1
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
t
111 n
f''T . ''.''Mi ■* • VM :: ;-in >tH>
N:o 10.
Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1898, kl. 2 e. m.
!r»,
Betänkande, i anledning af vackt motion om tull å tack- och
harlastjern samt skrot.
(l:a A.)
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 24, föreslå herrar
C. H. Lundström och E. M. Unger, att Riksdagen måtte besluta, att
tack- och harlastjern samt skrot åsättes en tullsats af 1 krona 20 öre
för 100 kilogram, samt att Riksdagen jemväl måtte besluta, att, för den
händelse tull åsättes tack- och harlastjern samt skrot, denna tull skall såsom
tilläggsafgift till nu gällande tulltaxa jemväl innevarande år utgöras
från den tid, som af Kongl. Maj:t, bestämmes, och i skrifvelse till Kongl.
Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt sålunda fattade beslut, anhålla, det Kongl.
Maj:t ville, så fort ske kunde, förordna om beslutets trädande i kraft.
Af 1888 års tullkomité föreslogos tullsatser för tack- och barlastjern
1 krona samt för skrot 80 öre för 100 kilogram. I enlighet med
Kongl. Maj:ts till 1892 års Riksdag aflåtria proposition beslöt Riksdagen,
att såväl tack- och harlastjern som skrot skulle draga en tull af 80 öre
för 100 kilogram. Denna tullsats egde sedermera bestånd, till dess Riksdagen
år 1896 upphäfde densamma. Vid sistlidet års riksdag väcktes motioner
inom begge kamrarne om återinförande af samma tullsats, som förut
Bill. till Riksd. Prot. 1808. .5 Sand. 1 Afd. 10 Höft. (N:o 10.) 1
2
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
varit gällande, men dessa motioner afslogos af Riksdagen i gemensam
votering med 222 röster mot 147.
I den nu föreliggande motionen hänvisas till en början till tullkomiténs
yttrande i fråga om tull å tackjern och skrot, hvilket yttrande,
åberopadt jemväl af bevillningsutskottet i dess vid sistlidet års riksdag
afgifna betänkande i frågan, är af följande lydelse:
»En af de tullsatser, hvilkas lämplighet varit mest omtvistad, är den
å tackjern. Det tackjern, som hit importeras, är uteslutande gjuttackjern,
och det synes komitén antagligt, att importen deraf skulle, till förmån
för inhemska tillverkare af gjuttackjern och utan afsevärd olägenhet för
landets förädlingsindustri, kunna väsentligen inskränkas. Arliga införseln
till Sverige af tackjern plägar uppgå till omkring 500,000 centner, under
det att till gjutgods här i landet torde kunna antagas åtgå årligen högst
250,000 centner svenskt tackjern. För vissa gjutgodsartiklar kan visserligen
det svenska gjuttackjernet, sådant detta hittills blifvit med träkol
tillverkad!, icke helt och hållet ersätta det i allmänhet mera lättflytande
och mera lättarbetade engelska, men till det handels- och maskingjutgods,
som erfordrar ett starkt material, bör det vara fördelaktigare att,
åtminstone till större delen, använda det renare och starkare svenska
gjuttackjernet, äfven om priset å detta senare skulle ställa sig något
högre än å det engelska. För de flesta maskiner betyder nemligen ett
något högre pris å materialet föga, enär priset å sjelfva maskinen hufvudsakligen
betingas af det å densamma nedlagda arbetet och per centner
sällan understiger 25 kronor, men ofta uppgår till 100 kronor och deröfver.
Mången gång kan ock det högre materialpriset helt och hållet
utjemnas genom minskade dimensioner hos det starkare materialet. En
mängd annat gjutgods åter, för hvilket materialets styrka är af mindre
vigt, men hvilket fordrar ett lättflytande tackjern — och ett sådant kan
jemväl af flera svenska malmer framställas — betingar vanligen ett så
högt pris (8 till 50 kronor och deröfver per centner), att ett något högre
pris å materialet icke är af synnerlig betydelse.
Då således vårt behof af gjuttackjern åtminstone till största delen
synes kunna tillgodoses genom användning af svenskt tackjern, och ökade
afsättningstillfällen för detta icke kunna vara annat än fördelaktiga för
den inhemska jernhandteringen, anser sig komitén böra förorda tackjernets
beläggande med tull. Såsom förut är nämndt, är det endast gjuttackjern,
som hit importeras; men att vid tullbehandlingen göra skilnad mellan
gjuttackjern och smidestackjern är uppenbarligen omöjligt och vore dessutom
fullkomligt ändamålslöst, enär det ej gerna kan ifrågakomma att hit
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
3
införa smidestackjern. Sverige exporterar vida större mängd smidestackjern,
än det importerar gjuttackjern. Tullsatsen bör för att kunna medföra
det gagn, som dermed åsyftas, åtminstone vara så hög, att konkurrens
jemväl i pris med engelskt gjuttackjern här i landet i allmänhet
möjliggöres; och har komitén med afseende härå ansett tullsatsen ej böra
bestämmas lägre än 1 krona per 100 kilogram, på sätt äfven de tillkallade
fackmännen föreslagit.
På grund deraf, att skrot har samma betydelse för jernförädlingsindustrien
som tackjern, bör åsättande af tull å denna senare artikel hafva
till följd äfven skrotets beläggande med införselafgift, hvilken med hänsyn
till skrotets ringare värde visserligen bör sättas lägre än tackjernstullen,
men dock icke får alltför mycket understiga denna, på det att icke tullskilnaden
måtte föranleda försök till införsel af tackjern under form af
skrot. Med afseende å dessa omständigheter har för artikeln skrot i taxeförslaget
upptagits en tullsats af 80 öre per 100 kilogram.»
Till stöd för sitt förslag anföra motionärerna vidare, att till 1897
års Riksdags beslut om bibehållande af tullfrihet för ifrågavarande varor
torde i väsentlig mån hafva bidragit den föreställningen, att tullsats å
dessa varor, på sätt som under diskussionen i frågan blifvit antydt, möjligen
skulle försvåra underhandlingarna med Norge angående mellanrikslag;
att denna farhåga emellertid, äfven om den till äfventyrs kunde hafva
varit i någon mån berättigad, dock nu saknade all aktuel betydelse; att
det så mycket mindre kunde anses förefinnas giltiga skäl att lemna införseln
af tackjern tullfri, som nu gällande, jemförelsevis betydliga tullsatser
å gjutgods och maskiner vore bestämda under förutsättning af tackjernstull,
vid hvilket förhållande egare af gjuterier och mekaniska verkstäder
icke heller med fog kunde motsätta sig tull å tackjern; samt att af
både dem, som talat emot, och dem, som talat för tackjernstullen, vore
erkändt, att den i sådant hänseende åren 1893—1896 gällande tullsats
varit för låg för åstadkommande af åsyftadt skydd.
Enligt den officiela statistiken har tillverkningen samt in- och utförseln
af ifrågavarande varuslag under nedannämnda år egt rum i den
omfattning, följande tabell utvisar:
4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
År. |
Tillverkning af |
I n f ö |
r s e 1. |
Utfå |
r s e 1. |
Tack- och |
Skrot. |
Tack- och |
Skrot. |
||
Ton. |
Ton. |
Ton. |
Ton. |
Ton. |
|
1880 ......... |
405,713 |
15,972 |
636 |
61,585 |
9,404 |
1881......... |
430,042 |
16,290 |
1,346 |
55,469 |
1,711 |
1882 ......... |
398,945 |
17,443 |
1,440 |
55,732 |
4,765 |
1883 ......... |
422,627 |
21,890 |
841 |
52,313 |
5,509 |
1884 ......... |
430,534 |
22,643 |
3,845 |
54,426 |
6,400 |
1885 ......... |
464,737 |
21,982 |
4,061 |
47,527 |
6,070 |
1886 ......... |
442,457 |
22,518 |
5,019 |
58,139 |
11,235 |
1887 ......... |
456,625 |
18,071 |
2,446 |
49,285 |
24,363 |
1888 ......... |
457,052 |
31,132 |
2,081 |
49,099 |
5,533 |
1889 ......... |
420,665 , |
24,467 |
3,058 |
79,378 |
21,897 |
1890 ......... |
456,103 |
31,389 |
2,067 |
60,125 |
11,479 |
1891......... |
490,913 |
28,139 |
2,601 |
63,096 |
11,121 |
1892 ......... |
485,664 |
32,575 |
2,173 |
57,502 |
24,524 |
1893 ......... |
453,421 |
20,782 |
399 |
59,836 |
22,434 |
1894 ......... |
462,809 |
27,679 |
764 |
67,026 |
10,376 |
1895 ......... |
462,930 |
30,960 |
2,549 |
86,368 |
11,344 |
1896 ......... |
494,418 |
23,576 * |
1,339 |
71,343 |
5,430 |
1897 ........ |
— |
54,038 |
— |
73,300 |
— |
De af motionärerna här ofvan åberopade skäl, som 1888 års tullkomité
anfört för åsättande af tull å tackjern, synas utskottet vara af
afgörande betydelse för frågans bedömande. I följd af konkurrensen med
det billigare utländska gjuttackjernet hafva flere svenska masugnar måst
* Vid behandlingen af frågan om tull å tack- och barlastjern samt skrot sistlidet år
uppgaf utskottet i sitt betänkande, att införseln af tack- och barlastjern år 1896 utgjort
33,104 ton, hvilken uppgift grundades å tullverkets meddelande om rikets in- och utförsel
af vissa varor. Deruti upptagas direkt förtullade samt å nederlag upplagda varor, hvaremot
i Sveriges officiela statistik, som ligger till grund för den nu meddelade uppgiften, upptagas
samtliga under året såväl direkt som från nederlag förtullade varor. Skilnaden utgöres
således af den qvantitet, som vid årsskiftet 1896—1897 fanns upplagdt på nederlag.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 5
nedlägga sin verksamhet. Genom det tullskydd, af hvilket tack jer nstillverkningen
under åren 1893—1896 var i åtnjutande, har väl denna närings
ställning i någon mån förbättrats, men det resultat, som med tullen
åsyftats, har endast till någon del vunnits. Någon större utveckling af
denna näring har nemligen icke kunnat ega. rum på den korta tid, under
hvilken tullen verkat, helst då tullsatsens storlek ej stått i tillbörligt förhållande
till den stora prisskilnaden mellan det svenska och det utländska
tackjernet, hvartill kommer, att, då någon trygghet för tullens bestånd icke
förefunnits, denna omständighet verkat afhållande från vidare företagsamhet
på detta område. Under år 1897, då tullfrihet rådde för tackjern,
ökades importen deraf till nära dubbelt så stor qvantitet som under föregående
år. Väl är, såsom tullkomitén anfört, det engelska gjuttackjernet,
såsom mera tunnflytande och lättarbetadt än större delen af det svenska,
till åtskilliga ändamål att föredraga framför detta, men enär förutsättningar
icke saknas för att inom landet åstadkomma tackjern af samma
beskaffenhet som det engelska, torde nämnda omständighet icke böra anses
utgöra hinder, för åsättande af ifrågavarande tullsats. Då priset på det
engelska tackjernet i svensk kusthamn understiger priset på det svenska
vid jernverken med minst 15 kronor för ton och den tullsats, som under
åren 1893 1896 varit gällande, således icke kan anses tillfyllestgörande,
anser sig utskottet böra tillstyrka den af motionärerna föreslagna högre
tullsatsen af 12 kronor för ton. Motionärernas åsigt om att denna tullsats
borde tillämpas redan under innevarande år kan utskottet dock icke
biträda, enär genom en sådan åtgärd betydande förluster skulle kunna
tillskyndas dem, som ingått aftal om leverans af tackjern.
På sålunda anförda skäl och då barlastjern samt skrot naturligen
böra i tullbehandlingshänseende likställas med tackjern, hemställer utskottet,
l:o) att tack- och barlastjern samt skrot måtte
åsättas en tullsats af 1 krona 20 öre för 100 kilogram;
samt
2:o) att motionärernas yrkande angående tiden för
tillämpningen af ifrågavarande tullsats icke måtte af
Riksdagen bifallas.
Stockholm den 24 februari 1898.
På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.
6
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
n" Å • '' ''.i ''•! li'' ■ • 11''»V ''■1 ■ -■ . ’ ’ * ’ : • *»
Reservationer:
af herr Cavalli, som anfört:
»Då vid 1892 års riksdag tall åsattes tack- och barlastjern samt
skrot, beståmdes tullsatsen till 80 öre för 100 kilogram, dervid tullsatsens
storlek noga öfvervägdes och stäldes i vederbörligt förhållande såvål till
jernhandteringens behof af skydd som äfven till de vid samma riksdag
höjda tullsatserna å vissa slag af gjutgods. Då emellertid i förevarande
motion påyrkats en tullsats å förstnämnda varor af en krona 20 öre för
100 kilogram, utan att någon deremot svarande höjning i tullsatserna
å gjutgods ifrågasatts, samt vid sådant förhållande genom bifall till motionen
det år 1892 stadgade förhållandet mellan tullsatserna å tackjern och
å gjutgods skulle förryckas, har jag inom utskottet röstat för en återgång
till den förut gällande tullsatsen af 80 öre för 100 kilogram. Utskottet
har emellertid funnit skäligt tillstyrka en tullsats af en krona 20 öre för
100 kilogram; och får jag för den skull reservera mig mot utskottets förslag
i denna del samt hemställa,
att tack- och barlastjern samt skrot måtte åsättas
en tullsats af 80 öre för 100 kilogram.»
af herr Fredhohn, hvilken anfört:
»Till den af utskottet lemnade redogörelsen för den föregående behandling,
som inom Riksdagen kommit tullen å tack- och barlastjern samt
skrot till del, torde följande erinringar få fogas.
Enligt 1891 års tulltaxa voro dessa varor tullfria. Tullkomitén af
år 1888 hade i sitt år 1891 afgifna betänkande föreslagit en tullsats å 1
krona per 100 kilogram för tack- och barlastjern samt 80 öre för skrot.
Mot detta förslag hade dock komiténs i denna fråga mest sakkunnige ledamot
herr K. Styffe reserverat sig.
I proposition till 1892 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t en tull af
80 öre per 100 kilogram för såväl tack- och barlastjern som skrot. Denna
proposition blef af bevillningsutskottet afstyrkt, men mot utskottets hemställan
reserverade sig samtliga Första Kammarens ledamöter. Det Kong],
förslaget, som bifölls af Första Kammaren men afslogs af den Andra, antogs
af Riksdagen efter gemensam omröstning, dock endast med den ringa
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 7
pluraliteten af 182 röster (98 i Första Kammaren och 84 i Andra Kammaren)
mot 176 (38 i Första Kammaren och 138 i Andra Kammaren).
Vid 1896 års riksdag väcktes motion om tullens borttagande. Motionen
tillstyrktes af bevillningsutskottet, hvaremot Första Kammarens ledamöter
reserverade sig, samt afslogs af Första Kammaren, men bifölls af den
Andra. I gemensam votering beslöt Riksdagen med 186 röster (40 i
Första Kammaren och 146 i Andra Kammaren) mot 183 (108 i Första
Kammaren och 75 i Andra Kammaren) tullfrihet å ifrågavarande artiklar
från deon 1 januari 1897.
År 1897 föreslogs genom en motion i hvardera kammaren, att 80-öres tullen skulle återinföras. Motionen tillstyrktes af bevillningsutskottet
dock med reservation af nio Andra Kammarens utskottsledamöter. I gemensam
votering beslöt Riksdagen med 222 röster (64 i Första Kammaren och
158 i Andra Kammaren) mot 147 (81 i Första Kammaren och 66 i Andra
Kammaren) att afslå motionen samt bibehålla tullfriheten för ifrågavarande
artiklar.
Af hvad nu blifvit anfördt framgår, att deras antal, som äro emot
åsättandet af tull å tack- och barlastjern samt skrot, inom Andra Kammaren
stadigt ökats intill ett tjugutal och att deras antal, som inom Första
Kammaren varit anhängare af sådan tull, minskats med lika mycket.
Röstöfvervigten inom Riksdagen, som år 1892 räknade 6 röster för tullen
och 1896 3 röster mot densamma, har i följd af den ändrade åsigt, som
inom båda kamrarne gjort sig allt mera gällande, så vuxit, att tackjernstullen
förlidet år afslogs med en röstöfvervigt af 75 röster. Såsom denna
tulls motståndare uppträdde då icke blott frihandlare, utan äfven personer,
som annars visat sig vara varma vänner af skyddstullar. Dessa senare
förklarade då öppet, att denna tull alls icke motsvarat deras förhoppningar.
Numera kan man derföre icke taga för goda de ord, hvarmed tullkomitén
inledde sitt förordande af tackjernstullen, eller att denna tull är en af de
tullsatser, hvilkas lämplighet är mest- omtvistad. På grund af vunnen erfarenhet
visar det sig nu, att meningen om olämpligheten af denna tullsats
allt mera stadgat- sig.
Att emellertid vid innevarande riksdag åter en motion blifvit väckt
med förslag om tull å tackjern, samt att- detta förslag lyckats vinna majoritet
inom ut-skot-tet, synes mig endast kunna förklaras genom ett förbiseende
af den tydliga fingervisning om Riksdagens åsigter, som frågans
föregående behandling gifver vid handen, äfvensom genom en total glömska
af alla de skäl, som under frågans diskussion blifvit framlagda emot
denna tull icke blott inom utan ock utom Riksdagen. Jag skall derför
tillåta mig att- i korthet redogöra för de förnämsta af dessa skäl.
8
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
I främsta rummet torde då uppmärksamheten böra fästas vid det
faktum, att tullen icke berör eller kan beröra tackjernstillverkningen i dess
helhet utan blott en ringa del deraf, nemligen tillverkningen af gjuttackjern.
Af Sveriges hela tackjernstillverkning, som under åren 1892—
1896 uppgick till ett medeltal af omkring 470,000 ton årligen, torde endast
omkring 3 procent användas till gjutgods. Det öfriga användes för smidestillverkning.
Någon prisförhöjning å smidestackjern kan en tackjernstull
icke medföra, enär det utländska tackjernet icke med fördel kan af oss
såsom smidestackjern användas, och vi exportera mer än dubbelt så mycket
smidestackjern, som vi importera gjuttackjern. Men äfven om en tackjernstull
skulle kunna medföra höjning i priset å det inhemska smidestackjernet
skulle en sådan prisförhöjning icke vara fördelaktig för de jernverk,
som köpa sådant för att förädla det, och kan således icke för vår
jernhandtering i sin helhet anses vara önskvärd i annan händelse än att
priset å allt svenskt jern å verldsmarknaden samtidigt stegras. Man må
sålunda icke, såsom stundom skett, förknippa det stora ekonomiska intresse,
som den svenska tackjernstillverkningen i sin helhet representerar, med
det jemförelsevis obetydliga intresse, tillverkningen af gjuttackjern omfattar.
Det är endast detta senare mera obetydliga intresse, som genom den ifrågasatta
tullen å tackjern skulle kunna gagnas.
Det tackjern, som hit importeras, är uteslutande gjuttackjern. Blott
en mindre del af det tackjern, som i Sverige användes till framställning
af gjutgods är svenskt. Detta senare användes, ensamt eller i blandning
med engelskt, företrädesvis till maskindelar och andra föremål, hvartill ett
extra starkt material erfordras. Deremot lämpar sig det svenska tackjernet
icke för tillverkning af sådana artiklar, hvilka till skilnad från maskingjutgods
pläga benämnas handelsgjutgods. Härtill passar det med koks
tillverkade och mera lättflytande engelska eller skotska tackjernet vida
bättre än vårt svenska t.räkolstackjern. För handelsgjutgods, såsom grytor,
spislar in. in., dylikt är nemligen hufvudsaken, att de med ett prydligt
utseende förena fördelen att icke vara för hårda och i följd deraf svårarbetade
samt spröda, så att de ej uthärda de stötar, för hvilka de kunna
komma att utsättas. Men huru utmärkt för styrka träkolstackjernet, än är,
när det gjutes till tjockare pjeser, så lämpar det sig icke väl för tunnare
handelsgjutgods, emedan det, utgjutet i tunnare former, allt för lätt tager
härdning eller blir hvitt samt till följd deraf hårdt och sprödt. För öfrigt
är det med svårighet förenadt att af det svenska tackjernet gjuta tunnare
pjeser, emedan det är så trögflytande, att godset för denna orsaks skull
måste göras tjockare, hvilket naturligtvis gör deraf gjutna artiklar tyngre
och dyrare. Till de flesta gjuteribehof skulle af dessa orsaker det engelska
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1Ö. §
tackjernet föredragas framför vanligt svenskt gjuttackjern, äfven om prisen
å båda vore lika.
Det var också på grund af dessa omständigheter som den år 1892
pålagda tullen ej kunde medföra minskning i mängden af det från England
införda gjuttackjernet, Genom de handelsspekulationer, som i sammanhang
med tullens påläggning år 1892 egde rum för att undgå tullen,
infördes det året så mycket af varan, att under det följande året 1893
någon minskning i den normala importen egde rum, men redan året derpå,
1894, hade denna import blifvit normal. Medeltalet af importeradt tackjern
utgjorde för åren 1886—1890 cirka 25,000 ton och för åren 1891—
1895 28,000 ton. Den minskning i importen, som man med tullen afsåg
att vinna, uppstod således icke.
Ej heller har det kunnat påvisas, att någon ökning i tillverkning af
svenskt gjuttackjern inträdt under åren 1892—1896, då tullen var gällande.
Att en tull, äfven om den sättes till 8 kronor per ton, eller 18 % af varans
värde, icke skulle kunna medföra en sådan verkan, följer tydligen
deraf, att det engelska tackjernet med tullen pålagd under dessa år endast
betingade ett pris af 50 ä 53 kronor per ton i svensk hamn, under det
att priset å svenskt gjuttackjern samtidigt varierade mellan 60 å 70 kronor
per ton f. o. b. i Mälarehamn. Ej ens ordinärt smidestackjern, som genom
mindre kolåtgång vid tillverkningen ställer sig billigare än gjuttackjern,
kunde i pris täfla med det förtullade utländska gjuttackjernet, Lägges
härtill, att de flesta gjuterierna äro belägna i kuststäderna, så ställer sig
också härigenom i följd af lägre fraktkostnader det utländska gjuttackjernet
derstädes än billigare jemfördt med det svenska.
Någon sannolikhet för att ett bibehållande af tullen å tackjern framdeles
och i tidens längd skall verka till ändring i det förhållande, som egt
ruin under alla de år tullen egt bestånd, eller föranleda till att af träkol
tillverkadt svenskt gjuttackjern får en större användning vid våra gjuterier
och der uttränger det engelska gjuttackjernet förefinnes icke heller. Visserligen
kan man utan allt för stor kolåtgång med träkol framställa ett gjuttackjern,
som liknar det engelska, men derför erfordras eu mycket hög
temperatur hos blåsten) vid masugnsprocesseri. Härtill fordras åter högst
kostsamma varmapparater. Vid så små tillverkningsbelopp, som vid våra
allra flesta verk förekomma, skulle det icke löna sig att, ensamt för tillverkning
af gjuttackjern, göra så dyrbara anläggningar, och då träkol är
ett vida dyrbarare bränsle än koks i stenkolsförande länder, måste tillverkningskostnaden
ensamt af denna anledning här alltid komma att bli
mycket högre än i England och derigenom för all framtid göra ett tullskydd
för tackjern till en nödvändighet,
Bill. till Riksd. Prot. 1808. 0 Sami. 1 Afd. 10 Haft.
2
10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
Att använda ett så rent och dyrbart bränsle som träkol för tillverkning
af gjuttackjern är för öfrigt ett slöseri, emedan det för oss är vida
fördelaktigare att spara våra mycket begränsade tillgångar å träkol till
sådana fabrikater, som fordra ett rent bränsle och derför bättre betalas på
verldsmarknaden.
Såsom ett vigtigt ändamål med införandet af tull å tackjern har
man äfvenledes framhållit, att derigenom skulle kunna beredas möjlighet
att påbörja en inhemsk tillverkning af kokstackjern för gjuteribehof. Om
dessa förhoppningar yttrade herr Styffe i sin omnämnda reservation till
tullkomiténs betänkande år 1891:
»Huruvida det vid en införseltull å tackjern skulle löna sig att här
anlägga koksmasugnar för att tillverka gjuttackjern in. in., beror väsentligen
ej blott af denna tulls storlek, utan äfven af de tullsatser, hvarmed
vissa andra jerneffekter, som vid de nya verken skulle kunna framställas,
komma att beläggas, samt huruvida dessa tullsatser en längre tid få fortfara,
hvilket väl svårligen lärer kunna anläggarne garanteras. En enda
koksinasugn af nyare konstruktion kan nemligen tillverka mycket mera
gjuttackjern än Sverige nu importerar, hvarföre en sådan anläggning ej gerna
kan grundas uteslutande på tillverkning af dylikt tackjern. Om emellertid
en eller flere koksmasugnar skulle komma att anläggas t. ex. vid Oxelösund,
hvarifrån ett engelskt bolag, som bekant, några år exporterat
temligen stora qvantiteter rik och billig jernmalm, finge de förutvarande
svenska tillverkarne af gjuttackjern naturligtvis en ny konkurrent, som
kanske ensam toge fördelen af tackjernstullen, och denne konkurrent kunde
möjligen blifva ett utländskt bolag.»
De tvifvelsmål, som herr Styffe då uttalade, visade sig också ega
full motsvarighet i verkligheten, då såsom bekant ingen dylik masugn under
tulltiden anlades. Under debatten i Första Kammaren förlidet år
yttrade sig också den finansminister, som år 1892 för Riksdagen framlade
förslag om införande af tackjernstull, mot dess återinförande. Han erkände,
att de skäl, som han då ansett tala för tullens införande, icke längre vore
giltiga eller åtminstone icke längre qvarstode, hvarför han öfvergått på
deras sida, som ansåge denna tull icke vidare vara lämplig.
I detta sammanhang torde förtjena anföras ett uttalande af en annan
tullvän, som från att hafva hyst förhoppningar om tackjernstullens nytta,
öfvergått till att vara en oaf denna tulls mest betydande motståndare, nemligen
generaldirektören Åkerman. 0Han yttrade under debatten i Första
Kammaren år 1896 Dland annat: »År 1892 lutade äfven jag åt tackjernstullen,
i förhoppning att man just med tillhjelp af nyssnämnda kiseljernsmetod»
(metod att med tillsats af kiseljern möjliggöra svenskt tackjerns
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 11
i o
användande till framställning af ordinärt gjutgods, beskrifven af herr Åkerman
i Jern kontorets annaler år 1889) »skulle bereda någon fördel åt vår
jerntillverkning, men då denna förhoppning af erfarenheten gäckats, är det
nu alldeles slut med mitt hopp om tackjernstullens gagn. Det finnes för
öfrigt en anledning att nu i sjelfva verket vänta mindre af denna tull än
på den tiden, då den åsattes. Då fanns nämligen i utlandet vida bättre
tillgång på billiga puddelslagger, som kunde lämpa sig för att deraf med
koks bereda ett för nyssnämnda ändamål användbart kiseljern; men dessa
tillgångar hafva sedan dess så medtagits för tillverkning af Thomastackjern,
att kiseljern numera knappast torde kunna fås till relativt så lågt pris
som då.»
Af den här gjorda framställningen framgår ju tydligt, att eu tackjernstull
icke kan vara till gagn för tillverkarne af gjuttackjern, då tullen
icke förmår hindra importen af engelskt tackjern, icke höja priset på det
svenska eller framkalla ökad användning deraf. Tullen förlorar således
sin påstådda egenskap af skyddstull och blir en ren finanstull.
Genom tullen ökas dock priset å engelskt tackjern med tullens hela
belopp. De, som närmast få betala denna tull, äro naturligen gjuterierna
och de mekaniska verkstäderna, men gifvet är, att dessa nödgas söka erhålla
en ersättning för det ökade priset åtminstone i någon mån genom
att höja priset på sina tillverkningar. Medelbart kommer derför en tull
att till en del äfven falla på den stora allmänheten, köparne af gjutgods
af olika slag. Såsom en talare i Första Kammaren år 1896 påpekade,
kan det väl hända, att denna förhöjning kommer att i afsevärd mån drabba
äfven bruks- och hyttindustrien, då en hel mängd af gjutgods, som för
dessa industrier är oundgängligen nödvändigt, kan erhållas för ett vida
lägre pris, när det tillverkas med en blandning af engelskt jern, och det
svenska jernet är för dyrt och godt att enbart användas till sådant
gjutgods.
Med den nu föreslagna tullsatsen af 1 krona 20 öre per 100 kilogram
skulle tullen uppgå till omkring 27 procent af varuvärdet. Hvad
detta betyder skall jag söka något närmare belysa. I gjutgods ingår engelskt
tackjern till olika delar vid skilda slag af gjutgods, i extra starkt
med 20 å 25 procent, men i handelsgjutgods eller fabrikseffekter med
minst 30 å 40 procent dock oftast med mycket derutöfver. I senare fallet medför
27 procents förhöjning i priset på gjuttackjernet 9 å 10 procents förhöjning
i priset på det till gjutgodset använda råmaterialet. Denna förhöjning
i tillverkningspriset är naturligen högst menlig, i synnerhet vid
export såväl af vanligt gjutgods som af maskiner. Och utförseln af maskiner
intager såsom bekant ett icke så obetydligt rum i hela vår utförsel.
12
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
Af gjutgods utfördes år 1890 207 tern, värda 78,000 kronor och 1896
754 ton, värda 280,000 kronor, samt af maskiner år 1890 för ett värde
af 3,025,000 kronor och år 1896 för 6,391,000 kronor. Sammanlagda
värdet af omnämnda exportartiklar, som år 1890 uppgick till 3,103,000
kronor, hade 1896 ökats till 6,671,000 kronor, eller mer än fördubblats.
Tydligt är, att om en mekanisk verkstad i vårt land skall kunna
täfla på den utomeuropeiska marknaden, så får man icke genom tull ännu
mera fördyra det gjutjern, som redan förut fördyrats genom att först införas
från England för att här gjutas och sedan i form af fabrikat återföras
till England för att derifrån föras vidare. Vill man jemte dessa
dubbla frakter nu pålägga gjutjernet ytterligare en tull af 27 procent af
värdet, så är det klart, att man derigenom ännu mera skall försvåra
exporten.
Att gjuterierna och de mekaniska verkstäderna rundt om i landet
äfven sjelfva insett den stora fara, som genom en tackjernstull hotar deras
industri, framgår af de petitioner, som förlidet år tillstäldes Riksdagens
ledamöter och hvilka undertecknats af ett betydligt antal idkare af gjuterioch
mekanisk verkstadsrörelse i riket äfvensom af bergsbruksidkare. Det
påstående, som flera gånger från protektionistiskt håll framkastats, att
någon klagan från de närmast intresserade icke försports öfver tullen, blef
dervid på det uttryckligaste vedeidagd.
Genom att bifalla den föreslagna tullen, 12 kronor per ton tackjern,
skulle de för landet vigtigaste näringarne, gjuterier och mekaniska verkstäder,
hvilka år 1895 tillsamman sysselsatte mer än 26,000 arbetare och
tillverkade för 58 millioner kronor, eller nära 14 % af hela fabriksindustriens
tillverkningsvärde, få sig pålagd en extra beskattning af inemot
eu half million kronor om året och detta utan ringaste nytta för bergsbruket
eller någon annan näring, men väl i många fall till men för
konsumenterna. Eu sådan tull blir icke annat än en finanstull så mycket
mer att klandra, som den lägges på det moderna närings lifvets vigtigaste
medel till framgångsrik verksamhet och detta i en tid, då statskassan mindre
än någonsin är i behof af ökade inkomster.
Efter denna öfversigt af de hufvudsakliga skäl, som tala mot tull å
tackjern, tillåter jag mig i största korthet skärskåda de i den föreliggande
motionen samt i bevillningsutskottets deröfver afgifna betänkande framstälda
motiv för återinförande af dylik tull. Jag förbigår dervid tullkomiténs
af såväl motionärerna som utskottet anförda skäl, hvilka jag
anser mig hafva tillräckligt belyst genom den utredning jag här redan
sökt lemna.
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
13
Närmaste anledningen till motionens framläggande antyda motionärerna
vara den, att Riksdagens beslut om afslag å tullmotionerna 1897
väsentligen hade föranledts af den föreställningen, att en tackjernstull
skulle hafva försvårat underhandlingarna med Norge angående ny mellanrikslag.
Verkliga förhållandet härmed är följande. Mellanrikslagen var
redan genom 1895 års Riksdags beslut uppsagd att utlöpa den 13 juli
1897, och underhandlingarne om densammas förlängning hade redan innan
Riksdagen 1897 sammanträdde strandat. Visserligen gjordes vid sistnämnda
riksdag ett försök till inledande af förnyade underhandlingar med
Norge angående mellanrikslagens förlängning, men motionen derom förkastades
af båda kamrarne den 20 februari. När derför frågan om tackjernstull
förevar till behandling i kamrarne den 3 mars, kunde tydligen
utgången af denna tullfråga icke utöfva något som helst inflytande på
den redan afgjorda frågan om mellanrikslagen. Den af motionärerna gjorda
och af utskottet icke gendrifna framställningen derom har förmodligen
tillkommit såsom ett försök att antyda, det tullfrågan nu skulle befinna
sig i ett annat läge än vid senaste riksdagen, hvilket efter hvad här blifvit
visadt är ett fullkomligt misstag.
Vidare stödja motionärerna sin motivering på den stora ökning i införseln
af tackjern, som under år 1897 egt rum, jemförd med näst föregående
år. Men, såsom utskottet upplyst, befunnos vid 1896 års slut omkring
10,000 ton på nederlag i afvaktan på den tullfrihet, som trädde i
kraft den 1 januari 1897. Minskas nu siffran för införseln 1897 med
10,000 samt tages derjemte i betraktande, att under början af året flere
importörer af fruktan för att tullen skulle åter införas, införskrefvo större
qvantiteter tackjern än det dåvarande behofvet fordrade, så visar det sig,
att ökningen för 1897 icke varit större än som betingades af det uppsving
industrien tagit.
Beträffande erinringen om, att nu gällande tullsatser å gjutgods och
maskiner skulle vara bestämda under förutsättning af tackjernstull, så får
man ej bortse derifrån, att om detta verkligen varit händelsen, så utgjorde
likväl den tackjernstull, i förhållande till hvilken nämnda tullsater bestämts,
endast 80 öre per 100 kilogram, hvarför konseqvensen fordrat att motionärerna
nu föreslagit en höjning i denna tull med en tredjedel. Och påståendet,
att egare af gjuterier och mekaniska verkstäder icke med fog skulle
kunna motsätta sig tull å tackjern, eftersom de kommit i åtnjutande af
tullskydd å sina tillverkningsartiklar, borde åtminstone icke framställas af
de protektionister, som anse att den inhemska konkurrensen oberoende? af
tullen verkar till att nedtrycka priset på inom landet tillverkade produkter
till så lågt belopp, att producenten nätt och jemt kan reda sig.
14
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
Med afseende på tullsatsens storlek hafva hvarken motionärerna eller
utskottet anfört några skäl, hvarför densamma skulle sättas till just 1
krona 20 öre. Tullkomitén, hvars skäl för åsättande af tull å tackjern
utskottet anser »vara af afgörande betydelse för frågans bedömande», ansåg
dock 1 kronas tull vara tillräcklig. För att kunna finna det rätta belopp,
hvartill tullsatsen borde bestämmas för att vara verksam, måste man känna
det pris för hvilket tackjern af samma beskaffenhet som det engelska bär
i landet kan tillverkas, men härom förefinnes ingen utredning. Utskottet
påstår visserligen, att priset på det svenska gjuttackjernet vid jernverken
är per ton minst 15 kronor högre än det engelska tackjernet i svensk
kusthamn. Men är detta en sanning, så är det uppenbart, att de svenska
jernverken med ett tullskydd af endast 12 kronor måste, om de vilja konkurrera
med engelskt tackjern, sälja sitt jern 3 kronor per ton billigare än
hvad det rätteligen skulle vara värdt.. Icke kan man anse, att ett sådant
tullskydd skall lända till gagn för näringen, och denna torde derför vara
lika’’ litet betjent med en tull på 12 kronor som en på 8 kronor eller
ingen tull.
Utskottets påstående, att »i följd af konkurrensen med det billigare
utländska gjuttackjernet flere svenska masugnar måst nedlägga sin verksamhet»
står illa tillsammans med hvad utskottet strax derpå säger, eller:
»att tackjernstillverkningens ställning i någon mån förbättrats genom det
tullskydd, af hvilket tackjernstillverkningen åren 1893—1896 var i åtnjutande.
» Om tackjernstillverkningens ställning 1893—1896 i någon mån
förbättrats, så kan det väl ej vara under denna tid, som flera svenska
masugnar i följd af konkurrensen med det utländska gjuttackjernet måst
nedläggas. Detta skulle då förmodligen hafva skett efter den 1 januari
1897, då tullskyddet borttogs, men då den officiella berättelsen öfver bergshandteringen
under sistnämnda år ännu icke blifvit offentliggjord, så kan
det af utskottet gjorda uttalandet icke grunda sig på annat än en lös förmodan.
Masugnars nedläggande är i vårt land icke ovanligt: för 30 år
sedan var deras antal 207, för 20 år sedan 193, och år 1896 124. För
utskottet borde det icke hafva varit obekant, att orsaken hvarföre antalet
masugnar nedgått, under det att tackjernstillverkningen samtidigt högst
betydligt ökats (den utgjorde år 1896 494,000 ton, värda omkring 30,5
millioner kronor) helt enkelt beror derpå, att man funnit det mera ekonomiskt
fördelaktigt att öka tillverkningsqvantiteten per masugn än att hålla
flera små i gång. Utskottets påstående, att flera svenska masugnar måst
nedläggas i följd af den konkurrens med det billiga utländska gjuttackjernet,
som framkallats genom tackjernstullens borttagande, måste derför
på grund af hvad anfördt blifvit få anses obestyrkt och detta, ända till
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 15
dess på ett tillförlitligt sätt blifvit ådaga lagat, att någon enda masugn
måst nedläggas endast af den orsak att den icke med fördel kunnat tillverka
annat än gjuttackjern och att denna fördel försvunnit i och med
tackjernstullens borttagande.
Hvad slutligen beträffar utskottets antydan, att genom en tull skulle
här i landet kunna framkallas en tillverkning af tackjern af samma beskaffenhet
som det engelska, hvarmed antagligen menas cokestackjern, vill
jag till hvad förut blifvit sagdt härom blott lägga, att äfven om en dylik
ny industrigren uppkomme, detta icke alls skulle hafva till följd någon
förbättring i de nuvarande tackjernstillverkarnes ställning.
Till sist ber jag att få framhålla en sak, som är af den allra största
betydelse för de i en glädjande utveckling stadda gjuteri- och maskincillverkningsindustrierna,
och som af deras målsmän kraftigt nog framhållits,
den nemligen, att genom ett vacklande mellan tullfrihet och ett
tullskydd af än den ena än den andra storleken alla kalkyler för leverans
på tid omöjliggöras genom att ett oberäkneligt tullpolitiskt moment införes
i en affärskarl, som endast bör hvila på tekniskt och ekonomiskt rigtiga.
principer. Det är derför högeligen önskvärdt, att Riksdagen nu icke blott
afslår den föreslagna tullen, utan afslår den på ett sådant sätt, att det må
* bli tydligt för dess förfäktare, att Riksdagen icke önskar för hvarje år
behandla denna tullfråga. Frågan bör falla icke blott för det närvarande
utan ock för all öfverskådlig framtid.
På grund af det anförda får jag hemställa,
att det af motionärerna väckta och af utskottet
tillstyrkta förslaget om åsättande af tull å tack- och
barlastjern samt skrot icke måtte af Riksdagen bifallas.»
af herr Swartling, hvilken anfört:
»Då det icke kunnat visas, att tackjernstullen, under de år den egde
bestånd, utöfvade något inflytande å priset för svenskt tackjern (träkolstackjern)
och det ej heller kunnat med öfvertygande skäl ådagaläggas, att
tullens återinförande skulle varda till gagn för den inhemska jerntillverkningen;
då
det, särskildt derigenom, att äfven under den tid tackjernstullen
var gällande, införseln af utländskt gjuttackjern (cokestackjern) stadigt
ökades, är till fullo konstateradt, att de inhemska gjuterierna och mekaniska
verkstäderna ej kunna undvara detta råmaterial;
då detta råmaterial, vid det förhållande att dylikt jern ej är föremål
för tillverkning här i landet, fördyras med tullens hela belopp, mot
-
16
Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.
svarande efter den nu föreslagna tullsatsen nära 30 procent af varans
värde;
då derigenom exporten af gjutgods och maskiner till länder, der den
svenska industrien börjat få utsigt till en icke obetydlig afsättning, väsentligt
försvåras, eller kanske omöjliggöres;
då det med tackjernstullens införande år 1892, bland annat, åsyftade
målet, att bringa till stånd en inhemsk tillverkning af ett gjuttackjern,
som i alla afseenden skulle ersätta det engelska, icke blifvit uppnådt;
och, slutligen,
då ofta återkommande ändringar i tullförhållandena framkalla ett
osäkerhetstillstånd, som i hög grad verkar hämmande på näringslifvets utveckling,
så anser jag, att utskottet bort hemställa,
att herrar Lundströms och Ungers motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.
af herr Bergendnhl, som anfört :
»Ehuruväl jag anser, att den af motionärerna gjorda framställan om
en tullsats å tack- och barlastjern samt skrot af 1 krona och 20 öre för
100 kilogram kan från jernhandteringens synpunkt vara berättigad, finner #
jag mig dock ej kunna biträda utskottets tillstyrkan af denna tullsats, enär
i och med dennas antagande den genom 1892 års riksdags beslut afsedda
proportionen emellan tullen å tackjern å ena och maskiner och redskap
samt gjutgods å andra sidan blefve rubbad.
Af dessa skäl anser jag lämpligast, att den förut åsätta tullen, eller
80 öre för 100 kilogram, återinföres, och hemställer fördenskull
att tack- och barlastjern samt skrot åsättes en
tullsats af 80 öre för 100 kilogram.»
af herrar M. S. Nisser och af Burén, hvilka instämt i herr Bergendahls
yttrande;
samt af herrar friherre von Schwerin, G. Jansson, S. M. Olsson,
Lundström, Meyer, H. Eriksson och O. Persson.
Härjemte hafva herrar Almström och Göransson begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i den slutliga behandlingen inom utskottet af förevarande
ärende.
- ,• b ill. -------—
i i, .''jni.hd cl1..! v noll l.i J i :> t /irra , ivbiu.i .».t! ''jim ''rr/liir ■!
Stockholm 1898. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt & Söner.