Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
1
N:o 84.
Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1898, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående
upphörande af den i Skåne, Halland och Blekinge utgående
helgonskyld.
(I. A.)
1 en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 53) af den 31 december
1897 har Kongl. Maj:t, med åberopande af bilagdt utdrag af protokoll
öfver ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att
besluta:
l:o) att den i Skåne, Halland och Blekinge utgående helgonskyld
skulle från och med år 1900 upphöra att utgå;
2 :o) att, der helgonskyld eller ersättning derför med visst bestämdt
belopp enligt faststäld lönereglering inginge i presterskapets aflöning,
godtgörelse skulle presterskapet beredas af presterskapets löneregleringsfond,
men i annat fall vid löneregleringsbestämmelserna förblifva; samt
3: o) att, beträffande den i öfrigt utgående helgonskyld, det skulle
åligga församlingarna att hålla nuvarande tjensteinnehafvare skadeslösa
för den minskning i aflöningsförmåner, som uppstode genom helgonskyldens
upphörande.
Af förberörda statsrådsprotokoll inhemtas, hurusom, sedan inom
Riksdagen förslag väckts, dels att den inom Lunds stift och Halland
utgående helgonskylden måtte, der den icke ingått i presterskapets aflöning,
helt och hållet upphöra att utgå, dels ock om föranstaltande af
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Käft. (N:is 84, 85.) 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
Helgonilcyldent
ursprung
m. fn.
en utredning i samma syfte, Riksdagen uti skrifvelse den 6 maj 1891,
med anförande, att, då de uråldriga skatteförhållandena inom vårt land,
såvidt möjligt, borde ordnas, frågan om upphörande af den inom ofvanniimnda
landsdelar utgående helgonskylden icke borde undanskjutas,
att ett afskaffande af ifrågavarande, i äldre tider till presterskapets och
klockares aflöning utgående, men sedermera äfven till andra med dess
ursprungliga bestämmelse jemförliga ändamål anvisade skatt visserligen
icke kunde ega rum utan att måhända i dess ställe'' andra afgifter pålades,
men att denna fråga i allt fall syntes kräfva en i antydda syfte
verkstäld utredning, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa eu
utredning, om och under hvilka vilkor den i Lunds stift och Halland
utgående helgonskylden kunde upphöra att utgå, samt derefter hos
Riksdagen göra den framställning i ämnet, hvartill förhållandena kunde
befinnas föranleda.
I anledning häraf hade Kongl. Maj:t genom remiss den 5 juni
1891 anbefalt kammarkollegium att i detta ärende, efter vederbörandes
hörande, inkomma med utlåtande. Kammarkollegium hade satt vederbörande
kyrkoförsamlingar samt öfriga, hvilkas rätt kunde anses vara
af frågan beroende, i tillfälle att deruti sig yttra, ehuru endast en del
häraf sig begagnat, äfvensom infordrat utlåtanden af domkapitlen i Lund
och Göteborg samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads,
Malmöhus, Blekinge och Hallands län, hvilka senare embetsmyndigheter
jemväl öfverlemnat åtskilliga uppgifter angående helgonskylden i de
särskilda församlingarna m. m. äfvensom yttranden, afgifna af en del
länsmän och kronofogdar. För resultatet af den utredning, som sålunda
åvägabragts, hade departementschefen med ledning af kammarkollegii
den 29 november 1895 afgifna utlåtande redogjort på följande sätt.
Redan under katolska tiden hade helgonskyld (helneskyld) utgått till
såväl prester som degner (klockare) i Skåne, Halland och Blekinge; ett
af erkebiskop Birger år 1503 utfärdadt bref innehölle i detta afseende att,
sedan kyrkoherden i Arrie Morten Boesön tillkännagifvit, det några hans
socknemän icke velat gifva honom den rätta »sognerente», å satt landemöde
i Lund, effter de gamle danne mänds sigelse, som tillforne hafde
wasrit i dom och rette i samme sag för Arche-Bisp Tue och Arche-Bisp
Jens», afsagts följande, af erkebiskopen i Lunds domkapitel faststälda dom,
»att hvar 2 hedske waar siddendis med adskild disk och dug, och hafde
skild ager och eng, huus och grund, och huer weed sin jord och adskillige
ager åt plöije och erie, och adskillige enge åt slaa och bruge, huer effter sin
willie, och sig till nytte, de skulle giöre och gifwe deris sognepraester och
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
3
degne tho hellueskylder, och som de ere fieere åt läge doris sogneredsell
till dennem, saa bör dem och åt giöre blende helneskylder redsoll igien.
Desligeste ochsaa giörende bönder tuende helneskylder, som haffwe tuende
gaarder under sig och bruger ager och eng; och gitwer till jorddrotteu
tuende landgilder; men hnor 2 bönder sidde, i een gaard och den ene
laaner den andre nogen ager eller eng for willie eller wenskabs skyld;
de giöre icke liden een helnedsskyld.» I den efter reformationen utfärdade
danska kyrkoordinantien af den 14 juni 1539 hade prester och klockare
tillförsäkrats att fortfarande få uppbära hvad de i biskoparnes tider
åtnjutit, således äfven helgonskylden, hvilken enligt eu förordning af den
1 oktober samma år skulle utgå till klockare i Skåne med 2 skäppor
af hvarje »soguemand»; och hade uti den med anledning af Fredrik II:s
bref den 11 augusti 1569 upprättade så kallade Lunds stifts landebok
för de flesta socknar i Skåne, Halland och Blekinge under rubrik: »reditus
pastoris» och »reditus mditui» upptagits bland annat den pimsten och
klockaren tillkommande helgonskyld antingen med eu summa för socknen
i dess helhet eller med det belopp, som utgått från hvarje helgonskyldspligtig
egendom (gaard, mand, någon gång qvarn eller fästa) inom
socknen.
Vid föreningen med Sverige hade prester och klockare i förenämnda
landskap blifvit ej allenast genom fredsfördragen utan äfven genom
Malmö recess och särskilda resolutioner tillförsäkrade att fortfarande få
uppbära sina gamla inkomster, deribland således äfven helgonskylden;
och hade denna rättighet sedermera vid .upprepade tillfällen blifvit bekräftad.
Så innehölle 8 och 15 punkterna af kong], förordningen den
16 oktober 1723 angående skånska presterskapets uppbörd af deras
åhörare, hvilken blifvit stadfästad i presterskapets privilegier af samma
dag, att presterskap och klockare finge bibehålla helgonskylden i de
socknar, hvarest densamma bevisligen af ålder utgått samt ej blifvit
afskaffad; och i Kong!. Maj:ts stadfästelse den 9 juni 1747 på den emellan
presterskapet och allmogen i Blekinge träffade förening om presträttigheterna
hade stadgats dels i 11 punkten, att de socknar, hvilka förut
utgjort helgonskyld till presterskapet, fortfarande skulle erlägga densamma,
dock efter skedd öfverenskommelse mot befrielse från deltagande
i prestgårdsbyggnad, dels i 13 punkten, att, då klockarne hade i uppdrag
att jemte det de förrättade klockareembetet jemväl undervisa ungdomeD,
den så kallade helgonskylden fortfarande skulle utgå i de församlingar,
der sådan från gamla tider blifvit till dem erlagd, hvaremot i
de socknar, der någon helgonskyld icke erlades, i stället skulle utgöras
Klockarehelgonsky
Idens
öfverförande
till städsskolorna.
4 Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
den så kallade klockareskäppan af hvart hemman, litet eller stort, efter
numren.
Den till presterskapet anslagna helgonskylden syntes hafva blifvit
redan tidigt afskaffad i många församlingar, men utgjordes i åtskilliga
ännu vid den tid, då genom förordningen den 11 juli 1862 en allmän
reglering af presterskapets löner påbjöds. 1 sagda förordning nämndes
helgoskylden ej särskild!, men hade meningen tydligen varit, att densamma
skulle, för den tid löneregleringarna blefve gällande, jemte
tionden och öfriga. jorden åliggande utskylder till presterskapet, utbytas
mot andra afgifter, fördelade efter de i nämnda förordning för sistberörda
utskylder angilna grunder.
Den klockaren tillkommande helgonskyld hade af honom uppburits
ej allenast för hans verksamhet till kyrkotjenstens, särskild! kyrkosångens
upprätthållande, utan äfven för den undervisning, han hade till åliggande
att lemna socknens barn. Redan tidigt hade emellertid åtskilliga klockaresysslor
jemte dermed förenade inkomster blifvit disponerade för stadsskolornas
behof; så stadgades i kyrkoordinantien af år 1539. att de landtsocknar,
som läge nära köpstäderna, skulle taga sig »sognedegner» af
skolorna och låta dem till hjelp vid studierna få uppbära den vanliga
räntan, deribland helgonskylden, och i bref den 24 mars 1568, att, då
mångenstädes uti Skåne socknemännen uti socknar närmare städerna
icke ville hafva »degner» af skolorna, såsom ordinantien utvisade, utan
sjelfve togo till degner hvilka de behagade, somliga alldeles olärde och
oduglige att undervisa socknens ungdom i deras barnalärdom och att
göra vederbörlig tjenst i kyrkan, så skulle, när de »landsdegner», som
befunnes i någon socken, belägen 2 mil nära städerna, doge eller på
annat sätt komme från socknarne, ditsändas personer från skolorna i
närmaste städer, att superintendent och skolmästare borde hafva inseende
deröfver, att i socknarne tillsattes personer, som vore så lärde och förståndige,
att de kunde göra den tjenst, som ålåge en degn, samt undervisa
ungdomen, och att socknemännen skulle till dessa personer utgöra
den årliga ränta, som tillkomme en degn efter ordinantien. Detta tillvägagångssätt
hade dock haft den olägenhet med sig, att ej endast
lärjungarne i skolorna blifvit försummade utan äfven församlingarna
kommit i saknad af nödig betjening till sina hemmavarande barns undervisning,
hvarför den förändring snart vidtagits, att skolorna i stället
för att utskicka sina disciplar till socknarne, vanligen låtit förrätta
klockaretjensten genom särskilda substituter, hvilka erhållit en del af
klockarelönen, hvaremot återstoden, särskild! helgonskylden, tillfallit
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
skolorna och af dom användts dels till aflöning åt lärare, dels till understöd
åt disciplar.
För klockarne, som, äfven efter föreningen med Sverige, jemte
tjenst i kyrkan fortfarande hade att ombesörja barnundervisningen i församlingen,
hade helgonskylden utgjort en ganska väsentlig de! af deras
inkomst. Från de församlingar, hvilkas klockaresysslor disponerats för
stadsskolornas behof, hade denna utskyld liksom under danska tiden,
helt eller delvis, till skolorna, hvilka vanligen ombesörjde klockaretjenstens
uppehållande genom af dem särskildt aflönade substituter, men
hade det snart blifvit regel, att nämnda församlingar sjelfva i vanlig
ordning, utan att skolorna hade något att dermed skaffa, tillsatte klockare,
hvilka, ehuru i viss mån fortfarande betraktade såsom substituter under
skolorna, fått sig tillerkänd en bestämd del af klockarelönen, då återstoden,
vanligen helgonskylden, af församlingarna utgjordes såsom understöd
åt stadsskolorna.
Genom § 63 i resolutionen på städernas allmänna besvär den 12
april 1739 hade förordnats, att, då de klockare, som bodde närmast
städerna, måste lemna hela helgonskylden till skolorna, men de från
städerna aflägsnare boende åtnjöte densamma oafkortad, landshöfdingarne
i Skåne och konsistorium skulle med vissa deputerade af alla fyra
stånden sammanträda i orten och, sedan vederbörande blifvit hörde,
åtminstone inom 1739 års slut till Kongl. Maj:t inkomma med projekt,
huru till en jemnlikhets erhållande mellan klockarne uti spanmålsleveransen,
det qvantum, som vore anslaget skolorna in natura, kunde indelas
proportionaliter på samtliga klockarne i Skåne, på det såväl den
ene som den andre måtte hafva sitt uppehälle. Den så kallade jemkningskommissionen
hade den 11 mars 1740 afgifvit betänkande angående
nämnda förrättning, men den 27 april 1742 hade Kongl. Maj:t
beslutit, att, då en dylik jemkning icke kunde verkställas utan att någon
lede i sin rätt, helgonskylden skulle ställas på gammal fot, som den
varit före år 1719 och af ålder. Helgonskylden hade sålunda fortfarande
uppburits från en del socknar till hufvudsaklig del af stadsskolorna.
» , 1 • ■'' *■’ ■ ’ •: • t‘ ■ • • ‘ t ■. '' '' • •'' -f.
Sedan fråga väckts om inrättande af ett gymnasium i Lunds stift,
samt domkapitlet i Lund, som fått i uppdrag att utreda, huruvida och
till hvilket belopp klockarnes spanmålslöner skulle kunna användas såsom
en fond för ett dylikt gymnasium, föreslagit, att för ändamålet
skulle disponeras, utom hvad förut till skolorna anslagits, ytterligare
1,047 tunnor korn af helgonskylden, deraf 509 tunnor från Malmöhus
Klockarehel*
gonskyldens
återförande
till landsförsamlingarna.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
län, 479 tunnor från Kristianstads län och 59 tunnor från Blekinge län,
hade detta förslag blifvit gilladt af Kongl. Magt genom bref den 9
december 1836, som tillika anbefalt upprättandet af en katedralskola i
Lundmen sedan åtskilliga församlingar och innehafvare af patronatsrätt
häremot erinrat, att församlingarna borde bibehållas vid denna helgonskyld,
hvilken vore erforderlig dels till klockarnes aflöning, dels till
sockenskolornas behof, och Rikets Ständer medgifvit, att, med afseende
på den stora vigten af folkskoleväsendets förbättring, de församlingar,
som ville använda helgonskylden till folkundervisningens främjande,
finge återbekomma densamma, så hade Kongl. Magt genom bref den
27 juli 1840 förordnat, att de församlingar, af hvilkas helgonskyld skorn
påräknats bidrag till katedralskolan i Lund, borde, såvidt de förbunde
sig att uteslutande till folkundervisningens främjande inom församlingarna
använda förutnämnda bidrag af ifrågavarande spanmål, bibehållas
vid oqvald besittning af detsamma, till följd hvaraf denna till
indragning ifrågasatta del af helgonskylden på åtskilliga ställen fått åt
klockarne bibehållas mot deltagande i undervisningen i folkskolorna,
men på andra ställen anslagits till folkundervisningen.
De inom 2 mil från städerna belägna församlingar, från hvilka
helgonskyld sedan gammalt utgått till vissa stadsskolor inom Lunds
stift och Halland, hade nu önskat, att jemväl denna helgonskyld skulle
återställas till deras disposition, och uti skrifvelse den 19 juli 1854 hade
Rikets då församlade Ständer anmält, att de för sin del beslutat, det
berörda helgonskyld borde från skolorna skiljas och till församlingarna
återgå, med förbindelse för dessa att, angående helgonskyldens framtida
användande, till vederbörande konsistorier afgifva förslag, hvilka derefter
borde af dessa, jemte eget yttrande, till Kongl. Maj:ts pröfning
insändas.
Sedan från församlingarna inkommit förslag till användande af
denna helgonskyld, som inom Lunds stift utgjorde 25 tunnor 18 kappar
råg, 1,323 tunnor 6 H kappar korn, 6 kappar rågmjöl, 6 kappar kornmjöl,
3 Lti smör och 1 riksdaler 42 skillingar i penningar, samt uti
Halland 96 tunnor 8 f- kappar korn och 5 tunnor 8 kappar hafre, hade
Kongl. Maj:t genom bref den 17 september 1856 och den 26 februari
1858 meddelat bestämmelser om det sätt, hvarpå nämnda helgonskyld
i de olika församlingarna skulle användas till deras egna behof i öfverensstämmelse
med det ursprungliga ändamålet, nemligen dels till klockaren,
stundom med skyldighet för honom att deltaga i barnundervisningen
eller blifva organist, dels till organisten, dels ock till undervisningsväsendet,
antingen utan särskild disposition eller för bestämdt
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
7
ändamål såsom skollärares aflöning, anskaffande af skolmateriel m. m.,
hvarjemte föreskrifvits, att i de fall, der beslut endast tillsvidare fattats
om helgonskyldens användande, de nya beslut, som kunde ifrågakomma,
skulle underställas Kongl. Maj:ts pröfning, hvilket dock ej syntes hafva
skett, äfvensom, beträffande sättet för helgonskyldens utgörande, att
lösen för den till församlingarna återgående helgonskylden skulle, såvida
icke vederbörande derutinnan särskildt öfverenskomme, jemlikt stadgandet
i kungörelsen den 11 maj 1855 angående sättet för grundräntors
och kronotiondes utgörande utgå efter medelmarkegångspris.
Med förmälan att genom förberörda åtgärder de församlingar, från
hvilka helgonskyld utginge, visserligen blifvit så till vida likstälda, att
klockarehelgonskylden inom dem alla finge användas för sin ursprungliga
bestämmelse, men att, i afseende på dispositionen inom den sålunda bestämda
gränsen, för de församlingar, från hvilka helgonskylden varit till
stadsskolorna anvisad, en möjlighet blifvit beredd att med inkomsten deraf
kunna minska bidragen till folkskolan, samt att de öfriga församlingarna
nu äfven önskade komma i åtnjutande af denna förmån, hade Riksdagen
uti skrifvelse den 24 maj 1875 hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, om och i hvilken mån vederbörande församlingar kunde
medgifvas rättighet att sjelfva förfoga öfver den helgonskyld, som af
församlingarna utginge till klockarne, med vilkor dock att denna afgift
skulle användas för det med densamma ursprungligen afsedda ändamål,
kyrkotjenstens uppehållande och barnens undervisning, äfvensom att
Kongl. Maj:t måtte tillse, om och huruvida i de församlingar, der ett
sådant förfogande öfver helgonskylden kunde komma att föranleda
minskning i klockarens lön, pastoratet i dess helhet måtte kunna tillförbindas
att efter samma grund emellan församlingarna, hvarefter helgdnskylden
från början utgått, ersätta denna förlust till de klockare, hvilka
redan erhållit fullmagt å tjensten vid den tid, då beslut i fråga om
dispositionsrätten öfver helgonskylden på föreslaget sätt kunde komma
att träda i verksamhet.
Sedan vederbörande blifvit hörde öfver berörda framställning, hade
Kongl. Maj:t vid 1878 års riksdag uti nådig proposition angående förändrade
bestämmelser för klockarnes aflöning föreslagit, att i församlingar,
der lönereglering i enlighet med föreslagna grunder blifvit verkstäld
och begynt tillämpas, församlingarna skulle ega att, derest enligt dittills
gällande bestämmelser klockaren uppburit helgonskyld, använda denna
till kyrkotjenstens uppehållande och folkundervisningens behof.
Denna proposition hade ej af Riksdagen bifallits, men år 1883
hade Riksdagen för sin del antagit ett förändradt förslag till ordnande
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
Huru och till
hvad belopp
helgonékylden
utgår m. m.
af klockarnes löneinkomster, ock hade, sedan kyrkomötet biträdt detsamma,
i öfverensstämmelse dermed utfärdats kungörelsen den 2 november
samma år af innehåll, bland annat, att hvarje kyrkoförsamling,
der klockarens löneförmåner icke redan blifvit ordnade i full öfverensstämmelse
med de i kungörelsen stadgade grunder, skulle före 1886 års
utgång å kyrkostämma verkställa sådan lönereglering, att, der helgonskyld
inginge bland klockarens löneförmåner, dervid finge, så framt icke
annorlunda beslutades, förblifva, dock att denna utskyld då skulle jemlikt
4 § omsättas och utgå i penningar, dervid till grund''för omsättningen
skulle läggas medeltalet af medelmarkegångsprisen i länet för ''de tio
åren 1874—1883, samt att församling, hvars klockare enligt vidtagen
lönereglering icke vidare komme att åtnjuta helgonskyld, egde använda
denna till uppehållande i öfrigt af kyrkotjensten eller till folkundervisningens
behof.
Öfver klockarehelgonskylden, som numera vore anslagen endast till
församlingarnas egna ändamål, hade dessa således erhållit en i så måtto
fri dispositionsrätt, att de egde besluta om dess användande ej endast
till lön åt klockaren eller organisten utan äfven, sedan klockarens skyldighet
att deltaga i barnundervisningen nästan helt och hållet upphört, till
uppehållande af kyrkotjensten i öfrigt eller till folkundervisningens behof.
Deremot syntes man ej hafva åsyftat att genom ofvanberörda lagstiftningsåtgärder
gifva församlingarna lagligt berättigande att besluta
om helgonskyldens användande för andra ändamål än de ofvan angifna
eller om dess totala upphörande, utan hade de beslut, som i sådant syfte
fattats, blifvit, der besvär mot desamma anförts, af vederbörande myndigheter
upphäfda.
Denna inskränkning hade inom Riksdagen framkallat flera förslag
i syfte att få helgonskylden, som utgingo efter föråldrade grunder, helt
afskaffad, hvilka förslag jemväl i så måtto vunnit Riksdagens godkännande,
att Riksdagen uti den skrifvelse, som legat till grund för förevarande
undersökning, anhållit, att Kongl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning, om och under hvilka vilkor nämnda utskyld kunde upphöra
att utgå.
Såsom ofvan angifvits, upptog^ Lunds Stifts Landebok för de flesta
socknar i Skåne, Halland och Blekinge den såväl presten som klockaren
tillkommande helgonskyld antingen med en summa för socknen i dess
Statsutskottets Utlåtande, N:o 84.
9
helhet eller med det belopp, som skulle utgå från hvarje helgon sky ldepligtig
egendom inom socknen. För bestämmande af beloppet af den
från de särskilda socknarne utgående helgonskylden lemnade nämnda
landebok och för Skåne 1671 års jordrefningshandlingar ännu den hufvudsakliga
vägledningen i tvifvelaktiga fall. Fördelningen af helgonskylden
på de särskilda egendomarne inom socknen hade deremot undergått större
förändringar.
Redan genom resolutionen den 12 december 1693 på allmogens i
Oxie, Skytts och Vemmenhögs härad besvär hade Kongl. Maj:t föreskrifvit,
att helgonskylden skulle svara mot hemmanens storlek, så att icke lika
mycket finge utkräfvas af b som af ett helt hemman, och sedan biskop
Steuch å skolebetjenternas i Skåne vägnar klagat, hurusom deras löner
blifvit mycket förminskade derigenom, att helgonskylden icke såsom förut
erlades uti ett visst qvantum utan på grund af resolutionen den 12 december
1693 efter hemmanens storlek, samt kammarkollegium uti afgifvet
utlåtande anfört, att det öfverensstämde med förberörda resolution, att
presterskapet oafkortad! borde njuta så mycket, som de af ålder under
denna titel åtnjutit, hvadan sjelfva summan således borde blifva oförminskad
men fördelas så, att ett helt hemman komme att gifva mera än
ett hälft, ett hälft mera än ett fjerdedels och så proportionaliter, hade
Kongl. Maj:t genom bref den 18 februari 1698, efter kollega förslag,
uppdragit åt generalguvernören Wellingk att låta författa en viss proportionerad
fördelning hemmanen emellan, efter deras egor och storlek,
till utgörande af helgonskylden i de socknar, som af forna tider varit
underkastade denna utlaga.
Genom § 8 i kongl. förordningen den 16 oktober 1723 angående
skånska presterskapets uppbörd af deras åhörare hade likaledes föreskrifvits,
att vederbörande häradshöfding i allmogens närvaro skulle ransaka
angående helgonskylden och derefter afgifva sitt betänkande till landshöfdingen
i orten, uppå hvilkens framställning Kongl. Maj:t sedermera i
frågan ville sig utlåta. I anledning häraf hade åtskilliga socknar i Skåne
inkommit med ansökningar, att helgonskylden, som vore ojemn! fördelad
på hemmanen, måtte blifva rättad och jemkad dem emellan till en proportionerad
utgift, och hade Kongl. Maj:t i bref till dess befallningshafvande
i Kristianstads län den 16 juni 1729 förklarat, att i de socknar,
der helgonskyld med rätta borde utgå, grunden till dess fördelning borde
tagas af tiondesättningen. Sedan genom förutnämnda bref den 27 april
1742, som närmast afsett jemkning socknarna emellan af den till stadsskolorna
utgående helgonskylden, blifvit stadgadt, att nämnda utskyld
skulle återställas på gammal fot som den varit före år 1719 samt att
Bill. till Riksd. J’rot. 1898. 4 Sainl. / Afd. 45 Hälft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
hvarje försök till ändring eller jemkning deruti skulle vara förbjudet,
syntes emellertid den uppfattning åtminstone till en tid hafva gjort sig
gällande, att ej heller jemkning af helgonskylden inom socknarne vidare
finge ega rum, såsom bland annat framginge af Kongl. Maj:ts resolution
den 17 januari 1793 uppå en anhållan af allmogen i Luggude härad
om helgonskyldens fördelning mellan hemmanen efter deras storlek.
Beträffande sättet för utgörandet af helgonskylden, syntes andra
bestämmelser ej hafva meddelats än att, på sätt ofvan anförts, dels
genom brefvet den 17 september 1856 bestämts, att lösen för den från
stadsskolorna till församlingarna återgående helgonskylden skulle, såvida
icke vederbörande derutinnan annorlunda öfverenskomme, jemlikt stadgandet
i kungörelsen den 11 maj 1855 angående sättet för grundräntors
och kronotiondes utgörande, utgå efter medelmarkegångspris, dels genom
kungörelsen den 2 november 1883 angående allmänt ordnande af klockarnes
löneinkomster att, der helgonskyld vid ny lönereglering bibehölles
för klockare, densamma skulle omsättas och utgå i penningar, dervid
till grund för omsättningen skulle läggas medeltalet af medelmarkegångsprisen
i länet för de tio åren 1874—1883.
Presterskapets helgonskyld utginge visserligen ännu såsom af gammalt
i en eller annan församling, der lönereglering på grund af förordningen
den 11 juli 1862 ej börjat tillämpas, men vid de löneregleringar,
som verkstälts på grund af nämnda förordning, syntes helgonskyld
i gammal form hafva bibehållits endast för kyrkoherden i Gammalstorps
och Ysane församlingars pastorat, hvilken, enligt resolution den 21 december
1868, utöfver öfriga honom tillerkända löneförmåner, fortfarande
egde uppbära helgonskylden, utgörande 106,2 kubikfot korn från Gammalstorps
och 76,17 kubikfot från Ysane socken. I öfriga församlingar åter,
der helgonskyld utgått till presterskapet, hade densamma vid nämnda
löneregleringar antingen helt afskaffats, såsom i Mjellby enligt resolution
den 15 december 1865 mot skyldighet för församlingen att öfvertaga
en del af byggnadsskyldigheten å prestgården, eller ock blifvit omsatt
och fördelad efter de i brefvet den 11 juli 1862 stadgade grunder, antingen
särskildt för sig (Östra Kjerstorp) eller tillsammans med tionden
och öfriga jorden åliggande utskylder till presterskapet.
Beträffande klockarehelgonskylden syntes densamma efter Lunds
stifts landebok och öfriga handlingar i äldre tider hafva utgjorts inom
flertalet församlingar i Skåne, Halland och Blekinge. I flera församlingar
hade emellertid denna utlaga efter hand upphört att erläggas, i
åtskilliga församlingar utan att upplysning lemnats af hvad anledning
eller genom hvilket beslut så skett, men vanligen på grund af beslut
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
11
å kyrkostämma i samband med lönereglering eller eljest, hvilka beslut
ej blifvit öfverklagade och af sådan anledning fått lända till efterrättelse;
hvarjemte helgonskylden i Balkåkra och Rebbelberga församlingar anslagits
till komministern derstädes och sedermera ingått i den för presterskapet
inom pastoratet verkstälda lönereglering. Enligt kammarkollegii
uppgift utginge klockarehelgonskyld numera från 394 församlingar. I
Kristianstads län utginge densamma i Engelholms stadsförsamling samt i
127 af länets 143 landsförsamlingar och erlades nämnda helgonskyld till
skolväsendet i 66 församlingar (i 36 endast delvis) med ett beräknadt värde
af 9,094 kronor 49 öre, till klockaren eller organisten i 94 församlingar (i 38
endast delvis) med ett beräknadt värde af 13,510 kronor 86 öre, jemte 3,3
hektoliter humle och 1 köräcka från öraby till Ystad, samt till kyrkotjensten
i öfrigt i 5 församlingar (i 2 endast delvis) med ett beräknadt värde af 574
kronor 74 öre. IMalmöhus län utginge klockarehelgonskyld i samtliga landsförsamlingar
utom 22. Densamma erlades till skolväsendet i 122 församlingar
(i 29 endast delvis) med ett beräknadt värde af 16,968 kronor 66 öre,
till klockaren eller organisten i 122 församlingar (i 31 endast delvis) med ett
beräknadt värde af 17,578 kronor 80 öre, samt till kyrkotjensten i öfrigt
1 8 församlingar (i 4 endast delvis) med ett beräknadt värde af 607
kronor 68 öre. 1 Hallands län utginge klockarehelgonskyld endast i 41
af länets 86 landsförsamlingar. Densamma erlades till skolväsendet i
13 församlingar (i en endast delvis) med ett beräknadt värde af 849
kronor 31 öre, till klockaren eller organisten i 27 församlingar (i en
endast delvis) med ett beräknadt värde af 3,235 kronor 83 öre samt
till kyrkotjensten i öfrigt i 2 församlingar med ett beräknadt värde af
206 kronor 50 öre. I Blekinge län utginge klockarehelgonskyld eller
klockareskäppa endast i 13 församlingar med ett beräknadt värde af
2,054 kronor 20 öre. Denna utskyld, som för närvarande utginge till
klockare eller organist, hade i 8 af dessa församlingar (Augerum, Edestad,
Förkärla, Hjortsberga, Listerby, Lösen, Thorhamn och Tjurkö)
betraktats uteslutande såsom klockareskäppa samt komme derför också
att upphöra så snart ny klockarelönereglering enligt kungörelsen den
2 november 1883 trädt i kraft. Ifrågavarande utlaga syntes deremot
hafva ansetts såsom helgonskyld ej allenast i Jemshög, hvarest enligt
bestämmelserna i resolutionen den 23 oktober 1868 angående lönereglering
för kyrkobetjeningen inom församlingen såsom lön åt klockaren
utgjordes, bland annat, af innehafvare utaf jordbruksfastigheter 72 kubikfot
4 kannor spanmål, hälften råg och hälften korn, med ett beräknadt
värde af 150 kronor 73 öre, utan äfven i Eringsboda, Mjellby, Mörrum
och Tving, inom hvilka fyra senare församlingar denna utlaga med ett
.12
Statsutskottets Utlåtande N.o 84.
beräknadt värde af 885 kronor 56 öre bibehållits vid ny lönereglering
enligt nämnda kungörelse och dervid anslagits i Tving till församlingens
förmån samt i de öfriga till klockaren.
Klockarehelgonskyld utginge således med tillsammans 63,663 kronor
16 öre, jemte 3,3 hektoliter humle och en köräcka från öraby till
Ystad, deraf erlägges till skolväsendet 26,912 kronor 46 öre, till klockare
eller organist 35,361 kronor 78 öre jemte ofvannämnda naturprestationer
och till kyrkotjensten i öfrigt 1,388 kronor 92 öre.
Vidare hade af handlingarna inhemtats:
att den till skolväsendet samt till »kyrkotjensten i öfrigt» anslagna
helgonskylden i några församlingar vore anvisad lön åt viss skollärare
eller åt den lägre kyrkobetjeningen (ringare, belgtrampare etc.), men i
regel inginge till församlingarnas skol- och kyrkokassor, vanligen utan
särskild disposition;
att i de församlingar, der helgonskyld nu utginge till klockare
eller organist, denna utlaga, såvidt ny lönereglering enligt kungörelsen
den 2 november 1883 egt rum och beslut dervid fattats om disposition
af helgonskylden, för framtiden anslagits i 66 församlingar (i 29 endast
delvis) med ett beräknadt värde af 8,868 kronor 61 öre till skolväsendet
eller kyrkotjensten i öfrigt, hvaremot helgonskylden i de återstående
församlingarna, med undantag endast för några få, som beslutat, att
nämnda utlaga ej skulle utgå, sedan ny reglering träd! i kraft, fortfarande
komme att tillfalla klockaren eller organisten;
att den helgonskyld, som nu erlades i Eljaröd och Ignaberga till
skolväsendet samt i Stora Råby och Bjellerup till belgtramparen med
ett beräknadt värde af tillsammans 167 kronor 62 öre, sedan ny reglering
trädt i kraft, skulle tillfalla klockaren;
att det helgonskyldsbelopp, som erlades från hvarje socken, i
medeltal utgjorde omkring 162 kronor, men vexlade betydligt med högst
487 kronor 25 öre från Reslöfs och lägst 12 kronor 13 öre från Vikens
socken;
att helgonskylden, som endast undantagsvis erlades från lägenheter,
syntes hvila på flertalet tiondeskyldiga hemman inom hvarje socken,
från hvilken denna utlaga utginge, och vore sålunda mera allmänt derifrån
fritagna endast prestgårdar, klockareboställen, annex- och mensalhemman,
enkesäten samt säterier;
att nämnda utlaga ofta såsom af gammalt utginge med visst lika
belopp af de flesta helgonskyldspligtiga egendomar inom socknen, men
i flera fall fördelats emellan socknens jordbruksfastigheter dels efter
Statsutskottets Utlåtande N:o 84. 13
mantalet, det oförmedlade eller förmedlade, dels efter godheten, dervid
stundom tiondesättningen lagts till grund; och hade i senare tid helgonskylden
i åtskilliga församlingar blifvit utdebiterad på fyrk af de hemman,
som förut utgjort densamma, på fyrk af tiondeskyldiga fastigheter,
på fyrk af i mantal satt jord, på jordbruks- eller fastighetsfyrk, ja till
och med på allmän fyrk;
att i flera församlingar ovisshet syntes råda, med hvilket belopp
helgonskyld skulle utgå ej endast från socknen i dess helhet utan äfven
från hvarje särskild egendom derinom, i hvilket afseende beträffande
Örsjö socken den upplysning lemnats, att helgonskyld ej erlagts de
senare åren, enär hvarken i landskontoret eller hos kammarkollegium
någon längd kunnat erhållas, som utvisade, huru stort belopp af helgonskylden
hvarje särskildt hemman skulle utgöra;
att heigonskylden vanligen vore, såvidt uppgift derom lemnats,
bestämd i korn, stundom i råg, hafre, mjöl, malt, smör, humle, braxen,
ål, tobis eller penningar, hvarjemte ett hemman, på sätt ofvan angifvits,
i stället för helgonskyld, årligen utgjorde en köräcka från öraby till
Ystad;
att, der heigonskylden vore bestämd i persedlar, densamma i flera
fall utginge in natura, särskildt till klockare, som ej ingått på ny lönereglering,
men oftast i penningar antingen efter fixt pris eller efter
markegång (års- eller tioårig);
att, der heigonskylden löstes efter fixt pris, detsamma i allmänhet
utgjorde medeltalet af medelmarkegångsprisen för åren 1874—1883,
efter hvilket pris de ofvan angifna värdena af helgonskyldsspanmålen
blifvit, der ej annorlunda xippgifvits, beräknade, men stundom 1883 års
medelmarkegångspris eller annat på öfverenskommelse beroende pris;
att, enligt lemnad uppgift, till helgonskyld jemväl skulle vara att
hänföra dels ett till storleken okändt spanmålsbelopp, som erlades från
Gammalstorps och Ysane församlingar till Karlshamns läroverk och löstes
med bestämdt pris, 3 kronor 69 öre i Gammalstorp och 2 kronor 23
öre i Ysane, dels ock 3 kronor 19 öre, som från Onsala församling
skulle utgå till Lunds domkyrka såsom vaxljusmedel.
Af afgifna yttranden framginge följande:
Af församlingarna hade Björka, Bonde, Efverlöfs, Engelholms,
Färlöfs, Störa Herrestads, Hishults, Ilstorps, Vestra Klagstorps, Knäreds,
Stora Köpinge, Skabersjö och Törringe församlingar motsatt sig samt
Bodarps, Hårslöfs'' och Träslöfs församlingar ej påyrkat helgonskyldens
afskaffande; Halmstads och Tosterups församlingar icke ansett önskligt,
att heigonskylden för närvarande afskrefves; Sällstorps församling ansett
Afgifna
yttranden.
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
skal ej föreligga att låta denna utlaga, som nu erlades efter jordbruksfyrk,
utgå af allmän fyrk; Södra Mellby och H vitaby församlingar uttalat
den önskan, att helgonskylden, som vid tillämpning af ny lönereglering
skulle utgå å jordbruksfyrk, redan nu måtte upphöra att utgå in natura
och i stället utdebiteras efter medelmarkegångspris; Blentarps, Järrestads,
Lindbergs, Söfde, Torpa, Veddige, Åhus, Södra Åkarps och Ås
församlingar ansett, att helgonskylden borde bibehållas men fördelas
efter andra angifna grunder; Borlunda och Skeglinge församlingar likaledes
ansett, att helgonskylden borde bibehållas, men fördelas, dock
först sedan nuvarande klockaren afgått. från sin tjenst, efter det fyrktal
Kongl. Maj:t med Riksdagen funne skäligt bestämma; Osterslöfs församling
föreslagit, att lindring skulle beredas de med helgonskyld betungade
hemmanen, utan att likväl yttra sig i hvad mån eller till hvilket belopp
detta borde ske.
öfriga församlingar, livilka yttrat sig i fråga om afskaffande af den
till presterskapet ej utgående helgonskylden, hade uttryckligen tillstyrkt
eller medgifvit detsamma eller ej haft något att deremot erinra, dervid
dock Andrarums, Billinge, Drengsereds, Eringsboda, Lilla Harrie, Okome,
Risekatslösa, Röstånga, Skummeslöfs, Spjutstorps, Stehags, Svensköps,
Tolånga, Tryde, Tvings, Vanstads och Vidtsköfle församlingar ansett,
att helgonskylden ej borde afskaffas under nuvarande klockares tjenstetid,
innan ny reglering för klockaren trädt i kraft eller så länge helgonskylden
vore till lön åt denne anslagen, Qviinge församling föreslagit,
att afskrifningen borde ske successivt, äfvensom Bosjöklosters, Brönnestads,
Gustafs och Söderhveddinge församlingar såsom vilkor för afskrifningen
uppstält, att ersättning för helgonskylden skulle utgå af statseller
allmänna medel; Örtofta, att denna utlaga på ett eller annat sätt
ersattes med ett i värde motsvarande belopp, samt Barsebäck, att förändrade
grunder stadgades för kommunalutskylders utgörande i den
rigtning att särskilt jordbruksfastighet i större utsträckning än nu vore
fallet komme att bidraga till nämnda utskylder; hvarjemte uttalats af
åtskilliga församlingar, att det belopp, som möjligen i helgonskyldens
ställe kunde erfordras för de ändamål, till hvilka densamma varit anslagen,
borde utdebiteras efter allmän fyrk eller liknande grund, samt
af andra församlingar, särskildt sådana, inom hvilka helgonskylden anslagits
till aflöning åt viss person, att för nämnda ändamål ett denna
utlaga eller viss del deraf motsvarande belopp fortfarande borde, åtminstone
under nuvarande löntagares tjenstetid, från församlingarna utgå,
uttaxeradt, såvidt bestämdt förslag derom framstälts i de af församlingarna
afgifna yttranden, vanligen efter allmän fyrk eller liknande grund, men
enligt förslag af Glemminge församling efter fyrk å helgonskyldspligtiga
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
15
hemman; och hade Träno församling, der helgonskylden till klockaren
ntginge in natura, förklarat sig villig att derest klockaren ej vore nöjd med
kontant ersättning för helgonskylden, i stället inköpa erforderlig spanmål.
Af nuvarande helgonskyld stagare hade klockarne i Borlunda och
Skeglinge, Bosjökloster, Stora Köpinge, Mörrum, Näsum, Norra Rörum
och Hallaröd samt Vomb och Veberöd anhållit, att helgonskylden måtte
utgå såsom hittills, åtminstone under deras tjenstetid, klockaren i Näsum
under framhållande, att vid leverering in natura af helgonskylden ett
icke obetydligt öfvermål komme honom till del. Öfriga personer, i
hvilkas löneförmåner inginge så kallad klockarehelgonskyld och som i
ärendet sig yttrat, hade ej haft något, att erinra mot helgonskyldens
afskaffande i nuvarande form, om full ersättning på annat sätt bereddes
dem. Åtskillige kyrkoherdar, klockare och andre, hvilka enligt hittills
gällande bestämmelser varit från utgörande af helgonskyld fritagna, hade
uttalat den uppfattning, att det belopp, som kunde erfordras i helgonskyldens
ställe, ej borde på dem uttaxeras.
Sölfvesborgs stads- och landsförsamlingar hade anhållit, att stadens
eller läroverkets rätt till den helgonskyld af 18 tunnor 1 skäppa korn,
som tillkommit läroverket från Mjellby, Gammalstorps och Ysane socknar
i Blekinge län samt Ifvetofta socken i Kristianstads län, för framtiden
måtte bibehållas oförkränkt.
Sölvesborgs läroverks kollegium hade anfört, att, ehuru läroverket
numera, i anseende till lemnad ersättning för helgonskylden och förändrad
aflöningsstat, icke vore direkt beroende af denna utskyld, kollegium
likväl ansett sig böra, särskildt med hänsyn till frågan om läroverkets
indragning, söka häfda kommunens rätt till berörda, af ålder
åtnjutna bidrag till underlättande af de kostnader staden kunde nödgas
vidkännas för orduandet af sitt skolväsende i händelse af läroverkets indragning
eller ombildning.
Kollegium vid Karlshamns allmänna läroverk, med hvilket rektorsembetet
instämt, hade anfört, att läroverket hade en »inom kolumn specificerad
inkomst» af 53 kronor 54 öre, bestående af medel utgående
från landtkyrkorna inom Listers och Bräkne härad, hvaraf Gammalstorp
betalade 3 kronor 69 öre samt Ysane 2 kronor 23 öre. Dessa medel
uppbures af kontraktsprosten i Listers och Bräkne kontrakt och öfversändes
till läroverket samt bokfördes i skolräkenskaperna under titel:
»Karlshamns skolestats aflöning från landtkyrkorna i Listers och Bräkne
kontrakt.» Enligt kollegii förmenande utgjorde dessa medel emellertid
icke någon ersättning för helgonskyld utan hade sitt upphof i frivillig
öfverenskommelse, till stöd hvarför kollegium åberopat en af kosistorie
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
notarien C. Westdahl utgifveu afhandling »Bidrag till Blekingska läroverkens
historia», hvilken innehölle: »Sedan presterskapet och allmogen
i Listers och Bräkne härad år 1737 för sin del beslutat att hos landshöfdingen
söka för kyrkorna utbekomma nämnde härads andel i det kapital,
som kyrkorna haft att fordra hos kronan, emot åtagandet att till
Karlshamns skolestats aflöning årligen erlägga 16 öre silfvermynt för
hvarje tunna af kyrkans behållna tionde, meddelade landshöfdingen härå
stadsfästelseresolution af den 24 maj 1737 och den 6 april 1738».
Af denna anledning hade läroverkskollegiet bestrida att Gammalstorps
och Ysane församlingar befriades från erläggande af nämnda små belopp
och lemnat bifall till en sådan befrielse endast under förutsättning, att.
Karlshamns allmänna läroverks lärare af statsmedel erhölle ersättning
för den eventuella minskningen i sina inkomster.
Af fögderi för vältning ens yttranden hade inhemtats:
att kronofogdarne i Varbergs, Laholms och Halmstads fögderier
afstyrkt bifall till den ifrågasatta afskrifningsåtgärden, såsom hvilande
på orättvis grund; samt att kronofogden i Fjärd fögderi ansett, att
annan utväg för frågans lösning knappast gåfves, än att staten öfvertoge
helgonskyldens utbetalande till räntetagare efter markegång eller
annat lämpligt lösningspris, emot det att räntegifvarne finge sig densamma
i vanlig ordning debiterad såsom i penningar fixerad skatt med
rättighet, om så önskades, att få inlösa densamma med det kapital,
som efter faststäld räntefot motsvarade skattens belopp.
Af domkapitlens yttranden framginge:
att af ledamöterne i Göteborgs domkapitel fem, enär de församlingar,
som i frågan sig yttrat, ansett att helgonskylden ej längre borde
utgå, tillstyrkt densammas afskaffande, under det fyra hemstält, att
denna utskyld fortfarande måtte utgöras; samt
att domkapitlet i Lund anfört, att den till presterskapet anslagna
helgonskyld, med undantag endast för Gammalstorps och Ysane församlingar,
numera icke torde utgå efter andra grunder än öfriga jorden
påhvilande utskylder till presterskapet, hvadan det icke syntes kunna
ifrågasättas, att den skulle upphöra att utgå, så länge de faststälda löneregleringarna
ännu vore gällande; att, hvad anginge helgonskylden i
öfrigt, som ursprungligen utgått endast till klockarnes aflöning men
sedermera tagits i anspråk äfven för andra ändamål, företrädesvis kyrkotjensten
i öfrigt och folkundervisningen, samt, der den icke till fixeradt
värde inginge i klockarelön, lagligen skulle, efter hvad domkapitlet autoge,
lösas af vederbörande betalningsskyldige efter medelmarkegångspris,
densamma, då de särskilda behof, till hvilkas fyllande den anvisats,
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
17
fortfarande måste tillgodoses, icke kunde upphöra att utgå under annat
vilkor, än att full ersättning derför bereddes och det så, att ersättning i
de fall, der helgonskyld icke på grund af kungörelsen den 2 november
1883 angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster en gång
för alla blifvit faststäld att utgå med visst belopp, komme att utgå med
lösen efter medelmarkegångspris; samt att frågan, om denna ersättning
borde beredas genom uttaxering efter det endast jordbruksfastighet eller
såväl jordbruksfastighet som andra beskattningsföremål åsätta fyrktal
eller också af statsmedel, vore en skatteregleringsfråga, som förmodligen
borde lösas efter samma grunder, livilka kunde varda tillämpade
i andra liknande fall, men hvarom det icke tillkomme domkapitlet att
yttra sig.
Af de yttranden som afgifvits af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
framginge följande:
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus lön, som i likhet
med Riksdagen hyste den uppfattning, att de uråldriga skatteförhållandena
inom vårt land, såvidt möjligt, borde ordnas, hade för sin del
hemstält, det Kongl. Ma:jt täcktes låta verkställa en sådan utredning,
som Riksdagen begärt.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anförde, att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i likhet med Riksdagen och de
flesta af församlingarna i länet, livilka i frågan sig yttrat, ansåge, att det
vore i hög grad önskvärdt, om den så kallade klockarehelgonskylden
kunde upphöra att utgå, dels emedan den i allmänhet utginge efter gammalt
gårdatal utan hänsyn till hemmanens storlek eller värde och fördenskull
äfven efter nuvarande förhållanden syntes vara ojemn och orättvis,
dels ock derför, att det ofta vore ovisst, om och till hvilket belopp helgonskylden
borde utgå, i hvilken händelse sådant måste bedömas efter
hvad i hvarje fall kunde anses hafva häfd för sig; att af sistnämnda
förhållanden också blifvit en följd, att helgonskylden på olika ställen
utginge med högst olika belopp, samt att äfven sjelfva beloppen under
tidernas längd undergått betydlig förändring genom beräkning i andra
slag af mått än de ursprungliga; att på flera ställen församlingarna
sjelfva afskaffat helgonskylden, antingen så att den fått alldeles upphöra
att utgå, eller ock att de dertill skyldiga fastigheterna i stället fått erlägga
viss penningeafgift; att det säkerligen till undvikande af framtida tvister
om erläggande af helgonskyld eller lösen derför vore bäst, om helgonskylden
helt och hållet afskaffades utan att i dess ställe sattes någon
kontant afgift, men att Kongl. Maj :ts befallningshafvande icke obetingadt
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 45 Eäft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
kunde gå in derpå, då, såsom äfven skett, häremot med skäl kunde
framhållas, att genom borttagande af denna endast af vissa fastigheter
utgående utskyld, hvilken, antingen den användes till aflöning åt klockaren
eller för kyrkotjensten eller folkundervisningen, bidroge till fyllande af
ett kommunalt behof, större kraf måste ställas på öfriga skattskyldige
och således en dessa fastigheter nu åliggande skattebörda öfverflyttas
jemväl på skattskyldige, som icke innehade dylik fastighet, hvilket skulle
innebära en orättvisa mot do senare; att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
derför funnit sig icke kunna tillstyrka den ifrågasatta åtgärden i annan
mån, än att helgonskylden Ange afskaffas i de församlingar, der redan
så skett enligt församlingarnas laga kraftvunna beslut, äfvensom der
genom sådant beslut, hvilket dock icke torde böra tillerkännas giltighet
emot flertalet afgifna röster af skattskyldige, som icke innehade helgonskyldspligtig
fastighet, framdeles bestämdes, att helgonskylden skulle
upphöra att utgå, samt att i de församlingar, hvilka fortfarande ville
disponera helgonskylden, densamma borde omsättas och utgå i penningar
efter samma eller liknande beräkningsgrund, som stadgats i 7 § af kungörelsen
angående allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster, samt
det omsatta värdet derefter i sammanhang med kommunalutskylderna
efter fyrk utdebiteras på de fastigheter, som betalade helgonskyld.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län anförde, att, då
genom brefvet den 17 september 1856 förordnats, att den till skolan i
Sölvesborg af de inom två mil från staden belägna socknar utgående
helgonskyld skulle från skolan skiljas och till församlingarna återställas,
Sölvesborgs skola icke numera ''borde från Mjellby, Gammalstorps,
Ysane och Ifvetofta socknar, hvilka vore belägna på mindre än två
mils afstånd från staden, ega att åtnjuta någon helgonskyld; att, hvad
anginge de från Gammalstorps och Ysane församlingar till Karlshamns
allmänna läroverk utgående penningebelopp af tillhopa 5 kronor 92 öre,
på grund af den utredning läroverkskollegiet lemnat i fråga om beskaffenheten
af berörda ersättningsbelopp, borde kunna antagas, att detsamma
ej vore att hänföra till helgonskyld, helst detsamma i så fall otvifvelaktigt
hade blifvit från skolan skildt och till församlingarna återstäldt, i
likhet med hvad enligt förenämnda bref stadgats i fråga om den öfriga
skolor inom Lunds stift förut tillagda helgonskyld; att helgonskyld till
presterskapet syntes utgå endast till kyrkoherden i Gammalstorps och
Ysane församlingars pastorat; att, då nämnda helgonskyld fortfarande
borde utgå till honom för den tid den för 50 år från den 1 maj 1869
faststälda lönereglering ännu skulle ega bestånd, derest ej öfverenskommelse
kunde mellan församlingen och kyrkoherden träffas derom,
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
19
att församlingen, emot befrielse från utgörande af helgonskyld, åtoge
sig byggnads- och underhållsskyldighet å prostgården, hvilken skyldighet
hittills ålegat kyrkoherden ensam, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge, att beslut om indragning af den med ifrågavarande kyrkoherdebeställning
förenade helgonskyld för det närvarande ej kunde ifrågakomma,
utan att frågan derom borde göras till föremål för särskild
pröfning senast i sammanhang med fastställande af ny lönereglering för
kyrkoherden; att helgonskyld i öfrigt uppgifvits utgå endast i Kristianopels,
Tvinga, Eringshoda, Lösens, Augerums, Tjurkö, Jemshögs, Mjellby
och Mörrums församlingar; att det syntes Kongl. Maj:ts befallningshafvande
sannolikt, att nämnda utlaga inom Ivristianopels, Tvinga och
Eringshoda församlingar, hvilken der skulle utgå med en skäppa korn
af hvarje hemmansnummer, i sjelfva verket ej utgjorde helgonskyld
utan blifvit förblandad med den på samma sätt utgående så kallade
klockareskäppan, hvilken, på grund af 13:de punkten i stadfästelsen
den 9 juni 1747, tillkomme klockare i de församlingar inom länet, der
reglering af klockarnes löneinkomster i enlighet med bestämmelserna
i kungörelsen den 2 november 1883 ännu icke blifvit genomförd; att
otvifvelaktigt den spanmålsersättning af 2 kronor 50 öre från hvarje
hemmansnummer, som tillkomme nuvarande klockaren i Lösens och
Augerums församlingar jemväl från ön Tjurkö, hvilken förut tillhört
Augerums församling, ej utgjorde ersättning för helgonskyld; att Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke med stöd af nu lemnade eller eljest hos
Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillgängliga upplysningar tilltrodde sig
kunna afgöra, huruvida angifna aflöningsförmån till klockaren i Mörrums
och Jemshögs församlingar samt till klockaren och organisten i Mjellby
församling vore att hänföra till helgonskyld; att, ehuru således den
oegentlighet uppkommit, att inom åtskilliga församlingar kungörelsen
den 2 november 1883 origtigt tillämpats så till vida, att den så kallade
klockareskäppan, som förblandats med helgonskyld, icke blifvit helt
och hållet indragen utan endast omsatt i penningar och anvisad för
andra ändamål än klockarens aflöning, inom högst tre församlingar i
länet helgonskyld eller ersättning derför verkligen tillkomme klockarne
och inom Mjellby församling jemväl organisten; samt att, då härtill
komme, att nämnda helgonskyld uppginge till jemförelsevis så ringa
belopp, att dess upphörande och klockarens aflönande helt och hållet
af medel, som sammanskötes efter de för kommunalutskylders utgörande
i allmänhet stadgade grunder, ej skulle i nämnvärd mån betunga de
församlingsmedlemmar, hvilka ej deltagit i helgonskylden, Kongl. Maj:ts
befallningshafvande tillstyrkt bifall till förslaget om afskaffande af den
20 Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
helgonskyld inom länet, som möjligen inginge i aflöning till vissa
klockare och till organisten i Mjellby församling, i den mån detta
kunde ske utan kränkning af dessa kyrkobetjentes rätt, äfvensom att
dem i stället för helgonskyld tillkommande löneförmåner af församlingarna
borde utgöras efter de för kommunalutskylder stadgade grunder.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län ansåge, att
helgonskylden lämpligen kunde regleras på det sätt, att staten öfvertoge
dess utbetalning till vederbörande efter markegångspris eller annat
lämpligt lösningssätt, mot det att den, som nu vore pligtig att utgöra
utskylden, finge densamma sig i vanlig ordning debiterad såsom i
penningar fixerad skatt, men med rättighet att, om så åstundades, lösa
densamma med det kapital, som efter faststäld räntefot motsvarade
skattens belopp; från hvilken hemställan landssekreteraren i länet emellertid
varit skiljaktig och anfört, att helgonskylden tillhörde den kategori
af de å jorden hvilande utskylder, som härledde sig från en tid, då
man icke visste åt någon annan till deltagande i allmänna onera på
landet förpligtad befolkning än jordbrukaren och då man icke kände
någon annan grund för dennes beskattning än det mantal han innehade;
att man visserligen måste erkänna det billiga i, att den fasta
egendomen åtminstone i fråga om vissa af dessa onera finge vidkännas
större skyldigheter än andra beskattningsföremål, hvarom de af Kongl.
Maj:t på förslag af Riksdagen eller efter dess hörande utfärdade nya
lagar om skyldighet att deltaga i kostnaden för byggande af tingshus,
prestgård och kyrka samt om väghållningsbesvärets utgörande på landet
bure vittne; men att, hvad helgonskylden anginge, vid bedömande af
huruvida denna kunde upphöra att utgå, icke borde lemnas ur sigte,
att berörda utskyld, till hvilket ändamål den än ursprungligen varit anslagen,
numera i Hallands län nästan uteslutande användes till klockarnes
aflöning eller folkskoleväsendets behof och således för bestridande
af utgifter, till hvilkas fyllande alla församlingsmedlemmars lika skyldighet
att bidraga blifvit genom af Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med
Riksdagens förslag utfärdade lagar bestämd; att, om derjemte hänsyn
toges dertill, att helgonskylden, äfven om man uppskattade värdet af
den del deraf, som fortfarande utgjordes in natura, till högst 1,000
kronor, icke inom de församlingar i Hallands län, der densamma användes
för kyrkobetjeningens aflönande eller folkskoleväsendet, uppslag6.
till högre belopp än sammanlagdt 4,500 kronor, att debiteringen
och indrifvandet af denna jemförelsevis obetydliga utskyld föranledde
ieke så litet besvär och trassel, att helgonskylden i åtskilliga församlingar
redan för länge sedan syntes hafva afskaffats genom beslut,
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
21
som församlingarna utan tvekan om sin befogenhet härutinnan sjelfva
fattat, samt att flertalet af do församlingar, hvilka begagnat sig af det
dem lemnade tillfälle att i frågan sig yttra, förklarat sig ej hafva något
emot, att ifrågavarande utskyld upphörde, landssekreteraren för sin del
icke tvekade att tillstyrka, det helgonskylden, der densamma användes
för folkskoleväsendets behof eller för aflönande af klockare eller andra
kyrkobetjente, finge afskaffa, dock med skyldighet för vederbörande
församling att, efter samma grunder som för kommunalutskylders utgörande
vore stadgade, bereda löntagare, i hvars löneförmåner helgonskyld
inginge, ersättning för den förlust, som genom berörda utskylds
försvinnande skulle drabba honom, hvaremot i de fall der helgonskylden,
såsom i Onsala församling, vore anslagen till vaxljusmedel åt Lunds domkyrka
eller något liknande ändamål, det ville synas som om någon annan
utväg för frågans lösning icke funnes, än att staten öfvertoge utskyldens
utbetalning till vederbörande efter markegångspris eller annat lämpligt
lösningssätt mot det att den, som nu vore pligtig att utgöra utskylden,
finge densamma sig i vanlig ordning debiterad såsom i penningar
fixerad skatt, men med rättighet att, om så åstundades, lösa densamma
med d6t kapital, som efter faststäld räntefot motsvarade skattens belopp.
Af kammarkollogii utlåtande inhemtades, att kollegium, — jemte tillkännagifvande,
att då rektor vid Sölvesborgs läroverk genom bref den 17
september 1856 tillerkänts ersättning af statsmedel för den läroverket från
Mjellby, Gammalstorps, Ysane och Ifvetofta socknar tillkommande helgonskyld,
hvilken blifvit till församlingarna återstäld, läroverkets eller stadens
rätt till nämnda ersättning ej vore beroende af frågan om helgonskyldens
upphörande; att särskild åtgärd ej påkallades för afskaffande af klockareskäppan
i Blekinge län, då församlingarna jemlik! kungörelsen den 2 november
1883 vore oförhindrade besluta om upphörandet af denna utlaga, i
den mån det kunde ske utan kränkning af vederbörande löntagares rätt;
att de till »Karlshamns skolestats aflöning från landtkyrkorna i Listers
och Bräkne kontrakt» utgående medel af 53 kronor 54 öre, deraf
Gammalstorp betalade 3 kronor 69 öre och Ysane 2 kronor 23 öre,
på sätt Karlshamns läroverkskollegium och Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge län jemväl uppgifva, icke utgjorde helgonskyld;
att det belopp af 3 kronor 19 öre, som, enligt uppgift af pastor, årligen
erlades från Onsala församling till Lunds domkyrka, utgjorde så
kallade vaxljusmedel, hvilka efter särskilda bestämmelser numera utginge
till universitetet i Lund och ej heller hade något med helgonskylden
att skaffa; samt att enligt uppgifter, lemnade år 1878 till skatteregleringskomitén,
helgonskyld jemväl skulle utgå till kyrkorna i vissa
22 Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
församlingar inom Göteborgs och Bohus län, men att de i nämnda
uppgifter afsedda utskylder, äfven om de benämndes helgonskyld, icke
hade något samband med den i Skåne, Halland och Blekinge utgående
utlaga af samma namn, — anfört,
att, då vid tillämpning af de regleringar utaf presterskapets löner,
hvilka verkstälts på grund af förordningen den 11 juli 1862, den till
presterskapet anslagna helgonskyldeu i sistnämnda tre landskap, med
undantag endast för Gammalstorps och Ysane församlingar, antagligen
komme att utgå efter samma grunder som öfriga jorden påhvilande
utskylder till presterskapet, det icke borde ifrågasättas, att denna del
af helgonskylden skulle upphöra att erläggas, så länge sagda löneregleringar
vore gällande, Gammalstorp och Ysane församlingar obetaget
att om förändradt sätt för utgörande af den presterskapet anslagna
helgonskyld inom nämnda församlingar göra särskild framställning;
att, hvad deremot beträffade den till presterskapet ej anslagna
helgonskyld, hvilken utginge efter föråldrade bestämmelser samt för
ändamål, till hvilka en församlings alla medlemmar numera eljest enligt
lag egde lika skyldighet att bidraga, det väl vore önskvärdt om densamma,
som ej längre kunde betraktas såsom en klockarne efter privilegierna
för all framtid tillförsäkrad inkomst, kunde upphöra att utgå
och blifva, då någon ersättning af statsmedel för helgonskylden icke,
på sätt föreslaget blifvit, borde ifrågakomma, der så erfordrades ersatt
med utdebitering efter samma grunder, som för kommunalutskylders
utgörande vore stadgade, hvilket ej komme att medföra någon nämnvärd
skatteförhöjning för de församlingsmedlemmar, som nu vore befriade
från helgonskyids utgörande, men att kollegium, som med hänsyn
till de inom de särskilda församlingarna rådande skiljaktiga förhållandena,
funnit sig icke kunna tillstyrka en allmän och ovilkorlig
föreskrift om helgonskyldens afskaffande eller om utdebitering inom
församlingarna af densamma motsvarande belopp efter andra grunder,
likväl ansett annan bestämmelse i angifna syfte ej böra meddelas, än
att de församlingar i Skåne, Halland och Blekinge, inom hvilka utginge
till presterskapet ej anslagen helgonskyld, medgåfves rättighet besluta,
att densamma ej vidare skulle uppbäras, dock, för skyddande af vederbörande
löntagares rätt, med förbehåll att församlingarna måtte vara
skyldiga att efter ofvan angifna grunder bereda löntagare, i hvars tillförsäkrade
löneförmåner helgonskyld inginge, ersättning för den förlust,
som genom berörda utskylds försvinnande skulle drabba honom; samt
att, der helgonskylden in natura vore till lön åt viss person anslagen,
densamma måtte afskaffas endast så vidt denne dertill samtyckte.
Statsutskottets Utlåtande N:o 84.
23
Departementschefen hade vidare yttrat, att
beträffande de under detta ärendes behandling uppkomna frågor
om helgonskylds utgående till Sölvesborgs och Karlshamns läroverk
samt Lunds domkyrka och klockareskäppan i Blekinge, borde desamma,
på grund af de upplysningar, som af kammarkollegium lemnats, icke
föranleda någon åtgärd.
I afseende å den till presterskapet anslagna helgonskyld framginge
af hvad ofvan anförts, att sådan ännu utginge i en eller annan församling,
der lönereglering ännu ej börjat tillämpas, men att vid löneregleringarna
helgonskyld i gammal form bibehållits endast i ofvannämnda
båda församlingar. Denna till presterskapet utgående helgonskyld vore
en detsamma efter privilegierna tillförsäkrad inkomst; lika med kammarkollegium
ansåge departementschefen deremot att, efter utfärdandet af
Kongl. Maj:ts förordning angående allmänt ordnande af klockarnes
löneinkomster den 2 november 1883, detta icke vidare vore händelsen
med klockarehelgonskylden; i följd hvaraf ärendet endast i förstnämnda
del utgjorde föremål för kyrkomötets pröfning.
Härefter hade departementschefen angifvit de skäl, som föranledt
honom att tillstyrka ett beslut afvikande från kammarkollegii angifna
förslag.
Det borde icke kunna förnekas, att helgonskylden i allt väsentligt
företedde en omisskännelig likhet med kyrkofonden. Båda vore
lemningar af förflutna tiders skatteformer. Båda afsåge ursprungligen
med kyrkoinstitutionen sammanhängande behof. Båda vore på jorden
hvilande afgifter, som ursprungligen blifvit till visst belopp i spannmål
eller andra naturaprodukter hvarje hemman eller gård påförda. Båda
'' hade slutligen under tidernas lopp, på grund af kronans ingripande,
blifvit i större eller mindre omfattning dragna från sitt ursprungliga
ändamål för tillgodoseende af andra allmänna behof; departementschefen
erinrade i sistnämnda hänseende å ena sidan om den s. k. kronan behållna
och den anordnade kyrkotionden samt å den andra om klockarehelgonskyldens
användande för stadsskolornas behof. På båda syntes
de omsättningsbestämmelser, som innehölles i kungörelsen den 11 maj
1855 i stor utsträckning hafva vunnit tillämpning. Klockarehelgonskylden
hade emellertid på ett sätt, som icke blifvit fallet med den
kyrkotionde, som fråntagits kyrkorna, sedermera i sin helhet återförts
till församlingarna, hvilka enligt Kongl. Maj:ts förordning den 2 november
1883 — hvari en särskild omsättningsform bestämdes för den
helgonskyld, som vid lönereglering bibehölles för klockaren — dessutom
berättigats att besluta om helgonskyldens användande ej endast till
24
Statsutskottets Utlåtande N:o ■84.
lön åt klockaren eller organisten utan äfven till uppehållande af kyrkotjensten
i öfrigt eller till folkundervisningens behof. Enligt departementschefens
förmenande borde denna i allt väsentligt förefintliga likhet
mellan kyrkotionden och helgonskylden samt den eftersträfvade likheten
i all jordbeskattning föranleda dertill, att om kyrkotiondegifvarne, såsom
i föregående punkt af detta protokoll beslutits, befriades från sin
skyldighet att utgifva tionde, helgonskyldsgifvarne jemväl måtte befrias
från sin skyldighet att utgifva helgonskyld. Väl blefve den oundvikliga
följden af helgonskyldens afskrifning, såsom vid all skattereglering,
att den skattebörda, som nu hvilade endast på vissa fastigheter, öfverflyttades
jemväl på andra skattskyldige, men det förefölle bättre, att
en sådan omflyttning bestämdes genom statsmagternas beslut lika för
alla församlingar, än att sådant, på sätt kammarkollegium föreslagit,
gjordes beroende af församlingarnas beslut, hvilka beslut väl i allmänhet
skulle komma att bestämmas af om helgonskyldsgifvarne vid frågans
afgörande hade majoritet eller icke. Här vore ej heller att förbise,
att de utgifter, som med helgonskylden bestredes, vore sådana, som
eljest af alla församlingens skattskyldiga skulle utgöras, något som
jemväl gälde om de i klockarelönerna ingående helgonskyldsposter.
Departementschefen hade derför hemstält, att Kongl. Maj:t, under
förutsättning af kyrkomötets bifall i den mån frågan vore af beskaffenhet
att böra kyrkomötets pröfning i laga ordning underställas, täcktes
ör Riksdagen framlägga det förslag, förevarande proposition innefattar.
Under erinran att, på sätt ofvan meddelats, Riksdagen i skrifvelse
den 6 maj 1891 hos Kongl. Maj:t anhållit om utredning och förslag
angående helgonskyldens upphörande får utskottet, som icke haft
något att invända emot hvad Kongl. Maj:t i detta ärende föreslagit,
hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 3 maj 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.