Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

1

N:o 47.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1898, kl. 6 e. ni.

Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
och dels i särskild proposition (n:o 45) framstälda förslag
om anslag till jernväg sanläggning ar för statens räkning
samt i anledning deraf inom Riksdagen väckta
motioner.

(R. A.)

{r Ji''r( yjfr : VV; '' • ''<J i f ^ •'' •• t*, ».ro: ,;i <

Med anledning af en af Kongl. Maj:t till Riksdagen gjord framställning
om anläggande af en statsbana från Boden till Ytter Morjärv
vid Kalix eif har 1897 års Riksdag — under förbehåll att de i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 26 februari 1897 för den föreslagna
banan från Boden till Ytter Morjärv angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse
af mark m. m. iakttoges och med uttalande, att arbetets utförande
måtte under behöflig kontroll verkställas med tillämpning af
entreprenadsystemet, der så med fördel för staten kunde ske — beslutat
anläggning af en statsbana i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag från
Boden till Ytter Morjärv samt till påbörjande af denna bana för år 1898
å riksstaten utom hufvudtitlarne anvisat 1,300,000 kronor.

I den till innevarande års Riksdag aflåtna proposition angående
statsverkets tillstånd och behof har Kongl. Maj:t nu i punkten 45 under
sjette hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att, till fortsättning af statsbanan
mellan Boden och Ytter Morjärv, för år 1899 bevilja å riksstaten utom
hufvudtitlarne ett anslag af 1,300,000 kronor.

Bikt. till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 27 Häft. (N:o 47.)

1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

Vidare har 1897 års Riksdag, med föranledande af Kong], Maj:ts
förslag om anläggande af en statsbana mellan Krylbo och Örebro —
under förbehåll att de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 26
februari 1897 för den föreslagna banan från Krylbo till Örebro angifna
vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges och med uttalande,
att arbetets utförande måtte under behöflig kontroll verkställas
med tillämpning af entreprenadsystemet, der så med fördel för staten
kunde ske — beslutat anläggning i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag
af en statsbana från Krylbo till Örebro samt till påbörjande af denna
bana för år 1898 anvisat 3,000,000 kronor.

I statsverkspropositionen bär Kongl. Maj:t nu i punkten 46 under
nämnda hufvudtitel föreslagit Riksdagen att, till fortsättning af statsbanan
mellan Krylbo och Örebro, för år 1899 bevilja å riksstaten utom hufvudtitlarne
ett anslag af 3,800,000 kronor.

Uti en den 4 nästlidne februari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 45) har Kongl. Maj:t, under åberopande af hvad propositionen bilagdt
utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag innehåller,
föreslagit Riksdagen

att under förbehåll att de i sagda protokoll angifna vilkor om
kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas och under förutsättning,
hvad jernvägen Gellivare — riksgränsen beträffar, att från norsk sida
beslut fattas om anläggande af en anslutande jernväg från riksgränsen
till Ofoten, besluta anläggning af följande statsbanor, nemligen

dels från Göteborg öfver Stenlim g sund. och Uddevalla till Strömstad,
hvarför kostnaden beräknats till 14,776,500 kronor,

dels och från Gellivare förbi Luossavaara och Kiirunnvaara malmfält
till riksgränsen i rigtning mot Ofoten1 hvarför kostnaden beräknats
till 21,498,000 kronor;

allt med rätt för Kongl. Mai:t att närmare förordna om de orter,
jernvägarne böra genomgå;

samt att för påbörjandet af nämnda anläggningar anvisa för år
1899 följande belopp, nemligen:

för jernvägen Göteborg—Strömstad ..................... kronor 4,000,000: —

» » Gellivare—riksgränsen ..................... » 5,400,000: —

eller tillsammans kronor 9,400,000

att af riksgäldskontoret utgå, med rätt för Kongl. Maj:t att låta utaf
dessa belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga medel
utanordna tillsammans 1,500,000 kronor.

Statsutskottets Utlåtande N:0 47.

3

Såsom vilkor för finläggning af dessa jernvägar — hvad angår
banan Göteborg—Strömstad dock endast såvidt den genomlöper Göteborgs
och Bohus län — hafva enligt åberopade statsrådsprotokollet föreslagits
följande bestämmelser:

att af landsting, kommuner eller enskilde kostnadsfritt skall upplåtas:

dels för all framtid:

all mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vattenaflopp
och parallelvägar;

all mark för banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar;

all mark för till följd af jern vägsbyggnaden erforderlig anläggning
af nya eller omläggning af gamla, allmänna eller enskilda, vägar;

dels under arbetets fortgång:

all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt sten- och
grustägter med dertill hörande vägar och sidospår behöflig mark, att
vid arbetets slut affemnas i då befintligt skick;

samt att upplåtelsen jemväl skall innebära förpligtelse att lemna
ersättning för olägenheter till följd af försvårad brukning, förlängda
vägar eller andra olägenheter af hvad namn och beskaffenhet de vara
må, som kunna anses härflyta af det genom jernvägens anläggning
orsakade intrång;

allt med skyldighet för vederbörande att hålla staten skadeslös
för hvad i ett eller annat afseende härutinnan till äfventyrs kan komma
att brista.

Uti proposition den 26 februari 1897 föreslog KongjL Maj:t Riksdagen,
bland annat, att, under förbehåll att vissa i propositionen bilagdt
utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag angifna vilkor
om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges, besluta anläggning
af en statsbana från Göteborg öfver Kongelf, Ucklum och Uddevalla till
Svinesund, hvarför kostnaden beräknats till 16,216,500 kronor, med
rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter, jernvägen borde
genomgå; samt att för påbörjandet af nämnda anläggning anvisa för
år 1898 ett belopp af 4,500,000 kronor.

Enligt den af jernvägsstyrelsen uppgjorda planen för jernvägsanläggningen
skulle banan erhålla en spårvidd af 1,4 3 5 meter samt
byggas med skenor, vägande 40 kilogram för meter.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1897 tillkänn a gifvit, att

Längdbana
genom Bohuslän.

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

detta Kongl. Maj:ts förslag icke vunnit Riksdagens bifall, hade, enligt
hvad af statsrådsprotokollet för den 4 februari 1898 inhemtas, statsrådet
och chefen för civildepartementet efter bemyndigande af Kongl. Maj:t
hos norska departementet för de allmänna arbetena anhållit om upplysning,
huruvida utsigt förefunnes att, derest anläggning af en statsbana
från Göteborg genom Bohuslän till Svinesund beslötes, för anknytning
af denna bana med det norska jernvägsnätet från norsk sida
kunde komma att fattas beslut om anläggande af jernväg från riksgränsen
vid Svinesund till lämplig punkt å norska sydbanan å sådan
tid, att densamma kunde komma till stånd och blifva färdig att för
trafik öppnas samtidigt med berörda svenska bana.

Uti härå afgifvet svar af den 16 oktober 1897 hade emellertid det
norska departementet — under åberopande af föregående skriftvexling,
deruti departementet ifrågasatt, att en linie skulle dragas genom Bullaredalen
för anslutning till Fredrikshald—Sunnanå jernväg vid Prmstebakke
— meddelat, att departementet icke för närvarande såge sig i
stånd att ställa i utsigt anläggning af en tillstötande bana från norsk
sida med den sträckning öfver Svinesund, som uti departementschefens
skrifvelse förutsatts, i det departementet funne öfvervägande skäl tala
för att icke nu tillstyrka framläggande af proposition derom.

Efter emottagandet af detta svar hade departementschefen den 19
oktober 1897 anmodat jernvägsstyrelsen att gå i författning om uppgörande
af förslag för byggande af statsbana mellan Strömstad och
lämplig punkt å den föreslagna bohuslänska längdbanan; och hade styrelsen
med anledning häraf med skrifvelse den 15 påföljande december
till Kongl. Maj:t öfverlemnat dylikt förslag jemte kostnadssammandrag
för banan från Olskroken öfver Kongelf och'' Ucklum till Strömstad.

I denna skrifvelse hade jernvägsstyrelsen anfört, bland annat,
följande:

I flera hänseenden hade varit fördelaktigt, om linien till Strömstad
kunnat i närheten af Vik utgå från längdbanan och i dess hufvudrigtning
framdragas mot staden, men de verkstälda okulära besigtningarna
hade visat, att terrängen — i synnerhet närmare Strömstad —
uppstälde allt för stora svårigheter för en dylik linie. Först vid Hjeltsgård,
i trakten af Skee kyrka, anträffades en antaglig utgångspunkt
för en afvikning till Strömstad, ehuru äfven en sådan sträckning komme
att kräfva mycket dyrbara arbeten.

Efter att hafva meddelat plan för anläggning af en jernvägslinie
Skee—Strömstad (statsrådsprotokollet sid. 5 och 6) yttrade jernvägsstyrelsen
vidare:

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

5

För de nya kajbyggnader, hvilka, derest Strömstad blefve slutstation
för ifrågavarande statsbana, utan tvifvel derstädes blefve nödvändiga,
hade någon särskild kostnad icke i förslaget upptagits, enär
densamma icke ansetts böra drabba statsverket.

Under förutsättning att expropriations- och andra dermed sammanhörande
kostnader för äfven denna statsbana komme att, i likhet med
hvad under senare åren vid sådana anläggningar egt rum, bestridas utan
anlitande af statsmedel, hade vid uppgörande af kostnadsförslaget för
sträckningen Skee—Strömstad såväl i nämnda afseende som jemväl i
öfrigt tillämpats samma grunder, som i fråga om det för längdbanan
under år 1896 upprättade förslag gjort sig gällande. Dock hade
ballastens djup ansetts kunna minskas med en sjettedel eller till 0,5
meter, och skenvigten hade, med bibehållande af de för 40 kilograms
skenor beräknade afstånden mellan syllarne, nedsatts till 34 kilogram
per meter, enär en bohuslänsk statsbana med slutpunkt i Strömstad
under en längre följd af år icke syntes kräfva så stor tåghastighet som
en öfver Svinesund dragen mellanriksbana, hvilken, bland annat, skulle
hafva till uppgift att åvägabringa en kortare och betydligt snabbare
förbindelse mellan Norge och kontinenten, än hvad som för närvarande
stode till buds. Derest ändrade förhållanden framdeles skulle betinga
en starkare öfverbyggnad, kunde de från början nedlagda skenorna
lätteligen utbytas mot tyngre sådana samtidigt med ballastdjupets ökning,
enär de härför nödiga vilkoren i afseende på banvallens krönbredd samt
syllarnes inbördes afstånd och längd på förhand vore uppfylda. Ofvannämnda
förändringar vore jemväl genomförda å det hela linien Olskroken—Strömstad
omfattande kostnadssammandraget.

Den för jernvägsanläggningen mellan Skee och Strömstad, en längd
af 6,275 meter, beräknade kostnaden uppginge enligt jernvägsstyrelsens
förslag till 1,283,000 kronor, motsvarande 204,462 kronor för kilometer,
anskaffning af rullande materiel dervid inberäknad, under det att den
efter samma grunder beräknade kostnaden för hela linien från Olskroken
öfver Kongelf och Ucklum till Strömstad, utgörande i längd 175,622
meter, uppginge till 14,274,000 kronor, motsvarande 81,277 kronor för
kilometer. Denna för linien Skee—Strömstad i förhållande till dess
längd ovanligt höga anläggningskostnad vore, enligt hvad jernvägsstyrelsen
upplyst, föranledd dels af de mycket ogynsamma terrängförhållandena,
dels ock deraf, att å denna korta sträcka måste anordnas
två genom dubbelspårig bana förenade, temligen omfattande stationer,
af hvilka den vid Strömstad kräfde mycket stora och dyrbara utfyllningsarbeten.

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

Uti den af jernvägsstyrelsen sålunda beräknade kostnad för jernvägsanläggningen
i dess helhet inginge emellertid icke någon kostnad
för banans inledande från Olskroken till Göteborgs statsbanestation.
Härför hade uti de af jemvägsstyrelsen uppgjorda kostnadsberäkningar,
hvilka lågo till grund för den uti 1897 års proposition angifna kostnadssumma
för jernvägsanläggningen Göteborg—Svinesund, upptagits ett
belopp af 100,000 kronor. Då någon anledning till förändring af denna
beräkning icke förekomme, skulle alltså en jernvägsanläggning från
Göteborg öfver Kongelf och Ucklum till Strömstad, utförd enligt jernvägsstyrelsens
nu föreliggande förslag, betinga en kostnad af 14,374,000
kronor.

Beträffande längdbanans sträckning öster eller vester om sjön Stora
Hällungen, har departementschefen erinrat, att denna fråga redan då planen
för bohuslänska längdbanan af jemvägsstyrelsen uppgjordes utgjort
föremål för styrelsens öfvervägande, samt att styrelsen låtit uppgöra alternativa
förslag till banans sträckning vid nämnda sjö, nemligen det ena
öster om sjön öfver Ucklum och det andra vester om sjön öfver Stenung.
Vid öfverlemnandet af plan för längdbanan hade jemvägsstyrelsen i
skrifvelse den 31 december 1896 beträffande nämnda två alternativ anfört
hufvudsakligen, att linien öfver Stenung väl vore 744 meter kortare än
linien öfver Ucklum, men på grund af skilnad i terrängförhållandena
308,000 kronor dyrare. Denna ökning af kostnaden ansåge styrelsen
visserligen ej så betydande, att linien derför måste öfvergifvas, så vidt
några särskilda skäl betingade dess tillkomst. Några sådana hade styrelsen
icke kunnat finna. För Ucklumslinien hade åberopats, att den komme att
bereda fördel åt kommuner, hvilka i kommunikationshänseende vore
betydligt sämre lottade än trakten omkring Stenung, samt det för jernvägsbyggnadens
utförande och underhåll betydelsefulla förhållandet, att
väsentligt bättre tillgång på ballastgrus vore att. tillgå å Ucklumslinien.
För Stenungslinien hade åter framhållits den större folkrikheten i de
trakter, densamma komme att genomlöpa, vidare förmånen att vara belägen
nära till Stenungsunds hamnplats, samt slutligen såsom hufvudskål
den fördel, som genom jernvägens framdragande närmare kusten skulle
beredas Tjörns och Orusts invånare, hvilka i sådant fall öfver Stenungsund
och Svanesund lätteligen skulle kunna begagna sig af längdbanan.
De till fördel för Ucklumslinien anförda omständigheter hade jernvägsstyrelsen
ansett uppväga de för Stenungslinien åberopade, särskildt som,
enligt hvad vid undersökningen inhemtats, Orusts och Tjörns inbyggare
ingalunda hade så stort intresse af den vestra linien, som man velat låta
påskina. Tvärtom kunde befolkningen å dessa öar med ungefär samma

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

7

fördel begagna hvilkendera linien som helst, något som deremot ej vore
fallet med Grinneröds, Hjertums, Ucklums och Spekoröds kommuners
medlemmar, då vestra linien till följd af sitt profilläge ej medgåfve anläggning
af station å någon för dem lämplig plats. Styrelsen hade derför
ansett linien öfver Ucklum ega ett bestämdt företräde framför linien
öfver Stenung.

I öfverensstämmelse med den af jernvägsstyrelsen sålunda uttalade
uppfattning hade äfven uti den af Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtna
propositionen föreslagits, att banan skulle dragas öfver Ucklum.

Enligt hvad departementschefen vidare meddelat, hade efter sistlidna
års riksdag flere särskilda framställningar i denna fråga till Kongl.
Maj:t ingifvits från invånarne i de orter, som deraf berördes. Under
förutsättning att förnyad proposition om byggande på statens bekostnad
af en längdbana genom Bohuslän komme att föreläggas Riksdagen,
hade en del af dessa petitionärer framhållit de fördelar, som skulle vara
förenade med banans dragande vester om Stora Hällungen, under det
att andra åter sökt ådagalägga den östra liniens företräde. Beträffande
dessa framställningar och det yttrande, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Göteborgs och Bohus län, efter kronofogdens i Orusts och
Tjörns fögderi hörande, deröfver till jernvägsstyrelsen afgifvit, tillåter
sig utskottet att hänvisa till sid. 9—i.4 i statsrådsprotokollet. Uti infordradt
utlåtande af den 23 december 1897 har jernvägsstyrelsen i
detta ämne anfört följande.

Styrelsens föregående uppfattning i förevarande fråga hade, såsom
styrelsen jemväl betonat, grundat sig hufvudsakligen på ett underkännande
af det för vestra linien åberopade hufvudskälet, Orusts och Tjörns inbyggares
intresse. Den omständigheten, att ett stort antal inbyggare å Orust
och Tjörn undertecknat de framställningar, som åsyftade att framhäfva
den vestra liniens företräde framför den östra, ådagalade emellertid, att
intresset för den vestra linien bland öarnes befolkning vore ganska afsevärdt
och i intet fall kunde reduceras till en sådan obetydlighet, som
styrelsen förut föranledts påstå. Dermed stälde sig också jemförelsen
mellan de båda sträckningarne helt annorlunda, än förhållandet blefve,
om Orusts och Tjörns befolkning antoges hafva samma fördel af hvilkendera
sträckningen som helst. Och äfven om de uppgifter, som af den
vestra liniens förespråkare lemnats angående de fördelar, hvilka genom
densamma skulle uppkomma, med skäl kunde anses tåla jemkning —
något som i än högre grad syntes vara fallet med påståendena i den
broschyr, som innehölle motiveringen för framställningen om den östra
liniens" företräde — syntes såsom jemförelsens resultat med full bestämd -

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

het framgå, att den vestra linien komme att tillgodose väsentligt större
intressen än den östra linien.

Ej blott befolkningen inom det trafikområde, som kunde för vestra
linien beräknas, vore betydligt talrikare än befolkningen inom östra
liniens trafikområde; äfven jordbruksnäringen och industrien vore inom
det förra af afsevärdt större betydelse. Äfven derutinnan syntes åt den
vestra linien kunna skänkas företräde, att densamma i högre grad än
den östra linien komme att utöfva gynsam inverkan på fiskerinäringen.
Ett hufvudskäl för den östra linien vore emellertid af den betydelse,
att — i trots af vestra liniens öfriga fördelar — det blefve tvifvelsamt,
åt hvilkendera sträckningen skulle gifvas företräde, såvida ej utväg
funnes att genom en förändring af den vestra linien förtaga detta skäl
dess kraft. Frågan gälde stationsanläggningar å de båda linierna. Såsom
styrelsen vid sin förut lemnade beskrifning öfver de olika linierna
meddelat, kunde för den vestra linien i dess utstakade sträckning öfver
Husebackavattnet till Södergärdet station lämpligen ej anläggas annorstädes
än vid Stenungsund, medan östra linien skulle erhålla två stationer,
vid Ucklum och Svenshögen. Att detta betecknade en väsentlig
fördel för östra linien, läge i öppen dag; också hade af förespråkame
för denna linie särskilt Svenshögens stations betydelse blifvit med
styrka framhållen. Äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län hade uti sitt till styrelsen afgifna utlåtande vitsordat
vigten af det faktum, att östra linien upptoge flere stationsanläggningar
än den vestra, derutinnan, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande bundit
sitt förord för sistnämnda linie vid förutsättningen, att stationer på
vestra sträckningen blefve anordnade på sätt, som i Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes skrifvelse närmare angåfves, nemligen förutom vid
Stenungsund äfven vid Ödsmål samt å någon punkt längre norrut.

Med anledning häraf ansåge sig styrelsen böra meddela, att intet
hinder mötte att, om och när omständigheterna sådant påfordrade, i
närheten af Ödsmål — omkring 3,5 kilometer norr om Stenungsund —
träffa sådana anordningar, att en bibana från Kolhättan kunde derstädes
ansluta sig till längdbanan.

Hvad åter anginge en station å vestra linien, motsvarande Svenshögen
å den östra, vore terrängförhållandena i förstnämnda trakt högst
ogynsamma för en stationsanläggning, hvadan en sådan å den undersökta
vestra sträckningen öfver Husebackavattnet icke kunde komma
till stånd utan synnerligen omfattande arbeten och deraf föranledda ansenliga
kostnader.

Emellertid hade de okulära undersökningarne visat möjligheten af

9

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

vestra liniens framdragande från Ödsmål öfver Svenshögen med frångående
af dess i förut på landstingets föranstaltande uppgjorda förslag
angifna sträckning utmed Stora Hällungens stränder, hvilken sträckning
styrelsen ansett oantaglig på grund af dessa stränders lösa beskaffenhet.
Visserligen skulle nämnda förändring af liniens läge för erhållande
af fastare byggnadsgrund, bland annat, kräfva eu betydande tunnelsprängning,
men kostnaden för en sådan sträckning komme dock antagligen
icke att öfverstiga den för en linie öfver Husebackavattnet beräknade
med mera än högst 100,000 kronor. .

Härtill komme, att, om ock den sålunda ifrågasatta linien från Odsmål
öfver Svenshögen möjligen skulle blifva något längre än den öfver
Husebackavattnet utstakade, den förstnämnda deremot i afseende på
stigningarne komme att ega afgjordt företräde och derjemte skulle tillgodose
icke allenast de till förmån för vestra linien åberopade intressen,
utan jemväl — genom en stationsanläggning vid Svenshögen — en
afsevärd del af de med den östra sträckningen förenade.

Hvad ofvan anförts visade sålunda, att den vestra linien genom
en förändrad rigtning vid Stora Hällungen skulle, med någon ökning
af den beräknade anläggningskostnaden, i fråga om stationsanläggningar
blifva fullt jemförlig med den östra sträckningen och på samma gång
uppfylla de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande uppstälda fordringarne
i detta hänseende.

Den billigare anläggningskostnaden talade visserligen fortfarande
för den östra linien, men då skilnaden härutinnan torde uppvägas af
de större trafikinkomster, som syntes vara att förvänta för den vestra
sträckningen öfver Stenungsund, hölle styrelsen före, att ej heller denna
kostnadsfråga borde tillmätas någon större betydelse vid jemförelse med
de för sistnämnda linie andragna företräden.

Såsom slutligt omdöme rörande ifrågavarande framställningar hade
jern vägsstyrelsen — med anledning af de upplysningar, som inhemtats
ur sjelfva framställningarna, men i ännu högre grad med stöd af den
utredning i ämnet, hvilken Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län åvägabragt — uttalat, att linien vester om Stora
Hällungen, enligt styrelsens mening, borde föredragas framför, sträckningen
öster om nämnda sjö, hvarför styrelsen tillstyrkt, att vid .framläggande
af förslag om anläggning af statsbana genom Bohuslän i rigtning
från Göteborg norrut förstnämnda linie måtte af Kongl. Maj:t
förordas.

Efter att hafva anmält vissa andra hos Kongl. Maj:t gjorda framBih.
till Rihsd. Frat. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 27 Häft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

ställningar, afseende banans sträckning inom Herrestads socken, dess
framdragande i närheten af Backamo m. m., har departementschefen
vidrört frågan om de föreslagna olika sträckningarna mellan Olskroken
och Bollestad, nemligen Kong eifslinien och Ytterbylinien. Beträffande
dessa alternativ hade jernvägsstyrelsen uti sitt utlåtande den 31 december
1896 anfört, att en jemförelse mellan Kongelfslinien och linien
öfver Ytterby visade, att den förstnämnda blefve 683 meter kortare
och — oafsedt det bidrag, bergslagernas jernväg kunde komma att
lemna till broanläggningen öfver Säfveån — 278,000 kronor billigare
till anläggningen än linien öfver Ytterby. Medräknades det af staden
Kongelf utfästa bidrag af 30,000 kronor till Kongelfsliniens utförande,
blefve skilnaden i anläggningskostnad för de båda alternativa linierna
det afsevärda beloppet af 308,000 kronor. Då i tekniskt afseende båda
linierna vore fullt jemförliga — Kongelfslinien vore till och med öfverlägsen
så till vida, att de betydliga kontrakurvorna i närheten af Olskrokens
station, som förekomme å Ytterbylinien, kunnat undvikas —
borde alltså Kongelfslinien tillerkännas bestämdt företräde, såvida ej
särskilda skäl talade för Ytterbyliniens utförande. I sådant afseende
hade framhållits, dels att Ytterbylinien såsom passerande midt genom
det bördiga Hisingen skulle uppsamla väsentligt mera trafik än Kongelfslinien,
dels ock att förstnämnda linie skulle befordra möjligheten af
jernvägsförbindelse mellan Göteborg och Tjufkil. Den koncessionerade
jernvägen mellan Göteborg och Tjufkil behöfde då ej i sin helhet komma
till stånd, utan man kunde nöja sig med en bibana från sistnämnda
ort till Ytterby, der anknytning till statsbanan lätteligen kunde ske.

Hvad det förra påståendet vidkomme, syntes detsamma icke förtjena
synnerligt afseende, enär det vore ett af erfarenheten bestyrkt
förhållande, att jernvägstrafiken af landtmannaprodukter från trakten i
närheten af en stad vore ganska obetydlig, alldenstund befolkningen med
lika stor lätthet och större fördel kunde på kortare afstånd verkställa
transporterna medelst dragare, och det torde ej i detta afseende vara
att förvänta något undantag för Hisingen och dess inbyggare. Beträffande
påståendet, att Ytterbylinien skulle underlätta åstadkommandet af
jernvägsförbindelse mellan Göteborg och Tjufkil, vore detta väl sant,
men det torde häraf ej få dragas den slutsats, att staten för detta
enskilda intresses tillgodoseende borde ikläda sig en sådan ökning i
kostnad, som Ytterbyliniens utförande skulle betinga, särskilt vid det
förhållande, att, såvidt vid hastig undersökning kunde bedömas, anknytning
af ifrågavarande bibana utan svårighet torde kunna verkställas i
närheten af Kongelf. För allt fall torde statsbanan derför icke böra

Statsutskottets Utlåtande N:o 47. 11

framdragas öfver Ytterby, med mindre än att de kommuner och enskilde,
som deraf hade intresse, ensamma vidkändes den förökade anläggningskostnad,
som derigenom komme att uppstå. Då hittills intet
dylikt erbjudande afgilvits, hade styrelsen all anledning att föroida
sträckningen öfver Kongelf.

Till statsrådsprotokollet den 26 februari 1897 hade departementschefen
i denna fråga anfört, att de för Ytterbysträckningen åberopade
skäl — att den skulle genomgå den bördigaste delen åt Hisingen och
underlätta åstadkommandet af bibana till Tjufkil huru beaktansvärda
de än kunde vara, dock ej syntes kunna tillmätas den betydelse, att
denna sträckning borde väljas framför den 308,000 kronor billigare
Kongelfssträckningen. I öfverenstämmelse med den af departementschefen
sålunda uttalade åsigt afsåg äfven den till Riksdagen aflåtna
nådiga propositionen banans byggande öfver Kongelf.

På anmodan hade slutligen jernvägsstyrelsen inkommit med kostnadssnmmandrag
för linien Olskroken—Kongelf Stenungsund—— Skee
Strömstad äfvensom kostnadsförslag för bandelen Skee—Svinesund.
Enligt styrelsens beräkningar skulle kostnaden för en bana från Olskroken
(Göteborg) öfver Kongelf och Stenungsund till Strömstad, med
iakttagande af ofvan angifna inskränkningar i afseende å skenvigten
och ballastens djup samt med inberäknande af.den ökade kostnaden
för banans dragande öfver Svenshögen, uppgå till 14,676,500 kronor,
hvartill komme kostnaden för banans indragande å statsbanestationen
i Göteborg, 100,000 kronor, så att hela kostnaden för banan från Göteborgs
statsbanestation till Strömstad blefve 14,776,500 kronor, rullande
materiel inberäknadt. Kostnaden för den 20,no kilometer långa bandelen
Skee—Svinesund, beräknad efter samma grunder, skulle uppgå
till 2,609,000 kronor med rullande materiel, hvilken summa, derest
skenvigten ökades till 40 kilogram och ballastens djup till 0,6 meter,
komme att höjas med 60,000 kronor.

Våglängden Olskroken (Göteborg)—Strömstad utgör:

Olskroken (Göteborg)—Kongelf—Stenungsund —Skee......... 168,603 km.

Skee —Strömstad........................................................................... 6,2 7 5 »

eller tillsammans 174,87 8 km.

För egen del har departementschefen beträffande denna bana
yttrat hufvudsakligen följande:

»Den af mig till statsrådsprotokollet för den 26 februari 1897 uttalade
åsigt, att en bohuslänsk längdbana med anslutning till det norska

12 Statsutskottets Utlåtande N:o 47,

jern vägsnätet icke från svensk sida kan ifrågasättas att dragas genom
Bullaredalen för sammanslutning med Fredrikshald—Sunnanå jernväg
vid Prasstebakke, utan bör dragas fram till Svinesund, måste jag fortfarande
vidhålla. Under förutsättning, att denna min åsigt äfven nu
vinner nådigt gillande, torde med hänsyn till det uttalande från norska
departementet för de allmänna arbetena, hvarför jag här ofvan redogjort,
utsigter under den närmaste framtiden icke förefinnas för en anslutning
mellan en bohuslänsk statsbana och det norska jernvägsnätet.

Under sådana förhållanden får en längdbana genom Bohuslän tills
vidare sin hufvudsakligaste betydelse såsom lokalbana.

Äfven inskränkt härtill synes mig emellertid den ifrågavarande
kommunikationsleden vara af den vigt, att dess byggande genom statens
försorg kan med skäl förordas.

Såsom Eders Kong]. Maj:t täcktes erinra sig, grundade jag mitt
tillstyrkande af framställning till 1897 års Riksdag om byggande såsom
statsbana af en jernväg från Göteborg till Svinesund icke allenast
på jernvägens betydelse såsom mellanriksbana, utan äfven derpå, att
orten vore i synnerligt behof af ifrågavarande jernvägsförbindelse för
utvecklingen af dess näringar, särskild! jordbruket och hafsfiske!.

Det är icke någon obetydlig ort, detta mitt yttrande gälde. Den
del af Göteborgs och Bohus läns landsbygd, som sträcker sig mellan
Göteborg och Svinesund, omfattar en areal af omkring 4,380 qvadratkilometer
med ett invånareantal af mera än 150,000 eller i medeltal
35 invånare på qvadratkilometer. Härtill komma städerna med inemot
14,000 invånare. I afseende å folkmängdstätheten förtjenar omnämnas,
att Malmöhus och Blekinge län, de tätast befolkade i riket, hafva det
förra 56 och det senare 38 invånare på qvadratkilometer. Närmast
derefter kommer Göteborgs och Bohus län, som i sin helhet har 37
invånare på qvadratkilometer, samt i fjerde rummet Kristianstads län
med 33 invånare på qvadratkilometer. Dervid är äfven att märka, att
folkmängdstätheten inom Bohuslän är för våra förhållanden särdeles
jemn öfver hela landsdelen och endast uti två härad, nemligen Sörbygdens
och Bullarens, nedgår under 24 invånare på qvadratkilometer.

Möjligheter till en kraftig ekonomisk utveckling förefinnas för den
bohuslänska befolkningen, särskildt uti jordens bördighet och hafvets
fiskrikhet. Så länge större delen af denna befolkning emellertid är i
saknad af tidsenliga jernvägskommunikationer, torde något hastigare
framåtskridande icke kunna förväntas.

En från Göteborg utgående, Bohuslän genomskärande längdbana

Statsutskottets Utlåtande N:o 47. 13

skulle i detta afseende otvifvelaktigt för hela landsdelen blifva af den

största betydelse. ;

Såsom med landet i öfrigt förbindande ett så vidsträckt och tätt
befolkadt område som det, hvarom här är fråga, men hvars rika naturliga
hjelpkällor nu i brist af jernvägskommunikationer ej kunna behörigen
tillgodogöras, synes mig denna bana jemväl vara af så stort allmänt
intresse, att den väl förtjenar att erhålla egenskap af statsbana. Härför
talar dessutom den omständigheten, att de trakter, genom hvilka banan
skulle framgå, förut icke beröras af någon staten tillhörig jernväg.
Statens mellankomst i detta fall är för öfrigt önskvärd äfven med
hänsyn till svårigheten för orten att sjelf fylla sitt kommunikationsbehof.
För dettas fullständiga tillgodoseende erfordras nemligen icke
allenast åstadkommande af ifrågavarande längdbana, utan derjemte anläggande
från lämpliga punkter å densamma af utfarts- och bibanor
till särskilt de vigtigaste platserna vid sjelfva kusten. Till åstadkommande
af hela detta jernvägssystem torde Bohusläns egen ekonomiska
bärkraft ej vara tillräcklig; och endast under förutsättning, att den
vigtigaste länken i systemet eller längdbanan bygges af staten samt
att derigenom tillfälle beredes landsting, kommuner och enskilde att
egna sina krafter åt de erforderliga utfartsbanornas anläggande, synes
en snar och fullständig lösning af den bohuslänska jernvägsfrågan
vara att emotse.

Vid afgörandet af föreliggande fråga synes mig dessutom möjligheten
af en framdeles skeende sammanslutning mellan bohuslänska
längdbanan och det norska jernvägsnätet ingalunda höra lemnas ur
räkningen. För min del finner jag, med hänsyn, å ena sidan, till den
stora betydelsen för transitotrafiken af en sådan förbindelse och, å den
andra, till nutidens kraf på goda kommunikationer, ytterst sannolikt,
att det ej kan dröja alltför länge, innan en dylik sammanslutning
finnes oundgängligen nödig. I sådan händelse skulle, derest en bohuslänsk
längdbana befunne sig i enskild ego, staten otvifvelaktigt icke
kunna undgå att lösa till sig densamma, hvilket, med afseende särskilt
derå, att, i händelse af banans byggande utaf staten, fri jord kan påräknas,
säkerligen skulle för staten medföra väsentligt högre kostnad.

Uti de skäl, jag sålunda anfört, finner jag mig ega full anledning
tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att hos Riksdagen gorå förnyad framställning
om byggande genom statens försorg af en längdbana genom
Bohuslän, och detta desto hellre, som en sådan jernvägsanläggning till
följd af väntade goda trafikinkomster icke torde komma att för staten
medföra någon afsevärd ekonomisk uppoffring.

14 Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

Jag har yttrat, att längdbanan, så länge den icke fortsättes afen
jernväg mota Norge, har sin hufvudsakligaste betydelse såsom lokalbana.
Men äfven med afsilning tills vidare vid hamn i Strömstad
torde den ingalunda sakna vigt för en transitotrafik till och från
Norge. Genom göda ångbåtsförbindelser mellan Strömstad och hamnplatserna
vid och i närheten af Kristianiafjorden skulle billigare och
i många fall snabbare förbindelse mellan ifrågavarande delar af Norge
samt Göteborg och söder derom belägna orter med lätthet kunna åstadkommas.
Detta gäller i all synnerhet om förbindelsen med orter på
vestra sidan af Kristianiafjorden, för hvilka den eljest nödvändiga omvägen
öfver Kristiania eller åtminstone — medelst ångbåt — öfver
Moss på detta sätt skulle blifva obehöflig.

Beträffande sträckningen för den ifrågavarande banan, har jag
redan här ofvan uttalat mig i fråga om dess lämpligaste läge för
anslutning med norska jernvägsnätet. Då emellertid den närmast riksgränsen
belägna, för anknytningen med norska jernvägsnätet särskilt
behöfliga delen ej torde höra komma till utförande förr, än full visshet
vunnits, att fortsättningen inom Norge bringas till stånd, har fråga
uppstått att bestämma slutpunkten för jernvägen såsom lokalbana. Någon
i detta afseende lämpligare plats än Strömstad torde icke stå att finna.

Vid sådant förhållande och då jag finner mig kunna i hufvudsak
biträda det af jernvägsstyrelsen uppgjorda förslag till utfartsbana från
längdbanan till Strömstad, anser jag mig böra förorda, att längdbanan
för närvarande endast bygges till trakten af Skee, och att derifrån
anlägges en utfartsbana till Strömstad. Bygges denna utfartsbana
ifrågakommer naturligtvis icke anläggningen''af den del af Strömstad—
Mons jernvägsaktiebolags koncessionerade jernvägar från Strömstad till
Mons station å Dalslands jernväg, som skulle falla mellan Skee och
Strömstad; och vid extra bolagsstämma med nämnda bolag den 8
december 1897 har bolaget, under förutsättning och vilkor, att Riksdagen
år 1898 beslöte byggande af en statsbana från Göteborg till
Strömstad i sådan rigtning, att densamma komme att framdragas
öfver någon punkt å den utstakade sträckningen af bolagets jernväg
förbundit sig att afstå från anläggandet och trafikerandet af jernväg
mellan nämnda punkt och Strömstad, dock under förbehåll af rätt för
bolaget att, under vilkor, som blefve i vederbörlig ordning bestämda,
å sagda punkt ansluta sin jernväg till statsbanan och för sin trafik
begagna statens jernvägars der blifvande station.

Vidkommande härefter jernvägens sträckning öster eller vester om
sjön Stora Hällungen, eger visserligen den östra linien företrädet af

Statsutskottets Utlåtande N:o 47. *J

billigare anläggningskostnad. Då emellertid, på sätt och af skål, jag
redan omförmält, såväl landstinget och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet som äfven numera jernvägsstyrelsen uttalat sig till
förmån för den vestra liuien — eu uppfattning, som, enligt hvad jag
haft tillfälle inhemta, delas af länets nästan samtlige riksdagsman
samt det numera befunnits, att denna linie kan förses med samma
antal stationer som den andra, anser jag mig icke kunna underlåta att

förorda den vestra liniens föredragande. .

Beträffande frågan, om Kongelfslinien eller Ytterbylimen bor föredragas,
får lag erinra, att enligt 1897 års proposition det hufvudsakliga
skälet för valet af Kongelfslinien var hansynen till denna
linies billigare byggnadskostnad; och dermed är ock gifvet, att valet
kan utfalla annorlunda, om man kan bortse från frågans ekonomiska
sida, hvartill åter möjlighet skulle kunna beredas på det satt, att
Göteborgs stad och kommunerna på Hisingen i förening eller eu eller
flera bland dem samt till äfventyra i någon mån landstinget åtoge sig
att draga försorg derom, att vägen öfver Ytterby icke blefve dyrare
för staten än vägen öfver Kongelf. Anledning till ett sådant åtagande
lärer nog förefinnas, då Göteborgs stad bör hafva intresse dels åt att
två stora infartsjernvägar till staden icke löpa jemsides på en sträcka
af omkring 20 kilometer och dels af att erhålla jern vägsbro till Hisingen
och särskildt till den del deraf, som hör till Göteborgs stad och det
för kommunerna på Hisingen billigaste sätt att få jernväg till Gotebog
torde vara att bidraga till omförmälda pnsskilnads tackande. Det
synes mig derför nu vara lämpligast, att valet mellan Ytter y oc
Kongelfslinien lemnas öppet, till dess sig visat, om tillräckligt intresse
finnes hos de närmast berörda menigheterna för beredande af möjlighet
för jernvägens dragande öfver Ytterby utan ökning af statens kostnader.

Likaledes torde hvad angår några ifrågasatta mindre afvikelser
från den föreslagna sträckningen, såsom beträffande jernvägens framdragande
närmare Backamo mötesplats och dess sträckning inom Herrestads
socken m. m., afgörandet lämpligen kunnat anstå, till dess jernvägen
kommer till utförande, och sålunda, såsom i allmänhet vid statsbanebyggnader
plägar ske, endast jernvägens hufvudsakhga sträckning
göras till föremål för Riksdagens pröfning, medan åt Eders Kongl.
Maj:t .förbehålles rätt att närmare förordna om de orter, banan bor

genomgå. „ , .

Hvad derefter angår sättet för jernvägens utförande, anser jag mig

icke ega anledning till anmärkning mot de af jernvägsstyrelsen föreslagna
inskränkningar af skenvigten och ballastens djup.

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

I afseende å den arbetsplan, som vid denna anläggnings utförande
bor följas, samt fördelningen af anslaget på de särskilda byggnadsåren
tillåter jag mig erinra, hurusom enligt ett af jernvägsstyrelsen uti under^am£>
skrifvelse den 5 februari 1897 i sådant hänseende afgifvet, till grund
för Eders Kong], Maj:ts till Riksdagen då gjorda framställning i ämnet
lagdt förslag arbetet å banan Göteborg—Svinesund skulle så bedrifvas
att banan kunde för allmän trafik upplåtas under hösten 1901, och kostnaden,
16,216,500 kronor, var afsedd att fördelas på åren 1898—1901
sålunda, att på hvarje af åren 1898 och 1899 skulle komma 4,500,000
kronor, på år 1900 5,000,000 kronor samt på år 1901 2,216,500 kronor
hvarjemte, för att byggnadsarbetet skulle kunna vid nämnda tidpunkt
afslutas, ansågs erforderligt, att af det för år 1898 föreslagna anslaget
redan under samma år stäldes till jernvägsstyrelsens förfogande ett
belopp af 750,000 kronor.

Då detta förslag, enligt hvad jag från jernvägsstyrelsen inhemtat,
fortfarande lämpligen kan tillämpas under iakttagande allenast af de
förändringar, som betingas af förändrade tids- och kostnadsförhållanden
bor, på det banan under år 1902 må vara färdig att för trafik öppnas’
det erforderliga anslagsbeloppet för de särskilda arbetsåren fördelas
sålunda, att för hvarje af åren 1899 och 1900 anvisas 4,000,000 kronor
för år 1901 4,500,000 kronor samt för år 1902 återstoden eller 2,276 500
kronor. Derjemte torde af 1899 års anslag ett belopp af 750,’oOO
kronor böra redan under innevarande år ställas till jernvägsstyrelsens
förfogande; och torde Eders Kongl. Maj:t vilja af''Riksdagen begära
bemyndigande att af tillgängliga medel förskjuta detta belopp.»

I anledning af Kongl. Majrts nu omförmälda förslag har herr
A. V. Ljungman i en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 218)
hemstält,

att Riksdagen måtte bifalla Kong]. Maj:ts proposition om anläggning
af. en statsbana från Göteborg till Strömstad under följande ändrade
vilkor, nemligen:

l:o att af Göteborgs och Bohus läns landsting skall, så väl för
den nämnda Jianan Göteborg—Strömstad som för de bibanor inom
landstingsområdet till densamma, hvilka staten möjligen kan komma
att före utgången af år 1950 bygga, kostnadsfritt upplåtas:

Statsutskottets Utlåtande N:0 47.

17

dels för all framtid:

ali mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vattenaflopp
och parabel vägar;

all mark för banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar;

all mark för till följd af jernvägsbyggnaden erforderlig anläggning
af nya eller omläggning af gamla, allmänna eller enskilda vägar;

dels under arbetets fortgång:

all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt sten- och
grustägter med dertill hörande vägar och sidospår behöflig mark, att
vid arbetets slut aflemnas i då befintligt skick;

samt att upplåtelsen jemväl skall innebära förpligtelse att lemna
ersättning för olägenheter till följd af försvårad brukning, förlängda
vägar eller andra olägenheter af hvad namn och beskaffenhet de vara
må, som kunna anses härflyta af det genom jernvägens anläggning
orsakade intrång;

allt med skyldighet för vederbörande att hålla staten skadeslös
för hvad i ett eller annat afseende härutinnan tilläfventyrs kan komma
att brista; och

2:o) att bemälda bana Göteborg—Strömstad dragés öfver och
erhåller för anslutning af bibanor tjenliga stationer vid Ytterby, Ucklum,
Herrestad och Tanum.

Beträffande de skäl, som till stöd för detta yrkande anförts, tilllåter
sig utskottet att hänvisa till sjelfva motionen och de vid densamma
fogade bilagor.

I fråga om den föreslagna statsbanan från Gellivare till riksgränsen
har departementschefen till en början erinrat om följande förhållanden.

Sedan svenska staten år 1891 inköpt jernvägen Luleå norska
gränsen, af hvilken jernväg endast sträckan mellan Luleå och Gellivare
är fullbordad, samt enskilda personer i maj 1892 anhållit om koncession
å anläggning af jernväg mellan Luossavaara och Wassijaure, aflät
Riksdagen den 19 april 1893 till Kongl. Maj:t en skrifvelse, deri Riksdagen,
med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt
hänseende, som, på sätt Riksdagen i dess skrifvelse närmare
Bik. till Riksä. Vrot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 27 Höft. 3

Jernväg
Gellivare—
riksgränsen.

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

utvecklade, hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens
län måste anses eg a, anhöll att, innan koncession meddelades å jernväg
inom sagda län af annan än lokal betydelse, Riksdagen måtte lemnas
tillfälle att yttra sig i frågan.

Efter det nämnda koncessionsansökan sedermera blifvit af sökandena
återkallad, hade landshöfdingen P. J. Bråkenhielm m. fl. den 17
augusti 1896 anhållit om tillstånd att i enlighet med en ansökningen
bilagd plan få anlägga en för allmän trafik afsedd jernväg af 1,4 3 5
meters spårvidd från Gellivare öfver Luossavaara och Kiirunavaara
malmfält till riksgränsen i närheten af sjön Wassijaure; och hade sökandena
anmält, att de samtidigt hos norska regeringen anhållit om koncession
å byggande af jernväg från den punkt vid riksgränsen, der
linien inom Sverige slutade, till Ofoten fjord.

Sedan vederbörande myndigheter blifvit med anledning af denna
ansökning hörda, beslöt Kongl. Maj:t på hemställan af departementschefen
att i proposition af den 26 mars 1897 föreslå Riksdagen att,
till verkställande af undersökning och upprättande af förslag till anläggning
af statsbana från Gellivare till norska gränsen i rigtning mot
Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja ett belopp af 40,000 kronor,
med rätt för Kong]. Maj:t att redan under år 1897 af tillgängliga medel
förskjuta beloppet.

Med tillkännagifvande af sitt beslut i anledning af denna proposition
yttrade Riksdagen i skrifvelse den 18 maj 1897:

»Då en jernväg från Gellivare till vesterhafvet — under antagande
att. förutsättningarna för malmbrytning i större skala i Luossavaara och
Kiirunavaara grufvor visa sig rigtiga — måste blifva af betydande
ekonomiskt gagn för öfverstå Norrland;

då öfre Norrlands kulturella utveckling i väsentlig grad är beroende
på ökad industri derstädes;

då en landsdels framåtskridande i välmåga och kraft otvifvelaktigt
bidrager till hela landets bästa;

samt då det enligt Riksdagens tanke är ett vilkor för ett framgångsrikt
försvar af Norrland, att der finnes en talrik och burgen bofast
befolkning, som kan uppställa en större truppkontingent än för närvarande,
hvarigenom afsändandet af trupper dit från andra landsdelar
till dessas fara kan inskränkas;

anser Riksdagen anläggandet af jernväg från Gellivare till Ofoten
kunna på goda grunder ifrågasättas.

Denna jernväg, som obestridligen komme att få internationel
karakter och som utgör fortsättning af en statsbana, bör dock ej få

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

19

byggas af enskilde, dels af politiska och strategiska skäl, dels emedan
svårighet alltid finnes att med säkerhet förebygga banans öfvergång i
utländska händer, äfven om staten förbehåller sig inköpsrätt.

Af hvad sålunda blifvit yttradt torde framgå att, om banan skall
anläggas, detta enligt Riksdagens åsigt bör ske icke genom enskildes
utan genom statens försorg; och har Riksdagen till följd häraf bifallit
Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag med det vilkor likväl, att
undersökningen utsträckes till att äfven omfatta, huru staten skall bereda
sig garanti för att icke malmbrytningen af en eller annan orsak
för mycket inskränkes eller till och med afstannar, utan att staten i
sådant fall kan ingripa.»

Sedan Kongl. Maj:t vid föredragning den 28 maj 1897 af denna
Riksdagens skrifvelse anbefalt jernvägsstyrelsen att verkställa undersökning
samt upprätta och ingifva fullständigt, af kostnadsberäkning
åtföljdt förslag till anläggning af en statsbana från Gellivare förbi
Luossavaara och Kiirunavaara malmfält till norska gränsen i rigtning
mot Ofoten, hade, enligt hvad departementschefen vidare meddelat,
nämnda styrelse med skrifvelse den 8 december 1897 öfverlemnat profil-
och planritningar öfver den utstakade sträckningen af ifrågavarande
jernväg jemte tillhörande karta äfvensom kostnadsförslag.

I denna skrifvelse hade jernvägsstyrelsen till en början erinrat
om de anmärkningar, styrelsen i förut afgifvet utlåtande ur teknisk
synpunkt framstält mot den vid koncessionsansökningen af den 17
augusti 1896 fogade planen för den tilltänkta jernvägsanläggningen
och hvilka anmärkningar, framför allt med hänsyn till de tunga malmtransporter,
som å banan skulle verkställas, varit af så betydelsefull
art, att planen, i det skick den förelegat, synts styrelsen icke kunna
förordas.

De mot koncessionssökandenas förslag framstälda anmärkningar
hade hufvudsakligen varit riglade mot de på banans trafikförmåga väsentligt
inverkande lutnings- och krökningsförhållandena, enär de förstnämnda,
hvilka borde uppgå till högst 1 : 100, på flera ställen beräknats
efter 1 : 80, och krökningsradien, som i regeln icke borde understiga
500 meter, för en stor mängd kurvor beräknats till 300 meter.
För den förväntade, lifliga trafikens obehindrade fortgång hade derjemte
ett större antal mötesplatser, än hvad planen upptoge, bort beräknas;
och då trafiken, på grund af förut nämnda malmtransporter, komme åt t
erfordra tyngre rullande materiel, än hittills å statsbanorna användts,
måste åt broar och spåröfverbyggnad gifvas en derefter lämpad större
bärighet. Slutligen hade styrelsen ock bland sina andragna skäl för

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

en förnyad undersökning inrymt möjligheten att på vissa ställen kunna
gifva limon en sträckning, som vore fördelaktigare än den då föreslagna.

I öfverensstämmelse härmed hade ock den nu verkstälda undersökningen
haft till hufvudsyfte att från Gellivare i den af Kongl. Maj:t
angifna rigtning till norska gränsen finna den kortaste möjliga sträckningen
för den jerväg, som med den i afseende på kröknings- och
lutningsförhållanden störeta trafikförmågan förenade de minsta anläggningskostnaderna.
Härigenom hade helt naturligt en del större eller
mindre afvikelser från den förut utstakade linien framkallats, men dennas
hufvudrigtning hade dock befunnits böra bibehållas med undantag
för delen från Luossajaure till Torneträsk, hvarest genom en betydlig
afvikelse en kortare sträckning erhållits. En dylik förändring i
ännu större omfattning skulle hafva varit önskvärd beträffande hela den
på sträckan från Luossajaure till riksgränsen fällande delen af linien,
enär den här måste gorå en rätt ansenlig omväg för att undvika de
väldiga fjell, hvilka i en sammanhängande kedja stängde vägen mot
Atlanten och med sina förgreningar nådde ända fram till stranden af
Torneträsk, men först vid öfre änden af sistnämnda sjö erbjöde sig
tillfälle att genom den af flere smärre fjellsjöar och vattendrag- genomkorsade
dalgången vesterut. mot Wassijaure uppnå riksgränsen i närheten
af Ofoten; och hade jemväl vid föregående undersökningar denna
dalgång befunnits vara det enda för nu ifrågavarande ändamål användbara
pass.

Den gamla liniens hufvudrigtning från Gellivare till Luossajaure
vore deremot temligen tillfredsställande, ehuru äfven här en del afvikelser
från den kortaste sträckningen, representerad af en rak linie
emellan nyssnämnda båda orter, måst göras, särskildt för underlättande
af uppstigningen från Linaelfvens dalgång öfver vattendelaren mot Kaitumelfvens
flodområde.

Efter meddelande af beskrifning rörande den nu föreslagna linien,
hvilken i sin helhet vore omkring 11 kilometer kortare än den, hvarå koncession
blifvit sökt, samt granskning af vissa alternativa sträckningar, som
ifrågasätta för att jernvägen skulle komma i närmare beröring med malmfälten
Koskulls kulle och Svappavaara (statsrådsprotokollet sid. 38—44),
hade jernvägsstyrelsen vidare anfört, att å den förordade linien lutningarne
ingenstädes ölverstege 1 : 100, samt att krökningsradierna, hvilka
ingenstädes understege 500 meter, i allmänhet beräknats till minst 600
meter och endast, da särdeles afsevärda besparingar i terrasserings -

Statiutslcottets Utlåtande N:o 47.

21

arbetena derigenom vunnits, understege detta mått, hvilkot särskildt
voro förhållandet å sträckan Torneträsk—riksgränsen.

• Som den utstakade jernvägslinien hvarken berörde odlad bygd
eller vägar, genom hvilka trafikutbyte med mera aflägsna trakter kundo
förmedlas, hade mellan Gellivare och riksgränsen beräknats anläggning
af allenast en station, nemligen vid Luossajaure, tran hvilken särskilda
föreningsspår skulle anläggas till do närliggande malmfälten Kiirunavaara
och Luossavaara; dock torde äfven vid riksgränsen en bangård
vara erforderlig, men som lämpligare plats för dess anläggning torde
förefinnas inom norskt område, hade densamma uti kostnadsförslaget
blifvit endast eventuelt upptagen.

Största afståndet mellan de till ett antal af 22 stycken föreslagna
mötesplatserna vore å sträckan Gellivare—Luossajaure 11,7 kilometer,
under det att afståndet mellan mötesplatserna norr om sistnämnda ort,
enär å denna handel en lifligare trafik förväntades, i regeln icke öfverstege
10 kilometer och endast på två ställen uppginge till närmare 11
kilometer, nemligen vid Maunujaure, hvarest do förmånliga lutningsförhållandena
medgåfve en något ökad tåghastighet, samt vid Låktajaure,
der terrängen uppstälde hinder för afståndets minskning. Vattenstationer
vore afsedda att anordnas till ett antal af 12 stycken och på ett inbördes
afstånd af högst 21 kilometer, hvartill ytterligare komme en
trettonde vatten station'', nemligen vid gränsstationen, , för den händelse
denna, i hvars anläggningskostnad jemväl vattentorn inberäknats, blefve
förlagd på svenskt område.

Jordmånen vore å sträckan Gellivare—Torneträsk i allmänhet icke
af någon särdeles svårarbetad beskaffenhet, men norr derom inträdde
ett motsatt förhållande, i det att linien der måste dragas intill högfjellen,
hvilkas utsprång måste genomskäras och sålunda förorsakade, förutom
två större tunnlar, en mängd mer eller mindre betydande sten- och bergssprängningsarbeten,
hvilka isynnerhet närmare riksgränsen kräfde ansenliga
kostnader.

Tillgången på lämplig sten till bro- och trumbyggnader m. in.
vore å liniens södra delar i allmänhet temligen medelmåttig, hvaremot
de närbelägna bergen och talrikt förekommande lösa stenblock norrut
lemnade sådant byggnadsmateriel i riklig mängd.

Matjord för beklädnad af bankars och jordskärningars sidosluttningar
förekomme mycket sparsamt, men kunde lämpligen ersättas med
dyjord eller möjligen stenskärf.

Anskaffningen af nödigt ballastgrus komme att flerstädes medföra
svårigheter isynnerhet å sträckan närmast riksgränsen, hvarest rådde

22 Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

fullkomlig brist på detta ämne. Erforderligt ballastgrus syntes dock
kunna erhållas å vissa uppräknade platser.

Skog förekomme ytterst sparsamt i närheten af jernvägslinien
och saknades alldeles kring dess norra sträckning, hvadan anskaffning
af nödigt virke till bostäder för befäl och arbetsmanskap samt till
förråds- och andra under arbetstiden behöfliga byggnader komme att
medföra stora svårigheter och kostnader. Med undantag för en kortare
sträcka närmast söder om Luossajaure rådde i trakten af jernvä^slinien
fullkomlig brist på vägar för framforslande af erforderliga effekter
och redskap, hvadan provisoriska transportvägar, der dessa icke genom
andra anordningar kunde undvaras, måste särskildt för detta ändamål
anläggas.

Vid upprättande af kostnadsförslaget för ifrågavarande statsbaneanläggning
hade hänsyn måst tagas såväl till det hufvudsakliga ändamålet
med banans byggande som ock till de på byggnadsplatsen rådande,
säregna och arbetet fördyrande omständigheterna. Sålunda hade
utöfver den för vanlig trafik erforderliga rullande materielen, hvarför
beräknats en kostnad af 948,000 kronor, eller 4,000 kronor per
kilometer, ytterligare upptagits såväl 3,386,000 kronor, utgörande den
på svenska bansträckan belöpande kostnadsandelen uti den särskilda,
dyrbara materiel, som beräknats erforderlig för besörjande af den mellan
Luossajaure och Victoriahavn vid Ofoten beräknade''malmtrafiken, som
förslagsvis antagits komma att till en början årligen .omfatta 1,000,000
å 1,200,000 ton, som ock ett belopp af 200,000 kronor för inköp
®f de lokomotiv, som ansetts behöfliga dels för vagnsvexlingar vid
Kiirunavaara och Luossavaara malmfält och malmtransporter från dessa
till bangården vid Luossajaure och dels till förstärkning af dragkraften
å de delar af linien, hvarest sådant på grund af svårare stigningar
kräfdes.

De tunga laster, som för malmtransporternas ombesörjande å
banan komme att framföras, fordrade en efter desamma lämpad bärighet
hos brobyggnader och spåröfverbyggnad, och hade med hänsyn
härtill för den senare beräknats skenor af 40 kilograms vigt per meter
samt syllar med en längd af 2,7 meter, hvilket i sin ordning nödvändiggjorde
större krönbredd för ballast och banvall, än hvad under senare
årens statsbanebyggnad i Norrland användts, hvarjemte på grund af
vunnen erfarenhet skärningarnas sidodiken ansetts böra erhålla större
djup och bredd.

Dessa nu beskrifna förhållanden, hvilka icke tycktes hafva tagits
i beaktande vid uppgörandet af det vid 1896 års koncessionsansökning

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

23

fogade kostnadsförslaget, hade jemte maximilutningens nedbringande
och användandet af större krökningsradier föranledt en så betydlig
ökning i terrasseringsarbetena, att det nu framlagda förslaget för dessa
arbeten upptoge en väsentligt större kostnad än det förstnämnda,
oaktadt de redan utförda, ehuru temligen ofullständiga terrasseringsarbetena
å den omkring 20 kilometer långa sträckan närmast Gellivare
blifvit tillgodoräknade.

Med hänsyn till de häftiga vattenflöden, som isynnerhet vid snösmältningen
vore att förvänta i fjelltrakterna och h vilka, derest icke
lämpliga anordningar på förhand vidtagits, kunde orsaka oberäknelig
skada och fara för trafiksäkerheten, hade, i motsats till hvad i tidigare
ifrågavarande anläggning omfattande förslag varit förhållandet, vattengenomlopp
i riklig mängd samt med efter de lokala förhållandena lämpad
form och storlek blifvit beräknade.

För anläggning af de för arbetenas bedrifvande erforderliga provisoriska
vägar hade icke någon särskild summa i förslaget utsatts,
utan vore kostnaden härför inberäknad uti tilläggsprocenten för diverse
omkostnader; och hade af öfriga vägköstnader uti förslaget särskildt
upptagits allenast kostnaden för de vägöfvergångar, som ansetts erforderliga
å banans inhägnade område. Stängsel kring banan syntes nemligen
i allmänhet kunna utan nämnvärd olägenhet undvaras med undantag
för de trakter, der lifligare rörelse förväntades eller inhägnade
egor och betesmark genomkorsades, hvilket vore förhållandet vid den
föreslagna stationen vid Luossajaure, emellan Gellivare och Linaelf
samt å ömse sidor om Killinge by.

Enligt förslaget vore husbyggnader beräknade att uppföras å bangården
vid Luossajaure och eventuel vid riksgränsen, vid förläggningsplats
för förstärkningslokomotiv, vid vattenstationer samt utmed linien
till bostäder åt banbevakningspersonalen, hvarjemte bland kostnaderna
för den på grund af nya jernvägens tillkomst behöfliga utvidgningen
af Gellivare station en del byggnaders uppförande beräknats i samband
med andra för utvidgningen erforderliga arbeten. Dessa husbyggnader
komme att med anledning af den påpekade bristen på virke
och annat byggnadsmaterial medföra ovanligt höga kostnader, hvilket
dock icke gälde byggnaderna vid Gellivare.

Expropriations- och dermed sammanhängande kostnader hade icke
uti förslaget upptagits, enär dessa, i likhet med hvad som vid de under
senare åren beslutade statsbanebyggnaderna egt rum, förutsatts komma
att på annat sätt utgöras.

Tillägget för arbetets ledning och diverse omkostnader hade med

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

hänsyn till de uti ifrågavarande trakter rådande, för en jern vägsanläggning
ogynsamma lokala förhållandena upptagits till 18 procent af de
sammanlagda direkta arbets- och materialkostnaderna; och inginge uti
denna tilläggsprocent, bland annat, kostnaden för snöskärmar och andra
anordningar till förekommande af att större snömassor hopade sig i
spåret och derigenom föranledde hinder i trafikens regelmessiga fortgång.

Den för jernvägsanläggningen mellan Gellivare och riksgränsen
mot Norge af styrelsen beräknade kostnaden uppginge enligt det upprättade
förslaget till sammanlagdt 16,670,000 kronor, motsvarande 70,409
kronor per kilometer, eller, med inberäknande af den rullande materielens
anskaffning, i sin helhet till 21,204,000 kronor, hvilket motsvarade
89,559 kronor per kilometer. Härtill komme slutligen eventuelt dels
ett belopp af 294,000 kronor, utgörande kostnaden för en bangård vid
riksgränsen, och dels omkring 800,000 kronor, utgörande den beräknade
kostnaden för utläggning af föreningsspåi och andra anordningar för
malmens forslande från brytningsplatserna till bangården vid Luossajaure,
för den händelse dessa anläggningar komme att af svenska staten
bekostas. Utförligare förslag till sistnämnda anläggning kunde dock
icke för närvarande framläggas, enär, styrelsen veterligt, icke någon
fullständig plan för malmbrytningens bedrifvande ännu blifvit uppgjord.

På begäran Sade jernvägsstyrelsen derefter den 15 december 1897
afgifvit eu promemoria angående fördelning å olika arbetsår af det beräknade
anslagsbeloppet för den ifrågasatta jernvägsanläggningen, under
förutsättning att den af styrelsen framlagda planen godkändes och att
jernvägen skulle kunna före ingången af år 1903 upplåtas för allmän
trafik; och hade jernvägsstyrelsen derutinnan anfört följande:

»Förslaget är uppgjordt med beräkning, dels att anslaget till sjelfva
banbyggnaden temligen jemnt fördelas å de fyra arbetsåren 1899—1902,
dock så att första årets anslag jemväl omfattar ett belopp af 750,000
kronor att på grund af nedan anförda skäl redan år 1898 disponeras,
dels ock att af det för anskaffande af rullande materiel beräknade anslaget
för första arbetsåret anvisas ett belopp af 650,000 kronor och den återstående
summan lika fördelas på de två sista byggnadsåren.

Som terrängförhållandena å den ifrågavarande liniens södra del,
mellan Gellivare och trakten af Nakerijokk — en sträcka af omkring
150 kilometer — äro rätt gynsamma, har beräknats, att vid terrasseringen
af denna del jord- och stentransporter skulle kunna verkställas
hufvudsakligast med lokomotivkraft, hvarigenom afsevärd tidsbesparing
vunnes. A liniens norra del, som mestadels går öfver bergstrakter, kan
deremot detta arbetssätt ej användas, utan kräfves här före spårets fram -

Statsutskottets Utlåtande i\r:o 47.

,’5

dragande mer eller mindre fullständig terrassering, och äro de härför
erforderliga tunnel-, bergssprängnings-, fyllnings- och murningsarbetena
af så betydande omfattning, att dessa redan under de första byggnadsåren
måste påbörjas för att inom den beräknade arbetstiden kunna medhinnas.
För verkställande af såväl ofvannämnda jord- och stenflyttningar
som andra under byggnaden förekommande transporter af ballast,
skenor och syllar m. m. är redan under första byggnadsåret en del
rullande materiel erforderlig. Som emellertid all dylik vid statens
jernbanebyggnader begagnad materiel tages i anspråk vid andra nu pågående
statsbanebyggnader, har det synts styrelsen lämpligt, att från
de redan trafikerade bandelarne till den ifrågavarande jernvägsanläggningen
öfverlemnades begagnade lokomotiv och vagnar, mot det att
dessa, som äro för trafiken behöfliga, tillsvidare ersattes utaf den materiel,
som beräknats skola under år 1899 för ett belopp af 650,000
kronor till statsbanan Gellivare—riksgränsen inköpas.

Husbyggnadernas uppförande har beräknats att i allmänhet ega
rum under de senare arbetsåren, på det att derför erforderliga materialtransporter
måtte kunna underlättas genom användande af då utlagdt spår.

De enligt styrelsens beräkning för hvarje särskildt byggnadsår erforderliga
anslagsbeloppen skulle sålunda utgöra:

för år 1899 ................................ kronor 5,404,000: —

» » 1900 l.............:................. » 4,000,000: —

» » 1901................................... » 5,900,000: —

» » 1902 ............................ » 5,900,000: —

tillsammans kronor 21,204,000: —

Härtill komma eventuel dels 800,000 kronor för spår och andra
anordningar för malmtransport från brytningsplatserna vid Kiirunavaara
och Luossavaara till bangården vid Luossajaure, dels ock 294,000 kronor
för anläggning af en bangård vid riksgränsen, men som närmare utredning
saknas, huruvida dessa kostnader delvis eller i sin helhet skäligen
böra bestridas med svenska statsmedel, finner sig styrelsen icke
för närvarande kunna afgifva förslag till fördelning af dessa belopp å
de olika arbetsåren.

För att ifrågavarande anläggning må hinna afslutas till ofvan
angifna tid, måste hvarje del af arbetstiden tagas i anspråk, och då
arbetena vid 1899 års ingång, eller midt under högvintern, omöjligen
kunna påbörjas, är sålunda nödvändigt, att redan under år 1898 vissa
förberedande arbeten utföras samt erforderliga arbetsredskap och en del
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 27 Raft. 4

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

materialier anskaffas. Dessa förberedande arbeten skulle hufvudsakligast
omfatta: påbörjande af liniens definitiva utstakning, anläggning af
transportvägar — bland andra en från Torneträsk till riksgränsen, hvilken
väg, vidare framdragen inom norskt område, i förening med nyssnämnda
sjö skulle förbinda hela norra delen af arbetslinien med hafvet — uppförande
af provisoriska byggnader samt transport af arbetsredskap och
effekter. Dessutom fordras för arbetenas fullbordande inom beräknad
tid, att de stora tunnelsprängningarna samt en del mera omfattande
murnings-, bergsprängnings- och terrasseringsarbeten å skilda delar af
linien jemväl påbörjas under år 1898.

Genomförandet af den till grund för anslagens beräknande liggande
arbetsplanen förutsätter sålunda, att det för bestridande af sistnämnda
utgifter erforderliga beloppet, 750,000 kronor, hvilket förslagsvis inberäknats
i 1899 års anslag, redan under år 1898 ställes till styrelsens
disposition, för att vid behof kunna utanordnas.»

Beträffande malmtillgångarne vid Luossavaara och Kiirunavaara
malmfält har kommerskollegium den 8 december 1897 till Kongl. Maj:t
afgifvit infordradt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat en från geologen
vid Sveriges geologiska undersökning Hj. Lundbohm inkommen
redogörelse för å stället verkstäld undersökning af jernmalmsförekomsterna.
Dessa utredningar äro intagna å sid. 50—54 i statsrådsprotokollet,
och tillåter sig utskottet att dit hänvisa.

Sedan Kongl. Maj:t den 28 maj 1897 uppdragit åt chefen för
civildepartementet att förhandla med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
angående storleken af den malmtransport, som kunde årligen från
ifrågavarande malmfält beräknas, samt angående ställande af garanti
mot inskränkning i eller inställande af malmbrytningen, hade departementschefen
förhandlat med aktiebolaget om upprättande af ett i berörda
hänseenden tillfredsställande kontrakt mellan staten och aktiebolaget;
och sedan bolagets styrelse visat bemyndigande af bolagsstämman
att träffa aftal med svenska och norska regeringarne angående
byggande af jernväg från Gellivare förbi bolagets gruffält till riksgränsen
mot Norge och vidare derifrån till Ofoten äfvensom angående samma
banas begagnande af bolaget, hade bolagsstyrelsen för sin del undertecknat
och antagit en öfverenskommelse i ämnet mellan svenska staten
och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, hvilken öfverenskommelse vore
afsedd att å statens vägnar undertecknas först sedan Riksdagens beslut
om banans byggande fattats.

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

27

Denna öfverenskommelse är af följande lydelse:

»Mellan svenska staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolagär
följande öfverenskommelse träffad:

§ I Staten

anlägger en jernväg från Gellivare förbi Luossavaara och
Kiirunavaara malmfält i Jnckasjärvi socken af Norrbottens län till riksgränsen
mellan Sverige och Norge i rigtning mot Ofoten i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af kong! jernvägsstyrelsen jemlikt nådigt
bref den 28 maj 1897 upprättade förslag. Byggnaden påbörjas under
loppet af sommaren 1898 och bedrifves så, att jernvägen är färdig att
öppnas för allmän trafik innan 1903 års början.

§ 2.

Staten åtager sig att, sedan banan blifvit färdigbyggd, å densamma
mot ersättning, som i § 3 här nedan sägs, dels från Luossavaara och
Kiirunavaara till riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen högst
en million fem hundra tusen ton jernmalm eller af sagda myckenhet
vunnen förädlad produkt, dels ock till Luossavaara och Kiirunavaara
frakta hvad för bolagets rörelse erfordras af byggnadsmateriel och
bränsle.

'' .• i-f . > - .•: ''.i.

§ 3. i

Bolaget betalar till staten: t

l:o) Statens utgifter dels för jernvägens Gellivare—riksgränsen
drift, så vidt af jernvägens räkenskaper icke kan utrönas, att samma
utgifter föranledts allenast af den i § 4 omförmälda persontrafik, postbefordran
och godstransport, dels ock för underhåll af jernvägen med
allt hvad dertill hörer.

2:o) tre och åtta tiondedels (3,8) procent årligen å anläggningskostnaden
för jernvägen Gellivare—riksgränsen med tillbehör. Med
anläggningskostnad, deri inbegripes jemväl kostnad för anskaffande af
rullande materiel äfvensom ränta å statens utgifter för banan intill dess
densamma öppnas för allmän trafik, förstås icke blott den ursprungliga
kostnaden vid jernvägens första anläggande, utan jemväl all annan

28 Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

kostnad, som derefter å jernvägen nedlägges och icke afser allenast
underhåll, utan ökar jernvägens kapitalvärde.

Det belopp, som utgöres af, skilnaden mellan, å ena sidan, den af
bolaget enligt denna punkt erlagda afgift af 3,8 procent och, å andra
sidan, den ränteutgift, som förorsakas staten genom upplåning af de
för jernvägens anläggning erforderliga medel eller, derest medel dertill
helt och hållet eller delvis på annat sätt anskaffas, den summa, hvartill
statens ränteutgift enligt riksgäldskontorets beräkning skulle uppgå, i
händelse medlen upplånades, beräknas till banans amortering.

För bestämmandet af hvad af statens utgifter för banan med tillhörande
materiel skall hänföras till underhåll, skola de för statens jernvägar
i sådant afseende gällande föreskrifter lända till efterrättelse.

§ 4.

Bolaget ersätter årligen den förlust, som enligt jernvägens räkenskaper
må hafva uppkommit genom uppehållandet å jernvägen Gellivare
riksgränsen af persontrafik och postbefordran samt annan godstransport
än den, som enligt § 2 åligger staten.

§ 5.

Sedan banan blifvit för bolagets malmtrafik öppnad, skall bolaget
månadsvis i förskott till staten utgifva den staten enligt § 3 tillkommande
ersättning; åliggande bolaget att före den 1 december hvarje år
hos kongl. jernvägsstyrelsen anmäla ungefärliga storleken af malmtransporten
under det nästkommande året. Sist en månad efter sådan
anmälan skall kongl. jernvägsstyrelsen hafva meddelat bolaget uppgift
å det provisoiiskt beräknade beloppet af driftkostnaden för det kommande
året och anläggningskostnaden vid samma års slut, hvarefter
bolaget under det nya kalenderåret å första helgfria dag i hvarje månad
till kongl. jernvägsstyrelsens hufvudkassa inbetalar en tolftedel af den
i § 3 omförmälda ersättning.

Under första trafikåret skall storleken af malmtransporten för bestämmandet
af förskottsliq viden beräknas till åtta hundra tusen ton för
året. Skulle bolaget något år underlåta att hos Kongl. jernvägsstyrelsen
göra sådan anmälan, som här ofvan är sagdt, skall transportmängden
för nyssnämnda ändamål beräknas komma att uppgå till samma myckenhet
som näst föregående år, dock ej under en million ton; skolande i sistnämnda
två fall storleken af bolagets månatliga förskottsliq vid bero på

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

29

den uppgift derom, som varder bolaget af kongl. jernvägsstyrelsen tillstäld
minst fjorton dagar före första förfallodagen under det ifrågavarande
året.

Vid beräkningen af förskottsliqviden må kongl. jernvägsstyrelsen
— bortsedt från det första trafikåret — icke för något år utgå från
lägre transport mängd än en million ton, äfven om bolaget anmält en
mindre myckenhet.

Så fort ske kan efter hvarje års slut uppgöres af kongl. jernvägsstyrelsen
sluträkning mellan staten och bolaget för det gångna året,
upptagande jemväl hvad bolaget på grund af § 4 här ofvan tilläfventyrs
liar att erlägga; skolande bolaget sist en månad efter erhållen del af
denna sluträkning till kongl. jernvägsstyrelsen inbetala den skuld, bolaget
enligt sluträknihgen må ega; hvaremot, derest öfverskott till bolagets
förmån af sluträkningen utvisas, detsamma i nya årets räkning godtgöres
bolaget medelst afdrag å derunder skeende förskottsliqvid.

v '' ..., V § 6- '' . V

De i §§ 2—5 träffade bestämmelser skola gälla, intill dess anläggningskostnaden
blifvit enligt Kongl. Maj:ts uträkning till fullo amorterad,
eller, derest staten dessförinnan finner skäligt uppsäga öfverenskommelsen,
till dess tre år efter uppsägningen förflutit; dock att uppsägning,
dertill bolaget icke eger rätt, icke må å statens sida ske inom
de tjugu första åren efter jernvägens öppnande.

§7-

För underlåtenhet att fullgöra sina åtaganden utfäster härmed bolaget,
jemte den ersättningsskyldighet, som kan för bolaget uppkomma,
ett vite af två millioner kronor, hvilket vite skall utgå i den mån Kongl.
Maj:t finner skäligt derom förordna; dock att för försummelse å bolagets
sida allenast i fråga om afgifvande af de i § 5 omförmälda uppgifter
vitet ej i kommer att tillämpas; och medger bolaget till säkerhet
för berörda vite första inteckning i afl den fasta egendom inom Juckasjärvi
socken, som bolaget må komma att ega.

. ... 1,; Vtf 1 . , i ii''(TV ;r Vi.''" • -;n • V: t

§ 8.

Till ytterligare säkerhet för uppfyllandet af sina åtagna förbindelser
skall bolaget: • ‘

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

l:o) såsom pant till staten öfverlemna bevis, att i af staten i sådant
afseende godkänd bankinrättning blifvit för statens räkning deponerade
en million fem hundra tusen kronor, derå bolaget, så länge det
fullgör sina åtaganden enligt detta kontrakt, eger uppbära räntan;
egande staten, derest, enligt Kongl. Maj:ts bepröfvande, bolaget brustit
i sina förpligtelser att ej mindre till säkerhetens ökande innehålla den
för hvarje år å sagda belopp upplupna ränta, än äfven, till betäckande
af sin fordran, använda panten utan iakttagande af de i lag för realiserande
af pant gifna föreskrifter;

2:6) aflemna en för fullgörande af bolagets förbindelser ingången
borgen af »aktiebolaget Gellivare malmfält)).

Vidare åligger bolaget att

a) aflemna fyra i bolaget gällande, till staten med full eganderätt
behörigen öfverlåtna aktier. Talan för aktie, som tillhör staten, föres
af den, som af statsrådet och chefen för civildepartementet dertill förordnas.

b) vidtaga den ändring i sin bolagsordning, att aktie icke må egas
eller innehafvas af utländing, och att beslut om ändring i denna bestämmelse
eller om försäljning af grufva eller del deraf, om bolagets
upplösning, om nedläggande af grufdriften och om förändring af bolagsordningens
bestämmelse i afseende på föremålet för bolagets verksamhet
icke må utan Kongl. Maj:ts tillstånd vara giltigt, med mindre samtlige
aktieegare förenat sig derom; skolande hvad i detta moment stadgats
ega giltighet jemväl efter det de i §§ 2—5 meddelade bestämmelser
må hafva upphört att gälla.

§ 9.

Derest aftal icke kommer att träffas rörande utförande genom statens
försorg och på dess bekostnad af de spår med normal spårvidd,
som befinnas erforderliga för malmens fraktande från Kiirunavaara och
Luossavaara malmfält till bangården vid Luossajaure, förbinder sig bolaget
att verkställa och bekosta sagda spår samt att hafva fullbordat
desamma till den tid, då jernvägen från ofvannämnda bangård till riksgränsen
kan öppnas för malmtrafik.

Ifrågavarande spåranordningar må dock icke af bolaget utföras,
utan att plan derför blifvit af Kongl. Maj:t pröfvad och faststäld; egande
Kongl. Maj:t derjemte att genom sin jern vägsstyrelse låta öfvervaka
berörda arbetes verkställande i enlighet med den faststälda planen, dervid
bolaget skall vara skyldigt ställa sig till efterrättelse de särskilda

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

31

föreskrifter och bestämmelser i afseende på arbetets utförande, bvilka af
kongl. jern vägsstyrelsen eller dess i egenskap af kontrollant på arbetsplatsen
förordnade ombud till äfventyrs varda meddelade.

Kostnaden för denna kontroll ersättes staten af bolaget.

Staten eger rätt att under kontraktstiden, när staten så önskar,
inlösa förenämnda spåranläggningar antingen för det belopp desamma
kostat bolaget — ränta å anläggningskostnaden dock icke häruti inräknad
— eller ock för den summa, hvartill samma anläggningar värderas
af fem ojäfvige män, af bvilka två utses af Kongl. Maj:t, två af
bolaget och den femte af de fyra sålunda valde, eller om dessa icke
blifva i valet af den femte ense, af landshöfdingen i Norrbottens län.

Staten eger välja mellan de båda angifna inlösningssätten och
förty fordra, att värdering sker innan staten träffar sitt val.

§ 10.

Detta aftal vare ej gällande, förrän bolaget:

dels styrkt, att bolaget förfogar öfver nödigt kapital ej mindre
för åstadkommande af de anordningar, hvilka erfordras för brytning och
lastning af malm till minst en million ton om året, än äfven, derest icke
staten anlägger till malmfälten erforderliga bispår, för anläggande af sådana;

dels visat, att bolaget med norska staten aftalat om malmtransportens
fortsättning å jernväg från den punkt, der svenska statens jernväg
vid riksgränsen slutar, till tjenlig skeppningsort äfvensom angående anstalter
för malmens inlastning i fartyg eller, der så erfordras, uppläggande
å land eller, derest aftal angående berörda anstalters ombesörjande
af norska staten icke träffas, att bolaget till sådana anstalters vidtagande
förfogar öfver nödiga tillgångar;

dels vidtagit de åtgärder, som enligt § 8 åligga bolaget;
dels ock till staten aflemnat en af aktiebolaget Gellivare malmfält
utfärdad, med borgen af Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag försedd
förbindelse, deri, under vilkor att frakten för förstnämnda bolags malmtransport
å jernvägen Malmberget—Svartön icke förrän tre år efter
derom gjordt tillkännagifvande höjes utöfver dess nuvarande belopp
eller tre kronor för ton, en årlig nettovinst af fyra procent af jernvägen
Malmberget—Svartön med dertill börande bispår och utlastningsanordningar,
rullande och annan materiel garanteras staten under tiden
från och med 1903 till dess detta kontrakt upphör att gälla eller dessförinnan
tre år förflutit från det staten tillkännagifvit sig icke längre
vilja vara vid ofvannämnda fraktsats bunden.

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

8 11.

_ o: .•••■ ; . . -r: * •'' i-it-fq

Skulle i anledning af denna öfverenskommelse skiljaktiga meningar
i något afseende uppstå mellan kontrahenterna, är bolaget underkastadt
Kongl. Maj:ts afgörande.

-■/i f ''-va-- . ob uei:-:o;.i,>t> -iiu i -.ii-'' -■ ■>■•! .! ,i

§ 12-

Denna öfverenskommelse göres beroende deraf, att svenska Riksdagen
anslår nödiga medel till banans byggande.

Antages. Stockholm den 11 december
1897.

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag: P.

J. Bråkenhielm.

ATDfsiiV ’•" , ■»! Vi^ "t

G. E. Broms.

Knut Tillberg.

C. J. Ljunggren.

Landshöfding P. J. Bråkenhielms,
konsul Gr. E. Broms’ samt vice häradshöfdingarne
Knut Tillbergs och
C. J. Ljunggrens egenhändiga namnteckningar
bestyrkas af oss, på en

gång närvarande vittnen:

'' '' >»

B. Axel Hammarberg.

H. Erasmie.r>

Sedan departementschefen den 8 si stlidne januari anmodat jern vägsstyrelsen
att yttra sig öfver denna öfverenskommelse, hade jern vägsstyrelsen
den 13 i samma månad meddelat, att styrelsen icke funnit
något ;i sak att deremot erinra.

Äfven med norska regeringen hade Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
träffat ett liknande förberedande aftal, för hvars hufvudsakliga
bestämmelser departementschefen å sid. 61—63 i statsrådsprotokollet
redogjort.

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

33

Efter bemyndigande af Kong!. Maj:t både departementschefen den
28 maj 1897 tillskrifvit norska regeringens departement för de allmänna
arbetena med anhållan om upplysning, huruvida utsigt förefunnes att,
derest anläggning af en statsbana från Gellivare till norska gränsen i
rigtning mot Ofoten beslutades, fortsättning af samma bana inom Norge
från gränsen till Ofoten kunde komma till stånd och blifva färdig att
för trafik öppnas samtidigt med berörda svenska bana, hvarjemte departementschefen
hemstälde, att förekommande vidare förhandlingar rörande
denna fråga måtte ega rum mellan de begge ländernas jernvägsstyrelser.

Till svar härå hade nämnda norska departement i skrifvelse den
12 oktober 1897 meddelat, att departementet vore betänkt på att ingå
med underdånig hemställan om aflåtande af proposition till först sammanträdande
storting angående anläggande af en statsbana från Ofoten
till gränsen mot Sverige, under förutsättning, bland annat, af anslutning
till statsbana å svenska sidan äfvensom att betryggande garanti stäldes
för tillräckliga trafikiukomster. Det vore likaledes departementets afsigt
att i förekommande fall söka få jernvägsanläggningen färdig samtidigt
med den svenska banan. Slutligen meddelades, att stortinget den 5
augusti 1897 beviljat högst 10,000 kronor till undersökningar och kartarbeten
för en eventuel jernbana från hafvet vid Ofoten till riksgränsen,
och att dessa undersökningar blifvit satta i verket, äfvensom att intet
hinder mötte deremot, att närmare underhandlingar om tekniska spörsmål
och dylikt fördes direkt mellan båda ländernas jernvägsstyrelser.

Efter mottagande af denna skrifvelse hade departementschefen
den 19 oktober 1897 uppdragit åt jernvägstyrelsen att sätta sig i förbindelse
med den norska jernbanestyrelsen för förberedande förhandlingar
angående tekniska frågor och dylikt beträffande den ifrågasatta svensknorska
statsbaneförbindelsen mellan Gellivare och Ofoten. I anledning
häraf och af en liknande anmodan från norska departementet för de
allmänna arbetena sammanträdde de båda styrelserna i Charlottenberg
den 30 i samma månad, dervid skriftlig öfverenskommelse träffades
beträffande det detaljerade utarbetandet af förslagen till ifrågavarande
jernvägsanläggning af följande innehåll:

Anslutning mellan de svenska och norska delarne af jernvägsanläggningen
förklarades kunna ske på den punkt af riksgränsen, som
af undersökniugsförrättarne föreslagits.

Lämplig plats till anläggning af en gränsstation funnes icke omedelbart
vid riksgränsen, men väl omkring 2 kilometer derifrån, såväl
öster som vester om densamma. Valet mellan dessa platser borde blifva
beroende af närmare utredning.

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 27 Raft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

Kurvradier i hufvudlinien borde icke tillåtas mindre än 300 meter.
Tågmötesplatser om, så vidt möjligt, 600 meters längd borde anordnas
på högst 11 kilometers inbördes afstånd. Öfverbyggnaden borde konstrueras
för minst 15 tons axeltryck med en rälsvigt af 40 kilogram
per meter.

Åtgärder borde vidtagas för utsändande af lämpliga personer för
att tillsammans i andra länder — specielt Amerika — studera anordningar
för jernvägstransporter och utlastning i fartyg af malm.

Fyra års anläggningstid ansåges erforderlig för såväl den svenska
som den norska delen af jernvägen.

Slutligen hade chefen för norska regeringens departement för de
allmänna arbetena i skrifvelse den 24 december 1897 meddelat, att
han hade för afsigt att framlägga ärendet för norska regeringen och
eventuelt ingå med förslag om aflåtande af proposition till först sammanträdande
storting om banans byggande i anslutning till mötande svensk
jernväg från Gellivare t’ill riksgränsen.

För jemförelses skull torde böra meddelas, att den norska jernvägen
beräknats blifva 41 kilometer lång och skulle, med en spårvidd
af 1,4 3 5 meter och en rälsvigt af 40 kilogram per meter, komma att
kosta omkring 6 millioner kronor, då kostnaderna för spåranordningar
och kajbyggnader i Victoriahavn samt för de för bolagets transport af
malm och bränsle behöfliga vagnar frånräknats, men å andra sidan icke
heller medräknats kostnaderna för förvärfvande åt staten af de äldre
påbörjade anläggningarna med mark.

En sammanställning af de väglängder, af hvilka förbindelsen
genom den nya jernvägen mellan Luleå och Ofoten skulle komma att
bildas, visar följande afstånd i jemna kilometertal:

Luleå—-Boden.............................................................................. 36

Boden—Gellivare.......................................................................... 168 204 km.

Gellivare—Luossajaure.......................................................... 105

Luossajaure—riksgränsen ....................................................... 132

riksgränsen—Ofoten..................................................................... 41 ,,

tillsammans 482 km.

För egen del har departementschefen slutligen yttrat:

»Den af jernvägsstyrelsen verkstälda undersökningen rörande

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

35

ifrågavarande jernväg synes mig hafva gifvit ett gynsamt resultat.
Denna undersökning har nemligen ådagalagt, att en jernväg kan
byggas från Gellivaro till riksgränsen med iakttagande af de stora
fordringar, som med hänsyn till den väntade lifliga trafiken med tunga
tåg måste ställas å densamma. Den gjorda minskningen i väglängd
med 11 kilometer måste ock betecknas såsom synnerligen fördelaktig
ur trafikens synpunkt. Med hänsyn till de af jern vägsstyrelsen anförda
omständigheter, måste jag ock gifva styrelsen rätt i afseende å valet
af alternativ å den del af sträckan, der flera sådana förelegat, d. v. s.
söder om Luossajaure. För beredande af tillfälle att transportera malm
från malmfälten Koskulls kulle och Svappavaara står alltid den utvägen
öppen att genom bibanor förena dessa malmfält med jernvägens
hufvudlinie. Fn framställning om en sådan anordning beträffande
förstnämnda malmfält föreligger ock sedan några dagar uti en från
innehafvarne af Koskulls kulle inkommen underdånig ansökning. Gifvet
är ock att, derest, innan jernvägens anläggning påbörjas, omständigheter
komma i dagen, som ådagalägga, att jernvägen, med hufvudsakligen
samma fördel i afseende å byggnadskostnad och lämplighet
för blifvande trafik, kan förläggas närmare Svappavaara malmfält, någon
särskild anledning att oförändradt vidhålla det vestliga alternativet
icke förefinnes. En möjlig ändring af jernvägens sträckning söder
om Luossajaure lärer så mycket lättare kunna vidtagas, som Eders
Kongl. Maj:t jemväl i fråga om denna jernväg lärer vilja förbehålla
sig det närmare bestämmandet af de orter, som jernvägen bör genomgå.

Redan i mitt ofvan åberopade anförande till statsrådsprotokollet
den 26 mars 1897 har jag framhållit, att jernvägen Gellivare—riksgränsen
bör redan från början blifva statsbana; och efter den kraftiga
betoning, Riksdagen i sin anförda skrifvelse den 18 maj 1897 gifvit
deråt, att denna bana, som komme att få en internationel karakter
och som utgjorde fortsättningen af en statsbana, af såväl politiska och
strategiska som ock andra skäl icke borde få byggas af enskilde,
lärer något vidare uttalande härom icke vara erforderligt.

Om fördelarne af banan både för det allmänna och för enskilde
synes icke heller böra råda synnerlig meningsskiljaktighet.

Icke blott för dem, som omedelbart skola komma att draga nytta
af den malmtransport, som är den närmaste anledningen till banans
byggande, utan lika mycket för öfre Norrlands kulturella utveckling
och dermed för hela landets bästa är denna jernvägs tillkomst af stor
betydelse. En direkt förbindelse från Luleå tvärs genom Norrbotten
till den ständigt isfria Victoriahavn vid Vesterhafvet genom en till de

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

nya delarne förstklassig statsbana, som berör de rikaste malmfälten
och utan synnerliga svårigheter kan genom bibanor anknytas till
andra stora malmfält inom landsdelen, skall blifva en så mägtig häfstång
för Norrbottens ekonomiska utveckling, att man må hafva fullt
fog att dervid fästa ljusa förhoppningar.

Det af Riksdagen för denna jernvägs ekonomiska nytta för öfverstå
Norrland framhållna vilkoret, att förutsättningarna för malmbrytning i
större skala vid Luossavaara och Kiirunavaara grufvor visade sig
rigtiga, har ock enligt den verkstälda utredningen i rikt mått uppfylts.
Den af kommerskollegium ombesörjda undersökningen har visat,
att de båda malmfälten öfver den närbelägna sjön Luossajaures vattenyta
innehålla åtminstone 233 millioner ton jernmalm, och att högst
betydliga, för närvarande ej beräkueliga myckenheter jernmalm finnas
under nämnda nivå. Äfven med den högst beräknade brytningen af

1,500,000 ton om året kan alltså denna malmtillgång, praktiskt taget,
anses hardt när obegränsad. I detta sammanhang må ock framhållas
betydelsen deraf, att största delen af den malm, som finnes att bryta
vid dessa malmfält, till följd af sin jemförelsevis höga fosforhalt
icke _ konkurrerar med den jernmalm, som vanligast brytes i mellersta
Sverige.

Att innehafvarne af inmutningsrätten till ifrågavarande malmfält
förfoga öfver tillräckliga medel för bedrifvande af en så stor malmbrytning,
kan anses vara stäldt utom tvifvel; men för säkerhets skull
är i öfverenskommelsen med dem om banans byggande och trafikerande
inrymdt, att kontraktet icke skall blifva gällande, förrän bolaget
visat sig förfoga öfver nödigt kapital för att bryta och lasta en million
ton jernmalm om året och för att anlägga de erforderliga bispåren
till malmfälten. De viten och den pant för åtagna förbindelsers fullgörande,
som bolaget enligt kontraktet ålagts ställa, äro oerhördt stora
och skola jemte de motsvarande åtagandena gent emot norska staten
utgöra så stor säkerhet för statsmagterna, som det öfver hufvud varit
tänkbart att fordra vid en uppgörelse af ifrågavarande beskaffenhet.
Jag anser mig ock böra framhålla att genom kontraktet är sörjdt för
att bolaget städse skall förblifva uteslutande svenskt, och att staten
jemväl skall ega säkerhet för att icke några ofördelaktiga ändringar i
den fastBtälda bolagsordningen ifrågakomma.

Genom omförmälda kontrakt är ock föranstaltadt derom, att tillräcklig
inkomst af jernvägen kommer staten till godo och att någon
förlust å bandelen Gellivare—Luleå icke må drabba staten.

Statsutskottds Utlåtande N:o 47.

37

Då Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag skall betala staten — utöfver
ränta och amortering å anläggningskapitalet, såväl det ursprungliga
som det derefter tillkomna — icke blott hela underhållskostnaden
och den driftkostnad, som belöper på den för bolagets räkning verkstälda
transporten, utan äfven den förlust, som kan uppkomma å annan
trafik, synes möjlighet af förlust för staten å denna bana vara så fullständigt
som möjligt utesluten. För möjligheten af vinst redan under
den tid, kontraktet med bolaget varar, talar utsigten dels att genom de
antydda bibanorna skaffa ökad malmtransport och dels att vinna äfven
annan trafik, ej mindre rent lokal än äfven, sedan en gång förbindelse
med det finska jernvägsnätet vunnits, transitotrafik mellan Ryssland
med Finland och Vesterhafvet. Såväl exporten från Finland som varuutbytet
mellan Norge och Ryssland äro afsevärda faktorer att härvid
taga i betraktande. Enligt utredning, som lemnats af senast församlade
finska landtdags jernvägsutskott, skulle införseln under år 1894
från Norge till Ryssland, bestående hufvudsakligen af fisk och trämassa
m. m., hafva uppgått till omkring 57,000 ton, medan utförselsvarorna,
säd, linfrö, hampa, träbark m. m., från Ryssland till Norge
för samma år utgjort omkring 141,000 ton. En del, och den icke
obetydlig, af dessa varumängder bör finna vägen öfver den nya förbindelseleden,
helst som efter utskottets beräkningar fraktsatserna på
denna jernvägsförbindelse i allmänhet skulle ställa sig fördelaktiga vid
jemförelse med kostnaderna på andra ifrågakommande transportvägar.

För beviljandet af medel till jernvägen Gellivare—riksgränsen torde
böra föreslås det förbehåll, att från norsk sida beslut fattas om anläggande
af en anslutande jernväg från riksgränsen till Ofoten.

Uti mitt ofvan åberopade anförande till statsrådsprotokollet den 26
mars 1897 hade jag såsom en förutsättning för anläggandet af jernväg
mellan Gellivare och riksgränsen framhållit, att nödiga säkerhetsåtgärder
ur militär synpunkt vidtoges. Ehuru detta fortfarande är en nödvändig
förutsättning för utförandet af den föreslagna jernvägen, synes mig
dock — vid det förhållande att Eders Kongl. Maj:t, med anledning af
Riksdagens kamrars beslut, gått i författning om verkställandet af en
fullständig utredning angående landets fasta försvar, på grund hvaraf
man torde kunna antaga, att äfven försvaret af den nordligaste delen
af vårt land kommer att blifva behörigen tillgodosedt — icke vara nödvändigt
att såsom formligt vilkor för jernvägens byggande uppställa
fordran på några vissa försvarsåtgärder.

Mot jernvägsstyrelsens kostnadsberäkningar och förslag till kostnadernas
fördelning på olika arbetsår har jag intet annat att erinra än

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

att, med hänsyn dertill att större delen af jern vägen Gellivare—Ofoten
liksom ock den vigtigaste trafikanten tillhör Sverige, rigtigast torde
vara, att Sverige drager kostnaden för den behöfliga gränsstationen, och
denna således förlägges på svenskt område. Härigenom skulle kostnadsförslaget
ökas med 294,000 kronor. Deremot skulle enligt öfverenskommelsen
med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag icke ifrågakomma,
att staten skulle bekosta bispåren från Luossajaure till malmfälten,
hvadan den — utom kostnadsförslaget — beräknade kostnader)
härför, 800,000 kronor, icke heller kommer att belasta.kostnadsförslaget.

Beträffande det belopp, som borde äskas för år 1899, finner jag
ett till 5,400,000 kronor afrundadt belopp vara lämpligare än det af
jernvägsstyrelsen föreslagna, 5,404,000 kronor.

Kostnaden för jernvägen i fråga med rullande materiel skulle alltså
blifva 21,498,000 kronor, deraf 5,400,000 kronor borde anvisas för år
1899. Af sistnämnda belopp borde enligt jernvägsstyrelsens hemställan

750,000 kronor redan under år 1898 ställas till styrelsens förfogande.

— — — — — — — —-------j,

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 37) har herr
C. E. Ljungberg på anförda skäl, beträffande hvilka utskottet tillåter
sig hänvisa till sjelfva motionen, hemstält:

att den kongl. propositionen om anslag af 21,498,000 kronor till
eu jernväg från Gellivare till norska riksgränsen icke måtte under närvarande
förhållanden vinna Riksdagens bifall;
samt alternativt:

att, om Riksdagen icke ville afslå den kongl. propositionen i sin
helhet, anslag måtte, med ledning af jernvägsstyrelsens kostnadsberäkningar,
lemnas för anläggning af en jernväg från Gellivare till Luossavaara,
hvilken enligt dessa beräkningar syntes kräfva ett anslag af vid
pass 9,660,000 kronor.

Statsutskottet, till hvars förberedande behandling omförmälda framställningar
remitterats, har icke haft något att erinra mot beviljandet

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

39

af de anslag, som nu af Kongl. Maj:t äskats till fortsättning af de utaf
nästlidna års Riksdag beslutade statsbanorna mellan Boden och YtterMorjärv
samt mellan Krylbo och Örebro.

Hvad angår den föreslagna längdbanan genom Bohuslän, får
utskottet till en början erinra derom, att af de vid sistlidna års riksdag
föreslagna tre jernvägsanläggningarne för statens räkning, nemligen
mellan Boden och Ytter Morjärv, mellan Krylbo och Örebro
samt mellan Göteborg och Svinesund, de två sistnämnda af utskottet
afstyrktes, dervid utskottet hufvudsakligen anförde, dels att utskottet
hyste betänkligheter mot påbörjande och utförande af så betydliga
arbeten för statens räkning samtidigt dermed, att den enskilda företagsamheten
syntes i högre grad än vanligt rikta sig på jernvägsbyggande,
dels att visshet icke funnes, huruvida de gynsamma ekonomiska förhållanden,
hvarom bland annat vittnade just de jernvägsplaner, hvilka
framträdt så godt som öfverallt i rikets södra och mellersta orter, skulle
visa sig varaktiga, dels att ett forceradt jernvägsbyggande måste draga
till sig en betydlig arbetsstyrka till skada för jordbruket och öfriga
näringar, dels ock att för staten sjelf såsom arbetsgifvare ett forceradt
byggande af de tre föreslagna banorna skulle medföra olägenheter,
som undvekes, derest jernvägarne icke byggdes på en gång. Som skäl
för utskottets hemställan om afslag å den föreslagna Bohuslänsbanan
anförde utskottet dessutom, att densamma icke kunde tänkas som statsbana
utan förbindelse med de norska banorna, och att det syntes utskottet
gifvet att, innan beslut fattades om anläggning af en statsbana
genom Bohuslän, visshet borde vara vunnen, icke blott derom
att banan blefve sammanbunden med Norges jernvägar, utan äfven
derom att anknytningen skedde på ett tillfredsställande sätt, och fann
utskottet, att i intetdera af dessa afseenden den nödiga utredningen
vore verkstäld. Riksdagen beslöt emellertid anläggning såväl af banan
från Boden till Ytter-Morjärv, hvartill utskottet tillstyrkt bifall, som
ock af jernvägen från Kryibo till Örebro. Framställningen om anläggning
af en statsbana från Göteborg till Svinesund blef deremot medelst
gemensam omröstning med endast en rösts majoritet af Riksdagen
afslagen.

Då utskottet nu har att afgifva yttrande öfver det af Kongl. Maj:t
å nyo framlagda förslaget angående en längdbana genom Bohuslän, kan
utskottet ej underlåta att fästa afseende dervid, att sistlidna års Riksdag
genom sitt beslut delvis underkänt de allmänna grunder, hvarå utskottet
stödde sitt afstyrkande af förslagen om anläggning af denna jemte annan

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

statsbana, samt att inom Riksdagen stark anslutniDg visade sig finnas
för Bohuslänsbanan. Sistnämnda jernvägsanläggnings stora betydelse
för detta tätt befolkade län synes utskottet vara obestridlig, och ehuru
de förda underhandlingarna om denna banas anslutning till det norska
jernvägsnätet hittills icke ledt till något resultat, anser utskottet dock,
med hänsyn till det i vår tid allt mera påträngande krafvet af snabba,
billiga och beqväma kommunikationer, att ifrågavarande jernväg inom
en ej aflägsen framtid skall blifva sammanbunden med norska jernvägar.

Då utskottet på ofvan antydda grunder anser sig böra förorda
denna jernvägsanläggning, sker det emellertid under förutsättning att
ett för starkt forcerande af denna banbyggnad ej må ega rum.

Enligt det kong], förslaget skulle, på sätt af statsrådsprotokollet
inhemtas, banans anläggning börjas redan under innevarande år med
ett förskottsvis anordnadt belopp af 750,000 kronor samt derefter genom
anslag, fördelade på åren 1899—1902, fullbordas under sistnämnda
år.

I anledning häraf tillåter sig utskottet framhålla attjemlikt beslut
af nästlidna års Riksdag staten nu påbörjat anläggning af två
särskilda banor, för hvilkas utförande kostnaden beräknats till sammanlagdt
13,425,000 kronor. För dessa jern vägsbyggnader anvisade Riksdagen
för innevarande år tillsammans 4,300,000 kronor, och för nästkommande
år har Kongl. Maj:t för ändamålet begärt och utskottet
här ofvan förordat beviljande af tillsammans 5,100,000 kronor.

Med afseende å de omfattande jernvägsbyggnader, som sålunda för
närvarande bedrifvas för statens räkning, och då inom södra och mellersta
Sverige enskilda jernvägsanläggningar af betydande utsträckning jemväl
äro under utförande, synes det utskottet icke vara välbetänkt att
redan innevarande år och i den utsträckning Kongl. Maj:t föreslagit börja
arbetet å den ifrågasatta statsbanan genom Bohuslän, utan anser utskottet,
att tiden för denna banas byggande lämpligen bör framflyttas ett år.
De nu pågående statsbanebyggnaderna hafva då hunnit närmare sin
fullbordan, och en del af den vid dem använda arbetsmaterielen torde
derför vara disponibel för jernvägsanläggningen i Bohuslän, liksom ock
dit kan efter hand förflyttas den af staten för jern vägsbyggnad redan
anstälda personal. •

Enligt utskottets mening borde den bohuslänska längdbanan sålunda
först under år 1899 begynnas och då med ett anslag af endast

750,000 kronor eller det belopp, som enligt det kongl. förslaget skulle
redan under innevarande år för ändamålet användas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

41

Visserligen har icke anslutning till det norska jernvägsnätet kunnat
vinnas, men för banan är dock i den kongl. propositionen fastslagen
en fast ändpunkt, nemligen Strömstad, hvarest ej ringa frakt af personer
och varor äfven från Norge lärer kunna emotses. Enligt utskottets
mening är det emellertid såsom länk i en blifvande mellanriksbana,
som längdbanan genom Bohuslän har betydelse för staten, och på denna
grund kan utskottet till anläggande såsom statsbana förorda endast den
del af den förslagna jernvägslinien, som sträcker sig från Göteborg
till Sken. Den frän sistnämnda ort utgående luden till Strömstad är
deremot uppenbarligen endast en sidobana, hvars byggande, enligt
hittills följda grundsatser, måste öfverlemnas åt den enskilda företagsamheten.
Emellertid eger i detta fall ett synnerligen nära sammanhang
rum mellan statsbanans tillkomst och byggandet af den enskilda
jernvägen, ty man kan icke låta den tillämnade mellanriksbanan tills
vidare stanna i Skee utan att tillse, att den dit färdigbyggda banan
redan från början kommer till nytta såsom förmedlande trafik mellan
orter med lifligare samfärdsel eller möjlighet derför. Derför är det
enligt utskottets förmenande nödvändigt, att byggandet genom enskild
försorg af jernvägen Skee—Strömstad göres till vilkor för beviljandet
af medel till byggande af statsbana mellan Göteborg och Skee. I detta
hänseende synes alltså böra fordras, att landsting, kommuner eller en:
skilde åtaga sig att, inom den tid, då statsbanan Göteborg—Skee blir
färdigbyggd, anlägga och för trafik öppna jernväg från Skee, med anslutning
till statsbanan derstädes, till Strömstad af normal spårvidd
och i öfrigt af sådant byggnadssätt, att statsbanans bantåg må kunna
med skälig hastighet derå framföras.

Någon svårighet att åstadkomma det erforderliga aktiekapitalet
torde väl knappast behöfva uppkomma, då kostnaden för en statsbana
mellan Skee och Strömstad af ett kraftigare byggnadssätt, än för den
enskilda jernvägen behöfde ifrågakomma, jemte rullande materiel beräknats
uppgå till allenast 1,283,000 kronor och redan ett bolag är
bildadt för att bereda Strömstad utfartsväg medelst den vida längre
Strömstad—Höns jernväg.

Den internationella natur, som längdbanan genom Bohuslän bör
ega, och som af utskottet starkt betonades förlidet år, anser utskottet
böra medföra, att denna banans egenskap måste vid bestämmande af
dess sträckning anses vara af större vigt än de möjliga hänsyn till
särskilda orters intressen, som kunna göra anspråk på beaktande. Enligt
utskottets mening få dylika hänsyn icke försvåra de anordningar, som
Bill. till Riksd. Prof. 1898. 4 Samt. 1 Afd. 27 Uäft. 6

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

den snabbare trafiken på den internationella banan betingar, och ej
heller förhindra, att banan med iakttagande af berörda anordningar anlägges
med minsta möjliga kostnad för staten.

Hvad banans sträckning således beträffar, har utskottet funnit de
skäl, som anförts för den af Kongl. Maj:t nu föreslagna linien vester
om sjön Stora Hällungen icke innefatta fullt tillräcklig anledning att
belasta kostnadsförslag med den ökade utgift af 402,500 kronor, som
denna linies anläggning enligt statsrådsprotokollet skulle föranleda utöfver
kostnaden för Ucklumslinien. Då otvifvelaktigt vissa fördelar äro
förbundna med den vestra linien särskild! för ett stort antal kommuner
på Orust och Tjörn, anser utskottet fastmera* lämpligt, att valet mellan
den östra och den vestra linien vid sjön Hällungen borde — på sätt af
Kongl. Maj:t föreslagits beträffande valet mellan Ytterby- och Kongelfslinierna
vid Göteborg — tills vidare lemnas öppet, till dess sig visat,
om tillräckligt intresse hos menigheter eller öfriga vederbörande finnes
för beredande af möjligheter för jernvägens dragande vester om Hällungen
utan ökning af statens kostnader.

Beträffande de smärre afvikelser i den föreslagna sträckningen
äfvensom de stationsanordningar, som i herr Ljungmans motion förordats,
lärer afgörandet lämpligen böra öfverlemnas åt Kongl. Maj:t,
som hemstält om berättigande att närmare förordna om de orter, banan
bör genomgå.

Genom uteslutande från det af Kongl. Maj:t framlagda kostnadsförslaget
af dels det belopp, 1,''283,000 kronor, som beräknats för jernvägsanläggningen
Skee—Strömstad jemte anskaffning af derför ansedd rullande
materiel, dels ock den till 402,500 kronor anslagna ökningen i
kostnaden, som banans framdragande vester om sjön Stora Hällungen
skulle påkalla utöfver det för linien öster om denna sjö beräknade
belopp, kommer kostnaden för den af utskottet förordade längdbanan
genom Bohuslän att sluta å 13,091,000 kronor.

Då utskottet nu går att yttra sig angående den af Kongl. Maj:t
föreslagna statsbanan Gellivare—riksgränsen, hvilken jernväg skulle få
en längd af 237 kilometer och beräknats komma att medföra den betydliga
kostnaden af 21,498,000 kronor, har utskottet ännu mer än i
fråga om den föreslagna Bohuslänsbanan funnit sig hafva anledning
framhålla de stora betänkligheter, som synas möta deremot, att ett så
betydande arbete iverksättes under en tid, då ej mindre för statens räkning
andra omfattande jernvägsbyggnader pågå än äfven anläggningen
af enskilda jernvägar bedrifves i mer än vanligt stor utsträckning. I sist -

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

43

berörda hänseende har utskottet inhemtat, att vid 1897 års slut voro
under byggnad enskilda jernvägar med en längd af 612,6 kilometer
och en beräknad kostnad af 19,140,000 kronor. De jernvägsanläggningar,
hvarå koncession erhållits, men som vid nämnda tidpunkt ännu
icke påbörjats, hade eu våglängd af 1,335,2 kilometer med en beräknad
kostnad af 47,094,000 kronor. Iiärförutom voro ansökningar om koncession
å jernvägar med en längd af 1,134,7 kilometer och en beräknad
kostnad af 44,113,000 kronor vid nästlidna års slut på pröfning beroende.
Äfven med fästadt afseende dervid, att af sistnämnda jernvägar möjligen
en del icke kommer till utförande, synes dock af de anförda uppgifterna
framgå, att verksamheten för jernvägsbyggnader i vårt land för närvarande
är i alltför hög grad uppdrifven. De olägenheter, som häraf
föranledas för jordbruk och andra näringar, hvarifrån jernvägsarbetena
draga en betydlig arbetsstyrka, hafva ock redan gjort sig verkligt känbara.
Med afseende härå kan det icke synas utskottet vara välbetänkt,
att staten i dessa tider påbörjar ett nytt så omfattande jernvägsföretag
som den föreslagna banan från Gellivare till riksgränsen. Då
de trakter, denna jernväg skulle genomgå, äro så godt som alldeles
öde och obefolkade, måste den för jernvägsanläggningen erforderliga,
betydande arbetsstyrkan tagas från andra trakter och säkerligen förnämligast
från mellersta och södra delarne af vårt land, hvarigenom de
svårigheter, hvaraf näringarne i dessa delar af landet nu lida genom
otillräcklig tillgång på arbetskrafter, komme att i betänklig grad ökas.
Härjemte bör anmärkas, att gjuterier och mekaniska verkstäder i vårt
land för närvarande äro mer än vanligt strängt upptagna af arbeten och
beställningar för statens och enskildes räkning och att innevarande års
Riksdag redan anvisat, bland annat, 3,500,000 kronor till anskaffande af
ny rörlig materiel vid statens trafikerade jernvägar och mer än 2,500,000
kronor till artilleri- och pansarmateriel samt ännu har att pröfva framställningar
om betydande anslag till krigsfartygsmateriel. Tvifvelaktigt
torde derför vara, om svenska verkstäder äro i stånd att i den omfattning,
som önskligt vore, åtaga sig och fullgöra de betydande leveranser,
som sålunda under den närmaste tiden för staten påkallas. 1 händelse
jernvägen Gellivare—riksgränsen skulle nu beslutas, synes det utskottet
derför icke vara möjligt, att den för denna bana erforderliga rullande
materiel, som beräknats till en kostnad af 4,534,000 kronor, skulle
kunna inom landet anskaffas, utan måste densamma då till stor skada
för den svenska industrien inköpas från utlandet.

1 anledning af de förhållanden, hvilka utskottet här ofvan antydt,
har utskottet ansett sig icke kunna tillråda, att Riksdagen nu besluter

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

sig för anläggning af den föreslagna jemvägen från Gellivare till riksgränsen.
Under närvarande förhållanden synes det vara så mycket mindre
lämpligt att påbörja en ny jernvägsanläggning i nordvestra Norrland,
som arbetena för den fortsättning af norra stambanan från Boden i nordostlig
rigtning, som redan af Riksdagen beslutits till Ytter-Morjärv vid
Kalix eif och säkerligen vidare kommer att fullföljas mot finska gränsen,
ännu under en följd af år lära komma att pågå.

Då utskottet, på grund af hvad nu blifvit anfördt, funnit sig förbindradt
att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning,
har utskottet icke haft anledning närmare ingå på granskning af detaljerna
i detta förslag, hvilket särskildt med afseende å den ovanligt dyrbara
anläggningskostnaden för banan och bestämmelserna i det ifrågasatta
kontraktet med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag synes kunna
framkalla berättigade anmärkningar.

Genom hvad förut i detta ärende förekommit är det satt utom all
fråga, att denna jernväg, derest den en gång skall komma till utförande,
bör anläggas genom statens och icke genom enskildes försorg. Att
frågan om jern vägsförbindelse med jernmalmsfälten Luossavaara och
Kiirunavaara för det närvarande undauskjutes bör, åtminstone ur statsekonomisk
synpunkt, icke kunna anses innebära någon förlust, enär
malmtillgångarna i dessa orter säkerligen komma att framdeles å verldsmarknaden
betinga högre försäljningspris, än för närvarande torde vara
fallet. Härjemte bör icke lemnas obeaktadt, att i en framtid åtgärder i
syfte att inom landet tillgodogöra sig en del af dessa malmer torde
kunna med utsigt till framgång vidtagas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts
i sådant afseende gjorda framställning, må till fortsättning
af statsbanan mellan Boden och Ytter-Morjärv
för år 1899 bevilja ett anslag af 1,300,000 kronor;

2:o) att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj/ts
förslag i ämnet, må till fortsättning af statsbanan mellan
Krylbo och Örebro för år 1899 bevilja ett anslag
af 3,800,000 kronor;

3:o) att, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag om
anläggande af en statsbana från Göteborg öfver Stenungsund
och Uddevalla till Strömstad samt herr
Ljungmans ofvan omförmälda motion, Riksdagen må

Vo

St åt eut skottets Utlåtande N:o 47.

— under det af Kong]. Maj:t föreslagna förbehåll samt
med vilkor, att landsting, kommuner eller enskilde
genom förbindelse, som kan af Kongl. Maj:t godkännas,
dels åtaga sig att två år efter tillsägelse, som
dock ej får ske före år 1901, hafva anlagt och för
trafik öppnat jernväg från statsbanans mellan Göteborg
och Skee ändpunkt vid Skee till Strömstad af normal
spårvidd och i öfrigt af sådant byggnadssätt, att statsbanans
bantåg må kunna med skälig hastighet derå
framföras, dels ock medgifva, att, om jernvägen Skee
—Strömstad icke är färdig å utsatt tid eller befinnes
icke vara byggd enligt faststälda plan- och profilritningar,
staten må ega bygga jernvägen färdig eller
försätta densamma i det skick, samma ritningar utvisa,
allt på dens eller deras bekostnad, som förbindelsen
utfärdat — besluta anläggning af en statsbana
från Göteborg öfver Uddevalla till Skee, hvarför kostnaden
beräknats till 13,091,000 kronor samt till påbörjande
af denna bana för år 1899 anvisa 750,000
kronor, med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna
om de orter, jernvägen bör genomgå;

4:o) att Kongl. Maj:ts förslag om anläggning af
en statsbana från Gellivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara
malmfält till riksgränsen i rigtning mot Ofoten
icke må vinna Riksdagens bifall;

5:o) att herr Ljungbergs ofvan omförmälda motion
må anses besvarad genom utskottets under punkten
4:o) gjorda hemställan.

. K * •'' '' U i. J.‘ *'' '' *'':j'' U.i {;''»• U •'''' * ! i;''"~ '''''' ’ U-i d ...•■U :■

Om sättet för anvisande af de under punkterna l:o, 2:o och 3:o
till utgående under år 1899 föreslagna belopp å tillsammans 5,850,000
kronor kommer utskottet att framdeles afgifva förslag.

Stockholm den 24 mars 1898.

På statsutskottets vägnar:

j l j, . , ■ " J

CHR. LUNDEBERG.

$

46

Statsutskottets Utlåtande N:0 47.

Reservationer:

vid punkterna 3:o och 4:o:

af herr S. G. Frie sen;

vid punkten 3;o:

af herrar P. Pehr son, C. Persson, O. Erickson, K. A. Kihlberg, F.
O. Larsson, J. A. Sjö och D. Persson, hvilka ansett, att utskottets yttrande
och förslag beträffande denna punkt måtte få följande lydelse:

»Med anledning af det förslag om anläggandet af en längdbana
genom Bohuslän, som af Kongl. Maj:t framlades för nästlidna års Riksdag,
yttrade statsutskottet bland annat, att, enligt hvad den kongl. propositionen
gåfve vid handen, banans anknytningspunkt med det norska
jernvägsnätet tills vidare vore alldeles obestämd, men att, då Bohuslänsbanan
icke kunde tänkas såsom statsbana utan förbindelse med de norska
banorna, det syntes utskottet gifvet, att, innan beslut fattades om
anläggning af en statsbana genom Bohuslän, visshet borde vara vunnen
icke blott derom, att banan blefve sammanbunden med Norges jernvägar,
utan äfven derom, att anknytningen skedde på ett tillfredsställande
sätt, hvarför, och då i intetdera af dessa afseenden den nödiga utredningen
vore verkstäld, utskottet i denna omständighet Båge en den mest
giltiga orsak att tillråda Riksdagen att för det dåvarande icke besluta den
ifrågasatta Bohuslänsbanan. De skäl, som sålunda af 1897 års statsutskottet
anfördes mot denna jernvägs byggande för statens räkning,
anser utskottet kunna i allo göras gällande äfven beträffande den
förnyade framställning om anläggandet af en längdbana genom nämnda
provins, som nu föreligger till Riksdagens afgörande. Och dessa skäl
hafva numera vunnit ökad styrka, sedan de förhandlingar, som med
norska myndigheter blifvit förda angående banans anslutning till det
norska jernvägsnätet, visat sig icke leda till något resultat. Den enligt
utskottets mening nödvändiga förutsättning, under hvilken denna jernvägsanläggning
såsom statsbana skulle kunna ifrågakomma, är sålunda
för närvarande utesluten. Utskottet, som redan på denna grund anser
sig förhindradt att tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning i förevarande
ämne, har emellertid icke kunnat underlåta att derjemte påpeka
ej mindre de dyrbara och ofördelaktiga anordningar, som innefattas i

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

47

planen för jernvägssträckan mellan Skee och Strömstad, än äfven den
omständigheten, att hela banan enligt förslaget skulle anläggas med en
lättare öfverbyggnad, hvilken, såsom af jernvägsstyrelsens yttrande
framgår, icke är tillräcklig för anordnandet af så snabba tågförbindelser,
som en mellanriksbana kräfver.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Riksdagen ej må bifalla Kongl. Maj:t förslag
om anläggning af en statsbana från Göteborg
öfver Stenungsund och Uddevalla till Strömstad och
ej heller herr Ljungmans i anledning af detta förslag
väckta motion»;

vid punkten 4:o:

af herrar friherre F. W. von O It er, H. P. P. Tamm, N. Fosser,
A. G. L. Billing, grefve Ph. Klingspor, F. E. Pettersson, G. D. R. Tornerhjelm,
I. Månsson och D. Persson, hvilka ansett, att utskottet beträffande
denna punkt bort afgifva följande yttrande och förslag:

»Hvad angår den föreslagna jernvägen från Gellivare till riksgränsen,
har Riksdagen i skrifvelse af den 18 maj nästlidna år uttalat
att, under antagande att förutsättningarna för malmbrytning i större
skala i Luossavaara och Kiirunavaara grufvor visade sig rigtiga, en
sådan jernväg med fortsättning till Vesterhafvet måste blifva af betydande
ekonomiskt gagn för öfverstå Norrland och derigenom äfven till
nytta för hela landet, och ansåg Riksdagen, som derjemte framhöll
banans framtida betydelse för underlättande af Norrlands försvar, att
anläggandet af en jernväg i nämnda rigtning kunde på goda grunder
ifrågasättas, dock att en sådan bana, derest den komme till utförande,
borde anläggas icke genom enskildes utan genom statens försorg. De
utredningar, Kongl. Maj:t, efter det Riksdagen för ändamålet anvisat
medel, nu låtit verkställa, synas utskottet hafva gifvit ett tillfredsställande
resultat och till fullo ådagalagt de fördelar, som genom banans
byggande skulle för Sverige föranledas.

Det måste gifvetvis vara i hög grad önskvärdt, att möjlighet beredes
för tillgodogörande af de betydande malmtillgångar, som nu ligga
oanvända i de nordligaste trakterna af vårt land, och då dessa malmer
genom sin höga fosforhalt äro af en helt annan natur än de flesta jernmalmer
i det öfriga Sverige, kan exporten af de förra icke tillskynda
grufdriften i andra delar af landet förlust. Om den ifrågasatta jern -

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

vägen kommer till stånd, lärer malmexporten från Kiirunavaara och
Luossavaara till hufvudsaklig del taga sin rigtning mot OfoteD, dit
vägen från dessa gruffält är betydligt kortare än till Luleå. Deremot
kan man med visshet förutse, att öfver sistnämnda hamnstad fortfarande
skall utföras den vid Gellivare brutna malmen, enär densamma icke
torde kunna båta de höga fraktsatser, som betingas af den långa jernvägssträckan
från Gellivare till Vesterhafvet. Mellanriksbanans anläggning
torde på grund häraf icke föranleda någon minskning i trafiken
å linien Gellivare—Luleå, och för öfrig! är staten genom det i statsrådsprotokollet
meddelade kontraktet tryggad mot förlust å denna handel.
Den betydliga export af norrbottensmalm, som för närvarande
går till tyska östersjöhamnar för vidare transport till jernverk i Schlesien,
Böhmen och Mähren, lärer af naturliga skäl fortfarande komma
att utgå från Luleå, under det att malmutförseln öfver Ofoten har att
söka sin marknad förnämligast i vestra Tyskland, Belgien och England.

Hvad angår utsigterna för att den föreslagna nya jernvägen skall
komma att bereda staten en fullt nöjaktig godtgörelse för det kapital,
som derå nedlägges, anser utskottet beräkningarna härom kunna med
full tillförsigt grundas å den utredning, som förebragts angående malmtillgångarna
i Norrbotten, deras rika jernhalt och lätta brytbarhet. Den
omständigheten att det företag, som afser att exploatera malmfyndigheterna
i Kiirunavaara och Luossavaara, erhållit högst betydande försträckningar
af affärsmän, hvilka gifvetvis derförinnan noga pröfvat
företagets beskaffenhet att kunna med framgång bedrifvas, synes ock
ytterligare bestyrka beräkningarna om en lönande malmexport från
gruffälten. Härtill kommer att genom det kontrakt, om hvars afsittande
förberedande aftal blifvit uppgjordt, med Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, staten tryggas mot hvarje förlust å banan. Enligt de föreslagna
kontraktsbestämmelserna skulle nemligen bolaget till staten erlägga
ej blott ränta och amortering å anläggningskostnaden för banan
med tillbehör utan äfven ersättning för underhållet och den driftkostnad,
som belöper på den för bolagets räkning verkstälda transport af
gods intill visst maximum, som staten åtager sig att mot den stipulerade
ersättningen åt bolaget befordra, äfvensom godtgörelse för förlust, som
kan uppkomma på annan trafik. Det maximum jernmalm eller deraf
vunnen förädlad produkt, som staten enligt det förberedande aftalet- skulle
mot berörda ersättning åt bolaget frakta, är satt till 1,500,000 ton.
Utskottet anser dock, att ifrågavarande maximum bör begränsas till
1,200,000 ton. För den malmtransport, staten härutöfver åt bolaget
besörjer, bör staten ega att uppbära särskild afgift. Med anledning

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

49

häraf skulle staten hafva utsigt att å jernvägen intjena vinst dels genom
den jernmalm, som Luossavaara — Kiirunavaara aktiebolag derå
fraktar utöfver 1,200,000 ton årligen, dels genom den malmtransport,
som medelst ifrågasatta bibanor kan komma att tillföras jernvägen
från andra grufdistrikt, dels ock genom annan trafik, hvaraf särskildt
torde kunna påräknas transitotransport mellan Finland och Vesterhafvet.
Uttrycklig bestämmelse, att öfverskottet å berörda trafik tillgodokommer
staten, anser utskottet böra i kontrakt införas. De ändringar i kontraktet,
som utskottet alltså anser böra vidtagas, framgå af följande samman -

ställning:

Förslaget enligt statsrådsprotokollet:

§ 2.

Staten åtager sig att, sedan banan
blifvit färdigbyggd, å densamma mot
ersättning, som i § 3 här nedan sägs,
dels från Luossavaara och Kiirunavaara
till riksgränsen för bolagets
räkning frakta årligen högst en
million fem hundra tusen ton jernmalm
eller af sagda myckenhet
vunnen förädlad produkt, dels ock
till Luossavaara och Kiirunavaara
frakta hvad för bolagets rörelse
erfordras af byggnadsmateriel och
bränsle.

§ 4.

Bolaget ersätter årligen den förlust,
som enligt jern vägens räkenskaper
må hafva uppkommit genom
uppehållandet å jernvägen Gellivare—riksgränsen
af persontrafik
och postbefordran samt annan godstransport
än den, som enligt § 2
åligger staten.

JBih. till Riksd. Frot. 1898. 4 Sami.

Utslcottets förslag:

§ 2.

Staten åtager sig att, sedan banan
blifvit färdigbyggd, å densamma mot
ersättning, som i § 3 här nedan sägs,
dels från Luossavaara och Kiirunavaara
till riksgränsen för bolagets
räkning frakta årligen högst en
million två hundra tusen ton jernmalm
eller af sagda myckenhet
vunnen förädlad jprodukt, dels ock
till Luossavaara och Kiirunavaara
frakta hvad för bolagets rörelse
erfordras af byggnadsmateriel och
bränsle.

§ 4.

Bolaget ersätter^årligen den förlust,
som enligt jernvägens räkenskaper
må hafva uppkommit genom
uppehållandet å jernvägen Gellivare—riksgränsen
af persontrafik
och postbefordran samt annan godstransport
än den, som enligt § 2
åligger staten. Den vinst, som af
sådan trafik uppstår, tillfaller staten.
1 Afd. 27 Höft. 7

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

50

I detta sammanhang må framhållas, att, då Norge har stort intresse
att befordra den varutransport, som genom mellanriksbanan förmedlas,
några svårigheter eller betungande pålagor för införseln åt varor till
detta land icke torde kunna befaras.

De förhållanden, som nu af utskottet framhållits, och de ytterligare
skäl, som i statsrådsprotokollet anförts för anläggningen af en
statsbana från Gellivare till riksgränsen, gifva utskottet giltig anledning
att tillstyrka Kongl. Maj:ts framställning i detta afseende.
Visserligen kunna betänkligheter framställas mot att staten påbörjar
ett så betydligt företag under en tid, då jernvägsbyggandet i vårt land
pågår i stor utsträckning, och klagomål förspörjas deröfver, att i
anledning häraf arbetare dragas från jordbruket och andra näringar.
Utskottet håller dock före, att dessa olägenheter, som hufvudsakligen
gjort sig gällande i södra och mellersta Sverige, icke skola försvåras
genom anläggningen af den nu ifrågasatta banan i nordligaste Sverige,
enär antagligt är, att den derför erforderliga arbetsstyrkan kommer att
tagas från Norrland och hufvudsakligen bland den lösa befolkning,
som der uppehåller sig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj :ts derom
gjorda framställning, må — under det förbehåll och den
förutsättning, som af Kongl. Maj:t i propositionen angifvits,
samt med vilkor att sådan ändring vidtages i
det uti statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 4
februari 1898 intagna förslag till den öfverenskommelse,
som af svenska staten skulle träffas med Luossavaara
och Kiirunavaara aktiebolag, att i 2 § orden »en
million femhundratusen ton» utbytas mot »en million
tvåhundratusen ton», samt att i slutet af 4 § införes
följande bestämmelse: »Den vinst, som af sådan trafik
uppstår, tillfaller staten» — besluta anläggning af en
statsbana från Gellivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara
malmfält till riksgränsen i rigtning mot Ofoten,
hvarför kostnaden beräknats till 21,498,000 kronor,
samt till påbörjande af denna bana för år 1899 anvisa

5.400.000 kronor, med rätt för Kongl. Maj:t dels att
närmare förordna om de orter, jernvägen bör genomgå,
dels ock att låta af det anvisade beloppet förskottsvis
under innevarande år af tillgängliga medel utanordna

750.000 kronor»;

Statsutskottets Utlåtande B:o 47.

51

af herr K. E. Bohnstedt, som ansett, att utskottets motivering'' i
punkten bort hafva följande lydelse:

»Utskottet, som nu går att yttra sig angående den föreslagna statsbanan
mellan Gellivare och riksgränsen, inser visserligen vigten af att
Norrbottens rika malmfyndigheter varda snarligen tillgodogjorda. Men
huru detta må på det för Norrlands och hela rikets framtida utveckling
och förkofran mest gagneliga sätt eg a rum, synes deremot utskottet
ännu icke vara tillfyllestgörande ådagalagdt; och derför anser utskottet,
att en för så väl de enskilda som för det allmänna mera allsidig och
uttömmande utredning härutinnan än den, som hittills åstadkommits,
bör föregå ett .definitivt beslut i denna betydelsefulla fråga.

Att förenämnda mål kraftigast skulle komma att främjas genom
anordnande af förbättrade kommunikationer inom Norrbottens län, torde
ligga i öppen dag. Men huruvida den i sådant hänseende nu föreslagna
åtgärden att åstadkomma en jernväg mellan Gellivare och Ofoten må
vara den lämpligaste, derom är utskottet icke öfvertygadt.

Då chefen för civildepartementet tillstyrkte Kongl. Maj:t att till
1897 års Riksdag aflåta proposition om anslag till verkställande af
undersökning för anläggning af statsbana från Gellivare till norska
gränsen, erinrade departementschefen, att en sådan jernvägsförbindelse
alltid förutsatte, att nödiga säkerhetsåtgärder ur militärisk synpunkt
vidtoges; och i fråga om det nu föreliggande förslaget om denna jernvägs
byggande har chefen för landtförsvarsdepartementet uttalat sina
betänkligheter mot att banan anlägges, innan någon visshet förefunnes,
att försvaret af ifrågavarande landsdel vunne den styrka, som med
nödvändighet betingades af den nya förbindelseliniens tillkomst.

Under nästlidet års riksdag framhöllos vid behandlingen af då
framlagda förslag om jernvägsbyggnader de olägenheter, som för landets
jordbruk och näringar skulle föranledas af att betydande arbetskrafter
toges i anspråk för vidlyftiga statsbanebyggnader, medan enskilda jernvägsanläggningar
i större omfattning än någonsin förut samtidigt påginge;
och torde äfven i år tillbörligt afseende härå böra mana till
försigtighet.

En jernväg har gifvetvis till hufvudsakligt ändamål att bringa
utveckling, kultur och välstånd. Men befaras kan, att den na föreslagna
jernvägen ej skulle visa sig i sådant afseende hafva åsyftad verkan.
Har malmexporten en gång tagit sin väg öfver Norge, kan nemligen
motses, att exporten öfver Luleå kommer att i nämnvärd mån inskränkas
och att exploiteringen af Norrbottens malmer framgent kommer att

52

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

uteslutande taga vägen öfver Norge, hvarigenom den åsyftade industriella
utvecklingen i Norrland icke komme till stånd, utan utländska verkstäder
komme att skörda största vinsten af malmbrytningen, hvilken i och för
sig icke synes vara egnad att i önskvärd män höja utvecklingen i denna
landsdel.

Ett varnande exempel föreligger i detta afseende från Spaniens
grufvor, hvilka under årtionden rigtat utlandet med sin värderika malm
utan att hafva mägtat tillföra det egna landet motsvarande nytta.

Att inom Sverige förädla all den malm, som årligen kan brytas
inom Norrbotten, lärer visserligen icke kunna ifrågakomma. Men att
med hänsyn till den kraft, som är att hemta från våra talrika vattenfall,
en del och framdeles en stor del af denna malm med fördel kan
inom landet förädlas och derjemte lemna värdefulla biprodukter, må
icke af någon kunna förnekas; och att export af malm öfver de norrländska
hämnarne kan under den tid af året, då de äro öppna för
sjöfart, i stor skala bedrifvas, om blott tidsenliga anordningar åstadkommas,
derom kun aa vi från Amerika hemta lärdom. På sådant sätt
skapades ett verksamt medel till uppmuntran af svenskt arbete, svensk
industri, svenska näringar och svensk skeppsfart.

En bana från Kiirunavaara och Luossavaara malmfält till Gellivare
med nödiga anordningar för en ökad trafik på Gellivare —Luleå—banan
synes derför vara hvad man från svensk synpunkt bör eftersträfva,
hvarigenom befästningsfrågan för denna bana blefve af underordnad
betydelse och jernvägsanläggningen komme att minskas från en bana
å c:a 28 mil till en å c:a 10 mil. Hvad beträffar trafikeringen af denna
jernväg, föreställer sig utskottet, att jernvägsfrakterna å densamma och
dess fortsättning till Luleå må kunna sättas så låga, att malmtransporten
derå med fördel må kunna eg a rum, helst denna jernvägs rentabilitet
måste anses vara af underordnad betydelse, då hänsyn tages till vigten
för landet i dess helhet af att dessa malmer tillgodogöras inom detsamma
och att en uppblomstrande industri uppstår.

Ett uppskof ett eller annat år med ifrågavarande malmfyndigheters
tillgodogörande i och för en noggrann utredning i detta afseende
kan ingalunda vålla någon skada eller afsevärd olägenhet i jemförelse
med vigten och betydelsen af en fullständig och omsorgsfull pröfning
af här ofvan framhållna omständigheter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har utskottet, som, med
anslutning till den af nästlidet års Riksdags statsutskott i detta ämne
uttalade åsigt, funnit ifrågavarande jernväg, hvad utsträckning den än

Statsutskottets Utlåtande N:o 47.

53

må erhålla, böra byggas af staten, ansett beslut för närvarande icke
må fattas om ifrågavarande jernvägsanläggnings utförande.»

af herr Chr. Lundeberg, som i hufvudsak instämt i herr Bohnstedts
reservation;

af herrar I. Wijk och friherre J. T. Gripenstedt mot utskottets
motivering.

Det skulle här antecknas, att herr H. Andersson icke närvarit vid
utskottets behandling af de i detta utlåtande omförmälda ärenden samt
att herr A. G. L. Billing icke deltagit i behandlingen af punkten 3:o
af utlåtandet.

tM . • / fira»»a hjohx >

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 27 Häft.

8