Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

1

N:o 83.

Ank. till BikBd. kansli den 3 maj 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. May.ts proposition angående
afskrifning af den frän viss jord inom Skåne m. fl.
provinser utgående kyrkofonden.

Under åberopande af bilagdt utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden
för den 31 december 1&97 har Kong]. Maj:t i en samma dag aflåten,
till statsutskottet remitterad proposition (n:o 52) föreslagit Riksdagen
besluta:

l:o) att den i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt af vissa
hemman i Elfsborgs län utgående kyrkotionde skulle, med det undantag,
hvarom förmäles i 5:o) här nedan, från och med år 1900 upphöra att
erläggas af de tiondeskyldiga, och att från samma tid den afkortade kyrkofonden
skulle afföras ur räkenskaperna, nuvarande tjensteinnehafvares möjligen
förefintliga rätt att uppbära dylik afkortad tionde dock oförkränkt;

2:o) att, derest delar af kyrkofonden vore anslagna till särskilda
ändamål, det skulle, med de i nästföljande punkt 3:o) omförmälda undantag,
åligga kyrkan eller, om dess medel ej dertill lemnade tillgång, församlingen
att hålla vederbörande skadeslösa för den förlust, som för dem
kunde uppstå i följd af kyrkofondens upphörande, dock att denna skyldighet,
der kyrkofonden utginge för skolans eller kommunens ändamål,
skulle åligga i förra fallet skoldistriktet och i senare fallet kommunen;

Bill. till Riksd. Prof. 1838. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft. (N:o 83.) 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

3:o) att från och med år 1900 årligen skulle erläggas:

a) af statsmedel dels ersättning för kyrkofonden till Lunds universitet,
barnmorskeläraren i Lund, Lunds lasarett, Malmö asyl och fattiga
prestenkor i Halland samt prostetunnor, dels ersättning för följande från
och med år 1900 icke vidare i nu gällande ordning utgående afgifter,
nemligen prostens omaks- och underskrifningspenningar, understöd till fattiga
prestenkor från kyrkor i Bohuslän och en del af Elfsborgs län, vaxljusmedlen,
studieskatten i Halland, konsistorii statslön, amanuensens och pedellens
lönetillökning, konsistorienotariens augment samt bidrag från landskyrkor
i Listers och Bräkne kontrakt till Karlshamns skolestats aflöning;
ersättningarna för prostens omaks- och underskrifningspenningar dock endast
till nuvarande tjensteinnehafvare, och för anslagen till fattiga prestenkor
tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda förordnadt;

b) från presterskapets löneregleringsfond godtgörelse för den åtskilliga
kyrkoherdar och komministrar enligt gällande löneregleringsresolutioner
anslagna kyrkotionde utan särskildt åliggande för kyrkans räkning, och
från biskopslöneregleringsfonden ersättning för den biskopen i Lund anslagna
kyrkotionde och biskopens studieskatt, dock i båda fallen endast för
den tid nuvarande löneregleringar gälde;

4:o) att den från statsverket samt biskopslöneregleringsfonden och
presterskapets löneregleringsfond utgående ersättning för vaxljusmedlen,
anslaget till Karlshamns skolestats aflöning samt biskopens studieskatt skulle
utgå med det belopp, till hvilket dessa afgifter vore bestämda, men att
öfriga under punkt 3:o a) och b) omförmälda ersättningar skulle beräknas
för anslaget till barnmorskeläraren i Lupd, studieskatten i Halland, konsistorii
statslön, amanuensens och pedellens lönetillökning, konsistorienotariens
augment, prostens omaks- och underskrifningspenningar samt
understödet till fattiga prestenkor från kyrkor i Bohuslän och en del af
Elfsborgs län, efter det medelbelopp, hvartill desamma under de 10 åren
1888—1897 uppgått, samt för öfriga anslag efter medeltalet af medelmarkegångsprisen
för nämnda 10 år, med tillägg af forsellön, dock med
undantag för prostetunnan, för hvilken ersättning utgjordes sålunda, att
för hvarje prostetunna, som hittills utgått, utbetalades värdet af en tunna
spanmål i det eller de sädesslag, hvaruti nämnda utskyld hittills varit bestämd,
löst efter det i kongl. förordningen den 23 juli 1869 angifna pris,
nuvarande prostar förbehållet att under deras tjenstetid uppbära ersättning
efter hittills gällande grunder;

5:o) att, i fråga om kyrkotionde, som åtföljde patronatsrättighet,
förevarande bestämmelser ej vore i vidare män tillämpliga, än att, der sådan
tionde vore kronan behållen eller enligt punkt 3:o) här ofvan ersattes af

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

3

statsmedel eller statsverket underlydande fonder, densamma skulle i denna
del från och med år 1900 upphöra att af tiondegifvarne till patronus utgöras,
och borde, om den andel åt tionden, som af staten eftergåfves eller
öfvertoges, icke kunde på annat satt till beloppet bestämmas, minskningen i
den tiondeafgift, som af hemman eller lägenhet till patronus utgjordes, beräknas
i förhållande till den minskning, som egde rum i hela beloppet af
församlingens tiondeafgift till patronus; samt

(ko) att de ytterligare bestämmelser, som för tillämpningen af föreskrifterna
angående kyrkotiondens afskrifning kunde finnas erforderliga,
skulle meddelas af Konungen.

Af ofvannämrida statsrådsprotokoll inhemtas, att i förevarande ärende
till Kong]. Magt- inkommit följande framställningar, nemligen:

% l:o) Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1870 angående afskaffande af
åtskilliga, från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien,
utgående afgifter;

2:o) Riksdagens skrifvelse den 22 maj 1873 angående omsättning i
penningar af den i Skåne och Halland utgående kyrkofonden;

3:o) skatteregleringskomiténs den 13 september 1882 afgifna utlåtande
och förslag i fråga om indragning till kronan och omsättning i
penningar af den till andra än församlingarnas egna ändamål anordnade
kyrkofonden i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän;

4:o) skatteregleringskomiténs den 18 november 1882 afgifna utlåtande
och förslag angående omsättning i penningar samt afskrifning af den
kyrkorna behållna eller i öfrigt för församlingarnas behof använda kyrkofonden; 5:o)

en den 12 maj 1884 till Kongl. Maj:t ingifven, af åtskillige dåvarande
ledamöter af Riksdagens Andra Kammare från Göteborgs och
Bohus län gjord ansökning om kyrkornas i nämnda län befrielse från utgörande
af den s. k. bibeltryckstunnan;

6:o) särskilda dels af Tegnaby, Ståla och Röra församlingar, dels ock
af Myckleby, Torps och Långelanda församlingar gjorda ansökningar i fråga
om sättet för uppbörden af kyrkofonden i Bohuslän; samt

7:o) Riksdagens skrifvelse den 2 maj 1893, deruti Riksdagen — med
hänsyn ej allenast till vigten af att det genom lagen den 12 juni 1885
angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer så ock
af särskild sockenstufva meddelade stadgande, som afsåge införande af
likhet i nämnda besvärs utgörande, måtte kunna vinna allmän tillämpning,
än äfven till billigheten deraf, att, sedan dåmera beslut fattats om öfriga
grundskatters fullständiga afskrifning, motsvarande förmån måtte, så vidt
ske kunde, beredas jemväl i fråga om den på viss jord inom provinserna

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän utgående kyrkotionde, hvilket onus
efter Riksdagens uppfattning vore af alldeles samma natur som kronotionden
— anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes efter föregående utredning
till Riksdagen inkomma med förslag angående sättet och vilkoren för en
dylik afskrifning;

jemte de af vederbörande församlingar, myndigheter och öfriga vederbörande,
i anledning af berörda skrifvelser, förslag och ansökningar afgifna
yttranden.

Efter föredragning af dessa handlingar hade departementschefen till
statsrådsprotokollet yttrat:

De under l:o) och 5:o) upptagna handlingar afsåge endast en del af
de afgifter, som innefattades i Riksdagens senaste skrifvelse af den 2 maj
1893. I de utlåtanden, som öfver sistnämnda skrifvelse afgifvits, förrige
deremot en så vidt möjligt fullständig utredning af alla de olika ändamål,
för hvilka kyrkotionden nu utginge, och skulle departementschefen vid
den redogörelse, som han komme att lemna för alla de till dessa olika
ändamål utgående afgifter, särskilt angifva, när, beträffande någon af
dessa afgifter, framställning gjorts uti ifrågavarande handlingar. För de
under 6:o) omförmälda handlingar skulle, i sammanhang med frågan om
kyrkotiondens ursprung och förekomst in. in., redogöras. Deremot ville departementschefen
redan nu i största korthet beröra de under 2:o), 3:o) och
4:o) angifna handlingar, nemligen Riksdagens skrifvelse den 22 maj 1873
samt skatteregleringskomiténs utlåtanden den 13 september och 18 november
1882 samt de förslag, som i dem och i vederbörande myndigheters utlåtanden
innefattades i fråga om kyrkotiondens omsättning och möjliga
afskrifning.

I sistberörda skrifvelse hade Riksdagen, under framhållande, att kyrkotionden,
på sätt här nedan närmare komme att angifvas, i Blekinge och
Bohuslän redan löstes efter bestämda pris, anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes,
efter vederbörandes hörande, taga i öfvervägande, huruvida icke den
inom provinserna Skåne och Halland utgående kyrkotionde kunde till penningar
omsättas i enlighet med de i kongl. förordningen den 23 juli 1869
angående förändring af grundräntor och kronotionde bestämda grunder
samt derom till Riksdagen aflåta framställning. Häröfver hade kammarkollegium
och statskontoret, efter vederbörandes hörande, den 30 december
1880 afgifvit utlåtande, deruti embetsverken på anförda skäl afstyrkt
bifall till berörda framställning, under framhållande tillika, att, derest
Kongl. Maj:t i allt fall skulle finna den föreslagna omsättningen böra ega
rum, sådant lämpligast borde ske på det sätt, att kyrkotionden indroges
till statsverket mot full ersättning af statsmedel till vederbörande tionde -

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

5

tagare i öfverensstämmelse med hvad i 2 § 2 inom. åt ofvanberöyda
förordning föreskrifvits.

Skatteregleringskomitén, till hvars kännedom Kong!. Maj:t enligt beslut
den 16 december 1881 låtit komma de yttranden och utlåtanden,
hvilka af kammarkollegium och statskontoret samt öfriga vederbörande atgifvits
öfver Riksdagens berörda framställning, och som redan i sitt förut
omförmälda utlåtande och förslag angående skatteförhållandena i riket
hemstält, att, der sådant ännu icke skett, den till andra än till församlingarnas
egna ändamål anordnade kyrkotionden i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän skulle indragas till kronan mot ersättning och omsättas
i penningar enligt den för kronotiondens omsättning stadgade grund
samt afskrifvas, på sätt om grundskatter i allmänhet blefve stadgadt, hade
i sitt utlåtande af den 18 november 1882 ytterligare föreslagit, att jemväl
den kyrkorna i nämnda provinser behållna eller i öfrigt till församlingarnas
egna behof använda*kyrkotioude borde, der den icke redan med visst
penningbelopp utgjordes, omsättas i penningar enligt nämnda grund samt
afskrifvas, dock, der densamma användes ej för kyrkornas, utan för andra
församlingarnas ändamål eller tillfölle patroni ecclesiarum, endast under
vilkor, att församlingarna åtoge sig att till vederbörande lemna full ersättning
efter årliga inedelinarkegångspriset å tionden, uttaxerad, såsom om
kommunalutskylder i allmänhet vore stadgadt. Från denna hemställan
hade en ledamot, professor Rydin, varit skiljaktig och anfört, att de förändringar,
som kunde ifrågakomma i afseende på utgörande af den kyrkorna
behållna kyrkotionden, ej skulle ske i form af afskrifning, utan att,
det borde bero på hvarje församling att, sedan vederbörande, hvilkas rätt
kunde af förändringen bero, blifvit hörde, uppgöra förslag, huruvida och
enligt hvilka grunder förändringen borde verkställas, hvilket förslag sedermera
skulle underställas Kongl. Maj ds pröfning.

I anledning af berörda särskilda förslag hade kammarkollegium och
statskontoret anfört: dels den 14 november 1882 att, då statsverket icke
kunde anses ega samma dispositionsrätt öfver kyrkotionden som öfver den
sedan långliga tider tillbaka till kronan indragna kronotionden och då
vidare den omständighet, att tid efter annan utaf kyrkornas öfverskottsmedel
anslag med församlingarnas begifvande lemnats äfven till andra ån
församlingarnas egna ändamål, väl icke kunde i och för sig innebära, att
kyrkorna för all framtid afstått från sin rätt att sjelfva få disponera öfver
sådana medel, derest desamma icke vidare skulle befinnas vara erforderliga
för de ändamål, hvarför de en gång anvisats, det syntes embetsverken betänkligt
att, innan församlingarna lemnats tillfälle att i frågan sig yttra,
tillstyrka bifall till en åtgärd, hvarigenom kyrkornas rätt i omförmälda

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

hänseende skulle för all framtid afskäras, hvartill komme, att genom bifall
till komiténs förslag om indragning af den till andra än församlingarnas
egna behof utgående tionde endast en jemförelsevis mindre del af kyrkofonden
komme att afskrifvas, men deremot den större delen att fortfarande
på öfligt sätt utgöras, hvarigenom ett af de hufvudsakligaste ändamålen
med hela afskrifningen eller likformighet i beskattningen skulle i väsentlig
mån förfelas, hvadan embetsverken hemstält, huruvida Kong]. Maj:t kunde
finna skatteregleringskomiténs förstnämnda förslag omedelbarligen och för
det dåvarande föranleda till någon Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen;
dels den 30 december 1885, att embetsverken ej heller ansett sig
kunna tillstyrka bifall hvarken till den föreslagna successiva afskrifningen
utaf kyrkofonden, af hvilken kyrkorna vore i behof, eller till dess omsättning
i penningar, hvarigenom denna tionde med penningvärdets fall
skulle blifva en ren obetydlighet.

Före öfvergåendet till en detaljerad framställning af de olika ändamål,
för hvilka kyrkotionde för närvarande utgår, samt redogörelse för nu
afgifna förslag rörande sättet och vilkoren för dess afskrifning, har departementschefen
lemnat. en historik öfver samma tiondes ursprung och nuvarande
förekomst samt angående sättet för dess utgående och redovisning,
hvarvid departementschefen, som följt det af kammarkollegium och statskontoret
senast afgifna utlåtande af den 8 februari 1897, meddelat, att
enligt detta förekomme kyrkotionde egentligen endast i de fem län, hvilka
bildats af de forna danska och norska provinserna Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän. Dock vore några hemman i Nödinge socken i Elfsborgs
län jemväl skyldiga utgöra kyrkotionde, nemligen n:is 1—3 samt 5—8
Skårdal äfvensom n:o 1 Surte. Dessa hemman, hvilka städse i kyrkligt
afseende varit förenade med sistberörda socken, hade nemligen, då de i
öfrigt räknades tillhöra Kongelfs socken af Göteborgs och Bohus län, vid
tiondesättningen i nämnda län fått sig tionde påförd efter de för detta
län gällande grunder, men hade sedermera jemlikt kongl. bref den 28 mars
1888 i alla afseenden flyttats öfver till Nödinge socken, i samband hvarmed
deras kyrkotionde 7,4192 hektoliter korn, som förut redovisats i specialräkenskaperna
för Göteborgs och Bohus län under rubrik »kyrkors underhåll»
såsom tillhörande Nödinge kyrka, afförts ur nämnda räkenskaper
utan att likväl sedermera hafva upptagits i motsvarande räkenskaper för
Elfsborgs län. Af Nödinge församlings yttrande framginge ej, om denna
tionde fortfarande utgjordes. Före reformationen hade kyrkotionde förekommit
jemväl i gamla Sverige. Den i landskapslagarnes kyrkobalkar föreskrifna
tionden hade nemligen varit en kyrklig skatt och i allmänhet (åtminstone
sädestionden) så fördelad, att en tredjedel tillfallit sockenpresten

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

i

och de återstående två tredjedelarne sockenkyrkan, biskopen och de fattige.
Under Gustaf I:s tid hade emellertid i gamla Sverige med undantag endast
för soekenprestens andel ( -tertialtionden) hela tionden indragits till kronan.
Af densamma hade visserligen någon del lemnats till kyrkorna (vin~
och byggnadssäd m. in.), men denna anpart, hvilken åtminstone i vissa
landsdelar uppgått till lika högt belopp som den kyrkorna förut tillkommande
tionden, hade ej längre betraktats såsom kyrkotionde, utan såsom
en afkortning af kronotionde!! och hade i följd deraf jemlikt förordningen
den 23 juli 1869 indragits till statsverket mot årlig ersättning till kyrkorna
af statsmedel. I Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän åter, der
sädestionden varit delad lika mellan presten, kyrkan och biskopen, hade
vid reformationen tillerkänts den danske konungen endast den tredjedel,
som biskoparne förut uppburit och hvilken numera utgjorde den i nämnda
landskap förekommande kronotionden, hvaremot ej allenast presten, utan
äfven kyrkorna fortfarande fått uppbära sina andelar af tionden (tertialoch
kyrkofonden). Kyrkotionde utginge icke af alla hemman och lägenheter,
utan vore flera egendomar från dess utgörande fritagna.

Liksom den öfriga tionden hade kyrkans anpart deraf vanligen utgått
uti kärfven, men sedan kronotiondens belopp för hvarje hemman eller
lägenhet blifvit en gång för alla bestämdt till persedeln, syntes regeln
snart hafva blifvit att jemväl låta kyrkofonden erläggas med samma belopp.
I sitt förevarande utlåtande anförde kammarkollegium och statskontoret,
att embetsverken dock ej varit i tillfälle att ingå i närmare undersökning,
huruvida i verkligheten så numera vore fallet i de särskilda församlingarna,
då, med undantag för Blekinge län, der debiteringen framställdes
genom kronans tjensteinän, uppbörden i öfrigt i regel skedde genom
församlingarnas egen försorg och de till grund för debiteringen derstädes
liggande tiondelängder, som för embetsverken varit tillgängliga, visat
sig vara i hög grad ofullständiga och otillförlitliga. Enligt kongl. kungörelsen
den 11 maj 1855 stadgades dels i 1 §, att såväl kronans behållna
som åt embets- och tjensteman på lön indelta räntor och tionde, de allmänna
verk och inrättningar, kyrkor och fromma stiftelser tillhöriga dylika
indelningar och anslag etc. skulle af räntegifvarne få lösas med penningar
efter ett hvarje år för de nästförflutna tio åren bestämdt medelpris utan
rättighet för räntetagare att något af dessa anslag till leverering in natura
uppsäga; dock att för dem af dåvarande embets- och tjensteman,
hvilka enligt fullmagter eller konstitutorial vore i åtnjutande af så bestämda
löner, förändring först med deras afgång från embetet eller tjensten skulle
träda i verksamhet, så vida de ej sjelfve, deröfver hörde, förklarade sig
önska, att den dessförinnan finge försiggå, dels i 2 och 5 §§, att innehaf -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

vare af rånte- och tiondeanslag för upphörande såväl af deras dittills åtnjutna
optionsrätt att utfordra dessa anslag in natura som af rättigheten
att utaf räntegifvarne uppbära forsellön, då lösen med penningar egde
rum, skulle hållas skadeslösa på det sätt, att de af statsverket årligen erhölle
ersättning till enahanda belopp, hvartill forsellön författningsenligt
tillgodonjötes, eller 16 skillingar banko för hvarje tunna råg eller korn
och 12 skillingar samma mynt för hvarje tunna hafre, att å länets ränteri
anordnas och lyftas.

Under anförande, att enligt bref den 5 november 1842 kyrkotiondegifvarne
i Skåne blifvit i afseende å berörda åliggande för framtiden
stälda i fullkomlig likhet med de afrads- och tiondegifvare i allmänhet,
hvilkas tionde vore kronan behållen, samt att förstnämnda tiondegifvare
ej heller eljest kunde annorlunda betraktas, utan borde vara underkastade
enahanda vilkor, som sålunda i afseende å kronans behållna tionde föreskrifvits,
liksom ock de af den s. k. kyrkotionden till löntagare, allmänna
inrättningar, fromma stiftelser med flere ändamål utgående anslag
borde betraktas såsom annan af kronan till vissa behof anslagen eller tilldelad
tionde, hade Kongl. Maj:t den 14 december 1855 förklarat, att
stadgandet i 1 § af nämnda kungörelse borde tjena till efterrättelse jemväl
hvad kyrkotionde i Skåne anginge, till följd hvaraf såväl de kyrkor, Indika
hade kyrkotionde sig anvisad, som vederbörande allmänna verk och inrättningar
samt fromma stiftelser, för dem tillkommande, äfvensom embetsoch
tjensteman och löntagare för de dem tilldelta tiondeanslag, Indika
efter medelpris uppbures, skulle ega att årligen från statsverket erhålla
den forsellön, söm enligt 2 och 5 §§ uti oftaberörda kungörelse dem tillkomme
och som i länens ränterier borde anordnas och lyftas. Med stöd
häraf utgjordes tionden af de tiondeskyldige till samtlige kyrkor i Malmöhus
och Kristianstads län med undantag endast för några patronella efter
medelmarkegångspris, hvilket äfven kommit att, ehuru utan uttrycklig föreskrift,
tillämpas i Halland; och vore i nämnda tre län jemväl de, som
hade delar i kyrkotionden sig anslagna, berättigade uppbära dessa efter
medelmarkegångspris, hvilket dock ej alltid iakttagits.

Inom Bohuslän och Blekinge åter hade allmogen småningom lyckats
vik riksdagarne åt sig utverka att få lösa kyrkotionden efter ett visst
årligt pris. Sålunda hade, hvad Bohuslän anginge, sedan genom 8 § i
Kongl. Maj:ts resolution och förklaring den 9 december 1766 på pi’esterskapets
allmänna besvär föreskrifvits, att kyrkorna derstädes skulle ega
att få sin tionde antingen in natura levererad eller efter årlig markegång
betald, uppå fullmägtiges af allmogen anhållan, att allmogen i Bohuslän
måtte varda bibehållen vid den från urminnes tider dem förunnade rättig -

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

9

het att få inlösa sin kyrkotionde efter 3 daler silfvermynt tunnan, Kongl.
Maj:t uti 40 § af sin resolution och förklaring den 22 mars 1770, med
upphäfvande af nyssnämnda 8 § i 176(5 års resolution och förklaring, medgifvit
allmogen i Bohuslän, såsom ifrån äldre tider och innan detta län
kommit under svensk lydno berättigad att med 3 daler silfvermynt tunnan
dess kyrkotiondespanmål betala, att vid samma förmån allt framgent varda
bibehåilen, dock med skyldighet för församlingarna att för kyrkornas
underhåll och reparation, när det fordrades, draga sådan försorg, att icke
något i den delen eftersattes af hvad lag bjöde, hvilket stadgande, med
undantag enligt särskilda bestämmelser för den till patronus i Hjertum
och Vesterlanda samt Morlanda utgående kyrkotionde, hvilken erlades
in natura eller efter öfverenskommet pris, ännu fortfore att gälla ehuru i
åtskilliga socknar, 20 af 63, värdet af en tunna trots myntförändringen
under 1770-talet endast räknades till 75 öre i stället för 1 krona 50 öre.
För Blekinge hade genom 56 § i kongl. resolutionen på allmogens besvär
den 12 december 1734 bestämts, att allmogen derstädes skulle för ett
visst pris i ond och god tid få lösa kyrkotiondespanmålen, för hvilket
ändamål landshöfdingen och konsistorium då jemväl ålagts att, efter vederbörandes
hörande, träffa ett sådant medelpris, att hvarken allmogen eller
kyrkorna blefve lidande, såsom följd hvaraf och efter det öfverenskommelse
blifvit träffad, genom 14 § i kongl. resolutionen den 16 mars 1739
faststälts, att kyrkotionden inom Blekinge skulle i ond och god tid betalas
med 4 daler 4 öre silfvermynt för en tunna råg och 3 daler 16 öre
silfvermynt för en tunna korn,'' hvilket lösningspris, uppå vederbörandes
framställning, sedermera genom bref den 5 augusti 1781 fördubblats, så
att för rågen skulle erläggas 1 riksdaler 18 skillingar tunnan samt för
kornet 1 riksdaler 8 skillingar tunnan, och hade detta fortfarit, till dess,
uppå riksdagsfullmägtiges af prestestånd^, för Lunds stift anhållan, att
Kongl. Maj:t, med afseende bland annat å det känbara lidande, hvarför
kyrkorna i Blekinge varit utsatta under den långa tid spanmålspriset i
ailmänhet varit så högst olika mot det genom 1781 års resolution faststälda,
måtte förklara kyrkotiondegifvarne inom Blekinge skyldige att på
lika sätt som i andra rikets provinser antingen in natura eller efter årligt
markegångspris erlägga den till kyrkorna anslagna del af tionden, Kongl.
Maj:t genom bref den 12 juni 1816 förordnat, att kyrkotionden i Blekinge
tills vidare och intilldess annorlunda kunde blifva föreskrifvet, komme
att utgå i penningar till dubbla beloppet emot det år 1781 stadgade pris
eller för rågen efter 2 riksdaler 36 skillingar banko och för kornet efter
2 riksdaler 18 skillingar 4 runstycken banko tunnan, dock att församlingarna
skulle, när kyrkorna saknade tillgång till bestridande af kostnaBih.
till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

derna för nödiga reparationer eller andra utgifter, för hvilka kronotionden
blifvit kyrkorna tillagd och förunnad, sjelfva genom tillskott fylla bristen,
så att kyrkornas tillbörliga rätt blefve bevarad och skyddad.

Kyrkotionden hade, ehuru den endast till en mindre del ingått till
statsverket, sedan äldre tider i riksstaten beräknats bland statsverkets inkomster
samt i följd deraf jemväl redovisats i landsboksräkenskaperna.

Enligt hvad af kongl. brefvet den ''20 mars 1858 framginge, hade
Rikets vid 1856—1858 års riksmöte församlade Ständer, enär, efter hvad
de inhemtat, då gällande riksstat upptoge bland indelt spanmål jemväl
sådan spanmål, som i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län vore anslagen
åt presterskapet och kyrkorna, men för hvilken de skattskyldige på
grund af äldre resolutioner egde betala lösen efter bestämda låga pris,
funnit nödig rättelse böra härutinnan vidtagas samt derför låtit i riksstaten
å indelta spanmålen afdraga åt kleresistaten anvisade 94 tunnor
I6V2 kappar och åt kyrkorna anvisade 2,943 tunnor 20 kappar och i
stället ökat kontanta anslagen med beloppet af den lösen, som för spanmålen
erlades, eller anslaget till kleresistaten med 204 kronor 75 öre och
anslaget till kyrkors underhåll med 6,500 kronor 50 öre samt tillika föreskrifvit,
att den stadgade lösen för ifrågavarande spanmål derefter skulle
upptagas och redovisas bland kronans behållna inkomster. Hvad anginge
kyrkotionden i Blekinge, hade detta Rikets Ständers beslut trädt i verkställighet,
hvadan derstädes i kronoräkenskaperna redovisats dels å konto
»grundskatt» bibeltrycksspanmål, löst efter 10-årigt medelmarkegångspris,
dels ock å konto »kronotionde efter bestämda pris» återstående kyrkotionden,
löst enligt kongl. brefvet den 12 juni 1816, af hvilken kyrkotionde,
med afdrag för 4 kronor 29 öre, som i specialräkningen affördes
såsom varande anordnad efter stat under titel »städers friheter», återstoden
inginge till statsverket, hvaremot å riksstatens 8:e hufvudtitel funnes upptagna
ersättningsanslag, hvilka årligen utginge till vederbörande med dels
59 kronor 31 öre till kleresistaten för den af presterskapets och klockarnes
boställen inom länet till samma belopp utgående kyrkotionde, dels
ock till församlingarna 3,864 kronor 2 öre, af hvilket belopp hvarje kyrkoförsamling
uppbure lika mycket, som, med undantag för kleresistatens
boställen, å hemman inom församlingen för hvarje år såsom kyrkotionde
efter bestämdt pris utdebiterats. Hvad åter Göteborgs och Bohus län anginge,
hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnat dels genom skrifvelser
till länets fögderiredogörare den 26 november och den 15 december
1883 samt dels genom en den 22 februari 1884 utfärdad allmän kungörelse,
att den till kleresistaten och kyrkorna i länet af vissa skattskyldiga
utgående tiondespanmålslösen efter bestämdt pris skulle, till dess annor -

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

11

lunda förordnades, debiteras, uppbäras och såsom kronan behållen inkomst
i kronoräkenskaperna redovisas af vederbörande kronofogde och häradsskrifvare,
att i stället ersättning skulle utgå af statsmedel till tionden
motsvarande belopp, att genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
till vederbörande utbetalas, samt att ingen annan än förbemälte tjensteman
egde att med debitering och redovisning af ifrågavarande tiondespanmålslösen
derefter och tills vidare taga någon befattning. 1 de särskilda under
6:o) här ofvan upptagna ansökningar hade der omförmälda församlingar
anhållit, att, intill dess Kong!. Magt funnit godt besluta någon förändring
med afseende å rättigheten till och uppbörden af kyrkofonden i Bohuslän,
förhållandet med densamma måtte förblifva såsom det af ålder varit, så
att kronans uppbördsman lika litet dädanefter som dittills egde befatta sig
med kyrkofondens uppbärande, utan att denna finge fortfarande af kyrkornas
målsmän ombesörjas, samt att Kongl. Maj:t sålunda måtte anbefalla
Kongl. Maj:ts befallningshafvande att återkalla de gifna föreskrifterna om
kyrkofondens indrifning genom fögderiförvaltningarna. Efter det kammarkollegium
och statskontoret fått i uppdrag att öfver denna framställning
afgifva utlåtande efter vederbörandes hörande, hade Kongl» Maj:ts
befallningshafvande, i afvaktan på Kongl. Maj:ts beslut, genom allmän
kungörelse den 5 september 1884 uppskjutit tillämpningen af dess i ofvanomförmälda
skrivelser och kungörelse meddelade föreskrifter, hvarefter, och
sedan vederbörande blifvit hörda, kammarkollegium och statskontoret uti
utlåtande den 31 december 1886 anfört bland annat, att, då patronus till
Morlanda egde uppbära kyrkofonden i pastoratet in natura eller efter öfverenskommet
pris, Rikets Ständers beslut, i hvad det afsåge indragning
till statsverket af denna tionde, icke kunde bringas till verkställighet, samt
att efter embetsverkens uppfattning indragning till statsverket ej heller
borde ega rum vare sig af den kleresistaten anordnade delen af kyrkofonden,
såsom bestående af de denna stat anslagna boställenas kyrkotionde,
hvilken vederbörande presterskap frinjöte och fortfarande vore berättigad
att frinjuta, eller af den kyrkorna behållna delen af denna tionde,
hvilket äfven egde sin tillämpning på Blekinge; hvarför embetsverken i
detta utlåtande hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes låta bero vid den af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län vidtagna
åtgärd att tills vidare uppskjuta verkställigheten af indragningen till statsverket
utaf ifrågavarande kyrkotionde i Bohuslän, samt att Kongl. Maj:t
måtte till Riksdagen aflåta proposition derom, att den vid 1836—58 års
riksmöte beslutade indragning till'' statsverket af kyrkotionde inom såväl
nämnda län som äfven Blekinge, der förhållandena vore desamma, måtte
få återgå.

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Ej allenast i Skåne och Halland, utan äfven i Bohuslän uppbures
sålunda kyrkotionden fortfarande för vederbörande tiondetagares räkning
utan statens mellankomst.

I sitt nu afgifna utlåtande hade kammarkollegium och statskontoret
hänfört kyrkotionden till fem hlltVudgrupper, nemligen: / af kortad
kyrkotionde; II kronan behållen; 111 anordnad; IV till patronus utgående
samt V kyrkorna behållen.

I fråga om dessa olika slag af tionden tillåter sig utskottet att hänvisa
till den redogörelse härför, som finnes intagen å sid. 13—46 i statsrådsprotokollet.

Härefter har departementschefen redogjort för de från samtlige vederbörande
infordrade yttranden öfver Riksdagens skrifvelse den 2 maj 1893.

Af församlingarnas yttranden framginge hufvudsakligen: att åtskilliga
motsatt sig afskrifning af kyrkotionden eller den kyrkorna behållna
delen deraf, utan att för dess utgörande föreslå förändrade grunder, att
andra ansett kyrkotionden eller åtminstone den kronan behållna delen
deraf fortfarande böra utgå, men efter förändrade grunder, såsom efter
fyrk (stundom med undantag för prestgård och sätesjord) eller enligt lagen
den 12 juni 1885 eller på sätt Ivongl. Maj:t funne lämpligt föreskrifva;
att af de församlingar, hvilka sålunda ansett, att den behållna kyrkotionden
fortfarande skulle utgå, de flesta uttalat sig för att församlingarna
borde befrias från utgörande af ersättning för kyrkotionden i öfrigt, att
flertalet församlingar emellertid tillstyrkt eller icke haft något att erinra
vid kyrkotionde^ afskrifning, i allmänhet mot befrielse för den till vissa
ändamål anslagna delen deraf, dervid åtskilliga församlingar gjort det förbehåll,
att en viss årlig inkomst, motsvarande hela kyrkotionden eller den
behållna delen af densamma, skulle beredas kyrkorna genom uttaxering
inom församlingarna efter ofvan angifna grunder, af statsmedel eller på
annat sätt, äfvensom att af de patronella församlingar, hvilka yttrat sig
om förhållandet mellan patronus och församlingen, derest kyrkotionden
blefve afskrifven, Färlöf framhållit, att frågan borde så ordnas, att de
patronella församlingarna ej komme i någon undantagsställning, Skaftö,
som sjelf underhölle och byggde sina kyrkor, anhållit att varda helt befriad
från erläggande af kyrkotionde till patronus i Morlanda, Morlanda åtagit
sig att efter kyrkotiondens afskrifning sjelf underhålla sin kyrka enligt
lagen den 12 juni 1885 samt Borreby och Löddeköpinge såsom vilkor för
afskrifningen uppstält, att församlingarna för framtiden skulle underhålla
sina kyrkor i stället för patronus, som tillika skulle redovisa kyrkotionden
för de senaste tio åren; hvaremot de öfriga syntes hafva gått ut ifrån,

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

18

att nämnda förhållande skulle bibehållas oförändradt samt att patronus
skulle uppbära det belopp, som i stället för kyrkofonden komme att utgå
från församlingen, af statsmedel eller på annat sätt, Herslöfs församling
dock endast såvida garantier stäldes, att församlingen kunde vara försäkrad,
att de belopp, som af patronus uppbures, verkligen användes för kyrkans
ändamål eller vore tillgängliga, då de behöfdes; att af de församlingar,
hvilka yttrat sig i fråga om tiden för afskrifningen, de flesta ansett, att
denna borde ega rum på eu gång och endast några församlingar förordat
successiv afskrifning.

Af patroni ecclesice yttranden framginge:

att patronus till Bosjöklosters kyrka anhållit, att kyrkofonden på
lika sätt och med samma belopp som hittills måtte utgöras till nämnda
kyrka; att patronus till Morlanda förklarat sig villig afstå från kyrkofonden,
mot det församlingen öfvertoge underhållet af kyrkan, samt patronus,
hvars rättigheter i öfrigt skulle bibehållas oförändrade, af allmänna medel
finge en ersättning på en gång af 16,000 kronor; att öfriga kyrkopatroner,
hvilka i frågan sig yttrat, medgifvit kyrkofondens afskrifning eller åtminstone
ej motsatt sig densamma, under vilkor att motsvarande ersättning
bereddes dem på annat sätt: a) af allmänna medel: patroni till Balkåkra,
Snårestad och Skårby (ersättning till patronus antingen en gång för
alla efter medelmarkegångspriset under de senaste tio åren eller ock årligen
efter nu gällande grunder), Herslöf (ersättning till patronus antingen
årligen eller efter kapitalisering en gång för alla), Hjertum och Vesterlanda
samt Vestra Sallerup; b) genom uttaxering inom församlingarna:
patroni till Gustaf, Tryde och Spjutstorp (ersättning till patronus antingen
årligen eller med ett kapital, som efter fem procent motsvarade kyrkofonden)
samt Öved (ersättning till patronus, uttaxerad inom församlingen
enligt lagen den 12 juni 1885); c) utan angifvande af sättet: patroni till
Allerum, Bara, Genarp, Gerdslöf och Önnarp, Ifvetofta, Risekatslösa, Stehag,
Trolle-Ljungby och Gualöf, Villie samt Vidtsköfle och Degeberga; dock
att patroni till Allerums samt Tryde och Spjutstorps kyrkor medgifvit
kyrkofondens afskrifning äfven utan nämnda ersättning, den förre, så vida
han befriades från underhåll af kyrkan, samt den senare, om församlingarna
löste till sig båda kyrkorna efter det värde, som de för närvarande
egde, samt derefter sjelfva öfvertoge de ekonomiska åligganden, som patronus
nu hade angående kyrkornas underhåll m. m., hvarjemte förbehåll gjorts
af åtskilliga patroner, att de skulle få yttra sig öfver det förslag, som
kunde blifva uppgjordt angående kyrkofondens afskrifning, äfvensom af
patroni till Gerdslöfs och Onnarps kyrkor, att såväl kyrkornas inkomster
som patroni dispositionsrätt öfver desamma skulle bibehållas samt ej mindre

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

underhållsskyldighet för kyrkan än äfven redovisning för de utanordnade
tiondemedlen fortfarande åligga honom såsom patronus.

Af de yttranden, som afgifvits af de institutioner och enskilda utom
patroni, hvilka egde uppbära kyrkotionde och som begagnat sig af tillfället
att yttra sig, framginge: att belgtramparen och barnmorskan i Herrestads
och Borrie församlingar samt kyrkoherden i Skanör och Falsterbo ansett,
att den dem anslagna kyrkofonden fortfarande borde utgå, på sätt hittills
egt rum; att kyrkoherden i Norra Vram hemstält, att med afskrifning af
den till honom utgående fonden af annexhemmanet n:o 1 Bjuf måtte få
anstå, åtminstone till dess nu gällande lifstidsstädjekontrakt angående
sagda hemman ginge till ända; att kontraktsprosten i Orousts och Tjörns
kontrakt ansett rättvist, att, vid en blifvande afskrifning af kyrkofonden,
kontraktprostarne i Bohuslän, hvilka uppburit prostetunnan efter ett värde
af endast 1 krona 50 öre för tunnan, blefve tillgodosedda efter samma
grunder och i likhet med rikets öfriga prostar; att de öfrige medgifvit
kyrkofondens afskrifning eller åtminstone ej motsatt sig densamma, under
villkor att motsvarande ersättning bereddes på annat sätt: a) af statsmedel:
kyrkoherden i Frillestad, som uppbure afkortad tionde af annexhemman,
kontraktsprostarne i Luggude, Norra Åsbo och Vemmenhögs kontrakt samt
Lunds universitet; b) utan angifvande af sättet: barnmorskorna i Jonstorp,
Slimminge, Svenstorp, östra Torp och Lilla Isie, orgelnisten i Gessie, och
Eskilstorp, kyrkoherdarne i Fjerrestad, Kjells Nöbbelöf och Mellan Grefvie,
af hvilka de båda förra uppbure afkortad tionde från annexhemman,
kontraktsprostarne i Bara, Harjagers, Ljunits och Herrestads, Onsjö, Oxie
samt Torna kontrakt, läraren vid undervisningsanstalten för barnmorskor
i Lund äfvensom biskopen i Lunds stift; att åtskilliga kyrkoherdar och
klockare derjemte anhållit, att, om kyrkofonden blefve afskrifven, deraf ej
måtte blifva följden, att de skulle nödgas deltaga i utgifterna för kyrkas
byggande med hvad dertill hörde m. in.

Af de yttranden, som afgifvits af upphör dsförv ältning ärna, framginge:
att uppbördsförvaltningen i Ingelstads och Järrestads härads fögderi, då
kyrkofonden, hvilken syntes ega samma natur och beskaffenhet som kronotionde^
vore ytterst ojemnt fördelad och skål funnes att söka uppnå likhet
i nämnda besvärs utgörande, tillstyrkt bifall till Riksdagens skrifvelse, med
hemställan tillika, att afskrifningen af kyrkofonden måtte ske för år 1894
med femtio procent samt för de följande åren på samma sätt, som blifvit
bestämdt i fråga om öfriga grundskatter; att uppbördsförvaltningen i
Yillands, Gärds och Albo härads fögderi ansett, att, för åstadkommande af
jemlikhet i fråga om allmänna utskylder mellan de forna danska provinserna
samt det öfriga Sverige, afskrifning af kyrkofonden vore ett steg,

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

15

sou) förr eller senare måste tagas, helst kronotionden numera underkastats
afskrifning; att uppbördsförvaltningen i östra och Vestra Göinge härads
fögderi anfört, att afskrifvande, af den del af kyrkotionden, som ej inginge
till statsverket, hvilket efter förvaltningens åsigt vore en uteslutande kommunal
angelägenhet, enklast kunde nås, derest hvarje församlings kyrkotionde
genom församlingens egna funktionärer afskrefves under vissa år och
det sålunda afskrifva beloppet upptoges i kommunens utgiftsstat för att på
allmän bevillningsfyrk utdebiteras, hvaremot förvaltningen beträffande den
del af kyrkotionden, som redan inginge till statsverket, föreslagit, att,
derest Kongl. Maj:t ej med hänsyn till det med partiel afskrifning förenade
mödosamma arbete funne skäligt förordna om afskrifning på en gång af
detta jemförelsevis obetydliga belopp, tiden derför borde lämpas så, att
första afskrifningen komme att ske ett år, då afskrifning af grundskatt
egde rum, och dervid med så många procent, att dessa komme att motsvara
det procenttal, hvarmed grundskatten samma år sammanlagdt blifvit
minskad, hvarefter afskrifning af återstoden borde med afseende på såväl
tid som procent sammanfalla mgd den för grundskatten; att uppbördsförvaltningen
i Norra och Södra Åsbo samt Bjäre härads fögderi föreslagit,
att kyrkotionden, särskildt för hvarje kyrka, skulle omsättas i penningar
efter medelmarkegångspris det år omsättningen skedde, hvarefter afskrifningen
skulle ske successivt årligen med t. ex. en tiondedel hvarje år
samt ersättning beredas dels för så mycket af den afskrifna kyrkotionden,
som för närvarande användes till ändamål, för hvilka i öfriga delar af
riket staten droge försorg, af statsmedel, dels för återstoden af tionden
medelst utdebitering inom socknarna efter de för kommunalutskylder stadgade
grunder; samt att detta skulle gälla jemväl Munka Ljungby patronel^
församling, dock att, enär inom nämnda församling kyrkotionden,
efter hvad patronus uppgifvit, utginge till byggande och underhåll af
kyrkan och dermed i sammanhang stående ändamål, patronus skulle förklaras
skyldig att, till dess han afsade sig berörda jus patronatus, sjelf
bekosta det, som för nämnda ändamål kunde erfordras utöfver hvad inom
församlingen komme att i ersättning för afskrifven kyrkotionde utdebiteras;
att kronofogdarne och häradsskrifvarne i Norrvikens och Sunnervikens
fögderier ansett rättvist, att kyrkotionden afskrefves, uppbördsförvaltningen
i det förra fögderiet dock med förbehåll, att ersättning af staten anordnades
för de delar deraf, som ej voro till statsändamål anslagna; att uppbördsförvaltningen
i Göteborgs fögderi, med tillkännagifvande, att hinder för
afskrifning af den i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän utgående kyrkotionden
icke borde ligga i den omständigheten, att af kyrkotionden utginge
löneanslag till kontraktsprostarne, helst kyrkorna, om de för all framtid

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

egde skyldighet utgöra dessa löneanslag, utan olägenhet kunde bestrida
desamma af andra sina medel, hemstält, att åtgärder måtte vidtagas för
afskrifning af kyrkotionden, såväl den kyrkorna behållna som den till
statsverket under benämning bibeltrycksspanmål utgående, hvilken afskrifning
borde ega rum på en gång och utan vederlag till kyrkorna; att uppbördsförvaltningen
i Inlands fögderi anfört, att, då kyrkotionden icke kunde
betraktas annorlunda än såsom grundskatt, det syntes rättvist, att densamma
i likhet med hvad som egt rum med öfriga grundskatter afskrefves,
hvilket, med hänsyn till det låga pris, hvarefter kyrkotionden löstes, syntes
kunna ega rum utan ersättning af statsmedel till kyrkorna, med undantag
för Hjertums patronella pastorat, der kyrkotionden löstes efter årsmarkegångspris
och hvars patronus borde erhålla ersättning af statsmedel till
fulla beloppet, så länge han hade skyldighet att vidmagthålla kyrkan,
hvaremot, om denna skyldighet öfverginge på församlingarna, dylik ersättning
endast borde utgå i förhållande till hvad som af kyrkotionden belöpte
på de beskattningsföremål, hvilka förut ej deltagit i kyrkobyggnad;
att häradsskrifvaren i Orousts och Tjörns fögderi ansett det lämligt, att
såväl kyrkotionden, hvilken vore af samma natur med kronotionden, som
den till kronan utgående bibeltryckstunnan underkastades afskrifning, hvilken
borde ega rum på en gång och ej successivt, dock att patronus i
Morlanda för den honom anslagna kyrkotionden borde i ersättning af
statsmedel erhålla ett kapital, hvilket efter de i förordningen den 11 september
1885 angifna grunder motsvarade kyrkotionde^ hela belopp; att
kronofogden i nämnda fögderi instämt i hvad häradsskrifvaren andragit,
allenast med den ändring, att, då Morlanda församling åtagit sig underhållsskyldighet
åt församlingens kyrka, deruti väl inbegripet tillhandahållande
af kommunionvin och oblater jemte aflöning till kyrkobetjente,
det kapital, som skulle till patronus utbetalas, borde motsvara endast hvad
kyrkotionden lemnat i öfverskott öfver bestridda utgifter, med tillägg af
den utgift, patronus för sina hemman hädanefter i följd af likställighet med
andra hemman i socknen för kyrkans underhåll in. in. koinme att vidkännas.

Af de yttranden, som afgifvits af domkapitlen, framginge:

att domkapitlet i Göteborg tillstyrkt afskrifning af kyrkotionden på
det sätt, att den, der så ännu ej skett, till sitt belopp fixerades och indroges
till statsverket för att i sammanhang med andra grundskatter småningom
afskrifvas, detta likväl endast på det vilkor, att i de fåll, der kyrkotionden
vore anslagen till kyrkornas utgifter, tiondetagaren, kyrka eller
patronus, hvilken kyrkobyggnadsskyldighet ålåge, i stället för den indragna
kyrkotionden erhölle ersättning af statsmedel eller möjligen genom särskild

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

17

uttaxering inom respektive församlingar, hvarjemte ersättning för den tionde,
som utginge till fattiga prestenkor, borde beredas tiondetaga ren; från hvilken
hemställan likväl två af domkapitlets ledamöter varit skiljaktige och
ansett, att kyrkotionden borde på bestämd tid upphöra och från samma
tid föreskriften i lagen af den 12 juni 1885 angående kyrkas byggande
och underhåll tillämpas öfver hela riket, med undantag dock dels för patronel^
pastorat, vid hvilka annan möjlighet ej förelåge än att antingen i
enlighet med kongl. cirkuläret den 23 november 1855 söka få patronatsrättigheten
upphäfd och sedermera på ofvan angifvet sätt fördela skyldigheten
att bygga och underhålla kyrka, eller ock, om patronus ej ville
afstå från sin rätt såsom sådan, fixera kyrkotionden till sitt belopp och
låta densamma fortfarande utgöras till patronus af de tiondeskyldiga, dels
ock för sådana församlingar, som yrkat på kyrkotiondens bibehållande
för upptagna Iåns amortering, i hvilka församlingar kyrkotionden borde få
utgå såsom hittills, tills de nu upptagna lånen, hvilkas amorteringstid naturligtvis
redan vore eller blefve bestämd, inbetalts;

att domkapitlet i Lund anfört: att kyrkotionden visserligen vore ett
onus af samma beskaffenhet som kronotionde!) i det afseendet, att den
endast utginge af viss jord och kanske också vöre på hemman och lägenheter
ojemnt och utan tillbörligt afseende på deras värde och skaf teförmåga
fördelad, men vore derutinnan af väsentligen annan beskaffenhet än
kronotionden, att då den senare allt från reformationstiden obestridligen
utgått såsom skatt till staten, vore den förra, så vidt den vore kyrkorna
behållen, hvilket utgjorde förhållandet med den allra betydligaste delen
deraf, uteslutande afsedd för vederbörande kyrkoförsamlingars egna behof
och således att anse såsom kommunalskatt; att förhållandet med den anordnade
kyrkotionden vore ett annat, i det denna, med hänsyn till dess
användning i allmänhet för andra än vederbörande församlingars egna behof,
ansåges hafva iklädt sig samma egenskap som kronotionden, hvadan
numera intet väsentligt kunde invändas mot, att densamma i likhet med
kronotionden afskrefves och att statsverket beredde vederbörande tiondetagare
ersättning derför; att det deremot icke rimligtvis ens kunde
sättas i fråga, att, så länge den särskilda kyrkoförsamlingen i regel hade
att själf bära kostnaderna för uppehållande af sina kyrkliga anstalter,
statsverket vid en eventuel afskrifning af kyrkorna behållen tionde skulle
ikläda sig en dylik ersättningsskyldighet i förhållande till kyrkorna och
deras kyrkokassor; att då likväl de utgifter för församlingarnas egna behof,
sota nu bestriddes af kyrkokassorna, icke vore af beskaffenhet att
kunna undgås, tydligtvis i händelse af kyrkotiondens afskrifning andra
utvägar måste beredas för bestridande af berörda utgifter, om hvilkas beBih.
till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Håft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

skaffenhet och mångfald kongl. cirkuläret den 29 oktober 1886 gåfve en
temligen nöjaktig föreställning; att under nuvarande förhållanden det tillginge
så, att lösen för den hvarje kyrka tillkommande kyrkotionde liksom
afkomsten af kyrkan möjligen tillhörande hemman och lägenheter inginge
till kyrkokassan, från hvilken till vederbörande dels utbetalades lösen för
den anordnade tionden, dels betalning utanordnades för sådana i nyssberörda
cirkulär omförmälda utgifter, som blifvit. af församlingen beslutade;
att det endast undantagsvis ifrågakomme att för sistnämnda ändamål
anlita uttaxering på församlingens skattskyldiga medlemmar, utan
försloge i allmänhet kyrkokassornas ordinarie inkomster till bestridande af
utgifterna och lemnade derutöfver öfverskott, som reserverades; att på detta
sätt i kyrkokassorna småningom samlades kapitaltillgångar att anlita för
bestridande af sådana utomordentliga utgifter, som mera sällan ifrågakomme,
såsom för ombyggnad, utvidgning eller restaurering af kyrkobyggnader,
för anskaffande af dyrbarare utredningspersedlar, för förvärfvande
af ny begrafningsplats m. m. och till hvilkas bestridande årsinkomsten ensamt
icke'' på långt när skulle förslå; att, om den behållna kyrkotionden
afskrefves, man under nuvarande förhållanden hade att välja mellan endast
två sätt att bereda kyrkokassorna tillgångar för bestridande af sina utgifter,
det ena att årligen inom församlingen uttaxera hvarken mer eller
mindre, än hvad som utöfver möjligen påräknelig inkomst af kyrkans jordegendom
erfordrades för bestridandet af de beslutade utgifterna för året,
det andra att, utan afseende på den beslutade årsutgiftens större eller mindre
belopp, årligen uttaxera eu summa, motsvarande värdet af den afskrifna
tionden, så vidt den utgått för församlingens egna ändamål; att af dessa
båda sätt att gå till väga domkapitlet, på grund af sitt målsmanskap för
kyrkorna, på det bestämdaste tillstyrkte det sistnämnda, till stöd hvarför
åberopades den erfarenhet, domkapitlet städse fått gorå derom, att i de
fall, då kyrkokassornas samlade besparingar icke varit för ändamålet tillräckliga,
stora svårigheter merendels mött att förmå församlingarna icke
blott att ombygga sina kyrkor, då de antingen af ålder förfallit eller på
grund af folkökningen visat sig otillräckliga, utan äfven eljest att vidmagthålla
dem samt nödigt tillbehör i ett förhållande till deras ändamål värdigt
skick — en erfarenhet, som domkapitlet helt säkert så mycket oftare
skulle för framtiden komma att göra, ju mindre församlingarne inom stiftet
vore vana vid att underkasta sig särskild uttaxering för sina kyrkor; att
det af domkapitlet förordade sättet derjemte syntes vara det enda tillämpliga
vid fråga om möjligheten att afskrifva kyrkotionden i de församlingar,
der densamma uppbures af vederbörande kyrkopatron och denne icke kunde
förmås att med befrielse från skyldigheten att fullgöra de med åtnjutandet

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

19

af berörda tionde förenade skyldigheter afstå från sin rätt att densamma
uppbära; att icke heller borde förbises den fördel, som antagandet af detta
förslag skulle medföra derutinnan, att man med en jemförelsevis ganska
lindrig årlig beskattning i allmänhet skulle kunna påräkna, att kyrkokassornas
besparade medel skulle räcka till för bestridande åt sådana extra
ordinarie utgifter, som påkallades för erforderliga byggnadsföretag och dylikt,
utan att man i sådana fall skulle behöfva att för utförandet af ett
arbete, som komme flera generationer till godo, under en kortare tidrymd
betunga de skattskyldige med extra ordinarie beskattning; att mot domkapitlets
ifrågavarande förslag till äfventyrs skulle göras den anmärkning,
att genom dess godkännande kunde inträffa, att i en eller annan kyrkokassa
småningom skulle hopas kapitaltillgångar, hvilka, såvidt förutses
kunde, måhända icke under loppet af flera årtionden skulle behöfva tagas
i anspråk för de dermed afsedda ändamål; att detta missförhållande dock,
efter domkapitlets förmenande, skulle lämpligen kunna utjemnas derigenom,
att åt Kongl. Maj:t öfverlemnades att, i förekommande fall, på framställning
af vederbörande församling, efter pröfning af omständigheterna
medgifva församlingen att för viss bestämd längre eller kortare tid inställa
de årliga uttaxeringarne för att återupptaga desamma efter den tidens förlopp;
att i de här förutsatta fall församlingarne väl också skäligen borde
kunna påräkna att hädanefter såsom hittills med Kongl. Maj:ts medgifvande
ur sina kyrkokassor erhålla räntefria lån eller anslag för en gång
för sina undervisnings- eller fattigvårdsantalter; att i fråga om grunderna
för uttaxering inom vederbörande församling af ersättning för den indragna
kyrkofonden, så vidt ersättningsskyldigheten skulle drabba församlingen,
Riksdagen i sin framställning påpekat vigten deraf, att det i lagen den 12
juni 1885 angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill
hörde så ock af särskild sockenstuga meddelade stadgande, som afsåge
införande af likhet i nämnda besvärs utgörande, vunne tillämpning äfven
i de landskap, der kyrkotionde utgjordes; att visserligen, på grund af
åberopade cirkuläret den 29 oktober 1886, kyrkornas inkomst af deras
behållna tionde användes till flera andra ändamål än dem, som i berörda
lag af den 12 juni 1885 afsåges och som, så vidt de icke vore under denna
lag hänförliga, borde tillgodoses genom uttaxering efter de för utgörande
af kommunalutskylder i allmänhet faststälda allmänna grunder; men att
då kyrkotionden i allt fall vore en föga betungande pålaga, intet väsentligt
vore att erinra deremot, att ersättningen derför uttaxerades uteslutande
enligt de af Riksdagen i sådant afseende antydda grunder; att
domkapitlet, sammanfattande de grundsatser, som ofvan uttalats, förden -

20

Statsutskottets Utlåtande N;o 83.

skull hemstält, att för en eventuel afskrifning af kyrkofonden måtte fastställas
hufvudsakligen följande vilkor:

l:o) att statsverket till vederbörande tiondetagare utgåfve ersättning
för den till andra än vederbörande församlingars egna behof anordnade
kyrkofonden;

2:o) att, efter de i lagen angående byggnad och underhåll af kyrka
med hvad dertill hörde så ock särskild sockenstufva den 12 juni 1885 angifva
grunder, såsom ersättning till vederbörande kyrkokassa för kyrkans
behållna äfvensom för församlingens egna behof anordnade kyrkotionde
årligen inom församlingen uttaxerades en summa, motsvarande i Skåne
värdet efter tioårigt inedelmarkegångspris. af sagda tionde och i Blekinge
tiondens fixerade värde i penningar; samt

3:o) att i församling, der kyrkofonden på grund af patronatsrätfghet
åtnjötes af patronus, ersättning derför skulle efter enahanda grunder inom
församlingen uttaxeras och till patronus erläggas; hvarjemte domkapitlet,
som fäst uppmärksamheten på ett i Skåne i ett eller annat fall förekommande
undantagsförhållande, att nemligen hemman i en församling utgjorde
kyrkotionde icke till sin egen sockenkyrka, utan till annan församlings
kyrka, ansett lämpligt, att äfven kyrkofonden af hemman i en dylik undantagsställning
afskrefves; att det tiondebelopp, hvars utgörande hittills
ålegat hemmanet, sammanfördes med kyrkotionden i den församling, der
hemmanet vore beläget; att hemmanet derefter enligt de grunder, som i
sådant afseende blefve faststälda, deltoge i utgörandet af den ersättning
för kyrkotionden, som inom sistnämnda församling komme att utdebiteras;
samt slutligen att denna församlings kyrkokassa årligen till den kyrka,
som varit berättigad till kyrkotionden af hemmanet, erlade tiondens värde
efter medelmarkegång.

Af de yttranden, som afgifvits af Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,
framginge följande:

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län hade anfört, att
det icke kunde förnekas, att en väsentlig skilnad egde rum mellan tiondegifvarne
i de gamla svenska provinserna, der kyrkotionden indragits fil
kronan och sedermera sammanslagits med räntan under benämningen grundskatt
samt gjorts till föremål för afskrifning, och dem i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän, hvarest kyrkorna vore bibehållna vid kyrkotionden;
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande derför icke ansett sig böra afstyrka
bifall till Riksdagens framställning om afskrifning af den på viss
jord inom förenämnda landskap utgående kyrkotionden, hvilken afskrifning
borde ske på en gång, i samband hvarmed kyrkotionden jemväl skulle
komma att ur kronans räkenskaper uteslutas, hvarigenom uppstode den

Statsutskottets Utlåtande N:o 83,

21

fördel, att dessa något förenklades och uppställningen af riksstatens 8:de
hufvudtitel underlättades; att genom eu sådan afskrifning förhållandet i
afseende på de ecklesiastika boställena, för hvilka räntan frinjötes, icke
rubbades, hvaremot kronan ginge förlustig bibeltrycksspanmålen och den
del af tionden i Malmö stad, som kunde befinnas vara kyrkotionde; att
kyrkotionde för närvarande uppbures af åtskilliga statsinstitutioner eller af
tjensteman under sådana förhållanden, att de eljest bort erhålla afslag åt
statsmedel; att statsverket borde lemna dem ersättning för den förlust, de
genom tiondens afskrifning lede, att, i likhet med hvad om kyrkotionde
genom kongl. bref den 14 december 1855 stadgats, utgå enligt kungörelsen
den 11 maj 1855; att den kyrkotionde, som utginge till ringuppsyningsmannen
i Stora Köpinge, till belgtramparen i Herrestad samt till
organist, barnmorska eller skolväsendet i åtskilliga församlingar, vore anvisad
till behof, hvilkas tillgodoseende ankomme på vederbörande kommun
i den ordning, som för hvarje särskildt fall kunde vara föreskrifvet, hvadan
vid beslut om afskrifning af kyrkotionde endast torde erfordras den föreskrift,
att vederbörande kommun hade att lemna nuvarande tjensteinnehafvare
ersättning för den tionde, hvaraf han ginge i mistning; att om
kyrkotionden afskrefves, naturligtvis kostnaderna för kyrkobyggnad och
andra kyrkans utgifter måste fördelas å kommunens skattskyldige medlemmar
efter den grund, som vore i lag bestämd, i anledning hvaraf några
församlingar ifrågasatt, att en viss årlig utdebitering för kyrkans räkning
måtte verkställas; att Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock ej funne skäl
att förorda någon föreskrift derom, enär det hvarken syntes rigtigt att af
de skattskyldige uppbures högre afgifter, än som erfordrades, eller funnes
anledning att betvifla, det kommunerna i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän skulle lika villigt som i öfriga landskap vidkännas de utgifter,
som erfordrades för en värdig tempelbyggnad; att innehafvarne af jus
patronatus i Skåne torde vara lagligen berättigade att uppbära den kyrkotionde,
som vore kyrkan behållen, hvadan vederbörande kommuner borde
åläggas att årligen till patronus gälda ersättning för den kyrkotionde, som
honom tillkomme, hvilken ersättning borde utdebiteras på kommunernas
invånare enligt den grund, hvarefter bidrag till kyrkobyggnad utginge;
att den kyrkotionde, som vore anslagen till lasarettet i Lund eller, som
det äfven kallades, kliniska institutionen derstädes, hvars underhåll eljest
tillhörde Malmöhus läns landsting, fortfarande utginge, ehuru på sista tiden
en eller annan församling undandragit sig dess erläggande; att det förhållande,
att klinisk undervisning meddelades inom lasarettet, medförde den
fördel, att detsamma kunde påräkna universitetslärare såsom läkare, men
att något anspråk å ersättning af statsmedel icke derpå kunde grundas;

22

Statsutskottets Utlåtande N-.o 83.

samt att, då å andra sidan frågan, huruvida lasarettet vore berättigadt att
fortfarande af församlingarna uppbära tionden eller ersättning derför, icke
kunde annorlunda än i tvistemåls väg afgöras, Kongl. Majrts befallningshafvande
ansett sig böra hemställa, att, i händelse församling kändes skyldig
att fortfarande utgöra ifrågavarande afgift, densamma borde bestridas af
kyrkans medel. Departementschefen skulle längre fram återkomma till
frågan, huru med församlingarnas skyldighet i detta hänseende förhåller sig.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län hade anfört, att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, då de tiondeskyldige i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän icke beredts lika fördelaktig ställning som öfrige
tiondeskyldige i riket, funnit sig icke böra afstyrka bifall till den af Riksdagen
gjorda framställning om afskrifning af den från viss jord inom
nämnda landskap utgående kyrkotionden, hvilken afskrifning borde ega
rum på en gång och ej successivt; att genom en dylik afskrifning förlust
skulle drabba statsverket dels direkt genom mistning af den del af kyrkotionden,
som förut ingått till statsverket, dels indirekt, då det tillkomme
statsverket att ersätta de statsinstitutioner samt embete- och tjensteman,
h vilka uppburit en del af tion den; att deremot, beträffande den del af
tionden, som användts till andra kommunala ändamål än kyrkors byggande
och underhåll, det vid kyrkotionde^ afskrifning ålåge ej staten, utan hvarje
kommun att draga försorg om ersättning åt dem, hvilka varit i åtnjutande
af denna del af tionden, liksom ock kyrkornas byggande och underhåll i
alla församlingar, der detta besvär ej ålåge innehafvaren af patronatsrättighet,
efter tiondens afskrifning borde utgöras på sätt i lagen den 12 juni
1885 vore stadgadt; att den önskan visserligen uttalats af många församlingar,
att kyrkorna skulle ega att såsom ordinarie inkomst årligen uppbära
de belopp, som motsvarade de förluster, kyrkorna gjorde genom mistning
af sin behållna tionde, samt att dessa belopp skulle utgå enligt de
grunder, som vore faststälda genom lagen den 12 juni 1885, men att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande, då det icke syntes skäligt att genom
utdebitering på skattskyldige samla kassor, hvarmed framtida kommunala
behof skulle täckas, icke ansett sig kunna tillstyrka bifall dertill, med undantag
endast för de församlingar, der patronus egde rätt uppbära kyrkotionden
mot byggnads- och underhållsskyldighet å församlingens kyrka,
hvarest denna skyldighet fortfarande borde åligga honom, men församlingen
• förpliktas ersätta patronus med ett kyrkotionden motsvarande årligt
belopp, utdebiteradt på församlingens skattskyldige i enlighet med grunderna
i lagen den 12 juni 1885.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län hade anfört, att, då
beslut numera fattats om eftergifvande af öfriga grundskatter, anledning

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

23

ej vore för handen att åt statsverket bibehålla den af kyrkofonden utgående
bibeltrycksspanmålen, som uppginge till så ringa belopp och derjemte
saknade motsvarighet i största delen af riket, utan syntes densamma
böra afskrifvas, hvilken afskrifning, då bibeltrycksspanmålen, som utginge
efter medelmarkegångspris, utgjorde endast några öi’en på hvarje tiondeskyldigt
helt hemman, borde kunna verkställas helt och hållet antingen
året efter det, då beslutet derom kunde komma att fattas, eller ock år
1904, då sista återstoden af öfriga grundskatter skulle eftergifvas; att af
kyrkofonden i öfrig!, som utginge efter bestämda pris, statsverket icke
tillfördes någon inkomst, utan uppbures densamma, visserligen ej direkt?
men i stället under form af ersättningsanslag helt och hållet af församlingarna
och användes åtminstone till största delen för deras egna ändamål;
att då indragning af dessa ringa anslag ej skulle kunna vare sig utöfva
något menligt inflytande på kyrkornas nybyggnad och underhåll eller förorsaka
vissa församlingsmedlemmar någon afsevärd utgift eller olägenhet,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge sig böra tillstyrka, att äfven den
församlingarna sålunda tillkommande andel af kyrkofonden afskrefves,
hvilket lämpligen syntes kunna ske sålunda, att ena hälften afskrefves året
efter det, då beslut derom fattades, och andra hälften år 1904; att de för
kyrkofonden utgående ersättningsanslagen hufvudsakligen användes till
byggnad och underhåll af kyrka, men att inom vissa församlingar desamma
tagits i anspråk äfven för andra ändamål, såsom till prostetunnan samt
biskopens studieskatt, konsistorii statslön och vaxljusmedel; att hvarken
byggnad och underhåll af kyrka eller kontraktsprostarnes aflöning vore att
hänföra till ändamål, hvilka borde af statsverket bekostas, hvarför samtidigt
med kyrkofondens afskrifning statsverket borde befrias från utgifvande
af de vid tiondens indragning till kronan församlingarna tillerkända
ersättningsanslag; att statsverkets anslag till kleresistaten för den af
dess boställen utgående tionde likaledes borde på en gång indragas, och
samtidigt ur tiondelängder och statsverkets öfriga räkenskaper afföras såväl
kyrkofonden för dessa boställen som ock den afkortade fonden för det
Karlshamns stad tillhöriga hemmanet n:o 1 Hunnemara, men att, om församlingarna
vore pligtiga att utgöra biskopens studieskatt, konsistorii statslön
och vaxljusmedel och denna deras skyldighet stode i något sammanhang
med deras rättighet att uppbära kyrkotionde eller ersättning derför,
statsverket i och med kyrkofondens afskrifning borde öfvertaga ansvaret
för ifrågavarande utgifter, hvilka syntes vara af beskaffenhet, att de icke
borde drabba församlingarna.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hade anfört, att
då kyrkofonden, som i nämnda län dels inginge direkt till statsverket,

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

dels disponerades af församlingarna eller vederbörande patroni, oafsedt dess
ändamål, onekligen hade samma natur som kronotionde^ det vore Önskvärdt,
att åtgärder vidtoges, ländande till likställighet mellan tiondegifvarne
i Halland och öfriga fordom danska provinser samt dem i det öfriga Sverige,
i den mån sådana åtgärder kunde ske utan förnärmande af andras lagbefästade
rättigheter; att staten dervid borde eftergifva sina anspråk i
afseende å den delen af tionden, som inginge direkt till statsverket, helst
densamma i Halland icke uppginge till något afsevärdt belopp; att en afskrifning
deremot af den del af tionden, som tillkomme församlingarna,
skulle beröfva kyrkorna tillgångar, hvilka satt dem i stånd till de anmärkningsvärda
om- och nybyggnader af kyrkor i länet, som under det sist a
årtiondet egt rum; att i hvarje fall en aflösning på billiga vilkor, d. v. s.
genom årlig amortering under en längre tidsföljd, med rätt dock för tiondegifvaren
att, då han så önskade, på en gång inbetala hela återstoden af
inlösningsbeloppet, vore lämpligare än en afskrifning af denna del, så vida
den ej lemnades beroende på uttryckligt medgifvande af vederbörande församlingar;
samt att hvad anginge den tionde, som tillfölle innehafvare af
jus patronatus, det vore föga anledning antaga, att en patronus skulle afstå
från densamma blott mot det han befriades från skyldigheten att hålla
kyrkan vid magt, hvaremot en inlösen af dylik tionde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med sättet för inlösen af skattefrälseräntor i enlighet med
kongl. förordningen den 11 september 1885 borde kunna ifrågasättas och
i sammanhang dermed, sedan denna tionde kommit i statens hand, afskrifning
af densamma.

Kongl- Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län hade —
med erinran, att visserligen enligt domkapitlets i Göteborg och Tanums
församlings yttranden fattiga prestenkor af kyrkofonden skulle njuta understöd,
men att de icke dertill egde någon i lag eller författning grundad
rättighet — anfört, att af kyrkornas tiondeinkomster, så vidt Kong!. Maj:ts
befallningshafvande hade sig bekant, ej utginge andra anslag än den
statsverket tillkommande s. k. bibeltrycks tunnan och prostetunnorna; att
statsverket utan svårighet syntes kunna undvara den ringa inkomst, som
tillfölle detsamma af kyrkofonden, hvadan, om kyrkofonden afskrefves,
hvilket Kongl. Maj:ts befallningshafvande på de i Riksdagens skrifvelse
anförda skäl ansåge lämpligt och önskvärdt och hvilken åtgärd på grund
af kyrkofondens ringa belopp borde ske ej successivt, utan på en gång
eller på sin höjd i två terminer med hälften hvardera gången, den s.
k. bibeltryckstunna^ som utginge af kyrkornas behållna del deraf, jemväl
borde upphöra; att kontraktsprostarne deremot borde hållas skadeslösa
för den minskning i lön, som afskrifningen förorsakade dem, men att det

Statsutskott''ets Utlutande N:o 83.

‘25

obetydliga belopp, som för detta ändamål erfordrades, utan olägenhet
borde kunna beredas utaf andra kyrkornas medel, om dessa skulle ega
skyldighet att för all framtid utgöra prostetunnorna och denna skyldighet
icke ansåges lämpligen böra öfverflyttas på församlingarna; att, då kyrkorna
i länet vid detsammas förening med Sverige tillförsäkrats att allt
framgent få tillgodonjuta sin inkomst af kyrkotionden, hvilken rätt sedermera
dels i presterskapets privelegier och dels i resolutioner blifvit än
ytterligare bekräftad, de väl borde vara berättigade att erhålla fullgod ersättning
för denna inkomst, om densamma genom kyrkotionde!^ afskrifning
skulle komma att upphöra; att derför icke utan skäl de flesta församlingar,
som i saken sig yttrat, liksom ock kyrkoherdarne i dessa församlingar,
framstält anspråk på ersättning af statsmedel för kyrkotionde
åt kyrkorna, för den händelse den komme att afskrifvas, men att då lagen
den 12 juni 1885 angående byggnad och underhåll af kyrka icke skulle,
om dylik ersättning tillerkändes kyrkorna, komma till vidare tillämpning
inom församlingarna i Bohuslän, än för närvarande vore fallet, och den
önskade fulla likställigheten i fråga om kyrkobyggnadsskyldigheten mellan
dessa församlingar och rikets öfriga församlingar således icke på detta sätt
skulle ernås, det likväl icke vore lämpligt att vid afskrifning af kyrkotionden
binda något vilkor om ersättning derför åt kyrkorna, hvilkas behof
af nybyggnad och underhåll blifvit i nyss nämda lag fullt tillgodosedt;
att det ej heller syntes böra ifrågasättas, att församlingarnas icke tiondeskyldiga
beskattningsföremål skulle erhålla någon ersättning för den ökade
börda, som genom kyrkotiondens afskrifning för dem skulle uppstå i afseende
å kyrkans byggande och underhåll och de flere utgifter, som nu
bestriddes af kyrkotionden; att den kyrkotionde, som åtföljde patronatsrättigheten
i Hjertums och Morlanda båda pastorat, mot skyldighet för
patronatsrättighetens innehafvare att hålla kyrkan vid magt, deremot icke
syntes kunna afskrifvas, med mindre än att full ersättning bereddes vederbörande
patroni, så vida dessa icke voro villiga att på andra vilkor träffa
uppgörelse i fråga om kyrkotiondens upphörande och öfriga vederbörande,
hvilkas rätt deraf skulle komma att beröras, anslöte sig till en sådan
uppgörelse; att i detta afseende förelåge ett förslag af patronus i Morlanda,
men att, då denne förbehållit sig att fortfarande få utöfva den vigtigaste
af de med patronat^! förenade rättigheter eller att få kalla kyrkoherde
till pastoratet och genom uppgörelsen endast skulle blifva befriad
från skyldigheten att hålla kyrkan vid magt, det ville synas Kongl. Majrts
befallningshafvande, som om hans erbjudande icke vore värdt vidare beaktande;
att det i stället syntes lämpligt att, liksom jemlik! förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronoBih.
till Riksd. Prat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

tionde, som innehades under enskild eganderätt in. in., det för beredande
af tillfälle att fä dylik kronotionde likstäld med kronans tionde, lemnats
öppet för innehafvare af patronatsrättighet, dermed kronotionde yore förenad,
att taga lösen derför af kronan efter visst pris med tillagd forsellön,
ett liknande erbjudande gjordes innehafvarne af patronatsrättigheten i Morlanda
och • Hjertums pastorat beträffande den kyrkotionde, som de egde uppbära,
dervid till grund för lösningspriset torde böra läggas medeltalet af
de senaste tio årens markegångspris, hvarefter kyrkotionden, om den icke
genast afskrefves, borde utgöras i penningar efter samma pris, hvarmed
den öfriga kyrkotionden i länet löstes, samt att, om patroni icke ville begagna
sig af ett dylikt erbjudande, andra åtgärder kunde vidtagas för
vinnande af kyrkotiondens afskrifning inom patronatsförsamlingarna, dervid
möjligen också skulle kunna ernås full tillämpning af den nya kyrkobyggnadslagen
äfven i dessa församlingar.

Departementschefen hade derefter, innan han öfvergått till en redogörelse
för det utlåtande, som af kammarkollegium och statskontoret den 8
februari 1897 afgifvits, hänvisat till de af embetsyerken uppgjorda och
samma utlåtande bifogade tabeller, hvilka utvisade bland annat:

att kyrkotionden efter afdrag för den afkortade delen deraf skulle
uppgå till 9,4 7 0,6729124 hektoliter råg, 18,706,43i88i hektoliter korn, 772,3158
hektoliter blandkorn och 4,741,2395 hektoliter hafre med ett värde för år
1894 af 209,386 kronor 55 öre, dervid dock vore att erinra, dels att em-,
betsverken i allmänhet ej ingått i närmare undersökning beträffande beloppet
af den kyrkotionde, som för hvarje kyrka ur landsboksräkenskaperna
eller uppgifter, lemnade af vederbörande häradsskrifvare, pastorse.
mbete eller församling, sålunda i tabellerna upptagits såsom utgående
kyrkotionde, dels ock att i några församlingar nämnda tionde enligt beslut
å kyrkostämma eller medgifvande af vederbörande patronus tills vidare ej
uppbures eller utginge ur kommunalkassan, liksom den också på åtskilliga
ställen numera utdebiterades efter fyrk eller, der densamma eljest skulle
lösts efter medelmarkegångspris, med fixt belopp;

att efter afdrag för den kronan behållna och anordnade delen af
kyrkotionden samt de utgifter, hvilka eljest enligt tabellerna från kyrkorna
utginge till andra än deras egna ändamål, den behållna inkomsten inom de
föramlingar, der kyrkotionde förekomme, skulle utgöra 154,903 kronor
27 öre med ett medeltal för hvarje kyrka af 266 kronor 16 öre (högst i
Österslöf med 1,271 kronor 95 öre, lägst i Sturkö med 92 öre); samt

att forsellönsersättning för kyrkotionden utgår i Malmöhus, Kristianstads
och Hallands län med tillsammans 7,138 kronor 93 öre, hvilka
ersättningsbelopp endast Lunds universitet, kontraktsprostarne i Skåne samt

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

27

några pastorer direkt, utqvitterade å ränteriet, hvaremot denna ersättning
eljest i dess helhet uppbures af kyrka eller patronus, som till dem, hvilka
hade belopp af kyrkofonden sig anslagna, utgåfve mot anslaget svarande
del af forsellönen, för så vidt de efter gifna bestämmelser eller praxis ansåges
dertill berättigade, hvilket dock långt ifrån syntes vara regel.

Vidare hade departementschefen erinrat, hurusom af rikshufimdboken
för 1895 inheintades:

att kyrkofonden, som i riksstaten beräknats till 250,000 kronor, skulle
utgöra för Blekinge län 1,7 1 4,363 hektoliter med ett värde af 3,927 kronor
62 öre, för Kristianstads län 9,200,241 hektoliter med ett värde af 66,969
kronor 94 öre, för Malmöhus län 17,100,7oi hektoliter med ett värde af
117,528 kronor 86 öre, för Hallands län 2,5 1 9,580 hektoliter med ett värde
af 16,099 kronor 20 öre samt för Göteborgs och Bohus län 3,4 5 6,464 hektoliter
med ett värde af 3,385 kronor 79 öre eller tillhopa 33,991,349
hektoliter till ett sammanlagdt värde af 207,911 kronor 41 öre;

att under 7:e hufvudtiteln »städers friheter» med rubrik »indelning
och dermed jemförlig anvisning, på förslag: friheter och kyrkotionde» afförts
37 kronor 86 öre, som i riksstaten beräknats till 40 kronor, deraf 33
kronor 57 öre »friheter» och 4 kronor 29 öre »kyrkotionde»;

att under 8:de hufvudtiteln

1) »kleresistaten» under rubrik »anvisning i kontant» afförts 20,102
kronor 75 öre, som i riksstaten beräknats till 20,660 kronor, deraf för
kyrkotionde i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län 87 kronor 58 öre,
samt under rubrik »indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag:
friheter och kyrkotionde» 15,453 kronor 1 öre, som i riksstaten beräknats
till 16,000 kronor, deraf 2,485 kronor 72 öre »friheter» och 12,967 kronor
29 öre »kyrkotionde»;

2) »universiteten» under rubrik »indelning och dermed jemförlig anvisning,
på förslag: kyrkotionde» afförts 3,6 3 5,500 hektoliter spalt mål, deraf
1,42 9,942 hektoliter för Kristianstads och 2,205,558 hektoliter för Malmöhus
lärt, till värde af 28,683 kronor 14 öre, som t riksstaten beräknats till
35,820 kronor;

3) »pedagogier och folkskolor» under rubrik »indelning och dermed
jemförlig anvisning, på förslag: kyrkotionde» för Malmöhus län afförts
122,335 hektoliter spahmål till ett värde af 876 kronor 82 öre,'' sond i riksstaten
beräknats till 1,010 kronor;

4) »barnmorskeundervisningen och barnbördshusen» "“under rubrik
»indelning och dermed jemförlig anvisning, på förslag: kyrkotionde» för
Malmöhus län afförts 77,733 hektoliter spannmål till värde af 581 kronor
57 öre, som i riksstaten beräknats till 700 kronor;

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

5) »lasaretts underhåll» under rubrik »indelning och dermed jemförlig
anvisning, på förslag: kyrkotionde» a Iförts 406,430 hektoliter spannmål, deraf
för Kristianstads län 62,649 hektoliter och för Malmöhus län 3 43,781 hektoliter
med ett värde för det förstnämnda af 484 kronor 10 öre och för det
senare af 2,722 kronor 87 öre eller tillsammans 3,206 kronor 97 öre, som
i riksstaten beräknats till 4,360 kronor; samt

6) »kyrkors underhåll» under rubrik »anvisning i kontant» afförts

7.217 kronor 69 öre, som i riksstaten beräknats till 7,528 kronor, deraf
för kyrkotionde i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län 6,196 kronor
94 öre, äfvensom under rubrik »indelning och dermed jemförlig anvisning,
på föi-slag: kyrkotionde» 21,827,217 hektoliter spannmål till ett värde af

150.217 kronor 54 öre, som i riksstaten beräknats till 193,300 kronor,
deraf för Kristianstads län 6,8 7 8,349 hektoliter till ett värde af 51,417
kronor 72 öre, för Malmöhus län 12,430,418 hektoliter till ett värde af
82,835 kronor 4 öre, för Hallands län 2,377,708 hektoliter till ett värde
af 15,035 kronor 88 öre samt för Göteborgs och Bohus län 140,742 hektoliter
till ett värde af 928 kronor 90 öre.

Af kammarkollegii och statskontorets nu föreliggande utlåtande inhemtades,
att einbetsverken, jemlikt Kongl. Maj:ts remiss och Riksdagens
skrifvelse, ansett det tillkomma sig att endast afgifva förslag angående
sättet och vilkoren för afskrifning af den från viss jord i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohus län utgående kyrkofonden, ej att yttra sig derom,
huruvida en dylik afskrifning borde eg a rum eller icke.

Då den afkortade fonden icke erlades till kyrkan, ej heller i öfrigt
utgjordes — med undantag endast hvad beträffade dels ecklesiastika boställen
i Blekinge län, hvilka boställens kyrkotionde indragits till och uppbures af
statsverket, som till vederbörande tiondegifvare utanordnade motsvarande
belopp, dels några ecklesiastika egendomar i öfrigt, deraf indelningshafvarne
jemlikt gällande lifstidsstädje- eller arrendekontrakt egde uppbära nämnda
utskyld — ansåge embetsverken, att, derest kyrkofonden afskrefves, beträffande
den afkortade delen deraf andra föreskrifter ej erfordrades än att,
på sätt embetsverken, enligt hvad ofvan förmälts, den 31 december 1886
hemstält, den i Blekinge län skedda indragningen till statsverket af densamma
skulle återgå samt förbehåll göras derom, att genom afskrifningen
någon rubbning ej finge ske i den rätt, åtskilliga indelningshafvare enligt
gällande kontrakt kunde eg a att af de dem på lön anslagna egendomar
uppbära kyrkotionde.

Hvad den kronan behållna kyrkofonden anginge, hade embetsverken
uttalat den uppfattningen, att kyrkorna borde befrias från utgörandet af

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

29

bibeltryckstunnan och att, derest kyrkofonden afs k refvel, den indragna
skot- och hospitaltionden ej vidare borde till statsverket utgå.

Härefter hade einbetsverken anfört följande:

Af de anslag, för hvilka ofvan redogjorts under rubrik »anordnad,
kyrkotionde» syntes en del kunna upphöra utan särskild ersättning, nemligen:

1) Kyrkofonden till Malmö asyl. Då det anslag, som i riksstaten
uppförts såsom vederlag för hospitalens till statsverket indragna inkomster,
erhållit egenskapen af förslagsanslag, funnes ej skäl att, derest kyrkofonden
till Malmö asyl upphörde att utgå, förhöja nämnda högst betydliga anslag
med ett emot ifrågavarande obetydliga kyrkotionde ungefärligen svarande
penningbelopp; samt

2) Kyrkotionde, som utginge från en egendom, hvilken tillhörde en
kyrka, till en annan sockens kyrka. Af de fall, då kyrkotionde från en
egendom, som tillhörde en kyrka, erlades till en annan sockens kyrka,
berodde, efter hvad ofvan anförts, de flesta derpå, att säterifrihet flyttats
från ett säteri i en socken till en i annan socken belägen egendom, hvars
kyrkotionde i stället fått utgöras af det förutvarande säteriet. Afskrefves
kyrkofonden i dess helhet, syntes för dylik tionde, hvilken gifvetvis, derest
säteriflyttningen ej mellankomma, blifvit med kyrkans öfriga tionde afskrifven,
någon ersättning ej böra ifrågakomma; och detsamma gälde jemväl
den tionde från skattelägenheterna n:is 1—9 Månstorp i Mellan Grefvie
socken samt skattehemmanen n:o 10 Qvarnby i Husie och n:o 3 Kempinge
i Rengs socken, som erlades till kyrkorna i Vestra Ingelstads, Södra
Sallerups samt Stora Hammars församlingar, hvilka också utan anspråk på
ersättning tillstyrkt kyrkofondens afskrifning.

Då pensionerna från presterskapets enke- och pupillkassa numera
måste anses utgå med fulla beloppet, kunde det hafva ifrågasatts, om icke
fonden till fattiga prestenkor i Halland samt det från kyrkorna i Bohuslän
och den del af Elfsborgs län, hvilken tillhörde Göteborgs stift, för samma
ändamål utgående understödet jemväl bort upphöra till vederlag; men då
liknande utskylder förekomme äfven i andra stift, och frågan i allt fall
påkallade närmare utredning än den embetsverken i detta sammanhang
ansett sig böra vidtaga, syntes det embetsverken lämpligast, att, i afvaktan
på en dylik allmän utredning, hvarom Kongl. Maj:t kunde finna skäl lemna
föreskrift, och hvilken väl kom me att omfatta jemväl de ersättningar, som
i de olika stiften från kronan utginge till fattiga prestenkor, ofvannämnda
anslag till fattiga prestenkor fortfarande måtte utgöras af kyrkorna, eller,
om kyrkornas inkomster ej dertill lemnade tillgång, af församlingarna (i
patronella pastorat af patroni).

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Kyrkorna eller, om deras inkomster ej dertill lemnade tillgång, församlingarna
(i patronella pastorat patroni) borde ersättningsskyldighet
likaledes åligga för:

1) kyrkotionde till församlingens tjenstemän för deras befattning vid
kyrkan eller med dess räkenskaper;

2) kyrkotionde såsom ersättning för skedd jordupplåtelse för vederbörande
kyrkas räkning;

3) prostens omaks- eller underskrifning spenning ar, om desamma vidare
borde utgå; samt

4) kyrkofonden till Lunds ''lasarett, derest kyrkorna fortfarande ansåges
skyldiga utgöra nämnda tionde, hvilken fråga vore beroende på
domstols pröfning.

Anledning kunde nog förefunnits att ålägga kyrkan eller kyrkoförsamlingen
(i patronella pastorat patroni) ersättningsskyldighet äfven för
prostetunnan, då prosten tillerkänts densamma hufvudsakligen såsom arfvode
för sitt besvär med kyrkan, men då prostetunnan i öfriga riket numera
utginge af statsmedel, borde på lika sätt förfaras med nämnda utskyld i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt kyrkorna sålunda befrias från
densammas erläggande.

Dylik befrielse borde jemväl komma kyrkorna till del beträffande
samtliga öfriga under »anordnad tionde» upptagna anslag samt på annat
sätt sörjas för de ändamål, till hvilka de för närvarande utginge.

Beträffande den till församlingens skolväsende samt barnmorskelöner
disponerade kyrkotionde borde denna ersättningsskyldighet åligga, för den
förra skoldistriktet och för den senare kommunen.

Från biskopslöneregleringsfonden borde, för den tid nu gällande lönereglering
för biskopen i Lund omfattade, ersättning utgå för den honom
anslagna kyrkotionde och biskopens studieskatt samt från presterskapets löneregleringsfond,
likaledes under löneregleringsperioden, för den åtskilliga
kyrkoherdar och komministrar enligt gällande lönereglering sresolutioner anslagna
kyrkotionde; af statsmedel deremot, medelst uppförande å vederbörliga
stater af motsvarande anslag, ej endast, efter hvad ofvan föreslagits,
för prostetunnan, utan äfven

dels för kyrkofonden till Lunds universitet och barnmorskeläraren i

Lund;

dels för vaxljusmedlen, studieskatten i Halland, konsistorii statslön,
amanuensens och pedellens lönetilläkning, konsistorienotariens augment samt
bidrag från landskyrkor i Listers och Bräkne kontrakt till Karlshamns
skolestats aflöning;

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

31

dervid embetsverken beträffande tionde» till barnmorskeläraren i
Lund velat framhålla, att vid dess beviljande visserligen en särskild förmån
afsetts för de tiondeskyldiga församlingarna, men att denna tionde i allt
fall synts embetsverken böra ersättas af statsverket, då af dess medel
numera bestredes samtliga med barnmorskeundervisningen i öfrigt förenade
kostnader.

För prostetunnan syntes ersättningen böra utgå på det sätt, att efter
samma grunder som i gamla Sverige för hvarje kyrka, hvaraf prostetunna
hittills utgått, från statsverket utgjordes eu tunna spanmål af det eller de
sädesslag, hvaruti nämnda utskyld hittills varit bestämd, löst efter det i
kongl. förordningen den 23 juli 1869 angifna pris, nuvarande prostar doek
förbehållet att under deras tjenstetid få uppbära ersättning för prostetunnan
efter hittills gällande grunder.

Hvad anginge öfriga anslag, för hvilka ersättning föreslagits skola
utgå från biskopslöneregleringsfonden, presterskapets löneregleringsfond
eller statsverket påkallades ej andra förändringar, än att ersättningen för
tionden till barnmorskeläraren i Lund, studieskatten i Halland, konsistorii
statslön, amanuensens och pedellens lönetillökning samt, konsistorienotariens
augment, hvilka anslags storlek ej kunnat af embetsverken tillförlitligen
uppgifvas, bestämdes efter medeltalet af de 10 sista årens inkomst samt
att ersättningen för de tiondeanslag, hvilka för närvarande utginge efter
medelmarkegång, förvandlades till fixa belopp efter samma beräkningsgrund
med tillägg af forsellön, äfven der sådan enligt lemnade uppgifter
ej utgått.

Med tillämpning af de utaf embetsverken sålunda angifna grunder
skulle såsom ersättning för afskrifven kyrkotionde af allmänna medel årligen
utgå 45,655 kronor 16 öre, deraf 369 kronor 79 öre från biskopslöneregleringsfonden,
948 kronor 1 öre från presterskapets löneregleringsfond
samt 44,377 kronor 16 öre från statsverket, som dessutom skulle gå
i mistning af den kronan behållna kyrkofonden, samt kyrkofonden till
Malmö asyl, med ett beräknadt värde år 1894 af 7,330 kronor 39 öre;
dock koirime denna senare förlust att i det närmaste uppvägas deraf, att
forsellönsersättningen 7,138 kronor 93 öre samt ersättningen till Öfraby
kyrka för kyrkofonden af öfrabyborgs säteri, utgörande för år 1894 20
kronor 97 öre, ej vidare skulle utgå.

Äfven om kyrkorna, på sätt ofvan blifvit föreslaget, befriades från
flertalet af de till andra än deras egna ändamål anvisade betydliga anslag,
måste likväl tagas i öfvervägande, huruvida, efter kyrkofondens afskrifning,
särskilda åtgärder påkallades för anskaffande af medel till kyrkliga

32

Statsutskottets Utlåtande $S:o 83.

ändamål, hvarför anslag utaf allmänna medel naturligtvis ej kunde ifrågasättas.

Flera församlingar eller myndigheter hade i detta syfte föreslagit,
att, liksom kyrkorna i gamla Sverige åtnjöte viss årlig inkomst i den
numera från statsverket utgående vin- och byggnadssäden, kyrkorna i de
forna danska och norska provinserna Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän
jemväl skulle tillförsäkras en viss årlig inkomst, dock uttaxerad inom
församlingarna efter fyrk eller enligt lagen den 12 juni 1885, men hade
embetsverken, som ej ingått i bedömande af frågan, huruvida vin- och
byggnadssäden i gamla Sverige fortfarande borde utgå, i likhet med Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län ej ansett sig
böra dertill tillstyrka bifall, utan funnit medel för kyrkliga ändamål efter
afskrifningen böra vid behof uttaxeras enligr de för hvarje särskild utgift
meddelade bestämmelser.

Endast patronella församlingar måste i detta afseende tills vidare
intaga en undantagsställning.

Af den beträffande patronatsrättigheten lemnade framställningen
framginge, att, om än utaf de patronus såsom sådan åliggande skyldigheter
och utgifter en del mera omedelbart sammanhängde med kyrkofonden,
de flesta blifvit honom ålagda ej endast med hänsyn till nämnda
tionde utan emedan han uppbure kyrkans samtliga inkomster. Bäst hade
derför varit, om man kunnat genomdrifva ett, allmänt upphäfvande af
patronatsrättigheterna i förevarande landskap, så att patroni samtliga skyldigheter
öfvergått på församlingarna, hvilka till ersättning sjelfva fått disponera
sina inkomster, i hvilket fall med kyrkofonden i de patronella
församlingarne kunde förfarits på samma sätt som i de öfriga. Af skäl,
som legat till grund för cirkulären den 23 november 1855 och den 11
november 1892, ansåge embetsverken detta emellertid ej för närvarande
kunna ifrågasättas. Man syntes derför vara hänvisad att tillse, huru, med
bibehållande af patronatsrättigheten, hindren för afskrifning af kyrkofonden
i de patronella församlingarne skulle kunna undanrödjas; och vore derför
annan utväg ej möjlig, än att församlingarna till patroni årligen erlade ett
kyrkofonden, efter afdrag för de utgifter, från hvilka de, efter hvad ofvan
angifvits, befriats, motsvarande belopp, hvilket — der ej såsom beträffande
Morlanda samt Hjertums och Vesterlanda pastorat derom blifvit annorlunda
särskildt bestämdt — borde beräknas efter medel mark egångspris
med forsellönsersättning (vederbörande patronus, som ansåge sig berättigad
uppbära ersättning efter annan grund, öppet lemnadt att derom å ort och
ställe, som vederborde, väcka talan); och då kyrkobyggnad utgjorde den
drygaste af de patroni åliggande skyldigheter, borde det belopp, som frår

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

33

församlingarne sålunda skulle utgå såsom ersättning för kyrkofonden, böra
uttaxeras enligt lagen den 12 juni 1885, enligt hvilken lag de, som åtnjöte
de genom presterskapets privilegier förkunnade förmåner, ej vore
skyldiga att deltaga i dylika kostnader i vidsträcktare mån, än med samma
privilegier kunde vara förenligt.

Vid afskrifning af den nu utgående kyrkofonden, hvilken afskrifning
borde ega rum på en gång och ej successivt, erfordrades sålunda, derest
kyrkorna eller patroni befriades från utgörande af ofvanangifna anslag, ej
andra föreskrifter, än att, jemte det den vid 1856—1858 års riksdag beslutade
indragning till statsverket af kyrkofonden inom Göteborgs och
Bohus samt Blekinge län, hvilken indragning endast i det senare länet
trädt i kraft, skulle återgå, samtliga församlingar, hvilkas tionde ej innehades
under patronatsrätt, borde förpligtas att, der kyrkornas medel ej
dertill räckte, utgifva ersättning för de delar af den anordnade kyrkofonden,
hvilka fortfarande skulle utgå af kyrkorna, samt de församlingar,
hvilkas kyrkotionde uppbures af vederbörande patroni, tillförbindas att
till dem efter ofvan angifna grunder i stället för kyrkofonden lemna årlig
ersättning.

Slutligen hade embetsverken föreslagit, att, derest eu dylik afskrifning
egde rum, hela kyrkofonden 250,000 kronor från riksstatens inkomstsida
uteslötes, samt att följande förändringar måtte vidtagas i de å dess
7:de och 8:de hufvudtitel upptagna utgiftsposter, nemligen:

att de belopp, hvilka under »universiteten», »pedagogier och folkskolor»,
»barnmorskeundervisningen och barnbördshusen», »lasaretts underhåll»
samt »kyrkors underhåll» upptoges med rubrik »indelning och dermed
jemförlig anvisning, på förslag: kyrkotionde», måtte utgå;

att under »städers friheter», »indelning och dermed jemförlig anvisning,
på förslag», som i riksstaten beräknats till 40 kronor, måtte nedsättas
till 33 kronor 57 öre eller i jemnadt tal 30 kronor;

att under »kleresistaten» dels »anvisning i kontant», som i riksstaten
beräknats till 20,660 kronor, nedsattes till 20,455 kronor 25 öre eller i
jemnadt tal 20,453 kronor, då för vinnande af jemnt krontal under anslaget
förut uppförts nu odisponerade 2 kronor 58 öre; dels »indelning
och dermed jemförlig anvisning, på förslag», i riksstaten beräknade till
16,000 kronor, nedsattes till 2,485 kronor 72 öre eller i jemnadt tal
2,500 kronor; samt

att under »kyrkors underhåll» likaledes »anvisning i kontant», som
i riksstaten beräknats till 7,528 kronor, nedsattes till 1,027 kronor 50 öre
eller i jemnadt tal 1,028 kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft.

5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o So

Härefter hade, enligt hvad departementschefen vidare meddelat — med
anledning af kammarkollegii och statskontorets hemställan, att ersättningen
för tionden till barnmorskeläraren i Lund, studieskatten i Halland, konsistorii
statslön, amanuensens och pedellens lönetillökning samt konsistorienotariens
augment måtte bestämmas efter medeltalet af de sista tio årens inkomst,
samt att ersättningarna för de tiondeanslag, hvilka för närvarande
utginge efter medelmarkegång, skulle förvandlas till fixa belopp efter
samma beräkningsgrund med tillägg af forsellön — infordrats vederbörandes
yttranden.

Af dessa yttranden framginge, att tiondetagarne i allmänhet icke haft
något att erinra mot det af embetsverken föreslagna sättet för ersättningens
bestämmande. Enda undantagen utgjordes af det större akademiska
konsistoriet vid Lunds universitet, med hvilket kanslern för rikets universitet
instämt, och åtskilliga prestman, i hvilkas löneförmåner kyrkotionde
inginge. Det omförmälda konsistoriet hade ansett, att, ersättningen
för kyrkofonden till Lunds universitet borde bestämmas till det belopp,
hvartill kyrkotionde jemte forsellönsersättning beräknats i universitetets
nu gällande stat, och hvilket belopp icke obetydligt öfverstege det belopp,
hvartill tionden jemte forsellönsersättning i medeltal för de tio sista åren
uppgått. Departementschefen ansåge emellertid skäl icke förefinnas att,
hvad universitetet anginge, härvid frångå den allmänna grundsatsen om
ersättningens bestämmande; och hvad beträffar de af åtskilliga prestman
uttalade önskningar om följande af annan beräkningsgrund, borde deraf ej
föranledas annat än en bestämmelse, att nuvarande tjensteinnehafvares rätt
borde bevaras oförkränkt.

Departementschefen hade Vidare yttrat:

Af hvad ofvan blifvit anfördt framginge till en början, att genom
den i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän samt af några hemman i
Elfsborgs län utgående kyrkofonden hvilade på jorden derstädes en tunga,
som numera saknade motsvarighet i det öfriga riket. Följdrigtigt syntes
derför böra fordras, att, för vinnande af största möjliga likställighet med
afseende å jordbeskattningen i hela riket, kyrkofonden afskrefves. Endast
i afseende på denna tionde i de lukrativt patronella pastoraten, ansåge
departementschefen ett tillfälligt uppskof med afskrifningens genomförande
icke kunna undvikas. I öfrigt hölle han före, att enkelhet och
reda samt de jemförelsevis obetydliga belopp, hvarom här vore fråga, borde
föranleda dertill, att ifrågavarande afskrifning icke såsom grundskatteafskrifningen
borde ske sucessivt, utan på en gång; och kunde härvid lämpligen
bestämmas, att kyrkofonden, med ofvannämnda undantag, från och
med år 1900 borde upphöra att utgå.

Statsutskottets Utlåtande N:o Hd.

35

Härvid vore då i första rummet att tillse, att icke, genom tiondegifvarnes
fritagande från denna utskyld, annans rätt förnärmades.

Tydligen vore icke något sådant att befara i afseende å den s. k.
»eifkortade kyrkotionde™, som kännetecknades deraf, att densamma i vederbörande
räkenskaper blott debiterades, men ej uppbures. Det undantag,
som i detta hänseende egde rum i Blekinge, borde tydligen upphöra, och
oegentligheten af att den afkortade tionden i vissa lifstidsstädje- eller
arrendekontrakt påförts brukaren såsom en afgift till indelningshafvaren,
koinine naturligtvis framdeles, då egendomarne i författningsenlig ordning
utarrenderades, icke att fortfara. Utan vidare kunde derför denna del af
kyrkotionden ur räkenskaperna uteslutas, förefintlig kontraktsenlig rätt dock
oförkränkt. Lika litet vore något förnärmande af annans rätt att befara
genom eu afskrifning af den del af kyrkotionden, som af embetsverken
rubx-icerats såsom »kronan behållen», och som numera, utan någon bestämmelse
i afseende å dispositionen, inginge till staten. Dess relativt ringa
belopp gjorde densamma för statsverket betydelselös; och tvekan kunde
icke råda derom, att icke densamma, som vore af alldeles enahanda natur
som den staten behållna kronotionden, borde utan vidare afskrifvas.

Om således dessa båda delar af kyrkotionden helt och hållet kunde
efterskänkas, utan att tiondegifvarnes förpligtelser ens i någon mån af
annan öfvertoges, vore förhållandet olika beträffande all annan kyrkotionde,
såvida densamma utginge för ändamål, som fortfarande behöfde tillgodoses.
Arten af de ändamål, för hvilkå kyrkotionden i sistnämnda fall utginge,
vore emellertid så olik för olika fall, att under det det å ena sidan måste af de
i tiondegifvarens ställe inträdande betalningsskyldige fordras utgörande
af bestämda, årliga tionden motsvarande ersättningsanslag för fortfarande
uppfyllande af de ändamål, hvartill kyrkotionden anvisats, vare sig för
all framtid eller åtminstone under viss tid, såsom under faststäld löneregleringsperiod,
så syntes man ä andra sidan utan vidare kunna trygga
sig vid förutsättningen, att dessa ändamål, ehuru icke de i tiondegifvarnes
ställe inträdande skattskyldige lemnade bestämd ersättning skulle af samma
skattskyldige, om så påkallades genast, eller eljest vid den tidpunkt, då
omständigheterna fordrade, behörigen fyllas. I det af kammarkollegium och
statskontoret nu senast afgifna utlåtandet hänfördes till den förra kategorien,
eller den, der kyrkotionden med fixt årligt belopp måste ersättas,
dels samtliga de under rubriken »anordnad» upptagna afgifter, med undantag
af kyrkotionde, som utginge »från egendom, som tillhörde en kyrka,
till en annan sockens kyrka», dels ock den »patronus ecclesise» tillkommande
kyrkotionde, samt till den senare kategorien, eller den, der dylika ersättningsbelopp
ej skulle erfordras, dels »kyrkans behållna tionde», dels ock

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

den till kommunala behof anvisade kyrkotionde, der ej motsatsen påkallades
för bevarande'' af nuvarande tjensteinnehafvares rätt.

öfverginge man då till förra kategorien eller de grupper af kyrkotionden,
som icke kunde upphöra, med mindre motsvarande ersättning
lemnad.es
skulle åligga. Den grundtanke, som i detta fall blefve bestämmande för
kammarkollegii och statskontorets förslag, kunde sägas vara, att den skyldighet
borde åligga staten i de fall, der kyrkofonden utginge för statsändamål;
kyrkorna, församlingen (patroni), kommunerna, eller för korthets
skull uttryckt kommunerna, der kyrkotioden utginge för kommunala ändamål.
Man kunde icke annat än erkänna rigtigheten af denna grundtanke.
Hade staten för sina behof tillvallat sig dispositionsrätten öfver kyrkotionden,
så hade staten beträffande kyrkotionden kommit att intaga samma ställning,
som den gjorde med afseende å den anordnade kronotionden. Kyrkotiondegifvarne
stode här till staten i ett skattskyldighetsförhållande fullt analogt
med det, som kronotiondegifvarne intoge. Liksom staten, vid de sistnämndas
befriande från deras tiondepligt genom grundskatteafskrifningen, ersatt dem,
som egt uppbära kronotionde, borde enahanda ersättningsskyldighet åligga
staten beträffande dem, som i likartadt fall uppburit kyrkotionde. Deremot
kunde ersättningsskyldighet icke åligga staten för den kyrkotionde, som af
kyrkor, församlingar och kommuner helt och hållet disponerats för kyrkornas,
församlingarnas och kommunernas egna behof. Dessa för kommunala
ändamål utgående afgifter måste, såvida icke kommunerna i Skåne,
Halland, Blekinge och Bohuslän skulle ställas i förmånlig undantagsställning
gent emot kommunerna i det öfriga Sverige, öfvertagas af kommunerna
sjelfva och öfverfiyttas från eu del af kommunernas medlemmar på samtliga
deras skattskyldige medlemmar jemlikt för hela riket lagbestämda
former.

Men om sålunda departementschefen obetingadt godkände den grundtanke,
hvarpå embetsverkens förslag hvilade, kunde han dock icke underlåta
att i vissa fall skilja sig från embetsverken vid tillämpningen af densamma.
Det måste erkännas, att vid denna tillämpning uppstode åtskilliga
svårigheter, beroende dels derpå, att man kunde stanna i tvekan, om det
ändamål, hvarför kyrkotionden blifvit anordnad, vore att hänföra till ett
statens eller ett kommunens, så vore förhållandet med »prostetunnan», dels
derpå, att, äfven om ändamålet, hvarför kyrkotionden anordnats, till sin
natur vore kommunalt, tionden utgått för tillgodoseende icke allenast af
den egna kommunens, utan jemväl främmande kommuners behof, något
som tydligtvis vore fallet med, förutom »prostetunnan», »prostens omakseller
underskrifningspenningar», »kyrkotionde till Lunds lasarett» samt de

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

37

till fattiga prestenkor i Halland, Bohuslän och en del af Elfsborgs län»
utgående utskylder. I sistnämnda hänseende förefölle det icke fullt instämmande
med kommunalförfattningarnas anda, att, när tiondegifvarnes betalningsskyldighet
öfverflyttades på kommunen, denna skulle tillförbindas att
för all framtid utgöra kommunala afgifter för annat än egna behof, för
behof, som till största delen vore utan all betydelse för kommunen såsom
sådan.

Af det sagda framginge, att ingen tvekan syntes kunna råda derom,
att den kyrkotionde, som nu utginge till Lunds universitet, barnmorskeläraren
i Lund samt Malmö asyl, äfvensom följande afgifter: bidrag från landskyrkor
i Listers och Bräkne kontrakt till Karlshamns skolestats aflöning,
vaxljusmedel, studieskatten i Halland, konsistorii statslån, amanuensens och
pedellens lönetillökning, konsistorienotariens augment, allt uppgående till af
embetsverken beräknade 36,174 kr. 29 öre, borde ersättas af staten, äfvenså
att kyrkotionde till biskopen i Lund från Väsby kyrka och biskopens
studieskatt samt kyrkotionde till presterskapet utan särskild! åliggande för
kyrka, och som uppginge till beräknade 1,317 kr. 80 öre, borde ersättas
af biskopslöneregleringsfonden och presterskapets löneregleringsfond, dock
endast för den tid nuvarande löneregleringar gälde. Lika uppenbart vore,
att kyrkotionde, anordnad till sådana kommunernas ändamål, hvilka numera
vore för kyrkan främmande, och till ersättning för jordupplåtelse,
för vederbörande församlingars räkning, skulle af kommunerna med vederbörliga
belopp ersättas, intilldess anslagsbehofvet till äfventyrs upphörde.

Det återstode nu af de ändamål, hvarför enligt embetsverkens förslag
ersättning måste utgå: prostetunnan, prostens omaks- eller underskrifning spenningar,
anslagen till fattiga prestenkor och den till Lunds lasarett anordnade
kyrkotionde; alla sådana ändamål, hvilka i högre eller mindre
grad läge utom den egna kommunens intressesfer.

I afseende å den till prostetunna anordnade kyrkotionde — uppgående
enligt embetsverkens uppgift, evalverad på föreslaget sätt, till
8,272 kr. 57 öre — kunde, såsom kammarkollegium och statskontoret
uttalat, ifrågasättas, om dermed afsåges ett statsändamål, och icke snarare
ett kommunalt, då prosten tillerkänts denna inkomst hufvudsakligen såsom
ersättning för sitt besvär med kyrkan. Såsom bekant, hade denna utskyld
i det öfriga Sverige utgått såsom afkortning å kronotionde, till dess
densamma numera till statsverket indragits mot ersättning. Talande skäl
kunde emellertid anföras för att, såsom kammarkollegium och statskontoret
föreslagit, full likställighet öfver hela riket i afseende å denna utskyld infördes,
och att alltså staten här inträdde såsom ersättningsskyldig.

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

Beträffande »prostens omaks- eller undersk/rlfningspenningan, utgörande
enligt embetsverkens uppgift 38 kronor 43 öre, ansåge kammarkollegium
och statskontoret, att ersättningsskyldigheten börde åligga kommunerna,
såvida denna utskyld fortfarande borde utgå. Då det arbete, hvarför denna
utskyld utgjort godtgörelse, numera saknade motsvarighet, tvekade departementschefen
ej att tillstyrka, att afgiften, som utginge allenast på grund
af häfd, efter nuvarande tjensteinnehafvares afgång borde upphöra utan
ersättning, och då det förefölle oegentligt, att den kommunala beskattningen
inom skilda kommuner toges i anspråk för detta ändamål, hemstälde
departementschefen, att de ytterst obetydliga belopp, hvarom här vore
fråga, till nuvarande tjensteinnehafvare måtte utgöras af statsmedel för att
sedermera upphöra.

Beträffande den till fattiga prestenkor i Halland samt Bohuslän och
en del af Elfsborgs län utgående afgift, som enligt kam markollegii och
statskontorets uppgift utgjorde omkring 975 kr., erinrade departementschefen,
hurusom, enligt embetsverkens utredning, denna utskyld i sistnämnda
län och länsdel hade sitt upphof i den af presterskapet vid 1653
ars riksmöte träffade förening, som 1685 gillats af Kongl. Maj:t, att till
fattiga prestenkors understöd utgifva vissa belopp, för hvilket ändamål
bidrag jemväl skulle utgå utur »kyrkans kista»; hvaremot enkehjelpen i
Halland uppkommit på grund af en af presterskapet vid 1761 års riksdag
gjord och af Kongl. Maj:t den 9 augusti 1769 pröfvad framställning, afseende
återställande till presterskapet derstädes af den halfva s. k. notarietunnan
för dess disponerande till fattiga prestenkor. Omförmälda 1653
års förening och 1685 års bref läge "jemväl till grund för de i öfriga
delar af riket upprättade enkebjelpskassorna. För dessas befrämjande i
alla stift, förutom Lunds och Visby, utginge vissa qvantiteter kronotionde,
i afseende hvarå dock syntes ovisst, om de ursprungligen varit afsedda
att ingå i dessa kassor, eller om meningen varit, att desamma skulle
utdelas för sig. Till och med år 1888 hade denna kronotionde lösts efter
medelmarkegångspris med tillägg af forsellön, såsom ännu vore förhållandet
med afseende å kyrkotiondeanslagen i Halland, men enligt beslut af
nämnda års riksdag och kyrkomöte, i öfverensstämmelse med till båda
aflåten proposition, utginge berörda ersättning från och med år 1889 med
ett fixt belopp af 9,813 kr., hvaraf på Göteborgs stift belöpte 528 kr. 64
öre. Einbetsverken hade hemstält om verkställande af en utredning beträffande
lämpligheten åt dessa särskilda understöds fortvaro i riket i
allmänhet. Såsom ofvan vore nämndt, hade einbetsverken föreslagit, att,
i afvaktan på denna utredning, hvarom departementschefen dock icke i
detta sammanhang tunne skäl göra hemställan, ifrågavarande anslag till

Statsutskottets Utlutande N:o Hd.

39

fattiga prestenkor fortfarande skulle utgöras af kommunerna. Då understödjandet
af enkor efter presterskap, som icke tillhört församlingen, icke
kunde anses vara ett kommunens åliggande, och dertill komme, att, i det
öfriga riket, staten påtagit sig ersättningsskyldighet i enahanda fall, tillstyrkte
departementschefen, att staten tills vidare, och så länge kronotiondeersättnirigarna
befunnes böra utgå, skulle öfvertaga ersättningsskyldighet
jemväl af ifrågavarande obetydliga belopp.

Hvad anginge den till lasarettet i Lund eller, som det äfven kallats,
kliniska institutionen derstädes utgående kyrkotionde, enligt embetsverkens
uppgift utgörande omkring 3,000 kronor årligen, framginge af den lemnade
historiken, att denna afgäld icke annat vore än en del af de till de
indragna kyrkoinspektorstjensterna af kyrkotionde utgående löner. Till
en början hade förordnats, att den genom tjensternas indragning odisponerade
tiondespanmålen skulle få användas inom församlingarna till allmänt
gagneliga ändamål. Men inom kort hade en stor del af församlingarna
och »patroni i Malmöhus län förmåtts att för utvidgande af lasarettet i
Lund och till understöd för ett derstädes inrättadt kliniskt institut öfverlåta
denna i grunden till församlingarnas egen fria disposition stälda
tionde. Enligt kongl.. brefvet den 3 mars 1813, hvarigenom denna öfverlåtelse
fastställa^ hade bestämts, bland annat, att spanmålen skulle lösas
efter länets markegångspris med tillägg af forsellön och att ordentliga
överenskommelser skulle med hvarje församling och patronus upprättas.

Flere af de församlingar, som iklädt sm dylikt åtagande, hade emellertid,
såsom nämnts, vägrat att fortfarande utgöra denna afgäld. Frågan
hade emellertid helt nyligen genom Kongl. Maj:ts dom den 13 oktober
1897 afgjorts till lasarettets förmån. Denna dom hade föranledts af en
lasarettsdirektionens stämning å en af de tredskande församlingarna, Mörarp.
Direktionens talan hade ogillats både af häradsrätt och hofrätt, men genom
ofvanberörda dom hade Kongl. Maj:t, med upphäfvande af domstolarnes
beslut, förpligtat församlingen utgifva utskylden, på grund deraf att denna
del af kyrkotiondespanmålen inom församlingen, hvilken förut användts
till kyrkoinspektorens aflöning, blifvit genom Kongl. Maj:ts beslut den 3
mars 1813 med församlingens samtycke anslagen till kliniska institutet i
Lund, samt något förhållande icke blifvit ådagalagdt, som kunde verka
rubbning i denna anordning.

Kammarkollegium och statskontoret hade uttalat sig för att, derest
kyrkorna skulle vara skyldiga utgöra nämnda tionde, ersättning för densamma
borde utgå af kommunerna, en åsigt, som i hufvudsak gillats af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, hvilken myndighet ansåge,
att, om församling kändes skyldig fortfarande utgöra ifrågavarande

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

afgift, densamma borde bestridas af kyrkans medel, samt att det förhållande,
att klinisk undervisning meddelades å lasarettet, icke kunde grundlägga
anspråk på ersättning af statsmedel.

Om ersättningsskyldigheten till lasarettet, som enligt ofvannämnda
dom hade rätt att af vederbörande församlingar åtnjuta denna detsamma
tillförsäkrade inkomst, borde fortfarande utgå af församlingarna, äfven om
kyrkotionden afskrefves och församlingarna sålunda ginge miste om den inkomst,
hvarmed utgiften till lasarettet betäckts, syntes icke vara gifvet. Så
vidt handlingarna utmärkte, hade de församlingar, som frikostigt öfverlåtit
sin tiondeandel till Lunds lasarett och kliniska institution, derför icke
att njuta annan eller större fördel än andra församlingar, som behållit
samma tiondeandel för egna behof. Alldeles tydligt vore detta fallet med
afseende å den kliniska undervisningen. Att detta lifsvilkor för den
medicinska undervisningen uppfyldes, kunde icke gagna den ena skånska
församlingen mera än den andra. Om det ock vore formelt rätt, att den
församling, som iklädt sig angifna åtagandet, fortfarande bundes vid* detsamma,
måste dock billigheten fordra, att, om hädanefter de öfriga församlingarna
befriades från ersättning för motsvarande tiondeande], som de för
egen räkning behållit, samma förmån bereddes äfven dessa församlingar. På
denna grund ansåge departementschefen ersättningsskyldighet icke böra
åläggas sistnämnda församlingar, utan att — icke minst derför att denna
utskyld, på sätt som inhemtades af ofvannämnda kongl. bref af 1813, hade
sitt upphof i en framställning från Lunds universitets kansler, som väsentligen
afsåge detta universitets gagn genom möjliggörande af klinisk undervisning
derstädes — staten borde åtaga sig att till lasarettet årligen utgöra
ett lasarettstionden motsvarande belopp.

Den mest betydande andelen af kyrkotionden vore, såsom naturligt,
den »kyrkorna behållna». Kammarkollegium och statskontoret hade, såsom
nämnts, föreslagit dess upphörande utan ersättning. Med dess upphörande
skulle ock följa upphörande af forsellönsersättningen till kyrkorna i Skåne
och Halland, utgörande 7,138 kr. 93 öre samt ersättningen till öfraby
kyrka för kyrkotionden vid öfrabyborgs säteri, utgörande för år 1894 20
kronor 97 öre. Den andel af kyrkotionden, hvarom här vore fråga, beräknades,
såsom nämndt, af embetsverken till 154,903 kronor 27 öre.

Af ofvanstående redogörelse framginge, att af flere församlingar och
myndigheter uttalats allvarsamma betänkligheter mot att beröfva kyrkorna
denna för deras underhåll afsevärda tillgång. Dervid hade föreslagits, att,
liksom kyrkorna i gamla Sverige åtnjöte viss årlig inkomst i den tillförene
å kronotionden afkortade, numera från statsverket utgående vinoch
byggnadssäden, kyrkorna i här ifrågavarande provinser borde tillför -

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

41

säkras vissa årliga belopp, i allmänhet icke af statsverket, utan uttaxerade
inom församlingarna efter fyrk eller enligt lagen den 12 juni 1885. Kong!.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län äfvensom
kammarkollegium och statskontoret hade emellertid uttalat sig mot ett
sådant förfarande och ansett, att, efter kyrkotiondens afskrifning, medel
för de kyrkliga ändamålen icke borde på sådant sätt förskottsvis utdebiteras,
utan vid uppstående behof, enligt de för hvar särskild utgift meddelade
bestämmelser, i vanlig ordning tillgodoses.

Onekligen konnne derigenom kyrkorna i det gamla Sverige, till följd
af dessa dem tillerkända indelningsersättningar för vin- och byggnadssäden
i en fördelaktig ställning än kyrkorna i här ifrågavarande provinser.
Af skatteregleringskomitén hade fråga väckts om indragning till
statsverket utan ersättning af all den landskyrkorna i riket anslagna vinoch
byggnadssäd, utgörande enligt komiténs uppgift för år 1878 119,873
kronor 71 öre; och ansåge komitén, att det icke vore att befara, att svårighet
skulle beredas församlingarna genom denna indragning. Genom bref den
1 oktober 1886 hade emellertid Kongl. Maj:t funnit skatteregleringskomiténs
omförmälda förslag ej till vidare åtgärd föranleda. En fullständig
specifikation öfver de under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »kyrkors
underhåll» utgående indelningsersättningar hade åtföljt statskontorets utlåtande
den 1 juni 1887 i fråga om förändring till bestämda årliga belopp
af dessa ersättningar. Deraf inhemtades, att dylika ersättningar alls icke
förekomme i Blekinge samt i Skåne och Halland utginge med ej nämnvärdt
belopp, undantagandes till Helsingsborgs och Landskrona kyrkor. I
Bohuslän vore dylik ersättning något allmännare. Ersättningarna för
kyrkors underhåll, hvilka väsentligen utgjordes af ersättningar för vin- och
byggnadssäd, upptoges i nu gällande riksstat till 169,400 kronor. Men
om i detta hänseende bristande likställighet skulle uppstå derigenom, att
församlingarna i det gamla Sverige finge behålla för sina kyrkor denna
inkomst, som onekligen ursprungligen icke annat vore än till dem af kronan
återskänkt kyrkotionde, och alltså dessa församlingar härutinnan koinme i
en bättre ställning än församlingarna i här ifrågavarande provinser, så
egde åtminstone församlingarna i Skåne, genom att prestgårdarne på landet
derstädes byggdes och underhölles af boställshafvarne sjelfva, en förmån,
som icke oväsentligen uppvägde förmånen af ifrågavarande indelningsersättning.
Domkapitlets i Lund farhåga, att särskilt den omständigheten,
att kyrkobyggnad inom stiftets församlingar hittills vanligen icke företagits
annars, än då kyrkokassornas tillgångar sådant medgifvit, och att
församlingarna sålunda i allmänhet icke varit vana vid uppoffring för
dylik byggnad, skulle verka särskilt ofördelaktigt, när framtida uppoffDih.
till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 44 Häft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

ringar kräfdes, vore öfverdrifven, och med Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län borde man kunna antaga, att församlingarna i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän skulle, lika villigt som de i det
öfriga Sverige, vidkännas de utgifter, som erfordrades för att hålla sina
tempelbyggnader i värdigt skick. Departementschefen vågade derför påstå,
att man icke hade rätt att förutsätta, att annorlunda skulle blifva förhållandet
i dessa provinser, derför att den förpligtelse att underhålla kyrkobyggnad,
som hittills i de flesta af dervarande församlingar hvilat på en
del af församlingsmedlemmarne och utförts genom af dem i förskott erlagda
afgifter, komme att, på sätt i riket i öfrigt egde rum, öfvertagas af
hela församlingen. På dessa skäl tillstyrkte häri, att denna del af kyrkofonden
borde afskrifvas utan ersättning.

Beträffande den kyrkotionde, som utginge frän egendom, som i afseende
å tiondepligtighet rätteligen tillhörde en kyrka, till en annan sockens
kyrka vore denna i sjelfva verket icke något annat än kyrkan behållen tionde,
och såsom nämndt hänfördes densamma af embetsverken till sådan tionde,
som borde utan ersättning afskrifvas. I allmänhet berodde, såsom redan
angifvits, ifrågavarande tiondes uppkomst på säteriöfverflyttning. Vid sådant
fall kunde väl icke den tiondetagande kyrkan hafva bättre rätt mot
den tiondepligtiga egendomen derför, att på densamma öfverflyttats den
tiondepligt, som förut hvilat på eu i den egna församlingen belägen egendom,
innan denna kommit i åtnjutande af säterifrihet. Departementschefen
funne det således fullt befogadt, att den i detta fall med föga afsevärda
belopp utgående kyrkotionden förklarades skola upphöra utan ersättning.
I de fall åter, der eu dylik anomali, i afseende å kyrkofondens utgående,
berott af annan orsak än säteriöfverflyttning, borde ej heller ersättning
ifrågakomma, enär, enligt hvad handlingarna upplyste, vederbörande kyrkors
målsmän, utan anspråk på ersättning, tillstyrkt den ifrågasatta afskrifningen.

Allra minst kunde, der ej sådant för bevarande af nuvarande tjensteinnehafvares
rätt måste ske, för upphörandet af den kyrkotionde, som utgått
till kommunala tjensteman och betjente eller för andra rent kommunala
eller kyrkliga behof, ersättning ifrågasättas.

Departementschefen öfverginge nu till den onekligen mest svårlösta
af de frågor, som i detta ärende förelåge, eller frågan om och på hvad sätt
kyrkotionden i de lukrativt patronella pastoraten måtte kunna upphöra.
Enligt från kammarkollegium särskildt infordrad uppgift hade denna tiondes
belopp år 1894 utgjort 30,941 kronor 83 öre. Myndigheternas förslag i
detta hänseende vore, såsom framginge af hvad ofvan anförts, ganska vexlande.
De flesta af myndigheterna: domkapitlet i Lund samt Kongl. Maj:ts

Statsutskottete Utlåtande N:o 83.

43

befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län samt kammarkollegium
och statskontoret ansåge, att, för tiondegifvarnes frikallande, kommunerna
i deras ställe borde förpligtas att till patroni årligen erlägga ett kyrkotionden
motsvarande belopp, uttaxeradt på församlingarnas invånare enligt
grunderna i lagen den 12 juni 1885. Domkapitlet i Göteborg ansåge, att
denna ersättningsskyldighet borde åligga alternativt kommunen eller staten.
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands och Göteborgs och Bohus län
ifrågasatte ett förfarande, likartadt med det, som anvisats genom kongl.
förordningen den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor
och kronotionde, som innehades under enskild eganderätt, hvarvid Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län ansåge, att, om patronus skulle
vägra att begagna sig af erbjudandet från kronans sida, andra åtgärder
kunde vidtagas för åstadkommande af kyrkotiondens afskrifning i dessa
pastorat. Af skatteregleringskomitén hade föreslagits, att denna afskrifning
skulle göras beroende af det vilkor, att församlingen åtoge sig att lemna
ersättning till vederbörande patroni. En minoritet inom domkapitlet i
Göteborg såge ingen annan möjlighet än att fortsätta på den redan inslagna
frivillighetens väg för afskaffande af patronatsrätten i dess helhet,
dock att patronus borde åläggas att mottaga kyrkotionde efter vederbörligen
bestämdt fixt belopp. Af dessa förslag skulle det sistnämnda och det af
skatteregleringskomitén framstälda icke omedelbart och icke förr än i en
oviss framtid leda till det eftersträfvade målet, kyrkotiondens fullständiga
afskrifning. Tillämpningen af Kongl. Maj:ts befällningshafvandes i Hallands
och Göteborgs och Bohus län förslag förde, om ej genast, dock inom kortare
tid till målet.

Genom det af flertalet myndigheter omfattade förslaget skulle målet
omedelbarligen vara vunnet.

Om äfven detta sistnämnda förslag innebure en enkel och lätt lösning
af frågan, syntes dock deremot vara att invända, att förslaget för att
förekomma en oegentlighet, den nemligen att den tiondegifvande jorden i
de patronella församlingarna skulle intaga en olika ställning mot öfrig jord
af samma natur, tillskapade en annan och ny oegentlighet, i det att samtlige
skattskyldige i dessa församlingar pålades skattskyldighet i en form, som
saknade motsvarighet i alla öfriga församlingar; och tvifvelaktigt kunde
vara, om icke den senare oegentligheten i sjelfva verket vore större än
den förra. För ett fortfarande vidblifvande af den tiondegifvande jordens
undantagsställning i de patronella församlingarna kunde åtminstone åberopas
såsom stöd ett häfdvunnet förhållande. Den oegentlighet åter, som skulle
tillskapas, vore en nyhet, som föga passade in med kommunalbeskattningens
grunder. Oberoende af för tillfället förefintliga behof och för bestridande

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

af utgifter, som till stor del först i en aflägsen framtid behöfde täckas,
hvarom intet beslut fattats och bvilkas storlek vore okänd, skulle församlingarna
åläggas att utgöra viss årlig kommunalskatt, och oegentligheten
ökades derigenom, att dessa å församlingens skattskyldige uttaxerade medel
icke skulle förvaltas och redovisas såsom öfriga anslag till kommunala eller
kyrkliga behof, utan öfverlemnas åt enskild person, som i olika omfattning,
icke på grund af noggranna lagbestämmelser, utan allt efter vexlande
patronatbrefs lydelse, hade att fullgöra byggnads- och underhållsskyldigheten
af församlingens kyrka m. fl. utgifter. Härtill kunde ock läggas,
att, såsom jemväl af embetsverken antydts, det syntes vara ganska ovisst,
om vederbörande patroni kunde tvingas att af församlingarna mottaga ersättning
för kyrkotionden med beräkning efter medeImarkegdm/spris med
forsellönsersättning. Vore icke så förhållandet, kunde, genom ett beslut i
den af kammarkollegium och statskontoret föreslagna rigtning, församlingarna
komma att invecklas i tvister med patroni, som medförde afsevärda
olägenheter.

Mot det framkastade förslaget, att staten, likasom med afseende å
skattefrälseräntorna och kronotionden i de patronella pastoraten, skulle erbjuda
sig att, om patronus så önskade, inlösa kyrkotionden i dessa pastorat,
ville departementschefen lika med kammarkollegium och statskontoret, för
så vidt staten ensam eller i någon högre grad skulle påtaga sig denna ersättningsskyldighet,
inlägga en gensaga. Lika litet som det borde kunna
ifrågasättas, att staten skulle inlösa »den kyrkan behållna» tionden i öfriga
församlingarna, borde sådant i regeln ifrågasättas med afseende å den till
patronus utgående kyrkotionden. Ostridigt vore, att den väsentligaste delen
af den till patronus utgående kyrkotionden måste anses såsom kyrkan behållen,
d. v. s. afsedd för kyrkans i de patronella församlingarna eget behof. Med ersättningsskyldighet
för denna kunde staten icke hafva något att skaffa. Den
egentliga skilnaden med afseende å denna tiondeandel vore, att tiondens
förvaltning i de patronella pastoraten tillkomme patronus, under det att densamma
i öfriga pastorat tillkomme kyrkorådet. Tvifvel kunde ej råda derom,
att det väsentligaste af inlösningsskyldigheten borde åligga kommunen.
Huruvida staten derutöfver borde bidraga, vore en fråga, hvartill departementschefen
sedermera skulle återkomma. Men oberoende af om staten eller
församlingen eller båda gemensamt borde iklädas betalningsskyldighet,
kunde förtjena att tagas i öfvervägande, huruvida icke — der godvillig
uppgörelse med patronus ej stode att träffa — andra åtgärder, på sätt af
en utaf myndigheterna antydts, kunde och borde vidtagas för åstadkommande
af kyrkotionde^ i de patronella pastoraten omedelbara afskrifning.

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

45

Innan försök gjordes att besvara denna fråga, vore några erinringar
rörande patronatsrättens natur och beskaffenhet på sin plats. Af både
Kongl. Maj:t och Riksdag vore till fullo erkändt, att denna ratt vore så
beskaffad, att den i sin helhet icke kunde mot patroni bestridande rubbas.
Detta vore anledningen, hvarför, då fråga väckts om patronatsrättens upphörande,
man, på sätt af Kongl. Maj:ts cirkulär den 23 november 1855
och den 11 november 1892 samt de till grund för dessa cirkulär liggande
riksdagsbeslut framginge, icke ansett sig kunna gå längre än att söka få
frivilliga överenskommelser om denna rätts upphörande till stånd. Men
man finge icke, då man undersökte patronatsrättens beskaffenhet, förbise,
hurusom densamma sönderfölle i två skilda delar: en mera ideel, rätten
att kalla prest, och en reel, rätten att uppbära kyrkans inkomster och bland
dem dess tionde. Den förra kunde icke mot patroni bestridande rubbas,
den senare, såsom af rent ekonomisk natur och således i penningar mätbar,
borde, under förutsättning att fullständig penninggodtgörelse lemnades,
kunna ordnas. Departementschefen ansåge dock svårigheterna att finna
ett lämpligt aflöningssätt vara så betydande, att han icke för närvarande.
på grund af den utredning, som nu vore möjlig att åstadkomma, kunde
understödja något förslag i denna rigtning. Synnerligen vanskligt måste
särskildt. blifva att finna den expropriationssumma, för hvars erhållande
patronus skulle nödgas afstå den lukrativa delen af sin rätt. Vid denna
summas bestämmande borde, från de förmäner rätten till tiondens uppbärande
medförde, afdragas de förpligtelser af ganska vexlande beskaffenhet,
som, alltefter olika patronatsbrefs bestämmelser, åtföljde denna rätt;
och sådana kunde förpligtelserna i vissa fall vara, att de öfvervägde förmånerna.
Skälig hänsyn vid summans bestämmande borde jemväl tagas
till det approximativa värdet af den utgift, som för framtiden kunde
komma att drabba patronus för hans fastighetsfyrkar. Slutligen borde af
rent praktiska skäl, eller för att något i verkligheten skulle vara vunnet,
patroni rätt icke blott till kyrkotionden, utan jemväl till med patronatsrätten
förbundna öfriga inkomster innefattas i expropriationen — ett förhållande,
som ytterligare ökade vanskligheten af ett expropriationsförfarande i detta fall.

I allo inseende önskvärdheten af att frågan rörande kyrkotiondens
upphörande i de patronella pastoraten liksom i öfriga kunde bringas till
omedelbar lösning, funne departementschefen sig, på grund af hvad sålunda
anförts, nödsakad att tillstyrka ett uppskof i denna enda del af det
föreliggande ärendet. Han förestälde sig, att en ytterligare utredning skulle
bringa ljus i många nu dunkla förhållanden, som för ett slutligt afgörande
borde belysas. Olägenheterna af ett uppskof förmildrades i någon mån
deraf, att de tiondeskyldige i de patronella pastoraten, samtidigt med att,

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

öfriga tiondegifvare frikallades från utgörande af all kyrkotionde, skulle
erhålla en lindring i sina tiondeafgifter genom upphörandet af de andelar
af dessa afgifter, hvilka helt skulle försvinna eller för hvilka ersättning
skulle utgå af statsmedel eller statsverket underlydande fonder. Alternativet
att, i afvaktan på denna utredning, uppehålla afgörandet af öfriga delar
af detta vidlyftiga ärende, som ändtligen efter decennier kommit på
den punkt, att detsamma i hufvudsak kunde bringas till ett slut, ville departementschefen
ej förorda.

Patronatsrätten i den del af Sverige, hvarom här vore fråga, från att
ursprungligen, likasom ännu i dag i det öfriga riket, hafva utgjort en rätt
till kallande af prest, hade, på sätt ofvan erinrats, så småningom vuxit ut
till en rätt för patronus att med större eller mindre frihet förfoga öfver
kyrkans inkomster, af hvilka dess tionde i allmänhet varit den väsentligaste.
Denna utvidgade rätt hade, såsom nämnts, i de flesta fall uppkommit
före de här ifrågavarande provinsernas förening med Sverige. Men sjelfva
grunderna för och bestämmelserna angående denna rätt kunde man ej ensamt
finna hvarken i de danska lagarna på denna tid eller i svensk lag efter
föreningen, utan företrädesvis i patronatsbref och särskilda resolutioner.
Sveriges kyrkolag af 1686 definierade patronatsrätten såsom bestående i
rättigheten att utse, välja och kalla en prestman till någon församling,
och kap. 19 § 14 samma lag stadgade uttryckligen, att jus patronatus icke
borde sträcka sig längre, än patronbrefvet tydligen innehölle. Under dessa
omständigheter läge det i sakens natur, att de med patronatsrätten förenade
förmåner i afseende å dispositionen af kyrkans inkomster vore ganska
olika. Slutligen vore att märka, att i patronatsbrefven ofta förekomme
uttryck, som vore tvetydiga och för hvilkas rätta tolkning erfordrades
noggranna undersökningar.

Under sådana förhållanden kunde det vara tveksamt, om den form,
hvarigenom förhållandena skulle ordnas i de patronella pastoraten, borde
göras lika för alla dessa pastorat; något, som ju tydligen skulle blifva
fallet, om församlingarne utan vidare tillförbundes att för framtiden lemna
patronus full ersättning för nu utgående kyrkotionde, uttaxerad efter 1885
års lag. En fullständig undersökning af patronatsbrefven kunde möjligen
ådagalägga, att aflösningen af tiondegifvarnes förbindelser gent emot patronus
borde ordnas efter i viss mån skiljaktiga grunder, beroende på tillkomsten
och beskaffenheten af patroni rätt. En sådan tanke på undersökning
af sjelfva urkunden för denna rätt vore ingalunda ny, utan öfverensstämde
väsentligen med det uttalande, som gjorts af kammarkollegium
i dess utlåtande den 19 januari 1855 i anledning af Rikets Ständers vid
1853—1854 årens riksdag väckta förslag om patronatsrättens afskaffande.

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

47

Der hade kammarkollegium hemstält, huruvida icke detsamma borde ingå
i undersökning för hvarje särskilt pastorat om patron åt sr ättens tillkomst
och de förändrade förhållanden, som kunde föranleda dess upphörande,
samt efter vederbörandes hörande föreslå grunder för överenskommelser
derom. Departementschefen kunde härvid icke underlåta att antyda möjligheten
af att en sådan undersökning i vissa fall skulle kunna ådagalägga,
att staten borde lemna bidrag för tiondegifvarnes lösande från deras skyldighet
gent emot patroni. Enligt hvad som vore nämndt, hade embetsverken
uttalat sig deremot, men departementschefens i viss mån skiljaktiga
uppfattning stödde han på följande skäl. Tillkomsten af patroni dispositionsrätt
öfver kyrkotionden vore icke beroende på enskildt aftal mellan
tiondetagaren (patronus) och tiondegifvarne, utan på ett kronans eller
statens ingripande. Hade staten härvid öfverlåtit kyrkans tionde till patronus
med sådan begränsning af dispositionsrätten deröfver, att densamma
icke fått af patronus användas till annat än kyrkans bästa och hvad dertill
hörde, kunde icke någon invändning göras mot embetsverkens uppfattning,
men hade staten i något fall lem nät pat ronus vidsträcktare dispositionsrätt,
så kunde staten anses härigenom hafva — låt vara att detta
skett i aflägsna tider och under andra samhällsförhållanden än nu — tillvallat
sig en förfoganderätt öfver dessa medel, som icke tillkomme staten,
och då syntes anledning kunna föreligga, att staten i någon mån påtoge
sig ersättningsskyldighet. Vare dock härmed huru som helst, på ofvan
andragna skal tillstyrkte departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes låta
anstå med slutligt afgörande af denna del af ärendet, intill dess ytterligare
utredning deri vunnits.

Vidare hemstälde departementschefen, att, enär för tillämpningen af
föreskrifterna angående kyrkotiondens afskrifning vissa ytterligare bestämmelser
utöfver dem, som nu föresloges, kunde finnas vara erforderliga,
framställning till Riksdagen måtte göras, att dylika bestämmelser måtte få
af Kongl. Maj:t meddelas.

I de delar, i hvilka detta ärende utgjorde föremål för kyrkomötets
pröfning, borde detsamma mötet i laga ordning underställas.

Då, derest, på sätt nu föreslagits, kyrkotionden afskrefves, 1856—
1858 årens riksdagsbeslut om indragning till statsverket af kyrkotionden
i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län finge anses förfallet, påkallades
ingen åtgärd af embetsverkens hemställan om meddelande af föreskrift, att
den sålunda beslutade indragningen skulle återgå.

Den fråga, som föreliggande proposition omfattar, har under årtionden
varit föremål för statsmagternas uppmärksamhet. Senast anhöll Riks -

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 83.

dagen i skrifvelse den 2 maj 1893, att Kongl. Maj:t täcktes efter föregången
utredning till Riksdagen inkomma med förslag angående sättet och
vilkoren för afskrifning af den å viss jord inom provinserna Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän utgående kyrkotionden.

Billigheten af att, sedan beslut fattats om öfriga grundskatters fullständiga
afskrifning, motsvarande förmån må beredas ifrågavarande tiondegifvare,
torde vara allmänt erkänd, och likaledes torde endast en mening
förefinnas om lämpligheten af att genom kyrkotiondens afskrifning likställighet
i afseende å jordbeskattningen inom landet i dess helhet varder
befrämjad.

Den utredning, som i detta ämne nu blifvit Riksdagen förelagd, är
enligt utskottets mening särdeles upplysande, och det förslag till frågans
hufvudsakliga lösning, som af denna utredning framgått, finner utskottet
vara välbetänkt.

På sätt Kongl. Maj:t föreslagit, synes med afseende å de jemförelsevis
obetydliga belopp, hvarom här är fråga, afskrifningen af förenämnda
onera böra ske på en gång och icke under en följd af år, såsom beträffande,
grundskatterna är beslutadt. Af den kongl. propositionen framgår, att vid
kyrkotiondens afskrifning denna i vissa fall måste med fixt årligt belopp
ersättas, under det att i andra fall dylik ersättning ej erfordras. I fråga
om hvilken ersättningsskyldigheten till tiondetagaren skall åligga, har gjorts
gällande den åsigt, att denna skyldighet tillkommer staten i de fall, der
kyrkotionden utgår till statsändamål, och kommunerna, deri inbegripna
kyrkorna och församlingarna, då kyrkotionden utgår för kommunala ändamål.
Mot denna åsigt och den tillämpning, den i förevarande förslag
vunnit, har utskottet icke haft något att erinra.

Den kyrkotionde, som enligt den kongl. propositionen skall upphöra utan
att ersättning derför skall utgå, utgöres af dels den kronan behållna, eller
bibeltryckstunna^ af kammarkollegium och statskontoret beräknad till
5,824 kronor 17 öre, samt skol- och hospitalstionden, dels den del af den
anordnade, som utgår från en egendom, hvilken tillhör en kyrka, till en
annan sockens kyrka och dels den kyrkorna behållna, af embetsverken beräknad
till 154,903 kronor 27 öre jemte forsellönsersättning, 7,138 kronor
93 öre; kommande de behof, som med sistnämnda slag af kyrkotionde
hittills tillgodosetts, att för framtiden af vederbörande kommuner i annan
ordning fyllas.

Enligt förslaget skall med nedannämnda af embetsverken beräknade
belopp af staten ersättas den kyrkotionde, som utgår

till Lunds universitet, barnmorskeläraren i Lund och Malmö asyl äfvensom

till Karlshamns skolstat, vaxljusmedel, studieskatten i Halland, konsi -

Stateutskottete Utlåtande N:o 83.

49

storii statslån, amanuensens och pedellens lönetillökning, konsistorie -

notariens augment tillsammans...................................... kr. 36,174:29

till prostetunna........................................................................... » 8,272: .r»7

» prostens omaks- och underskrifningspenningar................ » 38: 43

» fattiga prestenkor i Halland, Bohuslän och en del af

Elfsborgs län............................................................... ... » 975: —

» lasarettet i Lund................................................................. » 3,000: —

Summa kr. 48,460: 29.

Härvid är dock att märka, att vissa af dessa till nuvarande tjensteinnehafvare
utgående ersättningar skulle komma att vid dessa tjensteirmehafvares
afgång upphöra.

Af biskopslöneregleringsfonden och presterskapets löneregleringsfond •
skulle enligt förslaget med 1,317 kronor 80 öre lemnas ersättning för
kyrkotionde dels till biskopen i Lund från Väsby kyrka och biskopens
studieskatt samt dels till presterskapet utan särskildt åliggande för kyrkans
räkning.

Utskottet, som med afseende å hvad i ärendet förekommit ansett sig
böra tillstyrka Kongl. Maj:ts föreliggande framställning, har i sammanhang
härmed velat uttala den tillförsigt, att, då förslag om upphörande af kyrkotionden
i de patronel^ pastoraten af brist på fullständig utredning nu icke
kunnat framläggas, denna särskilda frågas lösning må snart vara att förvänta,
på det likställighet i förevarande hänseende må berörda pastorat
beredas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet, under erinran,
att de förändringar i inkomstberäkning, anslag och indelningar, som bifall
till ifrågavarande förslag skulle komma att föranleda, torde komma att vid
uppgörande af riksstaten för år 1900 iakttagas, hemställa,

att Kong]. Maj:ts förevarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 maj 1898.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.

Det skulle här antecknas, att herr A. G. L. Billing icke deltagit i
utskottets beslut rörande förestående ärende.

Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sand. 1 Afd. 44 Häft.

7