Statsutskottets Utlåtande N:o 38-
11
N:o 38.
Anlc. till Riksd. kansli den 4 mars 1898, kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående borttagande eller nedsättning af de för
Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker utgående,
för skogsförvaltningens lönestat beräknade utsynings
;
(i. a.
I eu inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 160) kar herr
L. Daldstedt föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida icke de
på grund af kongl. brefvet den 26 maj 1882 för Vesterbottens och
Norrbottens läns lappmarker utgående, för skogsförvaltningens lönestat
beräknade utsyningsafgifter måtte kunna antingen helt och hållet borttagas
eller ock väsentligen nedsättas.
Hvad först beträffar motionärens alternativt framlagda förslag i
fråga om borttagande af ifrågavarande utsyningsafgifter, får utskottet
meddela:
att de äldre författningar, som innehålla bestämmelser rörande
vilkoren för lappmarkernas bebyggande och uppodlande, icke tillförsäkrat
dem, som i sådant ändamål nedsatt sig derstädes, någon rätt att använda
skogen annorledes än till husbehof, men att på senare tider
vissa rättigheter derutöfver blifvit dessa bebyggare tillagda;
att sålunda genom kongl. brefvet den 6 maj 1830 stadgats, att
skattehemmans egare samt kronohemmans- och nybyggesåbor, som ej
bekommit bestämda områden, vore oförhindrade att utan syn och särskild
afgift å angränsande kronomark till tjärbränning afhemta stubbar,
rötter och vindfällen;
att sedermera genom särskilda kongl. bref den 14 april 1844 och den
24 november 1857 förordnats, att vederbörande länsstyrelser skulle ega
afgifter
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 38.
på ansökning och efter syn medgifva skattehemmansegare samt kronohemmans-
och nybyggesåbor att till afsalu afverka timmer, derför
emellertid viss afgift eller s. k. stubbören skulle erläggas;
att sedermera bemmansegare och nybyggesåbor genom kong!,
utsyningsförordningen den 21 december 1865 tillerkänts uteslutande
utsyningsrätt inom visst område af angränsande oafvittrad kronomark,
i samband hvarmed de, mot befrielse från erläggande af stubbören eller
deremot svarande afgifter till kronan, ålades att sjelfva gälda synekostnaden
enligt grunder, som af Kongl. Maj:t skulle bestämmas;
att i kongl. stadgan om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker den 30 maj 1873 blifvit i enlighet med Riksdagens
beslut föreskrifvet, att bemmansegare derstädes, äfven sedan bestämda
områden tilldelats dem genom afvittring, skulle endast efter utsyning,
derför kostnaden skulle af utsyningssökanden gäldas, ega använda
skogen till afsalu; samt
att slutligen i kongl. förordningen den 26 januari 1894, angående
hushållningen med de allmänna skogarne i riket, inrymts närmare föreskrifter
om den uteslutande rätt till utsyning, som i nämnda med flera
län tillkommer kronohemmans och nybyggesåbor å de områden, hvilka
blifvit åt dem genom afvittring bestämda och afrösade.
Häraf framgår otvetydigt, att jordegarne i lappmarken icke ega
fri dispositionsrätt till skogen, utan endast afverkningsrätt under förenämnda
vilkor; och torde sålunda det af motionären å deras vägnar
framförda anspråk på befrielse från att bekosta den utsyning, som nu
eger rum, innan skogen får till afsalu anlitas, sakna allt berättigande.
Men äfven ur billighetens synpunkt torde motionärens förslag i
denna del sakna fog. Ty oafsedt, att hemmansegarne i lappmarkerna,
der enligt gällande skattläggningsmetod den 30 maj 1873 och kongl.
kungörelsen samma dag kronotionde ej åsättes och hemmansräntan
endast utgör 6 kronor 4 öre för helt mantal, äro synnerligen lågt beskattade
i jemförelse med jordegare i öfriga riket, torde böra beaktas,
att, såsom ofvan visats, dessa hemmansegare tilldelats rätten att erhålla
virke utöfver husbehofvet utan någon särskild ersättning endast mot
skyldighet att bekosta tillsynen öfver skogshushållningen inom de områden,
som vid afvittringen blifvit dem tilldelade.
Om än, såsom af motionären uppgifves, priset å timmer kan i
lappmarkens fjellbygder nedgå ända till 40 å 50 öre per träd, torde
det dock i allmänhet belöpa sig till 1 å 2 kronor för träd; och i allt
fall visar den af motionären åberopade betydliga stigningen i de efter
antalet träd beräknade utsyningsafgifterna i förenämnda trakter, att
Statsutskottets Utlåtande N:o 38.
13
afverkningen derstädes betydligt ökats och att deraf inflytande inkomster
betydligt stegrats.
På grund häraf anser sig utskottet ingalunda kunna tillstyrka
motionärens förslag om borttagande af ifrågavarande utsyningsafgifter,
hvilka, såsom hvad ofvan anförts torde utvisa, icke kunna, på sätt
motionären förmenar, få namn af »beskattning» och allra minst en »orättvis»
sådan.
Hvad härefter beträffar motionärens förslag i fråga om nedsättning
i de på grund af kongl. brefvet den 26 maj 1882 för Vesterbottens
och Norrbottens läns lappmarker utgående utsyningsafgifter, har utskottet
velat meddela, att, enligt hvad motionären jemväl anfört, genom
nämnda bref visserligen bestämts, att synekostnaden skall i dessa lappmarker
utgå med tio öre för hvarje utsynadt bjelk- eller sågtimmerträd,
som vid brösthöjd håller minst 30 centimeter i genomskärning, och
med fem öre för sådant träd, som vid samma höjd har mindre genomskärning,
under iakttagande, att, derest det utsynade trädantalet öfverstiger
1,000, endast beräknas hälften af nyssberörda ersättning, men
att i Kongl. Maj:ts af motionären antagligen förbisedda skrifvelse den
29 november 1889, intagen i Svensk författningssamling för samma år
under n:o 68, stadgats, att den sålunda bestämda ersättningen skall
för utsyning å skogar, belägna ofvanför den i Vesterbottens och Norrbottens
läns lappmarker bestämda odlings- eller fjellgränsen, endast
utgå med hälften — eller just hvad motionären med sitt förslag i denna
del synes hafva åsyftat.
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt och under åberopande
af att den af Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta komitén för
framläggande af utredning och förslag till hvad med afseende å lagstiftningen
för de enskilda skogarne kan vara att vidtaga utan tvifvel
äfven kommer att egna sin uppmärksamhet åt nu berörda ämne, får
utskottet hemställa,
att herr Dahlstedts förevarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 mars 1898.
På statsutskottets vägnar:
CHR. LUNDEBERG.
Bill. till Biksd. Prof. 1898. å Sami. 1 Afä. 22 Eäft.
3