Statsutskottets Utlåtande No 86.
\
»ill-:
•jfi ‘
r* ''‘ioj
W:o 86.
IT'' ''11 1 .
■ 10,) fl
I
Ant. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ls proposition angående
upplåtelse af rått till bearbetande af magnesitföreliomster.
i: i)/*i t u\<) ■ •- -v --■•ytf*-'' ■ . . v. -. .u- >-■
rf-'' f. ■ ■ (I. A.)
>ijj t1 .iji, b,:; . mr i? '' .''ctjyijjm.: 7 ''.ii* ...
Under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för den 10 sistlidne februari har Kongl. Maj:t i en samma
dag afbiten proposition (n:o 46) föreslagit Riksdagen att för tiden intill
nästa lagtima riksdag medgifva., att Kongl. Maj:t måtte ega
i’ dels åt svenske män bevilja tillstånd att mot den årliga afgäld och
under de vilkor i öfrigt, Kongl. Majrt bestämde, å kronojord inom visst
å marken utstakadt område under en tid af högst trettio år med andras
uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade magnesitfyndigheter,
med rätt för koncessionsinnehafvare att, derest vid upplåtelsetidens
utgång dylik upplåtelse fortfarande blefve af Riksdagen inedgifven,
ega företrädesrätt till öfverenskommelse om fortsatt arbete med magnesitens
tillgodogörande på de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende
omständigheter kunde finna godt bestämma,
dels ock åt sådan koncessionsinnehafvare för den tid, hvarunder koncessionen
beviljats, till drifkraft för bearbetande af magnesitfyndigheter
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft. (N:o 86.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
jemte dermed i sammanhang stående anläggningar upplåta i närheten af
fyndställe belägna, af staten obegagnade vattenfall jemte erforderlig mark
för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder samt för
kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren att för sålunda
åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt arrende, som bestämdes
genom särskild uppskattning före upplåtelsens medgifvande.
Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, hurusom i en den 10
oktober 1894 till Kongl. Maj:t iugifven skrift Herman Sandeberg anhållit
om koncession att i förening med andra svenske män, på de vilkor Kongl.
Maj:t täcktes bestämma, bryta och tillgodogöra sig de lager af magnesit,
som förekomme på kronans mark i vestra sluttningen af fjellen Tarrekaisse
och Sevvatjokko i Qvickjocks kapellförsamling af Norrbottens län.
Öfver berörda ansökning har Kongl. Maj:t genom remiss anbefalt kammaroch
kommerskollegierna att, efter vederbörandes hörande, afgifva utlåtande;
och har i anledning häraf kammarkollegium inhemtat yttranden från
bergmästaren i norra distriktet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Norrbottens län, hvilka båda tillstyrkt bifall till ansökningen, dervid Kongl.
Maj:ts befallningshafvande anfört, att de trakter, som i ansökningen om-,
förmäldes, enligt hvad vederbörande afvittringsstyresman upplyst, vore
belägna på odisponerad kronoöfverloppsmark, att antagas finge, att de
naturtillgångar, som i ansökningen uppgåfves vara förefintliga å ifrågavarande
trakter, komme att ligga obegagnade, derest ej den enskilda företagsamheten
lemnades tillfälle att ingripa, att på grund häraf och då
uppkomsten af en grufrörelse i dessa trakter skulle lända omgifvande
nejd till stort gagn, det syntes önskvärdt, att sökanden erhölle den begärda
koncessionen, med hvilken dock borde förbindas vilkor och bestämmelser,
som garanterade ej mindre att ett verkligt grufarbete komme till stånd
å ifrågavarande områden, så att desamma ej kunde under en längre tid
med andras uteslutande af sökanden gagnlöst upptagas, än ock att staten
såsom jordegare erhölle en mot vinsten å grufbrytningen svarande ersättning,
samt att sökanden emellertid syntes böra närmare angifva gränserna
för de områden, han i sin ansökning afsåge.
Hos Kongl. Maj:t hade derjemte framställningar blifvit gjorda dels
den 4 december 1894 af Höganäs’ stenkolsbolag derom, att Kongl. Maj:t
måtte, utan att fästa afseende vid förberörda tidigare gjorda koncessionsansökning,
för så lång tid och på de vilkor, Kongl. Maj:t kunde finna
godt medgifva, förunna bolaget rättighet att med andras uteslutande ensamt
bearbeta de magnesitfyndigheter, som redan vore kända eller fram
-
Slatsutskottets Utlåtande N:o Sfi.
3
deles kunde komma att anträffas å vestra sluttningen af Ijellet Tarrekaisse
mellan dess toppar Slihtatjokko, Sevvatjokko och Paturtjokko samt i sluttningen
nedanför dem fram till Tarrejokk i förenämnda kapellförsamling,
dels den 22 januari 1895 af grefve Fr. Strömfelt för Kropps aktiebolag
derom, att Kong!. Maj:t täcktes, med afslag å Höganäs’ stenkolsbolags
omförmälda anhållan, bifalla Sandebergs ansökan, dels oclc den 18 februari
1895 af geologen vid Sveriges geologiska undersökning Fr. Svenonius angående
bestämmande af godtgörelse åt honom för upptäckten af ifrågavarande
magnesitförekomster.
Sistberörda tre framställningar hade genom remisser öfverlemnats till
kammar- och kommerskollegierna; och sedan ej mindre aktiebolaget Bofors—Gullspång
med flere aktiebolag, industriidkare och industriella intressentskap
hos Kongl. Maj:t gjort framställning i samma syfte som Kropps
aktiebolag än äfven Sandeberg i eu till chefven för finansdepartementet
ingifven skrift på anförda grunder förklarat sig vidhålla sin koncessionsansökning
och bestridt bifall till Höganäs’ stenkolsbolags ansökning, hade
äfven dessa båda framställningar öfverlemnats till kollegierna för att tagas
i öfvervägande vid afgifvandet af det infordrade utlåtandet öfver Höganäs’
stenkolsbolags förevarande ansökning.
Efter det chefen för Sveriges geologiska undersökning, af kommerskollegium
anmodad att meddela närmare upplysningar angående ifrågavarande
magnesitförekomster, i skrifvelse till kommerskollegium den 27
februari 1895, med öfverlemnande af, bland annat, ett yttrande i ämnet
af geologen Svenonius, förmält, hurusom af Svenonii berörda yttande framginge,
att tillgångarna på magnesit kunde antagas vara ganska stora, men
att ytterligare undersökningar i fältet samt analyser vore erforderliga, för
att en säker kännedom om förekomsternas utsträckning och beskaffenhet
skulle kunna erhållas, hvilket särskildt vore af vigt i det fall, att koncession
skulle komma att tilldelas båda förbemälde koncessionssökande,
hade kommerskollegium anmodat Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län att, efter bergmästarens i norra distriktet hörande, afgifva förnyadt
yttrande i ämnet.
I de till följd häraf afgifna yttranden hade såväl bergmästaren som
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarat, att de ansåge Sandeberg böra
erhålla företräde framför Höganäs’ stenkolsbolag till den sökta koncessionen;
och hade dervid Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som tillika öfverlemnat
ett af öfversten C. O. Bergman och filosofie doktorn Gustaf de Laval den
18 mars 1895 utfärdadt intyg att, derest Sandeberg erhölle sökt kon
-
4
Statsutskottets Utlåtande N;o 86.
cession å rätt att bryta magnesit inom Qvickjocks kapellförsamling, Bergman
och de Laval ansvarade för att nödigt kapital till fyndigheternas
såväl undersökning som ock brytning funnes att tillgå, anfört hufvudsakligen,
att det förhållande, att fyndigheternas utsträckning och beskaffenhet
vore endast ofullständigt kända, syntes medföra, att någon delning mellan
sökandena af det fyndighetsområde, som kunde blifva upplåtet till undersökning
och bearbetande, svårligen kunde företagas; att mindre svårighet
skulle möta för fyndigheternas upplåtande till båda sökandena för gemensam
bearbetning med viss förut bestämd andel för dem hvardera i afkastningen;
att, då emellertid båda sökandena syntes afböja ett sådant sätt
för frågans lösning, hvilket för öfrigt syntes vara i och för sig mindre
lämpligt, det vore att tillse, hvilkendera af dem företräde borde lemnas
att med den andres uteslutande erhålla den sökta upplåtelsen; att i detta
afseende främsta rummet borde, enligt Kongl. Majrts befallningshafvandes
uppfattning, tillerkännas den, hvars ansökning innebure största utsigt
för att det värdefulla mineralet blefve i handeln tillgängligt och kunde
af förbrukare under sins emellan lika förhållanden åtkommas; att företrädet
härutinnan syntes tillkomma den af Sandeberg gjorda ansökningen,
understödd som den vore af eu mängd olika industriidkare i rikets skilda
delar, ett förhållande, som obestridligen gåfve stöd för den slutsatsen, att
fyndigheterna i hans hand skulle medföra det relativt största allmänna
gagn; samt att anledning särskilt syntes vara att antaga, det företaget i
fråga, derest företräde gåfves Sandeberg och de män, som förenade sig
med honom, skulle lända den för vårt land och icke minst Norrbottens
län vigtiga jernindustrien till större fördel, än om företaget öfverlemnades
till medsökanden.
Efter tagen del af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes och bergmästarens
sistberörda yttranden hade Höganäs’ stenkolsbolag den diinaj
1895 till Kongl. Maj:t inkommit med en jemväl till kollegiernas utlåtande
remitterad skrift, hvari bolaget, jemte erinringar med afseende å hvad
öfrige vederbörande i ämnet anfört, bland annat, förmält, att, på sätt vid
skriften fogade bilagor utvisade, Höganäs’ stenkolsbolag erbjudit de båda
näst bolaget störste inheinske fabrikanter och försäljare af eldfast gods,
nemligen Vallakra stenkolsaktiebolag och Kropps aktiebolag, som dock
numera vore sammanslagna till ett bolag, Billesholms—Bjufs aktiebolag,
rättighet att, om Höganäs’ stenkolsbolag blefve koncessionsinnehafvare, af
bolaget, till brytningspriset och i samma proportion, som bolaget kunde
tillgodose egna kunder, inköpa sitt behof af magnesit, hvilket förslag af
Siahiutskottals Utlåtande N:o Sfi.
Vallåkra Stenkolsaktiebolag och Kropps aktiebolag med tacksamhet antagits,
och hade Höganäs’ stenkolsbolag förklarat, att, derest Kong!. Magt
icke skalle finna skäligt att åt bolaget allena upplåta nyttjanderätten till
ifrågavarande fyndighet, som möjligen kunde ega stor »läglighet och betydande
värde, bolaget, hvars afsigt aldrig varit att genom monopoliserandet
af denna naturtillgång deraf draga en oskälig vinst, dåmera intet
både att erinra mot sådan upplåtelse åt någon annan jemte bolaget.
I en annan jemväl den 4 maj 1895 till Kongl. Maj:t ingifven skrift
hade Höganäs’ stenkolsbolag förklarat, att bolaget vore villigt att, för
åvägabringande af undersökning genom Sveriges geologiska undersöknings
försorg af ifrågavarande magnesitförekomster, till Kongl. Maj:ts förfogande
ställa ett belopp af två tusen kronor. Sedan kommerskollegium afgifvit
infordradt utlåtande i anledning af berörda framställning och dervid till
Kongl. Maj:t öfverlemnat en från Sandeberg den 20 maj 1895 till kollegium
inkommen, till Kongl. Maj:t stäld skrift, deri Sandeberg ej mindre
ytterligare bemött hvad Höganäs’ stenkolsbolag i koncessionsärendet anfört,
än äfven erbjudit sig att, innan frågan om meddelande af koncession å
ifrågavarande magnesitförekomster blefve slutligen afgjord, under offentlig
kontroll på egen bekostnad till ett belopp, förslagsvis beräknadt till fyra
tusen kronor, verkställa noggrann undersökning af magnesitens förekomst,
hade Kongl. Maj:t, vid ärendets föredragning den 81 maj 1895, funnit
godt dels bemyndiga chefen för Sveriges geologiska undersökning att gå i
författning om utförande under år 1895 af undersökning af ifrågakomna
mineralfyndigheter för att utröna, huruvida bergarten magnesit inom dem
förekomme i fast klyft och, i sådant fall, inagnesitförekoinstens ungefärliga
utsträckning i fält och ungefärliga mägtighet, samt att för sådant
ändamål använda de medel, Höganäs’ stenkolsbolag förklarat 6ig vilja tillskjuta,
Sandeberg eller annan för ämnet intresserad obetaget att inom tid,
som af bemälde chef bestämdes, hos honom anmäla, om de önskade taga del
i bekostandet af undersökningarna, i hvilket fall sålunda tillskjutna medel
jemväl finge för ändamålet användas, dels förordna, att Höganäs’ stenkolsbolag,
Sandeberg : eller annan, som ville deltaga i bestridande af undersökningskostnaden,
skulle inom nämnda, af bemälde chef bestämda tid till
Sveriges geologiska undersökning inbetala de belopp, med hvilka de ville
bidraga, samt att Sveriges geologiska undersökning skulle i särskild räkenskap
redovisa för mottagandet och användandet af sålunda inbetalda medel,
I dels ock förklara, att, derest magnesit i brytvärd mängd anträffades
och koncessiofi att -densamma bryta och tillgodogöra blefve någon eller
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
några beviljad, kostnaderna för omförmälda undersökning skulle gäldas af
koncessionsinnehafvaren, i hvilket afseende bland koncessionsvilkoren Lomme
att intagas närmare bestämmelse, hvadan den, som bidragit till “undersökningen,
men ej erhölle koncession, skulle ega återfå hvad han för berörda
ändamål tillskjutit.
I en till Kong], Maj:t stäld, den 12 september 1895 ingifven skrift
hade Höganäs stenkolsbolag anhållit att derhän få ändra sin den 4 december
1894 gjorda ansökning om koncession, att området för denna
komme att innefatta äfven fjelltrakten nordost om Tarrejokk och Tarraure
mellan elfvarna Paturkårso och Nuonjesjokk, hvarjemte bolaget anhållit,
att, enär bolaget hvarken önskade erhålla eller skäligen kunde tilldelas
ett så stort område som hela det af bolaget genom dessa båda ansökningar
angifna, få framdeles närmare angifva den ytvidd, bolaget önskade
till bearbetning och tillgodogörande genom koncession få sig tillerkänd.
Hos Kongl. Maj:t hade vidare i en den 16 oktober 1896 ingifven
skrift vice konsuln R. Asplund i Luleå anhållit att med andras uteslutande
få tillgodogöra sig ett magnesitfält, som förefunnes i nyssnämnda Tarrekaisse
fjell och hvilket sträckte sig från en fiskarkoja å norra sidan af
Tarraure sjö Och öster om »af geologer sommaren 1895» undersökta
magnesitgångar i samma fjell, med skyldighet för sökanden att underkasta
sig de föreskrifter och afgälder, som för ett sådant tillgodogörande
kunde bestämmas. »
Sedan kammar- och kommerskollegierna genom remiss fått sig anbefaldt
att gemensamt afgifva utlåtande jemväl öfver sistnämnda ansökning,
hade dels Asplund i ytterligare en skrift, som likaledes genom remiss
öfverlemnats till kollegierna, uppgifvit, att det magnesitfält, han önskade
få tillgodogöra sig, vore beläget äfven öster om de magnesitförekomster,
om hvilka såväl Sandeberg den 10 oktober 1894 som Höganäs’ stenkolsbolag
den 4 december samma år gjort ansökning, dels ock Sandeberg i
en till kommerskollegium den 15 december 1896 inkommen skrift bestridt,
att Asplunds nyssberörda ansökning, såsom kränkande Sandebergs
eventuella rätt, finge komma under ompröfning, innan beslut fattats med
anledning af Sandebergs koncessionsansökning, hvarjemte Sandeberg åberopat
ett skriften bilagdt, af geologen Svenonius den 14 december 1896
afgifvet intyg, enligt hvilket den lokal för en förmodad magnesitförekomst,
hvilken åsyftades med bestämningen »sträckande sig från en fiskarkoja å
norra sidan af Tarraure sjö och öster om af geologer sommaren 1895
undersökta magnesitgångar», folie inom gränserna för hvad man allmänt
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
t
menade med »vestra sluttningen af Tarrekaisse fjellmassiv»; varande, på
anmodan af kommerskollegiurn, yttranden öfver Asplunds ifrågavarande
ansökan afgifna af bergmästaren i norra distriktet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, hvilken senare myndighet dervid anfört,
att den trakt, som i Asplunds ansökan omförmäldes, syntes tillhöra
samma å odisponerad kronoöfverloppsmark inom Qvickjock belägna fjellkomplex,
der magnesitfyndigheter påträffats, om hvilkas tillgodogörande
framställningar tidigare gjorts af Sandeberg m. tf; att, då nödiga uppgifter
saknades för ett noggrant bestämmande af gränserna för de områden,
som i de särskilda ausökningarne afsåges, det vore outredd huruvida ifrågavarande
trakt i dess helhet eller till någon del sammanfölle med det område,
som Sandebergs med fieres ansökningar åsyftade; att, om emellertid
eu tillförlitlig utredning kunde vinnas derom, att de särskilda ansökningarne
icke kolliderade med hvarandra, jemväl nu förevarande ansökning syntes
böra vinna bifall, hvarvid dock, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemstält i fråga om Sandebergs ansökning, syntes böra förbindas sådana
vilkor och bestämmelser, som dels garanterade, att ett verkligt grufarbete
komme till stånd å ifrågavarande område och att staten såsom jordegare
erhölle en mot vinsten af grufbrytningen svarande intägt, dels ock innefattade
en begränsning af områdets utsträckning åt alla håll, på det framtida tvister
mellan olika koncessionsinnehafvare måtte, så vidt möjligt, förekommas.
På grund af det enligt förberörda beslut den 31 maj 1895 chefen
för Sveriges geologiska undersökning lemnade bemyndigande och sedan
ej mindre Höganäs Stenkolsbolag än äfven Sandeberg, hvar för sig, till
Sveriges geologiska undersökning för ändamålet inbetalt ett belopp af två
tusen kronor, hade under år 1895 undersökning af magnesit-tillgången
inom Tarrekaissemassivet och närmaste trakter egt rum; och hade beinälde
chef med skrifvelse den 26 oktober 1896 till Kongl. Maj:t öfverlemnat
af karta med profiler samt flera fotografiska afbildningar åtföljd berättelse
om berörda undersökning.
I nyssnämnda berättelse, hvilken den 24 januari 1896 afgifvits af
geologen Svenonius, som, enligt uppdrag af chefen för Sveriges geologiska
undersökning, ledt nu ifrågavarande magnesitundersökningar, omförmäldes,
bland annat, att med benämningen Tarrekaisse i vidsträcktaste mening
syntes i orten afses hela den ansenliga fjellkomplex, som började strax
norr om nybygget Njunjes samt på södra och vestra sidorna begränsades
af Tarradalen, på östra och norra sidorna af Ivaskajvofjellet, Ruonasdalen
och öfre delen af den breda Kamadalen samt i norr och nordvest af
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
fjol {slät ten 2 kilometer söder om sjön Puojtes och den derifrån mot Tarradalen
nedrinnande Slihtajokk. Inom centraldelen af detta område, hvilket
omfattade en ytvidd af mer än 100 qvadratkilometer, reste sig många
ansenliga toppar till inemot och öfver 1,800 meters höjd öfver hafvet,
eller 1,200—1,300 meter öfver omgifvande djupaste dalbottnar, under det
att talrika, vanligen ytterst svårtillgängliga och branta dalar sträckte sig
i Synnerhet mot södra sidan. Från svenska turistföreningens hydda ett
stycke ofvanför Tarraelfvens inflöde i Tarraure syntes en sådan brant
dalgång (s. k. kårso) skära sig in i närmaste del af det störa Tarrekaissemassivet,
hvilken'' dalgång kallades Paturkårso. Fn från denna dalgång
nedrinnande bäck utbredde sig, omedelbart sedan han framträdt ur »kårson»,
öfver ett konvext »rullstensdelta», som vidgade sig qvastformigt nedåt.
Den del af Tarrekaisse, som sträckte sig från Paturkårso ned mot< Nättajokk
och som i en af Svenonius afgifven berättelse öfver en af honom år 1892
företagen resa benämndes Hildo, syntes enligt de uppgifter* som erhållits vid nu
ifrågavarande undersökningar, egentligen böra kallas Anttiluopta (= Anders’
hylla), medan namnet Hildo skulle tillhöra partiet strax sydost om Nattajokk.
En brant kårso sträckte sig emellan Anttiluopta och Hildo, och äfven i
Anttiluoptas vestra1 del bildade en mindre kårso en kortare inskärning,
så atfc man kunde särskilja ett vestra och ett östra Anttiluopta. Då
en kartläggning ej kunnat räknas ingå i planen för de ifrågavarande arbetena,
hade Svenonius sökt att genom de bifogade fotografiska af bildningarna
underlätta de uppgifna ställenas återfinnande, i''Det vöre i Anttiluopta
och Paturkårso, som under sommaren år 1895 magnesit funnits
anstående på ganska många ställen och till ansenlig myckenhet, hvaremot
det varit från rullstensdeltat nedanför Paturkårso, som Svenonius
år 1892 hemfört de första rena magnesitblocken, hvilka hållit ända till
96,83 procent magnesiUm-karbonat. Någon fast anstående bergart med
så hög magnesiahalt hade emellertid ännu icke anträffats vare sig i
Paturkårso eller Anttiluopta, hvarför moderklyftatt till åtminstone eu del
af de ovanligt ymniga blocken syntes fortfarande vara förborgad och sannolikt
doldes af jordbetäckning. Ä Anttiluopta förekomma vackra mag-;
nesitfyndigheter uti två nivåer högt uppe på den branta, till större delen
af mägtigt fjellras betäckta sydvestra fjellsluttningen invid och ofvanom
den i ögonen fallande afsats, som syntes efter hela fjällsidan och gifvit
anledning till namnets senare del (hyllan). Den nedre nivån 3yntes inom
sydöstra delen af sjelfva hyllan samt läge omkring 275 meter öfver Tar”aure,
hvaremot den1 öfre nivån anträffades i den branta väggen omkring
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
9
75 meter högre upp. Deri nedre magnesithorisonten, som syntes hafva
blifvit i det närmaste fullständigt blottad vid undersökningarna år 1895,
både en längd af omkring 130 meter och under större delen af denna
Sträcka,, en , medelmägtighet af 6 meter vinkelrätt mot stupningen, som
vore 18—20 grader inåt bergmassan, dock brantare inom sydöstra delen.
Karbonathorisonten inom denna del bestode af en mängd mindre linser med
föga utpregladt eller tydligen afbrutet sammanhang. Den öfre magnesithorisonten
å Anttiluopta hade vida större utbredning och sträckte sig,
om man räknade från den mest sydöstra till den mest nordvestra förekomsten,
efter fjellsidans hela längd, eller något mer än 1 kilometer,
hvilken sträcka dock vore till större delen betäckt ^if mägtigt fjellras.
Magnesiten bildade här ej ett sammanhängande lager, utan ett system af
linser, Indika blifvit delvis blottade å fyra särskilda ställen. Profilerna
visade eu vexling i mägtigheten på dessa ställen mellan 6 och 12 meter,
hvarjemte äfven mindre mägtiga sträckor förekomme. Det vore för närvarande
icke möjligt att uppgifva, huru lång sträcka magnesiten i sjelfva
verket utgjorde inom denna horisont, då det med säkerhet konstaterats,
att afbrott funnes, ehuru blocken antyd t bergartens närhet; men såsom
ett minimum kunde antagas åtminstone 300 ä 400 meter, ehuru längden
sannolikt vore större. Beträffande frågan, huru den nedra och öfra af
omförmälda magnesithorisonter förhölle sig till hvarandra, syntes det
vara att antaga, att hvardera horisonten representerade hvar sitt system
af mer eller mindre linsformiga lager, som mer eller mindre regelbundet
fortsatte en längre eller kortare sträcka inåt bergmassan. Det
vore emellertid omöjligt att ens approximativt beräkna den befintliga
magnesitqvantiteten, men denna qvantitet syntes utan fara för öfverdrift
kunna uppskattas till ett eller ett par hundratusental ton och vore möjligen
mångdubbelt större, ehuru försigtigheten bjöde att hålla sig närmare
minimigränsen, så mycket iner som verkstälda analyser gifvit vid
handen, att på • vissa ställen en betydlig skrädning måste göras för att få
användbar vara. Oaktadt blocken nedanför Paturkårso vore ovanligt
magpesiarika och rena samt tillhörde en varietet, som, om den funnes i
tillräckligt mägtiga lager, sannolikt skulle kunna 1’å både metallurgisk,
kemisk-teknisk : och arkitektonisk användning, vore dock de hittills uppdagade
förekomsterna i Paturkårso hvarken i qvantitativt eller qvalitativt
afseende jemförliga med dem i Anttiluopta. 1 Paturkårso anstode karbonatet
på tre ställen. 1 Dessa fyndigheter vore belägna, den nedersta på
127 meters höjd öfver Tarrajokks yta, omedelbart vid bäckfåran och på
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft. 2
10
Statmtslcottets Utlåtande N:o 86.
ömse sidor derom, en annan omkring 500 meter i nordost derifrån samt
på 225 meters höjd öfver samma plan, och den tredje fyndigheten nära
bäckfåran, blott ett tiotal meter deröfver, omkring 140 meter nordvest
från den såsom den andra i ordningen angifna fyndigheten och på en
höjd af omkring 219 meter öfver Tarraelfven. Verkstälda analyser hade
ådagalagt, att de karbonatpartier, som anträffats i de mera nordvestra
dalgångarne af Tarrekaisse, icke utgjordes af verklig magnesit, enär de
icke höjde sig öfver dolomiternas sammansättning, om än rent undantagsvis
ett par fläckar kunde antagas hafva en något högre magnesiahalt.
Härjemte funnos i berättelsen angifna resultaten af verkstälda kemiska
analyser å en dqi magnesitprof från de i berättelsen omförmälda fyndställena
i Anttiluopta och Paturkårso, hvilka analyser utförts af kemisten
hos Sveriges geologiska undersökning, filosofie doktorn H. Santesson.
Med förmälan att, enär de kemiska analyser, som funnes anförda i
Svenonii nyssberörda berättelse, gåfve vid handen en jemförelsevis hög
halt af jern och i syra olösliga beståndsdelar, samt anledning ingalunda
saknades att befara, det denna kunde i så väsentlig grad minska bergartens
motståndskraft mot stark hetta, att dess användbarhet vid jernförädlingen
inskränktes och värdet af fynden följaktligen blefve ganska
ringa, det synts icke blott önskvärdt, utan äfven nödvändigt att genom
särskilda undersökningar få utrönt eldfastheten hos så många som möjligt
bland de tillgängliga magnesitprofven, hade chefen för Sveriges geologiska
undersökning i förberörda skrifvelse den 26 oktober 1896 dels redogjort
för verkstälda profbränningar af magnesit och i sådant afseende särskildt
åberopat en af ingeniören Gust. Ekman den 28 juli 1896 afgifven, skrifvelsen
jemväl bilagd rapport öfver dylika bränningar, som verkstälts i
basisk martinugn vid Hallstahammars bruk, dels förklarat sig anse det
vara genom den i ämnet åvägabragta utredningen ådagalagdt, att inom
två närliggande områden af det vidsträckta Tarrekaissemassivet funnes i
fast klyft anstående magnesit; att de ojemförligt största tillgångarna träffades
på två skilda, allestädes dolomitfria horisonter i fjellet Anttiluopta,
inom den nedre med en längdutsträckning hos linserna af tillsammans
130 meter och en medelmägtighet af 6 meter och inom den öfre, som
dock till största delen doldes af väldiga ras, med ett afstånd af något
mer än 1 kilometer mellan den längst i sydost belägna och den nordvestligaste
förekomsten och en i allmänhet mellan 12 och 6 meter vexlande
mägtighet; att fyndigheterna i och invid Paturkårso dalgång vore
vida mindre betydande samt linserna delvis i hög grad uppblandade med
Statsutskottetx Utlåtande N:o 86.
11
dolomit, ehuru äfven ganska rena magnesitpartier der uppmärksammats;
samt att, enligt ingeniören Ekmans förberörda rapport, bland fyra prof,
som med hänsyn till motståndskraft mot den starkaste hetta hunnit underkastas
en uttömmande granskning, två befunnits erbjuda »fullgoda eldfasta
materialier för inföding af basiska martinugnsbottnar och bryggor»,
ett knappast varit tillräckligt eldfast och blott ett afgjordt underlägset
den brända magnesia som våra jernverk importerade för de mest grannlaga
behof, dela och slutligen anfört, bland annat, att huru vigtigt det
vore att inom Sverige ega brytvärda tillgångar af magnesia framginge
deraf, att detta råämne, som beräknats ega ett värde af omkring 42 kronor
per ton, rönte en ständigt ökad efterfrågan af jernindustriens idkare
och särskilt blifvit oumbärligt vid basiska martinugnar, samt att förbrukare
i vårt land af magnesit och deraf framstälda produkter hittills varit
hänvisade till utlandet.
Efter det berörda berättelse öfverlemnats till kammar- och kommerskollegierna
för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af de infordrade
utlåtandena rörande förut omförmälda koncessionsansökningar, hade i en
den 17 februari 1897 till kommerskollegium inkommen skrift Höganäs’
stenkolsbolag anfört, att, då enligt berättelsen öfver magnesitundersökningarna
år 1895 magnesit i brytvärd mängd skulle anstå i fjellet Anttiluopta
vid Tarrajokk nära Tarraure till en utsträckning af omkring 1 kilometer
i längd och med olika mägtighet, bolaget, i öfverensstämmelse med sin
förut i ärendet uttalade åsigt, ansåge lämpligast, att en delning af det för
magnesit kända området skedde emellan bolaget och sökanden Sandeberg;
och hade bolaget föreslagit, att gränslinien mellan de områden, som kunde
komma att tilldelas bolaget och Sandeberg, måtte bestämmas så, att sökandena
finge ungefärligen lika delar af det nu kända magnesitområdet,
t. ex. vid den mindre »kårso», som af Svenonius angåfves skilja ett norra
och ett södra Anttiluopta; anhållande bolaget, att bolaget i sådant fall
måtte få sig tilldeladt det norr om en sådan linie belägna området till
den utsträckning vidare längs Tarrajokk, som Kongl. Maj:t kunde finna
skäl bestämma.
I en till kommerskollegium den 24 februari 1897 ingifven skrift
hade Sandeberg afstyrkt hvad Höganäs’ stenkolsbolag sålunda föreslagit,
dervid Sandeberg, bland annat, dels åberopat storleken ej mindre af de
stenkolsområden, hvarå koncession enligt gällande författning i ämnet
kunde erhållas, än äfven af det område för eftersökande och tillgodogörande
af apati!, som af Kongl. Maj:t blifvit åt en enda person upplåtet,
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
iä
dels ock anmärkt, att uppgiften derom, att den ena fyndigheten i Anttiluopta
skulle hålla en kilometer i längd, vore vilseledande, enär större
delen af nämnda sträcka betäcktes af ras och det följaktligen icke kunnat
utrönas, huru stor del deraf’ vore fyndig; och hade Sandeberg anhållit,
att honom måtte förunnas rätt att, på de vilkor och för''dfen tid Kongl.
Maj:t täcktes bestämma, inom ett område af minst 16 qvadratkilometers
ytvidd — motsvarande hvad beträffande stenkolsfyndigheter funnes i sådant
hänseende genom lag stadgadt — å de magnesitfyndiga delarne af
fjellkomplexen Tarrekaisses sydvestra sluttning, företrädesvis fjellen Anttiluopta
eller Hildo samt Paturkårso, bryta och tillgodogöra sig derstädes
förekommande tillgångar af ifrågavarande slag.
Slutligen hade Ernst Schröder i Stockholm i en till Kongl. Maj:t den
27 februari 1897 ingifven skrift gjort framställning af lika lydelse med
Asplunds först omförmälda; och hade, sedan Kongl. Maj:t genom remiss
anbefalt kammar- och kommerskollegierna att afgifva utlåtande öfver
Schröders berörda framställning, kommerskollegium inhemtat yttranden
från vederbörande bergmästare och Kongl. Maj:ts befallningshafvande, dervid
anförts: af bergmästaren, bland annat, att, då Schröder med sin ansökning
afsåge samma område som Asplund och då delning af området
ej kunde tänkas ega rum, bergmästaren funne Schröders ansökning böra
lemnas utan afseende, samt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att, derest
Schröder icke afsåge samma område som Asplund, hvilken fråga
Kongl. Maj:ts befallninghafvande icke kunde afgöra, Schröders ansökning
borde bifallas, men att, derest området i fråga icke kunde af särskilda
koncessionshafvare vid sidan af hvarandra bearbetas, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
på af bergmästaren anförda skäl funne Schröders ansökning
icke vara förtjent af bifall.
I utlåtande af den 7 maj 1897 hade kammar- och kommerskollegierna,
med förklarande att kollegierna funnit samtliga förenämnda ansökningar
och framställningar lämpligen böra i ett sammanhang behandlas,
anfört följande. Det mineral, magnesit, som nu anträffats inom
Norrbottens läns fjelltrakter och hvars tillgodogörande åsyftades med föreliggande
ansökningar, hade jemväl inom vårt land redan vunnit och
kunde antagas alltjemt komma att, vinna utvidgad användning inom den
metallurgiska industrien och fabrikationen af eldfast material. Detta
Stalsntakollrt* Utlntaiirle N:o Sfi.
13
mineral vore således åt’ stor betydelse för flere af Sveriges vigtigaste industrigrenar,
men hvad af detsamma inom vårt land förbrukades hade
uteslutande importerats från utlandet. Det kunde alltså med fog anses
vara för det allmänna af vigt, att förberörda, å kronans mark befintliga
fyndiglieter i praktiskt syfte närmare undersöktes och, derest de visade
sig- arbetsväfdn, blefve tillgodogjorda. Vissa undersökningar af fyndigheterna
hade visserligen'' egt rum, och genom dem syntes kunna anses
ådagalagdt, att magnesit förekomma åtminstone inom vissa af ofvanberörda
områden i sådan utsträckning, att förhoppning funnes, det en ekonomiskt
fruktbärande industri kunde å fyndigheterna grundas. Men innan arbetet
för fyndigheternas brytning i stort påbörjades och ett deraf betingadt
betydande kapitalutlägg gjordes, måste magnesittillgångarnes värde vida
mera utredas, än som hittills kunnat ske. Bäst och ändamålsenligast
syntes emellertid vara, att bestyret med dessa mera omfattande undersökningar
samt sjelfva tillgodogörandet derefter af magnesiten öfverlemnades
åt den enskilda företagsamheten, dock alltid mot någon lämplig ersättning
åt kronan såsom egare till den mark, hvarå fyndigheterna vore
belägna.
Några allmänna stadganden rörande sättet och formen för meddelande
åt enskilde af rätt att med andras uteslutande å kronomark eftersöka
och bearbeta icke inmutningsbara mineraliska ämnen, utom stenkol,
funnes icke, men vid ett särskildt tillfälle hade p berörda hänseende
meddelats bestämmelser, som, enligt kollegiernas åsigt, i förevarande fall
kunde''vara i sina allmänna hufvuddrag tillämpliga.i ''-* •
Sedan nemligen bergsingeniören Hans von Post hos Kongl. Maj:t
anhållit om rätt dels att under tre år eftersöka apatitfyndigheter å vissa
bergshöjder, belägna i Gellivare socken af Norrbottens län, dels att, derest
brytvärda fyndigheter anträffades,'' få bearbeta och tillgodbgöra sig fyndigheterna,
dels ock att få använda i närheten belägna, af staten obegagnade
vattenfall samt erforderlig mark till plats för verkstäder, arbetarebostäder,
vägar och kraftledningar, hade Kongl. Maj:t, efter det vederbörande myndigheter
blifvit i ärendet hörda, dervid kommerskollegium afgifvit förslag
till grunder för''en uppgörelse med von Post, aflåtit proposition till 1893
års Riksdag med begäran om generelt bemyndigande att bevilja dylika
upplåtelser å kronomark.
" I skrifvelse den 2 maj 1893 hade Riksdagen anmält, att Riksdagen
på det sätt bifallit Kong]. Maj:ts berörda framställning, att Riksdagen
för tiden intill nästa lagtima riksdag medgåfve Kongl. Maj:t rätt att dels
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 86-
åt svenske män bevilja tillstånd att, mot den årliga afgäld och under de
vilkor i öfrig!, Kongl. Maj:t bestämde, å kronojord inom visst å marken
utstakadt område under en tid af högst trettio år med andras uteslutande
med arbete belägga och sig tillgodogöra anträffade apatitfyndigheter, med
rätt för koncessionsinnehafvaren att, derest vid upplåtelsetidens utgång
dylik upplåtelse fortfarande medgåfves af Riksdagen, ega företrädesrätt till
öfverenskommelse om fortsatt arbete med apatitens tillgodogörande på
de vilkor, Kongl. Maj:t då på grund af sig företeende omständigheter
kunde finm godt bestämma, dels åt sådan koncessionsinnehafvare för den
tid, hvarunder koncessionen beviljats, till drifkraft för bearbetandet af
apatitfyndigheterna jemte dermed i sammanhang stående anläggningar upplåta
i närheten af fyndställe belägna, af staten obegagnade vattenfall
jemte erforderlig mark för vägar, för anläggning af verkstäder och arbetarebostäder
samt för kraftledning, med skyldighet för koncessionsinnehafvaren
att för sålunda åt honom upplåtna förmåner gälda visst årligt
arrende, som skulle bestämmas genom särskild uppskattning före upplåtelsens
medgifvande.
På framställning af Kongl. Maj:t hade derefter 1894 års Riksdag
gifvit enahanda bemyndigande för tiden intill derpå följande lagtima
riksdag.
Enligt kongl. bref till kammar- och kommerskollegierna den 19 maj
1893 angående upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitförekomster
hade Kongl. Maj:t bemyndigat kollegierna att — med iakttagande af de
i Riksdagens berörda skrifvelse innefattade bestämmelser och i hufvudsaklig
öfverensstämmelse i öfrigt med de af kommerskollegium föreslagna
grunder, med tillägg derjemte att sökanden skulle vara skyldig att utan
vidare rätt till godtgörelse från kronans sida underkasta sig möjligen
blifvande ändringar i gällande gruflagstiftning — med von Post uppgöra
förslag till aftal i ämnet, hvilket aftal skulle underställas Kongl. Maj:ts
pröfning och godkännande; och hade sådant aftal sedermera blifvit med
von Post afslutadt.
Kollegierna hade nu hemstält, att, beträffande upplåtelse af rätt till
bearbetande af å kronomark anträffade magnesitförekomster, Kongl. Maj:t
täcktes till Riksdagen göra framställning om enahanda bemyndigande
som det nyss omförmälda i fråga om apatitfyndigheter, dervid kollegierna
särskildt erinrat, att visserligen icke någon af sökandena begärt plats
för byggnader, vägar, kraftledningar m. m. eller rätt att nyttja af staten
pbegagnade, i närheten af fyndställe belägna vattenfall, men att i betrak
-
Statsutskottet* Utlåtande N:o Sfi.
IT)
tande af de långa afstånden från magnesitfyndigheterna till bebodda orter
och kommunikationsleder, behof äfven af berörda förmåner uppenbarligen
måste göra sig gällande.
Vidkommande derefter frågan, åt hvilken eller hvilka af nu ifrågavarande
sökande tillstånd att eftersöka och tillgodogöra sig magnesitfyndigheterna
borde lentmas, så, enär beträffande sökandena Asplund och
Schröder det syntes osäkert, huruvida de med sina ansökningar åsyftat
samma område som Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag eller tilläfventyrs
något annat, samt det icke vore visadt, att nödiga medel till företagets
genomförande stode vare sig Asplund eller Schröder till buds och
ingendera af dem bidragit till de undersökningar, som år 1895 genom
Sveriges geologiska undersöknings försorg egt rum å fyndigheterna i fråga,
ansåge kollegierna dessa båda ansökningar icke förtjena afseende.
Hvad derefter beträffade de af Sandeberg och af Höganäs stenkolsbolag
gjorda framställningarna, syntes desamma, i öfverensstämmelse med
hvad angående koncessioner att eftersöka och bearbeta stenkolsfyndigheter
vore stadgadt, böra oberoende af tiden, då de inkommit, bedömas ur
synpunkten af företagets gagn för orten och det allmänna.
Af hvad i ärendet förekommit eller eljest vore kändt kunde antagas,
att nödiga tillgångar för företagets genomförande stode båda dessa sökande,
hvar för sig, till buds, och att arbetet kunde af hvar och en af dem
ändamålsenligt utföras. Hvad som anförts derom, att meddelandet af det
sökta tillståndet åt Höganäs stenkolsbolag skulle medföra ett monopoliserande
af magnesittillgången, hvilket ej skulle varda fallet, om Sandeberg
hugnades med tillståndet, syntes icke heller kunna tillmätas någon betydelse.
Ur nyssberörda synpunkt syntes någon skilnad mellan desse sökande
således icke kunna göras.
Det hade vidare ifrågasatts, att de områden, der magnesit nu anträffats,
skulle delas mellan sistnämnda båda sökande. Höganäs stenkolsbolag
hade i sådant afseende afgifvit förslag, på hvilket Sandeberg emellertid
förklarat sig icke vilja ingå.
Sökandena hade således icke kunnat enas om en delning af de kända
magnesitområdena. Med den ofullständiga kännedom, man ännu egde om
dessa områden, syntes det också svårt att bestämma, huru delningen skulle
åvägabringas. För såvidt kändt vore, hade fyndigheterna icke heller sådan
utsträckning, att en delning deraf betingades, hvartill kornme, att en
delning antagligen skulle medföra stridigheter af flera slag mellan de
särskilda koncessionsinnehafvarne äfvensom andra olägenheter. Kollegierna
16
Statsutskottets Utlåtande , Nto .&Ö.
kunde derför icke tillstyrka delning af nu ifrågavarande områden , mellan
de sökande. ... , .i
Vid sådant förhållande syntes uppgiften att. bestämma, åt hvilken
af sist omförmälda båda sökande företräde till koncessionen# erhållande
borde lemnas, lättast kunna lösas i samband med ^bestämmandet af den
afgäld, som skulle af enn blifvande koncessipnsinneliafvar© för koncessionen
erläggas, ett bestämmande,i,som ,gr det allmänna#, synpunkt vore
af ganska stor vigt, men. i förevarande fall/vore förenadt med rätt stora
svårigheter. . ; „,v
Då fråga förevarit om,. tillstånd till apatitbrytning*. hade man vid
afgäldens bestämmande att utgå från erfarenhet i sådant afseende från
Norge. De platser, der apatiten skulle brytas, vore belägna i närheten
af en statens • järnvägsstation, dit transporten icke kunde varda synnerligen
betungande. -.Apatitens värde hade då ock på varit mycket högre än
magnesitens nu samt en betalningsskala efter procenthalten fosforsyra i
apatiten känd. Eu afgäld kunde alltså i dåvarande fall utan alltför stor
svårighet bestämmas.
Afgälden borde naturligtvis sättas så, att å ena sidan företag?!
icke för mycket försvårades eller omöjliggjordes och å den andra sidan
kronan finge skälig ersättning för upplåtelsen af fyndigheterna. Man
måste alltså vid afgäldens bestämmande taga i beräkning å ena sidan
brytningskostnader, transportkostnader och ränta å det för företaget i
öfrigt erforderliga kapital samt, å den andra, magnesitens värde, som
åter vore beroende af dess från den kemiska sammansättningen härflytande
eldhärdighet.
Enligt hvad kollegierna inhemtat,, kunde, i Göteborg rå magnesit
antagas kosta omkring 42 kronor per ton och bränd sådan omkring. 69
kronor per ton utom emballage. j ,
De kostnader, beredandet af,,, vitfrakts vågar för den lappländska
magnesiten kunde betinga, likasom kostnaderna för .densammas brytning
och transport till hamn- eller jernvägsstation,kunde omöjligt af kollegierna
beräknas. Det kortaste, afstånd från fyndställena; till trafikled vore, enligt
hvad Svenonius upplyst, 5,7 mil,. nemligen till Furulund vid,, S.ulitelma
i Norge. På svenska sidan vore kortaste afståndet till trafikled, nemligen
till Lule eif vid Storbacken, 19 mil, deraf dock 12 mil sjöar. Af sökandena
borde deremot en beräkning af kostnaderna för såväl det ena som det
andra kunna verkställas, och syntes det’äfven böra tillkomma dein att
utföra en sådan,
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
17
Med hänsyn till det sålunda anförda syntes det kollegierna lämpligt,
att tillfälle lemnades såväl Sandeberg som Höganäs’ stenkolsbolag att
inom viss tidrymd, som dock borde dtsträckas så, att de kunde hinna
verkställa sina beräkningar och derför erforderliga undersökningar, till
kommerskollegium inkomma med förseglade anbud å den årliga afgäld
per ton bruten och från brytningsplatsen bortförd magnesia som hvardera
sökanden ansåge sig kunna betala.
Fråean om hvilkendera af sökandena borde erhålla företräde till
undfående af det sökta tillståndet eller koncessionen syntes derefter böra
afgöras på grund af anbuden, hvilka dock i hvarje fall borde underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.
På grund af hvad sålunda anförts, hade kollegierna hemstält,'' att
Kongl. Maj:t täcktes förklara:
att sökandena Sandeberg och Höganäs’ stenkolsbolag skulle ega att
till kommerskollegium inom viss af Kongl. Maj:t bestämd tid ingifva
försegladt anbud å den årliga afgäld, hvardera sökanden vore villig betala
per ton bruten och skrädd magnesia och borde afgifvet anbud
sedermera af kommerskollegium med eget utlåtande till Kongl. Maj:t
öfverlemnas;
att, derest Kongl. Maj:t funne sig kunna godkänna något af anbuden,
den, som afgifvit detsamma, skulle erhålla tillstånd (koncession) för sig,
sina rättsinnehafvare, så vida de vore svenska undersåtar, och de svenske
män, med hvilka han ville sig förena, att å de platser, som, enligt berörda
af geologen Svenonius lemnade redogörelse för undersökningarna
år 1895, benämndes Anttiluopta och Paturkårso, med andras uteslutande
eftersöka magnesitfyndigheter och derefter tillgodogöra sig tilläfventyrs
anträffade sådana fyndigheter;
att tillståndet till försöksarbetet skulle afse en tid af tre år (försöksperioden),
räknadt från och med året efter det» då koncessionen beviljats;
<■
att arbetet under försöksperioden skulle bedrifvas i sådan omfattning,
att på detsamma årligen nedlades i arfvoden och arbetskostnader
en summa ej understigande 4,000 kronor;
att koncessionsinnehafvaren skulle vara skyldig att årligen före den
1 mars hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län redovisa
och styrka, att minst sagda summa under föregående år för ändamålet
användts;
att, derest brytvärda fyndigheter anträffades, koncessionsinnehafvaren
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
skulle vara skyldig att derom göra anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län;
att tillståndet att med arbete belägga och sig tillgodogöra under
försöksperioden anträffade magnesitfyndigheter skulle gälla under en tid
af trettio år (arbetsperioden), räknadt från försöksperiodens slut, och omfatta
vissa bestämda områden, som på koncessionsinnehafvarens bekostnad,
i närvaro af bergsstatstjensteman såsom kronoombud, å marken utstakades
af dertill af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet förordnad
landtmätare och dervid afpassades till utsträcknirfg efter fyndigheternas
läge i förhållande till hvarandra och till storleken af arbetet
och dertill hörande inrättningars behof; och borde dessa områden å karta
inläggas; .
att, jemlikt föreskrift i förberörda bref den 31 maj 1895, den, som
erhölle koncessionen, skulle vara skyldig att åt sökande, hvars anbud
icke antagits, återgälda det penningebelopp, den senare, på grund af
sagda bref, till Sveriges geologiska undersökning inbetalt såsom bidrag
till de år 1895 verkstälda undersökningarna af fyndigheterna i fråga;
att de kostnader, som för vinnande af lämplig kontroll å mängden
bruten och skrädd magnesit samt å den deraf beroende afgälden möjligen
erfordrades, skulle af koncessionsinnehafvaren gäldas; samt
att aftal skulle med den, som erhölle ifrågavarande koncession,
upprättas i hufvudsaklig öfverensstämmelse i öfrigt med det aftal, som
den 30 juni 1893 upprättats mellan Kongl. Maj:t och kronan, å ena,
samt bergsingeniören Hans von Post, å andra sidan, angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster inom vissa områden i Gellivare
socken af Norrbottens län.
I anledning af hvad kollegierna i berörda utlåtande anfört hade så
väl Sandeberg som Asplund och Schröder till Kongl. Maj:t inkommit
med påminnelser, dervid Sandeberg, bland annat, framhållit de dryga
kostnader och svårigheter i öfrigt, som, derest tillstånd till bearbetande
af magnesitfyndigheter gjordes till föremål för täflan mellan flere spekulanter,
komme att förorsakas desse i och för de undersökningar på stället,
som af dem måste före anbudets afgifvande verkställas.
Slutligen hade domänstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande af den
6 december 1897, deri styrelsen anfört, att de i fråga varande fjelltrakterna,
hvilka, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande upplyst, vore
belägna inom odisponerad öfverloppsmark, vore med hänsyn till vegetationen
att hänföra, hvad deras högre delar beträffade, till fjellregione»
Slatmlskoitets inlåtande N:o 86.
10
och i fråga om deras lägre delar till björkregionen, men läge till hela
sin omfattning ofvanför barrskogsregionen; och har styrelsen, enär tillgodogörandet
af anträffade magnesitfyndigheter och upplåtelse för sådant
ändamål af visst land- och vattenområde i dessa trakter icke berörde
något statens skogsintresse, förklarat sig från nämnda synpunkt icke hafva
något att erinra mot sådan upplåtelse.
Departementschefen hade vidare erinrat, hurusom inagnesitens betydelse
för den inhemska industrien af kollegierna redan framhållits, och
de undersökningar, som, enligt hvad förut nämnts, blifvit verkstälda,
gifvit till resultat, att åtminstone inom vissa af ofvan omförmäla områden
magnesit förekomme i afsevärd utsträckning. Vid sadant förhållande
kunde departementschefen icke finna annat, än att det äfven från
statens synpunkt måste vara i hög grad önskvärdt, att ytterligare undersökningar
rörande förefintligheten af detta mineral matte komma till
stånd; och ansåge han, i likhet med kollegierna, att dessa förberedande
undersökningar äfvensom tillgodogörandet af de magnesitfyndigheter, som
dervid kunde anträffas, borde öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten.
Vid föredragning den 17 februari 1893 af frågan om upplåtande
af rätt till bearbetande af apatitförekomster hade dåvarande departementschefen
erinrat, hurusom för att den enskilda företagsamheten skulle kunna
intresseras för fortsatta apatitundersökningar borde tillses, att den, som
ville å kronojord bearbeta dylika fyndigheter, erhölle rättighet dertill
under sådana vilkor, att företaget för honom erbjöde utsigt till ekonomisk
fördel, men att dervid äfven måste tillses, att staten för de upplåtna
rättigheterna erhölle skälig godtgörelse. Med hänsyn härtill borde
alltså medgifvas, att enskilda personer kunde undfå dels rätt att med
andras uteslutande under viss tid (försöksperioden) inom vissa större områden
eftersöka eller låta eftersöka apatitfyndigheter, dels rätt att under
viss längre tid (arbetsperioden) inom bestämda, noggrant utstakade områden
nTed andras uteslutande med arbete belägga och sig tillgodogöra
anträffade apatitfyndigheter, dels rätt att disponera ej mindre erforderligt
område af kronans mark för uppförande derå af verkstäder och arbetarebostäder,
för vägar m. m., än äfven behöflig vattenkraft, der tillgång
till sådan funnes, dels och slutligen öfverlåtelse på sig af den kronan i
egenskap af jordegare enligt § 8 i gällande grufvestadga tillkommande
rätt till apatit inom tilläfventyrs inmutade områden och utlagda utmål
inom de anvisade apatitarbetsfålten, och borde kronan till gengäld för
dessa medgifvanden betinga sig, att under försöksperioden arbete till visst
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 86.
värde årligen ned lädes å företaget samt att under arbetsperioden erlades
dels afgäld för bruten apatit, dels ock årligt arrende för upplåten mark
och vattenkraft.
Hvad dåvarande departementschefen sålunda anfört egde i allo sin
tillämpning äfven på den nu föreliggande frågan om upplåtande åt enskilde
af rätt att med andras uteslutande å kronomark eftersöka och
bearbeta magnesia t ,
Såsom af det förut anförda framginge, förelåge nu åtskilliga ansökningar
om tillstånd att å vissa områden i Norrbottens län bearbeta
magnesitfyndigheter. Af dessa ansökningar hade kollegierna ansett endast
de af Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag gjorda böra vinna afseende,
och hade kollegierna afgifvit förslag till de vilkor, under hvilka enligt
kollegiernas mening koncession borde åt endera af dem beviljas.
Beträffande de af kollegierna föreslagna koncessionsvilkoren ansåge
sig departementschefen böra anföra, att sagda vilkor, som i hufvudsak
vore affattade i öfverensstämmelse med de vilkor, som af Kongl. Maj:t
föreskrifvits för upplåtelse af rätt till bearbetande af apatitfyndigheter,
syntes böra vinna godkännande.
Hvad deremot anginge frågan, åt hvilken eller hvilka tillstånd till
magnesitfyndigheters eftersökande och bearbetande, vare sig å hela det
nu ifrågavarande området eller, om en delning af detsamma befunnes
lämpligen kunna ega rum, å vissa delar deraf, måtte böra lemnas, delade
departementschefen icke kollegiernas åsigt derom, att möjlighet att erhålla
sådant tillstånd borde stå öppet endast för Sandeberg och Höganäs stenkolsbolag,
utan syntes lämpligast och för kronan fördelaktigast vara, att,
sedan afgjordt blifvit, att tillstånd till magnesitfyndigheters eftersökande
och bearbetande å kronojord komme att meddelas, tillståndets erhållande
gjordes till föremål för täflan mellan alla dem, som då kunde finnas vara
hågade att komma i åtnjutande af detsamma. Naturligen måste i så fall
en viss tid bestämmas, inom hvilken ansökningarne borde vara ingifna,
och med afseende å de vidlyftiga och säkerligen ganska tidsödande beräkningar,
vederbörande spekulanter, kunde finna nödigt verkställa, innan
de afgåfve sina anbud, måste denna tid bestämmas temligen rundlig. Såsom
vilkor för att en ingifven ansökning skulle kunna komma under pröfning
borde vidare uppställas, att sökanden visade sig förfoga öfver tillräckliga
medel, för att arbetets utförande i hans hand skulle kunna anses
betryggadt. Anmälde sig flera sökande, hvilka fullgjort nämnda och
Statsutskottets Utlåtande N:o Sfi.
21
i öfrigt föreskrifria vilkor, syntes den böra ega företräde* som erbjöde sig
att. betala kronan den största årliga afgälden.
De områden, å hvilka nu blifvit ifrågasatt att upplåta tillstånd till
magnesitfyndigheters eftersökande och bearbetande, tillhörde kronan.
Ehuru Kongl. Maj:t vore oförhindrad att medgifva anställandet af försöksarbeten
efter magnesit å dylik mark, vore det icke med gällande
grunder för förvaltningen af kronans fasta egendom förenligt att för bearbetning
af magnesitfyndigheter medgifva koncession, innefattande upplåtelse
af jord eller vattenkraft å kronans mark. Då Riksdagens medgifvande
härtill sålunda borde inhemtas, torde Kongl. Maj:t finna lämpligt
att, liksom då fråga varit om upplåtelse af jord och vattenkraft å viss kronomark
i och för bearbetning af apatitfyndigheter, icke inskränka det äskade
medgifvandet endast till nu föreliggande fall, utan af Riksdagen begära
ett generelt bemyndigande att bevilja dylika upplåtelser å kronomark.
Uppenbart vore, att de närmare vilkor, under hvilka koncession till
magnesitbrytning borde beviljas, måste lämpas efter i hvarje särskildt fall
förekommande omständigheter.
Då det af Kongl. Maj:t äskade medgifvandet i fråga om rätt till
bearbetande af å kronojord förekommande magnesitfyndigheter öfverensstämmer
med hvad Riksdagen förut och senast enligt skrifvelse den 5
maj 1894 beslutit i fråga om apatitförekomster, finner sig utskottet böra
biträda Kongl. Maj:ts i förevarande ämne gjorda framställning och hemställer
alltså,
att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 3 maj 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 46 Häft.
4