UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG TILL IT FISKERISTADGA

M. M.

AFGIFVET DEN 3 MARS 1883

SÅRSKILDT I NÅDER FÖRORDNADE

KOMMITTERADE.

STOCKHOLM, 1883.
KONGL, BOKTRYCKERIET.

P. A. NOUBTEDT il HÖNKR.

TILL KONUNGEN.

Sedan i underdånig skrifvelse den 22 Maj 1878 Riksdagen
— med förmälan att inom densamma framställning
blifvit gjord angående behofvet af ändringar i nu gällande

Mskerikommittéens betänkande.

fiskeristadga, dervid hufvudsakligen anförts dels att bestämmelserna
i nämnda stadga icke i alla hänseenden
egde den tydlighet, som vore önskvärd, samt i afseende
å såväl ortförhållanden som åskslag vore af allt för
generel beskaffenhet, dels ock att stadgans föreskrifter i
allmänhet kunde anses vara af väl prohibitiv natur — i
underdånighet anhållit att, då en revision af fiskeriförfattningarne
i nu antydda riktning syntes önskvärd, Eders
Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige personer låta företaga
en fullständig revision af nådiga fiskeristadgan af
den 29 Juni 1852 samt öfrige författningar som berörde
fiskerinäringen, har Eders Kongl. Maj:t den 22 Januari
1881 med anledning af såväl Riksdagens berörda anhållan
som de förändringar i lagstiftningen rörande den s. k.
vattenrätten, hvilka sedermera egt rum och hvilka ytterligare
påkallade en omarbetning af 1852 års fiskeristadga,
i nåder uppdragit åt undertecknade, von Ehrenheim, Arrhenius,
Smitt, Uggla och Cederström, att efter utredning af
de verkningar, berörda stadga utöfvat på fiskerinäringens
utveckling, företaga den af Riksdagen begärda revisionen
samt derefter afgifva författningsförslag i ämnet; hvarjemte
Eders Kongl. Maj:t förordnat att för behandlingen af frågor,
som mera specielt rörde vigtigare slag af fiske, kommittéen
egde, der den funne sådant erforderligt, hos Eders
Kongl. Maj:t föreslå en eller flere ledamöter, som med
denna särskilda art af näringen vore förtrogne, med hvilka
kommitéen för i fråga varande ärendes handläggning
finge’ förstärkas. Efter det Eders Kongl. Maj:t på kommittéens
med anledning af denna nådiga tillåtelse gjorda
underdåniga framställning den 27 Maj 1881 i nåder förordnat
undertecknad von Yhlen att, när kommittéen funne
lämpligt, deltaga i handläggningen inom kommittéen af
frågor som anginge vesterhafsfisket, har von Yhlen deltagit
i kommittéens öfverläggningar och beslut i alla de

frågor, h vilka ej uteslutande anginge Östersjö- eller insjöfiskena.

I fråga om eganderätt till fiske finnas i de gamla
landskapslagarne stadganden som mer eller mindre direkt
angifva att fisket ansågs tillkomma den, som egde den
mark, hvarå fiskvattnet förefans; Och samma grundsats
angifves äfven i landslagarna. Ehuru landskaps- eller
landslagarna ej bestämdt uttrycka att denna regel endast
afsåg sötvattenfiske, torde dock vara tvifvelaktigt om den
äfven gälde i fråga om hafsfiske! I afseende på detta
fiske anses nämligen åtskilliga i medlet på det 15:de
århundradet utkomna förordningar angifva att den i Europa
då vanliga regalitetsgrundsatsen äfven hos oss gjort
sig gällande, så att fisket i hafvet tillhörde kronan och
ej fick af enskilda nyttjas utan att särskild skatt derför
erlades.

I svealagarne samt landslagarne förekomma förbud
att stänga båt- eller farled och i nästan alla af de gamla
lagarne förbjudes att stänga fiskled så att fisken hindrades
i sin gång uppför och utför vattendragen, äfvensom att
annorledes bruka fiskevatten till förfång för annans lika
goda rätt. Dessa förbud anses hafva gifvit anledning
till uppkomsten af begreppet kungsådra, hvilket ord först
i svensk lag förekommer år 1442. Med »kungsådra»
torde väl ursprungligen ej menats annat än hvad dermed
i senare tider afsetts eller den del, hvilken i vissa vattendrag
ej fick igenstängas. Men då denna del vid ifrågavarande
tid utgjorde eu tredjedel af vattendraget eller
samma andel konungen egde i allmänningar, har begreppet
kungsådra bidragit till uppkomsten af åsigten
att konungen egde de vattendrag, hvari kungsådra borde
finnas. Denna åsigt framstäldes i synnerhet med kraft
af konung Gustaf I, hvilken sökte göra gällande att alla

fisken i strömmar tillhörde kronan. Från» denna tid
kallades ock allmänt i kungliga bref vattendragen för
»kronones strömmar». Väl lyckades ej fullständigt försöken
att bos oss införa fiskeriregalet i afseende på sötvattensfiske,
men åtminstone flertalet af de konungens
enskilda fisken i stora elfvar, åar, strömmar och insjöar,
som ännu finnas, torde hafva uppkommit genom regalitetsprincipens
tillämpning. Härigenom torde kronan ock förvärfvat
rättighet till särskilda Åskslag i vissa strömmar.

Under 17:de och 18:de århundradena lyckades dock
jordegarnes anspråk på eganderätt till fiske å deras grund
göra sig gällande. Detta framgår redan af 1734 års lag,
men ännu bestämdare af vår första allmänna fiskeristadstadga,
nådiga förordningen den 14 November 1766. I
denna föreskrefs om eganderätt till fiske hufvudsakligen
följande:

A. Saltsjöfisket.

Detta fiske förklarades nu för första gången uttryckligen
vara deras enskilda egendom, som strand och holmar
deromkring egde; men vid öppna hafsstranden, hvarest
ingen skärgård funnes, samt utom skären fick jord- eller
strandegaren ej sträcka sin enskilda rätt till fiske längre
än dess landgrund räckte, som vid stranden läge och derifrån
utlöpte; dock att der konungs- eller allmänningsfiske
af ålder inomskärs varit, eller någon med urminnes häfd,
skattläggning, dombref eller andra ostridiga skäl kunde
visa enskild rätt till fiske omkring klippor, blindskär
eller å grund utom skärs eller i hafvet, skulle dervid
förblifva. Likaså skulle i afseende på de fisken, som
lydde under städernas donerade jord, förblifva såsom på
hvarje ort varit vanligt.

I öppna hafvet, vid kronoskär, stränder och holmar,
som ej egentligen hörde till något hemman eller under

särskilda vilkor innehades, egde hvarje rikets undersåte
rätt till fiske.

Från den strandegarne sålunda i allmänhet medgifna
uteslutande fiskerätt i vattnet å hans grund stadgades dock
i kap. 4, §§ 7, 8, 9 och 10 åtskilliga undantag, nämligen:

1) I de skärgårdar, der fiskare oklandradt och efter
gammal vana ömsoni fiskat vid hvarannans land och följt
saltsjöfisken efter dess dref, skulle förblifva efter förra
vanligheten; Och i synnerhet borde inga svenska undersåtar
stängas ifrån nyttjande af sillfiske i Nordsjön, vid
hvars stränder det kunde vara. Samma lag skulle ock
gälla i afseende på sillfiske i Östersjön å de ställen,
hvarest någon ymnighet deraf kunde visa sig.

2) Innevånarne i Gefleborgs och norr derom belägna
län finge, der sådant af ålder varit vanligt, oqvalda vid
öppna hafs-, skogs-, bergs- och stenstränder idka med
jordegaren gemensamt strömmingsfiske, med rätt för jordeller
strandegaren att hvarje Måndag och Onsdag under
fisketiden draga första notvarpet. Utgjordes stranden af
odalåker eller äng eller hade sådane lägenheter der blifvit
uppodlade, var fisket ej fritt.

3) Den, som till dreffiskens fångande önskade upprensa
nytt notvarp å annans grund och kostnad derför
vidkändes, skulle ega att verkställa sådan upprensning
och ej utstängas från deltagande i fiske derstädes, såvida
jordegaren ej dymedelst tillfogades någon synnerlig skada
i sitt vanliga fiske eller å sitt land. Strandegarne eller
efter honom den som egde fiske närmast till det nya
notvarpet förbehölls dock förmånsrätt till upprensningen,
om han ville verkställa den.

4) Fiske med allt slags krok och ref å djup inom
yttre skärgården och i hafsbandet var fritt för alla, med
vilkor allenast att notdrägt ej deraf hindrades genom
pålars eller stakars qvarlemnande.

B. Ström- och insjöfisket

tillhörde i allmänhet den, inom hvars rå och rör, fiskevattnet
låg. Fiskerätt i vatten, som fans inom städernas
donerade jord eller hörde till deras egor, tillkom äfven
jordegarne. Undantag funnos dock äfven här i det dels
kronan förbehöll sig eller sina rättsinnehafvare de »enskilda
kronofisken» i stora elfvar, åar, strömmar och insjöar,
som af ålder varit kronans och fortfarande af kronan
innehades, äfvensom de fiskelägenheter, som kronan
kunde efter laga rättegång återvinna, samt dels kronan
medgaf att de allmänna kronofiskena, eller de lägenheter
vid kronoallmänningar och parker, holmar och rekognitionsskogar,
som kronan ej enskildt förbehållit sig, finge
med Konungens Befallningshafvandes tillstånd begagnas
af alla dem, som inom häradet eller socknen bodde.

De stadganden angående eganderätt till fiske, hvilka
sålunda meddelades genom 1766 års fiskeristadga återfinnas
nästan ordagrannt i nu gällande stadga af år 1852.
Denna har dock intagit några tillägg till ofvanstående
föreskrifter. Så finnes der stadgadt att, när ej lagligen
är bestämdt huru långt strandegares landgrund sträcker
sig i hafvet, må under strandegande-rätten inbegripas
allt det vatten, som finnes till och med 100 famnar från
det ställe invid stranden, der stadigt djup af en famn
vidtager. — Den genom 1766 års stadga en hvar i allmänhet
medgifna rätt att till dreffiskens fångande upprensa
notvarp i annans fiskevatten upphäfdes; men strandegaren
berättigades att, derest han med kostnad upptog
eller upprensade notvarp inom det till hans strand hörande
område i vattnet, af öfrige, som begagnade varpet, uppbära
trettiondedelen af den fisk, som af dem der fångades
under den tid, han underhöll varpet.

Den i 4:de kap. 7 § af 1766 års stadga gifna tillåtelse
att, der sådant af ålder varit vanligt, följa hafs -

fisken efter dess dref, utbyttes mot det stadgande att i
de rikets skärgårdar, der för fångande af sådan hafsfisk,
som ginge till stränderna i stora stimmar, de fiskande
af ålder oklandradt fått följa fisken efter dess dref och
fiska vid annans strand, borde ock dervid förblifva.
Huruvida lagstiftaren härmed afsett att göra ändring i
motsvarande stadgande i 1766 års lag, torde dock vara
ganska ovisst.

Slutligen är i 1852 års stadga ock tillagd uttrycklig
föreskrift derom att fiskerätt i de delar af större insjöar,
till hvilka strandeganderätten ej sträckte sig, skulle
tillkomma alla rikets innebyggare.

I såväl 1766 års som nu gällande fiskeristadga finnas
väl intagna åtskilliga för hela landet gemensamma
bestämmelser angående hushållning med fiskevatten, men
med afseende på de olika slag af fisk samt de skilda
sätt för fångande deraf, hvilka förekomma i ett land med
den stora utsträckning, Sverige eger, funno redan 1766
års lagstiftare nödvändigt att de bestämmelser, som kunde
erfordras för det späda fiskynglets fredande samt fiskets
bevarande och förkofran i öfrigt, i allmänhet faststäldes
särskildt för landets olika delar. Så stadgades i 1766
års förordning att det ålåge Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i hvarje län att genom allmän kungörelse
förmå jord- strand- och delegare i samfälda fiskeri er i
större och mindre insjöar och strömmar att sjelfve sammanträda,
öfverlägga och sig förena om sådana fiskesätt,
redskap, garn och bragder, som de efter omständigheterna
af hvarje fiske funne bäst och lämpligast vara till ynglets
fredande och förekommande af dess förtidiga utödande.
Hvad flertalet af de fiskande sålunda beslutade till vinnande
af nämnda ändamål skulle derefter fastställas af
domaren. I afseende på saltsjöfisket skulle ock på enahanda
sätt beslutas och af domaren fastställas sådane
föreskrifter, som funnes egnade att verka till den späda

fiskens sparande och ostörda tillväxt. Till framkallande
af dylika föreningar till fiskynglets fredande stadgades
sedan genom en nådig förklaring den 24 Januari 1771
att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skulle utsätta
och kungöra en viss dag för hvarje härad och stad,
inom hvilken föreningar om de lämpligaste och för fiskafvelns
tillväxt nyttigaste fiskesätt borde träffas emellan
delegarne i samfäldt fiske; och bestämdes tillika att, derest
denna tid försutes, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skulle genom lämpliga viten, inom ny förlagd tid tillhålla
dem, som tredskades, att träffa dylik förening.
Genom nu nämnda nådiga Förklaring bestämdes tillika
att de föreningar, som derefter blefvo upprättade borde
af magistraterna i städerna efter föregången öfverläggning
med borgerskapet samt å landet af tingsrätterna i närvaro
af kronofogden och fullmäktige för delegare i samfäldta
fisken pröfvas och jemte deras utlåtande deröfver
insändas till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som
sedermera hade att fastställa en sådan ordning i nu ifrågavarande
hänseende, hvilken för hvarje ort pröfvades
tjenlig och till ändamålets vinnande kunde lända, med
utsatt plikt för den, som deremot bröte. Den grundsats,
som sålunda faststäldes genom 1771 års förklaring eller
att vederbörande rättsegande väl skulle sammankomma
och besluta om de särskilda föreskrifter, hvilka kunde
lända till fiskets förkofran inom orten, men att Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, oberoende af de beslut
de fiskeberättigade fattat i ärendet, finge föreskrifva hvad
till ändamålets vinnande kunde tjena, är, i sak oförändrad,
uttryckt jemväl i nu gällande fiskeristagda.

Efter denna korta sammanfattning af grunderna i
gällande nådiga fiskeristadga, tillåta sig kommitterade att
angifva det sätt, kommitterade användt för fullgörande

af det kommittéen i nåder lemnade uppdrag. Såsom ock
Eders Kongl. Maj:t i det nådiga beslutet om kommittéens
förordnande bestämt, bär kommitterades första åliggande
härvid varit att söka åstadkomma en utredning af de
verkningar, den nu gällande fiskeristadgan utöfvat på
fiskerinäringens utveckling. För att denna utredning
måtte blifva så vidt möjligt fullständig, beslöto kommitterade
att söka från fiskeidkare och andra för fiskerinäringen
intresserade personer inom landets olika delar
inhemta uppgifter om fiskeriernas nuvarande tillstånd.
Kommitterade anmodade derföre sämtlige Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att låta genom bemedling af
vederbörande hushållningssällskap och dess underafdelningar
till lämpliga personer inom länen utdela tryckta,
af kommitterade uppgjorda promemorier och tabeller,
innefattande anvisning å de omständigheter, hvarom kommitterade
önskade upplysningar med uppmaning att de
sålunda begärda uppgifterna måtte lemnas dels i afseende
på de olika delarne af hafvet dels angående hvarje särskild
insjö, eif eller å, hvari flere egde fiskerätt, samt
dels angående sådane hafsvikar, der sötvattensfiske företrädesvis
idkades. Tillika anhöllo kommitterade det Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måtte ej mindre insända
de speciella stadgar för fiskes bedrifvande, hvilka
voro gällande inom de särskilda länen, än ock lemna de
öfrige upplysningar, hvilka kunde anses vara af vigt i
anledning af det kommitterade lemnade uppdrag. För
att bereda kommitterade ytterligare upplysningar angående
några af landets betydligare fisken hafva efter uppdrag
af kommitterade särskilda undersökningar anstälts
af undertecknade Smitt och Cederström angående laxocli
strömmingsfisket i Norrland samt fisket i Blekingska
skärgården och Kalmar län, af undertecknade Smitt och
Uggla angående laxfisket i Halland samt af undertecknad
Uggla i afseende på saltsjöfisket vid Rikets vestra kust.

Öfver de undersökningar bemälde ledamöter sålunda
verkstält hafva de till kommitterade äflemnat utförliga
berättelser.

I anledning af nyss berörda uppmaning till Eders
Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande hafva kommitterade
fått mottaga ett stort antal svar på de framstälda
spörsmålen. Med ledning af dessa uppgifter samt
ofvannämnda berättelser från kommittéens ledamöter,
Smitt, Uggla och Cederström, har enligt uppdrag af kommittéen,
dess ledamot Arrhenius sammanfattat och till
kommittéen aflemnat här bifogade öfversigt om Sveriges
hafs- och sötvattensfisken samt om de verkningar, gällande
fiskeristadga i förening med särskilda ortliga förhållanden
utöfvat på landets fiskerier. Då emellertid de
genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till kommitterade
inkomna uppgifterna helt naturligt varit vida
omständligare från vissa orter än från andra, har nämnda
öfversigt ej kunnat blifva lika fullständig för alla delar
af landet.

Af denna öfversigt framgår emellertid i afseende på:

A) Saltsjöfisket. Att efter utfärdandet af 1852 års
nådiga fiskeristadga fångsten af makrill betydligt ökats
efter införande af fiske med drifgarn, men att för öfrigt
saltsjöfisket i det hela ej undergått några betydliga
förändringar annat än sådana, som periodiskt inträffa
efter som fisken, synnerligast sillen, i större massor går
till eller uteblifver från de trakter, der fisket vanligen
plägar bedrifvas. Genom införande af fiske med drifgarn
i Östersjön har strömmingsfisket visat sig blifva
säkrare och mera lönade än förr varit händelsen. Likaså
har genom nämnda fiskesätt sillfisket utanför Bohusländska
kusten funnits kunna med fördel idkas äfven på
sådana tider, då det förr uteslutande använda vadfisket
ej lämpligen kan bedrifvas.

B. SötvattensfisJcet. På de ställen i landet, der detta
fiske med omsorg vårdats har det i allmänhet bibehållit
sig oförändradt samt till och med på några ställen blifvit
rikligare än det förr varit. Från de flesta orter i landet
har dock uppgifvits att sötvattensfisket, äfven der det
fordom varit mycket gifvande och utgjort för befolkningen
en god inkomstkälla, betydligt aftagit samt i vissa
trakter så minskats att det nu mera ej kan med någon
fördel idkas. Orsakerna till fiskets minskning äro dock
mycket olika. Genom sänkning och tappning af sjöar
har fisket på åtskilliga orter undergått stora förändringar,
så har derigenom fiskevattnen minskats samt den odlade
jorden och derföre äfven befolkningen ökats; Och sjösänkningar
hafva sålunda varit en dubbel orsak till det
allt hårdare anlitade fiskets minskning. Genom den på
senare åren tilltagande timmerflottningen i vattendragen,
hvarigenom fiskens gång till och från lekplatserna försvårats
samt på vissa ställen helt och hållet förhindrats,
har äfven fisket flerestädes försämrats. Sågverk och
andra industriella anläggningar hafva äfven skadligt inverkat
på fiskena så väl genom uppförda dambyggnader
som genom affallsämnen, som utsläppts i floder och strömmar
samt förderfvat fiskena. Utom dessa orsaker till
sötvattensfiskets minskning, hvilka stegrad kultur af landet
samt utveckling af dess industri medfört, hafva dock
äfven andra omständigheter menligt inverkat på detta
fiske. Bland dessa har främst framhållits att fisket i allmänhet
bedrifvits utan hänsyn till dess fortfarande bestånd.
Så har särskildt, när fiskevattnet ej varit mellan
delegarne deri deladt, ofta hvar och en, som i vattnet
egt fiskerätt, sökt att på kortast möjliga tid fånga allt
hvad han kunnat åtkomma, emedan han fruktat att eljest
annan delegare skulle förekomma honom.

I öfverensstämmelse med 22 § i gällande fiskeristadga
hafva väl för många orter faststälts särskilda före -

skrifter angående hushållning med fisket inom orten,
men lika orätt det vore att förneka det dessa föreskrifter
flerestädes verkat välgörande, lika visst är det emellertid
att på många, kanske de flesta ställen föreskrifterna ej
medfört det gagn, som afsetts med dem. Orsakerna härtill
synas, enligt de till kommitterade inkomna svar och
upplysningar, hufvudsakligen hafva varit två. Den ena
att föreskrifternas efterlefvande i allmänhet ej öfvervakats.
Visserligen hafva tillsyningsmän dertill utsetts.
Men dessa hafva ej sällan saknat förmåga, ofta intresse
att utöfva den uppsigt, som utan någon ersättning
ålegat dem. Det andra och kanske vigtigaste
skälet dertill att ifrågavarande särskilda föreskrifter så
ofta visat sig gagnlösa lärer emellertid böra sökas deri att
gällande fiskeristadga torde hafva föranledt att föreskrifterna
ej sällan meddelats för alltför vidsträckta områden,
hvilka innefattat orter med mycket olika fiskeriförhållanden.
I följd häraf har stundom inträffat att en föreskrift,
som varit särdeles lämplig för en del af området, derför
gifvits i afseende på hela området, ehuru den sedermera
funnits mindre tjenlig för en annan del af detsamma.
Ofta hafva äfven till följd af bristande kännedom om
fiskevattnens naturbeskaffenhet olämpliga bestämmelser
intagits i de särskilda fiskeristadgarne, hvaraf missgrepp
uppkommit, som skadat fiskena och minskat intresset för
deras omsorgsfulla vård och skötsel.

Kommitterade, hvilka på kallelse af den utaf Eders
Kongl. Maj:t i nåder förordnade ordförande första gången
sammanträdde i Stockholm den 22 Februari 1881, hafva
jemväl sedermera i allmänhet samlats å nämnda ort.
För behandling af frågor angående Vesterhafsfisket sammanträdde
dock kommitterade den 3 Aug. 1881 i Lysekil

och företogo under tiden till den 9 i samma månad besök
å närbelägna fiskelägen samt böllo öfverläggningar om
lagstiftning för nämnda fiske.

Vid öfverläggningar inom Danmark i anledning af
der framstäldt förslag till ny lag om fiske i Danmark har
inom Danska riksdagen uppstått tal om ändring af det
från äldre tider bestående förhållande, enligt hvilket
svenska och danska fiskare tillåtits att fritt fiska i Öresund,
hvarhelst de med afseende på fiskens gång närmare
intill ena eller andra landets kuster funnit för tillfället
lämpligast. Under ofvannämnda af undertecknad
Uggla för undersökningar angående hafsfisket vid Rikets
vestra kust företagna resa uttalades af fiskarena vid nästan
alla fiskelägen vid svenska kusten af Öresund såsom
önskligt att den häfdvunna ordningen om gemensamt
fiske i sundet måtte blifva legaliserad. Då ifrågavarande
angelägenhet synts kommitterade vara af stor vigt och
då dess ordnande kunde ske oberoende af den lagstiftning
för fiskerierna, hvilken i öfrigt kunde blifva gällande,
ansågo sig kommitterade böra i särskild skrifvelse, hvilken
den 27 Februari 1882 afläts till Statsrådet och Chefen
för Civil-Departementet, inberätta hvad sålunda förekommit.

Vid uppgörande af det till Eders Kongl. Maj:t härmed i
underdånighet öfverlemnade förslag till fiskeristadga hafva
kommitterade ansett lämpligast att, så nära som möjligt,
följa samma uppställning, som iakttagits i nu gällande
fiskeristadga; dock hafva kommitterade i likhet med hvad
i 1766 års stadga finnes vidtaget, ansett sig böra i särskilda
kapitel afhandla hvad som rörer rätt till saltsjöfiske
samt hvad som angår rätt till fiske i insjöar och
rinnande vatten. För de ändringar och nya lagstadganden,
som innefattas i kommitterades förslag, få kommitterade
härmed i underdånighet anföra motiven samt der -

jemte angifva de stadganden, som kommitterade från
nu gällande fiskeristadga bibehållit oförändrade.

I första kapitlet eller §§ 1—5 af det underdåniga
förslaget af handlas rättigheten till saltsjöfiske.

I § 1 mom. 1 hafva kommitterade upptagit det stadgande,
som återfinnes i samma § och mom. i nu gällande
stadga.

I 2 mom. hafva kommitterade såsom uttryckligt lagbud
föreslagit, hvad väl redan framgår af folkrättens
principer, eller att utländing ej eger fiska på svenskt
sjöterritorium, derest ej rätt dertill är medgifven honom
genom traktat eller annorledes. Då det ej torde lämpa
sig att i en fiskeristadga intages bestämmelse om omfånget
af svenskt sjöterritorium, hafva kommitterade ej
ansett sig böra föreslå någon dylik bestämmelse, helst
föreskrift derom redan i afseende på rikets vestra kust
meddelats genom nådig kungörelse den 5 Maj 1871.

I § 2 återfinnas de stadganden, som innehållas i
samma § af nu gällande lag.

De i nu gällande stadgas § 3 gifna föreskrifter återfinnas
i samma § af förslaget. Som emellertid mom. 2
i denna § af nuvarande stadga i tillämpningen gifvit anledning
till sådan tolkning att dermed endast skulle afsetts
sill, men då redan efter 1766 års nådiga stadga det
varit de fiskande tillåtet att å vissa orter fiska all slags
dreffiskj äfvensom hummer, under enskilds strand, hafva
kommitterade ansett mom. böra erhålla sådan lydelse att
tvekan ej må finnas att, derest å visst ställe fiske efter
särskilda fiskar eller hummer varit fritt för alla, härvid
skall förblifva.

§ 4 och § 5, mom. 1 innehålla stadganden, som återfinnas
i nu gällande fiskerilags §§ 5 och 4.

I § 5, mom. 2 hafva kommitterade i enlighet med
hvad angående större insjöar finnas i nu gällande lag §
1, mom 2, föreskrifvet, hemställt att med afseende på de

delar af större hafsfjärdar, hvilka strandegame ej kunna
visa vara belägna inom deras rågångar och der ej heller
eljest enskildt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt,
måtte stadgas att fisket är fritt för hvarje svensk
man.

I andra kapitlet eller §§ 6—10 hafva kommitterade
framställt de förslag, som funnits behöfliga i afseende på
rättigheten till fiske i insjöar och rinnande vatten. Alla
dessa stadganden öfverensstämma med hvad i nu gällande
lags § 8, § 1, mom. 2 samt §§ 5, 6 och 7 är föreskrifvet.

1 tredje kapitlet eller §§ 11—34 afhandlas föreskrifterna
angående hushållning med fiskevatten; Och motsvara
dessa föreskrifter i gällande fiskeristadga kap. 2,
om kungsådra, och kap. 3, om hushållningen med fiskevatten.

Sedan i nådiga förordningen den 30 December 1880
angående jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
intagits allmänna föreskrifter såväl om de inskränkningar
i strandegarens rätt, som härleda sig ifrån det allmännas
fordran att kungsådra och flottled skola hållas öppna,
som ock angående enskildas rätt att uppdämma vatten,
hafva bestämmelser härom, hvilka ännu finnas gifna i
kap. 2 af fiskeristadgan, kunnat och bort ur kommitteradés
förslag uteslutas i allt hvad de ej speciel angå
fiske. Då emellertid nämnda förordning om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund icke bibehållit den s. k. mindre
kungsådran, men det uppenbarligen är nödvändigt att
äfven i vattendrag, hvarest kungsådra ej af ålder varit
och i hvilka sådan fortfarande skall enligt berörda nådiga
förordning bibehållas, vattenled för fiskens gång lemnas
öppen, derest fiske ligger ofvanför, hafva kommitterade
härom föreslagit föreskrift i fiskeristadgan. Likaledes
hafva kommitterade föreslagit att äfven der ström eller
å i hafvet eller i insjö utfaller eller från annat vattendrag
eller insjö vidtager, fiskled skall lemnas öppen.

I afseende på läge för och bredd å fiskled hafva
kommitterade behållit de föreskrifter härom, hvilka innehållas
i nu gällande fiskerilag. I öfverenstämmelse med
hvad i nådiga förordningen angående jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund finnes i afseende på kungsådra
bestämdt hafva dock kommitterade föreslagit uttryckligt
stadgande att fiskleden skall utgöra viss andel
af vattendragets bredd och ej såsom hittills stundom förmenats
viss del af vattenarean.

Då i rättskipningen tvekan uppstått huruvida sådan
redskap, hvilken endast för en kortare stund afstängde
fiskleden, såsom laxnot och dylikt, skulle anses förbjuden
samt då på många orter för fångande af vissa fiskslag
dylikt fångstsätt svårligen kan undvaras, hafva kommitterade
ansett ett stadgande nödigt, som närmare bestämmer,
hvilken redskap skall anses stängande. Kommitterade
hafva härvid ansett å ena sidan att femton minuter bör
vara tillräckligt lång tid för redskapens utläggande och
återupptagande ur vattnet, men å andra sidan, med afseende
derpå, att någon stund måste förgå innan redskapen
ånyo kunna utläggas, att, derest redskapen ej i
vattnet qvarligga längre än en fjerdedels timma, de ej
kunna i betänklig grad försvåra fiskens upp- och nedgång.

I 12 och 13 §§ hafva lemnats föreskrifter för de
fall då med anledning af särskilda omständigheter undantag
från de i 11 § gifna stadganden om fiskleds öppenhållande
finnas för visst ställe böra medgifvas.

Ehuru det visat sig att de på vissa ställen, der någon
eger särskild rätt att igenstänga fiskled, till beredande
af fri upp- och nedgång för fisken i dammarne inrättade
bottenluckor ofta ej funnits i allo tjenliga för det med
dem afsedda ändamål, hafva dock kommitterade trott sig
ej böra tillstyrka att de, som mot skyldighet att underhålla
dylika bottenluckor redan förvärfvat rätt att stänga

fiskled, skulle åläggas att jemte bottenluckorna eller i
stället för dem göra annan anstalt till fiskens framsläppande.
Men med afseende derpå att sådane andra
anstalter, såsom laxtrappor eller dylikt, mången gång
torde vara lämpligare än bottenluckor, hafva kommitterade
i 13 § föreslagit stadgande, som möjliggör bottenluckors
utbytande mot annan tjenligare anstalt.

I 14 § bestämmes den ordning som bör iakttagas
för att förvärfva rätt att öfverbygga eller stänga fiskled.

§§ 15—23 innehålla de stadganden angående förbud
mot vissa fångstsätt, inskränkning i tiden för vissa fisken
samt förbud för andra åtgärder till fiskets skadande,
hvilka kommitterade ansett böra intagas i en allmän fiskeristadga.
Likasom lagstiftaren numera i allmänhet lemnat
jordbrukaren och skogshushållaren full frihet att bruka
sin jord eller begagna sin skog såsom han finner för sig
fördelaktigast, allenast han ej kränker annans rätt, så
torde ock i allmänhet fiskevattensegare böra, der hans åtgöranden
i afseende på sitt fiske ej kunna inverka på
annans rätt, lemnas full frihet att vårda fisket såsom han
finner lämpligt. I öfverensstämmelse härmed har lagstiftaren
ej att reglera fiske i sådant vatten, som helt
och hållet tillhör en enda person och ej har tillflöde från
eller aflopp till annans fiskevatten. De fiskar, som finnas
i dylikt vatten, kunna anses tillhöra den, som eger vattensamlingen.
Om denne utödar fiskarne eller väl vårdar
dem, angår detta ej mera andra personer än om en jordegare
väl sköter eller missvårdar sin jordegendom. Vid
lagstiftning angående vård af fiske har lagstiftaren således
hufvudsakligen att tillse det ej någon vid utöfning
af sin fiskerätt eller annorledes skadar annans fiske. Då
det emellertid är uppenbart att i ett land af sådan utsträckning
som Sverige samt med så betydligt olika naturförhållanden,
som de skilda delarne af landet, fiskarternas
storlek, lektid och öfriga vanor, fångsttiden, fångstsätten

Fiskeri ko mmitt ce n s betänkande. 2

m. m. dylikt äro väsentligt olika på olika orter inom
landet, kunna endast några få bestämmelser angående
fiskes vård meddelas i en allmän fiskerilag, hvaremot närmare
föreskrifter i ämnet lämpligare fastställas för mindre
delar af landet.

Jemte det kommitterade i sitt förslag upptagit med
endast några smärre förändringar de stadganden, bvilka
innehållas i §§ 16—21 samt § 23 af nu gällande lag, hafva
dock kommitterade ansett sig böra hemställa, att några
ytterligare föreskrifter angående vård af fiske måtte i fiskeristadgan
meddelas.

Då erfarenheten visat att affall, som från fabrik utkommit
i fiskevatten, i synnerligt hög grad kunnat skada
fisket deri, hafva kommitterade föreslagit förbud att i
fiskevatten utsläppa dylikt skadeämne.

Vid sillfiske har stundom inträffat att fiskarena i notvarp
instängt större mängd sill än de kunnat upptaga
samt att betydlig myckenhet sill derför dött i varpet. I
vanliga fall pläga väl fiskarena sjelfve vara särdeles angelägna
att skyndsamt upptaga den döda fisken, emedan i
annat fall varpet under längre tid blir obrukbart, men för
att förekomma att genom underlåtenhet att undanskaffa
sådan död fisk notvarp skadas, hafva kommitterade föreslagit
bestämdt förbud att vid sillfiske i notvarp qvarlemna
död fisk i större myckenhet. •

Enligt nådiga kungörelsen den 10 September 1869
är förbjudet att idka fiske medelst utläggande eller affyrande
under vattenytan af redskap, laddadt med sprängämne.
Då fiske med giftiga ämnen, afsedda att döda
eller döfva fisken, torde kunna verka lika förderfligt på
fiske som dylikt sprängämne, hafva kommitterade föreslagit,
jemte enahanda förbud, som meddelas i berörda
kungörelse, att jemväl fiske medelst sådana giftiga ämnen,
som ofvan nämnts, måtte förbjudas.

I vissa delar af landet idkas fiske, hufvudsakligast
efter ål, medelst så kallad harkning, puttning eller stångning.
Detta fiske består deri att i vatten, hvarest ål
finnes, fiskaren med ett ljuster liknande redskap på måfå
stöter ned i bottnen på vattnet samt dervid träffar och
och sårar många fiskar, innan någon fastnar på redskapen.
Då emellertid uppenbart är att vid ifrågavarande fiske
den fångade fiskens mängd ej står i rimligt förhållande
till den myckenhet fisk, som dödas eller skadas, samt då
den dödade fisken, som blir qvar på sjöbottnen och der
ruttnar, såmedelst orsakar att fisken ej på dessa ställen
vidare går till, hafva kommitterade funnit sig böra hemställa
att detta fiskesätt, hvilket ej kan för någon ort
vara behöfligt eller gagneligt, måtte såsom mycket skadligt
förbjudas.

På många orter förekommer att medelst stötar eller
slag i vattnet söka skrämma in fisken i garnen. Då
detta fiskesätt, vanligen kalladt pulsning, oftast användes
till fångande af gäddor samt denna roffisks borttagande
är särdeles vigtigt för rätt vård af fiskevatten, lärer ej
ifrågavarande fiskesätt böra i allmänhet förbjudas. Annorlunda
blir dock förhållandet, när det idkas under pågående
fisklek, då genom bullret i vattnet fisken oroas
och skrämmas så att leken skingras. I följd häraf hafva
kommitterade föreslagit att, såsom från flere orter yrkats,
pulsning ej må idkas under fisklek.

Från vissa delar af landet har begärts att jemväl
ljustring vid bloss måtte förbjudas. Ehuru visserligen
mångenstädes detta fångstsätt i ganska hög grad skadar
fisket, hafva likväl kommitterade, då det på andra orter
hufvudsakligast användes till fångande af gädda samt
denna, såsom ofvan blifvit nämndt, är en af våra värsta
roffiskar, ansett ljustring ej böra i den allmänna fiskeristadgan
förbjudas, utan få bero af öfvenskommelse inom
särskilda orter, eftersom för dem anses lämpligt.

I § 21 hafva kommitterade intagit föreskrift om den
ordning, hvari fiske må förrättas, när flera skola fiska i
samma vatten och de ej kunna göra det alla på en gång.
Kommitterade hafva härvid, i enlighet med hvad nu är
stadgadt, ansett att de fiskande i allmänhet böra förrätta
fisket i ordning, efter som de till stället ankommit. Denna
ordning har dock, åtminstone vid Rikets vestra kust, ej
iakttagits vid notdrägt, hvarvid enligt gammal vana fisket
bedrifvits sålunda att de samlade fiskarena ej börjat
fisket, innan någon af dem märkt det fisken gått in i
varpet, samt att derefter den, som först funnit sådant,
skyndsamt utgifvit sitt nottåg och tagit första kastet,
hvarefter fiskarena förrättat sitt fiske efter som de ankommit
till platsen. Kommitterade hafva ansett att denna
ordning vid notdrägt bör såsom enlig med vana och
billighet föreskrifvas, med allenast det undantag, som
finnes i § 3 medgifvet till förmån för strandegare.

Med afseende derpå att, när notfiske å ett ställe
idkas, fiske med sättgarn ej kan samtidigt bedrifvas å
samma plats, har inom kommittéen ifrågasatts att, då
notfiske är af väsentligt större betydelse än sättgarnsfiske,
i fiskeristadgan borde intagas föreskrift att vid sådan
kollision emellan sättgarns- och notfiskare, den förre
skulle vara pliptig vika för den senare mot ersättning
af denne för liden skada. Som emellertid ett dylikt
stadgande ej ifrågasatts såsom behöfligt annat än för
fiske vid Rikets vestra kust, hafva kommitterade ej tilltrodt
sig kunna förorda dess införande i en allmän fiskerilag,
helst som, derest lokala förhållanden skulle påkalla
sådant i afseende på t. ex. sill- eller makrillfiske i Bohuslän
eller å vissa ställen derstädes, det enligt sista mom.
i § 24 af kommitterades förslag tillkommer Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande och Fiskeristyrelsen att derom
hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig framställning.

I § 22 hafva intagits bestämmelser angående fiske
efter hummer och ostron. Kommitterade hafva dervid
bibehållit nu gällande stadganden endast med mindre
betydliga modifikationer. Då nu gällande förbud att efter
viss dag fånga hummer ofta torde hafva kringgåtts på
det sätt att hummer, som utbjudits under fredningstiden,
påståtts vara fångad före dess början, hafva kommitterade
föreslagit att från en vecka efter början af samma tid
och till dess slut ej får till salu utbjudas, köpas, mottagas
eller från ort till annan forslas lefvande hummer eller
kokt sådan, som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl; och
hafva kommitterade, som med afseende derpå att utländsk,
konserverad hummer i stor myckenhet förekommer i
landet, ej ansett sig kunna utsträcka ifrågavarande förbud
till hummer i allmänhet, då derunder kunde inbegripas
äfven ofvannämnda utländska vara, deremot trott
att, derest förbudet erhåller den lydelse kommitterade
föreslagit, det med detsamma afsedda mål bör i allmänhet
vinnas, då fångande och konservering af hummer ej bör
länder fredningstiden kunna i nämnvärd utsträckning här
verkställas, utan att föranleda till den brottsliges fällande.

Med anledning af den stora betydelse laxfisket eger
för landet, hafva i särskilda till kommitterade ankomna
berättelser och skrivelser begärts att allmän fredningstid
måtte fastställas i afseende på denna fisk äfvensom att
förbud måtte meddelas att fånga lax under viss storlek.
Som emellertid laxfiske bedrifves på en stor mängd orter
i landet från dess nordligaste delar till dess sydligaste
provinser samt således till följd af olika klimatiska förhållanden
den tid, hvarunder fisket kunde böra inställas,
blir väsentligt olika för skilda delar af landet, hafva
kommitterade ansett att någon viss tid, hvarunder fångst
af lax skulle vara förbjuden, ej kan lämpligen utsättas i
en för hela landet gemensam fiskeristadga.

Med afseende derpå att befolkningen i vissa delar
af Norrland hemtar ett af sina vigtigare lefnadsmedel
från mindre laxöringar (s. k. börting) samt med afseende
derpå, att inom laxslägtet former förekomma, som på
vissa orter, der de lefva afstängda från till fälle att enligt
sin natur utgå i liafvet eller större sjöar, aldrig synas
uppnå den eljest normala storleken, har det synts kommitterade
olämpligt att förbjuda fiskerättsegare att tillgodogöra
sig tillgången på dessa laxformer. I följd häraf
och då dessutom en mindre laxform, forellen, är på det
sätt skadlig, att den förtär den egentliga laxens rom och
yngel samt en annan, laxöringen, äfven med begärlighet
uppsöker laxrommen, hafva kommitterade ej funnit sig
böra i sitt förslag förbjuda all fångst af smålax, hvaremot,
då nämnda former ej pläga till någon större myckenhet
försäljas, kommitterade hemställt att lax, som är mindre
än 45 centimeter, ej må försäljas, till salu utbjudas eller
köpas.

Härofvan hafva kommitterade erinrat, hurusom redan
1766 års fiskeristadga bestämde att utöfver de föreskrifter
angående hushållning med fiskevatten, hvilka meddelats
i den allmänna fiskeristadgan, borde i afseende på sådane
fiskevatten, hvari flera egde fiskerätt, genom särskilda
stadgar fastställas ytterligare regler för fiskets bedrifvande
och vård. Dylika särskilda stadgar förutsättas ock i nu
gällande fiskerilag, i dess § 22. Med afseende derpå att,
såsom förut blifvit anmärkt, olika orters skilda naturförhållanden,
fiskarter och fiskesätt betinga olika föreskrifter
till fiskets vård och förkofran, och då det ej är
lämpligt att i en allmän fiskerilag intaga föreskrifter afsedda
att gälla endast för en viss del af landet, torde
tvifvelsutan fortfarande som hittills i afseende på sådane
vattensystem, hvari flere ega fiskerätt, i allmänhet erfordras
att i specialstadgar fastställas närmare bestämmelser
angående fiskets vård och bedrifvande. Likasom,

enligt hvad. ofvan blifvit antydt, lagstiftaren i allmänhet
bör åt egaren till ett fiskevatten, hvilket ej står i samband
med annans, öfverlemna att vårda sitt fiske på sätt
egaren sjelf finner vara bäst, synes ock i afseende på
fiskevatten, deri flere delegare finnas, lagstiftaren egentligen
endast böra tillse det ej någon delegare emot annans
vilja skadar dennes fiske. Kommitterade anse derföre
att det bör öfverlemnas åt de fiskeberättigade att
afgöra om några och i sådant fall hvilka särskilda föreskrifter
för fiskets vård och bedrifvande i deras fiskevatten
böra meddelas. • Lagstiftarens hufvudsakliga åtgärd
i afseende på dylika särskilda föreskrifter bör derföre
endast vara att bestämma den ordning, hvari överenskommelser
lagligen kunna träffas, äfvensom att tillse det
ej en del af de fiskeberättigade emot andras bestridande
må kunna påtvinga dem bestämmelser, som för deras
förhållanden äro otj enliga eller kunna vara rent af
skadliga.

Enligt 22 § i gällande fiskeristadga eger Eders
Ivongl. Maj ds Befallningshafvande, äfven att utan begäran
af rättsegande samt till och med i strid mot de fiskeberättigades
uttryckta önskan, meddela särskilda föreskrifter
i afseende på fiskets vård och bedrifvande. Af redan
angifna skäl kunna kommitterade likväl ej finna en dylik
rätt förenlig med. de grunder, hvarpå vår näringslagstiftning
i öfrigt numera hvilar. Lika litet kunna kommitterade
finna med dessa grunder öfverensstämmande att,
såsom i nådiga kungörelsen den 8 November 1867 nu
är medgifvet fiskeriintendent, denne må ega befogenhet
att på grund af innehafvande befattning föra talan i
fråga om ordnande af hushållning med enskilda fiskevatten.
Kommitterade anse derför att initiativrätt i fråga
om upprättande af särskild stadga för visst fiskeområde
endast bör tillkomma delegare deri. Då det emellertid
är af vigt att, när dylik särskild stadga anses behöflig,

förslag dertill uppgöres af person, som innehar nödig
sakkunskap, hafva kommitterade hemstält att sådant förslag
alltid skall uppgöras af en statens fiskeriintendent
samt att detsamma skall åtföljas af fullständig motivering.
Innan detta förslag kan pröfvas, måste emellertid vara
bestämdt det fiskeområde, för hvilket föreskrifterne skola
gälla. Som emellertid enligt hvad kommitterade redan
angifvit, synnerlig vigt ligger derpå att detta område
rätt afpassas, hafva kommitterade hemställt att samma
område skall af fiskeriintendenten efter föregången undersökning
föreslås.

Ehuru, enligt hvad anmärkt blifvit, initiativrätt till
särskild stadgas åstadkommande bör tillkomma endast
innehafvare af fiskerätt inom j området, är dock uppenbarligen
nödvändigt att den, som påfordran stadgan, ej
sjelf skall sammankalla öfrige fiskeberättigade inom området,
utan att sådan kallelse utfärdas af viss myndighet
och att denna sedermera skall tillse det laga former
iakttagas, så att bestämdt blir hvad som skall anses för
de fiskeberättigades beslut. Såsom enligt nu gällande
lag lärer denna myndighet lämpligast böra vara Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Kommitterade hafva
derföre föreslagit att, när någon önskar särskild stadga
för fiskeområde, hvari han har del, han skall anmäla
sådant hos Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, och
att denne derefter skall anmoda distriktets fiskeriintendent
att uppgöra ofvannämda förslag å fiskeområdets omfattning
samt till särskilda bestämmelser för detsamma,
äfvensom att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
jemväl i öfrigt skall föra ärendet till lagenligt afgörande.

Sedan berörda förslag blifvit af fiskeriintendenten
aflemnade till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
skall derföre denne sammankalla alla innehafvare af
fiskerätt inom det föreslagna fiskeområdet för att i ärendet
besluta. På det att de fiskeberättigade må före

sammanträdet inför Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
erhålla kunskap om det förslag till särskild stadga,
hvaröfver de då skola öfverlägga och besluta, torde detta
böra i sammanhang med kallelsen kungöras.

I fråga om tid och sätt för sådan kallelse, som här
är i fråga, hafva kommitterade, i öfverensstämmelse med
hvad angående kallelse i laga skiftesärenden är föreskrifvet,
hemställt att kallelsen skall minst fjorton dagar
före sammanträdet kungöras från predikstolen i den eller
de socknar, hvarinom det föreslagna ''"''fiskeområdet är
beläget.

Vid sammanträde om hithörande ^frågor bör hvarje
innehafvare af fiskerätt inom fiskeområdet ega att tillstädeskomma
samt deltaga i öfverläggningår och beslut.
Väl kan, i det fall att någon medgifvit annan eller andra
fiskerätt i sitt fiskevatten, derigenom'' inträffa att flere
personer ega talan för samma fiskevatten, men någon
lämpligare grund för rätt att deltaga i besluten torde ej
gifvas. Då enligt kommitterades förslag (§27) öfverenskommelse
angående förevarande ämne ej är afsedd att
ovilkorligen gälla för längre tid än fem år, lärer det ej
vara lämpligt att låta endast egare af fiskevatten deltaga
i besluten; och då, i händelse af olika meningar bland
de närvarande, omröstning ej torde kunna verkställas
annorlunda än efter hufvudtalet, lärer ej ligga större
orättvisa i att låta flere rösta för samma fiskevatten än
att egaren af t. ex. 9/io i fiskevattnet ej har vid votering
större afgöranderätt än egaren af 1/100 af fisket. Som
föröfrigt kommitterade i sitt förslag lemnat hvarje i omröstningen
deltagande öppet att underställa det beslut,
hvarmed han ej finner sig belåten, pröfning af en sakkunnig
nämnd, hvars beslut blir gällande för alla de
fiskeberättigade, torde något äfventyr ej ligga i medgifvandet
åt hvarje fiskeberättigad inom fiskeområdet att
deltaga i besluten.

Derest fiskeriintendenten är tillstädes vid sammanträdet,
bör det vara en tjenstepligt för honom att lemna
råd och upplysningar rörande allt hvad till den omhandlade
frågans lösning hörer. För detta ändamål bör det
vara honom tillåtet att i öfverläggningarne deltaga, hvaremot
rösträtt vid besluts fattande bör enligt kommitterades
förslag tillkomma endast de fiskeberättigade.

Då till sammanträdet endast kallats innehafvare af
fiskerätt i det område, hvarför fiskeriintendenten föreslagit
särskilda föreskrifter, kan det uppenbarlignn ej tillåtas
de närvarande besluta att äfven annat fiskevatten skall
höra till samma område. Skulle deremot de närvarande
anse det föreslagna området sådant att enahanda bestämmelser
ej passa för hela området, böra de få bestämma
att det fiskeområde, hvarför de särskilde föreskrifterna
skola meddelas, skall utgöra allenast viss del deraf.
Anser någon i sådant afseende fattadt beslut olämpligt,
må han underställa frågan den särskilda fiskerinämndens
pröfning; men då de närvarande under tiden, sedan förslaget
genom kallelsen delgafs dem, haft tillräckligt tillfälle
att öfverväga, huruvida det föreslagna området är
lämpligt, bör, då frågan om områdets storlek alltid måste
vara afgjord, innan de särskilda bestämmelserna kunna
meddelas, den som är missnöjd med beslutet genast anmäla
sådant, på det att i alla de fall, der denna fråga ej
hänskjutes till den särskilda nämnden, endast ett sammanträde
af de fiskeberättigade må erfordras. Skulle
deremot dylikt missnöje anmälas, måste, då ifråga om
föreskrifternas innehåll endast de eg a besluta, som hafva
fiskerätt inom det område, för hvilket besluten skola
gälla, sammanträdet uppskjutas till dess nämnden bestämt
området.

Vill deremot fiskerättigad underställa nämnden något
vid sammanträdet fattadt beslut öfver framstäldt förslag
till särskild bestämmelse för fiskeområdet, synes han

böra få inlemna besvären till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
inom trettio dagar från det sammanträdet
afslutades.

I § 25 afhandlas den granskning och stadfästelse,
som tillkommer Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
i afseende på de för visst fiskeområde öfverenskomna
bestämmelser. Granskningen består endast deri att tillse
att de fiskeberättigades och fiskerinämndens beslut om
särskild stadga för visst fiskeområde tillkommit i laga
ordning samt att de beslutade föreskrifterna ej strida
mot den allmänna fiskeristadgans bestämmelser eller annan
allmän lag. Derest Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
finner sådant hinder ej vara emot stadgan,
skall Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fastställa
den äfvensom bestämma vite af högst 200 kronors böter
för öfverträdelse emot densamma. Skulle någon fiskeberättigad
vara missnöjd med Eders Kongl. Majrts Befallningshafvandes
berörda utslag, lärer han böra ega att
deröfver i vanlig ordning anföra besvär hos Eders Kongl.
Majrt. Då Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande dock
ej egt att pröfva annat än hvad ofvan angifvits, men ej
de öfverenskomna bestämmelsernas lämplighet eller otjenlighet,
torde det ej höra tillåtas att draga målet under
Eders Kong], Majrt i andra hänseenden än de, hvari pröfning
tillkommit Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande.

Då för många orter överenskommelser rörande fiskets
bedrifvande blifvit faststälda, Indika torde finnas tillfredsställande,
och då dessutom någon tid måste komma att
förgå innan nya överenskommelser om fiskets vård och
bedrifvande kunna komma att fattas enligt den nya fiskeristadga,
som af Eders Kongl. Majrt i nåder varder utfärdad,
hafva kommitterade föreslagit att de nu för vissa
orter i laga ordning tillkomma beslut i afseende å fiskes
bedrifvande, skola fortfarande och intill dess ny öfverenskommelse
lagligen blifvit faststäld, tjena till efter -

lefnad, i allt, hvad de ej strida emot de allmänna föreskrifterna
i den nya fiskeristadga, Eders Kongl. Maj:t kan
komma att utfärda.

I § 22 af nu gällande fiskeristadga finnes till en
början uttalad den allmänna regel att i fiskevatten, hvari
flere hafva fiskerätt, fisket skall så bedrifvas att leken ej
förstöres och att den utlekta fisken och det späda ynglet
sparas. Då emellertid uppfattningen, huruvida ett visst
fiskesätt eller annan åtgärd innefattar öfverträdelse af
detta allmänna stadgande, mången gång torde blifva särdeles
olika samt då således föreskriften egentligen uttrycker
endast en allmän princip men ej innefattar ett
med erforderlig bestämdhet affatta dt lagbud, hvars öfverträdande
medför ansvar, lärer redan ur denna synpunkt
stadgandet ej vara lämpligt i allmän lag. Att stadgandet
är obestämdt antydes äfven i den gällande fiskerilagen,
hvarest omedelbart efter detsamma säges att »fördenskull»
fiskeredskap af vissa slag förbjudas.

Visserligen är, för att en viss fiskart skall förökas
i ett vatten, angeläget att densamma lemnas tillfälle att
ostörd förrätta sin lek och att dess späda yngel sparas,
men derföre kan ej såsom allmängiltig regel uppställas
att allt fiske skall så bedrifvas att leken ej förstöres och
att den utlekta, späda fisken sparas. Numera har man
nämligen kommit till insigt derom att under vissa förhållanden
det är nödvändigt för ett fiskes rätta vård att
undanrödja både rom och yngel af öfverhandtagande roffiskar
samt att i laxförande vattendrag borttaga äfven
annan småfisk, hvilken eljest med laxynglet delar födan
och hindrar detsammas utveckling. Då slutligen såväl de
sätt, på hvilka skydd bör gifvas åt lekande fisk och
yngel, som ock tiden, då sådant skydd erfordras, äro till
och med för samma Åskslag väsentligt olika i en trakt af
vårt vidsträckta land än i en annan, lärer något allmänt

stadgande angående skydd i förevarande hänseenden ej
kunna meddelas.

Med den uppfattning, kommitterade hysa i afseende
på grunden för lagstiftningen i fråga om fiskes bedrifvande
i vatten, hvari flere ega del, hafva kommitterade
ej ens ansett det tillkomma lagstiftaren att meddela dylikt
stadgande. Enligt hvad kommitterade redan angifvit, bör
nämligen vården om fiske i vatten, gemensamt för flere,
lika väl betraktas såsom en enskild angelägenhet, som
fiske i en vattensamling, hvilken helt och hållet omgifves
af en enda persons egor och således är dennes enskilda
egendom. Då likväl de hänseenden, hvari särskilda bestämmelser
för fiskes bedrifvande å viss ort lämpligen
kunna meddelas, i hufvudsak torde vara lika, om ock
sjelfva bestämmelserna måste vara olika för skilda orter,
samt då efter kommitterades åsigt förslag till bestämmelserna
skall uppgöras af statens fiskeriintendent, hafva
kommitterade ansett att, ehuru efter hvad ofvan blifvit
anmärkt, den allmänna fiskerilagen ej kan eller bör bestämma,
hvad den särskilda stadgan skall innehålla, en
anvisning å de afseenden, hvartill hänsyn hufvudsakligen
bör tagas vid den särskilda stadgans uppgörande, lämpligen
skulle meddelas i den allmänna fiskerilagen. Denna
anvisning finnes i § 26 af kommitterades förslag. Sålunda
bör till en början tillses huruvida under vissa delar
af året med hänsyn till det ena eller andra fiskslagets
lektid vissa lekplatser böra fridlysas samt fisket å dem
inställas. Mången gång torde det dock ej erfordras att
all fångst af viss fisk inställes under lektid, utan kan
leken tillräckligt skyddas, om allenast vissa delar af lekplatserna
fridlysas för fiske och dem lemnas behörig omvårdnad.

Vidare lärer vid specialstadgas uppgörande böra noga
öfvorvägas de fångstsätt och de fångstmedel, livilka kunna
för orten anses lämpliga, eller livilka såsom skadliga böra

förbjudas. I de stadgar för fiskes bedrifvande å viss ort,
bvilka hittills meddelats, har i allmänhet vid bestämmande
af den maskstorlek å garnredskap, som skulle anses
tillåten, föreskrifvits att hvarje maska skulle hafva viss
storlek emellan knutarne. Då likväl under redskapens
användande lätt kan inträffa att knutarne i redskapen
något rubbas så att en maska förstoras och en annan
förminskas, torde vid uppmätning af garnredskap, till
utrönande huruvida denna bör anses tillåten eller ej,
medelstorleken af flere bredvid hvarandra liggande maskor
böra beräknas. Kommitterade hafva derföre föreslagit
att, när viss maskstorlek å garnredskap fastställes, detta
skall göras sålunda att bestämmelse meddelas att på en
meters längd af redskapen ej må finnas flere än visst
antal maskor. Jemväl lärer vid kontrollmätning af garnredskap
denna böra vara våt och hållas sträckt, sådan
den förekommer då den begagnas till fiske.

I öfrigt bör vid särskild stadgas uppgörande för fiskes
bedrifvande å visst område öfvervägas om några ytterligare
åtgärder kunna för området vara lämpliga till fiskets
bevarande och upphjelpande. Dessa åtgärder blifva väl
mycket olika på skilda ställen, men kommitterade hafva
särskildt velat påpeka ett par åtgärder, som ofta torde
vara tjenliga, nämligen att genom utsättande af risvasar
å fridlysta lekplatser skydda leken och det späda ynglet
samt att genom borttagande af uppgrundningar i vattendragen
eller andra hinder för fiskens gång bereda fisken
trefnad.

Då närmast efter det saltsjöfiske, hvilket är öppet
för alla rikets innebyggare och i afseende på hvilket således
någon öfverenskommelse angående fiskets bedrifvande
ej kan ifrågakomma, laxfisket är det utan gensägelse
mest betydande af våra fisken, äro slutligen i § 26
angifna vissa omständigheter, hvarå vid öfverenskom -

melse angående laxfiske i visst fiskevatten uppmärksamhet
ansetts böra fästas.

I de särskilda stadgar, som meddelats i enlighet
med § 22 i gällande fiskerilag, har väl ofta föreskrifvits
att stadgan skulle tjena till efterrättelse under viss bestämd
tid, men ännu oftare har sådan föreskrift saknats.
Då det likväl är angeläget å ena sidan att en särskild
öfverenskommelse angående fiskes vård och .bedrifvande
å viss ort ej ovilkorligen blir gällande under allt för lång
tid samt å andra sidan att ej heller någon enskild fiskeberättigad,
som finner sig missbelåten med öfverenskommelsen,
kan omedelbart efter dess fastställande och
således innan dess verkningar kunnat visa sig, få söka
att undanrödja den, hafva kommitterade i § 27 föreslagit
bestämmelser angående den tid, hvarunder öfverenskommelse
skall gälla.

I § 28 hafva kommitterade föreslagit bestämmelser
angående den fiskerinämnd, som enligt kommitterades
åsigt bör pröfva den klagan, en eller flere fiskeberättigade
föra emot lämpligheten af pluralitetens beslut angående
särskild öfverenskommelse för visst fiskeområde.
Denna nämnd synes böra utgöras af personer, hvilka
landstinget och hushållningssällskapets inom orten förvaltningsutskott
genom val för viss tid utsett till medlemmar
i dylik nämnd. På det att i hvarje mål, som
hänskjutes till nämnden, denna må bestå af opartiske män
med kunskap om de särskilda fiskeriförhållanden, hvilka
förefinnas å den ort, som målet angår, hafva kommitterade
föreslagit att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
bör eg a att för hvarje mål bland de af landstinget
och hushållningssällskapet härtill valde utse den särskilda
nämnden.

I § 29 är föreskrift meddelad i afseende på det fall
att det fiskeområde, för hvilka särskilda bestämmelser
ifrågasättas, är beläget inom två eller flere län. Då det

emellertid funnits olämpligt att såsom hittills ärendet
behandlas särskild! för hvarje län och dervid olika beslut
kunna komma att fattas för ett och samma fiskevatten,
hafva kommitterade föreslagit att Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i det län, hvarinom största
delen af fiskevattnet ligger, bör handlägga ärendet i hvad
det angår hela området, men att, sedan öfverenskommelse
för detsamma träffats och fastställts, denna kungöres
af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i alla de län,
hvari fiskeområdet ligger.

Väl lärer det för sökanden någon gång kunna vara
svårt att, när han begär särskild öfverenskommelse angående
fiske inom sitt och tillgränsande fiskevatten, kunna
bestämma, huruvida fiskeområdet hufvudsakligen ligger
inom det ena eller andra länet. Men då han enligt § 24
alltid skall begära sådan öfverenskommelse hos Eders
Kongl. Majds Befallningshafvande i det län, der hans
eget fiskevatten ligger, bör ovisshet hos Eders Kongl.
Maj ds Befallningshafvande ej kunna uppstå, huru med
ansökningen bör förfaras. Finner Eders Kongl. Majds
Befallningshafvande af fiskeriintendentens förslag att omJ
rådet till större del än i hans eget län är beläget i annans,
lärer Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande
öfverlemna ärendet till Eders Kongl. Majds Befallningshafvande
i detta län.

I öfverensstämmelse med hvad, som är föreskrifvet i
i afseende på ledamot i expropriationsnämnd, hafva kommitterade
i § 30 lemnat bestämmelser angående ersättning
åt ledamöter i fiskerinämnd.

Då fiskodling ej kan med fördel bedrifvas utan att
fiskodlaren eger rätt ej mindre att när som helst fiska
afvelsfiskar än ock att på alla tider af året samt äfven
med fina redskap befria fiskevattnet från skadliga roffiskar
samt då den, som bedrifver rationel fiskodling, ej torde
vilja förderfva fisket i samma fiskevatten, der odlingen

bedrifves, hafva kommitterade i § 31 föreslagit att den,
som under kontroll af statens fiskeritjensteman bedrifver
fiskodling i sitt fiskevatten, må utan hinder af de särskilda
bestämmelser, hvilka kunna vara för detsamma
gällande, idka sitt fiske, så länge han ställer sig till
efterrättelse de föreskrifter, hvilka den kontrollerande
fiskeritjenstemannen finner nödigt för fisket honom meddela.

I nådiga brefvet den 26 April 1861 har Eders Kongl.
Maj:t medgifvit vissa personer att för fiskeriundersökningar
bruka eljest ej tillåten redskap. Nämnda nådiga
bref angår emellertid endast sådane personer, hvilka efter
vederbörligt uppdrag utföra vetenskapliga undersökningar,
men då mången, som ej eger sådant offentligt uppdrag,
kan vilja företaga vetenskapliga undersökningar angående
fiske, hafva kommitterade i § 32 föreslagit att för sådan
person och dylikt ändamål undantag från den allmänna
fiskerilagen eller den för visst område gällande särskilda
stadga må kunna meddelas. Sådant undantag kan jemväl
erfordras för fångande i ett fiskevatten af afvelsfiskar
till ett annat; Och kommitterade hafva derföre i § 32
jemväl föreslagit att dylikt undantag må kunna lemnas.

Eu bland de orsaker som angifvits såsom väsentligen
bidragande dertill att de för visst fiskeområde meddelade
särskilda bestämmelser ej så, som väntadt varit, befordrat
fiskets vård och tillväxt, är att nödig tillsyn öfver bestämmelsernas
iakttagande ej hållits. Kommitterade hafva
derföre i § 33 föreslagit att dylika tillsyningsmän alltid
böra finnas anstälde till erforderligt antal. Derest de
fiskeberättigade önska åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
öfverlemna tillsyningsmännens utväljande, lärer
sådant ej böra dem förvägras. Men då tillsyningsmännen
liufvudsakligast hafva att öfvervaka efterlefnaden af bestämmelser,
som de fiskeberättigade öfverenskommit för
vården af sina fisken, synes det äfven böra vara de fiske Fiikeriltomitcm

betänkande. 3

berättigade fritt att sjelfve sammankomma till utseende
af tillsyningsman. Hafva de emellertid ej förbehållit sig
detta och hafva de ej heller öfverlemnat tillsyningsmännens
tillsättande åt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
lärer vara lämpligast att dessa utses å kommunalstämma.

I fjerde kapitlet eller §§ 35—48 hafva kommitterade
föreslagit bestämmelser angående påföljd för öfverträdelser
af fiskeristadgan. Jemte det kommitterade för sådane
öfverträdelser föreslagit böter, lämpade efter förseelsernas
gröfre eller lindrigare beskaffenhet, hafva kommitterade
tillika hemställt att fångst, som någon gjort vid fiske,
hvilket är stridande mot fiskerilagen, måtte vara förverkad.

I § 22 af nådiga förordningen angående jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund äro meddelade bestämmelser
angående rätt till handräckning för borttagande
af stängsel, som uppenbarligen finnes mot lag stridande
och är anbragt i led eller ådra, hvarom samma förordning
handlar. Då densamma emellertid ej innehåller
föreskrifter angående sådan fiskled, hvilken ej tillika är
kungsådra, men lika skäl torde finnas att i afseende på
dylik fiskled, som i fråga om kungsådra, åt den, som af
olaga stängsel i vattnet har men, lemna handräckning
för stängslets borttagande, hafva kommitterade i § 36
med afseende på fiskled föreslagit stadgande af hufvudsakligen
samma innehåll med det, hvilket för olaga stängsel
i kungsådra innefattas i § 22 af vattenrättsförordningen.

I nådiga jagtstadgan finnes föreskrifvet att den,
som å bar gerning anträffar någon, som idkar oloflig
jagt, eger att från denne taga, utom det förverkade
vildbrådet, jagtredskapen samt dem behålla till dess domstolen
sig utlåtit. Motsvarande föreskrift i afseende på
fiske finnes väl ej i nådiga fiskeristadgan men är meddelad
i flere stadgar för fiske å viss ort. Då emellertid

föreskriften hvilar på rättvis grund, anse kommitterade
densamma böra meddelas i den allmänna fiskerilagen.

Ehuru ofta händt att oloflig redskap eller fångst påträffas
utan att fiskaren jemväl ertappas, saknas likväl i
nu gällande fiskerilag stadgande, huru med redskapen
eller fångsten i sådan händelse skall förfaras. Då likväl
dylikt stadgande uppenbarligen erfordras, hafva kommitterade
i § 47 föreslagit sådant. Kommitterade, som ansett
de i § 147, mom. 2 och 3, af gällande tullstadga
lemnade föreskrifter afse i visst hänseende analoga fall,
hafva derföre i enlighet med hvad der stadgats angående
i beslag tagna olofligen införda varor ansett att egaren
till den i beslag tagna redskapen eller fångsten bör kallas
ätt inom viss tid anmäla sig vid förlust af talan i
saken. Då likväl värdet af beslagtagen fiskeredskap eller
fångst vanligen är ringa samt egaren dertill i de allra
flesta fall torde finnas i orten, har kallelsen ansetts böra
kungöras ej genom allmänna tidningarne utan medelst
uppläsning i ortens kyrkor.

Likaledes har, då i beslag tagen fångst är förskämning
underkastad, beslagtagaren ansetts böra ega att
omedelbart försälja den, sedan genom syn och värdering
å varan af två ojäfvige män dess beskaffenhet och värde
blifvit utredd, samt med vilkor i öfrigt att han genast
instämmer den, från hvilken beslaget gjorts, eller, om
denne ej är känd, underrättar honom om beslaget genom
kungörelse i kyrkorna.

I §§ 48—51 hafva kommitterade upptagit stadganden,
som i hufvudsak lika återfinnas i nu gällande fiskerilag.

Derest vid pågående större fiske, vid fiskeläge eller
annan plats, der flere personer för fiskerinäringens idkande
nedsatt sig, särskild föreskrift eller åtgärd skulle
erfordras till ordningens uppehållande, lärer det tillkomma
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att härom, likasom
i andra mål angående upprätthållande af allmän ord -

ning, meddela lämpliga föreskrifter. Då emellertid dylika
ordningsföreskrifter för fiske mången gång kunna vara
särdeles angelägna, hafva kommitterade trott det ej vara
olämpligt att på sätt kommitterade i § 52 föreslagit vederbörande
erinras att det tillkommer Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att meddela dylika föreskrifter.

Sedan kommitterade nu i underdånighet angifvit motiven
till föreskrifterna uti det förslag till ny fiskeristadga,
som härmed öfverlemnas till Eders Kongl. Maj:t, återstår
det att äfven angifva skälen hvarför åtskilliga, från särskilda
orter framstälda, önskningsmål ej af kommitterade
ansetts böra förordas att varda intagna uti den allmänna,
för hela riket gällande fiskeristadgan, hvarjemte kommitterade
slutligen i underdånighet få framställa förslag till
sådane åtgärder, som för fiskeriernas öfvervakande och
framtida utveckling synas erforderliga.

Förbud har begärts mot begagnande af sölvad, tobisnot
och fina agnmjärdar. — Uti vissa delar af rikets fiskevatten,
såsom i Göteborgs och Bohus län samt uti vissa
orter i Hallands, Blekinge och Kalmar län begagnas små,
finmaskade vadar, samt i Hallands, Kristianstads och Blekinge
län tobisnot, för erhållande af agn till krokfisket;
och anser man för vissa delar af nämnde orter att dessa
redskap för sagde ändamål ej kunna undvaras. Särskild!
anföres från Blekinge att finmaskad not är för agntägt
inom länet nödvändig, då länets befolkning på öarne i
yttre hafsbandet under stränga vintrar hemtar sitt uppehälle
nästan uteslutande af krokfiske med gäddlinor under
isen. Tobisnotarne, å hvilka kilen är helt och hållet af
väf, anses, der de begagnas, icke verka skadligt, då de
ej kunna användas till annat fiske. Tillika anföres att
tobisfisken, som i Hallands, Kristianstads och Blekinge

län ej skall kunna undvaras till bete, ej kan fångas annat
än genom not med väfkil, ty »för skuggan af maskredskap
skyggar denna fisk och kryper ner i sanden på sjöns
botten.»

På åtskilliga andra orter begagnar man för fångande
af agn till krokfisket mycket täta mjärdar; och säges
från Jönköpings län att der skall med sådana bedrifvas
stort ofog, då en mängd småfisk, utom den som erfordras
till agn, uppfångas och sålunda går förlorad. Också yrkas
från sist nämnde län, att sådana mjärdar måtte förbjudas
eller endast med vissa inskränkningar tillåtas,
likasom man å andra orter velat hafva förbud mot sölvad
och tobisnot. Sistnämnda fångstredskap är för närvarande
icke tillåtet, då i § 22 af nu gällande fiskeristadga
är föreskrifvet, att »notkilar af väf skola vara
till begagnande förbjudna». I Bohuslän få icke heller
sölvadarne begagnas, utan att särskildt tillstånd dertill
genom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande undantagsvis
meddelats. Då emellertid, såsom ofvan angifvits,
ifrågavarande redskap å vissa orter ej kunna, utan men
för fiskerinäringen, för fångande af smärre fisk till agn
undvaras, torde de ej böra i allmänna fiskeristadgan förbjudas,
utan må det ankomma på vederbörande att om
dessa redskaps användning meddela sådana föreskrifter,
som efter de särskilda ortliga förhållandena äro lämpliga,
så att omförmälde redskap må å de orter, der de befinnas
för agnfångst vara behöfliga, få begagnas under de vilkor
och förbehåll, som till förekommande af missbruk kunna
anses böra föreskrifvas.

Förbud mot de under senare åren uti de norra länen
i bruk komna stor- eller jinnryssjorna har af åtskilliga
fiskeberättigade inom nämnde län yrkats. — Dessa, efter
modeller från Finland införda fiskeredskap, som hufvudsakligast
begagnas för fångst af sik men äfven af lax,
äro af betydligt större dimensioner än de vanliga, förut

brukliga ryss] orna. Användande af finnryssjorna har
öfverklagats såsom skadligt och förstörande för fisket,
då vikar, sund och elfmynningar af dem stängas, hvarigenom
fisken hindras att gå upp till sina lekplatser.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs
och Westerbottens län hafva ock redan vidtagit åtgärder,
som afse att förekomma de öfverklagade verkningarne
af dessa fiskeredskap; och i § 11 af kommitterades förslag
till ny fiskeristadga hemställes, att i hvarje eif,
ström, å eller sund skall vattenled för fiskens gång alla
tider på året hållas öppen, samt att der, ström eller å i
hafvet eller i insjö utfaller eller från annat vattendrag
eller från insjö vidtager, ej må anbringas sådan fiskeredskap
eller byggnad att fiskens gång i djupaste vattnet
hindras.

Genom detta förslag, om det af Eders Kongl. Maj:t
i nåder bifalles, är således förebygdt, att finnryssjorna
kunna användas så att de hindra fiskens gång till och
från lekplatserna. I följd häraf och då dessa för hafsfisket
i de norra orterna nu mera använda nya fiskeredskap
i öfrigt kunna begagnas utan att åstadkomma
skada, hafva kommitterade ej ansett det vara lämpligt
det deras begagnande helt och hållet förbjudes.

Från Jemtland har begärts att bruket af fiskutter
måtte förbjudas. Denna är ett för krokfiske begagnadt
redskap, som med fördel på åtskilliga orter användes;
och der missbruk dermed bedrifves, så att fisket deraf
anses lida skada, må väl lämpligast genom överenskommelser
emellan de fiskeberättigade bestämmas de
inskränkningar i detta fiskesätt, som kunna finnas vara
af behofvet påkallade.

Från många orter inom landet omförmäles, hurusom
fisket förbättrats genom anläggning af risvasar eller risvålar,
hvilka under fiskens lektid betäckas med rom samt
lemna trygga tillhåll åt fiskynglet. Med hänseende till

de störa fördelarne häraf har från Jönköpings län framstälts
det yrkande, att »i den nya fiskeristadgan måtte
föreskrifvas ovilkorlig skyldighet för dem, som vilja bedrifva
fiske, att i sjöarna anlägga och underhålla risvasar,
förfärdigade enligt föreskrift af deri kunnig person», och
från Kalmar län anföres, att »som årlig risning med
vasar är rättaste och kraftigaste medlet att förbättra ett
fiske», så borde föreskrifvas att »hvarje hemmansegare
med andel i sjö eller å skulle, vid stadgadt vite, vara
pligtig på lämpliga ställen uppsätta minst fyra risvasar
samt dem behörigen underhålla genom att årligen borttaga
gammalt och påföra nytt ris till den ungefärliga
höjd, vattnet innehar den 24 Juni». — Väl kan ej bestridas,
att utställande af risvasar är för fiskens förökning
af största vigt, i synnerhet uti de sjöar, som hafva kala
stränder och sakna vassar samt derföre äro ogynsamma
för romläggning; men att ovilkorligen föreskrifva upprättande
af sådana hafva kommitterade ej ansett lämpligt,
helst på vissa orter svårigheter möta att anskaffa virke
till risvasars anläggning och underhåll. Som emellertid
den omnämnda, för skyddande af fiskleken och det späda
fiskynglet afsedda åtgärden är af stor vigt och synes
böra vidtagas allestädes, der sådan åtgärd kan utföras
och af behofvet påkallas, hafva kommitterade i § 26
mom. c af förslaget till ny fiskeristadga erinrat, att vid
upprättande af överenskommelser rörande vården af
gemensamma fisken, frågan om utsättande af risvasar å
fridlysta lekplatser städse bör tagas under ompröfning.

Förut hafva kommitterade erinrat ätt om väsentligt
gagn skall vinnas genom fiskeristadgar, vare sig att
dessa gälla för hela landet eller för vissa distrikt af detsamma,
så måste stadgarnes efterlefnad kunna behörigen
öfvervakas. Ett sådant öfvervakande åligger statens
polismyndigheter, fiskeriintendenterne och uppsyningsmännen
i de särskilda fiskeridistrikten. Då de sistnämnde

närmast äro i tillfälle ätt taga kännedom om livad vid
fisket sig tilldrager böra de ock kunna utöfva den noggrannaste
tillsynen. Det är derföre af stor vigt att dessa
tillsyningsmän ega insigter om och intresse för det uppdrag,
som dem lemnas; och ett önskningsmål återstår
härvid alltid, det nämligen att tillsyningsmännen måtte
för sina maktpåliggande, icke så litet mödosamma och
ej angenäma befattningar erhålla nöjaktig aflöning. Allmänt
förspörjes klagan att fiskeristadgarne ej, såsom sig
vederbort, öfvervakats, och från Örebro län har erinrats
derom, att det torde vara fåfängt att utan aflönade väktare
vänta någon ändring till det bättre beträffande uppsigten
öfver efterlefnaden af fiskeristadgarne. Men då
det icke lärer kunna ifrågasättas att orternas fiskeriuppsyningsmän
skulle med statsmedel aflönas och sålunda
en ny talrik tjenstepersonal komma att belasta statens
årliga utgiftskonto, så hafva kommitterade icke funnit
sig böra föreslå något sådant. Kommitterades förslag
till fiskeristadga grundar sig väsendtligen på öfvertygelsen
derom, att det hufvudsakligast är på frivillighetens vågsamt
genom ett ökadt intresse för fiskerierna, som dessa
kunna komma att bevaras och förbättras, så att de lemna
en rik afkastning. Kommitterade anse derföre att det
skall vara en pligt för hushållningssällskapen och landstingen
att anvisa medel till aflöning åt fiskeritillsyningsmännen
äfvensom att i öfrigt medverka till allt, som kan
befordra fiskeriernas vård och förkofran. Några hushållningssällskap
och landsting äfvensom enskilde personer
hafva ock redan på ett berömvärdt sätt icke allenast
anvisat medel till aflöning åt fiskeritillsyningsmän och
undervisare i fiskodling, utan äfven i öfrigt ådagalagt
nit och verksamhet för upphjelpande af fiskerinäringen;
och kommitterade hysa den förhoppning att öfrige hushållningssällskap
och landsting skola känna sig manade
att följa de för dem härutinnan gifna vackra exemplen

samt sålunda medverka till bättre tider äfven för denna
näring.

Att Sveriges fiskerier, synnerligast insjöfisket, förr
varit af en vida större betydenhet, än för närvarande,
framgår oförtydbart af de meddelanden, som till kommittéen
ingått från hushållningssällskapen. Men äfven nu
lemnar hafs- och insjöfisket tillfälle till uppehälle åt ett
stort antal af rikets innebyggare. Såsom de statistiska
upplysningarna gifva vid handen har fisket i riket lemnat
en inkomst af, lågt räknadt c:a 8 millioner kronor —
en summa som skulle såsom årlig intägt väsendtligen
ökas, om landets fisken på ett fullt rationelt sätt sköttes
och vårdades. Till vinnande af denna för vårt land, omslutet
af haf och med så oändligt talrika sjöar och vattendrag,
synnerligen vigtiga uppgift fordras att allt, som
kan afse fiskerinäringens utveckling och förkofran inom
landet, förenas uti en hand, uti en under Stats-Rådet och
Chefen för Civil-Departement verkande Fiskeri-Styrelse,
som med sina underlydande tjenstemän har att öfvervaka
fiskeriernas handhafvande samt att föreslå och till
utförande leda alla åtgärder, som till fiskeriernas förbättring
och vidare utveckling kunna finnas erforderliga.

Det är i detta syfte och till vinnande af de i nationalekonomiskt
hänseende stora fördelar, hvilka kunna motses
genom en fullt ändamålsenlig vård och skötsel af landets
fisken, som kommitterade tillåta sig härmed i underdånighet
föreslå upprättande af en Fiskeri-Styrelse med under
densamma stälde Fiskeri-Intendenter och Iktyologer; för
hvilket ändamål kommitterade här bifoga underdånigt
förslag till Stadga för Fiskeri-Styrelsen äfvensom till
instruktion för statens under fiskeristyr el sen afsedde
tjenstemän. Statens fiskeritjenstemän hafva hittills utgjorts
af en Fiskeri-Intendent, två under honom stälde
Assistenter, en undervisare i fiskodling samt en tillsyningsman
vid fiskerierna i Göteborgs och Bohuslän samt Hal -

land. Då det emellertid är uppenbart att en fiskerintendent
och bemälde tillsyningsman, äfven om dessa ådagalägga
den mest lofvärda verksamhet, omöjligen kunna
svara emot landets fordringar och behof af råd, upplysningar
och ledning angående fiskerinäringen, så hafva
kommitterade ej tvekat att i underdånighet föreslå det
fyra Fiskeri-Intendenter, måtte anställas med de tjensteskyldigheter,
som uti instruktionen för dessa tjenstemän
finnas angifna.

De olika Fiskeri-intendenternas tjenstedistrikt böra
enligt kommitterades åsigt bestämmas så att de innefatta:

Första distriktet: Göteborgs och Bohuslän samt Hallands,
Kristianstads och Malmöhus län;

Andra distriktet: Blekinge, Kalmar, Östergötlands,
Gotlands, Kronobergs och Jönköpings län;

Tredje distriktet: Södermanlands, Stockholms, Upsala,
Elfsborgs, Skaraborgs, Wermlands, Örebro och Westmanlands
län, samt

Fjerde distriktet: Kopparbergs, Gefleborgs, Westernorrlands,
Westerbottens, Norrbottens och Jemtlands län.

Enligt kommitterades förslag skulle således fiskeriintendenternas
distrikter innefatta, jemte andra fisken,
det första: hela vesterhafsfisket, Halländska laxfiskena
samt fisket i sundet och vid Skånes sydkust, det andra:
fisket i Östersjön från gränsen mot Skåne till gränsen
mot Södermanland samt fisket i halfva Vettern, det tredje:
Östersjöfisket inom Södermanlands, Stockholms och Upsala
län samt fisket i Wenern, Mälaren, Hjelmaren och
halfva Vettern samt det fjerde fisket i Bottenhafvet och
i Norrlands elfvar och sjöar.

Derest de tjenstebestyr, som nu åligga landets enda
fiskeri-intendent och ofvannämnde tillsyningsman vid fiskerierna
i Göteborgs och Bohuslän samt Halland, blifva för
mindre distrikter delade på flere intendenter, böra dessa med
underlydande fiskeriuppsyningsmän i orterna kunna sköta

sina tjensteåligganden utan andra biträden. Kommitterade
hemställa derföre att de nu till hjelp åt fiskeriintendenten
anstälda assistenters befattningar måtte indragas.

Då det emellertid för fiskerinäringen är af lika vigt att
fiskevattnen blifva undersökte med hänseende till de uti
dem förekommande djur-- och växtalster, synnerligast af
de lägre ordningarne, hvilka väsendtligen tjena fiskarne
till föda, som det är för jordbrukaren ett behof att geologiska
undersökningar verkställas å den jord han odlar,
så att dess sammansättning och beståndsdelar blifva kända,
hafva kommitterade funnit det vara en oafvislig fordran för
fiskeriernas utveckling samt för utrönande af de åtgärder,
som till fiskenas bestånd och förkofran böra vidtagas, att
för fiskevattnens undersökning varda anstälde vetenskapligt
bildade tjenstemän, Iktyologer, hvilka under FiskeriStyrelsen
må hafva att verkställa berörda undersökningar
samt att derjemte, der så kan finnas erforderligt, biträda
Fiskeri-intendenterne vid handläggning af vetenskapliga
frågor. Kommitterade hafva förestält sig att till en början
två iktyologer böra anställas.

I sammanhang med förslag om tillsättning af FiskeriStyrelse
få kommitterade i underdånighet hemställa, att
allt som hitills ålegat Kommerse-Kollegium rörande fiskerierna
samt Landtbruks-Akademiens Förvaltningskommité
beträffande fiskeritjenstemännen må öfverflyttas på FiskeriStyrelsen.
Att en viss del af landets ekonomiska angelägenheter
handhafves af olika embetsverk medför alltid
olägenheter och splittring uti hvad som åtgöres för densamma.
Kommitterade hemställa derför i underdånighet,
att allt som rörer fiskerierna må komma att handhafvas
af en härtill särskild! anstäld myndighet, Fiskeri-Styrelsen.

Kostnaderna för aflöningar till den Fiskeri-Styrelse
och de andra fiskcritjenstemän, kommitterade här i underdånighet
föreslagit, komma väl att något öfverstiga det för
närvarande å riksstatens sjette hufvudtitel uppförda anslag

af 18,600 kronor till fiskerinäringens understöd. Men då
frågan här gäller understödjande åt och upphjelpande af
en för hela landet så vigtig näring, som fiskerinäringen,
hvilken svårligen kan, utan biträde af vetenskapligt bildade
fiskeritjenstemän till erfoderligt antal, erhålla en
tillfredsställande utveckling, hafva kommitterade vågat
hysa den förhoppning att den ökning i utgifter för statsverket,
som genom nådigt godkännande af kommitterades
förslag skulle för statsverket uppkomma under den närmaste
tiden och intill dess fiskerinäringen hunne sådan utveckling
att den kunde lemna statsverket en mot den
stegrade omkostnaden för densamma svarande tillökning
i inkomster, ej skall anses af sådan vigt att kommitterades
underdåniga förslag derför finnes ej vara förtjent af nådigt
bifall.

Aflöningen åt Öfver-Direktören i Fiskeri-Styrelsen
synes kommitterade ej kunna bestämmas lägre än till
5,000 kronor i lön och 2,000 kronor i tjenstgöringspenningar.
Styrelsens sekreterare, hvilken ej lärer få
sin tid fullt upptagen af sina tjenstegöromål hos styrelsen,
torde böra tilläggas ett årligt arfvode af 1,500 kronor.

Då en Fiskeri-intendent måste ega åtminstone den
grad af vetenskaplig bildning, som fordras af en lektor
i naturkunskap vid allmänt läroverk, synes aflöningen för
Fiskeri-intendent bör bestämmas till samma belopp, som
sådan lektor eger uppbära eller 3,000 kronor för år, med
ålderstillägg efter resp. 5, 10 och 15 års tjenstgöring af
500 kronor hvarje gång, under de vilkor, som för tillgodonjutande
af ålderstillägg för andra statens tjenstemän
nu äro gällande.

Iktyolog, hvilkens ställning torde motsvara geologs,
torde böra erhålla samma aflöning som sådan eller 2,500
kronor för år med enahanda ålderstillägg under ofvannämnda
vilkor efter resp. 5, 10, 15 och 20 års tjenstgöring.

Dessutom torde samtlige tjenstemännen böra ega att
för de resor, de i tjensten företaga, åtnjuta ersättning
enligt det af Eders Kongl. Maj:t i nåder faststälda resereglemente,
hvarjemte särskilda anordningar torde erfordras
för att sätta intendenten för vesterhafsfisket i tillfälle
att såväl vinter som sommar utöfva tillsyn öfver fisket.

Sedan enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift
kommitterade fått vid sitt första sammanträde mottaga
dels aflidne Fiskeri-intendenten H. Widegrens underdåniga
skrifvelse den 16 Februari 1872 angående ändringar i
fiskeriförordningarne dels C. Kuylenstjernas med fleres
underdåniga ansökning om åtgärder till skydd för laxfisket
och dels Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
i Gotlands län underdåniga hemställan af den 8 September
1880 angående anslag till fiskeritillsyningsmän jemte öfriga
handlingar i dessa ärenden samt kommitterade enligt
Eders Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift tagit dessa handlingar
i öfvervägande vid fullgörande af det kommitterade
i nåder lemnade uppdrag, få kommitterade här i underdånighet
återställa ifrågvarande handlingar.

Genom nådig remiss den 22 November 1882 har
Eders Kongl. Maj:t infordrat kommitterades yttrande öfver
en af Göteborgs och Bohus läns år 1882 församlade
landsting gjord, af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i nämnda län till Eders Kongl. Maj:t insänd och
förordad underdånig framställning angående tillsättande
af nämnd för saltsjöfisket vid länets kuster.

Kommitterade, hvilka lika med Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anse den af Landstinget sålunda
ifrågasatta nämnden kunna blifva gagnelig för de betydliga
fisken, som idkas vid Bohuslänska kusten, föreställa
sig emellertid att stadgarne för en institution af så provinsiel
natur, som den ifrågavarande och som ej skulle
erhålla någon myndighet eller ens tillförsäkras att i vissa
fall få yttra sig, ej påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga

pröfning i annat än hvad den underdåniga framställningen
innefattar anhållan det Eders Kongl. Maj:t i nåder måtte
utse tre af nämndens ledamöter äfvensom det nämnden
skulle eg a att jemväl från statens fiskeritjensteman infordra
upplysningar.

För den händelse Eders Kongl. Maj:t emellertid skulle
finna skäl att fastställa nådigt reglemente för nämnden,
hafva kommitterade emot det af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande uppgjorda förslag till sådant reglemente
ansett sig böra här i underdånighet påfinna följande:

Då det synes vara af synnerlig vigt att nämndens
ledamöter ega noggrann insigt i alla de på ifrågavarande
fiske inverkande förhållanden men, såsom ock Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande erinrat, det torde möta svårighet
att finna tillräckligt många personer, hvilka ega sådan
insigt men ej äro på ett eller annat sätt intresserade i
fiskerinäringen, hemställa kommitterade att i instruktionen
ej måtte upptagas den i § 1 mom. 3 af förslaget uppstäda
bestämmelse att, innan ledamot deltager i nämndens
förhandlingar, han skall till densamma aflemna skriftlig
försäkran på heder och tro att han hvarken sjelf eller
genom andra idkar eller är delaktig i saltsjö- eller sillfiske
ej heller i dermed samband egande näring, yrke
eller företag.

I § 3 har Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande
föreslagit att nämndens ledamöter ej skulle uppbära arfvode
eller reseersättning. Då emellertid enligt kommitterades
åsigt nämnden bör, så vidt möjligt är, bestå af
personer boende i olika delar af länet samt då enligt förslaget,
nämnden kan af ordföranden kallas att sammanträda
på hvilken ort som helst inom länet, synes det
kommitterade att nämndens ledamöter böra eg a rätt att
erhålla åtminstone reseersättning.

I § 4 mom. 4 har Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande
föreslagit att nämnden skulle årligen till Eders

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifva till Eders Kongl.
Maj:t stäld underdånig arbetsberättelse och statistisk redogörelse
för sill- och annat saltsjöfiske med tillhörande
näringar. Derest kommitterades underdåniga förslag om
inrättande af en särskild fiskeristyrelse vinner nådigt bifall,
lärer dylik berättelse och redogörelse böra af nämnden
afgifvas jemväl till Fiskeristyrelsen, i följd hvaraf kommitterade
i underdånighet hemställa att bestämmelse derom
intages i instruktionen.

De remitterade handlingarne bifogas i underdånighet.

Slutligen hafva kommitterade ock skolat härmed i
underdånighet aflemna de af undertecknade Smitt, Uggla
och von Yhlen mot särskilda delar af kommitterades
underdåniga förslag afgifna reservationer.

Underdånigst

PEHR EHRENHEIM.

J. Arrhenius. F. A. Smitt. E. J. E. Uggla.

A. Cederström. Gerhard von Yhlen.

W. Montelius.

Stockholm den 3 Mars 1883.

Reservation.

Då vi ej kunnat dela den af Komiténs flertal omfattade åsigt
om lämpligaste sättet för åstadkommande af de i 24:de och följande
§§ af komiténs underdåniga förslag omförmälda överenskommelser
samt om fastställandet af de bestämmelser, hvilka dessa
böra innehålla, anhålla vi härmed att få anföra de skäl, som synts
oss tala för nödvändigheten af en annan ordning i dessa hänseenden.

Med rätta har Komitén erkänt, att bland de vigtigaste medlen
till höjande af färskvattenfiskets värde äro att räkna fiskodling
och ett rationelt bedrifvande af fisket. Till befrämjande af fiskodlingen
har Komitén förordat beviljande af åtskilliga friheter
i fisket för den, som under kontroll af vederbörande fiskeritjensteman
vill sysselsätta sig med denna odling. Till befrämjande af
ett rationelt bedrifvande af fisket har Komitén hufvudsakligast
hänvisat till de föreslagna öfverenskommelserna. Båda dessa
frågor äro utan tvifvel äfven hvar för sig af den största vigt;
men endast i förening med hvarandra skola de kunna verksamt
bidraga till ernående af det åsyftade ändamålet. Att
fiskodlingens befrämjande öfverlemnats åt den enskildes frivilliga
omvårdnad kan måhända vara fullt berättigadt, då Staten
ej längre eger någon fiskodlingsanstalt och denna odling visat
sig åtnjuta ett stigande intresse inom landet, hvartill dock Statens
och dess fiskeritjenstemäns åtgörande i väsentlig mån bidragit.
Att uteslutande på frivillighetens väg söka åstadkomma
de föreskrifter, som kunna betrygga ett rationelt bedrifvande af
fisket, äfven i de fäll då den ene fiskeberättigades ekonomiska
fördel kommer i strid med en annans eller med hänsynen till det
gemensamma fiskets förbättrande i dess helhet, har deremot helt
andra utsigter för sig. Statens mellankomst i denna fråga — som
sällan, kanske aldrig löses utan tvister mellan de fiskeberättigade
— har, enligt hvad framgår af äldre och nyare lagstiftning i alla

länder, städse, och icke minst i Sverige, visat sig nödvändig; och
hvar och en, som vill taga del af dylika fiskerifrågors hittillsvarande
behandling hos oss, skall tvingas tillerkännande af denna
nödvändighet. Orsaken är helt naturlig, ty den förtröstan till de
enskildas omtanke om sin egendom, hvilken förmått Komitén att
åt dessa föreslå uteslutande rätt till initiativ för åstadkommande
af de föreslagna öfverenskommelserna såväl som att bestämma
dessas innehåll, denna förtröstan finner ej fog i de rådande förhållandena.
Eganderätten till del uti ett gemensamt fiskevatten
är nämligen ej af den natur, att densamma kan med tillräckligt
skarpa gränser bestämmas för att såsom verklig egendom handhafvas.
Ingen kan sägas ega vattenmassan såsom uteslutande sin
tillhörighet, allraminst då den är rinnande från den enes fiskeområde
till den andres; och fisken i vattnet kan blott egas af den
enskilde, så vida den fångas medan den för tillfället uppehåller sig
inom dennes rå och rör. Denna art af eganderätt är således föga
mera än blott en nyttjanderätt, hvars föremål är flygtigt och går, så
att säga, ur den enes händer i den andres. Härtill kommer att,
enligt flertalets åsigt inom Komitén, bör den fiskerättsegare, som
eger t. ex. 9/10 af fiskevattnet, vid öfverenskommelsernas uppgörande
ej hafva större rösträtt än den som eger t. ex. *■/ af
samma vatten, hvarigenom eganderätten i hög grad ytterligare
kringskäres. Den af Komitén förordade likställighet mellan fiske
och åkerbruk, i afseende på behofvet af och sättet för åstadkommande
af lagstiftning för desamma, finner således intet stöd i de
bestående eganderättsförhållandena. Omtanken om förkofrandet
af en så tillfällig egendom, som i nästa ögonblick kan tillhöra
grannen, kanske den personlige vedersakaren, har hittills i de
flesta fall visat sig alltför ringa för att lemna säkerhet för obehöfligheten
af lagstiftning till förekommande af »bellum omnium
inter omnes».

Hvad Komitén i detta hänseende föreslagit, har en gång förut
i Sverige försökts men måst såsom fruktlöst öfvergifvas, då den i
1766 års nådiga fiskeristadga »åt jord-, strand-och del-egare i samfälda
fiskerier öfverlemnade frihet att sjelfva sammanträda, öfverlägga
och sig förena om sådana fiskesätt, redskap, garn och
bragder, som de efter omständigheterna funne bäst och lämpligast
vara till ynglets fredande och förekommande af dess förtidiga
utödande», redan genom nådiga förklaringen den 24 Januari
1771 måst i betydlig mån inskränkas på ett sätt som allt hittills
i det väsentliga varit gällande och ingalunda kunnat visas vara

till fiskeriernas förderf, hvaremot detsamma i många fall visat sig
vara nödvändigt för framkallande af de åtgärder, som vidtagits
till fiskeriernas förbättrande. Att med denna kännedom om nödvändigheten
af Statens'' ingripande, der så påfordras, åt den enskilda
omtanken öfverlemna all rätt till initiativ i fråga om åtgärder
till åstadkommande af nödvändig lagstiftning för fiskets bedrifvande,
synes oss vara att upprepa ett redan misslyckadt försök,
liksom ej heller rådligt kan vara att uti ifrågavarande fall åt
enskilda intressen öfverlemna afgörandet, om de åtgärder höra
vidtagas, hvilka i alla hänseenden måste anses nödvändiga för ett
fiskes bestånd.

Af dessa skäl hafva vi inom Komitén yrkat,
dels att början af det underdåniga förslagets § 24 finge följande
lydelse:

Der Fiskeri-Styrelsen eller någon innehafvare af fiske
i sötvatten, i hvilken med dess tillflöden och aflopp fiskerätt
tillkommer flere, finner nödvändigt att särskilda bestämmelser
om fiskets vård och lämpliga bedrifvande vidtages,
anmäles sådant hos Konungens Befallningshafvande.
I anledning etc. (lika med Komiténs förslag)
dels att i första momentet af § 25 efter orden:. ... »jemte förlust
af redskap och fångst», inflikas följande: Skulle deremot
Konungens Befallningshafvande finna, att öfverenskommelsen
ej i laga ordning tillkommit eller att de i densamma
upptagna föreskrifterna strida emot denna förordning
eller annan allmän lag, infordre då från distriktets
fisker iintendent utlåtande i ämnet och fälle så utslag
med billig hänsyn till alla de i ärendet uttalade åsigter.
I Konungens Befallningshafvandes utslag må de fiskeberättigade
söka ändring hos Kongl.. Maj:t etc. (lika med
Koiuiténs förslag).

dels att förslagets § 26 skulle erhålla följande lydelse:

Sådan öfverenskommelse för fiskes bedrifvande inom
visst område, hvilken af handlas i § 24, skall bestämma:

a) de delar af året, under hvilka med hänsyn etc.. . . (lika
med Komiténs förslag).

b) (lika med Komiténs förslag).

c) (lika med Komtiéns förslag).

d) — särskildt med afseende på fiske efter lax dessutom —
det mått, under hvithet mindre lax ej får fångas, samt
de tider, under hvilka denna fisk efter erfarenheten kan

antagas gå från lekplatserna till hafvet eller större sjöar,
skolande under dessa tider allt laxfiske i vattendraget
inställas och de dertill brukade redskap samt i vattendraget
befintliga ålkistor och andra fiskebyggnader vara
tillslutna eller uppdragna på land,

dels att andra momentet af förslagets § 27 i enlighet med ofvanstående
finge lyda:

Anser Fiskeri-Styrelsen eller någon fiskeberåttigad
etc. ... (lika med Komiténs förslag.)

Så vida icke momentet d) af § 26 får sådan lydelse som ofvan
angifvits, anse vi dessutom, med hänsyn dertill att det i ekonomiskt
afseende för landet så vigtiga laxfisket eljest endast otillräckligt
blefve skyddadt, nödigt att den allmänna förbudsbestämmelsen
i § 23 detta fiske rörande kommer att omfatta jemväl
fångst, transport, och innehafvande af lax och laxöring mindre än
21 centimeter i längd, hvilket är det mått som för Norge gällande
lag bestämmer i detta hänseende.

Slutligen få vi, som i öfvertygelse om nödvändigheten af en
styrelse för fiskerinäringen, biträdt Komiténs förslag derom, härmedelst
förklara, att denna vår ötvertygelse väsentligen sammanstår
med och betingas af vår ofvan uttalade från pluralitetens afvikande
mening angående de i förenämda §§ omtalade överenskommelser.

Vill man en lagbunden ordning, måste man äfven sörja för
möjlighet till lagens efterlefnad och rätta tillämpning. Men fråntager
man alla myndigheter, till och med Kongl. Maj:t möjligheten
att der så behöfves granska och rätta innehållet af de ifrågavarande
öfverenskommelserna, och gifver man den för tillsynen
öfver fiskeriernas rätta vård och förkofran tilltänkta administrationen,
på sätt Komitén föreslagit, endast en för dess väsentligaste
uppgift rådgifvande ställning och dermed äfven inskränker eller
till och med förtager dess ansvarighet, så torde icke kunna väntas
att ändamålet vinnes. —■ Att såsom allmänt klagas, landets fiskerier
icke hållit jemna steg i utveckling och framåtskridande med
andra dess näringar, tro vi hafva sin förklaring mindre uti felaktig
lagstiftning än i saknaden af en sjelfständig, insigtsfull och kraftig
administration. Af synnerlig vigt synes oss derföre vara, att
åt den för rikets fiskerier föreslagna styrelsen, som för sina åtgöranden
närmast skulle hafva att ansvara inför Statsrådet och

chefen för Kongl. Civil-Departementet, gifves full befogenhet att
bringa till stånd nödiga överenskommelser om fisket samt öfvervaka
rätta tillämpningen af gällande lag för näringen.

Stockholm den 3 Mars 1883.

F. A. SMITT. E. J. E. UGGLA.

Professor F. A. Smitt har derjemte anmält att han af sjukdom
varit förhindrad att närvara vid den slutliga justeringen af
betänkandet.

Till Kongl. Fiskeri-Komitén!

Vördsam reservation.

Uti tredje § af komiterades förslag äro uti mom. 2, 3 och 4
intagna bestämmelser till förmån för strandegare, som jag vågar
förmena icke äro fullt berättigade och ej heller i full öfverensstämmelse
med den i första punkten af mom. 2 i samma § uttalade
principen om allas fiskerätt uti vissa delar af riket; och då
dessa bestämmelser icke äro egnade att afsluta den oreda i uppfattningen
om eganderätten till fisket på rikets vestra kust, som
genom likartad ordalydelse af samma § uti Fiskeristadgan af 1852
uppstått, så får jag vördsamt hemställa, att här nedan anmärkta
bestämmelser uti § 3 i nu blifvande stadgan måtte förklaras icke
vara vid fisket på rikets vestkust tillämpliga.

§ 3 mom. 2 föreslås att lyda sålunda:

»Uti de delar af riket der de fiskande af ålder oklandradt följt
hafsfisken efter dess dref och fiskat vid annans strand skall ock dervid
förblifva.»

De »delar af riket», som här afses, äro hufvudsakligen rikets
vestra kuster, hvilka före 1658 tillhörde annan krona än den
svenska och af urminnes egt andra eganderätts förhållanden för
saltsjöfisket än de, som för östra Sverige varit gällande.

Redan de äldsta urkunder rörande Norges fiskerier, hvartill
de Bohuslänska räknades, visa att fisket icke der var såsom i
Östersjön föremål för enskild eganderätt, utan ett kronan tillhörigt
allmänningsfiske, för hvars nyttjande man betalte skatt till
kronan. Lika var ock förhållandet med fisket uti den svenska
kronan tillhöriga skärgården vid Göta elfs utlopp, der Gustaf
Vasa uti bref af 1545 gör kronans uråldriga rätt ånyo gällande.

Samma förhållande egde fortfarande rum i Bohuslän under
den danska tiden och det stora sillfisket 1556 till 1590, då Danmarks
konung upplät fisket till begagnande äfven åt utländingar
mot högre skatt, än den han tog af egna undersåter.

1666 upplät deremot den då svenska regeringen fisket utan
afgäld åt »den svenska kronans undersåter» utan att förbehålla
något företräde för strandegaren; och samma princip har fortgått
genom alla stadgar och förordningar från den tiden till 1766.
Det tillstädjes uttryckligen alla rikets innebyggare att utan skatt
för fisket till kronan »uti Bohusläns alla Hamnar och skår» fiska alla
slags namngifven fisk utan att någon strandegares rätt förbehålles.

Likadana bestämmelser har man från dessa tider för hummeroch
ostronfisket. Under danska tiden var det förra upplåtet till
Holländarne, 1686 af Carl XI lika med ostronfisket öfverlåtet till
svenskar, 1698 af Carl XII blefvo båda frigifna till hvar mans
begagnande.

1766 års fiskeristadga formulerar detta förhållande i motsats
till den annorstädes i Sverige gällande lagprincipen — »den der
eger strand råde ock för vattnet» — sålunda — »Uti the skärgårdar,
som fiskare oklandradt och efter gammal vana fiskat vid hvarandras
land och följt sältsjöfisken efter thess dref, förblifver thet
ock efter förra vanligheten.»

Denna lag gällde, såsom framgår af de bekanta undersökningar
som 1833 af presidenten Poppius anstäldes på vestkusten
samt af konungens Högsta Domstols note af 27 April 1852, orubbad
tills nya fiskeristadgan 1852 utkom. Strandegaren hade icke
förr än ordalydelsen uti den gamla stadgan »saltsjöfisken efter dess
dref», blef ändrad till »hafsfisk som går till stränderna i stora stimmar»
vetat om ''någon inskränkning funnes till uti det hvar man
af urminnes medgifna fria nyttjandet af hafsfiske^ Men genom
denna inskränkning och genom medgifvande under vissa vilkor
af »landlott», uppstod en mängd anspråk och deraf ledande rättegångar
med olika utgång, till och med vid 1872 års riksdag formlig
motion, att den fiskande skulle betala en dryg del af fångsten
till närmaste strandegare, hvilken motion till och med tillstyrktes
af utskottet, men dock afslogs af båda kamrarna.

Visserligen hafva nu komitterade genom att åter upptaga
ordalydelsen uti 1766 års fiskeristadga afböjt sådant, men genom
att utan undantag äfven för vestra Sverige medgifva, uti 3 § mom.
2 åt strandegaren, att bestämma i hvad ordning hans not skall
dragas, hvilket också återkommer uti § 21, samt uti samma tredje
§ mom. 3 tillåter honom att under uppgifvet vilkor taga »landlott»
af andra fiskande, samt uti samma § mom. 4 tillköpa sig sådan
rätt af andra, hafva komitterade tillerkänt strandegaren en för -

månsrätt framför andra rikets innebyggare till fiske i vestra kustens
skärgårdar, som han aldrig af ålder egt, och då dessutom alla
dessa mom. äro alldeles opraktiska uti ett stort sillfiske, så får
jag emot deras tillämpning på rikets vestra kust mig vördsamligen
reservera.

Stockholm den 3 Mars 1883.

GERHARD von YHLEN.

Till Kong! Fiskeri-Komitén!

Vördsam reservation.

Emot tillämpningen af § 21 uti komitterades förslag på sillfisket
vid Rikets Vestra kust får jag inlägga min vördsamma
reservation.

Nämnde § bestämmer att om flere samtidigt skola utöfva fiske
i samma vatten, skola de »förrätta fisket i ordning efter som de
till stället ankommit». Ett sådant förfarande går väl för sig, då
det är fråga om vadar ensamt, men om det är fråga om vadar
och garn, sa kan det inträffa att ett enda garnsätt kan för ett helt
dygn hindra vadfisket uti en vik och flere vadlag att begagna sina
vadar, hvarigenom fisket af tusentals tunnor sill förhindrades, till
så väl enskild som allmän skada.

Uti Norge, der vadfiske och garnfiske försiggå jemte hvarandra,
är i lag föreskrifvet: att garnfiskaren skall vika för vadfiskaren,
och om han detta ej godvilligt gör, får den senare upptaga
hans garn, dock mot ersättning för skedd skada efter mätismanna
ordom.

Det torde vara en oafvislig nödvändighet att upprätta särskilda
ordningsregler för sillfisket på vestkusten, men då dessa
rimligtvis icke kunna komma att strida emot bestämda föreskrifter
uti fiskeristadgan för riket, så får jag vördsamt påminna att undantag
för denna §:s tillämpning på detta fiske måtte iakttagas för
denna del.

Stockholm 3 Mars 1883.

GERHARD von YHLEN.

Förslag

till

Fisker i-stadga.

Eap. 1.

Om rättighet till saltsjöfiske.

§ I Allt

fiske i öppna hafvet äfvensom vid sådana kronan
tillhöriga hafsstränder samt i saltsjön belägna skär och
holmar, hvilka icke till något hemman höra eller under
särskilda vilkor innehafvas, ege hvarje rikets innebyggare
frihet att idka och sig till fördel använda.

Utländing må ej fiska på svenskt sjöterritorium, derest
ej genom traktat eller annorledes rätt dertill är honom
medgifven.

§ 2.

Saitsjöfisket inomskärs är, med här nedan i §§ 3, 4
och 5 nämnda undantag, deras enskilda tillhörighet,
hvilka strand och holmar deromkring ega.

Vid öppna hafsstranden samt utom skären har strandegaren
ej enskildt fiskevatten vidare, än dess landgrund
räcker. År ej lagligen bestämdt, huru långt sådan landgrund
i hafvet sig sträcker, då må under strandegarerätten
inbegripas allt det vatten, som finnes till och med
tvåhundra meter från det ställe invid stranden, hvarest

stadigt djup af två meter vidtager; strandegare dock ej
förment, att lagligen gällande göra det anspråk på större
område i fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad.

§ 3.

Strömmingsfiske vid kusterna af Norrbottens, Vesterbottens,
Vesternorrlands och Gefleborgs län må å ställen,
der sådant varit af ålder vanligt, idkas af hvar och en
rikets innebyggare äfven under annans strand, så framt
denna består af skogsmark eller sten och ej af åker eller
äng, dock med vilkor att enskild strandegare så tidigt
underrättas om det tillämnade fisket, att han kan deltaga
deri, om han vill. I sådant fall ege han hvarje
måndag och onsdag rätt till första notdrägten.

I de delar af riket, der de fiskande af ålder oklandradt
följt hafsfisken efter dess dref och fiskat vid annans
strand, skall ock dervid förblifva; skolande dock, vid
notdrägt för sådant fiske, strandegaren af de fiskande
njuta ersättning efter mätismannaord för all skada, som
å hans egor uppkommer genom fisket; vare han ock berättigad
att, i fall han vill deltaga i fisket, sjelf bestämma
den ordning, hvari hans not skall dragas. Hvad här är
sagdt om hafsfisk gälle äfven om hummer.

Har strandegare med kostnad bevisligen upptagit
notvarp inom det till hans strand hörande område i
vattnet, vare han berättigad att uppbära trettiondedelen
af den fisk, som af annan fångas i varpet under den
tid, han det underhåller.

Samma rätt tillkomme ock den, hvilken, innan
Kongl. Fiskeristadgan den 29 Juni 1852 blef till efterrättelse
kungjord, lagligen gjort sådan upprensning af
notvarp i annans fiskevatten samt behörigen underhållit
varpet; dock vare i ty fall strandegaren fri från afgift
samt berättigad, att, när han vill, lösa den, som gjort upprensningen,
efter mätismannaord ut från nämnda rättighet.

§ 4.

Kronans enskilda fisken i saltsjön, ehvad de för
kronans egen räkning nyttjas eller dess embetsman på
lön eller allmänna verk till understöd eller ock enskilda
personer på viss tid mot bestämda vilkor upplåtna blifvit,
vare, såsom hittills, kronan eller dess rättsinnehafvare
förbehållna. .

§ 5.

Fiske med krok eller ref å djup i yttre skärgården
och i hafsbandet vare ingen svensk man betaget att nyttja.

I de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandegarerätten
ej sträcker sig och der ej heller eljest enskildt
fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må
hvarje svensk man fritt fiska.

Kap. 2.

Om fiskerättighet i insjöar och rinnande vatten.

§ 6.

Fiskevatten, som inom enskilda hemmans rå och
rör eller å städernas donerade jord äro belägna eller till
deras egor höra, nyttje strandegare utan intrång af annan.

§ 1-

I de delar af större insjöar, till hvilka strandegarerätten
ej sträcker sig och der ej heller »eljest enskildt
fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, må
hvarje svensk man fritt fiska.

§ 8.

Kronans enskilda fisken i olfvar, åar, strömmar och
insjöar vare såsom hittills kronan eller dess rättsinnehafvare
förbehållna.

§ 9.

Allmänna kronofisken är o de ström- och insjöfisken
vid kronans allmänningar, parker och holmar, som kronan
icke enskildt sig eller annan förbehållit. Alle, som inom
häradet eller socknen bo, njute med Konungens Befallningshafvandes
tillåtelse frihet att sådana fisken begagna
och vid fiskel&genheterna bodar uppsätta emot den årliga
afgift till kronan, som kan skälig pröfvas. Aro hemman
på slika kronolägenheter anlagda, njute de icke dess
mindre, till dess delning försiggått, fritt fiske.

§ 10.

De fiskevatten, som ligga uppå eller stöta intill
härads-, sockne- eller by-allmänningar, äro allmänningsfisken.
Alla de, som till sådana allmänningar rättighet
hafva, ega der lof att fiska; och må de närmare boende
ej derifrån utestänga de fjermare. Åker och äng vid
stranden vare dock frie för intrång af fiskande, då annan
utväg finnes att komma till fiskevattnet; i annat fall skall
allt lidande efter mätismannaord ersättas.

Kap. 3.

Om hushållning med fiskevatten.

§ ii.

I hvarje »eif, ström, å eller sund skall vattenled för
fiskens gång alla tider på året, å det djup att all fisk
framkomma kan, lemnas fri från fasta fiskeredskap och
annan byggnad till en tredjedel af vattendragets bredd,
der kungsådra af ålder varit, och hälften mindre eller en
sjettedel af bredden, der ingen kungfcådra varit af ålder
men fiske ligger ofvanför. Likaledes må ej, der ström
eller å i hafvet eller i insjö utfaller eller från annat

vattendrag eller från insjö vidtager, anbringas sådan fast
fiskeredskap eller byggnad, att fiskens gång i djupaste
vattnet hindras.

Lika med fast fiskebyggnad anses här hvarje garneller
spjel-redskap, som ligger i vattnet längre tid än
15 minuter.

§ 12.

Kunna fiskebragder ej inrättas å båda sidor om fiskled,
hvarom i § 11 sägs, då må hälften af vattendragets
bredd intagas till fiskebyggnad och den andra hälften
lemnas öppen, om derigenom fisken ej hindras i sin gång
och åtgärden ej heller finnes stridande emot de till skydd
för farled eller flottled gifna stadganden.

§ 13-

Eger någon särskild rättighet för vattenverk eller
fiske att stänga vatten annorledes än härofvan är sagdt,
njute den rättighet till godo; dock att i ty fall antingen
alla dammar skola, efter hittills gällande föreskrift, vara
försedda med nödiga bottenluckor för den upp- och nedgående
fisken, eller ock sådana åtgärder vidtagas, som
Konungens Befallningshafvande, efter Fiskeri-Styrelsens
hörande, funnit bereda fisken fri upp- och nedgång.

Har eljest strandegare af nöden att öfverbygga fiskled,
som, efter ty ofvan är stadgadt, bör lemnas fri från
fast fiskebragd, vare det ej tillåtet med mindre byggnaden
inrättas så att fiskens upp- och nedgång obehindradt
kan ega rum alla tider på året eller, när fråga är
om smärre vattendrag, tjenlig öppning beredes för fiskens
uppgång åtminstone höst och vår. 1 så beskaffade smärre
vattendrag, der något angeläget verk drifves, som i sträng
torka har allt vattnet af nöden till sin drift, vare vid
slik händelse tillåtet att igenstänga fiskleden hel och
hållen.

§ 14.

Vill någon förvärfva rätt att öfverbygga eller stänga
fiskled, på sätt i 12 eller 13 § omförmäles, förfare på
sätt stadgas i 10 § af Kongl. Förordningen den 30 Dec.
1880 ang. jordegares rätt öfver vattnet å hans grund.

§ 15.

Ej må man i vatten utkasta något, som kan förorsaka
uppgrundning eller dämning i annans fiskevatten
eller lägga dylikt så nära intill stranden att det kan nedsköljas
af vattenflöden. Ej heller må sågspån, gasvatten,
olja eller annat affallsämne i vatten utsläppas, så att det
kan skada annans fiske. Vid trankokeri skall allt trangrums
så samlas, att det ej utflyter i vattnet. Ej heller
må man å ställen, som för notdrägt nyttjas, från fartyg
eller eljest utkasta sten, ballast, stenkolsaska eller andra
ämnen, till skada för notvarpen.

Vid sillfiske må ej i notvarp qvarlemnas död fisk
till större mängd.

§ 16.

Egare till skogsbackar eller lundar, hvilka äro belägna
invid fiskevatten, der fiskerättigheten honom ej
uteslutande tillhörer, må dem ej afrödja, så framt veterligt
är att de gjort fisket nytta.

§ U

Fiske må ej idkas medelst utläggande eller affyrande
under vattenytan af minor, patroner eller andra redskap,
laddade med dynamit, krut eller annat sprängämne, eller
medelst giftiga ämnen, afsedda att döda eller döfva fisken.

Sådana fiskesätt, hvarigenom i förhållande till fångsten,
mycken fisk onyttigt dödas eller skadas, såsom harkning,
puttning eller stångning, vare ock förbjudna.

§ 18.

Under påstående fisklek eller notfiske må man ej i
granskapet lossa skott eller annat starkt buller orsaka,
så vidt det utan synnerlig olägenhet undvikas kan.

Fiske medelst pulsning vare ock under fisklek förbjudet.

§ 19.

Skeppare eller annan, som fartyg förer, vare pligtig
att noga tillse det han ej utan nödtvång öfversegla!''
fiskeredskap, som med vettar eller flytspån är försedd,
så att den skönjas kan, och ej i vanlig segelled finnes
utlagd.

§ 20.

I samfäldt fiskevatten må man ej efter slutadt fiske
i vattnet eller invid strand qvarlemna pålar, stakar,
stockar eller annat, som ej till ständigt verk hörer, der
fisket för annan såmedelst hindras kan.

§ 21.

Skall fiske i samma vatten utöfvas af flere och kunna
de ej alla på en gång fiska, förrätte de då fisket i ordning
efter som de till stället ankommit, dock att vid
notdrägt den tage första kastet, som först utgifter nottåget,
utan annat undantag än det, som i § 3 till förmån
för strandegare medgifves.

§ 22.

Fiske efter hummer och ostron vare under följande
tider af året förbjudet, nämligen:

efter hummer från och med den 1 Juli till och med
den 30 September, och

efter ostron från och med den 1 Juni till och med
den 30 September.

Ej heller må hummer, som i längd ej håller 21 centimeter,
beräknadt från hufvudets spets till ändan af stjerten,
eller ostron, som i diameter eller bredd ej håller 75 millimeter,
fångas, utan skola, när hummer eller ostron under
denna storlek upptagas, desamma genast åter utsläppas
på stället, der de upptogos.

Efter den 7 Juli och så länge fiske efter hummer
är förbjudet må lefvande hummer äfvensom kokt sådan,
som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl, ej till salu utbjudas,
köpas, mottagas eller från ort till annan forslas.

§ 23.

Lax, hvilken från nosspetsen till stjertfena^ yttersta
spets i längd håller mindre än 45 centimeter, må ej försäljas,
till salu utbjudas eller köpas.

§ 24.

Anser innehafvare af fiske i sötvatten, i hvilket, med
dess tillflöden och aflopp, fiskerätt tillkommer flere, att
för fiskets vård och lämpliga bedrifvande erfordras särskild
öfverenskommelse emellan de fiskeberättigade, anmäle
sådant hos Konungens Befallningshafvande i länet.
I anledning deraf läte Konungens Befallningshafvande
Distriktets Fiskeri-Intendent efter hållen undersökning ej
mindre förslagsvis uppgifva det fiskeområde, inom hvilket,
på grund af likartade natur- och fiskeriförhållanden, de
fiskeberättigade anses böra om enahanda föreskrifter för
fiskets bedrifvande förena sig, än ock afgifva, af erforderlig
motivering åtföljdt, förslag till dylika särskilda
föreskrifter för området. Konungens Befallningshafvande
kalle derefter samtliga innehafvare af fiskerätt inom det
af Fiskeri-Intendenten sålunda uppgifna fiskeområde att

å viss ort och tid sammankomma för att i ärendet besluta
och kungöre på samma gång Fiskeri-Intendentens förslag
till särskilda föreskrifter.

Kallelsen skall minst 14 dagar före sammanträdet
uppläsas från predikstolarne i den eller de socknar, hvarinom
det föreslagna fiskeområdet är beläget. Eger kronan
fiskerätt inom nämnda område, förordne Konungens Befallningshafvande
ombud att kronans rätt i ärendet bevaka.
För ecclesiastika boställen och lägenheter förordne
Domkapitlet sådant ombud.

Vid sådant sammanträde, som här omtalas, ege-hvarje
innehafvare af fiskerätt inom fiskeområdet att tillstädeskomma
och i besluten deltaga. År Fiskeri-Intendenten
tillstädes vid sammanträdet, ege han att i öfverläggningarne
men ej i besluten taga del.

Vid sammanträdet bestämmes först det fiskeområde,
för hvilket öfverenskommelse om enahanda föreskrifter
anses kunna träffas. Detta område må dock ej bestämmas
att innefatta fiskevatten, hvilket ej angifvits i FiskeriIntendentens
förslag. Yppas vid bestämmande af området
bland de närvarande olika meningar, galle flertalets
åsigt såsom de fiskeberättigades beslut. Vill någon
i beslutet söka ändring, anmäle han genast missnöje
emot detsamma. Konungens Befallningshafvande hänskjuta
då frågans afgörande till sådan särskild nämnd,
som omtalas i § 28; och skall den vidare handläggningen
af förslaget till särskilda bestämmelser hvila till dess
nämnden bestämt fiskeområdots storlek.

Åro vid bestämmande af fiskeområdet alla de närvarande
fiskeberättigade ense eller anmäles ej genast
missnöje mot flertalets beslut i ärendet, kommer vid samma
beslut att bero.

Sedan, på sätt nu sagdt är, det område, hvarför
bestämmelser angående fiskets bedrifvande skola meddelas,
blifvit faststäldt, läte Konungens Befallningshafvande vid

Fiskerikommittéens betänkande.

sammanträde af de fiskeberättigade inom samma område
desse yttra sig öfver Fiskeri-Intendentens förslag till
dylika bestämmelser samt öfverenskomma hvad för fiskets
vård och bedrifvande inom området bör iakttagas. Yppas
härvid bland de närvarande olika åsigter, gälle såsom de
fiskeberättigades beslut den mening, hvarom flertalet förenar
sig.

År fiskeberättigad inom fiskeområdet missnöjd med
någon för detsamma sålunda beslutad bestämmelse eller
dermed att föreslagen bestämmelse ej antagits, ege han
sådant anmäla genom besvär till Konungens Befallningshafvande
i länet innan kl. 12 å trettionde dagen efter
det sammanträdet för öfverenskommelses åstadkommande
afslutades. Inkomma i rätt tid dylika besvär, skola desamma
pröfvas af sådan särskild nämnd, som omtalas
i § 28.

Hvad i denna § stadgats angående öfverenskommelse
om fiskes vård och bedrifvande i sötvatten, gälle äfven
i afseende på sådant saltsjöfiske, hvilket endast tillkommer
strandegare.

Erfordras för viss ort särskilda bestämmelser angående
sådant fiske, hvilket enligt denna stadga är öppet
för alla rikets innebyggare, bör Konungens Befallningshafvande
eller Fiskeri-Styrelsen derom hos Kongl. Maj:t
göra framställning.

§ 25.

Hafva de fiskeberättigade, på sätt här ofvan i § 24
sägs, träffat öfverenskommelse och hafva besvär i rätt
tid och ordning ej inkommit eller har i anledning af inkomna
besvär den särskilda nämnden meddelat beslut,
skall, derest besluten i laga ordning tillkommit och föreskrifterna
ej strida emot denna förordning eller annan
allmän lag, Konungens Befallningshafvande genom utslag
fastställa samma föreskrifter att för fiskeområdet gälla

under den tid, som här nedan i § 27 sägs, äfvensom
bestämma påföljd för öfverträdelse deraf till högst tvåhundra
kronors böter jemte förlust af redskap och fångst.
I Konungens Befallningshafvandes utslag må ändringsökas
hos Kongl. Maj:t genom besvär, som till CivilDepartementet
inlemnas inom den tid, som stadgas i
Kongl. förordningen den 14 December 1866 angående
besvärs anförande i mål, som handläggas af förvaltande
myndigheter och embetsverk. Konungens Befallningshafvande
läte sedan till vederbörandes efterrättelse kungöra
hvad öfverenskommet eller stadgadt blifvit.

De för fiskes bedrifvande å en eller annan ort i behörig
ordning tillkomma beslut, som nu redan äro gällande,
må, intilldess andra särskilda bestämmelser i enlighet
med denna förordning blifvit meddelade, fortfarande
tjena till efterlefnad, så vida de ej äro mot denna stadgas
allmänna föreskrifter stridande.

§ 26.

Sådan öfverenskommelse för fiskes bedrifvande inom
visst område, hvilken afhandlas i § 24, bör hufvudsakligen
afse:

a) huruvida under vissa? delar af året, med hänsyn
till det ena eller andra fiskslagets lektid, lekplatserna, i
sin helhet eller vissa delar deraf, böra fridlysas samt
fisket å dem inställas;

b) det sätt hvarpå fiske under tillåten tid bör ske
så ock med hvad redskap och huru denna bör vara beskaffad
till storlek, maskor eller sammansättning i öfrigt.
Vid fastställande af viss maskstorlek å garnredskap, skall
bestämmas att en meters längd af redskapen ej må innehålla
flere än visst antal maskor; skolande redskapen vid
uppmätning vara våt och hållas sträckt;

c) hvad eljest till fiskets bevarande och upphjelpande
kan tjena, såsom utsättande af risvasar å fridlysta lek -

platser, bortskaffande af uppgrundningar i vattendragen
och andra hinder för fiskens gång; samt

d) — särskildt med afseende på fiske efter lax dessutom
— huruvida lax under visst mått får fångas, huruvida
under de tider, denna fisk kan efter erfarenheten
antagas gå från lekplatserna till hafvet eller större sjöar,
laxfiske i vattendraget skall inställas och huruvida för
den skull dertill brukade redskap samt i vattendraget
befintliga ålkistor och andra fiskebyggnader under samma
tider skola vara tillslutna eller upplagda å land.

§ 2?.

Öfverenskommelse i enlighet med § 24 angående
fiskes bedrifvande inom visst område skall gälla i fem
år från den dag, som i öfverenskommelsen bestämmes.

Anser någon fiskeberättigad ändring i öfverenskommelsen
böra göras efter nämnda tid, anmäle han sådant
hos Konungens Befallningshafvande före utgången
af samma tid. Göres ej sådan anmälan, är den förut
träffade öfverenskommelsen fortfarande gällande, hvarje
gång i ytterligare fem år.

Inkommer till Konungens Befallningshafvande behörig
framställning om ändring i gällande öfverenskommelse
emellan fiskeberättigade, förfares såsom här ofvan
är stadgadt för det fall, att sådan öfverenskommelse
ifrågasättes för område, der särskilda bestämmelser angående
fisket ej enligt denna stadga äro meddelade; och
skall den äldre öfverenskommelsen emellertid fortfarande
gälla till dess de nya bestämmelserna träda i kraft.

§ 28.

För hvarje län skola till så stort antal, Konungens
Befallningshafvande finner erforderligt, utses någre i fiskeärenden
förfarna, om fiskeförhållanden i länet väl kunnige

män att, när Konungens Befallningshafvande påkallar,
inträda i sådan särskild nämnd, som enligt denna stadga
har att pröfva besvär emot fiskeberättigades beslut angående
närmare bestämmelser för fiskes bedrifvande inom
visst område.

Dessa ledamöter i fiskerinämnd utväljas för en tid
af fyra år, till halfva antalet af landstinget och till den
andra hälften af hushållningssällskapets inom orten förvaltningsutskott.
Hälften af de utaf landstinget och
hälften af de utaf hushållningssällskapets förvaltningsutskott
utsedde utträder dock efter lottning inför Konungens
Befallningshafvande två år efter det denna stadga
vunnit tillämpning. Afgår ledamot under den för honom
bestämda tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval, om
Konungens Befallningshafvande finner sådant nödigt; och
bör den sålunda valde tjenstgöra under den tid, som för
den afgångne återstått.

Har vid sammanträde af fiskeberätfigade inför Konungens
Befallningshafvande missnöje i laga ordning anmälts
emot fiskeberättigades beslut angående storleken af det
område, hvarför gemensamma bestämmelser ifrågasättas,
eller hafva besvär emot sådan af de fiskeberättig-ades
flertal antagen bestämmelse i laga ordning anförts hos
Konungens Befallningshafvande, kalle denne tre eller fem
bland de af landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
till ledamöter i fiskerinämnd utvalde män
att å viss tid och ort såsom särskild sådan nämnd sammanträda
och pröfva den klagandes talan. Vid sammanträdets
början utser nämnden inom sig ordförande. Yppas
bland nämndens ledamöter skiljaktiga meningar, gälle
den, hvarom de flesta förena sig. Äro alla af olika
mening, gälle såsom nämndens beslut ordförandens mening.
Då nämndens beslut fattadt är, läte ordföranden
det upptecknas och af nämnden underskrifvas, samt lemne
det sedan ofördröjligen till Konungens Befallningshafvande.

§ 29.

År fiskeområde, för fivilket särskilda bestämmelser
ifrågasättas, beläget inom två eller flere län, skall ärendets
handläggning öfverlemnas till Konungens Befallningshafvande
i det län, inom hvilket största delen af fiskevattnet
är beläget. Erfordras sammanträde af fiskerinämnd,
kalle Konungens Befallningshafvande till den.
samma ledamöter från alla de län, inom hvilka fiskeområdet
ligger.

När kungörelse om särskilda bestämmelser utfärdas,
anmode Konungens Befallningshafvande, som kungörelsen
utfärdat, Konungens Befallningshafvande inom det eller
de län, hvartill fiskeområdet i öfrigt sträcker sig, att
densamma kungöra.

§ 30.

Skulle någon, som i fiskerinämnd sutit, vilja betalning
derför taga, läte det till nämndens protokoll anmäla;
och lägge Konungens Befallningshafvande honom
till så mycket, som emot hans verkliga kostnad för den
förrättning kan svara. Sådan ersättning skall gäldas af
den tappande parten, der ej Konungens Befallningshafvande
finner skäl annorlunda förordna.

§ 31.

Bedrifver någon under kontroll af statens fiskeritjensteman
fiskodling i sitt fiskevatten, må han utan
hinder af de särskilda bestämmelser, hvilka kunna vara
för fiskevattnet gällande, idka sitt fiske, så länge han
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, hvilka den
kontrollerande fiskeritjenstemannen finner nödigt för fisket
honom meddela.

§ 32.

Derest för vetenskaplig undersökning, odling af fisk,
hummer eller ostron eller annat dylikt ändamål undantag
från denna stadga eller den för orten gällande särskilda
öfverenskommelse skulle vara behöfligt, må Fiskeri-Styrelsen
eller Konungens Befallningshafvande ega att under
den kontroll, som finnes tjenlig samt med de vilkor i
öfrigt, som anses lämpliga, medgifva dylikt undantag.

§ 33.

För hvarje fiskeområde, der särskild öfverenskommelse
om fiskes bedrifvande träffats, skall utses en eller
flere tillsyningsmän till erforderligt antal att öfvervaka
efterlefnaden af öfverenskommelsen.

Sådane tillsyningsmän må, der de fiskeberättigade icke
åt sig sjelfva förbehållit eller åt Konungens Befallningshafvande
öfverlemnat deras tillsättande, på kommunalstämma
utses. Tillsyningsmännen äro skyldige att ställa
sig till efterrättelse de anvisningar och föreskrifter, distriktets
Fiskeri-Intendent finner lämpligt att lemna dem
i afseende på deras befattning, äfvensom att meddela
Fiskeri-Intendenten upplysningar och redogörelser i de
ämnen, som med deras verksamhet och hans tjenstebefattning
stå i sammanhang.

§ 34.

Förmenar någon sin enskilda rätt kränkas af fiskerättigades
beslut angående bestämmelser om fiskes bedrifvande,
ege han att talan derom, vid domstol i laga
ordning utföra emot den, som vederbör.

Kap. 4.

Om ansvar för öfverträdelser af denna stadga.

§ 35.

Fiskar någon utan lof i det fiskevatten, der han ej
rätt till det idkade fisket eger, ansvare derför efter ty
allmän lag för hvarje fall bestämmer. Hvad han dervid
fångat, vare ock förverkadt.

Kronans enskilda fiske, som till nyttjande af någon
enskild person eller menighet blifvit upplåtet, vare härvid
lika med enskild mans fiske och de allmänna kronofiskena
lika med andra allmänningsfisken att anse.

§ 36.

Hvar, som olofligen stänger fiskled, som, efter hvad
ofvan sagdt är, bör öppen hållas, plikte efter allmän lag.

På ansökan af den, som genom dylik stängning lider
men, ege utmätningsmannen i orten och å landet jemväl
länsmannen, äfven om han ej är satt till utmätningsman,
att, sedan han med ojäfvigt vittne syn å stället hållit,
nödig handräckning på den försumliges bekostnad meddela.

§ 37.

För öfverträdelse af hvad i § 15 sagdt är vare bot
högst 150 kronor.

§ 38.

Afrödjer någon sådana skogsbackar eller lundar, som
i § 16 omtalas, plikte högst 150 kronor.

§ 39.

Hvar som, till idkande af fiske eller åstadkommande
af skada derå, utlägger och affyra!- under vattenytan

minor, patroner eller annan redskap, laddade med dynamit,
krut eller annat sprängämne, böte från och med 75
till och med 300 kronor.

För fiske medelst giftiga ämnen, afsedda att döda
eller döfva fisken, vare straffet böter, högst 300 kronor.

Öfverträder någon eljest i § 17 eller § 18 meddeladt
förbud, straffes med böter, högst 50 kronor.

I alla dessa fall vare fångsten ock förverkad.

§ 40.

Hvilken som uppsåtligen skadar utlagd fiskeredskap
genom öfversegling, såsom i § 19 sägs, straffes enligt
allmän lag. Sker det af vårdslöshet, vare straffet böter,
högst 100 kronor.

§ 41.

Qvarlemnas efter slutadt fiske sådant, som enligt §
20 borttagas bör, vare bot högst 25 kronor.

§ 42.

Hvar som bryter mot den i § 21 stadgade ordning
för fiske, då det skall utöfvas af flere, plikte högst 50
kronor.

§ 43.

Hvar som å tid, då enligt § 22 sådant är förbjudet,
fiskar hummer eller ostron eller till salu utbjuder, köper,
mottager eller från ort till annan forslar lefvande hummer,
eller kokt sådan, som ej förvaras i lufttätt tillslutet kärl,
böte högst 50 kronor; och vare derjemte fångsten eller
varan samt den till fisket begagnade redskap förverkade.

Fångar någon hummer eller ostron, som enligt nämnda
§ är mindre än att den fiskas må, eller håller eller utbjuder
någon till salu sådan hummer eller ostron, vare
bot som ofvan i denna § sagdt är; och vare hvad som

olofligen blifvit fångadt förbrutet. Har öfverträdelsen
tillika skett under den för fisket förbjudna tid, dömes
derför särskildt till ansvar, såsom förut är sagdt.

§ 44.

Den, som försäljer, till salu utbjuder eller köper lax
under det i § 23 bestämda mått, böte högst 50 kronor;
och vare derjemte varan förverkad.

§ 45.

Den, som fälles till ansvar, skall ock dömas att ersätta
all förorsakad skada och att, så vidt ske kan, återställa
det förhållande, som blifvit rubbadt.

§ 46.

Böter, som ådömas efter denna stadga eller efter de
överenskommelser, som i § 25 omtalas, skola fördelas
sålunda att en tredjedel tillfaller kronan och två tredjedelar
åklagaren.

I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna
enligt allmän strafflag.

Värdet af förverkad redskap och fångst tillfälle åklagaren
ensam.

§ 47.

Anträffar någon å bar gerning den, som idkar olofligt
fiske, hafve rätt att från honom taga jemte den förverkade
fångsten äfven redskap och båt samt sådant behålla,
till dess domstolen sig utlåtit.

Oloflig redskap eller fångst, som påträffas utan att
dess egare ertappas, må tagas i beslag, dock skall i sådant
fall beslagtagaren angående beslaget ofördröjligen låta
uppläsa kungörelse från predikstolarne i den socken,
hvarest beslaget gjorts, äfvensom i angränsande socknar.

Sådan kungörelse, hvilken bör uppläsas å tre på hvarandra
följande söndagar, skall innehålla föreläggande för
egaren af redskapen eller fångsten att vid äfventyr af
talans förlust anmäla sig hos Rätten eller domhafvanden
i orten inom tre månader efter det kungörelsen blifvit
tredje gången uppläst. Efter utgången af nämnda tid
förordne Rätten på anmälan af vederbörande huru med
godset skall förfaras.

I alla de fall, då i beslag tagits oloflig fångst, som
är förskämning underkastad, så vidt med försäljningen
deraf dröjes, ege, sedan syn och värdering å varan hållits
af två ojäfvige män, beslagtagaren att låta på lämpligt
sätt försälja den; dock åligge det i sådant fall honom
att genast instämma den, från hvilken varan tagits i
beslag eller, derest denne ej är känd, att så förfara som
i andra momentet af denna § sägs.

§ 48.

Öfverträdelser emot de för visst fiskeområde faststälda
särskilda bestämmelser må åtalas af allmän åklagare;
men i öfrigt må åtal för förseelser, som endast
förnärma enskild mans rätt och ej angå sådana föreskrifter,
hvilka till allmän nytta gifna äro, icke anställas
af annan än målseganden. År kronan eller någon menighet
målsegande, då ege allmän åklagare att åtalet föra.

Kap. 5.

Allmänna bestämmelser.

§ 49.''

I fiskevatten, som för flere är gemensamt och odeladt,
må ej en delegare utan de fleste öfriges samtycke
upplåta fiskerättighet till någon, som ej är delegare.

§ 50.

År genom urminnes häfd eller genom särskild! stadgande,
aftal, dom eller skattläggning eller på annat lagligt
sätt annorledes bestämdt om fiskerättighet å ett eller
annat ställe än i denna stadga sägs, vare det fortfarande
gällande. Sådan särskild rättighet må dock ej göras
större än tillgodonjutande! af den särskilda rättigheten
oundgängligen kräfver; och förty må kronans rätt på
grund af häfd till enskilda fisken i vissa vattendrag ej
sträckas till andra lägenheter än dem, der sådane fisken
af ålder varit och ännu innehafvas; äfvensom i strömmar,
der vissa Åskslag blifvit kronan förbehållna, hinder ej
må läggas för strandegare att i samma vatten annat fiske
nyttja.

§ 51.

Konungens Befallningshafvande skola noga gifva
akt uppå och söka befordra hvad, som kan lända fiskerinäringen
till förkofran. För sådant ändamål ege de att
å kronans skär, stränder och holmar, som ej till hemman
höra eller för något visst ändamål äro bestämda, anslå
nödig mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,
byggnad af fartyg samt förfärdigande af
kärl och redskap.

§ 52.

Finner Konungens Befallningshafvande särskild föreskrift
eller åtgärd erforderlig till ordningens uppehållande
vid pågående större fiske, vid fiskeläge eller annan plats,
der flere personer för fiskerinäringens idkande sig nedsatt,
förordne Konungens Befallningshafvande härom som lämpligt
synes.

Förslag

till

Stadga för Fiskeri-Styrelsen.

§ i.

Fiskeri-Styrelsen utgöres af en Öfver-Direktör med
dess Sekreterare.

Öfver-Direktören utnämnes af Kongl. Maj:t. Sekreteraren
förordnas af Chefen för Kongl. Civil-Departementet
på förslag af Öfver-Direktören.

§ 2.

Styrelsen har att anordna och öfvervaka fiskeritjenstemännens
verksamhet samt att i öfrigt söka befordra
fiskerinäringens utveckling och förkofran inom landet; i
hvilket afseende Styrelsen eger hos Kongl. Maj:t, dess
Befallningshafvande, Landtbruks-Akademiens Förvaltningskommitté,
Hushållningssällskapen och Landstingen göra
framställningar till fiskeriernas upphjelpande, samt fiskevattnens
vetenskapliga undersökning.

§ 3.

Med alla myndigheter i riket är Styrelsen berättigad
att omedelbarligen brefvexla samt att af dem erhålla de
upplysningar och det biträde, som det på dem kan ankomma
att meddela.

§ 4.

Alla från Styrelsen utgående expeditioner kontrasigneras
af Sekreteraren, som vid Styrelsens sammankomster
är protokollsförande samt bör föra diarium öfver inkomna
mål och handlingar äfvensom konceptbok öfver utgående
expeditioner. Sekreteraren skall handhafva Styrelsens
arkiv med tillhörande embetsskrifvelser och handlingar.

Förslag

till

Instruktion för Statens Fiskeritjenstemän.

§ i Statens

fiskeri tjensteman äro fyra Fiskeri-Intendenter
samt Iktyologer till det antal, som Kongl. Maj:t bestämmer.

§ 2.

Fiskeri-Intendenterne, som skola tjenstgöra och vara
boende inom hvar sitt, dem tilldelade distrikt, förordnas
af Chefen för Kongl. Civil-Departementet efter förslag af
Fiskeri-Styrelsen, under hvars närmare inseende de äro
stälda. Bemälde Departements-Chef eger ock, på derom
af Fiskeri-Intendenten gjord ansökan eller, derest FiskeriIntendent
brister i fullgörandet af sina åligganden, på
framställning af Fiskeri-Styrelsen, honom från befattningen
entlediga.

Ikty ologer förordnas på Fiskeri-Styrelsens förslag af
Chefen för Kongl. Civil-Departementet för så lång tid,
som han bestämmer.

Då Fiskeri-Intendent eller Iktyolog skall förordnas,
bör Fiskeri-Styrelsen derom i Post- och Inrikes Tidningar
införa kungörelse med utsatt trettio dagars ansökningstid.

§ 3.

Fisken-Intendents åligganden äro:

a) att med uppmärksamhet följa fiskerinäringens tillstånd
inom distriktet samt att verka för denna närings
utveckling och förkofran, för hvilket ändamål han hos
vederbörande bör föreslå lämpliga åtgärder;

b) att, då Konungens Befallningshafvande påkallar
hans biträde för uppgörande af förslag till sådane särskilda
bestämmelser för fiskes vård och bedrifvande, som
i Fiskeri-Stadgan sägas, undersöka huru fisket efter ortens
naturförhållanden bör kretsvis lämpligast ordnas, uppgöra
förslag till de stadgar, som för fiskets ändamålsenliga
handhafvande kunna finnas erforderliga samt härom till
Konungens Befallningshafvande- afgifva motiveradt utlåtande
;

c) att öfvervaka det Fiskeri-Stadgans föreskrifter
samt faststälda öfverenskommelser beträffande fiskerierna
efterlefvas samt att åtala öfverträdelser häremot; egande
Fiskeri-Intendenten i detta hänseende att erhålla biträde
af de fiskeriuppsyningsmän, som inom distriktet anställas
med förordnande af Konungens Befallningshafvande;

d) att, efter föreskrift af Fiskeri-Styrelsen, öfvervaka
fiskodlingsanstalter inom distriktet samt att tillse, att dessa
behörigen skötas, äfvensom att, der så kan anordnas,
undervisning i fiskodling vid dessa anstalter må meddelas;

e) att tillse det arrendator af kronofiske uppfyller
sina genom kontraktet ingångna förbindelser och, om förseelse
härvid uppdagas, denna hos vederbörande myndighet
till beifran anmäla;

f) att söka tillvägabringa en utredning af fiskets
statistik inom distriktet samt att, när ledighet från andra
tjensteförrättningar det medgifva, likasom statens Iktyologer
anställa undersökningar rörande fiskevattnen och
fiskfaunan inom distriktet;

g) att dels föranstalta lämpliga försök till fiskerinäringens
förkofran, dels meddela tjenliga anvisningar i
fråga om fiskets framtida förbättring, fiskevarors lämpliga
beredning m. m. åt de personer, som hos Fiskeri-Styrelsen
härom göra ansökan;

h) att, i den mån tillfälle dertill honom beredes, under
de årliga tjensteresorna insamla och till Riksmuseum
aflemna sådana naturhistoriska föremål, som finnas värda
att i nämnda museum upptagas, samt till komplettering
af Landtbruks-Akademiens fiskerimuseum söka anskaffa
sådana modeller eller fiskeredskap, som i detta museum
saknas;

i) att i mål angående flottning eller allmän farled,
hvilka kunna inverka på fisket, äfvensom i andra fisket
rörande ärenden till Konungens Befallningshafvande afgifva
utlåtande, då sådant från honom infordras;

k) att föra diarium öfver alla till Fiskeri-Intendenten
ankomna, äfvensom från honom afgående skrifvelser,
hvilka senare i konceptbok böra införas; hvarjemte inkomna
embetshandlingar skola af Intendenten förtecknas
och uti hans arkiv förvaras; samt

l) att årligen inom Mars månads utgång till FiskeriStyrelsen
afgifva redogörelse för sin och fiskeriuppsyningsmännens
verksamhet under det förflutna året jemte
förslag till de förrättningar, som under det löpande året
anses bör komma till utförande.

§ 4.

Af de beslut, som Konungens Befallningshafvande
meddelar i mål angående fiske och hvilka ej i länskungörelserna
allmängöras, eger distriktets Fiskeri-Intendent
att utan lösen bekomma ett exemplar. Af de bestämmelser
och förordningar angående dylika frågor, som i
länens allmänna kungörelser intagas, skall han erhålla
två exemplar.

Ftikerikommittéens betänkande.

§ 5.

Iktyolog är skyldig:

a) att, efter de föreskrifter, som härom lemnas af
Fiskeri-Styrelsen, verkställa undersökningar rörande landets
fiskfauna och fiskerier, med afseende på de olika vattensystemens
egenheter och fiskarternas geografiska utbredning,
lefnadssätt, fortplantning och födoämnen, samt
vilkoren för deras trefnad;

b) att, i den mån tillfälle dertill honom beredes, för
Riksmuseum insamla och till detsamma aflemna sådana
naturhistoriska föremål, som under tjensteförrättningarne
påträffas af värde att i detta museum upptagas;

c) att, efter förordnande af Fiskeri-Styrelsen, biträda
Fiskeri-Intendent vid dess tjensteförrättningar; samt

d) att årligen inom Mars månads utgång till FiskeriStyrelsen
afgifva redogörelse för de under föregående år
utförda undersökningar och handlagda förrättningar.

§ 6.

Så väl vid de undersökningar^ hvilka af statens fiskeritjensteman
utföras, som äfven vid fångst af afvelsfiskar
för fiskodlings utförande, eger han att, der så nödigt är,
utan hinder af gällande författningar, så väl utöfva fiskfångst
under förbjuden tid som äfven bedrifva fiske med
eljest ej tillåten redskap.

§ 7.

I mål, som fiskeritjensteman till följd af sin befattning
utför, eger han att utan lösen undfå nödiga expeditioner.

Bil. I.

Öfversigt öfver svenska fiskeriernas nuvarande

tillstånd.

Hafs- eller Saltsjöfisk^.

Inom Göteborgs och Bolms län är hafs- eller saltsjöfisket af
ganska stor betydenhet. Storsjöfisket med backor bedrifves under
våren och sommaren å bankarna utanför norska kusten samt delvis
i Skagerack och Kattegat vid Jutska kusten äfvensom under hösten
och vintern — det s. k. vinterfisket — i hafsbandet, eller omkring
en mil från kusten.

Äfven hafva en del af de bohuslänska fiskefartygen under de
senare åren deltagit i det under februari och mars månader pågående
torskfisket utanför Aalesund.

Vid det bohuslänska hafsfiske! utgöres fångsten af långa, torsk,
kolja, hvitling och flundra, som fiskas under hela året, rocka och
sej under sommarmånaderna, makril, horngädda, lyrblek och kummel,
som fiskas från maj till och med oktober, sill och skarpsill,
som vanligast fångas från november till och med februari — stundom
dock än tidigare, än senare — hvarjemte hummer- och ostronfiske
bedrifves på de för dessa fisken tillåtna tider.

Storsjöfisket har efter 1860- och 1870-talen högst betydligt
tilltagit samt gifvit rikare afkastning; detta har betingats af det
större antal farkoster och redskap, som användts på mera vinstgifvande
fiskeplatser, hvilket haft till följd att den i skärgården
bosatta fiskeidkande befolkningen ansenligen ökats och nu befinner

sig i en välmående ställning, i motsats till hvad förhållandet var
för några tiotal af år tillbaka. Värdet af Bohusläns fiskerier (hafsfisket
hufvudsakligast) har under de senare åren mera än femdubblats
mot hvad det uppgick till vid början af 1860-talet. Framgången
härvid har väsentligen främjats af länets hushållningssällskap,
som understödt hafsfisket genom anslag till reservfond för
assuransföreningar för storsjöfiskefartyg och redskap samt för anskaffande
af drifgarn för makrilfångst, äfvensom genom amorteringslån
för utrustning af storsjöfiskebåtar, hvarjemte sällskapet äfven
bidrager till aflöning af länets fiskeritillsyningsman och honom
biträdande fiskeriuppsyningsmän.

De redskap, som för hafsfisket begagnas, äro följande:

För torsk: garn, backor och handsnöre;

» långa, kolja och hälleflundra: backor;

» sej och hvitling samt småfisk: handsnöre;

» flundra: garn och backor samt i senare tider införd s. k.
skäddenot;

» makrill vadar, sättgarn, drifgarn, dörj (segeldörj), handsnöre; »

sill: vadar, sättgarn, drifgarn;

» skarpsill: vadar;

» lax: vadar, laxryssjor och garn;

» hummer: tinor;

» ostron: skrapa, tång och upptagning genom dykare.

Såsom nyare fångstsätt omnämnas, att makrilfiske med drifgarn
är infördt för omkring 13 år sedan, att sillfiske med drifgarn
med framgång införts 1881 samt att ostrontägt numera utföres
äfven med dykare. Flundrefisket bedrifves med, jemte annan redskap,
i senare tider införd s. k. skäddenot.

Beträffande huruvida de särskilda fiskslagen under de senare
trettio åren till- eller aftagit yttras i allmänhet, att, med undantag
för hummer- och ostronfiskena, ingen annan förändring än den,
som kan anses beroende af olika väderleksförhållanden under olika
år, kunnat spåras. Hummerfisket har dock under de senare åren
aftagit, och den hummer, som nu fångas, är i allmänhet ej stor.
Orsaken dertill anses vara dels öfverfiskning, dels att förr icke någon
minimi-storlek varit bestämd för den hummer, som fick fiskas.
Ostronfisket uppgifves äfven hafva aftagit så i mängd som med
hänseende till ostronens storlek, hvilket anses vara beroende af
otillfredsställande bestämmelser om dimensionen å de ostron, som
lagligen fått fångas.

Afståndet mellan knutarna i den för hafsfisket använda garn
redskapen är i allmänhet följande:

A torskgarn........................... 30—35 mm.

» flundregarn......................... 45—60 »

» makrilvadar........................ 30—40 »

» makrilnät........................... 30—45 »

» sillvadar............................. 12—30

skarpsillvadar på armarna____ 24

hummertinor, omkring.......... 60

laxgarn............. 75

i bröstet, gröfre
på armarna,
i bröstet 6 mm.

För krokfisket begagnas agn af musslor eller s. k. skal (Mytilus
edulis), sill, skarpsill, kolja och makril (sönderskuren) samt räkor.
För agntägt anses i den söder om Marstrand belägna delen af
skärgården finmaskad vad eller s. k. sölvad vara oundgängligen
nödvändig. Somliga fordra dess begagnande under hela året, andra
under hösten, vintern och första delen af våren. I öfriga delar af
länet har man funnit sådan vad för nämnde ändamål ej behöflig,
samt uttryckt den önskan, att den måtte helt och hållet förbjudas.

Den från storsjöfisket bekomna fångsten föres färsk, stundom
mer eller mindre skämd, till hemorterna, der den antingen säljes
till salteri-idkare eller behandlas af fiskrarne sjelfva på det sätt, att
fisken, sedan den blifvit rensad, sköljd och tvättad för aflägsnande
af blodvattnet, saltas och vidare beredes till handelsvara. På senaste
tiden hafva åtgärder inledts för export af färsk makril på
is. Ett sillrökeri efter holsteinskt sätt har inrättats i Göteborg
och ett i Lysekil. Af skarpsillen beredas här flerestädes betydande
qvantiteter anjovis, som med fördel afsättas dels i Sverige
dels i utlandet. I Lysekil sysselsättas härmed omkring 200 personer,
och försäljes ensamt från denna plats anjovis årligen för
öfver 500,000 kronor. Makril, inlagd i olja, tillredes nu mera vid
Grebbestad och utgör redan en lönande handelsvara. — På Grötön,

straxt utanför Lysekil, har nyligen anlagts en »olje- och guanofabrik»,
vid hvilken af fiskben och andra fiskaffall beredas maskinolja
samt fiskguano till stor fördel för bohuslänska skärgårdens
fiskarebefolkning, som här nu har tillfälle att fördelaktigt afsätta
varor, hvilka förut för dem haft föga värde. Så uppgifves att ensamt
från Grundsund och Grafvarna för fabriken inköpts 1881
fisklefver och fiskben m. m. för omkring 20,000 kronor.

Göteborgs och Bohus läns hafsfiske år 1881 uppgifves (i G.
von Yhlens »Berättelse öfver Göteborgs och Bohus läns hafsfiske»)

hafva bedrifvits af 8,760 personer*) med 210 bankfartyg, 524
däckade och 732 odäckade båtar samt inbragt ett försäljningsvärde
af 1,763,321 kronor.

Värdet å de i »Göteborg och Bohusläns Fiskareförening» försäkrade
bankfartyg jemte redskap till dessa uppgår till 521,987
kronor 15 öre. Af fonden till förbättring af länets skärgårds- och
kustallmoge har Föreningen fortfarande från och med 1870 ererhållit
ett bidrag af 1,000 kronor, hvarjemte särskildta anslag erhållits
så af statsmedel som af hushållningssällskapet.

Beträffande rätten att fritt bedrifva hafsfisket yrkas af Bohusläns
fiskare, att, i öfverensstämmelse med hvad af ålder varit brukligt,
denna rättighet må återföras till hvad härom finnes stadfästadt
i 1766 års fiskeristadga och att det sålunda må tillåtas fiskrarne
att, oberoende af strandrätten, följa saltsjöfiskens dref af de Åskslag,
som stimvis gå mot stränderna, en rättighet, som enligt hittills
gällande fiskeristadga ej finnes vara skärgårdsfiskrarne betagen.

Hallands län. Hafsfisket bedrifves bär dels längs kusten, dels
i Kattegat omkring Middelgrund i de s. k. Hålkorna vid Anholt
samt vid Kleens ref, och förekomma här samma Åskslag som i
Göteborgs och Bohuslän. Fisket i Kattegat är mera gifvande än
förr, emedan det bedrifves med vida bättre båtar än de förut brukliga,
hvarjemte de under senare tiden anlagda fiskehamnarne väsendtligen
underlättat och befordrat fiskets framgång. Hummerfisket har
dock äfven här minskats och är mindre gifvande än tillförene.

Till agn för krokfisket begagnas tobis, sjöorm (strandorm,
sandmark, Arnicola piscatorum), småsill, musslor (s. k. skal) och
räkor. Finmaskad not med kil af väf (tobisnot) anses för agnfångst
vara oundgängligen nödvändig, af somliga hela sommaren,
af andra från april månads början till augusti månads slut.

Den fångade hafsfisken säljes dels färsk, dels rensas och saltas
den efter hemkomsten till fisklägena och sedan den legat saltad
ett dygn, upphänges den i fria luften att torka. Vintertiden saltas
den och nedpackas i tunnor eller fjärdingar. Rockan torkas utan
föregående saltning och säljes sedan jemte annan fisk till uppköpare
inifrån landet. Med sillen förfares på det sättet, att den
gälas och sedan blodsaltas omkring ett dygn, hvarefter den nedpackas
och saltas i tunnor eller fjärdingar.

I vanliga år anses sillfisket inbringa 200 kronor per man, då
till hvarje båt vanligen höra 2—3 man. Vid »småfisket» under

'') Samma personer hafva deltagit så i sommar- som vinterfisket och sålunda
stundom blifvit räknade två gånger.

den öfriga delen af året kan hvarje man derjemte anses förtjena
omkring 150 kronor.

Länets hushållningssällskap har lemnat medel till aflöning af en
fiskeriuppsyningsman och amorteringslån på 10 år mot 4—5 % ränta
dels till upprättande af två salterier, dels för anskaffande af förbättrade
redskap och båtar. Med de erhållna understöden hafva större fiskebåtar
samt bättre och talrikare redskap anskaffats; och har halländska
hafsfiske! härigenom på senare tiden lemnat vida gynsammare
resultat än tillförene. Till halländska hafsfiskets förkofran
har vidare hufvudsakligast bidragit, att båthamnar, genom dertill
lemnade statsanslag, kommit till stånd, hvarigenom många svårigheter
för detta fiske undanröjts. — Efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
sista för Hallands län afgifna femårsberättelse idkades
hafsfiske år 1880 utanför Hallands kust af 2,636 personer med 26
däckade och 459 öppna båtar, tillsammans värda 69,989 kronor.
Den för hafsfiske använda fiskeredskapen representerade ett värde
af 86,796 kronor; och uppgifves hafsfisket hafva år 1878 inbragt
omkring 165,000 kronor samt år 1879 ungefärligen 159,000 kronor,
deri inberäknade 4,000 kronor för hummerfisket.

Malmöhus läns hafsfiske har intill senaste tiden hufvudsakligast
utgjorts af den s. k. kulla-sillen, som fångas med närdingar
''(sillgarn) i Sundet och Ivattegåt, än vid svenska, än vid danska
kusten, i augusti, september och oktober. Som sillens gång beror
på strömsättningen, förändras fångstplatserna under olika tider.
Rödspottor samt annan flatfisk fångas hufvudsakligast från april till
och med juli i Sundet samt i Ivattegat omkring ön Anholt. Torsk
och skrubbor fångas hela året om vid öppet vatten med långref,
pilk och garn. Stenbit (sjurygg) fiskas med garn på våren från
februari till maj, så vida isförhållandena det medgifva; dock är
detta fiske ej synnerligen betydande. Makril fångas med drifgarn
från senare hälften af maj till medlet af juni. Pigghvar och
sjötunga fiskas från april till och med augusti vid Anholt och
Lessö, kolja i maj till juli i Öresund. Hornfisk fångas med bottengarn
i Sundet från maj till och med september. Ål fiskas i rusor
eller håmmor den mörka tiden i september, oktober och november.

Nya fångstplatser hafva på senare tiden uppsökts och med
framgång begagnats vid och i granskapet af öarne Anholt och
Lessö i Kattegat, der fisket befunnits vara mycket gifvande.

Några nya fiskeredskap eller fångstsätt äro ej på senare åren
införda, med undantag deraf att sillnäten numera göras lf gång
så djupa som förr samt med finare maskor och sättas en till två

famnar under vattenytan, hvarefter de få drifva med strömmen,
genom hvilket förfarande rikare fångster göras. En olikhet mot i
forna tider är att Råå fiskare, hvilka sedan de 1879 börjat utsträcka
sitt fiske till Anholts ref och Morups bank, der ymnig tillgång
finnes på s. k. flatfisk, skaffat sig s. k. qvasar, däckade, med
inbyggd sump försedda farkoster om 7 till 10 tons drägtighet.
Under år 1881 hafva för deras räkning nybyggts och utrustats ej
mindre än 24 st. sådana båtar, med en kostnad af 1500—1800 kr.
för hvarje. Den fångade fisken, som i dessa qvasar föres lefvande
till försäljningsställena, hufvudsakligast till Köpenhamn, betingar
derigenom ett mycket högre pris än som förut kunnat erhållas för
samma slags fisk, då den alltid måst afyttras död. Vidare hafva
vid Råå fiskeläge nybyggts och utrustats tvänne större jakter, afsedda
för uppköp ute på fångstplatserna af sill för saltning genast
vid fångsten. — För att mot förluster försäkra detta fiskläges betydliga
och värdefulla båtflotta har, på initiativ af företagsamma
män derstädes, en assuransförening bragts till stånd, hvilken i sitt
tredje verksamhetsår hade en ansvarighet af öfver 50,000 kronor,
och redan 1881 lemnade denna förening godtgörelse för en under
Anholt förolyckad qvase.

Till agn för krokfisket begagnas sill, räkor, refvelmask, (s. k.
strandorm) och en snäcka (Turbo litoreus), som fångas i kupor,
hvilka utsättas på omkring 12 famnars vatten på lerbotten. På
svenska sidan i Sundet begagnas i allmänhet icke not eller vad
för fångst af agn, icke heller not för fångst af någon fisk. Endast
från Ystad och Nybro fiskläge anföres att finmaskad not kan vara
behöflig för fångst af agn under månaderna juni—september.

Om fiskets till- eller aftagande äro uppgifterna sväfvande. Så
anföres, att fisket i Sundet betydligen aftagit dels genom hafsbottnens
förändring i följd af strömsättning, dels derigenom att
från de här trafikerande ångbåtarna i ymnighet utkastas stenkolsaska,
samt dels i följd af en på hafsbottnen, midt uti Sundet, omkring
1^ mil till sjös, numera förekommande illaluktande alg, hvilken
märktes först för 3 å 4 år sedan, men derefter lärer betydligen
tilltagit; och angifves det, att rödspottfisket deraf alldeles upphört.
Ökadt antal af fiskare omförmäles äfven som orsaken till att
fisket på vissa trakter minskats. Prickarna i Flintrännan, hvarom
vidare nedanför, anföras slutligen såsom väsentligen hinderliga för
fisket, synnerligast sillfisket, som deraf i hög grad försämrats. Från
andra orter åter säges det, att fisket icke minskats, utan tvärtom
ökats, så att det nu är vida betydligare än förr. Så angifves sill -

fisket å andra fiskeplatser än i Sundet vara vida mera gifvande än
förr, sedan man, såsom ofvan anförts, börjat begagna sig af djupare
garn med mindre maskor. Från Hven omtalas, att fisket
derstädes — till följd deraf att förbättrade båtar och redskap
kommit i bruk samt genom den vid ön anlagda nya hamnen, till
hvars anläggning Hushållningssällskapet bidragit med 3,000 kr.
— numera bedrifves med vida större framgång samt är mycket
betydligare än i forna tider. Sedan, med smugglingens upphörande
innnevånarne vid Råå fiskeläge med alltjemt stigande intresse
uteslutande egnat sig åt fiske samt företagit sig att, efter
danskarnes exempel, sumpa fisken, har befolkningen derstädes
blifvit välmående och betydligen ökats, hvilket äfven gäller flere
af de andra skånska fiskelägena. Råå fiskeläge har nu omkring
2,800 innevånare, af hvilka omkring 1,600 lefva af fiske och fiskhandel,
Limhamn omkring 1,200 innev.; och vid flere andra fiskelägen
finnes ett större antal personer än uti åtskilliga af våra mindre
städer. Af hvilken betydelse hafsfisket inom länet är framgår
deraf att vid Råå fiskeläge uppskattades inkomsten af allt slags fiske
år 1880 till 175,000 kr. (lågt beräknadt), under ,det att inkomsten
af sillfisket samma år vid öfriga fiskelägen inom Oxie och Skytts
härader beräknades till 86,825 kronor.

Länets vid hafs- och kustfisket sysselsatta befolkning utgjordes
1875 af 1,194 gifte och 233 ogifte fiskare samt dessutom af 114
landtbrukare och andra yrkesmän, som tidtals idkade fiske.
Värdet af båtar och fiskeredskap för fisket uppgick till 782,712
kronor, i hvilket belopp ej mindre än 545,225 kronor utgjorde
värdet af båtar och redskap, begagnade för sillfångsten. Denna,
som förenämnde år endast gaf en medelmåttig inkomst, beräknades
dock hafva inbragt 449,763 kronor, hvaraf framgår att lånets
hafs- och kustfiske, synnerligast när värdet af fångsten af
öfrige Åskslag tages med i beräkningen, intager ett ganska framstående
rum.

Någon strandeganderätt har sedan urminnes tider ej funnits
i Skåne, utan lemnas fiskrarne full frihet att äfven med fast redskap
bedrifva sin fångst i den ordning de till fiskeplatsen komma.
Likaså har fisket i Sundet äfvensom vid 13ornholm, vid Själlands
östkust, från Stevens fyr öster och söder om Möen till Grönsund
samt å svenska sidan till Simrishamn varit från äldre tider fullkomligen
fritt så för svenska som för danska fiskare ömsesidigt,
så att de i bästa sämja och till ömsesidig belåtenhet fiskat vid
hvardera landets område, allt efter som fisken gått till vid eller

närmare intill ena eller andra landets kuster. Sedan på senare
tiden röster i Danmark, äfvén inom riksdagen, höjt sig, med yrkande
att Danmarks rätt borde häfdas, så att intrång å danskt
fiskevattens område måtte förekommas, har man börjat frukta, att
förenämnda gemensamhetsfiske skulle blifva förhindradt. Vid hållna
sammanträden, vid Gille leje den 19 maj 1878, vid Skatterups
fiskeläge nära Helsingör den 16 juli och vid Råå den 2 sept.
1881, hafva så danska som svenska fiskare enhälligt uttalat önskligheten
att nämnda gemensamhetsfiske måtte få fortfara, så att
ingen inskränkning i det ena eller andra landets fiskerätt genom
demarkationslinie måtte göras. A alla de af Friherre Uggla sist
nämnde år besökta fiskelägen har derföre allmänt begärts, att genom
internationell öfverenskommelse måtte så ordnas, att båda
ländernas fiskare må, såsom från äldre tider varit brukligt, få
drifva sitt yrke fritt i Sundet och öfriga nu gemensamma fiskevatten.
Särskilt erinrades, att om någon demarkationslinie skulle
i detta hänseende fastställas för de båda ländernas fiskare, blefve
kontrollen deröfver omöjlig att handhafva. Då ofta omkring 500
danska och svenska fiskebåtar ligga i Sundet under nattens mörker
och drifva bland hvarandra, följande strömmen, hvars riktning
och styrka flera gånger om dygnet undergå förändringar, så framgår
deraf klarligen, att en kontroll öfver deras nationalitet skulle
blifva lika omöjlig, som det vore orimligt att fordra, att fiskrarne;
då strömmen fört deras garn öfver en bestämd gränslinie, hvilken
på dagen är svår att iakkttaga och omöjlig att finna i nattens
mörker, skulle öfvergifva sitt fiske för natten och draga in sina
garn — en åtgärd, lika oförenlig med de danskes som med de
svenska fiskrarnes sanna fördel, hvadan i båda landens intresse
det anses vara af vigt, att förhållandena härvid på ministeriel väg
varda så ordnade, att fisket fortfarande som hittills må få bedrifvas
gemensamt af båda landens fiskare.

Allmänt klagas vidare öfver de svåra hinder, som för drifgarnsfisket
uppstått genom den verkställda utprickningen af Flintrännan
i Sundet, då genom dervid begagnade bojars beskaffenhet
drifgarnen ofta förstöras, hvarföre framstälts den önskan, att samtlige
bojarna i Flintrännan måtte förändras till likhet med den,
som blifvit utsatt mellan Trindelen och land. Redan 1879 afläts
till Kongl. Maj:t eu klagoskrift rörande de förluster, som drabba
fiskrarne genom förbemälde utprickning, hvarefter Lotskaptenen i
Malmö erhöll befallning att vidtaga alla de ändringar, som möjligen
kunde ske med prickarna för att underlätta fiskets bedrif -

vande; och erkänna fiskrarne med tacksamhet de försök, som i
detta hänseende blifvit af Lotsstyrelsen vidtagna, samt begära, att
med ledning af den vunna erfarenheten alla de för fisket hinderliga
gamla prickarna må blifva borttagna och ersatta, der sådana
anses oundgängligen nödvändiga, af nya i fullkomlig likhet med
den ofvan nämnda.

Vid sammanträde på Limhamn den 12 sept. 1880 hafva en
stor mängd fiskare klagat icke endast öfver förenämnda utprickning
i Sundet utan äfven ansett det vara nödigt, att, då nu finnes
föreskrifvet att ingen utprickning af farvatten får ske, utan att tillstånd
erhållits från Kongl. Lotsstyrelsen, äfven genom lag måtte
blifva stadgadt, att, innan sådan utprickning finge ske, ortens
fiskare eller någon myndighet, som representerade dem och egde
full insigt om deras behof, derom blefve hörd; och anföres såsom
stöd för detta yrkande, att genom en sådan anordning skulle
fiskareyrket få ett väl behöfligt skydd för sina intressen, stora
förtjenster, som bidraga till landets ekonomiska utveckling, skulle
räddas och slutligen många ej obetydliga statsutgifter sparas, genom
att man ej vidtoge anordningar, som knappast hunnit komma
i bruk, förrän de måste ändras. Slutligen klaga Limhamns fiskare
öfver den olägenhet, som dem vållas genom att Blekingefiskare
infinna sig i deras fiskevatten med nät af annat slag och med olika
metod för utsättningen, i hvilket hänseende de önska rättelse.

För fiskets befordran har länets Hushållningssällskap lemnat
bidrag till aflöning af fiskeritillsyningsmän, vidare till en assuransförening
för ersättning af redskap samt till anläggning af båtliamnar.
Så har Sällskapet bidragit med 1,000 kr. till Mölle båthamn
och, såsom ofvan anförts, med 3,000 kr. till hamnen på
Hven. Vid Lerbergets fiskeläge har anlagts en båthamn, till hvilken
erhållits 8,000 kr. statsanslag; de öfriga omkostnaderna hafva
bestridts af fiskeidkarne på platsen.

Kristianstads läns hafsfiske. Såsom hufvudnäring bedrifves
fiske endast vid de å länets kuster varande fiskelägena, Indika äro
vid vestra kusten Torekov, Ramsjö, Lerviken och Magnarp samt
vid östra kusten Yngsjö, Kivik, Hvitemölla, Barkemölla, Vik,
Simrishamn, Brantevik, Skillinge, Ornahusen, Kåseberga och Sandhammaren.
Från maj till midten af augusti idkas sillfisket å östra
kusten vid pass 3 ä 4 mil till sjös. För öfrigt fiskas lax och torsk
med linor och krokar, flundror med garn och ål i håmmor. Vid
fiskelägena å vestra kusten finnas samma fisksorter som förut omnämnts
tillhöra Kattegat, och bedrifves fångsten här af de sär -

skilda fiskslagen, såsom förut angifvits rörande halländska hafsfiske!.

Alfisket är ganska gifvande och idkas längs kusten med håmmor
samt ute i hafvet med ref.

Uppgifterna om fiskets af- eller tilltagande äro mycket olika.
Från Brantevik i Järrestads härad anföres, att hafsfiske! under de
senaste tio åren tilltagit med 20 %, och från Kåseberga omförmäles,
att till följd af de överenskommelser, som blifvit ingångna
i öfverensstämmelse med fiskeristadgan af den 29 juni 1852, § 22,
har det späda fiskynglet mera än förut skyddats och fisket derigenom
tilltagit. Dock uppgifves äfven, att fisket aftagit till följd
af fiskande under lektiden samt begagnande af allt för finmaskad
fiskeredskap. Andra» anföra att det ena året är mera gifvande än
det andra, utan att orsaken dertill kan angifvas.

Finmaskad not för fångst af agn, hvartill sill och tobis mest
användas, anses behöflig från juni till och med september.

Länets Hushållningssällskap har liksom Malmöhus läns sökt
att åstadkomma en assuransförening för ersättning af förlorade
redskap och båtar, hvilket dock ej kunnat åstadkommas, då fiskrarne
ej härtill visat sig hugade.

Af Hushållningssällskapet hafva aflönats fiskeritillsyningsmän,
delade på särskilda distrikt, hvilket omförmäles hafva haft i någon
mån god verkan.

Länets fisker ibefolkning uppgifves hafva utgjort ett antal af
egentlige fiskare 532 gifte och 166 ogifte samt 1,933 hustrur och
barn, förutom bönder, torpare och backstugusittare, som här sysselsätta
sig tidtals med fiske, och befunnits uppgå till 141 personer.
Värdet af fiskeredskap och båtar upptages i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
sista årsberättelse till 479,606 kronor. Någon
summa för inkomsten af fisket uppgifves ej.

Till Branteviks båthamnars förbättring erhölls 1876 statsanslag,
12,000 kr., nämligen till Simris’ Brantevik 5,700 kr. och till
Nöbbelöfs Brantevik 6,300 kr. Till förbättrande af Kiviks båthamn
hafva af statsmedel erhållits 15,000 kr.

Blekinge läns hafsfiske är likaledes af icke ringa betydenhet,
hufvudsakligast sill- och ålfisket; men hafva rörande båda dessa
fisken olika intressen gjort sig gällande samt föranledt tvister och
stridigheter om sätten för fiskets bedrifvande. — Såväl i den berättelse,
hvilken af Friherre A. Cederström och Professor Smitt
afgifvits beträffande fiskerierna i Blekinge, som i de meddelanden,
hvilka från detta läns särskilda orter genom Kongl. Maj:ts Be -

fallningshafvande kommit komitén tillhanda, skildras de särskilda
åsigter, som notfiskrarne med stöd af deras strandrätt sökt och
söka göra gällande mot den yttre skärgårdsbefolkningen, samt
denna senares fordringar gent emot de förra såväl beträffande sillsom
ålfisket. Å ingendera sidan är man tillfredsstäld med de
nuvarande anordningarna och lagstadgandena för dessa fisken.
Notfiske efter sill är, enligt faststäld stadga, af den 4 jan. 1872,
tillåtet endast under fjorton dagars tid, i maj månad, från den
dag sillen börjat gå till inom distriktet; och får för fångsten endast
begagnas not, som ej får öfverstiga 240 fots längd på hvardera
armen, med 5 fots kil och notmaskorna 28 kaflar på alnen
eller 14 pr fot. Mot detta anföres: l:o. Att den tillåtna fisketiden
är för kort, då sillen ofta, sedan den kommit in i de inre
vikarna, åter går ut på några dagar till sjös, under hvilken
mellantid fisket naturligtvis ligger nere. Derför yrkas förlängning
i den tillåtna fisketiden till en månad eller åtminstone tre
veckor. — Äfven har anmärkts, att vissa af de särskilda distrikten
äro för stora, hvilket i synnerhet vore händelsen med fjerde distriktet,
då sillens insteg kunde börja på ett ställe, under det att
den på andra ställen inom distriktet ännu ej synts till, och blefve
fisketiden äfven härigenom på de senare ställena orättvist förkortad.
Derföre yrkas att fiskeridistrikten borde omregleras. Vidare
anföres, att 2:o. notkilen vore för kort, hvarigenom då en
myckenhet sill kommit inom notarmarna, insamlandet af densamma
onödigt försvårades; och såväl härigenom som till följd af
maskornas storlek ginge en stor del af den i noten inneslutna
sillen åter ut. Då nu de, som fiska med garn straxt utanför och
mången gång i sjelfva notvarpen, få använda mera finmaskad
redskap samt följaktligen fånga mera småväxt sill, finnes ingen
rättvisa i stadgandet som hindrar notfiskrarne att fånga dylik sill.
Notfiskrarne yrka derför att få i sina redskap begagna maskor
efter 32 eller åtminstone 30 på alnen (16 eller 15 på foten) äfvensom
att notkilen må få blifva 12 fot lång. Vidare klaga notfiskrarne
öfver garnfiskrarne, att dessa senare sätta sina garn
utanför notvarpen och så nära intill dem, att sillen derigenom
hindras att gå in i vikarna, der notfiskrarne hafva sina varp; ja,
det skall till och med hafva händt, att sillgarn blifvit lagda
inuti sjelfva notvarpen, och hafva från garnfiskrarne klagomål
försports, att deras sålunda satta redskap blifvit förstörda eller
tagna i beslag. Garnfiskrarne, som med sina s. k. »vrakekor»
segla ut om sommaren 6 å 10 mil från land för att med drifgarn

fånga sill, påstå å sin sida, att sillfisket under de senare åren förkoffats,
sedan fiskandet med not blifvit inskränkt till 14 dagar
hvarje år, samt yrka, »att notfisket måtte ännu mera inskränkas»,
och att de måtte få rättighet att äfven i inre skärgården obehindradt
utsätta sina garn hvar de behaga.

Beträffande »gråfisket» anföres af ortens uppsyningsman att
fredningstiden borde bestämmas tidigare än nu är fallet, nämligen
från den 1 mars till den 15 juni, i stället för från den 1 maj till
samma dag i juni, såsom nu är stadgadt, ty gråfisken börjar här
i allmänhet leka långt förr än den 1 maj, och såsom fisket bedrifves
efter nu gällande bestämmelser anses detsamma leda till
dess försämring.

Ålfisket är i Blekinge ganska betydligt och torde i någorlunda
gynsamma år kunna uppskattas till ett värde af minst
50,000 kr. Det bedrifves dels med håmmor, utsatta längs efter
kusten, dels med långref, längre ut i hafvet, hvarjemte äfven fiskas
med harkning eller puttning och med ljustring. Håmfisket är det
väsentliga, som af ålder här brukats och fordom tillhört kronan;
men efter hand hafva åtminstone de flesta »ålegårdarna», »håmmagårdarna»
eller »ålsättarna» blifvit försålda till skatte eller vid
indelningsverkets upprättande berustats. Dessa fisken äro mycket
talrika. Endast vid Mjelby sockens strand i Listers härad finnas
80 sådana ålfisken, af hvilka 30 inköpts och hafva ett åsatt taxeringsvärde
af 80,150 kr., under det att de öfriga femtio »äro lydande
under hemman, som för dessa fisken beskattats i deras grundräntor.
» Egarne till dessa fisken, å hvilka de hafva kungliga
resolutioner och skattebref, fordra att andra fiskare må förbjudas
att utanför dessas ålhåmmor sätta andra sådana eller garn, genom
hvilka ålen förhindras att ingå i hemmanens håmmor. Härom pågår
rättegång; och fordra fiskrarne från yttre skärgården, att en
gräns måtte bestämmas, utanför hvilken de fritt må få begagna
såväl håmmor som annan sättredskap.

Ål fångas äfven med krok och långref samt, såsom nämndes,
med harkning och huttning eller puttning. Dessa senare fiskesätt
anses isynnerhet förkastliga, då genom dem en mängd ål dödas,
som blir qvarliggande på sjöbottnen och ruttnar, hvarefter ålfisket
försämras, då ålen på dessa platser ej vidare går till. Derför yrkas
af de fleste, eller hemmansålfiskrarne, att ålfångst med huttning
och harkning måtte förbjudas. Några yrka äfven att ålfångst
med långref måtte blifva förbjuden.

För erhållande af agn till kustfisket säges finmaskad not vara
behöflig, af somliga hela året om, af andra vissa tider på året.
Till agn begagnas tobis, sill, löjor, gädda, mört, räkor och mask.
Särskildt erinras, att tillåtelsen att begagna not för agnfiske är
oundgänglig under vintern, emedan befolkningen på öarne i yttre
hafsbandet under stränga vintrar har sitt uppehälle nästan uteslutande
på fiske med gäddlinor under isen. Tobisnotarna af väf
anses icke vara skadliga, ty de kunna icke begagnas till annat
fiske. Kalfven i tobisnoten måste vara af väf för att fisken skall
kunna fångas dermed, ty »för skuggan från maskredskap skyggar
den och kryper in i sanden.»

Under år 1875, det sista för hvilket i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
femårsberättelses uppgifter angående saltsjöfisket
i Blekinge varit komiterade tillgängliga, anföres att inom länet
5,347 personer uteslutande lefvat af fiske, hvilket bedrifvits med
356 sillfiskebåtar, 753 smärre fiskebåtar samt 30,843 nät och
annan redskap. Försäljningen af färsk fisk har, ehuru sillfisket
vid nämnde tid var vida mindre gifvande än under sista åren,
blifvit beräknad till 276,352 kronor, i hvilken summa dock ej
ingår värdet af gädda, torsk och flundra m. fl. Åskslag, som i icke
obetydliga partier till angränsande städer försäljas. Under vanliga
år beräknas att omkring 30,000 tunnor sill beredas och insaltas
inom länet samt utgå i varumarknaden.

Gotlands hafsfiske. Kring öns kuster har städse bedrifvits
ett ganska betydligt strömmingsfiske. Detta har nära land samt
å grundare vatten, der strömmingen förr lekt, betydligen aftagit,
hvaremot strömmingsfisket nu med vida större fördel idkas längre
ut i sjön, på 20—30 famnars djup, medelst drifgarn eller s. k. vrakfiskning,
hvarvid erhålles ymnig fångst af fet och god strömming.

Torskfisket är här äfven ganska lönande och bedrifves med
krok från och med april månad till slutet af november, dock mest
gifvande under sommarmånaderna.

Laxfisket i öppen sjö med nät har de senaste åtta åren, genom
uppmuntran från länets Hushållningssällskap, kommit i bruk
och har under olika år lyckats mera och mindre väl, men dock
ofta, såsom 1880, lemnat särdeles rik fångst. Laxen inlägges
vanligen uti is och försäljes färsk i Visby eller Stockholm.

Flundrefisket, som numera föga idkas, skall hafva betydligen
aftagit, som man förmodar till följd af den förändring hafsbottnen
tros småningom undergått. Äfvenså omförmäles, att fisket af gädda
och aborre de senaste åren aftauit.

Ålfisket, som vår och höst bedrifves med ryssjor vid stränderna,
är af föga betydenhet, så ock fångsten af öfriga här förekommande
Åskslag.

Af statsmedel har understöd på senare åren årligen erhållits
för upphjelpande af länets hafsfiske, hvarjemte hushållningssällskapet
äfvenledes för samma ändamål lemnat bidrag samt föranledt
och uppmuntrat till det nu lönande strömmingsfisket med
drifgarn samt till fångst af lax med garn i öppna sjön, hvilka
båda fisken blifvit på senare tiden införda och nu med god framgång
bedrifvas. Hushållningssällskapet har äfven föranledt och
lemnat understöd till bildande af ett salteribolag, »Hertha», som
har till mål att åvägabringa en omsorgsfull insaltning och skötsel
af den fångade strömmingen.

1 Kalmar län idkas hafsfiske längs efter kusten och i dervarande
skärgård äfvensom i Östersjön vid och utanför Öland.

Uti Kalmar sund samt i vikar och vid stränderna af Östersjön
idkas inom länet fiske alla årstider med nät, krok och not;
dock förekommer notfiske mest under våren och vintern. Äfven
håmmor användas för ålfisket. Strömming fiskas dels i hafsbandet,
dels i inre fjärdar från maj till augusti, mest om våren, då
strömmingen kommer upp från hafvet till sina lekplatser; men då
är den sämre än den, som fångas på hösten. Fångsten sker dels
med not och dels med skötar. Gädda, aborre och mört fångas
hufvudsakligen i fjärdar och vikar, de båda senare mest under
lektiden, med not och nät; gäddfisket bedrifves alla tider på året,
förmånligast dock under förvintern på isen, då ståndkrok användes,
annars med not och nät. I vissa vikar fångas stundom vintertiden
med isnot mycket stora massor braxen. Id (ort) fångas
i inre vikar under lektiden, med not och nät. Torsk, flundra och
ål fångas så länge öppet vatten finnes, torsken med ref, flundrorna
på garn och ålen i håmmor samt med ref; dock fångas sistnämnda
Åskslag äfven med ljuster, harka och stånghuttning. Sik fångas
höst och vår på garn och lake under vintern med ryssjor. Från
Ölands Södra mot, Runstens härad, uppgifves att lax af utmärkt
beskaffenhet och i icke ringa mängd fångas vid kusten, på våren,
med nät, med maskor af 2,5 dec.-tum.

Till agn begagnas löjor, som fångas med små, finmaskade
skötar och mindre notar, vidare småfisk i allmänhet, sill (styckad),
räkor och ålkusar samt mask. Öfver brist på agn klagas ej; dock
anses finmaskad not för agntägt vara behöflig under juli—september
månader, af andra hela året utom april och maj.

Krokfiske inomskärs efter ål med räkor till bete säges från
Söderåkra och Södra Möre vara synnerligen skadligt. Ålen ta^er
begärligt på krok, betad med räka, men när ålen förtärt räkan,
fastnar kroken i svalget, hvarefter ålen vanligast sliter sig lös
från kroken men, blifven fri, dukar han snart under för den skada
han lidit. Krokfiske utomskärs efter aborre och torsk angifves ej
hafva nämnda skadliga inflytande, »ty dessa fiskar frigöra sig
ytterst sällan från den krok, på hvilken de fastnat.»

Uppgifterna öfver antalet begagnade båtar samt deras bemanning
äfvensom rörande inkomsten af fisket äro ytterst ofullständiga.
I mer1 än halfva antalet af de inkomna svaren finnas
inga meddelanden härom. Antalet båtar säges ofta ej vara kändt,
men der det uppgifves, säges * att hvarje båt skötes af en å två
personer (en äldre och en yngre) samt att inkomsten kan beräknas
för aret till omkring 600 kr. Alfisket är mest inkomstbringande
jemte laxfisket vid Em, hvilket senare uppgifves variera
emellan 14,000 till 20,000 skålpund per år.

Nästan alla uppgifterna innehålla, att fisket betydligen aftaga,
och från somliga ställen uppgifves, att detsamma nu ej är
en tredjedel mot hvad det var för omkring 30 å 40 år sedan.
Orsakerna härtill anses vara, att fisket i allmänhet bedrifves med
allt för finmaskade redskap under lektiden. »Vårnoten» anses
särdeles skadlig, då vid upphalningen i land en stor del fiskrom
förstöres. Vidare anföres, att flere nu än förr fiska, och att strandrätten
ej behörigen respekteras, samt hvad ålfisket beträffar att
stöjning, harkning och stånghuttning, som mycket begagnas, äro
förderfliga för fiskens fortkomst; vidare att åar och strömmar genom
dammar och mjärdar tilltäppas, så att fisken hindras att gå
upp i dem och leka; och har å Drag vid Repudden i Ryssby
socken varit utlyst en sammankomst med omkringboende fiskvattensegare,
der desse såsom önskningsmål bland annat framställt,
att vissa platser inom skärgården måtte fridlysas alla tider
på året för att derigenom bereda fisken ostörda och tjenliga lekplatser,
samt att fortast möjligt måtte »vidtagas åtgärder till hämmande
af nu bedrifna öfverdådiga fiskande af späda fiskar», tv
— anföres det — »i det skick, som fisket nu bedrifves, är fara
värdt, att inom en kortare framtid fisket icke kan försörja de
hushåll, som nu egna sig åt denna näringsgren.»

Nya fiskesätt hafva ej införts, med undantag deraf att en
man, vid namn August Andersson i Bergqvara, byggt en fiskekutter,
som förer ombord en fiskenot liknande dem, som användas
Fiskerikommittéens betänkande. 7

på engelska kusten, och är afsedd att i Östersjön på 25 famnars
djup och sandbotten fiska rödspottor, flundror och torsk.

En »stadga för saltsjöfisket i Kalmar län, utom hvad angår
fiske af strömming och hvassbuk» är af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
utfärdad den 5 juni 1880; rörande verkningarna af denna
stadga har ännu ej någon erfarenhet vunnits.

Af hafsfislet inom Östergötlands län utgör strömmingsfisket
den vigtigaste delen. Detta fiske idkas i Östergötlands skärgård
äfvensom i Bråviken dels med nät, dels ock synnerligast
med större notar, hvilka begagnas vårtiden vid öppet vatten samt
under vintern, då vattnet är isbelagdt. Från den 1 maj till den
15 juni, då strömmingen här har sin lek, är tuskning med not förbjuden.
År 1880 utgjorde länets bruttoinkomst af strömmingsfisket
67,775 kronor.

Af öfriga Östersjön tillhöriga och äfven här förekommande
fiskarter är fångsten mindre betydlig; och förekomma här dessa
Åskslag än ymnigare än sparsammare å olika orter. Allmänt uppgifves
— några få platser dock undantagna — att ål endast helt
sparsamt här ingår i hafsfiske!. Den fångas för det mesta i ryssjor,
men äfven på ref och med ljuster. För år 1880 uppgifves
ålfisket med håmmor hafva inbringat 17,010 kronor. Fisket anses
i allmänhet hafva försämrats, hvartill orsakerna uppgifvas vara,
att skogarna uthuggits längs efter stränderna, att sågspån utsläppes,
hvaraf vegetationen, som utgör föda för fisken, förqväfves, att fisklekarna
ej få vara i fred, utan att späd fisk upptages samt att
genom dragning af isnot fisken ansenligen minskas.

Krokfiske anses här ej synnerligen lönande och begagnas föga.
Uppgifterna från Östra Stenby och Konungssunds socknar omförmäla,
att »intet fiske med krok, ref eller linor idkas vid Bråvikens
norra strand, hvadan agntägt der är obehöfllig.» Från S:t
Annas skärgård uppgifves, att agnnot aldrig inom denna trakt
funnits samt anses icke behöflig.

Hafsfishet inom Södermanlands län öfverensstämmer i väsentliga
delar med hafsfiske inom Östergötland. Äfven i Södermanlands
skärgård är strömmingsfisket det mest betydande; men omförmäles
att strömmingens lekplatser betydligen försämrats genom
notdragning under lektiden. Der man åter under många år
upphört att begagna strömmingsnotar, har detta fiske med skötar
i betydlig mån ökats. Strömmingsnotdragningen såväl vinter- som
sommartiden uppgifves hafva verkat mycket skadligt för allt fiske
i skärgården, hufvudsakligast genom uppfångande af all sorts små -

fisk, som lemnats såsom aflöning åt de personer, hvilka notegarne
tillkallat och haft till hjelp vid verkställande af detta fiske.

Försök att för strömmingsfisket använda drifgarn hafva lyckats
ganska väl i de inre fjärdarna, der man härmed gjort de första
försöken. Längre ute i öppna sjön hafva dessa försök haft mindre
framgång, beroende af ovana vid fisket; och hyser man förhoppning
att fiskeribefolkningen efter vunnen större vana vid inomskärsdrifningen
snart skall med framgång utsträcka drifgarnsfisket
till öppna hafvet. Vidare uppgifves, att man här på flera ställen
börjat fånga lax på krok med strömming som bete. För öfrigt
användas till agn vid krokfisket mask, löja, sarf, nors, damruda
och mört, på hvilken senare fisk dock här skall vara stor brist,
hvarför man på flere ställen till mörtens förökning utsatt »lekris»
å lämpliga platser.

I Stockholms läns skärgård äro strömming, sik och lax hufvudsakligast
föremål för fångst till afsalu, hvaremot öfriga här
förekommande Åskslag äro af mindre betydenhet och fångas till
en del endast till husbehof. Strömmingen fiskas dels med notar,
dels ock vanligast med skötar. Från Frötuna och Länna skeppslag
omförmäles, att Strömmingsfisket bedrifves endast med skötar
och att man der på senare tiden börjat i allmänhet använda s. k.
djupskötar, som äro 20—24 fot djupa samt vid läggningen förankras
i båda ändarna. Från Rådmansö ugpgifves strömmingsfisket
vara lika gifvande nu som för 30 år sedan, hvaremot från Furusund,
Djurön, Muskön och Landsort angifves, att detta fiske skall
hafva aftagit, hvartill orsaken anses vara, dels att trädvegetationen
borthuggits kring stränderna, dels att den flitiga ångbåtstrafiken
skrämt fisklekarna. Från Landsort anföres, att fordom voro der
en mängd fiskare bosatte, och hade de af konung Adolf Fredrik
erhållit vissa privilegier samt bildade flere skråföreningar, hvilka
dock småningom under början och medlet af 1800-talet upphörde,
så att den siste på Landsort bosatte fiskaren, en gammal man,
derifrån aflyttade 1877. »Fiskrarne», säges det, »tyckas hafva afflytta!,
allt efter som fiskmängden aftagit.»

Till agn för krokfisket begagnas mask,"mört och strömming.
Från Furusund och Landsort uppgifves, att agntägt med finmaskad
not cj begagnas. Från Bergvik säges deremot finmaskad not vara
för uppfångande af agn »behöflig året om, synnerligast höst och
vår samt under isen.»

Äfvenledes vid hcifsfisket inom TJpsala län utgörcs den förnämsta
fångsten af strömming, som med nät fiskas inomskärs från

100

maj till och med september. Längre ut till sjös fångas i maj och
juni större strömming, som här benämnes sill. Laxfiske bedrifves.
dels med not, dels med laxgarn, längs efter länets norra kust, och
är vid Elfkarleby ett betydligt kronolaxfiske, f. n. utarrenderadt
för 13,000 kronor till 35 fiskare, fördelade i två båtlag, hvilka
dock hafva en gemensam föreståndare.

Vidare fiskas i vissa trakter storsik, som dels saltas, dels säljes
färsk. Öfriga här förekommande fiskarter, aborre, gädda, braxen,
id, mört och ål, lemna ej tillfälle till något synnerligen betydande
fiske; och omnämnes beträffande detsamma ej något i de till
komitén insända uppgifterna. Till agn för krokfiske begagnas
vanligast strömming. Finmaskad not för agntägt nyttjas här
aldrig.

Fisket säges i allmänhet hafva aftagit. Några orsaker dertill
angifvas ej.

Inom Gefleborgs län äfvensom inom de öfriga norrländska
kustlänen utgöres fisket af tre olika afde.lningar: hafsfiske^ flodeller
elffisket och insjöfisket, det senare här, liksom i det öfriga
landet, af underordnad betydelse. Det hufvudsakligaste hafsfiske!
inom Gefleborgs län är strömmingsfisket, hvilket efter länets hela
kuststräcka idkas dels af personer, hvilka uteslutande sysselsätta
sig med fiske, d. v. s. äro egentlige fiskare, dels af den jordbrukande
befolkningen i kustsocknarna. Vanligen uppehålla sig
fiskrarne å de skär, soin höra till den socken, der de bo. Gefie
fiskare brukade dock förr, mera allmänt än nu, besöka längre
mot norr belägna kuster, men hafva på senare tiden till större
delen dermed upphört. Några fortsätta dock ännu med denna
långväga flyttning, under det största delen af de fiskare, som äro
bosatte i Gefie, numera begifva sig endast ut till skären utanför
inloppet till staden för att der bedrifva sitt fiske.

Strömmingsfisket idkas dels med notar, dels med nät eller
skötar; notfisket bedrifves mest på våren och sommaren till Olsmässan,
derefter användes, på hösten, skötfisket, som är det vigtigaste
och på de senaste femton åren undergått en väsentlig förändring,
då i stället för de förr allmänt begagnade mindre skötarna
man börjat använda s. k. djupskötar, hvilka visat sig vara
mera gifvande redskap än de äldre, grunda skötarna. Men då ej
alla fiskare hafva råd att anskaffa sig denna dyrbara redskap,
hafva stridigheter uppstått om densamma, hvarvid en del af kustbefolkningen
påstått och fortfarande påstår, att djupskötarna skada
fisket och borde förbjudas, under det att åter andra uppgifva, att

101

afkastningen af fisket blifvit större genom begagnande af de djupare
näten. Sedan strömmingsfisket i de inre vikarna blifvit
mindre gifvande, bedrifves det nu längre ut till hafs än förr, der
det med bästa framgång idkas med drifgarn eller s. k. vrakfiske.
Detta senare fiskesätt, som på senare tider här införts, har lemnat
mycket goda resultat och kommer sannolikt att blifva mer och
mer allmänt.

Af länets hafsfiske är näst strömmingsfisket det efter sik vigtigast.
Sikfisket har här förr uteslutande bedrifvits med nät, men på
senare åren har för detsamma här införts s. k. finska storryssjor,
som af flertalet bland fiskrarne öfverklagats såsom skadliga och
förstörande för fisket, då vikar och sund af dem stängas, hvarigenom
fisken hindras att uppstiga till sina lekplatser; i dessa
storryssjor uppfångas synnerligast sik och lax, stort och smått,
hvilket äfven orsakar fiskets försämring. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Gefleborgs län har ock funnit sig föranlåten att
den 4 dec. 1878 utfärda en särskild förordning angående sikfisket
vid länets kuster, hvari bland annat påbjudes, att »all af garn
bunden redskap för sikfiske skall hafva maskor med minst en decimaltums
afstånd från knut till knut, och må sikfiske med s. k.
finska storryssjor ej idkas från den 15 oktober till november månads
slut.» Det har ock föreskrifvits, att nämnda redskap ej må
utsättas på mindre än 600 fots afstånd från elfmynningar samt ej
heller så att sund eller vikar derigenom öfverstängas, »utan bör
minst halfva sundet eller viken lemnas öppen för fiskens fria
genomgång»; och tillägger Hushållningssällskapets Ordförande uti
sin till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifna berättelse om
länets fiske, att, »då föreskriften om maskvidden, en decimaltum
från knut till knut, i allmänhet iakttages och på flera ställen bandet
är ännu gröfre, samt då fisken, genom förbud mot storryssjors
användande från den 15 oktober till november månads slut, skyddas
under sin lektid, kan man icke annat än tillstyrka, att storryssjor,
såsom varande ett praktiskt redskap, vid hafsfisket fortfarande
måtte fa användas, om ock afstandet, 600 fot från elfmynningen,
bör vara något större, för att på sådana ställen hindra med dylikt
redskap olagligt fångande af lax, som ämnat sig upp i elfvarna.»

Beträffande Gefleborgs läns såväl hafs- som flodfiske, om
hvilket senare vidare nedanför, så klaga många, att fisket aftagit;
lax- och sikfisket genom de på senare åren begagnade finska storryssjorna
samt laxfisket särskilt äfven genom timmerflottning i vattendragen,
strömmingsfisket genom de flerestädes använda djupskö -

102

tärna, som hindra fisken att gå in mot land. Deremot uppgifves
af dem, som begagna storryssjor, att de nu, genom dessa redskap
göra större fångster af sik och lax än förut: äfvenså finna de, som
begagna djupskötar och drifgarn för strömmingsfångsten, denna
nu vara betydligare och mera lönande än förr, då endast mindre
och grundare skötar för det inre, närmare land bedrifna fisket
begagnades. Den lifliga ångbåtstrafiken med densamma åtföljande
buller anses äfven här som på andra orter skrämma fisklekarna
och menligt inverka på fisket.

Finmaskad not för agntägt begagnas ej inom länet.

Om hafsfishet inom Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens
län gäller hufvudsakligen hvad som anförts från Gefleborgs
län.

Strömmingsfisket är vigtigast, dernäst lax- och sikfisket, hvilket
senare är af större betydelse inom Vesternorrlands län än inom
de bägge nordligare länen. Strömmingen fångas dels med skötar,
dels med not; laxen med ref och nät samt i pator och stakgårdar;
siken i nät och rvssjor; och begagnas numera, synnerligast för
fångst af sik, i alla de norra länen de förenämnda finska storryssjorna,
hvilka, såsom ofvan anförts, anses skadliga för fisket,
synnerligast när de utsättas för nära intill flodmynningarna eller
stänga dem. Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands
län säger sig ock stå i begrepp att förbjuda dessa ryssjors begagnande
inom en mils afstånd från flodmynningarna, så att lax
och sik ej må genom dessa redskap förhindras gå upp i vattendragen
samt der förrätta sin lek, och Länsstyrelsen i Vesterbottens
län har den 15 augusti 1881 afgifvit utslag, innefattande förbud
att begagna stor- eller finnryssjor i insjöar och elfvar samt i dessa
senares utloppsvikar, äfvensom att de ej heller i hafvet må utsättas,
så att fiskens gång upp i elfvarna eller genom sund eller
upp i vikar derigenom förhindras, hvarjemte föreskrifter i öfrigt
meddelats om dessa redskaps beskaffenhet och användning.

För alla de norra länen uppgifves det, att fisket aftagit; och
anföras såsom orsaker härtill dels hvad ofvan anförts från Gefleborgs
län, dels att befolkningen och samtidigt dermed fiskrarnes
antal ökats, så att nu fiskas vida mer än förr, och då härvid med
finmaskade nät och notar uppfångas både stort och smått, så förklaras
häraf att fisken efter hand minskats. Dertill medverka äfven
de alltjemt tilltagande sågverken, från hvilka, synnerligast från
de mindre, sågspån utsläppes i vattendragen, hvilkas botten stundom
deraf helt och hållet betäckes. Äfven angifves, att »hafvet

103

sänkt sig», hvilket väl egentligen vill säga att hafsbottnen höjt
sig, »hvarigenom strömsättningen i skärgårdarna förändrats och
med detsamma fiskens tillopp nu är olika mot förr. Hafsbottnens
och äfven kuststräckans höjning uppgifves under de senaste femtio
åren hafva varit minst 9 tum.

Från Norrbottens län uppgifves, att laxfisket i hafvet är mycket
lönande. I Haparanda skärgård skall fiskas lax årligen för
omkring 20,000 kronor. Laxen fångas här medelst nät med så
Tumma maskor, att aldrig mindre laxar än på 12 skålp. deri kunna
erhållas. Den vanligaste storleken är omkring 20 skålp.

Hushållningssällskapen i Vesterbottens och Norrbottens län
hafva sökt verka för hafsfiske! genom införande af gotländska
metoden för insaltning af strömming samt genom tillkallade gotländska
fiskare sökt införa för strömmingsfisket användande af
drifgarn, hvilket fiskesätt äfven här ganska väl lyckats, men ännu
ej kommit till någon allmän användning.

Finmaskad not för agntägt begagnas ej i de norra länen.

II.

Insjö- och flodfisket.

Insjöfisket i Sverige är i allmänhet af mindre betydenhet än
hafsfiske. Flerestädes är fisket i åar, sjöar, gölar och kärn så
obetydligt, att det ej kan anses vara af något egentligt värde,
hvadan det ock på många orter idkas endast såsom ett föga lönande
bihang till jordbruket, och af hvilket befolkningen hemtar
något bidrag till det dagliga behofvet af föda. Undantag härifrån
göra i visst hänseende de större, i förbindelse med hafvet
stående vattendragen, i hvilka fångas lax och annan från hafvet
uppstigande fisk, samt de större insjöarna, som utgöra egna mer
eller mindre fiskrika vattensystem, och hvilka skulle kunna lemna
ganska rik afkomst, om fisket i dem bedrefves omsorgsfullt och
med hänsyn till dess framtida bestånd och förkofran.

Fisket i Venern med angränsande vattendrag i Vermlands,
Skaraborgs och Elfsborgs län. Den största och mest betydande
insjö i Sverige är Venern, som intager en vattenyta af 5,568
qvadratkilometer och som begränsas af Vermlands, Skaraborgs
och Elfsborgs län. I denna sjö förekomma samtliga de vanliga
insjöfiskarna samt jemte dem blanklax och grålax; och är laxfisket
för närvarande det vigtigaste och mest lönande i Venern

o O

104

samt i de floder, till Indika laxen från denna sjö går upp för att
hålla sin lek. Som laxfisket i sjön Venern bedrifves, synnerligast
af befolkningen på Hammarön, hela hösten och vintern, så uppfångas
laxen utanför flodmynningarna och hindras derigenom att
få gå upp till lekplatserna i Klarelfven (upp till Tryssil och i
trakten af N. Finskoga) samt i Norselfven och Jösse-elfven, hvarför
ock fisket i dessa elfvar, som förr varit rikt och mycket lönande,
numera aftagit och skall på vissa ställen »vara alldeles
förbi». Laxens uppstigande till de högre belägna lekplatserna i
Klarelfven försvåras äfven genom hindren vid Dejefors; och derigenom
att vällugnsvatten i elfven utsläppes från tre stora bruk
skadas här äfven såväl laxfiskat som annat fiske. I sjön V. Silen
i Silbodals socken samt i sjön Töckern i Töckmarks socken och
Nordmarks härad finnes äfven lax, ehuru sparsamt. I Venern,
der laxfisket nu allmännare bedrifves än förr, säges detsamma
vara mera gifvande än för 30 år sedan, och uppgifves det, att
laxen äfven skall leka i sjelfva sjön och på de yttre grunden,
såsom »vid Herrön och deromkring». Venern är för öfrigt berömd
för sin »fetsik», hvaraf den största och bästa förekommer i trakten
af Gullspångselfven äfvensom i sjön Yngarn i Fernebo härad;
dock skall såväl detta som öfriga Åskslag hafva icke blott i Venern
utan äfven uti öfriga vattendrag i de kring sjön belägna län
betydligen minskats under de senare tre till fyra tiotalen af år;
och såsom orsaker härtill angifvas, utom de förenämnda, att fisket
hufvudsakligen bedrifves under lektiden samt att såväl då som
under andra tider vanligen begagnas för finmaskad redskap, pulsnot,
håfvar och mjärdar; vidare angifvas dels timmerflottning
och utsläppandet af sågspån, dels äfven sjöars aftappning och
sänkning samt skogars borthuggning kring stränderna m. m. såsom
orsaker till fiskets förminskning. I vissa sjöar, såsom i Stora
Ullen och Busken i Kåda socken och Nedre Elfdals härad säges
fisket lida mycket genom uppdämning af vattnet om vårarna för
hyttorna, då vid sedan skeende aftappning en mängd rom och
nyfödt fiskyngel stannar på de blottade stränderna samt i fördjupningar
derstädes och går under. Genom utsättning af risvasar
för lekande fisk och till skydd för fiskynglet har man på
flere ställen i Vermland på ett berömvärdt sätt sökt verka för
fiskets underhåll och förbättring, hvilket äfven på vissa orter haft
till följd fiskens förökning, såsom i sjön Käköken i Gunnarsskogs
socken och Jösse härad samt i sjön Nain in. fl. sjöar i Gustaf
Adolfs socken och nedre Elfdals härad.

105

I den delen af Venern, som gränsar till Skaraborgs län, har laxfisket
tilltagit och bedrifves med god framgång, särdeles från trakten
af Gullspångselfvens utlopp i Venern till Kinneviken, på hvilket
område laxen säges hafva på senare tiden tilltagit, hvaremot lax i
Lidan och Nossan endast påträffas då och då i enskilda fall. —
Beträffande fisket i öfrigt uti insjöar och vattendrag i Skaraborgs
län angifves detsamma, af ofvan uppgifna orsaker, hafva i allmänhet
minskats, detta så betydligt, att med de fiskberättigades begifvande
allt fiske blifvit på vissa ställen genom resolutioner af
Konungens Befallningshafvande tillsvidare fridlyst, såsom i sjön
Orlen i Ransbergs socken, der allt fiske blifvit förbjudet från januari
till och med juli samt under november och december månader
åren 1882, 1883 och 1884 samt äfven kräftfångst förbjudits
under alla månader af nyss nämnda tre år jemväl i ut- och inloppen
af vattendragen från och till nämnda sjö. Likaså har i ån
Osans fiskvatten och den del af ån, som rinner genom Dimbo,
Ottrafva, Suntaks och Hvalstads socknar, äfvensom i Ottarps-sjön
all fångst af fisk och kräftor blifvit inställd under loppet af fem
år, räknade från den 1 juli 1882, hvilka åtgärder vidtagits för att
fisken och kräftorna må beredas tillfälle att under tiden ostördt
föröka sig.

Odling af braxen har företagits i sjön Botten samt af röding
och lax i sjön Orlen i Ransbergs socken, hvarvid laxyngel erhållits
från Fagersanna laxodlingsanstalt vid nämnda sjö.

I de till Elfsborgs län gränsande delarna af Venern och med
denna sjö förenade vattendrag säges laxfisket dels vara nu lika
som förr, dels hafva minskats, såsom i sjöarna Edslan och Ömmelen
i Tössbo och Vedbo härad, i Venern vid kusten af förstnämnda
härad, i Svanfjorden i Skålleruds socken och i Örs pastorat
i Nordals härad. Deremot angifves laxfisket hafva ökats i Götaelf,
hvilket tillskrifves dels laxodlingsanstalterna vid Vargön och
Lilla Edet, dels den omständigheten att fiskerättigheterna de senare
åren öfvergått till ett mindre antal fiskare. All fångst af lax och
laxöring ofvanom Trollhättan är enligt en af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Elfsborgs län d. 8 april 1871 utfärdad stadga
förbjuden från den 15 september till den 1 mars. Detta anses
vara olämpligt; och yrkas att nämnda förbud må ändras så, att
det må omfatta tiden från den 1 oktober till den 1 maj årligen.

I öfriga vattendrag och sjöar inom Elfsborgs län angifves
fisket hafva aftagit utom i sjöarna i Södra Marks härad, rörande

106

hvilka det uppgifves, att gädda, aborre, mört och ål jemte sik och
löja förekomma temligen talrikt, samt i sjön Veselången äfven id,
braxen och laxöring, de senare dock mera sparsamt. — Inplantering
af gös har försökts, men ej lyckats i sjön Asunden i Kinds
härad. Deremot har inplantering af lake i Ragneruds-sjön i Valbo
härad lyckats väl; och har denna fisk blifvit spridd derifrån till
ortens andra fiskevatten.

Inom Efsborgs och Skaraborgs län hafva hushållningssällskapen
och landstingen på; senare åren anslagit medel till aflöning af fiskeritillsyningsmän,
hvilken åtgärd dock så nyligen vidtagits, att deraf
ej ännu några synnerliga resultat kunnat skönjas.

Inom Vermlands län hafva hushålsningssällskapet och landstinget
allvarligt sökt främja fiskerinäringens förkofran och från
och med 1879 års början beviljat anslag, 3,000 kronor hvardera
årligen, att disponeras af en särskild, af tre personer bestående
styrelse, i hvilken Konungens Befallningshafvande förordnar ordförande
samt landsting och hushållningssällskap årligen hvar för
sig utser en ledamot. Denna styrelse har att föreslå lämpliga
fiskeriöfveruppsyningsmän, hvilka, med tjenstgöring inom större
distrikt, förordnas af Konungens Befallningshafvande men aflönas
af fiskerianslagen och stå under fiskeristyrelsens tillsyn. Inom alla
de kommuner, der fiske idkas, hafva kommunerna sjelfva att inom
sig utse så många underuppsyningsmän, som behofvet påkallar;
och hvilka skola hafva den speciela tillsynen inom hvar sitt inskränktare
distrikt och biträda öfveruppsyningsmännen vid de tillfällen,
då sådant påkallas. — Redan för ett par tiotal af år sedan
hade hushållningssällskapet, genom årligt anslag af 600 kronor,
egnat omtanke om vården af laxfisket i Klarelfven. Detta anslag
utgår ännu, men med den skilnad, att det för närvarande disponeras
af fiskeristyrelsen, hvadan årliga uppoffringen för fisket i
Vermland numera utgör 6,600 kronor. För dessa medel hafva
redan blifvit anordnade tre laxodlingsanstalter, den ena vid Jösseforselfven,
den andra i Norra Finskoga vid Klarelfven och den
tredje på egendomen Ärås vid Gullspångselfven. Enskilda personer,
som sjelfva önska anlägga dylika, om ock mindre fiskodlingsanstalter,
erhålla biträde af styrelsens öfveruppsyningsmän.
En sådan anstalt är redan färdig vid Borgviks bruk, en annan
skall anläggas vid Ostanå bruk och en tredje i Nordmarks härad.
Våren 1881 utsläpptes i närliggande elfvar från Jösseforsanstalten
50,000 laxyngel. Sikkläckningsanstalter anordnas på flera ställen,
störst den vid Guldspångselfven.

107

Vermlands län är numera indeladt i fem särskilda fiskeridistrikt
med kvar sin öfveruppsyningsman. Dessa öfveruppsyningsman
tillsattes i början af år 1879, då deras löner och reseersättningar
bestämdes. Innan de fingo börja sin tjentgöring anordnades
det, att de, med dertill särskildt lemnadt understöd, skulle genomgå
en lärokurs vid Norrnäs fiskeriskola å Vermdön i Stockholms
län samt derefter på hösten samma år ytterligare en lärokurs
vid statens fiskodlingsanstalt vid Elfkarleby i Upsala län.
De hafva sedermera hvar och en inom sitt distrikt haft uppsyn
öfver fisket, tillhandagått egarne till fiskvatten med råd och upplysningar
samt biträdt vid anläggning af fiskodlingsanstalter, hufvudsakligen
för utkläckning af laxrom. Åt fiskodlingsanstalternas
vårdare hafva öfveruppsyningsmännen lemnat undervisning om sättet
att på lämplig tid fånga stamlax, verkställa rommens befruktning
samt inlägga och behandla den i kläckningsanstalten m. m. —
Braxen har blifvit inplanterad genom befruktad rom i Yngsjön
och Rämmensjön i Fernebo socken, i Bosjön i Filipstads bergslag
och sjön Lungen i Brattfors socken äfvensom genom öfverföring
af ett mindre antal fullvuna fiskar till sistnämnda sjö, till Grundsjön
i Filipstads bergslag samt till den ofvan omtalade sjön Yngen.
Gös har inplanterats i Yngen, samt i Grundsjön och i Östersjön,
vid Storfors. Ål har inplanterats i Bosjön.

Enligt uppgifterna från uppsyningsmännen steg laxfångsten i
den till Vermland hörande delen af Venern samt i Vermlands
floder år 1881 till 62,847 laxar, representerande ett saluvärde af
omkx-ing 250,000 kronor. Från de till Skaraborgs och Elfsborgs
län hörande delarne af Venern jemte dessa läns öfriga vatten saknas
uppgifter om beloppet af den lax, som fångats. Allt antyder, att
ensamt i Venern finnes en ganska stor stam af detta värderika
fiskslag.

Sedan landstingen i Skaraborgs, Elfsborgs och Vermlands län
besluta sig för att genom komiterade för alla tre länen utarbeta
en gemensam stadga för fisket i Venern, uppgjordes en sådan år
1878 och fastställdes af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i hvart
och ett af de tre länen. Denna stadga öfverklagades af fiskeridelegare
inom Vermlands län och upphäfdes af Kongl. Maj:t.
Under år 1880 gjordes å nyo försök att åvägabringa en sådan
stadga för Vermlands del af fiskevattnet i Venern, och efter 16

G ^

särskilda af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inom olika delar
af länet hållna möten träffades överenskommelser om nya stadgar,
som fastställdes af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den 24 Sep -

108

tember 1880; äfven dessa stadgar öfverklagades, men hafva den 9
Februari 1881 af Kongl. Maj:t fastställts. Hävid har sålunda det
egendomliga inträffat, att samma fiskeristadgar rörande sjön Venern,
som allt sedan år 1878 varit gällande för Skaraborgs och
Elfsborgs län, blifvit till följd af klagomål underkända för Vermlands
län, der man sålunda varit hänvisad tillbaka till en äldre
stadga af den 31 December 1866. Olika föreskrifter hafva sålunda
under en längre tid funnits för fiskets bedrifvande inom olika
delar af samma sjö, hvaraf många olägenheter här uppstått; och
erinras äfven på andra orter kunna uppstå, »då länsgränsen ofta
kan gä tvärs öfver eller längs efter ett vattendrag; finnes då inom
det ena länet gällande stadga för fisket, inom det andra icke, är
fisket sålunda på förra stället regelbundet, under det att man på
det andra ostraffadt fiskar efter godtfinnande och ofta vidtager åtgärder,
som på förra stället äro förbjudna, hvilket inom Vermland
förorsakat många obehag, som försvårat fiskskyddet.

Fisket i Vettern samt uti angränsande delar af Skaraborgs,
Örebro, Östergötlands och Jönköpings län. Vettern, i sin helhet
med en vattenyta af 1,898 qvadratkilometer, är, hvad fisket beträffar,
delad mellan Skaraborgs, Örebro, Östergötlands och Jönköpings
län. Minsta delen, den nordliga, kommer på Örebro län
samt dernäst på Jönköpings län, som har den södra och sydöstra
delen från lånegränsen vid Tveta härad till lånegränsen söder om
Sjöberga norr om Visingsö.

Hela vestra delen af Vettern från Dommeberg till Igelbäck
hörer till Skaraborgs län. Här, likasom i öfriga delar af denna
jo, förekomma, utom de vanliga insjöfiskarna, röding, lax, laxöring,
sik och siklöja, harr och asp. Fisket angifves hafva minskats betydligt
under de sista trettio åren, hvartill orsaken uppgifves vara,
att det fiskas för mycket under lektiden med för finmaskad redskap.
Synnerligast skadligt anses höstfisket vara under den tid
när rödingen, laxöringen och blanklaxen förrätta sin lek (i oktober
och november), då derigenom nämnde fiskslags fortplantning
inskränkes. Vid detta fiske begagnas not, strönät, ljuster, brejd
eller glip, hvilket redskap, med 0,5 dec.-tum höga maskor, användes
så, att det sättes tvärs öfver en flod eller en å, och sedan
köres den fisk, som är på ett längre afstånd nedanför brejden eller
glipen, in i densamma, och fångas sålunda smått och stort. En
del fiskare begagna mjärdar, gjorda af vidjor eller rötter, så täta,
att icke den minsta fisk kan komma genom öppningarna mellan
spjelorna. I de åar, som mynna ut i Vettern, byggas laxkistor,

109

som stänga vattendragets hela öppning, och då laxen och laxöringen
på senhösten företaga sina vandringar för att nå lekplatserna,
så uppfångas de i laxkistorna, hvadan ock båda dessa
Åskslag äfven härigenom förhindras från sin lek, och det anföres,
att till följd häraf fisket så aftagit, att det »för 30 år sedan fångades
50 gånger mera fisk i Yettern än under närvarande tid, och
i de små åar, som inom Skaraborgs län utfalla i Yettern, är fisket
af samma orsaker äfven högst betydligen mindre än i forna tider.»

Från den del af Vettern, som tillhör Örebro län är inkommen
endast en uppgift, och denna angifver, att alla i sjön förekommande
fiskarter på de senare trettio åren aftagit, utom mört,
asp och lake, som skola förekomma lika som förr. Orsakerna till
minskningen i fisket uppgifvas ej, men torde kunna anses vara
desamma, som ofvan angifvits för Skaraborgs län.

Beträffande Östgöta andelen af Vettern uppgifves äfven att
fisket i allmänhet aftagit, utom från jHagby höga socken och Aska
härad, der fisket säges vara ungefärligen oförändradt. Från Motalatrakten
meddelas, att fisket betydligen minskats, dels derigenom att
ålrefvar och nät i stora massor utläggas tvärs öfver Motala-viken
intill strömmens inlopp, hvarigenom ^fisken förhindras att gå upp
i elfven. Yid Motala kungsfiske har laxodling utöfvats under 20
års tid, och hafva betydande massor laxyngel årligen utkläckts och
utsläppts samt medverkat till detta fiskslags bestånd härstädes;
men som unglax i tusental årligen genom metning i strömmen
uppfångas, motverkar detta icke så litet laxodlingens resultat.

Af Jönköpings län gränsa Vista och T veta härad till Vettern,
och hafva rörande länets fiske i denna sjö till komitén inkommit
uppgifter från länets fiskeritillsyningsman. Af dessa uppgifter framgår,
att sikfisket skall hafva något tilltagit, under det att öfriga
Åskslag skola ej märkbart hafva ökats eller minskats. Ungefärliga
årliga värdet af intägten för länsboarnas fiske i Vettern uppgifves
till 20,000 kronor samt värdet af fiskredskapen, 22 notar,
400 nät och 100 refvar, till 7,900 kronor. — I den till Jönköpings
län hörande delen af Vettern är medgifvet att för fångst af siklöja
använda betesnotar, hållande 13 famnar i längd på hvardera
armen, från kilens midt räknadt.

Om insjöfisket inom Skaraborgs län har ofvan förut sidd. 105,
107 och 108 till en del redogjorts. Härtill må erinras att hushållningssällskapet
sökt främja fiskerinäringens förkofran samt anvisat aflöning
åt tre fiskeritillsyningsmän, Indika icke endast kontrollera fiskeristadgarnas
efterlefnad, utan äfven med råd och upplysningar tillhandagå

Ilo

dem, som i sådant fall önska deras biträde. Fisket aneifves i allmänhet
hafva aftagit, så att det nu afkastar mycket mindre än för
20 å 30 år tillbaka. Orsakerna till minskningen uppgifvas äfven
här vara hufvudsakligen fiskande under lektiden, begagnande af
för finmaskad redskap, sjösänkningar och äfven den omständigheten
att skogarna längs sjöstränderna på senare tiden blifvit nedhuggna.
Från sågverken utsläppt sågspån har flerestädes skadat fisket, såsom
särskild! uppgifves beträffande de vattendrag, som utmynna
i sjön Unden. —- Fiskodling har förekommit med braxen i sjön
Botten samt vid Fagersanna och Hjo med röding och lax, hvilka
företag lyckats väl. På våren 1880 inplanterades braxen och harr
i Mullsjön.

Inom Örebro län säges insjöfisket äfven på många ställen hafva
minskats, såsom i Nora- och Asbosjöarna, der fisket blifvit »så förstördt,
att det numera för vinstens skull icke är lockande», och då
förr här fångades sik »lasstals», är denna fisk här numera »icke
föremål för något hufvudsakligt fiske». Inom Vestra Nerikes fögderi
har fisket betydligen minskats, som det uppgifves, hufvudsakligen
till följd deraf att för finmaskad fångstredskap begagnats
under lektiden. I sjön Möckeln och Svartå-elfven i Carlskoga
uppgifves fisket hafva minskats genom det tjärvatten, som utsläppes
från några vid Bofors bruk under sista åren uppförda ugnar. Från
Nya Kopparbergs härad omtalas det oskicket, att der risvålar utlagts
för den lekande fisken, stundom utströtts kockelkärnor, af
hvilka fisken döfvas, hvarefter han fångas. Att vid företagna laga
skiften fiskevattnen ej delats, har äfven föranledt fiskets försämring,
då alla fiskvattensegarna, så att säga, med hvarandra täflat
att uppfånga så mycken fisk som möjligt, utan att något vidgjorts
för fiskens skydd och förökning.

Genom sänkning af åtskilliga sjöar, såsom Tysslingen, Mosjön
och Loggsjön, hafva lekplatserna blifvit förändrade och fisket
aftagit, såsom äfven är händelsen med fisket i Svartån, hvilket
under de sista åren betydligen försämrats i följd af de arbeten i
nedre delen af ån och i sjön Hjelmaren, som vidtagits och ännu
pågå i och för sänkningen af nämnda sjö, som varit berömd för
sin lake och sina kräftor, men tvifvelsutan skola fiskeförhållandena i
Hjelmaren efter sjöns sänkning komma att betydligen förändras;
och förmäles särskildt hvad fisket i Svartån angår, att detsamma
aldrig varit af synnerligt värde för annan strandegare än innehafvaren
af landshöfdingebpstället i Örebro län, till hvilket boställe
aspfisket i ån är anslaget. Från åtskilliga orter inom länet

förmäles fisket ej hafva aftagit, utan skall vara nu sådant som
förr, ja på några ställen skall fisken hafva tilltagit både i antal
och storlek, såsom i sjöarna Toften, Testen och Ten i Edsbergs
härad, der fisket skyddats af Hasselfors bruksägare, och säges detsamma
nu vara »rätt lönande». I sjön Skagern, som står i förening
med Gullspångselfven, och i hvilken sjö Lethelfven utfaller,
förekommer, liksom i sistnämnda eif, jemte öfriga insjöfiskar, äfven
lax, ehuru sparsamt. I Svartelfven, som, kommande från Kopparbergs
län, genomflyter Hellefors, Grythytte och" Carlskoga socknar,
utmynnar i sjön Möckeln och genom Lethelfven står i förbindelse
med sjön Skagern, har fordom funnits lax i stor ymnighet. Denna
fiskart har nu der nästan alldeles försvunnit, sedan för jernverk
och qvarnar öfver elfven blifvit byggda dammar, som helt och
hållet förhindra laxen att komma upp till sina forna lekplatser i
sjöarna Halvardsnoren och Torrvarpen. Då nordvestra delen af
Skagern tillhör Vermlands län samt Lethelfven utgör gränsen
mellan Örebro och Vermlands län, så kunna fiskare från Örebro
län ej förbjudas att der fiska på tider och begagna redskap, som
i Vermlands län äro förbjudna, hvadan fisket i Skagern och i
Lethelfven ej kunnat, såsom sig vederborde, ordnas.

I flere af länets fiskevatten förekomma kräftor ymnigt.

Till agn för krokfiske begagnas daggmask, qvid (elritsa), löjor
och annan småfisk. Förnämligast användas dertill löjor, och anmärkes,
att »om icke löjnät finnas, möta stora svårigheter att anskaffa
agnfisk».

I sjöarna Stora och Lilla Björken utplanterades 1872 flere
tusen fetsiksyngel, hvaraf något resultat dock ej visat sig.

Örebro läns hushållningssällskap har allt sedan trettio år tillbaka
sökt befordra förkofran af länets fisken samt för sådant ändamål
äfven gjort penningeuppoffringar. Hittills har dock hvarje
åtgärd i detta hänseende strandat mot svårigheterna att bringa till
efterlefnad de stadgar, som för vissa af länets vattendrag tid efter
annan (1859, 1866, 1872, 1874, 1878 och 1880) blifvit fastställda.
Aren 1866 och 1867 var en särskild person af hushållningssällskapet
anställd och aflönad för att med råd och upplysningar
rörande fisket tillhandagå dem af länets innebyggare, som deraf
ville begagna sig. Sällskapet anvisade 1879. aflöning för fiskeritillsyningsmän
samt under 1880 och 1881 årligen 500 kronor »i
och för främjande af fiskeriundersökningar och fiskeåtgärder» inom
länet. De utsedde fiskeritillsyningsmännen hafva dock just icke
kunnat uträtta någonting mot den djupt rotade tron, att »fisken i

112

sjön eller ån är den persons tillhörighet, som förmår taga honom».
Den allmänna rättskänslan har vid lagens tillämpning visat sig
afvogt stämd, och »de, som bort veta annat, hafva mången gång
föregått de mindre upplyste med dåligt exempel». Också erinras
derom att öfvervakandet af fiskeristadgarna ej kunnat vara annat
än otillfredsställande, då de på kommunalstämma valde uppsyningsmännen
dels stundom blifvit dertill utsedde mot sin vilja, dels utgjorts
af personer, som, sysselsättande sig med fiske på andras
fiskevatten, satts till väktare öfver iakttagande af lagbestämmelser
hvilkas brytande utgjort deras existensvilkor; och anföres derför
af hushållningssällskapets sekreterare, i den berättelse han afgifvit
rörande sjöarna och vattendragen inom Nora härad, att »det torde
vara fåfängt att utan aflönade väktare vinna någon ändring till
det bättre härutinnan».

Utom i Vettern har Östergötland sitt förnämsta insjöfiske ä
sjöarna Boren, Roxen och Glan. I dessa sjöar förekomma, jemte
de vanliga insjöfiskarna, äfven lax och laxöring. I Boren säges
fisket hafva minskats till följd af olaglig och i förbjuden tid använd
redskap samt genom det olaga fiske och våld på uteliggande
fiskredskap, som bedrifves af den lösa befolkningen omkring Motala.
I Roxen skall fisket vara temligen lika som i forna tiåer;
dock uppgifves, att tillgången på lax något ökats, hvilket tillskrifves
laxodlingsanstalterna vid Motala och Norrköping. Fisket
i Glan angifves hafva under de senaste 30 åren ej undergått någon
synnerlig förändring, med undantag deraf att 1880 års torra
vår och sommar lemnade de intill sjön och kring Motala ström
belägna kärrmarker och långgrunda stränder vattenlösa, hvilket
tvång de mindre fiskslagen och ynglet att söka djupare vatten,
hvarigenom lekplatserna försämrades. Under förra året skall ock
i sjön en stor dödlighet hafva inträffat bland gös, gädda, aborre
och braxen. I de betydliga sjöarna Åsunden och Jernlunden i
Kinda härad har fisket under några år betydligen minskats genom
dessa sjöars sänkning, hvarigenom lekplatserna för fisken förändrats,
men angifves, att fisket börjat numera åter förbättras, sedan
de nya förhållandena blifvit stadgade. Dock klagas öfver, att risvasar
ej, såsom sig vederborde, utsättas för den lekande fisken. I
Vårdsnäs socken vid norra ändan af Jernlunden angifves fisket
vara äfven under senaste årtiondet minskadt genom begagnande
af vinternot, då härigenom stora massor af fisk på en gång uppfångats,
hvaraf sjöns fiskbestånd ansenligen lidit, hvarjemte notdragning
under fisklekarna äfven bidragit till fiskens minskning

c O

113

Samma klagan anföres likaledes från sjön Asplången. I Tåkern
har laken aftagit både i mängd och storlek till följd af efter sjöns
sänkning otjenliga lekplatser. Från Godegårds socken med 23,
till största antalet små, sjöar angifves, att fisket mycket minskats
derigenom att fiskeristadgan ej efterlefvats och att mången slagit
sig på fiske såsom utväg till förvärf, då understundom andra tillfällen
härtill saknats. Synnerligen klagas öfver att kräftfångsten,
som förr åt en mängd personer här inbragte hundratals kronor, nu
så minskats, att kräftorna sannolikt redan skulle varit utödda, om
ej kraftiga åtgärder deremot vidtagits. Ä andra sidan uppgifves
från sjöarna Borken och Yxningen in. fl. i Yxnerums och Björsäters
socknar af Skärkinds härad samt från Båstorps sjön i Kisa
socken och Kinda härad, att fisket är oförändradt.

I sjön Stråken i Krigsbergs socken och Bobergs härad har
odling af gädda och braxen de tre sista åren egt rum genom utläggning
af befruktad rom, hvaraf resultatet dock ej ännu är kändt;
och i den ofvan nämnde Båstorpssjön i Kisa socken har braxen
inplanterats 1872.

Utom de förenämnde laxodlingsanstalterna vid Norrköping och
Motala har en sådan anstalt inrättats 1877 vid Brokind i Vårdsbergs
socken, dit befruktad laxrom hemtas från Motala.

Beträffande fiskeristadgarnes efterlefnad skall det i allmänhet
inom länet vara »klent bestäldt.» Ofvervakandet säges vara högst
»otillfredsställande», då »såväl uppsyningsmännen som polismyndigheterna
egna denna angelägenhet ingen uppmärksamhet.»

Från Kinda härad anföres ock, att genom de inskränkningar
att idka fiske, som i följd af fiskeristadgarne förorsakats, har intresset
för fiskets skötande och vidmakthållande minskats, hvadan
fisket, som här förr utgjort en värdefull binäring, nu mera icke
anses löna den möda, som dermed är förknippad. Det erinras i
sammanhang härmed, att intresset för fisket skulle ökas, om detsamma
mera fritt finge bedrifvas, sålunda att hvar och en, som på
lämpliga ställen uti sitt fiskevatten utsatte vasar för fiskens skvdd
och förkofran samt inrättade fiskodling, hvaraf han skulle finna
sin fördel och härigenom blifva intresserad för fiskets bestånd och
förökning, borde tillåtas att utan inskränkningar bedrifva sitt fiske,
såsom detsamma bäst och ändamålsenligast kunde ordnas.

Insjöfisket i Jönköpings län utom det i Vettern, för hvilket
förut är redogjordt, är af mindre betydenhet. Endast i Sömmen,
hvaraf största delen dock hör till Östergötlands län, samt i Nissaån
under dess lopp genom Vestbo härad förekommer, ehuru spar FiskevikovnniUtitns

betiinkawle. 8

114

samt, lax. Fisket i länets öfriga talrika åar och sjöar, af hvilka
Bolmen är den största, angifves hafva betydligen aftagit dels genom
öfverdrifvet fiske med för finmaskade redskap, dels genom
uraktlåtenheten att i sjöarna utlägga risvasar till skydd för fisken
vid lektiden; och yrkas det, att i den nya fiskerilagen måtte föreskrifvas
ovilkorlig skyldighet för dem, som vilja bedrifva fiske, att
i sjöarna anlägga och underhålla risvasar, förfärdigade enligt föreskrift
af deri kunnig person. Förenämnda åtgärd påpekas såsom
synnerligen vigtig för de sjöai'', som sakna vassar och derför äro
ogynsamma för romläggningen, såsom förhållandet är med flere af
de småländska små insjöarna. På åtskilliga orter inom länet har
fisket minskats genom sjösänkningar, såsom i Kulebosjön i Tveta
och Norra Vedbo härad, i Trollebosjön och Hjertasjön i Ostra
härad, Vidöstern i Östbo härad, Linnösjön i Vestra härad och
sjön Fegen i Vestbo härad, hvilken sjös östra del hörer till Jönköpings
län, då deremot den sydöstra delen hörer till Hallands
och den nordvestra till Elfsborgs län. Beträffande sjön Flåren i
Voxtorps m. fl. socknar i Östbo härad omförmäles, att braxen, som
af gammalt haft god lekplats i Bohrsviken, flytt derifrån, sedan en
ångsåg anlagts vid Hatteberget. I åtskilliga andra sjöar, såsom i
Sömmen m. fl., säges fisket icke hafva minskats eller märkbart aftagit.
I Bjädesjön i Lannaskede socken och Östra härad, der fisket vårdats,
har detsamma tilltagit. Från Vrigsta socken och Vestra härad
anföres, att i sjöar, som hafva sik och siklöja, borde notdragning,
i motsats till hvad i den för Jönköpings län utfärdade fiskeristadgan
af den 22 juni 1875 påbjudes, ej vara förbjuden under
juni månad, då dessa Åskslag här gå till land och låta fånga sig,
hvaremot notdragning anses böra vara förbjuden under november
och december månader, då dessa Åskslag hafva sin lek. Bruket
af agnmjärdar, som enligt ofvan omtalade fiskeristadga få mellan
den 20 april och den 15 juni begagnas till ett antal af fem stycken
af hvar och en, som har fiskerätt, anses vara ytterst skadligt, emedan
dervid uppfångas i stora massor små aborrar, vida utöfver
behofvet till agn, och hvilka användas till svinföda, såsom anföres
från Almesåkra socken i Vestra härad, hvadan yrkas, att det åtminstone
icke borde tillåtas att mera än en agnmjärde begagnades
af den, som utöfvar krokfiske.

I flere af sjöarna och vattendragen i Jönköpings län förekomma
kräftor i den mängd, att af deras fångande erhållas ej
obetydliga inkomster. Så uppgifves från Tveta härad, att i Späckhultsjön
i Nässjö socken kräftfångsten årligen lemnar en inkomst

115

af omkring 500 kronor; i sjön Ylen i Jernås och Svartorps socknar
gifver kräftfångsten minst 300 kronor samt i sjön Nötaren i sistnämnda
socken öfver 700 kronor årligen.

Från Unnaryds socken i Vestbo härad anföres, att på ett och
annat ställe hafva i sjöarna lådor eller sumpar med ris i botten
och borrade hål på sidorna blifvit anbragta till fiskynglets skydd,
hvilken åtgärd visat sig vara ändamålsenlig. I sjöarna Unnen och
Nejsjön, äfven i Vestbo härad, hafva blifvit inplanterade i den
förra sjön sutare och i den senare sik.

Länets hushållningssällskap har anställt en fiskeriuppsyningsman,
med en årlig aflöning af 500 kronor, för att tillse fiskets
lagliga bedrifvande samt lemna råd och upplysningar om fiskenas
ändamålsenliga handhafvande. Allmogen visar sig dock icke vara
svnnerligen mottaglig för anvisningar i förenämnda hänseende; och
har länets landsting, när år 1877 fråga till detsamma framstäldes,
huruvida och i hvad mån det vore villigt att till aflöning åt fiskeritillsyningsmän
inom länet lemna bidrag, förklarat, att »då anställande
af fiskeritillsyningsmän syntes innebära ingrepp i den fria
näringen, vore en dylik åtgärd hvarken ändamålsenlig eller välbetänkt»,
hvadan landstinget icke heller lemnat något tillskott till
befrämjande af fiskerinäringen inom länet.

Fisket i Mälaren samt i denna sjö omgifvande Södermanlands,
Vestmanlands, Upsala och Stockholms län. Mälaren, som omgifves
af Södermanlands, Vestmanlands, Upsala och Stockholms
län, företer med sina vidsträckta fjärdar och vikar mycken olikhet
beträffande fisket, allt efter som detsamma blifvit vårdadt eller
missvårdadt, och har det senare vanligast varit förhållandet. Gös,
braxen, asp och lake äro jemte gädda, aborre och sik de fiskar,
hvilka i denna ordning här äro de vigtigaste. Al förekommer ej
sällsynt, men oftast af endast mindre storlek. Id och ruda förekomma
mera sällan och utgöra icke egentligen föremål för något
fiske. Endast i Södermanlandsdelen af Mälaren förekommer lax,
dock blott sparsamt. Till betesfiskar användas mest nors och
löja, men äfven mört och sarf. Daggmask begagnas äfven till
bete, synnerligast vid midsommartiden för fångst af ål.

Från samtliga kring Mälaren belägna län uppgifves att fisket
i denna sjö icke är så rikligt som för 30 år sedan. Afkastningen
af fisket uti de till Södermanlands, Vestmanlands och Upsala län
hörande delarna af denna sjö utgjorde, enligt häröfver anstäld beräkning,
år 1881 endast 117,660 kronor. Såsom samverkande orsaker
till fiskets minskning anföras följande omständigheter, att

116

genom lättade kommunikationer afsättning af fisken på Stockholm
möjliggjorts samt att, då fisken der till höga pris funnit afsättning,
flere personer egnat sig mera uteslutande åt fiske, hvarigenom
fiskebragderna betydligen ökats och mera fisk uppfångats
än förr. Härtill kommer, att fisket intill senaste tiden bedrifvits
utan hänsyn till fiskens fortplantning och förökande, samt att de
förordningar, som varit utfärdade till skydd för fisket, icke öfvervakats
och icke heller efterlefvats, förrän nu på senaste åren bättre
förhållanden inträdt. Den flitiga ångbåtstrafiken i alla riktningar
på Mälaren har äfven bidragit till fiskens förminskning, då genom
svallet från ångbåtarna eu mängd fiskyngel förstöres och äfven
äldre fiskar dödas af ångbåtarnas propellrar och skoflar. Endast
från Björkfjärden angifves, att fisket i Mälaren skall vara oförändradt.

Den för Mälaren fastställda fiskeristadgan, hvilken på senaste
tiden inom Södermanlands och Yestmanlands län blifvit med mera
allvar tillämpad, angifves hafva haft det goda med sig, att mindre
fisk nu ej fångas i samma myckenhet som förr,, sam t att genom
stadgandet att risvasar och ruskor skola utsättas af hvar och en,
som idkar fiske med ryssjor och mjärdar, fiskarternas lek befordrats
och tillökningen af fisk främjats. Så från Upsala-som Stockholms
län klaga fiskrarne öfver, att agnnoten ej får vara mera än
fyra alnar på hvarje arm, då det härigenom, synnerligast hvad
beträffar norsen, sem går på djupet, skall vara svårt, ja ofta. alldeles
omöjligt, att med den korta betesnoten erhålla tillräckligt
med agn.

Ofrigt insjöfiske inom förenämnda fyra län angifves hafva dels
visat sig nu lika som förr, dels på senare 30 åren betydligt aftaga
i följd af sjösänkningar samt genom vanvård, då i mindre
sjöar fisken om vintrarna blifvit qväfd, när å isen vakar ej öppnats,
hvarjemte det här såsom annorstädes befunnits menligt, att
fisket fått utöfvas med gårm och andra redskap, som varit för fina.
Från Yangshärads socken i Hölebo härad, Södermanland, ornförmäles,
att under braxens lektid fångas derstädes i ålkistor otroliga
massor af små, till menniskoföda odugliga braxnar, som säljas till
svinföda för 25 öre pr 20 skålp. eller 2 kronor tunnan, och yrkas att
ålkistor borde vara förbjudna att till begagnande hållas öppna förr
än efter midsommar, »då ålen egentligen börjar sina vandringar.»

I sjöarna Likstammen och Båfven i Daga och Rönö härad,
Yngaren i Jönåkers samt Kolsnaren och Viren i Oppunda härad
i Södermanland äfvensom i Skedvi- och Yestlanda-sjöarna samt i

117

sjön Långsvan i Skinnskattebergs härad i Vestmanland, anses fisket
hvarken hafva till- eller aftagit. Samma uppgiftes förhållandet
vara inom Upsala län i Ahlsta-sjön i Lagunda härad, i Fälaren
och Skälsjön i Olands härad samt i Dalefven, äfvensom inom
Stockholms län i sjön Tärnan i Långhundra härad. I sjön Valloxen
i Östuna socken och Långhundra härad af Stockholms län
har fisket, i följd af god vård, betydligen tilltagit. Enligt en gammal
öfverenskommelse strandegarne emellan har fiske med vinternot
ej idkats, och genom en särskild, af Kongl. Maj ds Befallningshafvande
den 6 juni 1865 faststäld stadga, hafva rörande fiskredskapens
beskaffenhet blifvit lemnade föreskrifter, som sedan i allmänhet
blifvit följda. Då fiskeriskolan vid Noor, hvilken underhölls
på bekostnad af länets hushållningssällskap, fortgick, verkstäldes
i Valloxen fiskodling och inplantering af nya fisksorter,
deribland gös, med godt resultat; och omkring 50 proc. mera fisk
erhålles nu mot förr af samma person, som arrenderar fisket i sjön.
Fisken har här genom odlingen och vården ökats i mängd, och
den har äfven tilltagit i storlek. Orsaken härtill är hufvudsakligen
förbudet att fånga småfisk i finmaskiga kassar, hvilket före
1865 flitigt brukades af befolkningen kring sjön, men nu nyttjas
af den antagne fiskaren endast för att skaffa mört till agn för krokfiske.
— Valloxen är rik på kräftor. Enligt den öfverenskomna
stadgan är fångst af dessa förbjuden från den 15 maj till och med
slutet af juli. Detta anser egaren af Vallox-Säby vara olämpligt
och böra ändras derhän, att allt kräftfiske med bloss borde förbjudas
samt i öfrigt kräftorna vara fredade om våren, i april
och maj.

Landstinget och hushållningssällskapet inom Södermanlands
län hafva berömvärdt sökt verka för fiskerinäringens förkofran.

Fiskodling har företagits i Nyköpings- och Trosa-åarna, der
under de två sista åren utkläckts laxyngel. Man har äfven sökt
inplantera gös uti inre skärgården, dels genom att på passande
ställen utkläcka befruktad rom och dels genom att å sådana ställen
utsläppa yngel, för hvilket ändamål nödiga transportkärl blifvit
anskaffade. I sjön Långhalsen på Täckhammars och Kristineholms
vatten är fiskodling äfven anordnad, men så nyligen påbörjad,
att några resultat deraf ännu ej kunnat vinnas.

Landstinget har anslagit 2,000 och hushållningssällskapet 1,000
kronor årligen för följande ändamål: Till aflöning af en fiskeridirektör,
som tillika är föreståndare för länets fiskeriskola samt
undervisare i fiskodling och handhafver kontrollen öfver begagnad

113

fiskeredskap 2,000 kronor, vidare till ersättning för dennes inspektionsresor
500 kronor och till premier åt af Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
tillsatte fiskeriuppsyningsmän, som visa nit i sin tjenst,
500 kronor. Härjemte har hushållningssällskapet lemnat medel till
inköp af befruktad laxrom, ålyngel och modeller till fiskeredskap
af- flere slag samt inrättadt en fiskeriskola, som förra hösten flyttades
från Skeppsta i Gåsinge socken till Brotorp i Flens socken.
Denna skola besöktes 1878 och 1879 af sex elever hvardera året
samt 1880 af nio elever; och hafva alla de från skolan utgångne
eleverna vunnit anställning som fiskare vid olika egendomar inom
länet, hvaraf man väntar sig för framtiden mycket gagn.

I Vestmanlands län har inom Skinnskattebergs härad under
de tre sista åren fiskodling företagits, förnämligast af aborre och
laxöring. Länets hushållningssällskap har i ett till komitén inlemnadt
memorial meddelat, att sedan fisket under de 30 senaste
åren minskats till följd af bristande vård om detsamma och dess
rätta bedrifvande, olämplig redskap och ökadt antal af fiskare m. fl.
orsaker, hafva dessa förhållanden väckt länsstyrelsens uppmärksamhet,
i följd hvaraf densamma, efter upprättadt förslag till fiskeristadga
och befolkningens hörande i ämnet på olika orter, utfärdat
nu gällande stadganden för fiskets bedrifvande inom länets skilda
vattendrag; och har länets landsting lemnat ett anslag af 4,000
kronor om året för fiskerinäningens upphjelpande samt tillsatt en
särskild komité, som antagit och utsändt instruktörer för meddelande
af undervisning i fiskets rätta bedrifvande och vårdande
samt anordnat fiskodlingsanstalter. Derjemte har hushållningssällskapet
till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förfogande tillsvidare
ställt ett anslag af 1,500 kronor årligen till aflöning af utsedde
uppsyningsman öfver fiskets bedrifvande i enlighet med
gällande stadgar, hvilka tjensteman under loppet af förra året
blifvit tillsatte och inom de flesta distrikt redan inträdt i verksamhet.
Som dessa åtgärder så nyligen satts i verket, hafva några
betydande resultat af dem ännu ej kunnat framträda, men hyser
man det hopp att derigenom skall uträttas mycket godt för det
afsedda ändamålet, fiskerihandteringens upphjelpande inom länet.

Inom Upsala län har en laxkläckningsanstalt blifvit 1881 inrättad
i kallkällan vid Upoala hospital, hvarest mottagits från Elfkarleby
omkring 10,000 laxrom till utkläckning. Hushållningssällskapet
har från och med 1880 anslagit medel för anställande
af en särskild fiskeritillsyningsman inom länet för befordrande af
fiskeriernas förkofran, men dennes verksamhet har ännu varit allt -

119

för kort, för att någon egentlig erfarenhet skulle hafva kunnat
vinnas om framgången af densamma.

Inom Stockholms län har under de tre senaste åren fiskodling
företagits å det till egendomen Norrnäs på Yermdön hörande fiskevatten,
och synes här tillgången på fiskyngel vara betydligt större
än förr. Fiskodling har förut försökts i Edsjön, Eds socken, Sollentuna
härad, hvarest sikrom för ett tiotal af år sedan utlades, men
något yngel deraf har ej påträffats, hvadan företaget synes varit
utan påföljd.

Föreståndaren för Norrnäs fiskeriskola, andre fiskeriassistenten
Y. Vahlberg, omförmäler, att de af kommunerna tillsatte fiskeriuppsyningsmännen
aldrig befatta sig med att efterforska huruvida
fiskeristadgarna efterlefvas eller ej; från andra orter af länet säges
fiskeristadgarnes öfvervakande vara »försummadt», eller »förekomma
möjligtvis endast på papperet.» Det här omnämnda förhållande
torde uteslutande afse de af kommunerna valde tillsyningsmännen.
Hushållningssällskapet och landstinget hafva anställt och aflönat en
fiskeritillsyningsman, som genomrest länet och besigtigat fiskeriredskapen.
År 1881 bekostade hushållningssällskapet lärokursen
för en elev vid Norrnäs fiskeriskola.

Landets öfriga sötvattenfisken.

Beträffande insjö- och flodfisket inom öfriga länen i riket angifva
till komitén inkomna handlingar följande förhållanden:

Sötvattenfisket i Göteborgs och Bohuslän. Inom Göteborgs
och Bohuslän är insjö- och flodfisket af underordnad vigt. De
Åskslag, som i sötvattnen här förekomma äro: Id, gädda, mört,
braxen, aborre, lake, ål, nors, laxöring och lax. Laxöring fångas
med mjärdar och sättgarn, men äfven med ljuster. Öfriga fisksorter
fångas med vadar, garn och notar samt ref och krok. Krokfiske
idkas året om, dock minst i januari och februari under
hårda vintrar. Till agn begagnas mest småsill, mört och nors.

Fisket anses ej hafva på senare tiden undergått några synnerliga
förändringar, med följande undantag: I nedre delen af Götaelf
angifves laxfisket hafva aftagit, hvilket man anser våra beroende
af de många der trafikerande ångbåtarna. Äfvenså angifves
från Bro socken att fisket minskats »till följd af mindre rationel
hushållning med fisket under lektiden, synnerligast vid åmyn -

120

ningarna.» Särskild! klagas öfver minskning af fisket i Örekilselfven,
genom att från Munkedals pappersbruk utsläppas i elfven
träoljor och hvarjehanda färgstofter, så att laxen dels hindras att
uppgå i elfven för att leka, dels, om den ditkommit, skadas, hvarjemte
ynglets utveckling förhindras. Äfven anföres, att Torps
sågverk, som helt och hållet afstänger vattnet från lördagsqvällarna
till måndagsmorgnarna, föranleder minskning i laxfisket, derigenom
att såväl större som mindre laxar äro vid nämnda tillfällen tillgängliga
i polarna att tagas af »både folk och djur» och sålunda
utödas. — Å andra sidan uppgifves, att laxfisket i Nordre eif ej
obetydligt ökats, hvilket man anser vara beroende af såväl verkstäld
fiskodling som af ett omsorgsfullare handhafvande af fisket.

Nästan allmänt klagas öfver att nödig tillsyn saknas för öfvervakande
af fiskeristadgarnas efterlefnad samt att bristen på nödig
kontroll härvid är omisskännelig.

Hallands sötvatten fiske är äfven af föga betydenhet, om man
undantager laxfisket i elfvarna Viskan, Ätran, Nissan och Lagan.
Fiskslagen och fiskeredskapen äro i allmänhet desamma som begagnas
i Göteborgs och Bohusläns sötvatten.

I åar, som gå till och genom insjöarna, idkas företrädesvis
ålfiske, som näst laxfisket i elfvarna är här det mest betydande
insjöfisket. Ålfisket bedrifves dels med kistor och dels med långref
och krok, då såsom agn begagnas kött och grodor.

I Kungsbacka-ån uppgifves fisket af lax och laxöring hafva
under de senare 30 åren betydligt aftagit, sedan hamnarmarna vid
åns utlopp i Kungsbackafjorden utlades till sin nuvarande längd,
»hvarefter fisken synes icke råka igenom den trånga öppningen.»
Uti Viskan uppgifves fisket i allmänhet hafva aftagit, dels genom
sjön Veselångens sänkning, dels genom de vid kungsgården Kloster
befintlige laxgårdarna, å hvilka spjelorna sägas vara så anbragta,
att »all fisk hindras i sin fria rörelse.» Äfven angifves, att de från
Rydals spinneri i elfven utsläppta massorna af gasolja m. m. här
minskat laxfisket, så att det under åren 1877—80 ej uppgått till
hälften mot hvad det varit de föregående åren, hvaremot det åter
år 1881 ökat sig, så att fångstens värde skall hafva uppgått till
10,000 å 12,000 kronor, hvilket lyckliga förhållande tillskrifves den
sex år förut anordnade laxodlingen vid Hjörne. Enskilda strandägare
våga icke i Viskan idka annat än ålfiske med krok; och till
detta fiske kunna de ej använda annat agn än grodor, ty begagna
de dertill vanlig metmask, så kunde lax möjligen nappa på kroken,
och då utsätta de sig för att blifva bötfälda, likasom om de be -

121

gagna annan fångstredskap, hvarmed lax kan fångas. Rörande
fisket i Viskan anför B. Verdelin på Hjörne följande: »Alla strandegare
skulle med tacksamhet mot erläggande af lämplig afgäld till
kronan vilja tillösa sig rättighet till fiske i Viskaån», om fisket
ordnades så, »att kungsådra hölles öppen 2 dagar i veckan med
2 grindar, så att fisken kunde passera, då alla strandegare längs
Viskaåns hela längd kunde komma i tillfälle att fiska och afkastningen
af denna ströms fiske kunde komma att mångdubblas. Laxodling
skulle då komma att anläggas på flerfaldiga ställen, der
nu ej finnes minsta intresse för saken, alldenstund fisket, som det
nu är stäldt, ej gagnar mera än en enskild person, innehafvaren
af Askloster, som blott betalar ett lågt arrende till kronan för
ett fiske, hvilket, om det frigafs mot måttlig skatt, skulle gagna
allmänheten, utan att kronan dervid behöfde förlora.» Frågan har
flere gånger varit före samt föranledt långvariga processer; och
genom utslag den 1 december 1865 har afgjorts, att kungsgården Askloster
skall fortfarande behållas vid uteslutande rätt till laxfisket
i Viskan.

I Atran har laxfisket sedan år 1875, då detsamma efter uppgift
af Major M. Kilman gaf en inkomst af 23,306 kronor 61 öre,
år för år aftagit, så att det 1880 inbragte endast 8,065 kronor 38
öre. Orsaken till denna minskning tillskrifves den under många
år fortgångna och fortgående förstöringen af lekplatserna genom
ett utomordentligt stort barkaffall från flottadt obarkadt timmer
och pitprops. Med år 1881 har laxfisket i Atran åter betydligen
ökats, hvilket anses vara en följd af den i stort sedan sex år tillbaka
bedrifna laxodlingen så i detta vattendrag som i dess tillflöde
Högvadsån, hvarest årligen utsläppts 500,000 till 600,000 laxyngel,
hvilka nu som smålax af 2—6 skålp. vigt återkommit och
i myckenhet fångats.

Uti Laga-ån, hvars laxfiske, liksom det i Viskan och Atran*
sedan år 1873 arrenderats af ett bolag med Majoren M. Kilman
som verkställande direktör, har fisket, genom fortsatt odling, betydligen
förkofrats, så att, då detsamma år 1875 inbragte 17,589
kronor 60 öre, lemnade det 1881 en inkomst af 47,471 kronor 51
öre. Här finnas vid elfmynningen inga privilegierade hinder för
laxens uppstigning till lekplatserna; genom den ständigt öppna*
lagliga kungsådran kan laxen här obehindradt passera upp till flere
på en sträcka af 13/4 mil från elfmynningen belägna, utmärkt lämpliga
lekplatser, ända till dess han på nämnda afstånd möter det
naturliga hindret af Kassefors omkring 25 fot höga vattenfall. —

122

Öfriga Komitén tillhanclakomna uppgifter om laxfisket i Lagan
angifva äfven, att detsamma högst betydligen ökats, i följd af den
åvägabragta laxodlingen, så att fisket s>nu ger 5—6 gånger mera
än förut, innan laxodlingen kom till stånd.»

I en af Herr G. von Yhlen utgifven broschyr »Om laxfisket i
Nissa-ån» (Göteborg 187-3) redogöres för detta fiskes förfall under
närmast föregående tiden. Så uppgifves, att då Halmstads laxfiske
på 1840- och 1850-talen gaf omkring 10,000 skålp. årligen
och laxens medelvigt då var 8—9 skålp., samt fisket ännu 1856
gaf 9,946 skålp., lemnade det 3 år derefter endast 132 laxar samt
de sista åren på 1860-talet ej så mycken fisk, att man erhållit i
inkomst hvad arbetet och laxgården kostat, hvarför ock någon
laxgård ej utsattes under åren 1870, 1871 och 1872, utan »fick
laxen fritt passera.» — För upphjelpande af laxfisket har upprättats
vid Oskarsström en laxodlingsanstalt, som med god framgång
bedrifvits; Och för befordrande af laxfisket i Nissa-åns fiskeridistrikt
har den 4 augusti 1873 af Konungens Befallningshafvande
utfärdats förordning om bedrifvande af detta fiske.

Historien om de halländska laxfiskena är i öfrigt ganska lärorik.
Följande är derom en sammanfattning efter de värdefulla
upplysningar, som af friherre Uggla till Komitén afgifvits med
anledning af dennes och professor Smitts undersökningar rörande
vestkustens fisken.

Sedan laxfisket i Hallands elfvar, fordom så rikligt, att det
varit en af länets förnämsta binäringar, genom ett lika obundet
som oförståndigt bedrifvande nedgått till en obetydlighet, föreskrefs
för 30 år sedan en lagbunden ordning för detta fiske genom
Kongl. Maj:ts nådiga resolution af den 14 November 1851. De i
detta kungabref gifna stadgar gälla ännu för fisket i Viskan och
Atran jemte alla i dessa elfvar utmynnande mindre åar i norra
och mellersta delarna af länet; och hafva, i den ordning Kongl.
Fiskeristadgan af den 29 Juni 1852 bestämmer, nya specialstadgar
fastställts för Nissan och Lagan jemte de mindre strömmarna i
södra delen af länet.

De sålunda påbjudna stadgarna för laxfisket i de Halländska
vattendragen förmådde dock ej åstadkomma någon ändring till det
bättre vid detta fiske. Dels hindrades på vissa ställen laxens uppstigande
i elfvarna genom den rättighet arrendatorerna af kronolaxfiskena
innehade, dels bedrefs fisket fortfarande, af brist på tillsyningsman,
lika obundet som förut, hvadan den med laxfisket
förenade näringen under de båda första årtiondena efter 1851 förde

123

samma tynande lif, som före denna tid. Detta förhållande fortfor
till 1873, då ett kapitalstarkt bolag arrenderade kronolaxfiskena
i länet, med undantag af de i Nissan. Laxfisket i Viskan
öfvertogs af bolaget 1874, det i Atran och i Lagan 1875,
allt till och med 1880, samt kronans och Laholms stads jemte
flera hemmans fiske i Lagan från 1876 till 1880, hvarefter kontraktet
förnyats för ytterligare sex år om Laholms Kungsladugårds
fiskerätt och med elfvens öfrige fiskerättsegare, delvis till år 1900
och delvis till år 1901. — Bolaget har, med herr Majoren M.
Kilman som verkställande direktör, på allt sätt sökt höja och efter
rationella grunder sköta fisket. Sålunda anordnade det genast på
lämpliga ställen i elfvarna storartade odlingsanstalter, från hvilka %
laxyngel i millioner utsläppts, bragte till stånd en noggrann och
kraftig tillsyn för öfvervakande af gällande stadgar och anskaffade
för användning vid fisket tjenlig redskap, hvarjemte det genom
begagnande af is såsom konserveringsmedel skaffat en säker och
lönande afsättning af färsk lax på Tyskland.

Beklagligen föranleddes bolaget, genom fiskets här ofvan angifna
ansenliga minskning i Viskan och Ätran, att vid arrendetidens
slut 1880 nedlägga sin verksamhet vid förenämnda båda
elfvar. Härmed har såväl odlingen af lax som tillsynen öfver
fisket der upphört; och kommer ej, till följd af senare årens mera
gynsamma förhållanden vid fisket, detsamma att åter af detta eller
annat samvetsgrant bolag öfvertagas, så har man att å nyo motse
laxfiskets snara förfall i förenämnda båda vattendrag. Det är eu
lycka att bolagets särdeles gagnande verksamhet kommer att till
århundradets slut fortfara beträffande laxfisket i Lagan, hvadan
grundade förhoppningar sålunda förefinnas, att der såväl odlingen
af lax som fisket skall fortfarande komma att väl och omsorgsfullt
bedrifvas.

Malmöhus läns sötvatten fiske. Fisket uti insjöar och åar i
Malmöhus län idkas för det mesta endast för vattenegarnas eller
fiskrarnes eget behof, föga till afsalu; dock uppgifves, att i Löddeån
är fisket af ål och gädda, fångade i ryssjor, ganska gifvande.

Den betydligaste sjön inom länet är Ringsjön, dernäst komma
Vombsjön och Qvesarumssjön, vidare Söfdesjön, Snogelholmssjön
och Ellestasjön. Af åarna må nämnas Saxån och Löddeån eller
Löddeström.

De fiskar, som här förekomma, äro aborre, braxen, mört, gädda,
sik, löja, lake, ruda, sutare, sarf, laxöring och ål. Ruda, laxöring
och sutare förekomma i Ringsjön mycket sparsamt. Deremot äro

124

öfriga Åskslag här talrika; och anföres, att löja förekommer i synnerhet
mycket talrik i Vomb- och Ellestasjöarna. I Ringsjön har
fisket på senare tiden mycket aftagit, synnerligast i den vestra och
grunda delen af sjön, sedan en landsväg blifvit anlagd mellan
denna och den östra Ringsjön, från hvilken fisken nu har svårt
att komma in i den vestra delen af sjön. ,1 östra Ringsjön säges
siken hafva aftagit, under det att ål och lake förekomma i samma
myckenhet som förr, hvaremot braxen och aborre skola vara talrikare
än för åtskilliga år tillbaka.

Förordning för fiskets bedrifvande i Ringsjön har af Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande blifvit faststäld den 14 mars 1867 och
synes hafva verkat till fördel för fisket.

I Saxån har fisket minskats deraf att åns utlopp uppgrundats
samt derigenom att Landskrona fiskare sätta sina fiskegarn så nära
grundet som möjligt och sålunda förhindra fisken att gå upp och
leka i ån, hvilket lägger hinder för fiskens förökning och verkar
synnerligast menligt på aborrens fortplantning, då rommen af denna
fisk icke kan kläckas annat än i sött vatten.

Vid Köpinge-ån i Köpinge socken. Herrestads härad, anlades
1868 genom enskilde personers bidrag en fiskodlingsanstalt, från
hvilken i medeltal årligen utsläppts 50,000 laxyngel och omkring
100,000 sikyngel. Som Köpinge-ån i allmänhet har mycket lågt
vatten och åns utlopp småningom mycket uppgrundats, har den
större laxen endast undantagsvis kunnat gå upp i ån, men enligt
fiskrarnes utsago har tillgången på yngre lax utanför åmynningen
de senare åren högst betydligt ökats; och af siken hafva under
senare åren fångster gjorts, hvarvid de största fiskarna i vigt uppgått
till 3 å 4 skålp. Från och med 1874 har länets hushållningssällskap
lemnat bidrag till underhåll af fiskodlingsanstalten, under
de fem första åren med 333 kronor 33 öre, under de senare åren
med 400 kronor årligen, hvilket senare bidrag är beviljadt att utgå
till och med år 1883.

Uti insjöarna begagnas här not för braxen- och löjfiske, annars
garn eller nät, håmnior och långref samt såsom agn till krokfisket
daggmask och småfisk.

Kristianstads läns sötvatten fiske. Inom Kristianstads län finnes
ett stort antal sjöar och vattendrag, som skulle gifva god afkastning,
om fisket i dem vårdades. För åtskilliga af dessa sjöar
hafva stadgar för fiskets bedrifvande blifvit faststälda, men icke i
alla ledt till åsyftad verkan, hufvudsakligen derför att tillsynen
öfver stadgarnas efterlefnad varit otillfredsställande.

125

De talrikast förekommande fiskslagen äro: mört, aborre, gädda,
braxen och ål samt i bergbäckarna laxöring. Mera sparsamt förekomma
»sudare» (sutare) och karp. I Karsholms-, Oppmanna- och
Ifö sjöarna finnes gös och i sjön Immelen mal. 1 Könneå har förr
varit ett rikt laxfiske, som nu hindras af dambyggnader och dessutom
aftagit till följd af ljusning, öfverdrifvet notfiske m. in.

Allmänt uppgifves i öfrigt, att insjöfisket inom länet minskats.
Genom Ifösjöns sänkning hafva lekplatserna i sjön försämrats och
fisket aftagit. Likaså har, sedan af sjön Luhr i V. Göinge härad
200 tunland sjöbotten blifvit torrlagda, fisket försämrats. Samma
förhållande omförmäles från Alma-ån efter Finja-sjöns sänkning,
äfvensom från andra af länets vattendrag. Här som annorstädes
äro för öfrigt de flesta uppgifterna sammanstämmande derutinnan,
att förnämsta orsaken till fiskets minskning varit, att alltför finmaskade
notar och garn begagnats, så att småfisk fångats, Som
till och med ej kunnat användas till annat än till svinföda och
gödsel, samt att fisken allmänt fångas under lektiden. Från Herrevadskloster
uppgifves, att forellfisket, som för endast 20 år sedan
der i orten var ganska rikt, skall vara i det närmaste förstördt
derigenom att man under torra somrar gjort uppdämningar i vattendragen,
hvarefter i den torrlagda strömfåran fisken upplockats,
stort och smått, så att ej ens de minsta fiskarna lemnats qvar.

Sedan under en lång följd af år genom bruket af finmaskade
notar i Schelderviken, från och med Yege-åns till och med Könneåns
utlopp uppfångats massor af uppgående och sig der uppehållande
fiskyngel, hvarigenom fisket i denna förr så rika hafsvik i
sådan grad aftagit, att det knappast lönade bedrifvas, och sedan
äfven laxfisket i Rönneån, som förr var så gifvande, att tjenare i
de enskilda hushållen i Engelholm vid tagande af städja förbehöllo
sig att slippa lax till föda dagligen, så aftagit, att nästan
ingen af stadens husegare fann skäligt numera idka fiske, blef,
efter derom gjord framställning af fiskare vid Arildsläge samt
andra fiskeberättigade, författningsenlig stadga af Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Malmöhus och Kristianstads län den 24 november
1878 faststäld för fiskets bedrifvande i Schelderviken, genom
hvilken stadga användandet af finmaskad not förbjöds under
sex år. Denna stadga har noga öfvervakats, och verkan deraf
har visat sig i en, särdeles under de båda sista åren, anmärkningsvärd
tillväxt i tillgången på fisk af alla slag, synnerligast medelstor
torsk, som här förut var mycket sällsynt.

126

Vid Esperöd i Albo härad har en fiskodlingsanstalt för laxöring
och forell blifvit anlagd. Vid Gustafsberg i O. Ljungby
socken har odling af karp med framgång företagits. Vid Klippans
pappersbruk insläpptes i dervarande torf- och'' mergelgrafvar år
1860 ål, rudor, aborre och sandkrypare, hvilka förökat sig så, att
krokfiske der nu å dessa Åskslag idkas.

Blekinge läns sötvattenfske. Insjöfisket i Blekinge län synes,
utom fisket i de i Östersjön utfallande åarna, vara af föga betydenhet,
då rörande detsamma till Komitén inkommit endast en
uppgift, från Ramdala och Läsens socknar, af innehåll att fisket
under de senare trettio åren betydligen aftagit till följd deraf att
det bedrifvits »utan ringaste beräkning och sparsamhet,» hvarjemte
uppgifves, att: »egarne till gråfisknot och betenot äro de, som allra
svårast skada gråfiskeafveln,» hvadan uttalats den önskan, att dessa
notar måtte blifva förbjudna från den 1 mars till den 30 juni, på
det fisken måtte ostörd få leka och rommen ligga i fred, tills
kläckningen försiggått. Laxen, som förekommer särdeles sparsamt,
skall i synnerhet hafva aftagit mycket betydligt. Ingen fiskodling
har förekommit. Till fiskets upphjelpande föreslås, att hvarje egare
eller arrendator af fiskevatten borde »vid ej allt för lågt vite» tillhållas
att utlägga risvasar der fisken leker, hvilket visat sig väsentligen
bidraga till fiskets bestånd och förökning. — Till agn begagnas
löjor, rudor, mört, sill och tobis, hvilken senare användes
till bete för ål, som på långref fångas hela sommaren. Al fångas
här äfven om dagarna vid lugnt och klart väder med s. k. »skrå»
och om nätterna med ljustring vid bloss.

Gotlands sötvatten fiske. Insjöfisket på Gotland är af föga betydenhet.
Enligt en af Professor G. Lindström författad afhandling
om Gotlands fiskfauna (intagen i Gotlands läns Hushållningssällskaps
Handlingar för år 1866), uppgifves antalet af de i saltsjön
förekommande fiskarter vara 45, af hvilka endast 6 äfven förekomma
i sött vatten, sålunda i öns träsk och smärre åar. Dessa
senare äro gers, ruda, sarf, stensimpa, vanligt nejonöga och igelnejonöga.
Uti sötvattnen på Gotland förekomma vidare 14 fiskarter,
hvilka äfven träffas i Östersjön. — Gotlands sötvattenfisken, deraf
fisket af id varit och ännu är det vigtigaste, hafva betydligen aftagit,
dels till följd af verkstäld afdikning och torrläggning af åtskilliga
myrar och träskbottnar, dels deraf att fisken om vårarna
vid högt vatten går upp och leker på platser, som under nu varande
• förhållanden om somrarne uttorka, då det utkläckta fiskynglet
förgås.

127

Kalmar läns insjöfiske. Insjöfisket i Kalmar län har under
de senaste åren mycket aftagit förnämligast genom sjösäkningar
och vattenaftappningar, men äfven af andra orsaker, såsom att
fisket bedrifvits under fiskens lek med alltför finmaskad redskap
samt på annat hänsynslöst sätt, genom harkning, ljustring och
pulsning, hvarjemte flottning af timmer inom Aspelands härad
vållat fiskets aftagande. Pulsfisket, som på allmän kommunalstämma
blifvit inom Oscars socken af Södra Möre härad förbjudet,
bedrifves annars dess värre allmänt inom länet och tillgår sålunda:
Sedan garnen, antingen en not med stort djup i midten och med
mycket fina maskor, eller ett starkt och fint nät, eller flere vid
hvarandra hopfästade nät, tillökade i båda ändar med långa linor,
blifvit utlagda af tvänne båtar, med två man i hvarje, börjas pulsningen
med långa, genom påsats nedtill utvidgade stänger, hvilka
af männen i båtarna nedstötas i vattnet, under det att båtarna småningom
föras framåt, hvarigenom »fisken tvingas in i noten eller
på nätet, På detta sätt lyckas det ofta att få en ganska stor fångst,
men fisket skadas härvid betydligt, då dels mycken fisk, synnerligast
fiskyngel, dödas af stötningen med pulsstängerna, dels fångas
på detta sätt både stor och en myckenhet småfisk, som ej utsläppes,
utan användes, om ej till annat, till svinföda. Den fisk,
som härvid lyckas undkomma, blir så förskrämd, att han öfvergifver
sina vanliga lekplatser samt söker tillflyktsort på djupet och
uti »stenklämmor», som han ej törs lemna. Genom detta förderfliga
fiskesätt blef, såsom från nämnda socken berättas, braxen i
många sjöar och gölar bortsopad och i dem alla till antalet mycket
förminskad; men sedan detta fiske här förbjöds, har såväl braxen
som andra fisksorter betydligen förökats och tillväxt, så att åtgärden
att afskaffa detta fiske visat sig synnerligen gagnande; och
framställes derför från denna ort den önskan, »att förenämnda fiskesätt
måtte för alltid i allmän lag strängeligen förbjudas». — Från
samma härad och Motorps socken omförmäles äfven, huru fisket i
ytterlig grad vanvårdas. »Då vattnet i strömmarna är litet, göres
allt för att uppfånga — ja! man kan väl säga förstöra all fisk, ty
der nät och håfvar ej kunna göra tjenst, användes dynamit, hvarefter
det lyckas väl att uppsamla från det stället all fisk död».
I Söderåkra och Vissefjerda socknar, likaledes tillhörande Södra
Möre härad, har fisket, äfven vanvårdats och minskats, dels genom
användande af nät med för fina maskor, dels genom skadliga stängsel
öfver åar och vattendrag, dels ock, på förstnämnda stället, genom
bruket a”f »harkor», hvarmed ål uppkransa från sjöbottnen.

128

I sistnämnda sockens 56 småsjöar har fisket under de senaste 30
åren så försämrats, att det ej lemnar hälften så stor afkastning
som i forna tider, och »uti flere af dessa sjöar är fisken alldeles
utödd, så att man ej anser lönande längre att der söka någon
fisk». Särskildt anmärkes, att fördämningar i Lyckeby-å, som står
i samband med de flesta sjöar i Vissefjerda, hindra fiskens vandringar
samt derjemte förorsaka, att vattnet i Vissefjerda sockens
norr om fördämningarna belägna sjöar och vattendrag vid fiskens
lektid är ovanligt högt, hvarigenom braxen och andra fiskarter
tvingas upp på de öfversvämmade madängarna att leka, och då sedermera
fördämningarna, för att slåttern skall knnna verkställas å damegarnes
egna mad- eller kärrängar, öppnas och vattnet utsläppes,
kommer den befruktade, men ännu ej till lif komna rommen på
torr mark, hvarigenom milliontals yngel förderfvas, som annars
skulle hafva ökat vattnens tillgång på fisk. Mycket allmänt begagnas
vid fiskens lektid dämpnot jemte pulsning vid utlagda risvasar,
i hvilka fisken lägger sin rom; och rubbas genom detta
fisksätt den vid vasarna afsätta rommen, så att ynglet ej kommer
till lif.

Från länets norra del angifves fisket likaledes vara förminskadt,
och säges orsaken härtill vara, jemte hvad ofvan för södra
delen af länet anförts, att söka deri att vinternot allmänt begagnas,
till stort men för fisket, samt att katsor och sänkmjärdar, hvilka i
i stor mängd användas, göras så finspjälade, att äfven den minsta
fisk dermed fångas. Från Södra Tjust säges, att »fisket, som för
ej längre tid än femtio - år sedan var en lönande binäring, nu är
högst ringa gifvande, allt i brist på lämplig fiskeristadga och kontroll
deröfver».

Länets största vattendrag är Em-ån, som från Jönköpings län
flyter genom Aspelands och Handbörds härad samt vid Em i
Stranda härad faller ut i Kalmarsund. Äfven detta vattendrag företer
minskning i fisket, som nu bedrifves mera allmänt än förr; och
särskildt skall laxfisket betydligen aftagit. Orsakerna härtill angifvas
vara dels att genom på några ställen uppförda dambyggnader
laxens fria uppgång till lekplatserna förhindras, dels att
flottning af timmer börjat att på senare åren verkställas i Em-ån,
hvarefter laxfisket aftagit. Så uppgifves från Järeda socken i Aspelands
härad, att i Em-ån, som här flyter genom Järnsjön, fångades
förr icke obetydligt med lax, uppgående ända till 33 skålp. pr
stycke, under det att på senare tid högst sällan någon lax här
mngats, och då alltid exemplar af mindre vigt. Av 1880 fångades

129

här endast en lax om blott 14^ skålp. och »sedan flottningen börjat,
har densamma inverkat skadligt på allt fisket, enkannerligen på
laxfisket».

På flere ställen i länets större och mindre sjöar har braxen förr
förekommit i stora massor och af betydlig storlek. Den förekommer
ännu talrikt i Gamlebyviken och i sjön Götmaren i Misterhults
socken, Tunaläns härad, äfvensom i några andra sjöar, och skulle
med ett omsorgsfullt bedrifvet fiske kunna lemna tillfälle till framtida
rik fångst. I Bredsjön och Magöl i Kristdala socken, Tunaläns
härad fångas braxen af ända till 16 skålp. vigt. — På många
ställen hafva braxen och andra fiskarter efter sjöarnas sänkning
ändrat lekplats.

Från Högsby socken i Handbörds härad omförmäles, att mal
skall der i Em-ån förekomma ganska talrikt, men ej vara föremål
för något egentligt fiske, ty när någon mal fångats, har det vanligtvis
varit på ålrefvar, då någon ål förut tagit den som agn använda
masken och malen derefter tagit ålen. Mal har här fångats
af 5 fots längd och vägande ända till 80 skålpund.

På Oland finnas endast två sjöar, Hornsviken i Högby socken
och Östersjön i Böda socken, båda inom Ölands norra mot. I
Hornsviken, hvarest endast arrendator!! af Horns kungsgård af
ålder egt fiskerättighet, har fisket i det längsta varit oförändradt,
emedan det bedrifvits nästan endast för arrendator^ husbehof och
fisken således ej fångats i större mängd; men sedan strandegarne
på sjöns östra sida, hvilka förr ej egt fiskerätt i sjön, för fem år
sedan fingo sig sådan af Kongl. Maj:t tilldömd, »har fisket med
hastig fart gått tillbaka, emedan antalet af fiskare och allt slags
fiskeredskap blifvit oproportionerligt stort». I den andra sjön samt
i Grankullaviken anses fisket hafva hvarken af- eller tilltagit.

Vid Em finnes en anstalt för kläckning af lax. I Edsån vid
Eds bruk i Norra Tjusts härad anlades af brukets egare år 1870
en laxodlingsanstalt, i hvilken årligen nedlagts 90,000 k 100,000 rom,
och har ldäckningen alla år lyckats väl. Från Odensvi i Södra
Tjust omförmäles, att sutter (lindare) inplanterats i en mindre sjö
med god framgång. Af sik har utlagts befruktad rom, men försöket
har misslyckats.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har nedsatt en komité
för fiskeri frågan. Komitén har satt sig i förbindelse med fiskeriintendenten,
hvilkens utlåtande afvakta.*. Sällskapet anvisade 1881
anslag till en elevs undervisning vid Norrnäs fiskeriskola i Stockholms
län; men som den föreslngne personen återtog sin ansökan,

Fiskerikomm ittéen s bet än knnde.

130

blef anslaget för året icke användt. Länets norra hushållningssällskap
aflönade 1854—1869 eu undervisare j fiskodling och i
sättet för fiskets ändamålsenliga bedrifvande. År 1867 bekostade
samma sällskap undervisning åt en fiskare i fiskodling vid östanbäcks
fiskodling8anstalt i Vesternorrlands län, och har samme person
sedan varit disponibel för fiskerierna inom Sällskapets område.
Dock lära de gjorda uppoffringarna härvid ej burit synnerlig frukt.
»Allt strandade mot allmänhetens likgiltighet för åtgärder till fiskets
förkofran».

Några särskilda förordningar om insjöfiskets bedrifvande inom
länet hafva ej utfärdats; och den allmänna fiskeristadgan af den
29 juni 1852 är föga känd samt icke efterlefd. »Fisket bedrifves
efter gammal sed». Någon övervakning öfver kommunernas fisken
har icke egt rum. Från Vissefjerda socken, der fisket, såsom ofvan
anförts, i så hög grad aftagit, påpekas, att som »årlig läsning med
vasar är lättaste och kraftigaste medlet att förbättra ett fiske», så
borde stadgas, att »hvarje kommun med del i sjö eller å skulle
på lämpliga ställen uppsätta minst 4 risvasar, hvar och en med en
öfre yta af omkring 36 fot, börande desamma inom den 15 mars
hvarje år repareras genom borttagande af gammalt och påfyllande
af nytt ris till ungefär den höjd vattnet innehar den 24 juni, allt
vid 15 kronors vite för hvarje vase»,

Kronobergs län är särdeles rikt på vattendrag och sjöar, af
hvilka senare åtskilliga äro ganska betydande, såsom Bolmen, som
med sin södra del hörer till länet, Möckeln, Helgasjön, Främlingen,
Bottnen m. fl.; och skulle fisket kunna för länet blifva af
ganska stor betydenhet, om detsamma rätt vårdades och sköttes.
I äldre tider skall fiskerinäringen här varit ganska inkomstbringande,
men har nu å de flesta orter råkat i förfall. Fiskebragdernas
antal hafva ökats, så länge sådant ansetts lönande, men de
hafva numera med fiskets aftagande minskats.'' Endast i de till
Lessebo bruk hörande sjöarna Läen och Vasen i Hofmantorps
socken och Konga härad, der fisket vårdats, har det hållit sig lika
eller snarare till- än aftagit. I öfriga till länet hörande sjöar har
fisket aftagit. I de flesta sjöarna och vattendragen hafva stundom
ganska många fiskerättighet, och desse taga hvar för sig så mycken
fisk de kunna, hvarjemte fisket ofta begagnas af dertill alldeles
oberättigade personer, hvilka, då fiskevattnet endast i några
få sjöar blifvit i laga ordning mellan strandegarne skiftadt, anse
sig kunna och merändels äfven lyckas ostraffadt utöfva sin fångst.
Förändrade naturförhållanden genom många sjöars sänkning hafva

131

äfven medverkat till fiskets försämring. Skogarnas uthuggning
kring stränderna, fiskning under lektiden, pulsning för att skrämma
fisken på nät, sågspån från i strömmarna anlagda sågverk m. m.
har här liksom annorstädes försämrat fisket.

Inom Bergunda församling i Kinnevalds härad har fiskodling,
hufvudsakligen af laxöring och sik, bedrifvits med god framgång.

Länets hushållningssällskap har sökt medverka till fiskets förkofran.
Så lät sällskapet redan 1857 trycka och inom länet utdela
en lättfattlig skrift om fiskodling och de fördelar, som derigenom
kunna vinnas, samt lemnade understöd till författaren af
denna skrift att i Norge inhemta kännedom om de der använda
fiskodlingsmetoder, hvilka kunde vara för länet lämpliga. Sällskapet
har vidare åt dem, som velat deraf begagna sig, beredt
kostnadsfritt bitx-äde af statens fiskeritjenstemän och 1872 låtit genom
fiskeriassistenten Vahlberg undersöka länets fiskevatten. Herr
Vahlbergs reseberättelse och förslag till förbättring af länets fiskerier
trycktes derefter i sällskapets år 1874 utgifna handlingar och
utdelades i flere hundra exemplar inom länet. Slutligen har hushållningssällskapet
ställt 1,000 kronor årligen till Kong!. Maj:ts
Befallningshafvandes disposition att tills vidare användas till aflöning
af tillsyningsman öfver fisket inom länet; men det har hittills
ej lyckats finna lämplig person att åtaga sig detta uppdrag,
och att dela anslaget mellan flere personer har icke ansetts lämpligt,
då det i sådant fall icke skulle förslå till de med uppdraget
förenade kostnaderna.

Särskilda bestämmelser hafva i enlighet med föreskrifterna i
§ 22 af Kongl. Fiskeristadgan den 29 juni 1852 blifvit utfärdade
angående fiskets bedrifvande i sjöarna Trummen, Yexiösjön, Bergunda
norra och södra sjöar, Helgasjön och Innern samt uti de
mellan dessa sjöar befintliga vattendrag, liksom ock en allmän
stadga för öfriga sjöar och vattendrag inom länet. Tillsyningsman
för förenämnda sex sjöar hafva blifvit tillsatte, och har beträffande
Trummen, Vexiösjön och Bergunda-sjöarna bestämmelserna
bragts till efterlefnad samt »befunnits vara gagneliga och
medföra betydligt ökad fisktillgång». Att alla sådana bestämmelser
måste med största noggrannhet lämpas efter lokala förhållanden,
derpå lemnar den olika tiden för braxens lek i sjön Åsnen ett
talande exempel. I den delen af denna sjö, som hörer till Skatelöfs
socken, leker braxen i allmänhet före den 15 juni, men i sydligare
delarna af samma sjö leker denna fisk efter den 15 juni
och någon gång först i början af juli. Till följd af dessa för -

132

hållanden och bestämmelserna i den för denna sjö nu gällande
fiskeristadga, som tillåter begagnande af not från den 15 juni,
blir det, enligt hvad pastor i Skatelöfs församling uppgifvit, möjligt
för fiskeriidkarne i den sydligare delen af Åsnen att vid
lek fånga braxen med not, hvilket är omöjligt för de nordligare
bosatte, annat än genom lagbrott, detta under det lekpatserna icke
undergått någon förändring.

Gefleborgs läns insjö fiske. Gefleborgs län är rikt på insjöar
och vattendrag samt har i forna tider haft ett ymnigt sötvattenfiske.
Detta angifves hafva på de senaste 30 åren betydligen minskats.
Så t. ex. gaf på slutet af 1840-talet ett i Yoxnaelf skattlagdt
ålfiske en årlig afkastning af 300—500 lispund ål af yppersta
beskaffenhet, hvilket fiske nu icke betäcker kostnaden för skötseln.
Enahanda är fårhållandet med laxfisket i Voxnaelfven under dennas
lopp genom Alfta socken; det inbringade förr sina egare en god
vinst, men ligger det nu helt och hållet nere. I Delångerelfven i
Idenors socken taxerades sikfisket för 20—30 år sedan till 30 lispunds
årlig afkomst; nu anses det icke lemna någon behållning.

I nämnda eif fångades förr äfven ej obetydligt lax, men nu mera,
sedan timmerflottningen började, har detta fiske nästan helt och
hållet upphört. Timmerflottningen verkar på flerehanda sätt skadligt
för fisket; dels afsättes vid sjöstränderna affållet från flottningsvirket
och dödar genom vattnets förskämning fiskynglet, dels
samla sig fiskstimmar under de stora timmerflottorna och dödas,
genom terpentinartade afsöndringar från timret, dels skadar den
under lektiden genom sjöar och elfvar bedrifna flottningen fisket,
genom uppdämningarna i sjöarna, hvarvid vattnet går upp på
stränderna, der fisken då lägger sin rom, men innan denna blifvit
kläckt och ynglet hunnit till sjös, uttappas vattnet, då rommen
och fiskynglet, om det hunnit kläckas, blir liggande qvar på torra
landet. Andra orsaker hafva äfven inverkat menligt på fisket, såsom
dess hänsynslösa bedrifvande under lektiden samt såväl då
som annars med för finmaskad redskap. Sänkning af åtskilliga
sjöar har här, såsom på andra orter, äfven bidragit till fiskets förminskning.
I den lilla fjärden vid Hudiksvall med strömmen genom
kanalen till stora fjärden uppstod 1880 en sjukdom bland
fisken, som kom halfdöd flytande på vattnet och af personer, som
befunno sig i båtar, blef med blotta händerna uppfångad i stora
massor. Detta inträffade här med all fisk; och äfven ålen, som
eljest ej är så nogräknad på vistelseort, vantrifdes i vattnet och
sökte land, der han i gräset på stränderna lät sig utan motstånd

133

tagas af qvinnor och barn, som på detta sätt gjorde sig en rik
fångst. Vid af läroverksadjunkten fil. d:r J. A. Viström företagen
mikroskopisk undersökning af den sjuka fisken befunnos gälarna
starkt uppsvällda, mörka och blodsprängda samt öfverdragna med
ett grönt slem, hvarunder syntes gula fläckar, ur hvilka vid tryckning
en gulaktig vätska framkom. Orsaken till sjukdomen anses
hafva varit det vatten, som vid uppsjö strax! efter islossningen steg
öfver kanalens bräddar, vid hvilka en mängd affallshögar varit
upplagda, som af det höga vattenståndet spolades ned i kanalen
och vidare ut i den förenämnda fjärden, hvarförutom vattnet ytterligare
förorenades af kloaktrummor, som utmynna i kanalen, samt
från tvänne färgerier, hvilka här äfven i vattnet uttömma för fiskens
välbefinnande giftiga ämnen. Stadens drätselnämnd lärer gått i författning
om att för framtiden söka förekomma dessa i sanitärt hänseende
menliga förhållanden.

I länets elfvar och åar är laxfisket det vigtigaste. Det bedrifves
hufvudsakligast i Ljusne-elf samt i några mindre vattendrag,
såsom Gefle- och Testebo-åar. Laxen har förr uppgått äfven
i andra vattendrag, men hindras numera derifrån genom fördämningar,
som af bruk och andra industriella verk inrättats. Den
betydligaste fångsten af lax sker i Ljusne-elf på den en half mil
långa sträckan mellan sjön Marman och hafvet. Efter hushållningssällskapets
härom afgifna berättelse upptagas här årligen nya notvarp,
och årligen anbringas här nya fiskebyggnader, så att nu på
nämnda stycke af elfven skola finnas närmare femtio ställen, der
lax fångas, vare sig i laxkar eller medelst notdragniug, hvilket
senare fångstsätt här är det mest öfliga. När vidare en mängd
nät på nämnda sträcka af elfven utläggas och äfven med dem icke
obetydlig fångst göres, så blir följden den, att blott få laxar kunna
undkomma alla dessa hinder, som hopats vid elfvens utlopp. Klagomål
förspörjes också oupphörligen från ofvanför utefter elfven liggande
socknar, att fisket går klent, och har det stundom händt,
att tillräcklig stamlax ej ens kunnat erhållas till de vid elfven anlagda
tre laxodlingsanstalterna. I de mindre vattendragen, der
lax fångas, finnas äfven inrättade industriella verk, hvilka dels helt
och hållet afstängt kungsådran, dels utbyggt sina dammar så långt,
att kungsådran derigenom obehörigen inskränkts, hvilket förhindrat
fiskens vandringar och motverkat bedrifvandet af ett ordnadt fiske.

Fiskodling har genom hushållningssällskapets försorg anordnats
vid Kasteln i Färila socken, vid Sjörgrå i Bollnäs socken af
Ljusne elfs flottningsförening och vid Ljusne jernverk i Söderala

134

socken af bruksegarne. Alla tre dessa anstalter äro anlagda för
odling af lax. Anstalten vid Sjörgrå anlades 1871, den vid Kasteln
1874 och den vid Ljusne jernverk 1876. Från Kasteln hafva till
och med 1880 utsläppts 323,500 laxyngel, från Sjörgrå årligen omkring
100,000 och från Ljusne-anstalten under åren 1880 och 1881
omkring 150,000 laxyngel. I Hasselasjön i Bergsjö pastorat samt
i åtskilliga smärre sjöar hafva med framgång inplanterats braxen
och sik.

Hushållningssällskapet har anslagit räntefria lån å 500 kronor
till dem, som vilja anlägga fiskodlingsanstalter, samt derjemte anställt
en fiskeriöfveruppsyningsman, som har att öfvervaka det fisket
idkas med laglig redskap, att meddela råd och upplysningar om
fiskets ändamålsenliga bedrifvande samt om fiskodling och vård
om lekplatserna m. m. Fiskeristadgarnes efterlefnad har förut ej
öfvervakats, och de »rotemästare», som blifvit af kommunerna valde
till fiskeriuppsyningsmän, hafva ännu ej uträttat något. Från Ofvansjö
socken anföres, att till följd af den olikhet i fisksorternas
storlek, som betingas af fiskevattnens olika beskaffenhet inom länet,
borde ett särskildt stadgande för, snart sagdt, hvarje socken eller
tingslag, der förhållandena äro någorlunda lika, upprättas samt endast
för viss tid bestämmas vara gällande.

Från Kopparbergs län angifves fisket i allmänhet hafva aftaga,
och detta af samma orsaker, som uppgifvits från Gefleborgs
län. Dock säges särskildt, hvad Kopparbergs län angår, att fisket
år från år försämrats, bland annat deraf att sjöstränderna blifvit
mer och mer skoglösa. Endast från några få ställen, såsom om
sjöarna i Hemshyttans och Söderbärkes socknar samt om Orsasjön
i Ofvan-Siljans domsaga, förmäles det, att fisket på de senaste
10 åren ökats, till följd af risvålars utläggning i vattnen,
hvilka risvålar under lektiden betäckas med rom och efter kläckningen
lemna trygga tillhåll för fiskynglet.

För krokfiske begagnas till agn nors, mört, aborre, stäfling,
linål, daggmask, qvidd (elritsa) och blikta.

Fiskodling och inplantering af fisk har på länets hushållningssällskaps
bekostnad under de senare åren utförts, men några resultat
hafva deraf ej ännu vunnits. Befruktning och utläggning
af den fångade lekfiskens rom har äfven af en och annan fiskevattensegare
verkställts, ehuru de allra flesta, hvilka äro egare af
gemensamma fiskevatten, dermed ej velat befatta sig. Den för
länet särskildt gällande fiskeristadga, som i öfverensstämmelse med
§ 22 af allmänna fiskeristadgan den 29 juni 1852 utfärdats, har

135

ännu icke kunnat i någon väsentlig mån på fisket inverka, då densamma
utgafs den 16 december 1874, med en tillåten öfvergångstid
af fem år för förr bruklig redskap, hvadan den vanliga, finare
fiskeredskapen vant för begagnande tillåten intill den 1 maj 1880.
Öfver vakan det af förenämnda stadga skall ännu vara ganska otillfredsställande,
»emedan de fleste fiskeriuppsyningsmännen icke fästa
behörig uppmärksamhet dervid och allmänheten ej inser nyttan
deraf, utan vill fortsätta med fiskets idkande på samma sätt, som
förr brukligt varit».

Jemtlands län. Jemtlands län är rikt på större och mindre
sjöar, elfvar, åar och bäckar. Af sjöarna äro Storsjön, Kallsjön
och Strömsvattnet de betydligaste. Ljusnan, Ljungan och Indalselfven
hafva sina öfre lopp inom länet. I dem af insjöarna, genom
hvilka elfvar eller åar ej flyta, är fisket i allmänhet oförändradt
och lika som i forna tider; men ett alldeles motsatt förhållande
eger rum i de sjöar, genom hvilka flottleder framgå, der
fisket betydligen minskats, och säges på åtskilliga ställen nu vara
»jemngodt med intet». Laxfisket, som är det vigtigaste och åt
hvilket befolkningen egnar någon synnerlig uppmärksamhet, har
af flere orsaker, synnerligast genom timmerflottningen, betydligen
aftagit. Så anföres, att laxfisket i Ragunda-elfven, som efter
Ragunda-sjöns utgräfning år 1796, men i synnerhet sedan inskärningarna
i de nya elfstränderna stannat och vattnet blifvit klart —
hvilket ej lärer fullständigt inträffat förr än 1820 — varit »mycket
godt och lönande», har de senare åren så betydligt minskats, att
det »nu mera är föga nämnvärdt.» Orsaken till denna minskning
uppgifves vara den årligen ökade stora mängden virke, som i elfven
framflottas, och hvilken flottning fortsättes från vårens början till
slutet af sommaren, då densamma tillförene vanligen upphörde i
slutet af juni månad. Af de stora timmermassorna bilda sig ofta
invid stränderna stora hopar, eller s. k. »brötar», som förorsaka
betydliga skärningar i stränderna och elfbottnarna, och då, såsom
ofta händer, dessa brötar lossna samt ohejdadt vräkas ned för
forsarna, drifves laxen tillbaka, om han der sökt sig något skydd
för det löst flytande virket, och efter åtskilliga misslyckade försök
stannar han uttröttad i de nedre forsarna, der han ock stundom
får sätta lifvet till, ty det skall ej vara sällsynt att träffa död lax
bland flottningstimret.

Förlusten af det förr lönande fisket är så mycket kännbarare,
som strandegarna invid Ragunda-sjön måste till Edes nedanför boende
byamän i Forssa socken för deras förlorade fiske i Gedungs -

136

forsen utgifva sju och eu half tunna blanklax årligen, hvartill strandegarne
i Ragunda blefvo förpligtade, då de erhöllo Kongl. Maj:ts
tillstånd att öppna en kanal förbi Gedungen och uttappa den två
mil långa Ragunda-sjön. — Timmerbominarnå, som nära Indalelfvens
utlopp i hafvet färekomma i stor myckenhet, ofta gående
öfver hela elfvens bredd och stundom ända ned till dess botten,
äro äfven högst menliga för laxens uppstigande i elfven, äfvensom
de förut beträffande hafsfisket i norra länen omnämnda stora finnryssjorna,
som på senare tiderna börjat begagnas, och genom hvilka
fisken äfven här hindras i sin gång upp till lekplatserna, så att
»elfven slutligen skall blifva öde på fisk» och insjöarna, som stå i
förbindelse med elfven, »fisktomma», om dessa för fiskens fortplantning
menliga förhållanden ej undanrödjas. Från Ragunda
kommun yrkas sålunda:

att flottningen må inskränkas att bedrifvas endast under högsta
flodtiden;

att allt flottningsgods må fullständigt rundbarkas, innan det
nedlägges i vattendraget, då, såsom förut anförts, den afstötta barken
förorenar vattnet samt stundom helt och hållet betäcker och förderfvar
den på lekplatserna utlagda rommen;

att, der gräfning, dämning och rensning sker af vattendrag
och sjöar, fiskodlingsanstalter böra anläggas och underhållas af
dem, som erhålla tillstånd att gräfning, dämning och rensning
verkställa;

att det må förbjudas att medelst finnryssjor eller annan redskap
stänga fiskens uppgång i elfven.

Från andra orter yrkas, att ljusning med eld borde vara förbjudet,
liksom allt fiske med s. k. »fisk-utter», såsom ytterst förderfligt,
dels derigenom att medelst detta fiskesätt utödes hufvudsakligen
småfisk, och dels derigenom att större fisk, som tager
på kroken, sliter sig lös med förstörande af sina käkar och sedan
dör.

De smärre insjöarna i Jemtland äro oftast fiskfattiga; och bedrifves
i dem af fiskevattensegarne föga fiske, ujan »står vanligen
hvar och en fritt att öda kostnad och möda på detta oftast otacksamma
förehafvande». Från Elfros socken i Svegs härad uppgifves
ock, att fiskebragdernas antal betydligen minskats samt att
fisket är obetydligt, och från Öfre- och Yttre-Hogdals socknar
omförmäles, att fiske idkas endast till husbehof, men aldrig till
afsalu. En stor del fiskevattensegare befatta sig här alls icke med
något slags fiske.

137

Braxen förekommer endast i Simsjön, Håsjö socken och Ragunda
härad. I fjällsjöarna och vattendragen från dem förekomma mest
harr, rör eller röding, laxöring (öring, forell, stenbit) och sik.

Till agn begagnas smärling, aborre, mört, sik, harr och stenbit
(öring). Smärling, som i massa fångas i täta nät eller ryssjor, är
intet annat än sikyngel. Den kallas ock i Hammardals socken
»siksmärling», när den nått omkring ^ skålp. vigt, samt »sik», då
den hunnit till 1 skålp.

Odling af lax har vid Indalselfven under en följd af år bedrifvits.
Vid Ope landtbruksskola anlades 1869 af hushållningsskapet
en fiskodlingsanstalt, från hvilken lax- och sikyngel utplanterats
i Storsjön samt i flere andra af länets sjöar. Aren 1879
och 1880 transporterades några hundra laxyngel till sjön Ödingen
i Fors socken och Ragunda härad. Denna skogssjö, i hvilken
fyra större bäckar infalla, har djupa vikar med öfver 4 famnars
vatten, öfver 20 holmar och skär, sandbotten och många stengrund
samt anses vara särdeles tjenlig att fostra de ditsläppta laxarna.
I en sjö, benämnd Eldsjön, på Stugu bys utmark i Stuguns socken,
i hvilken sjö fanns blott en enda fiskart, rör eller röding, af folket
kallad »Eldsjö-fisk», inplanterades för omkring 30 år sedan aborre,
som sedan i otrolig massa här förökat sig, under det att sjöns
förra fiskslag så aftagit, att det numera är sällsynt att af detsamma
fånga något enda exemplar. »Vattnet i sjön vimlade förr af en
sådan mängd märl (ett kräftdjur här benämndt nätskär), att man
knappast kunde der lägga ut några nät, utan att få dem uppätna.
Nu synes bemälde kräftdjur ej till».

Genom Konungens Befallningshafvande har den 8 juli 1878
för länet utfärdats en allmän stadga rörande fiskets bedrifvande
inom provinsen Jemtland; men uppgifves det af Konungens Befallningshafvande,
att genom denna stadga misshushållningen i
fisket ej kunnat i någon nämnvärd mån förekommas, enär fiskeegarne
sjelfva, de fleste åtminstone, »ännu icke kommit till insigt
af deras egen fördel i detta hänseende». Också omförmäles, att
man på åtskilliga orter saknar kännedom om denna liskeristadga
äfvensom om allmänna fiskeristadgan af den 29 juni 1852, samt
att, der tillsyningsman blifvit på kommunalstämma tillsatte att vaka
öfver fiskeristadgans efterlefnad, »föga dermed vunnits utom att
ljustring måst upphöra.

Vesternorrlands läns insjöfislce uti länets sjöar och floder säges
äfven hafva betydligen aftagit, af samma orsaker, som angifvas för
de förut omnämnda nordliga länen, hvarjemte anföres, att för sågar,

138

qvarnar och timmerflottningar uppförda dammar äro så anlagda,
att de omöjliggöra fiskens upp- och nedstigande i vattendragen.

Genom sänkningar hafva äfven här sjöar och vattendrag blifvit
mindre fiskrika, och afloppen från stora moss- och myrodlingar
föra nu slammigt och grumligt vatten till nedanför liggande sjöar
och floder, hvarigenom dessa blifvit mindre tjenliga för fiskens
trefnad och fortkomst samt synnerligen menligt inverkat på laxfångsten,
emedan laxen lika mycket skyr den med slam och annan
orenlighet blandade och deraf förorenade vattenmassan,, som han
vid sitt uppstigande från hafvet söker rent, sött vatten. Från
Angermanelfven angifves särskild^ att fiskens minskning äfven
anses härleda sig från nötning om höstarna. Man har här fått
tillåtelse att om hösten fritt begagna notar med vilkor att den,
som begagnade dessa, skulle anskaffa yngel genom romutkläckning.
Nu begagnas notarna allmänt, men något yngel utkläckes
icke. — Beträffande i öfrigt fisket i denna eif, så bedrifves detsamma
på helt olika sätt i olika delar af elfven. I de nedre delarna
af densamma tages laxen i s. k. stakgårdar med tillhörande
nät; högre upp i elfven, vid och ofvanför säteriet Holm, fångas
laxen med not, emedan vattendraget här är för smalt för utsättning
af stakgårdar, som lätt skulle förstöras af timinerflottningen;
ännu längre upp i elfven, ofvan Sollefteå och ända till Liden,
fiskas laxen dels med håf i forsarna, dels med ljuster och snara.
Fisket är dock här mindre betydande, och den fångade laxen begagnas
endast till husbehof.

'' Från Luna socken i Medelpad samt från Resele och Ramsele
socknar i Ångermanland anmärkes, att »snarning» af lax verkar
mycket utödande af detta Åskslag, då på detta sätt uppfångas en
mängd smålax; och anmärkes det såsom ett fel att i fiskeristadgan
ej är förbjudet fånga lax med snara. Från oinförmähla Tunn socken
berättas vidare, att sikfisket »nästan upphört». Från Fjellsjö socken
i Ramsele tingslag säges fisket hafva så aftagit, att det »icke är lönande»
och att ingen finner fördel vid att upprensa notvarpen, som
genom timmerflottning blifvit förstörda. Från Sättna socken i Selångers
tingslag i Medelpad säges ock fisket under de senare åren
så aftagit, att det numera ej lönar mödan offra tid för detsamma,
och från Sköns socken i sistnämnda provins innefattas hela det
till komitén af kommunalnämnden afgifna utlåtandet i följande meddelande:
»Som numera icke något hvarken insjö-, å- eller saltsjöfiske
idkas inom Sköns socken *) annat än med några storryssjor,

'') Belägen vid östra kusten, straxt norr om Sundsvall.

139

som användas af en del finnar, så kunna de upplysningar, som
äro begärda, icke härifrån afgifvas». — Öfverallt inom länet står
det dock icke så illa till. I Holmsjön i Holms socken i Medelpad
säges »fisket stå sig vid lag», och i Nordingrå socken i Ångermanland
skall fisket »hvarken hafva ökats eller minskats».

Till agn begagnas daggmask, småsik, mört och spigg, som
här kallas »linn».

Fiskodlingsanstalter för utkläckning af lax och sik hafva anlagts
vid Östanbäck i Eds socken vid Ångermanelfven, vid Sillre
vid Indalselfven, vid Njurrunda vid Ljungan samt vid Dombäcksmark
vid Gideå i Nätra socken i Ångermanland. Genom odlingsanStalten
vid Östanbäck, som anlades 1864, ökades tillgången på
lax i Ångermanelfven ganska mycket, ända till de sist förflutna
åren, då laxfisket här åter aftagit, hvilket tillskrifves timmerflottningen
samt förnämligast storryssjornas begagnande vid elfvens
utlopp i Bottniska viken. — I åtskilliga af länets fjällsjöar har
sik inplanterats.

För lax- och sikfisket i Ångermanelfven är en specialstadga
utgifven af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Allmänna fiskeristadgan
af den 29 juni 1852 säges af de fleste fiskare ej vara känd
och kan sålunda icke heller af dem hafva efterlefvats. Öfvervakandet
att kungsådran skall hållas öppen lärer ofta lemnat mycket
öfrigt att önska.

Hushållningssällskapet och landstinget underhålla gemensamt
de förenämnda fiskodlingsanstalterna.

Vesterbottens läns insjöfislce skall äfven hafva i väsentlig mån
aftagit å vissa orter, under det att i andra delar af länet det säges
ej undergått någon förändring, utan är nu som i forna tider. Det
senare synes vara händelsen i mindre sjöar och träsk, genom hvilka ej
flyta några vattendrag, i hvilka timmerflottning verkställes, hvaremot
minskningen af fisket för det mesta förekommer å orter, der vattendragen
blifvit belamrade med flottningsvirke och dammar för uppdämning
af vatten till flottningen. Öfriga för de närmast intill
liggande norra länen angifna orsaker till fiskets minskning omnämnas
äfven här samt särskildt från några ställen, såsom från
Vilhelmina i Åsele lappmark, att fiskets betydliga minskning berott
deraf att folkmängden och fiskebragderna under de senaste
30 åren ansenligen ökats och mera fisk uppfångats än förr varit
händelsen, hvarjemte erinras, att då fisket af sik och röding ifrigt
bedrifvits med finmaskad redskap, utan någon återplantering, så
har fiskstammen aftagit. I sjöarna Aborrtjern och Yttersjön i

140

Degerfors socken säges fisken hafva minskats genom qväfning
under kalla vintrar, då vakar ej hållits öppna på isen, och från
Löfångers socken anföres, att i följd af vallens höjning och vattenminskningen
eller upplandningen hafva fiskena i socknens sjöar)
fjärdar och hafsvikar »så betydligt förminskats, att de numera föga
idkas och derför icke förtjena någon närmare beskrifning».

Till agn för långref begagnas mask, aborre, mört, siklöja och
småsik. Vid metning i strömmar efter harr, stenbit och börting
begagnas i juli och augusti allmännast fluga, men äfven mask och
småfisk.

Fiskodlingsanstalter finnas anlagda vid Piparböle vid Umeelf
1865 af hushållningssällskapet, vid Håknäs vid Öre-elf år 1870
af Håknäs sågverksaktiebolag samt vid Torrböle i Nordmaling af
Torrböle byamän. Anläggningsåret för den sistnämnda anstalten
är ej uppgifvet. Vid förbemälda anstalter har odling af lax, laxöring
och sik med god framgång bedrifvits. Äfven omförmäles,
att lax blifvit utplanterad i Stora och Lilla Sandsjön i Degerfors
socken, samt att inom Malå socken sik utplanterats i tre sjöar,
der denna fisksort förut ej funnits.

Hushållningssällskapet har vid flere tillfällen uppmanat länets
befolkning till en omsorgsfullare vård af fisket, samt verkat, såsom
ofvan angifvits, för införande af sillfångst med drifgarn.

Konungens Befallningshafvande har den 23 oktober 1873 utfärdat
»Stadga angående vilkoren och sättet för fiskets utöfvande
inom länet med undantag af lappmarken», med särskildt tillägg
af den 13 april 1881; och har den 19 maj samma år stadga utfärdats
angående fiskets bedrifvande inom länets lappmarker. Af
inkomna handlingar framgår, att förstnämnda stadga ej kunnat
öfvervakas samt motverkats deraf att »allmänheten ogerna vill underkasta
sig inskränkningar i gamla vanor eller ovanor». — Synnerligast
öfverklagas det s. k. fridlysningsdygnet för laxen, då från
lördags afton kl. 6 till påföljande söndags afton samma tid sådant
fiske icke får utöfvas, utan skola alla minor och kistor för
laxfångst vara stängda samt alla nät, tinor och andra redskap för
fångst af lax vara ur vattnet upptagna, såframt ej svår storm intill
kl. 12 på natten till Söndagen bevisligen gör detta arbete outförbar!.

Norrbottens läns sötvattensfislcen hafva mera allmänt aftagit än
de öfriga norra länens. Alla uppgifterna, med undantag af en enda,
den om sjön Storafvan, innehålla, att insjöfiskena i länet på sista
tiden betydligen aftagit.

141

Om Svartö laxfiske i Luleå-elf hafva till komitén ingått underrättelser
för 77 år eller från och med 1804 till och med 1880, af
hvilka upplysningar framgår att under

10-års	perioden 1804-	-13 erhöllos	pr medium	årl. lisp. lefv. lax	14,502
»	»	1814—	-23	»	»	» »	14,299
		1824-	-33	»	»	» »	22,414
»	»	1834-	-43	»	»	» »	13,949
»	»	1844-	-53	»	»	» »	9,900
	»	1854-	-63	»	»	» »	16,632
»	»	1864-	-73	»	»	» »	6,216
		1874		»	»		2,562
		1875		»	»	» »	1,793
		1876	•		»	» »	3,385
		1877		»	»	» »	1,894
		1878		»	»	» »	1,025
		1879		»	»	» »	218
		1880		»	»	» »	1,076.

Särskilt anses Altoppens valsverk utöfva ett skadligt inflytande
på fisket i Luleå-elf genom de oljor och det affall, som från
detsammas gasverk utsläppas i elfven. Här fiskas ock med storryssjor,
dock endast 20—30 famnar långa och 7 fot djupa samt
sålunda af betydligen mindre dimensioner än de, som söderut begagnas.
I Haparanda skärgård begagnas deremot storryssjor, som
äro 18 fot djupa och hafva 600 fot långa armar, i hvilka ryssjor
långas hufvudsakligen sik och någon gång säl. I Kalix eif äro
utmärkta laxfisken, vid hvilka fångsten vanligast sker i pator;
dock begagnas här för detta fiske äfven nät (mockor). Mot föreskriften
att allt laxfiske skall upphöra med augusti månads utgång
föres allvarsam klagan, då derigenom tajmenfisket väsentligen förhindras.
Tajmen går nämligen ej upp i elfven förr än mot slutet
af augusti månad, och intill den I september kan knappast någon
tajmen erhållas. För fisket af blanklaxen vore stadgandet lämpligt,
ty denne stannar icke qvar i elfvarna öfver vintern, utan går
tillbaka på hösten till hafvet, och redan i september månad upphör
fångsten af denna i patorna. Tajmen deremot kommer först
på hösten upp i elfvarna, blir qvar der öfver vintern och går åter
ut först vid islossningen följande vår. Enligt nu gällande stadga
har tajmenfisket nära nog omöjliggjorts. — Från Piteå socken och
dess skärgård säges. att »i alla insjöar, floder och vattendrag har
fisket i betydlig mån aftagit på de sista 30 åren, dels till följd af

142

uppdämningar för flottning af virke, dels genom begagnande af
notar och andra trånga fiskebragder, utan hänsyn till fiskens fredande
under lektiden eller någon åtgärd för dess odling. Fisket
i Piteå-elf, som fordom varit mycket lönande och af mången med
framgång idkats, säges numera vara så försämradt, att knappast
något fiske der vidare förekommer; dock angifves elfmynningens
uppgrundning vara till en del orsaken härtill, äfvensom de vid
Högböle för segelleden utlagda armarna.

Beträffande öfriga elfvar och vattendrag inom länet angifves
äfven, att fisken aftagit så till antal som storlek. Från Karesuando
anföres, att allmogen ej kunnat förmås vidtaga några åtgärder till
fiskets förkofran, samt att fisket i alla sjöar, utom mycket djupa
sådana, ofantligt minskats och i många grunda sjöar blifvit alldeles
slut, allt i följd af det hänsynslösa sätt, hvarpå fisket bedrifvits
med notar, försedda med så fina maskor i kilen, att äfven
det minsta fiskyngel kan tagas, hvadan grunda, förut fiskrika sjöar
helt och hållet utfiskats. Från Pajala och Torneå-elf omförmäles,
att laxfisket betydligt minskats derigenom att en del pator här,
äfvensom i Kengisforsen, stänga nära nog tvärs öfver elfven från
strand till strand, hvarförutom der väldiga stenarmar utlagts för
att tvinga fisken mot patan. Från Torneå fögderi omförmäles
äfven, att en del sänkta sjöar förlorat så godt som all fisk, samt
att i andra sjöar notfisket bedrifves hänsynslöst beträffande maskornas
storlek. All fångad fisk behålles, är den än aldrig så liten,
och den minsta fisken klubbas med yxhammare till ett mos, hvilket
blandas med blod, hvaraf anrättas palt. Lax ljustras hösttiden
vid bloss, likaså sik, harr och börting, som fångas äfven på drag
ända intill isläggningen.

För Kalix eif har en särskild fiskeristadga utfärdats, utan att
dock något resultat deraf kunnat spåras. Vid Torneå-elf med dess
bivatten voro för några år sedan af egarna till laxfisket i elfven
anstälde och aflönade uppsyningsman, hvarigenom ljustringen till
större delen då förekoms och uppsigt äfven hölls öfver maskstorleken
i fiskeredskapen. Numera finnas ej här några uppsyningsman,
och »ljustringen florerar». Också innehålla uppgifterna från
andra orter (Bodträsket med flere sjöar i Ofver-Luleå fögderi),
att »fisket idkas efter gammal sed fritt», och om fiskeristadgan af
den 29 juni 1852 synas de flesta fiskare äfven här ej hafva någon
kännedom, åtminstone öfvervakas hon ofullständigt.

Vid Haparanda fångas nejonögon i icke obetydligt antal i
små dertill inrättade tinor.

143

Såsom agn för krokfisket begagnas löjor, strömming, aborre,
nejonögon samt, i nödfall, gers. Nejonögon fångas om höstarna
och förvaras öfver vintern lefvande i stocksumpar till kommande
vår, då de mest begagnas såsom agn för lake och id. På senare
tiden har man börjat använda lefvande aborre såsom agn för gädda.
Då vattnet är kallt, skall aborren såsom agn kunna lefva ända till
sex dygn.

Vid Yttermoskärs sågverk vid Neder-Kalix äfvensom vid Gäddvik
i Neder-Luleå har laxodling försökts och någon tid idkats, men
utan märkbara resultat. Lyckligare har det gått vid Pitholmen
och Fällfors i Piteå fögderi. I Pitholmsträsk vid Pitholmsby företogs
på våren 1862 odling af gädda, aborre och mört med det resultat,
att detta sedan varit ett af de fiskrikaste vattnen inom fögderiet.
Odlingen skedde på följande enkla sätt: Fisk fångades

för matbehof; deraf utgallrades de med mogen rom och mjölke,
som utströks och blandades samt aflades på till hands varande
lådor och spillträn, i hvilka nödiga hål voro borrade, och försedda
med granris. Lådorna i hvilka sänkstenar inlagts utstäldes invid
stranden med kanterna något öfver vågsqvalpet. — År 1876 anlädes
vid Fällfors för laxodling en anstalt, som allt sedan varit
väl vårdad, och vid hvilken odlingen haft lyckad framgång. Från
denna anstalt har utsläppts i Piteelf årligen-från 60,000 till 200,000
lefvande laxyngel.

Såsom verksammaste medel för fiskets upphjelpande anses här
»ovilkorlig skyldighet och verkställighet af vissa åtgärder för fiskodling,
med härvid förenad rättighet att få fiska äfven under lektiden».

Hushållningssällskapet har städse sökt verka för fisket, särskilda
såsom ofvan nämnts, för hafsfisket samt så för hafs- som
insjö- och flodfisket genom vid landtbruksmöten utdelade prisbelöningar
för väl behandlade fiskvaror.

Bil. II.

Efter de till fiskeri-komitén från hushållningssällskapen insända
svar och meddelanden samt med ledning af åtskilliga från t. f.
Fiskeri-Intendenten inkomna, af fiskeritjenstemännen under flera
år insamlade, statistiska uppgifter har komitén låtit sammanställa
följande beräkning af den årliga inkomst, Sverige kan antagas
hemta af sina fiskerier:

A. Sill-, strömmings- och skarpsillfisket.

Beräkning af sill- eller strömmingsfiskets afkastning vid
svenska kusterna af Östersjön och Öresund, uppgjord
af Dr R. Lundberg.

År.	Uppgiftcrnä insamlade af	Län.	Tunnor.	Kronor.
1870	Assistenten Byström .............	Norrbottens	3,202 å 15 kr.	39,030
1870	dro .............	Yesterbotteus	8,805 å 15 »	132,075
‘1870	Assistenten Vahlberg.............	Vester Norrlands	21,759 å 15 «	326,355
1881	Tillsyningsmannen Bergius......	Gefleborgs	12,738 —	239,066
1881	Tillsyningsmannen Lagerholm..	Upsala	5,742 -	87,547
1870	Assistenten Vahlbera;.............	Stockholms	10,372 å 15 »	155,580
1880	d:o .............	Östergötlands	4,196 -	65,775
1880	d:o .............	Kalmar	6,459 -	108,215
1881	A. Flygare och A. Persson.....	Blekinge	62,391 -	392,175
1881	Tillsyningsmannen ................	Kristianstads	11,370 -	145,205'')
1881	d:o ................	Malmöhus	25,750 —	495,9862)
1869	Kontraktsprosten, Tb. Dr. J. A. Lyth .............................	Gotlands	29,815 å 15 »	447,225
		Summa	202.599 —	2.034.234

'') Medeltalet för de fyra sista åren (1878—1881) = 157,682 kr.
2) Medeltalet för de tre sista åren (1879 1881) = 373,894 kr

145

Härvid göres af D:r Lundberg följande anmärkning:
»Ofvanstående beräkning kan, såsom grundad på från olika år
insamlade och delvis temligen gamla uppgifter, naturligtvis icke
göra anspråk på att vara noggrann, men synes ej heller rättvisligen
böra frånkännas allt värde, enär densamma dock, trots sina brister,
gifver en tillnärmelsevis figtig föreställning om detta fiskes värde,
hvilket med hittills befintliga uppgifter ej kan med säkerhet beräknas.

En svårighet för en sådan beräkning vållas deraf att i mellersta
och södra Sverige större eller största delen af fångsten försäljes
färsk (i valar), i norra delarne af landet deremot saltad och tunnvis.
För att kunna beräkna fångstqvantiteten måste en reduktion till
endera af dessa mått ske. Här hafva uppgifterna reducerats till
tunnor med ledning af det antal valar, som plägar beräknas per
tunna saltad sill. Detta antal vexlar emellertid något såväl efter
olika år, som inom skilda delar af samma län. Der ej uppgifterna
varit angifva i tunnor har följande beräkning följts
för Gefleborgs län 48 valar pr tunna
» Östergötlands!

Kalmar och > län 30 valar pr tunna
Blekinge I

» Kristianstads län 25 » » »

» Malmöhus län 24 » » »

Der priset beräknats, finnes detta i tabellen angifvet, men det
torde böra anmärkas, att då uppgifter om fångstvärdet funnits,
detta värde anföres och sålunda ej beräknats efter angifna antalet
tunnor. För Skåne och Blekinge var afkastningen för de i tabellen
angifna år öfver medelmåttan, men för öfriga län kan med
temlig säkerhet antagas, att afkastningen är upptagen snarare för
lågt än för höet.»

o o

Då i ofvan uppgifna summa kr 2,634,234 icke ingår något
värde för Södermanlands läns strömmingfiske, om hvilket statistiska
uppgifter ännu saknas, bör årliga afkastningen af detta fiske vid
Östersjöns- och Öresunds- kusterna i rundt tal kunna uppskattas

till-----------------.....- ____________________________________________ 2,650,000 kr.

Enligt senast tillgängliga årgången af Göteborgs och Bohusläns
Hushållningssällskaps qvartalskrift fångades i detta län 1880

sill och skarpsill för ett värde af ........................... 354,298 kr.

Då härtill slutligen kommer värdet af sillfisket vid Halland,
hvilket år 1881 uppskattades till »fullt 60,000 kronor», bör således
afkastningen af hela rikets sill-, strömmings och skarpsillfiske kunna

i rundt tal beräknas till....................................... 3,065,000 kr.

Fiskerikommittéens betänkande.

146

B. Laxfisket.

Afkastningen af rikets laxfisken under 1881, enligt de inkomna
statistiska uppgifterna.

	Vigt i US.	Brutto- inkomst. Kronor.	Anmärkningar.
a) 1 elfvarne:
Törne eif.........................	6,548	67,584
Kalix eif.........................	293	2,514	Häraf 240 L:® insaltad.
Ume eif...........................	2,104	18,168
Öre eif..........................	109	818
Ljusne eif........................	3,358	30,481
Dalelfven (till Söderfors)____	5,210	42,529	Häraf vid Elfkarlebyfiskena 41,138
Motala ström....................	589	6,480	kr.
Emån..............................	250	2,770	Häraf 80 L:*ä rökt, värd 1,450 kr.
Mörrnmsån ......................	1,020	15,220	De enskifta fiskena i Mörrumsby
Helga ån (Yngsjöström).......	120	1,680	äro häruti ej inbegripna.
Lagan..............................	2,518	44,875
Nissan ............................	183	3,660	Uppgift blott från ett fiske.
A tran..............................	1,102	11,020
Wiskan................ .........	330	3,300
Klarelfven........................	3,571	32,062
Norselfven (Edsvalla ström)..	29	270
Jösseforsen.......................	622	6,200
Gullspångselfven................	1,800	15,000
b) Vid och utanför kusterna:
Skärgården utanför Torneelf	1,913	18,972
Umeelfs skärgård...............	1,346	11,402
Utanför Laga åns mynning..	150	2,625
Utanför Nissa åns mynning..	1,392	27,840	Beräknadt enligt uppgift från lax-
Kristianstads läns kust_______	1,324	13,082	handlande m. fl. i Halmstad.
Malmöhus läns kust...........	331	4,596
c) 1 Venern.....................	15,893	123,050	Uppgifter saknas från Elfsborgs län.
Sammanräkna!!!	52,105 \|	506,19»

147

Härtill kommer värdet af de enskilta fiskena i Mörrumsby,
hvilket har ansetts kunna uppskattas till 10,000 kr. Der skulle
således, i enlighet med förut beräknadt pris, fångas 667 L:tl lax.
Från många laxfisken saknas emellertid här helt och håliet uppgifter.
De nyss''anförda summorna 52,105 L:U och 506,198 kr.
angifva derföre ingalunda fulla beloppet af våra laxfiskeriers afkastning
under i fråga varande år. Genom att medtaga de uppgifter,
som finnas från åtskilliga elfvar och kuster för närmast föregående
år, kan man dock komma det verkliga sakförhållandet
något närmare. Följande siffror må i detta hänseende anföras:

1 ''	År, från hvilket uppgif-	Vigt i lull.	Brutto- inkomst.	Anmärkniugar.
	terna äro.	Kronor.
j Angermanelfven.............	1880	1,109	7,770	Uppgifter blott från några
				få fisken.
! IndalselfVen...................	1880	476	3,381	D:o. D:o.
! Ljungan.............-......... j Skärgården utanför Ånger-	1880	2,000	16,000	Uppgifter blott från 6 fisken.
manelfven..................	1880	520	3,640	Uppgifterna ovissa.
\| Lule eif.......................	1878	3,956	27,492	Häraf blott 60 L:''® insaltad.
1 Råneåelf......................	1878	13	77	jUppgift blott från Fäll-
Pite eif........................	1878	200	1,200	< forsens fiske. SO L:® sal-[ tad lax.
Gideå eif......................	1878	383	3,304
\| Göta eif ofvan Nyebro.....	1878	382	3,825
Skärgården utanför Kalix eif	1878	. 630	6,200	Häraf 605 luft saltad lax.
Skärgården utanför Gideå eif I öppna hafvet utanför Ble-	1878	654	2,918
kinge..........................j	1878	947	9,568 \|
Summa j	—	11,270 j	85,375 \|

Tillsammans med uppgifterna från 1881 skulle således dessa
sist anförda summor utvisa, att rikets laxfångst årligen utgjorde
L:H 64,042 till ett värde af kronor________________________________ 601,573.

Men icke heller dessa siffror utvisa våra laxfiskens verkliga
storlek. Från många elfvar och skärgårdar äro, såsom af anmärkningarne
synes, uppgifterna dels ovissa, dels ofullständiga, och
från åtskilliga laxfisken, t. ex. Pite skärgård, Skellefte eif, Gefleån,
liafvet kring Gotland, Rönneån, Bohuslän samt den del af Veuern,
som tillhör Elfsborgs län, finnas inga uppgifter härom. Att de,

148

som äro tillgängliga, betydligt understiga det verkliga värdet af
Sveriges laxfisken, torde också framgå vid en jemförelse med
grannlandets Norges fiske af samma art, hvars årliga värde al
fullt pålitlig person uppskattas till omkring 1,800,000 kronor. Utan
fara för öfverdrift bör våra laxfiskens årliga afkastning således
kunna uppskattas till kronor --------------------------------------- 625,000.

C. Ålfisket med håmmor vid kusterna af Östergötlands-,
Kalmar-, vestra delen af Blekinge läns samt
Skånes kuster.

	År, från hvilka uppgifterna äro.	1:11 fångad ål.	Bruttoinkomst af fisket.
Östergötlands län...............................	1880	2,835	17,010
	1880	4,050	27,900
Blekinge län, vestra delen....................	1881	1,830	12,450
	1881	4,924	35,445
Malmöhus län...................................	1881	2,995	12,831
Summa	—	17,234	105,036

Medelbruttoinkomsten för år 1879—81 af detta ålfiske vid de
skånska kusterna utgjorde 91,287 kronor. Då härtill kommer, att
uppgifter om ålfisket med håmmor saknas från Stockholms län,
bör årliga afkastningen af detta fiske i sin helhet vid rikets kuster
kunna med trygghet uppskattas till kronor__________-......... 150,000.

D. Kust- och hafsfiske, utom sill- och laxfiske samt ålfiske

med håmmor.

För detta fiske finnas endast uppgifter från Bohuslän och
Skåne. Det lemnade i Bohuslän, med hummer och ostronfisket

inbegripet, under 1880 en bruttoinkomst af___..... kronor 1,339,480

i Malmöhus län under år 1881------------------ » 271,075

i Kristianstads län sistnämnde år -------------------- »_37,506

tillsammans i dessa tre län kr 1,648,061
Lågt beräknadt bör i fråga varande fiske uti rikets alla öfriga
kustlandskap i årlig afkastning kunna antagas lemna omkring
350,000 kronor, eller en summa, som utjemnar årliga afkastningen
af dessa fisken i hela riket till kronor........................ 2,000,000.

149

E. Insjöfisket.

Att ens tillnärmelsevis uppskatta värdet af rikets insjöliske är
med nu befintliga uppgifter knappast möjligt. Det möter också
mycket stora svårigheter att häröfver få fullständiga och säkra
statistiska meddelanden. Lättast borde sådana kunna erhållas från
våra största insjöar, men icke ens från Venern, ej heller från
Vettern eller Mälaren har man ''dem ännu fullständiga; vid den
förra saknas nämligen uppgifter från Elfsborgs-, vid Vettern från
Östergötlands- och Örebro- samt vid Mälaren från Stockholms län.

I de delar af nämda tre sjöar, hvarifrån uppgifter finnas, har emellertid
fiskats för de summor, följande tabell utvisar:

	Uppgif-terna äro	Fångstens värde.	Summor för sjö-	Anmärkningar,
	för är.	arne.
Venern Vermlands län .........	1881	47,000		approximativt, enligt Cb. Torkildsén.
» Skaraborgs » .........	1881	110,333	157,333	Utom laxfisket.
Vettern Jönköpings län ........	1881	20,000
» Skaraborgs » ........	1881	51,149	71,149
Mälaren Södermanlands län...	1881	38,617
» Vestmanlands »> ..	1881	24,660
» TJpsala län ...........	1880	54,388	117,665

Summa	—	—	346,147

Om man med kännedom af ofvan lemnade siffror skulle våga
uppskatta Venersfisket inom Elfsborgs län till 25,000 kronor, Vetternsfisket
inom Östergötlands och Örebro län till 40,000, samt Mälarefisket
inom Stockholms län till 25,000 eller i det närmaste samma
värde som för Vestmanlands län uppgifves, så skulle afkastningen
af de tre sjöarnes fiske gestalta sig sålunda:

Vänerns (utom laxfisket)............. ............... kronor 182,333.

(med laxfisket kr. 305,383).

Vetterns..........-....................................... 111,149.

Mälarens................................................. » 142,665.

Tillsammans i de 3 sjöarne kronor 436,147.

(utom Veuerns laxfiske).

150

Utom från dessa våra tre största sjöar finnas statistiska uppgifter
öfver insjöfisket i

Kronobergs län_____________ för år 1872.

Jönköpings » ........... » åren 1873 och 1881.

Östergötlands län..................... » » 1881 » 1882.

Vestmanlands » ........... » » 1874 » 1881.

Kopparbergs » ....... » år 1881.

Gefleborgs » ..................... » » 1881 samt

Arjeplougs socken ................... » » 1881.

Alla dessa uppgifter äro emellertid ofullständiga både så till
vida, att de endast angifva fisket i en större eller mindre del af
respektive områdens sjöar samt äfven deri, att fiskets värde i de
upptagna sjöarna blifvit blott ungefärligen, merendels väl lågt,
uppskattadt. De fullständigaste uppgifterna finnas från Östergötlands-
och Jönköpings län; dessa äro de enda, från hvilka man
kan erhålla en något så när sann föreställning om fiskets verkliga
afkastning. Inom det förra fiskades 1881: 21,548 Luft till ett uppgifvet
värde af 50,969 kronor. Uppgifterna äro från länets flesta
eller åtminstone från alla dess mera betydande sjöar, dock ej från
Vettern, ej heller ingå häruti lax- och ålfisket i Motala ström.
Det senare utgjorde under nämda år 1,113 Lutt, värdt 11,130 kronor,
hvartill kommer ålfångsten vid Motala »Ivungsfiske», hvars medelvärde
på 1860-talet uppskattades till 775 kronor.

Insjöfisket inom Jönköpings län—det i Vettern undantaget —
lemnade år 1881 enligt de inkomna uppgifterna en afkastning af 72,730
kronor, en summa, som emellertid torde vara betydligt för låg. Uppgifter
om kräftfisket finnas t. ex. endast från 5 sjöar och i här nämda
summa ingår det blott med 6,100 kronor, oaktadt kräftor i verkligheten
inom länet torde fiskats för ett många gånger så stort värde.

Visserligen höra dessa båda län till dem, som hafva de flesta
insjöarne, men då fisket i dem tillsammans, lågt beräknadt, lemnar
en årlig afkastning af 135,604 kronor, och då i våra tre största sjöar
efter ofvanstående beräkning fiskas för 436,147 kronor, torde allt
öfrigt insjöfiske kunna uppskattas till minst 1,428,249 kronor, eller
årliga afkastningen af hela vårt insjöfiske kunna beräknas till
2,000,000 kronor.

Då emellertid denna summa 2,000,000 kronor, såsom nämdt är
till stor del blott stöder sig på antaganden, torde det vara af intresse,
att belysa dess värde genom följande beräkningar, gjorda
efter några i rikets olika delar belägna sjöar, från hvilka något så
när säkra uppgifter finnas.

151

			Härefter beräknad skulle
			årliga bruttoinkomsten vara
		Bruttoin-
	Storlek i	komst af		af kela rikets fär-
	sv. Dmil.	fisket är	af 1 sv. □	ska vatten, 294,6
		1881.	mils fiske-	sv. Dmil (utom
			vatten.	de 4 stora sjö-
				ärna.)
			Krön	o r.
Vombsjön (Malmöhus län).............	0,1081	1,202	11,088	3,266,525
Nömmen (Jönköpings län) .............	0,1296	6,750	52,083	15,343,652
Glan (Östergötlands län) ...............	0,6490	8,664	13,350	3,932,910
Boxen (Östergötlands län).............	0,8491	14,100	16,606	4,892,128
Boren (Östergötlands län)..............	0,2420	900	3,801	1,119,775
Öjesjön (Kopparbergs län).............	0,1345	2,000	14,870	4,380,702
Hornafvan med Storafvanoch Uddjaur
(Norrbottens län) ......................	5,1742	5,095	985	290,181

Den väsentliga olikheten mellan inkomsten pr Dmil af fiske
i förenämnda sju sjöar beror emellertid ej uteslutande på dessa
sjöars större eller mindre fiskrikedom, utan i vida högre grad på
den af befolkningens talrikhet i de vidt skilda trakter, der sjöarne
äro belägna, uppkommande stora skilnad i antalet fiskare i den ena
eller andra sjön samt i priset på fisken å ena eller andra trakten.
Finge man emellertid antaga att medeltalet af berörda inkomstberäkningar
angåfve den årliga bruttoinkomsten pr nmil af alla
rikets sötvattensfisken, de 3 stora sjöarne undantagna, skulle den
årliga bruttoinkomsten af ifrågavarande fisken utgöra 4,746,533 kr.

Beräknadt efter förhållandena i de 5 af dessa sjöar, som ligga
i Göta rike (de 12 sydligare länen) utgör medelbruttoinkomsten för
1 nmils fiskevatten derstädes 22,360 kr.

I dessa län finnas 54,7 53 nmil sötvatten
''), hvilkas fiske således skulle

lemna en årlig bruttoinkomst af____ » 1,224,277.

I Svea rike (de 7 mellersta länen)
finnas 54,336 amil sötvatten. Beräknad
efter förhållandena i den der
belägna Ojesjön skulle årliga bruttoinkomsten
från dessa fiskevatten utgöra.
........................................ » 807,976.

'') De 3 störa sjöarne ingå ej i någon af hår framstälda beräkningar.

152

I Norrland (de 5 nordliga länen) med
185,524 Dmils söta vatten skulle
årliga bruttoinkomsten af dessa, beräknad
efter förhållandena i Hornafvan
och med den sammanhängande
sjöar utgöra..,............................ kr. 182,731.

eller tillsammans kr. 2,214,984.
Afsigten med beräkningen af dessa summor — 4,746,553 och
2,214,984 kr. — har endast varit att visa, det 2,000,000 kr., som
förut angifvits såsom det sannolika årliga värdet af rikets sötvattensfisken
— laxfisket undantaget — ingalunda är för högt.

Värdet af rikets alla fisken, ungefärligen, men efter allt att
dömma lågt beräknadt, skulle således årligen utgöra

för sill, strömmings- och skarpsillfisket...... kr. 3,065,000.

» laxfisket........................................... » 625,000.

» ålfisket med håmmor vid kusterna ....... » 150,000.

•» annat kust- och hafsfiske.................... » 2,000,000.

» insjöfisket........................................ » 2,000,000.

Summa kr. 7,840,000.

Bil. 111.

Tabell öfver Sveriges sötvattensfiskar samt deras ungefärliga
längd och vigt, enligt härom från hushållningssällskapen
meddelade uppgifter.

154

		A b	orre	A	s p	Bra	x e n
		fot.	skålp.	fot.	skålp.	hot.	skålp.
Stockholms	län.........	0,5—1	0,2—5,t	1—2,5	3-20	0,5 —1,3	0,5-7
Upsala	»	0,75—1,8	1-9	1-3,5	2-22	1—2	1-12
Södermanlands	n	Oj 5—1,5	0 5 5	3	8 20		1 19
Östergötlands	».........	0,4—1,2	0,2—5	0,5-3	2—20	0,6—2	0,3-15
Jönköpings		0,5—2	0,5-7	—	—	1-1,5	3-12
Kronobergs	»	0,5 —1,5	0,25—6	—	—	1—2	2-15
Kalmar		0,4—1,5	0,1—5	0,5—1	0,5-5	0,7—2	1,5-16
Gotlands		0,5	0,25 — 1	—	—	—	—
Blekinge	»	0,9	3	—	—	*	* #
Kristianstads	» _	0.3 —1,5	0,1—5	—	—	0,4 —1,7	0,4 — 18,5
Malmöhus		0,5—1,5	0,7—6	—	—	0,5—2,5	1-18
Hallands		0,5—2	0,5-5	0,5	0,5-1	1-2	6-10
Göteborgs o. Bohns	» ...	0,5—1	0,5—5	—	—	1	3-8
Elfsborgs	»___	0,8—1,5	0,5—5	—	12	0,5-2	0,8—14
Skaraborgs	» ..	1-1,3	2-5	2	10-15	1-1,5	4-7
Vermlands		0,5—1,3	0,5—5	1,3—2	5-12	1-1,5	1—12
Örebro		0,5—1,3	0,25—8	1-4	3—18	0,5—2	0,5-17
Vestmanlands		0,5—1,2	0,25—7	2—2,5	10-14	1-2	1-10
Kopparbergs	n	0,6—1,5			in	1 1 t;
Gefleborgs	»	0,2—1,5	0,25—5	förek. i D	al-elfven	1-2	1-14
Vesternorrlands	»	0,8—1,5	0,4-8	—	—	1-1,5	1-12
Jemtlands	»	0,3—1,5	0,3—5	—	—	—	5-6
Vesterbottens	»	0,5—1,5	0,5-5	—	—	1-2	3-12
Norrbottens	n	0.5—1,5	0,5-6	_	_	1-1,2	4-7

De åskslag, som här utmärkts med *

dem detta tecken finnes utsatt.

äro sådana, som ej upptagits i de från hus -

155

G ä	d a	G	Ö 8	H a	r r	I d 1.	O r t
fot.	skalp.	fot.	skalp.	fot.	skålp.	fot.	skålp.
0,5-3	0,5-30	1-2,2	2-20	_	—	1—2	3-16
1,5—6	8-30	1,5-3	6—21	1,5	3	1,5-2	4-7
2-5	2-62	1,8-3	5—20	—	—	1,5	2-5
1-6	0,5—47	1-3	1-17	i	3	0,5 —1,5	0,25—10
1—5	0,5-35	—	—	—	—	—
1-5	1-40	—	—	—	—	—	-
1-4	0,5-30	—	—	—	—	0,5-2	0,5-6
—	2-4	—	—	—	—	1,3	1,7-3
4	30	—	—	—	—	1,3—1,7	5
1-4	1-40	3	18	—	—	*	*
1-5	1-40	-	-	—	—	*	*
1—6	6—BO	—		1—1,5	—	—	-
1—4	4—30	—	8	—	—	1,5	4,5
0,5—6	3-40	2-2,5	5—15	—	—	1,5-2	2—10
3-4	12—38	2-3	15-18	—	2-3	1,5	4- 6
1,5-4	3-40	1,5-3	3-20	0,6—0,7	—	i	2-6
1-4	1-35	1,5 — 4	3,5 — 20	-	—	0,8	3
1—4	1-30	1—2,5	1—22	—	—	1—1,5	1,5-6
2-5	2-35	—	10	0,5—1,5	0,25—3	0,7—1,5	2-8
1,5—4	1-40	2,5-3	1-20	1	0,25—1	1—2	3-5
1—6	0,5-40	1—2	3-4	1—1,5	2-10	1—3	0,5-15
1-4	1—40	■ —	—	i—1,7	1—8	1—1,5	2-7
1—4	2-40	1—2,5	10-15	0,8 —1,5	1-8	1—1,5	i—5
1-6	1-35	1-1,2	4-14	1,2	1,5-4	1—1,5	2-5

hållningssällskapeu inkomna uppgifterna, men dock veterligen förekomma inom de orter, der för

156

		L a	k e	L	X	L a x ö	ring
		fot.	skålp.	fot.	skålp.	fot.	skålp.
Stockholms	län.........	0,5—2	1-15	_	_	*	*
Upsala	» ..	1—B	5—16	3-3,6	12-35	1,4	2
Södermanlands	»	0,5-3	1—15	2	15	*	♦
Östergötlands	».........	0,5—3	0,5—16	0,5—3,5	6-35	ej nppg.	1—2,5
Jönköpings	».....	1,5-2	0,5 10	1—2	20	1—2	2-6
Kronobergs		0,8-2	0,5-9	—	—	0,5—0,7	1-12
Kalmar	»	0,8—1,5	1,5—8	1,5—4	3-40	0,5—1,5	0,2-7
Gotlands	» ...	*	/ *	*	*	jk	*
Blekinge	n	*	*	3,5	30	*	★
Kristianstads	u___	1-2	0,75—10	2-3	8—35	—	3,5-30
Malmöhus		1,5—2,5	3—15	—	10—40	1,5	2-4
		1 5—2	3 4	2—4	9 60	2	10
Göteborgs o. Bohus ».........		8	4	25	1-2	1-4
		1—2,5	1—12	1-4	Fv 60	1 2	8 17
		1-3	5—10	2,5	14 30		1 2
Vermlands	» ......	1-2,5	1-12	2—3	3-30	--	0,5-9
		0,5—3	0,75—28	2—3	8 22		0 2* 10
Vestmanlands	» ..	0,5-2	1-10	*	*	1—1,4	4-8
Kopparbergs	. »	1-3	0,5-15	1,5—2,5	8-30	1-2,5	1,5—16
Gefleborgs		1-3	4—10	3	6-30	0,5—2	0,25—10
Vesternorrlands	n	1-4,5	0,5-18	2-4,5	8-50	2	3-18
Jemtlands	» . .	1—3	5-17	2-4	10-40	1-3	1-20
Vesterbottens	»	0,5-3	0,5—20	1,5-3	8—40	0,6—2	0,5-15
Norrbottens	«...	1,5—2,5	6-10	1,5—4	10—50	föreko	mmer

De fiskdag, som här utmärkts med * äro sådana, som ej upptagits i de från hus dem

detta tecken finnes utsatt.

157

Lindare 1. Sutare	L ö	j a	M	1	M ö	r t
fot.	skalp.	fot.	skalp.	fot.	skålp.	fot.	skålp.
0,5-1	1-6	0,3	ej uppg-	—	—	0,2—0,5	0,2—3
0,6—1,5	1—5	0,3	0,1	—	—	0,2—1	0,15-3
1	1—3	0,3—0,5	0,04—0,1	7—8	85-100	0,2—1	0,i-3
0,5—1,5	0,75—6	föreko	miner	—	—	0,5—1	0,25—3
ej uppg.	3-8	föreko	m mer	—	—	0,5-1	0,25—4
1	1-4	0,5	0,05—0,1	2-6	20-70	0,75	0,5-3
0,5-1	0,5—4	0,3	ej uppg.	4-5	40—80	0,5—1	0,7—3
*	*	*	*	—	—	0,4—0,5	0,25
—	—	*	*	—	—	1	1,5
1—1,5	2-6	0,5	0,1	—	20—58	0,2—1	0,05—1,5
1-2	2—7	0,5	0,1	—	—	0,8—1	1-4
—	—	0,5	0,1—0,2	—	—	0,5—1,5	0,25-3
—	—	• *	*	—	—	0,5	0,5—1
—	—	0,4	0,2	—	—	0,5-1	0,5-3
förekc	miner	förekc	mmer	—	—	0,8	0,3
förekc	> in in er	—	—	—	—	0,6—1	0,5—3
0,5— 0,9	1-3	0,4—0,8	0,1—0,25	6	140	0,5-1	0,1—2
1	1—2	0,3	—		—	0,5	0,1—2
—	—	förek	immer	—	—	0,5—1	0,1—2
inpla	nterad	1 förekommer	—	—	0,5—1	1-2
—	—	för ek	I ommer	—	—	0,5-1	0,5-3
—	—	—	—	—	—	0,5-1	1-3
—	—	0,5	0,1	—	—	0,5—1	0,5-3
—	—	0,3—0,4	—	—		05-1	0,3—1,6

hållningssällakapen inkomna uppgifterna, men dock veterligen förekomma inom de orter, der för

158

1 ''	N e j o	n ö g o n	N	o r s	Ruda
*	fot.	skålp.	fot.	skålp.	fot.	j skålp.
Stockholms län.. ..	*	*	0,25	Ö uppg.	0,7	1-4
Upsala » .. .	1,3	0,25	0,7—0,9	0,4	0,8	1—3,5
1 Södermanlands »........	*	*	0,2—0,3	ej uppg.	0,75 — 1	1,5-5
j Östergötlands »						1 5 4
Jönköpings »				—	0,5	1-2
Kronobergs » .	—	—	—	—	0,5—0,8	0,5-2
Kalmar »	*	*	0,2—0,3	ej uppg.	0,5—1	0,5-4
Gotlands »	*	*	—	—	X	*
Blekinge ».........	*	X	—	—	X	X
Kristianstads »......	*	*	0,25	ej uppg.	0,2—0,6	0,1—1
Malmöhus .........
Hallands ».........	x	X	—	__	X	X
Göteborgs o. Bohus ».........	*	X	X	X	X	X
Elfsborgs ».........	—	—	föreko	mmer	0,7	1
Skaraborgs » .........	—	—	1	0,7	—	—
Vermlands ».........	föreko	mmer	föreko	mmer	0,4—0,7	1
Örebro ».........	föreko	mmer	0,4	0,oi — 0,i	0,5—0,7	0,25—5
Vestmsnlands •>........•.				0 i	O a i	1 4
Kopparbergs ».........	—	—	föreko	mmer		1-3
Gefleborgs » .........	*	*	1 förekoi	mmer	—	4
Vesternorrlands ».........	*	*	*	X	*	*
Jemtlands »......	—	—	förekor	nmer	—	—
Vesterbottens ».........	förekoi	nmer	X	*	—	—
Norrbottens »	1 förekommer	X	*	förekoi	mmer

De Åskslag, som här utmärkts med * äro sådana, som ej upptagits i de från hus dem

detta tecken finnes utsatt.

159

R ö	d i n g	S	a r f	s	i k	S i k	löja	Å	1
fot.	skalp.	fot.	skalp.	fot.	skalp.	fot.	skålp.	fot.	skålp.
_	_	1	1—2	*	*	förek	ommer	1,5—3	1-5
—	—	0,5—0,8	0,3—1,5	1-2,5	2—10	0,5	0,5	2—4	1-6
—	—	0,5—0,9	1-2,5	1—1,5	2-7	förek	ommer	2-4	1-10
2-2,5	5-15	0,5 —1,5	3—4.	1-2	1-10	0,25-1	0,15—0,75	1-4	0,25-10
0,7—2	0,2—12	*	*	0,5-3	0,25—12	0,5—0,8	0,15—0,33	1-4	0,5-11
—	—	0,5	0,25—1	0,2-1	0,2 —1,5	0,25—0,5	0,05—0,1	2—3	1-8
—	—	0,5-1	0,5-4	0,6-2	2-5	0,5—0,7	0,3	2 4,5	0,5—8
—	—	—	0,25	*	*	—	—	—	1-1,5
—	—	*	*	2,5	13	—	—	3	3
—	—	*	*	0,5	0,i-5	*	*	1-3	0,5—5
—	—	0,8	1—1,5	0,6—1,2	0,25—4	*	*	1-4	0,5-9
—	—	*	*	0,5-1	0,5-2	—	-	1,5- 3	1—6
*	*	*	*	*	*	—	—	0,75—2	0,5—5
—	—	0,7	1	1-1,5	1-8	0,4	0,2—0,3	2-4	1-8
—	10-12	*	*	1,5-2	3-7	0,2-0,5	0,4	2-3	2—6
förek	immer	förek	3mmer	1,5	0,7-7	förek	annuel-	1,5-5	1-12
i 1,5	4	0,7—1	0,25—2	1-2	0,25 — 9	0,5-0,8	0,25—0,5	1,5—3,5	2—14
-		0,7—0,8	2—3	2	8—10	0,6	—	1—5	0,5-10
1	0,5- 1,5	0,5	0,25—4	0,5—2	0,25—9	*	*	2—4	5-10
1	1-1,5	—	—	0,7 5-2	0,25 — 3	förek	immer	3-4	1-8
förekc	immer	—	—	0,5—1,5	0,5-10	—	0,2	2—5	3-15
0,8—1,5	1-12	—	—	1-2	0,5-10	0,5	0,7	1-4	0,5-8
0,7—1	0,75—8	—	—	0,75—1,5	0,5—15	0,4	—	1—4	0,5—10
1-1,5	1-10	förek	immer	0,9 — 2	0,5-15	0.4	—	3	6

h&llningssällskapen iDkomua uppgifterna, men dock veterligen förekomma inom de orter, der för