Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

1

Dito 12.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1898, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om afskaffande eller
nedsättning af hvitbetssockertillverkningsskatten samt nedsättning
af tullen å socker.

Enligt gällande föreskrifter om beskattning af hvitbetssockertnlverkningen
i riket skall för all tillverkning af hvitbetssocker, som
mom riket eger rum, erläggas tillverkningsskatt i förhållande till det
utbyte i råsocker, som de för tillverkningen använda hvitbetor antagas
hafva lemnat, efter den beräkningsgrund, att 100 kilogram råa (ej torkade)
hvitbetor antagas lemna ett utbyte af tio och ett hälft kilogram socker;
dock är för vissa fabriker någon minskning i den sålunda stadgade
beräkningsgrunden för viss tid medgifven. Tillverkningsskatten skall
utgöra hälften af gällande tullsats för utländskt råsocker af mörkare
färg än n:o 18 af den i verldshandel antagna holländska standard;
och då denna tullsats för närvarande utgör 23,5 öre för kilogram, uppgår
tillverkningsskattens nuvarande belopp till 11,75 öre för kilogram af
det beräknade utbytet af råsocker.

. Hvitbetssockertillverkningsskatten har under nedannämnda år
utgjort:

år 1888.........

.......... kr.

544,345

„ 1889..............

635,812

„ 1890.......

997,976

„ 1891 .....

11

1,846,578

„ 1892..................

2,260,496

Bill. till Riksd. Brot. 1898.

5 Sami. 1 Afd. 12 Haft.

(N:o 12.)

1

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

år 1893 .........................

..........................kr.

2,718,927

„ 1894 .....................

............................ 11

4,723,275

„ 1895 ...................

.............................. 11

7,139,148

„ 1896...........................

............................. 11

7,726,387

„ 1897..........................

.............................. 11

11,008,906.

Såsom ofvan anmärkts, utgör tullsatsen å oraffineradt socker af
mörkare färg än n:o 18 af den i verldshandel antagna holländska
standard 23,5 öre för kilogram. Å raffineradt socker samt å oraffineradt
socker, till färgen icke mörkare än nämnda standardnummer, utgår enligt
gällande tulltaxa tullafgiften med 33 öre för kilogram.

Förslag till ändring i ofvanberörda bestämmelser angående hvitbetssockertillverkningsskatten
och tullsatserna å socker hafva framstälts
i två vid innevarande års riksdag väckta motioner, n:o 35 inom Första
Kammaren af herr C. F. Wcern samt n:o 17 inom Andra Kammaren
af herrar A. H. Göthberg och O. Anderson i Hasselbol.

I förstnämnda motion hemställes, att Riksdagen måtte besluta,

att hvitbetssockertillverkningsafgiften skall från 1899 års början
upphöra;

att från samma tid tullafgifterna skola nedsättas för raffineradt
socker och för oraffineradt socker, icke mörkare än n:o 18 holk st., till
16,5 öre pr kg. samt för oraffineradt socker, mörkare än n:o 18 holk
st., till 11,75 öre pr kg.; och

att med anmälan af dessa beslut anhålla, att Kongl. Maj:t täckes
till nästkommande Riksdag afgifva förslag till de ökade eller nya
skatter, som äro erforderliga för att i mån af statsverkets behof ersätta
den minskning af inkomster, som genom hvitbetssockertillverkningsafgiftens
afskaffande uppkommer.

Herrar Göthberg och Anderson föreslå, att Riksdagen ville besluta,
att tullen å råsocker nedsättes med ungefär 30 procent, eller från 23,5
öre pr kilogram till 16 öre pr kilogram, och att i samband dermed den
nu utgående accisen äfvensom tullsatsen å raffineradt socker må i förhållande
till den nedsättning i råsockertullen, som kan ifrågakomma,
bestämmas efter den proportion, som nu är gällande.

Herr Wcern anför till stöd för sina ofvan omförmälda yrkanden
följande:

»Den märkligaste händelsen i den svenska industriens historia
under de senaste tre årtiondena är utan tvifvel uppkomsten af den
svenska sockertillverkningen. De ansträngningar, hvilka derförut, redan

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 3

på. 1830-talet och åter på 1860-talet, gjorts att af i Sverige odlade
hvitbetor tillverka socker, måste nu betraktas såsom försök att utröna
möjligheten af odling af hvitbetor i Sverige i så stor skala, att en fabriksmessig
tillverkning af socker derpå kunde grundas, och lemnade det
resultat, att en sådan odling väl på många ställen kunde ske, men att
det endast var i landets sydligaste delar, hvitbetorna erhöllo så rik
sockerhalt, att sockrets tillgodogörande ur dem kunde blifva en lönande
handtering. Att Gotlands klimat var sådant, att hvitbetsodling äfven
der borde med fördel kunna ske, omtalades väl äfven redan då, men
ble.f först långt derefter föremål för eu grundligare undersökning.
Ovissheten om, huru staten skulle med hänsyn till beskattningen ställa
sig till den nya industrien, måste dock verka förlamande på tankarne
om nya fabriksanläggningar, och det var först sedan 1869 års Riksdag,
på grund af en motion af professor Arrhenius, derom fattat beslut, som
den kunde raskare utveckla sig. Först 20 år efter det, då beskattningen
å det inom landet tillverkade råsockret började, kom tillverkningen
deraf i jembredd med införseln af utländskt råsocker, och det
är först under de tre sistförflutna åren, som det varit tydligt, att den
förra skulle alldeles undantränga den senare. För vissa speciella
ändamål, särskildt, efter hvad i tekniska verk uppgifves, för punschberedningen,
anses hvitbetssockret mindre lämpligt, och det är på deraf
uppkommande behof af rörsocker, som införsel af utländskt socker ännu
i jemförelsevis obetydliga qvantiteter fortfar. För allmänt konsumtionsbehof
har den definitivt upphört, och dermed har sockerbeskattningen
fått en helt annan karakter än förut.

För blott fem år sedan kunde den dåvarande chefen för finansdepartementet
sanningsenligt till statsrådsprotokollet anföra: »Så länge
staten utkräfver tull af utifrån infördt socker, är den accis, som pålägges
det inom landet tillverkade sockret — förutsatt att accisen är
lägre än tullen — visserligen till formen en beskattning å den inhemska
sockertillverkningen, men till sin egentliga innebörd endast en reduktion
af det tullskydd, som åtnjutes af nämnda tillverkning», men
sedan med nyssnämnda undantag intet socker från utlandet införes, och
vi. kommit i det skede, att det för den allmänna sockerkonsumtionen
blifvit alldeles likgiltigt,. om något socker i utlandet tillverkas och
derifrån kan till Sverige införas eller ej, är den anförda karakteristiken
ej längre med verkliga förhållanden öfverensstämmande. För anskaffande
af vårt behof af socker odla vi inom vårt eget land hvitbetor
och det är med gällande beskattningssätt, dem, vi belägga med skatt*
utan någon annan hänsyn till tullförhållanden än det numera med ett

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

alldeles oväsentligt undantag till prohibition uppgående skyddet, och
denna skatt är i förhållande till betornas värde ganska dryg. Med det
lagstadgade antagandet, att af 100 kg. betor erbålles 10,5 kg. socker,
och att skatten skall utgå med 11,75 öre för hvarje kg., således med
12 kronor 33 öre för ton betor, var den på betornas höstpris 1894
kronor 18,50 — 66 2/s procent, men när betpriset 1895 sänktes till kronor
15 pr ton, blef den derpå 82 procent och medförde den naturliga
följden, att betproduktionen minskades med nära en sjundedel. På det
betpris, som sistlidne höst bestämdes för liktidig leverans kronor 14
pr ton, utgjorde skatten 88 procent.

Hvitbetssockertillverkningsafgiften är en produktionsskatt på en
viss handtering, och vi hafva i Sverige förr haft flera sådana, men de
hafva blifvit afskaffade. 1813 upphäfdes definitivt qvarnskatten,. 1860
tackjernstionden och hammarskatten samt 1877 öfrig bergverkstionde,
af hvilken nu blott qvarstå några obetydliga rester, ^ från hvilka Riksdagen
ej velat befria vissa verk, förr än egarne afstått från eller ersatt
verken medgifna förmåner eller erhållna penningsummor.

Hvitbetssockertillverkningsafgiften erlägges af råsockerfabrikerna
och ersättes dem af raffinaderierna, för hvad de öfvertaga, samt återbetalas
i sista hand af de svenska sockerkonsumenterna för det socker,
de köpa. Detta skatteuppbördssätt är både för statsverket och konsumenterna
mera betungande och kostbarare än det förra, da tullen eller
skatten erlades af importörerna. Dessa hade nemligen rätt, och hafva
det ännu lör de sockerpartier, de fortfarande stundom införa, att "upplägga
det införda sockret på nederlag, då. tullafgilt ej betalas förr, ä,n
sockret från nederlaget uttages, d. v. s. ej förr, än det till detaljhandlare
eller omedelbart till konsumenter säljes, hvarigenom den ränteförlust
å utlagda tullafgifter, som dessa jemte inköpskostnad och handelsvinst
måste betala, blef ganska obetydiig, men råsockerfabrikanten skall
erlägga hvitbetssockertillverkningsafgiften inom slutet, af kalendermånaden
näst efter den, under hvilken betorna blifvit af kontrollör
uppvägda, och det dröjer kortare eller längre tid, ända till ett helt år,
innan den erlagda afgiften blir genom försäljning till konsumenter ersatt,
hvarvid naturligen hela den derpå uppkomna ränteförlusten måste
ersättas, och redan från årets början i prisbestämningen ingår. . Sockret
blir derigenom dyrare. Men äfven en annan omständighet tillkommer,
som kan blifva mycket mera betungande än ränteförlust. Råsocke.rfabrikanten
måste i god tid före hvarje kampanjs början försäkra sig
om den qvantitet betor, han under kampanjen behöfver, och om dem
uppgöra köpeaftal, men missräknar han sig på den qvantitet råsocker,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 5

han under och efter kampanjen kan sälja, så kan detta för honom medföra
stor förlust. Antar han för liten qvantitet, så kan han ej efteråt
få köpa mera betor, utan den vinst, han på större tillverkning kunnat
få, öfvergår till andra fabrikanter, eller om samtliga skulle räknat för
lågt till importörer, men beräknar han åter en för hög qvantitet säljbart
råsocker, så kan han endast under undantagsförhållanden till andra
fabrikanter sälja det öfverskott af betor, han har, och då betorna med
tiden förlora hela sin sockerhalt, måste han, för att rädda något af deras
varde, _ öka inköpskostnaden med att förvandla dem till socker, ehuru
han misströstar om, när och i hvad man han derför skall få ersättning.
Importören kunde deremot alltid med lätthet rätta tillgången efter efterfrågan.
Hade han ett för litet lager, var det ingen svårighet att inom
mycket kort tid från utlandet införa just så mycket, som han behöfde,
och hade han för stort lager på nederlag, så var det hans konkurrenters
likaväl som hans eget intresse att genom minskad införsel förebygga
prisfall.

För statsverket medför uppbörden af hvitbetssockertillverkningsafgiften
kontrollkostnader, hvilka för tillverkningsåret 1894—95 uppgingo
till kronor 58,148,73 och för tillverkningsåret 1895—96 uppgingo
till kronor 53,327,94 och ännu ej utredda för 1896—97; men säkerligen
ökats.

Uti en den 11 sistlidne mars till Kongl. Maj:t mgifven skrift
hafva egarne af tio råsockerfabriker hos Kongl. Maj:t anhållit om vidtagande
af åtgäider till undanrödjande af eller åtminstone lindring i de
svårigheter, hvilka inträdt inom ''sockertillverkningen i riket. Egarne
af 6 råsockerfabriker och egarne af samtliga fristående raffinaderier
hafva icke biträdt ansökningen.

bökandena erinra derom, att redan tidigare tecken till eu annalkande
kris inorn sockerindustrien visat sig och äfven framhållits, utan
att dock faran då antogs vara så allvarsam eller så nära öfveriiängaude
att vid den tiden något steg till dess afvärjande ansågs vara omedelbart
af nöden, men att förhållandet numera antagit så hotande dimensioner,
att detsammas verkningar, enligt deras omdöme, icke utan skada
för det allmänna kunna fortgå.

Den fara, som hotar, och som, i fall den ej förekommes, skall
medföra svåra ekonomiska och sociala verkningar, läge deruti, att
konsumtionen af socker inom riket icke npptoge produktionen af dylik
vara, att priset å sockerbetor i följd deraf komme att sjunka till eu
minimigräns, hvilken måhända ej längre i nämnvärd mån tilläte jordens
användande till betodling, samt att en rubbning i flera förhållanden än

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

dem, som direkt rörde sockertillverkningen och landtbruket, härigenom
måste inträffa.

Sökandena visa genom bifogade handlingar, att den 1 oktober
1894 på nederlag fans sammanlagdt raffineradt och rått socker kg.
3,651,965 och hos raffinaderier och råsockerfabriker kg. 6,145,943, samt
att tillverkningen 1894—95 utgjorde kg. 72,890,500, och att importen
710 1894—710 1895 var af raffineradt socker kg. 1,432,419 och af råsocker
kg. 1,464,344; vidare att lagret af utländskt socker på nederlag
den 1 oktober 1895 minskats till kg. 1,032,288, men hos raffinaderier
och råsockerfabriker ökats till kg. 11,406,865 (således 1894 95 ökats

med cirka kg. 2,600,000), att tillverkningen 1895—96 var kg. 62,114,300
(kg. 10,776,200 mindre än 1894—95) och importen Vio 1895—Vio 1896
kg. 782,833 (kg. 650,000 mindre än 1894—95) raffineradt socker och
kg. 4,060,187 (kg. 2,680,000 mer än 1894—95) råsocker, samt att till
den 1 oktober 1896 lagret af utländskt socker på nederlag ytterligare
nedgått till kg. 436,321 samt af socker hos raffinaderier och råsockerfabriker
äfven minskats till kg. 8,427,982, (således med cirka 3,000,000
kg.) således sammanlagdt lager Vio 1896 kg. 8,864,300 (kg. 934,000
mindre än vid samma tid 1894 och kg. 3,575,000 mindre än 1895), men
på grund af en hvitbetstillgång, uppskattad till 879,500 tons, beräknade
de, att tillverkningen 1896—97 skulle uppgå till kg. 102,910,000
(30,000,000 mer än 1894—95 och öfver 40,000,000 mer än 1895—96)
och efter afdrag af väntad konsumtion och behöfligt lager Vio l897
ansågo de, att en för landets behof öfverflödig qvantitet då skulle förefinnas
af kg. 27,910,000 med eu tillverkningskostnad inklusive skatt,
lågt beräknad till 34 öre pr kg. värd kronor 9,489,400.

Såsom förklaring af dessa fluktuationer uppgåfvo sökandena, att
för tillverkningen 1894—95 gällande betpris voro i höstpris kronor 1,85
och i vinterpris kronor 2,10 per 100 kg.; att, sedan det blifvit påtagligt,
att med dessa pris en kontinuerlig och stegrad öfverproduktion skulle
uppstå på våren 1895, betprisen för kampanjen 1895—96 bestämdes
till resp. 1,50 och 1,70, men i följd af de faktiskt stegrade sockerprisen
och önskan att deraf i viss mån göra odlarne delaktiga, utgingo
de med resp. 1,66 och 1,86; att på nedsättningen i prisen följde
en nedgång i produktionen, som från 628,480 ton för perioden 1894
95 sjönk till 538,708,9 ton för perioden 1895—96, hvilket medförde den
lyckliga vändning, att öfverskottet från 1894—95 ingick i konsumtionen;
att prisen för kampanjen 1896—97 ursprungligen sattes till kronor 1,50
och 1,70, men efter det å en ort farhåga uppkommit för att ett tillräckligt
betqvantum ej till dessa pris skulle kunna fås och priset der -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 7

städes blifvit höjdt till 1,66 och 1,85, tvingades först de dertill närbelägna
och slutligen äfven de mera aflägsna fabrikerna att jemväl höja sina
pris; samt att derefter en så stor betmängd erhållits, att ultimo januari
redan 801,194,1 ton betor uppvägts och, då ännu 11 fabriker och 2
saftstationer voro i gång, kunde totalafverkningen icke blifva mindre
än 879,500 ton, hvilka skulle lemna förenämnda qvantitet kg. 102,910,000
socker. Till följd häraf hafva betprisen för 1897—98 blifvit bestämda
så lågt som till kronor 1,36 och kronor 1,56 (senare 1,40 och 1,60), hvarjemte
hvitbetsodlarne måste betala halfva frakten, och nedsät.tningen i sin
helhet uppgår till 30 procent af de 1894—95 gällande pris.

Sökandena förklara, att allt hvad de åsyfta är en billig restitution
af redan betald tillverkningsskatt för att, med stödet deraf, den icke
utan ruinerande följder inom riket säljbara, hopade sockermängden må
kunna, om ej med vinst, så dock med relativt dräglig förlust utrikes
afyttras. De anhöllo derför, att Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta
proposition om medgifvande af skatterestitution vid utförsel af
inhemskt socker.

öfver ansökningen hördes Konungens befallningshafvande i alla
de län, inom hvilka råsockerfabriker äro belägna, samt generaltullstyrelsen.
De förra hafva med påpekande af med restitutionen förenade
praktiska svårigheter, särskildt derigenom att flere fabriker ännu för
vissa år äro berättigade till lindring i skattebeloppen, dock tillstyrkt
restitution, men den senare har, jemte betonande af dessa svårigheter,
på allmänna och fortfarande giltiga skäl afstyrkt beviljande deraf.
Sådana skäl äro:

att den europeiska sockerindustriens historia visar faran af lagstiftningens
ingripande till förmån för export af inhemskt socker;

att medgifvande af skatterestitution vid utförsel af betsocker skulle
snart nog här i landet, likasom annorstädes skett, framkalla mera vidtgående
kraf från producenterna, hvilka kraf icke så lätt skulle kunna
afvisas, derest industrien redan inrättat sig för export;

att restitutionsmedgifvande icke lätteligen låter förena sig med det
hos oss antagna beskattningssystemet;

att restitution till det belopp, sökandena föreslagit, visserligen icke
skulle medföra någon utförselpremie, men förhållandet måhända framdeles
skulle blifva annorlunda, om ej i högre anspråk, så i förhöjdt
rendement; samt

att äfven ett tillfälligt medgifvande af exportgodtgörelse kunde
bidraga till att framkalla en ny öfverproduktion med nya anspråk på
tillmötesgående.

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Vid föredragning af ärendet den 10 sistlidne december fann
Kongl. Maj:t den gjorda framställningen icke föranleda någon Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd.

Märkligt nog hafva de sökande sockerfabrikanterna icke fäst afseende
vid — åtminstone icke nämnt — att från Sverige redan fortgår
en utförsel af socker och dertill en lönande utförsel, alldenstund
den år efter år fortfar och ökas, visserligen icke under namn af socker,
utan såsom råämne eller tillsatt material till fabrikat, i hvilka sockret
är en väsentlig ingrediens, såsom finare småbröd, bakelser och cakes,
choklad, konfityrer, punsch, och ej heller hafva de hörda embetsmyndigheterna
funnit skäl att påpeka det inflytande, en restitution af skatt
enbart vid utförsel af socker skulle för tillverkarne af dem medföra.
En så ensidig restitution skulle dock icke blott vara orättvis, utan äfven
för nämnda tillverkare skadlig, kanske till den grad, att den skulle
omöjliggöra den utförsel af deras produkter, som sedan flera år fortgått.
I frihamn, t. ex. i Köpenhamn, dit fraktkostnaden från Sverige
blefve en obetydlighet, skulle nemligen konkurrenter kunna inrätta
fabriker, grundade på användandet af svenskt obeskattadt, d. v. s.
genom restitutionen från skatt befriadt och möjligen till underpris
erhållet socker, under det att de svenska fabrikanterna vid inköp af
sådant måste till fullo ersätta tillverkningsafgiften eller vid införsel af
utländskt socker betala hög tull. Vid utförsel från Tyskland af dylika
fabrikat lemnas såväl premie som restitution af skatt för det i dem
ingående sockret.

Afskaffas deremot hvitbetssockertillverkningsafgiften, så skulle
detta åt tillverkningen och utförseln af sådana och kanske flera, ännu
hos oss icke brukliga fabrikat gifva en kraftig impuls, hvilken i en
möjligen icke oväsentlig mån skulle medverka till vidare utveckling af
den svenska sockerindustrien. Att utförsel kan ske, är redan bevisadt,
och att den kommer att ökas, om fabrikaten kunna säljas så mycket
billigare, som befrielse från den utgift, med hvilken den på dem belöpande
afgiften nu betungar tillverkningskostnaden, skulle medgifva, är
tydligt, men de proportioner, till hvilka tillverkning och utförsel skulle
kunna uppdrifvas, äro naturligen svåra att utreda.

Till ledning för omdömet härom har jag tänkt mig kunna
bidraga:

upplysning om de förhållanden, i hvilka socker i dylika fabrikat
af olika slag ingår;

uppgifter om de belopp, med hvilka sådana fabrikat ingå i in -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o IS. 9

försel till eller utförsel från länder, med hvilka vi hafva lätta handelsförbindelser;
samt

uppgiften om i hvad mån för dylika fabrikat behöfliga råämnen
eller material af annat slag än socker inom vårt land finnas eller med
lätthet kunna anskaffas.

I afseende på sockerhalten i olika fabrikat har professor Peter
Klason haft godheten lemna mig uppgifter, hvilka jag såsom bilaga 5
bifogar.

Om de qvantiteter, med hvilka sockerfabrikat ingå i åtskilliga
länders införsel och utförsel, samt dessa fabrikats värden har jag ur

berättelserna om deras utrikes handel gjort utdrag — bilaga 6 _ och

dervid för länder, som ej infört det metriska vigtsystemet, förvandlat
uppgiga qvantiteter till kilogram samt reducerat alla uppgifna värden
till kronor. De länder, ur hvilkas officiella statistik jag hemtat uppgifterna,
äro Frankrike, Storbritannien, Norge och Nordamerikas förenta
stater. Äfven för Tyskland och Belgien har jag gjort utdrag, men
funnit dem för ändamålet värdelösa, emedan i tyska statistiken en mängd
olika fabrikat upptagas under det gemensamma namnet: »Konditoreiwaaren»,
och den belgiska har en ännu mera olika varor omfattande
rubrik: »Conserves alimentaires au sucre». Då i Frankrike medelvärden
för hvarje varuslag årligen bestämmas af en komité, har det
varit tillräckligt att, såsom äfven i den franska statistiken sker, blott
för slutsummorna utsätta värden, men då det i Storbritannien åligger
hvarje importör och exportör att för hvarje infördt eller utfördt varuparti
uppgifva dess värde, erhållas vid sammanräkning för särskilda
länder mycket värdefulla upplysningar om olika värden af varor med
samma benämning, allt efter som de ankomma från ett eller ett annat
eller afgå till ett eller ett annat land. Jag har derför, såsom i den engelska
statistiken sker, utfört värdena för hvarje land.

Uppgifterna visa, att i de länder, från hvilka de hemtats, eu
ganska betydande handel med olika sockerfabrikat eger rum. Särskilt
är detta fallet med utförseln från Storbritannien af finare bröd och införseln
dit af kondenserad mjölk. Den förra är beroende deraf, att
engelsmännen, jemte tillgång af finaste hvetemjöl hafva obeskattadt
och genom i flera länder medgifna utförselspremier delvis skänkt socker,
den senare åter af den stora brittiska sjöfartens behof af frisk
mjölk och grädde. Men äfven andra sockerfabrikat förekomma i handeln
i aktningsvärda mäugder, och uppgifterna kunna endast tydliggöra
det kända förhållandet, att för göda varor till rimliga pris finnes
på verldsmarknaden gerna alltid afsättning.

Bill. till Itiksd. Prat. isdn. ä Sami. J AJd. IX Häjt.

•>

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Hvad slutligen angår tillgång på råämnen, så lemnar vårt klimat
mångahanda frukter af bästa slag, fullt jemförliga med utlandets af
samma sorter och hvilka der i jemnbredd med sydfrukter, dem vi icke
hafva, användas till sockerfabrikat af olika slag, och derjemte hafva
vi ymnig tillgång på skogsbär — smultron, hallon, åkerbär, björnbär,
hjortron, lingon m. fl. — hvilka i godhet och särskildt i arom öfverträffa
andra länders, men hvilka nu endast tillgodogöras i enskilda
hushåll och i några få saft- och bärvinsfabriker.

Exporten från Sverige består af något blåbär, men väsentligast åt
lingon, hvilka enligt uppgift af generalkonsulatet i Liibeck, dit den största
exporten sker, för syltning uppköpas af enskilda familjer. Någon export
af bär eller sylt förekommer icke derifrån. Det pris, som för
dem, levererade i Liibeck, betalas, är 25 m. eller 22 kr. 22 öre pr 100
kg. och har ofta varit ännu lägre. T kommerskollegii statistik upptagas
de till ett utförselsvärde af 20 öre pr kg. Gifvet är, att detta värde
är nedtryckt af det förhållande, att de råa bären endast kort tid kunna
bibehållas friska. För att erhålla ett högre värde och kunna till aflägsnare
orter försändas, måste de insyltas eller på annat sätt genom
tillsats af socker konserveras. Ovisst är visserligen, om och i hvad
mån de svenska fabrikaten, hur som helst beredda, kunna vinna utländingars
smak, men deremot är högst sannolikt, att de med stor
förkärlek skulle såsom sylt mottagas af till andra länder utflyttade
svenskar. Sekreteraren vid generalkonsulatet i Chicago, grefve
C. A. Wachtmeister skref den 26 februari 1895 till exportföreningen:
»En hel del svenska lingon importeras årligen hit genom tyska mellanhänder.
De amerikanska lingonen äro grofva i »köttet» och till storleken
i form af ett körsbär. Äfven om härvarande amerikanska marknad
ej skulle kunna vinnas för våra lingon, tror jag, att den skandiviska
skulle vara tillräcklig för vår export och att det vore skäl att
söka få direkta försäljare här, då mellanhanden i Tyskland säkerligen
ej obetydligt fördyrar varan.» Högre pris än för lingonsylt borde
kunna erhållas för finare sylter af åkerbär, smultron, björnbär, hallon,
vinbär, krusbär, men för allas höjande i värde och möjlighet af uppkomst
af en lönande afsättning til i utlandet fordras oundgängligen, att
socker här blefve i jemförelse med förhållandet i utlandet billigare än
nu, och vilkoret derför är, att det ej beskattas.

För beredning af sylt fordras alls ej dyrbara maskiner eller
apparater, ej heller stor arbetsstyrka. Om en större afsättning till utlandet
kunde vinnas, skulle derför syltning kunna blifva en allmän husslöjd
i skogsbygder. Jag föreställer mig, att dervid skulle så tillgå,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 11

att något handelshus till skogsbygderna utsände uppköpare, som kunde
gifva undervisning om hurudan vafa i utlandet önskades, och att ett
sådant handelshus, som på detta sätt finge större mängd af olika sorter
sylt att sälja, derigenom blefve i tillfälle att göra nödiga åtgärder och
kostnader för deras introducerande i olika länder.

Någon tillverkning af kondencerad mjölk finnes mig veterligen
ännu icke i Sverige, men någon anledning, hvarför den icke här skulle
kunna bedrifvas lika väl som i Norge, är obekant. Det anses derför
vara erforderligt, att korna gå på bete och att betet är godt, men
detta är ju i större delen af landet fallet.

Dessa betraktelser gälla möjligheten af utförsel af socker i förädlad
form af sockerfabrikat, men derjemte skulle en genom tillverkningsafgiftens
afskaffande möjliggjord ytterligare nedsättning af sockerpriset
hädanefter som hittills, om än ej så hastigt och i så hög grad som
under de sistförflutna åren, betydligt öka konsumtionen i vårt eget
land. Faran för öfverproduktion och deraf föranledd kris skulle upphöra,
stadga och likformighet i beskattningsförhållanden inträda i stället
för de täta förändringar och den ojemnhet, som utmärkt den sista
tiden, och såväl den för jordbruket nyttiga betodlingen som sockerindustrien
kunna lugnt utveckla sig. Farhåga för ny öfverproduktion
bör ej förefinnas, sedan konstlad uppmuntran för nya fabriker upphört,
ingen tanke på statens ingripande till fördel för denna industri mera
än för andra, med hvilka den blifvit likstäld, hädanefter kunde uppstå,
och minnet af att kriser i följd af öfverproduktion hotat — hvilket
efter de restitutionssökandes uppgift redan i flera särskilda repriser
skett — väl ej snart kan förblekna. I hvarje fall skulle ansvaret för
en så stor olycka icke längre kunna tillskrifvas Riksdagen såsom en
följd af dess beskattningsåtgärder.

Motioner om hvitbetssockertillverkningsafgiftens upphäfvande hafva
väckts vid riksdagarne:

1879 af herr Lasse Jönsson i Sandby,

1886 » » Nils Pehrsson i Vadensjö och M. Palm,

1890 y> » H. F. G. Björck,

1896 )) )) J. H. G. Fredholm, och

1897 » » Fjällbäck.

De skäl, som förmått bevillningsutskotten att afstyrka och Riksdagen
att afslå dessa motioner, hafva väsentligen varit:

att socker förbrukas i betydligt större mängd af de förmögnare
inom samhället och derför mera än andra njutningsmedel egnade sig
för beskattning;

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

att statsverket icke kan undvara inkomsten af sockerbeskattningen
;£och f

att, om denna upphörde, förlusten måste ersättas genom ökande
af andra skattetitlar.

Att eu person, som alls icke behöfver tänka på beloppet af sina
utgifter, konsumerar mera af hvilket, som helst af honom begagnad!
njutningsmedel än en person, som i afseende på äfven rent personliga
behof måste iakttaga sträng sparsamhet, är i regel antagligt, men att
det skulle vara mera fallet med socker än med andra njutningsmedel,
är nog tvifvelaktigt, helst sedan sockret blifvit så billigt. Smaken för
mer eller mindre socker i drycker är ej beroende af förmögenhetsförhållanden,
och den rike är ej i frestelse att till i hans diet mera ingående
feta soppor, fisk och kötträtter eller grönsaker tillsätta socker,
hvaremot den mindre bemedlade väl ofta har anledning att finna i hans
diet mera ingående mjöl- och mjölkrätter smakligare med än utan
socker. Frågan är emellertid icke om hvem, som konsumerar mera,
utan om hvem, som vinner mest på billigt pris, och vare sig att detta
sker genom vunnen frihet från tvång af umbäranden eller genom besparing
af utgift, så är det väl den mindre bemedlade, som har de
större fördelarne.

I afseende på möjligheten för statsverket att undvara inkomsten
af hvitbetssockertillverkningsafgiften har aldrig förr någon tidpunkt
varit så gynsam som den nuvarande. Det kan emellertid icke förväntas,
att fortfarande år efter år stora öfverskott skola förefinnas till Riksdagens
disposition, och det är derför nödigt att vid upphäfvande åt
hvitbetssockertillverkningsafgiften tillse anskaffande af nya eller ökning
af andra äldre statsinkomster.

I första rummet bör väl då erinras, att vi sedan flera år hafva
Infilande ett i nykterhetens intresse tillkommet förslag om maltskatt.
Dernäst måste nog ifrågakomma att höja de i tullafgifter utgående
skatterna på andra njutningsmedel, men dervid är väl att märka, att
det icke bör eller kan ifrågakomma att med befrielse från skatt af en
klass öka skatt för någon annan särskild klass af landets invånare.
Derigenom att socker är eu så allmän konsumtionsartikel uppstår genom
afskaffande af beskattningen derpå för alla en icke oväsentlig besparing,
och med någon minskning af öfverflödiga öfverskott och påläggande
af maltskatt skola statsverkets behof säkerligen kunna fyllas derigenom,
att staten medelst förhöjning af skatt på andra njutningsmedel för sig
tar en de] af den besparing, som för hela folket vid konsumtion af
socker uppkommer.

''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 13

Exempelvis vill jag nämna förhållandet i detta hänseende till
kaffet. Detta förtäres såsom dryck och till denna dryck tillsättes
socker. Proportionen deraf kan mycket variera, men en ledning för
omdömet om huru den för mindre bemedlade bör beräknas, erhålles
af de lagstadganden, som i detta fall förefinnas. Enligt den i kong!,
kungörelsen den 3 februari 1865 faststälda spisordningen skall hvarje
sjöman i veckan hafva 75 ort socker och 50 ort kaffebönor, och enligt
kongl. reglementet den 6 augusti 1881 hvarje soldat eller beväring
hvarje dag 3 ort socker och 2 ort brändt kaffe. Sjömannen får derjemte
6 ort té, och om detta beräknas ända till fyra gånger så drygt
som kaffet, uppgår dock vigten af kaffe och té tillsammans icke fullt
till vigten af sockret. Kaffebönor förlora vid rostning 15 till 25 procent
af sin vigt. Antages medeltalet 20 procent, så får soldaten eller beväringen
120 ort socker mot 100 ort kaffebönor, och äfven med antagande
af den större rostningsförlusten alltid i vigt mera socker än
kaffe. I ett privat hem har jag fått den uppgift, att till tjenstfolket
utväges 1 V4 skålp. socker mot 1 skålp. kaffe. För rika personer som
föredraga starkare kaffe blir vigtskilnaden mindre, men man bör tryggt
kunna antaga, att på det hela till kaffedrycken åtgår mera i vigt af
socker än af kaffebönor. Beräknar man vidare, att tillverkningsafgiften
11,75 öre pr kg. jemte ränteförlust ersättes råsockerbruken med 12 öre
pr kg. så skulle, derest nämnda afgift afskaffa, kaffedrycken icke för
konsumenten blifva dyrare om kaffetullen, som är 12 öre, fördubblades.
För köparen af socker och kaffe måste det vara alldeles likgiltigt, om
han vid liqviden ersätter en råsockerproducent för erlagd afgift med
12 öre pr kg., och en kaffeimportör för erlagd tull med 12 öre pr kg.,
eller om råsockerproducenten icke har gjort något utlägg, men han
måste ersätta kaffeimportören för erlagd tull 24 öre.

På samma sätt kan, sedan procenten af socker i punsch bliIVit,
känd, lätt uträknas, huru mycket billigare denna dryck blir genom afskaffande
af hvitbetssockertillverkningsafgiften och deremot svarande
nedsättning i tullafgiften för rörsocker, samt, efter bestämmande af
procenten af i punsch ingående arrak, hur mycket tullen å arrak bör
höjas, för att punsch icke för inhemsk förtäring skall blifva billigare
än förut. Vid utförsel af punsch skulle hela beloppet af den hvitbetssockertillverkningsafgiften
motsvarande nedsättningen i tull för socker
tillgodokomma punschbryggerierna, emedan de med tillämpning af § 9
af tulltaxeunderrättelserna kunna betinga sig restitution för tullen å
den arrak, som de använda.

Tobaken står ej i det intima förhållandet till sockel1, som kaffe och

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

punsch, men nog förtär väl hvarje rökare socker, så att han vid besparing
af utgift för det sistnämnda kan betala mera för sin tobak, och
för familjerna, i hvilka qvinnor och barn icke röka, bör en förflyttning
af skatt på socker till skatt på tobak bestämdt medföra fördel.

Socker är icke blott ett njutningsmedel, utan derjemte ett vigtigt
näringsämne och skiljer sig derjemte från kaffe och tobak deruti, att
dessa senare icke äro föremål för annan industri än den som afser att
aptera dem för förbrukning, såsom kaffebränning och fabrikation af cigarrer,
snus o. s. v., hvilkas pris naturligt stiger eller fällor med råämnenas,
men det färdiga sockret är ämne för vidare bearbetning till fabrikat,
som äro föremål för storartade industrier, hvilkas framgång är i hög
grad beroende af sockrets billighet. Redan häruti förefinnes, synes det
mig, bestämdt och giltigt skäl att aflyfta skattebördan derpå och i mån
af statens behof lägga den på de rena konsumtionsartiklarne, eller höja
de direkta skatterna. Huru detta lämpligast skall ske, kan ej med tillräcklig
sakkunskap af en enskild riksdagsman föreslås och svårligen af
bevillningsutskottet behörigen utredas, utan bör blifva föremål för en
omsorgsfull utredning inom finansdepartementet.

Att afhända statsverket en påräknad inkomst af 8,500,000 kr. låter
ej heller vid uppgörandet af statsregleringen för 1899 göra sig, ty äfven
om Riksdagen skulle finna lämpligt att härtill använda befintligt öfverskott
från 1896 och att i dess ställe för förestående stambanebyggnader
använda lånta medel, samt gör andra minskningar i föreslagna utgifter,
så blir dock den summa, som härigenom blir disponibel, otillräcklig.
Det finnes då trenne utvägar, nemligen:

att principielt besluta hvitbetstillverkningsafgiftens afskaffande och
till framtiden uppskjuta verkställandet deraf; eller

att besluta partiel nedsättning deraf fortgående under nästkommande
och derpå följande eller flere till antalet bestämda år; eller

att besluta afskaffandet från och med nästa år och till fyllande af
statsverkets behof, utöfver hvad som vid pågående statsreglering dertill
kan göras disponibelt, hänvisa till öfverskottet från 1897.

De första två utvägarne synas försigtigare men måste för sockerindustrien
medföra mycket stora olägenheter. Enligt den första skulle *
fullkomlig ovisshet råda, om och när afskaffande af skatten kan ske,
och enligt det andra skulle det blifva råsockerbrukets intresse att, såvidt
för anskaffande af nödigt sockerbehof är möjligt, till påföljande år
uppskjuta tillverkning och betköp samt, hvad värre är, raffinaderiernas
intresse att från år till år inskränka sina uppköp af råsocker, öfverlemnande
till råsockerbruken att bära förlusten af skatt på hvarje parti

Bevillningsutskottets Betänkande N:o lä. H>

socker, som ej förr än under ett kommande år för konsumtionen behöfdes.

Emot det sista alternativet ser jag deremot ej annan giltig invändning
kunna göras, än att utredning om lämpliga skatter att ersätta
hvitbetssockertillverkningsafgiften ej skulle till nästa år kunna medhinnas,
hvilket dock, då, i fall maltskatt beslutas, fullständigt förslag
dertill redan förefinnes, och förändringen i tullafgifterna å konsumtionsartiklar
esomoftast på mycket kortare tid behandlats, ej bör befaras.
Att ett sådant beslut skulle strida mot principen att Riksdagen
ej bör disponera det senast förgångna årets öfverskott är ej en giltig
invändning, ty om Riksdagen beslutar afskaffande af större eller
mindre del af hvitbetssockertillverkningsafgiften år 1900, så har detta
redan skett, och utom den tillgång af t. ex. halfva hvitbetssockertillverkningsafgiften,
som för nästa Riksdags statsreglering synes obehöflig,
blefve egentliga skilnaden blott den, att 1899 års Riksdag finge bland
sina beslut upptaga ett, som redan blifvit, af 1898 års Riksdag fattadt.

I det skydd, sockerfabrikanterna nu åtnjuta, bör ingen förändring
göras hvarken till minskning eller ökning, men det senare skulle dock
ske, om de nu bestämda tullafgifterna för socker vid afskaffande af
hvitbetssockertillverkningsafgiften lemnades oförändrade. Tullen å råsocker,
mörkare än n:o 18 bör derför nedsättas med skattens belopp
11,75 öre pr kg., d. v. s. till hälften, och tullen å raffineradt socker i
samma förhållande, eller från 33 öre till 16,5 öre.»

Vid herr Wrnrns motion finnas tillika fogade åtskilliga bilagor till
utredning af hithörande förhållanden.

I den af herrar Göthberg och Anderson väckta motionen anföres:

»Det är erkändt, att tullbeskattningen har två olika uppgifter, dels
att bereda statskassan nödiga inkomster, dels att utgöra skydd för det
inhemska näringslifvet. Vid vissa artiklar kunna begge dessa syften
ernås, vid vissa andra blott det ena.

I samma mån som statskassan får tillräckliga eller mer än tillräckliga
inkomster för rikets behof, är det uppenbarligen mindre behöflig!
att anlita tullbeskattningen. I synnerhet gäller detta, då det är
fråga om sådana artiklar, som äro eller blifvit oundgängliga för hvar
man. En sådan artikel är sockret, som från att förut hafva varit endast
ett njutningsmedel för få på de senare åren alltmer har blifvit ett
näringsmedel för alla. TTtan tvifvel hade det i ännu högre grad blifvit

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

använd t såsom näringsmedel, om det icke genom höga skatter i betydlig
grad fördyrats.

Den framskjutna plats i hushållningen, som med rätta tillkommer
sockret, ej blott såsom närings- utan äfven såsom konserveringsmedel,
har det hittills hindrats att i sin fulla utsträckning intaga genom dess
af beskattningen framkallade höga pris.

Omsättningens storlek grundar sig nemligen på allmänhetens
köpförmåga, och denna, som för de flesta är mycket begränsad, betingas
af varans pris i marknaden. Sockrets billiggörande ökar derför
konsumtionen i hög grad, hvilket äfven blifvit åt erfarenheten på
det tydligaste ådagalagdt.

År 1871 förbrukades per individ 6 kilogram socker och kostade
då 113 öre pr kilogram, 1895 kostade sockret 54 öre pr kilogram och
förbrukades då 17 kilogram pr individ.

Detta visar, hurusom den stora ökningen i förbrukning af socker
står i direkt sammanhang med varans prisbillighet.

Som bekant har priset på socker under det sist förflutna året
ökats rätt betydligt, eller med omkring 10 öre pr kilogram.

På grund häraf, och med det stora öfverskott, som för närvarande
linnes i statskassan, och då sockertullen, afsedd att förnämligast vara
eu af statens förnämsta finanstullar, icke mera fyller denna sin uppgift,
synes det vara både billigt och rättvist att på det sättet minska utgifterna
för en vara, som för den stora allmänheten är af så stor betydelse.

Vid behandlingen af eu motion i samma syfte näst föregående
riksdag yttrade bevillningsutskottet: »På de skäl, som sålunda anförts,

anser utskottet sig böra afstyrka, att någon åtgärd vidtages till afskaffande
af hvitbetssockertillverkningsafgiften eller sänkning af tullen
å socker, helst som det nu gällande priset å socker icke kan anses
vara för allmänheten betungande.»

I det föregående har visats, hurusom priset å socker under det
sist förflutna året stigit med cirka 20 procent, och torde man derför
med skäl kunna påstå, att detsamma nu för den mindre bemedlade är
högst betungande och sålunda lägger hinder i vägen för den stora
allmänheten att kunna fullt tillgodogöra sig detta närande födoämne,
både såsom närings- och konserveringsmedel, i synnerhet hvad detta
senare beträffar, då man tänker på den mängd af skogsbär, som i brist
på lämplig behandling går förlorad.

Ur skyddssynpunkt kan en nedsättning af sockertullarne ej inverka
menligt på hvitbetssockertillverkningen, endast man iakttager, att

Bevillningsutskottets Betänkande ''Nio 12. 17

den hvitbetsockret nu åsätta accisen nedsättes i förhållande till nedsättningen
i sockertullen på det sätt, att tullskyddet blir efter nedsättningen
lika stort som före detsamma.»

Hvitbetssockertillverkningsskattens upphäfvande och den i sammanhang
dermed föreslagna nedsättningen af tullen å socker skulle väl
medföra en sänkning i priset på nämnda vara och i följd deraf bereda större
möjlighet för utveckling af en industri för tillverkning af sådana alster,
hvari socker ingår såsom hufvudsaklig beståndsdel; men äfven om en
sådan åtgärd vidtoges, saknas dock tillräcklig trygghet för att en industri af
antydda slag kan i afsevärd omfattning derigenom framkallas, enär det
synes tvifvelaktigt, huruvida de förutsättningar i öfrigt, som härför fordras,
förefinnas inom landet.

Genom upphörandet af nämnda skatt skulle alldeles visst statsverket.
beröfvas en inkomst, som, enligt hvad ofvan blifvit visadt, uppgår
till högst betydande belopp och under det senast förflutna året
öfverstigit 11,000,000 kronor. Den rubbning i statsbudgeten, som häraf
blefve en följd, skulle med nödvändighet föranleda störa förändringar
i vårt beskattningsväsende. Om innebörden af dessa förändringar föreligger
emellertid icke något direkt förslag, utan endast vissa i herr
Waerns motion gifna antydningar. Utskottet kan icke finna, att ett
utbyte af ifrågavarande skatt mot skatter af annan art, på sätt herr
Waern antydt, skulle vare sig för statsverket eller för de skattdragande
vara förmånligare än nu gällande förhållanden, och det synes utskottet
sålunda icke heller från denna synpunkt tillrådligt att antaga nämnda
förslag.

En nedsättning af sockertillverkningsskatten, på sätt herrar Göthberg
och Anderson föreslagit, finner utskottet sig så mycket mindre
kunna förorda, som derigenom allenast statsverkets inkomster skulle
minskas, utan att möjligheten att inom landet åstadkomma en ny
industri för tillverkning af sockerfabrikat vunnes, hvartill kommer att,
i händelse statsverkets nuvarande goda ekonomiska ställning, hvilken
varit en af anledningarna till motionen, försämrades, afsevärd svårighet
sannolikt skulle möta att på annat sätt ersätta den minskning i statsverkets
inkomster, som vid bifall till motionärernas förslag blefve en följd.

Någon befogad anmärkning mot lämpligheten att såsom föremål
för beskattning använda konsumtionen af socker torde icke kunna göras,
ty äfven om socker utgör ett näringsmedel, bör det dock i än vidsträcktare
grad betraktas såsom ett njutningsmedel, och det kan icke
förnekas, att, socker förbrukas i långt större myckenhet af de förmögnare
Bih. till Biksd. Vrot. 1898. 5 Sami. 1 A/d. 12 Häft. 3

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

samhällsklasserna än af de mindre bemedlade. Att denna skatt icke
heller kan anses betungande, framgår deraf, att priset å socker numera
högst väsentligt nedgått. Enligt utskottet meddelade tillförlitliga uppgfter
har nemligen fabrikernas genomsnittspris å de olika slagen af
raffineradt socker i medeltal under nedannämnda år för kilogram utgjort:

År 1871 ............................................................. 102 — öre

b 1872 .............................................................. 97,71 »

» 1873 ................................................................ 72,07 b

» 1874 ............................................................. 88,43 b

» 1875 ................................................................ 89,65 »

» 1876 ............................................................ 87,23 b

» 1877 ......................................................... 94,82 b

» 1878 ................................................................ 87,28 b

» 1879 ................................................... 88,64 »

» 1880 .............................................................. 90,49 b

b 1881 ............................................................... 93,29 b

» 1882 ............................................................ 91,22 »

» 1883 ................................................................ 86,53 b

b 1884 ........................................... 76,61 b

» 1885 ................................................................ 71,39 »

b 1886 ............................................................. 68,48 b

» 1887 ............................................................... 62,60 b

b 1888 ............................................................. 65,80 b

b 1889 ....................................................... 69,61 b

b 1890 ..................................................... 64,50 b

b 1891 ............................................................... 64,93 b

b 1892 .............................................................. 67,27 b

b 1893 ........................................................ 68,50 b

b 1894 .............................................................. 61,40 b

b 1895 .............................................................. 53,84 b

B 1896 .............................................................. 57,67 B

b 1897 .............................................................. 48,49 b

Härjemte anser utskottet sig böra påpeka, att herr Waerns förslag,
såvidt det afser tiden för tillämpningen af ett beslut om afskaffande
af hvitbetssoekertillverkningsskatten och motsvarande nedsättning af
tullen å socker, icke kan antagas, enär, om en sådan förändring skall
ske, den måste inträda icke vid kalenderårets, utan vid tillvetkningsårets
början. Då betafverkningen i allmänhet sker i slutet af kalender -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 19

året och skatten dervid erlägges af sockerfabrikanterna, skulle nemligen
dessa, om berörda nedsättning af tullen å socker blefve gällande vid
ingången af påföljande år, icke kunna utan betydande förlust vinna afsättning
för den då redan beskattade tillverkningen.

Då utskottet ansett sig icke kunna biträda ifrågavarande motioner,
har utskottet saknat anledning att inlåta sig på frågan om det inbördes
förhållandet mellan tullsatsernas storlek för det ena eller andra slaget
af socker, likasom utskottet icke heller ansett nödigt att vidtaga den
utredning, som under förutsättning af bifall till någon af motionerna
varit erforderlig rörande de förändringar i audra tullsatser, som icke
kunnat undvikas, i händelse sockertullen nedsattes.

På anförda skäl hemställer utskottet,

l:o) att herr Wasrns ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas; samt

2:o) att herrar Gröthbergs och Andersons motion
icke heller måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 8 mars 1898.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Reservation:

af herr Fredholm, som anfört:

»Sockerpolitikens historia erbjuder ett rikt åskådningsmaterial till
belysande af hvad Bastiat i nationalekonomien menade med »hvad man
ser och hvad man icke ser». Betraktad uteslutande som en lyxartikel,
ansåg man i äldre tider sockret vara ett särdeles lämpligt föremål för
tullbeskattning, i synnerhet som det icke utgjorde föremål för inhemsk
tillverkning. Deri inkomst man genom denna tullbeskattning ville bereda
statsverket försvann emellertid i samma mån, socker började tillverkas
inom landet. Numera har nära nog all införsel af socker upphört
och samtidigt har tullen å socker förlorat sin egenskap af finanstull
och i stället antagit karakteren af skyddstull.

Med undantag för åren 1873—78, då tullen å råsocker utgick med
endast 18 öre pr kg., har denna tull ända sedan 1868 utgått med 23,5
öre pr kg. Sistnämnde år uppgick'' tullen å socker icke ens till hällten
af varuvärdet, men utgår nu, i följd af ständigt fallande pris a socker,
med ett belopp, större än dettas varuvärde. Verkan af att man bibehållit
sockertullen vid oförändradt belopp bär sålunda blifvit alldeles
densamma, som om man under de förgångna trettio åren så småningom
skulle hafva fördubblat den.

För att ej förminska statsverkets inkomster ville man ej, så länge
införseln af socker vida öfversteg den inhemska tillverkningen, göra
någon ändring i sockertullen. Men på det att sockerbruken ej på grund
af tullens höga belopp skulle på statskassans bekostnad göra sig en
oskälig vinst, ålades dessa bruk samtidigt med att tullen nedsattes till
18 öre eu särskild tillverkniugsafgift, som 1873 bestämdes till Vs och
1876 till 2/s af tullsatsen, hvilken 1878 åter höjdes till sitt förut varande
och nu utgående belopp. År 1893 bestämdes, att tillverkningsafgiften
skulle utgöras med hällten af sockertullen. Den sålunda bestämda afgiften
uttogs emellertid icke på den i verkligheten tillverkade qvantiteten,
utan efter ett beräknadt sockerutbyte af de vid sockerbruken
afverkade betornas mängd. Denna utbytesprocent bestämdes 1873, då
det verkliga sockerutbytet var 6,7 procent, till 6,5 procent. Men då
sockerhalten i betorna sedan denna tid alltjemt stigit så, att den förra
året uppgick till 11,5 procent (på Gotland har den uppgått ända till
15 procent), måste man i jemnbredd dermed äfvenledes höja den beräknade
utbytesprocenten, hvadan denne 1893—94 höjdes till 7,5, åren

21

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

1894—95 till 8,25, 1895—96 till 9,o och 1896—97 till 10,5 procent.
Detta oaktadt har den beräknade utbytesprocenten alltid varit understigande
den verkliga, under innevarande årtionde med ett årligt medeltal
af 2,75 procent. Följden deraf har varit den, att statsverket under
senaste åtta år i tillverkningsafgift gått miste om 10 millioner kronor,
af den halfva tull, som sockerbruken i tillverkningsafgift, för af dem
tillverkadt socker, rätteligen skulle hafva erlagt.

I sin egenskap af skyddstull behöfver sockertullen ej sättas högre,
än att den utesluter möjligheten, att på den inhemska marknaden sälja
utländskt socker billigare än det inom landet tillverkade. Att hälften
af den sockret nu åsätta tuilafgift är tillräcklig, för att tullen skall
fylla . denna sin uppgift, framgår med full klarhet deraf, att sockerinförseln
nu nästan upphört.

Då emellertid tullafgiftens storlek är bestämmande för priset å
den inhemska marknaden, åtminstone hvad priset å socker beträffar,
så medför bibehållandet af den höga sockertullen, dubbelt större än
den behöfver vara för att bereda landets sockerbruk ett tillräckligt tullskydd,
för befolkningen den olägenheten, att densamma för sitt behof
af socker får betala ett pris, som öfverstiger det på verldsmarknaden
gällande med tullens halfva belopp. Hvad detta betyder kan man förstå
deraf, att då sockerkonsumtionen år 1868 icke uppgick till mer än
omkring 20,000 ton, så har förbrukningen af socker stigit år 1890 till
56,000 och år 1897 till omkring 90,000 ton. För att af dessa siffror
draga rigtiga slutsatser, får man dock ej förbise den tillväxt i folkmängd,
som under tiden egt rum. Men fäster man derå tillbörligt afseende,
så visar sig, att förbrukningen per individ stigit från 5 kg. år
1868, till nära 12 kg. 1890 och till omkring 18 kg. år 1897. Samtidigt
med att förbrukningen af socker på detta sätt mångfaldigats, har
eu vunnen bättre insigt i sockrets natur förmått ur allmänhetens sinnen,
om ej alldeles utplåna, så åtminstone väsentligt reducera den förut
rådande fördomen, att sockret endast var ett njutningsmedel. I våra
dagars hushållning intager sockret såsom närings- och konserveringsmedel
en plats, som i forna dagar var ensamt saltet förbehållet.

Att förbrukningen af socker, oaktadt dettas höga tullbeskattning,
kunnat hos oss tillväxa i sådan grad, som skett, beror på sockrets
ständigt sjunkande pris icke blott här utan i alla länder. Det visar
sig af den tabell öfver medelprisen å raffinerad! socker, som utskottet
i sitt betänkande meddelat, att priset å socker icke något år här varit
så lågt som 1897 och att det nämnde år var endast hälften så stort
som tjugu år förut. Göra vi eu jemförelse med priset 1868, då den

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

nu gällande tullsatsen åsattes, var priset år 1897 endast 44 procent af
hvad det var förstnämnde år. Så lågt priset å raffineradt socker år
1897 än var (i april detta år nedgick det till 46 öre pr kg.) i förhållande
till hvad det förut varit, får man deraf dock icke draga den slutsats,
att hvarje klagan öfver höga sockerpris är här i landet obefogad.
Göra vi i det hänseendet en jemförelse med det enda land i verlden,
der sockermarknaden är oberoende af tullagstiftningen, nemligen England,
skola vi finns:, att derstädes medelpriset å råsocker under förra
året stälde sig till endast 15,5 öre pr kg, samtidigt med att det här
var 32 öre; och dock är att märka, att i följd af öfverproduktion sockret
under förra året här föll i plus mera än i Tyskland, det land hvarifrån
England till stor del fyller sitt sockerbeh of. Hvilken roll denna
prisskilnad spelar för den enskildes ekonomi i Sverige jemfördt med
England framgår deraf, att om man fördelar hela förbrukningen i hvartdera
landet på dettas befolkning, så kommer i Sverige 18, men i England
35 kg. råsocker på hvarje invånare, men för denna nära dubbelt
större konsumtion betalar en engelsman mindre än en svensk. Skulle
en svensk för sitt behof af socker 1897 i stället för 5,75 kronor fått
betala hvad detsamma skulle hafva kostat eu engelsman, så hade han
icke behöft utgifva mer än 2,80 kronor.

Då tullen å socker, efter hvad visadt blifvit, nu är större än sockrets
varuvärde, under det denna tull, då den åsattes för trettio år sedan,
icke var ens hälften af detta; då vidare statsverket genom så godt som
upphörd införsel förlorat nästan hela den inkomst af sockertullen, som
denne ursprungligen hade till uppgift att tillföra statsverket; och då
tullen derjemte, såsom skyddstull betraktad, är dubbelt större än hvad
behöflig! är; samt då slutligen sockret genom den höga tullen högst
betydligt fördyras för befolkningen, för hvilken den blifvit en nödvändighetsvara,
så föreligga alla skäl för att i denna sockertull göra nedsättning.
Om man nu också må anse nödvändigt att fortfarande behålla
ena hälften af tullen till skydd för den inhemska industrien, så
synes det icke förefinnas något skäl att behålla den andra hälften af
tullen, eftersom denna ej lemnar staten någon inkomst och ej är till
nytta för sockerindustrien, men väl till bestämd skada för befolkningen.

Mot vidtagandet af en sådan åtgärd, som sockertullens nedsättning
till halfva beloppet, anser man ett oöfverstigligt hinder ligga deri,
att man då, såsom naturligt är, äfven måste afskaffa den nu utgående
sockeraccisen och derigenom skulle ju statsverket gå förlustig en högst
betydande inkomst. Accisen utgick nemligen tillverkningsåret 1895—96
med 5,450,000, år 1896—97 med 10,415,000 och året 1897—98 med

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 23

omkring 8,5 millioner kronor. Då man på tal om sockeraccisens afskaffande
förmenar, att staten derpå skulle göra en betydande förlust, så
gör man sig skyldig till en stor villfarelse. Staten har icke någon
från samhället skild ekonomi och kan icke hafva det, emedan statens
budget är helt och hållet afhängig af samhällets förmåga att uppbära
den. Om sålunda genom sockertullens nedsättande till halfva beloppet
och sockeraccisens dermed i samband stående afskaffande, följden deraf
skulle blifva den, att nio millioner kronor icke vidare skulle på sätt
förut skett i form af sockerskatt inflyta i statskassan, så gå dessa nio
millioner i och dermed visserligen icke förlorade för samhället, eftersom
de ligga qvar i befolkningens fickor såsom en besparad utgift vid
inköp af socker. Anser man åter, att staten icke för bestridandet af
sina utgifter kan undvara de nio millioner kronor, som nu i form af
sockeraccis ingå i statskassan, så förefinnes intet hinder för, att om
denna accis afskaflas, staten i annan form uttager samma belopp, hvithet
i sådant fall är tillfinnandes i befolkningens fickor. Staten mister
på detta sätt icke ett öre i inkomst och befolkningen i sin helhet får
derigenom till staten skatta hvarken ett öre mer eller mindre.

För befolkningen, som en enhet betraktad, kan det sålunda vara
likgiltigt, om den inkomst, staten behöfver, uttages genom skatt på
socker eller genom någon annan skatt. Men helt annorlunda gestaltar
sig det ena eller andra sättet för de individer, hvaraf samhället består.
Uttages det inkomstbelopp, som staten behöfver, genom skatt å socker,
så blifva alla samhällets invånare, äfven de fattige, i detta hänseende
skattskyldige, emedan sockret nu har blifvit en nödvändighetsvarajför
alla. Denna skatt kommer tillika att i förhållande till skatteförmågan
verka tryckande progressivt nedåt, äfven om det, som utskottet
säger, »icke kan förnekas, att socker förbrukas i långt större myckenhet
af de förmögnare samhällsklasserna än af de mindre bemedlade».
Fasthåller man den uppfattning, som vid urtima riksdagen 1892 gjorde
sig gällande, nemligen den, att det är fullt rigtigt samt med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att icke ersätta staten den minskning
i ordinarie inkomster, som uppstår genom grundskatternas afskrifning,
med indirekta utan med direkta skatter, så vore här ett lämpligt tillfälle.
att- förverkliga denna uppfattning. Man bör och får dervid icke
förbise, att Riksdagen, genom att 1895 så betydligt höja spanmålst-ullarne,
på den indirekta beskattningens väg redan tillfört staten
eu ökad inkomst, hvilken motväger den minskning i inkomst, som
för staten skulle uppstå, om sockerskatten afskaffades. Vill man ersätta
denna minskning i inkomst på den direkta beskattningens väg,

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

så vinna alla mindre bemedlade derigenom en skattelindring. Skulle
man åter vilja uttaga motsvarande inkomstbelopp genom indirekt skatt
på enbart njutningsmedel, så blifva alla de, som icke hafva råd att
förskaffa sig sådana, från denna skatt befriade. I ena som andra fallet
gör man det på lagstiftningens väg möjligt för de minst bemedlade
att förkofra sig i välstånd, och derigenom vinner ju påtagligen samhället
i styrka, och staten lider i intetdera fallet någon minskning i
sina inkomster. Utskottet säger visserligen, att genom ett afskaffande
af sockeraccisen »skulle den rubbning i statsbudgeten, som häraf blefve
en följd, med nödvändighet medföra stora förändringar i vårt beskattningsväsende».
Men lika stora förändringar hafva under senare
tider icke mindre än två gånger förut inträffat: den ena gången, då
man beslöt afskrifva grundskatterna, som för statsverket medförde en
inkomst af tio millioner kronor, och den andra, då man införde spanmålstullarna,
som bereda statsverket en ökad inkomst på äfvenledes tio
millioner kronor. När man sålunda ersatt en förut utgående direkt
skatt med en indirekt, hvar och en belöpande sig på tio millioner
kronor, så vill det synas, som ett afskaffande af den indirekta sockerskatten
på ett ungefär likartad! belopp icke skulle bidraga att öka den
rubbning i förhållandet mellan de på direkt och de på indirekt väg
uttagna skatter, som redan egt rum, utan i stället föranleda dertill, att
den störda jemvigten i skattesystemet i någon mån återstäldes. Detta
är dock blott ett, ehuru visserligen kraftigt skäl, som ur beskattningssynpunkt
motiverar en nedsättning i sockertullen.

Ur nationalekonomisk synpunkt saknas det dock icke andra skäl,
som för vidtagandet af en sådan åtgärd måhända kunna anses vara
mera betydelsefulla. Icke blott näringslifvet i sin helhet, utan alldeles
särskild! hvitbetssockertillverkningen skulle deraf tillskyndas lätt påvisbara
fördelar.

Sockret utgör, som bekant, ett utmärkt konserveringsämne och
har på denna grund fått en stor och alltjemt ökad användning inom
näringsämnes-industrien. Ett vilkor för att alstren af denna industri
skola kunna blifva tillgängliga för den stora allmänheten är, att prisen
ligga inom denna allmänhets köpförmåga, det vill säga, att de äro
billiga. Ju billigare de äro, i desto högre grad tilltager förbrukningen,
hvilken har tendens att stiga i högre proportion än priset sjunker.
Då vidare sockret i nu nämnda varuartiklar ingår till en högst väsentlig
del — med 25 å 75 procent af vigten — så följer deraf tydligt,
att ett oeftergifligt vilkor för att redan befintlig verksamhet på denna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 25

industris område skall kunna utvecklas och ny sådan framkallas, är,
att det för tillverkningen behöfliga sockret kan erhållas för billigt pris.

Hvilken stor nationalekonomisk betydelse en på billigt socker
grundad näringsämnesindustri kan hafva för ett land, derom kunna vi
bilda oss en tydlig föreställning genom att se på England. Der finnes
ingen tull på socker, och denna omständighet har i England möjliggjort
tillkomsten af stora industrigrenar, som grunda sig på användning af
socker såsom råmaterial. Sådana äro tillverkningarne af biscuits, drops,
marmelad, syltade frukter, porter m. fl., och tillsammans hafva dessa
industrigrenar för England en större nationalekonomisk betydelse än
hvad hvitbetssockerfabrikationen har för Frankrike, och likväl har sistnämnda
land för denna industri gjort och gör så många och betydande
uppoffringar.

Vore socker att här tillgå för billigt pris, vill det synas icke vara
omöjligt, att af våra inhemska naturalster kunna åstadkomma tillverkningar
likartade med dem, som bereda England så stor vinst. Kändt,
är, att många frukter utveckla sig i vårt klimat på ett sätt, som gör
dem fullt jemförliga med utlandets bästa af samma slag. Vidare hafva
vi i våra skogsbär, som i godhet och arom öfverträffa andra länders,
en nära nog outtömlig förvärfskälla, endast man kunde i förädlad form
sälja dem på verldsmarknaden till billigt pris. Vi exportera redan nu
årligen omkring 2,000 å 3,000 ton friska skogsbär, företrädesvis till
Tyskland, der de i fabriker förädlas till saft, sylt och vin. Hade vi
socker till billigt pris, skulle vi sjelfva kunna bedrifva en sådan förädlingsindustri
jemte åtskilligt annat och detta icke blott för en högst
betydligt ökad förbrukning inom landet, utan ock för export. Utskottet
medgifver också, att »en sänkning i priset å socker» skulle bereda
»möjlighet för utveckling af en industri för tillverkning af sådana alster,
hvari socker ingår såsom hufvudsaklig beståndsdel, men», säger utskottet,
»äfven om en sådan åtgärd vidtoges, saknas dock tillräcklig trygghet
för att en industri af antydda slag kan i afsevärd omfattning derigenom
framkallas, enär det synes tvifvelaktigt, huruvida de förutsättningar
i öfrig!, som härför fordras, förefinnas inom landet». Hvilka
äro då förutsättningarne för att kunna tillverka likörer, bärviner, safter
och sylter. Hvarje husmoder kan lemna upplysning om, att dessa
förutsättningar (utom hvad beträffar likörer som kräfva sprit) icke äro
andra än socker, bär och insigt i sättet huru man skall gå till våga,
och det kan icke uppstå något tvifvel om, att vi utom socker äfven
hafva de begge andra. För att på dessa förutsättningar grunda eu
industri i afsevärd omfattning fordras endast att tillverka utmärkta
Itih. till Biksd. Frat. 1898. 5 Sami. 1 Afd. 12 Käft. 4

26 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

varor för billigt pris. Ett af vilkoren derför har naturen redan tillförsäkrat
oss i tillvaron af en ofantlig rikedom af olika slags skogsbär,
alla af utmärkt beskaffenhet, hvilka endast kosta mödan att plocka, och
det andra vilkoret, en utmärkt skicklighet i tillverkningssättet, kunna
vi sjelfva genom studium och erfarenhet bereda oss. Något i jemförelse
med andra näringsgrenar så synnerligen stort anläggnings- och driftkapital
torde ej heller äfven för rätt omfattande tillverkningar behöfva
tagas i anspråk. För att bereda möjlighet för utveckling af en sådan
industri fordras således endast billigt socker. Utskottet vill dock ej
vara med om att bereda en sådan möjlighet, så länge tillräcklig trygghet
saknas för att förhoppningarne skola förverkligas. Får utskottet
råda, skola förhoppningarne aldrig kunna förverkligas, emedan den af
utskottet fordrade tryggheten aldrig skall kunna anskaffas. Näringslifvet
är nu en gång sådant, att man vid all början får åtnöja sig med
möjligheter till framgångsrik verksamhet. Först efteråt och många
gånger långt efteråt kommer det att visa sig, om man förstått sköta
sig så, att af möjligheten blifvit verklighet. Om någon trygghet kan
man vid sådant förhållande näppeligen tala.

För hvitbetsockertillverkningen skulle ett afskaffande af accisen
medföra afsevärda fördelar. Så länge en tillvexkningsskatt på socker
bibehålies, skall det icke kunna undvikas, att staten oupphörligen måste
ingripa i produktionen för att i ett eller annat hänseende verka reglerande
på densamma. Vi hafva sett, huru det gång på gång varit nödvändigt
att höja tillverkningsskatten, och det ser nästan ut, som denna
höjning ännu ej nått sitt maximum. Men har detta väl en gång inträffat,
kan det då ju hända att ogynsamma förhållanden skola utgöra
anledning att söka få skatten åter sänkt.

Förra året, likaväl som i år, hafva sockerfabrikanterna hos regeringen
petitionerat om att få sig beviljad restitution af skatten vid
utförsel af socker. De dermed förknippade svårigheterna, eller att för
restitutionen finna en fullt rättvis och rigtig beräkningsgrund, har helt
naturligt afhållit regeringen från att hittills vid denna sak något åtgöra.
Svårigheten i att rigtigt beräkna restitutionen ligger deri, att man såväl
på grund af det sätt, hvarpå skatten beräknas, som i följd af teknikens
alltjemt fortgående framsteg, omöjligen kan så afpassa densamma, att
staten icke utsätter sig för faran att i restitution för utförsel af socker
få betala mer än som i skatt derför i verkligheten blifvit inbetaldt, och
denna fara är så mycket mer beaktansvärd, som det här kan blifva
fråga om högst betydande belopp. En origtigt afpassad restitution
innebär eu dold exportpremie, och det var just denna omständighet,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 27

som, då den blef känd, förmådde de kontinentalstater, Indika medgifvit
restitution, att öfvergå till den fullt medvetna och öppet erkända premieringen,
hvilken sedan drifvit dem att i konkurrens med hvarandra
bevilja allt högre och högre premier. Skall det vidare i fråga om
restitution för staten blifva möjligt, att göra sig förvissad om att ej
behöfva betala restitution för annat socker än sådant som verkligen
blifvit skattlagdt, så måste man här som i andra länder, öfvergå till
produktionsbeskattning. Denna beskattningsform, ehuru medgifvande
en mycket noggrann kontroll, har dock sina betänkliga sidor. Sockerfabrikerna
måste nemligen isoleras från den allmänna rörelsen, hela tillverkningen
företagas under ständig uppsigt af statens kontrollanter och
transporterna ställas under bevakning. Att allt detta skall för statsverket
medföra betydande utgifter och blifva allt annat än angenämt
för fabrikanterna torde för en och hvar vara uppenbart. Slutligen vill
det förefalla klart, att exportmöjligheten icke i ringaste mån förändras
vare sig man borttager accisen och ej beviljar restitution, eller bibehåller
skatten och låter den återgå vid restitution, för så vidt meningen
med denna icke skall vara någon annan än den, att vid utförsel af
socker återfå endast, hvad som för detta blifvit i verkligheten erlagdt
såsom skatt. För öfrigt torde det, äfven om man beviljade restitution,
icke låta sig göra att härifrån få till stånd något slags export af socker,
så länge den inhemska tillverkningen ej kan uthärda konkurrens med
utlandets utan att här komma i åtnjutande af ett tullskydd, som uppgår
till 50 procent af varans värde. Ännu mindre låter sig något sådant
göra, då man i sådant fall måste med exporten vända sig till England,
det enda land der höga skyddstullar ej omöjliggör hvarje införsel;
men der är marknaden redan förut uppfyld af socker från andra länder,
hvilka i premie för hvarje kg. exporteradt socker betala 3 å 4 öre.

Blefve hvitbetssockerindustrien genom accisens afskaffande undandragen
statens kontroll och frigjord från hvarje i produktionens vilkor
störande ingrepp från statens sida, skulle den komma i samma läge,
som landets öfriga näringar, och beredas tillfälle att fritt och oberoende
utveckla sig i öfverensstämmelse med här rådande förhållanden. Utan
all ekonomisk betydelse torde ej heller få anses, att fabrikanterna af
socker då äfven skulle slippa, att till staten i förväg inbetala skatt på
det socker, som tillverkas, och ränteförlusten på den inbetalda skatten,
innan sockret hinner försäljas, torde för samtliga sockerbruk nog uppgå
till några hundra tusen kronor om året. Genom accisens afskaffande
skulle äfven hos betodlarne aflägsnas hvarje misstanke, att en af omständigheterna
nödvändiggjord nedsättning i betpriserna kunde vara,

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

åtminstone till någon del, framkallad af sockerfabrikanternas skattskyldighet.

Efter att på sätt som skett hafva påvisat de fördelar, som skulle
vara förenade med att nedsätta sockertullen till hälften af det belopp,
hvarmed den nu utgår, torde äfven böra framhållas de vådor, som kunna
vara förknippade med att bibehålla tullen vid sitt nuvarande belopp.
Då hälften af den nuvarande tullsatsen befunnits tillräckligt skyddande
för att utestänga den utländska konkurrensen, så vore det lätt förklarligt,
om man skulle föreställa sig, att det är likgiltigt med huru mycket
tullen öfverstiger detta nödvändiga tullskydd. Så till vida kan en sådan
uppfattning vara rigtig, som den eger sin giltighet, så länge den inhemska
konkurrensen håller prisen nere vid den nivå, som betingas
af produktionskostnaderna. Att konkurrensen hittills i detta afseende
fullgjort sin uppgift är nog sant, men torde till väsentlig del vara beroende
deraf, att någon enighet i gemensamt uppträdande ej kunnat
sockerfabrikanterna emellan komma till stånd. Att en sådan enighet
ej kunnat åstadkommas beror åter på att sockerbruken äro på olika
sätt beskattade. Men när denna olikhet år 1900 upphör, har i och med
detsamma detta hinder för enig samverkan blifvit undanröjdt, och då
torde det icke möta någon svårighet för landets 19 sockerbruk att
sluta sig samman till en ring, för att höja prisen så högt som omständigheterna
medgifva. Bibehålla vi då den nu gällande tullsatsen,
skulle det kunna inträffa, att vi komme att för vårt behof af socker få
betala ett i spekulationssyfte uppdrifvet, öfverpris af ända till 12 öre pr
kg., innan det blir möjligt att hejda en sådan konstlad prisstegring
genom införsel af utländskt socker. Denna fara synes mig vara af så
allvarlig art, att man bör egna densamma nödig uppmärksamhet medan
tid är.

Fördelarne af en nedsättning i sockertullarne och ett i samband
dermed stående afskaffande af hvitbetssockertillverkningsafgiften kunna
sålunda sammanfattas. I främsta rummet skulle befolkningen derigenom
tillskyndas en skattelingring, som, på hvad sätt en ersättning för
minskade inkomster än komme att beredas statsverket, åtminstone skulle
för de minst bemedlade blifva af afsevärd betydelse. Vidare blefve
staten derigenom befriad från att år efter annat syssla med frågan om,
huru man på bästa sätt skall reglera sockerindustrien, en fråga, som
för hvarje gång den återkommer uppträder i en allt mera svårlöst form.
Ytterligare befriades hvitbetssockertillverkningen från att ligga i förlag
med hela det stora skattebelopp accisen representerar samt blefve
framför allt i tillfälle, att oberoende af hvarje statens förmynderskap

29

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

fritt utveckla sig efter sina förutsättningar såväl med afseende å lokala
förhållanden i olika landsdelar som i sitt förhållande till jordbruket.
Slutligen kunde man genom sockrets billiggörande hafva att förvänta
en uppblomstring af andra näringsgrenar, i hvilkas tillverkningar socker
ingår, hvaraf en helt naturlig följd skulle blifva icke blott en ökad
sockerkonsumtion utan också en deraf följande ökad sockerproduktion.

Den svårighet, som reser sig mot att tillvinna staten, industrien
och befolkningen dessa ur nationalekonomisk synpunkt så högst afsevärda
fördelar, består i att på lämpligt sätt kunna öfverföra den näringsskatt,
för hvilken sockertillverkningen på grund af historiska förutsättningar
blifvit alldeles särskilt gjord till föremål, på andra beskattningsföremål,
som bättre än nämnda industri egna sig att såsom skatteobjekt
ingå i ett på moderna principer bygdt skattesystem. Men om ock
denna svårighet icke kan ringaktas, så bör den ensam för sig likväl ej
vara af beskaffenhet, att lägga hinder i vägen för en ur så många
synpunkter högst nödig och nyttig reform. Uppenbart torde emellertid
vara att denna svårighet icke skall kunna öfvervinnas, om icke regeringen
åt hela denna fråga egnar en allvarlig uppmärksamhet och efter
verk8täld utredning af alla dithörande förhållanden för Riksdagen framlägger
förslag om huruledes frågan i sin helhet skall lösas.

På grund af hvad nu anfördt blifvit och med åberopande af det
bidrag till utredning af denna fråga, som jag i min till 1896 års Riksdag
afgifna motion n:o 235 lemna!, får jag med anledning af de i
ämnet väckta motionerna hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utreda de vilkor,
på hvilka hvitbetssockertillverkningsafgiften skulle
kunna afskaffas, samt sockertullarne i samband dermed
sänkas till sådana belopp, att de bereda hvitbetssockertillverkningen
ett tillräckligt men väl afpassadt
tullskydd, samt derom för Riksdagen framlägga
förslag.»

Herr friherre von Schwerin har begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen inom utskottet af de i detta betänkande afhandlade
frågor.

Bih. till Riksd. Prof. 1898. 5 Sand. 1 Afd. 12 Häjt.

O