Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
I
No 100.
. • . '' _ '' ■ I r ^ . ;; r |
Ank. till Riksd. kansli den G maj 1898, kl. 3 e. m.
''V; „ • V ’ , ''
1 dd . ik . ! jl. a ■ . .• v - , • :■ r*. . ;.
Utlåtande, med anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om höjning af anslaget till folkskolelärarnes
pensionering.
i • • ,0 , ,{ ■ ; .l:a U. A.
'' r i; I.! uV-lft: 1 ''if ii''''5-''!.'' y-utiia l''i/
* ... .. '' l '' "•i-.* : • /ii. • ''?»i-i''i r <
I statsverkspropositionen bär Kongl. Maj:t i punkten l:o under
nionde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att höja det såsom bidrag till
folkskolelärares pensionering uppförda anslag från 357,873 kronor till
502,873, eller med 145,000 kronor.
i ; ''.. :i 1 _M> :-’t • ■''m? enl1-
Till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 14 januari
1898 har föredragande departementschefen i detta ärende anfört följande:
I skrifvelse den 11 maj 1896 hade Riksdagen med anledning af
inom densamma väckta motioner anhållit, det Kongl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, om och under hvilka vilkor ordinarie lärare vid folkskola
kunde få utöfver nu bestämda löneförmåner — en minimilön af 600
kronor jemte vissa naturaprestationer eller ersättning derför samt ett
ålderstillägg af 100 kronor — erhålla ett andra ålderstillägg, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill omständigheterna kunde
föranleda.
Sedan vederbörande numera yttrat sig rörande den sålunda väckta
frågan om en förbättring af lönevilkoren för folkskolelärarne samt ytterligare
erforderlig utredning tillika egt rum, hade departementschefen
Bih. till Biksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 52 Höft. (N:o 100). 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
funnit sig kunna vid anmälan af anslagsbeliofven under riksstatens åttonde
kufvudtitel inför Kongl. Maj:t framlägga denna för folkskoleväsendet
vigtiga angelägenhet.
Frågan berörde emellertid äfven såväl folkskolelärarecorpsens pensionering
som corpsens enke- och pupill-pensionsväsen. Genom kongl.
remiss hade derför direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning
anbefalts att låta verkställa utredning, huruvida, i händelse ordinarie lärare
och lärarinnor vid folkskola utöfver det ålderstillägg, hvartill de nu vore
berättigade, skulle erhålla ytterligare ett årligt ålderstillägg å 100 kronor
efter fem eller tio års tjenstgöring, sedan de kommit i åtnjutande af
det första ålderstillägget, såväl folkskolelärarnes pensionsinrättning som
folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, under förutsättning, att nuvarande
årliga bidrag af statsmedel fortfarande finge till dem utgå med oförminskade
belopp och att de för dem nu gällande bestämmelser blefve
oförändrade, kunde fullgöra sina förbindelser, hvarjemte direktionen
tillika förständigats att till Kong]. Maj:t inkomma med det yttrande och
förslag, hvartill nämnda utredning kunde föranleda.
Med anledning af berörda remiss hade direktionen anmodat professorn
vid tekniska högskolan A. Lindstedt, som under de senare åren
vid skilda tillfällen biträdt direktionen med utredningar i dylika ämnen,
att i förevarande sak verkställa erforderliga beräkningar öfver inflytandet
på omförmälda pensionsinrättningars ekonomiska ställning af minimidelaktighetsbeloppets
förhöjning på sätt ifrågasatt blifvit. Sedan professor
Lindstedt till direktionen afgifvit sitt utlåtande, hade derefter
direktionen, med öfverlemnande af detsamma, i skrifvelse den 30 sistlidne
juli för egen del uttalat sig i frågan.
Beträffande professor Lindstedts utlåtande tillåter sig utskottet,
för undvikande af vidlyftighet, att hänvisa till den redogörelse derför,
som återfinnes i statsrådsprotokollet (sid. 6—18).
Direktionen hade för egen del till en början anfört, att direktionen,
innan densamma yttrade sig i frågan, velat afvakta afslutningen af räkenskapen.
för år 1896, emedan under nämnda år många förhållanden inträdt,
som för placeringen af pensionsinrättningens samlade kapital varit
af ingripande betydelse.
Professor Lindstedt hade, enligt hvad direktionen vidare anfört,
såsom naturligt varit, fört sin undersökning fram till förhållandena vid
1895 års slut eller till den tid, för hvilken afslutade räkenskaper förelegat,
då hans utlåtande afgafs, och resultaten hade af honom beräknats
efter en räntefot af 3 \ och 4 procent. Emot hans beräkningar angående
delegarnes antal, delaktighetsbeloppen, pensionsbeloppen, död
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
3
lighetsförhållandena bland kassans delegare, medelpensionsåldern samt
värdet af pensionsinrättningens passiva och aktiva för år 1895 funne
direktionen ej något väsentligt att anföra.
Do resultat, som medelbart eller omedelbart framgått ur undersökningen,
kunde sammanfattas i följande hufvudpunkter.
Om pensionsinrättningens ställning i allt bedömdes efter förhållandena
år 1895, så att man antoge ett minimidelaktighetsbelopp af 700
kronor och en medelräntefot för inrättningens utlånade medel af omkring
4,3 procent samt icke förutsatte någon blifvande förhöjning vare sig i
antalet delaktiga tjenster eller i delaktigheten utöfver minimigränsen,
så öfverstege pensionsinrättningens årsinkomster hvad som vore för dess
fortbestånd erforderligt med omkring 25,000 kronor.
Under enahanda förutsättningar, utom beträffande räntefoten för
pensionsinrättningens placeringar, skulle för dess solvens kräfvas en
ökning i årsinkomsterna,
om
w
it
räntan beräknades efter 4 procent af..................
„ „ „ 3 | „ „ omkring
Q 1
11 11 11 ° t 11 11..................
14,278 kronor
45,000 „
80,837 „
Med fasthållande af öfriga förutsättningar i beräkningen, men med
en höjning i minimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor, skulle efter
nyss anförda olika beräkningar af räntan resultaten blifva, att en ökning
i årsinkomsterna erfordrades, uppgående
efter en räntefot af 4,3 procent till omkring .................. 37,000 kronor,
,4 „ .................................... 79,336 „
„ 3 i „ „ omkring..................... 115,000 „
tt
3 \
150,101
Om hänsyn åter toges till den ökning i summan af samtliga delaktighetsbeloppen,
som betingades af de två härå inverkande hufvudfaktorerna,
nya tjensters inrättande och höjning i delaktighetsbeloppen
för redan befintliga tjenster inom den ram, som i reglementet vore
medgifven — dervid antaget, att maximidelaktighetsbeloppet skulle såsom
hittills förblifva vid 1,000 kronor — så skulle för pensionsinrättningens
fortbestånd kräfvas, att statsbidraget eller inrättningens andra inkomster
ökades i proportion till den successiva ökningen af delaktighetsbeloppen
såmedelst, att pensionsinrättningen utöfver räntan å sitt kapital erhölle
en årlig inkomst, motsvarande 15 procent af delaktighetsbeloppen, antingen
med 5 procent såsom bidrag från distrikten och 10 procent i
statsbidrag eller efter någon annan fördelningsgrund; och egde detta
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
giltighet, vare sig minimidelaktighetsbeloppet förblefve vid det nuvarande
beloppet, 700 kronor, eller höjdes, såsom ifrågasatts, till 800 kronor.
Under antagande, att kommunernas bidrag förblefve vid 5 procent af
delaktighetssumman och att den behöfiiga återstoden, 10 procent, skulle
fyllas genom direkt statsanslag, skulle den ökning i detta anslag, som
blefve erforderlig, uppgå till skilnaden mellan det beräknade statsbidraget,
432,853 kronor, och det nu utgående, 357,373 kronor, eller 75,480
kronor, derest minimidelaktigheten förblefve vid 700 kronor, motsvarande
denna bestämning af statsbidraget en räntefot af omkring 3,6 procent
å inrättningens redan uppsamlade och blifvande kapital. Derest åter
minimidelaktigheten höjdes till 800 kronor, skulle den erforderliga ökningen
uppgå till skilnaden mellan det beräknade statsbidraget, 483,495
kronor, och det nu utgående, 357,373 kronor, eller 126,122 kronor,
motsvarande efter enahanda beräkning en räntefot af omkring 3,7 procent.
Såsom redan anförts, hade direktionen haft anledning att särskildt
uppmärksamma förhållandena med penningplaceringen under år 1896;
och resultatet af förvaltningen för nämnda år syntes lämpligen böra
ställas vid sidan af de resultat, som framgått ur professor Lindstedts
utredning.
Utom att den erfarenhet, man under senare tider haft om räntefotens
nedgång å första klassens värdepapper, på ett alldeles bestämdt
sätt vunnit i styrka under nämnda år, så hade derunder eu betydlig
omplacering skett af pensionsinrättningens tillgångar till följd af uppsägningar
särskildt af obligationslån, men äfven af lån mot säkerhet af
inteckningar. Då vid inträdande rätt till obligationslåns konvertering
direktionen i många fall icke funnit sig kunna antaga den ränta, som
erbjudits, hade pensionsinrättningens andelar i flera sådana lån inbetalts,
och särskildt i följd häraf hade det kapital, som vid placering vant
underkastadt årets låga räntekonjunkturer, varit mycket betydligt.
Kapitaltillväxten för året hade uppgått till 435,421 kronor 11 öre
och summan af indragna lån, deri icke inräknadt i bank gjorda depositioner,
till 545,999 kronor 76 öre. Å inteckningslån om tillhopa 182,500
kronor hade räntan nedsatts från 4| till 4 procent. Medelräntan å de
under året verkstälda nya placeringarne hade nått endast till 3,6 7
procent, och till följd af alla dessa omständigheter hade medelräntan
för pensionsinrättningens hela samlade kapital nedgått från omkring 4,3
procent för år 1895 till omkring 4,1 procent för år 1896.
Såsom tillägg till nyss anförda resultat angående pensionsinrättningens
ställning efter skilda beräkningar å medelräntan ville direktionen
anföra, att med den medelräntefot, som sålunda förefunnits för år 1896,
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
5
eller efter 4,1 procent, och med nu gällande minimidelaktighetsbelopp
af 700 kronor samt i (ifrigt oförändrade förhållanden med afseende å
antalet delaktiga tjenster och delaktighetens sammanlagda summa, skulle,
i öfverensstämmelse med professor Lindstedts beräkningar, pensionsinrättningens
aktiva och passiva nästan alldeles motsvara hvarandra.
Blefve åter med denna medelränta och i öfrigt lika förhållanden minimidelaktigheten
förhöjd till 800 kronor, skulle en brist i årsinkomsterna
förefinnas af omkring 65,000 kronor.
Huruvida räntans vidare nedgång blefve konstant, vore ju icke
möjligt att på förhand afgöra, men alla tecken syntes dock för det närvarande
tyda derpå. En fråga, som framstälde sig, vore då den, hvilken
medelränta för framtiden skulle kunna beräknas för pensionsinrättningens
kapital. Härvid borde uppmärksammas, att en stor del af pensionsinrättningens
tillgångar funnes placerade för vida högre räntefot än den,
som i medeltal gälde för nu skeende placeringar, men antingen dessa
tillgångar vore förlagda i obligationslån eller i kommunlån och fastighetslån,
stälda på amortering, så försigginge med afseende å dem långsamt,
men säkert, en omflyttning, som stälde jemväl dessa kapital i
beroende af det räntepris, som härefter komme att råda. I undantagsfall
vore amorteringstiden för dessa placeringar stäld på 50 år, i de
flesta på 40 år, och då vid pass 10 år förflutit, sedan på amortering
stälda kommunlån och fastighetslån i någon större omfattning började
från pensionsinrättningen utlemnas, kunde det sägas, att efter 30 till
40 år afkomsten å hela det hittills samlade kapitalet hunnit underkastas
den räntefot, som under nyssnämnda tidrymd komme att efter konjunkturernas
vexlingar ega tillämpning. Men ännu i åtskilliga år framåt
hade man i bestående gynsammare placeringar ett icke obetydligt öfverskott
att lita till, och med afseende på erfarenheten från den senaste
tiden hölle direktionen före, att man icke beräknade för högt, om man
antoge, att medelräntefoten för inrättningens kapital under de närmaste
tio åren skulle utgöra 3f procent.
Att i dylika afseenden ställa kalkyler för ännu aflägsnare tidpunkter
syntes knappast vara till något .gagn, ty ju längre aflägsen tid
kalkylen afsåge, desto ovissare blefve de förutsättningar, hvarpå den
byggdes.
En pensionskassa, så organiserad som folkskolelärarnes pensionsinrättning,
borde för öfrigt efter lämpliga mellanrum — åtminstone hvart
tionde år —* underkastas granskning i anseende till det ekonomiska
läget, så att rättelser i inrättningens anordning kunde, efter sig teende
nya förhållanden, blifva i rätt tid införda. Ett sådant tillvägagående
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
torde säkrare leda till målet än på förhand gjorda, om än aldrig så
skarpsinniga beräkningar.
Med det nu anförda hade direktionen icke velat anmärka något
emot lämpligheten af den utaf professor Lindstedt använda lägsta ränteberäkningen
efter 3^ procent, utan funne denna såsom minimiberäkning
befogad. Härvid borde jemväl erinras, att professor Lindstedt vid
angifvande af slutresultatet af sina beräkningar användt i ett fall en
räntefot af omkring 3,6 procent och i ett annat en räntefot af omkring
3,7 procent, hvilken sistnämnda endast med 0,0 5 procent skilde
sig från den af direktionen såsom medelräntefot för de närmaste åren
ifrågasatta.
Såsom professor Lindstedt jemväl framhållit, fordrades naturligen
för ett rätt bedömande af pensionsinrättningens ställning och dess förmåga
att bestrida sina förpligtelser för framtiden, att, äfven i andra
afseenden än beträffande räntefoten, hänsyn toges icke blott till ställningen
vid en viss tidpunkt. Man måste nemligen äfven taga i betraktande
den utveckling, som pensionsinrättningens följd af sin organisation
måste erhålla; med andra ord, man måste taga i beräkning,
utom de förändringar i räntefoten, som kunde inträda, äfven tillväxten
i såväl antalet delaktiga fenster som delaktighetens sammanlagda
belopp.
Beträffande ökningen i antalet delaktiga tjenster och böjningen i
delaktigbetsbeloppen samt den inverkan på pensionsinrättningens ställning,
som af dessa faktorer orsakades, ville direktionen göra några erinringar
vid hvad professor Lindstedt härom yttrat. Han både anfört,
att i dessa afseenden inrättandet af nya platser hittills spelat en öfvervägande
roll, men att, efter hand och i den män antalet läraretjenster
fullständigades, denna faktor måste få allt mindre betydelse och hufvudvigten
komma att öfverflyttas till den andra faktorn eller böjningen
å redan delaktiga tjenster. Direktionen ville icke bestrida, att så kunde
blifva fallet, men funne dock icke, att några omständigheter tydde på,
att läraretjensternas fullständigande ännu nått eller under den närmaste
framtiden komme att nå sitt kulmen. Det vore äfven tydligt, att en
böjning af minimidelaktigbeten till 800 kronor, såsom ifrågasatts, skulle
i betydlig mån minska antalet af de fall, då i följd af kommunernas
särskilda beslut delaktighet erhölles utöfver minimibeloppet.
Professor Lindstedt antoge vidare, att böjning af delaktigbetsbeloppen
å redan befintliga tjenster vanligen förekomme i samband
med ombyte af lärare. Detta antagande stämde icke med direktionens
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
7
erfarenhet. Tvärtom syntes kommunerna manas till den fakultativa
höjningen i delaktigheten af omtanke för äldre och mera förtjente lärare;
och dervid lemnades sällan ur beräkningen, att den löneförhöjning, som
vore vilkor för en höjd delaktighet, komine till stånd före den tid af
fem år före lärarens afgång, som i reglementet vore föreskrifven.
Utaf den förebragta utredningen framginge, enligt direktionens
förmenande, att år 1896 pensionsinrättningens tillgångar motsvarade
dess förpligtelser, men tillika att pensionsinrättningen, äfven om minimidelaktighetsbeloppet
förblefve vid den nuvarande siffran, vore i behof
af ökning i inkomsterna, derest brist skulle kunna undvikas, och detta
enbart i följd af den normalt fortgående utvidgningen af pensionsinrättningens
ansvarsförbindelser.
Att häraf draga den slutsatsen, att pensionsinrättningen planlagts
utan tillbörlig försigtighet och omtanke, vore likväl icke befogadt. Redan
den omständigheten, att inrättningen efter trettio års fortvaro ej iråkat
brist, talade mot det berättigade i en sådan uppfattning. Hvad som
förbisetts och nu framträdde såsom en af hufvudorsakerna till den erforderliga
förhöjningen i inkomsterna vore, att statsbidraget icke ökats,
oaktadt den sammanlagda delaktigheten tillväxt vida utöfver hvad som
ursprungligen beräknats.
Någon liknande anmärkning kunde icke framställas beträffande
årsafgifterna, som vore bestämda till en viss procent af tjensternas
delaktighetsbelopp och således inflöte ymnigare i män af delaktighetsbeloppens
ökning och i jemn proportion till denna.
Med statsbidraget åter vore, såsom nämndt, ej lika väl bestäldt.
Direktionen ville i afseende härå åberopa en vid dess skrifvelse fogad
tabell öfver tillväxten i tjensternas antal och i delaktigheten i kassan
samt öfver statsbidragens storlek under olika år.
För åren 1867—1875 hade statsbidraget utgått med allenast 30,000
kronor årligen. I samband med ingripande förändringar i afseende å
pensionsåldern m. m. och efter utförliga undersökningar hade anslaget
år 1876 höjts till 155,000 kronor och följande året, 1877, till 355,000
kronor. Sedan dess hade det förblifvit oförändradt, utom att dels med
år 1884 tillkommit en ökning af 1,500 kronor i följd af beredd delaktighet
i pensionsinrättningen för de vid landstingens småskolelärareseminarier
anstälda lärare och lärarinnor, dels ock år 1889 beloppet förhöjts med
873 kronor i samband med att de vid pensionsinrättningen anstälde
tjenstemännen och vaktmästaren erhållit inträde i pensionsinrättningen.
Antalet delaktiga tjenster hade under pensionsinrättningens första
verksamhetsår uppgått till 2,825, men hade vid slutet af år 1896 sprungit.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
upp till 6,049; den årliga ökningen hade således i medeltal uppgått till
107 tjänster. Särskild! torde böra uppmärksammas, att år 1877, då
statsanslaget väsentligen reglerats, antalet tjänster allenast varit 3,923,
hvadan tillväxten från nämnda år till år 1896, då antalet, såsom nyss
nämndes, hunnit upp till 6,049, utgjort ej mindre än 2,126 tjenster och
den årliga ökningen i medeltal varit 112 tjenster.
Professor Lindstedt anförde i detta afseende, att vid statsbidragets
bestämmande beräknats, att 20 nya tjenster skulle tillkomma årligen,
men att medeltalet för tjensternas tillväxt i stället visat sig uppgå till
140. Till grund för denna sista siffra syntes då hafva tagits förhållandena
allenast under senare år.
Sammanstälde man summorna af delaktighetsbeloppen under ifrågavarande
år, visade sig dessa hafva uppgått år 1867 till 937,640 kronor,
år 1877 till 2,429,720 kronor samt år 1896 till 4,422,170 kronor.
Att pensionsinrättningen sålunda för tiden från år 1877 till år 1896
fått med hjelp af ett årligen lika anslag af 355,000 kronor — oafsedt
de smärre tillägg som skett, hvilka ju motsvarats af direkta, nya förpligtelser
— bära ansvaret för pensioneringen, medan antalet delegare
vida öfver beräkning ökats från 3,923 till 6,049 samt delaktighetssumman
från 2,429,720 kronor till 4,422,170 kronor, måste naturligtvis
vålla en mycket ogynsam förskjutning i pensionsinrättningens läge, och
att de skadliga verkningarne häraf icke redan fört pensionsinrättningen
till brist, visade endast, huru stark och sund inrättningens organisation
varit i andra afseenden.
Till botande af nyssberörda missförhållande hade professor Lindstedt
föreslagit, att statsbidraget skulle sättas i viss proportion till
den successiva ökningen af delaktighetsbeloppen. Det principielt rigtiga
i en sådan anordning syntes icke kunna bestridas. Professor Lindstedt
ansåge i detta afseende, att det vore fullt betryggande, om statsbidragets
ökning sattes till jemnt 10 procent af det belopp, hvarmed pensionsinrättningens
delaktighetssumma årligen tillväxte, och påyrkade, att
i öfverensstämmelse härmed statsbidragets totala belopp jemväl måtte
ställas i samma relation till delaktighetssumman i dess helhet. Med tilllämpning
på aktiva och passiva för år 1896 visade professor Lindstedt
tillika, att en bestämning af statsbidragets storlek på detta sätt skulle,
med en minimidelaktighet af 700 kronor, motsvara en räntefot af 3,6
procent å pensionsinrättningens kapital och, med en minimidelaktighet
af 800 kronor, en räntefot af 3,7 procent.
Men enbart en sådan anordning skulle dock icke kunna trygga
pensionsinrättningens ställning för framtiden. Ty väl vore det sant,
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
9
att den råntf»afkastning, som, efter hvad nyss anfördes, skalle med en
dylik bestämning af statsbidraget komma att kräfvas af pensionsinrättningens
vid 189G års slut samlade kapital, passade väl samman med
eu efter nuvarande förhållanden försigtigt beräknad räntefot och tilläfventyrs
äfven för närmaste framtiden kunde motsvara tidsförhållandena,
men detta måste anses såsom en lycklig tillfällighet, ty den förhöjning,
i inkomster, som erfordrades i följd åt räntans fortsatta nedgående,
kunde naturligtvis icke regleras genom statsbidragets bestämmande i
visst förhållande till delaktighetssumman, då ju dessa båda hvar för sig
vigtiga faktorer icke hade något inbördes samband.
Praktiskt sedt skulle det väl älven medföra vissa olägenheter att
förändra statsanslaget från, såsom det hittills varit, ett fast anslag till
ett förslagsanslag, som komme att utgå med ett antagligen städse stegradt
belopp, hvars storlek för ölrigt först efter slutet af hvarje år kunde
med noggrannhet bestämmas.
Det syntes då enligt direktionens mening bättre öfverensstämma
med pensionsinrättningens organisation och utveckling, att efter vissa
mellantider ställningen gjordes till föremål för noggrann undersökning
och, i den man, till följd af ändrade förhållanden, den ena eller den
andra af pensionsinrättningens inkomstkällor blifvit otillräcklig, rättelse
gjordes, der den lämpligast borde ske och med afseende å så lång tid,
som beräkningar någorlunda tillförlitligt kunde omfatta. I öfverensstämmelse
härmed borde, för hvarje gång en dylik generel reglering
för pensionsinrättningen verkstäldes, statsbidraget bestämmas till en fix
summa, beräknad icke blott efter förhållandena under ett visst år, utan
äfven till den antagliga ökningen i antal fenster och i sammanlagda
delaktighetssumman under vissa kommande år, exempelvis 10.
Om man efter sådan grund ville göra en beräkning af det statsanslag,
som med oförändradt minimidelaktighetsbelopp af 700 kronor
nu borde till pensionsinrättningen utgå, så funne man, att, om medelräntefoten
antoges till 3 £ procent, en ökning af statsanslaget enligt
professor Lindstedts beräkningar borde ega rum med omkring 45,000
kronor, så vida hänsyn icke toges till den äfven för de kommande åren
sannolikt inträdande förhöjningen af delaktighetsbeloppens summa.
Men om, såsom nyss framhållits, äfven denna sistnämnda hänsyn
toges, så torde, då sannolikt vore, att under de närmaste tio åren delaktighetsbeloppens
summa årligen ökades med omkring 100,000 kronor,
och då ökningen af statsanslaget, enligt professor Lindstedts beräkningar,
borde vara 10 procent af ökningen i delaktighetsbeloppet, statsanslaget
böra höjas med i medeltal för tio år räknadt ytterligare 50,000
Bill. till Riksd.'' Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 52 Raft. 2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
kronor, ett belopp, som efter den nyss angifna beräkningen borde ungefärligen
motsvara stegringen i delaktighetsbeloppet under samma tid.
Hela den erforderliga höjningen efter nu gällande bestämmelser skulle
således uppgå till 95,000 kronor.
För den händelse åter minimidelaktighetsbeloppet, såsom nu blifva
ifrågasatt, förändrades från 700 till 800 kronor, medförde detta i
och för sig, enligt professor Lindstedts beräkningar, en ökning i delaktighetens
summa af omkring 500,000 kronor och i sammanhang dermed
borde således statsanslaget ökas med 10 procent deraf, eller med
50,000 kronor, så att det i 1898 års riksstat såsom bidrag till folkskolelärarnes
pensionsinrättning upptagna beloppet borde höjas med tillsammans
145,000 kronor.
Då direktionen hade talat om ökning i statsanslaget, så hade direktionen
icke förbisett, att den behöfliga tillökningen af kassans inkomster
lika väl skulle kunna vinnas på en annan af inrättningens inkomsttitlar,
nemligen på distriktens årsafgifter. Men då pensionen beräknades
i viss procent af lönen, deri icke inräknadt husrum, vedbrand
och kofoder, och genom den nu ifrågasatta förhöjningen af statsanslaget
till pensionsinrättningen statens utgifter skulle komma i ungefär samma
förhållande till distriktens i fråga om pensioneringen som förut i fråga
om nämnda lön, så hade direktionen ansett sig sakna anledning ifrågasätta,
att det erforderliga fyllnadsbeloppet i inrättningens inkomster
skulle erläggas af skoldistrikten.
Med hvad sålunda blifvit anfördt ansåge sig direktionen hafva besvarat
den kongl. remissen, i hvad den rörde folkskolelärarnes pensionsinrättning.
Hvad åter vidkomme folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, hade
professor Lindstedt, under åberopande hufvudsakligen af den utredning,
som han den 30 november 1893 afgifvit angående denna kassas ställning
och som af direktionen med skrifvelse den 19 mars 1894 till
Kongl. Maj:t öfverlemnats, förklarat, att den ifrågasatta höjningen af
minimidelaktighetsbeloppet till 800 kronor för denna kassa skulle kunna
genomföras, utan att derför med nuvarande bestämmelser någon ökning
af statsbidraget vore behöflig.
Vid hvad professor Lindstedt i denna del anfört hade direktionen
intet att anmärka.
Efter att sålunda hafva redogjort för hvad i ärendet förekommit,
har departementschefen till åberopade statsrådsprotokollet vidare anfört,
att han ansåge det vara genom den verkstälda utredningen, mot hvars
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
11
resultat han icke hade någon erinran att göra, ådagalagdt, att frågan
om ett andra ålderstillägg förde med sig nödvändigheten att höja statsanslaget
till folkskolelärarnes pensionsinrättning för så vidt denna anstalts
trygga bestånd ej skulle äfventyras, hvaremot folkskolelärarnes enkooch
pupillkassas ställning tilläte densamma att utan ökade statsbidrag
bestrida de skyldigheter, som kassan, i händelse ett dylikt ålderstillägg
under vissa förhållanden medgåfves, skulle komma att ikläda sig. Men
ifrågavarande utredning hade ock gifvit vid handen, att folkskolelärarnes
pensionsinrättning redan under nuvarande förhållanden i följd af omständigheter,
som af professor Lindstedt och direktionen omförmäldes,
sväfvade i fara att mista den säkra grundval, som från början lagts för
dess tillvaro. Då det icke syntes böra ifrågasättas att fordra ökade
bidrag af kommunerna, påkallades redan af nyssnämnda förhållande en
framställning till Riksdagen, afseende att statsbidraget till folkskolelärarecorpsens
pensionering måtte höjas med det af professor Lindstedt och
direktionen angifna belopp 95,000 kronor. Kongl. Maj:ts beslut att
söka bereda ett andra ålderstillägg åt folkskolelärarne medförde emellertid,
att departementschefen ej kunde inskränka sig till en hemställan rörande
ut verkande af nyssberörda an slagsförhöjning. Såsom utredningen visat,
skulle, under förutsättning att ett andra ålderstillägg å 100 kronor upptoges
bland folkskolelärarecorpsens löneförmåner, så att minimibeloppet
för delaktighet i pensionsinrättningen komme att utgöra 800 kronor,
denna förändring medföra behof af ett årligt anslag å 50,000 kronor
utöfver nyssberörda anslagsförhöjning. Jemväl detta belopp borde således
innefattas i en framställning i ämnet till Riksdagen. I
I likhet med departementschefen anser utskottet det framgå af
den verkstälda utredningen, att för tryggande af ifrågavarande pensionsinrättnings
verksamhet ökade årsinkomster för densamma äro behöfliga,
samt att ökningen lämpligen bör åstadkommas genom höjning af det
årliga statsbidraget, hvilken höjning beräknats till 95,000 kronor.
Då Kongl. Maj:ts framställning om beviljande af ett andra ålderstillägg
å 100 kronor till folkskolelärarepersonalen blifvit af Riksdagen
bifallen, har utskottet icke heller haft något att erinra deremot, att statsbidraget
må till mötande af de deraf härflytande ökade pensionsutgifterna
höjas med det såsom dertill erforderligt beräknade belopp af 50,000
kronor.
Med tillstyrkande till hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit, hemställer
alltså utskottet,
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 100.
att Riksdagen må höja det såsom bidrag till
folkskolelär&rnes pensionering uppförda anslag från
357,873 kronor med 145,000 kronor till 502,873
kronor.
IJiUrJ tXijn -iXSlUl )ji> fidffff il ilo
Stockholm den 6 maj 1898.
i ho
.jj* fif) j;>4< {
•-''■cd ''Uf/il-i //iephonr no bl u tils !i öl ?■ '' / ;;
På statsutskottets vägnar:.
• i i-, iiiitii!; ,''iör . ioTiimvcfr fobi: (jabror "gi miiiriu: no.'' t
CHR, LUNDEBERG. i
Mai it t; f 7.-1, j ijjVii .»pp Javbuurs jnAu* u?h ‘.tima ,!Mn mai i obBvIäv*
It. mön aéiuya ...
''■"fn ■t: (U’.;.>-''T ''/»J.aifuiiiui
i ..r M-,—7.
»1U t K
r *1 ^ 1
o.ft
Kt f
Öl»*
-ii rf i''
U 1 1 ‘ I i
o i • >i 3d [v [ j g .. j ni i r tv* ■ •
• i;(I .OlftV ilil
,»fi; ''ui.fojl ''ii; •vmbid
m In i ^luidfrh.nml
-''i '' • >
Gmo j it i;
r- i • : -t
- Jj/»j ’ /
r-GjqOG
.i Oiior;
iQGO’[j
•RM SI 1
/r^.rjtirriilsfR
ii i,
r
)P UJ71
.1.
no-i>ai>a>lfH filt
ännu
i ''.llOiaTTTO ‘ iil .c Gsjliwi O/f vJ gf)pC>!
i/ioii. ''o.-.irr-ianot} r (nb t!
'' iodod ^fuihh m''1 .v:/i‘«h
: i n i! i. * i''i; uh Tor ed ■•><?. v J . :*''» i
[ irofnlbM/ifiie-ri no i .-iitiai )io:i a »bo!
t* o it1 r.RMi io?a«i fist‘jfln-;titeinr-f''n-o•''f hot
>. .f-fi! !
• -;iT'')i''..i ■ r ibarvvirA» Ju Jpmrg-gvR jo} .itp „f,irrrbrrMi abhitaiboy rroh
■"ö*''*’ oro j''.i;''[j;r i ,’i! • ro, ■£'' 113 i 11 • >i; * i e; 7 *; ob/L/hi ihidrfisajlw/ ».viL n‘ttvm
‘:c ;. < r:. i i . i uunvs% ■■{■>.. <;■ iba-hå Hd nord? : ij/.l i.r-rriiT.io jj». rm/w
■''jo,;-r''.OoO.öO ilti «J«(iir»r»)<J t. ''mjöd .• ,!./•[ ’ , -; • ■
,,i.; t/-
i no j.
. i f ä , i
■ i ;i!u ( H!Mä> ■
'' >''< • >i i t Vp rii::
• :''."foliirt. r-(h''jin.
, r, »07fV!
.puro/l .''U
-ioildp.,'' v, ... oui
•U •■•Il r''.«! 7 -• i 1 • i • • . y ’i‘, i t T-iil . il V f/'' i H •
n In t\>nMö.*T b. 1.1 ti>;: 0^1 bill
■i’’ hl :10b ::r - h-i J ;h FiOOl ;ji • i
:■ 1 Oid
d hrr/)i filt -dono! r f 1 »1/
f i ■ i f, ''I 1
STOCKHOLM, I8AAC MAKCUS’ BOKTRYCK ERI-AKTIEBOLAG, 1898.