode åt föreståndaren
afsedda del af anslaget kunde befinnas uppfyldt.
Utskottet, som på de af 1897 års Riksdag anförda skäl anser, att
den del af nu ifrågavarande anslag, som är afsedd till arfvode åt en
särskild föreståndare för samlingen, bör för år 1899 beviljas under
samma vilkor, som för innevarande år blifvit föreskrifvet, har i öfrigt
icke haft något att emot framställningen erinra och hemställer alltså,
att Riksdagen till vård, underhåll och förkofran af
naturhistoriska riksmuseets etnografiska samling må på
extra stat för år 1899 anvisa 7,300 kronor, hvaraf
4,500 kronor, afsedda till arfvode åt en särskild före
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
257
ståndare för samlingen, dock icke må utgå, förrän
visadt blifvit, att ofvan omförmälda, för uppförande af
en nybyggnad för samlingen beräknade belopp åstadkommits.
Meteorologiska centralanstalten.
79:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Ang. anslag
och under hänvisning till hvad i statsrådsprotokollet (sid. 291) blifvit i
ämnet meddeladt, hemställer utskottet, anstalten.
[73.]
att Riksdagen må på extra stat jemväl för år 1899
anvisa 7,950 kronor till upprätthållande af f ullständigt
ordnad väderlekstjänst vid meteorologiska centralanstalten.
80:o)
hemställa,
På grund af hvad Kongl. Makt derom föreslagit, får utskottet amlaf
to J & '' t,n meteorolo
giska
stationen
i Gellivare.
att Riksdagen, i likhet med hvad för innevarande [74-]
år egt rum, må på extra stat för år 1899 till upprätthållande
af en meteorologisk station i Gellivare bevilja
ett anslag af 300 kronor.
Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda.
81:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till uppehållande af Ang. anslag
undervisningen vid de i Vadstena, Skara och Bollnäs anordnade låroanstalter
för öfveråriga döfstumma anvisa ett extra anslag för år 1899 af ifvtråriga
47,400 kronor. döfstumma.
Med erinran, att sistlidna års Riksdag till samma ändamål beviljat ett [75-]
anslag af enahanda storlek, har departementschefen till statsrådsprotokollet
omförmält, att detta anslag, i öfverensstämmelse med de utgiftsstater, som
för år 1897 blifvit faststälda för de särskilda läroanstalterna, blifvit fördeladt
på det sätt, att 16,400 ''Kronor tilldelats åt hvar och en af läroanstalterna
i Vadstena och Bollnäs samt 14,600 kronor åt läroanstalten i
Skara.
Vederbörande direktioner hade beräknat ifrågavarande läroanstalters
utgifter under år 1898 till samma belopp som under näst föregående året.
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 9 Haft 33
258
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Ingen af direktionerna hade ifrågasatt någon minskning i utgifterna under
år 1899.
I anledning af förevarande framställning tillåter sig utskottet i korthet
erinra om, hvad vid föregående riksdagar i frågan förekommit.
På grund af en utaf Riksdagen den 23 maj 1875 till Kongl. Maj:t
aflåten skrifvelse framlade. Kongl. Maj:t för 1877 års Riksdag ett förslag
om upprättande af undervisningsanstalter för icke förut undervisade öfveråriga
döfstumma, åsyftande, enligt hvad af dåvarande chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet i ärendet framgår, att genom
de öfverårigas afskiljande från de förutvarande undervisningsanstalterna
utrymme skulle kunna der beredas för alla döfstumma i undervisningsåldern.
Då det ansågs i allmänhet kunna antagas, att den döfstumme,
sedan han . uppnatt en ålder af trettio år eller derutöfver, knappast vore
mottaglig för egentlig undervisning, fann departementschefen åtgärderna
för beredande af undervisning åt öfveråriga åtminstone till en början böra
afse endast dem, hvilka befunne sig i åldern af 15 till 30 år, af hvilka
de, som tillhörde åldern af 15 till 20 år, borde hafva en undervisningstid
af fyra ar, da deremot för dem, som vore öfver 20 år, en undervisningstid
af två ar syntes blifva tillräcklig. Antalet icke undervisade döfstumma i
åldersgruppen 15 till 30 år beräknades till omkring 700, och då af dessa
en del förmodades icke vara mottaglig för undervisning och en annan del
icke komma att begagna det tillfälle till undervisning, som för dem erbjödes,
ansåg departementschefen de ifrågasatta anstalterna kunna beräknas
för ett antal af 600 elever.
Om detta ungefärligen utvisade vidden af den uppgift, som förelåge,
sa. skulle den, yttrar vidare departementschefen, kunna lösas, om inalles
tre läroanstalter för ändamålet upprättades. Derest af dessa en trädde i
verksamhet år 1878, en 1879 och den tredje 1880 samt hvardera anstalten
årligen till undervisning mottoge under de två första åren trettio nya
elever och derefter ett antal, motsvarande deras, som efter afslutad kurs
från ^anstalten utskrefves, så borde vid slutet af år 1888 det mål vara
uppnådt, som med anstalternas inrättande afsetts.
Sedan 1877, 1878 och 1879 årens Riksdagar medgifvit upprättande af
de sålunda föreslagna tre undervisningsanstalterna för öfveråriga döfstumma,
hafva anslag för uppehållande af undervisningen vid dessa anstalter årligen
af Riksdagen beviljats. För hvart och ett af åren 1882—1897 hafva dessa
anslag uppgått till 49,200 kronor. Efter det, på sätt i det vid 1897 års
statsverksproposition fogade statsrådsprotokoll omförmäles, första lärarinnan
vid anstalten i Skara sökt och erhållit afsked, hvarvid direktionen för
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
259
nämnda anstalt med anledning af det minskade elevantalet icke funnit
nödigt ''anställa någon ny lärarinna, har sistlidet års Riksdag, jemlikt Kongl.
Maj:ts framställning, för ändamålet beviljat förenämnda belopp 47,400
kronor, som nu jemväl för år 1899 äskas.
Enligt hvad här ofvan blifvit nämndt, både i Kongl. Maj:ts vid 1877
års riksdag framlagda förslag beräknats, att de tillfälliga läroanstalterna
för öfveråriga döfstumma skulle vid slutet af år 1888 hafva uppnått sitt
ändamål och derför då kunna upphöra. Till det statsrådsprotokoll, som
bifogats sistnämnda års statsverksproposition, bar emellertid dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet anfört, att under de år, som förflutit,
sedan förslaget framstälts, antalet af dem, för hvilka undervisning vid nu
ifrågavarande anstalter vore behöflig, ytterligare ökats derigenom, att flera
döfstumma, som icke njutit undervisning vid döfstum anstalt, inträdt inom
den bestämda åldersgränsen. Enligt genom domkapitlen infordrade uppgifter
rörande antalet döfstumma i riket, hade vid 1885 års slut i hela
riket funnits 336 i åldern 15—30 år och 168 i åldern 11—14 år, om
hvilka uppgifvits, att de ej varit intagna i någon undervisningsanstalt.
Då äfven de senare under åren 1886—1889 upphunnit eller komme att
upphinna den förenämnda åldern af femton år, vore det fortfarande behöfligt,
att läroanstalter funnes, i hvilka en för dessa personer lämplig
undervisning meddelades.
Ar 1889 har chefen för ecklesiastikdepartementet dels vid sin framställning
om äskande i årets statsverksproposition af det sedvanliga årsanslaget
meddelat, att vid de ifrågavarande läroanstalterna varit under
höstterminen 1888 intagna tillsammans 122 elever, nemligen vid läroanstalten
i Vadstena 48, i Skara 42 och i Bollnäs 32, dels ock vid föredragning
den 22 mars 1889 inför Kongl. Maj:t af det sedermera i särskild
proposition (n:o 31) till samma års Riksdag framlagda förslag till ordnande
af döfstumundervisningen i riket med afseende a läroanstalterna för öfveråriga
döfstumma anfört, bland annat, följande.
»Den ända hittills qvarstående valfriheten att låta de döfstumma
undervisas eller icke har naturligtvis haft till följd, att under de år, anstalterna
för öfveråriga döfstumma varit i verksamhet, en stor del af
barnen i de lägre åldersklasserna aldrig inkommit i de egentliga döfstumskolorna,
utan blifvit i saknad af all undervisning. Dessa hafva undan
för undan inskridit och inskrida fortfarande i öfverårighetsgruppen. Då
dertill kommer, att skoltvånget, enligt nu föreliggande förslag, inträder
först med det år, under hvilket barnet fyller nio år, kommer samma grupp
allt fortfarande att tillföras alumner från de åldersklasser, som, då den
nya organisationen skulle börja att tillämpas, öfverskridit nyssnämnda
260
Statsutskottets inlåtande N:o 9.
lefnadsålder af nio år, och för hvilka valfrihet i afseende på undervisning
fortfarande eger rum. Staten bör icke gent emot dessa — om de, då de
hunnit mognare ålder, sjelfva önska undervisning eller deras föräldrar eller
målsmän, komna till insigt om sina skyldigheter gent emot dem, då vilja
bereda dem tillfälle till sådan — undandraga sig den förbindelse, som
staten iklädt sig mot dem, som år 1876 antogos komma att tillhöra öfverårighetsgruppen,
eller ställa de förra i sämre ställning än de senare. Detta
bör så mycket mindre ske, som staten sjelf genom att hittills icke hafva
infört obligatorisk undervisning för döfstumma gifvit anledning till att
det provisoriska tillståndet erhållit en längre fortvaro, än i 1877 års kongl.
proposition antogs. Enligt de uppgifter, som för år 1885 införskaffats
från vederbörande pastorsembeten, funnos då i åldersgruppen 15 — 30 år
336 döfstumma, som icke varit intagna å döfstumanstalt. Någon synnerlig
förändring i denna siffra kan icke antagas hafva inträdt under de tre
år, som sedan dess förflutit. Den år 1877 beräknade gränsen för öfverarighetsanstalternas
fortvaro är under de sålunda anförda förhållandena
icke hållbar. Den är redan öfverskriden, i det att sistlidna års Riksdag,
på derom af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, beviljat fortfarande
anslag för dessa _ anstalter för år 1889. Huru länge de kunna blifva behöfliga,
later sig icke pa förhand säga. Jag har redan antydt, att i framtiden
vunnen erfarenhet kan komma att föranleda deras förändring till
teckenskolor för döfstumma i den egentliga skolåldern. De skulle i så fall
blifva permanenta. Någon utredning beträffande anstalternas aflägsnare
framtid är emellertid för tillfället icke af behofvet påkallad. Ett är visst,
att inga svårigheter möta att under den närmaste framtiden bereda full
sysselsättning åt dessa anstalter, helst om lägsta åldern för inträde i dem
sänkes. För ett dylikt förfarande finnes ett särskildt stöd i den omständigheten,
att från anstalternas sida redan ifrågasatts, att åldern för inträde
i dem skulle nedsättas från 15 till 12 år. ''Mig synes derför, att dessa
anstalter fortfarande böra bibehållas.»
Slutligen vill utskottet erinra derom, att vederbörande chefer för
ecklesiastikdepartementet i åtskilliga af de statsrådsprotokoll, som bifogats
de till senare Riksdagar aflåtna statsverkspropositionen till stöd för den
uttalade åsigt, att de ifrågavarande undervisningsanstalterna vore fortfarande
behöfliga, hänvisat till den i kongl. brefvet af den 31 maj 1889
meddelade bestämmelsen, att i dessa anstalter finge, jemte döfstumma i de
åldersklasser, för hvilka anstalterna egentligen vore afsedda, i den mån
utrymme och tillgång pa lärarekrafter medgåfve, äfven intagas döfstumma
barn i åldern 12 — 15 år.
Enär enligt lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
261
numera är föreskrifvet, att alla döfstumma barn i skolåldern skola till
undervisning i distriktets döfstumskola inställas, såvida icke föräldrar eller
målsmän, som sådant föredraga, enskildt sörja för undervisningen af dem,
livilka stå under deras målsmanskap, samt ej mindre de döfstumma i
åldern 15 — 30 år, livilka enligt de af chefen för ecklesiastikdepartementet
vid föredragning inför Kongl. Maj:t af 1888 års statsverksproposition meddelade
upplysningar då ännu icke erhållit undervisning, än äfven de vid
samma tid ännu minderåriga döfstumma, på livilka de i nämnda lag meddelade
bestämmelser om skyldighet att deltaga i döfstumundervisning icke
kunnat tillämpas, synas sedermera varit i tillfälle att i skolorna för öfveråriga
döfstumma erhålla undervisning, anser utskottet önskvärd!, att en
utredning måtte blifva verkstäld, huruvida icke skolorna för öfveråriga
döfstumma — hvilka skolor icke hafva till ändamål, vare sig att, såsom
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet i sitt ofvan anförda yttrande
till statsrådsprotokollet den 22 mars 1889 antydt, förändras till teckenskolor
för döfstumma i den egentliga skolåldern, eller att annorledes, på
sätt genom kongl. brefvet den 31 maj 1889 medgifvits, meddela undervisning
åt döfstumma personer under 15 års ålder — skulle i en nära
liggande framtid kunna indragas.
Då emellertid någon utredning af ofvan antydda beskaffenhet icke nu
föreligger, anser sig utskottet böra förorda beviljande af det för år 1899
äskade anslaget.
Utskottet får alltså hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må för uppehållande af undervisningen
vid de i Vadstena, Skara och Bollnäs anordnade
läroanstalter för öfveråriga döfstumma på extra stat för
år 1899 bevilja ett anslag af 47,400 kronor.
82:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,tifiYå^tverLfår
utskottet hemställa, skolan i
att Riksdagen må, till handtverksslolan i Kristine- Kffflfffff
hamn för blinda, på extra stat för år 1899 bevilja ett ryg]
anslag till enahanda belopp, som för detta ändamål
under närmast föregående år anvisats, eller 10,000 kronor.
83:o) På grund af hvad Kongl. Maj:t derom föreslagit, får utskottet Ang. anslag
_ ,till IVyCrCTllTlö
hemställa, af blind
att
Riksdagen må på extra stat för år 1899 anvisa -.skrifter m. m.
a) till tryckning af blindskrifter 2,500 kronor; och [77.]
262
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
b) till understöd ät blindt är ar eelever samt till rese -
understöd ät blindlärare 1,200 kronor.
Ang. anslag till
förhyrande
af lokal för
förskolan
för blinda
m 84:o)
hemställa,
På grund af hvad Kongl. Maj:t derom föreslagit, får utskottet
i Vexiö.
[78.]
att Riksdagen må på extra stat för år 1899 till
förhyrande af lokal för förskolan för blinda i Vexiö
bevilja ett anslag af 4,000 kronor.
Ang. anslag nu 85:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till uppförande afen
n/’£3tbyggnad bör förskolan för blinda i Vexiö, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
till förskolan med upprättade ritningar, belysnings anordnande i samma byggnad samt
i ’ tomtens planering bevilja ett belopp af 117,000 kronor och deraf på extra
[79 ] stat bör ar 1899 anvisa 60,000 kronor.
Departementschefen har vidjföredragning af detta ärende till statsrådsprotokollet
erinrat, hurusom Kongl. Maj:t, med anledning af ansökning
af styrelsen för förskolan för blinda i Vexiö, genom skrifvelse den 10
augusti 1896 gifvit styrelsen tillstånd att anskaffa nya ritningar och
kostnadsförslag till byggnad för skolan å en af stadsfnllmägtige i
nämnda stad upplåten byggnadsplats inom stadens reglerade område.
Sedan arkitekten i öfverintendentsembetet H. T. Holmgren utarbetat
dylika ritningar och kostnadsförslag, hade styrelsen till Kongl. Maj:t
insändt ritningarna jemte kostnadsförslaget samt dervid förnyat sin förut
gjorda framställning, att åtgärd måtte vidtagas för anskaffande af en
för skolans behof tillräcklig och mot hennes ändamål svarande e»en
byggnad.
Som skäl för sin framställning hade styrelsen åberopat, hvad styrelsen
i föregående skrivelser till Kongl. Maj:t af den 28 november 1890, den 4
december 1891 och den 14 september 1892 anmärkt rörande de lokaler,
som för skolans räkning användes, nemligen:
att skolan vore inrymd i två på angränsande tomter uppförda byggnader,
som tillhörde olika egare;
att hufvudlokalen, som innehölle läro- och ekonomirum samt bostad
åt rektor och tjenstepersonal, ursprungligen varit afsedd till arbetarebostäder
och derför inredts i flera mindre lägenheter om 2 å 3 små och
låga rum;
att genom de få förändringar, som kunnat vidtagas med den synnerligen
vårdslöst uppförda byggnaden, endast jemförelsevis ringa fördelar
kunnat vinnas;
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
263
att man ej kunnat erhålla tillräckligt stora rum hvarken till gymnastiska
öfningar eller till samlings- eller bönesal;
att kök, matsal och öfriga ekonomirum jemväl vore alldeles för små;
att badrum, skafferier och användbara källare helt och hållet saknades;
att
skolans lokaler i hygieniskt afseende vore i högsta grad otillfredsställande
;
att hufvudlokalen vore uppförd af virket från en gammal lasarettsbyggnad,
hvilken tillika varit använd till epidemisjukhus;
att ständigt återkommande sjukdomsföreteelser inom skolan gåfve
stöd för antagandet, att i byggnaden funnits qvar smittämnen, som
gifvit upphof till åtskilliga sjukdomar, såsom nervfeber, skarlakansfeber,
koppor m. fl.;
att dessutom skolans lärjungar, oaktadt den största omtänksamhet
och noggrannhet beträffande deras bespisning, beklädnad och vård i
öfrigt, ofta varit besvärade af hufvudvärk, bleksot, hjertklappning samt
störande rubbningar i digestions- och respirationsorganerna, hvilket, enligt
skolläkarens förmenande, haft sin orsak i den luftförskämning, som
måste uppstå i de låga och trånga lokalerna;
att den omständighet, att sof- och sjukrum åt lärjungarne måst förhyras
i en annan gård, än der skolans öfriga lokaler befunnes, försvårade
den nödiga tillsynen öfver barnen;
att, då båda byggnaderna, hvari skolan inrymts, vore af trä och
försedda med trånga trappor samt vissa lokaler, deribland sof- och sjukrummen,
läge i andra våningen och på vinden, en eldsolycka måste
medföra den största fara för lärjungarne, helst de vid sådant tillfälle
vore alldeles ur stånd att hjelpa sig sjelfva; samt
att faran ökades derigenom, att sof- och sjukrummen hade sitt läge
öfver tvätt- och bagarstuga samt rum för strykning, hvilka lokaler icke
innehades af skolan.
Riksdagens revisorer hade i sitt betänkande till Riksdagen år 1894
instämt i de anmärkningar mot skolans lokaler, som här ofvan af
styrelsen framstälts, men det hade ej varit möjligt för styrelsen att råda
bot mot de påpekade olägenheterna eller att skaffa skolan några ändamålsenligare
lokaler å annan plats i staden.
■ Vid tillämpningen af lagen angående blindundervisningen af den 29
maj 1896 måste, enligt hvad skolstyrelsen vidare anfört, de brister, som
vidlådde de lokaler, som skolan begagnade, blifva ännu känbarare.
Skolan vore nemligen afsedd för 40 lärjungar, men detta antal kunde
ingalunda rymmas i de lokaler, som nu användes. Erfarenheten hade
264
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
nemligen, gifvit vid handen, att icke mer än 30 barn lämpligen kunde
i skolan intagas, så länge de nuvarande lokalerna begagnades. Skolans
rektor kunde ej utöfva den tillsyn öfver och vård om skolan, som ålåge
honom, så länge den vore inrymd i två från hvarandra skilda gårdar.
Hyresaftal rörande skolans lokaler hade måst träffas med två hyresvärdar.
Dylikt aftal hade ej kunnat ske på någon längre tid, enär anslaget
till skolan ända till år 1896 varit uppfördt på extra stat. Nu
hade visserligen förändring härutinnan inträffat, men frågan om uppförande
af egen byggnad för skolan hade hindrat styrelsen från att söka
få hyra de nu begagnade lokalerna för längre tid.
Skolstyrelsen hade ytterligare påpekat, att, om någon af de nuvarande
hyresvärdarne ville för annat ändamål disponera de till skolan förhyrda
lokalerna, eller om någon af de ifrågavarande gårdarna försåldes, skolan
helt visst skulle komma i stort trångmål beträffande erforderlig lokal.
Härtill komine — enligt hvad styrelsen vidare yttrat — att det beslut,
som stadsfullmägtige i Yexiö fattat, att kostnadsfritt upplåta till plats för
skolan två synnerligen välbelägna tomter inom stadens reglerade område,
endast gälde till den 1 januari 1899. Om dessförinnan icke blefve bestämdt,
att tomterna skulle för skolans räkning bebyggas, måste ny
framställning göras om förlängning af den tid, under hvilken anbudet
om kostnadsfri upplåtelse af byggnadsplats finge gälla. Visserligen ansåges
bifall till en sådan anhållan kunna utverkas, men då efterfrågan på
tomter i den stadsdel, der de åt skolan upplåtna tomterna vore belägna,
på senare tider allt oftare egt rum, vore det af största vigt, att byggnadsfrågan
inom den närmaste tiden blefve afgjord. Det kostnadsförslag,
som nu blifvit utarbetadt, uppginge till 112,000 kronor och stälde sig
sålunda betydligt lägre än det, som styrelsen för några år tillbaka låtit
upprätta. Detta berodde dels derpå, att byggnadsplats nu vore kostnadsfritt
upplåten, dels på de inskränkningar beträffande utrymmet inom
skolan, som blifvit gjorda, samt dels slutligen på de besparingar i öfrigt,
som kunnat göras utan att menligt inverka på skolans soliditet och
läroanstaltens intressen i öfrigt.
Till sist hade styrelsen erinrat derom, att för skolans nuvarande lokaler
betalades i årlig hyra ett belopp af 3,900 kronor, samt att det ålåge
skolan underhållsskyldighet beträffande skolans inre delar, för hvilket
ändamål vore i den ordinarie staten upptaget ett belopp af 500 kronor.
Då en ny byggnad kunde uppföras för ett pris, som föga öfverstege
100,000 kronor, vore, med hänsyn till nu gällande låga räntefot samt
den nu utgående hyra, hvilken för öfrigt lätt kunde blifva höjd, det
äfven, ekonomiskt sedt, fördelaktigt att skaffa skolan en egen byggnad.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
265
Med anledning af hvad styrelsen sålunda anfört, hade styrelsen
hemstält, att Ivongl. Maj:t täcktes af 1898 års Riksdag för uppförande
af byggnad åt förskolan för blinda i Vexiö å den af stadsfullmägtige
derstädes kostnadsfritt upplåtna platsen äska ett anslag af 112,000 kronor
att utgå med 60,000 kronor under år 1899.
Öfver in tendentsembetet, hvars utlåtande i ämnet blifvit infordradt,
hade i skrifvelse den 22 juni 1897 förklarat, att embetet icke funnit skäl
till anmärkning vare sig mot de understälda ritningarna eller mot den
för byggnadens uppförande beräknade kostnad.
Sedan Kongl. Maj:t befalt direktionen öfver institutet för blinda
att inkomma med yttrande i ärendet, hade direktionen anmodat institutets
rektor att till direktionen afgifva utlåtande i ämnet.
I detta, till Kongl. Maj:t af direktionen öfverleinnade utlåtande
hade rektor yttrat, att den af Vexiö stad till förskolan för blinda derstädes
upplåtna tomten vore för det dermed afsedda ändamålet fullt
tillräcklig; att den föreslagna lekplatsen hade sådant läge, att rektor
från sin enskilda bostad kunde öfvervaka eleverna under deras vistelse
i det fria; att å ritningarna endast ett arbetsrum vore upptaget; att,
då s. k. dagrum, eller rum, der eleverna kunde tillbringa fritider,
saknades, arbetsrummet väl skulle användas äfven till detta ändamål;
att endast ett arbetsrum, inrymmande 40 gossar och flickor, vore både
otillräckligt och olämpligt; att det kunde sättas i fråga, om det vore
nödvändigt att för en dylik skola, hvarom nu vore fråga, anordna egen
sjuklokal med två sjukrum jemte särskildt rum för sjuksköterska; samt
att i de för skolbyggnaden beräknade kostnaderna ej vore upptagna
utgifter för terrassmurar, tomtens planering och lokalernas upplysning.
Direktionen hade i sitt den 29 september 1897 till Kongl. Maj:t
afgifna yttrande förklarat, att direktionen funne det vara af behofvet
påkalladt, att ännu ett arbetsrum anordnades för att användas jemväl
till s. k. dagrum, helst som härigenom den fördel kunde vinnas, att
gossar och flickor finge skilda lokaler.
Med anledning af de anmärkningar, som blifvit framstälda mot de
ifrågavarande ritningarna jemte dit hörande kostnadsförslag, hade Kongl.
Maj:t infordrat yttrande från styrelsen öfver förskolan för blinda i Vexiö.
I skrifvelse den 26 oktober 1897 hade styrelsen utlåtit sig, att för
besparings skull endast ett dagrum upptagits i förslaget. Såsom dagrum
borde, enligt styrelsens mening, jemväl användas dels och företrädesvis
den ganska stora gymnastiklokalen, hvilken icke mer än två halftimrnar
om dagen komme att tagas i anspråk för gymnastiköfningarna, dels arbetsrummet
eller ock något af lärorummen. De föreslagna lokalerna
Bih. till Biksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft. 34
266
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
lemnade sålunda fullt tillräckligt utrymme till anordnande af erforderliga
dagrum. Af misstag hade på ritningarna ett större rum blifvit betecknadt
som gymnastik- och lärorum i stället för gymnastik- och dagrum.
Då tre af skolans klasser undervisades i läsäinnen samtidigt dermed, att
en klass öfvades i handarbete, behöfdes icke mer än tre lärorum och
ett arbetsrum, hvilka lokaler det insända förslaget upptoge. En oafvislig
nödvändighet vore det, att i en anstalt för blinda barns uppfostran
sjukrum funnes. Barnen hade nemligen i allmänhet varit mycket sjukliga
och svaga, helst under de första skolåren. Äfven om barnens helsa
skulle blifva bättre, som man hade skäl att antaga, sedan en lämpligare
lokal erhållits, skulle man i alla fall hafva behof af sjukrum, i hvilka
vid inträffande sjukdomsfall den sjuke kunde isoleras. Styrelsen hade
derför ej tvekat att i förslaget upptaga tvenne små sjukrum jemte ett
mellanliggande rum för en vårdarinna. I kostnadsförslaget hade ej upptagits
kostnader för planering af tomten, enär styrelsen ansåge, att denna
kunde bekostas medelst de små besparingar, som i skolans stat kunde
göras. Af samma anledning hade ej heller i förslaget beräknats några
kostnader för belysningen. Nu hade emellertid styrelsen låtit uppgöra
kostnadsförslag både för planeringen och belysningen, och uppginge båda
tillsammans till ett belopp af 5,000 kronor, och hemstälde styrelsen, att
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för tomtens planering och
belysnings införande i skolan bevilja ett belopp af 5,000 kronor.
Styrelsens öfver förskolan för blinda i Vexiö skrifvelse till Kongl.
Maj:t angåfve, enligt hvad departementschefen för egen del yttrat, otvetydigt,
att andra lokaler än de, som af skolan för närvarande begagnades,
vore af behofvet i högsta grad påkallade, för att skolan skulle tillfredsställande
kunna fullgöra sina åligganden; men lämpliga lokaler syntes
ej kunna anskaffas på annat sätt än genom att uppföra en egen byggnad
för skolan. Uppförandet af en sådan byggnad vore äfven från ekonomisk
synpunkt fördelaktigt, särskildt som Vexiö stad kostnadsfritt upplåtit
erforderlig byggnadsplats. Att för planering och belysnings anordnande,
på . sätt styrelsen antydt, använda möjligen uppkommande besparingar,
borde emellertid enligt departementschefens åsigt icke ifrågakomma, utan
då dessa åtgärder lämpligen syntes böra'' företagas i samband med sjelfva
byggnadsföretaget, ansåge departementschefen, att den erforderliga summan,
5,000 kronor, borde utgå af direkt för ändamålet anvisade statsmedel.
Departementschefen hemstälde alltså om aflåtande till Riksdagen af
proposition i ämnet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
267
Med afseende å hvad i ärendet förekommit, hemställer utskottet,
att Riksdagen må till uppförande af en byggnad
för förskolan för blinda i Vexiö, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de upprättade ritningarna, belysnings
anordnande i samma byggnad samt tomtens planering
bevilja ett belopp af 117,000 kronor och deraf på
extra stat för år 1899 anvisa 60,000 kronor.
Hospitalsvården.
[BO.]
86:o) Sedan Riksdagen år 1895, i enlighet med Kongl. Maj:ts pro -Ang. anslag till
position, beviljat ett anslag af 1,480,000 kronor till anordnande vid Up- °psala asyL
sala af en asyl för sinnessjuke samt deraf på extra stat anvisats för år
1896 500,000 kronor, för år 1897 450,000 kronor och för år 1898 430,000
kronor, har Kongl. Maj:t nu föreslagit Riksdagen att af förenämnda
anslag på extra stat för år 1899 anvisa återstoden, 100,000 kronor.
Under hänvisning till hvad i förevarande ärende blifvit till statsrådsprotokollet
(sid. 297 och 298) anfördt, hemställer utskottet,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
87:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till uppförande iiosmuhus föl
hufvudsaklig enlighet med i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden ekonomiden
14 ianuari 1898 omförmälda ritningar af ett boställshus för ekonomi-betjening vid
. . J . , . 7 , 7 ° r i r>rvrv • Lunds hospital
betjening vid Lunds hospital och asyl, pa extra stat för år 1899 anvisa och asyl.
ett belopp af 33,600 kronor. [81.]
Till statsrådsprotokollet har departementschefen redogjort för innehållet
i en af medicinalstyrelsen den 2 juni 1897 till Kongl. Maj:t aflåten
skrifvelse i ämnet, deruti medicinalstyrelsen yttrat följande.
Med uppförandet af Lunds asyl invid det förutvarande hospitalet derstädes
hade uppkommit behof af flera bostadslägenheter för den ekonomibetjening,
som måste anställas med anledning af den betydligt utvidgade
ekonomiska förvaltningen både i den del, som rörde det, som varit gemensamt
för båda anstalterna, och i det, som tillkommit för asylen ensam.
Huru många bostäder, som skulle komma att erfordras, kunde dock ej
på förhand med säkerhet bestämmas, utan måste detta blifva beroende
på kommande erfarenhet. Emellertid användes för detta ändamål alla
disponibla lägenheter, och de af ekonomibetjeningen, som ej kunde erhålla
bostäder å anstalterna, hade erhållit bostadsersättning och fått bo utom
desamma. Denna anordning kunde dock ej vara för anstalterna för
-
268
Statsutskottets Vtlåtäbde N:o 9.
månlig, då derigenom betjeningens arbetstid ej komme anstalterna så
fullständigt till godo, som om bostäder för betjeningen funnes inom
anstalterna. Ordningens uppehållande blefve också derigenom försvåradt.
Efter vunnen erfarenhet, och sedan öfverläggning i ärendet egt rum
med anstalternas direktion, hade styrelsen uppdragit åt sin i byggnadsärenden
biträdande arkitekt, hofintendenten A. Kumlien, att uppgöra
förslag till en byggnad, afsedd till bostäder för anstalternas ekonomibetjening.
Sedan sådant förslag blifvit upprättadt och, i anledning af
åtskilliga af nämnda direktion deremot framstälda anmärkningar, af Kuralien
omarbetadt, dervid ett för bibliotek afsedt rum ur förslaget uteslutits,
hade direktionen tillstyrkt uppförande af omförmälda boställshus i
öfverensstämmelse med de förändrade ritningarna. Detta af direktionen
förordade förslag afsåge att anskaffa enkelrum för den manliga ekonomi*
betjériingéh med en eller flera boende i hvarje rum. Endast förste
maskinisten skulle erhålla familjebostad, bestående af tre rum och kök
jemte hushållskällale. En mindre bostadslägenhet för maskinisten än
denna ansåge medicinalstyrelsen ej kunna ifrågasättas, om anstalterna
skulle erhålla en fullt kompetent person, som hade förmåga att sköta de
dyrbara apparater och maskiner, hvilka vore under hans vård. För
öfrigt komme genom uppförande af detta boställshus utrymme att beredas
för mer än tjugu personer och dessutom reservrum att finnas för
blifvande behof. I källaren blefve äfven plats för erforderliga förbruknibgsartiklar
och reservdelar för maskinafdelningen.
Deb beräknade kostnaden för byggnaden uppginge till 33,600 kronor,
hvilken summa medicinalstyrelsen hemstält måtte för ifrågavarande ändamål
anvisas.
Eftöf erhållen remiss hade öfverintendentsembetet i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t den 22 juni 1897 anfört, att embetet icke funnit
något att erinra mot det uppgjorda ritningsförslaget jemte tillhörande
kostnadsberäkningar.
Med anledning af hvad sålunda förekommit tillstyrkte departementschefen,
att proposition af ofvan angifna innehåll måtte varda till Riksdagen
aflåten.
Utskottet, som icke funnit något att emot framställningen erinra,
hemställer,
att Riksdagen må till uppförande i hufvudsaklig
enlighet med i förenämnda statsrådsprotokoll omförmälda
ritningar af ett boställshus för ekonomibetjening vid
Lunds hospital och asyl på extra stat för år 1899 anvisa
ett belopp af 33,600 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
269
88:o) Kongl. Maj:t liar föreslagit Riksdagen att anvisa för år 1899^- anslag m
ett extra anslag af 14,000 kronor till understöd åt Jerf so sjukhus
spetelske, under vilkor, att Gefleborgs läns landsting dertill för samma år'' rgg,]
anvisade 4,000 kronor och medgåfve, att spetelske äfven från andra län
finge under året vid sjukhuset erhålla vård, i den man utrymmet sadant
tilläte.
Enligt livad departementschefen till statsrådsprotokollet meddelat, liar
denna framställning föranledts afen utaf medicinalstyrelsen den 18 oktober
1897 till Kongl. Maj:t aflåten skrifvelse i ämnet.
I sammanhang med Kongl. Maj:ts berörda framställning har utskottet
till behandling förehaft en i Andra Kammaren af herr J. Johnsson väckt
motion (n:o 113) deri yrkats,
l:o) att, med ändring i denna del af Kongl. Maj:ts proposition angående
statsverkets tillstånd och behof, Riksdagen måtte anvisa för år 1899 14,000
kronor till understöd åt Jerfsö sjukhus för spetelske, under vilkor, att
Gefleborgs läns landsting dertill för samma år anvisade 4,000 kronor att
utgå i den mån sjukhuset deraf vore i behof;
2:o) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, huru vida Jerfsö sjukhus för spetelske,
med vilkor, att sjukhuset med dertill hörande område på staten öfverlätes,
kunde af staten öfvertagas och ställas under medicinalstyrelsens öfverinseende
samt till 1899 års Riksdag derom framlägga förslag.
Till stöd härför anför motionären, efter att hafva omförmält den af
Kongl. Maj:t i ämnet gjorda framställningen, följande.
Sedan 1870 års Riksdag beviljat ett extra anslag af 8,500 kronor
såsom bidrag till fullbordande af ett i Jerfsö socken anlagdt sjukhem för
vård af personer i Helsingland, behäftade med sjukdomen spetelska, med
förbehåll, att Gefleborgs län till samma ändamål bidroge med 3,000 kronor,
så hade 1871 års Riksdag, på Kongl. Maj:ts framställning, till utgifter för
den vård och underhåll, som i nämnda sjukhus komme att lemnas åt 25
sjuka, nvilken kostnad af direktionen för sjukhemmet beräknats uppgå till
8,850 kronor, beviljat 3,000 kronor.
Enligt hvad sundhetskollegium i afgifvet utlåtande anfört, skulle de
spetelskes antal inom provinsen Helsingland vid 1868 års början hafva
utgjort 68, af hvilka under året 8 aflidit, hvaremot 5 tillkommit, så att
vid årets slut 65 funnits qvar under behandling.
Kongl. Maj:t hade till 1876 års Riksdag hemstält, att, då behof af vård
åt spetelske sjuke i Gefleborgs och andra län påkallades, Riksdagen måtte
bevilja ett till 7,500 kronor förhöjdt anslag till upprätthållande af sjuk
-
270
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
hemmet för spetelske i Jerfsö socken, med vilkor, att 4,000 kronor för
ändamålet af landstinget anvisades för samma år och att spetelskesjuke
äfven från andra län än Gefleborgs blefve till vård å anstalten emottagna,
sa långt utrymme derstädes sådant kunde medgifva. Denna framställning
hade af Riksdagen bifallits; och hade anslaget utgått med oförändradt belopp
och med enahanda vilkor under åren 1877—1887.
Då i sjukhuset med dess inskränkta utrymme ej kunnat mottagas alla
de sjuke, hvarom anmälan för inträde från olika delar af landet ingått,
hade medicinalstyrelsen, som i likhet med spetelskesjukhemmets direktion
ansett det uppenbart, att inrättningen under dåvarande förhållanden ingalunda
motsvarade sitt ändamål att genom tidig internering af de sjuke
tjena såsom kuranstalt och än mindre i erforderlig grad verka i preventivt
syfte mot sjukdomens spridning, hvadan en utvidgning af anstalten vore i
hög grad trängande, i skrifvelse till Kongl. Maj:t af den ‘27 oktober 1886,
anfört, bland annat, »att hvad angår bestridandet af de kostnader, som
blifva en följd af direktionens förslag i sin helhet, så tillåter sig medicinalstyrelsen
åberopa, hvad den anfört, ej mindre i flera föregående utlåtanden
i ärendet, än särskildt i det ofvan berörda af den 22 september 1882 till
stöd derför, att staten borde anses förpligtad att bekosta en anstalt sådan
som den ifrågavarande, hvarvid förekommer, att denna sjukdom genom sin
svåra, vederstyggliga och egenartade beskaffenhet beröfvar individen för
lång tid förmåga af sjelfför sörj ning, hvarigenom de sjuke ofta under tiotal
af år blifva en börda för samhället, som ock å sin sida lider men af den
minskning i arbets- och produktionskraft i allmänhet, som häraf blifver en
följd, och alltså i viss mån hela landet.
Det förhållandet, att sjukdomen är mest spridd inom provinsen Helsingland,
torde icke i och för sig utgöra tillräckligt skäl för att Gefleborgs län,
med uteslutande af andra, bör betungas med kostnaden för sjukdomens
hämmande, ty dels förekommer sjukdomen, ehuru endast med färre kända
fall, inom andra provinser i riket, såsom Ångermanland, Jemtland, Medelpad
och Dalarne med flera, ehuru obestridligen flera icke uppdagade fall der
förekomma, der härdar kunna bildas för sjukdomens vidare spridning, likasom
ursprungligen varit förhållandet inom Helsingland, hvarest det första
fallet år 1804 observerades hos en qvinna i Ljusdals församling, dels bör
det ligga i landets gemensamma intresse, att icke denna svårartade sjukdom
ytterligare sprides från Helsingland till andra provinser, dels synes
det vara en orättvisa, att Gestrikland, der ännu ingen spetelska blifvit
iakttagen, ändock, såsom tillhörande Gefleborgs län, måste deltaga i bördan
för underhållet af ifrågavarande sjuk vårdsanstalt, under det andra län, der
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
271
spetelske finnas och hvarifrån de sjuke ega rätt till fri vård å samma
anstalt, derifrån äro befriade.
I öfrigt torde det icke vara förenligt med landets välförstådda intresse
att göra betryggandet mot denna elakartade sjukdoms spridning inom
landet beroende endast af ett landstings beredvillighet att härför göra
uppoffringar, hvilka icke kunna under alla förhållanden för framtiden med
visshet påräknas. En dylik uppfattning af statens förpligtelse i berörda
afseenden förefinnes äfven i andra länder och särskildt i vårt grannland
Norge, der staten genom uppförande af tjenliga sjukvårdsanstalter för
spetelske och deras underhåll, enligt hvad närmare framgår af medicinalstyrelsens
ofvan åberopade utlåtande i ärendet, gjort betydande uppoffringar
för utrotandet af denna landsplåga, och detta med stor framgång.
Den minskning i antalet spetälske inom provinsen Helsingland, som
man iakttagit och som antages vara en medelbar verkan af ifrågavarande
sjukvårdsanstalts verksamhet, får icke heller antagas såsom grund för att
låta saken stanna i sitt nuvarande skick, ty dels är anstaltens verksamhet i
preventivt hänseende beroende af dess tillräckliga omfattning i förhållande
till inträdessökande, dels torde antalet spetelskesjuke i Helsingland och än
mera, som nämndt är, i öfriga orter, der ingen särskild undersökning
härom liksom i Helsingland eger rum, öfverstiga det verkliga antalet, enär
man har full anledning antaga, att många med spetelska behäftade af
okunnighet, liknöjdhet eller skam afhålla sig från att anmäla sig hos
läkare.»
Medicinalstyrelsen hade på dessa skäl tillstyrkt, att ej mindre ett anslag
af sextontusen kronor måtte beviljas för sjukhemmets utvidgning, än
ock för de sjukes underhåll och vård ett årligt anslag på ordinarie stat
af adertontusen kronor måtte beviljas mot vilkor, att sjukhemmets egendom
med byggnader öfverlemnades till staten.
Frågan hade understälts 1887 års Riksdag genom enskild motion,
dervid statsutskottet i hufvudsak delat medicinalstyrelsens åsigt samt yttrat,
att då förslaget innebure, att staten skulle ensam bestrida kostnaderna för
ifrågavarande sjukhem, hvars nytta och nödvändighet utskottet erkände,
så, enär statens anslag till sjukhemmet endast utgått under vilkor af bidrag
från Gefieborgs läns landsting samt den föreslagna förändringen ej borde
beslutas, innan frågan blifvit af Kongl. Maj:t pröfvad, ansåge sig utskottet
böra, med afslag å motionen, hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
att anslaget måtte för 1888 utgå med 7,500 kronor. Riksdagen
hade bifallit utskottets nämnda hemställan, men beviljat för sjukhusets utvidgning
16,000 kronor. På grund af Kongl. Maj:ts proposition hade 1888
272
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
års Riksdag beviljat ett till 14,000 kronor förhöjdt extra anslag till sjukhemmet,
hvarefter samma belopp utgått från och med år 1889.
De af medicinalstyrelsen anförda skäl för statens öfvertagande af anstalten
hade emellertid enligt motionärens åsigt genom den vunna erfarenheten
angående anstaltens verksamhet vunnit i styrka. Genom ett noggrant
aktgifvande på sjukdomens uppkomst och genom de sjukes internering
å anstalten, såvidt detta ansetts nödigt, hade de spetelskesjukes
antal inom Helsingland nedgått, men nya härdar hade samtidigt yppats
inom andra län. Under åren 1880—1886 hade nemligen de från andra
län än Gefleborgs i anstalten intagne sjuke utgjort omkring 20 procent,
men under de senare åren hade de utgjort omkring 50 procent. Medi
cinalstyrelsen hade jemväl, såsom motionären trodde sig veta, under år
1895 i skrifvelse till Kongl. Maj:t erinrat om nödvändigheten deraf, att
då sjukdomen visat sig genom renlighet och vård samt framför allt genom
de sjukes isolering från de friska kunna väsentligt hindras i sin utbredning,
framstält förslag till föreskrifter, hvarigenom en större kontroll
öfver de spetelske sjuke kunde vinnas, samt vissa kategorier af dylika
sjuka, såsom förhållandet vore i Norge, kunde intagas för isolering på särskild
vårdanstalt; och trodde motionären, att detta förslag vore på Kongl.
Maj:ts pröfning beroende.
Att under de senare åren uppmärksamheten i dera länder varit rigtad
derpå att genom vidtagande af lämpliga anordningar söka om möjligt
hindra, att denna svåra sjukdom utbreddes, framginge af de konferenser,
som hållits under förlidet år, dels i spanska provinsen Valencia,
dels i Memel och dels i Berlin. Den senare, som organiserats under tyska
riksregeringens egid, hade varit sammansatt af delegerade från alla stater
jemte ett antal läkare och hade haft till ändamål att samråda om medlen
till spetelskans undertryckande och att om möjligt så formulera de
vetenskapliga undersökningsresultaten, att dessa kunde utgöra grundval
för vidare åtgärder i lagstiftningsväg och för internationella överenskommelser.
Huru frågan än skärskådades, måste man vid sammanfattningen
komma till den slutsats, att, för vinnande af framgång att begränsa och
om möjligt utrota sjukdomen, staten borde öfvertaga ej mindre uppsigten
öfver sjukdomens hämmande i allmänhet än ock vården af förevarande
sjukhem i synnerhet.
Då motionären emellertid antoge, det Riksdagen, enligt sin år 1888
uttalade mening, ansåge frågan om statens öfvertagande äf spetelskesjukhemmet
böra af Kongl. Maj:t först pröfvas, innan Riksdagen derom fattade
beslut, ville motionären icke framställa något yrkande, vare sig att an
-
Stätsutskötteis Utlåtande N:o 9.
273
slaget till sjukhuset måtte upppföras å ordinarie stat, eller att höjning för
år 1899 af samma anslag måtte af Riksdagen beslutas. Men då Gefleborgs
läns landsting och direktionen för sjukhemmet under en lång följd af år
nödgats tillskjuta, utom det af Riksdagen beviljade anslag, för sjukhemmets
uppehållande erforderliga medel, ansåge motionären att vid det nu inträdda
förhållande, att i anstalten inrymts ett så stort antal sjuka från andra län
än Gefleborgs, hvilka län således vore helt och hållet befriade ifrån
något bidrag för de sjuke, som å sjukhemmet erhölle vård, rättvisa och
billighet fordrade, att, der någon mindre del af den beräknade kostnaden,
18,60l0 kronor,- för sjukhemmets uppehållande under år 1899 skulle mot
förmodan kunna béSparas, denna dél, som i allt fall ej kunde blifva
betydlig, måtte komma landstinget i Gefleborgs län till godo på det sätt,
att landstingets bidrag med ett deremot svarande lägre belopp utginge.
Innan utskottet går att för egen del yttra sig öfver de ifrågavarande
framställningarna, vill utskottet meddela:
dels att till utskottet inkommit nedanstående, af sysslomannen vid det
ifrågavarande sjukhuset uppgjorda tablå, enligt hvilken patienterna vid
sjukhuset, länsvis fördelade, under åren 1888—1897 utgjort följande antal
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Bäft.
35
ir |
Qvar- varande, tillhörande |
Tillkomna, tillhörande |
Summa patienter. |
P a t i |
e n |
t e |
n |
6 |
i e m o |
r t. |
Procenttalet mellan patienterna |
Anmärkningar. |
|||||||||
Gefleborgs län. |
Andra län. |
Gefleborgs län. |
Andra län. |
Gefleborgs län. |
Gotlands län. |
Göteborgs och Bohus län. |
Jemtlands län. |
Kopparbergs län. |
Norrbottens län. |
Stockholms län. |
Stockholms stad. |
Upsala län. |
Vermlands län. |
<1 cd ce CD 3 O ''I <-t p1 o ce1 p: O |
Elfsborgs län. |
Örebro län. |
från Gefleborgs län. , |
po 3 03 a Bj p P! |
|||
1888 ... |
25 |
4 |
4 |
2 |
35 |
28 |
_ |
2 |
i |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
4 |
■ |
00 JD ^ O |
°/o 20,0 |
||
1889 ... |
25 |
5 |
15 |
4 |
49 |
41 |
— |
1 |
i |
i |
i |
— |
— |
— |
— |
4 |
— |
83,7 |
16,3 |
||
1890 ... |
30 |
5 |
4 |
4 |
43 |
34 |
— |
1 |
i |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
6 |
— |
— |
79,i |
20,9 |
|
1891 ... |
26 |
8 |
10 |
6 |
50 |
36 |
— |
2 |
i |
— |
— |
— |
— |
4 |
1 |
6 |
— |
— |
72,o |
28,o |
|
1892 ... |
28 |
11 |
5 |
2 |
46 |
33 |
— |
1 |
i |
— |
— |
— |
i |
3 |
1 |
6 |
— |
—- |
71,7 |
28,3 |
|
— |
— |
38 |
18 |
67,9 |
32,i |
Nyintagna denna 6-årsperiod. |
|||||||||||||||
1893 ... |
28 |
12 |
11 |
5 |
56 |
39 |
1 |
2 |
2 |
i |
3 |
1 |
7 |
69,6 |
30,3 |
||||||
1894 ... |
21 |
11 |
4 |
4 |
40 |
25 |
— |
1 |
2 |
3 |
— |
— |
— |
3 |
1 |
4 |
1 |
— |
62,5 |
37,5 |
|
1895 ... |
20 |
14 |
2 |
5 |
41 |
22 |
— |
1 |
4 |
4 |
— |
i |
— |
2 |
1 |
5 |
1 |
— |
51,2 |
49,8 |
|
1896 ... |
19 |
14 |
3 |
2 |
38 |
22 |
i |
1 |
3 |
4 |
— |
— |
— |
2 |
— |
5 |
— |
— |
57,9 |
42,i |
|
1897 ... |
17 |
13 |
5 |
11 |
46 |
22 |
i |
1 |
3 |
10 |
— |
i |
— |
1 |
2 |
4 |
i |
47,8 |
52,2 |
||
— |
25 |
27 |
48, i |
51,9 |
Nyintagna denna 5-årsperiod. |
Anm. Från och med 1893 är intagen en patient från Gefle stad, som numera utgått ur landstinget. Denna
senare omständighet har i ofvanstående tablå icke tagits i beräkning, utan ingår jemväl denna patient i
rubriken »Gefleborgs län».
274 Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
275
dels ock att utskottet tagit kännedom om innehållet i en af chefen
för ecklesiastikdepartementet den 30 december 1893 till medicinalstyrelsen
aflåten skrifvelse, deruti meddelats, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Gefleborgs län jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:t öfverlemnat en af
länets landsting gjord framställning, att staten måtte från och med år
1895 eller så snart ske kunde öfvertaga hela underhållet af Jerfsö sjukhus
för spetelske; varande till stöd för denna framställning hufvudsakligen
åberopadt, att sjukdomen spetelska förekomme icke blott inom nämnda
län, utan jemväl i andra delar af riket, och att antalet fall af sjukdomen
inom Helsingland, der spetelskan vore mest utbredd, på senare tiden betydligt
nedgått; att vid sådant förhållande Gefleborgs läns landstingsområde,
från hvilket till sjukhusets inrättande och uppehållande redan utgått öfver
110,000 kronor, icke syntes böra fortfarande särskildt bidraga till detsammas
underhåll; samt att landstingets inkomster blifvit väsentligen
minskade genom Gefle stads nyligen försiggångna utträde från landstingsområdet.
Öfver denna framställning hade medicinalstyrelsen, efter erhållen
remiss, den 23 berörde december afgifvit infordradt utlåtande, deruti
medicinalstyrelsen anfört, bland annat, att då statsverket redan fått vidkännas
betydande utgifter för Jerfsö sjukhus samt fortfarande bestrede
största delen af den årliga underhållskostnaden; då spetelskan mera sällan
förekomme inom öfriga delar af riket, men varit temligen allmän inom
Helsingland, ehuru den numera derstädes aftagit, samt då således detta
landskap hade största fördelen af ett derstädes förlagdt sjukhus för
spetelske, medicinalstyrelsen ansåge sig icke kunna förorda, att statsverket
för närvarande öfvertoge hela underhållskostnaden för Jerfsö sjukhus; men
att, om spetelskan fortfarande skulle aftaga i freqvens, och omkostnaderna
för sjukhuset, hvilka genom nybyggnader och förändringar under senare
åren varit höga, kunde nedsättas derhän, att statsanslaget räckte till för
det årliga underhållet, det då syntes böra tagas under förnyad pröfning,
huruvida något tillskott från landstinget vidare kunde behöfvas.
Vid föredragning af detta ärende hade Kongl. Maj:t funnit den då
gjorda framställningen icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.
Utskottet har icke haft något att invända vare sig emot det begärda
statsanslagets beviljande eller emot den i mom. l:o) af motionen föreslagna
förändring i de uti Kongl. Maj:ts proposition innefattade vilkoren för statsanslaget,
att det af Gefleborgs läns landsting fordrade bidraget skulle utgå
endast i den mån sjukhuset deraf vore i behof. Beträffande den del af
motionen, som innefattas i moment 2:o), har utskottet delat motionärens
uppfattning om obilligheten deruti, att Gefleborgs län, såsom nu är förhållandet
— ehuru enligt hvad den ofvan intagna, af sjukhusets syssloman
276 fttatmtskptlets Utlåtande N:o 9,.
uppgjorda tablå jemväl bestyrker, ett stort antal af sjukhusets patienter
tillhöra andra län likväl ensamt betungas med de omkostnader, som
utöfver statsbidraget erfordras för sjukhusets underhåll. I fråga om sättet
för afhjelpande af antydda missförhållande har utskottet deremot icke
kunnat biträda motionärens mening, utan anser utskottet det kunna
ifrågasättas, huruvida icke såsom vilkor för patients intagande och vård
å sjukhuset rnå kunna bestämmas, att landstingen i de län, der å sjukhuset
iptagpa patienter hafva sina hemvist, böra i proportiop efter antalet patienter
lemna det bidrag till sjukhusets underhåll, som utöfver statsbidraget kan
vara erforderligt, dock att länens sammanlagda bidrag ej må öfverskrida
det af Gefleborgs läns landsting hittills utgående beloppet 4,000 kronor.
En skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag i
detta syfte vill utskottet följaktligen för sin del förorda.
Utskottet hemställer alltså:
l:o) att Riksdagen må i anledning af Kongl. Majds,
förevarande proposition samt herr Johnssons i mom. l:o)
af motionen gjorda framställning för år 1899 bevilja
ett extra anslag af 14,000 kronor till understöd åt Jerfsö
sjukhus för spetelske, under vilkor att Gefleborgs läns
landsting dertill för sapiipa år anvisar 4,000 kronor,
att utgå i den mån sjukhuset deraf är i behof, och medgifver,
att spetelske äfven från andra län må under
aret vid sjukhuset erhålla vård, i den mån utrymmet
sådant tillåter; samt
o2:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t må taga i öfvervägande, huruvida
landstingen i de särskilda län, der de å Jerfsö
sjukhus intagna patienter hafva sina hemvist, böra i
proportion efter antalet patienter från de olika länen
lemna det bidrag till sjukhusets underhåll, som utöfver
det statsbidrag, hvilket framdeles må komma att för
ändamålet utgå, kan vara erforderligt, dock högst till
sammanlagdt belopp af 4,000 kronor, äfvensom till
Riksdagen inkomma med det förslag i ämnet, hvartill
den verkstälda utredningen må föranleda.
Statsutskottets Utlåtande 1Y;o 9.
277
Diverse anslag,
89:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hem- Zwkl
ställer utskottet, fornthrift
sällskapet.
att Riksdagen, i likhet med hvad för åtskilliga före- [^3.]
gående år egt rum, må jemväl för år 1899 på extra
stat anvisa ett belopp af 2,000 kronor till svenska forns/criftsälfLskapet.
90:o. Likaledes på grund af derom utaf Kongl. Maj:t gjord fram-tfi”9beredi7d,
ställning hemställer utskottet,
att Riksdagen, på sätt för flera föregående år egt
rum, må till beredande af religionsvård ät svenske sjömän
i utländska hamnar samt åt andra derstädes sig
uppehållande landsmän bevilja ett extra anslag för år
1899 af 10,000 kronor.
af religionsvård
åt
svenske sjömän
m. jl.
i utländska
hamnar.
[84.]
91:o) Sedan 1896 års Riksdag, uied bifall till Kong!, Maj:ts derom Ang. anslag
gjorda framställning, på extra stat beviljat dels, till anställande af två ffffförkontraktsadjunkter
inom Vesterbottens fjerde kontrakt 12,000 kronor, deraf bättrad*
4,000 kronor att utgå under år 1897, dels till resekostnadsersättning åt ''fomZieZödessa
kontraktsadjunkter 1,500 kronor, deraf 500 kronor att utgå under sunds stifta
år 1897, dels ock till två stipendier för utbildande vid universitet affffZjfuZglr.
prester, förtrogna med finska språket, 4,500 kronor, deraf 1,500 kronor att [85.]
utgå under år 1897, äfvensom åt Kongl. Maj:t öfverlemnat att meddela
de närmare bestämmelser, som kunde erfordras rörande anslagens användande,
samt nästlidna års Riksdag af sålunda beviljade belopp an--visat för år 1898 af anslaget till kontraktsadjunkterna 4,000 kronor, af
anslaget till resekostnadser&ättning åt dessa 500 kronor samt af det till
stipendiers inrättande beviljade anslag 1,500 kronor, har Kongl. Maj:t, som
den 29 maj 1896 i ofvannämuda afseenden meddelat närmare bestämmelser,
nu föreslagit Riksdagen att anvisa för år 1899 af anslaget till kontraktsadjunkterna
4,000 kronor, af anslaget till resekostnadsersättning
åt desse 500 kronor samt af det till stipendiers inrättande beviljade anslag
1,500 krono?.
Utskottet hemställer,
278
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att. Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.
Aför anstäi ■ Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat be
lande
a/<Lm-vilja t’11 anställande af tre kontraktsadjunkter inom Södra lappmarkens
traktsadjunk- samt de delar af Vesterbottens andra och tredje kontrakt, som tillhöra
u^inZTöZa^ppmarken, 18,000 kronor, deraf 6,000 kronor att utgå under år 1899,
lappmarkens samt till resekosnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter 2,250 kronor
"TLVl*Toch''deraf 750 kronor att utgå under sistnämnda år.
.?:e kontrakt. Till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen till
[86.] en början meddelat, att domkapitlet i Hernösand i skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 22 september 1897 anmält, att den omständigheten,
att de inom svenska lappmarkerna verkande presterliga krafter vore alldeles
otillräckliga att bereda dessa trakters befolkning en tillfredsställande
själavård, gåfve domkapitlet grundad anledning till oro och bekymmer.
Domkapitlets bemödanden hade derför också gått ut på att
genom församlingarnas medverkan få till stånd en förökning af de inom
lappmarkens särskilda församlingar anstälde prestmännens antal. Dessa
bemödanden syntes, enligt hvad domkapitlet förmälde, i några enstaka
fall hafva utsigt att krönas med framgång. Domkapitlet tilläde dock,
att, äfven om i anledning häraf komministraturer blefve inrättade i Gellivare
och Arvidsjaurs församlingar samt en ständig adjunkt anstäldes
i Vilhelmina församling, komine dock det sätt, hvarpå själavården i lappmarken
vore anordnad, i stort sedt, fortfarande att lemna synnerligen
mycket öfrigt att önska.
Med anledning af hvad domkapitlet anfört har departementschefen
erinrat, hurusom Kongl. Maj:t den 22 oktober 1897 beviljat ett belopp
af 2,000 kronor för år räknadt för anställande af ett presterligt biträde
till den 1 maj 1899 i Gellivare församling samt den 12 november 1897
tillsvidare ett årligt belopp af 1,000 kronor till aflönande af ett presterligt
biträde i Vilhelmina församling.
AGd tanken härpå och med afseende jemväl fäst å den omständigheten,
att anställandet af kontraktsadjunkter i svenska finnmarken visat
sig vara af stor betydelse för själavården derstädes, hade domkapitlet anmodat
vederbörande kontraktsprostar i södra lappmarkens samt Vesterbottens
andra och tredje kontrakt att till domkapitlet inkomma med
yttrande och utredning angående anställandet af kontraktsadjunkter i de
delar af lappmarken, som tillhörde deras kontrakt. Af de sålunda infordrade
utlåtandena framginge, att åtgärder till förstärkande af de presterliga
krafterna inom dessa kontrakt vore af nöden. Der varande försam
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
279
lingars ofantliga ytvidd, Arjepluogs omkring 128, Gellivares omkring 148
och Jockmocks med Qvickjock omkring 170 qvadratmil; befolkningens
tillväxt —i Arjepluog uppgåfves densamma på tio års tid hafva ökats med
33 procent — den omständigheten, att denna befolkning oftast icke funnes
samlad i större byar utan vore kringspridd i på stort afstånd från hvarandra
liggande enstaka gårdar eller små byar, ytterligt ogynsamma
kommunikationsförhållanden samt befolkningens fattigdom, allt detta vore
omständigheter, som i hög grad/örsvårade ordnandet af själavården i dessa
trakter. Med undantag för Asele och Lycksele, hvilka församlingars
kyrkoherdar vore skyldiga att hålla ständigt embetsbiträde, och Gellivare,
der en särskild grufpredikant funnes anstäld vid Malmberget, funnes inom
dessa kontrakt blott en prestman i hvarje församling. Att här erfordrades
förstärkning af de presterliga krafterna, behöfde knappast sägas, helst då
hänsyn toges till de ytterligare svårigheter, som vore en följd af egendomliga
nationaliteter och språkförhållanden.
Domkapitlet hade för åstadkommande af en förbättring i afseende
å själavården i dessa trakter föreslagit det äfven enligt departementschefens
åsigt lämpliga och inom Sveriges finsktalande församlingar pröfvade
sättet medelst kontraktsadjunkters anställande. Härigenom skulle,
såsom domkapitlet frainhölle, vinnas ej endast det, att de presterliga krafterna
i dessa trakter förstärktes, utan domkapitlet skulle få att förfoga
öfver ett ambulerande presterskap, som allt efter omständigheterna kunde
förflyttas till de platser, der missförhållandena i afseende å själavården skarpast
trädde i dagen. Domkapitlet hade angifvit den plan, efter hvilken
de af domkapitlet föreslagna tre kontraktsadjunkternas verksamhet skulle
ordnas, sålunda: att, under förutsättning att en pastoratsadjunkt anstäldes
i Vilhelmina församling — departementschefen hänvisade härutinnan till
Kongl. Maj:ts förenämnda beslut af den 12 november 1897 — en af kontraktsadjunkterna,
afsedd för södra lappmarkens kontrakt, skulle hafva
sitt egentliga verksamhetsfält i Stensele med Tärna och Sorsele, en, afsedd
för lappmarksdelen af Vesterbottens andra kontrakt, d. v. s. Arvidsjaur,
Mala och Arjepluog, skulle få sin hufvudverksamhet förlagd till
sistnämnda församling, samt en, afsedd för lappmarksförsamlingarna af
Vesterbottens tredje kontrakt, d. v. s. Jockmock med Qvickjock och Gellivare,
skulle vara stationerad i Jockmock med skyldighet att biträda jemväl
vid själavården inom Gellivare, för så vidt denna afsåge den icke
finsktalande befolkningen.
Yttranden hade jemväl afgifvits af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens och Norrbottens län, hvilka dervid tillstyrkt domkapitlets
framställning.
280
Statsutskottets Utlåtandé N:o 9.
Ang. anslag
till nordiska
museet.
[87.]
Ang. anslag
till tidskrift föi
landsmål m. m
[88.]
På grund häraf har departementschefen hemstält, det Kong]. Maj:t
täcktes till Riksdagen aflåta förevarande förslag.
Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t vid disposition af
förut beviljade anslag till anställande af kontraktsadjunkter inom Vesferbottens
fjerde kontrakt föreskrifvit, bland annat, att kontraktsadjunkterna
för hvarje år borde om sin verksamhet afgifva embetsberättelse, hvilken
de inom påföljande januari månads utgång skulle insända till kontraktsprosten,
som hade att till domkapitlet i Hernösand insända densamma
med de anmärkningar och den framställning, hvartill den kunde föranleda.
Utskottet, som förutsätter, att liknande bestämmelser komma
att meddelas äfven i fråga om de kontraktsadjunkter, för hvilka anslag
nu är begärdt, hemställer,
att Riksdagen må
a) till anställande af tre kontraktsadjunkter inom
södra lappmarkens samt de delar af Vesterbottens andra
och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken, bevilja
18,000 kronor och deraf på extra stat för år 1899 anvisa
6,000 kronor; samt
b) till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter
bevilja 2,250 kronor samt deraf på extra
stat för år 1899 anvisa 750 kronor.
93:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,
ätt Riksdagen, i likhet med hvad för hvart och ett
af åren 1891—1898 egt rum, må på extra stat för är
1899 anvisa ett belopp af 25,000 kronor, att ställas till
styrelsens för nordiska lUuseet förfogande för att enligt
dess bestämmande användas för museet tillhörande
ändamål.
94:o) På grund af Kong]. Maj:ts derom'' gjorda framställning oeh
funder hänvisning till hvad i statsrådsprotokollet (sid. 302 och 303) blifvit
''i ärendet anfördt, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i likhet med hvad för innevarande
år egt rum, må för år 1899 anvisa ett extra anslag af
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
281
3,650 kronor, att på de vilkor, Kongl. Maj:t kan finna
lämpligt bestämma, användas till understöd för utgifvande
äfven under sistnämnda år af tidskriften »Nyare
bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och
svenskt folklif».
95:o)
utskottet,
På grund af Kongl. Mai:ts derom framstälda förslag hemställer Ang. anslag
Ö OJ o m >Nordiskt
medicinskt
att Riksdagen må, till understöd för fortsatt ut- arkiv».
gifvande af tidskriften »Nordiskt medicinskt arkiv», jemväl [89.]
för år 1899 på extra stat bevilja ett anslag af 3,000
kronor.
96:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts framställning och under hän~tm%dskrlfun
visning till hvad i ärendet blifvit, till statsrådsprotokollet (sid. 304) an- J)Acta mathefördt,
får utskottet hemställa, matican.
[90.]
att Riksdagen må, i likhet med hvad för åren
1896—1898 egt rum, till understöd för fortsatt utgifvande
af tidsskriften »Acta mathematica», på extra
stat för år 1899 anvisa 3,000 kronor.
97:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att till understöd, på de Ang. anslag
i statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för den 14 januari 1898 ^Lgskuwl
angifna vilkor, åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna föreläs- för arbetsningskurser
för arbetsklassen, bevilja ett extra anslag af 45,000 kronor.
Departementschefen har i ärendet erinrat, hurusom Riksdagen för år
1885 stält till Kongl. Maj:ts förfogande under vissa vilkor ett extra anslag
af 15,000 kronor, att användas till understöd å sådana anstalter eller
föreningar, som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen. Ar efter år
hade sedermera anslag för nämnda ändamål af Kongl. Maj:t äskats och af
Riksdagen beviljats. För hvart och ett af åren 1895 och 1896 hade anslagsbeloppet
bestämts till 25,000 kronor samt för år 1897 till 30,000
kronor. För år 1898 hade beviljats ett extra anslag af 35,000 kronor,
att användas till understöd åt sådana anstalter eller föreningar under
följande vilkor:
att understödsbelopp, som utgåfves till hvarje anstalt eller förening,
icke finge öfverstiga 3,000 kronor, för år räknad t;
att kommuner eller enskilde tillsköte minst lika mycket som staten;
att anstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som antoge
föreståndare och lärare;
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. .9 Raft.
36
282
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
att föreläsningarna ordnades regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser, dock att, hvad
beträffade anstalt, som hade sin verksamhet å landsbygden eller dels i
stad dels å landet, Kongl. Maj:t egde att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunde påkalla;
att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel;
att
alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blefve förbjudna; samt
att anstalten eller föreningen skulle vara skyldig att underkasta sig
de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvades nödiga
och lämpliga.
Ansökningar om understöd från berörda, för år 1898 anvisade anslag
å 35,000 kronor hade inkommit från 65 särskilda anstalter eller
föreningar, deribland 21, hvilka icke förut åtnjutit understöd för ifrågavarande
ändamål. De af alla dessa anstalter och föreningar begärda
understödsbelopp uppginge till sammanlagdt 43,374 kronor 50 Öre, hvadan
åtskilliga af de sökande ej kunde få hela de begärda beloppen. Enär
det sålunda visat sig, att intresset för anordnande af sådana föreläsningskurser,
hvarom här vore fråga, så ökats, att ej heller det till 35,000 kronor
förhöjda anslaget varit för det afsedda ändamålet tillräckligt, och då
anledning icke förekomme till antagande, att detta intresse skulle under
den närmaste framtiden minskas, syntes ett ökadt anslag för år 1899
vara af behofvet påkalladt. Detta anslag kunde eldigt departementschefens
åsigt bestämmas till 45,000 kronor.
Hvad anginge de vilkor, som borde stadgas för erhållande af sådant
understöd, hvarom här vore fråga, syntes enahanda bestämmelser lämpligen
kunna meddelas, som af Riksdagen beslutits, då anslag för nämnda
ändamål senast beviljats, dock med ett par mindre förändringar, så
till vida, att det borde bestämdt framhållas, att det understödsbelopp,
som utgåfves till hvarje anstalt eller förening, endast finge afse föreläsningskurser
för arbetsklassen, och att kommuner eller enskilde
skulle för anordnande af sådana föreläsningskurser tillskjuta minst lika
mycket som staten. Det hade nemligen stundom händt, att understöd
af ifrågavarande anslag begärts äfven till bekostande af elementarundervisning
i s. k. aftonskola, som varit förenad med föreläsningsanstalt,
och att utfästa bidrag från kommuner eller enskilde till anstalten afsett
jemväl uppehållande af sådan skola.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde departements -
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
283
chefen, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att för år 1899 bevilja
ett extra anslag af 45,000 kronor, att användas till understöd åt sådana
anstalter eller föreningar, som anordnade föreläsningskurser för arbetsklassen,
dock under följande vilkor:
att understödsbelopp, som utgåfves till hvarje anstalt eller förening,
endast finge afse föreläsningskurser af nämnda slag och icke finge öfverstiga
3,000 kronor, för år räknadt;
att kommuner eller enskilde för anordnande af sådana föreläsningskurser
tillsköte minst lika mycket som staten;
att anstaltens angelägenheter vårdades af en styrelse, som antoge
föreståndare och lärare;
att föreläsningarna ordnades regelbundet, visst antal timmar i veckan
under fem till åtta månader och i väl afpassade kurser, dock att, hvad
beträffade anstalt, som hade sin verksamhet å landsbygden eller dels i
stad dels å landet, Kongl. Maj:t skulle ega att härutinnan göra de eftergifter,
som omständigheterna kunde påkalla;
att anstalten förfogade öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel;
att
alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarna
eller undervisningen blefve förbjudna; samt
att anstalten eller föreningen skulle vara skyldig att underkasta sig
de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kongl. Maj:t pröfvades nödiga
och lämpliga.
Emot anordningen af de ifrågavarande föreläsningarna, särskildt i
hvad angår valet af föreläsningsämnen, hafva från skilda håll framställs
anmärkningar, hvilka utskottet icke kunnat frånkänna befogenhet. Utskottet
vill likväl icke motsätta sig det nu äskade förhöjda anslaget,
men anser sig dervid böra uttala den önskan, att den af Kongl. Maj:t
utöfvade kontrollen öfver föreläsningarna måtte så inrättas, att den största
möjliga säkerhet vinnes derför, att föreläsningarna må blifva till verklig
nytta för de samhällsklasser, för hvilka de äro afsedda.
Utskottet hemställer,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må för år 1899 bevilja ett extra
anslag af 45,000 kronor, att på de i statsrådsprotokollet,
öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1898
angifna vilkor användas till understöd åt sådana an
-
284
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
stalter eller föreningar, som anordna föreläsningskurser
för arbetsklassen.
Ang. anslag
till utbildning
af lärarinnor
i huslig
ekonomi.
[92.]
98:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,
att Riksdagen, i likhet med hvad för åren 1897
och 1898 egt rum, må på extra stat för år 1899 anvisa
ett belopp af 5,000 kronor, att under de vilkor,
Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma, användas till
understöd åt de vid Upsala enskilda läroverk och Ateneum
för flickor i Stockholm samt af Göteborgs allmänna
folkskolestyrelse anordnade undervisningskurser
för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi.
Ang. anslag
till vattenhöjd- • ^ _
... . J ninor
matnings- ö
99:o) Vidare får utskottet,
, hemställa,
stationer.
enlighet med Kong]. Maj:ts framställ -
[93.] att Riksdagen må på extra stat jemväl för år 1899
anvisa ett anslag af 2,500 kronor för underhåll och
tillsyn af de i riket inrättade vattenhöjdmätningsstationerna
m. m.
[94.]
förutgtfvamte, 100:o) . KongL MaJ:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för
och spridande är 1899 anvisa ett anslag af 4,000 kronor, att mot redovisningsskyldighet
X$“:stäl,as. til] svenska nykterhetssällskapets förfogande för utgifning™och
''spridning af nykterhetsskrifter.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet erinrat, hurusom
Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom framstälda förslag, på
extra stat för hvart och ett af åren 1895, 1896, 1897 och 1898 beviljat
ett anslag af 4,000 kronor, att mot redovisningsskyldighet ställas till
svenska nykterhetssällskapets förfogande för utgifning och spridning af
nykterhetsskrifter. Nämnda sällskaps styrelse hade nu i skrifvelse till
Kongl. Maj:t den 29 september 1897, under åberopande af hvad styrelsen
i skrifvelse den 25 september 1893 anfört rörande behofvet
af ett ärligt understöd af allmänna medel för fullföljande af den verksamhet,
som enligt sällskapets stadgar ålåge detsamma, anhållit om
utverkande hos Riksdagen af anslag för sagda ändamål till enahanda
belopp för år 1899.
Med anledning häraf och under erinran om hvad vid sist berörda
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
285
skrifvelses föredragning för Kongl. Maj:t den 13 januari 1894 af departementschefen
yttrats, har departementschefen hemstält, att Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.
I sammanhang med denna framställning har utskottet jemväl haft
att behandla en af herr O. G. Eklund i Stockholm inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 185), deri j^rkats, att Riksdagen måtte å extra
stat för 1899 anvisa — utom de af Kongl. Maj:t för Svenska nykterhetssällskapets
räkning begärda 4,000 kronor — ett belopp 10,000 kronor, att
af Kongl. Maj:t, på ansökan af i landet verkande nykterhetsorganisationer,
å dem fördelas till understödjande af nykterhetsarbetet på öfvertygelsens
och upplysningens väg.
I fråga om de skäl, hvarå motionären grundat denna framställning,
tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
En i förevarande ämne vid nästlidet års riksdag af samma motionär
väckt motion blef af Riksdagen i enlighet med utskottets hemställan
afslagen; och hvad den nu väckta motionen beträffar, anser utskottet
densamma så mycket mindre innefatta anledning att i detta hänseende
tillstyrka beviljande af statsanslag till högre belopp eller i annan form,
än Kongl. Maj:t under en följd af år begärt och Riksdagen godkänt,
som det ej af motionen framgår, huru det föreslagna anslaget skulle
användas eller dess användande kontrolleras.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
och med afslag å den af herr Eklund i ämnet
väckta motion, må på extra stat för år 1899 anvisa
ett anslag af 4,000 kronor, att mot redovisningsskyldighet
ställas till svenska nykterhetssällskapets förfogande
för utgifning och spridning af nykterhetsskrifter.
101:o) På grund af Kongl. Majt:s derom gjorda framställning och
under hänvisning till hvad å sid. 307 och 308 i statsrådsprotokollet
blifvit i ämnet anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen må, i likhet med hvad för åren
1894—1898 egt rum, på extra stat för år 1899 bevilja
ett anslag af 2,000 kronor, att utgå till understöd åt
räddningshemmet för drinkare vid Sans-souci invid Upsala
på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga.
Ang. anslag
till understöd
åt räddningshemmet
för
drinkare vid
Sans-souci
invid Upsala.
[95.]
286
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
t Ang. andag ^ 102:o) Kongl. Majrt har föreslagit Riksdagen att på extra stat för
hemmet Eols- år 1899 bevilja ett anslag af 17,500 kronor, att utgå till understöd åt
häU invid alkoholisthemmet Eolsliäll invid Stockholm på vilkor, som af Koncl. Mart
“°''m‘ pröfvades lämpliga. J
[9b.J Departementschefen har med afseende å denna fråga till statsråds
protokollet
omförmält, hurusom E. Wretlind, H. Berg ra. fl. personer,
1 egenskap af ledamöter och suppleanter i styrelsen för stiftelsen alkoholisthemmet
Eolshäll invid Stockholm, i skrifvelse till Kongl. Maj:t, den
6 november 1897 anhållit om understöd af allmänna medel till uppehållande
af hemmets verksamhet, hvarvid anförts hufvudsakligen följande.
Med kännedom om de goda resultat, som vunnits vid alkoholisthem i
utlandet, der antalet återupprättade uppgifvits vexlande till 35 ä 90
procent, samt med hänsyn dertill, att i Sverige ända till sista tiden blott
funnits ett hem för alkoholister, nemligen Sans-souci invid Upsala, som
rymde allenast ett mindre antal patienter, hade åtskilliga för saken nitälskande
personer nyårsaftonen 1896 bildat en stiftelse för upprättande och underhållande
i Stockholm eller dess närmaste granskap af hem för alkoholister.
För anskaffandet af ett dylikt hem, till en början närmast afsedt
för manliga alkoholister, hade insamlats 25,672 kronor 28 öre och för
en köpeskilling af 35,000 kronor, deraf kontant erlagts 21,000 kronor,
blifvit inköpt en 4 kilometer från Stockholm, nära segelleden till Södertelje
belägen egendom, Eolshäll, ined en areal af 10 tunnland, deraf 2
tunnland upptoges af trädgård. A egendomen funnes 8 åbyggnader,
nemligen en villa om 16 rum och kök, trädgårdsmästarebyggning, hvarest
2 rum inredts till patientrum, orangeri, en mindre byggnad, användbar
till slöjdstuga, badhus med tvättstuga och mangel samt 3 ekonomibyggnader.
Den 1 april 1897 hade hemmet öppnats och mottagit sin förste
patient. Vid detsamma funnes numera 13 patienter. Behandlingen omfattade
hufvudsakligen stärkande bad- och vattenbehandling, kraftig och
sund diet, afpassadt arbete samt moralisk och religiös inverkan, allt
under absolut afhallsamhet från alla alkoholhaltiga drycker. Den minsta
tid, för hvilken pensionärer mottoges, vore 6 månader. Två olika utgifter
vore faststälda, nemligen dels s. k. helafgifter å 125 kronor i
månaden för pensionärer med enskildt rum och dels å 75 kronor i månaden.
Afgiften kunde dock i särdeles ömmande fall nedsättas. Af de
nu intagna pensionärerna erlade 10 den lägre afgiften, 2 innehade friplatser
och 1 erlade en afgift af 100 kronor för halfåret med bostad
hos trädgårdsmästaren och skyldighet att arbeta i trädgården. De afgifter,
som erlades af pensionärerna eller, hvilket vore vanligast, för deras
räkning af anförvandter och andra, vore emellertid alltför knappa för att
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
287
dermed skulle kunna bestridas ej mindre pensionärernas underhåll, hvartill
hörde kraftig föda, än äfven föreståndarens och tjenstepersonalens
lön och kost äfvensom utgifter för läkarevård samt räntor å den skuld
af 20,000 kronor, som stiftelsen måst ikläda sig för inköp af egendomen,
reparations- och ändringsarbeten å densamma, bosättningen m. m. Enuei
sådana förhållanden behöfde stiftelsen komma i åtnjutande af statsbidrag,
förnämligast för att möjlighet skulle beredas stiftelsen att öppna hemmet
för sådana, som ej kunde bjuda betalning, men bäst vore i behof af
vården i hemmet. Statens fördel af alkoholisthem, som bidroge till
minskning af deras antal, hvilka intoges å sjukhus, dårhus, idiotanstalter
och fängelser, vore lika uppenbar som dess pligt att medverka till återupprättandet
af dem, för hvilka tillhandahållandet af spritdrycker inneburit
en öfvermägtig frestelse. Denna statens pligt vore i Sverige redan
erkänd genom det anslag af 2,000 kronor, som första gången år 1893
och derefter årligen beviljats hemmet Sans-souci invid Upsula. Vid
jemförelse med denna anstalt syntes hemmet Eolshäll, som vore afsedt att
mottaga 15 pensionärer, böra kunna påräkna att i statsbidrag erhålla
7.500 kronor om året. Sökandena hade jemväl hemstält om ett
understöd till nämnda belopp för år 1899, så ock om ett statsbidrag åt
10,000 kronor till bestridande af kostnader för hemmets förvaltning under
tiden från och med den 1 april 1897 till den 1 januari 1899.
Af ansökningen bilagda exemplar af hemmets stadgar, program m. m.
inhemtades bland annat, att ifrågavarande stiftelse stode under beskydd
och inseende af Hans Kongl. Höghet Hertigen af \ estergötland; att hemmets
verksamhet öfvervakades af ett antal i Stockholm bosatta förtroendemän,
som inom sig utsåge styrelse; att hemmet3 förvaltning och räkenskaper
hvarje år granskades af utsedda revisorer, hvilka det ålåge att
genom besök vid stiftelsens hem under årets lopp göra sig underrättade
om den vård, derstädes intagna personer åtnjöte, samt om ändamålsenligheten
af stiftelsens anordningar; äfvensom att anstaltens läkare hade att
årligen afgifva berättelse om helsotillståndet inom hemmet och den .der
meddelade vård, hvilken berättelse tillika med den af styrelsen afgifna
årsberättelse skulle i två exemplar aflemnas till vederbörande förste provinsialläkare
eller förste stadsläkaren i Stockholm.
Efter erhållen remiss hade medicinalstyrelsen den 22 december
1897 öfver berörda framställning afgifvit utlåtande och dervid anfört,
bland annat, att stiftelsens ändamål, att i alkoholisthem genom lämplig
moralisk och hygienisk inverkan, förnämligast träget arbete, återgifva
sådana personer, som hemfallit åt dryckenskapslasten, deras genom
288
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
alkoholmissbruk förstörda krafter samt att skaffa de pensionärer, som
deraf vore i behof,, lämplig anställning vid deras utträde ur anstalten,
vore synneiligen behjertansvärdt, hvadan sträfvandet härför syntes förtjent
att uppmuntras. Hemmets läge syntes vara godt och området tillräckligt
stort för pensionärernas sysselsättande med trädgårdsarbete. Anstaltens
förvaltning torde kunna anses väl ordnad. Någon annan kontroll syntes
ej vara erforderlig än den, som af förste provinsialläkaren utöfvades med
ledning af erhållna årsberättelser och genom verkstälda inspektioner,
hvilka nämnde läkare på grund af instruktion eller efter särskildt förordnande
af medicinalstyrelsen företoge. Då ett alkoholisthem, sådant
det blifvit å Eolshäll anordnadt, medfört stora kostnader och under den
gångna tiden upplåtits äfven för icke betalande, syntes det begärda
understödet för tiden från anstaltens öppnande till utgången af år"l898
vara både väl behörigt och välförtjent. Då anledningen till framställningen
om anslag till alkoholisthemmet förnämligast varit att bereda
stiftelsen möjlighet att bevilja friplatser derstädes, ansåge medicinalstyrelsen
hjelp af statsmedel för ett sadant ändamål vara högeligen önskvärd;
men tillika syntes det kunna fordras, att den nytta, som bereddes
det allmänna, stode i ett proportionerligt förhållande till det statsanslag,
som beviljades. Detta anslag ansåges derför lättast kunna beräknas efter
antalet fripensionärer och såsom ersättning till stiftelsen för hvar dac en
sådan pensionär a hemmet vardades utan betalning. Ersättningen borde
dock beräknas sa hög, att hemmets ekonomi skulle kunna medgifva, att
samtliga pensionärerna bereddes alla de förmåner, som för behandlingens
lyckliga utgång vore nödvändiga, och stiftelsen genom anslaget under
stöddes i sin sträfvan att underhålla hemmet i vederbörligt skick. I enlighet
härmed hade medicinalstyrelsen förordat, att lO/lOO^kronor måtte beviljas
för.anordnandet af detta alkoholisthem och underhållet af detsamma
intill början af ar 1899, samt att proposition till Riksdagen måtte göras
om understöd åt hemmet för år 1899, men att dervid" icke måtte angivs
en bestämd summa, utan en ersättning af tre kronor för dag för
hvarje pensionär, som å hemmet vårdades utan afgift, dock att denna
ersättning för år 1899 icke finge öfverskrida 7,500 kronor. Derjemte
d cin al styr e Isen hemstält, att såsom vilkor för åtnjutande af dessa
anslag måtte föreskrifvas, att de å anstalten intagna pensionärernas vård
skulle öfvervakas af legitimerad läkare samt att hvarje år före mars
månads utgång till medicinalstyrelsen stäld berättelse med redogörelse
för anstaltens verksamhet under föregående år skulle af anstaltens styrelse
ocli läkare aflemnas till förste provinsialläkaren i länet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
289
Lika med medicinalstyrelsen ansåge departementschefen stiftelsen
Eolshäll väl förtjent att komma i åtnjutande af statsunderstöd, men detta
understöd syntes departementschefen ej böra utgå under väsentligt
annorlunda bestämda vilkor än dem, under hvilka den med nämnda
stiftelse likartade anstalten Sans Souci invid Upsala fått sig tilldelade
bidrag af statsmedel till uppehållande af sin verksamhet. Då sådant bidrag
först blifvit af Riksdagen, efter förslag af enskilda motionärer, beviljadt,
hade Riksdagen yttrat, att inrättandet, på sätt motionärerna
syntes afse, af en del friplatser förefölle Riksdagen af hänsyn till hemmets
ekonomi mindre ändamålsenligt, då de afgifter, hvilka kunde
komma att affordras medellösa patienter, säkerligen skulle kunna erhållas
genom mellankomst af vederbörande kommuner, nykterhetsföreningar
eller eljest intresserade i hemorterna. Någon bestämmelse
om friplatser hade icke af Kongl. Maj:t meddelats beträffande räddningshemmet
Sans Souci, och någon sådan bestämmelse syntes departementschefen
ej heller behöflig i afseende på hemmet Eolshäll. Mot de af
sökandena nu ifrågasatta understödens storlek hade departementschefen
ej något att erinra, utan tillstyrkte departementschefen, det Kongl.
Maj:t behagade till Riksdagen aflåta proposition af det innehåll, som här
ofvan blifvit omförmäldt.
Enligt hvad af statsrådsprotokollet inhemtas, har den ifrågavarande
stiftelsen tillkommit i syfte att vara en enskild välgörenhetsinrättning.
Vid sådant förhållande synes någon skyldighet från det allmännas sida
icke förefinnas att lemna understöd för uppehållande af stiftelsens verksamhet.
De höga afgifter, som i regel skola affordras alkoholisthemmets
patienter, synas också göra ett statsanslag för förevarande ändamål öfverflödigt.
På grund häraf hemställer utskottet,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.
103:o) Vidare och under hänvisning till hvad i statsrådsprotokollet Ang. anslag
(sid. 311—313) finnes anfördt får utskottet med anledning af Kongl Maj:ts^r*“B^**°
i vatikanska
arkivet i Rom.
derom gjorda framställning hemställa,
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 9 Raft.
37
[97.]
290
Statsutskottets Vtlåtande N:o 9.
att Riksdagen, i likhet med hvad för åren 1897 och
1898 egt rum, må såsom understöd för fortsatt anställande
af historiska forskningar rörande Sverige uti vatikanska
arkivet i Rom anvisa på extra stat för år 1899
ett anslag af 3,000 kronor, att utgå under vilkor att
den person, åt hvilken utförandet af berörda forskningar
uppdrages, skall vara skyldig ej mindre att arbeta i
vatikanska arkivet hela den tid af det med hösten 1898
börjande arbetsåret, hvarunder arkivet hålles öppet, och
använda den återstående tiden till arbeten, som stå i
sammanhang med detta hans hufvuduppdrag, än äfven
att efter ifrågavarande arbetsårs slut afgifva redogörelse
för det gångna årets arbeten äfvensom till riksarkivet
öfverlemna de af honom under året gjorda afskrifter
och anteckningar.
Anfor “''ure 1()4:o) Sedan Riksdagen, på Kongl. Maj:ts framställning, till yttre
restaurering restaurering af Visby domkyrka, hufvudsakligen i enlighet med de i
af visby statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari 1897 om*
RMtT'' förmai^a ritningsförslag, beviljat ett anslag af 100,000 kronor och deraf
Ly8-J anvisat för år 1898 ett belopp af 50,000 kronor, dock under vilkor att
restaureringsarbetet blefve på angifvet sätt utfördt utan att ytterligare bidrag
af statsverket påkallades, har Kongl. Maj:t nu föreslagit Riksdagen
att till fortsättande och afslutande af detta restaureringsarbete anvisa
för år 1899 på extra stat återstående beloppet 50,000 kronor.
Utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Afuiibordande'' , TT105:o) KonSL Maj:t har föreslagit Riksdagen att till fullbordande
af Vadstena af Vadstena klosterkyrkas restaurering på extra stat för år 1899 bevilja
klosterkyrkas ett belopp af 16,000 kronor.
restaurering. Departementschefen har i ärendet erinrat, hurusom 1891 års Riksdag
jemlikt Kongl. Maj:ts framställning beviljat till restaurering af Vadstena
klosterkyrka i hufvudsaklig öfverensstämmelse med derför uppgjord
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
291
plan samt under den tillsyn och kontroll, Kongl. Maj:t bestämde, ett
anslag af 100,000 kronor med vilkor, att Vadstena och S:t Pers församlingar
tillsköte det belopp, som utöfver sagda anslag för ifrågavarande
restaureringsarbete erfordrades; och hade Riksdagen, i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts framställningar, af anslaget anvisat för år 1892 20,000
kronor samt för hvartdera af åren 1893 och 1894 40,000 kronor. Det för
kyrkans restaurering utöfver Riksdagens anslag erforderliga beloppet hade
af öfverintendentsembetet beräknats till 50,000 kronor. Efter det församlingarna
å kyrkostämma den 8 september 1891 förklarat sig ingå på
det af Riksdagen vid anslaget fastade vilkoret, hade restaureringsarbetet,
som tagit sin början år 1892, allt sedan fortgått och utförts, enligt Kongl.
Maj:ts föreskrift i brefvet den 31 december 1891, af kyrkorådet genom en
af detsamma utsedd byggmästare och under öfverintendentsembetets kontroll.
Härvid hade dock den ursprungliga restaureringsplanen följts oförändrad
endast under den allra första delen af den tid, hvarunder arbetet
pågått. Ty — oafsedt en af Kongl. Maj:t i anledning af församlingarnas
redan under sommaren 1892 gjorda hemställan medgifven ändring i vissa
punkter af den faststälda planen — hade denna sedermera blifvit väsentligen
omarbetad. I november 1892 hade nemligen riksantiqvarien inkommit
till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deri han ur antiqvarisk synpunkt
framstält allvarsamma anmärkningar mot restaureringsplanen samt
påyrkat vissa förändringar i densamma; och församlingarnas kyrkoråd,
som blifvit hördt i anledning af denna riksantiqvariens framställning, hade
i allt väsentligt instämt med honom och derjemte framhållit den tvingande
nödvändigheten att få ritningarna förenklade, enär det redan klart framginge,
att, om restaureringen måste i alla sina detaljer verkställas i full
öfverensstämmelse med denna ritning, den verkliga kostnaden komme att
betydligt öfverskrida den beräknade, samt församlingarna vore alldeles
urståndsätta att anslå några bidrag utöfver det de, i enlighet med den
gjorda kostnadsberäkningen, hade förbundit sig att erlägga. Uti detta
kyrkorådets yttrande hade såväl församlingarna som domkapitlet i Linköping
instämt. I anledning af dels riksantiqvariens berörda framställning,
dels en af kyrkorådet hos Kongl. Maj:t gjord hemställan om anvisande
af ytterligare medel utöfver de af Riksdagen redan beviljade för utförande
af vissa uppgifna, för klosterkyrkans framtida bestånd nödvändiga
tilläggsarbeten, hvilka församlingarna vore helt och hållet ur stånd
att bekosta, samt på grund deraf, att öfverintendentsembetet, hördt öfver
såväl riksantiqvariens hemställan som kyrkorådets anslagsyrkande, anfört,
att embetet, då ökadt statsanslag eller ytterligare bidrag från församlin
-
292
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
garnas sida skäligen icke kunde påräknas, ansåge en förändring i restaureringsarbetets
plan böra ega rum och, i syfte att åstadkomma vissa förenklingar
i samma plan, förmält sig hafva utarbetat förslag till ny ritning
för detsamma, både Kongl. Maj:t föreslagit 1894 års Riksdag att medgifva,
det den då ännu återstående delen af de utaf Riksdagen för
klosterkyrkans restaurering beviljade medlen finge användas för restaureringens
utförande i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af öfverintendentsembetet
då senast uppgjorda ritning, under samma vilkor och
förbehåll, som blifvit bestämda i afseende å arbetets utförande enligt
den förut uppgjorda ritningen. Denna framställning hade bifallits af
Riksdagen. Sedermera hade derjemte en mindre förändring i den senaste
ritningen af Kongl. Maj:t faststälts den 13 juni 1896, en förändring,
hvars utförande dock bekostats genom insamlade, frivilliga bidrag.
Om hvad sålunda i afseende på Vadstena klosterkyrkas restaurering
i hufvudsak förekommit hade departementschefen velat i korthet erinra
af den anledning, att nu förelåge en framställning om ytterligare bidrag
för att möjliggöra restaureringsarbetets fullständiga genomförande. Uti en
af församlingarna å kyrkostämma den 2 september sistlidet år beslutad
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t hade anförts, att det vid utförandet af
det i månget afseende ganska svåra och grannlaga restaureringsarbetet,
hvilket nu fortskridit så långt, att kyrkan vore i allt väsentligt till sina
yttre delar färdig, varit kyrkorådets och församlingarnas ögonmärke, att
intet skulle uraktlåtas eller förbigås, som befunnes nödigt för att stärka
och från snar undergång bevara denna för hela vårt folk så dyrbara och
minnesrika kyrka, hvarvid allt sådant arbete lemnats åsido, hvilket endast
afsett onödiga prydnader, såsom varande i strid med kyrkans ursprungliga
och egendomliga karakter och derjemte medförande oundgängliga
kostnader, men att emellertid ännu återstode ej obetydligt arbete, särskildt
inuti kyrkan, till hvilket arbete, ej mindre vigtigt än det redan
utförda, tillräckliga medel saknades.
Af en vid skrifvelsen fogad, bestyrkt och af kyrkorådet godkänd
utredning af kyrkorestaureringskassans ställning den 26 augusti 1897
framginge, att för restaureringsarbetets bekostande influtit sammanlagdt
154,492 kronor 51 öre, deraf statsbidraget upptagits till 91,500
kronor och församlingarnas bidrag till 46,510 kronor samt »stamboksmedel»
till 3,490 kronor, under det att för restaureringen utgifvits 151,181 kronor
36 öre, att alltså af hvad som redan influtit återstode en summa af 3,311
kronor 15 öre och att ytterligare beräknats komma att inflyta 9,650
kronor, hvadan för arbetets fortsättande funnes disponibla allenast 12,961
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
293
kronor 15 öre. Då den beräknade kostnaden för återstående arbeten,
hvilka i utredningen blifvit förtecknade och till det mesta afsåge kyrkans
inredning, uppginge till 29,020 kronor, utgjorde det belopp, som ännu
erfordrades för restaureringsarbetets förande till slut, 16,058 kronor 85 öre.
Denna brist hade enligt utredningen vållats af åtskilliga icke beräknade
men såsom nödvändiga befunna utgifter, bland hvilka departementschefen,
som för öfrigt beträffande storleken och beskaffenheten af de särskilda
utgiftsposterna hänvisade till utredningen, här endast ville särskild! nämna
en ökning af arfvodet till den af öfverintendentsembetet förordnade kontrollerande
arkitekten med 2,500 kronor. Summan af de oberäknade
utgifterna, hvilka i förteckningen vore angifna i runda tal, uppginge till
48,735 kronor, under det att, fortfarande enligt utredningen, under arbetets
fortgång besparingar i åtskilliga hänseenden kunnat göras med
vissa större, angifna belopp, sammanlagdt 9,100 kronor. Den verkliga
ökningen i de beräknade kostnaderna för arbetet belöpte sig alltså till
39,635 kronor; och skilnaden mellan denna summa och den beräknade
bristen, eller 23,576 kronor 15 öre skulle således, såsom uppgåfves i
utredningen, representera den besparing, som uppstått genom klok och
omtänksam beräkning vid arbetets utförande.
För att förklara uppkomsten af bristen å 16,058 kronor 85 öre
hänvisades nu i skrifvelsen till berörda utredning och särskildt till
den omständigheten, att åtskilliga arbeten, som under restaureringens
fortgång visat sig nödvändiga, men antingen alls icke varit upptagna
i det ursprungliga kostnadsförslaget eller ock visat sig icke kunna
verkställas till de deri angifna summor, vållat en ökad kostnad af
ej mindre än ofvannämnda ungefärliga belopp af 48,735 kronor. Att
det ganska omfattande och mångsidiga arbetet, betraktadt i sin helhet
och jemfördt med andra liknande arbeten, som under senare tid i vårt
land '' utförts, blifvit ej blott omsorgsfullt utan äfven med sparsamhet
verkstäldt, torde — anfördes i skrifvelsen vidare — hvar och en sakkunnig
nödgas medgifva, och rätt klart torde den omtänksamma sparsamheten
framgå, om man toge i betraktande, att, utom de i utredningen särskildt
specificerade besparingarna å tillsammans 9,100 kronor, ytterligare omkring
23,000 kronor inbesparats på arbetet i dess helhet. På grund af hvad
sålunda anförts och under hänvisning till å ena sidan de dryga utgifter,
som församlingarna redan underkastat sig för restaurering af Vadstena
klosterkyrka, som nu, till en god del genom församlingarnas bidrag, återstäldes
icke endast såsom dessa församlingars gudstjenstlokal utan äfven
och med de drygaste kostnaderna såsom ett forntida minnesmärke, och
294
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
å andra sidan till församlingarnas oförmåga att, obemedlade som de vore
och tryckta af synnerligt höga kommunala utskylder, öfverskrida det
bidrag, som de redan lemnat, hade församlingarna anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes till innevarande års Riksdag göra framställning om beviljande
af ett ytterligare anslag å 16,058 kronor 85 öre, på det att
kyrkans restaurering måtte kunna föras till fullbordan.
Öfverintendentsembetet, som af Kongl. Maj:t anbefalts att i ärendet
afgifva utlåtande, hade anfört, att genom upprepade, under restaurerin^sarbetets
gång såsom nödiga eller lämpliga befunna förändringar& i
den först upprättade restaureringsplanen, arbetet å kyrkan kommit
att pågå längre tid, närmare sex år, än ursprungligen varit afsedt
och derigenom icke oväsentligt fördyrats; att ett dylikt förhållande
med ett arbete af så grannlaga natur som det förevarande emellertid
icke finge anses anmärkningsvärdt, då detsamma svårligen läte sig
i sina _ detaljer på förhand fullt bestämmas; att de i ofvanberördå
ekonomiska utredning såsom icke förutsedda eller fördyrade omförmälda
arbeten, hvilka orsakat den uppkomna bristen i de erforderliga byggnadsmedlen,
samtliga varit oundgängligen betingade, antingen af hänsyn
till kyrkobyggnadens bestånd eller till dess prydliga och fullt värdiga
utseende; att förhöjningen af högst 2,500 kronor i det arfvode af 6,000
kronor, som i det ursprungliga kostnadsförslaget varit afsedt för den
på grund af Kongl. Maj:ts beslut den 31 december 1891 af embetet
tillsatta och af statsmedel aflönade arkitekt eller kontrollant, hvilket
arfvode af embetet bestämts till ett kontant belopp af 3,000 kronor
jemte godtgörelse för uppgörande af arbets- och detaljritningar och
för nödiga resor till orten, beräknad efter enahanda grunder, efter
hvilka sådana ersättningar utginge till de hos embetet anstälda e. o.
arkitekter, måste, i betraktande af den långvariga arbetstiden och det
magtpåliggande uppdraget, anses särdeles ringa och hufvudsakligen föranledts
af det ökade behofvet af ritningar; att de utförda arbetena af
vederbörande blifvit verkstälda med synnerlig noggrannhet och sakkunskap
samt under iakttagande af all den sparsamhet, som varit förenlig
med sträfvandet att erhålla ett i hvarje afseende fullgodt arbete; att de
arbeten, till hvilkas verkställande medel för närvarande saknades, uppenbarligen
vore af beskaffenhet att hvarken kunna undanskjutas eller ens
i någon nämnvärd mån förenklas, samt att de för samma arbeten beräknade
omkostnader från embetets sida icke gifvit anledning till anmärkning.
Med stöd häraf och af hvad i ärendet för öfrigt andragits hade
öfverintendentsembetet, med anmälan att af det utaf embetet för bestridande
af utgifterna för kontrollantens aflönande af statsanslaget inne
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
295
hållna belopp 8,500 kronor ännu återstode en summa af 845 kronor 30
öre, tillstyrkt, att Kongl. Maj:t måtte, för det slutliga genomförandet af
den beslutade restaureringen af Vadstena åldriga, staten tillhöriga och
ur olika synpunkter så värdefulla klosterkyrka göra den framställning,
hvarom församlingarna anhållit.
Under åberopande af hvad sålunda i detta ärende förekommit och
då församlingarnas redan gjorda uppoffringar för ändamålet syntes utesluta
hvarje tanke på ytterligare bidrag från deras sida, har departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att till
fullbordande af Vadstena klosterkyrkas restaurering på extra stat för år
1899 bevilja ofvan omförmälda belopp af 16,000 kronor.
Då, på sätt statsrådsprotokollet utvisar, 1891 års Riksdag vid beviljande
af anslaget å 100,000 kronor till restaurering af Vadstena klosterkyrka
fäst det vilkor, att Vadstena och S:t Pers församlingar skulle
tillskjuta det belopp, som utöfver sagda anslag för ifrågavarande restaureringsarbete
erfordrades, samt utskottet finner det vara af vigt, att ett dylikt
vid anslags beviljande af Riksdagen uppstäldt vilkor icke eftergifves, helst
ett sådant eftergifvande sedermera skulle kunna åberopas till stöd för anspråk
af liknande art som det nu framstälda, anser utskottet något ytterligare
statsanslag för ändamålet icke böra beviljas. För att emellertid bereda
församlingarna möjlighet att fullborda restaureringsarbetet, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka, att ett räntefritt statslån å det erforderliga beloppet
16,000 kronor må församlingarna beviljas för en tid af tjugu år,
med skyldighet för församlingarna att efter förloppet af halfva denna tid
årligen återgälda minst en tiondedel af lånesumman.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgifva, att Vadstena och
S:t Pers församlingar må, till fullbordande af Vadstena
klosterkyrkas restaurering, såsom räntefritt lån, att af
riksgäldskontoret utbetalas, bekomma ett belopp af 16,000
kronor, med skyldighet för församlingarna att senast från
och med det elfte året efter lånets utbetalande årligen
återgälda minst en tiondedel af lånebeloppet.
296
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Ang. anslag för 106:o) Kong]. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för bestridande
a/“kostnader kostnaderna för utredningar angående pr ester slcapets aflöningsförhållanden
för vissa med mera såsom förslagsanslag på extra stat för år 1899 anvisa ett
rårandé^re- belopp af 10,000 kronor.
sterskapets lö- Till statsrådsprotokollet i detta ärende har departementschefen
nefö,*m“ndenQrinrat, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 5 maj 1897
rAAi anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa
*- noggrann utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar
grundade skattskyldigheten till presterskapet från den tiondepligtiga
jorden och andra beskattningsföremål i jemförelse med hvarandra, både
inom hvarje församling och mellan olika församlingar, som ock beträffande
de aflöningsvilkor, som för närvarande af presterskapet i olika
församlingar åtnjötes, äfvensom efter verkstäld utredning af på frågan
inverkande omständigheter till Riksdagens godkännande framlägga de
grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utgått,
dels ock låta verkställa utredning angående möjligheten af och sättet
för beredande af pension åt prestman samt för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen hade, enligt
hvad departementschefen vidare anfört, tillika anmält, att Riksdagen
stält till Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 10,000 kronor
till bestridande af kostnaderna för här omförmälda utredningar, hvilket
anslag blifvit å extra stat för år 1898 uppfördt under förevarande
hufvudtitel.
Kongl. Maj:t hade derefter den 22 sistlidne oktober funnit godt
tillsätta en komité med uppdrag att verkställa omförmälda utredningar
och afgifva förslag i ämnet.
Enär med all sannolikhet komiténs arbeten korame att fortfara jemväl
under år 1899, har departementschefen hemstält om aflåtande till
Riksdagen af nu ifrågavarande proposition.
På grund af hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,
att Riksdagen må, i likhet med hvad för innevarande
år egt rum, för bestridande af kostnaderna
för utredningar angående presterskapets aflöningsförhållanden
med mera, på extra stat för år 1899 anvisa
ett förslagsanslag af 10,000 kronor.
Ang. anslag un 107:o) Af statsrådsprotokollet inhemtas, att statskontoret i skrifvelse
ersättning /örjjn Kongl. Maj:t den 16 november 1897 till ersättning anmält ett belopp
[101]'' kronor, hvilket statskontoret på grund af kongl. bref den 7 maj
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
297
samma år utbetalt såsom godtgörelse till två tjensteman i medicinalstyrelsen
för särskildt biträde, som af dem under år 1896 lemnats i
ärenden angående kolerafarsoten.
I ytterligare skrifvelse af samma dag hade statskontoret till ersättning
jemväl anmält ett belopp af 200 kronor, hvilket statskontoret
på grund af kongl. bref den 16 november 1894 utbetalt såsom arfvoden
åt ordföranden och ledamöterna i den af Kongl. Maj:t sistnämnda dag
tillsatta komité för utarbetande af musikbilaga till nya kyrkohandboken.
I skrivelser den 29 november 1893 och den 16 november 1897
hade statskontoret till ersättning anmält ett belopp af 750 kronor,
hvilket statskontoret på grund af kong], bref den 15 september 1893
utbetalt till dåvarande amanuensen i ecklesiastikdepartement, numera
expeditionschefen C. J. A. Wall såsom godtgörelse för lemnadt biträde
vid beredning till föredragning af vissa till nämnda statsdepartements
handläggning hörande äldre framställningar och förslag angående kyrkofonden
TO. TO.
Vidare hade statskontoret i skrifvelse den 10 december 1897 till ersättning
anmält ett belopp af 292 kronor 84 öre, som jemlikt kongl.
brefvet den 20 november 1863 utbetalts till Vermlands läns ränteri för
derifrån förskjuten godtgörelse åt den i stadgad ordning tillsatta nämnd
för ordnande af presterskapets aflöning inom Sunne odelade pastorat.
I sistberörda skrifvelse hade statskontoret vidare till ersättning
anmält medel, som på grund af Kongl. Maj:ts föreskrift utbetalts för
verkställande af utredning af vissa frågor rörande folkundervisningen,
nemligen:
resekostnadsersättning och traktamente samt arfvoden
åt sakkunnige, tillkallade för ofvanstående ändamål kronor 913: 10,
ersättning för uppehållande af rektorsgöroinålen m. m.
vid folkskolelärareseminariet i Lund under den tid
rektorn derstädes P. Wingren deltagit i de sakkun
-
niges sammanträden............................................................... * 62: 97,
ersättning för bearbetande af statistiska uppgifter,
hvilka varit erforderliga för utarbetande af förslag
till förändrade bestämmelser angående aflöning åt
biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor m. m. » 500: —
för eldning, städning, vaktmästarebiträde m. m. åt de
för ofvanstående ändamål tillkallade sakkunnige ...... »_90: 80.
Tillhopa kronor 1,566: 87.
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Häft. '' 38
298
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Vidare hade statskontoret i samma skrifvelse den 10 december 1897
anmält till ersättning dels ett belopp af 800 kronor, dels ock ett belopp
af 1,700 kronor, hvilka på grund af Kongl. Maj:ts föreskrift utbetalts för
verkstälda utredningar i fråga om ett andra ålderstiilägg för ordinarie folkskolelärare
m. m.
I sistberörda skrifvelse hade ytterligare af statskontoret till ersättande
anmälts ett belopp af 833 kronor 34 öre, som enligt kong], bref den
10 augusti 1896 utbetalts såsom lönefyllnad för mars—december samma
år åt läraren i naturalhistoria och farmakognosi vid farmaceutiska institutet.
I skrifvelse af den 16 november 1897 hade statskontoret till ersättning
anmält medel, som på grund af Kongl. Maj:ts särskilda föreskrifter
förskjutits för den komité, som blifvit af Kongl. Maj:t den
16 november 1894 tillsatt för ordnande af fosterbarnsväsendet m. m.,
nemligen: resekostnadsersättning och traktamente samt arfvoden till
komiténs ordförande och ledamöter 11,471 kronor 60 öre, arfvode till
komiténs sekreterare 3,000 kronor, till bestridande af åtskilliga utgifter
för komitén 2,000 kronor samt för tryckning, häftning och bindning af
komiténs betänkande 2,351 kronor 94 öre, eller tillsammans 18,823 kronor
54 öre, hvarifrån dock skulle afdragas 593 kronor 10 öre, som blifvit
till statskontoret återlevererade; utgörande återstoden 18,230 kronor 44 öre.
Vidare hade statskontoret i en annan skrifvelse af den 16 november
1897 anhållit om godtgörelse för medel, som statskontoret på grund af
Kongl. Maj:ts särskilda föreskrifter förskottsvis utbetalt till bestridande
af kostnader för den af Kongl. Maj:t den 5 oktober 1894 tillsatta komité
för granskning af kongl. stadgan angående sinnessjuke den 2 november
1883, nemligen resekostnadsersättning och traktamente samt arfvoden
till komiténs ordförande och ledamöter 5,549 kronor 94 öre, arfvode
till komiténs sekreterare 2,700 kronor, tillfälliga, för komitén erforderliga
utgifter 473 kronor 56 öre, för tryckning och häftning af komiténs
betänkande 867 kronor 50 öre samt såsom ersättning till häradshöfdingen
D. G. Restadius för minskade löneförmåner till följd af uppdraget att
vara ledamot i komitén 219 kronor 72 öre, eller tillhopa 9,810 kronor
72 öre.
För återgäldande af berörda förskott — 200 kronor, ytterligare
200 kronor, 750 kronor, 292 kronor 84 öre, 1,566 kronor 87 öre, 800
kronor, 1,700 kronor, 833 kronor 34 öre, 18,230 kronor 44 öre samt
9,810 kronor 72 öre — tillhopa 34,384 kronor 21 öre, har Kongl. Maj:t
af Riksdagen äskat ett extra anslag för år 1899 till belopp af 34,385
kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
299
Utskottet hemställer,
att Kongl. Majits ifrågavarande framställning må af
Riksdagen bifallas.
108:o) 1 särskild proposition (n:o 70) af den 21 februari 1808 har^"^®”*^
Kong]. Maj:t föreslagit Riksdagen att såsom bidrag till bestridande af viska naturkostnaderna
för det skandinaviska naturforskaremötet i Stockholm innevarande
år på extra stat för år 1899 anvisa ett belopp af 10,000 kronor, år ms.
Till det propositionen bifogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
af samma dag har då tillförordnade chefen för ecklesiastikdepartementet
anmält, hurusom i en till Kongl. Maj:t ingifven skrift f. d. professorn
E. A. Key, professorn Iv. B. Hasselberg, filosofie doktorn W. Leche
och e. o. professorn S. Jolin, i egenskap af styrelse för det skandinaviska
naturforskaremötet, som vore utsatt hållas i Stockholm under innevarande
års sommar, anhållit, att, enär styrelsen, som till bestridande af alla de
dryga kostnaderna för anordningar på platsen, utgifvande af mötets förhandlingar
o. s. v., ej egde andra tillgångar än de jemförelsevis obetydliga
medel, som kunde inflyta genom afgifter af de i mötet deltagande, Kongl.
Maj:t täcktes, i likhet med hvad vid föregående dylika tillfällen egt rum,
för ändamålet bevilja eller hos den nu samlade Riksdagen göra framställning
om beviljande af ett anslag af allmänna medel. Med afseende å
beräkningen af det erforderliga anslagsbeloppet hade styrelsen inhemtat,
att det anslag, 10,000 kronor, som 1880 års Riksdag på framställning af
Kongl. Majrt beviljat för det senaste i Stockholm hållna naturforskaremötet,
visat sig otillräckligt, så att icke obetydliga bidrag måst för bristens
utfyllande anskaffas på enskild väg, men hade styrelsen likväl för det
förestående mötet hemstält allenast om samma belopp, som sist beviljats,
under uttryckande af den förhoppning, att anslaget med iakttagande af
den strängaste sparsamhet skulle kunna visa sig tillräckligt stort.
Öfver denna framställning hade vetenskapsakademien, som inhemtat
yttrande i ärendet från professorerna friherre A. E. Nordenskiöld och G.
Lindström, afgifvit infordradt utlåtande och, på sätt de föreslagit, tillstyrkt
bifall till framställningen, med erinran, bland annat, att det begärda anslaget
visserligen icke vore för högt tilltaget, utan snarare komme att visa
sig ej fullt tillräckligt.
Då några medel för ett tillfälligt behof af denna beskaffenhet icke
funnes tillgängliga, men Kongl. Maj:t i likartade fall förut tagit i anspråk
Riksdagens beredvillighet, samt vigten af det syftemål, hvarom nu vore
fråga, eller främjandet af naturvetenskapernas utveckling i norden, enligt
300
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
tillförordnade departementschefens mening icke kunde bestridas eller skattas
lågt, hemtade tillförordnade departementschefen häraf tillräckliga skäl för
att tillstyrka, det Kongl. Maj:t behagade föreslå Riksdagen att på extra
stat för 1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor att användas såsom bidrag
till bestridande af kostnaderna för det skandinaviska naturforskaremötet
i Stockholm innevarande år.
Vid bifall härtill förefunnes, enligt hvad tillförordnade departementschefen
vidare meddelat, ej hinder för Kongl. Maj:t att låta under innevarande
år af tillgängliga medel förskjuta ifrågavarande belopp.
Utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 15 april 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
301
Reservationer:
vid punkt 5:o (angående löneförbättring åt e. o. professorer vid universiteten)
:
af herrar Chr. Lundeberg, H. P. P. Tamm, I. Wijk, K. Bohnstedt, F.
E. Pettersson, E. Fränekel, grefve F. Wachtmeister och //. P. Törnebladh;
vid punkt 6:o (angående arfvode åt en lärare i finsk-ugriska språk
vid universitetet i Upsala):
af herrar P. Pehrson, P. Ersson, C. Persson, O. Erickson, K. A.
Kihlberg, F. O. Larsson, I. Månsson, J. A. Sjö, S. O. Nyländer, P. Norberg
och D. Persson, hvilka ansett utskottet hafva bort hemställa,
att Kongl. Maj:ts i denna punkt omförmälda framställning
icke måtte af Riksdagen bifallas;
vid punkt 12:o (angående löneförbättring åt e. o. professorer vid karolinska
mediko-kirurgiska institutet):
af herrar Chr. Lundeberg, H. P. P. Tamm, I. Wijk, K. Bohnstedt,
F. E. Pettersson, E. Fränekel, grefve F. Wachtmeister och H. R. Törnebladh;
vid punkt 14:o (angående föreslagen löne- och pensionsreglering för
lärarne vid de allmänna läroverken m. m.):
af herrar Chr. Lundeberg, A. G. L. Billing, grefve Ph. Kling spor och
H. R. Törnebladh mot vissa delar af motiveringen;
af herrar friherre F. W. von Otter, I. Wijk, F. E. Pettersson, grefve
F. Wachtmeister och J. G. Björlin, hvilka ansett, att den del af motiveringen,
som börjar med orden: »En annan fråga, som» och slutar med
orden: »skulle medföra», icke bort i utlåtandet inflyta;
af herr K. Bohnstedt mot vissa delar af motiveringen;
vid punkt 31:o (angående kostnaden för vård af medellösa och mindre
bemedlade sinnessjuke):
af herr P. Ersson;
vid punkt 49:o (angående anslag till nybyggnad för kemiska institutionen
i Upsala):
af herrar P. Pehrson, P. Ersson, S. G. von Friesen, C. Persson, O.
Erickson, K. A. Kihlberg, F. O. Larsson, I. Månsson, J. A. Sjö, P. Norberg,
D. Persson och E. Olsson, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hafva följande lydelse:
302
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
»Utskottet har visserligen funnit, att institutionen för allmän och analytisk
kemi vid universitetet i Upsala är i behof af ökadt utrymme, men
har dock betviflat nödvändigheten att för ändamålet uppföra en byggnad
af den betydande kostnad, som i det kongl. förslaget afses. Utskottet har
nemligen förestält sig, att andra, mindre kostsamma utvägar till afhjelpande
af de framhållna bristerna må kunna utfinnas, såsom genom förändrad
inredning af den af institutionen nu delvis disponerade byggnaden eller genom
någon mindre tillbyggnad af densamma eller genom anordningar i båda
dessa hänseenden. Med anledning häraf har utskottet, som ansett nödigt
och önskvärdt, att en undersökning i berörda syfte varder verkstäld, icke
funnit sig böra tillstyrka bifall till hvad Kongl. Maj:t i detta ämne föreslagit.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må
af Riksdagen bifallas»;
vid punkt 100:o (angående anslag för utgifvande och spridande af
nykterhetsskrifter m. m.):
af herrar P. Norberg och D. Persson;
vid punkt 102:o (angående anslag till alkoholisthemmet Eolshäll invid
Stockholm):
af herrar S. G. von Friesen, K. Å. Kililberg, F. O. Larsson, 1. Månsson,
P. Norberg, D. Persson och F. Olsson, hvilka ansett, att utskottets
yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:
»Enligt hvad af statsrådsprotokollet inhemtas, har styrelsen för den
ifrågavarande stiftelsen såsom grund för sin hemställan om statsanslag
åberopat bland annat den omständigheten, att stiftelsen för inköp af egendomen
Eolshäll och för bestridande af andra af anstaltens iordningsställande
förorsakade utgifter iklädt sig skuld. Utskottet tillåter sig emellertid
erinra derom, att stiftelsen -— såsom styrelsens framställning synes gifva
vid handen — tillkommit i syfte att vara en enskild välgörenhetsinrättning
och vid sådant förhållande icke skäligen bör kunna påräkna något
statsbidrag till infriande af de förbindelser, som föranledts af sjelfva inrättandet
af alkoholisthemmet. De höga afgifter, som i regel skola affordras
alkoholisthemmets patienter, synas också böra göra ett statsanslag
af denna omfattning öfverflödigt.
Oaktadt dessa anmärkningar anser sig utskottet likväl kunna hemställa
om beviljande af anslag till samma belopp, som under en följd af år utgått
till räddningshemmet för drinkare vid Sans Souci invid Upsala.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
303
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen på extra stat för år
1899 beviljar ett anslag af 2,000 kronor att utgå till
understöd åt alkoholisthemmet Eolshäll invid Stockholm
på vilkor, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga».
Herrar friherre J. T. Gripenstedt, G. D. R. Tornerhjelm och //. Andersson
hafva begärdt få antecknadt, att de icke närvarit vid förestående
hufvudtitels behandling inom utskottet.
Likaledes skulle här antecknas, att herr N. Fosser icke deltagit i
hufvudtitelns slutbehandling i utskottet.
Slutligen har herr S. O. Nyländer anhållit om anteckning derom, att
han ej inom utskottet öfvervarit behandlingen af punkterna 15:o—108:o
af detta utlåtande.
304
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslagen under
1898 års riksstat anslår:
Anvisning kontant. |
i |
Indelning och dermed |
Summa |
||||
Friheter och |
Ersättningar. |
||||||
Kronor 17,000 81,800 39,300 73,200 46,350 |
ö. |
Kronor |
Ö. |
Kronor |
Ö. |
Kronor 17,000 81,800 39,300 73,200 46,350 |
Ö. |
20,674 27,659 55,000 1 736,681 |
16,000 |
337,087 5,841 |
373,761 33,500 55,000 772,501 |
||||
35,820 |
|||||||
190,000 |
190,000 |
||||||
1,287,664 |
51,820 — |
342,928 |
— |
1,682,412 |
— |
Ecklesiastik
Departementschefen.
...................................................
Departementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.........
Riksarkivet. Nuvarande belopp
Ökas med ett anslag till ett landsarkiv i Vadstena å
hvarjemte rubriken ändras till: Riks- och lands
Kongl.
biblioteket...........................................................
Nationalmuseum (deraf fyra särskilda reservations
"
lopp.........................................................................
Okas å reservationsanslaget till konstsamlingarnas
å reservationsanslaget till inlösen af lefvande
hvarjemte rubriken ändras till: Nationalmuseum
26,800 kronor).
Kleresistaten.................................................................
Domkapitlens expeditioner*)
Lappmarks ecklesiastikverk, förslagsanslag
Universiteten (deraf 162,700 kronor förslagsanslag).
Tillkommer: höjning af materielanslaget för patologitetet
i Upsala.......................................
till aflöning åt en amanuens vid obstekema
samt gynekologiska polikliniken
till aflöning åt ytterligare en amanuens
analytisk kemi vid samma universitet
höjning af anslaget till materielen vid
i Lund ...............................................
höjning af anslaget till geologiska in
Karolinska
mediko-kirurgiska institutet (deraf 14,500
Nuvarande belopp.........................................................
Ökas till aflöning åt en amanuens vid institutets
*) Öfver detta anslag kommer utlåtande framdeles att afgifvas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
305
riksstatens Åttonde hufvudtitel.
Förslag till blifvande riksstat: |
|
| Indelning och dermed |
Summa. |
Friheter och''™ .... . , , ,. , i Ersättningar. ; kyrkotionde. |
departementet.
39,300:
5,800:
arkiven.
anslag å tillhopa 14,300 kronor). Nuvarande be- j
46,350: — I
ökande med............................. 3,500: —
svenska konstnärers arbeten med 9,000: — 12,500: — |
(deraf fyra särskilda reservationsanslag å tillhopa
Nuvarande anvisning i kontant................. 736,681: -
ska institutionen vid universi
1,
200: —
friska och gynekologiska klini
vid
universitetet i Upsala........ 900: —
vid institutionen för allmän och
500: —
den fysiologiska institutionen
“ ........................... 1.000: - -
stitutionen derstädes............... 1,000: — 4,600: — j
kronor till tandläkareinstitutet, förslagsanslag, högst), j
190.000: —
hygieniska institution med........................ 900: |
Kronor
17,000
81,800
45,100
73,200
58,850
20,674
27,659
55,000
741,281
190,900
ö. Kronor ö.
Kronor ö.
16,000
35,820
337,087-
5,841-
Kronor ö.
17,OOoj —
81,800 —
45,100 —
73,200 —
58,850
373,761
33,500
55,000
777,101j190,
900!-
Transport j 1,31-1,464 - 51,820|—[342,928!—| l,706,212j -
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Höft.
39
306
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
1898 års riksstat anslår:
Anvisning i
kontant.
Tpt
! _
Kronor
1,287,664
2,910,380
5,000
200,000
43,500
24,406
5,226,125
Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.
Friheter ochL .... .
kyrkotionde. [Ersättningar.
Kronor
51,820
Kronor
342,928
1,010—1
760
Summa.
Kronor
1.682,412—''
2,910,380 —j
5,000!
200,000,-
43,500-
26,176-
5,226,125;-
Tpt[ 9,697,075—1 52,830 - 343,688 — 10,093,593 —
Allmänna läroverken, reservationsanslag. Nuvarande
Tillkommer: höjning af anslaget till extra arfvoden
till extra arfvoden åt musiklärare vid
Understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läro
anslag.
.........................................
Understöd åt enskilda läroverk, förslagsanslag, högst
Högre skolor för qvinlig ungdom
Högre lärarinneseminariet............................
Pedagogier och folkskolor..................................
F olkundervisningen:
Seminarier för folkskolelärares bildande. Nuvarande
Tillkommer: för reglering af arfvodena åt lärare och
öfningsskolor..................................
för tryckning af årsredogörelser.........
Stipendier för seminarieelever
Arfvoden och resekostnadsersättniug åt foikskoleinspekUndervisningsmateriel
m. m. för folkskolor
Understöd åt högre folkskolor............................
Bidrag till aflönande af vikarie under öfningslärares
slagsanslag..........;..........................................
Bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor vid
lärarinnors bildande, förslagsanslag (nytt)............
Till befrämjande af folkundervisningen bland de i
förslagsanslag
Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor,
Understöd åt folkhögskolor, förslagsanslag...............
Understöd för aflönande af lärare vid fortsättningsBidrag
till aflönande af lärare i slöjd vid folkskolorna.
För anordnande af qvinlig slöjd i folkskola, mindre
anslag.............................
*) Öfver detta anslag kommer utlåtande framdeles att afgifvas.
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
307
Förslag till blifvande riksstat: |
||
Anvisning i |
Indelning och dermed |
Summa. |
Friheter och L ..., . . 1 *• j Jbirsattningar. kyrkotionde. ° |
12,000: —
1,500: —
Transport
2,910,380: —
13,500: —
belopp .............................
åt teckningslärare .............
de femklassiga läroverken.
verken under förfall på grund af sjukdom, förslags(nyttj.
..............................................................................
belopp.......
lärarinnor
törer
322,125: —
vid seminariernas
6,800: —
............ 1,200: —
8,000:
330,125
75.000
95.000
20.000
20,000
eller ett gemensamt reservationsanslag 540,125:
vid folkskolelärareseminarium sjukdom, för
4,
000: —
seminarier för småskolelärares och småskole
20,
000: —
rikets nordligare trakter bo.satta finnar,
45,000:
förslagsanslag*) ... 4,300,000
55,000
skolan, förslagsanslag................................. 50,000
förslagsanslag............................................. 110,000
folkskola eller särskild slöjdskola, förslags
.
.................................. 90,000:
Kronor j ö.
l,311,464j—
2,923,880
5,000
35,000
200,000 —
43,500 —
24,406
Kronor
ö. | Kronor
51,820 — 342,928
1,010
760
Kronor | ö.
1,706,212j—
2.923,880]—
5,000 —
35,000—
200,000
43,500
26,176
Transport 5,214,125: —I 4,543,250—j 52,830— ;343,688j—j 4,939,768
308
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
1898 års riksstat anslår:
Anvisning kontant. |
i |
Indelning och dermed |
Summa |
||||
Friheter och |
Ersättningar. |
||||||
Kronor |
ö. |
Kronor |
Ö. |
Kronor |
Ö. |
Kronor |
ö. |
9,697,075 415,425 |
— |
52,830 |
— |
343,688 |
— |
10,093,593 415,425 |
— |
37,150 497,250 |
37,150 497,250 |
||||||
103,500 12,000 32,750 8,250 58.500 10.500 3,000 8,250 14,460 29.450 76.450 259,650 |
103,500 12,000 33.450 58.500 10.500 3,000 8,250 14,460 29.450 76.450 259,650 |
||||||
700 |
|||||||
— |
— |
||||||
11,546,810,1— |
53,530 |
343,688 |
— |
11,944,028 |
— |
Bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för ordinarie
slagsanslag......................................................
De tekniska läroverken. Nuvarande belopp
Tillkommer: dels för löneförhöjning åt fyra lektorer
lektorat derstädes, dels för nya arfvoden
vid samma högskola...............
efter afdrag af nu utgående aflöningar
och en extra lärare, tillsammans
höjning af anslaget till söndags- och
i Eskilstuna.......................................
Gymnastiska centralinstitutet ..........................................
Medicinalstyrelsen med dithörande stater (deraf i,5ÖÖ
loPP ..........................................................................
Tillkommer: höjning i anslaget till medikamentsräk
Hyresersättning
åt provinsialläkare, förslagsanslag, högst
Bidrag till extra provinsialläkares aflönande, förslagsBarnmorskeundervisningen
och barnbördshusen
Ortopediska institutet
Yeterinärundervisningen................................................
Vaccinationens befrämjande, reservationsanslag............
Till bestridande af kostnaderna för allmän helso- och
Svenska läkaresällskapet
Svenska akademien .......................................
Vetenskapsakademien ......................................................
Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien (deraf
Akademien för de fria konsterna (deraf tvenne reservaMusikaliska
akademien (deraf 6,000 kronor reservations
Naturhistoriska
riksmuseum.............................................
Meteorologiska centralanstalten (deraf iö.ÖÖO kronor
Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda:
Till befrämjande af döfstummeundervisningen, för
Institutet
för blinda..................................................
Förskolan för blinda i Vexiö.......
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
309
Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i
kontant.
Indelning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.
Friheter ochI-™ .... .
. ... , Ersattningar.t
kyrkotionde.; n
Summa.
Transport 5,214,125:
lärare eller lärarinna vid folkskola, för
40,
000:
vid tekniska högskolan och till tre nya
samt höjning af arfvoden och anslag m. m.
................................ 34,000: —
för en föreståndare
................................. v,400: — 26,600: —
415,425: —
Kronor
4,543,250
5,254,125
Kronor ö. Kronor 1 ö.
aftonskolan vid tekniska skolan
2,000:
28,600:
kronor reservationsanslag). Nuvarande be
497,
250:—!
riin gar s granskning, vikariatsersättning m. m. 5,000: — j
........................... . J
anslag .............................................................................
sjukvård, förslagsanslag.............
450 kronor reservationsanslag) .........
tionsanslag å tillhopa 21,000 kronor)
anslag)...................................................
reservationsanslag)...............................
slagsanslag ...........................................
200,000
50,150
9,500
Transport
444,025
37,150
502,2501-103,500 -12,0001
32,750|-8,250 -58,500 -10,500-145,000
3,000
8,250l
14,460:-29,450!
61,900-51,200-76,450
25,050 ■
259,650 —
52,830
343,688
700
ll,680,710j—; 53,530j—1343,688
Kronor
4,939,768
5,254,125
444,025
37.150
502,250
103,500
12,CfOO
33.450
8,250
58.500
10.500
145,000
3,000
8,250
14,460
29.450
61,900
51,200
76.450
25,050
259,650
42,077,928
310
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Tpt
1898 års riksstat anslår:
Anvisning kontant. |
i |
Kronor. |
ö. i |
11,546,810 |
__! |
9,564 |
-i |
75,000 |
— |
94,836 |
— |
900,000 |
— 1 |
78,000 |
— |
2,750 |
— |
28,380 |
— |
150,000 |
— |
7,528 |
— |
24,000 |
— |
80,000 |
— |
1,500 |
— |
23,052 |
— |
15,000 |
— |
Inledning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.
Summa.
Friheter och
kyrkotionde.
Ersättningar.!
Kronor. ! ö. I Kronor. | ö. Kronor.
— 58,530 — 343,688
S:a
4,360
193,300
169,400
— 11,944,028
— 9,564[-75,000:-99,196-
— 900,000!
— 78,000 ■
2,750-
28,380 -150,000
370,228 -24,000
80,000-1,500-23,052-
15,000
13,036,420!—251,190 — 513,088 —! 13,800,698
Fattigvården i Stockholm och landsorterna
Fattigvården i allmänhet, förslagsanslag...........’ ’ " ’
Lasaretts underhåll
Hospitals underhåll, förslagsanslag.................................
Stora barnhuset i Stockholm....................................
Frimurarebarnhuset..............................
Barnhusen i landsorten
Uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn, förslagsanslag
Kyrkors underhåll...............................................
Resestipendier samt läroböckers och lärda verks ut
Alderstillägg,
förslagsanslag ..........................................
Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsansiag.
Ökas för jemnande af hufvudtitelns slutsumma med
Extra utgifter, reservationsanslag
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
311
gifvande, reservationsanslag
Nuvarande belopp................
Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning i
kontant.
Kronor ö.
Transport 11,680,710
9,564
75.000
94,836
900.000
78.000
2,750
28,380
150.000
7,528
24.000
80.000
1,500
23,052:
Inledning och dermed
jemförlig anvisning,
på förslag.
Summa.
Friheter ochL .... .
kyrkotionde. ^sättningar.
Kronor
53,530
4,360
193,300
Kronor
343,688
169,400
Kronor
12,077,928
9,564
75.000
99,196
900.000
78.000
2,750
28,380
150.000
370,228
24.000
80.000
1,500
23,100 15,000 |
23,100 15,000 |
— |
||||
— |
||||||
13,170,368|—1251,190 |
— |
513,088 |
13,934,646 |
— |
Summa
312
Statsutskottets Utlåtande N:o 9,
Bil. Litt. B.
Tabell öfver extra ordinarie anslagen under riksstatens
Åttonde hufvudtitel.
Ecklesiastikdepartementet.
Riks- och landsarkiven:
Till arfvoden åt extra ordinarie tjensteman i riksarkivet... 1,700:
» fortsatt utgifvande i tryck af sådana skrifter och handlingar,
som äro af vigt för fäderneslandets historia ... 3,000
» fortsatt utgifvande af »Svenska riksdagsakter» in. m. 1,500
» inköp af nödiga böcker för landsarkivet i Vadstena... 1,000
» uppförande af byggnader för ett landsarkiv i Lund ... 82,000
» beredande af lokal för ett landsarkiv i Upsala............ 53,000
Kronor ö.
Nationalmuseum,:
Till vård, underhåll och tillökning af statens konstindustriella
samlingar............................................................ 4,000:
För anordnande af nattlig bevakning vid nationalmusei
byggnaden
................................................................... 2,000:
Lifrustkammaren:
För tillsyn, underhåll och vård af samlingarna m. m.......................
Domkapitlens expeditioner:
För löneförbättring åt tjenstemännen vid dessa expeditioner 3,716:
» betäckande af brister i domkapitlens expeditionskassor 5,000:
Universiteten:
Till arfvode åt en lärare vid universitetet i Upsala i finsk
ugriska
språk.................................................................. 2,500:
» lektorer i tyska, franska och engelska språken vid universitetet
i Upsala ......................................................... 6,000:
142,200
6,000j—-5,800 —
8,716—;
Transport 8,500: —-| 162,716j
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
313
Transport
För uppehållande af undervisningen och examinationen i
geografi vid universitetet i Upsala ..............................
Till arfvoden åt extra ordinarie amanuenser vid universitetsbiblioteket
i Upsala..................................................
» uppförande och utrustning af ny laboratoriebyggnad
för institutionen för allmän och analytisk kemi vid
universitetet i Upsala ...................................................
För inköp af mikroskop och annan erforderlig utrustning
för en bakteriologisk afdelning af patologiska institutionen
vid universitetet i Upsala.......................................
Till aflöning åt en extra ordinarie professor inom juridiska
fakulteten vid universitetet i Lund ..............................
» lektorer i tyska, franska och engelska språken vid universitetet
i Lund ..........................................................
» särskildt arfvode åt docenten vid universitetet i Lund
Sven Söderberg..............................................................
» personligt lönetillägg åt akademikamreraren i Lund
Oscar Gerhard Regnell...................................................
» arfvoden åt extra biträden vid universitetsbiblioteket
i Lund ...........................................................................
» arfvode åt en assistent vid växtfysiologiska laboratoriet
vid botaniska institutionen i Lund ..............................
» arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska institutionen
i Lund ............................................................
» ny- och tillbyggnad för biblioteket vid universitetet i
Lund .............................................................................
8,500:
1,000:
2,500:
150,000:
6,000:
4,000:
6,000:
2,000:
750:
1,500:
1,500:
500:
84,000:
Kronor I ö.
162,716 —
268,250—;
Karolinska mediko-kiru rg i s Jc a institutet:
Till arfvode åt en amanuens vid institutets gynekologiska
klinik ..............................................................................
» arfvode åt en amanuens vid institutets kemiska laboratorium
..............................................................................
» en pediatrisk klinik vid kronprinsessan Lovisas vårdanstalt
för sjuka barn ..................................................
» en poliklinik för barnsjukdomar i Stockholm..............
» bekostande af teckningar i vetenskapliga ändamål vid
institutet ........................................................................
För anskaffande och underhåll af materiel för oftalmiatriska
kliniken vid institutet ...................................................
Till fyllande af brist å det allmänna materielanslaget vid
institutet ........................................................................
900: — j
900: —
1,800: —!
2,800: —
1,500: — |
500: —I
2,300: —; 10,700 —
Transport 441,666 —■
40
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Haft.
314
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Kronor |
.. O. |
||
Transport |
441,666 |
— |
|
Allmänna läroverken och pedagogierna: |
|||
Till tillfällig löneförbättring åt lärarne vid allmänna läro-verken och pedagogierna............................................... » arfvoden åt extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken .............................................. Bidrag till uppförande af en ny byggnad för allmänna läro-verket i Umeå ............................................................... |
429,725: — 123,000: — 12,500: — |
565,225 |
|
Högre lärarinneseminariet: |
|||
Till tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid seminariet....................................................................... För fortsatt uppehållande af den valfria fjerde årskursen vid seminariet ............................................................... » beredande af fortsatt undervisning i huslig ekonomi |
3,250: — 3,000: — 5,000: — |
11,250 |
|
Folkundervisningen: |
• |
||
'' För tillfällig löneförbättring åt lärare och lärarinnor vid åt musiklärare vid dessa seminarier .......................... ; Till understöd åt mindre bemedlade lärjungar vid sådana |
36,300: — 20,000: — |
56,300 |
|
De tekniska läroverken: |
|||
; Till understöd åt lägre tekniska yrkesskolor och till bestridande af |
45,000 |
— |
|
Gymnastiska centralinstitutet; |
|||
För aflönande af en extra lärare i sjukgymnastik vid institutet............ |
2,500 |
— |
|
Medicinalstyrelsen med dithörande stater: |
|||
Till arfvode för granskning af hospitalens räkenskaper...... » ökadt biträde hos medicinalstyrelsen vid hospitalsären-denas behandling............................................................ |
1,200: — 6,000: — |
7,200 |
|
Transport |
1,129,141 |
— |
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
315
Kronor
Till
Till
För
Till
Barnmorskeunder visningen och barnbördshusen,
anordnande af repetitionskurser för äldre barnmorskor
Vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien:
arfvoden åt vetenskapligt bildade biträden vid ordnandet
ocb vården af de under akademiens inseende stälda
samlingar samt till aflöning åt vaktbetjening..............
undersökning och beskrifning af fäderneslandets forn
lemningar
m. m..........................................................
utgifvande af planschverk öfver fornsaker och andra
märkvärdiga föremål i statens historiska museum m. m.
vidtagande af konserveringsåtgärder vid Visby stadsmur
vidtagande af åtgärder till bevarande af Alvastra
klosterruiner ................................................................
användande i mån af behof till inköp för kongl. myntkabinettets
räkning af svenska mynt ur den Oldenburgska
samlingen ........................................................
Transportj 1,129,141
3,000
m. m
4,000: —
3,200: —
2,000: —
9,025: —
3,200: — j
24,000: —
Naturhistoriska riksmuseum:
inköp och insamling af naturalier vid museets afdelning
för arkegoniater ocb fossila växter, till arbetsbiträden
derstädes ocb till bestridande af andra med
arbetena vid afdelningen förenade utgifter ................. 2,000:
vård, underhåll ocb förkofran af museets etnografiska
samling ........................................................................... 7,300:
Till
Till
Meteorologiska centralanstalten:
upprätthållande af fullständigt ordnad väderlekstjenst
vid anstalten .................................................................. 7,950:
upprätthållande af en meteorologisk station i Gellivare 300:
Undervisningsanstalter för döfstumma och blinda:
uppehållande af undervisningen vid tre läroanstalter för
öfveråriga döfstumma..................................................... 47,400;
handtverksskolan i Kristinehamn för blinda .............. 10,000
tryckning af blindskrifter............................................... 2,500;
understöd åt blindlärareelever samt till reseunderstöd
åt blindlärare.................................................................. 1,200: —
förhyrande af lokal för förskolan för blinda i Vexiö.. 4,000: — j
uppförande af en byggnad för förskolan för blinda i
Vexiö m. m............................... 60,000: —I
45,425
9,300 —
8,250—
125,100 —
Transport 1,320,216]
316
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
Kronor
Transport
Ho sp it cd s värde n:
fl.
Diverse anslag:
Till svenska fornskriftsällskapet ...................................
» beredande af religionsvård åt svenske sjömän m.
utländska hamnar ........................................................
» anställande af två kontraktsadjunkter inom Vester
bottens
fjerde kontrakt...................................................
» resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter......
» två stipendier för utbildande vid universitetet af prester,
förtrogna med finska språket ........................................
» anställande af tre kontraktsadjunkter inom södra lappmarkens
samt de delar af Yesterbottens andra och
tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken.....................
» resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter ...
» nordiska museet ...........................................................
» understöd för utgifvande äfven under år 1899 af tidskriften
»Nyare bidrag till kännedom om de svenska
landsmålen och svenskt folklif» ..............;...................
» understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften
diskt medicinskt arkiv».........................................
» understöd för
mathematica» .
» understöd åt sådana anstalter eller föreningar,
anordna föreläsningskurser för arbetsklassen..............
» understöd för anordnande af vissa undervisningskurser
för utbildande af lärarinnor i huslig ekonomi ...........
» underhåll och tillsyn af de i riket inrättade vatten
höjdmätningsstationerna
m. m......................................
För utgifning och spridning af nykterhetsskrifter...............
Till understöd åt räddningshemmet för drinkare vid Sans
souci
invid Upsala .........................................................
För fortsatt anställande af historiska forskningar rörande
Sverige i Vatikanska arkivet i Rom.............................
fortsatt utgifvande af tidskriften
»Nor -
>Acta
som
Till anordnande vid Upsala af en asyl för sinnessjuke...... 100,000: —
» uppförande af ett boställshus för ekonomibetjening vid
Lunds hospital och asyl ............................................... 33,600: —
» understöd åt Jerfsö sjukhus för spetelske ................. 14,000: —
2,000:
10,000:
4,000:
500:
1,500:
6,000
750
25,000
3,650
3,000
3.000
45,000
5.000
2,500
4.000
2.000
3,000
1,320,216 —
147,600
Transport 120,900: — 1,467,816
Statsutskottets Utlåtande N:o 9.
317
Kronor | ö.
Transport 120,900: —
Till fortsättande och. afslutande af yttre restaurering af
Visby domkyrka ............................................................ 50,000: —
För bestridande af kostnaderna för utredningar angående
presterskapets afiöningsförhållanden m. m., förslagsanslag.
..................................................................."... 10,000: —
Till ersättning för belopp, som af statskontoret förskottsvis
utbetalts ................................................................. 34,385:
Bidrag till bestridande af kostnaderna för det skandinaviska
naturforskaremötet i Stockholm år 1898 ..................... 10,000: —
Summa
1,467,816
225,285 —
1,693,101 —
Bill. till Rilcsd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 9 Raft.
41