1

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 4.

f ''Ui [rr, t‘»[) .mVf.liiroi? >•:! lV.fI« ,I>fti ['''' /''ro

•*fd .!gru>>[ i:;t;siinohifo kuvIo i<: .''ron: ■ j> l)

ST:o 4.,,, ■

- • f ;;.''t f i In 1’UMjdnö/btif i'' • ;"hi!1; r. i ■»., uu> T.''fn:n * h:

■'' ’ . ''"!;:rrv/r/i ->i o r = fo-• i '' v :< >1 *:• -.m nyi ii;< «*» i:v a i v

Ank. till Eiksd. kansli den 18 februari 1898, kl. 4 e. m.

• it »Uno : ■ v lt*>v|;ij f.r '' .. :i jf, vn ,• i , ’

-1 n 17« i !.’• . .1 • ;•./[ •. ., ; y,-, J | ; j r,,,; . j ,f; /

Betänkande, i anledning af väckta motioner om ändring i

vilkoren för försäljning af bränvin. (2:a A.)

-''iris !s tjH o*I-ii itc''i.Jimyriviö V ’ ’ :;-! •: "/bni i .''to*?

■ r> "A; r . irir ri-miot fihnnoiit tf: I rfno !’ .i ,,r <»£* j itc clvrömd

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 29, har herr J. E.
Behmer erinrat, att det uti 26 § 3 mom. af kongl. förordningen den 24
maj 1895, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker, förekommande stadgande'' derom, att
under sön- och helgdagar utskänkning af bränvin vore i allmänhet tilllåten
endast vid måltider åt spisande gäster, visat sig vara mycket svårtillämpligt
och icke, eller åtminstone högst otillfredsställande, uppfylla
det dermed afsedda ändamål, som ju skulle vara att inskränka superiet å
nämnda dagar. Orsaken härtill läge, enligt motionärens åsigt, i stadgandets
otydlighet, soin tilläte olika tolkningar af orden »måltid» och »spisande».
På några ställen ansåges tillräckligt, om till reqvirerad spirituösa,
af hvad slag denna än månde vara, framsattes en mindre påbredd smörgås
för hvarje gäst, på andra ställen åter hänvisades samtliga gäster vid
spritdryckernas serverande till ett dukadt smörgåsbord, utan att i något
af dessa fall hänsyn toges till om »spisning» verkligen egde rum. Någon
gång hade till och med händt, att af papier maché imiterade rätter framsattes
jemte spriten. Lagens mening vore tydligen endast den att bereda
de personer, som det önskade, tillfälle att vid födas intagande å utskänkningsställe
under sön- och helgdagar erhålla måltidssup, men denna mening
framginge ej med nog tydlighet af de använda uttrycken. Vid sådant
förhållande och då i allt fall det icke vore af behofvet nödvändigt påkalladt,
att spritdrycker serverades å utskänkningsställe under sön- och
helgdagar, hvilkas lagstadgade helgd bättre bevarades genom undvikande
Bill. till Riksd. Frat. 1898. 5 Sand. 1 Afd. 4 Höft. (N:o 4.) 1

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

af dylik servering, ansåge motionären, det all utskänkning af bränvin å
nämnda dagar borde vara förbjuden, och hemställer motionären förty,

att 26 § 3 mom. af ofvan omförmälda kongl. förordning må erhålla
följande förändrade lydelse:

»Under sön- och helgdagar är utskänkning af bränvin icke tillåten.»

I anledning af väckta motioner beslöt 1884 års Riksdag för sin del,
att under sön- och helgdagar skulle i allmänhet all utskänkning af bränvin
vara förbjuden, dock med rätt för vederbörande myndighet att, då
omständigheter föranledde, medgifva utskänkning någon viss tid på dagen.

Vid behandling under 1885 års riksdag af Kongl. Maj:ts då frarnlemnade
förslag till förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, hemstälde bevillningsutskottet,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Riksdagens förberörda
beslut, att § 26 mom. 3 och 4 af nämnda förordning måtte erhålla
följande lydelse:

»3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet all utskänkning af
bränvin förbjuden.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af inskränkning
eller utsträckning af de här ofvan i denna § bestämda tiderna för bränvinsförsäljnings
utöfvande, eger Kongl- Maj:ts befallningshafvande i förra
fallet på framställning af kommunalstyrelse samt i alla händelser efter
magistrats eller kommunalnämnds hörande derom förordna.»

Denna sin hemställan motiverade utskottet, bland annat, dermed, att
ett strängt vidhållande af förbudet mot bränvinsutskänkning å sön- och
helgdagar skulle, särskild! i de större städerna, medföra ganska betydliga
olägenheter samt jemväl fresta till iagöfverträdelser. Kongl. Maj:ts befallningshafvande
borde derför ega befogenhet att, der särskilda omständigheter
föranledde behof af inskränkning eller utsträckning i de lagbestämda
tiderna för bränvinsförsäljnings utöfvande, derom förordna. Utskottets
hemställan blef dock endast af Första Kammaren bifallen, hvaremot
Andra Kammaren för sin del beslöt, att bränvinsutskänkning skulle
vara tillåten i stad jemväl under sön- och helgdagar. Sedan utskottet
sammanjemkat kamrarnes stridiga beslut, antog Riksdagen berörda två
moment i följande lydelse, som de i nu gällande bränvinsförsäljningsförordning
ännu innehafva:

»3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin
tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

3

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att
på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom förordna.»

Af ofvaustående redogörelse för ifrågavarande stadgandes tillkomst
framgår, att bevillningsutskottet ansett, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande
borde ega befogenhet att, efter vederbörande kommunala myndigheters
hörande, medgifva utskänkning af bränvin äfven under sön- och
helgdagar, ehuruväl i princip all utskänkning å nämnda dagar skulle vara
förbjuden; och redan under öfverläggningen i Andra Kammaren öfver
bevillningsutskottets förut omförmälda, vid 1885 års riksdag framlagda
ursprungliga förslag anmärktes, att det i § 26 mom. 3 stadgade förbud
mot bränvinsutskänkning under sön- och helgdagar antagligen ej komine
att vinna någon praktisk tillämpning, så länge den i påföljande moment
angifna utvägen för embetsmyndighet att lemna tillstånd till utskänkningens
utsträckning ännu qvarstode.

Utskottet, som i allo delar denna vid nämnda riksdag inom Andra
Kammaren uttalade mening, håller alltså före, att, då rättighet till utskänkningstidens
utsträckning i vissa fall måste med hänsyn, bland annat,
till de billiga anspråk, en stor del af landets befolkning och icke minst
det ständigt växande antal inom landet sig uppehållande utländingar i
sådant afseende kunna framställa, vara bemälda embetsmyndighet förbehållen,
ett förbud mot all bränvinsutskänkning under sön- och helgdagar
aldrig skall kunna upprätthållas och sålunda icke heller kunna verka den
ändring till ett bättre i de nu af motionären påpekade missförhållanden,
hvilka, derest de i större omfattning förekomma, genom ordningsmagtens
mellankomst lätteligen borde kunna hållas inom rimliga gränser.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att herr Behmers ifrågavarande motion ej
måtte af Riksdagen bifallas.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 90, har herr O. H.
Ström hemstält:

»att Riksdagen måtte besluta, att 4 paragrafen 2 momentet i förordningen
angående försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

spirituösa drycker af 24 maj 1895, sådan den lyder i kongl. kungörelsen
af 25 september 1897, skall hafva följande lydelse. Ej heller må innehafvare
af rättighet till försäljning af bränvin låta vare sig mot efterkraf
eller postförskott för köpeskillingen eller genom ombud å annat ställe än
det, der han sin försäljningsrätt utöfvar, till köpare utlemna bränvin i
mindre belopp än 250 liter.»

Efter det att motionären inledningsvis lemnat en redogörelse för den
framställning, han i förevarande ämne gjort till 1896 års Riksdag, samt för
sammansatta bevillnings- och lagutskottets deröfver afgifna betänkande,
och dervid erinrat, att försäljning af spirituösa mot efterkraf blifvit genom
ofvan åberopade kongl. kungörelse förbjuden, anför motionären
vidare:

»Detta förbud har man nu emellertid börjat kringgå på så sätt, att
samtidigt med det man sänder reqvirerade spritdrycker, livilka adresseras
i afsändarens eget namn, en fullmagt sändes till reqvirenten, hvarå är
taget postförskott motsvarande det belopp sändningen går till; när nu reqvirenten
har utlöst fullmagten, har han endast att gå till jernvägsstationen
eller ångbåtskommissionären och utqvittera varan.

Det vore derför af nöden, för att hindra kringgåendet af förbudet
mot försäljning af spirituösa mot efterkraf, att förbud mot försäljning af
spirituösa mot postförskott äfven stadgades.»

En utsträckning af det förbud, som nu finnes stadgadt, att mot efterkraf
för köpeskillingen utlemna bränvin i mindre partier än 250 liter
jemväl till förbud mot betalningens uttagande genom postförskott skulle
måhända ega fog för sig, derest ett sådant förbud kunde göras effektivt.
Detta torde dock icke vara möjligt. Innehafvare af rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin kan nemligen icke förvägras att
till hvem det vara må afsända brefförsändelser mot postförskott. Hur
skulle man då kunna afgöra, om en dylik försändelse innehölle en fullmagt
af det slag, motionären omtalat, eller eljest stode i samband med
ett aftal om köp af spirituösa? Kontroll i detta hänseende är från postverkets
sida omöjlig. För öfrigt skulle det, om den föreslagna lagändringen
antoges, blifva ytterst svårt för åklagaren att, vid beifrandet af öfverträdelse
af förbudet, åstadkomma någon bevisning derom, att en utlöst postförskottsförsändelse
skulle utgöra liqvid för den fullmagt, på grund hvar -

Bevillning sulskotlels Betänkande N:o 4. 5

af brefemottagaren sedermera uttager och qvitterar de öfversända spritvarorna.
■’ i ! : i'' , ii>. 1 . ,

I anledning af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet, i,

i''.i: .U-:iii.‘li'' :• ’ mT-Jlf II./ i -.v '' täln > imbut , ''< i - !’iv . I no

2:o) att herr Ströms förevarande motion ej måtte
af Riksdagen bifallas. ; nj i _>1 i<*) 1 i »ijo eu.

1:7 I I- i I: |. i; i: , t; ,yr, "C> / !<i Itc t f i” ; >yj-Yr\■<; r *1e" ,{ r''v/

i i o lita'' ligitånt i i- -u r *-i .it i , ir1 . -: t / i •* 11 £.t ♦ 1. > ■••fiöifx: ifdinnd/fjiil

•''''i "I -•''•>!) : '' :! O - ■ '' • it i •!:->• il fl'') *1 ■" > 1. *i ’ j "‘i r; ■ i

1 en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 95, har
herr E. A. Zotterman hemstält:

»att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och under hvilka vilkor sådan
ändring af § 47 kongl. förordningen den 24 maj 1895 angående vilkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker kan och bör åstadkommas, att —- helst i fråga om hela förordningen
eller, om så icke anses lämpligt, åtminstone i fråga om utskänkning
på olaga tid inom utskänkningslokal — ansvaret för förbrytelse mot
förordningen hufvudsakligen träffar husbonden, samt att Kongl. Maj:t
ville till kommande Riksdag inkomma med sådant förslag i frågan, hvartill
utredningen kan föranleda.» ■ 1 i n

Den af motionären åberopade § 47 har nu följande lydelse:

»Husbonde ansvarar för förbrytelse, som, med hans vetskap, mot
denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen
person, likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.»

Vid 1895 års riksdag väcktes jemväl af herr Zotterman motion i
enahanda syfte, i det han då föreslog, att ur anförda § skulle uteslutas
orden »med hans vetskap», så att husbonde blefve ansvarig för förbrytelse,
som mot förordningen beginges af hans hustru, husfolk eller i hans
arbete antagen person, äfven om husbonden ej varit derom medveten.
Till stöd för sitt förslag åberopade herr Zotterman, bland annat, bestämmelserna
i §§ 13, 14, 15, 16 och 17, jemförda med §§ 24 och 26 i
ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 och helsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874, enligt hvilka husbondes ansvarighet
kunde i vissa fall inträda.

Motionen blef emellertid på utskottets hemställan af Riksdagen afslagen.
I sitt afgifna betänkande yttrade utskottet:

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

»Utskottet kan ingalunda finna, att de i ordningsstadgan för rikets
städer eller i helsovårdsstadgan för riket förekommande, af motionären
åberopade bestämmelser äro i förevarande hänseende jemförliga med det
nu föreslagna stadgandet. Särskildt vill utskottet härutinnan framhålla,
att möjligheten till kontroll och till förekommande af lagöfverträdelser i
ena eller andra fallet ju är väsentligen olika. Medan det sålunda torde
vara jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i nämnda två förordningar
meddelade ordningsföreskrifter, för hvilkas. eftersättande ansvaret drabbar
husbonden, behörigen efterlefvas, lärer det deremot i många fall vara
omöjligt för en husbonde — detta ord taget i dess vidsträcktaste bemärkelse
— att tillse, att icke någon af de i hans arbete antagna personer
till äfventyrs gör sig skyldig till öfverträdelse af ett eller annat
slag mot bränvinsförsäljningsförordningen. Genom att åt ifrågavarande §
gåfves den lydelse, motionären föreslagit, skulle, enligt utskottets förmenande,
ett allt för stort ansvar påläggas husbonde; och följden af ett
sådant stadgande skulle säkerligen blifva den, att i många fall personer,
hvilka ej någon som helst brottslighet kunde läggas till last, komme att
drabbas af det i bränvinsförsäljningsförordningen i hvarje fall stadgade
ansvar.»

Mot utskottets anförda afstyrkande skäl erinrar nu motionären, att
de ej ega sin giltighet i fråga om olaga utskänkning inom utskänkningslokal,
ty i detta fall är jemförelsen mellan bestämmelserna i ordningsoch
helsovårdsstadgan samt bränvinsförsäljningsförordningen fullt befogad.
Vidare framhåller motionären, att principen om husbondeansvar icke blifva
konseqvent tillämpad i vår bränvinslagstiftning, i det att enligt 31 §
1 mom. i nu gällande kongl. förordningen angående vilkoren för tillverkning
af bränvin den 13 juli 1887 en bränvinstillverkare är ansvarig
för förbrytelse mot förordningen, begången af hans hustru, barn, tjenstefolk
och i bränneriet anstälde arbetare, såsom vore förbrytelsen af
tillverkaren sjelf begången, derest icke omständigheterna göra sannolikt,
att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

Enligt utskottets åsigt kan ej heller det ''af motionären sist åberopade
förhållande anses fullt analogt med det förevarande. En för bränvinstillverkare
stadgad vidsträcktare ansvarighet för af honom underordnade
personer begångna förbrytelser mot bränvinstillverkningsförordningen
har dock sin förklaringsgrund och sitt berättigande i de väsentligt olika
omständigheter, under hvilka förseelser mot denna förordning begås. Här

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

7

vid lag erfordras ju särskilda redskaps anskaffande och vissa tillrustningars
vidtagande, hvilket i allmänhet ej kan tänkas försiggå husbonden ovetande,
utan att han brister i den tillsyn öfver sitt husfolk, som honom
ålegat med afseende å dylika brotts förhindrande. Att denna omständighet
varit en bidragande orsak till att nu ifrågavarande stadgande fick
en med motsvarande bestämmelse i bränvinstillverkningsförordningen olika
lydelse, synes äfven framgå af särskilda utskottets vid 1853 och 1854
års riksdag af motionären anförda uttalande, att utskottet funne denna
lydelse rigtigare, då det vore svårt för en husbonde att öfvervaka den
försäljning af bränvin, hvilken kunde i hans hus bedrifvas.

Utskottet, som för öfrigt vidhåller hvad af föregående års bevillningsutskott
i ämnet uttalats, hemställer,

3:o) att herr Zottermans ifrågavarande motion ej
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 149, har herr
C. M. F. E. Gethe hemstält, det Riksdagen ville besluta

»att hos Kongl. Maj:t göra underdånig framställning om framläggande
af sådant förslag till ändring eller tillägg i kongl. förordningen af den
24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m., att
missbruk genom öfverlåtelse af rätt till minuthandel med bränvin må
kunna förekommas.»

I sin motivering till detta förslag erinrar motionären till en början,
att enligt 18 § 3 mom. af ofvanberörda kongl. förordning är bolag förbjudet
att genom ombud till salu utbjuda eller upptaga beställningar å
bränvin, samt anför derefter följande:

»Anledningen för Kongl. Maj:t att upptaga ett sådant stadgande i sin
proposition till 1895 års Riksdag förklaras i statsrådsprotokollet uttryckligen
vara den, att bolagen på åtskilliga platser bedrifvit försäljning af
bränvin genom agenter på annan ort än der bolaget haft sitt sate, till
följd hvaraf ett uttryckligt förbud häremot ansågs nödvändigt; »dock» —
heter det i motiveringen — »utan att härigenom någon inskränkning göres

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

i den vinhandlare hittills tillkommande rättigheten att genom agenter utbjuda
sina varor, äfven spirituösa, när de hafva af bolag erhållit rättighet
till minuthandel''dermed».

Häraf vill ''det tydligen synas, som om anförda lagbestämmelsen afsett
att resa hinder deremot, att minuthandel med »egentligt bränvin» skulle
kunna inom landet bedrifvas genom kringresande agenter, hvilken uppfattning
ytterligare styrkes af följande passus i förenämnda kongl. propositions
motivering rörande samma paragrafs mom. 2, der det heter: »Göteborgssystemet
gör i främsta rummet afseende på den arbetande klassens intresse,
hvaraf framgår, att inga s. k. krogar, ej heller några rättigheter till minuthandel
med egentligt bränvin öfverlåtas till enskilda personer; de enda
öfverlåtelser, som böra medgifvas, äro rättigheter till utskänkning å de
större och bättre restaurationerna och schweizerierna, hvilka bolagen, åtminstone
i våra större städer, svårligen kunna sköta sjelfva, och hvad
minuthandeln beträffar endast försäljning af dyrare spirituösa, såsom konjak,
whisky, arrak och dylikt samt likör och punsch.»

Emellertid har det vid författningens tillämpning visat sig, att det
icke lyckats lagstiftningen förebygga hvad den afsett, utan att lagbestämmelsen
kringgås på ett betänkligt sätt. Ett lagligen konstitueradt bolag
öfverlåter i enlighet med föreskrifterna i § 18 mom. 2 någon eller några
minuthandelsrättigheter åt enskilda försäljare. I troligen de flesta städer
få sådana rättighetsinnehafvare visserligen ej sälja bränvin i minut, utan
bolagen hafva der ensamt för sig behållit denna rätt; men då skaffa
vederbörande rättighetsinnehafvare sig en gästgifverirättighet på landet,
der sådan står att få, eller inropar han på auktion en rättighet i något
mindre samhälle, der bolag ej finnes, och derifrån expedieras »egentligt
bränvin» i mindre partier huru många som helst och hvart som helst
inom landet, ja, till och med inom den stad, der rättighetsinnehafvaren
är bosatt och fått sin ursprungliga försäljningsrätt.

Det är uppenbart lika stridande mot författningens anda och syfte
som i sig sjelf orimligt, att, genom öfverlåtelse af en bolagsförsäljningsrätt,
öfvertagaren af denna skulle erhålla vidsträcktare spelrum för sina transaktioner
än det öfverlåtande bolaget sjelf egt; och det synes mig vara af
behofvet, påkalladt att genom lämpliga lagbestämmelser förhindra författningens
eluderande på sätt som nu sker och opåtaldt synes kunna ega rum.»

■ -i Afsigten med ofvan omförmäla förbud för bolagen att genom ombud
till salu utbjuda eller upptaga beställningar å bränvin var, såsom jemväl

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

>9

1 Riksdagens till Kongl. Maj:t den 9 maj 1894 i ämnet aflåtna skrifvelse
framhålles, att derigenom betona, att ändamålet med de enligt § 9 mom.

2 bränvinsförsäljningsförordningen bildade bolag icke vore att förskaffa
delegarne vinst eller att tillskynda städerna förökade inkomster, utan endast
att sätta städerna i tillfälle att i sedlighetens intresse ordna bränvinsförsäljningen.
På sätt motionären jemväl anfört, gjordes dock genom
nämnda förbud ej någon inskränkning i den vinhandlare tillkommande
rättigheten att genom agenter utbjuda sina varor, äfven spirituösa, när
de hade af bolag erhållit rättighet till minuthandel dermed. Ej heller
lades derigenom hinder i vägen för innehafvare af dylik rättighet att å
annan ort, än der han sjelf vore bosatt, inropa en rättighet till minuthandel
med eller utskänkning af bränvin samt densamma utöfva utan
andra inskränkningar än de, som i bränvinsförsäljningsförordningen föreskrefves
för utöfvandet af sistnämnda rättigheter.

Mot det af motionären påpekade förfaringssättet, att innehafvare af
en utaf bolag öfverlåten minuthandelsrättighet å annan ort öfvertager en
rättighet till utminutering och utskänkning af bränvin samt derifrån expedierar
»egentligt bränvin» i mindre partier, torde anmärkning icke kunna
med fog framställas, enär detta förfaringssätt ej, såsom motionären synes
förmena, har något samband med den af bolaget öfverlåtna försäljningsrätten,
utan grundar sig uteslutande på rättigheten till minuthandel med
och utskänkning af bränvin. Missbruk af den af bolaget öfverlåtna rätten
till minuthandel kan således ej sägas här föreligga. Härtill kommer att
det skulle stöta på stora, nästan oöfvervinneliga, praktiska svårigheter att
i ett sådant fall, som af motionären omförmälts, på ett fullt tillfredsställande
sätt bestämma gränserna för den enskilda konkurrensen.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

4:o) att herr Gethes ifrågavarande motion ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1898.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Bill. till Riksd. Prål. 1898. 5 Sand. 1 Afd. 4 Höft. 2

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Reservationer

vid punkterna l:o) och 3:o) af herrar Lundström och Göransson, hvilka

anfört:

-■»r: .• I 1 ! 1 ’ jl .• I:i'' .'' 1 ''■

vid punkten l:o):

»Då det icke torde kunna förnekas, att, på sätt herr J. E. Behmer
i sin motion n:o 29 angifvit, stadgandet i 26 § 3 mom. af kongl. förordningen
den 24 maj 1895 angående vilkoren för försäljning af bränvin
m. m. kringgåtts på åtskilliga sätt, och utskänkning af spritdrycker under
sön- och helgdagar förekommit i större omfattning än lagstiftarne afsett,
när de medgifvit, att under sådana dagar utskänkning vid måltider åt
spisande gäster finge ega rum, så hafva vi för vår del vid motionens
behandling inom utskottet ansett motionärens framställning värd att beaktas.
Ingenting skulle vara mera önskvärd!, än om åtminstone under
sön- och helgdagar bränvinsutskänkning vore förbjuden. Det förbud herr
Behmer i sin motion begärt kan dock under vissa förhållanden upphäfvas,
enär enligt samma §:s 4 mom., derest kommunalstyrelsen inom ett samhälle
hos Konungens befallningshafvande derom gör framställning, denna
myndighet efter magistratens eller kommunalnämndens hörande kan på
grund af särskilda omständigheter medgifva sådan utskänkning.

Likväl skulle enligt vår mening en betydlig fördel vinnas derigenom,
att för sön- och helgdagar såsom regel stadgas, att utskänkning af bränvin
skall vara förbjuden. Ett sådant förbud skulle komma att vara
gällande inom alla de samhällen, der kommunalstyrelsen icke önskar sådan
utskänkning.

Då vi anse, att den begärda ändringen skulle vara ett steg i rätt
rigtning och gagnande för nykterhet och sabbatens helgd, så få vi härmed
yrka

att herrinBehmers ifrågavarande motion må af
Riksdagen bifallas.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

11

samt vid punkten 3:o):

»Då herr E. A. Zottermans motion n:o 95 behandlades inom utskottet,
yrkade vi bifall till senare alternativet i motionärens förslag, eller
att — i fråga om utskänkning på olaga tid inom utskänkningslokal —
ansvaret för förbrytelse mot förordningen hufvudsakligen må träffa husbonden.

Då enligt gällande bränvinstillverkningsförordning bränvinstillverkare
är ansvarig för förbrytelse mot förordningen, begången af hans hustru,
barn, tjenstefolk och i bränneriet anstälde arbetare, såsom vore förbrytelsen
af tillverkaren sjelf begången, derest icke omständigheterna göra
sannolikt, att förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja, anse vi att
konseqvensen fordrar samma ansvarighet för husbonde vid utskänkning
af bränvin och kunna ej finna hvad utskottet anfört, »att det vid bränvinstillverkningen
erfordras särskilda redskaps anskaffande och vissa tillrustningars
vidtagande, hvilket i allmänhet ej kan tänkas försiggå husbonden
ovetande», ega någon giltighet som skäl mot införande af enahanda
bestämmelse äfven i fråga om ansvar för utskänkning på olaga tid inom
utskänkningslokal, som för tillverkare finnes stadgadt, eller att ansvaret
skall drabba husbonden derest icke omständigheterna göra sannolikt, att
förbrytelsen skett utan hans vetskap och vilja.

Vi anse nemligen, att några svårigheter ej förefinnas för eu rättighetsinnehafvare
att öfvervaka det utskänkning under olaga tid icke utöfvas
af hans hustru, husfolk eller arbetare. Deremot torde ofta för en
åklagare möta hinder att styrka, det en dylik öfverträdelse skett med
husbondens vetskap.

Med anledning deraf hemställa vi,

att herr Zottermans ifrågavarande motion måtte
bifallas, med den ändring, att orden: »helst i fråga
om hela förordningen eller, om så icke anses lämpligt»
utgå.

Härjemte har herr G. Jansson begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af de i detta betänkande omförmälda frågor.