Bevillningsutskottets Betänkande N:o b''.
I
,b
5:o 6.
Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1898 kl. 4 c. m.
Betänkande, i anledning af väckt, motion om afskaffande af rättigheten
att på nederlag upplägga spanmål.
(l:a A.)
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 189, föreslår herr
Oskar Erickson i Bjersby, att Riksdagen ville i- skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t måtte så fort ske kunde låta undersöka, huruvida
fullgiltiga skäl förefunnes för bibehållande af den nu medgifna rätten
att å tullnederlag upplägga spanmål, omalen och malen, eller huruvida icke
från tullnederlagsrätt borde undantagas nämnda varor.
Till stöd för nämnda förslag anför motionären:
»Vid 1895—1896 årens riksdagar väcktes inom Riksdagen förslag
om att Riksdagen skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om upphäfvande!, af
nederlagsrätten å spanmål, omalen och malen. De skäl, som för förslaget
anfördes, voro hufvudsakligen, att denna rätt numera på grund af förändrade
kommunikations- och produktionsförhållanden var obehöflig, och att
den på de inhemska spanmålsproducenternas bekostnad gagnade enskilda
intressen — förslagen vunno ej Riksdagens bifall. Frågan var af den beskaffenhet,
att den måste antagas af båda kamrarne och således ej kunde
genom gemensam votering afgöras. Ena kammaren biföll båda åren det
framstälda förslaget, under det den andra kammaren båda åren afslog detsamma.
Utan att träda den ena eller andra uppfattningen för nära, kan
Bill. till Riksd. Bro t. 1H9H. ö Sand. I Afd. ti Höft. (N:o b). 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.
man säga, att frågan sålunda är omtvistad. Då dertill kommer, att saken
är af stor vigt, och erkännas väl bör, att, då Riksdagen velat genom tullsatser
skydda landets spanmålsproduktion, hvarje neutraliserande inverkan
på det afsedda skyddet bör aflägsnas, lär väl icke någon kunna bestrida,
att anledning finnes för eu begäran om att frågan blifver fullständigt utredd,
då det derefter blifver hvar och en lätt att om densamma bilda sig
eu fast mening.»
Förslag om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran om upphäfvande
af rätten att å tullnederlag upplägga''spanmål hafva, på sätt motionären
erinrat, förut framstälts vid riksdagarne åren 1895 och 1896. Bevillningsutskottet
hemstälde år 1895 om bifall till förslaget, hvaremot utskottet år
1896 afstyrkte detsamma, och hafva förslagen såväl år 1895 som 1896 af
Riksdagen afslagits.
Till upplysning angående myckenheten af införseln samt uppläggningen
på nederlag af råg och hvete samt råg- och hvetemjöl under de
senare åren har utskottet velat här införa följande tabell:
— |
Införsel. |
Uppläggningar på |
Behållningen |
|
i. f/ • i b • .i''-! • : |
Ton. |
Ton. |
% af införseln. |
Ton. |
1890 ........... |
203,175 |
h; *8,492 c, |
14,02 |
9,424 |
1891............ |
187,536 |
69,049 |
36,8 2 |
5,392 |
1892 ........... |
227,572 |
59.362 : |
26,oi9 |
39,261 |
.1893 . '' |
251,124 |
82,361 |
; * 32,80 |
''< 17,730 |
1894 : V .". |
350,716 |
91,094 |
25,9 7 |
21,220 |
D''T < TO) t’ i . U''A* 1895 ....... |
248,144 |
63,375 |
25,54 |
13,371 |
1896 ............ |
230,645 , |
60,733 |
u.,% |
20,038 |
1897 ............... |
163,651 |
... 33,850 |
20,68 |
13,857./ |
1898 ......-n.»r: ..''U''u |
j » j i |
1 jo t |
9,102 |
v i Jsb. •! b: rf*: uoIj I
Genom åsättandet af tull å jordbruksalster har åsyftats att åt jordbruksnäringen
bereda ett välbehöfligt skydd mot konkurrensen med de
länder, der i följd af gynsammare förhållanden sådana alster kunna frambringas
till billigare pris än hvad bär i landet är möjligt, en konkurrens,
Bevillning mi »kottet» Betänkande N:o 6.
3
som blifvit så mycket svårare, sedan genom nutidens lättare kommunikationer
fraktsatserna sjunkit till mycket låga belopp. Ett väsentligt hinder
för vinnande af nämnda syftemål utgöres af rätten att på nederlag upplägga
spanmål. På den tid, då till följd af kommunikationernas beskaffenhet
svårighet förefanns att vid möjligen inom landet uppkommande behof
af spanmål kunna genom införsel i tillräckligt \god tid fylla detta behof,
var det förmånligt för landet, att till förekommande af brist på denna
nödvändighetsvara förråd af spanmål fanns tillgängligt, men sedan numera
möjligen uppkommande behof kan snart sagdt när som helst fyllas, torde
genom nederlagsrättens borttagande någon fara för brist på spanmål icke
längre förefinnas. Nederlagsrätten, hvilken får åtnjutas under icke mindre
än fem år från det en vara blifvit till nederlag angifven, medför den förmånen
för importören, att erläggande af tullafgift för varan icke eger rum
förr än densamma från nederlaget uttages och under vissa vilkor icke ens
då, utan först viss tid, högst nittio dagar, derefter; hvartill kommer, att
varan, om så önskas, kan utan tullafgifts erläggande få återutföras. De
förmåner, som sålunda genom nederlagsrätten tillkomma importörer af
spanmål, innebära utan tvifvel en stark frestelse att i spekulationssyfte
införa stora förråd af nämnda vara, och tydligt är, att genom sådana
åtgärder det ändamål man velat med tullarnes åsättande vinna i högst väsentlig
grad motverkas. Genom den med nederlagsrätten förenade krediten
å tullafgiften möjliggöres ock för personer, som sakna såväl kapital som
affärserfarenhet, att i handelsafsigt af de# billigare utländska spanmålen
införa qvantiteter, hvilka icke stå i tillbörligt förhållande vare sig till landets
behof eller till importörernas förmåga att bära den förlust, som genom
ett möjligen blifvande prisfall kan blifva eu följd. Det torde ock böra
erinras, att ett upphäfvande af rätten att på tullnederlag upplägga spanmål
icke saknar motsvarighet i fråga om andra varor, enär undantag från
nederlagsrätt redan förefinnes beträffande bränvin och sprit. I anledning
af de skadliga verkningar, som sålunda äro en följd af rätten att på nederlag
upplägga spanmål, och särskildt med hänsyn till jordbrukets behof af
ett effektivt skydd i dess tryckta läge anser utskottet motionärens syfte
synnerligen behjertansvärdt. Dock synes det utskottet kunna ifrågasättas,
huruvida icke eu blott inskränkning i rätten att på nederlag upplägga
spanmål skulle kunna vara tillfyllestgörande för vinnande af nämnda syfte;
och hemställer utskottet derför,
att Riksdagen måtte, i anledning af herr Ericksons
ifrågavarande motion, i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla,
att Kong]. Magt måtte så fort ske kan låta under
-
4
Bevillningsutskottets Betänkande N:o d.
söka, huruvida fullgiltiga skäl förefinnas för bibehållande
af den nu medgifna rätten att å tullnederlag upplägga
spanmål, omalen och malen, eller huruvida icke nederlagsrätten
för dessa varor bör upphäfvas eller inskränkas.
Stockholm den 17 februari 1898.
På bevillningsutskottets vägnar:
• i'' ; * (. 1 ( . •> 11 .• ,:''i i*''" . ! H >‘v: • ''•*''
H. CA VALLI.
It >&
- \
‘rV:
M f. \ 1^-1 H. "ia/
:<;• J Ifi; .
Ii » « iMV>! no i
Bevillningsutskottet» Betänkande N:o ti.
5
t
Reservationer:
■'' • .''*<?:■• . .iiJ. rf;.,. . ;>.-T,I.
dels af herrar friherre von Schwerin, S. M.
Meyer, Göransson, Elis Kilson och Wijk;
if‘ i ujt i si 111
Olsson, Lundström,
dels af herr Fredholm, som anfört:
»Frågan om att borttaga rätten, att på nederlag upplägga spanmål,
är en senare tidens företeelse. Herr Bohnstedt väckte inom Första Kammaren
såväl vid 1895 års som vid 1896 års riksdag motion om, att Riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i tullstadgan af
den 2 november 1877, att rättigheten att på nederlag upplägga spanmål,
omalen eller malen, varder upphäfd. Bevillningsutskottet tillstyrkte (bet.
12) vid 1895 års riksdag motionen, mot hvilken tillstyrkan 9 af Andra
Kammarens utskottsledamöter reserverade sig. Vid 1896 års riksdag afstyrktes
åter motionen af utskottet (bet. 3 0), mot hvilket beslut alla Första
Kammarens ledamöter reserverade sig. År 1895 biföll Första Kammaren
utskottets hemställan om afskaffande af nederlagsrätten för spanmål med
5o0 röster mot 28, men Andra Kammaren afslog densamma utan votering.
År 1896 biföll Första Kammaren reservationen om denna nederlagsrätts
afskaffande med 57 röster mot 37, men Andra Kammaren afslog densamma
och antog utskottets hemställan om afslag å motionen med 140 röster mot
69. Frågan förföll begge åren, eftersom kamrarnes stridiga beslut ej kunde
vare sig sammanjemkas eller afgöras genom gemensam omröstning.
Den motivering för bibehållandet af rätten att upplägga spanmål på
nederlag, som bevillningsutskottet vid 1896 års riksdag anförde, var af
följande lydelse:
»Nederlagsrätten, som i vårt land är af gammalt ursprung, var under
senare delen af förra århundradet inskränkt till ett fåtal varuslag, hvari
spanmål dock var inbegripen, men omfattar numera sedan lång tid tillbaka
alla varuslag med undantag af bränvin och sprit af säd eller potatis, då
dessa varor blifvit från utrikes ort införda, samt sprängämnen. Långt
ifrån att utvecklingen hittills gått ut på att inskränka rätten att upplägga
varor på nederlag, har tvärtom med allt större styrka den mening gjort
6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o b.
sig gällande, att de med nederlagsrätt^!! förenade lättnaderna i varuomsättningen
borde utvidgas, och, såvidt utskottet har sig bekant, har icke
heller i någon utländsk tullagstiftning spanmål blifvit utesluten från nederlagsr
ätten.
Skal synas också förefinnas till det antagandet, att eu sådan uteslutning
skulle kunna för landet medföra betänkliga vådor. Sa länge landets
produktion af brödsäd icke på långt när motsvarar konsumtionen, äi det
nämligen en nödvändighet, att spanmål utifrån införes i stor myckenhet,
och gifvet är, att just nämnda omständighet måste medföra stark spekulation
i denna vara. Rätten för importören att upplägga den införda spanmålen
på nederlag åstadkommer enligt utskottets förmenande icke att spekulationen
blir mera osund. Tvärtom verkar nämnda rått otvifvelaktigt
ett mera konstant pris å spanmål än hvad som skulle blifva följden, om
nederlagsrätten upphäfdes. Då på grund af inträffade förhållanden, såsom
befarad missväxt inom landet eller en antaglig stegring af spanmålsprisen
på den utländska marknaden, eu större import egt ruin än hvad behofvet
sedermera- visat sig hafva kräft, måste det såväl för importörerna som föi
spanmå-lsproducenterna inom landet vara till fördel, att det öfver behofvet
befintliga öfverskottet kan utan allt för stor förlust för importörerna åter
utföras, hvilket väl kan ske med den spanmål, som blifvit upplagd på
men icke med. deri rederi förtuUnde vårcin, enäi importenen, om
denna åter utföres ur riket, förutom kostnaderna för uppläggning och
magasinering m. m., jemväl går miste om det erlagda tullbeloppet. Skulle
genom sådana dryga förluster återutförseln af berörda öfverskott förhindras,
nödgas de importörer, som icke äro dess mera kapitalstarka, att
realisera öfverskottet på den inhemska marknaden, hvarigenom prisen å
denna, till skada för de inhemska producenterna, det vill säga jordbrukare,
körare att nedtryckas, och detta så mycket mera, som prisfallet å
denna vara, när behofvet deraf är fyldt, eger rum i större proportion än
den ökade tillgången, i det att icke annat än undantagsvis för någon
finnes anledning att förskaffa sig mera brödsäd, än hvad han behöfver,
endast af det skälet, att priset derå är lågt, Om man deremot tänker
sig ett motsatt fall, såsom att, på grund af utsigter till en riklig skörd
inom landet och i anledning deraf förmodadt prisfall å spanmål, impoiten
af denna vara nedbringas fill en ringa qvantitet, men att till följd af
inträffande ogynsamma förhållanden, såsom dåligt bergningsväder eller
dylikt, skörden blir förstörd, då är nederlagsrätten ett medel att afböja
faran för spån målsbrist och dermed följande dyr tid. I händelse nederlagsråtten
icke finnes, är det nemligen i sist förutsatta fall med stor fara föi
förlust förenadt att, medan utsigt-erna till god skörd äro för handen, införa
Bevillningsutskottet,* Betänkande N:o 6.
7
spanmål, hvadan sådan införsel sa mycket som möjligt undvikes, och sedan
det blifvit uppenbart, att brist på säd kommer att inom landet uppstå,
verkar möjligheten af att tullarne af sådan anledning komma att nedsättas
eller upphäfvas hämmande på den behöfliga införseln, till dess den sena
årstiden och de försvårade kommunikationerna lägga hinder i vägen för
att landets behof af spanmål blifver fyldt. Häraf kunna således, särskilt
för de norra delarne af landet, svåra tider uppstå, då deremot importörerna,
i händelse de genom nederlagsrätten äro skyddade mot alltför stor förlust
på grund af möjligen blifvande prisfall eller tullförändringar, säkerligen
begagna sig af denna rätt för att i tid införa tillräckliga qvantiteter af
spanmål och derigenom motverka en plötslig och allt för stor stegring i de
normala spanmålsprisen.
Ett borttagande af nederlagsrätten skulle dessutom med all sannolikhet
medföra, att svenska köpmän kornme att upplägga spanmål i förråd
på väl belägna platser i våra grannländer Danmark och Norge. De kostnader,
som genom spanmålens uppläggande i dessa länder skulle komma
att drabba köpmännen, torde ej heller vara så stora som motionären framhållit,
i det att frihamn ej behöfver anlitas, utan spanmålen kan uppläggas
på annan lämplig plats.
Förutom de nu framhållna, med nederlagsrätfens borttagande förenade
olägenheter bör äfven beaktas, att svårigheten för köpmannen att
belåna varan ökas och att tvånget för köpmannen att vid införseln betala
hela tullbeloppet måste medföra, att handeln med spanmål för den mindre
kapitalstarke i så betydlig grad betungas, att måhända endast de stora
kapitalisterna skulle ega nog kraft att sysselsätta sig med idkande af sådan
handel. Då spanmålshandeln således genom nederlagsrätfens borttagande
antagligen komine att inskränkas till ett fåtal personer, skulle det för dem
blifva så mycket lättare att till sin fördel bestämma prisen på spanmålsmarknaden,
hvilket icke vore till fromma vare sig för landet i dess helhet
eller särskilt för landets jordbrukare.»
Vid innevarande riksdag har herr O. Erickson i Bjersbv väckt eu
den förenämnde liknande, men så till vida ändrad motion (n:o 189), att
han nu endast vill, att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida nederlagsrätten för spanmål bör bibehållas eller afskaffas,
under förmenande att frågan derom vore omtvistad, enär Första Kammaren
velat, afskaffa denna rätt men Andra Kammaren velat bibehålla densamma.
Visserligen kan man, i likhet med motionären, vid sådant förhållande säga,
att meningarna varit delade, men tager man tillika i betraktande, att af
Riksdagens år 189f> i omröstningarna deltagande 303 ledamöter sex tiondedelar
voro för nederlagsrätfens bibehållande, så kan omöjligen tvekan uppstå
8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.
om hvilken mening som af Riksdagens betydligt öfvervägande flertal da
omfattades; och sedan dess har icke något inträffat, som kunnat gifva anledning
till den förmodan, att Riksdagen i denna fråga skulle hafva ändrat
Vid motionens behandling inom utskottet har detta modifierat motionärens
yrkande så till vida, att utskottet hemställer, att i anledning af
motionen utredning måtte vidtagas, huruvida nederlagsrätten för spanmål
bör bibehållas, upphäfvas eller inskränkas. Deraf skulle man kunna förledas
att tro, det utskottets flertal varit mindre benäget än motionären att
afskaffa nederlagsrätten för spanmål. Men om en sådan uppfattning också
ur formel synpunkt kan sägas hafva något skäl för sig, så saknar den ur
realitetssynpunkt hvarje berättigande, hvilket uppenbart framgår ur utskottets
motivering, hvilken icke är något annat än en omskrifning af den
gemensamma reservation, som första Kammarens utskottsledamötei vid
1896 års riksdag i denna fråga afgåfvo, för att dermed motivera sin uppfattning
om nödvändigheten att afskaffa nederlagsrätten för spanmål..
Med motionen, såsom den af utskottet blifvit tillstyrkt, afses i sjelfva
verket att bereda jordbruket ett ökadt tullskydd. Detta visar sig tydligt
af hvad utskottet yttrar om att nederlagsrätten för spanmål utgör ett
»väsentligt hinder» för att jordbruksnäringen af spanmålstullen skall kunna
erhålla »ett välbehöfligt skydd mot konkurrensen med de länder, der i
följd af gynsammare förhållanden sådana alster kunna frambringas till
billigare pris än hvad här i landet är möjligt» — ett hinder, hvilket,
enligt utskottets förmenande, är så mycket angelägnare att undanrödja, som
jordbruket, efter hvad utskottet håller fram, »i dess tryckta läge är i behof
af ett effektivt skydd». Att nederlagsrätten för spanmål emellertid ej på
minsta sätt minskar tullskyddet för de jordbrukets alster, som man genom
tull å spanmål velat skydda, framgår deraf, att de med begagnandet af
nederlagsrätten enligt 3 kap. i tullstadgan af den 2 november 1877 med
deri gjorda ändringar förknippade omkostnaderna äro ganska afsevärda.
Den, °som af nederlagsrätten vill sig begagna, har nemligen, att på sin
bekostnad låta verkställa besigtning af nederlagsmagasinet och vidare att
likaledes bekosta nödig tullbevakning, då spanmålen skall på magasinet
uppläggas, derstädes under magasineringen vårdas, och från magasinet
uttagas, äfvensom de säkerhetsbesigtningar, som tullverket på vissa mellantider
anordnar. Det är tydligt, att dessa omkostnader äro egnade att höja
i stället för att minska tullafgiften.
Hvad nu sjelfva tullafgiften beträffar, så förmenar utskottet, att den
importör, som upplägger spanmål på nederlag, beredes en fördel derigenom,
att han ej behöfver erlägga tullen genast vid införseln, utan först då
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6. 9
han spanmålen från nederlaget för inhemsk förbrukning uttager. Det är doek
svårt att fatta, hvarför denna fördel ej skulle vara både rättvis och billi«- och
detta 1 icke mindre grad än den, som beredes bränvinstillverkarne, då dem
lemnas anstånd med tillverkningsskattens inbetalande till dess de uttaga
det åt dem tillverkade bränvinet från det nederlag, hvari de upplagt det
Utskottet har vidare anmärkt, att en alldeles särskild förmån kommer importoren
af spanmål till godo genom det anstånd med tullafgiftens erläggande,
som honom beviljas, i det han icke är skyldig att tullafgiften inbetala
förr än efter en viss tid, högst nittio dagar, från det uttagning från
nederlaget skett. Härvid är dock att märka, för det första, att strama
fördel tillkommer alla importörer af hvad slags gods som helst, som upplägges
på nederlag. Vidare torde böra observeras, att den fördel, som
tillkommer importören af gods, som upplägges på nederlag, framför den
s°m -/ör det’ rätteliSen ickö får anslås till anstånd med betalningen
åt tullafgiften under 90 dagar, eftersom det för den godsegare, som ei
upplägger godset på nederlag, är medgifvet att anstå med tullafgiftens inbetalning
under eu tid af 30 dagar från det godset anlända Den ökade
respittiden för tullafgiftens erläggande är sålunda i fråga om nederlagsgods
rätteligen sextio dagar. För denna förmån får likväl importören af
gods, som upplägges på nederlag, betala eu nederlagsafgift af en procent
af det belopp, hvartill tullafgiften för godset uppgår. Denna afgift motsvarar
1 årlig ränta för den beviljade krediten 4 % för en tid af nittio
dagar och 6 % för en tid af sextio dagar, och dermed torde ett tillräckligt
vederlag för den förenämnda förmånen få anses vara af importören
erlagdt. Af det nu anförda framgår uppenbart, att ett bibehållande af
nederlagsrätten för spanmål icke bereder importören deraf någon lindring
1 den spanmål åsätta tullen, utan att begagnandet af denna rätt i ställett
någon mån bidrager att förhöja denna tull.
Ett afskaffande af nederlagsrätten för spanmål skulle deremot för
importören ovilkorligen (utom andra i utskottsbetänkandet från 1896 anörda
olägenheter) medföra en effektiv höjning i den spanmål nu åsätta
tullen, och detta till ett belopp, som motsvarade räntan å den erla°-da
tullen intill försäljningsdagen. Gifvetvis blir det den, som af importören
köper spanmål, hvilken vid sådant förhållande får betala denna förhöjning
1 tullafgiften, och 1 sin ordning kommer han nog att öfverföra densamma
pa den, som af honom köper, så att till sist blir det den, som äter brödet,
hvilken får göra slutliqviden. Det af motionären ifrågasatta och af utskottet
tillstyrkta afskaffande! af nederlagsrätten å spanmål resulterar sålunda
deruti att på en omväg söka åstadkomma eu höjning af spanmålstullen.
Om, i betraktande af att för närvarande qvarnegarne äro landets
Bih. till Biksd. Prof. IH9H. .5 Sand. 1 Afd. 6 Häft. >
](l Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.
förnämsta spanmålsimportörer, en sådan sträfvan framkallats af önskan att
finska det stora tullskydd, som kommit qvarnegarne till godo, så vill det
synas, som rättelse derutinnan skulle kunna vinnas på ett korrektare och
mera i öppen dag liggande sätt genom att minska mjöltullen, hvarom också
motion (n:o 193) vid denna riksdag blifvit väckt.
Det torde icke heller böra förbises, att man vid ett afskaffande af
rättigheten att på nederlag upplägga spån mål icke kan undgå att vid
återutförsel medgifva restitution af den erlagda tullen, så vida man icke
skall nära nog omöjliggöra all handel med utländsk spanmål eu handel,
som för oss, hvilka bo i detta land, är en absolut nödvändighet, så länge
landets befolkning behöfver från utlandet införa en tredjedel af den spanmål,
som den för'' sitt brödbehof konsumerar. Men en sådan tullrestitution
är i fråga om spanmål förenad med sådana svårigheter i följd af omöjlio-heten
att vid utförseln skilja mellan utländsk och inhemsk spanmål, att
den för att genomföras krafvel- eu särskild lagstiftning, hvarom den senaste
tidens erfarenhet från Tyskland nogsamt bär vittne.
Den af utskottet ‘ifrågasätta inskränkningen i nederlagsrätt^! for
spanmål kan svårligen afse annat än den tid åt fem är, under hvilken
denna rätt får åtnjutas. Men ehuru jag aldrig handlat, med spanmål, vill
det dock synas mig otänkbart, att denna utsträckta tid af »icke mindi e än
fem år» skulle jemte anståndet med tullafgiftens erläggande, på sätt ututskottet
säger, »utan tvifvel innebära en ställe frestelse att i spekulationssyfte
införa stora förråd af nämnda vara». Man har nemligen svårt att
föreställa sig, att det kan gifvas en enda affärsman, som i spekulationssyfte
inför spanmål i afvaktan på, att en om 2, 3, 4 ä 5 år möjligen
inträffande missväxt skall så höja spanmålens pris, att häri genom prisförhöjningen
icke blott blir betäckt för under tiden lidna ränteförluster,
vigtminskning in. in., utan tillika gör eu risken motsvarande vinst pa
affären. En inskränkning i tiden, under hvilken spanmålen får ligga på
nederlag, är således för handeln dermed betydelselös och af sådan orsak
också utan ändamål.
Hvarje utredning om huruvida fullgiltiga skäl förefinnas för bibehållande
af rätten att å tullnederlag upplägga spanmål synes mig alldeles
obehöflig, då erfarenheten från ett helt århundrade, under hvilket tullskyddet
varit kraftigare än nu, gitvit oss tillräcklig insigt i behofvet deraf.
För dem, som i likhet med Riksdagens förutvarande majoritet fortfarande
anse, att ett afskaffande af nederlagsrätten för spanmål icke kan annat än
lända till skada för handeln med denna vara och för konsumenten medföra
ett förhöjdt pris derå, samt att en inskränkning i sagda rätt är ändamålslös,
kan en anhållan hos Kongl. Maj:t om utredning i ena soro andra
Bevillning sutskottets Betänkande N:o 6.
11
hänseendet icke betraktas annat än som en contradictio in adjecto. Åt’
den ena såväl som åt den andra anledningen finner jag mig föranlåten att,
i olikhet med utskottets flertal, göra yrkande derom,
att hvarken den i ämnet väckta motionen eller
utskottets i anledning af densamma gjorda hemställan
måtte af Riksdagen bifallas.»
dels ock, mot utskottets motivering, af herr Swartling.
Härjemte har herr G. Jansson begärt få antecknadt, att han icke
inom utskottet deltagit i behandlingen af förevarande ärende.