Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

N:o 33.

Ank. till Pdksd. kansli den 1 mars 1898 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
gällande legostadga.

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion n;o 7 anför herr von Möller, sedan han erinrat, att alltsedan
tillkomsten af legostadgan den 23 november 1833 upprepade gånger
för Riksdagen framlagts förslag, afseende mer eller mindre omfattande
ändringar i densamma, samt att vid 1883 års riksdag, då fråga om
revision af legostadgan i dess helhet förevar, lagutskottet i sitt afstyrkande
utlåtande angående motionen derom yttrat, att en dylik revision
i alla händelser icke torde kunna länge uppskjutas, men att, ehuru
sedan dess femton år förflutit, nämnda stadga dock ännu qvarstode i oförändradt
skick med sina brister och sin i många afseenden föråldrade
uppfattning, om också med i andra hänseenden stora förtjenster och
praktiska bestämmelser:

»För den, som således i likhet med mig hyser den uppfattningen,
att det för såväl husbönder som tjenare är ojemförligt fördelaktigare, att
deras inbördes rättsförhållanden regleras genom en allmän legostadga än
genom skriftliga arbetsaftal, gällande för hvarje särskildt fall, måste det
derför synas önskvärdt, att de den nu gällande legostadgan vidlådande
bristerna snarast möjligt genom införande af mera tidsenliga bestämmelser
i de fall, der sådant kan anses erforderligt, blifva undanröjda, så att ej
stadgan i dess helhet slutligen som fullständigt antiqverad upphäfves
för att ersättas med fria aftal och arbetskontrakt. På landsbygden åt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

minstone skulle ett dylikt sätt att ordna tjenstehjonsförhållandena vålla
stora svårigheter dels till följd af de arbetssökandes naturliga motvilja
mot att underskrifva kontrakt, hvars bestämmelser de icke vare sig till
innehåll eller påföljder i allmänhet vore i stånd att uppfatta, dels äfven
på grund af många arbetsgifvares såväl bristande skrifkunnighet som
särskildt oförmåga att upprätta något så när dugliga kontrakt. Följden
häraf blefve derför utan tvifvel otaliga tvister, rättegångar, missnöje
och ledsamheter.

Härvidlag framstår det gifvetvis för mig, att i en fråga af så omfattande
beskaffenhet, helst en omarbetning af legostadgan torde medföra
förändringar i åtskilliga andra dermed sammanhängande lagbestämmelser,
icke den enskilde motionären kan framställa ett fullständigt
och detaljeradt förslag utan bör väl detta hänskjutas till Kongl Maj:t,
som bäst torde kunna verkställa den erforderliga utredningen, hvadan
jag i detta hänseende endast tillåter mig framhålla några synpunkter,
som vid en blifvande omarbetning af legostadgan möjligen kunna förtjena
afseende, och påpeka en del missförhållanden, hvilka synas mig
kräfva ändring.

I flertalet af de under föregående riksdagar i förevarande ämne
väckta motioner har förordats införandet af de, exempelvis i Danmark
och Tyskland, brukliga betygsböckerna i stället för de hos oss föreskrifna
orlofssedlarne. Den fördel, som en husbonde genom införandet
af dylika böcker skulle uppnå, nemligen en fullständig uppgift på den
tjenstesökandes föregående anställningar, synes mig emellertid ej uppväga
de stora olägenheter, som förlusten af en dylik betygsbok för
tjenaren skulle kunna medföra, oafsedt det betungande i skyldigheten
att för en kanske ofta aflägset boende länsman vid hvarje tjenstebyte
uppvisa boken. Legostadgan innehåller dessutom i § 24, sista punkten,
ett stadgande, som, om detsamma efterlefdes, borde kunna vara uti
ifrågavarande hänseende fullt tillräckligt, nemligen åliggandet för husbonde
att å frånsidan af nästföregående orlofssedel göra anteckning
derom, att han utfärdat betyg för den senare tjenstetiden.

Med afseende åter på orlofssedelns innehåll anser jag, att § 21 i
legostadgan borde ändras derhän, att husbonde, i likhet med stadgandet
i danska Tyendeloven af år 1854, blott egde skyldighet att afgifva intyg
om tjenstebefattningens beskaffenhet, om tjenstetiden och om ledighet
från tjensten, med rätt för honom, om han så önskade, att tillfoga
något vitsord om tjenarens fräjd och duglighet. Genom en lag af 29
mars 18(17 förbjöds i Danmark införande i Skudsmaalsbogen af några
andra uppgifter än om tjenstetiden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

De nu enligt § 21 legostadgan gällande bestämmelserna om orlofssedelns
innehåll hafva nemligen gjort densamma i det närmaste värdelös
för såväl husbönder som tjenare. För den samvetsgranne husbonden är
det motbjudande att utfärda en orlofssedel, som ej är fullt sanningsenlig,
men å andra sidan, så länge vittnesjäfvet för tjenare qvarstår i lagen, är
det i de flesta fall för husbonden omöjligt att undgå obehag från en
tjenare, som förmenar sig hafva erhållit orättvist tjenstebetyg. Följden
häraf har blifvit det allt för vanliga förbigåendet af de i momenten 3
och 4 af § 21 föreskrifna uppgifterna, hvithet i förening med de omskrifningar,
försåtliga antydningar och öfverdrifna uppgifter, som gemenligen
i våra tjenstebetyg förekomma, naturligtvis förringa den
betydelse, ett verkligt godt betyg borde ega för en duglig och trogen
tjenare.

En fråga, hvilkens lösning torde möta långt större svårigheter, är
den om förändring af flyttningstiden på landet, detta beroende på den
stora olikheten i vårt lands klimatiska och dermed sammanhängande
arbetsförhållanden. Också hafva härom väckta motioner icke lyckats
vinna Riksdagens bifall. Den ändring torde likväl kunna i förevarande
hänseende med fog påyrkas, att en tjenare — äfven utom Stockholm

— som tillträder sin plats å annan än nu lagstadgad tid, exempelvis
om våren, jemväl skulle vara bunden af legostadgans föreskrifter..

Äfven sista punkten af § 6 har varit föremål för åtskilliga ändringsförslag.
Visserligen kan det för en husbonde i många fall vara
mycket betungande att utbetala lön till en tjenare, som till följd af
sjukdom under en längre tid är till arbete oförmögen, men å andra
sidan synes det mig — som äfven af 1873 års lagutskott framhölls

— icke vara öfverensstämmande med den mensklighetskänsla, som
bör besjäla en husbonde gent emot tjenaren, att denne, som kanske
genom öfveransträngning under arbete i husbondens tjenst ådragit sig
sjukdom, skulle drabbas af större ekonomisk förlust än den, som redan
nu finnes stadgad i förenämnda § 6. Möjligen skulle ett tillägg i öfverensstämmelse
med en af 1862 års motioner hos ridderskapet och adeln,
pag. 269, härvidlag kunna göras.

Den i imperativ form i § 10 Iramstälda anmaningen, att »tjenstehjon
skall i sitt förhållande vara gudfruktigt» o. s. v., lärer näppeligen
kunna anses vara fullt på sin plats i en lag rörande arbetsaftal, då en
tjenares såväl som hvarje annan persons religiösa öfvertygelse eller
»gudsfruktan» väl måste betraktas som hans personliga ensak, deri
hvarken lagstiftaren eller husbonden bör ega att obehörigen inblanda
sig. Beträffande den i samma § stadgade straffpåföljden för »försum -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

ligt, gensträfvigt eller oordentligt» tjenstehjon, nemligen hela lönens
förlust, torde denna val, sorgligt nog, stundom vara det mest verksamma
straffhotet mot en sådan tjenare; dock bör, enligt mitt förmenande,
i de fall der sagda straff måste tillämpas, det öfverskott af lönen, som
den från sin tjenst skilde tjenaren kan anses hafva intjenat, icke, sedan
husbonden fått sin skada ersatt, tillfalla denne, utan, i form af böter,
kommunens fattiga. Exempel saknas tyvärr ej derpå, att samvetslösa
husbönder missbruka ifrågavarande stadgande.

Angående den i § 5 omförmälda »husagan» håller jag visserligen
före, att en sådan välförtjent aga för en i tjensten lat eller tredskande
yngling är det mest lämpliga rättelsemedel, vida att föredraga framför
hans skiljande från tjensten med eu för hans framtid menlig orlofssedel,
men å andra sidan anser jag, att en sådan aga icke borde få tilldelas
den unga tjensteflickan, i hvarje fall icke utan något slags kontroll från
vare sig offentlig myndighets, föräldrars eller målsmäns sida. Så länge
ifrågavarande lagstadgande i dess nuvarande form qvarstår, äro för den
unga flickans anständighetskänsla sårande missbruk icke uteslutna.

Det är väl äfven att hoppas, det ridderskapet och adeln, som frivilligt
afstått från sina flesta och bästa privilegier, måtte snarast
möjligt afsåga sig den enligt § 31 i de adliga privilegierna stadgade,
ehuru numera väl aldrig tillämpade rätt »att vid små förbrytelser, uppstudsigheter
och försummelser tillbörligen aga och näpsa sina frälsebönder
och enskilde betjente».

Föreskriften i § 18, att föräldrar eller förmyndare ega att för
tjenstehjon under 21 år »utse första tjensten samt om vilkoren dervid
afsluta, hvilken tjenst han, så länge han ej fylt 21 år, utan föräldrars
eller förmyndares tillstånd, icke får uppsäga», torde äfven behöfva omredigeras.
För den händelse nemligen att omyndig tjenare af någon
anledning, med eller utan skäl, icke trifves i den åt honom utsedda
tjensten, lär han väl i de flesta fall kunna ställa så, att husbonden uppsäger
honom till afflyttning, hvarefter han ju eger frihet att på egen
hand söka tjenst på annat håll. Ett lämpligare stadgande vore väl, att
föräldrars eller förmyndares samtycke erfordrades för omyndig persons
antagande af tjenst.

§ 29 torde vara skäligen öfverflödig. Åtminstone skulle det deri
omförmälda fräjdebeviset lämpligen kunna ersättas med ett erkännande
från tjenstesökanden, att han mottagit städja och å viss dag är villig
anträda tjensten.

§ 39. Då enligt § 36 »husbonde eger när som helst öfverenskomma
med sitt tjenstehjon om vidare tjenst och då städjepenning
Bih. till Riksd. Vrål. 1898. 7 Rami. 11 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

derå gifva», och vidare »den, som förut ej varit i tjenst, må när som
helst städjas», borde väl äfven, »när tjenstehjon från dess senaste tjenst
företer behörig orlofsedel» (§ 35), sådant tjenstehjon jemväl när som
helst kunna städjas, och äfven uppsägning när som helst kunna ega rum
(naturligtvis dock ej afflyttning förr än i laga tid), så att husbonde eller
dennes ombud ej skulle kunna föiunena tjenare, när helst denne sådant
begärde, att utfå orlofsedel. Det är orimligt att såsom vilkor för, att
ett ingånget aftal skall falla under legostadgans bestämmelser, fordra,
att detta skall hafva afslutits inom den nu lagstadgade fristen af fyra
veckor, allra helst som den tjenstsökande ej alltid kan påräkna att under
denna tid hafva ens de fyra söndagarna lediga för sökande af ny tjenst.
I praxis sker också nu både uppsägning och städsel i de flesta fall å
olaglig tid.

I likhet med motionären vid 1862—1863 års riksdag anser jag,
att tjenstehjons rätt att välja husbonde ej bör lida den inskränkning, som
§ 48 i gällande legostadga medför, det vill säga, att jag icke anser rätt,
att en fastighetsegare på landet skall kunna, i sammanhang med egendomens
öfverlåtelse, jemväl tvinga sina förutvarande tjenare att qvarstanna
i ny husbondes tjenst. Jag medger gerna, att en dylik förändring
i § 48 kan medföra afsevärda olägenheter för den nye egaren, till följd
af möjlig svårighet att å tillträdesdagen kunna anskaffa nya tjenare,
men jag måste icke desto mindre fasthålla, att husbondens och tjenarens
ömsesidiga rättsförhållande bör vara af sådan natur, att tjenstehjon
icke skall åtfölja fast egendom likt annat inventarium, om köpare
eller borgenärer vilja öfvertaga det, personer, med hvilka han, om han
fritt kunnat bestämma, måhända aldrig velat hafva något att skaffa.

Af samma skäl torde möjligen äfven det i § 47 omnämnda förhållandet
böra beaktas, när husbonde under tjensteåret aflider och arfvingarna
ej äro den efterlefvande makan eller barnen.

§ 33. Det för ett fattigt tjenstehjon, särdeles om han har hustru
och oförsörjda barn, synnerligen betungande stadgandet, »att han ej
eger rätt, utan husbonde så vill, något af lönen utbekomma, innan det
sin tid uttjent», torde äfven behöfva ändras, så att tjenaren berättigades
att förslagsvis hvarannan eller tredje månad uppbära åtminstone
hälften af den lön, som belöpte sig på den gångna tjenstetiden, derest
ej annat vid städslingen aftalats.

Beträffande husbönders rätt att skilja tjenare från tjensten och
dessa senares rättighet att blifva entledigade, anser jag, i likhet med
motionären från 1862, några tillägg behöfliga.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Husbonde bör eg a rättighet att afskeda tjenstehjon:
l:o) när tjenaren genom osedlighet ådragit sig smittosam sjukdom;
samt

2:o) när ogift tjenarinna befinnes hafvande.

Tjenare må ega rätt att fordra entledigande från tjensten:
l:o) när husbonde genom laga kraftegande dom blifvit förklarad förlustig
medborgerligt förtroende;

2:o) när husbonde söker förleda tjenare till brottsliga eller osedliga
handlingar eller, ifall andra till huset hörande personer på enahanda
sätt förgå sig, han icke efter anmälan tager tjenaren i behörigt
skydd;

3:o) när husbonden genom skymf eller annorledes uppenbarligen skadar
tjenarens goda namn och rykte.

I § 9, som af handlar sagda spörsmål, borde stadgandet: »derest
husbonde finnes hafva på sådant sätt sig emot tjenstehjon förgått» något
tydligare och utförligare formuleras.

Vidare vill jag påpeka, att legostadgans bötesbelopp äro i förhållande
till nu gällande penningvärden orimligt låga och derför overksamma
samt dessutom ojemna. Så stadgas exempelvis lika böter, 6 riksdaler
32 skillingar, för olaga städsel som när husbonde (§ 42) lockar
annans tjenstehjon att tjensten uppsäga.

Skärpta bötes- eller andra straffbestämmelser torde äfven vara af
nöden i fråga om tjenares uraktlåtenhet att vid afflyttning uttaga prestbetyg
för att förekomma den häraf uppstående oredan vid mantalsskrifningar
och frågan om hemortsrätt i fattigvårdsmål m. m.

I förbigående tillåter jag mig att påpeka, huruvida icke ett förtydligande,
en förändring eller ett upphäfvande af § 38 i kongl. förordningen
angående kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 torde
vara lämplig, i det denna stadgar, att kommunalnämnd bland annat skall
»handhafva och tillämpa allt, hvad enligt allmänna författningar nu är
till sockennämnds handläggning öfverlemnadt» samt det enligt kongl.
förordningen om sockennämnden på landet 1843, § 2 mom. 1, tillkommer
sockennämnd att upptaga frågor »om tjenstefolks olydnad mot
husbönder». Många kommunalnämnder torde emellertid ej vara i stånd
att bedöma vare sig innebörden af detta åliggande eller dess praktiska
påföljd.

Slutligen vill jag som ett önskemål för en blifvande ny legostadga
framhålla, att densamma måtte affattas så lättfattligt och öfverskådligt
som möjligt, då den ju i främsta rummet är afsedd att utgöra ett rättesnöre
för den icke juridiskt bildade allmänheten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Såsom jag redan förut anmärkt, kan, hvad jag här anfört som
stöd för min uppfattning, att nya förhållanden kräfva i tid ändrade
lagar, ingalunda ega anspråk på att anses som en i något afseende
fullständig eller uttömmande utredning. Då jag emellertid anser frågan
om en snar omarbetning i tidsenlig rigtning af legostadgan vara af den
största betydelse för landets husbönder och tjenare, vågar jag härmed
vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande för Riksdagen af förslag till
ny legostadga för husbönder och tjenstehjon.

Smärre ändringar i och tillägg till legostadgans bestämmelser hafva
vid innevarande riksdag föreslagits uti två inom Andra kammaren
väckta och derifrån till lagutskottet hänskjutna motioner n:o 19 af herr
A. J. Ericson och n:o 179 af herr P. Pehrsson i Åkarp.

Herr Ericson föreslår, att Riksdagen måtte för sin del besluta den
ändring i § 39 af legostadgan, att detta lagrum komme att lyda:

»Vill husbonde skiljas vid tjenstehjon eller tjenstehjon vid husbonde,
ege husbonde tjenstehjon uppsäga, och tjenstehjon tjenst sin,
ifrån och med den 1 till och med den 24 september — — — som
förut.»

Till stöd för detta förslag, som innebär en förändring af den allmänna
uppsägningstiden beträffande tjenstehjohsaftal från den nu stadgade
tidsperioden från och med den 26 juli till och med den 24 augusti
till tiden ifrån och med den 1 till och med den 24 september, anför
herr Ericson, bland annat: att den nu bestämda uppsägningstiden och
utfärdande af betyg för tjenare, som skulle flytta först den 24 oktober,
vore för tidig, i synnerhet för jordbruksarbetare, framginge bäst deraf
att den vigtigaste arbetstiden återstode, då betyg om tjenares duglighet
skulle utfärdas. Denna tidiga uppsägningstid gåfve ock anledning till
större, för så väl tjenare som husbönder skadlig flyttning, hvarjemte
betygen ej alltid blefve utfärdade efter verklig förtjenst. Det vore
derför för båda parterna, så väl husbönder som tjenare, en fördel,
om uppsägningstiden framflyttades t. ex. till den 1 september, då den
vigtigaste bergningstiden i allmänhet vore slut, och god tid till förnyadt
tjensteaftal likväl återstode.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Herr P. Pehrsson i Åkarp anför:

»Ehuru förslag om smärre ändringar i legostadgan sällan vunnit
något större biträde inom riksdagen, beroende hufvudsakligen på den
stora olikhet, som vårt land både till klimat och ekonomiska förhållanden
företer och som gör, att en lagändring i detta fall kan vara lika
opassande i den ena landsändan, som den skulle blifva till gagn i den
andra, har jag likväl dristat mig att nu framlägga ett förslag i sådant
syfte.

I rikets sydligare delar har särskildt under det senaste årtiondet
bland den jordbrukande befolkningen gjort sig starkt gällande en önskan
om flyttningstidens förläggande till en annan tidpunkt på året.
Såsom arbetena vid det mera intensiva jordbruket numera gestalta sig,
infaller flyttningstiden på landsbygden med sina åtta fridagar just då
landtmannen i hög grad behöfver forcera med de utvändiga göromålen,
för att innan vinterns inträdande få desamma verkstälda. Särskildt
i de orter, der sockerbetor eller annan liknande rotfrukt i större utsträckning
odlas och hvarå skörden under inga förhållanden med fördel
eller utan risk kan företagas hvarken tidigare eller senare än under
oktober månad, kan ett afbrott med göromålen på en veckas tid blifva
både förlustbringande och på annat sätt känbart.

En motion år 1892 om framskjutning af flyttningstiden, förslagsvis
eu månad eller derunder, vann rätt stor anslutning i båda kamrarne,
och lagutskottet tillstyrkte till och med en skrifvelse till Kongl Maj:t
om framläggandet af förslag till sådan lagändring, men frågan föll i
båda kamrarne. Den förändring, förslaget skulle föranleda i förordningen
om mantalsskrifning, var måhända största anledningen till att
frågan fick denna utgång.

Som nu syftet med en sådan lagändring mera afser att vinna en
vid nu lagstadgade flyttningstid knappast ersättningsbar arbetskraft vid
landtbruket, synes mig målet kunna ernås äfven på det sättet, att de
i förening med flyttningen bestämda fridagarne inskränkas till minsta
möjliga antal och tjenaren erhåller motsvarande frihet under annan tid
på tjenståret. Fridagarne hafva väl också från början varit afsedda
att lemna tjenaren någon tid för egna angelägenheter, men härtill kan
hvilken annan tid som helst på året vara lika lämplig. Med hänsyn
till huru friveckan i närvarande tid af många tjenare användes, vore det
för tjenaren både i sedligt och ekonomiskt hänseende en välgerning,
om fridagarne finge åtnjutas under andra förhållanden. Nog skulle
tjenstepersonalen hellre vilja betjena sig af några fridagar vid mid -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

sommartiden och jultiden, då väderlek och andra förhållanden äro mera
gynsamma för resor och besök.

Visserligen medgifver legostadgan, att genom öfverenskommelse
mellan vederbörande de nuvarande fridagarne kunna inskränkas, men
en allmän praxis har blifvit att sluta och börja tjeusten den lagstadgade
tiden, hvartill torde bidraga det välbehag, hvarmed alltid fridagarne
emotses. Om för sjelfva flyttningen tvenne dagar vore afsedda och
dessutom lagstadgadt, att vid städseln skulle öfverenskommas om trenne
fria söndagar under hvarje halfår, anser jag en till både husbönders
och tjenares fördel lycklig förändring vara åstadkommen.

Vidare, då ofta rättstvister förekomma mellan husbönder och tjenare
om löneförmåner, om städseln afslutas lagligt eller ej m. fl. förhållanden,
som svårligen kunna ledas i bevis efter det sätt städseln i
närvarande stund får ske, äfvensom med hänsyn till nu föreslagna
tillägg vid städseln, torde det vara nödigt och å ömse sidor till gagn,
att vid städseln alltid städj obevis tvåfaldt upprättades och hvilket af
både husbonde och tjenare undertecknades.

Slutligen föreslår jag, att ledgostadgan rättas i öfverensstämmelse
med den allmänt blifna praxis, att tjensteaftal i stad må få afslutas
äfven för halfår.

På grund af hvad jag härmed anfört, tillåter jag mig föreslå,

att Riksdagen för sin del beslutar följande ändringar och tillägg i
Kongl. Maj:ts förnyade ledgostadga af den 23 november 1833, att
lydelsen blir i

26 §. Städjobevis, som mellan husbonde och tjenstehjon, efter
hvad i 35 § sägs, upprättas, skall innehålla — — — och uppgift å
fridagar, lön och öfrige förmåner — — — öfverenskommit. Städjobeviset
undertecknas egenhändigt af husbonde och tjenare eller bevittnas.

32 §. Uppstår tvist — — — och innehåller städjobevis ej, hvad
härom — — — gifves.

35 §. När tjenstehjon -— — — derå gifva. Husbonde skall —

— — emottaga, och upprättas städjobevis i tvenne exemplar, af hvilka
husbonde och tjenstehjon hvardera ett till sig taga. När så stadt —

— — samtycke.

39 §. Vill husbonde skiljas — — — ifrån och med den 26 juli
till och med den 24 augusti, och i stad, för flyttning den 1 maj, ifrån
och med den 24 januari till och med den 22 februari. Sker ej — —

— som förut.

44 §. Flyttningsdag för tjenstehjon är å landet den 1 november

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 15

och i stad, der tvenne flyttningsdagar få användas, den 1 november
och. den 1 maj.

Utom flyttningsdagarne åtnjute tjenstehjon under tjenstetiden frihet
från tjenstegöromålen trenne söknedagar under hvarje halfår, hvilka
dagar till datum vid städseln bestämmas och i städjobeviset intagas.

45 §. Tjenstehjon inställe sig i tjenst sist å andra dagen efter
flyttningsdag, derest ej annorlunda — — — öfverenskommits. Försummar
— — — skadan.

Då utskottet vid 1896 års riksdag afstyrkte bifall till en då föreliggande
motion om förslag till ny legostadga, skedde detta af den
anledning, att utskottet befarade, att vid en revision af stadgan i
dess helhet genom ändrade bestämmelser skulle bortfalla den ännu
qvarlefvande återstoden af det patriarkaliska förhållande mellan husbonde
och tjenstehjon, hvarå legostadgan vore grundad och som utgjorde
kärnpunkten i vår lagstiftning om tjenstehjonsaftal samt höjde detta
slags aftal öfver vanliga arbetsaftal.

De rätt många föråldrade och för nuvarande förhållanden olämpliga
bestämmelser, som finnas i den för mer än 60 år sedan tillkomna,
af alla förändringar så godt som oberörda legostadgan, af
hvilka bestämmelser flera äro af herr von Möller påvisade, medföra dock
ej obetydliga svårigheter samt äro jemväl i många fall af den beskaffenhet,
att partiella ändringar derutinnan skulle föranleda rubbning
af det inbördes sammanhang, som bör finnas emellan en lags samtliga
stadganden.

Vid sådant förhållande och då utskottet anser, att vid en omarbetning
af legostadgan hufvudgrunderna för densamma kunna och böra lemnas
orubbade eller i allt fall af en sådan varsamt beröras, finner sig
utskottet, som i allt väsentligt’ delar herr von Möllers uppfattning beträffande
de ändringsförslag han framstält, böra nu tillstyrka den af
herr von Möller förordade omarbetningen af legostadgan i dess helhet.

Vidkommande de af herrar A. J. Ericson och P. Pehrsson väckta
motioner om ändringar i nämnda stadga, anser utskottet af dem förordade
förändringar af uppsägningstiden icke vara lämpliga, likasom
utskottet, med undantag af herr Pehrssons förslag, att i alla städer
skulle finnas två flyttningsdagar om året, hvilket förslag torde vara att
beakta, finner hvad den sistnämnda i öfrigt föreslagit vara obehöfligt
eller af mindre vigt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Godkännes emellertid utskottets uppfattning om behofvet af en
allmän revision af legostadgan, lärer icke blott de af herr von Möller
framstälda detaljanmärkningarne utan ock de utaf herrar A. J. Ericson
och P. Pehrsson i deras motioner framlagda förslag komma att vid
stadgans omarbetning tagas i behörigt öfvervägande och sålunda ej
nu böra föranleda till någon särskild Riksdagens åtgärd.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer xitskottet:

l:o) att herr A. J. Ericsons föreliggande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att herr P. Pehrssons motion icke må af
Riksdagen bifallas; och

3:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr
von Möllers motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande för Riksdagen
af förslag till ny legostadga.

Stockholm den 1 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr J. Anderson, som ansett att utskottet bort afstyrka bifall
äfven till herr von Möllers motion.

Herrar Husberg, Ohlsson och Jönsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., ''1898.