Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
25
N:o 85.
Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, angående
upphörande af den i Göteborgs och Bohus län utgående
landskyld.
(I. A.)
Under åberopande af bifogadt utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden
för den 31 december 1897 har Kongl. Maj:t i en samma dag
aflåten, till statsutskottets förberedande behandling remitterad proposition
(n:o 54) föreslagit Riksdagen att för sin del besluta:
att, der landskyld till kyrka eller presterskap enligt jordeboken
utginge af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län,
egaren eller innehafvaren finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra
denna landskyld mot erläggande af ett penningebelopp, som i årlig
ränta efter fyra procent afkastade en summa lika med landskylden,
hvarvid, der densamma utginge in natura eller efter markegångspris,
till grund för löseskillingen borde läggas mediet af de tio senast förflutna
årens markegångspris, enligt Lätt. A i länets markegångstaxa;
att beträffande prestelandskylden vederbörande ej måtte begagna
sig af denna rättighet under nuvarande landskyldstagarnes tjenstetid,
för så vidt dessa ej dertill lemnade sitt samtycke;
att löseskillingen för prestelandskylden skulle förvaltas efter samma
grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen, med rätt för vederbörande
indelningshafvare att uppbära derå belöpande ränta;
Bih. till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Höft.
4
26
Statsutskottets Utlåtande JS:o 85.
att, sedan inlösen skett, anmälan derom skulle göras hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;
att, der presterskapet enligt jordeboken egde uppbära landskyld
af de detsamma till boställen anslagna egendomar med derunder brukade
jordar, denna landskyld skulle utan vidare ur jordeboken uteslutas;
att beträdande presterskapets landskyld af de detsamma på lön
anslagna mensalhemman och af prestenkesäten inom länet Kongl. Maj:ts
befallningshafvande och domkapitlet skulle tillse, att vid blifvande ny
utarrendering, der så ej redan skett, berörda landskyld upphörde att
utgå; samt
att frågan om utgörande af landskyld till Kongl. och Hvitfeldtska
stipendii-inrättningen af vissa hemman samt om denna landskylds upphörande
måtte få bero på Kongl. Maj:ts pröfning och afgörande.
Af ofvan omförmälda statsrådsprotokoll inhemtas, att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet vid föredragning af ifrågavarande
ärende till början erinrat, hurusom Riksdagen i skrifvelse den
den 6 maj 1891 uttalat den åsigt, att de uråldriga skatteförhållandena
inom vårt land, så vidt möjligt, borde ordnas, och att detta borde ske
vare sig oegentligheter i skatteväsendet berörde större eller mindre
delar af landet. I öfverensstämmelse med denna uppfattning hade
Riksdagen ansett önskvärdt, att den under benämningen landskyld
inom vissa delar af Göteborgs och Bohus län utgående skatt, som
vore en qvarlefva af föråldrade skatteformer, måtte kunna försvinna,
och hade Riksdagen, som förestält sig, att allt för stora hinder icke
borde möta för denna skattefrågas ordnande på ett med billighet och
rättvisa öfverensstämmande sätt, äfvensom att Kongl. Maj:t, efter en i
sådant syfte verkstäld utredning, skulle finna anledning framställa förslag
i ämnet, på grund häi''af anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, om och under hvilka vilkor den inom Göteborgs
och Bohus län under benämningen landskyld utgående skatt måtte
kunna upphöra att utgå samt derefter till Riksdagen afgifva det förslag,
hvartill förhållandena ansåges föranleda.
Sedan Kongl. Maj:t i remiss den 5 juni 1891 anbefalt Kongl. Maj:ts
och rikets kammarkollegium att, efter vederbörandes hörande, till Kongl.
Maj:t inkomma med utlåtande i detta ärende, hade kammarkollegium
dels satt de kyrkor och presterskap, som vore berättigade till åtnjutande
af landskyld, samt öfrige, hvilkas rätt kunde anses vara af den
föreliggande frågan beroende, i tillfälle att deruti sig yttra, ehuru
endast ett fåtal häraf sig begagnat, dels ock infordrat yttranden af
vederbörande uppbördsförvaltningar äfvensom utlåtanden af domkapitlet
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
27
i Göteborg och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet; och hade
kollegium den 21 december 1894 afgifvit eget utlåtande i ärendet.
Departementschefen hade derefter lemnat en redogörelse för resultatet
af den nu åvägabragta utredningen.
Dervid mötte först frågorna: om hvad med landskyld vore att
förstå, dess storlek, sättet för dess utgående och hvilka rätten att uppbära
densamma tillkommit och tillkomme.
Enligt den i Bohuslän vid tiden för detta landskaps förening
med Sverige ännu gällande 1604 års norska lag såväl som enligt äldre
lagstiftning hade i allmänhet, med landskyld förståtts den afgäld, som
brukare af annans jord hade att årligen erlägga till jordens egare eller
den s. k. jorddrotten. Och hade vid sådant förhållande rätten att uppbära
landskylden af ett hemman eller en lägenhet ursprungligen varit
förbunden med eganderätt till en deremot svarande lott i den landskyldspligtiga
egendomen.
Ursprungligen hade landskyldens storlek varit beroende på öfverenskommelse,
men hade, sedan densamma blifvit grund för fördelningen
af den till Konungen utgående ledingen och andra med denna jemförliga
prestationer, kommit att för hvarje gård utgå med ett bestämdt
belopp i penningar eller persedlar. Detta belopp hade visserligen
kunnat höjas eller sänkas, men endast efter laglig värdering af sex
gode män. I detta fall skulle emellertid motsvarande förändring ske
jemväl i den till Konungen utgående ledingen.
Enligt samma 1604 års norska lag hade den, som för lifstid legde
annans jord, att till jorddrotten erlägga ej endast berörda landskyld
utan äfven: dels såsom ersättning för den medgifna brukningsrätten
(bygseln) en till storleken på aftal beroende penningsumma, kallad
första (eller lifstids) tagan, dels ock hvart tredje år en i bestämdt förhållande
till landskylden stående afgäld, kallad tredje års tagan. Egdes
gården af två eller flere personer, hade hvar och en af sin lott uppburit
den derå belöpande landskylden. Bygselrätten, d. v. s. rätten
att bortlega gården i dess helhet samt deraf åtnjuta första och tredje
års tagan, hade enligt nämnda lag tillkommit den af delegarne, som
hade största lotten i gården, eller »beste mandenn, om de egde lika
stora andelar i densamma.
Dessa bestämmelser hade med vissa olikheter gält jemväl för
kronans samt kyrkornas och presterskapets egendomar, då de voro
till särskilda brukare upplåtna.
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och presterskap genom
gåfvor och testamenten eller på annat sätt kommit i besittning af
ett stort antal hemman, hemmansdelar och jordar. Vid reformationen
hade de af dessa egendomar, som tillhörde kloster och biskopar, blifvit
med landskyld och tagor indragna till kronan. Dessutom hade kronan
tillegnat sig bygselrätten till kyrkornas egendomar, af hvilka kyrkorna
efter denna tid i allmänhet uppburo endast landskylden. Härigenom
hade eganderätten till den kyrkolandskylden motsvarande jord alltsedan
reformationen ansetts tillhöra ej kyrkan utan kronan, som utöfvat
bygselrätten. För det fall, att odelsjordar gifvits till kyrkan, hade
varit särskildt stadgadt, att odelsmannen vore närmast att besitta dem
för laglig landskyld till kyrkan efter sex gode mäns värdering, dock
att jordarna arfvinge efter arfvinge skulle fästas af Konungens ombudsman,
»som raader for Kircken». Efter det Bohuslän sedermera år
1658 förenats med Sverige, hade följande förändringar inträdt. Landskyld
och tagor, som från egendomar inom länet utgått till kyrkor
och presterskap i egentliga Norge, hade jemväl indragits till kronan.
Första och tredje års tagan samt den jemte dessa i Bohuslän till jorddrotten
utgående landbodalern hade i likhet med landskylden kommit
att erläggas med fixa belopp, bestämda i regel efter mantalet men i
vissa fall efter landskylden.
I afseende å dispositionen af landskylden vore att märka, att
densamma utginge antingen till kronan eller kyrkan eller presterskapet
samt jemväl ansetts tillkomma den s. k. Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen
af två nedanangifna hemman.
Kronan tillkommande landskyld och tagor (under hvilket sistnämnda
begrepp i det följande jemväl innefattades landbodalern), hade,
i likhet med kronans afrad och städslor i gamla Sverige ganska snart
blifvit i jordeböckerna införda. Dervid hade, hvad kronan sålunda
tillkom, upptagits såsom ränta med det s. k. kronovärdet, enligt hvilket
invånarne i Bohuslän efter föreningen med Sverige fått tillåtelse att
lösa de i räntan ingående persedlarne. Alla dylika afgifter till kronan
hade sedermera, äfven i fall af indragning från kloster, biskopar, kyrkor
eller presterskap, underkastats de i Kongl. Maj:ts kungörelse den 5
juni 1885 och lagen den 2 december 1892 om afskrifning af grundskatten
meddelade bestämmelser.
Departementschefen hade derefter öfvergått till redogörelse för
den landskyld, som utginge till kyrkor och presterskap.
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
29
Till en början hade kyrkor och presterskap tillkommande landskyld
samt presterskapets tagor, der de omnämndes i jordeböckerna,
upptagits endast anteckningsvis vid de landskyldspligtiga egendomarna.
Men sedan kammarkollegium den 21 februari 1694, till svar på åtskilliga
frågepunkter angående jordebokens inrättande i Bohuslän, föreskrifvit,
bland annat, att presternas landskyld och städslor af deras
mensalielägenheter, hvilka dittills årligen upptagits och afförts i räkenskaperna,
skulle i jordeboken införas, hade berörda landskyld och
tagor i likhet med de kronan tillkommande upptagits i jordeböckerna
bland kronans räntor, dock med anteckning om deras disposition.
Landskylden hade dervid införts med det ofvannämnda s. k. kronovärdet.
Der landskylden varit bestämd i persedlar, hade kyrkor och
presterskap varit berättigade att i regel uppbära desamma in natura.
Landskylden hade dock kommit att i allmänhet utgöras efter nämnda
kronovärde med den förändring, som blifvit en följd af den år 1776
föreskrifna myntvalvation. Detta hade vunnit särskild bekräftelse
beträffande kyrkolandskylden genom resolution den 5 oktober 1786
angående beräkningssättet vid landskyldens utgörande till bohuslänska
kyrkorna samt beträffande de i prestelandskylden ingående hudar och
skinn genom resolutionen den 29 september 1825, enligt hvilken
Kongl. Maj:t förklarat, det vederbörande hemmansegare icke kunde
förpligtas utgifva de till presterskapet anslagna hudar och skinn in
natura eller för desamma erlägga högre lösen än den, hvartill dessa
persedlar upptoges i jordeboken. Ett undantagsförhållande i detta
afseende intoges endast af de i presterskapets landskyld ingående
persedlarna malt och smör, hvilka presterskapet ansåges ega rätt att
utfordra in natura, ehuru desamma, enligt hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande
meddelat, numera i regel löstes efter markegångspris.
Hvad anginge pesterskapets landskyldssmör syntes ej någon
särskild föreskrift i detta afseende hafva blifvit meddelad. Beträffande
åter landskyldsmaltet hade Kongl. Maj:t den 9 januari 1773, sedan
allmogen i Lane och Tunge härad af Sunnervikens fögderi anhållit
att få lösa berörda malt efter jordebokspriset med tre daler silfvermynt
tunnan, funnit sådana skäl icke vara anförda, som kunde befria
allmogen från dess utgörande in natura, om icke någon särskild
öfverenskommelse derutinnan kunde träffas mellan vederbörande. Vidare
hade Kongl. Maj:t den 1 november 1839, med anledning af gjord
ansökning, att det till presterskapet i Bohuslän utgående lanskyldsmaltet
i likhet med hvad genom resolutionen den 29 september 1825
stadgats rörande landskyldspersedlarna hudar och skinn, icke skulle
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
få utfordras in natura eller betalning derför med högre belopp än
jordeboken upptoge, förklarat, att, då Kongl. Maj:t den 9 januari 1773
afslagit en likartad begäran som den ifrågavarande, samt nya skäl
till bifall ej blifvit anförda, Kongl. Maj:t icke funne skäl att till berörda
anhållan lemna bifall. Vid granskning af de inkomna ränteförvandlingsuträkningarna
för Göteborgs och Bohus län hade kammarkollegium
den 17 mars 1869 förordnat, att kyrkornas landskyld skulle
efter kronovärde ingå och beräknas i hemmanens nya räntor, men
att den preterskapet anslagna landskyld, som i landsboksräkenskaperna
dittills redovisats såsom utgående efter kronovärde, ehuru åtminstone
en del prester vore berättigade erhålla landskyldsmaltet in natura
eller efter markegångspris, skulle frånskiljas jordeboksräntan och ej
beräknas till ny ränta utan antecknas i blifvande jordebok inom
kolumn. På grund häraf hade i de år 1871 upprättade förteckningar
öfver de till statsverket mot ersättning af statsmedel indragna ränteoch
tiondeanslag väl upptagits kyrkornas landskyld jemte presterskapets
tagor, hvilka senare jemväl ingått och beräknats i hemmanens
nya räntor, men ej presterskapets landskyld. Detta hade i hvad anginge
kyrkornas landskyld emellertid berott på en missuppfattning.
Kyrkolandskylden utgjorde nemligen icke någon af kronan på kyrkorna
öfverlåten rättighet. Således borde den icke heller med kronans räntor
sammanföras. Densamma hade ock, jemlikt kammarkollegii beslut den
21 september 1882, i likhet med presterskapets förts inom kolumn i
den af kollegium den 21 derpåföljde december faststälda jordeboken
för länet, att till kyrkorna såsom före år 1871 utgöras. I följd häraf
hade ock kollegium sistnämnda dag jemväl förordnat, att denna landskyld
skulle uteslutas från ofvanberörda förteckningar öfver de år
1871 till statsverket indragna rånte- och tiondeanslag. Till följd häraf
erlades landskylden fortfarande allmänt af de landskyldspligtiga egendomarna
omedelbart till kyrkor och presterskap. De enda undantag
härifrån, som af kammarkollegium angåfves, utgjorde länsmansboställena
n:o 1 3/4 mantal Skålldal Mellangärden i Solberga socken med landskyld
till Solberga kyrka af 12 öre och n:o 1 ett mantal Nedre Hällesäter
i Krogstads socken med landskyld till Krogstads kyrka af en
krona 50 öre äfvensom de för statsverkets räkning utarrenderade
hemmanen n:o 1 ett mantal Tronnum Mellangård i Torsby socken med
landskyld till Torsby kyrka af 6 öre och n:o 1 ett mantal Kragenäs
i Tanums socken med landskyld till Tanums kyrka af 75 öre. För
dessa fyra landskyldsbelopp utbetalades på grund af särskilda med
nämnda hemmans grundskatter vidtagna åtgärder, äfven efter det kolle
-
Statsutskottets Utlåtande J<[:o 55.
31
gium den 21 december 1882 förordnat, att kyrkolandskylden skulle
uteslutas från förteckningarna öfver de till statsverket indragna ränteanslag,
ersättning till vederbörande kyrkor af statsmedel. Så väl
kyrko- som presteiandskylden vore för ett stort antal hemman bestämd
i penningar, för andra åter, särskilt inom Norr- och Sunnervikens
fögderi, i persedlar. Der landskylden vore bestämd i persedlar, hade
dessa i allmänhet upptagits i nya jordeboken, dervid för kyrkolandskylden
tillika angifvits kronovärdet (t. ex. 6 kubikfot 3 kannor malt
utginge med en krona 50 öre), hvaremot för de i presteiandskylden
ingående persedlar* endast undantagsvis angifvits det värde, hvarefter
de löstes äfven der detta ostridigt skedde efter kronovärde. Om det
presterskapet tillkommande land sky ldsmältet och -smöret uppskattades
efter 1894 års markegångspris, utgörande för en kubikfot malt en
krona 96 öre och för ett skålpund smör 68 öre, samt Öfriga i presteiandskylden
ingående persedlar omsattes efter kronovärdet, utgörande
för fem skålpund ål 6 sk. b:co, en bock 16 sk. b:co, ett lam 12 sk.
b:co, ett skinn 2 sk. b:co, en hud 24 sk. b:co ett höns 2 sk. b:co,
en gås 6 sk. b:co, 3,15 kubikfot salt 24 sk. b:co, en tunna makril
3 rdr b:co, 1,575 kubikfot korn 12 sk. b:co, samt 1,05 kubikfot råg
8 sk. b:co, belöpte sig, enligt kammarkollegii utlåtande bifogade, efter
1881 års jordebok fögderivis uppgjorda förteckningar, presteiandskylden
för länet till ett belopp af 2,407 kronor 28 öre och kyrkolandskylden
till 261 kronor 82 öre eller tillsammans 2,669 kronor 10 öre.
Kyrko- och presteiandskylden utginge ej endast af hemman och
lägenheter inom den socken eller det pastorat, hvars kyrka och presterskap
vore berättigade uppbära landskyld, utan äfven af egendomar,
belägna inom andra socknar, till och med i andra fögderier. Af de
landskyldspligtiga egendomarna, 665 till antalet, utgjorde 323 i landsskyld
25 öre eller derunder samt 17 endast 1 öre. Det högsta beloppet
af kyrkolandskylden vore 41 kronor 9 öre och tillkomme Tanums,
det lägsta är 3 öre och tillkomme Hee kyrka. Af presteiandskylden
uppbures det högsta beloppet 517 kronor 54 öre af presterskapet i
Skee, det lägsta 4 öre af presterskapet i Kareby pastorat. Enligt
jordeboken skulle presterskapets landskyld tillfalla vederbörande kyrkoherde,
med undantag endast för i kammarkollegii utlåtande uppräknade
två enkesäten och två under ett dylikt enkesäte hörande jordlägenheter,
hvilkas landskyld angifvits tillkomma kyrkoherdeenkan eller
boställshafvaren. Härvid vore följande att erinra. Af konung Fredrik
III hade den 29 augusti 1648 förordnats, att prestenkorna i Norge i
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
deras enkesäte skulle hafva af prestebolens jordar den bästa näst den
presten sjelf innehade, »qvitt och frij uden all anden besvering». Denna
prestenkesätenas förmån af frihet från utlagor hade dock sedermera
genom kongl. stadfästelserna den 11 augusti 1756 och den 30 september
1761 bekräftats. Vidare hade Kongl. Maj:t uti bref af den 6 december
1782 förklarat, att prestenkor borde innehafva sina enkesäten
med lika rätt som kyrkoherdarne de dem anslagna boställen förvaltade,
utan att för dem behöfva erlägga annan ränta än den, som tilläfventyrs
kunde vara indelt på militien. Med anledning af allt hvad sålunda
härutinnan förekommit hade kammarkollegium i ett enstaka mål genom
utslag den 29 februari 1816 befriat en prestenka såsom innehafvare af
ett prestenkesäte från erläggande af landskyld för berörda enkesäte
till vederbörande kyrkoherde. Af detta kollega utslag, som funnes
åberopadt i 1825 års jordebok vid åtskilliga prestenkesäten, framginge,
att prestelandskylden ej endast af de fyra ofvannämnda egendomarna
utan af samtliga prestenkesäten, den tid desamma innehades afkyrkoherdeenka,
skulle, så vidt densamma borde utgå, tillfalla denna och ej,
såsom jordeboken angåfve, kyrkoherden i pastoratet. Då emellertid
såväl prestenkesäten som mensalhemman i Göteborgs och Bohus län
numera jemlikt brefven den 11 juli 1862 och den 9 september 1873
skulle vid inträffande ledighet genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
och domkapitlets försorg för indelningshafvarens räkning upplåtas
på arrende i enlighet med föreskrifterna i kongl. brefvet den 12 november
1858 angående utarrendering af presterskapets annex- och
mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge, kunde det sättas i fråga,
huruvida af dessa egendomar jemte arrende landskyld borde utgå till
indelningshafvaren. De löneregleringsresolutioner, som faststälts för
de pastorat inom länet, i hvilka landskyld utginge till presterskapet,
innehöllo samtliga bestämmelser, som tryggade vederbörande kyrkoherdar
vid rätten att uppbära dem anslagen landskyld, med undantag
af de för Uddevalla, Näsinge och Bogenäs pastorat. Inom Uddevalla
pastorat utginge dock landskyld till presterskapet endast af prestenkesätet
n:o 1 1/2 mantal Orreqvisla i Lane Ryrs socken. Kyrkoherden i
Näsinge pastorat hade hos Kongl. Maj:t anhållit, att, då resolutionen
den 17 juli 1868 angående lönereglering för kyrkoherden i nämnda
pastorat icke innehölle bestämmelse om den landskyld, som till kyrkoherden
derstädes af ålder utgått från uppgifna hemman, Kongl. Maj:t
måtte meddela sådan förklaring af nämnda resolution, att berörda landskyld
finge uppbäras i sammanhang med öfriga från församlingarna
till presterskapet derstädes utgående löneförmåner. Kongl. Maj:t hade
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
33
emellertid genom beslut den 16 januari 1880, då egarne och innehafvande
af hemmanen bestridt att till kyrkoherden erlägga ifrågavarande
landskyld, funnit denna framställning innefatta ett ämne, som icke utgjorde
föremål för Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning och hänvisat
sökanden att hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet efter befogenhet
väcka talan mot vederbörande för landskyldens utbekommande.
Då presterskapet i Bohuslän emellertid vid länets förening med Sverige
genom fredsfördragen tillförsäkrats en orubbad besittning af sina rättigheter,
hvilken försäkran vunnit ytterligare bekräftelse genom Malmö
recess och flera kommissioners beslut samt kongl. bref och förordningar,
borde presterskapet vara berättigadt att för all framtid åtnjuta
den inkomst landskylden för dem innebure. äfven om i vederbärande
löneregleringsresolutioner icke förekomme någon bestämmelse, som tillförsäkrade
dem en sådan rättighet; och borde kyrkorna med lika rätt
innehafva den landskyld, som blifvit dem anslagen.
Den till kyrkoherdar och kyrkor utgående landskyld debiterades
och redovisades, kyrkolandskylden af vederbörande kyrkovärdar för
kyrkans räkning och prestelandskylden för vederbörande kyrkoherdars
räkning af uppbördsmännen för redovisning af presterskapets inkomster
eller andra, hvarför statens embets- och tjenstemän med dess debitering
i regel icke hade något att skaffa.
Det hade ofvan omnämnts, hurusom landskyld från två hemman
ifrågasatts skola tillkomma Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen.
Med afseende härå vore förhållandet följande:
De ifrågavarande två hemmanen vore skattehemmanen n:o l5/6
mantal Vrångebäck i Bro socken och n:o 1 ett mantal Hästhagen i
Berffendals socken af Sunnervikens fögderi; hemmanen hade i 1881
års jordebok upptagits med anteckning att de tillhörde nämuda stipeudii-inrättning.
Sedan anmärkning deremot framstälts, hade kammarkollegium
den 30 november 1883 förordna!, att dessa anteckningar
skulle utgå, samt i stället antecknas vid det förra hemmanet, att nämnda
inrättning deraf egde en tunna malt och vid det senare sexton kappar
malt, i enlighet med hvad äldre jordeboksanteckningar utvisade. Af de
hos kollegium förvarade handlingar framginge emellertid ej, huruvida
Kongl. och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen af nämnda hemman uppbud
berörda landskyldsbelopp; dock afsåges antagligen i hvarje fall
med ifrågavarande anteckningar närmast att angifva, det stipendiiinrättningen
i hemmanen egde en mot landskylden svarande jord.
Det vore redan i det föregående nämndt, hurusom alltsedan Tern
till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Käft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N;o 85.
formationen eganderätten till den kyrkolandskylden motsvarande jord
kommit att betraktas såsom tillhörande kronan. Efter Bohusläns förening
med Sverige hade af kronan beträffande flertalet af de till presterskapet
landskyldspligtiga egendomarna, der de ej disponerades såsom
boställen för kyrkoherdar och komministrar eller såsom prestenkesäten,
gjorts gällande en liknande rätt. En gensaga häremot hade
inlagts genom kongl. brefvet den 12 april 1819, hvari förordnats, att
när det befunnes, att ett hemman verkligen vore annex- eller mensalhemman,
hvartill åboens besittningsrätt tillkommit genom kyrkoherdens
städsmål, skatteköp å ett dylikt hemman ej borde beviljas. Detta stadgande
hade dock ej fått någon större betydelse, då flertalet hemman
och lägenheter, i hvilka presterskapet egt större delen eller bästemans
rättighet, redan blifvit för kronans räkning försålda till skatte; och hade
kronan äfven efter denna tid betraktats såsom egare till den prestelandskylden
motsvarande jord, der presterskapet endast egt mindre del
af en egendoms landskyld.
Sedan presterskapets tagor indragits till statsverket, vore förhållandet
numera sådant, att kyrkor och presterskap endast egde att af
de landskyldspligtiga egendomarna uppbära den till beloppet en gång
för alla bestämda landskylden, hvaremot, med undantag af de såsom
kyrkoherde- och komministerboställen samt presteDkesäten disponerade
egendomarna äfvensom de få återstående mensalhemmanen, eganderätten
till den berörda landskyld möjligen motsvarande jord, derest densamma
ej genom skatteförsäljning eller på annat sätt öfverflyttats på
enskilde, kommit att anses tillhöra kronan.
De landskyldspligtiga egendomarna upptoges i senaste jordebok
dels under krono- samt dels och i allmänhet under skatte- eller frälsetitel.
De under kronotitel hänfördes antingen bland kronoegendomar
under enskild disposition, i hvilket fall desamma i allmänhet återfunnes
på förteckningarna öfver de till skatte försäljningsbara hemman och
lägenheter, eller bland kronoegendomar under allmän disposition (kyrkoherde-,
komministers- och klockareboställen, prestenkesäten, mensalhemman,
kyrkoegendomar, civila boställen samt egendomar, utarrenderade
för statsverkets räkning). Vid de egendomar, som införts i jordeboken
upder skatte- eller frälsetitel, hade den jord, som motsvarade kyrkooch
prestelandskylden, vanligen genom skatteköp eller på annat sätt öfverförts
till enskilde under tyst eller uttryckligt förbehåll om skyldighet för
egaren att till kyrka och prest fortfarande utgöra landskyld och tagor.
Dock betecknade den omständigheten, att ett hemman, hvaraf landskyld
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
35
utginge till kyrka eller presterskap, upptoges i jordeboken under skatteeller
frälsetitel, icke alltid att eganderätton till den mot landskylden
svarande jord öfvergått till enskilde.
Det vore redan i det föregående omnämndt, hurusom kammarkollegium
den 21 februari 1694 meddelat en föreskrift, med stöd hvaraf
kyrkornas landskyld samt presterskapets landskyld och tagor, i likhet
med kronans upptagits i jordeboken bland kronans räntor med anteckning
om deras disposition. Vid samma tillfälle hade kammarkollegium
lörordnat, att de skattehemman, hvaruti kronan egde mer än hälften
eller bästemansrättighet, skulle införas i jordeboken under kronotitel,
dock skatteegaren dennes del förbehållen, man att, der kronan egde
mindre än hälften i ett hemman, detsamma ej borde klyfvas utan förblifva
under sin vanliga skattetitel med tillbörlig annotation samt kronans
rätt såsom förut observeras i specialräkningen. 1 enlighet med
denna föreskrift hade sådana hemman, af hvilkas landskyld kronan,
kyrkan eller presterskapet egde endast en mindre del, uti jordeböckerna
i deras helhet upptagits under skatte- eller frälsetitel. Detta hade ju
varit en oegentlighet, och vid granskningen af de inkomna ränteförförvaudlingsuträkningarna
för länet hade derför anmärkningar framstälts,
att vid många egendomar, införda under skattetitel, kronan sålunda egde
viss andel, som rätteligen borde upptagas såsom krono. Dessa anmärkningar
hade af kollegium öfverlemnats till kammaradvokatfiskalembetet
för att i afseende å naturen af ifrågavarande egendomar efter
befogenhet talan i vederbörlig ordning anhängiggöra och utföra.
Med anledning deraf hade advokatfiskalsembetet i åtskilliga fall,
der jordeboksanteckningarna tydligen angifvit, att kronan, kyrkan eller
presterskapet egde viss andel i ett hemman (uttryckt i landskyld eller
öresbol) samt landskyldens belopp eller öresbolens antal för hela hem-*
manet varit kändt, anhäuggigjort rättegångar, i syfte att visst mantal
af hemmanet borde öfverföras från skatte till krono samt disponeras i
öfverensstämmelse med de om kronohemman gällande författningar;
och hade domstolarne i allmänhet bifallit de af advokatfiskalsembetet
sålunda framstälda yrkandena. De kronan sålunda tilldömda hemmansdelarna
hade, äfven i de fall då landskylden uppbures af kyrkor eller
presterskap, blifvit i jordeboken öfverförda till kronoegendomar under
enskild disposition samt vanligen upptagits på förteckningarna öfver de
till skatte försäljningsbara egendomar inom länet. Men åtskilliga under
skatte- eller frälsetitel i jordeboken upptagna hemman återstode, af
hvilka kyrkor eller presterskap egde uppbära landskyld, utan att eganderätten
till den mot berörda landskyld svarande jord öfvergått till hem
-
36
Statutskottets Utlåtande N:o 85.
mauens innehafvare, på sätt anteckningarna i jordeboken vid flera hemman
jemväl utvisade. Visserligen kunde det för de enskilde vara af vigt
att få undanröjd ovissheten om någon kronojord funnes inom ett landskyldspligtigt
hemman. Från kronans sida syntes deremot icke någon
anledning föreligga att göra anspråk på denna eganderätt, då kronan derigenom
endast skulle erhålla den obetydliga skatteköpeskillingen, som
knappast motsvarade de med en rättegång förbundna besvär och kostnader.
Och ansåge kammarkollegium åtgärder för afskaffande af kyrko- och
prestelandskylden i hvarje fall kunua vidtagas utan samband med frågan
om eganderätten till den mot denna landskyld möjligen svarande, kronan
tillhöriga jord.
Departementschefen hade vidare, innan han öfvergått, till en redogörelse
för de af vederbörande infordrade nu afgifna yttranden erinrat,
hurusom den till kyrkor och presterskap i Göteborgs och Bohus län
utgående landskyld med landgillet i Skåne, Halland och Blekioge företedde
åtskilliga beröringspunkter. Bland de kyrkorna i sistnämnda
landskap sedan äldre tider tillhörande jordlägenheter funnes åtskilliga,
hvaröfver de icke egde fri dispositionsrätt, utan hvilka på grund af
13 p. i kongl. förordningen den 16 oktober 1723 angående skånska
presterskapets uppbörd samt 53 § i resolutionen på allmogens besvär
den 28 juni 1731 borde under prestgård eller annat vanligt hemman
ständigt brukas mot erläggande af landgille och städja. Jemlikt brefvet
den 8 februari 1867 och kammarkollegii derpå grundade kungörelse den 1
mars samma år tillkomme det numera visserligen vederbörande församlingar
att sjelfva bestämma beloppet af den afgäld, som för dylika
jordområden borde till kyrkan erläggas, med rättighet för jordens innehafvare,
derest denne med församlingens beslut icke åtnöjdes, att hänskjuta
frågan till afgörande af Kongl. Majt:s befallningshafvande och
biskopsembetet. Många af dessa jordar vore emellertid hvarken till läge
i öfrigt eller areal och beskaffenhet närmare kända.
I afseende å sistnämnda lägenheter hade Kongl. Maj:t den 22
oktober 1886 utfärdat kungörelse, hvarigenom, bland annat, bestämts,
att, derest aftal träffades mellan församlingen och egaren af det hemman,
inom hvars område dylik lägenhet funnes, om lägenhetens försäljning,
sådant aftal skulle jemte öfriga ärendet rörande handlingar af
kyrkostämmans ordförande insändas till Kongl. Maj:ts befallningshaf
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
37
vande, som hade att gemensamt med domkapitlet ärendet till behandling
företaga; att köpeskillingen för sådan jord icke måtte understiga
ett belopp, som i årlig ränta efter tre för hundrade afkastade en summa
lika med den årliga afgälden, samt att, om afgälden utginge med en
eller flera persedlar in natura eller efter markegångspris, penningvärdet
skulle beräknas efter senast faststälda tioåriga medelmarkegångspris
för länet; att om Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet
funne försäljningen vara med denna kungörelse öfverensstämmande och
i öfrigt till kyrkans nytta, genom deras försorg handlingarna skulle
insändas till kammarkollegium, som det tillkomme att afgöra, huruvida
försäljningen finge ega rum eller icke; äfvensom att sedan kammarkollegium
till försäljningen lemnat bifall, samt köpeskillingen blifvit till
kyrkans kassa inbetald, församlingen egde att låta behörigt köpebref
för köparen utfärda.
Af nu afgifna yttranden framginge hufvudsakligen följande:
Egarne eller innehafvarne af landskyldspl ig t ig a hemman och lägenheter,
hade hemstält, att den till kyrkor och presterskap anslagna landskylden
måtte upphöra att utgå, och hade i samband dermed föreslagit,
en del att de, som af landskylden haft sin lön, borde erhålla godtgörelse
genom medel, uttaxerade på ett med rättvisa och billighet mera
öfverensstämmande sätt än nu vore fallet, andra åter att för prestelandskylden
ersättning, beräknad efter medelmarkegångspris, borde utgå
af allmänna medel, dock endast intill dess ny reglering af presterskapets
löner egt rum.
Af kyrkoherdar ne hade två ansett, att landskylden fortfarande borde
utgöras af de landskyldspligtiga egendomarne till kyrkor och presterskap,
en icke haft något att erinra mot, att den honom tillkommande
landskyld upphörde'' att utgå på sätt hittills egt rum, för så vidt full
ersättning för densamma, beräknad enligt gällande tioårigt medelmarkegångspris,
utan olägenhet kunde beredas, samt en medgifvit dandskyldens
afskaffande under förutsättning, att statsverket öfvertoge densammas
utbetalande.
Af församlingarna hade tre församlingar ej velat medgifva, att
kyrkorna skulle förlora landskylden, ej heller att denna utskyld skulle
erläggas af andra skattskyldige än innehafvarne af de egendomar, vid
hvilka densamma såsom en särskild grundskatt sedan äldre tid varit
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
fastad; två icke haft något att invända mot den förändring, hvartill
den af Riksdagen gjorda framställning kunde föranleda; tre församlingar
äfvensom en församlings kyrkoråd medgifvit landskyldens afskaffande
under förutsättning, att vederlag för densamma lemnades kyrkorna
af statsmedel; två ej heller haft något att erinra vid, att kyrkolandskylden
upphörde att utgå, för så vidt saken utan andras betungande
kunde på ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande sätt ordnas
så, att kyrkorna för landskylden finge full eller vederbörlig ersättning.
Af komministrarne hade två, med framhållande, bland annat, att i
flere pastorat kyrkoherdarne ej utkräft den komministerboställen enligt
jordeboken påförda landskyld till kyrkoherdarne, samt att berörda landskyld,
der densamma utginge, löstes än efter markegångspris än efter
det låga krouovärdet, anhållit, att uttrycklig bestämmelse måtte meddelas
om upphörande af ifrågavarande landskyld eller, derest densamma
fortfarande skulle erläggas, att den måtte få lösas efter sistnämnda värde.
Af de yttranden, som afgifvits af uppbörds för v ältning ärna framginge:
att uppbördsförvaltningen i Göteborgs fögderi föreslagit, det
egare af hemman eller lägenhet, hvaraf landskyld till kyrka enligt
jordeboken utginge, borde få friköpa sig från skyldigheten att utgöra
densamma mot inbetalning till vederbörande kyrkokassa af ett belopp,
motsvarande det efter en räntefot af fem för hundrade uträknade kapitalvärdet
å den utgående landskyldskatten; att uppbördsförvaltningen
i Inlands fögderi hemstält, det skyldigheten att utgöra årlig landskyld
till kyrka och presterskap måtte aflösas medelst kapitalisering, dervid
möjligen 30 procent af det genom kapitaliseringen bestämda penningebelopp
borde gäldas af statsmedel; att uppbördsförvaltningen i Sunnervikens
fögderi ansett billigt, att den till kyrkor och presterskap utgående
landskylden, som i verkligheten vore en jordskatt, mot vederlag
till indelningshafvaren indroges till statsverket samt derefter underkastades
samma behandling som annan grundskatt; att uppbördsförvaltningen
i Norrvikens fögderi, under framhållande bland annat att
de hemman, som under den katolska tiden haft att erlägga landskyld
till kloster eller biskopar, liksom de hemman, hvilka före länets förening
med Sverige utgjort landskyld till kyrkor och presterskap i socknar
inom det egentliga Norge, kommit i en jemförelsevis gynsam ställning,
då deras landskyld indragits till kronan och de sålunda ej endast
erhållit förmånen att få lösa densamma efter det låga kronovärdet i
stället för efter markegång utan äfven kommit i åtnjutande af afskrifning,
hemstält, att, då den inom länet under benämning kyrko- och
prestelandskyld utgående skatt, hvarom efter fögderiförvaltningens åsigt
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
39
Riksdagens skrifvelse uteslutande handlade, vore en qvarlefva af föråldrade
skatteformer, och väsentliga hinder ej syntes möta för dess
eftergifvande, särskildt om återstående 70 procent af de till kronan
indragna tagor och landskyld afskrefves, förslag måtte framläggas för
Riksdagen derom, att berörda landskyld skulle upphöra att utgå, samt
presterskapet för mistning deraf hållas skadelöst utaf statsverket, dock
endast så länge nu gällande löneregleringsresolutioner egde kraft.
Domkapitlet i Göteborg hade tillstyrkt, det landskylden för beredande
af möjlighet till åstadkommande af större likformighet i beskattningen,
af landskyldsgifvarne unge inbetalas till statsverket, med skyldighet
för detta att tillhandahålla vederbörande kyrkor och löntagare
dem tillkommande landskyld; men af domkapitlets nio ledamöter hade
fyra varit från denna hemställan skiljaktiga och ansett, att med landskylden
borde förfaras såsom hittills.
Kongl. May.ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hade
i skrifvelse den 16 juni 1892 anfört, att den till kyrkor och presterskap
utgående landskyld icke vore att betrakta såsom en jordskatt i samma
mening som kronans grundskatt och således icke heller rätteligen kunde
underkastas samma behandling, som den senare .undergått; att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande likväl ansåge sig kunna instämma i Riksdagens
i den föreliggande skrifvelsen uttryckta mening, att merberörda
landskyld vore en qvarlefva från föråldrade skatteformer, samt att det vore
synnerligen önskvärdt, om densamma kunde upphöra att utgå, i synnerhet
som landskylden högst olika tyngde länets skilda delar och mycket
ojemnt drabbade de hemman och lägenheter, som dermed vore betungade;
att presterskapet ej kunde mot sin vilja beröfvas dem tillkommande
landskyld, med mindre än att full ersättning för densamma lemnades;
att den kyrkorna tillkommande landskyld icke heller kunde upphöra
att utgå, såvida icke skälig ersättning derför bereddes kyrkorna; att det
icke skulle medföra någon lättnad för landskyldsgifvarne och icke heller
afhjelpa den ojemnhet i beskattningen, som landskylden orsakade deras
hemman och lägenheter, om densamma upphörde genom aflösning, alldenstund
för det kapital, som vid aflösningen betalades för landskylden,
antingen ränteförlust skulle drabba landskyldsgifvaren, om han af egna
medel utgåfve detsamma, eller ock, i motsatt fall, en direkt årlig ränteutgift
för honom uppstå för lån af samma kapital, hvarjemte naturligen
värdet å landskyldspligtig jord efter aflösningen komme att stiga med
det belopp, hvartill aflösningspriset uppgått, hvadan följden af aflösningen
blefve, att i stället för landskyld en ständig ränta komme att vidlåda
den nu landskyldspligtiga jorden; att ehuru hvarken rättvisa eller
40
Statsutskottets Utlåtande AT:o 85.
billighet syntes kräfva, att för landskvldens aflyftande andra personer
eller föremål än den landskyldspligtiga jorden och dennas egaro betungades
med skatter för att bereda vederbörande kyrkor och presterskap
ersättning för landskylden, denna utväg dock för enkelhetens skull
och i betraktande af det ringa värde, hvartill landskylden uppginge,
lämpligen kunde och borde för ändamålet anlitas, så mycket mera som,
då Riksdagen genom sin framställning i ämnet tydligt ådagalagt sitt
intresse för afskaffande af landskylden i fråga på lämpliga vilkor, ett
förslag om skattens aflyftande genom anvisande af motsvarande statsanslag
i penningar för beredande af godtgörelse derför borde kunna
räkna på framgång inom Riksdagen; att då samtliga landskyldspersedlar,
med undantag af de i prestelandskylden ingående persedlarna malt och
smör, sedan långa tider tillbaka löstes efter fixa, bestämda pris, det
värde, hvartill landskylden med nyss nämnda undantag syntes böra bestämmas,
vore lätt funnet; att hvad de presterskapet tillkommande persedlarna
malt och smör deremot anginge, innehafvare af presterliga beställningar,
med hvilka inkomst af dylika persedlar vore förenad, visserligen
icke kunde skiljas från sin rätt att få densamma levererade in
natura, så vida de icke ville afstå derifrån mot viss ersättning, men att.
kommande innehafvare kunde förpligtas att för dessa persedlar taga
lösen efter skäligt värde, hvilket lämpligen syntes kunna bestämmas
till mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris; att derjemte
åtgärder borde vidtagas för aflyftande af den landskyld, som tillkom me
Kongl. och Hvitfeldtska stipendii- inrättningen; att då de s. k. tagorna
eller städslorna vore hänförliga till kronans räntor, ehuru de med landskyld,
som till kronan indragits, och med den till kyrkor och prester
utgående landskylden stått i visst sammanhang, det syntes Kongl. Maj:ts
befallningshafvande icke kunna ifrågasättas, att, dessa tagor eller städslor
också borde för framtiden upphöra, derest detta blefve händelsen med
landskylden; samt att Kongl. Maj:ts befallningshafvande på de skäl och
grunder, som sålunda anförts, tillstyrkt, att Kongl. Maj:t täcktes i proposition
framlägga förslag till Riksdagen om upphörande af den inom
Göteborgs och Bohus län af vissa hemman och lägenheter till kyrkor
och presterskap utgående landskylden mot ersättning derför till vederbörande
med belopp, som för de i prestelandskylden ingående persedlarna
malt och smör skulle utgå efter mediet af de tio senaste förflutna
årens pris enligt Litt. A i länets markegångstaxa och för öfriga persedlar
efter det bestämda pris, hvarefter dessa persedlar nu löstes, dock
med vilkor, hvad beträffade de båda nämnda i prestelandskylden ingående
persedlarna, att nuvarande innehafvare af presterliga beställnin
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 85. 41
gar, med hvilka inkomst af sådana persedlar vore förenad, afstode från
desammas leverering in natura mot erhållande af nyssnämnda ersättning
derför, samt om anvisning i riksstat^ af nödigt anslag för beredande
af medel till den ersättning, som för landskylden sålunda skulle, vederbörande
tillkomma, men att tillika åtgärder skulle vidtagas, hvarigenom
i sammanhang med upphörande af nämnda landskyld jemväl den af
samma ursprung och natur varande landskyld i länet, som till kronan
indragits, äfvensom den Kongl. och Hvitfeldska stipendii-inrättningen
tillkommande måtte blifva aflyftad.
För egen del hade kammarkollegium anfört:
att, då den inom Göteborgs och Bohus län till kronan omedelbart
utgående’ landskylden, äfven der densamma indragits från kloster, biskopar
kyrkor eller presterskap, ingått i de landskyldspligtiga egendomarnas’
grundskatt och underkastats de i kongl. kungörelsen den 5 juni
1885°och lagen den 2 december 1892 angående afskrifning af grundskatten
meddelade bestämmelser, frågan i denna del ej påkallade någon
vidare Kongl. Maj:ts åtgärd; . .
att enligt 1881 års jordebok inom nämnda lan landskyld i otngt
utginge dels till kyrkor och presterskap, dels ock af skattehemmanen
n:o 1 ett mantal Hästhagen och n:o 1 £ mantal Vrångebäck till Kongl.
och Hvitfeldtska stipendii-inrättningen;
att för så vidt sagda inrättning vore berättigad att åt dessa tva
hemman ’ uppbära landskyld samt särskilda åtgärder från Kongl. Majrts
sida kunde påkallas för dess aflyftande, frågan derom i hvarje fall
vore beroende på särskild framställning af vederbörande;
att då den till kyrkor och presterskap utgående landskyld, hvilken
hufvudsakligen afflotta i Riksdagens skrifvelse, icke utgjorde någon af
kronan på kyrkor och presterskap öfverlåten rättighet, hvarken rättvisa
eller billighet syntes kräfva, att densamma, på sätt föreslaget blilvit,
skulle indragas till statsverket mot ersättning af statsmedel, ej heller
att staten eljest för dess afskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar,
till stöd för hvilken uppfattning af kammarkollegium åberopats
ett Kongl. Maj:ts beslut den 18 mars 1887, innefattande godkännande
i ett särskilt mål af en sådan uppfattning, i hvad prestlandskylden
aDgm att vid sådant förhållande och då vederbörande kyrkor och presterskap
måste anses berättigade att allt fortfarande åtnjuta den inkomst
landskylden för dem innebure, annan utväg ej syntes kollegium vara
att anlita för att åtminstone i någon mån nå det utaf Riksdagen utstå.
till Biksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Höft. 6
42
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
talade och i flera afseenden beaktansvärda önskningsmål, än att möjlighet
bereddes vederbörande landskyldsgifvare att, på det sätt och under de
vilkor Kongl. Maj:t, der så erfordrades med Riksdagen och kyrkomötet,
kunde finna skäligt bestämma, friköpa sig från skyldigheten att utgöra
landskyiden mot erläggande af ett belopp, som motsvarade denna
kapitaliserad; och hade kollegium i detta afseende föreslagit:
att, der landskyld till kyrka eller presterskap enligt jordeboken
utginge af hemman eller lägenhet inom Göteborgs och Bohus län,
egaren eller inuehafvaren finge friköpa sig från skyldigheten att utgöra
denna landskyld mot erläggande af ett penningebelopp, som i årlig
ränta efter den procent Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma
och som lämpligen syntes kollegium! höra sättas till fyra procent, afkastade
en summa lika med landskyiden, hvarvid, der densamma utginge
in natura eller efter markegångspris, till grund för löseskillingen
syntes böra läggas mediet af de tio senast förflutna årens markegångspris
enligt Litt. A i länets markegångstaxa;
att beträffande prestelandskylden vederbörande ej finge begagna
sig af denna rättighet under nuvarande landskyldstagares tjenstetid,
för så vidt dessa ej dertill lemnade sitt samtycke;
att löseskillingen för kyrkolandskylden skulle inbetalas till kyrkans
kassa samt för presterskapets landskyld till pastorsembetet för att förvaltas
efter samma grund, som för kyrkokassas medel vore vedertagen,
med rätt för vederbörande indelningshafvare att uppbära derå belöpande
ränta;
att, sedan inlösen skett, anmälan derom skulle göras hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande för vederbörlig anteckning i jordeboken;
att beträffande åtskilliga till presterskapet landskyldspligtiga egendomar,
vid hvilka någon dylik inlösen ej borde komma i fråga, särskilda
föreskrifter syntes böra meddelas;
att således, der presterskapet enligt jordeboken egde uppbära
landskyld af de dem till boställen anslagna egendomar med derunder
brukade jordar, denna landskyld, som i verkligheten icke utgjordes,
utan ersättning eller annan åtgärd syntes kunna ur jordeboken uteslutas;
att beträffande presterskapets landskyld af de dem på lön anslagna
mensalhemman annan åtgärd ej syntes erforderlig än att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet erhölle föreskrift tillse, att
vid blifvande ny utarrendering, der så ej redan skett, berörda landskyld
skulle upphöra att utgå, i hvilket fall motsvarande förhöjning i arrendet
till indelningshafvare!! kunde vara att emotse; samt
att liknande föreskrift syntes kunna meddelas i afseende å den
Statsutskottets Utlåtande N:o 85.
43
presterskapet anslagna landskyld al'' prestenkesäten inom länet, då denna
rätteligen måste anses tillkomma samma person, som egde uppbära
arrendet af ifrågavarande egendomar.
I allo gillande hvad af kammarkollegium sålunda uttalats och
med åberopande af hvad i ärendet, enligt hvad ofvan meddelats, blifvit
anfördt hade departementschefen hemstält, att Kongl. Maj:t måtte, under
förutsättning af kyrkomötets bifall i hvad prestelandsk ylden anginge,
för Riksdagen framlägga det förslag, förevarande proposition innefattar.
Mot föreliggande utredning och förslag, som närmast föranledts
af Riksdagens i skrifvelse den 6 maj 1891 derom gjorda anhållan, har
utskottet icke haft något att erinra, hvadan utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna Riksdagens bifall.
Stockholm den 3 maj 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
MJOHXO''