Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
1
N:o 7.
Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1898, kl. 10 f. m.
Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.
(2:a U. A.)
Ordinarie anslag.
Landsstaterna i länen.
l:o) I den till Riksdagen den 15 januari 1898 aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t i punkt l:o)
under sjette hufvudtiteln föreslagit, att Riksdagen måtte medgifva, att
vid länsstyrelsen i Jemtlands län inrättades ytterligare en landskanslistoch
en landskontoristtjenst, hvardera med en aflöning af 1,200 kronor,
deraf 700 kronor lön och 500 kronor tjenstgöringspenningar, med rätt
för innehafvarne af nämnda tjenster till ålderstillägg i likhet med öfrige
landskanslister och landskontorister.
Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden
den 14 januari 1898 har föredragande departementschefen erinrat,
hurusom vid den lönereglering för landsstaten, som antagits vid
1878 års riksdag, bestämts, att på stat skulle anställas två landskanslister
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami 1 Afd. 7 Raft. (N:o 7.) 1
Ang. inrättande
af ytterligare
en landskanslist-
och
en landskontoristtjenst
vid
länsstyrelsen
i Jemtlands
län.
[!•]
2 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
och två landskontorister i samtliga län med undantag af Jemtlands och
Gotlands, hvilka län i anseende till befolkningens ringa antal och
det mindre antal ärenden, som till följd deraf förekomme hos länsstyrelserna,
erhöllo hvardera allenast en landskanslist och en landskontorist.
Uti en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län den
29 november 1894 aflåten framställning om anvisande af medel till
ersättning åt ökade arbetskrafter vid länsstyrelsen i länet hade, enligt
hvad departementschefen vidare meddelat, Kongl. Maj:t befallningshafvande
redogjort för den betydliga ökning, som under de då senast förflutna
tio åren egt rum i länsstyrelsens redan förut dryga arbetsbörda,
exempelvis genom värnpligtslagen, lagen angående handelsregister, firma
och prokura och i synnerhet lagen angående väghålluingsbesvärets utgörande
på landet. Men oafsedt dessa för alla rikets län gemensamma
faktorer, vore förhållandena i Jemtlands län af beskaffenhet att särskildt
på Kongl. Maj:ts befallningshafvande ställa kraf, till hvilka motsvarighet
i flertalet af de öfriga länen i riket ej funnes. Länet vore
jemförelsevis nytt, landet erbjöde ett stort fält för odlingen, som sträckte
sig allt vidare i förr öde trakter, alstrande nya förhållanden, nya intressen
och nya tvister. Nya samhällen uppstode — under åren 1888
—1894 hade sex nya kommuner bildats — nya vägar måste anläggas;
för trävarurörelsen, ortens hufvudnäring, måste alltjemt nya flottleder
anordnas, allt arbeten, med afseende å hvilka Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hade eu mycket magtpåliggande befattning. Äfven det nyligen
började ordnandet af lapparnes förhållanden hade kräft och komme
framgent att kräfva mycket arbete. Härtill komme, att befolkningens
stora rörlighet, en följd af den starka invandringen af arbetare från
främmande orter dels för de årligen förekommande skogsafverkningsarbetena
och dels för de jemförelsevis nyligen öppnade jernvägsanläggningarne
inom länet, medförde bland annat en betydlig ökning i fattigvårdstvisternas
antal, hvarförutom länets egenskap af gränsort mot
Norge gåfve anledning till många förhållanden, som påkallade Kong].
Maj:ts befallningshafvandes åtgärder.
Om än sålunda i anseende till länets relativt ringa folkmängd
länsstyrelsens i Jemtlands län arbetsredogörelser, jemförda med dem
från län med större folkmängd, hade att uppvisa ett mindre antal mål
och ärenden, så vore dessa likväl på grund af antydda förhållanden
ofta af synnerligen besvärlig natur och af beskaffenhet att ej kunna
handläggas af personer utan juridisk bildning och erfarenhet. Så hade
exempelvis de mål, som afgjorts genom utslag, utgjort: år 1889 1,507,
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
3
år 1890 1,307, år 1891 1,659, år 1892 1,537 och år 1893 1,870. Af
de sålunda afgjorda målen hade endast respektive 796, 627, 836, 990
och 1,102 utgjorts af skuldfordringsmål, hvilka oftast kräfde ringare
arbete, hvaremot de öfriga till stor del utgjorts af mera fordrande
frågor, såsom flottningsärenden, tvister om väganläggningar, besvärsmål
och fattigvårdsmål m. m. I antalet af handlagda ekonomi- och
politimål, under hvilken rubrik sist uppräknade slag af mera besvärliga
ärenden, bland andra, upptagits i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
arbetsredogörelser, visade sig jemväl en stadig tillväxt, i det desammas
antal utgjort år 1889 1,923, år 1890 2,014, år 1891 2,193, år
1892 2,273 och år 1893 2,577. Under år 1893 hade slutligen Jemtlands
län i afseende å antalet handlagda skuldfordringsmål intagit femte
rummet och i afseende å antalet ekonomi- och politimål elfte rummet
bland länen.
Hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län sålunda
anfört hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande åberopat i en den 16
november 1895 aflåten förnyad framställning om anslag till ökade arbetskrafter,
deruti särskildt hemstälts om anställande å ordinarie stat af
ytterligare en landskanslist och en landskontorist hos länsstyrelsen.
Derjemte hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda
framställning anfört, bland annat, följande:
Oafsedt, att löneförmånerna för de flesta tjenstemännen vid länsstyrelsen
i Jemtlands lån vore, trots de dyrare lefnadsomkostnaderna
och det synnerligen ansträngande arbetet, betydligt mindre än i flertalet
öfriga län, funnes för länsstyrelsen på ordinarie stat anslagna två
löner mindre än i alla andra län utom Gotlands, i det att nemligen i
hvartdera af Jemtlands och Gotlands län endast funnes en landskanslist
och en landskontorist mot två tjenstemän af hvartdera slaget i de öfriga
länen.
Svårigheten att i rätt tid afgöra förekommande mål ökades i
samma mån, som målens antal växte. Antalet af de slutligen handlagda
och de till följande år balanserade målen hade utgjort: år 1890
6,054, år 1891 6,830, år 1892 6,938, år 1893 7,675 och år 1894 8,093,
hvarvid torde böra aomärkas, att i dessa siffror icke inberäknats antalet
anordningar, som årligen uppgått till 1,500 å 1,600. Under sådana
förhållanden växte ock naturligen antalet af de från det ena året
till det andra balanserade målen. De balanserade målens antal utgjorde
sålunda år 1892 203, år 1893 233 och år 1894 306.
Den ringa ersättning, som kunde tillerkännas de extra biträdena
vid länsstyrelsen, vore icke tillräcklig för att lemna dessa biträden
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
nödtorftig utkomst, hvaraf följde, dels att fullt dugliga och erfarna biträden
icke kunde erhållas, och dels att de unge män, som antoges till
biträden efter nyss aflagd embetsexamen, så snart de förvärfvat någon
skicklighet och vana vid göromålen, lemnade sin anställning vid länsstyrelsen
för att söka sin bergning vid andra befattningar.
I utlåtande den 11 december 1895 öfver denna framställning:,
i hvad densamma afsåg anställandet å ordinarie stat af ytterligare en
landskanslist och en landskontorist vid länsstyrelsen i Jemtlands län,
hade statskontoret, då behofvet för det dåvarande af de ifrågasatta
nya tjensterna genom hvad i ärendet förekommit syntes statskontoret
vara till fullo ådagalagdt, och det med afseende å den raska utveckling,
hvaruti länet befunne sig, och den deraf följande fortgående tillväxten
i folkmängden torde kunna med visshet antagas, att jemväl för
framtiden detta behof komme att förefinnas, funnit sig böra hemställa
om aflåtande af proposition till Riksdagen angående inrättande af de
båda föreslagna nya tjensterna.
Vid föredragning af detta ärende den 24 januari 1896 hade
emellertid Kong]. Maj:t funnit den af Kong]. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län gjorda framställningen om inrättande af ytterligare en
landskanslist- och en landskontoristtjenst vid länsstyrelsen i Jemtlands
län icke till någon åtgärd föranleda.
Nu hade Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län i
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 oktober 1897, i sammanhang med
begäran om ökadt anslag till extra biträden, förnyat sin framställning
om inrättandet af de omtormälda båda nya tjensterna vid länsstyrelsen,
dervid Kongl. Maj:ts befallningshafvande hufvudsakligen åberopat, hvad
förut i samma ämne anförts, och tillika meddelat, att tjenstemännens
vid länsstyrelsen arbetstid å tjensterummet i allmänhet uppgått till 7
å 9 timmar dagligen, hvartill för dem, som användes till uppsättning
af protokoll och utslag, kommit arbete jemväl utom tjensterummet,
äfvensom att, då de göromål, som fordrade det mesta arbetet, tillika
vore af beskaffenhet att icke kunna utföras utan juridisk bildning,
jemväl de extra landskanslist- och landskontoristbefattningarne måst
besättas med personer, som aflagt examen till rättegångsverken.
Statskontoret, som erhållit befallning att yttra sig beträffande
Kongl. Maj:ts befallningshafvande^ nu förevarande framställning, hade
i utlåtande den 8 november 1897 erinrat, att folkmängden i Jemtlands
län, hvilken den 31 december 1877 utgjort något öfver 78,000 personer,
sedermera småningom ökats, så att densamma den 31 december
1896 uppgått till nära 106,000 personer och således numera vore
Statsutskottets Utlåtande N-.o 7.
a
icke obetydligt större än folkmängden vid förstnämnda tidpunkt i
hvartdera af de två nordligaste länen, der två landskanslister och två
landskontorister redan då ansetts behöfliga. Statskontoret hade tillika
åberopat, hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ärendet anfört äfvensom
sitt ofvanberörda utlåtande den 11 december 1895 ; och hade statskontoret
jemväl i sitt nu afgifna utlåtande hemstält om bifall till Kong].
Maj:ts befallningshafvandes framställning.
Af de från länsstyrelserna inkomna arbetsredogörelserna hade
departementschefen inhemtat, att under år 1896 antalet af de vid länsstyrelsen
i Jemtlands län handlagda ärendena uppgått til! 8,387, äfvensom
att för samma år följande länsstyrelser haft mindre antal mål än
länsstyrelsen i Jemtlands län, nemligen länsstyrelserna i Upsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge,
Hallands, Vestmanlands och Vesterbottens län.
Af hvad i ärendet sålunda förekommit ansåge departementschefen
det vara ådagalagdt, att en ökning af de ordinarie tjenstemännens vid
länsstyrelsen i Jemtlands län antal, på sätt Kongl. Maj:ts befallningshafvande
hemstält, till likhet med antalet motsvarande tjenstemän vid
länsstyrelserna i alla andra län utom Gotlands vore af ett stadigvarande
behof påkallad.
På grund af hvad till statsrådsprotokollet blifvit anfördt får utskottet
hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj;ts förevarande
framställning, må medgifva, att vid länsstyrelsen
i Jemtlands län inrättas ytterligare en landskanslist-
och en landskontoristtjenst, hvardera med en
aflöning af 1,200 kronor, deraf 700 kronor lön och
500 kronor tjenstgöringspenningar, med rätt för innehafvarne
af nämnda tjenster till ålderstillägg i likhet
med öfrige landskanslister och landskontorister.
2:o). Kongl. Maj:t har föreslagit, att det under anslaget till landsstaterna
i länen uppförda reservationsanslag till arfvoden åt extra länsnotarier
och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna samt till vikariatsersättning
under semester för dertill berättigade tjenstemän måtte höjas
från 110,000 kronor till 125,000 kronor eller med 15,000 kronor.
Enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet i ärendet
erinrat, hade i sammanhang med senaste lönereglering för landsstaten
1878 års Riksdag å ordinarie stat under anslaget till landsstaterna i
Angående
höjning af anslaget
till extra
biträden m. m.
[2-]
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
länen anvisat ett reservationsanslag af 95,000 kronor till arfvoden åt
extra länsnotarier och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna samt
till vikariatsersättning under semester för dertill berättigade tjenstemän.
I afseende å användandet af detta anslag hade Kongl. Maj:t i bref till
kammarkollegium och statskontoret den 31 maj samma år förklarat, att
på Kongl. Maj:ts pröfning i alla fall komme att bero, om till hvad
belopp och för huru lång tid särskilda anslag borde ställas till Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes förfogande att användas till arfvoden åt
extra ordinarie länsnotarier och tillfälliga biträden, hvilka arfvoden icke
finge öfverstiga för extra ordinarie länsnotarie 2,000 kronor och för
tillfälliga biträden 1,000 kronor årligen, hvarjemte genom kongl. bref
den 11 nästpåföljde oktober, i sammanhang med beviljande för år
1879 åt samtliga länsstyrelserna från nämnda anslag af vissa belopp
till godtgörelse åt ständiga eller tillfälliga extra biträden, stadgats, att
i de län, der å någondera afdelningen mera än en extra landskanslist
eller landskontorist erfordrades, arfvodet blott för ett sådant biträde å
hvarje afdelning finge utgå med det genom nyssberörda kongl. bref
den 31 maj 1878 stadgade högsta belopp, men för hvarje af öfriga ej
bestämmas till högre belopp än 700 kronor. Efter närmare pröfning
af länsstyrelsernas behof af medel för berörda ändamål hade genom
kongl. bref den 12 december 1879, i enlighet med ett af statskontoret
afgifvet förslag, hvarje länsstyrelses andel i förenämnda anslag bestämts
till visst belopp att tills vidare utgå och af länsstyrelserna i
mån af behof mot redovisning användas till godtgörelse åt ständiga
eller tillfälliga extra biträden med enahanda inskränkning i afseende å arfvodenas
belopp, som för år 1879, blifvit föreskrifven. För vissa länsstyrelser
hade sedermera ytterligare medel för ifrågavarande ändamål
beviljats att tills vidare utgå, hvarjemte under de senare åren genom
särskilda kongl. bref förhöjning i de åtskilliga länsstyrelser beviljade
belopp medgifvits för vissa är. Vid 1885 års riksdag hade anslaget
med anledning af de då befintliga stora reservationerna derå nedsatts
till 90,000 kronor. Detta belopp hade dock visat sig vara otillräckligt,
och vid 1894 års riksdag hade anslaget höjts till 110,000 kronor, med
hvilket belopp det från och med år 1895 utgått.
Nu hade, meddelar vidare departementschefen, statskontoret, som
den 8 novembar 1897 afgifvit utlåtande öfver af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i femton län gjorda framställningar om fortfarande anvisande
af förut för viss tid medgifna förhöjningar i de dem beviljade
anslagsbeloppen eller om ytterligare förhöjningar deri, tillika hemstält
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
7
om aflåtande af proposition till Riksdagen om ifrågavarande reservationsanslags
ökande.
Sedan Kong], Maj:t med anledning af länsstyrelsernas berörda
framställningar genom bref den 10 december 1897, i enlighet med hvad
statskontoret i nämnda utlåtande tillstyrkt, medgifvit, att de till dessa
länsstyrelser tills vidare anvisade anslag för godtgörelse åt extra
biträden finge för innevarande år höjas med tillhopa 22,950 kronor
eller med 1,800 kronor utöfver hvad för år 1897 varit dessa länsstyrelser
såsom tillfällig förhöjning anvisadt, hade departementschefen
understält Kongl. Maj:ts pröfning den af statskontoret väckta frågan
om anslagets höjande och dervid anfört följande.
På sätt, statskontoret i berörda utlåtande erinrat, utgjorde de belopp,
som för anställande af extra biträden hos länsstyrelserna anvisats
att från ifrågavarande anslag tills vidare utgå, för
närvarande ........................................................................... kronor 67,050: —;
de förhöjningar häri, som genom nämnda kongl.
bref den 10 december 1897 beviljats vissa länsstyrelser
för innevarande år, uppginge till.............. ,, 22,950:—.
De från ifrågavarande reservationsanslag för
anställande af extra biträden anvisade medel utgjorde
alltså för innevarande år tillhopa .................. kronor 90,000: —.
Om till denna summa lades det belopp, som
högst kunde utgå för semestervikariat samt till
arfvode för bestridande af länsbokhållaretjenst under
den tid, ordinarie irmehafvaren eger åtnjuta ledighet
för landsbokens upprättande, och hvilket, enligt
hvad statskontoret upplyst, utgjorde ........................ „ 26,766: 7 0
erhölles utgiftssumman för innevarande år.............. kronor 116,766:70.
I händelse hela utgiftssumman utgiuge, komme
den att öfverskrida anslaget, hvilket, enligt hvad
redan nämnts, utgjorde..................................................... ,, 110,000: —,
med ..................................................................................... „ 6,766:7 0.
Enligt hvad statskontoret anmält, hade af de å
anslaget vid 1896 års slut befintliga besparingar
ett belopp af .................................................................. „ 6,797: 9 5
lemnats odisponeradt, hvilket belopp alltså kunde användas till nu
ifrågavarande utgift. Häraf blefve emellertid en följd, att vid 1898
års slut någon afsevärd besparing å detta anslag icke vidare komme
att förefinnas, och att följaktligen, om höjning af anslaget icke mel
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
lankomme, för år 1899 icke komme att finnas för ändamålet disponibla
mer än 110,000 kronor, hvilket belopp omöjligen skulle kunna finnas
tillräckligt.
I sitt förutnämnda utlåtande anförde statskontoret, att af länsstyrelsernas
framställningar framginge, att åtta länsstyrelser, kvilka
gjort framställning om förhöjdt anslag för år 1898 till extra biträden
utöfver hvad de erhållit för år 1897, hade för sådant ändamål behof
af tillhopa 5,200 kronor, men hade statskontoret, då till Kongl. Maj:ts
disposition allenast funnits för sådant ändamål 1,800 kronor, föreslagit,
att sistnämnda belopp skulle fördelas mellan de fem länsstyrelser, hvilka
ansetts vara framför de öfriga deraf i behof. Statskontoret, som redan
den 28 december 1896 gjort framställning, att Kongl. Maj:t måtte
aflåta proposition om förhöjning af nu ifrågavarande reservationsanslag,
och då anfört, att med säkerhet kunde antagas, ej mindre att de dåvarande
behofven af arbetskrafter hos länsstyrelserna fortfarande komme
att förefinnas, utan äfven att ökadt, behof deraf vid åtskilliga länsstyrelser
i följd af göromålens tillväxt tid efter annan komme att uppstå,
samt att det vore önskvärd!, att anslaget bestämdes så högt, att
ej ny reglering deraf inom den närmaste tiden blefve oundgänglig,
hemstälde, under åberopande af hvad statskontoret sålunda tillförene
anfört, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att anslaget höjdes
till ett belopp af minst 125,000 kronor.
Otillräckligheten af ifrågavarande anslag synes väl vara till fullo
styrkt, men utskottet har dock icke funnit sig öfvertygadt derom, att
anslaget behöfver ökas med hela det belopp, som af Kongl. Maj:t.
föreslagits. Af den till statsrådsprotokollet i ärendet lemnade redogörelse
inhemtas nemligen, att den för innevarande år beräknade utgiftssumman,
som - skulle utgå af detta anslag, uppginge till 116,766
kronor 70 öre, deraf 26,766 kronor 70 öre utgjorde det belopp, som,
enligt hvad statskontoret upplyst, högst kunde utgå för semestervikariat
m. m. Derjemte har anmärkts, att några länsstyrelser, hvilka gjort
framställning om förhöjdt anslag till extra biträden, till följd af ifrågavarande
anslags otillräcklighet ej kunnat erhålla hela de begärda beloppen,
utan måst åtnöjas med anslag, som med tillsammans 3,400
kronor understigit, hvad länsstyrelserna i sådant afseende begärt. Om
således länsstyrelsernas kraf blifvit fullständigt tillfredsstälda, hade den
för innevarande år beräknade utgiftssumman uppgått till 120,166 kronor
70 öre. Härvid är dock att märka, dels att besparingar årligen
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
9
torde uppstå å det belopp, som upptagits efter beräkning af hvad som
högst kan utgå för semestervikariat m. m., dels ock att länsstyrelsernas
anspråk på delaktighet i anslaget till extra biträden synas kunna
i vissa fall tåla en begränsning. Utskottet har derför ansett en höjning
i anslaget med 10,000 kronor vara för ändamålet tillräcklig; hvadan
utskottet hemställer,
att det under anslaget till landsstaterna i länen
uppförda reservationsanslag till arfvoden åt extra iänsnotarier
och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna
samt till vikariatsersättning under semester för dertill
berättigade tjenstemän må höjas från 110,000 kronor
till 120,000 kronor, eller med 10,000 kronor.
3:o) Kongl. Maj:t har föreslagit, att anslaget till landsstaterna i länen
måtte, med anledning af tre boställens indragning, höjas med 1,988
kronor.
Af statsrådsprotokollet i ärendet inhemtas, att enligt hvad statskontoret
i sin berättelse om statsverkets inkomster m. m. meddelat,
komme enligt särskilda Kongl. Maj:ts beslut följande landsstatsboställen
med i stat beräknad afkastning af sammanlagdt, 1,988 kronor att, efter
tilländagångna tjenste- och fardagsår, till statsverket indragas, nemligen:
länsmansbostället i Vaksala härads länsmansdistrikt af Upsala län
Berga n:o 3, \ mantal;
länsmansbostället i Bobergs härads länsmansdistrikt af Östergötlands
län Boberg n:o 1, ^ mantal; och
länsmansbostället i Dals härads länsmansdistrikt af Östergötlands
län Herrestad n:o 10, £ mantal.
Då nu anmärkta förhållanden påkallade en förhöjning af anslaget till
landsstaterna i länen med 1,988 kronor, har departementschefen hemställ,
att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen äska en sådan förhöjning.
Utskottet, som icke haft något att erinra mot denna Kongl. Maj:ts
framställning, hemställer alltså,
att anslaget till landsstaterna i länen må med anledning
af tre boställens indragning höjas med 1,988
kronor.
Ang. höjning
i anslaget till
följd af indragning
af landsstatsboställen.
[3.]
I händelse af bifall härtill samt till hvad i föregående två punkter
Bih. till Biksd. Prot. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 7 Häft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande JV;o 7.
Ang. förhöjning
af anslaget
till
landtbruksstyrelsen
m. m.
[4-]
föreslagits, kommer anslagstiteln landsstaterna i länen med följande ändrade
lydelse: »landsstaterna i länen (deraf 120,000 kronor reservationsanslag)»
att höjas från 2,684,998 kronor till 2,699,386 kronor.
Landtbruksstyrelsen.
4:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att medgifva, dels att
i den för landtbruksstyrelsen faststälda stat måtte, i stället för nu upptagna
aflöningar för öfverdirektören och chefen, fiskeriinspektören, två
byråingeniörer och sekreteraren, med bibehållande af nu gällande vilkor
för aflöningars åtnjutande uppföras aflöningar för generaldirektören och
chefen med 9,000 kronor, deraf 6,200 kronor i lön och 2,800 kronor i
tjenstgöringspenningar, samt för en hvar af fyra byråchefer med 6,400
kronor, deraf 4,400 kronor i lön, som efter fem år kunde höjas med
600 kronor, och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar,
dels att i staten för landtbruksstyrelsen måtte upptagas aflöning
för ytterligare en byråchef till samma belopp och med enahanda ålderstillägg
som för öfrige byråchefer i styrelsen,
dels ock att det i staten för landtbruksstyrelsen upptagna anslag
å 5,000 kronor till extra biträden, vikariatsersättning och expenser
förhöjdes med 3,500 kronor, eller till 8,500 kronor;
kommande i händelse af bifall härtill anslagstiteln »landtbruksstyrelsen»
att höjas med 21,500 kronor, eller sålunda från dess nuvarande
belopp 28,800 kronor till 50,300 kronor.
Såsom föredragande departementschefen till det i ärendet förda
statsrådsprotokoll omförmält, hade i det förslag till inrättande af en
landtbruksstyrelse, som Kong], Maj:t framlade till 1889 års Riksdag, Kongl.
Maj:t föreslagit, att för styrelsens embets-och tjenstemän måtte bestämmas
följande aflöningsförmåner, nemligen för öfverdirektören och chefen 7,000
kronor, för fiskeriinspektören och de två byråingeniörerna hvardera
4,500 kronor med två ålderstillägg, hvartdera å 500 kronor, samt för
sekreteraren 3,000 kronor likaledes med två ålderstillägg, hvartdera å
500 kronor; men Riksdagen, som biföll inrättandet af ifrågavarande
nya embetsverk och i öfrigt beviljade de af Kongl. Maj:t derför äskade
anslagsbelopp, nedsatte uti den för landtbruksstyrelsen faststälda staten
de för fiskeriinspektören och de två byråingeniörerna föreslagna
lönerna med 500 kronor för hvardera, eller till 4,000 kronor. Till extra
biträden, vikariatsersättning och expenser upptogs i staten ett belopp
af 5,000 kronor.
I syfte att sekreteraren i styrelsen, hvilken enligt den ursprung -
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
11
liga organisationen af embetsverket icke varit ledamot af styrelsen, skulle
från och med år 1895 erhålla sådan ställning och på samma gång enahanda
aflöning som de öfriga ledamöterna, eller 4,000 kronor, beviljade,
på derom af Kongl. Maj:t gjord framställning, 1894 års Riksdag förhöjning
i anslaget till landtbruksstyrelsen med 1,000 kronor eller till
28,800 kronor, hvilket belopp fortfarande är för nämnda ändamål upptaget
i riksstaten.
Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 30 oktober nästlidna år
hade nu, enligt hvad af departementschefens anförande till nämnda statsrådsprotokoll
inhemtas, landtbruksstyrelsen anfört, att det under den
tid, styrelsen varit i verksamhet, mer och mer visat sig, att det till
styrelsen anvisade anslag vore otillräckligt, samt att den höjning i anslaget,
som af 1894 års Riksdag beviljades, icke kunnat ändra detta
förhållande. Innan landtbruksstyrelsen trädde i verksamhet och förrän
det sålunda kunde vara närmare klargjordt, hvilken uppgift skulle
komma att tillfalla densamma, kunde det enligt styrelsens förmenande
icke anses annorlunda än som en af klokheten påbjuden försigtighet,
att Kongl. Maj:t föreslog chefens lön till 7,000 kronor och ledamöternas
till 4,500 kronor, ålderstillägg för de senare oberäknade, ett förslag,
som dock, på sätt ofvan nämnts, af Riksdagen endast delvis godkändes;
och ej heller torde, efter styrelsens mening, det kunna väcka förvåning,
att, innan instruktionen för styrelsen blifvit faststäld och verksamheten
för densamma derigenom utstakats, icke några större svårigheter
förefunnits vid besåittandet första gången af befattningarna inom
styrelsen. Sedan den tiden och i samma mån det blifvit tydligt, hvilka.
stora och magtpåliggande uppgifter landtbruksstyrelsen hade att lösa,
uppgifter, hvilka syntes växa allt eftér det tiden fortskrede och allt
flera för landtbruksnäringen vigtiga frågor framstälde sig och kräfde
lösning, hade deremot behofvet af högre löneförmåner för styrelsens
chef och ledamöter allt bestämdare gjort sig gällande. Landtbrukets
iifsintressen, vare sig dessa voro af allmänt ekonomisk, rent teknisk
eller rättslig art, vore nemligen af den betydelse för samhället, att deras
handhafvande inom statsförvaltningen i den högsta fackinstansen icke
borde eller kunde anförtros åt andra än sådana personer, som egde den
utbildning i ekonomiskt, tekniskt eller rättsligt afseende, att deras omdöme
kunde blifva till verkligt gagn för den vigtiga näring, hvarom
här vore fråga.
Redan då landtbruksstyrelsen inrättades, hade farhågor yppats, att
de beviljade löneförmånerna icke vore tillräckliga för att utsigt skulle
finnas, att styrelsen med dem skulle i längden kunna tillförsäkras fullt
12 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
dugliga arbetskrafter. Det visade sig också snart, efter det styrelsen
trädt i verksamhet, att dessa farhågor icke saknade grund. Då landtbruksinspektörsbefattningen
efter första innehafvarens frånfälle år 1892
blifvit ledig och platsen kungjorts till ansökning, fans ingen af de tre
sökande, hvilka inom ansökningstidens utgång anmält sig till erhållande
af befattningen, hafva i allo uppfylt de stadgade vilkoren för behörighet
till densamma, hvarför det blef nödigt att å nyo kungöra platsen
till ansökning ledig; och det hade icke heller varit utan stor svårighet,
som befattningen denna gång kunnat tillsättas, i det att alla de,
hvilka särskildt uppmanades att söka densamma, förklarade sig på grund
af löneförmånernas ringa belopp icke kunna mottaga den. Hänsyn till
svårigheten att värdigt återbesätta öfveringeniörsbefattningen hos landtbruksstyrelsen
hade också föranledt styrelsen att ej långt innan innehafvaren
af densamma skulle uppnå 65 lefnadsår, vid hvilken ålder
ledamot vore skyldig att från tjensten afgå, hos Kongl. Maj:t hemställa,
att med afsked för bemälde tjensteman finge tills vidare anstå, en hemställan,
som blifvit af Kongl. Maj:t för två år beviljad; och samma hänsyn
hade förmått styrelsen att, sedan styrelsen förgäfves bort sig för
hos kompetent person, om lian ville åtaga sig befattningen, men på
grund af den otillräckliga lönen erhållit afböjande svar, nästlidna år
ingå med förnyad framställning derom till Kongl. Maj:t, som den 8
oktober 1897 beviljat anstånd med afskedstagandet intill slutet af
år 1898.
Det borde också kunna anses sjelfklart, att, med de anspråk, som
stäldes och måste ställas på landtbruksstyrelsens chef och ledamöter,
det icke läte tänka sig, att personer, som vore i stånd att fylla dessa
befattningar, skulle framdeles finnas villiga att mottaga desamma med
de löneförmåner, som den för styrelsen gällande stat erbjöde, lika litet
som det kunde finnas möjligt att i enskild tjenst nu för tiden erhålla
lämpliga personer utan att tillräckliga aflöningsförmåner erbjödes. Det
kunde visserligen framhållas, att förmånen utaf pension, som statstjensten
medförde, kunde i någon mån godtgöra ett lägre lönebelopp, men
härvid torde icke böra förbises, hvad öfverdirektören och landtbruksinspektören
anginge, att denna förmån blefve i de flesta fall betydelselös,
då det endast sällan torde inträffa, att personer utnämndes till dessa
befattningar vid den ålder eller med den föregående tjenstgöring, att
de hunne blifva pensionsberättigade, innan de vid uppnådd vanlig pensionsålder
borde afgå, och, hvad öfveringeniörsbefattningen anginge, att,
då endast landtbruksingeniörer kunde komma i fråga att dertill utnämnas,
men dessa tjenstemäns pension kunde uppgå till 3,000 kronor, un
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
18
der det att lägsta pension för ledamot i landtbruksstyrelsen vore 2,500
kronor, pensionsrätten dervidlag icke kunde utgöra någon lockelse för
sökande till denna befattning.
Yid bestämmandet af beloppet af lönerna för de särskilda befattningarna
borde naturligtvis, hade styrelsen vidare anfört, all möjlig hänsyn
tagas till erforderlig sparsamhet med statens medel, men denna hänsyn
■finge gifvetvis icke sträcka sig ända derhän, att vinnandet af ändamålet
med medlens utgifvande äfventyrades, eller, med andra ord, befattningarna
borde icke aflönas på det sätt, att det med skäl kunde befaras, att lämpliga
personer icke stode att med de erbjudna lönerna erhålla. Det torde härvid
endast behöfva erinras, att en person, som kunde gent emot det svenska
jordbruket och dess intressen intaga en ställning sådan som chefens i
landtbruksstyrelsen och derför i de flesta fall måste, redan innan han
kunde komma i fråga att erhålla denna befattning, hafva utöfvat en verksamhet
af betydenhet, blott undantagsvis torde finnas villig att mot erhållande
af en årlig lön af endast 7,000 kronor åtaga sig detta chefskap
med dess stora ansvar och många skyldigheter; att, då en skicklig
landtbruksingeniör för närvarande kunde förtjena i netto 8,000 till
10,000 kronor och derutöfver för år, lika stor svårighet måste yppas
att förmå en dylik ingeniör att lemna sin inbringande verksamhet i
landsorten för att öfvertaga öfveringeniörsbefattningen i landtbruksstyrelsen
mot erhållande af endast 4,000 kronor i årlig lön, äfven om dertill
i sinom tid lades två ålderstillägg om 500 kronor hvartdera; att den,
som innehade den kompetens, som erfordrades för att antagas till landtbruksinpektör,
och således måste ej mindre vara i landthushållning erkändt
kunnig och förfaren, utan äfven innehafva den förmåga och erfarenhet,
att han kunde inom förvaltningen blifva landtbruket till verklig
nytta, svårligen i de flesta fall kunde anse med sin fördel förenligt
att inträda i landtbruksstyrelsen under sistnämnda vilkor; att det icke
kunde vara särdeles välbetänkt att aflöna fiskeriinspektörsbefattningen
så lågt, att personer med förmåga icke ansåge det lönande att utbilda
sig för att blifva kompetenta till dess skötande; samt att, då den juridiskt
utbildade ledamoten i styrelsen måste för ett lyckligt resultats ernående
samarbeta med samtliga de öfriga ledamöterna och hans arbete
således måste anses minst lika magtpåliggande och drygt som de öfriga
ledamöternas, den nuvarande lönen ej mindre för denne än för öfriga
ledamöter måste anses otillräcklig.
Det kunde visserligen icke betviflas, att, om fordringarna på embetsmännen
i verket stäldes lågt, befattningarna komme att äfven framdeles
kunna besättas, men det kunde deremot med bestämdhet förutses,
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
att det svenska landtbrukets intressen i sådant fall icke korame att på
ett nöjaktigt sätt tillvaratagas, ock att de belopp, som inbesparades genom
att lönerna bestämts sa knappt som skett, icke i någon mån kom me
att uppväga de förluster för landtbruket, hvilka otvifvelaktigt måste
blifva följden af en mindre lämplig adminstration.
Det funnes för närvarande icke något centralt embetsverk, som
vore så lågt aflönadt som landtbruksstyrelsen. Chefens lön vore visserligen
icke lägre än landtmäteridirektörens, öfverdirektörens i statistiska
centralbyrån och öfverintendentens i öfverintendentsembetet, ehuru
den understege lönerna för chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
med 1,000 kronor, för cheferna för fångvårdsstyrelsen, lotsstyrelsen,
kommerskollegium, statskontoret, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen,
domäustyrelsen och medicinalstyrelsen med 2,000 kronor samt
för cheferna för jernvägsstyrelsen, kammarkollegium och generalpoststyrelsen
med 3,000 kronor, men deremot understege ledamöternas i
landtbruksstyrelsen löner alla andra tjenstemäns med motsvarande embetsställning
och till och med åtskilliga underordnade tjenstemäns i andra
verk. Så utgjorde aflöningarna för kamreraren i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
landtmäterisekreteraren och ledamöterna i öfverintendensembetet
4,500 kronor jemte två ålderstillägg om 500 kronor
hvartdera, för ledamöterna i fångvårdsstyrelsen, krigsråden, amiralitetsradet,
kommerseråden, byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kammarraden, statskommissarierna, kammarrättsråden, byråcheferna i
generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, generaltullstyrelsen och domänstyrelsen
samt medicinalråden 6,400 kronor, deraf 4,400 kronor i lön
och 2,000 kronor såsom tjenstgöringspenningar, jemte ett ålderstillägg
af 600 kronor.
Då det gälde att bestämma, huru stora löner borde tilldelas landtbruksstyrelsens
chef och ledamöter, borde det icke lemnas obeaktadt,
att dessas verksamhet, i olikhet med hvad som gälde om åtskilliga motsvarande
befattningsinnehafvare inom andra verk, icke kunde anses
strängt begränsad till någon rent teknisk detalj, utan att hvarje embetsinnehafvares
uppgift omfattade, låt vara i vissa fall endast från en synpunkt,
hela näringen, hvarför också verksamheten borde ledas af och
således förutsatte omfattande insigter om det ekonomiska samhällslifvet
i sin helhet och lagarne för detta, och att de med anledning deraf
borde närmast likställas med kommerskollegii motsvarande embetsmän.
Häraf torde emellertid följa, att löneförmånerna för landtbruksstyrelsens
chef och ledamöter rätteligen borde bestämmas i likhet med dem, som
vore förenade med motsvarande befattningar inom kommerskollegium
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
15
och hvilka icke kunde anses högre än förhållandena oundgängligen påkallade.
Att bestämma ifrågavarande löner lägre, kunde icke anses ur
någon synpunkt lämpligt, då befattningarna icke vore afsedda att vara
några öfvergångsbefattningar och till hvar och en af desamma erfordrades
personer med redan vunnen erfarenhet och speciel utbildning,
och i hvarje händelse mindre lönebelopp för befattningarna icke kunde
antagas tillförsäkra landtbruksstyrelsen fullt dugande arbetskrafter för
någon af ifrågavarande beställningar. Det vore också enligt landtbruksstyrelsens
åsigt i högsta grad olämpligt att bestämma lönerna för de
särskilda ledamotsbefattningarna olika, enär de fordringar, som på en
hvar af dem måste ställas, vore lika stora, så att någon skilnad i detta
afseende ej kunde göras. Hvad de tekniskt utbildade ledamöterna anginge,
vore detta temligen sjelf klart, men det gälde äfven den juridiskt
utbildade ledamoten, enär i ett verk, sådant som landtbruksstyrelsen,
administrativ erfarenhet och förvaltningskunskap icke i någon högre
grad kunde förutsättas hos annan ledamot än denne, och embetsverkets
förmåga att väl fylla sin uppgift vore i väsentlig mån beroende deraf,
att sådan erfarenhet och insigt städse funnes inom verket att tillgå,
hvarigenom arbetet inom styrelsen vunne i enhet och äfven chefen
blefve i tillfälle att mera odeladt egna tid och krafter åt sin egentliga
uppgift.
Beträffande omfattningen af landtbruksstyrelsens nuvarande verksamhet
och den tillväxt, denna sedan styrelsens inrättande vunnit, hade
styrelsen vidare anfört, att någon fullt tydlig föreställning härom icke
kunde erhållas genom antalet af vare sig inkomna mål och ärenden, som
kunde bero på sättet att föra styrelsens diarier, eller utgångna skrifvelser,
hvilket förhållande åter rönte inflytande af det tillfälliga behofvet af
utsändande af cirkulär eller andra skrifvelser af mera allmänt innehåll.
Men om sålunda den ökning, som i båda dessa afseenden skulle kunna
påvisas, icke finge tillmätas någon afgörande betydelse i detta fall, så
torde deremot antalet af institutioner, som förlagts under styrelsen, samt
de uppdrag, som gifvits densamma, lemna säker ledning för bedömandet
af omfattningen af landtbruksstyrelsens verksamhet. I alla dessa hänseenden
torde det vara tillräckligt att hänvisa till den af styrelsen af
trycket utgifna berättelsen om styrelsens verksamhet för åren 1890—
1894, styrelsens årligen utkommande kalender samt det likaledes af
trycket utkomna verket »Sveriges landtbruksförvaltning». Alldeles oberoende
emellertid af den utvidgning, hvilken i ett eller annat afseende
ifrågavarande verksamhet redan undergått, eller som derigenom, att omsorgen
om ytterligare grenar af förvaltningen kunde komma att åt
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
styrelsen anförtros, vore att förutse, ansåge styrelsen nödigt, att anslaget
till styrelsen ökades.
Det vore dock icke endast lönerna, som härvid borde komma i
åtanke, utan äfven det i styrelsens stat upptagna anslaget till extra
biträden, vikariatsersättning och expenser, som för närvarande utginge
med 5,000 kronor, hade visat sig för det dermed afsedda ändamålet
alldeles otillräckligt. Ehuru styrelsen sökt iakttaga all möjlig sparsamhet,
hade nemligen samma anslag hvarje år utvisat brist, som alltjemt
ökats, så att den år 1896 uppgick till 572 kronor 35 öre. Denna
brist hade uppkommit, oaktadt Kongl. Maj:t, på särskilda framställningar
af styrelsen, dels genom kongl. bref den 20 april och den
31 december 1892 medgifvit, att kostnaden för tryckning af de berättelser,
landtbruksstyrelsen hade att för åren 1890 och 1891 till chefen
för civildepartementet afgifva, skulle utgå af sjette hufvudtitelns anslag
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m., dels ock till tryckning af
meddelanden från styrelsen genom särskilda kongl. bref anslagit den
26 januari 1894 1,292 kronor 38 öre, den 8 mars och den 7 juni 1895
tillhopa 2,690 kronor 61 öre, den 24 januari 1896 2,813 kronor 53 öre
samt den 29 januari 1897 2,909 kronor 7 öre. De meddelanden, till
hvilkas tryckning Kongl. Maj:t sålunda anvisat medel, vore af den
natur, att deras offentliggörande icke utan olägenhet kunnat underlåtas.
Förutom ofvannämnda berättelser, hvilka anginge hushållningssällskapens,
landtbruksläroverkens, landtbruksingeniörernas, instruktörernas,
kemiska stationernas och frökontrollanstalternas verksamhet, hade berörda
meddelanden innefattat berättelser om entomologens, mejeriagentens
och fiskeriagentens verksamhet, åtskilliga reseberättelser af
allmänt intressera, m. Men då till landtbruksstyrelsen årligen inkomme
berättelser af samtliga de personer, hvilka åtnjutit statsunderstöd för
resor såväl inom som utom landet i och för landtbrukets vetenskapliga
eller praktiska studium, af hvilka berättelser endast ett ringa fåtal hittills
blifvit tryckta, men många vore af den beskaffenhet, att det måste anses
för en förlust, om de komme att för alltid endast stanna i landtbruksstyrelsens
arkiv, följde häraf, att det anslag, som årligen utgått till
tryckning af meddelanden från landtbruksstyrelsen, borde icke obetydligt
ökas. Det belopp, som, utöfver hvad af expensanslaget redan för
ändamålet årligen användts, torde vara erforderligt för tryckning af
meddelanden från styrelsen, ansåge styrelsen icke kunna anslås lägre
än till 3,500 kronor.
Enligt styrelsens nuvarande instruktion måste registrators- och
aktuariegöromålen handhafvas af en extra ordinarie tjensteman. För
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
17
detta ändamål hade af styrelsens expensanslag från och med år 1895,
med hvilket år den förändrade organisationen i afseende å sekreteraren
trädde i kraft, årligen utbetalats ett belopp af 60 kronor i månaden
samt i gratifikationer 300 kronor årligen, hvilket för år räknadt således
skulle utgöra ett belopp af 1,020 kronor. Som emellertid diariiföringen
hos styrelsen vore synnerligen noggrann, torde detta belopp kunna anses
vara otillräckligt och behöfva något höjas. Denna höjning tillsammans
med det belopp, som behöfdes till förekommande af sådan brist på
expensanslaget, som enligt det föregående uppstått, torde erfordra ett
belopp ej understigande 1,000 kronor.
Slutligen vore det för landtbruksstyrelsen ett önskemål att kunna till
tjenstgöring å öfveringeuiörens afdelning inom landtbruksstyrelsen i tur
och ordning inkalla en landtbruksstipendiat, för att stipendiaterna skulle
genom sådan tjenstgöring inhemta noggrann kännedom om fordringarna
å planer till agronomiska företag, en tjenstgöring som lämpligast skulle
kunna ega rum under årets fyra första månader. Då emellertid det
icke kunde sättas i fråga, att landtbruksstipendiaterna skulle för det
arfvode af 1,000 kronor, som årligen till en hvar af dem utginge,
åläggas att utan särskild godtgörelse under sagda tid uppehålla sig i
Stockholm, men några särskilda medel för beredande af dylik godtgörelse
icke stode landtbruksstyrelsen till buds, torde styrelsens expensanslag
för detta ändamål behöfva q höjas med ett belopp af omkring
500 kronor.
Det i landtbruksstyfélsens stat upptagna anslaget till extra biträden,
vikariatsersättning och expenser torde sålunda, om det skulle
kunna fullständigt fylla sitt ändamål, böra höjas från 5,000 kronor till
10,000 kronor.
Då ofta den mening1blifvit uttalad, att inrättandet af ett särskildt
landtbruksdepartement skulle gorå en central landtbruksstyrelséu öfverflödig
eller åtminstone komma att väsentligen''inskränka dennas1''verksamhet,
hade landtbrnksstyfelsen vidare, enär dfennä mening lätt skulle
kunna verka därhän, att frågan om landtbruksstyrelsens förseende med
nödiga medel icke ansåges böra upptagas till behandling, förrän förstberörda
fråga blifvit afgjord, trött sig böra tillika i korthet redogöra
för den gjorda framställningens förhållande till det flera gånger väckta
förslaget om inrättande af ett landtbruksdepartement.
I detta hänseende syntes det styrelsen icke kunna bestridas, att
från landtbruksnäringens ståndpunkt betraktadt inrättandet af ett särskild!
landtbruksdepartement skulle vara en fördel, men dels vore
Bih. till lliksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 7 Häft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
utsigterna till åstadkommande af ett särskildt sådant departement
synnerligen mörka, så att det kunde antagas, att, om någon förändring
i departementets nuvarande organisation komme att vidtagas ock denna
skulle beröra landtbruksärendenas handläggning i högsta instans, denna
förändring skulle komma att bestå endast deri, att landtbruksärendena
komme att förenas med ett mindre antal ärenden eller slag af sådana,
än hvad för närvarande inom civildepartementet vore fallet, och dels
skulle, äfven om ett särskildt departement inrättades eller förberörda
förändring af den departementala handläggningen vidtoges, enligt landtbruksstyrelsens
uppfattning, med hänsyn jemväl till de allmänna grunderna
för den svenska statsförvaltningen, alltid erfordras ett särskildt
centralt embetsverk för dessa ärenden, beklädt med sjelfständig förvaltande
myndighet och med uppgift tillika att afgifva utlåtanden och
verkställa utredningar i ärenden, som hörde under Kongl. Maj:ts pröfning.
I enlighet med de grunder, landtbruksstyrelsen sålunda angifvit,
hade styrelsen för embetsverket uppgjort följande förslag till ny
Stat.
Tjenst- |
|||
Lön. |
görings- |
Summa. |
|
pennin- |
|||
gar. |
|||
Kr. |
Kr. |
Kr. |
|
1 chef................... |
6,200 |
2,800 |
9,000 |
1 ledamot................ |
4,400 |
2,000 |
6,400 |
3 ledamöter............... |
13,200 |
6,000 |
19,200 |
1 vaktmästare.............. |
500 |
300 |
800 |
Till extra biträden, vikariatsersätt- |
|||
ning, expenser och tryckning . . |
— |
— |
10,000 |
Summa |
— |
45,400 |
Efter 5 år kan lönen höjas
med 600 kronor.
Efter 5 år kan lönen höjas
med 100 kronor.
Anm. Om vaktmästaren i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.
Då någon anledning icke förefunnes att afvika från de vilkor,
som genom kongl. kungörelserna den 7 juni 1889 och den 23 november
1894 blifvit stadgade för åtnjutande af de faststälda löneförmånerna
för landtbruksstyrelsen, hade styrelsen ansett samma vilkor, som äfven
afsåge rätt till semester och pension, fortfarande böra förblifva gällande.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
19
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade styrelsen hemstält,
att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att, med godkännande af det
uppgjörda förslaget till ny stat för landtbruksstyrelsen samt af de
vilkor och förbehåll, som blifvit föreslagna för åtnjutande af deri upptagna
löneförmåner, medgifva, att det å sjette hufvudtiteln till landtbruksstyrelsen
uppförda anslag från och med år 1899 höjdes med 16,600
kronor eller från 28,800 kronor till 45,400 kronor.
För egen del har departementschefen yttrat, att det icke torde
kunna förnekas att, på sätt landtbruksstyrelsen i sin nu omförmälda
skrifvelse framhållit, omfattningen af styrelsens göromål under den tid,
den varit i verksamhet, utvecklat sig i afsevärd mån och nått en vidd,
som af styrelsens embets- och tjensteman kräfde lika sträng tjenstgöring
som den, andra embetsverks bättre aflönade tjenstemän hade
att fullgöra. Otvifvelaktigt komme ock styrelsens göromål att än
ytterligare ökas genom de anordningar, som kunde komma att vidtagas
för att tillmötesgå Riksdagens år 1896 uttalade önskningar om
beredande af möjlighet för strandegare att i vidsträcktare mån, än nu
vore medgifvet, tillgodogöra sig vattenkraften i landets forsar och
vattenfall. Då härtill komme att, enligt hvad erfarenheten redan
visat, med bibehållande af de nuvarande aflöningarna stora svårigheter
måste möta att vid inträffande ledigheter återbesätta ledamotsplatserna
inom styrelsen med kompetenta personer, samt det alltså
kunde äfventyras, att styrelsen blefve urstandsatt att hehörigen fylla
sin uppgift, hvilket förhållande i mer än ett afseende skulle menligt
inverka" på de för Sveriges hela ekonomiska och sociala utveckling så
vigtiga näringar, hvilkas intressen styrelsen hade att tillgodose, så
tvekade departementschefen icke att förorda den af styrelsen föreslagna
förhöjningen i lönerna för chefen och ledamöterna i styrelsen. I sammanhang
med denna aflöningsförhöjning och med hänsyn jemväl till
den ytterligare utvidgning af landtbruksstyrelsens verksamhetsområde,
hvarom departementschefen, enligt hvad nedan omförmäles, gjort framställning,
syntes det departementschefen vara lämpligt, att landtbruksstyrelsens
chef hädanefter benämndes generaldirektör, liksom departementschefen
ock ansåge, att styrelsens ledamöter borde erhålla benämningen
byråchefer.
Hvad beträffade styrelsens hemställan om höjning af anslaget
till extra biträden, vikariatsersättning och expenser från . 5,000 till
10,000 kronor, kunde departementschefen icke finna fullgiltiga skäl
härför vara af styrelsen i alla delar anförda. Den ifrågasatta höjningen
skulle afse beredande af medel dels till tryckning af meddelanden från
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
landtbruksstyrelsen, 3,500 kronor, dels till ökad ersättning för registrator-
och aktuariegöromålens fullgörande samt förekommande af sådan
brist på expensanslaget, som för hvarje år uppkommit, 1,000 kronor,
dels . ock'' för möjliggörande att till tjenstgöring å öfveringeniörens afdelning
i tur och ordning inkalla en landtbruksstipendial 500 kronor.
För - tryckning af de meddelanden från styrelsen, hvilka kunde finnas
böra offentliggöras, borde utan olägenhet kunna fortfarande, likasom
hittills, beredas medel genom ansökning hos Kongl. Maj:t, när behof
i sådant afseende uppstode; och att nu i staten för styrelsen beräkna
visst belopp för inkallandet af landtbruksstipendiater till tjenstgöring
i styrelsen ansåge departementschefen vara mindre lämpligt,
då det uppgifna ändamålet icke stode i så direkt samband med landtbruksstyrelsens
organisation, att de erforderliga medlen borde upptagas
i styrelsens stat, utan desamma kunna beredas af andra tillgångar.
Som det emellertid visat sig, att expensanslaget varit otillräckligt,
så att brist för hvarje år uppstått, och då de anförda skälen
för ökning af den för registrators- och aktuariegöromålens uppehållande
utgående ersättning syntes departementschefen vara mycket
afsevärda, ansåge han en förhöjning af expensanslaget i sådant afseende
med 1,000 kronor eller till 6,000 kronor vara af verklig!
behof påkallad. ö
I sammanhang härmed har departementschefen understält Kongl.
Maj:ts pröfning en fråga, som, under förutsättning att hvad departementschefen
dervid hade att föreslå vunne bifall, komme att nödvändiggöra
en ytterligare ökning af anslaget till landtbruksstyrelsen.
Denna fråga anginge förändring af den centrala förvaltningen af
veterinärväsendet.
Allt sedan ett ordnadt veterinärväsende i Sverige tillkom, hade,
enligt hvad departementschefen vidare meddelar, de veterinära angelägenheterna
varit anförtrodda åt samma myndighet, som haft öfverinseendet
öfver helsovården i riket, nemligen först sundhetskollegium och sedermera
medicinalstyrelsen.
Åtskilliga gånger under de senare årtiondena hade emellertid
förslag blifvit framstälda, i syfte att handläggningen af veterinärärendena
skulle till annan myndighet öfverflyttas.
Redan den komité, som år 1863 tillsattes för att afgifva förslag
till fullständigt ordnande af veterinärväsendet i riket, hade uti sitt år
1865 afgifna betänkande föreslagit, att för de veteriuära angelägenheterna
en särskild, under civildepartementet lydande styrelse skulle
inrättas. Såsom skäl, hvarför veterinärärendena borde skiljas från då
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
21
varande sundhetskollegium, hade hufvudsakligen anförts, att, om också
frändskapen mellan sjukvården för rikets befolkning och husdjurssjukvården
vore ganska stor, dessa sjukvårdsgrenar likväl vore till sina
syften väsentligen olika,, i det att de högre intressen, som genom den
förra tillgodosåges, vore för den senare skäligen främmande. Också
hade i utlandet den öfvertygelsen allmänneligen gjort sig gällande,
att veterinärväsendet och dess handhafvande borde vara ett från medicinalväsendet
afskildt, inom sig afslutadt helt. Dertill kornme, att
någon gemensam medicinaltaxa icke längre funnes, sedan särskild
veterinärmedicintaxa faststälts, samt att farmakopéns gemensamhet
upphört genom utfärdandet af en särskild veterinärfarmakopé. Den
integrerande del, som veterinärväsendet intoge bland föremålen för
sundhetskollegii uppmärksamhet, vore derjemte nog fristående för att
utan olägenhet kunna från kollegii embetsverksamhet skiljas.
Den veterinärstyrelse, hvars inrättande komitén föreslagit, skulle
utgöras af en generaldirektör och chef samt två ledamöter, hvarjemte
hos styrelsen skulle vara anstäld en sekreterare och ombudsman. Komitén
hade väl antagit, att till chef för veterinärväsendet icke skulle
utnämnas annan än den, som egde allmän insigt i hithörande ämnen,
men hade tillika ansett, att veterinärkunskap icke borde uppställas såsom
oeftergifligt vilkor för chefsbefattningen. Af ledamöterna skulle den
ene eller öfverfältveterinären utöfva närmaste chefskapet för det militära
veterinärväsendet, samt den andre eller öfverlandsveterinären, jemte det
han skulle vara professor i husdjursskötsel vid veterinärläroverket i
Stockholm, tillika vara civilveterinärernes chef.
Komiténs förslag i denna del hade dock icke föranledt till någon
vidare åtgärd.
Yrkanden om veterinärärendenas afskiljande från medicinalstyrelsen
hade emellertid under senare tider upprepade gånger framkommit såväl
från
Vid hushållningssällskapens ombuds möte år 1893 hade väckts
förslag till åtgärder för veterinärväsendets ställande under landtbruksstyrelsens
inseende, och det utskott, som behandlat förslaget, hade
hemstält, att, då numera en styrelse för landets jordbruk blifvit inrättad,
som borde om möjligt kunna utsträcka sin verksamhet till alla grenar
af jordbruket, således äfven till det för kreatursskötseln så vigtiga
veterinärväsendet, ombuden måtte ingå till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida ej åtgärder borde
vidtagas för att åt landets veterinärväsende bereda fullt sakkunnig ledning
och huruvida detta ej kunde ske derigenom, att denna ledning
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
anförtroddes åt landtbruksstyrelsen, hvarest för detta ändamål borde
insättas en uti veterinärväsendet fullt hemmastadd tjensteman.
Uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14 november 1893 hade ock
hushållningssällskapens ombud anhållit, att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, huruvida ej åtgärder borde vidtagas för att åt landets
veterinärväsende bereda en fullt sakkunnig och ändamålsenlig ledning.
I anledning af denna framställning hade medicinalstyrelsen, till
följd af erhållen remiss, inkommit med yttrande af direktionen för
veterinärinstitutet i Stockholm samt eget utlåtande af den 2 februari
1894.
Direktionen för veterinärinstitutet, som i ärendet hört jemväl institutets
lärarekollegium, hade, i likhet med nämnda kollegium, hemstält,
att veterinärväsendet fortfarande måtte höra under medicinalstyrelsen
samt att såsom ledamot af denna styrelse måtte anställas en veterinär
med åliggande att bereda och inför styrelsen föredraga alla veterinärväsendet
rörande ärenden, i öfverläggning och beslut derom deltaga
samt taga initiativ till förbättringar i hithörande angelägenheter.
För egen del hade medicinalstyrelsen uti sitt berörda utlåtande
framhållit, att, då missnöjet med styrelsens handläggning af veterinärärenden,
om ock obefogadt, dock, understödt af några hushållningssällskap
och hushållningssällskapens församlade ombud, vore egnadt att
framkalla misstroende inom och utom landet till vårt veterinärväsende
och det sätt, hvarpå hithörande frågor behandlades, samt deraf kunde
befaras förbud mot utförsel af lefvande kreatur från Sverige till andra
länder med deraf följande nära nog oersättliga förluster för landets
jordbrukare, det vore af största vigt, att kraftiga åtgärder häremot vidtoges
samt att handläggningen af hithörande frågor, derest sådant funnes
ändamålsenligt, öfverflyttades från styrelsen till annan myndighet, nemligen
antingen landtbruksstyrelsen eller veterinärinstitutets lärarekollegium
eller vissa af dess ledamöter. Skulle emellertid intet af dessa
förslag pröfvas vara lämpligt och det fortfarande förblifva ett åliggande
för medicinalstyrelsen att handlägga veterinäräreaden, hade styrelsen för
sin del intet att invända mot anställande af en veterinär inom styrelsen.
Jemväl landtbruksstyrelsen hade derefter hörts i ärendet och den
10 februari 1894 till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande, deruti styrelsen
anfört hufvudsakligen, att, då inom medicinalstyrelsen saknades en specialist
inom veterinärfacket, detta sannolikt vore anledningen till att
styrelsens organisation icke kunde ingifva, det förtroende, som ansetts
önskligt med hänsyn till de frågors vigt, livilka det i förevarande fall
gälde. Det kunde icke heller med fog förnekas, att saknaden af en
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
23
dylik specialist inom medicinalstyrelsen verkligen utgjorde en brist i
samma styrelses organisation, som alldeles oberoende af det sätt, hvarpå
veterinärväsendet af styrelsen handhafts, borde med snaraste undanrödjas.
Hvad beträffade de alternativa förslag till ordnande af öfverstyrelsen
öfver veterinärväsendet, som af medicinalstyrelsen framstälts,
funne landtbruksstyrelsen sig icke kunna tillstyrka det förslag, som
afsåge ifrågavarande ärendens förläggande under veterinärinstitutets
lärarekollegium eller någon del deraf. Förutom att det icke gåfves
någon som helst säkerhet derför, att inom sagda kollegium alltid skulle
finnas den praktiska erfarenhet och administrativa duglighet, som erfordrades
för ett framgångsrikt utöfvande af den vigtiga verksamhet, hvarom
här vore fråga, skulle genom en sådan anordning veterinärinstitutets
lärare komma att dragas ifrån sin egentliga uppgift, som afsåge vetenskapens
odling och undervisningen. Eu sådan anordning skulle således,
utan vinst för veterinäradministrationen, endast verka till skada för
veterinärbildningen inom landet. Deremot skulle landtbruksstyrelsen
under viss förutsättning för sin del icke hafva något att erinra mot
veterinärväsendets förläggande under styrelsen, om dess organisation
underginge den förändring, att en ledamot med speciel veterinärutbildning
komme att deri anställas. Den stora betydelse, som veterinärväsendet
egde för den praktiska landtbruksbedriften, det sammanhang
detsamma hade med andra uppgifter, hvilkas lösning tillhörde styrelsen,
samt det stora intresse för ifrågavarande uppgifts lyckliga lösning, som
derför ovilkorligen måste förutsättas alltid skola förefinnas hos landtbruksstyrelsen,
allt detta utgjorde lika många talande skäl för frågans
lösning på nyss antydda sätt, helst intet i styrelsens organisation skulle
lägga hinder i vägen för ett sådant ordnande af denna angelägenhet.
Det oaktadt tvekade icke styrelsen att för det dåvarande afstyrka denna
lösning af frågan af skäl att, då den ledamot, som i sådant föll skulle
ingå i styrelsen såsom föredragande af veterinärärenden, icke skulle
kunna beredas större fördelar än styrelsens öfrige ledamöter, någon
skicklig och lämplig person inom veterinärfacket efter ali sannolikhet
icke skulle kunna förmås att mottaga en dylik befattning, och då denna
förutsättning, hvarförutan styrelsen skulle finna sig ur stånd att nöjaktigt
fullgöra det ifrågasatta uppdraget, sålunda icke för det dåvarande
kunde uppfyllas, syntes äfven ifrågavarande förslag böra förfalla. Under
sådana förhållanden syntes icke någon annan utväg för frågans lösning
finnas, än att veterinärväsendet fortfarande finge höra under medicinalstyrelsen,
der en ledamot med speciel veterinärbildning kunde på förordnande
ingå, intill dess frågan finge sin slutliga lösning.
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Då detta ärende den 18 maj 1894 inför Kongl. Maj:t anmälts,
hade Kong], Maj:t föreskrifvit, att en af Kong]. Maj:t dertill särskildt
förordnad legitimerad veterinär skulle hos medicinalstyrelsen deltaga i
handläggningen af veterinärärenden; och hade en sådan veterinär
sedermera alltjemt varit af Kong], Maj:t dertill förordnad med godtgörelse
af 2,400 kronor för år räknadt.
Nu hade medicinalstyrelsen uti skrifvelse till Kongl. Maj:t den 14
april nästlidna år ånyo väckt fråga om befrielse för styrelsen från
handläggningen af veterinärendena.
Innan departementschefen emellertid öfverginge att redogöra för
innehållet af denna framställning, ville han erinra om de åligganden,
hvilka jemlikt den för medicinalstyrelsen gällande instruktion tillkom me
styrelsen beträffande veterinärväsendet.
Dessa åligganden, hvilka afsåge såväl det civila som det militära
veterinärväsendet, vore:
att till ledning för vederbörande kommunalmyndighet, veterinär
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddela och låta i vederbörlig
ordning kungöra de råd och anvisningar, hvilka till förekommande och
hämmande af smittosamma sjukdomar blaud husdjuren kunna erfordras
utöfver hvad gällande förordningar derom innehålla;
att på grund af berättelser eller rapporter från Kong]. Maj:ts befallningshafvande
eller från veterinär för särskilda fall lemna erforderliga
anvisningar eller meddela sådana föreskrifter, hvartill styrelsen
enligt gällande förordningar kan vara befogad, eller ock om nödiga åtgärders
vidtagande göra underdånig framställning;
att tillse, att såväl i allmän tjenst anstälde, som andre veterinärer
enligt gällande instruktioner och förordningar behörigen fullgöra sina
åligganden;
att vid svårare eller mycket utbredd farsot bland husdjuren förordna
extra veterinär att biträda vid sjukvården.
Härförutom ålåge styrelsen, bland annat, att upprätta förslag till
besättande af vissa veterinärtjenster, att, då veterinärbefattning skulle
tillsättas af embetsmyndighet eller allmän styrelse såväl som ock
då sådan befattning skulle tillsättas af kommunalmyndighet, direktion
eller enskild, och med befattningen tjenstårsberäkning vore förenad,
efter vederbörandes derom gjorda anmälan, afgifva utlåtande om de
sökandes kompetens och skicklighet, samt att granska och låta betala
veterinärers för verkstälda tjensteresor och andra förrättningar inlemnade
räkningar.
Uti nyssberörda skrifvelse hade medicinalstyrelsen anfört följande:
Statsutskottets Utlåtande R:o 7.
25
Såsom landtbruksstyrelsen uti ofvan omförmälda utlåtande den 10
februari 1894 med all tydlighet uttalat, kunde det sätt, hvarpå veterinärväsendet
nu vore ordnadt, blott befraktas såsom provisoriskt. Någon
afsevärd förändring i sak af veterinärärendenas behandling kunde dessutom
icke anses hafva blifvit genom kongl. brefvet den 18 maj 1894
vidtagen, emedan den till föredragande af veterinärärenden inom
medicinalstyrelsen antagne veterinären redan under några år förut
brukat af styrelsen mot särskild ersättning konsulteras i alla vigtiga
veterinärfrågor. Icke heller syntes man böra hängifva sig åt förhoppningen,
att deu för förtroendet till landets veterinärväsende så skadliga
och derför för vår kreatursexport så ytterst förderfbringande
agitationen mot medicinalstyrelsen, som, enligt hvad styrelsen
hade grundad anledning antaga, utgått från en del med styrelsen af
mer eller mindre privata skäl missnöjde veterinärer och som visserligen,
för en tid, af brist på lämpliga agitationsmedel, upphört att
oroa hushållningssällskapen, skulle sluta förr än ledningen af veterinärväsendet
öfvergått i andra händer än medicinalstyrelsens. På dessa
grunder och då en föredragande för veterinärärenden syntes med bättre
skäl kunna förordnas att ingå såsom ledamot i landtbruksstyrelsen än
i medicinalstyrelsen, samt landtbruksstyrelsen endast af ekonomiska skäl
ocli under vissa förutsättningar afstyrkt denna lösning af frågan, men
eljest icke haft något att deremot invända, tvekade medicinalstyrelsen
icke att hemställa om veterinärärendenas öfverflyttande från styrelsen
till annan myndighet. Hvad särskildt anginge de militära veterinärärendena,
syntes dessa utan svårighet kunna handläggas i arméförvaltningens
sjukvårdsbyrå.
Såsom ytterligare skäl, hvarför medicinalstyrelsen borde befrias
från handläggningen af veterinärärendena, hade styrelsen framhållit, att
det visat sig, att dessa ärenden redan på grund af sin mängd väsentligt
tyngde på styrelsens arbeten.
Enligt i styrelsens skrifvelse meddelad uppgift hade antalet till
styrelsen inkomna veterinärärenden under åren 1891—1896 utgjort:
Allmänna veterinär- ärenden. |
Reseräkningar. |
Summa. |
||
1891.............................. |
........... 342 |
126 |
468 |
|
1892............................. |
......... 449 |
135 |
584 |
|
1893............................... |
........... 647 |
145 |
792 |
|
1894.............................. |
........... 632 |
162 |
794 |
|
1895........................... |
........... 728 |
166 |
894 |
|
1896............................... |
........... 826 |
211 |
1,037 |
|
i. till Riksd. Prot. 1898. |
4 Sami. 1 Afd. 7 Höft. |
4
26
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Dertill komme — hade styrelsen vidare yttrat — att många af
dessa ärenden vore af den natur, att de måste handläggas med den
största skyndsamhet på grund af den stora betydelse de egde för landets
ekonomi, hvarvid icke kunde undvikas, att afgörandet, af andra vigtiga
ärenden inom styrelsen mången gång blifvit fördröjdt.
På grund af hvad medicinalstyrelsen sålunda anfört hade styrelsen
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreskrifva den ändring af konglinstruktionen
för styrelsen den 2 november 1877, att styrelsen befriades
från handläggandet af ärenden rörande veterinärväsendet. Från medicinalstyrelsens
beslut om aflåtande till Kongl. Maj:t af ifrågavarande
skrifvelse hade dåvarande föredraganden af veterinärärenden i så måtto
varit skiljaktig, att han ansett styrelsen böra förorda, att för handläggningen
af de civila veterinärärendena skulle inrättas en särskild byrå,
der en framstående veterinär borde anställas såsom byråchef med biträde
af en yngre veterinär såsom amanuens, samt att denna byrå äfven
skulle få i uppdrag att ordna de ifrågasatta åtgärderna till tuberkulosens
bekämpande bland husdjuren.
Sedan medicinalstyrelsens ifrågavarande skrifvelse inkommit, hade
särskilda framställningar uti förevarande ämne gjorts af dels svenska
veterinärläkareföreningen och dels Stockholms veterinärsällskap.
Svenska veterinärläkareföreningen hade uti sin skrifvelse till en början
lemnat en kortfattad redogörelse för huru veterinärväsendet vore
ordnadt uti åtskilliga främmande länder; utvisande denna redogörelse,
att i Danmark det civila veterinärväsendet lydde under departementet
för det inre, och att i spetsen för detsamma stode ett veterinärt sundhetsråd,
sammansatt af sex personer, de fleste lärare vid veterinärskolan;
att i Norge veterinärväsendet likaledes lydde under departementet för
det inre, inom hvilket funnes ett särskildt veterinärkontor med tillhörande
laboratorier; att i Finland en särskild veterinär funnes anstäld
i medicinalstyrelsen; att i England funnes ett särskildt veterinärdepartement
inom landtbruksdepartementet; att i Holland direkt under inrikesministeriet
stode en »adviseur», som kallade till råds de för de 11 provinserna
anstälde 9 distriktveterinärerna jemte direktören för veterinärskolan
i Utrecht; att i Belgien inom ministeriet för jordbruk, industri
och allmänna arbeten funnes en särskild afdelning för veterinärärenden
med särskild chef; att i Frankrike likaledes inom åkerbruksministeriet
funnes en särskild byrå för veterinärärenden med chef och souschef
samt dessutom en »comité consultative des epizooties», bestående af 16
medlemmar; att, jemte det för hela Tyska riket funnes under inrikesministeriet
»das kaiserliche Gesundheitsamt», till hvilket äfven veterinär
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
27
väsendet hörde, hvarje land hade sin särskilda veterinärorganisation;
att sålunda i Preussen närmast under åkerbruksministern stode en teknisk
deputation för veterinärväsendet, hvarjemte i hvarje af Preussens
14 provinser funnes ett medicinalkollegium, bestående af minst 5 ledamöter,
deraf en veterinär, utnämnd af kuttusministern; samt att i Sachsen
närmast inrikesministeriet stode en kommission för veterinärväsendet,
bestående af en kongl. kommissarie samt 3 professorer vid veterinärskolan.
Vidare hade veterinärläkareföreningen anfört: ett förläggande af
veterinärledningen till landtbruksstyrelsen harmonierade icke med de
principer, man i främmande länder ansett sig böra följa dervid, och det
skulle möjligen kunna tydas såsom ett underskattande af betydelsen af
vårt lands veterinärväsen uti dess helhet att förlägga dess ledning under
en icke ministeriel myndighet, som, sådan den nu gestaltade sig, icke
räknade en enda fackman inom sig och således icke heller a priori
kunde anses representera någon veterinärfackbildning. Den skulle för
att komma derhän nödgas adjungera en eller flere fackmän med sig
och helst det senare, ty vårt veterinärväsende hade nått en sådan utveckling
och de särskilda grenarne af detsamma så specialiserats, att
en enda person icke mera kunde beherska den i sin helhet; och på
den veterinär, som skulle ensam handlägga veterinärärendena i landtbruksstyrelsen,
måste man ställa större fordringar på mångsidighet i
hans veterinärbildning, än någon nu lefvande svensk veterinär rimligen
kunde anses fylla. En vädjan i hvarje särskildt mera svårtydbart fall
till veterinärinstitutets lärarekollegium skulle göra hela apparaten allt
för omständlig och långsamt fungerande, ty mångfaldiga gånger kräfde
veterinärärendena omedelbar handläggning, framför allt vid utbrottet
af smiftosamma sjukdomar bland husdjuren, då hvarje tidspillan kunde
blifva ödesdiger, och ett felgrepp hafva de mest betänkliga följder med
sig för husdjursskötseln och exporten. I hvarje fall syntes en omorganisation
af veterinärledningen nödvändiggöra, att mer än en fackman
anstäldes uti den styrelse, som finge sig ledningen anförtrodd. Helst
borde tre ledamöter ingå uti en sådan styrelse. Veterinärärendenas
mängd, hvilken antagligen ytterligare komme att ökas, skulle helt visst
verka tyngande på landtbruksstyrelsens arbete, likasom den nu gjorde
det på medicinalstyrelsens; och om en reorganisation af veterinärväsendet
skulle komma till stånd, borde det ordnas så, att det kunde på
tillfredsställande sätt fungera för en längre tid framåt. Medicinalstyrelsen
representerade emellertid otvifvelaktigt fackmannabildning i
långt högre grad än landtbruksstyrelsen och egde dessutom på grund
28
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
af mångårig erfarenhet vana vid handläggningen af veterinärärenden,
hvarförutom på sina ställen i utlandet veterinärväsendet handhades af
en medicinalstyrelsen motsvarande myndighet. Veterinärläkareföreningen
ansåge derför önskvärdt att, för den händelse en reorganisation
af den veterinära ledningen skulle komma att genomföras, den veterinära
administrationen blefve anförtrodd åt en direkt under civildepartementet
subordinerande och af fackmän sammansatt veterinärstyrelse,
eller, om detta icke funnes lämpligt, att veterinärärendena fortfarande
finge handläggas uti medicinalstyrelsen och der föredragas af fackman,
som uteslutande hade att egna sig åt detta uppdrag.
Stockholms veterinärsällskap hade uti sin omförmälda skrifvelse i
ämnet likaledes framhållit önskvärdheten af att, derest en förändring
komme till stånd, en särskild styrelse eller byrå under civildepartementet
inrättades, samt att till denna äfven öfverlemnades ledningen af
försöken med tuberkulin och dermed sammanhängande åtgärder.
Till följd af erhållen remiss hade sedermera landtbruksstyrelsen
den 30 oktober 1897 uti detta ärende till Kongl. Maj:t afgifvit utlåtande;
och hade styrelsen deruti anfört följande:
Redan vid den tid, då 1865 års komitéutlåtande afgifvits, hade
veterinärerna sjelfva på flerfaldiga sätt uttryckt önskan om veterinärväsendets
skiljande från sundhetskollegium, liksom äfven framställningar
i enahanda syfte, som komitén framstält, sedermera blifvit gjorda.
De åsigter, som såväl af komitén som från veterinärernas sida blifvit
uttalade, ginge dock i den rigtning, att ett särskildt embetsverk borde
för sagda ärendens behandling inrättas, der den speciella veterinärbildningen
skulle vara så starkt representerad, att veterinära hänsyn komme
att vid afgörandet af föreliggande frågor gorå sig fullt tillräckligt gällande.
Det borde dock härvid ihågkommas, att vid den tid, då sagda
komité afgifvit sitt utlåtande, något redan bestående embetsverk icke
förefunnits, till hvilket veterinärväsendet kunde öfverflyttas, och då
komitén icke ansett sig kunna uppställa speciel veterinärkunskap såsom
något oeftergifligt vilkor för chefsbefattningen i det embetsverk, som
enligt komiténs åsigt skulle för ändamålet upprättas, och der tvenne
examinerade veterinärer skulle ingå såsom ledamöter och frågorna kollegialt
afgöras, kunde det ej med full bestämdhet afgöras, huru komitén
skulle förhållit sig till ett förslag om veterinärväsendets öfverflyttande
till ett embetsverk, om ett sådant förefunnits, till hvars vårdnad husdjursskötseln
i öfrigt och dermed sammanhängande ekonomiska frågor
hörde.
Om ett särskildt centralt embetsverk för veterinärväsendet skulle
Statsutskottets Utlåtande Nto 7.
29
upprättas, syntes det knappast numera kunna sättas i fråga, att detta
skulle erhålla kollegial form, utan syntes det oeftergifligen böra inrättas
i enlighet med det så kallade byråsystemet, enär de frågor, som ett
sådant embetsverk skulle komma att handlägga, ofta vore af sådan beskaffenhet,
att de kräfde omedelbar handläggning och derför icke kunde
underkastas den mera långsamma och omständliga behandlingen i ett
kollegium. Med deras uppfattning, som åstundade inrättandet af ett
särskiidt, dylikt embetsverk för veterinärärendena, syntes det emellertid
icke öfverensstämma att till chef för samma embetsverk skulle kunna
utses någon annan än en examinerad veterinär, ty i annat fall syntes
det icke finnas något skäl, hvarför icke ifrågavarande ärenden skulle
kunna anförtros åt en redan bestående styrelse, hvari såsom föredragande
ledamot inginge en veterinär. Inrättandet af ett sådant embetsverk,
der det slutliga afgörandet af frågorna sålunda skulle komma att
läggas i en veterinärs hand, skulle dock, enligt landtbruksstyrelsens
uppfattning, möta stora svårigheter och lätt kunna föranleda dertill, att
den djuruppfödande allmänheten, särskiidt landtmännen, till hvilkas
åskådning i förevarande afseende den största hänsyn syntes böra tagas,
ogerna och endast med motvilja komme att underkasta sig de föreskrifter,
som från ett sådant embetsverk utginge, till grund hvarför
gifvetvis komme att ligga den föreställningen, att afgörandet icke komme
att bero på och ledas af de praktiska hänsyn, som i förevarande fäll
otvifvelaktigt borde uppställas såsom normen för samma afgörande,
utan att omsorgen om husdjurssjukvården komme att mer eller mindre
betraktas såsom sjelfändamål och icke såsom medel för det ekonomiska
intresset samt endast af detta skäl icke förtjena fullt förtroende. Derigenom
skulle också en sådan styrelses verksamhet till en stor del förfelas,
enär ett af de förnämsta vilkoren för ett lyckligt och framgångsrikt
arbete af den ekonomiska förvaltningen bestode deri, att den uppbures
af de enskilda näringsidkarnes förtroende. Af detta skäl ansåge
landtbruksstyrelsen, att under närvarande förhållanden och så länge
meningen bland landtmännen vore enig om det olämpliga deri, att den
veterinära förvaltningen gjordes så att säga sjelfständig, också tanken
på upprättandet af ett sådant embetsverk borde förfalla.
Då förslaget att öfverlemna ifrågavarande ärenden åt veterinärinstitutets
lärarekollegium eller någon delegation deraf, på sätt styrelsen
uti sitt den 10 februari 1894 afgifna utlåtande framhållit, under inga
vilkor kunde af styrelsen förordas, samt medicinalstyrelsen uttryckligen
förklarat sig anse, att samma styrelse icke vore den rätta myndigheten
att handlägga ifrågavarande ärenden, och inrättandet af ett särskiidt
30
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
embetsverk för dessa frågor icke under nuvarande förhållanden borde
ifrågakomma, syntes ingen annan utväg återstå, än att veterinärärendena
öfverflyttades till landtbruksstyrelsen, dock med undantag af de militära
veterinärärendena, hvilka borde öfverlemnas till arméförvaltningens sjukvårdsbyrå.
Visserligen både landtbruksstyrelsen förut afstyrkt vidtagandet
af en sådan åtgärd, hvartill skälet hufvudsakligen varit, att
med de nuvarande lönerna för landtbruksstyrelsens ledamöter det icke
läte sig göra att i styrelsen få anstäld en fullt skicklig och erfaren
veterinär såsom föredragande för sagda ärenden; och visserligen hölle
styrelsen fortfarande på det bestämdaste före, att styrelsen endast
under vilkor af tillräcklig ersättning åt en föredragande af veterinärärenden
vore i stånd att öfvertaga vården om det civila veterinärväsendet,
men med hänsyn till den af styrelsen gjorda, här förut omförmälda
framställning om beredande af ökade löneförmåner för styrelsen och
då styrelsen medelst erbjudande af deri för ledamot föreslagen aflöning
(6,400 kronor om året) ansåge sig kunna förvärfva en lämplig person
att i styrelsen föredraga veterinärärendena, saknade styrelsen numera
anledning att afstyrka öfverflyttandet af veterinärärendena till styrelsen,
under förutsättning att samma löneförmåner beviljades nu ifrågavarande
ledamot.
Skulle de härför erforderliga medlen beviljas och i landtbruksstyrelsen
sålunda kunna såsom ledamot och föredragande anställas en fullt
kompetent person, skulle med afseende å det nära sammanhang, som
veterinärärendena egde med åtskilliga andra till landtbruksstyrelsens
handläggning hörande ärenden, och det förtroende, som landtbruksstyrelsen
borde kunna hos landtmännen påräkna, den af medicinalstyrelsen
föreslagna utvägen för ordnandet af veterinäradministrationen kunna
anses såsom en lycklig lösning af frågan. Det borde dock alltid stå
landtbruksstyrelsen öppet att i förekommande frågor inhemta yttrande
af veterinärinstitutets lärarekollegium, liksom brukligt varit under den
tid medicinalstyrelsen haft ifrågavarande angelägenhet om hand. Någon
vidare utvidgning af styrelsen för öfvertagandet af sagda ärenden skulle
ej heller erfordras, utan kunde dessa expedieras i likhet med styrelsens
öfriga ärenden under ledning af vederbörande tjensteman i styrelsen
och med biträde af styrelsens kansli. Deremot syntes en ökning af
styrelsens expensanslag blifva erforderlig för bestridande af vikariatsersättning,
kostnader för extra biträden, renskrifhing m. m., en ökning
som styrelsen likväl icke ansåge behöfva bestämmas högre än till 1,000
kronor.
På grund af hvad landtbruksstyrelsen sålunda anfört, hade styrelsen
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
31
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition med
förslag att, för beredande af möjlighet för styrelsen att från och med
år 1899 öfvertaga vården om det civila veterinärväsendet, i styrelsens
stat från och med samma år upptoges dels aflöning för en ledamot och
föredragande för veterinärärenden med 6,400 kronor, deraf 4,400 kronor
i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar, med rätt till ett ålderstillägg
om 600 kronor, dels ock det belopp af 1,000 kronor, hvarmed
styrelsens expensanslag, under förutsättning att ifrågavarande ärenden
af styrelsen öfvertoges, borde enligt det föregående höjas.
Slutligen hade frågan om ordnande af den centrala ledningen af
veterinärväsendet äfven varit föremål för behandling vid hushållningssällskapens
ombuds möte i Stockholm nästlidna år. Uti en vid mötet väckt
motion hade nemligen föreslagits, att ombuden måtte besluta att i
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes med första
och helst redan under näst sammanträdande riksdag framlägga sådant
förslag, som afsåge den veterinära administrationens anförtroende åt
en direkt under civildepartementet subordinerande, af tre fackmän bestående
styrelse. Det utskott, till hvars behandling nämnda motion
öfverlemnats, hade jemväl uttalat sig uti den af motionären angifna
rigtning samt hemstält till ombuden om aflåtande till Kongl. Maj:t af
skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes med det första framlägga
sådant förslag, som afsåge den veterinära administrationens anförtroende
åt en direkt under civildepartementet subordinerande sakkunnig
styrelse. Såsom skäl för en dylik lösning af frågan hade såväl
uti motionen som uti utskottets utlåtande åberopats hufvudsakligen detsamma,
som af svenska veterinärläkareföreningen uti dess ofvan omförmälda
framställning i ämnet anförts.
Då emellertid berörda utskottsutlåtande den 8 november 1897 af ombuden
till behandling förehades, hade, sedan upplysning lemnats derom,
att landtbruksstyrelsen redan ingått till Kongl. Maj:t med framställning
om sådan omorganisation af styrelsen, att den skulle kunna emottaga
behandlingen af de veterinära ärendena, samt åtskillig diskussion i
ämnet egt rum, såväl motionen som utskottets hemställan blifvit af
ombuden utan votering afslagna.
Slutligen har departementschefen anfört:
Att den år 1894 vidtagna anordning för handläggningen af veterinärärendena,
om än utgörande en väsentlig förbättring af förut rådande
förhållanden, icke skulle kunna för framtiden blifva till fyllest,
hade helt naturligt varit att förutse. I betraktande å ena sidan af den
betydande ökningen under senare åren af nämnda ärendens antal och
32
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
å andra sidan af den erkända vigt, som läge uppå att dessa ärenden
behandlades icke allenast med skyndsamhet, utan derjemte med synnerlig
omtanke och sakkunskap, syntes det departementschefen tydligt,
att för deras behöriga beredning och föredragning redan nu måste
kräfvas mera tid och arbetskraft, än man rimligtvis kunde begära af
den veterinär, som enligt gällande bestämmelser skulle i medicinalstyrelsen
handlägga hithörande frågor.
Icke allenast vore den godtgörelse, som ansetts böra denne veterinär
tillerkännas, allt för låg med hänsyn till de sig alltjemt ökande göromålen.
Ett missförhållande endast i detta afseende skulle väl kunnat
afkjelpas, utan att derför någon förändring beträffande veterinärärendenas
behandling behöfde ifrågasättas. Dertill komme emellertid ock
att, med hänsyn till den betydelse veterinärväsendet hade för jordbruksnäringen
i vårt land samt den deraf följande ansvarsfullheten
af de åligganden, som tillkomme en föredragande af veterinärärenden
uti det embetsverk, som hade den centrala ledningen af veterinärväsendet
sig anförtrodd, det icke kunde anses lämpligt eller skäligt, att
denne föredragande i längden skulle bibehållas vid en så osäker tjensteställning,
som han i egenskap af tillfälligt förordnad ledamot i ernbetsverken
måste intaga. Denna omständighet innebure, i betraktande särskildt
af veterinärväsendets hastiga utveckling, utan tvifvel i och för sig
fullt tillräckliga motiv för en snar förändring af de uti förevarande afseende
nu rådande förhållanden, och syntes den departementschefen
derför ock utgöra ett mycket talande skäl för att den definitiva lösningen
af den sedan så många år tillbaka väckta, men tills nu alltjemt
undanskjutna frågan om ändrad organisation af ledningen för veterinärväsendet
så vidt möjligt påskyndades. För angelägenheten häraf talade
i öfrigt icke allenast ofvan omförmälda framställningar i dylikt syfte,
utan äfven andra uttalanden i ämnet, som gjorts af i frågan närmast
intresserade. Departementschefen tvekade derför icke heller att nu upptaga
frågan i hela dess vidd.
För densammas utveckling och de vigtigare bland de förslag till
densamma lösande, som under årens lopp blifvit framstälda, vore här
ofvan redogjordt; och framginge af denna redogörelse, att uti dessa
förslag förordats öfverflyttning från medicinalstyrelsen till annan myndighet
af veterinärärendena. Såsom ett berättigadt skäl för en sådan
åtgärd kunde departementschefen dock icke godkänna de anmärkningar,
som framstälts mot medicinalstyrelsens ledning af veterinärärendena.
Hittills vunnen erfarenhet vittnade tvärtom, efter departementschefens
Statsutskottets Utlåtande Pf:o 7.
33
mening, derom att styrelsen för veterinärväsendet handhafts med både
intresse, kraft och sakkunskap.
Vid den mot medicinalstyrelsen från vissa håll bedrifna agitation
borde således enligt hans åsigt icke heller fästas afseende, derest icke
beklagligt nog de upprepade beskyllningarne mot medicinalstyrelsen
för bristande intresse och sakkunskap vid veterinärärendenas behandling
såväl inom som utom landet väckt ett misstroende mot ledningen
af vårt veterinärväsende, som, om det än icke i och för sig borde
föranleda dertill, att veterinärärendena undandroges styrelsens handläggning,
dock, då en ändring af nämnda ledning i öfrigt ansetts lämplig,
icke torde kunna vid denna frågas afgörande lemnas obeaktadt.
Beträffande de särskilda förslag till frågans lösning, hvilka framstälts,
funne departementschefen sig i likhet med landtbruksstyrelsen
och på de af denna styrelse anförda skäl icke kunna förorda vare sig
inrättandet af ett särskildt embetsverk för veterinärärendenas handläggning
eller deras öfverlemnande till lärarekollegiet vid veterinärinstitutet
eller några bland kollegiets ledamöter. Den särskilda sakkunskap, som
lärarekollegiet besutte, kunde, på sätt landtbruksstyrelsen framhållit,
lämpligare tillgodogöras derigenom, att det lemnades öppet för den
administrativa myndighet, som finge veterinärärendena sig anförtrodda,
att i förekommande speciella frågor inhemta yttrande af kollegiet.
De förslag, som åsyftade inrättandet af en särskild byrå för veterinärärenden
inom civildepartementet, ansåge departementschefen ännu
mindre böra vinna bifall. Att förläna en dylik byrå sjelfständig beslutanderätt
skulle ej stå i öfverensstämmelse med grunderna för vår
administration, och mot en sådan anordning talade i öfrigt samma skäl,
som anförts mot inrättandet af ett fristående embetsverk. Om åter
handläggningen af veterinärärendena skulle uppdragas åt en byrå utan
dylik beslutanderätt, komme detta tydligen att innebära, att afgörandet
af hithörande frågor, i den mån de ej skulle anmälas inför Konungen i
statsrådet, skulle åligga chefen för civildepartementet, en anordning lika
olämplig ur praktisk hänsyn som för departementschefen betungande.
Endast två möjligheter till en nöjaktig lösning af frågati syntes
departementschefen derföre återstå, nemligen att veterinärärendena antingen
fortfarande bibehölles af medicinalstyrelsen eller ock öfvertoges
af landtbruksstyrelsen, samt att, hvilkendera styrelsen komme att utöfva
inseendet öfver veterinärväsendet, i denna styrelse en ordinarie ledamotsplats
för dessa ärendens handläggning inrättades.
Den medicinska sakkunskap, som funnes inom medicinalstyrelsen
Bih. till Riksd. Prol. 189S. i Sami. 1 Afd. 1 Höft. 5
34
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
representerad, gjorde det ur djursjukvårdens synpunkt otvifvelaktigt
mest önskvärdt, att veterinärärendena fortfarande blefve der handlagda.
Härför talade dessutom det samband, som i många fall förefunnes mellan
veterinära frågor och den allmänna hygienen, likasom äfven att nämnda
styrelse genom mångårig behandling af dessa ärenden vunnit en synnerligen
rik erfarenhet uti hithörande ämnen. För öfverflyttning till landtbrnksstyrelsen
af öfverinseendet öfver veterinärväsendet kunde å andra
sidan äfven kraftiga skäl anföras. Då för 20 år tillbaka veterinärärendena
öfver!emnats från ecklesiastikdepartementet till civildepartementet,
hade denna förändring motiverats, bland annat, dermed, att det departement,
som hade att handlägga frågor rörande landtbruket, äfven borde
öfvertaga det dermed nära sammanhängande veterinärväsendet. Samma
skäl hade nu anförts för att den centrala ledningen af veterinär väsende t
borde öfverflyttas till landtbruksstyrelsen, och den fortfarande giltigheten
deraf läte sig icke bestridas. För den boskapsskötsel idkande landtbefolkningen
måste det naturligtvis vara af största vigt, att de veterinära
frågornas afgörande och särskildt veterinärförfattningarnas tillämpning
anförtroddes åt en myndighet, som hade blick för och intresse af att,
på samma gång djursjukvården på intet sätt försummades, sådana åtgärder,
som kunde leda till landtmannens onödiga betungande, undvekes;
och för ett riktigt handhafvande ur dessa synpunkter af vården om
veterinärväsendet torde otvifvelaktigt landtbruksstyrelsen erbjuda de bästa
garantier. Dertill komme att genom öfverflyttningen till landtbruksstyrelsen
af veterinärärendena det nu rådande misstroendet mot ledningen
af veterinärväsendet, som, hvilketdera alternativet man än valde, icke
torde kunna omedelbarligen helt och hållet utrotas, måste antagas komma
att särskildt inom landet, hvilket finge anses vigtigast, väsentligen
minskas.
Den lemnade redogörelsen för förhållandena i utlandet visade ock,
att i England, Belgien, Frankrike och Preussen veterinärärendena i afseende
å centralförvaltningen handlades i nära samband med jordbruksärendena.
Vid öfvervägande af skälen för det ena eller andra af de två
ifrågavarande alternativen hade det synts departementschefen, att de,
som talade för veterinärväsendets förläggande till landtbruksstyrelsen,
borde tillerkännas afgörande betydelse, helst det i enlighet med bestående
förvaltningsgrundsatser icke mötte någon svårighet för landtbruksstyrelsen
att i veterinärärende, som berörde den allmänna hygienen, begära medicinalstyrelsens
skriftliga utlåtande eller ock sammanträda med densamma,
så att ärendet finge af båda styrelserna gemensamt handläggas; och då
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
35
härtill komme, att både medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen ansett
en sådan förändring ändamålsenlig, funne departementschefen sig, efter
samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet, böra dertill gifva sitt
förord.
I likhet med nämnda myndigheter ansåge chefen för civildepartementet
landtbruksstyrelsens befattning med veterinärärendena böra omfatta
endast det civila veterinärväsendet. Frågan om det militära veterinärväsendets
förläggande till arméförvaltningens sjuk v år ds byrå hade
redan på landtförsvarsdepartementets föredragning understälts Kongl.
Maj:ts pröfning.
I öfverensstämmelse med sina förut uttalade åsigter funne departementschefen
derför, att för handläggning uti landtbruksstyrelsen af
de civila veterinärärendena en ny ledamotsplats uti nämnda embetsverk
borde från och med ingången af år 1899 inrättas.
Hvad beträffade den aflöning, som borde den nye ledamoten tilldelas,
kunde det enligt departementschefens mening af de skäl landtbruksstyrelsen
anfört icke ifrågasättas att bestämma denna till lägre
belopp, än som föreslagits att utgå till öfriga ledamöter uti styrelsen.
Någon afsevärdt ökad kostnad för statsverket skulle härigenom
icke komma att uppstå. Förutom de göromål beträffande det civila
veterinärväsendet, som ålegat föredraganden af veterinärärenden i medicinalstyrelsen,
skulle nemligen den nye ledamoten i landtbruksstyrelsen
jemväl komma att öfvertaga handläggningen af ärenden rörande försök
med tuberkulin och deraf betingade åtgärder; och för sistnämnda ärendens
behandling hade den 15 oktober 1897 förordnats en legitimerad veterinär
att intill den 1 januari 1899 tjenstgöra såsom ledamot i landtbruksstyrelsen
mot åtnjutande af ett arfvode af 4,000 kronor för år räknadt.
Hvad slutligen anginge den af landtbruksstyrelsen begärda förhöjning
med 1,000 kronor af styrelsens expensanslag, hade departementschefen
deremot intet annat att erinra, än att denna förhöjning torde
komma att visa sig väl knapp. Förslaget i denna del skulle nemligen
hafva tillkommit under förutsättning, att den af styrelsen i sammanhang
med framställningen om höjning af lönerna åt styrelsen begärda ökning
af samma anslag från 5,000 kronor till 10,000 kronor blefve till fullo
beviljad. Då detta af förut angifna skäl icke kunnat af departementschefen
tillstyrkas, måste derför ifrågasättas, huruvida icke veterinärärendenas
öfverflyttande borde föranleda en något större ökning af ifrågavarande
anslag än styrelsen föreslagit eller med ytterligare 1,500 kronor
för anställande af en amanuens åt den nye ledamoten. Departements
-
36
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
chefen funne sig således böra förorda en ökning för ifrågavarande ändamål
af landtbruksstyrelsens expensanslag med ett belopp af 2,500 kronor.
På grund af hvad departementschefen sålunda anfört beträffande
bebofvet af ökadt anslag åt landtbruksstyrelsen ej mindre för ett behörigt
fullgörande af denna styrelse nu åliggande göromål, än äfven för möjliggörandet
af de civila veterinärärendenas öfverflyttning till densamma,
bär han tillstyrkt, att Kongl. Maj:t måtte bos Riksdagen göra den framställning,
som ofvan meddelats.
Frågan om inrättande af ett nytt statsdepartement, der jordbrukets
intressen särskildt skulle tillgodoses, har redan länge stått på dagordningen
och har i väckta motioner vid innevarande års riksdag ånyo
dragits under Riksdagens pröfning. Då åsigten om lämpligheten af
jordbruksnäringens förläggande under ett särskildt departement lärer
vara ganska allmän, torde före frågans närmare utredning, och på det
ej dess lyckliga lösning må på något sätt förhindras, några åtgärder nu
icke böra vidtagas för en omorganisation af det embetsverk, som för
närvarande har förvaltningen af jordbruksärendena sig anförtrodd. Utskottet
har sålunda icke funnit sig kunna tillstyrka vare sig den i
statsrådsprotokollet föreslagna öfverflyttningen af de civila veterinärärendena
till landtbruksstyrelsen och deraf följande ökning af embetsverkets
personal eller den ifrågasatta höjningen af lönerna till chefen
och ledamöterna med hvad i sådant afseende i propositionen hemstälts.
Beträffande förslaget om de civila veterinärärendenas öfverflyttning till
landtbruksstyrelsen från medicinalstyrelsen hyser utskottet i alla händelser
tvifvelsmål om lämpligheten deraf, enär utskottet för sin del icke är öfvertygadt
om att genom en sådan öfverflyttning de olägenheter, som hufvudsakligen
föranledt förslaget om en förändring i veterinärväsendets administration,
skulle undanrödjas, och sålunda ej heller vågar antaga, att det
misstroende mot ledningen af vårt lands veterinärväsende, som för närvarande
på vissa håll är rådande, derigenom skulle häfvas. Utskottet
är dessutom tveksamt,, så väl i fråga om lämpligheten af att helt och
hållet skilja administrationen af den veterinär a sjukvården från den myndighet,
som handhafver sjukvården och hygienen i allmänhet, som om
ändamålsenligheten af att från hvarandra skilja det civila och det mili
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
37
tära veterinärväsendet, hvilket sistnämnda enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle komma att förläggas till arméförvaltningens sjukvårdsbyrå.
Med afseende å det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget om böjning
af de i staten för landtbruksstyrelsen upptagna aflöningsförmåner
tillåter sig utskottet erinra, att cbefen för civildepartementet till det vid
1889 års statsverksproposition fogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden
förklarat, att det då framlagda förslaget till stat för embetsverket
uppgjorts efter jemförelse med de i allmänhet under de senast föregående
åren bestämda aflöningsförmåner. I detta förslag hade, såsom ofvan
nämnts, upptagits, bland andra, följande aflöningar, nemligen för
öfverdirektören och chefen 7,000 kronor, deraf lön 5,000 kronor och
tjenstgöringspenningar 2,000 kronor, samt för en hvar af fiskeriinspektören
och två byråingeniörer 4,500 kronor, deraf lön 3,000 kronor och
tjenstgöringspenningar 1,500 kronor, hvarjemte för en hvar af de tre
sistnämnde tjenstemännen föreslagits två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor. Nämnda års riksdag hade emellertid, med godkännande i öfrigt
af berörda förslag, nedsatt den föreslagna aflöningen för en hvar
af sistbemälde tre tjenstemän med 500 kronor genom att bestämma
lönen till 2,500 kronor. Ehuru utskottet, enligt hvad redan anförts, ej
funnit lämpligt, att styrelsen tillkommande aflöningar höjas till de nu
af Kongl. Maj:t föreslagna belopp, har utskottet likväl beträffande ledamöterna
i styrelsen, till hvilka enligt beslut vid 1894 års riksdag hänförts
jemväl sekreteraren, ansett, att dessa tjenstemän, i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts förslag vid 1889 års riksdag, böra, för vinnande
af likställighet med andra statens tjenstemän, med hvilka jemförelse
torde kunna ifrågakomma, erhålla en till 4,500 kronor förhöjd
aflöning.
I fråga om anslaget till extra biträden, vikariatsersättning och expenser
har Kongl. Maj:t föreslagit en förhöjning af 3,500 kronor i det
nuvarande anslaget. Deraf äro enligt statsrådsprotokollet 2,500 kronor
beräknade att betäcka kostnaderna för de civila veterinärärendenas förläggning
till landtbruksstyrelsen. Då utskottet ej ansett sistnämnda åtgärd
lämplig, är följaktligen, enligt utskottets mening, en ökning i
expensanslaget för detta ändamål icke af behofvet påkallad. Återstoden,
eller 1,000 kronor, är hufvudsakligen afsedd för beredande af ersättning
åt den extra ordinarie tjensteman, som efter den från och med
1895 års början vidtagna förändringen af sekreterarens åligganden bestridt
registrators- och aktuariegöromålen hos styrelsen. Ehuruväl det
ådragit sig utskottets uppmärksamhet, att i Kongl. Maj:ts till 1894 års
Riksdag gjorda framställning om höjning af sekreterarens löneförmåner
38
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
någon antydan icke förekommer om att den i samband dermed stående
omorganisationen skulle komma att medföra ytterligare utgifter för de
sekreteraren förut åliggande göromålens skötande, har utskottet dock
vid det förhållande, att med den organisation, som emellertid kommit
till stånd, en årlig brist i anslaget i fråga uppkommit, velat förorda bifall
till förslaget i denna del.
Slutligen har utskottet velat uttala den mening, att med de inskränkningar
i Kongl. Maj:ts förslag, som sålunda af utskottet förordats,
med afseende å så väl tjenstemännens aflöningsförmåner som styrelsens
omfattning och verksamhetsområde någon förändring i embetsmännens
benämningar ej synes utskottet vara af förhållandena påkallad.
Utskottet hemställer alltså:
l:o) att Kongl. Maj:ts förslag att i den för
landtbruksstyrelsen faststälda stat, i stället för nu
upptagen aflöning för öfverdirektören och chefen, uppföra
aflöning för generaldirektören och chefen med
9,000 kronor, ej må vinna Riksdagens bifall;
2:o) att, med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande
framställning de i nämnda stat nu upptagna
aflöningar för fiskeriinspektören, två byråingeniörer
och sekreteraren må, med bibehållande af nu gällande
vilkor för aflöningarnas åtnjutande, höjas med 500
kronor för en hvar af dessa ledamöter, eller till 4,500
kronor, deraf 3,000 kronor lön, som efter fem år kan
höjas med 500 kronor och efter tio år med ytterligare
500 kronor, och 1,500 kronor tjenstgöringspenningar;
3:o)
att Kongl. Maj:ts under förutsättning af de
civila veterinärärendenas öfverflyttning till landtbruksstyrelsen
gjorda förslag om att i nämnda stat måtte
upptagas aflöning för ytterligare en ledamot ej må af
Riksdagen bifallas; samt
4:o) att Riksdagen må höja det i staten för landtbruksstyrelsen
upptagna anslag å 5,000 kronor till extra
biträden, vikariatsersättning och expenser med 1,000
kronor eller till 6,000 kronor.
Vid bifall härtill kommer anslagstiteln »landtbruksstyrelsen» att
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
39
höjas med 3,000 kronor eller sålunda från dess nuvarande belopp 28,800
kronor till 31,800 kronor.
Fiskerinäringens understöd.
5:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 156) har herr
A. V. Ljungman föreslagit, det Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åvägabringandet
af en tidsenlig representativ administration af hafsfiskenäringen
i Göteborgs och Bohus län, dels ock bevilja en förhöjning i anslaget
till fiskerinäringens understöd med 4,000 kronor under vilkor, att samma
anslag endast finge användas för de praktiska behofvens tillgodoseende.
Beträffande de skäl, som till stöd för dessa förslag anförts, tillåter
sig utskottet att hänvisa till sjelfva motionen.
Liknande förslag hafva redan vid föregående riksdagar varit föremål
för pröfning. Sålunda har förslaget om en representativ administration
af hafsfiskenäringen i Göteborgs och Bohus län af samme motionär
framstälts vid 1895 och 1897 års riksdagar, och äfven vid riksdagarne
1893 och 1894 har motionären gjort framställningar i väsentligen
samma syfte. Samtliga dessa förslag hafva af Riksdagen afslagits.
Med afseende härå och då motionären till stöd för nu förevarande förslag
icke anfört någon omständighet, som synes utskottet böra föranleda
Riksdagen att i denna fråga fatta annat beslut, än som förut skett,
har utskottet icke haft anledning tillstyrka bifall till motionen i denna
del. Beträffande den af motionären föreslagna förhöjning af anslaget i
fråga, har samma ämne jemväl varit upptaget till behandling vid 1897
års riksdag, då anslaget höjdes från 35,000 kronor till 36,000 kronor.
Ej heller i detta afseende har något skäl anförts, som enligt utskottets
mening kan verka ändring i den af Riksdagen förut uttalade mening.
Hvad slutligen angår det af motionären uppstälda vilkor för anslagets
höjning, hvilken förutsättning vid afslag å den äskade förhöjningen väl
må anses hafva förfallit, vill utskottet, i likhet med hvad vid föregående
riksdagar egt rum, erinra, att Riksdagen år 1889 vid beviljande af förhöjning
i anslaget till fiskerinäringens understöd uttryckligen framhållit,
att anslaget vore i första hand afsedt för tillgodoseende af de praktiska
behofven, hvadan utskottet är förvissadt, att anslaget ock varder
i enlighet dermed användt. Utskottet håller emellertid före, att ett belopp
af högst 4,000 kronor bör användas för de af motionären åsyftade,
äfven i vetenskapligt ändamål företagna hydrografiska undersökningarna.
Ang. höjning
af anslaget till
fiskerinäringens
understöd
vi. m.
[5.]
40
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Ang. godtgörelse
åt
afvittringslandtmätare
m. m.
fö.]
Ang. löneförbättring
åt
station skarl ar.
[6.]
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med afslag å herr Ljungmans
ifrågavarande motion, må i riksstaten för år 1899
uppföra anslaget till fiskerinäringens understöd med
samma belopp som uti innevarande års riksstat, eller
med 36,000 kronor.
Skiften och afvittringar.
6:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,
att Riksdagen må dels medgifva, att de belopp,
hvarmed inkomsterna af tjensten under år 1899 för
afvittringslandtmätarne i Vesterbottens och Norrbottens
län kunna komma att understiga 2,500 kronor
för dem, som tillhöra första lönegraden, och 3,000
kronor för dem, som på grund af ålder i tjensten åtnjuta
arfvodesförhöjning, må dessa tjenstemän godtgöras
af anslagen till storskiftes- och afvittringsverken,
dels ock för år 1899 åt föredraganden af afvittringsärendena
i Norrbottens län samt till skrifbiträde åt
honom bevilja en tillökning af 400 kronor i det åt
honom anslagna belopp.
Statens jernvägstrafik.
7:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att, med ändring
af bestämmelsen i nu gällande aflöningsreglemente för tjenstemän
och betjente vid statens jern vägar om högsta arfvode för stationskarlar,
arfvode inom 13:de löneklassen med årligt belopp af 720 kronor måtte
kunna tilldelas stationskarl.
Öfver denna Kongl. Maj:ts framställning jemte i samma ämne
väckta motioner kommer utskottet att framdeles under riksdagen afgifva
utlåtande; hvilket utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
41
Patent- och registreringsväsendet.
8:o) Kongl Maj:t har föreslagit, att Riksdagen måtte, med godkännande
af de enligt statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 14
januari 1898 framlagda förslagen till aflöningsstat för patent- och registreringsverkets
ordinarie personal att gälla från och med år 1899
jemte dertill hörande vilkor för löneförmånernas åtnjutande samt till
utgiftsstat för patent- och registreringsverket för år 1899, medgifva:
att afgifterna för patent och registrering af varumärken finge användas
till bestridande af de utgifter, hvilka i enlighet med den godkända
utgiftsstaten för patent- och registreringsverket betingades af
tillämpning under år 1899 af förordningen angående patent och lagen
om skydd för varumärken; samt
att afgifterna för registrering af aktiebolag och föreningar för ekonomisk
verksamhet och för andra uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren
äfvensom för anmälanden till handelsregistren finge användas
till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlighet med
nyssberörda utgiftsstat betingades af tillämpning under år 1899 af lagen
om aktiebolag, lagen om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, och
lagen om registrering af bankaktiebolag eller ock af Kongl. Maj :t funnes
betingade af tillämpning under år 1899 af lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet, lagen om handelsregister, firma och
prokura tillika med lagen om ändring i vissa delar af sistnämnda lag
samt lagen om handelsbolag och enkla bolag.
Enligt hvad omförmälda statsrådsprotokoll gifver vid handen, har
chefen för civildepartementet vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t
erinrat, hurusom, allt sedan förordningen angående patent och lagen om
skydd för varumärken från och med 1885 års början trädde i kraft,
Kongl. Maj:t, enligt årligen af Riksdagen lemnadt medgifvande, disponerat
afgifterna för patent och för registrering af varumärken till bestridande
af de utgifter, som betingades af tillämpning af nämnda författningar.
För handhafvande af ifrågavarande ärenden hade till en
början inrättats en särskild byrå inom kommerskollegium, benämnd
patentbyrån, som emellertid från och med år 1892 utgjort ett särskildt
embetsverk, under benämning från och med 1896 års början af patentoch
registreringsverket.
Uti den af Riksdagen den 11 maj 1896 till Kongl. Maj:t aflåtna
skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel hade Riksdagen, i sammanhang med meddelande af sitt beBih.
till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 7 lläft. 6
Ang. patentoch
registreringsverket
äfvensom disposition
af
patent- och
varumärkesafgifter
samt
vissa andra
registreringsaf
gifter.
''[7-]
Patent- och
registreringsverkets
yttrande
och
förslag till stat.
42 Statsutskottets Utlåtande N:o 7,
slut om dispositionen af ifrågavarande afgifter, tillika uttalat den uppfattningen,
att, efter det den utvidgning af patent- och registreringsverket,
som genom förslaget att till detsamma öfverlemna bestyret med
aktiebolagsregistreringen och utgifvandet af samlingarna af kungjorda
uppgifter ur aktiebolagsregistret, föreningsregistren och handelsregistren
stälts i utsigt, kommit till stånd, detta embetsverk syntes hafva nått
den utveckling, att dess organisation kunde för en längre framtid fastslås,
och hade Riksdagen med afseende härå ansett sig böra framhålla
angelägenheten af att förslag till stat för embetsverket. måtte så snart
som möjligt och senast vid 1898 års riksmöte föreläggas Riksdagen till
pröfning och godkännande.
Vid föredragning inför Kong! Maj:t den 5 juni 1896 af denna
Riksdagens skrifvelse hade Kongl. Maj:t anbefalt patent- och registreringsverket
att afgifva förslag till ordinarie stat för embetsverket i så god
tid före början af 1898 års riksdag, att framställning derom kunde till
samma Riksdag göras; och hade till fullgörande af nämnda befallning
patent- och registreringsverket den 23 oktober nästlidna år afgifvit förslag
till ordinarie stat för embetsverket.
Dervid hade embetsverket till en början redogjort för de bestämmelser,
hvilka för närvarande gälde till efterrättelse i fråga om dess
verksamhet och organisation, och i sådant afseende hufvudsakligen anfört:
»Angående patent- och registreringsverkets verksamhetsområde har
i 1 § af Eders Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för embetsverket den
29 november 1895 bestämts, att patent- och registreringsverket, som
utgör den i patentförordningen omförmälda myndighet och den i varumärkeslagen
omnämnda registreringsmyndighet, åligger att med patentärenden
och registrering af varumärken taga den befattning, som enligt
gällande eller blifvande föreskrifter tillkommer dessa myndigheter;
att. föra varumärkesregistret och utgifva den i varumärkeslagen föreskrifna
registreringstidningen; samt att i öfrigt, efter omständigheterna,
sjelf vidtaga eller hos Eders Kongl. Maj:t. föreslå de åtgärder, hvilka
verket anser lämpliga för befrämjande af patent- och varumärkesväsendet
och dermed sammanhängande frågor. Genom nådigt bref den 5
juni 1896 har vidare bestämts, bland annat, att patent- och registreringsverket
skall vara registreringsmyndighet för aktiebolag samt, derest
till embetsverkets kännedom kommer förseelse mot föreskrifterna angående
anmälning till aktiebolagsregistret, ega att sådan förseelse hos
vederbörande allmänne åklagare till beifran anmäla, hvarjemte genom
nådig kungörelse samma dag föreskrifvits, bland annat, att patent- och
registreringsverket skall ombesörja utgifvandet af de samlingar, som
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
43
omförmälas i 71 § af lagen om aktiebolag, 61 § af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet samt 4 § i lagen om handelsregister,
firma och prokura.»
»Den verksamhet, som sålunda blifvit patent- och registreringsverket
anförtrodd, har hittills, i öfverensstämmelse med Riksdagens
derom för hvarje år lemnade medgifvande, uppehållits genom inflytande
patent- och registreringsafgifter. Sedan embetsverket med år 1885
började sin verksamhet, hafva dessa afgifter icke undergått annan ändring,
än att med ingången af år 1894 den afgift, som enligt patentförordningens
11 § skall vid hvarje ansökan om patent inbetalas, nedsatts
från 50 till 20 kronor.»
»Samtliga nu berörda afgifter hafva, enligt hvad vid de olika författningarnas
tillkomst uttryckligen framhållits, uteslutande pålagts för
täckande af de kostnader, som af samma författningars tillämpning nödvändiggöras,
och hafva deras belopp jemväl endast med hänsyn till
denna deras uppgift beräknats och faststälts. På grund häraf har patentoch
registreringsverket ansett sig kunna taga för gifvet, att, på sätt i
öfrigt redan i det den 12 mars 1884 af komitén för afgifvande af förslag
angående kommerskollegiets ombildning eller indragning afgifna
underdåniga betänkande (sidd. 117—119 och 171) i fråga om afgifterna
för patent och registrering af varumärken påyrkades, nämnda afgifter
äfven fortfarande skola uteslutande för samma ändamål användas. Likaledes
har patent- och registreringsverket, vid uppgörande af förevarande
förslag, trott sig kunna utgå jemväl från den förutsättning, att, fortfarande
som hittills, patent- och registreringsverket skall, så vidt möjligt,
omedelbart bestrida sina utgifter med inflytande afgifter, så att
endast uppkommande öfverskott inlevereras till statskontoret för att
derstädes för framtida behof reserveras. De bestämmelser, som för närvarande
gälla rörande användningen och redovisningen af hithörande
'' afgifter, äro i korthet följande.»
»Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 29 november
1895, angående stat för patent- och registreringsverket m. m., föreskrifvit,
bland annat, att patent- och registreringsverket tills vidare skulle
ega att af inflytande patent- och varu m ärke s afgi ft er bestrida hvad enligt
den för embetsverket faststälda stat och eljest meddelade bestämmelser
erfordrades till aflöning af embetsverkets personal och till dess
öfriga utgifter, samt att uppstående behållningar å influtna afgifter
skulle för hvarje år till statskontoret inlevereras och hos statskontoret
särskildt bokföras, har Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 23
oktober 1896, angående gjord underdånig framställning om förskott till
44
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
bestridande af patent- och. registreringsverkets utgifter, täckts medgifva,
att med den genom ofvan omförmälda bref den 29 november 1895 föreskrifna
leverering af uppstående behållning å föregående års patentoch
varumärkesafgifter finge anstå, till dess sådan leverering utan
olägenhet i afseende å bestridandet af patent- och registreringsverkets
löpande utgifter kunde ega rum. Genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga
kungörelse den 29 december 1896, angående användningen och redovisningen
af afgifter för registrering i aktiebolagsregistret, föreningsregistren
och handelsregistren, har vidare, bland annat, i fråga om afgifterna
för anmälningar till aktiebolagsregistret föreskrifvits, att hos
patent- och registreringsverket inflytande afgifter för registrering i sistnämnda
register skola inför kammarrätten redovisas i särskild räkning;
att embetsverlcet med de inflytande afgifterna har att bestrida
utgifterna för registrens anskaffande och registreringarnas kungörande,
hvarefter befintliga öfverskott skola årligen, utan sammanblandning med
andra medel, till statskontoret inlemnas; samt att de till statskontoret
sålunda influtna medel skola, jemte öfriga dit inlevererade öfverskott å
afgifter, utgående enligt de nya bolagslagarne, särskildt för sig under
rubrik: »registrermgsafgifter» bokföras och, i den mån de dertill lemna
tillgång, användas till ersättande af de utaf statskontoret enligt föreskrift
för registreringarna förskottsvis bestridda utgifter, som af de
ifrågavarande författningarnas tillämpning kunna föranledas. Slutligen
torde i detta sammanhang böra omförmälas, att, sedan Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 5 juni 1896, angående användande af
afgifter för patent samt för registrering af varumärken och aktiebolag
m. m., bland annat, anbefalt patent- och registreringsverket att efter
ingången af år 1897 inkomma med yttrande, huru utgifterna för embetsverket
lämpligen borde fördelas mellan å ena sidan afgifterna för
patent och för registrering af varumärken samt å andra sidan afgifterna
för registrering af aktiebolag, patent- och registreringsverket i ■
underdånigt utlåtande den 30 nästlidne september hemstält, att aflöningen
af de i den för patent- och registreringsverket den 29 november
1895 faststälda stat upptagna embets- och tjenstemän fortfarande måtte
bestridas af patent- och varumärkesafgifter; att aflöningen af de för
aktiebolagsregistreringens handhafvande anstälde en sekreterare och en
notarie måtte bestridas af inflytande afgifter för registrering af aktiebolag,
samt att, beträffande embetsverkets öfriga utgifter, patent- och
registreringsverket måtte erhålla bemyndigande att, der icke i särskilda
fall annorlunda föreskrifves, bestämma, hvilken afdelning de olika utgifterna
skola påföras, dock med iakttagande, att, så vidt ske kan.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
45
utgifterna för patent- och varumärkesafdelningen skola bestridas ai
patent- och varumärkesafgifter samt utgifterna för bolagsafdelningen
med afgifter för aktiebolagsregistreringen.»
Efter upplysning om beloppen af influtna afgifter för patent, för
registrering af varumärken och för anmälningar till aktiebolagsregistret,
till hvilka alla afgifter departementschefen förklarat sig i det följande
skola återkomma, och efter anmärkande, att afgifterna för anmälningar
till förenings- och handelsregistren, hvilka afgifter så till vida kunde
anses ega betydelse jemväl för patent- och registreringsverket, som
dessa afgifter delvis vore afsedda att täcka kostnaderna lör de af verket
utgifna samlingar af anmälningar till nämnda register, emellertid icke
in ginge till patent- och registreringsverket, hvarför icke heller någon
uppgift om deras afkastning kunde af verket meddelas, hade embetsverket
fortsatt sin redogörelse med följande uttalanden:
I enlighet med tid efter annan af Kongl. Maj:t meddelade bestämmelser
utgjordes embetsverket för närvarande af en öfverdirektör och
chef samt såsom ledamöter: en öfveringeniör, en sekreterare för handläggning
af tekniska frågor, en sekreterare för handläggning af administrativa
frågor, en sekreterare för handläggning af frågor rörande registering
af aktiebolag samt en adjungerad ledamot för handläggning af
patentärenden. Hos verket skulle vidare finnas och vore för närvarande
anstälde en registrator och arkivarie, en notarie, en bokhållare, fyra
byråingeniörer och en vaktmästare, hvarjemte verket, i den mån sådant
för göromålens behöriga gång erfordrades, egde anställa biträdande
ingeniörer, amanuenser och andra biträden.
För nedannämnda befattningar vore genom kongl. brefven den
29 november 1895 och den 5 juni 1896 följande arfvoden bestämda,
nemligen för
öfverdirektören och chefen ......... |
kr. |
6,400 |
öfveringeniören.......................... |
......... » |
5,000 |
1 sekreterare ................................ ••• |
.......... » |
4,500 |
2 d:o å 4,500 ...................... |
........... » |
9,000 |
registratorn och arkivarien ........ |
........... » |
3,000 |
notarien .......................................... |
........... » |
3,000 |
bokhållaren ................................... |
....... )> |
3,000 |
1 byråingeniör .............................. 3 d:o å 3,000 ................. |
.......... » |
3,000 |
........... » |
9,000 |
|
1 vaktmästare ............ ., ........... |
........... » |
800 |
46
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Af dessa arfvodesbelopp ansåges såsom tjenstgöringspenningar, af
öfverdirektörens arfvode 2,000 kronor, af öfveringeniörens och sekreterarnes
arfvoden 1,500 kronor samt af registratorns, notariens, bokhållarens
och byråingeniörernas arfvoden 1,200 kronor.
Följande ålderstillägg hade beviljats, nemligen åt
öfverdirektören grefve H. Hamilton, ett ålderstillägg .............. 600 kr.
öfveringeniören S. A. Andrée, två ålderstillägg å 500 kr. ...... 1,000
sekreteraren N. Rahm, två ålderstillägg å 500 kr..................... 1/100 »
registratorn W. Swalin, två ålderstillägg å 500 kr................... 1/100 »
vaktmästaren J. P. Johnson, ett ålderstillägg ............................. 100 »
En adjungerad ledamot uppbure arfvode efter 250 kronor per
månad.
De biträdande ingeniörernas arfvoden vore bestämda till högst
1,500 kronor och amanuensernas till högst 1,200 kronor för hvarje.
En bland de biträdande ingeniörerna uppbure utöfver sitt arfvode såsom
biträdande ingeniör ett arfvode af 1,000 kronor såsom föreståndare
för embetsverkets bibliotek och förevisningsrum.
Enligt 5 § i den för patent- och registreringsverket gällande instruktion,
egde embetsverket, då för utredning af förekommande ärenden
befunnes erforderligt att inhemta yttrande i tekniska ämnen från
sakkunnig fperson, som ej vore hos verket anstäld, att om dylikt biträde
anlita den eller de personer, hvilka i hvarje fall funnes lämpliga,
och som kunde vara villiga att åtaga sig dylikt uppdrag. Dessa särskilt
tillkallade sakkunnige godtgjordes efter öfverenskommelse och
med hänsyn till det föreliggande ärendets beskaffenhet och omfattning.
Ar 1896 hade utbetalts dylik godtgörelse sammanräknadt med 170 kronor.
Efter denna redogörelse för patent- och registreringsverkets nuvarande
organisation och arbetskrafter samt för den nuvarande personalens
aflöningsvilkor hade embetsverket öfvergått till redogörelse för den
ökning af verkets arbetskrafter, som af arbetsfältets utsträckning och
ärendenas ökade antal blifvit oundgängligen nödvändig och som måste
till afsevärd del intagas i en blifvande ordinarie stat, om densamma
skulle kunna under någon tid motsvara hvad de faktiska förhållandena
påkallade.
Af de ärenden, som tillhörde patent- och registreringsverkets handläggning,
. intoge patentärendena, såväl genom sitt antal som genom de
många olikartade bestyr, hvilka af deras behandling föranleddes, främsta
rummet. För bedömande af de arbetskrafter, som i embetsverket erfordrades,
och dessas lämpligaste organisation vore särskildt af vigt att
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
47
framhålla den år från år fortgående betydande ökningen af dessa ärendens
antal. Sedan nu gällande patentlag trädt i kraft, hade nemligen
patentansökningarnas antal utgjort:
Ar |
1885 ................................ |
..................................... 703 |
1886 .............................. |
........................................ 604 |
|
» |
1887 ................................ |
..................................... 661 |
» |
1888 ................................. |
..................................i... 803 |
x> |
1889 ................................. |
..................................... 837 |
» |
1890 ................................ |
....................................... 873 |
)> |
1891 .............................. |
....................................... 941 |
v |
1892 ................................ |
................................... 1,004 |
)) |
1893 ............................. |
....................................... 1,036 |
)> |
1894 .............................. |
...................................... 1,386 |
)) |
1895 ................................ |
....................................... 1,460 |
)) |
1896 ................................. |
..................................... 1,714 |
Under månaderna januari—september år 1897 hade patentansökningarnas
antal utgjort 1,392 mot 1,209 under samma tid år 1896.
Den oafbrutet fortgående tillväxten i de till patentering anmälda
uppfinningarnas antal utgjorde för öfrigt ingalunda någon egendomlighet
särskildt för vårt land. Samma företeelse hade förekommit och förekomme
fortfarande öfver allt, der patentinstitutionen införts, och ökningen
fortginge alltjemt äfven i sådana länder, der, såsom exempelvis i
England och Nordamerikas Förenta stater, patentansökningarnas antal
redan för länge sedan uppnått siffror, hvilka ej blott absolut, utan ock
i förhållande till folkmängden mångdubbelt öfverstege dem, vårt land
hade att uppvisa.
En gifven och oundviklig följd af denna årliga, starka ökning af
patentansökningarnas antal vore, att patentmyndighetens arbetskrafter
jemväl måste, med jemförelsevis korta mellanrum, ökas, och att dess
organisation följaktligen icke kunde i annan mening för längre tid fastslås,
än att grunderna för verkets sammansättning och arbetssätt definitivt
bestämdes på sådant sätt, att, inom den sålunda gifna ramen och
utan rubbning af nämnda grunder, arbetskrafterna kunde i mån af behof
successivt ökas.
För patentansökningarnas granskning ur teknisk synpunkt hade,
allt från patentverkets första verksamhetsår, följts i hufvudsak samma
system, som tillämpades i Nordamerikas Förenta stater och Tyskland
m. fl. länder, der patent meddelades först efter granskning af uppfinningarnas
nyhet. Enligt detta system, sådant det blifvit för svenska
förhållanden lämpadt, vore den första, förberedande granskningen, som
48
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
särskildt innefattade genomgåendet af den in- och utländska patentlitteraturen,
anförtrodd åt underordnade tjensteman, hvilka öfver denna
granskning afgåfve rapport till den tekniskt bildade ledamot, som hade
att föredraga ärendet i fråga och som, efter att hafva kontrollerat
nämnda rapport, afgåfve förslag till beslut i ärendet. Denna s. 1c. nyhetsgranskning
vore, som lätt torde inses, ett ganska tidsödande arbete,
som derjemte fordrade mycken uppmärksamhet och noggrannhet. Någon
allmängiltig regel för det antal patentansökningar, som en person inom
viss tid kunde handlägga, kunde ej uppställas. Hvad en granskare
kunde medhinna vore nemligen i väsentlig mån beroende af, dels huruvida
han kunde få arbeta uteslutande inom ett jemförelsevis trångt begränsadt
tekniskt område, der han kunde utbilda sig till specialist,
eller om han måste rigta sitt arbete än på det ena, än på det andra
slaget af uppfinningar, dels på omfattningen af den till hans förfogande
stälda patentlitteraturen, dels ock slutligen på de anordningar, som
inom patentverket vidtagits för att möjliggöra en hastig öfversigt af det
område af tekniken, der granskningen skulle företagas. I samtliga dessa
hänseenden erbjöde patent- och registreringsverket ännu ganska ogynsamma
förhållanden. Antalet granskare vore fortfarande allt för litet,
lor att de skulle kunna såsom specialister beherska det arbetsområde,
som måst åt en hvar bland dem anvisas. Deremot ökades hastigt med
hvarje år såväl antalet svenska patent som äfven, i ännu långt högre
grad, den i embetsverkets bibliotek förvarade utländska patentlitteraturen,
under det att, med hänsyn till det oafvisliga kraf på successivt
ökade arbetskrafter, som den fortsatta tillväxten af patentansökningarnas
antal framkallat, samt dermed förknippade kostnader, embetsverket
hittills icke ansett sig kunna ifrågasätta inrättandet af särskilda befattningar
jemväl för granskningsmaterialets klassificering och ordnande
på sådant sätt, som ett underlättande af granskningsarbetet skulle påkalla,
och som t. ex. i de tyska och nordamerikanska patentverken i
stor omfattning egde rum. Nyhetsgranskningen verkstäldes hos patentoch
registreringsverket af byråingeniörer och biträdande ingeniörer,
hvilka utförde alldeles samma slag af arbete, endast med den skilnad,
att af byråingeniörerna, såsom högre aflönade, fordrades större arbetsprodukt.
Enligt den erfarenhet, som inom patent- och registreringsverkets
vunnits, kunde man under nuvarande förhållanden ej begära,
att en byråingeniör skulle kunna hinna att granska flera än cirka 220
och en biträdande ingeniör flera än cirka 130 nyinlcomna patentansökningar
per år. Det till norm för fördelningen tjenande antalet nyinkomna
patentansökningar vore emellertid icke identiskt med antalet verkstälda
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
49
undersökningar och afgifna rapporter. Till följd af de under ärendenas
handläggning städse återkommande ändringarna uppginge nemligen i
medeltal antalet utlåtanden, som granskarne måste afgifva för hvarje
patentansökning, till tre.
I fråga om patent- och registreringsverkets nuvarande arbetskrafter
vore emellertid att märka, att bland de biträdande ingeniörerna
två under de senare åren måst i så väsentlig mån sysselsättas med annat
arbete inom embetsverket, att den ene endast i jemförelsevis ringa omfattning
och den andre icke alls kunnat deltaga i granskningsarbetet.
Den förre tjenstgjorde, såsom redan blifvit nämndt, i egenskap af föreståndare
för embetsverkets bibliotek och förevisningsrum, den andre biträdde
med korrekturläsning, med fördelning af de inkommande patentansökningarna
granskarne emellan samt med förandet af erforderliga
statistiska anteckningar.
Äfven om de tekniskt bildade ledamöterna i verket gälde naturligtvis,
att de icke kunde med nödig omsorg bereda och föredraga mera
än ett begränsadt antal ärenden för hvarje år. På grund af den erfarenhet,
som inom patent- och registreringsverket vunnits, ansåge
embetsverket, att en öfveringeniör icke borde hafva att handlägga flera
än högst 800 nyinkomna patentansökningar om året; och ville embetsverket
dervid uttryckligen betona, att det otvifvelaktigt skulle lända
patentärendenas handläggning till stor båtnad, derest nämnda maximisiffra
kunde i framtiden ytterligare reduceras.
I fråga om inrättandet af nya ordinarie befattningar i embetsverket
torde man emellertid böra förfara med en viss försigtighet, i det
att den ökade arbetsbördan till en början borde öfverlemnas åt extra
ordinarie tjenstemän och således, i fråga om öfveringeniörsbefattningarna,
åt adjungerade ledamöter samt, i fråga om den förberedande
granskningen, åt biträdande ingeniörer, och först, sedan den inträffade
ökningen under några år visat sig alltjemt fortgå, nya öfveringeniörsoch
byråingeniörsbefattningar inrättas. Hvad då först anginge de tekniskt
bildade ledamöterna i verket, så hade embetsverket redan i skrifvelse
till Kong!. Maj:t den 27 juni 1895 angående ökning af verkets
arbetskrafter m. m. framhållit, att öfveringeniören då icke vidare, äfven
med ett ytterst forceradt arbete, kunde medhinna att inom rimlig tid
föredraga de ärenden, som tillhörde hans handläggning, samt att han i
sjelfva verket redan under flera år varit allt för mycket öfverhopad af
löpande göromål. Då embetsverket emellertid samtidigt sett sig nödsakadt
att i andra hänseenden begära ökning af verkets arbetskrafter,
Bih. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sand. 1 Afd. 7 Häft. 7
50
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
liade embetsverket, under uttalande tillika, att ytterligare en öfveringeniörsplats
ovilkorligen måste till ingången af år 1897 inrättas, föreslagit, att
sekreteraren för handläggning af tekniska ärenden, om hvilken befattnings
inrättande embetsverket samtidigt gjort hemställan, skulle tills
vidare få sig anförtrodt att på eget ansvar såsom ledamot i verket ur
teknisk synpunkt granska och föredraga en del patentansökningar; och
hade detta förslag ock af Kongl. Maj:t blifvit genom kongl. bref den 29
november 1895 bifallet. Den välbehöfliga lättnad, som härigenom beredts
öfveringeniören, hade dock varit jemförelsevis obetydlig, i följd
deraf att något större antal patentansökningar ej kunnat till den jemväl
af andra göromål strängt upptagne sekreterarens handläggning hänvisas,
och hade derjemte blifvit af ganska kort varaktighet till följd af den
fortsatta, hastiga ökningen af patentansökningarnas antal. Då emellertid
Riksdagen år 1896 uttalat den önskan, att plan för patent- och registreringsverkets
definitiva organisation måtte senast vid 1898 års riksdag
framläggas, hade embetsverket ansett sig icke för det dåvarande
böra fullfölja sin afsigt att begära inrättandet af ytterligare en öfveringeniörsbefattning,
utan hade embetsverket i skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 15 oktober 1896 hemstält, att i afvaktan å nämnda organisations
genomförande tills vidare under år 1897 måtte hos verket anställas en
adjungerad ledamot för handläggning af patentärenden, och hade denna
framställning blifvit af Kongl. Maj:t genom kongl. bref den 4 december
1896 bifallen. Från och med ingången af år 1897 hade i följd
deraf i verket varit anstälda tre ledamöter, hvilka haft att ur teknisk
synpunkt granska och föredraga patentansökningar, nemligen öfveringeniören,
sekreteraren för handläggning af tekniska ärenden samt den
adjungerade ledamoten. Den tekniske sekreterarens skyldighet att såsom
ledamot bereda och föredraga en del patentansökningar ansåge patentoch
registreringsverket fortfarande kunna och böra bibehållas, om man
ock, i följd af den oafbrutna ökningen af hans öfriga embetsgöromål,
ej i detta hänseende kunde för framtiden på honom ställa särdeles stora
anspråk. Då denne sekreterare närmast vore att påräkna såsom vikarie
i händelse af förfall för öfveringeniören, vore det nemligen af vigt, att
hos honom förefunnes jemväl vana vid patentansökningars handläggning
och att han fortfarande dermed i någon mån sysselsattes. Dessutom
torde nu ytterligare en öfveringeniörsbefattning ovilkorligen böra inrättas.
Med hänvisning till den gjorda beräkningen af det antal patentärenden,
som, enligt verkets erfarenhet, en ledamot för hvarje år kunde
handlägga, ansåge sig patent- och registreringsverket i öfrigt böra framhålla,
att år 1899 patentärendenas antal efter all sannolikhet komme
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
51
att hafva ökats så, att, äfven med inrättandet af den nu ifrågasatta öfveringeniörsbefattningen,
patent- och registreringsverket blefve i behof jemväl
af adjungerad ledamot.
Byråingeniörsbefattningarna hade inrättats år 1895 med anledning
af svårigheten att förmå lämpliga aspiranter att söka anställning såsom
biträdande ingeniörer eller qvarstanna i patent- och registreringsverkets
tjenst mot en så låg årlig aflöning som endast 1,500 kronor och utan
nämnvärd utsigt till befordran. För att ej i ett slag allt för mycket
öka embetsverkets lönestat, hade emellertid då inrättats endast fyra dylika
befattningar, ehuru patentansökningarnas antal redan länge varit
vida större, än att fyra byråingeniörer skulle kunnat medhinna deras
handläggning. De biträdande ingeniörerna åter vore för närvarande till
antalet åtta, af hvilka dock två, såsom redan blifvit nämndt, endast i
ringa mån vore att påräkna för granskningsarbetet. I förhållande till
detta antal, som för öfrigt före 1899 års ingång måste ytterligare ökas,
vore antalet byråingeniörer uppenbarligen allt för ringa. Med det behof
af tekniskt bildade män, som för närvarande funnes på skilda områden,
och med den möjlighet, som en duglig ingeniör egde att vinna sin utkomst
vare sig här i riket eller i utlandet, vore det tydligen icke tänkbart
att länge få behålla en framstående tekniker vid en befattning,
som, jemte det att den kräfde ett ganska tankeansträngande arbete,
hvilket i öfrigt ej kunde utföras annat än på tjensterummet, ej beredde
större årlig inkomst än 1,500 kronor. Men för att på ett fullt tillfredsställande
sätt sköta en granskarebefattning fordrades ej blott goda tekniska
insigter, utan ock en viss vana vid patentärendens handläggning,
som af de fleste ej kunde förvärfvas förr än efter några års tjenstgöring.
För att patent- och registreringsverket skulle erhålla fullt
dugliga granskare, vore det derför nödvändigt, att de unge män, som
der toge anställning såsom biträdande ingeniörer, egde utsigt att inom
en icke allt för lång tidsföljd blifva befordrade till ordinarie befattning
af åtminstone första lönegraden.
Efter omförmälande, att redan på denna grund nödvändigt vore att
nu ytterligare öka byråingeniörernas antal, hade patent- och registreringsverket
beträffande två ytterligare anledningar till inrättandet af nya
dylika befattningar anfört följande:
»En bland de största svårigheterna vid genomförande af det så
kallade förpröfningssystemet i fråga om patentansökningar är, såsom
redan blifvit framhållet, den år från år fortgående kolossala ökningen
af det litterära material, som för denna förpröfniug måste genomgås
och granskas. Hur stor och hastig denna ökning är, torde till fyllest
52
Statsutskottets Utlåtande N.-o 7.
framgå deraf, att i Nordamerika, som är ett bland de land, åt hvars
patentlitteratur vid förpröfningen städse särskild uppmärksamhet måste
egnas, numera meddelas flera än 20,000 patent årligen. Man kan lätt
tänka sig, hvilket tidsödande arbete det för granskarne måste vara att
för hvarje patent ansökning med tillhjelp af olika register och förteckningar
ur denna massa af in- och utländska patentskrifter, spridda i
ett omfattande bibliotek, framleta och skärskåda alla dem, som möjligen
kunna hafva afseende å det ämne, som patentansökningen i fråga afser.
I sjelfva verket verkar detta, såsom ofvan blifvit antydt, derhän, att
granskarearbetet med hvarje år blir tyngre och kräfver längre tid. I
utlandets patentverk har man med anledning häraf inrättat särskilda
afdelningar, hvilkas tjenstemän uteslutande äro sysselsatta med att åt
granskarne klassificera det material, hvarpå de företrädesvis skola grunda
sitt arbete, nemligen de in- och utländska patentpublikationerna. Detta
tillgår exempelvis så, att af de sammandrag af dessa publikationer, som
de flesta större patentverk utgifva, flera exemplar anskaffas, samt hvarje
patentbeskrifning utklippes och uppklistras på ett särskildt kartongblad,
hvarefter dessa sorteras, så att alla både in- och utländska patentbeskrifningar,
som afse en viss art af uppfinningar, exempelvis skördemaskiner,
finnas samlade i en och samma cahier. 1 de nordamerikanska
och tyska patentverken har denna anordning bidragit till såväl att
granskarne kunna medhinna handläggningen af ett större antal patentansökningar,
än hvad för närvarande i patent- och registreringsverket
är möjligt, som ock särskildt, att granskningen blir långt mera uttömmande
och tillförlitlig än hvad härstädes för närvarande kan åstadkommas,
såvida ansökningarna skola inom rimlig tid slutbehandlas. Vid
första påseendet kan det förefalla, som om en dylik klassificering vore
en jemförelsevis enkel sak, som kunde temligen mekaniskt verkställas.
Så är emellertid ingalunda förhållandet, utan påkallar densamma stor
uppmärksamhet samt ett godt och öfvadt omdöme samt tager äfven
jemförelsevis mycken tid och mycket arbete i anspråk. Enligt patentoch
registreringsverkets mening kan det visserligen ej ifrågasättas att
ännu här i landet på en dylik klassificerings genomförande nedlägga
det arbete och de kostnader, som anslagits deråt exempelvis i patentverken
i Berlin och Washington, ehuru — väl att märka — den patentlitteratur,
som årligen inkommer till det svenska patentverket, är i
hufvudsak densamma, som samlas i dessa utländska större patentverk.
Att. emellertid äfven härstädes något måste i nämnda syfte åtgöras, är
otvifvelaktigt och kan med allt fog betecknas såsom äfven i sparsamhetens
intresse pakalladt, enär i motsatt fall tydligen nyhetsgransk
-
StatsiitsJcottets Utlåtande Nio 7.
53
ningen år från år så försvåras, att mindre och mindre arbetsprodukt
kan af hvarje granskare fordras och följaktligen relativt större antal
dylika tjensteman måste i verket anställas. I fråga om de arbetskrafter,
som skulle erfordras för vidtagande al några effektiva åtgärder i angifna
syfte, eger patent- och registreringsverket i någon mån egen erfarenhet
att åberopa, i det att embetsverket låtit unga teknici, hvilka i förhoppning
om framtida befordran såsom extra ordinarie tjenstemän inskrifvit
sig i verket, försöksvis sysselsätta sig med klassificering af de
i biblioteket förvarade tyska patentskrifterna. På grund häraf och med
beräkning af ungefärliga antalet patentskrifter, som årligen inkommer
till patent- och registreringsverket, har embetsverket trott sig kunna
antaga att, derest klassificeringen tills vidare inskränktes till den tyska,
nordamerikanska och skandinaviska patentlitteraturen, detta arbete borde
kunna utföras af en byråingeniör med biträde af en biträdande ingeniör,
samt att dessa båda tjenstemän då äfven borde medhinna förandet af
de statistiska och kontrollerande anteckningar samt fördelningen af inkommande
patentansökningar, hvarmed, såsom ofvan nämnts, en bland
de biträdande ingeniörerna för närvarende är sysselsatt. För klassificeringsarbetet
skulle följaktligen endast inrättas en byråingeniörsbefattning.
»
»Enligt patent- och registreringsverkets nu gällande instruktion
och stat eger embetsverket att till föreståndare för biblioteket och förevisningsrummet
utse antingen en bland byråingeniörerna eller en bland
de biträdande ingeniörerna, och må verket, derest en biträdande ingeniör
till befattningen utses, tilldela honom ett årligt arfvode af 1,000
kronor utöfver hvad han iippbär i egenskap af biträdande ingeniör.
För närvarande är, såsom ofvan blifvit nämndt, en biträdande ingeniör
förordnad att uppehålla befattningen. I fråga om berörda alternativt
medgifna anordningar har man i båda fallen utgått från den förutsättning,
att bibliotekarien skulle samtidigt sköta bibliotekarieplatsen och
en granskarebefattning. Denna anordning kan ej lämpligen längre bestå.
Bibliotekarien kan för framtiden faktiskt icke medhinna något
granskningsarbete, derest han skall behörigen sköta sin befattning vid
biblioteket. Detta har nemligen numera nått den utveckling, att dess
skötsel måste anförtros åt en person, som uteslutande egnar sig åt
denna tjenst. Biblioteket, som för närvarande omfattar 9 rum af patentoch
registreringsverkets embetslokal, hålles för allmänheten öppet alla
hvardagar mellan kl. 11 f. m. och 3 e. m. samt dessutom onsdagar och
lördagar mellan kl. 7 och 9 e. m. Under år 1896 besöktes biblioteket
af 3,743 personer, hvilka ej tillhörde patent- och registreringsverkets
54
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
personal. Till följd af den förr omnämnda tillströmningen af utländsk
patentlitteratur är dess årliga tillväxt högst betydlig. Patent- och registreringsverket
har på grund häraf ansett, att bland de nu ifrågakomna
nya byråingeniörsbefattningarna en bör göras till en verklig bibliotekariebefattning.
»
Genom sistberörda två befattningars inrättande tillgodosåges emellertid
tydligen icke det egentliga granskningsarbetet. Af erfarenheten
att döma syntes patentansökningarnas antal under år 1899, då den nu
ifrågasatta organisationen först skulle börja tillämpas, komma att öfverstiga
2,200. Om man finge betrakta detta antal som ett minimum för
de följande åren och följaktligen, med tillämpning af ofvan uttalade
grundsats rörande granskningsarbetets verkställande genom ordinarie
eller extra ordinarie arbetskrafter, ansåge de ordinarie arbetskrafterna
böra förslå att ombesörja granskningen af 2,200 patentansökningar,
men att för den deröfver möjligen tillkommande ökningen endast extra
ordinarie arbetskrafter borde tills vidare anlitas, samt tillika kunde fördela
de under år 1899 inkommande ansökningarna, så att hvarje byråingeniör
på sin del erhölle just 220, skulle sålunda under år 1899
endast för granskningsarbetet böra finnas i embetsverket anstälde tio
byråingeniörer, hvadan följaktligen, oberäknad! de två byråingeniörer,
hvilka, enligt hvad ofvan blifvit framhållet, skulle sysselsättas med
annat arbete, nu borde inrättas sex eller inalles åtta nya byråingeniörsbefattningar.
Detta skulle utan tvifvel vara fullt be foga dt, och skulle
jemväl medföra den fördel, att man sedermera icke allt för snart behöfde
ifrågasätta inrättandet af njm ordinarie befattningar hos embetsverket.
Då emellertid en så betydande ökning i ett slag af patentverkets
ordinarie lönestat möjligen ur andra synpunkter skulle kunna
väcka betänklighet, hade patent- och registreringsverket icke ansett sig
böra ifrågasätta inrättandet af flera än inalles fyra nya befattningar af
första lönegraden, af hvilka endast två vore afsedda för det egentliga
granskningsarbetet.
Den tekniskt bildade personalen skulle sålunda utgöras af två
öfveringeniörer, en sekreterare för- handläggning af tekniska frågor och
åtta byråingeniörer. I mån af behof skulle derjemte i verket anställas
adjungerade, tekniskt bildade ledamöter och biträdande ingeniörer, hvarjemte
embetsverket fortfarande måste hafva möjlighet att i undantagsfall
vända sig till sakkunnige utom embetsverket för erhållande af
nödiga utredningar, hvilka icke kunde inom verket åstadkommas.
Hvad derefter anginge den tjenstemannapersonal, som icke behöfde
vara tekniskt bildad, hade patent- och registreringsverket icke föreslagit
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
någon ökning i antalet, utan i statförslaget upptagit den redan nu befintliga
personalen, nemligen: öfverdirektören, två sekreterare, hittills
benämnde, den ene: sekreterare för handläggning af administrativa
frågor, och den andre: sekreterare för handläggning af frågor rörande
registrering af aktiebolag, en registrator och arkivarie, en notarie samt
en bokhållare. För att ådagalägga, att denna personal vore fullt behöflig
för fullgörande af det densamma åliggande arbete, hade patent- och
registreringsverket till en början meddelat en tabellarisk öfversigt öfver
arbetsqvantiteten inom verket beträffande patentärendena, hvilken öfversigt
är intagen å sid. 53 i statsrådsprotokollet, dit utskottet tillåter sig
hänvisa.
I fråga om ärenden rörande registrering af varumärken kunde en
så fullständig
öfversigt ej lemnas, enär under embetsverk et s första
verksamhetsår öfver dess beslut i nämnda ärenden särskild förteckning
ej fördes. Under åren 1885—1896 hade hithörande ansökningar, som
under senare åren afsett dels registrering af varumärken, dels ock för
-
ad registrering, utgjort: |
|
1885 ................................. |
1,455 |
1886 .............................. |
261 |
1887 .................................... |
203 |
1888 .................................... |
207 |
1889 ................................... |
169 |
1890 .................................. |
217 |
1891 ............................... |
209 |
1892 .................................... |
200 |
1893 .................................. |
213 |
1894 ................................ |
268 |
1895 .................................... |
894 |
1896 .................................. |
471. |
Under år 1897 komme hithörande ansökningar utan tvifvel att
uppvisa en ej obetydlig ökning med anledning af det genom lagen
den 5 mars 1897, angående ändring i vissa delar af lagen om skydd
för varumärken den 5 juli 1884, lemnade medgifvandet att registrera
vissa slag af ordmärken, som förut i allmänhet ej kunnat registreras.
Under åren 1892—1896 hade embetsverkets beslut i ärenden rörande
registrering af varumärken utgjort:
56
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
År 1892 ....................................... 332
„ 1893 ....................................... 299
„ 1894 ...................................... 2,473
„ 1895 ....................................... 1,808
„ 1896 ....................................... 817.
Med afseende å den betydande men öfvergående ökningen i beslutens
antal åren 1894 och 1895 anmärk!es, att densamma varit beroende
på det stora antalet år 1885 registrerade varumärken, hvilka
under nyssnämnda två år anmälts till förnyad registrering.
Hvad slutligen anginge bolagsregistreringen, hade befattningen
dermed först med år 1897 öfverlemnats till patent- och registreringsverket,
hvarför hithörande siffror ej ännu kunde vara fullt upplysande.
Under månaderna januari—september 1897 hade emellertid till patentoch
registreringsverket inkommit 2,944 anmälningar till aktiebolagsregistret,
deraf 2,535 första anmälningar af äldre aktiebolag, 172 första
anmälningar af nybildade aktiebolag samt 237 senare anmälningar
rörande redan hos patent- och registreringsverket registrerade bolag.
I fråga om den administrative sekreteraren hade patent- och registreringsverket
meddelat, att denne, utom honom i egenskap af sekreterare
tillkommande befattning med uppsättning och kollationering af
samtliga till aktiebolagsregistreringen ej hörande expeditioner, med
protokollsföring samt med redaktionen af registreringstidningen, dels
hade att såsom biträde åt chefen granska alla vid patentansökningarna
fogade fullmagter och öfverlåtelsehandlingar, dels ock såsom ledamot i
verket föredragit år 1896 2,965 patentärenden, af hvilka dock 1,896
endast utgjorts af ansökningar om anstånd med meddelade föreläggandens
fullgörande, och 817 ärenden rörande registrering af varumärken,
samt under de nio första månaderna af år 1897 3,247 patentärenden
(hvaraf 1,707 anståndsansökningar) och 465 ärenden rörande registrering
af varumärken. Genom den nya lagstiftningen om ordmärken komme
i öfrigt hans göromål såsom ledamot antagligen att ej obetydligt ökas.
De frågor, som uppstode vid aktiebolagsregistreringen, vore ofta af
synnerligt invecklad natur samt berörde ej blott aktiebolagslagen, utan
äfven, särskildt i följd af innehållet i 68 § af nämnda lag, andra delar
af gällande lagstiftning, hvarför hos föredraganden af dessa ärenden
(sekreteraren för aktiebolagsärenden) måste fordras vidsträckt författningskunskap
och öfvadt juridiskt omdöme. Vidare vore de inkomna
ansökningshandlingarna, enligt hvad erfarenheten redan visat, ofta så
bristfälliga, att sekreteraren för dessa bristers afhjelpande måste med
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
57
sökandena föra långa ock tidsödande skriftvexlingar; hvarjemte han
måste såväl vid dessa utlägga patent- och registreringsverkets uppfattning
af frågan som ock, jemlikt ofvan åberopade 68 § i aktiebolagslagen,
vid eventuelt afslag å ansökningen uppsätta motiveradt beslut. Då
aktiebolagsärende varit föremål för Kongl. Maj:ts omedelbara pröfning,
hade Kongl. Maj:t plägat remittera ärendet till patent- och registreringsverket,
i hvilket fall det ålegat sekreteraren att, efter verkstäld utredning,
uppsätta utlåtande.
Hvad åter anginge notarien, hade hans befattning med utgifvandet
af de föreskrifna samlingarna af de ur aktiebolagsregistret, föreningsregistren
och handelsregistren kungjorda uppgifter visat sig vara synnerligen
tidsödande; i hvilket afseende särskildt anförts, att det tillhörande
registret torde komma att årligen omfatta ett antal person- och firmanamn,
betydligt öfverstigande 20,000, hvilka namn skulle ordnas i bokstafsföljd;
och då allmänheten allt mera flitigt visat sig vilja taga del af de
upplysningar, som angående aktiebolagen stode att vinna uti aktiebolagsregistret
och vederbörande arkivhandlingar, komme notariens tid härigenom
att i hög grad tagas i anspråk, och öfriga honom åliggande,
ganska omfattande tjenstegöromål att slutligen afbrytas.
Hvad slutligen anginge behofvet af vaktbetjening vid verket hade
patent- och registreringsverket, under erinran, att i den nu gällande
staten upptoges en vaktmästare, äfvensom bland verkets förslagsvis angifna
expenser arfvoden till extra vaktbetjente, i öfrigt anfört följande:
För närvarande vore tre extra vaktbetjente hos verket anstälda. Det
torde ej kunna undvikas, att med verkets fortsatta utveckling jemväl
ökadt behof af vaktbetjente snart komme att uppstå. Behofvet af vaktbetjening
inom patent- och registreringsverket vore nemligen ganska
betydligt, så väl på grund af embetslokalens omfattning och den utsträckning,
hvari allmänheten besökte dess bibliotek och förevisningsrum,
som i följd af den ständiga och oundvikliga transporten inom verket af
handlingar och patentskrifter, till hvilka hänvisningar i granskarnes utlåtanden
gjorts, från den ena tjenstemannen till den andre, samt afhemtandet
och aflemnandet af verkets post, af manuskript och korrektur
till dess publikationer m. m. Det hade synts embetsverket gifvet, att
äfven i detta fall den personal, som med visshet kunde anses oundgängligen
nödig för verket, borde uppföras å ordinarie stat.
På grund häraf hade patent- och registreringsverket i statförslaget
upptagit en förste vaktmästare och tre vaktmästare.
De aflöningsförmåner, som i patent- och registreringsverkets statBih.
till Bi/csd. Prot. 1898. é Samt. 1 Afd. 7 Höft. 8
58
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
förslag upptagits, vore i allmänhet desamma, som för närvarande utginge,
utom hvad anginge öfverdirektören, öfveringeniörerne och vaktbetjeningen.
Beträffande den föreslagna löneförhöjningen för öfverdirektören
och öfveringeniör hade embetsverket anfört följande:
»Arfvodet för öfveringeniören är för närvarande bestämdt till 5,000
kronor, hvaraf 1,500 kronor skola anses såsom tjenstgöringspenningar.
Åt nuvarande öfveringeniören, S. A. Andrée, har derjemte beviljats två
åld er stillägg, hvartdera å 500 kronor, det ena efter fem, det andra efter
tio års tjenstgöring, hvadan hans sammanräknade löneförmåner sålunda
för närvarande uppgå till 6,000 kronor. Denna aflöning är, ur flera
synpunkter sedt, mindre lämplig. Till en början utgå tjenstgöringspenningarna
med samma belopp, som är bestämdt för sekreteraren för
handläggning af tekniska frågor, hvilket har till följd att, då denne
under öfveringeniörens semester eller tjenstledighet skall uppehålla
öfveringeniörsbefattningen, han icke erhåller någon som helst ersättning
för ett dylikt förordnande, hvilket uppenbarligen icke öfverensstämmer
med de i likartade fall allmänt tillämpade principer. Af större betydelse
är emellertid, att öfveringeniörens aflöning står i sådant förhållande
till sekreterarens att, derest den sistnämnde, i öfverensstämmelse
med hvad i fråga om andra gradens lön är vanligt, erhåller rätt till
två ålder stil! ägg, hvartdera å 500 kronor, han efter tio års tjenstgöring
icke kan befordras till den högre befattningen af öfveringeniör, utan att
hans löneförmåner derigenom minskas med 500 kronor. Med anledning
häraf har ock, i sammanhang dermed att åt öfveringeniören Andrée
beviljats tjenstledighet under ett års tid, räknadt från den 1 nästlidne
maj, med skyldighet för honom att under ledigheten afstå samtliga sina
löneförmåner, samt nuvarande sekreteraren för handläggning af tekniska
frågor, N. Rahm, hvilken, såsom ofvan blifvit erinradt, för närvarande
i egenskap af sekreterare åtnjuter två ålderstillägg, hvartdera å 500
kronor, förordnats att under Andrées tjenstledighet förestå öfveringeniörsbefattningen,
Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 9 april innevarande
år (1897) täckts medgifva, att Rahm dervid, utöfver det för
öfveringeniör bestämda arfvode af 5,000 kronor, må uppbära honom i
egenskap af sekreterare beviljade ålderstillägg.))
»I fråga om öfveringeniörens aflöning anser sig patent- och registreringsverket
i öfrigt böra betona, att de tekniska ledamotsbefattningarna
hos embetsverket måste anses ställa synnerligt stora anspråk
på sina innehafvare så väl i fråga om arbetsförmåga som med afseende
å kunskaper, erfarenhet och omdöme. I detta hänseende må, bland
annat, erinras derom, att de vigtigaste uppfinningarna numera patenteras
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
59
i alla civiliserade länder, samt att knappast någon uppfinning af betydelse
framkommer, utan att in- och utländska konkurrenter söka att
genom invändningar eller patentansökningar å likartade anordningar
omintetgöra dess skyddande genom ett verksamt patent. Skiljedomare
i dessa tvister, som ofta utkämpas samtidigt i flera länder och i hvilka
ofta landets mest framstående teknici taga del, måste i första hand vara
just de tekniska ledamöterna i patentverken. Skall man erhålla dugliga
aspiranter till dessa befattningar, måste de derför vara så väl aflönade,
att framstående teknici finnas hugade att egna sig åt patentverkets
tjenst. Visserligen fordras dervid ingalunda, att aflöningarna sättas lika
högt som de, hvilka inom privatlifvet gemenligen utgå till personer
med motsvarande qvalifikationer, enär den trygghet, som innehafvandet
af ordinarie statstjenst bereder, utan tvifvel i ej ringa mån uppväger
fördelarne af den högre aflönade, men mera osäkra pri va ttj ensten.
I fråga om ingeniörsyrket får man emellertid säkerligen icke bygga
allt för mycket på nämnda förhållande, enär inom detta yrke tillkommer
en annan omständighet, nemligen mångfalden af de möjligheter till riklig
utkomst såväl i hemlandet som i utlandet, som numera inom industrien
erbjudas den skicklige fackmannen och i hög grad minska den eljest
med privata befattningar förbundna risken. Detta var ock anledningen,
hvarför vid patentverkets första organisation, år 1884, ehuru detsamma
då till en början anordnades endast såsom en byrå inom kommerskollegium
samt chefsbefattningen i öfverensstämmelse härmed gjordes
till en byråchefsbefattning, den tekniske ledamoten eller, såsom han
sedermera benämnts, öfveringeniören ansågs icke kunna aflönas med
ett arfvode, motsvarande endast andra gradens lön, utan erhöll högre
aflöning. Att emellertid denna aflöning dervid icke sattes ännu högre
än som skedde, var utan tvifvel endast beroende derpå, att öfveringeniörens
aflöning måste sättas i visst förhållande till byråchefens.
Någon sekreterarebefattning fans då ännu icke, hvarför hänsyn till
denna dervid ej behöfde tagas. Svårligen torde ock med fog kunna
bestridas, att en öfveringeniörsbefattning i patent- och registreringsverket
är i afseende å de qvalifikationer och det arbete, den kräfver af
sin innehafvare, på sitt område fullt jemförlig med en byrå chefsbefattning
i de äldre centrala embetsverken. Så väl på grund häraf som
framför allt med hänsyn till angelägenheten af, att öfveringeniörsbefattningarna
alltid må kunna besättas med fullt kompetenta personer, har
patent- och registreringsverket ansett, att vid embetsverkets definitiva
organisation aflöningarna för öfveringeniörsbefattningarna böra sättas
något högre än hvad för närvarande gäller, och dervid en sådan
60
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
proportion mellan dessa aflöningar och sekreterarnes iakttagas, att ofvan
först anmärkta oegentligheter undvikas. Dervid skulle embetsverket,
särskildt med hänsyn till sin ofvan uttalade uppfattning, att just dessa
tekniska befattningar af särskilda skäl böra vara väl aflönade, för sin
del icke tvekat att förorda öfveringeniörsbefattningarnas uppförande till
tredje gradens lön, derest icke härigenom svårighet uppstode att sätta
dessa ledamöters och öfverdirektörens aflöningar i lämplig proportion
till hvarandra. Å andra sidan har patent- och registreringsverket förestält
sig, att någon mindre höjning af öfverdirektörens lön utöfver nu
högst utgående 7,000 kronor icke skulle kunna anses alldeles obefogad
så väl med hänsyn till embetsverkets nuvarande omfattning och antagligen
framtida utveckling, som ock i betraktande af det oafbrutna arbete
med uppgörande af nya organisationer och arbetsplaner, som denna
utveckling måste ålägga öfverdirektören. Patent- och registreringsverket
tillåter sig derför i underdånighet föreslå, att öfverdirektörens aflöning
må bestämmas till 7,500 kronor utan ålderstiliägg, samt att af nämnda
belopp 5,000 kronor må utgå såsom lön och 2,500 kronor såsom tjenstgöringspenningar,
äfvensom att öfveringeniörs lön må upptagas till
6,000 kronor, hvaraf 4,200 kronor såsom lön och 1,800 kronor såsom
tjenstgöringspenningar, med ett ålderstiliägg å lönen efter fem år å
500 kronor. Att dessa aflöningars belopp afvika från de inom andra
verk utgående lönernas har patent- och registreringsverket förestält sig
icke vara af synnerlig betydelse, då afvikelser från de allmänna reglerna
under senare åren äfven i andra fall skett, samt för öfrigt exceptionella
förhållanden föreligga.»
Aflöningen till förste vaktmästaren och de tre vaktmästarne hade
föreslagits att utgå med samma belopp, som för andra nyligen reglerade
verk blifvit bestämda.
Äfven de patent- och registreringsverkets utgifter, som icke hänförde
sig till personalens aflöning, hade i följd af den fortsatta ökningen
af patentansökningarnas antal i allmänhet successivt ökats. Då en
öfversigt af såväl nu afsedda som embetsverkets öfriga utgifter kunde
i detta sammanhang vara af intresse, hade patent- och registreringsverket
låtit upprätta en dylik, i hvilken de olika utgifterna för hvart
och ett af åren 1885 —1896 sammanförts under vissa rubriker. Isamma
syfte hade en likartad öfversigt upprättats i afseende å embetsverkets
samtliga inkomster under samma år. Dessa båda öfversigter återfinnas
i två tabeller, införda å sid. 60 och 61 i statsrådsprotokollet.
Redan i det föregående hade patent- och registreringsverket framhållit
såsom sin uppfattning, att vid den successiva ökning af verkets
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
61
arbetskrafter, som torde nödvändiggöras särskildt af den fortsatta och.
hastiga tillväxten i patentansökningarnas antal, borde så förfaras, att
för det ökade arbete, sora icke kunde utföras af embetsverkets befintliga
ordinarie personal, tills vidare anlitades biträde af extra ordinarie
tjenstemän samt, först sedan ökningen under flera år visat sig konstant,
nya ordinarie befattningar inrättades. Af den lemnade öfversigten af
embetsverkets utgifter framginge, efter embetsverkets förmenande, att
de utgifter, som ej hänförde sig till personalens aflöning, i allmänhet
vore af den beskaffenhet, att de enligt regeln stege och folie med
antalet till embetsverket inkomna ansökningar, hvadan de ej heller
kunde bindas vid fixa anslag eller ens för längre tid förslagsvis beräknas.
Såsom en gifven följd häraf ansåge ock patent- och registreringsverket,
att åt embetsverket fortfarande borde beredas möjlighet att
utan längre dröjsmål och allt för stor omgång, i mån af behof, öka
eller minska sina extra ordinarie arbetskrafter, äfvensom att embetsverket
jemväl fortfarande borde eg a i hufvudsak samma befogenhet i
fråga om sådana af de respektive författningarnas tillämpning betingade
utgifter, som icke hänförde sig till personalens aflöning. I öfverensstämmelse
härmed föresloge patent- och registreringsverket, att i det
statförslag, som skulle föreläggas Riksdagen, endast upptoges embetsverkets
ordinarie befattningar och de för dessa bestämda lönevilkoren,
men att i fråga om embetsverkets öfriga utgifter föreskrefves, att
nämnda utgifter skulle för hvarje år af patent- och registreringsverket
sammanfattas i ett detaljeradt budgetsförslag, som understäldes Kongl.
Majrts pröfning.
Derest Riksdagen medg-åfve, att de till patent- och registreringsverket
inflytande afgifter finge användas, afgifterna för patent och
registrering af varumärken till täckande af de kostnader, som betingades
af tillämpningen af patentförordningen och varumärkeslagen, samt afgifterna
för registrering af aktiebolag för de utgifter, som föranleddes
af aktiebolagslagen samt öfriga dithörande författningar, skulle, enligt
embetsverkets antagande, någon vidare bestämmelse ej erfordras från
Riksdagens sida rörande fördelningen af patent- och registreringsverkets
inkomster på dess olika utgiftsposter, utan borde, med ledning af
nämnda bestämmelse och de ytterligare föreskrifter i ämnet, som Kongl.
Maj:t kunde täckas meddela, i det af patent- och registreringsverket
årligen uppgjorda budgetsförslag, hvarom ofvan förmälts, angifvas, med
hvilken art af afgifter hvarje särskild beräknad utgiftspost skulle täckas,
hvarom ock föreskrift i förslaget intagits.
62
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Angående den i förslaget till aflöningsvilkor upptagna rätten för
ordinarie tjensteman att vid afskedstagande komma i åtnjutande af
pension hade patent- och registreringsverket anfört följande:
»Liksom patent- och registreringsverket ansett, att aflöningarna
för dess personal fortfarande böra direkt af embetsverket bestridas med
inflytande afgifter, har patent- och registreringsverket ock antagit, att
pensioneringen af dess personal jemväl bör på samma sätt bestridas,
och anser embetsverket för sin del det icke vara tvifvel underkastadt,
att denna pensionering skall kunna genomföras och upprätthållas, utan
att statsverket på något sätt derigenom betungas. I öfverensstämmelse
härmed får patent- och registreringsverket i underdånighet föreslå, att
de i den af Riksdagen godkända lönestaten upptagna embets- och
tjenstemännen må tillerkännas rätt till pension vid viss lefnads- och
tjensteålder till samma belopp och under samma vilkor i öfrigt, som
om dessa pensioner skulle utgå å allmänna indragningsstaten.»
Slutligen hade patent- och registreringsverket ansett sig böra
göra en approximativ beräkning öfver embetsverkets sannolika förmåga
att med inflytande afgifter bestrida de utgifter, som skulle orsakas af
den nu ifrågasatta lönestatens antagande och verkets utveckling i öfrigt,
och i sådant hänseende anfört:
»Då en dylik beräkning måste göras särskildt för embetsverkets
afdelning för patent och registrering af varumärken och för dess afdelning
för registrering af aktiebolag, har patent- och registreringsverket
tillåtit sig att utgå från det underdåniga förslag till fördelning
af verkets inkomster på nämnda båda afdelningar, som patent- och
registreringsverket, enligt hvad ofvan blifvit erinradt, den 30 nästlidna
september afgifvit och som går derpå ut, att af de i nu gällande lönestater
upptagna aflöningar endast aflöningarna till en sekreterare och
till en notarie skulle bestridas af afgifter för registrering af aktiebolag,
men att i öfrigt hvarje afdelnings utgifter skulle bestridas af dess
egna medel.»
»Förslaget till lönestat slutar på en summa af 69,500 kronor,
hvaraf, efter afdrag af ofvan nämnda båda aflöningar äfvensom aflöningen
till en bland vaktmästarne, hvilken sistnämnda aflöning patentoch
registreringsverket ansett jemväl böra påföras bolagsafdelningen,
61,200 kronor sålunda skulle bestridas genom afgifter för patent och
registrering af varumärken. Derest, såsom patent- och registreringsverket
föreslagit, fyra nya byråingeniörsplatser inrättas, kunde, derest
man finge utgå från nuvarande förhållanden, fyra å fem biträdande
ingeniörsbefattningar tills vidare indragas. Då emellertid, såsom ofvan
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
63
nämnts, antalet biträdande ingeniörer redan inom den närmaste tiden
måste ökas, har patent- oeh registreringsverket icke i förevarande beräkning
vågat för år 1899, då den nya löneregleringen skulle träda i
kraft, upptaga färre än sex biträdande ingeniörer.»
»Hyran för patent- och registreringsverkets nuvarande embetslokal
utgör från och med innevarande år (1897) 7,000 kronor, af hvilket
belopp 1,600 kronor ansetts böra täckas med afgifter för registrering
af aktiebolag, såsom utgörande hyra för den del af lokalen, som disponeras
af bolagsafdelningen.»
»Med iakttagande häraf och under antagande att patentafdelningens
öfriga utgifter komma att under de två närmaste åren ökas i
ungefärligen samma progression som hittills, har patent- och registreringsverket
uppgjort en beräkning öfver de belopp, hvartill nämnda
afdelnings olika utgiftsposter under år 1899 sannolikt böra uppgå, eller
hvilka de i alla händelser icke böra nämnvärdt öfverstiga. Denna beräkning
lemnar följande resultat:
Återstälda afgifter ...........................................
Aflöningar enligt lönestat ............................
Arfvoden och vikariatsersättningar............
Renskrifning, skrifmaterialier och porton.
Publikationer:
Patentskrifter ..........................................
Sak- och personalregister till patent
Anslag till tidningen »Norden» ..........
Registreringstidningen............................
Kungörelser m. m...................................
Biblioteket och arkivet:
Inköp af böcker .....................................
Bindning m. m......................................
Ved, lyse, renhållning och städning.........
Inventariers anskaffande och underhåll ....
Hyra....................................................................
Bidrag till internationella b)rrån i Bern ....
1,900 kronor.
61,200 |
77 |
20,800 |
77 |
5,550 |
V |
29,000 |
77 |
1,100 |
77 |
800 |
77 |
1,700 |
77 |
7,000 |
77 |
1,800 |
77 |
2,000 |
7? |
2,200 |
77 |
1,500 |
77 |
5,400 |
77 |
1,550 |
77 |
Summa 143,500 kronor.»
»Dessa utgifter hafva med afsigt upptagits till något högre belopp
än de, till hvilka patent- och registreringsverket anser dem sannolikt
komma att uppgå. För att ytterligare iakttaga all nödig försigtighet,
har patent- och registreringsverket i afseende å de inkomster, med
hvilka dessa utgifter skola täckas, beräknat dem synnerligen lågt. Så
64
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
torde det, att döma af den hittills vunna erfarenheten, knappast vara
tvifvel underkastadt, att patentansökningarnas antal redan år 1898 skall
uppgå till omkring 2,200. Patent- och registreringsverket har emellertid
i detta sammanhang ej beräknat, att denna siffra skulle uppnås förr
än år 1899. Årsafgifterna för patent torde vidare, efter all sannolikhet,
för hvart och ett af de nästföljande åren ökas med mera än
i beräkningen upptagna 7,000 kronor. Ansökningarna om registrering
af varumärken torde, särskildt genom den nya lagstiftningen om skydd
för ordmärken, efter all sannolikhet komma att ökas ej obetydligt, men
hafva här upptagits till samma antal, hvartill de uppgingo år 1896.
Äfven afgifterna för förnyad registrering samt inkomsterna af försålda
publikationer ha upptagits till samma belopp som de, hvartill de uppgingo
sistnämnda år.»
»I öfverensstämmelse härmed har patent- och registreringsverket
beräknat patentafdelningens inkomster för år 1899 på följande sätt:
Afgifter för 2,200 ansökningar och patent....... 44,000
Årsafgifter för patent.............................................. 98,000 142,000 kronor.
Afgifter för registrering af 347 varumärken..... 13,880
Afgifter för förnyad registrering af 124 varumärken
............................................................. 1,240 15,120 „
För försålda publikationer.................................................... 2,385 „
Summa 159,505 kronor.»
»Enligt dessa beräkningar, hvilka, såsom ofvan blifvit framhållet,
torde få anses vara med all nödig försigtighet uppgjorda, skulle sålunda
pantentafdelningen, trots den ej obetydligt ökade lönestaten, för
år 1899 lemna ett öfverskott af omkring 16,000 kronor.»
»Hvad åter angår patent- och registreringsverkets afdelning för
registrering af aktiebolag, så lemna, såsom ofvan blifvit framhållet,
förhållandena under dess första, ännu ej afslutade verksamhetsår ej
någon fullt tillförlitlig ledning rörande de belopp, hvartill dess inkomster
för framtiden sannolikt komma att uppgå. Hvad hittills förekommit
synes dock afgjordt tala för, att de inflytande afgifterna skola förslå
att täcka utgifterna för registreringen. Under månaderna januari—september
innevarande år hafva till registrering anmälts 172 nybildade
aktiebolag och dervid i registreringsafgifter erlagts sammanräknadt
17,623 kronor 65 öre, hvarjemte samtidigt gjorts 237 anmälningar till
registret rörande redan registrerade aktiebolag, vid hvilka anmälningar
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
65
fogats registreringsafgifter till belopp af tillsammans 1,433 kronor. Om
man antager, att årets sista tre månader komma att i nu afsedda registreringsafgifter
lemna relativt taget samma inkomst, skulle sålunda
afkastningen af dessa afgifter för innevarande år komma att tillsammans
uppgå till cirka 24,000 kronor. Såsom ofvan blifvit framhållet, kan
man visserligen med visshet beräkna, att nu afsedda registreringsafgifter
skola för framtiden gifva icke obetydligt högre afkastning än under
innevarande år. För att emellertid vara fullt viss, att ej i fråga om
afdelningens inkomster räkna med för höga siffror, har patent- och
registreringsverket jemväl för år 1899 beräknat registreringsafgifternas
afkastning till endast 24,000 kronor. Hvad åter bolagsafdelningens
utgifter beträffar, så har patent- och registringsverket, såsom redan
blifvit nämndt, ansett, att med afgifter för registrering af aktiebolag
borde bestridas aflöningar af en sekreterare, 4,500 kronor, af en notarie,
3,000 kronor, samt af en vaktmästare, 800 kronor, äfvensom hyra till
belopp af 1,600 kronor. Efter afdrag af dessa utgifter, tillsammans
uppgående till 9,900 kronor, skulle sålunda af ofvan beräknade 24,000
kronor återstå något öfver 14,000 kronor för täckandet af kostnaderna
för afdelningens publikationer och öfriga expenser, hvilket synes vara
för ändamålet mer än tillräckligt, äfven oafsedt att kostnaden för de
af embetsverket utgifna samlingar, omfattande de ur aktiebolagsregistret,
föreningsregistren och handelsregistren kungjorda uppgifter, torde till
en del böra bestridas af afgifterna för anmälningar till förenings- och
handelsregistren. Med ledning af förhållandena under innevarande år
och med iakttagande af att utgifterna äfven i detta fall ansetts böra
beräknas fså högt, att någon felräkning i detta hänseende ej bör befaras,
har patent- och registreringsverket uppgjort följande beräkning af bolagsafdelningens
sannolika utgifter år 1899:
Återstälda registreringsafgifter .........................
Aflöningar enligt lönestat ..................................
Arfvoden och vikariatsersättningar ................
Renskrifning, skrifmaterialier och porton ....
Publikationer (samlingarna och kungörelser)
Ved, lyse, renhållning och städning .............
Hyra .........................................................................
............. 1,000 kronor.
.............. 8,300 „
............. 3,000 „
.............. 1,350 ,,
.............. 5,000 „
.............. 600 „
................1,600 „
Summa 20,850 kronor.»
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, hade patentoch
registreringsverket hemstält:
Bih. till BiJcsd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 7 Häft.
9
66
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
1) att följande lönestat måtte för patent- och registreringsverket
fastställas att lända till efterrättelse från och med ingången af år 1899:
Tjenst- |
||||
Lön. |
görings- penmn- |
Summa j |
||
gar. |
||||
Kr. |
Kr. |
Kr. |
||
1 öfverdirektör............. |
5,000 |
2,500 |
7,500 |
|
1 öfveringeniör............. |
4,200 |
1,800 |
6,000 |
| Lönen kan efter 5 år höjas |
1 öfveringeniör............. |
4,200 |
1,800 |
6,000 |
j med 500 kronor. |
1 ledamot och sekreterare...... |
3,000 |
1,500 |
4,500 |
| |
2 ledamöter och sekreterare..... |
6,000 |
3,000 |
9,000 |
|
1 registrator och arkivarie...... |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
j Lönen kan höjas efter 5 år |
1,200 |
3,000 |
1 med 500 kronor och efter |
||
1 notarie................. |
1,800 |
10 år med ytterligare 500 |
||
1 byråingeniör............. |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
kronor. |
7 byråingeniörer............ |
12,600 |
8,400 |
21,000 |
|
1 bokhållare .............. |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
|
1 förste vaktmästare ......... |
800 |
300 |
1,100 |
|
1 vaktmästare ............. |
500 |
300 |
800 |
I Lönen kan efter 5 år höjas |
2 vaktmästare ............. |
1,000 |
600 |
1,600 |
( med 100 kronor. |
Summa |
— |
— |
69,500 |
Anm. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.
2) att för åtnjutande af de i nämnda stat uppförda löneförmåner
följande vilkor och förbehåll måtte fastställas att gälla till efterrättelse,
nemligen:
att embets- eller tjensteman i patent- och registreringsverket skall
vara underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning
i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af embetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, äfvensom, derest i en framtid verkets ställning
inom förvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan såsom
sjelfständigt embetsverk anses, vara förpligtad att, med bibehållande
af den tjenstegrad och aflöning han innehar, efter den nya arbetsordningen
sköta de med tjensten förenade göromål;
att med embete eller tjenst i patent- och registreringsverket icke
må förenas annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
67
heller annan tjenstebefattning, med mindre den befinnes icke vara hinderlig
för fullgörandet af tjenstgöringen i verket; dock att tjensteman,
som vid den nya löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom
patent- och registreringsverket, må densamma bibehålla, så länge den
icke är för tjenstgöringen i patent- och registreringsverket hinderlig;
att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöring befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;
att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag helsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas
att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar, afstå så mycket
af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning inom verket, densamma, mot åtnjutande i
förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar,
men eljest af deremot svarande belopp i stället för egna t j enstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;
der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande af
tjenst i samma lönegrad är medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaren
mera än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt sin
egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att härvid
icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och
för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem år
på samma vilkor, under iakttagande, hvad såväl den ena som den andra
förhöjningen angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än
vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjensteåldern
blifvit uppnådd; börande nuvarande löntagare dervid tillgodoräknas
den tid, han på grund af förordnande innehaft motsvarande eller
högre tjenst i patent- och registreringsverket;
att embets- eller tjensteman skall, då han uppnått 65 lefnads- och
minst 35 tjenstår, vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension
från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller patent- och registreringsverket,
der det tillkommer detta att afskedet utfärda, dock obetaget att låta
med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och
kan finnas villig i densamma qvarstå; samt
68
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Statskontorets
yttrande.
att semester må, när sådant Titan hinder för göromålens behöriga
gång kan ega rum, åtnjutas af öfverdirektören, öfveringeniörerna och
sekreterarne under en och en half månad samt af registratorn och arkivarien,
notarien, byråingeniörerna samt bokhållaren under en månad
årligen; äfvensom
3) att omkostnadsstat för patent- och registreringsverket, upptagande
samtliga utöfver faststäld lönestat till embetsverkets uppehållande
eller eljest för tillämpning af de författningar, som ligga till grund för
dess verksamhet, erforderliga utgifter, förslagsvis beräknade, måtte för
hvarje år af Kongl. Maj:t, på förslag af patent- och registreringsverket,
fastställas, med angifvande tillika af den art af afgifter, hvarmed hvarje
särskildt beräknad utgiftspost bör bestridas.
Sedan statskontoret genom kongl. remiss fått sig anbefaldt att
afgifva utlåtande öfver patent- och registreringsverkets ifrågavarande
framställning, hade statskontoret den 30 november nästlidna år afgifvit
sådant utlåtande och dervid till en början meddelat, att den af patentoch
registreringsverket lemnade redogörelsen för dess verksamhet syntes
statskontoret innefatta anledning för den föreslagna tillökningen i tjenstemännens
antal äfvensom att, då, efter hvad embetsverket upplyst, utöfver
den nu å stat uppförde vaktmästaren, derstädes vore anstälde tre
extra vaktmästare samt det icke torde kunna undvikas att med verkets
fortsatta utveckling jemväl ökadt behof af vaktbetjening inom embetsverket
snart måste uppstå, statskontoret ansåge sig sakna anledning till
erinran mot hvad i sådant hänseende föreslagits.
Derefter hade statskontoret anfört hufvudsakligen följande:
Med afseende å den betydliga utveckling patentverket, sedermera
ombildadt till patent- och registreringsverk, åt hvilket äfven numera
uppdragits bestyret med registrering af aktiebolag, vunnit, och då den
för öfverdirektören föreslagna aflöning vore lika med den, som nu utginge
till riksarkivarien, och ej öfverstege aflöningen för landssekreterare
och landskamrerare i de folkrikaste länen, men deremot understege
aflöningen för öfverdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, funne
sig statskontoret böra till bifall förorda förslaget i denna del; liksom
statskontoret ej heller funnit anledning till erinran mot den föreslagna
aflöningen för öfveringeniörerna, genom hvilket förslags antagande äfven
skulle undanrödjas den olägenhet att, såsom nu vore förhållandet, tjenstgöringspenningarne
vore lika för öfveringeniörerna och sekreterarne, i
följd hvaraf, då någon af de senare förordnades att under öfveringeniörs
9
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
69
semester eller ledighet för sjukdom bestrida öfveringeniörs befattning,
lian icke erhölle någon ersättning för förordnandet.
Den för öfriga tjensteman och de tre vaktmästarne föreslagna
rätt till ålderstillägg öfverensstämde med hvad enligt för andra embetsverk
faststälda löneregleringar egde rum samt af Kongl. Maj:t i afseende
å tjenstemän vid patent- och registreringsverket redan medgifvits.
De för åtnjutande af de i staten uppförda löneförmånerna föreslagna
vilkor och förbehåll öfverensstämde med motsvarande stadganden
lor kommerskollegium, dock att den bland sistnämnda stadganden förekommande
bestämmelsen om embets- och tjenstemäns pensionering från
allmänna indragningsstaten uteslutits; och funne sig statskontoret härvid
endast böra fästa uppmärksamheten derpå, att enligt instruktionen för
patent- och registreringsverket alla verket tillhörande embets- och tjenstemän
skulle tillsättas medelst förordnande, samt att pensionsrätt i allmänhet
ansetts icke tillkomma andra än dem, som vore med fullmagt
å innehafvande tjenst försedde.
Mot hvad patent- och registreringsverket föreslagit i fråga om en
årlig af Kongl. Maj:t för verket faststäld omkostnadsstat hade statskontoret
förmält sig icke hafva något att erinra.
Beträffande slutligen förslagets finansiella innebörd hade statskontoret
yttrat sig på följande sätt:
»Den af patent- och registreringsverket gjorda beräkning öfver
tillräckligheten af de tillgångar, hvarmed embetsverkets aflönings- och
öfriga omkostnader skulle bestridas, är statskontoret icke i tillfälle att
bedöma, då inkomsten af patent- och registreringsafgifter är beroende
på förhållanden, hvarom statskontoret saknar kännedom; dock har statskontoret
ansett sig böra underdånigst erinra, att vid beräkningen af
patentafdelningens utgifter icke upptagits de ålderstillägg, som redan,
enligt hvad patent- och registreringsverket upplyst, äro beviljade eller
till äfventyrs kunna komma att beviljas från och med år 1899 åt patentoch
registreringsverkets nuvarande tjenstemän; att under år 1896, enligt
hvad patent- och registreringsverkets framställning utvisar, uppstått
endast ett obetydligt öfverskott å dit influtna patent- och registreringsafgifter;
att öfverskottet för år 1895 ännu icke levererats till statskontoret,
hvartill orsaken, med hänsyn till de i fråga om sådan leverering
i nådiga brefven den 29 november 1895 och den 23 oktober
1896 meddelade föreskrifter, måste sökas deri, att denna leverering icke
utan olägenhet i afseende å bestridandet af patent- och registreringsverkets
löpande utgifter under innevarande år kunnat ega rum.»
70
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
»Sist omförmälda förhållanden föranleda statskontoret att uttala
den åsigt, att antalet af de tjensteman, hvilkas uppförande å ordinarie
stat må förekomma, bör inskränkas så, att med visshet kan antagas,
att till patent- och registreringsverket inflytande afgifter blifva under
alla förhållanden tillräckliga till bestridande såväl af embetsverkets samtliga
aflönings- och öfriga omkostnader som af blifvande kostnader för
pensionering.»
»Slutligen får statskontoret, som icke har något att tillägga till
den af patent- och registreringsverket lemnade redogörelse för nu gällande
föreskrifter angående redovisning och användning af patent- och
varumärkesafgifter samt afgifter för anmälanden till bolags-, föreningsoch
handelsregistren, underdånigst meddela:
att för tiden till och med år 1894 hos patentbyrån uppkomna,
till statskontoret levererade öfverskott å patent- och varumärksafgifter
för närvarande innestå hos detta embetsverk med 135,008 kronor
25 öre;
att behållningen af till Eders Kongl. Majtts befallningshafvande i
länen influtna afgifter för registrering af firma och prokura, om hvilkas
användning föreskrift meddelats i kongl. kungörelsen den 22 december
1887, vid 1896 års utgång utgjorde 19,532 kronor 64 öre, deraf vid
nämnda tidpunkt innestodo hos statskontoret 11,784 kronor 26 öre samt
i länens ränterier 7,748 kronor 38 öre;
att, jemlikt särskilda nådiga föreskrifter, af nyssnämnda hos statskontoret
innestående behållning utbetalts tillhopa 6,732 kronor 78 öre,
deraf 1,500 kronor till arfvode för innevarande år åt en extra ordinarie
tjensteman hos öfverståthållareembetet för emottagande af anmälningar
till handelsregistret m. m.;
att, enligt nu tillgängliga uppgifter, till Eders Kongl. Maj.ds befallningshafvande
i länen under januari—oktober månader innevarande år
(1897) influtit för anmälanden till förenings- och handelsregistren tillhopa
8,782 kronor 41 öre;
att i länen under samma tid bestridda utgifter för registrens anskaffande
och registreringarnes kungörande uppgått till 8,582 kronor
60 öre; samt
att hos öfverståthållareembetet under samma tid influtit för anmälanden
till förenings- och handelsregistren, 1,919 kronor, deraf 1,127
kronor 6 öre af embete!, användts till kungörelsekostuader m. m.»
Statsutskottets Utlåtande N:o 7
71
För egen del har departementschefen erinrat, att Kongl. Maj:t den
26 november 1897, efter statskontorets hörande, funnit godt lemna bitall
till patent- och registreringsverkets ofvan omförmälda framställning den
30 september 1897 rörande fördelning af utgifterna för embetsverket
mellan å ena sidan afgifterna för patent och för registrering af varumärken
samt å andra sidan afgifterna lör registrering af aktiebolag; och
har departementschefen beträffande det nu föreliggande förslaget anfört
följande.
Det af patent- och registreringsverket afgifna förslaget till ny aflöningsstat
syntes i det hela vara väl afpassadt efter hvad förhållandena
kraf de. Den påvisade stegringen i verkets göromål till följd af ett
oafbrutet ökadt antal nyinkommande ärenden måste naturligen verka
derhän, att först de redan befintliga tjenstemännens arbetskrafter toges
i anspråk så långt rimligen ske kunde och derefter nya tjenster tid efter
annan måste inrättas. I likhet med patent- och registreringsverket
funne departementschefen härvidlag den uppfattningen vara den rigtiga
att, då den gifna arbetsmängden befunnes öfverstiga de befintliga tjenstemännens
krafter, den Överskjutande arbetsqvantiteten borde öfverlemnas
åt extra personal, så länge någon möjlighet kunde finnas att arbetsökningen
vore af tillfällig, öfvergående art, men att å andra sidan i
ett verk af den beskaffenhet som patent- och registreringsverket icke
borde allt för mycket eftersättas den ordningen, att verkligt ordinarie
arbete bestredes af ordinarie personal.
Detta ledde i främsta rummet dertill, att den jemförelsevis osäkra
ställning, den befintliga personalen inom verket hittills intagit såsom
endast tillsatt p%. förordnande, nu borde upphöra, derigenom att patentoch
registreringsverket sattes å ordinarie stat och tjensteinnehafvarne
således försåges med fullmagt i vanlig ordning. Att patent- och registreringsverket
sålunda flyttades öfver till de ordinarie embetsverken betingades
ock deraf, att de statsinstitutioner, för hvilkas uppehållande verket
vore inrättadt, icke vore tillfälliga utan tvärtom stadigvarande och genom
lagar befästade.
Dernäst vore att tillse, att de med de nu befintliga tjensterna
förenade lönerna sattes i rimligt förhållande till de fordringar, som stäldes
å tjensteinnehafvarne, med hänsyn jemväl till de löner, som utginge
till de tjensteinnehafvare inom andra embetsverk, med hvilka tjenstemännen
inom patent- och registreringsverket närmast kunde jemföras.
I detta hänseende syntes departementschefen den för öfver dir ektören
nu bestämda aflöning vara mindre än vederborde. På sätt af den lem
-
Departementschefens
yttrande
och
förslag.
72
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
nade redogörelsen framginge, utginge nu aflöningen med 6,400 kronor
om året, deraf 4,400 kronor utgjorde lön och 2,000 kronor tjenstgöringspenningar,
hvartill kunde komma ett ålderstillägg af 600 kronor efter
fem år. Denna aflöning vore densamma, som plägade utgå till byråchefer
och andra föredragande ledamöter inom de centrala embetsverken
af större omfattning; men sedan den förra patentbyrån utvidgats till ett
patent- och registreringsverk och till verket förlagts äfven en ny grupp
af ärenden, nemligen de som rörde registrering af aktiebolag, måste enligt
departementschefens förmenande den chefen för verket tillkommande
aflöning sättas i skäligt förhållande till hvad chefer för andra motsvarande
verk uppbure.
Af hvad statskontoret i denna del af ärendet anfört framginge, att
den aflöning, patent- och registreringsverket föreslagit eller 7,500 kronor
om året utan ålderstillägg, just i detta hänseende vore synnerligen
måttligt tilltagen. Departementschefen tvekade derför icke att tillstyrka,
att i statförslaget måtte upptagas en aflöning för öfverdirektören af
7,500 kronor, deraf 5,000 kronor borde utgöra lön och 2,500 kronor
tjenstgöringspenningar.
Den ledamot af verket, som hufvudsakligen hade att bereda och
föredraga ärenden af teknisk art, öfver ingeniör en, hade hittills åtnjutit
en aflöning af 5,000 kronor, deraf 3,500 kronor utgjort lön och 1,500
kronor tjenstgöringspenningar, hvartill kommit två ålderstillägg, hvart å
500 kronor. Nu föresloges aflöningens höjning till 6,000 kronor, deraf
4,200 kronor i lön och 1,800 kronor i tjenstgöringspenningar, jemte ett
ålderstillägg af 500 kronor. Aflöningens högsta möjliga belopp skulle
alltså komma att uppgå till 500 kronor mer än för närvarande kunde
eg a rum. På sätt patent- och registreringsverket närmare utredt måste
på öfveringeniören ställas synnerligen stora fordringar icke blott i afseende
å arbetsförmåga utan äfven med hänsyn till kunskaper, erfarenhet
och omdöme. Då härtill komme, att den högsta aflöningen för öfveringeniören
enligt förslaget endast med 100 kronor öfverstege den lägsta
brukliga aflöningen för föredragande ledamöter i de centrala embetsverken
af större omfattning, och hänsyn jemväl måste tagas dertill, att
enskilda befattningar med vida större aflöningsförmåner stode personer
med framstående teknisk bildning till buds, samt med den ifrågasatta
löneförhöjningen jemväl skulle vinnas en af praktiska skäl behöflig
skilnad mellan öfveringeniörens och sekreterarens tjenstgöringspenningar,
ansåge departementschefen sig böra tillstyrka äfven denna aflöningsförhöjning.
Såsom aflöningsförhöjning kunde ock räknas utbytandet af den nu -
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
78
varande vaktmästarebefattningen med aflöning af 800 kronor och ett
ålderstillägg af 100 kronor mot en förste vaktmästarebefattning med en
aflöning af 1,100 kronor. Då verket redan nu kräfde ständigt -arbete
af fyra vaktmästare syntes det departementschefen skäligt, att i detta
verk, såsom annorstädes vanligen förekomme, den främste bland vaktmästarne
erhölle en något högre aflöning än de öfrige, och att denna
aflöning bestämdes till det i sådant afseende vanliga beloppet 1,100
kronor. Och under åberopande af hvad som anförts till protokollet öfver
finansärenden den 17 december 1897, syntes jemväl för denne förste
vaktmästare böra föreslås ett ålderstillägg af 100 kronor efter 5 års
tjenstgöring.
Hvad derefter anginge den föreslagna ökningen af verkets arbetskrafter,
funne departementschefen till en början behofvet af ytterligare
en öfveringeniör vara till fullo ådagalagdt. Han ansåge sig endast behöfva
erinra derom, att en adjungerad ledamot med öfveringeniörs åligganden
numera städse måste vara anstäld inom verket, och att arbetsmängden
för föredragandena af tekniska ärenden så vuxit och visade en
sådan tendens att fortfarande växa, att patent- och registreringsverket
icke ens kunnat ställa i utsigt att under år 1899 den adjungerade ledamoten
skulle kuuna afvaras, äfven om en ny öfveringeniörstjenst tillkomme.
Likaledes syntes synnerligen goda skäl vara anförda för behofvet
af ökade arbetskrafter för fullgörandet af de åligganden, som tillkomme
byråingeniörerne. Detta arbete bestredes för närvarande af fyra byråingeniörer
med tillhjelp af åtta biträdande ingeniörer. Ett sådant förhållande
mellan ordinarie och extra arbetskrafter öfverensstämde icke
med förut omförmälda grundsats rörande arbetets fördelning, äfven om
hänsyn toges dertill, att två af de biträdande ingeniörerne förrättade
arbete, som icke egde närmare sammanhang med den byråingeniörerne
åliggande nyhetsgranskningen beträffande inkomna patentansökningar.
Otvifvelaktigt vore det ock högeligen önskvärdt, att åt patent- och
registreringsverket med det snaraste bereddes möjlighet att enligt det
framlagda förslaget genom en särskild byråingeniör med nödigt biträde
ordna det klassificeringsarbete, som skulle komma att i så väsentlig
mån underlätta det egentliga granskaingsarbetet. Derjemte syntes vården
om verkets stora bibliotek vara af den vigt både för verket sjelft och
för den talrika allmänhet, som der sökte upplysningar, att på sätt som
föreslagits en ordinarie byråingeniörsbefattning borde afses derför.
Då enligt de af patent- och registreringsverket anförda grunder i
verkligheten förelåge behof af åtta nya byråingeniörstjenster, borde
Bih. till. Pdksd. Prof. 1898. 1 Sami. å Afä. 7 Häft. 10
74
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
någon tvekan icke råda att tillstyrka det af embetsverket afgifna förslag,
som inskränkts till fyra nya dylika befattningar. Om departementschefen
derför ändock icke ansåge sig böra tillstyrka framläggandet af
förslag om en sådan ökning, hade detta icke sin grund i någon ovisshet
om behofvets verklighet, utan endast i nödvändigheten att icke nu med
en gång binda sig vid en så stor ordinarie personal, att det skulle kunna
tänkas inträffa, att de för denna personals aflöning afsedda medel
skulle kunna blifva, åtminstone för någon tid, otillräckliga. Patent- och
registreringsverket hade visserligen framhållit att, om den föreslagna
staten oförändradt antoges, utgifterna för år 1899 borde beräknas:
för patent- och varumärkesafdelningen till .. ......... kronor 143,500: —
och för bolagsafdelningen till ................................ ,, 20,850: —
tillsammans kronor 164,350: —;
under det att inkomsterna, lågt beräknade, borde uppgå:
för patent- och varumärkesafdelningen till ............. kronor 159,505: —
och för bolagsafdelningen till ...................................... ,, 24,000: —
tillsammans kronor 183,505: —;
hvadan såväl i det hela som å de särskilda afdelningarna icke obetydligt
öfverskott skulle komma att uppstå. Men häremot hade statskontoret
erinrat, att 1896 års förvaltning icke visat något afse värd t öfverskott,
och att öfverskottet för år 1895 ännu vid tiden för aflåtandet af
statskontorets skrifvelse, den 30 november 1897, icke till statskontoret
inleverats och således icke kunnat undvaras för verkets rörelse, hvarförutom
anmärkts, att utgifter för ålderstillägg icke upptagits i utgiftsberäkningen
för år 1899; och hade statskontoret af dessa förhållanden
föranledts uttala den åsigt, att antalet af de tjenstemän, hvilkas uppförande
å ordinarie stat kunde förekomma, borde inskränkas så, att
med visshet kunde antagas, att till verket inflytande afgifter blefve under
alla förhållanden tillräckliga till bestridande såväl af embetsverkets
samtliga aflönings- och öfriga omkostnader som af blifvande kostnader
för pensionering.
Med anledning af dessa erinringar hade departementschefen från
patent- och registreringsverket inhemtat, att anledningen dertill, att något
afsevärdt öfverskott för år 1896 icke uppkommit, vore att söka dels
deri, att verket under år 1896 fått sig ålagdt att af patentmedel förskottera
hvad som åtginge för bolagsafdelningens igångsättande, eller
omkring 4,000 kronor, och dels deri att under året utbetalts kostnaderna
för ett särskildt femårsregister med öfver 8,000 kronor, att pa
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
75
tent- och registreringsverkets behållning å riksbanken den dag uppgifterna
lemnades, den" 13 december 1897, betydligt öfverstege öfverskottet
för år 1895, äfvensom att utgifterna för ålderstillägg under år 1899,
om statsförslaget antoges, icke kunde öfverstiga 1,500 kronor.
Beträffande inkomsterna och utgifterna för år 1897 hade verkets
chef meddelat en den 3 januari 1898 dagtecknad promemoria, enligt
hvilken embetsverkets inkomster under år 1897 utgjort sammanräknadt
238,439 kronor 34 öre och dess utgifter, hvilka dock, då räkenskaperna
ännu icke vore afslutade, ej kunde med full noggrannhet uppgifvas, sammanräknadt
166,089 kronor 97 öre.
Närmare upplysning om dessa inkomster och utgifter, fördelade på
embetsverkets olika afdelningar efter de af Kongl. Maj:t den 26 november
1897 faststälda grunder, hade embets verket lemnat i tabeller,
införda å sid. 7 6 och 77 i statsrådsprotokollet.
Med hänsyn till hvad sålunda förekommit rörande verkets ekonomiska
ställning under åren 1895, 1896 och 1897 syntes någon allvarlig
farhåga icke behöfva förefinnas för att inkomsterna under år 1899 och
närmast derpå följande år icke skulle komma att täcka utgifterna. Och
hvad den mera aflägsna framtiden beträffade, kunde departementschefen
ej undgå att framhålla, att man väl måste ga ut ifrån att patent- och
reoistreringsafgifterna alltid måste sättas till sådant belopp, att de betäckte
de verkligen behöfliga utgifterna för patent- och registreringsverkets
behöriga gång. Men då det emellertid finge anses vara förenligt
med nödig varsamhet att icke nu på en gång bevilja alla de begärda
byråingeniörstjensterna på ordinarie stat, trodde departementschefen
sig böra inskränka sig till att föreslå två nya dylika tjenster
jemte de redan befintliga fyra tjensterna. Det folie af sig sjelft att verkets
omkostnadsstat måste ökas i samma mån som aflöningsstaten på
denna grund minskades, då ju det erforderliga arbetet i allt tall måste
utföras, ehuru genom extra personal.
Departementschefen hade redan förut omförmält, att verket
behöfde en förste vaktmästare i stället för den nuvarande vaktmästaren,
och departementschefen finge nu på de af verket anförda skäl
föreslå, att i statsförslaget måtte upptagas tre ordinarie vaktmästare med
vanliga aflöningsförmåner af 800 kronor till hvar i stället för de tre
extra vaktbetjente, hvilka nu ständigt tjenstgjorde vid verket mot en
aflöning af 600 kronor om året till hvar. Dessa tre nya vaktmästare
ansåges böra få uppbära dels ålderstillägg enligt hvad hittills varit vanligt
med 100 kronor efter 5 års tjenstgöring och dels i enlighet med
ofvan omförmälda förslag enligt statsrådsprotokollet för den 17 december
76 Statsutskotteta Utlåtande N:o 7.
1897 ett ytterligare ålderstillägg af likaledes 100 kronor efter 10 års
tjenstgöring.
De vilkor för afiöhingarnes åtnjutande, som af patent och registreringsverket
föreslagits, vore på sätt både detta embetsverk och statskontoret
meddelat, väsentligen lika med dem, som vid dylika regleringar
plägade fastställas. Statskontoret hade visserligen fäst uppmärksamheten
derå, att pensionsrätt i allmänhet icke ansetts böra tillkomma andra än
dem, som vore med fullmagt å innehafvande tjenst försedde, och att
enligt gällande instruktion alla patent- och registreringsverket tillhörande
embets- och tjensteman skulle tillsättas medelst förordnande. Uppenbart
vore dock att, om verket nu försattes å ordinarie stat, de i staten
upptagne tjenstemän skulle förses med fullmagter och instruktionen i
motsvarande mån förändras. Deremot syntes, med hänsyn dertill, att
frågan om ändrade allmänna bestämmelser för pensionering af tjenstemän
ännu icke vunnit sin lösning, bland vilkoren rörande rätt till pension
böra intagas förbehåll derom, att tjenstinnehafvare skulle vara underkastad
de ändrade bestämmelser i fråga om pensionsrätt, som framdeles
kunde varda meddelade. Att äfven utgifterna för tjensteinnekafvarens
pensionering skulle utgå af verkets medel syntes departementschefen
ligga i sakens natur.
Hvad slutligen beträffade verkets omkostnads*tat, hade patent- och
registreringsverket hemstält, att sådan stat, upptagande samtliga utöfver
faststäld lönestat till embetsverkets uppehållande eller eljest för tillämpning
af de författningar som läge till grund för dess verksamhet, erforderliga
utgifter, förslagsvis beräknade, skulle för hvarje år af Kongl.
Maj:t, på förslag af patent- och registreringsverket, fastställas. Såsom
stöd derför, att omkostnadsstaten sålunda icke skulle föreläggas Riksdagen,
hade patent- och registreringsverket hufvudsakligen anfört, att
utgifterna å denna stat, hvilka i allmänhet vore af beskaffenhet att de
enligt regeln stege och folie med antalet till verket inkomna ansökningar,
icke kunde bindas vid fixa anslag eller ens för längre tid förslagsvis
beräknas. Då det emellertid syntes önskvärdt, att Riksdagen finge
beredas tillfälle att taga del i bestämmandet jemväl af anslagen under
omkostnadsstaten, och den af embetsverket antydda svårigheten utan
afsevärd olägenhet kunde i väsentlig mån undvikas derigenom, att förslag
till utgiftsstat för verket årligen framlades för Riksdagen, dervid
samtliga anslag å omkostnadsstaten upptoges såsom förslagsanslag, hade
departementschefen upprättat förslag till fullständig utgiftsstat för år
1899. Han hade dervid först från aflöningsstaten intagit slutsumman af
aflöningsbeloppen å ordinarie stat och derefter i enlighet med ofvan
-
Statsutskottets Utlåtande iV.-o 7.
77
berörda meddelande från patent- och registreringsverket upptagit ett
särskildt förslagsanslag för ålderstillägg till belopp af 1,500 kronor
samt slutligen beträffande omkostnadernas belopp följt de utgiftsberäkningar
för år 1899, som, på sätt förut meddelats af patent- och regi- t
streringsverket, lemnats, dervid departementschefen särskildt från embetsverket
inhemtat, att dessa beräkningar i fråga om utgifter för patent-
och varumärkesafdelningen grundat sig på förhållandena under
åren 1892—1896 med hänsyn jemväl till den väntade stegringen i antalet
inkommande ansökningar, under det att beräkningarna beträffande
bolagsafdelningen naturligen endast i obetydlig mån kunnat grunda sig
på erfarenhet. Departementschefen hade vidare ansett, att omkostnadernas
indelning i hufvudgrupper bort göras i nära öfverensstämmelse
med nu gällande stat för verket. I den första hufvudgruppen hade han
vidtagit den ökning, som blefve en följd deraf, att han icke kunnat föreslå
mer än två nya byråingeniörsbefattningar å ordinarie stat. I den
andra gruppen hade han gjort en obetydlig höjning för erhållande af
jemnare slutsiffra å staten.
Beträffande posten »återstälda registreringsafgifter» finge erinras,
att återställande af dylika afgifter författningsenligt ifrågakomme vid
vägrad registrering af varumärken eller aktiebolag; och hvad anginge
posten »bidrag till patentunionens internationella byrå i Bern» finge
framhållas, att denna utgift grundade sig på den af Sverige biträdda
konventionen om internationelt skydd för den industriella eganderätten.
Någon anledning att bland omkostnaderna särskilja utgifterna för patentoch
varumärkesafdelningen och för bolagsafdelningen syntes departementschefen
icke föreligga
Den aflöningsstat för patent- och registreringsverkets ordinarie
personal med dertill hörande vilkor för aflöningarnes åtnjutande samt
den utgiftsstat för år 1899, som departementschefen alltså föresloge
Kongl. Maj:t att framlägga för Riksdagen till godkännande, skulle med
tillämpning af hvad departementschefen nu anfört erhålla följande lydelse:
78
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
»Åflöningsstat
för patent- och registreringsverkets ordinarie personal att gälla
från och med år 1899.
Lön. |
Tjenst- görings- pennin- gar. |
Summa aflöning. |
|
Kr. |
Kr. |
Kr. |
|
1 öfverdirektör............. |
5,000 |
2,500 |
7,500 |
1 öfveringeniör............. |
4,200 |
1,800 |
6,000 |
1 öfveringeniör............. |
4,200 |
1,800 |
6,000 |
1 ledamot och sekreterare...... |
3,000 |
1,500 |
4,500 |
2 ledamöter och sekreterare..... |
6,000 |
3,000 |
9,000 |
1 registrator och arkivarie...... |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
1 notarie................. |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
1 byråingeniör............. |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
5 byråingeniörer............ |
9,000 |
6,000 |
15,000 |
1 bokhållare............... |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
1 förste vaktmästare.......... |
800 |
300 |
1,100 |
1 vaktmästare.............. |
500 |
300 |
800 |
2 vaktmästare.............. |
1,000 |
600 |
1,600 |
Summa |
— | '' —'' |
63,500 |
! Lönen kan efter 5 år höjas
| med 500 kronor.
Lönen kan höjas efter 5 år
, med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare 500
kronor.
(Lönen kan efter 5 år höj as
1 med 100 kronor,
i Lönen kan efter 5 år höjasj
l med 100 kr. och efter 10
) år med ytterligare 100 kr. i
Anm. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.»
»För åtnjutande af de i aflöningsstaten för patent- och registreringsverkets
ordinarie personal uppförda löneförmåner gälla följande
vilkor och förbehåll till efterrättelse, nemligen:
att tjensteman i patent- och registreringsverket skall vara underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller jemkning i åligganden,
som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af embetsverket
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad, äfvensom, derest
i en framtid verkets ställning inom förvaltningen så förändras, att detsamma
ej längre kan såsom sjelfständigt embetsverk anses, vara förpligtad
att, med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning han inne
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
79
har, efter förändrad arbetsordning sköta de med tjensten förenade göromål;
att
med tjenst i patent- och registreringsverket icke må förenas
annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan
tjenstebefattning, med mindre den befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet
af tjenstgöringen i verket; dock att tjensteman, som vid den
nya löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom patent- och
registreringsverket, må densamma bibehålla, så länge den icke är för
tjenstgöringen i patent- och registreringsverket hinderlig;
att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar få
uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöringen befriad, utgå till den, som tjensten förrättat;
att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst förrätta, eger uppbära
hela lönen, men att den, som eljest undfår ledighet för svag helsas
vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas
att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar, afstå så mycket
af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt;
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af semester,
tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning inom verket, densamma mot åtnjutande i
förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar
men eljest af deremot svarande belopp i stället för egna tjenstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;
att der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af tjenst i samma lönegrad är enligt stat medgifven, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att
innehafvaren mera än fyra år af denna tid sjelf med godt vitsord bestridt
sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjenst, dock att
härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester, och
för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem år
på samma vilkor, under iakttagande, hvad såväl den ena som den
andra förhöjningen angår, att den högre aflöningen ej får tillträdas förr
än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade
tjensteåldern blifvit uppnådd; börande nuvarande löntagare dervid tillgodoräknas
den tid, som före statens utfärdande förflutit från hans tillträde
till tjensten på grund af förordnande;
att såväl tjensteman som vaktbetjent skall, då han uppnått 65 lef -
80
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
nads- och minst 35 tjensteår, vara förpligtad att med oafkortad lön
såsom pension — att utgå af patent- och registreringsverkets medel
— från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller patent- och registreringsverket,
der det tillkommer detta att afskedet utfärda, dock obetaget
att låta med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det
allmänna och kan finnas villig i densamma qvarstå, hvarförutom tjensteman
och vaktbetjent skola vara underkastade de ändrade bestämmelser
i fråga om pensionsrätt, som framdeles kunna varda meddelade; samt
att semester må, när sådant utan hinder för göromålens behöriga
gång kan ega rum, åtnjutas af öfverdirektören, öfveringeniörerna och
sekreterarne under en och en half månad samt af registratorn och arkivarien,
notarien, byråingeniörerna samt bokhållaren under en månad årligen.
»
»Utgiftsstat
för patent- och registreringsverket för år 1899.
Kronor. |
Kronor. |
|
A. Aflöningar. Ordinarie personalen. ......................... |
63,500 |
|
Anslag till ålderstillägg, förslagsvis................ |
1,500 |
65,000 |
B. Omkostnader. Förslagsanslag. Till adjungerade ledamöter, biträdande ingeniörer, amanu-enser, särskildt tillkallade tekniska biträden, extra » renskrifning och skrifmaterialier, postafgifter, hyror, ved, lyse, renhållning och städning samt inventariers |
48,000 |
|
» böcker och tidskrifter, trycknings- och bindningskost-nader, kungörelser och publikationer m. m. efter af-drag af influtna prenumerationsafgifter och dylikt . . |
48,550 |
|
» återstälda registreringsafgifter................. |
2,900 |
|
» bidrag till patentunionens internationella byrå i Bern . . |
1,550 |
101,000 |
Summa kronor |
_ — |
166,000» |
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
81
Under erinran om Riksdagens i skrifvelse till Kong], Maj:t den 13
maj 1897 meddelade beslut om bemyndigande för Kongl. Maj:t att disponera
afgifterna för patent och registrering af varumärken äfvensom
för inskrifning i aktiebolagsregistret, föreningsregistren och handelsregistren,
har departementschefen slutligen, då de förhållanden, som påkallat
nämnda beslut, fortfarande förefunnes, tillstyrkt framställning till
Riksdagen om meddelande jemväl för år 1899 af bemyndigande angående
dispositionen af nämnda afgifter.
I öfverensstämmelse med det af 1896 års Riksdag gjorda uttalande,
anser utskottet patent- och registreringsverket hafva nått den
utveckling, att dess organisation nu bör för en längre framtid fastslås
och embetsverket öfverflyttas på ordinarie stat. Förevarande af Kongl.
Maj:t, i sådant afseende framstälda förslag har dervid synts utskottet
ändamålsenligt; men har utskottet i nedannämnda hänseenden funnit
skäl till erinran mot Kongl. Maj:ts framställning.
Vid granskning af den framlagda aflöningsstaten för embetsverket
liar utskottet sålunda funnit, att i vissa aflöningsbelopp minskning kan
och bör göras. Beträffande öfverdirektören och de två öfveringeniörerna
har Kongl. Maj:t föreslagit aflöningar, som, ålderstillägg för de senare
inberäknade, med 500 kronor för en hvar af dem öfverstiga de arfvoden
med ålderstillägg, som enligt Kongl. Maj:ts beslut för närvarande äro
bestämda för öfverdirektören och öfveringeniören. Utskottet har ej
kunnat biträda de skäl, som anförts för en sådan löneförhöjning, utan
har ansett dessa tjenstemäns nuvarande löneinkomster böra läggas till
grund vid bestämmande af den nya aflöningsstaten. Som ålderstillägg
åt öfverdirektören och ett andra ålderstillägg åt öfveringeniören i Kongl.
Maj:ts förslag uteslutits, blefve under denna förutsättning aflöningen för
öfverdirektör 7,000 kronor, deraf 5,000 kronors lön och 2,000 kronor
tjenstgöringspenningar, och för öfveringeniör 5,500 kronor, deraf 4,000
kronor lön och 1,500 kronor tjenstgöringspenningar, med ett ålderstillägg
å 500 kronor. Den förhöjning, som härigenom komme att ske
i de för dessa befattningar nu lägst utgående arfvoden, synes utskottet
vara af behofvet påkallad och hvad särskild! angår öfveringeniörs aflöning
tillräcklig för att bereda sekreteraren för handläggning af
tekniska ärenden förut saknad möjlighet att äfven efter intjenta två
ålderstillägg kunna utan minskning i löneinkomster vid öfveringeniörs
afgång från tjensten befordras till öfveringeniör. För att emellertid
afhjelpa den olägenhet, som enligt nu gällande bestämmelser förefinnes,
bestående deri, att, då nämnde sekreterare under öfveringeniörs semester
Bih. till Bi/csd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 7 Raft. 11
82
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
eller tjenstledighet på grund af sjukdom skall uppehålla dennes befattning,
han icke erhåller någon särskild ersättning för ett dylikt förordnande,
har utskottet såsom en lämplig utväg tänkt sig bestämmandet
af en annan proportion mellan öfveringeniörs lön och tjenstgöringspenningar
än den i sådant afseende nu gällande. Detta skulle, enligt
utskottets mening kunna ske genom att höja beloppet af öfveringeniörs
tjenstgöringspenningar med 300 kronor om året till det af Kongl. Maj:t
föreslagna belopp, 1,800 kronor, dervid lönen finge bestämmas till 3,700
kronor, eller 200 kronor högre än det för samma tjenst nu bestämda
lägsta lönebelopp.
Vidare har Kongl. Maj:t i enlighet med hvad chefen för finansdepartementet
i statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 17 december
1897 hemstält beträffande vaktbetjeningen inom vissa andra embetsverk
i hufvudstaden, föreslagit uppförande af ett ålderstillägg för en
förste vaktmästare och två ålderstillägg för en hvar af tre vaktmästare.
I öfverensstämmelse med hvad utskottet anfört i utlåtande n:o 23 i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition angående förhöjning i de vaktmästarne
hos åtskilliga statsmyndigheter tillerkända löneförmåner, dels
ock inom Riksdagen väckt motion i samma ämne, har utskottet emellertid
ansett sig böra tillstyrka, att af dessa ålderstillägg endast ett å 100
kronor efter fem års tjenstgöring må i aflöningsstaten uppföras för en
hvar af de tre vaktmästarne.
Bland de af Kongl. Maj:t föreslagna vilkor och förbehåll för åtnjutande
af de i aflöningsstaten för embetsverkets ordinarie personal
uppförda löneförmåner omnämnes, att såväl tjensteman som vaktbetjent
skulle, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjensteår, vara förpligtad
att med oafkortad lön såsom pension — att utgå af patentoch
registreringsverkets medel — från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller
patent- och registreringsverket, der det tillkomme detta att afskedet
utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest och så länge
den pensionsberättigade pröfvades kunna i tjensten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig i densamma qvarstå,
hvarförutom tjensteman och vaktbetjent skulle vara underkastade de
ändrade bestämmelser i fråga om pensionsrätt, som framdeles kunde
varda meddelade.
Dessa föreskrifter synas utskottet icke utesluta, att tjensteman
eller vaktbetjent skulle kunna blifva berättigad att vid uppnådd pensionsålder
erhålla pension af embetsverkets medel utan att dessförinnan
hafva för sagda ändamål behöft vidkännas något afdrag å de honom i
aflöningsstaten tillerkända aflöningsförmåner. Utskottet tillåter sig med
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
afseende härå erinra, att statsutskottet vid 1897 års riksdag i sitt utlåtande
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, punkt 21:o, med anledning af en utaf herr J. H. G. Fredholm
väckt motion framhållit det befogade deri, att alla statens tjensteinnehafvare
skulle lemna bidrag till bestridande af kostnaderna för sin
egen pensionering. Utskottets i sammanhang dermed gjorda hemställan
bifölls af Första Kammaren utan anmärkning mot utskottets
motivering. Andra Kammaren biföll framstäldt yrkande derom, att Riksdagen
ville i anledning af herr Fredholms motion i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t vid utarbetandet af det förslag, som
komme att framläggas för Riksdagen på grund af det betänkande, som
den 28 maj 1894 afgifvits af en för verkställande af utredning af civilstatens
pensionsinrättnings ställning och behof tillsatt komité, måtte
bland andra grunder för pensioneringen äfven upptaga den, att alla
statens tjensteinnehafvare skulle lemna bidrag till bestridande af kostnaderna
för sin egen pensionering. Samma åsigt blef vid nämnda riksdag
i Riksdagens skrifvelse angående regleringen af utgifterna under
nionde hufvudtiteln jemväl uttalad i fråga om pensionsvilkoren för lärarne
vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna. Enligt utskottets
mening bör nu antydda synpunkt göra sig gällande äfven vid bestämmandet
af pensionsrätten för ifrågavarande embetsverks personal. Då
emellertid efter verkstäld utredning pensionsväsendets omreglering i
vissa afseenden lärer vara föremål för Kongl. Maj:ts pröfning samt då
det ej torde vara lämpligt, att utskottet nu föreslår de för pensionsrätts
åtnjutande i antydda syfte erforderliga grunder, bar utskottet, som visserligen
medgifver det berättigade deri, att nämnda personal i likhet med
öfriga å ordinarie stat uppförda tjenstemän och vaktbetjente tillerkännes
pensionsrätt, ansett frågan härom böra tills vidare anstå, helst detta
nyinrättade embetsverks personal räknar så få tjensteår, att pensionering
af densamma först efter lång tid lärer kunna ifrågakomma. I följd
häraf har utskottet funnit sig böra tillstyrka, att den af Kongl. Maj:t
föreslagna bestämmelsen i fråga om afsked från tjensten, för närvarande
uteslutes från de för åtnjutande af förenämnda löneförmåner uppstälda
vilkor och förbehåll samt att i stället föreskrifves, att tjensteman och
vaktbetjent skall vara underkastad de bestämmelser i fråga om afgång
ur tjensten samt pensionsrätt och pensionsafgift, som framdeles kunna
varda meddelade.
Hvad slutligen angår utgiftsstaten för embetsverket har vid granskning
af de till statsrådsprotokollet lemnade meddelanden om verkets
utgifter det icke kunnat undgå utskottets uppmärksamhet, att kostnaden
84
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
för verkets publikationer uppgått till afsevärdt höga summor. I saknad
af fullständig utredning i fråga om hithörande''förhållanden, har utskottet
visserligen icke velat i detta afseende uttala någon bestämd anmärkning eller
föreslå någon ändring i den framlagda utgiftsstaten, men utskottet anser
emellertid, att dessa kostnader borde kunna något nedbringas, hvilket
syftemål torde kunna vinnas, derest, på sätt i kongl. förordningen den
17 november 1893 angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
m. m. föreskrifves, antingen anbud å för embetsverket erforderlig
trycknings utförande blefve infordrade eller arbetet blefve å auktion
utbjudet.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen, med godkännande
af dels följande
Aflöningsstat
för patent- och registreringsverkets ordinarie personal att gälla
från och med år 1899.
■ Lön. |
Tjenst- görings- pennm- gar. |
! Summa aflöning. |
|||||
i |
K, |
Kr. |
K, |
||||
1 öfverdirektör............. |
5,000 |
2,000 |
7,000 |
||||
1 1 öfveringeniör............. |
3,700 |
1,800 |
5,500 |
iLönen |
kan efter |
j år |
löjas |
| 1 öfveringeniör............. |
3,700 |
1,800 |
5,500 |
j med |
500 kronor. |
||
1 ledamot och sekreterare...... |
3,000 |
1,500 |
4,500 |
||||
2 ledamöter och sekreterare..... |
0,000 |
3,000 |
9,000 |
||||
I 1 registrator och arkivarie...... |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
Lönen med |
kan höjas |
efter och |
5 år efter |
1 notarie................. |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
10 år med ytterligar |
■ 500 |
||
I 1 byråingeniör............. |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
kronor. |
|||
1 5 byråingeniörer............ |
9,000 |
6,000 |
15,000 |
||||
1 bokhållare............... |
1,800 |
1,200 |
3,000 |
||||
1 förste vaktmästare.......... |
800 |
300 |
1,100 |
||||
1 vaktmästare.............. |
500 |
300 |
800 |
\Lönen |
kan efter |
5 år |
löjas |
2 vaktmästare........... . . . |
1,000 |
600 |
1,600 |
j med |
100 kronor. |
||
Summa |
— |
__ |
62,000 |
Anm. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
85
dels följande vilkor och förbehåll att gälla till efterrättelse
för åtnjutande af de i aflöningsstaten för patentoch
registreringsverkets ordinarie personal uppförda
löneförmåner, nemligen:
att tjensteman i patent- och registreringsverket
skall vara underkastad den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet
eller jemkning i åligganden, som vid en
möjligen inträdande förändrad organisation af embetsverket
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad,
äfvensom, derest i en framtid verkets ställning inom
förvaltningen så förändras, att detsamma ej längre kan
såsom sjelfständigt embetsverk anses, vara förpligtad
att, med bibehållande af den tjenstegrad och aflöning
han innehar, efter förändrad arbetsordning sköta de
med tjensten förenade göromål;
att med tjenst i patent- och registreringsverket
icke må förenas annan tjenst å rikets, Riksdagens
eller kommuns stat, ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den befinnes icke vara hinderlig för fullgörandet
af tjenstgöringen i verket; dock att tjensteman
som vid den nya löneregleringens inträdande redan
innehar tjenst utom patent- och registreringsverket,
må densamma bibehålla, så länge den icke är för
tjenstgöringen i patent- och registreringsverket hinderlig
;
att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar
få uppbäras endast för den tid, tjenstens
innehafvare verkligen tjenstgjort eller åtnjutit
semester, men skola för den tid, han eljest varit från
tjenstgöringen befriad, utgå till den, som tjensten
förrättat;
att den, som af sjukdom hindras att sin tjenst
förrätta, eger uppbära hela lönen, men att den, som
eljest undfår ledighet för svag helsas vårdande, enskilda
angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan förpligtas
att under ledigheten, utöfver sina tjenstgöringspenningar,
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens
förrättande erfordras eller eljest pröfvas skäligt;
att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras
för beredande af semester, tjensteman af lägre grad
86
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
skall vara skyldig att, om lian förordnas till högre
befattning inom verket, densamma, mot åtnjutande i
förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjenstgöring
spenningar, men eljest af deremot svarande belopp
i stället för egna tjenstgöringspenningar, bestrida,
dock ej längre än tre månader under ett år;
att1 der förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt
innehafvande af tjenst i samma lönegrad är enligt
stat medgifven, tidpunkten för första förhöjningen
bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att
innehafvaren mera än fyra år af denna tid sjelf med
godt vitsord bestridt sin egen eller på grund af förordnande
annan statens tjenst, dock att härvid icke
må föras honom till last den tid, han åtnjutit semester,
och för andra förhöjningen, om sådan eger rum, efter
ytterligare fem år på samma vilkor, under iakttagande,
hvad såväl den ena som den andra förhöjningen angår,
att den högre aflöningen ej får tillträdas förr än vid
början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den
stadgade tjensteåldern blifvit uppnådd; börande nuvarande
löntagare dervid tillgodoräknas den tid, som
före statens utfärdande förflutit från hans tillträde till
tjensten på grund af förordnande;
att såväl tjensteman som vaktbetjent skall vara
underkastad de bestämmelser ifråga om afgång ur
tjensten samt pensionsrätt och pensionsafgift, som
framdeles kunna varda meddelade; samt
att semester må, när sådant utan hinder för göromålens
behöriga gång kan ega rum, åtnjutas af öfverdirektören,
öfveringeniörerna och sekreterarne under
en och en half månad samt af registratorn och arkivarien,
notarien, byråingeniörerna samt bokhållaren
under en månad årligen.
dels ock följande
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
87
Utgiftsstat
för patent- och registreringsverket för år 1899.
Kronor. |
Kronor. |
|
A. Aflöningar. |
||
Ordinarie personalen ......................... |
62,000 |
|
Anslag till ålderstillägg, förslagsvis................ |
1,500 |
63,500 |
B. Omkostnader. F örslagsanslag. Till adjungerade ledamöter, biträdande ingeniörer, amanuenser, |
48,000 |
|
» böcker och tidskrifter, trycknings- och bindningskostna-der, kungörelser och publikationer m. m. efter afdrag |
48,550 |
|
» återstälda registreringsafgifter................. |
2,900 |
|
» bidrag till patentunionens internationella byrå i Bern . . |
1,550 |
101,000 |
Summa kronor |
— |
164,500 |
må medgifva, att afgifterna för patent och registrering
af varumärken må användas till bestridande
af de utgifter, hvilka i enlighet med den godkända
ntgiftsstaten för patent- och registreringsverket betingas
af tillämpning under år 1899 af förordningen angående
patent och lagen om skydd för varumärken; samt
att afgifterna för registrering af aktiebolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet och för andra
uppgifter till aktiebolags- och föreningsregistren äfvensom
för anmälanden till handelsregistren må användas
till bestridande af de utgifter, hvilka antingen i enlig
-
88
Statsuislcottets Utlåtande N:o 7.
Ang. öfriga
ordinarie
anslag.
[8-]
Ang. förvaltningsbidrag
ät sjukkassor
in. m.
[9-]
het med nyssberörda utgiftsstat betingas af tillämpning
under år 1899 af lagen om aktiebolag, lagen om
aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, och lagen om
registrering af bankaktiebolag, eller ock af Kongl. Maj:t
finnas betingade af tillämpning under år 1899 af lagen
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet,
lagen om handelsregister, firma och prokura tillika
med lagen om ändring i vissa delar af sistnämnda lag
samt lagen om handelsbolag och enkla bolag.
Öfriga ordinarie anslag.
9:o) I fråga om öfriga, här ofvan ej särskild! nämnda ordinarie
anslag å sjette hufvudtiteln har Kongl. Maj:t ej föreslagit annan förändring,
än att, för jemnande af hufvudtitelns slutsumma, förslagsanslaget
till skrifmaterialier och expenser, ved m. m. måtte ökas med 12
kronor, eller från 219,700 kronor till 219,712 kronor.
Utskottet hemställer,
att samtliga ordinarie anslag under sjette hufvudtiteln,
i afseende å hvilkas belopp utskottet icke här
ofvan framstält särskilda förslag, må för år 1899 fastställas
till samma belopp som i innevarande års riksstat;
dock att i anslaget till skrifmaterialier och expenser,
ved m. m. må få göras den jemkning, som
till jemnande af hufvudtitelns slutsumma kan erfordras.
Arbetareförsäkringen.
10:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen medgifva, att
Kongl. Maj:t måtte ega för år 1899 använda de till underlättande af
åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande
afsätta belopp, i mån af behof,
dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under de vilkor, som i
statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 14 januari 1898 omförmäldes,
och dels till utarbetande och offentliggörande genom försäkringsinspektörens
försorg af årsredogörelse för sjukkasseväsendet i riket.
Ju I en den 12 mars 1897 till Riksdagen aflåten proposition hade
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
89
Kongl. Maj:t anhållit om ett liknande bemyndigande för år 1898 och
dervid föreslagit följande vilkor för förvaltningsbidragets åtnjutande :
l:o) att sjukkassan skulle vara hos vederbörande myndighet registrerad
i enlighet med lagen om sjukkassor;
2:o) att sjukkassa skulle under föregående år haft egna inkomster,
uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets belopp;
samt
3:o) att förvaltningsbidraget skulle för år utgå i förhållande till
det antal afgiftspligtiga medlemmar, sjukkassan under näst föregående
år städse haft, med en krona för hvarje medlem, dock ej för något år
med sammanlagdt högre belopp än 1,500 kronor.
Detta Kongl. Maj:ts förslag bifölls af Riksdagen enligt skrifvelse
den 13 maj 1897, dock med den ändring, att förvaltningsbidraget skulle
för år utgå
med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och med 100,
med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till och med 300, samt
med 50 öre för hvarje medlem derutöfver,
dock ej för något år med sammanlagdt högre belopp än 1,500
kronor.
Efter erinran härom har departementschefen till det i ärendet
förda statsrådsprotokoll anfört följande.
Vid föredragning den 28 maj 1897 af Riksdagens berörda skrifvelse
hade förenämnda ändring blifvit af Kongl. Maj:t godkänd; och
hade i enlighet dermed utfärdats kongl. kungörelse angående förvaltningsbidrag
åt sjukkassor.
Enligt Riksdagens särskilda medgifvanden hade från och med år
1892 för ifrågavarande ändamål användt-s erforderliga belopp af de
medel, som 1890—1894 årens Riksdagar, med 100,000 kronor årligen,
anvisat till underlättande af åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring
och sjukkassors bildande. Af dessa afsätta medel hade vid 1896 års
utgång återstått 335,579 kronor 34 öre. Huru mycket deraf, som åtgått
under år 1897, kunde ännu icke med bestämdhet uppgifvas, men
torde, att döma af hvad som utgifvits under månaderna januari—november,
böra för hela året beräknas till något öfver 60,000 kronor.
Uti departementschefens anförande till statsrådsprotokollet för den 12
mars 1897 hade han påvisat, att, om det då framlagda ändringsförslaget
bifölles och samtliga i riket befintliga sjukkassor till följd af
förbättringen i vilkoren läte registrera sig, sammanlagda statsbidraget
till alla sjukkassorna skulle för år utgöra omkring 223,000 kronor.
Bih. till Riksd. Prof. 1808. 4 Sami. 1 Afd. 7 Häft. 12
90
Statsutskottets inlåtande N:o 7.
Den ändring i vilkoren, som Riksdagen vidtagit, komme emellertid att
medföra ökade kostnader för statsverket, i hvilket afseende departementschefen
vid frågans behandling i Riksdagen meddelat den beräkning,
att statsbidraget i detta fall och under nyss angifna förutsättning
af fullständig anslutning från kassornas sida torde komma att uppgå
till omkring 275,000 kronor, för år räknadt. Det framginge häraf, att,
åtminstone vid en synnerligen liflig anslutning, de redan afsätta medlen
komme att vid 1898 års utgång hafva till största delen åtgått; och det
blefve således nödvändigt att återupptaga den afsättning af medel för
ifrågavarande ändamål, som, på sätt anförts, egt rum för åren 1891—1895.
Beloppet borde nu, ehuru med all sannolikhet antagas kunde, att icke
alla sjukkassor komme att låta registrera sig — år 1896 hade ännu
funnits minst 1,100 icke registrerade sjukkassor — likväl för säkerhets
skull ej böra bestämmas lägre än till 250,000 kronor. Härom komme,
enligt hvad föredragande departementschefen inhemtat, chefen för finansdepartementet
att föreslå framställning till Riksdagen.
Uti anförande vid ärendets behandling i Riksdagen hade chefen
för civildepartementet framhållit, att Riksdagens beslut om höjning af
förvaltningsbidraget särdeles för mindre kassor säkerligen komme att
medföra behof af ändring af ett af vilkoren för förvaltningsbidragets
lemnande, nemligen det att sjukkassa skulle under föregående år haft
egna inkomster uppgående till minst tre gånger det begärda förvaltningsbidragets
belopp. I samma mån förvaltningsbidraget växte, blefve
det svårare att i afseende å de mindre kassorna få detta vilkor uppfyldt,
i all synnerhet beträffande de kassor, som icke uttaxerade afgifter
annat än i mån af inträffade sjukdomsfall. Också hade i enskild motion
vid 1897 års riksdag föreslagits, att man i detta hänseende endast
skulle fordra, att kassan skulle under det föregående året haft inkomster,
uppgående till minst hälften af det begärda förvaltningsbidragets belopp.
Om ock detta förslag måste anses gå längre, än behofvet kräfde, syntes
det departementschefen dock leda åt det rätta hållet; och departementschefen
förestälde sig, att den antydda olägenheten, som, i fall den qvarstode,
äfven skulle komma att i sin mån verka hindrande mot åtskilliga
kassors registrering, lämpligen skulle undanrödjas, om man inskränkte
sig till att föreskrifva, att sjukkassan skall under föregående år haft
egna inkomster uppgående till minst lika mycket som det begärda förvaltningsbidragets
belopp.
Departementschefen har derför hemstält om aflåtande till Riksdagen
af förberörda framställning med den ändring i nu gällande vilkor
för åtnjutande af förvaltningsbidrag, att sjukkassan skulle under före
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
91
gående år haft egna inkomster uppgående till minst iika mycket som
det begärda förvaltningsbidragets belopp.
Visserligen har statsutskottet vid 1897 års riksdag i utlåtande
öfver väckta förslag till förändrade bestämmelser angående förvaltningsbidrag
till sjukkassor förklarat sig anse det icke varit ådagalagdt, att
den gällande bestämmelsen om visst förhållande mellan statsbidraget
och sjukkassans egna inkomster vore för sjukkassorna egentligen betungande,
och vid sådant förhållande funnit sig icke hafva haft anledning
tillstyrka en af enskild motionär föreslagen förändring i syfte att
bereda lättnad för sjukkassorna i berörda afseende; men med hänsyn
till hvad föredragande departementschefen nu till statsrådsprotokollet
anfört beträffande svårigheten för de mindre sjukkassorna, särskildt dem,
som ej uttaxera afgifter annat än i mån af inträffade sjukdomsfall, att
under nuvarande förhållanden komma i åtnjutande af något förvaltningsbidrag
och deras deraf följande ovillighet att låta inregistrera sig,
anser utskottet likväl, att de uppstäida fordringarna på en sjukkassas
inkomster för åtnjutande af statsbidrag böra i någon mån nedsättas.
Det af Kongl. Maj:t föreslagna förhållandet emellan samma inkomster
och statsbidraget synes utskottet vara lämpadt efter hvad omständigheterna
i detta hänseende kräfva.
Hvad derefter angår frågan om beredande af medel för omförmälda
ändamål, har Kongl. Maj: t med åberopande af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden den 14 januari 1898 i propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof föreslagit Riksdagen att till underlättande af åtgärder
för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors bildande afsätta
250,000 kronor. Öfver detta förslag kommer utskottet att framdeles
under riksdagens lopp afgifva utlåtande.
På grund af hvad sålunda anförts får utskottet nu hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgifva, att Kongl. Maj:t
må ega för år 1899 använda de till underlättande af
åtgärder för arbetares olycksfallsförsäkring och sjukkassors
bildande afsätta belopp, i mån af behof,
dels till förvaltningsbidrag åt sjukkassor under
vilkor:
l:o) att sjukkassan skall vara hos vederbörande
myndighet registrerad i enlighet med lagen om sjukkassor;
-
92
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Ang. anslag
för kontroll å
försäkringsanttalterna
[10.
]
Ang. anslag
till näringsstatistiken.
[il.]
2:o) att sjukkassan skall under föregående år
käft egna inkomster uppgående till minst lika mycket
som det begärda förvaltningsbidragets belopp; samt
3:o) att förvaltningsbidraget skall för år utgå i
förhållande till det antal afgiftspligtiga medlemmar,
sjukkassan under näst föregående år städse baft,
med 1 krona 50 öre för hvarje medlem till och
med 100,
med 1 krona för hvarje medlem derutöfver till
och med 300, samt
med 50 öre för hvarje medlem derutöfver,
dock ej för något år med sammanlagdt högre
belopp än 1,500 kronor;
och dels till utarbetande och offentliggörande
genom försäkringsinspektörens försorg af årsredogörelse
för sjukkasseväsendet i riket.
Extra anslag.
Med anledning af de för tillfälliga behof, hänförliga till sjette
hufvudtiteln, gjorda framställningar, får utskottet afgifva följande yttranden
och förslag.
Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli.
ll:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,
att Riksdagen må, för handhafvande af kontroll
å försäkringsanstalterna, för år 1899, i likhet med hvad
allt ifrån år 1887 egt rum, på extra stat anvisa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af 4,500 kronor.
Kommerskollegium.
12:o) I anledning af Kongl. Ma:jts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
93
att Riksdagen må, till utarbetande af närmgsstatistik,
i likhet med hvad för åren 1897 och 1898
egt rum, för år 1899 anvisa på extra stat ett anslag
af 6,200 kronor.
13:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för arbetsstatistiska
undersökningar, på extra stat för år 1899 anvisa 10,000 kronor.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljer denna framställning,
erinrar chefen för civildepartementet, hurusom Riksdagen för
hvartdera af åren 1897 och 1898 för ifrågavarande ändamål anvisat
ett extra anslag af 10,000 kronor, samt att dessa anslag blifvit af Kongl.
Maj:t bestämda att användas för undersökningar angående förhållandena
dels inom bageriyrket och dels inom tobaksiudustrien. Efter att
hafva närmare redogjort för planen för dessa undersökningar och meddelat,
att de med säkerhet kunde väntas blifva fullbordade under innevarande
år, anför departementschefen beträffande den anbefalda undersökningen
af förhållandena inom tobaksindustrien:
»Då ett af ändamålen med undersökningen är att vinna en allt
säkrare grund för bedömandet af det sätt, på hvilket de tillämnade
regelbundna arbetsstatistiska undersökningarna för framtiden böra i vårt
land organiseras, anser jag mig böra framhålla, att den erfarenhet, som
kan vinnas från 1897 och 1898 årens undersökningar inom två yrken,
icke kan blifva för ändamålet tillräcklig. De i landet utöfvade yrkena
äro dertill af alltför mångskiftande art och arbetarnes förhållanden inom
de skilda yrkena alltför olika. Att detta ock inses inom de närmast
intresserade kretsarne, kan synas deraf, att, på sätt i ärendet omförmälts,
från arbetare inom olika yrken — sjömansyrket, porslinsarbetareyrket
och skoarbetareyrket — inkommit framställningar derom, att en undersökning
för år 1898 måtte komma att afse deras särskilda fack, ehuru
kommerskollegium liksom komiterade af flera anförda skäl ansett förhållandena
inom tobaksindustrien bäst lämpa sig för undersökning medelst
1898 års anslag.
Det torde derför vara lämpligt, att ytterligare försöksundersökningar
göras; och torde för anställande af sådana undersökningar under
år 1899 böra äskas samma belopp, som för innevarande år beviljats.»
Utskottet har i sammanhang med Kongl. Maj:ts omförmälda framställning
haft att behandla en af herr David Bergström i Andra Kammaren
väckt motion (n:o 153), deruti motionären i anslutning till Kongl. Maj:ts
framställning föreslår Riksdagen att, för arbetsstatistiska undersökningar,
Ang. anslag
för arbetsstatistiska
undersökninqar.
[12.]
94
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
bevilja på extra stat, att utgå under åren 1899 och 1900, ett anslag
af 20,000 kronor samt deraf anvisa för år 1899 ett belopp af 10,000
kronor.
Motionären påpekar till en början, hurusom departementschefens
ofvan anförda yttrande innefattade en erinran om de nu ifrågavarande
undersökningarnas, redan af 1896 års Riksdag starkt betonade, karakter
af försök.
För att statsmagterna vid ett slutligt afgörande af frågan om
anordnande af regelbundna statistiska undersökingar i vårt land skulle
ega tillgång till ett allsidigt och fullgodt materiel för den vigtiga sakens
bedömande, vore emellertid enligt motionärens åsigt önskligt, att vid
de förberedande arbetsstatistiska undersökningarna något större frihet
bereddes vederbörande, än nu vore fallet, i afseende å val af undersökningsområde
och arbetssätt. Den omständigheten, att medel till
ifrågavarande undersökningar hittills beviljats för endast ett år i sänder,
hade i sjelfva verket begränsat ämnesvalet och undersökningsarbetet
vida utöfver hvad Riksdagen afsett, då den i sin skrifvelse af
år 1896 tillkännagifvit, hvad som enligt dess mening borde göras
till föremål för en försöksundersökning — någon viss, mera betydande
näringsgren — och huru detta försöksarbete borde bedrifvas.
Om, såsom motionären förmodade, de hittills anordnade eller
ifrågasatta arbetsstatistiska försöksundersökningarna näppeligen kunde
anses tillräckliga såsom grund och ledning vid planläggandet af en
regelbunden officiel svensk arbetsstatistik, syntes det derför vara skäl
att på en gång bevilja medel för två år till fortsatta försöksundersökningar
och derigenom sätta vederbörande i tillfälle att, om så funnes
lämpligt, välja något större undersökningsområde, hvilket på grund
af sin omfattning och möjligen af andra skäl icke med fördel kunde
undersökas under loppet af ett år. Såsom syntes af det af motionären
åberopade yttrandet till statsrådsprotokollet, hade vid val af ämne för
1898 års arbetsstatistiska undersökningar åtskilliga yrkesmän gjort
framställningar om att deras särskilda fack måtte väljas till undersökningsföremål,
och bland dessa fack eller yrken hade särskildt ett,
sjömansyrket, hvilket i flera afseenden kunnat anses påfordra en dylik
undersökning, måst lemnas å sido på den grund, att undersökningen
svårligen på ett nöjaktigt sätt skulle kunna låta sig utföra på den begränsade
tiden af ett år och näppeligen heller med det anslag, som
afsetts för en undersökning, beräknad att på nämnda tid medhinnas.
I betraktande häraf, och då äfven andra vigtiga näringsgrenar,
hvilka varit på tal vid val af föremål för de senast planerade under
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
95
sökningarna, såsom det af utsedda komiterade i ämnet afgifna utlåtandet
gåfve vid kand, af enahanda skäl måst lemnas ur räkningen, syntes
giltiga skäl föreligga att nu på en gång bevilja medel för fortsättande
af de arbetsstatistiska försöksundersökningarna under åren
1899 och 1900.
Utskottet, som anser Riksdagen böra jemväl för nästkommande
år, i likhet med hvad för åren 1897 och 1898 egt rum, för anställande
af arbetsstatistiska undersökningar bevilja det af Kongl. Maj:t föreslagna
beloppet 10,000 kronor, bar tillika funnit, att genom bifall till herr
Bergströms förslag om beviljande på samma gång af lika stort anslag
för enahanda ändamål äfven för år 1900 möjlighet skulle beredas till
ernående af ett mera tillfredsställande resultat af undersökningarna, i
det att härigenom vederbörande skulle erjiålla något större frihet i afseende
å val af undersökningsområde och arbetssätt; och får alltså
utskottet hemställa,
att Riksdagen må, med bifall till så väl Kongl.
Maj:ts ifrågavarande framställning som ock herr Bergströms
i ämnet väckta motion, för arbetsstatistiska
undersökningar, bevilja på extra stat ett anslag af
20,000 kronor samt deraf anvisa för år 1899 ett belopp
af 10,000 kronor.
Öfverståthållareembetet.
14:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Ang. anslag
hemställer utskottet, JÄ
rättelser».
att Riksdagen må äfven för år 1899, till utgif- [13].
vande under samma år af »Polisunderr ättels en, på
extra stat anvisa 15,000 kronor.
Landsstaterna i länen.
15:o) Vidare får utskottet på grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda Ang. anslag
i«n * i till särskild
polisstyrka pä
landet.
[14.]
framställning hemställa,
So [v
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
96
att Riksdagen må på extra stat för år 1899 till
Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 65,000
kronor, att användas till aflöning och underhåll af
särskild polisstyrka pa landet, der sådan kan af förhållandena
påkallas, äfvensom till belöningar för gröfre
brotts upptäckande samt förbrytares efterspanande
eller gripande, allt enligt förut tillämpade, i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 14 januari 1898
angifna grunder.
g. arfvoden 16:o) På grund af Kongl. Maj ris derom framstälda förslag och
lmPfm<lar med hänvisning till hvad i afseende härå blifvit till statsrådsprotokollet
[15.] (sid. 92) anfördt, hemställer utskottet,
•>
att Riksdagen må, till ersättning för juridiskt
biträde åt de svenske lapparne i Norge samt till lappfogdar
och lappförmän, på extra stat för år 1899 anvisa
13,000 kronor..
Väg- och vattenbyggnadsstaten.
Ang. under- 17:o) Kongl. Maj:t har vidare föreslagit Riksdagen att på extra
sökningar af f£r jr 1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor till undersökninaar
nar m. m. af mindre hamnar och farleder äfvensom till upprättande af planer till
[16.] anläggnning eller ombyggnad af broar, då dylika arbeten icke vore förenade
med vägföretag.
Till dessa ändamål har Riksdagen för hvart af åren 1894—1898
på extra stat beviljat ett anslag af 5,000 kronor.
I skrifvelse den 3 november 1897 har, enligt hvad i statsrådsprotokollet
meddelas, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i fråga om detta
anslag anfört, att under senare åren ansökningar om bidrag från detta
anslag i väsentlig mån ökats; och särskildt hade frågor om förbättrade
farleder vunnit mera intresse än förut, och i följd deraf många undersökningar
afsett dylika företag; och då förbättrade vattenvägar hufvudsakligen
för befordran af gods till billigare kostnad vore af den största
betydelse, syntes staten åt dylika sträfvanden böra lemna sitt understöd.
Sedan den utredning af frågan rörande anordnande af farled mellan
hafvet och Venera, som på enskildt initiativ påbörjats, inom ett år
blefve fullbordad, torde undersökningar, afseende större och vigtigare
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
97
farleder, komma att påfordras, såsom af segelleder i Mälaren m. fl.,
hvilka frågor bland intresserade tid efter annan varit bragta å bane
och i hög grad förtjenade att utredas. Tillväxten af anspråk å bidrag
för undersökningar rörande hamnar, farleder och broar framginge
ock deraf, att å det för 1898 beviljade extra anslaget funnes
endast en obetydlig behållning och att äfven beträffande denna behållnings
disponerande framställning afgifvits till Kongl. Maj:t, hvadan,
om denna bifölles, inga medel för ändamålet funnes tillgängliga, förr
än nytt anslag blefve beviljadt.
Då behofvet af statsbidrag till undersökningar för alla dessa ändamål
ingalunda kunde tillgodoses genom ett anslag af endast 5,000 kronor,
hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemstält om anslagets
höjande till 10,000 kronor.
På de af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda anförda skäl
har departementschefen hemstält om aflåtande till Riksdagen af nu
ifrågavarande framställning.
Utskottet, som icke haft. något att erinra emot beviljande af begärd
förhöjning i förevarande anslag, hemställer alltså,
att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj.ts
framställning, på extra stat för år 1899 anvisa ett
anslag af 10,000 kronor till undersökningar af mindre
hamnar och farleder, äfvensom till upprättande af
planer till anläggning eller ombyggnad af broar, då
dylika arbeten icke äro förenade med vägföretag.
Vägunderhållet på landet.
18:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,
att Riksdagen må på extra stat för år 1899 anvisa,
för bestridande af statsverkets andel i kostnaden
för vågdelningar, såsom förslagsanslag 50,000 kronor.
Ang. bidrag
till kostnaden
för väg delning
ar.
[17.]
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar.
19:o) Med anledning af Kongl. Majtts derom gjorda framställning lfn9cf™fa''9
och under hänvisning till hvad i statsrådsprotokollet (sid. 94) i ämnet m.m. md
anförts, hemställer utskottet,
Bih. till Kiksd. Prot. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 7 Häft.
Ultima landtbruksinstitut.
[18.]
13
98
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Ang. anslag
till mejeriinstitutet
vid
Alnarp.
[19.]
Ang. anslag
till allmänna
landtbruksmöten.
[20.]
Ang. anslag
till prisbelöningar
vid
allmänna
landtbruksmöten.
[21-]
Ang. anslag
till agrikulturkemiska
stationer.
[22.]
att Riksdagen, i enlighet med hvad för åren
1892—1898 egt rum, må på extra stat för år 1899
anvisa, till aflöningar och öfriga utgifter vid Ultima
landtbruksinstitut, 29,000 kronor.
20:o) På grund af Kong!. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet vidare,
att Riksdagen må, för uppehållande af undervisningen
vid mejeriinstitutet vid Alnarp, för år 1899
anvisa på extra stat ett anslag af 8,000 kronor.
Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar.
21:o.) Med anledning af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,
att Riksdagen må såsom bidrag till bestridande
af kostnaderna för allmänna landtbruksmöten på extra
stat för år 1899 anvisa 7,500 kronor.
22:o) Vidare och på grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning,
får utskottet hemställa,
att Riksdagen må till prisbelöningar vid allmänna
landtbruksmöten för husdjur, redskap och maskiner
samt ladugårdsprodukter, sädesslag och andra jordbruksalster
å extra stat för år 1899 anvisa 12,500
kronor.
23:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t i sådant hänseende
föreslagit, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må såsom bidrag till underhåll
af sju kemiska stationer för jordbrukets och näringarnas
behof — inom de orter, der landsting eller
hushållningssällskap, hvart för sig eller i förening,
förbundit sig att upprätta laboratorium och bekosta
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
99
lokal för detta jemte bostad eller bytesmedel för
kemist och assistent samt bekosta aflöning till dessa
och laboratorietjenaren, äfvensom årliga utgifterna för
laboratoriets underhåll samt till inköp af böcker och
inventarier för stationens behof — på extra stat för
år 1899 anvisa ett anslag af 4,000 kronor för hvarje
station eller tillhopa 28,000 kronor.
24:o) Kongl. Maj:t bar föreslagit Riksdagen att såsom bidrag till
underhåll af en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom Norrbottens län på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af
7,000 kronor.
Enligt hvad uti det vid Kongl. Maj:ts proposition till 1894 års
Riksdag angående statsverkets tillstånd och behof fogade protokoll
öfver civilärenden omförmäles, både, efter det dels Norrbottens läns
landsting, dels ock samma läns hushållningssällskap anhållit, att såsom
bidrag till bestridande af underhålls- och driftkostnader för en för öfre
Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt inom nämnda län måtte
beredas ett årligt anslag af statsmedel till belopp af 7,000 kronor,
landtbruksstyrelsen uti infordradt utlåtande af den 7 december 1893,
med förmälan, att styrelsen icke hade något att erinra mot den för
anstaltens drift beräknade årliga kostnaden af tillhopa 10,000 kronor,
deraf 3,000 kronor skulle enligt utfästelse bestridas af landstinget och
hushållningssällskapet i förening, i hufvudsak förordat bifall till de gjorda
framställningarna. På grund häraf föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen,
att såsom bidrag till underhåll af ifrågavarande anstalt — under vilkor,
att länets landsting och hushållningssällskap till anstaltens underhåll
bidroge med sammanlagdt minst 3,000 kronor — på extra stat för år
1895 anvisa ett anslag af 7,000 kronor.
Sedan statsutskottet emellertid uti afgifvet utlåtande förklarat sig
anse, att kostnaderna för anstalten kunde i någon mån minskas genom
begränsande af anstaltens verksamhet, samt att de uti en uppgjord
kostnadsberäkning för anstalten upptagna posterna till omkostnader
för anstalten jemte dertill hörande resor, proftagningar, försöks- och
fröodliugar m. m., 2,000 kronor, och till underhåll af laboratorium,
inventarier m. m., 500 kronor, vore högre beräknade, än som syntes
nödvändigt, samt för ty hemstält, att Kongl. Maj:ts framställning måtte
bifallas, dock att anslaget skulle nedsättas till 5,000 kronor, blef denna
utskottets hemställan af Riksdagen bifallen.
Efter det landtbruksstyrelsen, på grund af Kongl. Maj:ts bemyn -
Ang. anslag
till en
kemisk-växtbiologisk
anstalt inom
Norrbottens
län.
[23.]
100
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
digande den 24 januari 1895, faststält reglemente för anstalten, trädde
denna under november månad samma år i verksamhet.
I öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställningar
hade Riksdagen vidare äfven för åren 1896, 1897 och 1898
till underhåll af ifrågavarande anstalt, under samma vilkor som förut,
på extra stat anvisat anslag af 5,000 kronor.
Efter en erinran om dessa förhållanden omförmäler departementschefen
vidare, hurusom Norrbottens läns hushållningssällskap uti en
till Kong!. Maj:t stäld, af landtbruksstyrelsen med utlåtande af den 23
september 1897 öfverlemnad skrift anfört hufvudsakligen följande.
En så stor begränsning af anstaltens verksamhet, att den i så
väsentlig grad, som statsutskottet vid 1894 års riksdag förutsatt, skulle
kunna nedbringa kostnaden för anstaltens underhåll, skulle komma att
göra den kemisk-växtbiologiska anstalten till något helt annat, än den
ifrån början varit afsedd att blifva, Om i det ofvan berörda kostnadsförslaget
det för försöksverksamheten beräknade beloppet af 2,000
kronor strökes, återstode tydligen, om någon ökning i anslagen från
annat håll icke kunde erhållas, för hela denna gren af anstaltens verk-t
samhet, som onekligen vore den allra vigtigaste, ingenting utom hvad
som möjligen å andra poster skulle kunna visa sig för högt beräknadt
och som sålunda skulle kunna å dem inbesparas; men då, såsom erfarenheten
visat, äfven dessa snarare vore för lågt än för högt beräknade,
skulle anstalten sålunda, för att kunna afpassa sin verksamhet efter den
gjorda nedprutningen, nödgas inskränka sig till att hufvudsakligen
verka såsom kemisk kontrollstation, hvilket säkerligen icke kunde hafva
varit Riksdagens afsigt, då den beslutade att understödja en kemiskväxtbiologisk
försöksanstalt inom Norrbotten.
Uti det ofvan berörda, af landtbruksstyrelsen faststälda reglementet
för anstalten hade någon sådan begränsning af anstaltens verksamhet
icke heller förutsatts, utan hade anstaltens verksamhetsområde erhållit
en efter dess uppgift och ändamål fullt afpassad omfattning. I nämnda
reglemente angäfves anstaltens ändamål vara »dels att såsom kemisk
station främja utvecklingen af jordbruk och näringar genom meddelande
af upplysningar och råd samt medelst undersökningar af handelsvaror
och andra ämnen, hvilka för dessa handteringar äro af betydelse, dels
att såsom praktisk försöksanstalt genom odling och förädling af sädesslag
och foderväxter söka utröna, hvilka af dessa äro för öfre Norrland
mest passande, samt, i den mån befintliga tillgångar sådant medgifva,
låta verkställa försök med artificiella gödslingsämnén för utrönande,
hvilka slag af dylika ämnen bäst lämpa sig för öfre Norrland, särskildt
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
101
för Norrbottens läns moss- och myrmarker, dels ock att såsom vetenskaplig
växtbiologisk anstalt undersöka växternas lif och lifsyttringar
med hänsyn till de inom nämnda landsdel förekommande lifsbetingelser».
Om anstalten skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fylla dessa tre
vigtiga uppgifter, så måste, enligt hushållningssällskapets förmenande,
de i det omnämnda kostnadsförslaget upptagna utgiftsposterna snarare
anses för lågt än för högt beräknade. Hvad i kostnadsberäkningen
sammanfattats under rubriken »omkostnader för den biologiska anstalten
med dertill hörande resor, proftagningar, försöks- och fröodlingar m. m.»
inbegrepe nemligen bland annat anstaltens hela försöksverksamhet, så
väl de odlings- och förädlingsförsök, som anstalten hade att utföra å
egna försöksfält, som ock de gödslingsförsök, som den egde att utföra
hos enskilda, och de rent vetenskapliga undersökningar, som ananstalten
hade till uppgift att anställa angående en del växtbiologiska
förhållanden.
Vid anstalten påginge nu odlings- och förädlingsförsök såväl med
ett flertal foderväxter som med korn och hafre enligt den vid Svalöf
använda arbetsmetoden och med användande af utgångsmaterial såväl
från Norrbotten som från Svalöf och andra ställen, hvarjemte med olika
sorter af de nämnda sädesslagen anstäldes jemförande odlingsförsök.
Hos enskilda personer i olika delar af länet hade gödslingsförsök, hufvudsakligen
å myrmark, blifvit anordnade, hvilka försök blifvit med
intresse omfattade af landtbrukarne. Dessa gödslingsförsök skulle anstaltens
styrelse emellertid med de nu utgående ordinarie anslagen icke
kunnat låta anordna, om icke anstalten från en för dess uppgift intresserad
privat person nästlidna år fått såsom gåfva för detta ändamål
mottaga ett anslag af 1,500 kronor.
Beträffande den andra af de i det ursprungliga kostnadsförslaget
upptagna utgiftsposterna, som statsutskottet hade ansett för högt beräknade,
eller den till »underhåll af laboratorium, inventarier, apparater,
böcker m. m.», hade det synts hushållningssällskapet vara tillräckligt
att påpeka, att anstalten redan för fyllandet af den första af de i reglementet
angifna uppgifterna måste vara fullständigt utrustad med alla
de apparater och instrument, som vore nödvändiga vid eu kemisk station,
och att denna utgiftspost enligt landtbruksstyrelsens berättelser för år
1895 uppginge för t. ex. kemiska stationen i Halmstad till 1,934,4 5
kronor, för kemiska stationen i Kalmar till 1,433,1 o kronor, för stationen
i Örebro till 1,273,48 kronor, för stationen i Hernösand till 1,061,54
kronor o. s. v. Såsom häraf framgiuge, kunde den för försöksanstalten
i Luleå beräknade summan af 500 kronor för dessa utgiftsposter icke
102
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
anses för högt upptagen, så mycket mindre som denna anstalt, hvars
uppgift vore att verka ej blott såsom kemisk station utan äfven som
försöksanstalt, måste vara försedd med en hel del vid de kemiska
stationerna icke behöfliga apparater och redskap. Anstaltens utgifter
för apparater, instrument och kemikalier, böcker och tidskrifter hade
också under år 1896 uppgått till icke mindre än 1,068,4 0 kronor,
hvilket belopp visserligen icke vore högre än vid flertalet af de kemiska
stationerna, men som emellertid betydligt öfverskrede den i det nämnda
kostnadsförslaget beräknade summan af 500 kronor.
De ordinarie inkomster, öfver hvilka den kemisk-växtbiologiska
anstalten med sina vidtomfattande uppgifter förfogade, vore för öfrigt
mindre än vid flera af de med statsmedel, understödda kemiska stationerna
t. ex. de i Kalmar, Halmstad, Örebro och Vesterås, och det
oaktadt dessa på sitt program endast hade den första af de ofvan nämnda
tre uppgifterna. Väl vore det sant, att den kemisk-växtbiologiska anstaltens
verksamhet såsom kemisk station icke under de första åren
kunde blifva så omfattande som de äldre kemiska stationernas, men
anstaltens omkostnader för underhåll af laboratoriet, apparater, böcker,
instrument m. m. blefve det oaktadt ungefär desamma som vid de
öfriga stationerna; och erfarenheten gåfve för öfrigt redan vid handen,
att dess verksamhet såsom kemisk station icke torde komma att blifva
så inskränkt, som man från början beräknat. Under år 1896 hade vid
anstalten 623 stycken analyser blifvit utförda, under det att föregående
året vid en af de äldre kemiska stationerna analyssiffran varit 486,
och under år 1897 hade redan den 27 augusti utförts 3,069 analyser
(de flesta mjölkanalyser).
Under sådana förhållanden, som dem hushållningssällskapet sålunda
framhållit, måste det möta så godt som oöfvervinneliga svårigheter att
uppehålla anstalten i enlighet med det för densamma gällande reglementet,
såvida icke ökadt anslag kunde till densamma utverkas. Enligt
anstaltens räkenskaper för år 1896 hade, ehuru den egentliga försöksverksamheten
då ännu ej hunnit mer än påbörjas, uppstått en brist af
1,700 kronor 76 öre, för hvilkens täckande dels landstinget medgifvit,
att anstalten af 1897 års anslag finge uppbära 500 kronor såsom förskott
under år 1896, dels hushållningssällskapet lemnat ett extra anslag
af 500 kronor. Resten hade blifvit täckt genom lån. Under år 1897
hade anstaltens ekonomiska ställning kunnat uppehållas endast derigenom,
att hushållningssällskapet utöfver det belopp af 1,500 kronor,
som det i likhet med landstinget anslagit till anstaltens uppehållande,
för nämnda år lemnat ett extra anslag af 2,000 kronor, hvarjemte an
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
103
stalten för år 1897 erhållit ett kraftigt bistånd genom det anslag utaf
1,500 kronor, som, på sätt ofvan nämnts, en enskild person såsom gåfva
öfverlemnat till anstalten för anordnande af gödslingsförsök. Att detta
enskilda understöd skulle fortsättas kunde emellertid icke påräknas;
och att hushållningssällskapet och landstinget, som påkostat anstaltens
uppsättande och som redan nu, oafsedt hushållningssällskapets ofvan
nämnda extra anslag, bidroge till anstaltens underhåll med tillsammans
3,000 kronor årligen, skulle öka dessa sina bidrag, kunde med afseende
å de mångahanda uppgifter, dem dessa institutioner hade att med anslag
tillgodose och för hvilka deras ekonomiska krafter i en högst känbar
grad toges i anspråk, icke påräknas. Vid sådant förhållande och
med afseende å hvad hushållningssällskapet hade anfört i fråga om de
skäl, som för Riksdagen varit bestämmande vid dess beslut att endast
bevilja 5,000 kronor i stället för af Kongl. Maj:t äskade 7,000 kronor,
hade hushållningssällskapet anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes till 1898
års Riksdag göra framställning, att Riksdagen ville för år 1899 såsom
bidrag till en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk anstalt
inom Norrbotten* län anvisa ett anslag af 7,000 kronor.
Uti sitt utlåtande i ärendet hade landtbruksstyrelsen förklarat
sig finna förhållandena kräfva en höjning, på sätt hushållningssällskapet
begärt, af anslaget till ifrågavarande anstalt. Olägenheterna af att
anslaget blifvit för knappt tillmätt hade redan med full tydlighet trädt
i dagen och, då anstalten förutom sin mera lokala bestämmelse hade
en för den allmänna bildningen vigtig uppgift att lösa, hade det synts
landtbruksstyrelsen erforderligt att, om anstalten verkligen skulle komma
att motsvara sitt ändamål, staten, som för öfrigt vore Norrbottens läns
största jordegare, dertill lemnade de erforderliga medlen. Det borde
ej heller förgätas att, ehuru Norrbottens län hade stora förutsättningar
för att kunna gå en löftesrik framtid till mötes, dess tillgångar ännu
vore mycket begränsade, hvarföre, på samma gång det syntes mindre
välbetänkt att icke låta dessa förutsättningar komma till användning,
för stora anspråk på uppoffringar i detta fall ej borde ställas på länet.
På grund af hvad sålunda utaf landtbruksstyrelsen anförts, hade
styrelsen hemstält, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att såsom
bidrag till underhåll af förevarande anstalt — under vilkor att landstinget
och hushållningssällskapet bidroge med sammanlagdt minst
3,000 kronor —• på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag af 7,000
kronor.
Uti en till Kongl. Maj:t stäld, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län med skrifvelse den 25 oktober 1897 till Kongl. Maj:t
104
Statsutskottets Utlåtande N;o 7.
öfverlemnad skrift hade, såsom departementschefen vidare meddelat,
nämnda läns landsting, under åberopande af de skäl, hushållningssällskapet
för sin omförmälda hemställan anfört, förenat sig i samma hemställan,
och hade Kougl. Maj:ts befallningshafvande förklarat sig för
sin del biträda samma hemställan.
Enligt hvad departementschefen anmält till det vid 1897 års statsverksproposition
fogade statsrådsprotokollet den 14 januari samma år,
hade redan då af såväl hushållningssällskapet som landstinget gjorts
enahanda framställningar som nu angående förhöjning uti ifrågavarande
anslag, hvilka framställningar jemväl af landtbruksstyrelsen och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län förordats; men i enlighet
med statsrådets tillstyrkan hade Kongl. Maj:t, då funnit godt att fortfarande
äska ett anslag af 5,000 kronor. Genom hvad i ärendet förekommit
hade emellertid, på sätt det i förevarande ärende den 14 januari
detta år hållna statsrådsprotokoll utvisar, departementschefen funnit
det vara ådagalagdt, att ifrågavarande anstalt icke kunde med de
medel, som nu vore densamma anvisade, på ett nöjaktigt sätt fullgöra
de vigtiga uppgifter, för hvilka den vore afsedd; o<*h har derför departementschefen
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra
den framställning om förhöjning af berörda anslag, som här ofvan
blifvit angifven.
Utskottet har väl, i likhet med departementschefen, funnit ådagalagdt,
att de årliga omkostnaderna för den ifrågavarande anstaltens
verksamhet i en efter dess uppgifter och ändamål afpassad omfattning
icke skäligen kunna beräknas till lägre belopp än 10,000 kronor; men
då, enligt utskottets åsigt, staten icke bör åtaga sig att bekosta större
andel af de för ändamålet erforderliga medel än nu är förhållandet eller
fem åttondedelar, hvaremot återstående tre åttondedelar torde böra
genom vederbörande landstings och hushållningssällskaps försorg eller
på annat sätt anskaffas, har utskottet icke ansett sig böra förorda
större förhöjning i statsanslaget än till 6,250 kronor; hvarjemte, enligt
ofvan angifna beräkningsgrund, vid beviljandet af detta belopp torde
böra fästas det vilkor, att det från landsting och hushållningssällskap
utgående eller eljest inflytande bidraget ökas till sammanlagdt minst
3,750 kronor.
Utskottet hemställer alltså,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen, såsom bidrag till
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
105
underhåll af en för öfre Norrland afsedd kemisk-växtbiologisk
anstalt inom Norrbottens län — under vilkor
att från länets landsting och hushållningsällskap eller
eljest bidrag lemnas till anstaltens underhåll med
sammanlagdt minst 3,750 kronor — på extra stat
för år 1899 anvisar ett anslag af 6,250 kronor.
25:o) På grund af Kong!. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,
att Riksdagen, i likhet med hvad allt sedan år
1887 egt rum, må på extra stat för år 1899 till Kongl.
Maj:ts förfogande anvisa ett anslag af 10,000 kronor,
för att med högst 1,000 kronor för hvarje anstalt användas
till understöd åt sådana frökontrollanstalter, som
af landsting eller hushållningssällskap, hvart för sig
eller i förening, understödjas med minst samma belopp
som statsbidraget och hvilka anstalter vilja underkasta
sig de vilkor och föreskrifter i afseende på analysmetoder
och öfriga förhållanden, som af Kongl. Maj:t
fastställas.
26:o) Vidare hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må jemväl för år 1899, till
utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning,
på extra stat anvisa ett belopp af 1,000 kronor.
27:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, till understöd åt
svenska mosskulturf oreningen, på extra stat för år 1899 anvisa ett anslag
af 15,000 kronor.
För omförmälda ändamål har Riksdagen på extra stat beviljat för
hvartdera af åren 1890 och 1891 5,000 kronor, för hvart afåren 1892,
1893, 1894, 1895 och 1896 ett belopp af 10,000 kronor samt för år
1897 13,500 kronor. Till nästlidna års Riksdag gjorde Kongl. Maj:t
framställning om anvisande af enahanda belopp som för år 1897, men
Riksdagen beslöt, med bifall till en inom Riksdagen väckt motion, att
för år 1898 anvisa ett anslag af 15,000 kronor eller samma belopp,
som Kongl. Maj:t af 1894, 1895 och 1896 årens Riksdagar för ifrågavarande
ändamål äskat.
Bih till Riksd. Prof. 1898. é Samt. 1 Afd. 7 Höft.
Ang. anslag
till frökontrollanstalter.
[24.]
Ang. anslag
till en elev i
boskapsskötsel
och mejeriJms
hållning.
[25.]
Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.
[26.]
14
106
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Ang. anslag
till geologiska
undersökningarna.
[27.]
Enligt hvad föredragande departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört, hade nu mosskulturföreningen hos Kongl. Maj:t gjort
framställning om aflåtande till innevarande års Riksdag af proposition
om statsanslag till föreningen för år 1899 af 15,000 kronor; och hade
föreningen till upplysning om sin verksamhet under år 1896 (det elfte
arbetsåret) åberopat en derom upprättad, ansökningen bifogad berättelse.
Landtbruksstyrelsen hade, till följd af erhållen remiss, i utlåtande
af den 28 september 1897 anfört, att styrelsen, som vid flera föregående
tillfällen förordat utverkandet åt föreningen af ett understöd till det af
densamma nu begärda belopp, funne sig, då föreningen fortfarande på
ett synnerligen framstående sätt verkat för uppnåendet af sitt ändamål,
hafva all anledning att äfven denna gång förorda beviljandet åt föreningen
af nämnda summa, helst sedan Riksdagen för innevarande år
beviljat understöd åt föreningen till sagda belopp.
Departementschefen, som på grund af hvad sålunda förekommit
hemstält, att Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen göra framställning om
beviljande af det begärda anslaget, har, med afseende å vilkoren för
dess åtnjutande, uttalat den mening, i händelse anslaget beviljas, att
Kongl. Maj:t måtte, på sätt landtbruksstyrelsen hemstält, meddela i
hufvudsak enahanda bestämmelser, som i fråga om anslaget för innevarande
år blifvit stadgade, och sålunda, bland annat, föreskrifva, att
ett för statens räkning utsedt ombud, för hvilket kostnaden borde bestridas
af föreningen, skulle deltaga i revisionen af föreningens förvaltning
med skyldighet att om revisionen afgifva yttrande till landtbruksstyrelsen,
samt att föreningen fortfarande skulle vara underkastad
särskild inspektion från statens sida af föreningens verksamhet, hvilken
inspektion framdeles, likasom för innevarande år, borde tillkomma landtbruksstyrelsen.
I anslutning till Kongl. Maj:ts framställning hemställer utskottet,
att Riksdagen må, till understöd åt svenska mosskulturföreningen,
på extra stat för år 1899 anvisa ett
anslag af 15,000 kronor.
28:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att, för fortsättande
under år 1899 af de geologiska undersökningarna och utgifvande af derpå
grundade kartor, afhandlingar och uppsatser, bevilja ett extra anslag
för samma år till belopp af 95,000 kronor.
Vid föredragning af detta ärende inför Kongl. Maj:t har departe -
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
107
mentschefen anmält en af chefen för Sveriges geologiska undersökning
med skrifvelse den 20 november 1897 till Kongl. Maj:t öfverlemnad
förslagsberäkning öfver de under år 1899 till fullföljande af de geologiska
arbetena erforderliga medel, enligt hvilken beräkning utgifterna
upptagits till 95,500 kronor, deraf för
AJlöningen.
Löner och arfvoden samt ersättning till tillfälliga bi -
träden ........................................................................... Fältarbetena. |
kronor |
59,450: — |
Rese- och traktamentsersättning m. m......................... By råafdelning en. |
19,000: — |
|
Inventarier, ritmateriel, kemikalier o. d...................... Biblioteket och samlingarne. |
•n |
2,000: — |
Böcker, kartor och samlingar ........................................ Kart- och boktrycket. Tryckning af kartor, beskrifningar och uppsatser |
1,700: — |
|
samt originalritningar ................................................ Värme, lyse och diverse utgifter. |
12,000: — |
|
Omkostnader.......................................................................... |
1,350: — |
|
Summa |
kronor |
95,500: —. |
Denna förslagsberäkning öfverensstämde, enligt hvad departementschefen
till statsrådsprotokollet yttrat, i afseende å utgifterna med den,
som för detta år framlades för 1897 års Riksdag, med undantag deraf,
att aflöningssumman och dermed också slutsumman minskats med 500
kronor, bvilket betingades deraf, att å ena sidan en geolog med en
lön af 3,500 kronor under 1897 erhållit entledigande från sin befattning
vid undersökningen, medan den lön, som utginge till den geolog,
som efter honom förordnats, utgjorde 2,500 kronor, samt å andra sidan
löneförhöjning beräknats för en geolog, som enligt gällande bestämmelser
skulle från och med år 1899 blifva dertill berättigad.
Till betäckande af dessa utgifter påräknade chefen för Sveriges
geologiska undersökning omkring 500 kronor genom försäljning af
kartor och andra publikationer; och det anslagsbelopp, som borde för
Ang. en andre
instruktör i
husslöjd.
[28.]
Ang. anslag
till väfskolan
i Borås.
[29.]
108 Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
år 1899 af Riksdagen begäras, beräknades derför af honom till 95,000
kronor.
I öfverensstämmelse med den af chefen för undersökningen uppgjorda
förslagsberäkning har departementschefen hos Kongl. Maj:t hemstält
om proposition till Riksdagen af ofvannämnda innehåll.
Utskottet, som vid Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
haft något att erinra, hemställer,
att Riksdagen må, för fortsättande under år 1899
af de geologiska undersökningarna och utgifvande af
derpå grundade kartor, afhandlingar och uppsatser,
bevilja ett extra anslag för samma år till belopp af
95,000 kronor.
Befrämjande i allmänhet af slöjderna.
29:o) Med anledning af hvad Kongl. Maj:t derom föreslagit, får
utskottet hemställa,
att Riksdagen må på extra stat jemväl för år
1899 anvisa:
a) till anställande af en andre instruktör i husslöjd
2,000 kronor; och
b) såsom personligt ålder stillägg till andre instruktören
Jonas Wallander, derest han fortfarande i denna
egenskap med godt vitsord tjenstgör, 500 kronor.
30:o) Vidare hemställer utskottet,
att Riksdagen, med bifall till Kong]. Maj:ts derom
gjorda framställning, må på extra stat jemväl för
år 1899 bevilja dels, såsom bidrag till upprätthållande
af väfskolan i Borås — med vilkor att från Elfsborgs
läns landsting eller eljest tillskjutes ett belopp, motsvarande
minst hälften af statsanslaget — 3,800 kronor
och dels, såsom bidrag till aflönande af en andre lärare
vid samma skola, 1,000 kronor, under vilkor att enahanda
belopp varder för ändamålet från nämnda läns
landsting eller eljest tillskjutet.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
109
Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart.
31:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1899 på
extra stat anvisa ett anslag af 20,000 kronor att af Kongl. Maj:t användas
till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och grossliandelssocietetens
i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut.
Sedan i likhet med hvad för åren 1894—1897 egt rum, Riksdagen
jemväl för år 1898 på extra stat anvisat ett anslag af 15,000 kronor
att af Kongl. Maj:t användas till understöd åt Göteborgs handelsinstitut
och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans Schartaus
praktiska handelsinstitut, under förutsättning, hvad Göteborgs handelsinstitut
beträffade, att Göteborgs stadsfullmägtige och, hvad Schartaus
handelsinstitut beträffade, att grosshandelssocieteten i Stockholm fortfarande
till instituten lemnade årligt understöd till minst samma belopp
som dittills, samt på de vilkor i öfrigt, som Kongl. Maj:t kunde finna
skäligt bestämma, hade, enligt hvad departementschefen till statsrådsprotokollet
anfört, Kongl. Maj:t genom beslut den 28 maj 1897 förordnat,
att omförmälda af Riksdagen anvisade anslag, 15,000 kronor,
skulle användas till understöd åt förenämnda båda handelsinstitut, under
följande vilkor och förbehåll, nemligen:
att, vid hvartdera af instituten tillfälle skulle beredas till afgiftsfri
undervisning för minst åtta medellösa elever och att för öfrigt nedsättning
i elevafgifterna borde ske i den mån institutets styrelse pröfvade
eleverna deraf vara i behof, dock ej till lägre belopp än 100
kronor för hvarje elev;
att institutets styrelser skulle efter utgången af läsåret 1897—1898
till Kong]. Maj:t inkomma med uppgift om institutets inkomster och
utgifter för undervisningen under nämnda läsår samt om det belopp,
som utöfver erlagda elevafgifter skulle influtit, derest samtliga eleverna,
frieleverna inberäknade, erlagt fulla elevafgifter;
att understödet skulle, efter pröfning på grund af berörda uppgifter,
i mån af behof fördelas emellan instituten för att användas i
främsta rummet till godtgörande af skilnaden mellan de elevafgifter,
som erlagts, och de afgifter, som skolat erläggas, om alla eleverna,
frieleverna inberäknade, erlagt fulla afgifter, och i andra rummet till
gäldande af det belopp, hvarmed, oaktadt berörda godtgörelser, inkomsterna
tilläfventyrs understege utgifterna; samt
att understödsbeloppen icke finge lyftas, förr än dels, hvad Göteborgs
handelsinstitut beträffade, Göteborgs stadsfullmägtige och, hvad
Schartaus handelsinstitut anginge, grosshandelssocieteten i Stockholm
Ang. anslag
till handelsundervisning.
[30.]
110
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
lemnat understöd till minst samma belopp som dittills, dels ock genom
inspektion af sakkunnig person, som af Kongl. Maj:t utsåges, visshet
vunnits, att undervisningen vid instituten under det gångna läsåret
bedrifvits i sådan omfattning och utsträckning samt på sådant sätt, att
den kunde anses med institutets ändamål öfverensstämmande.
Vidare har departementschefen omförmält, hurusom styrelserna
för ifrågavarande båda handelsinstitut å särskilda till Kongl. Maj:t, stälda
skrifter anhållit, att understöd af allmänna medel jemväl för år 1899
måtte instituten beredas.
Styrelsen för Göteborgs handelsinstitut hade dervid till en början
upplyst, att elevantalet vid handelsinstitutet under innevarande läsår
utgjorde 132, fördeladt på fem afdelningar; att styrelsen beviljat friplats
åt 10 medellösa elever samt nedsättning af afgifteu till 100 kronor för
34 lärjungar, hvilka styrkt sitt behof af billigare undervisning; att
under iäsåret inflytande elevafgifter utgjorde 53 afgifter å 320 kronor,
35 afgifter å 280 kronor och 34 afgifter å 100 kronor eller tillsammans
30,160 kronor; att, om alla eleverna betalt fulla afgifter, skulle hafva
influtit 82 afgifter ä 320 kronor och 50 afgifter å 280 kronor eller tillhopa
40,240 kronor; att skilnaden mellan det belopp, som skulle hafva
influtit, om alla eleverna betalt fulla afgifter, och det belopp, hvartill
berörda afgifter under läsåret faktiskt uppginge, sålunda utgjorde 10,080
kronor; att styrelsen emellertid till följd af bristande tillgångar måst
afslå 18 ansökningar om friplats och 13 ansökningar om nedsättning
af afgiften; samt att det erfordrats ett belopp af ytterligare 5,000 å
6,000 kronor för att bereda friplatser och nedsättning af afgiften för
alla dem, som visat sig vara deraf förtjente och i verkligt behof. Vidare
hade styrelsen anfört, att styrelsen jemväl under föregående år
måst till följd af anslagets otillräcklighet afslå ett stort antal dylika
ansökningar; att det under sådana förhållanden vore en synnerligen
svår och grannlaga uppgift att fördela omförmälda förmåner, så, att de
komme just de värdigaste och de mest behöfvande till godo; att eleverna
sålunda otvifvelaktigt hade behof af understöd i väsentligt större
utsträckning, än institutets nuvarande anslag medgåfve; att ett dylikt
behof vore lätt förklarligt redan deraf, att det antal af 65 elever, med
hänsyn till hvilket 1893 års Riksdag bestämt anslagets storlek, sedan
dess mer än fördubblats; att styrelsen på grund af förhållandena under
föregående år trott sig kunna beräkna den på institutet för innevarande
läsår belöpande andelen af anslaget till omkring 10,000 kronor, men
att, enligt hvad styrelsen sedermera försport, styrelsen för Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut för innevarande läsår beviljat fri
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
111
platser och nedsättningar af elevafgifter, motsvarande ett belopp af
öfver 6,000 kronor; att Göteborgs handelsinstitut alltså blefve nödsakadt
att af egna medel bekosta en del af de eleverna redan beviljade
ekonomiska lättnaderna; att styrelsen nästa läsår naturligen måste inskränka
antalet friplatser och nedsättningar af elevafgifter, hvadan förhållandena
uti ifrågavarande hänseende då blefvo ännu ogynsammare;
samt att den utveckling, hvari äfven Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
befunne sig, dessutom otvifvelaktigt skulle år från år medföra
en ökning af dess anspråk på det gemensamma anslaget, i följd hvaraf
Göteborgs handelsinstitut hade att bereda sig på en motsvarande minskning
i understödet, för såvidt anslaget till instituten komme att bibehållas
vid oförändradt belopp. Derjemte hade styrelsen åberopat, att den
omständigheten att under den tid, institutet åtnjutit statsanslag, inkomsterna
hittills betäckt utgifterna hade sin grund dels i vissa ekonomiskt
fördelaktiga omständigheter af mestadels rent tillfällig beskaffenhet,
såsom anställandet af flere yngre lärare, hvilka till en början tjenstgjort
på prof mot betydligt lägre lön, ovanligt fulltaliga klasser, förmånlig
uthyrning af lokaler i läroverkshuset m. m., dels i en vid handhafvandet
af institutets medel iakttagen sparsamhet, som varit strängare
än hvad för framtiden kunde eller ens borde förekomma; att sålunda
t. ex. lärarnes löner, oaktadt lefnadskostnadernas ständiga stegring, i
allmänhet fortfarande utginge efter en af styrelsen år 1876 antagen
beräkningsgrund; att de tvenne ålderstillägg som år 1883 tillerkänts
samtlige lärare efter 3 och 6 års tjenstgöring, sedermera af sparsamhetsskäl
indragits, så att, med undantag af två fast anstälde lärare, som
nu åtnjöte ålderstillägg, ehuru först efter 5 och 10 års tjenst, samt ett
par speciallärare, hvilkas arbete med undervisningen betingade ett något
högre arfvode, de vid institutet tjenstgörande lärarne numera måste åtnöja»
med löneförmåner, hvilka väl år 1876 betraktats såsom tillräckliga,
men redan år 1883 ansetts tarfva förbättring; att af dessa lärare en
tjenstgjort vid institutet 10 \ år, en 8 år, en 5 år o. s. v.; att det
öfver hufvud icke syntes vara möjligt för institutet att längre undandraga
sig att genomföra en sedan länge väntad förbättring af lärarnes
vilkor; att styrelsen derför icke kunde helt och hållet afvisa den tanken,
att förhållandena till och med i den närmaste framtiden kunde så
ändra sig, att institutets utgifter komme att öfverstiga dess inkomster;
att i sådant fall styrelsen naturligtvis måste tillgripa utvägen att minska
antalet friplatser och nedsättningar i elevafgifterna vid institutet;
att det likväl icke funnes säkerhet för att en eventuel brist härigenom
kunde fyllas, då ju en samtidig och motsvarande ökning af antalet fri
-
112
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
platser och nedsatta elevafgifter vid Frans Schartaus praktiska handelsinstitut
måste upphäfva all verkan af en dylik styrelsens åtgärd; samt
att Göteborgs handelsinstitut alltså till bristens täckande skulle blifva
nödgadt att anlita sitt kapital och derigenom försvaga samt slutligen
kanske tillintetgöra detta under konjunkturernas vexlingar nödvändiga
ekonomiska stöd. På grund af hvad sålunda anförts hade styrelsen,
under erinran att kommerskollegium i sitt den 20 oktober 1896 angifna
utlåtande till Kongl. Maj:t i fråga om statsunderstöd för år 1898 åt de
båda handelsinstituten ansett sig böra förorda anslagets förhöjning till
20,000 kronor, samt i förhoppning det Kongl. Maj:t ville anse den utveckling,
institutet vunnit under de år detsamma haft förmånen åtnjuta
statsunderstöd, vara ett skäl till ökadt understöd åt institutet, anhållit,
det Kongl. Maj:t täcktes för år 1899 bereda Göteborgs handelsinstitut
understöd af statsmedel till så stort belopp, som Kongl. Maj:t i betraktande
af institutets fortfarande utveckling och förut anförda omständigheter
kunde finna lämpligt.
Styrelsen för grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut hade i sin förevarande ansökning
anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att äfven för år
1899 bevilja institutet ett understöd af statsmedel på samma sätt, som
för år 1898 egt rum; till stöd hvarför styrelsen andragit, att elevantalet
vid institutet, som i och med innevarande läsår under fem år åtnjutit
statsunderstöd, under nämnda tid tack vare de lindringar i afgifterna,
som genom understödet möjliggjorts, företett en betydlig ökning; att
sålunda elevantalet under de fem läsåren närmast före statsanslagets
erhållande (1888—93) varit i medeltal 46 per år, under det att motsvarande
tal för de sista fem läsåren (1893—98) utgjort 70,2 per år;
att antalet elever under innevarande läsår uppginge till 80; att detta
vore det högsta antal, som förekommit och som institutet med sitt
nuvarande utrymme beqvämligen kunde mottaga; samt att styrelsen
under innevarande år bortgifvit ett större antal friplatser och platser
med nedsatt årsafgift än under något föregående år; hvarjemte af eu
ansökningen vidfogad katalog för läsåret 1897—98 inhemtades, att af
institutets 80 elever 43 erlade full årsafgift med 225 kronor, 19 nedsatt
afgift med 100 kronor och 18 innehade friplats.
Till följd af särskilda derom erhållna befallningar hade kommerskollegium
den 13 oktober 1897 afgifvit utlåtande i ämnet och dervid
till en början erinrat, att kollegium i ofvannämnda utlåtande af den
20 oktober 1896, angående då gjorda ansökningar af de båda handelsinstitutens
styrelser om statsunderstöd för år 1898, meddelat uppgift
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
118
å det årliga elevantalet vid instituten under läsåren 1891—97 äfvensom
å det antal elever, som från och med läsåret 1893—94, det första för
hvilket statsunderstöd varit att påräkna, antingen helt och hållet befriats
från afgift för undervisningen eller erlagt en till 100 kronor
nedsatt afgift, samt att, enär det visat sig att tilloppet af elever till
de båda handelsinstituten i afsevärd grad ökats, särskildt till följd af
de tillfällen till billigare undervisning, som genom statsunderstöden
bereddes mindre bemedlade, och då sålunda erfarenheten gifvit vid
handen, att ifrågavarande understöd motsvarade det dermed afsedda
syftemål, spridandet inom vidsträcktare kretsar af en för köpmansyrket
grundläggande teoretisk och i viss män praktisk utbildning, äfvensom
af de berättelser, som den af Kong]. Maj:t förordnade inspektören för
ifrågavarande läroverk årligen afgifvit under den tid, statsunderstöd
för läroverken anvisats, framginge, att undervisningen vid instituten
motsvarade institutens ändamål, kollegium, med hänsyn jemväl till
hvad i då förevarande ärende af styrelsen för Göteborgs handelsinstitut
andragits, i underdånighet hemstält om beredande åt de båda handelsinstituten
af ett till 20,000 kronor förhöjdt understöd för år 1898, men
att Kongl. Maj:t vid aflåtande till 1897 års Riksdag af proposition
angående statsverkets tillstånd och behof icke funnit skäl att föreslå
någon förhöjning af ifrågavarande anslag.
Hvad beträffade nu föreliggande ansökningar om fortfarande statsunderstöd
åt de båda förnämsta handelsinstituten i landet, hade kollegium
ansett sådant understöd vara erforderligt för uppehållande af
institutens verksamhet, särskildt för beredande af tillfälle åt mindre
bemedlade att utan afgift eller till nedsatt sådan begagna sig af undervisningen;
och då till stöd för ifrågasatt förhöjning af anslaget styrelsen
för Göteborgs handelsinstitut nu andragit i hufvudsak detsamma, som
styrelsen i enahanda syfte anförde i sin framställning om understöd
för år 1898, dock med omförmälande nu tillika dels af angelägenheten
deraf att lärarne vid institutet erhölle förbättrade lönevilkor och dels
af det förhållande, att Schartaus handelsinstitut sannolikt för framtiden
komme att göra anspråk på större andel af statsanslaget än hittills,
samt antalet elever vid instituten under innevarande läsår vore större
än någonsin tillförene, och, enligt hvad styrelsen för Göteborgs handelsinstitut
upplyst, med anslagets nuvarande belopp tillfälle till afgiftsfri
undervisning eller nedsättning af elevafgifter äfven under innevarande
läsår icke kunnat beredas i den utsträckning, som önskvärdt varit,
hade kollegium, under åberopande i öfrigt af hvad kollegium, på sätt
ofvan nämnts, anfört i sitt utlåtande af den 20 oktober 1896, hemBih.
till Biksd. Prot. 1898. é Sami 1 Afd. 7 Häft. 15
114
Statsutskottets Utlåtande JS:o 7.
stält, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärd för beredande åt Göteborgs
handelsinstitut och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola,
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut af ett till 20,000
kronor förhöjdt understöd för år 1899 att användas efter hufvudsakligen
de grunder och på de vilkor, som funnes angifna i kongl. brefvet den
28 maj 1897.
För egen del har departementschefen i ärendet anfört följande.
Frågan om fördelning mellan instituten af 1897 års anslag för
ifrågavarande ändamål hade den 22 oktober samma år inför Kongl.
Maj:t föredragits. Dervid hade rörande förhållandena under läsåret
1896- 1897 blifvit upplyst, att vid Göteborgs handelsinstitut de influtna
elevafgifterna uppgått till 26,810 kronor, under det att, derest alla
eleverna betalt fulla afgifter, dessa skulle uppgått till 36,860 kronor,
och att samtliga inkomsterna, deribland bidrag från Göteborgs stad af
3,000 kronor, utgjort 35,994 kronor 81 öre och samtliga utgifterna
utgjort 40,590 kronor 11 öre, hvadan en brist uppstått å 4,595 kronor
30 öre, samt att vid Schartaus handelsinstitut i elevafgifter influtit
12,975 kronor, hvaremot, derest alla eleverna betalt fulla afgifter, skulle
influtit 17,550 kronor, och att samtliga inkomsterna, deribland bidrag
från grosshandelssocieteten till belopp af 7,000 kronor, utgjort 20,475
kronor och samtliga utgifterna belöpt sig till 25,128 kronor 73 öre,
hvadan uppstått en brist af 4,653 kronor 73 öre. Enligt Kongl. Maj:ts
nämnda den 22 oktober 1897 fattade beslut hade af 1897 års anslag
tillagts Göteborgs handelsinstitut 10,050 kronor och Frans Schartaus
handelsinstitut 4,653 kronor 73 öre.
Till upplysning om antalet elever vid instituten samt frielever och
elever mot nedsatt afgift från och med läsåret 1893—1894, det första
för hvilket statsunderstöd utgått, har departementschefen meddelat
följande tabellariska öfversigt:
Läsår. |
Elevantal |
Frielever |
Nedsatt afgift |
|||
1 vid Göte-borgs handels- I 1 |
vid Schartaus |
vid Göte-borgs handels-institut. |
vid Schartaus |
vid Göte-borgs handels-institut. |
vid Schartaus |
|
1893-1894 . . . |
64 |
60 |
8 |
9 |
23 |
16 |
1894-1895 . . . |
86 |
73 |
9 |
13 |
25 |
15 |
1895-189G . . . |
109 |
60 |
8 |
11 |
25 |
11 |
"1896-1897 . . . |
126 |
78 |
11 |
12 |
35 |
15 |
1897-1898 . . . |
132 1 |
80 |
10 |
18 |
34 |
19 |
Summa |
517 |
351 |
46 |
63 |
142 |
76 |
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
115
Af tabellen fram ginge, att af sammanlagda antalet elever under
ifrågavarande tid vid Göteborgs handelsinstitut 46 stycken eller 8,9
procent varit frielever och 142 stycken eller 27,5 procent erlagt nedsatt
afgift, äfvensom att af eleverna vid Schartaus handelsinstitut 63 stycken
eller 17,9 procent varit frielever och 76 stycken eller 21,7 procent åtnjutit
afgiftsnedsättning.
Med afseende å hvad i ärendet förekommit, i synnerhet rörande
behofvet af ökadt antal frielevplatser vid Göteborgs handelsinstitut, ansåge
departementschefen numera en förhöjning af anslagen för ifrågavarande
ändamål till det af kommerskollegium föreslagna belopp böra
ega rum och tillstyrker alltså, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen
aflåta proposition af ofvan angifna innehåll med de för anslagets användande
för närvarande bestämda förutsättningar.
Med afseende å hvad sålunda förekommit, hemställer utskottet,
att Riksdagen må för år 1899 på extra stat anvisa
ett anslag af 20,000 kronor att af Kongl. Maj:t användas
till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och
grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola, Frans
Schartaus praktiska handelsinstitut, under förutsättning,
hvad Göteborgs handelsinstitut beträffar, att Göteborgs
stadsfullmäktige och, hvad Frans Schartaus praktiska
handelsinstitut angår, att grosshandelssocieteten i Stockholm
fortfarande till instituten lemna årligt understöd
till minst samma belopp som hittills samt på de vilkor
i öfrigt, som Kongl. Maj:t kan finna skäligt bestämma.
32:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att för år 1899 på An''J- anslag
extra stat anvisa _ främjande \.f
dels ett anslag af 15,000 kronor att af Kongl. Maj:t användas till svenska alsters
befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af svensk industri ^aandalch
och svenska näringar; dels au
dels ock ett anslag af 10,000 kronor till handelsstipendier. stipendier
Till statsrådsprotokollet har departementschefen i detta ärende [31 o. 32.]
erinrat, hurusom, efter det Riksdagen för hvart af åren 1888—1896 på
extra stat beviljat ett anslag af 20,000 kronor att af Kongl. Maj:t användas
till befrämjande af afsättning i främmande länder af alster af
svensk industri och svenska näringar, för hvartdera året 1897 och 1898
på extra stat dels för nämnda ändamål beviljats ett anslag af 15,000
116
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
kronor, dels ock anvisats ett anslag af 10,000 kronor till handelsstipendier.
Hvad anginge användningen af förstnämnda, för år 1897 beviljade
anslag å 15,000 kronor, hade Kongl. Maj:t den 27 november 1896 anvisat
till mejeriagenturen i Manchester 8,500 kronor och till fiskeriagentnren
i norra Tyskland 5,000 kronor. Derefter hade Kongl. Maj:t
den 22 januari 1897 beviljat Sveriges allmänna exportförening återstoden
af 1897 års anslag med 1,500 kronor, jemte 13,500 kronor från
manufakturförlagslånefonden, för upprätthållande af föreningens verksamhet
under år 1897 i den form, som i statsrådsprotokollet den 14
januari 1895 af dåvarande departementschefen närmare angifvits.
Af enahanda anslag för innevarande år hade Kongl. Maj:t den
19 november 1897 dels för uppehållande af omförmälda båda agenturer
i Manchester och i norra Tyskland anvisat samma belopp, som af
1897 års anslag dertill beviljats, eller tillhopa 13,500 kronor, dels ock
tilldelat återstoden af anslaget 1,500 kronor, jemte ett belopp af 1,000
kronor Irån manufakturförlagslånefonden, åt exportagenten Axel Lanner
för att i Egypten fortfarande verka för afsättning af alster af svensk
industri och svenska näringar samt i allmänhet för utvecklingen af
Sveriges handelsförbindelser med nämnda land.
Hvad beträffade anslaget å 10,000 kronor till handelsstipendier för
år 1897, hade Kongl. Maj:t, som genom bref den 27 november 1896
i fråga om stipendiernas utdelning och de fordringar, som å deras innehafvare
borde ställas, förordnat på sätt i departementschefens anförande
till statsrådsprotokollet den 14 januari 1897 funnes närmare omförmäldt
genom beslut den 9 april 1897, i enlighet med hvad af kommerskollegium
föreslagits, tilldelat stipendier med dels 4,000 kronor åt en person
för att i någon af Centralamerikas stater eller i Mexiko inhemta erfarenhet
om vilkoren för afsättning derstädes af svenska industrialster, dels
3,000 kronor åt en person för att i Ryssland inhemta erfarenhet om
vilkoren för afsättning derstädes af svenska landtbruksmaskiner och
redskap samt andra der säljbara svenska exportartiklar, dels ock 3,000
kronor åt en person för att i Ryssland och Sibirien inhemta erfarenhet
om vilkoren för försäljning derstädes af svenska jern- och stålvaror
samt maskiner; dock hade sistbemälde stipendiat på ansökning, som af
kommerskollegium förordats, al Kongl. Maj:t den 26 november 1897
befriats från skyldigheten att besöka Sibirien.
Angående sistnämnda anslag för innevarande år hade Kongl.
Maj:t den 28 maj 1897 förklarat, att i fråga om handelsstipendiernas
utdelning och de fordringar som å deras innehafvare borde ställas,
Statsutskottets Utlåtande N:o 7''.
117
skulle gälla hvad i Kongl. Maj:ts förut åberopade bref den 27 november
1896 förordnats i afseende å dylika stipendier för år 1897; och skulle
fördelning af samma anslag, efter det kommerskollegium enligt uppdrag
afgifvit förslag i ämnet af departementschefen framdeles underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.
Hvad nu anginge de medel, som för ofvannämnda ändamål borde
af Riksdagen äskas för år 1899, förekomme ej särskild anledning att
nu ifrågasätta ändring i anslaget till befrämjande af afsättning i främmande
länder af alster af svensk industri och svenska näringar.
Beträffande anslaget till bandelsstipendier hade uti en till Kongl.
Maj:t ingifven skrift Sveriges kontoristförening anhållit att, då det af
Riksdagen för hvartdera af åren 1897 och 1898 anvisade anslag af
10,000 kronor till nämnda ändamål vore för ringa för att närmelsevis
motsvara det behof, som allt mera gjorde sig gällande med afseende å
handelsstipendiaters utsändande, Kongl. Maj:t täcktes af Riksdagen för
år 1899 äska ett anslag till handelsstipendier af 20,000 kronor att användas
under samma vilkor, som föreskrifvits beträffande anslagen till detta
ändamål för åren 1897 och 1898. Denna ansökning hade remitterats
till kommerskollegium, som med utlåtande af den 14 december 1897
öfverlemnat infordrade yttranden af handels- och sjöfartsnämnderna i
Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping samt af styrelsen för
Sveriges allmänna exportförening, hvilka samtliga, liksom ock kommerskollegium
äfvensom, i ett senare insändt, yttrande, handels- och sjöfartsnämnden
i Gefle, tillstyrkt bifall till ansökningen.
Ehuru hvad i detta ärende förekommit syntes utmärka, att det
för handelsstipendier hittills anvisade anslag blifvit väl knappt tillmätt,
hade departementschefen dock icke funnit skäl att redan nu, innan någon
erfarenhet om gagnet af dessa stipendier vunnits, ifrågasätta en förhöjning
af det belopp, hvartill anslaget så nyligen blifvit af Riksdagen
bestämdt; och hemstälde alltså departementschefen att Kongl. Maj:t behagade
föreslå Riksdagen att för år 1899 anvisa enahanda belopp, som
för innevarande år blifvit af Riksdagen beviljade så väl till befrämjande
af afsättning i främmande länder af alster af svensk industri och svenska
näringar som till handelsstipendier.
I två särskilda, sinsemellan lika lydande motioner, väckta den ena
(u:o 32) i Första Kammaren af herr John Rettig och den andra (n:o 35)
i Andra Kammaren af herr O. A. Brodin, ifrågasättes deremot en förhöjning
i anslaget till handelsstipendier, i det att motionärerna hem
-
118
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
ställa, att Riksdagen måtte å extra stat för år 1899 anvisa ett till 20,000
kronor förhöjdt anslag till handelsstipendier.
Motionärerna anse det af Kongl. Maj:t för ifrågavarande ändamål
äskade beloppet vara allt för litet för att kunna vara till verkligt gagn
för främjande af det beaktansvärda mål, som med anslaget afses, och
erinra i sådant afseende om det hufvudsakligaste af hvad hittills förekommit
i fråga om anslag till handelsstipendier.
Frågan om inrättande af dylika stipendier hade redan år 1888
blifvit väckt af styrelsen för Sveriges allmänna exportförening. Öfver
styrelsens framställning hade kommerskollegium afgifvit utlåtande den
9 oktober samma år, deri uttalats önskvärdheten af dylika stipendier.
Derefter hade emellertid denna fråga, som från början stälts i samband
med utredning om åtgärder för handelsundervisningens höjande fått
hvila, till dess kommerskollegium i utlåtande den 26 maj 1894 återupptagit
den i sammanhang med afgifvande af en af dåvarande kommersrådet
Th. Nordström verkstäld utredning rörande exportföreningens verksamhet.
Kommerskollegium, som i sistnämnda utlåtande betonat, att erfarenheten
från Norge och särskildt från Tyskland bekräftat rigtigheten af
hvad kollegium redan i förstnämnda utlåtande andragit i fråga om nyttan
af dessa stipendier, hade dervid meddelat, bland annat, beträffande
Norge, att der anvisats från och med budgetåret 1887—1888 till och
med 1890—1891 ett anslag af 10,000 kronor, för budgetåret 1891—1892
ett belopp »intill 20,000 kronor» och för budgetåret 1892—1893 ett
anslag af 20,000 kronor samt att den norska konstitutionskomitén förklarat
det icke vara tvifvelaktigt, att dessa stipendier redan gjort nytta
och att man derför vore berättigad att vänta, det deras betydelse skulle
tillväxa. För egen del hade kollegiet hemstält om anvisande af ett
belopp af tillsvidare 15,000 kronor årligen till understöd åt unge män,
som i främmande länder önskade inhemta vidgade insigter och erfarenhet
i handelsyrket.
I statsverkspropositionen till 1895 års riksdag hade också Kongl.
Maj:t föreslagit sådan ökning af anslaget till befrämjande af afsättning
i främmande länder af alster af svensk industri och svenska näringar,
att deraf 15,000 kronor kunde användas för handelsstipendier. Statsutskottet
hade väl funnit det önskvärdt att sådana stipendier inrättades
i vårt land^ men ansett detta kunna ske utan förhöjning af sagda anslag,
hvilket också blifvit bibehållet vid sitt förutvarande belopp af 20,000
kronor.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
119
1896 hade frågan återupptagits i en motion i Andra Kammaren
af herr Themptander, som föreslagit uppförande på sjette hufvudtiteln
å extra stat af ett anslag af 20,000 kronor till handelsstipendier.
Statsutskottet, som förmält sig fortfarande hysa den åsigt, att
handelsstipendier kunde vara till verklig nytta för utvecklingen af våra
handelsförbindelser med främmande länder, hade i sitt utlåtande öfver
berörda motion förklarat sig anse lämpligt, att ett särskildt anslag för
ändamålet uppfördes i riksstaten. Om beloppet af detta särskilda anslag
hade utskottet yttrat, att detta syntes, åtminstone till en början och
innan erfarenhet vunnits om den utsträckning, i hvilken de ifrågasatta
stipendierna komme att sökas af dertill kompetenta och lämpliga personer,
icke böra sättas högre än till 10,000 kronor. I sammanhang
härmed hade utskottet tillstyrkt en nedsättning från 20,000 till 15,000
kronor af anslaget till befrämjande af svenska alsters afsättning i utlandet.
Hela ökningen af de medel, som skulle anslås för vår exporthandels
förkofran, hade alltså inskränkt sig till 5,000 kronor.
Riksdagen hade beslutat i enlighet med utskottets hemställan; och
med sagda belopp af respektive 15,000 och 10,000 kronor hade båda
anslagen sedermera utgått.
1897 års anslag till handelsstipendier hade sökts af tretton personer,
af hvilka tre personer tilldelats stipendier. 1898 års anslag hade
sökts af tjugutvå personer, hvaribland de förutvarande stipendiaterna.
Kommerskollegium hade nu i afgifvet utlåtande till Kongl. Maj:t af den
11 januari 1898 föreslagit, att två af dessa skulle erhålla fortsättningsstipendier
å 1,750 kronor hvardera, och att derjemte stipendier af anslaget
skulle tilldelas två nya stipendiater, den ene med 3,500 och den
andre med 3,000 kronor, med verksamhet den förra i södra och den
senare i norra Afrika.
Hos Kongl. Maj:t hade, på sätt statsverkspropositionen innehölle,
Sveriges kontoristförening i oktober månad 1897 gjort framställning i
syfte att anslaget till handelsstipendier måtte förhöjas till 20,000 kronor,
dervid åberopande, att det nuvarande beloppet vore för ringa att ens
närmelsevis motsvara det behof, som allt mera gjorde sig gällande med
afseende å handelsstipendiaters utsändande. Öfver denna framställning
hade hörts kommerskollegium, som inhemtat yttranden af handels- och
sjöfartsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Gefle och Norrköping.
Samtliga dessa nämnder hade lifligt förordat bifall till framställningen.
Vissa af nämnderna hade särskildt betonat den stora betydelsen af ändamålet
med handelsstipendier och det nu utgående beloppets otillräcklighet
för att befordra detta ändamål. Äfven exportföreningens styrelse
120
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
hade hörts och uttalat, under hänvisning till statsutskottets utlåtande
vid 1896 års riksdag, att, sedan det visat sig, att ett stort antal kompetente
sökande anmält sig till erhållande af dessa stipendier, och att
det nu utgående anslaget vore för ändamålet alldeles otillräckligt, tvifvel
ej längre kunde förefinnas om lämpligheten af anslagets höjande på
föreslaget sätt.
Kommerskollegium, hvars ställning såsom handelns och indxistriens
målsman naturligtvis gåfve dess yttrande i saken mycken vigt, hade
också i utlåtande af den 14 december 1897 lifligt förordat anslagets
ökning och uttalat, att enligt kollegii öfvertygelse de statsmedel, som
för ifrågavarande ändamål anvisades, äfven om beloppet vore ännu större
än det nu ifrågasatta, skulle vara väl använda. Kollegium omförmälde,
att visserligen icke ännu kunde föreligga något resultat af de redan
utsända stipendiaternas verksamhet, men framhölle, att man deremot
redan nu hade erfarenhet i det afseende, som af statsutskottet vid 1896
års riksdag åberopats såsom grund för bestämmande af beloppet af det
då till 20,000 kronor föreslagna anslaget, nemligen i afseende å den
utsträckning, hvari stipendierna komme att sökas af kompetente och
lämpliga personer, i det att antalet sökande till stipendier från anslaget
för 1898 vore icke långt ifrån dubbelt så stort som det redan ganska
betydande antalet sökande till ^stipendierna år 1897.
För sin del hade departementschefen anfört, att hvad i ärendet
förekommit syntes honom utmärka, att anslaget blifvit väl knappt tillmätt,
ehuru han icke funnit skäl redan nu föreslå en höjning af detsamma,
innan någon erfarenhet om gagnet af dessa stipendier vunnits.
Slutligen hafva motionärerna yttrat följande:
Behofvet att, för vidgande af vår exporthandel, bereda unge män
tillfälle att vinna praktisk erfarenhet i utlandet om vilkoren för afsättning
af svenska produkter, vore redan af kommerskollegium och andra
i ärendet hörda myndigheter med kraft framhållet och väl motiveradt. Det
hade också blifvit af Riksdagen erkändt genom beviljande af anslag för
ändamålet. Men äfven anslagets otillräcklighet vore till fullo erkänd af
handelns och industriens målsmän. Om man ansåge ändamålet godt, borde
det ju tydligt framstå såsom en vigtig angelägenhet att söka i så hög grad
som möjligt och så snart som möjligt vinna detta ändamål. Medgåfve emellertid
anslagets belopp, förutom fortsatt understöd åt äldre stipendiater under
åtminstone något eller några år, utsändande hvarje år af allenast en eller
två nya stipendiater, vore ju klart, att dels endast ett fåtal trakter af
verlden kunde inom en något så när begränsad framtid blifva föremål
för svenska handelsstipendiaters studium, dels att det skulle dröja mycket
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
121
länge, innan den svenska köpmanscorpsen tillfördes resultatet af den af
handelsstipendiaterna inhemtade erfarenheten, eller gagnet af den verksamhet,
de kunde på grund af denna erfarenhet komma att utöfva vare
sig genom upprättande af svenska handelshus å de större utländska
handelscentra eller i hemlandet. Det ginge emellertid icke an att på
näringslifvets område alltför betänksamt sätta sig i efterhand. Det gälde
här snabb handling, och vi finge icke förbise något medel till förekommande
af att vi genom brist på företagsamhet skulle öfverflyglas i den
aldrig hvilande täflingskampen mellan exportländerna, särskildt den nu
pågående striden om de transmarina afsättningsfälten.
Att först inhemta erfarenhet om gagnet af de utsända stipendiaternas
verksamhet skulle i nämnda afseenden medföra ett säkerligen
ganska vådligt uppskof, då denna erfarenhet svårligen kunde påvisas
förr än efter flera år. Yi kunde ju i afseende å gagnet af handelsstipendier
med lugn lita till erfarenheten från Norge och andra länder,
och vore derför lyckligtvis i den ställning, att vi icke behöfva vänta
med anslagets ökning för att veta, att detta skulle göra gagn, naturligtvis
under förutsättning att dugliga stipendiater utsåges, och i det afseendet
torde vi kunna med full tillit lemna saken åt kommerskollegium
och Kongl. Maj:t.
Motionärerna vore visserligen liksom kommerskollegium af den
åsigt, att äfven ett större belopp än det af kontoristföreningen ifrågasatta
eller 20,000 kronor skulle visa sig vara väl användt, men ville
dock icke hemställa, att anslaget för närvarande ökades till högre belopp
än det sagda.
Utskottet, som icke haft något att erinra emot Kongl. Maj:ts förslag i
fråga om anslag till befrämjande af afsättning i främmande länder af
alster af svensk industri och svenska näringar, har beträffande de gjorda
framställningarna om anslag till handelsstipendier ansett sig med afseende
å hvad af motionärerna blifvit anfördt, böra biträda deras förslag
om beviljande af dylikt anslag till belopp af 20,000 kronor, och
får alltså utskottet hemställa,
att Riksdagen må för år 1899 på extra stat
anvisa
a) ett anslag af 15,000 kronor att af Kongl.
Maj:t användas till befrämjande af afsättning i främmande
länder af alster af svensk industri och svenska
näringar;
b) ett anslag af 20,000 kronor till handelsstipendier.
Bill. till Biksd. Prot. 1S98. 4 Samt. 1 Afd. 7 Häft. 1()
122
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Befrämjande i allmänhet af bergsbruket.
Ang anslag
till bergsskolorna
i
Filip stad och
Falun.
[33.]
33:o) På grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer
utskottet,
att, under vilkor att bergssicolorna i Filipstad och
Falun med dertill hörande skolor för bergsarbetare
komma att jemväl under år 1899 fortsätta sin verksamhet
i enahanda omfång och utsträckning som hittills
och underkasta sig den inspektion, Kongl. Maj:t
finner skäligt bestämma, Riksdagen må, i likhet med
hvad förut under en följd af år egt rum, på extra stat
för år 1899 anvisa ett belopp af 14,000 kronor att
till brukssocietetens fullmägtige i jernkontoret utbetalas.
Fiskerinäringens understöd.
Ang. bidrag 34:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att å extra stat för
t%1}örRldödanZ år 1899 anvisa ett anslag af 5,000 kronor att enligt de närmare beaf
sjeiar. stämmelser Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas såsom
[34.] bidrag till belöningar för dödande af sjeiar.
Uti den af Kongl. Maj:t till 1897 års Riksdag aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof gjorde Kongl. Maj:t framställning
om höjning från 35,000 kronor till 42,000 kronor af det under
anslagstiteln »fiskerinäringens understöd» uppförda ordinarie anslag.
Då detta ärende den 14 januari 1897 föredrogs inför Kongl. Maj:t,
anförde departementchefen — enligt hvad han erinrat till statsrådsprotokollet
i förevarande ärende — såsom ett af skälen, hvarför en höjning
af nämnda anslag syntes honom behöflig, att, i betraktande af den
skada, .som, efter hvad från skilda delar af landet vitsordats, genom
sjelarne tillfogades fisket, särskildt i Östersjön, önskvärdt vore, om af
anslaget till fiskerinäringens understöd något belopp kunde afses att
användas såsom bidrag till belöningar för dödande af dylika skadedjur.
Till stöd för den af departementschefen sålunda uttalade åsigt hade
han att åberopa särskilda framställningar om anslag af statsmedel såsom
bidrag till dylika belöningar, hvilka blifvit hos Kongl. Maj:t gjorda af
dels landtbruksstyrelsen och dels Gotlands läns landsting.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
123
För innehållet af dessa framställningar hade departementschefen
uti sitt anförande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag lemnat redogörelse;
och erinrade departementschefen nu, under åberopande i öfrigt
af nämnda redogörelse, allenast derom att, enligt det af landtbruksstyrelsen
då framstälda och af departementschefen i hufvudsak biträdda
förslag i ämnet, staten i förevarande fall icke skulle bidraga med högre
belopp än som motsvarade hvad hushållningssällskap eller landsting,
hvart för sig eller i förening, utbetalat såsom belöningar för inom området
dödade sjelar, dock ej i någon händelse utöfver en beräkning,
motsvarande 3 kronor för hvarje dödad sjel, äfvensom att landtbruksstyrelsen
beräknat, att beloppet af de medel, som under sådan förutsättning
borde af staten för ändamålet anvisas, icke, åtminstone under den
närmaste framtiden, skulle behöfva bestämmas till mera än 5,000 kronor
om året.
Den af Kongl. Maj:t, på sätt nyss nämnts, hos Riksdagen äskade
anslagsförhöjning hade väl icke blifvit af Riksdagen i vidsträcktare mån
bifallen, än att Riksdagen med anledning af medgifven ökning af förste
fiskeriassistentens lön höjt anslaget till fiskerinäringens understöd med
1,000 kronor, men hade Riksdagen tillika beslutit att å extra stat för
år 1898 anvisa ett anslag af 5,000 kronor att, enligt de närmare bestämmelser
Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas såsom
bidrag till belöningar för dödande af sjelar, under vilkor att statsbidraget
icke finge utgå med högre belopp, än som motsvarade hvad vederbörande
hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller i förening, utbetalat
såsom belöningar för inom området dödade sjelar, och ej i någon
händelse med mer än tre kronor för hvarje dödad sjel.
Då Riksdagen uti skrifvelse den 13 maj 1897 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel anmält sitt berörda
beslut, hade Riksdagen derjemte framhållit, att enligt Riksdagens mening
egentligen det under sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
belöningar för rofdjurs dödande borde tagas i anspråk till bestridande
af statsverkets utgifter för nu ifrågavarande ändamål, men att, då härför
måste förutsättas en ändring i 20 § af jagtstadgan samt förslag i detta
syfte då icke förelåge, Riksdagen, på det icke af brist på medel en för
fiskeribefolkningen i vidsträckta delar af vårt land gagnelig åtgärd måtte
undanskjutas, ansett sig böra bevilja omförmälda extra anslag.
Vid föredragning inför Kongl. Maj:t den 28 maj 1897 af Riksdagens
nyssnämnda skrifvelse hade Kongl. Maj:t, dels uti kungörelse
angående vilkoren för erhållande af bidrag från det af Riksdagen för
år 1898 anvisade anslag till belöningar för dödande af sjelar förordnat :
124
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
att ansökning om erhållande af understöd från berörda anslag
skulle, till Kongl. Maj:t stäld, ingifvas till landtbruksstyrelsen före den
15 oktober 1897,
att vid ansökningen skulle fogas bevis, att af vederbörande hushållningssällskap
eller landsting, hvart för sig eller i förening, för år
1898 anslagits såsom belöningar för inom området under samma år
dödade sjelar minst lika stort belopp som det sökta statsunderstödet, samt
att det skulle åligga landtbruksstyrelsen att före den 1 december
1897 till Kongl. Maj:t för pröfning insända de inkomna ansökningshandlingarna
jemte eget utlåtande;
dels ock uppdragit åt chefen för finansdepartementet att taga under
öfvervägande, huruvida 20 § i förnyade kongl. jagtstadgan den 21
oktober 1864 borde i det af Riksdagen antydda syfte ändras.
Slutligen har departementschefen erinrat, att Kongl. Maj:t, vid
pröfning den 26 sistlidne november af från tillhopa sju hushållningssällskap
och landsting till landtbruksstyrelsen inkomna ansökningar om
bidrag från 1898 års anslag till belöningar för dödande af sjelar, beviljat
dylika bidrag med sammanlagdt 3,100 kronor.
Uti skrifvelse den 30 oktober 1897 hade nu landtbruksstyrelsen,
då det icke syntes vara med god omtanke förenligt att redan efter första
året afbryta den verksamhet för sjelars utrotande, som visat sig vara
af behofvet påkallad och redan nu af vederbörande inom orterna omfattats
med ganska stort intresse, hemstält, att Kongl. Maj:t för möjliggörande
af samma verksamhets fortsättande jemväl under år 1899 måtte
af Riksdagen äska ett anslag för nämnda år af 5,000 kronor att, enligt
de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas
såsom bidrag till belöningar för dödande af sjelar, under enahanda
vilkor som blifvit för 1898 års anslag bestämda.
Uti hvad landtbruksstyrelsen till stöd för denna framställning
yttrat instämde departementschefen; och då, enligt hvad chefen för
finansdepartementet upplyst, frågan om ändring af 20 § i jagtstadgan
ännu vore under utredning, ansåge departementschefen, på det att för
ifrågavarande ändamål erforderliga statsmedel måtte med säkerhet finnas
äfven för år 1899 tillgängliga, ett särskildt anslag böra för ändamålet
af Riksdagen äskas äfven för nämnda år.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Riksdagen må å extra stat för år 1899 anvisa
ett anslag af 5,000 kronor att, enligt de närmare
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
125
bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt meddela,
användas såsom bidrag till belöningar för dödande af
sjelar, under vilkor att statsbidraget icke må utgå med
högre belopp, än som motsvarar hvad vederbörande
hushållningssällskap eller landsting, hvart för sig eller
i förening, utbetalat såsom belöningar för inom området
dödade sjelar, och ej i någon händelse med mer
än tre kronor för hvarje dödad sjel.
Anordnande af fabriksinspektion.
35:o) Med anledning af Kongl. Maj:ts härom gjorda framställning
hemställer utskottet,
att Riksdagen må, för anordnande af fabriksinspektion,
på extra stat för år 1899 anvisa: till aflöning
åt fem inspektörer 25,000 kronor med 5,000
kronor till hvar, för år räknadt, till bestridande af
kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter 3,000
kronor samt till Kongl. Majrts förfogande för godtgörelse
åt tillfälligt förordnade inspektörer 2,000 kronor,
eller tillhopa 30,000 kronor.
Förekommande och hämmande af tuberkeisjukdomar hos nötkreaturen.
36:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen att på extra stat för
år 1899 till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 50,000 kronor,
att användas till förekommande och hämmande af tuberkeisjukdomar hos
nötkreaturen.
Med anledning af en utaf Kongl. Maj:t till 1897 års Riksdag aflåten
proposition, anvisade Riksdagen på extra stat för år 1898 ett anslag
af 50,000 kronor att användas till förekommande och hämmande
af tuberkeisjukdomar hos nötkreaturen.
Med erinran härom, omförm äler chefen för civildepartementet vidare
till statsrådsprotokollet, hurusom Kongl. Maj:t den 15 Oktober
1897, efter att hafva hört landtbruksstyrelsen och statskontoret, fattat
beslut angående användandet af det sålunda beviljade anslaget äfvensom
Ang. anslag
till anordnande
af fabriksinspektion.
[35.]
Ang. anslag
till förekommande
och
hämmande af
tube7''kelsjukdomar
hos
nötkreaturen.
[36.]
126
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
angående de åtgärder i öfrigt, som funnits nödiga till förekommande och
hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.
Sålunda hade föreskrifvits,
att af det anvisade anslaget ett belopp af högst 20,000 kronor
finge användas till belöningar för bemödanden till förekommande och
hämmande af tuberkulos hos nötkreatur,
och att ladugårdsegare, som önskade komma i åtnjutande af dylik
belöning, skulle före utgången af år 1898 till landtbruksstyrelsen ingifva
till Kongl. Maj:t stäld ansökning derom, hvilken ansökning skulle
vara åtföljd af dels utaf legitimerad veterinär utfärdadt bevis, att kreatursbesättningen
blifvit under år 1897 eller tidigare af honom med tuberkulin
undersökt, jemte uppgift, angående kreatursbesättningens helsotillstånd
vid undersökningstillfället med afseende å tuberkelsjukdomen,
dels likaledes af legitimerad veterinär afgifvet intyg, att samma kreatursbesättning
blifvit minst ett år efter berörda undersökning å nyo pröfvad
med tuberkulin, jemte yttrande angående resultatet af sistnämnda pröfning,
de åtgärder, som blifvit af ladugårdsegaren för utrotande af tuberkelsjukdomen
under mellantiden vidtagna, samt lämpligheten af och
kostnaden för desamma, dels ock af vederbörande hushållningssällskap
genom dess förvaltningsutskott afgifvet yttrande öfver ansökningen;
hvarjemte landtbruksstyrelsen fått sig ålagdt att före den 15 februari
1899 till Kongl. Maj:t för pröfning insända de inkomna ansökningshandlingarna
tillika med af styrelsen deröfver afgifvet yttrande.
Härom hade kungörelse blifvit utfärdad.
Likaledes hade kungörelser utfärdats dels angående ersättning
till legitimerad veterinär, som på reqvisition af ladugårdsinnehafvare
verkstält undersökning med tuberkulin af ladugårdsbesättning, dels angående
åtgärder mot tuberkulos i jufret hos nötkreatur.
Vidare hade Kongl. Maj:t funnit godt:
dels ställa till direktionens för veterinärinstitutet förfogande ett
belopp af 5,800 kronor att under år 1897 och innevarande år användas
för tillverkande af tuberkulin vid institutet, inköp af derför erforderlig
termostat, arfvode åt ledaren af tillverkningen samt anställande af ett
laboratoriebiträde;
dels föreskrifva, att landtbruksstyrelsen hade att på reqvisition
kostnadsfritt tillhandahålla tuberkulin åt djuregare och legitimerade veterinärer
;
dels uppdraga åt landtbruksstyrelsen att öfvervaka och leda försöken
med tuberkulin och deraf betingade åtgärder inom ladugårdarne
äfvensom vidtaga öfriga dermed sammanhängande åtgärder;
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
127
dels föreskrifva, att intill den 1 januari 1899 en särskildt förordnad
legitimerad veterinär skulle såsom ledamot hos landtbruksstyrelsen handlägga
och föredraga ifrågavarande ärenden mot ett arfvode af 4,000
kronor för år räknadt;
dels ställa till landtbruksstyrelsens förfogande ett belopp af 300
kronor att användas till anställande af en vaktbetjent till biträde åt
föredraganden af tuberkulinärenden;
dels ock ställa till medicinalstyrelsens och landtbruksstyrelsens förfogande
ett belopp af 1,500 kronor, deraf 1,300 kronor skulle användas
till två pris för och tryckning af en täflingsskrift om faran af tuberkelsjukdomen
hos husdjuren, särskildt nötkreaturen, angelägenheten af dess
motarbetande och lämpligaste sättet derför, och 200 kronor till tryckning
och spridning af ett upprop angående åtgärder mot tuberkelsjukdomen.
I fråga om det anslag, som för år 1899 kunde vara erforderligt,
hade landtbruksstyrelsen, till följd af Kongl. Maj:ts befallning, den 11
december 1897 afgifvit yttrande. Häri hade landtbruksstyrelsen framhållit,
att det torde vara sjelf klart, att det vigtiga mål, som vore afsedt
att vinnas genom de af Riksdagen anvisade medel, icke kunde uppnås
under ett år, utan att härtill erfordrades oaflåtliga bemödanden från såväl
det allmännas sida som de enskildes under en längre tid. Då någon
erfarenhet, i hvad mån de af Riksdagen anvisade medlen kunde anses
tillräckliga, eller om några särskilda vilkor eller bestämmelser borde vid
medlens anvisande föreskrifvas, ännu icke förelåge, hade landtbruksstyrelsen
förklarat sig sakna anledning att hemställa, att statsmedel för
år 1899 skulle utverkas till annat belopp eller under andra vilkor, än
som skett för år 1898. Visserligen hade medicinalstyrelsen och landtbruksstyrelsen
i deras gemensamma yttrande till chefen för civildepartementet
den 3 mars 1897 i fråga om åtgärder till motarbetande af tuberkulos
bland husdjuren såsom sin åsigt uttalat, att tuberkulin icke
skulle få på statens bekostnad utlemnas åt allmänheten, en uppfattning,
som landtbruksstyrelsen fortfarande hyste och funne till rigtigheten ytterligare
bestyrkt af innehållet i en af svenska veterinärläkareföreningen
afgifven, vid landtbruksstyrelsens yttrande fogad skrift; men då en motsatt
uppfattning inom riksdagen gjort sig gällande och landtbruksstyrelsen
icke hade att åberopa andra skäl för sin åsigt än de af medicinalstyrelsen
och landtbruksstyrelsen i deras förberörda yttrande anförda,
hade landtbruksstyrelsen icke tilltrott sig att lör närvarande göra
någon hemställan i syfte att förekomma, att, med anlitande af de nu
128
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
afsedda medlen, tuberkulin finge utlemnas till andra än examinerade
veterinärer.
Landtbruksstyrelsen både således föreslagit äskande hos Riksdagen
af ett anslag på extra stat för år 1899 till belopp af 50,000 kronor.
Vidare har departementschefen anfört, hurusom i händelse af bifall
till det af honom förut framstälda förslaget om anställande af en
föredragande af veterinärärenden i landtbruksstyrelsen det visserligen
icke vidare skulle ifrågakomma att från nu ifrågavarande anslag anvisa
medel till aflönande af en adjungerad ledamot af nämnda styrelse och
ett vaktbetjentbiträde åt denne; men då denna besparing å anslaget vore
väl behöflig för de öfriga ändamål, som skulle med anslaget tillgodoses,
kunde enligt departementschefens åsigt någon minskning i anslaget på
anförda grund icke ifrågasättas, utan hemstälde departementschefen, att
Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta proposition af ofvan angifna
innehåll.
Ehuruväl det kommit till utskottets kännedom, att bland de sakkunnige
olika åsigter gjort sig gällande angående tuberkulinets egenskaper
och tillförlitligheten af de dermed anstälda undersökningarna,
har likväl utskottet, som ansett, att dessa undersökningar med hänsyn
till det med dem afsedda vigtiga ändamålet böra fortsättas åtminstone
ännu någon tid, icke tilltrott sig böra motsätta sig det ifrågavarande
anslagets beviljande.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må på extra stat för år 1899 till
Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 50,000
kronor, att användas till förekommande och hämmande
af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.
Ersättning för af statskontoret gjorda förskott.
Ang. ersättning
för af
statskontoret
gjorda förskott.
[37.]
37:o) Af statsrådsprotokollet inhemtas, att, enligt hvad statskontoret
anmält, nämnda embetsverk förskjutit följande belopp, hvilka
borde anmälas till ersättande af Riksdagen under sjette hufvudtiteln,
nemligen:
ersättning till Blekinge läns ränteri för derifrån till förre länsmannen
H. Bolling, såsom innehafvare af bostället n:o 1 Möllekulla,
Statsutslwttefs Utlåtande N:o 7.
129
förskjuten räntegodtgörelse för tiden från den 14 mars 1895 till och med
den 13 mars 1896 för från bostället exproprierad jord kronor 45: 28
godtgörelse för från Elfsborgs läns ränteri till
innehafvaren af länsmansbostället Rennelanda Stommen
utbetald ersättning för mark, som för en väg
anläggning
tagits i anspråk från bostället..................... „ 10: —
godtgörelse för afkomst af boställen, som, enligt
kongl. brefvet den 31 maj 1878, innehafvare af länsmanstjenster,
hvarmed boställen varit förenade, egt
undfå i anledning deraf, att foreträdarne åtnjutit far
-
dagsår ...................................................................................
aflöningsfyllnad med anledning af ett länsmans
boställes
indragning...........................................................
till kommerskollegium, enligt kongl. brefvet den
17 juni 1893, utanordnade medel för godtgörande af
vissa utgifter och kostnader för svenskt sjöfolk m. m.
ersättning, på grund af kongl. brefvet den 5 juni
1896, till Göteborgs och Bohus läns ränteri för derifrån
utbetalda kostnader för uppförande af ett likoch
obduktionshus vid Känsö karantänsinrättning
samt anordnande derstädes af ett bakteriologiskt
laboratorium och anskaffande af en desinfektionsugn
godtgörelse, enligt kongl. brefvet den 30 april
1897, till lotsstyrelsen för förskjutna kostnader för
vidtagna åtgärder i afseende å observationsanstalterna
för kolera...................................................................
till norska regeringens departement för det
inre, på grund af kongl. brefvet den 11 juni 1897,
utanordnade medel såsom godtgörelse för den på
Sverige belöpande andel af de utgifter, som för den
år 1896 verkstälda upprödjningen af viss del af
riksgränsen mellan de förenade rikena blifvit från
3,631: 46
42: 50
47,300: —
3,590: 83
228: 70
norsk sida bestridda ...............................,.....................
till öfverdirektören och chefen för statistiska
centralbyrån, på grund af kongl. brefvet den 7 februari
1896, utanordnade medel till bestridande af kostnader
för utarbetande inom nämnda byrå af en statistisk
utredning rörande den kommunala rösträtten..............
8,493: 12
4,505: 40
Transport kronor 67,847: 2 9
Bih. Ull micsd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 7 Håft.
17
130
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Transport kronor 67,847: 2 9
till justitiekansleren J. E. Elliot och häradshöfdingen
T. F. Rosenqvist, på grund af kongl. brefvet
den 16 september 1897, utbetald ersättning för fullgörandet
af den af Riksdagen begärda utredning
angående Nya Trollhätte kanalbolags rättsförhållande
till kronan.................................................................................
resekostnads- och traktamentsersättning till ordföranden
och ledamöterna i den af Kongl. Maj:t den
6 november 1896 tillsatta komité för afgifvande af
yttrande och förslag angående begränsning af den
kommunala rösträtten på landet samt till bestridande
af åtskilliga af komiténs verksamhet föranledda utgifter
.........................................................................................
arfvoden till ordföranden och ledamöterna äfvensom
sekreterarebiträdena i den af Kongl. Maj:t den
7 juni 1895 tillsatta komité för utarbetande af för
slag
till lagstiftning rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet samt till bestridande
af åtskilliga med komiténs verksamhet förenade
utgifter......................................................................................
Summa kronor 87,535: 2 4
Med iakttagande af grundsatsen om anslags bestämmande till
jemnt tal af kronor och för jemnande af hufvudtitelns slutsumma,
har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att, till betäckande af ofvan
omförmälda, af statskontoret förskottsvis bestridda utgifter, anvisa ett
anslag af 87,600 kronor.
Utskottet hemställer,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.
2,350: —
5,436: 7 1
11,901: 24
Ang. framställning
om
anslag för utgifvande
af en
statistisk
handbok.
[38.]
Diverse anslag.
38:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 122) har
herr Ernst Carlson föreslagit, att Riksdagen måtte för utgifvande under
sakkunnig ledning af en på svenska, engelska och franska språken
Statsutskottets Ultåtande N:o 7.
131
affattad statistisk handbok öfver Sverige, dess näringar och samhällsförhållanden,
under riksstatens sjette hufvudtitel anvisa ett extra anslag
af 30,000 kronor att utgå med hälften, eller 15,000 kronor, under hvardera
af åren 1899 och 1900.
Till stöd för sitt förslag har motionären anfört följande:
Vid allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm sistlidet
år hade på ett i ögonen fallande sätt framträdt den storartade utveckling,
Sveriges andliga och materiella kultur på de senaste årtiondena
uppnått. Redan detta innebure en maning att i en öfversigt söka
samla de resultat, som under en lång och lyckosam fredstid vunnits
och som utgjorde ett hedrande vittnesbörd om vårt folks framsteg i
olika rigtningar.
Väl hade ryktet härom genom tidningspressen och ej minst genom
den i hufvudstaden under utställningstiden hållna journalistkongressen
spridts till olika delar af verlden. Men för att en korrekt och i möjligaste
mån mångsidig uppfattning af det nutida Sveriges näringar och
kulturförhållanden skulle göra sig fullt gällande och kännedomen härom
blifva lätt tillgänglig för en hvar, som behöfde den, vore af vigt, att
ifrågavarande förhållanden gjordes till föremål för en öfverskådlig, under
fackmessig ledning utförd statistisk framställning.
En sådan statistisk handbok af lämpligt omfång, som här afsåges,
hade vårt land hittills saknat, medan åtskilliga andra länder skaffat sig
en dylik och deraf dragit gagn. Visserligen egde vi i det stora verket
»Bidrag till Sveriges officiella statistik» ett flertal med omsorg utarbetade
årsredogörelser för olika institutioners och näringsgrenars tillstånd.
Men dels vore dessa redogörelser för den, som ville hafva kort och klart
besked i olika frågor, allt för vidlyftiga, kostsamma och svåråtkomliga;
dels innehölle de, trots sin vidlyftighet, långt ifrån alla de för det praktiska
lifvets behof mest oundgängliga uppgifterna. Öfversigter af liknande
art med den här åsyftade hade utarbetats till flera verldsexpositioner,
särskildt till Parisutställningen 1878 och Chicagoutställningen 1893;
men dessa öfversigter hade, ehuru förtjenstfulla i sitt slag, måst åstadkommas
i hast och utan tillräckliga medel. De hade dessutom, såsom afsedda
för de nämnda tillfällena, endast gjorts tillgängliga på främmande
språk och sålunda icke kunnat utöfva det inflytande på den
allmänna uppfattningen, som vederbort.
Gåfves nu från statens sida understöd till utarbetande under sakkunnig
ledning af en lagom vidlyftig statistisk handbok öfver våra
närings- och samhällsförhållanden, läge i öppen dag af hvilken stor
nytta en dylik publikation måste blifva ej blott här hemma, utan, om
132
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
den öfversattes till ett par af de vigtigaste kulturspråken, äfven i utlandet.
Hvar och en, som på ett eller annat sätt deltoge i det offentliga
lifvet eller som för sina affärer behöfde upplysning om ett eller annat
i ifrågavarande afseenden, skulle i denna publikation finna en pålitlig
vägledning. Genom våra konsuler å utrikes orter kunde en dylik framställning,
öfversatt på engelska eller franska, tillhandahållas utländska
affärsmän och tidningsmän, som önska vinna kännedom om svenska
förhållanden, men nu saknade en tillförlitlig och tidsenlig källa derför.
Kändt vore nemligen, huru uppgifterna om Sverige i utländska handböcker
i allmänhet vore ganska torftiga och ofta vilseledande. Icke minst skulle
af en publikation, sådan som den här ifrågasatta, kunna dragas vigtiga
kommersiella fördelar, om den förelåge färdig till den stora verldsutställningen
i Paris 1900 och der till lämpliga personer utdelades.
Den sålunda ifrågasatta statistiska handboken öfver Sverige borde
i svensk upplaga göras mera omfattande än de ofvan nämnda, till föregående
expositioner utarbetade öfversigterna, eller omkring 40 ark i
omfång. Den borde för att blifva fullt tillförlitlig utgifvas under officiel
kontroll, så att ledningen af arbetet uppdroges åt kongl. statistiska
centralbyrån eller åt kommerskollegii statistiska afdelning; hvilkendera
som skulle få uppdraget, kunde lämpligen öfverlåtas åt regeringen att
afgöra. Arbetet borde vidare, såsom nämndt, delvis i en något mer
sammanträngd form göras tillgängligt på engelska och franska språken,
på engelska såsom det för våra förhållanden vigtigaste handelsspråket,
på franska särskildt med hänsyn till den förestående verldsutställningen
i Paris.
Hvad det afsedda arbetets närmare beskaffenhet vidkomme, torde
denna bäst antydas genom följande kortfattade utkast till plan för
innehållet:
1. Inledning: en topografisk, administrativ, konstitutionel och
ekonomisk öfverblick; befolkningsförhållanden.
2. Den materiella kulturen: jordbruk"och boskapsafvel, skogsbruk,
bergsbruk, fiske, fabriksväsende, handel och sjöfart; sam
färdsmedel.
3. Den andliga kulturen: kyrka, lägre och högre undervisnings
anstalter,
vetenskap och konst.
De olika afdelningarna af handboken borde inledas med en kort
återblick på den ifrågavarande kultur- eller näringsgrenens utveckling,
men väsentligen framställa dess nuvarande ståndpunkt med angifvande
af de ledande krafterna på området samt i fråga om näringsgrenarna,
de förnämsta produktionsorterna och producenterna in om hvarje bransch.
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
133
Arbetet borde ock, der så funnes lämpligt, förses med belysande öfversigtskartor
och statistiska diagram, samt ett fullständigt sakregister, så att hvar
och en beqvämt kunde finna hvad han sökte. Det helas utstyrsel borde
vara solid och tilltalande utan att derför behöfva göras öfverdrifvet dyrbar.
Kostnaden för åstadkommande af ett dylikt arbete måste naturligen
blifva rätt betydlig. Deremot kunde endast af den svenska upplagan,
hvars pris dock borde sättas så billigt som möjligt, påräknas någon inkomst
genom försäljning. Den utländska upplagan borde nemligen helt
och hållet vara afsedd till gratisutdelning vid lämpliga tillfällen för att
sprida kännedom om Sveriges produktionsförmåga och öfriga förhållanden.
Dessutom torde något kunna inflyta, om arbetet försåges med en
betald annonsbilaga.
Motionären har derefter uppgjort en på nämnda förutsättningar
grundad kostnadsberäkning, slutande å ett belopp af 30,000 kronor, och
slutligen förklarat sig anse uppenbart, att ett arbete af denna art, med
så dryg utgifningskostnad och så ringa rentabilitet, endast kunde åstadkommas
genom statsunderstöd. Staten förfogade också i ofvannämnda embetsverk
öfver organer, lämpliga att öfvertaga ledningen af arbetets
utförande, hvilket naturligen måste fördelas på flera händer. Väl kunde
den för ändamålet erforderliga utgiftsposten af 30,000 kronor synas
betydlig. Men så vore äfven de fördelar, som derigenom skulle tillflyta
vår fosterländska odling och ej minst vårt näringslif, rätt beaktansvärda,
och i eu tid af rikligt flödande statsinkomster torde det vara berättigadt
att söka vidtaga sådana åtgärder, som under andra förhållanden
måhända ej kunde ifrågasättas.
Utgiften kunde utan olägenhet fördelas på två år, endast den vid
innevarande års riksdag beslötes. Men detta vore af nöden, för så vidt
eljest ett af deri ifrågasatta publikationens ändamål, nemligen att vid
den stundande Parisutställningen föreligga färdig och der i sin mån bidraga
att främja våra afsättningsförhållanden, skulle kunna uppnås.
Utskottet delar visserligen motionärens åsigt, att en statistisk
handbok af den omfattning, som i motionen afsetts, skulle kunna medföra
nytta genom att till vidsträckta kretsar i synnerhet utom landet
sprida kännedom om vår nations utveckling i andligt och materielt
afseende. Utskottet är dock icke öfvertygadt vare sig om lämpligheten
af det sätt, hvarpå motionären tänkt sig det föreslagna arbetet skola
utföras, eller derom, att gagnet af den ifrågasatta publikationen skulle
uppväga den kostnad, som genom ett bifall till motionen skulle
ådragas statsverket. Härvid har utskottet, med afseende derå att motio
-
134
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
nären särskildt framhållit de fördelar, som genom ifrågavarande handbok
skulle kunna beredas Sverige vid verldsutställningen i Paris år
1900, tillika velat erinra, att 1897 års Riksdag redan till Kongl. Maj:ts
förfogande stält ett belopp af 200,000 kronor att användas till bestridande
af kostnaden för Sveriges deltagande i nämnda utställning samt
till understöd åt teknici och arbetare för att besöka densamma. Skulle
nu de antydda fördelarne af den statistiska publikationens spridning
vid nämnda tillfälle befinnas uppväga dermed förknippade kostnader,
lärer den komité, som tillsatts för ordnande af Sveriges angelägenheter
vid utställningen, icke underlåta att för ändamålet anvisa erforderliga
medel, utan att statsverket beböfver i detta afseende ytterligare betungas.
Dessutom torde kunna antagas, att de enskilda utställarne,
en hvar i sin mån, komma att till allmänhetens upplysning vidtaga de
åtgärder, som bäst äro lämpade för att tillgodose industriidkarnes intressen
inom de särskilda näringsgrenarne.
På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att herr Carlsons förevarande motion ej må till
någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
Äng. ifr&9“:u 39:o) I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 151) bar
menskal<främ-herr A. Norrman hemstält, att Riksdagen ville besluta att lemna svenska
ungsbyrån, främlingsbyrån ett årligt understöd af statsmedel, förslagsvis ett tusen
[39.] kronor, under vilkor att den lemnade fri undervisning i språk åt
resestipendiater.
I förevarande motion, till hvars innehåll i öfrigt utskottet tillåter
sig hänvisa, har motionären i fråga om nämnda byrås verksamhet meddelat,
att densamma förmedlade undervisning och öfversättning i 20
språk och vore i synnerhet gagnande för vårt land genom att tjena
dels svenskar, som företoge resor i utlandet, och dels utländingar, som
komme till Sverige, medelst råd och upplysniDgar om våra och utländska
förhållanden: språk, kultur, institutioner etc., genom praktisk undervisning
i språk samt genom att förmedla bekantskap mellan kolleger
och fackmän, resesällskap, privatbostäder m. m. äfvensom genom att
betjena de svenska embetsverken och de utländska sändebuden med
korrekta öfversättningar etc.
Ehuru det må medgifvas, att ett allmännare intresse kan fordra,
att billig undervisning i praktiskt syfte uti de lefvande språkens behandling
meddelas, så anser dock utskottet, att tillräckliga tillfällen
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
135
till sådan undervisning erbjuda sig utan att härför erfordras något
åtgörande från statens sida. Under sådana förhållanden och då i öfrigt
ej tillräckliga skäl synas vara anförda, hvarför staten i detta fall borde
understödja ett företag, som måste anses vara af enskild natur, hemställer
utskottet,
att herr Norrmans förevarande motion ej må af
Riksdagen bifallas.
öfver Kongl Maj:ts under sjette hufvudtiteln gjorda förslag om
anvisande af medel ''dels till utförande af nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägstrafik, dels för utläggning af ytterligare ett
jernvägsspår mellan Arlöfs och Lunds stationer m. m., och dels till
anskaffande af ny rörlig materiel vid statens redan trafikerade jernvägar
har utskottet i sitt utlåtande n:o 20 afgifvit yttrande.
Beträffande Kongl. Maj:ts äfven under sjette hufvudtiteln framstälda
förslag om anvisande af medel till vägars anläggning och förbättring,
till bro- och hamnbyggnader m. m., till frostminskningsföretag,
till fortsättning af stambanorna mellan Boden och Ytter-Morjärv
samt mellan Krylbo och Örebro, för upprensning af en segelränna genom
Kalmar sund, till ombyggnad och förbättring af Väddö kanal
äfvensom för upprensning af inomskärsfarled mellan Marstrand och
Lysekil samt mellan Hunnebostrand och Fjellbacka kommer utskottet
att framdeles under riksdagens lopp afgifva utlåtande.
Stockholm den 18 februari 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
136
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Reservationer:
vid punkt l:o (ang. inrättande af ytterligare en landskanslist- och
landskontoristtjenst vid länsstyrelsen i Jemtland)
af herrar P. Pehrson, H. Andersson, P. Ersson, S. G. von Friesen,
C. Persson, 0. Erickson, K. A. Kihlberg, F. 0. Larsson, I. Månsson,
J. A. Sjö, S. 0. Nyländer och P. Norberg, hvilka ansett att utskottets
yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:
»Om äfven de uppgifter, som till statsrådsprotokollet lemnats angående
antalet af de vid länsstyrelsen i Jemtlands län handlagda mål
och ärenden, synas utvisa en fortgående ökning af det arbete, som åligger
länsstyrelsen, tror utskottet likväl icke, att dessa uppgifter bör tillmätas
någon afgörande betydelse för bedömande af frågan om de nuvarande
ordinarie arbetskrafternas tillräcklighet, i hvilket hänseende bättre
ledning vinnes af en jemförelse med arbetskrafterna vid öfriga länsstyrelser.
Utskottet har sålunda inhemtat, attKongl. Maj:t vid fördelning
för innevarande år af den del utaf det i punkt 2:o här nedan omförmälda
reservationsanslaget till arfvoden åt extra länsnotarier m. m., som
finge användas till godtgörelse åt extra biträden, anvisat högre belopp,
än länsstyrelsen i Jemtlands län tilldelade 4,600 kronor, åt länsstyrelserna
i följande sju län, nemligen: Östergötlands, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs och Vesternorrlands län.
Detta förhållande synes utvisa, att Je.mtlands län icke är sämre lottadt
än flera andra län i afseende å nödvändigheten att vara hänvisadt till
extra ordinarie arbetskrafters anlitande. Dertill kommer, att folkmängden
i Jemtlands län enligt senaste officiella uppgifter understiger folkmängden
i hvarje af rikets öfriga län med undantag af Gotlands, hvilken
omständighet synes utskottet vara af största betydelse vid bedömande
af den länsstyrelsen åliggande arbetsbördans storlek.
Då utskottet sålunda ej är öfvertygadt om att ersättandet af de
extra ordinarie arbetskrafterna vid ifrågavarande länsstyrelse med nya
ordinarie tjenstemän är af behofvet påkalladt, får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas» —
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
137
läraude, vid bifall härtill samt till hvad utskottet i punkterna 2:o
och 3:o föreslagit, böra i slutet af sistnämnda punkt införas följande:
»I händelse af bifall härtill samt till hvad i föregående två punkter
föreslagits, kommer anslagstiteln »landsstaterna i länen» med följande
ändrade lydelse: »landsstaterna i länen (deraf 120,000 kronor reservationsanslag)»
att höjas från 2,634,998 kronor till 2,696,986 kronor»;
vid punkt 4:o (angående förhöjning af anslaget till iandtbruksstyrelsen
m. m.):
af herrar Chr. Lundeberg, I. Wijk, N. Fosser, K. Bohnstedt, A. G. L.
Billing, friherre J. T. Gripenstedt, grefve Ph. Kling spor, G. B. B. Tornerlijelm,
C. U. S. Lijbeck, T. Nyström och L. Grundberg, hvilka ansett,
att utskottet bort på de af Kongl. Maj:t anförda skäl hemställa,
att Riksdagen, med bifall till Kong]. Majtts förevarande
framställning, må medgifva:
l:o) att i den för landtbruksstyrelsen faststälda
stat må, i stället för nu upptagna aflöning för öfverdirektören
och chefen, med bibehållande af nu gällande
vilkor för aflönings åtnjutande uppföras aflöning
för generaldirektören och chefen med 9,000
kronor, deraf 6,200 kronor i lön och 2,800 kronor i
tjenstgöringspenningar;
2:o) att i nämnda stat må, i stället för nu upptagna
aflöningar för fiskeriinspektören, två byråinge -niörer och sekreteraren, med bibehållande af nu gällande
vilkor för aflöningars åtnjutande uppföras aflöningar
för en hvar af fyra byråchefer med 6,400
kronor, deraf 4,400 kronor i lön, som efter fem år
kan höjas med 600 kronor, och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar
;
3:o) att i staten för landtbruksstyrelsen må upptagas
aflöning för ytterligare en byråchef till samma
belopp och med enahanda ålders tillägg som för ö frige
byråchefer i styrelsen; samt
4:o) att det i staten för landtbruksstyrelsen upptagna
anslag å 5,000 kronor till extra biträden, vikariatsersättning
och expenser förhöjes med 3,500 kronor
eller till 8,500 kronor.
Vid bifall härtill kommer anslagstiteln »landtbruksstyrelsen» att
Bih. till Iiilcs. Prot. 1898. i Sami. 1 Afd. 7 Häft. 18
138
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
liöjas med 21,500 kronor eller sålunda från dess nuvarande belopp 28,800
kronor till 50,300 kronor;
af herr friherre F. W. von Otter ;
vid punkt 5:o (angående höjning i anslaget till fiskerinäringens
understöd):
af herrar H. Andersson och S. G. von Friesen;
vid punkt 8:o (ang. patent- och registreringsverket):
af herrar C hr. Lundeherg, friherre F. W. von Otter, I. Wijlc, N~.
Fosser, A. G. L. Billing, friherre J. T. Gripenstedt, grefve Ph. Klingspor,
G. D. R. Tornerhjelm, C. U. S. Lyheck, grefve F. Wachtmeister
och L. Grundberg, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hafva följande lydelse:
»1 öfverensstämmelse med det af 1896 års Riksdag gjorda uttalande,
anser utskottet patent- och registreringsverket hafva nått den
utveckling, att dess organisation nu bör för en längre framtid fastslås
och embetsverket öfverflyttas på ordinarie stat. Förevarande af Kongl.
Maj:t i sådant afseende framstälda förslag har dervid synts utskottet
ändamålsenligt, och har utskottet endast i några få hänseenden funnit
skäl till erinran emot Kongl. Maj:ts framställning.
Hvad först angår aflöningsstaten för patent- och registreringsverket,
har Kongl. Maj:t, i enlighet med hvad chefen för finansdepartementet i
statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 17 december 1897 hemstält
beträffande vaktbetjeningen inom vissa andra embetsverk i hufvudstaden,
föreslagit uppförande af ett ålderstillägg för en förste vaktmästare och
två ålderstillägg för en hvar af tre vaktmästare. I öfverensstämmelse
med hvad utskottet anfört i utlåtande n:o 23 i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition angående förhöjning i de vaktmästarne hos åtskilliga
statsmyndigheter tillerkända löneförmåner, dels ock inom Riksdagen
väckt motion i samma ämne, har utskottet emellertid ansett sig böra
tillstyrka, att af dessa ålderstillägg endast ett å 100 kronor efter fem
års tjenstgöring må i aflöningsstaten uppföras för en hvar af de tre
vaktmästarne.
Bland de af — — (se utskottets utlåtande) — — — blefve å
auktion utbjudet.
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på
det sätt bifallas, att Riksdagen, med godkännande af
dels följande
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
139
Aflöningsstat
för patent- och registreringsverkets ordinarie personal att gälla
från och med år 1899:
Lön. |
Tjenst- görings- penmn- gar. |
Summa aflöning. |
||
Kr. |
Kr. |
Kr. |
||
5.000 3.000 |
2.500 1.500 3.000 6.000 300 300 600 |
7,500 6,000 |
||
ILönen kan efter 5 år höjas 1 med 500 kronor. |
||||
6,000 4,500 9.000 3.000 |
||||
6i000 1,800 1,800 1,800 |
Lönen kan höjas efter 5 år |
|||
3,000 |
||||
3,000 |
||||
9.000 800 500 1.000 |
15,000 |
|||
3,000 |
||||
1 förste vaktmästare.......... 1 vaktmästare.............. 2 vaktmästare.............. |
1,100 800 1,600 |
(Lönen kan efter 5 år höjas |
||
Summa |
- |
63,500 |
1 |
Anm. Om vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad, skall, så länge denna förmån
qvarstår, lönen minskas med 150 kronor.
dels ock följande vilkor och förbehåll att gälla
— — (se utskottets utlåtande)--en månad årligen;
dels ock följande
140
Statsutskottets Utlåtande F:o 7.
Utgiftsstat
för patent- och registreringsverket för år 1899:
Kronor. |
Kronor. |
|
A. Åflöningar. |
||
Ordinarie personalen......................... |
63,500 |
|
Anslag till ålderstillägg, förslagsvis ................ |
1,500 |
65,000 |
B. Omkostnader. F örslagsanslag. Till adjungerade ledamöter, biträdande ingeniörer, amanuenser |
48,000 |
|
» höeker och tidskrifter, trycknings- och bindnmgskost-nader, kungörelser och publikationer m. m. efter af-drag af influtna prenumefätionsåfgifter och dylikt . . |
48,550 |
|
» återstälda registreringsafgifter................ |
2,900 |
|
» bidrag till pätentunionens internationella byrå i Bern . . |
1,550 |
101,000 |
Summa kronor |
166,000 |
må medgifva, att afgifterna---(se utskottets
utlåtande) — — — och enkla bolag.»
af herr E. Fränekel;
vid punkt 13:o (ang. anslag för arbetsstatistiska undersökningar):
af herr J. A. Sjö.
Herrar H. P. P. Tamm och F. E. Pettersson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i förevarande hufvudtitels behandling inom
utskottet.
Likaledes skulle här antecknas, att herr K. Bolinstedt icke inom
utskottet öfvervarit handläggningen af punkterna 5:o—39:o af ofvanstående
utlåtande.
Bil. Litt. Å.
142
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Bil.
Tabell öfver ordinarie anslagen
1898 års |
riksstat anslår |
: |
|||||
Anvisning kontant. |
i |
Indelning och dermed jemförlig |
Summa. |
||||
Friheter. |
Ersättningar. |
||||||
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Kronor. |
ö. ! |
|
6,500 |
6,500 |
_ |
|||||
36,000 |
— |
--- |
36,000 |
_ |
|||
17.000 |
— |
17,000 |
— |
||||
78,700 |
— |
— |
78,700 |
- |
|||
64,600 |
— |
- - |
64,600 |
— |
|||
33,000 |
_ |
- - |
- |
--- |
_ |
33,000 |
— i |
61,400 |
- |
— |
61,400 |
- |
|||
87,200 |
87,200 |
—1 |
|||||
178,600 |
— |
— |
178,600 |
—ii |
|||
87,422 |
— |
- - |
— |
_ _ |
_ |
87,422 |
— < |
2,684,998 |
2,684,998 |
— i |
|||||
140,700 |
140,700 |
— \ |
|||||
28,800 |
28,800 |
— i |
|||||
3,504,920 |
—1 — — |
— |
— — |
— i |
3,504,920 |
—I |
Civil -
Aflöningsmedel för statistiska centralbyrån ...........
Reservationsanslag;
Till bibliotekets underhållande ..........................
„ arfvoden åt tillfälliga biträdeD samt till vika
„
officiella statistiska trycket ...........................
,, en statistisk tidskrift ..................................
„ utarbetande af en aflönings- och pensions -
andsstaterna i länen (deraf 110,000 kronor reservaÖlcas
dels med aflöning till ytterligare en lands
i
Jemtlands län .............................................
dels å reservationsanslaget till arfvoden åt extra
dels med anledning af tre boställens indragning
hvarjemte rubriken ändras till: landstaterna i länen
äg- och vattenbyggnadsstaten (deraf två särskilda reallmänna
arbeten och ett å 35,000 kronor till väg
andtbruksstyrelsen.
Nuvarande belopp.................
Ökas dels för höjning af aflöningen till fiskerioch
sekreteraren med 500 kronor för hvar med
dels å anslaget till extra biträden m. m. med
Statsutslcottets Utlåtande N:o 7.
14B
Lift. A.
%
under riksstatens Sjette hufvudtite!.
departementet.
23.400:
.i..........................
lhatsersattmngar
statistik
1,500
12,200
17,300
1.000
1,000
33,000: —
J.............................................................................
tionsanslag) . Nuvarande belopp ......... 2,684,998:
kranslist och en landskontorist
1........................................... 2,400
län snotarier m. m. med ......... 10,000
med ..................................... 1,988: — 14,388:
(/deraf 120,000 kronor reservationsanslag)
åervationsanslag, ett å 30,000 kronor till expenser för
Undersökningar).......................................................
.............................................................. 28,800: -
inspektören, två byråingeniörer
................................................. 2,000: —
................................................. 1,000: — 3,000: -
Trpt
Förslag till blifvande riksstat:
Anvisning kontant. |
Indelning och dermed jemförlig |
Summa. |
|||||
Friheter. |
Ersättningar. |
||||||
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö |
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
Ö. |
0,500 |
6,500 |
||||||
36,000 |
— |
36,000 |
— |
||||
17,000 |
— |
17,000 |
— |
||||
78,700 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
78,700 |
— |
64,600 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
64,600 |
_ |
33,000 |
33,000 |
||||||
61,400 |
61,400 |
||||||
87,200 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
87,200 |
— |
178,600 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
178,600 |
— |
87,422 |
87,422 |
||||||
2,699,386 |
— |
— |
— |
— |
— |
2,699,386 |
— |
140,700 |
140,700 |
— |
|||||
31,800 |
31,800 |
||||||
3,522,308 |
—|-- |
3,522,308 |
— |
\
144
Statsutskottet Utlåtande N:o 7.
1898 års |
riksstat anslår: |
i |
|||||||
Indelning och dermed jemförlig |
|||||||||
Anvisning |
anvisning, |
på förslag. |
Summa. |
||||||
kontant. |
|||||||||
Friheter |
Ersättningar. |
||||||||
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
||
Trpt |
3,504,920 |
— — |
— — |
3,504,920 |
|||||
239,000 |
— |
— — |
— |
— — |
— |
239,000 |
— |
Ålderstiilägg, förslagsanslag ...................................... |
|
10,665 |
— |
6,635 |
— |
1,664 |
— |
18,964 |
— |
Gästgifvares friheter ................................................ |
|
250,000 |
— |
— — |
- |
— — |
— |
250,000 |
— |
Bidrag till skjutsentreprenader, förslagsanslag ..........i |
|
354 |
— |
25 |
— |
- - |
— |
379 |
— |
Färjor och färjekarlar ............................................i |
|
600,000 |
— |
— |
— |
— — |
— |
600,000 |
— |
Bidrag till vägunderhållet på landet, förslagsanslag 1 |
|
S:gr |
4,604,939 |
6,660 |
1,664 ■ |
4,613,263 |
l |
||||
\ ) i i i Jordbruket, handeljn |
|||||||||
j Reservationår |
|||||||||
12,000 |
12,000 |
i Vägar och kommunikationer ................................? |
|||||||
190,400 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
190,400 |
— |
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmanna- |
|
understöd åt landtmannaskolor) ........................J |
|||||||||
49,500 |
— |
— — |
— |
— — |
— |
49,500 |
- |
Landtbruksingeniörer och deras biträden ................i. |
|
140,500 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
140,500 |
— |
Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmanna-e |
|
48,500 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
48,500 |
— |
Länsveterinärer ............................................... |
|
73,500 |
— |
--- |
— |
— — |
— |
73,500 |
— |
Befrämjande i allmänhet af slöjderna ...................... |
|
11,500 |
— |
11,500 |
— |
Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart .......% |
|||||
8,700 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
8,700 |
— |
Befrämjande i allmänhet af bergsbruket ............... |
|
36,000 |
— |
36,000 |
— |
Fiskerinäringens understöd ......................................... |
|||||
S:gr |
570,600] — |
— |
— |
— |
— |
570,600 |
— |
||
Trptj 5,175,539]— |
6,660 |
— |
1,664 |
— |
5,183,863 |
— |
f
Statsutskottets Utlåtande N:o
145
Förslag till |
blifvande riksstat: |
|||||||
Anvisning kontant. |
i |
Indelning ock Friheter. |
ermed jemförlig Ersättningar. |
Summa. |
||||
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
|
Transport |
3,522,308 |
— |
— |
— |
— |
— |
3,522,308 |
— |
239,000 |
— |
- - |
_ |
_ _ |
_ |
239,000 |
||
10,665 |
— |
6,635 |
— |
1,664 |
— |
18,964 |
||
250,000 |
— |
- - |
— |
- - |
— |
250,000 |
— |
|
354 |
— |
25 |
— |
- - |
— |
379 |
— |
|
• ....................................................................... |
600,000 |
— |
— — |
— |
— — |
— |
600,000 |
— |
S:gr |
4,622,327 |
6,660 |
1,664 |
4,630,651 |
||||
och näringarne. anslag. |
||||||||
12,000 |
12,000 |
|||||||
näringar (deraf ett förslagsanslag å 15,000 kronor till |
||||||||
................................................................................... |
190,400 |
— |
— — |
— |
- - |
— |
190,400 |
— |
• ........................................................... ..................... |
49,500 |
— |
- - |
— |
- - |
— |
49,500 |
— |
näringar................................................................... |
140,500 |
— |
— — |
— |
- - |
— |
140,500 |
— |
................................................................................ |
48,500 |
— |
— |
— |
— — |
48,500 |
||
........ ............................................................. ............ |
73,500 |
— |
— — |
— |
— — |
73,500 |
||
..................................................................................... |
11,500 |
— — |
— |
- - |
— |
11,500 |
_ |
|
...................................................................................... |
8,700 |
— |
— |
— |
—- - |
— |
8,700 |
|
................................................................................... |
36,000 |
— |
— |
— |
— |
36,000 |
— |
|
S:gr |
570,600| |
— |
- - 1 |
570,600 |
||||
Transport |
5,192,9271 |
— | |
6,660 |
1,664=1 |
| |
5,201,251 |
||
Bill. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 7 Höft. |
19 |
1 16
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
Trpt
S:gi''
S:a
1898 års riksstat anslår:
Anvisning i |
Indelning och dermed jemförlig |
Summa. |
||||
Friheter. |
Ersättningar. |
|||||
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
5,175,539 |
-- |
6,660 |
— |
1,664 |
— |
5,183,863 |
63,000 |
63,000 |
|||||
50,000 |
— |
--- |
--- |
— |
50.000 |
|
4,500 |
— |
- - |
''- |
- - |
— |
4,500 |
2,700 |
— |
- - |
— |
4.567 |
— |
7,267 |
108,550 |
— |
1,070 |
— |
- - |
— |
109.620 |
30,000 |
— |
--- |
30,000 |
|||
15,850 |
— |
- - |
— |
--- |
— |
15,850 |
43,000 |
— |
43,000 |
||||
219,700 |
— |
— — |
— |
— — |
— |
219,700 |
12,000 |
— |
- - |
— |
— - |
— |
12,000 |
549.300 |
1,070 |
— |
4,567 |
— |
554,937 |
|
: 5,724,839 |
- |
7,730 |
— |
6,231 |
- |
5,738,800 |
Diverse
Skiften och afvittringar, reservationsanslag................
Utfiyttningshjelp efter skiften, förslagsanslag ...........
Odlingshjelp för krononybyggare, förslagsanslag .........
Jordförluster genom kanal- och väganläggningar, förHästafvelns
förbättrande, reservationsanslag (deraf särTill
förekommande och hämmande af smittosamma^sjuk
Karantänsinrättningen
på Känsö, förslagsanslag ........
Rese- och traktamentspenningar, förslagsanslag .........
Skrifmaterialier och expenser, ved m. m., förslagsanslag.
Ölcas för jemnande af hufvudtitelns slutsumma med
Extra utgifter, reservationsanslag...............................
Statsutskottets Utlåtande Al:o 7.
147
Förslag till blifvande riksstat: |
||||||||
Indelning och dermed jemförlig |
||||||||
Anvisning |
i |
anvisning, |
på förslag. |
Summa. |
||||
kontant. |
||||||||
Friheter. |
Ersättningar. |
|||||||
. |
Kronor. |
ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
Kronor. |
Ö. |
Transport |
5,192,927 |
— |
6,660 |
_ |
1,664 |
— |
5,201,251 |
|
anslag- |
||||||||
63,000 |
_ |
- - |
— |
- - |
— |
63,000 |
_ |
|
50,000 |
-HK |
---- |
— |
- - |
— |
50,000 |
— |
|
4,500 |
— |
- - |
— |
- -. |
— |
4,500 |
— |
|
slagsanslag.............................................................. |
2,700 |
— |
— |
— |
4,567 |
— |
7,267 |
— |
skildt 50,000 kronor till prisbelöningar för hästar) |
108,550 |
— |
1,070 |
— |
--- |
— |
109,620 |
— |
domar bland husdjuren förslagsanslag ...................... |
30,000 |
— |
- - |
— |
--- |
— |
30,000 |
— |
15,850 |
— |
- - |
— |
- - |
— |
15,850 |
— |
|
43,000 |
— |
— — |
— |
— — |
— |
43,000 |
— |
|
Nuvarande belopp .................................. 219,700: — |
||||||||
...................... 12: — |
219,712 |
— |
- - |
— |
— — |
— |
219,712 |
— |
........... .....................................*..... .......................... |
12,000 |
— |
— _ |
— |
— |
— |
12,000 |
— |
S:gr |
549,312 |
— |
1,070 |
- |
4,567 |
— |
554,949 |
— |
Summa |
5,742,239 |
— |
7,730 |
_ |
6,231 |
- |
5,756,200 |
— |
14S
Statsutskottets Utlåtande N:ö 7.
Bil. Litt. B.
Extra ordinarie anslagen under riksstatens Sjette
hufvudtitel.
! Kronor. |
Ö. |
|
Civildepartementet. |
||
Civildepartementets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli: |
t ii |
|
För handhafvande af kontroll å försäkringsanstalterna ...................... |
4’500 |
— |
Kommerskollegium: Till utarbetande af näringsstatistik.................................... 6,200: För arbetsstatistiska undersökningar.................................. 10,000: — |
16,200 |
|
Ofverståthållareémbetet: |
||
Till utgifvande af “Polisundemittelser" .......................................... |
15,000 |
- |
Landsstaterna i länen: Till aflöning m. m. åt särskild polisstyrka på landet....... 65,000: — „ ersättning för juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge samt till lappfogdar och lappförmäu ........... 16,000: — |
78,000 |
|
Väg- och vattenbyggnadsstaten: Till undersökningar af mindre hamnar och farleder äfvensom till |
10,000 |
|
Vägunderhållet på landet: För bestridande af statsverkets andel i kostnaden för vägdelningar, |
50,000 |
|
Transport |
173,700 |
— |
Statsutskottets Utlåtande N:o 7.
143
Kronor.
Transport
Undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäriiigar:
Till äfiöningar och öfriga utgifter vid Ultuna landtbruksinstitut.
...................................................................... 29,000: —
För uppehållande af undervisningen vid mejeriinstitutet vid
Alnarp.......................................................................... 8,000: —
Befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar:
Bidrag till bestridande af kostnaderna för allmänna landt
bruksmöten
................................................................. 7,500: •—I
Till prisbelöningar vid allmänna landtbruksmöten för husdjur,
redskap, maskiner m. in.... . .............................. 12,500: —|
Bidrag till underhåll af sju kemiska stationer för jordbrukets
och näringarnas behof .............................................. 28,000: —j
Bidrag till underhåll af en för öfre Norrland afsedd kemisk
växtbiologisk
anstalt inom Norrbottens län.................. 6,250: — ]
Till understöd åt frökontrollanstalter ................................ 10,000: —
„ utbildande af en elev i boskapsskötsel och mejerihushållning
................................................................. 1,000: —
„ understöd åt svenska mosskulturföreningen .............. 15,000: —
För de geologiska undersökningarna .............................. 95,000: —
Befrämjande£i allmänhet af slöjderna:
Till anställande af en andre instruktör i husslöjd och personligt ålders
tillägg
till andre instruktören Jonas Waliander ........ 2,500: —
Bidrag till upprätthållande af väfskolan i Borås och till
aflönande af en andre lärare vid samma skola ......... 4,800: —
Befrämjande i allmänhet af handel och sjöfart:
Till understöd åt Göteborgs handelsinstitut och Frans Schartaus praktiska
handelsinstitut i Stockholm .............................. 20,000: —
„ befrämjande af afsättning i främmande länder af alster
af svensk industri och svenska näringar ..................... 15,000: —
„ handelsstipendier ........................................................ 20,000: —
Befrämjande i allmänhet af bergsbruket:
Till bergsskolorna i Filipstad och Falun .....................
Bih. till Riksd. Prot. 1898. i Sami. 1 Afd. 7 Höft.
Transport
173,700
37,000
175,250
7,300
55,000
14,000
462,250
20
/
150 StatsutsJcotteis Utlåtande N:q 7:>
.ö| |
Kronor. |
Ö. |
— bo?ovä ! bunw.Y Transport |
462,250 |
— |
Fiskerinäringens understöd: Bidrag till belöningar för dödande af sjelar....................................... |
S.\ 5,000 |
|
Fabriksinspektion: För anordnande af fabriksinspektion.................................................. |
30,000 |
|
Diverse anslag: Till förekommande och hämmande af tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen................................................................ 50,000: — „ ersättning för af statskontoret förskottsvis bestridda utgifter ..................................................................... 87,600: — |
137,600 |
|
Summa |
634,850 |
— |
Anm. Rörande öfriga af Kongl. Maj:t föreslagna extra anslag under Sjette hufvudtiteln
nemligen till vägars anläggning och förbättring m. m., till nya byggnader m. m. vid statens
j ernvägstrafik, för utläggning af ytterligare ett jernvägsspår mellan Arlöfs och Lunds stationer
m. m., till upprensning af en segelränna genom Kalmar sund och till ombyggnad af Väddö
kanal samt till upprensning af vissa inomskärsfarleder i Bohus län äfvensom extra anslag utom
hufvudtitlarne till ny rörlig materiel vid statens jernvägar, till fortsättning af statsbanan mellan
Boden och Ytter-Morjärv samt till fortsättning af statsbanan mellan Krylbo och Örebro har utskottet
antingen redan afgifvit eller kommer att afgifva särskilda utlåtanden.
STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS’ ROKTRYCKEKI-AKTIEBOLAG, 1898.