Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

1

N:o 60.

Ank. till Riksd. kansli den 15 april 1898, kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning af Kongl. Maf.ts propositioner angående
efterskänkande af kronans rätt till tre danaarf.

(I. A.)

l:o. I en till Riksdagen den 4 sistlidne februari aflåten proposition
(n:o 75) meddelas, hurusom i ett den B maj 1879 upprättadt testamente
handlanden Lars Magnus Welander från Skillingaryd och hans hustru
Christina Welander förordnat, att den af makarne, som den andra öfverlefde,
skulle sitta i orubbadt bo af all makarnes egendom utan ringaste
intrång af deras arfvingar.

Lars Magnus Welander hade den 9 januari 1890 aflidit utan att
efterlemna kända arfvingar. I den efter honom den 26 mars samma år
förrättade bouppteckning hade boets tillgångar upptagits till sammanlagdt
värde af 20,000 kronor, deri inberäknadt värdet af en från 15/64 mantal
Skillingaryd afsöndrad, till 6,000 kronor bevillningstaxerad bebygd lägenhet,
samt skulderna till 12,825 kronor 93 öre, hvadan behållningen i boet vid
Lars Magnus Welanders död utgjort 7,174 kronor 7 öre. Ofvanberörda
mellan makarne upprättade testamente hade den 15 januari 1890 blifvit af
enkan Christina Welander i vederbörlig ordning bevakadt och efter delgifning
med kammaradvokatflskalsembetet, å Kongl. Maj:ts och kronans
vägnar, vunnit laga kraft.

Bih. till Riksd. Prof 1898. 4 Sami. 1 Afd. 31 Raft. (N:o 60)

Angående
danaarf
efter L. M.
Welander.

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Nu hade i en till Kongl. Maj:t den 30 mars 1897 ingifven skrift
Christina Welander, numera omgift med förre skogshandlaren Carl Johansson
i Skillingaryd, anfört, att makarne Welander med omförmälda testamente
åsyftat att tillförsäkra den efterlefvande makan full eganderätt till hela
det gemensamma boet; att ordalagen i testamentet emellertid ansetts ej
fullt tydligt uttrycka denna afsigt, utan jemväl medgifva den tolkning,
att den efterlefvande makan blott skulle erhålla nyttjanderätt under sin lifstid
till den först aflidnas andel i boet; att sökanden för ty hvarken kunnat få
lagfart å boets fastighet eller genom inteckning tillgodogöra sig dess värde;
samt att detta för sökanden vore desto mera hårdt och bekymmersamt, som
hon sjelf genom sitt arbete, utan att hennes förre man dertill bidragit,
sammansparat alla de vid Lars Magnus Welanders död i makarnes bo
befintliga tillgångar, men numera till följd åt opåräknade förluster råkat i
brydsamma ekonomiska omständigheter; och hade sökanden anhållit, att,
derest Kongl. Maj:t skulle anse, att genom testamentet, sådant det till ordalydelsen
föreläge, sökandens rätt till hennes aflidne mans hälft af boet endast
vore nyttjanderätt, måtte förklaras, att Kongl. Maj:t och kronan afstode från
sin rätt till samma hälft till förmän för sökanden. I berörda af sökanden
gjorda framställning hade hennes bemälde man Carl Johansson instämt.

Till stöd för ansökningen hade sökanden ytterligare åberopat följande
intyg, nemligen dels af gårdsegaren J. Jonasson i Skillingaryd och förre
nämndemannen Johannes Jönsson i Möllnarp, att de, som bevittnat ifrågavarande
mellan makarne Welander upprättade testamente, på den ed, de vid
vittnesförhör rörande samma testamentes lagliga tillkomst den 6 maj 1879
aflagt, betygade, att båda makarne Welander med testamentet afsett, att den
efterlefvande af dem skulle erhålla hela boets all så väl lasta som lösa
egendom med full eganderätt, och att detta så mycket mera varit Lars
Magnus Welanders afsigt och önskan, som han ej i någon väsentlig mån
bidragit till förvärfvande af de tillgångar, som funnits i boet, dels af ledamoten
utaf Riksdagens Andra Kammare W. Bengtsson jemte åtta andra i
orten bosatta personer, att Lars Magnus Welander på grund af sjukdom
och åtskilliga andra förhållanden varit alldeles oförmögen att arbeta och
bidraga till boets uppehälle och förkofran; att det varit sökanden, som genom
sitt arbete med handel samt restaurations- och hotellrörelse uppehållit boet
och sammansparat de medel, som vid hennes mans död funnits i boet, samt
att sökanden under de senare åren haft stora utbetalningar, som vållat henne
svårigheter och bekymmer, dels ock af länsmannen i orten, att sökanden
städse varit mycket arbetsam och ordentlig samt iakttagit ett hedrande
uppförande; att Lars Magnus Welander under flera år före sin död varit
sjuklig och icke kunnat i någon väsentlig mån bidraga till boets förkofran;

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

3

att sökanden under åtskilliga är före mannens död personligen idkat handel,
hållit spisning för Jönköpings regementes officerscorps och innehaft jernvägshotell
i Skillingaryd, samt att den behållning, bouppteckningen efter liars
Magnus Welander upptoge, sannolikt uppstått genom sökandens oförtrutna
och förståndiga arbete.

Med anledning af ansökningen hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jönköpings län afgifvit. utlåtande och dervid tillika öfverlemnat inhemtadt
yttrande från vederbörande kronofogde, deri denne, på grund af hvad de
trovärdiga och aktade personer, som bevittnat ifrågavarande testamente,
intygat, och då det vore allmänt bekant, ej mindre att sökanden ensam
genom sitt arbete förvärfvat makarnes gemensamma egendom, än äfven att
hon under de senare åren utan eget förvållande fått vidkännas stora förluster
och derigenom bragts i trångmål, helst hon varit utestängd från möjligheten att
tillgodogöra sig boets fasta egendom, tillstyrkt bifall till ansökningen, under
uttalande tillika, att han ansåge det vara mera än hårdt, om sökanden nu,
då hon blifvit äldre och mindre arbetsför, skulle beröfvas frukterna af sitt
eget arbete.

För egen del hade Kongl. Majrts befallningshafvande hemstält, att
Kongl. Maj:t måtte hos Riksdagen äska medgifvande dertill, att kronans
blifvande rätt till danaarf efter Lars Magnus Welander matte eftergifvas till
förmån för sökanden.

Kammaradvokatfiskalsembetet, som jemväl blifvit öfver ansökningen
hördt, hade i afgifvet utlåtande anfört, att frågan, huru vida kronan vore
berättigad till danaarf efter Lars Magnus Welander eller om genom testamentet
kronans rätt i detta afseende upphäfts, syntes kunna afgöras endast
genom domstols beslut, samt att, då rättegång härom emellertid ej kunde
anställas förr, än sökanden aflidit, men det på grund af hvad i ärendet
blifvit upplyst syntes vara med.rättvisa och billighet öfverensstämmande, att
sökanden Ange med full eganderätt tillgodonjuta all den egendom, som vid
Lars Magnus Welanders död funnits i makarne Welanders bo, embetet för
sin del biträdde Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förberörda hemställan.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att den rätt till danaarf, som kunde
tillkomma kronan efter handlanden Lars Magnus Welander från Skillingaryd,
måtte på sökanden öfverlåtas.

Utskottet, som emot ifrågavarande framställning icke haft något att
erinra, hemställer,

att hvad Kongl. Maj:t i omförmälda hänseende föreslagit
må af Riksdagen bifallas.

Angående
danaarf
efter J. J.
Berggren.

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

2:o. Sedan förre fanjunkaren Johan Johansson Berggren från Wilunda
i Hammarby socken af Stockholms län den 1 april 1895 aflidit utan att
efterlemna några vid bouppteckningstillfället den 27 i samma månad kända
arfvingar, hade, enligt hvad i en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 76)
meddelas, bemälde Berggrens aflidna hustrus systerdotter Gerda Josefina
Åslander låtit vid lagtima vårtinget i Stockholms läns vestra domsaga den
4 juni samma år i bevakningsändamål förete en så lydande handling:
»Afskrift. I anseende till den tillgifvenhet, välvilja och förtroende, som min
aflidna hustrus systerdotter Gerda Sofia Åslander visat undertecknad på gamla
dagar, är min yttersta vilja och testamente att förordna, att den efter min
död befintliga egendom, vare sig fast eller löst, penningar eller gods af hvad
beskaffenhet som helst intet undantagande, skall tillfalla Gerda Josefina
Åslander, med skyldighet för henne att låta mitt stoft ordentligt begrafvas
(enkelt och utan prål) i Wendels kyrkogård i samma graf eller bredvid min
aflidna hustrus. Och eger hon, Gerda Josefina Åslander, äfven rätt att efter
min död uppbära den mig tillfallande begrafningshjelp från arméns pensionskassa
(90) kronor samt innestående pension, om sådan fins, äfven från kongl.
Svea lifgardets underofficerares pensionsförening 50 kronor, jemte innestående
pensioner för svärdstecknet af Drottningens hospitalskassa och kongl. Svea
lifgardes underofficerares pensionskassa, och skall hon på samma gång återställa
det mig af Kongl. Maj:t nådigst tilldelade svärdstecknet till secundchefsembetet
vid Kongl. Svea Lifgardet.

Detta testamente är af mig sjelf upprättadt med hänvisande till det
testamente mellan mig och min aflidna hustru, att jag eger förordna om min
egendom efter godtfinnande. Hvilket jag detta testamente med sundt förnuft
och fri vilja underskrift och med mitt sigill bekräftat. Lamyra i Wendel
af Upsala län den 1 februari 1890. J. P. Berggren, f. d. fanjunkare vid
kongl. Svea lifgarde.»

I enlighet med derom af kammaradvokatfiskalsembetet efter stämning
å Gerda Josefina Åslander framstäldt yrkande hade emellertid berörda domsagas
häradsrätt genom utslag den 8 juni 1897, som vunnit laga kraft, förklarat,
att ifrågavarande såsom testamente bevakade handling, såsom icke af
vittnen bestyrkt, icke kunde anses såsom ett i öfverensstämmelse med stadgandet
i 16 kap. 1 § ärfdabalken upprättadt testamente, och som Gerda
Josefina Åslander, hvilken omhändertagit, förvaltat och realiserat Berggrens
efterlemnade egendom, icke ens uppgifvit, att hon skulle på annan grund än
till följd af berörda handling ega rätt till samma egendom, samt vid det
förhållande, att någon arfvinge efter Berggren icke inom natt och är efter
hans död anmält sig eller blifvit känd, Kongl. Maj:t, och kronan egde bättre
rätt till Berggrens qvarlåtenskap än Gerda Josefina Åslander,hade häradsrätten

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

b

funnit omförmälda såsom testamente bevakade handling icke utgöra hinder
för kronan att komma i åtnjutande af den rätt till danaarf efter Berggren,
som kunde kronan jemlikt 15 kap. 6 § ärfdabalken tillkomma; hvarjemte
häradsrätten förpligta! Gerda Josefina Åslander att, sedan en månad frän
utslagets dag förflutit, vid anfordran till kammaradvokatfiskalsembetet för
Berggrens qvarlåtenskap i laga ordning redovisa.

I en till Kongl. Maj:t den 30 november 1897 ingifven skrift hade nu
Gerda Josefina Åslander anhållit, att kronans rätt till ifrågavarande danaarf
måtte efterskänkas till sökandens förmån, dervid sökanden framhållit, att den
summa, hvartill boets behållning efter dess realiserande uppginge, vore för
kronan betydelselös, under det att afstående! från samma belopp vore för
sökanden ganska känbart; att Berggren under de 4 sista åren af sin lefnad
bott hos sökandens moder, som varit Berggrens svägerska, och städse tyckts
hafva haft den uppfattningen, att sökanden stått i skyld sk apsförh ältande till
honom; att den af sökanden åberopade handling af den 1 februari 1890
otvifvelaktigt vore af Berggren egenhändigt uppsatt och af honom med hans
sigill försedd; att för ty Berggrens önskan beträffande hans qvarlåtenskap ej
kunde antagas hafva varit annan, än att sökanden skulle efter hans död
blifva egare af behållningen i boet; samt att det med all sannolikhet allenast
berott på bristande kännedom om de lagliga formerna för testamente, att
handlingen ej varit vederbörligen bevittnad.

Vid ansökningen hade sökanden fogat intyg dels af den 27 oktober 1897
af organisten i Hammarby A. M. Bergvall och Arvid Bergvall af innehall,
att bemälde Berggren under de fyra sista åren af sin lefnad vistats och bott
samt njutit vård och skötsel af sökanden och hennes moder, dels ock af den
30 oktober samma år af godsegaren P. O. Svensk, att den namnteckning af
Berggren, som funnes anbragt under ofvan omförmälda handling, vore synnerligen
lik samme mans namnteckning å andra Svensk förevisade handlingar.

I anledning af den gjorda ansökningen hade utlåtande afgifvits af ej
mindre Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län, som meddelat,
att sökanden och hennes moder tillsammans egde en till 2,000 kronor taxerad
bostadslägenhet med besittningsrätt för viss tid till marken å hemmanet
Kapellets egor i Hammarby socken, samt, enär af handlingar^ kunde anses
framgå, att Berggren haft för afsigt att åt sökanden lemna sin qvarlåtenskap,
hvilken allenast uppginge till obetydligt belopp och således vore för kronan
utan nämnvärd betydelse, tillstyrkt bifall till ansökningen, än äfven kammaradvokatfiskalsembetet,
som, jemte meddelande, att ifrågavarande danaarfsmedel,
hvilka af sökanden behörigen redovisats, efter afdrag af utanordnad
aktoratsprovision uppginge till 72 kronor 11 öre, som i statskontoret innestode,
pa de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförda skäl hemstält om

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

Angående
danaarf''
efter S. A.
Lundman.

aflåtande till Riksdagen af proposition i det af sökanden i ansökningen angifna
syfte.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande
danaarfsmedel måtte på sökanden öfverlåtas.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att Kongl. Majrts förevarande framställning må af Riks
dagen bifallas.

3:o. Enligt hvad af en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 77) af den
4 sistlidne februari inhemtas, hade ogifta Sofia Amalia Lundman, som, född
den 5 januari 1844, år 1847 upptagits såsom fosterbarn af torparen Abraham
Johansson Engzell i Bäck inom Fellingsbro socken af Örebro län och med undantag
af den tid, då hon innehaft tjenst, vistats i Engzells hem, aflidit derstädes
den 28 november 1893 utan att efterlemna några vid bouppteckningstillfället
den 4 april 1894 kända arfvingar.

På åkäran af kammaradvokatfiskalsembetet hade rådstufvurätten i
Upsala genom dom den 8 juni 1896, deri efter fullföljd talan Svea hofrätt
enligt laga kraftvunnen dom den 14 maj 1897 ej gjort ändring, förklarat,
att Sofia Amalia Lundmans qvarlåtenskap skulle såsom danaarf tillfalla kronan,
hvarjemte J. F. Wessman i Fellingsbro, som af rådstufvurätten förordnats
till god man för förvaltning af qvarlåtenskapen, förpligtats att i sin
berörda egenskap för densamma med upplupen ränta till advokatfiskalsembetet
redovisa.

Redan dessförinnan hade i en till Kongl. Maj:t den 9 december 1895
ingifven skrift Engzell anhållit, att kronans rätt till ifrågavarande danaarfsmedel
!)måtte å sökanden öfverlåtas, dervid sökanden såsom skäl för sin berörda
framställning anfört, att han, som år 1847 omhändertagit barnhusbarnet
Sofia Amalia Lundman, derefter uppfostrat henne samt haft henne
boende i sitt hem, tills hon uppnått 26 års ålder, hvarefter hon innehaft
tjenst till hösten 1893, då hon återflyttat till sökandens hem och derstädes
qvarstannat till sin död, samt att sökanden, som uppnått 75 års ålder, saknade
arbetsförmåga och medel för sin utkomst.

Vid ansökningen hade funnits fogade dels ett af pastorsembetet i Irsta
församling den 14 oktober 1895 utfärdadt intyg af innehåll, att sökanden
jemte barnhusbarnet Sofia Amalia Lundman, född den 5 januari 1844, år
1859 inflyttat från Fagerhults församling till Onsholmen i Irsta församling
och från sistnämnda församling år 1867 afflytta! till Yester-Löfsta, äfvensom
att Sofia Amalia Lundman under denna tid oafbrutet vistats i sökandens

Statsutskottets Utlåtande N:o 60.

7

hem, der hon varit skrifven såsom fosterdotter; dels ett af pastorsembetet i
Fagerhults församling den 18 november 1895 meddeladt utdrag ur församlingens
husförhörsbok för åren 1839—1848, utvisande att torparen Abraham
Johansson i Nybygget under Granskata, född den 18 april 1820, år 1847
upptagit såsom fosterbarn barnhusbarnet Sofia Amalia Lundman, född den 5
januari 1844, och år 1859 med sin familj, deribland fosterbarnet S. A. Lundman,
flyttat till Yestmanland; dels ock ett af Kristina Jansdotter i Enåker
den 24 februari 1894 afgifvet intyg, att »Sofia Engzell», hvilken den sista
tiden haft anställning i köket på akademiska sjukhuset i Upsala, vore uppfostrad
af Abraham och Elisabeth Engzell och afflyttat från deras hem vid
23 års ålder, äfvensom att hon varit såsom barn i huset till sin död.

I anledning af berörda ansökning hade utlåtande afgifvits af ej mindre
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län, som, enär sökanden upptagit
Sofia Amalia Lundman såsom fosterbarn redan i hennes späda ålder och derefter
egnat henne faderlig omvårdnad, samt sökanden, enligt hvad Kongl.
Maj:ts befallningshafvande inhemtat, vid nu uppnådda 75 års ålder saknade
arbetsförmåga och nödiga medel för sin utkomst, hemstält, att den gjorda
ansökningen måtte af Kongl. Maj:t bifallas, än äfven kammaradvokatfiskalsembetet,
som dels meddelat, att ifrågavarande danaarfsmedel, hvilka, sedan
hofrättens berörda dom vunnit laga kraft, till advokatfiskalsembetet redovisats,
numera efter afdrag af utanordnad aktoratsprovision uppginge till ett belopp
af 1,398 kronor 42 öre, som i statskontoret innestode, dels ock på de af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande anförda skäl tillstyrkt aflåtande till Riksdagen
af proposition i det af sökanden i ansökningen angifna syfte.

Med afseende å hvad i ärendet sålunda förekommit har Kongl. Maj:t
nu föreslagit Riksdagen att medgifva, att kronans rätt till ifrågavarande
danaarfsmedel måtte på sökanden öfverlåtas.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts omförmälda framställning må vinna
Riksdagens bifall.

Stockholm den 15 april 1898.

På statsutskottets vägnar:

CHR. LUNDEBERG.