Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
1
, K .
i. t;
ni,:, t
•,oofr.k<‘;
:OUf.oy,
II:!’ ''■ i
N o 80.
Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1898, kl. 3 e. ra.
Utlåtande, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt
angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.
.....
- - . ooo,i;(
• mu o
•001 ..<) j.
:00§, 1
•j.kh.u;
O''01 r,c !
nv)
/
(R. A.)
T: ‘JO ''IfSfftfO/l
l:o.
Våganläggningar och vägförbåttringar.
4 den till Riksdagen den 15 sistlidne januari aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t under riksstatens
sjette hufvudtitel föreslagit Riksdagen att för år 1899 ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande 900,000 kronor till bidrag för anläggning af
nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre goda
vägar. »t''
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 181) har herr
P. Andreasson ro. fl. föreslagit, att anslaget till väganläggningar ooh
vägförbåttringar från och med år 1899 måtte höjas till 1,000,000 kronor.
i <*(t .-rono-ix OUö.Gk in banta-:»:! n-i ifi.) su*n:4Kiad <■ t,” I.
Ifrågavarande anslag utgjorde för hvart af åren 1867—1874 150,000
kronor, 1875—1881 200,000 kronor, 1882—1883 300,000 kronor, 1884—
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Höft. fR:o 80.) ’ 1'' ''
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
1885 400,000 kronor, 1886—1887 500,000 kronor, 1888—1891 600,000
kronor och 1892—1897 800,000 kronor samt utgår för innevarande år
med 900,000 kronor.
Enligt hvad statsutskottet inhemtat, har vägbyggnadsfonden för
1897 fördelats på det sätt, att till sammanlagdt 57 arbeten med en våglängd
af 383,5 kilometer och en beräknad kostnad af 1,103,769 kronor
anslag beviljats till följande belopp för företag inom nedan nämnda län,
nemligen:
inom |
Kronobergs Kristianstads |
län ................. |
..... kronor |
4,600 20,300 |
Hallands |
36,300 |
|||
Göteborgs och Bobus Vermlands |
32,800 80,100 |
|||
46,900 26,400 29,800 |
||||
Östergötlands v Skaraborgs Stockholms |
||||
19,200 |
||||
23.000 |
||||
4\.A. i t |
Södermanlands |
2,400 25,280 16,100 28,300 |
||
Örebro |
77 ............................. |
|||
Vestmanlands |
||||
Kopparbergs Vesternorrlands |
||||
31,200 34,700 |
||||
Jemtlands |
||||
77 |
Vesterbottens Norrbottens |
*»**■ 77 |
138,100 204,200 |
|
nita |
. ....’ *'' ''V y iipi 1 ^ . -r:.*V * i -i |
UV.’- -G [ i'' *L ;T'''': 1 , . f j , , *, • ! i O ii tf (.1 a .■'' 1 : t i i; J*-, ■ i i * |
kronor |
799,680 >>. : £/ f'' ■ i |
I det belopp, 138,100 kronor, som , anvisats till vägföretag inom
Yesterbottens län, ingår anslag å 61,000 kronor till den 75,57 kilometer
långa vägen mellan Glommersträsk och Ruskträsk, hvilken beräknats
kosta 282,000 kronor, och i det för Norrbottens län upptagna beloppet
204,200 kronor ingår jemväl anslag å 6,000 kronor för väganläggning
mellan Rönelfven och Heden, hvilken väganläggning med en längd aj
13,4 3 kilometer beräknats till en kostnad af 29,690 kronor. De å
nämnda två företag belöpande våglängder och kostnadsbelopp hafva
deremot icke upptagits i de summor, som i sådant ; afseende bär ofvan
angifvits. ^ v
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
3
Beträffande fördelningen af vägbyggnadsfonden för innevarande år
får utskottet meddela, att väg- och vattenbyggnadsstyrolsen föreslagit,
att till 63 arbeten med en väglängd af 343,7 kilometer och en beräknad
kostnad af 1,131,752 kronor måtte anvisas 749,300 kronor och till väganläggningen
Glommersträsk—Ruskträsk 54,000 kronor, eller tillsammans
803,300 kronor. Af 1898 års fond återstode sålunda till disposition
96,700 kronor. < >
Förutom till de företag, för hvilkas utförande styrelsen sålunda
tillstyrkt anslag, hade den 31 sistlidne januari statsbidrag begärts till
vägarbeten med en beräknad kostnad af sammanlagdt 3,010,132 kronor.
Då Kongl. Maj:t nu föreslagit, att anslaget till ifrågavarande fond
måtte äfven för nästkommande år bestämmas till det belopp, 900,000
kronor, hvartill anslaget af nästlidna års Riksdag höjdes, lärer behöfligheten
af detta anslagsbelopp icke vara tvifvel underkastad. Deremot
anser sig utskottet sakna anledning tillstyrka, att Riksdagen skulle, på
sätt af enskilde motionärer föreslagits, nu å nyo vidtaga en förhöjning
af anslaget. Utskottet hemställer alltså,
.* i\ ri fba!! U'' •" >
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag
och med afslag å den af herr Andreasson m. fl,
i ämnet väckta motion, må, till bidrag för anläggning
af nya samt förbättring eller omläggning af backiga
eller eljest mindre goda vägar, för år 1899 anvisa
900,000 kronor.
—ev''! :lril '' ,'' oi, . i
Bro- och hamnbyggnader samt vattenkommunikationer.
Till understödjande af brobyggnader och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader
samt upprensning af åar och farleder har Kongl. Maj:t äskat
anvisande för år 1899 af 300,000 kronor.
Å innevarande års riksstat är för detta ändamål uppfördt ett an->
slag af 150,000 kronor. Detta belopp har Riksdagen årligen anvisat
från och med år 1890, då beloppet höjdes från 100,000 kronor, som
förut årligen beviljats från och med år 1882 »för bro- och hamnbyggnader
samt vattenkommunikationer)).
Af det vid statsverkspropositionen fogade statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 14 sistlidne januari inhemtas, att väg- och vattenbygg
-
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
nadsstyreleen i skrifvelse af den 3 november 1897 framhållit, hurusom
behofvet af en höjning uti detta anslag allt mera gjort sig gällande
och icke längre torde böra tillbakavisas, i det att de kommunikationsändamål,
hvilka tillgodosåges genom bidrag från denna fond, hade en
allt för stor betydelse för landets utveckling för att icke i tillbörlig mån
befrämjas. Ansökningar om statsbidrag från fonden hade under 1897
i väsentlig grad ökats. Den 1 november berörda år funnes hos vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen inneliggande granskade planer till företag,
för hvilka de beräknade kostnaderna uppginge:
för brobyggnader till.................... kr. 167,670: —
j) hamnbyggnader ........................ » 574,650: —
eller tillhopa kr. 742,320: —,
hvarjemte för två företag, hvilka dock icke torde kunna understödjas
genom medel från denna fond, kostnadsberäkningarna uppginge till
21,466 kronor.
Med beräkning, att de först omförmälda arbetena understöddes till
två tredjedelar af beräknade kostnaderna, skulle erfordras
en summa af ............................................................................ kr. 494,880: —
och då af 1898 års fond för närvarande funnes
odisponerade ............................................................................ » 135,500: —
skulle alltså ytterligare erfordras ....................... kr. 359,380: —
och då funnes ändock inga medel tillgängliga för de ansökningar, hvilka
kunde inkomma under tiden intill utgången af år 1898.
För att kunna, om ock ej i tillräcklig mån, fylla behofvet af statsanslag
till företag af ifrågavarande art, ansåge derför styrelsen ett anslag
af 300,000 kronor vara behöfligt.
Af en utskottet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstäld,
den 31 sistlidne januari dagtecknad promemoria framgår, att, efter det
styrelsen hos Kongl. Maj:t hemstält om fördelning på fem särskilda
företag af återstoden, 135,500 kronor, af ifrågavarande anslag för innevarande
år, styrelsen hade under behandling ansökningar om bidrag
från fonden till ytterligare fjorton företag, för hvilka kostnaden beräknats
till sammanlagdt 885,860 kronor.
På grund af hvad sålunda förekommit och med hänsyn jemväl
dertill, att utskottet, med anledning af Kongl. Maj:ts i sådant afseende
gjorda framställning, under punkten 4:o här nedan tillstyrker sådan
ändring i vilkoren för erhållande af statsbidrag från detta anslag, att
Statsutskottets Utlåtande N;o 80.
5
statsbidrag till mindre hamnbyggnad skulle kunna utgå med högre belopp
än hittills, får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
förslag, må, till understödjande af brobyggnader
och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader samt
upprensning af åar och farleder, för år 1899 anvisa
300,000 kronor.
3:o.
Frostminskningsföretag.
Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1899 ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande 300,000 kronor till understödjande, medelst
anslag utan återbetalningsskyldighet, af sådana myr utdikning ar och vattenaf''tappning
ar, hvilkas ändamål är att minska frostländig heten för närliggande
bygd.
Af sistlidna års Riksdag höjdes i anledning af enskild motion anslaget
för omförmälda ändamål från 200,000 kronor till 300,000 kronor;
och beslöt Riksdagen i sammanhang dermed den ändring i förut gällande
vilkor för anslag till ifrågavarande företag, att anslaget, som dessförinnan
kunnat af Kongl. Maj:t bestämmas till högst en tredjedel af den
för företaget beräknade kostnaden, skulle kunna utgå med belopp, motsvarande
hälften af samma kostnad.
I två lika lydande motioner, väckta n:o 15 i Första Kammaren af
herr H. P. P. Tamm och n:o 93 i Andra Kammaren af herr K. A. Kihlberg}
har hemstälts, att Riksdagen ville besluta sådan förändring i Kongl.
Majrts ofvan refererade förslag: att för år 1899 till Kongl. Maj:ts förfogande
ställes ett belopp af 300,000 kronor för understödjande medelst
anslag utan återbetalningsskyldighet af sådana afdikningar af annan
sankmark än åker och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska
frostländighet, att underlätta odlingens utbredning i orter med föga utveckladt
jordbruk eller att torrlägga högmossar inom bättre jordbruksdistrikt,
att bidrag från dessa medel få utgå med hälften af beräknad
dikningskostnad, då den genom fullständig dikning uppkommande förhöjning
i jord värdet ej öfverstiger halfva kostnaden för sådan dikning,
men vid större värdeförhöjning minskas i samma förhållande som denna
6 Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
ökas samt att i öfrigt skola gälla de för den s. k. frostfonden nu meddelade
bestämmelser.
Då berörda motioner afse, att förevarande anslag skulle beviljas för
i viss mån annat ändamål än det, som af Kongl. Maj:t föreslagits, har
utskottet ansett sig böra här till behandling upptaga dessa motioner,
ehuru desamma tillika beröra de under nästföljande punkt i detta utlåtande
behandlade allmänna vilkoren för erhållande af statsbidrag.
Efter att hafva erinrat om ofvan omförmälda, af nästlidna års
Riksdag beslutade ändring i förhållandet mellan statsbidraget och den
för företaget beräknade kostnaden, hafva motionärerna framhållit, hurusom
denna ändring sannolikt komme att öka efterfrågan på anslag från
ifrågavarande, redan med den äldre bestämmelsen starkt efterfrågade
medel, hvaraf åter vore att motse yrkanden på förhöjning i årsanslagen.
Förutsatt, att dessa fullt rationelt användes, så att derigenom i motsvarande
grad befordrades ett verkligt statsändamål, som ej kunde utan
dessa anslag främjas, men också endast under denna förutsättning läge
häri icke något ondt, tvärtom vore anslaget då väl användt.
Härefter yttra motionärerna:
»I förevarande hänseende består detta statsändamål i att undanrödja
hinder för landets odling och kultivering, så att arbetet dermed
kan af den enskilde jordegaren fullföljas. Det är denne, som närmast
kommer att skörda de ekonomiska fördelarne af berörda hinders undanrödjande,
och den fordran är derför fullt berättigad, att han skall i sin
mån bidraga till arbetenas utförande. — Ju större dessa ekonomiska
fördelar äro, desto högre kunna anspråken ställas på den enskildes bidrag,
men det är att befara, att med nu gällande bestämmelser denna
hänsyn ej tillräckligt beaktas.
Ifrån statens sida är visserligen frågan härom så till vida uppmärksammad,
att medel äfven anvisats för understödjande medelst lån
för dikning å sådana sankmarker, som kunna med fördel odlas, men
då nästan hvarje sankmark kan anses frostförande och då ett anslag
utan återbetalningsskyldighet alltid måste vara begärligare än ett lån,
skall man nog i regel söka ordna ett afdikningsföretag så, att det erforderliga
bidraget utgår i form af anslag, äfven om företaget rätteligen
borde höra till dem, för hvilka lånen äro afsedda.
Att på fullt objektiva grunder bestämma en viss gräns mellan
sådana olika slag af företag, lärer väl knappast vara möjligt. Afdikningslägenheters
odlingsvärde variera i det oändliga; en varder med
fördel odlingsbar omedelbart efter afdikning, en annan af vida sämre
beskaffenhet kan varda fullt odlingsvärd på grund af sitt läge eller
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
7
närliggande tillgång på lämpliga jordförbättringsmedel, en tredje kan
först efter en längre eller kortare följd af år lemna afkastning såsom
betes- eller skogbärande mark eller till och med varda odlingsbar
o. s. v. — och mellan lägenheter, beträffande Indika med säkerhet kan
afgöras, huruvida deras afdikning bör befordras med anslag eller med
lån, kunna finnas en otalig mängd, beträffande hvilken sådant afgörande
är med en viss svårighet förenadt.
Utredningen af denna ganska svårlösta fråga lärer dock icke böra
alldeles förbises, och detta är ett bland skälen, hvarför jag nu ansett
mig böra genom motion fästa Riksdagens uppmärksamhet å densamma.
Den åsigt, som i liknande fall vunnit häfd, är, att den enskilde sjelf
bör bekosta åtminstone så mycket, som motsvarade de ekonomiska fördelarne
af ett arbete å hans egendom, och att staten dertill bidrager
endast i den mån, som ett statsändamål genom samma arbete främjas.
Eu tillämpning af denna åsigt i förevarande fall skulle föranleda fordran
på en så vidt möjligt tillförlitlig uppskattning af de förenämnda ekonomiska
fördelarne. Redan nu påkallas en sådan uppskattning vid ansökningar
om odlingslån, der statsunderstödet måste anses vara väsentligt
mindre fördelaktigt än vid anslag; och likasom denna fordran icke
minskat odlingslånens begärlighet, lärer den ej heller minska anslagens.
I regel uppgöras hithörande afdikningsplaner af statens landtbruksingeniörer,
för hvilkas arbeten taxa finnes faststäld, och omkostnaden
för dylika uppskattningar lärer derför föga öfverstiga kostnaderna för
godemäns deltagande i densamma, men om äfven detta skulle anses
för mycket, synes en kompensation kunna vinnas genom någon jemkning
i den förenämnda taxan, hvilken, att döma af hvad som förekommer
å sid. 12 af bilagan till sjette hufvudtiteln af årets statsverksproposition,
synes vara något hög.
Om genom en sådan uppskattning utredts den värdeförhöjning,
utdikningslägenhet skulle vinna genom fullständig afdikning, komme,
med tillämpning af den förenämnda åsigten, bidrag till hälften af dikningskostnaden
att utgå endast, der nämnda värdeförhöjning icke öfverstege
hälften af kostnaden för fullständig afdikning. Uppginge den
deremot till hela den fullständiga dikningskostnaden, skulle anslag icke
komma i fråga.
Man torde knappast behöfva befara, att en sådan beräkning af
bidrags belopp skulle motverka anslagsmedlens användning vid de företag,
för hvilka de äro afsedda, enär kännedomen om den verkan, som
uppskattningen medför, nog skall i högst väsentlig mån bidraga dertill,
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
8
att uppskattningen varder den lägsta, som kan försvaras, och att anslagen
sålunda varda de högsta, som böra förekomma.
Men om på sådant sätt förebygges anslags anvisande till företag,
der lån är rätta understödsformen, torde området för anslagsmedlens
användning kunna något vidgas, så att ej uteslutande minskning af
frostländighet varder dess mål, utan att de derjemte kunna få användas
för afdikningar, som afse att främja odlingens utbredning å enskildes
mark samt högmossars afdikning inom orter med mera utveckladt jordbruk,
och der de i sitt nuvarande skick skada vare sig åker-, ängseller
till och med skogskultur. Skulle sådan utvidgning af området för
anslagsmedlens användning visa sig medföra benägenhet att anlita dem
öfver rimliga gränser och det vanliga sättet för uttagandet af enskildes
bidrag till sådana arbeten ej tillräckligt stäfja denna benägenhet, torde
tillräcklig motvigt deremot vinnas, om staten utförde arbetena och de
enskildes bidrag inginge till staten.
Men vare sig denna utvidning eger rum eller ej, ligger vid hithörande
medels användning hufvudsakliga vigten derpå, att genom desamma
ett verkligt statsändamål befordras, så att ej understöd lemnas
till hvilket som helst afdikningsarbete, äfven om det visar sig varda
ekonomiskt ofördelaktigt. Med arbeten, som endast afse att bereda en
enskild jordegare en tillfällig arbetsförtjenst, må vara att den uppgår
till endast hälften så mycket som den i orten vanliga, hafva dessa medel
ej något att skaffa; det är befordrande och utveckling af landets resurser,
de afse, och man måste fordra, att denna synpunkt vid hithörande ärendens
handläggning tillbörligen beaktas.»
Genom den benämning, under hvilken ifrågavarande anslag från
och med år 1891 af Riksdagen beviljats och som jemväl i Kongl.
Majrts förevarande framställning bibehålies, utmärkes bestämdt, att ändamålet
med de företag, till hvilkas understödjande anslaget är anvisadt,
skall vara minskande af frostländigheten för närliggande bygd. På sätt
af Riksdagens skrifvelse den 14 mars 1891 (n:o 16) inhemtas, har Riksdagen
emellertid icke förbisett, att genom anslagets beviljande på detta
sätt det kunde komma att inträffa, att genom utdikning, verkstad med
bidrag från frostminskningsfonden, jord vinnes, som kan med fördel
odlas. Men då Riksdagen förestälde sig, att det icke skulle mota synnerlig
svårighet för vederbörande undersökningsförrättare att i hvarje
särskildt fall afgöra, huruvida ändamålet med ett ifrågasatt utdikningsföretag
är frostländighetens minskande för annan mark eller ett omedel
-
Statsutskottets Utlåtande N:o BO.
0
bart vinnande af odlingsbar jord, hyste Riksdagen icke några betänkligheter
mot anslagets beviljande under den form, som ofvan angifvits.
I sjelfva verket torde det ingalunda vara ett undantagsförhållande,
att ett företag för utdikning af frostförande mark jemte den fördel, som
derigenom åstadkommes för den odlade bygden i omgifningen, tillika
bereder sådan förbättring af sjelfva den utdikade marken, att åtminstone
någon del deraf blir odlingsbar. Det är dock, på sätt motionärerna
framhållit, endast förstnämnda ändamål, som bör genom anslag befordras,
hvaremot lån är den rätta understodsformen för beredande af odlingsbar
mark. Då dylika, så att säga, blandade företag komma i åtnjutande
af anslag från frostminskningsfonden, lärer emellertid anslaget bestämmas
till belopp, motsvarande viss andel af hela den för företaget beräknade
kostnaden, numera hälften deraf, enligt den vid nästlidna års riksdag
vidtagna ändring i bestämmelserna. Detta är uppenbarligen en oegentlighet,
som måste skarpt framträda i de fall, der den vunna jordförbättringen
uppgår till jemförelsevis större värde. Om exempelvis genom
ett utdikningsföretag, hvarför kostnaden beräknats till 20,000 kronor,
komme att vinnas en förbättring af den torrlagda jorden till värde af
12,000 kronor, men företaget till följd af dess egenskap att minska
frostländigheten för omgifningen erhåller statsunderstöd till belopp, motsvarande
hälften af hela utdikningskostnaden, eller således med 10,000
kronor, skulle egarne af den utdikade marken derigenom få en vinst
af 2,000 kronor. Den särskilda fördel, som sålunda beredes delegarne
i ett odlingsarbete, i de fall, der detsamma ingår i ett frostminskningsföretag,
synes icke vara fullt öfverensstämmande med de grundsatser,
som af Riksdagen uppstälts beträffande sättet för understödjande af sänka
markers beredande för odling; och det är för att förebygga en sådan
användning af ifrågavarande anslag, som motionärerna nu framlagt sitt
förslag, att statsbidrag skulle få utgå med hälften af beräknad afdikningskostnad,
endast då förhöjningen i jordvärdet ej öfverstiger hälften af
denna kostnad, men vid större värdeförhöjning minskas i samma mån
som denna ökas. Om också den tanke, som genomgår detta förslag, i
och för sig kan vara rigtig, torde dock afsevärda svårigheter möta för
dess genomförande. Härför erfordras nemligen, såsom motionärerna ock
framhållit, att den jordförbättring, som genom ett ifrågasatt frostminskningsföretag
komme att vinnas, blefve redan på förhand och innan anslag
till detsamma beviljades till sitt värde uppskattad. En sådan uppskattning
är gifvetvis förenad'' med stora vanskligheter och torde säkerligen
i många fall komma att väsentligt skilja sig från det verkliga
Bill. till lliksd. Prof. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 41 Käft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o SO.
resultatet. Olägenheterna af att mer än nu blifva beroende af otillförlitliga
förslagsberäkningar ligga ock i öppen dag. För att emellertid
kunna vinna en åtminstone närmelsevis rigtig beräkning öfver den blifvande
jordförbättringens värde, synes det vara nödvändigt, att uppskattningen
häraf anförtros åt statens landtbruksingeniörer. Det bar
dock från skilda delar af landet försports, att kostnaden för anlitande
af dessa tjenstemän ställer sig synnerligen hög, hvadan man måste draga
i betänkande att betunga ifrågavarande företag med de dryga utgifter,
som en af landtbruksingeniör verkar,äld uppskattning enligt den nu gällande
arfvodestaxan medför. Man torde emellertid kunna förvänta, att
en väl behöflig revision af denna taxa skall inom en snar framtid vidtagas;
och då landtbruksingeniörerna af staten uppbära fast aflöning,
samt i vissa fall reseersättning, torde någon nedsättning i arfvodet för
de förrättningar, hvartill de af enskilde kallas, kunna ske utan att deras
årsinkomst derigenom nedbringas under skäligt belopp.
Med anledning af hvad sålunda anförts anser utskottet, att, ehuru
syftet med motionärernas ofvanberörda förslag är synnerligen beaktansvärdt,
detsamma dock icke för närvarande bör till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Hvad angår den af motionärerna gjorda framställningen
om utvidgande af området för ifrågavarande anslags användning,
så att dermed skulle understödjas jemväl vissa företag, som ej afsåge
minskning af frostländighet, utan endast utbredande af odling m. in.,
kan utskottet icke tillstyrka en dylik splittring i anslagets användning,
hvarigenom den uppgift, som Riksdagen för detsamma stält, skulle helt
och hållet förryckas.
Vid den af Kong!. Maj:t gjorda framställningen i ämnet har utskottet
icke haft något att erinra. I sammanhang härmed har utskottet
dock velat påpeka, hurusom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksstyrelsen, enligt hvad af statsrådsprotokollet inhemtas, hos
Kongl. Maj:t framhållit önskvärdheten af att verksamma garantier bereddes
för nöjaktigt underhåll af de företag, som från ifrågavarande
anslag erhölle statsbidrag. Särskildt med hänsyn dertill, att sådana bidrag
numera, enligt medgifvande af nästlidna års Riksdag, få utgå med
större andel af den för företaget beräknade kostnaden, än förut varit
stadgad, samt anslaget med anledning häraf torde komma att i ökad
utsträckning anlitas, synes denna fråga förtjena ett noggrant beaktande.
Då emellertid, såsom nämnts, Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
blifvit fäst härå, lärer Riksdagen framdeles hafva att förvänta ett genom
Kongl. Maj:ts försorg utarbetadt förslag i berörda syfte.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
Statsutskottets Utlåtande 1V;o 80.
11
att Riksdagen, med bifall till Kong]. Maj:ts framställning
och med afslag å de af herrar Tamm och
Kihlberg i ämnet väckta motioner, må till understödjande,
medelst anslag utan återbetalningsskyldighet, af
sådana myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas
ändamål är att minska frostländigheten för närliggande
bygd, för år 1899 anvisa 300,000 kronor.
4:o.
De nu gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande
och tillgodonjutande af ofvan omförmäla statsbidrag samt kontrollen
derå, att fastställa planer varda vid arbetenas utförande följda, återfinnas
i Riksdagens skrifvelser den 27 april 1881 (n:o 69), den 11 juni 1883
(n:o 67), den 7 maj 1889 (n:o 43) och den 30 april 1897 (n:o 52); och
är innehållet i dessa stadganden sammanfördt i den vid detta utlåtande
fogade bilaga.
Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att bibehålla dessa''allmänna
vilkor och bestämmelser, dock med följande tillägg till mom. 3 af bestämmelserna
i Riksdagens skrifvelse den 27 april 1881:
»För mindre hamnar, företrädesvis fiskehamnar, må anslag utan
återbetalningsskyldighet af Kongl. Maj:t bestämmas till mer än två
tredjedelar, dock högst till nio tiondedelar af den beräknade kostnaden,
under vilkor att betryggande säkerhet för framtida underhållet af sådan
hamnanläggning ställes och att, före lyftandet af någon del af statsanslaget,
ådagalägges, att ej mindre sjelfva området för hamnen än
äfven ett för den rörelse, som skall i hamnen bedrifvas, tillräckligt
område i land blifvit för det gemensamma behofvet afsöndrade.»
Med afseende härå meddelas i statsrådsprotokollet följande.
I en till Kongl. Maj:t stäld skrift af den 8 december 1896 hade
ledamoten af Riksdagens Andra kammare, doktor A.-'' V. Ljungman anfört,
att, då understöd från anslaget till understödjande af brobyggnader
och, företrädesvis mindre, hamnbyggnader m. m. lemnades för hamnanläggningar
och hamnförbättringar vid fiskelägen, enligt gällande vilkor
för bidrags åtnjutande kräfdes, att fiskeläge, som undfinge sådant understöd,
skulle sjelft tillskjuta minst en tredjedel af beräknade kostnaden,
men att genom denna fordran ändamålet med det af Riksdagen anvisade
anslaget i väsentlig mån förfelades, emedan de flesta fiskelägen, som
behöfde hamnförbättringar, vore i den svaga ekonomiska ställning, att
den angifna delen af kostnadsbeloppet antingen fullständigt öfverstege
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
krafterna eller ock blefve alltför betungande och derigenom verkade
hämmande på näringslifvet.
Med stöd af dessa inom skilda delar af riket känbara olägenheter
hade doktor Ljungman hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes hos Riksdagen
utverka sådan ändring i vilkoren för bidrag af anslaget i fråga,
att af detsamma kunde, allt efter i hvarje särskildt fall sig företeende
förhållanden, beviljas bidrag till hamnförbättringar vid fiskelägen med
från två tredjedelar intill nio tiondedelar af verkliga kostnaden.
Sedan denna framställning remitterats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för afgifvande af utlåtande, hade styrelsen i sin ofvanberörda
skrifvelse den 3 november 1897 meddelat, att styrelsen lemnat Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Hallands, Göteborgs och Bohus, Kristianstads,
Malmöhus, Blekinge, Kalmar och Gotlands län tillfälle att afgifva
yttranden öfver doktor Ljungmans framställning, samt öfver de inkomna
yttrandena lemnat följande redogörelse:
Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län hade anfört,
att tillskott af en tredjedel af anläggningskostnaden för fiskehamnar
endast med svårighet kunde utgöras af dem, hvilka, såsom förhållandet
i allmänhet vore med den fiskeriidkande befolkningen, blott genom
strängt arbete kunde vinna nödtorftigt uppehälle; att, enligt hvad erfarenheten
visade, bidrag för ändamålet ej heller vore att påräkna från
närliggande kommuner, emedan flertalet af dessas medlemmar med tillgång
till de lättade jernvägskommunikationerna till kuststäderna icke
ansåge sig vidare hafva nytta af mindre hamnar, från hvilka landtmannen
förut kunnat skeppa produkterna af sin näring; att, ehuru utan tvifvel
fordran på tillskott af en tredjedel af anläggningskostnaden vore en
bidragande orsak dertill, att behofvet af förbättrade och nya fiskehamnar
icke blifvit å länets kuster så tillgodosedt som förhållandena
syntes kräfva, hvarför en ändring deruti vore önskvärd, det dock måste
anmärkas, att de svårigheter, som mötte för åstadkommande af sådana
hamnanläggningar, som här vore i fråga, icke härledde sig ensamt eller
i första rummet från storleken af det tillskott, som utöfver statsbidraget
måste anskaffas för företagets fullbordande, utan från den fordrade
säkerheten för framtida underhållet af anläggningen; att, med det ringa
intresse, landtkommunerna ansåge sig ega i tillkomsten af fiskehamnar,
det läge i sakens natur att de vore ovilliga att åtaga sig en ansvarighet,
som afsåge en oberäknelig framtid och hvilken skulle genom en
hamnstyrelses försumlighet kunna ådraga dem utgifter till högst afsevärda
belopp, hvarför, och då det ej heller kunde antagas, att landstinget
skulle i detta afseende visa större tillmötesgående än landtkommu
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
13
nerna, det kunde förutses, att, så länge föreskriften om fullgod säkerhets
ställande för framtida underhållet bibehölles, anslaget icke koinme, hvad
Hallands län beträffade, att tagas i anspråk för sådana hamnanläggningar,
som det vore afsedt att befrämja.
Af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
hade blifvit anfördt, att länets fiskelägen under tidernas lopp uppstått å
sådana platser i skärgården, som af naturen hade hamn, hvarför om
hamnanläggningar genom uppförande af konstgjorda vågbrytare och
dylikt i fråga om dessa fiskelägen i regeln icke blefve tal, hvaremot
vid flera fiskelägen behof af större djup gjort sig gällande dels för undanrödjande
af naturlig uppgrundning, dels emedan fiskarena börjat för
storsjöfisket använda mera djupgående fartyg än förr, dels emedan sillfisket
och sillsaltningen gåfve anledning till att det borde vara möjligt
för stora sjögående ångare att intaga last mångenstädes, der det förut
aldrig varit fråga om att lägga till land med så stora fartyg; att vid
anslags lemnande till förbättringar af de mindre, för fiskarebefolkningen
afsedda hamnarna anspråket på garanti för underhåll af den gjorda förbättringen
borde bortfalla, hvarför det syntes Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vara för länets fiskerinäring lyckligast, om det befunnes mest
lämpligt att vid förekommen väl grundad anledning stödja fisket, genom
beviljandet åt fiskeläge af anslag ur statsmedel till hamnförbättring utan
annat vilkor, än att anslaget användes väl för det uppgifna ändamålet,
såsom det skedde vid många andra anslag, då det gälde att främja ett
ur nationel synpunkt godt ändamål; att, om emellertid understöd i sådan
form icke skulle kunna genomföras, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ville tillstyrka, att åtminstone sådan lättnad måtte beredas fiskeläge för
anslags erhållande till hamnförbättring, som den af doktor Ljungman
gjorda hemställan afsåge.
Kongl. Majrts befallningshafvande i Kristianstads län, som hemstält,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte tillstyrka den föreliggande
framställningen, både anfört, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hade en rik erfarenhet af de svårigheter, som befolkningen vid
fiskelägena måste öfvervinna, samt de för densamma betydande uppoffringar
af penningar och arbete, som den'' måst ikläda sig, då det varit
fråga om att i och för tilltänkt hamnbyggnad åstadkomma tredjedelen
af beräknade kostnaden derför; att de kommuner, hvartill fiskelägena
hörde, visserligen i allmänhet iklädt sig ansvaret såväl för bekostandet
af denna tredjedel som ock för det framtida underhållet af hamnbyggnaden,
men torde sådant i regel hafva skett först efter det fiskarebefolkningen
anskaffat sådan undergaranti, att kommunerna ansett sig icke
14
Statsutskottets Utlåtande A’:o 80.
löpa någon risk genom de åtagna förbindelserna; att, på det icke den
lättnad, som genom den föreslagna förändringen i vilkoren för anslagets
åtnjutande vore afsedd att beredas befolkningen vid fiskelägena, måtte
blifva illusorisk, icke heller vid anslagets beviljande borde uppställas
för stränga föreskrifter rörande garanti för hamnbyggnadernas framtida
underhåll, utan staten åtnöja sig med förbindelse af hamnintressenterna
sj elfva beträffande framtida underhållet.
Kongl. Maj:t befallningshafvande i Malmöhus och Blekinge län hade
yttrat sig i hufvudsak lika med Kongl. Majrts befallningshafvande i
Kristianstads län.
Af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län hade anförts,
att de af doktor Ljungman framhållna omständigheter väl ej
egde sin fulla motsvarighet i förhållandena inom Kalmar län, hvarest
fiske hufvudsakligen öfvades såsom binäring af den jordbrukande befolkningen,
men kunde dock betraktas såsom tillämpligt å de mindre
landthamnar, som för ortens näringslif i allmänhet mångenstädes vore
behöfliga, särskilt å Öland; att det vore otvifvelaktigt och af erfarenheten
bekräftadt, att det af doktor Ljungman angifna vilkoret i många
fall utgjorde ett väsentligt hinder för afhjelpande af bristen å hamnar,
men att erfarenheten, äfven hvad särskild! beträffade Öland, ådagalagt,
att i lika hög grad hinder för vinnande af delaktighet i omförmälda
anslag mötte i svårigheten att åstadkomma nöjaktig säkerhet för hamnbyggnaders
framtida underhåll.
Af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län hade slutligen
uttalats, att behofvet af förbättring i fiskehamnarna inom länet, särskildt
för att göra dem ändamålsenliga för laxfisket, hvilket erfordrade däckade
och mera djupgående farkoster än de vanligen brukade båtarna, vore
ådagalagdt, men att försättandet af en del redan befintliga hamnar uti
ändamålsenligt skick kräfde stora summor, hvarför det vore sannolikt,
att, om minst en tredjedel af anläggningskostnaden skulle betalas af
fiskarena sjelfva, någon förbättring af hamnarne icke på länge kunde
åstadkommas; äfvensom att det till följd häraf vore önskligt, om statsbidrag
till dessa arbeten kunde lemnas på sätt doktor Ljungman föreslagit,
hvaremot Kongl. Majrts befallningshafvande ansåge, att såsom
vilkor derför borde fordras full säkerhet för framtida underhåll af hamnbyggnad.
Af hvad Kongl. Majrts befallningshafvande i alla förenämnda län
sålunda anfört framginge, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vidare anfört, att ett stort behof ansåges föreligga af förändring uti nu
gällande vilkor i afseende å beviljande af statsunderstöd för anläggning
Statsutskottets Utlåtande N:o SO.
15
af fiske- och andra mindre hamnar vid den öppna kusten såväl beträffande
understödets storlek som ock i fråga om underhållet af dylika hamnanläggningar.
Derefter hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redogjort för förhållandena
uti ifrågavarande hänseenden i Norge och Danmark och dervid
anfört:
»För att blifva i tillfälle att jemföra föreskrifterna rörande fiskehamnar
i Sverige med grannländerna Norge och Danmark har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen förskaffat sig del af de bestämmelser, som uti
detta hänseende derstädes gälla, och framgår häraf, att i Norge icke
förefinnas bestämda föreskrifter, gällande för förhållandet emellan statsbidraget
och enskilda eller kommunala tillskott vid hamnanläggningar,
utan är detta förhållande vid hvarje särskildt fall beroende af Stortingets
beslut; att i fråga om medlens åvägabringande sådant eger rum på trvå
olika sätt i landets sydliga och i landets vestliga och nordliga delar, i
det att å sträckan mellan svenska gränsen och till och med Stavangers
amt hamnarna byggas hufvudsakligen för statsmedel med större eller
mindre bidrag af privata eller kommuner, hvilka bidrag såsom regel
utgjort tio procent af anläggningskostnaden, men i särskilda fall uppgått
till tjugufem procent, under det att stundom bidragen inskränkt sig
till en och en half till två procent, äfvensom att å landets vestliga och
nordliga kuster genom lag af den 24 maj 1873 är inrättad en särskild,
under statens förvaltning stående hamnfond, hvars medel uteslutande
skola användas för hamnbyggnader inom de å kusten belägna fiskedistriktena;
att denna fonds intägter bestå af s. k. fisketionde, som
erlägges genom olika afgifter, hvilka för perioden 1874 till den 30 juni
1896 inbragt tillsammans 7,254,428 kronor 7 öre; att hvarje särskildt
hamnarbete förelägges Stortinget, som i regel bestämmer bidraget från
statsverket till två tredjedelar och af hamnfonden till en tredjedel; att
i afseende å hamnunderhållet denna fråga i Norge är olöst, men att
för närvarande, och så länge större och sammanhängande arbeten utföras
inom distrikten, hamnanläggningarna underhållas på statsverkets eller
statsverkets och hamnfondens bekostnad på det sätt, att uppkommande
skador afhjelpas genom statens distriktsingeniör af medel från allmänna
underhållsmedel, hvilka årligen beviljas af Stortinget eller ock, derest
skadorna äro omfattande^ göras till föremål för särskildt anslag af
stortinget.»
»I Danmark hafva särskilda föreskrifter meddelats af inrikesministeriet
för beviljande af statsunderstöd vid anläggning af båthamnar,
och hafva i allmänhet dessa föreskrifter varit gällande vid anvisande
16 Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
af statsbidrag af ifrågavarande art, hvilka föreskrifter hufvudsakligen
innefatta bestämmelse derom, att statsunderstöd beviljas såsom lån med
en ringa årlig amortering och emot låg ränta eller vid särdeles bevekande
omständigheter räntefritt antingen helt och hållet eller för ett visst
antal år; att hamnanläggningen utföres under kontroll af offentlig myndighet;
att hamninkomsterna skola i första rummet användas till lånets
amortering, samt att hvad af inkomsterna kan återstå skall afsättas till
betäckande af kostnaderna för hamnunderhållet; att i brist af antaglig
säkerhet härför vederbörande amts- eller sockenkommuner måste åtaga
sig att, derest hamnens behöriga underhåll icke kan bekostas af hamnens
egna medel, tillskjuta erforderligt belopp af kommunens kassa; att,
om vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet icke vill åtaga sig
de bestämda vilkoren, låneunderstödet ej beviljas, med mindre än att
lånesökandena kunna på annat sätt ställa antaglig säkerhet såväl för
lånets användning som för hamnens underhåll.»
Af dessa redogörelser för vilkoren vid beviljande af understöd
till hamnanläggningar syntes framgå, att i Norge bidrag af enskilda eller
kommuner måste vara att påräkna, om ock stundom i mindre omfattning,
såväl vid anläggningen som i fråga om underhållet, hvaremot i
Danmark dylikt bidrag utgjorde ett oeftergifligt vilkor för statsunderstöd.
Att den af doktor Ljungman väckta fråga vore af stor betydelse
för fiskerinäringen och derför förtjent af allt afseende, syntes väg- och
vatten byggnadsstyrelsen otvifvelaktigt ; men då densamma nära sammanhängde
med vilkoren för fiskehamnars underhåll, ansåge styrelsen båda
dessa frågor böra i ett samband behandlas.
På sätt Kong]. Maj:ts befallningshafvande i alla ofvan omförmälda
län, utom Gotlands, framhållit, mötte för delegarne uti fiskehamnar
stor svårighet att anskaffa erforderlig säkerhet för hamnarnas underhåll.
Men utan dylik underhållsskyldighet lärde erfarenheten, att staten
i allmänhet icke kunde påräkna, att dylika anläggningar, som genom
anslag befrämjades, skulle bibehållas i ett för anläggningens ändamål
fullgodt skick, såvida staten icke dervid beredde sig på att sjelf ombesörja
underhållet, der sådant bruste. I annat fall skulle statens uppoffringar
för dessa byggnader ofta inom längre eller kortare tid visa
sig ändamålslösa.
Statsbidrag anvisades till icke blott fiskehamnar, utan äfven till
hamnar, afsedda för underlättande af annan näring än fiskerinäringen,
och det kunde mången gång vara förenadt med vanskligheter att afgöra,
huruvida anläggning vore att anse såsom fiskehamn eller ej.
Statsutskottets Utlåtande N:o 80
17
Såsom exempel härå hade styrelsen omnämnt, huruledes vid åtskilliga
fiskelägen börjat utveckla sig badortsrörelse, hvilken sommartid å ett
och annat ställe kunde anses medföra den hufvudsakliga trafiken, samt
huruledes vid andra lägen i mer eller mindre grad idkades fraktfart,
vågrörelse, båtbyggeri och äfven annan större industriel rörelse.
Statsunderstöd hade förut flerstädes så att säga på försök lemnats
för hamnar med mer eller mindre svagt byggnadssätt, men derigenom
vunnen erfarenhet hade föranledt användning af väsentligt starkare
och således äfven dyrbarare byggnadssätt än förut; och det torde ännu
vara oafgjordt, huruvida man icke å vissa kuststräckor måste tänka
sig dyrbarare konstruktioner än de nu brukliga för att nå målet, d. v. s.
säker hamn.
Slutligen hade med fiskerinäringens utveckling följt sådan förändring
af deri använd fartygsmateriel, att den kräfde väsentligt större
djup och utrymme än den äldre materielen, och härtill måste hänsyn
tagas vid ombyggnad af förutvarande eller anläggning af nya hamnar
äfven å platser, der fiske idkats med den svagare materielen.
Dessa anförda omständigheter tillsammans med de å senaste åren
stegrade arbets- och materialpris gjorde hamnanläggningarne väsentligt
dyrare än då understöd för sådana arbeten först började meddelas,
och dermed hade ock följt ökad svårighet för intressenter att anskaffa
tillskott till byggnadskostnaden i samma proportion som förut eller till
en trejdedel af beräknad kostnad.
En följd häraf torde äfven vara, att staten hädanefter icke kunde
eller borde bekosta dyrbara hamnanläggningar så nära intill hvarandra,
som kunnat ske, då man nöjt sig med jemförelsevis billiga anordningar,
utan måste inskränka sig till hamnarnas anordnande på något större
• afstånd från hvarandra, hvilket för fiskets tillgodoseende äfven torde
vara fullt tillräckligt, blott de förlädes der de kunde ega bestånd och
hvarest till hamnen hörande utrymme å land vore beredt för såväl bosättning
som för skötsel af fiskeredskap och fiskeprodukter, och kunde
hamnarne i sådant fall göras väsentligt starkare och rymligare, än om
krafterna skulle splittras på flere småhamnar.
Härigenom ökades äfven fiskelägenas ekonomiska krafter, såväl
genom ökade hamnpenningar som genom ökad fiskebefolkning.
Gifvet vore, att vid äfven en varsam tillämpning af denna åsigt
icke kunde af enskilde påräknas fullt samma offervillighet som vid ett
vidsträcktare tillmötesgående af de enskilda intressena; och såväl häraf
som med hänsyn till angelägenheten af starkt, d. v. s. dyrbart byggBih.
till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Häft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
nad88ätt kunde, enligt styrelsens åsigt, stöd hemtas för ett proportionsvis
högre bidrag af statsmedel än förut till anläggning af företrädesvis
fiskehamnar.
Men härmed sammanhängde äfven, anför styrelsen vidare, den ej
mindre vigtiga frågan om fullbordade hamnarbetens framtida underhäll.
Der hamnar anlades vid öppen kust och således bildades medelst vågbrytare
eller hamnarmar, omslutande ett större eller mindre vattenområde
utmed kusten, vore de utsatta dels för oberäkneliga påkänningar
af våldsam sjögång, dels för uppgrundning genom slam, som medfördes
af de vid kusterna existerande, allt för litet kända kafsströmmarna,
och vore derför underhållet af sådana hamnar förenadt med
en knappast beräknelig risk, hvilken dock kunde i väsentlig mån nedbringas
genom skyndsamt och ändamålsenligt botande af uppkommande
småskador samt genom åtgärder till förebyggande af börjande uppgrundningars
fortgång.
Genom påpasslighet vid afhjelpande af uppkommande skador
kunde nemligen dessa afvärjas eller deras botande åstadkommas för
ringa kostnad. Och häraf förklarades nu den stora betydelse, som läge
i underhållsskyldighetens bindande vid de närboende eller vid kommunen
i dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse, emedan det egna
intresset kraftigt manade dem till påpassligt arbete.
I allmänhet hade skyldigheten att underhålla hamnar reglerats
genom intressenternas åtagande i de kontrakt, som upprättades beträffande
statsbidraget till hamnbyggnaden. Vid och efter dennas fullbordande
hade emellertid personalombyten inom tillhörande fiskeläge
alltid egt rum, och för öfrigt kunde ett dylikt kontrakt med en icke
fastighetsegande befolkning knappast vara bindande för en lång framtid.
Af denna anledning och då erfarenheten visat, att underhållet
flerstädes lemnade mycket öfrigt att önska och att exempelvis underhållsskyldigheten
icke kunnat trots kontraktsförbindelse derom uttagas,
samt styrelsen förestält sig ej mindre att de, som egde jord och fisken
invid fiskelägena, kunde hemta direkt vinst eller värdeförhöjning å sin
egendom genom lämplig hamnanläggning, än ock att hushållningssällskap
och kommuner samt företrädesvis landsting borde vara intresserade
af hvad som erfordrades för fiskerinäringens utveckling inom
sin ort och derför kunde finnas benägna att ikläda sig förbindelser
beträffande hamnars underhåll, hade styrelsen den 15 juni 1896 vid
afgifvande af förslag till fördelning åt 1896 och 1897 årens fonder
hemstält om fästande vid två anslag af fordran på underhållsförbindelser
af natur att varda för framtiden betryggande; och den 24 juli 1896
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
19
hade Kongl. Maj:t i enlighet, dermed beslutit. Denna fordran föranledde
då visserligen, att de båda anslagen ej kunde af intressenterna tillgodogöras,
men under år 1897 hade genom vederbörande sockenkommuns
beslut detta hinder undanröjts för ett af företagen, som nu
vore snart färdigt.
I flere andra fall, som förekommit på senare tider före år 1896,
funnes äfven sockenkommuners garanti för hamnars framtida underhåll.
Om emellertid staten kraftigare än hittills skulle understödja
mindre och företrädesvis fiskehamnars anläggning, kunde och borde
detta, enligt styrelsens åsigt, icke ske utan att, på sätt. på senare åren
egt rum, betryggande säkerhet förefunnes för underhållet; och derest,
på sätt de fleste af Kongl. Maj:ts ofvannämnde befallningshafvande anfört,
detta icke kunde vinnas genom vederbörande hushållningssällskap
och landsting, torde knappast återstå annat val än att detsamma, i hvad
det rörde hamnarmar och djupets uppehållande, öfvertoges af staten,
och att kostnaderna derför bestriddes dels med statsmedel, dels ur eu
för hvarje län samlad fond, bildad antingen genom dels hamnafgifter,
uttagna från dem, som begagnade hamnen, dels afsättning till densamma
af exempelvis någon andel af de afgifter, hvilka nu utginge till samma
läns hushållningssällskap och landsting, eller genom annan på indirekt
väg uttagen skatt.
Ett. ytterligare oeftergifligt vilkor för höjdt statsbidrag vid hamnanläggning
torde dock, anför styrelsen slutligen, böra föreskrifvas,
nemligen att hamnen med tillräckligt jordområde för förvarande och
torkning af fiskeredskap samt för lastning, lossning och magasinering af
gods skulle anses såsom inrättning för allmänt behof, och fråga om
ersättning till vederbörande egare för egendoms afstående vara i behörig
ordning afgjord, innani; statsbidraget utbetalades. I annat, fall
skulle hamnen icke'' blott öka jordens värde för grundegaren, utan i
sjelfva verket, blifva hans enskilda egendom, möjligen till skada för
fiskeribefolkningen.
På grund af hvad styrelsen sålunda anfört hade styrelsen hemstält,
det Kongl. Maj:t, täcktes föreslå Riksdagen den ändring uti de
af Riksdagen enligt dess skrifvelse den 27 april 1881 (n:r 69) stadgade
allmänna vilkor för erhållande och tillgodonjutande af statsbidrag, att
i mom. 3 af samma vilkor infördes det, tillägg, att anslag utan återbetalningsskyldighet
kunde i fråga om mindre och företrädesvis fiskehamnar
af Kongl. Maj:t bestämmas till nio tiondedelar af beräknade
kostnaden, dock med vilkor att betryggande säkerhet för framtida
20
Statsutskottets Utlåtande A:o 80.
underhållet af sådan hamnanläggning stäldes, samt att hamnen med
tillräckligt jordområde afsattes för allmänt behof.
Efter att hafva meddelat bestämmelserna i mom. 3 af Riksdagens
förberörda skrifvelse den 27 april 1881 har departementschefen för
egen del yttrat:
»Att en ändring af dessa bestämmelser erfordras beträffande mindre
hamnar, företrädesvis fiskehamnar, synes mig framgå af den förebragta
utredningen. Vid anläggandet af fiskehamnarne i det sydliga Norge,
hvilka hamnar torde lemna många jemförelsepunkter med en stor del
af de svenska fiskehamnarne, har man såsom regel icke fordrat större
tillskott af privata eller kommuner än en tiondedel af anläggningskostnaden.
Någon gång har man fordrat en fjerdedel af kostnaden,
men i stället har man understundom nöjt sig med allenast en och en
half till två procent af kostnaden. I jemförelse härmed synes det mig
vara en alltför sträng bestämmelse, att i Sverige från privat håll i
hvarje fall måste tillskjutas minst en tredjedel af anläggningskostnaden.
Utredningen visar, att månget företag af obestridlig nytta till följd af
denna bestämmelse icke kunnat komma till utförande. Men för många
af de små samhällen, om hvilka här närmast är fråga, är det en lifsfråga
att få en hamnbyggnad eller en hamnförbättring till stånd. Om
man då ordnar saken så, att man såsom minimum för det enskilda bidraget
fordrar hvad som i det sydliga Norge är regel, eller en tiondedel,
torde man icke hafva gått längre än det verkliga behofvet kräfver.
Svårare synes mig frågan om krafvet på betryggande säkerhet
för det framtida underhållet af ifrågakommande hamnanläggning. Enligt
mom. 12 af 1881 års bestämmelser skola med statsmedel understödda
dylika arbeten af den eller dem, som bekommit understödet, underhållas
intilldess underhållsskyldigheten kan varda andra i laga ordning ålagd,
eller vederbörande från underhållsskyldigheten befriats. Flertalet af
Eders Kongl. Maj:ts i ärendet hörda befallningshafvande hafva påvisat,
att fordran på betryggande säkerhet för fullgörandet af denna
underhållsskyldighet verkar såsom ett afgörande hinder mot företag,
som eljest skolat kunna utföras, och äfven väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har framhållit, att anläggningar af denna orsak dels fördröjts
och dels måst helt och hållet inställas. Å andra sidan måste jag gifva
styrelsen rätt deruti, att man redan vid lemnandet af statsunderstöd för
en hamnanläggning af ifrågavarande beskaffenhet måste hafva tillräcklig
trygghet för, att uppkommande försämring af hamnen genom skada af
sjögång eller igenslamning i rätt tid behörigen afhjelpes. Otvifvelaktigt
vore det af stor nytta, om man kunde, der andra medel tryta, besörja
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
21
detta underhåll med statsmedel eller från eu sådan inom hvarje län
genom hamnafgifter eller annorledes bildad fond, som af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen antydts; men jag anser mig åtminstone icke
för närvarande kunna väcka förslag om några åtgärder i denna rigtning.
Vid sådant förhållande återstår intet annat än att fordra den garanti,
som af styrelsen föreslagits; och synes det då ock vara af skälig
försigtighet påkalladt att äfven såsom vilkor för beviljadt anslags lyftande
föreskrifva, att intressenterna skola ådagalägga, att sjelfva området
för hamnen äfvensom ett för den rörelse, som skall i hamnen
bedrifvas, tillräckligt område å land blifvit, till undvikande af de af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen antydda olägenheter för det gemensamma
behofvet afskilda.»
Hvad i detta ärende blifvit upplyst synes utskottet ådagalägga
önskvärdheten af att staten kraftigare än hittills understödjer anläggning
och ombyggnad af mindre hamnar och företrädesvis fiskehamnar.
Särskilt med anledning af den under senare tid väsentligt ökade kostnaden
för anordnande af sådana hamnar på ett sätt, som fullt motsvarar
behofvet, torde det statsbidrag till två tredjedelar af kostnaden,
som enligt nuvarande bestämmelser kan af fonden beviljas, i många
fall vara otillräckligt för att möjliggöra utförandet af dylika företag,
äfven der desamma otvifvelaktigt skulle blifva till stor nytta för orten.
På grund häraf tvekar utskottet icke att förorda sådan ändring i gällande
stadganden, att statsbidrag för omförmälda ändamål skulle kunna
utgå med nio tiondedelar af den beräknade kostnaden. Ett oeftergifligt
vilkor för medgifvande af sådan höjning i statsanslagen anser utskottet
dock vara, att frågan om framtida underhållet af de hamnar, för hvilka
statsunderstöd sålunda åtnjutits, varder på ett tillfredsställande sätt
ordnad.
Enligt nu gällande bestämmelser skola de med allmänna medel
understödda arbeten af förevarande slag underhållas af den eller dem,
som bekommit understödet, intill dess sådan underhållsskyldighet kan
varda andra i laga ordning ålagd, eller vederbörande från underhållsskyldigheten
befriats. Enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upplyst, hafva emellertid de underhållsförbindelser, som vederbörande
intressenter med anledning häraf afgifvit, i många fall visat sig icke
innefatta betryggande säkerhet för anläggningens framtida vidmagthållande,
och derjemte har af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i flera
län med styrka framhållits, hurusom stora och ofta oöfvervinneliga
svårigheter mötte för anskaffande af den nu fordrade garantien i be
-
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
rörda hänseende. En mera tillfredsställande anordning till beredande
af säkerhet för hamnarbetens underhåll synes derför af behofvet påkallad;
men ehuru såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som vederbörande
departementschef uttalat sig för åtgärder i denna rigtning, har
dock ej något genomfördt förslag härom blifvit för Riksdagen framlagdt.
Kongl. Maj:ts proposition inskränker sig nemligen, i hvad den afser
förevarande fråga, till uppställande af det vilkor för det förhöjda statsbidragets
utgående, att betryggande säkerhet lemnas för det framtida
underhållet, men angifver deremot icke närmare denna Bäkerkets beskaffenhet
och anvisar ej heller någon utväg, på hvilken densamma
skulle kunna med mindre svårighet, än nu visat sig vara fallet, af
vederbörande åstadkommas. Det synes emellertid utskottet, att ett
försök till lösningen af denna vigtiga fråga borde göras, och tillåter
sig utskottet att i sådant syfte nu framställa förslag.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har påpekat den stora betydelse,
som ligger deruti, att beträffande de anläggningar, som nu äro i fråga,
underhållsskyldigheten är bunden vid de närboende eller kommunen i
dess mer eller mindre vidsträckta bemärkelse. Vid hamnanläggningar
uppkommande skador kunna nemligen ofta för en jemförelsevis ringa
kostnad afvärjas eller botas, för så vidt åtgärder för ändamålet i god
tid vidtagas; och den uppmärksamhet samt det påpassliga arbete, som
sålunda erfordras, kan icke förväntas utan att enskilde eller kommuner
i orterna äro af eget intresse dertill manade. Med afseende härå kan
det ej synas lämpligt, att staten, på sätt ifrågasatt blifvit, skulle öfvertaga
underhållet af omförmälda anläggningar. Deremot skulle det enligt
utskottets mening vara synnerligen fördelaktigt, om ansvaret härför
komme att hvila på vederbörande landsting. För detta ändamåls vinnande
torde dock erfordras, att särskilda medel till bestridande af
underhållskostnaderna ställas till landstingets förfogande. I sådant afseende
har utskottet tänkt sig, att af statsanslaget, som, enligt hvad
ofvan förordats, skulle kunna utgå med af den beräknade kostnaden
för företaget, endast | skulle få användas för arbetets utförande, hvaremot
återstående f af anslaget borde afsättas till en under vederbörande
landstings förvaltning stöld hamnfond, till hvilken jemväl skulle
ingå viss del af de afgifter, som komme att upptagas för hamnens
begagnande. Fondens tillgångar skulle få användas för det behöriga
underhållet af dessa hamnar; och då landstinget sålunda, der det åtoge
sig underhållsskyldigheten, väl i allmänhet icke komme att betungas
med särskilda utgifter härför, torde man hafva skäl antaga, att landstinget
icke skulle vägra att förbinda sig ansvara för underhållet af
23
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
sådana hamnauläggningar, hvilkas astadkommande befunnes vara af
verklig vigt och betydelse för orterna. Genom den pröfning, som
landstingen sålunda komme att utöfva å inkommande ansökningar om
statsbidrag för hamnanläggningar, skulle man tillika vinna ökad säkerhet
derför, att sådant bidrag endast komme att utgå till företag af
otvifvelaktig nytta. _ .
För intressenterna i företaget måste, enligt hvad i ärendet bilfvit
upplyst, deras fritagande från underhållsskyldigheten innebära en fördel
af stor betydelse, och äfven deras utgifter för arbetet skulle efter det
nu förordade förslaget i någon man minskas. Statens bidrag till sjelfva
utförandet af arbetet skulle nemligen, i stället för det nuvarande beloppet
af högst f utaf den beräknade kostnaden, kunna utgå med T\
af samma kostnad". Återstående andel af kostnaden, som enligt redan
gällande bestämmelser skulle genom kontant tillskott, materialier, arbete
eller andra bidrag af intressenterna bestridas, torde icke blifva
för dem alltför betungande.
Jemte nu omförmälda bestämmelser angående hamnanläggningens
framtida underhåll anser sig utskottet böra, på de i statsrådsprotokollet
anförda skäl, tillstyrka det af Kongl. Maj:t föreslagna vilkoret om verkstäld
afsöndring för gemensamt behof af såväl sjelfva hamnområdet
som erforderligt område i land.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må besluta, att de med afseende
å de här ofvan i detta utlåtande omförmälda statsbidrag
meddelade allmänna vilkor och föreskrifter,
hvilka finnas intagna i Riksdagens skrivelser till
Konungen den 27 april 1881 (n:o 69), den 11 juni
1883 (n:o 67), den 7 maj 1889 (n:o 43) och den 30
april 1897 (n:o 52), fortfarande skola blifva gällande,
endast med den ändring, att för mindre hamnar, företrädesvis
fiskehamnar, anslag utan återbetalningsskyldighet
må af Kongl. Maj:t bestämmas till nio
tiondedelar af den beräknade kostnaden, af hvilket
statsanslag likväl endast sju niondedelar må kunna
användas till arbetets utförande, hvaremot återstående
två niondedelar af anslaget skola afsättas till en under
vederbörande landstings egen förvaltning stäld hamnfond,
till hvilken jemväl må, efter Kongl. Maj:ts bestämmande,
inflyta viss andel af afgifter, upptagna
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
för hamnens begagnande; skolande före utlemnandet
af någon del af statsanslaget vara styrkt, dels att
vederbörande landsting åtagit sig att ansvara för framtida
underhållet af hamnbyggnaden, för hvilket underhåll
ofvan omförmälda fond må anlitas, dels ock att
ej mindre sjelfva området för hamnen än äfven ett
för den rörelse, som skall i hamnen bedrifvas, tillräckligt
område i land blifvit för det gemensamma
behofvet afsöndrade.
5:o.
Från ett af de i punkten 4:o berörda vilkor har Kongl. Maj:t uti
en den 18 nästlidne mars till Riksdagen aflåten proposition (n:o 86)
för särskildt fall föreslagit undantag.
I denna proposition har nemligen Kongl. Maj:t under åberopande
af propositionen bifogadt utdrag af protokollet öfver civilärenden för
nämnda dag föreslagit Riksdagen medgifva, att till anläggning af väg
inom Vesterbottens län mellan Tärna och sjön Öfver-Urnan och mellan
Störa Umevattnet och riksgränsen anslag må under i statsrådsprotokollet
angifvet vilkor kunna från af Riksdagen till vägbyggnader beviljade
medel anvisas utan iakttagande af det för vägbyggnadsfondens anlitande
i allmänhet stadgade vilkor, att statsbidraget icke må utgå med
högre belopp än två tredjedelar af den för väganläggningen beräknade
kostnaden.
Af åberopade statsrådsprotokollet inhemtas, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens län i skrifvelse till Kongl. Maj:t af
den 30 november 1896 meddelat, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
genom utslag den 24 juli 1896 förpligta! de väghållningsskyldige i
Tärna sockens väghållningsdistrikt, att derest allmän väg komme att med
statsmedel, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af kaptenen i vägoch
vattenbyggnadscorpsen Fridolf Wijnblad uppgjordt förslag, byggas
från nuvarande kyrkoplatsen i Tärna söder om Laisotjaur till Krokfors
och vidare till Umfors samt från lämplig punkt vid Stora Umevattnet i
närheten af Umbugten till gränsen mot konungariket Norge, för framtiden
underhålla samma väg till den bredd, som i förslaget upptagits,
eller 3,6 meter, samt att af skäl, som i skrifvelsen närmare angifvits,
Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke ansett sig kunna förpligta de
väghållningsskyldige att till någon del bekosta vägens byggande, utan
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande tänkt sig, att med anledning af
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
25
de säregna förhållanden, som rörande denna vägfråga vore gällande,
och den störa betydelse, vägen skulle få för eu vidsträckt del af länets
fjellbygd, anslag skulle kunna af staten erhållas till hela auläggniugskostuaden.
Enligt en vid skrifvelsen fogad, af kaptenen Wijnblad upprättad
och af väg- och vatteubyggnadsstyrelsen granskad plan för det ifrågasatta
vägbyggnadsföretaget beräknades detsamma kosta 122,700 kronor.
Till stöd för berörda framställning hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört, bland annat, följande:
Sedan äldsta tider hade hufvudkommunikationsleden mellan Vesterbottens
läns lappmark och Norge gått från Stensele öfver Tärna till
Mo handelsplats vid norska kusten. Visserligen funnes inom länet,
nästan uteslutande för vintertrafiken, två andra förbiudelseleder med
Norge, nemligen en från Sorsele kyrka öfver Gautsträsks kapell och
Bonäs (vid riksröset n:o 224) till Krogstraud och Mo i Norge samt en
från Vilhelmina kyrka öfver Fattmomakks kapell till Stenerbomslien
(mellan riksrösena n:o 206 och 207) genom Hatfjelddalen till Mosiöen
i Norge, men dessa linier vore dock ingalunda af den betydelse, som
den förstnämnda linien öfver Tärna och Umbugten.
Denna led, som i allmänhet följde Urnans vattendrag till riksgräusen
och derefter Tveraaen till Mo, utgjorde, såsom antydts, hufvudförbindelsen
mellan Vesterbottens län och Nordlands amt. Redan år
1871 hade dåvarande distriktschefen R. Schough ingifvit förslag till
anläggning af fullständig t>ch sammanhängande sommarväg från Stensele
kyrka till riksgränsen vid Umbugten. År 1880 förklarade emellertid
Kongl. Maj:t, att såväl detta som åtskilliga andra förslag till fullständiga
vägförbindelser från både Vesterbottens och Norrbottens län till riksgränsen
mot Norge icke för det dåvarande kunde till vidare åtgärd
föranleda. Distriktschefen Schough hade emellertid redan i november
samma år varit färdig med ett förslag till vintervägsanläggning från
Tärna kyrka till riksgränsen vid Umbugten, uti hvilket förslag ingått
äfven uppförandet af en fjellstuga vid Strimasund på Öfver-Umans norra
strand. Detta förslag till vinterväg godkändes år 1881 af Kongl. Maj:t,
som derjemte anvisade statsmedel för dess genomförande, sedan Tärna
kapellbor förklarat sig villiga att. så godt sig göra läte och efter
ytterstä förmåga, söka fullgöra underhållet af vägen och fjellstugan;
och utfördes arbetet mot åtnjutande af det anslagna beloppet af Tärna
kapellbor, så att detsamma afsynades år 1883.
Sistnämnda år hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnat
dåvarande distrikschefen, numera generaldirektören L. Berg att upprätta
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Häft. 4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
förslag till vintervägsanläggning mellan Tärna kyrka och Luspen i närheten
af Stensele kyrka, dit landsväg från residensstaden och andra
platser inom länet ledde. Ett dylikt förslag aflemnades redan 1884
och godkändes af Kongl. Maj:t påföljande år, då äfven nödiga medel
för dess genomförande anvisades, med vilkor att Tärna och Stensele
sockenbor förklarade sig villiga att kostnadsfritt afstå mark för vägens
framdragande och för framtiden underhålla densamma. Först år 1889
afsynades och godkändes detta arbete.
Med anordnandet af vintervägsförbindelse mellan Stensele och
riksgränsen vid Umbugten hade ett första steg tagits från svensk sida
till upphjelpande af här ifrågavarande kommunikationsled mellan de
förenade rikena. Huru otillfredsställande en dylik vinterväg än kunde
vara i jemförelse med en vägganläggning för bruk hela året om, hade
dock trafiken efter dess tillkomst väsefctligen ökats. Hetta förhållande
jemte befolkningens oafbrutna tillväxt inom den fjellbygd, för hvilken
vägen vore till gagn, påfordrade ytterligare utveckling af denna kommunikationsled,
som vore till nytta icke allenast för Stensele och Tärna
kommuner, utan äfven, på sätt Kongl. Majts befallningshafvande närmare
påvisat, för vissa delar af Sorsele och Vilhelmina. Från norsk sida
hade kostnader icke sparats för att uppmuntra till förbättring af ifrågavarande
kommunikationsled. Vid riksgränsen mötte nemligen fullständig
och god landsväg till Mo, trafikabel således både vinter och sommar.
Afståndet från Stensele kyrka till riksgränsen vore emellertid så
långt, att för de stora kostnadernas skull tnan icke kunde annat än
så småningom genomföra anläggningen af fullständig vägförbindelse
mellan dessa punkter, särskildt då befolkningen i de i flera afseenden
vanlottade orter, hvarigenom den skulle framgå, måste för framtiden
underhålla densamma. Dess förmåga dertill vore för närvarande visserliden
ringa, men den förbättrades dock mer och mer.
För att taga det första och nödvändigaste steget till fullständigt
ordnande af ifrågavarande trafikled hade Kongl. Maj-.ts befallningshafvande
förordnat om undersökning af sträckan från Tärna kyrkoplats
till Krokfors och vidare till Umfors samt från lämplig punkt vid Stora
Umevattnet i närheten af Umbugten till norska gränsen, der landsvägen
å norska sidan mötte, äfvensom efter vederbörandes hörande
medelat ofvan angifna utslag angående underhållet af denna väg,
derest densamma komme till stånd. Med anläggandet deraf skulle en
vigtig länk af kommunikationsleden Stensele—Umbugten—Mo blifva fullständigt
ordnad, hvarigenom trafiken, särskildt mellan Tärna kommun
och Mo, komme att i hög grad utvecklas, då den kunde beqvämt
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
27
upprätthållas äfven sommartiden med tillhjelp af båtfärd å de stora
sjöarna Gentajaur och Stora Umevattnet. För a^t utveckla trafikleden
på ett fullständigt sätt vore likväl önskvärd!, att trafiken å sistnämnda
vatten blefve besörjdt medelst en mindre ångbåt, och man
finge antaga, att köpmannaintresset i Mo skulle anse med sin fördel
förenligt att upprätta denna ångbåtstrafik, då förbättrade vägförhålllanden
inom svenska fjellbygden dertill inbjöde.
En annan vigtig länk i den här behandlade kommunikationsleden
vore genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag den 5 augusti
1896 bestämd till anläggning mot åtnjutande i vanlig ordning af
statsbidrag till två tredjedelar af kostnaden, nemligen från Stensele
kyrka med bro öfver Urnan till Långvattnets by. Då denna väg vore
särskild! för trafiken inom en del af Stensele socken af allra största
betydelse och fördenskull af befolkningen mycket efterlängtad, torde
den ganska snart komma till utförande.
Derjemte hade samtidigt af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
beslut fattats om byggande af en biväg från Skarfsjöby, belägen i en
folkrik trakt inom södra delen af Stensele socken, till lämplig anknytningspunkt
å ofvan angifna väg mellan Stensele kyrka och Långvattnet.
Denna biväg, i synnerhet då den i en framtid utdroges
söderut till Lycksele och Vilhelmina socknar, komme i icke oväsentlig
mån att bidraga till ökning af trafiken på Norge.
Trafiken från Vesterbottens läns lappmarker till Nordlands amt
i Norge sammandroges sålunda från olika håll till den ifrågasatta
vägen från Tärna öfver Umbugten. Allt eftersom befolkningen inom
dessa trakter ökats och utvecklingen gått framåt, hade också behofvet
att få denna trafikled fullständigt ordnad gjort sig mer och
mer gällande, likasom å andra sidan bättre ordnade kommunikationer
skulle kraftigt bidraga till berörda trakters än ytterligare utveckling
och förkofran.
Orsaken till att befolkningen i dessa bygder i ganska stor utsträckning
vände sig till Norge för försäljningen af sina produkter
och uppköpande af sina förnödenheter läge i främsta rummet deri,
att norska handelsplatser vore närmare belägna än svenska, en omständighet,
som vid landsvägstransporter naturligtvis vore af största
betydelse. Visserligen funnes handlande vid alla kyrkoplatser i de
öfre lappmarkssocknarna, men till följd af de långa transporterna från
närmaste jernvägsstation eller hamn å svenska sidan vore de varor
dessa utbjöde så fördyrade, att betydligt billigare pris erhölles i Norge.
Af minsta betydelse vore heller icke det förhållandet, att befolkningen
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
hade lättare afsättning i Norge för sina produkter, som till stor del
bestode af smör och andra ladugårdsalster och der betingade högre
pris, än om de skulle utföras i den svenska marknaden.
För att visa storleken af den trafik och varuomsättning, som
egde rum å vägen öfver Umbugten, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
förskaffat sig uppgift derom från handlanden L. A. Meijer i
Mo, hvilken hade den största handeln med befolkningen å svenska
sidan. Denna uppgift, som visar en omsättning på 110,880 kronor
för varor förda i båda rigtningarna, afsåge visserligen året 1887—1888,
men någon senare funnes icke att tillgå. Uti bref till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande hade bemälde Meijer, med öfverlemnande af uppgiften,
framhållit, att trafiken efter berörda år visserligen ett par år
nedgått under hvad tabellen angåfve, men i öfrigt varit större och i
det stora hela visat tendens till stigning.
Vidare hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande angående trafiken
å denna kommunikationsled förskaffat sig uppgifter dels från Norge,
hvilka under en följd af år derstädes samlats, och dels från Strimasund
å svenska sidan för år 1894. Af den från Norge erhållna tabellen
framginge, att trafiken från år 1883 varit i ständigt stigande till år
1889, då den uppgått till 1,449 personer och 1,369 lass varor. Derefter
hade trafiken nedgått något, men ånyo stigit och år 1893 uppnått
1,652 personer och 1,391 lass varor. Sistnämnda år inträffade missväxt
i lappmarken, hvars befolkning derför varit hänvisad att i Norge
köpa spanmål och andra lifsförnödenheter. Ett sådant år måste en
användbar kommunikationsled anses såsom en välsignelse för dessa
trakter, hvilkas befolkning derforutan skulle vara hemfallen åt den svåraste
nöd. Efter berörda år hade trafiken nedgått något, men redan år 1895
ånyo varit i stigande. För öfrigt vore vexiingarne i trafiken under
olika år beroende på, förutom andra orsaker, väderleksförhållandena
under vintermånaderna och deraf uppkommande större eller mindre
svårigheter att taga sig fram på vägarna. De under år 1894 å svenska
sidan samlade uppgifterna visade mindre trafik än de norska, men
detta berodde antagligen dels derpå, att de vore mindre noggrant förda,
och dels derpå, att åtskilliga trafikanter icke besökt fjellstugan vid Strimasund,
såsom belägen något på sidan om den vanliga vintervägen öfver
Öfver-Uman, och sålunda icke kunnat antecknas af den person derstädes,
hvilken haft Kongl. Maj:t,s befallningshafvandes uppdrag att verkställa
anteckningarna. Det syntes således, att trafiken öfver Umbugten
till Norge redan nu vore ganska betydlig och komme att än vidare tilltaga.
Om det derför vore af största vigt för befolkningen att erhålla ordent
-
Statsutskottets Utlåtande N:o SO.
29
lig väg för sina förbindelser med Norge, vore det dock icke möjligt
för de väghållningRskyldige inom Tärna kommun, som utgjorde ett särskilt
väghållningsdistrikt, att sjelfva förskaffa sig denna förmån eller
ens bidraga till kostnaderna för vägens anläggande till följd af komnunens
stora fattigdom. Taxeringsvärdet å fastigheterna inom Tärna
kommun både enligt 1895 års taxeringslängder nppgått till icke mer
än 96,600 kronor, och den uppskattade inkomsten af kapital och arbete
till 7,750 kronor, samt den på grund deraf uträknade bevillningen för
fast egendom till 57 kronor 96 öre och för inkomst till 47 kronor 50 öre.
I förhållande till invånareantalet, som enligt senast tillgängliga
uppgifter utgjorde 1,094 personer, deraf omkring 200 nomadiserande
lappar, torde dessa siffror, utvisande kommunens tillgångar, få anses
mycket låga. Hela antalet beskattningsbara fyrkar hade berörda år
uppgått till endast 1,055, hvaraf framginge, huru betungande för kommunen
uttaxerandet af hvarje tusental kronor vore.
Då härtill komme, att kommunen måste deltaga i nu omedelbart
förestående ombyggnad af Skytteanska skolans hus och byggandet af
ny kyrka, samt derjemte iklädt sig årligt bidrag till aflönande af en
extra provinsialläkare, torde det vara uppenbart, att kommunen saknade
förmåga att deltaga i en så dyrbar anläggning som ifrågavarande väg.
Detta blefve så mycket mera tydligt, då man besinnade, att befolkningen
i denna fjällbygd för sin utkomst vore nästan uteslutande hänvisad
till boskapsskötsel, jagt och fiske, enär sädesodlingen sällan eller
aldrig lemnade mogen skörd, och potatisskörden äfven ofta till följd af
frost sloge fel.
Den för vägens byggande erforderliga marken hade dock kommunen
å kommunalstämma den 11 oktober 1896 förbundit sig att kostnadsfritt
upplåta. Kongl. Maj:ts befallninghafvande hade under dessa
förhållanden hoppats, att statsanslag till hela anläggningskostnaden
skulle kunna erhållas.
Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 14 mars 1891 hade
Riksdagen till svar å ett af Kongl Maj:t gjordt förslag att, der Kongl.
Maj:t pröfvade särskilda omständigheter sådant påkalla, bidrag från
anslaget till väganläggniugar och vägförbättringar måtte medgifvas
till högre belopp än två tredjedelar af beräknade kostnaden, anfört,
att det syntes Riksdagen lämpligare att, om Kongl. Maj:t skulle
finna det allmännas intresse fordra någon eller några särskilda väganläggningar,
vid hvilkas utförande de enskilde skulle för mycket
betungas genom att bidraga med en tredjedel af kostnaden, framställning
gjordes till Riksdagen, att Kong!. Maj:t för det eller de
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
uppgifva företagen finge af den till väganläggningar anslagna fonden
använda erforderliga belopp utan iakttagande af den i allmänhet
gällande bestämmelsen om statsbidragets förhållande till kostnadssumman.
De förhållanden, som af Riksdagen blifvit förutsatta för en dylik
framställning, syntes Kong]. Maj:ts befallningshafvande föreligga beträffande
nu ifrågavarande väganläggning. Endast genom statens
kraftiga hand kunde detta vägföretag komma till stånd. Derigenom
skulle icke blott denna del af den förnämsta trafikleden mellan länet
och Nordlands amt blifva fullständigt ordnad, utan äfven en stor lättnad
bringas den i dessa aflägsna och i många afseenden vanlottade trakter
boende befolkningen i dess tryckta förhållanden, och eu mycket betydelsefull
insats till ytterligare utveckling och förbättring af dess ekonomiska
ställning vara gjord.
Med åberopande af hvad sålunda anförts hade Kongl. Maj:ts
befallningshafvande å Tärna socknemäns vägnar anhållit, att Kongl.
Maj:t täcktes hos Riksdagen göra framställning derom, att allmän
väg i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes ofvanberörda
utslag måtte få på statens bekostnad byggas från Tärna kyrka
till Krokfors och vidare till Umfors samt från lämplig punkt vid Stora
Umevattnet till anknytning vid riksgränsen med den å norska sidan
mötande vägen till Mo handelsplats i Norge.
Till följd af erhållen remiss å förevarande framställning hade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 30 november 1897 afgifvit utlåtande
och deruti anfört:
I bref af den 6 september 1872 hade Kongl. Maj:t anbefalt
nödiga undersökningar för såväl en hufvudväg för trafiken på Norge
i omedelbar fortsättning af den numera fullbordade landsvägen efter
Vindelelfvens norra strand fram till Sorsele kyrka, som ock för
dithörande bivägar dels från Malå kyrka med anslutning till hufvudvägen
vid Holmfors i Sorsele socken, dels från Bastuträsk i Stensele
socken med anslntniug till hufvudvägen vid Nedre Sandsele i
Sorsele socken — alla dessa i Vesterbottens län — dels ock från Avaviken
i Arvidsjaurs socken af Norrbottens län med anslutning till hufvudvägen
vid Sorsele kyrka. Vederbörande undersökningsförrättare,
som ansett underhållet af sommarvägar i fjellbygderna öfverstiga de
väghållningsskvldiges krafter, afstyrkte visserligen utförandet af detta
vägkomplex, tillstyrkande i dess ställe ordnande af vinterväg i Ume
elfs dalgång, likasom sådan förut ordnats i Skellefte elfs dalgång; men
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
31
såsom betjenande lokaltrafiken och underlättande förbindelsen med den
numera byggda norra stambanan hade dock till utförande kommit den
förstnämnda bivägen mellan Holmfors och Malå, och förberedande åtgärder
vidtagits för åtminstone vissa delar af ^len sistnämnda, eller
bivägen mellan Sorsele och Avaviken. Ifrågasatt hade ock varit att
såsom fullständig vinterväg ordna hufvudvägen mellan Sorsele och
riksgränsen, hvilken skulle framgå i Vindelelfvens dalgång förbi Gautsträsks
kapell och öfvertvära riksgränsen vid röset n:o 224, för att genom
Dunderlandsdalen framkomma till norska kusten vid Mo utmed
Ranenfjord, i hvilken sträckning vinterväg förut begagnats, men ej
heller denna anordning hade kommit till utförande.
Den beslutade vägen mellan Sterisele och Långvattnet, hvilken
enligt eu numera reviderad arbetsplan skulle blifva 28,5 kilometer lång
och kosta 157,000 kronor, utgjorde eu del af den tillämnade vägen
Lycksele—Sterisele—Tärnafors—riksgränsen, som år 1871 undersöktes
af dåvarande distriktschefen Schough men af honom afstyrktes beträffande
vägdelen Sterisele—riksgränsen på grund af befolkningens
oförmåga att underhålla densamma. Den tillstyrkta delen Lycksele—
Steusele fullbordades redan år 1884. Fråga om statsbidrag för den
fullbordade delens fortsättning till Långvattnet torde komma under
öfvervägande redan vid fördelning af 1898 års vägbyggnadsfond,
enär sådant af Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordats, och fullständiga
ansökningshandlingar förelåge. Mellan Långvattnet och Tärnafors
vore afståndet enligt 1871 års linie 110,2 kilometer, och en i denna
linie förlagd väg beräknades då kosta 183,100 kronor. För att komma
från Tärnafors till Tärna kyrka erfordrades omkring 4 kilometer vägbyggnad,
men arbetsplan funnes ej för mer än 2,6 kilometer af denna
sträcka, och dessa 2,6 kilometer beräknades år 1895 kosta 33,250 kronor.
Dä kostnaden för återstående omkring 1,4 kilometer utan nämnvärdt
fel torde kunna skattas till 3,650 kronor, skulle således väg mellan
Långvattnet och Tärna kunna antagas varda i afrundadt tal 114 kilometer
lång och enligt de nu nämnda förslagen kosta 220,000 kronor,
påtagligen dock i verkligheten väsentligt mera, enär 1871 års pris numera
icke vore tillämpliga. För sammanbindning enligt 1871 års förslag
af de två vägsträckor, som afsåges i den nu förevarande framställningen,
skulle vidare erfordras vägbyggnad å omkring 42 kilometer
med en sistnämnda år beräknad kostnad af 86,600 kronor, äfven denna
påtagligen lägre än som med nutida pris erfordrades. Åtminstone sistnämnda
vägdel och måhända äfven en större eller mindre sträcka af
vägen mellan Långvattnet och Tärna torde icke kunna utföras, om icke
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
statsverket på sin bekostnad läte bygga och tills vidare underhålla desamma,
enär befolkuiugen svårligen torde mägta dertill lemna nämnvärdt
bidrag.
Den vid Tärna vidtagande vägdel, som inginge i förevarande framställning,
hade först vestlig hufvudrigtning genom dalgången mellan
Lax- och Björkfjellen samt utmed sjöarna Lilla Laisotjaur och Vestansjön
fram till Vestansjö by efter att hafva öfvertvärat Joevattensån, i
hvilkens dalgång vinterväg till Norge ock varit ifrågasatt. Från Vestansjö
fortsatte den nu föreslagna vägen i nordlig rigtning till och öfver
Ume eif i närheten af Krokfors gård, vidare förbi Björkfors och Klippans
byar samt Umfors gård till sjön Öfver-Umans strand, omkring 29
kilometer från Vestansjö eller 42,060 meter från Tärna. Här skulle
vidtaga båt- eller ångbåtsled öfver de af lugnvatten förenade sjöarna
Öfver-Uman och Stora Umevattnet förbi gårdarna Umasjö och Hvilasund,
Strimasunds fjellstuga samt byarna Mjölkbäcken och Högstaby, hvarefter
vid riksgränsen en 600 meter lång landsväg skulle leda från sjöstranden
till den norska vägens ändpunkt vid gränsen.
Brantaste lutning i vägen skulle uppgå till 50 på 1,000, och vägbredden
enligt Wijnblads förslag till 3,6 meter. Då enligt styrelsens
förmenande vägens efter dess fullständiga sammanbindning internationella
vigt vore en bland anledningarna, hvarför staten skulle bekosta
densamma, och t. f. chefen för generalstaben, i annat sammanhang åtspord,
derjemte förklarat 4 meters fri vidd å broar vara det minsta
utrymme, som erfordrades för vägars användande vid landets försvar,
samt då möten synnerligast med tvåspända åkdon på eu 3,6 meters
vägbredd icke kunde ens vid dagsljus ega rum utan särskild försigtighet
och tidsutdrägt, syntes vägen jemte broar böra byggas med 4 meters
bredd. Broarna, alla med landfästen och pelare af sten och öfverbyggnad
af trä utom å två ställen, der bärreglarna skulle göras af stål,
syntes böra utföras såsom hvälfda stenbroar å alla de platser, för hvilka
träöfverbyggnad föreslagits, enär byggnadsvirke skulle hemtas minst tre
mil söder om Tärna, och förändringen ej skulle höja arbetskostnaden
med mera än 13,000 kronor. För öfrigt måste arbeten i denna ort,
der i förhållande till arbetets storlek tillgång å arbetskraft vore ringa
och der vana vid vägarbeten saknades, varda så mycket dyrare, som
kommunens befriande från delaktighet i byggnadskostnaden skulle bidraga
att göra dess medlemmar likgiltiga för dennas storlek, och hade
styrelsen derför, under förutsättning att erforderlig mark för väg och
grustag samt i vägplanet befintlig skog kostnadsfritt upplätes, ansett
kostnaden för vägen, byggd med de af styrelsen förordade förändringarna
iStaf sutskottet 8 Utlåtande N:o 80. 33
böra upptagas till............................................................. humor 145,400: —
äfvensom att derutöfver för arbetsutstakning och
koutrollkostnader borde tilläggas ......................... ,, 10,600: —
och således arbetet beräknas till.............................. kronor 156,000: —
Utöfver det år, som åtginge för arbetsutstakning och arbetsaftals
uppgörande med mera, torde arbetstiden böra beräknas till fyra år;
och under förutsättning att från 1898 års vägbyggnadsfond finge anvisas
det mindre belopp, som då kunde komma till användning, skulle
under hvart af de fyra nästföljande åren erfordras i medeltal något
mera än 35,000 kronor. Arbetsutstakning torde böra ega rum genom
styrelsens försorg och för byggnaden syntes kunna användas entreprenad
under styrelsens kontroll.
På grund af hvad sålunda anförts, hade styrelsen hemstält, att
Kongl. Maj:t täcktes i proposition föreslå Riksdagen besluta, att af
vägbyggnadsmedel, som dels redan vore anslagna, dels under närmaste
framtid kunde varda stälda till Kong!. Maj:ts disposition, finge utan
fordran på tillskott från andra medel användas för väganläggning i
Vesterbottens län mellan Tärna och. sjön Öfver-Uman samt mellan Stora
Umevattnet och rikegränsen ett belopp af 156,000 kronor, under förbehåll
att Tärna kommun ej mindre, på sätt den beslutat, kostnadsfritt
stälde till förfogande den för vägarbetet erforderliga, af kronan ej disponerade
mark, än ock i enlighet med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
utslag för framtiden underhölle vägen.
På begäran hade vederbörande byråchef i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
aflemnat en promemoria rörande kostnaden för ifrågavarande
vägs anläggning, under förutsättning att densamma byggdes
med eu bredd af endast 3,6 meter. Uti berörda handling meddelades,
att, derest vägbredden skulle nedsättas till 3,6 meter, kostnaden för
vägbank och grusning skulle minskas med 4,200 kronor och för broar
med 800 kronor. Kostnaden för vägens anläggning skulle under sålunda
gifven förutsättning uppgå till 140,400 kronor, hvartill komme
10,600 kronor för arbetsutstakning och kontrollkostnader, eller alltså
tillhopa 151,000 kronor. ^ '' !-
För egen del har departementschefen yttrat följande:
»Hvad angår den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Vesterbottens län gjorda framställningen, får jag till eu början erinra,
att vid underdånig föredragning den 4 nästlidne februari af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens uti skrifvelse den 31 december 1897 afgifna
förslag till fördelning af det utaf Riksdagen för innevarande år
Bik. till Riksd, Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Eåft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
anvisade belopp af 900,000 kronor såsom bidrag för anläggning af
nya samt förbättring eller omläggning af backiga eller eljest mindre
goda vägar, Eders Kongl. Maj:t beviljat statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
från nämnda anslag till belopp af 20,100 kronor för anläggning
af den mellan Stensele och Råströms fäbovall fallande delen
af ny väg mellan Stensele kyrkoby och Långvattnets by i Stensele
socken, för hvilket arbete kostnaden beräknats till 30,150 kronor.
Af den lemnade redogörelsen för myndigheternas anföranden i
ärendet torde redan framgå den ifrågasatta väganläggningens Tärna—
riksgränsen betydelse såsom en länk i eu ny förbindelseled mellan
Vesterbottens läns lappmarker och Norges vestkust. Af det föregående
synes ock, att frågan om förbindelseled i dessa trakter med Norge
sedan länge varit ett önskemål; och torde nu tiden vara inne för detsammas
förverkligande. Af förenämnda förbindelseled finnes redan färdigbyggd
väg å svenska sidan från det nedre landet till Stensele kyrkoby
samt å norska sidan från Mo handelsplats vid kusten till fjellstugan
vid Umbugten, hvilken sistnämnda vägsträcka,-enligt hvad norska vägdirektören
upplyst, har en längd af 39,5 kilometer och är byggd för
lättare trafik.
När vägen en gång blir färdigbyggd mellan Stensele och Mo, kommer
den att få en längd af omkring 27 ny mil, med följande fördelning:
från Stensele till Långvattnet.................................................... 28,5 km.
» Långvattnet till Tärnafors..................................... 110,2 »
» Tärnafors till Tärna kyrka ................................................. 4,0 »
» Tärna kyrka till sjön Öfver-Uman ..................................... 42,l »
utefter sjöarna Ofver-Uman och Stora Umevattnet .................. 42,0 »
från Stora Umevattnet till riksgränsen ...................................... 0,6 »
x riksgränsen till fjellstugan vid Umbugten ........................ 3,0 »
» fjellstugan vid Umbugten till Mo ................................... 39,5 x
tillsammans 269,9 km.
Af denna förbindelseled återstår å svenska sidan, förutom de vägsträckor
för hvilka statsbidrag nu sökes, vägsträckan Stensele kyrkoby
—Långvattnets by, deraf dock, såsom ofvan nämnts, statsbidrag till
två tredjedelar af kostnaden beviljats för byggandet af den mellan
Stensele och Råströms fäbovall belägna delen, äfvensom vägsträckorna
Långvattnets by—Tärnafors och Tärnafors—Tärna kyrka samt sammanbindningslinien
utefter sjöarne emellan de två vägsträckor, hvarom fråga
är i nu förevarande framställning, då sjötrafiken befinnes otillräcklig, och
å norska sidan sträckan mellan riksgränsen och fjellstugan vid Um
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
35
bugteu, å hvilken sträcka enligt meddelad upplysning nu endast finnes
upparbetad vinterväg. I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla
att, såsom af väg- och vattenbygguadsstyrelsen äfven påpekats,
nyssnämnda sammanbindningslinie utefter sjöarne äfvensom delar af
vägen mellan Långvattnets by och Tärna kyrka ej torde komma till
stånd, derest ej statsbidrag till hela anläggningskostnaden beviljas.
Enligt upplysning från Norge är man der betänkt på att, om mötande
väg bygges inom Sverige, anlägga sommarväg från tjellstugan vid Umbugten
till riksgränsen, då nemligen öfverstå delen af Stora Umevattnet
från fjellstugan och förbi Linsundet vid riksgränsen är grundt och isbelägges
tidigare än Stora Umevattnet i öfrigt. Landshöfdingen i
Vesterbottens län har med anledning af uppgiften om det ringa djupet
i den öfverstå delen af Stora Umevattnet meddelat, att denna del af
sjön kan befaras med båt hela sommaren med undantag af omkring en
månad, då till följd af torka lågvattenstånd råder.
På grund af den utredning, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vesterbottens län förebragt rörande de ekonomiska förhållandena
inom de trakter, genom hvilka nu ifrågavarande väg är afsedd att framdragas,
och då anordnande af lämplig sommarvägsförbindelse med norska
kusten för den stora del af Vesterbottens läns lappmarker, som här är
i fråga, uppenbarligen är af allmänt intresse, anser jag i detta fall fullgiltiga
skäl föreligga att för vägens anläggning bevilja bidrag från
vägbyggnadsfonden utan iakttagande af vilkoret, att statsbidraget ej må
öfverstiga två tredjedelar af kostnaden. Dylikt medgifvande har, om
ock under olika förhållanden, af Riksdagen förut beviljats beträffande
vägen mellan Vistträsk och Glommersträsk samt vägen mellan Glommersträsk
och Ruskträsk. Såsom vilkor för medgifvandet torde, i likhet med
hvad i fråga om nyssberörda väganläggningar skett och Tärna kommun
för öfrigt redan erbjudit, böra föreskrifvas, att kommunen skall utan
ersättning upplåta all för anläggning behöflig, enskilde tillhörig eller
af enskilde brukad jord.
Vägens bredd lärer kunna begränsas till den i Wijnbladhs förslag
upptagna, 3,6 meter, särskilt med hänsyn dertill att den å norska
sidan mötande vägen knappast lärer komma att få ens denna bredd;
kommande vid sådant förhållande och då genom Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes i Vesterbottens län utslag den 24 juli 1896, hvilket
utslag enligt lemnadt bevis vunnit laga kraft, de väghållningsskvldige
i Tärna sockens väghållningsdistrikt redan fått sig ålagdt att underhålla
nämnda väg till 3,6 meters bredd, någon kostnad för vägens underhåll
sålunda icke att drabba statsverket.
Kostnaden för väganläggningen har, såsom nämnts, under förut -
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
sättning af att vägen bygges med 3,6 meters bredd, beräknats till
151,000 kronor och synes, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit, förutom det mindre belopp, som för arbetets påbörjande torde
komma att anvisas redan under innevarande år, lämpligen kunna fördelas
till utgående under fyra år, i hvilket fall vägen torde kunna blifva
färdig inom 1902 års slut.»
På grund af hvad sålunda blifvit till statsrådsprotokollet anfördt
hemställer utskottet,
att Kongl. Majtrs förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
6:o.
Uti en i Första Kammaren väckt motion (n:o 2) har herr F. von
Strokirch hemstält, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med anhållan:
att Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande, om ej lämpligt
vore, att staten, för befrämjande af klimatets förmildrande och landets
fruktbarhet samt befolkningens utkomst, ensam, efter i hvarje särskild!
fall förut skedd undersökning och utredning, bekostade vattenaftappning
och torrläggning af
dels stora för klimatet äfvensom i flera andra afseenden skadliga
ofruktbara s. k. högmossar mot erhållande af eganderätt till så stor
andel af sankmarken, att dess värde, beräknadt före torrläggningen,
motsvarade halfva den utlagda kostnaden samt derjemte lösningsrätt
till mossen efter enahanda värde, för ett belopp motsvarande den andra
hälften af kostnaden,
dels stora för odling särdeles lämpliga sankmarker, der alla delegare
i ett odlingsföretag äro villige att till kronan öfverlemna vinstjorden,
äfvensom der eu eller flere delegare i ett sådant vilja till kronan
afstå en viss del af sin sankmark och derjemte sin rätt till
erhållande af vinstjord från andra, i företaget icke ingående, delegare
i marken,
samt att Kongl. Maj:t i sådant fall ville i nåder föreslå Riksdagen
närmare bestämmelser.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört hufvudsakligen
följande:
Sankmarker af mycket stor vidd och dertill särdeles lämpliga för
utdikning och odling funnes, såsom allmänt bekant, flerstädes inom
vårt land; dessas utdikning torde emellertid för eu lång framtid förhindras
af egarnes oförmåga att bära derför erforderliga utgifter. För
Statsutskottets Utlåtande N:o 80
37
sådana störa nioss- och sankinurker, i de flesta fall högmossar, som
årligen tillväxte och utbredde sig, fÖreurnpade skogsmarken, utdödado
skog samt försämrade klimatet och således vore för landet i dess helhet
de mest förderfliga, kunde dock icke någon andel af frostminskniugsfonden
erhållas; äfven om understöd i någon form skulle kunna
beredas, blefve kostnaderna för torrläggningen betydliga, och innehafvare
af smärre hcmmansdelar skulle på sina lotter få så stora vidder,
att de ej vågade utsätta sig för de svårigheter, som deraf skulle följa.
Dessa nu omnämnda, för landet i dess helhet mest skadegörande sankmarker
äro likvisst, enligt motionärens mening, de, hvilka staten i
och för det stora allmännas intresse företrädesvis borde taga uuder sin
vård och till fördel både för sig och den enskilde träda emellan och
bekosta anläggningen; de betänkligheter och svårigheter, som vid tilllämpningen
af denna tanke möjligen skulle möta, syntes väl icke blifva
större, än att de skulle kunna lika väl öfvervinnas här i landet som
det skett i andra länder, der statsmagterna för likadana ändamål gjort
stora uppoffringar. • Bedömandet af en sankmarks storlek för att dess
torrläggning skulle anses öfverstiga den enskildes tillgångar och böra
bestridas af staten borde i hvarje fall göras beroende af förutgående
undersökning; förslagsvis har motionären i sådant afseende nämnt en
areal af 3,000 hektar.
Då staten redan nu under vissa vilkor utan återbetalningsskyldighet
bidroge med halfva kostnaden i och för frostländigheteus minskande,
ansåge motionären, att staten kunde gå ännu ett steg i deri rigtningen
och ensam utföra vattenaftappning och torrläggning af stora vidsträckta
s. k. högmossar och derför såsom ersättning för sitt utlägg erhålla
eganderätt till så mycket af sankmarken, att dess värde, beräknadt
före torrläggningen, skulle motsvara halfva kostnaden, samt derjemte
lösningsrätt till mossen, efter enahanda värde, för ett belopp motsvarande
den andra hälften af kostnaden. Den härigenom förvärfvade
marken skulle blifva kronodomän att hufvudsakligen användas till
skogsbörd, hvarför medlen för densammas torrläggning kunde anordnas
att utgå från försäljningssummor för försålda kronoegendomar.
Det vore ju, i likhet med inköp af kalmarker för skogssådd, ett utlägg
för tillfället med förhoppning på Träta''tida fördel. Det nu anförda anginge
hufvudsakligen torrläggning af s. k. ‘skogsmossar, men det funnes
äfven andra fall, då kronan enligt motionärens åsigt borde bekosta
eu sådan, nemligen icke allenast, der alla delegarne i eu till odling
lämplig stor sankmark vore villige att till kronan öfverlemna vinstjorden,
utan äfveu der en eller flere delegare i ett torrläggningsföretag
38
Statutskottets Utlåtande N:o 80.
ville till kronan afstå en viss del af sin sankmark och derjemte sin
rätt till erhållande af vinstjord från andra, i företaget ej ingående delegare
i marken. Förr än kronan inläte sig på något af de här framstälda
förslagen, borde gifvetvis noggrann undersökning och utredning
om företagets omfång och kostnad i hvarje fall förutgå.
Utskottet medgifver väl, att under vissa förhållanden statens mellankomst
kan vara önskvärd och behöflig för åstadkommande af mera omfattande
torrläggningsföretag, som befinnas vara till gagn för det allmänna,
men deremot kan utskottet icke finna ändamålsenligt att, på
sätt med motionen åsyftas, allmänna bestämmelser skulle meddelas
och särskilda medel afses för utförande af dylika arbeten genom statens
försorg. Derest staten i något särskildt fall anses böra träda
emellan för tillvägabringande af ett allmännyttigt företag af den art,
som i motionen angifves, synes lämpligast vara, att särskild framställning
för detta fall göres. Härigenom torde på tillförlitligaste sätt
kunna pröfvas, om statens mellankomst är i det föreliggande fallet af
behofvet påkallad och i sådan händelse under hvilka vilkor och på
hvad sätt staten bör träda mellan.
Utskottet, som sålunda i princip icke kan biträda motionärens förslag,
har beträffande detsamma derjemte velat påpeka, hurusom staten
säkerligen skulle hafva ringa nytta, men deremot tillskyndas dryga förvaltningskostnader
genom att, på sätt motionären ifrågasatt, komma i
besittning af mindre jordområden, spridda här och der i landet och
utan sammanhang med kronans öfriga domäner eller skogar.
Utskottet hemställer,
att herr von Strokirchs förevarande motion ic ke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 april 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Reservation
vid punkten 3:o af herr K. A. Kihlberg.
Herr K. E. Eohnstedt har begärt få antecknadt, att han icke inom
utskottet deltagit i behandlingen af de i detta utlåtande omförmälda
ärenden.
StcUmtskottets Utlåtande N:o 80.
39
Bilaga,
Gällande allmänna vilkor och bestämmelser för erhållande och tillgodonjutande
af statsbidrag till vägars anläggning och förbättring, brooch
hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka
marker återfinnas i följande Riksdagens skrivelser till Konungen:
a) den 27 april 1881 (n:o 69f der de lyda:4'')
»Mom. 1. För hvarje företag måste plan till arbetets utförande
jemte beräkning öfver dermed förenade kostnader vara uppgjord och
hafva vunnit Kongl.. Maj:ts nådiga fastställelse; och skall menighet,
bolag eller annan vederbörande, som erhållit statsunderstöd till arbetets
utförande, vara underkastad alla de vilkor och kontroller, som af Kongl.
Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga.
Mom. 2. Innan statsbidrag beviljas, bör efter offentligen utfärdad
kungörelse vederbörande menighet hafva afgifvit yttrande om företagets
lämplighet och nytta.
Mom. 3. Anslag utan återbetalningsskyldighet må af Kongl. Maj :t
bestämmas till högst två tredjedelar för väganläggningar, vägförbättringar,
utförande af mindre hamn- och brobyggnader, upprensning af åar
och farleder samt byggande vid större fiskelägen af smärre båthamnar
och till högst en tredjedel för understödjande af sådana myrutdikningar
och vattenaftappningar, som företrädesvis afse att minska frostländigheten,
allt af den beräknade kostnaden enligt den faststälda arbetsplanen;
skolande menighet, bolag eller andra vederbörande, hvilka antagas komma
att af ett genom statsbidrag understödt företag hafva nytta, genom
kontant tillskott, materialier, arbete eller andra bidrag enligt ofvan
angifna proportion af respektive samt minst en tredjedel eller minst två
tredjedelar bestrida den återstående, icke af statsmedel anvisade andelen
af kostnaderna för företagets fullbordande; hvarvid bestämmelsen i mom. 4
här nedan skall iakttagas.
Mom. 4. Vid meddelande af anslag utan återbetalningsskyldighet
% . ...
*) Hvad i dessa bestämmelser stadgas angående låneunderstöd eger numera ej tillämpning.
De här omförmäldn lån äro nemligen ersatta af lånen från odlingslånefondeft, för hvilken gälla
särskilda vilkor.
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
skall, der Kong!. Maj:t icke finner undantag böra ega rum, iakttagas,
att, om verkliga kostnaden'' för arbetets utförande skulle befinnas understiga
den beräknade, af vederbörande myndighet granskade och godkända
kostnaden, det beviljade anslaget minskas med så stor del af den ifrågavarande
besparingen, som det beviljade anslaget utgjort af den beräknade
kostnadssumman; börande vid sådana företag, som afse större
vägarbeten, hamn- och brobyggnader, och till hvilkas utförande statsbidrag
beviljats till belopp af 10,000 kronor eller derutöfver samt hvilka
ej på entreprenad verkställas, räkenskaper af vederbörande intressenter
föras på sådant sätt, att den verkliga kostnaden för det af staten understödda
arbetsföretaget må kunna säkert uppskattas.
Mom. 5. Då ett arbetes utförande öfverlemnas till menighet,
bolag eller enskilde, bör alltid kontrakt derom vara i vederbörlig ordning
afslutadt samt af Kongl. Maj:t eller, efter erhållet nådigt bemyndigande,
af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader godkändt.
Kontraktet skall innefatta förbindelse för - menighet, bolag eller
enskilde dels att i noggrann öfverensstämmelse med den faststälda arbetsplanen
och under skyldighet att dervid vara underkastade vederbörandes
kontroll påbörja och fullborda arbetet inom viss bestämd tid, utan att
vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna medel, och dels
att, genom egna tillskott, utgöra hvad som utöfver statsbidraget kan
erfordras, äfvensom de öfriga åtaganden, som enligt dessa allmänna vilkor
och bestämmelser vederbörande åligga och äro på det förevarande fallet
tillämpliga; egande styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader att,
der den pröfvar lämpligt, uti de kontrakt, som af bemälda styrelse rörande
arbetenas utförande upprättas, intaga det förbehåll, att, innan sista delen
af statsbidraget utbetalas, bör styrkas, att till styrelsen blifvit aflemnade
fullständiga ritningar, utvisande huru arbetet blifvit utfördt. Dessutom
bör uti kontrakten angående sådana större vägarbeten, hamn- och brobyggnader,
till hvilkas utförande statsbidrag beviljats till belopp af
10,000 kronor eller derutöfver, inflyta, att vederbörande arbetsdirektion
skall hafva skyldighet att under arbetsåren inom viss bestämd tid till
styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader årligen afgifva af
räkenskapsutdrag åtföljd berättelse om arbetets fortgång under nästföregående
året; hvarjemte, beträffande särskilt de kontrakt, hvilka afse
företag till kommunikation sanstalters befordrande, i dessa kontrakt bör
införas, att vederbörande direktion skall, sedan kommunikationsanstalten
blifvit för trafiken upplåten, afgifva sådana uppgifter om de årliga trafikförhållandena,
som kunna ifrågakomma att infordras.
Mom. 6. För fullgörandet af sådant kontrakt, äfvensom för de
Statsutskottets Utlåtande N:o SO.
41
lyftade statsmedlens återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall ställas
sådan säkerhet, som af Kong!. Magt godkännes; varande dock städer
och sådana menigheter, hvilka Kougl. Maj:t anser derifrån böra befrias,
från dylik skyldighet frikallade.
Mmn. 7. Af lvongl. Maj:t eller af Riksdagen beviljadt anslag
eller lån kan i allmänhet icke utbekommas förr, än arbetsföretaget blifvit
börjadt, hvarefter utan återbetalningsskyldighet anslagna medel få successivt
och i mån af arbetets fortgång lyftas vid de terminer, som i
kontraktet finnas utsatta eller särskilt blifvit bestämda antingen af
Kongl. Magt eller af styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
efter dertill af Kongl. Maj:t lemnadt bemyndigande; börande, såvida
icke Kongl. Maj:t, med afseende å särskilda förhållanden, pröfvar skäligt
annorlunda förordna, någon del af sådant anslag i statskontoret innestå,
intill dess arbetet är vederbörligen afsynadt och godkändt. Lånemedel
få, sedan behöriga handlingar aflemnats, lyftas på en gång vid den
tid, de, som åtagit sig arbetets fullgörande, sådant åstunda, såvida
icke särskild föreskrift angående tiden för lånets utbekommande blifvit
meddelad.
Mom. 8. Alla statsbidrag, som blifvit uti ifrågavarande afseende
beviljade, skola från statskontoret utbetalas antingen omedelbart eller
ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande eller den
myndighet, som fått sig i nåder uppdraget att medlen reqvirera och
uttaga; börande, innan större eller mindre del af beviljade statsbidragutbetalas,
hos statskontoret företes:
a) om arbetets utförande afslutadt och godkändt kontrakt;
b) af Kongl. Maj:t godkänd säkerhetshandling för samma kontrakts
fullgörande eller medlens återbäring i de fall, der sådan säkerhet enligt
mom. 6 erfordras;
c) behörigt intyg att arbetet är börjadt; samt derjemte,
d) då statsbidrag skall utgå såsom lån, en till statskontoret eller
ordres stäld, af bemälda kontor godkänd skuldförbindelse, som, i fråga
om låneunderstöd för vattenaftappniug eller annat odlingsföretag, skall
innefatta vederbörandes betalningsansvar, intill dess sådant lån, jemlikt
kongl. kungörelserna af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848,
blifvit fördeladt på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara,
och fördelningen vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet
sätt antecknats; och
e) af statskontoret godkänd borgen eller säkerhetshandling för den
afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Mom. 8. De låne- och säkerhetshandlingar, som för statsbidrags
Bih. till Iiiksd. Frot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 41 Höft. 0
42
Statsutskottets Utlåtande A:o 80.
utbekommande till statskontoret aflemuats, förblifva uti kontorets vård;:
dock skola sådana handlingar, soin vederbörande embetsmyndigheter
kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig reqvisition utlemnas.
Mom. 10. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig
tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen eller arbetet, utan afl
Kongl. Maj:t medgifvet anstånd med detsammas utförande, icke blifvit
fullbordadt inom derför bestämd tid, ankommer på Kongl. Maj: t att låta
inställa all vidare utbetalning af statsbidraget samt återfordra livad deraf
uppburits, att på en gång eller successivt till statskontoret inbetalas inom
den tid, som bestämmes af Kongl. Magt eller af Riksdagen, till hvars
pröfning frågan om uppburna medels återbäring lärer komma att öfverlemnas,
derest längre anstånd dermed än till nästa riksdag anses erfordras.
Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning ingår i vederbörlig
ordning; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och
återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyltningsdagen,
till dess återbetalning sker.
°) Mom. 11. De arbetsföretag, för hvilkas utförande statsbidrag
beviljats, böra vara påbörjade senast under loppet af året näst efter
det, hvarunder medlen blifvit af Riksdagen anvisade; kommande, då
arbetet icke påbörjats inom den sålunda bestämda tidens förlopp, det
beviljade beloppet att reserveras till Riksdagens disposition.
Mom. 12. Alla med understöd af allmänna medel utförda arbeten
skola af den eller dem, som sådant understöd bekommit, underhållas,
intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning
ålagd eller vederbörande tran underhållsskyldigheten befriats.
Mom. 13. Derest hamn- och kanal- eller andra likartade utgifter
efter arbetsföretagets fullbordande skola komma att utaf de trafikerande
upptagas, bör taxa härå vara faststäld, så lindrig som skäligen låter
sig göra. Sålunda faststälda afgifter få icke förhöjas, med mindre Kongl.
Maja, på grund af särskildt förekommande omständigheter, pröfvar skäligt
dertill lemna bifall, utau böra deremot ovilkorligen nedsättas, så snart
det af redogörelse, som hvart femte år till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
bör ingifvas, befinnes, att behållna inkomsten öfverstiger en
viss af Kongl. Maj:t faststäld procent utaf de till företaget leinnade
enskilda bidrag; och skall dessutom en viss af Kongl. Maj:t likaledes
bestämd andel utaf de afgifter, som uppbäras, till reparationsfond afsätta
s.
*) Detta moment är ändradt genom Riksdagens skrifvelse den 7 maj 1889.
43
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
Mom. 14. Beträffande anslag utan återbetalningsskyldighet till
understödjande af sådana myrutdikningar och vattenaltappningar, som
företrädesvis afse att förminska frostländigheten, skall iakttagas, dels
att anslaget må företrädesvis anvisas till sådana större företag, som anses
i väsentlig mån befrämja det dermed afsedda ändamål, dels ock att
Kongl. Maj:t må ega att, i de fall, der sådant anses vara af behofvet
påkallad t, i nåder medgifva, att någon del af anslaget må förskottsvis
till vederbörande utbetalas.
Mom. 15. För de till sjösänkningar och myrutdikningar eller
andra vattenaftappningsföretag utbekomna låneunderstöd skola efter tre
års förlopp från den dag, då lånemedlen från statskontoret ut bekommits,
årligen erläggas sex procent å hela den lyftade lånesumman, hvaraf ränta
godtgöres efter fyra och en half för huudra af obetalda kapitalbeloppet,
och det öfriga utgör afbetalning derå. I afseende på sättet och ansvarigheten
för dessa iubetalningars verkställande, böra lända till efterrättelse
ofvan åberopade kongl. kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3
november 1848.
Mom. JO. Alla kostnader, af hvad namn de vara må, som i följd
af erhållna anslag eller lån töranledts för statskontoret, skola utan
undantag bestridas eller godtgöras utaf den eller dem, som statsbidragen
erhållit»;
b) dm 11 juni 1883 (n:o 67), innehållande, med afseende å de
anslag, som kunde komma att beviljas af det utaf samma års Riksdag
anvisade belopp till understödjande medelst anslag utan aterbetalningsskyldighet
af torrläggning utaf sådana vattensjuka marker, som, utan
att kunna med fördel odlas, sprida frostskador öfver omgifvande nejd:
att anslaget må utgöra högst en tredjedel af den beräknade kostnaden
lor torrläggningsföretaget °, samt
att för erhållande af dylikt anslag må i tillämpliga delar gälla
enahanda vilkor, som enligt Riksdagens skrifvelse till Konungen den
27 april 1881 blifvit bestämda;
c) dm 7 maj 188.9 (n:o 43), utvisande, att mom. 11 i 1881 års
skrifvelse erhållit följande ändrade lydelse:
»De arbetsföretag, för hvilkas utförande statsbidrag beviljats, böra
vara påbörjade inom tid, som i det om företagets utförande upprättade
kontrakt eller af Kongl. Maj:t särskild! blifvit bestämd; kommande, då
*) Denna bestämmelse ftr ändrad genom Riksdagens skrifvelse den 30 april 1897.
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 80.
arbetet icke påbörjats inom den sålunda bestämda tidens förlopp, det
beviljade beloppet att reserveras till Riksdagens disposition»;
d) deri 30 april 1897 (n:o 52), deruti stadgas, att anslag till sådana
myrutdikningar och vattenaftappningar, hvilkas ändamål är att minska
frostländigheten för närliggande bygd, må kunna af statsmedel utgå
med belopp motsvarande hälften af den för företaget beräknade kostnaden.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1898.