Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:0 10.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1898, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
n i onde lmfvudtitel, innefattande anslagen till pensionso
ch indraga ingss t åt er na.

(l:a U. A.)

Pensionsstaten.

l:o Kongl. Maj:t har i statsverkspropositionen under nionde hufvud- Ang. höjning
i punkten l:o föreslagit Riksdagen att höja det såsom bidrag till

502,873

anslag

från

357,873

kronor till

titeln

folkskolelärares pensionering uppförda

kronor eller med 145,000 kronor.

Beträffande denna framställning kommer utskottet, sedan Riksdagen
fattat beslut med anledning af Kongl. Maj:ts i punkten 23:o under åttonde
hufvudtiteln gjorda framställning, att afgifva utlåtande, hvilket utskottet
härmed skolat för Riksdagen

lärares pensionering.

[i-]

anmäla.

2:o Kong], Maj:t har föreslagit, att Riksdagen i afseende å kost- Ang. kostnanaderna
för smäskolelärares m. fl. dlderdornsunderstödsanstalts förvaltning denMfd>-vaU */

o ningen eif

och verksamhet under år 1899 måtte medgifva, att Kongl. Maj:t måtte småskoieför
sistnämnda år bestämma de belopp, som för bestridande af anstaltens Uirffffriffn/''
förvaltningsbestyr kunde blifva erforderliga; samt att de för berörda understödsförvaltningskostnad
och för anstaltens utgifter i öfrigt under nämnda “n>taU wnder

ö ° ö dr 1899 m. m.

Bih. till Riksd. Prof. 1S98. 4 Sami. 1 Afd. 10 Höft. (N:o 10.) 1 rg 1

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 10,

Ang. tvd inom
Andra Kammaren
väckta
motioner.

år erforderliga medel måtte af Kongl. Maj:t, i den mån influtna afgifter
icke vore att tillgå, anvisas utaf tillgängliga statsmedel >såsom förskott,
att antingen ersättas af berörda afgifter, i den mån de under året inginge,
eller, derest sagda afgifter skulle för året befinnas härtill otillräckliga,
anmälas till ersättande af Riksdagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 105) har af herr
J. P. Zakrisson föreslagits, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, under
hvilka förhållanden ett ålderdomsunderstöd af 100 kronor årligen måtte
kunna beredas småskolelärare eller lärarinnor, som i minst 15 års tid
oförvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång från inneliafd tjenst
hafva erhållit pension enligt kongl. förordningen af den 22 juni 1892,
samt att Kongl. Maj:t sedermera måtte till Riksdagen inkomma med
den framställning i ärendet, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Derjemte hafva herrar J. H. G. Fredholm och E. Hammarlund
uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 118) föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta följande förändrade grunder för beredande af
ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre
folkskolor äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor:
att helt understöd skall utgå med ett belopp af 200 kronor för år;
att lärare eller lärarinna, som blifvit i tjenst anstäld före den
1 januari 1880 och uppnått en lefnadsålder af minst 55 år, skall, om
han eller hon tjenstgjort minst 20 år och summan af lefnads- och
tjenstår uppgår till minst 80, vara berättigad att efter afgång från
tjensten erhålla understöd till belopp af 130 kronor;

att om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller folkskole -

inspektör anses på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel,
eller annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig
att sköta sin tjenst, skola, efter uppnådda 25 tjenstår, lärare, som fylt
50 år, och lärarinna, som fylt 45 år, vara berättigade att, då han eller
hon om understöd gör ansökan, efter afgång från tjensten bekomma
afkortadt årligt understöd till följande belopp:
a) lärarinna,

som fylt 45 år................................ 90 kronor

„ „ 46 „................................. 100 „

ii ii 47 ,,................. 105 ,,

ii ii 48 ,,................................. 115 ,,

ii ii 49 „................................. 120 „

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

3

att

som

i fy It 50 år.......

......................... 130

kronor

n öl ,, .......

......................... 145

ii

n

n ö2 ,, ......

.......................... 155

ii

ii

•, 53 „ ......

........................... 170

ii

ii

v 54 v .......

........................... 185

n

lärare

eller lärarinna,

som blifvit i tjenst anstäld

januari 1880 och uppnått en lefnadsålder af minst 55 är, skall, om han
eller hon tjenstgjort minst 20 år och af förutnämnda skäl icke vidare
anses fullt lämplig att sköta sin tjenst, likaledes vara berättigad att
efter afgång från tjensten erhålla afkortadt årligt understöd sålunda:

om samman af lefnadsoch
tjenstår uppgår till

75 år ..........

76

77

78

79

ti

Vl

V

V

till belopp af

90 kronor
100 „
105 „

115 „

120 „

att lärare eller lärarinna, som ej upphunnit det för erhållande af
helt eller afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och tjenstår,
men genom obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin
tjenst, skall ega att, derest han eller hon tjenstgjort minst 15 år, från
anstalten bekomma ett årligt understöd af 90 kronor.

Till stöd för herr J. P. Zakrissons berörda förslag är i motionen
erinradt, hurusom vid 1884 års riksdag ledamoten af Riksdagens Andra
Kammare Ola Andersson i Burlöf väckt motion om beviljande af ett
anslag å 25,000 kronor årligen för beredande bland annat af pensioner
åt de före den 1 januari 1867 afgångna folkskolelärare och lärarinnor,
hvilka, om de i tjenst fått qvarstå öfver nämnda tidpunkt, varit berättigade
att erhålla pension från den år 1866 inrättade folkskolelärarnes
pensionsinrättning, samt att, sedan statsutskottet, dit ifrågavarande
motion blifvit hänvisad, föreslagit, att Riksdagen måtte för år 1885 å
allmänna indragningsstaten anvisa och ställa till Kongl. Maj:ts disposition
ett anslag af 10,000 kronor att på vissa vilkor användas till berörda
ändamål, detta äfven blifvit Riksdagens beslut. Sedermera hade
detta anslag i samma form allt jemt utgått. Då Riksdagen sålunda
visat ett välvilligt intresse för de folkskolans lärare och lärarinnor,
som efter att mot en ringa lön hafva med redbarhet och nit uppoffrat
sina bästa krafter i folkupplysningens tjenst, fått afgå utan något

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ålderdomsunderstöd, antoge motionären, att de småskolans lärare ock
lärarinnor, hvilka efter oförvitlig tjenstgöring afgått från sin plats
utan att enligt kongl. förordningen af den 22 juni 1892 vara berättigade
till erhållande af pension, skulle af Riksdagen med lika välvilja
omfattas.

I den af herrar Fredholm och Hammarlund väckta motionen hafva
motionärerna anfört, att i fråga om bestämmandet af pensionernas storlek för
folkskolelärare och ålderdomsunderstödens för småskolelärare olika grunder
blifvit tillämpade, i det folkskolelärarnes pensioner inom vissa gränser
och med vissa förbehåll utginge i proportion till lönen, medan småskolelärarnes
ålderdomsunderstöd vore oberoende af denna. För samtliga
småskolelärare vore sålunda helt understöd 150 kronor, och de afkortade
understöd, som under olika förhållanden till olika belopp komme ’
afgående småskolelärare till godo, vore äfven oberoende af de löner, som
vederbörande under sin tjenstgöring åtnjutit. Men om man granskade
de utredningar, på hvilka inrättandet af småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
grundat sig, skulle man finna, att det nämnda beloppet,
150 kronor, då blifvit valdt med särskild hänsyn dertill, att det varit
hälften af den då antagna medellönen eller sannolika lönen — bostadsförmånen
oberäknad — för ifrågavarande lärare. I detta afseende hänvisade
motionärerna till 1891 års komitébetänkande angående ålderdomsunderstöd
åt lärare och lärarinnor vid småskolor m. fl., sid. 33, samt
G. Eneströms utredning om ålderdomsunderstöd åt lärare och lärarinnor
vid småskolor m. fl., sid. 31.

Men sedan den tid, då de nu omförmälda beräkningarna gjordes,
hade småskolelärarnes löner undergått en märkbar förändring. Så upplystes
i det 1897 års statsverksproposition bilagda statsrådsprotokollet
rörande 8:de hufvudtiteln, sid. 112, att af de år 1896 anstälde 7,737
småskolelärare, lärare i mindre folkskolor och biträdande lärare i folkskolor,
hvilka alla vore i förevarande hänseende likstälda,

2,778 hade i lön öfver 300 kronor,

4,260 » » 300 kronor,

678 » » 299—250 kronor, och

21 » » 249—200 kronor,

oberäknadt förmånerna af husrum och vedbrand, hvilka tillkom me, den
förra 6,757 och den senare 6,454.

Häraf framginge otvetydigt, att redan då medellönen — bostadsförmånen
oberäknad — märkbart öfverstigit 300 kronor. Men från och
med år 1898 hade genom 1897 års Riksdags beslut en ytterligare stegring

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

5

af medellönen inträdt. För examinerade småskolelärare m. fl. — och
de examinerade vore det stora flertalet, 7,092 af nyssnämnda 7,737 —
måste lönen numera vara minst 300 kronor, förutom husrum och vedbrand,
och denna lön måste efter 10 års tjenstgöring förhöjas med 50 kronor.
Till sistnämnda ålderstillägg skulle efter beräkning under år 1898 omkring
3,720 lärare vara berättigade. Att härigenom medellönen komme att
undergå en väsentlig stegring, vore helt visst, likasom ock att hädanefter
endast i sällsynta undantagsfall någon lärare eller lärarinna komme att
afgå från tjensten med ålderdomsunderstöd utan att i lön åtnjuta, förutom
husrum och vedbrand, minst 350 kronor.

Vid sådant förhållande syntes man i förevarande fall böra taga i
öfvervägande, huruvida icke ålderdomsunderstödet för ifrågavarande lärare
och lärarinnor borde undergå någon förhöjning. Ty om en sådan
väl läte förena sig med de grunder, på hvilka ålderdomsunderstödsanstalten
vore byggd, så syntes den ock särskildt påkallas af de faktiska
förhållandena. Ingen kunde väl förneka, att till och med det högsta
understödet, som för närvarande kunde utdelas af anstalten, eller 150
kronor om året, måste anses otillräckligt för lärare och lärarinnor, hvilka
å ena sidan slitit ut sina krafter på en för fosterlandet så vigtig verksamhet
som barnaundervisningen och å andra sidan härför uppburit en
lön, hvilken icke medgifvit dem att spara något för ålderdomen, om
man icke till sådana besparingar ville räkna den årsafgift, som det ålåge
dem att erlägga till anstalten. Men härtill komme, att åtminstone till
och med år 1896 — det sista år, för hvilket anstaltens styrelse afgifvit
berättelse — det största antalet understödstagare icke erhölle helt understöd
om 150 kronor, utan afkortadt om 70 till 140 kronor. Sålunda
hade erhållit:

Genom beslut

Helt understöd

Afkortadt understöd

ar

om 150 kronor:

om 70 till 140 kronor:

1893

10

43

1894

12

46

1895

15

34

1896

15

33

Följden häraf hade blifvit, att medelbeloppet af de understöd, som
uppburits från anstalten under år 1896, endast uppgått till omkring
121 kronor, enär antalet understödstagare vid årets början varit 146
och vid dess slut 191, under det att hela det belopp, som under året
utdelades i understöd, uppgått till 20,372 kronor 8 öre.

6

Statsutslcottes Utlåtande N:o 10.

Härvid borde icke heller förbigås, att, samtidigt med att ifrågavarande
lärares och lärarinnors aflöningar vore jemförelsevis mycket
små, proportionen mellan pensionen och aflöningen för dem stälde sig
sämre än måhända i något annat fall, medan dock, såsom redan blifvit
näinndt, det ålåge dem att sjelfva bidraga till sin pensionering, hvilket
eljest långt ifrån alltid vore förhållandet, oaktadt vida högre aflöningar.

Om man på grund af hvad sålunda blifvit anfördt. måste dela
den uppfattningen, att en förhöjning af ålderdomsunderstödet för småskolelärarinnor
vore af behofvet påkallad och lämpligen nu borde vidtagas,
så blefve första frågan den, huru stor förhöjningen borde göras, eller,
om man vidhölle den grund för bestämmande af understödets storlek, som
vid anstaltens inrättande tillämpades, från hvilken medellön man borde
utgå. Att från och med år 1899 meddellönen för småskolelärare m. fl.
hithörande lärare, som afginge med ålderdomsunderstöd, komme att,
bostaden oberäknad, öfverstiga 350 kronor, hade i det föregående visats,
och borde derför, med fasthållande af nyssnämnda grund för understödets
bestämmande, helt understöd utgöra mer än 175 kronor, och det
borde icke lämpligen sättas lägre än till 200 kronor.

Hvad sedermera beträffade de af en sådan förhöjning af helt
understöd följande förändringarna af de afkortade understöd, som enligt
gällande reglemente, § 7, öfvergångsstadgandet, § 8 och § 9 borde utgå,
så kunde dessa utan svårighet bestämmas, om man härvid ville tillämpa
samma grunder, som blifvit följda i fråga om dessa understöd.

Paragraf 8 i gällande reglemente hade följande lydelse:

»Anses af vederbörande skolråd eller folkskoleinspektör lärare eller
lärarinna på grund af försvagad helsa, bristande syn eller hörsel eller
annan liknande, oförvållad anledning icke vidare vara fullt lämplig att
sköta sin tjenst, vare, efter uppnådda 25 tjenstår, lärare, som fylt 50
år, och lärarinna, som fylt 45 år, berättigade att, då han eller hon om
understöd gör ansökning, efter afgång från tjensten bekomma afkortadt
årligt understöd till följande belopp:

a) lärarinna,

som fylt 45 år .............................................. 70 kronor.

» » 46 » ................................................. 75 »

» » 47 » ................................................. 80 )>

» » 48 » ................................................... 85 »

>• » 49 » .............................;................... 90 »

Statsutskottets Utlåtande N:o 10. 7

b) lärare eller lärarinna,

som fylt 50 år................................................. 100 kronor.

» »51 » .................................................. 110 »

» » 52 » .................................................. 120 »

» » 53 » ................................................. 130 »

» » 54 » .................................................. 140 »

öfver gängsstadgande:

Lärare, som blifvit i tjenst anstäld före den 1 januari 1880 och
uppnått en lefnadsålder af minst 55 år, vare, om han tjenstgjort minst
20 år och af förutnämnda skäl icke vidare anses fullt lämplig att sköta sin
tjenst, likaledes berättigad att efter afgång från tjensten erhålla afkortadt
årligt understöd sålunda:

om summan af lefnads- och
tjenstår uppgår till

75 år ............

76

77

78

79

ii

ii

ii

ii

till belopp af

70 kronor.
75 ,,

80 „

85 „

90 „ »

Såsom af ofvannämnda komitébetänkande, sid 32—35, framginge,
vore de i denna paragrafs hufvudstadgande angifna beloppen erhållna
på sådant sätt, att man tagit respektive 45, 49, 53, 57, 61, 66, 72,
78, 85 och 92 procent af 150 kronor (— helt understöd) och afrundat
beloppen. De i öfvergångsstadgandet bestämda beloppen vore åter
genom Riksdagens beslut satta lika med de fem första i hufvudstadgandet.
Om man förfore på samma sätt, utgående från ett helt understöd
af 200 kronor, erhölle man:

b)

45 % af 200 kronor — 90 kronor, afrundadt till 90 kronor

49%

11

11

11

= 98

11

11

11

100

11

53%

11

11

11

= 106

11

11

11

105

11

57%

11

11

11

= 114

11

11

11

115

11

61%

11

11

11

= 122

11

11

11

120

11

66 %

af

200

kronor

72%

ii

11

ii

78%

ii

11

ii

85%

ii

11

ii

92%

ii

11

n

— 132 kronor, afrundadt till 130 kronor

= 144
= 156
— 170
= 184

11

11

ii

ii

ii

ii

ii

ii

145

155

170

185

ii

ii

ii

ii

n

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Och de i öfvergångsstadgandet nämnda beloppen borde sättas lika
med de fem under a) angifna eller respektive 90, 100, 105, 115 och
120 kronor.

Det i § 7, öfvergångsstadgandet, medgifna understödet, som förut
varit 100 kronor eller lika med det först anförda i § 8, b), borde i
öfverensstämmelse härmed nu bestämmas till 130 kronor, och det i § 9
medgifna (vid obotlig sjukdom), som förut varit 70 kronor eller lika
med det första i § 8, a), borde nu sättas till 90 kronor.

Några andra understödsgrader förekomme icke i nu gällande
reglemente.

Som på detta sätt understödsbeloppen inom samtliga understödsgrader
skulle ökas med vid pass en tredjedel, skulle medelunderstödet,
som år 1896 var omkring 121 kronor, efter detta blifva ungefär 160

kronor årligen eller icke fullt 45 öre om dagen.

Hvad beträffade den tillökning i kostnad, som skulle blifva eu
följd af den nu föreslagna förhöjningen af understöden, så vore klart,
att denna, hvad blifvande understödstagare beträffade, skulle blifva i
ptroportion till understödens förhöjning och således belöpa sig till 33 i
procent. För att bedöma, om detta borde verka afskräckande för förslaget,
finge man erinra sig, att kostnaden för ålderdomsunderstödsanstalten, så
vidt hittills kunnat visa sig, blifvit mycket mindre, än som från början
varit beräknadt. Sålunda hade under anstaltens fyra första år i understöd
utbetalats

respektive 3,999:17 10,448:34 15,119:16 20,372:08 kronor

mot beräknade 24,000: 00 29,000: 00 34,000: 00 38,000:00 “

Samtidigt hade skoldistriktens och lärarnes afgifter inbringat mera,
än man antagligen väntat sig, äfven med beräkning af dessa senare
eller lärarnes afgifter, hvilka, af Kongl. Maj:t ej ifrågasatta, beslutits
af Riksdagen. Följden hade sålunda blifvit, att, långt ifrån att statsbidrag
beliöft anlitas för bestridande af anstaltens utgifter, i statskontoret
densamma till godo uppsamlats en fond, som uppgått vid slutet
af år

1894 till 118,846: 72 kronor

1895 “ 173,293: 77 “

1896 u 232,833: 77 “

Om ingen ändring i nu gällande bestämmelser vidtoges, borde
man, med ledning af hittills vunnen erfarenhet, kunna beräkna, att det
ännu korame att dröja ungefär 15 år, innan statsmedel för ändamålet

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

9

behöfde tagas i anspråk, och detta ehuru ingen ränta beräknades på de
i statskontoret uppsamlade medlen. Vid bifall åter till det af motionärerna
gjorda förslaget, komrne tidpunkten för behof af statsmedel till anstaltens
uppehållande att inträda 3 å 4 år tidigare, i hvarje fall således likväl
först efter många års förlopp. Men för närvarande och ännu på många
år komme ett bifall till motionärernas förslag icke att medföra någon
statsutgift.

Emot Kongl. Maj:ts förevarande framställning, hvilken öfverensstämmer
med hvad flere föregående Riksdagar i ämnet beslutit, har
utskottet icke haft något att erinra.

Beträffande herr Zakrissons ofvanberörda motion, finner utskottet,
särskildt med hänsyn dertill, att under en följd af år anslag
af Riksdagen beviljats till beredande af ålderdom sunderstöd åt folkskolelärare,
som afgått ur tjensten, innan folkskolelärarnes pensionsinrättning
trädt. i verksamhet, motionens syfte vara behjertansvärdt och tillstyrker
derför i hufvudsak bifall till motionärens förslag. •

Jemväl det af herrar Fredholm och Hammarlund framstälda förslag
anser utskottet vara värdt att beaktas, men enär en närmare pröfning
af frågan om förändring i grunderna för ofvannämnda jemförelsevis
nya understöd sanstalts verksamhet synes böra föregås af en fullständigare
utredning, än som kan af utskottet åstadkommas, finner utskottet
motionen böra föranleda Riksdagen allenast att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla om en dylik utredning och framläggande af det
förslag, som må deraf föranledas.

Utskottet hemställer alltså:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må af Riksdagen bifallas;

b) att, med anledning af herr Zakrissons ofvannämnda
motion, Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, under hvilka förhållanden ett ålderdomsunderstöd
till lämpligt belopp årligen må kunna beredas
småskolelärare eller lärarinnor, som i minst 15 års
tid oförvitligen tjenstgjort utan att efter sin afgång från
innehafd tjenst hafva erhållit pension enligt kongl. förordningen
af den 22 juni 1892, samt att Kongl. Maj:t
sedermera må till Riksdagen inkomma med den fram Bih.

till Riksä. Frot. 1898. 4 Sami. 1 Åfd. 10 Iläft. 2

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

ställning i ärendet, hvartill denna utredning kan föranleda;
samt

c) att, med föranledande af herrar Fredholms
och Hammarlunds ifrågavarande motion, Riksdagen
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i
hvad mån de i samma motion föreslagna förändrade
grunder för beredande af ålderdomsunderstöd åt lärare
och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor
äfvensom icke ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor
må böra vinna tillämpning, samt sedermera till
Riksdagen inkomma med den framställning i ärendet,
hvartill denna utredning må finnas föranleda.

ändrad 3:o. I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 27) af den 22 decem lydeise

af ber 1897 har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af prokoni1
ctku t°k°bct öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
läret den 22 att medgifva, det punkten 10 i kongl. cirkuläret den 22 juni 1877, anjum
1877 om gående ny pensionsreglering för armén, måtte erhålla följande förän ny

pensions- liiii i j

reglering för drade lydelse:

^mén. »Den, som efter laga ransakning och dom blifvit förvunnen till så dant

brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende, skall från
och med månaden näst efter den, då domen vunnit laga kraft, äfven
vara förlustig sin rätt till åtnjutande af pension och fyllnadspension.
Huruvida åter den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt förtroende,
genom laga kraft egande beslut blifvit afsatt från syssla, med
hvilken rätt till fyllnadspension enligt dessa grunder är förenad, eller,
efter erhållet afsked, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen,
skall derigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension, kommer i hvarje
fall att bero på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.»

Till åberopade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen
anfört, bland annat, följande.

Sedan Kongl. Maj:t den 2 oktober 1896, af förekommen anledning,
anbefalt. direktionen öfver arméns pensionskassa att inkomma med
yttrande och förslag rörande sådant tillägg till punkten 10 i kongl.
cirkuläret den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén,
att derigenom meddelades bestämmelse, huru i afseende å fyllnadspension
skulle förfaras, då den, som genom dom förklarats skyldig till
afsättning från tjenstebefattning, med hvilken rätt till dylik pension

Statsutskottets utlåtande N:o 10.

11

vore förenad, icke längre innehade den befattning, hvaruti han sig
förbrutit, hade direktionen öfver nämnda kassa uti skrifvelse den 28
oktober 1896 dels förmält, att direktionen ansåge nu gällande bestämmelse
i ofvanberörda lagrum, hvarigenom förordnades, att fråga om
rätt till fyllnadspension för den, som genom dom skiljes från tjenstebefattning,
skulle vara beroende på Kongl. Maj:ts pröfning, böra utsträckas
äfven till det fall, att den, som till afsättning gjort sig förfallen,
icke längre vore i besittning af den tjenstebefattning, hvaruti han sig
förbrutit, dels ock, med anslutning till ordalagen i 2 kap. 17 §
strafflagen, föreslagit, att 10 § 2:a punkten i förenämnda cirkulär måtte
erhålla följande förändrade lydelse: »Huruvida åter den, som, utan att
förlora medborgerligt förtroende, blifver genom dom förklarad skyldig
till afsättning från tjenstebefattning, med hvilken rätt till fyllnadspension,
enligt dessa grunder, är förenad, skall derigenom hafva förverkat
rätt till denna fyllnadspension, kommer att i hvarje fall bero
på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning.»

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet Kongl. Maj:t infordrat,
hade uti skrifvelse den 23 mars 1897 — med tillkännagifvande att
statskontoret, i likhet med direktionen öfver arméns pensionskassa,
ansåge senare delen af punkt 10 i cirkuläret den 22 juni 1877 böra
erhålla sådan affattning, att till Kongl. Maj:ts afgörande i hvarje fall
skulle hänskjutas frågan, huruvida fyllnadspension tillkomme den, som
efter erhållet afsked blifvit, utan att ådömas förlust af medborgerligt
förtroende, genom laga kraft egande beslut förklarad skyldig till afsättning
— hemstält, det Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att godkänna
en förändrad lydelse af merberörda lagrum i enlighet med ett
af statskontoret tillika afgifvet förslag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 223) har herr
A. Hedin föreslagit,

1) att senare delen (»Huruvida åter den----pröfning»)

af Kongl. Maj:ts förslag till ändring af punkt 10 i 1877 års cirkulär
måtte få följande lydelse:

»— — — — — — — —-----— — —--— — —

Den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt förtroende,
genom laga kraft egande beslut blifvit afsatt från syssla, med hvilken
rätt till fyllnadspension enligt dessa grunder är förenad, eller, efter
erhållet afsked, dömd till straff jemlikt 2 kap. 17 § strafflagen, skall
derigenom hafva förverkat rätt till fyllnadspension;»

Ang. en inom
Andra Kammaren
väckt
motion.

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

2) att statsutskottet måtte föreslå enahanda ändring i föreskrifterna
om flottans, lotsstyrelsens och lotsverkets pensionering, som utskottet
med anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 27 och denna motion
kan komma att föreslå beträffande 10 punkten i 1877 års cirkulär angående
arméns pensionering; samt

3) att statsutskottet behagade framlägga förslag till skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om förlust af pensionsrätt
eller pension gällande för alla klasser af embets- och tjensteman
samt betjente, hvilkas pensionering helt eller delvis bestrides af offentliga
medel.

Till stöd för sin framställning under 1) har motionären erinrat, hurusom
han, under åberopande af åtskilliga danska, tyska, franska, österrikiska,
italienska (äfvensom i Norge genom kongl. proposition föreslagna)
lagbestämmelser om förlust af pension eller pensionsrätt, i en
vid sistlidet års riksdag väckt motion (n:o 116) föreslagit en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta förslag
till bestämmelser om, bland annat, förverkande af pensionsrätt eller
pension i följd af förbrytelse, som af den pensionsberättigade eller
pensionerade beginges.

Statsutskottet hade i anledning af denna motion yttrat, att utskottet
delade motionärens åsigt om det origtiga deruti, att den, hvilken
såsom den då ifrågavarande f. d. militärpersonen förbrutit sig, dock
enligt gällande bestämmelser skulle få åtnjuta jemväl den af statsmedel
utgående fyllnadspensionen, men att, då fråga om ändring af gällande
bestämmelser redan vore på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, utskottet
ansåge motionen ej för det dåvarande böra föranleda någon Riksdagens
åtgärd.

Resultatet af den beredning, hvartill utskottet sålunda hänvisade,
förelåge nu i den kongl. propositionen angående ändrad lydelse af
punkt 10 i cirkuläret den 22 juni 1877 om ny pensionsreglering för
armén.

Om man bortsåge från de blott redaktionella ändringarna, bestode
den väsentliga förändringen af stadgandets nuvarande lydelse deri, att
till det fall, då det enligt denna skulle bero icke af bestämmelser antagna
af Riksdagen, utan af Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida tilläggspension
af statsmedel skulle utgå eller ej, blifvit lagdt äfven det,
då en person, tillhörande arméns befäl eller underbefäl med vederlikar,
blifvit, efter erhållet afsked, dömd till straff jemlikt, 2 kap. 17 §
strafflagen.

StatutsJcottets Utlåtande N:o 10.

13

Sak ändringen vore således noggrant formulerad efter och inskränkt
till sådana fall som det, hvilket föranledt motionärens framställning
vid 1897 års riksdag, och den afeåge blott att tillerkänna Kongl. Maj:t
rätt att pröfva, äfven i nämnda slags fall, huruvida fyllnadspension af
statsmedel borde tillfalla förbrytaren.

Att tilläggspension i något sådant fall kunde beviljas, vore emellertid,
enligt motionärens åsigt, just det, mot hvilket statsutskottets
nyssberörda utlåtande varit rigtadt, i ty att utskottet förklarat sig dela
motionärens åsigt om det origtiga deruti, att den, hvilken såsom den
då ifrågavarande f. d. militärpersonen förbrutit sig, dock enligt gällande
bestämmelser skulle få åtnjuta jemväl den af statsmedel utgående tillläggspensionen.
Det vore tydligt nog, vid jemförelse med motionen,
att utskottets gillande af motionärens åsigt varit ett uttalande ej i en
form-, utan i en prmcip-håga, att det inneburit ett ogillande af, att i
slikt fall fyllnadspension af statsmedel någonsin finge utgå, vare sig
att den tillfölle förbrytaren på grund af gällande bestämmelser eller
Kongl. Maj:ts särskilda pröfning. Utskottet hade, med andra ord sagdt,
uttalat sig i lika måtto mot att en lagparagraf gåfve ovilkorlig rätt
till fyllnadspension, och att den genom ett Kongl. Maj:ts beslut kunde
beviljas.

I sammanhang härmed har motionären anfört, att ändring af
punkt 10 i cirkuläret om arméns pensionering borde beledsagas af motsvarande
ändring af tionde punkten i de genom kungörelsen af 24
november 1876 utfärdade grunder för pensionering af flottans befäl och
underbefäl med vederlikar. Bestämmelserna i denna punkt upprepades
i 20 § af reglementet för flottans pensionskassa den 22 januari 1892;
och af ingressen till kungörelsen af sistnämnda dag om särskildt faststälda
grunder för pensioneringen af embets- och tjenstemän samt
vaktbetjening vid lotstyrelsen äfvensom af befäl och underbefäl vid
lotsverket framginge, att 20 § i reglementet för flottans pensionskassa
gälde äfven i afseende å pensioneringen vid lotsstyrelsen och lotsverket.
Af sådan anledning hade motionären föranledts till ofvanberörda framställning
under punkt 2).

Emellertid ansåge motionären det jemväl vara af de giltigaste
skäl påkalladt, att fullständigare bestämmelser om förlust af pensionsrätt
eller pension för alla embets- och tjenstemän samt betjente, hvilkas
pensionering det offentliga helt eller delvis bekostade, blefve utarbetade
och framlagda.

Jemte det motionären erinrade om de af honom i motion vid
förlidet års riksdag åberopade bestämmelser i åtskilliga utländska lagar

14

Statsutskottets Utlåtande A:o 10.

angående förlust af pensionsrätt, fastade han äfven uppmärksamheten
å vissa föreskrifter i några svenska författningar om civila embets- och
tjenstemäns pensionering.

Uti det af Kongl. Maj:t 1882 utfärdade reglementet för den med
statsmedel understödda statens jernväg strå fiks pensionsinrättninq föreskrefves
i § 12:

Delegare, som af styrelsen för statens järnvägstrafik entledigas såsom
varande för sin befattning olämplig, eller afskedas på grund af
tjenstefel eller brott mot allmän lag eller derför att han utan styrelsens
samtycke lemnat sin tjenst, förlorar all rätt till pension, äfven om han
vid afskedandet sådan rätt innehade.

Det af Kongl. Maj:t utfärdade reglementet af 1882 för telegrafverkets
pensionsinrättning, § 12 stadgade:

Delegare, som afskedas till följd af brott mot allmän lag, förlorar
all rätt till pension. Afskedas delegare till följd af tjenstefel, må på
telegrafstyrelsens pröfning bero, huruvida tjenstefelet må anses vara
af den svåra beskaffenhet, att jemväl pensionsrätten må förloras. Förlorar
pensionstagare medborgerligt förtroende, vare han ock pensionsrätten
förlustig.

Reglementet angåendefolkskolelärarnes pensionsinrättning af 1866
stadgade i § 21:

Folkskolelärare, som för tjenstefel eller brott blifvit genom laga kraft
vunnet beslut dömd sin tjenst förlustig eller förklarad till sådan påföljd
förfallen, förlore rättigheten till pension. Lag samma vare, om
pensionstagare dömes förlustig medborgerligt förtroende.

Med hänsyn till sålunda rådande olikheter i bestämmelserna angående
förlust af pensionsrätt eller pension för embets- och tjenstemän,
hemstälde motionären om skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, som
angåfves under punkt 3) af hans ifrågavarande framställning.

Utskottet, som, i anslutning till den af statsutskottet vid 1897 års
riksdag uttalade uppfattning, anser, att ovilkorlig förlust af rätt till
fyllnadspension bör stadgas för den, som genom laga kraft egande
beslut blifvit afsatt från syssla, med hvilken rätt till fyllnadspension
är förenad, eller, efter erhållet afsked, förklarats hafva gjort sig till afsättning
skyldig, har af sådan anledning icke kunnat finna Kongl. Maj:ts
nu föreliggande förslag innefatta i detta afseende tillfyllestgörande föreskrifter.
På grund häraf och då utskottet i likhet med ofvannämnde
motionär ansett att jemväl beträffande pensionsrätten vid flottan enahanda
bestämmelser i förevarande afseende böra blifva gällande som

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

15

vid armén, har utskottet, som under dessa förhållanden ej kunnat
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts nu framlagda förslag, funnit sig böra
föreslå, att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om förslag
till ändringar i det af utskottet nu angifna syfte i bestämmelserna såväl
angående arméns som flottans pensionering.

Beträffande motionen i öfrigt har utskottet, vid det förhållande
att bestämmelserna angående de af honom afsedda pensionskassor i
allmänhet äro af Kongl. Maj:t utan Riksdagens medverkan utfärdade,
funnit densamma i denna del böra föranleda allenast dertill, att Riksdagen
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att bestämmelser angående
förlust af pensionsrätt eller pension, motsvarande dem, som
skulle, efter vidtagande af ofvan antydda ändringar och tillägg, blifva
gällande för armén och flottan, jemväl måtte fastställas beträffande öfriga
embete- och tjenstemän samt betjente, hvilkas pensionering helt eller
delvis bekostas af allmänna medel.

Utskottet hemställer derför:

a) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
icke må af Riksdagen bifallas; samt

b) att Riksdagen med anledning af herr Hedins
ofvannämnda motion må besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i grunderna för arméns och flottans pensionering,
att den, som, utan att ådömas förlust af medborgerligt
förtroende, genom laga kraft egande beslut
blifvit afsatt från syssla, med hvilken rätt till fyllnadspension
är förenad, eller, efter erhållet afsked, förklarats
hafva gjort sig till afsättning skyldig, skall
hafva förverkat rätt till fyllnadspension; och dels att
Kong], Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
icke för alla klasser af embets- och tjenstemän
samt betjente, hvilkas pensionering delvis eller i sin
helhet bestrides af allmänna medel, motsvarande bestämmelser
om förlust af pensionsrätt eller pension
må blifva gällande som de, livilka kunna komma att
stadgas beträffande armén och flottan.

4:o. Uti en den 22 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 38) har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag, före -

Ang. bestämmandet
af
pensionsbeloppet
för
gevärshandtverlcare
vid
indelta
infanteriet.

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

slagit Riksdagen medgifva, att vid bestämmande af pensionsbeloppet
för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet i lönen måtte inräknas
åtnjutna nummerlöner med tillsammans 300 kronor.

Till åberopade statsrådsprotokollet bar föredragande departementschefen
anfört följande.

Uti särskilda, af vederbörande arméfördelningsckefer med tillstyrkan
af bifall öfverlemnade, lika lydande skrivelser, hade gevärshandtverkare
vid åtskilliga af arméns truppförband anhållit, att pensionsrätten
för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet måtte höjas
från 200 till 500 kronor, eller det belopp, som närmast motsvarade
deras nuvarande löneinkomster, mot skyldighet för dem att till arméns
pensionskassa erlägga fyra procent årligen jemväl af de löneinkomster,
som utginge från dem tilldelade rotar; varande till stöd för berörda
framställning hufvudsakligen anfördt, att, enligt grunderna för pensioneringen
af arméos befäl och underbefäl, den uttjente officeren eller
underofficeren med vederlike skulle åtnjuta en viss procent af den under
tjenstetiden innehafda lönen i pension, hvilken, hvad underofficerare
med vederlikar beträffade, i allmänhet utginge med lönens hela belopp,
men att för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet, för hvilka lönen
till mera än hälften utginge från dem tilldelade söldatrotar och blott
med 200 kronor från statsverket, pensionsförhållandena jemförelsevis
stälde sig mycket ogynsamma, emedan pensionen belöpte sig till endast
omkring 40 procent af deras löneinkomster, då deremot i tjensten med
dem likstälde yrkeskamrater inom armén, så väl gevärshandtverkare
vid värfvade infanteriet och de sedan år 1893 upprättade regementen
och bataljoner, som ock pistolsmeder vid indelta och värfvade kavalleriet,
alla vore berättigade att åtnjuta pension, beräknad efter hela den
under tjenstetiden uppburna lön, samt att, då gevärshandtverkare icke
vore pensionsberättigade förr än efter 60 lefnadsår och tjenstetiden i
allmänhet uppginge till 35 å 40 år, efter hvilken tid så väl arbetsförmåga
som kroppskrafter vore medtagna, den pension af 200 kronor,
som sökandena enligt nuvarande pensionsstat egde rätt att efter tjenstetidens
slut utfå, icke kunde anses tillräcklig att tillförsäkra dem det
oundgängligaste för återstående dagars lefnadsbehof, livilket väl dock
vore afsedt med arméns pensionering.

Chefen för 3:dje arméfördelningen hade, vid öfverlemnandet af
ansökningarne från gevärshandtverkare vid honom underlydande truppförband,
anfört hufvudsakligen, att en af de ledande grundsatserna i
den senaste arméorganisationen varit, att aflöningarne och dermed äfven

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

17

pensionsrätter! skulle i hvarje tjenstegrad med lika tjenstgöringsskyldighet
vara lika öfver hela armén, men att denna grundsats emellertid
icke gjort sig gällande hvad beträffade gevärshandtverkare och deras
enkors pensionsrätt, enär gevärshandtverkare vid indelta infanteriet och
deras enkor i afseende å pensionsrätten vore särskildt ogynsamt lottade.
Oaktadt, fordringarne för antagande till gevärshandtverkare vore lika
för hela armén och samma tjenstgöring ålåge dem vid hela det icke
garnisonerade infanteriet, egde gevärshandtverkare vid indelta infanteriet,
hvilkas lön utginge med 200 kronor jemte 2 nummerlöner, att
uppbära endast 200 kronor i pension och deras enkor 40 kronor, då
deremot gevärshandtverkare vid Vermlands fältjägarecorps, Hallands
och Blekinge bataljoner samt Vesternorrlands regemente åtnjöte pension
af 500 kronor, motsvarande den på stat upptagna lönens belopp, hvarjemte
enkorna erhölle 100 kronor i pension.

Efter erhållen remiss hade direktionen öfver arméns pensionskassa
uti utlåtande af den 29 sistlidne september anfört, att enär i
kong!, cirkuläret den 22 juni 1877, som innehölle grunderna för pensioneringen,
redan förefunnes under § 1 två stadgande!), afvikande från
den allmänna regeln om fast lön på stat såsom beräkningsgrund för
pensions bestämmande, direktionen, med afseende å den befintliga likställigheten
i åligganden m. m. för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet,
funne skäl icke saknas för medgifvande af ett ytterligare
stadgande, hvarigenom vid bestämmandet af pensionsbeloppet för nu
ifrågavarande gevärshandtverkare de af dem åtnjutna nummerlönerna
finge inräknas, hvarjemte direktionen vidare såsom skäl för bifall framhållit,
dels att, i bilagan litt C till det af särskilda komiterade den
27 januari 1876 afgifna betänkande och förslag angående arméns pensionering,
pensionsrätten för gevärshandtverkare vid indelta infanteriet
beräknats å ett lönebelopp, omfattande så väl den fasta lönen som de
tvenne nummerlönerna, hvaraf det ville synas, som komiterade funnit
de båda löneformerna sä likartade, att de ansett ett särskildt stadgande,
i likhet med hvad som föreslagits i afseende å underofficerares och
fältmusikanters pensionsrätt, icke behöfligt beträffande pensionsrätten
för ifrågavarande gevärshandtverkare, dels ock, att i 1892 års stat för
indelta infanteriets regementen ersättning för nummerlön, motsvarande
en medelvakansafgift, upptagits med 150 kronor.

Arméförvaltningen, hvars yttrande i ärendet Kongl. Maj:t jemväl
infordrat, hade uti afgifvet utlåtande den 16 november 1897 uttalat
som sin åsigt, att det syntes obilligt och knappast kunde hafva varit
vid löne- och pensionsregleriugen afsedt, att gevärshandtverkare vid
Bih. till Bilcsd. Brot. 1898. égSaml. 1 Afd. 10 Käft. 3

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

indelta infanteriet, endast på den grund att den vid 1875 års lönereglering
för infanteriets gevärshandtverkare bestämda lönen ut ginge vid
indelta infanteritruppförbanden med vakansafgifter för 2 nummerlöner,
beräknade till 150 kronor hvardera, och en å aflöningsstaten uppförd
kontant lönefyllnad af 200 kronor, skulle ega sämre pensionsrätt än
deras vederlikar vid truppförband, hvarest hela aflöningen, 500 kronor,
funnes kontant uppförd å lönestaten; och hade arméförvaltningen med
anledning häraf och på de al direktionen öfver arméns pensionskassa
i öfrigt anförda skäl tillstyrkt, att proposition till Riksdagen måtte
göras om sådan ändring i de år 1877 faststälda pensioneringsgrunder
för armén, att, vid bestämmandet af pensionsbeloppet för gevärshandtverkare
vid indelta infanteriet, de två af dem åtnjutna nummerlönerna
finge inräknas i lönebeloppet med 300 kronor.

Då, såsom chefen för 3:dje arméfördelningen framhållit, samma
tjenstgöring ålåge samtliga gevärshandtverkare vid hela det icke garnisonerade
infanteriet, ansåge departementschefen bifall till ifrågavarande
framställning endast vara en gärd af rättvisa och billighet. Genom
en bestämmelse derom, att gevärshandtverkare vid indelta infanteriets
regementen och corpser finge såsom grund för sin pensionsrätt beräkna,
utom kontanta lönen på stat 200 kronor, äfven de tvenne nummerlönerna,
tillsammans upptagna till 300 kronor, skulle dessa handtverkare
i afseende på pensionsrätt komma i lika ställning med sina yrkeskamrater
vid öfriga icke garnisouerade infanteriet, hvilka vore berättigade
till 500 kronors pension, och derigenom kunna vid afskedstagandet
påräkna en torftig utkomst under sin återstående lefnad. En dylik
förändring skulle icke heller innebära någon nyhet i de för arméns
pensionering gällande bestämmelser, ty ett stadgande af likartad beskaffenhet
återfunnes i kougl. cirkuläret den 22 juni 1877, der det i
punkt 1 föreskrefves, att fältmusikanter vid indelta armén, h vilkas aflöning
utginge af de till musikens underhåll anslagna medel och sålunda,
såsom beroende på kontrakt, kunde vara ganska vexlande, skulle
i pension och fyllnadspension uppbära samma pensionsbelopp som sergeanter
af 2:a klassen.

Utskottet, som funnit ifrågavarande framställning vara grundad
på goda skäl, har ansett sig böra i hufvudsak förorda densamma.
Dock har utskottet i betraktande af den betydliga förmån, som skulle
beredas nu i tjenst varande, nummerlöner åtnjutande gevärshandtverkare,
derigenom att desse, hvilka hittills fullgjort sina inbetalningar till arméns
pensionskassa efter en beräknad lön af endast 200 kronor, skulle, efter

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

19

afgång ur tjenst, få åtnjuta pension efter en lön af 500 kronor, ansett
nämnda förmån böra medgifvas endast under vilkor, att afgifter för visst
antal år af dem till pensionskassan inbetalas. Utskottet bar i enlighet
härmed funnit sig böra föreslå en bestämmelse, liknande öfvergångsstadgaudet
i punkten 13 af kongl. cirkuläret den 22 juni 1877 angående
ny pensionsreglering för armén, hvari föreskrifves, att den, som inom
två år efter det de i cirkuläret omförmälda pensioneringsgrunder börjat
tillämpas, med rätt till fyllnadspension enligt samma grunder från
tjena ten afginge, skulle, för tillgodonjutande af nämnda rätt, till pensionskassan
erlägga skilnaden mellan de pensionsafgifter, han under
två år näst före afskedstagandet skulle med tillämpning af samma
grunder hafva utgjort, och de enahanda afgifter, han för samma tid i
verkligheten erlagt. Utskottet har emellertid ansett, att i förevarande
fäll tiden lämpligen bör utsträckas till fem år.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer uttkottet,

att Riksdagen må medgifva, att, vid bestämmandet
af pensionsbeloppet för gevärshandtverkare vid indelta
infanteriet, i lönen må inräknas åtnjutna nummerlöner
med tillsammans 300 kronor; dock att sådan gevärshandtverkafe,
hvilken inom fem år efter det denna
pensioneringsgrund börjat tillämpas, från tjensten afgår
med rätt till fyllnadspension, skall, för tillgodonjutande
af sådan pension, beräknad efter 500 kronors
lön, till arméns pensionskassa erlägga skilnaden
mellan de pensionsafgifter, han under fem år näst
före afskedstagandet skulle med tillämpning af denna
grund hafva utgjort, och de enahanda afgifter, han
för samma tid i verkligheten erlagt.

5:o. I afseende å de i nu gällande riksstat uppförda anslagen
under pensionsstaten hemställer utskottet,

att dessa anslag, med undantag af det under
punkten l:o här ofvan omförmälda, må i 1899 års
riksstat uppföras med oförändrade belopp.

Ang. anslagen
under pensionsstaten.

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ang. pension
ät f. d. mönsterskri/
var en
O Westblads
enka.

[3]

Allmänna indragningsstaten.

6:o Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att å allmänna
indragningsstaten måtte uppföras årlig pension till belopp af
200 kronor åt f. d. mönsterskrifvaren vid lifregementets husarcorps O.
Westblads enka Anna Petronella Westblad, född Tellén, att från 1898
års början till henne utgå, så länge hon förblefve enka.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har härom
till statsrådsprotokollet för den 22 december 1897 (sid. 35—37) anfört
följande.

Till Kongl. Maj:t hade f. d. mönsterskrifvaren vid lifregementets
husarcorps O. Westblads ofvanbemälda enka inkommit med ansökning,
att Kongl. Maj:t måtte genom framställning till Riksdagan bereda sökanden
någon pension, och hade denna ansökning varit åtföljd af handlingar,
utvisande att f. d. mönsterskrifvaren Westblad, hvilken vid sitt
frånfälle den 16 juni 1896 varit 77 år gammal, innehaft mönsterskrifvarebefattningen
från den 26 juli 1856 till den 22 december 1887, hvarefter
han till sin död åtnjutit en för honom å allmänna indragningsstaten
uppförd pension af 700 kronor; att han, enligt hvad vederbörande
corpschef vitsordat, med nit och skicklighet fullgjort sina tjensteåligganden;
att den efter honom upprättade bouppteckning, enligt vederbörande
bouppteckningsförrättares intyg, upptoge en brist i boet af
640 kronor; samt att sökanden, som vore född den 29 juni 1832 och
således 65 år gammal, befunne sig i fattiga omständigheter.

Uti häröfver infordradt utlåtande hade arméförvaltningen å civila
departementet anfört, att, då mönsterskrifvare ej egt att bereda sig
delaktighet i arméns nya enke- och pupillkassa samt, enligt hvad arméförvaltningen
inhemtat, sökanden icke heller undfinge pension från arméns
gamla enke- och pupillkassa, något understöd af statsmedel icke kommit
sökanden till del, vid hvilket förhållande och enär sökanden enligt hvad
bouppteckningen efter mannen samt handlingarne vidfogade intyg utvisad,
vore fattig och vid sin framskridna ålder icke kunde genom arbete förskaffa
sig lifsuppehälle, arméförvaltningen ansett sig, i betraktande af mannens
mer än 40-åriga väl vitsordade tjenstgöring samt med stöd jemväl af
Kongl. Maj:ts till 1896 års Riksdag aflåtna och af Riksdagen bifallna
framställning om pension åt enkan efter vaktmästaren vid tekniska hög -

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

21

skolan F. O. Söderberg, böra tillstyrka, att proposition aflätes till Riksdagen
om uppförande för sökanden på allmänna indragningsstaten af
en årlig pension till belopp af tvåhundra kronor.

Statskontoret, hvars yttrande i frågan jemväl infordrats, hade uti
utlåtande af den 27 sistlidne augusti anfört, att, med afseende å boets
uppgifna ställning, hvarom dock endast bifogats ett intyg af vederbörande
bouppteckningsförrättare, och då sökanden saknade rätt till pension
från arméns gamla enke- och pupillkassa, statskontoret ej ville
förneka, att sökanden kunde vara i behof af understöd för sin utkomst,
men att, enär det ansökningen bilagda prestbetyg för sökanden ej innehölle
något vitsord om svårighet för henne att försörja sig och om
behof af understöd för sådant ändamål samt upplysning derjemte saknades,
huruvida ej anhöriga till sökanden funnes, hvilka möjligen kunde
bispringa henne med hjelp, statskontoret i ärendets dåvarande skick
ansåge sig ej kunna understödja sökandens anhållan om beredande åt
henne af pension.

Till fullständigande af förut ingifna ansökningshandlingar hade
sökanden derefter inlemnat dels ett för henne den 30 augusti 1897
utfärdadt prestbetyg af innehåll, att hon nu vid 65 års ålder och tilltagande
svårighet att med arbete sig försörja vore i verkligt behof af
understöd, dels ock ett vederbörligen styrkt transsumt af den efter
mönsterskrifvaren Westblad förrättade bouppteckning, hvaraf inhemtades,
att bristen i boet uppgått till 640 kronor 85 öre, samt att enkan
antecknats såsom ende sterbhusdelegare, enär Westblads efterlemnade
sidoarfvingar, hvilka vistades å okänd ort, icke kunnat till förrättningen
kallas.

På grund af hvad sålunda förekommit hemstälde departementschefen,
det Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om
uppförande å allmänna indragningsstaten af en årlig pension för enkan
Westblad till det af arméförvaltningen föreslagna belopp af tvåhundra
kronor.

Enligt hvad utskottet inhemtat, utgick aflöningen till mönsterskrifvaren
vid lifregementets husarcorps i form af ersättning för indelta
löneförmåner, hvilken ersättning torde kunna beräknas till 800 kronor.

Med hänsyn till de omständigheter, som enligt statsrådsprotokollet
åberopats till stöd för framställningen, får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

dng. pension
åt portvakten
vid allm.
garnisonssjuk -huset i Stockholm U.

Pettersson.

7:o) Uti eu till Riksdagen aflåten proposition (n:o 78) bar Kotigl. Maj:t
föreslagit Riksdagen medgifva, att portvakten vid allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm, Ulrik Pettersson, måtte från och med månaden
näst efter den, hvarunder lian erhölle entledigande från sin vid nämnda
sjukhus innehafvande befattning, för sin återstående lifstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension af fyrahundrafemtio kronor.

Angående förevarande framställning har statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet för den 11 nästlidne
mars anfört följande:

Uti skrifvelse den 10 sistlidne december hade direktionen öfver
allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm, med anledning af en utaf
portvakten vid sjukhuset Ulrik Pettersson hos direktionen gjord framställning,
hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes till innevarande års Riksdag
aflåta proposition om beredande åt bemälde Pettersson af en årlig
pension till belopp af 500 kronor, att, då sjukhusets egna medel ej
dertill lemnade tillgång, utgå från allmänna indragningsstaten från och
med månaden näst efter den, hvari afsked från portvaktsbeställningen
blefve honom meddeladt.

Af handlingarne inhemtades: att Pettersson, som vore född den
5 maj 1824 och under åren 1845 —1865 tjenat vid lifgardet till häst,
allt sedan den 31 juli 1868 varit anstäld såsom portvakt vid nämnda
sjukhus; att han enligt vederbörande läkarebetyg lede af förträngning
af matstrupen, hvarigenom hans förmåga att upptaga föda blifvit högst
betydligt förminskad, och att han så väl härigenom som på grund af
sin höga ålder vore urståndsatt att sköta sin tjenstebefattning; samt
att Petterssons aflöningsförmåner vid sjukhuset utgjordes af fri bostad
med vedbrand och lyse samt 375 kronor kontant för år.

Öfver denna framställning hade utlåtande blifvit infordradt från
arméförvaltningen å civila departementet, hvilken myndighet uti skrifvelse
den 28 december 1897 anfört, att Petterssons aflöning vid garnisonssjukhuset,
derest värdet af bostaden beräknades, på sätt för vaktmästare
vore stadgadt, till 150 kronor, uppgått till högre belopp än den nu
begärda pensionen, äfven om öfriga naturaförmåner härvid icke toges
i beräkning, på grund hvaraf, och då det ifrågasatta pensionsbeloppet
ej heller öfverstege hvad enligt stat i sådant hänseende tillkomme nyssnämnde
vaktmästare, arméförvaltningen, i betraktande af ej mindre
Petterssons uppnådda 73 lefnadsår, af hvilka närmare 50 tillbragts i
kronans tjenst, än äfven hans nu iråkade sjuklighet samt oförmåga att
sköta sin befattning, ansåge sig böra tillstyrka bifall till den gjorda

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

23

framställningen; dock att, vid det förhållande, att Pettersson iåtnjöte
underhåll i Vadstena krigsmanshuskassa med 48 kronor årligen, pensionen
från allmänna indragningsstaten enligt arméförvaltningens åsigt
borde, med afdrag af detta belopp, bestämmas till endast 452 kronor.

Statskontoret, hvars utlåtande i ärendet jemväl infordrats, hade
uti skrifvelse den 4 nästjidne februari, lika med arméförvaltningen,
funnit sig böra förorda aflåtande af proposition till Riksdagen om beviljande
för Pettersson af en årlig pension å allmänna indragningsstaten
med ett af statskontoret föreslaget belopp af 450 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst, och då det syntes vara
med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att Pettersson, hvilken
inom kort skulle uppnå 74 års ålder och i nära 50 år varit i statens
tjenst anstäld, vid afgång från innehafvande befattning måtte beredas
något understöd medelst pension, hémstälde departementschefen om
aflåtande af proposition i enlighet med hvad statskontoret föreslagit.

På de skål, som sålunda till statsrådsprotokollet anförts, får utskottet
hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

8:o) Kongl. Maj:t har i en till Riksdagen den 11 nästlidne A”o- vension
mars aflåten proposition (n:o 79) föreslagit Riksdagen medgifva, att "lr
kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria Nilsson ffarmsonssjukmåtte
från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked från halm
henues befattning blefve henne meddeladt, under sin återstående lifstid «««.
åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten till belopp af femhundra
kronor årligen.

Till statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden ofvannämnda
dag har departementschefen uti detta ärende ;andragit följande:

Med anmälan, att vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm
anstälda kokerskan Maria Nilsson, hvilken tjenstgjort vid serafimerlasarettet
från den 30 april 1855 till den 19 oktober 1857 samt derefter
vid garnisonssjukhuset, under de första tjugu åren såsom sjuksköterska,
och sedermera allt fortfarande såsom kokerska, numera ådragit
sig en sådan sjukdom, att hon vore synnerligen olämplig att fortfarande
sköta sin kokerskebefattning, hade direktionen öfver berörda sjukhus uti

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

skrifvelse af den 10 december nästlidna år hemstält, att, då betjeningen
vid ett sjukhus närmast vore att jemföra med tjenare i enskild! hus
och då det med skäl ansåges obarmhertigt, om den bemedlade enskilde
afskedade en gammal trotjenare utan att sörja för dennes framtida
underhåll, Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition om
beredande åt bemälda Nilsson under hennes återstående lifstid af en
årlig pension å 600 kronor, att, då sjukhusets egna medel ej dertill
lemnade tillgång, utgå från allmänna indragningsstaten från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked från hennes befattning blefve
henne meddeladt; och hade vid skrifvelsen varit fogade dels prestattest,
hvaraf inhemtades, att Nilsson vore född den 27 juni 1833, lefde ogift
och åtnjöte medborgerligt förtroende, dels ett den 27 sistlidne november
för Nilsson utfärdadt läkarebetyg af innehåll, att hon lede af eczem
och höggradiga blodåderbråck, genom hvilka åkommor hon blifvit
mindre förmögen att tillfredsställande sköta sin tjenst.

Uti häröfver infordrad! utlåtande hade arméförvaltningen å civila
departementet med erinran att 1897 års Riksdag uppå Kongl. Maj:ts
framställning beviljat tvättförestånderskan vid ifrågavarande garnisonssjukhus
E. M. Höglund en årlig pension af 300 kronor, tillstyrkt, att,
då Nilsson mer än 42 år varit anstäld vid serafimerlasarettet och allmänna
garnisonssjukhuset samt på grund af sjukdom och ålderdomssvaghet
befunnes vara olämplig och nästan oförmögen att vidare sköta
sin tjenst, Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att åt Nilsson, hvilkens
befattning borde anses mera magtpåliggande än ofvannämnda
Höglunds, bevilja en årlig pension från allmänna indragningsstaten till
belopp af femhundra kronor. *

Statskontoret, hvars yttrande i ärendet jemväl blifvit infordradt,
hade uti skrifvelse den 9 sistlidne februari, jemte meddelande att, enligt
den 2 december 1892 faststäld stat för allmänna garnisionsjsukhuset,
till en kokerska derstädes utginge dagarfvode med 1 krona
50 öre eller för år 547 kronor 50 öre, hvartill komme förmånen af fri
bostad jemte vedbrand och lyse, för sin del tillstyrkt bifall till direktionens
framställning om beredande af pension åt Nilsson med ett belopp,
som statskontoret ansåge ej böra öfverstiga det af arméförvaltningen
föreslagna, eller 500 kronor för år.

På grund af hvad sålunda blifvit upplyst och då det syntes vara
med billighet öfverensstämmande, att Nilsson, hvilken vore nära 65
år gammal och i snart 43 år varit i det allmännas tjenst anstäld, vid
afgång från sin nuvarande befattning måtte beredas något understöd

Statutskottets Utlåtande N:o 10.

25

till hjelp å sin ålderdom ansåge departementschefen, att en pension af
femhundra kronor årligen borde åt Nilsson föreslås.

Vid det förhållande att förestånderskan för tvätt och lagning~vid
ifrågavarande garnisonssjukhus E. M. Höglund, åt hvilken Riksdagen
nästlidet år beviljade en pension af 300 kronor, hade, enligt hvad af
Kongl. Maj:ts proposition till nämnda Riksdag inhemtas, åtnjutit en
årlig aflöning af omkring 710 kronor jemte förmånerna af fri bostad
med lyse och vedbrand, under det att kokerskan Nilssons aflöning,
förutom enahanda förmåner, uppgått till endast 547 kronor 50 öre
för år räknadt, samt båda i afseende å lefnadsålder och tjenstetid
synas vara ganska likstälda och omständigheterna i öfrigt icke torde
vara mer ömmande i förevarande fall än beträffande Höglund, synes
skäl icke föreligga att åt Nilsson medgifva högre pension, än som tilldelats
Höglund, och får utskottet på grund häraf hemställa,

att Kongl. Majrts förevarande framställning må
af Riksdagen på det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver,
att kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset
i Stockholm Maria Nilsson må från och med månaden
näst efter den, i hvilken afsked från hennes befattning
varder henne meddeladt, under sin återstående
lifstid åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten
till belopp af trehundra kronor årligen.

9:o. I statsverkspropositionen har Kongl. Makt under denna
hufvudtitel i punkten 4:o föreslagit Riksdagen medgifva att lektorerna synerätt för
vid sjökrig sskolan måtte åtnjuta rätt till pension å allmänna indrag- lektorerna vid

* v X ej an fl ry t* m

ningsstaten enligt samma grunder, som vore eller kunde blifva be- skolan''.
stämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken. [4.]

Statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 10 december 1897
innehåller (sid. 38—40) i detta ämne följande.

Uti en till Kong]. Maj:t stäld och af chefen för sjökrigsskolan
med tillstyrkan af bifall öfverlemnad ansökning hade lektorerna vid
sjökrigsskolan, Johan Fredrik Lagerlund, Joseph Muller, Carl Nils
Holmgren och Johan Erik Lindgren anhållit om aflåtande af proposition
till Riksdagen om rätt för de ordinarie lärarne vid sjökrigsskolan att
få åtnjuta pension från allmänna indragningsstaten enligt samma grunBih.
till Riksd. Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 lläft. 4

26 .Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

der, som vore eller blefve bestämda för ordinarie ämneslärare vid de
allmänna läroverken.

Under erinran att i den till 1888 års Riksdag aflåtna proposition,
hvari begärts förbättring i de ordinarie lärarnes vid sjökrigsskolan
lönevilkor, äfven föreslagits, att de måtte förklaras berättigade till erhållande
af pension frän allmänna indragningsstaten, men att Riksdagen
ansett, att dessa frågor lämpligen borde komma till afgörande i
sammanhang med en omorganisation af rikets allmänna läroverk, hade
sökandena till stöd för sin nu gjorda anhållan och för att visa de ordinarie
lärarnes vid sjökrigsskolan likställighet med lärarne vid de
allmänna läroverken åberopat bestämmelserna i §§ 14 och 68 af gällande
stadga för sjökrigsskolan den 1 november 1889, enligt hvilka
bestämmelser behörighet att söka lektorstjenst tillkomme den, som vore
behörig till sökande af lektorstjenst vid rikets allmänna läroverk, samt
vid förslags uppgörande till lärokurser borde iakttagas, att kadett, som
genomgått alla landklasserna, skulle i de icke militära ämnena besitta
ett kunskapsmått, icke understigande det, som för godkänd afgångsexamen
vid rikets allmänna läroverk fordrades, hvarjemte framhållits,
bland annat, att löneförmånerna för de ordinarie lärarne vid sjökrigsskolan,
hvilka å sina tjenster egde af Kongl. Maj:t utfärdade fullmagter,
enligt Riksdagens beslut utginge dels af statsmedel och dels af den
terminsafgift, som ålåge kadetterna att erlägga, samt utgjorde för hvar
och en af dessa lärare, som uppnått högsta lönegraden, sammanlagdt
i rundt tal 4,600 kronor för år.

Till följd af härå erhållen remiss hade statskontoret afgifvit utlåtande,
deri statskontoret förklarat sig icke kunna finna någon giltig
anledning, hvarför icke de vid sjökrigsskolan fast anstälde lektorer
skulle få komma i åtnjutande af en förmån, hvilken tillförsäkrats såväl
deras vederlikar vid de allmänna läroverken som öfver hufvud taget alla
andra med dem jemförliga ordinarie lärare vid statens läroanstalter,
såsom till exempel navigationsskolorna, tekniska högskolan, Chalmers’
tekniska läroanstalt, tekniska elementarskolorna, farmaceutiska institutet
och veterinärinstitutet med flera, hvarför statskontoret, under erinran
att frågan om lektorernas vid sjökrigsskolan rätt till pension icke
syntes behöfva ställas i något direkt beroende af löneregleringsfrågan,
tillstyrkte, att Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta proposition af
hufvudsakligen samma innehåll som i den till 1888 års Riksdag aflåtna
proposition i denna del, eller att lektorerna vid sjökrigsskolan måtte
förklaras berättigade att från allmänna indragningsstaten erhålla pension

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

27

enligt samma grunder, som för närvarande äro eller framdeles kunna
blifva bestämda för deras vederlikar vid de allmänna läroverken.

För egen del har departementschefen erinrat derom, att, med anledning
af Kongl. Maj:ts för 1888 års Riksdag framlagda förslag till
förbättring i lönevilkoren för lektorerna vid sjökrigsskolan och om
rätt för dem att från allmänna indragningsstaten erhålla pension till
enahanda belopp och på enahanda vilkor, som vore bestämda för
deras vederlikar i motsvarande lönegrad vid de allmänna läroverken,
Riksdagens statsutskott visserligen ansett rätta tidpunkten att vidtaga
en reglering af sjökrigsskolans stat icke vara inne, utan såsom
sin åsigt uttalat, att det framlagda förslaget icke borde tagas i betraktande
annorledes än i sammanhang med eller efter pröfning af den
ännu olösta frågan om de allmänna läroverkens omorganisation, men
att åtskilliga ledamöter af utskottet i afgifven reservation, utan att
särskildt yttra sig rörande frågan om pensionsrätten, tillstyrkt en mera
tillfällig löneförbättring åt lärarne vid sjökrigsskolan, samt att Riksdagen
fattat sitt beslut i enlighet med denna reservations innehåll och
att alltså frågan om pensionsrätten icke blef föremål för något uttalande
från Riksdagens sida.

Då nu frågan om lektorernas vid sjökrigsskolan pensionsrätt blifvit
i ofvan berörda ansökning ånyo upptagen och då departementschefen,
lika med statskontoret, ansåge denna fråga icke behöfva ställas i något
direkt beroende af löneregleringsfrågan, hemstälde departementschefen,
under åberopande af hvad statskontoret i ämnet anfört, det Kongl. Maj:t
täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att lektorerna vid sjökrigsskolan
måtte åtnjuta rätt till pension å allmänna indragningsstaten enligt
samma grunder, som äro eller kunna varda bestämda för deras vederlikar
vid de allmänna läroverken.

Med anledning af Kongl. Maj:ts till 1888 års Riksdag gjorda förslag
om uppförande af lärarne vid sjökrigsskolan å ordinarie stat
yttrade statsutskottet, såsom ofvan meddelats, att nämnda förslag icke
syntes böra tagas i betraktande annorlunda än i sammanhang med
eller efter pröfning af den ännu olösta frågan om de allmänna läroverkens
organisation. Kongl. Maj:ts berörda förslag blef icke heller af
Riksdagen bifallet. Vid sådant förhållande, och då aflöningen till nämnde
lärare fortfarande komme att utgå i form af arfvoden, förklarade Riksdagen
på förslag af statsutskottet, att den då jemväl föreliggande frågan
om beredande åt desse lärare af pensionsrätt på allmänna indragningsstaten
hade förfallit.

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Ang. pension
för förre
verkstads föreståndaren

G. Nilsson.

[5.]

Den sålunda uttalade uppfattningen om lönereglering för ifrågavarande
lärare såsom förutsättning för ordnande af deras pensionsrätt
samt om nämnda lönereglerings beroende af frågan om lönereglering
för elementarlärarne vidhåller utskottet fortfarande och anser på den
grund, att sistnämnda fråga bör vinna sin lösning, innan något beslutes
i nu förevarande ämne.

Vid sådant förhållande, och då utskottet är förvissadt, att, derest
det skulle finnas nödvändigt att, förr än berörda löne- och pensionsreglering
för sjökrigsskolans lärare genomförts, bevilja afsked åt någon
af de nu derstädes anstälda lektorerna, Kongl. Maj:t icke lärer underlåta
att om pension åt honom göra särskild framställning till Riksdagen,
har utskottet funnit sig icke böra tillstyrka Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag, utan hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

10:o. I punkten 5:o under nionde hufvudtiteln har Kongl. Maj:t
i statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att åt förre verkstadsföreståndaren
Gustaf Nilsson bevilja en årlig pension af 600 kronor,
att från allmänna indragningsstaten utgå från och med 1 januari 1898.

Enligt hvad statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 17
december 1897 (sid. 41—43) upplyser, hade uti en af stationsbefälhafvaren
vid flottans station i Stockholm öfverlemnad ansökning förre föreståndaren
och tillskäraren vid stationens bekläduadsverkstad Gustaf
Nilsson, med förmälan, att han vid uppnådd ålder af öfver 72 år och
efter mer än 20 års anställning i nämnda egenskap måst såsom uppsagd
från platsen på grund af ålder och bristande arbetskrafter afgå
derifrån utan att hafva förvärfvat pensionsrätt, anhållit att för sin
återstående lifstid komma i åtnjutande af pension från allmänna indragningsstaten.

Till stöd för denna anhållan hade Nilsson meddelat, att han vid
tillträdande af sin befattning vid beklädnadsverkstaden icke begärt att
blifva delegare i dåvarande amiralitetskrigsmanskassan hufvudsakligast
af det skäl, att han vid då uppnådda 50 lefnadsår icke tänkt sig hinna
att under 30 tjenstår verkställa de inbetalningar, kassans reglemente
föreskrefve, och icke heller då hade sig bekant, att undantag från 30
års inbetalning för erhållande af pension möjligen kunde göras; att

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

29

hans sedermera, efter misslyckade försök att genom arbete utom tjensten
betrygga sin framtid, framstälda anhållan att blifva delegare i
nämnda kassa blifvit af direktionen afslagen; att han icke heller sedermera
varit i tillfälle att genom inträde i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt
bereda sig en sorgfri ålderdom, enär de höga hyror och lefnadsomkostnader,
hvilka under hans föreståndaretid varit rådande, icke
medgifvit honom att åt sin aflöning utgifva något för sådant ändamål,
helst inbetalningarne vid hans ålder skulle blifvit mycket höga; samt
att han, som numera icke vore i stånd att förtjena något, således på
gamla dagar befunne sig i behöfvande omständigheter.

Vid ansökningen hade varit fogade dels särskilda af f. d. ordföranden
i förvaltningsdirektionen vid flottans förenämnda station och
intendenten derstädes afgifna intyg, utvisande, att Nilsson egt skyldighet
att under sin anställning vara tillstädes vid sin arbetspost och
sysselsätta sig med arbete tio timmar dagligen och icke kunnat på
annat sätt genom sitt yrke förskaffa sig någon inkomst, dels ett utåt
förvaltningsdirektionen utfärdadt tjenstebetyg, hvaruti vitsordats, att
Nilsson under sin tjenstetid visat sig vara duglig och skicklig i sitt
yrke samt fullgjort sina åligganden till direktionens belåtenhet, dels
ock utdrag af nämnda direktions protokoll för den 16 januari 1896,
hvaraf inhemtades, att, på anmälan af intendenten vid stationen, att
Nilsson, som vore född den 3 februari 1825, öfverskridit den högsta
för användning i statens tjenst medgifna åldersgräns och att hans
krafter ej längre medgåfve honom att uppfylla alla anspråk, som skäligen
kunde ställas på verkstadens föreståndare, förvaltningsdirektionen,
enligt intendentens jemväl gjorda hemställan, uppsagt det med Nilsson
upprättade kontraktet.

Till följd af härå erhållen remiss hade statskontoret i ärendet
afgifvit utlåtande, deri statskontoret, med erinran, att Nilsson blifvit
till omförmälda befattning den 30 december 1875 antagen genom kontrakt,
stäldt på tre månaders uppsägning, att hans aflöning dervid bestämts
till 200 kronor i månaden och att han vid frånträdandet af befattningen
innehaft densamma 20 år 4 månader, tillika anfört, hurusom
af direktionen för flottans pensionskassa vore i ett den 19 oktober
1896 afgifvet infordradt utlåtande i anledning af en af Nilsson då gjord
ansökning om erhållande af pension från allmänna indragningsstaten
meddeladt, att Nilsson år 1883 hos direktionen framstält begäran att
för vinnande af pensionsrätt i kassan få erlägga enkla retroaktiva pensions-
och gratialafgifter från och med år 1876, då hans anställning

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

vid flottan börjat, men att direktionen enligt beslut den 24 april 1883
funnit Nilsson dåmera icke vara härtill berättigad af den orsak, att,
jemiikt § 12 i kongl. kungörelsen den 24 november 1876 angående
nya grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl med
vederlikar, dessa grunder egde tillämpning endast å sådana redan i
tjenst, varande månadslönare vid flottans militärdepöter och varfsstationer,
som anmält sig vilja derpå ingå, hvartill Nilsson i vederbörlig
ordning förklarat sig icke villig.

På grund af hvad i förevarande fråga förekommit hade statskontoret
ansett Nilsson vara förtjent af något understöd för sina återstående
dagar, hvilket dock, med afseende å beskaffenheten af hans
anställning, hans sena tillträde till befattningen och hans till följd
deraf jemförelsevis korta tjenstetid, icke borde utgå med högre belopp
än 600 kronor.

För egen del har departementschefen förklarat sig biträda statskontorets
förslag.

Med anledning af gjord framställning beviljade 1897 års Riksdag
en pension å 200 kronor till handtverksmästaren vid Vendes artilleriregemente
A. F. W. Ekstedt, hvilken under 21 års tjenst åtnjutit en aflöning
af tillsammans 748 kronor om året samt i likhet med Nilsson varit
anstäld på tre månaders uppsägning och underlåtit att begagna sin
rätt att inom viss tid vinna inträde i vederbörande pensionskassa.

Med stöd häraf har utskottet, som erhållit intyg derom, att Nilsson
är i stort behof af understöd på sin ålderdom, samt för öfrigt inhemtat,
att Nilsson, derest han i alla afseenden uppfylt de för pensions erhållande
ur flottans pensionskassa föreskrifna vilkor, skulle vid afskedstagande!.
varit berättigad till en årlig pension af 864 kronor, funnit
skäl föreligga att jemväl åt Nilsson må beviljas pension, helst som
Nilsson, äfven om han på det sätt, honom varit medgifvet, sökt och
erhållit inträde i amiralitetskrigsmanskassan, med anledning af sin korta
tjenstetid, icke skolat utan särskildt medgifvande hafva erhållit pension.
Pensionens belopp anser utskottet emellertid böra begränsas till 350
kronor.

Utskottet, som emellertid ej kunnat undgå att fästa sin uppmärksamhet
vid olämpligheten af att ifrågavarande befattning blifvit besatt
med en person i framskriden ålder, får på grund af hvad i ärendet
förekommit hemställa,

Statsutskottets Utlåtande N:o JO.

31

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen må åt förre verkstadsföreståndaren
Gustaf Nilsson bevilja en årlig
pension af trehundrafemtio kronor, att från allmänna
indragningsstaten utgå från och med den 1 januari
1898.

ll:o. Uti en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 74) har Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att bevilja förre extra skogsbevakaren Gustaf
Karlsson från Malåträsk för hans återstående lifstid ett årligt understöd
af 150 kronor, att utgå från allmänna indragningsstaten och beräknas
från början af år 1897.

Enligt hvad af statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 11
mars detta år inhemtas, hade i en till Kongl. Maj:t ingifven skrift förre
extra skogsbevakaren Gustaf Karlsson från Malåträsk förmält, att han
under tjenstgöring sommaren år 1894 blifvit genom försåtligt aflossade
hagelskott så skadad i venstra ögat, att han numera vore fullkomligt
blind å detsamma, och att han, som i anledning af det honom sålunda
öfvergångna våldet måst vidkännas utgifter för sjukvård till belopp af
84 kronor 64 öre, icke kunnat af den brottslige utfå något skadestånd,
enär till följd af bristande bevisning ingen kunnat för våldet fällas till
ansvar; och hade Karlsson anhållit, att han, som under år 1896 blifvit
försatt i konkurstillstånd samt i följd af förlusten af sitt öga antagligen
snart komme att blifva fullständigt oförmögen att genom arbete
försörja sig och sin familj, måtte erhålla antingen något mindre årligt
understöd under sin återstående lifstid eller ock någon lämplig gratifikation
på en gång.

Till stöd för sin berörda framställning hade Karlsson, som styrkt
sig vara född den 11 november 1853, åberopat åtskilliga intyg, af
hvilka ett, utfärdadt af länsmannen C. G. Sparrman, vitsordade, att
Karlsson varit Sparrman och kronojägaren i Malå bevakningstrakt
Lars Sjöström följaktig vid virkeskontrollering å Erikslunds skogsskifte
i Malå socken den 12 och den 13 juni 1894, samt att vid sistnämnda
tillfälle skott aflossats och träffat Karlsson, hvilken derförut
haft sin synförmåga i oskadadt skick. Lasarettsläkaren Aug. Wennerström
hade i ett af honom den 15 december 1894 utgifvet intyg meddelat,
att vid Karlssons besök den 16 juni samma år å Skellefteå
lasarett visat sig, att ett hagel inträngt å högra lårets insida och ett
hagel vid venstra ögats orbitalrand nedanför ögonbrynet; att dessa

Angående
understöd åt
färre extra
skogsbevakaren
Gustaf
Karlsson.

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

hagel ej kunnat anträffas eller uttagas; att efter Karlssons hemkomst
till Malå venstra ögat börjat värka och inflammeras, hvarjemte synförmågan
å detta öga mer och mer aftagit; samt att vid undersökning
den 29 påföljande september visat sig, att Karlsson varit fullkomligt
blind å venstra ögat. Slutligen hade ordförandena i vederbörande
kommunalstämma och fångvårdsstyrelse upplyst, att Karlsson, hvilken
varit egare af en mindre hemmansdel, omedelbart efter den skada, han
erhållit under sin berörda tjenstgöring, blifvit urståndsatt att genom
arbete försörja sig och sin familj, samt att han befunne sig i fattiga
omständigheter.

Efter erhållen remiss hade domänstyrelsen afgifvit utlåtande öfver
ifrågavarande ansökning och dervid öfverlemnat inhemtade yttranden
i ärendet från jägmästaren i Norsjö revir, öfverjägmästaren i Vesterbottens
distrikt och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens
län.

Rörande förloppet af det våld, för hvilket Karlsson varit utsatt,
hade jägmästaren upplyst, att, med anledning af uppkommen misstanke
om oloflig skogsafverkning å nybygget Erikslund och den angränsande
kronoparken Malådalen, jägmästaren beordrat kronojägaren Sjöström
att med biträde af Karlsson och én annan extra bevakare undersöka
hyggestrakterna å nämnda nybygge och kronopark. Medan undersökning
i sådant afseende pågått, hade vid två särskilda tillfällen, den
30 maj och den 13 juni 1894, hagelskott lossats mot förrättningsmännen
af tre okända, maskerade och i försåt liggande personer,
hvilkas uppsåt tydligen varit att derigenom förhindra fortsättandet af
undersökningen. Denna hade emellertid sedermera behörigen afslutats
i jägmästarens och länsmannens närvaro samt under skydd af militärhandräckning,
som genom Kongl. Maj:ts befallningshafvandes försorg
anskaffats. Euligt hvad vid undersökningen blifvit utrönt, hade olofligen
afverkats å nybygget Erikslund 177 timmerträd och å kronoparken
Malådalen 279 träd. Såväl Sjöström som Karlsson hade vid omförmälda
förrättning den 13 juni 1894 sårats, den förre lindrigt, men
den senare mera allvarsamt och med den påföljd, förenämnda af lasarettsläkaren
Wennerström utgifna intyg utvisade.

Öfverjägmästaren hade, bland annat, anfört, att allt, som kunnat
göras för de brottsligas upptäckande och befordran till laga ansvar,
blifvit gjordt, utan att dock någon kunnat för brottet fällas, hvadan
för Karlsson saknades all utsigt att erhålla någon skadeersättning för
det honom ågångna våldet och derigenom lidna förluster.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade i likhet med öfverjäg -

Statsutskottets inlåtande N:o 10.

33

mästaren, ansett ifrågavarande framställning böra bifallas på det sätt,
att Karlsson tilldelades ett understöd till skäligt belopp att årligen
utgå under hans återstående lifstid. I denna åsigt hade jemväl jägmästaren
uti ett i ärendet ytterligare afgifvet yttrande förklarat sig
instämma, och hade jägmästaren dervid, med vitsordande af hvad ordförandena
i kommunalstämman och fattigvårdsstyrelsen intygat, framhållit,
att Karlsson vore i stort behof af verksam och varaktig hjelp.

För egen del hade domänstyrelsen anfört, att, då upplyst blifvit,
att Karlsson under sin tjenstgöring blifvit utsatt för skada, som gjort
honom oförmögen till arbete under en längre tid, jemte det hans arbetsförmåga
blifvit för framtiden väsentligen förminskad, samt då han
tillika fått vidkännas utgifter för sjukvård, utan att vare sig i det ena
eller andra hänseendet hafva erhållit något skadestånd vid den rättegång,
som rörande den ifrågavarande våldsgerningen anhängiggjorts,
men i saknad af bevisning icke ledt till de tilltalades fällande, styrelsen
ansåge Karlssons begäran om understöd i hög grad behjertansvärd;
och hade styrelsen, som lika med skogstjenstemännen och Kong].
Maj:ts befallningshafvande ansett det vara för Karlsson af större gagn
att erhålla ett mindre årligt understöd än ett större belopp på en
gång, hemstält, att honom måtte beviljas en årlig gratifikation att utgå
under hans återstående lifstid.

I afseende å beloppet af det ifrågasatta årliga understödet hade
jägmästaren och domänstyrelsen föreslagit detta till 75 kronor.

Vid föredragning den 21 maj nästlidet år af ifrågavarande underdåniga
ansökning hade Kongl. Maj:t funnit densamma icke för det dåvarande
böra i vidsträcktare mån bifallas, än att Karlsson tillerkänts
en gratifikation af 160 kronor, deri inberäknad ersättning för förut omförmälda
sjukvårdskostnad, att utgå af sjunde hufvudtitelns anslag till
extra utgifter.

Efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmodats införskaffa
vederbörande läkares yttrande, i hvad mån Karlsson till följd af omförmälda
honom öfvergångna våld kunde anses hafva blifvit urståndsatt
att bidraga till sitt och sin familjs uppehälle, hade Kongl. Maj:ts
befallningshafvande med skrifvelse öfverlemnat ett af extra provinsialläkaren
i Norsjö distrikt N. O. Hamrén den 21 december 1897 utgifvet
intyg, att Karlsson vid samma dag företagen undersökning befunnits
vara blind å venstra ögat och hafva synskärpan något nedsatt å det
högra, samt att han vore mindre arbetsför.

Departementschefen anförde för egen del att, enär den kroppsskada,
som, enligt hvad förut omförmälts, tillfogats Karlsson under
Bih. till Biksd: Prot. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 Raft. 5

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående
pension för
vaktmästaren
F. J.M. Hellström.

[6.]

hans tjenstgöring såsom extra skogsbevakare, uppenbarligen i icke
oväsentlig mån nedsatt hans arbetsförmåga och allt framgent måste för
honom försvåra möjligheten att sjelf försörja sig och sin familj samt
för Karlsson icke funnes någon utsigt att erhålla skadestånd af den
eller dem, som tillfogat honom ifrågakomna skada, syntes hans begäran
om understöd af statsmedel vara befogad. Den gratifikation å 160
kronor, som redan af allmänna medel tilldelats Karlsson, hade endast
afsedt godtgörelse för det lidande, som genom det ågångna våldet tillskyndats
Karlsson, jemte ersättning för hans sjukvårdskostnad. För
beredande af en verksam och varaktig hjelp för framtiden borde deremot,
såsom ock samtliga i ärendet hörda myndigheter förordat, ett
årligt mindre understöd beviljas Karlsson. Det belopp, 75 kroror, som
i sådant afseende ifrågasatts, syntes dock väl knappt tilltaget. För att
kunna i erforderlig mån fylla det afsedda ändamålet borde enligt departementschefens
åsigt understödsbeloppet icke skäligen sättas lägre
än till 150 kronor, och borde tidpunkten, hvarifrån understödet skulle
få åtnjutas, lämpligen bestämmas till början af år 1897.

Enligt hvad utskottet inhemtat, erhöll Karlsson såsom extra skogsbevakare
en aflöning af 2 kronor om dagen samt var ungefär tio månader
om året strängt anlitad i skogsstatens tjenst vid utsyningar och
annat arbete ute i skogarna. Derest omförmälda skada ej drabbat
Karlsson, lärer han skolat inom kort hafva befordrats till ordinarie kronojägare.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då det torde oafvisligeu
åligga staten att så vidt möjligt godtgöra de i dess tjenst antagna personer,
hvilka blifvit skadade genom öfvervåld under utöfning af samma
tjenst, hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

12:o) Kongl. Maj :t. har föreslagit Riksdagen medgifva, att vaktmästaren
vid nationalmuseum Frans Johan Michael Hellström måtte från och med
månaden näst efter den, i hvilken afsked blefve honom beviljadt, för sin
återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
af 500 kronor.

Enligt hvad propositionen bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden den 31 december 1897 (sid. 28—30) utvisar,

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

35

hade departsmentschefen då anmält en af intendenten vid nationalmuseum
till Ivongl. Maj:t öfverlemnad ansökning af vaktmästaren vid nämnda museum
Frans Johan Michael Hellström, som deruti på grund af tilltagande ålder
och sjuklighet anhållit, att honom måtte för hans återstående lifstid beredas
ett årligt underhåll att af honom åtnjutas från och med den dag,
då afsked från hans vaktmästarebeställning kunde blifva honom beviljadt;
varande ansökningen åtföljd ej mindre af åldersbetyg, utvisande
att Hellström vore född den 28 oktober 1824, än äfven af ett den 11
november 1897 utfärdadt läkarebetyg af innehåll att Hellström i följd
af sin höga ålder och deraf härledande kraftnedsättning vore oförmögen
till ansträngande sysselsättning, och hade departementschefen vidare
anfört följande.

I den skrifvelse, hvarmed intendenten vid nationalmuseum till
Kongl. Maj:t öfverlemnat berörda ansökning, hade anförts, att Hellström
den 15 maj 1866 antagits till e. o. vaktmästare vid dåvarande kongl.
museum, efter att förut under åren 1864 och 1865 hafva såsom snickare
biträdt vid arbetet med inläggande af golfven i museibyggnaden;
att Hellström den 15 januari 1867 blifvit ordinarie vaktmästare, i hvilken
egenskap han åren 1867—1868 uppburit 264 kronor i årsarfvode, höjdt
1869 till 276 kronor och 1875 till 350 kronor, hvarefter hans årsarfvode
från och med 1882, i sammanhang med ökad tjenstgöring, utgått med
750 kronor; att Hellström, såsom tillhörande den första uppsättningen
af vaktbetjening vid nationalmuseum, tagit del i det första mödosamma
arbetet med samlingarnas anordning och sedermera på ett redbart och
pligttroget sätt, med synnerlig påpasslighet, ordning och omtanke skött
sina göromål vid tillsyn och bevakning af konstsamlingarna, hvarjemte
hans kunskap i snickeri vid mångfaldiga tillfällen tagits i anspråk för
museum; att Hellström i det enskilda lifvet gjort sig känd för en hedrande
vandel och af Kongl. Maj:t hugnats med belöningsmedaljen för nit och
redlighet i rikets tjenst; samt att Hellström, som under de senaste åren
tidtals varit af sjukdom hindrad att uppehålla sin tjenst och nu uppnått
eu så hög ålder, att något tilltagande i krafter ej vore att motse, hvarken
egde någon enskild förmögenhet eller pensionsrätt vid museum, utan
i händelse af förnyade sjukdomsfall vore hänvisad till det understöd,
museum tillfälligtvis kunde bereda honom under en kortare tid. I anledning
häraf hade intendenten på det lifligaste tillstyrkt bifall till Hellströms
ansökning, med hemställan derjemte att, på sätt i ett föregående
liknande fall egt rum, den begärda pensionen måtte bestämmas till 500
kronor eller två tredjedelar af den aflöning, som Hellström sedan 1881
års början årligen åtnjutit.

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

Angående
pension srätt
för seminarieför
eständar en
i Haparanda
E. Lindbäck.

[7-]

I detta ärende hade statskontoret uti afgifvet utlåtande anfört,
bland annat, att för den vaktmästaresyssla Hellström innehade icke
funnes uppförd någon aflöning i den för nationalmuseum utfärdade stat
af den 10 oktober 1880, utan att det arfvode af 750 kronor, Hellström
åtnjöte, utginge af det å riksstaten upptagna belopp 5,000 kronor till
vaktbetjening för konstsamligarnas bevakning vid de offentliga förevisningarna;
att, ehuru Hellström icke uppbure lön å stat och alltså icke
heller egde pensionsrätt, hans mer än 31 :åriga tjenstgöring vid nationalmuseum,
hvars dyrbara konstsamlingar han haft till sin uppgift att vårda
och bevaka, dock syntes vara förtjent af något erkännande från statens
sida; samt att, då, enligt hvad vitsordadt, blifvit, Hellström icke egde
någon enskild förmögenhet, utan i händelse af förnyade sjukdomsfall
vore hänvisad till det understöd, museum tillfälligtvis kunde bereda honom
på en kortare tid, det väl kunde anses vara en pligt för staten, som
under så många år varit hans arbetsgivare, att tillse, det pension för
hans återstående dagar blefve honom beredd. Fördenskull hade statskontoret
tillstyrkt, att till Riksdagen måtte aflåtas proposition om uppförande
för Hellström på allmänna indragningsstaten af en årlig pension
till det af intendenten föreslagna belopp, 500 kronor.

På grund af hvad sålunda förekommit hemstälde departementschefen,
det Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att Hellström
måtte från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked
blefve honom beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna iudragningsstaten
åtnjuta en årlig pension af 500 kronor.

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

*

13:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen medgifva, att föreståndaren
för seminariet i Haparanda för bildande af lärare och lärarinnor
vid småskolor i de finska församlingarna Emil Lindbäck måtte förklaras
vid frånträdande af sin befattning ega rätt till pension å allmänna
indragningsstaten till det belopp, som då skolat tillkomma honom,
derest han i stället innehaft adjunktstjenst vid folkskolelärareseminarium.

Af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikdepartementsärenden den
31 december 1897 (sid. 30—33) inhemtas, att Lindbäck i skrifvelse
den 21 april 1897 anhållit, det täcktes Kongl. Maj:t göra framställning

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

37

till Riksdagen derom, att åt honom måtte beviljas rätt till pension
å allmänna indragningsstaten enligt samma grunder, som vore eller
komme att blifva stadgade för ordinarie ämneslärare vid rikets allmänna
läroverk.

Som skäl för sin anhållan hade Lindbäck till en början anfört,
att 1897 års Riksdag beviljat pensionsrätt såväl åt vid folkskolelärareoch
folkskolelärarinneseminarierna tjenstgörande ordinarie lärare och
lärarinnor som ock åt de folkskolelärare och -lärarinnor, som vore eller
komme att blifva anstälda vid statens småskolelärareseminarier i Haparanda
och Mattisudden.

Derefter hade sökanden erinrat om, att de enda seminarielärare,
för hvilkas pensionering ingen åtgärd vidtagits, vore föreståndarne för
de nämnda småskolelärareseminarierna samt framhållit, att staten, genom
att bereda nämnda föreståndare tillfälle att vid viss lefnads- och tjensteålder
afgå från sina befattningar för att ersättas af yngre krafter,
skulle handla i sitt eget intresse, ty vid det finska såväl som vid det
lappska seminariet gjorde sig måhända ännu mer än vid rikets öfriga
seminarier gällande behofvet af energiska och för - sin uppgift intresserade
föreståndare och lärare. Men energi och intresse kunde i regel
hos den ålderstigne ej förenas i lika hög grad som hos den unge och
lifskraftige.

Det vore visserligen å ena sidan sant, att ifrågavarande föreståndare,
såsom endast förordnade tillsvidare, kunde vid inträffande oförmåga
att sköta sin tjenst aflägsnas, men å andra sidan borde icke
staten på en sådan grund undandraga sig att för nöd trygga en persons
ålderdom, som slitit ut sig i dess tjenst och som kanske hade hustru
och barn att försörja.

Man kunde invända, att en föreståndare för ett af statens småskoleseminarier
kunde genom att utnämnas till adjunkt eller kollega
vid något af rikets allmänna läroverk tillförsäkras pension. Men utsigterna
att under mivarande svåra konkurrens på lärarebanan erhålla
en adjunkts- eller kollegabefattning, sedan man mottagit förordnande
som seminarieföreståndare, vore så godt som inga.

Sökanden hade vidare erinrat, hurusom genom resolution den 8
mars 1894 Kongl. Maj:t förklarat sig icke kunna bifalla en af sökanden
gjord ansökning, att han, som den 14 oktober 1893 inför domkapitlet
i Hernösand aflagt undervisningsprof för lönetursberäkning, måtte få
räkna sin tjenstgöring såsom seminarieföreståndare, derest han kunde
förete nöjaktigt intyg öfver densamma, sig till godo för uppflyttning
i högre lönegrad, för den händelse att han framdeles blefve utnämnd

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

till adjunkt eller kollega vid rikets allmänna läroverk, samt förklarat
sig anse det följa häraf, att föregående tjenstgöring såsom seminarieföreståndare
icke heller utöfvade något som helst inflytande vid besättande
af adjunkts- eller kollegabefattning.

Af ett utdrag af Hernösands domkapitels protokoll den 4 juli
1894, som åtföljt Lindbäcks förevarande ansökning, framginge, att Lindbäck,
som vore född den 21 november 1858, aflagt filosofie kandidatexamen
den 29 januari 1886 med komplettering den 13 september
1892, genomgått profårskurs läsåret 1887—1888, tjenstgjort med goda
vitsord vid allmänt läroverk under fyra år och ett år som vikarierande
föreståndare vid seminariet i Haparanda, aflagt undervisningsprof för
1 önetu r sb er äkri in g den 14 oktober 1893, samt att han blifvit förordnad
att vara föreståndare vid omförmälda seminarium den 4 juli 1894.

Inspektorn öfver seminariet i Haparanda, kontraktsprosten P. O.
Grape, hvars utlåtande blifvit infordradt, yttrade, att de skäl, som sökanden
anfört som stöd för sin ansökning, vore behjertansvärda och
befogade. Med anledning häraf och särskild! med hänsyn dertill, att
det finska seminariet till följd af den starka immigrationen från Finland,
som nu redan påginge och med all sannolikhet komme att ökas i jemnbredd
med gränsbygdens förkofran i ekonomiskt hänseende, med all
säkerhet måste för en oöfverskådlig framtid blifva behöflig!, hemstälde
kontraktsprosten Grape, att Kongl. Maj:t täcktes göra framställning till
Riksdagen om rätt till pension åt föreståndaren vid Haparanda seminarium.

Domkapitlet i Hernösand, som, i enlighet med Kongl. Maj:ts befallning,
afgifvit utlåtande i ärendet den 16 juni 1897, tillstyrkte kraftigt
på de skäl, som af sökanden och seminariets inspektor blifvit anförda,
bifall till ifrågavarande ansökan.

Slutligen yttrade statskontoret, som äfvenledes blifvit uti ifrågavarande
ärende hördt, att statskontoret visserligen ansåge de af sökanden
och inspektor åberopade skäl beaktansvärda samt derför hölle före,
att pensionsrätt lika med den åt lärarne vid elementarläroverken tillerkända
borde tillkomma föreståndaren vid detta seminarium lika väl
som lärarne vid rikets öfriga seminarier, men att statskontoret dock
icke, för närvarande och så länge föreståndareplatsen jemlikt kongl.
brefvet den 19 april 1875 endast tillsattes på förordnande samt aflöningsförmånerna
icke blifvit reglerade genom en af Kongl. Maj:t och Riksdagen
antagen stat, ansåge sig kunna förorda vidtagande af åtgärder
för beredande af pensionsrätt från allmänna indragningsstaten åt innehafvaren
af föreståndareplatsen vid detta seminarium.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

39

Af de skäl, som föreståndaren och inspektorn för seminariet i Haparanda
anfört, ansåge departementschefen emellertid uppenbart framgå,
att det vore af stor vigt, att föreståndaren för nämnda seminarium erliölle
rätt till pension. I annat fall syntes man ej kunna påräkna, att
kraftiga, insigtsfull och intresserade personer skulle söka föreståndarebefattningen
vid seminariet. Det vore ock så mycket vigtigare, att
föreståndaren hade omförm älda egenskaper, som seminariet allt mer finge
en stor betydelse jemväl för spridandet af svensk kultur i rikets nordligaste
trakter, hvilkas invånare till största delen utgjordes af finnar.

Departementschefen förmälde sig derför gerna hafva velat föreslå,
att föreståndarne vid Haparanda seminarium skulle erhålla rätt till pension
å allmänna indragningsstaten efter samma grunder som lärarne vid
de allmänna läroverken och folkskolelärareseminarierna; men då det ej
vore föreskrifvet, att till nämnda föreståndarebefattning erfordrades
samma behörighet som till adjunktsbefattningar vid allmänna läroverk
och lolkskolelärareseminarier, och då sålunda till föreståndare kunde
utnämnas en person, som redan enligt sistlidne års Riksdags beslut
angående de vid seminariet i Haparanda anstälde lärares pensionering
hade pensionsrätt, ville departementschefen inskränka sig till att föreslå,
att den nuvarande innehafvaren af ifrågavarande befattning måtte
erhålla rätt till pension å allmänna indragningsstaten i likhet med lärarne
vid de allmänna läroverken, och han gjorde så mycket hellre en
dylik hemställan, som ifrågavarande seminarieföreståndare å ena sidan
på ett förtjenstfullt sätt skötte sin befattning och å den andra innehade
den behörighet, som erfordrades för att kunna anställas som ordinarie
lärare vid allmänt läroverk eller folkskolelärareseminarium, ehuru
han, enligt nu gällande föreskrifter, icke kunde såsom föreståndare för
ett småskolelärareseminarium få räkna sig sin tjenstgöring derstädes till
godo för en eventuel uppflyttning i högre lönegrad vid allmänt läroverk
eller folkskolelärareseminarium.

Den omständighet, att föreståndaren vid seminariet tillsattes endast
på förordnande och att hans löneförmåner icke vore reglerade genom
en af Kongl. Maj:t och Riksdagen antagen stat, syntes ej böra utgöra
hinder för hvad sålunda ifrågasattes, då sistlidne års Riksdag beviljat
de vid seminarierna i Haparanda och Mattisudden anstälde folkskolelärare
pensionsrätt, ehuru de äfvenledes vore tillsatta endast på förordnande
och ehuru deras löneförmåner icke vore reglerade genom en
för läroanstalten faststäld stat.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt hemstälde departementschefen,
att Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att Lindbäck

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

måtte förklaras vid frånträdande af sin befattning eg a rätt till pension
å allmänna indragningsstaten till det belopp, som då skolat tillkomma
honom, derest han i stället innehaft adjunktstjenst vid folkskolelärareseminarium.

Ifrågavarande seminarium är afsedt att utbilda lärare och lärarinnor
att i de finsktalande församlingarna inom riket tjenstgöra vid
småskolor, med svenskan som uteslutande undervisningsspråk. Seminariet
synes derför hafva en mycket stor betydelse för utbredande af
svensk kultur och svenskt språk i dessa landsändar.

Vid sådant förhållande och på grund af hvad i statsrådsprotokollet
i öfrigt anförts, samt då Riksdagen nästlidet år medgifvit pensionsrätt
åt de vid seminariet anstäldä folkskolelärare och lärarinnor, har
utskottet ansett skäl föreligga att jemväl åt nuvarande föreståndaren
må medgifvas pensionsrätt; och har utskottet ej funnit något att erinra
emot de i sådant afseende föreslagna bestämmelser, hvarför utskottet
hemställer,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas,

14:o) Kongl. Maj:t har föreslagit Riksdagen, att, i likhet med hvad
under flera föregående år egt rum, å allmänna indragningsstaten för år
1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor, att enligt de närmare bestämmelser,
Kongl. Maj:t kunde finna godt meddela, användas till understöd
af högst 250 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskolelärare, b vil ka
oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit afsked före år 1867.

Ang. en inom Uti en inom Riksdagens Andra Kammare väckt motion (n:o 119)
väckt ^motion har herr E. Hammarlund föreslagit, att Riksdagen, i anledning af Kongl.

Maj:ts nyssberörda framställning, måtte besluta att å allmänna indragningsstaten
för år 1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor, att enligt
de närmare bestämmelser, Kongl. Majd kunde finna godt meddela, användas
till understöd af högst 300 kronor å sådana äldre behöfvande
folkskollärare, hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit
afsked före år 1867.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
Nämnda anslag å 10,000 kronor hade tillkommit på grund af beslut
af 1884 års Riksdag. Detsamma hade utgått allt sedan år 1885
och hade fördelats på följande sätt under de olika åren:

Ang. understöd
åt äldre
behöfvande
folkskolelärare.

[8-]

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

41

År.

Antal äldre
folkskol-lärare, som
erhållit
understöd:

Understödsbeloppens

storlek

(minimum och maximum).

XJtdeladt belopp.

1885

44

150—250 kr.

8,650 kr.

1886

44

150—250 „

8,550 „

1887

52

150—250 „

10,000 „

1888

46

150—250 „

8,700 „

1889

47

175—250 „

9,975 „

1890

47

175—250 „

9,925 „

1891

48

150—250 „

10,000 „

1892

47

150—250 „

9,775 „

1893

48

150—250 „

9,975 ,,

1894

43

175—250 „

9,675 „

1895

44

200—250 „

9,900 „

1896

45

175—250 „

10,000 „

1897

40

250—250 „

10,000 „

Häraf framginge, att maximibeloppet, 250 kronor, utgått under
alla åren. Minimibeloppet både af Kongl. Maj:t under de första åren
satts till 150 kronor. Efter hand som understödstagarnes antal på grund
af dödsfall minskats, hade minimibeloppet blifvit höjdt, så att det under
åren 1894—96 varit 175 å 200 kronor. Då i fjor understödstagarnes
antal nedgick till 40, hade samtliga erhållit det högsta medgifna beloppet.

Under den närmaste tiden vore att motse, att lederna ytterligare
skulle glesna bland dessa folkskolans veteraner. Tidpunkten syntes
derför inne att förverkliga det framtidsmål, som motionären vid 1884
års riksdag, herr Ola Andersson i Burlöf, stält i utsigt, då lian yttrat:
»Jag vågar icke sträcka min begäran längre, än att dessa» (nemligen
före år 1867 afgångna folkskollärare) »må erhålla en årlig pension af
250 kronor, hvilket Riksdagen nog skall vara villig att något förhöja,
sedan antalet af dessa blifver kändt.»

Enär understödstagarnes antal nu nedgått till 40 och under de
närmaste aren helt visst komme att ganska hastigt ytterligare minskas,
kunde en liten, men välbehöflig förbättring för de ännu qvarlefvande
ske, utan att statsanslaget behöfde höjas. Denna förbättring- skulle
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 Raft. ö

42

Statsutskottets Utlåtande J\:o 10.

vinnas derigenom, att Riksdagen medgåfve, att understöd kunde få utgå
med belopp af till och med 300 kronor i stället för hittills varande
maximum af 250 kronor.

Då folkekollärarnes pensionsinrättning år 1867 trädde i verksamhet,
hade lägsta delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen varit dåvarande
minimilönen 400 kronor. Hel pension hade alltså i regeln utgjort 300
kronor. Genom att nu medgifva, att understödsbeloppet finge utgå med
högst 300 kronor, skulle — i den mån nuvarande anslaget det tilläte
och i den mån Kongl. Maj:t funne någon sökande böra komma i åtnjutande
af förhöjdt understöd — en och annan af dessa före år 1867
afgångna folkskollärare, kunna för sina återstående dagar blifva likstäld
med folkskollärare, som afgått under pensionsinrättningens första tillvaro.
En dylik åtgärd skulle innebära ett ytterligare erkännande från
statsmakternas sida af den betydelsefulla lifsgerning, som dessa gamla
vägbrytare på folkundervisningsfältet utöfvat.

Då herr Hammarlunds förevarande förslag, som innebär allenast
en utvidgning af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, synes vara
grundad på goda skäl samt kunna medföra afsevärda fördelar för ifrågavarande
folkskollärare utan att statsanslaget derigenom behöfver ökas,
har utskottet funnit sig böra tillstyrka detsamma och hemställer,

att Riksdagen med anledning af Kongl. Maj:ts
förvarande framställning och herr Hammarlunds omförmälda
motion må å allmänna indragningsstaten för
år 1899 anvisa ett anslag af 10,000 kronor, att
enligt de närmare bestämmelser, Kongl. Maj:t kan
finna godt meddela, användas till understöd af högst
300 kronor åt sådana äldre behöfvande folkskollärare,
hvilka oförvitligt skött sin tjenst, men derifrån erhållit
afsked före år 1867.

Ang. ändrade
bestämmelser
om pensionsrätt
för
generaldirektören
och ordföranden
i
medicinalstyrelsen.

15:o) Kong!. Maj:t har i en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 89)
föreslagit Riksdagen medgifva, att bestämmelserna i 7 punkten af kongl.
kungörelsen den 1 juni 1877 angående vilkoren för åtnjutande åt de från
1878 års början faststälda nya löneförmånerna för medicinalstyrelsen
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

att generaldirektören skall efter uppnådda 65 lefnads- och minst
10 tjenstår såsom ordförande i medicinalstyrelsen, samt annan embetseller
tjensteman, då han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vara

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

43

förpligtad att med oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten
från tjensten afgå, Kongl. Maj:t eller medicinalstyrelsen, der det
tillkommer denna att afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma
anstå, derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna
i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kan finnas
villig att i densamma qvarstå.

Statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 24 mars 1898
innehåller härom följande.

Enligt den för medicinalstyrelsen gällande, genom kongl. bref den
1 juni 1877 faststälda aflöningsstat vore för generaldirektören bestämd
en aflöning af 9,000 kronor, deraf 6,200 kronor utgjorde lön och 2,800
kronor tjenstgöringspenningar. Såsom vilkor för åtnjutande af de i
nämnda stat upptagna löneförmåner vore i kongl. kungörelsen den 1
juni 1877 bland annat stadgadt, att embets- eller tjensteman skulle, då
han uppnått 65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vara förpligtad att med
oafkortad lön såsom pension å allmänna indragningsstaten från tjensten
afgå, Kongl. Mai:t eller medicinalstyrelsen, der det tillkomme denna att
afskedet utfärda, dock obetaget att låta med detsamma anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvades kunna i tjensten på ett
tillfredsställande sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att i
densamma qvarstå. Besinnade man, hvilka stora fordringar stäldes på
detta embetsverks chef, som, på samma gång han måste besitta omfattande
kunskaper på det medicinska området och alltjemt följa med
den rastlösa utvecklingen af hit hörande vetenskaper, tillika måste vara
en framstående administrativ förmåga, insåges lätt, att ett sådant mått
endast af ett fåtal kunde fyllas. En person, utrustad med dylika egenskaper,
hade merendels bättre utsigter att på annat håll skaffa sig en
vida mer inkomstbringande och i öfrigt angenämare ställning. Då till
platsen endast kunde ifrågakomma en läkare, hände det lätt, att den,
som ansåges lämplig att bekläda platsen, hade en lönande praktik, som
han ej ville utbyta mot de förmåner, hvilka vore förenade med chefsembetet
i medicinalstyrelsen. För att kunna vid detta embete fästa
en dertill fullt qvalificerad person vore det visserligen önskligast, att
generaldirektörens aflöning blefve i afsevärd mån höjd, men då det ej
syntes osannolikt, att det åsyftade målet för den närmare framtiden
skulle kunna vinnas genom bestämmande af ändrade vilkor för generaldirektörens
pensionering, syntes man för närvarande kunna inskränka
sig till anlitande af denna senare utväg. På sätt förut antydts, gälde
i fråga om rätt till erhållande af pension å allmänna indragningsstaten

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

för generaldirektören, lika som för hvarje annan embete- eller tjensteman
i medicinalstyrelsen, att han skulle hafva uppnått 65 lefnads- och
minst 35 tjenstår. Då det emellertid vid valet af generaldirektör kunde
blifva nödvändigt att gå utom statstjenstemännens led, syntes det vara
skäl att för medicinalstyrelsens chef uppställa lindrigare fordringar i
fråga om antalet af de för pension behöfliga tjenståren, och borde dervid
vara till fyllest att bestämma, att han skulle räkna minst tio tjenstår
såsom ordförande i nämnda styrelse. Ett motsvarande stadgande hade
nyligen meddelats beträffande generaldirektören och chefen för jernvägsstyrelsen.

Den föreslagna förändringen i punktens lydelse består sålunda
deri, att det särskilda stadgandet angående generaldirektörens pensionsrätt
införts.

Utskottet anser det vara uppenbart, att, derest utsigt skall finnas
att till befattningen såsom generaldirektör och ordförande i medicinalstyrelsen
förvärfva en med nödiga egenskaper i framstående grad utrustad
läkare, särskilda föreskrifter angående pension srätten äro i lika
hög grad erforderliga, som de befunnits vara beträffande befattningen
såsom generaldirektör och chef för jern vägsstyrelsen, angående hvilken
Riksdagen nästlidet år antog pensionsbestämmelser af ungefär enahanda
innehål], som det nu föreslagna tillägget.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
af Riksdagen bifallas.

16:o. Kongl. Maj:t har beträffande slutsumman af förslagsanslaget
allmänna indragningsstaten icke föreslagit någon förändring.
Utskottet hemställer,

att anslaget till allmänna indragningsstaten må
fastställas till samma belopp, hvartill det i nu gällande
riksstat finnes uppfördt; dock att utskottet vid
uppgörande af riksstaten för år 1899 må ega att i
detsamma vidtaga den jemkning, som för jemnande af
riksstatens slutsumma kan blifva erforderlig.

Ang. förslagsanslaget
till
allmänna
indragningsstaten.
till

Statsutskottets Utlåtande N:o 10..

45

Extra anslag.

17:o. I enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning
hemställer utskottet,

att Riksdagen må å extra stat för år 1899 anvisa
ett förslagsanslag af 1,540,000 kronor, att användas
dels till upprätthållande af arméns pensionskassas egen
pensionering med faststälda pensionsbelopp, mot skyldighet
för pensionskassan att afstå det för året densamma
tillkommande förhöjda vederlag för de till statsverket
indragna rusthållsafgifterna, och dels till fyllnadspensioner
i enlighet med de af Riksdagen godkända
grunder för sådana pensioners utgående.

Stockholm den 22 april 1898.

På statsutskottets vägnar:

Angående
anslag till
upprätthållande
af
armms pensionering.

[10.]

CHR. LUNDEBERG.

46

Statsutskottets Utlåtande N-.o 10.

Bil. Litt. A.

All män n a i n d ra gn in gsstaten.

Kronor. 6.

Ny anvisning.

f. d. Mönsterskrifvaren O. Westblads enka Anna Petronella YVestblad,

född Tellén, pension .........................................................................

Portvakten vid allmänna garnisoDSsjukhuset i Stockholm Ulrik Pettersson,
pension —,..................................................................................

Kokerskan vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm Maria Nilsson,

pension ..............................................................................................

f. Verkstadsföreståndaren Gustaf Nilsson, pension ................................

f. Extra skogbevakaren Gustaf Karlsson, årligt understöd ....................

Vaktmästaren vid nationalmuseum Frans Johan Michael Hellström,

200 -450 i —

300

350

150

pension..........................................................................................

Understöd åt f. d. folkskolelärare, som tagit afsked före är 1867

500

10,000

Summa

11,950 —

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

47

Bil. Litt. B.

Tabell öfver ordinarie anslagen under riksstatens
Nionde hufvudtitel.

T:pt

1898 års
riksstat
anslår:

Anvisning i
kontant.

Kronor.

112,286

100,428

243.640

456,354

Pensions- och indragningsstaterna.

A. Pensionsstaten.

Civilstatens pensiouskassa:

Pensionsstaten för civile einbets- och tjensteman
............................................................... 37,500: —

Dito för deras enkor och omyndiga barn .... 45,000: —
Ersättning för mistade löneinnehållningar .... 2,246: —
Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbespa ringar

.......................................................... 6,540: —

För pensionering af kommissionslandtmätare

jemte deras enkor och barn ................... 7,200:- —

För dito af tjensteman och betjente vid skogs staten

och skogsskolorna ............................ 9,000: -

För dito af föreståndare, lärare och betjente

vid tekniska högskolan................................ 3,500: —

För dito af embets- och tjensteman samt betjente
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hvilka uppbära lön på ordinarie stat, äfvensom
af deras enkor och barn .................... 1,300: -

Arméns pensionskassa:

Ersättning för mistade löneinnehållningar .... 4,640: -Dito för nådårs- och begrafningshjelpsbespa ringar.

.......................................................... 28,080: -

Bidrag till pensionering af enkor och barn

efter befäl och underbefäl med vederlikar 67,708: —
Vadstena krigsmanshuskassa ...........................................

Transport

Förslag till
blifvande
riksstat:

Anvisning i
kontant.

Kronor.

112,286

100,428

243,640

456,354 —

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

1898 års

..............- ■ -....... " ■

Förslag till

riksstat

blifvande

anslår:

riksstat:

Anvisning

i

Anvisning

kontant.

kontant.

Kronor.

ö.

Kronor.

Ö.

T:pt

450,354

_

Transport

456,354

—

389,470

—

Flottans pensionskassa:

Ersättning för mistade inkomster:

Till pensionsfonden............... 36,320: —

„ gratialfonden ............... 16,650: •— 52,970:

Till pensionering af flottans befäl och under-

befäl med vederlikar, för statsanslag .... 270,000: —

Till pensionering af flottans och lotsverkets

gemenskap (deraf högst 9,030 kronor till

den för daglönare å f. d. timmermans-

och handtverksstaterna inrättade invalid-

stat), förslagsanslag ................................ 66,500: —

389,470

—

60,350

—

Invalidhusfonden ....................................................................

60,350

—

2,400

—

För blesserade öfver- och underofficerare, reservationsanslag

2,400

—

78,000

—

Bidrag till handelsflottans pensionsanstalt, att af tullmedlen

direkt utgå, förslagsanslag ..............................................

78,000

—

69,851

—

Bidrag till pensionering af enkor och barn efter lärare

vid allmänna läroverk, pedagogier, seminarier, m. m.

69,851

357,873

—

Bidrag till folkskolelärares pensionering*) ........................

357,873

—

63,500

—

Bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa............

63,500

—

6,000

—

Bidrag till kongl. teaterns pensionskassor...........................

6,000

—

S:gr

1,483,798

—

S:gr

1,483,798

—

B. Allmänna indragningsstaten.

1,800,652

—

Till diverse föremål, förslagsanslag ....................................

1,800,652

—

S:gr

1,800,652

—

S:gr

1,800,652

—

S:a

3,284,450

—

Summa 3,284,450

—

) Öfver detta anslag kommer utlåtande framdeles att afgifvas.

Statsutskottets Utlåtande N:o 10.

49

Bil. Litt. C.

Tabell öfver extra ordinarie anslag under riksstatcns
Nionde hnfvudtitel.

Kronor. ö.

Pensionsstaten.

För upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt!

till fyllnadspensioner, förslagsanslag ...............................................1 1,540.000) —

Bih. till Biksd. Prof. 1898. 4 Sami. 1 Afd. 10 Häft. 7