NYA ARBETAREFÖRSÄKRINGSK0M1TÉNS BETÄNKANDE.

i. Utlåtande och förslag.

STOCKHOLM

TRYCKT 1IOS K. I.. BKCKMAN
I 8 JK}.

/

INNEHÅLL.

Skrifvelse till Kongl. Maj:t

Lagförslag ........................

Motiv ...................................

Reservation af herr Danielson

Till Konungen.

För att verkställa utredning, om och i hvad mån åtgärder kunde
finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och
• arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af

VI

ålderdom sförsäkring åt arbetare och med dem jemförliga personer,
samt afgifva de förslag, till hvilka utredningen gåfve anledning, blef
af Eders Kongl. Maj:t den 3 Oktober 1884 i nåder tillsatt en komité,
hvilken genom särskilda remisser sedermera af Eders Kongl. Maj:t erhöll
uppdrag att taga under öfvervägande åtskilliga med berörda ämnen
i samband stående frågor. Efter verkstälda utredningar bär denna
komité till Eders Kongl. Magt i underdånighet afgifvit: den 28 Juli
1888 förslag till lagar om dels åtgärder för skyddande af arbetares
lif och helsa i arbetet, dels försäkring för olycksfall i arbetet och dels
sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten äfvensom förslag till ändringar
i Byggnadsstadgan för rikets städer den 8 Maj 1874 och till förordning
angående Riksförsäkringsanstalten; den 5 December 1888 särskilda
förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen i riket
den 4 Mars 1870 och för Handelsflottans pensionsanstalt den 29 Januari
1864; den 15 Maj 1889 alternativa förslag till lag om ålderdomsförsäkring;
samt den 24 Oktober 1889 förslag till lag om sjukkassor.

Af dessa förslag hafva endast två gifvit anledning till lagstiftning.
Den 10 Maj 1889 utfärdades nemligen lag angående skydd mot yrkesfara
och den 30 Oktober 1891 lag om sjukkassor.

Angående ordnandet af försäkring för olycksfall i arbetet har
Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit propositioner såväl år 1890
som år 1891, utan att dock dessa vunno Riksdagens bifall.

Vid underdånig föredragning den 30 Oktober 1891 af ej mindre
Riksdagens skrifvelse den 13 Maj samma år i anledning af Eders
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbete än äfven nämnda komités förslag dels till lag om sjöfolks
försäkring för olycksfall i tjensten och dels till lag om ålderdomsförsäkring
har Eders Kongl. Maj:t, enär frågan om eu lagstiftning rörande
ålderdomsförsäkring ännu icke kunde anses hafva vunnit den utredning,
att ett tillfredsställande förslag i ämnet derpå kunde grundas,
samt denna försäkring likasom äfven olycksfallsförsäkringen möiligen
borde sättas i samband med och hufvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen,
funnit godt uppdraga åt en komité att, efter utredning*

va

af dithörande förhållanden, inkomma med underdånigt yttrande i ämnet
och de lagförslag, hvartill en sådan utredning funnes föranleda.

Denna komité består numera af undertecknade ordförande och ledamöter,
sedan i dess sammansättning de förändringar egt rum, att den
IG Januari 1892 fabriksdisponenten m. m. William Gibson, som ej deltagit
i något komiténs sammanträde, uppå egen ansökan, af Eders
Kongl. Maj:t befriades från komitéuppdraget och i hans ställe till ledamot
förordnades undertecknad Stridsberg, samt att den 29 Juli samma
år fabriksdisponenten in. in. Gustaf V illielm Sebastian Tham på begäran
entledigades ur komitén.

Komitén, som till sin sekreterare utsåg vice häradshöfdingen Åke
Thomasson, sammanträdde härstädes första gången den 25 November
1891 och var derefter samlad till den 16 påföljande December. Sedermera
har komitén hållit sammanträden från och med den 8 Januari
till och med den 22 Februari, från och med den 26 April till och med
den 27 Maj, från och med den 26 Juli till och med den 11 Augusti
samt från och med den 27 Oktober till och med den 30 November
1892, äfvensom från och med den 12 Januari innevarande år till och
med nedanskrifne dag. Vissa tider, då komitén ej varit i sin helhet
samlad, hafva dess arbeten ombesörjts af olika inom densamma utsedda
afdelningar.

Under en kortare tid af sommaren 1892 företogo undertecknade
Ekenman och Lindstedt efter nådigt bemyndigande af Eders Kongl.
Maj:t en resa till Tyskland och Österrike för att inhemta fullständigare
kännedom angående verkningarne af de i dessa hinder genomförda
lagstiftningsåtgärder på arbetareförsäkringens område.

Enär den i vårt land förut befintliga yrkesstatistiken icke var sådan,
att deri lämpligen kunde läggas till grund för de undersökningar
och kostnadsberäkningar, Indika för fullgörande af komiténs uppdrag
voro erforderliga, lät komitén ombesörja en statistik angående åldersoch
civilståndsfördelningen inom vissa yrken eldigt de hos Statistiska
Centralbyrån förvarade folkräkningshandlingarne för år 1890.
Utförandet af detta arbete anförtroddes åt förste aktuarie!! D:r Hj.

Till

Gullberg och aktuarien G. Sundbärg. Den ytterligare bearbetningen af
det sålunda vunna statistiska materialet samt de numeriska kalkyler, som
ligga till grund för beräkningen af den föreslagna försäkringens kostnad,
hafva verkstälts af undertecknad Lindstedt. Redogörelse härför är
lemnad i del II af detta betänkande, i hvilken jemväl finnas intagna
åtskilliga på grund af ofvannämnda yrkesräkning upprättade tabeller.

För utrönande, i hvad män redan är sörjdt för beredande af pension
åt arbetare och med dem jemförliga personer, har komitén infordrat
uppgifter angående de pensionskassor och pensionsföreningar, om
hvilka kännedom kunnat vinnas. Den statistiska sammanställningen
och bearbetningen af dessa uppgifter har verkstälts af förste aktuarien
D:r J. E. Söderberg och finnes framlagd i del IV af detta betänkande.

Slutligen har det synts komitén lämpligt, att den af 1884 års
komité lemnade redogörelsen för lagstiftning och lagstiftningsförsök
angående arbetareförsäkring i åtskilliga främmande länder fullständigades
med en öfversigt öfver de hithörande lagar och lagförslag, som
tillkommit efter nämnda redogörelses afgifvande; och återfinnes en
sådan öfversigt, som af komiténs kansli utarbetats, i del III af detta
betänkande.

Jemte öfverlemnande af ofvannämnda delar af betänkandet får
komitén i underdånighet afgifva ett af komitén utarbetadt förslag till
lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete äfvensom motiv till detta förslag.

En inom komitén af undertecknad Danielson uttalad särskild mening
angående lagförslaget är betänkandet bilagd.

Underdånigst
VICTOR EKENMAN.

A. P. Danielson. Hugo E. G. Hamilton. And. Lindstedt.

Chr. Lovén. Ernst Stridsberg.

o

Ake Thomasson.

Stockholm den 30 Mars 1893.

LAGFÖRSLAG.

i

Nya Arbetsförs.-komiténs hot. I.

1

Förslag till lag angående försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete.

§ i.

Mom. 1. Enligt de närmare bestämmelserna i denna lag skola försäkras: 1)

emot aflöning hos arbetsgifvare anstälde arbetare, gesäller,
lärlingar, tjenstehjon, statkarlar, personer hörande till besättningen
å svenska fartyg samt andra, hvilka i fråga om anställningen
äro med dem jemförlige;

2) biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, hvilka
icke afses i 1), arbetsförmän (verkmästare, inspektörer, rättare
o. d.) och befälhafvare å svenska fartyg, derest deras aflöning
för år räknadt ej uppgår till ett tusen åtta hundra kronor.

Mom. 2. Såsom försäkringspligtig anställning anses äfven tillfällig
sysselsättning, derest arbetstagaren är under alla söckendagar
i en kalendervecka hos samme arbetsgifvare sysselsatt.

Mom. 3. Såsom aflöning anses jemväl andel i vinst samt naturaförmåner,
de senare uppskattade efter i arbetsorten gängse pris.

Mom. 4. Försäkrade äro jemväl hustrur, livilkas män försäkras
enligt denna lag.

§

2.

Försäkringen omfattar ej dem, som uppenbarligen äro till arbete
varaktigt oförmögne, ej dem, som icke fylt aderton år, ej dem, som

4

för sin anställning- icke åtnjuta annan ersättning- än fri bostad eller
fritt underhåll, ej heller i statens eller kommunernas tjenst anstälde
tjenstemän och betjente.

Medlemmar af särskild pensionskassa eller pensionsförening kunna
på de vilkor, som af Konungen bestämmas, från försäkring enligt denna
lag undantagas, derest Konungen, på ansökan af kassans eller föreningens
styrelse, pröfvar, att genom kassan eller föreningen pension är
dem tillförsäkrad under likartade vilkor, som om de varit enligt denna
lag försäkrade.

§ 3.

Försäkringen har till ändamål att bereda pension åt de försäkrade
vid varaktig oförmåga till arbete äfvensom åt försäkrade mäns efterlefvande
minderåriga äkta barn.

§ 4.

Varaktig oförmåga till arbete anses vara för handen, då någon befinnes
i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller
lyte vara gr stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter, vidare sig försörja eller fylt sjuttio år.

§ 5.

De försäkrade indelas i tre pensionsklasser, hvilka omfatta:

Första pensionsldassen: manlige arbetstagare, hvilkas kontanta aflöning
för vecka uppgår till tio kronor eller derutöfver;

Andra pensionsldassen: manlige arbetstagare, hvilkas kontanta aflöning
för vecka ej uppgår till tio kronor; samt

Tredje pensionsldassen: qvinliga arbetstagare och hustrur, hvilkas
män försäkras enligt denna lag.

5

§ 6.

För hvarje kalendervecka, under hvilken försäkringspligtig anställning
egt rum, skall pensionsafgift erläggas inom första pensionsklassen
med 50 öre, inom andra pensionsklassen med 30 öre och inom tredje
pensionklassen med 20 öre.

För den, som åtnjuter pension enligt denna lag, skola, ändå att
han innehar försäkringspligtig anställning, pensionsafgifter ej erläggas.

§ 7.

Blifver den, som innehar försäkringspligtig anställning, på grund
af sjukdom till arbete oförmögen, vare han, derest pensionsafgifter derförinnan
erlagts för tillhopa minst tvåhundrasextio veckor samt sjukdomen
icke ådragits uppsåtligen eller vid föröfvandet af gröfre brott,
derför straff blifvit af domstol honom ådömdt, berättigad att för hvarje
hel kalepdervecka, oförmågan varat, få pensionsafgiften sig tillgodoräknad,
såsom om den blifvit för honom erlagd. För män skall dervid
beräkning ske efter andra pensionsklassen.

§ 8.

År manlig arbetstagare gift, gälla de pensionsafgifter, hvilka under
äktenskapet blifvit för honom erlagda eller honom tillgodoräknade,
jemväl för hans hustru på det sätt, att, derest ej samtidigt pensionsafgifter
för henne erlagts på grund af försäkringspligtig anställning
eller ock enligt § 7 henne tillgodoräknats, pensionsafgifter anses för
henne erlagda inom tredje pensionsklassen.

§ 9.

Försäkrad, för hvilken pensionsafgifter ej erlagts för tvåhundrasextio
veckor, då han fyller sextio år, vare från försäkringen skild.

6

§ io.

Mom. 1. För att pension skall till försäkrad utgå, erfordras, förutom
att lian är till arbete varaktigt oförmögen, att pensionsafgifter
blifvit för minst tvåhundrasextio veckor erlagda.

Mom. 2. År varaktig oförmåga till arbete orsakad af olycksfall,
som inträffat under tid, då försäkringspligtig anställning innehades,
vare den försäkrade berättigad till pension, ändå att pensionsafgifter
ej blifvit för sagda antal veckor erlagda.

Mom. 3. Har i det fall, som i § 7 afses, sjukdomen fortgått ett
år, må den försäkrade åtnjuta pension för den tid, oförmågan till arbete
derutöfver varar.

§ 11-

Pensionens årliga belopp utgör femtio kronor samt derutöfver för
hvarje erlagd och tillgodoräknad pensionsafgift inom första pensionsklassen
10 öre, inom andra pensionsklassen 5 öre och inom tredje pensionsklassen
2 öre.

Skall pension utgå enligt § 10 mom. 2, beräknas densamma, såsom
om pensionsafgifter blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda, dervid
de pensionsafgifter, som sålunda tillgodoräknas manlig försäkrad,
anses erlagda inom andra pensionsklassen.

§ 12-

Då försäkrad man aflider, skall, derest pensionsafgifter för minst
tvåhundrasextio veckor erlagts, pension utgå med trettio kronor för år
till ett hvart af hans minderåriga äkta barn, intill dess det uppnått
femton års ålder.

Har dödsfallet orsakats af olycksfall, som i § 10 mom. 2 sägs,
skall dylik pension utgå, ändå att pensionsafgifter ej blifvit för tvåhundrasextio
veckor erlagda.

7

§ 13-

Den, som på grund af stadgandet i § 9 från försäkringen skiljes,
eger återbekomma hälften af de för honom erlagda pensionsafgifternas
belopp, derest talan härom väckes inom två år, från det han fylt sextio år.

§ 14-

Har försäkrad ådragit sig oförmåga till arbete uppsåtligen eller vid
föröfvandet af gröfre brott, derför straff blifvit af domstol honom ådömdt,
vare hans rätt till pension förverkad.

§ 15-

Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur
riket, eger han ej uppbära pension för tid, under hvilken han är å utrikes
ort bosatt.

Likaså utgår ej pension för tid, under hvilken pensionsberättigad
undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är å tvångsarbetsanstalt
intagen.

Rätt till återbekommande af pensionsafgifter tillkommer ej den,
som är å utrikes ort bosatt.

§ 16-

Befinnes någon, som på grund af oförmåga till arbete fått pension
sig beviljad, ej längre vara till arbete oförmögen, må pensionen indragas.

§ 17-

Pension utgår till försäkrad från den dag, varaktig oförmåga till
arbete inträdt, hvithet, då annat förhållande ej visas, anses hafva skett
den dag, pensionen sökes, samt till barn från den dag, fadern afiidit.

8

Pension uppför med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren
aflidit, pensions indragning beslutats eller barn fylt femton år.

§ 18.

De i § 6 stadgade pensionsafgifter erläggas genom infästande af
pensionsmärken i den försäkrades pensionsbok, i hvilken jemväl göres
anteckning om de pensionsafgifter, som skola den försäkrade tillgodoräknas
enligt § 7.

§ 19-

Mom. 1. Pensionsmärkena, hvilka genom postverket allmänheten,
emot erläggande af åsätta värden, tillhandahållas, skola vara försedda
med beteckning för det år, under hvilket de utgifvits. Under hvarje
kalenderår må ej andra pensionsmärken försäljas än de, som bära det
årets beteckning.

Mom. 2. Hvarje års pensionsmärken må ej användas till erläggande
af pensionsafgifter för tiden före början af nästföregående kalenderår.

§ 20.

Pensionsböckerna, hvilka böra vara afsedda för infästande af tvåhundrasextio
pensionsmärken och innehålla en sammanfattning af denna
lags hufvudsakligaste stadganden, skola till pris, som af Konungen bestämmes,
allmänheten tillhandahållas; skolande vid utlemnande af pensionsbok
denna förses med den persons namn, födelseår och adress,
för hvilkens räkning densamma blifvit inköpt.

§ 21.

Det åligger arbetsgivare att, då aflöning utbetalas till arbetstagare,
som enligt denna lag skall försäkras, anskaffa pensionsmärken

9

och ombesörja, att de varda till behörigt belopp i arbetstagarens pensionsbok
infästa samt genom lämplig påteckning makulerade. Dervid
har arbetsgifvaren att tillse, att för hvarje kalendervecka allenast en
veckoafgift erlägges. Af de sålunda infästa pensionsmärkenas belopp
eger arbetsgifvaren å aflöningen afdraga hälften.

År arbetstagaren ej med pensionsbok försedd, skall sådan på hans
bekostnad af arbetsgifvaren anskaffas.

§ 22.

Hvad i nästföregående paragraf är för arbetsgifvare stadgadt skall
i fråga om besättning å fartyg åligga fartygets befälhafvare.

Skulle vid aflönings utbetalande till sjöman, som lemnar fartyg å
utrikes ort, befälhafvare!!, i följd deraf att sjömannen ej är försedd med
pensionsbok eller erforderliga pensionsmärken ej äro tillgängliga, icke
kunna om vederbörliga pensionsmärkens infästande föranstalta, skall ''
befälhafvare!! uti sjömannens sjöfartsbok, der sådan af denne innehafves,
men eljest uti särskild handling meddela sjömannen bevis om antalet
veckor, aflöningen äfser, äfvensom att sjömannens andel i pensionsafgifterna
blifvit å aflöningen afdragen. Mot företeende af sådant
bevis eger sjömannen sedermera att af fartygets redare fordra infästande
af motsvarande pensionsmärken, oafsedt om de af befälhafvare!! sålunda
afdragna medel kommit redaren tillhanda eller icke.

Vid afmönstring af sjöfolk åligger det mönstrings förrättaren att
tillse, att den för befälhafvaren stadgade skyldighet med afseende å
pensionsmärkens infästande i pensionsböckerna blifvit fullgjord.

§ 23.

Skulle arbetsgifvare befinnas skyldig erlägga pensionsafgifter för
sådan tid, att desamma, med *hänsyn till stadgandet i § 19 mom. 2,
icke kunna genom infästande af pensionsmärken gäldas, vare arbetsgifvaren
pligtig att i stället inbetala afgifterna i penningar omedelbart

10

till deri i § 25 härnedan omnämnda Pensionsstyrelse. Arbetsgifvaren
skall jemväl ersätta all den skada, som kan uppstå derigenom att afgifterna
ej blifvit i rätt tid erlagda. Öfver sålunda erlagda pensionsafgifter
skall Pensionsstyrelsen tillställa arbetstagaren bevis, om hvars
innehåll denne eger att få intyg i sin pensionsbok infördt.

§ 21.

Har pensionsbok blifvit med pensionsmärken fullsatt eller eljest
för sitt ändamål obrukbar, eller har pensionsbok förkommit, skall i den
nya pensionsbok, som af den försäkrade anskaffas, införas intyg om
antalet pensionsafgifter, som vid granskning af ingifven pensionsbok
eller på grund af annan företedd bevisning finnas förut hafva blifvit
för den försäkrade inom de särskilda pensionsklasserna rätteligen erlagda
eller honom tillgodoräknade.

§ 25.

Den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, handhafves af en för
hela riket gemensam Pensionsstyrelse samt af särskilda pensionsnämnder
i orterna.

Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet
bestämmas af Konungen.

§ 26.

Hvarje socken å landet samt hvarje stad eller köping, som har
egen kommunalförvaltning, utgör för sig ett pensionsdistrikt.

Hafva två eller flere socknar å landet eller lands- och stadskommun
gemensam kommunalförvaltning, skola de ock samfäld! såsom ett pensionsdistrikt
anses.

Der på grund af kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller i
följd af andra förhållanden så pröfvas lämpligt, må kommunen fördela

11

sig i två eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning äfvensom
om upphäfvande eller förändring deraf fattas å landet af kommunalstämma
samt i stad af stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas,
af allmän rådstuga. Beslutet skall underställas Konungens Befallningshafvande,
som detsamma antingen oförändradt. fastställer eller ock ogillar.
Vägras fastställelse, skall skäl derför uppgifvas. Kommunalstämma,
stadsfullmägtige eller allmän rådstuga må, om fog dertill anses förevara,
hos Konungen öfver vägrad fastställelse föra klagan.

§ 27.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående
af en ordförande och fyra ledamöter.

§ 28.

Pensionsnämnd tillkommer och åligger:

1) att afgöra uppkommande frågor, huruvida arbetstagare
skall enligt denna lag försäkras eller icke, samt om hvem skall
såsom arbetsgifvare enligt denna lag rätteligen anses;

2) att verkställa den uppskattning, hvarom i § 1 inom. 3
förmäles;

3) att pröfva och besluta, huruvida pensionsafgifter skola
enligt § 7 försäkrad tillgodoräknas, samt ombesörja, att intyg
härom varder i den försäkrades pensionsbok infördt;

4) att fatta beslut angående ansökningar om erhållande af
pension samt om återbekommande af pensionsafgifter;

5) att besluta om indragning af beviljad pension;

6) att i försäkrads pensionsbok införa sådant intyg, som i
§ 23 omnämnes;

7) att i det fall, som i § 24 afses, granska ingifven pensionsbok
samt pröfva verkan af annan företedd bevisning äfvensom
ombesörja införandet af de i samma paragraf omförmälta intyg;

12

8) att i allmänhet tillse och öfvervaka, det stadgandena i
denna lag inom pensionsdistriktet efterlefvas.

§ 29.

Ordförande i pensionsnämnd förordnas af Konungens Befallningshafvande
för en tid af hvarje gång fyra år. För samma tid skall af
Konungens Befallningshafvande utses en person att, då ordföranden har
förfall, i dennes ställe såsom ordförande i nämnden tjenstgöra, Uppgift
å ordförandens och suppleantens namn och bostad skall till Pensionsstyrelsen
insändas samt i länskungörelserna införas.

Ledamöterna i pensionsnämnd jemte ett lika antal suppleanter väljas
hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma samt i stad af
allmän rådstuga; skolande härvid iakttagas, dels att två ledamöter och
deras suppleanter utses bland arbetsgifvare enligt denna lag samt två
ledamöter och deras suppleanter bland de försäkrade, dels ock att
hvarje röstande har en röst. Två af de sålunda utsedde ledamöterrfa,
deraf en arbetsgifvare och en försäkrad, samt två af suppleanterna,
likaledes en arbetsgifvare och en försäkrad, afgå dock efter lottning vid
slutet af andra året, från det denna lag vunnit tillämpning. Afgår
ledamot eller suppleant under den för honom bestämda tjenstgöringstid,
anställes fyllnadsval, och bör den sålunda välde tjenstgöra under den
tid, som för den afgångne återstått.

Der stad fördelat sig i två eller flere pensionsdistrikt, må stadsfullmägtige
eller, der sådane ej finnas, allmän rådstuga kunna om annat
sätt för väljande af ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd fatta
beslut, dervid dock för hvarje pensionsdistrikt skall iakttagas, att alla
de inom distriktet boende, hvilka äro i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade, ega deltaga i valet af ledamöterna och suppleanterna
i distriktets pensionsnämnd, samt att hvarje röstande har en röst. Beslut
om sådan valordning skall underställas Konungens Befallningshafvandes
pröfning och godkännande.

Det åligger valförrättaren att, sedan val af ledamot eller suppleant

13

i pensionsnämnd egt rum, om den valdes namn och bostad ofördröjligen
underrätta pensionsnämndens ordförande.

§ so.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots
suppleant kan ej den vara, som icke uppnått tjuguett års ålder; ej
den, som icke råder öfver sig och sitt gods; ej den, som all sin egendom
till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag förmår, visa gitter,
att han från deras kraf fri är; ej den, som för brott, derå förlust af
medborgerligt förtroende följa kan, är tilltalad eller under framtiden stäld;
ej heller den, som genom domstols beslut förklarats medborgerligt förtroende
förlustig eller ovärdig att inför rätta föra annans talan. Ledamot
eller ledamots suppleant kan ej heller den vara, som icke är
inom kommunen boende.

§ 31.

Den, som blifvit till ledamot eller suppleant i pensionsnämnd vald,
må ej kunna uppdraget sig afsåga, såvida han ej fyra år tjenstgjort såsom
ledamot i dylik nämnd eller uppnått sextio års ålder eller eljest
uppgifvpr förhinder, som af pensionsnämnden godkännes.

§ 32.

Arbetstagare, som blifvit till ledamot eller suppleant i pensionsnämnd
vald, må ej af arbetsgifvare hindras att i behörig tid inställa
sig vid nämndens sammanträden.

§ 33.

Pensionsnämnd sammankommer till ordinarie sammanträde minst
en gång hvar tredje månad å det ställe och å de tider, nämnden be -

14

stämmer. Dessutom sammanträder nämnden på kallelse af ordföranden,
så ofta han med afseende å inkomna ärendens antal eller vigt det
nödigt finner.

§ 34.

v

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att de ej kunna
vid sammanträde sig inställa, åligger det dem att derom ofördröjligen
underrätta, ordföranden sin suppleant samt ledamot en af vederbörande
suppleanter; och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan
annan kallelse sig infinna.

§ 35.

Ordförande, ledamot eller till tjenstgöring kallad suppleant, som
utan af pensionsnämnden godkändt förhinder från nämndens sammanträde
sig afhåller, äfvensom ordförande eller ledamot, hvilken vid inträffadt
förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, på sätt § 34 föreskrifver,
skall höta, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt
ledamot eller ledamots suppleant fem kronor. Derest sammanträdet i
anseende till de närvarande ledamöternas eller suppleanternas fåtalighet
måste inställas eller upplösas, böte ledamot eller suppleant dubbelt.

§ 36.

Pensionsnämnd må ärende ej handlägga, der icke förutom ordföranden
minst två ledamöter, deraf eu arbetsgivare och en försäkrad,
tillstädes äro.

§ 37.

Har Pensionsstyrelsen förordnat någon att för visst område vara
dess ombud, eger denne att vid sammanträden med pensionsnämnderna
inom området närvara och i öfverläggningarne, men ej i besluten del -

15

taga. Såclant ombud skall om tid ocli ställe för utsatt sammanträde i
god tid derförinnan af pensionsnämndens ordförande underrättas.

§ 38.

A pensionsnämnds ordinarie sammanträde skola till pröfning företagas
de sedan näst föregående ordinarie sammanträde inkomna ärenden,
som ej blifvit å extra sammanträde deremellan slutligen afgjorda, och
skall ärende, ehvad det å ordinarie eller extra sammanträde till behandling
företages, genast afgöras, der icke nämnden i följd af särskilda
omständigheter skulle finna uppskof oundgängligen erfordras. Dock
skall i sådant fall ärendet bringas till slut sist å näst derpå följande
ordinarie sammanträde.

§ 39.

Omröstning i pensionsnämnd sker öppet. Hvarje röstande tillkommer
en röst. Aro rösterna lika delade, gälle den mening, ordföranden
biträder.

§ 40.

Pensionsnämndens ordförande åligger att öfver gjorda framställningar
och inkomna ansökningar hålla register enligt formulär, som af
Pensionsst}7relsen fastställes. Han förer protokoll vid nämndens sammanträden
eller är för dess ordentliga förande ansvarig, ombesörjer
skriftvexlingen, emottager alla till nämnden stälda skrivelser och vårdar
nämndens handlingar, allt utan annan ersättning än godtgörelse
för skrifmaterialier, postporto och skrifvarehjelp, hvilken godtgörelse
skall af kommunen lemnas.

§ 41.

Uti registret skall ordföranden anteckna hvad som beträffande
hvarje ärende af pensionsnämnden beslutas, dervid för ärende, som
tillika omförmäles i protokollet, tecknas hänvisning till detta.

16

Då intyg, som i § 24 omförmäles, uti pensionsbok införes, skall i
registret antecknas antalet veckor, för livilka pensionsafgifter sarnmanlagdt
blifvit för den försäkrade inom de särskilda klasserna erlagda
och honom tillgodoräknade under hela den tid, han varit försäkrad.

§ 42.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande
ledamöterna af pensionsnämnden samt i korthet angifva dels de
ärenden, om hvilka icke kan erhållas tillräcklig uppösning genom anteckningarne
uti registret, dels ock i de fall, då omröstning inom nämnden
egt rum, huru många röstat för och emot. Ärende angående
pensions beviljande eller indragning skall alltid i protokollet upptagas.

§ 43.

Protokollet och registret för hvarje sammanträde skola genast
justeras; dock kan pensionsnämnden särskildt för hvarje gång uppdraga
åt två eller flere af sina ledamöter att jemte ordföranden justeringen
verkställa sist inom åtta dagar efter sammanträdets slut.

Sedan protokollet och registret för sammanträdet blifvit justerade,
åligger det ordföranden att ofördröjligen anslå utdrag af registret å
ställe, som nämnden bestämmer och låter kungöra.

§ 44.

Framställning om vidtagande af åtgärd, som på pensionsnämnd
ankommer, göres hos ordföranden för pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,
der sökanden är bosatt, eller i fråga om ärende, som i § 28 1)
omförmäles, hos ordföranden för pensionsnämnden i det pension sdistrikt,
inom hvilket arbetsorten är belägen. Sådan framställning må jemväl
göras vid pensionsnämndens sammanträde. Ansökan om erhållande af
pension samt om återbekommande af pensionsafgifter skall göras
skriftligen.

17

§ 45.

Ärende, hvarom i § 28 1) och 2) stadgas, må ej af pensionsnämnd
till afgörande företagas, innan vederbörande arbetsgivare och arbetstagare
iemnats tillfälle att i ärendet sig yttra.

§ 46.

Vid ansökan om pensions erhållande på grund af oförmåga till
arbete skola, förutom hvad i öfrigt kan erfordras till bestyrkande af
deri förekommande uppgifter, fogas följande handlingar:

1) prestbevis angående sökandens ålder;

2) sökandens pensionsbok samt i fråga om hustru jemväl
mannens pensionsbok och pastors intyg om den tid, äktenskapet
varat;

3) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd; skolande
sådant intyg tillika innehålla uppgift, huruvida sökanden må anses
till arbete varaktigt oförmögen, på sätt i § 4 sägs, äfvensom
såvidt möjligt en kort beskrifning öfver anledningen härtill. Pensionsnämnd
å landet eger dock att, der läkareintygs anskaffande
skulle för sökanden medföra särskilda svårigheter, i stället godkänna
intyg af två trovärdige, af nämnden kände män, hvilka
äro inom kommunen boende.

Har sökanden fylt sjuttio år, är intyg angående hans helsotillstånd
ej erforderligt.

§ 47.

År ansökan gjord om pensions erhållande på grund af oförmåga
till arbete, och finner ej pensionsnämnden, att ansökningen bör genast
afslås, skall nämnden pröfva rigtigheten af de pensionsafgifter, som ej
förut blifvit af pensionsnämnd granskade, samt på grund häraf, öfrige
åberopade handlingar och för nämnden kända förhållanden fatta beslut
och, der pension beviljas, uträkna och bestämma dennas belopp. Be Nya

År b c t.-förn .-korn itén s bet. I. 2

viljas pension, skola utdrag af nämndens protokoll jemte öfrige till
ärendet hörande handlingar af ordföranden insändas till Pensionsstyrelsen,
som har att beslutet stadfästa eller ock, ehvad besvär anförts eller ej,
deri göra ändring. Å beviljad pension utfärdar Pensionsstyrelsen bref,
som genom pensionsnämndens försorg tillställes pensionstagaren.

§ 48.

Då pension enligt § 12 sökes, skola ingifvas:

1) den aflidnes pensionsbok;

2) prestbevis angående dagen för dödsfallet samt barnens
ålder och äkta börd.

Vid behandling af dylik ansökan skola stadgandena i § 47 i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

§ 49.

Då fråga väckts om indragning af pension, skall pensionsnämnden
gifva pensionstagaren tillfälle att inom viss tid i ärendet sig yttra.
Beslutar nämnden pensionens indragning, förfares på sätt i § 47 stadgats
i fråga om beviljande af pension.

§ 50.

Ändring i pensionsnämndens beslut må af den, bvilkens rätt är af
beslutet beroende, äfvensom af pensionsnämndens ordförande samt af
Pensionsstyrelsens ombud i orten sökas hos Pensionsstyrelsen genom
besvär, hvilka till denna eller Konungens Befallningshafvande ingifvas
eller i betaldt bref med allmänna posten insändas inom trettio dagar
efter beslutets meddelande.

Anföras besvär af pensionsnämndens ordförande, skall han vid besvären
foga utdrag af nämndens protokoll och register jemte öfrige hos
honom förvarade, till ärendet hörande handlingar.

19

§ 51.

I Pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast
före klockan tolf å sextionde dagen efter delfående^ dagen då detta
skedde likväl oräknad.

§ 52.

Kostnaden för den i denna lag stadgade försäkring bestrides dels
genom de i § 6 stadgade pensionsafgifter och dels genom bidrag af
statsverket.

Till hvarje pension, som utgår på grund af oförmåga till arbete,
bidrager statsverket med så stort belopp årligen, som motsvarar 2 öre
för hvarje erlagd och tillgodoräknad pensionsafgift. Derjemte bestrider
statsverket kostnaden för förvaltningen.

§ 53.

De i § 6 stadgade pensionsafgifter ingå till en fond, som benämnes
pensionsfonden. Af dennas medel bestridas alla de utbetalningar, som
af denna lag föranledas, der ej annorlunda är stadgadt.

Minst eu gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande,
genom Pensionsstyrelsens försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning
grundad undersökning, huruvida, med bibehållande af pensionsafgifternas
dittills varande belopp, fonden är minst så stor, att den
motsvarar kapitalvärdet af alla fonden åliggande förbindelser, minskadt
med kapitalvärdet af alla påräknade inkomster.

§ 54.

Pensionsfonden förvaltas af Pension sstyrelsen i enlighet med de
närmare föreskrifter, som af Konungen utfärdas.

Pensionsfondens medel må ej användas till andra än de i denna
lag afsedda ändamål.

20

§ 55.

Utbetalning af pension verkställes genom postverket å postanstalten
i den ort, der pensionstagaren hade sitt hemvist, då ansökan om pensions
erhållande gjordes, derest icke pensionstagaren i ansökningen uppgift
annan postanstalt. Anvisning å den postanstalt, der utbetalningen
sker, skall i pensionsbrefvet lemnas. Afflyttar pensionstagare till annan
ort, må på ansökan anvisning meddelas om utbetalningens verkställande
å postanstalten i den nya boningsorten.

Pension må lyftas för hvarje kalenderq vartal efter ingången af derpå
följande qvartal.

§ 56.

Rätt till pension enligt'' denna lag kan ej öfverlåtas och må förty
ej för gäld i mät tagas.

§ 57.

Embets- och tjensteman vare pligtige att i allt hvad på dem kan
ankomma tillhandagå Pensionsstyrelsen och dess ombud i orterna samt
pensionsnämnderna eller deras ordförande med de upplysningar och det
bistånd, som af dem kunna äskas för genomförandet af den i denna
lag stadgade försäkring.

§ 58.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra hvad honom enligt § 21
i afseende å pensionsmärkens infästande åligger, straffes med böter från
och med fem till och med femtio kronor.

Lag samma vare om fartygsbefälhafvare, som underlåter att infästa
pensionsmärken eller utfärda bevis, som i § 22 sägs.

§ 59.

Arbetsgivare eller fartygsbefälhafvare, som å försäkrads aflöning
gör större afdrag än i § 21 medgifves, skall bota från och med fem

21

till och med tvåhundra kronor, der ej å förfarandet enligt allmän strafflag
ansvar följa skulle.

§ 60.

Aftal emellan arbetsgivare och hos honom anstälda personer samt
af arbetsgivare utfärdade reglementen, genom hvilka tillämpningen af
denna lags föreskrifter skulle uteslutas eller inskränkas, vare utan rättslig
verkan.

§ 61.

Talan om ådömande af de i § 35 stadgade böter må väckas hos
Pension sstyrelsen af ordförande eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd
äfvensom af Pensionsstyrelsens ombud i orten.

Förseelser, som i §§ 58 och 59 omförmälas, åtalas vid allmän domstol.

§ 62.

Böter enligt § 35 ingå till pensionsfonden.

Öfrige böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och
skola, derest tillgång till deras fulla gäldande saknas, förvandlas enligt
allmän strafflag.

§ 63.

De närmare föreskrifter, som utöfver hvad denna lag innehåller
finnas erforderliga för försäkringens genomförande, utfärdas af Konungen.

§ 64.

Denna lag skall träda i kraft den 1 Januari 1895 och eger icke
tillämpning å de arbetstagare eller de hustrur till arbetstagare, hvilka
då redan fylt femtio fe in år.

i

M O TI V.

Osäkerheten i arbetsklassens ekonomiska ställning är utan tvifvel
en af de förnämsta anledningarne till att bland vår tids sociala spörsmål
den s. k. arbetarefrågan allt mer tränger sig i förgrunden. Tryggbeten
i ekonomiskt hänseende, hvilken naturligtvis ej för någon kan
vara fullständig, blifver uppenbarligen mindre, ju färre de förvärfsmedel
äro, öfver hvilka en person kan förfoga, likasom den är beroende
af dessa förvärfsmedels beskaffenhet. Obestridligt torde sålunda
vara, att de, som för sitt uppehälle äro uteslutande hänvisade till användande
af sin arbetskraft, i allmänhet i högre grad lida af ekonomisk
osäkerhet än de, hvilka äfven hafva andra förvärfsmedel att tillgå.
Kroppsarbetaren, hvilkens enda inkomstkälla just är hans arbetskraft, är
derigenom, att denna för kortare eller längre tid kan genom olycksfall,
sjukdom eller inträdande ålderdom sbräcklighet i väsentlig grad minskas
eller alldeles upphöra, ständigt utsatt för faran att beröfvas möjligheten
till sjelfständigt ekonomiskt förvärf och att dymedelst råka i nöd och
elände. Endast undantagsvis aflägger han under gynsammare tider
af sin arbetsförtjenst nödiga besparingar. Så snart arbetskraften minskas
eller upphör, äfventyrar han derföre att förr eller senare tvingas
att antingen anlita den enskilda hjelpsamhetens bistånd eller ock falla
den offentliga fattigvården till last. Ehuru kroppsarbetarens lefnadsvilkor
under senare tider i många afseenden betydligt förbättrats, kan
det dock ej förnekas, att osäkerheten i hans ekonomiska ställning, långt
ifrån att hafva minskats, tvärtom ökats så väl genom de af nutidens
produktionssätt stegrade yrkesfarorna, som ock derigenom, att arbetaren,
sedan det fordom rådande närmare och mera stadigvarande förhållandet
emellan honom och arbetsgifvaren allt mer blifvit upplöst, hänvisats
att nästan uteslutande sjelf ansvara för sin och de sinas utkomst.

Kändt är äfven, hurusom dessa förhållanden just under senare tider
allestädes i hög grad tilldragit sig arbetarnes egen uppmärksamhet. Af
de utredningar rörande detta ämne, som flerestädes företagits, ådagalägges
emellertid uppenbart, att arbetarnes egna ansträngningar icke
medfört ett tillfredsställande resultat. Det enskilda initiativet har hufvudsakligen
varit rigtadt på arbetarnes försörjning under kortare tids

26

oförmåga till arbete och endast undantagsvis derjemte tagit hänsyn till
följderna af mera varaktig arbetsin vali ditet.

Hvad vårt land angår, bär komitén för utrönande, i hvad mån
redan är sörjdt för beredande af understöd åt arbetare vid mera
varaktig oförmåga till arbete, låtit anställa en statistisk undersökningbeträffande
de pensionskassor och pensionsföreningar, om hvilka kännedom
kunnat vinnas. Denna undersökning, hvilken återfinnes i del IV
af komiténs betänkande, bekräftar till fullo beträffande förhållandena i
vårt land det allmänna omdöme, som här ofvan blifvit uttalad!. A ena
sidan kan nemligen icke förnekas, att en afsevärd lifaktighet hos det
enskilda initiativet gjort sig gällande. Så finnas för arbetarne i den
egentliga industrien åtminstone 51 pensionskassor och pensionsföreningar
redan bildade. Åtskilliga försök till upprättande af nya pensionsocli
understödskassor hafva på sista tiden gjorts, fastän de af flere anledningar
icke alltid ledt till något resultat. Härjemte bör ock tagas i
betraktande dels det icke ringa antalet af enskilda personer stiftade
fonder, ur hvilka understöd till invalide arbetare utgå, dels ock olycksfallsförsäkringens
utveckling. I sistnämnda hänseehdet må erinras, att
vid 1890 års slut antalet i de enskilda svenska bolagen för olycksfall
kollektivt försäkrade arbetare utgjorde 52,000, samt att detta tal i November
1892 uppgick till omkring 68,000. Å andra sidan kan man dock
ej undgå att finna, huru relativt obetydliga de uppnådda resultaten i
sjelfva verket äro. Antalet af dem, för hvilka genom inrättandet af
enskilda fonder och kassor är sörjdt vid mera varaktig invaliditet, är
ytterst ringa i förhållande till hela arbetareantalet. Ofvannämnda 51
kassor och föreningar räknade sålunda allenast 17,000 delegare. Antalet
fall af invaliditet på grund af olycksfall är ock ringa i jemförelse
med antalet fall af invaliditet af andra orsaker. För öfrigt äro de enskilda
kassorna ej alltid byggda på grunder, som lemna tillräcklig garanti
för kassans framtida bestånd eller eljest på ett tillfjdlestgörande
sätt motsvara det afsedda ändamålet.

Osäkerheten i arbetsklassens ekonomiska ställning har sålunda endast
i ringa mån blifvit undanröjd genom arbetarnes egna och arbetsgifvarnes
bemödanden. Den qvarstår nästan fullständigt just i de fall,
då den medför de allra största olägenheterna. Detta missförhållande
har menliga följder naturligtvis först och främst för de arbetare, hvilka
deraf närmast beröras, men derjemte äfven för samhället. På grund af
såväl det ekonomiska framåtskridandet öfverhufvud som ock egendomligheterna
i den moderna näringsordningen och industriens organisation
har arbetsklassens numerär ökats absolut och relativt. Arbetsklassen
är derföre för samhället af så stor betydelse, att hvarje afsevärdt missförhållande
i dess ställning med nödvändighet måste menligt återverka
på hela samhällsorganismen. Derigenom att ett allt större antal arbetare

27

och arbetarefamiljer nödgas för sitt uppehälle anlita den offentliga fattigvården,
tilltaga naturligtvis utgifterna härför, och denna ökning
kännes desto mera tryckande, som fattigvårdstungan flerestädes och
äfven i vårt land hufvudsakligen åligger kommunerna och sålunda blifver
högst ojemt fördelad. Nödvändigheten för arbetaren, som utan
egen förskyllan af en eller annan anledning blifvit ur stånd att genom
arbete sig försörja, att för sitt och de sinas uppehälle hänvända sig
till den allmänna eller enskilda välgörenheten för att, då dennas understöd,
hvilka oftast äro af mera tillfällig art, upphöra, sedermera falla
fattigvården till last, uppväcker lätt hos honom ovilja och missnöje med
den bestående samhällsordningen.

Den åsigten har på grund häraf allt mera gjort sig gällande, att
de olägenheter, som för individen och samhället uppstå genom osäkerheten
i arbetsklassens ekonomiska ställning, kunna med framgång bekämpas
allenast genom ingripande från statens sida. Af den öfversigt
öfver lagstiftning och lagstiftningsförsök angående arbetareförsäkring i
utlandet, hvilken lemnats af 1884 års komité och af denna komité blifvit
till närvarande tid fortsatt (del III af komiténs betänkande), framgår
också, att frågan om beredande af större ekonomisk trygghet åt de
arbetande klasserna varit föremål för lagstiftarnes synnerliga uppmärksamhet.
Hvad angår betryggandet emot följderna af vissa olycksfall,
har man väl stundom ansett det göra tillfyllest att utvidga arbetsgifvarnes
privaträttsliga ersättningsskyldighet för arbetaren ådragen
kroppsskada i arbetet. I öfrigt hafva dock sträfvandena efter en
tillfredsställande lösning af nämnda fråga gått ut på att få till stånd en
ordnad arbetareförsäkring. Så har åtminstone vidkommande arbetarne i
den egentliga industrien sjukförsäkringen i flere stater redan blifvit
ordnad och derigenom skydd åvägabragts emot följderna af mera
öfvergående oförmåga till arbete. Inom några stater har man derjemte
sökt åstadkomma försäkring för olycksfall i arbetet. Det är
egentligen endast i Tyskland, som man gått längre och sökt åvägabringa
eu allmän försäkring äfven för varaktig oförmåga till arbete.

Jemväl i vårt land bär statens rätt och pligt att ingripa för att
bereda arbetsklassen större trygghet i ekonomiskt afseende blifvit erkänd.
Det är emellertid allenast sjukförsäkringen, som hittills blifvit
föremål för lagstiftning. Genom lagen om sjukkassor den 10 Oktober
1891 har statsunderstöd utlofvats åt de sjukkassor, som ställa sig under
angifven myndighets inseende och uppfylla vissa i lagen föreskrifna
bestämmelser. Dermed torde frågan om sjukförsäkringen få anses vara
åtminstone tills vidare löst.

Af arbetareförsäkringsfrågan återstå således spörsmålen om beredande
af understöd åt arbetare vid mera varaktig arbetsinvaliditet
äfvensom åt aflidne arbetares efterlefvande. För lösningen af dessa

28

spörsmål afgaf 1884 års komité förslag till anordnande af dels en särskild
försäkring för olycksfall i arbetet, hvilken likväl skulle afse allenast
arbetarne i den farligare industrien, och dels en allmän, hela befolkningen
omfattande ålderdomsförsäkring.

Nämnda förslag ledde icke till någon lagstiftning i ämnet. Frågan
om en allmän ålderdomsförsäkring ansågs icke hafva vunnit önskvärd
utredning, och tvekan uppstod om lämpligheten af en särskild olycksfallsförsäkring.
Genom Nådiga brefvet den 30 Oktober 1891 uppdrogs
derföre åt denna komité att taga hithörande förhållanden i ytterligare
öfvervägande och dervid särskildt utreda, huruvida icke det åsyftade
målet skulle kunna i väsentlig mån vinnas genom en sådan försäkring,
som afsåge arbetarens skyddande emot de ekonomiska olägenheterna af
mera varaktig oförmåga till arbete, eller genom s. k. invaliditets/örsäkring.

Innan komitén öfvergår till redogörelsen för innehållet i sitt förslag,
anser sig komitén böra framhålla, att den i främsta rummet sökt
tillgodogöra sig resultaten af hvad på arbetareförsäkringens område
blifvit åtgjordt i Tyskland, enär hittills endast der eu mera fullständig
arbetareförsäkring blifvit på lagstiftningens väg genomförd. Vid uppgörandet
af sitt förslag har komitén i flera vigtiga hänseenden tagit
den i Tyskland gällande lagstiftningen till mönster. Emellertid har
komitén i många och icke mindre vigtiga punkter följt en sjelfständig
och afvikande rigtning.

Komiténs förslag hvilar på följande hufvudgrunder.

En försäkring anordnas, hvilken stödjer sig på grundsatsen, att
pension skall lenmas, då varaktig oförmåga till arbete (= invaliditet)
inträda Med invaliditet likställes uppnådda 70 års ålder. Invaliditetsprincipen
tillämpas jemväl i fråga om beredande af understöd åt arbetarens
familj; någon enkepensionering i vanlig mening förekommer sålunda
icke. Deremot kompletteras invaliditetsförsäkringen härutinnan
af en barnpensionering. Särskild försäkring för olycksfall i arbetet
anordnas icke. Försäkringen skall vara obligatorisk och således genomföras
medelst lagstadgadt tvång. Frivillig försäkring tillätes icke.
Försäkringen omfattar en hvar hos arbetsgivare emot aflöning anstäld
person, som fyllt 18 år, under vilkor dock, att arbetsförhållandet är
af något fastare natur. Öfvergångsbestännnelser hafva ej gifvits i
annan mån, än att de, som vid försäkringens början redan fylt 55 år,
skola vara från densamma uteslutne. Hustrur till försäkrade män omfattas
af försäkringen, äfven om de ej stå i ett försäkringspligtigt
arbetsförhållande. För att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar
erfordras, att afgifter blifvit erlagda för minst 5 år eller 260

29

veckor (den s. k. väntetiden). Har invaliditeten orsakats af olycksfall,
som inträffat under den tid, försäkringspligtig anställning innehafts, eller
har den försäkrade aflidit i följd af sådant olycksfall, erhåller dock han
eller hans efterlefvande understöd, äfven om väntetiden ej blifvit tillryggalagd.
I öfrigt medför icke afbrott i försäkringspligtigt arbetsförhållande
förlust eller minskning af den pensionsrätt, som förut förvärfvats.

Kostnaden för försäkringen bestrides till hufvudsaklig del af de försäkrade
sjelfve och deras arbetsgivare. Statsverket bekostar emellertid
förvaltningen och bidrager för öfrigt med det belopp, som erfordras
för att den nuvarande generationen, utan att kostnaden för kommande
generationers försäkring ökas, må blifva under försäkringen inbegripen.
En del af kostnaden för den lokala förvaltningen bestrides dock af
kommunerna.

Risken för försäkringen bäres af de försäkrade och deras arbetsgivare,
och staten ikläder sig icke någon garanti för försäkringens
framtida bestånd.

Försäkringsafgifterna upptagas enligt systemet med fasta premier
och skola sålunda utgå med samma belopp vid försäkringens början
som sedermera. Afgifterna beräknas för kalendervecka och erläggas af
arbetsgivaren, då lön utbetalas, genom infästande i den försäkrades
pensionsbok af pensionsmärken till behörigt belopp. Arbetsgivaren
eger å lönen afdraga halfva afgiften, hvadan afgiften kommer att drabba
arbetsgivaren och den försäkrade till hälften hvardera.

Beträffande afgifternas och pensionernas storlek indelas de försäkrade
i tre pensionsklasser, hvilka omfatta: den första: manlige arbetstagare,
hvilkas kontanta veckoaflöning uppgår till 10 kronor eller derutöfver,
den andra: öfrige manlige arbetstagare samt den tredje: qvinligt
arbetstagare och hustrur till försäkringspligtige män. Afgiften utgör i de
tre klasserna för hvarje kalendervecka respektive 50, 30 och 20 öre.
Blifver den, som innehar försäkringspligtig anställning, på grund af sjukdom
oförmögen till arbete, skola, derest väntetiden tillryggalagts, afgifterna
i regel tillgodoräknas honom för hvarje hel kalendervecka, oförmågan
varat, såsom om de verkligen blifvit erlagda. De afgifter, som
erläggas för gift manlig arbetstagare, gälla äfven för hans hustru,
derest hon icke sjelf står uti försäkringspligtigt arbetsförhållande.

Invalidpensionen består af en oföränderlig, för alla lika del eller
50 kronor om året samt af en variabel, emot antalet erlagda eller tillgodoräknade
afgifter proportionel del. För hvarje veckoafgift ökas nemligen
pensionen med 10 öre i första klassen, 5 öre i andra och 2 öre i
tredje klassen. Då försäkrad man aflidit, utgår pension med 30 kronor
om året till ett hvart af hans minderåriga äkta barn, till dess det uppnått
15 års ålder.

Statens bidrag till bekostande af den nuvarande generationens försäkring
utgår på det sätt, att till hvarje invalidpension årligen erläg -

30

ges så stort belopp, som motsvarar 2 öre för hvarje erlagd och tillgodoräknad
veckoafgift.

Den centrala förvaltningen handhafves af en för hela riket gemensam
Pensionsstyrelse, om hvilkens organisation och verksamhet Konungen
utfärdar närmare föreskrifter. Den lokala förvaltningen deremot ombesörjes
af särskildt för detta ändamål utsedda pensionsnämnder, i regel
en för hvarje kommun.

För det rigtiga bedömandet af frågan, hvilken eller hvilka försäkringsformer
kunna anses på ett tillfredsställande sätt motsvara arbetsklassens
behof, är det naturligen af vigt att först undersöka och granska
de former för arbetareförsäkring, hvilka hittills blifvit använda eller
föreslagna. Man finner då, att inom de understödskassor af olika art,
som redan förefinnas, äfvensom uti den i vissa stater på lagstiftningens
väg genomförda eller påbörjade arbetareförsäkring, hufvudsakligen följande
försäkringsformer — utom sjukförsäkringen och den dermed vanligen
förenade försäkring, som afser beredande af begrafningshjelp —
blifvit tillämpade:

a) ålderdomsförsäkring, eller beredande af pension vid viss ålder;

b) invaliditetsförsäkring, . vid hvilken undfående af pension icke är
gjordt beroende af uppnådd viss ålder utan af tidpunkten för inträdande
af invaliditet eller varaktig oförmåga till arbete;

c) olycksfallsförsäkring;

d) pensionering af enkor och efterlefvande barn.

Såsom man finner, hafva dessa försäkringssätt till ändamål att bereda
understöd ej allenast åt arbetaren sjelf, då hans arbetskraft upphört
eller minskats, utan jemväl, i händelse af hans frånfälle, åt efterlefvande
anhöriga.

Bland de försäkringssätt, som afse att bereda arbetaren pension,
har i vårt land ålderdomsförsäkringen förnämligast kommit till användning.
Likaledes hafva de flesta såväl här som i utlandet framkomna
förslag till en mera omfattande lösning af arbetareförsäk ringsfrågan
varit grundade på ålderdomsförsäkringens princip. Dessa förslag
hafva emellertid, för så vidt de afsett en obligatorisk försäkring i större
utsträckning, icke ledt till praktiska resultat. Enligt komiténs mening
torde detta väsentligen hafva berott derpå, att nämnda princip är mindre
lämplig såsom den enda eller hufvudsakligaste grundvalen för försäkring
af de arbetande klasserna.

Enligt ålderdomsförsäkringens princip skall understöd börja utgå
först då den försäkrade uppnått en på förhand bestämd pensionsålder.
Valet af denna är i och för sig alldeles godtyckligt och kan i verkligheten
naturligtvis aldrig så göras, att alla, som äro i behof af

31

understöd, också erhålla sådant. Väljer man en hög ålder, komma
många, som derförinnan förlorat sin arbetskraft eller aflidit, att antingen
alls icke erhålla något understöd eller ock åtnjuta sådant allenast
under en del af den tid, hvarunder de varit till arbete oförmögne.
För att undanrödja denna olägenhet kunde man visserligen lemna ett i
förhållande till gjorda inbetalningar och andra omständigheter reduceradt
understöd till dem, Indika blefve deraf i behof, innan de uppnått den
bestämda åldersgränsen. Dermed hade man emellertid i sjelfva verket
frångått ålderdomsförsäkringens princip och i stället kommit in på invaliditetsiorsäkrmgens
område. Sättes åter pensionsåldern lägre, ökas
kostnaden högst väsentligt, utan att likväl understöd kommer att lemnas
i alla de fall, der behofvet- af detsamma förefinnes, hvarjemte många,
som ännu äro fullt arbetsföra och derföre i egentlig mening icke äro i
behof af understöd, erhålla sådant.

Det är häraf tydligt, att en ålderdomsförsäkring aldrig kan fullt
motsvara det hufvudsakliga ändamålet med en arbetareförsäkring. Antingen
tillgodoser den endast i otillräcklig omfattning alla förefintliga
behof, eller ock medför densamma alltför stora kostnader.

Lägger man deremot, såsom i den tyska lagen angående invaliditets-
och ålderdomsförsäkring den 22 Juni 1889 skett, invaliditetsprincipen
till grund för försäkringen, undvikas nämnda olägenheter. Enligt
denna princip erhåller den försäkrade understöd från och med den tidpunkt,
då han anses vara invalid, d. v. s. till arbete varaktigt oförmögen,
hvarmed i den tyska lagen förstås, att han i följd af sjukdom,
ålderdom eller liknande orsaker icke kan anses vidare vara i stånd att
genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förtjena
ett visst existensminimum.

En dylik försäkring har i främsta rummet uppenbarligen det företrädet,
att understödet utgår just i de fall och från den tidpunkt, då
arbetskraften ej längre räcker till och således det verkliga behofvet inträdt.
För de klasser af befolkningen, hvilka här äro i fråga, torde
derföre invaliditetsförsäkringen vara den naturliga och rigtiga försäkringsformen.

För att åskådliggöra skilnaden emellan de båda försäkringssätten
må några siffror anföras, hvilka grunda sig på de i del II af komiténs
betänkande intagna tabeller.

Antager man, att genom en invaliditetsförsäkring skulle beredas
dem, som blifvit till arbete varaktigt oförmögne, äfvensom dem, hvilka
val icke äro invalider, men uppnått 70 års ålder, en årlig pension af
100 kronor, skulle eu person, som vid 20 års ålder inträdde i försäkringen,
härför hafva att årligen erlägga ungefär 9 kronor, till dess han
erhölle pension eller aflede. Af alla, som inträdde i försäkringen, skulle
då omkring 62 proc. en gång komma i åtnjutande af pension.

32

Vore det åter fråga om en ålderdomsförsäkring, som skulle blifva
lika billig, komme pensionsåldern att sättas till 61 år, hvilken ålder för
öfrigt just är den, då invaliditet i medeltal inträder. För erhållande
af samma pensionsbelopp, 100 kronor, skulle årsafgiften blifva ungefär
densamma som i förra fallet, men den måste erläggas intill fylda 61
år för att full pension skulle kunna erhållas. Äfven i detta fall uppnår
samma antal personer — något öfver 60 proc. — den föreskrifna
åldersgränsen, men mera än en fjerdedel af dem hafva derförinnan
blifvit till arbete varaktigt oförmögne och hafva fördenskull sannolikt
i regel icke varit i stånd att ända till 61 års ålder fortsätta med erläggande
af försäkringsafgifterna, utan blifva i allmänhet af denna anledning
förlustige en del af sin pensionsrätt. Omkring hälften så många
som dessa hafva derförinnan blifvit invalider, men aflidit, innan de uppnått
den föreskrifna åldern, under det att af dem, som uppnå denna,
mera än två tredjedelar ännu äro fullt arbetsföra och väl derföre icke
i behof af understöd.

Alla dessa missförhållanden bero hufvudsakligen derpå, att ålderdomsförsäkringen
icke tillgodoser behofvet i hvarje enskildt fall, hvilket
deremot eger rum genom invaliditetsförsäkringen.

Invaliditetsförsäkringen har företräde framför ålderdomsförsäkringén
äfven i ett par andra afseenden, hvilka äro af den betydelse, att de
böra framhållas.

Det är nemligen till en början ett allmänt kändt förhållande, att
dödligheten inom olika samhällsklasser är ganska olika allt efter beskaffenheten
af sysselsättning och lefnadsvilkor i öfrigt. Sålunda är,
hvad särskildt kroppsarbetarne angår, meddellifslängden för dem, som
äro sysselsatta i jordbruket och vissa dermed likartade yrken, ej oväsentligt
längre än för arbetare i flertalet af de industriela yrkena. Om nu
försäkringsafgifternas storlek och sättet för deras erläggande äfvensom
pensionsålder och pensionsbelopp vore lika för samtliga dessa yrken,
skulle vissa yrkesgrupper komma att betala mer och andra mindre än
som svarar mot det verkliga värdet af deras försäkring hvar för sig.
Att dessa olikheter ej äro så obetydliga, att de kunna lemnas utan
afseende, visa några af 1884 års komité anstälda undersökningar (jfr
dess Betänkande III. 7, sidd. 28 och 29). Utaf 1,000 femtonårige män
på landsbygden lefva nemligen enligt nämnda undersökningar 667 ännu
qvar vid 60 års ålder med en återstående meddellifslängd af 15 år,
under det att i städerna vid samma ålder allenast 462, således V3 mindre,
qvarlefva med en återstående medellifslängd af knappast I2Y2 år.
Äfven inom de af samma komité undersökta olika industriela yrkena
visade sig liknande skiljaktigheter, så att, medan t. ex. af 1,000 män
inom bergshandteringen emellan 15 och 20 år icke mindre än 676
ännu lefde qvar vid eu ålder af 60—65 år, detta inom näringsmedels -

33

industrien samt pappers- och tryckeriindustrien var fallet med endast
501 resp. 374 personer. Vid 60 års ålder var den återstående medellifslängden
inom de nämnda yrkesgrupperna resp. 14,8, 12,8 och 10,9 år.

Ehuru dessa resultat äro ganska osäkra,, antyda de likväl, att inom
vissa yrken ej allenast det relativa antalet af dem, som nå en viss
pensionsålder, är betydligt större än inom andra, utan derjemte att den
tidrymd, under hvilken pension åtnjutes, merendels är längre i det
förra fallet än i det senare. Om yrken af så olika beskaffenhet sammanföras
i en och samma ålderdomsförsäkring, komma alltså vissa
yrken, nemligen de i sanitärt hänseende bättre lottade, att blifva gynnade
på de öfrigas bekostnad.

Vid en invaliditetsförsäkring förekomma dylika orättvisor i betydligt
mindre grad. Öfver hufvud taget är inom de yrken, der dödligheten
är stor och invaliditet inträder relativt tidigt, äfven dödligheten
bland invalider större, så att den tidrymd, under hvilken pensionerna
åtnjutas, blifver kortare. Faktorerna upphäfva derföre här i allmänhet
hvarandras verkan. Der någon orättvisa ändock skulle kunna uppstå,
är det åtminstone de sämre lottade yrkena, som gynnas, och icke tvärtom.

Vidare liar en invaliditetsförsäkring äfven uti ett annat hänseende
företräde framför en ålderdomsförsäkring. Undersöker man nemligen
dödlighetsförhållandena i vårt land under de senaste årtiondena,
finner man, att af 1,000 femtonårige män, tillhörande hela befolkningen,
under nedannämnda tidsperioder följande antal lefde qvar vid 60 års

ålder, nemligen

under perioden 1861—1870 ................... 573 personer,

» » 1871—1880 605 »

» » 1879 — 1882 .................... 631 » ,

medan återstående medellifslängden för en 60-årig man utgjorde

under perioden 1861—1870 ............................... 13,i år,

» » 1871—1880 14,2 >»

)> » 1879—1882 14,7 » .

Statistiska Centralbyråns undersökningar rörande motsvarande förhållanden
under årtiondet 1881—1890 hafva ännu icke fortskridit så
långt, att definitiva tal kunnat för denna period erhållas, men de förberedande
undcrsökningarne hafva gjort det sannolikt, att talen i båda
fallen äfven under denna period ytterligare och ej mindre väsentligt ökats.

Man ser således, att dödligheten inom Sveriges befolkning under
senare tider aftagit högst betydligt, och att den visar en tydlig tendens
att. än vidare sjunka. Huru länge detta skall fortfara, är naturligtvis
omöjligt att förutse. Den omständigheten att, såsom Medicinalstyrelsens
berättelser synas gifva vid handen, förbättringen till största delen gäller
städernas befolkning, som alltid i detta afseende varit sämre lottad än
landtbefolkningen, synes tyda på att dödlighetens aftagande ej längre

Nya Arbetsför 8.-komitcm hot. 1. \\

34

kan fortgå i samma starka progression som hittills. Den fortgående
förbättringen i befolkningens sanitära och ekonomiska förhållanden gör
det dock sannolikt, att detta aftagande ännu en tid skall fortfara, ehuru
i mindre påfallande proportion.

Det är uppenbart att, enär både antalet pensionstagare och deras
medellifslängd alltjemt ökas, ett dylikt aftagande af dödligheten skall
göra en ålderdomsförsäkring med tiden alltmer betungande. Sålunda
skulle t. ex. kostnaden för en ålderdomspensionering från 60 års ålder,
om dödlighetsförhållandena under perioden 1879—1882 lagts till grund
för beräkningarne, blifvit omkring 20 proc. högre än om erfarenheten
från årtiondet 1861 —1870 blifvit använd. Man ser häraf, att eu ålderdomsförsäkring
icke blott är i hög grad beroende af vexlingarne i
dödlighetsförhållandena, utan derjemte att försäkringsvilkoren i följd
af dödlighetens sannolikt fortgående aftagande utan tvifvel ännu någon
tid skulle ytterligare försämras, så att afgifterna måste höjas eller
pensionsbeloppen minskas eller ock pensionsåldern framflyttas.

Vid en invaliditetsförsäkring deremot verka förbättringarne i de
sanitära förhållandena icke till försäkringens fördyrande utan snarare,
om ock i ringa mån, i motsatt rigtning. Genom sjuklighetens och dödlighetens
aftagande framflyttas tidpunkten för pensions undfående på
ett naturligt sätt till en högre ålder, och denna omständighet i förening
med fördelen af att ett större antal afgifter hinner inflyta motväger mer
än tillräckligt den minskade dödligheten bland dem, som åtnjuta pension.

På grund af nu anförda skäl hyser komitén den meningen, att en
arbetareförsäkring i det omfång och syfte, som komiténs uppdrag af ser,
hufvudsakligen bär grundas på invaliditetsförsäkring ens princip.

Ofvan har antydts, att de försäkringssätt, livilka hittills användts
för att gifva arbetsklassen en mera tryggad ekonomisk ställning, icke
endast haft till ändamål att bereda understöd åt arbetaren sjelf, utan
derjemte åsyftat försörjning af arbetarens familj, då densamma genom
familjefaderns frånfälle beröfvats det underhåll, hvaraf den dittills varit
för sitt uppehälle beroende. Den vigtigaste försäkringsformen i det
senare afseendet har varit enke- och barnpensionering.

Vid en närmare granskning af denna försäkringsforms lämplighet
för de arbetande klasserna visar det sig först och främst, att en enkepensionering
i vanlig mening skulle medföra synnerligen stora kostnader.
Redan med en enkepension af endast 55 kronor — den minsta pension,
som någon qvinlig försäkrad enligt komiténs förslag skulle kunna erhålla
— skulle kostnaden uppgå till omkring fyra millioner kronor om
året med en årsafgift för hvarje manlig försäkrad af omkring 10 kronor.

Det är emellertid äfven andra mera principiela skäl, som tala emot
tillämpandet af enkepensioneringens princip å de samhällsklasser, om
indika här är fråga. Likasom ålderdomsförsäkringen, såom ofvan fram -

35

hållits, icke på ett fullständigt sätt motsvarar arbetarens behof, är icke
heller enkepensioneringen lämplig, då det gäller arbetarefamiljens behof.
I likhet med ålderdoms försäkringen lemnar enkepensioneringen ofta
understöd, då sådant ej behöfves, medan många, som verkligen äro i
behof af understöd, blifva i saknad deraf.

Huru en enkepensionering komme att verka, kan man finna af den
statistiska undersökning angående fullt försörjda fattighjon, hvilken af
1884 års komité utarbetats och som hittills är den enda i sitt slag
i vårt land.

Enligt nämnda undersökning (jfr Arbetareförsäkringskomiténs Betänkande
III. 5, sidd. 46 och 47) utgjorde den tid, som förflutit från mannens
död, till dess enkan erhållit full fattigförsörjning, i medeltal 6 till
7 år. Inom de särskilda yrkena visade sig i detta afseende inga betydliga
skiljaktigheter. Detta förhållande antyder, att enkan i allmänhet
icke genast efter mannens död råkar i sådant betryck, att hon behöfver
full fattigförsörjning, utan att hon ännu någon tid kan helt och hållet
eller delvis försörja sig och de sina.

Ännu tydligare framgår detta, om man undersöker förhållandet
inom olika åldersgrupper. Sålunda dröjde det för qvinnor, som i medeltal
vid 30 års ålder blifvit enkor, 14 år, innan de fingo full fattigförsörjning.
För enkor af 40, 50 och 60 års ålder utgjorde samma tid i
medeltal resp. 12, 10 och 6 år. Vid högre ålder erhölls fullt understöd
vanligen samtidigt med eller redan före mannens död. Man ser häraf,
att enkan, om hon är yngre och således oftast ännu arbetsför, i
regel icke behöfver full fattigförsörjning, förrän en längre tid förflutit
efter mannens frånfälle.

Samma undersökning gifver derjemte vid handen, att af de enkor,
som åtnjöto fattigunderstöd, följande antal i procent redan före mannens

död fått full försörjning:

af enkor vid 30 års ålder .................................... 4 %

» b b 40 )> )> 4 %

b » » 50 b b 5 %

B B B 60 B B ....................................... 6 %

B B B 70 B B ........................................ 19%,

och att fattigvården således i flera fall sett sig föranlåten att redan
under mannens lifstid understödja hustrun.

Af ofvannämnda statistiska undersökning framgår slutligen, att af
de enkor, som falla fattigvården till last och hvilkas äktenskap upplösts
i åldern mellan 25 och 45 år, icke mindre än 21 % behof! full försörjning
omedelbart efter mannens död och 33 % inom 2 år derefter. För
enkor emellan 45—65 år nedgå motsvarande tal till resp. 10 och 18 %,
således ungefär till hälften. Inom de högre åldrarne stiga talen naturligtvis
ånyo. Att antalet enkor, som redan under den första tiden efter

36

mannens död behöfva understöd, är dubbelt större i åldersperioden
25—45 år än i perioden 45-—65 år, torde hufvudsakligen bero derpå,
att de, som blifvit enkor vid yngre ålder, oftare hafva minderåriga barn
att försörja, och att i följd deraf arbetskraft och arbetsförtjenst ej alltid
varit tillräckliga.

Hvad nu blifvit anfördt torde tydligen ådagalägga, att enkepensioneringens
princip inom ifrågavarande samhällsklasser icke motsvarar det
verkliga behofvet. En fullt arbetsför enka utan minderåriga barn är
principielt ej i större behof af understöd än hvarje annan arbetsför
qvinna. Först då hon förlorar sin arbetskraft, inträder detta behof. Har
hon åter minderåriga barn att försörja, behöfver -hon understöd för dem.
I följd häraf bör en enka, som icke är arbetsför, hafva pension för
egen del och, om minderåriga barn finnas, pension för dessa.

Det sätt, hvarpå den offentliga fattigvården nödgats ingripa, gifver
äfven i ett annat hänseende en tydlig fingervisning om den rigtning, som
vid försäkringens anordnande härutinnan bör följas. Den måste naturligen
taga hänsyn jemväl till det behof af understöd, som kan uppstå, medan
mannen ännu lefver. Uppenbarligen äro också de fall, då inom en arbetarefamilj
hustrun förlorat sin arbetskraft, särdeles behjertansvärda.
Det är ej nog, att genom hustruns sjuklighet understundom en välbehöflig
arbetsförtjenst går för familjen förlorad, utan hustrun måste
då äfven särskildt vårdas samt förorsakar derföre ökade utgifter.

Det framgår redan häraf, att äfven för dessa fall en invaliditetsfförsäkring
— för enkor kompletterad med en barnpensionering — just
motsvarar de förefintliga behofven, och att en sådan försäkring äfven här
ingriper i rätta ögonblicket.

Då härtill kommer, att, derest de af komitén i öfrigt föreslagna
grunder tillämpas, kostnaden, oaktadt invalidpensionerna blifva betydligt
högre och allenast undantagsvis nedgå till det här ofvan exempelvis
antagna belopp, 55 kronor, kommer att utgöra endast hälften af hvad
en enke- och barnpensionering i vanlig mening skulle kräfva, tror sig
komitén hafva anfört tillräckliga skäl för sin åsigt, att äfven försörjningen
af arbetarefamiljerna bör i hufvudsak grundas på invaliditetsprincipen
med komplettering af en barnpensionering.

Bland öfriga här ofvan nämnda försäkringssätt intager försäkringen
emot följderna af olycksfall i arbetet en säregen ställning. Bortsedt från
sjukförsäkringen, har denna gren af arbetareförsäkringen nästan öfverallt
i främsta rummet utgjort föremål för lagstiftarnes uppmärksamhet. I
Tyskland hafva lagarne om olycksfallsförsäkring föregått lagen om invaliditets-
och ålderdomsförsäkring, och grunderna för dessa försäkringsgrenar
äro i de flesta afseenden, såsom angående förvaltningen, sättet
för afgifternas bestämmande och upptagande, fördelningen af kostnaden
emellan staten, arbetsgifvarne och arbetarne, understödens storlek in. m.

37

väsentligen olika. I Österrike har man redan på lagstiftningens väg
genomfört en olycksfallsförsäkring. Det är dock att förutse, att äfven
här den allmännare försäkring, som stälts i utsigt, skall grundas på delvis
andra principer. I öfriga länder, der man på arbetareförsäkringens
område ännu knappast kommit längre än till förslag, har man också i
regel tänkt sig olycksfallsförsäkringen antingen såsom den enda åtgärd,
som från statens sida skulle företagas, eller ock såsom ordnad efter
andra grundsatser än dem, som skulle följas vid arbetareförsäkringen
i öfrigt.

På sista tiden har emellertid äfven en annan uppfattning gjort sig
gällande. Redan i den tyska lagstiftningen kan man finna spår häraf.
Under det nemligen flertalet af dem, som inbegripas under olycksfallsförsäkringen,
tillika äro underkastade lagen om invaliditets- och ålderdomsförsäkring
och tvärtom, omfattar den senare lagen ett icke ringa
antal personer, t. ex. tjenstehjon, som ej falla under olycksfallsförsäkringslagarnes
bestämmelser. I fråga om dessa grupper af försäkrade
gör lagen icke skilnad emellan olycksfallsinvaliditet och invaliditet af
annan anledning, utan utgå understöden i alla fall efter alldeles samma
principer. Vid den olycksfallsförsäkringskongress, som var samlad i Bern
i september 1891, framhölls ock i en af de enhälligt antagna resolutionerna
fördelen af att vid anordnandet af invaliditets- och ålderdomsförsäkring
dermed förbinda jemväl försäkringen emot följderna af svårare
olycksfall och yrkessjukdomar.

Komitén har för sin del funnit starka skäl tala för en dylik förening.
Först och främst torde det vara uppenbart, att beredande af
understöd endast vid olj-cksfall i arbetet, vare sig detta sker genom
utvidgande af arbetsgifvarnes privaträttsliga ersättningsskyldighet eller
på annat sätt, blott har en ringa betydelse med hänsyn till arbetsklassens
ställning och behof. För arbetaren gäller det att vara betryggad under
den tid hans arbetskraft är otillräcklig. Om han förlorar detta sitt enda
förvärfsmedel genom olycksfall i arbetet eller genom annat olycksfall
eller ett slaganfall eller en häftig ansträngning eller slutligen i följd af
mera långsamt verkande orsaker, såsom kroniska sjukdomar eller ålderdomssvaghet,
är. i allmänhet för honom i ekonomiskt afseende likgiltigt.
Ofta kan t. o. m. den arbetare, som drabbats af ett vanligt olycksfall,
t. ex. förlorat en arm eller ett ben, i öfrigt vara fullt frisk och derföre
i vida mindre grad falla andra till last än den, hvilkens helsa för
alltid blifvit bruten.

Antalet fall, der understöd skulle genom en olycksfallsförsäkring
beredas, är ganska obetydligt i förhållande till alla fallen af varaktig
arbetsinvaliditet. Allt eftersom man utgår från tyska eller svenska
förhållanden, visar det sig nemligen att, under förutsättning af eu
konstant folkmängd, resp. 1,4 och 1,7 % af de arbetsduglige arbetarne

38

årligen, blifva invalider, och att af dessa endast omkring en tiondedel blifvit
det i följd af olycksfall. Tager man åter hänsyn till folkmängdens
verkliga fördelning på de olika åldrarne, uppgår antalet invaliditetsfall,
som orsakats af olyckshändelse, till omkring V? af hela antalet. Härvid
äro då endast med hvarandra jemförliga fall räknade, i det att sådana,
der olycksfallsinvaliditeten ansetts medföra allenast 20 % minskning
i arbetsförmågan eller mindre, uteslutits, enär dessa i en allmän
invaliditetsförsäkring icke torde medföra rätt till understöd.

Äfven der man erkänt, att arbetsklassens behof af en mera tryggad
ekonomisk existens endast kan tillgodoses genom en allmännare försäkring,
och derföre varit betänkt på att jemte olycksfallsförsäkringen
anordna en omfattande försäkring för invaliditet eller ålderdom, har
man dock, såsom ofvan framhållits, varit benägen att gifva den
förra en viss undantagsställning. Särskild! har man ansett, och detta
torde utgöra den principiela skilnaden emellan åsigterna härutinnan, att
kostnaden för försäkringen emot följderna af olycksfall i arbetet bör
bestridas uteslutande af arbetsgifvarne, under det att detta icke skulle
vara fallet vid den öfriga invaliditetsförsäkringen. Dessutom hafva i
allmänhet understöden vid olycksfall tilltagits rundligare än vid invaliditet
af annan orsak.

Trots allt hvad man härutinnan anfört, är det dock svårt att inse,
hvarföre arbetsgifvarne hellre böra bekosta understöden vid de s. k.
olycksfallen i arbetet än vid t. ex. yrkessjukdomarne. Båda äro i lika
hög grad beroende af yrkets beskaffenhet. Likasom olycksfallens antal
är större inom vissa yrken än inom andra, medföra äfven en del yrken
i öfrigt större fara för helsan än andra. I sjelfva verket kan man uppfatta
det inom farligare yrken så småningom fortgående försvagandet
af arbetskraften genom sjuklighet eller förtidig ålderdom såsom resultatet
af ett antal på hvarandra följande hvar för sig omärkliga smärre
»olycksfall». Någon principiel åtskilnad emellan olycksfallen och yrkessjukdomarne
torde härutinnan svårligen kunna göras. Tager man hänsyn
till arbetarens behof af understöd, är det ock svårt att finna någon
grund, hvarföre understöden böra vara större vid olycksfall i arbetet
än eljest.

Det torde jemväl ur rent social synpunkt vara olämpligt att bygga
en försäkring för olycksfall i arbetet på andra grunder än den allmänna
invaliditetsförsäkringen, eller att börja med en sådan speciel försäkring,
innan man ännu gjort sig fullt reda för hvad derefter skall följa. Tänker
man sig nemligen, såsom i Tyskland är förhållandet, en särskild
olycksfallsförsäkring bredvid den allmänna försäkringen med i allmänhet
högre understöd vid den förra än vid den senare samt kostnaden
för den förra bestridd helt och hållet af arbetsgifvarne, under det den
allmänna försäkringen till betydlig del bekostas jemväl af arbetarne

39

sjelfve, så uppstår en kollision af intressen, som verkar i helt annan
rigtning än man med lagstiftningen afsett. Arbetaren sträfvar naturligtvis
efter att, såvidt någon möjlighet finnes, få orsaken till sin iråkade
invaliditet hänförd under rubriken »olycksfall i arbetet», enär han
då får högre understöd och ej heller belastar den försäkring, till hvilken
bekostande hans kamrater måste bidraga, under det att arbetsgifvaren
i detta afseende har ett motsatt intresse. I sjelfva verket är,
såsom erfarenheten visat, begreppet »olycksfall i arbetet» så tänjbart
och svårt att fixera, att konflikter härvidlag äro långt ifrån sällsynta.
I stället för att göra bandet emellan arbetare och arbetsgifvare fastare,
har man härmed skapat ett förhållande, som kan hafva en alldeles
motsatt verkan.

Börjar man åter, såsom fallet varit i Tyskland och Österrike
och äfven i vårt land föreslagits, med en olycksfallsförsäkring med relativt
höga understöd, utan att tillika planen för den följande allmänna
försäkringen åtminstone i hufvudsak är gifven, så ligger den faran mycket
nära, att man vid genomförandet af denna senare försäkring på
grund af den alltför stora kostnaden ej mera finner sig i stånd att
bibehålla de rikligare understöden utan måste nöja sig med väsentligt
lägre. Det synes derföre vara klokare att börja med den allmännare
försäkringen för att sedermera dertill ansluta de åtgärder, till hvilka växande
behof och ökadt ekonomiskt välstånd möjligen kunna föranleda.
För öfrigt torde det, hvad olycksfallsförsäkringen vidkommer, vara ganska
lätt för arbetare och arbetsgifvare att i enskilda bolag erhålla den
ytterligare försäkring, som kan finnas önsklig.

För en förening af olycksfalls- och invaliditetsförsäkringen talar
vidare den högst betydliga förenkling, som i flere afseenden vinnes.
Derigenom att frågan om anledningen till invaliditeten lemnas å sido,
befrias man från en mängd besvärliga och stundom rätt ömtåliga undersökningar
och förhandlingar, som eljest blifva nödvändiga. Pensioner
och afgifter kunna utgå efter samma grunder, i följd hvaraf förvaltningen
förenklas samt försäkringens ändamål och nytta lättare inses
af de klasser, om hvilka fråga är. Likaså kommer den vid en olycksfallsförsäkring
nödvändiga indelningen af de olika yrkena i en mängd s. k.
farlighetsklasser att bortfalla, eller åtminstone blifver en d}dik komplikation
reducerad till vida mindre proportioner, än som t. ex. vid den
tyska och österrikiska olycksfallförsäkringen visat sig erforderliga. Dels
utgöra nemligen olycksfallen i arbetet en så ringa del af samtliga invaliditetsfall,
att deras inflytande redan derigenom blifver mindre märkbart,
dels torde de yrken, i hvilka olycksfallsfreqvensen är relativt stor, ofta
äfven i öfrigt vara ogynsamma för arbetarnes lif och helsa, så att dödligheten
både bland invalider och arbetsföre är större, i följd hvaraf
faktorerna delvis upphäfva hvarandras verkan.

40

Komitén är sålunda af den åsigten, att i den föreslagna invaliditetsförsäkringen
beloppet af understöden i allmänhet skall utgå efter
samma grunder, hvilken än anledningen till invaliditeten varit.

Efter granskning af de försäkringsformer, hvilka hittills blifvit för
arbetsklassen använda och föreslagna, har komitén alltså kommit till
det resultat, att arbetsklassens behof, livad angår såväl arbetarne sjelfve,
som deras familjer, bäst tillgodoses genom en på invaliditetsprincipen grundad
försäkring jemte en barnpensionering, äfvensom att någon särskild
olycksfallsförsäkring icke bör anordnas.

Den första fråga, som beträffande en på nyss angifna grunder
byggd försäkring till afgörande möter, är, huruvida försäkringen bör
göras frivillig eller skall genomföras medelst lagens tvång.

Den vigtigaste invändning, som blifvit gjord emot införande af en
tvångsförsäkring, torde vara, att man derigenom skulle bryta mot de
grundsatser om frihet och ekonomisk sjelfansvarighet, å hvilka den
nuvarande näringsordningen hvilar. A ena sidan skulle nemligen ingrepp
göras i den personliga friheten så tillvida, som den enskilde beröfvades
rätten att på sätt honom lämpligast synes förfoga öfver en del af sin
egendom. A andra sidan försvagades den känsla af eget ansvar, hvilken
utgör driffjädern till den enskildes egna sträfvanden efter en ekonomiskt
oberoende och tryggad ställning, samt förlamades hans verksamhetslust
och sparsamhetshåg.

Häremot kan emellertid med fog erinras att, ehuru den moderna
näringsordningen i hufvudsak är byggd å grundsatserna om frihet och
ekonomisk sjelfansvarighet, dessa grundsatser dock ingalunda blifvit fullständigt
genomförda. Det berättigade i dem ligger allenast deri, att genom
deras tillämpning den enskildes och samhällets intressen i allmänhet
bäst tillgodoses. Der detta visar sig icke vara förhållandet, utan ett konseqvent
genomförande af nämnda grundsatser skulle lända individen och
samhället till skada, blifver en afvikelse från dem både befogad och
ofta nödvändig. Den gällande näringslagstiftningen kan sålunda uppvisa
flerfaldiga exempel på inskränkningar i en persons frihet såväl att i allmänhet
efter eget godtfinnande vara ekonomiskt verksam som ock att.
råda öfver sin egendom. Genom den offentliga fattigvården kan jemväl
en hvar undgå att i ekonomiskt afseende blifva ansvarig för sig
och de sina, och rent ekonomiskt sedt är det icke han utan samhället,
som måste bära följderna deraf.

Om det sålunda icke förefinnes något principielt hinder för försäkringens
genomförande medelst lagstadgadt tvång, gäller det att derefter

41

tillse, huruvida några särskilda skäl finnas, som göra tvånget berättigad!
och lämpligt. •

För att en arbetareförsäkring, ^vilande på de grunder, som ofvan
angifvits, skall på ett nöjaktigt sätt motsvara sitt ändamål, måste densamma
gifvetvis erhålla så stor utsträckning som möjligt. Endast då
kunna de sociala missförhållanden, hvilka osäkerheten i arbetsklassens
ekonomiska ställning framkallat, afhjelpas i en sådan omfattning, att
samhällets intresse fullt tillgodoses, på samma gång allenast under
nämnda förutsättning försäkringen kan anordnas så billigt och lämpligt,
att dess genomförande ej möter alltför stora praktiska svårigheter. Enligt
komiténs åsigt kan man emellertid ej förvänta en så talrik anslutning
till försäkringen på frivillighetens väg.

Undersökningarne angående resultaten af arbetarnes egna bemödanden
att betrygga sin framtid gifva äfven vid handen att, då det gäller
följderna af mera varaktig oförmåga till arbete, det enskilda initiativet,
äfven när det erhållit kraftigt understöd utifrån, varit i hög grad otillräckligt.
Komitén får härutinnan hänvisa till hvad ofvan blifvit framhållet
äfvensom till del IV af sitt betänkande. Erfarenheten från främmande
länder ådagalägger, att man icke ens genom särskilda lockelsemedef,
såsom statsgaranti för understödens utbetalande, kostnadsfri förvaltning
samt till och med direkt statstillskott lyckats åstadkomma en
tillfredsställande arbetareförsäkring på frivillighetens väg, och anledningen
härtill torde ingalunda, såsom man stundom påstått, vara att
söka endast deruti, att försäkringen varit i ett eller annat hänseende
olämpligt anordnad.

Allenast om försäkringen göres obligatorisk, kan man sålunda
hafva grundad förhoppning, att försäkringens fördelar skola komma
dem till godo, hvilka af desamma äro i största behof. Der tillräcklig
insigt om eget intresse och förmåga att tillvarataga detta saknas —
(ich det torde, hvad angår beredande af skydd mot följderna af mera
varaktig oförmåga till arbete, vara fallet med det stora flertalet af
arbetsklassens medlemmar — måste tvånget ligga i den enskildes eget
verkliga intresse; och då dertill kommer, att för samhället skadliga
förhållanden derigenom aflägsnas, finnes, enligt komiténs åsigt, tillräckligt
skäl för att i denna punkt afvika från grundsatsen om den enskildes
ekonomiska sjelf bestäm ningsrätt. För öfrigt är tvångsprincipens
tillämpning för att bereda enskilde samhällsmedlemmar en mera
tryggad ekonomisk ställning ingalunda en uppfinning af den nyaste
tiden eller alltid utgången från de styrande i samhället. I främmande länder
har densamma sedan lång tid tillbaka användts på försäkringens område,
t. ex. i Tyskland, der dels brandförsäkringen flerestädes varit och
ännu är obligatorisk dels ock arbetare genom åtskilliga förordningar i de
olika staterna förpligtats ingå i en understöd skassa. Komiténs statistiska

42

undersökning angående enskilda pensionskassor och pensionsföreningar
visar ock, att jemväl arbetare och betjente vid åtskilliga enskilda inrättningar
i vårt land äro underkastade försäkringstvång.

Komitén vill slutligen bemöta ett par ofta hörda anmärkningar mot
införande af försäkringstvång, särskildt hvad arbetsklassen angår.

Man bar sålunda påstått, att eu obligatorisk arbetareförsäkring,
utom vidkommande olycksfall i arbetet, icke läte sig genomföras. Genom
brist på arbetstillfälle blefve nemligen arbetaren stundom ur stånd att
erlägga försäkringsafgifterna och ginge derföre i de flesta fall miste om
försäkringens fördelar. Rigtigheten af denna invändning beror emellertid
helt och hållet på det sätt, hvarpå försäkringen blifvit anordnad. Derest
försummad inbetalning af försäkringsafgifterna, såsom i de enskilda
bolagen oftast torde vara fallet, har till följd försäkringsförhållandets
upphörande, är det tydligt, att arbetarne, hvilka ofta nog för kortare
eller längre tid sakna arbete, och framför allt de af dem, hvilkas yrke
nödvändigt medför ett afbrott i arbetet under viss tid hvarje år, skulle
hafva allenast ringa fördel af försäkringen. Anordnas åter denna på
det sätt komitén föreslagit, kommer endast högst sällan någon att i
följd af arbetslöshet gå förlustig sin pensionsrätt.

Andra anmärkningar, som gjorts emot försäkringstvånget, äro, att
man derigenom skulle förhindra arbetarne att möjligen på bättre sätt
använda sina besparingar .och att just derigenom, att iakttagandet af en
viss sparsamhet blifvit i lag föreskrifvet, icke blott försäkringens uppfostrande
verkan ginge förfelad utan till och med sparsamhetsbågen
och omtanken för framtiden slappades. Hvad den första anmärkningen
beträffar, är det visserligen möjligt, att de belopp, hvilka indragas under
form af försäkringsafgifter, i ett eller annat fall kunde komma den
enskilde till godo på ett för honom lämpligare sätt. Äfven härutinnan
beror naturligtvis allt på sättet för försäkringens anordnande. Att afgiftsbeloppens
placering i eu enskild pensionsanstalt skulle gifva arbetaren
ett större utbyte, än hvad han genom den af komitén föreslagna försäkringen
konune att erhålla, måste komitén på det bestämdaste förneka,
och skälet härför ligger för öfrigt i öppen dag, enär statsverket bestrider
kostnaden för förvaltningen samt försäkringen icke skall medföra någon
vinst för utomstående förlagsmän eller aktieegare. De fall, då afgiftsbeloppen
skulle för arbetaren kunna erhålla en lämpligare användning
än genom den föreslagna försäkringen, torde blifva sällsynta och icke
böra tillmätas någon betydelse med afseende på de stora fördelar, som
försäkringen för öfriga försäkrade och för samhället medför.

Beträffande slutligen anmärkningen, att försäkringstvånget skulle å
arbetarne utöfva ett skadligt inflytande i moraliskt hänseende, vill komitén
tillbakavisa densamma med erinran, att försäkringen afser allenast
dem som arbeta, icke dem, som i 1 ätja förspilla sin tid och beröfva

43

sig sjelfve utsigten till en tryggad ställning; att genom försäkringen
beredes allenast ett nödtorftigt understöd under den tid, arbetskraften
saknas, hvarföre det måste ligga i den försäkrades eget intresse att,
om lian det förmår, genom sparsamhet förskaffa sig rikligare utkomst,
samt att det är mera sannolikt, att den, som bär sin och de sinas framtid
åtminstone nödtorftigt betryggad, skall efter förmåga söka bereda
sig ökad trefnad, än att den, hvilkens ekonomiska existens är fullkomligt
osäker och som derföre vanligen blifver liknöjd om sin framtid,
skall genom ekonomisk förtänksamhet sörja för densamma.

Komitén hyser alltså den åsigten, att försäkringen bär vara obligatorisk
och sålunda genomföras medelst ett lag stadga dt för säkring sträng.

En ytterligare fråga är, huruvida icke bredvid den obligatoriska
försäkringen jemväl frivillig försäkring må kunna tillåtas, så att personer,
hvilka icke äro underkastade försäkringstvånget, kunde, om de det
önskade, erhålla tillträde till försäkringen, eller åtminstone ett afbrutet
obligatoriskt försäkringsförhållande frivilligt finge fortsättas. Komitén
är af den öfvertygelsen, att detta tillsvidare icke låter sig göra. En
invaliditetsförsäkring är nemligen likartad med en lifförsäkring derutinnan,
att för utrönande af försäkringsrisken erfordras antingen en noggran
undersökning af försäkringstagarens helsotillstånd och förhållanden
i öfrigt eller ock andra garantier. Vid en obligatorisk invaliditetsförsäkring
af något större omfattning kunna dock dylika åtgärder eftergifvas,
enär nödiga beräkningar i allt fall äro möjliga. Vid en frivillig försäkring
åter, der antalet blifvande försäkringstagare och medelåldern för deras
inträde i försäkringen samt tiden för försäkringsförhållandets fortvaro
icke låta sig beräknas, äro ofvan anmärkta garantier nödvändiga. Förenandet
af en frivillig invaliditetsförsäkring med en obligatorisk sådan
skulle derföre nödvändigt medföra en väsentlig komplikation af hela
försäkringsapparaten. Denna svårighet torde dock ej vara större, än
att den kan öfvervinnas. Hvad som för närvarande omöjliggör en individuel
invaliditetsförsäkring är emellertid bristen på en detaljerad statistik.
Af detta äfvensom af andra principiela skäl, hvilka ej lämpligen
här kunna närmare utföras, hyser komitén den åsigten, att man tills
vidare bör afstå från den frivilliga försäkringen. Komitén antager dock,
att i framtiden, då tillräcklig statistisk erfarenhet vunnits, en sådan försäkring
både bör och kommer att anordnas.

44

Komitén öfvergår härefter till frågan, hvilka personer försäkringen
hör omfatta.

Såsom af det föregående inhemtas, har komitén utgått från den
åsigten, att det är den s. k. arbetsklassen eller de samhällsmedlemmar,
hvilka försörja sig genom hufvudsakligen kroppsligt arbete, som äro i
behof af en lagstadgad försäkring, och att derföre endast dessa böra
under densamma inbegripas. Det är nemligen just osäkerheten i deras
ekonomiska ställning, som framkallat afsevärda sociala missförhållanden
och gifvit anledning till lagstiftningens ingripande i de fleste kulturländer
för att genom försäkring betrygga enskilde samhällsmedlemmars
utkomst. Något allvarligare försök att anordna en allmän försäkring för
hela befolkningen har komitén veterligen hittills icke i andra länder
förekommit. -— Hvad vårt land beträffar, är förhållandet något annorlunda.
Den Riksdagens skrifvelse, hvilken ligger till grund för det
åt 1884 års komité lemnade uppdrag, innehöll visserligen en begäran
om utredning allenast, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga
för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
beträffande möjliga olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jern förliga personer. De lagförslag,
som af nämnda komité utarbetades, fingo emellertid i vissa
, hänseenden en betydligt större omfattning, och det var egentligen endast
de två särskilda förslagen angående anordnandet af en obligatorisk
försäkring för olycksfall i arbetet, hvilka afsågo allenast de arbetande
klasserna. Sjukförsäkringen skulle såsom dittills vara byggd
helt och hållet på frivillighetens grund, och de förmåner, hvilka staten
borde bevilja för att uppmuntra till nydaning eller ombildning af sjukkassor,
ansågos böra utgå, äfven då kassan upprättats för andra än
arbetare och med dem jemförliga personer. Denna grundsats har ock
blifvit bibehållen i den sedermera den 10 Oktober 1891 utfärdade lagen
om sjukkassor. Vidkommande den obligatoriska ålderdomsförsäkringen,
föreslog komitén, att densamma skulle omfatta en hvar svensk
undersåte, som befunne sig i viss angifven ålder, med undantag dock
af obotligt kropps- eller sinnessjuka personer, som voro till arbete
oförmögne.

Då sålunda i vårt land förslag till en lagstadgad allmän försäkring
varit å bane, anser sig komitén böra något närmare ingå på hithörande
frågor. Äfven om ej några principiela skäl emot en dylik
försäkring förefunnes, skulle redan kostnaden för densamma verka tillräckligt
afskräckande. Inskränker man sig till de grupper af befolkningen,
som komiténs förslag afser, uppgår hela antalet af dem, som
eu gång komma att af försäkringen omfattas, med inräknande af dem,
hvilka kommit i åtnjutande af pension, till omkring en million personer.
Då nu hela befolkningen i riket öfver 18 års ålder — den af komitén

45

föreslagna nedre åldersgränsen — utgör omkring tre millioner, skulle
en allmän försäkring kräfva tre gånger så stora kostnader som den,
hvilken af komitén föreslagits. Det är tydligt, att man under sådana
förhållanden åtminstone till en början icke utan tvingande skäl bör göra
försäkringens omfattning alltför stor.

Härtill kommer, att behofvet af en försäkring, som afser att skydda
mot nöd och elände, är mycket olika inom samhällets olika klasser.
Visserligen är statistiken i detta afseende mycket bristfällig, och för
närvarande finnes ej annat att tillgå än 1884 års komités ofvan anförda
undersökning angående fullt försörjda fattighjon, men man erhåller
dock med stöd af de siffror, denna undersökning lemnat, en
ganska tydlig föreställning om förhållandena härutinnan. Emot 10,000
fullvuxna personer, tillhörande någon af nedannämnda yrkesgrupper,
svarade nemligen följande antal fullt försörjda fattighjon, hvilka tillhört

dessa yrken:

jordegare (män)............................................ 31 fattighjon

inhyses- och backstuguhjon (män)......... 37 »

jordtorpare (män).......................................... 145 »

manliga tjenstehjon och arbetare......... 250 »

qvinliga tjenstehjon .................................... 225 »

I fråga om de öfriga yrkena äro motsvarande siffror betydligt
mindre tillförlitliga, men visa i hufvudsak samma resultat, nemligen att
antalet fattighjon, som tillhört tjenstehjonens eller arbetarnes klasser,
är mångdubbelt — 8 till 10 gånger — större än antalet af dem, som
förut tillhört de sjelfständiga yrkesidkarnes klass, allt i förhållande till
totalantalet inom hvarje klass. Den låga siffran för de s. k. inhysesoch
backstuguhjonen visar, såsom 1884 års komité framhållit, att äfven
i den ringaste lefnadsställning bofastheten gifver ett visst skydd emot
nöden. Jordtorparne intaga en mellanställning emellan tjenstehjon och
arbetare å den ena sidan samt de sjelfständiga yrkesidkarne å den andra.

Om således af det anförda framgår, att behofvet af en genom försäkring
mera tryggad ekonomisk ställning är vida mer trängande för
arbetarne och tjenstehjonen än för flertalet öfriga samhällsklasser, och
man derföre redan i denna omständighet har ett skäl att åtminstone
tillsvidare begränsa försäkringen till hufvudsakligen de båda förra klasserna,
är en dylik begränsning derjemte ur en annan mera principiel
synpunkt berättigad och ändamålsenlig. Det är nemligen icke allenast
så, att vissa samhällsklasser hafva ett vida större behof än andra att
genom försäkring vinna ekonomiskt betryggande. Jemväl naturen af
detta behof är af väsentligt olika beskaffenhet i olika samhällslager.
Medan för de s. k. arbetande klasserna arbetskraften är det hufvudsakliga
och oftast enda medlet till utkomst, hafva de sjelfständiga yrkesidkarne

46

i regel äfven andra vigtiga förvärfsmedel. Sålunda är för jordegaren
hans fastighet, för kapitalisten och affärsmannen kapitalet eller affären
o. s. v. ur ekonomisk synpunkt ofta af samma eller till och med större
värde än den egna arbetskraften. Under det således en invaliditetseller
ålderdomsförsäkring för arbetaren medför just det skydd, han
behöfver, blifver en sådan försäkring för öfriga samhällsklasser ofta af
underordnad betydelse. Erfarenheten visar ock, att arbetarne, der icke
svårigheterna varit allt för stora, genom bildandet af sjuk- och begrafningskassor,
pensionsföreningar m. m. just sökt skydda sig emot följderna
af arbetskraftens försvagande eller upphörande, under det att
dylika sträfvanden icke förekommit bland t. ex. jordegarne. Desse
hafva i stället genom inrättandet af anstalter för brand-, hagelskade- och
kreatursförsäkring sökt skydd emot förluster af helt andra existensmedel,
hvilka för dem äro af långt större vigt. För kapitalisten och affärsmannen
spela lif- och kapitalförsäkringar, garanti- och varuförsäkringar
m. in. en motsvarande roll. Det är utom allt tvifvel, att med dessa
hittills använda försäkringssätt, som delvis vunnit stor utbredning och
äfven kunnat anordnas, utan att mera direkta åtgärder från statens
sida varit erforderliga, ännu icke allt åstadkommits, som kan eller
hör göras. Större erfarenhet och framför allt ökad statistisk kännedom
om hithörande förhållanden äro emellertid af nöden, innan några
försök lämpligen kunna göras till en mera omfattande försäkring af
de olika förvärfsmedlen. Så mycket torde dock af hvad nu anförts
framgå, att en obligatorisk invaliditets- eller ålderdomsförsäkring med
så ringa ersättningsbelopp, som härvid kunna komma i fråga, för flertalet
af de besutne eller förmögnare samhällsmedlemmarne icke allenast
"icke ''skulle motsvara deras behof, utan snarare komma att blifva
en ytterligare börda utöfver den, som de redan åtagit sig för vinnandet
af ändamål, hvilka för dem hafva vida större ekonomisk betydelse.

Af nu anförda skäl har komitén ansett, att den föreslagna försäkringen
icke bör utsträckas till de samhällsklasser, hvilka utgöras af
sjelfständiga yrkesidkare, utan att densamma hufvudsakligen hör omfatta
allenast kroppsarbetarne och tjenstehjonen.

Hvad härefter angår de närmare gränserna för försäkringens omfattning,
så underskattar komitén ingalunda de stora svårigheter, som dermed
äro förenade. Komitén håller emellertid före, att dessa svårigheter äro
större i teorien, än hvad förhållandet kommer att blifva vid den praktiska
tillämpningen. Det är naturligtvis icke möjligt att uppdraga gränserna
för försäkringens omfattning så noggrant, att frågan om hvem
som skall försäkras eller icke i alla tänkbara fall erhåller ett otvetydigt
svar. Uppgiften måste derföre blifva att bestämma dessa gränser så,
att hufvudkontingenten af de försäkrade blifver noggrant fixerad, och
att genom speciela bestämmelser underlätta tillämpningen i fråga om

47

dem, hvilka stå på gränsen till de mera sjelfständige yrkesidkarnes
klass. I förra afseendet vill komitén här anföra följande.

Såsom allmän hufvudprincip har komitén föreslagit, att allenast
personer, som äro hos arbetsgivare emot aflöning anstälda, skola vara
underkastade försäkringspligt. Genom denna bestämmelse torde enligt
komiténs åsigt försäkringen komma att omfatta det öfvervägande flertalet
af dem, hvilka ofvan angifvits böra under försäkringen inbegripas,
eller arbetarne och tjenstehjonen. Bland de afvikelser från nämnda
hufvudprincip, Indika komitén ansett sig böra föreslå, och för hvilka
närmare redogörelse lemnas vid motiveringen af lagförslagets särskilda
paragrafer, torde redan här böra omnämnas, att komitén föreslagit en
bestämmelse i syfte att från försäkringen utesluta dem, hvilka äro
allenast mera tillfälligt bos annan sysselsatte, eller s. k. lösa arbetare.
Många af desse, såsom vissa jordbruksarbetare, sömmerskor, tvätterskor
med flera, eller i allmänhet sådana personer, som yrkesmessigt utföra tillfälligt
arbete för annans räkning, stå nemligen på gränsen till de sjelfständiga
yrkesidkarnes klass, och deras inbegripande under försäkringen
skulle derför i många afseende]! väsentligt inveckla och försvåra lagens
tillämpning. Härtill kommer, att komitén af skäl, som längre fram
skola angifvas, föreslagit, att den hufvudsakliga kostnaden för försäkringen
skall bäras af arbetare och arbetsgivare gemensamt. Om man
nu också med fullt fog synes kunna af arbetsgivaren fordra bidrag till
försäkringen, så länge det gäller arbetare, hvilkas arbetsförhållande är
af Varaktigare och fastare natur, torde det deremot med skäl kunna
ifrågasättas, huruvida arbetsgivaren äfven skall dela bördan med sådana
arbetare, som kanhända endast några få dagar eller till och med timmar
varit sysselsatta för hans räkning. Man kan derjemte lätt föreställa
sig, hvilka svårigheter i sådana fall vid afgifternas erläggande skulle
uppstå.

I Tyskland har man låtit den obligatoriska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen
omfatta jemväl de s. k. lösa arbetarne. Den erfarenhet,
man der hittills vunnit, torde emellertid icke mana till efterföljd.
Enligt hvad komitén inhemtat, hafva nemligen af de omkring 215,000
ansökningar om erhållande af ålderdomspension, hvilka intill den 30
September 1892 inkommit, icke mindre än 39,000 och af 28,500 ansökningar
om invalidpension icke mindre än 11,000 blifvit afslagna. I de
fall, der ansökningen afslagits, har det i regel varit fråga om personer
tillhörande just dessa mera lösa eller hälft sjelfständiga arbetare, hvilkas
rätt att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar, trots den mest
humana tydning af lagens föreskrifter, icke kunnat erkännas. Derjemte
har i flera fall särskilt bland de mindre jordbrukarne yppats icke ringa
svårighet vid afgifternas erläggande, icke så mycket då det gält lagstadda
tjenstehjon eller mera stadigvarande arbetare, utan egentligen i

48

fråga om de arbetare, hvilkas arbetskraft fått användning endast för
kortare tider, såsom för dikning, grödans inbergande och dylikt. Det
är äfven tydligt, att de tvister, som icke kunnat undvikas i följd af
detta sträfvande att utsträcka lagens välgörande verkan äfven till de
lägsta samhällslagren, icke hafva bidragit till att göra lagen mera
omtyckt.

Då komitén, såsom nämndt, föreslagit försäkringens begränsningtill
arbetare med något fastare anställning, har komitén ingalunda förbisett,
att jemväl bos de från försäkringen sålunda uteslutne arbetarne
förefinnes ett lika stort behof af understöd. Komitén anser emellertid
klokheten bjuda att icke genast vid försäkringens början element intagas,
livilka väsentligt skulle försvåra lagens tillämpning, utan bör
enligt komiténs åsigt frågan derom uppskjutas, till dess större erfarenhet
vunnits samt insigten om lagens betydelse och nytta fått en allmännare
spridning.

1 sammanhang med försäkringens omfattning stå frågorna om dess
förhållande till den nuvarande generationen, till de gifta qvinnorna ‘och
till dem, livilka genom öfvergång till sjelfständig yrkesutöfning eller till
sysselsättning, som ej medför försäkringspligt, utträda ur försäkringen.

I den tyska lagen om invaliditets- och ålderdomsförsäkring har man
genom särskilda öfvergångsstadganden för försäkrade af högre ålder
väsentligt modifierat de fordringar, som eljest gälla för erhållande af
pensionsrätt, och derigenom sökt utsträcka försäkringen jemväl till den
nuvarande generationen. 1 hufvudsak gå dessa stadganden ut på att
medgifva den försäkrade rätt att, utan erläggande af extra afgifter,
räkna sig till godo viss tid, under hvilken lian före lagens trädande i
kraft bevisligen stått i sådant arbets- eller tjensteförhållande, att lian,
om lagen då varit gällande, skulle varit underkastad försäkringspligt.
Rätt till ålderdomspension förvärfvas redan efter en veckas försäkringspligtig
anställning; rätt till invalidpension deremot först efter
förloppet af 47 veckor, enär i detta fall fordras, att afgifter erlagts för
åtminstone ett »afgift sår» (= 47 veckor). Redan under första året af
försäkringens verksamhet utdelades derföre en mängd pensioner till
personer, som voro öfver 70 år gamla, en omständighet, som i hög grad
bidragit till den missuppfattningen, att lagen afsåge allenast ålderdomspensionering
från 70 års ålder. Under år 1891 beviljades nemligen,
enligt komitén meddelade upplysningar, icke mindre än 133,000 ålderdomspensioner,
men endast 27 invalidpensioner. Under de första nio
månaderna af år 1892 tillkommo 82,000 ålderdoms- och mer än 11,000
invalidpensioner, således fortfarande betydligt flera af det förra än af
det senare slaget. .

49

Det är utan all fråga, att dessa öfvergångsstadganden i väsentlig
män ökat försäkringens betydelse för den nuvarande generationen, äfvensom
att densannnas nytta och innebörd derigenom tidigare träder i
dagen, än eljest skulle blifva fallet. Emellertid äro så betydande praktiska
svårigheter och olägenheter förbundna med dylika stadganden,
att deras lämplighet med skäl kan sättas i fråga. Såsom ofvan anförts,
blef nemligen i Tyskland af de pensionsansökningar, som imder de 21
första månaderna af försäkringens verksamhet inkommit, mer än en
femtedel afslagen, och anledningen har hufvudsakligen varit, att det
arbets- eller tjenstetörhållande, som i följd af öfvergångsstadgandena
åberopats, vid närmare pröfning befunnits icke motsvara lagens föreskrifter
och anda. Orsakerna härtill äro lätta att inse. Eagens föreskrifter
angående de yrken och arbetsförhållanden, hvilka skola såsom
försäkringspligtiga anses, äro helt naturligt i och för sig något sväfvande,
och det har erfordrats tid för såväl myndigheterna som i synnerhet
allmänheten att komma till en stadgad åsigt härutinnan. Den
faran ligger då nära, att man, för att ej nödgas afvisa allt för många,
drifves till att tolka lagen på ett sätt, som visserligen från humanitetssynpunkt
kan vara lofvärdt, men som icke står i öfverensstämmelse
med lagens verkliga mening och derföre lätt kan rubba beräkningarne
öfver kostnaden för försäkringen. Härtill kommer, att dessa öfvergångsstadganden
gifva anledning till missbruk af bedräglig art. Det
har sålunda i Tyskland icke sällan förekommit, att äldre personer af
sina anförvandter. erhållit intyg, att de under tillräckligt lång tid före
lagens trädande i kraft till dem stått i ett sådant arbetsförhållande,
som berättigar till undfående af pension. Då lagen icke undantager
anställning ens hos de närmaste slägtingarne och då dessutom äfven
kommunerna ur fattigvårdssynpunkt varit mer eller mindre intresserade,
är det tydligt, att frågan om beviljande af pension stundom varit både
ömtålig och invecklad samt långt ifrån alltid kunnat afgöras i enlighet
med lagens anda.

Ehuru med iakttagande åt de grunder, som komitén i öfrigt föreslagit,
svårigheterna i ofvannämnda hänseenden blefve vida mindre, än
hvad i Tyskland är förhållandet, framför allt i följd deraf att komiténs
förslag begränsar försäkringen till mera varaktiga arbetsförhållanden
och derföre underlättar bedömandet af försäkringspligten, torde dock
de antydda svårigheterna ega tillräcklig betydelse för att ej mana till
efterföljd. Då det dessutom icke kan vara öfverensstämmande med den
förevarande lagstiftningens natur, att vissa personer utan uppoffring och
till en del på de öfrigas bekostnad erhålla pension, samt totalkostnaden
för försäkringen skulle i afsevärd grad ökas, har komitén icke ansett sä/
kora föreslå, några öfvergängsstad.ganden, utan skall enligt komiténs förslag
den nuvarande generationen vara, underkastad alldeles samma bestäm Xya

Arbet.-fors.-komiténs bet. I.

1

r

50

ruelser som den kommande samt dem emellan ingen annan åtskilnad göras
än den, hvilken blifver en följd af den högre inträdesåldern för dem, som
vid lagens trädande i kraft äro öfver 18 år gamla. Blott i ett enda
hänseende har komitén funnit det nödvändigt att föreslå ett öfvergångsstadgande.
Af skäl, för hvilka nedan skall närmare redogöras, har
komitén ansett, att den, för hvilken vid uppnådda 60 års ålder 260
veckoafgifter icke blifvit erlagda eller tillgodoräknade, bör vara från
försäkringen skild. I allmänhet kommer detta stadgande att endast
undantagsvis erhålla någon betydelse. Under de första 5 åren af försäkringens
verksamhet skulle deremot stadgandet medföra, att alla de,
som inträdt i försäkringen mellan 55 och 60 års ålder, nödgades erlägga
afgifter utan att för dem erhålla nämnvärd valuta. För att förebygga
ett dylikt missförhållande har komitén derföre föreslagit, att lagen icke
skall omfatta dem, hvilka, då densamma träder i kraft, redan fylt 55
år. Om sålunda lagen träder i kraft t. ex. den 1 Januari 1895, komma
alla, som äro födda före år L840, att uteslutas från försäkringen.

Komitén har förut framhållit, att den försäkringsform, som lämpar
sig bäst för de gifta qvinnorna inom arbetsklassen, icke är en vanlig
enkepensionering utan likasom för männen och de ogifta qvinnorna^ en
invaliditetsförsäkring, till hvilken bör ansluta sig en barnpensionering.

Af en närmare undersökning framgår, att arbetarnes familjer äro
i hög grad i behof af det understöd, som genom en försäkring kan
beredas. Bland de vuxna personer, som i vårt land erhålla fattigunderstöd,
är antalet qvinnor mer än dubbelt så stort som antalet män. Af
qvinnorna åter är nära hälften enkor. Antalet enkor, som åtnjuta understöd,
är således ungefär lika stort som alla de manliga understödstagarnes.
Icke mindre än 40 proc. af alla dem, som från den allmänna
fattigvården erhålla understöd, utgöras af barn under 15 års ålder, och
af dessa äro omkring en tredjedel »direkt understödda», d. v. s. äro
fader- och moderlösa.

Att behofvet. af hjelp åt arbetarefamiljerna är synnerligen trängande,
bär ock på ett otvetydigt, sätt kommit till uttryck i de af arbetarne
sjelfva och arbetsgifvarne bildade pensionsföreningar och andra liknande
inrättningar. Der har nemligen fullt ut lika stor hänsyn tagits till enkornas
och de efterlefvande barnens som till arbetarnes egen pensionering.
Vid hittills utfärdade lagar och afgifna förslag beträffande skydd emot
följderna af olycksfall i arbetet har ock de efterlefvandes rätt och behof
allt mera uppmärksammats.

Såsom man äfven i Tyskland framhållit, synes derföre en arbetareförsäkring
icke blifva af verklig betydelse, derest icke genom densamma
tillika sörjes för arbetarnes familjer, och enligt komiténs åsigt blifver
en dylik utvidgning af försäkringen, der denna från början afsett allenast
arbetarne sjelfva, förr eller senare nödvändig.

51

Det är uppenbarligen af största vigt, att man, då första steget tages
till genomförande af en arbetareförsäkring, är fullt medveten om hvad
en fortsättning i den en gång påbörjade rigtningen kan innebära. För
industrien och näringarne är det af största betydelse, att redan från
början de ekonomiska konseqvenserna af det, som af dem fordras,
kunna öfverskådas, så att man icke till sist pålägger dem bördor, som
de icke kunna bära. Måste man stanna på halfva vägen, är det fara
värdt, att den med lagstiftningen åsyftade sociala verkan blifver förfelad.

Ur alla synpunkter torde det sålunda vara mest ändamålsenligt att
genast från början taga steget fullt ut. Försäkringen kan derigenom
jemväl byggas på enhetliga principer och sammanhanget mellan dess
olika delar göras mera organiskt, än som under andra förhållanden vore
möjligt.

Komiten har alltså föreslagit, att försäkringen skall omfatta äfven
hustrurna till försäkrade män, jemväl i det fall, att de icke innehafva försäkringspligtig
anställning, äfvensom faderlösa äkta barn.

För jemtörelsens skull vill komitén erinra, att den tyska lagstiftningen
ännu endast i högst ringa mån, eller allenast i lagarne om försäkring
för olycksfall i arbetet, sörjt för arbetarnes familjer. Orsaken
härtill torde hafva varit, att man i Tyskland, såsom det äfven i motiveringen
till lagförslaget angående invaliditets- och ålderdoms försäkringen
antydes, haft för afsigt att anordna en särskild enke- och barnpensionering,
men att man af flera skäl ansett sig böra uppskjuta denna fråga
till framtiden. '' &

I hufvudsak var det den enorma kostnaden, som afskräckte från
försöket, i det man beräknade, att en dylik pensionering för de 71/,
millioner manliga arbetare, som lagen omfattade, äfven med en så ringa"
enkepension som 60 mark och med en pension af 30 mark för hvarje
faderlöst. barn under 15 ar, skulle erfordra eu kostnad, motsvarande
120 millioner mark om året. Man ryggade tillbaka för att pålägga
näringarna och industrien denna ytterligare kostnad och önskade först
se, huruvida en dylik börda utöfver den, som redan pålagts och genom
den nya lagen ytterligare skulle tillkomma, verkligen kunde bäras. Man
ansag vidare, att de enskilda kassor och ''välgörenhetsinrättningar, som
ledan funnes, skulle, sedan mvaliditetslagen befriade dem från pensioneringen
af de manliga delegarne, blifva i stånd att verksammare än dittills
understödja behöfvande enkor och barn. Slutligen an föres äfven i motiveringen
till lagförslaget, att en ansenlig del af enkorna skulle i följd
åt lagen komma att få pension, alldenstund de < [vinliga arbetarne likaväl
som de manliga vore underkastade försäkringspligt.

Att emellertid det sista antagandet icke motsvarar verkliga förhållandet,
medgifves i de åtföljande beräkningarne, der det frambålles, att
försäkrade <| vinn or, då de ingå äktenskap, i regel äfven utträda ur för -

52

säkringen, och der man till och med antagit, att detta alltid vore fallet.
Också gifva lagens bestämmelser goda skäl för denna åsigt. Enligt
bestämmelsen i § 32 af lagen upphör nemligen all rätt till pension,
som grundats på föregående afgifter, om icke under fyra på hvarandra
följande kalenderår minst 47 veckoafgifter blifvit erlagda, och arbetaren
således icke under så lång tid haft försäkringspligtig anställning.
Å andra sidan stadgar § 30, att försäkrad qvinna, då hon ingår äktenskap,
har rätt att återfå hälften af de för henne erlagda afgifterna,
dock endast om sådana redan under fem år blifvit erlagda, och om hon
gör sina anspråk derå gällande inom tre månader efter äktenskapets
ingående. Då nu ingen qvinna, som inträder i äktenskap, kan med
säkerhet förutse, att hon i framtiden fortfarande skall blifva i stånd att
på stadgadt sätt upprätthålla sina anspråk, är det naturligt, att hon,
för att åtminstone ej förlora sina redan erlagda afgifter, skall gorå bruk
af den medgifna rättigheten och sålunda utträda ur försäkringen.

Enligt den tyska lagens bestämmelser är det således ej allenast
svårt för försäkrad qvinna i allmänhet, då hon ingår äktenskap, att
komma i åtnjutande af lagens välgerningar, utan hon rent af nödgas att
då utträda ur försäkringen, för att ej riskera förlusten af de redan erlagda
afgifterna, å Indika hon emellertid under alla förhållanden förlorar
den upplupna räntan.

Då af de qvinnor, som från början inträda i försäkringen, åtminstone
två tredjedelar en gång gifta sig, blifver lagen icke effektiv för
flertalet af dem, och förhållandet förbättras icke väsentligt af bestämmelsen
i § 31, enligt hvilken enka efter försäkrad man under vissa
vilkor eger återbekomma hälften af de för honom erlagda afgifterna.

Hvad nu blifvit anmärkt utgör otvifvelaktigt en af de svagaste
punkterna i den tyska invaliditetslagen och bär i hög grad bidragit
till framkallandet af det missnöje, hvarmed lagen både vid dess första
framträdande i form af förslag och sedermera efter dess genomförande
från flera håll emottagits. Man ansåg, att det under dylika
förhållanden med skäl kunde sättas i fråga, huruvida lagens tvång med
afseende på den qvinliga arbetaren vore berättigadt. Vidare framhölls,
att de pensioner, som af lagen utlofvades, och hvilkas minsta belopp
uppgår till omkring 100 kronor, för flertalet af de försäkrade qvinnorna,
såsom tjenstehjonen på landsbygden, vore så betydande, att man kunde
förutse, att många försök skulle göras, t. ex. genom ingående af skenbara
tjensteaftal, att kringgå lagens bestämmelser. Samma omständighet
skulle för öfrigt kunna hafva ett märkbart inflytande på äktenskapsfreqvensen
och medverka till osedliglietens främjande.

Man framhöll äfven att, om den föreslagna försäkringen afsåge att
tillgodose de arbetande klassernas behof, försörjningen af enkor och
barn åtminstone icke vore mindre nödvändig än pensioneringen af arbe -

53

tarne sjelfva. Såsom bevis härpå anfördes bland annat, att den allmänna
fattigvården vida mindre betungades af arbetarne än af deras
enkor och efterlemnade barn. Från flera håll förklarades till och med
en lag om enke- och barnpensionering såsom ännu mer trängande än
en arbetarepensionering.

Enligt de beräkningar, som komitén låtit anställa, skulle försäkringen,
derest komiténs förslag vinner bifall, i början komma att omfatta
omkring 704,000 personer mellan 18 och 55 års ålder, således
ungefär 35 proc. af landets hela arbetsdugliga befolkning af samma ålder
och omkring 15 proc. af befolkningen i sin helhet. Af detta antal äro
348,000 män och 356,000 qvinnor, och af dessa senare omkring 169,000
hustrur utan försäkringspligtig anställning.

De , försäkrades fördelning i olika hufvudgrupper af yrken skulle
blifva ungefär följande:

Manliga försäkrade:

Tjenstehjon....................	........... 69,000	personer
Stattorpare (incl. gifta drängar).........................	........... 32,000	»
Arbetare med uppgifvet yrke ................................	........... 124,000	»
)) utan » » ...............	........... 63,000	»
Arbetsförmän och bokhållare vid yrkena .........	............ 16,000	)>
Handelsbokhållare och biträden ...	.......... 11,000	»,
Sj ömän .....................................................	........... 23,000	»
Jemvägspersonal och öfriga....................................	........... 10,000	»

Summa 348,000 personer.

Qvinliga försäkrade:

Tjenstehjon................................................................................ 165,000 personer

< )friga qvinnor med försäkringspligtig anställning..... 22,000 »

Gifta » utan » » 169,000 »

Summa 356,000 personer.

Jör erhållande åt närmare uppgifter härutinnan hänvisas till del II
af komiténs betänkande och de densamma bilagda tabellerna. De nu
anförda siffrorna äro endast approximativa, emedan den direkta yrkesräkningen,
hvilkens resultat återfinnas i de nämnda tabellerna, afser femårig3''
åldersgrupper, och således antalen 18—20-åringar kunnat endast
approximativI iippskattas.

54

Efterhand ökas antalet försäkrade derigenom, att åldersklasserna
55—70 år tillkomma, och kan man antaga, att deras totalantal, bortsedt
från inflytandet af fluktuationerna inom folkmängden i dess helhet,
skall stiga till något öfver 875,000 personer, hälften män och hälften
qvinnor, af de senare hälften hustrur utan försäkringspligtig sysselsättning.

I fråga om försäkringens omfattning återstår det för komitén endast
att redogöra för den ställning, försäkringen lämpligast bör intaga till
dem, som, innan de blifva pensionerade eller aflida, utträda ur försäkringen
vare sig genom öfvergång till sjelfständig yrkesutöfning eller
till sysselsättning, som icke medför försäkringspligt, eller på annat sätt.

Undersöker man förhållandet härutinnan vid de för vissa arbetare
redan inrättade privata pensionskassorna, finner man, att den, som
lemnar en anställning, hvilken medfört medlemskap i kassan, i regel på
samma gång också går förlustig sin pensionsrätt. På sin höjd återbetalas
vid utträdet ur kassan de erlagda afgifterna eller någon del deraf,
och endast om den försäkrade under en längre tid varit medlem af
kassan, kan det understundom förekomma, att han får behålla sin pensionsrätt
eller åtminstone kan genom fortsatt erläggande af afgifter upprätthålla
densamma. ''

Detta medför ej några större olägenheter i fråga om sådana kassor,
hvilkas delegare i följd af särskildt fasta arbetsförhållanden i regel
under hela sin arbetsdugliga tid qvarstanna i kassan och endast undantagsvis
lemna densamma. Den försäkring åter, som här är i fråga,
omfattar emellertid icke blott en mindre, skarpt begränsad yrkesgrupp,
utan eu mängd yrken af olika beskaffenhet, der det alldeles icke hör
till undantagsfallen, att eu försäkrad lemnar försäkringen genom att
öfvergå till en annan lefnad sställning. Någon egentlig statistik angående
hithörande förhållanden existerar visserligen icke. Af de siffror,
som den af komitén föranstaltade och för kostnadsberäkningen erforderliga
yrkesräkningen lemnat, framgår emellertid, att af alla försäkrade
mellan 25 och 55 år i medeltal ungefär 2 proc. årligen afgå ur försäkringen
af annan anledning än inträffad invaliditet eller dödsfall. I
följd häraf hafva af alla dem, som vid 18—20 års ålder inträdt i försäkringen,
vid 40 års ålder omkring en fjerdedel och vid 55 års ålder
45 proc., d. v. s. nästan hälften lemnat densamma, efter att hafva varit
försäkrade under i medeltal nära 20 års tick

Flertalet af dem, som sålunda lemna försäkringen i förtid, blifver
antingen sjelfständiga yrkesidkare (mindre jordegare, handtverkare, jordlöpare
o. d.) eller ock lösa arbetare i förut angifven mening. De komma

55

derföre understundom icke i bättre ekonomisk ställning än förut, och
förlusten af hvad de betraktat såsom besparingar för framtiden måste
kännas synnerligen hård.

Dessa missförhållanden torde icke kunna afhjelpas endast derigenom,
att den försäkrade återfår de inbetalda afgifterna. Försäkringen skulle
ändock blifva utan nytta för nästan halfva antalet försäkrade, och man
kunde då med skäl ifrågasätta berättigandet af lagens tvång.

I Tyskland bär man till en del beaktat dessa förhållanden, i det
man stadgat, att på förut inbetalda afgifter grundade pensionsanspråk
upphöra först, då de under fyra på hvarandra följande kalenderår erlagda
afgifternas antal understiger 47. Uppenbarligen är detta medgifvande
tillräckligt, då det gäller kortare afbrott i försäkringsförhållandet. För
öfriga fall är den frivilliga försäkring afsedd, som lagen under vissa
vilkor tillåter. För att försäkringen skall kunna frivilligt fortsättas,
fordras emellertid, att den försäkrade skall erlägga, förutom dubbla
vanliga afgiften eller både arbetsgifvarens och arbetstagarens andelar,
jemväl en mindre tilläggsafgift, motsvarande värdet af statsbidraget.
Från* tilläggsafgiften äro dock mindre yrkesidkare, Indika icke hafva
någon eller högst en aflönad arbetare, befriade. Dessutom kan vid frivillig
försäkring ej mer än en enda löneklass komma till användning.

Huruvida denna frivilliga försäkring skall få så stor användning,
att ofvan anmärkta missförhållanden derigenom afhjelpas, är naturligtvis
svårt att afgöra, men det synes icke vara sannolikt. Till och med i
motiven till den tyska lagen finnas antydningar i denna rigtning. För
jordtorpare eller mindre handtverkare torde erläggandet af dubbla afgiften
äfven utan tilläggsafgiften i allmänhet komma att kännas tillräckligt
betungande, för att de ej skola frivilligt fortsätta försäkringsförhållandet,
helst utsigten att en gång erhålla pension enligt de tyska
beräkningarne icke är större än sannolikheten att ej komma i åtnjutande
af sådan. I allt fall torde man minst kunna förvänta, att försäkringen
skall frivilligt fortsättas just af dem, Indika mest äro i behof af densamma.
Då härtill kommer att, såsom jemväl i Tyskland blifvit framhållet,
frivillig försäkring öfver hufvud icke bör förenas med obligatorisk,
synes det icke vara rådligt att i bär berörda afseende följa den tyska
lagens föredöme.

Enligt komiténs åsigt kan frågan om försäkringens ställning till
dem, hvilka utträda ur densamma genom öfvergång till sjelfständig
yrkesutöfning eller till anställning i annans tjenst, som ej medför försök
ringspligt, eller af annan anledning, icke lösas på ett tillfredsställande
sätt, derest man icke, så vidt möjligt är, ansluter sig till grundsatsen,
att den rätt,, som grundats pa redan erlagda afgifter icke förminskas
eller upphör derigenom, att den försäkrade för kortare eller längre tid
icke innehar för säkring ^pligtig anställning eller alldeles upphör att std i

56

försäkring spligt medförande arbetsförhållande. Denna grundsats har äfven
upptagits i komiténs förslag. Härigenom blifva de olägenheter som
ofvan antvdts, i hufvudsak afhjelpta. Enär försäkringen skall vara
obligatorisk, kommer nemligen, såsom statistiken visar, hufvudkontingenten
af dem, som inträda i försäkringen, att tillhöra åldern 18—19
år, under det att endast omkring en femtedel af alla försäkrade påbörja
försäkringsförhållandet vid senare ålder. Inträde i försäkringen
först efter uppnådda 25 års ålder är att betrakta såsom undantag, och
först vid denna ålder börjar den egentliga afgången ur försäkringen.
Då nu den försäkrade förvärfvar pensionsrätt efter fem års försäkringstid,
komma nästan alla, som varit försäkrade, att hinna förvärfva rätt
till pension, hvadan försäkringen i detta hänseende blifver fullt effektiv.
Endast för det ringa fåtal, som stått i försäkringspligtigt arbetsförhållande
under kortare tid än fem år, blifver försäkringen ej af annan
betydelse, än att de kunna erhålla pension vid invaliditet orsakad af
olycksfall, som inträffat under den tid, då försäkringspligtig anställning
innehafts. För dessa personer torde dock försäkringen i allmänhet ej
hafva varit afsedd.

Genom antagandet af nämnda grundsats kommer försäkringen ock
att få väsentlig betydelse för dem, som eljest i regel icke af densamma
omfattas.

Sålunda torde en stor del af de så kallade lösa arbetarne komma
i åtnjutande af försäkringens fördelar, enär det endast fordras, att de
under hela sin arbetsdugliga tid stått i försäkringspligtigt arbetsförhållande
under sammanlagdt 260 veckor, hvarvid må erinras, att enligt
komiténs förslag äfven tillfällig sysselsättning hos eu och samme arbetsgivare
under alla söckendagar i eu kalendervecka medför försäkringspligt.
Det är icke osannolikt, att, då insigten om försäkringens betydelse
blifvit. allmännare utbredd, man äfven skall söka göra sig densammas
fördelar till godo genom åstadkommande af varaktigare och
mera fasta arbetsförhållanden.

För jordtorparnes klass kommer försäkringen jemväl att få stor
betydelse. Såsom förut framhållits, gifver fattigvårds sta tis tiken vid
handen, att denna klass med afseende på behofvet af understöd intager
en mellanställning emellan de yrken, som om hittas af försäkringen, och
de sjelfständiga yrkesidkarne. Enligt tillgängliga statistiska uppgifter
angående åldersfördelningen vid 1890 års slut, finner man, att mer än
90 % af dem, som hänföras till denna yrkesgrupp, inträda i densamma
först efter uppnådda 25 års ålder, och att knappast mer än en tredjedel
inträder i yrkesgruppen före 30 års ålder. Då det torde få antagas,
att flertalet af dessa så kallade jordtorpare derförinnan varit tjenstehjon
eller statkarlar, är det tydligt, att ett stort antal af dem redan förut
varit försäkrade tillräckligt länge för att hafva förvärfvat sig pensionsrätt.

57

Liknande förhållanden göra sig, ehuru i mindre grad, gällande
äfven i fråga om innehafvare af mindre jordbruk samt arrendator.
Icke få af desse hafva under sina yngre år innehaft försäkringspligtig
anställning, och en del af dem torde jemväl sedermera bredvid siit eget
jordbruk hafva sysselsättning hos annan jordbrukare och derigenom
efterhand förvärfva pensionsrätt eller vidare förkofra den rätt, som redan
vunnits.

Hvad de mindre handtverkare och handlandena angår, torde det
endast undantagsvis förekomma, att de ej genom föregående anställning
såsom gesäller, handelsbiträden e. d. hunnit förvärfva pensionsrätt.

Tager man härjemte i betraktande, att många qvinlig a tjenstehjon
genom giftermål med personer, som ej tillhöra försäkringen, komma
att utträda ur densamma med bibehållande af redan förvärfvad pensionsrätt,
torde man kunna med fog påstå, att försäkringen genom antagandet
af ofvannämnda grundsats skall lända till fördel för många andra klasser
af samhället än dem, för hvilka den egentligen är afsedd. Nästan hälften,
eller 45 %, af dem, som hvarje år inträda i försäkringen, blifver en
gång antingen sjelfständige yrkesutöfvare eller ock så kallade lösa arbetare.
Då försäkringen kommer i full verksamhet, kan antalet af alla
dem, som ej vidare äro försäkringspligtige men hafva rätt till pension,
uppskattas till omkring 250,000 personer, oafsedt dem, som redan erhållit
pension. Medelbeloppet af de pensioner, till hvilka dessa utanför
försäkringen stående äro berättigade, utgör resp. 150, 100 och 70 kronor
för de tre pensionsklasserna.

Under sådana förhållanden kan man ej med fog påstå, att försäkringen
skulle i något hänseende vidga klyftan emellan de olika samhällsklasserna.
Det kommer nemligen alltid att äfven inom andra klasser
af samhället än arbetsklassen finnas ett stort antal personer, som förut
tillhört försäkringen och en gång komma att erhålla pension.

Det förtjenar slutligen framhållas, att meranämnda grundsats
kan antagas, utan att försäkringens soliditet äfventyras, just derföre
att försäkringen skall vara obligatorisk. Det är nemligen då möjligt
att öfverskåda åldersfördelningen bland dem, som skola tillhöra försäkringen,
och att med tillräcklig noggrannhet beräkna inflytandet af de
vigtigaste faktorer, som härvid komma i fråga. Missbruk och bedrägerier
låta naturligtvis äfven under sådana förhållanden tänka sig men
blifva åtminstone icke större än under andra förutsättningar. Redan den
omständigheten, att genom komiténs förslag hufvudanledningen till dessa
missbruk, eller farhågan att gå miste om förvärfvad pensionsrätt, i de
flesta fall blifvit undanröjd, talar mer än tillräckligt för denna mening.

58

Komitén öfvergår härefter till frågan, af hvem kostnaden för försäkringen
hör bestridas, äfvensom till åtskilliga i sammanhang med beräkningarne
öfver denna kostnad stående spörsmål.

Att de försäkrade böra bidraga till bestridande af kostnaden af
försäkringen, anser komitén icke behöfva närmare motiveras. Försäkringen
afser nemligen närmast att befrämja deras intressen. Resultaten af
densamma böra ock framstå för dem icke allenast såsom en ersättning
för deras förbrukade arbetskraft, utan ock såsom produkter af deras egna
besparingar. Afvikelser från grundsatsen, att det är äfven individens
pligt att sörja för den ovissa framtiden, skulle utan tvifvel leda till de
betänkligaste konseqvenser. De afgifter, hvilka enligt komiténs förslagskola
upptagas af de försäkrade, torde ej heller vara mera betungande,
än att de motsvara den sparförmåga, som kan och bör förutsättas.

Lika tydligt torde det emellertid vara att, derest försäkringen skall
lemna ett nöjaktigt resultat, kostnaden för densamma blifver så stor,
att den ej kan helt och hållet bestridas af de försäkrade sjelfve. Inom
de samhällsklasser, för hvilka försäkringen är afsedd, är den ekonomiska
bärkraften ringa, och särskild! vid en obligatorisk försäkring är det af
vigt att icke ålägga större bördor, än som utan svårighet kunna bäras.

Enligt komiténs åsigt bör en del af kostnaden för försäkringen
bestridas af de försäkrades arbetsgivare. Försäkringen kommer nemligen
att för dem innebära eu aflösning af skyldigheter, som åligga dem
på grund af gällande lagstiftning eller äfven derförutan alltmer erkännas,
samt att för dem medföra direkta fördelar.

Bestämmelserna i gällande lag angående arbetsgifvares skyldighet
att underhålla och vårda arbetstagare, som blifvit till arbete oförmögen,
äro synnerligen sparsamma, men visa dock, att grundsatsen om en sådan
skyldighet icke är alldeles okänd, åtminstone i fråga om mera fasta
arbetsförhållanden. Legostadgan den 23 November 1833, § 6, förpligta!-husbonde att till en del på egen bekostnad vårda insjuknadt tjenstehjon
och föreskrifver i § 7, att husbonde ej må förskjuta det tjenstehjon, som
oafbrutet troget och väl tjent ifrån sitt trettionde år och till dess det
för ålderdom kommit i den belägenhet, att ingen med dess tjenst kan
vara belåten, utan åligger det husbonden att draga försorg, att sådant
berömvärdt tjenstehjon till sin död har skälig utkomst och skötsel, mot
den betjening det kan uträtta. Sjölagen den 12 Juni 1891 innehåller
ock flere stadganden angående rederiets pligt att i vissa fall lemna
understöd åt sjöman, som insjuknar eller skadas i tjensten. Dessutom
finnas vid sjömanshusen i riket understödskassor, till hvilka jemväl redarne
måste bidraga. Hvad bergshandteringen angår, var enligt Hammarsmedsordningen
den 26 Augusti 1823 hvarje bruksegare skyldig att
bidraga till en hufvudsakligen för understöd åt gamla smeder och deras
enkor i hvarje bergstingslag bildad hammarsmedskassa; hvarjemte smed,

51)

hvilken drabbades under arbetet af någon olycka af våda eller angreps
af sjukdom, som gjorde honom oförmögen till arbete i mer än tre veckor,
egde af sin husbonde åtnjuta visst understöd. Genom förordningen
den 20 September 1 doft om utsträckt frihet för bergshandtering en hafva visserligen
förut gällande hammarsmeds- och masmästareordningar blifvit
upphäfda, men befintliga hammarsmeds- och masmästarekassor skola
dock af delegarne fortfarande förvaltas och för kassornas ändamål
användas.

Enligt förordningen den 9 Juni 1871 angående fattigvården är husbonde
under den tid, arbetsaftalet gäller, pligtig ansvara för försörjningen
af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, bruks-, handtverks- och
grufvearbetare äfvensom af deras hustrur och hemmavarande minderåriga
barn. Samma förordning stadgar ock att, om vid fabriks-, bruks-,
eller grufegendom inom fattigvårdssamhälle å landet rörelse idkas i den
utsträckning, att dervid begagnas ett större antal arbetare, som utgöra
egna matlag, eller om innehafvare af jord å landet i sin tjenst antagit
statfolk, och sådant finnes för fattigvårdssamhället medföra väsentligt
större tunga än som motsvaras af de bidrag, egendomsinnehafvaren
eljest skall lemna, denne är pligtig att derutöfver utgifva särskildt tillskott,
enligt närmare angifna grunder.

Det ansvar, lagen sålunda i vissa fall velat ålägga arbetsgifvaren,
har efter hand förlorat sin praktiska betydelse derigenom, att arbetsaftalen
numera i fråga om arbetarne i den egentliga industrien vanligtvis
afse obestämd tid samt öfver hufvud bandet emellan arbetsgivare
och arbetstagare blifvit lösare. Arbetsgivarens moraliska skyldighet
att draga närmare försorg om arbetaren, än som betingas af sjelfva
arbetsaftalet, skulle nu enligt komiténs åsigt, för att bättre motsvara
vår tids förhållanden, fullgöras derigenom, att arbetsgifvarens bidrag
till försäkringen utginge i proportion till den tid, arbetaren innehaft
anställning. Tillvaron af en sådan skyldighet har jemväl alltmera af
arbetsgifvarne sjelfve etkänts, hvilket ådagalägges deraf, att åtskilliga
pensionskassor inrättats, hvilka till stor del af arbetsgifvarne underhållas.

En särskild ställning intaga de s. k. olycksfallen i arbetet. Enligt
gällande allmän lag är i vårt land arbetsgifvaren icke skyldig att lemna
ersättning för den genom dylika olycksfall uppkomna skada i annat fall,
än att han visas hafva varit till skadan vållande, vare sig uppsåtligen
eller genom åsidosättande af den aktsamhet, han bort iakttaga. Genom
lagen den 12 Mars 1886 har emellertid inom ett särskildt slag af industriel
verksamhet, nemligen jern vägsdriften, arbetsgifvarens skadeståndsskyldighet
i här ifrågavarande afseende blifvit utsträckt derhän, att
derest någon, som är anstäld i jern vägens tjenst eller arbete, under förrättandet
deraf varder i följd af jern vägsdrift dödad eller skadad, jernvägens
innehafvare skall vara skyldig gälda skadestånd, der icke lian,

60

som skadan led, genom öfverträdelse af gällande föreskrifter eller annan
grof vårdslöshet sjelf ådragit sig skadan. Grundsatsen om arbetsgifvarens
skyldighet att i vidsträcktare mån än hittills draga försorg om
arbetare, som skadats genom olycksfall i arbetet, eller deras efterlefvande
blef ock, beträdande åtminstone den större och farligare industrien,
erkänd af 1884 års komité, enligt hvilkens förslag arbetstagarne
skulle fritagas från alla utgifter för olycksfallsförsäkringen. Vid behandlingen
i Riksdagen af Kongl. Maj:ts på detta förslag hufvudsakligen
grundade proposition angående en obligatorisk olycksfallsförsäkring var
man ock i allmänhet ense om nämnda skyldighets utsträckande, och
meningsskiljaktigheten gälde egentligen endast frågan, om en obligatorisk
försäkring vore den lämpligaste formen härför. Utvecklingen af
olycksfallsförsäkringen i de enskilda bolagen, i hvilka, såsom ofvan
nämnts, i November 1892 omkring 68,000 arbetare voro, mestadels genom
arbetsgifvarnes försorg och på deras bekostnad, kollektivt försäkrade,
tyder på, att arbetsgifvarne sjelfve alltmer insett sin pligt att
bättre än hittills sörja för de genom olycksfall i arbetet skadade eller
deras behöfvande efterlefvande. Den af komitén föreslagna försäkringen
sörjer äfven för olycksfall i arbetet. Utgiften härför kommer att motsvara
ungefär en åttondedel af hela kostnaden för försäkringen, hvadan,
om man så vill, härigenom en fjerdedel af arbetsgifvarnes bidrag enligt
komiténs förslag kan sägas vara motiverad.

Redan på grund af hvad sålunda blifvit anfördt torde skäl nog
föreligga för att låta en del af försäkringens kostnad bestridas af arbetsgifvarne.
Ännu mera framgå dock rättvisan och billigheten häraf, om
man tager i betraktande de direkta fördelar, som genom försäkringen
komma att arbetsgifvarne tillskyndas.

Onekligen är det arbetsgifvarne, som hafva det närmaste intresset
af försäkringens sociala verkan, och det är tydligt, att det för utvecklingen
af känslan af samhörighet och gemensamhet i intressen mellan
arbetsgifvarne och arbetarne är af största betydelse, att de gemensamt
bära bördan.

Den minskning af fattigvårdskostnaderna, hvilken genom försäkringen
beredes, kommer företrädesvis arbetsgifvarne till godo. På grund
af statistikens bristfällighet är det ytterst svårt att vinna en föreställning
om det belopp, som härvid kommer i fråga. Med ledning af 1884
års komités undersökning angående fullt försörjda fattighjon i riket år
1885, har komitén dock sökt åstadkomma en uppskattning af detta belopps
storlek.

Under år 1885 utgjorde hela antalet fullt försörjda fattighjon i
rundt tal 55,000. Med en medelkostnad för en hvar af 90 kronor om
året, uppgick hela den årliga kostnaden för dem till nära 5 millioner
kronor eller 55 proc. af årets samtliga utgifter för fattigvården, hvilka

61

belöpte sig till 9 millioner kronor. Antages försäkringen hafva varit i
verksamhet så länge, att den hunnit göra sitt inflytande fullt gällande,
torde man utan att göra sig skyldig'' till öfverdrift kunna påstå, att alla
de personer, livilka först efter uppnådda 55 års ålder erhållit full fattigförsörjning,
då icke skulle varit i behof af sådan, äfvensom att en fjerdedel
af kostnaden för försörjningen af barn under 15 års ålder skulle
inbesparats. Den allmänna fattigvården skulle således fritagas från att
fullt försörja 22,000 personer och den årliga kostnaden för densamma
minskas med omkring 2 millioner kronor. Antager man derjemte, att
försäkringens verkan i fråga om de fattighjon, som icke erhålla full
försörjning, är proportionel mot den nyssnämnda, skulle hela fattigvårdstungan
minskas med 40 proc. eller 3,600,000 kronor. Hänförd till
kostnaden för fattigvården år 1890, hvilket år komiténs beräkningar afse,
skulle minskningen utgöra mera än 4 millioner kronor. Då försäkringens
verkan emellertid icke genast utan endast så småningom kommer
att i full omfattning framträda, skulle dess genomförande i närvarande
stund ej medföra större minskning i fattigvårdskostnaden än 1,800,000
kronor eller en tredjedel af arbetsgifvarnes bidrag, hvilket komme att
uppgå till ungefär 51/2 millioner kronor.

Det är uppenbart, att icke alla arbetsgivare komma att draga fördel
af denna lindring i fattigvårdstungan i proportion till deras nuvarande
utskylder för den allmänna fattigvården, och det är naturligtvis
ytterst svårt att öfver hufvud angifva, hvilka klasser af befolkningen
häraf skola hafva största vinsten. Af intresse är emellertid att undersöka
förhållandet emellan städerna och landsbygden i detta hänseende.
Antalet personer öfver 15 års ålder, hvilka tillhöra de af försäkringen
omfattade klasserna, uppgick enligt 1890 års folkräkning — dervid personer
emellan 15—18 år och ett fåtal öfver 70 år inberäknats — till
868,000, af hvilka 587,000 kommo på landsbygden och 281,000 på städerna.
Man kan derföre beräkna, att omkring 2 :i af de försäkrade
komma att tillhöra landsbygden och Va städerna. Fattigvårdskostnaden
uppgick under år 1890 till 6Va millioner kronor å landsbygden och 4
millioner kronor i städerna. Landskommunerna skulle således för sin
fattigvård komma att hafva omkring 25 procent större fördel af försäkringen
än stadskommunerna.

Slutligen torde det äfven böra framhållas, att de mindre, sjelfständige
yrkesidkare; hvilka förut varit underkastade försäkringspligt, icke
endast hafva förmånen att få behålla sin förvärfvade pensionsrätt och
att således draga fördel af de afgifter, som deras arbetsgivare eu gång
för dem erlagt. Deras pensionsrätt blifver ock, såsom längre fram skall
visas, större, än som svarar mot .värdet af alla för dem erlagda afgifter.
För att betäcka den förlust, som eljest skulle härigenom uppstå för
(ifrige försäkrade, är enligt komiténs förslag en del af statsbidraget

62

afsedt. De klasser af befolkningen, som måhända skulle svårast betungas
af försäkringen, komma således äfven att åtnjuta motsvarande
fördelar af densamma.

På grund af ofvan anförda skäl har komitén ansett det rättvist och
billigt, att arbetsgitvarne bidraga till bestridande af kostnaden för försäkringen,
och har komitén föreslagit, att detta bidrag skall utgå med lika
stort belopp som det, hvilket arbetstagare hafva att i försäkring saf gifter
erlägga.

Under det alltså den hufvudsakliga kostnaden för försäkringen enligt
komiténs förslag skall drabba de försäkrade sjelfve och deras arbetsgifvare,
har komitén dock hållit före, att bidrag till bestridande af denna
kostnad bör lemnas äfven af statsverket. Enligt komiténs åsigt bör
detta bidrag icke sättas till ett mer eller mindre godtyckligt belopp
utan bestämmas efter en enhetlig och naturlig princip. Denna princip
synes kunna härledas ur försäkringens egenskap af att vara obligatorisk.
Det blifver nemligen då nödvändigt att anordna försäkringen på sådant
sätt, att de försäkrade erhålla all den valuta för de erlagda afgifterna,
som försäkringen af ser att gifva.

Lemnar man den nuvarande generationen å sido, komma de försäkrade
att allt framgent inträda i försäkringen vid en ålder, som i
medeltal ligger emellan 18 och 20 år. För alla dessa, således för alla
kommande generationer, kunna afgifterna uppenbarligen icke sättas högre,
än som svarar mot de försäkrades inträdesålder. Arbetsgifvarnes
och de försäkrades bidrag få derföre tillhopa icke öfverstiga detta belopp.

Det är emellertid tre förhållanden, som göra, ''att de sålunda fixerade
afgifterna icke blifva tillräckliga för bestridandet af hela kostnaden
för försäkringen, sådan denna af komitén föreslagits.

Hvad först förvaltningen beträffar, torde staten böra sörja för,
att ej någon del af de obligatoriskt ålagda afgifterna måste användas
till bestridande af kostnaden för förvaltningen af försäkringens angelägenheter.
Visserligen är den kostnad, som härför erfordras, obetydlig
i förhållande till kostnaden för hela försäkringen. Den har nemligen
beräknats komma att utgöra endast omkring 2 proc. deraf. Särskildt
under de första åren af försäkringens verksamhet skulle densamma emellertid
otvifvelaktigt komma att för den icke sakkunnige synas alltför stor
i förhållande till de öfriga då ännu obetydliga försäkringsutgifterna.
Med kännedom om det missförstånd, för hvilket den tyska riksförsäkringen
till och med i sitt hemland varit utsatt härutinnan, torde det
jemväl af rent sociala skäl vara lämpligast att alldeles afskilja förvaltningskostnaden
från utgifterna för sjelfva försäkringen.

Vidare har komitén, såsom nämndt, föreslagit, att försäkringen genast
från början skall omfatta alla dem, som då stå i försäkringspligtigt
arbetsförhållande, men ännu ej fylt 55 år. För att desse må komma

63

i åtnjutande af försäkringens fördelar, skulle rätteligen högre utgifter
vara erforderliga för dem än för kommande generationer. Då emellertid
dessa försäkrade icke böra lida deraf, att försäkringen ej förr kommit
till stånd, torde man vid en obligatorisk försäkring svårligen kunna
pålägga dem högre afgifter än de öfriga. Då de ej heller, sås om* i
Tyskland är fallet, skulle få räkna sig till godo någon del af den tid,
under hvilken de före försäkringens början stått i försäkringspligtigt
arbetsförhållande, kan det ännu mindre låta sig göra att för dem föreskrifva
särskilda afgifter, Indika för öfrigt skulle blifva mycket betungande
för de högre åldrarne. Ej heller vore det billigt att under sådana
förhållanden låta arbetsgifvarne betala halfva afgiften. En följd häraf
skulle sannolikt blifva, att många äldre arbetstagare förlorade sin anställning.

Den ytterligare kostnad, som för nämnda ändamål erfordras, är icke
så obetydlig, att den skulle kunna jemn! fördelas på alla försäkrade.
Ville man nemligen i motsvarande proportion höja alla afgifter, skulle
denna förhöjning utgöra nästan 25 proc. af afgiftsbeloppen. Derigenom
pålades alla kommande generationer en afgift, af hvilken en femtedel utgjorde
afbetalning å den skuld, som uppstått derigenom, att från början
personer emellan 20 och 55 ''år medtagits i försäkringen.

Då det således hvarken kan komma i fråga att låta dessa 20—55-åringar, som vid försäkringens början i densamma intagas, betala högre
afgifter än de öfrige, ej heller att för deras skull och till endast deras
fördel pålägga de kommande generationerna af försäkrade och deras
arbetsgivare en särskild börda, och då det dessutom måste betraktas
såsom ett vigtig^ statsintresse, att äfven den nuvarande generationen
under försäkringen inbegripes, har komitén föreslagit, att statsverket skall
bestrida sä stor del af försäkringens kostnad, som erfordras för att den
nuvarande generationen skall kunna intagas i försäkringen på samma vilkor,
som öfrige försäkrade.

Slutligen är det ännu en omständighet, som i kostnaden för försäkringen
vållar en ökning, hvilken icke kan åläggas de försäkrade. Såsom
redan blifvit framhållet, har komitén nemligen ansett det såsom ett
särdeles vigtig! företräde hos sitt förslag, att enligt detsamma försäkrad,
som utträder ur försäkringen i följd af öfvergång till ej försäkringspligtig
sysselsättning, i regel icke förlorar sin pensionsrätt.
Genom dylikt utträde i förtid går emellertid pensionsfonden förlustig
afgifterna för den återstående tiden, och denna förlust uppväges icke till
fullo åt den vinst, som uppstår derigenom, att pensionens belopp ej
vidare ökas. Den brist, som sålunda uppstår, bör billigtvis icke täckas
åt dem, som under hela sin arbetstid qvarstanna i försäkringen. Bristen
är visserligen obetydlig och uppgår i följd deraf, att hustrurna till försäkrade
män medtagits i försäkringen, ej till mera än knappast 6 proc.

64

af hela kostnaden. Då emellertid äfven här ett vigtigt statsintresse är
i fråga, har komitén föreslagit, att jemväl denna del af kostnaden skall
af statsverket bestridas.

Ehuru komitén, såsom ofvan nämnts, ansett, att kostnaden för förvaltningen
bör af statsverket öfvertagas, har komitén dock trott sig böra
göra ett undantag i fråga om den godtgörelse för skrifmaterialier, postporto
och skrifvarehjelp, som pensionsnämndernas ordförande ega åtnjuta.
För att vinna en afsevärd förenkling af förvaltningsbestyren har
komitén nemligen föreslagit, att denna godtgörelse skall lemnas af vederbörande
kommun.

I följd af det sätt, hvarpå komitén sålunda föreslagit fördelningen
af försäkringskostnaden, kommer försäkringen att sönderfalla i två från
hvarandra skilda delar. Den ena delen bildar så att säga den egentliga
pensionskassan, byggd på grundvalen af ömsesidighet samt med de försäkrade
och, om man så vill, deras arbetsgivare såsom delegare. Inom
denna kassa skola afgifterna alltjemt vara så afvägda, att de fullt motsvara
de kassan åliggande pensionsutgifterna, och i följd af statens bidrag
till kostnaden för den nuvarande generationens försäkring kunna
dessa utgifter beräknas efter den ålder, då inträde i försäkringen i medeltal
kommer att ega rum, eller efter åldersperioden 18—20 år. För
denna del af försäkringen har staten således ingen ansvarighet, utan kassans
delegare äro på samma gång dess garanter. I enlighet med hvad
ofvan blifvit framhållet, erhålla pensionerna till hälften karaktären af
att vara de försäkrades egna besparingar, till den andra hälften åter
att vara en af arbetsgifvarne lemnad ersättning för den till deras fördel
förbrukade arbetskraften. Kassans inkomster bestå således af de erlagda
afgifterna. Hvad som i hvarje ögonblick, sedan de löpande utgifterna
blifvit bestridda, af influtna utgifter jemte upplupna räntor tinnes disponibelt,
är kassans synbara behållning och kallas pensionsfonden. Denna
fond bör derföre alltid vara minst så stor, att den tillsammans med
kapitalvärdet af de afgifter, som i framtiden inflyta, fullt motsvarar kapitalvärdet
af alla kassan åliggande förbindelser. År fonden större, utgör
öfverskottet kassans verkliga behållning och kan efter omständigheterna
användas till afgift.ernas sänkande eller pensionsvilkorens förbättrande i
öfrigt eller för annat med kassans uppgift förenligt ändamål. År åter
fonden vid något tillfälle mindre, har kassan en brist, som bör af delegarne
fyllas. Pensionsfonden är således att betrakta såsom enskild
egendom, och dess medel få derföre icke användas till andra ändamål
än dem, som i försäkringslagen afses.

Bredvid den-na kassa och från densamma väsentligen skild står den
andra delen af försäkringen, som utgöres af statens bidrag och förvaltande
verksamhet. Såsom redan nämnts, skall staten ombesörja den
centrala förvaltningen och bestrida dermed förenade kostnader samt

65

erlägga det belopp, som fordras för att de äldre medlemmarne af den
nuvarande generationen, hvilka vid försäkringens början nödgas i densamma
inträda, ej skola behöfva erlägga högre afgifter än de öfriga,
och för att kassan ej skall lida förlust derigenom, att eu del af de försäkrade
genom öfvergång till ej försäkringspligtig sysselsättning utträder
ur försäkringen. Den form, under hvilken denna ersättning utgår, är
alldeles oberoende af de grunder, å hvilka kassan i öfrigt baseras, och
kan alldeles särskildt bestämmas.

Af den redogörelse, som komitén i del III af sitt betänkande lemnat
för den tyska lagstiftningen angående obligatorisk invaliditets- och
ålderdomsförsäkring, inhemtas, att jemväl i Tyskland kostnaden för
denna försäkring blifvit fördelad emellan de försäkrade sjelfve, deras
arbetsgifvare och riket. Det torde vara af icke ringa intresse att se,
på hvad sätt frågan om en dylik fördelning uppfattades i den tyska
riksdagen. Hvad arbetsgifvarnes bidrag angår, voro alla partier, med
undantag af det socialdemokratiska, ense om att arbetsgifvarne borde
öfvertaga åtminstone lika stor del af kostnaden för försäkringen som
de försäkrade sjelfve, och detta oaktadt arbetsgifvarne redan förut hade
att erlägga en tredjedel af kostnaden för sjukförsäkringen samt hela
kostnaden för olycksfallsförsäkringen. Den tyske arbetsgifvarens utgifter
för arbetareförsäkringen äro ock vida större än de, som enligt komiténs
förslag skulle åligga arbetsgifvaren i vårt land. Vidkommande åter
rikets bidrag, voro meningarne mycket delade. Till sjuk- och olycksfallsförsäkringen
hade dylikt bidrag ej lemnats. Det föreslogs nu, att
riket skulle erlägga 50 mark om året för hvarje utgående pension.
Särskildt bör härvid framhållas det socialdemokratiska partiets ställning.
Detta parti hade nemligen inlemnat motion att statens bidrag till hvarje
pension skulle utgöra 90 mark årligen i st. f. 50 mark, och att medlen
härtill skulle anskaffas genom en progressiv beskattning af inkomst,
som öfverstege 3,000 mark om året. Derjemte förklarade partiet i
riksdagen, att helst hela försäkringskostnaden eller så stor del deraf
som möjligt borde af staten bestridas antingen på nyss anförda sätt
eller eljest genom direkt eller allmän bevillning.

Det blef emellertid snart uppenbart, att icke något af riksdagens
öfriga partier, ej ens representanterna för de mindre näringsidkarne,
på h vil kas bistånd socialdemokraterna dock gjort sig räkning, kunde
samtycka till ett dylikt förslag. Det framhölls allmänt, att arbetaren
under dylika förhållanden skulle blifva statspensionär samt att hans
rättsliga ställning till arbetsgifvaren och staten skulle blifva eu väsentligen
annan, än den dittills varit. Arbetaren vore visserligen, likasom
samhällets öfriga medlemmar, en samhällets tjenare men icke statens i
samma mening som embete- och tjenstenit»nen. Att bereda arbetaren
ersättning för hans förbrukade arbetskraft vore något, som anginge

Nya A r bo t.-fors .-ko m i ten s bet. /. f,

66

endast honom sjelf och hans arbetsgivare, d. v. s. den som egde och
den som till sin fördel använde densamma. Det vore här icke fråga
om att omdana den offentliga fattigvården. Om ock en lindring af
fattigvårdstungan vore en följd af försäkringen, vore detta dock ej mer
än rätt och billigt. Att gå längre skulle vara ett principielt medgifvande
åt socialismen. En direkt beskattning för åstadkommande af
fattigförsörjning i vanlig mening läte försvara sig. En dylik beskattning
af de förmögnare klasserna för att bereda andra klasser af samhället
direkta ekonomiska fördelar, innebure deremot eu kränkning af
eganderätten. En mycket stor del af riksdagens ledamöter ville derföre
ej alls veta af något bidrag från statens sida.

Af regeringen framhölls bland annat, att det föreslagna riksbidraget
dels kunde betraktas såsom en ersättning för den genom försäkringen
minskade fattigvårdstungan och dels till sitt belopp vore så afpassadt,
att det endast motsvarade den ytterligare kostnad, som uppstode
derigenom, att de äldre medlemmarne af den nuvarande generationen
blefve delaktiga af försäkringen, utan att nödgas erlägga högre afgifter
än de öfriga.

Beträffande de principer, efter livilka för säkring saf gifter na böra bestämmas,
hafva olika åsigter gjort sig gällande. I Tyskland använder man
vid olycksfallsförsäkringen ett modifieradt s. k. »Umlageverfahren» eller
utdebitering ssystem, i det man årligen genom uttaxering å arbetsgifvarne
upptager hvad som erfordras för att bestrida de under året utgående
ersättningsbeloppen jemte vissa afsättningar till reservfond. Dessa afsättningar
aftaga emellertid procentvis hvarje år och upphöra, sedan
försäkringen varit i verksamhet i 11 år. Vid invaliditets- och ålderdomsförsäkringen
användes deremot en metod, som benämnts »Kapitaldeckungsverfahrem
och som består deruti, att afgifterna fixeras för kortare
perioder — den första 10 år och en hvar af de följande 5 år —
och att afgiftssumman under hvarje period motsvarar kapitalvärdet af
alla de pensioner, som beräknas skola under perioden beviljas, jemte
mindre, löpande utgifter. I Österrike åter har man användt metoden
med, fasta afgifter, enligt hvilken afgifternas storlek från början beräknas
så, att de icke vidare behöfva ändras i annan mån, än som betingas af
ökad statistisk erfarenhet. Vid denna metod äro afgifterna lika stora
antingen för alla försäkrade eller för större grupper af dem, t. ex. för
olika löneklasser, olika yrken o. s. v. Metoden med fasta afgifter användes
vid flertalet af våra pensionskassor och har lagts till grund vid
de flesta hittills framstälda förslag till obligatorisk ålderdomsförsäkring.

07

Den har äfven antagits af 1884 års komité uti dess förslag till obligatorisk
olycksfalls- och ålderdomsförsäkring.

Skilnaden emellan dessa olika metoder vill komité)! belysa genom
ett exempel och väljer för detta ändamål just den af komitén föreslagna
försäkringen. Antager man för enkelhetens skull, att statsbidraget utgår
efter de grunder, som angifvas i § 52 af komiténs förslag, och att ej
några afsättning^- till reservfond förekomma, så uppgå pensionsfondens
utgifter, när försäkringen kommit i full verksamhet och bortsedt från
inflytandet af tillväxten i rikets folkmängd och de försäkrades antal, till
2512 millioner kronor årligen. Dessa utgifter hafva från en obetydlighet
under de fem första åren så småningom stigit till nämnda belopp. Efter
omkring 25 års förlopp från försäkringens början utgöra desamma 11
millioner kronor och efter 80 års förlopp ofvannämnda belopp 251 ■>
millioner kronor, vid hvilket det sedermera kommer att förblifva.

Användes, såsom komitén föreslagit, metoden med fasta afgifter,
erfordras i början en afgiftssumma af 9Va millioner kronor om året. I
följd deraf att så småningom jemväl åldersklasserna 55—70 år inträda
i försäkringen, växer nämnda afgiftssumma till nära ll3/t millioner kronor
om året. Under försäkringens första period, d. v. s. under de första
80 åren, innan jemvigt emellan inkomster och utgifter inträdt, äro inkomsterna
större och under den allra första tiden betydligt större än
utgifterna, i följd hvaraf en fond, pensionsfonden, bildas, som vid periodens
slut bör vara så stor, att dess ränteafkastning jemte de inflytande
afgifterna sedermera jemnt räcker till att betäcka de löpande utgifterna.
Denna fonds ränteafkastning bör således efter de 80 årens förlopp utgöra
skilnaden emellan hela utgiftsbelÖppet, 25Va millioner kronor, och
afgiftssumman, 113/''* millioner kronor, samt för den skull uppgå till
13*4 millioner kronor årligen. Efter den af komitén antagna räntefoten
af 3''/i procent skulle pensionsfondens slutliga belopp alltså blifva omkring
393 millioner kronor.

Derest åter utdebitering ssystemet tillämpades, skulle afgifterna till en
början blifva högst obetydliga. Efter omkring 25 års förlopp blefve
de lika stora som efter nyss angifna metod med fasta afgifter och
komme derefter att växa, tills de efter 80 år från försäkringens början
vore nästan 2'' 4 gång så stora som de fasta afgifterna. Under den
följande tiden skulle de hålla sig vid detta höga belopp. I detta fall
bildas ej annan fond än på sin höjd eu reservfond, hvilkens belopp
naturligtvis kan på förhand godtyckligt begränsas.

Lägges slutligen »Kapitaldeckungsverfahren); till grund, börja afgifterna
äfven då med mycket ringa belopp och växa under den första
tiden alltjemt, tills de redan efter 50 år uppnå sitt maximum. Det
belopp, som då skulle årligen utdebiteras, uppgår till 20'' \ millioner
kronor, hvadan afgifterna enligt denna metod slutligen skulle blifva

68

nästan 1% gånger så stora som enligt metoden med fästa afgifter.
Under tiden liar en fond samlats, hvilkens rånte afkastning täcker de
återstående utgifterna eller 51/* millioner kronor. Fondens slutliga belopp
uppgår således i detta fall till 150 millioner kronor.

'' Att afgifterna för den af komitén föreslagna försäkringen, derest
någon af de båda senare metoderna användes, i början skulle blifva
obetydliga, beror naturligtvis derpå, att enligt komiténs förslag endast
de af den nuvarande generationen, som ej uppnått 55 års ålder, skulle
medtagas. I följd häraf och genom den s. k. väntetidens inverkan
blifver nemligen det belopp, som under de första åren kommer att såsom
pensioner utbetalas, relativt obetydligt. I Tyskland har man deremot
t. o. m. låtit personer, som fy It 70 år, inträda i försäkringen, hvarjemte
man medgifvit dem rätt att räkna sig förutvarande anställning till godo.
Der hafva således utgifterna för pensioneringen redan under de första
åren varit ganska betydliga.

Skilnaden emellan metoden med fasta afgifter å ena samt utdebiteringssystemet
och det s. k. >Jvapitaldeckungsverkehren» å andra sidan
ligger alltså deri, att man i de båda senare fallen låter de uttaxerade
afgiftssummorna mer eller mindre noggrann! rätta sig efter de löpande
utgifterna, i följd hvaraf ej någon fond eller ock endast en mindre
sådan samlas, under det att vid metoden med fasta afgifter en fast
medelafgift beräknas, som i början betydligt öfverstiger det direkta behofvet
och derföre gifver anledning till en starkare fondbildning. I
sistnämnda fallet hålla sig afgifterna nästan konstanta; i de båda andra
fallen deremot växa de, från en obetydlighet i början, efter 50—80 år
upp till omkring dubbelt så stora belopp som de fasta afgifterna, för
att sedermera allt framgent hålla sig vid den uppnådda storleken.

Den enda anmärkning af betydelse, som framstälts emot metoden
med fasta afgifter, har också afsett den jemförelsevis starka fondbildning,
som denna metod förutsätter, och hvilken i två hänseenden kan medföra
olägenheter. Å ena sidan har man befarat, att ett hopande af så stora
kapital, som här äro i fråga, skulle kunna medföra rubbningar i landets
ekonomiska förhållanden och särskildt inverka menligt på de produktiva
näringar, från hvilka de erforderliga medlen komme att tagas. A andra
sidan kunde fondbildningen innebära en viss tara för pensionskassan,
enär en väsentlig del af dess framtida inkomster skulle utgöras af
kapitalets ränteafkastning. Då jemvigt emellan utgifter och inkomster
uppnåtts, skulle nemligen afgifterna och räntorna å det samlade kapitalet
räcka till att bestrida utgifterna. Om nu en permanent nedsättning
af räntefoten inträffade, så att ränteafkastningen blefve mindre än den
beräknade, måste jemvigten återställas genom försämring af försäkringsvilkoren,
således genom höjning af afgifterna, minskning af pensionerna
eller dylikt.

69

Nämnda anmärkningar kunna emellertid enligt komiténs åsigt icke
tillmätas någon afgörande betydelse. De medel, som tagas från näringarne,
komma naturligtvis att direkt eller indirekt återgå till dem
antingen i form af kapitalplaceringar eller såsom utbetalningar till invalide
arbetare. De utgifter, som erfordras, äro för öfrigt så ringa, att
någon enskild näringsgren eller näringsidkare endast undantagsvis torde
komma att af dem väsentligen betungas.

Icke heller synes, att döma efter erfarenheten i vårt land, en
kapitalbildning af ofvan antydda dimensioner nödvändigt komma att
medföra rubbningar i landets ekonomiska förhållanden i allmänhet.
Under de senaste 20 åren har depositionsrörelsen i våra enskilda banker
ökats från 68 millioner kronor den 31 December 1871 till omkring
325 millioner kronor den 31 December 1892, samt de i sparbankerna
innestående medlen från 57 millioner kronor den 31 December 1870
till 300 millioner kronor samma dag år 1890. Ökningen var starkast
under första hälften af 1870-talet, då bankerna årligen fingo i medeltal
emottaga 28—29 millioner kronor. Likväl steg under denna tid depositionsräntan
och nådde under andra hälften af samma årtionde ett maximum.
Under 1880-talet. föll densamma och nedgick år 1890 till ett
minimum för att derefter åter stiga. Insättningarne voro under sistnämnda
period mindre betydande. Med beräkning af en medelräntefot
af 4 procent kan insättningen i alla dessa banker under de senaste 20
åren anslås till i medeltal något öfver 10 millioner kronor om året.

Jemförd med denna kapitalsamling, som under de senaste 20 åren
ökats från omkring 125 till mer än 600 millioner kronor, synes den af
komitén förutsatta fondbildningen af knappast 400 millioner kronor
under de följande 80 åren icke böra verka afskräckande. Bortsedt från
inflytandet af förändringar i folkmängden, kommer denna fondbildning
att ega rum på det sätt, att under de första fem åren 9*4 millioner
kronor influtna afgifter årligen afsättas. Derefter minskas oupphörligen
dessa afsättningar af pensionsafgifter, och efter omkring 25 år växer
fonden allenast genom räntevinstens läggande till kapitalet. Efter denna
periods utgång tagas äfven räntorna allt mer i anspråk för utgifternas
bestridande, till dess slutligen efter 60—80 års förlopp från försäkringens
början någon nämnvärd ökning af fonden ej ifrågakommer. Fondens
storlek utgör efter 10 års förlopp ungefär 100 millioner kronor, efter
40 år 300 millioner och efter 80 år 393 millioner kronor. Den hufvudsakliga
kapitalbildningen försiggår alltså under de 30—40 första åren
af försäkringens tillvaro.

För att göra sig en föreställning om den föreslagna kapitalbildningens
betydelse i allmänhet för penningemarknaden, kan man såsom ett
teoretiskt exempel tänka sig, att placeringen af de Överskjutande inkomsterna
skedde genom insättningar i ofvannämnda banker. Till de redan

70

befintliga depositionerna af mer än 600 millioner kronor skulle då
komma en serie direkta insättningar, hvilka i början utgjorde 912 millioner
kronor årligen, derefter blefve allt mindre och. efter 25 år alldeles
upphörde. Efter denna tid och intill dess 80 år från försäkringens
början förflutit skulle jemväl allt större del af räntan förbrukas, och
slutligen skulle någon ytterligare ökning af depositionssumman ej ifrågakomma.
I verkligheten komma pensionsfondens medel naturligen att
åtminstone till en del placeras på annat sätt. Af hvad som anförts
torde emellertid framgå, att den af komitén förutsatta fondbildningen
icke torde komma att inverka på penningemarknaden i så väsentlig
grad, som man understundom förmenat. Det förtjenar måhända omnämnas,
att äfven den tyska regeringen vid sitt. första förslag till en
invaliditets- och ålderdomsförsäkring valt samma metod, som den af
komitén föreslagna. 1 den tyska riksdagen visade sig dock farhågorna
för fondbildningens menliga inflytande vara så utbredda, att man för
att ej äfventyra lagförslagets förkastande måste slå in på den medelväg,
som »Kapitaldeckungsverfaliren)) innebär.

Vida vigtigare synes komitén frågan vara om fondbildningens betydelse
för ''pensionskassans egen soliditet och framtida bestånd. Kassans
inkomster skola nemligen till större eller mindre del utgöras af fondens
ränteafkastning, och kassans ställning är således i motsvarande grad
beroende af räntefotens vexlingar.

Vid det rena utdebitering ssystemet blefve kassan naturligtvis alldeles
oberoende af räntefoten, enär då någon fond icke komme att bildas,
utan för hvarje år just det belopp uttaxerades, som erfordrades för
bestridande af de löpande utgifterna. Äfven vid »Kapitaldeckungsverfahrem
blefve ränteafkastningen af relativt ringa betydelse, enär de
inflytande afgifterna, då jemvigtsläget uppnåtts, skulle utgöra 20V, men
den erforderliga ränteinkomsten endast 5V4 millioner kronor. Ränteafkastningen
skulle utgöra allenast 21 procent, men afgifterna 79 procent
af hela inkomsten.

Användes åter metoden med fasta utgifter, blifver förhållandet mycket
olika, allt efter sättet för afgifternas upptagande och allt efter som den
nuvarande generationen skall till större eller mindre del medtagas i
försäkringen Sålunda uppgår enligt komiténs förslag ränteinkomsten,
då jemvigtsläget inträdt, till 54 procent och utgifterna till 46 procent
af hela inkomsten. Om deremot alla, som fylt 20 år, då försäkringen
träder i kraft, från densamma uteslötes, i hvilket fall afgifterna vore
nästan tillräckliga för pensionskostnadens bestridande äfven utan bidrag
af statsverket, skulle ränteinkomsten uppgå till 64 procent af totalinkomsten.
För att taga ett ytterligare exempel skulle vid eu ålderdomsförsäkring,
der insättningarne gjordes på en gång vid födelsen, efter
en räntefot af 3V2 procent och med tillämpning af svenska dödlighets -

71

tabellen för åren 1871—1880, vid hvarje barns födelse 63 kronor 20
öre insättas för att en pension af 100 kronor skulle kunna lemnas från
60 års ålder. Då en dylik försäkring en gång trädt i full verksamhet,
komme emellertid endast 8 procent af den erforderliga inkomsten att
inflyta i form af afgifter, medan hela den öfriga delen eller 92 procent
måste åstadkommas genom förräntning af det samlade kapitalet. Denna
omständighet ådagalägger tydligt nog, hvarföre förslag af denna art
icke kunna hafva ledt till praktiskt resultat.

Utdebiteringssystemet och »Kapitaldeckungsverfaliren» hafva således
derutinnan ett företräde framför metoden med fasta afgifter, att kassans
inkomster vid de båda förra endast i ringa mån eller alls icke blifva
beroende af räntefotens vexlingar. Den af komitén föreslagna metoden
intager en mellanställning emellan alla dem, som härvid kunna ifrågakomma,
enär den slutligen erforderliga inkomsten enligt denna metod
kommer att till nästan lika stora delar bestå af direkt inflytande inkomster
och af räntemedel. Räntans fallande eller stigande kommer
derföre, för så vidt fråga är om mera varaktiga rubbningar, att äfven,
derest den af komitén föreslagna metoden följes, hafva ett afsevärdt
inflytande. För att kontrollera kassans ställning härutinnan och förebygga
allt för tvära ändringar i de gällande torsäkringsvilkoren äfvensom
för att draga nytta af den efter hand ökade statistiska erfarenheten,
har komitén derföre föreslagit, att kassans ställning periodvis och
minst hvart tionde är skall för säkring stekniskt prof vas. På sådant sätt
erhåller man tid efter annan insigt om kassans förmåga att fullgöra
sina förbindelser och blifver i stånd att i tid vidtaga de åtgärder, som
kunna finnas af nöden. I allt fall synes det komitén, som om den
af komitén antagna och vid beräkningarne följda räntefoten af 3'' >
procent såsom kassans utlåning sränta åtminstone för deu närmaste
tioårs-perioden skulle vara fullt betryggande.

Det företräde, som utdebiteringssystemet och det så kallade »Kapitaldeckungsverfahren»
onekligen hafva i fråga om kassans oberoende af
räntefotens förändring, synes sålunda komitén ej vara större, än att
jemväl vid metoden med fasta premier samma trygghet för kassans
framtida bestånd kan genom en vaksam kontroll ernås. De båda förra
metoderna medföra emellertid å andra sidan sådana olägenheter, att
komitén nödgats alldeles afstå från tanken på deras tillämpning vid
den föreslagna försäkringens genomförande. Dessa olägenheter hafva
sin grund i den redan påpekade omständigheten, att afgifterna vid dessa
båda metoders tillämpning visserligen i försäkringens början äro mycket
låga, men att de efter hand stiga till långt större belopp, än förhållandet
skulle blifva, derest metoden med fasta afgifter tillämpades. Under det att
t. ex. i den första pensionsklassen veckoafgiften enligt komiténs förslag
»kulle blifva konstant 50 öre, blefve densamma, om utdebiteringssystemet

72

användes, under första året allenast V4 öre, under öde året något öfver
1 öre, efter ungefär 25 år 50 öre eller lika med den konstanta afgiften
samt efter 80 års förlopp omkring 1 krona 25 öre, för att derefter allt
framgent hålla sig vid detta höga belopp. Med tillämpning af »Kapitaldeckungsverfahren»
skulle samma afgift börja med ett belopp af 3 öre
för att sedermera oupphörligt växa, till dess den efter 50 år uppginge till
nära 90 öre. I detta fall skulle derjemte under de första 50 åren, efter
en räntefot af 31/,, proc., hafva samlats en fond af 150 millioner kronor.

Redan efter 20—25 års förlopp blifva alltså afgifterna enligt de
båda nämnda metoderna mera betungande än enligt metoden med fasta
utgifter, och efter 50—80 år stiga de till ungefär dubbla beloppet.
Bördan för försäkringen kommer derföre att i framtiden blifva lika betungande
för hvardera af arbetsgivare och försäkrade, som den enligt
komiténs förslag skulle blifva för båda tillsammans. Det torde ock
med skäl kunna sättas i fråga, huruvida den nuvarande generationen
kan vara berättigad att, för att sjelf erhålla en billig försäkring och
för undvikande af en del befarade svårigheter i följd af fondbildningen,
lägga en sådan börda på kommande generationer. Ej heller kan det
med afseende på försäkringens sociala verkati vara lämpligt att på dylikt
sätt låta afgifterna växa, utan att försäkringsvilkoren samtidigt förbättras.
Hvad hopandet af kapital angår, kan det betviflas, huruvida
man genom att medelst »Kapitaldeckungsverfahren» reducera
fondbildningen från 400 millioner kronor under 80 år till 150 millioner
kronor under endast 50 år verkligen vunnit fördelar, som uppväga
ofvannämnda olägenheter. Skall derjemte en större reservfond samlas,
såsom fallet är vid den tyska invaliditets- och ålderdom sförsäkringen,
blifver fördelen i nämnda hänseende ännu mindre.

Det gifves emellertid härförutan en omständighet af principiel betydelse,
som gör användandet af någon af de båda omförmälta metoderna
så godt som otänkbart. Enligt komiténs förslag hafva nemligen
afgifterna blifvit bestämda så, att de jemnt motsvara försäkringens värde
för medelåldern vid inträdet i densamma. Denna medelålder är något olika
för de tre pensionsklasserna och ligger mellan 18 och 20 år. Afgiften
t. ex. i första pensionsklassen har blifvit bestämd så, att, om den erlägges
från och med medelåldern vid inträdet, till dess försäkringspligten
upphör, densamma vid personens inträde i försäkringen har lika stort
värde som sammanlagda värdet af de genom försäkringen garanterade
fördelarne, nemligen hans egen pensionsrätt, den delen af hans hustrus
pensionsrätt, som icke bestrides genom hennes egna afgifter, samt barnens
pensionsrätt. Derest de högsta belopp, till hvilka afgifterna enligt
de båda andra metoderna skulle uppgå, icke blefve större, än hvad
som motsvarade detta försäkringsvärde, skulle någon egentlig orättvisa
icke uppstå. Såsom redan anförts, komma emellertid afgifterna, om

73

någon af dessa metoder användes, att efter 20—25 år öfverstiga sagda
värde och att efter 50—80 år blifva ungefär dubbelt så stora. Efter
sistnämnda period skulle veckoafgiften i t. ex. första pensionsklassen
allt framgent blifva ungefär 1 krona i medeltal enligt båda metoderna
i stället för 50 öre, såsom komiténs förslag innehåller. De försäkrade
och deras arbetsgivare skulle för all framtid nödgas erlägga omkring
50 öre hvardera i stället för 25 öre. Då kostnaden för försäkringen
kan fullt bestridas genom det ena af dessa belopp å 50 öre, låt vara
den försäkrades andel, skulle den andra delen, arbetsgivarens bidrag,
för hvithet denne eljest kunnat förskaffa den försäkrade dubbelt så
stora pensionsförmåner eller ock sig sjelf en liknande försäkring, komma
att betalas, utan att den för den egentliga försäkringen hade annan betydelse
än såsom afbetalning på den skuld, som den nuvarande generationen
åstadkommit för att erhålla eu beqväm och billig försäkring.
Man behöfver endast tänka sig, huru ett dylikt förhållande i våra dagar
skulle verkat, om försäkringen trädt i verksamhet redan vid århundradets
början, för att ännu tydligare fatta hela innebörden häraf.

Skilnaden emellan de tre metoderna i berörda afseende inses ock
tydligt, om man föreställer sig det fall, att försäkringen plötsligen
upphörde. Vid metoden med fasta afgifter hade man ett kapital, som
vore tillräckligt att såväl utbetala redan beviljade pensioner, som ock
antingen gifva de öfrige emot de erlagda afgifternas värde svarande
pensioner eller till dem återbetala ett kapital, som svarade emot samma
värde. En hvar finge således hvad honom tillkomme. Vid Mva p i taldeckungsverfahren))
skulle det befintliga kapitalet förslå endast för att
utbetala redan beviljade pensioner. De, som ännu ej fått pension sig
beviljad, kunde ej erhålla något, enär deras afgifter afsett att endast
garantera de förres pensionsrätt. Vid utdebiteringssystemet slutligen
skulle ingenting finnas i behåll, och jemväl de, som redan kommit i
åtnjutande af pension, skulle för framtiden gå miste om densamma.

Äfven om man modifierar de nämnda metoderna genom att föreskrifva
samlande af större reservfonder, kommer dock alltid orättvisan mot
de kommande generationerna att qvarstå, så snart afgifterna för dem
blifva större än försäkringens värde. Den Överskjutande delen af
dessa afgifter komme aldrig att hafva betydelse för sjelfva försäkringen
utan endast utgöra en fortgående amortering af den i början åsamkade
skulden. Dessutom blefve, såsom redan antydts, genom samlandet af
större reservfonder, olägenheterna af den starka kapitalbildningen icke
undanröjda.

Komitén har alltså trott sig med fullt fog böra föreslå, att metoden
med fasta afgifter skall användas vid den föreslagna försäkringen, och
att afgifterna skola motsvara det värde, försäkringen eger för den, som
blifver försäkrad, vid medelåldern för inträdet.

74

I fråga om, huru länge af gifter böra för försäkringen erläggas, kunna
flere olika sätt tänkas, såsom afgiftemas erläggande endast under eu
viss kort tid t. ex. 5, 10, 20 år eller på en gång vid inträdet o. s.''v.
Komitén har för sin del föreslagit, att afgifterna skola erläggas under
hela härtill hafva varit, dels att afgifterna då blifva lägre och sålunda mindre
känbara, dels att pensionsfondens belopp blifver mindre och i följd
deraf ränteförhållandenas inflytande svagare, dels slutligen att pensionsbeloppets
ökning framstår såsom en naturlig följd af afgifternas erläggande
och pensionen tydligare framträder såsom resultatet af gjorda
besparingar. Äfven andra skäl af praktisk betydelse i fråga om försäkringens
genomförande och administration hafva härvid gjort sig
gällande men torde tillräckligt tydligt framgå af det följande och ej behöfva
här vidare utvecklas.

Beträffande de närmare bestämmelserna om afgifternas och pensionsbeloppens
storlek, har man först att undersöka, i hvad mån den försäkrades
individuel förhållanden, såsom arbetsförtjenstens storlek, åldern
vid inträdet, möjliga anlag för vissa sjukdomar o. s. v., böra tagas i
betraktande.

Skulle afgifterna rätta sig efter den försäkrades ålder och helsotillstånd
vid inträdet i försäkringen och sålunda deras belopp försäkringstekniskt
beräknas för hvarje särskildt fall, komme en högst betydlig
komplikation af hela förvaltningsapparaten att blifva erforderlig. ''Kontroll
öfver afbrott i försäkringstiden och läkareundersökning både vid
inträdet och sedermera efter längre dylika afbrott skulle blifva nödvändiga.
’\ idare skulle vissa försäkrade få betala högre afgifter än
flertalet andra, som inträdt vid tidigare ålder, och mot hvilkas helsotillstånd
ingen anmärkning kunnat göras. Antagligen skulle dermed
äfven för äldre och sjuklige arbetare möjligheten att erhålla anställning
minskas, om ej alldeles bortfalla, enär den erforderliga afgiften blefve
allt för betungande både för honom sjelf och ännu mer för arbetsgifvaren.
Under dylika förhållanden låter uppenbarligen ej heller försäkringstvånget
motivera sig.

Af dessa skäl, till hvilka äfven skulle kunna läggas andra, har
komitén ansett, att försäkringen icke bör göras individuel utan kollektiv,
så att afgifternas storlek icke kommer att bero på de nämnda faktorerna,
inträdcsålder och helsotillstånd, hvilka vid en frivillig försäkring
af liknande art hafva så stor betydelse. Äfven vid redan existerande
pensionskassor har kollektivförsäkringens princip i de allra flesta fall
blifvit tillämpad, och detta förhållande visar tydligt nog, hvad arbetarne
och arbetsgifvarne sjelfve i detta hänseende funnit ändamålsenligast.
Någon orättvisa mot dem, som vid fylda 18 års ålder och full helsa
inträda i försäkringen, torde ej heller i nämnvärd grad blifva följden

75

af att i försäkringen medtagas äfven sådana, som inträda vid högre
ålder, eller hvilkas helsa ej är utom allt tvifvel. Med undantag af den
nuvarande generationen, för hvilken staten, enligt komiténs förslag,
skulle betala den erforderliga fyllnadskostnaden, blifver nemligen inträdesåldern
i medeltal för alla de försäkrade icke fullt 19 år. Skilnaden
emellan afgiften för denna ålder och för den lägsta möjliga eller 18
år är alltför ringa för att hafva någon praktisk betydelse och ligger
för öfrigt helt och hållet inom gränserna för den säkerhet, med hvilken
beräkningarne öfver hufvud kunna utföras. Inflytandet af hel so tillståndets
olika beskaffenhet hos de i försäkringen inträdande är, då man
låter försäkringen obligatoriskt omfatta så stor del af befolkningen,
redan i och för sig af mindre betydelse och kommer att än vidare reduceras
i följd af försäkringens beskaffenhet och vilkor, enär anställning
i annans tjenst och således redan en viss arbetsduglighet förutsättes för
inträde i försäkringen samt den försäkrade skall hafva tillbragt 5 år i
densamma, innan pensionsrätt vinnes o. s. v.

Svårare blifver det att afgöra, i hvad mån afgifter och pensionsbelopp
skola rätta sig efter den försäkrades arbetsförtjenst. Att göra
pensionsvilkoren lika för alla, synes ej vara lämpligt. Inkomster och
behof äro utan tvifvel mycket olika inom de olika grupperna af försäkrade
och i följd häraf äfven sparförmågan och fordringarne i motsvarande
grad olika. Derest samma vilkor skulle gälla för alla, måste,
för att icke de sämre lottade måtte alltför mycket betungas, afgifterna
bestämmas endast med hänsyn till deras förmåga och behof. Försäkringen
skulle då förlora i betydelse för de öfriga. Under det att en pension
af jemförelsevis mindre belopp kan vara af stort värde för t. ex. de qvinliga
tjenstehjonen och jordbruksarbetarne, skulle samma pension vara
af ringa värde för arbetsförmännen eller t. o. m. flertalet af arbetarne
i den egentliga industrien. I allmänhet torde äfven arbetarne i städerna
behöfva större pension än arbetarne å landsbygden Sattes pensionen
för alla dessa kategorier lika, såsom förhållandet var i det första tyska
regeringsförslaget, kunde följden möjligen blifva, att de pensionerade
arbetarne droge sig till landsbygden, der deras kontanta pension hade
större värde, under det att de arbetsduglige föredroge städerna, der
arbetslönen i regel utgjordes i reda penningar och afgifterna derföre
kändes mindre betungande. Landsbygden skulle sålunda få taga emot
de invalide arbetarne, medan tillströmningen till städerna af de yngre
och arbetskraftigare skulle växa.

Utan tvifvel vore det rigtigast, om pensionsvilkoren kunde rättas
efter den verkliga, individuela arbetsfört]ensten. Sannolikt kommer försäkringen
också efter hand, då tillräcklig erfarenhet vunnits, att i detta
afseende allt mera individualiseras. För närvarande skulle genomförandet
af denna princip emellertid medföra allt för många praktiska

76

svårigheter för att ens kunna sättas i fråga, och då ej heller
lönestatistik för vårt land förefinnes, kunna naturligtvis icke de
beräkningarne göras.

Det har derföre för komitén endast återstått att föreslå de försäkrades
indelning i ett fåtal särskilda Vane- eller pensionsklasser. I Tyskland
indelas de försäkrade, utan afseende på kön, i fyra löneklasser; beloppen
af de löner, efter hvilka denna indelning blifvit gjord, utgöras dock
icke af de löner, som verkligen åtnjutas, utan beräknas för sådana försäkrade,
som falla under sjukförsäkringslagen, efter de afgifter, som
till vederbörande sjukkassa erläggas, för de öfriga åter efter vissa för
särskilda orter eller yrkesgrupper i administrativ väg faststälda medelbelopp.

Ehuru komitén i princip antagit indelningen i pensionsklasser, har
komitén dock icke funnit det tyska förfaringssättet ändamålsenligt eller
passande för vårt lands förhållanden. A ena sidan sakna vi ännu
i vårt land ett så väl ordnadt sjukkassesystem, som man i Tyskland
numera eger inom de industriela yrkena, och det är derföre omöjligt
att på sådana redan bestående organ grunda någon väsentligare del af
försäkringen. A andra sidan hafva vi ej heller för närvarande något statistiskt
material, som skulle kunna möjliggöra fastställandet af vissa
medelbelopp för arbetsförtjensten inom olika orter af landet. Äfven
om sådant kunde åtadkommas, vill det dock i alla händelser synas, som
om dermed föga vore vunnet, då gränserna för de olika klasserna ändock
ej skulle komma att bestämmas efter den verkliga arbetsförtjensten.

Komitén har derföre sökt draga gränserna för de föreslagna pensionsklasserna
så, att bristen på statistiskt material icke skulle hindra
anställandet af nödiga beräkningar, utan gränserna åtminstone med en
noggrannhet, som för sådant ändamål fordras, kunna bestämmas. Följden
häraf bär också blifvit, att komitén nödgats inskränka sig till ett
ännu färre antal klasser, än den tyska lagen eger.

Komitén har då först och främst, i motsats till den tyska lagen,
ansett sig böra hänföra alla försäkrade qvinnor till en och samma särskilda
pensionsklass, som i komiténs förslag bär namnet af den tredje.
Äfven bortsedt från den väsentliga förenkling, som härigenom vinnes,
sjmes det äfven i och för sig vara naturligt, att de försäkrade qvinnorna
både erlägga mindre afgifter än männen och erhålla lägre pensioner
än dessa. Af de omkring 187,000 qvinnor, som vid försäkringens
början innehafva försäkringspligtig anställning, höra ej mindre än

165,000 till kategorien, »tjenstehjon», och bilda således en i ekonomiskt
hänseende ganska homogen grupp. Af de öfriga 22,000 tillhöra
flertalet »arbeterskornas» klass och torde väl i regel ej hafva bättre
ekonomiska vilkor än de förra. Att för det relativt ringa antalet qvin -

någon

lödiga

77

liga bokhållare, handelsbiträden och dylika bilda en särskild pensionsklass,
har icke synts komitén lämpligt. Till denna pensionsklass höra
äfven hustrurna till de af försäkringen omfattade männen, och utgör
deras antal, såsom förut nämnts, vid försäkringens början omkring

169,000 personer.

Beträffande de försäkrade männen äro existensvilkoren långt mindre
homogena, och det är derföre ej lämpligt att förena dem alla i en och
samma pensionsklass. För att emellertid icke vid försäkringens början
inveckla förhållandena för mycket och framför allt för att undvika de
svårigheter, som vid kostnadsberäkningarne uppstå i följd af statistikens
bristfällighet, har komitén dock endast föreslagit två pensionsklasser
för dessa försäkrade.

Det vill nemligen synas, som om de försäkrade männen på ett
ganska naturligt sätt kunna fördelas i tvenne stora hufvudgrupper med
afseende på existensvilkorens beskaffenhet. Å ena sidan har man tjenstehjon^
och statfolket äfvensom öfriga jordbruksarbetare på landet till
ett antal af omkring 120,000, med i allmänhet lägre kontant lön, och
för hvilka vanligtvis en väsentlig del af aflöningen utgöres af naturaförmåner.
Å andra sidan stå 185,000 egentliga yrkesarbetare, arbetsförmän,
bokhållare och handelsbiträden, för hvilka hela lönen eller
största delen deraf utgår i reda penningar, och der lönens kontanta
belopp i regel är betydligt större än i förra fallet.

Man kan nu visserligen icke säga, att de ekonomiska existensvilkoren
i allmänhet äro sämre i det förra än i det senare fallet. Värderar
man, såsom det vid eu dylik jemförelse är nödvändigt, de åtnjutna
naturaförmånerna efter de pris, som de egentliga yrkesarbetarne
för dem måste erlägga, blifver utan tvifvel skilnaden i det stora hela
ringa eller ingen. Å andra sidan är det dock lika otvifvelaktigt, att
inom de klasser af samhället, der aflöningen i hufvudsak består i naturaförmåner,
samtidigt kontanta penningar hafva ett större värde. I
dessa fall kännes erläggandet af en afgift i reda penningar tyngre, och
är värdet af ett direkt penningeunderstöd större än i öfriga fall. I
följd häraf synes det lämpligt att välja beloppet af den kontanta lönen
såsom indelningsgrund för de båda pensionsklasserna.

Den lönegräns af 10 kronors kontant aflöning för vecka, som komitén
föreslagit, synes då kunna fylla de anspråk, man i berörda afseende
skulle vilja uppställa. Den motsvarar en kontant årslön af 520 kronor
och en dagspenning af 1 krona 67 öre, således en aflöning, som i
regel öfverstiger jordbruksarbetarnes, men svarar emot eller understiger
yrkesarbetarnes kontanta arbetsförtjenst. Genom antagandet af
den nämnda löncgränsen erhålles också en siffra, som i följd af sitt
afrundade belopp är lätt att behålla i minnet.

78

Komitén har derföre föreslagit, att de försäkrade männen skola delas
i två pensionsklasser. Till den första pensionsklassen skola alla sådana
arbetstagare räknas, hvilkas kontanta aflöning för vecka uppgår
till 10 kronor eller derutöfver. Till den andra pensionsklassen höra åter
alla de arbetstagare, hvilkas kontanta aflöning understiger nämnda
belopp.

Beträffande antalet af dem, som sålunda skulle komma att tillhöra
försäkningen, har komitén beräknat, att af de 704,000 personer, som
vid försäkringens början skulle inträda i densamma,

221.000 tillhöra den företa pensionsklassen,

127.000 „ „ andra „

356.000 ,, ,, tredje ,, ,

och att motsvarande antal, efter ungefär 45 år och utan afseende på
folkmängdens möjliga tillväxt, skulle utgöra resp.

277,000, 156,000 och 444,000 personer.

Inom dessa tre pensionsklasser skola både utgifter och pensionsbelopp
vara olika och så vidt möjligt afpassade efter sparförmågan
och behofvet. Att detta förhållande, beträffande den tredje pensionsklassen,
icke kan medföra någon praktisk olägenhet, är af sig sjelft
tydligt. För de båda första klasserna deremot kunde det synas, som
om svårigheter kunde uppstå deraf, att en försäkrad understundom kan
tillhöra än den ena och än den andra af dessa klasser. Man skall
emellertid längre fram finna, att denna olägenhet genom bestämmelserna
i komiténs förslag fullständigt undanrödjes.

Undersöker man förhållandena vid de i vårt land existerande pensionskassor,
livilka lemna pensioner till belopp, som äro med de af komitén
föreslagna jemförliga, finner man, att den försäkrades egna bidrag till
kassan utgöra omkring 2—5 % af aflöningen. Den sistnämnda höga
procenten, 5 %, förekommer i t. ex. flertalet af pensionskassorna vid de
enskilda jernvägarne. Någon bestämd norm i detta afseende förefinnes
icke. Emellertid vill det deraf synas, som om en afgift af 2—2Va
procent af medelarbetsförtjensten i allmänhet icke kan blifva betungande
för arbetaren i förhållande till hvad försäkringen erbjuder.

Då komitén för den försäkrade sjelf, under den tid han innehar
försäkringspligtig anställning, föreslagit eu veckoafgift, som i första pensionsklassen
utgör 25 öre, i den andra 15 och i den tredje 10 öre, har
komitén derföre i allmänhet trott sig finna i sagda afseende lämpliga
belopp.

Sålunda finner man i fråga om den första pensionsklassen, — om
man utgår från minimilönen af 10 kronor i veckan, och från de af

79

komitén för revision af Kongl. Förordningen den 18 november 1881 i
dess betänkande den 11 mars 1892 angifna minsta medelvärden på
lägsta och högsta veckolönerna i de industriela yrkena —, att den
nämnda afgiften i de tre tallen utgör i procent af veckolönen:

för en veckolön af 10 kronor (minimum) .................................... 2,so %

» » » 11,1® » (lägsta minimum i medeltal för

yrkesarbetare) ....................... 2,24 %

y> » » » 15,95 » (lägsta maximum i medeltal för

yrkesarbetare) ......................... 1,56 %

och för högre löner naturligtvis ännu lägre procent.

Om såsom exempel för den andra pensionsklassen väljas följande
löner, uppstå dessa tal:

för en veckolön af 10 kronor (maximum) ...................................... 1,50 %

» » » » 7,50 )> (medelvärdet af stat och lön

för dräng i jordbruket enl.

Stat. Centralbyråns berättelse)
...................................... 2,oo %

» » » » 5,80 » (lägsta värde af stat och lön för

dräng i jordbruket).................. 2,60 %

Den kontanta lönen för dräng i jordbruket utgjorde för år 1890,
likaledes enligt Statistiska Centralbyråns berättelse, i medeltal för hela
riket 164 kronor, och af denna delen af lönen utgör afgiften 4,75
procent.

I fråga om den tredje pensionsklassen uppgick t, ex. värdet af lön
och stat för piga i jordbruket år 1890 till i medeltal 219 kronor. Årsafgiften
blifver i detta fall 2,38 procent af hela lönens värde. Af den
kontanta medellönen åter, som utgjorde 76 kronor, blifver afgiften
6,84 procent.

Man finner således, att den afgift, som kräfves af de försäkrade
sjelfva, ej torde uppgå till mer än i medeltal 2 procent af hela deras
aflöning och endast undantagsvis stiga så högt som till 2'' 2 procent.
För jordbruket torde förhållandet i verkligheten vara än gynsammare,
alldenstund värdet af de åtnjutna naturaförmånerna inom detta yrke
spela en öfvervägande roll och detta värde utan tvifvel torde vara för
lågt uppskattadt, i förhållande till värdet af endast kontanta löneinkomster.
Såsom eu motvigt härvidlag kan dock den höga proportionen
af 4 7 procent betraktas, som afgiften utgör af tjenarens kontanta lön.

Enligt komiténs förslag och på skäl, som redan blifvit anförda,
skall arbetsrpfvaren för hvar och en hos honom mera fast an stöld eller

80

åtminstone under alla söckendagarne i en kalendervecka för hans räkning
sysselsatt arbetare erlägga lika stor afgift som denne senare.
Äfven för arbetsgifvaren får denna afgift således under normala förhållanden
betydelsen af en tillökning af IV2—2V2 procent i den delen
af arbets- och produktionskostnaden, som motsvarar användandet af
legda arbetskrafter. Komitén har redan sökt visa, att försäkringen för
arbetsgifvaren dels innehåller en aflösning af den skyldighet att draga
försorg om sina tjenstehjons och arbetares ålderdom och utkomst i
öfrigt, som mer eller mindre tydligt uttryckes i vår redan gällande
lagstiftning, dels äfven innebär ersättning för sådana fall som
olycksfall i arbetet och yrkessjukdomarne, dels medför för honom en
lindring i fattigvårdsbördan, och dels slutligen för honom är af särskild
betydelse såsom egnad att åstadkomma ett fastare förhållande
mellan husbonde och tjenare. Att arbetsgifvaren således både har skyldighet
och direkt intresse af att bidraga till försäkringens bekostande,
torde derför icke vara tvifvel underkastadt.

Deremot kunde det sättas i fråga, om ej dessa bidrag för arbetsgifvaren
eller åtminstone för vissa af dem skulle kunna blifva så betungande,
att de ej utan stor svårighet blefve i stånd att bestrida desamma.
Huru härmed förhåller sig, är naturligtvis ytterst svårt att
afgöra. Att bidraget till försäkringen ej kommer att verka tryckande
för flertalet af de större arbetsgifvarne, torde dock vara tydligt, om man
besinnar, att mänga af dem redan nu antingen helt och hållet bestrida
pensioneringen af sina arbetare och deras enkor och barn eller ock
till densamma lemna väsentliga bidrag. Såsom ofvan antydts, belöpa
sig dessa bidrag ofta till högre andel — ända till 5 procent — af arbetslönen
än efter komiténs förslag. Komitén bär dessutom sig bekant,
att icke få dylika arbetsgivare för närvarande förbereda bildandet af
nya pensionskassor, men i afvaktan på utgången af regeringens eventuel
förslag till en allmännare försäkring ännu dröja med förverkligandet
af sina planer. Det torde ock kunna med fog påstås, att i
många fall en utgift, som i de tre pensionsklasserna svarar mot en
höjning af resp. 4, 2V-> och l2/a öre af lönen per arbetsdag, skall kunna
genom en höjning af prisen på de producerade föremålen återvinnas,
då den ju kommer att träffa alla näringsidkare inom landet i proportion
till omfånget af deras rörelser. Man skulle i sjelfva verket i dessa
fall för arbetsgifvarne få eu direkt och för de öfriga samhällsmedlemmarne
en indirekt beskattning. Såsom redan nämnts, är visserligen vår
lönestatistik ej af den beskaffenhet, att man med utsigt till framgång,
skulle kunna studera sambandet mellan arbetslöner och olika former
för beskattningen, men i fråga om jordbruket gifva Statistiska Centralbyråns
uppgifter åtminstone en antydan härom, då man finner att, medan
den kontanta delen af lönen för dräng eller piga under åren 1885—89

* 81

vexlande mellan 147 152 och 68—70 kronor, densamma under år 1890

uppgick till 164 och 76 kronor i medeltal för hela riket. Dessa uppgifter
visa äfven, att arbetslönerna i följd af olika orsaker ofta variera
med belopp, som äro större än de föreslagna afgifterna.

Beträffande förhållandena på landsbygden och särskild! inom jordbruket,
förtjena!’ det att i sammanhang med företagande fråga anmärkas,
att antalet tjenstehjon under de senaste decennierna väsentligen
^ aftagit. Med inbegripande af statfolket utgjorde nemligen för de
tre åren 1870, 1880 och 1890, om man, för att underlätta jemförelsen,
hänför siffioma till 1890 ars folkmängd, antalet manliga och qvinliga
tjenstehjon:

Manliga tjenstehjon: Qvinliga tjenstehjon:

1870 ......................................... 163,400 181,700

188f) ........................................... 147,400 158,100

181,() ........................................... 116,500 148,900

Hvilka nu orsakerna till detta påfallande aftagande af tjenstehjo,
ie118 antal på landsbygden än må vara — i städerna eger ett motsatt
förhållande rum — så torde man dock; deraf kunna draga den slutsatsen,
att jordbruket allt mindre använder lagstadde tjenare för sitt behof,
och att således försäkringsbördan för arbetsgifvarne inom denna närin°-tenderar att blifva allt mindre betungande.

I sjelfva verket synes det, som om försäkringen egentligen endast
föi de mindre liandtv enkår ne skulle kunna verka mera tryckande. En
dylik mindre näringsidkare, med endast en eller ett fåtal gesäller eller
arbetare, har understundom ej bättre ställning än dessa senare, och en
årsafgitt af 7 kronor 50 öre eller 13 kronor för arbetarens räkning kan
då för arbetsgifvaren blifva rätt betungande. Äfven här torde dock en
stegring af priserna blifva följden och komma att eliminera större delen
af bördan, hvarjemte framdeles dessa arbetsgivare sjelfve, såsom förut
framhållits, komma att draga direkt nytta af försäkringen, i det de bibehålla
den rätt till pension, de förut såsom gesäller eller arbetare förvärfvat.
Den afgift, de komma att betala för sina egna arbetare, kan
betraktas såsom gengäld för de utgifter, som deras arbetsgivare eu
gång för dem erlagt. Af statsbidraget hafva de dessutom haft direkt
fördel derigenom, att bevarandet af deras pensionsanspråk, efter det de
blifvit sjelfständige yrkesidkare, möjliggjorts. Äfven i dessa fall gäller
i sjelfva verket hvad som ofvan blifvit påpekadt, nemligen att afgifterna
ej äro större, än att de ofta öfverträffas af vexlingarne i arbetslönerna.

Komité!! tror derföre, att afgifterna blifvit satta så låga, att de endast
undantagsvis kunna komma att kännas betungande, vare sig det gäller
den försäkrade sjelf eller hans arbetsgivare. Beträffande den''"förre

Nya Avbet, -förn. -ko m it ens bet. 1.

(i

82

förtjena* det äfven att omnämnas, att 1884 års komité vid sitt förslagtill
ålderdomsförsäkring ansåg sig för alla samhällsmedlemmar af 18—
27 års ålder kunna föreslå en obligatorisk veckoafgift af 25 öre, således
samma belopp, som komitén endast vågat föreslå för det fall, att den
kontanta veckolönen utgör 10 kronor eller mera. Angående åter arbetsgifvarnes
bidrag må för jemförelsens skull framhållas, att för den tyska
arbetareförsäkringen redan nu erfordras ett bidrag från arbetsgifvarnes
sida motsvarande omkring 3 procent af arbetslönen, och att sagda bidrag
med tiden, i följd af de använda metoderna för afgifternas upptagande,
kommer att stiga till 5 procent eller mer än dubbelt så stor börda,
som den komiténs förslag skulle innebära för de svenske arbetsgifvarne.
Det är visserligen sant, att då äfven bidraget till sjukförsäkringen, som
utgör en tredjedel af hela den derför erforderliga kostnaden, är medräknadt,
men å andra sidan återstår i Tyskland ännu försäkringen af
hustrur och barn, hvilken deremot i den af komitén föreslagna försäkringen
blifvit medtagen.

Hvad vidare ‘pensionernas belopp beträffar, har komitén föreslagit,
att de skola ^tå i ett visst förhållande till försäkringstidens längd, och
vara större för den, som erlagt flera afgifter, än för den, som endast
en kortare tid omfattats af försäkringen. Härigenom får försäkringens
resultat mera tydligt karakteren af att vara frukten af föregående arbete
och gjorda besparingar, än om pensionsbeloppen i alla fall vore
lika. Det synes äfven vara billigt, att i allmänhet en äldre arbetare
erhåller större pension än en yngre. Derigenom att pensionens belopp
sålunda växer med försäkringstiden, sporras äfven arbetaren att icke
för tidigt uppgifva sitt arbete, och särskildt motarbetas på detta sätt
uppkomsten af s. k. simulation eller låtsad invaliditet, hvilken eljest i
vissa fall kunde låta tänka sig. Slutligen kommer pensionskassans soliditet
att härigenom bättre betryggas än genom fasta pensioner. Särskildt
blifver kassan bättre skyddad mot inflytandet af de försäkrades
öfvergång från en pensionsklass till en annan, en faktor, som ur det
förefintliga statistiska materialet icke låter beräkna sig, och det blifver
derföre äfven lättare att längre fram införa flera pensionsklasser, om
sådant skulle befinnas lämpligt.

Komitén bär likväl icke, såsom väl eljest kunde förefalla enklast,
föreslagit, att pensionen skall vara direkt proportionel mot försäkringstiden,
så att den, som varit försäkrad i 40 års tid, skulle få respektive
2, 4 eller 8 gånger så stor pension, som den, hvilken tillhört försäkringen
i 20, 10 eller 5 år, o. s. v. Skilnaden mellan pensionsbeloppen
i olika fall blefve då alltför stor, och särskildt komme pensionerna för
dem, som efter endast en kortare arbetstid blifvit invalider, att utgå
med alltför obetydliga belopp.

83

Af dessa skäl har komitén funnit ändamålsenligare att föreslå, det
pensionens årliga belopp skall bestå, utom af en föränderlig, mot försäkring
stiden^ proportionel del, äfven af en konstant del. Denna konstanta
del af pensionen bör vara lika stor för alla de pensionsklasser, som eu
och samma försäkrad kan komma att tillhöra. Dels förenklas derigenom
i hög grad beräkningen af pensionens belopp och dels blifver inflytandet
af öfvergången från en pensionsklass till en annan i försäkringstekniskt
hänseende nästan elimineradt. Häraf följer emellertid allenast,
att denna del af pensionen, som komitén föreslagit till 50 kronor,
bör vara lika för de båda första pensionsklasserna; för den tredje pensionsklassen
åter kunde väljas ett annat belopp. Komitén har likvid
äfven för denna pensionsklass föreslagit samma belopp, emedan detsamma
synes vara det minsta möjliga, som skäligen kan ifrågakomma,
om icke pensionen skall blifva allt för obetydlig för yngre invalider
och framför allt för den nuvarande generationen. Genom en dylik åtgärd
underlättas äfven för framtiden eu eventuel öfvergång frän pensions-
till egentliga löneklasser.

Enligt den tyska lagen om invaliditets- och ålderdomsförsäkring
utgör motsvarande konstanta del af invalidpensionen 110 mark, således
omkring 98 kronor, och är derföre nära dubbelt så stor som enligt komiténs
förslag. Att komitén valt en så mycket lägre summa, beror naturligtvis
i första rummet derpå, att de afgifter, hvilka komitén ansett sig
höra föreslå, skulle varit otillräckliga för den tredje pensionsklassen, om
man valt ett högre belopp och på samma gång velat bibehålla principen
om pensionsbeloppets ökning i förhållande till försäkringstiden. Äfven
torde, om en högre summa valdes, denna t. ex. för många qvinliga
tjenstehjon. på landsbygden blifva af den betydelse, att farhågan för
missbruk ej längre vore utesluten.

I fråga om pensionens föränderliga del har komitén sökt bestämma
densamma så rättvist som möjligt. Sålunda komma medelpensionsbeloppen
i de tre klasserna att stå i ungefär samma proportion till hvarandra
som afgifterna; äfven har hänsyn tagits till inflytandet af hustruoch
barnpensioneringen m. m. Slutligen har komitén härutinnan, likasom
vid öfriga tillfällen, bemödat sig om, att, så vidt ske kunnat, välja
afrundade och för minnet beqväma siffror. På dylikt sätt bär pensionsbeloppets
tillväxt blifvit bestämd till 10 öre i den första, 5 öre i den
andra och 2 öre i den tredje pensionsklassen för hvarje kalendervecka, under
hvilken afgift erlägges eller tillgodoräknas.

Komitén har ofvan framhållit, att försäkringen bör omfatta jemväl
försäkrade mäns hustrur, och att äfven för dem en invaliditetsförsäkring
är den lämpligaste formen. Vid öfvervägande af de närmare bestämmelser,
som äro för denna del af försäkringen erforderliga, har komitén
stannat vid principer, som ligga till grund för redan förefintliga på

84

ömsesidighet, byggda enkekassor, men på samma gång sökt nedbringa
kostnaden och göra den praktiska tillämpningen så enkel som möjligt.

Dylika enkekassor, med Indika ofta är förenad pensionering af delegarne
sjelfve, hvila hnfvudsakligen på de båda grundsatserna, att qvinnan
tillhör kassan under den tid, hon är gift med en delegare, och att
afgifterna äro lika för såväl gifta som ogifta delegare. Enkepensionens
belopp är antingen lika för alla enkor inom en viss begränsad grupp,
eller ock rättar det sig efter den tid, mannen eller qvinnan sjelf förut
tillhört kassan.

Med anslutning till dessa grundsatser har komitén föreslagit, att
hustru till försäkrad man skall, äfven om hon ej innehar försäkringspligtig
anställning, vara försäkrad under den tid, mannen tillhör försäkringen.
Vidare har komitén ansett, att kostnaden för denna hustruförsäkring
bör bestridas genom afgifterna för de försäkrade männen,
oafsedt, om de äro gifta eller icke, men att denna kostnad beträffande
fördelningen på de båda pensionsklasserna bör rätta sig efter den motsvarande
medelriskens storlek. För de äldre medlemmarne af den nuvarande
generationen skall statsbidraget, likasom i andra fall, täcka den
eljest nödvändiga mellanafgiften.

Angående storleken af den pension, som denna försäkring skulle
lemna, är det att märka, att flertalet af de hustrur, om livilka här är
fråga, redan förut i egenskap af tjenstehjon in. in.•tillhört försäkringen.
De qvinnor, som varit försäkrade 5 ar eller mera, innan de gifta sig,
hafva nemligen i följd af lagförslagets bestämmelser, hunnit förvärfva
sig rätt till pension, under det att de, som gifta sig tidigare, ännu icke förvärfvat
sig full pensionsrätt. Redan denna omständighet visar, att det ej
kan vara lämpligt att införa en alldeles särskild hustrupensionering, utan
att denna pensionering bör ställas i samband med den öfriga försäkringen
af qvinnorna. Ville man under sådana förhållanden införa en särskild
hustru- eller enkepensionering, skulle häraf följa bland annat, att vissa
enkor finge dubbel pension, nemligen både den vanliga invalidpensionen
och den särskilda enke- eller hustrupensionen, medan andra skulle erhålla
blott den ena af dessa, allt beroende endast derpå, huruvida de före
äktenskapets ingående varit försäkrade längre eller kortare tid än 5 år.

Äfven bortsedt derifrån, att en dylik särskild hustru- eller enkepensionering,
såsom förut blifvit påpekadt, skulle vara alltför dyr för
att kunna komma i fråga, skulle den äfven i följd af stadgandet om en
viss väntetid blifva i hög grad orättvis. Under det att denna väntetid
vid mannens försäkring har karakteren af en försigtighetsåtgärd
mot missbruk och endast inverkar i fråga om det ytterst ringa fåtal
försäkrade, som under de 5 första åren af sin försäkringstid blifva invalider
af annan anledning än olycksfall, skulle den deremot i fråga om
försäkrade qvinnor, få eu helt annan betydelse, alldenstund af dessa

vid 23 års ålder, således 5 år efter den tidigaste inträdesåldern i försäkringen,
redan 2ö proc. äro gifta. Icke mindre än en fjerdedel af
alla i försäkringen inträdande qvinnor skulle således hafva högst obetydlig
fördel af försäkringen.

Dessa olägenheter äfvensom andra dylika, hvilka det skulle blifva
för vidlyftigt att här framhålla, komma emellertid att fullständigt bortfalla,
om man låter hustruförsäkringen utgöra en direkt fortsättning af
den öfriga försäkringen. Hustrurna skola då, likasom de öfriga försäkrade
qvinnorna, tillhöra den tredje pensionsklassen, och hela den tid,
som mannen är försäkrad, skall äfven för hustrun räknas såsom försäkringstid.
Der hustrun ej samtidigt sjelf innehar försäkringspligtig anställning,
erläggas för henne inga särskilda afgifter, utan den erforderliga
kostnaden ingår i afgifterna för de försäkrade männen. Då den försäkrade
qvinnan således en gång får sin pension, beräknas dennas årliga
belopp, vare sig hon då är gift eller icke, till 50 kronor jemte 2
öre för hvarje veckoafgift, som , antingen direkt för henne erlagts under
den tid, hon sjelf innehaft försäkringspligtig anställning, eller under den
öfriga tiden för hennes man inbetalts.

Genom denna form för hustrupensioneringen vinnas ganska många
fördelar. Först och främst blifver den mycket billigare än en enkepensionering.
Komitén har nemligen redan omnämnt, att en vanlig
enkepensionering med en pension af 55 kronor för hvarje enka, skulle
öka den eljest erforderliga kostnaden med omkring fyra millioner kronor
om året. Den af komitén föreslagna försäkringsformen motsvarar endast
omkring 1,600,000 kronor eller blott två femtedelar af den förra summan.
Pensionsbeloppen blifva derjemte enligt komiténs förslag desamma som
för de ogifta qvinnorna, d. v. s. de variera allt efter försäkringstidens
längd mellan 55 och 104 kronor, och uppgå i medeltal till 92 kronor
för år räknadt, således till belopp, som äro betydligt större än den
nämnda enkepensionen.

Att hustrupensioneringen enligt komiténs förslag erfordrar så mycket
mindre kostnader än en vanlig enkepensionering med relativt lägre
pensioner, beror just på dess egenskap af att vara eu fortsättning af
den öfriga qvinnopensioneringen, så att eu. väsentlig del af kostnaden
blifvit bestridd redan genom de före äktenskapet af de försäkrade qvinnorna
erlagda afgifterna. Man kan äfven påvisa, och det har i det
föregående redan blifvit antydt, att om en dylik fortsättning icke förefunnes,
(vare sig en särskild enkeförsäkring vore anordnad eller icke)
på grund af försäkringstek niska skäl ej heller de i öfrig! gällande
principerna angående upprätthållandet af redan vunnen pensionsrätt, de
försäkrades förhållande till karenstiden m. m. skulle kunna fasthällas i
fråga om de försäkrade qvinnorna, utan att man då vore nödsakad att

86

för dem ordna försäkringen annorledes, exempelvis i analogi med den
tyska lagen, hvilkens brister i detta afseende redan framhållits.

Utom det att hustruförsäkringen i och för sig tillgodoser ett vigtig^
samhällsintresse, ligger dess betydelse äfven till en väsentlig del deri,
att försäkringen genom densamma vinner i homogenitet och för den
qvinliga delen af befolkningen får en liknande betydelse, som den
kommer att erhålla för den manliga delen deraf. För att inse detta,
är det tillräckligt att betrakta åldersfördelningen bland de försäkrade,
under förutsättning dels att ingen dylik hustrupensionering förefunnes
och dels att komiténs förslag blefve gällande. Man har nemligen,
enligt 1890 års folkräkning, följande antal personer inom de särskilda
åldersklasserna, tillhörande de tre grupperna: »försäkrade män», »qvinnor
i försäkringspligtig anställning» och alla »försäkrade qvinnor», således
incl. hustrur till försäkrade män:

18—20	Ålder år...................	»försäkrade män 24,879	»qvinnor i försäkrings-11 pligtig anställning» ” 24,848	»försäkrade qvinnor» 25,880
20—25	» .....................	.... 68,938	59,143	73,464
25—30	» .....................	.. 68,807	42,004	70,018
30—35	» ...„..................	.... 55,532	23,009	56,535
35—40	» ......................	43,275	14,247	43,297
40—45	» ...................	.. . 34,934	10,816	35,170
45—50	» ....................	... 28,607	9,100	28,823
50—55	» .....................	... 22,946	7,422	23,110
Med ledning af dessa	siffror kan	man beräkna, att ungefär 15,000

personer af hvartdera könet årligen inträda i försäkringen. Af de nyinträdande
männen erhålla så godt som alla pension, hvilka enligt lagen
böra komma i åtnjutande af sådan, d. v. s. alla, som icke aflida i följd
af mera akuta sjukdomar utan före sin död blifva till arbete varaktigt
oförmögne, eller omkring 62 procent. Derest hustrupensioneringen
icke förefunnes, skulle de försäkrade qvinnornas åldersfördelning vara
den, som finnes angifven uti den mellersta af de tre kolumnerna här
ofvan. Redan 5 år efter inträdet i försäkringen skulle då en fjerdedel
af qvinnorna hafva lemnat densamma i följd af äktenskaps ingående.
Förutsatt att lagens bestämmelser i öfrig! kunde bibehållas, skulle således
dessa qvinnor, ehuru de varit nödsakade att ingå i försäkringen,
hafva erlagt sina afgifter förgäfves. De öfriga skulle visserligen under
samma förutsättning hafva förvärfvat pensionsrätt, men enär många af
dem efter hand ingå äktenskap, blefve deras pensioner betydligt lägre
än de ogifta qvinnornas.

Helt annat blifver förhållandet, om hustrupensionering införes.
Den kolumn, som angifver antalet försäkrade qvinnor, visar en fullständig
parallel till kolumnen öfver de försäkrade männens åldersfördel -

87

ning-, och man ser tydligt, att försäkringen då blifver lika effektiv för
qvinnan som för mannen. Ingåendet af äktenskap medför då ej för
hustrun förlust af någon del af den framtida pensionen och likställes
således icke med öfvergång till sysselsättning, som ej medför försäkringspligt.
Härtill kommer, att man på detta sätt kan utan alltför stor
kostnad tillgodose den nuvarande generationens behof. Enligt komiténs
förslag medtagas hustrurna i försäkringen, för så vidt de eller deras
män icke redan fylt 55 år.

Komitén tror sig derföre hafva haft tillräckliga skäl för sitt förslag
angående hustrurnas pensionering och vill till slut endast framhålla,
att borttagandet af denna del af försäkringen icke allenast skulle i hög
grad minska hela försäkringens betydelse för de af densamma omfattade
samhällsklasserna utan ock nödvändiggöra alldeles särskilda bestämmelser
i fråga om de qvinliga arbetarne och tjenarne. Det torde ej vara nödvändigt
för komitén att angifva den möjliga karakteren af eu dylik
särskild q vin noförsäkring. Skulle den af komitén föreslagna hustruförsäkringen
icke befinnas antaglig, torde det emellertid vara lämpligast
att tillsvidare alls icke medtaga de qvinliga arbetarne utan begränsa
försäkringen till de båda första pensionsklasserna.

Såsom redan förut blifvit omnämndt, har komitén föreslagit en
barnpensionering såsom komplement till hustruförsäkringen. Af rena
kostnadsskäl har komitén emellertid varit nödsakad att låta denna del
af försäkringen omfatta endast aflidne försäkrade mäns äkta minderåriga
barn. Äfvenså har denna pensions belopp för hvarje dylikt barn icke
kunnat sättas högre än till 30 kronor.

Med hänsyn till stadgandet i komiténs förslag, att den, som innehar
försäkringspligtig anställning och på grund af sjukdom ixnder kortare
tid blifver till arbete oförmögen, under vissa vilkor skall ega att räkna
sig sjukdomstiden till godo, som om pensionsafgifter derunder för honom
erlagts, får man följande fördelning af kostnaden på de särskilda afgifterna
för dem, som inträda i försäkringen vid medelåldern för inträdet,

nemligen:

inom första pensionsklassen:

veckoafgift för 50 kronors invalidpension ................. 8,4 öre

» » 10 öres veckoökning af pensionen...... 30,8 x>

» » hustru- och barnpensionering ............. 10,8 »

Summa 50 öre

inom andra pensionsklassen:

veckoafgift för 50 kronors invalidpension .................... 8,4 öre

» » 5 öres veckoökning af pensionen..... 15,2 »

» » hustru- och bär n p e it sio n er i n g .............. 6,4 »

Summa 30 öre

88

Inom den tredje pensionsklassen räcker afgiften, i följd af giftermål
och dermed sammanhängande utträde ur försäkringspligtig anställning,
nätt och jemt till för att täcka den pensionsrätt, som förvärfvas utan
afseende på hustrurnas särskilda försäkring.

Det behöfver väl knappast nämnas, att denna fördelning endast
kan vara approximativt beräknad, alldenstund både i fråga om de försäkrade
männen kännedomen om öfvergången från en klass till en annan
och i fråga om de försäkrade qvinnorna kunskapen om giftermålsfreqvensen
och antalet gifta qvinnor, som hafva försäkringspligtig anställning,
är bristfällig. Dock torde de möjliga felen icke vara afsevärda.
Man ser således af hvad som anförts, att något öfver en femtedel af de
försäkrade männens pensionsafgifter åtgå för hustru- och barnpensioneringen,
och att således, om denna tages bort, afgifterna skulle blifva
resp. 40 och 24 öre för de båda första pensionsklasserna, men deremot
oförändrade för den tredje. Naturligtvis skulle en dylik förändring äfven
medföra förändringar i andra afseenden t. ex. i fråga om statsbidragets
bestämmande o. s. v.

Då det kan vara af intresse'' att tillse, huru stora pensionsbeloppen
i olika fall komma att blifva, vill komitén för några speciela fall anföra
storleken af dessa belopp.

De minsta pensionsbelopp, som kunna komma i fråga, svara mot
eu försäkringstid af 5 år, räknade till 52 veckor hvartdera, således af
260 veckor, och utgöra derföre i jemna kronor årligen:

i klass 1............................ 50 + 5 . 52 . O.io = 76 kronor

)) II............................. 50 + 5.52 .0.05 = 63 >,

III.............................. 50 + 5 . 52.0.02 = 55 »

Med dessa belopp utgå pensioner till dem, som blifvit invalider efter
endast 5 års försäkringspligtig sysselsättning, således i regel till sådana,
som redan vid 23—25 års ålder blifvit till arbete oförmögne. Samma
pensionsbelopp i andra och tredje klasserna gälla äfven för dem, som
varit försäkrade mindre än 5 års tid men blifva invalider i följd af
olycksfall, och Indika derföre vanligen äro yngre än 23—25 år.

Ju längre tid den pensionerade tillhört försäkringen, desto större
blifver hans pension. Utom för de äldre medlemmarne af den nuvarande
generationen, Indika först vid en senare ålder kunnat inträda i försäkringen,
och hvilkas försäkringstid af sådan anledning ej kan blifva så
lång, uppgå derföre i allmänhet pensionerna till betydligt större belopp.
I medeltal tillbringar eu försäkrad, som icke utträder ur försäkringen
af annan anledning än dödsfall eller inträffad oförmåga till arbete, något
öfver 40 år i densamma, i följd hvaraf medelpensionsbeloppen i detta
fall — hvarje år räknadt till 52 veckor — utgöra:

89

i klass 1...................... 50 + 40.52.0,io = 258 kronor

» II....................... 50 + 40.52.0,05 - 154 »

» III........................ 50 + 40.52.0,02 = 92 »

Antager man, att de största pensionsbeloppen svara mot uppnådda
70 års ålder, blifva desamma för en inträdesålder af 18 år:

i klass 1........................ 50 + 52.52.0,io - 320 kronor

» II...................... 50 + 52.52.0,05 = 185 »

» III........................ 50 + 52.52.0,02 = 104 »

Bortser man från den tid, som genom arbetslöshet o. d. går förlorad,
erhålla icke mindre än 18 procent af dem, som qvarstanna i
försäkringen, tills de blifva invalider, pensioner till så höga belopp.

Mot en försäkringstid af 10, 20...50 år svara för de olika klasserna
följande pensionsbelopp i jemna kronor:

Försäkringstid 10 år 20 år SO år 40 år 50 år

i klass I ......... 102 kr. 154 kr. 206 kr. 258 kr. 310 kr.

)) II ......... 76 » 102 » 128 » 154 » 180 »

» III ......... 60 » 71 » 81 » 92 » 102 »

Af det föregående framgår vidare, att af alla dem, som inträda i
försäkringen, icke mindre än 45 procent lemna densamma, innan de
blifvit pensionsmessiga, efter att hafva varit försäkrade i medeltal 19,G
år. Medelpensionsbeloppen för dessa fall blifva derför

i klass 1..................... 50 + 19,6 . 52.0,io = 152 kronor

» II..................... 50 + 19,6. 52.0,05 — 101 »

» III.................... 50 + 19,6 . 52.0,02 = 70 »

Vid första påseendet skulle det kunna förefalla, som om de sålunda
bestämda pensionsbeloppen vore väl knappt tilltagna, och att de derföre
ganska ofta icke skulle svara mot det åsyftade ändamålet.

I främsta rummet bero pensionernas relativt låga belopp naturligtvis
derpå, att man icke ansett sig kunna pålägga de försäkrade och deras
arbetsgivare större utgifter, än som föreslagits. Äfven om det varit
möjligt att pålägga eu större börda och derigenom förbättra pensionsvilkoren,
torde sådant dock ur eu annan synpunkt icke hafva varit tillrådligt.
Det är nemligen tydligt, att man vid ett i flera afseenden för
vårt land så nytt företag som den föreslagna försäkringen bör gå ytterst
försigtigt tillväga. Invaliditets försäkringen har i vårt land hittills föga
användts, och det är derföre nödvändigt, att allmänheten så småningom

90

vänjes vid och uppfostras till ett rätt bruk af densamma. Komitén har
visserligen genom flera stadganden sökt anordna försäkringen så, att
frestelsen till missbruk af densamma må blifva så liten som möjligt.
Det är dock tydligt, att det låga belopp, hvarmed pensionerna, åtminstone
under de första decennierna af försäkringens verksamhet, komma
att utgå, skall verka såsom en ytterligare garanti härutinnan. Allt för
höga pensioner skulle nemligen, innan befolkningen hunnit lefva sig in
i de nya förhållandena, lätt kunna leda till både simulation och andra
för försäkringens soliditet skadliga missbruk. Pensionernas låga belopp
har derföre äfven ur synpunkten af befolkningens uppfostran till en
rätt insigt om försäkringens ändamål och användning en ganska stor
betydelse. Äfven bortsedt från de rent ekonomiska svårigheterna, synes
det sålunda vara fördelaktigare att börja med mindre pensioner, för att
sedermera, om omständigheterna det medgifva, öka deras belopp, än
att genom beviljandet af rikligare pensioner utsätta försäkringen för en
mängd svårigheter, som kanhända icke skulle blifva så lätta att öfvervinna.

Ehuru komitén sålunda med hänsyn till rent finansi ela och praktiska
förhållanden ansett sig icke kunna föreslå högre pensionsbelopp än
ofvannämnda, torde dessa dock svårligen kunna sägas vara så låga, att
försäkringens ändamål derigenom skulle förfelas. Om också pensionerna
icke alltid äro så höga, att de motsvara hela värdet af full fattigförsörjning,
torde de dock merendels vara tillräckliga att skydda
arbetaren från att falla fattigvården till last. En årlig pension af i
medeltal 258 kronor för en yrkesarbetare, 154 kronor för en dräng
eller stafkarl och 92 kronor för ett qvinligt tjenstehjon eller eu försäkrad
mans hustru är för visso af stor betydelse såsom tillökning uti inkomsterna
för den familj, den försäkrade tillhör. Under dylika förhållanden
torde den försäkrade ej heller behöfva falla de sina till last. Endast
i fråga om dem, som vid jemförelsevis unga år blifva invalider, äfvensom
de äldre medlemmarne af den nuvarande generationen blifva pensionsbeloppen
väl låga. I det senare fallet hafva de dock i följd af statsbidraget
ett större värde än de afgifter, som för deras erhållande erlagts.

Vid de enskilda pensionskassorna äro motsvarande pensionsbelopp
i allmänhet icke högre, utan ganska ofta lägre än de af komitén föreslagna.
Väsentligt högre belopp finner man endast dels för delegare
med högre aflöning än den, som tillkommer vanliga arbetare (500 — 900
kronor om året), dels vid några kassor, der hela utgiften bestrides af
arbetsgifvaren, och dels der afgifterna äro särskildt höga.

Äfven i fråga om statens pensionering af betjente och de tjenstemän,
som med afseende på lönevilkor och social ställning äro jemförlige
med dem, Indika komiténs förslag afser, är förhållandet olika. Vissa
af dem åtnjuta högre pensioner än de af komitén föreslagna, t. ex.:

91

Lön.

700- 1,000 kr.
. 600-1,000 »

. 600 — 1,200 »

. 500—1,200 »
500— 700 »
omkring 800 »
500—1,200 »

Pension.

450—600 kr.
500—900 »
500 »
500—600 »
375—450 »
omkring 500 »
360-870 »

Folkskolelärare och lärarinnor .

J ern vägsb etj e ning..........................

Postbetjening................................

Tullbetjening...............................

Kronojägare ..................................

Vaktmästare vid civila verk.......

Underofficerare vid infanteriet...
o. s. v.

Andra åter hafva betydligt mindre pensionsförmåner än dem, komitén
föreslagit, eller t. o. m. icke alls någon pensionsrätt. Sålunda äro
de pensioner till arméns manskap, som utgå från Wadstena krigsmanshuskassa
ytterst torftiga. De variera nemligen emellan 15 och 96 kronor
om året.

För lärare och lärarinnor vid småskolorna äro pensionerna numera
bestämda till belopp emellan 70 och 150 kronor. Det senare beloppet
svarar emot minst 30 års tjenst, således emot en pension af 128 kronor
i andra pensionsklassen.

Hvad åter de af staten anordnade enkepensionskassorna vidkommer,
så visar följande sammanställning, huru afgifterna från delegarne och
enkepensionernas belopp gestalta sig vid de ofvan anförda grupperna:

Folskolelärare..............................

Jernvägsbetjening........................

Postbetjening ..............................

Tullbetjening.................................

Kronojägare ...............................

Vaktmästare vid civila verk ...
Underofficerare vid infanteriet

Enkepension. Arsbidrag

omkring	140	kr.	omkr.	20	kr,
..... 150-	-200	»	40-	-50
	100	)>		21	»
...... 75-	-135	»	15-	-27	»
	67	»		14	»
	100	»		21
..... 80-	-180	»	20-	-50	»

med förhöjning af pensionen, då minderåriga barn efterlemnas. Med
hänsyn till de låga afgifter, som enligt komiténs förslag skola erläggas
af de försäkrade sjelfva, torde den medelpension af omkring 90 kronor,
som gäller för tredje pensionsklassen, icke befinnas obetydlig.

I fråga om kostnaden för försäkringen återstår det ännu att angifva
det sätt, på livilket statsbidraget lämpligen bär utgå.

Komitén har i det föregående framhållit, att de föreslagna pensionsafgifterna
böra motsvara värdet af försäkringen för dem, som inträda

92

i densamma vid 18—20 års ålder, och att således, om man bortser från
förvaltningskostnaden, dessa afgifter skulle vara tillräckliga för bestridande
af hela försäkringskostnaden, om alla de arbetare, som vid försäkringens
början vore äldre än 18 år, uteslötes från densamma, och
om dessutom de, som inträdde i försäkringen, icke lemnade densamma,
förrän de blefve invalider eller aflede. Då emellertid af den nuvarande
generationen de, som ännu icke fylt 55 år, äfven skola medtagas i försäkringen,
och då dessutom den, som lemnar eller af bryter försäkringen,
skall behålla sina en gång förvärfvade anspråk, äfven sedan han lemnat
densamma, äro de föreslagna afgifterna icke tillräckliga att bestrida
kostnaden för hela pensioneringen. Hvad utöfver dessa afgifter är erforderligt
skall enligt komiténs förslag ersättas af staten.

Kapitalvärdet af alla kassan åliggande pensionsförbindelser har beräknats
utgöra 392,246,000 kronor. Pensionsafgifterna deremot hafva ett
kapitalvärde af endast 314,888,000 kronor. Skilnaden mellan dessa
båda belopp eller 77,358,000 kronor är således kapitalvärdet af den brist,
som skall genom statsverket täckas, eller det kapital, som vid försäkringens
början jemte en ränteafkastning efter 3 ''/2 proc. skulle vara tillräckligt
för bestridande af ofvannämnda utgifter för den nuvarande
generationen och för dem, som afbryta försäkringsförhållandet. Af denna
brist härröra nära 68 millioner kronor deraf, att den nuvarande generationen
skall i försäkringen medtagas. De öfriga 9,400,000 kronorna
motsvara kassans förlust i följd af förtidigt inträffande utträde ur försäkringen.

I fråga om den form, under hvilken statsbidraget bör utgå, vore
det teoretiskt taget naturligtvis enklast att genast vid försäkringens
början ställa till kassans förfogande ett kapital af den nämnda storleken.
Om detta kapital stäldes under särskild förvaltning och af kastade
3Va proc. ränta, skulle den del deraf eller 68 millioner kronor, som
erfordrades för att den nuvarande generationen skulle kunna blifva delaktig
af försäkringen på samma vilkor som kommande generationer, helt
och hållet amorteras under den tid, medlemmar af den nuvarande generationen
vore försäkrade; då de sista af dem aflidit, d. v. s. efter omkring80
års förlopp, skulle intet deraf finnas i behåll. Den återstående, betydligt
mindre delen eller de 9V2 millioner kronor, som skulle täcka
kassans förlust i följd af förtidigt inträffande utträde ur försäkringen,
komme att under samma tid alltjemt, om öck alltmera långsamt, växa,
tills den uppginge till något öfver 20 millioner kronor, hvarefter den
hölle sig vid denna summa. Att så blefve förhållandet, är tydligt deraf,
att inflytandet af förtidigt inträffande utträde ur försäkringen gör sig
fullt gällande först, då den nuvarande generationen dött ut, och att således
denna fonds utgifter under den första perioden understiga dess
inkomster, men efter periodens slut uppgå till samma belopp som dessa.

93

Äfven om en dylik utväg- vore tänkbar, skulle densamma emellertid
medföra olägenheter i fråga om storleken af det kapital — pensionsfonden
— som kassan slutligen skulle samla. Då kassan nått sitt s. k.
jemvigtsläge, d. v. s. det tillstånd, då utgifter och inkomster motväga
hvarandra och således fondbildningen upphört, hvithet inträffar efter
förloppet af de nämnda 80 åren, kräfver den årliga pensioneringen eu
summa af 33y4 millioner kronor. Hela summan af de erlagda pensionsafgifterna
utgör då likväl ej mera än ll3/4 millioner kronor om året.
Skilnaden, eller 21Ä millioner kronor, är då ränteafkastningen af det
samlade kapitalet, som således skulle blifva omkring 615 millioner kronor.
Å ena sidan skulle således kapitalet blifva högst betydligt, å andra sidan
och framför allt skulle ränteinkomsten utgöra två tredjedelar af hela
inkomsten och dennas storlek derföre blifva i alltför hög grad beroende
af räntefotens vexling:ar.

O

Så snart amorteringen skall verkställas under de forsta 80 åren,
blifver förhållandet för kassan alldeles detsamma, om man tänker sig
det erforderliga beloppet utgå under någon annan form, t. ex. såsom
direkt tillskott till den nuvarande generationens för låga afgifter eller
såsom ersättning för den del af pensioneringen, som af dessa afgifter
icke täckes o. s. v. Ehuru således en amortering under denna tid just
vore den principielt. rigtigaste utvägen, har komitén dock föredragit
en annan metod, genom hvilken fondbildningen högst väsentligt reduceras
och under öfvergångstiden mindre fordringar ställas på statsverket,
nemligen en ständigt fortgående amortering af det behöfliga tillskottet.

Äfven under nämnda antagande har man dock att välja mellan flera
möjliga utvägar. Den mest direkta vore att låta statens bidrag utgå
under formen af ett konstant årligt anslag, bvilket således borde vara
lika stort som räntan efter 31proc. å det ofvannämnda kapitalvärdet
af 77,358,000 kronor, d. v. s. 2,707,000 kronor om året. Under denna
förutsättning skulle pensionsfonden i kassans jemvigtsläge minskas med
just så stor del, som motsvarar nämnda ränta, eller med omkring 77
millioner kronor. Fondens maximibelopp skulle således då blifva 538
millioner kronor, med en ränteafkastning af nära 19 millioner kronor.

Man kunde också tänka sig, att statsbidraget, såsom i Tyskland är
fallet, utginge under formen af ett konstant tillskott till hvarje ärligen
utgående pension. I sådant fall skulle detta tillskott utgöra omkring 24
kronor. Statens utgift skulle då i början blifva obetydlig och endast
uppgå till några tiotusental kronor, men efter hand stiga samt efter
80 års tid utgöra (i,015,000 kronor om året och derefter stanna vid
detta belopp. Hela pensionsutgiften 3314 millioner kronor skulle då
komma att bestridas genom ll''V4 millioner krono!1, afgifter, 0 millioner
kronor statsanslag och 151 ■< millioner kronor ränteinkomster. Fondens
slutliga storlek blefve i detta fall 443 millioner kronor.

94

För att emellertid ännu mer reducera den slutliga fondens storlek,
liar komitén för sin del föreslagit, att statsanslaget visserligen skall
utgå under formen af ett tillskott till hvarje pension, men att detta
tillskott icke skall vara lika stort för hvarje pension, utan rätta sig efter
antalet af de pensionsafgifter, på hvilka pensionsanspråket grundats;
d. v. s. genom statsbidraget skall en del af de för pensionerna beräknade
veckoökningarne komma att bestridas. Det har dervid visat sig,
att kapitalvärdet af den för alla tre pensionsklasserna gemensamma
delen af veckoökningen, nemligen 2 öre för hvarje pensionsafgift, utgör

79,985,000 kronor, eller väsentligen samma värde, som det erforderliga
tillskottet eger. Under denna förutsättning kommer statsbidraget under
80 års tid att stiga från en obetydlighet till en årlig summa af 7,778,000
kronor. Af de 33,273,000 kronor, hvartill pensioneringen, om siffrorna
nu angifvas noggrannare, slutligen uppgår, komma efter 80 års förlopp

11,725,000 kronor att bestridas genom direkta afgifter,

7,778,000 » » )) statsbidrag

och 13,770,000 » » )) fondens ränteafkastning.

I detta fall blifver fondens storlek 393 millioner kronor eller 50
millioner kronor lägre, än om statens bidrag till hvarje pension varit
lika för alla, 145 millioner kronor, lägre, än om statens bidrag från
början utgått under formen af ett konstant anslag, och ända till 222
millioner kronor lägre, än om staten under öfvergångstiden amorterat
hela det behöfliga tillskottet.

För att sålunda nedbringa fonditildniugen inom kassan så mycket
som möjligt, har komitén föreslagit, att statsverket skall till hvarje invalidpension
årligen bidraga med så stort belopp, som svarar mot 2 öre
för hvarje veckoafgift, som legat till grund för pensionsbeloppets beräknande.

Under denna förutsättning kommer beloppet af statens bidrag för
det förevarande ändamålet under olika år från försäkringens början att
utgöra:

under lista året..................................... 3,000 kronor

» 2:dra » ................................. 8,000 .»

»	5:te	» ..............''...........	........... 23,000
»	6: te	» ..........................	.......... 36,000
))	14:de	» ............................	........ 400,000	»
))	15:de	» ...........................	....... 600,000	»
))	30:de	t » ..........................	........ om kr. 3	millioner
D	80:de	och allt vidare........	... 7,778,000	kronor.

95

Komitén anser sig likväl skyldig här framhålla att, ehuru komiténs
förslag angående statens bidrag erbjuder väsentliga fördelar derutinnan,
att å ena sidan anslagets storlek göres beroende af en naturlig och
enkel princip, nemligen att bereda kommande generationer full valuta
för deras avgifter, och å andra sidan fondbildningen i möjligaste mån
inskränkes, så har den af komitén föreslagna formen för statsbidragets
utgörande dock den olägenheten, att derigenom statens utgifter i början
blifva obetydliga men staten i framtiden pålägges eu större börda, än
som varit behöfligt, om en begränsad amorteringstid blifvit vald.
Denna olägenhet kommer åtminstone att medföra hinder för försäkringens
utvidgning och kan äfven hafva till följd, ''att det ursprungliga
ändamålet med statsbidraget i framtiden undanskymmes. Då derföre,
med afseende på statsbidragets /orm, olika meningar kunna tänka»
blifva gällande, vill komitén tillägga, att en amortering under 80 års
tid af de 68 millioner kronor, som motsvara de ökade utgifterna för
den nuvarande generationens försäkring, svarar mot ett konstant årligt
anslag af* 2,540,000 kronor under samma tid, och att för betäckande af
de öfriga 9V2 millioner kronor, som utgöra kapitalvärdet af kassans
förlust genom förtidigt inträffande utträde ur försäkringen, och hvilka
således motsvara de utträdandes — vanligen mindre handtverkare, jordegare,
jordtorpare in. fl. — förmån äf att få behålla sina pensionsanspråk
oförkränkta, ett ständigt årligt anslag af 330,000 kronor skulle
vara erforderligt. Staten skulle således kunna befria sig från sin förbindelse
genom att under de första 80 åren årligen bidraga med 2,870,000
kronor, men endast med 330,000 kronor för hvarje derefter följande
år. I sådant fall skulle emellertid, såsom nyss anmärkts, pensionsfonden
stiga till 615 millioner kronor i stället för såsom enligt komiténs
förslag endast 393 millioner kronor.

I fråga om sättet för pensionsafgiftemas upptagande har komitén
föreslagit att, ehuru afgifterna skola till lika andelar drabba arbetsgifvarne
och de försäkrade, de likväl skola till hela sitt belopp upptagas
af arbetsgifvarne, hvilka derefter äro berättigade att genom afdrag
å arbetstagarnes aflöning göra sig betäckta för den del af afgifterna,
som på desse belöper. Att härigenom eu väsentlig lättnad vid
försäkringens genomförande åstadkommes, ligger i öppen dag. De
försäkrades antal blifver naturligtvis vida större än arbetsgifvarnes.
Derest man för uttagande af en del af pensionsafgifterna skulle nödgas
hålla sig till de försäkrade, blefve de myndigheters arbete, hvilka skola
genomföra försäkringen, i högst väsentlig grad ökadt. Vidare äfven -

96

tyrade man att ofta icke lyckas erhålla liqvid af de försäkrade, mot
hvilka • exekutiva åtgärder på grund af deras svaga ekonomiska ställning
och förflyttningar från ort till annan oftast ej kunna företagas
med utsigt till framgång. Komitén hänvisar här till den erfarenhet,
som rikets exekutiva myndigheter ega i fråga om svårigheten att af
arbetare uttaga utskylderna till stat och kommun; och dock äro dessa
utskylder i regel lägre än de föreslagna pensionsafgifterna samt erläggas
i allmänhet, endast en gång om året.

Det möter dock icke ringa svårighet att finna lämpligaste sättet
för pensionsafgifternas upptagande af arbetsgifvarne. För genomförandet
af en så vidtomfattande försäkring som den af komitén föreslagna
ligger det uppenbarligen stor vigt uppå, att valet blifver så ändamålsenligt
som möjligt. Metoden bör erbjuda enkelhet i afgiftsbetalningen
samt säkerhet för att de pensionsafgifter, som böra utgå, verkligen erläggas.
Vidare bör den ej betunga arbetsgifvarne och de försäkrade
mer än nödigt är samt slutligen göra det möjligt för vederbörande
myndigheter såväl som för de försäkrade att med lätthet när som helst
öfverskåda en hvar försäkrads ställning till pensionsfonden.

Det kunde synas ligga nära till hands att låta arbetsgifvarne för
vissa perioder t. ex. för hvarje kalenderqvartal inbetala de under perioden
upplupna afgifterna. En dylik metod tillämpas i Tyskland vid
olycksfallsförsäkringen och har såväl i andra länder som i vårt land varit
föreslagen, då fråga varit om införande af obligatorisk olycksfallsförsäkring.
Denna metod förutsätter dock, att noggrann kontroll kan
hållas och verkligen hålles å arbetsgifvarne, hvilka för sådant ändamål
måste föra och insända ‘ förteckningar öfver antalet hos dem anstälde
arbetstagare med uppgift å den tid, anställningen varat. Vid en olycksfallsförsäkring
af sådan begränsning som den tyska är denna metod
möjlig att använda, emedan det der är fråga om allenast egentliga
yrkesutöfvare och förnämligast arbetsgifvare inom den större industrien,
hvilka i allt fall måste föra förteckningar öfver sin arbetspersonal. Den
af komitén föreslagna försäkringen deremot omfattar en hvar i annans
tjenst fast anstäld arbetstagare äfvensom under vissa vilkor sådana
arbetstagare, hvilkas anställning är allenast tillfällig. Arbetsgifvare till
en enligt den föreslagna lagen försäkringspligtig person kan en hvar
blifva, som på längre eller kortare tid behöfver taga annans arbetskraft
i anspråk. Det är häraf uppenbart, att utöfvandet af erforderlig kontroll
å alla de arbetsgifvare, som skulle blifva skyldige erlägga pensionsafgifter,
blefve förenadt med de största svårigheter. Redan af detta
skäl är nämnda metod ohållbar; men äfven andra omständigheter tala
emot densamma. Skulle nemligen afgiftsbetalningen alltid ega rum för
längre perioder, blefve det belopp, som på en gång borde erläggas, så
stort, att i synnerhet mindre arbetsgifvare ofta deraf i väsentlig grad

97

betungades eller kanske befunnes ur stånd att fullgöra liqviden. I
senare fallet måste exekutiva åtgärder vidtagas, hvilket skulle medföra
omgång och göra försäkringen förhatlig samt förorsaka besvär och
omkostnader.

Vid öfvervägande af de sätt, på hvilka pensionsafgifterna kunna
upptagas, har komitén stannat vid det i Tyskland för invaliditets- och
ålderdomsförsäkringens genomförande använda systemet med pensionsmärken.
Ett sådant system torde ej få betraktas såsom främmande inom
vårt land, och på senare tider har ett likartad! system användts för uppsamlande
af smärre belopp för insättningar i postsparbanken. Komitén
föreslår derföre, att hvarje försäkringspligtig person skall vara försedd
med eu pensionsbok, i hvilken ett pensionsmärke genom arbetsgifvarens
försorg infästes för hvarje pensionsafgift, som skall erläggas. Genom „
pensionsmärkets infästande blifver förhållandet emellan arbetstagaren
och arbetsgifvaren samt emellan den senare och vederbörande försäkrings
myndighet klargjordt, utan att några qvitton eller någon särskild
bokföring erfordras. Den försäkrades pensionsrätt kan på ett enkelt
och tydligt sätt och när som helst af såväl den försäkrade sjelf som
vederbörande myndigheter med lätthet bestämmas.

I Tyskland har märkesystemet gifvit anledning till missnöje och
varit en af orsakerna till den på vissa håll ännu befintliga oviljan emot
den obligatoriska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen. Anledningen
härtill är emellertid ej att söka uti sjelfva systemet utan i det sätt,
hvarpå detta blifvit i Tyskland genomfördt. Enär eu hvar af de 31
försäkringsanstalterna utgifver sina fyra slag af märken, komma naturligen
eu mängd olika märken att cirkulera i riket, och det är såväl
i följd deraf som på grund af lagens invecklade bestämmelser stundom
ganska svårt att afgöra, hvilket märke i hvarje särskildt fall skall
användas. I framtiden torde denna komplikation blifva ännu större.
Vidare afser hvarje märke allenast en vecka, i följd hvaraf märkenas
infästande i synnerhet för större arbetsgivare är förenadt med ganska
mycket besvär och arbete. De nämnda olägeuheterna hafva i komiténs
förslag blifvit undanröjda. Antalet olika arter af märken, som i
vårt land skulle komma att begagnas, är endast tre, och att i hvarje
fall af göra, hvilket märke skall användas, kommer i följd af den ytterst
lättfattliga åtskilnaden emellan de tre pensionsklasserna ej att möta
någon svårighet. Komitén har derjemte ej lagt något hinder i vägen
för införandet af pensionsmärken, som afse längre tid än en vecka,
t. ex. två veckor, en månad, ett qvartal. En dylik anordning står naturligen
ej i strid dermed, att komitén användt kalenderveckan såsom
principiel beräkningsgrund.

Nya A rbet.-förs.-komitcns hot. 1.

98

I fråga om försäkringens administration liar komitén kommit till den
åsigt, att icke någon af de i utlandet vid obligatorisk arbetareförsäkring
följda metoderna torde vara för den föreslagna försäkringen fullt
passande. I Tyskland har man vid olycksfallsförsäkringen för olika industrier
bildat försäkringsföreningar eller s. k. yrkessamfund (Berufsgenossenschaften),
af hvilka ett hvart omfattar ett enda eller flere med hvarandra
beslägtade yrken, utan afseende på territoriel begränsning. Hvarje
yrkessamfund har sin särskilda förvaltning. Oafsedt det politiska syfte,
som s}rnes hafva varit förenadt. med en dylik organisation, eller, främjandet
af den tyska enheten, och som naturligen i vårt land icke egen
någon motsvarighet, har inrättandet af yrkessamfunden hufvudsakligen
af sett att förenkla den vdd olycksfallsförsäkringen nödvändiga indelningen
i farlighet sklasser äfvensom att, då gemensamhet i intressen och samarbete
komme att ega rum emellan arbetsgivare i samma eller liknande
yrken, befrämja lösningen af en annan social uppgift, nemligen åstadkommandet
af en verksam yrkesinspektion och vidtagandet af åtgärder för
olycksfalls förebyggande. Af huru stor vigt dessa synpunkter än kunna
vara, då det gäller endast en olycksfallsförsäkring, sakna de dock
nämnvärd betydelse för eu allmän invaliditetsförsäkring. I vårt land
skulle dylika yrkessamfund dessutom, med få undantag, erhålla alltför
få medlemmar, för att någon väsentligare utjemning af riskerna eller
besparing af förvaltningskostnaden skulle vara att förvänta. Icke heller
vore det ändamålsenligt att, såsom i Tyskland är fallet vid invaliditetsoch
ålderdomsförsäkringen samt i Österrike vid olycksfallsförsäkringen,
fördela de försäkrade på ett antal hvar för sig väsentligen sjelfständiga,
territorielt begränsade försäkringsanstalter. Antalet försäkrade
blifver nemligen i vårt land ej större än det, som åtskilliga af nämnda
anstalter hvar för sig omfatta. En dylik anordning skulle för öfrigt
medföra ökade utgifter för förvaltningen.

Komitén anser, att försäkringens egentliga administration bör anförtros
åt en enda central myndighet. Att denna icke kan blifva någon
redan befintlig sådan, torde med afseende å försäkringens stora omfattning
vara tydligt. Komitén har derföre föreslagit, att eu ny central
myndighet skall för ledningen af försäkringens angelägenheter inrättas,
och gifvit densamma benämningen Pension sstyrelsen. Att, såsom vid
åtskilliga befintliga pensionsinrättningar är fallet samt jemväl 1884 års
komité i sitt förslag angående upprättandet af Riksförsäkringsan stalt
förordat, bredvid styrelsen ställa en särskild rådgifvande myndighet,
hvilken skulle bestå af representanter för olika samhällsklasser och fackmän
å försäkringsväsendets område, har icke synts komitén vara af
behofvet påkalladt. Den trygghet för försäkringsärendenas rigtiga behandling,
som ett statens centrala embetsverk i alla afseenden erbjuder,
torde vara tillfyllestgörande och skulle näppeligen ökas genom inrättan -

99

det åt eu dylik rådgifvande myndighet. För öfrigt är det gifvet, att
alla för försäkringens ekonomi eller administration särskilt vigtiga
ärenden blifva understälda Kong! Maj:ts och eventuelt Riksdagens
pröfning och i följd häraf underkastas en så noggrann utredning, som
kan åstadkommas.

Pensionsstyrelsens åligganden skulle i allmänhet taget bestå i förvaltning
af de inflytande medlen, pröfning af ansökningar om pension,
utfärdande af pensionsbref samt verkställande af de för försäkringens
noggranna öfvervakande erforderliga statistiska och försäkringstekniska
arbeten och kalkyler. Den skall äfven vara närmast högre instans i
alla de mål, dqr försäkringens organ i orterna hafva beslutanderätt.

I följd af den femåriga väntetiden och då ej heller några öfvergångsstadganden
af samma art som i den tyska lagen skulle ifrågakomma,
blifva Pensionsstyrelsens göromål under de första 5 åren af
försäkringens tillvaro i vissa hänseenden mindre omfattande, än hvad
sedermera blifver förhållandet. Under denna tid kommer t. ex. antalet
pensionsansökningar att uppgå till endast omkring 1,000 om året, under
det att deras antal sedermera stiger till inemot 20,000 årligen, o. s. v.
Denna omständighet är af största betydelse för försäkringens utveckling,
enär man då icke genast nödgas bekämpa alla de svårigheter,
som särskilt i början kunna tänkas uppstå, utan har en väl behöflig
förberedelsetid för inhemtande af ytterligare erfarenhet, meddelande af
nödiga instruktioner, närmare preciserande af lagens grundsatser samt
utbredande af kunskap om försäkringens ändamål och betydelse. Likaså
komma under denna öfvergångstid metoder och formulär för de
statistiska och försäkringstekniska arbetena att utarbetas och grunden
att läggas till den noggranna utredning af kassans ställning, som
vid slutet af den första tioårsperioden skall verkställas. Äfven i fråga
om styrelsens penningeförvaltande verksamhet torde denna första tid
kunna betraktas såsom en förberedelsetid, enär inkomsterna då visserligen
komma att högst betydligt öfverskjuta utgifterna, men det kapital,
som skall förvaltas, ännu icke uppnått så stora dimensioner, som
sedermera blifver fallet.

I följd af alla dessa förhållanden synes det, som om Pensionsstyrelsen
till en början icke skulle erfordra så talrika embetsmannakrafter,
som längre fram blifva af nöden. Medan Pensionsstyrelsen efter några
tiotal af år antagligen måste'' arbeta på åtminstone tre underafdelningar
eller byråer, allt eftersom det gäller behandlingen af pensionsansökningarne,
penningeförvaltningen eller de statistiska och försäkringstekniska
arbetena, är det icke omöjligt, att alla dessa uppgifter under den första
tiden kunna handhafva^ af eu enda större byrå. Det är derföre antagligt,
att kostnaderna för denna del af förvaltningen under den första
tiden icke skall blifva betydlig.

100

De närmare stadgandena om Pensionsstyrelsens verksamhet torde
lämpligast gifvas uti en af Kongl. Maj:t i administrativ väg utfärdad
instruktion. Något detaljerad!, förslag angående styrelsens sammansättning
har komitén icke heller velat lemna. För öfvergångstiden torde
det knappast vara behöflig!, och huru förhållandena sedermera böra
ordnas, torde den under denna tid vunna erfarenheten gifva vid handen.

Ehuru komitén således ansett, att den egentliga förvaltningen lämpligen
bör öfverlemnas åt ett centralt embetsverk, torde det dock vara tydligt,
att en del af förvaltningsbestyren måste anförtros åt andra myndigheter.
Sålunda bär komitén föreslagit, att försökringsafgifternas erläggande
skall förmedlas genom postverket och att pensionerna skola genom
dettas försorg utbetalas. Pensionsmärkena skola nemligen likasom pensionsböckerna
tillhandahållas å postanstalterna.

Afräkning emellan postverket och Pensionsstyrelsen rörande inoch
utgående medel bör naturligtvis tid efter annan ega rum, men
denna torde lämpligare regleras genom särskilda af Kongl. Maj:t utfärdade
föreskrifter än genom bestämmelser i den föreslagna lagen.

Försäkringens omfattning och beskaffenhet gör det nödvändigt att
jemväl anlita lokala myndigheter. Den stora mängden af ärenden,
som af försäkringen komma att framkallas, kunna icke alla lämpligen i
första hand blifva föremål för ett centralt embetsverks handläggning.
Eu synnerligen talrik personal skulle härför erfordras, och kostnaden
för försäkringen blefve väsentligt ökad. Äfven om man bortser härifrån,
vore emellertid en dylik anordning icke -ändamålsenlig. Man kan nemligen
icke hos ett centralt embetsverk förutsätta den för försäkringens
närmare öfvervakande och de vigtigaste försäkringsärendenas rigtiga
behandling nödvändiga kännedomen om de faktiska förhållandena. Denna
torde deremot kunna förväntas af sådana personer, som äro förtrogne
med hvarje orts förhållanden.

Vid öfvervägande af frågan, åt hvilka lokala myndigheter befattningen
med försäkringen bör anförtros, kunde det synas ligga närmast
till hands att taga i anspråk sådana administrativa eller kommunala
myndigheter, som redan finnas. Komitén håller emellertid före, att
detta icke låter sig göra utan väsentliga olägenheter. De administrativa
myndigheternas distrikt torde nemligen i allmänhet vara alltför
vidsträckta för att man skulle kunna af dem förvänta den erforderliga
noggranna kännedomen om de lokala förhållandena. Det torde äfven
kunna befaras att, enär deras tid oftast tages strängt i anspråk för
öfriga embetsåligganden, försäkringsärendena icke alltid blefve behandlade
med den skyndsamhet, som vore af nöden. De kommunala myndigheterna
åter (kommunalnämnder, fattigvårdsnämnder o. d.) torde
visserligen i allmänhet ega erforderlig kännedom om förhållandena i
hvarje ort, men de representera ofta intressen, som äro motsatta pen -

101

sionsinrättningens, och en kollision vore sålunda tänkbar, som säkerligen
icke alltid skulle lösas till inrättningens förmån. Dessutom torde det
ur social synpunkt icke vara rätt lämpligt att sätta pensionsinrättningens
angelägenheter i direkt samband med kommunens eller fattigvårdens.

Komitén har derföre ansett det vara mera ändamålsenligt att inrätta
nya ortsmyndigheter, hvilkas uppgift och befogenhet helt och hållet
betingades af försäkringens natur och syfte, och har komitén för sådant
ändamål föreslagit bildandet af korporationer eller /3. k. pensionsnämncler,
i hvilka alla intressen skulle vara representerade. För att de
egenskaper hos pensionsnämudernas ledamöter, hvilka just göra institutionen
pensionsnämnd lämplig, i verkligheten skola medföra någon fördel,
bör tydligtvis hvarje nämnds verksamhetssfer ej vara alltför stor.
Ju större denna är, desto mindre kännedom om faktiska förhållanden
kunna nämndens ledamöter ega och, om arbetet blifver ansträngande,
kan intresset lätt slappas. Komitén håller sålunda före, att hvarje
pensionsnämnds verksamhetsområde ej bör sträcka sig utöfver den
kommunala enheten och har sålunda föreslagit, att i regel hvarje kommun
skall för sig utgöra ett pensionsdistrikt. Ledamotskap i pensionsnämnd
skulle då ej blifva mera betungande, än att detsamma kunde
betraktas såsom ett hedersuppdrag och således ej kräfva någon särskild
ersättning.

Pensionsnämnd ens sammansättning bör naturligtvis vara sådan, att de
ärenden och göromål i öfrigt, som tillhöra densamma, komma att,
handläggas och afgöras på ett för såväl de i försäkringen delaktige
som pensionsinrättningen och det allmänna tillfredsställande sätt, så att
samtliga intresserades rätt tillgodoses och på samma gång nödig sakkunskap
kan förutsättas. Arbetsgifvarne, de försäkrade och staten bekosta
försäkringen och böra derföre hvar för sig ega representanter i
pensionsnämnden. Då komitén derföre föreslagit, att nämnden skall
bestå af två arbetsgivare, två försäkrade och en af Konungens Befallningshafvande
förordnad ordförande, har komitén trott sig finna eu sammansättning,
som både uppfyller de förstnämnda anspråken och tillika i det
närmaste representerar de tre parterna i proportion till storleken af deras
totalbidrag till försäkringen. För att representera Pensionsstyrelsen
har komitén föreslagit, att af styrelsen utsedda ombud ega vid nämndens
sammanträden närvara och i öfverläggningarne, men ej i besluten
deltaga. Dessa ombud skola bland annat iakttaga kassans finansiela
intressen och kunna öfver nämndernas beslut anföra besvär hos Pensionsstyrelsen.

Beträffande arbetsgifvames och de försäkrades representanter i pensionsnämnden
vore det onekligen mest följdrigtigt, om de utsåges af
dem, som de representera. Detta skulle emellertid förutsätta inrättandet
af alldeles särskilda valkorporationer, bestående af å ena sidan en -

102

dast arbetsgifvare till försäkringspligtiga personer och å andra sidan
endast försäkrade. Det har emellertid icke förefallit lämpligt att endast
och allenast för detta ändamål skapa dylika valkorporationer, utan har
komitén ansett det från försäkringens synpunkt vara tillfyllestgörande,
om valen uppdragas åt de kommunala representationerna. Af hänsyn
till arbetsgifvarnes och isynnerhet de försäkrades intressen har komitén
emellertid föreslagit två modifikationer i eljest gällande stadgande]! för
val, som verkställas af kommunernas representanter, nemligen dels att
i stad valet skall ske å allmän rådstuga, ehvad stadsfullmäktige finnas
eller ej, och dels att hvarje röstande skall hafva allenast en röst.

§§ 1 och 2.

1 dessa paragrafer angifvas de närmare gränserna för försäkringens
omfattning. Såsom förut framhållits, låter det sig ej göra att uppdraga
dessa gränser så, att all tvekan, huruvida försäkringspligt föreligger
eller ej, varder i hvarje särskildt fall undanröjd. Genom de i § 1
gifna bestämmelserna torde emellertid hufvudkontingenten af de försäkrade
vara tillräckligt noggrant fixerad.

De arbetstagare, hvilka afses uti § 1 mom. 1. 1), skola enligt
komiténs förslag underkastas försäkringspligt utan afseende å den
årliga arbetsförtjenstens storlek. Deras ekonomiska ställning är temligen
likartad och torde endast undantagsvis vara sådan, att försäkringen
ej blifver för dem lämplig. Deremot torde deras inkomst ej sällan
vexla betydligt under loppet af ett och samma år. Annat synes förhållandet
vara med dem, som omnämnas uti samma paragrafs mom. 1.
2). Bland dem torde ej sällan förekomma sådana, hvilkas ekonomiska
vilkor icke stå i ett passande förhållande till hvad genom försäkringen
bjudes. För att ej onödigtvis komplicera försäkringen, har komitén
derföre i fråga om denna kategori af arbetstagare föreslagit en öfre
gräns af 1,800 kronor för deras årliga aflöning. Beloppet har komitén
valt med hänsyn till stadgandena i gällande bevillningsförordning angående
afdrag för s. k. existensminimum. De, hvilkas regelbundna årsinkomst
uppgår till nämnda belopp eller derutöfver, torde enligt komiténs
åsigt lämpligare sörja för sin framtid genom frivillig försäkring
i redan bestående anstalter eller på annat sätt.

Beträffande en grupp af arbetstagare, nemligen besättning och befälhafvare
å svenska fartyg, torde böra framhållas, att för denna yrkesklass
understöds- och pensionsanstalter redan finnas i sjömanshusen och
handelsflottans pensionsanstalt.

Riksdagens revisorer år 1886 gjorde i sin berättelse hemställan,
huruvida icke det för handelsflottans pensionsanstalt gällande reglemente
borde underkastas ändring i syfte att bereda högre pensionsbelopp, och
samma år inkommo till Kongl. Maj:t från direktionen för Stockholms

104

sjömanshus, styrelsen för Göteborgs fartygsbefälhafvareförening samt
ett antal fartygsbefälhafvare, styrmän och sjömän inom Visby sjömanshusdistrikt
framställningar om ändring i gällande bestämmelser angående
såväl hyresafgiftens utgörande till sjömanshusen som i samband,
dermed handelssjöfolkets pensionering. Efter vederbörandes hörande
uppdrog Kongl. Maj:t åt 1884 års komité att undersöka och afgifva
förslag om, huruledes handelsflottans pensionsanstalt skulle bättre än
dittills kunna motsvara sina uppgifter, samt att taga ofvannämnda framställningar
under öfvervägande. I anledning häraf afgaf 1884 års
komité den 5 december 1888 särskilda förslag till dels ändringar i
reglementet för sjömanshusen i riket den 4 mars 1870 och dels ändringar
i reglementet för handelsflottans pensionsanstalt den 29 januari
1864. Nämnda förslag hafva emellertid icke ännu ledt till någon lagstiftning
i ämnet.

Då frågan om en särskild pensionering af sjöfolket således fortfarande
är oafgjord, då de pensionsanstalter, som för denna yrkesgrupp
redan förefinnas, icke synas fullt motsvara sitt ändamål och i regel
lemna lägre understöd än dem, som skulle erhållas genom den af
komitén föreslagna försäkringen, och då slutligen beredandet af större
ekonomisk trygghet åt sjöfartsnäringens arbetare är synnerligen behjertansvärdt,
har komitén ansett sig icke böra undantaga dem från
försäkringspligten, utan föreslagit, att samma stadganden skola gälla
för dem, som för alla andra emot aflöning hos arbetsgivare anstälda.
personer.

Såsom ofvan utvecklats, har komitén förutsatt, att forsäkringen
skall hufvudsakligast omfatta dem, hvilka stå i ett mera varaktigt arbetsförhållande
till en arbetsgivare. I § 1 mom. 1 afses också endast
sådana arbetstagare. Deras försäkringspligt inträder, så snart arbetsaftalet
slutits. För att emellertid å ena sidan ännu tydligare framhålla
den åtskilnad, som komitén velat göra emellan de mera fast anstälde
och de s. k. lösa arbetarne, och å andra sidan jemväl för de
senare möjliggöra inträde i försäkringen, har komitén i § 1 mom. 2
föreslagit, att äfven tillfällig sysselsättning hos en och samme arbetsgivare
skall anses såsom försäkringspligtig anställning, derest den
faktiskt fortvarat någon tid, nemligen under alla söckendagarne i en
kalendervecka. Genom detta stadgande blifver det möjligt för mången,
som i allmänhet utför arbeten åt olika arbetsgivare, att blifva delaktig
af försäkringens fördelar. En dylik arbetstagare behöfver ju under
hela sin arbetsdugliga tid ej förskaffa sig flere än 260 sådana arbetsveckor
för att hafva sin pensionsrätt betryggad. Visserligen torde på
detta sätt en i visst afseende frivillig försäkring uppstå bredvid den
obligatoriska. Det är dock antagligt, att det blifver förnämligast yngre
arbetare, som komma att på detta sätt använda försäkringen, enär af -

105

gifternas erläggande för dem ej bör kännas såsom någon börda. I
följd deraf torde ej några afsevärda olägenheter i försäkringstekniskt
hänseende behöfva befaras, och ej heller torde ett dylikt bruk af försäkringen
taga så stora dimensioner, att försäkringen i sin helhet deraf
kommer att lida. För detta senare antagandet kan åberopas jemväl
det förhållandet, att saken rörer icke endast arbetstagaren utan äfven
arbetsgifvaren.

Det är allenast emot aflöning anstälde eller sysselsatte arbetstagare,
som skola underkastas försäkringspligt. Sättet, hvarpå aflöningen
utgår, om för dag, vecka eller annan tid eller för styck eller såsom
tantiéme, är likgiltigt; likaså huruvida aflöningen utbetalas kontant eller
utgår i naturaförmåner. I senare fallet måste naturligen för utrönande
af försäkringspligten i fråga om de i § 1 mom. 1. 2) omnämnde kategorier
af arbetstagare en uppskattning ega rum, och komitén har föreslagit,
att denna skall ske efter de pris, som äro i arbetsorten gängse.

I begreppet försäkring ligger, att den skada, mot hvars följder
försäkringen skall bereda skydd, icke redan inträffat eller är för handen,
då försäkringen ingås. Lika klart som det är, att man ej kan för eldsolycka
försäkra ett hus, som redan nedbrunnit, lika klart måste det
vara, att sådan försäkring, som i förevarande förslag afses, ej må medgifvas
dem, hvilka ej besitta den arbetskraft, som utgör försäkringens
föremål. Det kunde derföre synas, som om föreskriften, att de, hvilka
redan äro till arbete oförmögne, icke skola vara underkastade försäkringspligt
eller ega rätt att komma i åtnjutande af försäkringens
fördelar, ej behöfde i den föreslagna lagen intagas. Denna åsigt
skulle vara vigtig, om begreppet varaktig oförmåga till arbete — invaliditet
— fattades så strängt, att hvarje möjlighet till ekonomiskt
förvärf genom eget arbete, vore dermed oförenlig, enär i sådant
fall den, som ansåges vara invalid, ej kunde stå i ett med rätt till aflöning
förenadt arbets- eller tjensteförhållande. Invaliditetsbegreppet
har emellertid i komiténs förslag ej fattats i denna stränga betydelse.
Såsom efteråt närmare angifves, skall nemligen invaliditet anses vara
för handen redan, då en person är för framtiden oförmögen att genom
eget arbete sig försörja. Invaliditetsbegreppet, sålunda fattadt, innebär
möjlighet att genom skenbara arbetsaftal eludera lagens mening. Visserligen
torde det följa af sättet, hvarpå försäkringen är anordnad, att
missbruk härutinnan endast sällan vore att befara, äfven om stadgandet
ej i lagen inflöte. Komitén har emellertid, då möjligheten af missbruk
föreligger, redan af sådan anledning ansett sig böra intaga stadgandet
för att derigenom i görligaste mån minska denna möjlighet. Men äfven
af annan orsak har stadgandet ansetts erforderligt. Eu person, som
är invalid i den mening, lagen afser, kan nemligen vara anstäld hos
en arbetsgifvare mot en, om ock ringa aflöning. Det allmänna vilkoret

10G

för försäkringspligtens inträdande skulle då föreligga och, derest stadgandet
saknats, skulle arbetsgifvaren vara förpligtad erlägga föreskrifna
pensionsafgifter.

Enär invaliditetsbegreppet ej är strängt begränsadt och fall sålunda
kunna förekomma, der tveksamhet uppstår vid bedömandet af en
persons arbetsförmåga, har komitén föreslagit, att invaliditet skall uppenbarligen
vara för handen, der delaktighet i försäkringen må någon
förvägras.

Den moderna arbetareskyddslagstiftningen har i syfte att förhindra
yngre arbetares öfveransträngande och deraf uppkommande menliga
följder för deras intellektuela och kroppsliga utveckling gifvit föreskrifter
om bland annat inskränkning i deras arbetstid. Då dessa arbetares
arbetsförtjenst i regel torde vara alltför ringa, för att man skäligen
skulle kunna deraf taga något till bestridande af pensionsafgifter, samt
lagstiftningen betagit dem möjlighet att genom ökad arbetstid i motsvarande
mån höja sin arbetsinkomst, synes det ej vara befogadt att
pålägga dem afgifter för försäkring. Den lefnadsålder, som i vårt land
blifvit satt såsom gräns för lagstiftningens inskridande i berörda hänseende,
är enligt Kongl. förordningen den 18 november 1881 angående
minderåriges användande i fabriker m. m., 18 år. Denna åldersgräns
har ock bibehållits i det förslag, som den 11 mars 1892 afgifvits af
de komitérade, hvilka haft i uppdrag att utarbeta förslag angående revision
af nämnda förordning. Komitén har derföre föreslagit, att arbetstagare,
som icke uppnått 18 års ålder, ej skola vara underkastade försäkringspligt.

En arbetstagare, som för sin anställning ej åtnjuter annan ersättning
än fri bostad eller fritt underhåll, har äfvenledes ansetts böra uteslutas
från försäkringen. Detta stadgande står i samband med det föreslagna
sättet för pensionsafgifternas upptagande. Arbetsgifvaren, som
har att i första hand erlägga dessa afgifter, skulle i fråga om dylik
arbetstagare icke vara i tillfälle att genom afdrag å aflöningen göra sig
betäckt för sina utlägg för den del af afgifterna, som belöper på arbetstagaren.
Att beröfva honom en sådan möjlighet och faktiskt tvinga
honom att af egna medel erlägga jemväl arbetstagarens andel är oförenligt
med de antagna grunderna och skulle strida mot billighetens
fordringar.

Det är tydligt att, om den säkerhet i ekonomiskt hänseende, hvars
vinnande är det egentliga ändamålet med försäkringen, redan på annat
sätt är någon beredd, ej vidare skäl äro för handen att inbegripa sådan
person under försäkringen. Af denna grund har komitén ansett statens
och kommunernas tjenstemän och betjente böra undantagas från försäkringen.
I de flesta fall är för desses pensionering sörjdt på ett tillfredsställande
sätt och, der så ej redan är förhållandet, är anledning antaga,

107

att åtgärder i dylikt syfte blifva vidtagna. För öfrigt skulle ganska
många af dem blifva uteslutna från försäkringen i följd deraf, att
komitén för sådana arbetstagare föreslagit en öfre lönegräns af 1,800
kronor.

Bland de befintliga på enskild väg tillkomna pensionskassor och
pensionsföreningar förekomma utan tvifvel äfven sådana, der delegarepersonalen
ej alltför mycket vexlar och äfven tillräcklig säkerhet i ekonomiskt
afseende förefinnes. Dylika kassor kunna derföre i flera hänseenden
vara jemförliga med de af staten eller kommunerna inrättade.
Bildandet af sådana kassor och föreningar torde icke böra försvåras
genom den föreslagna försäkringen, och komitén har för den skull föreslagit,
att medlemmar af dylika kassor må kunna af Kongl. Maj:t fritagas
från försäkringspligten. Att i lagen införa detaljerade föreskrifter
om de vilkor, som för dylik fritagelse böra af kassan eller föreningen
fordras, har synts olämpligt. Ofta nog torde det finnas ändamålsenligt
vid sådana privata kassor att antingen med räntan af redan samlade
fonder bestrida hela den föreslagna pensionsafgiften eller en del
deraf för kassans medlemmar eller ock att låta den pension, som kassan
kan lemna, utgöra ett välbehöfligt tillskott till hvad den allmänna
försäkringen erbjuder. — Att befrielsen skall afse alla medlemmar i eu
kassa eller förening, och att således ansökan ej kan ingifvas af någon
enskild medlem, faller af sig sjelf!

§ 3.

Här uttalas den förut angifna grundsatsen, att försäkringen bör
hvila på invaliditetsprincipen samt kompletteras med eu barnpensionering.
Angående formen för understödet har komitén, i likhet med såväl
utländska lagar som 1884 års komités förslag, ansett, att det icke
bör bestå af ett kapital på en gång, utan af periodiskt utfallande belopp
eller pensioner. Endast derigenom kan försäkringen motsvara sitt ändamål
att betrygga den försäkrades eller efterlefvandes framtida utkomst.
Ett kapital, lemnadt. en gång för alla, kunde lätt inom kort förbrukas,
hvarefter personen i fråga måste tagas om hand af den allmänna
fattigvården.

§ 4.

I denna paragraf definieras begreppet invaliditet eller varaktig oförmåga
till arbete.

108

Lemnas tillsvidare åsido bestämmelsen, att uppnådda 70 års ålder
skall likställas med invaliditet, innebär komiténs förslag, att varaktig
oförmåga till arbete skall anses vara för handen, då någon befinnes i
följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte
vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter
och färdigheter, vidare sig försörja.

Genom angifvandet af invaliditetens orsak, men med borttagandet
af fattigvårdsförordningens tillägg angående saknad af egna medel eller
af möjlighet att erhålla hjelp och vård af andra, har komitén velat framhålla,
att det uteslutande är fråga om arbetsinvaliditet, och icke såsom
vid fattigvårdsförsörjningen om hvad man skulle kunna kalla ekonomisk
invaliditet eller brist på existensmedel öfverhufvud. Den förevarande
försäkringen afser allenast det existensmedel, som består af arbetskraften,
och skall bereda understöd, då denna sviker, oberoende af
den försäkrades tillgångar i öfrigt. Den har sålunda till ändamål
att, skydda arbetaren mot förödmjukelsen att nödgas anlita fattigvården
eller falla sina anhöriga till last. Har den försäkrade under den
tid, han varit arbetsför, kunnat göra äfven andra besparingar än dem,
som ligga i de erlagda pensionsafgifterna, skall dylikt förhållande icke
inverka på hans rätt till pension.

A andra sidan framgår det lika tydligt af uttrycket »försörja sig»,
att det blott är fråga om arbetsförmågan i och för sig, och således
icke t. ex. om den försäkrade är i stånd att med sitt arbete äfven underhålla
andra, hvilkas försörjning möjligen kan åligga honom. Huru
önskligt det än skulle vara att vid en allmännare försäkring kunna
taga hänsyn äfven till dylika förhållanden, är det dock uppenbart, att
försäkringen i sådant fall ej allenast skulle medföra väsentligt ökade
kostnader utan äfven måste byggas på helt andra grunder.

Genom samma uttryck angifves äfven invaliditetens grad. För att
oförmåga till arbete skall anses vara för handen, är det således icke
erforderligt, att den försäkrade skall vara fullständigt invalid, d. v. s. ur
stånd att förtjena något, utan endast att hans arbetskraft ej finnes vara
tillräcklig att skaffa honom sjelf försörjning. Man kan derföre mycket
väl tänka sig sådana fall, der den försäkrade erhållit pension men
ändock fortsätter med sitt arbete och erhåller eu mindre aflöning.

Det är gifvet, att frågan, när invaliditet i den antydda meningen
är för handen, skall synas svår att besvara och förefalla egnad att gifva
rum för godtycklighet och missuppfattning. För att gifva ett rättesnöre
härutinnan har man derföre i den tyska lagen sökt fastställa
en immrm-förtjenst, som skulle utgöra gränsen mellan hvad en invalid
och en icke-invalid under i öfrigt lika förhållanden skulle kunna förtjena
genom sitt arbete. Efter att vid lagförslagets utarbetande hafva
försökt flera olika utvägar, stannade man slutligen vid bestämmelser,

109

som äro ganska invecklade men hufvudsakligen gå ut på, att den skall
anses invalid, som icke är i stånd att förvärfva en tredjedel af den
arbetsförtjenst, som svarar mot de för hans löneklass och arbetsorten
faststälda normallönerna tillsammans, hvilken summa vanligtvis utgör
något mindre än invalidpensionens medelbelopp.

Komitén kan för sin del icke finna, att svårigheterna genom dylika
bestämmelser i någon väsentlig mån afhjelpas. Det är icke lättare att
afgöra, huruvida en person med försvagad arbetskraft kan årligen förtjena
en viss uppgifven summa, än att säga, huruvida han med sitt
arbete kan försörja sig sjelf. Visserligen torde sagda bestämmelser i
den tyska lagen mera hafva till ändamål att gifva en viss ledning vid
bedömandet af invaliditetsgraden, än göra anspråk på att i olika fall
angifva ett existensminimum. Men det vill synas, som om en dylik
ledning lika lätt vinnes genom att taga hänsyn till lagens tydliga afsigt
och pensionernas belopp. Komiténs förslag'' förutsätter visserligen,
i likhet med den tyska lagen, olika pensionsbelopp ej endast för olika
löneklasser utan äfven i förhållande till den tidrymd, den försäkrade
tillhört försäkringen, i följd hvaraf äfven mindre betydande pensionsbelopp
kunna förekomma. Öfver hufvud taget torde dock de af komitén
för de tre pensionsklasserna föreslagna pensionsbelopp i medeltal,
livilka, såsom ofvan anförts, efter en försäkringstid af något öfver 40
år, utgöra respektive 250, 150 och 90 kronor, i här berörda afseende
lemna den ledning, som kan behöfvas.

Oförmågan till arbete skall vidare, för att berättiga till pension,
anses varaktig. Såsom en ytterligare förklaring innehåller definitionen,
att den försäkrade ej må kunna anses i stånd att vidare sig försörja.
Å ena sidan behöfver det således icke bevisas, att han aldrig mer kan
återfå sin arbetskraft; ett sådant bevis skulle för öfrig! i regel icke
kunna åstadkommas. Uttrycket »varaktig» är derföre ej liktydigt med
»beständig», »för den återstående lifstiden» eller dylikt. A andra sidan
innebär ordet »varaktig», att sådana fall uteslutas, der oförmågan till
arbete är öfvergående, såsom vid vanliga akuta sjukdomar, vare sig
dessa öfvervinnas eller medföra döden.

Slutligen innebär den föreslagna definitionen, att man vid bedömandet
af oförmågan till arbete skall taga hänsyn till den försäkrades
krafter och färdigheter. Härmed vill komitén hafva uttryckt, att det icke
endast är fråga om s. k. yrkesinvaliditet i inskränktare mening. Särskild!
är det nemligen i fråga om sådana yrken, vid hvilkas utöfvande
någon speciel utbildning eller färdighet icke är nödvändig, för arbetaren
ej sällan af underordnad betydelse, åt hvilket af dessa yrken han egnar
sig. Det kan sålunda förekomma, att den försäkrade, ehuru han måste
betraktas såsom invalid i förhållande till ett visst yrke, dock mycket
väl karl anses i stånd att förvärfva sitt uppehälle inom yrken, som äro

no

med de förra likartade med afseende på förutsättningar och vilkor.
Men bestämmelsen innebär naturligtvis tillika, att man vid yrken, som
kräfva särskilda färdigheter och utbildning, jemväl skall taga hänsyn
härtill äfvensom till den försäkrades individuela förmåga och anlag
i öfrig!. I många fall kommer det derföre att handla just om egentlig
yrkesinvaliditet. Hvarje fall bör derföre pröfvas särskildt och hänsyn
tagas till så många som möjligt af de faktorer, som betingas af arbetsförmågans
betydelse och förhållandena inom de olika yrkena.

De bestämmelser, som komitén i §§ 10 och 16 af sitt förslag
infört, stå äfven i sammanhang med frågan om invaliditetens konstaterande
och kunna i vissa fall tjena såsom korrektiv vid en alltför
sträng eller allt för mild tolkning af sagda begrepp. Den ena af
dessa bestämmelser innehåller nemligen, att den försäkrade, derest han
af sjukdom under ett helt års tid varit till arbete oförmögen, må åtnjuta
pension för den tid, oförmågan derutöfver varar. Genom den andra
bestämmelsen åter beredes möjlighet att fråntaga en redan pensionerad
hans pension, derest han ej vidare kan anses till arbete varaktigt
oförmögen.

Det nu anförda torde vara tillräckligt för att i allmänna drag
gifva en föreställning om hvad lagförslaget vill förstå med begreppet
»varaktig oförmåga till arbete», men visar på samma gång, huru
omöjligt det är att skarpt och otvetydigt definiera ett i teoretiskt hänseende
så sväfvande begrepp. Lyckligtvis har erfarenheten gifvit vid
handen, att svårigheterna vid den praktiska tillämpningen äro betydligt
mindre, än man af sagda anledning skulle kunna förmoda.

Sålunda har man redan länge i utlandet inom vissa yrken haft på
invaliditetsprincipen grundade pensionskassor för arbetare, utan att några
olägenheter i här berörda afseenden yppat sig. Likaledes har samma
princip under flere decennier följts vid pensioneringen af tjenstemän
och på senare tider äfven af arbetare vid de tyska jernvägarne. Olycksfallsförsäkringen
har inom sitt område gifvit en lösning af den icke
mindre svåra frågan att i procenttal angifva invaliditets-ymr/en, utan att
några nämnvärda konflikter dervid uppstått.

Hvad erfarenheten från Tyskland beträffar, är densamma i fråga
om den egentliga invalidpensioneringen ännu relativt obetydlig, alldenstund
denna del af lagen började verka först i slutet af November
månad 1891. Af de omkring 28,000 ansökningar om dylik pension, som
intill den 30 September 1892 blifvit afgärda, hafva visserligen ej mindre
än 11,000 blifvit afslagna. Härvid är dock att märka, att orsaken
dertill endast i ett fåtal fall berott på missuppfattning angående invaliditetsbegreppets
innebörd. I det ojemförligt största antalet fall, der
ansökan afslagits, har anledningen varit förseelser mot öfvergångs -

in

stadgandena beträffande intyg öfver föregående försäkringspligtig anställning
o. d.

Komiténs förslag innehåller för öfrigt ännu några moment, som
äro egnade att i hög grad underlätta tillämpningen af de ofvan angifna
grundsatserna.

Dels är den myndighet, som enligt komiténs förslag i första hand
skall pröfva pensionsansökningarne, nemligen pensionsnämnden inom
kommunen, sålunda sammansatt, att den har nödig kännedom om personer
och förhållanden inom sin krets och att densamma är direkt intresserad
af att försäkringen ej otillbörligen belastas. Dels förutsätter
komiténs förslag en öfvergångstid af 5 år, innan den hufvudsakliga
pensioneringen kan taga sin början, under det att man i Tyskland
genast vid försäkringens början hade att möta alla svårigheterna. Redan
derigenom, att under dessa 5 första år endast de relativt fåtaliga
olycksfallen komma under pröfning, vinnes någon erfarenhet. Men
i öfrigt får man betrakta denna tid såsom en lärotid för pensionsnämnderna,
under hvilken nödiga upplysningar och detaljerade föreskrifter
från centralmyndigheten hinna meddelas och i allmänhet en rigtig uppfattning
af försäkringens uppgift dem bibringas.

Härtill kommer vidare, att läkareintyg erfordras vid alla pensionsansökningar,
som icke afse ålderdomspension efter fylda 70 års ålder,
att detta intyg af den sökande sjelf skall bekostas, och att pensionsbeloppen
under den första tiden af försäkringens verksamhet äro betydligt
mindre, än hvad längre fram blifver fallet. Härigenom torde
alla försök till s. k. simulationer eller till att för tidigt söka komma i
åtnjutande af pension vara förebyggda, medan den under hand vunna
erfarenheten skall blifva tillräcklig för att komma öfriga svårigheter
att försvinna.

Slutligen har komitén genom sitt förslag, att uppnådda 70 års ålder
skola anses såsom invaliditetsfall, i afsevärd man förenklat lagens
tillämpning och ytterligare minskat de möjliga svårigheterna. 1 den
tyska lagen spelar också denna åldersgräns en särskild roll, men bestämmelserna
härvid äro väsentligt afvikande från komiténs förslag. I
Tyskland erhåller nemligen den försäkrade, om han uppnår 70 års ålder
och icke derförinnan blifvit invalid, en ålderdomspension, som beräknas
efter andra grunder än den vanliga invalidpensionen och är betydligt
mindre än hvad denna vid så hög ålder i allmänhet skulle blifva.
Då en sådan pensionär längre fram blifver invalid i lagens mening,
har han att i vanlig ordning anmäla sig till erhållande af invalidpensionen,
som då träder i stället för den förra. Skälen härtill voro, att
arbetskraften vid denna höga ålder i regel är så försvagad, att det
icke kan dröja länge, innan invaliditet inträder, och att en mindre pen -

112

sion derförinnan skyddar den ålderstigne arbetaren mot öfveransträngning
och fördröjer den verkliga invaliditetens inträdande.

Äfven komitén bär för sin del funnit lämpligt föreslå, att uppnådda
70 års ålder skall berättiga till pension. Deremot har komitén
icke funnit det ändamålsenligt att stadga någon särskild ålderdomspension,
utan föreslagit, att den, som vid 70 års ålder icke ännu kan
anses till arbete varaktigt oförmögen, må erhålla pension, såsom om
han vore invalid, och att alltså en ålder af fvlda 70 år vid pensionens
beräknande skall gälla såsom varaktig oförmåga till arbete.

Komitén vill med ett dylikt stadgande ingalunda hafva uttryckt
den meningen, att de försäkrade i regel vid 70 års ålder skulle vara
invalider. Tvärtom visa både de tyska och de svenska beräkningarne,
att af dem, som uppnå denna ålder, 27—28 procent, således mer än en
fjerdedel, ännu hafva sin arbetsförmåga i behåll, ehuruväl förhållandena
inom de särskilda yrkena kunna vara mycket olika. Det ifrågavarande
stadgandet får således icke uppfattas såsom någon antydan om
den grad af invaliditet, som skall förutsättas för att i öfriga fall pension
må beviljas, utan har, förutom det filantropiska syftet, hufvudsakligen
betydelse med afseende på förvaltningens förenkling och de olika
yrkenas ställning till försäkringen.

Å ena sidan undvikes nemligen härigenom invaliditetens konstaterande
i ungefär en femtedel af alla de fall, der ansökan om pension
göres. Dessa sålunda afskeda fall skulle åtminstone icke varit lättare
att pröfva än de öfriga fyra femtedelarne, der olycksfall, sjukdom eller
tidigare ålderdom varit anledning till invaliditeten; i regel torde invaliditetens
inträdande i dessa senare fall till och med lättare kunna
fixeras. Särskild t inom sådana yrken som jordbruket, der en hög ålder
är vanligare än inom andra yrken, och der på grund af yrkets beskaffenhet
svårigheten att afgöra invaliditetsfrågan vid de högre åldrarne
ofta kan vara ganska stor, blifver proceduren på sådant sätt väsentligt
förenklad.

Å andra sidan skall den i fråga varande bestämmelsen tjena såsom
ett kompensationsmedel beträffande de olika yrkenas ställning till
försäkringen. Komitén har nemligen, såsom ofvan framhållits, föreslagit,
att pensionsbeloppen skola utgöras af en konstant och för alla
lika del och af en föränderlig del, som är proportionel mot antalet erlagda
veckoafgifter. Beträffande den senare delen af pensionen är det
tydligt, att någon nämnvärd orättvisa mot det ena eller andra yrket
icke skall förekomma. Inom de yrken, der invaliditeten i medeltal inträder
vid högre ålder, erläggas visserligen också i allmänhet flera afgå
fter, hvarjemte räntevinsten på de tidigare erlagda afgifterna blifver
större än inom de yrken, der invaliditeten inträder tidigare. Men på
samma gång blifver också pensionen i förra fallet större, hvarjemte

113

den tid, under hvilken pensionerna åtnjutas, d. v. s. den återstående
medellifslängden i detta fall vanligtvis äfven är längre. De olika faktorerna
upphäfva derföre i det närmaste hvarandras verkan. Hvad
den konstanta delen af pensionen vidkommer, är det visserligen sant,
att orättvisan äfven här i teorien ej är större, än att man skulle kunna
lemna densamma utan afseende. Men med hänsyn till den ofvan anmärkta
omständigheten, att inom yrken, der arbetet är af enklare beskaffenhet
och mindre teknisk färdighet fordras, tidpunkten för invaliditetens
inträdande vid den praktiska tillämpningen lätt kan komma att
framskjutas längre, än lagens mening varit, och då just inom dessa yrken
vanligtvis en högre ålder uppnås, kommer stadgandet om de 70-åriges pensionsrätt att här verka såsom ett lämpligt korrektiv.

Slutligen har komitén genom sjelfva formuleringen af de bestämmelser,
som afse vilkoren för pensions erhållande, velat framhålla,
att det icke handlat om någon ålderdomspensionering i vanlig mening,
utan att invalidpensioneringen är hufvudändamålet med den föreslagna
försäkringen. I detta syfte har komitén föredragit att räkna
uppnåendet åt 70 års ålder såsom invaliditets fall framför att införa
detta fall särskilt och bredvid det egentliga invaliditetsfallet såsom
berättigande till pension. Härigenom torde väl faran aflägsnas för en
sådan missuppfattning rörande försäkringens hufvudändamål, som gjort
sig gällande angående den tyska lagen om invaliditets- och ålderdomsförsäkring,
i det man äfven i Tyskland ganska allmänt ansett den vara
endast en ålderdomsförsäkring med pensioner från 70 års ålder.

I sammanhang med hvad nu blifvit anfördt, förtjenar det äfven
att framhållas, att man i Tyskland vid behandlingen af förslaget till
den allmänna invaliditetsförsäkringen äfven ifrågasatte, huruvida icke
i fråga om ålderdom spensioneringen en åldersgräns af 65 år varit
lämpligare än den föreslagna af 70 år, äfvensom huruvida ej begreppet
»half invaliditet» borde införas. Båda dessa förslag ledde emellertid
ej till någon påföljd, hufvudsakligen af det skäl, att kostnaden för
försäkringen derigenom högst väsentligt skulle komma att stegras. Vid
den senare frågan, som för öfrig! inom riksdagen icke ens bragtes på

gjorde sig dessutom gällande farhågan för den komplikation af
förvaltningen, som deraf skulle blifva en nödvändig följd. Komitén har
för sin del af samma skäl icke heller funnit anledning att taga hänsyn
till något af de nämnda förslagen.

§§ 5 och 6.

Angående de försäkrades indelning i tre pensionsklasser får komitén
hänvisa till den utförliga redogörelse härför, som ofvan blifvit lemnad.

.A''ya Avbet.-förs.-komitén 8 bet. 1.

8

114

Såsom den tidsenhet, hvilken skall läggas till grund vid pensionsafgifternas
beräknande, har af komitén föreslagits kalenderveckan .Då
en arbetstagare, som under alla söckendagar i en kalendervecka haft
tillfällig sysselsättning hos en arbetsgivare, är underkastad försäkringspligt,
följer uppenbarligen, att längre tidsenhet ej kan väljas. Att åter
välja en kortare, såsom t, ex. en arbetsdag, skulle i hög grad inveckla
och försvåra afgiftsbetalningen.

Att pensionsafgifter för sådana personer, som blifvit tilldelade
pension, ej böra utkräfvas, ligger i sakens natur. Då nu emellertid,
såsom redan framhållits, begreppet varaktig oförmåga till arbete icke
utesluter möjligheten af ekonomiskt förvärf genom arbete, och en pensionstagare
sålunda kan komma att fortfarande stå i ett sådant arbetseller
tjensteförhållande, som i allmänhet medför försäkringspligt, har
ett uttryckligt stadgande om frihet från pensionsafgifters erläggande
i dylika fall ansetts erforderligt.

§ 7.

Skall ett fullt tillfredsställande resultat vinnas med försäkringen,
sådan den blifvit anordnad, förutsättes, att afgifter blifva regelbundet
under längre tid erlagda. Afbrott i afgiftsbetalningen kunna dock af
flerahanda orsaker föranledas. Afbrotten hafva väl ej den verkan, att
de försäkrade genom dem gå förlustige sin pensionsrätt, under förutsättning
dock att den stadgade väntetiden tillryggalagts, men utöfva
dock inflytande på pensionsbeloppen. Det skulle uppenbarligen vara
för de försäkrade fördelaktigt, om detta inflytande kunde upphäfvas.
Afbrotten äro emellertid af många, helt olika slag. De kunna hafva
sin orsak deri, att de försäkrade öfvergå till sjelfständigt utöfvande af
näring,'' eller att de väl fortfarande stå i annans tjenst men dervid utföra
sådant arbete, att lagen ej blifver å dem tillämplig, eller att de
frivilligt upphöra att arbeta. Ett sätt, hvarpå afbrott af dylika anledningar
skulle kunna motvägas, vore att medgifva de försäkrade frivilligt
fortsättande af afgiftsbetalning. Af skäl, som på annat ställe
framlagts, har emellertid komitén ansett sig ej böra för närvarande
föreslå någon som helst frivillig försäkring. Samma förhållande gäller
med afseende på de afbrott, som orsakas deraf, att de försäkrade kunna
vara i saknad af arbetstillfällen. I fråga om de afbrott, som föranledas
af en arbetstagares sjukdom, har deremot komitén velat införa ett stadgande,
som upphäfver dess verkan på pensionens storlek, och i sådant
syfte föreslagit, att försäkrad, hvilken på grund af sjukdom blifver till
arbete oförmögen, får afgifterna för denna tid sig tillgodoräknade. För
att förekomma missbruk af denna förmån hafva dock vissa vilkor blif -

115

vit uppstäda, nemligen dels att den försäkrade skall vid sjukdomens
utbrott innehafva försäkringspligtig anställning, dels att väntetiden skall
derförinnan hafva tillryggalagts, och dels att sjukdomen ej skall hafva
ådragits uppsåtligen eller vid föröfvande af gröfre brott, derför straff
blifvit af domstol ådömdt den försäkrade. Tillgodoräknandet sker allenast
för hvarje hel kalendervecka, under hvilken sjukdomen varat. I
fråga om den pensionsklass, som bör tillämpas, har det ansetts lämpligast
att ej göra någon skilnad emellan de manliga försäkrade utan
alltid tillämpa andra klassen. För qvinnor tillämpas gifvetvis tredje
klassen.

§ 8-

För de skäl, som hafva gifvit anledning till stadgandet i förevarande
§, är ofvan utförligt redogjordt.

Enär pensionsafgifterna väl skola beräknas för kalendervecka, men
erläggas endast då aflöning utbetalas, skulle det kunna inträffa, att
vid den första löneutbetalning, som eger rum efter äktenskapets ingående,
pensionsafgifter erläggas jemväl för tid före äktenskapet. Stadgandet
får naturligtvis ej så tolkas, som om äfven sådana afgifter skulle
komma hustrun till godo.

§§ ,9 och 10.

Bestämmelserna i § 9 samt § 10 mom. 1 äro föranledda af försäkringstekniska
grunder, nemligen för att pensionskassans soliditet ej
må äfventyras.

Hvad stadgandet i § 9 angår, torde det uppenbarligen få räknas
till undantagen, att inträdet i kroppsarbetarnes klass sker så sent,
att icke vid 60 års ålder 260 veckoafgifter hunnit erläggas. Derest
stadgandet, saknades, kunde det emellertid ligga nära till hands, att en
person, som förut alls icke eller endast under kortare, tid stått i försäkringspligtigt
arbetsförhållande, skulle, då han kände krafterna aftaga,
söka genom ett skenbart arbetsaftal få väntetiden tiilryggalagd och derigenom
förvärfva sig pensionsrätt.

Föreskriften om en viss väntetid har synts komitén nödvändig för
att å ena sidan förebygga försäkringens användande i mer eller mindre
bedrägligt syfte och å andra sidan göra all slags direkt kontroll så
litet behöflig som möjligt. Utan en dylik väntetid eller med en mycket
kort sådan skulle försäkringen lätt kunna missbrukas för att skaffa
pension åt en hvar, som i följd af inträdande sjuklighet, ålderdomssvaghet
eller annan anledning hade skäl tro sig inom kort skola blifva
invalid. Endast en kortare tids anställning hos anförvandter eller vän -

116

ner skulle då vara nog för att bereda en person pensionsrätt. Alla
förut gjorda sannolikhetsberäkningar angående deltagandet i försäkringen,
kostnaden för densamma m. m. blefve då utan värde. Antager
man deremot en så lång väntetid som 260 veckor eller 5 år, synes
man ej behöfva befara dylika missbruk, enär väl ingen, som känner sig
stå nära invaliditetsstadiet, torde inlåta sig på att under så lång. tid
betala dubbla afgiften för den under sådana förhållanden mycket ovissa
utsigten att en gång erhålla ersättning derför. Det är för öfrigt högst
osannolikt, att ett dylikt förfarande under så lång tid skulle kunna
fortgå utan att upptäckas af vederbörande myndigheter.

Att ofvannämnda två stadganden äro åt största betydelse, inses
lätt, om man besinnar, att försäkringen skall genomföras medelst en
så att säga allmän pensionsinrättning med tillämpning af ömsesidighetsprincipen.
Stadgandena hafva också blifvit valda så, att de redan
i och för sig innebära tillräckligt skydd, utan att någon mera invecklad
kontroll torde erfordras. Af de föreslagna bestämmelserna angående
försäkringens administration framgår emellertid, att komitén äfven uti
sammansättningen af de myndigheter, livilka skola genomföra försäkringen,
velat finna ytterligare korrektiv emot möjliga missbruk.

Från föreskriften om tillryggaläggandet af en viss väntetid har ett
undantag föreslagits i § 10 mom. 2, nemligen att, derest invaliditet
orsakats af olycksfall, som inträffat under tid, då försäkringspligtig
anställning innehades, den försäkrade skall vara berättigad till pension,
äfven om pensionsafgifter ej blifvit för 260 veckor erlagda, Möjligheten
af bedrägeri är nemligen här nästan utesluten.

I § 10 mom. 3 finnes ett undantag från regeln, att pension lemnas
endast då den försäkrade blifvit till arbete varaktigt oförmögen. Om
oförmågan till arbete varar längre tid än ett år, måste den försäkrade
och hans familj råka i en synnerligen bekymmersam ställning. Sjukförsäkringen,
som har till uppgift att sörja för följderna af öfvergående
oförmåga till arbete, lemnar i regel understöd endast för en kortare
tid, vanligen betydligt mindre än ett år. Den försäkrade, som genom
sjukdom blefve till arbete oförmögen under längre tid, utan att dock
oförmågan kunde antagas blifva varaktig, skulle sålunda komma att sakna
allt understöd. För att utfylla denna lucka har komitén föreslagit förevarande
stadgande. Till förekommande af missbruk måste äfven härvidlag
vilkoret om väntetidens tillryggaläggande gälla. Stadgandet utgör, såsom
ofvan blifvit påpekadt, ett korrektiv mot en alltför sträng tolkning
af invaliditetsbegreppet. Så snart arbetsförmågan åter förvärfvats, upphör
naturligen pensionen att utgå. Det bör sålunda åligga de myndigheter,
åt livilka försäkringens genomförande blifver anförtrodt, att hafva
en noggrann uppsigt öfver sådana personer, som på grund af detta
stadgande fått pension sig beviljad.

117

§ n.

Invalidpensionen består, såsom förut flere gånger framhållits, af ett
fixt belopp, 50 kronor, samt ett variabelt belopp, som är proportionell
mot de erlagda och tillgodoräknade pensionsafgifterna. Minimipensionen
för män blifver, under förutsättning'' att afgifter erlagts eller tillgodoräknats
endast inom en pensionsklass, i första klassen 76 kronor
och i andra klassen 63 kronor 50 öre. Maximipensionen, då sålunda afgifter
erlagts oafbrutet från det försäkrad man fylt 18 år, till dess lian
uppnått 70 års ålder, blifver under enahanda förutsättning i rundt tal i
första pensionsklassen 321 kronor och i andra klassen 185 kronor.
Minimipensionen för qvinna utgör 55 kronor 20 öre och maximipensionen
i rundt tal 104 kronor.

Skall pension utgå till försäkrad, som blifvit invalid på grund af
olycksfall, innan väntetiden utlupit, blifva afgifterna för den återstående
delen af väntetiden den försäkrade tillgodoräknade. Komitén har ansett
sig böra vid detta tillgodoräknande likställa alla manliga försäkrade,
oafsedt om de förut tillhört olika pensionsklasser, samt bestämma,
att andra klassen skall tillämpas.

§ 12.

De i denna paragraf föreslagna barnpensioner skola utgå allenast
till äkta barn efter afliden manlig försäkrad. Då komitén icke tagit
hänsyn till de fall, då försäkrad moder aflidit och efterlemnat oäkta
barn eller då ett äktenskap upplöses genom hustruns död och mannen
står ensam qvar med minderåriga barn att uppfostra och försörja,
så har detta berott på ekonomiska skäl, emedan eu utsträckning af
barnpensioneringen i antydd rigtning icke låtit sig göra med bibehållande
af de pensionsafgifter och pensionsbelopp, som komitén föreslagit.
De siffror, som valts för afgifterna och pensionerna, äro mycket
enkla och afrundade, en omständighet, som är af stor betydelse
vid eu försäkring af ifrågavarande beskaffenhet. Komitén har derföre
ej velat utan tvingande skäl genom påläggande af en ytterligare kostnad
beröfva förslaget nämnda fördelaktiga egenskap. Moderlöst äkta
barn torde, så länge fadern lefver, i allmänhet icke vara i trängande
behof af understöd. Hvad åter angår de synnerligen behjertansvärda
fall, då oäkta minderårigt barn förlorat sin moder, samt då äkta minderårigt
barn, som förut är faderlöst, men ej åtnjuter pension, blifver
jemväl moderlöst, så torde den kostnad, som erfordras för att gifva

118

äfven dessa barn understöd, ej vara större, än att den framdeles, då
försäkringen någon tid varit i verksamhet och öfverskott möjligen hunnit
samlas, utan vidare ändring i lagens öfriga bestämmelser skall
kunna inpassas i försäkringen, ehuru komitén för närvarande af försigtighetsskäl
ej vågat föreslå något dylikt.

Äfven för att barnpension skall utgå erfordras, att den aflidne fadern
tillryggalagt väntetiden. Då fordran å en viss väntetid eftergifvits
i fråga om pension åt försäkrad, som blifvit invalid genom olycksfall,
bör samma undantag följdrigtigt ega rum äfven vid barnpensioneringen,
så att, då försäkrad man aflidit i följd af olycksfall, som inträffat
under tid, då han innehaft försäkringspligtig anställning, hans
minderåriga barn skola ega rätt till pension, äfven om väntetiden för
den aflidne ej utlupit.

§ 13.

Då någon enligt bestämmelsen i § 9 går förlustig alla på försäkringsförhållandet
grundade rättigheter, synes det vara med billighet
öfverensstämmande, att den del af pensionsafgifterna, som han måst
vidkännas, till honom återbetalas. Att i dylikt fall medgifva arbetsgifvarne
samma rätt till återbekommande af den på dem belöpande
hälften i afgifterna, synes deremot ej påkalladt och skulle för öfrigt
medföra stora praktiska svårigheter, särskilt om den försäkrade haft
anställning hos flere arbetsgivare.

De belopp, som på grund af stadgandet i denna § kunna återkräfvas,
torde ofta blifva obetydliga nog. På grund häraf har komitén
ansett sig kunna för åstadkommande af all möjlig lättnad vid administrationen
föreslå eu kortare preskriptionstid än den enligt allmän lag
gällande.

§ 14.

I försäkringens natur ligger, att den, som uppsåtligen framkallar
den skada, mot hvilken försäkringen skall bereda skydd, icke kan hafva
något på försäkringsförhållandet grundadt anspråk på ersättning för
skadan. Har sålunda försäkrad sjelf uppsåtligen orsakat invaliditeten,
vare sig i ändamål att erhålla pension eller i annat syfte, är det tydligt,
att han förverkat all rätt till pension och utträder ur försäkringsförhållandet.
Strängt taget borde samma regel gälla, äfven då invaliditeten
ådragits genom den försäkrades eget vållande, åtminstone om
detta varit åt gröfre slag. Komitén har emellertid ej velat föreslå ett
stadgande i dylikt sjffte. Ett sådant stadgande skulle vid tillämpningen
helt visst erbjuda synnerligt stora svårigheter, och rättvisans for -

119

dringar blefve dervid ofta ej vederbörligen tillgodosedda, hvarjemte
försäkringens sociala verkan skulle i betänklig grad försvagas. I de
fall, der invaliditeten icke uppenbarligen orsakats af yttre omständigheter
utan något den försäkrades förvållande, såsom vid rena olyckshändelser,
torde alltid något vållande kunna läggas den försäkrade till
last. Särskildt kroppsarbetare kunna vid sitt arbetes utförande ofta
icke undvika en viss grad af oförsigtighet. Vanan vid de arbetskraften
hotande farorna förslöar lätt uppmärksamheten, och det kan inträffa,
att nödig försigtighet ej iakttages, emedan arbetet understundom måste
utföras med en snabbhet, som ej lemnar tillfälle till närmare eftertanke
å arbetarens egen säkerhet. Att åter skilja på olika grader af
vållande, synes ej heller tillrådligt. Gränsen emellan enkelt och groft
vållande är i verkligheten ganska svår att draga, och om man stadgade
förlust af pensionsrätten vid groft vållande, skulle tvister deraf i stor
mängd framkallas. Deremot har komitén ansett sig böra med uppsåtligt
ådragande af invaliditet likställa, om eu person blifvit invalid
vid föröfvande af gröfre brott. I sådant fall skulle det strida emot
den allmänna rättskänslan, om brottslingen skulle just genom den
handling, som konstituerat brottet, kunna bereda sig rätt till pension.
Att annan bevisning om brottet än straffrättslig dom icke bör uti förevarande
hänseende anses giltig, torde vara uppenbart.

Af denna §, jemförd med § 12, framgår att, om försäkrad man
beröfvar sig sjelf lifvet, hans minderåriga barn icke derigenom gå
förlustige sin pensionsrätt. Man skulle möjligen kunna vilja härleda
en sådan påföljd för barnen af samma skäl, som gälla för stadgandet
att pensionsrätten förverkas af den, som uppsåtligen ådrager sig invaliditet.
Dessa båda fall torde dock vara något olika. Det är äfven
ifrågasatt, huruvida en sjelfmördare någonsin i det ögonblick, då han
tager sitt lif, är vid normal sinnesförfattning. Huru härmed än må
vara, säkert är, att ofta en tillfällig sinnesförvirring bevisligen gifver
anledning till sjelfmordet, och att det i andra fall icke med säkerhet
kan utrönas men är sannolikt.

§ 15.

Genom stadgandet i denna paragrafs första afdelning, hvilket gäller
såväl svensk undersåte som utländing, har komitén velat borttaga
de stora svårigheter, som eljest skulle uppstå vid kontrolleringen, huruvida
personen i fråga lefver eller om han befinner sig i sådana förhållanden,
att pension bör till honom utgå. Då för öfrigt såväl staten
som arbetsgifvarne fått vidkännas uppoffringar för pensiorieruas beredande,
torde skäl ej föreligga att utbetala dem till å utrikes ort bosatte

120

personer. Samma skäl gälla äfven för stadgandet i paragrafens sista
afdelning.

Det kan icke förefalla billigt, att de, som på grund af brott mot
statens lagar intagits å straffanstalt eller på grund af ett sedeslöst lefnadssätt
ådömts tvångsarbete, skola, jemte det de under tiden underhållas
på statsverkets bekostnad, uppbära pension. Komitén har derföre
föreslagit, att pension ej skall utgå under den tid pensionsberättigad
undergår frihetsstraff eller är å tvångsarbetsanstalt intagen. Enligt
lagen angående lösdrifvares behandling utgör den minsta tid, för
hvilken tvångsarbete kan ådörnas, en månad. Frihetsstraff kan deremot,
då böter dertill förvandlas, sättas under en månad. Då det besvär, som
vederbörande myndigheter åsamkades, om pensionsrätter! skulle hvila
jemväl under ett mycket kortvarigt frihetsstraff, icke komme att stå i
rimligt förhållande till det belopp, som af pensionen innehölles, hav
komitén ansett en minimitid böra stadgas oph föreslagit att, derest frihetsstraffet
ej öfverstiger eu månad, pensionen fortfarande skall utgå.

§ 16.

Med det ofvan angifna invaliditetsbegreppet kan den möjligheten
förefinnas, att en person, som ansetts varaktigt oförmögen til), arbete,
åter kan förvärfva sin arbetsförmåga.

I sådant fäll har den skada, som försäkringen afser, upphört, och
någon grund, hvarför pensionen fortfarande skall utgå, finnes ej. Komitén
har fördenskull föreslagit, att pensionen under sådana förhållanden
kan indragas. Att så ej bör ske i andra fall än då det tydligen framgår,
att pensionstagaren är i stånd att genom arbete försörja sig, behöfver
knappast framhållas; man bör således i tvifvelaktiga fall hellre låta pensionstagaren
bibehålla pensionen. Lika klart är det, att pensionens
indragning ej kan grundas ensamt derpå, att pensionstagaren faktiskt
genom arbete förvärfvar hvad som är tillräckligt till hans försörjning.
Han måste befinnas vara i stånd att försörja sig genom sådant arbete,
som motsvarar hans kropps- och själskrafter. Eljest föreligger den
invaliditet, som medför pensionsrätt. Har pensionstagaren fylt 70 år,
kan naturligtvis fråga om pensionens, indragning ej uppstå. Han anses
då redan i följd af lagens stadgande vara invalid, hans arbetsförmåga
må i verkligheten vara huru stor som helst.

§ 17-

Begynnelsetiden för pensions utgående bör uppenbarligen vara i
fråga om invalidpension den tidpunkt, då invaliditeten inträdde, och

121

beträffande barnpension den dag, fadren aflidit. Sökes invalidpension
på grund af en uppnådd ålder af 70 år, är det klart, att pensionen skall
beräknas från den dag, sökanden fylde 70 år, enär han enligt lagen
då anses blifva invalid. I öfriga fall, då invalidpension sökes, torde
det ofta vara ganska svårt att noggrannt bestämma tidpunkten för
invaliditetens inträdande. Komitén bär derföre föreslagit, att invalidpensionen
skall beräknas från den dag, ansökningen om pension till
vederbörande myndighet ingifvits, derest icke sökanden ådagalägger,
att han blifvit invalid vid en tidigare tidpunkt. Ett dylikt bevis
kan lätt nog åstadkommas, om invaliditeten ådragits genom olycksfall
eller häftigt påkommande sjukdom, såsom slaganfall o. d. År invaliditeten
deremot en följd af mera långsamt verkande orsaker, såsom
längre tids sjuklighet eller krafternas aftagande, blifver väl i regel
ansökningsdagen den tidpunkt, från hvilken pensionens utgående kommer
att beräknas.

Anledningen, hvarföre komitén föreslagit, att pensionen skall upphöra
först med utgången af den månad, under hvilken pensionstagaren
aflidit, pensions indragning beslutats eller barn fylt femton år, har varit
den, att man velat i de fall, der den enskildes intresse ej kan deraf
kränkas, i möjligaste män förenkla förvaltningen och underlätta arbetet
derutinnan för såväl Pensionsstyrelsen som postverkets tjenstemän.
För öfrigt har stadgandet sin motsvarighet i åtskilliga redan befintliga
allmänna och enskilda pensionsinrättningar.

§ 18.

De skäl, hvilka föranledt. komitén att för pensionsafgifternas erläggande
föreslå systemet med pensionsmärken och pensionsböcker, äfvensom
de fördelar, användandet af detta system uppenbarligen skulle
komma att medföra, hafva ofvan utförligt angifvits. Hvad de sistnämnda
angår, vill komitén här tillägga att, derest märkesystemet användes,
någon särskild kontroll å arbetsgifvarne icke varder erforderlig. Arbetstagaren
vet att, då aflöning till honom utbetalas, pensionsmärken skola
för den tid, aflöningen afser, i hans pensionsbok infästas, och det ligger
i hans eget välförstådda intresse att tillse och påfordra, att detta äfven
eger rum. Den egentliga kontrollen utöfvas sålunda af arbetstagaren
sjelf. Derest han ej kan eller vill iakttaga sin rätt, gifves väl ej något
absolut säkert korrektiv. Pensionsnämndernas skyldighet att hvar inom
sitt distrikt vaka öfver Jagens efterlefnad, stadgandet derom, att alla
aftal emellan arbetsgivare och hos honom anstälda personer samt af
arbetsgivare utfärdade reglementen, genom hvilka lagen skulle eluderas,
äro utan rättslig verkan, jemte det kriminela ansvar, som arbetsgifvaren

122

ig genom underlåtenhet att infästa pensionsmärken, torde göra

Beträffande pensionsboken må för jemförelsens skull anmärkas,
att man i Tyskland vid invaliditets- och ålderdom sförsäkringen i stället
betjenar sig af s. k. qvittenskort, å hvilka märkena fästas, och att
dylika kort hafva plats för 52 märken, i följd hvaraf hvarje kort kan
användas åtminstone ett år. Af den tyska regeringen hade föreslagits
användande af qvittensbok. Att denna af riksdagen utbyttes mot
qvitten skortet, berodde hufvudsakligen på arbetarnes farhågor, att qvittensboken
skulle kunna blifva ett slags arbetsbok och sålunda komma
att tjena arbetsgifvarne till upplysning om arbetarnes uppförande m. in.
Då något sådant icke torde vara att befara i vårt land och då det
uppenbarligen är ändamålsenligt, att detta qvittensmedel erhåller så
stort format, att det icke lätt kan förloras, samt det för öfrigt synes
lämpligen böra hafva äfven den yttre formen af en sparbanksbok, har
komitén ansett införandet af pensionsböcker vara att föredraga.

Enär pensionsböckerna skola gifva en fullständig bild af den försäkrades
förhållande till pensionsinrättningen, bör i pensionsbok anteckning
göras om de utgifter, som på grund af sjukdom tillgodoräknas
den försäkrade.

ådrager s
tillfyllest.

§ 19.

För att pensionsmärken må vara lätt tillgängliga, föreslår komitén,
att de skola genom postverket allmänheten tillhandahållas och sålunda
försäljas å rikets samtliga postanstalter. Märkena blifva endast af tre
slag, eller ett för hvarje pensionsklass.

Det är tydligt att, derest beräkningarne öfver försäkringens sannolika
kostnad icke skola blifva utan värde, pensionsafgifterna i allmänhet
böra inflyta i rätt tid. Då afgiftens belopp'' erlägges till pensionskassan
genom pensionsmärkets inköpande, bör detta ske ungefär samtidigt
med eller före den vecka, för hvilken märket skall infästas. Kassan
erhåller då afgifterna å beräknad tid och gör således ingen förlust.
Inköpas märkena i förskott, gör kassan till och med en vinst. Det
är således endast till kassans fördel, om man medgifver, att en gång
inköpt pensionsmärke får bibehålla sin giltighet för all framtid.

Annat är förhållandet i fråga om peusionsmärkenas giltighet för
tid, som redan förflutit, då de inköpas. Om pensionsmärkena kunde
användas för huru lång tid tillbaka som helst, skulle kassan kunna
göra stora och till värdet alldeles oberäkneliga förluster. Fn arbetstagare,
t. ex. ett tjenstehjon, som hade längre tids anställning hos en
arbetsgifvare, skulle då i samråd med denne — båda hafva nemligen
härvid samma intresse — kunna dröja med inköpet af de erforderliga

123

märkena 5 år eller den tid, för hvilken pensionsboken är afsedd, samt
derefter på en gång infästa alla märkena. Att kassan derigenom skulle
göra en ränteförlust, är uppenbart. Huru betydlig denna än kunde
komma att blifva, blefve den dock näppeligen större än kassans möjliga
förlust af den beräknade arfsvinsten. Det är nemligen klart att,
om den försäkrade under tiden aflede, eller eljest förhållanden inträffade,
som beröfvade honom utsigten att erhålla pension, afgifterna
för den föregående arbetstiden med all sannolikhet icke komme att
erläggas. Kassan skulle då gå förlustig dessa utgifter, hvilka just
utgöra hufvuddelen af den för kassans solvens äfven erforderliga arfsvinsten.

I Tyskland har man till en del öfvervunnit denna svårighet derigenom,
att dels qvittenskortet är afsedt för allenast ett års försäkringspligtig
anställning, och dels afgifternas erläggande kan öfverlemnas åt
sjukkassorna eller åt kommunala eller andra för ändamålet särskildt
afsedda lokala myndigheter, hvilka upptaga afgifterna i förskott af
arbetsgifvarne för vissa perioder. Faran för att förfallna afgifter i
följd af den försäkrades död eller andra orsaker icke erläggas är på
detta sätt i väsentlig grad undanröjd, och i allt fall inskränker sig
förlusten af rånte- och arfsvinsten till ett år.

I följd deraf, att komitén ansett pensionsboken vara det lämpligaste
qvittensmedlet samt strängt fasthållit vid att pensionsafgitterna alltid
skola erläggas direkt genom arbetsgifvarnes försorg, då lön utbetalas,
komma vid den af komitén föreslagna försäkringen nämnda två korrektiv
icke att förefinnas. I stället har komitén föreslagit, dels att hvarje
pensionsmärke skall vara försedt med beteckning för dess utgifningsår,
dels att under hvarje kalenderår ej andra pensionsmärken må försäljas,
än de, som bära det årets beteckning, dels ock att hvarje års pensionsmärken
icke må användas till erläggande af pensionsafgifter för tiden
före början af nästföregående kalenderår. Härigenom torde enligt komiténs
åsigt vara tillräckligt sörj dt för att kassans säkerhet ej må genom
missbruk af ofvan antydd art äfventyras. Dels får man väl antaga,
att rättskänslan hos vårt folk är tillräckligt stor för att, der missbruk
äro möjliga, desamma ej skola mera allmänt förekomma, dels är det i
fråga om den stora klass af försäkrade, som omfattar egentliga yrkesarbetare,
icke möjligt att på längre tid uppskjuta afgiftsbetalningen, enär
deras aflöning i regel utbetalas för månad eller kortare tid, dels slutligen
torde missbruk icke kunna i större utsträckning bedrifvas utan
att blifva af vederbörande myndigheter upptäckta. Då man emellertid
utan tvifvel måste förutsätta, att för tjenstehjonen afgifterna i allmänhet
ej komma att erläggas förrän vid slutet af hvarje tjensteår, har det
vid beräkningarne öfver försäkringens kostnad icke kunnat antagas, att
afgifterna i medeltal inflyta för kortare perioder än ungefär hvarje

124

halfår, och denna förutsättning ligger äfven till grund för de antagna
proportionerna emellan afgifter och pensioner.

- § 20.

För att underlätta den för försäkringens eget ändamål nödvändiga
kontrollen och minska perioderna för granskningen af pensionsböckernas
innehåll, har komitén föreslagit, att hvarje pensionsbok skall vara ansedd
för infästande af 260 märken, d. v. s. i regel för 5 års bruk.

Då det är önskligt, att pensionsböcker tillhandahållas till så billigt
pris som möjligt och äro lätt tillgängliga, böra de förfärdigas på statsverkets
bekostnad och till pris, som af Konungen bestämmes, försäljas
å postanstalterna eller hos personer, åt hvilka pensionsböckers tillhandahållande
blifvit särskildt anförtrodt.

§ 21.

Såsom förut blifvit utveckladt, skall enligt komiténs förslag arbetsgifvaren
gent emot pensionskassan ansvara för hela pensionsafgiften.
I följd häraf åligger det honom att af egna medel anskaffa pensionsmärken
samt ombesörja, att sådana till behörigt belopp infästas. Att
afgiftsbetalningen skall ega rum, då aflöning utbetalas, torde vara mest
lämpligt för både arbetsgivare och arbetstagare, likasom att den godtgörelse,
som arbetsgivaren eger erhålla för de infästa märkenas halfva
belopp, utgår genom afdrag å den samtidigt utbetalda aflöningen. Afgiftsbetalningen
blifver derigenom för arbetstagaren otvifvelaktigt minst
känbar.

T fråga om den enligt komiténs öfvertygelse nödvändiga makuleringen
af de infästa märkena bör måhända framhållas, att enligt den
tyska lagen om invaliditets- och ålderdomsförsäkring makulering af
obligatoriskt infästa märken icke är nödvändig utan endast tillåten.
Vill arbetsgivaren begagna sig af denna rättighet, kan makuleringen
emellertid verkställas allenast på ett sätt eller genom att draga ett
svart horizontelt streck tvärs öfver eu viss del af märket. Man bär
nemligen befarat, att arbetsgifvarne eljest kunde genom öfverenskomna
sätt för makuleringen begagna denna till att uttala sig om arbetstagarnes
uppförande, politiska åsigter m. m. Enär makuleringen ej
är obligatorisk samt stränga straff äro stadgade för den, som verkställer
makuleringen på annat sätt än det föreskrina, har det endast
undantagsvis förekommit, att arbetsgifvarne begagnat sig af sin
rättighet härutinnan. Numera har visserligen, enligt hvad komitén in -

125

hemtat, den ändringen blifvit gjord, att försäkringsanstaltema verkställa
makuleringen, då de med märken fullsatta qvittenskorten till dem inlemnas,
och att arbetsgifvarne eller de försäkrade få använda äfven
andra makuleringsmetoder. Den olägenheten qvarstår dock ännu och
har ofta framhållits, att, emedan makuleringen icke nödvändigt måste
ske vid märkenas infästande, det är möjligt och äfven har förekommit,
att märkena åter lösgöras för att försäljas, användas för annan person
O. S. V.

Komitén har till förekommande af dylika olägenheter och missbruk
ansett det nödvändigt, att pensionsmärkena makuleras, på samma gång
de infästas i pensionsboken, och att makuleringen ombesörjes af arbetsgifvaren
eller den i hans ställe satt är. Sjelfva sättet för makuleringen
har komitén ansett icke böra i lagen angifvas utan lämpligare
kunna bestämmas af Kongl. Maj:t i administrativ väg.

Pensionsbok skall arbetstagaren sjelf förskaffa sig. Skulle han ej
hafva sörjt härför, bör dock, för att försäkringen må gå sin gilla gång,
arbetsgifvaren träda emellan och anskaffa pensionsbok, i hvilket fall den
deraf förorsakade kostnaden skall gäldas af arbetstagaren.

§ 22.

Enligt gällande sjölag eger fartygsbefälhafvare t. o. m. i fartygets
hemort antaga och afskeda besättningen utan särskildt bemyndigande
af redaren. Besättningens hyra torde ock i regel af befälhafvaren utbetalas.
Då befälhafvaren jemväl i öfrigt till besättningen intager en
arbetsgifvares ställning, bar det synts lämpligt föreskrifva, att de enligt
den föreslagna lagen arbetsgivare åliggande förpligtelser i afseende
å pensionsmärkens anskaffande och infästande skola ifråga om besättning
å fartyg åligga befälhafvaren. Att stadgandet ej får så tolkas,
som om befälhafvaren skulle af egna medel bekosta pensionsmärkena,
är uppenbart.

Anskaffandet af pensionsbok eller pensionsmärken kan å utrikes
ort blifva omöjligt, och ett stadgande för sådant fall blifver sålunda
nödvändigt. Komitén har i sådant syfte föreslagit, att då för sjöman,
som å utrikes ort lemnar fartyget, vederbörliga pensionsmärken ej kunna
infästas, antingen derföre, att sådana märken ej finnas att tillgå, eller
derföre, att sjömannen ej är försedd med pensionsbok, bevis skall införas
i sjömannens sjöfartsbok eller, om sådan ej af sjömannen innehafves,
i särskild handling meddelas angående antalet veckor, för hvilka
märken bort infästa^, äfvensom derom, att sjömannen genom afdrag å
hyran erlagt sill del af pensionsafgifterna. Sjömannen eger sedermera
mot bevisets företeende af redaren fordra märkenas infästande i pen -

126

sionsboken. Huruvida befälhafvare]! till redaren redovisat sjömannens
andel i afgifterna eller ej, är en sak, som naturligen ej bör inverka på
sjömannens rätt. För tydlighetens skull har emellertid ett stadgande
härom blifvit inryckt.

Vid fcjöfolks afmönstring åligger det enligt K. F. den 4 Juni 1866
mönstringsförrättaren att undersöka, huruvida en hvar af besättningen
tillgodonjutit den öfverenskomna aflöningen eller hyran äfvensom i öfrigt
honom genom lag, författningar eller särskild! aftal tillförsäkrade förmåner.
Det synes derföre vara alldeles i sin ordning, att mönstringsförrättaren
jemväl tillser, att befälhafvare!! fullgjort sin skyldighet i
afseende å pensionsmärkenas infästande; och har ett stadgande härom
funnits vara desto mera behöflig!, som pensionsnämnderna svårligen
kunna i fråga om sjöfolk utöfva en tillfredsställande kontroll å den
föreslagna lagens efterlefnad.

§ 23.

Enligt stadgandena i § 19 få de under ett kalenderår utgifna pensionsmärkena
icke användas till erläggande af pensionsafgifter för anställning,
som egt rum längre tid tillbaka än ett år före det kalenderår,
då märkena utgifvits, ej heller få andra märken försäljas än de under
kalenderåret utgifna. Fall kunna emellertid tänkas, då eu lönebetalning
afser anställning, som egt rum så långt tillbaka i tiden, att de tillgängliga
pensionsmärkena på grund af förstnämnda stadgande ej kunna
användas, och sålunda infästande af vederbörliga märken blifver omöjligt.
Oftast torde dylika fall komma att inträffa i fråga em sjöfolk,
för hvilka i brist af pensionsbok eller pensionsmärken intyg om afgiftsbet.
nl
då dröja länge nog, innan intyget för redaren uppvisas. Arbetsgifvaren
bär i sådana fall enligt komiténs förslag att inbetala afgifterna i penningar
direkt till Pensionsstyrelsen. Denna låter öfver afgifternas erläggande
tillställa den försäkrade bevis, hvars innehåll denne eger få i sin
pensionsbok anmärkt. Att arbetsgifvaren i de fall, då afgifterna blifvit
på grund af hans eget förvållande så sent erlagda, att ofvannämnda metod
måste användas, skall ersätta all skada, som genom hans försummelse
uppstått, är en följd af allmänna rättsgrundsatser. Af rent försäkringstekniska
skäl har komitén emellertid nödgats gå ännu längre och föreslå
en dylik skadeståndspligt äfven då någon försummelse ej kan
läggas arbetsgifvaren till last. Det är icke blott ränteförlust, som genom
ett försenadt erläggande af pensionsafgifterna ådrages pensionsfonden.
Genom dröjsmål i afgiftsbetalningen äfvent.yrar denna äfven
att gå miste om sjelfva afgifterna. Under tiden kan nemligen den försäkrade
aflida eller blifva invalid eller försäkringsförhållandet på annat

127

sätt upphöra, och utsigten att i sådana fall erhålla de resterande afgifterna
är synnerligen ringa. Då pensionsfondens risk således ej omfattar
allenast ränteförlust, kan värdet af den skada, som skall ersättas,
utrönas endast af sakkunnig person. En tariff torde derföre böra genom
Pension sstyrelsens försorg uppgöras, af hvilken arbetsgifvaren eller
domstol, om saken dragés dit, med lätthet kan se skadans belopp i
penningar. Att arbetsgifvaren har regressrätt emot den, som vållat
dröjsmålet, är uppenbart.

§ 24.

Ur försäkringsteknisk synpunkt vore det uppenbarligen önskvärd!,
om pensionsböckerna för vissa perioder, t. ex. hvart femte år, underkastades
granskning af vederbörlig’ myndighet för utrönande, huruvida
afgifterna blifvit rätteligen erlagda. Komitén har emellertid ansett detta
skola blifva alltför betungade för både de försäkrade och myndigheterna
och har derföre i stället föreslagit, att dylik granskning skall
ega rum, när peusionsbok blifvit med pensionsmärken fullsatt eller eljest
för sitt ändamål obrukbar. I fråga om försäkrade, som ständigt stå i
försäkriugspligtigt arbets- eller tjensteförhållande blifver, enär pensionsbok
är afsedd för infästande af allenast 260 märken, granskning faktiskt
företagen ungefär hvart femte år. Beträffande öfrige försäkrade
är det visserligen möjligt, att granskningen kan komma att ega rum
för vida längre perioder, men då för afgifters tillgodoräknande under
sjukdomstid erfordras pröfning, huruvida väntetiden tillryggalagts, och
i allmänhet hvarje af pensionsnämnd i en pensionsbok infördt intyg
förutsätter granskning och kontrollering af förut infästa pensionsmärken,
torde några större olägenheter icke böra befaras.

Sedan granskningen försiggått, skall intyg i den nya pensionsboken
införas om antalet afgifter, som blifvit för den försäkrade rätteligen
erlagda eller ock honom tillgodoräknade. Genom den kontinuitet,
som härigenom vinnes emellan de äldre och yngre pensionsböckerna,
kan den försäkrades pensionsrätt lätteligen bestämmas med ledning
allenast af hans sista pensionsbok. Huruvida vid sådant förhållande de
äldre pensionsböckerna behöfva bevaras, åt hvem detta skall anförtros
och på hvad sätt det lämpligast bör eg a rum, torde bäst blifva föremål
för särskilda föreskrifter af Kong]. Maj:t eller Pensionsstyrelsen.

Har pensionsbok förkommit, bör den på framställning af den försäkrade
ersättas med ny. I den nya pensionsboken införes då intyg
om antalet afgifter, som förut bevisligen blifvit erlagda för den försäkrade
eller honom tillgodoräknats. På sätt nedan närmare skall omförmälas,
åligger det pensionsnämnd att öfver alla af densamma handlagda
ärenden hålla register, uti hvilket anteckning göres om det, beslut,

128

nämnden fattat. Af de''ssa register kan alltid upplysning erhållas angående
antalet tillgodoräknade afgifter, och, om afgifter tillgodoräknats,
följer deraf, att jemväl minst 260 veckoafgifter erlagts. Äfven om
resultatet af föregående granskningar kan kännedom vinnas. Den eljest
vanskliga bevisningen om antalet erlagda afgifter blifver sålunda i ej
oväsentlig grad underlättad.

§§ 25 och 26.

I regel bör hvarje pensionsnämnds verksamhetsområde, pensionsdistriktet,
sammanfalla med den borgerliga kommunens. Flere kommuners
förening till ett pensionsdistrikt bör enligt komiténs åsigt ej
ifrågakomma. Deremot kan det under vissa förhållanden blifva nödvändigt
eller lämpligt att fördela en kommun i flere pensionsdistrikt.
Orsaker härtill kunna i främsta rummet vara kommunens stora folkmängd
eller vidsträckthet. Äfven andra förhållanden kunna emellertid
göra en fördelning lämplig, såsom befintligheten af större industriel
inrättningar i en del af kommunen, lokala egendomligheter m. m.
Beslut om sådan fördelning eller om upphäfvande deraf skall enligt
förslaget underställas Konungens Befallningshafvandes pröfning, hvilken
sålunda kan blifva af mera materiel art än möjligt varit, derest densamma
kunnat påkallas allenast genom besvär enligt kommunallagarne.

§ 27.

Enär ledamotskap i pensionsnämnd enligt komiténs förslag icke är
förenad! med någon ersättning för tidsspillan, resor in. in. samt derföre
kan blifva ganska betungande synnerligast för arbetstagarnes representanter,
bör ledamöternas antal inskränkas till det minsta möjliga, och
har komitén ansett detsamma kunna sättas till allenast fyra, af hvilka två
representera arbetsgifvarne och två arbetstagarne. Att, på sätt är stadgadt
om kommunalnämnds sammansättning, låta ledamöternas antal inom
vissa af lagen angifna gränser bero af valkorporationens pröfning i
hvarje särskildt fall, eller att, såsom ock är tänkbart, fastslå ett minimum
eller ock göra antalet beroende af pensionsdistriktets folkmängd
eller dylikt, synes hvarken vara öfverensstämmande med arbetsgifvarnes
eller arbetstagarnes berättigade anspråk att ej betungas öfver höfvan,
ej heller vara af behofvet påkafladt. De skäl, som skulle föranleda utväljande
af ett större antal ledamöter än fyra, böra jemväl tala för
kommunens fördelning i flere pensionsdistrikt. Möjligheten af en sådan
fördelning utgör derföre ett korrektiv mot de olägenheter, som kunna

129

uppstå derigenom, att antalet''ledamöter i pensionsnämnd bli i Vit i lagen
fixeradt.

§ 28.

I denna paragraf angifvas de ärenden, med livilka pensionsnämnd
skall taga befattning, äfvensom pensionsnämnds allmänna åligganden.

Försäkringens omfattning är, såsom förut framhållits, ej skarpt begränsad.
Fall kunna derföre inträffa, då det blifver tvifvelaktigt, huruvida
en person är försäkringspligtig eller ej. Först och främst kan
tvekan uppstå, huruvida en person är i annans tjenst anstäld eller icke.
Vidare kan det i §tt särskildt fall ifrågasättas, huruvida det arbete, som
eu i annans tjenst anstäld person utför, är af sådan beskaffenhet, att
han kan anses tillhöra den kategori af arbetstagare, som den föreslagna
lagen afser. Men äfven då det är klart, att försäkringspligten skall inträda,
kan ovisshet råda, hvilken af flere arbetsgivare skall gent emot
den försäkringspiigtige fullgöra de i lagen arbetsgivare ålagde skyldigheter.
Fn arbetstagare kan nemligen samtidigt hafva anställning
hos flere arbetsgivare, eller ock kan en mellanhand t. ex. en entreprenör
inskjutas emellan arbetstagaren och den person, för hvilkens räkning
arbetet utföres. Dylika tvister äro af civilrättslig natur och skulle sålunda,
derest ej annorlunda stadgades, höra till allmän domstols behandling.
En sorgfällig pröfning af desamma torde ock af den profvande
myndigheten kräfva ett mått af juridisk bildning och erfarenhet,
som ej kan i regel förutsättas hos pensionsnämndernas ledamöter. I
Tyskland hafva också dylika frågors afgörande hänskjutits visserligen
icke till domstolarne, men till de lägre administrativa myndigheterna,
der de icke på grund af särskilda förhållanden underställas riksförsäkringsstyrelsens
pröfning.

Komitén har emellertid för sin del ansett det lämpligare att betrakta
äfven nämnda frågor såsom försäkringsärenden och har derföre
föreslagit, att de skola handläggas och afgöras af de myndigheter, hvilka
försäkringens genomförande åligger. Dels skulle nemligen frågornas
hänskjutande till domstol eller till administrativa myndigheter medföra
tidsutdrägt samt större kostnader än skäligt vore i förhållande till de
oftast obetydliga belopp, som de gälde. Dels skulle ock ett dylikt förfaringssätt,
då arbetsgivare och arbetstagare stode mot hvarandra, vara
i strid med ett af lagens sociala ändamål, nemligen förbättrandet af det
personliga förhållandet emellan de båda kontrahenterna i arbetsaftalet.

Det vill ock synas, som om ofvannämnda frågors behandling af pension
snämnderna vore äfven ur en annan synpunkt ändamålsenlig. Hufvudsakligen
kommer det nemligen att handla om, huruvida eu viss an Nya

Avbet.-förs.-konriténs bet. I. 9

130

ställning skall anses medföra försäkringspligt eller icke, samt dessutom
i ett fåtal fall, hvilken af flere arbetsgivare bör ombesörja afgifters erläggande.
Dessa frågor komma således i regel att gälla personer, som
stå på gränsen mellan de sjelfständige yrkesidkarne och dem, som hafva
en mera varaktig anställning hos andra. En sträng åtskilnad emellan
dessa klasser är emellertid omöjlig att åstadkomma, och lagförslaget
åsyftar ock, såsom förut framhållits, allenast att angifva hufvudkontingenten
af de försäkrade, så att de personer blifva under försäkringen
inbegripna, för Indika denna i första rummet varit afsedd, eller tjenstehjonen
samt arbetare, arbetsförmän och biträden med mera fast anställning.
I fråga om dem torde någon tvekan ej förekomma, och härutinnan
synes derföre pensionsnämndernas kompetens vara höjd öfver
allt tvifvel. På liknande sätt förhåller det sig med de sjelfständige
yrkesidkarne. Äfven beträffande dem kan ej någon ovisshet råda, att
de icke skola tillhöra försäkringen.

Pensionsnämndernas lämplighet och kompetens kunna derföre sättas
i fråga endast, då det handlar om gränsområdet emellan dessa båda
hufvudkategorier. I betraktande af svårigheten att här öfver hufvud
fastslå några allmängiltiga principer torde dock jemväl domstolarnes eller
de administrativa myndigheternas förmåga att å ett så nytt och hittills
opröfvadt område genast från början finna rätta vägen kunna betviflas,
och den praxis, som genom deras behandling af frågorna skulle uppstå,
kunde lätt komma att strida mot försäkringens tekniska grunder.

I följd af lagförslagets bestämmelse, att äfven tillfällig sysselsättning
under vissa vilkor skall anses såsom försäkringspligtig anställning,
kommer, såsom redan blifvit anmärkt, bredvid den egentliga försäkringen
ett slags frivillig försäkring att uppstå på det sätt, att det blifver
beroende på öfverenskommelse emellan arbetsgifvare och arbetstagare,
huruvida arbetsförhållandet i sådana fall kan räknas såsom försäkringspligtigt
eller icke. Derigenom kommer försäkringen, som dock i hufvudsak
naturligen blifvit lämpad efter de bestående faktiska förhållandena,
att i sin ordning återverka på dessa, så att efter hand utvecklas en
skarpare gräns emellan dem, som omfattas af försäkringen, och dem,
som icke tillhöra densamma.

Komitén har ansett det vara ändamålsenligare att låta försäkringen
beträffande nämnda gränsområde till en viss grad så att säga sköta sig
sjelf och att på sådant sätt vinna en begränsning, som återgifver verkliga
förhållanden, än att, såsom man i Tyskland i följd af öfvergångsstadgandena
nödgats göra, genast vid försäkringens början öfverlemna
afgörandet af hithörande tvistefrågor åt administrativa myndigheter eller
domstolarne för att derigenom på en gång framtvinga de principer, som
sedermera skola följas.

Pensionsnämnderna skulle vid meranämnda frågors behandling en -

131

ligt komiténs uppfattning närmast vara att jemföra med skiljedomstolar,
af hvilka man således icke alltid finge vänta den lösning, som vore i
rent juridiskt afseende mest rigtig. Då tvisterna kunna enligt komiténs
förslag från pensionsnämnderna genom besvär fullföljas hos Pensionsstyrelsen
och derifrån dragas under Kongl. Maj:ts pröfning, kan
man med fog förutsätta, att beträffande hithörande, mera allmänt förekommande
frågor en viss praxis skall utbilda sig, hvilken kommer att
utgöra ett rättesnöre och en ledning för pensionsnämnderna.

Enligt förslagets § 1 skola vissa kategorier af arbetstagare undantagas
från försäkringspligt, då deras årliga aflöning uppgår till 1,800
kronor eller derutöfver. Då nu såsom aflöning äfven skall räknas naturaförmåner
efter deras i orten gängse pris, blifver en uppskattning
af dessa i fråga om ofvannämnde arbetstagare stundom erforderlig, och
denna uppskattning åligger det enligt förevarande § punkt 2 pensionsnämnd
att verkställa.

Enär pensionsafgifter ej få försäkrad tillgodoräknas, innan han
tillryggalagt väntetiden, måste, då pröfning, huruvida ett dylikt tillgodoräknande
må ega rum eller icke, första gången förekommer i fråga om
en försäkrad, denna föregås af en granskning af de infästa pensionsmärkena.
Vid sedermera förekommande ansökningar af samma försäkrade
om pensionsafgifters tillgodoräknande har nämnden endast att
tillse, om sökanden, då sjukdomen utbröt, innehade försäkringspligtig
anställning, samt att på grund af egen kännedom eller af sökanden
företedd bevisning pröfva, huruvida han verkligen varit på grund af
sjukdom till arbete oförmögen under den uppgifna tiden. Komitén har
ej ansett sig böra föreskrifva något visst sätt, på hvilket sjukdomen
bör styrkas. Att i sådant hänseende fordra intyg af läkare eller af
vissa andra personer torde, med hänsyn till den kännedom om den
törsäkrades förhållanden, som bör förutsättas hos pensionsnämndens
ledamöter, icke vara beböfligt och skulle ofta beröfva den försäkrade
all fördel af stadgandet om afgifters tillgodoräknande. Derest pensionsnämnden
sjelf misstänker eller det blifvit af Pensionsstyrelsens ombud
påpekadt, att sjukdomen ådragits uppsåtligen eller vid föröfvandet af
gröfre brott, derför straff blifvit den försäkrade ådömdt, måste frågan
härom äfven af nämnden pröfvas, innan beslut kan fattas. Dylika fall
torde emellertid endast ytterst sällan komma att inträffa.

De försäkringsärenden, som omnämnas i punkterna 4 och 5, komma
att nedan vid §§ 40—4!) utförligare behandlas. För de vid punkterna
6 och 7 upptagna ärenden torde någon särskild redogörelse ej erfordras.

I punkt 8 föreskrifves skyldighet för pensionsnämnd att inom sitt
distrikt öfvervaka lagens efterlefnad. Denna skyldighet innefattar först
och främst utöfvande af kontroll å arbetsgifvarne, så att desse ej genom
aftal med arbetstagarne eller af egen magtfullkomlighet eludera lagens.

132

stadgande!! vare sig genom underlåtenhet att infästa pensionsmärken
eller genom att använda märken för en lägre pensionsklass än vederbör
eller genom att å försäkrads aflöning afdraga mera än de infästa
märkenas halfva belopp. Vidare hör hit uppsigten derå, att pensionstagare,
som ej fylt 70 år, fortfarande är invalid. Då vid granskning
af pensionsbok någon säker kontroll långt ifrån alltid kan utöfvas, helst
om granskningen afser en längre tidrymd, bör det ock vara pensionsnämnd
angeläget att förhindra, att personer, som icke äro försäkringspligtige,
söka på bedrägligt sätt bereda sig pensionsrätt eller förbättra
redan vunnen sådan.

§ 29.

Af skäl, som förut blifvit anförda, har komitén föreslagit, att pensionsnämud
skall bestå af 5 medlemmar, nemligen en ordförande, som
utses af Konungens Befallningshafvande, för att iakttaga det allmännas
rätt, samt två arbetsgivare till försäkringspligtiga personer och två
försäkrade, hvilka alla väljas af den kommunala representationen i den
kommun, inom hvilken pensionsdistriktet är beläget.

Af hänsyn till i synnerhet de försäkrades intressen hafva dock,
såsom äfven framhållits, ett par modifikationer i kommunallagarnes bestämmelser
blifvit föreslagna, nemligen dels att allmän rådstuga skall
träda i stället för stadsfullmägtige, der sådane finnas, och dels att röstning
skall ske per capita. Af samma myndigheter böra ock ett lika
antal suppleanter för ordföranden och ledamöterna i pensionsnämnd
utses. För vinnande af en viss kontinuitet har komitén derjemte föreslagit,
att vid slutet af andra året efter lagens trädande i kraft en af
arbetsgifvarnes och en af de försäkrades representanter skola efter lottning
afgå, hvadan val af ledamöter i pensionsnämnd sedermera kommer
att verkställas hvart annat år. Derigenom aflägsnas i väsentlig mån
faran för att pensionsnämnd i framtiden skall någon tid komma att
bestå af ledamöter, som alla sakna erforderlig erfarenhet om nämndens
arbetssätt och åligganden.

I större städer kan utseendet af ledamöter och suppleanter uti stadens
pensionsnämd måhända icke lämpligen ega rum å allmän rådstuga.
Komitén har derföre medgifvet stad, som fördelat sig i flera pensionsdistrikt,
på sätt i § 25 stadgas, rätt att besluta om annat valsätt, dock
med iakttagande af två vilkor, nemligen dels att alla inom ett pensionsdistrikt
boende, i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade personer
skola ega deltaga i valet af ledamöterna och suppleanterna uti det
distriktets pensionsnämnd, dels ock att röstningen äfven här skall ske
per capita. Såsom korrektiv emot missbruk af de magtegande har

133

komitén föreslagit, att beslut om sådan valordning skall underställas
Konungens Befallningshafvandes pröfning, hvilken sålunda kommer att
omfatta äfven beslutets realitet eller valordningens lämplighet.

§ 30.

Ledamot eller ledamots suppleant bör för att ega nödig kännedom
om de faktiska förhållandena vara inom kommunen boende. Onskvärdt
är ock, att ordföranden och hans suppleant tagas bland dem, som
äro i kommunen bosatta. Emellertid torde det möjligen någon gång
möta svårigheter att inom mindre kommuner erhålla för ordförandeplatsen
lämplig person, och komitén har derföre icke velat uppställa hemvist
inom kommunen såsom vilkor för att kunna till ordförande eller
hans suppleant i pensionsnämnd förordnas.

5 31.

Med iakttagande af de föreslagna bestämmelserna om pensionsdistriktens
omfång, skulle ett pensionsdistrikt komma att omfatta i medeltal
omkring 2,000 personer, af hvilka något mer än 300 tillhörde
försäkringen. Under förutsättning att ett pensionsdistrikt kommer att
hafva högst 5,000 invånare med 800 försäkrade, har komitén beräknat,
att till hvarje pensionsnämnd skulle årligen inkomma i medeltal högst
20 ansökningar om pension. Vid sådant förhållande och då handläggningen
af öfriga försäkringsärenden i allmänhet torde blifva lätt nog,
har det synts komitén, som om ledamotskap i pensionsnämnd ej borde
blifva mera betungande, än att det kunde betraktas såsom ett hedersuppdrag,
hvilket sålunda icke vore förenadt med rätt till ersättning.
Häraf följer emellertid, att den, som blifvit till ledamot eller suppleant
i pensionsnämnd vald, icke bör kunna afsåga sig uppdraget utan giltiga
skäl. Såsom sådana har komitén uttryckligen angifvit, att den valde
förut under en valperiod af fyra år tjenstgjort såsom ledamot i pensionsnämnd
eller ock uppnått 60 års ålder.

I öfrigt har komitén ansett det böra öfverlemnas åt pensionsnämnden
sjelf att afgöra, huruvida anfördt skäl för afsägelse bör anses giltigt
eller icke.

§ 32.

För att icke arbetstagare, som blifvit till ledamot eller suppleant
i pensionsnämnd vald, skall kunna hindras från utöfvandet af denna be -

134

fattning på grund af arbetsaftalet, måste detta af lagen modifieras derhän,
att arbetsgifvaren icke kan åberopa sig å detsamma för att förhindra
arbetstagaren att inställa sig vid nämndens sammanträden. Häraf
följer, att arbetsgifvaren ej heller kan bryta arbetsaftalet allenast på den
grund, att arbetstagaren lemnat sitt arbete under den tid, som åtgår
för deltagandet i pensionsnämndens sammanträden.

§§ 33—36.

Antalet ordinarie sammanträden torde med afseende på de å olika
orter rådande olika förhållanden icke böra i lagen fixeras, utan har bestämmandet
deraf likasom af den plats och de tider, å hvilka sammanträdena
skola hållas, blifvit öfverlemnadt åt pensionsnämnderna sjelfva.
Emellertid måste i allmänhetens intresse ett minimiantal stadgas, och komitén
har i sådant hänseende föreslagit, att hvarje år skola hållas minst fyra
ordinarie sammanträden, ett hvar tredje månad. Särskilda förhållanden
kunna göra det nödvändigt eller lämpligt, att nämnden sammankommer
jemväl emellan de ordinarie sammanträdena. Till sådant extra sammanträde
har enligt komiténs förslag ordföranden rätt att sammankalla
nämnden.

Vid förhinder för ledamot skall han derom underrätta en af de två
suppleanter, hvilka äro utsedda för den kategori, arbetsgivare eller försäkrade,
som han sjelf tillhör. För att icke sammanträde må behöfva
inställas i följd af försumlighet af ordföranden eller ledamöterna att inställa
sig, har komitén stadgat böter för utevaro, hvilka böter komitén
trott sig böra sätta till något högre belopp än dem, som i gällande
kommunalförfattningar äro stadgade för förfallolöst uteblifvande af stadsfullmägtig,
ledamot i kommunalnämnd o. d.

5 37.

Enligt 1884 års komités förslag till förordning angående Riksförsäkringsanstalten,
hvilken skulle genomföra den obligatoriska olycksfallsoch
ålderdomsförsäkringen, skulle anstalten hafva ombud i landets olika
delar. I den tyska lagen om invaliditets- och ålderdomsförsäkring
föreskrifves ock, att för hvarje försäkringsanstalts distrikt skall finnas
en s. k. statskommissarie, hvilken har att iakttaga rikets och öfrige
försäkringsanstalters rätt. De skäl, hvilka 1884 års komité anfört för
sin åsigt, att dylika ombud skulle finnas, föreligga emellertid icke vid
den anordning af försäkringen, som af komitén nu föreslagits. Uppbörden
af pensionsafgifterna sker nemligen genom pensionsmärkenas försäl -

135

jande. Skilnad är icke heller gjord emellan invaliditet på grund af
olycksfall i arbetet och annan invaliditet, hvadan närvaro af ombud för
Pensionsstyrelsen vid polismyndighets undersökning om timade olycksfall
icke är nödvändig, åtminstone icke i så hög grad, som om sådan skilnad
gjorts. Den tyske statskommissarien har, såsom nämnts, att bevaka
öfriga försäkringsanstalters och rikets intressen. Enligt komiténs förslag
förekommer endast en pensionsinrättning, och statens rätt skall bevakas
af pensionsnämndernas ordförande. Komitén har derföre icke funnit
skäl föreslå, att ombud för Pensionsstyrelsen nödvändigt skola finnas å
alla orter. Då emellertid Pensionsstyrelsen onekligen har ett starkt
intresse af att lagen efterlefves och rätt tillämpas, har komitén velat i
så måtto tillgodose detta intresse, att om Pensionsstyrelsen förordnat
någon att för visst område vara dess ombud, denne, för att kunna på
ett tillfredsställande sätt uppfylla sina åligganden, må närvara vid sammanträden
med pensionsnämnderna inom området samt deltaga i öfverläggningarne,
äfvensom att han eger blifva underrättad om tid och ort
för utsatt sammanträde. Derjemte skall han, på sätt i § 50 här nedan
omförmäles, vara berättigad anföra och fullfölja besvär öfver pensionsnämnds
beslut.

§§ 38-43.

Behandlingen af de ärenden, som hos pensionsnämnd anhängiggöras,
bör så skyndsamt som möjligt företagas och afslutas. Har ärende
anhängiggjorts emellan de ordinarie sammanträdena, skall det af nämnden
handläggas senast å näst infallande ordinarie sammanträde, och
ärenden, som anhängiggöras under det sådant sammanträde pågår, skola
genast till behandling företagas. Enär försäkringsärendena i allmänhet
torde blifva af enkel beskaffenhet, har komitén föreskrifvit, att desamma
ock i regel skola genast afgöras. Uppskof tillåtes endast, om nämnden
finner sådant oundgängligen erfordras. Sist å näst derpå följande ordinarie
sammanträde skall dock ärendet bringas till slut, i följd hvaraf
extra sammanträden kunna blifva nödvändiga, derest ärendet måste
behandlas vid flera än två sammanträden.

Nämndens expeditionsgöromål ombesörjas af ordföranden. De kontanta
utlägg, han för sådant ändamål nödgas göra, eger han få godtgjorda
af den kommun, i hvilken pensionsdistriktet är beläget.

För att erhålla eu öfverskådlig bild af samtliga de ärenden, livilka
hos pensionsnämnd anhängiggjorts, är det lämpligt, att anteckning om
hvarje inkommet ärende göres uti ett register, hvilket för vinnande af likformighet
skall föras enligt formulär, som Pensionsstyrelsen faststält.
Uti detta register skola äfven nämndens beslut införas. Härigenom
möjliggöres eu väsentlig förenkling vid förandet af nämndens protokoll.

136

T de allra flesta fall torde nemligen anteckningarne uti registret lemna
tillräcklig upplysning om ett ärendes behandling, och det vore då onödigt
att belasta protokollet med redogörelse för dylika ärenden. Komitén
har derföre föreslagit, att det protokoll, hvilket föres vid nämndens
sammanträden, endast skall ^^pptaga en del af de handlagda ärendena,
nemligen dels, på grund af deras vigt, ärenden angående pensions
beviljande eller indragning och dels af öfriga ärenden dem, om hvilka
icke tillräcklig upplysning kan vinnas genom registret, eller uti hvilka
olika meningar sig yppat. Att, då ärende blifvit jemväl i protokollet
upptaget, anteckning härom bör göras uti registret, är naturligt.

Enligt § 24 skall i ny pensionsbok, som försäkrad anskaffar, införas
intyg om antalet pensionsafgifter, som förut för honom erlagts
eller honom tillgodoräknats. Dylikt intygs innehåll bör uti registret
antecknas, för att, om pensionsböckerna förkomma eller blifva så beskaffade,
att upplysning ej af dem kan vinnas, den försäkrade må hafva
möjlighet att styrka sin pensionsrätt.

§ 44.

Ärende kan hos pensionsnämnd anhängiggöras genom framställning
antingen hos nämndens ordförande under tiden emellan sammanträdena
eller hos pensionsnämnden sjelf, då den är samlad. Skriftlig ansökan
har ansetts vara af nöden endast i fråga om ärenden angående erhållande
af pension och afgifters återbekommande. För att underlätta besväret
för de försäkrade torde såväl för dessa två fall som för öfriga
ärenden, der skriftlig anmälan kan anses önskvärd, blanketter komma
att genom Pensionsstyrelsens försorg hållas de försäkrade till hända.

Ansökan får endast göras hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,
der sökanden är bosatt, eller hos denna nämnds ordförande.
Det är nemligen att förmoda, att denna nämnds ledamöter ega bästa
kännedomen om sökandens förhållanden. Frågor, huruvida en arbetstagare
skall försäkras eller icke, eller hvilken af flere arbetsgivare
skall gent emot en försäkrad fullgöra arbetsgifvares skyldigheter, skola
bedömas af pensionsnämnden i den ort, der arbetet eger rum. Dels
är det nemligen möjligt, att ej någon sökande i sådana ärenden förekommer,
och dels är nämnden i arbetsorten mera lämpad att afgöra
dylika frågor, vid hvilka fordras en noggrann kännedom om arbetets
beskaffenhet samt arbetsgifvares och arbetstagares inbördes förhållanden.

§§ 45-49.

I dessa §§ lemnas närmare föreskrifter angående behandlingen af
tre särskilda försäkringsärenden. De öfriga hafva ansetts komma att

137

blifva af så enkel beskaffenhet, att någon vägledning för pensionsnämnderna
i fråga om dem icke lemnats.

De ärenden, som omnämnas i § 28 1) och 2), äro af sådan art,
att pensionsnämnden icke lämpligen kan afgöra dem, förrän nämnden
hört vederbörande arbetsgifvare och arbetstagare, och det kunde derföre
ifrågasättas, huruvida icke pensionsnämnd borde ega genom vite tillhålla
tredskande arbetsgifvare och t arbetstagare att inställa sig hos
nämnden. Detta har emellertid synts komitén betänkligt, och föreskrift
har sålunda gifvits allenast derom att, innan dylikt ärende afgöres,
arbetsgifvaren eller arbetstagaren skall erhålla tillfälle att i ärendet sig
yttra. Underlåter han det, måste pensionsnämnden pröfva ärendet i
befintligt skick.

Beträffande ärendena om pensions beviljande eller indragning har
komitén lemnat utförliga stadganden i §§ 46- 49. På grund af dessa
ärendens vigt har komitén nemligen ansett åtskilliga föreskrifter erforderliga
till ledning för såväl pensionsnämnderna som de försäkrade.
Dessutom afviker dessa äi''endens behandling från de öfrigas deruti, att
pensionsnämndens befattning med dem endast är att betrakta såsom en
förberedande, i följd hvaraf nämndens beslut i dessa ärenden alltid skall
underställas Pensionsstyrelsens pröfning.

Då ansökan om pension icke kan pröfvas, innan granskning af de
pensionsmärken, hvilka ej förut undergått granskning, egt rum, och
detta lämpligen kan verkställas endast af pensionsnämnden, är det helt
naturligt, att dylik ansökan bör till nämnden ingifvas. Att nämnden
bör egna ansökningen åtminstone en förberedande behandling, synes
vara tydligt, och i ett fall är en sådan alldeles nödvändig, nemligen då
ansökan gjorts om pension på grund af invaliditet. Visserligen gifva
intyg af läkare eller andra personer en vigtig ledning för ansökningens
bedömande, men då invaliditetens grad står i sammanhang med beskaffenheten
af sökandens förut innehafda anställning, af hans anlag
och färdigheter m. fl. förhållanden, som lämpligen kunna bedömas allenast
af en lokal myndighet, är det gifvet, att pensionsnämndens åsigt härutinnan
bör eg a stor betydelse.

För det rigtiga bedömandet, huruvida invaliditet föreligger eller
icke, erfordras icke blott en noggrann kännedom om sökandens person
och förhållanden i öfrig! utan ock eu rätt insigt om lagens anda och
ändamål. Denna senare kan ej alltid förutsättas hos nämndens ledamöter.
Uträknandet af invalidpensionernas belopp torde väl i allmänhet
icke bereda pensionsnämnderna afsevärda svårigheter, helst om,
såsom sannolikt blifver fallet, tabeller för sådant ändamål upprättas och
till nämnderna utdelas. Eu kontroll å det resultat, hvartill nämnderna
kommit, torde emellertid icke vara öfverflödig. Med hänsyn till den
stora betydelse, ett rigtigt afgörande af nämnda ärenden har för såväl

138

de försäkrade som pensionskassan ock statsverket, äfvensom till vigten
deraf, att enhet vinnes vid lagens tillämpning, anser komitén sålunda,
att dessa ärenden icke böra kunna definitivt afgöras af pensionsnämnderna
utan alltid, ehvad besvär emot nämndens beslut anföras eller ej,
skola dragas under pröfning af Pensionsstyrelsen, hos hvilken fullständig
sakkunskap bör förefinnas. Härtill kommer det formela skälet, att utfärdandet
af pensionsbref, hvilka skola för pensionernas utbekommande å
vederbörande postanstalter uppvisas, icke lämpligen kan uppdragas åt
den mängd af pensionsnämnder, som komma att finnas, utan bör verkställas
af P e n si o n s s t y r e ls eu, som sålunda under alla förhållanden måste
taga viss befattning med ärendena angående pensions beviljande.

För ådagaläggande af invaliditet erfordras enligt komiténs förslag
i regel af läkare utfärdadt intyg angående sökandens helsotillstånd jemte
läkarens utlåtande angående invaliditeten. A landsbygden kan dock
anskaffande af läkareintyg stundom vara förenadt med särskilda svårigheter.
Komitén har derföre gifvit pensionsnämderna rättighet att i
stället godkänna intyg af två trovärdiga, af nämnden kända och inom
kommunen boende män.

Fråga om pensions indragning kan väckas antingen af ledamot
inom nämnden eller af Pensionsstyrelsens ombud. Att pensionstagaren
bör lemnas tillfälle yttra sig, ligger i sakens natur. Afslås framställningen,
förblifver det vid nämndens beslut, derest ej besvär anföras af
nämndens ordförande eller Pensionsstyrelsens ombud. Bifalles deremot
densamma, skall beslutet underställas Pensionsstyrelsens pröfning. Äfven
här gäller det att bedöma, huruvida invaliditet föreligger eller ej, och
föreskriften om beslutets underställande är dessutom förestafvad af omsorgen
för ett behörigt iakttagande af pensionstagarens intresse.

§§ 50—51.

Enligt komiténs förslag kan ändring i pensionsnämndens beslut
sökas jemväl af pensionsnämndens ordförande och Pensionsstyrelsens
ombud i orten. Den förre skall nemligen iakttaga statens och den senare
pensionsinrättningens intressen. Då besvär anförts, måste handlingarne
af Pensionsstyrelsen infordras från nämndens ordförande. Anföras besvär
af denne, bör han, för undvikande af onödig skriftvexling, samtidigt
insända de till ärendet hörande handlingar.

§§ 52-54.

[X z Beträffande innehållet i dessa paragrafer torde någon redogörelse
utöfver den, som i den allmänna motiveringen lenmats, icke vara erforderlig.

139

§ 55.

Pensionernas öfversändande från Pensionsstyrelsen till pensionstagaren
skulle medföra onödig omgång och utgift. I stället skall pensionstagaren
ega lyfta pensionen å postanstalten i sin boningsort eller,
om lian hellre det önskar, å annan postanstalt. För att ej alltför mycket
betunga postverkets tjenstemän har komitén föreslagit, att pension icke
får lyftas för kortare perioder än ett kalenderqvartal.

§ 56.

t

Detta stadgande återfinnes i fråga om de flesta redan befintliga
pensionsinrättningar och. är nödvändigt, om lagens sociala ändamål skal!
uppnås.

§ 57.

Såsom förut framhållits, har den föreslagna pensionsinrättningen
karakteren af en enskild ömsesidig försäkringsförening. Dess ombud i
orterna äfvensom pensionsnämndernas ordförande kunna icke betraktas
såsom statstjenare. Det har derföre funnits nödigt att i lagen ålägga
embets- och tjenstemän skyldighet att lemna Pensionsstyrelsen och dess
»organ all den handräckning, af hvilken de kunna vara i behof.

§ 58—59.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om straff för två förseelser,
hvilka eljest i och för sig ej skulle vara straffbara, nemligen dels
underlåtenhef att infästa pensions märken eller att i fråga om sjömän
utfärda intyg om erlagda utgifter samt dels innehållande å den försäkrades
aflöning af mera än afgifternas halfva belopp. Sistnämnda förseelse
kan företagas i bedrägligt syfte och faller då under 22 kap.
strafflagen.

§ 00.

Stadgandet i denna paragraf är nödvändigt, för att lagens sociala
ändamål ej skall kunna förfelas genom arbetsgifvarnes egennytta och

140

arbetstagarnes oförstånd och för att pensionsfondens soliditet må betrvggas.
Denna hvilar nemligen jemväl derå, att alla, som stå i försäkringspligtigt
arbetsförhållande, verkligen deltaga i försäkringen.

§ 61—62.

Innehållet i dessa paragrafer torde ej behöfva närmare motiveras.

§ 63.

För försäkringens genomförande komma med all säkerhet en mängd
detaljerade föreskrifter att erfordras. Att upptaga -dessa uti lagen, är
olämpligt redan af det skäl, att af dylika föreskrifter flere måhända
snart nog måste ändras. Dessutom skulle det göra lagen komplicerad
och svår att öfverskåda. Komitén har fördenskull ansett, att dessa
föreskrifter böra vid behof utfärdas af Kongl. Maj:t i administrativ väg.

§ 64.

Anledningen, hvarföre arbetstagare och hustrur till arbetstagare,
hvilka vid lagens trädande i kraft redan fy It 55 år, böra från försäkringen
uteslutas, är utförligt behandlad i den allmänna motiveringen.

141

Reservation

af herr Danielson.

I den del af komiténs förslag, som afser att ålägga arbetsgivare!!
att i veckoafgift betala lika mycket som arbetstagaren, har jag i så
måtto varit af skiljaktig mening, att jag ansett komitén böra föreslå,
att det belopp, som sålunda skulle af arbetsgifvarne utgöras, måtte
utgå på annat sätt.

Då komiténs förslag afser ordnandet af en för hela landet vigtig
angelägenhet, nemligen att bereda understöd eller pension vid invaliditet
åt dem, som på grund af olycksfall, sjukdom, ålderdom eller andra
orsaker ej vidare förmå utföra arbete i den omfattning, att de dermed
kunna sig försörja, har jag trott, att de uppoffringar, som till en del
erfordras för uppnåendet af detta stora mål, böra åligga alla dem i
samhället, livilka eg a förmåga att härtill bidraga. Komiténs förslag
innehåller härutinnan, att för beredande af erforderliga tillgångar för
den afsedda pensioneringen arbetsgifvaren skall för hvarje arbetare,
som hos honom innehar mera fast anställning eller är sysselsatt under
alla söckendagar i en kalendervecka, erlägga en veckoafgift, som utgör
för män i första pensionsklassen 25 öre och i andra pensionsklassen
15 öre samt för qvinlig arbetstagare 10 öre. Derest komiténs förslag
angående försäkringens omfattning vinner bifall, skulle, då åldersklasserna
55—70 år inträdt i försäkringen, d. v. s. 15 år efter det försäkringen
brådt i kraft, det af arbetsgifvarne upptagna beloppet utgöra
5,867,500 kronor om året. Arbetstagarnes bidrag är beräknadt till
samma belopp, eller 5,867,500 kronor. Vid försäkringens början skulle
sammanlagda årliga beloppet af veckoafgifterna uppgå till omkring 9''/2
millioner kronor och efter 15 år till 11,725,000 kronor. Efter hand
skidle af dessa afgifter och det belopp af dem, hvilket i början ej erfordrades
för pensioneringen, bildas eu fond, hvilken efter 80 år från försäkringens
genomförande skulle uppgå till 393 millioner kronor.

Pensioneringen skulle då erfordra årligen 33,273,000 kronor.
Denna utgift skulle bestridas af arbetsgifvårnes och arbetstagarnes afgifter.
........................................................................................ 11,725,000 kronor,

fondens rånteafkastning.................................................... 13,770,000 »

och statsbidrag .................................................................... 7,778,000 »

142

Ehuru dessa årliga kostnader torde anses betydliga, skulle, derest
komiténs förslag vinner bifall, försäkringen dock komma att i början
omfatta allenast omkring 704,000 personer, eller omkring 15 procent
af hela befolkningen. Komitén har emellertid beräknat, att de försäkrades
antal skall efter hand stiga till något öfver 857,000 personer.

Enligt komiténs förslag skulle försäkringen omfatta endast yrkesgrupperna:
Tjenstehjon, Stattorpare, Arbetare med uppgifvet yrke,

Arbetare utan uppgifvet yrke, Arbets förmän och bokhållare vid yrkena,
Handelsbokhållare och biträden, Sjömän och Jernvägspersonal, äfvensom
hustrur till män, som försäkras. De stora grupper af landets invånare,
som utgöras af mindre hemmansegare, brukare, jordtorpare, lägenhetsinnehafvare
och mindre yrkesidkare, omfattas således ej af komiténs
förslag utan anses såsom arbetsgivare.

Betraktar man komiténs förslag såsom pensionsfråga, synes mig
samma grundsats böra här följas, som vid all annan pensionering hittills
blifvit iakttagen, nemligen: att det är personens arbetskraft, som bär
försäkras. Då så är, böra ej helt och hållet nya grunder bestämmas
för upptagande af bidragen till pensioneringen, utan vara desamma,
som äro förut kända och länge i vårt land tillämpats. Ingen torde
med giltiga skäl kunna förneka, att arbetarnes uppgift och verksamhet
i samhället äro af lika stor betydelse för landets bestånd och utveckling
som tjenstemannens. Erkännes, såsom jag tror, detta förhållande,
förefaller det mig orimligt, att arbetaren skall pensioneras efter
andra grunder än tjenstemannen. Som man vet, bidraga i allmänhet
statens tjenstemän med en viss del årligen till sin pensionering, och
hvad utöfver dessa afgifter och inflytande räntemedel af samlade fonder
erfordras fylles genom bidrag af staten. Att staten för åtskilliga
tjenstemän och kårer helt och hållet bekostar pensioneringen, styrker
ännu mera den uppfattning, jag i denna fråga hyser. Jag anser således,
att samma rättsgrund bör gälla i denna stora pensionsfråga som
i andra pensionsfrågor, eller att den, som skall hafva fördel af pensioneringen,
bidrager till densamma med en viss del och det allmänna,
staten, med en viss del. Att arbetsgifvaren skall, på sätt komitén föreslagit,
bidraga med lika stort belopp som arbetstagaren, synes mig
sakna skäl för sig. Komitén har utgått från den synpunkten, att allt
arbete uti industri och näringar är något, som angår endast arbetsgifvare
och arbetstagare, och att samhället eller staten ej har härmed att skaffa
i annan mån, än att staten genom sin lagstiftning bör bestämma, huru
ifrågavarande pensionsangelägenhet skall ordnas.

Till stöd för sitt förslag att ålägga arbetsgifvarne skyldighet att
betala lika stora afgifter som arbetstagarne har komitén åberopat Legostadgan
den 28 November 1833, Sjölagen den 12 Juni 1891, Hammarsmedsordningen
den 26 Augusti 1823 och Förordningen den 20 Sep -

143

tember 1859 om utsträckt frihet för bergshandteringen samt Förordningen
den 9 Juni 1871 angående fattigvården. Vidare har komité»
anfört, att billigheten och rättvisan af arbetsgifvarnes bidragssk)ddighet
framgå ännu mera, om man tager i betraktande de direkta fördelar,
som genom försäkringen komma att dem tillskyndas, äfvensom att det
är af största betydelse, att de och arbetstagare gemensariit bära bördorna.

Den väsentliga minskning af fattigvårdskostnaderna, säger komitén
vidare, hvilken af försäkringen blifver eu följd, kommer företrädesvis
arbetsgifvarne till godo. Hela fattigvårdstungan skulle, enligt komiténs
beräkningar, minskas med 3,600,000 kronor om året eller med 40 procent.
Hänförd till kostnaden för år 1890, hvilket år komiténs beräkningar
afse, skulle minskningen utgöra mer än 4 millioner kronor.

Komitén anför slutligen att, enär jemväl arbetsgifvarne skola betala
veckoafgifter, pensionerna komma att till den ena hälften få karakteren
af att vara de försäkrades egna besparingar, till den andra
hälften åter att vara arbetsgifvarnes ersättning för den till deras fördel
förbrukade arbetskraften, samt-att afgifterna för pensioneringen böra ingå
i produktionskostnaden och ersättas af förbrukarne. Detta har ansetts
lämpligast kunna verkställas af arbetsgifvarne, emedan afgifterna utgå
med ett på förhand bestämdt belopp och sålunda lätt kunna inbegripas
i varans pris. Arbetsgifvarne vore det nemligen, som å marknaden
afyttrade arbetsprodukten och de vore derföre särskildt i stånd att af
dennas pris uttaga arbetets produktionskostnad.

De af komitén i dessa afseenden anförda skäl synas mig vara alltför
svaga. Icke kan det vara billigt, att arbetsgifvarne ensamma aflyfta
fattigvårdstungan, för att kapitalisten och tjenstemannen skola få lindring
i dessa skyldigheter, hvilka nu, enligt påförd bevillning, åligga
dem till lika delar. Icke heller kan arbetsgifvaren i industrien bestämma
priset på arbetsprodukten oberoende af konkurrens och i andra länder
gällande pris, och allra minst kunna jordbruksnäringens idkare bestämma
priset på sina alster.

Komitén vill nu i hufvudsak lösa den så kallade arbetarefrågan
och derigenom visa sin välvilja mot arbetarne, utan att staten i någon
nämnvärd mån skall dertill bidraga eller de förmögne eller i ekonomiskt
hänseende bättre lottade skola deraf betungas.

Enligt komiténs beräkningar skulle staten under det första försäkringsåret
bidraga med endast 3,000 kronor, under andra året med 8,000
kronor, under det femte med 23,000 kronor, under det sjette med
36,000 kronor, under det fjortonde med 400,000 kronor, under det
femtonde med 600,000 kronor och under det trettionde året mod 3
millioner kronor, medan arbetsgifvare och arbetstagare skulle genast
under första året af försäkringens tillvaro inbetala omkring 9 72 millioner

144

kronor och, sedan försäkringen varit i verksamhet 15 år, 11% millioner
kronor årligen.

Tager man såsom exempel en industriidkare, som för drifvande af
sin industri måste hafva 200 arbetare i sitt yrke, måste han, om halfva
antalet af arbetarne tillhör första pensionsklassen och andra hälften den
andra pensionsklassen, enligt komiténs förslag årligen betala i försäkringsafgifter
ett belopp af 2,080 kronor, oafsedt om hans industri eller
yrke gått med vinst eller förlust. Den mängd bolag och äfven enskilde
personer, som årligen drifva industri, hvilken ofta tyvärr är föga lönande
eller till och med förlustbringande, skulle således nödgas upplåna
penningar eller tillgripa egna tillgångar för erläggandet af dessa utgifter.
Detsamma skulle i de flesta fall blifva förhållandet för den mindre industriidkaren
eller handtverkaren eller jordbrukaren. För hvarje anstäld
arbetare eller årstjenare måste betalas: för qvinna 5 kronor 20 öre, för
man 7 kronor 80 öre till 13 kronor årligen och för andra arbetare i
förhållande till den tid, anställningen varat, en skatt, som icke bör
anses obetydlig och hvilken, såsom nämndt, utgår, oafsedt om yrket
eller näringen gifvit vinst eller förlust: Att vårt lands industri och

jordbruksnäring härigenom Ange draga en oskälig skattebörda, betydligt
''mera tryckande än för dem af landets innebyggare, som hafva en bestämd
årlig aflöning eller inkomst af kapital och livilka i sina hushall
behöfva endast en eller annan tjenare eller någon tillfällig arbetare då
och då, är uppenbart. Jemför jag en industriidkare, som kan förtjena
på sin näring t. ex. 3,000 kronor årligen, med en tjensteman, som har
3,000 kronor årlig lön, så får den förre säkerligen inbetala pensionsafgifter
årligen för minst 30 arbetare, under det den senare erlägger
sådana afgifter för en eller högst två arbetare, och vid ålderdom eller
sjukdom har tjenstemannen pension, men industriidkaren icke. Enahanda
torde blifva förhållandet vid jemförelse med jordbruksnäringens idkare.
Ser man frågan från den synpunkten, att industriidkaren och jordbrukaren
skola underkastas denna beskattning utan någon den ringaste
nytta för dem personligen — ty komiténs förslag afser ej att bereda
pension åt desse, derest de ej före sjelfständigt utöfvande af näringtillhört
försäkringspligtigt. yrke minst 5 år och inbetalt minst 260 veckoafgifter,
i hvilket fall de vid invaliditet eller vid fylda 70 år kunna
erhålla den sålunda förvärfvade låga pensionen af resp. 75 kronor, 62
kronor 50 öre och 55 kronor — så får komiténs förslag en ännu ensidigare
prägel.

Enligt komiténs förslag skulle, såsom jag nämnt, arbetsgifvare och
arbetstagare hufvudsakligen bära de bördor, som lagstiftaren kan anse
erforderliga för arbetarnes försörjning vid invaliditet eller ålderdom.
Att härigenom skulle beredas eu fördel åt hela vår tjenstemannakår
likasom åt alla, Indika för vårdande af sin förmögenhet icke behöfva

145

något nämnvärdt antal arbetare, är ju alldeles tydligt. Betraktar man,
såsom jag redan antydt, frågan jemväl från fattigvårdssynpunkt, skulle
fattigvårdstungan genom den afsedda pensioneringen allt framgent till
betydlig del aflyftas. De, som nu i mån af förmögenhet eller inkomst
bidraga till fattigvården, skulle få dessa bidrag rätt väsentligt minskade
ntan att på annat sätt ersätta denna skattelindring, och arbetsgifvaren
skulle öfvertaga äfven denna nu tjenstemannen och förmögenheten
åliggande anpart.

Af nu hufvudsakligen anförda skäl har jag således icke kunnat biträda
komiténs förslag, att arbetsgifvaren skall åläggas skyldighet att
till arbetarens pensionering bidraga med veckoafgifter, Indika, såsom
jag ofvan nämnt, beräknas årligen utgöra 5,867,500 kronor, utan bär
jag ansett, att detta belopp bör efter andra skattegrunder utgå, derest
statsverket anses ej kunna direkt bära denna årliga utgift. Antager
man, att detta belopp ej kan utan särskilda skattebidrag af statsverket
bestridas, så anser jag, att detta bidrag bör utgå efter samma grunder
och möjligen till lika belopp som den hvarje skattskyldig nu påförda
bevillningen. Härigenom skulle för det afsedda ändamålet skattebidragen
till arbetarnes pensionering blifva — som sig bör — eu för hela landet
gemensam angelägenhet samt en hvar bidraga dertill i mån af sina
tillgångar, utan att endast eu samhällsklass, arbetsgifvarne, oskäligen
betungades. Denna grund för här afsedda skattebörda blefve således
enahanda som den nu i fråga om skattebidrag till fattigvårdens behof
lagligen gällande. Att denna skattegrund bör och kan lämpligen väljas,
synes mig desto mera uppenbart, som ingen samhällsklass bör ställas
utanför skyldigheten att bidraga till uppnåendet af det stora mål, som
komiténs förslag afser, eller arbetarnes pensionering, utan i mån af
sina verkliga tillgångar årligen dertill lemna bidrag. Någon fastare och
rättvisare grund för detta bidrags utgörande kan jag icke finna än den,
som nu gäller för den allmänna bevillningen. Derigenom att alla i samhället
bidroge med en särskild bevillning eller skatt till det afsedda
ändamålet kunde man äfven visa arbetaren, att frågan om hjelp till honom
uppfattats som en allas skyldighet, och komme endast en mindre de!
af kostnaden att utgå af statsverkets på annat sätt ingående inkomster.

Den förmån, hvilken skulle vinnas, derest det belopp, som komitén
föreslagit skola af arbetsgifvarne utgöras, i stället upptages på det af
mig omnämnda sätt, torde jemväl ur synpunkten af arbetarens bästa vara
beaktansvärd. Det torde nemligen med stor visshet kunna antagas att,
om arbetsgifvarens bidrag skall utgå på det sätt, komitén föreslagit, dt:
fleste arbetsgifvare komma att så mycket som möjligt undvika att antaga
fast an stål de arbetare eller gifva sådant arbete, som medför skyldighet
att betala veckoafgifter. De lagstadda tjenstehjonens antal kommer
säkerligen att ännu mera minskas och likaså arbetsaftal för längre

Nya Arbcl.-förs.-komithiH bet. 1. jo

tid. Om arbetsgifvaren skall betala veckoafgifter, som visserligen
vid första påseendet och för en kortare tid förefalla små men dock i
många fall och på längden blifva tryckande nog, är det mera än troligt,
att arbetsgifvaren skall se sig nödsakad att spara på annat som
är för arbetaren af stor vigt, såsom bostadsförmåner eller hjelp i andra
ekonomiska angelägenheter. Att så betunga industriens och våra näringars
idkare, att de nödgas med stor svårighet och under tynande verksamhet
bedrifva sin näring, kan ju icke lända det hela till gagn och ej
heller vara till nytta för arbetaren.

Jag väntar den invändningen emot mitt förslag, att arbetsgifvarnes
oftanämnda bidrag i stället skola utgå efter samma grund som den allmänna
bevillningen, att detta dikteras af egennytta från arbetsgifvarnes
sida, och att en hel del af de under försäkringen inbegripna personer,
som hafva under 1,800 kronor årlig inkomst, skulle få erlägga både
veckoafgifter och bevillnings- eller skattebidrag. Härpå vill jag svara,
beträffande egennyttan hos arbetsgifvaren, att saken kan ej rättvisligen
så betraktas, ty han har ej i ringaste mån mera nytta af arbetstagarnes
pensionering än alla andra skattdragande i samhället och har ej heller
personligen någon nytta af försäkringen, enär han ju i regel icke kommer
i åtnjutande af pension. Snarare kan man säga, synes mig, att
egennyttan förefinnes hos den, som påstår sig vilja lösa en så stor och
för hela landet vigtig fråga, som den föreliggande onekligen är, utan
att i mån af sina tillgångar deltaga lika med andra i uppoffringar derför.
Vidkommande dem, hvilkas årliga aflöning understiger 1,800 kronor och
som derföre skulle komma att erlägga både skattebidrag och veckoafgifter,
vill jag anföra, att beloppet af dessa bidrag i sådant fall komrne
att utgöra från 4 kronor till högst 14 kronor om året. Då personer i
denna lefnadsställuing i vanliga fall torde behöfva någon arbetare åtminstone
någon tid under loppet af ett år, kan det för eu sådan person
ej vara mera betungande, om han erlägger 4--14 kronor i särskild
skatt, än om han såsom arbetsgivare, enligt komiténs förslag, måste
betala veckoafgifter för den eller de hos honom anstälde arbetare.

Man kan omöjligen visa, att någon skulle genom den af mig här
antydda beskattning efter bevillning oskäligen betungas i förhållande
till sin skatteförmåga. Deremot vunnes den förmånen, att alla små
och större skattebetalare finge bidraga i mån af sin förmögenhet eller
inkomst.

Det kan jemväl hända, att den invändningen framkommer, att,
derest mitt förslag skulle antagas, de bestämmelser, som i komiténs lagförslag
förefinnas angående arbetsgifvarnes befogenhet att vara medlemmar
af pensionsnämnderna och att vid pensionsmärkenas infästande
utöfva tillsyn och kontroll in. in., blifva obehöfliga och oberättigade;
men härtill vill jag genmäla, att arbetsgifvarnes deltagande i förvalt -

147

ningen synes mig i hufvudsak vara lika nödigt efter mitt förslag som
efter komiténs, ty det stora belopp, med hvilket hela landets skattebetalare
bidraga till pensioneringen, berättigar dem att genom arbetsgifvarne
öfvervaka försäkringens rätta genomförande och att vara representerade
på sätt lagförslaget innehåller. Möjligen kunde valrätt och
valbarhet till ledamot skap i pensionsnämnderna utsträckas till alla dem,
som med särskild skatt bidraga till pensioneringen.

Enligt den af Kongl. Maj:t för innevarande års riksdag framlagda
statsreglering är bevillning af fast egendom samt af inkomst beräknad
att uppföras i 1894 års riksstat med 4,900,000 kronor eller nära det belopp,
som motsvarar de afgifter, komitén beräknat, att arbetsgivarn e
skola erlägga. Det återstående beloppet synes mig utan olägenhet kunna
utgå af andra statsverkets inkomster.

Då komiténs beräkningar, enligt hvad jag här ofvan anfört, visa,
att statens bidrag till försäkringen först om 30 år skulle uppgå till omkring
3 millioner kronor, torde det ej vara så afskräckande, om ökningen
inträdde något tidigare, helst om man tager hänsyn dertill, att
anslagen under nionde hufvudtiteln till pensions- och indragningsstaterna,
livilka komma endast landets tjenstemän tillgodo, för år 1894 beräknats
utgå med 4,639,764 kronor.

Jag vill slutligen anföra, att derest mitt förslag, att arbetsgifvarnes
bidrag skola ersättas med en allmän beskattning, vinner bifall, lagen
skulle till förmån för arbetaren betydligt lättare och bättre kunna tilllämpas
i synnerhet af de många tusentals mindre arbetsgifvarne å landsbygd]
eri, i följd hvaraf det mål, lagen afser, fullständigare uppnåddes.
Att bestämmelsen derom, att hvarje arbetsgivare, större eller mindre,
skall vara skyldig att punktligt för hvarje vecka af egna medel betala
veckoafgifter och i arbetarens pensionsbok infästa motsvarande belopp
pensionsmärken vid äfventyr af böter, som kunna efter stämning ådömas
från 5 till 50 kronor, skall framkalla stora betänkligheter, torde med
visshet kunna emotses, ja kanske denna skyldighet och detta ansvar
för arbetsgivaren kommer att betydligt försvåra lagens antagande, enär
sagda bestämmelse är en nyhet i vårt land och i vår lagstiftning hittills
alldeles okänd.

Med uttalande af dessa åsigter och på anförda skäl har jag inom
komitén yrkat, att i komiténs lagförslag bort intagas en paragraf af
hufvudsakligen denna lydelse:

»Kostnaden för försäkringen bestrides till en del af de
försäkrade sjelfve genom veckoafgifter, till en del genom särskild
beskattning af alla, som till staten erlägga bevillning för
fast egendom eller inkomst, samt till en del af öfriga statsmedel.
Denna särskilda beskattning skall årligen utgå med
sex öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet för

148

fastighet och en för hundra af uppskattad inkomst af kapital
eller arbete, att debiteras och uppbäras i sammanhang med
kronouppbörden, under särskild titel redovisas samt till Pensionsstyrelsen
ingå, för att af denna förvaltas och till den i
denna lag bestämda pensionering användas. Uppskattad inkomst
under eller till och med 700 kronor är från denna beskattning
befriad, och för inkomst af 800 till 1,800 kronor äro
400 kronor skattefria.»

Under förutsättning af bifall härtill har jag yrkat, att de i § 6 af
lagförslaget förekommande beloppen 50 öre, 30 öre och 20 öre, måtte
utbytas mot resp. 25 öre, 15 öre och 10 öre, äfvensom att sista punkten
i första stycket af § 21 bort få denna lydelse:

»De sålunda infästa pensionsmärkenas belopp eger arbetsgifvaren
å aflöningen afdraga.»

Vidare har jag yrkat, att de öfriga paragrafer i lagförslaget, som
kunna beröras af mitt här ofvan framstälda förslag, måtte till öfverensstämmelse
dermed i erforderliga delar ändras.

Inom komitén har jag äfven påyrkat, att jordtorparne måtte inbegripas
under försäkringen, emedan denna stora grupp af landets arbetare
är i likhet med andra arbetare beroende endast af sin arbetskraft
samt jordtorparne icke ega den jord, de bruka, hvilken de i vanliga
fall få innehafva endast så länge betingadt arbete kan af dem utgöras;
men inom komitén har framhållits, dels att kostnaden för försäkringen
skulle blifva för stor, derest jordtorparne medtoges, enär dessa beräknats
utgöra omkring 95,000 personer, dels ock att den af komitén*antagna
metoden för afgifternas upptagande icke skulle kunna i fråga om
dem tillämpas, enär de ej vore hos någon arbetsgivare anstälde. Af
samma skäl hafva hemmansegarnes hemmavarande barn och mågar,
hvilka utgöra en grupp af omkring 200,000 personer, blifvit uteslutna
ur komiténs förslag.

NYA ARBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS BETÄNKANDE.

ii. Statistiska undersökningar
och kostnadsberäkningar,

efter uppdrag af komitén, verkstälda af
Prof. D r And. Lindstedt.

STOCKHOLM

tryckt hos k. i.. beckmaS
189.''!.

INNE HÅLL SFÖRT BOKNING.

Kap. I.
II.

> III.
IV.

* V.
VI.

VII.
» VIII.
» IX.
X.

» XI.

» XII.

» XIII.
XIV.
XV.
»'' XVI.
» XVII.
» XVIII.

i XIX.

> XX.
» XXI.
» XXII.

* XXIII.

Arbetare och med dem jemförliga personer, enligt 1890 års folkräkning ........

Folkräkningsresultat från åren 1870 och 1880, jemförda med dem för år 1890...

I >e manlige försäkrades fördelning i pensionsklasser, åldersgrupper, in. m.......

De qvinliga försäkrades fördelning i åldersklasser.......................................

Definitiva tabeller öfver de försäkrades antal och ålder .................................

Om den för heräkningarne valda räntefoten...................................................

Dödlighets- och invaliditetstabeller ...........................................................

Invaliditets-lifräntetabeller ...........................................................................

Tabell för beräknande af afgifternas kapitalvärden ....................................

Beräkning af kapitalvärden för olika delar af pensioneringen, under förutsättning
att de försäkrade qvarstanna i försäkringen, tills de pensioneras eller aflida
Beräkning af pensionsafgifternas kapitalvärden under samma förutsättningar som

i Kap. X ...................................... .......... ..........................................

Om öfvergång till icke försäkringspligtiga yrken och andra afvikelser från de i

i föregående kapp. gjorda förutsättningar...............................................

Barnpensionerna .................................................................................. .

Hustrurnas pensionsrätt ............................................................................

Afgiftsförlust under sjukdom...................................................................

Begrafningshjelj) ....................................................................................

Försäkringens Aktiva och Passiva enligt komitéförslaget.................................

Den nuvarande generationens förhållande till försäkringen. Statsbidragets betydelse
....................................................................... .....................

Pensionskostnadens fördelning på afgifterna. ...............................................

De försäkrades framtida fördelning i åldersklasser..:.....................................

Medelpensionsbelopp. Slutliga pensionskostnaden..........................................

Kassans Aktiva och Passiva, Pensionsfonden...............................................

Statsbidragets storlek ...............................................................................

Pag.

1.

4.

7.

12.

13.

20.

25.

33.

42.

43.

51.

66.

68.

73.

74.

11.
80.
82.
86.

94.

98.

Bilaga. Tabeller, innehållande hufvudresultaten af den i Kap. I omförmälda, på komiténs
uppdrag verkställa yrkesräkningen ............................................................

101.

I följande afhandling redogöres för de statistiska undersökningar
och numeriska kalkyler, hvilka ligga till grund för beräkningen af kostnaden
för den försäkring, som blifvit föreslagen af Nya Arbetareförsäkringskomitén.

Kap. I.

Arbetare och med dem jemförliga personer, enligt 1890

års folkräkning.

Enligt komiténs förslag skulle försäkringen i princip komma att
omfatta personer, som försörja sig genom arbete i andras tjenst, äfvensom
försäkrade mäns hustrur och efterlefvande minderåriga barn. Först
och främst blef det derföre nödvändigt att anställa en undersökning öfver
antalet dylika personer och deras fördelning efter åldrar och olika
yrken. Då emellertid i vårt land någon för detta ändamål brukbar yrkesstatistik
icke förefinnes, och då ej heller 1884 års komités arbeten härutinnan
voro tillräckligt omfattande, så måste en för ändamålet särskild!
anordnad yrkesräkning föranstaltas.

Emellertid visade det sig, både med hänsyn till den stora kostnad
och till den tidsspillan, som dermed skulle varit förbunden, omöjligt att
utföra en sjelfständig och så i detalj gående j^rkesräkning, som i Tyskland
för motsvarande ändamål anstäldes. En dylik yrkesräkning skulle
sannolikt hafva kostat ett par hundra tusen kronor och för sin bearbetning
utan tvifvel kräft minst ett års arbete. Huru vigtig en dylik undersökning
ur många synpunkter än skulle varit, måste under sådana
förhållanden hvarje tanke derpå uppgifvas. Då det dessutom för komiténs
speciela ändamål icke var oundgängligen nödvändigt att hafva
elt så fullständigt material till sitt förfogande, beslöt man sig för att
använda det material, som redan förelåg i folkräkningshandlingarne för
år 1890, livilket material består i mantalslängderna från Stockholm och
liusförhörslängderna från rikets öfriga delar.

Nya Arbetsför8.-komiténs hot. II.

1

2

Men äfven med en dylik begränsning af arbetet blef det nödvändigt
att så mycket, som möjligt inskränka detsamma, för att kostnaden
ej skulle blifva för stor och undersökningen hinna blifva färdig inom
den afsedda tiden. Fördenskull sammanfattades de olika yrkena i 11
hufvudgrupper, på sätt angifves uti följande för arbetets verkställande
utarbetade promemoria.

»P. M.

för yrkespriekningen.

Allmän grundsats. Under nedanstående hufvudgrupper upptagas personer,
som kunna anses direkt eller indirekt förvärfva sitt uppehälle
genom arbete i annans tjenst.

1. Hemmansegares in. fl. hemmavarande barn och magar.

Hit föras hemmavarande barn öfver 15 år och mågar (för hvilka
särskild yrkesbeteckning ej finnes angifven) hos:

a) Hemmansegare; till hemmansegare räknas äfven »bönder», jordegare
(mindre), »egare», skogsegare, länderiegare, rusthållare, skattemän
och bergsmän;

b) Brukare; till brukare räknas äfven »landbönder» och andra arrendatorer
af allmogeklassen, hemmansbrukare, hälftenbrukare, åbor,
kronoåbor, hemmansåbor, mensalåbor;

c) Nybyggare;

d) Torpare af alla slag, »jordbruksarbetare», statdrängar och daglönare
vid jordbruket;

e) Lägenhetsinnehafvare; till sådana räknas ock backstugusittare, husmän,
strandsittare, egare af gatehus, gatusittare, förpantningsegare och
afsöndringsegare.

2. Tjenstehjon.

Hit räknas drängar, pigor, kuskar, trädgårdsdrängar, oxdrängar, koryktare,
fåraherdar, schäfer, vallhjon, ladugårdspigor, mjölkkörer skor,
vaktmästare, betjenter o. d.

3. Arbetare utan uppgifvet yrke.

Hit räknas arbetare af obestämdt slag, »jordbruksarbetare», daglönare
vid jordbruket, jernvägsarbetare. — Amu. »Arbetare» af obestämdt

3

slag, om hvilka på grund af deras plats i längden eller annars synes
med bestämdhet kunna antagas, att de tillhöra visst yrke, hänföras till
grupp 4.

4. Arbetare med uppgifvet yrke
(utom jordbruksarbetare).

Hit räknas gruf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare
af alla slag, för hvilka bestämdt yrke i längderna angifves eller
synes med säkerhet kunna förutsättas; äfvenså hemmavarande söner
öfver 15 år hos handtverkare å landsbygden. — Anm.. I enlighet med
den ofvan uppstäda allmänna grundsatsen medtagas endast sådana
yrkesidkare, hvilka icke kunna betraktas såsom sjelfständiga. Beträffande
handtverkare i städerna märkes dervid, att såsom sjelfständiga räknas
yrkesidkare med uppgifna tjenstehjon, arbetare eller biträden eller med
hemmavarande söner öfver femton år utan yrke.

5. Stattorpare.

Hit räknas äfven statdrängar och dagsverkstorpare. Gifta qvinnor,
som sjelfva kallas stattorpare, upptagas å en särskild förteckning, jemte
det att de instreckas å tabellen.

6. Jordtorpare.

Till jordtorpare föras äfven »torpare» (utan vidare beteckning). —
Gifta qvinnor, som sjelfva kallas torpare, upptagas å en särskild förteckning,
jemte det att de instreckas å tabellen.

7. Yrkesförmän.

Hit räknas landtbruks-, sågverks-, graf-, bruks- etc. inspektörer,
förvaltare, rättare, befallningsmän, ladufogdar, fördrängar, trädgårdsmästare
(i annans tjenst), flottchefer, brädfaktorer, gruffogdar, grufstigare,
verkmästare samt maskinister och eldare (ej ångbåts-).

8. Bokhållare och kontorspersonal vid jordbruket och yrkena.

Hithörande qvinnor upptagas å en särskild förteckning, jemte det
att de instreckas å tabellen.

4

9. Handelsbokhållare och biträden.

Gifta qvinnor, som äro yrkesutöfvare af denna grupp, uppföras å
en särskild förteckning, jemte det de instreckas å tabellen.

10. Jernvägstjenstemän och betjente.

11. Sjömän.

Hit räknas också ångbåtsmaskinister och ångbåtseldare, äfvensom matroser
o. d. vid kungl. flottan, men icke »skeppare» och styrmän.»

Under arbetets fortgång gjordes den ändringen i ofvanstående
plan, att äfven hemmavarande vuxna söner till arbetare på landsbygden
upptagits i gruppen 3, och dylika arbetares hemmavarande vuxna döttrar
räknades såsom »tjenstehjon», likasom äfven döttrar till handtverkare
på landet utan andra tjenstehjon.

Dessutom ordnades de räknade yrkesutöfvarne efter ålder i femåriga
åldersgrupper från och med 15 år till och med 70 år, medan alla
ännu äldre sammanfördes i en grupp, »70 år och deröfver». De räknade
personerna fördelades vidare efter civilstånd i »gifta» och »ej gifta»,
i hvilken senare beteckning äfven enklingar, enkor och frånskilda inbegripits.
Slutligen skedde äfven klassifikation efter kyrkoskrifningsorten,
om på landsbygden eller i städerna, hvarjemte räkneresultateii angåfvos
för hvarje län särskildt.

Utförandet af detta arbete anförtroddes åt förste aktuarien T):rHj. Gullberg
och aktuarien G. Sundbärg. Resultaten finnas sammanförda i tabellerna
vid slutet af denna afhandling och torde ej erfordra närmare förklaring
än som framgår af de tydliga rubrikerna och uppställningen i öfrigt.

I samband med denna yrkesräkning utfördes äfven en räkning af
antalet fader- eller moderlösa barn under 15 års ålder, och återfinnas de
härvid vunna resultaten äfvenledes i de bifogade tabellerna efter den
egentliga yrkesräkningen.

Kap. II.

Folkräkningsresultat från åren 1870 och 1880, jemförda

med dem för 1890.

En bearbetning af folkräkningshandlingarne för åren 1870 och
1880, liknande den, som komitén, på sätt ofvan omnämnts, låtit anställa
för år 1890, skulle i många afseenden varit af värde, men har med

5

hänsyn till tids- och kostnadsbesparing måst underlåtas. I alla händelser
är likväl en jemförelse med de resultat, som redan föreligga i Statistiska
Centralbyråns yrkesstatistik för nämnda år, af intresse och har
äfven betydelse för de undersökningar, som i denna afhandling komma
att anställas. Jag har derföre med tillhjelp af nämnda statistik sökt
vinna en föreställning om antalet af de personer, som vid de två tidpunkterna
1870 och 1880 kunde anses tillhöra de i föregående kapitel
angifna hufvudyrkesgrupperna. Någon åldersfördelning finnes i nämnda
statistik ej angifven. Man kan dock antaga, att de båda ifrågavarande
yrkesräkningarne inom motsvarande yrkesgrupper afse samma åldrar,
som den nu gjorda.

Visserligen torde siffrorna för åren 1870 och 1880 i flera afseenden ej
vara fullt jemförliga med dem för år 1890, alldenstund dels yrkesbeteckningarne
i husförhörslängderna på senare tider blifvit mera detaljerade och
precisa än förut, dels äfven de principer, som följts vid sjelfva yrkesräkningarna,
ej varit alldeles lika, Företrädesvis gäller detta yrkesgrupperna
arbetare med eller utan uppgifva yrke. Särskildt bör man
lägga märke till, att vid den för år 1890 gjorda yrkesräkningen hemmavarande
söner öfver 15 år hos handtverkare på landet äfvensom handtverkare
i städerna, som icke haft tjenstehjon, arbetare eller biträden,
blifvit räknade såsom »arbetare med uppgifvet yrke» o. s. v., hvarom
den i förra kapitlet meddelade P. M. lemnar närmare besked.

På grund af ofullständigheten i 1870 års yrkesräkning har jag vid
gruppen 1 — »hemmavarande barn och mågar» —, för »innehafvare af
lägenheter» m. m. äfvensom för »stattorpare» måst approximera mig till
de sökta talen; grupperna 7, 8 och 9 hafva sammandragits till en grupp
och gruppen 10 har vid denna jemförelse uteslutits. Till tjenstetid onens
klass bär icke hänförts den i Statistiska Centralbyråns arbeten under
afdelningen VII upptagna gruppen »tjenstehjon utan bestämd anställning».

På detta sätt har jag erhållit följande jemförande yrkesstatistik för
åren 1870, 1880 och 1890:

M ä n

Yrkesgrupp.	På landsbygden	I	städerna
1870	1880	1800	1870	1880	1890
| Hemmansegares ra. fl. hemmavarande barn och mågar ........................	182,500	100,231	106,604	267	012	886
Tjenstehjon .................................	121,622	111,390	79,389	6,753	6,939	10,027
Arbetare utan uppgifvet yrke............	55,607	04,741	127,512	26,243	35,759	44,058
» med » « ............	512,102	517,171	73,554	30,933	39,116	74,877
Stattorpare...................................	30,740	33,701	37,120	409	340	325
Jordtorpare..................................	94,006	92,103	83,715	482	397	235
Yrkesförmän, bokhållare m. fl..........	7,735	10,872	15,984	5,164	9,284	14,332
Sjöman .......................................	8,770	12,340	16,382	4,555	6,991	9,785
Summa	534,141	591,738	630,350	74,866	99,438	154,525

6

kvinnor

Yrkesgrupp.	På landsbygden	I	1 städerna
1870	1880	1890	1870	1880	1890
Hemmansegares m. fl. hemmavarande flarn .......................................	161,000	171,138	186,151	270	509	995
Tjenstehjon....................................	158,740	153,818	148,784	40,533	49,088	57,919
Arbetare utan uppgifvet yrke............	5,00i	6,825	14,288	1,253	1,594	5,256
» med » » ............	977	3,050	2,111	2,302	10,291	7,049
Stattorpare....................................	329	380	no	—	4	—
Jordtorpare.....................................	3,493	4,316	3,945	22	23	12
Yrkesförmän, bokhållare m. fl.........	50	104	306	336	1,061	2,860
Summa	329,590	339,631	355,695	44,716	62,570	74,091

För att mera direkt .kunna jemföra dessa siffror, som gälla för
folkmängden under olika år, med hvarandra, har jag reducerat dem till
en och samma, nemligen 1890 års .folkmängd.

Under de tre åren 1870, 1880 och 1890 hade man mellan 15—70

års ålder:

1870.................. 1,249,406 män och 1,368,032 qvinnor;

1880.................. 1,400,394 » » 1,524,257 » ;

1890................. 1,421,878 » » 1,562,698 » .

Med dessa tals tillhjelp erhåller man ur föregående tabell följande
till 1890 års folkmängd reducerade antal, afrundade till jemna hundratal:

Män

Yrkesgrupp.	På landsbygden	I	städerna
1870	1880	1890	1870	1880	1890
Hemmansegares m. fl. hemmavarande barn och mågar........................	207,700	202,300	196,700	300	600	900
Tjenstehjon....................................	138,400	113,100	79,400	7,700	7,000	10,000
Arbetare utan uppgifvet yrke............	63,400	96,200	127,500	29,900	36,800	44,100
» med o » ............	36,600	37,700	73,600	35,200	39,700	74,900
Stattorpare....................................	35,000	34,300	37,100	500	400	300
Jordtorpare....................................	108,000	93,600	83,700	500	400	200
Yrkesförmän, bokhållare m. fl..........	8,800	11,000	16,000	5,900	9,400	14,300
Sjömän .......................................	10,000	12,400	16,400	5,200	7,100	9,800
Summa! 607,900	600,600	630,400	85,200	100,900	154,500

7

kvinnor

Yrkesgrupp.	På landsbygden	I	städerna
1870	1880	1890	1870	1880	1890
| Hemmansegares m. fl. hemmavarande barn .......................................	183,900	175,500	186,200	300	500	1,000
s Tjenstehjon....................................	181,300	157,700	148,800	46,300	50,300	58,000
j Arbetare utan uppgifvet yrke............	5,700	7,000	14,300	1,400	1,600	5,300
» med » » .........	1,100	3,100	2,100	2,600	10,600	7,000
| Stattorpare....................................	400	400	100	—	—	—
Jordtorpare ...................................	4,000	4,400	3,900	—	—	—
Yrkesförmän, bokhållare m. fl..........	100	100	300	400	1,100	2,900
Summa	370,500	348,200	355,700	51,000	64,100	74,200 |

Kap. III.

De manlige försäkrades fördelning i pensionsklasser,
åldersgrupper m. m.

Då jag nu öfvergår till den vidare bearbetningen af de vid yrkesräkningen
erhållna resultaten, vill jag uttryckligen framhålla, att jag
dervid inskränkt mig till endast sådana undersökningar, som hafva betydelse
för beräkningen af kostnaderna eller öfriga med försäkringsfrågan
i samband stående förhållanden. Den korta tid, som stått till
mitt förfogande, har nödvändiggjort en dylik begränsning af arbetet,
ehuru derigenom en del undersökningar måst undanskjutas, som ur
social eller nationalekonomisk synpunkt i öfrigt kunnat vara af högt
intresse.

Uti förevarande kapitel börjar jag med fördelningen på pensionsklasser
af de manlige försäkrade.

Enligt komitéförslaget delas de manlige försäkrade i två pensionsklasser.
Till den första pensionsklassen skola de försäkrade höra, livilkas
kontanta lön, för vecka räknad, uppgår till 10 kronor eller derutöfver.
År veckolönens kontanta belopp lägre än 10 kronor, räknas
den försäkrade till andra pensionsklassen. I allmänhet äro endast sådana
arbetstagare försäkrade, som i följd af arbetsaftalets eller arbetets
natur hafva en regelbunden eller stadigvarande sysselsättning hos
arbetsgivaren, medan tillfällig sysselsättning endast då medför försäkringspligt,
om den hos samme arbetsgivare varat under alla söckendagarne
i en kalendervecka.

8

Att direkt ur de vid yrkesräkningen funna siffrorna härleda antalet
af dem, som höra till den ena eller andra pensionsklassen, eller
att noggrant bestämma, huru inånga som blifva försäkrade, är naturligtvis
på grund af materialets otillräcklighet i nämnda afseenden
omöjligt. Man måste derföre lägga mer eller mindre plausibla antaganden
till grund. Men trots den osäkerhet, hvarmed dylika antaganden
måste vara behäftade, är dock inverkan af denna osäkerhet på slutresultatet,
iföljd af det ändamålsenliga sätt, på hvilket pensionerna och
afgifterna blifvit valda, icke betydlig. De poster, som komma att influeras
af denna osäkerhet, äro egentligen slutsummorna i kassans Aktiva
och Passiva, men icke afgifternas eller pensionernas proportion till hvarandra.

Jag redogör nu för de antaganden, som legat till grund för de
manliga försäkrades fördelning på de två första pensionsklasserna, och
genomgår dervid de hufvudsakligaste yrkesgrupperna hvar för sig. Då
grupperna 1 och 6 icke komma att direkt omfattas af försäkringen,
uteslutas de från den följande redogörelsen.

Grupp 2: Tjenstehjon. Då utaf dessa öfver 79,000 tillhöra lands bygden

och endast 10,000 komma på städernas andel, torde det vara
utom allt tvifvel, att det ojemförligt största antalet har en kontant
årslön, som understiger 520 kronor och således bör hänföras till den
andra pensionsklassen. Då emellertid nog äfven en del kan hafva
större kontant lön, särskilt. inom de nordligare länen och i vissa
befattningar i städerna, har jag valt den utvägen att hänföra alla
tjenstehjon på landsbygden till den andra och i städerna till den första
pensionsklassen. Visserligen är detta antagande i och för sig origtigt,
men torde å ena sidan träffa proportionen mellan de båda klasserna
någorlunda rigtigt och har å andra sidan det företrädet, att åldersfördelningen
bland de försäkrade då blifver ogynsammare för den första
klassen, alldenstund medelåldern vid inträde i tjenst synes vara högre
i städerna än på landsbygden och kassans soliditet sålunda ökas.

Grupp 3: Arbetare utan uppgifvet yrke. Denna grupp erbjuder i

följd af vår lönestatistiks ofullständighet om möjligt ännu större svårigheter
än den föregående. Dessa svårigheter ökas ytterligare derigenom,
att till denna grupp räknats äfven en mängd mera lösa arbetare
både inom jordbruket och de öfriga yrkena, hvilka arbetare i allmänhet
icke torde komma att tillhöra försäkringen. På grund af stadgandet,
att äfven tillfällig sysselsättning, derest den varat hel kalendervecka
hos samme arbetsgifvare, äfven skall anses såsom försäkringspligtig
anställning, kommer dock en del af dessa arbetare att inbegripas
under försäkringen. Å andra sidan omfattar denna grupp derjemte ett

9

icke ringa antal arbetare, för hvilka särskild yrkesbeteckning saknats i
husförhörslängderna, men hvilka rätteligen bort inräknas i grupp 4
eller »arbetare med uppgifvet yrke» och således i regel komma att af
försäkringen omfattas. Då i detta afseende alla hållpunkter för en åtminstone
tillnärmelsevis rigtig uppskattning saknas, har jag måst åtnöja
mig med det antagandet, att hälften af de till grupp 3 hänförda
arbetarne komma att blifva försäkrade.

Det återstår nu att träffa en fördelning af dessa arbetare på pensionsklasser.

Då alla såsom »jordbruksarbetare» betecknade personer blifvit hänförda
till denna grupp, torde man få antaga, att flertalet af landsbygdens
arbetare tillhöra denna kategori. Af Statistiska Centralbyråns jordbruksstatistik
för år 1890 finner man, att dagaflöningen i medeltal för
dylika arbetare för sommararbete i 12 län och för vinterarbete i ett
län öfverstiger den dagaflöning af 1 krona och 67 öre, som svarar mot
första pensionsklassen. Då nu de öfriga af landsbygdens till denna
grupp hörande arbetare, såsom industri- eller jernvägsarbetare, m. fl.
otvifvelaktigt hafva högre lön än den nämnda, torde man komma sanningen
ganska nära, om man antager, att af de arbetare på landsbygden,
som skulle komma att tillhöra försäkringen, hälften är att räkna
till första och den andra hälften till andra pensionsklassen.

Hvad stadsarbetarne beträffar, är det redan i och för sig sannolikt,
att flertalet af dem hafva högre kontant lön än 10 kronor för
veckan och således böra räknas till den första pensionsklassen. Ännu
sannolikare blifver detta antagande, om man observerar åldersfördelningen
bland dessa arbetare. Under det att antalet 15—20 åringar endast utgör
862 och 20 — 25 åringar 3,372, uppgår antalet 25—30-åringar till
icke mindre än 6,392. Dessa arbetare äro således i allmänhet något
äldre och kunna väl äfven af sådan anledning förutsättas hafva högre
lön. Då nu härtill kommer, att denna åldersfördelning är ogynsam
för kassan, har jag trott mig kunna antaga, att alla dylika försäkrade
stadsarbetare komma att tillhöra den första pensionsklassen.

Grupp 4: Arbetare med uppgifvet yrke. Hit höra alla arbetare, som
betecknats såsom graf- och bruksarbetare, fabriks-, handtverks- och yrkesarbetare
af alla slag. Beträffande den pensionsklass, till hvilka
dessa böra räknas, har man eu ledning i den, visserligen ofullständiga,
lönestatistik, som förefinnes i det betänkande, som afgifvits af 1891
års komité för revision af K. F. den 18 November 1881. Denna
statistik afser arbetare inom industriens olika grenar och angifver lägsta
medellönen för yrkesskickliga arbetare till något öfver 11 kronor i
mindre och till något öfver 12 kronor i större rörelser, allt räknadt för
vecka. Endast för ett fåtal rörelser nedgår veckolönen under det be -

10

lopp, 10 kronor, som svarar mot veckolönen i första pensionsklassen.
För så kallade handtlangare öfver 18 år understiger deremot
veckolönen detta belopp, men då deras antal i jemförelse med de förras
är ringa, torde det vara utom allt tvifvel, att flertalet arbetare
inom förevarande grupp kommer att tillhöra första pensionsklassen.
Likaså är det att märka, det antalet arbetare i de yngre åldrarne blifvit
väl högt tilltaget, alldenstund hit räknats äfven hemmavarande söner
öfver 15 år hos handtverkare på landet, hvilka sannolikt icke i denna
egenskap komma att ingå i försäkringen. Det är derföre ej utan tvekan
med afseende på kassans finansiela säkerhet, som jag antagit, att
alla arbetare inom denna grupp kunna hänföras till den första pensionsklassen.
Men då jemväl alla handtverkare i städerna, som sakna allt
biträde i sitt yrke, äfvenledes upptagits i gruppen, och dessa sannolikt
öka antalet något äldre personer utöfver det, som kommer att svara
mot den verkliga åldersfördelningen inom försäkringen, i följd hvaraf
inflytandet af de båda sistnämnda förhållandena till en del elimineras,
så är den möjliga felaktigheten af sagda antagande utan betydelse.

Örtipp 5: Stattorpare. Denna grupp har i sin helhet hänförts till
den andra pensionsklassen.

Örtipp 7: Yrkesförmän. Denna grupp har i sin helhet hänförts
till den första pensionsklassen. Visserligen höra äfven hit några förmän,
hvilkas årslön uppgår till 1,800 kronor eller mera, och Indika derföre
ej komma att försäkras, men deras antal torde vara ringa i förhållande
till hela antalet, och deras medtagande i beräkningarne har
ej heller i öfrigt något menligt inflytande på kassans ställning.

Orupperna 8, 9 och 10: Bokhållare, m. rn. och jerm äg sb etjente hafva
alla antagits tillhöra den första pensionsklassen.

Örtipp 11: Sjömän. I saknad af hvarje hållpunkt för en upp skattning

af lönens storlek och i betraktande af att hela antalet ej är
särdeles betydligt, har jag helt enkelt antagit, att ena hälften kommer
att tillhöra den första och andra hälften den andra pensionsklassen. Lönegränsen
motsvarar en hyra af ungefär 44 kronor per månad.

Det behöfver knappast påpekas, att den nu gjorda fördelningen
på pensionsklasser endast har berättigande under förutsättning af att
fylda 18 års ålder skall gälla såsom vilkor för inträdande af försäkringspligten.
För åldern mellan 15 och 18 år hafva naturligtvis ofvanstående
antaganden ingen betydelse, alldenstund veckolönen för så unga
personer nog i regel understiger 10 kronor.

11

Sammanfattar man nu, i enlighet med hvad som sålunda blifvit
antaget, de manliga försäkrade i pensionsklasser, erhåller man för de
särskilda yrkesgrupperna följande resultat:

Första pensionsklassen:

Ålder	Grupp 2	Grupp 8	Grupp 4	Grupp 7	Grupp 8	Grupp 9	Grupp 10	Grupp 11
15—20 ............	1,076	4,120	16,128	96	102	1,384	157	1,849
20-25 ............	1,826	4,872	21,389	806	484	3,116	794	3,040
25—30 ............	2,026	7,318	24,259	2,207	525	2,679	1,588	2,798
30-35 ............	1,487	7,065	20,947	2,815	361	1,819	1,920	1,930
35—40 ............	985	5,876	16,509	2,650	269	1,196	2,193	1,261
40-45 ............	774	5,065	13,083	2,274	144	766	1,831	866
45—50 ............	564	4,575	10,744	1,910	94	397	1,115	663
50—55 ............	458	8,961	8,331	1,393	68	302	696	530
55—60 ............	369	8,811	6,758	936	40	191	448	360
| 60-65 ............	234	3,008	4,939	568	24	87	229	142
1 65-70 ............	143	2,407	3,216	282	25	63	87	84

Andra pensionsklassen:

o Ålder	Grupp 2	Grupp 3	Grupp 5	Grupp 11
15—20 ...............	27,289	3,689	131	1,349 ;
20-25 ...............	24,625	3,186	1,762	3,039
25—30 ...............	12519	4,117	5,980	2,797
30- 35 ...............	4,938	3,671	6,654	1,930
35—40 ...............	2,555	2,960	5,560	1,261
40—45 ...............	1,828	2,584	4.854	865
45-50 ...............	1,466	2,447	8,970	662
50—55 ...............	1,242	2,157	3,279	529
55—60 ...............	1,061	2,246	2,550	360
60—65 ..............	809	1,901	1,416	142
i 65—70 ...............	594	1,587	885	84

12

För hvarje pensionsklass särskild! erhåller man sålunda följande
resultat:

	Ålder.		Första pensionsklassen.	Andra pensionsklassen.	Tillsammans.
15	-20	0 ar.......	........ 24,412	32,458	56,870
20-	—25	» ......	....... 36,327	32,612	68,939
25-	—30	» .......	........ 43,395	25,413	68,808
30	—35	» .......	........ 38,344	17,188	55,532
35	—40	» .......	........ 30,939	12,336	43,275
40	—45	» .......	........ 24,803	10,131	34,934
45-	—50	)) .......	........ 20,062	8,545	28,607
50	—55	» .......	........ 15,739	7,207	22,946
55-	—60	» .......	........ 12,913	6,217	19,130
60-	—65	» ......	........ 9,231	4,268	13,499
65-	—70	» .......	........ 6,307	3,150	9,457

Kap. IV.

De qvinliga försäkrades fördelning i åldersgrupper.

Man finner genast vid första blicken på statistiken öfver de qvinliga
yrkesutöfvarne, att densamma är ytterst ofullständig. Sålunda är
totalantalet ogifta qvinliga arbetstagare 427,832 och antalet hustrur utan
yrkesbeteckning 456,905, medan antalet gifta qvinnor, som hafva bestämdt
yrke, endast uppgifves till 1,953. Hufvudsakligen, om ej uteslutande,
beror detta förhållande, som naturligtvis ej öfverensstämmer
med verkligheten, derpå, att i husförhörslängderna de gifta qvinnorna
i regel betecknats såsom »hustrur)) utan yrkesbeteckning, under det att
sådan beteckning endast i ett fåtal fall angifvits. På grund häraf är
det så godt som omöjligt att med någon säkerhet afgöra, huru många
af de gifta qvinnorna innehafva försäkringspligtig anställning.

Emellertid spelar denna ofullständighet i statistiken ej någon större
roll vid beräkningen af den erforderliga afgiftens storlek utan har endast
betydelse vid uppskattningen af inkomsternas totalbelopp. För
detta sistnämnda ändamål är det nemligen nödvändigt att veta, huru
många, som betala afgifter, d. v. s. som hafva försäkringspligtig anställning.

Jag sammanställer nu i följande tabell de i yrkesstatistiken angifna
qvinnor, fördelade i gifta och ej gifta samt ordnade i åldersgrupper,
och med uteslutande, såsom förut, af grupperna 1 och 6 jemte

13

halfva gruppen 3. Åldersbeteckningen för de gifta är i denna tabell
densamma som för deras män:

0 Ålder.	Gifta.	Ej gifta.
15—20 år..........	84	59,998
20—25 b ..........	....... 6,760	58,388
25—30 » .........	....... 28,010	37,372
30—35 b ..........	....... 35,872	21,244
35—40 » ..........	...... 32,415	12,718
40—45 » ..........	....... 27,598	9,534
45—50 » ...........	....... 22,713	8,060
50—55 » ..........	....... 18,038	6,596
55—60 b ..........	....... 14,599	5,289
60—65 » ..........	9,833	3,824
65—70 b ..........	6,390	2,658
	Ivap. V.

Definitiva tabeller öfver de försäkrades antal och ålder.

De i kap. III och IV erhållna tabellerna öfver de försäkrade äro
emellertid ännu icke af den beskaffenhet, att de utan vidare kunna användas
vid beräkningarne. Dels skall försäkringspligt först inträda vid
18 års ålder, i följd hvaraf antalet vid denna ålder i försäkringen inträdande
måste vara bekant. Dels måste man, såsom det längre fram
kommer att visa sig, hafva en föreställning om de försäkrades fördelning
på hvarje åldersår, åtminstone i de yngre åldrarne och intill
dess maximiantalet för någon ålder påträffats.

Jag har derföre företagit en interpolation med de funna siffrorna
efter följande metod, som för ändamålet är tillräckligt noggrann.

För att erhålla antalen Am af försäkrade mellan m och in -k 1 års
ålder — antagna till i medeltal in + V2 är gamla — för de 5 åldersår,
som af någon 5-årsgrupp omfattas, har jag begagnat, utom talet för denna
grupp, äfven de näst föregående och näst efterföljande talen. Dessa
tal hafva i ordning betecknats med A'' A° A". Gäller det t. ex. att vid
första pensionsklassens försäkrade mellan åldrarne 20—25 år verkställa
en dylik interpolation, så har jag användt talen

A'' = 24,412; A° = 30,327; A" = 43,395.

14

Derpå har jag framstält A,n genom en formel af följande utseende:
Am = « + fi (ni — 22 Vj) + y (m — 22 V2)2
och bestämdt a, /?, y genom vilkoren

hvaraf erhålles

och således

1 9

1 5

A"= 1 A

Ä = 5 «■*- 25 0 + 135 y
A° = 5 o + 10 y
= 5 « + 25 /? + 135 y

a = 0,2 .4° - 2 y

fi = 0,02 (A" — A'')

y = 0,004 (J''+ ^4"— 2 A°)-,

hvarefter Am beräknats ur den gifna formeln för de 5 värdena af nit
2OV2, 2 1 72, 2 2 72, 2 3 72, 24 72. För åldrarne 18 — 20 år har jag användt
den ur grupperna 15^-30 år vunna formeln.

På sådant sätt har jag erhållit följande värden å konstanterna
«, fi, y.

Första pensionsklassen Andra pensionsklassen

	18—25 år	25—30 år	18—25 år	25-30 år
a ...	..................... 7,304,18	8,775,95	6,581,22	5,090,80
fi...	...................... + 379,66	+ 40,34	- 140,90	— 308,48
y ■■	................... — 19,388	- 48,476	- 29,412	— 4,104
och med	tillhjelp häraf fått följande definitiva	tabeller:
■	Första pensionsklassen	•
Ålder.	Antal. Ålder.	Antal.	Ålder.	Antal.
18—19 ..	........ 5,475 24—25 .	......... 7,986	30—35..	......... 38,344
19 — 20...	........ 5,991 25—26..	.......... 8,501	35—40..	.......... 30,939
20—21...	....... 6,467 26—27..	.......... 8,687	40-45 .	.......... 24,803
21—22...	........ 6,905 27—28 .	......... 8,776	45—50..	.......... 20,062
22 - 23. ..	....... 7,304 28 29.	.......... 8,768	50- 55..	......... 15,739
23—24...	........ 7,664 29—30.	......... 8,663	Summa 221,074

15

Ålder.	Antal.
18—19.......	..... 6,674
19-20.......	..... 6,739
20—21.......	..... 6,745
21—22......	..... 6,693
22—23.......	..... 6,581
23—24.......	..... 6,411
Ålder.	Antal.
18—19.......	......12,149
19—20.......	. ... 12,730
20—21......	..... 13,212
21—22........	..... 13,598
22—23.......	..... 13,885
23—24.......	..... 14,075

Andra pensionsklasscn.

Ålder.	Antal.
24—25.......	..... 6,182
25—26.......	..... 5,691
26—27.......	..... 5,395
27—28.......	..... 5,091
28—29.......	..... 4,778
29—30.......	..... 4,457

Alla manliga	försäkrade,
Ålder.	Antal.
24—25..........	.. 14,168
25—26.........	.. 14,192
26—27..........	.. 14,082
27 — 28..........	.. 13,867
28—29..........	. 13,546
29—30..........	.. 13,120

Ålder.	Antal.
30-	-35.........	.... 17,188
35—40........	.... 12,336
40-	-45.......	... 10,131
45—50.........	.... 8,545
50—55.........	7,207

Summa 126,844.

Ålder.	Antal.
30—35........	.... 55,532
35—40........	. .. 43,275
40—45.......	.... 34,934
45—50........	.... 28,607
50—55........	.... 22,946

Summa 347,918.

Hvad qvinnofrid beträffar, sönderfaller undersökningen i tvenne
delar, allt eftersom de gifta eller »ej gifta» afses.

Hvad de gifta qvinnorna angår, äro deras åldrar icke uppgifna
i den af mig begagnade statistiken utan endast deras mäns. Jag har
gjort det antagandet, att hustrun i medeltal är 2 år yngre än mannen,
i töljd hvaraf tabellen i kap. IV öfver de gifta qvinnorna skulle ändras
till följande:

Gifta qvinnor.

Åldersgrupp.	Antal.	Åldersgrupp.	Antal.
13—18 år.......	84	43—48 år.......	..... 22,713
18—23 ».......	.. .. 6,760	48—53 ».......	..... 18,038
23—28 ».......	..... 28,010	53-58 ».......	..... 14,599 ..... 9,833
28—33 ».......	..... 35,872	58—63 ».......
33-38 »....... 38-43 ».......	..... 32,415 ..... 27,598	63 - 68 »......	..... 6,390

I föreliggande fall har jag ansett det lämpligt att verkställa interpolationen
för de särskilda åldersåren ända till 55 års ålder, och har

16

beräkningen skett efter liknande grunder som förut. För konstanterna
«, /?, y erhållas i olika fall följande värden:

Ålder.	18-23	23—28	28—33	33—38	38—43	OO T I ^	48-55
a....................... ?........................ 7........................ och för de icke	1,235,41 + 558,52 + 58,296 gifte q	5,709,10 + 582,24 — 53,552 vinnorna	7,264,95 -|- 88,10 — 45,270	6,493,88 — 165,48 — 5,440	5,520,14 — 194,04 — 0,272	4,540,92 — 191,20 + 0,840	3,597,71 — 162,28 + 4.944
Ålder.	18-25	25—30	30—35	35—40	40-45	45—50	50-55
a........................ ........................ r........................	11,832,85 — 452,52 — 77,624	7,435,30 — 742,88 + 19,552	4,188,08 — 493,08 + 30,408	2,500,86 — 234,20 + 21,368	1,893,12 — 93.16 -f- 6,840	1,611,90 — 58,76 — 0,040	1,317,94 - 55,42 + 0,628

Med tillhjelp af dessa tal har följande tabell blifvit upprättad:

Qvinno r.

Ålder.	Gifta *).	Ej gifta.	Till- sammans.	Deraf
icke betalande.	betalande.
18—19 ...........................	352	12,301	12,653	334	12,319
19—20 ...........................	735	12,492	13,227	698	12,529
20-21 ...........................	1,235	12,427	13,662	1,173	12,489
21—22 ...........................	1,852	12,208	14,060	1,759	12,301
22—23 ...........................	2,586	11,833	14,419	2,457	11,962
23—24 ...........................	4,330	11,303	15,633	4,113	11,520
24—25 ...........................	5,073	10,617	15,690	4,819	10,871
25—26 ...........................	5,709	8,999	14,708	5,424	9,284
26-27 ...........................	6,238	8,198	14,436	5,926	8,510
27—28 ...........................	6,659	7,435	14,094	6,326	7,768
. 28—29 ...........................	6,908	6,712	13,620	6,563	7,057
29—30 ...........................	7,132	6,028	13,160	6,775	6,385’

*) Genom förbiseende hafva i tabellen öfver de gifta qvinnorna i kap. IV de hustrur, som haft
yrkesbeteckning, tagits tillsammans med de öfriga hustrurna i stället för att räknas till de »ej gifta»,

17

Ålder.	Gifta.	Ej gifta.	Till- sammans.	Deraf
icke betalande.	betalande.
30—31 ...........................	7,265	5,295	12,560	6,902	5,658
31—32 ...........................	7,308	4,712	12,020	6,943	5,077
32-33 ...........................	7,260	4,189	11,449	6,897	4,552
33—34 ...........................	6,803	3,726	10,529	6,463	4,066
34-35 ...........................	6,654	3,323	9,977	6,321	3,656
35—36 ...........................	6,494	3,055	9,549	6,169	3,380
36-37 ...........................	6,323	2,756	9,079	6,007	3,072
37—38 ...........................	6,141	2,501	8,642	5,834	2,808
38-39 ...........................	5,907	2,288	8,195	5,612	2,583 !
39—40 ...........................	5,714	2,118	7,832	5,428	2,404
40-41 ...........................	5,520	2.107	7,627	5,244	2,383
41—42 ...........................	5,326	1,993	7,319	5,060	2,259
42—43 ...........................	5,131	1,893	7,024	4,874	2,150
43-44 ...........................	4,926	1,807	6,733	4,680	2,053
44—45 ...........................	4,733	1,734	6,467	4,496	1,971
45—46 ...........................	4,541	1,730	6,271	4,314	1,957 j
46—47 ...........................	4,351	1,671	6,022	4,133	1,889
47-48 ...........................	4,162	1,612	5,774	3,954	1,820 j
48—49 ...........................	3,942	1,553	5,495	3,745	1,750 i
49—50 ...........................	3,765	1,496	5,261	3,577	1,684
50-51 .........................	3,598	1,431	5,029	3,418	1,611
51—52 ...........................	3,440	1,374	4,814 ;	3,268	* 1,546
52—53 ...........................	3,293	1,318	4,611	3,128	1,483
53—54 ..........................	3,155	1,263	4,418	2,997	1,421
54—55 ...........................	3,028	1,210	4,238	2,877	1,361

Emellertid är det här nödvändigt att hafva en föreställning om
fördelningen af qvinnorna i sådana, som hafva, och sådana, som icke
hafva försäkringspligtig anställning, d. v. s. i afgiftsbetalande och
icke betalande. Såsom förut framhållits, torde i detta afseende den
föreliggande statistiken ej vara tillfredsställande, alldenstund det är
antagligt, att flera af de gifta qvinnorna än de knappt 2,000, som uppgifvits,
hafva försäkringspligtig anställning. I brist på säkrare uppgifter
angående dessa förhållanden har jag trott mig kunna antaga, att
af. alla med försäkringspligtige män gifta hustrur, inberäknadt de omkring
2,000 i yrkesräkningen såsom yrkesutöfvare betecknade gifta
qvinnor, åtminstone 5 proc., d. v. s. en tjugondedel, kan räknas såsom

Nya Arbct.-fors.-komitém hot. II.

2

18

innehafvande försäkringspligtig anställning. Det är på detta sätt de
två sista kolumnerna i förestående tabell uppkommit.

I likhet med hvad förhållandet var med de försäkringspligtige
männen, sammandrager jag nu dessa tabeller till följande, som skola
läggas till grund för beräkningarne:

kvinnor (gifta) utan försäkringspligtig anställning.

Ålder.	Antal.	Ålder.	Antal.	0 Ålder.	Antal.
18—19........	... 334	24—25..........	. 4,819	30—35..........	33,526
19—20........	698	25—26.........	. 5,424	35—40 ..........	29,050
20—21.......	... 1,173	26—27..........	. 5,926	40—45............	24,354
21—22........	... 1,759	27—28.........	. 6,326	45-50 ...........	19,723
22-23........	... 2,457	28—29.........	.. 6,563	50—55............	15,688
23—24........	... 4,113	29—30..........	.. 6,775	Summa	168,708.
	Qvinnor	med försäkringspligtig anställning.
Ålder.	Antal.	Ålder.	Antal.	Ålder.	Antal.
18—19.......	.... 12,319	24—25.........	.. 10,871	30—35............	23,009
19—20........	.... 12,529	25-26.........	.. 9,284	35—40...........	14,247
20—21........	.... 12,489	26—27........	.. 8,510	40—45............	10,816
21—22........	.... 12,301	27—28........	7,768	45—50............	9,100
22—23.......	.... 11,962	28—29.........	.. 7,057	50—55............	7,422
23—24........	.... 11,520 %	29—30.........	.. 6,385	Summa	187,589.
		Alla qvinliga	försäkrade.
Ålder.	Antal.	Ålder.	Antal.	o Ålder.	Antal.
18—19........	.... 12,653	24—25.........	.. 15,690	30—35............	56,535
19—20........	... 13,227	25—26.........	.. 14,708	35—40............	43,297
20—21.......	... 13,662	26—27.........	.. 14,436	40—45............	35,170
21—22........	.... 14,060	27—28.........	.. 14,094	45—50............	28,823
22—23........	... 14,419	28—29 ........	. 13,620	50—55............	23,110
23—24 .......	.... 15,633	29—30........	.. 13,160	Summa	356,297.

Vid försäkringens början skulle således, efter 1890 års folkräkning,
i randa tal 348,000 män och 356,000 qvinnor komma att af försäkringen
omfattas, således ungefär lika många af hvartdera könet.

Men likheten mellan de båda könen sträcker sig äfven till fördelningen
på de särskilda årsklasserna och är så väsentlig, att man längre

19

fram utan betänkande vid vissa beräkningar kan addera tillsammans
de motsvarande talen och använda följande tabell öfver

Alla försäkrade.

Ålder	Antal.	Ålder.	Antal.
18—19.......	..... 24,802	25—30............	138,825
19—20 ....	..... 25,957	30-35...........	112,067
20—21.......	..... 26,874	35—40............	86,572
21—22.......	..... 27,658	40—45............	70,104
22—23.......	..... 28,304	45—50............	57,430
23—24.......	..... 29.708	50—55............	46,056
24—25.......	..... 29,858	Summa	704,215.

Vid denna tabell är det, såsom af det följande framgår, icke nödvändigt
att specificera talen för hvarje åldersår längre än till åldern
24—25 år, för hvilken antalet försäkrade är maximum.

Då det är af intresse att undersöka åldersfördelningen för dem,
hvilka, om försäkringen trädt i kraft år 1875 eller tidigare, vid 1890
års slut skulle hafva varit försäkrade i en ålder af öfver 55 år, vill
jag äfven anföra de siffror, som härvid äro af betydelse. För detta
ändamål är det tillräckligt att, beträffande de gifta qvinnorna, an -

taga man och hustru lika gamla, och man får då enligt Kapp. III
och IV:

i första pensionsklassen, män mellan 55—70 år.............................. 28,451

» andra » , » » » ))............................. 13,635

samt gifta qvinnor » » » ,............................. 30,822

och ogifta qvinnor » » ».............................. 11,771

och för alla tillsammans:

Ålder. Män. Qvinnor. Summa.

55—60 ................. 19,130 19,888 39,018

60—65.................. 13,499 13,657 27,156

65—70...... 9,457 9,048 18,505

Summa 42,086 42,593 84,679.

Totalsumman af dem, som en dylik försäkring i våra dagar skulle
omfattat, utgör således omkring 789,000.

20

Kap. VI.

Om den för beräkningarne valda räntefoten.

Enligt komiténs förslag skall försäkringen — utom barnpensioneringen
— kafva till ändamål att bereda de försäkrade en årlig
pension att utgå från och med den tidpunkt, då invaliditet i lagens
mening inträder, senast från och med fylda 70 års ålder. För att
beräkna den härför erforderliga kostnaden är det derföre nödvändigt
dels att bestämma sig för en viss räntefot, dels att välja lämpliga tabeller
angående dödlighets- och invaliditetsförhållandena bland de försäkrade
och dem, som åtnjuta pension.

Hvad då först räntefoten beträffar, så spelar densamma en ganska
väsentlig roll, trots allt som vid uppgörandet af planen till försäkringen
blifvit gjordt för att förminska dess inflytande. Vid de beräkningar,
som ligga till grund för komiténs förslag, och för hvilka i
denna afhandling redogöres, har en räntefot af 3 V-> proc. blifvit vald.
Men ehuru denna räntefot, af skäl, som nedan anföras, kan synas
ganska betryggande för kassans framtid, är det dock nödvändigt att
undersöka, hvad betydelse en förändring af ränteförhållandena kan
hafva för kassan.

Då tiden varit för knapp för att tillåta en beräkning efter tvenne
olika räntesatser, har jag i stället förfarit på följande för ändamålet
fullt tillräckliga sätt.

Enligt hvad det längre fram kommer att visa sig, kan man — om
barnpensioneringen lemnas å sido — anse hela pensioneringen i medeltal
komma ut på detsamma, som om alla de försäkrade tillhört den andra
pensionsklassen. Bortser man då från statsbidraget, alldenstund detta
utgår af andra än kassans medel och för öfrigt, om det normeras i
enlighet med komiténs förslag, är oberoende af den räntefot, som väljes,
kan man för alla de försäkrade tänka sig eu pension, som i medeltal
vid inträffad invaliditet utgår med ett årligt belopp af 50 kronor jemte
3 öre för hvarje i försäkringspligtig anställning tillbragt vecka. Fölen
försäkrad, som inträder i försäkringen vid en ålder af

19, 21 Va, 27 Va, 32 V2, 37 V2, 42''/2, 47 V2, 52 V2 år,
är, om man för enkelhetens skull tänker sig, att den försäkrade qvarstannar
i försäkringen, tills han får pension, och hänsyn tages till den
stadgade karenstiden, i medeltal åldern vid pensionstagandet resp.

61, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67 år
och således motsvarande medelpensionsbelopp resp.

113, 110, 102, 96, 90, 84, 78, 72 kronor.

21

Enligt tabellen vid slutet af föregående kapitel kan man nu antaga,
att årligen 31,050 n}ra försäkrade tillkomma vid en ålder i medeltal
af 19 år, under det att vid de öfriga angifna åldrarne 21V2, 27 72
. . . . 52 72 år af den nuvarande generationen resp.

193,161, 138,825, 112,067, 86,572, 70,104, 57,430, 46,056

vid försäkringens början i densamma inträda.

Beräknar man nu, med tillhjelp af dessa approximativa data och
under förutsättning, att de anförda pensionsbeloppen utfalla just vid
uppnåendet af de angifna medelpensionsåldrarne, efter Allmänna Enkeoch
Pupillkassans dödlighetstabell för män och efter 472 %, en konstant
årsränta af samma nuvarande värde som alla sålunda uppkomna
pensionsförbindelser, så erhåller man

6.438.000 kronor.

Utföres beräkningen deremot efter 3l!i %, får man för samma årsränta
värdet

8.475.000 kronor.

Dessa båda summor förhålla sig till hvarandra närmelsevis som
372 : 472, d. v. s. omvändt som de använda räntesatserna, och ungefär
detsamma skulle förhållandet blifvit, om man utfört beräkningen strängt
efter principerna för den föreslagna pensioneringen. Denna räkning,
som naturligtvis är mycket approximativ och endast utförts för att undersöka
räntefotens betydelse — hvarföre också detaljerna utelemnats —
visar således, att en sänkning af räntefoten från 472 till 372 % ökar
den motsvarande årsräntan med omkring 30 %. Då å andra sidan värdet
af de afgifter, som skola erläggas — emedan antalet försäkrade ej betydligt
förändras — är nästan oberoende af räntefoten, kan man af
det resultat, som sålunda vunnits, draga den slutsatsen, att de för pensioneringens
bestridande erforderliga afgifterna skulle utfallit ungefär
15 % lägre, om man kunnat förutsätta en räntefot af 4 % i stället för
den valda räntefoten 372 %'', deremot skulle de blifvit omkring 15 %

större, om en räntefot af 3 % lagts till grand.

Att valet af räntefot här har ett relativt så starkt inflytande, beror
i väsentlig mån derpå, att iuträdesåldern ligger så långt från pen sionsåldern

; och detta inflytande minskas ej heller med tiden, allt eftersom
fondbildningen ökas. Tänker man sig nemligen, att kassan nått
sitt jemvigtsläge, d. v. s. det tillstånd, då — bortsedt från inflytandet
af befolkningens tillväxt — kassans inkomster af fondens ränteafkastning
och afgifterna nätt och jemt räcka till för att bestrida pensioneringen,
och att kassan således dittills alltid haft den beräknade räntan
af 372 % på sin fond, så skulle fonden — jag använder här ett re -

22

sultat, som först längre fram härledes — då lemna en årlig ränteinkomst
af

13.769.000 kronor,

medan afgifternas årliga belopp beräknats samtidigt uppgå till

11.725.000 kronor.

Skulle räntan nu med ens nedgå t. ex. till 3 %, så skulle detta
innebära en minskning i ränteinkomsten af omkring

1.967.000 kronor,

eller nära 17 % af afgiftsbeloppet. I dylikt fall skulle man således
vara nödsakad att med ens höja afgifterna med nära 17 d. v. s.
omkring Ve af deras dittills varande belopp, för att täcka bristen.

Man ser af hvad som nu blifvit anfördt, att rubbningar i ränteförhållandena
kunna medföra ganska afsevärda ändringar i de erforderliga
afgifternas belopp, om också dessa ändringar icke äro på långt
när så stora under motsvarande förhållanden som vid andra inom vårt
land framkastade förslag till s. k. ålderdomsförsörjning. I alla händelser
är den roll, räntan spelar vid en dylik försäkring, tillräckligt
stor för att mana till försigtighet, och detta så mycket hellre som det
gäller relativt stora kapitalplaceringar.

Det är också till väsentlig del, om också icke uteslutande, med
hänsyn till denna omständighet, som komitéförslaget innehåller föreskrifter
om periodiskt — minst hvart tionde år — återkommande nya
beräkningar öfver kassans ställning. Genom dylika utredningar blifver
man i stånd att med noggrannhet följa kassans utveckling och i tid
afvända de skadligaste verkningarne af en eventuel räntenedsättning.

Af hvad nu blifvit sagdt framgår således, att om den framtida
genomsnittliga räntefoten från och med någon tidpunkt sjunker med
Va % för att sedermera icke åter stiga, så medför ett sådant förhållande,
vare sig det inträffar före eller efter uppnåendet af jemvigts läget,

en brist, som svarar mot en höjning af 15—17 % d. v. s. om kring

en sjettedel i de förut bestämda afgifternas belopp.

Deremot verka tillfälliga rubbningar i ränteförhållandena på olika
sätt, allt eftersom de inträda i början af försäkringen eller längre fram.
Tänker man sig såsom ett exempel, att kassan alltjemt, med undantag
af det ll:te året, då hennes fond är ungefär 100 millioner kronor, har

3V2 % ränta, men att under nämnda år räntefoten skulle nedgå till 3 %,

skulle detta förhållande innebära en minskning i kassans inkomster
för det året af ungefär V2 million kronor eller omkring 5 % af afgifterna.
Deremot innebär, såsom vi redan sett, ett sjunkande af räntefoten
med V2 %■, sedan kassan nått sitt jemvigtsläge, en inkomstminskning
för året af 17 % af försäkringsafgifterna. Fördelas en dylik till -

23

fattig brist på afgifterna för en längre tid, t. ex. en 1 O-årsperiod, och
bär man från början uppgjort beräkningarne med försigtighet, bäfver
dess inflytande knappast märkbart.

Det är derföre hufvudsakligen framtida permanenta ränteförluster,
mot hvilka man har att skydda kassan. Då jag i denna afsigt vid
de grundläggande beräkningarne valt en räntefot af 3V2 %, är det,
emedan jag -trött mig kunna antaga, att kassan åtminstone under
de 20 titt 30 första åren af sin tillvaro skatt kunna påräkna en något
högre ränta vid sina placeringar och på detta sätt vinna en motvigt
mot möjliga ränteförluster i framtiden.

Emellertid är denna fråga af så stor betydelse för kassans framtid,
att jag anser mig böra närmare motivera den här uttalade åsigtem
För detta ändamål vill jag, ur berättelserna öfver verksamheten hos
våra enskilda solidariska banker och aktiebanker från och med år 1871,
lemna en kort redogörelse för depositionsrörelsens utveckling.

Vid hvar och en af nedannämda tidpunkter voro följande summor
innestående å depositionsräkning:

			Enskilda banker.	Aktiebanker.	Summa.
31	December	1871...	57,586,000	10,233,000	67,819,000
	»	1876 ..	146,106,000	31,936,000	178,042,000
	»	1881...	156,245,000	49,674,000	205,919,000
	»	1886...	207,401,000	60,624,000	268,025,000
	»	1891...	236,039,000	68,040,000	304,079,000
31	Augusti	1892 ..	234,112,000	75,038,000	309,150,000.

Under samma tid har inlånings-räntan för deposition med lång tids
— 6 månaders — uppsägning varit:

under 1871 : 4 %

» 1872— 73 : 4‘/2 »

» 1874—79 : 5 »

» 1880—85 : 472 »

» 1886—87 : 4 »

» 1888—90 : 3l/2 (titt 3 % under en kortare tid),

» 1890—92 : 4 titt 472 *,

medan utlånings-räntan för lån mot säkerhet af inteckning i fast egendom
vid motsvarande tider varit minst eu procent högre än de anförda
räntesatserna. (Sannolikt hafva dock inteckningar af allra bästa beskaffenhet
betingat endast V2 % högre ränta; men härom gifva de från
Finansdepartementet utgifna, numera månatliga, »sammandragen» ingen
närmare upplysning).

Då det äfven kan vara af intresse att känna utvecklingen af sparbankernas
verksamhet under samma tid, vitt jag här anföra de belopp,

J

24

som vid olika tider innestodo i dessa inrättningar såsom delegarnes
tillgodohafvande:

den 31 December 1870 innestodo 57,377,000 kronor

))	1875	»	134,120,000	»
	1880		147,556,000	»
»	1885	»	224,279,000	•»
))	1890		281,727.000	»

Man ser nu först och främst, att en kapitalsamling af icke fullt 400
millioner kronor, hvilket är pensionsfondens slutliga belopp — se kap.
XXII — och hvilken summa först efter nära 80 års förlopp skulle uppnås,
icke i och för sig innebär något afskräckande vid jemförelse med
de anförda summorna, hvilka hufvudsakligen hopsamlats under de 20
sista åren.

Undersöker man vidare storleken af den årliga direkta insättning,
hvilken — utom upplupna räntor — åstadkommit den betydliga tillväxt
i depositions- och sparbanksbehållningen, som de anförda siffrorna utvisa,
finner man, att sagda tillökning för de solidariska och aktiebankerna
motsvarar en årlig insättning af i medeltal 5,120,000 kronor
och för sparbankerna af 5,137,000 kronor, allt under förutsättning af
en medelräntefot af 4 %. Dock har den årliga insättningens storlek varit
mycket olika på olika tider. Sålunda var insättningen på deposition
under 5-årsperioden 1871—76 i medeltal omkring 17 millioner kronor
om året, medan densamma under de följande 15 åren var i genomsnitt
så godt som ingen alls. I sparbankerna utgjorde insättningen under
åren 1870 — 75 i medeltal IIV3 millioner kronor årligen, men under de
följande 15 åren knappt 2 millioner kronor om året i genomsnitt.

I alla händelser ser man således, att de nämnda bankerna under den
törsta hälften af 1870-talet voro i stånd att ärligen taga emot omkring
28— 29 millioner kronor i medeltal, och detta oaktadt steg inlåningsräntan
både under och efter denna tid, för att först mot slutet af 1880-talet. för en kortare tid falla under 4 %. Under den senaste tiden har
inlåningsräntan åter stigit. Under hela denna tid har deremot, såsom
nämndt, utlåningsräntan kunnat hålla sig minst en hel procentsats högre.

Det är nu visserligen sant, att de förhållanden, som här medverka,
äro af ytterst komplicerad natur, och ej heller kan det komma i fråga
att här närmare ingå på desamma. Men så mycket synes dock af det
anförda framgå, att om man — för att välja ett exempel — skulle vilja
placera de till pensionsfonden inflytande medlen på det sätt, att desamma
deponerades i de enskilda och aktiebankerna i förhållande till
hvarje banks förhandenvarande deposition, dessa bankers ekonomi ej
väsentligt skulle deråt influeras. Såsom längre fram kommer att visa

V

25

sig, är nemligen tillväxten af kassans fond så beskaffad, att de direkta
afsättningarne endast pågå under omkring 25 års tid, hvarefter fonden
växer allenast genom räntans läggande till kapitalet. De direkta afsättningarne
börja med ungefär 9 V2 millioner kronor om året och aftaga oupphörligt
till den nämnda periodens slut. Derefter användes äfven allt större
del af den upplupna räntan för pensioneringen, tills efter 80 års förlopp
ingen vidare kapitaltillväxt skulle i fråga komma. För två sådana inrättningar
som Skånes och Stockholms enskilda banker, der depositionssumman
för närvarande uppgår till resp. 30 och 25 millioner kronor,
skulle derför ett dylikt arrangement blifva liktydigt, med en under 25 år
fortgående deponering af summor, som första året skulle utgöra 750-—

900,000 kronor och derefter minskas, tills efter de 25 årens förlopp ingen
vidare direkt deposition skulle göras. Betänker man nu vidare, att någon
uppsägning af de deponerade medlen — utom längre fram af räntevinster
— från långifvarens sida icke är att befara, samt att de i fråga varande
placeringarna äro oberoende af guldvalutan och i öfrigt af förhållandena
på den utländska penningemarknaden, torde man väl ej vara för sangvinisk,
om man antager, att en öfverenskommelse för längre tidsperioder
i denna rigtning skulle af bankerna accepteras, och att den beviljade
räntan under de närmaste decennierna bör blifva högre än 3 V2 %.

Redan detta exempel på möjligheten af eu enkel och säker utvägför
placering’ af pensionskassans medel torde vara nog att anföra. I
verkligheten komma naturligtvis flera utvägar att anlitas, såsom öfvertagande
af sådana stats-, kommunal-, hypoteks-, m. fl. lån, der å ena
sidan icke guldimport afses och der å andra sidan snar uppsägning och
kapitalåterbetalning från låntagarens sida icke är att förvänta.

Då jag sålunda trott mig hafva anledning antaga, att kassan
under sin första tid skall kunna påräkna högre ränta än den af migantagna
eller 3 V2 %, och då denna räntefot är den lägsta inläningsränta,
som under de 20 senaste åren i våra banker förekommit, anser jag mig
hafva varit försigtig nog, då jag vid kassans grundande såsom utlåningsränta
valt just denna låga räntefot såsom beräkningsgrund.

Kai>. VII.

Dödlighets- och invaliditetstabeller.

Beträffande den invaliditetstabell, som skall läggas till grund för beräkningarne,
är följande att märka.

26

På senare tider hafva, särskilt i Tyskland, ganska omfattande undersökningar
rörande invaliditetsförhållandena inom olika yrken blifvit
anstälda, och i den »Denkschrift», som åtföljde tyska regeringens riksdagsproposition
angående allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring
redogöres för hufvudresultaten af dessa undersökningar. De grunder,
som i denna skrift anföras, och hvilka det ej torde vara nödvändigt
att här återupprepa, hafva äfven i hufvudsak ledt mig vid valet af lämplig
invaliditetstabell, så att jag för åldrar mellan 35 och 70 år för sannolikheten
att vid viss uppgifven ålder blifva invalid inom loppet af följande
lefnadsåret antagit samma tal, som ligga till grund för den tyska
riksförsäkringen. För yngre åldrar är det visserligen för beräkningarne
af långt mindre vigt, hvilka motsvarande tal, som väljas, alldenstund
invaliditetssannolikheten här är relativt mycket liten; men då, såsom en
undersökning angående dessa förhållanden bland de tyska jernvägsarbetarne
— Beiträge zur Theorie der Dienstunfähigkeits- och Sterbenstatistik
des Vereins deutscher Eisenbahnverwaltungen, VI Hett. Berlin
1891, pag. 117 och följande —visade, invaliditetskoefficienten för åldrar
under 35 år är mindre, än hvad vid de tyska beräkningarne antagits,
och i medeltal omkring 0,ooi5, så har jag för sagda åldrar antagit
detta tal såsom värde på invaliditetskoefficienten.

A andra sidan vill det af samma undersökningar synas, som om
invaliditetssannolikheten för högre åldrar icke vore så stor, som i »Denkschrift»
antagits, och förhållandena inom den svenska befolkningen bekräfta
äfven, såsom längre fram skall visas, detta resultat. Äfven är
det sannolikt, att invaliditetsförhållandena äro mycket olika bland olika
yrken, och det kunde derföre synas, som om användandet af en och
samma tabell för alla de olika slagen af arbetare ej vore berättigadt.

Härvid är dock beträffande pensionens variabla, mot försäkringstiden
proportionella del att märka, det de antydda förhållandena äro af
oväsentlig betydelse med afseende på beräkningarnes resultat. Inträder
invaliditeten i medeltal vid senare ålder, än som vid beräkningarne antagits,
så blifver denna del af pensionen visserligen större, men tillika
erläggas äfven flere afgifter. Dessa olika faktorer motväga hvarandras
inflytande så godt som fullständigt, åtminstone i fråga om dem, som
vid yngre år inträda i försäkringen, hvilket är fallet med det ojemnförligt
stora flertalet.

Deremot kunde förhållandet blifva ett annat i fråga om pensionens
konstanta och, enligt förslaget, för alla lika del. Först och främst är
det klart att, om man vid den genomsnittliga, för alla yrken gemensamma
tabellen valt för låga värden å invaliditetssannolikheterna,
skulle härigenom kassans säkerhet äfventyras, alldenstund pensioneringen
i verkligheten då skulle börja vid tidigare ålder än som beräknats,
och kassan således ej hinna att derförinnan mottaga ett så stort

27

antal afgifter, som beräknats. Men, såsom jag'' redan antydt, behöfver
man i detta hänseende beträffande den af mig valda tabellen icke hysa
några farhågor.

I fråga om de särskilda yrkena åter är det gifvet, att någon indelning
af de försäkrade i farlighetsklasser åtminstone för den andra
och tredje pensionsklassen icke skulle vara nödig. Den andra pensionsklassen
omfattar hufvudsakligen manliga tjenstehjon på landet,
jordbruksarbetare och stattorpare, medan den tredje klassen innehåller
de qvinliga tjenstehjonen och hustrurna. Båda klasserna äro derföre
hvar för sig tillräckligt homogena i här berörda afseende för att göra
någon indelning i farlighetsklasser behöflig.

Den första pensionsklassen deremot, hvars talrikaste beståndsdel
utgöres af arbetarne inom de olika industriela yrkena, kunde synas
böra indelas i grupper, allt efter yrkenas farlighet för lif och helsa,
således med olika afgifter inom hvarje grupp. Men äfven om en
för sådant ändamål tillräckligt fullständig statistik funnes att tillgå,
hvilket likväl icke är fallet, och äfven om ej de praktiska olägenheterna
vore så betydliga, skulle en dylik klassindelning ändock knappast vara
erforderlig. Statistiken visar nemligen, att inom de för helsan farligare
yrkena invaliditeten visserligen inträder tidigare, men att på samma gångdödligheten
bland invaliderna är större, och att således den tid, under
hvilken pensionen åtnjutes, är kortare än inom de ofarligare yrkena. Hvad
särskildt komiténs förslag beträffar, så innebär detsamma ännu två moment,
som neutralisera inflytandet af yrkenas olika farlighetsgrader,
nemligen dels den omständigheten, att just inom den första pensionsklassen
pensionens konstanta del endast utgör en femtedel af hela
pensionens medelbelopp, i följd hvaraf dess betydelse i förevarande
afseende väsentligt förringas, dels äfven hustrurnas rätt att beräkna
den tid, de äro gifta med försäkrade män, såsom försäkringstid i vanlig
mening. Äfven om således inom vissa yrken den inträdande tidigare
invaliditeten kunde göra, att afgiften vore för låg, dock jemväl blifver i
fråga om hustruns pensionsrätt, den derför erhållna valutan mindre.

Besinnar man slutligen, att den faststälda åldersgränsen af 70 år
för erhållande af pension af påtagliga skäl verkar till utlemnande af
de möjliga orättvisorna i fråga om pensionsklassernas ställning till
hvarandra, torde det vara tillräckligt tydligt att, äfven om en indelning
af yrkena i farlighetsklasser vid olycksfallsförsäkringen är helt
naturlig, en sådan indelning vid förevarande allmänna invaliditetsförsäkring
icke är nödig, och att man således med trygghet kan använda
en och samma invaliditetstabell för alla de försäkrade.

Angående åter frågan om bestämmandet af tidpunkten för invaliditetens
inträdande, hänvisas till motiveringen af komitéförslaget, af

28

hvilken synes framgå, att ej heller från denna sida några betänkligheter
för kassans framtid böra uppstå.

Då försäkringen, enligt komiténs förslag, skulle komma att omfatta
personer af båda könen, har jag för enkelhetens skull användt
en och samma dödlighetstabell för alla de försäkrade, och jag har härvid
valt den för båda könen gemensamt gällande tabell, som af Statistiska
Centralbyrån blifvit upprättad på grund af erfarenheten om dödligheten
bland Sveriges befolkning under årtiondet 1871—1880. Det förhållandet,
att dödligheten bland den manliga delen af befolkningen under
sagda årtionde var lägre än hvad denna tabell angifver, tjenar såsom försigtighetsåtgärd
med hänsyn till den som bekant under senaste årtionden
alltjemt aftagande dödligheten inom Sveriges befolkning. Deremot
skulle det kunna synas, som om nämnda tabells användande ej erbjöde
samma säkerhet vid beräkning af pensionskostnaden för de qvinliga
försäkrade. Såsom motvigter härvidlag tjena emellertid dels den använda
invaliditetstabellen, hvilken, såsom nämndt, utan tvifvel angifver
högre invaliditetssannolikheter än de för qvinliga försäkrade — här
hufvudsakligen tjenstehjon och gifta qvinnor — i verkligheten gällande,
dels äfven det förhållandet, att pensionskassan uppfattats såsom en
ömsesidighetsförening, och att de qvinliga försäkrades andel i totalbidrag
och pensioner är väsentligt mindre än de manligas, så att hvad
som möjligen i det ena afseendet kan vara något för knappt beräknadt,
uppväges genom hvad som å andra sidan blifvit försigtigare tilltaget.

Deremot har jag icke ansett mig kunna använda de antaganden
rörande dödligheten bland redan invalida personer, som ligga till
grund för de tyska beräkningarne. Dels visa de inom den tyska jernvägspersonalen
gjorda erfarenheterna, att dödligheten i detta fall är
mindre än den beräknade, dels erhöll jag genom eu beräkning af motsvarande
förhållanden inom pensionskassan för personalen vid svenska
statens jernvägar, der dödligheten bland de pensionerade under 65 års
ålder i medeltal utgjorde 0,042 per år, ett liknande resultat. På grund
häraf och då dödligheten bland invalider i de högre åldrarne, der orsaken
till invaliditeten oftast är den höga åldern, i allmänhet ej nämnvärdt
afviker från dödligheten bland befolkningen i dess helhet, har
jag ända t. o. m. 66 års ålder antagit dödligheten bland invalider konstant
och lika med 0, med den för normala lif gällande.

På detta sätt har nedanstående tabell blifvit bildad, der talen i de
särskilda kolumnerna hafva följande betydelse:

första kolumnen innehåller de olika åldrarne från och med 20 till
och med 70 års ålder;

andra kolumnen innehåller Lm — antalet qvarlefvande vid m års ål -

29

der af 100,000 samtidigt födde, enligt Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell
för 1871—80 för båda könen gemensamt;

tredje kolumnen angifver im — sannolikheten för en m-åring att
blifva invalid, innan han uppnått (in + 1) års ålder; fr. o. m. in = 20
t. o. m. in = 34 är im antagen till 0,ooiö ; för öfriga åldrar t. o. m. in—
69 hafva talen tagits ur den tyska riksförsäkringens tabell, som finnes
publicerad i den »Denkschrift», som åtföljde den tyska regeringspropositionen
år 1888;

fjerde kolumnen innehåller mortalitetskoefficienterna som mellan
20—66 års ålder antagits konstant = 0,04, men för högre åldrar sammanfalla
med Statistiska Centralbyråns ofvannämnda tabell;

i femte kolumnen betyda talen Am det antal aktiva, som vid in
års ålder återstå, under förutsättning att 72,148 aktiva samtidigt inträdt
vid 20 års ålder; man har

a — T, _ p .

i sjette kolumnen angifva talen Im = im A m det antal personer, som
årligen bland Am aktiva vid m års ålder blifva invalida;

den sjunde kolumnen innehåller Im (1 — ~p. \ eller det antal invalider,
som af IM vid m års ålder ännu lefva qvar efter ett år;

talen Pm i åttonde kolumnen angifva hela antalet invalider, som vid
in års ålder ännu lefva; man har

Pm=Im- 1 (i — —2—) + Pm - i (1 — flL);

slutligen innehåller den nionde kolumnen talen Pm (1 — fifj) eller
antalet invalider, som af Pm invalider af in års ålder lefva qvar efter
ännu ett års förlopp.

m	Lm	i	/S6) '' in	Am	T — i A T -*-m Lm xxm pm	f, /8M\ U—f)	P -1- m	p,(\-
20	72,148	0,00150	0,040	72,148	1 108,2	106. o
21	71,739	»	))	71,633	107.4	105,3	106,o	101,8
22	71,308	. ->	*•	71,101	106,7	104,o	207,1	198,8
23	70,863	))	>■	70,560	105,8	103,7	303,4	291,i
24	70,407	»	»	70,012	105,o	102,o	394,8	379,o
25	69,941''			69,459	104,2	102,1	481,0	462,0
26	69,465	«	»	68,900	103,4	101.3	564,7	542,i
27	68,980	»	»	68,337	102,5	100,5	643.4	617,7 ''
28	68,493	u	»	67,775	101,7	99,7	718,2	689,5
29	68,004		..	67,215	100,8	98,8	789,2	757,5

30

m			/SM ^ in	Am	T — ?'' A vm xxm		P,n	Pm( 1-42)
30	67,515	0,00150	0,040	66,659	100,o	98,o	856,3	822,o
31	67,021	»	»	66,101	99,2	97,2	920. o	883,2
32	66,522	)>	»	65,542	98,3	96,3	980,4	941,2
33	66,015	»	))	64,977	97,5	95,5	1,037,5	996,o
34	65,501	»	»	64,409	96,6	94,7	1,091,5	1,047,9
35	64,977	0,00152	»	63,834	97,o	95,i	1,142,6	1,096,9
36	64,445	175		63,253	110,7	108,5	1,192,0	1,144,3
37	63,904	201	»	62,651	125,9	123,4	1,252,8	1.202,7
38	63,353	231	»	62,027	143,3	140,4	1,326,1	, 1,273,1
39	62,786	265	»)	61.373	162,6	159,3	1,413,5	1,357,0
40	62.205	305	»	60,689	185,i	181,4	1,516,3	1,455,6
41	61,613	350	»	59,976	209,9	205,7	1,637,0	1,571,6
42	61,017	402	»	59,240	238,i	233,3	1,777,2	1,706,1
43	60,417	462	»	58,478	270,2	264,8	1,939,4	1,861,8
44	59,811	530	»	57,684	305,7	299,6	2,126,6	2,041,5
45	59,196	609	»	56,855	346,2	339,3	2,341,1	2,247,5
46	58,568	700	»	55,981	391,9	384,1	2,586,8	2,483,3
47''	57,927	804	))	55,060	442,7	433,8	2,867,4	2,752,7 t
48	57,266	0,00923	»	54,080	499,2	489,2	3,186,5	3,059,0
49	56,582	0,01061	»	53,034	562,7	551,4	3,548,2	3,406,3
50	55,872	1218	)>	51,914	632,8	619,7	3,957,7	3,799,4 j
Öl	55,133	1399	»	50,714	709,5	695,3	4,419,1	4,242,3 !
52	54,366	1608	»	49,428	794,8	778,9	4,937,6	4,740,1
53	53,570	1847	»	48,051	887,5	869,8	5,519,0	5,298,2
54	52,743	2121	n	46,575	987,9	968,1	6,168,0	5,921,3
55	51,882	2437	».	44,993	1,096,5	1,074,6	6,889,4	6,613,8
56	50,987	2799	»	43,299	1,211,9	1,187,7	7,688,4	7,380,9
57	50,052	3215	»	41,483	1,333,7	1,307,0	8,568,6	8,225,9
58	49,071	3693	»	39,538	1,460,1	1,430,9	9,532,9	9,151,6
59	48,039	4242	»	37,456	1,588,9	1,557,1	10,582,5	10,159,2
60	46,949	4873	»	35,233	1,716,9	1,682,6	11,716,3	11,247,6
61	45,804	5598	»	32,874	1,840,3	1,803,5	12,930,2	12,413,0
62	44,600	6430	»	30,384	1,953,7	1,914,6	14,216,5	13,647,8
63	43,338	7387	»	27,776	2,051,8	2,010,8	15,562,4	14,939,9
64	42,011	8485	»	25,060	2,126,3	2,083,8	16,950,7	16,272,7
65	40,616	0,09747	»	22,260	2,169,7	2,126,3	18,356,5	17,622,2
66	39,145	0,11196	»	19,396	2,171,e	2,128,2	19,748,5	18,958,6
67	37,600	12861	0,0429	16,513	2,123,7	2,078,1	21,086,8	20,182,2
68	35,988	14773	0,04 67	13,728	2,028,0	1,980,6	22,260,3	21,220,7
69	34,309	16970	0,0510	11,108	l,885,o	1,836,9	23,201,3	22,018,0
70	32,560	—	—	8,705	-■	■--	23,854,9	—

31

och för högre åldrar:

in		m		in	Lm
71	30,742	82	9,799	93	429
72	28,872	83	8,263	94	278
73	26,955	84	6,856	95	173
74	24,999	85	5,584	96	102
75	23,012	86	4,455	97	57
76	21,009	87	3,476	98	30
77	19,009	88	2,638	99	16
78	17,028	89	1,937	100	8
79	15,088	90	1,375	101	4
80	13,223	91	951	102	2
81	11,453	92	645	103	1

Till slut vill jag äfven anföra några siffror, som visa en jemförelse
mellan de data, som ligga till grund för mina beräkningar, och
dem, som utgöra grundvalen till den tyska invaliditetsförsäkringen.

Utgår man dervid från talen i den nyss anförda grundtabellen,
och förutsätter man således konstant folkmängd, och att de försäkrade
stanna inom försäkringen, tills de blifva invalider eller uppnått 70 års
ålder, så har man enligt förestående tabell:

2,596,826 aktiva personer emellan 20 och 69 år;

36,399 årligen nya invalider » » »

8,705 aktiva, som årligen uppnå 70 års ålder;

283,241 invalider mellan 20 och 69 år;

311,029 personer af 70 års ålder och derutöfver,

och således

45,104 årligen tillkommande pensionärer samt

594,270 pensionärer inalles.

Enligt den tyska tabellen i »Denkschrift» får man såsom motsvarande
siffror:

2,000,340 aktiva personer emellan 20 och 69 år;

23,569 årligen nya invalider » » x>

4,807 aktiva, som årligen uppnå 70 års ålder;

169,572 invalider emellan 20 och 69 år;

139,292 personer af 70 års ålder och derutöfver;

32

och således

28,376 årligen tillkommande pensionärer samt
308,864 pensionärer inalles.

För att bättre kunna jemföra dessa tal med hvarandra, reducerar
jag dem till ett och samma antal af 100,000 aktiva personer mellan
20 och 69 års ålder. Man finner då, att mot nämda antal aktiva, och
under de ofvan gjorda förutsättningarne, svara enligt de båda beräkningarne: -

	Enligt de svenska beräknin-garne.	Enligt de tyska beräknin-garne.
årligen nya invalider emellan 20 och 69 år ................................................	1,398	1,178
aktiva, som årligen uppnå 70 års ålder......................................................	335	240
invalider emellan 20 och 69 år.................................................................	10,907	8,477
personer 70 år gamla och derutöfver........................................................	11,977	6.964
och således
årligen tillkommande pensionärer..............................................................	1,733	1,418
pensionärer inalles...................................................................................	22,884	15,441 |

Att de motsvarande talen förete så stora skiljaktigheter, beror på
clen större dödlighet, som de tyska dödlighetstabellerna visa både för
invalider och för personer i allmänhet. Sålunda lefva bland 10,000
aktiva personer, som vid 20 års ålder inträdt i försäkringen, vid 70
års ålder ännu qvar, enligt de svenska tabellerna

4,458 personer, och af dem 3,306 invalider,
enligt de tyska tabellerna deremot endast

2,995 personer, af hvilka 2,184 invalider o. s. v.

Följden blifver också bland annat den, att af alla, som vid 20 års
ålder inträda i försäkringen, enligt de svenska tabellerna 62V2 % en
gång komma i åtnjutande af pension, medan detta enligt de tyska tabellerna
är fallet med knappast 48 %.

33

Kap. VIII.

Invaliditets-lifräntetabellerna.

Vid de nu följande beräkningarne har, såsom redan nämnts, en
räntefot åt 3 72 % blifvit använd.

Först beräknades ip eller kapitalvärdet af en förskottslifränta å
em krona, som utgår till en invalid af m års ålder under hans återstående
lifstid. Beräkningen utfördes enligt rekursionsformeln

der ^ = 1,035, och gaf följande resultat:

m	7?(0 in	m	m	in	JR)	in	■	m	RM m
20	13.G577	37	13,2890	54	11,9048	1 71	7,5271	88	3,0693
21	13,6400	38	13,2491	55	11,8214	72	7,1932	89	2,9165
22	13,034G	39	13,2061	56	1 1,6668	73	6,8060	90	2,7938
23	13,021 7	40	13,1597	57	11,5001	74	6,5469	91	2,6845
24	13,6078	41	13,1097	58	11,3204	75	6,2367	92	2,5714
25	13,5928	42	13,0558	59	11,1207	76	5,9306	93	2,4442
2G	13,5760	43	12,9977	60	10,9179	77	5,0470	94	2,3067 .
27	13,5592	44	12,9350	61	10,6927	78	5,31592	95	2,1720
28	13,5404	45	12,8674	62	10,4499	79	5,103G	96	2,001 9
29	13,5201	46	12,7946	G3	10,1882	80	4.8400	97	1,9778
30	13,4982	47	12,7100	64	9,9000	81	4,5961	98 :	1,9019
31	13,4746	48	12,0313	65	9,6018	82	4,3499	99	1,8024
32	13,4492	49	12,5400	66	9,2738	83	• 4,1103	100 i1	1,0707
33	13,4218	50 j	12,4416	67	8,9202	84	3,8802	101 ;	1,4885
34	13,3922	51	12,3355	68	8,5052	85	3,6602	102	1,2658
35	13,3603	52 !	12,2211	69 |	8,2132	86	3,4507	103	1,0000
33 1	13,3200 ;	53 |	12,0978	70	7,8670	87	3,2507 1	—- |	—

Emellertid skola. lifräntorna enligt komiténs förslag utgå, ej helarsvis,
utan qvartalsvis. Vid den tidpunkt, då här föreliggande beräkningar
påbörjades, var det likväl ännu ej afgjordt, huruvida desamma
skulle utgå qvartals- eller månadsvis. I förra fallet borde de ofvan
gifna R(‘,l minskas med 0,375, i det senare med 0,40o. För att mota

Kya Arbeta-förn.-komiténs bet. 11.

34

båda eventualiteterna, utan att behöfva göra om en mängd invecklade
kalkyler, minskade jag alla #£ med 0,!o, så att i det följande öfverallt

0,40

betyder kapitalvärdet af en invaliditetslifränta för eu m-ång invalid,
vare sig den utgår qvartals- eller månadsvis.

Enligt komitéförslaget skola alla lifräntor — utom barnpensionerna,
som behandlas särskildt — utgå från och med den tidpunkt, då mvaliditetet
inträder, dock senast från och med fylda 70 års ålder. ^

Kallar man derföre Rm kapitalvärdet af en invaliditetslifränta a eu
krona åt en nu m-årig aktiv —arbetsför —person,* så får man Rm ur formeln

s,

Rm = ^\(™ = 20, 21,...69),

Al in

der följande beteckningar blifvit införda:

A''m = Am q “ ; Qm — im A m R m+y, >

o™=a\0 mi; Rt=m rVi;;

Sm— Qm + Qm+1 + • • • + Qm -

Vidare skall enligt samma förslag en karenstid af 5 år iakttagas,
d. v. s. ingen får pension, som ej gjort minst 5 års inbetalningar, såvida
ej olycksfall varit anledningen till invaliditeten, i hvilken händelse
pensionen ändock utbetalas. Man måste derföre äfven beräkna:

RM — kapitalvärdet af en lifränta å en krona, som utgår i händelse

invaliditet inträffar under de 5 första åren, och ^

Ro) _ kapitalvärdet af en lifränta å en krona, som utgår, i händelse
invaliditetet inträffar under de 5 första åren i följd af olycksfall. Invaliditetssannolikheten
i detta fall kan antagas oberoende af åldern och
betecknas med i0.

Till beräkning af dessa tal har man formlerna:

A''m m - i0. [A''m + • •

4- A'' 7?''W 1

V ^ m t-4 O m + 4ylz-l''

Slutligen har man att beräkna kapitalvärdet Rm af en invaliditetsränta,
som växer med en krona om året, tills en nu ?n-årig aktiv person
blir invalid eller uppnår 70 års ålder. Dessa talvärden erfordras
för att beräkna kostnaden för den föränderliga, mot försäkringstiden

35

proportionela delen af de pensioner, komitén föreslagit. Dessutom erfordras
äfven kännedom om kapitalvärdena #«> af dylika växande lifrantor,
som utgå, x händelse invaliditeten inträffar inom de 5 första åren.

Vid beräkningen af dessa tal har jag, likasom vid de föregående formlernas
härledning vant fallet, antagit, att de /„„ som under ett års lopp
åt Am aktiva blifva invalider, blifva det vid årets midt, och att lifräntan
beräknas derefter, oaktadt detta beräkningssätt i förevarande fall ej är
fullt exakt. Men då, såsom man lätt finner, hela skilnaden inskränker
sig tifi en faktor q * d. v. s. till omkring V2 proc., har jag härvid icke
tast något afseende, då å ena sidan kapitalvärdena blifva något större
än de exakta ^värdena, och kassans säkerhet således icke härigenom
minskas, och då man å andra sidan vinner den stora fördelen att direkt
kunna utgå från de redan beräknade talen.

Införes nu beteckningen

ö

S/n+l "é . . . + S7q ,

så erhållas formlerna

<

-4 m Rm — Tm — (Sm + Q70)

-A m R\n — Tm Tm+s 5 aS„,+5 — Vs (Sm — Sm

Efter alla dessa formler hafva följande tabeller blifvit beräknade:

J/n+5j

Tabell I.

ni	R W	R'' "1 + 1/2	A''	A’ R'' « m m+1/2	Q,n	sm	T
20	13,2622	13,0202	36,259	472,317	708,4	62,395,7	2,155,083,2 J
21	13,24 06	13,0148	34,783	452,694	679,o	61,687,8	2,092,687,5 !
22	13,2282	13,0020	33,357	433,728	650,o	61,008,9	2,031,000,2 !
23	13,2148	12,9894	31,984	415,453	623,1	60,357,7	1,969,991,3
24	13,2003	12,9762	30,662	397,846	596,8	59,734,0	1,909,634,2
25	13,1847	12,9699	29,391	380,904	571,4	59,137,8	1,849,899,0
26	13,1679	12,9433	28,169	364,600	547,o	58,566,4	1,790,761,8
27	13,1498	12,9255	26,994	348,911	523,4	58,019,4	1,732,195,4
28	13,1 302	12,9063	25,867	333,847	500,8	57,496,0	1,674,176,0
29	13,1092	12,8856	24,785	319,370	479,o	56,995,2	1,616,680,0
.‘SO	13,0864	12,8 63 2	23,749	305,488	458,8 .	56,516,2	1,559,684,8
31 |	13,0619	12,8391	22,754	292,141	438,8	56,057,9	1,503,168,6

36

!	“T rn	7? to , + lfa	/?'' w m + 1/2 !	A'' J-X m	Å '' /?'' W, , m ■Ltj 1	Qm	C	T
f	32	13,0355 1	12,8132	21,799	279,315 1	418,9	55,619,6 1	1,447,110,7
	33	13,0070	12,7852	20,880 !	266,955 S	400,5 |	55,200,7	1,391,491,1
	34	12,9762	12,7549 1	19,997	255,060	382.6	54,800,2	1,336,290,4
!	'' 35	12,9432	12,7 225 1	19,149	243,623	370,3 i	54,417,6	1,281,490,2
	30	12,9075	12,6874	18,333 j	232,598 1	407,o j	54,047,3	1,227,072,6
	37	12,8690	12,6495	17,544	221,923	446,i ;	53,640,3	1,173,025.3
i 38	12,827 6	12,6088	16,782 ,	211,601 |	488,8	53,194,2	1,119,385,0
39 i	12,7829	12,5649	16,044	201,591	534,s	52,705,4	1,066,190,8
40	12,7347	12,5175 !	15,328	191,868	585,2	52,171,2	1,013,485,4
	41	12,6828	12,4665 |	14,636 1	182,460	638,6	51,586,0	961,314,2
	42 j	12,6268	12,4115	13,968	173,364 ;	696,9	50,947,4	909,728,2
43 i	12,5664	12,3521	13,322	164,555	760,2	60,250,5	858,780,8
	44	12,5012	12,2880	12,696	156,008	826,8	49,490,3	808,530,3
	45	12,4310	12,2190	12,091	147,740	899,7	48,663,5	759,040,0
;	40	12,3553	12,1446	11,502	139,687	977,8	47,763,8	710,376,5
	47	12,2736	12,0643	10,930	131,863	1,060,2	46,786,0	662,612,7
	48	12,1856	11,9778	10,373	124,246	1,146,8	45,725,8	615,826,7
	49	12,0908	11,8846	9,828	116,802	1,239,3	44,579,0	570,100,9 :
	50	11,9886	11,7842	9,295	109.534	1,334,2	43,339,7	525,521,9 ;
	51	11,8783	11,6757	8,773	102,431	1,433,1	42,005,5	482,182,2
	52	11,7594	11,5589	8,262	95,500	1,535.6	40,572,4	440,176,7
	53	11.6318	11,4329	7,760	88,719	1,638,7	39,036,8	399,604,3
	54	11,4931	11,2971	7,267	82.096	1,741,4	37,398,1	360,567,5 I
	55	11,3441	11,1506	6,783	75,635	1,843,3	35,656,7	323,169,4
	56	11,1834	10,9927	6,307	69,331	1,940,6	33,813,4	287,512,7
	57	11,0102	10,8224	5,838	63,181	2,031,3	31,872,8	253,699,3
	58	10,8236	10,6390	5,376	57,195	2,112,3	29,841,5	221,826,5
	59	, 10,6223	10,4412	4,921	51,381	2,179,5	27,729,2	191,985,0
	00	10,4053	10,2279	4,472	45,739	2,228,9	25,549,7	164,255,8
	Öl	i 10,1713	9,9978	4,032	40,311	2,256,5	1 23,320,8	138,706,1
	62	9,9190	9,7498	3,600	35,099	2,257,0	21,064,3	115,385,3
	03	9,6471	9,4826	3,180	30,155	2,227,6	18,807,3	94,321,0
	| 64	9,3539	9,1944	2,772	25,487	2,162,5	16,579,7	75,513,7
	65	9,0378	8,8837	2,379	j 21.134	2,060,0	14,417,2	58,934,0
	66	8,6970	8,5487	2,003	17,123	1,917,0	12,357,2	44,516,8 S
	67	8,3427	8,2004	1,647	13,506	1,737,5	• 10,440,2	32,159,6 |
	68	7,9892	7,8530	1,323	10,390	1,535,1	8,702,7	21,719,4
	69	7,6401	7,5098	1,035	7,773	1,318,5	7,167,6	13,016,7
	70	—	—	783	—	5,849,1	1 5,849,1	5,849,1

37

Tabell II.

m	R,n	C	Rm	Rm-R^ pr m	A''mR''"sh	R%
20	1,7208	3,257,9	0,0899	1,6310	2,172,038	io'' 59,903
21	1,7735	3,120,9	0,0897	1,6838	2,080,625	io'' 59,817
22	1,8290	2,988,9	0,0896	1,7394	1,992,531	io'' 59,734
23	1,8871	2,861,7	0,0895	1,7976	1,907,714	io '' 59,646
24	1,9482	2,739,4	0,0898	1,8588	1,826,108	io '' 59,556
25	2,0121	2,621,e	0,0892	1,9229	1,747,632	io'' 59,461
20	2,0791	2,508,5	0,0891	1,9901	1,672,216	io '' 59,364
27	2,1493	2,399,8	0,0889	2,0604	1,599,757	io '' 59,263
28	2,2228	2,295,3	0,0887	2,1340	1,530,161	io'' 59,155
29	2,2996	2,195,0	0,0886	2,2110	1.463,269	io'' 59,038
30	2,3797	2,098,6	0,0884	2,2914	1,398,959	io'' 58,906
31	2,4637	2,010,6	0,0884	2,3753	1,337,094	io '' 58,7 63
32	2,5515	1,979,3	0,0908	2,4607	1,277,551	io'' 58,606
33	2,6437	2,006,5	0,0961	2,5476	1,220,159	io '' 58,437
34	2,7404	2,094,8	0,1048	2,0357 |	1,164,805	io '' 58,249
35	2,8418	2,246,4	0,1173	2,7245	1.111,336	io '' 58,086
36	2,9481	2,461,3	0,1343	2,8138	1,059,581	io '' 57,796
37	3,0575	2,692,9	0,1535	2,9040	1.009,443	io '' 57,538
38	3,1697	2,943,7	0,1754	2,9943	960,884	io '' 57,257
39	3,2851	3.215,1	0,2004	3,0847 ;	913,838	io '' 56,958
40	3,4037	3,507,7	0,2288	3,1748	868,255	io'' 56,645
41	3,5246	3,822,2	0,2612	3,2634 *	824,127	io'' 56,308
42	3,6474	4,161,4	0,2979	3,8495 j	781,354	io •55,939
43	3,7720 |	4,524,7	0,3396	3,4324	739,853	io • 55,53G
44	3,8981	4,911,3	0,3868	3,5113	699,544	io • 55,100
45	4,0248	5,323,8	0,4403	3,5845 ''	660,338	io ''54,614
40	4,1527	5,758,3	0,5006	3,6520	622,132	io'' 54,089
47	4,2805	6,213,6	0,5685	3,7120	584,876	io'' 53,511
48	4,4082	6,689,0	0,6448	3,7033	548,513	io '' 52,8 7 9
49	4,5359	7,180,9	0,7307	3,8053	512,986	io ''52,196
50	4,6627	7,683,0	0,8266	3,8361	478,280	io ‘ 51,456
51	4,7880	8,192,1	0,9338	3,8543	444,381	io '' 50,653
52	5,9107	8,699,6	1,0530	3,8578	411,281	io'' 49,7 80
53 1	5,0 305	9,195,8	1,1850	3, 8 4 5 G	378,962	io '' 48,835
54	5,1468	9,668,9	1,8305	3,8158	347,438	io'' 47,810
55	5,2568	10,107,o	o o	3,7 G (17	316,723	io '' 46,694

38

Tabell III.

m	m.+oJ	Tm—\ (Sm + Qj0)	R,n	< A'' 7?<5>	< Rm	1 < < 7? — R(5)
i 20	34,122,4	2,120,960,8	58,495 i	7,865,6	0,217	58,278
21	33,768,2	2,058,919,3	59,193	7,533,3	0,217	58,976
22	33,428,7	1,997,571,5	59,885	7,213,4	0,216	59,669 |
23	33,103,4	1,936,888,5	60,558	6,905,1 ,	0,216	60,342
i 24	32,791,8	1,876,842,4	61,211	6,608,5	0,216	60,995
25	32.493,4	1,817,406,2	61,835	6,323,0	0,215	61,620
26	32,207,8	1,758,554,0	62,429	6,049,5	0,215	62,214
27	31,934,2	1,700,261,2	62,987	5,786,8	0,214	62,7 7 3
28	31,672,6	1,642,503,4	63,498	5,533,8	0,214	63,284
29	31,422,2	1,585.257,8	63,960	5,291,i	0,213	63,747
30	31,182,6	1,528,502,2	64,361	5,057,3	0,213	64,148
31	30,953,5	1.472,215,1	64,701	4,854.2	0,213	64,488
32	30,734,4	1,416,376,3	64,974	4,894.3	0,225	64,749
33	30,524,9	1,360,966,2	65.180	5,131.9	0,246	64,934
34	30,324.6	1,305,965.8	65,308	5,525,2	0,276	65,032
35	30,133,4	1,251,356,8	65,348	6,025,6	0,315	65,033
36	29,948,2	1,197,124,4	65.299	6,597,8	0,360	64,939
37	29,744,7	1,143,280,6	65,166	7,213,7	0,411	64.755
38	29,521,6	1,089,863.4	64,942	7,879,9	0,470	64,472
39	29,277,2	1,036,913.6	64.G29	8,601,4	0,536	64,093
40	29,010,2	984,475,2	64,227	9.374,i	0,612	63,615
41	28,717,6	•932,596.6	63,719	10,207,6	0,697	63,0 22
42	28,398,2	881,330,0	63,096	11,104,8	0,795	62,301
43	28.049,8	830,731,0	62,358	12,062,7	0,905	61,453
44	27,669,7	780,800,6	61,504	13,078,8	1,030	60,474
45	27,256,s	731,783,7	60,523	14,157,7	1,171	59,352
46	26,806,4	683,570,1	59,431	15,287,6	1,329	58,102
47	26,317,6	036,295, i	58,215	16,467,2	-i 1,507	56,708
48	25,787,4	590,039,3	56,882	17,693,9	1,700	55,176
49	25,214,0	544,886,9	55,442	18,952,5	1,928	53,614
50	24,594,4	500,927,5	53,892	20,227,5	2,176	51,716
! si	23,927,3	458,254,9	52,236	21,506,5	1 2,451	49,7 84
52	23,210,8	416,965,9	50,4 68	22,763,6	2,755	47,713
53	22,443,0	377,161,3	48,603	23,972,7	3,089	45,514
54	21,623,6	338,943,9	46,642	25,102,1	3,454	43,188
1 55	20,752,9	302,416,5	44,584	26,111,0	i 3,850	40,7 34

39

Talen i tabellerna II och III behöfva ej fortsättas längre än t. o. m.
m — 55 på grund af komiténs förslag, att af den nuvarande generationen
ingen, som är äldre än 55 år skall kunna inträda i försäkringen.

I de tabeller, som för här uppgifna ändamål komma att begagnas
och livilka nu blifvit anförda, återstår det dock ännu att finna värdet
på i° eller sannolikheten att under de 5 första försäkringsåren blifva
invalid genom olycksfall.

Man har visserligen förut antagit, att denna qvantitet vore oberoende
af den försäkrades ålder, men på senare tider har man trott sig
finna, att densamma något litet tilltager med åldern, sannolikt beroende
på den omständigheten, att vid högre åldrar olycksfallets följder
kombinera sig med den ålderdomsbräcklighet, som i mer eller mindre
latent grad redan förefinnes, och derföre oftare medföra invaliditet än
inom de yngre åldrarne.

Men å andra sidan äro just de fall, som vid här behandlade försäkring
ifrågakomma, i regel att hänföra till yngre åldrar, alldenstund,
sedan försäkringen kommit till stånd, i allmänhet endast yngre personer
i densamma inträda, medan under de första fem åren väl äfven
äldre personer, men dock — på grund af lagens bestämmelser — aldrig
öfver 60 års ålder, kunna komma att få sådan pension, som här afses.
Jag har derföre ej haft någon anledning att antaga i„ variabel, utan
har jag bestämt mig för ett konstant talvärde å denna qvantitet.

Det noggranna värdet är visserligen svårt att finna, men hufvudsaken
är här att ej välja ett för lågt sådant, enär antalet af de fall, i
hvilka invaliditet inträffar under de första fem åren i följd af olycksfall,
är obetydligt i förhållande till de öfriga invaliditetsfallen. Följande
undersökning är tillräcklig för att finna ett för ändamålet lämpligt värde
på i0.

Enligt uppgifter	från	det äldsta olycksfallsförsäkringsbolaget i vårt,
land, Fylgia, inträffade inom detta bolag under tioårsperioden 1881— 1890 260 fall, der varaktig partiel olycksfallsinvaliditet konstaterades.
Af dessa taxerades
23	till	50 %	invaliditet eller mera,
9	»	40 %	» ,
14	»	33 Vs %	>'' ,
4	»	26—30 %	» ,
31	)>	21—25 %	)> och
179	»	20 %	» » derunder.

Dessutom förekom ett fall, der fullständig invaliditet antogs vara
för handen.

Antager man nu, hvilket icke torde vara för lågt tilltaget, att de
82 fall, der invaliditeten räknats till öfver 20 %, i den föreslagna stats -

40

försäkringen skulle varit sådana fall, som berättiga till erhållande af
pension, skulle detta betyda, att af alla partiela invaliditetsfall i följd
af olyckshändelse 82/26i d. v. s. omkring Va skulle i föreliggande försäkring
berättiga till pensionsanspråk, ett antagande, som äfven är i full
öfverensstämmelse med den hypotes, som vid de tyska beräkningarne
följdes.

Tager man endast hänsyn till »olycksfall i arbetet» och söker man
för denna kategori värdet på finner man med tillhjelp af detta antagande
ur föregående statistiska arbeten följande värden:

1884 års komités:

i0 = 0,00088,

Tyska riksolycksfallförsäkriugen 1887—89:

i0 = 0,00135,

Tyska jernvägsarbetarne 1886—90 (se ofvan):

i0 = 0,ooi05.

Jag har derföre ansett mig vara tillräckligt försigtig, då jag för
olycksfall af alla slag antagit

i0= 0,ooi so,

hvilket kommer ut på detsamma som att antaga, det alla invaliditetsfall
mellan 20—35 års ålder skulle härröra af olyckshändelse.

Med tillhjelp af detta värde på i0 beräknas nu de lifräntevärden,
som i det följande komma till användning. För detta ändamål sätter
jag för pensionens konstanta del

c — R — £>(5) + R''°>

och för pensionens variabla, proportionell mot försäkringstiden växande
del

<

c =R — i?(5) + 5 R(o)

alldenstund pensionen, om olycksfall orsakar invaliditet inom de 5 första
försäkringsåren, skall beräknas, såsom om 5 hela år förflutit.

För åldrar under 20 har jag extrapolerat de erforderliga värdena.
Man får då följande två tabeller:

41

0 Åldersgrupp.	Ålder.	i? — i?(5)
18-19........................	18''/j	1,5574	0,0 9 00	1,6474
19-20........................	197*	1,6060	0,0899	1,6959
20-21........................	20 Va	1,6574	0,0898	1,7472
21—22......................	21''/a	1,7116	0,0897	1,8013
22-23 .......................	22''/a	1,7685	0,0895	1,8580
23—24 ........................	23‘/a	1,8282	0,0894	1,9176
24—25................	24»/a	1,8909	0,0898	1,9802
25—26 .....................	251/ a	1,9565	0,0891	2,0456
t 26—27 ......................	267*	2,0753	0,0890	2,1643
27—28 ........................	277a	2,0972	0,0888	2,1860
28—29 .....................	287''a	2,1725	0,0886	2,2611
'' 29-30 ........................	297a	2,2512	0,0885	2,3397
30-35........................	327a	2,5042	0,0879	2,5921
35—40 ........................	377a	2,9492	0,0861	3,0353
40—45........................	427a	3,3910	0,0836	3,4746
45—50 .....................	477a	3,7377	0,0798	3,8175
50—55........................	527a	3,8517	0,0740	3,9257

Åldersgrupp.	Ålder.	< < R — 7?<6>	5 Rm	< ^ in
18-19........................	187*	57,227	0,450	57,677
19-20.......................	197*	57,927	0,450	58,377
20—21.......................	20‘,''a	58,0 27	0,449	59,076
21—22........................	217a	59,322	0,448	59,7 70
22—23 ........................	22l/a	60,006	0,448	60,454
23—24 ........................	237a	60,668	0,447	61,115
24—25 .......................	247*	61,308	0,446	61,754
25—26 ........................	257a	61,917	0,446	62,363
26—27.......................	267*	62,494	0,445	62,939 :
27—28........................	277a	63,028	0,444	63,472
28—29........................	287a	63,516	0,443	63,959
29—30.......................	297a	63,94 8	0,4 4 2	61,890
30-35........................	327*	64,84 2	0,439	65,281 ;
35-40 ........................	377»	.04,614	0,430	65,044
40—45........................	427*	61,877	0,418	62,295
45—50 .......................	477''*	55,942	0,399	56,341 j
50—55.......................	527*	46,614	0,370	46,984 !

42

Kap. IX.

Tabell för beräknande af afgifternas kapitalvärden.

Kapitalvärdet «m af en årsafgift å en krona, som erlägges vid slutet
af hvarje år, så länge en nu m-årig person lefver och är aktiv intill
fylda 70 år, erhålles ur formeln

A m

in +1

ur hvilken formel följande tabell blifvit beräknad:

m	''i Ä’y m + 1	a in	m	''0 1 Ay m + 1	am	in	70 4/ 2 A''y m+1	a m
20	685,505	18,906	32	351,211	16,111	44	152,532	12,014
21	650,722	18,708	33	330,331	15,820	45	140,441	11,615 \
22	617,365	18,508	34	310,334	15,519	46	128,939	11,210
23	585,381	18,303	35	291,185	15,206	47	118,009	10,797
24	554,719	18,092	36	272,852	14,883	48	107,636	10,376 j
25	525,328	17,872	37	255,308	14,552	49	97,808	9,952 !
26	497,159	17,649	38	238,526	14,214	50	88,513	9,523
27	470,165	17,418	39	222,482	13,86 7	51	79,740	9,089 \
28	444,298	17,176	40	207,154	13,515	52	71,478	8,651 |
29	419,513	16,926	42	192,518	13,154	53	63,718	8,211 |
30	395,764	16,665	42	178,550	12,783	54	56,451	7,768
31	373,010	16,393	43	165,228	12,483	55	49,668	7,322

Enligt komiténs förslag skola nu afgifterna visserligen beräknas
för vecka, men ej nödvändigt erläggas för så korta perioder. Kunde
man antaga, att afgifterna verkligen erlades för vecka, skulle ofvanstående
kapitalvärden ökas med ungefär 0,5; men då detta, särskildt
med hänsyn till tjenstehjonens stora klass, endast i minoriteten af fall
kan komma att ega rum, och då å andra sidan det torde vara alltför
försigtigt att antaga, det alla afgifter helårsvis och först vid slutet af
året inflyta, har jag ansett mig böra gå en medelväg genom att till de
nyss funna talen «m öfverallt addera konstanten 0,2.

43

Kap. X.

Beräkning af kapitalvärden för olika delar af pensioneringen,
under förutsättning att de försäkrade qvarstanna inom
försäkringen, tills de pensioneras eller aflida.

Jag öfvergår nu till beräkningen af hvad hela den föreslagna pensioneringen
kommer att kosta och livilka afgifter och öfriga inkomster
till bestridande af denna kostnad äro erforderliga.

Till en början beräknas då denna kostnad under den förutsättningen
att de personer, som eu gång innehaft försäkringspligtig sysselsättning
och såmedelst omfattats af försäkringen, allt framgent stanna
inom densamma, intill dess de på grund af dödsfall eller derförinnan
inträffad invaliditet — enligt lagförslaget anses äfven uppnådda 70 års
ålder såsom invaliditetsfall — ur densamma utträda. Längre fram skall
inflytandet af afvikelser från detta antagande undersökas.

Enligt komitéförslaget består pensionen af en konstant del, som
jag betecknar med kM för manliga och kQ för qvinliga försäkrade, samt
af en variabel del, som är proportionel mot den inom försäkringen —
med undantag för de 5 första åren och för olycksfallsinvaliditet, för
hvilka fall särskilda bestämmelser finnas — tillbragta tiden. Den årliga
tillväxten af denna variabla del af pensionen betecknas med vM
och vQ för hvardera könet. I de fall, då beräkningen kan utföras
gemensamt för både män och qvinnor, betecknas dessa storheter med
k och v utan vidhängd index.

Jag beräknar nu först kapitalvärdet Kk af den konstanta delen af
de invaliditetspensioner, som skola utbetalas. Då såsom i kap. V blifvit
anmärkt, åldersfördelningen för manliga och qvinliga försäkrade är
väsentligen lika, har jag vid denna beräkning användt den tabell i kap.
V, som upptager alla försäkrade personer. I förevarande fall är detta
exakt rigtigt, alldenstund den konstanta delen af pensionerna skall vara
lika stor för båda könen. Beräkningen sönderfaller dessutom i två delar,
den ena beträffande den nuvarande generationen och den andra rörande
dem, som under de följande åren inträda i försäkringen.

För den nuvarande generationen ställer sig beräkningen på det
sätt, att hvarje tal i tabellen öfver de försäkrades antal multipliceras
med det af talen åldersgrupp. Summan af dessa produkter är kapitalvärdet,

44

motsvarande en konstant pension af en krona, så att man erhåller hela
det sökta kapitalvärdet genom att multiplicera denna summa med k.
Kesultatet framgår ur följande tabell:

Ålder.	Antal.	(J in	Produkt.
18—19 ..............................	24,802	1,6474	40,859
19—20 .................................	25,957	1,6959	44,020
20—21 ................................	26,874	1,7472	46,953
21—22 ................................	27,658	1,8013	49,820
22—23 ................................	28,804	1,8580	52,590
23—24 .................................	29,708	1,9176	56,968
24—25 ...............................	29,858	1,9802	59,125
25—30 ................................	138,825	2,1860	303,471
30—35 .................................	112,067	2,5921	290,489
35—40 .................................	86,572	3,0353	262,772
40-45 ................................	70.104	3,4746	243,583
45—50 .................................	57,430	3,8175	219,239
50—55 .................................	46,056	0,9257	180,802
		Summa	1,850,691

der jag, såsom äfven i det följande, för enkelhetens skull vid de högre
åldrarne räknat med hela femårsgrupper. Hela det sökta kapitalvärdet
blir alltså

1,850,700 . k kronor.

Beträffande de personer, som, sedan försäkringen trädt i kraft,
efter hand inträda, så har jag här antagit, att åldersfördelningen af de
försäkrade i framtiden skall förblifva sådan den i början varit intill
fy Ida 25 års ålder, och att inga nya försäkrade af högre åldrar tillkomma.

Sålunda skulle man i försäkringen, ett år efter dess början, ånyo
hafva

24,802 personer emellan 18 —19 år,

25,957 » » 19—20 år

o. s. V.

29,858 personer emellan 24—25 år,

A-2b< 69,180

- • 29,858 = ■ 29,858 = 29,620

A->u 69,786 ’

men deremot

45

personer mellan 25—26. års ålder o. s. v., der An betyder antalet aktiva
vid in års ålder enligt invaliditetstabellen i Kap. VII.

Under första året kan man derföre med tillräcklig noggrannhet
antaga, att följande antal nya försäkrade tillkomma:

24,802 18-åringar,

25,957 —. 24,802 = 1,324 19-åringar,

26,874 — — .25,957 = 1,096 20-åringar,

-^19

27,658 — ~21.26,874 = 977 21-åringar,

-^20

28,304 — "‘"j22.27,658 = 851 22-åringar,

■^21

29,708 —f=.i . 28,304 = 1,619 23-åringar,

A22

29,858 — ^J24.29,708 = 381 24-åringar,

eller tillsammans 31,050 nya försäkrade årligen.

Hvart och ett af dessa tal skall nu multipliceras med det som
svarar mot tillhörande ålder, således

Ålder. Antal.	Q,n	Produkt.
18 .....	.................................. 24,802	1,034 7	. 40,295
19 .....	.................................. 1,324	1,6717	2,213
•20 .. ..	.................................. 1,096	1,721»	1,887
21 .....	................................. 977	1,7743	1,733
22	.................................. 851	1,8297	1,557
; 23 .....	.................................. 1,619	1,8878	3,056
24 .....	.................................. 381	1,9489	743
		Summa	51,484

Då detta förhållande upprepas hvarje år, kan kapitalvärdet af dessa
kassans förbindelser sättas lika med

V'' .k. 51,484

q-1

46

eller, då q = 1,035,

1,496,500 . k kronor.

Tillsammans utgör således kapitalvärdet af kassans förbindelser
för den konstanta delen af invalidpensionerna

Kk = 3,347,200 . k kronor.

Beräknar man motsvarande kapitalvärden för endast de manliga
försäkrade, finner man på liknande sätt för den nuvarande generationen 916,

400 . k3t kronor

och för den framtida

715,600. kronoT

och således tillsammans

K" = 1,632,000 .k kronor.

Kapitalvärdet Kv af den variabla delen af pensionerna består af
tre delar, nemligen

K°v — kapitalvärdet, motsvarande den årliga tillväxt, v°, som är gemensam
för båda könen,

K* = kapitalvärdet, motsvarande den årliga tillväxt, v''r, utöfver den
föregående, som är gemensam för alla manliga försäkrade,

K\ = kapitalvärdet, motsvarande den årliga tillväxten, v\ hvarmed
första pensionsklassens pensioner öfverstiga den andras.

Man har således*

K, — K° + K* + K\.

Beräkningen af K° tillgår på samma sätt som den af Kk, med den
skilnad att nu talen gm komma till användning i stället för Qm.

För den nuvarande generationen mellan 18 — 55 års ålder får
man följande räkning:

47

Ålder.	Antal.	< ^ in	Produkt.
18-19 ...............................	24,802	57,677	1,430,500
19—20 ...............................	25,957	58,377	1,515,300
20-21 ................................	26,874	59,076	1,587,600 :
1 21-22 ................................	27,658	59,770	1,653,100
22—23 .................................	28,304	60,454	1,711,100 .
23—24 ................................	29,708	61,115	1,815,600
j 24-25 .................................	29,858	61,754	1,843,900 !
25—30 ...............................	138,825	63,472	8,811.500 :
1 30—35 ................................	112,067	65,281	7,315,800 1
35-40 ...............................	86,572	65,044	5,631,000
40-45 .................................	70,104	62,295	4,367,100
45-50 ..............................	57,430	56,341	3,235,700
50- 55 ................................	46,056	46,984	2,163,900
		Summa |	43,082.100

så att denna del af det sökta kapitalvärdet blir

43,082,100 . v° kronor.

kör de framtida delegarne i försäkringen får man följande be
räkning:

Å 1 d e r.	Antal.	< Qm	Produkt.
18 .....................................	24,802	57,3 27	1,421,824 I
19 .....................................	1,324	58,027	76,828
20 .......................................	1,096	58,727	64,365 ;
21 ......................................	977	59,423	58,055 J
22 ....................................	851	60,112	51,155
23 ......................................	1,619	60,785	98,413
24 .......................................	381	61,435	23,407
		Summa	1,794,047 |

och motsvarande kapitalvärde blir

1,794,047

q-l

48

eller

52,147,800

så att hela K°v blir

K° = 95,229,900 . v° kronor.

Vid beräkningen af K" användes tabellen öfver alla manliga försäkrade
på samma sätt som hittills tabellen öfver alla de försäkrade.
För den nuvarande generationen får man således:

o Ålder.	Antal.	< 9m	Produkt.
18-19 .................................	12,149	57,67 7	700,800
19-20 .................................	12,730	58,377	743,100
20-21 ..................................	13,212	59,07 6	780,500
21—22 ................................	13,598	59,7 70	814,600
22—23 ................................	13,885	60,454	839,400
23 -24 ................................	14,075	61,115	860,200
24-25 .................................	14,168	61,754	874,900
25—26 .................................	14,192	62,363	885,100
26-30 .................................	54,615	63,716	3,479,800
30—35 .................................	55,532	65,281	3,625,300
35 -40 .................................	43,275	65,044	2,814,800
40-45 ...............................	34,934	62,295	2,176,300
45-50 .................................	28,607	56,341	1,611,700
50—55 .................................	22,946	46,984	1,078,100
		Summa	21,284,600

så att denna del af det sökta kapitalvärdet blir

21,284,600 vM.

För att erhålla den andra delen af KMV söker man på samma sätt
som förut antalet årligen nyinträdande af hvarje ålder, hvilka tal i följande
tabell jemte den åtföljande beräkningen anföras:

49

Ä 1 d e r.	Antal.	'' -< O " m	Produkt.
18 .......................................	12,149	57,327	696,466
19 .......................................	664	58,027	38,630 1
‘20 .....................................	570	58,727	33,474
21 .......................................	480	59,423	28,523 1
22 .......................................	388	60,112	23,323
23 .....................................	296	60,785	17,993
24 ......................................	203	61,485	12,471
25 .......................................	136	61,059	8,440
Summa	14,887	Summa 1	859,220 |

så att motsvarande kapitalvärde blifver

24,975,100 . vK

och således hela det sökta kapitalvärdet

K* = 46,259,700 . vM Kronor.

Slutligen erhålles Kpå liknande sätt genom att använda tabellen
öfver åldersgrupperingen inom första pensionsklassen. För den nuvarande
generationen erhålles

A1 d e r.	Antal.	O ■* m	Produkt.
18—19 .................................	5,475	57,67 7	315,800
i 19-20 ...............................	5,991	58,3 77	349,700
1 O	6,467	59,076	382.000
I 21 —22	6,905	59,770	412,700
22—23 ................................	7,304	60,454	441.600
23—24 .................................	7,664	61,115	468,400
24—25 .................................	7,986	61,754	493.200
25—26 ............... ...	8,501	62,363	530,200
26-27 ... .....................	8,687	62,939	546,800
27-28 .................................	8,776	63,4 7 2	557.000
28—30 .................................	17,431	64,175	1,118,700
30—35 ...............................	38,344	65,281	2,503,200
35—40 .................................	30,939	65,044	2,012.400
40 45 .............................	24,803	62,295 i	1,545,100
45-50 .............................	20,062	56,341	1,130,300
50- 55 ...............................	15,739	46,984	739,500
		Summa	13,546,600

A vört .-förn.-ko mit ens bet. 11.

50

och motsvarande del af kapitalvärdet:

13,546,600 . v'' kronor.

För den delen af /v'',, åter, som härrör från de framtida försäkrade,
får man:

Å1 d e r.	Antal.	Om	Produkt.
\
18 .....................................	5,475	57,32 7	313,865
19 ......................................	553	58,027	32,089
20 ..................................	517	58,727	30,365
21 ...................................	484	59,423	28,761
22 .......................................	450	60,112	27,050
23 .....................................	416	60,785	25,286
24 .......................................	382	61,435	23,468
25 .....................................	578	62,059	35,870
26 .......................................	254	62,651	15,913 1
27 .....................................	160	63,206	10,113
Summa	9,269	Samma	542,780 ;

så att denna del af kapitalvärdet blifver

15,777,100 . v kronor

och således det hela:

K\ = 29,323,700 • v'' kronor.

Sammanställning af resultaten i detta kapitel.

För vissa beräkningars skull är det af vigt att vid en sammanställning
af dessa resultat anföra dem särskildt för den nuvarande och
den kommande generationen. Man finner då, att kapitalvärdet af kostnaden
för en pensionering, der k, v°, vM, v'' hafva den förut angifna
betydelsen,

för den nuvarande generationen blifver:

1,850,700 -k +

4- 43,082,100 • v° 4-4- 21,284,600.vJ/ 4--f- 13,546,600 • v'' kronor;

51

för de kommande generationerna:

Kframt. = 1,496,500 -k +

+ 52,147,800 • v° +

+ 24,975,100 • v''1 +

+ 15,777,100'' v'' kronor;

och för hela invaliditetsför Hakring en:

Ki= 3,347,200 ’k 4-+ 95,229,900 • v° +

+ 46,259,700 ■ vu +

-h 29,323,700 • v'' kronor.

Man finner häraf bland annat, att den nuvarande generationen,
beträffande den konstanta delen af pensionen, absorberar 55 %, men af
den variabla delen endast 46 % af hela kostnaden.

Kap. XI.

Beräkning af pensionsafgifternas kapitalvärde under samma
förutsättning som i Kap. X.

Enligt komiténs förslag skola pensionsafgifter erläggas för de försäkrade,
som hafva försäkringspligtig anställning, således icke för de
gifta qvinnor, som ej hafva sådan anställning. I följd häraf kan man
dela beräkningen af pensionsafgifternas kapitalvärden i följande tre
uppgifter:

1) Beräkning af kapitalvärdet A ,f af de pensionsafgifter — för år
räknade — aM, som erläggas af alla försäkrade män;

2) Beräkning af kapitalvärdet Ax af de pensionsafgifter al5 som
utöfver aM erläggas för de i första pensionsldassen försäkrade, samt

3) Beräkning af kapitalvärdet A(l af pensionsafgifter aQ, som erläggas
för qvinnor med försäkringspligtig anställning.

52

Alldenstund systemet med fasta premier användes, äro dessa utgifter
aM a,, aQ lika stora för alla åldrar och skola ej heller förändras
med tiden.

Äfven här gäller vidare samma förutsättning som i kap. X, att
den, som en gång inträdt i försäkringen, der qvarstannar, tills han
pensioneras eller afliden

Beräkningen af AM och A,, sker på samma sätt som af Kt och Kv
i det föregående kapitlet med den skilnad, att här talen «m i stället för

Qm och komma till användning.

Beräkning af AM. För den nuvarande generationen får man

Å 1 d e r. 1	Antal.		Produkt.
18-20 .................................	24,879	19,303	480,200
20—25 .................................	68,938 |	18,606	1,282,600
25—30 .................................	68,807	17,497	1,203,900
30-35 .................................	55,532	16,166	897,700
35—40 .................................	43,275 ;	14,583	631,100
40—45 .................................	34,934	12,883	448,300
45—50 .................................	28,607	10,787	308,600
50—55 .................................	22,946	8,631	198,000

Summa; 5,450,400

så att motsvarande kapitalvärde är

5,450,400 . aM kronor.

För den kommande generationen erhålles med tillhjelp åt motsvarande
siffror vid beräkningen af Rf:

A 1 d o r.	Antal.	a in	Produkt. -
'' 18 ......................................	12,149	19,500	236,905
19 .......................................	664	19,303	12,817
20 .......................................	570	19,106	10,890 j
21 .......................................	480	18,908	9,076
22 ......................................	388	18,708	7,259 |
23 .............:.........................	296	18,503	5,477
24 .......................................	203	18,292	3,713
25 ......v.äVv.A.........................	136	18,072	2,458
		Summa	288,595

i följd hvaraf motsvarande kapitalvärde blifver

53

och således hela

8,388,600 • aM kronor
A3I — 13,839,000 • aM kronor.

Beräkningen af Al. För den nuvarande generationen ställer sig
beräkningen sålunda:

Ålder.	Antal.	a in	Produkt.
18—20 .................................	11,460	19,303	221,300
20—25 .................................	36,326	18,606	675,900
25—30 ................................	43,395	17,497	759,300 1
30—35 ................................	38,344	16,166	619,900
35-40 .................................	30,939	14,583	451,200
40—45 ................................	24,803	12,833	318,300
45-50 ................................	20,062	10,787	216,400
50—55 .................................	15,739	8,631	135,800
		Summa	3,398,100

så att motsvarande kapitalvärde blir

3,398,100 '' kronor.

För den kommande generationen åter har man

	A 1 d e r.		Antal.	a in	Produkt.
18 ... .			5,475	19,500	106,762
19 .....			553	19,303	10,675 ''
20 .....		. . „........	.. 517	19,106	9,878
21 .....			J 484	18,908	9,151
| 22 .....			. 1 450	18,7 08	8,418
23 .....			416	18,503	7,697
24 ....			382	18,292	6,988
25			578	18,07 2	10,446
26 .....			254	17,8 4 9	4,534
27 .....			.. 160	17,618	2,819
				Summa j	177,368 !

54

så att motsvarande kapitalvärde blifver

5,155,600 '' ax kronor

och följaktligen hela

Ax — 8,553,700 '' ax kronor.

Beräkning af Aq. Beträffande denna svårberäkneliga post har jag
användt ett annat förfaringssätt.

I kap. V angifves antalet qvinnor med försäkringspligtig anställning,
hvilka således erlägga pensionsafgift, till 187,589, och antalet
gifta qvinnor utan dylik anställning till 168,708. Detta gäller qvinnor
emellan 18 och 55 års ålder.

Läggas till dessa båda tal de tal, som vid slutet af samma kapitel
antagits såsom uttryckande antalet ogifta och gifta qvinnor emellan 55
och 70 års ålder, nemligen 11,771 och 30,822, erhålles antalet qvinnor
emellan 18—70 års ålder:

med försäkringspligtig anställning = 199,360,
utan » » = 199,530.

Då således antalet afgiftsbetalande qvinnor vid försäkringens början
är något större än antalet öfriga försäkrade qvinnor, och dessa båda
siffror, i händelse lagen redan nu sedan 15 år tillbaka varit i verksamhet,
skulle varit så godt som alldeles lika,, synes man icke öfverskatta
de för dessa qvinnor stadgade försäkringsafgifternas värde, om man
antager, att under hela försäkringstiden lika många betalande som icke
betalande qvinnor finnas i försäkringen.

Då det vidare visat sig, att åldersfördelningen bland försäkrade
män och försäkrade qvinnor äfvensom deras totalantal är väsentligen
lika, kan man med tillräcklig noggrannhet sätta

5 q _ , A v
— 2 1
CL q (LÅf

så att man får

6,919,500 • aQ, ■

hvarifrån dock bör afdragas, enligt följande kapitel, en summa af

1,072,100 • aQ, motsvarande förlusten på för tidigt utträde ur försäkringen,
så att man får

Aq — 5,847,400 • aQ kronor.

Kap. XII.

Om öfvergång till icke försäkringspligtiga yrken och
andra afvikelse!’ från de i föregående kapp.
gjorda förutsättningar.

Vid de hittills utförda beräkningarne har jag förutsatt, att de, som
inträdt i försäkringen, i densamma qvarstanna, intill dess de i följd af
inträffad invaliditet eller dödsfall ur densamma utträda. Emellertid äro
förhållandena i verkligheten ej oväsentligt afvikande från detta antagande,
och det blifver derföre nödvändigt att söka erhålla kännedom om det inflytande,
dylika afvikelser kunna hafva på de gjorda beräkningarne.

För detta ändamål jemför jag först antalet försäkrade inom hvarje
åldersklass med befolkningen i dess helhet af samma ålder och kön
vid 1890 års slut och betecknar härvid det i kap. V gifna antalet försäkrade
med ''°M för män och t°q för qvinnor.

A 1 d e r.	AI ä n	Qvinno	r
1° 1M	hela befolk-ningen.	% för-säkrade.	r° C Q	hela befolk-ningen.	% för- säkrade.
18-20.......................	24,879	83,378	29,84	25,880	81,447	31,7 7
20—25.......................	68,938	170,060	40,54	73,464	178,725	41,10
25-30........................	68,807	165,977	41,46	70,018	181,153	38,0 5
ce 1 © ce	55,532	149,074	37,25	56,535	168,254	33,oo
o —b ce	43,275	131,310	32,96	43,297	145,690	29,7 2
40-45........................	34,934	119,223	29,30	35,170	134,040	26,24
45—50........................	28,607	112,877	25,3 4	28,823	128,768	22,3 8
50—55.......................	22,946	100,775	22,7 7	23,110	116,069	19,91
55 — 60 ......................	19,130	97,046	19,71	19,888	111,234	17,88
60—65.......................	13,499	83,077	16,25	13,657	97,816	13,90
65—70.......................	9,457	73,151	12,93	9,048	87,498	10,34

56

Å1 tl e r.		Bada	könen
7 0	hela befolkningen.	% försäkrade.	''1
18—20......................................	50759	164,825	30,80
20—25.....................................	142,402	348,785	40,83	1,000
25-30.....................................	138,825	347,130	39,99	0,980
30—35......................................	112,067	317,328	35,32	0,865
35—40......................................	86,572	277,000	31,25	0,765
40—45.......................................	70,104	253,263	27,68	0,678
45-50.......................................	57,430	241,645	23,7 7	0,582
50—55......................................	46,056	216,844	21,24	0,520
55—60.......................................	39,018	208,280	18,73	0,459
60—65 ......................................	27,156	180,893	15,01	0,368
65-70.......................................	18,505	160,649	11,52	0,282

der man i sista kolumnen infört förhållandena de öfriga åldersgrupperna till % försäkrade i gruppen 20 — 25 år såsom
enhet.

Man ser häraf, att antalet försäkrade, tillhörande olika åldersgrupper,
från och med 20 års ålder alltjemt aftager i proportion till hela
befolkningen af samma ålder.

Detta förhållande beror på inverkan af flera faktorer, af hvilka
den för kassans ekonomi och äfven i öfriga afseenden vigtigaste är de
försäkrades utträde ur försäkringen för att öfvergå till yrken eller levnadsförhållanden,
hvilka icke omfattas af försäkringen. Emellertid är
det gifvet, att denna faktor, huru vigtig den än är, icke kan vara den
enda, som härvidlag verkat. Sålunda är det tydligt, att den efterhand
vid högre åldrar allt allmännare inträdande arbetsinvaliditeten äfven
gör, att antalet arbetsdugliga individer blifver proportionsvis mindre
inom de äldre åldersklasserna än inom de yngre. Då det väl dessutom
synes sannolikt, att öfvergång till icke försäkringspligtigt yrke är betydligt
allmännare i de yngre åldrarne än i de äldre, kan man förstå,
att det påpekade aftagandet i de försäkrades relativa antal intill
55—60 års ålder hufvudsakligen förklaras genom förtidigt utträde ur försäkringen,
medan inom de högre åldersklasserna den inträdande invaliditeten
nog är förnämsta förklaringsgrunden.

För att emellertid vinna en säkrare insigt angående dessa förhållanden,
är det nödvändigt att äfven anställa en jemförelse mellan antalet
försäkrade inom de olika åldrarne, sådant det skulle vara, om
ingen öfvergång till annat yrke förekomme, och det, som i verklighe -

57

ten av förhanden. Jag har utfört denna räkning för häda könen gemensamt
och dervid gått så tillväga, att jag för åldersgruppen 20—25
år utgått från det faktiska antalet 142,402 försäkrade och undersökt,
huru många försäkrade inom de öfriga åldersgrupperna svara mot detta
antal, under förutsättning att dödlighets- och invaliditetsförhållandena
äro sådana, som den af mig använda grundtabellen i kap. VII utvisar.
För att vara oberoende af det inflytande, som vexlingarne i folkmängden
medför, har jag derjemte förutsatt en konstant folkmängd.

Fördenskull blifver det först nödvändigt att reducera de ofvan funna
talen 7„ till den folkmängd, som svarar mot åldersgruppen 20—25 år,
och bar jag utfört denna reduktion med tillhjelp af antalet födda, ur
hvilket hvarje tal \ framgått, och som blifvit hemtadt ur Statistiska
Centralbyråns befolkningsstatistik för åren 1871 — 80.

Beräkningen af dessa reducerade 7 0, hvilka betecknas med V, återfinnes
i följande tabell:

i 1 (1 e r.	Födde.	Red:s tal.	7 r 0
1 O <3Q	618,291	1,0000	142,402
25-30 ................................	662,782	0,9329	129,510
30-35 ................................	628,237	0,9842	110,290
35-40 ................................	565,956	1,0925	94,580
40-45 ................................	. 524,109	1,1797	82,700
45—50 .................................	504,217	1,2262	70,420
50—55 ................................	471,561	1,3112	60,390
55—60 ...............................	476,799	1,2967	50,600
60-65 ...............................	474,731	1,3024	35,370 !
65—70 ................................	478,532	1,2921	23,910

Dessa tal ’>r0 har jag derpå jemfört med dem, som erhållas ur den
nämnda invaliditetstabellen, om man antager, att 142,402 personer
emellan 20—25 års ålder årligen inträda i försäkringen och ej lemna
den, förrän de aflida eller blifva invalider (incl. blifva 70 år gamla).
För att finna dessa tal, hvilka betecknas med 7*, sökor man först det
antal aktiva, 2 Aml som enligt tabellen komma på hvarje särskild åldersgrupp,
hvarvid alltid Am+)1 = i(Am +Am^x) räknats såsom antalet aktiva
mellan in och in + 1 års ålder. Derpå reduceras dessa antal 2 A,n
till dem, som motsvara ett antal af 142,402 aktiva inom åldersklassen
20—25 år. Talen >bo återgifvas i följande tabell, i hvars sista kolumn
äfven finnas beräknade förhållandena ''l''o: ,h0 mellan de sålunda beräknade
och de reducerade antalen försäkrade inom hvarje åldersklass:

58

Ä 1 d o r.	—•	0	rr • c* O '' O
18—30 .................................	145,296
20—25 .................................	354,109	142,402	1,000
25—30 .................................	340,286	136,860	0,946
30-35 ................................	326,275	131,230	0,840
35—40 ................................	311,565	125,310	0,7 55
40-45 ................................	294,150	118,310	0,699
45-50 .................................	272,539	109,610	0,G43
50—55 ...............................	243.221	97,820	0,617
55—00 ................................	201,889	81,200	0,623
60—65 .................................	144,840	58,250	0,607
65-70 ...............................	76,227	30,660	0,780

Jemför man nu de båda talserierna öfver och. cr0: ^ finner
man, att båda visa ett aftagande från 20 till 55 års ålder, men att
de senare talen derefter hålla sig nära konstanta, tills de vid omkring
65 års ålder åter börja att stiga.

Det sistnämnda förhållandet gifver vid handen, att det ur yrkesräkningen
härledda antalet för arbetsdugliga försäkrade mellan 60—70
år är betydligt större, än det enligt invaliditetstabellen borde varit. Till
en del är detta nog beroende på, att i husförhörslängderna ej sällan
personer betecknats såsom tjenstehjon, arbetare, in. m., hvilka icke
längre äro arbetsdugliga, utan till och med understundom redan torde
varit invalider i lagförslagets mening. Men det nämnda förhållandet angifver
äfven, att invaliditetsförhållandena likasom dödlighetsförhållandena
bland de klasser af vårt folk, som försäkringen skulle komma
att omfatta, äro väsentligt gynsammare, än hvad den använda tabellen,
som är byggd på tysk erfarenhet, utvisar. Det är tydligt, att denna
omständighet skall verka till förmån för kassans ekonomiska ställning,
sådan den af förutberäkningarne framgår.

Såsom redan blifvit antydt, synas de anförda talen vidare utvisa,
att efter uppnådda 55 års ålder något utträde i förtid ur försäkringen
ej i någon nämnvärd grad torde förekomma. I följd häraf har jag
antagit, att hela aftagande! i de båda talserierna mellan 25—55 års
ålder är att tillskrifva en del försäkrades successiva öfvergång till andra
yrken, och jag har trott mig hafva så mycket mera skäl att icke underskatta
denna faktors betydelse, som densamma medför förlust för
kassan. Förlusten af afgifter, som uppkommer derigenom, att en
försäkrad utträder ur försäkringen, innan han blifvit invalid eller aflider,
är nemligen i föreliggande fall större än den vinst, kassan gör derpå,
att pensionen ej vidare ökas.

59

Utgår man nu från talen , skulle af dem följa, att i medeltal omkring
2,1 % utträda ur försäkringen; talen

resultat 1,6 proc. Det senare talet är naturligtvis det, som åt.ergifver
verkliga förhållandet — möjligen, med afseende på emigrationens inflytande,
något för lågt — under det att det förra talets storlek äfven
beror på inträffad invaliditet. För säkerhetens skull har jag emellertid
antagit, att af de mellan 25—55 år försäkrade årligen fulla 2 proc.
utträda ur försäkringen genom öfvergång till annat yrke. Jag har
vidare till yttermera säkerhet antagit, att alla, som sålunda utträda, förut
tillhört försäkringen under åtminstone 5 år, i följd hvaraf kassans vinst
på dylikt utträde endast skulle komma att bestå i den tillväxt, den försäkrades
pension skulle haft, om han vidare i försäkringen qvarstannat,
medan kassans förlust åter består i förlusten af de framtida
afgifterna. Det är möjligt, att kassans förlust på detta sätt blifver
något för högt uppskattad, men jag har trott mig här böra skaffa mig
en säkerhetsventil mot sådana förluster, som kunna uppkomma genom
försenadt inträde i kassan m. in., och hvilka icke låta på förhand beräkna
sig.

Beräknar man under dessa antaganden de värden, 1 — Um, förhållandena
,r0: ib0 skulle hafva, får man följande jemförande tabell:

Ä 1 d e r.		r b ro • ^ 0	l—er-
20—25 .................................	1,000	1,000	1,000
25—30 .................................	0,980	0,946	0,951
30-35 ................................	0.865	0,840	0,859
35—40 .................................	0,765	0,755	0,7 7 7
40—45 ...............................	0,678	0,699	0,702
45—50 ...............................	0,582	0,643	0,635
50—55 .................................	0,520	0,617	0,574
55—60 ................................	0,459	0,623	0,545
ut) O 1 O	0,368	0,607	0,54 5
65—70 .................................	0,282	0,780	0,545

hvilken tabell visar inflytandet af de gjorda antagandena.

Det återstår nu att beräkna inflytandet af dessa antaganden på de
förut beräknade kapitalvärdena af pensionerna och afgifterna. Fördenskull
multipliceras antalet årligen utträdande manliga försäkrade, som är 2
proc. af antalet manliga försäkrade inom åldersgrupperna 25—55 år°), med *)

*) Härvid hafva de i Kap. V gifna siffrorna lagts till grund, oaktadt afseende rätteligen bort fästas
dervid, att antalet försäkrade inom hvarje åldersgrupp med tiden något förändras. Genom denna förenkling
af förutsättningarne begår man visserligen ett fel; men detta är för den i fråga varande undersökningen
utan betydelse.

60

de värden på Bm och som svara mot medelåldern för gruppen, på
sätt följande tabell visar:

. A 1 d e r.	Antal årligen utträdande.	R»	Produkt.	er in	Produkt.
25-30.................................	1,376	63,243	87,022	17,497	24,076
30—35.................................	1,111	65,077	72,300	16,166	17,960
35—40.................................	866	65,054	56,336	14,583	12,629
40—45.................................	699	62,727	43,847	12,833	8,970
| 45—50.................................	572	57,549	32,918	10,787	6,170
| 50—55.................................	459	49,536	22,737	8,631	3,962
Summa	5,083	Summa	315,160	Summa	73,767

'' så att kapitalvärdet af minskningen i de manliga försäkrades afgifter
motsvarar

73,7 67.0,, kronor årligen

och kapitalvärdet af minskningen i deras pensionering

315,160. vM kronor.

i följd hvaraf dessa kapitalvärden blifva resp.

och

2,144,200. aM kronor

9,160,800. vi{ kronor.

Huru stor del af dessa kapitalvärden kommer på den ena eller
andra pensionsklassen, är naturligtvis omöjligt att afgöra med tillhjelp
af de statistiska data, som stått mig till buds. Men med afseende
derpå att den ifrågavarande afgången till icke försäkringspligtigt yrke
inom den andra pensionsklassen torde vara ej obetydligt starkare än inom
den första, alldenstund tjenstehjon å landet och stattorpare ganska ofta
blifva jordtorpare eller t. o. m. sjelfegande bönder, under det att de
egentliga »arbetarne» mera sällan komma ur sin ställning, har jag i de
fall, der det varit nödvändigt att känna ofvannämnda kapitalvärdens
storlek för första pensionsklassen, antagit halfva de nyss beräknade
värdena eller resp.

1,072,100 .ax kronor

och

4,580,400 .i\ kronor.

61

För de qvinliga försäkrade har jag redan i föregående kapitel angifva
afgifternas kapitalvärde. Beträffande åter inverkan på pensionernas
kapitalvärde, kan man, med hänsyn till den ofta påpekade öfverensstämmelsen
mellan de manliga och qvinliga försäkrades fördelning
på de särskilda åldersgrupperna, såsom kapitalvärde af kassans vinst
på de qvinliga försäkrades afgång ur försäkringen antaga samma tal
som för de manliga, eller

9,160,800. v kronor.

Bland de öfriga faktorer, som kunna inverka på kassans framtida
säkerhet, märkas äfven emigrationen och immigrationen.

Enligt Statistiska Centralbyråns berättelser utvandrade under årtiondet
1881 — 90 i medeltal årligen

16,053 män och

12,212 qvinnor

öfver 18 års ålder. Deremot invandrade under samma tid och af samma
åldersklass

2,302 män och
1,469 qvinnor

i medeltal årligen. Åldersfördelningen var följande:

Ålder.	Emigrationen	Immigrationen
män.	qvinnor.	män.	qvinnor.
18-20...........................	2,388	1,658	98	97
20—25...........................	5,636	4,151	531	399
25—30...........................	3,430	2,638	590	382
30—35...........................	1,809	1,358	428	240
35—40...........................	1,016	. 757	258	131
40—45...........................	622	469	152	72
45—50.........................	422	354	99	53
50—55...........................	289	267	60	32
55—60..........................	190	225	38	22
00—65..........................	123	175	22	15
65—70 .........................	SO	101	13	12
70 och derutöfver............	44	54	10	11
Summa	16,049	12,207	2,299	1,466

62

Att de sigta summorna med 3—5 enheter afvika från de ofvan gifna
medelsiffrorna beror på, att i den senare sammanställningen personer
af okänd ålder naturligtvis måst uteslutas.

Hvad yrkena beträffar, kunna dessa ej specificeras så noggrannt,
att man kan skilja mellan försäkringspligtiga och andra, men det vill
dock synas, som om det stora flertalet af ut- och invandrare skulle
rekryteras ur sådana samhällsklasser, som komma att af försäkringen
omfattas.

I allmänhet tillhöra de emigrerande de yngre åldersklasserna, hufvudsakligen
20—30 års ålder. På hvarje utvandrare gör kassan en vinst,
som är lika med det matematiska värdet af hans försäkring, alldenstund
kassan enligt komitéförslaget är befriad från sina förbindelser, så snart
den försäkrade är bosatt å utrikes ort; men då de fleste utvandrare,
såsom vi sett, äro relativt unga och således ej tillbragt någon längre tid
i kassan, är denna vinst ej så stor, att den förtjenar att särskildt be''
räknas, utan tjenar hufvudsakligen till att motväga den förlust, som
kassan lider genom invandringen, der personerna i medeltal äro 5—10
år äldre. I följd af samma förhållande spelar ej heller emigrationen
någon roll vid förklaringen af aftagandet hos talen verkar snarare åt motsatt håll.

Det återstår slutligen att tillse, i hvad mån de i sluttabellen af
kap. II antydda förskjutningarne mellan de särskilda yrkesgrupperna
kunna inverka på förutberäkningarne.

Beräknar man för detta ändamål ur denna för konstant — 1890 års
— folkmängd gällande tabell antalet af dem, som enligt lagförslaget
skulle tillhöra försäkringspligtiga yrken — d. v. s. med uteslutande af
grupperna 1 och 6 samt halfva gruppen 3 äfvensom på detta ställe af
gruppen 10 och med inräknande af personer mellan 15—18 år — och
fördelar dem på pensionsklasser i enlighet med förut gifna antaganden,
så får man:

Första pensionsklassen.

•	1870	1880	1890
Tjenstehjon (grupp 2).......................................	7,700	7,000	10,000
Arbetare utan uppgifvet yrke (grupp 8)...............	30,800	42,200	53,900
» med » » ( » 4)...............	71,800	77,400	148,500
Arbetsförmän, bokhållare o. d. (grupperna 7, 8, 9)	14,700	20,400	30,300
Sjömän (grupp 11) ..........................................	7,000	9,800	13,100
Summa	132,600	156,800	255,800

63

Andra pensionsklassen.

	1870	1880	1890
Tjenstehjon (grupp 2)......................................	138,400	113,100	79,400
Arbetare utan uppgiftet yrke (grupp 3) ..............	15,900	24,100	31,900
Stattorpare (grupp 5) ......................................	35,500	34,700	37,400
Sjömän (grupp It) .........................................	7,600	9,700	13,100
Summa	197,400	181,600	161,800

Tredje pension sklassen (med försäkring6pligtig anställning).

Tjenstehjon (grupp 2) ............................... ..... Öfrige (grupperna 3—5 och 7—9)........................	1870	1880	1890
227,600 8,200	208,000 19,600	206,800 22,200
Summa	235,800	227,600	229,000

hvarvid siffrorna i tredje pensionsklassen endast afse qvinnor med försäkringspligtig
anställning (med inräknande, såsom nämn dt, af dem,
som äro mellan 15 och 18 års ålder).

Inalles hade man således följande antal män tillhörande yrken, som
räknas till de försäkringspligtiga:

1870..................... 330,000

1880.................... 338,400

1890.................... 417,600

och af dessa räknades till första pensionsklassens yrkesgrupper:

1870........................ 40,2 %

1880....................... 46,3 %

1890....................... 61,2 %

således både en stark tillökning af totalantalet till försäkringspligtiga
yrken hörande män och en betydande förskjutning åt den första pensionsklassen.

Deremot håller sig antalet qvinnor, som hafva försäkringspligtig
anställning, så godt som konstant, medan antalet hustrur utan anställ -

64

ning, öfver hvilka här ingen undersökning kunnat göras, naturligtvis
ökats i ungefär samma proportion som männens.

Den ofvan påpekade ökningen af antalet försäkringspligtige män
är visserligen till en del verklig, till en del dock endast skenbar. Den
proportionsvis starkaste tillökningen faller, såsom man vid en blick på
förestående tabell finner, på gruppen 4 eller »arbetare med uppgifvet
yrke». Under det denna grupp åren 1870 och 1880 utgjorde resp.
71,800 och 77,400, gick densamma år 1890 upp till 148,500, en ökning,
som ensam i och för sig är tillräcklig att förklara större delen af det
påpekade förhållandet. Denna starka tillökning af grupp 4 beror till
en del derpå att, såsom flera gånger blifvit framhållet, yrkesbeteckningen
i husförhörslängderna på senare tiden blifvit fullständigare och
mera detaljerad än förut, och att man vid den yrkesberäkning, som för
komiténs räkning utförts, iakttagit särskild noggranhet i detta afseende,
men till en del äfven på den omständigheten, att vid yrkesprickningen
till grupp 4 blifvit för år 1890 hänförda dels söner utan vidare yrkesbeteckning
till handtverkare på landet, som eljest ej haft något biträde,
dels äfven handtverkare i städerna, som icke haft biträden eller hemmavarande
söner öfver 15 år. Likaledes hafva grupperna 3 och 2 genom
medtagandet af hemmavarande vuxna söner och döttrar till arbetare och
handtverkare på landsbygden erhållit ett större antal personer i de yngre
åldrarne, än hvad eljest skulle blifvit händelsen.

I fråga om kassans framtida säkerhet kan detta sistnämnda förhållande
endast ega någon betydelse, derest antalet af dem, som i de
yngsta åldrarne tillhöra kassan, blifvit öfverskattadt, alldenstund det
naturligtvis för kassan är fördelaktigare, ju lägre den ålder är, vid
hvilken den försäkrade inträder i försäkringen. För att få någon föreställning
om förhållandena härvidlag har jag anstält en jemförelse med
motsvarande yrkesstatistik för Norge och Tyskland.

Statistiken för Norge gäller för år 1876 och finnes publicerad i
»Norges officielle statistik, Ny raskke, C. N:o 1 1882». Tänker man sig
nu för Norge en liknande försäkring som den här föreslagna genomförd,
skulle antalet manliga försäkrade — jfr 1. c. pag. 132 — i % af
befolkningen i motsvarande ålder och jemfördt med motsvarande svenska
siffror, blifva:

.Vide r.	Norge 1876.	Sverige 1890.
15—20............................	43,7 8 °/o	25,93 °/o
20—25............................	44,97	40,54
25 - 30.............................	34,54	41,46
30-35..............................	26,51	37,2 5
35-40..............................	22,21	32,93
C T J- Öl	19,51	29,30
45—55............................	17,61	24.13
55—f>5..............................	14,17	18,11

65

För Tyskland åter kan man ur de i »Denkschrift» meddelade data
beräkna följande %:

Ålder.	Tyskland 1882.	Sverige 1890.
15—30 ..........................	69,92 °/o	25,93 %
30-30..............................	58,81	40,91
30-40..........................	49.3 7	35,25
40 -50.............................	43,99	27,38
50—60.............................	37,03	31,2 7
60—70...........................	29,io	14,69

Båda dessa jemförelser med yrkesräkningar, som äro utförda med
betydligt större noggranhet än som varit möjligt med det svenska materialet,
visa framför allt, att antalet försäkrade i de yngsta åldrarne,
vid den svenska räkningen, icke blifvit öfverskattadt utan snarare tvärtom.
A ena sidan ligger häri en garanti för kassans framtida säkerhet, medan
det å andra sidan blifver tydligt, att de ofvan anförda siffrorna från
1870 och 1880 års folkräkningar äro mindre tillförlitliga än den senast
gjorda, som ligger till grund för kostnadsberäkningarne.

Äfven det påpekade förhållandet, att antalet försäkrade inom den
första pensionsklassen synes växa i proportion till den andra klassen,
är med de afgifter och pensionsvilkor, som blifvit valda, icke af beskaffenhet
att äfventyra kassans säkerhet, utan snarare tvärtom. Medan
det sålunda längre fram visar sig, att kassans Aktiva under de i komitéförslaget
gjorda förutsättningarna motsvara en konstant årsränta af

11,021,000 och dess Passiva 10,929,000 kronor, skulle motsvarande tal
blifva:

Activa............... 12,525,000 kronor

Passiva ............. 12,054,000 »

Öfverskott 471,000 kronor,

om alla de manliga försäkrade tillhörde den första pensionsklassen,
men

Activa.................... 8,350,000 kronor

Passiva ................. 8,677,000 »

Brist 327,000 kronor,

om de alla tillhörde den a,nära pensionsklassen.

Man kan häraf finna, dels att en fortgående förskjutning af de manliga
försäkrade åt den första pensionsklassen verkar till kassans för Nya

Avbet.-förn.-komitvns bet. II. r,

mån, dels äfven att mindre origtiglieter, beträffande den gjorda fördelningen
på de två pensionsklasserna, icke hafva större inflytande, än att
de fullkomligt ligga inom gränserna af det beräknade öfverskott af

92,000 kronor om året, som beräkningarne angifva (se kap. XXII).

Några beräkningar öfver inflytandet af hvad man skulle kunna kalla
avancements från den lägre till den högre pensionsklassen, äro naturligtvis
omöjliga att anställa med det gifna materialet.

K.\r. XIII.

Barnpensionerna.

Enligt komiténs förslag skola äkta barn under 15 års ålder efter
afliden försäkrad man åtnjuta en årlig pension till ett för hvarje barn
lika belopp, som jag vill kalla Bf.

Det statistiska material, som jag användt, återfinnes i statistiken
vid slutet af denna afhandling och är följande:

Barn i hela riket, emellan 0—15 år:

1) hvilkas fader lefver och är enkling . ............... 34,815,

2) » moder » » » enka.................................................. 68,775,

3) :» » » » :» ogift.................................................. 58,903,

4) för Indika hvarken fader eller moder uppgifvits....................... 14,798,

5) hvilka äro fosterbarn .......... 13,492,

6) )> » myndlingar ....................................................................... 129.

Jag skall nu försöka att med tillhjelp af dessa tal anställa en beräkning
af den ifrågavarande pensionskostnaden.

Jag förutsätter derföre först, att försäkringen redan vore i sitt
jemvigtsläge, och söker det sannolika antalet barn af den kategori, som
här afses.

Såsom äkta barn, hvilkas fader är död, bör då först och främst
räknas kategorien 2), der modern lefver och är enka, d. v. s. 68,775
barn. Kategorien 3), der modern är ogift och barnen således oäkta,
faller deremot bort. Hvad gruppen 4) angår, är det klart, att här
äfven inräknats barn, som äro oäkta, och hvilkas moder aflidit. Emellertid
torde antalet dylika barn, enär modern nog i regeln varit ung,
vara ganska ringa. Antager man, att förhållandet mellan de äkta och
oäkta är detsamma som vid kategorierna 1), 2) och 3) är fallet, skulle
förhållandet vara som 103,590 till 58,903 d. v. s. de oäkta barnens

67

antal skulle vara ungefär ''/, af hela antalet eller 4,933, så att de äkta
barnens antal skulle blifva 9,865. För säkerhetens skull bär lag- höft
detta tal till 11,000. Af kategorien 5) - och 6), som är så''obetydlig,
att den kan sammanslås med 5) — är deremot antagligen större
delen oäkta barn. Jag har likväl antagit, att jemnt hälften af de båda
giupperna 5) och 6) äro äkta barn, således 6,811 stycken.

Man skulle på detta sätt erhålla antalet äkta barn, livilkas fader är
död — 86,586.

äl a1ntalet 30-åringar, som inbegripas under försäkringen.
138,82o, medan antalet personer af samma ålder inom befolkningen i
dess helhet utgör 347,130, så att de förstnämndas antal är så godt
soni jemn t 40 % af hela befolkningen. Man kan derföre antaga att,
da försäkringen nått sitt jemvigtsläge, den skall omfatta lika stor del
af det nyss funna antalet barn eller 34,634. Jag har likväl för säkerhetens
skull höjt detta tal till 36,000.

Jag har således förutsatt, att försäkringen, då den nått sitt jemvigtsläge,
hvilket i detta fall för säkerhetens skull antagits inträffa ref
20 år’ ?ka11’ °m befolkningens tillväxt lemnas åsido, omfatta

36,000 barn med. en årlig pension af Bf kronor; och med hänsyn till
att de försäkrade i början ej äro äldre än 55 år har jag vid beräkningen
af kostnadens kapitalvärde trott mig kunna antaga, att antalet pensionerade
barn vid första årets slut uppgår till J8, vid andra årets slut
till _ fn, o s v. af det slutliga antalet, i följd hvaraf totalkostnadens
kapitalvärde kan beräknas till

i-q

A • 36,000 . Bf . q

(q-iy

der

1,035,

eller om sagda kapitalvärde betecknas med Ktb)

K<$

756,500

Bf kronor.

Jag bär äfven beräknat kapitalvärdet åt en årlig pension af B
kionor till oäkta barn efter afliden försäkrad moder. Att finna något
plausibel! antagande öfver dylika barns antal är på grund af materialets
beskaffenhet icke lätt. Jag har för detta ändamål först undersökt
förhållandena vid den kommunala fattigvården. Man finner då af Statistlskf
Centralbyråns berättelser för år 1890, att antalet direkt understödda
föräldralösa äkta barn utgjorde 5,065 och antalet oäkta moderlösa
barn af samma kategori 3,538. Totalantalet föräldralösa barn torde
enligt de^ ofvan angå fn a siffrorna väl icke öfverstiga 20,000 för hela
riket. Då antalet af fattigvården understödda oäkta barn i förhållande
till alla sådana säkerligen är större än för de äkta barnen, uppskattar
man helt visst icke de moderlösa oäkta barnens antal för lågt
om man antager det lill

68

20,000 • — omkring 14,000,

hvarvid jag till ytterligare säkerhet antagit dem alla tillhöra den kategori,
som här är i fråga.

På samma sätt som ofvan befinnes då det sökta kapitalvärdet

vara

K

Slutligen har jag äfven beräknat kapitalvärdet af en pension af
Bm kronor till barn, hvilkas fader lefver och är enkling, till

K($ = 294,000 . B„, kronor.

Kap. XIV.

Hustrurnas pensionsrätt.

Då inom komitén jemväl den meningen varit uttalad, att pensionsinrättningen
icke skulle omfatta de hustrur, som sakna försäkringspligtig
anställning, har jag äfven ansett mig böra särskildt beräkna den
kostnad, som svarar mot dessa hustrurs pensionsrätt.

Angående de hustrur, som redan vid försäkringens början förefinnas,
är beräkningen jemförelsevis enkel. Man har nämligen endast

att multiplicera antalet sådana hustrur med de tal Q,n och C\M som svara
mot medelåldern för åldersgruppen. För den konstanta delen af pensionen
får man sålunda:

Å 1 (1 e r.	Antal.	Qm	Produkt.
18—20 .................................	1,032	1,0717	1,700
20—25 .................................	14,321	1,8580	26,600
25—30 .................................	31,014	2,1860	67,800 |
30-35 .................................	33,526	2,5921	86,900
35—40 .................................	29.050	3,0358	88,200
40—45 .................................	24,354	3,4740	84,600
45-50 .................................	19,723	3,8175	75,300
50—55 .................................	15,688	3,9257	61,600
i		Summa	492,700

69

så att motsvarande kapitalvärde blifver

492,700 . k(l kronor. •>

För den variabla delen af pensionen erhålles på motsvarande sätt:

Ålder.	Antal.		Produkt.
18-20 .................................	1,032	58,027	59,900
20-25 .................................	14,321	60,454	865,800
25-30 .................................	31,014	63,47 2	1,968,500
30-35 .................................	33,526	65,281	2,188,600
35-40 .................................	29,050	65,044	1,889,600
40 -45 .................................	24,354	62,295	1,517,100
45—50 .................................	19,723	56,341	1,111,300
50-55 .................................	15,688	46,984	737,100
-		Summa	10,337,900

Motsvarande kapitalvärde är alltså

10,337,900 . v° kronor.

För att kunna beräkna kapitalvärdet af pensionsrätten för dem,
som framdeles gifta sig och sålunda skulle utträda ur försäkringen, är
det först nödigt att ur tabellen i kap. VIII öfver försäkrade qvinnor
härleda förhållandet mellan qvinnor utan försäkringspligtig anställning"
till alla försäkrade qvinnor. Kallas detta förhållande vid åldern m för
frm, har man

Ålder in	n	Ålder in	^in	Ålder in	C
1872	0,0 2 6 4	2572	0,3688	327*	0,6024
1972	0,0528	2672	0,4105	3372	0,6138
207s	0,0859	277*	0,4488	347*	0,6336 I
2172	0,1251.	2872	0,4819	357*	0,6460
227z	0,1704	29‘/a	0,5148	3672	0,6616
2372	0,2631	30Va	0,5495	3772	0,6751
2472	0,3071	3172	0,5776	3872	0,6848

Vid högre åldrar är Gm i det närmaste konstant.

70

År nu Am antalet icke invalida qvinnor vid m års ålder, så äro
G^ Am af dem i den ställning, som här afses, och vid m + 1 års ålder
har man dels det antal, som blifvit qvar efter ett år af de Gm Am, som

A.

G ,n A

m ^-rn + ll

dels äfven

tillhörde föregående årsklass, eller Gm A„
dem, som af de ogifta i föregående årsklass under året gift sig, eller

A

gm (1 — Gm) Am '' q*--, der gm betyder sannolikheten för en qvinna iför säkringspligtig

anställning af m års ålder att under det följande året i
följd af äktenskap utträda ur försäkringen, så att man får

hvarur följer

Gm+-\ G.m Am+j “t gm (1 Gin''j A

m+li

G,

9«

m + 1

1 — G

G„

Med tillhjelp af denna formel har följande tabell, efter en enkel
utjemning, blifvit beräknad:

Ålder.	9m	Ålder.	9 m	Ålder.	9m
18''/ä	0,027	25*/«	0,07 3	3272	0,046
19‘/s	0,035	26 V.	0,064	3372	0,038
20‘/2	0,043	27‘/a	0,0 63	347*	0,043
21 ‘A	0,069	28''/*	0,065	357a	0,040
22V2	0,075	29*/2	0,066	367a	0,039
23*/s	0,08 7	30''/2	0,064	377/2	0,031
241/*	0,0 7 2	31''/*	0,050	387a	0,000

så att gm för högre åldrar än 38 år blifvit satt — 0.

Med dessa tal gm kan man nu beräkna det antal qvinnor af hvarje
ålder, som årligen i följd af äktenskap utträda ur försäkringspligtig
anställning, och är det vid den beräkningen tillräckligt noggrant att
sammandraga i åldersgrupper, såsom förut vid flera tillfällen blifvit
gjordt, och använda motsvarande medelvärde på gm. På sådant sätt
erliålles följande tabell öfver antalet årligen på grund af äktenskap utträdande
qvinnor af olika åldrar:

71

Å 1 d o r.	Antal för- I säkrings- j pligtiga qvinnor.	!hu	C ] Årligen i följd af äkton-i skap utträ-dande qvinnor.
18-20 .................................	24,848	0,031	770
M» 0 1 M> C''	59,143	0,069	O ce
25-30 .................................	39,004	0.0G0	2,574
30-35 .................................	23,009	0,048	1,104
35-40 .................................	14,247 ;	0,022	313
		Summa	8,842

Af dessa sålunda genom äktenskapet ur försäkringspligtig anställning
utträdande qvinnor hafva de, som öfverskridit 23 års ålder, vid
äktenskapets • ingående i regel hunnit förvärfva sig rätten till miniraipensionen,
och deras rätt derutöfver representeras derföre af den följande
ökningen. För de öfriga delas för enkelhetens skull pensionsrätten
i två delar, den ena afseende den framtida veckoökningen, den
andra innefattande beloppet af den pension, som redan skulle hafva
förvärfvats, om ej karenstiden funnits.

Beräkningen af rätten till veckoökningen af pensionen ställer sig
på följande sätt, der jag äfven för de yngsta åldrarne an vän dt talen

livilket förfarande visserligen icke är alldeles exakt men så nära
lägligt, att man här kan bortse från det obetydliga fel, som begås:

A 1 d e r.	^Antal årligen utträdande	1 R,n	Produkt.
18—20 .................................	770	57,7 93	44,500
20-25 .................................	4,081	i 60,222	245,765
25-30 .................................	2,574	63,242	162,785
30-35 .................................	1,104	65,07 7	71,845
35-40 .................................	313	65,054	20,362
		Summa	545,257

så att den årliga tillväxten af denna förbindelse representeras af
545,257 . v° och kapitalvärdet således blifver

15,849,000 . v" kronor.

72

För dem, som gifta sig, innan de hnnnit tillbringa den föreskrifna
karenstiden inom försäkringen, kan man särskildt beräkna värdet af
rätten till den pension, de skulle fått, om ingen karenstid funnits, på
följande sätt. Antalet årligen i försäkringen inträdande beräknas till
12,960 vid en inträdesålder af knappt 19 år, och då af dessa, enligt
tabellen öfver Gm, ungefär inne, representeras dehna förbindelse af en årsränta till ett belopp
af ungefär

3,240 '' R19 • k q kronor
och således dess kapitalvärde

157,300 • kq kronor.

Slutligen måste från dessa poster afdragas den vinst, kassan gör
derigenom, att hustrur på samma gång som männen i förtid utträda ur
försäkringen. Under samma förutsättningar som i föregående kapitel
göres beräkningen på följande sätt:

Ålder.	Antal.	2% deraf.	Rm	Produkt.
25-30 .....................,...........	31,014	620	63,242	39,209
30-35 ..............................	33,526	671	65,077	43,667
35—40 .................................	29,050	581	65,054	37,797
40—45 ................................	24,354''	487	62,727	30,549
Öl i Öl o	19,723	394	57,649	22,675
50—55 .................................	15,688	314	49.536	15,554
			Summa	189,451

och således motsvarande kapitalvärde

5,506,800 ■ v° kronor.

De icke försäkringspligtiga hustrurnas pensionsrätt representeras
således i det närmaste af följande poster:
pensionens konstanta del

för de nu gifta ........................................... 492,700 * kQ

pensionens variabla del

för de nu gifta ................................................................... 10,337,900 • v°

pensionens konstanta del

för de i framtiden gifta (approx.) ......... 157,300 • kQ

pensionens variabla del

för de i framtiden gifta (approx.) ................................ 15,849,000 * v°

Summa 650,000 * kQ 4- 26,186,900 ’ v°

73

hvarifrån afgår vinsten

på utträde af annan orsak ............................................ 5,506,800 * v„

så att hustrurnas pensionsrätt enligt komitéförslaget

representeras af kapitalet..................Kh — 650,000 • kQ 4- 20,680,000 • vu

Vill man deremot garantera dessa hustrur åtminstone minimipensionen,
som är kQ + 5 v0 kronor, så betyder detta uppenbarligen

för de nu gifta ................................................. 492,700 ■ kQ 4- 2,463,500 • v°

för de i framtiden gifta................................ 157,300 • kQ 4- 786,500 • v°

eller tillsammans.......................................K\ — 650,000 • kQ 4- 3,250,000 • v*

Kap. XV.

Afgiftsförlust under sjukdom.

Enligt komiténs förslag skall försäkringspligtig, som af sjukdom
hindras att förtjena sitt uppehälle, ega räkna sig sjukdomstiden
till godo, såsom om afgifter under de hela kalenderveckor, sjukdomen
varat, för honom erlagts. För att vinna kännedom om det inflytande,
detta stadgande kan ega på de föregående beräkningarne, måste man
veta, huru många sjukdomsdagar årligen falla på en försäkrad af uppgifven
ålder. Enligt Heyms tabeller, som lagts till grund för de tyska
beräkningarne och hvilka återgifvas i regeringens »Denkschrift», har
man för nedanstående åldrar följande antal genomlefda sjukdomsdagar.

Ålder.	Antal sjukdagar.	Ålder.	Antal sjukdagar.
20	5,9	50	8,9
30	5,3	60	17,1
40	7,2	65	22,8

1884 års komité (Betänkande III, 6, pag. 66) har funnit, att i
medeltal för alla af densamma undersökta kassor

å landsbygden för män 5,5 för qvinnor 5,3
, i städerna » » 5,3 » j> 5,9

sjukdagar komma på hvarje delegare.

Dessa nu anförda siffror äro tillräckliga att visa, att genom nämnda
stadgande i medeltal knappt en veckoafgift om året kommer att bort -

74

falla. Betänker man dessutom, att för vissa klasser af försäkrade, t. ex.
tjenstehjon, sjömän m. fl., en kortare sjukdomstid icke vållar afbrott i
lönebetalningen, är man alldeles tillräckligt försigtig, om man antager,
att under ett år ej 52, utan 51 veckoafgifter erläggas, d. v. s. å t i följd
af sjukdom i medeltal omkring 2 % af afgifterna bortfalla.

Kap. XVI.

t

Begrafningshj elp.

Då det inom komitén äfven varit föreslaget att bereda de försäkrade
förmånen af begrafningshjelp, vill jag här äfven anföra resultaten
af några beräkningar, som jag för detta ändamål utfört.

Om man antager, att denna begrafningshjelp för hvarje försäkrad
man vid hans död utgår med ett belopp af DM kronor, utan att fästa
något afseende å karenstiden, och utför räkningen efter samma principer
som förut i liknande fall, d. v. s. med 3 Va % räntefot och de 17
engelska kompagniernas dödlighetstabell, befinnes kassan derigenom
erhålla en förbindelse af ett kapitalvärde af i rundt tal

250,000 • Dm kronor.

Men då dödligheten enligt sagda tabell väsentligt öfverstiger dödligheten
enligt Statistiska Centralbyråns tabeller, har jag med full trygghet
kunnat minska detta resultat med 10 % och sålunda fått

KMd == 225,000 ■ Du kronor.

För qvinnorna har jag antagit samma siffra:

KS = 225,000 ■ DQ kronor.

Kap. XVII.

Försäkringens Aktiva och Passiva enligt komitéförslaget.

För de följande beräkningarnes skull vill jag redan i detta kapitel
sammanställa en del af de vunna resultaten, tillämpade på komiténs
förslag. Först och främst beräkna vi då kassans Aktiva utan afseende
på det statsbidrag, komitén föreslagit. De enskilda posterna i denna

summa utgöra vissa ur de gifua formlerna härledda kapitalvärden, och
räntan på dessa kapitalvärden, beräknad efter 3 7. %, utgör då den
stadigvarande årsinkomst från och med försäkringens början, som motsvarar
de verkliga inkomsternas värde. På liknande sätt förhåller det
sig med kassans Passiva, som äfven uttryckas i kapitalvärden och genom
konstanta årsräntor, oaktadt utgifterna i verkligheten äro långt ifrån
konstanta.

Afgifternas kapitalvärden och motsvarande konstanta årsinkomster.

Enligt komitéförslaget utgå afgifterna med 50 öre i veckan i första
pensionsklassen och med 30 resp. 20 öre i andra och tredje pensionsklasserna.
Då nu med afseende å sjukdomstiden 51 afgiftsveckor skulle
räknas på året, äro således årsafgifterna i hvar och en af de tre pensionsklasserna
resp.

25,50, 15,30 och 10,20 kronor.

Enligt kap. XI är kapitalvärdet af årsafgifter, som till ett belopp
aM erläggas af alla manliga försäkrade, med afdrag af den i kap. XII
funna korrektionen för öfvergång till annat yrke:

(13,839,000 — 2,144,200) ■ a„\
för afgifter från första pensionsklassen åter:

(8,553,700 — 1,072,100) • a,
och för qvinnor i försäkringspligtig anställning:

(6,919,500 — 1,072,100) • aQ
eller tillsammans, då här av— 15,30; a, = aQ= 10,20:

211,737,000 — 32,806,000 +

+ 87,248,000 — 10,935,000 +

+ 70,579,000 — 10,935,000 =

= 369,564,000 — 54,676,000 =

== Ka — 314,888,000 kronor

och således den deremot svarande konstanta årsinkomsten, som afgifterna
representera:

liA— 11,021,000 kronor,

så att arbetsgifvarnes och de försäkrades bidrag motsvara hvartdera

76

5,510,500 kronor årligen. I verkligheten utgå de vid försäkringens
början med

5.637.000 kronor i första pensionsklassen,

1.941.000 )> i andra » och

1.913.000 » i tredje »

eller tillsammans 9,491,000 kronor och växa efter — se kap. XXII —
45 års förlopp till omkring 113/4 millioner kronor, bortsedt från det
inflytande, befolkningens tillväxt kan komma att utöfva.

Passiva eller kapitalvärdena af peiisionsförMndelserna och deremot
svarande konstanta årsräntor.

Komitéförslaget innebär, att pensionerna bestå af en konstant del,
som är lika för alla och utgör 50 kronor, samt en variabel del, som
är proportionel mot de erlagda eller tillgodoräknade afgifternas antal
och utgör

för första pensionsklassen 10 öre för hvarje veckoafgift,

» andra " 5 i> )> » »

» tredje » 2 » » » »

Kapitalvärdet för den konstanta delen af pensionerna erhålles ur
formeln för Kk i kap. X, om man sätter k — 50 kronor, och blifver således

167,359,000 kronor.

För att få kapitalvärdena för den variabla delen af pensionen, användas
formlerna för K°, Kl1 och K''n der man räknar året till 52
veckor — mot 51 afgifter svara 52 veckoökningar af pensionen —:

v° — 1,04; vM = 1,50; tö = 2,60 kronor

och man får, med afdrag af den i kap. XII beräknade vinsten, kapitalvärdet
att blifva:

(95,229,900 — 18,321,600) • v° +

4- (46,259,700 — 9,160,800) • vM 4
4 (29,323,700 — 4,580,400) • y1
eller om värdena på v insättas:

99,039,000 — 19,054,000 4
4 72,165,000 — 14,291,000 4
4 76,242,000 — 11,909,000 —

= 247,446,000 — 45,254,000 =

= 202,192,000 kronor.

77

Adderas denna summa till den föregående, erhålles kapitalvärdet
Kft af alla invalidpensionerna:

K''f) = 369,551,000 kronor

och således den konstanta årsränta, som motsvarar invalidpensioneringen:

Rty — 12,934,000 kronor.

Härtill kommer nu pensioneringen af faderlösa barn under 15 års
ålder, och hvars kapitalvärde beräknades i kap. XIII. Sättes här enligt
komitéförslaget barnpensionens belopp Bf = 30 kronor, är kapitalvärdet
af hela denna pensioneringsskyldighet

KP — 22,695,000 kronor
och motsvarande konstanta årsränta

EP = 794,000 kronor.

Läggas dessa summor till K$ och Rty, finner man, att hela den pensionering,
komitéförslaget innebär, representeras af ett kapitalvärde af

K,, — 392,246,000 kronor,

eller af en stadigvarande — ej i verkligheten konstant — årlig utgift af

R,, — 13,728,000 kronor.

Pensioneringsskyldiglieten öfverskjuter således med ett kapitalvärde
af

Ks — 77,358,000 kronor
och med en konstant årsutgift af

Rs = 2,707,000 kronor

motsvarande värden af årsafgifterna, hvilken brist enligt förslaget skall
täckas genom statsbidraget och derföre här försetts med index S.

Kap. XVIII.

Den nuvarande generationens förhållande till försäkringen.

Statsbidragets betydelse.

Man har i det föregående kapitlet sett, att de pensionsafgifter, som
blifvit, bestämda, icke äro tillräckliga att täcka kassans Passiva, utan
att eu brist uppkommer, hvars kapitalvärde befans utgöra 77,358,000
kronor, svarande mot en konstant årsränta af 2,707,000 kronor.

78

Hufvudsakligen beror detta förhållande på, att den nuvarande generationen
medtages pa samma vilkor, som de framtida försäkrade, men äfven
på den omständigheten, att de försäkrade, som tidigare än eljest, genom
öfvergång till andra yrken, utträda ur försäkringen, få behålla sina en
gång förvärfvade rättigheter utan afkortning.

Man kan inse detta genom att utgå från den förutsättningen, att
kassan endast toge emot sådana försäkrade, som inträdde i försäkringspligtigt
yrke i de yngsta åldrarne, således mellan 18 och 20 år.

Enligt det föregående fördela sig de 81,050 personer, som årligen
inträda i kassan på följande sätt på de tre pensionsklasserna:

9,269 i den första pensionsklassen,

14,887 i första och andra pensionsklasserna,
och 16,163 i den tredje pensionsklassen.

Antager man nu, att inträdesåldern vore 20 år — hvilken är något högre
än den verkliga —, så erfordras kännedomen af följande qvantiteter:

p,() eller kapitalvärdet af en invaliditetspension af en krona för en
nu 20-årig person, med iakttagande af en 5-årig karenstid.
Enligt kap. VIII är j.,n — 1,72;

. eller kapitalvärdet af en dylik pension, som växer med en krona
om året; man har f — 58,73;

V 20

tr„() eller kapitalvärdet af en årsafgift af en krona om året, tills
invaliditet inträder; o,„ befinnes enligt kap. IX vara = 19,it;

cd" eller kapitalvärdet af en dylik årsafgift för en qvinna, tills hon
ingår i äktenskap och samtidigt uppgifver den försäkringspligtiga
anställningen. Detta värde har särskilt beräknats till 9,80.

Genom inträdet af de ofvan anförda antalen nya försäkrade får
kassan då årligen en tillökning i sina Aktiva, hvars kapitalvärde i olika
fall är följande:

för den för klasserna I och II gemensamma årsafgiften 15,30:

14,887 • 15,30 • 19,n = 4,353,000 kronor;

för den med 10,20 Överskjutande afgiften i klass I:

9,269 • 10,20 • 19,n = 1,807,000 kronor;

samt för afgiften 10,20 i klass III: 16,163 ’ 10,20''9,80 = 1,616,000 kronor,
och således tillsammans:

om året.

7,776,000 kronor

79

Deremot får kassan årligen en tillökning i sina förbindelser eller
Passiva af följande belopp:

för pensionernas konstanta del af 50 kronor:

31,050''50 • 1,72 = 2,670,000 kronor;

för den för alla tre klasserna gemensamma årliga ökningen i pensionen,
1,04 kronor: 31,050 • 1,04 • 58,73 = 1,896,000 kronor;

för den del af den variabla delen af pensionen, som är gemensam
för de manliga försäkrade utöfver föregående:

14,887 • 1,56 • 58,73 = 1,364,000 kronor;

för den ytterligare tillökningen af pensitmen i klass I:

9,269 • 2,60 • 58,73 = 1,415,000 kronor;

för barnpensioneringen, uppskattad till hälften af det i föregående
kapitel uppgifna belopp: 397,000 kronor, eller tillsammans:

7,742,000 kronor.

Man Annor genom jemförelse mellan de båda sålunda funna summorna,
att afgifterna skulle varit tillräckliga att bära hela försäkringskostnaden,
om man af den nuvarande generationen endast tagit med

dem, som ärt» omkring 18—22 år gamla, eller om man för dem, som
äro äldre, endast medgifvit sådana pensionsvilkor, som svara mot deras
avgifter. Något statsbidrag hade i sådant fall, utom för förvaltningen,
icke varit erforderligt.

Man kommer naturligtvis till ett liknande resultat, om man utgår
från de i kapp. X och XI gifna kapitalvärdena af pensioneringen och
afgifterna för den framtida generationen. Man finner dervid ur kap. X:

för k = 50 kronor
v° — 1,04 ))

VM = 1,56 )>

v'' — 2,60 ))

K/ramU = 74,825,000 4- 54,234,000 4- 38,961,000 4- 41,020,000 =
= 209,040,000 kronor

och således, om man dertill lägger barnpensioneringens ofvan antagna
värde:

Passiva = 220,388,000 kronor.

80

För den framtida generationens afgifter får man enligt kap. XI,
och då 16,163 qvinnor årligen inträda i försäkringen i en ålder af
omkring 19 år, för hvilken ålder a" = 10,07:

Aktiva = 8,388,600 • 15,30 + 5,155,600 ■ 10,20 +

16,163 ■ 10,o~ ■ 10,2o =

+ 0,035

= 228,348,000 kronor

eller nära lika stort som det för Passiva funna beloppet.

Då jag nu vid dessa beräkningar vidare utgått från den förutsättningen,
att de, som inträda'' i försäkringen, qvarstanna i densamma tills
de blifva invalider eller aflida, och då kassan äfven derigenom, att detta
i verkligheten icke inträffar, lider en förlust, hvilken enligt föregående
kapitel har ett kapitalvärde af

54,676,000 — 45,254,000 = 9,422,000 kronor,

så följer, att det statsbidrag, som skall täcka den i början af kapitlet
omnämnda skilnaden mellan pensioneringskostnaden och afgifternas värde,
ej endast har den betydelse, att det möjliggör den nuvarande generationens
intill 55 års ålder intagande i försäkringen på samma vilkor som framtida
försäkrade, utan äfven, att de, som utträda ur försäkringen för att
öfvergå till icke försäkringspligtiga yrken, kunna bibehålla sin en gång förvärfvade
pensionsrätt, utan att de i försäkringen qvarstående deraf betungas.

Kap. XIX.

Pensionskostnadens fördelning på afgifterna.

Det är af särskildt intresse att undersöka, huru kostnaden för
pensioneringen fördelas på de särskilda afgifterna, eller, med andra ord,
hvad den försäkrade betalar genom sin afgift, och huruvida den gjorda
fördelningen kan anses rättvis.

Enligt hvad som i föregående kapitel blifvit, sagd! angående den
nuvarande generationens ställning inom försäkringen, kan det härvidlag
endast handla om de nyinträdande.

Sysselsätter man sig då först med de manliga försäkrade, så liar
man förut funnit, att inträdesåldern i medeltal är 18,6 för den andra

81

och 19,8 för den första pensionsklassen. För en ålder af in — 18,6 år
har man

Qm — l,fi52; ? " = 57,75; am = 19,38

och för in — 19,8:

Qm = 1,711; «"• = 58,59; am = 19,15.

Årsafgiften för en nyinträdande manlig försäkrad, motsvarande en
invaliditetspension af k kronor med en årlig tillökning af v kronor, blir
då i den andra pensionsklassen:

Afsj, = 0,08524 • kj, + 2,9799 • vM
och i den första pensionsklassen:

A''i9''8 = 0,08935 • kt + 3,0595 • yi

Antager man nu, att alla en gång varit i den andra pensionsklassen,
får man för

kM = ki 50 kronor; vM — v, = 2,60 kronor
följande fördelning af kostnaden:

Pensionsklass

o , . . I II

Arsafgift för 50 kronors pension 4,26 4,26

" » 5 öres veckoökning 7,75 7,75

» » 5 » » i Klass 1.7,95

» y> hustru och barnpensionering 5,54 3,29

Total årsafgift 25,so 15,30

så att ungefär en femtedel af de manliga försäkrades arsafgift är beräknad
för hustru- och barnpensioneringen, och de öfriga fyra femtedelarne äro
af sedda att bereda dem sjelf ve pension.

Vid första påseende kunde det förefalla, som om den första pensionsklassen
i sagda afseende blifvit för hårdt belastad, alldenstund ju
hustru- och barnpensionerna äro desamma i båda klasserna. Men då
man betänker, att af 250,000 män i första pensionsklassen mellan 18
och 70 års ålder icke mindre än 145,000, eller 58 %, äro gifta, under det
att af de 140,000, som tillhöra andra klassen, endast 56,000, eller 40%,
äro gifta, så finner man, att fördelningen blifvit gjord så rättvist som
det varit möjligt, utan att rubba slutsiffrornas enkla och för minnet
beqväma beskaffenhet.

För att vidare finna, huru stor del af hustru- och barnpensioneringen
genom de manliga försäkrades utgifter bestrides, är det enklast att
taga hänsyn till den form, under hvilken det erforderliga statsbidraget
skall utgå, och hvartill jag längre fram återkommer, nemligen att genom
statsbidraget för alla försäkrade pensionernas veckoökning af 2 öre skall

Nya Avbet.-fars.-horn i tenn hot. 11.

82

ersättas. Enligt kap. XIV representerar då hustrupensioneringen för
kassan — alldenstund v° bestrides genom statsbidraget — ett belopp af

650,000 '' kQ kronor. Barnpensioneringeu åter har enligt kap. XIII ett
kapitalvärde af 756,500 • Bf kronor. Sättes nu

kq — 50 och Bf — 30 kronor,

erhålles kap.-värdet af kassans hustrupensionering: 32,500,000
» » » barnpensionering: 22,695,000

Summa 55,195,000 kronor.

Till täckande af detta belopp utgår i den första pensionsklassen en årsafgift
af 5,54 kronor och i den andra af 3,29 kronor. Enligt kapp. XI
och XII blifva dessa afgifters kapitalvärden:

3,29 • [13,830,000 — 2,144,200] = 38,473,000 kronor

[5,54 — 3,29] • [8,553,700 — 1,072,100] = 16,834,000 »

Summa 55,307,000 kronor
eller så godt som alldeles samma summa.

Man finner således häraf, att den hustru- och barnpensionering, som
åligger kassan, till fullo betäckes genom den ofvannämnda femtedelen af de
manliga försäkrades afgifter.

Kap. XX.

De försäkrades framtida fördelning i åldersklasser.

För att vinna en föreställning om pensionsfondens och statsbidragets
belopp vid olika tider äfvensom om medelbeloppen af de pensioner,
som en gång komma att beviljas, m. in., är det vigtigt att
beräkna den framtida fördelningen af de försäkrade i åldersklasser
under de förutsättningar, som lagts till grund för beräkningarne. Jag
går nu att redogöra för resultaten af de kalkyler, jag i sådant syfte
an stält.

Betecknar um sannolikheten för en försäkrad af m års ålder att
af annan orsak än iråkad invaliditet utträda ur försäkringen inom loppet
af ett år, hafva vi i Kap. XII antagit, att um — 0,02 för alla värden
på m från och med m = 25 till och med m — 54, och att för öfriga
värden på m um är = 0. Ur talen um kan man derpå beräkna vissa
tal, som jag vill beteckna med Z7m, och hvilka angifva, huru stor del
af de försäkrade vid åldern m redan lemnat försäkringen, och erhållas
dessa tal genom den lätt bevisade formeln

U,n+\ — (1 - Um) Um + Um.

83

I följande tabell meddelas talen 1 — Um h vilka — se kap. VII —
motsvara talen

med deras tillhjelp har jag ur den i kap. VI meddelade invaliditetstabellen
beräknat talen

Au — TT A • A» _ _ Au .

-å-xm ^ m > -^xin J-Xm ^xm j

der således A°m och A", angifva, huru många aktiva af sammanlagdt Am
personer vid åldern in år och under antagande att de alla vid 20 års
ålder till ett antal af 72,148 ingått i försäkringen i densamma qvarstå,
resp. ur densamma utträdt:

m	i -um	A °	Au	m	i-um	a:	A11 J-Xm
20	1,00000	72,148	0	40	0,73857	44,823	15,866
25	1,00000	69,459	0	41	0,72380	43,411	16,565
26	0,98000	67,522	1,378	42	0,70932	42,020	17,220
27	0,96010	65,629	2,706	43	0,69513	40,650	17,828
28	0,94119	63,789	3,986	44	0,68123	39,296	18,388
29	0,92237	61,997	5,218	45	0,66761	37,956	18,899
30	0,90392	60,254	6,405	46	0,05426	36,626	19,355
31	0,88584	58,555	7,546	47	0,64117	35,303	19,757
32	0,86812	56,898	8,644	48	0,62835	33,981	20,099
33	0,85076	55,280	9,697	49	0,61578	32,657	20.377
34	0,83374	53,700	10,709	50	0,60346	31,329	20,585
35	0,81707	52,157	11,677	51	0,59139	29,992	20,722
36	0,80073	50,649	12,604	52	0,57956	28,647	20,781
37	0,78471	49,194	13,457	53	0,56797	27,292	20.759
38	0,76902	47,700	14,327	54	0,55661	25,924	20,651
39	0,75364	46,253	15,120	55	0,54548	24,543	20,450

och för högre åldrar, alldenstund för dessa Um är konstant = 0,45452:

1 in	A 0 -n-m	AU ■£*-m	"	A 0	K
56	23,619	19,680	64	13,670	11,390
'' 57	22,628	18,855	65	12,142	10,118
58	21,567	17,971	66	10,580	8,816
59	20,432	17,024	67	9,008	7,505
60	19.219	16,014	68	7,488	6,240
1 G1	17,922	14,952	69	6,059	5,049
62	16,574	13,810	70	4,748	3,957
63	15,151	12,625	—	—	— |

Vid 55 års ålder hafva således omkring 45 proc. af dem, som från
början inträdt i försäkringen, lemnat densamma för att öfvergå till icke
försäkringspligtiga yrken.

Ur talen A°m får man derefter för femårsgrupper efter ålder, motsvarande
^4 oo = 72,148:

Å1 d e r.	v A 0	Ålder.	2A°
25—SO ...................	323,792	50-55.....................	139,791
30—35.....................	280,639	55—60.....................	110,127
35-40...................	242,286	60—65....................	78,998
40—45.....................	206,767	65—70 ....................	41,580
45—50.....................	173,210

För m — 2472, d. v. s. mellan 24 och 25 års ålder, har man ett
antal försäkrade enligt Kap- V af 29,858 personer samt A-2U — 69,735.
Reducerar man de nyss funna talen genom att multiplicera dessa med

29,858

69,735’

får man de antal, som nämnda ålders grupper efter 45 år skulle komma att
innehålla, under förutsättning att emellan 24 och 25 års ålder alltid
funnos 29,858 försäkrade, att folkmängden förblefve konstant, och att i
öfrigt de gjorda antagandena skulle fortfara att eg a giltighet. Om man
vidare antager, att förhållandena mellan 18—25 år förblifva såsom vid

85

försäkringens början, skulle man således, då kassan nått sitt jemvigtsläge,
få följande åldersfördelning:

A l d e r.	Antal.	A 1 d e r.	Antal.
18—25.....................	193,160	45—50.....................	74,160
25-30.....................	138.640	50—55.....................	59,850
30—35....................	120,160	55—60....................	47,150
35-40.....................	103,740	60-65.....................	33,820
40—45....................	88,530	65—70.....................	17,800

eller tillsammans 877,010 personer.

Medan man således, om vi använda runda tal, vid försäkringens
början har emellan 18—55 år

704,200 försäkrade,

fördelade på följande sätt:

första pensionsklassen............................................ 221,100

andra >; 126,800

tredje » 356,300

och af tredje pensionsklassen:

qvinnor med försäkringspligtig anställning ... 187,600
» utan » » ... 168,700

samt mellan 18—70 år:

första pensionsklassen........................................... 249,500

andra » 140,500

tredje » 398,900

och af tredje pensionsklassen:

qvinnor med försäkringspligtig anställning ... 199,400
» utan » » 199,500

eller tillsammans

788,900 personer,

så skulle man efter 45 års förlopp hafva inalles

877,000 försäkrade.

86

Om dessa antagas fördelade såsom de 788,900, som nu äro emellan
18—70 år, skulle man få:

i första pensionsklassen .................................

i andra » ..................................

i tredje » ..........................>.......

och af tredje pensionsklassen:

qvinnor med försäkringspligtig anställning
» utan » »

277,400

156,200

443,500

221,700

221,800.

Sådana personer, som lemnat försäkringen, men ännu icke träffats
af invaliditet eller uppnått 70 års ålder, finnas vid samma tidpunkt till
ett antal af

255,200 personer.

Kap. XXI.

Medelpensionsbelopp. Slutliga pensionskostnaden.

Ej blott för uppskattningen af pensionsfondens tillväxt och slutliga
belopp utan äfven i och för sig torde kännedomen om den ålder,
vid hvilken de försäkrade i medeltal erhålla pension, äfvensom om
pensionsbeloppens storlek i olika fall m. m. d. hafva vigt och intresse.
Jag vill derföre i detta kapitel anföra resultaten af de beräkningar, som
för detta ändamål blifvit utförda.

70

Bildar man först — se kap. VI — summorna 2 Jmf der i stället

m

för /70 sättes X70, får man följande tabell:

m	v f -Lm	m	-*-771	m	L
SO	45,104	37	43,359	54	36,451
21	44,996	38	43,233	55	35,463
22	44,888	39	43,090	56	34,367
23	44,781	40	42,927	57	33,155
24	44,676	41	42,742	58	31,821
25	44,571	42	42,532	59	30,361
26	44,466	43	42,294	60	28,772
27	44,363	44	42,024	61	27,055

87

m	2J	m	21 u in	m	1 11 -Lm
28	44,261	45	41,718	62	25,215
29	44,159	46	41,372	63	23,261
30	44,058	47	40,980	64	21,209
31	43,958	48	40,537	65	19,083
32	43,859	49	40,038	66	16,913
33	43,761	50	39,475	67	14,742
34	43,663	51	38,843	68	12,618
35	43,566	52	38,133	69	10,590
36	43,469	53	37,339	70	8,705

Divideras dessa tal med motsvarande Am, så får man vissa tal

«

70

nm = 2 Im : Am

in

hvilka angifva sannolikheten för en aktiv person af m års ålder att
blifva invalid eller uppnå 70 års ålder, d. v. s. — bortsedt från karenstiden
— att få pension. Dessa tal äro för följande åldrar:

m	71 m	m	71 m
20	0,625	40	0,707 [
25	0,642	45	0,734
30	0,661	50	0,760
35	0,683	55	0,788

Man ser af denna tabell, att af alla 20-åringar, som inträda i försäkringen,
omkring 62 V2 proc. hafva utsigt att få pension; de öfriga
37 Va proc. aflida utan att hafva varit invalider i lagens mening. Sannolikheten
att erhålla pension växer med stigande inträdesålder, så att t.
ex. för den nuvarande generationen mellan 45 —55 års ålder denna
sannolikhet är omkring %, d. v. s. så stor del af dem får en gång
pension.

Beräknar man vidare

70 , , 70

2 (in— 19 )Im: 2 Im
20 20

a =

88

så får man medelbeloppet, då försäkringen nätt jemvigtsläget, af de årligen
beviljade pensionerna = k +y . v, förutsatt, att de försäkrade ej lemna
försäkringen, förrän de få pension eller aflida. Då nu

70 70

v (m_ 19) Im = V v/w = 1,863,009
20 20

= 45,104

20

så blifver

l* ~

eller med ett hälft års tillägg, alldenstund de I„„ som af Am försäkrade
vid m års ålder under ett år blifva invalider, i medeltal blifva det ett
hälft år senare,

* [i — 41,8

d. v. s. den, som från det han fylt 19 år tillhört försäkringen och ej
utträdt ur densamma, förrän han blifver invalid eller aflider, har i medeltal
utsigt få en pension af

k + 41,8. v kronor,

hvilket förhållande också kan uttryckas så, att de försäkrade blifva
invalider och få pension vid i medeltal 60,8 års ålder.

Om således intet utträde ur försäkringen af andra grunder än dödsfall
och inträffad invaliditet förekomme, skulle, med de i komitéförslaget
angifna siffrorna och om året räknas till 52 veckor, medelpensionen
blifva:

i Klass 1:50 + 41,8.5,20 = 267 kronor
» 11:50 + 41,8.2,60 — 158 »

» 111:50 + 41,8.1,04=1 93 » ,

Indika belopp i det närmaste stå till hvarandra i samma förhållande
som de föreslagna veckoafgifterna 50, 30 och 20 öre.

I sammanhang härmed vill jag också anföra minimi- och maximipensionernas
belopp.

Minimipensionerna motsvara en försäkringstid af 260 veckor och
äro derföre:

i Klass 1: 50 + 260.0,io = 76 kronor
» 11:50 + 260.0,05 = 63 »

III: 50 + 260.0,02 = 55 » 20 öre.

»

8

Maximipensionerna svara mot en inträdesålder af 18 år och en
oafbruten försäkringstid intill fylda 70 års ålder, således af 52 år.
Räknas hvarje år till 52 veckor, blifva således maximipensionernas
belopp:

i Klass I: 50 + 52.5,20 = 320 kronor
» II: 50 + 52.2,60 = 185 »

» III: 50 + 52.1,04=104 » .

I verkligheten blifver emellertid medelpensionen för dem, som stå
qvar i försäkringen, något lägre i följd af utträdet af Aum. Beräknar
man — detaljerna utelemnas — på samma sätt som förut

2- (in- 19) im Al = 1,037,846

och

2 im Al = 25,898

så erhålles genom division en medelförsäkringstid af

H° = 40,6 -år,

i följd hvaraf medelpensionsbeloppet för dem, som stanna qvar i försäkringen,
tills de få pension, blifver:

i klass I: 50 4- 40,6 • 5,20 — 261 kronor

» II: 50 + 40,6 • 2,60 = 156 »

» III: 50 + 40,6 1,04 = 92 »

För att erhålla medelpensionsbeloppet eller medelförsäkringstiden
fju för dem, som först efter det de utträdt ur försäkringen och på grund
af redan förut förvärfvad rätt erhålla pension, kan man förfara på följande
sätt.

Af de A"„ som i en viss ålder mellan 25 och 55 år finnas i försäkringen,
afgå årligen till andra yrken 0,02 A°m och hafva då — om
hänsyn tages endast till pensionens variabla del — förvärfva! rätt till
en pension af (m—19) * v kronor. Af dessa 0,02. A", få emellertid endas t

7Tm ■ 0,02 • Al = 0,02 fl— Um) Im

m

denna pension. Talet pu erhålles derföre ur likheten

{(in - 19) (1 - Um) Im ]: [ (1 - U,n) ’i /« ]

m 2 0 in

Utan att redogöra för detaljerna af denna räkning, vill jag blot t
anföra resultatet, som blifver:

fi" = 18,982,698 : 966,318 = 19,6 år.

90

och således medelpensionsbeloppen för dem, som fä pension först sedan de
lemnat försäkringen:

i klass I: 50 4- 19,6 • 5,20 = 152 kronor

» II: 50 4- 19,6 • 2,60 = 101 »

» III: 50 4- 19,6 • 1,04 = 70 »

De hittills angifna medelpensionsbeloppen äro emellertid icke tillräckliga
för att finna pensioneringens, pensionsfondens och statsbidragets
slutliga belopp. Till detta ändamål är det nemligen nödigt, att känna
medelbeloppet af de i kassans jemvigtsläge årligen utgående pensionerna,
medan de nyss funna medelbeloppen gälla de årligen beviljade pensionerna.
Dessa medelbelopp skulle i båda de nämnda fallen hafva samma värde,
om dödligheten bland de pensionerade individerna vore lika för alla
åldrar. Men då detta icke är förhållandet, blifver det förra af dem något
mindre än det senare.

Jag bar härvid gått så Jill väga, att jag först sökt beräkna de
utgående pensionernas medelbelopp, under förutsättning att alla de
försäkrade qvarstanna i försäkringen, tills de aflida eller få pension.
För enkelhetens skull har jag dervid antagit, att dödligheten bland invalider
mellan 66 och 71 års ålder, likasom för yngre åldrar, äfvenledes
är 0,04. Då nu enligt de använda tabellerna 103 års ålder är den
högsta åldern, och om man antager 19 år såsom medelåldern för inträdet
i försäkringen, så uppnås, strängt taget, kassans jemvigtsläge först
efter 83 års förlopp. Kallar man då

BR3 det belopp, till hvilket den årliga pensioneringen skulle uppgå,
om pensionen endast bestode af en föränderlig, mot försäkringstiden
proportionell och med en krona om året växande
del, och

lHi antalet invalider efter samma tid, och sätter man vidare

r, , - «71 + “7! «72 +----+ «71 “7 .----“,n2

der «7l a.2____betyda sannolikheten för en person af 71, 72,____års ålder

att lefva ännu ett år, så får man följande formler till beräknande af

-B., ocl1 l„-

B„ = 2S-1" (»> - 19) /, + (7,, - 24). 2- (in - 19) /. 0,«

l„ - M 4 + (r„- *4)'' ''t l. ■ 0,H -

7 O—m

91

Utför man beräkningen efter dessa formler och med förut gifna
talvärden på de ingående storheterna, erhåller man följande resultat:

y7t = 8,0588,

Bh3 = 23,557,000 kronor,

Z83 = 609,000 invalider.

Kallas nu den medelförsäkringetid, som svarar mot de utgående
pensionerna får så får man

(i'' = 4- 1 = 39,2 år,

83

under det att medelförsäkringstiden vid pensionernas beviljande ofvan
befunnits utgöra ^ = 41,8 år.

Emellertid återstår det ännu att korrigera det funna resultatet för
inflytandet af förtidigt utträde ur försäkringen. För detta ändamål har
jag först ur de ofvan gifna värdena för fi och /*“, nemligen

fi = 40,6 och fi = 19,6

beräknat fj0 — medelförsäkringstiden för alla, som erhålla pension,
vid tidpunkten för densammas beviljande. Då antalet sådana personer
årligen enligt de vid denna räkning gällande grunder utgjorde respektive

och

så blifver

25,898

45,104 — 25,898 = 19,206

25,898 • 40,6 4- 19,206 • 19,6

Pa - -- -

45,104

hvaraf

fi0 = 31,66 år.

För att nu få motsvarande värde på fi, hvilket jag betecknat med
fihar jag helt enkelt satt

o

= 31,66

39,2

41,8

och sålunda erhållit

fi'',, = 29,7 år,

d. v. s., då kassan nätt sitt jemvigtsläge, hafva de befintliga pensionärerna
i medeltal förut tillbragt en tid af 2'',9,7 dr i försäkringen.

92

Då nu pensionerna bestå af eu konstant del af 50 kronor och
en mot försäkringstiden proportionel del, är medelpensions-beloppet
lika med

50 + 29,7 • v0 kronor,

der det ännu återstår att finna u„, som betyder medeltillväxten af
pensionen.

För detta ändamål har jag utgått från de i kap. XVII vunna resultaten,
enligt hvilka kapitalvärdet af en invalidpension, som för alla de
försäkrade växer med samma qvantitet v0 årligen utgör

76,908,300 • v0 kronor,

under det att kapitalvärdet för alla pensionernas föränderliga delar tillsammans
befans vara

202,192,000 kronor.

Sätter man nu

76,908,300 • v0 = 202,192,000

så erhålles det medelvärde v0, som jag här användt, nemligen

v„ = 2,63 kronor.

Då nu för den andra pensionsklassen v = 2,60, så finner man, att
de pensioner, som af försäkringen lemnas, i medeltal nära svara mot den
andra pensionsklassen.

Då emellertid, enligt komiténs förslag, en årlig tillväxt af 1,04
kronor, skulle af statsverket bestridas, så bäfver för den del, som åligger
kassan,

v 0 = 1,59 kronor.

Man finner således, att i kassans jemvigtsläge hvarje årligen utgående
pension i medeltal har en storlek af

50 -f- 29,7 • 2,63 = 128 kronor,

medan de från kassan utgående pensionerna hafva en medelstorlek af

50 -f- 29,7 • 1,59 = 97 kronor.

Slutligen har man äfven att söka antalet pensionärer, då kassan nått
sitt jemvigtsläge. Jag har visserligen ofvan för detta antal funnit värdet

L = 609,000,

men detta värde är något för högt i följd af den för låga dödlighet
för invalider mellan 66 och 71 års ålder, som vid dess beräknande
lagts till grund. Jag har derföre förfarit på följande sätt.

93

Man Sinner först ur invaliditetstabellen i kap. VII antalet invalider
under 70 års ålder; beräknar man för detta ändamål

2m pm = 283,241

så får man det antal invalider, som enligt förutsättningarne för tabellen
kunna anses vara yngre än 69 y2 år. Bildar man åter summan

‘•2™ Lm = 278,469

så får man antalet pensionärer öfver 70 y2 år. Mellan 69 1, och 70
kan man anse talet

itp.. 11,764

och mellan 70 och 70''/2 talet

i (A. + A.) = 15.825

såsom uttryck för motsvarande antal pensionärer.

Inalles får man således efter tabellens förutsättningar

589,299 pensionärer.

Detta antal pensionärer svarar — om man bortser från invaliderna
mellan 18—20 år — mot 72,707 nyinträdande vid 18 y2 års ålder, medan,
enligt det föregående, kassan årligen mottager 31,050 nya försäkrade
vid approximativt samma ålder. Det antal pensionärer, som kassan sålunda
en gäng i jemvigtsläget skall fä att pensionera, kan derför anslås till

31,050

72 70^ '' 589,299 = 251,700 invalider.

Multiplicerar man nu detta antal med pensionernas medelbelopp, så
tår man maximiutgiften för invalidpensioneringen. Lägges dertill
barnpensioneringens högsta belopp, hvithet för 36,000 barn — se kap.
XIII — utgör 30''36,000 = 1,080,000 kronor, så erhålles hela pensioneringsutgiften.

Man finner således, att hela pensioneringen — här såsom förut bortsedt
från befolkningens tillväxt — i kassans jemvigtsläge kommer att
stiga till

251,700 ■ 128 4- 1,080,000 = 33,207,000 kronor
om året, och att häraf

251,700-97 4- 1,080,000 == 25,494,000 kronor
bestridas af kassan sjelf och

251,700-31 = 7,303,000 kronor

genom statsbidraget.

94

Kap. XXII.

Kassans Aktiva och Passiva. Pensionsfonden.

Utgår man från antagandet, att statens bidrag lemnas under den
form, komitén föreslagit, således såsom ersättning af den delen af hvarje
utgående pension, som motsvarar en ökning af 2 öre för hvarje försäkringsvecka,
så komma kapitalvärdena af kassans Aktiva och Passiva,
enligt de i kap. XVII anförda resultaten, att blifva följande:

Aktiva 1891,o

20 öres veckoafgift i klass III..................................... 59,644,000 kronor

30 » )> i » I och II...................... 178,931,000 »

20 )> » i » 1...................................... 76,313,000 »

Summa 314,888,000 kronor.

Passiva 1891,«

50 kronors pension för klass I, II och III

3 öres veckoökning » » I och II........

5 » » » » I ...................

30 kronors pension åt faderlösa barn ........

167,359,000 kronor

57.874.000 )»

64.333.000 »

22.695.000 »

Summa 312,261,000 kronor.

Tänker man sig i stället dessa kapitalvärden ersatta, efter en räntefot
af 3Va %, med motsvarande konstanta årsräntor, så får man:

20 öres veckoafgift
30 » »

20 » »

Aktiva 1891,o

klass III ..................

» 1 och II........

» I ....................

2.087.000 kronor

6.263.000 »

2.671.000 »

Summa 11,021,000 kronor.

Passiva 1891,o

95

50 kronors pension för klass I, II och III

3 öres veckoökning » » I och II ......

5 » » » » I ...................

30 kronors pension åt faderlösa barn .........

5.857.000 kronor

2.026.000 »

2,252,000 »

794,000 »

Summa 10,929,000 kronor.

Man finner häraf, att pensionsafgifterua representera en konstant
inkomst af 11,021,000 kronor, så att de försäkrades och deras arbetsgifvares
bidrag hvar för sig motsvara en stadigvarande årsinkomst af:

0,510,000 kronor.

I verkligheten bilda emellertid de inflytande afgifterna ingen konstant
summa, utan utgöra, såsom i kap. XVII visats, under det första året
endast

9,491,000 kronor,

för att sedermera växa. tills de efter omkring 45 års förlopp uppnå
sitt maximum.

För att erhålla kännedom om afgiftsummans högsta belopp och för att
på samma gång hafva en kontroll på räkningens rigtighet har jag utfört
kalkylen på två olika sätt.

A ena sidan har jag utgått från de i kap. XXI gifna antalen för
de försäkrade inom de olika pensionsklasserna vid tidpunkten för inträdandet
af kassans jemnvigt och får då följande afgiftssumma:

i klass I ........... 277,400-25,50 = 7,074,000 kronor

i » II ............ 156,200 • 15,30 = 2,390,000 »

i » III ............ 221,700 • 10,2Q = 2,261,000 »

Summa 11,725,000 kronor.

Å andra sidan har jag utgått från det antagandet, att hvarje manlig
försäkrad i årsafgift erlägger en krona. Kapitalvärdet af dessa afgifter
är då enligt kapp. XI och XII

13,839,000 - 2,144,200 = 11,694,800 kronor,
och räntan, efter 3Vi*, å detta kapital, eller

409,300 kronor,

96

är den stadigvarande årsinkomst, som för kassan är af samma värde
som årsafgifterna.

Enligt kap. IX är nu antalet manliga försäkrade i början 348,000
och växer efter 45 års förlopp — då 25-åringarne hunnit upp till 70
års ålder — till 434,000. Således är i detta fall en årsinkomst, som börjar
med 348,000 kronor och efter 45 års förlopp växer upp till 434,000
kronor för att derefter hålla sig konstant, af samma värde för kassan
som en från början konstant årsinkomst af 409,300 kronor. Maximibeloppet
434,000 kronor öfverskjuter sålunda det konstanta medelvärdet
med 24,700 kronor, eller med 6,035 % af detta värde.

Höjer man nu det funna värdet af 11,021,000 kronor med 6,035 %,
får man såsom ett aproximativt värde på afgifternas maximibelopp

11.686.000 kronor,

eller så godt som alldeles öfverensstämmande med den ofvan funna
summan af

11.725.000 kronor,

hvilken jag antagit såsom det definitiva värdet för afgifternas slutliga
belopp.

Man finner vidare af den ofvan lemnade sammanställningen, att
kassans Aktiva öfverskjuta hennes Passiva med ett kapitalvärde af

2,627,000 kronor, motsvarande en årsinkomst af 92,000 kronor. Detta
öfverskott motsvarar icke fullt en procent af de bestämda afgifterna
och är naturligtvis af denna anledning allt för obetydligt för att kunna
tillåta någon minskning i dessa afgifters belopp, utan får detsamma här
endast tjena såsom en ytterligare säkerhetsventil mot inflytandet af för
kassan skadliga faktorer, hvilkas verkan, trots all försigtighet, möjligen
icke blifvit alldeles neutraliserad.

Medan, såsom vi sålunda sett, kassans inkomster af afgifterna
under den första perioden af hennes verksamhet, intill dess jemnvigtsläget
uppnåtts, icke förete några mera betydande vexlingar, utan börja
med 9,491,000 och växa upp till 11,725,000 kronor, så är förhållandet
ett helt annat, då det gäller kassans utgifter.

Vi hafva visserligen funnit, att deras nuvarande värde är lika med
en konstant årsutgift af 10,929,000 kronor, men i verkligheten är pensionsutgiften
i början obetydlig och växer sedan efterhand upp till ett
mycket högre belopp. Under de första 5 åren, då det ännu gäller ensamt
olycksfall sin validitet, inträffa ungefär 1,000 olycksfall, som berättiga
till pension, och då den af kassan bestridda delen af denna pension utgör
omkring 58 kronor i medeltal, så är kassans utgift under första
året något öfver 30,000 kronor, och växer under de följande 4 åren

97

med 65—60,000 kronor, så att. utgiften under det 5:te året uppgår till
omkring (noggrannare siffror hafva naturligtvis här intet reellt värde)

250.000 kronor. Under de följande 10 åren ökas pensionssumman årligen
med i medeltal 3—400,000 kronor, så att den under det 14:dc
året uppgår till omkring 3V2 millioner kronor. Under det 15:de året ökas
summan, i följd af 70-åringarnes inträde, med ens med en million kronor,
men den årliga ökningen blifver derefter allt mindre. Efter ungefär 23—
25 års förlopp har utgiftssumman uppnått det belopp, hvartill de inflytande
afgifterna då stiga, d. v. s. omkring 11 millioner kronor. Utgifterna
växa derefter allt vidare och stiga slutligen i jemvigtsläget, enligt föregående
kapitel, upp till 25,494,000 kronor.

I följd af det nu påpekade förhållandet, att kassans utgifter under
den första perioden af hennes verksamhet så högst betydligt understiga
inkomsterna, kommer kassan att af öfverskotten bilda en fond,pensionsfonden,
som genom de Överskjutande afgifterna och tillagda räntevinster
växer upp till ett ansenligt belopp. Medan tillväxten under de första
23—25 åren åstadkommes både genom Överskjutande afgifter och räntemedel,
sker densamma efter denna tid endast genom räntors läggande
till kapitalet. Allteftersom pensionsutgifterna ökas, minskas fondens tillväxt,
och då den vid uppnåendet af kassans jemvigtsläge nått sitt
högsta belopp, är den jemt så stor, att dess ränteaf kastning tillsammans
med de inflytande afgifterna motsvarar kassans löpande utgifter.

Denna omständighet möjliggör en enkel beräkning af fondens slutliga
storlek. Då nemligen de årliga utgifterna i kassans jemvigtsläge
beräknats utgöra 25,494,000 kronor och afgifterna samtidigt uppgå till

11.725.000 kronor, så är skilnaden, eller

13,769,000 kronor,

ränteinkomsten från fonden, hvilken således, efter den använda räntefoten
af 3 V2 % vid sagda tillfälle uppgår till

393 millioner kronor.

Detta belopp uppnår fonden strängt taget först efter 85 år, men
praktiskt taladt redan efter 75—80 år. Dess tillväxt kan approximativt
återgifvas genom formeln

Fn

393

752

• n '' (150—n) millioner kronor,

der Fn betyder fondens storlek n år efter försäkringens början. Efter
denna formel finner man att fonden vid olika perioder uppgår till följande
belopp:

Nya Arbct.-för8.-komitén8 hot. 11. 7

98

efter	10	år till	98	millioner kronor
»	20	b	182	b
»	30	»	252	b
b	40	b	307	b
»	50	»	349	b
»	60	»	377	B
b	70	»	391	B
»	80	b	393	B

för att sedermera, bortsedt från inflytandet af folkmängdens tillväxt,
hålla sig vid detta sista belopp.

Kap. XXIII.

Statsbidragets storlek.

I kap. XVII har blifvit påvisadt, att de faststälda pensionsafgiftema
icke ensamt förslå till hela pensionskostnadens bestridande, utan
att en brist återstår, hvars kapitalvärde befanns utgöra:

Ks = 77,358,000 kronor.

Enligt hvad i kap. XVIII utredts, härleder sig denna brist i hufvudsak
deraf, att de försäkrade af den nuvarande generationen mellan
20—55 år tillåtits inträda i försäkringen på samma vilkor som de öfriga.
En mindre del af samma brist, nemligen 9,422,000 kronor, bör dock,
såsom på samma ställe framhållits, tillskrifvas den rättighet den försäkrade
eger, att äfven om han öfvergått till icke försäkringspligtigt
yrke, få behålla sina en gång förvärfvade anspråk på kassan.

Då denna brist är af den natur, att den icke kan påläggas de försäkrade
sjelfva eller deras arbetsgivare, och då de förhållanden, af
hvilka den framkallats, synas motsvara vigtiga och allmänna behof, så
har man förutsatt, att staten här skulle träda emellan.

Af den nämnda summan representerar nu den mindre delen, eller

Ku — 9,422,000 kronor,

en utgift, som allt framgent kommer att qvarstå. Denna utgift är faktiskt
i försäkringens början obetydlig men växer efterhand upp till ett
värde af omkring 7- 800,000 kronor om året.

99

Den andra delen af Ks, uppgående till

K„ — 67,936,000 kronor,

är åter kapitalvärdet af en utgift, som iipphör på samma gång de försäkrade
af den nuvarande generationen dött ut, d. v. s. efter omkring
80 år. 6

För kassan sjelf kommer det naturligtvis endast an på, att denna
brist ersättes, under det att formen för bristens täckande kan betingas
äfven af andra hänsyn.

Enligt komiténs förslag skall statsbidraget utgå på det sätt, att
statsverket till hvarje utgående invalidpension bidrager med den del
af pensionen, som motsvarar 2 öre för hvarje vecka, som vid beräknandet
af pensionens belopp gält såsom afgiftsvecka. I följd häraf
blifver, enligt kap. XVII för v° = 1,04, dess kapitalvärde

79.985.000 kronor,

svarande mot ett konstant årligt bidrag af 2,799,000 kronor, således
omkring 3 % mer än den brist, som skulle täckas.

Till alla de skäl, som för komitén varit bestämmarde, då den valt
den nämnda formen för bidragets normerande, må på detta ställe äfven
ett rent statistiskt motiv läggas. I följd af den helt naturliga osäkerhet,
som vidlåder de statistiska utredningarne öfver de försäkrades antal,
m. m., äro äfven räkneresultaten, såsom redan förut framhållits, i
fråga om statsbidragets absoluta storlek, ganska osäkra, under det att
dess storlek, relativt till den omfattning, försäkringen i verkligheten
kommer att ernå, icke är behäftad med någon dylik osäkerhet. För
kassans säkerhets skull är det derför nödvändigt att ställa bidraget i
direkt samband med försäkringen och fixera dess belopp i proportion
till dennas omfång.

Då således statens bidrag till försäkringen har ett värde lika med
värdet af ett stadigvarande anslag af 2,799,000 kronor om året och då
pensionsafgifternas kapitalvärde förut befunnits motsvara en årsränta
af 11,021,000 kronor, skulle hela försäkringskostnaden komma att svara
mot en årsränta af

13.820.000 kronor,

af hvdken kostnad staten således ersätter 20XU proc., eller omkring
en femtedel.

Emellertid skulle statens bidrag icke utgå med ett konstant
årligt belopp, ej heller amorteras under den tid, som svarar mot den
nuvarande generationens lifstid, utan på ofvan angifvet sätt bindas
vid den löpande pensionskostnaden. I följd häraf blifver statsverkets
utgift i försäkringens början obetydlig, men växer efterhand upp till

100

ett belopp, som vid den nuvarande generationens afgång från försäkringen
når sitt maximum, hvilket i kap. XXI befunnits utgöra 7,803,000
kronor om året.

Beräknar man approximativt det erforderliga årsbidraget till försäkringen,
finner man, att detsamma utgör

under första	året.................	................. 3,000	kronor
»	andra	» ..................	................ 8,000	»
»	femte	)) ...................	................ 23,000	»
»	sjette	» ...................	................. 36,000	» ,
»	14:de	» ...................	................. 400,000	»
»	15:de	» ...................	................ 600,000	»
»	30:de	» ...................	................. 3,000,000	»
	80:de	)> ...................	................. 7,803,000	» .

Härtill kommer kostnaden för förvaltningen, hvilken enligt komitens
förslag äfven skulle af statsverket bestridas. Beräknar man statens årliga
utgift för detta ändamål — incl. kostnaden för postverkets ökade
göromål — till rundt 250,000 kronor, så skulle statens hela utgift för
försäkringen, sedan kassan nått sitt jemvigtsläge, komma att uppgå till

8,053,000 kronor om året. Då nu kassans egen utgift beräknats komma
att vid samma tid uppgå till 25,494,000 kronor årligen och således
totalutgiften för försäkringen blifva 33,547,000 kronor om året, så kommer
statens bidrag att då utgöra 24 % eller nära en fjerdedel af hela
kostnaden.

I fråga om de belopp, hvarmed statens bidrag skulle komma att
utgå, i händelse andra former för dess bestämmande skulle finnas lämpliga,
hänvisas till del I af komiténs betänkande.

BILAGA.

TABELLER,

innehållande hufvudresultaten af den i Kap. I omförmälda,
på komiténs uppdrag verkstälda yrkesräkningen.

Yrkesgrupper.

Samrnandragstabeller.

I.

Rikstabeller.

Tab. 1. General sammandrag efter ålder och kön.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
i 15—20.........................	308,548	159,222	149,326	90	159,132	30	149,296
20—25 .........................	232,249	126,536	105,713	9,495	117,041	207	105,506
25—SO.........................	178,060	113,546	64,514	40,008	73,538	369	64,145
30—35 .........................	123,311	87,570	35,741	52,328	35,242	354	35,387
35-40 .........................	87,864	67,410	20,454	48,747	18,663	241	, 20,213
1 40—45 ........................	69,387	55,123	14,264	43,286	11,837	229	14,035
45-50 .........................	58,766	47,519	11,247	38,366	9,153	155	11,092
50—55 .........................	48.798	39,913	8,885	32,380	7,533	157	8,728
55—60 ........................	43,338	36,184	7,154	29,068	7,116	86	7,068
1 60-65 .........................	32,645	27,431	5,214	21,265	6,166	60	5,154
i 65—70........................	24,026	20,231	3,795	14,744	5,487	41	3,754
70 och deröfver............	18,760	15,282	3,478	9,285	5,997	24	3,454
Summa	1,225.752	795,907	429,785	339,002	450,905	1,953	427,832

Tab. 2. Generalsammandrag af de särskilda grupperna, efter ålder

O

Ålder, O ar.	Hela antalet.				1Å			lI f
Hcmmans-cgaros null. hemma-varan (lo barn och mågar.	Tjenste- hjon.	Arbetare utan uppgifvct yrke.	Arbetare mod uppgifvct yrke.	Stat- torpare.	Jord- torparc.	Yrkes- lormän.	Bok- hållare vid yrkona.	lian (lols-bok-hållaro och biträden.	Järn-vägs-tjons te-man och betjente.	Sjöman.
15—20.........................	308,548	183,296	86,214	16,678	17,473	132	36	96	104	1,664	157	2,698
20—25 .......................	232,249	95,006	80,746	18,205	23,523	1,771	752	806	494	4,073	794	6,079
25-30 .........................	178,060	54,935	48,378	25,168	25,951	5,991	4,237	2,207	539	3,469	1,588	5,597
30—35 ........................	123,311	27,161	25,090	23,540	22,086	6,664	7,463	2,815	371	2,341	1,920	3,860
35-40 .........................	87,864	12,985	14,575	19,398	17,191	5,565	9,077	2,650	271	1,437	2,193	2,522
40-45 .........................	69,387	6,338	10,754	16,936	13,625	4,867	9,992	2,274	149	890	1,831	1,731
45-50 ........................	58,766	3,025	8,698	15,820	11,241	3,979	11,064	1,910	97	492	1,115	1,325
50-55 .........................	48,798	1,309	7,079	13,939	8,722	3,297	10,880	1,393	70	354	696	1,059
55—00 .......................	43,338	501	5,593	13,760	7,082	2,560	11,475	936	40	223	448	720
60-65 .........................	32,645	114	3,997	11,183	5,142	1,424	9,576	568	24	104	229	284
65-70 .........................	24,026	41	2,729	9,113	3,337	893	7,284	282	25	67	87	168
70 och deröfver.............	18,760	15	2,266	7,374	2,217	412	6,071	196	8	43	34	124
Summa	1,225,752	384,720	200,110	101,114	157,590	37,555	87,907	10,133	2,192	15,157	11,092	20,107

105

Tal). 3. Sammandrag för grupp I. Henmiansegares m. fl. hemmavarande

barn och mågar.

Ålder, år.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15—20........................	183,296	94,512	88,784	6	94,506	18	88,766 |''
20-25.......................	95,006	48,802	46,204	965	47,837	135	46,069
25-30.........................	54,935	29,135	25,800	2,881	26,254	212	25,588 1
30—35 .........................	27,161	13,937	13,224	2,554	11,383	153	13,071 1
35-40 ........................	12,985	6,397	6,588	1,484	4,913	56	6,532 j
40-45 .........................	6,338	2,842	3,496	705	2,137	30	3,466
45-50........................	3,025	1,232	1,793	317	915	9	1,784
50-55 .........................	1,309	481	828	130	351	15	813 |
55—60 .........................	501	179	322	44	135	1	321
60—65 .........................	114	39	75	12	27	1	74 |
| 65—70........................	41	13	28	2	11	1	27
i 70 och deröfver.............	15	11	4	2	9	—	4 j
Samma	384,726	197,580	187,146	9,102	188,478	631	186,515 \

Tal). 4. Sammandrag för grupp II. Tjenstehjon.

Ålder, C ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta. |
15—20.......................	86,214	28,365	57,849		28,365	9	57,840 ;
20—25 .........................	80,746	26,451	54,295	92	26,359	36	54,259 f
25-30 .........................	48,378	14,545	33,833	508	14,037	68	33,765
30—35 .........................	25,090	6,420	18,670	767	5,653	63	18,607
35-40.........................	14,575	3,540	11,035	645	2,895	59	10,976 }
40—45 .........................	10,754	2,602	8,152	571	2,031	47	8,105
45—50.........................	8,698	2,030	6,668	440	1,590	48	6.620 I
50-55 .......................	7,079	1,700	5,379	346	1,354	49	5,330
O o 1-0 iO	5,593	1,430	4,163	259	1,171	32	4,131
60—65 .........................	3,997	1,043	2,954	159	884	21	2.933
65—70 .........................	2,729	737	1,992	92	645	13	1,979
70 och deröfver.............	2,266	553	1,713	45	508	8	1,705
Summa •	296.119	89.416	206,703	3,924	85,492	453	206,250

106

Tab. 5. Sammandrag: för grupp III. Arbetare utan uppgifvet yrke.

Ålder, O ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta. :
15-20.........................	16,678	15,618	1,060	22	15,596	1	1,059
20-25 .........................	18,205	16,115	2,090	2,713	13,402	17	2,073
25-30 .........................	25,168	22,860	2,308	11,309	11,551	33	2,275
30—35 .........................	23,540	21,471	2,069	14,501	6,970	63	2,006
35-40 .......................	19,398	17,672	1,726	13,156	4,516	43	1,683
40—45 .........................	16,936	15,298	1,638	11,873	3,425	60	1,578
45—50 .........................	15,820	14,043	1,777	10,866	3,177	45	1,732
50-55 ........ ................	13,939	12,237	1,702	9.528	2,709	39	1,663
55—60 .........................	13,760	12,113	1,647	9,282	2,831	22	1,625
60—65 .........................	11,183	9,819	1,364	7,230	2,589	21	1,343
65-70 .........................	9,113	7,988	1,125	5,523	2,465	17	1,108
70 ock deröfver.............	7,374	6,336	1.038	3,647	2,689	11	1,027
Summa	191,114	171,570	19.544	99,650	71,920	372	19.172

Tab. 6. Sammandrag för grupp IT. Arbetare med uppgifvet yrke.

Ålder, 0 ar.	Hela . antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor. •	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15—20.........................	17,473	16,128	1,345	40	16,088	2	1,343
20-25 .........................	23,523	21,389	2,134	3,043	18,346	16	2,118
25—30 .........................	25,951	24,259	1,692	12,130	12,129	35	1,657
30—35 ........................	22,086	20,947	1,139	15,121	5,826	41	1,098
35-40 .........................	17,191	16,509	682	13,315	3,194	27 .	655
40-45 .........................	13,625	13,083	542	10,968	2,115	36	506
45-50 .........................	11,241	10,744	497	8,959	1,785	27	470
50—55 .........................	8,722	8,331	391	6,818	1,513	25	366
j 55—60 .......................	7,082	6,758	324	5,358	1,400	18	306
60-65 .........................	5,142	4,939	203	3,791	1,148	7	196
65—70 .........................	3,337	3,216	121	2,311	905	7	114
70 och deröfver.............	2,217	2,128	89	1,252	876	4	85
Summa	157.590	148,431	9,159	63,100	05,325	245	8,914

(

107

Tal). 7. Sammandrag för grupp V. Stattorpare.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15-20.........................	132	131	i	8	123		1
20—25 .........................	1,771	1,762	9	1.508	254	—	9
25-30 ........ ................	5,991	5,980	11	5,791	189	2	9
30—35 .........................	G,664	6,654	10	6,535	119	3	7
35—40........................	5,565	5,560	5	5,443	117	1	4
40-45 .........................	4,867	4,854	13	4,726	128	5	8
45—50 ........................	3,979	3,970	9	3,827	143	2	7
50—55 ..............	3,297	3,279	18	3,110	169	3	15
55-60.........................	2,560	2,550	10	2,380	170	1	9 1
60—65 ........................	1,424	1,416	8	1,280	136	—	8
65—70 .........................	893	885	8	762	123	1	7 j
70 och deröfver.............	412	404	8	311	93	—	8
Summa	37,555	37,445	no	35,0SI	1,704	18	02 |

Tab. 8. Sammandrag för grupp TI. Jordtorpare.

C Ålder, O ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15—20........................	36	31	5	1	30		5
20-25 .........................	752	738	14	475	263	o	12
25-30 .....................	4,237	4,171	66	3,584	587	19	47
30—35 .........................	7,463	7,366	97	6,793	573	28	69
35—40 ........:................	9,077	8,902	175	8,379	523	54	121
40—45 .........................	9,992	9,698	294	9,167	531	48	246
45-50 ........................	11,064	10,659	405	10,003	656	23	382
50—55 .........................	10,880	10,367	513	9,544	823	26	487
55—60 .......................	11,475	10,819	656	9,848	971	11	645
60—65 .........................	9.576	8,983	593	7.844	1,139	9	584
65-70 .........................	7,284	6,767	517	5,620	1,147	2	515
70 och deröfver.............	6,071	5,449	622	3,792	1,657	1	621
Summa	87,907	83,050	3,057	75,050	8,000	223	3,734

108

Talj. 9. Sammandrag för grupp VII. Yrkesförmän.

Ålder, år.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	oj gifta.
15—20.........................	96	96		4	92
20—25 ........................	806	806	—	174	632	—	—
25—30 ......................	2,207	2,207	—	1,132	1,075	—	—
30-35 .........................	2,815	2,815	—	2,167	648	—	—
35-40 ........................	2,650	2.650	—	2,282	368	—	—
40—45 ........................	2,274	2,274	—	2,017	257	—	—
45—50........................	1,910	1,910	—	1,709	201	—	—
50—55.........................	1,393	1,393	—	1,248	145	—	—
55—60.........................	936	936	—	819	117	—	—
60—65 .........................	568	568	—	473	95	—	—
65—70 ........................	282	282	—	210	72	—	—
70 och deröfver.............	196	196	—	130	66	—	—
Summa	16.133	16,133	—	12,365	3,768	—	-

Tab. 10. Sammandrag för grupp VIII. Bokhållare vid yrkena.

Ålder, O ar.	Hela antalet.	Deråt	voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15—20.........................	104	102	2		102		2
20-25 ........................	494	484	10	12	472	—	10
25—30.........................	539	525	14	66	459	—	14
j 30-35 .........................	371	361	10	97	264	—	10
35—40 ........................	271	269	2	119	150	—	2
40—45.........................	149	144	5	66	78	1	4 1
45—50.........................	97	94	3	43	51	—	3
50-55 ........................	70	68	2	36	32	—	2 |
55—60 ........................	40	40	—	19	21	—	—
60—65 .........................	24	24	—	11	13	—
65—70 ........................	25	25	—	9	16	—	_
70 och deröfver.............	8	8	—	3	5	—
Summa	2,192	2,144	48	481	1,663	1	47

109

Tält). 11. Sammandrag för grupp IX. Handelsbokhållare och biträden.

0 Ålder, år.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinno!*.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15—20........................	1,664	1,384	280	2	1,382		280
20—25 .......................	4,073	3,116	957	57	3,059	1	956
25-30 .........................	3,469	2,679	790	361	2,318	—	790
30-35 ........................	2,341	1,819	522	576	1,243	3	519
35-40 .........................	1,437	1,196	241	546	650	1	240
40—45 .........................	890	766	124	375	391	2	122
45-50 .........................	492	397	95	226	171	1	94
50-55 .........................	354	302	52	170	132	—	52
55—60 .........................	223	191	32	106	85	1	31
60—65 ........................	104	87	17	60	27	1	16
65-70 .........................	67	63	4	39	24	—	4
70 och deröfver .............	43	39	4	17	22	—	4
Summa	15,157	12,039	3,118	2,535	9,504	10	3,108

Tal). 12. Sammandrag för grupp X. Jernvägstjenstemän och betjente.

Ålder, o ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15—20........................	157	157			157
20—25 .........................	794	794	—	160	634	—	—
25—30 .........................	1,588	1,588	—	974	614	—	—
30-35 ........................	1,920	1,920	—	1.572	348	—	—
35-40 .........................	2,193	2,193	—	1,990	203	—	—
; 40-45 ......................	1,831	1,831	_	1,690	141	—	—
1 45—50 .........................	1,115	1,115	—	1,043	72	—	—
! 50-55 ........................	696	696	—	629	67	—	—
55—60.........................	448	448	—	392	50	—	—
60-65 .........................	229	229	—	192	37	—	—
65—70 .........................	87	87	—	68	19	—	—
70 och deröfver.............	34	34	—	25	9		—
Summa	11,092	11,092	—	8,733	2,337	-	—

Ilo

Tab. 13. Sammandrag för grupp XI. Sjömän.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
15-20.........................	2,698	2,698		7	2,691
20-25 .........................	6,079	6,079	—	296	5,783	- ''	— -
25-30.........................	5,597	5,597	—	1,272	4,325	—	—
30-35 .........................	3,860	3,860	—	1,645	2,215	—	- |
35—40 .........................	2,522	2,522	—	1,388	1,134	—	—
40—45........................	1,731	1,731	—	1,128	603	—	—
! 45—50 .........................	1,325	1 325		933	392
50—55 .........................	1,059	1,059	—	821	238	—	—
55—60 ........................	720	720	—	561	159	—	—
60-65 .........................	284	284	—	213	71	—	—
65—70........................	168	168	—	108	60	—	—
70 och deröfver.............	124	124	—	61	63	—	—
Summa	26,167	26,167	—	8,433	17,734	_	—

Till». 14. General,sammandrag länsvis

L it n.	Hela antalet.				D
Hemmans-egaros in. fl. hemma-varande) barn och mågar.	Tjenste- hjon.	Arbetare utan uppgifvet yrke.	Arbetare med uppgifvet yrko.	Stat- torpare.	Jord- torparo.	Yrkes- förmän.	Bok- hållare vid yrkena.	Handels- bok- hållare och biträden.	Jern-vägs-tjenste-män och betjente.	Sjöman.
Stockholms stad............	74,868	5	24,174	13,653	28,214	i		1,204	56	5,306	553	1,702
1 Stockholms lä»..............	40,792	9,194	12,111	5,700	3,392	4,302	2,627	1,116	100	181	315	1,754
Upsala län...................	90,021	5,825	9,783	5,031	3,856	2,645	1,457	655	78	264	307	120
Södermanlands län.........	42,095	8,130	13,648	4,373	5,199	5,095	3,425	1,171	no	284	432	228
Östergötlands lä»...........	72,680	13,809	22,866	11,071	11,602	4,743	4,697	1,517	178	719	616	812
j Jönköpings län...............	45,607	19,457	10,481	5,672	3,887	627	4,201	428	51	233	531	39
Kronobergs län...........	36,672	19,286	6,610	2,615	2,028	321	4,949	314	45	91	386	27
Kalmar län...................	57,899	19,481	11,390	10,163	5,081	2,250	4,365	802	77	315	285	3,690
Gotlands län..................	12,044	3,410	4,046	2,634	760	297	105	84	8	107	26	567
Blekinge län..................	32,386	9,994	6,229	3,178	4,076	1,136	3,594	284	26	283	217	3,369
Kristianstads län............	55,838	19,544	15,202	8,379	2,853	1,401	6,677	294	68	287	401	732
| Malmöhus län................	90,582	19,528	28,441	12,531	17,298	4,334	2,497	1,106	149	1 242	1,045	2,411
Hallands län.................	33,937	14,262	8,109	3,106	2,265	1,125	3,274	282	24	236	283	971
Göteborgs och Bohus län..	74,404	17,434	16,582	13,593	12,050	416	4,110	941	77	2,473	426	6,302
j Elfsborgs län................	75,691	33,874	14,631	10,396	5,697	625	8,580	• 505	121	362	587	313
Skaraborgs län...............	61,142	26,544	14,906	7,683	3,431	1,738	4,715	720	81	345	726	253
Vermlands län...............	65,685	31,240	13.230	8,327	6,203	773	4,041	678	122	284	654	133
Örebro län....................	51,727	17,403	12,188	7,039	5,821	1,422	5,738	756	121	278	788	173
Vestmanlands län...........	37,041	8,164	10,923	6,134	5.550	2,648	2,111	703	95	263	356	94
Kopparbergs län.............	48,067	21,975	7,552	9,006	7,312	533	225	545	106	258	477	78
Gefleborgs län...............	48,708	12,673	9,539	9,691	10,313	390	2,817	868	194	470	922	831
Vesternorrlands län.........	61,196	17,260	10,640	15,835	6,222	244	8,255	695	159	516	306	1.064
Jämtlands län................	27,536	11,543	3,410	6,228	1,651	387	3,599	144	44	99	417	14
Vesterbotteus län...........	27,511	13,779	5,230	5,149	1,498	48	1,090	154	46	106	5	406
Norrbottens län............	21,673	10,912	4,198	3,927	1,331	54	758	167	56	155	31	84
Summa	1,225,752	384,720	296,119	191,114	157,590	37,555	87,907	10,133	2,192	15,157	11,092	20,107

112

Tab. 15. Sömmerskor, städerskor, tvätterskor, strykerskor, mangelskor

i Stockholms stad.

Ålder, 0 1	Gifta.	Ej gifta.	Summa.
i 15—20....................................................................................		310	310
j 20-25................................''...................................................		1,264	1,264
j 25—30.....................................................................................	7	1,659	1,666
j 30-35.....................................................................................	11	1,334	1,345
j 35—40..................................................................................	10	970	980
] 40—45...................................................................................	13	874	887
j 45—50...................................................................................	18	696	714
j 50—55.....................................................................................	15	654	669
55—60...................................................................................	9	518	527
'' 60—65...................................................................................	2	307	309
65—70...................................................................................	1	161	162
70 oek deröfver........................................................................	2	56	58
Summa	88	8,803	8,891

Anm. Ofvanstående ingå ej i öfriga tabeller.

113

II.

Landsbygd och städer.

Tal). 16. Generalsanimandrag efter ålder och kön.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
j 15-20........................	287,176	149,239	137,937	68	149,171	28	137,909
1 20—25 ........................	190,947	104,059	86,888	7,078	96,981	188	86,700
25—30........................	135,999	86,406	49,593	28,798	57,608	329	49,264
30—35 .........................	90,151	63,489	26,662	36,961	26,528	304	26,358
35—40 .........................	63,451	48,298	15,153	34,633	13,665	205	14,948
40-45 .........................	50,682	40,241	10,441	31,647	8,594	173	10,268
45—50 ........................	43,793	35,747	8,046	29,085	6,662	115	7,931
50—55 .........................	36,606	30,353	6,253	24,933	5,420	114	6,139
55—60 .......................	33,617	28,412	5,205	23,202	5,210	55	5,150
60—65 .........................	25,949	22,035	3,914	17,255	4,780	49	3,865
65-70.......................	19,305	16,435	2,870	12,107	4,328	30	2,840
70 och deröfver.............	15,611	12,879	2,732	7,890	4,989	20	2,712
Summa	993,287	037,593	355,094	253,057	383,930	1.010	354,084
Städerna.
15—20.........................	21,372	9,983	11,389	22	9,961	2	11,387
20—25 ........................	41,302	22,477	18,825	2,417	20,060	19	18,806
25-30 .........................	42,061	27,140	14,921	11,210	15,930	40	14,881
30—35 ........................	33,160	24,081	9,079	15,367	8,714	50	9,029
35—40 .........................	24,413	19,112	5,301	14,114	4,998	36	5,265
40—45 .........................	18,705	14,882	3,823	11,639	3,243	56	3,767
45—50 .........................	14,973	11,772	3,201	9,281	2,491	40	3,161
50—55 ........................	12,192	9,560	2,632	7,447	2,113	43	2,589
55—60 .........................	9,721	7,772	1,949	5,866	1,906	31	1,918
60—65 .........................	6,696	5,396	1,300	4,010	1,386	11	1,289
65—70 .........................	4,721	3,796	925	2,637	1,159	11	914
70 och deröfver............	3,149	2,403	746	1,395	1,008	4	742
Summa	232,405	158,374	74,091	85,405	72,909	343	73,748

Nya Avbet.-fors.-komitévs bet. 11.

Tal». 17. Generalsammandrag af de särskilda grupperna efter kön.

		L ands	b y g	d e n.				Stat	ernå.
Grupp© r.	Hela	liera)	voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro	Hela	Deraf	voro	Af männen voro	Af qvin-. norna voro
	antalet.	män.	qvin- nor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.	antalet.	män.	qvin- nor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
I. Hcmmansogares m.fl. Iiemmavarando barn ocli magar.........................	382,845	196,694	186,151	9,087	187,607	630	185,521	1,881	886	995	15	871	1	994
II. Tjenstehjon ...............................	228,173	79,389	148,784	—	79,389	325	148,459	67,946	10,027	57,919	3,924	6,103	128	57,791
III. Arbetare utan nppgifvet yrke.......	141,800	127,512	14,288	70,938	56,574	323	13,965	49,314	44,058	5,256	28,712	15,346	49	5,207
TV. Arbetare med uppgifvet yrke .......	75,664	73,554	2,110	41,491	32,063	90	2,020	81,926	74,877	7,049	41,615	33,262	155	6,894
V. Stattorpare ...............................	37,230	37,120	no	35,371	1,749	18	92	325	325	—	310	15	—	—
VI. Jordtorpare................................	87,660	83,715	3,945	74,841	8,874	223	3,722	247	235	12	209	26	—	12
VII. Yrkesförmän.............................	12,194	12,194	—	9,569	2,625	—	—	3,939	3,939	—	2,796	1,143	—	—
VIII. Bokhållare vid yrkena.................	1,860	1,834	26	394	1,440	1	25	332	310	22	87	223	—	22
IX. Handelsbokhållare och biträden_____	2,236	1,956	280	245	1,711	—	280	12,921	10,083	2,838	2,290	7,793	10	2,828
X. Jernvägstjenstemän och betjente...	7,243	7,243	—	5,928	1,315	—	—	3,849	3,849	—	2,807	1,042	—	—
XI. Sjömän.....................................	16,382	16,382	—	5,793	10,589	—	—	9,785	9,785	—	2,640	7,145	—	—
i Summa	903,287	937,593 355,094	253,057	383,93911,010 .354,084	232,495	158,374 74,091	85,405	72,999	343	73,748

115

Tab. 18. Sammandrag för grupp I. Hemmansegares m. fl. hemmavarande

barn och mågar.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
15—20..............	182,259	93,092	88,267	6	93,986	18	88,249
20-25 .........................	94,576	48,609	45,967	963	47,646	135	45,832
25—30 ..........	54,728	29,056	25,672	2,877	26,179	212	25,460
30—35.........................	27,048	13,885	13,163	2,550	11,335	153	13,010
35—40 .........................	12,932	6,371	6,561	1,481	4,890	55	6,506
40-45 .........................	6,317	2,836	3,481	704	2,132	30	3,451
45-50 .........................	3,012	1,225	1,787	317	908	9	1,778
50-55 .........................	1,306	480	826	129	351	15	811
55—60..........	499	179	320	44	135	1	319
60—65.........................	114	39	75	12	27	1	74
65—70..................	41	13	28	2	11	1	27
70 och deröfver.............	13	9	4	2	7	—	4
Summa	382,845	196,694	186,151	9,087	187,607	630	185,521
Städerna.
15—20.......................	1,037	520	517	—	520	—	517
20—25 ....................	430	193	237	2	191	—	237
25-30 .........................	207	79	128	4	75	—	128
30—35 ..........	113	52	61	4	48	—	61
35—40 ........................	53	26	27	3	23	1	26
40—45 .........................	21	6	15	1	5	—	15
45-50 .........................	13	7	6	—	7	—	6
50—55 ......................	3	1	2	1	—	—	2
55—60 .........................	2	—	2	—	—	_	2
60—65 .........................	—	—	—	—	—	_	_
65—70 ........................	—	—	—	—	—	_	_
70 och deröfver.............	2	2	—	—	2	—	—
Summa	1,881	886	995 |	15	871 :	1	994 [

116

Tab. 19. Sammandrag för grupp II. Tjenstehjon.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	oj gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
15—20.........................	75,956	27,289	48,667 i	—	27,289	9	48,658
20—25 .........................	63,801	24,625	39,176	—	24,625	28	39,148
25—30 ........................	34,461	12,519	21,942	—	12,519	55	21,887
30—35 .........................	16,603	4,933	11,670 ''	—	4,933	54	11,616
35-40.........................	9,504	2,555	6,949		2,555	47	6,902
40—45 .........................	7,087	1,828	5,259		1,828	24	5,235
45—50.........................	5,791	1,466	4,325	—	1,466	28	4,297
50—55 .........................	4,691	1,242	3,449	—	1,242	33	3,416
55—60 ........................	3,864	1,061	2,803	—	1,061	18	2,785
60—65 .........................	2,849	809	2,040	—	809	14	2,026
65—70 .........................	1,947	594	1,353	—	594	9	1,344
70 och deröfver.............	1,619	468	1,151	—	468	6	1,145
Summa	228,173	79,389	148,784	—	79,389	325	148,459
Städerna.
15—20........................	10,258	1,076	9,182	—	1,076	—	9,182
| 20—25 .........................	16,945	1,826	15,119	92	1,734	8	15,111
25-30 .........................	13,917	2,026	11,891	508	1,518	13	11,878
30—35 .........................	8,487	1,487	7,000	767	720	9	6,991
35—40 .........................	5,071	985	4,086	645	340	12	4,074
40—45 .........................	3,667	774	2,893	571	203	23	2,870
45—50 .......................	2,907	564	2,343	440	124	20	2,323
50—55 .........................	2,388	458	1,930	346	112	16	1,914
55—60 .........................	1.729	369	1,360	259	no	14	1,346
60—65 .........................	1,148	234	914	159	75	7	907
65—70 .........................	782	143	639	92	51	4	635
70 och deröfver.............	647	85	562	45	40	2	560
Summa	67,946	10,027	57,919	3,924	0,103	128	57,791

117

Tal). 20. Sammandrag för grupp III. Arbetare utan uppgifvet yrke.

Ålder,	Hela	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
år.	antalet.	män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden. 15—20.........................	15,392	14,756	636	20	14,736	1	635
20-25 ........................	13,997	12,743	1,254	2,070	10,673	17	1,237
25-30.........................	17,990	16,468	1,522	8,168	8,300	28	1,494
30-35 .........................	16,125	14,684	1,441	9,910	4,774	52	1,389
35-40 ........................	13,112	11,841	1,271	8,805	3,036	40	1,231
40—45 ........................	11,577	10,338	1,239	7,965	2,373	52	1,187
45—50 .........................	11,158	9,788	1,370	7,503	2,285	42	1,328
50—55.........................	9,943	8,630	1,313	6,673	1,957	30	1,283
55—60.....................	10,275	8,983	1,292	6,843	2,140	16	l,-276
60—65 ........................	8,733	7,606	1,127	5,562	2,044	20	1,107
65-70 .........................	7,269	6,349	920	4,371	1,978	15	905
70 och deröfver.............	6,229	5,326	903	3,048	2,278	10	893
Summa	141,800	127,512	14,288	70,938	56,574	323	13,965
Städerna. 15—20.......................	1,286	862	424	2	860		424
20—25 ........................	4,208	3,372	836	643	2,729	—	836
25^-30........................	7,178	6,392	786	3,141	3,251	5	781
30—35 .......................	7,415	6,787	628	4,591	2,196	11	617
35-40 ........................	6,286	5,831	455	4,351	1,480	3	452
40—45 .........................	5,359	4,960	399	3,908	1,052	8	391
45-50.........................	4,662	4,255	407	3,363	892	3	404
50—55 .........................	3,996	3,607	389	2,855	752	9	380
55—60 .........................	3,485	3,130	355	2,439	691	6	349
60—65.........................	2,450	2,213	237	1,668	545	1	236
65-70 ........................	1,844	1,639	205	1,152	487	2	203
70 och deröfver.............	1,145	1,010	135	599	411	1	134
Summa	40 314	44,058	5,256	28,712	15,346	40	5,207

118

Tal>. 21. Sammandrag för grupp IT. Arbetare med uppgifvet yrke.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
15—20........................	11,411	11,084	327	26	11,058	—	327
20-25 ........................	10,544	10,163	381	1,622	8,541	6	375
25 - 30.........................	11,422	11,115	307	5,983	5,132	13	294
30—35 .........................	9,775	9,549	226	7,255	2,294	14	212
35—40 .........................	7,826	7,657	169	6,448	1,209	8	161
40—45 ...............	6,496	6,355	141	5,527	828	13	128
45—50 .........................	5,542	5,400	142	4,700	700	11	131
50—55 .........................	4,196	4,067	129	3,500	567	7	122
55—60 .........................	3,414	3,290	124	2,797	493	8	116
60—65 ........................	2,487	2,415	72	1,934	481	5	67
65—70 ..................	1,515	1,468	47	1,100	368	2	45 i
70 och deröfver.............	1036	991	45	599	392	3	42
Summa	75,604	73,554	2,110	41,491	32,063	90	2,020
Städerna.
15-20.........................	6,062	5,044	1,018	14	5,030	2	1,016
20-25 .........................	12,979	11,226	1,753	1,421	9,805	10	1,743
25-30 .........................	14,529	13,144	1,385	6,147	6,997	22	1,363
30—35 .........................	12,311	11,398	913	7,866	3,532	27	886
35-40 .........................	9,365	8,852	513	6,867	1,985	19	494
40—45 .........................	7,129	6,728	401	5,441	1,287	23	378
45—50.........................	5,699	5,344	355	4,259	1,085	16	339 |
50-55 .........................	4,526	4,264	262	3,318	946	18	244
55—60 .........................	3,668	3,468	200	2,561	907	10	190
60-65 ......................	2,655	2,524	131	1,857	667	2	129
65—70 ...............:......	1,822	1,748	74	1,211	537	5	69
70 och deröfver.............	1,181	1,137	44	653	484	1	43
Summa	81,926	74,877	7,049	41,615	33,262	155	6,894 |

119

Till». 22. Sammandrag för grupp Y. Stattorpare.

o Ålder,	Hela	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorua voro
0 ar.	antalet.	män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
15—20.........................	132	131	i	8	123	—	1
20—25 ........................	1,762	1,753	9	1,500	253	—	9
25-30 .........................	5,959	5,948	11	5,759	189	2	9
30—35 ........................	6,607	6,597	10	6,478	119	3	7
35-40 ........................	5,513	5,508	5	5,391	117	1	4
40—45.........................	4,819	4,806	13	4,680	126	5	8 1
45—50.........................	3,939	3,930	9	3,790	140	2	7
50-55 ........................	3,266	3,248	18	3,082	166	3	15
55—60........................	2,529	2,519	10	2,352	167	1	9
60—65 ....................	1,414	1,406	8	1,270	136	—	8
65—70........................	883	875	8	753	122	1	7
70 och deröfver.............	407	399	8	308	91	—	8
Summa	37.230	37,120	no	35,371	1,740	18	02
Städerna.
15-20........................	—	—	—	—	—	—	—
20—25 .........................	9	9	—	8	1	—
25—30 .........................	32	32	—	32	—	—	—
30—35 .........................	57	57 .	—	57	—	—	—
35—40 ........................	52	52	—	52	—	—	—
40—45 .......................	48	48	—	46	2	—	—
45—50 .........................	40	40	—	37	3	—	—
50—55 ........................	31	31	—	28	3	—	i
55—60 .........................	31	31	—	28	3	—	- ^
60—65 .........................	10	10	—	10	—	—	-r-
65—70.........................	10	10	—	9	1	—	—
70 och deröfver.............	5	5	—	3	2	—	—
Summa	325	325	—	310	15	—	—

120

Tab. 23. Sammandrag för grupp VI. Jordtorpare.

o Ålder, 0 ar.	• Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
15—20........................	36	31	5	1	30	—	5
20—25 .........................	750	736	14	474	262	2	12
25—30 .........................	4,228	4,162	66	3,576	586	19	47
30-35.......................	7,451	7,355	96	6,782	573	28	68
35-40.........................	9,051	8,876	175	8,355	521	54	121
40—45 .........................	9,961	9,667	294	9,139	528	48	246
45—50 .........................	11,036	10,631	405	9,977	654	23	382
50—55 ...................	10,847	10,335	512	9,514	821	26	486
55—60 ........................	11,445	10,790	655	9,822	968	11	644
60—65.........................	9,548	8,959	589	7,823	1,136	9	580
65-70.........................	7,259	6,746	513	5,602	1,144	2	, 511
70 och deröfver.............	6,048	5,427	621	3,776	1,651	1	620
Summa	87,660	83,715	3,945	74,841	8,874	223	3,722
Städerna.
15—20.........................	—	—	—	—	—	—	—
20—25 .......................	2	2	—	1	1	—	—
25—30........................	9	9	—	8	1	—	—
30-35........................	12	11	1	11	—	—	1
35-40......................	26	26	—	24	2	—	—
40-45 ........................	31	31	—	28	3	—	—
45-50 .........................	28	28	—	26	2	—	—
50—55 ........................	33	32	1	30	2	—	1
55—60..................;......	30	29	1	26	3	—	1
60—65 .........................	28	24	4	21	3	—	4
65—70 .........................	25	21	4	18	3	—	4
70 och deröfver.............	23	22	1	16	6 •	—	1 1
Summa	247	235	12	209	20	• —	12 !

121

Tab. 24. Sammandrag för grupp VII. Yrkesförmän.

Ålder,	Hela	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
år.	antalet.	män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden. 15—20.........................	45	45		3	42
20—25 .........................	462	462	—	113	349	—	—
25—BO.......................	1,610	1,610	—	840	770	—	—
30-35 ...................	2,166	2,166	—	1,677	489	—	—
35—40......................	2,042	2,042	—	1,778	264	—	—
40-45-.......................	1,795	1,795	—	1,610	185	—	—
45—50 .....................	1,488	1,488	—	1,342	146	—	—
50—55 ....................	1,069	1,069	—	958	in	—	—
55—60 .....	715	715	—	628	87	—	—
60—65 ........................	435	435	—	369	66	—	—
65-70 ........................	211	211	—	152	59	—	—
70 och deröfver............	156	156	—	99	57	-	—
Summa	12,191	12,194	—	9,509	2,625	—	—
Städerna.
15-20.........................	51	51	—	1	50	—	—
20—25 ........................	344	344	—	61	283	—	—
25—30 ......................	597	597	—	292	305	—	—
30-35 .........................	649	649	—	490	159	—	—
35-40 .........................	608	608	—	504	104	—	—
40—45 .........................	479	479	—	407	72	—	—
45—50 ......................	422	422	—	367	55	—	—
50—55 .........................	324	324	—	290	34	—	—
55—60 ........................	221	221	—	191	30	—	—
60—65 .........................	133	133	—	104	29	—	—
65—70 ......................	71	71	—	58	13	—	_
70 och deröfver.............	40	40	—	31	9	—	—
Summa	3,939	3,939	—	2,796	1,143	-	—

i

122

Tal). 25. Sammandrag för grupp VIII. Bokhållare vid yrkena.

Ålder, o ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
15—20..........................	91	89	2	—	89	—	2
20—25 .........................	416	412	4	9	403	—	4 i
25—30 .........................	474	465	9	60	405	—	9
30—35 .........................	308	302	6	77	225	—	6
35—40 ........''.................	233	233	—	99	134	—	—
40—45 .......................	115	113	2	49	64	1	1
45—50.........................	80	78	2	34	44	—	•2
50—55 .........................	62	61	1	33	28	—	1''
55—60.........................	34	34	—	14	20	—	—
60—65 .......................	19	19	—	7	12	—	—
65—70.........................	21	21	—	9	12	—	—
70 och deröfver.............	7	7	—	3	4	—	—
Summa	1,860	1,834	26	304	1,440	''	25
Städerna.
15—20.........................	13	13	—	—	13	—	—
20-25 .........................	78	72	6	3	69	—	6
25-30 .........................	65	60	5	6	54	—	5 ;
30—35 .........................	63 •	59	4	20	39	—	4
35—40 ........................	38	36	2	20	16	—	2
40-45 .......................	34	31	3	17	14	—	3
45-50 .........................	17	16	1	9	7	—	1
50—55 ........................	8	7	1	3	4	—	1
55—60 .........................	6	6	—	5	1	—	— .
60-65 .......................	5	5	—	4	1	—	—
65—70 .........................	4	4	—	—	4	—	—
70 och deröfver.............	1	1	—	—	1	—	—
Summa	332	310	22	87	223''	—	22

I

123

Tab. 26. Sammandrag'' för grupp IX. Handelsbokhållare och biträden.

Ålder, o ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden.
15-20.........................	397	365	32	1	364	—	32
20-25 ........................	654	571	83	11	560	—	83
25—HO........................	497	433	64	45	388	—	64
30—35......................	309	259	50	68	191	—	50
35-40 .........................	167	144	23	48	96	—	23
40—45 .........................	90	78	12	34	44	—	12
45-50.........................	49	43	6	15	28	—	6
50—55 .........................	31	26	5	10	16	—	5 1
55-60 ........................	26	25	1	6	19	—	1
60-65 .........................	7	4	3	4	—	-	3
65—70 ........................	3	2	1	1	1	—	1
70 och deröfver.............	6	6	—	2	4		--
Summa	2,230	1,956	280	245	1,711	—	2S0
Städerna.
15-20.........................	1,267	1,019	248	1	1,018	—	248
20—25 .........................	3,419	2,545	874	46	2,499	1	873
25—30 .......................	2,972	2,246	726	316	1,930	—	726
30-35 .........................	2,032	1,560	472	508	1,052	3	469
35—40 .........................	1,270	1,052	218	498	554	1	217
40-45 ........................	800	688	112	341	347	2	110
45—50.........................	443	354	89	211	143	i	88
50-55 .........................	323	276	47	160	116	—	47
55—60........................	197	166	31	100	66	i	30
60—65 .........................	97	83	14	56	27	i	13
65—70 ........................	64	61	3	38	23	—	3 ''
70 och deröfver.............	37	33	4	15	18 ''	—	4
Summa	12,921	19,083	2,838	2,290	7,793	10	2,828

124

Tal». 27. Sammandrag för grupp X. Jernvägstjenstemän och betjente.

Ålder, 0 ar.	Hela antalet.	Deraf voro	Af männen voro	Af qvinnorna voro
män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
landsbygden.
15—20.........................	100	100	—	—	100	—	—
20—25 .........................	435	435	—	98	337	—	—
25—30.........................	997	997	—	648	349	—	—
30—35 .........................	1,264	1,264	—	1,084	180	—	—
35-40 .........................	1,436	1,436	—	1,326	no	—	—
40—45 .........................	1,229	1,229	—	1,146	83	—	—
45—50 .........................	761	761	—	718	43	—	—
50—55 .........................	463	463	—	427	36	—	—
55—60.........................	305	305	—	270	35	—	—
60-65 .........................	167	167	—	145	22 .	—	—
65—70.........................	61	61	—	48	13	—	—
70 och deröfver.............	25	25	—	18	7	—	—
Summa	7,243	7,243	—	5,928	1,315	—	—
Städerna.
15—20........................	57	57	—	—	57	—	—
20—25 .........................	,359	359	—	62	297	—	—
25—30.........................	591	591	—	326	265	—	—
30—35 .........................	656	656	—	'' 488	168	—	—
35—40 .........................	757	757	—	664	93	—	—
40-45 .........................	602	602	—	544	58	—	—
45—50.........................	354	354	—	325	29	—	—
50-55 .........................	233	233	—	202	31	—	—
55—60 ........................	143	143	—	122	21	—	—
60-65 .........................	62	62	—	47	15	—	—
65—70.........................	26	26	—	20	6	—	i ~~
70 och deröfver.............	9	9	—	7	2	—	—
Summa	3,849	3,849	—	2,807	1,042	—

125

Tab. 28. Sammandrag för grupp XI. Sjömän.

Ålder,	Hela	Deraf voro	Af männen voro	Af q vinnorna voro
O ar.	antalet.	män.	qvinnor.	gifta.	ej gifta.	gifta.	ej gifta.
Landsbygden. 15—20.........................	1,357	1,357		3	1,354		-
20—25 .........................	3,550	3,550	—	218	3,332	—	_ |
25—30........................	3,633	3,633	—	842	2,791	—
30—35 .........................	2,495	2,495	—	1,080	1,415	—	— i
35—40 .........................	1,635	1,635	—	902	733	—	— !
40-45 .........................	1,196	1,196	—	793	403	—	— I
45—50 ............. ...........	937	937	—	689	248	—	—
50—55 ........................	732	732	—	607	125	—	—
55—60........................	511	511	—	426	85	—	—
60-65 .......................	176	176	—	129	47	—	— |
65—70 .........................	95	95	—	69	26	—	— i
70 och deröfver.............	65	65	—	35	30	—	—
Summa	10,382	10,382	—	5,793	10.589	—	— :
Städerna. 15—20.........................	1,341	1,341		4	1,337
20—25 .........................	2,529	2,529	—	78	2,451	—	—
25—30 .........................	1,964	1,964	—	430	1,534	—	—
30—35 .........................	1,365	1,365	—	565	800	—	—
35—40 .......................	887	887	—	486	401	—	—
40-45 .........................	535	535	—	335	200 ■	—	—
45—50.........................	388	388	—	244	144	—	—
50-55 ........................	327	327	—	214	113	—	—
55—60 .........................	209	209	—	135	74	—	—
60-65 .........................	108	108	—	84	24	—	—
65—70........................	73	73	—	39	34	—	—
70 och deröfver.............	59	59	—	26	33	—	.
Summa	9,785	9.785	—	2,040	7.145	—

in.

Föräldralösa barn

LO

Oi

Tab. 1. Greneralsammandrag efter åldersgrupper. Hela riket. Landsbygd och städer.

1.	2-	3.		5.	G.		8.	9.	10.	u.	12.
	Barn, för Indika i utdraget	Barn, som i utdraget kallas		S å 1 0	dos:		Summa
Ålder.	uppgifves, att fadern lefver och är enkling.	fadern ej finnes upp-tagen och modern uppgifves vara	hvarken fader eller moder uppgifves.	Foster- barn.	Mynd- lingar.	»Fador- lösa».	»Modor- lösa».	»Föräldra- lösa».	Foster-barn och mynd-lingar.	bär upptagna
	enka.	ogift.	(Kol. 3+1.)	(Kol. 2.)	(Kol. 5.)	barn.
Hela riket.
0—5 år ...................	5,G14	9,944	29,935	2,427	3,132	7	39,879	5,614	2,427	3,139	51,059
5—10 » .................	12,009	22,553	10,919	4,098	4,394	30	39,472	12,069	4,098	4,430	60,069
10—15 » ....................	17,132	30,278	12,049	8,273	5900	86	48.327	17,132	8,273	0,052	79,784
Summa	34,815	08,775	58,903	14,798	13,492	129	127,078	34,815	14,798	13,021	190,912
Landsbygden.
0—5 år .....................	4,000	7,504	22,753	1,098	1,270	7	30,317	4,009	1,698	1,277	37,901
5—10 » .....................	10,038	17,474	13,179	3,031	2,501	35	30,053	10,038	3,031	2,596	46,318
10—15 .. .....................	14,529	28,458	9.440	5,918	4,048	74	37,904	14,529	5,918	4,122	02,473
Summa	29,170	53,490	45,378	10,047	7,879	no	98,874	29,170	10,047	7,995	140,092
Städerna.
0—5 år ....................	1,005	2,380	7,182	729	1,862	—	9,562	1,005	729	1,862	13,158
5-10 .» ....................	2,031	5,079	3,740	1,007	1,833	i	8,819	2,031	1,067	1,834	13,751
10—15 » ....................	2,003	7,820	2,003	2,355	1,918	12	10,423	2,003	2.355	1,930	17,311
Summa	5,039	15,279	13,525	4,151	5,013	13	28,804	5,039	4,151	5,020	44,220

127

Tall. 2. General sammandra!;: länsvis. Hela riket.

Län.	Barn, för hvilka i utdraget	Barn, som i utdraget kallas	Summa.
uppgifves, att fadern lefver och är enkling.	fadern ej finnes upp-tagen och modern uppgifves vara	hvarken fader eller moder uppgifves.	Foster- barn.	Mynd- lingar.
enka.	ogift.
Stockholms stad.............	1,202	3,749	3,225	1,378	2,868		12,422
Stockholms län..............	1,016	2,216	1,468	871	773	3	6,347
Upsala län....................	809	1,654	1,416	407	303	3	4,592
Södermanlands län.........	1,008	1,942	1,435	520	579	3	5,487
Östergötlands län..........	1,548	3,554	3,140	718	669	4	9,633
Jönköpings län...............	1,079	2,603	1,582	364	302	6	5,936
Kronobergs län..............	1,363	2,222	1,615	348	390	1	5,939
Kalmar län...................	1,499	3,617	2,347	699	767	4	8,933
Gotlands län.................	200	618	618	239	188	1	1,864
Blekinge län..................	1,244	2,327	2,284	630	434	1	6,920
Kristianstads län............	1,639	3,097	3,733	603	558	10	9,640
Malmöhus län................	2,599	5,197	4,555	1,040	1,238	2	14,631
Hallands län . ... .........	945	2,059	1,323	411	258	6	5,002
Göteborgs och Bohus län..	2,072	4,948	2,839	1,075	1,361	8	12,303
Elfsborgs län.............	1,971	3,806	2,639	900	476	4	9,796
Skaraborgs län..............	1,722	3,619	2,354	692	355	4	8,746
Vermlands län..............	1,848	3;399	4,222	748	240	35	10,492
Örebro län.................	1,331	2,716	2,883	572	470	10	7,982
Vestmanlands län.........	1,173	1,842	1,812	371	235	5	5,438
Kopparbergs län.............	1,795	2,914	2,617	500	174	4	8,004
Gefleborgs län ...............	1,698	2,914	3,573	554	284	3	9,026
Vesternorrlands län.........	1,839	3,158	3,191	413	215	2	8,818
Jämtlands län..............	880	1,188	1,883	210	65	3	4,229 |
Yesterbottens län...........	992	1,739	910	262	155	5	4,063
Norrbottens län..............	1,343	1,677	1,239	273	135	2	4,669
Summa	34,813	08,775	58,903	14.798	13,492	129	190,912 1

128

Tal). 3. General sammandrag länsvis. Landsbygden.

L än.	Barn, för hvilka i utdra	got	Barn, som i utdraget kallas	Summa.
iippgifves, att fadern lefver och är enkling.	fadern ej finnes upp-tagen och modern uppgifves vara	hvarken fader eller moder uppgifves.	% Foster- barn.	Mynd- lingar.
enka.	ogift.
Stockholms län..............	939	2,052	1,338	806	703	3	5,841
Upsala län....................	622	1,212	1,019	299	208	3	3,363
Södermanlands län..........	863	1,524	1,117	408	431	3	4,346
■ Östergötlands län...........	1,287	2,655	2,140	417	505	2	7,006
Jönköpings län...............	925	2,067	1,294	246	222	6	4,760
Kronobergs län..............	1,326	2,114	1,497	325	365	1	5,628
Kalmar län......... .........	1,314	3,091	2,030	596	637	4	7,672
Gotlands län.................	164	502	510	202	172	1	1,551
Blekinge län..................	1,011	1,763	1,807	430	338	—	5,349
Kristianstads län............	1,516	2,850	3,350	560	499	9	8,784
Malmöhus län................	1,905	3,240	2,713	761	635	2	9,256
Hallands län..................	786	1,687	1,046	354	202	6	4,081
Göteborgs och Bohus län..	1,329	2,935	1,385	564	635	5	6,853
Elfsborgs län.................	1,850	3.481	2,296	822	425	3	8,877
Skaraborgs län...............	1,604	3,260	2,044	642	311	4	7,865
Vermlands län...............	1,706	3,111	3,921	661	201	34	9,634
Örebro län....................	1,215	2,454	2,518	397	387	10	6,981
Vestmanlands län...........	997	1,502	1,411	286	168	5	4.369
Kopparbergs län...:.........	1,701	2,725	2,435	469	152	3	7,485
Gefleborgs län................	1,356	2,219	3,020	357	188	2	7,142
Yesternorrlands län.........	1,679	2,780	2,786	355	184	2	7,786
Jämtlands län................	838	1,114	1,718	197	50	3	3,920
Vesterbottens län...........	980	1,670	859	251	148	4	3,912
Norrbottens län.............	1,263	1,488	1.124	242	113	1	4,231
Summa	29,170	53,490	45,378	10,047	7,879	no	140.092

129

Tab. 4. Generalsammandrag länsvis. Städerna.

	Barn, för Indika i'' utdraget	Barn, som i utdraget kallas	Summa.
L ä n.	uppgifves, att fadern lefver och är enkling.	fadern ej finnes upp-tagen och modern uppgifves vara	hvarken fader eller moder uppgifves.	Foster- barn.	Mynd- lingar.
enka.	ogift.
Stockholms stad.............	1.202	3,749	3,225	1,378	2,868		12,422
Stockholms län..............	77	1(54	130	65	70	—	506
TJpsala län..................	187	442	397	108	95	—	1,229
Södermanlands län..........	145	418	318	112	148	—	1,141
Östergötlands län...........	261	899	1.000	301	164	2	2,627
Jönköpings lön...............	154	536	288	118	80	—	1,176
Kronobergs län.........:....	37	108	118	23	25	—	311
Kalmar län...................	185	526	317	103	130	—	1,261
Gotlands län..................	36	116	108	37	16	—	313
Blekinge län... ..............	233	564	477	200	96	1	1,571
Kristianstads län............	123	247	383	43	59	1	856
Malmöhus län................	694	1,957	1,842	279	603	—	5,375
Hallands län.................	159	372	277	57	56	—	921
Göteborgs och Bohus län..	743	2,013	1.454	511	726	3	5,450
Elfsborgs län.................	121	325	343	78	51	1	919
Skaraborgs län...............	118	359	310	50	44	- .	881
Vermlands län ..............	142	288	301	87	39	1	858
Örebro län...................	116	262	365	175	83	—	1,001
Yestmanlands län...........	176	340	401	85	67	—	1,069
Kopparbergs län.............	94	189	182	31	22	1	519
Gefleborgs län................	342	695	553	197	96	1	1,884
Vesternorrlands län.........	160	378	405	58	31	—	1,032
Jemtlands län................	42	74	165	13	15	—	309
Vesterbottens län...........	12	69	51	11	7	1	151
Norrbottens län..............	80	189	115	31	22	1	438
Summa	5.030	15.270	13.525	4.151	5,613	13	44,220

Nya Arbet.-förs.-komiténs hot. 11.

9

NYA ARBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS BETÄNKANDE.

in. Öfversigt af lagstiftningen
rörande arbetareförsäkring i åtskilliga
främmande länder

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN
1892.

INNEHÅLL.

Sid.

Inledning ..................................................................................................................... 1.

Norge ........................................................................................................................ 3.

Arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet.................................... »

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet....................................... 5.

Förslag till lag om ålderdomsförsörjning för obemedlade ....................................... 18.

Danmark ..................................................................................................................... 21.

Ålderdomsförsörjning för obemedlade..................................................................... »

Förslag om obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet....................................... 24.

Tyskland ..................................................................................................................... 34.

Obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring................................................... >

Statistiska uppgifter angående den obligatoriska olycksfallsförsäkringen för femårsperioden
1886—1890 ....................................................................................... 74.

Österrike..................................................................................................................... 83.

Statistiska uppgifter angående den obligatoriska olycksfallsförsäkringen för år 1890... »

Förslag till lag om dels den obligatoriska olycksfallsförsäkringens utsträckande till
flere yrken än de i lagen den 28 December 1887 omnämnda dels ock ändringar

i denna lag ................................................................................................... 87.

Schweitz ..................................................................................................................... 90

Belgien........................................................................................................................ 9]

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet samt till lag angående

arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid dylika olycksfall m. m......................... »

Frankrike .................................................................................................................. 96.

Arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet samt förslag till obligatorisk
försäkring för dylika olycksfall ............................................................ »

Förslag rörande ålderdomsförsäkring ..................................................................... 107.

Italien ........................................................................................................................ 110.

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet....................................... »

England .............................................................................................................. 114.

Arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet .................................... »

Förslag angående ålderdomsförsäkring ................................................................... 118,

Bilaga.

Öfversättning af den tyska lagen angående invaliditets- och ålderdomsförsäkring den
22 Juni 1889 ...................................................................

123.

Sedan 1884 års Arbetareförsäkringskomité i del II af sitt betänkande
lemnat en utförlig öfversigt af lagstiftningen rörande arbetareförsäkring
i främmande länder intill tiden för afslutandet af komiténs arbeten, har
det synts önskvärdt, att såsom fortsättning till berörda öfversigt redogörelse
framlades angående resultaten af det lagstiftningsarbete, som
inom de särskilda staterna under de senaste åren oaflåtligt pågått för
lösandet af spörsmålen angående arbetareförsäkring. Nya Arbetareförsäkringskomitén
har fördenskull låtit utarbeta efterföljande framställning.
Som emellertid sistnämnda komités uppdrag är mindre omfattande än
den förstnämndas, afser framställningen ej alla de ämnen, hvilka i
omförmälta öfversigt blifvit föremål för behandling. Sålunda hafva
fragorna angående sjukförsäkring och skydd i arbetet samt fabriksinspektion
legat utom ramen för framställningen. Af de talrika förslag,
som tramkommit angående de delar af arbetareförsäkringen, Nya Arbetareförsäkringskomiten
haft att öfverväga, har en del såsom mindre
betydande ansetts kunna ur redogörelsen uteslutas.

Nya Avbet.-förs.-komiténs bet. III,

I

Norge.

Arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid olycksfall

i arbetet.

I fråga om arbetsgifvares ersättningsskyldighet, då någon af hans
arbetare lidit kroppsskada i följd af olycksfall i arbetet, gälla i Norge
de allmänna grundsatserna för skadestånd, enligt hvilka en person är
pligtig ersätta dylik skada endast i det fall, att han visas hafva varit
till densamma vållande. Äfven om sådant vållande visas vara för
handen, är emellertid ersättningsskyldigheten enligt Norska Strafflagens
Kap. 26 §§ 4 och 5 i anmärkningsvärd grad begränsad. Har nemligen
skadan haft dödlig påföljd, inträder ersättningsskyldighet allenast om
den aflidne efterlemna! maka eller oförsörjda barn, hvilka genom hans
frånfälle komma att sakna nödiga medel till underhåll och uppfostran.
Efterlemnar således den aflidne för deras försörjning nödiga tillgångar,
kan något skadeståndsanspråk ej göras gällande, likasom dylikt anspråk
ej tillkommer andra, t. ex. ascendenter, hvilkas försörjare den aflidne
varit. Och vid all kroppsskada skola de gode män, hvilka värdera
skadan, taga hänsyn till såväl den skadades som den skyldiges förmögenhets
vilkor.

Utöfver denna allmänna regel finnes emellertid en särskild lagbestämmelse,
som må anmärkas. Norska allmänna lagen (3—21—2)
stadgar nemligen, att husbonde, som gifvit sin tjenare eller annan
fullmagt att å hans vägnar något uträtta, skall sjelf svara för de förseelser,
till hvilka fullmägtigen vid uppdragets utförande gör sig skyldig,
hvarefter han eger af fullmägtigen söka sitt åter. Emedan stadgandet
torde åsyfta jemväl generel fullmagt, skulle detsamma kunna erhålla
en ganska stor betydelse i fråga om arbetsgifvares ersättningsskyldighet
vid olycksfall i arbetet, hvilken då komme att inträda, äfven när olycksfallet
orsakats genom förseelser af arbetsgifvarens representant eller
t. o. m. af hvilken som helst af hans underordnade, enär denne vid

4

fullgörandet af sina åligganden kunde sägas handla på grund af generel
fullmagt af arbetsgifvaren. Angående stadgandets rätta tolkning råda
emellertid olika meningar, och detsamma har, likasom motsvarande
stadgande i den danska lagen (3—19—2), icke vunnit någon tillämpning
i de fall, om livilka här är fråga.

För vissa kategorier af arbetare finnas i Norge, likasom i de fleste
andra länder, speciela bestämmelser, enligt livilka arbetsgivare hafva
skyldighet att draga försorg om insjuknade eller skadade arbetare i
större omfattning än enligt allmän lag.

Så föreskrifver bergverkslagen den 14 Juli 1842 att, när arbetare
vid bergverk i verkets tjenst lider så svår kroppsskada, att han blifver
för längre tid till arbete oförmögen, skall han hos verket åtnjuta fri
vård samt under de första två månaderna erhålla full och under de
derpå följande fyra månaderna half dagspenning. Varar oförmågan till
arbete längre tid än sex månader, åligger det, enligt lagarne om fattigvården
den 6 Juni 1863, verket att, så länge behofvet fortfar och utan
afseende å arbetarens hemortsrätt, lemna honom vård och sådan försörjning,
som åtnjutes af fattighjon.

Beträffande sjömän innehåller sjöfartslagen den 24 Mars 1860 följande
bestämmelser0). Om sjöman före anträdandet af den resa, för
hvilken han blifvit förhyrd, i fartygets tjenst lider sådan kroppsskada,
att han derigenom hindras att medfölja fartyget, skall han på redarens
bekostnad erhålla vård och underhåll under högst fyra veckor. Inträffar
skadan under resa, åtnjuter han läkarevård och underhåll, till dess han
tillfrisknar, och skall antingen hemsändas eller, om han åtföljer fartyget,
erhålla understöd i fyra veckor efter hemkomsten, derest han då *)

*) Det i April månad innevarande år för Storthinget framlagda förslag till sjölag, i alla hufvudsaldiga
'' delar öfverensstämmande med vår liu gällande sjölag, innehåller i §§ 90, 93 och 98 följande
bestämmelser angående insjuknad eller skadad sjömans rätt till vård m. m. Blifver sjöman sjuk eller
skadad, skall befälhafvaren åt honom bereda nödig vård ombord eller i land: är han i följd af sjukdomen
eller skadan för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjenst, eller är^han behäftad med
venerisk sjukdom, eger befälhafvaren entlediga honom ur o tjensten. Sker detta å utrikes ort, skall
befälhafvaren öfverlemna honom till norsk konsul eller, om sådan tjensteman der icke finnes, på annat
sätt sörja för att han erhåller lämplig vård. Afskedas sjöman till följd af skada eller sjukdom, som
han genom groft vållande ådragit sig, eller derföre att han funnits behäftad med venerisk sjukdom,
erhåller han hyra endast för den tid, han förrättat sin tjenst, och kostnaden för hans skötsel och

vård kan afkortas på hans innestående hyra. Entledigas han ej, erhaller han ej hyra för den tid.

han är ur stånd att förrätta sin tjenst, och skall ersätta kostnaden för skötsel och vård.^ Sjöman,
som eljest, medan han är i tjenst, blifver sjuk eller skadad, får full hyra äfvensom sjukvård på redarens
bekostnad, så länge han är qvar i tjensten. Entledigaso han, erhåller han hyra, till dess lian afmönstras
eller, om afmönstring icke eger rum, till den dag, då fartyget gar vidare, äfvensom sjukvård pa redarens
bekostnad under fyra veckor i Norge samt å utrikes ort, der han enligt hyresaftalet kundo
entledigas, men annars under tolf veckor, räknade från afmönstringen eller, om sådan ej egt rum, från
den dag, fartyget går vidare. Har befälhafvaren å ort, der norsk konsul ej finnes, nödgats för norsk
sjömans sjukvård å utrikes ort göra utlägg, hvilka redaren efter hvad ofvan framhållits ej varit pligtig
vidkännas, eger redaren undfå ersättning af allmänna medel. Aflider sjöman i tjensten eller sedan
han på grund af sjukdom eller skada, som för redaren medfört försörjningspligt, entledigats, skall

redaron vidkännas kostnaden för sjömannens begrafning. Qvarlemnas sjöman i följd af dylik skada

eller sjukdom å utrikes ort, har han rätt att blifva fortskaffad till närmaste norska hamn. Kostnaden
härför bestrides i regel af redaren, undantagsvis af allmänna medel.

5

fortfarande är sjuk. Så länge han är ombord, uppbär han derjemte
full hyra. Qvarlemnas han å främmande ort, erhåller han, då hyra
aftalats för resa, hel eller half hyra, allt efter som fartyget är på
bortresa eller hemresa, och om han är förhyrd för månad, hyra till
dess fartyget går vidare. Efter samma grunder ega arfvingar efter
sjöman, som aflider under resa, uppbära dennes hyra, dock; med afdrag
af nödig kostnad för begrafning. Äfven om sjöman ådragit sig sjukdom
genom eget vållande, skall han på redarens bekostnad erhålla
läkemedel och vård, men kostnaden härför kan afdragas å hyran.

Insjuknadt tjenstehjon skall, enligt lagarne om fattigvården, utan
afseende å orsaken till sjukdomen, af husbonden erhålla underhåll och
vård, till dess tjensteförhållandet upphör, dock ej öfver fyra veckor.
Å landet inträder dylik underhållsskyldighet dock endast, derest tjenstehjonet
kan vårdas i hemmet.

Vid åtskilliga för statens räkning drifna rörelser finnas af statsverket
understödda pensionsinrättningar, hvilka bereda i tjensten skadade
betjente och arbetare eller deras efterlefvande pension.

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall

i arbetet.

Genom Kongl. Resolution den 19 Augusti 1885 nedsattes eu kommission,
som skulle taga i öfvervägande, bland annat, frågorna angående
arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid olycksfall, som drabbade arbetaren
under arbetet, samt angående arbetares olycksfallsförsäkring.

I Februari 1890 afgaf denna kommission »Förslag til Lov om
Ulykkesforsihring for Arbejdere i Fabriker in. v.y>

Enligt motiven till detta förslag hade samtlige medlemmar af kommissionen
ansett, att ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet borde
åläggas industrien i större utsträckning än hittills. Det läte sig nemligen
icke förnekas, att nutidens arbetsförhållanden i många afseenden
medförde helt andra faror för arbetarnes lif och lemmar än förut använda
arbetsmetoder. Af den statistik, som kommissionen låtit upptaga,
framginge, att bland 50,000 arbetare i Norge årligen i följd af olycksfall
i arbetet inträffade 30 dödsfall, 5 fall af fullständig invaliditet samt
100 till 125 fall af varaktig partiel invaliditet. Efter gällande rättkunde
dessa skadade arbetare och deras efterlefvande ej erhålla ersättning
af arbetsgivare!!, med mindre de bevisade, att denne sjelf (eller,
derest allmänna lagen 3—21—2 tillämpades, hans underordnade) på

6

ett tillräkneligt sätt vant till olycksfallet vållande. Men i de flesta fall
kunde någon upphofsman till olycksfallet ej påvisas, och den legala
ersättningsskyldigheten vore derföre praktiskt af högst ringa betydelse.
Vidare måste såsom allmänt erkändt, antagas, att på grund af de arbetssökandes
stora antal arbetslönen icke stode i förhållande till arbetets
farlighet eller innehölle godtgörelse jemväl för den med arbetet förenade
fara för helsa, lif och lemmar. Denna fara bures nästan helt och
hållet af arbetarne sjelfva. Den privata välgörenhetens mellankomst
vore sällsynt och afsåge för öfrig! endast tillfälligt understöd. Den
genom olycksfall i arbetet skadade arbetarens och hans familjs verkliga
och enda säkra tillflygt vore fördenskull fattigvården, hvars understöd
emellertid, förutom att de måste anses förödmjukande och demoraliserande,
naturligen ej kunde blifva annat än synnerligen knappa.
Missförhållanden funnes sålunda, hvilka man måste söka utjemna. Enligt
kommissionens åsigt tillhörde det den, som legde annans arbetskraft,
att efter förmåga sörja för, att denna ej under användningen
förminskades eller tillintetgjordes, och detta desto hellre, som arbetarne
för att erhålla sitt uppehälle inäste utlega sin arbetskraft och denna
vore deras enda inkomstkälla. Det förefölle också obilligt, att den
nöd, som framkallats genom olycksfall i arbetet, skulle falla den allmänna
fattigvården till last. Hvad industrien förbrukade af menniskors
helsa, lif och lemmar hörde till dess produktionskostnader, och dessa
borde ej öfverflyttas å det allmänna. Arbetsgifvarne sjelfve skulle i
längden hafva fördel af en förändring härutinnan, ty de närvarande
förhållandena kunde ej annat än alstra hat och bitterhet hos arbetarne.
Att en utvidgad ersättningsskyldighet skulle medföra någon fara för
industriens bestånd, kunde ej allvarligen ifrågasättas, då man betänkte,
att premierna för en olycksfallsförsäkring icke komme att utgöra mera
än i medeltal IV*—212 procent af arbetslönen. Till en del kunde
kostnaden för försäkringen tagas åter hos förbrukarne af industriens
alster.

Alla medlemmar af kommissionen utom en ansågo, att utvidgandet
af industriens ersättningsskyldighet borde ega rum på det sätt, att
arbetsgifvarne förpligtades försäkra sina arbetare för olycksfall i arbetet,
och ej genom att göra arbetsgifvarne personligt ansvarige för jemväl
casuela olycksfall eller uppställa en legal presumtion derom, att olycksfallet
inträffat i följd af arbetsgifvarens tillräkneliga vållande. Erfarenheten
i England finge ej åberopas såsom stöd för läran om utvidgande
af arbetsgifvames personliga ersättningsskyldighet, enär denna erfarenhet
måste tillskrifvas de säregna förhållanden, som rådde i England.
Mången skulle finna en personlig ersättningsskyldighet obillig
i synnerhet i de fall, då arbetaren sjelf hade någon skuld i olyckans
inträffande. Den personliga ersättningsskyldigheten måste nödvändigt

7

medföra en mängd rättegångar, Indika dels störde det goda förhållandet
emellan arbetsgivare och arbetare dels ock för de senare medförde
stora olägenheter, enär ersättningens utbetalande fördröjdes och
arbetaren genom rättegångs anställande riskerade att förlora sin anställning.
Obligatorisk försäkring vore det enda sätt, hvarpå rätten
till ersättning kunde göras obetingadt effektiv, och syntes dessutom
jemväl med hänsyn till arbetsgifvarne vara den mest ändamålsenliga
och billiga samt minst riskabla formen för den utvidgade ersättningsskyldigheten.

Kommissionens förslag hvilar alltså på grundsatsen om arbetsgifvarnes
skyldighet att försäkra sina arbetare för olycksfall i arbetet.
Denna försäkring skulle eg a rum i en af staten garanterad, för hela
riket gemensam försäkringsanstalt, hvars styrelse utnämndes af Konungen.

Beträffande försäkringens omfång må anmärkas, att enligt Storthingets
beslut i sammanhang med beviljande af anslag till kommissionen
»Husmsend» och sjöfolk skulle från försäkringen undantagas.
Sedermera erhöll kommissionen visserligen genom Kongl. Resolution
den 22 December 1888 uppdrag att taga i öfvervägande, huruvida ej
jemväl sjöfolk borde inrymmas i försäkringen; men kommissionen,
hvilkens förslag då var till största delen färdigt, ansåg, att sjöfolks olycksfallsförsäkring
borde, likasom i Tyskland och Sverige, blifva föremål
för ett särskildt lagförslag. Från försäkringen hafva vidare undantagits
dels fiskare dels ock arbetare i jordbruket och skogshandteringen,
detta dels emedan sjöfolk och Husmamd uteslutits, dels ock derför att
dessa arbetare lefde under helt andra förhållanden än arbetare i fabriker
och andra mera farliga industriel rörelser.

Såsom hufvudvilkor för att en arbetare skall inbegripas under den
obligatoriska försäkringen, gäller, enligt kommissionens förslag, att han
är anstäld i annans tjenst. Endast då kunde nemligen fråga uppstå
om sådan ansvarighet, som utgjorde den obligatoriska försäkringens
rättsgrund, samt trygghet vinnas för premiernas utbekommande.

Af de i annans tjenst anstälde arbetare har kommissionen med de
undantag, som ofvan blifvit antydda, så vidt möjligt sökt medtaga
alla dem, som hafva anställning i mera farliga rörelser. Såsom sådana
hafva ansetts alla fabriksrörelser, hvaremot bland handtverken endast
de blifvit förklarade försäkringspligtiga, Indika stå i samband med byggnadsföretag,
samt de, Indika drifvas fabriksmessigt eller i Indika användas
ångpannor eller annan drifkraft än mensklig muskelkraft. Ofriga handtverk
ansågos af kommissionen vara mindre farliga, hvarjemte stora
praktiska svårigheter förmenats skola uppstå, om jemväl desse genast
förklarades försäkringspligtiga. I motiven framhålles dock, att kom -

8

missionen förutsatt, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringen med
tiden borde utsträckas till alla arbetare i annans tjenst.

Enligt kommissionens förslag äro följande rörelser och företag
underkastade försäkringspligt: 1) fabriker samt de liandtverks- och öfriga
industriela rörelser, hvilka drifvas fabriksmessigt eller i hvilka annan
drifkraft än mensklig muskelkraft nyttjas eller i hvilka pannor med
ångtryck användas; 2) bergshandteringen med dit hörande rörelser,
stenbrott, kalkbrott, stenhuggerier o. d.; 3) isindustrien; 4) rörelser, der
explosiva eller lätt antändliga ämnen frambringas eller yrkesmessigt
användas; 5) företag för byggande eller reparation af hus, fartyg, jernvägar,
vägar, broar, hamnar, kajer, dockor, dammar, kanaler, slussar
o. d., kloak-, gas- och vattenledningsarbeten samt arbeten för uppsättande,
reparation eller nedtagande af elektriska ledningar eller åskledare;
6) flottning och dithörande arbeten, arbete vid dammar, kanaler och
siussar samt jernvägs- och spårvägsdrift; 7) lastning och lossning af
varor, såvida den ej verkställes af besättning å fartyg, arbeten vid nederlagsplatser,
packhus o. d. med dithörande varutransport; 8) bergningsoch
dykeriföretag; 9) skorstensfejareyrket samt eldsläcknings- och räddnings
väsendet. Alla arbetare och arbetsförmän (Betjente), som äro anstälde
i nu uppräknade rörelser och företag, skola vara försäkrade mot
följderna af olycksfall, som kunna drabba dem i arbetet, derest arbetet
antingen utföres för en näringsidkare (resp. förening eller arbetslag),
i hvilkens rörelse sådant arbete gemenligen förekommer, eller försiggår
för statens eller en kommuns räkning, eller till arbetets utförande synas
åtgå minst trettio arbetsdagar och minst trehundra dagsverken. Tvist,
huruvida rörelse är försäkringspligtig eller icke, afgöres af vederbörande
regeringsdepartement.

Skulle på grund af särskilda förhållanden eljest försäkringspligtig
rörelse anses ej medföra fara för att de i densamma anstälda personer
skola träffas af olycksfall i arbetet, kan densamma af Konungen befrias
från försäkringspligt. Försäkringen omfattar ej heller arbetare i statens
tjenst, då utan någon utgift för dem sådan ersättning, som motsvarar
den i lagen föreskrifna, är vid olycksfall tillförsäkrad dem och deras
familjer.

Försäkringen har till ändamål att ersätta den ekonomiska förlust,
som uppkommer derigenom, alt försäkrad person genom olycksfall i
arbetet blifvit skadad till lif eller lem. I fråga om ersättningens storlek
och tiden, från och med hvilken den skall utgå, har kommissionen
anslutit sig till de grundsatser, som härutinnan uttalats i lagar och lagförslag
i andra länder. Enär olycksfallsförsäkringen, heter det i motiven,
på grund af riskens omfattning måste ega rum i eu större
centralt styrd anstalt, kunde den ej lämpligen öfvertaga ersättningen
för den stora mängden af mindre olycksfall, i afseende å hvilka en

9

noggrann kontroll vore ytterst nödvändig. Kommissionen hade derföre
föreslagit en s. k. karenstid af fyra veckor. Härigenom skulle ungefär
tre fjerdedelar af olycksfallens antal komma utanför försäkringen, och
vid dessa olycksfall skulle ersättning lenmas af de sjukkassor, i hvilka
arbetarne, enligt kommissionens förslag om sjukförsäkring, vore skyldige
att inträda. Hvad åter ersättningens storlek anginge, så skulle,
derest godtgörelse för hela den genom olycksfallet förorsakade förlusten
lemnades, arbetaren frestas att för framtiden undandraga sig allt
arbete, och ett olycksfall kunde då lätt komma att anses såsom eu
lycka, hvilket både vore otillbörligt och kunde medföra fara för oförsigtighet.
Härtill komme, att långt ifrån alla olycksfall i arbetet hade
sin orsak i försumlighet från arbetsgifvarnes eller deras underordnades
sida eller i sjelfva produktionens farlighet. Derest, såsom kommissionen
föreslagit, arbetsgifvarne skulle erlägga hela premien, vore
det alltså ej mera än billigt, att arbetarne finge vidkännas någon minskning
i fråga om ersättningen.

Förslagets närmare föreskrifter angående ersättningarne äro följande.
Vid kroppsskada, som ej medfört döden, erhåller försäkrad från
utgången af fjerde veckan efter olycksfallet dels läkarevård och läkemedel
och dels en penningeersättning, som vid fullständig oförmåga
till arbete utgör sextio eller femtio procent af den skadades förutvarande
arbetsförtjenst, allt efter som han har minderårigt barn att försörja eller
icke. Minsta ersättningen är dock femtio öre för arbetsdag eller etthundrafemtio
kronor om året. Vid partiel oförmåga till arbete erhåller
den skadade en bråkdel af ofvannämnda ersättning, och bestämmes
denna i förhållande till graden af oförmågan. Derest ersättningen skulle
komma att utgöra mindre än fem procent af arbetsförtjensten, förfaller
densamma. Såväl vid total som vid partiel oförmåga till arbete utgår
ersättningen endast så länge oförmågan varar. I stället för ofvannämnda
ersättningar är försäkringsanstalten berättigad att skaffa den
skadade fri skötsel och vård å sjukhus. År den skadade gift eller bor
tillsammans med slägting, kan detta dock ej ske utan hans samtycke,
derest ej skadan i följd af sin beskaffenhet kräfver sådan behandling,
som ej kan lernnas i den skadades hem. Under den tid, den skadade
vårdas å sjukhus, skall till hans slägtingar utbetalas samma ränta, som
de, efter hvad nedan omförmäles, egt erhålla, om han i följd af olycksfallet
aflidit. År den skadade icke på grund af medlemskap i sjukkassa
eller eljest under de första fyra veckorna berättigad till fri läkarevård
och läkemedel samt sjukpenningar till det belopp, som i den föreslagna
sjukförsäkringslagen föreskrifves, skall arbetsgivare n under
nämnda tid af egna medel lemna den skadade dylikt understöd. Extra
omkostnader för sjukhusvård, transport o. d. vidkännes försäkringsanstalten,
derest den skadade ej på annat sätt erhåller ersättning derför.

10

Har olycksfallet medfört döden, skall försäkringsanstalten lemna
dels begrafningshjelp och dels lifräntor till vissa af den förolyckades
anhöriga. Denna ersättning kan kumuleras med den, för hvilken här
ofvan blifvit redogjordt, så att, när försäkrad i följd af olycksfall i
arbetet blifver till arbete oförmögen under längre tid än fyra veckor
och derefter aflider, ersättning utgår såväl till honom sjelf, så länge
han lefver, som ock till hans anhöriga efter hans död, under förutsättning
att causalförhållande förefinnes emellan olycksfallet och dödsfallet.
Ehuru detta causalförhållande blifver svårare att utreda och
bevisa, ju längre tid förflutit emellan olycksfallet och dödsfallet, har
kommissionen dock, för att ej utestänga berättigade kraf på ersättning,
icke föreslagit någon viss tid, inom hvilken dödsfallet skall hafva
inträffat, för att ersättning skall utgå (i motsats till den svenska komiténs
förslag, der ersättningsanspråket är gjordt beroende af att dödsfallet
timar inom natt och år efter olycksfallet). Begrafningshjelpen
utgör femtio kronor. Lifräntor utgå till efterlefvande enka, så länge
hon lefver ogift, till enkling, som är till arbete oförmögen, så länge
oförmågan varar, till efterlefvande äkta barn, till dess det fylt femton
år, samt till ascendent^, hvilka af den aflidne åtnjutit sitt hufvudsakligaste
underhåll, så länge behofvet fortfar. Har äktenskap ingåtts
efter olycksfallet, hafva hvarken efterlefvande make eller efter denna
tid afladt barn rätt till lifränta, och detsamma gäller om make, som
vid tiden för olycksfallets inträffande lefde skild från den förolyckade
utan att af honom åtnjuta underhåll eller hafva laglig rätt till sådant.
Oäkta barn har efter moder samma rätt till lifränta som äkta barn. Efter
fader har oäkta barn, som aflats före olycksfallet, rätt till lifränta med
belopp från femton till tjugu procent af faderns arbetsförtjenst, enligt
vederbörande myndighets bestämmande. Lifränta utgår ej till utländings
efterlefvande, hvilka, då olycksfallet timade, ej voro inom riket boende.
Har den skadade sjelf uppsåtligen gifvit anledning till olycksfallet, är
all rätt såväl till lifränta som till annan ersättning förverkad. Lifräntornas
belopp utgöra: enkas eller enklings tjugu procent, hvarje
barns femton procent (eller, om båda föräldrarne aflidit, tjugu procent
eller, om de båda omkommit genom olycksfall i arbetet och varit försäkrade,
femton procent efter hvardera) samt ascendenternas tillhopa
tjugu procent, allt af den förolyckades arbetsförtjenst, hvilkens belopp
beräknas på sätt här nedan närmare skall angifvas. Efterlefvande
makes och barns lifräntor få sammanlagda ej öfverstiga femtio procent
af arbetsförtjensten. Derest enligt ofvan angifna beräkningsgrund så
skulle blifva förhållandet, skola räntorna proportionsvis minskas. Ascendenträntan,
hvilken fördelas lika på samtlige till densamma berättigade
efter hufvudtalet med företrädesrätt för föräldrar framför ascendent^''
i fjermare led, utgår endast om och i den mån efterlefvande makes

11

och barns lifräntor tillhopa ej utgöra femtio procent af arbetsförtjensten.
Upphör räntetagare att vara berättigad till lifräntas åtnjutande, eller
aflider han, inträda öfrige ränteberättigade anhöriga i hans rätt. Till
enka, som ingår nytt äktenskap och på grund deraf förlorar rätten till
lifräntas fortfarande åtnjutande, utbetalas en gång för alla räntans tredubbla
belopp för ett år.

Den skadades eller förolyckados arbetsförtjenst beräknas efter den
lön, som han under sista året uppburit i det företag, der olycksfallet
timat, eller, om han ej varit der anstäld ett helt år, efter den lön, som
samma slags arbetare under samma tid i medeltal åtnjutit i samma
eller närmaste liknande företag. År företaget i gång endast under en
del af året, bestämmes arbetsförtjensten efter ty skäligt pröfva^, men
får ej sättas lägre än i orten gängse dagspenning för vanliga arbetare
af samma kön och ålder som den skadade eller förolyckade. Tillfälliga
afbrott i arbetet komma ej i betraktande. För lärlingar och
andra, som på grund af otillräcklig utbildning uppbära ringa eller ingen
aflöning, beräknas arbetsförtjensten efter en dagspenning af en krona
50 öre för man och en krona för qvinna. Derest ersättningen enligt
denna beräkningsgrund skulle komma att utgöra mera än den skadades
verkliga löneinkomst, skall den nedsättas härtill, om och så länge den
skadade är under tjugu år, men får ej under något förhållande understiga
etthundrafemtio kronor för år räknaclt eller 50 öre för arbetsdag.
Den årliga arbetsförtjensten anses utgöra trehundra gånger
den dagliga inkomsten i medeltal, såvida ej lönen utbetales för perioder
af minst en månads längd, då arbetsförtjensten härefter beräknas. Det
belopp, hvarmed den årliga arbetsförtjensten, i hvilken jemväl tantiemer
och naturaförmåner inräknas, öfverstiger ett tusen tvåhundra kronor,
tages ej i beräkning vid ersättningens bestämmande eller vid premiernas
erläggande.

De till bestridande af försäkringsanstaltens utgifter nödiga medlen
upptagas i form af fasta premier, så beräknade, att hvarje års premier
täcka kapitalvärdet af de ersättningar, som under året beviljas. Premierna
erläggas af arbetsgifvarne utan rätt för dem att afdraga desamma
å arbetarnes lön. Premiernas storlek bestämmes dels efter den
försäkrades arbetsförtjenst och dels efter olycksfallsrisken i det företag,
hvari den försäkrade är anstäld. Med hänsyn till denna risk skola
samtlige försäkringspligtiga rörelser indelas i farlighetsklasser, samt
för en hvar af desse bestämmas en premiesats, som angifver, huru
många procent af arbetsförtjensten premien utgör. Vid lagförslaget
bär kommissionen fogat ett förslag till indelning i farlighetsklasser
och till premietariff; och skulle enligt detta förslag farlighetsklassernas
antal utgöra sex samt premie erläggas med 0,5 procent af
arbetsförtjensten i första, 0,7 i andra, 1,1 i tredje, 1,5 i fjerde, 2,o i

12

femte och 2,5 procent i sjette klassen. Tillsvidare skulle denna indelning
och tariff tillämpas; men tariffen skulle revideras senast inom tre
år från det lagen trädt i kraft samt sedermera hvart femte år, och
skulle för densammas giltighet erfordras Konungens och Storthingets
samtycke.

Inom en månad från lagens publicerande skall hvarje innehafvare
af försäkringspligtig rörelse göra skriftlig anmälan efter faststäldt formulär
angående rörelsens beskaffenhet, antalet deri anstälda personer
samt dessas aflöning. Sådan anmälan ingifves till särskilda ombud,
som af försäkringsår)stalten utses för de särskilda kommunerna. Försummas
detta, skall ombudet sjelf anskaffa nödiga uppgifter. Anmälningarne
och uppgifterna insändas derefter af ombudet å landet till
fogden samt i stad till polismästaren, hvilka tjenstemän skola föra
förteckning öfver samtlige försäkringspligtiga rörelser, hvar inom sitt
distrikt, samt insända afskrift af denna förteckning jemte anmälningarne
till försäkringsanstaltens styrelse. I fråga om rörelser, som först efteråt
komma till stånd, skall anmälan göras inom åtta dagar efter arbetets
början samt tiden härför uttryckligen angifvas. Underrättelse om den
färlighetsklass, hvartill rörelse af försäkringsanstaltens styrelse blifvit
hänförd, och om den tariffsats, efter hvilken premierna skola beräknas,
skall ofördröjligen lemnas arbetsgifvaren.

Vid hvarje försäkringspligtigt företag skall å lämpligt och i ögonen
fallande ställe göras anslag, hvari med tillräckligt stora och tydliga
bokstäfver angifves, att arbetarne äro försäkrade för olycksfall i arbetet.
Arbetarne anses vara försäkrade från det ögonblick, lagen trädt
i kraft eller arbetet börjat, vare sig anmälan gjorts och anslag skett
eller icke.

Det är tydligt, att förändringar kunna i fråga om ett företag inträffa,
som böra föranleda, att detsamma öfverföres från en farlighetsklass
till en annan. För sådant fall innehåller förslaget särskilda bestämmelser.
Skulle nemligen ett företag med hänsyn till sitt ändamål
och sin beskaffenhet undergå sådana förändringar, som kunna vara
afgörande antingen för dess försäkringspligt öfver hufvud eller för dess
plats i farlighetstariffen, skall företagets innehafvare härom göra anmälan
genom försäkringsanstaltens ombud inom åtta dagar efter det förändringen
försiggått. Försäkringsanstalten pröfvar derefter, om företaget
skall upphöra att vara försäkringspligtigt, eller om det skall hänföras
till annan farlighetsklass. Om beslutet lemnas företagets innehafvare
vederbörlig underrättelse.

Premierna erläggas i förskott för hvarje kalender qvartal med det
belopp, som försäkringsanstalten förslagsvis bestämmer. Slutliqvid,
åtföljd af verifikationer, skall af arbetsgivare insändas inom tre månader
efter hvarje kalenderårs utgång eller, om företaget derförinnan

13

upphört, inom en månad efter det sådant skett. Försummar arbetsgifvaren
hvad honom härutinnan åligger, skall anstaltens styrelse sjelf
ombesörja, att slutlig afräkning kommer till stånd, och eger densamma
för sådant ändamål (äfvensom då den tror sig böra misstänka arbetsgifvarens
uppgifter) låta genom vederbörande ombud eller genom särskild!
utsedd person granska vid företaget förda räkenskaper samt
arbets- och lönelistor för att utröna de försäkrades antal och den af
dem uppburna aflöning. Oguldna premier eg a samma förmånsrätt som
ogulden skatt och kunna af anstaltens ombud omedelbart genom utmätning
uttagas.

I afseende å ersättningarnes bestämmande och utbetalning innehåller
lagförslaget följande bestämmelser. Om hvarje olycksfall i försäkringspligtig
rörelse, hvilket synes kunna medföra ersättning efter
lagen, skall arbetsgifvaren eller den, som för hans räkning leder rörelsen,
vid större olycksfall genast och vid mindre sådana senast inom
fyra veckor skriftligen göra anmälan till ordföranden i den uti lagen
om tillsyn å fabriker omnämnda fabriksrätten. Denna har derefter att
snarast möjligt anställa förhör för utrönande af orsaken till olycksfallet
och de närmare omständigheterna dervid, olycksfallets omfång och de
skadades tillstånd, de genom olycksfallet dödade personernas ersättningsberättigade
efterlefvande samt de skadades arbetsförtjenst. Till
förhöret skola kallas anstaltens ombud i orten, arbetsgifvaren, ordföranden
i den sjukkassa, som den skadade kan tillhöra, samt de
till ersättning berättigade eller deras ombud eller laga målsmän. Derjemte
kan sakkunnig person tillkallas på försäkringsanstaltens bekostnad.
Efter erhållen del af undersökningens resultat skall försäkringsanstaltens
styrelse ofördröjligen föranstalta om utbetalning af den ersättning, som
olycksfallet enligt lagen pröfvas medföra. Kan styrelsens beslut ej
afvaktas, skall anstaltens ombud tills vidare skaffa den skadade eller
hans efterlefvande nödigt bistånd. Skulle ersättningen af en eller
annan orsak ej genast kunna definitivt bestämmas, fastställes densamma
provisoriskt, intill dess läkarebehandlingen afslutats, hvarefter definitivt
beslut fattas. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas såväl
till den minskning af förmågan till yrkesarbete, olycksfallet orsakat,
som ock till minskningen af den skadades förmåga till arbete i allmänhet.
Den, som förklaras till ersättning berättigad, skall ofördröjligen
erhålla skriftligt besked om styrelsens beslut med uppgift å de
grunder, med hänsyn till hvilka ersättningen bestämts.

År den ersättningsberättigade missnöjd med styrelsens beslut, eger
han inom fyra veckor efter delfåendet deröfver anföra besvär hos fabriksrätten,
hvilken, sedan försäkringsanstaltens styrelse lemnats tillfälle
att öfver besvären sig yttra, utan att vara bunden af hvad i
ärendet förut förekommit afkunna]- motiveradt utslag. Öfver detta kunna

14

besvär slutligen anföras hos en kommission, som liar sitt säte i Kristiania
och består af sju ledamöter, af hvilka tre, nemligen en lagkunnig
ordförande, en läkare och en tekniskt bildad person, utnämnas
af Konungen för en tid af fem år samt de fyra öfriga, två arbetsgivare
och två försäkrade, för hvarje kommissionens sammanträde utses
af vederbörande regeringsdepartement bland dem, som finnas uppförda
å de i § 45 i lagen om tillsyn å fabriker omnämnda förteckningar.
Besvärstiden utgör sex veckor från delfåendet af fabriksrättens beslut.

^ Kommissionen har fri pröfningsrätt. och kan ändra fabriksrättens beslut
jemväl till den klagandes nackdel.

Ersättningsanspråk, som ej på vanligt sätt kommit under bedömande
(t. ex. derföre att den förolyckades efterlefvande anhöriga
varit okända), kunna göras gällande inom två år efter olycksfallet.

Har skadad person, hvilken ersättning tillerkänts, sedermera i följd
af skadan aflidit, böra efterlefvande anhöriga, hvilka vilja göra anspråk
på ersättning, anmäla detta inom två år efter dödsfallet.

Om de förhållanden, som varit bestämmande för ersättningen, väsentligen
förändras, kan ersättningsfrågan underkastas ny pröfning samt ersättningen
höjas, sänkas eller alldeles indragas. Ersättningens höjande
kan dock fordras allenast för tiden efter det ansökan härom gjorts,
likasom beslut om minskning eller indragande af ersättning tillämpas
först från den dag, den ersättningsberättigade erhållit del deraf. I dylika
fall gälla samma bestämmelser, som i fråga om ersättningens
fastställande ofvan blifvit omnämnda.

De in- och utbetalningar, som af försäkringen betingas, skola i den
omfattning, Konungen bestämmer, ega rum genom postverket. Sjukpenningar
utbetalas efter hvarje veckas utgång och begrafningshjelp
snarast möjligt efter dödsfallet. Räntorna till de skadade eller deras
efterlefvande utbetalas förskottsvis för hvarje månad.

För att dels underlätta försäkringsanstaltens arbete och dels förekomma
rubbningar i den skadades sjukbehandling, har kommissionen föreslagit,
att om den skadade tillhör en sjukkassa, som under de fyra
första veckorna helt och hållet eller delvis bestridt utgifterna för sjukbehandlingen,
försäkringsanstalten eger fordra, att sjukkassan skall
fortfarande bestrida utgifterna derför, till dess sjukbehandlingen upphört,
mot det att sjukkassan erhåller ersättning af anstalten.

Derest till ersättning berättigad person flyttar ur riket, eger han
ej uppbära ersättning för den tid, han är å utrikes ort boende, såvida
icke försäkringsanstaltens styrelse finner, att sådant kan låta sig göra
utan risk för anstaltens kassa. Styrelsen eger derjemte affärda dylika
'' personers ersättningsanspråk med en summa en gång för alla, hvilken
utan den ersättningsberättigades samtycke dock ej får understiga den
årliga ersättningens tredubbla belopp. Återvänder personen i fråga till

15

Norge, eger lian ej uppbära ersättning, förrän nämnda summa biff vit
intjenad.

För att uppmuntra och möjliggöra användandet af den arbetskraft,
hvaraf den genom olycksfall i arbetet skadade ännu kan vara i besittning,
har i förslaget föreskrifvits att, om ett olycksfall medfört
större eller mindre grad af oförmåga till arbete, hvilken synes komma
att fortvara under längre tid eller för beständigt, eger försäkringsanstalten,
om den skadade så önskar, till honom utbetala ett belopp, motsvarande
högst fem års ersättningar, för att förhjelpa honom till en
sjelfständig utkomst. För detta belopp erhåller anstalten ej ersättning
i annat fall, än då den skadade genom nämnda anordning vunnit ökad
inkomst. I detta fall afdrages å ersättningen ett belopp, som motsvarar
hälften af denna inkomst. Huruvida sådant afdrag skall ega
rum äfvensom dess storlek bestämmes i händelse af tvist af fabriksrätten,
hvars beslut kan öfverklagas hos ofvan omförmälta kommission.

Om en försäkringspligtig rörelse synes medföra synnerlig fara för
de i densamma anställa personer, eger försäkringsanstaltens styrelse
låta på stället undersöka, om och på hvad sätt olycksfall må kunna
förekommas, samt för sådant ändamål gifva föreskrifter om lämpliga
åtgärders vidtagande. Kunna olycksfall icke förekommas, eller åtlydas
ej de af styrelsen gifna föreskrifter, kan rörelsen uppflyttas i högre
farlighetsklass eller, om den redan är i den högsta, premien höjas ända
till tredubbla beloppet.

För att hvar inom sitt distrikt iakttaga försäkringsanstaltens intressen
och gå dess styrelse till banda skall inom hvarje kommun finnas
ett eller flere ombud (Tilsyningsmaend) för försäkringsaristalten.
Dessa ombud utses för en tid af hvarje gång högst ett°) år och erhålla
af kommunen skälig godtgörelse för sitt arbete. Deras namn
och hemvist skola behörigen kungöras.

Angående skyldigheten för medlemmar af domstol och för andra funktionärer
att hemlighålla och ej efterapa yrkeshemligheter, om hvilka
de på grund af sin befattning med försäkringen erhålla kännedom,
gälla stadgandena i lagen om tillsyn å arbetet i fabriker. Öfverträdelser
härutinnan straffas med böter, fängelse eller straffarbete i femte
graden (från sex månader till tre år) eller i fråga om tjenstemän med
suspension eller afsättning.

Aftal eller reglementen, genom hvilka lagens tillämpning komrne
att till de försäkrades förfång upphäfvas eller inskränkas, äro utan all
rättslig verkan.

Rätt till ersättning enligt lagen kan ej med rättslig verkan öfver *)

Enligt sjelfva lagförslaget, sådant det varit i tryck tillgängligt, skulle ombuden tillsättas för
högst ett ar. Enligt do åtföljande motiven liar deremot kommissionen »velat föreslå att ombuden utsåges
hvarje gång för två år».

16

låtas ej heller i mät tagas för annan gäld än underhåll till hustru och
barn eller fattigvårdssamhälles utlägg för dylikt underhåll.

Beträffande försäkringens inflytande på arbetsgifvarens och hans
representanters personliga ersättningsskyldighet voro kommissionens
medlemmar ej ense. Pluraliteten (4 medlemmar, bland Indika ordföranden)
anslöt sig närmast till de föreskrifter, som i detta afseende
gifvits i de tyska olycksfallsförsäkringslagarne, minoriteten (4 medlemmar)
deremot mera till de i Österrike gällande stadganden. I enlighet
med pluralitetens åsigt innehåller kommissionens förslag härom följande
bestämmelser. Arbetsgifvaren, hans representant, fullmägtig, arbetsförman
o. s. v. äro ej personligen ersättningsskyldige vid sådana olycksfall,
som i lagen afses, med mindre genom straffrättslig dom blifvit
konstaterad!, att de framkallat skadan uppsåtligen eller genom groft
vållande. År detta fallet, skall ersättning utgå efter allmän lag, dock
alltid med en summa eu gång för alla. Kan icke hela det ådömda ersättningsbeloppet
utbekomma^, erhålla försäkringsanstalten och vederbörande
sjukkassa godtgörelse för dem genom olycksfallet åbragte utgifter,
först sedan öfrige till skadeståndet berättigade erhållit, hvad dem
tillkommer. Skulle straff rättslig dom ej kunna erhållas på grund af något
den skadeståndspligtiges förhållande (t. ex. död eller frånvaro), kan
skadeståndsanspråket göras gällande i civil väg. Arbetsgifvaren eller
rörelsens innehafvare är helt och hållet fritagen från skyldighet att ersätta
skada, som vållats af hans representant, fullmägtig o. d. På
samma sätt som enskild arbetsgifvare ansvarar aktiebolag och annat
bolag för skada, som någon medlem eller styrelseledamot med uppsåt
eller genom grof oaktsamhet förorsakat. Tredje mans (deribland jemväl
vanlig medarbetares) skadeståndsskyldighet bedömes efter allmän
lag, men ersättningen skall bestämmas bil en summa en gång för alla.
I den mån försäkringsanstalten utgifvit ersättning, öfvergå!’ skadeståndsanspråket
mot tredje man på anstalten, med företräde dock för den
skadade eller hans anhöriga i enlighet med hvad ofvan blifvit nämndt.

Minoriteten inom kommissionen åter ansåg, att den allmänna skadeståndspligten
borde modereras endast såvidt det rörde arbetstagames
förhållande till arbetsgifvaren, emedan det endast vore emellan dessa
parter, som önskvärdheten att undvika rättegångar tillagts någon betydelse.
Beträffande såväl försäkringsanstaltens rätt gent emot arbetsgifvaren
som anstaltens och den skadades eller hans anhörigas mot
förmän borde de allmänna reglerna om skadestånd fortfarande tillämpas.
Vidare ansåg minoriteten, att arbetsgifvaren eller rörelsens innehafvare
borde ansvara för den skada, som den, hvilken vore i hans ställe satt,
uppsåtligen eller genom g-rof vårdslöshet förorsakat, under förutsättning
att detta blifvit genom straffrättslig dom (resp. i civil väg) konstateradt.
Så länge försäkringen ej gåfve full ersättning för den genom olycks -

/

17

fallet uppkomna ekonomiska förlusten, vore det nemligen i full öfverensstämmelse
med den moderna uppfattningen af skadeståndspligten
vid olycksfall i arbetet att, såvidt. det läte sig praktiskt genomföras,
snarare skärpa än mildra arbetsgifvarnes ersättningsskyldighet, då de
direkt eller indirekt genom sina underordnade vållat olycksfallet.

År någon, som enligt lagen skall försäkras, vid "tiden för lagens
trådande i kraft genom aftal med enskildt bolag försäkrad mot följderna
af sådana, olycksfall, som medföra rätt till ersättning enligt lagen, är
lian berättigad att öfverflytta sina på aftalet grundade rättigheter och
skyldigheter. å försäkringsanstalten, som då utbetalar den på återstående
iörsäkringstiden belöpande andelen i premien och eger utbekomma
de på grund af försäkringsaftalet möjligen utfallande ersättningsbelopp.

Enär det vore sannolikt, att efter den obligatoriska försäkringens
införande tillfälle till kollektivförsäkring skulle komma att saknas för
arbetarne i ej försäkringspligtiga rörelser och företag, har kommissionen
föreslagit, att. frivillig försäkring, individuel eller kollektiv, skulle,
på de vilkor och i den ordning, som Konungen bestämde, kunna tagas
i försäkringsanstalten dels af innehafvare af försäkringspligtig rörelse,
dels af arbetare i ej försäkringspligtiga rörelser och dels af sistnämnde
rörelsers innehafvare, såvida deras arbetare samtidigt blifvit i anstalten
försäkrade. Den frivilliga försäkringen finge dock ej afse större ersättningsbelopp
än den obligatoriska; och premierna skulle på grund
af den större risk, som särskildt den individuela frivilliga försäkringen
medförde, kunna bestämmas efter andra än de vid den obligatoriska
följda grunder.

Slutligen innehåller lagförslaget dels straffbestämmelser för det
fall, att arbetsgifvare uraktlåter att lemna föreskrifna uppgifter eller
meddelar origtiga sådana, dels föreskrifter angående kommissionens
pligt att på begäran af myndighet gifva råd och utlåtanden i arbetareförsäkringen
rörande frågor samt om arvoden till kommissionens ledamöter,
, dels stadgande!! om formen för förfarandet vid tvister, som med
anledning af lagen uppkomma, äfvensom om frihet från lösen och
stämpelskatt för dokument och förhandlingar i dylika tvistemål, om
portotrihet, in. m. samt till sist bestämmelser angående tiden för lagens
trädande i kraft samt upphäfvande af bergverkslagens och fattigvårdslagarnes
ofvan refererade stadganden om arbetsgifvares försörjningspligt
gent emot arbetare vid bergverk samt tjenstehjon.

Kommissionens förslag har hittills icke medfört någon lagstiftning
i ämnet eller ens blifvit för Storthinget framlagdt. Såsom ofvan nämnts,
ansåg regeringen, att äfven sjöfolket borde inbegripas under arbetareförsäkringen.
Vid 1891 års Storthing framlades Kongl. proposition om
beviljande af anslag till bestridande af utgifter för fortsatt behandling

Xya Avbet.-färs.-komilens bet. 111.

9

18

af arbetareförsäkringsfrågorna och andra arbetsklassen angående förhållanden;
och har sådant anslag beviljats såväl af 1891 som af 1892
års Storthing.

Förslag till lag om ålderdomsförsörjning för obemedlade.

Åt den genom Kongl. Resolution den 19 Augusti 1885 nedsatta s.
k. Arbeider-Kommissionen uppdrogs jemväl att. öfverväga frågan om
ålderdomsförsäkring för arbetare. I trontalet vid 1892 års Storthing
säges ock ett förslag till ålderdomsförsäkring vara under utarbetande.
Kommissionens betänkande är emellertid ännu icke afgifvet.

Vid sistnämnda års Storthing hafva storthingsmännen Lövland>
Lömsland, Grindland m. fl. väckt förslag till lag om ålderdomsförsörjning
för obemedlade, hvilket förslag i väsentlig mån öfverensstämmer
med ett förslag, som Hörup och Berg år 1890 i den danska riksdagen
framlade.

I motiven till Lövlands m. fl. ofvannämnda förslag framhålles,
hurusom samhällets pligt gent emot behöfvande medborgare på grund
af den växande känslan af medborgerlig ansvarighet mer och mer uppfattades,
icke såsom ett kärleksverk och en kärlekspligt, utan såsom en
rättvisans fordran och en rätt för den behöfvande såsom menniska och
statsborgare i ett lagbundet samhälle. I fråga om statens tjenare vore
alla ense om, att staten hade skyldighet att betrygga deras ålderdom.
Och dock förefunnes emellan dem och en annan invalid vorden medborgare
ej någon väsentlig skilnad. Från samhällets ståndpunkt vore
nemligen allt arbete lika nyttigt, lika nödvändigt och lika förtjenstfullt,.
Medgåfves det, att den behöfvande såsom medborgare hade rätt till
offentligt understöd, vore den nuvarande indelningen i fattigvårdssamhällen,
hvilkas ekonomi vore oberoende af statens, principielt origtig.
Rent teoretiskt taget skulle fattigvårdstungans öfverflyttande till. staten
vara det enda rigtiga, ty allenast derigenom kunde bördan rättvist fördelas.
Praktiskt kunde detta emellertid ej fullständigt genomföras,
emedan fattigvårdens handhafvande erfordrade en noggrann kontroll och
derföre måste anförtros åt lokala myndigheter. Äfven ur andra synpunkter
än den rent principiela vore det nuvarande fattigvårdsväsendet
förkastligt. Den allmänna fattigvårdens understöd borde ej vara förenade
med vanära, såsom nu vore förhållandet. Dess understöd borde
lemnas skyndsamt och vara tillräckliga. Den nuvarande fattigvården
rent af tvingade menniskor till bettleri.

19

f örslaget har följande hufvud sakliga innehåll. För obemedlades ålderdomsförsörjning
upprättas en al staten och kommunerna underhållen försörjningsanstalt,
som lemnar en hvar obemedlad, som har norsk infödingsrätt,
ett årligt understöd från det han fylt sextiofem år. Med obemedlad
förstås en hvar, man eller qvinna, som med hänsyn till sin ekonomiska
ställning måste räkna på understöd från den allmänna fattigvården vid
den ålder, då den personliga förvärfsförmågan upphör. Huruvida någon
är att anse såsom obemedlad, afgöres i hvarje särskildt fall af ett utskott,
som skall finnas i hvarje kommun och bestå af minst tre af
kommunalstyrelsen utsedde ledamöter. Inom hvarje kommun skall försörjningsanstalten
hafva ett ombud, hvilket eger vid utskottets förhandlingar
närvara, men ej i besluten deltaga. Från utskottet kan appelleras
till anstaltens styrelse och från denna till inrikesdepartementet. Understödets
storlek är beroende af understödstagarens hemortsrätt och bostad.
I städer och. köpingar utgår detsamma med 180 kronor till man och
150 kronor till qvinna samt 270 kronor till makar, som båda fylt 65
år. A landet blifva dessa belopp nedsatta till resp. 150, 120 och 210
kronor. Understödets storlek bestämmes efter hemortsrätten. Den, som
hai hemortsrätt i stad eller köping, men bor å landet, erhåller endast
det lägre beloppet. Från understödet afdrages det belopp, hvarmed
pension eller annat understöd från staten åtnjutes. Har någon genom
sjukdom eller af annan orsak blifvit till arbete oförmögen, kan han redan
vid 60 års ålder komma i åtnjutande af understöd. Den, som undergått
straffarbete eller fört ett krmgströfvande lif, eger ej uppbära understöd
förrän fem år efter det straffet eller nämnda lefnadssätt upphört. Till
den, som i följd af benägenhet för dryckenskap eller af annan grund
ej kan antagas skola på rätt sätt använda sitt understöd, utbetalas detsamma
ej direkt, utan genom en god man (Vasrge).

Kostnaden för försörjningsanstaltens förvaltning vidkännes statsverket.
Ofriga medel erhållas till tre fjerdedelar af statsverket och till
en fjerdedel af kommunerna.

Enligt motionärernas beräkningar skulle imderstödstagarnes antal
komma att utgöra i städerna och köpingarne 19,200 och å landet 49,200.
Årliga utgiften, då jemvigt uppnåtts, skulle belöpa sig till 8,600,000
kronor. . Statsbidraget skulle hufvudsakligen tagas från spritskatten samt
genom indragning till statskassan af en del af bränvinsbolagens öfverskott
äfvensom af stadskommunernas inkomster af spirituosaförsäljningen.

Emot förslaget, säga motionärerna, kan den anmärkningen göras,
att detsamma ej omfattar alla behöfvande. Motionärerna medgifva denna
anmärknings rigtighet men framhålla, att den begränsning, som i förslaget,
egt rum, föranledts af finansiela skäl. Dessutom hade ålderstigne
medborgare bättre rätt än andra till åtnjutande af samhällets bistånd.
Oförmågan till arbete på grund af ålderdom inträdde i följd af

20

naturens ordning. De medborgare, som genom lagen komme att gynnas,
vore de, som utfört samhällets hårdaste och lägst betalda arbete
och som genom att underhålla familj dels hindrats att sjelfve afsätta
något för ålderns dagar och dels genom indirekt beskattning förskaffat,
staten en väsentlig del af dess inkomster.

Sjelfpensionering hafva motionärerna ej velat föreslå (i motsats
till Berg och Hörup), emedan denna innebure en motsägelse. A ena
sidan bisprunge man vissa samhällsklasser, derföre att de ej förmådde
hjelpa sig sjelfve. Å andra sidan deremot förutsatte man, att de egde
förmågan att afsätta något för ålderdomen. Förefunnes sådan förmåga,
saknades ej tillfälle att göra besparingarne fruktbärande. Man borde
först afhjelpa den nöd, som redan funnes,'' innan man vore betänkt på
att åvägabringa »hjelp till sjelfhjelp».

Nmringskomiteen N:o 2, till hvilken förslaget remitterades, hemstälde
att, enär frågan fordrade en mera allsidig och omfattande utredning
än som af en storthingskomité kunde åstadkommas, förslaget
måtte öfversändas till regeringen. Denna hemställan blef af Storthinget
den 26 Juni 1892 bifallen.

Danmark.

Ålderdomsförsörjning för obemedlade.

Regeringens förslag år 1884 till »Lov om en Alderdomsforsörgelseanstalt
for ubemidlede» (Jfr 1884 års Arbetareförsäkringskomités betänkande
II) föll i Folkethinget redan vid första läsningen. Frågan om
ålderdomsförsörjning för obemedlade fick derefter under några år hvila, till
dess densamma, hufvudsakligen med anledning af den tyska regeringens
utkast år 1887 till lag om arbetares obligatoriska försäkring för invaliditet
och ålderdom, år 1888 åter började tilldraga sig allmän uppmärksamhet.
Flere förslag till frågans lösning framstäldes nu såväl inom som utom
riksdagen, utan att något af dem lyckades tillvinna sig bifall. Den 9
Mars 1891 framlade emellertid en del af Folkethingets högermän och
moderate venstermän, med anslutning till ett af regeringen förut väckt
förslag till ändring i gällande fattigvårdslag, ett förslag till »Lov om
ÅlderclomsunderstMtelse til vcerdige trcengende udenfor Fattigvcesenet». Med
några mindre förändringar blef detta förslag, utan föregående behandling
af utskott, antaget af riksdagen samt upphöjdes till lag redan den
9 April 1891.

Denna lag innehåller i hufvudsak följande bestämmelser:

En hvar, söm fylt sextio år och är ur stånd att sjelf förskaffa sig
och dem, hvilka han är lagligen pligtig att försörja, hvad som erfordras
till nödigt uppehälle eller till vård under sjukdom, är, derest han har
infödingsrätt i Danmark, berättigad att erhålla ålderdomsunderstöd, under
vilkor dock att han ej genom dom förvunnits hafva begått eu i den
offentliga meningen vanärande handling, för hvilken han ej erhållit
»Aeresoprejsning»; att behofvet af understöd ej har sin grund i handlingar,
genom hvilka han till förmån för sina barn eller andra sjelf
beröfvat sig medel till sitt uppehälle, eller i ett oordentligt och slösaktigt
lefnadssätt eller är på annat liknande sätt sjelfförvålladt; samt
att han under de sista tio åren, förrän ansökan om understöd gjordes,
haft stadigt hemvist i Danmark och under samma tid ej emottagit fattig -

22

understöd eller beträdts med lösdrifveri eller bettleri. Lika berättigad
är jemväl en frånskild hustru eller en enka, som, utan att sjelf hafva
infödingsrätt, är eller senast varit i äktenskap förenad med en man
med infödingsrätt. I fråga om dylik hustru eller enka är stadgadt, att
det fattigunderstöd, som åtnjutits af mannen, medan hon sammanlefde
i äktenskap med honom, anses uppburet äfven af henne sjelf. Rätt till
ålderdomsunderstöd tillkommer äfven personer öfver sextio år, som, då
lagen trädde i kraft, åtnjöto eller åtnjutit fattigunderstöd, derest detta
till dem utgått först sedan de fylt sextio år och de under de sista tio
åren, före det understödet började utgå, uppfylt ofvannämnda allmänna
vilkor för erhållande af understöd; och anses i sådant fall det understöd
af fattigvården, som de erhållit efter uppnådda sextio års ålder,
ej såsom fattigunderstöd. I sammanhang härmed må omnämnas, att
enligt § 63 i lagen om den allmänna fattigvården den 9 April 1891
den, som är i Danmark till fattigunderstöd berättigad och såsom medlem
af en sjukkassa af denna erhållit sjukhjelp, eger, derest sjukdomen
fortvarar jemväl efter det sjukkassans understöd upphört eller arbetsförmågan
efter denna tid i följd af sjukdomen är i väsentlig mån nedsatt,
erhålla nödig vård och underhåll af den kommun, inom hvilken
han vistas, utan att detta understöd får betraktas såsom lemnadt af den
allmänna fattigvården. Detta gäller dock endast i den mån och för
den tid, understödet med afseende å dess omfattning och varaktighet
icke synes öfverstiga det, som sjukkassan lemnat.

Ansökan om erhållande af ålderdomsunderstöd ingifves, i Köpenhamn
till magistraten och i öfriga delar af riket till vederbörande kommunalstyrelse.
Ansökningen, hvilken bör innehålla de för bedömande
af sökandens rätt till understöd nödiga uppgifter, skall vara åtföljd af
de intyg och bevis, som kunna af sökanden anskaffas, samt förses med
en af honom på tro och heder underskrifven förklaring, att dess innehåll
är med sanningen öfverensstämmande. Kan sökanden ej sjelf utfärda
en sådan förklaring, skall rigtigheten af de i ansökningen förekommande
uppgifter bekräftas af två om förhållandena''väl underrättade
personer, hvilkas trovärdighet, om så påfordras, skall af myndighet
vitsordas.

Den kommunala myndigheten undersöker derefter sökandens betiof
och förhållanden samt pröfvar sökandens rätt till understöd och bestämmer
dettas beskaffenhet och storlek. Dervid kan myndigheten, när
så anses af behofvet påkalladt, låta anställa polisförhör med sökanden
och andra, som förmenas hafva upplysningar att meddela. Skulle det
finnas nödigt att före ärendets slutliga afgörande tilldela sökanden
understöd, betraktas detta, i fall sökanden sedermera förklaras berättigad
till ålderdomsunderstöd, såsom en del deraf, men, derest ansökningen
afslås, såsom fattighjelp.

23

Understödet är ej bestämdt till något visst belopp. Lagen stadgar
nemligen endast, att detsamma skall utgöra hvad som erfordras till
understödstagarens och hans familjs nödiga underhåll samt till vård
under sjukdom. Understödet kan utgå såväl i penningar som i naturaförmåner,
hvarjemte understödstagaren, om omständigheterna dertill föranleda,
kan intagas å asyl eller dylik anstalt.

Derest understödstagarens behof icke föranledts af tillfälliga orsaker,
såsom öfvergående sjukdom, arbetslöshet eller dylikt, behåller
han det understöd, som honom en gång beviljats, så länge hans förhållanden
ej undergå någon förändring. Begår han sådan handling,
som, enligt hvad ofvan anförts, skulle gjort honom oberättigad till
understödets erhållande, eller förslösar han understödet, indrages detsamma.
Ingår understödstagare äktenskap och kommer sedermera i
behof af större understöd, än det han förut erhållit, öfvertages hans
försörjning af den allmänna fattigvården.

Ålderdomsunderstödet lemnas af den kommun, inom hvilken understödstagaren
är bosatt. Tillhör han ej denna kommun i fattigvårdsliänseende,
eger kommunen erhålla ersättning för tre fjerdedelar af
understödets belopp af den kommun, som varit pligtig lemna understödstagaren
fattigvård, eller, om sådan kommun ej finnes, af den offentliga
kassa, som understödstagarens försörjning eljest ålegat.

Af kommunernas utgifter för ålderdomsunderstöd tillskjuter statskassan
hälften, dock ej mera än två millioner kronor årligen samt
under finansåren 1891—1892 till 1894—1895 endast en million kronor
om året. Statsbidraget fördelas emellan kommunerna i förhållande till
de af hvarje kommun lemnade understöd och får ej för någon kommun
öfverstiga hälften af hvad kommunen i och för understöden utgifvit.

Besvär öfver kommunal myndighets beslut angående ansökan om
understöd, understödens storlek m. m. få anföras hos den högre administrativa
myndigheten samt öfver magistratens i Köpenhamn beslut i
dylika fall hos inrikesministern. Frågor härom få sålunda ej dragas
under domstols pröfning. Ogillas besvären af den administrativa myndigheten,
får vidare talan i ärendet ej föras. I motsatt fall deremot eger
den kommunala myndigheten draga ärendet under inrikesministerns
pröfning. —

Skulle den högre administrativa myndigheten, till hvilken kommunen
har att för hvarje år insända räkenskaper angående de af kommunen
lemnade ålderdomsunderstöd, vid granskningen af dessa räkenskaper
eller på annat sätt vinna kunskap derom, att understöd lemnats
till någon, som ej haft rätt dertill, eller att lagens stadganden eljest
blifvit åsidosatta, skall samma myndighet meddela deraf föranledda
beslut, hvilka dock kunna öfverklagas hos inrikesministern.

24

Tvister emellan kommunerna inbördes angående dem enligt lagen
åliggande förpligtelser afgöras i första hand af amtmannen i det amt,
inom hvilket den kommun är belägen, mot hvilken förpligtelsen göres
gällande, samt i sista hand af inrikesministern. Tvister angående staden
Köpenhamns förpligtelser anhängiggöras omedelbart hos inrikesministern.

Lagen trädde i kraft den 1 Jidi 1891; dock egde inrikesministern
att, om någon kommuns styrelse derom gjorde ansökan samt särskild
anledning förelåge, bestämma, att i fråga om sådan kommun de stadganden
i lagen, som ej afsåge kommunens förhållande till andra kommuner,
skulle träda i kraft först den 1 Januari 1892. Beslut i sådant
afseende har af inrikesministern meddelats i fråga om Köpenhamn och
Frederiksberg.

Förslag om obligatorisk försäkring för olycksfall

i arbetet.

Den 4 Juli 1885 nedsattes en kommission för att utreda frågan
om arbetares betryggande mot följderna af olycksfall i arbetet. Denna
kommission, som sedermera erhöll uppdrag att jemväl behandla frågan
om sjukkasse väsendets ordnande, afgaf den 31 Oktober 1887 betänkande
med förslag till lagar om erkända sjukkassor samt om arbetares försäkring
mot följderna af olycksfall under arbetet.

Förslaget angående olycksfallsförsäkring upptager såsom hufvudgrunder,
att försäkringen skall vara obligatorisk, att densamma skall
omfatta endast arbetare i mera farliga rörelser och af dessa arbetare
ej dem, som, oaktadt det varit dem möjligt, ej ingått i en erkänd sjukkassa,
att enär dylik kassa lemnar hjelp vid smärre olycksfall, ifrågavarande
lag afser försäkring mot följderna af svårare olycksfall, att
försäkringen skall ega rum i eu statsanstalt samt att kostnaderna för
försäkringen skola utgöras af arbetsgifvarne. Anmärkas bör emellertid,
att kommissionens förslag är resultatet af en kompromiss emellan olika
åsigter. Tre af kommissionens ledamöter ville nemligen ställa olycksfallsförsäkringen
i så nära samband som möjligt med sjukkasseväsendet
och ansågo, att försäkringen borde omfatta endast medlemmar af erkänd
sjukkassa, men också alla desse, utan afseende på arbetets större eller
mindre farlighet eller om detsamma utfördes för egen eller annans
räkning. I hvilket fall som helst skulle olyckan drabba lika hård t,
och när arbetaren visat sin vilja att hjelpa sig sjelf, vore det afgörande
vilkoret uppfyldt för statens skyldighet att träda emellan med sin hjelp,
der den egna hjelpen icke räckte till. Medlen till försäkringens genom -

förande skulle lemnas dels af staten och kommunerna och dels af arbetsgifvarne
i farligare yrken. Vid hvarje års utgång skulle uträknas dels
en normalpremie, som gälde för alla yrken och erlades af staten och
kommunerna, och dels tilläggspremier för farligare yrken. Sistnämnda
premier skulle gäldas af arbetsgifvarne i dessa yrken. Understödens
storlek skulle göras beroende af de sjukpenningars belopp, som den
skadade tillförsäkrat sig af sjukkassan. Denna skulle lemna understöd
vid alla mindre olycksfall äfvensom den första hjelpen vid svårare
olycksfall. Eu annan grupp inom kommissionen (fyra ledamöter) ansåg
deremot, att försäkringen borde omfatta endast arbetare i annans tjenst
samt allenast arbetare i de yrken, som kunde anses medföra relativt
stor fara för olycksfalls inträffande. Frågan om olycksfallsförsäkring
både uppstått just på grund af de sociala missförhållanden, som läge
deri, att under arbetet skadade arbetare i regel ej kunde erhålla ersättning
af arbetsgifvaren. Det vore dessa missförhållanden, som man
i första hand borde afhjelpa. Att medtaga jemväl de yrken, der faran
för olycksfall ej vore större än under lifvets vanliga förhållanden, vore
principielt oriktigt och skulle dessutom medföra stora praktiska svårigheter.

Eu tredje grupp inom kommissionen slutligen (fyra ledamöter) förenade
sig med den första gruppen deruti, att medlemskap i erkänd
sjukkassa borde vara ett nödvändigt vilkor för rätt till olycksfallsförsäkringen,
men var ense med den andra gruppen beträffande försäkringens
begränsning till arbetare i annans tjenst. Mellan desse borde
dock ej någon skilnad göras på grund af arbetets större eller mindre
farlighet.

De rörelser, som förslaget afser, äro:

1) landtbruk och skogsliandtering af allehanda slag, derunder alltså
inbegripet arbete med alla slags landtbruksmaskiner och vid mergelgrafvar
samt kreatursskötsel;

2) industriela rörelser, der ångpannor eller med elementarkraft
drifna motorer användas, deribland jernvägar, ångspårvagnar o. d.;

3) andra industriela rörelser eller handtverk, i hvilka ångpannor
eller motorer, drifna med elementarkraft, väl ej användas, men der
arbetet ändock är förenad! med fara, såsom rörelser, der explosiva
ämnen tillverkas eller användas, tegelbruk, ler-, sand- och grustägter,
väg- och vattenbyggnader, brunnsgräfning o. d., alla byggnadshandtverk,
stenhuggerier o. d.;

4) lossning och lastning af fartyg, muddringsarbeten, arbete på
skeppsvarf och vid packhus samt all slags »Arbejdskjorseb.

Sjöfarten har af kommissionen uteslutits allenast på den grund,
att- man saknade tillförlitlig kännedom om dess olycksfallsfreqvens.

26

Enligt förslaget skall en hvar arbetare, som är emot aflöning anstäld
i någon af ofvan uppräknade rörelser, vara försäkrad mot följderna
af de olycksfall i arbetet, hvilka ej af honom sjelf framkallats
uppsåtligen eller genom groft vållande. Arbetaren skall dock dels hafva
rätt till försörjning i Danmark, dels i ekonomiskt hänseende tillhöra
den samhällsklass, som afses i lagen om erkända sjukkassor0), dels ock,
då olycksfallet timade, vara medlem af en erkänd sjukkassa. Sistnämnda
vilkor gäller dock intill utgången af år 1894 ej i fråga om den, som
bevisligen ej haft tillfälle att ingå i en dylik sjukkassa. Huruvida den
skadade med afseende å sin ekonomiska ställning och rörelsens beskaffenhet
inbegripes under försäkringen eller ej, afgöres i tvifvelaktiga
fall af försäkringsanstaltens direktion, utan att frågan härom kan dragas
under domstols pröfning.

År den skadade medlem af erkänd sjukkassa, hänvisas han till
denna för den tid, hvarunder han skall erhålla understöd af sjukkassan
(maximum 26 veckor). I annat fall erhåller han ej något understöd
under de första åtta veckorna efter olycksfallet. Dock skall vederbörande
Amtskommun lemna honom vård å sjukhus för den lägre betalning,
som erlägges af erkänd sjukkassa. Medför olycksfallet oförmåga
till arbete i större eller mindre grad utöfver den tid, hvarunder
han erhåller understöd af sjukkassan, eller under längre tid än åtta
veckor, om han ej tillhört erkänd sjukkassa, skall, så länge oförmågan
varar, till honom lenmas ett kontant understöd från försäkringsanstalten.
Understödets maximum för dag räknadt är tre femtedelar af den dagaflöning,
den skadade förut åtnjutit; dess storlek i hvarje särskild! fall
beror på graden af oförmågan till arbete. I stället för dagaflöningen
kan den årliga arbetsförtjensten i medeltal läggas till grund för beräkningen
af understödets belopp, hvarvid naturaförmåner i aflöningen inräknas.

Har olycksfallet medfört döden, äro efterlefvande enka samt barn,
som ej fylt femton år, berättigade till lifräntor, enkan till dess hon
aflider eller träder i nytt äktenskap och barnen till dess de uppnått
femton års ålder. Enka kan dock, efter direktionens bepröfvande och
med vederbörande fattigvårdssamhälles samtycke, i stället för liiräntan
erhålla ett mot densamma svarande kapital. Lifräntorna utgå från dagen
för dödsfallet samt beräknas efter den aflidnes dagaflöning på det sätt,
att lifränta!! i medeltal dagligen utgör högst 14 proc. deraf för enkan
och 7 proc. för hvarje barn, tillhopa dock ej mera än en tredjedel åt
dagaflöningen. Understödens och lifräntornas storlek bestämmas af för *)

Enligt kommissionens sjukkasseförslag kunna i erkänd sjukkassa upptagas endast handtverksgesäller
ock lärlingar, fabriksarbetare, vanliga kroppsarbetare, »Husmsend», inhyseshjon, tjenstehjon ock
andra med desse i ekonomiskt afseende likstälda män och qvinnor.

27

säkringsanstaltens direktion, och frågor härom få ej dragas under domstols
pröfning.

Enligt kommissionens beräkningar skulle de under hvarje år inträffade
olycksfall medföra understöd till belopp af 27,000 kronor om
året, deraf 10,000 kronor härrörde från dödsfall och återstoden från
fall af invaliditet. Med tillämpning af det s. k. Kapitaldeckungsförfarandet
skulle c:a 400,000 kronor årligen behöfva uppbringas. Användes
utdebiteringssystemet, skulle kostnaden stiga från 27,000 kronor
det första året till 600,000 kronor, då jemnvigt inträdde. Af beloppet
400,000 kronor antogos c:a 130,000 kronor belöpa på jordbruksnäringen,
ungefär samma belopp på industrien och c:a 80,000 kronor på byggnadshandtverken.
Återstoden skulle falla på andra handtverk, tjenstehjon
o. s. v. Premien ansågs komma att utgöra ungefär Vs proc. af arbetslönen
i jordbruksnäringen samt 2/s proc. i andra yrken.

Hvarje olycksfall, som drabbar någon af de under lagen inbegripne
arbetarne under arbetet hos arbetsgifvaren eller för dennes räkning och
som medför döden eller oförmåga till arbete i minst 3 dagar, skall
inom fjerde dagens utgång af arbetsgifvaren anmälas hos polismyndigheten
i orten. Synes olycksfallet komma att medföra rätt till understöd
enligt lagen, skall polismyndigheten anställa undersökning och insända
berättelse härom till försäkringsanstaltens direktion. Denna skall
derefter snarast möjligt afgöra hvarje fråga, som står i samband med
försäkringen, och fastställa understödets storlek. Inträder väsentlig
förändring i de förhållanden eller förutsättningar, som varit bestämmande
för understödets fastställande, kan detsamma höjas, minskas eller
indragas. Direktionen tillställer understödstagaren ett intyg om understödets
storlek. Mot företeende af detta intyg samt qvitto kan understödet
månadsvis och i förskott lyftas å närmaste postkontor. Postverkets
förskott ersättes för hvarje halfår af försäkringsanstalten.

Kostnaden för försäkringen bestrides genom upptagande af premier
enligt det s. k. Kapitaldeckungsförfarandet. Vid hvarje års slut fastställer
försäkringsanstaltens direktion det kapital, som enligt reglerna
för förvärfvande af lifränta hos »Livsforsikrings- og Forsörgelses-Anstalten
af 1871», dock utan förvaltningskostnadsbidrag, erfordras för
att täcka de under årets belopp beviljade understöd. Detta kapital utdebiteras
sedermera på de försäkringspligtige, dervid jordbruksnäringen
och skogshandteringen utgöra en afdelning för sig med sina tillgångar
och räkenskaper samt öfriga yrken en annan afdelning. I fråga om
jordbruksnäringen och skogshandteringen sker utdebiteringen efter Hartkorn.
För fastighet under 1 Td Hartkorn erläggas ej premier, enär
i motsatt fall alltför stora praktiska olägenheter ansetts skola uppstå.

I öfriga yrken bestämmes premien i förhållande till rörelsens farlighet
samt till sammanlagda beloppet af de arbetslöner, som deri under

28

föregående år utbetalts. I förstnämnda afseende skola samtliga försäkringspligtiga
rörelser indelas i tre klasser. I den högsta af dessa kan
utdebiteras ett i förhållande till arbetslönen högst tre gånger så stort
belopp och i den näst högsta klassen högst två gånger så stort belopp
som det, hvilket erlägges i den lägsta klassen. Beträffande lossning
och lastning af fartyg, muddringsarbeten, arbeten på skeppsvarf och
vid packhus samt »Arbejdskjörsel» anses i fråga om premiers erläggande
endast de såsom arbetsgivare, som ständigt sysselsätta arbetare
i den ifrågavarande rörelsen.

De premier, som utdebiteras på Hartkornet, få ej något år öfverstiga
40 öre för hvarje Td Hartkorn, ej heller premierna i öfriga yrken
Vs proc. af arbetslönens sammanlagda belopp. Om premiema något år
ej skulle räcka till, kan bristen fyllas genom ökad utdebitering ett följande
år.

Inom hvarje års utgång skall i samtliga kommuner genom kommunalstyrelsens
försorg utarbetas fullständig förteckning öfver alla de
rörelser inom kommunen, hvilka upptagas under siffrorna 2 och 3 härofvan
(sid. 25), samt öfver de arbetsgivare, som ständigt sysselsätta
andra i arbete, som närnnes under siffran 4. Derjemte skall angifvas, till
hvilken farlighetsklass rörelsen blifvit hänförd. Hvarje arbetsgivare i
försäkringspligtig industriel rörelse erhåller i början af året ett formulär,
å hvilket han skall teckna uppgift om beloppet af de under föregående
år utbetalda arbetslöner. Dessa uppgifter jemte ofvannämnda förteckningar
insändas till försäkringsanstaltens direktion, som inom den 31
Mars meddelar hvarje arbetsgivare upplysning om det belopp, han
skall erlägga. Premierna uttagas i sammanhang med kommunalutskylderna.
Hartkornets premier deremot upptagas på samma gång som
kronoskatterna.

Försäkringsanstaltens angelägenheter handhafvas af en direktion,
hvilken tillika fungerar såsom direktion för sjukkassorna. Den består
af en ordförande och två ledamöter, alla utnämnda af Konungen, med
rätt till lön och pension. Direktionen sorterar under inrikesministeriet.
Kostnaden för direktionens verksamhet bestrides af statskassan, som
ock i början förskjuter nödiga medel för försäkringens genomförande.
Försäkringsanstaltens medel skola placeras och göras räntebärande af
direktionen i samråd med inrikesministeriet.

Offentliga statsinstitutioner äro ej skyldiga att erlägga premier för
de hos dem anstälde arbetare, men om någon af deras arbetare, som
i öfrigt är under lagen inbegripen, skadas under arbetet och icke
är betryggad på annat sätt, skall understöd till de belopp, som i lagen
stadgas, utgå af statskassan. Kommun, som i laga ordning besluter,
att vid inträffade olycksfall de i lagen stadgade understöd skola ut -

29

betalas, är likaledes befriad från erläggande af premier till försäkringsanstalten.

Då arbetsgifvare eller annan person enligt allmän lag är ersättningsskyldig
gent emot en skadad arbetare, som är försäkrad enligt lagen,
eger anstaltens direktion utsöka ersättningen, hvilken tillfaller anstalten.

Inom utgången af år 1894 skall lagen underkastas en fullständig
revision, dervid jemväl närmare bestämmelser skola gifvas angående
möjligt öfverskott eller brist i anstaltens kassa.

Den 2 Oktober 1888 framlade regeringen i Landsthinget förslag
till lag om arbetares betryggande mot följderna af olycksfall under
arbetet. Detta förslag innehöll åtskilliga afvikelser från det af kommissionen
afgifna. Så hade regeringen ej kunnat antaga flertalets inom
kommissionen åsigt angående olycksfallsförsäkringens sammankedjande
med sjukkasseväsendet. Medlemskap i erkänd sjukkassa skulle ej utgöra
vilkor för åtnjutande af försäkringens fördelar. Försäkringsanstaltens
förvaltning skulle handhafvas af en särskild styresman i stället
för af sjukkassedirektionen. I fråga om försäkringsafgifterna ansåg
regeringen det tyska systemet med utdebitering för hvarje år allenast
af årsbehofvet, och bildande af en reservfond böra föredragas framför
det af kommissionen förordade s. k. Kapitaldeckungsförfarandet, enär
dels försäkringen eljest skulle strax i början medföra så stora utgifter,
att desamma ej, såsom ämnadt vore, kunde läggas öfver på konsumtionen,
och dels de sannolikhetsberäkningar, på hvilka detta system
måste stödja sig, lätt kunde befinnas origtiga och de beräknade premierna
för låga. Regeringens förslag omfattar jemväl sjöfarts- och
fiskerinäringarne. Den omständigheten, att dessa näringars olycksfallsfreqvens
icke vore tillräckligt känd, borde desto mindre lägga hinder i
vägen för deras medtagande, som enligt regeringens förslag endast årsbehofvet
blefve utdebiteradt.

Samtlige försäkringspligtige rörelser skulle indelas i tre afdelningar,
den ena för jordbruksnäringen, trädgårdsskötsel och skogshandtering,
den andra för den egentliga industrien och den tredje för sjöfarts- och
fiskerinäringarne. Den andra afdelningen skulle indelas i tre farlighetsldasser.
Hvarje afdelning svarade för de olycksfall, som timade inom
dit hörande företag, samt hade sin särskilda reservfond. Efter hvarje
års utgång skulle försäkringsanstaltens styresman bestämma det belopp,
som erfordrades till betalandet af understöden inom hvarje afdelning.
Utom detta belopp skulle under de första elfva åren göras afsättningar
till reservfonden. Afsättningarne skulle första året utgöra 300 proc.,
andra 200 proc., tredje 150 proc., fjerde 100 proc., femte 80 proc. o. s. v.

30

af årsbehofvet. Reservfondens räntor skulle intill utgången af det elfte
året läggas till kapitalet, men kunde sedermera, efter inrikesministerns
bestämmande, användas till att täcka en del af årsbehofvet.

Bland öfriga olikheter emellan regeringens och kommissionens
förslag märkas, att enligt det förra jemväl för fastighet under 1 Td
Hartkorn försäkringsafgift skulle erläggas; att minderårigt barn hade
samma rätt till understöd efter moder som efter fader; att understöd
till enka alltid skulle utgå i form af lifränta; att begrafningshjelp skulle
utgå till förolyckade arbetares sterbhus med 50, 40 eller 30 kronor;
att understöden ej i något fall erhölles förrän 26 veckor efter olycksfallet
eller sedan den skadades rätt till hyra eller lön på grund af arbetsaftal
upphört; att understöd skulle indragas, om understödstagaren flyttade
ur riket, samt ej utgå till enka eller barn, som, då olycksfallet timade,
ej bodde inom riket; samt att, då ett olycksfall timat under sådana
omständigheter, att det enligt allmän lag ålåge arbetsgifvaren att lemna
ersättning för den genom olycksfallet uppkomna skadan, arbetaren eller
hans efterlefvande egde af arbetsgifvaren utkräfva det belopp, hvarmed
ersättningen öfverstege det i lagen stadgade understödet, likasom försäkringsanstalten
kunde af arbetsgifvaren fordra skadestånd för sina
utgifter, då han uppsåtligen eller genom groft vållande varit orsak till
olycksfallet.

Någon revision af lagen, på sätt kommissionen föreslagit, skulle
ej föreskrifvas.

Förslaget hänvisades af Landsthinget till ett utskott, som afgaf
sitt betänkande den 30 Mars 1889. Betänkandet inkom så sent, att
förslagets behandling ej medhans under riksdagssessionen 1888—1889.

Den 22 Oktober 1889 framlade regeringen i Landsthinget ett nytt
förslag, i hufvudsak öfverensstämmande med 1888 års förslag, men
med några ändringar i anledning af anmärkningar, som framstälts af
eller inom utskottet. Försäkringen skulle omfatta jemväl sådana arbetare,
som icke hade rätt till försörjning i Danmark, äfvensom allt arbete i
jordbruksnäringen, jemväl vanlig »Husgjyrning». Understödets maximum
höjdes vid kroppsskada från tre femtedelar till två tredjedelar
af arbetsförtjensten. Klagan öfver styresmannens beslut i frågor angående
understödens storlek in. m. kunde föras hos en särskild kommission,
bestående af en ordförande och en läkare samt två arbetsgivare
och två arbetare, alla utnämnda af Konungen. Farlighetsklassernas
antal skulle bestämmas af inrikesministern. Arbetsgivare,
som visade, att han tillförsäkrat sina arbetare och deras efterlefvande
vid timade olycksfall lika stora understöd som de i lagen stadgade,
skulle af försäkringsanstaltens styresman eller af inrikesministern kunna
befrias från försäkringspligt. Beträffande sjöfarts- och fiskerinäringarne
framlade regeringen nu resultaten af en statistisk undersökning an -

gående de i dessa näringar under åren 1887 och 1888 inträffade olycksfall.
Antalet förolyckade utgjorde år 1887 4,59 pro mille. År 1888
steg detta tal till 10,22. Kostnaden för försäkringen af sjömän och
biträden i fiskerinäringen beräknades uppgå till ungefär l''/2 proc. af
arbets förtjensten.

Sedan förslaget behandlats af ett utskott, blef detsamma den 21
Mars 1890 af Landsthinget antaget med åtskilliga ändringar, föranledda
af utskottets hemställan.

Enligt det sålunda af Landsthinget antagna förslaget skulle en
hvar, som arbetade i en af de afsedda rörelserna och som egde rätt att
blifva i erkänd sjukkassa upptagen, vara för sig och efterlefvande betryggad
mot följderna af olycksfall under arbetet, när arbetet utfördes
för och aflönades af annan person, äfvensom när detsamma verkstäldes
för egen räkning i jordbruksnäringen, trädgårdsskötseln, skogshandteringen,
sjöfarts- eller fiskerinäringen eller ock i de uti förslaget uppräknade
industriela företag, dock hvad dessa anginge endast under
förutsättning att vid utdebiteringen af försäkringsafgifterna arbetslön
beräknats jemväl för företagaren sjelf. 1 de industriela näringarne
berodde det således på företagaren sjelf, om han ville blifva försäkrad
eller ej.

De rörelser, som i samma förslag afses, äro följande:

1) Landtbruk, trädgårdsskötsel och skogshandtering, vare sig maskiner
användas eller ej, samt arbete vid mergelgräfning, ler-, sandoch
grustägt, vanlig torftägt samt skötsel af kreatur;

2) Företag, der med elementarkraft drifna maskiner användas;
handtverk, som medföra fara för olycksfall, såsom husbyggnad, skeppsbyggeri
0. d.; tegelbruksdrift, fabriksmessigt drifven torftägt, brunnsgräfning,
jern vägsbyggnad, väg- och vattenbyggnad, uppmuddringsföretag,
lastning och lossning af fartyg med tillhörande pråmfart samt
andra liknande företag; företag, der explosiva ämnen tillverkas eller
användas; transportindustri såsom jernvägar, spårvägar o. d. samt vanliga
körslor, när de utföras såsom näring;

3) Sjöfart samt fiske med registrerade eller mätta fartyg, som
äro dansk egendom.

En närmare förteckning öfver de under lagen fallande rörelserna
skulle irtarbetas i inrikesministeriet.

Bland öfriga bestämmelser i Landsthingets förslag märkas särskildt
följande.

Har den skadade arbetat för egen räkning, beräknas understödet
efter den arbetsförtjenst, som de personer hafva, hvilka under motsvarande
förhållanden arbeta för andras räkning. För de i sjöfartsnäringen
anstälda personer, som uppbära månadslön i penningar och

kost, sker beräkningen efter en tariff, som fastställes af inrikesministern.
Denna tariff revideras hvart femte år.

De industriela rörelsernas indelning i farlighetsklasser skall göras
af inrikesministern i samråd med deputerade för arbetsgifvarne. Antalet
klasser, företagens fördelning på desamma och förhållandet emellan
klasserna med afseende å större eller mindre farlighet skola hvart
femte år underkastas revision. För hvarje farlighetsklass uträknas den
sammanlagda arbetslön, som under föregående år utbetalts i de företag,
som tillhöra klassen, jemte den lön, som beräknas för arbetsgifvare.
Huru stor andel af utgifterna skall belöpa på hvarje farlighetsklass,
bestämmes dels med hänsyn till klassens farlighet och dels efter den
inom densamma utbetalta arbetslön. Det på klassen belöpande beloppet
fördelas derefter på hvarje företag efter arbetslönens storlek.

Utgifterna under hvarje år för sjöfolks och fiskares försäkring jemte
afsättningarne till reservfonden utdebiteras på de fartyg och båtar, som
hvarje redare under året användt, i förhållande till deras sammanlagda
drägtighet i »N etto-Regi ster to ri s». Äfven hithörande företag kunna af
inrikesministern indelas i farlighetsklasser.

Klagan öfver styresmannens beslut angående understödens storlek
kan föras hos en kommission, bestående af en ordförande, utnämnd
för fem år af Konungen, två af kommunalstyrelsen utsedde arbetsgifvare
samt två af klaganden valde arbetare i det yrke, klaganden tillhör.

För öfrigt öfverensstämmer Landsthingets förslag i allt väsentligt
med regeringens.

Landsthingets beslut fattades så sent, att förslaget ej kom till behandling
i Folkethinget under riksdagssessionen 1889—1890.

Följande riksdagssession framlade regeringen den 10 November
1890 förslaget för Folkethinget i något torändradt skick.

Så stadgar detta förslag i fråga om försäkring af arbetsgifvare
inom industrien, att personer, som arbeta för egen räkning i ett af de
i förslaget nämnda industriela företag och som icke efter § 4 mom. 1
i lagen om erkända sjukkassor skulle vara uteslutna från upptagande
i sådan sjukkassa, ega att i en särskild afdelning af anstalten försäkra
sig och sina efterlefvande mot de ekonomiska följderna af olycksfall i
arbetet. Förändringar i personens ekonomiska ställning, hvilka inträffa,
efter det han blifvit i anstalten försäkrad, beröfva honom ej rätt till
understöd. Deremot skall han utträda ur försäkringsförhållandet, när
hans ställning så förändras, att han ej längre kan anses arbeta i ett
af de i förslaget nämnda företag. Angående understöden till dylik
person, sättet för deras fastställande och utbetalning gälla reglerna
vid den obligatoriska försäkringen. Dock skall den frivilligt försäkrade
vid försäkringens ingående uppgifva en viss arbetsförtjenst, ej öfverstigande
1,200 kronor om året, efter hvilken understöden skola beräknas.

33

Premiema bestämmas af anstaltens styresman efter de af inrikesministern
faststälda grunder samt upptagas enligt det s. k. Kapitaldeckungsförfarandet.
Försäkringsanstaltens andra (industriela) afdelning
tager all vinst och bär all förlust, som uppkommer genom den frivilliga
försäkringen.

Fiskerinäringen inbegripes i sin helhet under försäkringen, utan
afseende på använda båtarnes tontal.

För att försäkringen ej må blifva illusorisk i fråga om lärlingar och
yngre arbetare, stadgar förslaget, att om deras verkliga årliga arbetsförtjenst
understiger 500, 400 eller 300 kronor, allt efter som de arbeta
i Köpenhamn, annan stad eller å landsbygden, dessa belopp skola läggas
till grund för beräkningen af understöden.

Besvär öfver anstaltens styresmans beslut i understödsfrågor kunna
anföras hos en kommission, bestående af sex medlemmar, nemligen en
ordförande och en läkare, förordnade af inrikesministern, två af vederbörande
amtsråd eller kommunalstyrelse utsedda personer samt två personer,
valda af den klagande.

Ej registrerade fartyg räknas vid försäkringsafgifternas bestämmande
till två tons. Någon indelning i farlighetsklasser skall ej förekomma
i sjöfarts- och fiskerinäringarne.

Det utskott, till hvilket förslaget hänvisades, ansåg att alla obemedlade
borde komma i åtnjutande af försäkringens fördelar. Allt samband
med sjukkasseväsendet borde upphäfvas. Obemedlade arbetare,
»Husmasnd», näringsidkare, lågt aflönade arbetsförmän och andra med
dem i ekonomiskt afseende likstälda personer, som arbetade i de uppräknade
företagen, skulle vara försäkrade. Karenstiden borde inskränkas
till sex veckor och understöd vid invaliditet utgå från den dag, olycksfallet
timade. Fn minoritet ville t. o. m. inskränka karenstiden till sju
dagar. Lagen borde underkastas eu fullständig revision elfva år efter
det den trädt i kraft.

Utskottets hemställan blef vid förslagets andra läsning, sedan några
mindre ändringar vidtagits, af Folkethinget bifallen. Förslagets tredje
läsning medhans dock ej under riksdagssessionen.

Den 8 Oktober 1891 framlade regeringen ånyo i Folkethinget 1890
års förslag i oförändradt skick. Ett utskott tillsattes för förslagets
behandling. Något betänkande blef emellertid ej af utskottet afgifvet
under riksdagssessionen 1891—-1892.

Nya Arbct.-förs.-komilens bet. III.

Tyskland.

Obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring.

I det program för den tyska regeringens socialpolitik, som genom
kejserliga budskapet af den 17 November 1881 framlades för riksdagen,
ingick jemväl att bereda dem, som genom ålderdom eller invaliditet
biff vit oförmögne till arbete, ett högre mått af hjelp från statens sida,
än dittills kommit dem till del. Sedan frågorna om obligatorisk sjukförsäkring
samt obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet genom
särskilda lagar vunnit lösning, rigtades för den skull uppmärksamheten
på omförmälta ämne. Uti inrikesdepartementet hade material under
tiden uppsamlats och särskilda förslag framkommit, pröfvats och förkastats.
Mot slutet af år 1887 hade man kommit så långt, att man
kunde framlägga grunddragen till en lag i ämnet. För dessa grunddrag
är redogörelse lenmad i 1884 års Arbetareförsäkringskomités betänkande
del II sidd. 294 tf.

Mot åtskilliga af de principer, som i dessa grunddrag funnos uttalade,
framstäldes kraftiga anmärkningar. Tillgodogörande sig den erfarenhet,
man sålunda vunnit, utarbetades ett fullständigt lagförslaginom
inrikesdepartementet och förelädes förbundsrådet den 15 April
1888. Här underkastades förslaget den sorgfälligaste pröfning, och
flere betydande ändringar vidtogos, hvarefter förslaget, sålunda omarbetadt,
offentliggjordes i allmänna tidningarne och dermed understäldes
allmänhetens dom. Afsigten med detta offentliggörande, eller
att allmänheten efter pröfning af förslaget skulle uttala sin mening derom,
uppnåddes fullständigt; och då förbundsrådet sedermera tog förslaget
under förnyad pröfning, gåfvo de gjorda uttalandena anledning
till ändring i åtskilliga afseenden. Det förslag, som den 22 November
1888 framlades för riksdagen, kunde för den skull med skäl sägas vara

35

frukten af ett synnerligen samvetsgrant lagstiftningsarbete. Jemväl
för detta förslag har 1884 års Arbetareförsäkringskomité i sitt betänkande
del I sidd. 29 tf lemnat en kortfattad redogörelse.

Inom'' riksdagen och det utskott, till hvilket förslaget hänvisades,
företogos äfvenledes åtskilliga ändringar ej endast uti smärre detaljbestämmelser
utan äfven i delar af principiel betydelse. I allmänhet
sträfvade man efter att i högsta möjliga grad utvidga kretsen af dem,
som skulle blifva delaktige af lagens välgerningar, samt underlätta lagens
praktiska genomförande. Nödvändigheten att sammanjemka olika
meningar inom de olika politiska partierna föranledde jemväl en och
annan ändring. Sedan förslaget sålunda af riksdagen antagits, utfärdades
den 22 Juni 1889 lag angående invaliditets- och ählerdomsför
säkring.

Enär, såsom ofvan nämnts, 1884 års Arbetareförsäkringskomité lemnat
redogörelse för det förslag till lag, som för riksdagen framlades, kunde
det ifrågasättas, huruvida en fullständig framställning af den utfärdade
lagens bestämmelser vore erforderlig, eller om man lämpligen kunde inskränka
sig till anmärkandet af de förändringar, som uti förslaget vidtagits.
Som föränd ringa rne emellertid äro synnerligen många, och
omnämnda redogörelse är temligen knapphändig, har det för öfverskådlighetens
skull synts påkalladt att nu framställa lagens stadganden
i sitt sammanhang. Härvid hafva dock åtskilliga detaljbestämmelser
ansetts kunna uteslutas, desto hellre som komitén velat bilägga sitt betänkande
den öfversättning af lagen, komitén låtit verkställa.

Lagens hufvuduppgift är att betrygga arbetsklassen mot följderna
af inträffad varaktig oförmåga till arbete eller invaliditet i alla de fall,
der så ej redan skett genom lagarne om försäkring för olycksfall i
arbetet. Härtill sluter sig ålderdomsförsäkringen såsom ett komplement.
Det ifrågasattes visserligen under förarbetena i inrikesministeriet och
förbundsrådet, huruvida man icke borde i sammanhang med invaliditetsförsäkringen
jemväl bereda understöd åt aflidne arbetares enkor och
barn. Af praktiska skäl måste man emellertid afstå derifrån. Kostnaden
för en dylik fullständig försäkring skulle nemligen blifva högst
betydlig. Om enkepensionen beräknades till endast 60 mark och barnpensionen
till 30 mark, skulle, under förutsättning att försäkringen omfattade
71/, millioner arbetare, enke- och barnpensioneringen ensam
medföra en årlig utgift af i rundt tal 120 millioner mark. Man borde
först tillgodogöra sig den erfarenhet, som vunnes vid invaliditetsförsäkringens
genomförande, för att so, huruvida de yrkesgrenar, om hvilka
fråga vore, kunde bära en dylik ökad utgift. Enär qvinliga arbetare
i likhet med mardige underkastades försäkririgspligt, skulle en del
af enkorna på grund af lagen erhålla pension vid invaliditet. För enkor
och barn vore för (ifrigt, oafsedt olycksfallsförsäkringslagarnes bestäm -

36

melser, sörj dt i afsevärd mån genom särskilda välgörenhetsinrättningar.
Slutligen vore all anledning antaga, att de privata anstalter, som hittills
måst sörja för såväl invalider som enkor och barn och derigenom
kunnat lemna allenast otillräckliga understöd, sedermera, då'' de i följd
af lagen ej vidare behöfde befatta sig med försörjningen af invalider,
skulle kunna i ökadt mått understödja enkor och barn.

Lagen hvilar, likasom de förut antagna socialpolitiska försäkringslagarne,
på principen om försäkringstvång. Den är en del af systemet
i sin helhet, står i samband med dessa sina föregångare, och de
grunder, som motivera tvånget i fråga om dem, hafva ansetts jemväl
härvidlag vara gällande. Äfven här, heter det i motiven, handlade
det om ett socialpolitiskt samhällsbehof, hvars tillfredsställande borde
fullkomligt betryggas. Detta läte sig ej göra, om man öfverlemnade
åt den enskilde att efter behag begagna sig af de inrättningar, som
behofvets tillfredsställande kräfde, eller underlåta att göra bruk af dem.
Erkände man statens pligt att bereda hjelp åt de arbetare, som blifvit
i följd af invaliditet oförmögne att försörja sig, måste man ock söka
bereda sådan hjelp åt alla arbetare, som deraf vore i behof.

Man hade, heter det vidare, framkastat, huruvida man ej till en
början borde låta lagen omfatta allenast arbetare inom vissa yrken,
der behofvet af understöd visat sig mera trängande, eller ock arbetare
inom vissa territoriela områden. Arbetarne på landsbygden
förmenades ej vara i behof af hjelp. Häremot kunde emellertid invändas,
att arbetarne öfverginge från det ena yrket till det andra, flyttade
från stad till land eller tvärtom, hvadan dylik inskränkning, oafsedt
att den strede mot lagens anda, skulle medföra stora svårigheter
i praktiskt afseende samt i hög grad försvaga lagens verkan.

I förslaget hade man sålunda tagit steget fullt ut och föreskrifvit
försäkringstvång för alla i annans tjenst anstälde såväl manliga som
qvinliga arbetare och med dem likstält sådana arbetsförmän, hvilka uppbure
en relativt låg aflöning och af sådan anledning hade samma behof
af bistånd som de egentlige arbetarne. Att utsträcka tvånget äfven
till smärre sjelfständiga yrkesidkare syntes deremot betänkligt. Visserligen
kunde desses lethadsförhållanden sägas vara lika ogynsamma
som arbetarnes; att genom lagen pålägga dem försäkringstvång skulle
dock, derest man ej ville för dem lätta försäkringsbördan, hvartill ingen
skälig anledning förefunnes, medföra, att de drabbades af dubbelt
större afgifter än andra. Detta skulle helt säkert i många fall öfverstiga
deras förmåga att bära. Då det likväl synts önskvärd! att bevara
möjligheten att göra dylika smärre yrkesidkare delaktige af lagens
förmåner, innehöll förslaget stadganden i sådant syfte. Riksdagen har
härtill fogat bestämmelse om rättighet till frivillig försäkring.

37

Vidare framhålles i motiven, att tvånget skäligen ej borde åläggas
arbetare under sexton år, enär den aflöning, desse uppbure, i de allra
flesta fall vore så ringa, att den ej medgåfve något afdrag till gäldande
af försäkringsafgifter. Att medtaga dem skulle äfven kunna uppfattas
såsom en legalisering af barns användande såsom arbetare, något
som ej stode i öfverensstämmelse med de grundsatser, hvilka den nutida
arbetareskyddslagstiftningen med rätta gjort gällande.

För åtskilliga personer vore redan sörjdt på samma sätt, lagen
afsåge, hvadan grunden för försäkringstvånget i fråga om dem
bortfölle.

Med iakttagande af de nu anförda grundsatserna äro i lagen följande
bestämmelser gifna angående försäkringens omfattning. Försäkringspligtige
på grund af lagens omedelbara stadgande äro, under förutsättning
att de fylt sexton år och äro mot aflöning anstälde hos en
arbetsgifvare, alla arbetare, biträden, gesäller, lärlingar och tjenstehjon;
vidare arbetsförmän (Betriebsbeamte0), handel sbiträden och handelslärlingar
(med undantag af apotekselever), såvida deras regelbundna aflöning
för år ej öfverstiger tvåtusen mark, samt slutligen i regel personer
hörande till besättning å tyskt fartyg. Någon viss minimitid,
under hvilken arbetet skall fortvara, innan försäkringspligt inträder, är
ej bestämd. Åt förbundsrådet är dock öfverlemnadt att bestämma, i
hvad mån tillfälligt arbete må anses ej medföra försäkringspligt. Såsom
aflöning räknas äfven tantiemer och naturaförmåner, beräknade efter
deras medelvärde. Åtnjuter någon för anställningen deremot ej annan
ersättning än fritt underhåll, är han befriad från försäkringspligt.

Försäkrings tvång kan emellertid genom beslut af förbundsrådet
jemväl åläggas dels sådana yrkesidkare, hvilka ej i regel sysselsätta åtminstone
en afloma! arbetare, dels ock utöfvare af s. k. hemindustri,
utan hänsyn till antalet arbetare, desse sysselsätta. Dylikt beslut måste
dock omfatta bestämda yrkesgrenar i sin helhet, ej enskilde yrkesutöfvare
eller en viss yrkesgren inom ett begränsadt område. Förbundsrådet
har dervid äfven att bestämma, i hvad mån de näringsidkare, för
hvilkas räkning arbete utföres af hemindustriens utöfvare, skola gentemot
desse och desses arbetare fullgöra eu arbetsgifvares förpligtelser
enligt lagen.

Likasom försäkringstvånget kan följa dels omedelbart af lagens
påbud, dels ock af särskildt beslut, så kan äfven befrielse derifrån härflyta
dels omedelbart från lagens bestämmelser och dels från särskildt

*) Betriebsbeamte: »De, som i större eller mindre grad deltaga i arbetsgifvarons andliga ar bete

. genom att antingen utöfva en viss beslutanderätt i afseende å rörelsens gång eller ock hafva
uppsigt a andra i rörelsen anstälda personer» (H. llosin. Das Recht der Arbeiterversicherung. Hd I
D. 1 sid. 160). Hit räknas sålunda verkmästare, inspektörer, rättare etc., men äfven medlemmar af
aktiebolags styrelser, prokurister etc.

38

beslut. Befriade från försäkringstvånget i förra afseende! äro rikets
och förbundsstaternas embets- och tjensteman; högre kommuners pensionsberättigade
tjensteman; militärer, hvilka i tjensten sysselsättas såsom
arbetare; personer, som redan äro invalider i lagens mening, samt
de, som på grund af lagen uppbära invalidpension. På egen ansökan
kan från försäkringspligten befrias den, som till belopp, motsvarande
åtminstone invalidpensionens minimum, åtnjuter vare sig pension eller
exspektanslön af riket, en förbundsstat eller en högre kommun eller
ock pension på grund af lagarne om olycksfallsförsäkring. Dylik ansökan
pröfvas af den lägre administrativa myndigheten0) i arbetsorten,
mot hvilken myndighets beslut besvär få anföras hos närmast högre
myndighet. Denna afgör ärendet såsom sista instans.

Lagen innehåller emellertid äfven andra stadganden, som inverka
på frågan, om en person skall enligt lagen försäkras eller icke. Så
anses i fråga om andra än ofvan nämnda personer, hvilka äro anstälda
i rörelser, som bedrifvas för rikets, en förbundsstats eller en högre
kommuns räkning, den lagliga försäkringspligten fullgjord genom medlemskap
i den särskilda kassa, som för rörelsen i fråga är eller framdeles
kan blifva bildad, derest kassan uppfyller vissa i lagen närmare
angifna vilkor, afseende hufvudsakligen att för medlemmarne är sörjdt
i lika mått som genom lagen, att de ej äro betungade med högre afgifter,
samt att kassan erbjuder tillräcklig trygghet med afseende på
sina förbindelsers fullgörande. Hvilka kassor anses uppfylla de föreskrifna
vilkoren, afgöres af vederbörande riks-, förbundsstats- eller
kommunalmyndighet. Dylika erkända kassor träda naturligtvis i gemenskap
med de särskilda anstalter, som för försäkringens genomförande
äro upprättade, och lagen har angående ordnandet af detta inbördes
förhållande synnerligen detaljerade föreskrifter.

Vidare eger förbundsrådet bestämma, dels att befrielse från försäkring
må tillkomma andra korporationers pensionsberättigade tjenstemän,
dels ock att med de ofvan nämnda kassorna kunna likställas
andra kassor, som hafva till ändamål att lemna understöd vid inträffad
invaliditet eller vid ålderdom.

Såsom ofvan antyddes, blef af riksdagen stadgande infördt i lagen
angående rättighet till frivillig försäkring i fråga om vissa mindre yrkesidkare.
De personer, hvilka, enligt hvad förut nämnts, försäkringspligt
kan af förbundsrådet åläggas, äro nemligen berättigade att, om
sådan pligt ej af förbundsrådet stadgas, frivilligt försäkra sig, derest
de icke fy It fyratio år och ej redan äro invalider. Försäkringen skall

*)De administrativa myndigheterna äro olika i olika, förbundsstater och angifvas i för hvarje
stat utfärdade författningar. Lägre administrativ myndighet torde närmast motsvara hos osa magistrat
i stad och kronofogde på landet.

39

ske inom andra löneldassen. Angående löneklasserna, se vidare här
nedan.

I sammanhang härmed må omnämnas att, såsom efteråt vidare skall
angifvas, försäkringspligtig, för hvilken af en eller annan anledning
försäkringstvånget upphör, är berättigad att frivilligt fortsätta försäkringen.

Försäkringens ändamål är att åt de försäkrade bereda invalid- och
ålderdomspension. I motiven framhålles med skärpa, att det hufvudsakliga
ändamålet vore att bereda pension åt den, som blefve invalid,
oafsedt vid hvilken ålder detta inträffade. Man kunde till och med
ifrågasätta, huruvida någon ålderdomspensionering öfver hufvud borde
stadgas. Den vore emellertid ett af humanitära skäl föranledt komplement
till invalidpensioneringen. Erfarenheten visade, att i de flesta
fäll vore med en uppnådd hög ålder förenad en större eller mindre
inskränkning i arbetsförmågan. Ålderdomspensionen bildade fördenskull
ett nödvändigt tillskott till arbetsförtjensten, hvarigenom den ålderstigne
arbetaren befriades från nödvändigheten att öfveranstränga de
krafter, han ännu egde qvar, och inträdandet af fullständig oförmåga
till arbete framskötes. Af denna dess natur följde, att ålderdomspensionen
borde vara lägre än invalid pensionen, då ju eljest anledningen
att använda de återstående arbetskrafterna bortfölle, likasom ock att
den upphörde, då invalidpension började åtnjutas. Den åldersgräns,
som lagen faststält för ålderdomspensions erhållande, är sjuttio år.

Förslag framkommo, att pension skulle till lägre belopp irtgå jemväl
till dem, som blifvit hvad man kallade halfinvalider, i likhet med
de grundsatser, som tillämpats vid olycksfallsförsäkringen. Dessa förslag
vunno emellertid endast ringa anslutning; man kunde ej förbise
den stora svårighet, som skulle förefinnas att afgöra, när dylik lialfinvaliditet.
vore för handen. Detta läte sig lättare göra vid invaliditet,
som orsakades af olycksfall. Här åter vore fråga om den oförmåga,
som småningom uppkomme genom sjukdom, ålderdom och dylika orsaker.
Men äfven om man sålunda var ense derom, att olika grader
af invaliditet ej borde medföra rätt till olika pensioner, återstod dock
det vigtiga spörsmålet, när en person skulle anses vara så oförmögen
till arbete, att pension borde utgå. Att man ej skulle fordra fullständig
oförmåga till allt arbete, var tydligt; i sådant fall skulle lagens
socialpolitiska ändamål alldeles förfelas. I lagförslaget hade man förklarat,
att invaliditet skulle anses vara för handen, då någon i följd af
sitt kroppsliga eller andliga tillstånd ej vidare vore i stånd att genom
det vanliga arbete, som hans dittill svarande yrkesverksamhet medfört,
eller genom annat, hans krafter och färdigheter motsvarande arbete
förvärfva invalidpensionens lägsta belopp. Detta belopp var i förslaget
satt synnerligen lågt— 72 mark för man och 48 mark för qvinna. Yrkes -

40

invaliditet skulle således ej i och för sig medföra rätt till pension.
Denna grundsats hyllades jemväl af riksdagen, som emellertid fann
vilkoren för pensions erhållande allt för stränga. Man valde för den
skull ett annat sätt för bestämmandet af begreppet invaliditet. Grenom
de njm stadgandena, som äro temligen invecklade, är försäkrad berättigad
till pension, då han ,ej vidare kan förvärfva ungefär en tredjedel
af sin förutvarande normala arbetsförtjenst.

Dessa förändringar i lagförslaget stå i nära samband med de ändringar,
som gjordes beträffande pensionernas storlek och beräkning
samt afgiftsbeloppen. I de grunddrag till en lag i ämnet, Indika ofvan
omnämnts, var föreslaget, att invalidpensionen för manlig försäkrad
skulle utgöra 120 mark om året, dock att, ifall afgifter erlagts för mer
än 15 afgiftsår, pensionen skulle stiga med ett visst belopp för hvarje
år, afgifter derutöfver erlagts, till högst 250 mark, samt att qvinliga
försäkrade skulle erhålla två tredjedelar af dessa pensionsbelopp. Afgifterna
voro jemväl lika för alla arbetare inom hvarje försäkringsanstalts
distrikt. Dessa bestämmelser blefvo redan i lagförslaget ersatta
med helt andra stadganden. Att göra invalidpensionen lika för alla
ansågs förkastligt. Arbetarne lefde under olika förhållanden såväl hvad
behof som inkomster beträffade och måste fördenskull i fråga om storleken
af pensionerna och följaktligen äfven afgifterna indelas i särskilda
klasser. Vid öfvervägande af frågan, huru pensionsbeloppen rättast
borde bestämmas, syntes principen att ställa pensionen i eu viss proportion
till arbetsförtjensten vara synnerligen beaktansvärd. Att dervid
taga hänsyn till eu hvars individuela inkomst läte sig praktiskt ej utföras.
Man måste sålunda söka utfinna andra medel att i möjligaste
mån nå det mål, dit man ville komma. På grund af sjukförsäkringslagens
bestämmelser vore medeldagspenningen inom de särskilda orterna
för vanliga arbetare faststäld. Efter denna medeldagspennings
storlek indelades nu samtliga orterna i fem klasser, hvarefter en viss
årslön bestämdes för hvarje klass, vexlande mellan 300 och 700 mark.
Pensionernas belopp bestämdes derefter för män till 24 procent af
dessa årslöner, med ökning på visst sätt, ju längre tid afgifter erlagts,
till högst 50 procent, samt för qvinnor till eu tredjedel mindre. Ej
heller dessa bestämmelser vunno riksdagens bifall. Att indela arbetarne
efter territoriela områden vore inom de särskilda ortsklasserna eu orättvisa
mot de bättre aflönade och mera dugande arbetarne. Arbetarne
skulle ej kunna inse, hvarför, oaktadt afföningen vore lika, afgifterna
och pensionerna skulle utgöra ena gången ett belopp, andra gången
ett annat. Äfven om den medeldagspenning, som faststälts enligt sjukförsäkringslagen,
vore rigtig, — något som dock sällan torde inträffa
— vore densamma likväl underkastad starka vexlingar, och detta skulle
medföra svåra förvecklingar. Bättre vore att antaga löneklasser efter

41

den medela Honing, hela kategorier af arbetare åtnjöte, med anslutninglikväl
till de vid sjukförsäkringen gällande lönesatser. Den invändning,
som häremot framstäldes, att arbetarne derigenom skulle drifvas att
söka arbete i trakter med högre aflöningsförhållanden och att i följd
häraf en tillströmning af arbetare komme att ega ruin från öster till
vester, från landsbygden till städerna, kunde ej tillmätas afgörande betydelse,
enär den ovissa utsigten att i framtiden måhända erhålla en
högre invalidpension fullt uppvägdes af vissheten att i närvarande tid
nödgas erlägga högre utgifter. Eu verklig olägenhet erbjöde deremot
systemet med löneklasser derutinnan, att man saknade och knappast
med de största uppoffringar kunde skaffa sig kännedom om antalet
arbetare samt åldersgrupperingen inom hvarje löneklass. Härigenom
blefve nemligen beräkningarne af afgifternas och pensionernas storlek
högst osäkra. Denna olägenhet förminskades dock väsentligen derigenom,
att man valde ett annat system för afgifternas beräkning. I
stället för det i lagförslaget förordade premiesystemet, skulle man använda
ett modifieradt Kapitaldeckungssystem, så att afgifternas belopp
faststäldes endast för ett visst antal år och efter denna tid beräknades
på nytt. Härvid täcktes de under hvarje tidsperiod beviljade pensionerna
genom deras utgifter, som under samma tid icke fått pension
sig beviljad. Principen om solidaritet emellan de försäkrade komme
då att ännu mera göras gällande, hvarjemte minskning af pensionerna
på grund af försummelse att erlägga afgifter icke skulle erfordras.
Naturligt är, att med ett sådant system afgifterna skola stegras för
hvarje period, till dess jemvigt inträder. Denna stegring- skulle enligt
anstälda beräkningar utgöra 70 procent af de afgifters belopp, som
upptagas under den första perioden.

Åndringarne i hela systemet för pensionernas och afgifternas beräkning
skulle naturligen komma att utöfva inflytande å pensionernas
belopp. Såsom ofvan nämnts, skulle den ursprungligen föreslagna pensionen
utgöra för män minst 120 och högst 250 mark samt för qvinno)-två tredjedelar häraf. Enligt lagförslaget utgjorde pensionen för manlig
försäkrad 24 till 50 procent af den normala årliga arbetsförtjenst^ för
den ortsklass, som den försäkrade tillhörde, samt för qvinlig försäkrad
en tredjedel mindre. Den lägsta pensionen i den lägsta ortsklassen
beräknades komma att utgöra 72 mark, i den högsta ortklassen 168
mark, den högsta pensionen i den lägsta ortsklassen 150 mark och i
den högsta ortsklassen 350 mark. I den tredje ortsklassen, hvilken de
fleste skulle tillhöra, utgjorde den lägsta pensionen för manlige försäkrade
120 och den högsta 250 mark, eller samma belopp, som ursprungligen
föreslagits.

Efter det system med löneklasser, som af riksdagen antogs, göres

42

ej skilnad emellan män och qvinnor. Den lägsta möjliga invalidpensionen
(efter 5 afgiftsår) utgör 114 mark 70 pfennige. Något maximibelopp
är ej stadgadt. Efter 50 afgiftsår i högsta löneklassen blifver pensionens
årliga belopp 415 mark 50 pfennige. I andra löneklassen, hvilken
torde komma att omfatta flertalet försäkrade, utgöra dessa belopp resp.
124,10 och 251 mark, eller nästan alldeles samma siffror, som återfinnas såsom
de normala såväl i grunddragen till en lag i ämnet som i lagförslaget.
Ålderdomspensionen skulle enligt dessa grunddrag samt lagförslaget
städse utgöra invalidpensionens minimibelopp. Denna grundsats blef
af riksdagen förkastad. Ålderdomspensionen borde bestämmas efter
samma grunder som invalidpensionen. Likasom denna ökas ålderdomspensionen
med ett visst belopp för hvarje afgift, som erlagts eller anses
såsom erlagd. Ålderdomspensionens minimum utgör 106 mark 40
pfennige och dess maximum 191 mark.

Angående de försäkrades indelning i löneklasser, invaliditetsbegreppet,
rätt till pension, pensionernas storlek och afgifternas belopp
innehåller lagen följande stadganden.

De försäkrade indelas i fyra löneklasser, den första omfattande dem,
som hafva 350 mark eller derunder i årlig arbetsförtjenst, den andra
dem, som hafva från 350 till och med 550 mark, den tredje dem, som
erhålla från 550 till och med 850 mark, samt den fjerde dem, som
hafva mer än 850 mark i årlig arbetsförtjenst. Hänsyn tages ej till
hvad den försäkrade i verkligheten förtjenar utan till den årliga arbetsför!]
ensten i medeltal inom den arbetarekategori, som den försäkrade
tillhör. Härvid har man betjenat sig af stadgandena i de förutvarande
försäkringslagame. Såsom årlig arbetsförtjenst skall nemligen,
derest ej arbetsgifvare och arbetare öfverenskomma att beräkna den
till högre belopp, anses:

a) för personer, anstälda i jordbruksnäringen och skogshandteringen
och hvilka ej tillhöra någon sjukkassa, den årliga medelförtjenst,
som den högre administrativa myndigheten fastställer, eller i fråga om
arbetsförmän den årliga arbetsförtjenst, som denna myndighet faststält
på grund af stadgande i lagen den 5 Maj 1886 och som inom vissa
gränser beräknas efter hvad de sjelfve eller med dem jemförliga personer
verkligen uppburit;

b) för sjömän och andra i sjöfart anstälda personer, hvilka äro
försäkrade enligt lagen den 13 Juli 1887, den årliga arbetsförtjenst i
medeltal, som Rikskansleren eller i vissa fall den högre administrativa
myndigheten enligt stadgandena i samma lag faststält;

c) för medlemmar af kassa inom bergshandteringen (Knappschaftskasse)
300 gånger den dagliga arbetsförtjenst, som af kassans styrelse
faststälts för den klass af arbetare, som den försäkrade tillhör, dock ej

43

mindre än 300 gånger beloppet af den i arbetsorten gängse dagspenningen
för vanliga arbetare;

d) för medlemmar af sjukkassa (Orts-, Betriébs-, Barn eller Innungskrankenkasse)
300 gånger den medeldagspenning, som ligger till grund
för afgifterna till sjukkassan, eller i vissa fall den verkliga arbetsfört]
ensten;

e) för alla öfriga 300 gånger vanliga arbetares i arbetsorten gängse
dagspenning.

För hvarje löneklass bär i lagen faststälts en s. k. lönesats. Denna
skall utgöra ett uttryck för den normala aflöningen inom löneklassen
och har endast betydelse för invaliditetsbegreppet. Den utgör för
första löneklassen 300 mark, för den andra 500 mark, för den tredje 720
mark och för den fjerde löneklassen 960 mark.

Invaliditetsbegreppet är i lagen bestämdt olika, allt efter som fråga
är om befrielse från försäkringspligt eller rätt till invalidpension. I
förra fallet är invaliditetens konstaterande betydligt lättare än i det senare.
Man ville nemligen här så mycket som möjligt förenkla saken
af hänsyn till arbetsgifvarne och de svårigheter, som skulle uppstått,
derest jemväl i fråga om försäkringspligten den mera invecklade proceduren
för uppvisande af invaliditet skulle användts. Gemensamt för
båda begreppen är, att personen i fråga skall i följd af sitt andliga
eller kroppsliga tillstånd vara varaktigt oförmögen att genom aflönadt
arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, förtjena ett visst
minimibelopp. Detta belopp utgör, då fråga är om befrielse från försäkringspligt,
en tredjedel af den dagspenning, som enligt sjukförsäkringslagen
bli hvit faststäld för vanliga arbetare i arbetsorten. I fråga
om rätt till invalidpension tages deremot hänsyn till den ärliga arbets■förtjensten.
Minimibeloppet utgör då summan af en sjettedel af de
lönesatser i medeltal, efter hvilka afgifter erlagts under de fem sista
afgiftsåren, och en sjettedel af 300 gånger det belopp, som enligt sjukförsäkringslagen
faststälts såsom vanliga arbetares dagspenning i den
ort, der den försäkrade senast haft stadig anställning.

Försäkringens föremål är rätt till invalid- eller ålderdomspension.
För erhållande af invalidpension fordras uppvisande af invaliditet enligt
nyss anförda bestämmelser; för erhållande af ålderdomspension, att den
försäkrade tyll 70 år. Har invaliditeten ådragits genom olycksfall i
arbetet, utbetalas invalidpension endast till så stor del, som densamma
öfverskjuter den pension, som kan utgå på grund af lagarne om olycksfallsförsäkring.
Dock lemnas ej i något fall sammanlagdt mera än 415
mark. Blifver den, som erhållit ålderdomspension, sedermera invalid,
kan han i stället erhålla invalidpension. För den, som eljest skulle
vara berättigad till erhållande af invalidpension, bortfaller denna rättighet,
derest lian bevisligen ådragit sig invaliditeten med uppsåt eller

44

vid begåendet af gröfre brott, derför straff blifvit honom af domstol
ådömdt. Pensionsberättigad utländing, som flyttar ur tj^ska riket, måste,
om vederbörande skulle finna skäligt så bestämma, åtnöja sig med att
en gång för alla erhålla ett belopp motsvarande tre gånger pensionens
årliga belopp.

Förutom uppvisande af invaliditet eller af den i lagen stadgade
ålder erfordras att hafva under viss tid erlagt de föreskrifna försäkringsafgifterna.
Denna tid, den s. k. väntetiden, utgör i fråga om invalidpensionen
fem och vid ålderdomspensionen trettio afgiftsår, hvarje
år räknadt till 47 afgiftsveokor, hvilka dock kunna hopräknas från flere,
högst fyra på hvarandra följande kalenderår.

Skulle försäkringspligtig person i följd af bevislig sjukdom eller
fullgörande af värnpligt vara för någon tid urståndsatt att fortsätta
det arbets- eller tjensteförhållande, hvarpå försäkringspligten grundats,
räknas sådan tid honom till godo, såsom om afgifter derunder för honom
erlagts i andra löneklassen, dock hvad sjukdom angår, endast i
fall den varat miust sju på hvarandra följande (lagar och ej för längre
tid än ett år. Sjukdomen får ej heller, derest den skall medföra dylik
förmån, vara ådragen med uppsåt eller vid begående af gröfre brott,
derför straff blifvit af domstol personen ådömdt, eller genom straffbart
deltagande i slagsmål, genom dryckenskap eller könsutsväfningar.

Genom riksdagens beslut har man i två fall frångått principen, att
understöd skulle utgå allenast vid varaktig oförmåga till arbete och vid
ålderdom. Oförmåga till arbete, som varat längre tid än ett år, ansågs,
äfven om den ej vore obotlig, synnerligen hårdt drabba den försäkrade
och hans familj. Lagen tillerkänner derföre invalidpension åt den, som
varit invalid oafbrutet under ett års tid, äfven om invaliditeten icke
kan anses komma att fortvara hela hans återstående lifstid. I^ensionen
utgår naturligtvis endast för den tid, invaliditeten varar.

Vidare kan det under vissa omständigheter ligga såväl i den försäkrades
som i försäkringsanstaltens intresse, att den försäkrade erhåller
sådan sjukvård, att invaliditet derigenom i möjligaste mån förebygges.
Lagen gifver derföre försäkringsanstalt rätt att, derest
försäkrad person, som ej är underkastad sjukförsäkringslagens bestämmelser,
iråkar sådan sjukdom, att invaliditet, som medför rätt till
invalidpension, kan befaras blifva en följd af sjukdomen, sjelf öfvertaga
personens vård och underhåll äfvensom att, derest dylik sjukdom träffar
försäkrad, som tillhör eller tillhört sjukkassa, fordra, att denna
sjukkassa skall emot ersättning af anstalten lemna den sjuke vård och
underhåll i det omfång och för den tid, anstalten aktar nödiga.

Medlen till pensionernas utbetalning erhållas dels genom bidrag af
tyska riket och dels genom upptagande af vissa försäkringsafgifter af
arbetsgivare och arbetare. Enligt lagförslaget skulle kostnaden för

45

försäkringen likaledes bestridas af riket, arbetsgifvarne och arbetarne
sjelfve, men till eu tredjedel af en livar af dessa. 1 riksdagen voro
meningarne härom delade. Några röstade emot allt statsbidrag, emedan
detta under förhandenvarande förhållanden skulle komma att betalas till
största delen af arbetarne sjelfve och fattigvård stungan derigenom komma
att läggas öfver från de ekonomiskt starka samhällsklasserna till de
mindre bemedlade. Häremot anfördes emellertid, att rikets bidrag ej
skulle upptagas genom indirekta skatter, att arbetsgifvarne knappast
förmådde bära högre utgifter, än de redan hade, att lagens socialpolitiska
verkan vore synnerligen stor, att ehuru fattigvårdstungan onekligen
komme att minskas, detta ej vore mera än rättvist, samt att, derest
stadgandet om riksbidraget uteslötes, hela lagen måste undergå en
väsentlig förändring. En annan grupp inom riksdagen ville väl bibehålla
bidrag af riket, men önskade, att. detta bidrag skulle fixeras till eu
på förhand bestämd summa. En tredje fraktion slutligen ansåg, att
rikets bidrag borde bestämmas till ett fixt årligt belopp för hvarje utgående
pension, och blef denna åsigt äfven riksdagens beslut. Härigenom
kommo väl de, som stått i de lägre löneklasserna, att proportionsvis
erhålla mera hjelp af riket än de öfrige, men detta ansågs
vara fullkomligt i sin ordning. Enligt lagen utgör rikets bidrag 50
mark årligen för hvarje utbetald pension. Derjemte erlägger riket den
del af pension, som belöper på tid, derunder försäkrad fullgjort sin
värnpligt.

Försäkringsafgifterna uppsamlas i försäkringsanstalter, skola bäras
till hälften af arbetsgivaren och till hälften af arbetaren, beräknas för
kalendervecka samt erläggas, då aflöning utbetalas.

Såsom ofvan framhållits, är afgifternas storlek ej för all framtid
bestämd. I lagen är endast stadgadt, till hvilka belopp de skola utgå
under de närmaste tio åren, efter det lagen träd!''i kraft; och utgå de
under denna tid med lika belopp inom hela riket. Efter denna tids
förlopp bestämmes deras storlek för fem år i sänder för hvarje försäkringsanstalts
område för sig. Till storleken kommer man genom
en sannolikhetsberäkning, dervid man tager i betraktande utgifterna
under femårsperioden till förvaltning, reservfond och återbetalningar af
inbetalda afgifter samt tillägger kapitalvärdet af de pensioner, som
sannolikt komma att beviljas under perioden, till så stor del nemligen
de skola gäldas af anstaltens egna medel. Beräkningen skall göras
särskild! för hvarje löneklass, dervid de sannolika utgifter, den frivilliga
försäkringen medför, fördelas på alla löneklasserna. Skulle så
finnas skäligt, kunna de olika yrkesgrenarne inom samma löneklass
klassificeras och afgifterna med hänsyn dertill fastställas.

Afsättningarne för bildande af en reservfond skola för första afgiftsperioden
så beräknas, att reservfonden vid slutet af densamma ut -

46

gör femtedelen af de pensioners kapitalvärde, som under perioden falla
vederbörande försäkringsanstalt till last. Skulle vid periodens slut befinnas,
att reservfonden ej uppnått den föreskrifna böjden, afsättes
hvad som brister under nästa afgiftsperiod. I försäkringsanstaltens
reglemente kan stadgas, att reservfonden skall höjas till dubbla beloppet.

För den första afgiftsperioden utgöra veckoafgifterna i den första
löneklassen 14 pfennige, i den andra 20, i den tredje 24 och i den
fjerde löneklassen 30 pfennige.

Invalidpensionerna utgöras af två fasta beståndsdelar, lika för alla,
samt en variabel. Den ena fasta beståndsdelen utgör 50 mark, som
betalas af riket, den andra 60 mark, som utgår från vederbörande försäkringsans
tälts kassa. Således erhåller en hvar, som är berättigad
till invalidpension, 110 mark, utan afseende å hvilken löneklass han
tillhört eller den längre eller kortare tid han erlagt afgifter. Utöfver
detta belopp ingår emellertid i pensionen ett variabelt element. För
hvarje vecka, afgift erlagts, stiger nemligen pensionen i första löneklassen
med 2 pfennige, i andra klassen med 6, i tredje med 9 och i
ijerde klassen med 13 pfennige.

Ålderdomspensionen består af ett fast bidrag från riket, 50 mark,
samt ett rörligt element, vexlande efter de olika löneklasserna. För
hvarje vecka, afgift erlagts, har försäkringsanstalten att utbetala i första
löneklassen 4 pfennige, i andra löneklassen 6, i tredje 8 och i fjerde
löneklassen 10 pfennige. Längre tid än väntetiden, 1,410 veckor, beräknas
dock ej. Skulle emellertid någon försäkrad hafva erlagt afgifter
för längre tid, kan detta i så måtto verka till ålderdomspensionens
höjande, att han, derest afgifterna erlagts inom olika löneklasser, är
berättigad få sig tillgodoräknade de veckor, högsta afgifterna erlagts.

Enligt ofvannämnda stadganden utgör invalidpensionen efter en
väntetid af fem afgtftsår, derest afgifter erlagts allenast i en löneklass,
årligen

i första löneklassen
i andra »

i tredje »

i fjerde »

114 mark 70 pfennige,
124 » 10 » ,

131 » 15 » ,

140 » 55 » .

Efter femtio afgiftsår utgör densamma under enahanda förutsättning:

i första löneklassen ................................ 157 mark,

i andra » 251 )> ,

i tredje » 321 » 50 pfennige,

i fjerde » 415 » 50 ))

Under de första fem åren efter det lagen trädt i kraft är väntetiden
allenast ett afgiftsår. Invalidpensionens minimibelopp inom de särskilda
löneklasserna är då

47

i	första	löneklassen ................	................ no	mark	94	pfennige,
i	andra	» ................	................. 112		82	» ,
i	tredje	» ................	................. 114	»	23	» ,
i	fjerde	» ................	................. 116	»	11	»

Ålderdomspensionen utgör såväl under öfvergångstiden som sedermera,
likaledes under förutsättning att afgifter erlagts inom endast en
löneklass,

i första löneklassen ............................... 106 mark 40 pfennige,

i andra » 134 )) 60 » ,

i tredje » 162 » 80 » ,

i fjerde » 191 » .

Pensionerna utbetalas månadsvis i förskott. Invalidpensionen utgår
från och med den dag, invaliditeten inträdt. Såsom sådan tid anses,
derest ej af vederbörande myndighet annorlunda bestämmes, den
dag, ansökningen om pensionens erhållande inlemnats till den lägre
administrativa myndigheten. Ålderdomspensionen beräknas från den
dag, personen fylt 70 år.

Pensionerna skola i regel utgå i penningar. I vissa fall ega dock
kommunerna besluta, att de skola, likväl högst till två tredjedelar, utgå
i form af naturaförmåner. För att dylikt beslut skall vinna giltighet,
erfordras den högre administrativa myndighetens godkännande. Dessutom
kan i ett fall pensionens hela belopp lemnas in natura, om nemligen
pensionstagaren är så hemfallen under dryckenskapslasten, att
enligt myndighets beslut starka drycker ej få till honom å offentligt
utskänkningsställe utlemnas. Naturaförmånerna lemnas af kommunen,
som eger uppbära det mot dem svarande belopp af pensionen.

Af riksdagen beslöts, att afgifterna skulle i vissa fall till den försäkrade
återbetalas. Det syntes orättvist, att qvinna, som under en
lång följd af år nödgats erlägga afgifter, ej skulle erhålla något vederlag
för dessa, då hon ingick äktenskap och derigenom i regel upphörde
att längre vara försäkringspligtig. Lagen stadgar derföre, att qvinna,
som ingår äktenskap, innan pension börjat till henne utgå, är berättigad
att, om afgifter för henne erlagts under minst fem afgiftsår, återbekomma
hälften af dessa afgifters sammanlagda belopp. Denna rätt
måste göras gällande inom tre månader efter äktenskapets ingående.
Genom erhållande af nämnda belopp frånträder hon alla vidare anspråk
på grund af försäkringen. Vidare fann man det önskvärd!, att då försäkrad,
som viss längre tid erlagt afgifter, aflede, innan han kommit i
åtnjutande af pension, hans närmaste efterlefvande kunde erhålla något
understöd såsom vederlag för de af den aflidne erlagda försäkringsafgifterna.
Derigenom skulle i någon, om ock obetydlig mån enkeoch
barnpensioneringen tillgodoses. Just efter familjefaderns död vore

48

behofvet af understöd mest trängande. Om understödet också ej kunde
blifva synnerligen stort, kunde det dock vara tillräckligt till gäldande
af kostnaden för läkarevård och den aflidnes begrafning och måhända
hjelpa familjen öfver de första veckorna, till dess understöd från annat
håll eller ock arbete erhölles. I sådant syfte stadgar lagen, att om
försäkrad man efterlemnar enka eller äkta barn under 15 år eller försäkrad
qvinna barn under 15 år, som jemväl är faderlöst, samt utgifter
erlagts för den aflidne under minst fem afgiftsår, utan att pension till
honom utgått, afgifternas halfva belopp skall återbetalas till dödsboet.
Denna bestämmelse gäller ej i det fall, att den försäkrade aflidit i följd
af olycksfall i arbetet och af sådan anledning pension utbetalas till hans
efterlefvande på grund af stadgandena i lagarne om olycksfallsförsäkring.

All rätt, som grundats å ett försäkringsförhållande, upphör, om utgifter
på grund af försäkringsförhållandet eller frivilligt blifvit under fyra
på hvarandra följande kalenderår erlagda för mindre än sammanlagdt
47 afgiftsveckor. Lagen vore nemligen i första hand afsedd för egentlige
yrkesarbetare. Längre afbrott i erläggande af utgifter kunde i regel
förekomma endast i fråga om dem, som frivilligt ingått eller fortsatt
försäkringen, och som sålunda ej vore yrkesarbetare. Derest dylika afbrott
ej skulle inverka på den försäkrades rätt till pension, komme detta
att betänkligt rubba grunderna för beräkningarne öfver försäkringens
kostnad och skulle medföra ökade utgifter för försäkringsanstalterna.
Såsom ofvan antydts, utöfva sjukdom och militär tjenstgöring ej något
menligt inflytande på försäkringsförhållandets fortvara. Arbetslöshet
under kortare tid än en vecka afbryter ej heller detta förhållande. För
att detta ej må blifva fallet jemväl vid mera varaktig, dock ej alltför
långvarig arbetslöshet, har ofvannämnda stadgande blifvit i lagen upptaget.
För öfrigt står det den försäkrade fritt, att om den tid, han ej
är i försäkringspligtigt arbete, skulle öfverskrida 1(51 veckor under
fyra på hvarandra följande kalenderår, genom att erlägga afgifternas
hela belopp icke blott vidmagthålla försäkringsförhållandet utan jemväl
öka sin pension.

Upphör en person, som börjat uppbära invalidpension, att vara invalid
i den mening, lagen afser, kan pensionen indragas från och med
den dag, beslut härom honom kungöres. Skulle sedermera pension på
nytt honom tillerkännas, skall den tid, han varit i åtnjutande af
pension, honom tillgodoräknas på sätt ofvan anförts i fråga om sjukdomstid.

Förut har blifvit omnämndt, att invalidpension skall antingen helt
och hållet eller delvis ej utbetalas till person, som uppbär olycksfallspension,
om nemligen personen på sådant sätt skulle erhålla mer än
415 mark om året. Samma förhållande gäller äfven i fråga om personer,
som af riket, någon förbundsstat eller kommun hafva pension

49

sig tillerkänd. Dessutom eger pensionstagare icke uppbära den honom
tillkommande pension för tid, derunder lian aftjenar honom ådömdt frihetsstraff
af större längd än en månad, eller är å arbetshus eller förbättringsanstalt
intagen, eller ej bor inom riket.

Uti lagen är uttryckligen stadgadt, att genom densamma icke inträdt
någon ändring i den på grund af lag eller aftal fattigvårdssamhälle,
sjukkassa, förening eller enskild person åliggande skyldighet
att lemna understöd åt ålderstigna, sjuka, orkeslösa eller hjelpbehöfvande
personer. Har sådant understöd lemnats af eu kommun eller
ett fattigvårdssamhälle för tid, då understödstagaren egt uppbära invalid-
eller ålderdomspension, öfvergår rätten till dylik pension å kommunen
eller fattigvårdssamhället till så stor del, som motsvarar det
lemnade understödet.

Understödskassor, som lemna sina medlemmar pension eller ett
kapital vid invaliditet eller uppnådd viss ålder, ega minska understöden
till personer, som på grund af lagen hafva rätt till pension. Minskningen
kan utgöra denna pensions värde eller ett mindre belopp. Dock
skola samtidigt arbetsgifvarnes och medlemmarnes eller med de förres
samtycke åtminstone medlemmarnes afgifter till kassan i motsvarande
grad minskas, derest ej kassans besparingar användas till välgörande
ändamål för arbetare och deras efterlefvande, eller afgifterna måste utgå
'' med samma belopp som dittills, för att kassan må kunna fullgöra sina
förpligtelser.

Enär en del äldre pensionskassor, särskildt kassorna inom bergshandteringen,
lemna sina medlemmar pension tidigare än i lagen är
stadgadt, såsom t. ex. redan vid yrkesinvaliditet, har genom riksdagens
beslut den bestämmelsen intagits i lagen, att dylik pensionstagare
skall hafva sin rätt till pension enligt lagen förvarad, tills denna rätt kan
emot vederbörande försäkringsanstalt göras gällande, oafsedt om det för
rättens bevarande föreskrifna minimiantalet afgifter (47 under fyra kalenderår)
erlägges eller icke. Arbetaren, som nödgas erlägga dubbla afgifter,
nemligen dels till försäkringsanstalten och dels till den speciela
pensionskassan, skulle eljest förlora sin rätt gent emot den förra, derest
lian ej, efter det han blifvit af kassan pensionerad och upphört att stå
i något arbetsförhållande, fortfarande erlade afgifter till anstalten, något
som sällan torde komma att inträffa.

Ofvannämnda bestämmelser om reducering af understöd och försäkringsförhållandets
fortvaro utan afseende å afbrott i afgifters erläggande
skola tillämpas jemväl å de pensionskassor, i livilka arbetarne
på vissa orter i. följd af ett »Ortsstatut» äro skyldige att inträda. Dessa
kassor finnas hufvudsakligen i Preussen och hafva tillkommit genom
missuppfattning af förut gällande bestämmelser angående kommuns rätt
att bilda obligatoriska sjukkassor. Enär det ansågs olämpligt, att en

Nya Arbetsför8.-komxtém bet. III. 4

50

del arbetare skulle tvingas att på två ställen försäkra sig för invaliditet
och ålderdom, både man först för afsigt att genom lagen upphäfva
skyldigheten till inträde i dylika kassor. Man beslöt sig emellertid i
riksdagen för att ställa desamma i paritet med andra pensionskassor.

Har person, som är berättigad till åtnjutande af invalidpension,
laglig rätt till skadestånd af annan, som vållat invaliditetens inträffande,
öfvergår skadeståndsanspråket å försäkringsanstalten till den del, som
motsvarar pensionen.

De enligt lagen utgående pensionerna kunna icke med rättslig verkan
å annan öfverlåtas, ej heller tagas i mät i andra fall än för äkta
makas eller äkta barns underhåll samt för kommuns eller fattigvårdssamhälles
anspråk på ersättning för lemnadt dylikt underhåll.

1 fråga om försäkringens organisation föreslogs i ofvan ornförmälta
af inrikesministeriet offentliggjorda grunddrag, att försäkringen
borde ega rum dels genom de för olycksfallsförsäkringen upprättade
yrkessamfunden och öfriga organ och dels, beträffande dem, som ej
vore underkastade olycksfallsförsäkringslagarnes bestämmelser, genom
de högre kommunerna eller förbundsstaterna. Förbundsrådets förslag
till lag öfverlemnade deremot försäkringens genomförande åt särskilda,
för territoriela områden upprättade försäkringsanstalter, som skulle omfatta
alla de inom anstaltens distrikt anstälda försäkringspligtiga personer,
utan afseende å deras yrke; och skulle anstalternas distrikt utgöras af en
eller flere högre kommuner eller förbundsstater. Derjemte skulle riket
och förbundsstaterna för försäkring af de i deras tjenst anstälda personer
hafva sina egna »Ausfuhrungsbeh orden». I lagförslagets motiv erkännes,
att åtskilliga såväl teoretiska som praktiska skäl talade för försäkringens
öfverlemnande åt de organ, som handhade olycksfallsförsäkringen.
Vid invaliditets- och ålderdom sförsäkringen gälde likasom vid olycksfallsförsäkringen
att afgöra, om arbetaren vore oförmögen till arbete
och på grund deraf skulle tillerkännas pension. Jemväl orsakerna till
arbetsförmågans förlust vore i båda fallen icke synnerligen olika. Särskilt
vore det ofta svårt att afgöra, huruvida invaliditeten härrörde
från olycksfall i arbetet eller från småningom verkande, af arbetet föranledda
förhållanden. Redan befintliga inrättningar borde, då så kunde
ske, användas i stället för att nya sådana skapades. Yrkessamfunden
skulle få en fastare hållning och ökad verksamhet, hvarigenom jemväl
den mot dem framstälda anmärkning bortfölle, att de utgjorde eu
alltför vidlyftig apparat för genomförande af allenast olycksfallsförsäkringen.
Dertill komme slutligen, att förvaltningskostnaden skulle nedbringas,
om samma organ kunde användas för båda försäkringsgrenarne.

Å andra sidan förefunnes dock, heter det i motiven, icke oväsentliga
betänkligheter mot en dylik organisation af invaliditets- och
ålderdomsförsäkringen. 1 allmänhet vore dennas uppgift en helt an -

51

lian än olycksfallsförsäkringens; den invaliditet, som här afsåges, vore
i de flesta fall ej egentlig yrkesinvaliditet utan en följd af ålderdom eller
vanliga sjukdomar. Vidare vore yrkessamfundens organisation ännu ej afslutad.
För talrika yrkesgrenar, hvilkas arbetare skulle omfattas af den
föreslagna försäkringen, vore olycksfallsförsäkringen ännu ej genomförd,
och det vore tvifvelaktigt, om detta någonsin läte sig göra i sådan
omfattning, att yrkessamfund komme att finnas för alla de arbetsgivare,
som berördes af invaliditets- och ålderdomsförsäkringen. Man
nödgades derföre anlita andra organ, och härigenom komme stora praktiska
svårigheter att uppstå. Yrkessamfundens organisation vore underkastad
förändringar så till vida, som icke blott enskilda företag utan
jemväl hela yrkesgrenar eller lokala delar af ett yrkessamfund öfverginge
till ett annat samt nya yrkessamfund bildades utaf delar af
äldre sådana. Dylika förändringar skulle vid en inrättning, hvilkens
verkningar för hvarje enskild person sträckte sig utöfver flere tiotal
år, medföra stora olägenheter och förvecklingar. Särskilt skulle svårigheter
uppstå derigenom, att arbetarne ofta bytte om yrke. Vid olycksfallsförsäkringen
medförde detta ej några olägenheter, enär det vid
ersättningens fastställande i allmänhet ej komme an på, hvilken sysselsättning
den försäkrade förut haft. Vid invaliditetsförsäkringen deremot
kunde en fortlöpande kontroll å den försäkrades sysselsättning
ej undvaras, och en dylik kontroll skulle i hög grad försvåras, om de
försäkrade med ombyte af yrke också skulle komma att tillhöra en
annan försäkringsanstalt. Äfven om vrkessamfunden ansåges lämpligen
kunna användas för genomförandet af jemväl invaliditetsförsäkringen,
kunde de dock omöjligen bibehållas i sitt närvarande skick. Denna försäkring
måste nemligen byggas på en bredare basis än olycksfallsförsäkringen.
Yrkessamfundens antal måste dessutom minskas jemväl af
den grund, att de försäkrade ej måtte nödgas alltför ofta ombyta försäkringsanstalt.

Man kunde ifrågasätta, heter det vidare i motiven, huruvida icke
de kassor, som bildats genom sjukförsäkringslagens stadganden, kunde
användas för invaliditetsförsäkringen. Häremot kunde dock till en del
samma invändningar göras som i fråga om yrkessamfunden. Sjukkassornas
stora olikhet inbördes och den omständigheten, att desamma
lätt kunde upplösas likasom nya sådana bildas, både stora hinder i
vägen. Dertill komme, att en mängd personer, som skulle försäkras
för invaliditet och ålderdom, icke vore underkastade sjukförsäkringspligt,
hvarföre jemväl här en subsidiär organisation vore af nöden.

Fn och annan hade framkastat den tanken, att de tre grenarne
af arbetareförsäkringen skulle handhafvas af samma organ. Detta vore
emellertid betänkligt. Mellan dem funnes, oaktadt många beröringspunkter,
likväl principiela olikheter. I de fall, då det gälde att afgöra,

52

om en person, som ofta vore af sjukdom hindrad att arbeta, skulle
anses såsom invalid, hade sjukkassorna och de organ, som genomförde
invaliditetsförsäkringen, alldeles motsatta intressen. Det vore dessutom
ej rådligt att upphäfva sjukkassorna och yrkessamfunden, hvilka vuxit
in i befolkningens medvetande och hvilka, oaktadt de hade sina brister,
dock i det hela taget väl fylt sina uppgifter, för att i deras ställe sätta
något nytt, om hvilket man ej visste, huru det skulle verka eller om
det vore bättre än redan bestående inrättningar.

Enär en enhetlig organisation vore önskvärd, läge det nära till
hands att öfverlemna försäkringens genomförande åt en enda stor försäkringsanstalt
för hela riket. De praktiska svårigheterna blefve emellertid
så stora, att man måste afstå från tanken härpå. Dess realiserande
skulle erfordra en hel här af riksembetsmän och eu oerhördt
vidlyftig apparat. Af fruktan härför måste man redan under
förarbetena på olycksfallsförsäkringslagen år 1884 uppgifva ett då framkommet
förslag om en enda försäkringsanstalt, hvilken dock uppenbarligen
skulle antagit vida mindre dimensioner än den nu ifrågasatta.

I betraktande af alla dessa svårigheter föreslog, såsom ofvan blifvit
nämndt, förbundsrådet bildandet af flere särskilda försäkringsanstalter
för lokala områden, hvilka i regel skulle bestämmas med hänsyn till
förbund sstaternas politiska indelning, dervid dock gemensamma anstalter
kunde upprättas för flere förbundsstater eller delar af sådana.

Förbundsrådets förslag blef af riksdagen antaget ; dock skulle jemväl
arbetare i rikets och förbundsstaternas tjenst försäkras i försäkringsanstalterna.

Efter anmärkandet af de sålunda framträdande olika meningame
angående försäkringens organisation, är att öfvergå till lagens stadganden
i detta afseende.

Enligt föreskrifter af förbundsstaternas regeringar skola upprättas
försäkringsanstalter för de högre kommunerna inom hvarje förbundsstat
eller för hela förbundsstaten. Flere förbundsstater eller flere
områden inom dessa kunna dock förena sig om en och samma anstalt.
I hvarje sådan anstalt skola försäkras de personer, som hafva sitt arbete
inom anstaltens distrikt.

Försäkringsanstalternas antal utgör för närvarande 31. Den största
omfattar provinsen Schlesien med ungefär en million försäkringspligtiga
personer, den minsta vissa områden af storhertigdömet Oldenburg
med allenast omkring 60,000 försäkrade.

Försäkringsanstalt har egenskap af juridisk person, kan sålunda
förvärfva rättigheter och ingå förbindelser. För fullgörande af dessa
senare häftar anstaltens kassa samt subsidiärt i första hand den kommun,
för hvilken anstalten är upprättad, och i sista hand förbundsstaten.

53

Kostnaderna för anstalternas upprättande förskjutas af vederbörande
kommun eller förbundsstat samt godtgöras af de sedermera inflytande
försäkringsafgifterna.

Hvad försäkringsanstalternas inre organisation angår, bär man byggt
densamma på principen om fri sjelfförvaltning, i hvilken såväl arbetsgifvare
som försäkrade deltaga. Likasom i fråga om yrkessamfunden
skall försäkringsanstalternas förvaltning ordnas genom ett reglemente
för hvarje särskild anstalt. Detta reglemente antages af ett utskott,
som skall bildas för hvarje anstalt och har karakteren af en af delegerade
för arbetsgifvare och försäkrade bildad generalförsamling. Genom
detta utskott utöfva vederbörande arbetsgifvare och försäkrade kontroll
å den löpande förvaltningen samt fastställa grunderna för denna. Utskottet
skall bestå af ett lika antal representanter för arbetsgifvare och
försäkrade, minst fem af hvartdera slaget. Dessa representanter väljas
af direktionerna för vissa inom anstaltens distrikt befintliga sjukkassor
och föreningar. Skulle de försäkrade icke tillhöra dylika kassor eller föreningar,
inrymmes, efter de närmare föreskrifter, som de respektive
förbundsstaternas regeringar kunna lemna, valrätt åt kommunalstyrelserna
eller de förvaltande myndigheterna vid den kommunala sjukförsäkringen
eller andra liknande inrättningar. Bestå omförmäla direktioner
af representanter för såväl arbetsgifvare som försäkrade, deltaga
de förre endast i valet af arbetsgifvarnes och de senare endast i valet
af de försäkrades representanter i utskottet. Antalet ledamöter i utskottet
bestämmes vid dess första inrättande af vederbörande förbundsstats
regering samt derefter genom reglementet. Valet gäller för fem
år, och kunna afgående ledamöter återväljas.

Hvarje försäkringsanstalts löpande ärenden ombesörjas af en styrelse,
hvilken representerar anstalten såväl inför domstol som vid andra tillfällen.
Denna styrelse, som har egenskap af offentlig myndighet, skall
bestå af en eller flere embetsmän, anstälda af den kommun eller förbundsstat,
för hvilken anstalten är upprättad. Aflöningen till dessa
embetsmän utgår af anstaltens egna medel. Uti anstaltens reglemente
kan stadgas, att i styrelsen skola insättas förutom nämnda embetsmän
jemväl andra personer, dervid i reglementet äfven bestämmes, huruvida
dessa skola uppbära någon aflöning eller icke.

Enär det i många fall kunde blifva svårt för det af ett större
antal ledamöter sammansatta utskottet att tillfyllestgörande kontrollera
förvaltningen af försäkringsanstaltens vidlyftiga affärer, stadgar lagen,
att i anstaltens reglemente kan föreskrifvas inrättandet af ett särskilt
kontrollorgan eller s. k. uppsigtsråd. Enligt lagförslaget var tillsättandet
af ett dylikt permanent kontrollerande organ ej i något fall obligatoriskt.
Genom riksdagens beslut inrycktes emellertid i lagen det
stadgandet, att ett uppsigtsråd måste finnas i det fall, att enligt anstal -

54

tens reglemente styrelsen ej skall bestå af jemväl representanter för
arbetsgivare och försäkrade. Närmare bestämmelser om uppsigtsrådets
rättigheter och skyldigheter, antalet ledamöter och deras tillsättande
lemnas i reglementet. Lagen innehåller härom endast, att
uppsigtsrådet skall bestå af ett lika antal representanter för arbetsgivare
och försäkrade, samt att detsamma skall ega att sammankalla utskottet,
då anstaltens intresse synes sådant påfordra.

Såsom lokala myndigheter skola utses s. k. förtroendemän ur arbetsgifvarnes
och de försäkrades klass.

Ledamöterna i uppsigtsrådet samt förtroendemännen kunna icke
vara ledamöter i styrelsen.

Såsom ofvan nämnts, skall försäkringsanstalts reglemente antagas
af anstaltens utskott. Utom redan omförmälta bestämmelser skall reglementet
innehålla stadganden om utskottets rättigheter och skyldigheter,
huru ordföranden inom utskottet skall utses och om sättet för besluts
fattande, om sättet för utseende af förtroendemän samt desses befogenheter
och åligganden, om formen för affattandet af styrelsens beslut, om
antalet bisittare i skiljedomstolarne, om uppställningen af räkenskaperna
o. s. v.

De angelägenheter, hvilkas handhafvande lagen uttryckligen förbehållit
åt utskottet, äro:

1) val af bisittare i skiljedomstolarne;

2) granskning af hvarje års räkenskaper och framställande af anmärkningar
mot dem;

3) besluts fattande om bildande af s. k. återförsäkringsföreningar;

4) vidtagande af ändringar i reglementet; samt

5) derest uppsigtsråd ej inrättats, öfvervakandet af styrelsens förvaltning.

Reglementet samt sedermera vidtagna ändringar i detsamma erfordra
för sin giltighet godkännande af riksförsäkringsstyrelsen. Klagan
öfver dennas beslut, hvarigenom godkännande vägrats, kan anföras bos
förbundsrådet.

De icke aflönade ledamöterna i styrelsen, ledamöterna i utskottet
och uppsigtsrådet, förtroendemännen samt bisittarne i skiljedomstolarne
förvalta sina sysslor såsom hedersuppdrag och erhålla ersättning endast
för kontanta utlägg efter grunder, som i reglementet bestämmas. Representanterna
för de försäkrade erhålla dessutom godtgörelse för mistad
arbetsförtjenst.

Derest någon ledamot i styrelsen, utskottet eller uppsigtsrådet eller
ock någon förtroendeman uppsåtligen tillfogar anstalten skada, straffas
han såsom förmyndare, hvilken uppsåtligen ådrager sin myndling
förlust; och äro nämnda personer i allmänhet förbundna att vid utöf -

55

vande af sina befattningar gent emot försäkringsanstalten ådagalägga
samma redbarhet som en förmyndare mot sin myndling.

Arbetsgifvare till försäkrade personer samt befullmägtigade föreståndare
för sådan arbetsgifvares rörelse kunna icke afsåga sig de uppdrag,
som enligt lagen anses såsom hedersuppdrag, af andra skäl än
dem, som gälla såsom laga ursäkt från förmynderskap; dock kan i
reglementet meddelas andra föreskrifter om rätt till afsägelse af dylikt
uppdrag. Den, som tjenstgjort under en valperiod, är ej skyldig mottaga
återval för nästa period.

Försäkrade kunna deremot utan angifvande af något skäl afsäga
sig dem anförtrodt hedersuppdrag. Man har ansett sig kunna medgifva
dem denna rätt utan att behöfva hysa någon farhåga för dess
missbrukande, enär man dels tillerkänt dem godtgörelse för mistad
arbetsförtjenst och dels föreskrifvit, att afbrott i arbete, som föranledes
af hedersuppdrags fullgörande, icke skall berättiga arbetsgifvaren att,
innan uttalad tid tilländagå^, upphäfva arbetsförhållandet.

För hvarje försäkringsanstalts område skall utses en särskild person,
s. k. statskommissarie, hvilken har att bevaka rikets och de öfrige
försäkringsanstalternas intressen. Han tillsättes af vederbörande förbundsstats
regering och rikskansleren gemensamt.

Statskommissarien, för hvilken förbundsrådet eger att utfärda närmare
instruktioner, har rättighet att deltaga ifalla förhandlingar af anstaltens
organ, att å embetets vägnar närvara vid skiljedomstols sammankomst,
föra talan emot beslut, genom hvilket. invaliditet medgifvits
vara för handen eller pension beviljats, taga del af handlingarne i förekommande
mål och ärenden etc. Hans verksamhet sträcker sig äfven till
sådana inom hans distrikt befintliga kassor och inrättningar, hvilkas
medlemmar äro befriade från försäkring.

Flere försäkringsanstalter kunna förena sig om att antingen helt
och hållet eller till en del gemensamt bära risken för invaliditets- och
ålderdomsförsäkringen. Deremot är decentralisation genom fördelning
af risken på mindre områden eller sektioner, såsom eger rum vid olycksfallsförsäkringen,
ej tillåten.

Förändringar i försäkringsanstalternas distrikt kunna ske, derest
förbundsrådet dertill samtycker, sedan yttranden inhemtats från utskotten
i vederbörande försäkringsanstalter och från regeringarne i vederbörande
förbundsstater. Afskiljes område från försäkringsanstalts distrikt, behåller
anstalten hela den förmögenhet, som samlats, mot skyldighet att fullgöra
alla förbindelser på grund af anstaltens dittills använda afgiftsmärken.
Upplöses försäkringsanstalt, öfvergår dess förmögenhet med alla rättigheter
och skyldigheter å den högre kommun eller den förbundsstat,
för hvilken anstalten var upprättad, såvida ej förmögenheten enligt vederbörande
regerings beslut skall öfvertagas af annan försäkringsanstalt.

56

Tvister, som uppstå emellan försäkringsanstalter om fördelningen af
förmögenheten, afgöras af riksförsäkringsstyrelsen, derest ej öfverenskommelse
träffas om deras hänskjutande till afgörande af skiljemän enligt
den allmänna civilprocessens bestämmelser.

Samma grunder, som vid olycksfallsförsäkringen hafva varit bestämmande
för att icke öfverlemna afgörandet af besvär öfver yrkessamfundens
beslut angående beviljande af pension åt de allmänna domstolarne
utan åt särskilda, af ett lika antal arbetsgivare och arbetstagare
sammansatta skiljedomstolar, under ordförandeskap af en offentlig
embetsman, ansågos vara gällande äfven vid invaliditets- och ålderdomsförsäkringen.
Enär de skiljedomstolar, som redan bildats för
olyckfallsförsäkringen, icke lämpligen kunde användas jemväl för invaliditets-
och ålderdomsförsäkringen, såg man sig föranlåten att föreskrifva
upprättandet af nya sådana. Dervid hafva dock de i lagarne
om olycksfallsförsäkring förekommande stadgandena i hufvudsak blifvit
följda.

Enligt lagen skall för hvarje distrikt, derför en försäkringsanstalt
är upprättad, bildas minst en skiljedomstol. Antalet skiljedomstolar
och deras säte bestämmas af regeringen i den förbundsstat, inom hvilken
distriktet ligger, eller, om delar af distriktet ligga inom olika förbundsstater,
af dessas regeringar och riksförsäkringsstyrelsen gemensamt.

Hvarje skiljedomstol skall bestå af en ständig ordförande jemte
bisittare, hvilka sistnämnde skola till lika antal tagas ur arbetsgifvarnes
och de försäkrades klass, minst två från hvardera klassen. Ordföranden
utnämnes af regeringen i den förbundsstat, der domstolen har
sitt säte, och måste vara en offentlig embetsman; jemväl utser regeringen
på samma sätt en suppleant, som tjenstgör, då ordföranden har
förfall.

Såsom förut nämnts, skola bisittarne till antal, som i reglementet
föreskrifves, väljas af försäkringsanstaltens utskott. Valet gäller för
en tid af fem år, men skola de en gång valde tjenstgöra jemväl efter
utgången af denna tid, till dess efterträdarne hunnit tillträda befattningen.
De afgående kunna återväljas.

Ordföranden och dennes suppleant äfvensom bisittarne skola vara
edsvurna. I enlighet med reglementets föreskrifter bestämmes af ordföranden
den ersättning, som kan tillkomma bisittarne. Derest någon
utan laga skäl afsäger sig uppdraget eller afhåller sig från tjenstgöring,
kan han af ordföranden straffas med böter, högst 500 mark. Vid
tredska af antingen valkorporationen eller den valde utses bisittare af
den lägre administrativa myndigheten i orten.

Ordföranden sammankallar skiljedomstolen och leder dess förhandlingar.
Domstolen, som är domför, om tre ledamöter, deraf en arbetsgivare
och en försäkrad, äro tillstädes, eger höra vittnen och sakkun -

57

nige jemväl på ed. Enkel pluralitet afgör. De närmare bestämmelserna
angående förfarandet vid förhandlingar ne inför domstolen lemnas
genom kejserlig förordning.

Kostnaden för skiljedomstolens sammankomster drabbar i regeln
försäkringsanstalten. Domstolen eger dock att, då någon utan grundad
anledning tager dess verksamhet i anspråk, ålägga denne att gälda den
kostnad, som derigenom uppkommer. Ordföranden och dennes suppleant
få ej emottaga någon ersättning af försäkringsanstalten.

Angående förfaringssättet vid pensionernas beviljande innehåller lagen
följande hufvudsakliga bestämmelser. Ansökan om erhållande af
pension skall inlemnas till den lägre administrativa myndigheten i sökandens
boningsort samt åtföljas af det i sökandens förvar befintliga
qvittenskort äfvensom de handlingar i öfrigt, som sökanden kan vilja
åberopa. I fråga om invalidpension, skall den administrativa myndigheten
höra förtroendemännen i sökandens boningsort samt lemna tillfälle
åt direktionen för den sjukkassa eller eljest för sjukförsäkringförefintliga
inrättning (med undantag af ej inregistrerade och öfriga »fria»
sjukkassor), sökanden tillhör, att inom viss lämplig tid yttra sig öfver
ansökningen. Derefter insändas handlingarne jemte myndighetens
eget utlåtande till styrelsen för den försäkringsanstalt, till hvilken, efter
hvad qvittenskortet utvisar, försäkringsafgift sist erlagts. Ansökningen
pröfvas af denna styrelse, som, derest ej ansökningen finnes böra genast
afslås, infordrar de tidigare qvittenskorten från vederbörande försäkringsanstalter.
Af dessa qvittenskort inhemtas nemligen, dels för hvilket
antal veckor och i Indika löneklasser afgifter erlagts, dels ock till Indika
försäkringsanstalter afgifterna influtit. Skulle de förebragta handlingarne
ej anses tillfyllestgörande för frågans bedömande, skola ytterligare
åtgärder på anstaltens bekostnad vidtagas.

Pröfvas sökanden vara till pension berättigad, skall denna till beloppet
genast fastställas och derom lemnas sökanden skriftligt besked
med angifvande af de grunder, efter Indika pensionen beräknats. Afskrift
af beslutet tillsändes statskommissarien. Afslås ansökningen, skall
meddelas skriftligt, motiveradt beslut.

Här ofvan har blifvit nämndt, att i vissa fall invalidpension ej
skall utgå till person, som blifvit invalid genom olycksfall i arbetet.
Skulle emellertid ansökan om dylik pensions erhållande göras af någon,
som kan antagas hafva blifvit på sådant sätt invalid, skall dock, derest
hans anspråk i öfrigt finnes befogadt, pension till honom utanordnas,
och har försäkringsanstalten att sedermera af vederbörande yrkessamfund
erhålla godtgörelse.

1 beslut, hvarigenom ansökan om pension afslagits, äfvensom i
beslut angående pensionens beräkning kan sökas ändring hos skiljedomstol
genom besvär, som till ordföranden i domstolen inlemnas inom

58

fyra veckor, efter det vederbörande erhållit del af beslutet, i hvithet,
skall utsättas besvärstiden, den skiljedomstol, som har att upptaga besvären,
samt ordförandens namn och hemvist. Beslutet går i verkställighet
utan afseende å anförda besvär. Af skiljedomstolens utslagskola
klaganden och försäkringsanstaltens styrelse erhålla hvar sitt
exemplar, hvarjemte en afskrift deraf skall tillställas statskommissarien.

Emot skiljedomstolens utslag kunna såväl sökanden och i vissa
fall statskommissarien som försäkringsanstaltens styrelse fullfölja talan
hos riksförsäkringsstyrelsen. Sådan talan verkar emellertid ej uppskof
i verkställandet af meddeladt beslut. Har sålunda skiljedomstolen i
motsats till försäkringsanstaltens styrelse godkänt sökandens anspråk
på pension och ej tillika lemnat bestämmelse om pensionens storlek,
skall styrelsen genast fastställa pensionens belopp och utanordna densamma.
Hvad någon på sådant sätt erhållit, återbetalas icke, äfven om
utslaget sedermera upphäfves.

Klagan hos riksförsäkringsstyrelsen skall föras inom fyra veckor
efter erhållen del af skiljedomstolens utslag. Under riksförsäkringsstyrelsens
pröfning få emellertid ej dragas de faktiska förhållandena,
utan ändringssökandet kan stödja sig allenast derpå, att lagen blifvit
med hänsyn till dessa faktiska förhållanden origtigt tillämpad, eller att
beslutet uppenbarligen strider mot handlingarnes innehåll, eller att väsentliga
formela brister förefinnas i behandlingen af frågan. Derest i
besvärsskrift^ ej angifvits, i hvithet afseende skiljedomstolens utslagstrider
mot lag eller mot handlingarnes tydliga innehåll, eller ock
hvari den processuela bristen beslår, kan riksförsäkringsstyrelsen, likasom
då besvären inkommit för sent eller styrelsen eljest finner, att
ändringssökandet otvifvelaktigt bör afslås, afgöra besvären utan muntlig
förhandling. I alla andra fall skall sådan eg a rum. Riksförsäkringsstyrelsen
är vid besvärens pröfning ej bunden af de grunder, som klaganden
anfört. Upphäfves skiljedomstolens utslag, kan riksförsäkringsstyrelsen
antingen sjelf slutligen afgöra saken eller återförvisa densamma
till skiljedomstolen eller till försäkringsanstaltens styrelse. Återförvisas
saken, skola de rättsgrunder, hvilka riksförsäkringsstyrelsen
åberopat för utslagets undanrödjande, läggas till grund för skiljedomstolens
eller styrelsens nya utslag.

Sedan ansökan om invalidpension blifvit genom laga kraft egande
beslut afslagen, får ny ansökan icke göras inom ett år, från det beslutet
blifvit sökanden tillstäldt, med mindre sökanden företer sannolika
skäl för att han under tiden blifvit varaktigt oförmögen till arbete.
Bifogas ej intyg härom vid den förnyade ansökningen, skall den lägre
''administrativa myndigheten genast afslå densamma; och får klagan mot
beslut härom ej föras.

59

Stadgande^ om pensions fastställande skola i tillämpliga delar
gälla jemväl i fråga om indragning af beviljad pension. Den försäkringsanstalt,
som vill väcka fråga härom, skall alltså inlemna ansökan
till den lägre administrativa myndigheten i pensionstagarens boningsort.
Denna myndighet infordrar yttrande från förtroendemännen och vederbörande
sjukkassas direktion samt öfversänder handlingarne jemte eget
utlåtande till styrelsen för den försäkringsanstalt, som beviljat pensionen.
Denna styrelse skall bevaka samtliga intresserade försäkringsanstalters
rätt, så att, om den styrelse, som väckt frågan, icke är identisk
med den, som skall pröfva ansökningen, den förra icke uppträder
såsom part och ej kan anföra besvär emot beslutet. Djdika besvär
kunna, om ansökningen afslås, anföras endast af statskommissarien och,
om ansökningen bifalles, af pensionstagaren.

Sedan en pension blifvit beviljad och dess belopp faststäldt, skall
f ör säkrings an st altens styrelse tillställa pensionstagaren pensionsbref med
uppgift, å hvilken postanstalt och i hvilka terminer utbetalningarne ske.
Underrättelse om pensionens belopp skall ock meddelas den lägre administrativa
myndigheten i pensionstagarens boningsort. Ändras pensionens
belopp i följd af anförda besvär, utfärdas nytt pensionsbref, och
lemnas äfven i detta fall underrättelse till nämnda myndighet.

Så snart pensionens belopp blifvit slutligen faststäldt, skall beslutet
derom, försedt med bevis att detsamma vunnit laga kraft, jemte
qvittenskorten insändas till riksförsäkringsstyrelsens rälmebyrå. Åt
denna byrå, som har att verkställa alla de räkneoperationer, till hvilka
lagen gafvel- anledning, samt att deltaga i utförandet af erforderliga
statistiska arbeten, är uppdraget att fördela pensionerna å riket och de
försäkringsanstalter, som i deras gäldande skola taga del. Denna fördelning
verkställes sålunda, att sedan först afskilts rikets fasta bidrag,
50 mark, återstoden fördelas emellan försäkringsanstalterna i proportion
till de försäkringsafgifter, som till hvarje anstalt influtit för den försäkrade.
I denna återstod skall emellertid, derest den försäkrade fått
tillgodoräkna sig den tid, lian fullgjort värnpligt, jemväl riket deltaga,
nemligen till så stor del, som belöper på de beräknade afgifterna för
sådan tid.

Resultatet af fördelningen med uppgift å de tal, som lagts till
grund för densamma, skall meddelas styrelserna för vederbörande försäkringsanstalter.
Eu hvar styrelse är berättigad att inom fjorton dagar
derefter mot fördelningen inlägga protest. Rättmätigheten af dylik protest
pröfvas åt riksförsäkringsstyrelsen, sedan öfrige intresserade försäkringsanstalter
blifvit i saken hörde.

Utbetalningen af pensionerna sker genom postanstalterna och eger
i regel rum å postanstalten i den ort, der pensionstagaren vid tiden
för ansökningens inlemnande hade sitt hemvist. Skulle lian efteråt

60

byta om vistelseort, kan han, efter ansökan hos den försäkringsanstalts
styrelse, som först utanordnat pensionen, erhålla anvisning å postanstalten
i den ort, dit han flyttar. Postanstalten är berättigad att utbetala förfallna
pensionsbelopp till innehafvaren af pensionsbrefvet men kan
efter omständigheterna fordra legitimation jemväl på annat sätt.

Riket förskotterar genom postverket de till pensionernas gäldande
nödiga medlen. De särskilda poststyrelserna insända till räknebyrån
redogörelse för utbetalningarne. Räknebyrån fördelar derefter de försko
tterade beloppen och lemnar uppgift till hvarje försäkringsanstalt
om hvad å densamma belöper. För hvarje räkenskapsår skall räknebyrån
meddela poststyrelserna underrättelse om hvad riket och de
särskilda anstalterna hafva att ersätta.

Efter förloppet af ett år, sedan lagen träd! i kraft, äro emellertid
poststyrelserna berättigade att af hvarje försäkringsanstalt uppbära ett
förskott, som qvartalsvis levereras i anvisade kassor. Sådant förskott
får dock för hvarje anstalt ej öfverstiga hvad postverket under föregående
år förskotterat anstalten.

Inom fjorton dagar efter emottagandet af slutuppgift för året skall
anstalten ersätta de förskotterade beloppen af tillgängliga medel. Skulle
sådana ej förefinnas och ej heller reservfonden räcka till, skola de
respektive högre kommunerna eller förbundsstaterna förskjuta erforderliga
belopp. Fullgör icke försäkringsanstalten sin ersättningsskyldighet,
har poststyrelsen att anlita riksförsäkringsstyrelsen för framtvingande
af liqvid.

Såsom anförts i annat sammanhang, har lagen bestämt försäkringsafgifternas
storlek endast för de första tio åren. Beslut om afgifternas
storlek för senare afgiftsperioder fattas af hvarje försäkringsanstalts
utskott efter styrelsens hörande och underställes derefter riksförsäkringsstyrelsens
godkännande. Dervid tages i beräkning brist eller öfverskott,
som förutvarande afgifters upptagande visat sig medföra, så
att genom de nya afgifterna jemvigt inträder. Har dylikt af riksförsäkringsstyrelsen
godkändt beslut icke kommit till stånd senast en månad
före periodens slut, skall riksförsäkringsstyrelsen fastställa afgiftsbeloppen.
Kungörelse om beslut angående afgifternas storlek införes i
de tidningar, der försäkringsanstaltens meddelanden skola intagas, minst
fjorton dagar före den tid, då beslutet skall börja tillämpas.

Enär det skulle kunna inträffa, att de uti lagen för den första
perioden stadgade afgiftsbelopp, hvilka naturligen beräknats med afseende
å de allmänna förhållandena inom hela riket, skulle befinnas
olämpliga för en eller annan försäkringsanstalt på grund af särskilda
förhållanden inom dess distrikt, medgifver lagen försäkringsanstalt rätt
att redan för denna period eller del deraf fatta beslut om andra af -

61

giftsbelopp än de i lagen föreskrifna. Dylikt beslut skall dock för att
ega giltighet godkännas af riksförsäkringsstyrelsen.

Såväl i grunddragen till en lag i ämnet som i lagförslaget föreslogs,
att försäkringsafgifterna skulle upptagas i form af märken, hvilka
i fortlöpande följd infästes i den försäkrades qvittensbok. Hvarje försäkringsanstalt
skulle utgifva dylika märken, hvilka till utseende skilde
sig från de af andra försäkringsanstalter utgifna. Den, som skulle erlägga
försäkringsafgifter, köpte ett motsvarande belopp märken och infäste
dem i qvittensboken. Vid aflöningens utbetalande egde arbetsgifvaren
afdraga märkenas halfva belopp. Då qvittensbok blifvit fullsatt
med märken, skulle dessa uppräknas af myndighet och intyg om
deras antal och beskaffenhet införas i den nya qvittensbok, som anskaffades.
De gamla qvittensböckerna skulle förvaras tills vidare.
Qvittensboken skulle hafva betydelse blott för den försäkrades förhållande
till försäkringsanstalterna och finge på intet vis tjena såsom en
arbetsbok eller intyg om den försäkrades duglighet och uppförande.
Förslaget stadgade derföre strängt straff för den, som i qvittensbok
gjorde annan anteckning än som stode i samband med försäkringen,
hvarjemte märkenas makulering skulle ega rum på sådant sätt, att en
senare arbetsgivare ej kunde deraf se, i hvilket företag den försäkrade
förut arbetat.

Genom systemet med märken och qvittensböcker kunde, heter det
i motiven, omfattningen af den försäkrades och försäkringsans taltemas
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter när som helst lätteligen öfverskådas.
Derigenom komme särskildt qvitto öfver hvarje afgifts erläggande
ej att erfordras, likasom man ej behöfde föra särskildt konto
för hvarje försäkrad. Afgifterna kunde upptagas i små, mindre känbara
belopp vid aflöningens utbetalande, hvilket uppenbarligen vore
såväl för de försäkrade som för mindre arbetsgivare fördelaktigare,
än om afgifterna skulle erläggas för längre tidsperioder med större
belopp.

Emot användandet af märken och qvittensböcker framstäldes åtskilliga
anmärkningar. Enär hvarje försäkringsanstalt skulle hafva sina
märken, olika för hvarje löne- och eventuel! farlighetsklass, komme
märkena att blifva af alltför många olika slag-. Denna anmärkning är
rigtig så till vida, som de olika slagen af märken enligt lagen äro minst
124. De olägenheter, som skulle uppstå genom användandet af en sådan
mängd olika märken, torde dock hafva öfverdrifvits. För arbetsgivaren
och den försäkrade är det uppenbarligen endast af vigt att veta, huru
många olika märken gälla i arbetsorten. Detta antal är enligt lagen,
så länge farlighetsklasser ej förekomma, endast fyra. Hvarje försäkringsanstalt
har också att skaffa med allenast fyra slag af märken, eller en
för hvarje löneklass. Endast räknebyrån, som skall fördela pensionerna

62

på de särskilda försäkringsanstalterna, kan få att göra med alla de olika
märkena. Dock torde det sällan inträffa, att en försäkrad arbetat inom
alla försäkringsanstalters distrikt och att dervid afgifter för honom erlagts
inom alla löneklasserna.

Vidare anmärktes, att märkenas infästande skulle falla sig besvärligt
för arbetsgifvarne och att desse ofta ej skulle veta, hvithet slag
af märken och huru många sådana de vid hvarje lönebetalning skulle
använda. Häremot invändes emellertid, att genomförandet af eu så
vigtig och vidtomfattande sak som invaliditets- och ålderdomsförsäkringen
alltid måste medföra något besvär för arbetsgifvarne. Infästande!
af märkena vore ej svårare än att sätta ett frimärke på ett bref. Hvarje
märke gälde för en kalendervecka, och antalet märken vore således detsamma
som antalet kalenderveckor, för hvilka lön utbetaltes. Märkenas
olika slag rättade sig efter försäkringsan stalten i arbetsorten samt den
löneklass, som den försäkrade tillhörde. Försäkringsanstalten vore för
hvarje ort blott en. Löneklassen berodde af den försäkrades sjukförsäkring,
till hvilken arbetsgivaren jemväl skulle bidraga. Svårigheter
skulle uppstå allenast, då det vore fråga om s. k. lösa arbetare samt
om sådana, som arbetade på styck eller emot accord. Särskilda föreskrifter
vore dock gifna i syfte att underlätta afgifternas erläggande för
dylika arbetare.

Systemet med märken blef af riksdagen antaget. I stället för qvittensböcker
sattes dock qvittenskort, som beräknades skola användas
endast för ett år. Trots straffbestämmelser angående obehöriga anteckningar
i qvittensböckerna befarade man, att desse skulle kunna utbildas
till ett slags arbetsböcker. Dessutom skulle uppräkningen af märkena
medföra mindre besvär för vederbörande myndigheter, om man
använde qvittenskort, som gälde endast för kortare tid.

Lagen innehåller om försäkringsafgifternas upptagande följande bestämmelser.
En hvar försäkringsanstalt skall utgifva märken för de
särskilda löneklasserna, och skola dessa märken, mot erläggande af dem
åsätta värden, tillhandahållas allmänheten å samtliga postanstalter inom
försäkringsanstaltens distrikt samt å de försäljningsställen, som dessutom
kunna af anstalten upprättas. Af riksförsäkringsstyrelsen bestämmes
märkenas olika utseende samt för huru lång tid de skola gälla. Inom
två år efter det deras giltighet upphört, kunna ogiltiga märken å försäljningsställena
utbytas mot nya.

Afgifterna skola erläggas af den arbetsgivare, hos hvilken den
försäkrade under veckan arbetat. År försäkrad ej i tjenst hos samme
arbetsgivare under hel vecka, erlägges afgiften af den arbetsgivare,
i hvilkens tjenst han under ^ckan först arbetat.

Skulle ej kunna bestämmas verkliga antalet dagar, som för utförande
af något arbete användts, erläggas afgifter för så lång tid, som

63

sannolikt är för arbetet erforderlig. Tvister härom afgöras af den lägre
administrativa myndigheten. Försäkringsanstalten kan emellertid, med
riksförsäkringsstyrelsens godkännande, utfärda särskilda bestämmelser
angående afgiftsberäkningen i dylika fall.

Erläggandet af försäkringsafgiftema sker genom infästande af märken
å ett qvittenskort, som hvarje försäkrad bör förskaffa sig. Har
den försäkrade icke något kort, är arbetsgifvaren berättigad att för
hans räkning anskaffa ett sådant och afdraga kostnaden härför vid nästa
lönebetalning. Qvittenskorten skola innehålla året och dagen för deras
utställande, lagens föreskrifter om deras användande samt straffbestämmelsen
angående obehöriga anteckningar å korten. I öfrigt bestämmer
förbundsrådet, huru de skola inrättas. Kostnaderna för korten vidkännas
försäkringsanstalterna, utom i det fall, då såsom nyss nämnts
arbetsgivare anskaffar ett kort för försäkrads räkning.

Hvarje kort har rum för 47 märken. Alla för samma person
utlemnade kort skola förses med fortlöpande nummerbeteckning. Kär
kort första gången utställes till en person, skall å detsamma införas
namnet på den försäkringsanstalt, inom hvilkens distrikt personen då har
sitt arbete. Detta namn öfverföres sedermera å de följande korten.
Försäkrad är berättigad att när som helst på egen bekostnad få utbyta
ett erhållet kort mot nytt.

Utlemnandet och utbytet af qvittenskorten sker å ställen, som af
förbundsstaternas regeringar bestämmas. Då kort å sådant ställe för
utbyte inlemnas, uträknas, för huru många veckor och inom hvilka löneklasser
afgifter, enligt hvad kortet utvisar, blifvit för den försäkrade
erlagda eller skola honom tillgodoräknas. Om resultatet af uträkningen
skall bevis meddelas innehafvaren af kortet.

Qvittenskort förlorar sin giltighet, derest det icke för utbyte inlemnas
inom utgången af tredje året efter dess utgifningsår. Finnes
grundad anledning antaga, att försäkrad utan förskyllan försummat
sådant utbyte, kan styrelsen för försäkringsanstalten i arbetsorten på
ansökan af den försäkrade tillerkänna kortet fortfarande giltighet.

Förlorade, obrukbara eller förstörda kort skola utbytas mot nya.
På det nya kortet skall anteckning göras om antalet afgifter, som bevisligen
erlagts för tiden till dess det förra kortet gått förloradt.

De aflemnade korten skola insändas till försäkringsanstalten i distriktet
och sedermera af denna öfverlemnas till den försäkringsanstalt,
hvilkens namn finnes å dem infördt. På förbundsrådets beslut beror,
om och under hvilka förutsättningar korten skola tillintetgöras.

Det är förbjudet att å qvittenskort införa något omdöme om innehafvarens
uppförande eller arbete eller derå verkställa någon som helst
annan i lagen ej föreskrifven anteckning. En hvar tjensteman, som

64

påträffar med dylika anteckningar försedt kort, skall innehålla detsamma
och föranstalta om dess utbytande mot nytt i vederbörlig ordning.

Mot den försäkrades vilja har ej arbetsgifvare eller tredje man rätt
att, sedan infästandet äf märken skett, behålla hans kort. Sker sådant,
kan den försäkrade anlita polismyndighet i orten för kortets återtagande.

Infästandet sker i regel genom arbetsgivare:)s försorg. Denne
har för den skull att vid hvarje lönebetalning tillse, att af försäkringsanstalten
i arbetsorten utgifna märken, som han sjelf har att anskaffa,
till lägligt antal och för vederbörlig löneklass eller yrkesgren infästas
å qvittenskortet. Märkena skola infästas i följd. Jemväl skall han
iakttaga hvad förbundsrådet kan hafva föreskrifvit angående märkenas
makulering. Enär afgifterna skola bäras till hälften af arbetsgifvaren
och till hälften af den försäkrade, är arbetsgifvaren berättigad att å
lönen afdraga hälften af det belopp, som motsvarar de infästa märkenas
värde; dock får sådant afdrag ske endast i fråga om afgifter för de
båda sista betalningsperioderna.

Sättet, hvarpå försäkringsafgifter skola upptagas för de personer,
hvilka genom förbundsrådets beslut försäkringspligt kan åläggas, bestämmes
af förbundsrådet.

Af förbundsrådet eller uti försäkringsanstalts reglemente kan föreskrivas,
att försäkrade, hvilka ej stå i ett regelbundet arbetsförhållande
till en bestämd arbetsgivare, eller särskilda klasser af sådana försäkrade
ega rätt att i stället för arbetsgifvarne sjelfve i förskott erlägga
försäkringsafgifter. Af vederbörande arbetsgifvare har sådan försäkrad
rätt att erhålla godtgörelse för afgifternas halfva belopp.

Genom beslut af en förbundsstats regering eller med dess samtycke
genom en försäkringsanstalts reglemente eller med samtycke af
den högre administrativa myndigheten genom reglemente, utfärdadt åt
någon kommun, kan stadgas, dels att afgifterna för försäkrade, som
tillhöra en sjukkassa, skola upptagas genom kassans organ, som sedermera
ombesörja märkenas infästande, och dels att i fråga om sådana
försäkrade, som ej tillhöra en sjukkassa, afgifterna skola upptagas
genom kommunal myndighet eller särskildt för ändamålet anmodad
person. Afgifterna erläggas då i vissa för alla arbetsgifvare i orten
gällande terminer, och arbetsgifvare eger vid löns utbetalande afdraga
hälften af de afgifter, som till betalning förfallit under de två sista
lönebetalningsperioderna. På samma sätt kan stadgas, att utfärdande
och utbyte af qvittenskort skall ega rum genom sjukkassa, kommunalmyndighet
eller särskildt anmodad person, samt att afgifterna för sådana
försäkrade, hvilkas anställning varar mindre än en vecka, skola upptagas
på det sättet, att afgiftens halfva belopp erlägges direkt af den
försäkrade och den andra hälften af kommunen, som i sin ordning uttager
densamma af vederbörande arbetsgifvare.

65

Försäkrad är berättigad att få sitt qvittenskort förvaradt hos den
myndighet, som upptager försäkringsafgifterna.

Derest vid afräkning emellan arbetsgivare och försäkrad bråktal
i pfennige uppstår, skall den på arbetsgifvaren belöpande hälften afundas
till närmast högre och den försäkrades hälft till närmast liigre
helt pfennigetal.

Såsom ofvan blifvit antydt, har försäkrad, som af en eller annan
anledning upphör att vara försäkringspligtig, rätt att frivilligt fortsätta
försäkringen. Detta sker derigenom, att han erlägger de för andra löneklassen
faststälda afgifter medelst infästande till motsvarande värde af
den försäkringsanstalts märken, inom hvilkens distrikt han har sitt hemvist,
samt dessutom för hvarje vecka infäster ett tilläggsmärke. Dessa
tilläggsafgifter, utgörande, till dess annorlunda af förbundsrådet bestämmes,
åtta pfennige i veckan, upptagas för rikets räkning, och tillhandahållas
tilläggs märken a å samma ställen som försäkringsanstalternas märken.
Under ett och samma kalenderår få afgifter ej erläggas för mer
än 52 afgiftsveckor. För att dylik frivillig fortsättning af försäkring
skall gälla vid beräkning af den för invalidpensions erhållande stadgade
väntetid, erfordras emellertid, att för personen i fråga derförinnan erlagts
afgifter för minst 117 afgiftsveckor. De infästa märkena skola
makuleras å ställen, som af förbundsstaternas regeringar bestämmas.

Hvad sålunda i fråga om fortsättande af försäkring är stadgadt
gäller äfven för dem, som förut varit berättigade till försäkring. Sådana
försäkrade hafva redan från början af försäkringen att infästa tilläggsmärke
n.

Sjelfständiga yrkesidkare, som i regel ej sysselsätta mer än en arbetare,
äro, sedan för dem på grund af stadgad försäkringspligt erlagts
afgifter för minst fem afgiftsår, vid fortsättning af försäkringen befriade
från erläggande af tilläggsafgifter. Denna bestämmelse är i första
hand afsedd för de mindre handtverkarne, livilkas ekonomiska förhållanden
icke i väsentlig mån skilja sig från arbetarnes. Man fann det hardt,
att desse antingen skulle erlägga icke blott dubbel afgift mot eu arbetare
utan derjemte en tilläggsafgift eller också gå förlustige sin pensionsrätt,
hvilket senare i regel skulle blifvit fallet.

Likaledes kan, om ett emellan eu försäkrad och en bestämd arbetsgivare
bestående arbets- eller tjensteförhållande tillfälligtvis upphör,
försäkringen, utan infästande af tilläggsmärken, frivilligt fortsättas
för en tid åt högst fyra månader, derigenom att arbetsgifvaren eller
den försäkrade erlägger samma afgifter, som förut erlagts. Stadgandet
härom tillkom på riksdagens förslag och åsyftar att bereda en fördel
åt de s. k. säsonarbetarne, Indika på grund af arbetets beskaffenhet
hafva fast anställning endast under vissa delar af året.

Isya Avbet.-jorn.-komifitis bet. 111. r\

66

Tvister emellan försäkringsanstalternas organ å ena samt arbetsgivare,
försäkringspligtige eller försäkringsberättigade å andra sidan eller
emellan arbetsgivare och arbetstagare rörande till hvilken anstalt samt
i hvilken löneklass eller farlighetsklass (yrkesklass) afgifter skola erläggas,
afgöras af den lägre administrativa myndigheten i arbetsorten.
Emot denna myndighets beslut få besvär inom fyra veckor efter erhållen
del af beslutet anföras bos närmast högre administrativa myndighet,
som i sista hand afgör saken. I öfrigt afgöras tvister emellan
arbetsgivare och hos dem anstälda personer angående afgifternas beräkning,
afdrag å aflöning för erlägga afgifter och ersättning till den
försäkrade, då han förskotterat afgifterna, af den lägre administrativa
myndigheten i arbetsorten, utan att klagan emot dess beslut får föras.

1 och för vinnande af nödig kontroll kan försäkringsanstalt med
riksförsäkringsstyrelsens bifall utfärda särskilda föreskrifter samt medelst
viten, högst 100 mark, tillhålla arbetsgifvare att fullgöra dessa föreskrifter.
Lagen sjelf innehåller emellertid stadganden i dylikt syfte.
Så är arbetsgifvare förpligtad att på begäran meddela försäkringsanstaltens
organ eller kontrolltjenstemännen upplysning om antalet i hans
tjenst anstälda personer samt tiden, för hvilken de äro anstälda, äfvensom
att för granskning framlägga de böcker eller arbetslistor, åt livilka
dessa förhållanden framgå. Jemväl arbetare är pligtig meddela upplysning
om sin arbetsort och tiden för sin anställning. Vidare hafva
arbetsgifvare och försäkrad skyldighet att till nämnda organ eller tjenstemän
vid anfordran emot bevis utlemna qvitten skorten. Vid tredska i
fullgörandet af dessa stadganden kan den lägre administrativa myndigheten
förelägga viten, högst 300 mark. De kostnader, som för anordnande
af kontroll uppstå, ingå i försäkringsanstaltens allmänna förvaltningskostnader.
Dock kan ersättning för dylik kostnad, om den
består i kontanta utlägg, åläggas arbetsgifvare, som genom att ej fullgöra
honom åliggande skyldigheter vållat kostnaden.

Försäkringsanstalternas disponibla medel skola göras fruktbärande
och i regel placeras endast i offentliga sparkassor eller på samma sätt
som myndlings medel. På ansökan af en försäkringsanstalt kan dock
den högre kommun eller regeringen i den förbundsstat, för hvilken anstalten
är upprättad, tillåta, att högst en fjerdedel åt anstaltens förmögenhet
får nedläggas i andra räntebärande papper eller i fastigheter.

Försäkringsanstalterna äro pligtiga att efter riksförsäkringsst.yrelseus
närmare anvisning samt å tider, som åt densamma föreskritvas,
till styrelsen insända öfversigt öfver sin förvaltning och finansiela ställning.
Det sätt, hvarpå räkenskaperna, Indika afslutas för hvarje kalenderår,
skola föras, bestämmes af riksförsäkringsstyrelsen.

På flere ställen i denna redogörelse är anmärkt den verksamhet
af riksförsäkringsstyrelsen, som i ett eller annat hänseende tages i an -

67

språk af lagen. Åt denna styrelse, som upprättades för genomförandet
af den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och sorterar under inrikesdepartementet,
har uppdragits jemväl handhafvande! af invaliditetsoch
ålderdomsförsäkringen. Den vakar öfver försäkringsanstalternas
verksamhet och efterlefnaden af lag och reglementen. Mot dess beslut
får klagan ej föras, derest ej i lagen annorlunda stadgas. Den
eger befogenhet att när som helst granska anstalternas räkenskaper,
för hvilket ändamål anstalternas organ äro pligtige att vid anfordran
framlägga sina böcker, verifikationer, värdehandlingar etc. Vid
försummelse härutinnan eller vid underlåtenhet att fullgöra lagens eller
reglementenas stadganden kunna af riksförsäkringsstyrelsen åläggas viten,
högst 1,000 mark.

Riksförsäkringsstyrelsen afgör vidare tvister rörande rättigheter
och skyldigheter för försäkringsanstalternas organ eller de enskilde
ledamöterna deri, rörande tolkning af reglementena samt giltigheten
af hållna val.

Riksförsäkringsstyrelsens sammansättning är vid pröfning af frågor
tillhörande invaliditets- och ålderdomsförsäkringen densamma, som föreskrifves
i lagarne om olycksfallsförsäkringen. Den består sålunda dels
af ständiga ledamöter, livilka utnämnas för lifstiden af kejsaren, och
dels af tillfälliga ledamöter, nemligen fyra af förbundsrådet inom detsamma
valde medlemmar, samt två representanter för arbetsgifvarne
och två representanter de för försäkrade inom industrien, inom jordbruksnäringen
samt inom sjöfarten. I frågor rörande olycksfallsförsäkringen
fungera dessa tillfälliga ledamöter hvar och en allenast, då det
gäller angelägenheter, hörande till den yrkesgren, som han representerar.
\7id invaliditets- och ålderdomsförsäkringen göres deremot ej
skilnad emellan de olika yrkesgrenarne, utan representanterna för arbetsgifvarne
och de försäkrade hafva säte och stämma i riksförsäkringsstyrelsen
jemväl då frågor förekomma, som ej beröra den yrkesgren,
för hvilken en hvar af dem blifvit utsedd.

För att beslut skola kunna fattas af riksförsäkringsstyrelsen, måste
vara tillstädes minst två ständiga ledamöter och två tillfälliga, deraf en
representant för arbetsgifvarne och en för de försäkrade. I vissa fall
måste styrelsen förstärkas med en i domarevärf förfaren person, nemligen
vid pröfning af besvär mot skiljedomstols utslag, eller då till afgörande
föreligger tvist i förmögenhetsrättsligt hänseende med anledning
af förändring i någon försäkringsanstalts verksamhetssfer.

Enligt lagen om olycksfallsförsäkring år 1884 kunna i de särskilda
förbundsstaterna för deras område och på deras bekostnad upprättas
statsförsäkringsHtyrelser, hvilka äro koordinerade med riksförsäkringsstyrelsen.
Der sådan statsförsäkringsstyrelse upprättats (f. n. i 8 förbundsstater),
träder denna i stället för riksförsäkringsstyrelsen med

68

afseende å de försäkringsanstalter, som ej sträcka sig utöfver förbundsstatens
gränser. Åt riksförsäkringsstyrelsen äro dock åtskilliga ärenden
förbehållna, bland hvilka i synnerhet må nämnas pröfning af besvär
öfver skiljedomstols beslut angående beviljande eller indragning af
pension. Lagförslaget öfverlemnade jemväl detta åt statsförsäkringsstyrelserna,
men riksdagen ansåg, att dylika frågor alltid borde afgöras
af riksförsäkringsstyrelsen, enär det vore af vigt, att enheten i rättsskipningen
härutinnan bevarades.

Angående sjöfolks försäkring innehåller lagen några särskilda bestämmelser.
Sjöfolk försäkras hos den anstalt, inom hvilkens distrikt
fartygets hemort äj belägen. För sjöfolk, som vistas utom Europa,
utgör tiden för besvärs anförande tre månader, och kan denna tid
ytterligare förlängas, om den myndighet, mot hvilkens beslut besvären
anföras, dertill finner skäl. I stället för den lägre administrativa myndigheten
träder sjömanshuset i fartygets hemort eller i utlandet sjömanshuset
i den ort, som först kan anlöpas.

Enär det i lagen föreskrifna sättet för afgifternas upptagande antagligen
ej komme att befinnas lämpligt för vissa kategorier af sjöfolk,
medgifver lagen rätt för förbundsrådet att härutinnan gifva särskilda
föreskrifter. Dylika hafva ock af förbundsrådet utfärdats den 22 November
1890. Enligt dessa skall det i lagen stadgade sättet för afgifternas
erläggande oförändradt tillämpas å alla fartygsbefälhafvare
samt derjemte å besättning, som ej måste påmönstras, d. v. s. besättning
å fiskarefartyg, mindre handelsfartyg o. s. v. Deremot skola i
fråga om besättningar, hvilka enligt sjömansordningens föreskrifter
böra påmönstras, afgifterna icke erläggas genom infästande af märken
å qvittenskort utan af rederiet insändas till försäkringsanstalten i fartygets
hemort inom sex veckor efter hvarje års utgång. Härvid aflemna!-rederiet uppgift å antalet hos detsamma under året anstälda, till besättningen
hörande personer, anställningens varaktighet och i hvilka
löneklasser afgifterna skola erläggas. För att möjliggöra kontroll å
dessa rederiets uppgifter skola vederbörande sjömanshus till försäkringsanstalten
insända mönstringsrullorna och mönstringsprotokollen.

Innehar sjöman sjöfartsbok, skall i densamma inskrifvas namnet å
den försäkringsanstalt, inom hvilkens distrikt han, sedan lagen trädde
i kraft, första gången haft försäkringspligtig anställning, och öfverföres
detta namn i hvarje ny sjöfartsbok eller å qvittenskort, som sjöman
kan erhålla på grund af annan anställning. Af sjöfartsboken framgå
utan vidare alla de omständigheter, som äro af vigt för bedömande af
sjömannens försäkringsförhållande, nemligen anställningens varaktighet,
den klass (matros, eldare o. s. v.), sjömannen tillhör, samt fartygets
hemort.

Om sjöman ej innehar sjöfartsbok, utfärdas till honom särskilda

09

intyg angående försäkringsförhållandet, dervid, om afmönstring eger
rum utrikes, intyget endast har en provisorisk karakter och sedermera
skall ersättas med intyg, utfärdadt af sjömanshus i tyska riket.

På grund af innehållet i sjöfartsböckerna eller de särskilda intygen
skola sjömanshusen i hemlandet tid efter annan utfärda bevis (Nachweisung)
af enahanda storlek och beskaffenhet som qvittenskorten.
Detta skall ske, när helst sjöman vid afmönstring i hemlandet derom
framställer begäran, och måste ega rum, om den försäkrade ej innehar
sjöfartsbok eller af sådan framgår, att mer än fyra hela kalenderår
förflutit, sedan det sista beviset utfärdades. Bevisen insändas af sjömanshuset
till försäkringsanstalten i orten, och denna öfverlemnar dem
sedermera till den försäkringsanstalt, inom hvilkens distrikt sjömannen
första gången haft försäkringspligtig anställning.

Arbetsgivare, som uti de bevis, han på grund af lagens bestämmelser
eller försäkringsanstalts föreskrift utfärdar, lemnar uppgift, som
är veterligen falsk eller hvilkens origtighet han med behörig uppmärksamhet
bort inse, kan af försäkringsanstaltens styrelse straffas med
böter ända till 500 mark. Likaledes kan anstaltens styrelse med böter,
högst 300 mark, straffa den arbetsgivare, som underlåter att för sina
arbetare infästa märken i vederbörlig ordning. Arbetsgivare är emellertid
berättigad att uppdraga åt någon hos honom anstäld förman att
i hans ställe utfärda bevis och ombesörja infästande af märken. Anmälan
härom skall göras hos försäkringsanstaltens styrelse med uppgift
å förmannens namn och hemvist. Försummar sådan förman att fullgöra
uppdraget, är han underkastad samma straff, som för arbetsgifvare i
dylika fall är stadgadt.

Emot beslut, hvarigenom straff på grund af lagens eller reglementenas
stadganden ådömts af försäkringsanstalts organ eller ordförande
i skiljedomstol, få besvär anföras hos riksförsäkringsstyrelsen
inom fjorton dagar efter erhållen del af beslutet. Böter, som enligt
lagen ådömas af försäkringsanstalternas organ samt af administrativa
myndigheter, tillfalla vederbörande försäkringsanstalts kassa, derest ej
annorlunda är särskild! stadgadt.

Underlåter någon att vid frivillig försäkring infästa föreskrifna
tilläggsmärken, kan han, derest ej efter annan lag högre straff följer,
af den lägre administrativa myndigheten i arbetsorten straffas med
böter, högst 150 mark.

Ofvaunämnda stadganden afse endast disciplinära förseelser, och
deras tillämpning är ej obligatorisk. Tvärtom framhålles i motiven,
att dessa straffbestämmelser endast då böra tillämpas, om uppenbar
oredlighet eller synnerligen grof försumlighet föreligger. Särskildt
under den första tiden efter lagens trädande i kraft borde den
disciplinära straffmagten användas med stor varsamhet, för att ej alltför

70

mycket betunga arbetsgifvarne eller göra lagen förhatlig bos befolkningen.

Lagen innehåller emellertid jemväl stadganden om straff för egentliga
s. k. justitieförbrytelser. Der skall straff ådömas, så snart förbrytelsen
biifvit konstaterad; åtal anhängiggöres hos allmän domstol.
Så förbjuder lagen arbetsgivare eller hos honom anstälda personer
att ingå aftal eller föreskrifva arbetsordningar, som afse att till de
försäkrades förfång inskränka eller upphäfva lagens tillämpning. Dylika
aftal äro utan all rättslig verkan; och straffas arbetsgifvaren eller den
hos honom anstälde i sådant fall med böter, högst 300 mark, eller
enkelt fängelse (Haft).

Samma straff är stadgadt för arbetsgivare, som uppsåtligen å sina
arbetares aflöning innehåller mera än han, enligt hvad förut nämnts,
eger afdraga, samt för den, som olagligen qvarhåller försäkrads qvittenskort.
<

Arbetsgivare, som uppsåtligen använder andra än de föreskrifna
märkena, äfvensom de hos honom anstälde samt de försäkrade, som
härtill medverka, straffas, der ej enligt annan lag högre straff följer,
med böter från och med 20 till och med 1,000 mark eller med svårare
fängelse (Gefängniss). Vid förmildrande omständigheter kan straffet
dock nedsättas till 3 marks böter eller en dags enkelt fängelse.

Den, som å qvittenskort verkställer andra anteckningar eller derå
anbringar andra tecken, än som i lagen medgifvas, straffas med böter,
högst 2,000 mark, eller svårare fängelse i högst sex månader. I lindrigare
fall kan i stället dömas till enkelt fängelse.

Ledamöterna i försäkringsanstalts styrelse eller öfriga organ äfvensom
de embetsmän, som öfver dem hafva uppsigt, äro, derest de
obehörigen röja yrkeshemlighet, om hvilken de i sin befattning erhållit
kännedom, underkastade straff, antingen böter, högst 1,500 mark, eller
svårare fängelse i högst tre månader. Dylikt brott får dock åtalas endast
efter angifvelse af vederbörande yrkesidkare. Sker sådant yppande
i afsigt att skada yrkesidkaren, skall ovilkorligen följa fängelsestraff,
hvarjemte kan stadgas förlust af medborgerligt förtroende (Verlust der
burgerlichen Ehrenreclite). Afser den brottslige att skaffa sig eller
annan vinning, kan jemte fängelsestraffet ådömas böter, högst 3,000 mark.

Med svårare fängelse ej under tre månader straffas den, som förfärdigar
falska märken i afsigt att använda dem såsom äkta eller å
äkta märken vidtager ändringar för att åt dem gifva sken af högre
värde eller uppsåtligen gör bruk af dylika förfalskade eller ändrade
märken. Samma straff drabbar den, som uppsåtligen inlaster å qvittenskort
förut använda märken eller afyttrar eller håller till salu dylika
märken, derå maku le ringstecken helt och hållet eller delvis utplånats.
I dessa fall kan jemväl ådömas förlust af medborgerligt förtroende.

71

Deri, som utan skriftligt uppdrag af försäkringsanstalt eller myndighet
förfärdigar stamp, märkjern, plåt, form eller annat verktyg,
hvarmed märken kunna förfärdigas, eller utlemnar dylika verktyg till
annan än försäkringsanstalten eller myndigheten, straffas med böter,
högst 150 mark, eller med enkelt fängelse. Derjemte kan dömas till
konfiskation af verktygen, oafsedt om de tillhöra den dömde eller ej.

I motsats till de öfriga socialpolitiska lagarne är invaliditets- och
ålderdomsförsäkringen byggd på grunder, som förutsätta att eu afsevärd
tidslängd måste förflyta, innan försäkringens verkningar framträda.
Ett strängt fasthållande vid dessa grunder äfven under den närmaste
tiden efter det lagen träd! i kraft har ej synts öfverensstämmande med
lageris ändamål. Lagen innehåller derföre flere öfverg äng sstadg anderik
genom hvilka eftergifter i de fordringar, som lagen eljest ställer på
de försäkrade, blifvit gjorda för öfvergångstiden. Syftet med dessa
stadganden är, att lagen så fort som möjligt måtte träda i full verksamhet
och pensioner kunna beviljas.

För de första åren efter det lagen trädt i kraft har man fördenskull
i hög grad modifierat bestämmelsen angående tillryggaläggande!
af en viss väntetid. För försäkrad, som blifver invalid under de första
fem kalenderåren efter det lagen trädt i kraft, skall nemligen, derest
på grund af försäkringspligt för honom erlagts afgifter under minst ett
afgiftsår, den eljest föreskrift^ väntetiden minskas med så många
veckor, som han kan bevisa sig hafva före lagens trädande i kraft,
dock inom de fem närmaste kalenderåren, innan invaliditeten inträdde,
stått i ett sådant arbets- eller tjensteförhållande, att lian, om lagen då
gält, vant försäkringspligtig. Stadgandet afser sålunda endast försäkringspligtige,
ej dem, som på grund af lagens medgifvande frivilligt
försäkrat sig. Vid bedömandet, huruvida invaliditet är för handen,
skall för den tid, hvarmed väntetiden minskas, tagas i beräkning första
d. v. s. lägsta löneklassen. Deremot tages ej hänsyn till sådan tid
vid beräkning af invalidpensionen, utan erhåller den försäkrade pensionens
fasta beståndsdelar, 50 + 60 mark, samt derutöfver hvad som
belöper på de veckor, för hvilka afgifter blifvit erlagda.

I det föregående har omnämnts lagens stadgande, att frivillig fortsättning
af försäkring ej skall vid beräkning af väntetiden tillgodoföras
en person, derest för honom icke på grund af försäkringspligt erlagts
afgifter för minst 117 afgiftsveckor. Äfven i sådant hänseende har
för öfvergångstiden eftergift blifvit gjord. Berörda stadgande skall
nemligen ej tillämpas i fråga om de frivilliga afgifter, som erlagts
under de närmaste fyra åren efter lagens trädande i kraft, utan anses
dessa såsom erlagda på grund af försäkringspligt.

I fråga om ålderdomspensionen äro de lemnade eftergifterna ännu
större. Väntetiden kan der förminskas ännu mera än vid invalidpen -

72

sionen, och derjemte skall vid ålderdomspensionens beräkning'' hänsyn
tagas jemväl till den tid, hvarmed väntetiden förkortas. Försäkrad,
som, då lagen träder i kraft, fylt 40 år och som företer bevis, att han
under de tre närmaste kalenderåren derförinnan under minst 141 veckor
stått i ett sådant arbets- eller tjensteförliållande, som enligt lagen medför
försäkringspligt, eger få den för ålderdomspensions erhållande stadgade
väntetiden förkortad med så många afgiftsår och Överskjutande
afgiftsveckor, som hans lefnadsålder den 1 Januari 1891 med år och
hela veckor öfversteg 40 år, dervid hvarje lefnadsår beräknas omfatta
47 afgiftsveckor0). För en person, som fylt 70 år, då lagen blef gällande,
behöfver sålunda, om han kan förete nämnda bevis, endast infästas
ett enda märke, för att han skall erhålla ålderdomspension.

Vid bestämmandet af ålderdomspensionens belopp beräknas äfven
under öfvergångstiden det eljest stadgade antalet afgiftsveckor, 1,410,
ehuru afgifter erlagts för endast en del af desse. På grund häraf
hafva särskilda föreskrifter måst lemnas angående den löneklass, för
hvilken stegringsbeloppen skola beräknas under den tid, afgifter icke i
verkligheten erlagts. Lagen gör härutinnan skilnad på de ålderdomspensioner,
som beviljas under de första tio åren, och dem, som först
derefter utanordnas. I förra fallet skall dels för tiden före lagens trädande
i kraft beräknas stegringsbeloppen för den löneklass, som motsvarar
pensioustagarens årliga arbetsförtjenst under de i öfvergångsstadgandet
omförmälta 141 veckorna, dels ock för tiden derefter de
stegringsbelopp, som motsvara de verkligen erlagda afgifterna. I senare
fallet åter beräknas för hela tiden stegringsbeloppen för den löneklass,
inom hvilken försäkringsafgifterna erlagts. Hafva afgifter erlagts
inom skilda löneklasser, beräknas beloppen i proportion till antalet afgifter
inom de särskilda löneklasserna.

\id bedömandet af försäkrads pensionsrätt skall jemväl för öfvergångstiden
styrkt sjukdom, fullgjord värnpligt samt tillfälligt afbrott
under högst fyra månader i arbets- eller tjensteförhållande till en bestämd
arbetsgivare, under samma förutsättningar som de i lagen eljest
angifna, anses lika med verkligt arbets- eller tjensteförhållande.

Enligt hvad ofvan är nämndt, skola pensionerna fördelas på de
olika försäkringsanstalterna i förhållande till den tid, under hvilken afgifter
blifvit till hvarje anstalt erlagda. Derest denna grundsats fasthölles
jemväl i Våga om de pensioner, som beviljas under öfvergångstiden,
skulle dessa till största delen komma att falla de försäkringsanstalter
till last, af hvilkas styrelser de beviljats. Häraf skulle åter följa,
att kostnaden för försäkringen under den första tiden mer än skäligt
komme att drabba de försäkringsanstalter, inom hvilkas distrikt funnes

*) Enligt lageu den 8 Juni 1891, hvilken tillagts retroaktiv verkan från den 1 Januari 1891
jemväl för sådana fall, der pension redan beviljats.

73

ett flertal företag (t. ex. i jordbruksnäringen), som kunde gifva sysselsättning
äfven till ålderstigna eller mindre arbetsföra personer; hvaremot
de försäkringsanstalter, inom hvilkas distrikt funnes ett större
antal företag, der faran för invaliditet vore relativt stor och det öfvervägande
antalet arbetare vore unga och fullt arbetsföra, komme att bidraga
till försäkringen med mindre belopp, än som svarade mot den
förbrukning af arbetskraft, som egde rum inom deras distrikt. För
att förekomma en dylik obillighet, stadgar lagen, att de invalid- och
ålderdomspensioner, som beviljas under de första femton åren, skola
fördelas jemväl på de försäkringsanstalter, inom hvilkas distrikt den
försäkrade stått i ett enligt lagen försäkringspligtigt arbets- eller tjensteförhållande
under de femton år, som omedelbart föregått lagens trädande
i kraft; och anses för denna tid utgifter hafva oafbrutet blifvit
erlagda inom den första eller lägsta löneklassen. En hvar försäkringsanstalt,
å hvilken någon del af dylik pension ansetts böra belöpa,
kan inom två veckor efter erhållen kännedom härom förbehålla sig rätt
att visa, att jemväl annan försäkringsanstalt bör deltaga i pensionens
gäldande; och måste bevisning härom företes inom tre månader efter
utgången af nämnda betänketid. Innan fördelningen verkställes, skall
yttrande infordras från de försäkringsanstalter, hvilka betalningsskyldighet
kan åläggas. Anmäla desse protest mot fördelningen, afgöres
saken af riksförsäkringsstyrelsen.

Såsom af det föregående inhemtas, är det af synnerlig vigt för de
försäkrade att för åtnjutande af de förmåner, som öfvergångsstadgandena
erbjuda, kunna förete bevisning om den tid, de under de närmast
föregående åren stått i arbets- eller tjensteförhållande, som enligt lagen
medför försäkringspligt. Dylik bevisning åstadkommes genom intyg
antingen af vederbörande lägre administrativa myndighet eller ock af
arbetsgifvarne, derest desses intyg blifvit af offentlig myndighet bestyrkta.

De stadganden i lagen, hvilka afse organisationen, trädde i kraft
samma dag, lagen promulgerades, eller den 22 Juni 1889. Den materiela
delen af lagen blef deremot gällande först den 1 Januari 1891.

Angående lagens verksamhet under år 1891 föreligga några statistiska
uppgifter, hvilka dock till större delen äro grundade på allenast
approximativa beräkningar.

För lagens genomförande hafva under året upprättats 31 försäkringsanstalter
och 031 skiljedomstolar.

173,668 ansökningar om ålderdomspension inkommo. Af dessa
beviljades 132,917 och voro 7,102 vid årets slut oafgjorda.

Nämnda 132,917 ålderdomspensioner hafva beräknats medföra en

74

årlig utgift af 16,625,850 mark, deraf 9,755,000 mark belöpa å försäkringsanstalterna
och 6,645,850 mark å riket. I medeltal utgjorde ålderdomspensionen
125 mark 8 pfennige.

Endast 27 invalidpensioner hade under året beviljats. Deras sammanlagda
belopp var 3,064 mark 80 pfennige.

Det emot försäkringsanstalternas andel i de beviljade pensionerna
svarande kapital har beräknats till omkring 54 Va millioner mark. Till
reservfonderna skulle afsättas två tiondedelar af denna summa eller

10.900.000 mark. Lägges härtill den beräknade förvaltningskostnaden
(1 mark för hvarje försäkrad), 11 millioner mark, skulle hela kostnaden
för invaliditets- och ålderdomsförsäkringen under år 1891 utgöra

76.400.000 mark.

Inkomsten af försålda pensionsmärken beräknas hafva uppgått till

88.800.000 mark. Ett öfverskott skulle alltså uppstå till belopp af

12.400.000 mark. Förstnämnda summa understiger med 14,200,000 mark
det belopp, som enligt de före lagens antagande verkstälda beräkningarne
skolat inflyta under första året af lagens tillämpning.

Statistiska uppgifter angående den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
för femårsperioden 1886—1890.

(Ur »Amtliche ttachrichten des Beichsversicherungsamts».)

Såsom framgår af den uti 1884 års Arbetareförsäkringskomités betänkande
del II lemnade utförliga redogörelsen för den tyska lagstiftningen
angående obligatorisk olycksfallsförsäkring, har denna försäkrings genomförande
egt rum successivt under en tidrymd af fyra år. Lagen den 6
Juli 1884, hvilken afsåg den större industrien, trädde i kraft den 1
Oktober 1885. Samma dag blef den s. k. Ausdehnungsgesetz den 28
Maj 1885 till efterlefnad gällande för en del af de uti densamma afsedda
företag; för de öfriga inträdde försäkringspligten först den 1 Juli 1886.
Lagen den 15 Mars 1886 angående ersättning till tjensteman vid rikets
civila förvaltning, armé och flotta samt militärer, hvilka drabbats af
olycksfall i tjensten, trädde genast i kraft. Försäkringen af sjöfolk
samt af arbetare i byggnadsindustrien enligt lagarne den 11 och 13
Juli 1887 tog sin början den 1 Januari 1888. Sist har försäkringen

75

af arbetare i laridtbruket och skogshandteringen blifvit genomförd.
Lagen härom den 5 Maj 1886 trädde i kraft å olika tider inom de
särskilda förbundsstaterna, tidigast i Preussen, Sachsen-Weimar, Waldeck
och Lubeck den 1 April 1888 och senast i Sachsen-Meinigen
den 1 Oktober 1889.

Som bekant eger försäkringen i regel rum i särskild! för ändamålet
bildade yrkessamfund (Berufsgenossenschaften); men derjemte
finnas dels s. k. Ausfiihrungsbehörden för försäkring af arbetare i rikets,
förbundsstaternas och kommunernas tjenst och dels särskilda af byggnad
s y r k e s s a in fu n d e n upprättade försäkringsanstalter för försäkring af
arbetare vid byggnadsföretag, som utföras af enskild person lör egen
räkning eller af någon, som endast tillfälligtvis verkställer byggnadsarbeten
åt andra.

Yrkessamfundens organisation är olika för industrien samt för
landtbruket och skogshandteringen. Inom den förra äro samfunden
bildade efter, olika slags industrigrenar; vid landtbruket och skogshandteringen
upprättas deremot samfunden efter territoriela distrikt och omfatta
samtliga försäkringspligtiga företag inom dessa. Med afseende å
denna olikhet och då, såsom ofvan antydts, försäkringen af arbetare i
landtbruket. och skogshandteringen varit fullständigt genomförd först
sedan den 1 Oktober 1889, torde det vara lämpligast att lemna särskilda
redogörelser för de industriela yrkessamfundens samt för öfriga
yrkessamfunds verksamhet. Nedanstående öfversigt kommer derföre
att omfatta följande fyra grupper: de industriela yrkessamfunden, yrkessamfunden
inom landtbruket och skogshandteringen, de s. k. Ausfuhrungsbehörden
samt de af byggnadsyrkessamfunden bildade försäkringsanstalterna.

De industriela yrkessamfunden.

På grund af lagen den 6 Juli 1884 upprättades 62 yrkessamfund
under åren 1885 och 1886. År 1888 tillkommo 2 yrkessamfund på
grund af lagarne den 11 och 13 Juli 1887, det ena för försäkring af
sjöfolk och det andra för försäkring af vissa arbetare inom byggnadsindustrien.
Antalet sektioner, i hvilka yrkessamfunden fördelat sig,
styrelseledamöter, skiljedomstolar, försäkringspligtiga företag, försäkrade
personer in. in. var följande:

76

Sektioner..............................	1886	1887	188S	1889	1890
366 3,098 6,501 404 2,445 269,174 3,473,435	366 3,062 6,750 405 2,407 319,453 3,861,560	366 2,785 7,320 414 2,951 350,697 4,320,663	365 2,746 8,097 413 2,826 372,236 4,742,548	■ 358 2,719 7,498 411 2,887) 390,622 4,926,672
Styrelseledamöter ................. Förtroendemän...... Skiljedomstolar ................
Arbetarerepresentanter............ Företag.......................... Försäkrade personer..........
De försäkrades sammanlagda beräknade arbetslön! 2,228,338,866	2,389,349,536) 2,646,092,665 2,947,138,404	3,183,823,207

För att lemna en föreställning'' om yrkessamfundens verksamhet,
meddelas här en sammanfattning af inkomster och utgifter under femårsperioden
:

	1886	1887	1888	18S9	1890
	Mark.	Mark.	Mark.	Mark.	Mark.
Inkomster:
»Umlagen» (utdebitering)..............................	12,231,318	19,598,096	25,882,698	31,385,599	34,226,550,
j Öfriga inkomster (incl. föreg. års behållning) ..	150.640	2,668,388	3,443.992	4,476,032	6,661,133)
Summa inkomster	12,381,958	22,266,484	29,326,690	35,861,631	40,887,683)
Utgifter:
A) För olycksfallsförsäkringen:
[ Ersättningar och sjukvård ......................	1,711,700	5,373,496	8,662,789	12,278,152	16,330,384
| Afsättning till reservfonden...........................	5.401.878	9,935,439	12,311,948	12,759,214	12,105,062
Utgifter för försäkringens ändamål	7,113,578	15,308,935	20,974,737	25,037,366	28,435,446)
B) Till förekommande af olycksfall ...........	69,933	361,589	328,386	301,589	341,525
C) För förvaltningen:
\ För olycksfalls undersökningar, ersättningars
bestämmande, skiljedomstolarnes och yrkes-
samfundens bildande.................................	797,448	788,705	826,409	722,932	826,956!
Löpande förvaltningskostnad .........................	2,324,294	2,897,166	3,277,221	3,615,141	3,794,687
Utgifter för förvaltningen	3,121,742	3,486.871	3,903,630	4,338,073	4,621,643
Summa utgifter	10,305,253	19,157,395	25,206,753	29,677,028	33,398,614
Beservfondens belopp vid årets slut......	5,463,099	15,720,842	28,308,597	41,885,866	55,333,705
Behållning vid årets slut.............................	2,076,705	3,109,089	4,119,937	6,184,603	7,489,069

77

Med tillhjelp af nu anförda siffror erhållas följande relativa tal:

	1886	1887	1888	1889	1890
Utdebitering för hvarje försäkrad ......... Mark	3,52	5,08	5,99	6,62	6,95
Förvaltningskostnad för hvarje försäkrad... Mark	0,90	0,90	0,90	0,92	0,94
Ersättningar och afsättningar till fonder i proc. af totalinkomsten.......	57,5	68,8	71,5	69,8	69,5
Utgifter för förvaltningen i proc. af to talinkomsten	25,2	15,7	13,3	12,1	11,3

Ehuru ersättning lemnas endast vid svårare olycksfall, eller vid
sådana, som medföra döden eller oförmåga till arbete under längre tid
än 13 veckor, skall dock anmälan ske ej endast om dessa olycksfall
utan äfven om dem, som förorsaka oförmåga till arbete under kortare
tid, likväl minst tre dagar. Sammanlagda antalet anmälta olycksfall
var 82,596 år 1886, 105,897 år 1887, 121,164 år 1888, 139,549 år
1889 och 149,188 år 1890. Af dessa medförde allenast resp. 11,7,
15,o, 15,5, 15,9 och 17,6 proc. rätt till ersättning.

Angående de svårare olycksfallens fördelning med hänsyn till deras
menliga följder, se följande tabell:

	1886	1887	1888	1889	1890
Olycksfall, som modförde rätt till ersättning	9,723	15,970	18,809	22,340	26,403
» » » oförmåga till arbete i högst sex månader, men mera än 13 veckor	1,973	2,061	3,710	3,839	4,828
» » medförde varaktig partiel invaliditet	3,780	8,126	10,270	12,788	16,109
» » » » total »	1,548	2,827	1.886	2,331	1,869
" » » döden........................	2,422	2,956	2,943	3,382	3,597

På hvarje tusental försäkrade personer kommo:

	1886	1887	1SS8	1889	1890
Anmälta olycksfall...................	26,91	27,4 2	23,0 4	29.4 2	30,2 8 j
Olycksfall, som medförde rätt till ersättning	2,83	4.14	4,35	4,70	5,36 !
« » » oförmåga till arbete i högst
sex månader, mon mera än 13 veckor	0,57	0,53	0,85	0,81	0.9 7
11 » medförde varaktig partiel invaliditet	1.10	2,i r	2,38	2,69	3,26
” 11 » >• total »	0.45	0,7 3	0,43	0,4 8	0,38 |
" » >> döden ............................	0,70	0,77	0,6 8	0.71	0,75

78

Beträffande olycksfallens orsaker, se följande tabell:

	1886	1S87	1888	1889	1890
Motorer, transmissioner och arbetsmaskiner...............			4,196	4,752	5,922
	> 2.301	3,610
Hissar, kranar o. d...........................................	i		493	638	766
Ångpannor, ångkokapparater (explosioner o. d.)........	44	87	88	197	159
Explosiva ämnen (krut, dynamit o. d.).....................	285	460	421	371	348
Eldfarliga, heta och frätande ämnen.......................	488	477	638	676	869
Nedfallande föremål, ras o. d..............................	2,206	3,072	3,407	4,076	4,578
Hall från stegar, trappor o. d..............................	1,820	2,924	3,121	3,735	4,144
Lastning, lossning, bärande af bördor etc................	j 1.717	3,246	2,143	2,363	3,191
Transportindustri till lands, med und. af jernvägsdrift			1,073	1,439	1,642
Jernvägsdrift......................................................			620	862	905
1 Sjöfart ...............................................................			209	286	369
Djur; olvcksfall vid ridning...................................	862	2,094	192	222	288
Enklare verktyg (yxor, hammare, spadar o. d.)..........			1,260	1,383	1,563
Öfrige orsaker....................................................			948	1,340	1,659

Endast omkring 30 proc. af samtlige svårare olycksfall hafva härledts
af maskiner och farligare apparater eller ämnen. Omkring 70
proc. af olycksfallen äro oberoende deraf och hafva föranledt-s af orsaker,
som stå i sammanhang med vanligt arbetes utförande.

Yrkessamfunden inom lancltbruket och skogshandteringen.

Under år 1888 upprättades 22 yrkessamfund. Följande år tillkommo
26, så att samfundens antal år 1890 var 48.

Antalet sektioner, styrelseledamöter m. m. var följande:

	1888 • !	1889	1890
Sektioner...........................................	.................................... 549	552	553
Styrelseledamöter................................	.................................. 3,418	3,603	3,608
Förtroendemän ....................................	8,016	13,324	14.225
Företag..............................................	................................... 3,046,007	4,753.808	4.843,621
Försäkrade personer..............................	.................................1 5,576,765	8,088,698	8,088,698

Angående antalet försäkrade personer uppgifves, att fullt exakta
siffror icke kunnat erhållas. De ofvan anförda äro hemtade från yrkesräkningen
den 5 Juni 1882.

79

Yrkessamfundens finansiela förhållanden framgå ur följande tabell:

	1888	1889	1890
Inkomster:	Mark.	Mark.	Mark.
»Umlagen» (utdebitering)........................................................... Öfriga inkomster (inclusive föregående års behållning) ..................	456,402 6,820	1,621,407 203.807	3,091,752 531.501
Summa inkomster	463,222	1,825,214	3,623,253
Utgifter:
A) För olycksfallsförsäkringen: Ersättningar och sjukvård.................................................. Afsättning till reservfond ....................................................	42,860 13,431	678,259 158,163	1,878,458 412,654
Utgifter för försäkringens ändamål B) Till förekommande af olycksfall.........................................	56,291 131	836,422 4,787	2,291,112 3,8541
C) För förvaltningen:■ Löpande förvaltningskostnader .................................................. Öfriga » .................................................	269,387 135,987	596,221 276,898	859,467 238,354
Utgifter för förvaltningen	405,374	873,119	1,097,821
Summa utgifter	461,796	1,714,328	3,392,787
Keservfondens belopp vid årets slut............................................. Behållning vid årets slut.........................................................	13,431 1,826	171,682 110,886	569,5211 230,466

Enär, såsom ofvan framhållits, uppgiften om antalet försäkrade är
endast approximativ, uteslutas här alla relativa tal angående totalutgiften
och förvaltningskostnaden för hvarje försäkrad.

Antalet anmälta olycksfall utgjorde 5,102 år 1888, 19,542 år 1889
och 32,186 år 1890. Af dessa medförde resp. 15,84, 34,oo och 39,30
proc. rätt till ersättning.

Olycksfallen voro af följande beskaffenhet: oförmåga till arbete
under längre tid än 13 veckor men under högst 6 månader orsakades
under de ifrågavarande åren af resp. 231, 2,340 och 4,854 olycksfall
eller 4,54, 12,oo och 15,17 proc. af samtliga anmälta olycksfall. Varaktig
partiel invaliditet föranleddes af resp. 180, 2,663 och 5,404 olycksfall
eller 3,56, 13,oo och 16,oo proc. Varaktig total invaliditet förorsakades
af resp. 43, 260 och 438 olycksfall eller 0,84 1,33 och 1,37
proc., samt döden af resp. 354, 1,368 och 1,877 olycksfall eller 0,04,
7,oi och 5,80 proc. af de anmälta olycksfallen.

Nära ''A:delar af alla anmälta olycksfall voro sålunda under år 1890
af beskaffenhet att medföra ersättning. Häraf synes framgå, att man

80

å landsbygden ej anmält andra olycksfall än dem, som varit- af större
betydelse. Inom de industriel yrkessamfunden äro ej ens y5:del af de
anmälta olycksfallen sådana, att ersättning blifvit i anledning af dem
faststäld.

Beträffande olycksfallens orsaker, se följande tabell:

	1888	1889	1890
Motorer, transmissioner och arbetsmaskiner..................................	92	1,014	1,756
Hissar, kranar o. d.................................................................	1	5	34
Ångpannor, åugkokapparater (explosioner o. d.)..............................	1	1	—
Explosiva ämnen (krut, dynamit etc.)........................................	4	26	41
Eldfarliga, heta och frätande ämnen................................. ........	1	15	18
Nedfallande föremål, ras o. d.....................................................	47	648	1,027 ■
Tall från stegar, trappor o. d...................................................	211	1,562	3,061
Lastning, lossning, bärande af bördor........... ...........................	20	286	634 i
Transportindustri till lands, med lind. af jernvägsdrift..................	204	1,447	2,559
Jernvägsdrift..........................................................................	3	12	22
Sjöfart...................................................................................	2	31	38
Djur; olycksfall vid ridning.......................................................	131	716	1,518
Enklare verktyg- (hammare, yxor o. d.) ........... ...........................	32	315	693
Ofrige orsaker.....................................................................	59	553	1,172

Endast ett obetydligt antal olycksfall har sålunda föranledts af
maskiner eller farliga ämnen (resp. 2, 5 och 6 proc.).

De s. k. Ausfiihrungsbehördcn.

Desses antal har stigit från 47 år 1886 till 316 år 1800. Hos
dem voro försäkrade 251,878 personer år 1886, 259,977 år 1887,
446,250 år 1888, 543,320 år 1889 och 604,380 år 1890.

Kostnaden för försäkringen utgjorde:

	1886	1887	1888	1889	1S90
	Mark.	Mark.	Mark.	Mark.	Mark.
Utbetalda ersättningar.........................................	203,666	559,434	956,413	1,387,637	1,866,703
Löpande förvaltningskostnad..................................	1,989	560	2,847	6,192	8,014
Kostnad för skiljedomstolarnes verksamhet, olycksfalls förebyggande m. in...........................................	6.475	15,209	20.693	39,502	48,682
Summa	212,130	575,203	979,953	1,433,331	1,923,399

81

Antalet anmälta olycksfall utgjorde år 1890 17,332, af hvilka 2,444
eller 14,i proc. medförde rätt till ersättning.

Byggnadsyrkessamfundens forsakrinjrsanstalter.

Desses antal är 13. På grund af deras säregna organisation kan
antalet försäkrade ej uppgifvas.

Angående deras finansiela förhållanden, se följande tabell:

	1888	1S89	1890
Inkomster:	Mark.	Mark.	Mark.
Försäkringspremier ................................................1.................	725,155	933,789	1,023,176
Öfriga inkomster (inclusive föregående års behållning) ..................	12.688	524,489	1.112,203
Summa inkomster	737,843	1,458,278	2,135,379
Utgifter:
Ersättningar och sjukvård........................................................	19,385	120,255	239,774
Afsättning till reservfond.........................................................	46,571	69,680	106,782
Till förekommande af olycksfall ................................................	433	728	1,266
Löpande förvaltningskostnader...................................................	151,234	202,398	267,991
Öfriga » ....................................................	5,755	5,930	12,039
Summa utgifter	223,378	398,991	627,852
Reservfond vid årets slut............................... ..........................	46,571	117,351	227,666
Behållning » » » ..........................................................	514,465	1,059,287	1,507,527

Ersättning lemnades vid 179 olycksfall under år 1888, 490 under
år 1889 och 618 under år 1890. Af dessa medförde resp. 47, 75 och
89 döden, 13, 26 och 27 varaktig total invaliditet, 74, 210 och 290
partiel invaliditet samt 45, 119 och 212 öfvergående oförmåga till arbete
under längre tid än 13 veckor. År 1890 anmältes 1,295 olycksfall, af
hvilka såsom ofvan nämnts 618 eller c:a 48 proc. .medförde rätt till
ersättning. Det öfvervägande antalet orsakades af nedfallande föremål
och ras samt fall från stegar, ställningar o. d. (år 1890 nära 59 proc.
af samtlige ersättning medförande olycksfall).

Den obligatoriska olycksfallsförsäkringen har i sin helhet omfattat
följande antal försäkrade personer: 3,725,313 år 1886, 4,121,537 år
1887, 10,343,678 år 1888, 13,374,566 år 1889 och 13,619,750 år 1890.

Nya Avbet.-förs.•kotniléns bet. ]If. G

82

Såsom ofvan anmärkts, äro talen för åren 1888, 1889 och 1890 endast
approximativa; hvarjemte under samma år tillkommer ett obekant antal
personer, försäkrade i byggaadsyrkessamfundens försäkringsanstalter.

Hela antalet anmälta olycksfall utgjorde 100,159 år 1886, 115,475
år 1887, 138,057 år 1888, 174,874 år i889 och 200,001 år 1890.

Hela antalet olycksfall, i anledning af hvilka ersättning blifvit faststäld,
utgjorde

år 1886 10,540 deraf 2,716 medfört döden och 1,778 total invaliditet,
» 1887 17,102 » 3,270 » » » 3,166 » » ,

» 1888 21,236 » 3,692 » » » 2,216 » » ,

» 1889 31,449 » 5,260 » » » 2,908 » » ,

» 1890 42,038 » 6,047 » » » 2,708 » »

Ersättningarnas sammanlagda belopp utgjorde 1,915,366 mark år
1886, 5,932,930 år 1887, 9,681,447 år 1888,'' 14,464,303 år 1889 och
20,315,319 mark år 1890.

Kostnaden för förvaltningen samt för skiljedomstolarnes verksamhet,
undersökningar om olycksfall och olycksfalls förebyggande äfvensom
för organisationen utgjorde 3,200,139 mark år 1886, 3,864,228 år 1887,
4,819,490 år 1888, 5,707,391 år 1889 och 6,308,446 mark år 1890.

För år 1891 föreligga endast några approximativa siffror. Antalet
anmälta olycksfall var 224,028, antalet olycksfall, i anledning af hvilka
ersättning blifvit faststäld, 51,437. I förhållande till år 1890 utvisa
dessa siffror en ökning af resp. 24,027 och 9,399 olycksfall.

Bland de olycksfall, som föranledde ersättnings fastställande, hade
6,296 förorsakat döden, 3,258 varaktig total invaliditet, 26,428 varaktig
partiel invaliditet och 15,455 öfvergående oförmåga till arbete
under längre tid än 13 veckor.

Ersättningarnes sammanlagda belopp utgjorde c:a 25,918,000 mark,
således en ökning af c:a 5,602,680 mark mot 1890. Antalet personer,
till hvilka understöd och ersättningar under år 1891 utgått (skadade
arbetare, deras enkor och barn samt ascendenter), utgjorde 181,173.

Österrike.

Statistiska uppgifter angående den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
för år 1890.

(Ur »Die Gebarung und die Ergebnisse der Unfallstatistik der im Grunde des Gesetzes vom 28

December 1887, betreffend die Unfallversicherung der Arbeiter, errichteten Arbeiter-UnfallVersicherungsanstalten
im Jahre 1890». Embetsberättelse till riksrådet af chefen
för inrikesministeriet. Wien 1892.)

För genomförandet af den i lagen den 28 December 1887 stadgade
obligatoriska olycksfallsförsäkringen af arbetare i vissa yrken hafva
upprättats sju territoriela försäkringsanstalter; hvarjemte samtliga
österrikiska jernvägsstyrelser bildat en särskild anstalt för försäkring
af den vid jernvägarne anstälda personalen. Försäkringsanstalterna
började sin verksamhet den 1 November 1889.

Vid slutet af år 1890 omfattade försäkringen 53,193 industriela
företag med 893,324 försäkrade samt 78,133 företag i jordbruksnäringen
och skogshandteringen med 338,494 försäkrade, således tillhopa 131,326
företag och 1,231,818 försäkrade personer. Erinras må emellertid, att
inom jordbruksnäringen och skogshandteringen endast de företag äro
försäkringspligtige, i hvilka ångmaskiner eller med elementar- eller
animalkraft drifna motorer begagnas, samt att derest inom ett dylikt
företag en kraftmaskin (hvilken för öfrig! skall tillhöra företaget och ej
endast tillfälligtvis vara i bruk) användes på sådant sätt, att endast ett
bestämdt antal arbetare och arbetsförmän i följd af sin sysselsättning
kan anses utsatt för den med maskinens användande förenade fara,
försäkringspligten begränsas till denna del af personalen.

Försäkringsanstalternas inkomster under tiden från och med den
1 November 1889 till och med den 31 December 1890 utgjorde 3,854,831
floriner, deraf 3,785,256 fl. i försäkringsafgifter.

Utgifterna under denna tid belöpte sig till 3,280,150 fl., deraf
bland annat:

84

utbetalda ersättningar ................................................................... 205,597 fl.,

»Deckungskapitalien» för beviljade pensioner ....................... 2,621,730 »,

allmänna förvaltningskostnader ................................................ 296,158 ».

Af öfverskottet, 574,480 fl., afsattes 171,366 fl. till de särskilda
anstalternas reservfonder och 85,683 fl. till anstalternas gemensamma
reservfond.

De utbetalda ersättningarne och afsätta kapitalen för redan beviljade
pensioner medtogo 74,7 proc. af de influtna försäkringsafgifterna
samt utgjorde 73,3 proc. af totalinkomsten och 1,043 proc. af den vid
försäkringen ifrågakommande arbetsförtjensten. Af nämnda tre poster
utgjorde allmänna förvaltningskostnaderna jemte kostnaderna för anstalternas
upprättande, undersökning af olycksfall, skiljedomstolarnes verksamhet
och arvoden till yrkesinspektörerna resp. 9,7, 9,6 och 0,135 proc.

Försäkringsafgiften utgjorde i medeltal 1,396 proc. af den vid försäkringen
ifrågakommande arbetsförtjensten.

För hvarje försäkrad person utgjorde förvaltningskostnaden 30
kreutzer (i Tyskland år 1886 0,‘JO mark).

Under år 1890 anmältes 16,041 olycksfall, af hvilka 6,741 gåfvo
anledning till ersättnings fastställande. Af dessa 6,741 olycksfall medförde
548 döden, 100 varaktig total och 1,493 varaktig partiel invaliditet
samt 4,600 öfvergående oförmåga till arbete under längre tid än
fyra veckor. De pensioner, som i anledning af de svårare olycksfallen
beviljades, belöpte sig till 174,094 fl. om året och erfordrade ett
»Deckungskapital» af 2,143,343 fl.

På 10,000 försäkrade arbetare inom industrien kommo 173,6 anmälta
olycksfall, af hvilka 49,9 medförde öfvergående oförmåga till
arbete under längre tid än fyra veckor, 16,1 varaktig total eller partiel
invaliditet och 5,8 olycksfall dödlig påföljd. De olika yrkesgrenarne
förete emellertid betydliga vexlingar i fråga om olycksfallsfreqvensen
och olycksfallens menliga påföljder, i hvilket hänseende följande uppgifter
meddelas.

Olycksfall medförande öfvergående oförmåga till arbete:

Farligast visade sig bergshandteringeri vara med 136,4 dylika olycksfall
på 10,000 försäkrade; dernäst industrien för tillverkning af maskiner,
verktyg, instrument och apparater med 136,i, industrien för tillverkning
af transportmedel med 115,3 o. s. v. Inom industrien för
frambringande af kemiska och pharmaceutiska preparater samt inom
industrien för bearbetande af läder och lädersurrogat förekom ej något
olycksfall af denna beskaffenhet.

85

Olycksfall medförande varaktig invaliditet:

Största antalet förekom inom träförädlingsindustrien, eller 51,2 på

10,000 försäkrade; vidare industrien för tillverkning af maskiner in. m.,
eller 38,i, stenbrott 28,6, qvarnindustrien 27,6 o. s. v. Inom industrierna
för producerande af tjära och hartser samt för tillverkning af flätverk
och borstar förekom ej något olycksfall af denna beskaffenhet.

Olycksfall med dödlig påföljd:

Farligast voro stenbrott med 25,2 olycksfall på 10,000 försäkrade;
vidare industrien för producerande af tjära och hartser med 11,9, qvarnindustrien
med 11,7, industrien för beredande af drycker med 11,6 o. s. v.
I flera industrier, såsom i tobaksfabrikör, beklädnadsindustrien in. fl. förekom
ej något olycksfall med dödlig påföljd.

Uti företagen i jordbruksnäringen och skogshandteringen kommo, då
hänsyn tages jemväl dertill, att de försäkrade personernas försäkringspligtiga
anställning varade i medeltal endast 17,8 dagar af året, på 10,000
försäkrade 14,4 olycksfall med dödlig påföljd, 70,7 medförande öfvergående
oförmåga till arbete och 76,2 medförande varaktig invaliditet,
således vida högre tal än de, som ofvan angifvits såsom medeltal för
arbetarne inom de industriela näringarne (resp. 5,8, 49,9 och 16,l).

Af 100 olycksfall, som gåfvo anledning till ersättnings fastställande,
uppkommo de fleste eller 31,1 genom arbetsmaskiner, 14 genom
nedfallande föremål och ras, 13,3 genom fall från stegar, trappor o. d.,
9,1 vid lossning, lastning och bärande af bördor, 6,4 vid användning
af enklare verktyg, 5,4 vid körslor, ridning, genom bett af djur o. d., 4,2
genom transmissioner, 4,i genom eldfarliga, giftiga, heta eller frätande
ämnen, 2,5 genom användning af hissar, kranar o. d. samt endast 1,6
genom motorer, 0,7 genom ångpannor, ångkokapparater o. d. och lika
många genom explosion af sprängämnen. I nästan alla yrkesgrenar
orsakade arbetsmaskiner det största antalet olycksfall. Anmärkningsvärdt
ringa är antalet genom motorer föranledda olycksfall.

Bland 100 fall af invaliditet utgjorde i medeltal 6,3 fall total invaliditet
samt

12.0 fall partiel invaliditet med eu pension af 41—50 % af arbetsförtjensten,

9,o » » » » )> » » 31—40 % » » ,

23.1 » » » » » w » 21 — 30% » » ,

49,6 » » » » » » t. o. m. 20 % » »

86

Efter 100 genom olycksfall dödade personer funnos i medeltal 51
enkor, 99 barn under 15 år och 12 pensionsberättigade ascendenter.

De genom explosion af sprängämnen framkallade olycksfallen både
de svåraste följderna; bland 100 på sådant sätt inträffade olycksfall
medförde 56 döden eller invaliditet. Närmast härintill kommo transmissioner
med 45,9 och motorer med 42,3 samt arbetsmaskiner med
39,6; lägst stå lossning och lastning samt bärande af bördor med endast
17,3. Tages hänsyn allenast till olycksfall med dödlig utgång,
stå explosioner af sprängämnen äfven här högst med 20 proc., vidare
ångpannor m. m. med 17,8, eldfarliga, giftiga, heta och frätande ämnen
med 16,i, körslor, ridning m. m. med 15,3, transmissioner med 14,4
o. s. v. samt lägst användning af enklare verktyg med 0,2 och arbetsmaskiner
med 2,7.

Medelpensionen utgjorde:
vid total invaliditet ...
» partiel »

till hvarje enka .........

» » barn...........

» » ascendent

184 fl. 93 kr.,
73 »87 » ,

68 » 86 » ,

41 » 91 » ,

50 » 42 » .

Ersättningen vid öfvergående oförmåga till arbete utgick i medeltal
med 49 fl. 39 kr. Medelsiffrorna vexla dock betydligt för de olika
försäkringsanstalterna. I medeltal hafva de högsta pensionerna och
ersättningarne utbetalts af anstalten för jernvägspersonalens försäkring
och dernäst af försäkringsanstalten i Wien, de lägsta åter af försäkringsanstalfen
i Lemberg.

Bland 100 skadade personer, hvilka varit oförmögna till arbete
under längre tid än fyra veckor men under året återfått arbetsförmågan,
hade 85,8 varit i mistning af densamma under endast 13 veckor
eller derunder samt endast 14,2 under längre tid än 13 veckor, bland desse
sistnämnde 9,4 utöfver 13 intill 20, 2,9 derutöfver intill 28 och 1,9 derutöfver
intill 52 veckor. Derest såsom i Tyskland karenstiden utgjort
13 veckor, skulle således endast en sjundedel af de olycksfall, för hvilka
ersättning lemnats, medfört rätt till sådan.

t

87

Förslag till lag om dels den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
utsträckande till flere yrken än de
i lagen den 28 December 1887 omnämnda
dels ock ändringar i denna lag.

Under riksrådets session år 1891 framlade regeringen i deputeradekammaren
ett lagförslag angående dels den obligatoriska olycksfallsförsäkringens
utsträckande till åtskilliga i lagen den 28 December 1887
ej omnämnda yrken och dels vissa ändringar i denna lag.

Enligt detta förslag skulle den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
komma att omfatta jemväl:

1) yrkesmessigt bedrifven rörelse för transport af personer eller
gods till lands eller på floder och insjöar, med de undantag, som i
1887 års lag finnas bestämda dels för sådana sjöfartsrörelser, som falla
under sjölagen, och dels för de arbetare och tjenstemän vid jernväg,
bvilka såsom anstälda vid sjelfva trafiken lyda under lagen den 5
Mars 1869;

2) muddringsföretag;

3) yrkesmessigt bedrifven rörelse för renhållning af gator och
byggnader (fönster, tak o. d.).

4) yrkesmessigt bedrifven rörelse för varors magasinering (Kellereiund
Warenlagerunternehmungen) äfvensom arbeten vid ved- och kolupplag; 5)

arbetare, tjenstemän och aktörer vid fasta teateranstalter;

6) fasta (icke frivilliga) brandkårer;

7) företag för rensning af latriner;

8) skorstensfejerier;

9) stenhuggerier af alla slag samt

10) rörelser, i Itvilka byggnadsarbeten utföras, häri inbegripna alla
byggnadsarbeten, som utföras å verkstad.

Hvad angår transportrörelse å floder och insjöar, skulle försäkringspligten
omfatta allenast de företag, som hade sitt säte eller ständig
representant inom Österrike och hvilkas fartyg uteslutande eller åtminstone
vissa tider before österrikiska farvatten. Arbetare och arbetsförmän,
anstälda i dylika företag, skulle vara försäkrade mot följderna af
olycksfall, som drabbade dem inom Österrike eller å farvatten, som
bildade gräns mot Österrike, hvarjemte de, som vore förhyrda å fartyg,
hvilka gånge emellan inländsk och utländsk ort, dessutom skulle vara
betryggade mot följderna af de olycksfall, som på grund af deras an -

88

ställning drabbade dem utrikes. Ersättning skulle således ej lemnas
för sådana olycksfall, som å utrikes ort (hvartill äfven räknades ungerska
kronans länder) träffade allenast för lossning, lastning o. d. anstälda
personer. Försäkringspligten skulle ej inträda för dem, hvilka vore
anstälda å fartyg gående emellan inrikes och utrikes ort, derest de
redan vore enligt främmande stats lag försäkrade för olycksfall.

Försäkringen af de vid inlandssjöfarten anstälda personer skulle
ega rum hos den försäkringsanstalt, inom hvilkens distrikt företaget
hade sitt säte eller sin ständige representant.

Dessutom innehåller förslaget bestämmelser, på grund af hvilka
frivillig försäkring kunde erhållas. Arbetsgivare i företag, som är underkastadt
försäkringspligt, skulle nemligen ega att hos den försäkringsanstalt,
som företaget tillhörde, försäkra sig sjelf, sina representanter och
andra underlydande, hvilka, utan att vara försäkringspligtige, vore utsatta
för faran att träffas af olycksfall i arbetet. Beloppet af den årliga
arbetsförtjenst, som skulle ligga till grund för bestämmande af afgifterna
och ersättningarne, finge af arbetsgivaren efter behag uppgivas;
dock skulle detsamma ej få öfverstiga 1,200 gulden för hvarje
försäkrad. Vidare lemnar förslaget, rätt åt arbetsgivare i ej försäkringspligtigt
företag att hos den anstalt, inom hvilkens distrikt företaget
är beläget, försäkra sig sjelf och hos honom anstälda personer. Försäkringen
måste emellertid då vara kollektiv och omfatta alla, som i
företaget innehafva anställning. I dessa båda fall af frivillig försäkring
skulle det bero på öfverenskommelse mellan arbetsgivaren och hans
underordnade, huruvida och i hvad män de senare skulle å sin aflöning
vidkännas afdrag för försäkringsafgifterna.

Jernvägsföretag skulle jemväl ega att frivilligt försäkra den del af
deras personal, å hvilken lagen den 28 December 1887 ej vore tilllämplig.
Äfven här måste dock försäkringen omfatta hela personalen.
Kostnaden för försäkringen skulle i detta fall i enlighet med jernvägsstyrelsernas
hos regeringen gjorda erbjudande drabba arbetsgivaren
ensam. Enär en stor del af jernvägarnes personal åtnjöte en årlig aflöning
öfverstigande 1,200 floriner och desse sålunda, om de träffades
af olycksfall, skulle erhålla en i förhållande till deras årsinkomst alltför
ringa ersättning, om olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser angående
ersättningens belopp skulle i fråga om dem vara uteslutande gällande,
samt dessutom åtskilliga af jernvägarnes tjenstemän genom medlemskap
i särskilda kassor vore tillförsäkrade vida högre ersättning än den i
1887 års lag bestämda, stadgar förslaget, att den ersättning, som
lemnas enligt nämnda lag, skall anses såsom ett minimum, hvilket. skall
genom jernvägsstyrelsens försorg ökas, så att ersättningen kommer att
stå i ett skäligt förhållande till den försäkrades verkliga årliga arbetsförtjenst.

89

Slutligen innehåller förslaget stadganden, genom hvilka föreskrifterna
i 1887 års lag angående reservfonderna komme att ändras.

Försäkringsanstalternas enskilda reservfonder skulle användas till
täckande af den brist, som vid afslutandet af hvarje års räkenskaper
befunnes hafva tillkommit derigenom, att anstalternas efter försäkringstekniska
grunder beräknade förpligtelse!’ öfverstege de inkomster, som
vore bestämda att täcka dessa förpligtelse^ I händelse de i följd af
ett olycksfall, hvarigenom minst fem personer skadats eller dödats, faststälda
pensionerna till skadade och efterlefvande uppginge till så stort
belopp, att det för dem erforderliga kapitalet öfverstege 40 gånger det
belopp, som utgjorde en hvar hos anstalten försäkrads årliga arbetsförtjenst
i medeltal, skulle anstalten ega att för det Överskjutande beloppet
erhålla godtgörelse ur anstalternas gemensamma reservfond.
Såvida denna reservfond ej anlitades för sagda ändamål, kunde densamma,
om ej förhöjning af afgifterna syntes lämplig, användas att
täcka en anstalts deficit, sedan anstaltens enskilda reservfond blifvit till
fullo använd. Inrikesministern egde för hvarje fall besluta om anlitande
af den gemensamma reservfonden. Om denna uppginge till alltför stort
belopp, egde inrikesministern besluta om minskning eller upphörande af
anstalternas bidrag till densamma. Blefve åter den gemensamma reservfondens
tillgångar alltför hårdt anlitade, kunde inrikesministern ålägga
anstalterna ett extra bidrag, högst 2 procent af de influtna försäkringsafgifternas
sammanlagda belopp.

Förestående förslag har, såvidt kändt är, ännu ej blifvit slutbehandlad!.

Schweitz.

Redan under förarbetena å lagen den 26 April 1887, genom hvilken
den i 1881 års lag fabriksegare ålagda ersättningsskyldighet vid
olycksfall i arbetet utsträcktes till arbetsgivare i åtskilliga andra företag,
uttalades både af förbundsrådet och af nationalrådets kommission
den åsigten, att den nya lagen allenast borde anses såsom ytterligare
ett steg till det slutliga målet, allmän och obligatorisk olycksfallsförsäkring.
Sedan 1887 års lag blifvit antagen, hafva ock för uppnåendet
af detta mål åtskilliga förberedande åtgärder vidtagits.

Enär fråga uppstått, huruvida icke införandet af försäkringstvång
strede emot den gällande förbundsförfattningen, föreslog förbundsrådet
ett tillägg till denna i syfte att möjliggöra obligatorisk försäkrings införande.
Genom folkomröstning den 21 November 1890, som af förbundsrådet
blifvit stadfäst, beslöts ock följande nya artikel i förbundsförfattningen
:

»Förbundet skall på lagstiftningens väg införa sjuk- och olycksfallsförsäkring
och dervid taga hänsyn till redan befintliga sjukkassor.

Försäkringen kan göras obligatorisk för hela befolkningen eller
ock för särskilda klasser af densamma.»

För att vinna nödigt statistiskt material lät förbundsrådet den 1
December 1888 anställa en allmän folkräkning samt uppdrog åt förbundets
statistiska bjwå att utarbeta en statistik öfver alla i Schweitz
timade olycksfall under tiden från den 1 April 1888 till samma dag år
1891. Sedan detta statistiska arbete numera blifvit färdigt, äro lagförslag
angående obligatorisk sjuk- och olycksfallsförsäkring under utarbetande
och väntas blifva offentliggjorda inom den närmaste framtiden.

Belgien.

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet
samt till lag angående arbetsgifvares ersättningsskyldighet
vid dylika olycksfall m. m.

Deputeradena Paul Janson, Casse, Hanssens och Houzeau de Leliaie
framlade den 17 Maj 1890 ett förslag till obligatorisk försäkring för
olycksfall i arbetet. Förslaget har följande innehåll.

Hvarje arbetsgivare (äfven staten och kommunerna) skall vara pligtig
att försäkra sina arbetare mot följderna af de yrkesolycksfall, som
tima under arbetets utförande. Samma förpligtelse åligger arbetsgifvaren
jemväl i fråga om öfrige hos honom anstälda personer, hvilkas
årliga arbetsförtjenst ej öfverstiger 1,800 francs och som i följd af
anställningens beskaffenhet äro utsatta för faran af olycksfall i arbetet.
Såsom yrkesolycksfall anses alla olycksfall i arbetet, hvilka icke uppenbarligen
föranledts uteslutande af den skadades eller förolyckades eget
grofva vållande eller brqttsliga beteende. Likstälda med yrkesolycksfall
äro sjukdomar, som ådragas i följd af arbetet.

Vid hvarje yrkesolycksfall skall den skadade eller hans efterlefvande
erhålla understöd i enlighet med bestämmelserna i den föreslagna
lagen. Har olycksfallet orsakats genom groft vållande från arbetsgifvarens
sida, kan understödet dock efter skiljedomstols bepröfvande
bestämmas till högre belopp än det i lagen angifna, intill fullt skadestånd
enligt allmän lag.

Understöden äro af två slag, nemligen dels läkarevård och läkemedel,
hvilka lemnas den skadade utan afseende å olycksfallets orsak,
och dels penningeunderstöd. Har olycksfallet medfört öfvergående
oförmåga till arbete, erhåller den skadade ett dagligt penningeunderstöd,
utgörande 65 proc. af den förut åtnjutna dagaflöningens belopp.
Vid partiel varaktig oförmåga till arbete lemnas eu lifränta, livilkens
belopp för dag räknadt utgör 10 till 15 proc. af den dagliga arbets -

92

förtjensten i medeltal under det sista arbetsåret. Vid fullständig varaktig
oförmåga till arbete utgör lifräntans belopp för hvarje dag 80 proc.
af denna arbetsförtjenst. Medför olycksfallet arbetarens död, erhålla
hans enka och minderåriga barn årliga lifräntor, barnen dock endast
till dess de fylla 14 år. Äfven lifräntorna beräknas efter den dagliga
arbetsförtjenst i medeltal, som den aflidne uppburit under det sista
arbetsåret, samt utgöra för enka 35 proc. och för hvarje barn 10 proc.
deraf, dock tillhopa högst 65 proc. Understöden och lifräntorna utgå
från och med dagen näst efter den, då olycksfallet inträffade.

Försäkringen skall i regel ega rum i föreningar, bildade emellan
arbetsgivare i samma eller likartade yrken. Hvarje förening skall
omfatta minst 10,000 arbetare. Dylik förening stadfästes af regeringen,
har egenskapen af juridisk person samt förvaltas af en styrelse, bestående
af tre arbetsgivare och två arbetare. Premierna beräknas efter
antalet arbetare, arbetstidens längd samt arbetets art och farlighet.
Af premierna betalar arbetsgivaren 7/l0, arbetaren 2Ao samt välgörenhetsbyrån
i den ort, der arbetaren har försörjningsrätt, eller, om sådan ej
finnes, staten Vio.

Såväl försäkring i enskilda bolag som sjelfförsäkring är tillåten.
Om minst en tredjedel af de hos en arbetsgivare anstälda arbetare
derom gör framställning, måste dock försäkringen ega rum i en sådan
förening, som ofvan blifvit nämnd. De enskilda bolag, i hvilka försäkringen
skall kunna tagas, måste förbinda sig att gent emot arbetarne
uppfylla lagens föreskrifter samt skola i statskassan ställa säkerhet för
minst 100,000 francs. Sjelfförsäkring tillätes endast för arbetsgivare,
som sysselsätter flere än 5,000 arbetare, samt under förutsättning att
regeringens samtycke i hvarje särskildt fall erhållits och säkerhet stälts
för minst 10 francs för hvarje arbetare.

Justitieministern Lejeune framlade den 13 Augusti 1891 ett förslag
till lag angående bestämmandet af arbetsaftalets rättsverkningar. Beträffande
olycksfall i arbetet innehåller detta förslag följande.

Hvarje arbetsgivare och husbonde är pligtig att med en god
familjefaders omtänksamhet vidtaga alla de åtgärder, genom hvilka
olycksfall i arbetet kunna i möjligaste mån förekommas, och bör han
härvid taga hänsyn såväl till den med arbetet förenade fara som till
arbetarens eller tjenarens ålder och yrkesutbildning. Inträffar olycksfall
på grund deraf att nämnda skyldighet blifvit eftersatt, äro arbetaren,
tjenaren eller deras efterlefvande berättigade att af arbetsgivaren eller
husbonden erhålla ersättning enligt allmän lag.

93

Utöfver denna allmänna förpligtelse äro arbetsgifvare (ang. husbönder,
se nedan) på grund af arbetsaftalet skyldige att, då någon af
deras arbetare skadats eller dödats i följd af olycksfall under arbetets
utförande, till den skadade eller hans efterlefvande utgifva ersättning i
enlighet med de närmare föreskrifterna i den föreslagna lagen. Härifrån
kan arbetsgifvaren icke vinna befrielse, med mindre lian gitter
visa, att olycksfallet framkallats antingen genom en för arbetet eller
dess utförande främmande naturtilldragelse eller af en person, för
hvilken han ej har att svara, eller genom en handling, som ej står i
samband med de arbeten och uppdrag, som hans underordnade äro
pligtige utföra, eller slutligen genom den skadades eget vållande, dervid
dock hänsyn ej får tagas till mindre, tillfälliga förseelser, som kunna
härledas från det sätt, hvarpå arbetet bör utföras, eller från arbetarens
ålder.

Tjenare (domestiques) eller deras efterlefvande ega rätt att af husbonden
erhålla ersättning enligt ofvan angifna bestämmelser endast i
det fall, att det arbete, under livilket. tjenarne dödats eller skadats,
äfvensom sättet för detsamma^ utförande ålegat dem på grund af tjensteaftalet,
eller ock uttryckligen anbefalts dem af husbonden sjelf eller
någon hans representant.

Ersättningen utgår i form af räntor, hvilka i regel beräknas efter
den skadades medelaflöning för dag under det sista arbetsåret.

Vid fullständig öfvergående oförmåga till arbete under längre tid
än fem dagar erhåller arbetaren i understöd eller lifränta 65 proc., vid
partiel varaktig dylik oförmåga 10—15 proc. och vid fullständig varaktig
oförmåga till arbete 65 proc. af arbetsfört]ensten. Under de tre
första månaderna efter olycksfallet är dock arbetsgifvaren befriad från
ersättningens utbetalande, om han visar, att han med eller utan bidrag
af arbetarne bildat en sjukkassa eller på egen bekostnad låtit arbetarne
inträda i en erkänd hjelpkassa, från hvilken arbetaren under sjukdomstiden
eller under minst tre månader erhåller läkarevård, läkemedel och
så stort understöd, som lagen stadgar.

Medför olycksfallet döden, utbetalas årliga lifräntor till efterlefvande
enka, till enkling, som är till arbete oförmögen och i behof af
understöd, samt till minderåriga barn eller, om sådana ej finnas, till
ascendenter och syskon, som den aflidne underhållit. Enka eller enkling
erhåller 20 proc., hvarje barn, till dess det fyller 14 år, 10 proc.
och hvarje ascendent eller syskon likaledes 10 proc. af den beräknade
årliga arbetsförtjensten. Makes och barns eller makes, ascendenters
.och syskons lifräntor få tillhopa ej öfverstiga 50 proc. af arbetsförtjensten.
Dessutom lemnas läkarevård och läkemedel för högst 100
francs samt begrafningshjelp med högst 50 francs.

94

Tjenare erhålla ersättning enligt ofvanberörda grunder, dock vid
fullständig oförmåga till arbete högst 2 francs 60 centimes och vid
partiel oförmåga högst 2 francs om dagen. Vid öfvergående oförmåga
till arbete är husbonden berättigad att i stället för utbetalande af kontant
ersättning vårda och underhålla tjenaren, till dess han tillfrisknat.
Har tjenaren blifvit fullständigt oförmögen till arbete för framtiden,
kan husbonden af domstol befrias från lifräntans erläggande, om han
erbjuder sig att vårda och underhålla tjenaren på de i tjensteaftalet
stadgade vilkor. Jemväl om tjenaren blifvit allenast partielt oförmögen
till arbete, kan husbonden fritagas från skyldigheten att erlägga lifräntan,
om han bibehåller tjenaren i sin tjenst på samma vilkor, som
stipulerats i det senaste tjensteaftalet. Sådant erbjudande kan af husbonden
när som helst återtagas, likasom domstol kan på ansökan af
tjenaren när som helst förordna om lifräntans utgörande i penningar.

Arbetarne, tjenarne eller deras efterlefvande hafva för sina fordringar
förmånsrätt i arbetsgifvarens eller husbondens konkurs. Har
arbetsgifvaren eller husbonden icke genom försäkring beredt den ersättningsberättigade
trygghet för ersättningens utbekommande, skall, då
den ersättningsberättigade sådant fordrar, säkerhet ställas för det kapital,
som ersättningen representerar, eller ock en mot ersättningen svarande
lifränta köpas i den allmänna lifränteanstalten.

i Förslaget innebär sålunda ett indirekt tvång mot arbetsgifvarne att
försäkra sina arbetare mot följderna af olycksfall i arbetet. För arbetsgifvarne
i vissa särskildt farliga industrier stadgar förslaget ovilkorlig
skyldighet att taga dylik försäkring. Sådana industrier äro: stenbrott,
grufvor, bergverk och andra industrier, der arbete utföres under jordytan;
fabriker, skeppsvarf samt i allmänhet alla företag, i hvilka användas
maskiner, drifna med comprimerad eller varm luft, ånga, gas,
elektricitet eller annan elementarkraft, eller i hvilka explosiva ämnen
tillverkas eller användas. Sker arbetet för statens eller någon kommuns
räkning, är försäkring ej erforderlig.

Förslaget öfverlemnar åt en kommande lag angående arbetareförsäkring
att bestämma, hvar försäkringen skall ega rum.

Dessa båda förslag hafva, så vidt kändt är, ännu icke haft någon
legislativ påföljd.

På initiativ af Korning Leopold, som uttalade den önskan, att de
medel, som anslogos till firande af hans 25-åriga regeringsjubileum, i
stället måtte användas till understöd åt arbetets invalider, har i Belgien
bildats en »caisse de prévoyance et de secours en faveur des victirnes du
travaih. Enligt lagen den 21 Juli 1890 har denna kassa egenskapen

V

95

af juridisk person samt kan mottaga gåfvor och legater. Den förvaltas
af en styrelse, bestående af fem utaf regeringen utsedda ledamöter.
Samtliga från kassan utgående understöd få ej öfverstiga 2,000 francs
i veckan. Hvarje år skall regeringen afgifva berättelse om kassans
verksamhet.

Vid kassans bildande uppgingo dess fonder till 2 millioner francs.
Ehuru kassan sedermera erhållit gåfvor af flere kommuner och större
arbetsgifvare, äro densammas inkomster dock ännu alltför obetydliga
för att kunna förslå till ett verksamt afhjelpande af den nöd, som framkallats
genom olycksfall i arbetet. Sin egentliga betydelse torde kassan
komma att erhålla såsom ett komplement till en blifvande olycksfallslagstiftning.

Frankrike.

Arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet
samt förslag till obligatorisk försäkring för dylika

olycksfall.

I 1884 års Arbetareförsäkringskomités betänkande II sidd. 185—190
lemnas redogörelse för det förslag, som en för ändamålet tillsatt kommission
den 28 November 1887 afgifvit angående arbetsgifvares ersättningsskyldighet
vid olycksfall i arbetet. Kommissionens förslag blef i
hufvudsak antaget af deputeradekammaren vid andra läsningen den 10
Juli 1888. Likaledes blef dess antagande tillstyrkt af den kommission,
till hvilken senaten hänvisade detsamma. I senaten rönte förslaget
deremot ej samma välvilliga mottagande, utan blef detsamma återförvisadt
till senatens kommission, som både att omarbeta detsamma till
öfverensstämmelse med de i senaten uttalade åsigter. Sedan detta skett,
antog senaten den 20 Maj 1890 det nya förslaget, hvilket hufvudsakligen
i följande afseenden afviker från det af deputeradekammaren
antagna.

Med noggrann anslutning till läran om »risque professionnel» stadgar
senatens förslag, att lagen skulle blifva tillämplig å allenast de
rörelser, hvilka erkänts medföra fara för olycksfall. Hvilka företag
skulle anses såsom sådana, komme att. angifvas i en administrativ förordning.
Ersättning skulle ej utgå, då olycksfallet framkallats genom groft
vållande från den skadades sida. Vid groft vållande af arbetsgifvaren
eller någon af lians underordnade skulle utgå fullt skadestånd enligt
allmän lag. I alla andra fall lemnades ersättning af arbetsgifvaren
i enlighet med speciallagens bestämmelser.

Ersättningsbeloppen skulle vara fixa samt utgöra, vid partiel oförmåga
till arbete hälften af den mistade arbetsförtjensten och vid fullständig
oförmåga till arbete hälften af arbetsförtjensten. Vore oförmågan
till arbete varaktig, erhölle den skadade en lifränta enligt nämnda be -

07

räkningsgrund. Ersättning utginge ej, om oförmågan till arbete ej varat
mera än tre dagar. Ofverstege den årliga arbetsförtjensten 2,400 francs,
finge öfverskjutande beloppet ej tagas i beräkning vid ersättningens
bestämmande. Om den ersättningsberättigade sådant fordrade, vore
arbetsgifvaren skyldig deponera hela det kapital, som lifräntan representerade,
eller del deraf. Högst en tredjedel af det mot lifräntan
svarande kapitalet kunde af ersättningstagaren genast få lyftas, om
domstolen ansåge detta böra ske.

Aflede arbetaren i följd af olycksfallet, hade hans efterlefvande rätt
att erhålla två tredjedelar af den ersättning, till hvilken den aflidne skulle
varit berättigad. Denna ersättning utginge till make eller minderåriga
barn samt, om både make och minderåriga barn lefde efter, med ena hälften
till den förre och den andra hälften till de senare. Funnes ej minderårigt
barn, erhölle ascendenter, som den aflidne underhållit, ersättningens
halfva belopp och, om ej heller make lefde efter, hela ersättningen.
Kostnaden för den aflidnes begrafning skulle dessutom af arbetsgifvaren
ersättas. Arbetsgifvaren vore befriad från ersättningsskyldighet, om
den skadade eller hans efterlefvande egt af annan än någon af arbetsgifvarens
underordnade erhålla skadestånd till minst lika högt belopp
som det i lagen stadgade.

I motsats till deputeradekammarens förslag innehåller senatens förslag
ej några bestämmelser om försäkring utan öfverlemnar åt arbetsgifvarne
att skydda sig på sätt de finna för godt. Förslaget berättigar
dock de yrkesföreningar, som afses i lagen den 21 Mars
1884, att utan särskild! tillstånd bilda kassor jemväl för försäkring mot
följderna af olycksfall i arbetet; och skulle beskaffenheten af de garantier,
som dylika kassor äfvensom enskilda bolag borde ställa, bestämmas
genom administrativ förordning.

Handelsministern Räcke framlade den 28 Juni 1890 ett nytt förslag,
som afvek från det af senaten antagna dels deruti, att ersättning
ej skulle lemnas, om icke olycksfallet medfört oförmåga till arbete i
minst tre månader, samt dels och förnämligast genom bestämmelser
angående obligatorisk försäkring. Denna skulle ega rum i föreningar
emellan utöfvarne af samma eller likartade yrken inom hela riket. Vid
premiernas fastställande skulle det s. k. Kapitaldeckungsförfarandet användas.
Eu kommission i hvarje arrondissement, bestående af fem
embetsmän samt två arbetsgivare och två arbetare, skulle gifva utlåtande
öfver rörelsernas klassifikation, granska arbetsgifvarnes uppgifter
om antalet hos dem anstälda arbetare samt bestämma medeldagaflö Nya

År bet. -fö r8.-korn i ten s bet. III. 7

98

ningen för hvarje industri. Statens olycksfallsförsäkringsanstalt, som
mottoge premierna och utbetalte ersättningarne, skulle afgöra, till hvilken
farlighetsklass hvarje företag vore att hänföra. För arbetsgifvare, som
visade sig hafva vidtagit verksamma åtgärder för olycksfalls förebyggande,
skulle premierna kunna minskas med 5—25 proc.

Roches förslag hänvisades till en kommission och har gifvit anledning
till flere ändringsförslag. Så föreslogo deputeradena M. Ricard
och P. Guieysse, att alla under lagen inbegripna industriidkare skulle
fördelas distriktsvis, i regel efter departement, och hvarje distrikt hafva
sin förvaltning och särskilda organisation samt delas i arrondissement
och sektioner. För hvarje departement och arrondissement skulle finnas
en kommission. Arrondissementets kommission, bestående af 13 medlemmar,
bland hvilka två arbetsgifvare och två arbetare, skulle indela
rörelserna i farlighetsklasser, bestämma riskcoefficienten för hvarje
rörelse samt i forsta hand fastställa ersättningarne, hvilka skulle utgå
vid alla olycksfall, som medförde oförmåga till arbete under längre tid
än tre dagar. Departementskommissionen, bestående af femton medlemmar,
deraf tre arbetsgifvare och tre arbetare, skulle efter inkomna
besvär i sista hand fastställa ersättningarne samt bestämma det belopp,
hvarje arbetsgifvare hade att för året erlägga. Öfver denna kommissions
beslut i frågor, angående hvilken farlighetsklass en rörelse skulle
tillhöra, kunde klagan föras hos Conseil supérieur i Paris, bestående af
trettio medlemmar under ordförandeskap af handelsministern.

Distriktskommissionerna egde, om de funne, att ett olycksfall härrörde
från den skadades eget grafva vållande, minska ersättningsbeloppet
eller vägra all ersättning. Hade deremot olycksfallet orsakats genom
groft vållande af arbetsgifvaren eller någon af dem, som haft uppsigt
å arbetet, kunde ersättningen höjas intill fullt skadestånd.

Ersättningarne skulle utbetalas af statens olycksfallsförsäkringsanstalt,
till hvilken det för hvarje år erforderliga kapital inbetaltes. Under
första året af lagens tillämpning skulle anstalten använda förut tillgängliga
medel samt, om så beböfdes, erhålla förskott från allmänna
öepositionskassan.

Arbetsgifvare, som önskade vara sin egen assuradör, skulle derom
göra anmälan hvarje år och ställa borgen enligt de närmare föreskrifterna
i en administrativ förordning. Vid inträffadt olycksfall skulle lifräntans
kapital till anstalten inbetalas.

Ofvannämnda kommission, till hvilken jemväl åtskilliga andra framkomna
förslag hänvisades, afgaf den 25 Februari 1892 sitt betänkande

99

jemte förslag till lag i ämnet. Detta förslags hufvudsakligaste stadganden
äro följande.

Hvarje olycksfall, som i och under arbetet träffar arbetare eller
annan person, hvilken innehar anställning i byggnadsindustri, manufakturverk,
fabriker, varf, transportföretag, företag för lossning och lastning
samt magasinering af varor, i grufvor, bergverk, stenbrott eller i
ett företag eller del af sådant, der explosiva ämnen tillverkas eller användas
eller med elementar- eller animalkraft drifna maskiner begagnas,
berättigar den af olycksfallet träffade eller hans efterlefvande att erhålla
ersättning enligt lagens närmare bestämmelser. Samma rätt tillkommer
ock dem, som äro anstälda i liknande företag, hvilka drifvas för statens,
någon kommuns eller allmän inrättnings räkning. Har den skadade
åtnjutit högre årlig aflöning än 2,000 francs, tages vid ersättningens
bestämmande ej hänsyn till det Överskjutande beloppet.

Medför olycksfallet fullständig varaktig oförmåga till arbete, erhåller
den skadade en lifränta, utgörande Va-delar af hans förutvarande årliga
arbetsförtjenst. Till denna lifränta är den skadade berättigad, om han
i följd af olycksfallet blifvit blind eller förlorat bruket af två lemmar
eller ådragit sig sådan obotlig kroppslig bräcklighet eller sjukdom, att
han är ur stånd att genom arbete sig försörja. Har olycksfallet gifvit
anledning till allenast partiel invaliditet, erhåller den skadade en lifränta
å mindre belopp, allt efter graden af invaliditeten. Sedan ersättningen
blifvit definitivt faststäld, kan den ersättningsberättigade fordra, dels att
genast få lyfta en fjerdedel af lifräntans kapitalvärde och dels att högst
hälften af detta kapitalvärde användes till beredande af lifränta åt den,
med hvilken han är i äktenskap förenad.

Har olycksfallet haft dödlig påföljd, utbetalas:

1) tjugu gånger dagaflöningen, dock högst 100 francs, i begrafningshjelp; 2)

lifräntor till följande personer:

A. 20 % af årslönen till efterlefvande make;

B. 15, 25, 35 eller 40 % till minderåriga barn, som ej fylt. 16 år,
allt efter som deras antal är 1, 2, 3, 4 eller flere. För faderoch
moderlöst barn utgör lifräntan 20 % af årslönen. Oäkta
barn, som blifvit af föräldrarne erkända före olycksfallet, hafva
samma rätt som äkta. Barnens lifräntor få tillhopa ej öfverstiga
40 % af årslönen, om den ene af föräldrarne lefver, eller
60 %, om båda föräldrarne äro döda.

C. Har den förolyckade ej varit gift eller efterlemnar han hvarken
make eller barn, erhålla ascendenter, som han försörjt, lifräntor,
en hvar med 10 % af hans årslön, dock tillhopa ej mera än 20 %.

En utländsk arbetares rättsinnehafvare, hvilka vid tiden för olycksfallet
voro bosatte utom Frankrike, åtnjuta ofvan omförmälta förmåner

100

endast i det fall, att de kunna visa, att i det land, den förolyckade
tillhör, franska undersåtar äro beredda dylika rättigheter utan att vara
der bosatte.

Vid hvarje olycksfall, som orsakat oförmåga till arbete i minst fyra
dagar, skall arbetsgivaren bekosta läkarevård och medicin samt dessutom,
så länge sjukdomen varar, lemna den skadade ett dagligt pcnningeunderstöd,
utgörande dagaflöningens halfva belopp, dock högst 3 francs
50 centimes. Under de första trettio dagarne vidkännes arbetsgifvaren
personligen dessa understöd. För den följande tiden falla de vederbörande

0 1 y c k s fall s di s t r i k t (circonscription) till last. Dylikt öfvergående understöd
beräknas från dagen för olycksfallet och utbetalas å samma tider,
som varit bestämda såsom betalningstider för aflöningen, dock minst
hvar fjortonde dag. Arbetsgifvaren kqn jemväl under de första trettio
dagarne befrias från denna utgift, om han visar, att han på egen bekostnad
bildat en särskild hjelpkassa för företaget eller låtit arbetarne
blifva medlemmar af en tillåten eller en sanktionerad hjelpkassa, samt
att dessa kassor äro pligtiga att under sjukdomen eller åtminstone under
30 dagar lemna, förutom läkarevård och medicin, minst lika stort penningeunderstöd,
som ofvan blifvit sagdt.

Understöden vid öfvergående oförmåga till arbete samt begrafningshjelpen
beräknas i förhållande till den skadades eller förolyckades dagaflöning,
då olycksfallet inträffade. Lifräntorna åter utgå i procent af
af den årliga arbetsför^ensten. Har anställningen varat ett år eller
mera, tages hänsyn till den verkliga arbetsför^ensten under de sista
12 månaderna före olycksfallet. Har den skadade ej innehaft anställning
i företaget under minst 12 månader före olycksfallet, sammanräknas
hvad lian i företaget uppburit med det belopp, som en arbetare af
samma slag i medeltal förtjenat under den återstående tiden. Beträffande
de industrier, der arbetet ej är i gång hela året om, beräknas
den årliga arbetsförtjensten med hänsyn till såväl den tid, under hvilken
arbetet plägar under hvarje år bedrifvas, som ock arbetarens löneinkomst
under återstående delen af året. Naturaförmåner medräknas efter

1 orten gängse pris. I fråga om arbetare under 18 ars ålder samt lärlingar
får det belopp, som skall läggas till grund vid ersättningens bestämmande,
ej sättas lägre än den lägsta arbetslön, som vuxna arbetare
af samma slag i samma företag uppbära.

Hvarje olycksfall, som medför oförmåga till arbete och som inträffat
i något af de företag, hvilka i lagen afses, skall af arbetsgifvaren eller
hans representant inom 48 timmar anmälas för mären i kommunen;
vid anmälningen fogas läkares intyg angående den skadades tillstånd,
olycksfallets sannolika följder och den tidpunkt, då dessa kunna definitivt
bestämmas. Svnes kroppsskadan komma att medföra döden eller
varaktig'' oförmåga till arbete, skall mären sända afskrift af anmälningen

101

, och läkareintyget till kantonens fredsdomare, hvilken inom 24 timmar
efter delfåendet skall hålla undersökning om orsakerna till olycksfallet,
dess beskaffenhet och omständigheterna dervid, Indika personer deraf
träffats, skadans art, de skadades daglön och årliga arbetsförtjenst m. m.
Undersökningen bör vara afslutad inom 10 dagar efter olycksfallet.
Handlingarne hållas vederbörande intresserade parter tillhanda under 5
dagar samt insändas derefter till ordföranden i arrondissementets civildomstol.
Arbetsgifvare eller hans representant, som försummar göra
dylik anmälan, straffas med böter från och med 16 till och med 200
francs och vid iteration inom ett år med böter ända till 1,000 francs.

Tvister emellan den skadade eller hans efterlefvande samt arbetsgifvaren
eller olycksfallsdistriktet angående understöd vid öfvergående
sjukdom eller om begrafningshjelp afgöras i sista hand af fredsdomaren i
den kanton, der olycksfallet tima t. För fastställandet af andra ersättningar
skall ordföranden i arrondissementets civildomstol inom åtta dagar, efter
det han emottagit handlingarne angående undersökningen, kalla den
skadade eller hans rättsinneliafvare samt arbetsgifvaren och olycksfallsdistriktets
ombud inför sig och söka förena dem om de ersättningar,
som böra utgå. Kan uppgörelse ej träffas, afgöres tvisten å arrondissementets
hufvudort af en skiljedomstol, bestående af tre arbetare och
tre arbetsgifvare samt civildomstolens ordförande, hvilken jemväl är
ordförande i skiljedomstolen. Ledamöterna i skiljedomstolen utses på
det sätt att, sedan fredsdomaren och märerna i hvarje kanton upprättat
listor öfver alla arbetsgifvare och arbetare, som kunna komma i
fråga (d. v. s. som innehafva eller arbeta i ett i lagen afsedt företag,
fylt 30 år, kunna läsa och skrifva, bott inom kantonen sedan minst
2 år tillbaka samt äro i fullt åtnjutande af civila och politiska rättigheter),
samt kantonernas listor blifvit granskade af en för arrondissementet
tillsatt kommission, civildomstolen hvarje gång, skiljedomstolens
verksamhet påkallas, offentligen genom lottning bland de å listorna uppförda
personer uttager tolf jurymän, sex arbetsgifvare och sex arbetare,
jemte fyra å arrondissementets hufvudort boende suppleanter. Af de
sålunda utsedde ega parterna utesluta sex, så att domstolen, såsom ofvan
nämnts, kommer att bestå af, förutom ordföranden, tre arbetsgifvare och
tre arbetare. I skiljedomstolens beslut kan ändring sökas hos Cassationsdomstolen,
dervid dock endast rättsgrunder, ej faktiska förhållanden få
anföras såsom skäl för ändringssökandet.

Har den skadade eller förolyckade sjelf uppsåtligen orsakat olycksfallet,
är all rätt till ersättning förverkad för honom sjelf och hans
efterkommande. Visar arbetsgifvaren eller olycksfallsdistriktets ombud,
att olycksfallet timat på grund af den skadades eller förolyckades eget
grofva vållande, kan skiljedomstolen nedsätta lifräntornas belopp eller
vägra lifräntors utgörande till den skadade eller hans rättsinnehafvare.

102

Vid öfvergående oförmåga till arbete skall ersättning dock lemnas med t
de i lagen bestämda belopp. Ådagalägges åter, att olycksfallet orsakats
genom groft vållande af arbetsgifvaren eller någon af dem, som
käft uppsigt å eller ledningen af arbetet, kan skiljedomstolen höja ersättningens
belopp utöfver det i lagen bestämda. I sådant fall vidkännes
olycksfallsdistriktet den del af ersättningen, som utgår enligt
speciallagen, hvaremot öfverskottet får utsökas af arbetsgifvaren; och
har den ersättningsberättigade förmånsrätt härför i arbetsgifvarens konkurs.
Talan om ersättnings utbekommande, höjande, minskning eller
förlust på grund af ofvan anförda föreskrifter skall väckas sist inom ett
år efter olycksfallet. Skulle, efter det ersättningen blifvit definitivt
faststäld, förbättring eller försämring i den skadades helsotillstånd inträda,
eller den skadade aflida, kan talan om bestämmande af andra
grunder för ersättningen väckas hos skiljedomstolen, dock senast inom
tre år från det definitivt beslut första gången fattats.

I fråga om den skadades eller hans efterlefvandes rätt att väcka
skadeståndsanspråk mot arbetsgifvaren enligt allmän lag gör förslaget skilnad
emellan dem, som åtnjuta mer än 2,000 francs i årlig aflöning, och
dem, hvilkas årliga arbetsförtjenst ej öfverstiger detta belopp. De förra
kunna mot arbetsgifvaren anställa ersättningstalan antingen efter allmän
lag eller efter speciallagen. Har ersättningstalan blifvit ogillad af behörig
domstol, får ny talan ej anställas, så att, derest ersättningsanspråket
afslagits af allmän domstol, ny talan ej får anliängiggöras inför
skiljedomstolen och tvärtom. Har den skadades årliga arbetsförtjenst
ej öfverstigit 2,000 francs, får talan väckas endast efter speciallagen.

Förmenar den skadade eller hans rättsinnehafvare, att olycksfallet
orsakats genom vållande åt annan person än arbetsgifvaren, kan talan
om skadestånd väckas enligt allmän lag. Bifalles dylikt skadeståndsanspråk,
har arbetsgifvaren eller olycksfallsdistriktet skyldighet att utgifva
allenast det belopp, hvarmed ersättningen enligt speciallagen kan öfverstiga
det tilldömda skadeståndet.

Af det föregående framgår, att arbetsgifvaren endast undantagsvis
är pligtig att personligen ansvara för de enligt den föreslagna lagen
utgående ersättningar. I likhet med regeringens (Roche’s) förslag hvilar
nemligen äfven kommissionens på principen om obligatorisk försäkring.
Enligt kommissionens förslag skall denna emellertid ega rum i föreningar,
icke, såsom regeringen föreslagit, emellan utöfvare af samma eller
likartade yrken inom hela riket utan emellan samtlige under lagen inbegripne
arbetsgifvare i de territoriela olycksfallsdistrikt, uti hvilka riket
skulle indelas. Vid sidan af denna försäkring är dock äfven såväl rent
individuel sjelfförsäkring som ock försäkring uti frivilliga föreningar
(syndicats) tillåten. I motiven till förslagen framhålles, att dessa båda
försäkringsarter endast skulle utgöra undantag, hvilka medgifvits af

103

hänsyn till dels redan bestående inrättningar, som under en följd af år
fungerat till allmän belåtenhet, dels staten, allmänna inrättningar och
af staten garanterade jernvägsföretag, hvilka ej med fog kunde intvingas
i den territoriela organisationen, och dels enskilde arbetsgivare,
som vidtagit exceptionela åtgärder för olycksfalls förebyggande eller
utöfvade särskild! noggrann tillsyn å sin personal och derföre med skäl
kunde föredraga att vara sina egna assuradörer framför att i eu obligatorisk
förening nödgas deltaga i gäldandet af ersättningar för olycksfall
i en mängd andra företag, der dylika skyddsåtgärder ej vidtagits eller
uppsigten å arbetets utförande vore mindre tillfredsställande.

Enligt förslaget skola alla sådana arbetsgifvare i de under lagen
inbegripna företagen, som icke, på sätt nedan skall närmare angifvas,
förvärfva! rätt att vara sina egna assuradörer vare sig individuel! eller
genom medlemskap i frivillig förening, tillhöra det olycksfallsdistrikt,
inom hvilket företaget är beläget. Hvarje olycksfallsdistrikt omfattar
ett eller flere departement samt skall för underlättande af administrationen
indelas i sektioner. Närmare föreskrifter om distriktens och sektionernas
omfattning och gränser meddelas i administrativ väg. Hvarje
distrikts angelägenheter handhafvas af en styrelse (Comité direeteur),
under hvilken lyda styrelserna för sektionerna. Distriktet eger att kära
och svara inför domstol samt representeras mot tredje man och mot
administrativa myndigheter af distriktsstyrelsens ordförande. Distriktsstyrelsen
åligger: att hvarje år upprätta förteckning öfver de till distriktet
hörande företag samt de utgifter, hvarje företags innehafvare
har att erlägga; att bestämma den reduktion i afgifter, som, på sätt
nedan skall angifvas, vissa arbetsgifvare äro berättigade åtnjuta; att
taga i öfvervägande inkommen ansökning om ersättning samt befullmägtiga
distriktets ombud att, om så pröfvas skäligt, inför skiljedomstolen
medgifva ansökningen; att föranstalta om upphörande af ersättnings
utbetalande i de fall, då sådant bör ega rum, samt att i allmänhet
iakttaga och bevaka distriktets intressen. Sektions styrelse åter tillkommer
och åligger: att gifva utlåtande angående företagens klassificering,
bestämmandet af riskcoefficienterna samt reducering af afgifter; att
vaka öfver att ej andra understöd och ersättningar falla sektionen till
last än de i lagen stadgade; att till distriktsstyrelsen afgifva rapport
om allt, som kan vara af vigt för iakttagande af distriktets intressen,
samt att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som kunna af distriktsstyrelsen
meddelas.

Till ledamöter i sektionernas styrelser utses arbetsgifvare, som äro
i fullständigt åtnjutande af civila och politiska rättigheter samt tillhöra
sektionen. Ledamöterna i distriktsstyrelsen väljas af och bland ledamöterna
i sektionernas styrelser. Valen gälla för en tid af fyra år.
Samtliga styrelseledamöter åtnjuta ersättning enligt de föreskrifter, som

104

handelsministern meddelar. Styrelseledamöternas antal, sättet för deras
väljande in. in. bestämmes genom en administrativ förordning.

Öfver distriktsstyrelserna står ett råd, Conseil superieur des accidents
du travail, hvars ledamöter utses af handelsministern. Detta råd, i hvilket
handelsministern är ordförande, skall bestå af två medlemmar af senaten,
två deputerade, två statsråd, generaldirektören för allmänna depositionskassan
samt tio personer utsedda dels bland ledamöterna i »Institut des
actuaires» och dels bland dem, som äro erkände såsom sakkunnige i ämnen
angående olycksfall i arbetet. Rådets vigtigaste uppgift är att upprätta
en förteckning öfver alla de industrier och yrken, som skola höra under
lagen, med angifvande af hvarje industris eller yrkes riskcoefficient.
En dylik förteckning skall vara färdig inom sex månader efter lagens
promulgerande samt sedermera revideras hvart tredje år. Derest något
företag, som rätteligen borde vara försäkringspligtigt, ej kan hänföras
till något af de å förteckningen upptagna yrken, kan ansökan om företagets
klassificering göras hos handelsministern. Rådet skall dessutom
höras, innan administrativa förordningar angående lagens genomförande
utfärdas, samt i öfrigt gifva utlåtande öfver de ämnen, som för detsamma
af handelsministern föreläggas. Rådet kan till biträde kalla
cheferna för de administrativa embetsverken. Närmare föreskrifter om
dess verksamhet meddelas i administrativ väg.

Afgifterna skola upptagas enligt det s. k. Kapitaldeckungsförfarandet.
Hvarje år utdebiteras å de till distriktet hörande företagen:

l:o) det kapitalbelopp, som erfordras för att täcka de under föregående
år beviljade lifräntor;

2:o) distriktets utgifter under samma tid för begrafningshjelp och
för understöd vid öfvergående oförmåga till arbete samt för förvaltningskostnaden
;

3:o) ett belopp, som afsättes till reservfonden; dess storlek bestämmes
hvarje år af distriktets styrelse och får ej öfverstiga fjerdedelen
»af den under näst föregående år utdebiterade summan.

Hvarje år skall distriktsstyrelsen, efter förslag af sektionernas styrelser,
för hvarje kommun inom distriktet upprätta eu förteckning,
upptagande namnen å innehafvarne af alla försäkringspligtiga företag,
företagens klassificering och riskcoefficienter samt möjligen ifrågakommande
reduktion af afgifter. Distriktsstyrelsen utväljer bland de
af rådet för hvarje yrkesgrupp bestämda olika riskcoefficienterna den,
som skall tillämpas i fråga om hvarje särskildt företag. Förteckningen
öfversändes till mären i kommunöti och hålles tillgänglig för allmänheten
under tio dagar. Anmärkningar emot klassificeringen eller riskcoefficienterna
kunna af dem, som saken rör, göras å en af mären tillhandahållen
längd. Det står en hvar fritt att framställa anmärkning
derom, att företag, som är försäkringspligtigt, blifvit ur förteckningen

105

uteslutet. Förteckningen och anmärkningslängden insändas derefter till
vederbörande sektionsstyrelse, som jemte eget utlåtande öfverlemnar
dem till distriktsstyrelsen. Denna har att i sista hand pröfva anmärkningarnes
befogenhet och vidtaga nödiga rättelser.

Enär de afgifter, arbetsgifvarne skola erlägga, äro beroende jemväl
af de utbetalda arbetslönernas belopp, skola arbetsgifvarne inom utgången
af januari månad hvarje år till mären i vederbörande kommun insända
uppgift angående antalet arbetare och arbetsförmän, som under
nästföregående år bos dem haft anställning, antalet arbetsdagar och de
utbetalda arbetslönernas sammanlagda belopp. Uppgifterna insändas
af mären till sektionsstyrelserna, Indika efter verkstäld granskning öfverlemna
dem till distriktsstyrelsen. Denna styrelse kan i uppgifterna
vidtaga erforderliga rättelser och skall, derest någon arbetsgivare ej
inkommer med uppgift, sjelf bestämma det belopp, som denne skall
anses hafva i arbetslön utbetalt.

Med ledning af ofvannämnda förteckningar och uppgifter verkställer
distriktsstyrelsen derpå den årliga utdebiteringen å de till distriktet
hörande företagen i förhållande till företagens riskcoefficienter och de i
dem utbetalda lönebelopp.

Genom aftal med understödskassor kan distriktet vinna befrielse
från skyldigheten att till de skadade utbetala understöd vid sådan öfvergående
oförmåga till arbete, som varar längre än 30 dagar.

Afgifterna indrifvas på samma sätt som direkta skatter.

Försummar arbetsgivare att inlemna sådana uppgifter, som ofvan
omnämnts, eller inlemnar han falska sådana, är han underkastad bötesstraff.

En reduktion af afgifterna intill högst 30 % kan medgifvas dels
arbetsgivare i företag, som stå under statens uppsigt, derest årligen
med vederbörande myndighets intyg styrkes, att lämpliga åtgärder för
olycksfalls förebyggande vidtagits, dels ock arbetsgivare i andra företag,
derest de årligen uppvisa ett dylikt, af särskildt för ändamålet tillsatta
ingeniörer utfärdadt intyg. Den minskning i afgifter, som tillgodokommer
ofvannämnda arbetsgivare, faller de öfrige till last, hvarigenom
således deras afgifter proportionsvis ökas.

Alla in- och utbetalningar, som af försäkringen betingas, ske genom
1868 års olycksfallsförsäkringsanstalt, hvilken skall benämnas »Caisse
nationale afgifterna, hvilka tillgodoföras hvarje distrikt å dess konto. A
reservfondernas konton skola uppföras: afgifter, som ej kunnat indrifvas;
genom reduktion af afgifter uppkomna förluster; ränta å anstaltens förskott;
kostnaden för skiljedomstolarnes verksamhet; afkortade afgifter;
utgifter, som uppstå genom redan faststälda ersättningars höjande; afgifter
af arbetsgivare, som af eu eller annan anledning ej blifvit upp -

106

tagna å hufvudförteckningarne men sedermera tillkommit; böter, ådömda
enligt lagen; understöd, som ej lyftats inom stadgad preskriptionstid
(3 år), samt understöd för den tid, understöd stagaren undergår frihetsstraff
eller bestraffning, som medför infami.

Under det första året af lagens tillämpning skall anstalten använda
de medel, som tillhöra 1868 års anstalt. Nödiga förskott erhållas från
allmänna depositionskassan. Anstaltens medel skola placeras på samma
sätt som allmänna lifränteanstaltens, d. v. s. i statsobligationer, i förbindelser,
utfärdade af franska skattkammaren, eller, med finansministerns
medgifvande, i värdepapper, garanterade af skattkammaren, eller
i departements eller kommuners obligationer.

Inom sex månader efter lagens promulgerande skall anstalten upprätta
tariffer öfver kapitalvärdet af de ersättningar och lifräntor, som
enligt lagen skola utgå till de skadade, efterlefvande makar, barn och
ascendenter. Dessa tariffer skola revideras minst hvart femte år.

Enligt lagen utgående lifräntor och understöd kunna ej med laga
verkan å annan öfverlåtas eller för gäld i mät tagas.

Arbetsgivare, som vill vara sin egen assuradör antingen individuelt
eller genom delaktighet i en frivillig förening, skall derom hvarje bigöra
anmälan hos prefekten i departementet samt hos styrelsen för det
olyeksfallsdistrikt, som han tillhör; och bör dervid styrkas, att lian i
den allmänna olycksfallsförsäkringsanstalten stält föreskrifven säkerhet.
De frivilliga föreningames reglementen skola stadfästas af handelsministern.
I en administrativ förordning skola närmare föreskrifter gifvas
dels angående beloppet och arten af den säkerhet, som skall ställas,
dervid hänsyn bör tagas till yrkets farlighet, arbetarnes antal, arbetstiden
in. in., dels efter livilka grunder ofvannämnde arbetsgivare skola
deltaga i kostnaden för skiljedomstolarnes verksamhet, dels ock angående
sättet för de frivilliga föreningames bildande. Ersättningarne
skola utgå efter de i lagen stadgade grunder och fastställas på samma
sätt som ofvan blifvit omnämndt. Begrafningshjelp och understöd vid
öfvergående oförmåga till arbete utbetalas af arbetsgivaren eller föreningen,
lifräntor deremot af anstalten, hvilken har att af den stälda
säkerheten taga så stort kapital, som för ändamålet erfordras. Inom
fjorton dagar efter gjord anmaning skall detta kapital till anstalten inbetalas.
Fullgöres ej denna föreskrift, förverkar arbetsgivaren rätten
att vara sin egen assuradör och räknas tillhöra vederbörande olycksfallsdistrikt
från och med den dag, då säkerheten blef otillräcklig. Öfverskjuter
anstaltens förskott den stälda säkerheten, äro medlemmarne
i frivillig förening gent emot anstalten solidariskt ansvarige för hvad i
säkerheten brister.

Alla protokoll, intyg och andra handlingar, som vid lagens tillämpning
blifva erforderliga, äro fria från lösen och stämpelskatt. Hvarje

107

emot lagen stridande aftal är utan rättslig verkan. Lagen och den af
rådet uppgjorda förteckning öfver försäkringspligtiga yrken skola anslås
i hvarje arbetslokal.

Lagen verkar ej rubbning i gällande författningar om pensionering
af personer, anstälda i flottans arsenaler och verkstäder eller i statens
vapenfabriker. Uti en speciallag skola framdeles bestämmelser gifvas
angående beredande af understöd vid olycksfall i arbetet åt sjömän och
fiskare.

Förestående förslag har ännu icke vunnit slutlig behandling.

Förslag rörande ålderdomsförsäkring.

De Mun''s in. fl. inom deputeradekammaren den 25 Maj 1886 väckta
förslag om bildande af obligatoriska hjelpkassor, hvilka skulle lemna
arbetarne såväl sjukhjelp som ålderdomsunderstöd (se 1884 års Arbetareförsäkringskomités
betänkande II sidd. 161 och 162), ledde ej till någon
påföljd. Sedermera har regeringen (genom inrikesministern Constans)
den 6 Juni 1891 i deputeradekammaren framlagt ett förslag till lag
angående ålderdomsförsäkring af arbetare m. fl., hvilket. förslag går en
medelväg mellan obligatorisk och frivillig försäkring.

Enligt detta förslag skall hvarje arbetare, arbetsförman, arrendator
(métayer) eller tjenstehjon, som har fransk infödingsrätt och hvilkens
årliga arbetsförtjenst ej uppgår till 3,000 francs, försäkras för ålderdom,
såvida han ej hos mären i boningsorten anmäler, att han ej önskar
blifva delaktig i försäkringen. Denna kan ega rum antingen i den
allmänna arbetareförsäkringskassa, »caisse nationale des retraites ouvriéres»,
som skall upprättas och stå i förbindelse med den förut befintliga allmänna
lifränteanstalten, eller ock i en sanktionerad understödskassa eller
slutligen uti sådan privat ålderdomsförsäkringskassa, fackförening eller
annan ömsesidig hjelpkassa, som af inrikesministern erhållit tillstånd
att utöfva sådan ålderdomsförsäkring, som i lagen afses.

För hvarje under lagen inbegripen arbetare, arbetsförman, arrendator
eller tjenstehjon, som ej genom intyg från mären styrker, att han
afsagt. sig delaktighet i försäkringen, skall arbetsgifvaren å aflöningen
innehålla 5—10 centimes om dagen samt sjelf tillskjuta lika mycket och
sedermera minst en gång i qvartalet insända beloppen till den kassa
eller förening, der försäkringen eger rum. Anteckning om gjorda inbetalningar
göres i den bok, som hvarje försäkrad erhåller. Penningarne
kunna placeras antingen i den allmänna lifränteanstalten eller
ock på sätt finnes stadgadt om ömsesidiga understödskassors medel.

108

Om den försäkrade genom intyg af arbetsgifvaren och mären i boningsorten
styrker, att hans årliga arbetsförtjenst ej öfverstiger 3,000 francs,
tillskjuter staten två tredjedelar af arbetsgifvarens och den försäkrades
sammanlagda bidrag; dock får derigenom lifräntan ej komma att öfverstiga
600 francs om året. Statstillskottet inskrifves i den försäkrades
bok. Har den försäkrade ej oafbrutet erlagt afgifter från och med sitt
25:te till och med sitt 55:te år för i medeltal minst 290 dagar om året,
går han miste om statstillskottet. På grund af särskilda omständigheter
kan dock afbrott i premiebetalningen ega rum under högst fem år utan
sådan påföljd för den försäkrade, derest premiebetalningen fortfar så
lång tid efter det 55:te året, som afbrottet varat.

Med inräknande af statstillskottet och med tillämpning af en räntefot
af 4 % skulle de försäkrade vid fylda 55 år erhålla lifräntor till
belopp af 300—600 francs.

Skulle någon försäkrad blifva till arbete oförmögen, innan han fylt
55 år eller fullgjort stadgade inbetalningar, kan det belopp, som redan
erlagts, användas till inköpande af en lifränta för honom. Hafva inbetalningame
gjorts genom understödsföreningar, tillskjuter staten ett lika
stort belopp, som lifräntan på grund af nämnda inbetalningar skulle
utgjort, så att denna fördubblas, eljest endast hälften deraf.

För utländska arbetare skall arbetsgifvaren erlägga 10 centimes om
dagen. Dessa arbetare kunna emellertid ej förvärfva rätt till lifränta enligt
den föreslagna lagen. Stadgandet motiveras af nödvändigheten att hindra
arbetsgifvarne att för undslippande af afgifters erläggande använda utländska
arbetare framför sådana med fransk infödingsrätt.

Den i förslaget förordade försäkringen afser endast att bereda lifräntor
åt arbetarne sjelfve vid uppnådd viss ålder, ej att lemna understöd
åt deras efterlefvande. Förslaget stadgar emellertid att, om någon
under detsamma inbegripen person förpligtar sig att hos 1868 års lifförsäkringsanstalt
taga en lifförsäkring å 500—1,000 francs med 30
årliga premiebetalningar, staten skall erlägga hälften af premierna, om
den försäkrades andel inflyter från understödsförening, eljest en tredjedel.

Enligt förslaget skall en fond bildas af:

1) gåfvor och legater,

2) afgifter för utländska arbetare,

3) sådana delar af det föreslagna statstillskottet, hvilka ej tagas i
anspråk för förvärfvande af lifräntor, antingen emedan lifräntans årliga
belopp skulle öfverstiga 600 francs eller derför att de föreskrifna afgifterna
ej erlagts,

4) lifräntor, som ej lyftats inom stadgad preskriptionstid,

5) räntor å denna fonds medel.

Fonden skall användas till:

109

1) att höja statstillskottet till de inbetalningar, som genom understödsföreningar
göras till 1868 års lifförsäkringsanstalt,

2) till statstillskott för beredande af lifränta åt personer, som blifvit
till arbete oförmögna före fylda 55 år,

3) att undantagsvis bispringa dem, som utan eget förvållande måste
afbryta premiebetalningen, samt

4) att bestrida förvaltningskostnaderna.

Enligt lagen utgående lifräntor skola ej kunna öfverlåtas eller för
gäld i mät tagas.

Angående öfvergångstiden innehåller förslaget följande bestämmelser.
Den, som vid lagens trädande i kraft befinner sig i åldern 25—40
år, eger tillgodonjuta de i lagen stadgade förmåner, om lian börjar göra
regelbundna inbetalningar under året näst efter det, då lagen publicerats.
De lifräntor, som då redan utgå från den allmänna lifränteanstalten.
kunna genom statstillskott ökas med %-delar, om de härröra från minst
10 års inbetalningar. Under samma förutsättning kan statstillskott erhållas
till lifräntor, för hvilka inbetalningar redan gjorts, men som vid
lagens trädande i kraft ännu ej börjat utgå.

Antalet personer, som skulle falla under den föreslagna lagen, uppskattas
till 9,1 millioner, deraf ungefär 60 % i åldern 25—40 år. Af de
senare antagas ungefär 3 millioner vilja blifva försäkrade. Statens utgift
skulle blifva omkring 3,5 millioner francs första året, sedermera
alltjemt stiga, till dess jemvigt emellan afgående och nytillträdande försäkrade
ernåtts, och då utgöra omkring 97,5 millioner francs årligen.

Ofvergångsstadgandena hafva beräknats omfatta 100,000 personer
och medföra en statsutgift af 4,4 millioner francs första året, hvilken
utgift sedermera alltjemt minskades, till dess densamma från och med
30:de året upphörde. Lifräntan skulle för dessa utgöra i medeltal:

i åldern 26—30 år........ 498 francs,

i » 31—35 » ......... 354 » ,

i » 36—40 » ......... 240 »

Efter 70 år skulle vara samladt ett kapital å 11V4 milliarder francs
samt årligen utbetalas lifräntor till ett belopp af 675 millioner francs
till ungefär lVa million personer.

Italien.

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet.

Det af deputeradekammaren den 15 Juni 1885 antagna lagförslaget
angående utvidgning af arbetsgifvares privaträttsliga ersättningsskyldighet
vid olycksfall i arbetet (se 1884 års Arbetareförsäkringskomités
betänkande II, sidd. 216—218) blef af senaten förkastadt. Sedan dess
hafva flere förslag framkommit angående införande af en obligatorisk
olycksfallsförsäkring. Det senaste förslaget, framlagdt af ministern
Chimirri den 13 April 1891, har med vissa modifikationer blifvit den
3 Mars 1892 af senaten antaget samt öfverlemnades den 26 i samma
månad till deputeradekammaren. Detta förslag, hvars första afdelning
har afseende å olycksfalls förebyggande, innehåller med hänsyn till frågan
om beredande af understöd åt arbetare, som skadats genom olycksfall
i arbetet, eller deras efterlefvande hufvudsakligen följande bestämmelser.

Emot följderna af olycksfall i arbetet skola försäkras dels arbetare
i grufvor och bergverk, stenbrott, byggnadsföretag, industrier, i hvilka
explosiva ämnen tillverkas eller användas, arsenaler och skeppsvarf, dels
ock, under förutsättning att de i företaget anstälda personernas antal
öfverstiger tio, arbetare i industriel företag, i hvilka med elementarkraft
drifna motorer användas. Försäkringspligten inträder jemväl, derest
dylikt företag drifves för statens eller någon kommuns räkning.
Dessutom skola vara försäkrade, under förutsättning att flere än tio
personer äro i företaget anstälda, arbetare vid företag för byggande
eller trafikering af jern- eller spårvägar samt vid anläggning af hamnar,
kanaler eller dammar, derest arbetet utföres för statens eller någon
kommuns räkning, äfvensom arbetare vid bro- och vägbyggnad för
allmän räkning.

in

Såsom arbetare anses ej den, som utför arbete i sitt hem, ej heller
arbetsförman, hvilkens aflöning öfverstiger sex lire om dagen och
utbetalas hvarje gång för längre tid än en månad.

Försäkringen eger rum genom arbetsgifvarens försorg och på hans
bekostnad och har till föremål beredande af understöd vid sådana olycksfall
under arbetet, som orsakat döden eller ock kroppsskada, som medfört
oförmåga till arbete under längre tid än tio dagar. Utföres arbetet
för statens eller någon kommuns eller allmän inrättnings räkning
af entreprenör eller koncessionshafvare, bekostar denne försäkringen.

Ersättningarne skola utgöra minst följande belopp:

l:o) vid varaktig fullständig oförmåga till arbete fem gånger den
årliga arbetsförtjensten;

2:o) vid varaktig partiel oförmåga till arbete fem gånger det belopp,
hvarmed den årliga arbetsförtjensten minskats;

3:o) vid fullständig öfvergående oförmåga till arbete för hvarje
dag från och med elfte dagen efter olycksfallet, dock högst 360 dagar,
hälften af medeldagspenningen;

4:o) vid partiel öfvergående oförmåga till arbete för hvarje dag
från och med elfte dagen efter olycksfallet och under högst 360 dagar
hälften af den mistade dagliga arbetsförtjensten;

5:o) vid dödsfall fyra gånger den årliga arbetsförtjensten, hvithet
belopp utbetalas enligt gällande arfsordning till descendenter, ascendenter,
make, oäkta barn och minderåriga syskon.

Lärling, som icke åtnjuter aflöning, erhåller vid fullständig varaktig
oförmåga till arbete 1,000 lire. Aflider han i följd af olycksfallet,
erhålla hans arfvingar 800 lire. Lärling, som åtnjuter lön, må ej i något
fall erhålla mindre ersättning än den nu nämnda.

I administrativ väg föreskrifves, hvad med öfvergående och varaktig
oförmåga till arbete skall förstås.

Såsom dagaflöning anses medeldagaflöningen under de 30 sista dagarne
före olycksfallet eller, om anställningen ej varat i 30 dagar, under
den tid, den skadade varit anstäld i företaget. Vid bestämmandet
af den årliga arbetsförtjensten tages 300 gånger den sålunda beräknade
dagaflöningens belopp.

När graden af den oförmåga till arbete, som ett olycksfall orsakat,
icke kan efter tio dagars förlopp genast utrönas, skall den skadade
tills vidare erhålla hälften af sin förutvarande dagaflöning. Tvister angående
denna ersättnings belopp afgöras i sista hand af pretorn i det
distrikt, der olycksfallet timat. Då ersättningen slutligen fastställes, afdrages
det belopp, hvarmed den provisoriska ersättningen kati pröfvas
hafva varit högre än vederbort.

Aftal, genom hvilka rätten till ersättning efter lagen skulle uppluifvas
eller minskas, äro utan rättslig verkan.

112

I reglementet för vederbörande försäkringsanstalt kan bestämmas,
att understöden vid öfvergående oförmåga till arbete skola genom en
understödskassa utgå i form af sjukvård och naturaförmåner, som i den
Kongl. resolution, hvarigenom reglementet blifvit stadfäst, förklaras motsvara
den i lagen stadgade ersättningen.

På öfverenskommelse mellan vederbörande försäkringsanstalt samt
den skadade eller hans rättsinnehafvare skall i hvarje fall bero, huruvida
det kapital, som bör utgå, skall förvandlas till eu lifränta.

Rätt till ersättning enligt den föreslagna lagen kan ej med laga
verkan å annan öfverlåtas eller för gäld i mät tagas.

Preskriptionstiden för anställande af talan om ersättning enligt lagen
är ett år från den dag, olycksfallet inträffade.

Försäkringen kan ega rum antingen i den genom lagen den 8 Juli
1883 upprättade allmänna olycksfallsförsäkringsanstalten (Gassa nazionale
d’assicurazione per gli infortuni degli operai sill lavoro) eller ock i
sådan enskild försäkringsanstalt, som af regeringen erhållit tillstånd att
meddela försäkring enligt lagen.

Befriade från skyldigheten att låta försäkra sina arbetare i den
allmänna anstalten eller i behörig enskild anstalt äro de arbetsgivare,
livilka bildat eller bilda af regeringen erkända understödskassor,
som vid olycksfall i arbetet lemna arbetarne eller deras arfvingar
minst lika stora understöd som de i lag stadgade. Likaledes är staten
befriad från försäkringsskyldighet med afseende å sådana arbetare, som
genom särskilda författningar hafva sig tillförsäkrade understöd vid
olycksfall i arbetet.

Inom två månader efter lagens publicerande skall hvarje innehafvare
af försäkringspligtigt företag hos prefekten i provinsen anmäla
företagets beskaffenhet och antalet deri anstälde arbetare samt inom
ytterligare sex månader utsluta försäkringsaftal med behörig försäkringsanstalt.
Vid företag, som upprättas efter det lagen trädt i kraft, räknas
anmälningstiden från den dag, arbetet i företaget började. Anmälan
att försäkringsaftal afslutits skall inom två veckor derefter göras
hos prefekten, som för hvarje månad till handelsministern insänder uppgift
om de under månaden anmälda aftal.

Den allmänna olycksfallsförsäkringsanstalten skall inom tre månader
efter lagens publicerande med regeringens samtycke utfärda ett
särskilt reglemente angående försäkring af arbetare, hvilkas anställning
är att anse såsom allenast tillfällig. Samma åtgärd skall äfven
vidtagas af de enskilda försäkringsanstalter, som önska utöfva försäkring
enligt lagen.

Underlåter innehafvare af försäkringspligtigt företag att afsluta försäkringsaftal
inom stadgad tid, eller blifver hans på sådant aftal grundade
rätt förverkad i följd deraf, att han försummat erlägga premier

113

*

eller eljest brustit i aftalets fullgörande, skall lian, då olycksfall i arbetet
timar inom hans företag, utbetala dubbelt så stor ersättning som
den, försäkringsanstalten skolat utgöra.

Ådagalägges genom laga kraftvunnen straffrättslig dom, att olycksfallet
orsakats uppsåtligen af annan person än den skadade sjelf eller
genom åsidosättande af gifna föreskrifter för olycksfalls förebyggande,
har försäkringsanstalten regressrätt enligt allmän lag och är berättigad
erhålla godtgörelse för sina utlägg, med afdrag af de inbetalda premierna.
Den skadade eller hans rättsinnehafvare erhålla i sådant fall
det belopp, hvarmed skadeståndet öfverskjuter försäkringssumman. Emot
den skadade har försäkringsanstalten regressrätt endast i det fall, att
denne genom laga kraftvunnen straffrättsligt dom blifvit förvunnen att
hafva uppsåtligen framkallat olycksfallet. Regresstalan preskriberas
inom två år, från det den straffrättsliga domen vunnit laga kraft. Med
undantag af ofvannämnda fall äro arbetsgifvarne fritagna från all privaträttslig
ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet.

Alla arbetsgifvare, således ej blott innehafvare af försäkringspligtiga
företag, hafva skyldighet att hos vederbörande lokalmyndighet anmäla
alla i företaget timade olycksfall inom två dagar derefter. Försummelse
häraf medför böter från 50 till 100 lire.

Böter, som enligt lagen ådömas, äfvensom försäkringsbelopp, som
vid dödsfall ej kunna utbetalas, emedan den aflidne ej efterlemnat kända
arfvingar, tillfalla den allmänna olycksfallsförsäkringsanstalten för att
efter anordning af handelsministern användas till understöd åt hjelpkassor,
som lemna genom olycksfall i arbetet skadade arbetare understöd
under de första tio dagarne efter olycksfallet.

Närmare föreskrifter angående lagens genomförande lemnas i administrativ
väg.

Förestående förslag har ännu ej blifvit af deputeradekammaren
slutbehandlad!

Nya Avbet.--förs.-komHell8 bet. III.

8

England.

Arbetsgifvares ersättningsskyldighet vid olycksfall i arbetet.

Sedan den parlamentskommission, som år 1886 tillsattes för att
undersöka verkningarne af 1880 års ansvarighetslag eller den s. k.
JEmployers Liability Ad samt taga i öfvervägande framkomna förslag
till ändringar i denna lag, den 11 Juni 1886 afgifvit sitt betänkande
och dervid, utan att framlägga något formuleradt lagförslag, framhållit
önskvärdheten af ansvarighetslagens revidering i åtskilliga uppgifna
hänseenden, öfverlemnades frågan år 1888 till det ständiga utskottet
för »Law and Courts of Justice and Legal Procedure», hvilket samma
år afgaf betänkande jemte förslag till ny ansvarighetslag, som den 1
Januari 1889 skulle träda i den äldres ställe.

Utskottets förslag går hufvudsakligen ut på att dels ytterligare
modifiera läran ‘om common employment, dels ock gifva ansvarighetslagen
en större omfattning. Derjemte söker detsamma afhjelpa åtskilliga
oegentligheter i den äldre lagen, Indika framträdt under lagens
tillämpning. Förslaget afviker väsentligen i följande afseenden från
1880 års lag.

Enligt 1880 års lag är arbetsgifvaren ersättningsskyldig vid, bland
andra, sådana olycksfall, hvilka orsakats af bristfällighet uti de till företaget
hörande och der använda gångar, verk, maskiner och verktyg,
under förutsättning, att bristfälligheten eller underlåtenheten att densamma
uppdaga eller afhjelpa kan tillskrifvas arbetsgifvarens egen vårdslöshet
eller ock försummelse af någon hos honom anstäld person, som
det ålegat tillse, att materiel och dylikt är i försvarligt skick. Förslaget
låter arbetsgifvarens ersättningsskyldighet inträda jemväl om olycksfallet
härrört från bristfällighet i anordningen (arrangement) af gångarne,
verken o. s. v. Derjemte tillfogar förslaget efter »verktyg» byggnader

115

och egendomens tillbehör, hvarförutan arbetsmaterielet ej behöfver användas
i företaget, utan allenast vara bestämdt att nyttjas i detsamma,
för att ersättning skall kunna utgå.

Lagen år 1880 gör arbetsgifvaren ersättningsskyldig, om olycksfallets
inträffande kan tillskrifvas försumlighet i tjensten af någon bos
arbetsgifvaren anstäld person, hvilkens enda eller hufvudsakliga åliggande
är att öfvervaka arbetet och som gemenligen icke tager del i kroppsarbetet.
Sistnämnda vilkor förekommer icke i förslaget, utan ansvarar
arbetsgifvaren enligt detsamma, vare sig den försumlige i allmänhet
sjelf lägger hand vid arbetet eller icke. Härigenom har sålunda tilllämpningen
af läran om common employment ytterligare blifvit inskränkt.

Som bekant har 1880 års lag afseende endast å den vid jernvägarne
anstälda personalen samt å kroppsarbetare, »workmen», å hvilka
senare »Employers and Workmen Act» år 1875 eger tillämpning. Personer
anstälda vid spårvägs- och omnibustrajik hafva ej ansetts inbegripna
under Employers Liability Act, lika litet som detta varit fallet
med sjömän. Båda dessa grupper upptagas i utskottets förslag. Hvad
de vid jern- och spårvägar anstälda personer vidkommer, har dessutom
arbetsgifvarens ersättningsskyldighet blifvit utvidgad så till vida, som
han ansvarar äfven för försumlighet hos den, som det åligger att hafva
tillsyn öfver andra maskiner af allehanda slag (i 1880 års lag: »signaler,
vexlar, lokomotiv eller tåg»). Vid olycksfall, som utanför brittiskt hamnområde
träffar sjöman, är redaren ansvarig endast, om han ej genom
vederbörande myndighets intyg kan styrka, att fartyget vid dess senaste
afresa från brittisk hamn varit i fullgodt stånd i enlighet med gällande
författningar och reglementen.

Lagen år 1880 stadgar, att ersättning icke utgår, derest den skadade
egt kännedom om den bristfällighet eller oaktsamhet, som föranledt
skadan, men underlåtit att inom skälig tid derom lemna arbetsgifvaren
eller annan i arbetet öfverordnad person underrättelse, såvida
han icke afvetat, att förhållandet ändock var nämnda personer bekant.
Om det sålunda i rättegången blifvit ådagalagdt, att den skadade egt
dylik kännedom utan att inom skälig tid anmäla förhållandet, måste
den skadade eller hans rättsinnehafvare visa, att han afvetat, att jemväl
arbetsgifvaren eller arbetsförmännen icke varit i okunnighet om
förhållandet. En dylik bevisning är naturligen synnerligen svår att
åstadkomma, i synnerhet då arbetaren i följd af olycksfallet aflidit och
ersättningstalan väckes af hans rättsinnehafvare. Förslaget stadgar
derför, att underlåten anmälan ej skall medföra förlust af skadeståndsanspråket,
derest skälig anledning uppvisas, hvarför anmälan ej
blifvit gjord.

Eldigt common larv gälde i England (ej i Skotland), dels att talan

116

om ersättning för kroppsskada ej kunde anställas af den skadades
efterlefvande, och dels att, om den som vållat skadan aflidit, dylik talan
ej kunde väckas emot hans sterbhusdelegare. Den förra grundsatsen
blef väsentligen modifierad genom lord Campbells act år 1846 och
densammes amendement act år 1864 samt öfvergafs helt och hållet i
1880 års ansvarighetslag. Den senare grundsatsen har deremot bibehållits.
Utskottets förslag innehåller emellertid i motsats härtill, att
rättegång angående utbekommande af ersättning enligt den föreslagna
lagen må anställas jemväl emot afliden arbetsgifvares sterbhusdelegare.

Emot 1880 års lag har bland annat den anmärkningen framställs,
att en arbetsgivare genom att upplåta eu del af arbetet åt en entreprenör
kunde undandraga sig ersättningsskyldighet och öfverflytta
denna å entreprenören, hvilken emellertid ofta icke förmådde utgöra
skadeståndet. För afhjelpande af denna brist i lagen föreslår utskottet
att, då den person, för hvilkens räkning ett arbete eller en del deraf
utföres, sjelf eger eller anskaffar gångarne, verken, maskinerna, verktygen
o. s. v., ersättningstalan kan anställas antingen mot honom eller mot
entreprenören.

Den vigtigaste anmärkningen emot 1880 års lag har gält arbetsgifvarens
rätt att genom aftal med sina arbetare fritaga sig från den i
lagen stadgade ersättningsskyldighet. Emellertid torde på grund af de
engelska fackföreningarnes kraftiga och bestämda uppträdande gent
emot arbetsgifvarnes försök att genom dylika aftal blifva befriade
från den ökade ersättningsskyldigheten nämnda rätt i verkligheten
icke hafva missbrukats i afsevärd grad. Utskottet har härutinnan gått
en medelväg. Å ena sidan tillåter nemligen dess förslag dylika aftal,
men å andra sidan fordras för aftalens giltighet vissa garantier. Aftal,
hvarigenom en arbetare frånträdt honom enligt lagen tillkommande
rättigheter, skall nemligen ej befria arbetsgifvaren från ersättningsskyldighet,
derest icke aftalet ingåtts på grund af arbetarens uttryckliga,
skriftliga anhållan, samt arbetaren genom detsamma blifver betryggad
mot följderna af alla olycksfall medelst försäkring, till hvilken
arbetsgifvaren lemnar så stort bidrag, som af vederbörande ofyndighet
pröfvas motsvara hans ersättningsskyldighet enligt lagen.

Enligt 1880 års lag kan ersättningstalan ej anhängiggöras, derest
icke olycksfallet inom sex veckor blifvit anmäldt hos arbetsgifvaren.
Härifrån kan dispenseras allenast i det fall, att olycksfallet hatt dödlig
påföljd. Emot denna bestämmelse har anmärkts, dels att tiden, inom
hvilken anmälan skall göras, är för kort, och dels att det borde åligga
arbetsgifvaren att sjelf förskaffa sig kännedom om olycksfall, som timat
i hans företag. Förslaget utsträcker tiden till tre månader samt gifver
domstolen rätt att bortse från underlåtenhet att göra dylik anmälan,
äfvensom derifrån, att gjord anmälan varit ofullständig, derest skälig

117

anledning, hvarför anmälningen uteblifvit eller varit ofullständig, kan
visas, samt arbetsgifvarens möjlighet att freda sig från ersättningspåståendet
derigenom icke i väsentlig mån minskats.

Ersättningens maximum är i 1880 års lag bestämdt till tre års
arbetsförtjenst, beräknad efter arbetslönerna under de tre föregående
åren för en person å samma ort och i enahanda arbete, som den skadade
vid olyckstillfället förrättade. Denna bestämmelse har ledt till
obillighet emot skadade yngre arbetare med ingen eller mycket låg
aflöning. Förslaget stadgar derför att, om tre års arbetsförtjenst ej
uppgår till 250 pd st., detta belopp skall utgöra ersättningens
maximum.

För att åtminstone i någon män tillmötesgå fackföreningarnes
fordran, att något visst maximum ej skulle i lagen utsättas, utan ersättningen
utgöra godtgörelse för hela den genom olycksfallet uppkomna
ekonomiska förlusten i enlighet med bestämmelserna i common law,
medgifver förslaget rätt för den skadade eller hans rättsinnehafvare
att, likväl med iakttagande af speciallagens bestämmelser om anmälan
af olycksfallet och om preskriptionstid, samtidigt inför samma domstol
anhängiggöra talan enligt common law. Denna talan blifver då den principala
och talan enligt speciallagen endast subsidiär.

Utskottets förslag behandlades i underhuset i December 1888, men
blef af regeringen återtaget. I synnerhet gaf ))Assuranee-Klausulen»
anledning till meningsskiljaktighet. Uti ett sedermera framlagdt förslag
stadgas, att aftal om afsägelse af lagens förmåner skall vara giltigt,
derest dels, såsom ofvan blifvit nämndt, aftalet ingåtts på grund
af uttrycklig skriftlig anhållan af arbetaren och dels arbetaren tillförsäkrats
sådan värdefull och reel ersättning, som enligt pröfning af den
målet handläggande domstolen utgör skälig godtgörelse och som icke
tillförsäkrats honom vid tillträdandet af eller qvarståendet uti tjensten.
För öfrigt är detta förslag i allt väsentligt öfverensstämmande med
utskottets.

Hvarken utskottets förslag eller det sist omnämnda har hitintills
medfört något resultat. Deremot har 1880 års lag, hvilken blott antogs
att gälla intill afslutandet af 1888 års parlamentssession, blifvit
prolongerad och är ännu gällande.

118

Förslag angående ålderdomsförsäkring.

Frågan om obligatorisk ålderdomsförsäkring liar icke varit ånyo upptagen,
sedan 1885 års parlamentskomité den 2 Augusti 1887 afgaf sitt
betänkande angående Blackley''s förslag (se 1884 års Arbetareförsäkringskomités
betänkande II, sidd. 255—-257). Deremot har å allra sista tiden
förslag bragts å bane till åstadkommande af en allmän frivillig ålderdomsförsäkring.
På föranstaltande af »National Provident League)''), hvilkens
ändamål är att utbreda Blackley’s ideer, samt under ordförandeskap
af Chamberlain hölls den 13 Maj 1891 i London ett möte, hvilket
uttalade såsom sin åsigt, att tiden vore inne för lagstiftningens
ingripande i ålderdomsförsäkringsfrågan samt att för denna frågas utredning
en frivillig parlamentarisk kommission borde bildas. Kort
derefter konstituerade sig också en dylik kommission, hvilken uppdrog
åt en subkommission, bestående af Chamberlain, Hinder, Mallock samt
ordföranden i National Provident League James Rankin att utarbeta
ett provisoriskt förslag. Subkommissionen afgaf ett sådant förslag den
16 Mars 1892.

Innehållet i detta förslag är följande. Fn allmän pensionskassa upprättas,
hvilken årligen erhåller understöd af statsverket. Försäkringen
är helt och hållet frivillig samt förmedlas af postsparbanken. Oafsedt
förhållandena under öfvergångstiden, angående hvilka särskilda bestämmelser
lemnas, är delaktighet i försäkringen beroende deraf, att ett
visst belopp inbetalts före fylda 25 år samt att sedermera intill uppnådda
65 års ålder, då lifräntan börjar utgå, årliga afgifter erläggas.
Afbrott i afgiftsbetalningen kan dock eg a rum under högst fem på
hvarandra följande år, derest afgifterna för de år, af brottet varat, jemte
5 procent ränta derå sedermera erläggas.

För män kan försäkringen ingås med eller utan förbehåll om restitution
af erlagda afgifter eller motsvarande vederlag, derest den försäkrade
före pensionsåldern aflider, för qvinnor deremot allenast utan
förbehåll om dylik återbetalning.

Försäkringsvilkoren äro följande:

A- För män, som gjort förbehåll om afgifternas eventuela återbetalning.

Före fylda 25 år inbetalas till postsparbanken 5 pd sb, h vilket
belopp af allmänna pensionskassan ökas till 20 pd st. Sedermera erlägges
ytterligare 1 pd st. årligen under fyrtio år. Fullgöras dessa
inbetalningar, erhåller den försäkrade vid fylda 65 år en årlig pension
af 13 pd st.

119

Aflider den försäkrade, innan den tredje årliga inbetalningen skolat
fullg-öras och blifvit fullgjord, återbetalas 5 pd st, till hans enka eller
arfvingar. Aflider han derefter, men innan han fylt 65 år, erhåller
enkan 5 sh. i veckan under 26 veckor samt hvarje minderårigt barn
2 sh. i veckan, till dess det fyller 12 år. Dock må till en och
samma familj ej utgå mera än 12 sh. i veckan under de första 26
veckorna eller 8 sh. under en hvar af de följande. Efterlemnar den
försäkrade ej enka eller minderårigt barn, utbetalas 5 pd st, till hans
arfvingar.

Den, som ej fylt 25 år, kan tillförsäkra sig högre lifränta, dock
högst 26 pd st. om året, om han underkastar sig högre inbetalningar.
Mot hvarje pund sterling, som före fylda 25 år inbetalas utöfver 5 pd
st., svarar eu årlig ökning i lifräntan af 5 sh. 4 d., och för en årlig
inbetalning af 10 sh. utöfver 1 pd st. stegras lifräntan med 3 pd st.
6 sh. 8 d. Aflider sådan försäkrad före 65 års ålder, restitueras hvad
sålunda erlagts till hans enka eller arfvingar i samma förhållande, som
ofvan angifvits. t

B. För män, som ej gjort förbehåll om afgifternas eventuela återbetalning.

Före fylda 25° år inbetalas 2 pd st. 10 sb., som af kassan ökas
med 10 pd st. Arliga afgiften utgör 10 sh. och lifräntans belopp
13 pel sb

Önskar den försäkrade göra större inbetalningar för att erhålla
högre lifränta, dock högst 26 pd sb, svara 2 pd sb 10 sh., som erlagts
före fylda 25 år, emot en årlig höjning i lifräntan af 11 sh.
8 d., hvarjemte densamma vid en ökning af årsafgiften med 5 sh.
stegras med 2 pd sb 16 sh. 10 d.

C. För qvinnor.

Före fylda 25 år inbetalas 1 pd st. 10 sh., som af kassan ökas
med 3 pd st. Årliga afgiften utgör 8 sh. 8 d. och lifräntan 7 pd
st. 16 sh.

Jemväl härvidlag kan den försäkrade förskaffa sig högre lifränta
genom ökning vare sig i den inbetalning, som före fylda 25 år skall
erläggas, eller i de årliga afgifterna. I förra hänseendet svarar mot
hvarje pund sterling eu stegring af lifräntan med 8 sh. 4 d., i senare
hänseendet medför en inbetalning af 4 sh. 4 d. en ökning af lifräntan
med 1 pd st, 18 sh. 3 d.

Hvarje man. som, innan han uppnått 25 års ålder, i postsparbanken
insatt 2 pd st. 10 sb. och styrker, att han är af annan inrättning
äu den allmänna pensionskassan tillförsäkrad cn lifränta till belopp af
minst 6 pd st. 10 sb., skall vid fylda 65 år, om han då visar, att
nämnda lifränta till honom verkligen utgår, af kassan erhålla en til 1-läggslifränta å 6 pd sb 10 sh.

120

För qvint)or skall hafva inbetalts 1 pd st. 10 sb. samt lifräntan
från annan anstalt utgöra minst 3 pd st. 18 sb. Tilläggslifräntan utgör
sistnämnda belopp.

För öfvergångstiden gälla följande bestämmelser:

Hvarje man, som, då lagen träder i kraft, redan uppnått 25 års
ålder och under de tre följande åren, dock innan lian fylt 50 år, i
postsparbanken insätter

4 pd st., om han ej fylt 30 år,

5 » » » » » 35 »,

6 » y> » » » 40 » ,

8 » » » )) » 45 »,

10 » » )) » » 50 »,

är, om han styrker, att han af statsförsäkringsanstalten eller annan inrättning
är tillförsäkrad en lifränta å minst 6 pd st. 10 sh., berättigad
att vid fylda 65 år, derest denna lifränta då verkligen till honom
utgår, af pensionskassan erhålla en tilläggslifränta å 6 pd st. 10 sb.

För qvinna skall hafva inbetalts

3 pd st., om bon ej fylt 30 år,

4 » » » » » 35 » ,

5 » » » » » 40 »,

6 » » » » » 45 »,

7 pd st. 10 sh., om hon ej fylt 50 år.

Lifräntan skall utgöra minst 3 pd st. 18 sh. och tilläggslifräntan

utgå med samma belopp.

En hvar i statens tjenst anstäld person skall vara pligtig att genom
inbetalningar till den allmänna pensionskassan förvärfva sig en
lifränta. Har han rätt till pension af staten, afdrages å statspensionen
det belopp, som utgår från den allmänna pensionskassan.

En hvar arbetsgivare eger att för personer, som äro hos honom
anstälda, förvärfva lifräntor i den allmänna pensionskassan. Lemnar
arbetstagaren tjensten, innan han kommit i åtnjutande af lifräntan, kan
arbetsgivaren öfverflytta rätten till densamma å hvilken som helst af
sina öfrige underordnade, hvarvid, om denne icke är af samma ålder

som den, hvilken lemnat tjensten, lifräntans belopp skall behörigen

jemkas.

Lifränta kan ej med laga verkan förpantas eller å annan öfverlåtas.

Önskar någon att i stället för de årliga afgifterna inbetala en
summa en gång för alla, skall detta vara honom tillåtet på de vilkor,
som angivas i en för sådant ändamål upprättad tariff.

1> I L A G A.

-

Öfversättning af den tyska lagen angående invaliditets- och
ålderdomsförsäkring den 22 Juni 1889.

I. Försäkringens omfattning och föremål.

Försäkringspligt.

§ l.

I enlighet med bestämmelserna i denna lag skola, från det de fylt sexton år, följande
personer vara försäkrade, nemligen:

1) emot aflöning anstälde arbetare, biträden, gesäller, lärlingar och tjenstehjon;

2) arbetsförmän äfvensom handelsbiträden och handelslärliugar (med undantag af biträden
och elever å apotek), hvilka åtnjuta lön och hvilkas regelbundna årliga
arbetsförtjenst icke öfverstiger tvåtusen mark; samt

3) emot aflöning anstälde personer, tillhörande besättningen å tyska sjögående fartyg
(Seefahrzeuge) (§ 2 i lagen den 13 Juli 1887) samt å fartyg, som användas till
inlandssjöfart (Binnenschiffahrt). Förandet af riksfiaggan på grund af stadgandet
i artikel II § 7 mom. 1 i lagen den 15 Mars 1888 gör icke fartyget till
sådant tyskt sjögående fartyg, som i denna lag afses.

§ 2.

Mom 1. Genom förbundsrådets beslut kan med afseende å bestämda yrkesgrenar stadgandet
i § 1 utsträckas att gälla äfven

1) för yrkesidkare (Betriebsunternehmer), som ej regelbundet sysselsätta åtminstone en
aflönad arbetare, äfvensom

2) för sådana sjelfständiga näringsidkare — utan hänsyn till antalet hos dem anstälde
arbetare —, hvilka i egna arbetslokaler framställa eller bearbeta industriela alster
efter andra näringsidkares beställning och för deras räkning (utöfvare af hemindustri,
Hausgewerbetreibende), äfven om de sjelfve anskaffa nödiga rå- och beredningsämnen
samt jemväl för den tid, de tillfälligtvis arbeta för egen räkning.

Mom. 2. Genom förbundsrådets beslut kan vidare bestämmas, om och i hvad mån det
skall åligga näringsidkare, efter hvilkas beställning och för hvilkas räkning utöfvare af hemindustri
(mom. 1) arbeta, att gent emot desse, deras biträden, gesäller och lärlingar uppfylla
de förpligtelser, som i denna lag äro arbetsgivare ålagda.

8- 3.

Mom. 1. Såsom aflöning anses jemväl andel i vinst samt naturaförmåner. Dessa senare
beräknas efter det medelvärde, som af vederbörande lägre administrativa myndighet bestämmes.

124

Monn. 2. Anställning, för hvilken ej lemnas annan ersättning än fritt underhåll, medför
ej försäkringspligt enligt denna lag.

Mom. 3. Genom förbundsrådets beslut bestämmes, i hvilken omfattning tillfälligt arbete
i annans tjenst icke skall anses såsom sådan anställning, som i denna lag afses.

§ 4.

Mom. 1. Rikets och förbundsstaternas embets- och tjensteman, högre kommuners (Kommunalverbände)
pensionsberättigade tjensteman äfvensom militärer, hvilka i tjensten sysselsättas
såsom arbetare, äro icke underkastade försäkringspligt.

Mom. 2. Ej heller äro de personer försäkringspligtige, hvilka i följd af sitt kroppsliga
eller andliga tillstånd äro varaktigt urståndsatte att genom ett mot deras krafter och färdigheter
(Fähigkeiten) svarande arbete förtjena åtminstone en tredjedel af den dagspenning, som enligt
§ 8 i sjukförsäkringslagen den 15 Juni 1883 blifvit faststäld för vanliga arbetare i arbetsorten.
Detsamma gäller om dem, som på grund af denna lag åtnjuta invalidpension.

Mom. 3. De, som af riket, en förbundsstat eller en högre kommun uppbära pensioner
eller exspektanslöner till åtminstone invalidpensionens lägsta belopp, eller som på grund af
rikslagarne om olycksfallsförsäkring ega åtnjuta en årlig pension till minst samma belopp, må
efter egen ansökan fritagas från försäkringspligt. Sådan ansökan pröfvas af den lägre administrativa
myndigheten i arbetsorten. I dess beslut må ändring sökas hos närmast högre
myndighet, hvilken såsom sista instans afgör ärendet.

Särskilda kassor.

§ 5.

Mom. 1. Andra än de i § 4 omnämnda personer, hvilka äro anstälda i rörelser, som bedrifvas
för rikets, eu förbundsstats eller en högre kommuns räkning, anses fullgöra den lagliga
försäkringspligten genom delaktighet i den särskilda kassa, som för rörelsen i fråga är eller
framdeles kan blifva bildad, derest på sådant sätt är för dem sörjdt minst i lika mått som
genom denna lag, samt kassan uppfyller följande vilkor:

1) De försäkrades afgifter få, i den mån de utgöras för erhållande af invalid- och
ålderdomspension till samma belopp, som i denna lag stadgas, icke öfverstiga
hälften af de afgifter, som utgå enligt § 20 här nedan. Denna bestämmelse tillämpas
ej, om afgifterna till kassan upptagas efter annan än den i § 20 föreskrifna beräkningsgrund,
och i följd deraf högre afgifter erfordras, för att kassan skall kunna
lemna lika höga invalid- och ålderdomspensioner som de i denna lag stadgade.
Derest af sådan anledning högre afgifter måste upptagas, få dock de försäkrades
afgifter icke öfverstiga arbetsgifvarnes.

2) Vid beräkning af väntetid och pensionens belopp skola, för så vidt fråga är om
anspråk på pension i den omfattning, denna lag afser, medlemmarne i dylika
kassor ega tillgodoräkna sig den tid, under hvilken afgifter till någon försäkringsanstalt
(§ 41) erlagts, med iakttagande dock af stadgandet i § 32.

3) Pröfning af enskilde medlemmars anspråk på erhållande af invalid- och ålderdomspension
måste kunna hänskjutas till skiljedomstol, i hvilken de försäkrade äro
representerade.

Mom. 2. På framställning af vederbörande riks-, stats- eller kommunalmyndighet bestämmes
af förbundsrådet, hvilka kassor (pensions-, ålderdoms-, invalidkassor) anses uppfylla förestående
fordringar. Dylika af förbundsrådet erkända kassor erhålla såsom bidrag till de från dem utgående
invalid- och ålderdomspensioner det tillskott af riket, som i § 26 mom. 3 omförmäles,
derest anspråk på sådana pensioner skulle kunnat göras gällande jemväl enligt stadgandena i
denna lag.

125

§ 6.

Mom. 1. Från och med den dag, denna lag trädt i kraft, anses delaktighet i dylika af
förbundsrådet erkända kassor lika med försäkring i en försäkringsanstalt. De pensioner, som
utgå i enlighet med denna lags stadganden, fördelas på vederbörande försäkringsanstalter och
kassor enligt de närmare bestämmelserna i §§ 27, 89 och 94.

Mom. 2. Derest afgifterna till en dylik kassa ej upptagas på samma sätt, som i §§ 99 fi''.
föreskrifves, skall kassans styrelse åt dem, som utträda ur kassan, lemna intyg om tiden för
deras medlemskap samt om storleken af den aflöning, som derunder af dem åtnjutits, äfvensom
huruvida de varit medlemmar af någon sjukkassa och huru länge möjligen inträffade
sjukdomar varat (§ 17). Förbundsrådet eger att om intygens form och innehåll lemna närmare
föreskrifter.

§ 7.

Efter derom gjord framställning kan förbundsrådet bestämma, om och i hvad mån bestämmelserna
i § 4 mom. 1 skola tillämpas på andra offentliga korporationers pensionsberättigade
tjenstemän, äfvensom huruvida och i hvilken omfattning stadgandena i §§ 5 och 6
skola gälla i fråga om medlemmar af andra kassor, som hafva till ändamål att lemna understöd
vid inträffad invaliditet eller vid ålderdom.

Sjelfförsäkring (Selbstversicherung).

§ 8.

Skulle stadgandet i § 1 icke genom förbundsrådets beslut i enlighet med föreskriften i
§ 2 mom. 1 hafva utsträckts att gälla för de i sistnämnda lagrum omförmälte personer, äro
desse, derest de ej fylt fyratio år och ej heller redan äro enligt § 4 mom. 2 varaktigt
oförmögne till arbete, berättigade att på sätt denna lag stadgar sjelfve försäkra sig i andra
löneklassen (§ 120).

Försäkringens föremål.

§ 9.

Mom. 1. Försäkringens föremål är anspråket på erhållande af en invalid- eller ålderdomspension.

Mom. 2. Invalidpension erhåller, utan afseende på lefnadsåldern, en hvar försäkrad,
som är varaktigt oförmögen till arbete (= är för beständigt invalid, erwerbsunfähig). Invaliditet,
som orsakats af olycksfall, medför, med iakttagande dock af föreskrifterna i § 76,
anspråk på invalidpension endast i den mån, pension ej lemnas enligt rikslagarne om olycksfallsförsäkring.

Mom 3. Invaliditet antages vara för handen, om den försäkrade i följd af sitt kroppsliga
eller andliga tillstånd icke längre förmår att genom ett mot sina krafter och färdigheter
(Fähigkeiten) svarande arbete förtjena åtminstone ett belopp, som är lika med summan af en
sjettedel af de lönesatser i medeltal (§ 23), efter hvilka utgifter för honom erlagts under de
fem sista afgiftsåren, och en sjettedel af trehundra gånger det belopp, som enligt § 8 i
sjukförsäkringslagen den 15 Juni 1883 fastställa såsom vanliga arbetares dagspenning i den
ort, der han senast haft anställning, som ej varit endast tillfällig.

Mom. 4. Ålderdomspension erhåller, utan att bevis om invaliditet erfordras, en hvar försäkrad,
som fylt sjuttio år.

126

§ io.

Derest någon oafbrutet under ett års tid varit invalid, skall invalidpension till honom
utgå för den tid derutöfver, invaliditeten varar, äfven om han ej kan anses vara invalid för
framtiden.

§ 11.

Har försäkrad bevisligen ådragit sig invaliditeten med uppsåt eller vid föröfvandet af
gröfre brott (Yerbrechen), derför straff blifvit honom af domstol ådömdt, vare han sin rätt
till invalidpension förlustig.

§ 12.

Mom. 1. Försäkringsanstalt eger i det omfång, § 6 mom. 1 siffr. 1 i sjukförsäkringslagen
föreskrifver, öfvertaga vården af insjuknad försäkrad person, som ej är underkastad bestämmelserna
i rikslagarne om sjukförsäkring, derest sådan invaliditet, som medför anspråk på
invalidpension efter denna lag, kan befaras af sjukdomen blifva en följd.

Mom. 2. Vidare eger försäkringsanstalt fordra, att den sjukkassa, som den försäkrade tillhör
eller senast tillhört, skall till honom lemna den vård, anstalten aktar nödig. Kostnaden för
den vård, sålunda tages i anspråk, ersättes af försäkringsanstalten med hälften af det belopp,
hvarmed sjukpenningar enligt sjukförsäkringslagen minst skola utgå, derest ej sjukkassan bevisligen
måst vidkännas högre kostnad.

Mom. 3. Tvister emellan försäkringsanstalterna och vederbörande sjukkassor angående
de förras befogenhet att göra dylik rätt gällande afgöras, utan att klagan mot beslut härutinnan
må föras, af de myndigheter, som hafva uppsigt öfver kassorna (Aufsichtsbehörde). Tvist om
ersättningsanspråk afgöres i administrativ väg eller, om detta ej kan ske, af domstol.

Mom. 4. Blifver den försäkrade invalid i följd af sjukdomen, och har han sjelf vållat,
att sådana åtgärder, som i mom. 1 och 2 omförmälas, ej kunnat i afseende å honom vidtagas,
förlorar han, derest invaliditeten kan antagas vara häraf föranledd, allt anspråk på invalidpension.

§ 13.

Mom. 1. Genom reglemente (statutarische Bestimmung) kan en kommun för sitt område
äfvensom en högre kommun för sitt område eller delar deraf, om aflöning till arbetare i landtbruk
och skogshandtering derstädes plägat helt och hållet eller till en del utgå i naturaförmåner,
förordna, att inom området boende pensionstagare, som derstädes i egenskap af arbetare i
landtbruk och skogshandtering helt och hållet eller delvis uppburit aflöning på dylikt sätt,
äfvenledes skola uppbära högst två tredjedelar af pensionen i sådan form. Naturaförmånernas
värde beräknas efter medelpris, som fastställas af den högre administrativa myndigheten.
Dylikt reglemente skall underställas den högre administrativa myndighetens pröfning och
godkännande.

Mom. 2. Åt personer, till hvilka såsom hemfallna under dryckenskapslasten starka drycker
enligt vederbörande myndighets föreskrift ej få å offentliga utskänkningsställen utlemnas, skall
i kommun, för hvilken dylik föreskrift blifvit utfärdad, pensionens hela belopp utgå i naturaförmåner,
äfven om förutsättningarne i mom. 1 icke föreligga.

Mom. 3. Anspråket på den del af pensionen, som motsvarar naturaförmånerna, öfvergår
å den kommun, för hvilkens område dylik bestämmelse träffats, hvaremot det åligger kommunen
att utgöra naturaförmånerna.

Mom. 4. Pensionsberättigad, på hvilken förestående bestämmelser skola finna tillämpning,
skall af kommunen härom underrättas.

Mom. 5. Den pensionsberättigade eger inom två veckor från delfåendet af beslutet deri
söka ändring hos den myndighet, som har uppsigt öfver kommunen. På samma sätt afgöras alla

127

andra tvister, som genom dessa bestämmelsers tillämpning kunna uppstå emellan den pensionsberättigade
och kommunen.

Mom. 6. Så snart laga kraft egande beslut föreligger derom, att anspråk på pension
skall å kommun öfvergå, skall försäkringsanstaltens styrelse, efter anmälan af kommunen,
härom i behörig tid underrätta poststyrelsen.

§ 14.

År den till pensions erhållande berättigade utländing, kan, derest han från tyska riket
afflyttar, godtgörelse honom lemnas en gång för alla med årliga pensionens tredubbla belopp.

Förutsättningar för anspråket.

§ 15.

För erhållande af rätt till invalid- eller ålderdomspension erfordras, förutom bevis om
invaliditet eller i lagen stadgad ålder:

1. att.den stadgade väntetiden förflutit;

2. erläggandet af afgifter.

Väntetid.

§ 16.

Väntetiden (§ 15) utgör:

1. i fråga om invalidpension fem afgiftsår;

2. i fråga om ålderdomspension trettio afgiftsår.

Afgiftsår.

§ 17.

Mom. 1. Såsom afgiftsår anses fyratiosju afgiftsveckor (§ 19). Härvid hopräknas afgiftsveckorna,
oafsedt om de infalla på olika kalenderår, tills helt afgiftsår uppkommer, dock
med iakttagande af bestämmelserna i § 32.

Mom. 2. I fråga om dem, som, efter det de ej blott tillfälligt inträdt i ett försäkringspligt
medförande arbets- eller tjensteförhållande, på grund af styrkt, med invaliditet förenad sjukdom
under sju eller flere på hvarandra följande dagar varit förhindrade fortsätta detta förhållande,
eller hvilka för fullgörande af sin värnpligt i freds-, mobiliserings- eller krigstid
iukallats till tjenstgöring vid hären eller flottan, eller hvilka i mobiliserings- eller krigstid
frivilligt gjort militärtjenst, beräknas sådan tid såsom afgiftstid.

Mom. 3. Den tid, en sjukdom varar, beräknas ej såsom afgiftstid, derest sjukdomen
ådragits med uppsåt eller vid föröfvandet af gröfre brott, derför straff blifvit af domstol
ådömdt, genom straffbart deltagande i slagsmål eller dylikt, genom dryckenskap eller genom
könsutsväfningar.

Mom. 4. Då sjukdom oafbrutet varar längre än ett år, beräknas den öfverskjutande
tiden ej såsom afgiftstid.

128

§ 18.

Mom. 1. Uppgift om sjukdom (g 17) kan styrkas genom intyg af styrelsen för den sjukkassa
(g 135) eller den inregistrerade eller på grund af någon särskild förbundsstats lagstiftning
bildade understödskassa, som den försäkrade tillhört, men för tiden efter det kassans sjukhjelp
upphört samt i fråga om dem, som ej tillhört dylik kassa, genom intyg af kommunal
myndighet. Kassornas styrelser äro pligtige utfärda dessa intyg; och kan vid tredska den myndighet,
som öfver kassorna utöfvar uppsigt, genom viten, högst ett hundra mark, tillhålla
styrelserna att fullgöra berörda skyldighet.

Mom. 2. Intyg af ofvannämnda beskalfenhet angående personer, anstälde i rörelser, som
drifvas för rikets eller en förbundsstats räkning, kunna utfärdas af den myndighet, som har
ledningen af rörelsen sig anförtrodd.

Mom. 3. Fullgörandet af militärtjenst styrkes genom företeende af de intyg, som af
vederbörande militärmyndighet utfärdas.

Medlens anskaffande.

§ 19.

Mom. 1. Medlen till utbetalning af invalid- och ålderdomspensionerna erhållas genom
bidrag af riket, arbetsgifvarne och de försäkrade.

Mom. 2. Dessa bidrag erläggas af riket genom tillskott till de pensioner, som hvarje år i
verkligheten utbetalas, samt af arbetsgifvarne och de försäkrade genom fortlöpande utgifter.
Afgifterna drabba arbetsgifvarne och de försäkrade till hälften hvardera (g 116) och erläggas
för hvaije kalendervecka, under hvilken den försäkrade stått i ett försäkringspligt medförande
arbets- eller tjensteförhållande (afgiftsvecka).

§ 20.

Mom. 1. '' De afgifter, som skola erläggas för hvarje afgiftsvecka, fastställas på.förhand för
bestämda tidsperioder och för de särskilda försäkringsanstalterna (g 41), första gången för tiden
intill utgången af tionde året efter det lagen trädt i kraft och sedermera för hvarje följande
femårsperiod.

Mom. 2. Storleken af afgifterna skall, med hänsyn jemväl till de genom sjukdomsfall
(g 17 mom. 2) uppkommande förluster, så afpassas, att de betäcka förvaltningskostnaderna, afsättningarne
för bildande af en reservfond (g 21) samt de genom afgifters återbetalning föranledda
utgifter (gg 30 och 31) äfvensom kapitalvärdet af de på försäkringsanstalten belöpande
andelar i de pensioner, som sannolikt komma att under perioden beviljas.

S 21.

Mom. 1. Afsättningarne till reservfonden skola för den första afgiftsperioden så beräknas,
att reservfonden vid periodens slut uppgår till en femtedel af de pensioners kapitalvärde, hvilka
under samma period sannolikt falla försäkringsanstalten till last. Skulle reservfonden vid den
första afgiftsperiodens slut ej uppgå till detta belopp, skall bristen fyllas under de närmaste
perioderna. Fördelningen på dessa perioder underställes riksförsäkringsstyrelsens pröfning och
godkännande.

Mom. 1. Genom försäkringsanstaltens reglemente kan föreskrifvas, att reservfonden skall
höjas till dubbla beloppet af hvad här ofvan blifvit stadgadt.

Mom. 2. Reservfonden och räntorna derå få, innan fonden uppnått föreskrifven höjd,
tillgripas endast vid trängande behof och med riksförsäkringsstyrelsens samtycke.

129

Löneklasser.

§ 22.

Mom. 1. För afgifternas och pensionernas beräkning indelas de försäkrade efter deras
årliga arbetsförtjenst i följande klasser:

Klass I till och med 350 mark;

>i II till och med 550 mark;

» III till och med 850 mark;

» IV mer .än 850 mark.

Mom. 2. Såsom årlig arbetsförtjenst anses, såvida ej arbetsgivare och de försäkrade
öfverenskommit, att ett högre belopp skall beräknas:

1) för personer, anstälde i landtbruk och skogshandtering, såvida ej siffr. 4 eger tillämpning,
den årliga medelförtjenst, som den högre administrativa myndigheten, med
hänsyn till stadgandet i § 3, för dem fastställer, eller, hvad arbelsförmän angår,
den årliga arbetsförtjenst, som beräknas efter § 3 i lagen den 5 Maj 1886;

2) för de enligt lagen den 13 Juli 1887 försäkrade sjömän och andra i sjöfartens
tjenst anstälde personer, den årliga arbetsförtjenst i medeltal, som enligt §§ 6
och 7 i samma lag blifvit faststäld af rikskansleren eller af den högre administrativa
myndigheten;

3) för medlemmar af en kassa inom bergshandteringen (Knappschaftskasse) tre hundra
gånger den dagliga arbetsförtjenst i medeltal, som af kassans styrelse fastställes
för den klass af arbetare, som den försäkrade tillhör, dock ej mindre än tre hundra
gånger beloppet af den i arbetssorten gängse dagspenning för vanliga arbetare
(§ 8 i sjukförsäkringslagen);

4) för medlemmar af en ortssjukkassa (Ortskrankenkasse), en sjukkassa vid fabrik eller
annat större företag (Betriebs[Fabriks-]krankenkasse), en byggnadssjukkassa, (Baukrankenkasse),
eller en handtverksföreningssjukkassa (Innungskrankenkasse) tre
hundra gånger den dagspenning i medeltal (g 20 i sjukförsäkringslagen), som
ligger till grund för afgifterna till sjukkassan, eller i vissa fall den verkliga arbetsförtjensten
(§ 64 siffr. 1 nämnda lag);

5) i öfrigt tre hundra gånger vanliga arbetares i arbetsorten gängse dagspenning (§ 8
i sjukförsäkringslagen).

§ 23.

Såsom lönesats (§ 9 inom. 3) gäller:

för löneklassen I ett belopp af 300 mark;

» » II » » » 500 » ;

» )> III )> » » 720 » ;

» » IV » » » 960 »

S 24

Mom. J. Afgifterna måste efter de olika löneklasserna så nfpassas, att försäkringsanstalten
genom afgifterna i hvarje löneklass erhåller medel att tillgodose de anspråk, som sannolikt
komma att uppstå på grund af dessa utgifter. Dervid skola dock de ökade utgifter, som sannolikt
uppstå i följd af sjelfförsäkring och frivillig försäkring, fördelas på saintlige löneklasserna.

Mom. 2. För de i samma försäkringsanstalt inom samma löneklass försäkrade personer
kunna afgifterna bestämmas olika för olika yrkesgrenar. I öfrigt skola afgifterna vara lika
för alla, som i en försäkringsanstalt äro försäkrade inom samma löneklass.

Nya Arbet.-förs.-komilcns hd. 111.

9

130

Pensionernas beräkning.

§ 25.

Pensionerna beräknas för kalenderår. De bestå af dels ett belopp, som, med iakttagande
af stadgandet i § 28 mom. 2, erlägges af försäkringsanstalten, och dels ett fast tillskott
af riket.

S 26.

Mom. 1. Vid beräkningen af den del af invalidpensionen, som från försäkringsanstalten
skall utgå, lägges till grund ett belopp af sextio mark. Detta belopp ökas för hvarje hel
afgiftsvecka

i löneklassen I med 2 pfennige,

, i » II »6 » ,

i » III »9 » ,

i » IV » 13 »

Mom. 2. Den del af ålderdomspensionen, som af försäkringsanstalten skall erläggas,
utgör för hvarje afgiftsvecka

i löneklassen I 4 pfennige,
i » II 6 » ,

i » III 8 » ,

i » IV 10 »

Härvid beräknas 1,410 afgiftsveckor. Hafva för någon försäkrad afgifter för flere än
1,410 afgiftsveckor erlagts inom olika löneklasser, tagas i beräkning de 1,410 afgiftsveckor,
under hvilka de högsta afgifterna erlagts.

Mom. 3. Rikets tillskott utgör för hvarje pension femtio mark om året.

Mom. 4. Pensionerna utbetalas månadsvis i förskott. Skulle vid pensions fördelning i
dylika månadsbelopp uppkomma i pfennige annat än jemnt fem- eller tio-tal, ökas månadsbeloppet
till närmast högre sådant tal.

§ 27.

Derest försäkrad varit medlem af en enligt gg 5 och 7 erkänd kassa, skall så väl vid
stegring af invalidpensionen som vid ålderdomspensionens beräkning för hvarje vecka, under
hvilken han, efter det denna lag trädt i kraft, tillhört kassan, den löneklass beräknas, som
han på grund af verkligen åtnjuten lön skulle hafva tillhört, om han varit försäkrad i en försäkringsanstalt.
Har den försäkrade samtidigt tillhört en kassa inom bergshandteringen
(Knappschaftskasse) eller en orts-, fabriks-, byggnads- eller handt.verksföreningssjukkassa, lända
vid löneklassens bestämmande föreskrifterna i g 22 mom. 2 siffr. 3 eller 4 till efterrättelse.

§ 28.

Mom. 1. Skall tid, derunder försäkrad bevisligen varit sjuk eller fullgjort militärtjenst,
enligt g 17 såsom afgiftstid anses, lägges för sådan tid andra löneklassen till grund för beräkningen
af pensionen.

Mom. 2. Piket bestrider den del af jmnsionen, som belöper på tiden för militär tjenstgöring.

§ 29.

Mom. 1. Invalidpensionen utgår från och med den dag, förlusten af arbetsförmågan inträdt.
Såsom sådan tidpunkt anses, der ej i beslutet om pensionens beviljande annorlunda bestämmes,

131

den dag, då ansökan om pensionens erhållande till den lägre administrativa myndigheten ingifvits
(g 75). o

Mom. 2. Ålderdomspensionen börjar tidigast med det sjuttiondeförsta lefnadsårets första
dag. Den bortfaller, då invalidpension lemnas.

Återbetalning af afgifter.

§ 30.

Qvinna, som ingår äktenskap, innan hon kommit i åtnjutande af pension, eger återbekomma
hälften af de för henne inbetalda afgifter, om sådana erlagts för minst fem afgiftsår.
Anspråk härå måste väckas inom tre månader efter äktenskapets ingående. I och med återbekommandet
af afgifterna upphöra alla rättsanspråk, som grundats på det förutvarande försäkringsförhållandet.

,g 31.

Mom. 1. Derest man, för hvilken afgifter erlagts för minst fem afgiftsår, afliden innan
han kommit i åtnjutande af pension, eger efterlefvande enka eller, om sådan ej finnes, efterlefvande
äkta barn, som ej uppnått femton års ålder, återbekomma hälften af de för den
aflidne inbetalda afgifter.

Mom. 2. Derest qvinna, för hvilken afgifter erlagts för minst fem afgiftsår, afliden innan
hon kommit i åtnjutande af pension, ega hennes efterlefvande faderlösa barn, som ej uppnått
femton års ålder, återfå hälften af de för den aflidna inbetalda afgifter.

Mom. 3. Förestående bestämmelser ega ej tillämpning, om de efterlefvande i anledning
af den försäkrades död erhålla pension på grund af olycksfallsförsäkringslagen.

Upphörande af rätten till pension.

§ 32.

Mom. 1. Den på ett försäkringsförhållande grundade rätten till pension upphör, om
under fyra på hvarandra följande kalenderår afgifter på grund af försäkringsförhållandet eller
frivilligt (§ 117) erlagts för mindre än sammanlagdt fyratiosju afgiftsveckor.

Mom. 2. Eätten till pension upplifvas ånyo, då försäkringsförhållandet genom återinträde
i försäkringspligtig anställning eller genom frivilligt erläggande af afgifter förnyas och
derefter en väntetid af fem afgiftsår förflutit.

Förändring i den försäkrades förhållanden.

§ 33.

•

Mom. 1. Derest i den persons förhållanden, som uppbär invalidpension, sådan förändring
inträder, att han ej längre kan anses varaktigt oförmögen till arbete (§ 9), kan
pensionen honom fråntagas.

Mom. 2. Pensionen upphör att utgå med den dag, beslutet om pensionens indragning
blifvit honom tillstäldt.

132

Mom. 3. Beviljas pension å nyo, skall den tid, under hvilken pension förut uppburits,
tillgodoräknas den försäkrade på samma sätt som tiden för styrkt sjukdom (§ 17 mom. 2).

§ 34.

Enligt denna lag förvärfvadt anspråk på pension livilar:

1) i fråga om dem, som åtnjuta pension enligt rikslagarne om olycksfallsförsäkring,
så länge och i den mån sådan pension och dem enligt denna lag tillerkänd pension
tillhopa öfverstiga ett belopp af fyrahundrafemton mark;

2) i fråga om de i ,§§ 4 och 7 omförmälte embets- och tjensteman samt militärer,
så länge och i den mån deras pensioner eller expektanslöner jemte dem enligt
denna lag tillerkänd pension tillhopa öfverstiga fyrahundrafemton mark;

3) under den tid den berättigade undergår frihetsstraff af större längd än en månad
eller är å arbetshus eller förbättringsanstalt intagen;

4) under den tid den berättigade ej bor inom riket. Genom förbundsrådets beslut
kan detta stadgande förklaras ej gälla beträffande bestämda gränsområden.

Förhållande till andra rättsanspråk.

§ 35.

Mom. 1. Denna lag verkar ej rubbning i kommuns eller fattigvårdssamhälles lagliga
skyldighet att understödja hjelpbehöfvande personer eller i annan genom lag eller reglemente
stadgad eller på aftal beroende förpligtelse att draga försorg om ålderstigne, sjuke, till arbete
oförmögne eller hjelpbehöfvande personer.

Mom. 2. Om kommun eller fattigvårdssamhälle lemnat hjelpbehöfvande person understöd
för tid, då han egt rätt till invalid- eller ålderdomspension, öfvergår rätten till pensionen å
kommunen eller fattigvårdssamhället till så stor del, som motsvarar det lemnade understödet.
Detsamma gäller i fråga om yrkesidkare och kassor, som på grund af lag eller författning
fullgjort kommun eller fattigvårdssamhälle eljest åliggande skyldighet att understödja hjelpbehöfvande.

S 36.

Mom. 1. Fabrikskassor, kassor inom bergshandteringen, sjömanskassor och andra för
industri, landtbruk eller liknande företag bildade kassor, hvilka till sina enligt denna lag
försäkrade medlemmar lemna pensioner eller kapital vid ålderdom eller oförmåga till arbete,
äro berättigade att nedsätta understöden för sådana personer, som på grund af denna lag ega
rätt till invalid- eller ålderdomspensioner med högst det belopp, som motsvarar pensionernas
värde, såvida yrkesidkarnes och medlemmarnes eller, med yrkesidkarnes samtycke, åtminstone
medlemmarnes afgifter samtidigt i motsvarande grad minskas. Dylik nedsättning får dock ej
omfatta sådana i kassans reglemente föreskrifna understöd, som beviljats före det kassans organ
fattat beslut om understödens nedsättning eller före det denna lag trädt i kraft.

Mom. 2. Den för sådant ändamål erforderliga ändring i kassans reglemente skall underställas
vederbörande myndighets pröfning och godkännande. Denna myndighet eger med rättslig
verkan sjelf vidtaga dylik ändring i reglementet, derest de yrkesidkare, som erlägga afgifter
till kassan, eller flertalet af kassans medlemmar om ändringen väckt förslag, men detta blifvit
af kassans organ förkastadt.

Mom. 3. Nedsättning af afgifterna erfordras ej, om de genom understödens minskning
inbesparade belopp skola användas för andra för arbetsförmän, arbetare eller deras efterlefvande

133

afsedda välgörenhetsinrättningar, och dylik användning af besparingarne i kassans reglemente
föreskrifves och af vederbörande myndighet (Aufsichtsbehörde) godkännes, eller om afgifterna
måste utgå med samma belopp som förut, för att kassans förbindelser framdeles
skola kunna fullgöras.

§ 37.

Stadgandet i § 32 angående upphörande af de på försäkringsförhållandet grundade rättsanspråk
eger icke tillämplighet i fråga om dem, som erhålla invalid- eller ålderdomspension
från sådan kassa, som i § 36 omnämnes.

§ 38.

Bestämmelserna i gg 36 och 37 skola tillämpas jemväl på de för betryggande mot invaliditet
och ålderdom bildade kassor, i fråga om hvilka skyldighet till inträde är stadgad uti
reglementen, utfärdade för särskilda orter.

§ 39.

Har den, som enligt denna lag är berättigad till invalidpension, lagligt anspråk på ersättning
af tredje man för den genom invaliditeten orsakade skada, öfvergår detta anspråk å
försäkringsanstalten till så stor del, som motsvarar den pension, anstalten har att lemna.

Pensionernas särskilda förmåner.

g 40.

Pension kan ej med laga verkan förpantas eller å annan öfverlåtas, ej heller i mät tagas
lör gäldande af andra än de i g 749 mom. 4 Civilprocesslagen omnämnda fordringar af
hustru, äkta barn och till ersättning berättigade kommuner eller fattigvårdssamhällen.

II. Organisation.

Försäkringsanstalter.

,g 41.

Mom. 1. Invaliditets- och ålderdomsförsäkringen eger rum i försäkringsanstalter, som
enligt föreskrifter af de särskilda förbundsstaternas regeringar upprättas för högre kommuner
inom förbundsstaten eller för förbundsstats • hela område.

Mom. 2. Jemväl kan för flere forbundsstater eller delar af sådana äfvensom för flere
högre kommuner inom samma förbundsstat gemensam försäkringsanstalt upprättas.

Mom. 3. I hvarje försäkringsanstalt försäkras alla de, hvilkas arbetsort är belägen inom
anstaltens distrikt. Derest arbetet eger rum i rörelse, som har sitt säte inom riket, anses den
ort, der rörelsen har sitt sate, såsom arbetsort.

134

§ 42.

För försäkringsanstalts upprättande erfordras förbundsrådets samtycke. Lemnas ej detta,
kan förbundsrådet, efter vederbörande regeringars hörande, gå i författning om anstaltens
upprättande.

§ 43.

Mom. 1. Försäkringsanstalts säte bestämmes af vederbörande förbundsstats regering.
Mom. 2. Har försäkringsanstalt upprättats för flere förbundsstater eller delar af sådana,
bestämmer förbundsrådet anstaltens säte, derest öfverenskommelse derom ej träffas af vederbörande
förbundsstaters regeringar.

§ 44.

Mom. 1. Försäkringsanstalt kan i sitt namn förvärfva rättigheter och ingå förbindelser
samt kära och svara inför domstol. För anstaltens förbindelser ansvarar gentemot fordringsegarne
dess förmögenhet och, om denna ej förslår till uppfyllande af anstaltens förpligtelser, den
högre kommun, för hvilken anstalten är upprättad, samt, om kommunen härför saknar tillgång
eller om försäkringsanstalten blifvit för förbundsstat upprättad, förbundsstaten.

Mom. 2. Är försäkringsanstalt upprättad för flere högre kommuner eller för flere förbundsstater
eller delar af sådana, ansvara de, derest anstaltens förmögenhet ej förslår till uppfyllande
af anstaltens förbindelser, i förhållande till folkmängden enligt senaste folkräkning i de områden,
som lyda under försäkringsanstalten.

Mom. 3. Försäkringsanstalts egendom får ej användas till andra än i denna lag afsedda
ändamål. Räkenskaperna öfver dess inkomster och utgifter skola föras särskild! och dess
kassabehållning förvaras särskild! för sig.

Mom. 4. Försäkringsanstalt får ej drifva annan rörelse, än i denna lag sägs.

§ 45.

Mom. 1. Kostnaderna för försäkringsanstalts första upprättande skola förskjutas af den
högre kommun eller deu förbundsstat, för hvilken den upprättas. I fråga om gemensamma försäkringsanstalter
skola, der ej annorledes öfverenskommes, kostnaderna förskjutas efter den i
§ 44 mom. 2 stadgade grund.

Mom. 2. De lemnade förskotten skola af försäkringsanstalten ersättas af de först
inflytande försäkringsafgifterna.

Styrelse.

§ 46.

Mom. 1. Försäkringsanstalt förvaltas af en styrelse, såvida icke särskilda angelägenheters
handhafvande genom lag eller anstaltens reglemente uppdrages åt utskottet eller andra organ.

Mom. 2. Styrelsen representerar anstalten inför och utom rätta jemväl vid de tillfällen,
der enligt lag speciel fullmagt erfordras.

Mom. 3. På hvad sätt anstalten skall representeras gent emot styrelsen, bestämmes i
reglementet.

§ 47.

Mom. 1. Försäkringsanstalts styrelse har egenskap af offentlig myndighet. Dess angelägenheter
ombesörjas af en eller flere embetsman i den förbundsstats eller den högre kommuns tjenst,

/

135

för hvilken anstalten är upprättad. Desse embetsman utnämnas af den högre kommunen eller
af förbundsstatens regering enligt de för hvarje förbundsstat gällande föreskrifter. Desse
embetsmäns aflöning samt pension åt dem och deras efterlefvande utgå af försäkringsanstaltens
medel.

Mom. 2. Genom reglementet kan bestämmas, att styrelsen skall bestå af, förutom ofvannämnde
embetsman, jemväl andra personer, hvilkaallt efter reglementets föreskrift ega åtnjuta aflöning
eller icke. Skall aflöning utgå till dylika ledamöter i styrelsen, fastställas vilkoren för deras
antagande af utskottet (§ 48) eller, der reglementet så föreskrifver, af uppsigtsrådet (g Öl).

Mom. 3. I reglementet föreskrifves formen för aflattandet af styrelsens beslut äfvensom
försäkringsanstaltens beteckning vid förekommande underskrifter.

Utskott.

§ 48.

Mom. 1. Dör hvarje försäkringsanstalt skall finnas ett utskott, bestående af representanter
för arbetsgifvarne och de försäkrade, minst fem för hvardera. Antalet representanter bestämmes,
innan reglementet blifvit faststäldt, af vederbörande förbundsstats regering och derefter genom
reglementet. Antalet representanter för arbetsgifvarne och för de försäkrade måste vara lika.

Mom. 2. Desse representanter väljas af styrelserna för de inom försäkringsanstaltens distrikt
befintliga orts-, fabriks-, byggnads- och handtverksföreningssjukkassor, kassor inom bergshandteringen,
sjömanskassor och andra till befordrande af sjöfolks intressen afsedda, af öfverheten
stadfästa föreningar af sjöfolk. Tillhöra de i § 1 nämnda personer icke sådana kassor, skola
enligt de närmare bestämmelser, som vederbörande förbundsstats regering utfärdar, högre
kommuners representationer eller organen för den kommunala sjukförsäkringen eller för liknande,
inrättningar, som enligt någon förbundsstats särskilda lagstiftning kunna vara bildade, deltaga
i valet i förhållande till desse personers antal. Bestå ofvannämnda kassors och föreningars
styrelser af representanter för arbetsgivare och representanter för arbetare, deltaga de förre
endast i valet af arbetsgifvarnes representanter och de senare endast i valet af representanter
för de försäkrade.

§ 49.

Mom. 1. Valet af representanter förrättas enligt de närmare föreskrifterna i en valstadga,
som förbundsstatens regering eller af denna utsedd myndighet har att utfärda, samt under
ordförandeskap af ett ombud för regeringen eller nämnda myndighet.

Mom. 2. För hvarje representant utses en förste och en andre suppleant, hvilka i ordningsföljd
tjenstgöra, då representanten har förfall, och, då denne afgår, inträda för återstående
delen af valperioden.

Mom. 3. Valet sker för en tid af fem år. De afgående kunna återväljas.

Mom. 4. Tvister angående valen afgöras af den myndighet, som utfärdat valstadgan.

S 50.

Mom. 1. Valbare till representanter äro endast tyske män, som uppnått myndig ålder,
bo inom försäkringsanstaltens distrikt, ega medborgerligt förtroende (sich im Besitz der biirgerlichen
Ehrenrechte befinden) och ej genom domstols beslut betagits rätt att sjelfve råda öfver
sin egendom.

Mom. 2. Valbare till representanter för arbetsgifvarne äro endast arbetsgivare åt de
enligt denna lag försäkrade personer samt de befullmägtigade föreståndarne för sådana arbetsgivares
rörelser, till representanter för de försäkrade endast de på grund af denna lag
försäkrade personer.

136

Andra organ.

§ 51.

Mom. 1. I reglementet kan inrättandet af ett nppsigtsråd (Aufsichtsrath) föreskrifvas.
(Jppsigtsråd måste bildas, om enligt reglementet i styrelsen ej finnas representanter för arbetsgivare
och försäkrade. Uppsigtsrådet skall öfvervaka styrelsens förvaltning och fullgöra de
enligt reglementet detsamma i öfrigt åliggande skyldigheter.

Mom. 2. Bildas uppsigtsråd, skola ledamöterna deri uppfylla de i § 50 föreskrifna fordringar.
Antalet representanter för arbetsgifvarne och för de försäkrade måste vara lika. Uppsigtsrådet
eger begära utskottets sammankallande, så ofta försäkringsanstaltens intresse
synes sådant påfordra.

Mom. 3. Såsom försäkringsanstalts organ i orterna utses förtroendemän bland arbetsgivare
och försäkrade.

Mom. 4. Ledamöterna i uppsigtsrådet samt förtroendemännen kunna ej vara ledamöter
i styrelsen.

§ 52.

Försäkrade personer (gg 1, 2, 8, 117), hvilka såsom arbetsgivare lemna ej blott tillfällig
sysselsättning åt försäkringspligtige personer, räknas till arbetsgifvarnes klass i fråga
om bildandet af utskott, uppsigtsråd och skiljedomstol samt väljande till förtroendemän.

Omröstning.

§ 53.

Falla vid omröstningar i utskottet eller uppsigtsrådet lika röster ör olika meningar, gäller
den mening, ordföranden biträder.

Reglemente.

§ 54.

För hvarje försäkringsanstalt skall finnas ett reglemente, hvilket antages af utskottet.

Reglementet skall innehålla föreskrifter:

1) om antalet ledamöter i utskottet, utskottets rättigheter och skyldigheter samt dess
sammankallande, om val af ordförande deri och sättet för besluts fattande;

2) för den händelse uppsigtsråd (g 51) skall bildas, om sättet härför, dess ledamöters
antal, dess rättigheter och skyldigheter;

3) om sättet för val af förtroendemän (g 51 mom. 3) äfvensom angående deras rättigheter
och skyldigheter;

4) om formen för affattande af styrelsens beslut och om försäkringsanstaltens beteckning
vid förekommande underskrifter äfvensom, i händelse styrelsen består af,
förutom de i § 47 mom. 1 omförmälte embetsman, jemväl andra personer (§ 47
mom. 2), om sättet för fattandet af styrelsens beslut och om styrelsens representerande
gent emot tredje man;

5) om försäkringsanstaltens representerande gent emot styrelsen (g 46 mom. 3);

6) om antalet bisittare i skiljedomstolarne;

7) om beloppet af de ersättningar, som skola utgå enligt g 47 mom. 2 och § 58;

137

8) om uppställningen af årsräkenskaperna och om decharge, derest icke vederbörande
förbundsstats regering härom lemuat föreskrift;

9) om bokslutets offentliggörande;

10) om de allmänna tidningar, i hvilka kungörelser skola införas;

11) om vilkoren för ändring af reglementet.

§ 55.

Åt utskottet måste förbehållas:

1) att välja bisittare i skiljedomstolarne;

2) att granska hvarje års räkenskaper och framställa anmärkningar deremot;

3) att fatta beslut om bildande af återförsäkringsföreningar (Riickversicherungsverbände)
(§ 65);

4) att vidtaga ändringar i reglementet;

5) att, om uppsigtsråd ej finnes, öfvervaka styrelsens förvaltning.

§ 56.

Mom. 1. För reglementets giltighet erfordras stadfästelse af riksförsäkringsstyrelsen. Till
denna skola de af utskottet angående reglementet fattade beslut jemte dithörande protokoll
af försäkringsanstaltens styrelse inom en vecka öfversändas.

Mom. 2. Emot riksförsäkringsstyrelsens beslut, hvarigenom sökt fastställelse vägrats, kan
besvär anföras hos förbundsrådet inom fyra veckor efter det försäkringsanstaltens styrelse af
beslutet erhållit del.

Mom. 3. Anföras icke besvär inom denna tid, eller fastställer förbundsrådet det öfverklagade
beslutet, skall riksförsäkringsstyrelsen ombesörja, att nytt beslut varder inom fyra veckor
fattadt. Varder fastställelse jemväl å sålunda antaget reglemente genom laga kraft egande
beslut vägrad, eller fattar ej utskottet något beslut om reglemente, utfärdas sådant af riksförsäkringsstyrelsen.
I sistnämnda fäll skall riksförsäkringsstyrelsen på försäkringsanstaltens
bekostnad vidtaga de åtgärder, som för reglementets verkställighet erfordras.

Mom. 4. Förändringar i reglementet erfordra riksförsäkringsstyrelsens godkännande.
Vägras godkännande, kan besvär emot beslutet inom fyra veckor från delfåendet anföras
hos förbundsrådet.

Mom. 5. Sedan reglementet blifvit faststäldt, skola genom styrelsens försorg försäkringsanstaltens
namn, säte och distrikt äfvensom namnet på styrelsens ordförande kungöras i »ReichsAnzeiger»
och den tidning, i hvilken meddelanden från förbundsstatens regering skola införas.
Förändringar i reglementet skola på samma sätt bringas till allmänhetens kännedom.

§ 57.

Mom. 1. Till dess reglementet blifvit vederbörligen faststäldt, skall ordföranden i försäkringsanstaltens
styrelse tillika vara ordförande i utskottet. Denne sammankallar utskottets
ledamöter. I stället för ledamöter, som äro hindrade infinna sig och i god tid härom underrätta
styrelsens ordförande, skola suppleanter inkallas.

Mom. 2. Ledamöterna i det utskott, som öfverlägger om reglementet, erhålla för sitt
deltagande i dessa öfverläggningar ersättning med belopp, som af vederbörande förbundsstats
regering bestämmas.

Hedersuppdrag.

S 58.

De ej afiönade ledamöterna i styrelsen, ledamöterna i utskottet och uppsigtsrådet, förtroendemännen
och bisittarne i skiljedomstolarne utöfva sina befattningar såsom hedersuppdrag

138

och erhålla efter de grunder, som i reglementet bestämmas, ersättning endast för kontanta
utlägg, de försäkrades representanter dessutom ersättning för mistad arbetsförtjenst.

Organens ledamöters ansvarighet.

§ 59.

Mom. I. Ledamöterna i styrelsen, utskottet och uppsigtsrådet äfvensom förtroendemännen
skola mot försäkringsanstalten vid utöfvandet af sina befattningar visa samma redbarhet
som förmyndare mot sin myndling.

Mom. 2. Ledamöter i styrelsen, utskottet och uppsigtsrådet äfvensom förtroendemän,
som uppsåtligen tillskynda försäkringsanstalten skada, äro underkastade ansvar enligt g 266
i strafflagen (Strafgesetzbuch).

Afsägelse af uppdrag.

§ 60.

Mom. 1. Uppdrag, hvilka äro att anse såsom hedersuppdrag, kunna arbetsgifvare åt
enligt denna lag försäkrade personer samt befullmägtigade föreståndare för sådana arbetsgifvares
rörelser icke afsåga sig af andra skäl än dem, hvilka gälla såsom laga ursäkt från förmynderskap.
Innehafvande af hedersuppdrag enligt olycksfallsförsäkringslagarne är likstäldt med
utöfvande af förmynderskap. Genom reglementet (§ 54) kunna meddelas andra föreskrifter
om skälen för afsägelse. Ofvannämnde personer, som utan laga skäl afsåga sig hedersuppdrag
eller utan giltig orsak afhålla sig från detsammas utöfning, straffas, der ej annorledes är bestämdt
(g 73), af styrelsen med böter, högst ett tusen mark.

Mom. 2. Den, som tjenstgjort under en valperiod, eger afsåga sig återval för nästa
period.

§ 61.

Innan val af försäkringsanstaltens lagliga organ egt rum äfvensom för den tid, desse
organ vägra fullgöra dem enligt lag eller anstaltens reglemente åliggande skyldigheter, skall
styrelsens ordförande sjelf eller genom utsedde personer på anstaltens bekostnad dessa skyldigheter
fullgöra.

Obehindradt utöfvande af erhållna uppdrag.

§ 62.

Representanterna för de försäkrade skola i hvarje fall, då de kallas att fullgöra sina
åligganden, härom underrätta arbetsgifvarne, vid äfventyr att den i g 58 omförmälta ersättning
eljest kan dem frånkännas. Afbrott i arbetet under den tid, nämnde personer för fullgörande
af desse åligganden äro hindrade arbeta, berättigar ej arbetsgifvare att, innan aftalad tid tilländagått,
arbetsförhållandet upphäfva.

Statskommissarie.

§ 63.

Mom. 1. För hvarje försäkringsanstalts distrikt utses af vederbörande förbundsstats regering
i samråd med rikskansleren en kommissarie för bevakande af öfriga försäkringsanstalters och

139

rikets intressen. Särskilt är denne berättigad att närvara vid alla förhandlingar inför försäkringsanstaltens
organ och dervid deltaga i öfverläggningarne men ej i besluten, att vara
tillstädes vid förhandlingarne inför skiljedomstolarne, att väcka förslag, att föra klagan mot
beslut, hvarigenom oförmåga till arbete förklarats vara för handen eller en pension faststälts
(gg 75 och 77), samt att taga del af handlingarne i dylika ärenden. För sådant ändamål
skall han i god tid före förhandlingarne underrättas om deras föremål.

Mom. 2. Kommissariens verksamhet sträcker sig äfven till de enligt gg 5 och 7 erkända
kassor, som hafva sitt säte inom hans distrikt.

Mom. 3. Förbundsrådet eger för kommissarierna utfärda närmare instruktioner.

Gemensamma försäkringsanstalter.

§ 64.

I fråga om gemensamma försäkringsanstalter tillämpas ofvanstående bestämmelser med
iakttagande af följande särskilda föreskrifter:

1) i fråga om de till styrelsen hörande embetsmäns anställning (§ 47) och deras
embetsutöfning gälla föreskrifterna i den ort, der försäkringsanstalten har sitt säte.
Omfattar försäkringsanstaltens distrikt områden af flere förbundsstater, beslutar förbundsrådet
om embetsmännens anställning, derest öfverenskommelse ej träffas
emellan vederbörande förbundsstaters regeringar;

2) den i § 48 mom. 1 omnämnda bestämmelsen angående representanternas antal
meddelas af förbundsrådet, om försäkringsanstaltens distrikt omfattar områden af
flere förbundsstater och öfverenskommelse ej träffas emellan vederbörande förbundsstaters
regeringar;

3) den i § 49 mom. 1 omförmälta valstadga utfärdas af riksförsäkringsstyrelsen, om
försäkringsanstaltens distrikt omfattar områden af flere förbundsstater;

4) de bestämmelser, som enligt g 54 siflf. 8 kunna meddelas angående uppställande af
årsräkenskaperna och decharge, samt föreskrifterna angående ersättning till ledamöterna
i det utskott, som öfverlagt om reglementet (§ 57 mom. 2), utfärdas
och statskommissarie utnämnes (g 63 mom. 1) af regeringen i den förbundsstat,
der försäkringsanstalten har sitt säte.

Återförsäkringsföreningar.

§ 65.

Flere försäkringsanstalter kunna förena sig om att helt och hållet eller till en del gemensamt
bära risken för invaliditets- och ålderdomsförsäkringen.

Förändringar.

g 66.

Förändringar i försäkringsanstalternas distrikt kunna ske, derest förslag härom väckes af
utskottet i eu försäkringsanstalt, som af förändringen beröres, eller af regeringen i en förbundsstat,
till hvilken försäkringsanstaltens distrikt eller del deraf liörer, samt förslaget af

140

förbundsrådet godkännes. Innan beslut fattas om dylikt förslags godkännande, skola yttranden
infordras från utskotten i vederbörande försäkringsanstalter samt från regeringarne i de "förbundsstater,
hvilkas områden af förändringen beröras. I fråga om försäkringsanstalter för högre
kommuners områden ega jemväl desse kommuners representationer att väcka förslag om förändringar.
Innan förändring i dylika anstalters distrikt fastställes, skola yttranden infordras
från representationerna för de högre kommuner, som af förändringen beröras.

§ 67.

Mom. 1. Afskiljes område från försäkringsanstalts distrikt, blifver dock anstalten fortfarande
i besittning af hela den förmögenhet, som vid tiden för afskiljandet finnes samlad, likasom
anstalten är pligtig tillfredsställa alla anspråk, som grunda sig på användning af dess afgiftsmärken.

Mom. 2. Medför förändringen försäkringsanstaltens upplösning, öfvergår dess förmögenhet
med alla rättigheter och skyldigheter, såvida ej annan försäkringsanstalt med vederbörande regeringars
samtycke öfvertager denna förmögenhet, å den högre kommun eller den förbundsstat,
för hvilken anstalten var upprättad.

Mom. 3. I fråga om gemensamma försäkringsanstalter öfvertaga vederbörande förbundsstater
eller högre kommuner hvar och en sin del af förmögenheten med alla rättigheter och
skyldigheter, och detta, derest öfverenskommelse ej träffas, enligt bestämmelse af förbundsrådet
eller, der anstalten varit upprättad för allenast högre kommuner inom en och samma förbundsstat,
af förbundsstatens regering.

§ 68.

Tvister, som uppstå emellan vederbörande försäkringsanstalter i fråga om fördelningen af
förmögenheten, afgöras af riksförsäkringsstyrelsen, derest ej öfverenskommelse träffas om deras
hänskjutande till skiljedomstol.

§ 69.

I fråga om de enligt §§ 5 och 7 erkända kassors förening med eller afskiljande från en
försäkringsanstalt gälla stadgandena i §§ 66—68 i tillämpliga delar.

III. Skiljedomstolar.

Skiljedomstolar.

§ 70.

Mom. 1. För hvarje försäkringsanstalts distrikt upprättas minst en skiljedomstol.

Mom. 2. Skiljedomstolarnes antal och säte bestämmas af regeringen i den förbundsstat,
till hvilken försäkringsanstaltens distrikt hör, eller, om distriktet sträcker sig utöfver en förbundsstats
område, af riksförsäkringsstyrelsen i samråd med regeringarne i vederbörande
förbundsstater.

§ 71.

Mom. 1. Hvarje skiljedomstol består af en ständig ordförande jemte bisittare. Bisittarne
agas ur arbetsgifvarnes och de försäkrades klass, minst två ur hvardera.

141

Mom. 2. Ordföranden utnämnes bland de offentliga embetsmännen af regeringen i den förbundsstat,
der skiljedomstolen har sitt säte. På samma sätt utnämnes en suppleant, som
inträder i tjenstgöring, då ordföranden har förhinder.

Mom. 3. Bisittarne väljas af forsakringsanstaltens utskott med enkel pluralitet till det
genom reglementet bestämda antal, lika för arbetsgifvare och för de försäkrade, samt genom
särskilda val för hvardera. Med afseende å valbarhet gälla föreskrifterna i § 50 och med afseende
å rätt till afsägelse stadgande^ i § 60.

Mom. 4. Valet sker för fem år. De valde qvarstå dock efter denna tid, till dess deras
efterträdare sitt embete tillträdt. De afgående kunna återväljas.

§ 72.

Ordförandens i skiljedomstolen och hans suppleants äfvensom bisittarnes namn och bostad
skola af förbundsstatens regering kungöras i den tidning, i hvilken dess meddelanden offentliggöras.

§ 73.

Mom. 1. Ordföranden och hans suppleant äfvensom bisittarne skola aflägga edlig förpligtelse
att samvetsgrant fullgöra sina embetsåligganden.

Mom. 2. Beloppet af de till bisittarne utgående ersättningar (§ 58) och af deras
kontanta utlägg bestämmes af ordföranden.

Mom. 3. Den, som utan laga skäl afsäger sig uppdraget eller utan giltig orsak undandrager
sig utöfvandet af sitt embete, straffas af ordföranden med böter, högst femhundra mark.

Mom. 4. Kommer val ej till stånd eller vägra de valde att tjenstgöra, skall, för den
tid och i den mån detta är fallet, den lägre administrativa myndighet, inom hvilkens distrikt
skiljedomstolen har sitt säte, utse bisittare bland arbetsgifvarne eller de försäkrade.

§ 74.

Mom. 1. Ordföranden sammankallar skiljedomstolen och leder dess förhandlingar. I
reglementet kunna föreskrifter lemnas, i hvilken ordningsföljd bisittarne skola inkallas till
tjenstgöring.

Mom. 2. Skiljedomstolen eger höra vittnen och sakkunnige, jemväl på ed.

Mom. 3. Skiljedomstolen är domför, om tre ledamöter, deribland en arbetsgifvare och
en försäkrad, äro tillstädes.

Mom. 4. Såsom skiljedomstolens beslut gäller den mening, de flesta ledamöterna biträda.

Mom. 5. I öfrigt bestämmes förfarandet inför skiljedomstolen genom kejserlig förordning
med förbundsrådets samtycke.

Mom. 6. Kostnaderna för skiljedomstolen äfvensom för förhandligarne inför densamma vidkännes
försäkriugsanstalten. Skiljedomstolen eger dock ålägga parterna att ersätta sådan kostnad
för förbandlingarne, som af dem orsakats genom onödig bevisföring.

Mom. 7. Till ordförande i skiljedomstolen och hans suppleant får ersättning af försäkringsanstalten
ej lemnas.

142

IV. Förfarande.

Pensionernas fastställande.

§ 75.

Mom. 1. Den, som gör anspråk på erhållande af en invalid- eller ålderdomspension, har
att detta anspråk anmäla hos den lägre administrativa myndigheten i boningsorten. Vid anmälningen
skola fogas qvittenskortet och öfriga handlingar, hvarå anspråket sig gruDdar.
År fråga om erhållande af invalidpension, skall den lägre administrativa myndigheten höra
förtroendemännen i sökandens boningsort och gifva direktionen för den i § 48 mom. 2
omförmälta sjukkassa etc., som sökanden tillhör, tillfälle att inom viss tid öfver ansökningen
sig yttra. Den lägre administrativa myndigheten skall öfversända ansökningen jemte bifogade
handlingar och protokoll öfver de förhandlingar, som kunna egt rum, samt eget utlåtande till
styrelsen för den försäkringsanstalt, till hvilken, enligt hvad qvittenskortet utvisar, afgifter
senast blifvit erlagda.

Mom. 2. Styrelsen för försäkringsanstalten skall pröfva ansökningen och, om denna ej utan
vidare bör afslås, infordra de föregående qvittenskorten (g 107). Synas de bifogade handlingarne
otillräckliga för frågans bedömande, skola ytterligare upplysningar inhemtas. Kostnaden
härför bestrides af försäkringsanstalten.

Mom. 3. Bifalles ansökningen, skall pensionens belopp genast fastställas. Till den pensionsberättigade
skall derefter utfärdas ett skriftligt beslut, deraf sättet för pensionens beräknande
kan inhemtas. Afskrift häraf tillställes statskommissarien (g 63).

Mom. 4. Afslås ansökningen, skall derom meddelas skriftligt, motiveradt beslut.

§ 76.

Mom. 1. Antagandet att invaliditeten är orsakad af ett olycksfall, som medför rätt till
godtgörelse enligt lagarne om olycksfallsförsäkring, utgör ej skäl för afslag å ansökan om
invalidpension, utan skall sådan fastställas, såvida anspråket i ofrigt finnes grundadt.

Mom. 2. Försäkringsanstalterna ega att af vederbörande yrkessamfund erhålla ersättning
för dylik till invalid utbetald pension.

Mom. 3. Varder skyldigheten att lemna godtgörelse enligt olycksfallsförsäkringslagarne
bestridd, afgöres tvisten härom på sätt stadgas i §§ 62 och 63 af olycksfallsförsäkringslagen
den 6 Juli 1884. I öfrigt pröfvas tvister om ersättningsanspråk af allmän domstol.

§ 77.

Mom. 1. Emot beslut, hvarigenom ansökningen afslagits, äfvensom emot beslut, hvarigenom
pensionens belopp blifvit faststäldt, kan klagan föras hos skiljedomstolen.

Mom. 2. Beslutet skall innehålla uppgift om besvärstiden och den skiljedomstol, som
har att upptaga besvären, äfvensom ordförandens i skiljedomstolen namn och hemvist. Besvären
skola, vid talans förlust, inlemnas till skiljedomstolens ordförande inom fyra veckor
efter erhållen del af beslutet.

Mom. 3. Besvärs anförande hindrar ej beslutets verkställighet.

143

§ 78.

Ett exemplar af skiljedomstolens utslag skall tillställas klaganden samt forsäkringsanstaltens
styrelse, hvarjemte en afskrift deraf skall till statskommissarien (g 63) öfversändas.

§ 79.

I skiljedomstolens utslag kunna båda parterna söka ändring (Revision). Häraf uppehälles
dock ej utslagets verkställighet. Har skiljedomstolen i motsats till försäkringsanstaltens
styrelse bifallit ansökan om pensions erhållande och icke samtidigt utlåtit sig om pensionens
belopp, skall försäkringsanstaltens styrelse ofördröjligen fastställa pensionens belopp och äfven
i sådana fall, då ändring i utslaget sökes, genast åtminstone tills vidare utanordna pensionen.
Emot dylikt provisoriskt utanordnande af pension får klagan ej föras.

§ 80.

Mom. 1. Ändringssökandet pröfvas af riksförsäkringsstyrelsen, till hvilken besvär skola
ingifvas inom fyra veckor efter erhållen del af skiljedomstolens utslag.

Mom. 2. Såsom skäl för ändringssökandet kan åberopas allenast:

1) att i öfverklagade utslaget gällande rätt ej blifvit tillämpad eller blifvit origtigt
tillämpad, eller att utslaget står i strid med handlingarnes tydliga innehåll;

2) att väsentliga fel vid förfarandet egt rum.

§ 81.

Mom. 1. Vid ändrings sökande skall angifvas, i hvilket hänseende gällande rätt ej
tillämpats eller origtigt tillämpats eller utslaget strider mot handlingarnes tydliga innehåll,
eller hvari uppgifna fel i förfarandet bestå. Riksförsäkringsstyrelsen är vid meddelandet af
sitt beslut icke bunden vid de grunder, hvilka åberopats till stöd för ansökningen.

Mom. 2. Hafva dylika grunder ej angifvits eller framgår vid besvärens pröfning, att i
öfverklagade beslutet gällande rätt ej blifvit åsidosatt eller origtigt tillämpad, eller att väsentliga
fel ej begåtts i förfarandet, eller att utslaget ej strider mot handlingarnes tydliga innehåll,
eller är tiden för besvärs anförande försuten, kan riksförsäkringsstyrelsen utan muntlig förhandling
ogilla besvären. I annat fall skall riksförsäkringsstyrelsen fatta sitt beslut efter
muntlig förhandling. Varder öfverklagade utslaget undanröjdt, kan riksförsäkringsstyrelsen
tillika antingen sjelf afgöra saken eller återförvisa densamma till skiljedomstolen eller till försäkringsanstaltens
styrelse. Återförvisas saken, skola de rättsgrunder, hvilka riksförsäkringsstyrelsen
aberopat för utslagets undanrödjande, läggas till grund för det blifvande utslaget.

S 82.

I fråga om återbrytande af laga kraftvunnet utslag angående väckt anspråk på erhållande
af pension tillämpas civilprocesslagens föreskrifter om resning, derest ej annorledes bestämmes
genom kejserlig förordning med förbundsrådets samtycke.

S 83.

Beslut, hvarigenom ansökan om pension afslagits, skall, då det vunnit laga kraft, af
försäkringsanstaltens styrelse i afskrift tillställas den lägre administrativa myndighet, inom
hvilkens distrikt sökanden bor.

144

§ 84.

En genom laga kraft egande beslut afslagen ansökan om invalidpensions erhållande får
inom utgången af ett år, efter det beslutet blifvit sökanden tillstäldt, förnyas endast i fall
sannolika skäl företes, att under tiden omständigheter inträffat, på grund af hvilka det framgår,
att sökanden blifvit varaktigt oförmögen till arbete. Bifogas ej intyg härom, skall den lägre
administrativa myndigheten, utan att klagan deremot får föras, afslå sådan i förtid ånyo
gjord ansökan.

§ 85.

I fråga om pensions indragning gälla stadgandena i §§ 75—84 i tillämpliga delar.

Pensionsbref.

§ 86.

Mom. 1. Sedan pension blifvit faststäld, skall försäkringsanstaltens styrelse till den berättigade
utfärda pensionsbref (Bereehtigungsausweis) angående honom tillkommande belopp,
med uppgift å den postanstalt, der utbetalningen eger rum (§ 91), äfvensom å betalningsterminerna,
samt tillika lemna den lägre adminstrativa myndighet, inom hvilkens distrikt den
berättigade bor, underrättelse om de denne tillkommande belopp.

Mom. 2. Blifver i följd af anförda besvär pensionens belopp ändradt, skall nytt pensionsbref
tillställas den berättigade och underrättelse om ändringen lemnas den lägre administrativa
myndigheten i hans boningsort.

Räknebyrå.

§ 87.

Då pensionens belopp blifvit slutligen faststäldt, skall försäkringsanstaltens styrelse med
bifogande af qvittenskorten till riksförsäkringsstyrelsens räknebyrå öfversända ett exemplar af
beslutet, försedt med bevis att detsamma vunnit laga kraft.

§ 88.

Räknebyrån har att utföra alla de hos riksförsäkringsstyrelsen enligt denna lag förekommande
räknearbeten. Särskildt åligger densamma:

1) fördelningen af pensionerna,

2) medverkan vid de statistiska arbeten, som för lagens genomförande äro erforderliga.

S 89.

Räknebyrån fördelar pensionerna på riket och vederbörande försäkringsanstalter. Fördelningen
sker, sedan det tillskott, som riket enligt § 26 erlägger, först blifvit afdraget, i förhållande
till de afgifter, som för de försäkrade influtit, till de särskilda försäkringsanstalterna
eller som enligt g 28 skola påföras riket.

145

§ 90.

Mom. 1. Underrättelse om fördelningen skall med uppgift å de till grund för densamma
lagda tal meddelas styrelserna för vederbörande försäkringsanstalter. En hvar sådan styrelse eger
inom fjorton dagar efter delfåendet mot fördelningen inlägga protest. Inlägges icke protest
inom denna tid, gäller fördelningen såsom laga kraftvunnen; inlägges åter protest i rätt tid,
pröfvas saken, sedan styrelserna för öfriga vederbörande försäkringsanstalter blifvit hörda, af
riksförsäkringsstvrelsen, hvilkens beslut delgifves styrelserna.

Mom. 2. Då de på hvarje försäkringsanstalt belöpande andelar af pensionen blifvit slutligen
bestämda, skall räknebyrån öfversända ett exemplar af fördelningen till styrelsen för
den försäkringsanstalt, som haft att i första hand fastställa pensionen.

Utbetalning genom posten.

i

§ 91-

Mom. 1. Pensionerna utbetalas på anordning af styrelsen för den i § 90 mom. 2
nämnda försäkringsanstalt förskottsvis genom poststyrelserna och i regeln genom den postanstalt,
inom hvilkens distrikt pensionstagareu hade sitt hemvist, då ansökningen om pensionens
erhållande giordes. Postanstalten är berättigad verkställa utbetalning till den, som
innehar pensionsbrefvet.

Mom. 2. Andrar pensionstagaren vistelseort, skall styrelsen för den försäkringsanstalt,
som utanordnat pensionen, efter derom gjord ansökan, öfverflytta utbetalningen af pensionen
till postanstalten i den nya boningsorten.

Ersättning af poststyrelsernas förskott.

§ 92.

Mom. 1. De centrala poststyrelserna skola tillställa räknebyrån uppgifter om de utbetalningar,
som på grund af försäkringsanstalternas anvisningar blifvit verkstälda. Räknebyrån
skall efter den i § 89 stadgade beräkningsgrund fördela de förskjutna beloppen på vederbörande
försäkringsanstalter och till dessa öfversända uppgift å de belopp, som hvar och en
af dem har att gälda. Uppgift å de belopp, som belöpa på riket, öfverlemnas till rikskansleren
(Reichsamt des Innern).

Mom. 2. Efter hvarje räkenskapsårs slut skall räknebyrån underrätta de centrala poststyrelserna
om beloppen af de ersättningar, som riket och de särskilda försäkringsanstalterna
skola utgöra.

Mom. 3. Efter förloppet af ett år, sedan denna lag trädt i kraft, äro poststyrelserna
berättigade att af hvarje försäkringsanstalt undfå en rörelsefond (Betriebsfonds). Denna skall
qvartalsvis levereras till de af poststyrelserna anvisade kassor och får ej öfverstiga de för
försäkringsanstalten under närmast föregående räkenskapsår förskotterade belopp.

§ 93.

Mom. /. försäkringsanstalterna skola ersätta de af poststyrelserna förskotterade belopp
inom två veckor efter emottagandet af slutuppgift för det förflutna räkenskapsåret. Ersättningen
sker af anstaltens tillgängliga medel. Finnas ej sådana, och lemnar ej heller reservfonden
tillgång härtill, skall den högre kommunen eller förbundsstaten förskjuta de erforderliga bo .

\>/a Ar bet.-furs.-homiténs bet. 111. JO

146

loppen. I fråga om gemensamma försäkringsanstalter upptages detta förskott efter den i §
44 mom. 2 faststälda grund.

Mom. 2. Emot försäkringsanstalter, som försumma att godtgöra förskotten, skall riksförsäkriugsstyrelsen
på ansökan af poststyrelsen vidtaga åtgärder för framtvingande af liqvid.

§ 94.

Mom 1. Bestämmelserna i §§ 79—82 samt 86—93 gälla i tillämpliga delar för de enligt
§§ 5 och 7 erkända kassor. I fråga om dessa skall vid fördelning af de pensioner, som äro
af försäkringsanstalter faststälda, tagas i beräkning samma afgiftsbelopp, som vid pensionens
bestämmande enligt § 27 beräknats för den tid, pensionstagaren varit i dylik kassa försäkrad.
Fördelningen af de pensioner, som äro faststälda af eu kassa, sker, i den mån anspråk derpå skulle
ega rum jemväl enligt denna lag och för så vidt desamma ej öfverstiga i denna lag stadgade
belopp, efter det förhållande, hvari afgifter influtit till försäkringsanstalterna och kassorna, till
de senare dock endast i den mån afgifterna äro att anse såsom erforderliga för att lemna
pensioner till samma belopp, som i denna lag sägs. ‘

Mom. 2. Om dessa kassor sjelfve utbetala de af dem faststälda pensioner utan förmedling
af postanstalterna, öfversändes rikets tillskott omedelbart till kassorna vid slutet af hvarje räkenskapsår.
De försäkringsanstalter, på hvilka andelar i de af dylika kassor utbetalda pensioner
belöpa, skola årligen godtgöra vederbörande kassors direktioner dessa andelar efter den af
räknebyrån gjorda uträkning.

Återbetalning af afgifter.

§ 95.

Mom. 1. Anspråk på återbekommande af afgifter (§§ 30 och 31) skall med bifogande
af de handlingar, som tjena till grund för anspråket, göras gällande hos styrelsen för den
försäkringsanstalt, .till hvilken afgifter senast erlagts.

■Mom. 2. Angående förfarandet härvid gälla i tillämpliga delar stadgandena i §§ 75,
mom. 2—4, 77—82, 87 samt 89—93, med iakttagande af att statskommissariens medverkan
ej eger rum, samt att ändringssökande (Berufung, Revision) verkar uppskof i meddeladt bosluts
verkställighet.

Afgifternas storlek.

§ 96.

För den första afgiftsperioden (§ 20) skola i hvarje försäkringsanstalt, der ej annorledes
enligt § 98 bestämmes, för hvarje vecka upptagas följande afgifter:

i löneklassen I 14 Pfennige,

» » II 20 » ,

» » III 24 »

» » IV 30 » .

§ 97.

Mom. 1. För de derpå följande afgiftsperioderna skall hvarje försäkringsanstalts utskott
efter styrelsens hörande besluta om afgifternas belopp enligt stadgandena i §§ 20, 21 och 24.

147

Dervid skall brist eller öfverskott, som enligt verkställa beräkningar förutvarande afgifters
upptagande visat sig medföra, så tagas i beräkning, att genom de nya afgifterna jemvigt
inträder.

Mom. 2. Beslutet skall underställas riksförsäkringsstyrelsens pröfning och godkännande.
Har ett af riksförsäkringsstvrelsen godkändt beslut icke kommit till stånd senast en månad före
afgiftsperiodens utgång, skall riksförsäkringsstyrelsen med tillämpning af de i § 24 stadgade
grunder sjelf fastställa storleken af de afgifter, som under nästa afgiftsperiod skola utgå för
alla i försäkringsanstalten försäkrade personer.

Mom. 3. Afgifternas storlek äfvensom tiden, hvarifrån de skola upptagas, kungöres i den
tidning, i hvilken försäkringsanstaltens meddelanden införas. Kungörandet måste ske minst
två veckor före den tid, från hvilken afgifter till det faststälda beloppet skola upptagas.

§ 98.

Försäkringsanstalt eger att, med iakttagande af stadgandena i §§ 20, 21 och 24, redan
för den första afgiftsperiod eu eller för viss del af densamma fatta beslut om andra afgiftsbelopp
än de i § 96 bestämda. Beslutet skall underställas riksförsäkringsstyrelsens pröfning
och godkännande. I öfrigt gälla i fråga om dylika beslut föreskrifterna i § 97 mom. 1 och
3 i tillämpliga delar.

Märken.

§ 99.

Mom.. 1. För afgifternas upptagande utgifvas af hvarje försäkringsanstalt för de särskilda
löneklasserna inom dess distrikt märken med beteckning af deras penningevärde. Riksförsäkringsstyrelsen
bestämmer märkenas olika utseende samt tiden för deras giltighet. Märken,
som blifvit ogiltiga, kunna inom två år, efter det deras giltighet upphört, å de till försäljning
af märken bestämda platser utbytas mot giltiga märken.

Mom. 2. Försäkringsanstalts märken kunna mot erläggande af dem åsatt värde erhållas
vid alla postanstalter inom försäkringsanstaltens distrikt äfvensom å andra af försäkringsanstalten
anordnade försäljningsställen.

Afgifternas erläggande.

§ 100.

Mom. 1. Arbetsgifvarens och de försäkrades afgifter skola erläggas af den arbetsgivare,
hos hvilken den försäkrade under kalenderveckan varit anstäld.

Mom. 2. Har försäkrad ej under hela kalenderveckan varit anstäld hos samme arbetsgivare,
skall afgiften för hela veckan erläggas af den arbetsgivare, hos hvilken den försäkrade först
arbetat.

Mom. 3. Om antalet i verkligheten använda arbetsdagar ej kan utrönas, skall afgift erläggas
för den tid, som tillnärmelsevis anses erforderlig för arbetets fullgörande. Tvist härom
afgöres, på endera partens framställning och utan att klagan emot beslutet får föras, af den
lägre administrativa myndigheten. Försäkringsanstalten är berättigad att angående afgifternas
beräkning i dylika full utfärda särskilda bestämmelser. Dessa skola underställas riksförsäkririgsstyrelsens
pröfning och godkännande.

148

Qvittenskort.

§ 101.

Mom. 1. Afgifternas erläggande sker genom infästande af ett motsvarande belopp märken
i den försäkrades qvittenskort. År den försäkrade ej försedd med qvittenskort, eger arbetsgifvaren
för den försäkrades räkning anskaffa sådant och afdraga kostnaden härför vid nästa aflöningstillfälle.

Mom. 2. Qvittenskortet innehåller året och dagen för dess utgifvande, de angående
qvittenskortets användning utfärdade föreskrifter (§ 108) och straffbestämmelsen i § 151. I
öfrigt bestämmes dess beskaffenhet af förbundsrådet.

Mom. 3. Kostnaderna för qvittenskortet vidkännes försäkringsanstalten i utgifningsorten,
utom i det fall att detsamma anskaffas för den försäkrades räkning.

§ 102.

Mom. 1. A hvarje qvittenskort finnes plats för infästande af märken för fyratiosju afgiftsveckor.
Korten skola för hvarje försäkrad förses med fortlöpande nummer. Öfverst å det
första för honom utfärdade kortet skall införas namnet å den försäkringsanstalt, inom hvilkens
distrikt den försäkrade då är anstäld, samt öfverst å hvarje följande namnet å den försäkringsanstalt,
som finnes upptagen å näst föregående kort; öfverensstämmer det å ett senare
kort upptagna namn icke med namnet å det första kortet, är det å första kortet upptagna
namn afgörande.

Mom. 2. Den försäkrade är berättigad att på egen bekostnad när som helst få nytt
qvittenskort utfärdadt emot återlemnande af det äldre.

§ 103.

Mom. 1. Utfärdande och utbytande af qvittenskort sker å de platser, som förbundsstatens
regering bestämmer.

/ Mom. 2. A dylik plats skola de å återlemnadt kort infästa märkena uppräknas, så att

deraf framgår, huru många afgiftsveekor för de särskilda löneklasserna skola räknas qvittenskortets
innehafvare till godo. På samma gång skall angifvas tidslängden för styrkt sjukdom
eller fullgjord militärtjenst. Om de vid denna uppräkning uppkommande slutsiffror skall
lemnas intyg till kortets innehafvare.

§ 104.

Qvittenskort förlorar sin giltighet, om det icke för utbyte inlemnats inom utgången af
tredje året efter det, som finnes öfverst derå infördt (§ 101 mom. 2). Pinnes grundad anledning
antaga, att den försäkrade utan eget förvållande försummat utbyte i rätt tid, kan styrelsen
för försäkringsanstalten i arbetsorten på ansökan af den försäkrade tillerkänna qvittenskortet
fortfarande giltighet.

S 105.

Förkomna, obrukbara eller förstörda qvittenskort skola ersättas med nya. A det nya
qvittenskortet skola de afgifter, som bevisligen erlagts, innan det äldre kortet förköra, öfverföras
och öfverföringen bestyrkas.

149

§ 106.

Den försäkrade eger befogenhet att inom två veckor efter utfärdandet af intyget (§ 103)
eller det nya qvittenskortet (§ 105) anmäla protest emot innehållet i intyget eller emot öfverföringen.
Ogillas protesten, kan häröfver inom lika lång tid derefter klagan föras hos närmast
högre myndighet, som, utan att dess beslut får öfverklagas, pröfvar såväl dessa som
andra förfarandet vidkommande klagomål.

§ 107.

Mom. 1. De aflemnade qvittenskorten skola öfversändas till försäkringsanstalten i distriktet
och af denna öfverlemnas till den försäkringsanstalt, hvilkens namn de bära.

Mom. 2. Förbundsrådet tillkommer att bestämma vilkoren för qvittenskortens tillintetgörande.

§ 108.

Mom. 1. Anteckningar i eller å qvittenskort om innehafvarens uppförande eller arbete
äfvensom andra än i denna lag förutsedda anmärkningar eller tecken äro ej tillåtna. Qvittenskort,
å hvilka dylika anmärkningar eller tecken förefinnas, skola innehållas af hvarje myndighet,
till hvilken de inkomma. Myndigheten skall ombesörja, att de varda ersatta med nya kort,
å hvilka de förras lagliga innehåll skall i enlighet med stadgandet i § 105 öfverföras.

Mom. 2. Arbetsgivare och tredje man vare förbjudet att, efter det märken blifvit infästa,
emot innehafvarens vilja qvarhålla qvittenskortet. Denna bestämmelse gäller ej, da
korten qvarhållas af behöriga myndigheter och organ i och för utbyte, kontroll, rättelse, uppräkning
eller öfverföring.

Mom. 3. Qvittenskort, som i strid med denna föreskrift qvarhållas, skola genom polismyndigheten
i orten fråntagas den tredskande och tillställas den berättigade. Den färre är
ansvarig för all skada, som genom hans tredska tillskyndas den senare.

§ 109.

Mom. 1. I qvittenskortet skall arbetsgivaren vid arbetslönens utbetalande till belopp,
som beräknas enligt § 100, infästa märken af det slag, som af försäkringsanstalten i arbetsorten
utgivits för den löneklass, som i fråga om den försäkrade skall tillämpas (§ 22), och,
om olika utgifter utgå för olika yrkesgrenar, för vederbörande yrkesgren. Arbetsgivaren skall
anskaffa märkena för egna medel.

Mom. 2. Märkena skola infästas i qvittenskortet i fortlöpande följd. Förbundsrådet eger
befogenhet att utfärda föreskrifter om märkenas makulering och stadga straff för öfverträdelse
af dessa föreskrifter.

Mom. 3. Arbetsgifvarne äro berättigade att vid arbetslönens utbetalande till de hos dem
anstälde personer afdraga afgifternas halfva belopp. Afdrag far ej ske i fråga om andra utgifter
än dem, som erlagts för de båda sista aflöningsperioderria.

§ no.

Det sätt, hvarpå afgifterna skola upptagas för dem, till hvilka försäkringspligten blifvit
enligt § 2 utsträckt, bestämmes af förbundsrådet.

§ m.

Genom förbundsrådets beslut eller för en försäkringsanstalts distrikt genom anstaltens
reglemente kan bestämmas, att försäkrade, som icke stå i ett regelbundet arbetsförhållande
till en bestämd arbetsgivare, eller särskilda klasser af sådana försäkrade cga i arbetsgifvarens

150

ställe på förhand erlägga försäkringsafgifterna. Försäkrad person, som på grund af sådan
bestämmelse erlagt full veckoafgift, är berättigad att af den enligt g 100 till afgifterrias
erläggande förpligtade arbetsgifvaren erhålla godtgörelse för de inbetalda afgifternas halfva
belopp.

Annat sätt för afgifternas upptagande (Einziehung der Beiträge).

§ 112.

Moln. 1. Genom en förbundsstats regering eller med dess samtycke genom en försäkringsanstalts
reglemente eller med samtycke af den högre administrativa myndigheten genom
reglementarisk föreskrift (statutarische Bestimmung) af en högre eller lägre kommun kan,
med afvikande från föreskrifterna i § 109 mom. 1, förordnas:

1) att för de försäkrade, som tillhöra en sjukkassa (§ 135), kassans organ för försäkringsanstaltens
räkning upptaga afgifterna af arbetsgifvarne samt i de försäkrades
qvittenskort infästa och makulera mot de upptagna afgifterna svarande
märken;

2) att afgifterna för dem, som icke tillhöra någon sjukkassa (§ 135), på samma sätt
upptagas genom kommunala myndigheter eller andra af förbundsstatens regering
bestämda myndigheter eller genom lokala, af försäkringsanstalten för sådant ändamål
inrättade anstalter. I dessa fall kunna föreskrifter lemnas om skyldighet till.
anmälan angående de försäkrades inträdande i eller utträdande ur ett arbetsförhållande
(Anmeldung und Abmeldung der Versiclierten) och för öfverträdelse!''
häraf stadgas böter, högst ett hundra mark.

Mom. 2. Derest afgifternas upptagande på detta sätt anordnas, äro arbetsgifvarne berättigade
att vid utbetalning af lön till de hos dem anstälde personer afdraga hälften af de
afgifter, som till betalning förfallit under de två sista aflöningsperioderna.

Mom. 3. Försäkringsanstalterna äro pligtige att låta sjukkassorna eller öfriga myndigheter,
som fått i uppdrag att upptaga afgifterna, emot redovisningsskyldighet bekomma erforderliga
märken äfvensom att lemna den ersättning, som af förbundsstatens regering bestämmes.

§ 113.

Derest sådan anordning, som i § 112 mom. 1 afses, blifvit vidtagen, kunna på samma
sätt föreskrifter gifvas i syfte att

1) utfärdandet och ombytandet af qvittenskorten (§§ 103 och 105) skola ske genom
de myndigheter, som enligt § 112 mom. 1 fått i uppdrag att upptaga afgifterna;

2) beträffande de försäkrade, hvilkas anställning i följd af dess ändamål eller på förhand
genom arbetsaftalet är begränsadt till kortare tid än en vecka, den på de
försäkrade belöpande hälften af afgifterna skall erläggas omedelbart af de försäkrade,
men den på arbetsgifvarne belöpande hälften utgöras af den högre eller
lägre kommunen, som i sin ordning upptager beloppet af arbetsgifvarne.

§ H4.

Den i § 112 mom. 1 siffr. 1 och g 113 afsedda anordning kan beträffande medlemmarne
af en sjukkassa (§ 135) föreskrifvas jemväl i kassans reglemente och beträffande medlemmarne
af en sjukkassa, som bildats för en för rikets eller statens räkning bedrifven rörelse, jemväl
af den myndighet, under hvilken förvaltningen af sådan rörelse lyder.

§ 115.

Den försäkrade eger rätt att få qvittenskortet föryaradt hos den myndighet, som upptager
afgifterna, så länge han är försäkrad inom myndighetens distrikt.

151

Afrundning.

§ 116.

Derest vid afräkning emellan arbetsgivare och försäkrade bråktal i pfennige uppkomma,
skall den på arbetsgifvaren belöpande hälften afrundas till närmast högre och den på de försäkrade
belöpande hälften afrundas till närmast lägre helt pfennigetal.

Frivilligt fortsättande af försäkringsförhållandet.

§ 117.

Mom. 1. De, som utträda ur försäkringsförhållandet, äro berättigade att detsamma frivilligt
fortsätta eller förnya (§ 32 mom. 2) derigenom att de i den försäkringsanstalts märken, inom
hvilkens distrikt de sig uppehålla, erlägga de för andra löneklassen faststälda afgifter och
samtidigt för hvarje vecka, derunder afgift frivilligt erlägges, infästa ett tilläggsmärke (§ 121).

Mom. 2. Under ett och samma kalenderår få dock tillhopa ej mera än femtiotvå afgiftsveckor
tagas i beräkning.

Mom. 3. I afseende på väntetiden för invalidpensions erhållande tages endast i det fall
hänsyn till de för försäkringsförhållandets fortsättande eller förnyande frivilligt erlagda afgifter,
att fiir den försäkrade på grund af försäkringspligt eller bestämmelsen i § 8 afgifter erlagts
för minst etthundra sjutton afgiftsveckor.

Mom. 4. De enligt mom. 1 använda märken skola makuleras. Makuleringen verkställes
af de myndigheter, som förbundsstatens regering bestämmer, och får företagas endast i fall
tilläggsmärken till motsvarande belopp blifvit infästa.

§ 118.

Sjelfständiga yrkesidkare, som ej regelbundet sysselsätta flere än en aflönad arbetare,
äro, sedan för dem på grund af försäkringspligt erlagts afgifter under minst fem afgiftsår,
befriade från skyldigheten att för försäkringsförhållandets fortsättande eller förnyande bifoga
tilläggsmärken.

§ 119-

Varder ett emellan en försäkrad och en viss arbetsgivare bestående arbets- eller tjensteförhållande
(§ 1) på det sätt afbrutet, att den förre för någon tid utträder ur försäkringspligten,
kan försäkringsförhållandet för en tid af högst fyra månader äfven utan bifogande af
tilläggsmärken frivilligt upprätthållas derigenom, att arbetsgifvaren eller den försäkrade fortfarande
erlägger samma afgifter som förut.

Sj elfförsäkringsförhällande.

§ 120.

De, som enligt stadgandet i § 8 sjelfve försäkra sig, äro pligtige att utom fulla afgifter
i den försäkringsanstalts märken, inom hvilkens distrikt deras arbetsort är belägen, för hvarje
vecka, sjelfförsäkringen fortvarar, infästa ett tilläggsmärke. Afgifts- och tilläggsinärkena skola
makuleras på det i § 117 mom. 4 omnärada sätt.

152

Tilläggsmärken.

§ 121.

Mom. 1. Tilläggsmärkena (g 117) förfärdigas för rikets räkning. De skola innehålla
uPP£ift om sitf penningevärde samt vara till färg och utseende olika försäkringsanstalternas
märken. Deras utseende bestämmes af riksförsäkringsstyrelsen.

Mom. 2. Tilläggsmärkena kunna emot erläggande af dem åsatt värde köpas å alla
postanstalter äfvensom a de platser, som af försäkringsanstalterna äro inrättade för försäljning
af deras märken.

Mom. 3.^ Intill dess annorlunda af förbundsrådet bestämmes, utgör tilläggsmärkenas
åsätta värde åtta pfennige för hvarje afgiftsvecka.

Tvister.

§ 122.

Tvister emellan försäkringsanstalternas organ å ena samt arbetsgivare, arbetare eller de
i g 8 omförmälte personer a andra sidan, eller emellan arbetsgivare och arbetare, om eller
till hvilken försäkringsanstalt, i hvilken löneklass, eller, om afgifterna utgå med olika belopp
för olika yrkesgrenar (g 24), för hvilken yrkesgren afgifter skola erläggas, afgöras af den
lägre administrativa myndigheten i arbetsorten (g 41). I dess beslut må part inom fyra
veckor efter delfåendet söka ändring hos den högre administrativa myndigheten, hvilken såsom
sista instans afgör tvisten.

§ 123.

4öreskrifterna i g 122 ega tillämpning jemväl på tvister emellan olika försäkringsanstalters
organ, då fråga uppstår, till hvilken anstalt afgifter skola för viss person erläggas.

g 124.

I öfrigt afgör den lägre administrativa myndigheten, utan att klagan mot dess beslut
må föras, tvister emellan arbetsgifvare och hos honom anstälde personer angående beräkningen
af samt uppgörelsen dem emellan om de afgifter, som skola för de senare erläggas
eller enligt g 111 dem godtgöras.

g 125.

Mom. 1. Sedan dylik tvist blifvit slutligen afgjord, skall den lägre administrativa myndigheten
på embetets vägnar ombesörja, att felande afgiftsbelopp erläggas genom att märken
sedermera infästas. Hafva för höga afgifter erlagts, skall det Överskjutande beloppet, efter derom
gjord ansökan, uttagas af försäkringsanstalten och, sedan de ifrågakomna i qvittenskortet
infästa märkena tillintetgjorts och uppräkningarne rättats, till vederbörande arbetsgifvare och
försäkrade återbetalas.

Mom. 2. Hafva ej rätter försäkringsanstalts märken användts, skall, sedan de märken, som
af misstag blifvit infästa, tillintetgjorts, ett mot afgiftsveckornas antal svarande belopp i rätter
försäkringsanstalts märken infästas. De tillintetgjorda märkenas belopp skall uttagas af den
försäkringsanstalt, som utfärdat dem, och behörigen fördelas emellan vederbörande arbetsgifvare
och försäkrade.

153

Moln. 3. I stället för märkenas tillintetgörande kan, då den lägre administrativa myndigheten
finner sådant lämpligt, qvittenskorten indragas och, efter öfverföring af hvad deri
blifvit behörigen infördt, nya qvittenskort utfärdas.

Kontroll.

§ 126.

Mom. 1. Försäkringsanstalterna äro befogade att med riksförsäkringsstyrelsens samtycke
för vinnande af kontroll utfärda särskilda föreskrifter. De äro vidare befogade att genom viten,
hvarje gång högst ett hundra mark, tillhålla arbetsgifvarne att i rätt tid fullgöra dessa föreskrifter.
Riksförsäkringsstyrelsen kan anbefalla dylika föreskrifters utfärdande och, om detta
ej åtlydes, sjelf utfärda desamma.

Mom. 2. Arbetsgifvarne äro pligtige att angående antalet hos dem anstälde personer och
tiden för anställningen på begäran lemna upplysning till försäkringsanstaltens organ äfvensom
till de myndigheter och embetsman, som med kontrollen hafva befattning, samt att på ort och
ställe under arbetstiden för desse framlägga de affärsböcker och listor, af hvilka ofvannämnde
förhållanden framgå. Likaså äro de försäkrade pligtige att lemna upplysning om ort och tid
för deras anställning. Arbetsgifvarne och de försäkrade äro vidare skyldige att, emot bevis,
på anfordran till ofvannämnde organ, myndigheter och embetsman utlemna qvittenskorten, då
sådant erfordras för utöfvande af kontroll och vidtagande af möjligen erforderliga rättelser.
De kunna tvingas härtill af den lägre administrativa myndigheten genom viten, hvarje gång
högst trehundra mark.

S 127.

Rättelser i qvittenskorten verkställas, derest parterna derom äro ense, på det i § 125
angifna sätt genom de organ, myndigheter eller embetsmän, som utöfva kontroll, eller genom
de organ, som upptaga afgifterna, i annat fall, efter det tvisten afgjorts i enlighet med föreskrifterna
i §§ 122—124.

§ 128.

De genom kontrollen för försäkringsanstalterna uppkommande kostnader höra till förvaltningskostnaderna.
I den män de bestå i kontanta utlägg, kunna de genom försäkringsanstaltens
styrelse åläggas arbetsgifvaren, om han genom underlåtenhet att fullgöra de honom
åliggande förpligtelse!- förorsakat kostnaden. Emot beslut härom kunna besvär inom två veckor
efter delfåendet anföras hos den lägre administrativa myndigheten. Öfver dennas beslut må
klagan ej föras. Ådömd kostnad indrifves på samma sätt som kommunalutskylder.

Förmögenhetsförvaltning-.

§ 129.

Mom. 1. Försäkringsanstalternas disponibla penningemedel skola göras räntebärande i
enlighet med stadgandena i § 76 af olycksfallsförsäkringslagen.

Mom. 2. På ansökan af försäkringsanstalt kan den högre kommun eller regeringen i den
förbundsstat, för hvilken försäkringsanstalten är upprättad, tills vidare tillåta, att eu del af anstaltens
förmögenhet nedlägges i andra räntebärande papper eller i fastigheter. 1 fråga om
gemensamma försäkringsanstalter pröfvas dylika ansökningar, derest öfverenskommelse ej träffas,

154

förbundsstatens regering eller, om flere förbundsstaters regeringar hafva i saken del, af förbundsrådet.
På sadant sätt få dock ej användas mer än en fjerdedel af de särskilda försäkringsanstalternas
förmögenhet.

Mom. 3. Värdepapper skola enligt närmare föreskrifter af regeringen i den förbundsstat,
inom hvilkens område försäkringsanstalten har sitt säte, deponeras hos en offentlig myndighet
eller kassa, som är bemyndigad att till förvarande mottaga penningar eller värdepapper.

.§ 130.

Mom. 1. Försäkra:gsanstalterna äro pligtige att efter närmare anvisning af riksförsäkringsstyrelsen
och a de af denna föreskrifna tider till riksförsäkringsstyrelsen insända
öfversigt öfver sin förvaltning och finansiela ställning.

Mom. 2. Sättet och formen för förandet af försäkringsanstalternas räkenskaper bestämmas
af riksförsäkringsstyrelsen.

Mom. 3. Räkenskapsår är kalenderåret.

V. Uppsigt.

Riksförsäkringsstyrelsen.

§ 131.

Mom. 1. Försäkringsanstalterna stå i afseende på efterlefnaden af denna lag under uppsigt
af riksförsäkringsstyrelsen. Dennas uppsigtsrätt afser iakttagandet af föreskrifterna i lag
och reglementen.

Mom. 2. Riksförsäkringsstyrelsens beslut, få ej öfverklagas, såvida ej annorlunda är i
denna lag stadgadt.

Mom. 3. Riksförsäkringsstyrelsen eger befogenhet att när som helst verkställa granskning
af försäkringsanstalternas förvaltning. Ledamöterna i försäkringsanstalternas styrelser och andra
organ äro pligtige att på riksförsäkringsstyrelsens anfordran framlägga sina böcker, verifikationer,
värdepapper och kassabehållning, äfvensom de handlingar, som angå böckernas innehåll
och pensionernas fastställande etc. Riksförsäkringsstyrelsen kan tvinga dem härtill äfvensom
till iakttagande af föreskrifterna i lag och reglementen genom viten, högst ett tusen mark.

§ 132.

Mom. 1. Riksförsäkringsssyrelsen afgör, dock utan att tredje mans rätt får kränkas, tvister
rörande försäkringsanstalternas organs samt desse organs medlemmars rättigheter och skyldigheter,
reglementenas tolkning och giltigheten af förelagna val, såvida ej i afseende å de sist
nämnda § 49 mom. 4 skall tillämpas.

Mom. 2. På de enligt § 47 mom. 1 anstälde embetsmål^ förhållande i tjensten eger
denna föreskrift ej tillämpning.

§ 133.

Mom. 1. Vid fattandet af riksförsäkringsstyrelsens beslut skola vara tillstädes minst två
ständiga och två icke ständiga ledamöter, bland hvilka måste finnas eu representant för arbetsgifvarne
och en för de försäkrade, hvarjemte minst en såsom domare anstäld embetsman skall
tillkallas, då fråga är:

1) om pröfning af besvär emot skiljedomstols beslut;

155

2) om afgörande af förmögenhetsrättsliga tvister vid förändringar i försäkringsanstalternas
vcrksamhetssfer.

Mom. 2. Såsom representanter för arbetsgifvarne och de försäkrade gälla äfven i fråga
om denna lags tillämpning de på grund af lagarne om olycksfallsförsäkring till icke ständiga
ledamöter i riksförsäkringsstyrelsen valde representanter för yrkesidkare och arbetare, jemväl i
frågor, som angå andra yrkesgrenar än den, för hvilken de blifvit valda.

Mom. 3. I öfrigt bestämmas formerna för riksförsäkringsstyrelsens förfarande och verksamhet
genom kejserlig förordning med förbundsrådets samtycke.

Statsförsäkringsstyrelser.

§ 134.

Mom. 1. Derest för en förbundsstats område en statsförsäkringsstyrelse inrättats (g 92 i
olycksfallsförsäkringslagen, § 100 i lagen den 5 Maj 1886), stå de försäkringsanstalter, som
ej'' sträcka sig utöfver denna förbundsstats område, under statsförsäkringsstyrelsens uppsigt. I
fråga om statsförsäkringsstvrelserna gälla föreskrifterna i gg 131—133 i tillämpliga delar.

Mom. 2. Beträffande de under statsförsäkringsstyrelserna lydande försäkringsanstalternas
angelägenheter öfvergår riksförsäkringsstyrelsens befogenhet enligt gg 21, 56, 68, 93, 97, 98,
100, 126 och 145 å statsförsäkringsstvrelsen.

Mom. 3. Formerna för statsförsäkringsstyrelsens förfarande och verksamhet bestämmas af
förbundsstatens regering.

VI. Slut-, straff- och öfvergångsbestämmelser.

Sjukkassor.

§ 135.

Med sjukkassor förstås i denna lag orts-, fabriks-, byggnads- och handtverksföreningssjukkassor
(Orts-, Betriebs- [Fabrik-], Bau- lind Innungs-krankenkassen), kassor inom bergshandteringen
(Knappschaftskassen) äfvensom den kommunala sjukförsäkringen och liknande inrättningar
enligt särskilda förbundsstaters lagar.

Särskilda bestämmelser för sjöfolk.

g 136.

Mom. 1. Sjöfolk (g 1 mom. 1 siffr. 1 i lagen den 13 juli 1887) försäkras i den försäkringsanstalt,
inom hvilkens distrikt fartygets hemort är belägen.

Mom. 2. Af förbundsrådet kunna angående upptagande af de utgifter, som redarne skola
för sjöfolk erlägga, utfärdas från denna lags föreskrifter afvikande bestämmelser.

Mom. 3. För sjöfolk, som uppehåller sig utom Europa, utgör tiden för besvärs anförande
tre månader. Denna tid kan ytterligare utsträckas af den myndighet, mot hvilkens
beslut besvären anföras.

Mom. 4. I stället för den lägre administrativa myndigheten träder i fråga om sjöfolk
sjömanshuset (Seemannsamt), nemligen å inrikes ort sjömanshuset i fartygets hemort och å
utrikes ort sjömanshuset å den plats, som först kan anlöpas.

156

Indrifning.

§ 137.

Oguldna afgifter äfvensom de försäkringsanstaltens kassa tillfallande böter indrifvas på
samma sätt som kommunalutskylder. Oguldna afgifter hafva förmånsrätt enligt § 54 N:r 1
i konkurslagen den 10 Februari 1877 och preskriberas inom fyra år efter förfallodagen.

Behöriga statsmyndigheter.

§ 138.

Mom. 1. Förbundsstaternas regeringar bestämma, hvilka områden skola såsom högre
kommuner (weitere Kommunalverbände) anses, och af hvilka statens eller kommunernas
myndigheter eller representationer de i denna lag statens och kommunernas organ samt de
högre kommunernas representationer ålagda skyldigheter skola fullgöras.

Mom. 2. De af förbundsstaternas regeringar i enlighet med förestående stadgande utfärdade
bestämmelser skola kungöras i »Keichs-Anzeiger».

Delgifning.

§ 139.

Mom. 1. I de fall, då besvärstid räknas från delgifningsdagen, kan delgifningen ske
genom posten medelst inregistreradt bref.

Mom. 2. De, som ej bo inom riket, kunna af den myndighet, som delgifningen åligger,
anmanas att ställa fullmägtig att delgifningen emottaga. Har fullmägtig ej stälts inom föresatt
tid, eller är personernas vistelseort obekant, kan delgifning ske genom offentligt anslag under
en vecka i myndighetens eller försäkringsanstaltens organs embetslokal.

Frihet från afgifter (Gebiihre) och stämpelskatt.

§ 140.

Alla de förhandlingar inför skiljedomstol och utom rätta äfvensom dokument, som erfordras
för att grundlägga och afveckla rättsförhållandena emellan försäkringsanstalterna å ena
samt arbetsgifvarne och de försäkrade å andra sidan, äro fria från afgifter och stämpelskatt.
Detsamma gäller om enskilda (privatschriftliche) fullmagter och embetsintyg, som på grund
af denna lag erfordras för legitimation eller bevisföring.

Handräckning.

§ 141.

Mom. 1. De offentliga myndigheterna äro pligtige att på derom gjord framställning meddela
riksförsäkringsstyrelsen, statsförsäkringsstyrelserna, andra offentliga myndigheter, skiljedom -

157

stolarne äfvensom försäkringsanstalternas styrelser och organ den för denna lags genomförande
erforderliga handräckning samt, äfven utan att framställning derom gjorts, lemna nämnda
styrelser alla upplysningar, som för försäkringsanstalternas verksamhet äro af vigt. Samma
förpligtelse åligger försäkringsanstalternas organ inbördes äfvensom yrkessamfundens och sjukkassornas
organ.

Mom. 2. De i följd af dessa förpligtelse^ fullgörande uppkommande kostnader ersättas
af försäkringsanstalterna såsom egna förvaltningsomkostnader, för så vidt de bestå i dagtraktamenten
och resekostnader för embetsman eller försäkringsanstalternas, yrkessamfundens och
sjukkasssorna organ, ersättning till vittnen och sakkunnige eller i andra kontanta utlägg.

Mom. 3. I fråga om de enligt §§ 5 och 7 erkända kassor ega dessa bestämmelser
motsvarande tillämpning, såvidt angår de uppgifter, som dem åligga på grund af dem meddeladt
erkännande.

Straffbestämmelser.

§ 142.

Arbetsgivare, som i de uppgifter eller anmälningar, hvilka dem på grund af lag eller
försäkringsanstalts föreskrifter åligger att lemna, intaga något, hvars origtighet är dem bekant
eller med behörig uppmärksamhet bort af dem inses, kunna af försäkringsanstaltens styrelse
ådömas böter, högst femhundra mark.

§ 143.

Arbetsgivare, som underlåta att för de hos dem anstälde, försäkringspligt underkastade
personer i rätt tid (§ 109) infästa märken till tillräckligt belopp och af föreskriven beskaffenhet,
kunna af försäkringsanstaltens styrelse ådömas böter, högst trehundra mark. Straff ådömes
ej, derest märken i rätt tid blifvit infästa af annan arbetsgivare eller föreståndare (§ 144)
eller i fall, som i § 111 sägs, af den försäkrade.

.§ 144.

Mom. 1. Arbetsgivare eger befogenhet uppdraga åt befullmägtigad föreståndare för sin
rörelse att ombesörja de enligt lag eller reglementarisk föreskrift erforderliga uppgifter eller
anmälningar äfvensom att infästa märken.

Mom. 2. Sådan befullmägtigad föreståndares namn och boningsort skola aumälas hos
försäkringsanstaltens styrelse. Låter dylik fullmägtig en i §§ 142 eller 143 med straff
belagd handling komma sig till last, straffas han såsom i nämnda paragrafer sägs.

S 145.

Mom. 1. Emot beslut, hvarigenom straff blifvit på grund af denna lag eller reglementen
af försäkringsanstaltens organ eller af ordförande i skiljedomstol någon ådömdt, kan besvär
inom två veckor efter beslutets delfående anföras hos riksförsäkringsstyrelsen.

Mom. 2. De af ofvannämnda organ äfvensom af de administrativa myndigheterna på
grund af denna lag ådömda böter och viten tillfalla, derest ej i denna lag är annorledes
stadgadt, försäkringsanstaltens kassa.

§ 14G.

De, som vid sjelfförsäkring eller frivillig försäkring (§§ 8 och 117) uraktlåta att anbringa
föreskrifna tilläggsmärken, kunna, derest förseelsen ej är i annan lag med högre straff belagd,
af den lägre administrativa myndigheten i deras arbetsort ådömas böter, högst etthundrafemtio
mark.

158

§ 147.

Mom. 1. Arbetsgivare och hos dem anstälde personer vare förbjudet att genom öfverenskommelse
eller medelst arbetsreglementen till förfång för de försäkrade helt och hållet eller
delvis förhindra tillämpningen af denna lags bestämmelser eller hindra de försäkrade att öfvertaga
eller utöfva ett i kraft af denna lag dem anförtrodt hedersuppdrag. Emot detta förbud
stridande aftal äro utan rättslig verkan.

Mom. 2. Arbetsgivare eller hos dem anstälde personer, som slutit dylika aftal, straffas,
derest ej brottet är i annan lag med högre straff belagdt, med böter, högst trehundra mark,
eller lindrigare fängelse (Haft).

§ 148.

Mom. 1. Samma straff (§ 147) ådömes:

1) arbetsgivare, som vid utbetalande af lön till de hos dem anstälde, försäkringspligt
underkastade personer uppsåtligen afdraga mera än hälften af det belopp i märken,
som infästa eller bort infästas för de båda sista aflöningsperioderna (§§ 109 mom.
3, 112 mom. 2);

2) hos arbetsgivare anstälde personer, af hvilka ett dylikt större afdrag uppsåtligen
göres;

3) dem, som rättsstridigt undanhålla den berättigade hans qvittenskort.

Mom. 2. Straffbestämmelserna i siffr. 1 och 2 ega ej tillämpning i det fall, som i §
119 sägs.

§ 149.

Arbetsgivare, som uppsåtligen använda andra än de föreskrina märkena, äfvensom hos
arbetsgivare anstälde personer och försäkrade, som uppsåtligen främja en sådan origtig användning,
straffas, derest ej enligt annan lag högre straff derå följer, med böter från tjugu till
ett tusen mark eller med svårare fängelse (Gefängniss). Äro mildrande omständigheter för
handen, kan straffet nedsättas till tre marks böter eller en dags lindrigare fängelse.

§ 150.

Straffbestämmelserna i §§ 142, 143 och 147—149 tillämpas jemväl å lagliga representanter
för sådana arbetsgivare, hvilka ej sjelfva råda öfver sig och sin egendom (handlungsunfähige),
likasom å medlemmarne i styrelsen för aktiebolag, handtverksförening eller inregistreradt
samfund (Genossenschaft), samt å handelsbolags, handtverksförenings eller inregistreradt
samfunds utredningsmän.

§ 151.

Den, som å qvittenskort gör anteckningar eller derå anbringar tecken, hvilka enligt §
108 ej äro tillåtna, straffas med böter, högst tvåtusen mark, eller med svårare fängelse, högst
sex månader. Äro mildrande omständigheter för handen, kan i stället för svårare fängelse
enkelt fängelse ådömas.

§ 152.

Mom. 1. Ledamöterna i försäkringsanstalternas styrelser och öfriga organ äfvensom de
■tjensteman, som öfver dem ega uppsigt, straffas, derest de obehörigen röja yrkeshemligheter,
om hvilka de i följd af sitt embete erhållit kännedom, med böter, högst ett tusen femhundra
mark, eller med svårare fängelse, högst tre månader.

Mom. 2. Dylikt brott får åtalas endast efter angifvelse af yrkesidkaren.

159

§ 153.

Mom. 1. De i § 152 omnämnde personer straffas med svårare fängelse, hvarmed kan
förenas förlust af medborgerligt förtroende, derest de uppsåtligen för att skada yrkesidkare
röja yrkeshemligheter, om hvilka de i följd af sitt embete erhållit kännedom, eller derest
hemlighållna arbetsinrättningar eller arbetsmetoder, om hvilka de i följd af sitt embete erhållit
kännedom, så länge dessa äro yrkeshemligheter, af dem efterapas.

Mom. 2. Sker det för att bereda dem sjelfve eller annan ekonomisk fördel, kan jemte
svårare fängelse ådömas böter, högst tretusen mark.

§ 154.

Mom. 1. Med svårare fängelse, ej under tre månader, hvarmed kan förenas förlust af
medborgerligt förtroende, straffas den, som förfärdigar falska märken i afsigt att använda dem
såsom äkta, eller förfalskar äkta märken för att åt dem gifva sken af högre värde eller uppsåtligen
gör bruk af falska eller förfalskade märken.

Mom. 2. Samma straff ådömes den, som uppsåtligen i qvittenskort ånyo infäster redan
använda märken eller föryttrar eller håller till salu sådana märken, efter det å dem anbragta
makuleringstecken helt och hållet eller delvis utplånats. Aro mildrande omständigheter för
handen, kan dömas till böter, högst trehundra mark, eller lindrigare fängelse.

Mom. 3. Tillika skola märkena konfiskeras, oafsedt om de tillhöra den dömde eller
ej. Till dylik konfiskation skall äfven då dömas, om viss person ej blifvit åtalad eller
dömd.

§ 155.

Mom. 1. Med böter, högst etthundrafemtio mark, eller med lindrigare fängelse straffas
den, som utan skriftligt uppdrag af försäkringsanstalt eller myndighet

1) förfärdigar eller till annan än försäkringsanstalten eller myndigheten utlemnar
stämplar, märkjern, clichéer, plåtar eller andra formar, som kunnat tjena till förfärdigande
af märken;

2) tager aftryck af de i siffr. 1 nämnda stämplar, märkjern, clichéer, plåtar eller formar,
eller utlemnar aftryck deraf till annan än försäkringsanstalten eller myndigheten.

Mom. 2. Jemte böter eller lindrigare fängelse kan dömas till konfiskation af stämplarne,
märkjernen, clichéerna, plåtarne eller formarne, oafsedt om de tillhöra den dömde
eller ej.

Öfvergångsstadganden.

§ 156.

Mom. 1. I fråga om försäkrade, som under de första fem kalenderåren efter det denna
lag trädt i kraft blifva oförmögne till arbete och för hvilka under ett afgiftsår de lagliga
afgifterna blifvit på grund af försäkrings pligt erlagda, förkortas väntetiden för invalidpensions
erhållande (§ 16 siffr. 1) med det antal veckor, de bevisligen före det lagen trädde i kraft,
dock inom de sista fem åren före invaliditetens inträdande, stått i ett arbets- eller tjensteförhållande,
som enligt denna lag skulle medföra försäkringspligt.

Mom. 2. Denna bestämmelse gäller ej i afseende å de i § 8 nämnde personer.

Mom. 3. Vid bestämmandet af medellönesatsen (§ 9 mom. 3) tages för den tid, med
hvilken väntetiden förkortas, den första löneklassen i beräkning.

160

Mom. 4. Stadgandet i § 117 mom. 3 gäller ej i fråga om de afgifter, som frivilligt
erlagts under de första fyra åren efter det lagen trädt i kraft.

§ 157.

För försäkrade, som, då lagen trädde i kraft, fylt fyratio år och styrka, att de under de
tre kalenderår, som omedelbart föregått lagens trädande i kraft, under sammanlagdt minst
etthundra fyratioen veckor stått i ett enligt denna lag försäkringspligt medförande arbetseller
tjensteförhållande, förkortas väntetiden för ålderdomspensions erhållande (§ 16 siffr. 2),
med iakttagande dock af föreskrifterna i § 32, med så många afgiftsår och öfverskjutande
afgiftsveckor, som deras lefnadsålder den 1 Januari 1891 i år och hela veckor öfverstigit fyratio
ar. Dervid beräknas för hvarje tillrvggaladt lefnadsår fyratiosju afgiftsveckor. År antalet
öfverskjutande veckor högre än fyratiosju, skola jemte årens hela antal endast fyratiosju veckor
beräknas (Lagen den 8 Juni 1891).

§ 158.

Sådan sjukdom eller militär tjenstgöring, som i § 17 mom. 2 omförmäles, anses äfven i
de fall, hvarom i §§ 156 och 157 stadgas, lika med arbets- eller tjensteförhållande. Detsamma
gäller om det afbrott i arbets- eller tjenstförhållande, som i § 119 omnämnes, för så vidt
detta afbrott under ett och samma kalenderår ej öfverstiger en tid af fyra månader.

S 159.

t id beräknandet af de ålderdomspensioner, som beviljas på grund af stadgandet i § 157,
skall, såvida fråga är om pensioner, som fastställas inom de forsta tio åren efter det lagen
trädt i kraft, i afseende å tiden före lagens trädande i kraft hänsyn tagas till stegringssatserna
för de löneklasser, som motsvara den försäkrades årliga arbetsförtjenst i medeltal under
de i § 157 omnämnda etthundrafyratioen veckor, dock minst första löneklassens stegringssatser;
men deremot för tiden efter det lagen trädt i kraft de stegringssatser (§ 26 mom. 2),
som motsvara de verkligen erlagda afgifterna. I fråga åter om de pensioner, som fastställas
efter förloppet af ofvannämnda tio år, skola beträffande såväl tiden före som tiden efter lagens
trädande i kraft de stegringssatser läggas till grund för beräkningen, hvilka motsvara de efter
det lagen trädt i kraft erlagda afgifter, dervid, om afgifterna erlagts inom olika löneklasser,
beräkningen sker i förhållande till antalet inom de särskilda löneklasserna erlagda afgifterna.

§ 160.

Mom. 1. De invalid- och ålderdomspensioner, som fastställas under de första femton åren
efter det lagen trädt i kraft, skola af räknebyrån emellan de försäkringsanstalter, inom hvilkas
distrikt den försäkrade under de femton år, som omedelbart föregått lagens trädande i kraft,
bevisligen stått i ett enligt denna lag försäkringspligt medförande arbets- eller tjensteförhållande,
så fördelas, som om under denna tid afgifter oafbrutet erlagts i första löneklassen.

Mom. 2. Hvarje försäkringsanstalt, å hvilken någon del af dylika pensioner beräknats belöpa,
är berättigad att, efter mottagandet af den i § 90 mom. 1 omnämnda underrättelse, inom
den i sagda lagrum stadgade tid af två veckor anmäla förbehåll om rätt för sig att bevisa,
att ett arbets- eller tjensteförhållande, hvartill enligt mom. 1 hänsyn bör tagas, förekommit
äfven inom annan försäkriugsanstalts distrikt. Denna bevisning skall, vid talans förlust,
åstadkommas inom tre månader efter nämnda anmälningstids utgång.

Mom. 3. Innan fördelningen verkställes, skola yttranden infordras från de försäkringsanstalter,
hvilka på grund af tidigare arbets- eller tjensteförhållanden betalningsskyldighet kan
åläggas. Anmäla desse protest, har riksförsäkringsstyrelsen att härom fatta beslut.

161

§ 161.

Den i §§ 157 och 160 omnämnda bevisning åstadkommes genom intyg af vederbörande
lägre administrativa myndigheter uti de ifrågakomna arbetsorterna eller genom arbetsgifvares
af offentlig myndighet bestyrkta intyg.

Lagens trädande i kraft.

§ 162.

Mom. 1. De stadganden i denna lag, hvilka åsyfta upprättandet af de för invaliditetsoch
ålderdomsförsäkringens genomförande erforderliga inrättningar, träda i kraft den dag,

denna lag kungöres. '' ....

Mom. 2. I öfrigt bestämmes den tidpunkt, då lagen helt och hållet eller i vissa delar
skall träda i kraft, genom kejserlig förordning med förbundsrådets samtycke.

Mom. 3. För att stadgandena i §§ 99 mom. 2 och 121 mom. 2 skola träda i kraft
uti konungarikena Bayern och Wurttemberg, erfordras dessa förbundsstaters bifall.

Nya Arbetsförs.-komiténn hot. 111.

11

\

Tillägg.

Tyskland.

Statistiska uppgifter angående den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
för år 1891.

A sidan 82 här ofvan hafva några approximativa siffror meddelats
angående den obligatoriska olycksfallsförsäkringen i Tyskland under
år 1891. Exakta uppgifter föreligga numera uti riksförsäkringsstyrelsens
den 6 december 1892 till den tyska riksdagen aflåtna embetsberättelse,
ur hvilken följande statistiska data må anföras.

De industriela yrkessamfunden.

Antal yrkessamfund .................. 64

)> sektioner........................... 358

» styrelseledamöter............ 2,721

» förtroendemän.................. . 7,638

» skiljedomstolar .............. 409

)> arbetarerepresentanter... 2,837

» företag ............................ 405,241

» försäkrade personer...... 5,093,412.

De försäkrades sammanlagda beräknade arbetslön utgjorde 3,311,444,321
mark.

Yrkessamfundens finansiela ställning var följande:

Inkomster:

»Umlagen» (utdebitering) ..................................................... 39,675,608 mark

öfriga inkomster (incl. föregående års behållning)..... 8,106,094 :»

Summa inkomster 47,781,702 mark.

Nya A r bo t.-förs-korn it éns bet. III.

164

Utgifter:

A) För olycksfallsförsäkringen:

Ersättningar och sjukvård .................................................. 20,282,042 mark

Afsättning till reservfonden.................................................. 12,222,705 »

Utgifter för försäkringens ändamål 32,504,747 mark.

B) Till förekommande af olycksfall ........................ 430,514 mark.

C) För förvaltningen:

För undersökningar om olycksfall, ersättningars bestämmande,
skiljedomstolarnes verksamhet och

yrkessamfundens bildande............ 978,077 mark

Löpande förvaltningskostnad ............... 4,070,679 »

Utgifter för förvaltningen 5,048,756 mark.

Summa utgifter 37,984,017 mark.

Reservfondens belopp vid årets slut................................. 69,406,392 mark

Behållning vid årets slut .......................... 9,797,685 » .

Med tillhjelp af nu anförda siffror erhållas följande relativa tal:

Utdebitering för hvarje försäkrad.................................................. 7,78 mark

Förvaltningskostnad för hvarje försäkrad................................. 0,99 »

Ersättningar och afsättningar till fonder i procent af totalinkomsten
................................................................................ 68,0 »

Utgifter för förvaltningen i procent af totalinkomsten 10,6 )) .

Sammanlagda antalet anmälta olycksfall var 162,674. Af dessa
medförde 28,289 eller 17,4 procent rätt till ersättning.

Bland nämnda 28,289 olycksfall hade 3,634 dödlig påföljd samt
medförde 1,570 varaktig total invaliditet, 17,481 varaktig partiel invaliditet
och 5,604 öfvergående oförmåga till arbete under längre tid än
13 veckor.

På hvarje tusental försäkrade personer kommo:

Anmälta olycksfall ..................................................................................... 31,94

Olycksfall, som medförde rätt till ersättning............................•.......... 5,55

» r » öfvergående oförmåga till arbete i mera

än 13 veckor .......................................... U10

» » » varaktig partiel invaliditet ....................... 3,43

» o » » total )> ....................... 0,31

» » » döden .............................................................. 0,71.

165

Olycksfallen hade föranledts af följande orsaker:

Af motorer, transmissioner och arbetsmaskiner................................. 6,139

» hissar, kransar o. d........................................................................... 818

» ångpannor, ångkokapparater (explosioner o. d.)....................... 146

)> explosiva ämnen (krut, dynamit o. d.) .......................................... 357

» eldfarliga, heta och frätande ämnen................................................ 991

)) nedfallande föremål, ras o. d............................................................. 4,915

)) fall från stegar, trappor o. d. .................................................... 4,608

» lastning, lossning, bärande af bördor etc.................................... 3,515

» transportindustri till lands, med und. af jern vägsdrift............... 1,849

» jern vägsdrift........................................................................................... 809

)) sjöfart ........................................................................................................ 395

» djur; olycksfall vid ridning................................................................ 280

)) enklare verktyg (yxor, hammare, spadar o. d.) ........................... 1,735

)> öfrige orsaker ........................................................................................ 1,732.

Yrkessamfunden inom laiultbrukct och skogshandteringen.

Antal yrkessamfund..................................... 48

» sektioner.............................................. 555

» styrelseledamöter .............................. 3,612

» förtroendemän .............................. 15,157

» företag................................................. 4,776,520

» försäkrade personer (approxim.)... 12,289,415°).
Yrkessamfundens finansiela ställning var följande:

Inkomster:

»Umlagen» (utdebitering)......................................................... 5,430,089 mark

Öfriga inkomster (incl. föreg. års behållning).................. 718,375 ( »

Summa inkomster 6,148,464 mark.

Utgifter:

A) För olycksfallsförsäkringen:

Ersättningar och sjukvård ..................................................... 3,436,734 mark

Afsättning till reservfond...................................................... 752,886 »

Utgifter för försäkringens ändamål 4,189,620 mark.

B) Till förekommande af olycksfall ........................... 5,289 mark.

*) Motsvarande tal för föregående år hafva hemtats från yrkesräkningen år 1882. Den anförda
siffran grundar sig på särskild bearbetning af 1890 års folkräkning och på yrkessamfundens egen statistik.

166

C) För förvaltningen:

Löpande förvaltningskostnader.......... 1,056,019 mark

Öfrige » ......... 357,845 »

Utgifter för förvaltningen
Summa utgifter

Reservfondens belopp vid årets slut....................................

Behållning vid årets slut........................................................

1,413,864 mark.

5,608,773 mark.
1,331,675 mark
1,074,496 » .

Antalet anmälta olycksfall utgjorde 42,296, åt hvilka 19,3o9 eller
48,13 proc. medförde rätt till ersättning.

Olycksfallen voro af följande beskaffenhet: öfvergående oförmåga
till arbete under längre tid än 13 veckor orsakades af 1,689 olycksfall,
varaktig partiel invaliditet af 8,873, varaktig total invaliditet af 644
och döden af 2,153 olycksfall.

Olycksfallen hade föranledts af följande orsaker:

Af motorer, transmissioner och arbetsmaskiner............................

o.

d.:

hissar, kranar o. d.

ångpannor, ångkokapparater (explosioner

explosiva ämnen (krut, dynamit o. d.)...............................

eldfarliga, heta och frätande ämnen ..................................

nedfallande föremål, ras o. d..............................................

fall från stegar, trappor o. d..............................................

lastning, lossning, bärande af bördor etc.....................

transportindustri till lands, med und. af jernvägsdrift

jernvägsdrift ..........................................................................

sjöfart .......................................................................................

djur; olycksfall vid ridning.....................................''•............

enklare verktyg (yxor, hammare, spadar o. d.).............

öfrige orsaker ..........................................................................

2,627

120

2

102

171

2,323

4,050

1,345

3,888

39

18

2,313

1,278

1,083.

De s. k. Ausfiihruiigsbeliördei).

Desses antal hade stigit till 352. Hos dem voro försäkrade 632,459
personer.

Kostnaden för försäkringen utgjorde:

Utbetalda ersättningar...............................................................

Löpande förvaltningskostnader ............................................

Kostnad för skiljedomstolarnes verksamhet, olycksfalls
förebyggande in. in........................................................

2,370,243 mark
5,446 »

52,148 »

Summa 2,427,837 mark.

167

Antalet anmälta olycksfall utgjorde 19,807, af livilka 2,859 eller
14,4 proc. medförde rätt till ersättning.

Byggnadsyrkessainfuiulens försäkringsanstalter.

Inkomster:

Försäkringspremier .........

Öfriga inkomster (incl. föreg.

............................... 980,733 mark

års behållning).................. 1,576,814 »

Summa inkomster 2,557,547 mark.

Utgifter:

Ersättningar och sjukvård .........

Afsättning till reservfond........•.....

Till förekommande af olycksfall
Löpande förvaltningskostnader
Öfriga »

Reservfond vid årets slut............

Behållning ......................................

337,358 mark

...................... 125,019 »

81 »

....... 279,437 »

.............................. 12,574 »

Summa utgifter 754,469 mark.

360,336 mark
1,803,078 » .

Antalet anmälta olycksfall utgjorde 1,280, af hvilka 702 eller 54 s
proc. medförde rätt till ersättning. 82 olycksfall både dödlig påföljd
34 medförde varaktig total och 309 varaktig partiel invaliditet samt
277 öfvergående oförmåga till arbete under längre tid än 13 veckor.
Nedfallande föremål och ras samt fall från stegar, ställningar o. d.
föranledde tillhopa 416 olycksfall eller 59,2 proc. af de ersättning medförande
olycksfallen.

I sin helhet har den obligatoriska olycksfallsförsäkringen under år
1891 omfattat 17,987,207 försäkrade personer, häruti ej inräknade de
som försäkrats i byggnadsyrkessamfundens försäkringsanstalter.

Hela antalet anmälta olycksfall utgjorde 225,337.

Antalet olycksfall, i anledning af hvilka ersättning faststalts var
51 209, deraf 6,428 medfört döden och 2,595 total invaliditet.

Ersättningarnes sammanlagda belopp utgjorde 26,426,377 mar .

Ny* Atlet -för».-komité*» let. III.

NYA ARBETAREFÖRSÅKRINGSKOMITÉNS BETÄNKANDE.

iv. Statistiska undersökningar
angående pensionskassor

---^ ■ M«*--

STOCKHOLM

TRYCKT HOS K. L. BECKMAN
1893.

INNEHÅLL.

Sid

Inledning.................................................................................................................. j

I. Pensionskassor med delegarebidrag.................................................................... 3

A. Allmänna pensionskassor............................................................................ 3

B. Pensionskassor för handtverkare................ 10

C. Pensionskassor för sjöfarande.................................:................................... 19

D. Pensionskassor för handlande..................................................................... 26

E. Pensionskassor för andra yrkesidkare........................................................... 31

F. Pensionskassor för personer i kommunal tjenst............................................. 41

G. Pensionsinrättningar vid enskilda jernvägar.................................................. 44

H. Pensionskassor för industriella arbetare........................................................ 58

I. Öfriga pensionskassor.................................................................... 66

K. Allmän öfversigt......................................................................................... 67

II. Pensionering genom arbetsgivare........................................................................ 78

Tabellers

Tab. 1. Pensionskassor med delegarebidrag, hvilka ej uteslutande afse personer i statens

tjenst, dessa kassors ställning och verksamhet år 1891.................................. 94

Tab. 2. Pensionsinrättningar vid enskilda jernvägar, dessa inrättningars ställning och

verksamhet åren 1889—1891.................................................''....................... 100

Tab. 3. Pensionskassor med delegarebidrag för industriella arbetare, dessa kassors

ställning och verksamhet åren 1889—1891.................................................... 104

Inledning.

Bland de statistiska undersökningar, hvilka af den genom Kongl.
Brefvet den 3 Oktober 1884 tillsatta Arbetareförsäkringskomitén utarbetats
och offentliggjorts, innehåller en (III: 3) redogörelse för pensionsinrättningar
för statens civile betjente, underbefäl och manskap vid
Armén och Flottan samt kommunernas betjente, och en annan (III: 4)
för sjömanshusen och handelsflottans pensionsanstalt. Härjemte finnas
i en tredje del af samma undersökningar (III: 6), hvilken afser sjukoch
begrafningskassorna i riket, upplysningar om den verksamhet, några
af dessa kassor utöfva såsom tillika nödhjelps- eller mera sällan pensionskassor,
hvarförutom uppgifter lemnas för en del på sjelfhjelp grundade
pensions- och understödskassor, hvilka icke utdela sjuk- och begrafningshjelp.
Då en fullständigare och noggrannare kännedom om de
pensionsinrättningar, som i riket finnas, och de förhållanden, under hvilka
de verka, synts Nya Arbetareförsäkringskomitén för fullgörandet af dess
uppdrag vara af vigt, och detta i främsta rummet beträffande de inrättningar,
som bereda delegarne sjelfva understöd, i mindre mån åter
beträffande enke- och pupillkassor, har komitén låtit verkställa en utredning
i detta syfte och i samband dermed äfven sökt att så vidt
möjligt erhålla upplysningar om de anstalter, som i allmänhet från arbetsgifvarnes
sida träffats för deras arbetares pensionering.

För att. erhålla kännedom om de pensionskassor och pensionsföreningar,
som inom riket äro i verksamhet, vände sig komitén genom
cirkulär den 15 December 1891 till öfverståthållareembetet i Stockholm
och Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i rikets samtliga flin med anhållan,
att de, hvar och en för sitt område, ville till komitén inkomma
med eu så fullständig förteckning öfver dylika kassor eller föreningar,
som det på grund af tillgängliga handlingar eller inhemtade upplysningar
vore för dem möjligt att lemna, äfvensom med uppgift å hvarje
kassas eller förenings adress.

Med ledning af dessa upplysningar och andra af samma slag, som
komitén i öfrigt kunnat förskaffa sig, vände sig komitén i cirkulär den

Nya A rbej -färs.-komitcns bet. IV. ]

2

7 April 1892 direkt till hvarje kassa eller förening för delegares pensionering
med anhållan, att den måtte, om möjligt före månadens slut,
till komitén öfversända sitt reglemente samt revisionsberättelse för senast
förflutna eller, ännu hellre, för de tre senast förflutna år, för
hvilka sådana berättelser vore afgifna, samt, i fall detta ej af revisionsberättelsen
framginge, med vidfogad uppgift om stiftelseår, antal ledamöter
och pensionärer af olika slag äfvensom beloppet af utgående
pensioner. Till de arbetsgifvare, hvilka, enligt hvad komitén kunnat
inhemta, uteslutande af egna medel i större eller mindre utsträckning
ombesörjde sina arbetares pensionering, öfversändes skrifvelser i enahanda
syfte. Med få undantag hafva de sålunda begärda uppgifterna
välvilligt blifvit. öfverlemnade och på grund af dem har komiténs nu
framlagda redogörelse utarbetats.

Vid dennas affattande har synts lämpligt att först redogöra för de
pensionskassor, till hvilka delegarne lemna bidrag, och hvilka sålunda
helt och hållet eller delvis äro grundade på sjelfhjelp, och sedan för
den pensionering, som ombesörjes uteslutande af arbetsgifvarne.

Pensionsinrättningar för statens tjenstemän och betjente samt sjömanshusen
och handelsflottans pensionsanstalt äro här ej föremål för
behandling, enär om dem fullständiga utredningar föreligga, liksom (med
ett undantag) ej heller de lifränteanstalter, för hvilka redogöres i den
årliga berättelsen om försäkringsväsendet i riket.

Bland öfriga pensionsstiftelser afser, i öfverensstämmelse med hvad
redan är nämndt, denna utredning hufvudsakligen dem, hvilkas ändamål
är pensionering af delegarne sjelfva, men kassor för enkors och
barns pensionering endast i den mån, dessa kassor stå i samband med
delegarekassor, hvilket likväl är regel.

3

I. Pensionskassor med delegarebidrag.

För hvarje kassa lemnas här dels redogörelse för dess hufvudsakliga
bestämmelser om delegareafgifter, öfriga inkomster, vilkoren för
pensions erhållande och pensionsbeloppets storlek samt hvad dermed
kan stå i samband, dels ock, i tabellafdelningen, uppgifter om beloppet
af dess inkomster och utgifter af olika slag, om delegarnes antal
in. m.; hvarjemte i en allmän öfversigt hufvudresultaten häraf sammanfattas.
Vid framställningen äro kassorna för bättre öfversigts skull
fördelade i grupper, nemligen: allmänna pensionskassor, kassor för
handtverkare, för sjöfarande, för handlande, för andra yrkesidkare, för
personer i kommunal tjenst, för personer i enskilda jernvägars tjenst
och för industriella arbetare samt öfriga pensionskassor (afseende personer
anstälda hos hypoteksföreningar och vid bruk).

A. Allmänna pensionskassor.

1. Jönköpings läns pensionsförening.

Rätt att ingå i föreningen eger hvarje inom Jönköpings län boende
person; i andra rummet, särskild! under föreningens första tid,
äfven andra svenska medborgare. Insättare erlägger för hvarje insatt
krona ett mindre belopp i förvaltningsarfvode enligt faststälda bestämmelser.

Föreningen består af två afdelningar: besparingsklassen och lifränteklassen.
Hvar och en får insätta penningar i den förra, men endast
till bestämdt maximibelopp, beroende på ålder. För dem, som icke
hafva fyllt 10 år, är högsta tillåtna insats 400 kronor; och ökas den
sedan för hvart femte åldersår med 400 kronor till 2,000 kronor och
derefter med 500 kronor till 6,000 kronor (för personer öfver 50 år),
som är högsta tillåtna insats.

4

Medel, hvilka tillhöra insättare, som aflider före början af det kalenderår,
under hvilket han skulle fylla 6 år, tillfalla jemte räntor hans
arfvingar. Medel efter äldre insättare återbetalas äfven, dock utan ränta,
och med afdrag af 10 procent i fall den aflidne i minst 5 år varit
medlem af besparingsklassen, samt med afdrag af 5 procent i motsatt
fall. Hvad kassan sålunda vinner, tillfaller dess reservfond, ur hvilken
förvaltningskostnader, förluster samt möjligen till lifräntefonden behöfliga
tillskott bestridas.

Hvarje delegares kapital ökas under året dels med räntan derå
och dels med hans anpart af besparingsklassens vinst, hvilken mellan
medlemmarne deri fördelas efter dödlighetsförhållandet inom deras åldersklasser
samt deras behållning vid årets början.

Vid 60 års ålder eger delegare, som det önskar, att med hela
eller en del af sin behållning öfvergå till lifränteklassen. Dock eger
han redan vid 50 års ålder att dit öfvergå, i fall hans behållning är så
stor, att den efter föreningens tariff lemnar en årlig lifränta af minst
25 kronor. Årsvinst får, om styrelsen det medgifver, lyftas redan af
40-åring, som genom långvarigare sjukdom eller annan olyckshändelse
råkat i verkligt behof af understöd.

Vid afgång ur besparingsklassen eger medlem att, om han så vill,
lyfta, hvad som öfverstiger det belopp, som, insatt i lifränteklassen,
ger 75 kronor i lifränta.

Medlem af lifränteklassen uppbär ifrån inträdet deri och till sin
död från densamma pension till oföränderligt belopp, hvars storlek beror
på insättarens kön, det insatta beloppets storlek och åldern, då inträdet
i lifränteklassen sker. Sker inträde vid fylda 50 år, erhåller man
7-5 och qvinna 7 procent af det insatta beloppet i pension och ökas denna
för hvarje åldersår med 0-2 å 0‘i procent, så att inträdande vid 58 år erhåller
respektive 8-9 å 8‘3 procent, men derefter 59-åring 9’2 och 8-e samt
60-åring eller äldre 9-5 och 9 procent. Dock eger bolagsstämma efter
styrelsens förslag besluta nedsättning i denna tariff, i fall pensionerna
blifva större, än som kan förenas med inrättningens framtida bestånd;
men gäller detta icke för redan utgående pensioner, hvilkas belopp ej
får förminskas.

Högre belopp än 10,000 kronor får ej i lifränteklassen insättas för
samma person.

Af pensionsföreningens tillgångar vid 1890 års slut, 757,913 kronor,
tillhörde 594,691 kronor besparingsklassen, 152,845 kronor lifränteklassen
samt återstoden reservfonden och en särskildt bildad extra
reservfond.

5

2. Pensionsinr ältning en inom Färd kommun.

Rättighet att ingå i denna vid slutet af år 1879 stiftade förening
tillkommer medlemmar af Fårö kommun i Gotlands län, samt med styrelsens
begifvande äfven andra.

Vid hvarje barndop inom kommunen göres ett sammanskott för
barnets räkning till kassan, hvilket bör utfyllas till 2 kronor. Sedan
delegare uppnått 10 års ålder, erlägger han till och med 60:de året i
årlig afgift 25 öre, utom i det fall att han uppbär pension. Till kommunen
inflyttad, som vill ingå i föreningen, erlägger vid inträdet 25
öre för hvarje fyldt åldersår och, i fall han fyllt 45 år, 6 procents
ränta å dessa inträdesafgifter. I öfrigt utgöras inrättningens inkomster
utom räntor af sammanskott vid bröllopp och gåfvor. Kommunen hade
år 1891 till densamma anslagit hälften af inflytande hundskattemedel.
I fall någon det önskar, kan han vid inträdet få betala alla sina utgifter
genast.

De af kommunens medlemmar, barn och äldre, livilka icke genast,
utan först efter någon tids förlopp ingå i föreningen, betala särskild
inträdesafgift af 5 kronor.

Pensionsrätt inträder vid 55 års ålder; men kan i särdeles ömmande
fall, om kassan det tillåter, med styrelsens begifvande, ske tidigare.

När den årliga räntebehållningen uppgått till 3,000 kronor, fördelas
den i jemna kronor mellan de pensionsberättigade. Har räntan så
stigit, att hvarje pensionär dervid erhåller 100 kronor, skola delegarne
besluta om användningen af den Överskjutande räntetillgången.

Föreningens tillgångar uppgingo vid 1891 års slut till 4,724 kronor,
med en ränteinkomst under året af 215 kronor. Någon pension utdelades
således ej.

3. Pensionsföreningen i Karlshamn.

Föreningen, hvilken stiftades den 31 December 1866 och är öppen
för hvarje välfrejdad medlem af Karlshamns samhälle, har till ändamål
att bereda sina delegare pensioner under ålderns dagar.

Sedan efter år 1880 ingen ny delegare ingått i föreningen, antogos
nya stadgar för densamma år 1888, men utan åsyftad verkan.

Medlemmarnes antal, som varit 151, bär nu nedgått till 84, inberäknadt
62 pensionärer. De 22 betalande erlade år 1891 tillsammans
i utgifter till kassan 213 kronor. Pensionsbeloppet var ursprungligen
bestämdt till 50 kronor, men, då kassans inkomster ej äro tillräckliga
att utdela så stora pensioner, hafva de måst nedsättas till hälften.
Föreningens behållning vid 1891 års slut utgjorde 22,551 kronor.

6

4. Kullens allmänna pensionsförening i Höganäs.

I denna förening-, som räknar sin begynnelse från den 1 Januari
1891, kan hvarje inom Väsby, Höganäs, Vikens, Brunnby, Jonstorps
eller Farhults socknar boende och kyrkoskrifven person vinna inträde;
från och med 1901 dock med det vilkor, att han ej uppnått 40 år.

Hvarje delegare betalar vid inträdet och sedan årligen i Januari
månad under 5 på hvarandra följande år en afgift af 5 kronor eller
högre belopp till och med 100 kronor, och utbetalas pension i proportion
till inbetalningen. Efter de fem åren kan delegare, som så önskar, för
att bereda sig högre pension, göra inbetalningar till föreningen, men
får under tiden ej uppbära pension.

Till vanfrejd dömd person får ej i föreningen qvarstå, utan uteslutes
derifrån, men återbetalas då till honom alla af honom erlagda
årsafgifter, dock utan ränta.

Pension utdelas till manlig eller qvinlig delegare vid 55 år, afliden
delegares enka eller enkling eller, när sådan ej finnes, hans eller hennes
minderåriga barn. Pension utbetalas dock ej förr, än 5 år förflutit från
inträdet i föreningen och afgifter för samma antal år blifvit erlagda.

För delegare, som inträder i nytt äktenskap, gälla särskilda stadganden.

När pensioner första gången, eller år 1896, skola utdelas, användas
dertill räntan af de under föregående år samlade medel, efter afdrag af
förvaltningskostnader, samt V20 af vid årets slut inbetalda årsafgifter för
år 1895. Följande år enahanda ränta, men /V20 af inbetalda årsafgifter
för år 1896 samt möjligen influtna restantier för år 1895 o. s. v. med
ökning af 120 för årsafgifter och rester till och med år 1908, då, liksom
framgent, räntor och Vs af vederbörliga årsafgifter och restantier skola
utdelas.

Hvarje pensionsberättigad erhåller, i jemna kronor, andel af årets
hela pensionsbelopp i förhållande till det antal år, han betalt årsafgifter,
och det belopp, som erlagts.

5. Pensionsinrättningen i Göteborg.

Denna inrättning, hvilken, ehuru under annan benämning, stiftades
år 1766, har till ändamål att lemna omtänksamme män tillfälle att bereda
sig sjelfve på ålderdomen eller, efter deras död, efterlefvande enka
och barn en årlig pension.

7

Endast myndige, välfrejdade män af sund kroppsbeskaffenhet, yngre
än 60 år och bosatte i Göteborgs och Bobus län kunna vinna inträde
i föreningen. Efter uppnådda 50 år kan ej någon förvärfva pensionsrätt
åt hustru, om hon ej är af lika eller högre ålder.

Efter afgifternas och pensionernas storlek indelas inrättningen i 6
klasser, i hvilka hvar och en efter behag kan ingå.

Delegareafgifterna äro:

1) Inskrifningsafgift, som i första klass utgår med 75 kronor, i
andra med ytterligare 75 o. s. v., så att den i sjette klassen utgör
450 kronor;

2) Åldersafgift, äfvenledes vid inträde olika allt efter den inträdandes
och hans hustrus ålder, enligt faststäld tariff; i första klassen sålunda:
då mannen är 30 år eller derunder, 45 kronor, om hustrun
är högst 20 år, men 22*50 kronor, om hon är 50 år; då mannen är
50 år, 90 kronor, i fall hustrun är 20 år eller yngre, men 67*50 kronor,
om hon äfvenledes är 50 år o. s. v. Högsta afgift i första klass är
112*50 kronor, för 60-årig man med 20-årig hustru. I andra klass är
afgiften dubbelt så hög som i den första o. s. v.

3) Årsafgift, hvilken i 20 års tid erlägges med olika belopp efter
åldern vid inträdet, enligt särskild tariff. År mannen vid inträdet
21—30 år, erläggas 15 procent af inskrifningsafgiften (i första klass
således 11*25, i andra 22*50 kronor o. s. v.), och för hvarje ny femårsperiod
af hans ålder höjes åldersafgiften med 2 procent af samma afgift,
så att den för högsta åldersgruppen (56—60 år) utgår med 27 procent
af inskrifningsafgiften.

Vid inträdet betalas inskrifnings- och åldersafgift samt första årsafgiften
jemte 6 procents ränta å alla afgifterna från årets början.

För militärer och sjöfarande, så länge de tillhöra yrket, ökas alla
afgifter med 20 procent.

Pension tillkommer delegare, när han tillhört inrättningen och inbetalt
afgifter i 20 år samt fyllt eller inom 6 månader fyller 60 år.
Den utgår i första klass med 125 kronor, i andra med 250 kronor o. s. v.

För afliden delegares ogifta enka eller, i händelse sådan ej finnes,
för hans barn (son till 21 och ogift dotter till 25 år) är pensionens
storlek äfven beroende på det antal år, den aflidne inbetalt afgifter.
Äro afgifter betalda för endast 1 år, är pensionen i första klass 31*25
kronor, för 5 år är den 50, för 10 år 75, för 15 år 100 och för 20 år
125 kronor; och i högre klass är den två till sex gånger så stor.

Delegare, som vid inträdet förklarar sig vilja afstå från pensionsrätt
för sin egen person, bereder derigenom enka och barn förhöjning med
20 procent i vanlig pension.

I händelse inrättningens utgifter under tre på hvarandra följande
år skulle öfverstiga dess inkomster, kunna pensionerna minskas.

8

6. Allmänna pensions- och enkekassan i Göteborg.

Kassan afser att lemna pensioner åt delegare eller efter delegares
död till af honom bestämd efterlefvande.

Hvarje välfrejdad svensk undersåte har rätt att inträda deri, endast
med det undantag att, i fall pensionsrätt önskas för efterlefvande, kassans
styrelse kan på grund af den till inträde anmäldes helsotillstånd
eller af annan giltig anledning neka detsamma, liksom den kan i sådant
fall förhöja de i allmänhet stadgade årsafgifterna.

Delegare kan, allt efter önskan, för sig sjelf vinna pensionsrätt å
årligt belopp i jemna tiotal mellan 50 och 4,000 kronor, antingen genast
eller vid viss ålder, och i sistnämnda fall med eller utan skyldighet
för kassan att återbetala insatta årsafgifter, i fall han skulle aflida före
uppnådd pensionsålder. Afgifter utgå i dessa fall till kassan enligt
särskilda tariffer.

Åt efterlefvande maka, barn eller annan person kan beredas pensionsrätt
efter delegares död å belopp i jemna tiotal mellan och

1,500 kronor, nemligen 1) af man för qvinna, 2) af man för enka och
barn, 3) af man för man, 4) af qvinna för man, 5) af qvinna för qvinna,
samt 6) af fader, moder eller målsman för visst uppgifvet barn, tills
det, ogift, uppnått 21 års ålder; allt efter särskilda tariffer. Äfven i
dessa fall kan med förhöjning af årsafgifterna, enligt särskild tariff, dock
med tvenne undantag, förvärfvas rätt att återbekomma erlagda årsafgifter,
i händelse den utsedde pensionären aflider före delegaren. När
delegare, som inträdt i kassan för att bereda pensionsrätt åt efterlefvande,
dör, upphör all betalningsskyldighet till kassan.

Upphör delegare att betala pensionsafgifter, är hans rätt till pension
för sig eller annan förverkad, så framt han icke inbetalt minst 2 årsafgifter
och anmält, att han ej längre vill betala afgifter, inom tolf månader
från den tid, för hvilken afgift sist blifvit erlagcl, i hvilket fall
hans pensionsrätt i viss mån qvarstår.

Om delegare sjelf afhänder sig lifvet, i duell eller genom blessyr
vid sådan ljuter döden eller mister lifvet genom rättvisans hand, utbetalas
pension endast med belopp, som motsvarar matematiska värdet af
de gjorda inbetalningarne.

Särskilda bestämmelser gälla beträffande pension åt efterlefvande,
i fall delegare reser utom Europas gränser, inträder i aktiv krigstjenst
eller egnar sig åt sjömansyrket, samt i vissa fall beträffande pensionsrätt
för enka och barn.

Afgifter till kassan äro bestämda i enlighet med 10 särskilda tariff -

9

tabeller0), på sådant sätt att 10 procent utaf afgifterna afse förvaltningskostnadernas
betäckande och återstoden utgör afgifternas matematiska
eller nettovärde, hvilket är beräknadt med ledning af Statistiska
Centralbyråns dödlighetstabeller för perioden 1871—1880 samt efter en
räntefot af 4 procent.

Förändring af kassans afgiftstabeller kan på förslag af kassans styrelse
fattas af dess fullmäktige.

I Oktober månad 1892 uppgifves kassans kapital till 927,395
kronor.

7. Vester ds borgerliga pensionsförening.

Pensionsföreningen stiftades år 1845, i ändamål att bispringa i
fattigdom komne delegare samt deras enkor och oförsörjda barn under
18 år.

Uti inträdesafgift erläggas 30 kronor, antingen på en gång eller
10 kronor i tre år.

Pensioner utdelas af styrelsen till delegare eller deras enkor och
barn, som råkat i fattigdom och göra skriftlig ansökan om pensions
erhållande. Vid utdelandet skola verkligt behof, arbetsamhet och ärlighet
i första rummet vinna afseende. Huruvida erhållna pensioner få
behållas, pröfvas hvarje år.

Till pensioner utdelas högst Vs af behållna räntevinsten; återstoden
lägges till kapitalfonden. Pensionsbeloppet utgör 100 kronor, dock
kunna äfven halfpensioner utdelas. År 1891 utdelades sålunda 15 heloch
4 halfpensioner. Kapitalbehållningen vid årets slut uppgick till
44,857 kronor, förutom en donationsfond å 6,000 kronor, hvars räntor
årligen utdelas.

8. För säkring sanstaltens i Norberg pensionsfond.

Försäkringsanstalten i Norberg bildades år 1885 genom sammanslagning
af Norbergs grufarbetares nödhjelps- och pensionskassa (stiftad
år 1857) med sjuk- och begrafningskassan i Norberg.

I försäkringsanstalten eger hvarje välfrejdad man eller qvinna inom
Norbergs församling af Vestmanlands län, som fyllt 18 år, att vinna
intriide, dock ej under sjukdom. Anstalten är, efter sina olika verksamhetsgrenar,
delad i fyra fonder: sjukhjelpsfonden, pensionsfonden, nödhjelpsfonden
och begrafningsfonden. *)

*) Nya afgiftstabeller iiro under utgifning.

10

I inträdesafgift erlägges 1 krona, som går till sjukhjelpsfonden.
Månadsafgifter erläggas till alla fonder, deraf till sjukhjelpsfonden med
två olika belopp, allt efter den sjuklijelp som önskas. Till pensionsfonden
utgör, månadsafgiften 13 öre, således årsafgiften 1 krona 56 öre.
För högre pensions vinnande kan afgiften ökas, dock högst till 38 öre.
Pensionsafgift betalas, tills delegare inträdt i pensionsåldern.

För pensions erhållande fordras, att delegare varit medlem af
anstalten under minst 5 år. Sådan delegare erhåller pension vid 55
års ålder och hans enka likaledes vid samma ålder.

Pensionsfondens räntor och af dess öfriga behållna årsinkomst
användas till pensioner och fördelas det för året tillgängliga beloppet
mellan delegarne på sådant sätt, att hvarje pensionär undfår pension i
förhållande till det belopp, hvartill hans insättningar med 4 procents
årlig ränta på ränta uppgått vid början af det kalenderår, då han blifvit
pensionsberättigad.

Till gäldande af årets omkostnader bidrager pensionsfonden med
30 procent.

År 1891 utgingo till 56 män och 10 qvinnor pensioner å tillsammans
1,221 kronor. Medelbeloppet af hvarje pension var sålunda 18''50
kronor.

/

B. Pensionskassor för handtverkare.

1. Skomakaremästarej''öreningens i Stockholm pensionskassa.

Skomakaremästareföreningen i Stockholm utgör en omedelbar fortsättning
af det från äldre tider i staden bestående skomakareembetet.
För att blifva antagen till ledamot i föreningen erfordras, enligt dess nu
gällande, år 1885 antagna reglemente, att våra skomakaremästare,
icke öfver 50 år gammal, bosatt i Stockholm samt att, så länge burskap
meddelas, hafva sökt och erhållit sådant äfvensom hafva aflagt borgareeden.
Nya ledamöter anmälas af äldre och måste, för att blifva valde,
vid valet erhålla dubbelt antal ja mot nej. Vid anmälan om inträde
bifogas bland annat, om så påfordras, läkareattest för den anmälde och
hans hustru eller för endera.

11

I inträdesafgift erläggas efter behag antingen 150 eller 100 kronor
och erhålles begrafningshjelp i mån af den inbetalda afgiftens storlek.
I årsafgift erläggas 8 kronor, tills pensionsåldern är uppnådd.

Ledamöter, som tillhört föreningen före år 1880, deras ogifta enkor
eller föräldralösa barn under 16 år erhålla årspensioner å 200 kronor,
så vida stadgade afgifter inbetalts. Ledamöter, intagna i föreningen
efter år 1880, ega, när de uppnått 45 års ålder och tillhört föreningen
i 15 år, rätt till pension å belopp, som är beroende af kassans tillgång,
men icke bör öfverstiga 200 kronor om året. Enka, när hon
fyllt 45 år, eller föräldralösa barn efter afliden pensionär erhålla den
aflidnes pension. Enka efter ledamot, som dött, innan han kommit i
åtnjutande af pension, kan vid 45 års ålder och då 15 år förflutit, sedan
mannen inträdt i föreningen, erhålla vanlig pension, så vida föreskrifna
årsinbetalningar fullgjorts.

Vinner manlig ledamot inträde på borgerskapets gubbhus eller enka
på borgerskapets enkhus, erhålles ej pension; men i stället åtnjuter sådan
manlig ledamot »i bekläd nadshjelp» belopp motsvarande half pension
och pensionsberättigad enka en summa motsvarande fjerdedels
pension, hvarförutom hustru till den förstnämnde erhåller lika hjelp som
mannen.

Åt aflidne ledamöters barn öfver 16 år kunna under vissa förhållanden
beviljas mindre pensioner. Fattigunderstöd kan dessutom lemnas
åt såväl ledamöter som aflidne ledamöters barn.

Den mest betydande bland föreningens tillgångar är föreningens
fastighet, den s. k. Skomakarekällaren, år 1891 taxerad till 323,200
kronor.

Föreningen eger äfven en sjukkassa, med en grundfond å 20,000
kronor, och kunna dess ledamöter, i fall de vilja underkasta sig derför
stadgadt reglemente, deri blifva delegare.

2. F. d. Bryggareembetets i Stockholm pensionskassa.

Kassan stiftades den 1 Juli 1847, då Bryggareembetet vid sin upplösning
dit öfverlemnade all sin egendom, deribland embetets hus vid Brunnsbäcken
å Södermalm. Enligt nu gällande, år 1875 antagna, stadgar ega
följande rätt att såsom delegare i kassan ingå: 1) varande eller blifvande
deiegares barn yngre än 35 år, 2) barn efter sådana bryggare, som
före den 1 Juli 1847 aflidit, samt 3) bryggarelärling, som nyssnämnda
dag var i embetet inskrifven och sedermera hos delegare i kassan uttjent
den vid inskrifningstillfället bestämda tid. Träder delegande qvinna
i gifte, möter intet hinder för henne att få qvarstå såsom delegare i

12

kassan; liksom äfven hennes barn på vanliga vilkor deri kunna erhålla
inträde.

Nuvarande eller blifvande delegares barn erlägga, när de sjelfva
blifva delegare i kassan, i inträdesafgift: son före fylda 25 år och
dotter före fylda 30 år 50 kronor, samt äldre barn (till 35 år) 150
kronor. Äfven öfriga inträdesberättigade erlägga afgifter vid inträdet,
dels å 50, dels (för bryggarelärling) å 100 kronor. Årsafgifter eller
dylika afgifter erläggas ej.

Understöd från kassan böra icke tilldelas annan än behöfvande och
beviljas åt sådane antingen pension eller tillfälligt understöd. Pensionerna
utdelas med 400, 300, 250, 200 eller 150 kronor årligen, de tillfälliga
understöden med högst 150 kronor. Styrkes det, att pensionstagares
omständigheter blifvit så förbättrade, att denne kan försörja sig
sjelf, indrages hans pension.

Delegare, som öfverskridit minderårighetsåldern, måste, för att
kunna erhålla pension, hafva uppnått 50 års ålder. Pensioneradt barn
förlorar pensionen, när det uppnått 18 års ålder, så framt ej sjukdom,
blindhet, vanförhet eller annat stadigvarande svårt men å dess helsa
hindrar det att förskaffa sig sitt uppehälle, i hvilket fall pensionen kan
med delegarnes medgifvande få behållas.

Styrelsen eger att, efter ansökan, vid delegares eller dess hustrus
död bevilja begrafningshjelp af högst 150 kronor.

3. Upsala fabriks- och handtverksförenings pensionskassa.

Denna kassa bildades inom föreningen vid 1872 års ingång. Föreningsmedlem
skall tillika vara medlem af pensionskassan och i denna
egenskap under loppet af högst 15 år erlägga 300 kronor, och dervid
minst 20 kronor årligen. Erlägges hela afgiften vid inträdet, rabatteras
40 kronor.

Endast räntan å kassafonden efter föregående års bokslut får användas
till pensioner och fördelas mellan de dertill berättigade. År
1891 utgick hel pension med 50 kronor 48 öre. I mån af fondens
tillväxt skola dock pensionerna höjas, tills de uppgå till 400 kronor
årligen.

Pensionsrätt inträder för delegare, som fullgjort sina inbetalningar
till kassan, vid 55 års ålder. Enka efter pensionsberättigad delegare
inträder i hans pensionsrätt vid uppnådda 50 år. Äfven annars kan
delegares enka erhålla pension, hel eller half. Delegares efterlefvande
föräldralösa barn under 16 år ega äfven enligt vissa bestämmelser rätt
till pension, nemligen en fjerdedels pension åt hvarje barn. Delegare

13

kan derjemte förvärfva pensionsrätt åt ogift välfräjdad dotter, när hon
uppnått 55 års ålder.

Delegare i pensionskassan kan utom sin ordinarie pension erhålla
högst fyra extra pensioner genom att för hvarje sådan betala dels i inträdesafgift
50 kronor, dels i årsafgift 20 kronor under hvart och ett
af 15 på hvarandra följande år, med kapitalrabatt å 40 kronor, i fall
alla årsafgifterna betalas i förskott.

Kostnaderna för pensionskassans förvaltning bestridas af föreningens
allmänna kassa.

4. Sällskapet Nya Föreningen (Nyköping).

Föreningen, som utgöres af handtverkare i staden Nyköping, stiftades
år 1843, med ändamål att åstadkomma en understödskassa för gamla
behöfvande handtverkare eller deras efterlemnade enkor och barn, i
synnerhet dem som varit medlemmar af föreningen. Inträdesafgift erlägges
med 3 kronor och årsafgift med 1 krona 50 öre. Så länge
kassan, såsom ännu är fallet, ej uppgår till 10,000 kronor, skall endast
hälften af räntan å kassans kapital årligen utdelas, och skola de, hvilka
utdela medlen, underrättas om, hvilka föreningsmedlemmarne äro och
hvilka af dem mest äro i behof af understöd. År 1891 utdelades till
1 man, 8 enkor och 3 ogifta fruntimmer tillsammans 120 kronor, i belopp
vexlande mellan 12-so kronor och 7-50 kronor.

5. Fabriks- och Handtverksidkares i Visby p eu s i o n s inrättning.

Inrättningen, som bildades den 7 Maj 1860, då fabriks- och handtverksföreningen
i \ isby såsom grundfond skänkte densamma en summa af

1,500 kronor, utgöres af å Gotland bosatte fabriks- och handtverksidkare,
verkmästare, gesäller och försörjningsidkare. Hvarje dess ledamot skall
i föreningen insätta 100 kronor genast vid inträdet eller med 10 kronor
årligen under 10 års tid jemte ränta från inskrifningsdagen. Ledamot,
som fullgjort detta och varit delegare i föreningen minst 10 år, erhåller
vid 55 års ålder rätt till pension, men kan, i fall han genom sjuklighet
eller andra oförutsedda omständigheter blifvit urståndsatt att sig försörja
och i öfrigt saknar tillgångar till nödtorftig bergning för sig och sin
familj, efter inrättningens bepröfvande, äfven vid tidigare ålder komma
i åtnjutande åt samma rätt. Ogift enka efter 10-årsledamot är äfven
pensionsberättigad, samt, när enka ej finnes, ledamots oförsörjda barn
till viss ålder, eller i allmänhet son till 16 och dotter till 20 år.

14

Pensionsbeloppet bestämmes för hvarje år sålunda, att sedan det
blifvit uträknadt, huru mycket biffvit inbetaldt till inrättningen för hvarje
pensionsberättigads del — hvarvid iakttages, att såsom kapitalförökning
för hvarje år inräknas laglig ränta å kapitalinsatserna — fördelas hälften
af årsräntan å inrättningens hela kapital emellan de pensionsberättigade
i förhållande till deras sålunda beräknade insättningar. År 1891 erhöllo
46 pensionärer tillsammans 724 kronor, eller i medeltal hvar och
en 15 kronor 74 öre.

6. Borgerskapets i Karlskrona pensionskassa.

Till delegare i kassan, som stiftades år 1863, antagas burskapsegande
borgare samt hvar och en välfrejdad man, som vunnit rätt att
med främmande biträde utöfva handel, handtverk, fabriksrörelse eller
såsom examinerad fartygsbefälhafvare idka sjöfart, allt under vilkor att
de äro bosatte i Karlskrona, Ronneby eller Kristianopel. Burskapsegande
borgare erlägga endast årlig afgift med 10 kronor, öfriga delegare
derjemte inträdesafgift med 150 kronor.

Pensionsrätt inträder vid fylda 55 år för den, som å nyssnämnda
ställen varit bosatt i minst 20 år, varit burskapsegande borgare eller
utöfvat sitt yrke i minst 25 år, härvid fullgörande alla borgerliga onera,
samt dessutom uppsagt burskapet eller i hvarje fall upphört med sitt
yrkes utöfning.

Till pensioner skola användas grundfondens räntor, delegarnes pensionsafgifter
och tillfälliga inkomster under nästförflutna året, sedan
kassans förvaltningskostnader för det löpande året först blifvit betäckta.
Årliga pensionsbeloppet, som enligt reglementet (af år 1867) är bestämdt
till 200 kronor, men kan minskas eller ökas, utgick år 1891
med 80 kronor.

7. Pensionsinrättningen i staden Kristianstad till förmån för stadens
vnagistratsp er soner, stadsläkare, stadskassör, stadsfskal samt
handels- och industriidkare.

Ändamålet med inrättningen, hvilken stiftades år 1858, framgår af
dess namn. Den afser att bereda pensioner åt såväl delegare som deras
enkor och barn. Handels- och industriidkare måste för att kunna upptagas
till delegare vara medlemmar af stadens handels- och indstriförening.

Ny delegare skall, alltsedan den 1 Juli 1891, erlägga i inträdes -

15

afgift 25 kronor och hvarje icke pensionstagande delegare efter samma
tid i årsafgift 20 kronor.

Alla inträdesafgifter samt intill år 1916 % och derefter V2 af årsafgifterna
jemte gåfvor och förverkade medel läggas till grundfonden.
Dess ränteafkastning samt återstående del af årsafgifterna utdelas, sedan
förvaltningskostnaderna blifvit betäckta, i pensioner, hvilkas belopp
sålunda vexla.

Pensionsrätt inträder för delegare vid 50 år, och då med vilkor
att han i 25 år varit delegare i inrättningen. Enka efter delegare, som
tillhört föreningen i minst 10 år, erhåller, i fall äktenskapet varat längre
än 1 år och ingåtts före mannens 51:a år, pension med Vso af hel pension
för hvarje halfår, mannen varit delegare i inrättningen, dock högst
delegarepension. Lefver ej enka, äro delegares barn till 16 år berättigade
uppbära pension.

År 1891 utdelades från inrättningen till 120 personer pensioner å
tillsammans 4,377 kronor.

8. Malmö handtverkares understöds- och pensions förening.

Handtverkssocietetens i Malmö enskilda välgörenhetsinrättning stiftades
år 1826, men sedan Handtverkarnes i Malmö understödsförening
dermed, förenats, förändrades namnet till ofvanstående, hvarjemte nytt
reglemente år 1881 antogs. Malmö handtverksförenings medlemmar
kunna enligt vissa närmare bestämmelser blifva medlemmar af föreningen
genom att till pensionsfonden erlägga inträdesafgift af 10 kronor. Årsafgift
erlägges i minst 10 år med 6 kronor.

Vid fylda 60 år erhåller medlem pension, hvars storlek beror på
antalet inbetalda årsafgifter och vexlar mellan 90 kronor för trettio årsafgifter
och 20 kronor för tio årsafgifter.

Genom att erlägga dubbla eller tredubbla inträdes- och årsafgifter
erhåller medlem rätt till dubbel eller tredubbel pension.

Skulle föreningens pensionsfond, hvilkens förnämsta inkomster utgöras
af fondens räntor och delegarnes nyssnämnda årsafgifter, något
år ej medgifva utdelande af pensioner till fullt belopp, skola pensionerna
minskas i lika mån för alla; men bristen betäckes, i fall kommande års
inkomster det medgifva.

Medlems éfterlemnade hustru eller barn under 18 år erhålla likaledes
i mån af erlagda årsafgifter pension från föreningen, som derjemte
utdelar understöd åt behöfvande medlemmar eller deras enkor och
barn samt undantagsvis äfven åt andra personer af handtverksklassen i
Malmö, liksom den äfven åt dem upplåter bostäder i sina fastigheter.

16

År 1891 utgingo i pensioner 5,122 kronor, oafsedt utdelning ur
donationsfonder; och var pensionärernas antal vid årets slut 91. Pensionens
storlek var sålunda i medeltal omkring 56 kronor.

.9. Halmstads liandtverksidkareförenings pensionskassa.

Föreningen stiftades år 1865 genom sammanslagning af tre förutvarande
kassor. Alla liandtverksidkare i Halmstad kunna vinna inträde
i föreningen, hvars ändamål är att tillhandahålla sina delegare lån samt
lemna dem sjuk- och begrafningshjelp samt pensioner. I afgifter till
föreningen erlägges dels inträdesafgift med 15 kronor, dels årsafgift
med 8 kronor. Härför skall erhållas sjuklijelp med 9 kronor i veckan i
högst 6 veckor, begrafningshjelp med 30 kronor samt af delegare, som
tillhört föreningen minst 20 år och uppnått 55 års ålder, pension, hvars
storlek beror af föreningskassans storlek. Uppgår denna till 5,000
kronor, erhållas 30 kronor; är den 7,500 kronor, erhållas 50 kronor;
ökas tillgångarne till 10,000 kronor, ökas''pensionen till 100 kronor,
och vidare vid kassa å 15,000 kronor till 150 och vid kassa af 20,000
kronor till 300 kronor. Afliden medlems enka eller, om hon är död,
hans minderåriga, oförsörjda barn erhålla äfven lika stor pension. Under
alla förhållanden får dock kassans grundkapital ej minskas, utan
böra alla dess utgifter bestridas med räntan för det löpande året. Nödstälde
föreningsmedlemmar kunna ur kassan erhålla tillfälligt understöd.

År 1891, då 11 personer erhöllo pensioner från kassan, utgick pension
med 15 kronor. Vid bokslutet var kassan 7,694 kronor.

10. Fabriks- och handtverksidkarnes i Karlstad pensions- och understödskassa.

Vid inträdet i kassan erlägger fabriks- eller liandtverksidkare en
afgift, hvars storlek beror på hans ålder. År denna lägre än 26 år,
erläggas 25 kronor; 26-åring erlägger 27 kronor och derefter ökas afgiften
med 1 krona för hvarje år till och med det 39:de, hvarefter i
allmänhet större förhöjningar inträda. Den, som fyllt 60 år, eger ej
inträdesrätt. Utom vid inträdet betalas ej några afgifter.

Af den årliga ränteinkomsten afsättes hälften till pensioner åt delegares
enkor och fjerdedelen till understöd åt delegare och deras familjer
samt till förvaltningskostnader. Återstoden ökar kapitalet.

11. Filipstads handtverk sidkar es pensions- och understödskassa.

Kassan, som stiftades år 1853, lemnar pensioner eller tillfälliga
understöd åt de mest behöfvande af delegarne eller deras enkor och
oförsörjda barn. En del deraf utlånas bland delegarne sjelfva.

17

Handtverkare i Filipstad, som ej uppnått högre ålder än 40 år,
eger i kassan inträda mot erläggande vid inträdet af 6 kronor och
under de 10 derpå följande åren af 2 kronor årligen. Medgifves äldre
person inträde, ökas hans inträdesafgift, nemligen till 10 kronor för 40-

45-åring, till 15 kronor för 45- till 50-åring och till 20 kronor
för 50- till 55-åring. Person, som fyllt 55 år, får ej inträda. Beträffande
enkor och ogifta kvinnor, som vilja blifva delegare i föreningen,
finnas särskilda stadganden.

Pension kan uppå derom gjord ansökan lemnas delegare eller hans
enka, som uppnått 60 år, eller äfven vid yngre år, om de varit delegare
i kassan minst 15 ar och genom obotlig sjukdom eller af annan orsak
blifvit urstandsatte att försörja sig’ sjelfva. Tillfälliga understöd
kunna lemnas delegare, deras enkor och oförsörjda barn.

Beträffande pensionens storlek innehåller kassans år 1866 antagna
reglemente inga bestämmelser. År 1891 utgingo derifrån 10 pensioner
å tillsammans 240 kronor.

12. Köpings stads fabriks- och handtverk^förenings pensionsinrättning.

Föreningen, hvilken år 1848 bildades såsom obligatorisk handtverksförening,
inrättade inom sig en pensionsinrättning, hvilken började sin
verksamhet år 1858. Enär 1864 års lagstiftning upphäfde den obligatoriska
skyldigheten för handtverkare att ingå i föreningen, ombildades
den år 1866, då dess nuvarande stadgar antogos.

o Handtverks- eller fabriksidkare i Köping, som vill i föreningen
ingå, erlägger vid inskrifningen 5 kronor och betalar sedan såsom årlig
afgift 1 krona 50 öre. Inskrifningsafgiften äfvensom hälften af årsafgiften
ingår till den så kallade kontanta kassan, hvilken är afsedd för
understöd åt afsigkomna handtverks- och fabriksidkare samt deras efterlemnade
enkor och barn och hvilken år 1891 till 4 behöfvande utdelade
tillsammans 48 kronor 30 öre; andra hälften af årsafgiften tillfaller den
så kallade jordkassan, som är afsedd för delegares pensionering.

För denna pensionering eger föreningen dels omkring 4 hektar
jord, fördelade i 4 pensionslotter, dels ett kontant kapital. För närvarande
bruka 2 pensionärer sjelfva sin jord, medan de öfriga 2 åtnjuta
arrendeafkastningen deraf. Det kontanta kapitalet, som äfven kan''användas
till inköp af jord, består af 2 lotter, hvardera å 600 kronor,
hvarå pensionärerna åtnjuta 5 procent årlig ränta. Föreningens medlemmar
inträda vid ledighet i pensionsrummen i den ordning, hvari de
inskrifvits; och måste då erlägga eu särskild afgift af 15&kronor till
jordkassan. Enka inträder vid mannens franfällei hans såväl rättigheter
som skyldigheter i egenskap af delegare.

Nya arbet.-förn.-komiténa hot. IV. ■>

18

Föreningen eger äfven en tredje kassa, premiekassan, afsedd till
premier (silfver- ock bronsmedaljer) åt lärlingar, som gjort sig deraf
förtjente.

13. Sala fabriks- och handtverksförenings pmsionsinr ältning.

Denna inrättning räknar sin början från år 1874 och utgöras dess
inkomster bufvudsakligen af räntor samt de inträdes- och årsafgifter,
som till föreningen betalas.

Inträdesafgiftens belopp är beroende på den inträdandes ålder. Den
ökas sålunda från 3 kronor, för den som icke fyllt 30 år, till 20 kronor,
för den som fyllt 46—50 år. Äldre personer få ej i föreningen inträda.
Årsafgift utgår med 10 kronor om året, tills 200 kronor blifvit inbetalda.
Sker detta på en gång, erhålles kassarabatt af 25 kronor.

När pensionskassan (4,846 kronor år 1891) uppgått till 8,000 kronor,
kan pensionsutdelning börja och bestämmes pensionsbeloppet hvarje
år med hänsyn till tillgängliga medel och antalet pensionsberättigade.

Pensionsrätt vinnes genom att i 20 år hafva tillhört föreningen och
uppnått 55 års ålder. Pensionärs enka inträder vid fylda 55 år i
hans pensionsrätt. Genom att på en gång inbetala 200 kronor till
kassan kan delegare vinna pensionsrätt för efterlefvande minderåriga
barn, bvilkas mor äfven aflidit. Äfven delegares äldre ogifta döttrar
kunna mot vissa afgifters erläggande erhålla pensionsrätt.

Genom att erlägga inskrifningsafgift af 50 kronor och vanliga årsafgifter
utöfver de ordinarie kan extra pension vinnas, och denna kan
genom afgifternas vederbörliga höjande ända till fyrdubblas.

Utom pensionskassan eger föreningen en belöningskassa, bildad
af erhållen lösen för de af föreningen utfärdade mästare- och gesällbref,
samt afsedd för utdelande af belöningar åt lärlingar.

14. Gejle handtverksförenings pensions- och gubbhusfond.

Hvarje manlig ledamot af föreningen, som ej fyllt 40 år, har rätt
att vinna delaktighet i fonden, om han dertill anmäler sig sist inom 3
år, sedan han blifvit ledamot af föreningen.

I inträdesafgift betalas 15 och i årlig afgift 6 kronor. Den, som
vid inträde i föreningen är äldre än 30 år, betalar vid inträdet, utom
vanlig afgift, äfven årsafgifter för de år, hvarmed hans ålder öfverstiger
30. De medel, som genom de årliga afgifterna inflyta, fördelas
med 73 på föreningens pensionskassa och med Vs på dess gubbhuskassa.
Inträdesafgifterna gå till den senare.

19

Vid 55 års ålder är ledamot berättigad erhålla pension. Dör han
före denna ålder, är hans ogifta enka berättigad att inträda i hans rättigheter
och skyldigheter, så att hon efter vanliga årsafgifters erläggande
erhaller pension det år, hennes man skulle erhållit sådan. Dock
lar hon ej behålla pensionen längre tid än 15 år.

De pensioner, som från fonden utdelas, bildas genom fördelning i
lika många lotter, som de för året pensionsberättigade äro, af ränteinkomster
och till pensionskassan influtna årsafgifter. År 1891 utdelades
till 21 personer pensioner å tillsammans 252 kronor, således i medeltal
hvar och en å 12 kronor, hvarjemte 11 pensioner efterskänktes.

Gubbhus uppföres ej, förrän den derför afsätta fonden, som vid
1891 ars slut nppgick till 6,752 kronor, uppgått till 15,000 kronor.
Inträde kan då. erhållas der af ledamöter, som uppnått 60 års ålder
el er, om ytterligare plats der finnes, äfven af yngre delegare, om de?
aro stadde i verklig nöd.

C. Pensionskassor för sjöfarande.

1. Sjökaptenssocietetens i Stockholm pensions- och understödskassa.

Sjökaptenssocieteten i Stockholm stiftades år 1732 och fordras för
att vinna inträde deri att vara borgare i Stockholm, hafva undergått
sjökaptens- eller sjöoflicersexamen och hafva fört fartyg under eget
befäl samt ej hafva öfverskridit 40 års ålder.

Hvarje ledamot betalar i inträdesafgift 25 kronor, samt i årsafgift
Iran och med inträdesåret till och med det år, hvarunder han fyller 55

ar’ 1° Inträdesafgifter gå till societetens understödskassa, års afgitter

till dess pensionskassa.

Pension å minst 100 kronor årligen, erhåller ledamot från och
med det kalenderår, då han fyller 56 år, så framt han dessförinnan i
arsafgifter inbetalt 500 kronor. Under åren 1889—1891 uppffino-o
pensionerna i medeltal till 100 kronor.

Understöd åt .behöfvande ledamöter, deras enkor och oförsörida
barn utdelas af societeten, som äfven efter hvarje ledamot och ledamots
hustru (ur pensionskassan) utbetalar begrafningshjelp med 50 kronor.

20

2. Sjömannaföreningen.

Hvarje sjöman (befäl eller manskap), som är svensk undersåte,
välfrejdacl och vid god helsa samt yngre än 40 år, kan blifva ledamot
af föreningen. Såsom sådan eger han att vid inträdet till föreningens
grundfond inbetala tillsammans 6 kronor 75 öre och derefter till samma
fond i årsafgifter, i 20 år och tills han fyllt 55 år, 10 eller 7 kronor,
alltefter som han ingår i föreningens första eller andra klass. Efter 3
års ledamotskap och sedan han inbetalt 4 årsafgifter, eger han rätt till
sjukhjelp i högst 90 dagar för år med 1''50 å 1 krona per dag och till
begrafningshjelp med 100 å 65 kronor, alltefter sin klass. Träffas han
af obotlig sjukdom eller annan svår skada, så att han derigenom blir
urståndsätta att försörja sig sjelf, kan han efter sjukhjelpstiden erhålla
ett årligt understöd af högst 100 kronor i första och 70 kronor i andra
klassen

Pensionsrätt tillkommer numera, efter 1891 års stadgeförändringar,
de 50 till lefnadsåren äldste bland delegarne, hvilka tillhört föreningen
minst 20 år; samt de 10 ogifta delegareenkor, hvilkas ålder sammanlagd
med mannens delegareålder inom föreningen (som måste vara
minst 20) är högst. Pension utgår till delegare med 50 kronor och
till delegares enkor med 25 kronor. Pensionstagare åtnjuter dessutom
lika rätt till sjuk- och begrafningshjelp samt understöd som delegare.
Delegarepensionerna få ej förhöjas utöfver 50 kronor, förrän alla, som
fyllt 55 år och betalt vederbörliga årsafgifter, erhållit pension.

För pensioneringens vidmakthållande är, utöfver till detta ändamål
särskildt donerade medel å nära 5,700 kronor, en särskild pensionsfond
afsatt under år 1891, genom öfverförande dit af 52,000 kronor af grundfondens
kapital äfvensom vissa ångfartygsannonsföreningens medel, så
att fondens tillgångar vid 1891 års slut uppgingo till 79,782 kronor,
oafsedt 1,375 kronor afsätta till pensionsutdelningen under första halfåret
1892.

Härförutom eger töreningen en särskildt bokförd nödhjelpskassa,
dit hvarje delegare vid inträdet är skyldig erlägga 10 kronor, eller ock
de första fem åren 2 kronor per år, och hvars inkomster för öfrigt utgöras
af räntor och gåfvor. Ur denna utdelas till i nöd stadde delegare
samt delegares enkor och minderåriga barn vid hvarje jul hjelp
med högst 25 kronor. År 1891 utdelades (till 28 enkor, 3 hustrur och
1 delegare) tillsammans 620 kronor, och var kassans behållning vid
samma års slut 12,296 kronor.

21

3. Angfartygsbefälhafvaresällskapets pensions- och understödskassa.

Medan i sällskapet utom dem, hvilka aflagt sjöofficers-, sjökaptenseller
ångbåtsbefälhafvareexamen, äfven andra för sjöfarten intresserade
personer kunna vinna inträde, är rätt till inträde i dess pensions- och
understödskassa endast medgifven sådana ledamöter, hvilka aflagt någon
af nyssnämnda examina. Af sällskapets 267 ledamöter vid 1891 års
slut tillhörde endast 169 kassan.

I inträdesafgift i kassan erläggas 100 kronor och i årlig afgift till
och med det kalenderår, då delegare fyller 55 år, 20 kronor. År delegare
vid inträdet äldre än 35 år, skall han dessutom då erlägga
årsafgifter för alla de år, hvarmed hans ålder öfverskjuter 34 år, jemte
6 procents ränta från utgången af det år, hvarje årsafgift bort erläggas.

Delegare erhåller pension från och med det kalenderår, då han
fyller 56 år. Har han efter år 1877 inträdt i sällskapet vid fylda 45
år, erhåller han pensionsrätt först vid fylda 60 år och efter 10 års
ledamotskap.

Hvarje år bestämmes den summa, som skall utdelas i pensioner.
Från den behållna årsinkomsten, med afdrag af alla förvaltningskostnader,
afsättas först 1,000 kronor till kassans grundfond och af den
öfriga behållningen utdelas pensioner å 150 kronor till alla dertill berättigade,
om detta är möjligt; annars endast till dem, hvilka ej uppburit
sammanlagdt 1,050 kronor i pensioner, medan, hvad derefter återstår
af behållningen, lika fördelas mellan återstående pensionsberättigade.
År 1891 erhöllo sålunda 43 pensionärer 150 kronor, men 15 blott 75
kronor.

Delegare, som i följd af oförvållad sjukdom eller olyckshändelse
har svårt att försörja sig, kan erhålla understöd från kassan.

Sällskapets enke- och pupillkassa, som vid 1891 års början egde
en grundfond af mer än 63,000 kronor, upplöstes då, hvarvid hufvudparten
af behållningen tillföll delegarne såsom återbetalning af utgifter.

4. Skepparegillet i Visby.

Hvarje på Gotland bosatt fartygsbefälhafvare och examinerad styrman,
som tjenstgjort minst ett år, kan få inträda i gillet, om det dertill
samtycker.

Hvarje inträdande erlägger till gillet 25 kronor, men erhåller i
stället, då hans tur att traktera gillet under »skepparelaget» inträder,
såsom bidrag dertill 30 kronor. Dessiitom är hvarje icke pensionerad
delegare skyldig att erlägga årsafgift med 10 kronor.

22

Pension erhålles vid uppnådda 55 år eller, i fall delegare genom
sjuklighet eller olycksfall i öfrigt blifvit urståndsatt att försörja sig
sjelf, äfven tidigare, om gillet dertill samtycker.

Pensioner skola, enligt nu gällande 1885 års stadgar, tillsvidare
utgå med 20 procent af det belopp, pensionären insatt i kassan, så
länge kassans tillgångar det medgifva, utan att kapitalet minskas.

Enka och barn efter delegare eg a ock pensionsrätt; enka så länge
hon lefver ogift, son till 16 år och ogift dotter till 20 och efter 40 år.

5. Malmö stads sjökaptens förenings pensions- och under stödsstiftelse.

I stiftelsen, som upprättades år 1836, men reorganiserades och erhöll
ännu gällande reglemente år 1862, kan inträde vinnas af alla i provinsen
Skåne boende sjökaptener, navigationslärare, skeppsklarerare,
varfsdisponenter, skeppsbyggmästare, segelsömmare och repslagaremästare.

Vid inträdet erlägges 1 krona för hvarje fyldt åldersår. Uti årsafgift
betalas 10 kronor.

Medlem af föreningen, som uppnått 60 år, tillhört föreningen i 15
år och erlagt afgift för samma antal år, är berättigad till pension. Har
60-åring varit föreningsmedlem i minst 10, men ej 15 år, kan ock
samma rätt genast vinnas genom erläggande af extra afgift, 75 eller
50 kronor efter de resterande årens antal.

Enka och efterlemnade minderåriga barn till delegare, hvilken inbetalt
minst 5 årsafgifter, äro 10 år efter dennes inträde i föreningen,
och då inalles 10 årsafgifter blifvit erlagda, äfven pensionsberättigade.

Af årliga ränteinkomsten skall enligt reglementet V4 användas till
tillfälliga understöd åt i nöd stadda föreningsmedlemmar och äfven åt
enkor, sedan förvaltningskostnaderna först blifvit betäckta, och återstående
3/t utdelas i pensioner. Dessas storlek beror åter på beloppet
af de afgifter, som pensionären (pensionärens man eller fader) till föreningen
erlagt.

År 1891 utdelades till 28 pensionärer 1,107 kronor och till 5
gratialister 100 kronor samt ur de föreningen tillhöriga Sjöbergska
och Palmska donationerna 7 understöd å tillsammans 295 kronor. Föreningens
behållning vid samma års slut uppgick till 35,774 kronor,
deri nyssnämnda donationer ingingo med tillsammans 4,604 kronor.

6. Skanörs och Falsterbo stads sjökaptens pensions- och understödsförening.

I föreningen, hvilken bildades år 1871 på grundval af en äldre,
kunna ingå i Skanör och Falsterbo bosatte, kommunalt röstberättigade

23

män samt i Skytts och Oxie härad boende sjökaptener, styrmän och
sjömän.

Till föreningen erlägges inträdesafgift med 1 krona för hvarje fyldt
lefnadsår samt under de första 15 åren årsafgift af 10 kronor. Önskar
någon dubbel eller tredubbel pension, erläggas dessa afgifter dubbelt
eller tredubbelt.

Till pensioner användas % af föreningens årliga räntor, och fördelas
dessa mellan dertill berättigade. Berättigad till pension är delegare,
som uppnått 60 års ålder, tillhört föreningen i minst 15 år och
erlagt föreskrifna afgifter; vidare enka och minderåriga barn till delegare,
hvarvid barnlös enka, som är yngre än 35 år, endast erhåller
half pension, hvilken äfven åtnjutes af delegares ogifta dotter eller
döttrar öfver 50 år.

Af återstående V* af årsräntorna kunna, sedan förvaltningskostnaderna
blifvit be täckta, utdelas understöd, å högst 15 och tillsammans
högst 100 kronor, till delegare, som utan eget förvållande råkat i
trängande behof deraf, samt åt aflidne delegares nödstälda enkor
och barn.

År 1891 utdelades 34 hela pensioner å 25 kronor (alla enkla), 1
halfpension å 12''so kronor samt 5 understöd, nästan alla å 5 kronor.

7. Kullens enskilda sjökaptensförening i Höganäs.

Uti föreningen, hvilken stiftades år 1883, kunna alla i Höganäs,
Viken, Lerberget, Nyhamn, Lerhamn, Mölle, Arildsläge, Jonstorp, Domsten,
Helsingborg och Rå samt i deremellan belägna socknar och byar
inom Luggude härad bosatte fartygsbefälhafvare, sjökaptener, examinerade
styrmän och hufvudredare för fartyg vinna inträde.

Endast årsafgifter betalas, och dessa med 15 kronor för rätt till
enkel pension och med 30 kronor för rätt till dubbel pension.

Pensionsutdelning börjar först år 1893. Förut utdelas endast tillfälliga
understöd, å högst 75 kronor och å tillsammans högst 350 kronor
år 1891, 400 kronor år 1892 och 500 kronor år 1893 och följande år.
Dessa understöd lenmas till delegare, som genom olyckshändelser råkat
i trängande behof, samt till aflidne delegares enkor och barn.

Pensionsberättigad blir delegare vid fylda 60 år, i fall han tillhört
föreningen i 15 år och erlagt afgifter för dessa år. Har 60-åring varit
föreningsmedlem i 10, ehuru ej i 15 år, kan dock samma rätt genast
vinnas genom erläggande af extra afgift, 100 eller 75 kronor, allt efter
de resterande årens antal.

Enka och efterlemnade minderåriga barn till delegare, hvilken inbetalt
minst 5 årsafgifter, äro, 10 år efter dennes inträde i föreningen
och då inalles 10 årsafgifter blifvit inbetalda, äfven pensionsberättigade.

24

Pensionsbeloppens storlek blifver beroende på föreningens tillgångar,
antalet erlagda årsafgifter och antalet pensionsberättigade.

År 1893 utdelas till de sistnämnda räntan å den grundfond, som
samlats åren 1883—1892, efter afdrag af det till tillfälliga understöd
anordnade belopp, samt 1 io af de vid årets slut inbetalda årsafgifter för
år 1892, som likväl utgå af 1893 års inkomst; år 1894 liknande tioårsränta
samt "/io af influtna afgifter för åren 1893 och 1892; år 1895 3/10

o. s. v. Öfverskottet å inbetalda årsafgifter, som uppstår åren 1897—
1902 bilda en reservfond, som vid 1902 års slut lägges till grundfonden.
Sedermera bildas under hvarje femårsperiod dylika reservfonder,
afsedda att öka grundfonden.

Nytt reglemente är under utarbetande,.

8. Göteborgs maskinistförening.

I denna år 1871 stiftade förening kunna examinerade maskinister,
som äro svenska eller norska undersåtar och icke fyllt 42 år, efter
anmälan få inväljas, men fordras för inträde, att minst :i/4 af de vid
valsammankomsten närvarande delegarne bevilja det.

Hvarje ledamot erlägger i inträdesafgift 10 kronor, äfvensom, i
fall han vid inträdet är äldre än 35 år, 1 krona för hvarje Överskjutande
åldersår. Dessutom erlägger han i 20 år årsafgifter å 12
kronor. Af årsafgifterna går Vio till föreningens grundfond, som dermed
årligen ökas, men alla föreningens öfriga inkomster, utom möjligen
gåfvor, gå till understödsfonden.

Från denna understödsfond utbetalas föreningens utgifter; bland
annat till minst ettåriga ledamöter sjukhjelp å 1 krona 50 öre dagligen
i 3 månader och 1 krona dagligen under följande 3 månader under året;
vidare vid minst ettårig ledamots dödsfall begrafningshjelp å 100 kronor
samt till minst fyraårig ledamot hvilken bragts ur verksamhet
genom förlisning af det fartyg, hvarå han egt anställning, 1 krona i
nödhjelp hvarje dag, han saknar arbetsförtjenst. Derjemte fördelas
årligen såsom arfspensioner 300 kronor i lika lotter, å högst 75 kronor,
mellan enkor och minderåriga barn efter aflidne ledamöter, som i 10 år
tillhört föreningen och derunder fullgjort sina betalningsskyldigheter;
och utdelas till lefvande ledamöter inom samma kategori, hvilka på
grund af obotlig sjukdom äro urståndsätta att försörja sig sjelfva, årligen,
så länge-sjukdomen varar, pensioner å 120 kronor.

Visar understödsfonden, sedan dessa och andra utgifter blifvit derur
bestridda, en behållning af minst 5,000 kronor, skall Vio af densamma
afsättas för att följande år i jemna kronor lika fördelas i ålderspensioner
till ledamöter af minst 55 års ålder, som tillhört föreningen i

25

minst 20 år och derunder erlagt vederbörliga afgifter. Dock får ålderspension
ej öfverstiga 150 kronor.

Vid 1891 års slut visade understödsfonden en behållning af 6,023
kronor, sedan 669 kronor derur blifvit afsätta till ålderspensionsfonden.
Någon utdelning af ålderspensioner både då aldrig egt rum.
Utom sjuk- och begrafningshjelp hade föreningen detta år utdelat 3
arfspensioner till enkor och barn å tillsammans 225 kronor samt 4
sjukpensioner till delegare å tillsammans 480 kronor.

9. Sjökaptensföreningen i Gefle.

Vilkoren för inträde i föreningen, hvilken leder sitt ursprung från
den år 1877 upphörda Skepparesocieteten i Gefle, äro: aflagd examen,
som medför rättighet att föra fartyg på utrikes ort; anställning nu eller
tillförene såsom befälhafvare i aktiv tjenst å i Gefle hemmahörande
fartyg; samt ålder lägre än 50 år.

I afgifter till föreningen betalas dels inträdesafgift med 30 kronor
och dels årsafgift. Den sistnämnda utgår för ledamot med 30 kronor
till 30 års ålder, minskas då med 5 kronor, och med ytterligare 5 vid
40 år samt sedermera med 5 kronor vid början af hvarje ny femårsperiod,
så att årsafgift för 55-åring utgår med 5 kronor och för 60-åring alldeles upphör. Ingår någon i föreningen efter fylda 30 år, erlägger
han vid inträdet utom vanlig inträdesafgift årsafgifter för alla
de år, hvarmed hans ålder öfverskrider 30.

Föreningen eger, förutom dispositionsrätt till 3 lägenheter i ett
enkehus, trenne kassor: testamentskassan, 8,700 kronor, bildad af donationer
och förvaltad i enlighet med dessa; enke- och pupillkassan, med
grundfond å 30,000 kronor; samt pensionskassan, 17,626 kronor. Den
sistnämndas inkomster utgöras af alla inträdesafgifter, öfverskottet af
enke- och pupillkassans årsinkomster, sedan dess utgiftsstat för året
blifvit af föreningen bestämd, samt donationer.

Af pensionskassans behållning för året utdelas 99 procent i lika
stora pensioner till sådana ledamöter, som föregående kalenderår fyllt
60 år. År 1891 utgingo de med 35 kronor.

Ledamots enka erhåller pension, så länge hon förblir ogift; och,
i fall enka ej finnes, hans barn, i allmänhet dock endast till 16 års
ålder. Dessa pensioner utgå ur enke- och pupillkassan och storleken
beror på kassans tillstånd för året. För närvarande är dock bestämdt,
att pension skall utgå med 25 kronor, några äldre å 30 kronor undantagna.

26

D. Pensionskassor för handlande.

1. Bok- och musikliandlarnes pensionsförening.

För att få inträde i denna, år 1853 stiftade förening, fordras, att
vara svensk undersåte, ega god frejd och antingen vara förlags- eller
sortiments-, bok- eller musikliandlare, eller att som bokhållare egna sig
åt dessa yrken. Efter ansökan kan sådan person af föreningen antagas
till delegare.

Endast ett slags afgifter erläggas, nemligen årsafgifter, och dessa
i 20 år samt efter behag i två klasser med 15 kronor eller 22''50 kronor
för år. De flesta delegare betala den högre årsafgiften.

Tjugo år efter antagandet är delegare, i ordning efter lefnadsåldern,
berättigad till pension: i första klassen med 250 och i andra
klassen med 375 kronor årligen.

Enka eller ock barn under 16 år efter delegare, som i minst 10
år erlagt årsafgift, äro äfven berättigade till pension, i den mån rum
dertill blir ledigt, med hälften af ofvannämnda två belopp. Den, hvars
man eller far längst varit delegare, eger företräde, hvarvid mellan lika
berättigade lotten får afgöra.

Till en början utdelades 3 delegare- och 2 enkepensioner. I den
mån ränteinkomsten, beräknad efter 4 Va procent, lemnat tillgång, hafva
nya pensioner utdelats, vexelvis en för delegare och en för enka eller
barn; och skall på samma sätt fortfarande förfaras. Vid 1891 års slut
funnos 15 pensionsrum för delegare och 13 för enkor eller barn.

Föreningens tillgångar vid 1891 års slut uppgingo till 182,244
kronor. Derjemte egde densamma tvenne understödsfonder å tillsammans
5,149 kronor och en donerad pensionsfond å 9,048 kronor, och
både under året från de båda förra i understöd utdelats 200 kronor
och från den senare en enkepension å 187-50 kronor.

2. Grosshandelssocietetens i Stockholm pensionsinrättning.

Grundfonden till denna inrättning afsattes af grosshandelssocietetens
deputerade den 5 December 1814, samma dag dåvarande kronprinsen
Karl Johan återkom till hufvudstaden efter slutad fred och
lyckligen verkstäld förening med konungariket Norge.

För att vinna delegarerätt i inrättningen erlägges en inträdesafgift
af 300 kronor.

27

Årliga räntan af fonden utdelas till medellösa personer, som äro
eller varit grosshandlare i Stockholm, tillhöra den kristna trosbekännelsen
samt erlagt föreskrifna afgifter, men i synnerhet åt deras yngre barn till
underhåll och uppfostran. I fall kassans tillgångar det medgifva, kunna
behöfvande och deraf förtjente bokhållare hos förenämnde grosshandlare
äfven erhålla understöd, dock endast för ett år i sender.

Den, som vill komma i åtnjutande af pension eller understöd, måste
derom inlemna ansökan till societetens deputerade, livilka ega att
pröfva de sökandes omständigheter, och har oförsörjdt barn härvid
företräde framför man eller enka. Den, som genom arf eller eljest
komma till välmåga, förlorar pension, hvilkens ursprungliga belopp
på grund af pensionärs förändrade omständigheter äfven kan nedsättas.

Årlig pension utgår högst med följande belopp: gift grosshandlare
(300 kronor, ogift sådan eller enkling 400, hustru eller enka 250, föräldralöst
barn 250, minderårigt barn, hvars far eller mor åtnjuter understöd,
150, minderårigt barn, om två eller flere syskon erhålla understöd, 100
samt till sjelfförsörjning oförmögna döttrar öfver 50 år 200 kronor.
Barns pension upphör vid uppnådda 21 år, så vida det ej är vanfört,
oförmöget till arbete eller sinnessvag!. Högsta pensionsbelopp utgick
år 1891 med 500 kronor.

3. Viktualiehandlarnes i Stockholm pensionsinrättning.

'' "jDelegarerätt i inrättningen kan förvärfvas af den, som idkar spanmåls-
eller viktualiehandel samt längre eller kortare tid varit anstäld
hos delegare och såsom köpman i Stockholm vunnit burskap. Inrättningens
direktion pröfvar ansökan om inträde, med rätt att den bifalla
eller afslå.

Delegare erlägger i inträdesafgift 50 kronor och dessutom antingen
årligen 3 kronor eller ytterligare på en gång 50 kronor.

Inrättningen utdelar pension åt i behof stadde delegare samt deras
enkor och barn. Ansökningar om understöd inlemnas till inrättningens
direktion, som beslutar deröfver. Understöd få ej utdelas i sådan utsträckning,
att inrättningens grundfond derigenom minskas.

4. Handelsbokhällarnes pensions förening.

I föreningen, hvars styrelse eger sitt säte i Stockholm, kunna
svenske undersåtar, som ega god frejd och egna sig åt handel eller
industri, vinna inträde. Ansökning, åtföljd af åldersbetyg, inlemnas
till styrelsen, som beviljar eller afslår densamma.

28

Delegare erlägga i inträdesafgift 50 kronor samt under följande
år årsafgift af 20 kronor på sådant sätt, att de, som inträdt i föreningen
före år 1882 (—A-serien), erlägga årsafgift i 12 års tid; de, som
inträdt från 1882 års början till den 1 Maj 1891 (= B-serien), i 20 års
tid; samt slutligen derefter inträdande (= C-serien) afgift i 25 års tid.

Föreningen eger två pensionsfonder, en för delegare i serierna A
och B och en för delegare i serien C. Pensioner utgå till delegare
med 400 och till deras enkor och barn med 200 kronor årligen. För
år 1891, då pensionärernas antal var detsamma som föregående år,
men fondernas inkomst nedgått, måste dock pensionernas storlek minskas
till 380 och 190 kronor respektive.

Pensioner utdelas i mån af fondernas tillgång. När fond, sedan
sista bestämmandet af pensionernas antal, ökats med så stort belopp,
att det motsvarar en ränteinkomst af 600 kronor, bildas derinom två
nya pensionsrum, ett å 400 och ett å 200 kronor. År 1891 utdelades
32 mans- och 29 enkepensioner.

Pensionsrätt vinnes i mån af föreningens tillgångar af delegare i
serien A, när han uppnått 50 års ålder, tillhört föreningen i 12 år
och erlagt 12 årsafgifter; af delegare i serien B, när han uppnått 55
år, tillhört föreningen i 20 år samt erlagt 20 årsafgifter; samt af delegare
i serien C, när han uppnått 55 år, tillhört föreningen i 25 år
samt erlagt 25 årsafgifter, med vilkor likväl för delegaren i sistnämnda
serie att han ej är påförd bevillning för inkomst af högre belopp än

3,000 kronor eller att han ej, enligt hvad föreningens styrelse kan inhemta,
eger större årsinkomst. Erhåller pensionär i serien C större
årsinkomst än 3,000 kronor, åtnjuter han ej pension, så länge hans inkomst
uppgår till detta belopp.

Enkepension erhålles af enka efter delegare i serien A, som betalt
6 årsafgifter, samt af enka efter delegare i serierna B och C, som
betalt 10 årsafgifter, af enka efter delegare i serien C dock endast
med det vilkor, att hon ej eger större inkomst än 2,000 kronor. För
enka efter delegare i serierna B och C af dragés å första årets pension
det belopp, hvarmed mannens erlagda årsafgifter understiga tjugo sådana
utgifter.

År enka död eller gift, erhålla barnen, i fall sådana finnas, pension,
tills de fyllt 16 år.

När pensionsrum blir ledigt, besättes det med den (delegare eller
hans anhöriga) bland de pensionsberättigade, som först förvärfvat
denna rätt.

I sammanhang med denna förening kan nämnas, att i Göteborg
en pensionsinrättning för handelsbiträden blifvit bildad, nemligen den
år 1884 stiftade Göteborgs handelsresandeförening. Denna förening, i
hvilken svenske medborgare, som minst ett år varit handelsresande,

29

ega att ingå, har till ändamål att lemna sjukhjelp åt delegarne äfvensom
understöd och pensioner åt delegare samt deras efterlefvande enkor
och barn. Någon pensionsfond har dock ännu ej blifvit bildad. Föreningens
tillgångar uppgingo vid 1891 års slut till omkring 25,000
kronor.

5. I Linköpings stad boende handlandes pensionsinrältning.

Grunden till pensionsinrättningen lades år 1847 genom sammanskott
af dåvarande handelsförenings flesta medlemmar. Delaktighet
deri kan vinnas af man eller qvinna, som i Linköping är bosatt och
med vederbörligt tillstånd der idkar handel.

Delegare erlägger i inträdesafgift 15 kronor och i årsafgift minst
4 kronor.

Ur pensionsinrättningen utdelas understöd å 100, 150 eller 200
kronor — allt efter behofvets storlek — åt f. d. handlande, som i
minst 10 år varit delegare i inrättningen och som i följd af bristande
arbetsförmåga, svårare sjukdom eller andra olyckor råkat i verklig
fattigdom, äfvensom till enkor och barn efter handelsidkare, livilka i
följd af angifna orsaker sakna nödtorftig bergning och uppehälle. Alla
pensioner tillsättas efter ansökan genom omröstning och kan förutvarande
pensionär på samma sätt erhålla högre årspension.

Förbättras pensionstagares ställning i anmärkningsvärd grad i följd
af arf, barnens tillväxt m. m., kan hans pension minskas eller helt
och hållet fråntagas honom.

6. Handelsföreningen i Gefle.

Alla i Gefle eller på dess område bosatte handlande ega att i
denna förening inträda, med skyldighet att till föreningen årligen erlägga,
de som idka grosshandel 3 kronor och de som idka minuthandel
1 krona. Den, som vill vinna delaktighet i föreningens fonder, är
dessutom skyldig att erlägga antingen för en gång 50 kronor eller
ock annan afgift efter äldre bestämmelser. Ur dessa fonder, som till
betydande del bestå af donationer, utdelas årligen understöd till behöfvande.

7. Pensionsinrättningen för behöfvande handlande i staden Söderhamn

samt deras enkor och barn.

Inrättningen stiftades år 1844, då till densamma anslogs försäljningssumman,
1,300 riksdaler banko, för det saltnederlag, som Söder -

30

hamns handelssocietet förut haft skyldighet att hålla. Hvarje handlande
i staden kan blifva delegare i inrättningen och betalar såsom sådan
i inträdesafgift 30 kronor och i årsafgift 5 kronor.

Berättigade till understöd och pension äro efter ansökan alla medellösa
och behöfvande delegare äfvensom deras enkor och minderåriga
barn. Utdelningen o för året får ej öfverstiga årets inkomster, så
att kapitalet minskas. År 1891 utdelades till 7 understödstagare tillsammans
860 kronor.

8. Norrlands köpmäns och industriidkares pensionsförening (i Sundsvall).

Hvarje välfrejdad svensk man eller qvinna, som egnar sig åt handel
eller industri, kan vinna delaktighet i den år 1883 bildade föreningen.
Ansökan om delaktighet bifalles eller afslås af föreningens styrelse.
Denna har sitt säte i Sundsvall och bör i hvarje norrländsk
stad eller större plats i Norrland, der så är nödigt, utse ett lämpligt
ombud för föreningen.

Delegare erlägger i inträdesafgift 30 kronor och i årsafgift 20
kronor. Sedan han inbetalt 15 årsafgifter, är han frikallad från vidare
afgifter.

Af föreningens årsvinst afsättas minst 5 procent till reservfond,
tills denna uppgår till 25 procent af föreningens återstående behållning,
pensionsfonden. När den sistnämnda uppnått sådan storlek, att
årsräntan deraf motsvarar 2,000 kronor, begynner pensioneringen, i det
att derifrån afsättas 4 delegarepensioner å 400 kronor samt 2 enkeoch
barnpensioner å 200 kronor. Sedan bildas i mån af ökad ränteafkastning
flere pensionsrum, hvarje gång 1 för delegare å 400 och 1
för enka och barn å 200 kronor. Någon pensionsutdelning har ännu
ej egt rum. Pensionsfonden uppgick vid 1891 års slut till 55,132
kronor, reservfonden till 6,249 kronor.

För att vara berättigad till pension skall delegare hafva fyllt 50
år, inbetalt 15 årsafgifter och tillhört föreningen i 15 år. Enka och
omyndiga barn efter delegare ega pensionsrätt, om denne (mannen eller
fadern) inbetalt 8 årsafgifter.

Dertill berättigade inom delegare- eller inom enke- (och barn-)
klassen erhålla pension, i den mån pensionsrum inom klassen är ledigt.

31

E. Pensionskassor för andra yrkesidkare.

1. Kongl. Teatrarnes pensionsinrättning.

Hvar och en, som vinner anställning med viss årlig lön vid de
Kongl. Teatrarne å aktörs-, balett- eller korstaterna äfvensom å tjenstemannastaten
såsom dekoratör, förste eller andre sångmästare, är, man
om han är yngre än 40 och qvinna om hon är yngre än 35 år, skyldig
att ingå såsom delegare i pensionsinrättningen. Denna skyldighet
inträder dock för person vid tjenstemannastaten samt manlig sujett vid
aktörs- och korstaterna först vid 20, för manlig sujett vid balettstaten
först vid 18, för qvinlig sujett vid aktörs- och korstaterna först vid 17
och för qvinlig sujett vid balettstaten först vid 16 års ålder.

Delegarne i aktörs-, balett- och korstaterna indelas efter den fasta
lön, de af teaterkassan åtnjuta, i klasser, nemligen sujetterne vid aktörsstaten
i 4 klasser: med 3,000 kronor eller mer, med 2,100 intill
3,000, med 1,600 intill 2,100 och med mindre än 1,600 kronor i sådan
lön; sujetter vid balettstaten i 3 klasser: med 1,800 kronor eller mer,
med 900 intill 1,800 och med mindre än 900 kronor i fast lön; samt
sujetter vid korstaten i 2 klasser: med 600 kronor och derutöfver och
med mindre än 600 kronor i fast lön. Och utgår pension för aktörsstatens
klasser med 1,200, 900, 600 och 300 kronor; för balettstatens
klasser med 600, 300 och 150; för korstatens klasser med 300 och
150 kronor samt för delegare af tjenstemannastaten med 600 kronor.

Vid inträdet erlägger hvarje delegare i inträdesafgift 10 procent
af pensionsbeloppet i den klass, hvari han vunnit inträde, samt, i fall
han förbigått klass, likadan afgift äfven derför. Den, som vinner inträde
efter den ålder, då skyldighet inträder att ingå i pensionsinrättningen,
erlägger dessutom retroaktiv afgift, lika med beloppet af de
årsafgifter, han skulle hafva erlagt, i fall han vid ifrågavarande ålder
vunnit inträde.

Årlig afgift utgår med 8 procent af pensionsbeloppet i den klass,
delegare tillhör.

Vid befordran till högre pensionsklass erlägges befordringsafgift
med 10 procent af den högre pensionssumma, hvartill befordran vunnits;
och erlägges härvid, i fall vid befordran pensionsklass förbigåtts,
afgift^ äfven för denna.

Återinträder någon, som lenmat teatrarne med eller utan pension,
åter i teatrarnes tjenst af sådan art, att dermed följer skyldighet att

32

tillhöra pensionsinrättningen, erlägger han för mellantiden årsafgifter
inom den klass, han sist tillhört.

Den, som lemnar teatrarnes tjenst efter att hafva tillhört pensionsinrättningen
i minst 15 år och sina afgifter behörigen erlagt, kan mot
ordinarie afgifters erläggande fortfarande få qvarstå i pensionsinrättningen,
och då enligt regel i den klass, hvartill han tre år före afgåendet
hörde.

Nedsättes den fasta lönen till belopp, som betingar lägre pensionsklass,
kan delegare dock mot behöriga afgifters erläggande få qvarstå
i den högre klassen.

Skulle teaterdirektionen vid tilländalupet engagement vägra delegare,
som ännu ej tillhört pensionsinrättningen i 15 år, nytt engagement
eller nedsätta hans aflöningsvilkor så mycket, att han finner sig
befogad att afgå från sin tjenst vid teatrarne, må denne sådant hos
Kongl. Maj:t anmäla, som då i nåder besluter, om han må ega rätt att,
emot behöriga afgifters erläggande, qvarstå i pensionsinrättningen eller
icke.

Alla afgifter, som det åligger delegare att gälda till pensionsinrättningen,
innehållas qvartalsvis af hans aflöningsförmåner.

För rätt att vinna pension erfordras, att hafva tjenstgjort vid någon
af de fyra staterna i minst 15 år samt vidare för delegare af aktörs-,
kor- och tjenstemannastaterna att hafva erlagt, oafsedt andra afgifter,
årsafgifter för 30 år samt hunnit en ålder, manlig delegare af
50 och qvinlig af 47 lefnadsår; för delegare af balettstaten åter att
hafva erlagt, oafsedt andra afgifter, årsafgifter för 22 år samt hunnit
en ålder, manlig delegare af 40 och qvinlig af 38 lefnadsår.

För att vinna pension i en högre klass, måste delegare hafva tillhört
den i minst tre år. Har han vid afskedstagandet tillhört sådan
under kortare tid, erhåller han pension i den klass, han tre år före afskedstagandet
tillhörde.

Företrädesrätt till pension bestämmes af den ordning, hvari pensionsmässighet
uppnåtts.

För aktörsstaten finnas enligt reglementet 7 pensionsrum i första,
6 i andra, 5 i tredje och 5 i fjerde klassen; för balettstaten 4 rum i
första, 5 i andra och 14 i tredje klassen; för korstaten 11 rum i första
och likaledes 11 i andra klassen; samt för tjenstemannastaten 1 pensionsrum.

Åro inom den klass, hvartill den pensionsberättigade hör, alla
pensionsrum upptagna, men lediga rum finnas inom andra klasser å
samma stat, skall till hans pensionering det å sistnämnda klasser lediga
kapital användas. Vid 1892 års början utgingo sålunda å aktörsstaten
14 pensioner i första klassen (å 1,200 kr.), ingen i andra klassen,
2 i tredje (å 600 kr.) och 1 i fjerde klassen (å 300 kr.); å balett -

38

staten 5 pensioner å första klassen (å 600 kr.), 3 i andra (å 300 kr.)
och 14 i tredje klassen (å 150 kr.); samt för korstaten 16 rum i första
klassen (å 300 kr.) och 1 i andra (å 150 kr.). Pensionernas totalbelopp
för alla dessa stater var dock oförändrad, eller respektive 18,300,

6.000 och 4,950 kronor.

År pensionsberättigad i tjenst vid teatrarne. tillfaller pensionen
under denna tid pensionsinrättningen. Återinträder någon, som kommit
i åtnjutande af pension, i teatrarnes tjenst, frånträder han denna och
eger att erlägga vanliga afgifter till pensionsinrättningen.

Uelegare, som, efter att i minst 10 år hafva tillhört pensionsinrättningen,
i följd af obotlig sjukdom blir oförmögen att sköta sin
tjenst och tillika saknar annat tillfälle till försörjning, undfår, till dess
han kan komma i åtnjutande af den honom enligt gällande stat tillkommande
pension, understöd med V,, Va eller 3 4 af sin klass pension,
allt efter ålder, så att lägre årsunderstöd gifves för den vid lägre ålder
insjuknade (enligt närmare bestämmelser). Obotligt sjuke delegare,
som ej tillhört pensionsinrättningen i 10 år, kunna, när särdeles ömmande
omständigheter förefinnas, af direktionen hugnas med ett mindre
årligt understöd.

I begrafningshjelp efter afliden pensionär utbetalas ett hälft års
pension.

Utom förut omnämnda afgifter, möjliga donationer och räntor af
. kapitalet utgöras pensionsinrättningens öfriga inkomster af det statsanslag
å 3,000 kronor, som enligt Kongl. brefvet den 17 Maj 1867
blifvit inrättningen beviljadt; inkomsten af den representation, som årligen
bör gifvas å Kongl. Operan till förmån för inrättningen; afgifter
för delegares biträde vid offentliga tillställningar utom de kongliga teatrarne
enligt Kongl. brefvet. den 25 Januari 1884; alla de böter, som jemlik
teaterreglementet ådömas teatrarnes sujetter, samt afgift af Kongl.
Dramatiska Teaterns association enligt kontrakt af den 7 Juni 1889. Inkomsterna
af fyra sistnämnda slag uppgingo år 1891 till respektive
1,287, 1,581, 63 och 10,385 kronor. Pensionsföreningens tillgångar
uppgingo vid 1891 års slut till 574,081 kronor.

1 samband med inrättningen förvaltas äfven f. d. Mindre Teaterns
pensionsfond, med tillgångar åt omkring 63,000 kronor, hvilken vid
1892 års början egde 5 innehafvare af pensioner å 600 kronor och 3
af pensioner å 400 kronor. Denna fond skall i framtiden förenas med
pensionsin rättningen.

Äfvenså förvaltas i samband med inrättningen Kongl. Teaterns arbetares
och betjentes sjuk- och begrafningskassa, eu fond å närmare

82.000 kronor, hvarur lemnas pensioner, sjukhjelp och tillfälliga understöd
till dessa arbetare, samt, om behållning derutöfver förefinnes vid

y>/u Arbetsför8.-komilém hot. IV. 3

34

• • • o

årets slut, bidrag till Kongl. Teatrarnes pensionsmrättnmg. År 1891
erhöll denna på sådant sätt 428 kronor.

2. Kongl. Hofkapellets pensionsinrättning.

Pensionsinrättningen, hvilken stiftades den 15 Oktober 1815, har
sitt nuvarande reglemente af Kongl. Maj:t stadfäst den 31 Augusti 1877.
Den afser att bereda pensioner åt ordinarie ledamöter af Kongl. Hofkapellet,
livilka äro skyldige att deri ingå, äfvensom åt deras enkor
och barn.

I inträdesafgift erlägger hvarje delegare 3 månaders löneinkomster
och i årlig afgift 8 procent af pensionsbeloppet i den klass, han tillhör.
Pensionsberättigad, för hvilken intet pensionsrum finnes ledigt, erlägger
half årsafgift, så länge han qvarstår i tjensten. Uppflyttas delegare i
högre pensionsklass, skall han för alla år, han tjenstgjort i den lägre
klassen, erlägga 8 procent å förhöjningen i pensionsbeloppet. Alla
afgifter innehållas å delegarnes löner.

Efter sin anställning i kapellet fördelas ledamöterna i 4 klasser,
af livilka den första blott upptager kapellmästarne och den fjerde äfvenledes
blott två delegare. I första klassen finnes 1 pensionsrum å 1,300
eller (för förste kapellmästaren) 1,600 kronor, i den andra 7 å 1,200,
i den tredje 7 å 800 och i den fjerde 1 å 200 kronor.

Extra ordinarie kan vid befordran till ordinarie få räkna sig till
godo hälften af sin tjenstetid genom att betala retroaktiva årsafgifter.

Delegare, som efter fylda 25 lefnadsår i 25 år tjenstgjort vid
Hofkapell och derunder fullgjort reglementets föreskrifter, eger efter
erhållet afsked bekomma pension i den klass, han då tillhör, om han i
3 år der tjenstgjort; annars i den klass, hvartill han 3 år före afskedet
hörde.

Åro inom den klass, hvartill pensionsberättigad hör, alla pensionsrum
upptagna, men lediga rum finnas i andra klasser, eger han derifrån
erhålla ersättning, så långt tillgångarne medgifva.

Delegare, som uppsäges af teaterstyrelsen eller som sjelf uppsäger
sitt kontrakt, innan han uppnått det antal tjensteår, som berättigar till
pension, men i förra fallet i 10, i senare fallet i 15 år varit med kontrakt
och lön tjenstgörande i Hofkapellet, kan under vissa vilkor få
qvarstå såsom delegare i pensionsinrättningen.

Delegare, som tjenat i 10 år och genom obotlig sjukdom göres
oförmögen bestrida sin tjenst och saknar annat tillfälle till försörjning,
är berättigad att, ehvad alla pensionsrum äro upptagna eller ej, erhålla
understöd af y2, 2/3, 3/4 eller hela pensionsbeloppet i sin klass, allt efter
tjenstetidens längd.

35

Begrafningshjelp efter afliden delegare utgår med 7, af pensionen
i hans klass. .

Delegares enka undfår, efter särskilda bestämmelser, pension,
lämpad efter mannens tjenstetid och pensionsklass. I andra klassen
vexlar sålunda hennes pension mellan 200 och 400 kronor och i den
tredje mellan 133 och 266 kronor, allteftersom mannen räknat 5 eller
25 tjensteår. Finnes jemte enka pensionsberättigadt barn, höjes denna
pension med 50 procent. Äfven barn, hvars mor dött eller förlorat
pensionsrätt, erhåller pension, son till IS och ogift dotter till 25 år. •

Utom delegareafgifter och ränteafkastning samt möjliga gåfvor
utgöras pensionsinrättningens inkomster af statsanslag å 3,000 kronor,
inkomsten af koncert å Kongl. Operan, alla från Hofkapellet utgående
pliktmedel samt afgifter af främmande konstnärer och andre för hvarje
tillställning mot inträdesafgift, dervid biträde från Hofkapellet utom tjensten
eger rum. Koncert- och reeettinkomster uppgingo år 1891 tillsammans
till 5,825 kronor.

■3. Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening.

Pensionsföreningen stiftades af teaterdirektören P. J. Deland den
4 Juli 1857 och äro i densamma till inträde berättigade de personer,
som i teaterns tjenst egna sig åt tal-, sång- eller dansscenen eller
genom musikens eller danskonstens utöfvande i öfrigt hafva sin utkomst,
äfvensom dramatiska författare och dekorationsmålare.

I afgifter betalar delegare dels inträdesafgift med 3 kronor, dels i
tjugo år årsafgift med 15 kronor.

Berättigad vid första ledighet till pension är hvarje manlig delegare,
som fyllt 50, och hvarje qvinlig, som fyllt 45 lefnadsår, i ordning efter
tiden för hvars och ens inträde i föreningen, allt under vilkor att delegare
tillhört föreningen i 20 år och betalt 20 årsafgifter.

Pensionerna utgå till hvarje pensionär med 300 kronor af pensionsfondens
afkastning och är pensionärernas antal häraf beroende.

Efter delegare, som icke kommit i åtnjutande af pension, utbetalas
begrafningshjelp med 50, 100 eller 150 kronor, allteftersom han tillhört
föreningen ifrån 5 till och med 10 år, från 10 till och med 15 år,
eller längre tid.

Betydande tillskott till föreningens inkomster har under de senaste
åren lemnats genom behållningen utaf tillstälda karnevaler.

4. Artisternas och litteratör er nes pensionsförening.

För inträde i föreningen, som, enligt af Kongl. Maj:t den 22 April
1853 gifven stadfästelse å dess stadgar, skall bestå af högst 100 leda -

36

möter utaf båda könen, oberäknadt dem, bvilka redan till fullo inbetalt
sin& årsafgifter, fordras att vara välfrejdad svensk undersåte, artist eller
litteratör, som offentligen uppträdt. Ansökan om inträde bifalles eller
förvägras af föreningen.

Delegare skall till föreningen erlägga 20 årsafgifter å 15 kronor,
men är derefter från afgifter befriad.

Pensionerna utgå till delegare med 300 kronor och till hans efterlefvande
med 150 kronor. Antalet pensionsrum för delegare är för
närvarande 19 och för hans'' familj 13, men skall antalet ökas, i
det nya rum inrättas, i den mån ränteinkomsten, sedan 450 kronor
årligen deraf blifvit öfverförda till kapitalfonden, härtill lemnar tillgång.
Af de nya pensionsrummen skall hvart tredje vara afsedt för familjepension,
de öfriga för delegarepension.

Pensionsberättigad vid första ledighet är, i ordning efter ålder,
hvarje delegare, som fylt 50 lefnadsår, erlagt 20 årsafgifter och tillhört
föreningen i 20 år.

Berättigade till familjepension vid första ledighet äro enligt särskilda
bestämmelser enka eller minderåriga barn efter delegare, som
i minst 10 år tillhört föreningen. Hafva 20 årsafgifter ej af honom
inbetalts, skall resterande belopp föreningen godtgöras, innan pension
utbetalas.

Föreningen utdelar derjemte såsom nödhjelp tillfälliga understöd,
dels åt behöfvande artister och litteratörer, dels för sådanes familjer,
vare sig inom eller utom föreningen. År 1891 utdelades i nödhjelp
tillsammans 150 kronor.

Antalet af föreningens ledamöter uppgick vid 1892 års början till
152, deraf 73 ännu icke till fullo inbetalt alla årsafgifter.

5. Svenska publicisternas understödsförening.

Rätt till inträde i denna år 1882 stiftade förening eger en hvar,
som är utgifvare af svensk periodisk skrift, äfvensom, hvarje annan
välfrejdad person, som antingen är anstäld vid dylik skrifts redaktion
eller ekonomiska förvaltning eller eljest utöfvar publicistisk verksamhet
såsom yrke och som ej är behäftad med sådan obotlig sjukdom, att han
derigenom hindras försörja sig med sitt eget arbete. Gjord ansökan
om inträde bifalles eller afslås af föreningen.

Årsafgift erlägges med 10 kronor. Den, som på en gång betalar
150 kronor, befrias från vidare afgift.

Föreningens tillgångar delas i två fonder: understöds- och sjuklijelpsfonden,
dit 75 procent af föreningens årliga inkomst inflyta, och
reservfonden, som ökas med återstående 25 procent, alla för en gång

37

erlagda medlemsafgifter samt hvad som vid årets slut öfverskjuter

2,500 kronors behållning i understöds- och sjukhjelpsfonden.

Sjukhjelp utgår, för högst 16 veckor under 12 månader, med 10
eller 20 kronor i veckan efter styrelsens bepröfvande. Ledamot, som
råkar i oförvållad arbetslöshet, kan erhålla tillfälligt understöd å
högst 100 kronor; ledamot, som blifvit oförmögen till arbete, större
sådant, å högst 300 kronor; och kunna äfven delegares ogifta enka och
minderåriga barn komma i åtnjutande af sådana understöd; allt efter
styrelsens bepröfvande.

Ur reservfonden utdelas pensioner åt delegare med 400 och åt
deras ogifta enkor och minderåriga barn med 150 kronor; och var
pensionsrummens antal vid 1892 års början 3 för delegare och 2 för
deras familjer. Okas fonden tillräckligt, bildas nya pensioner vare sig
för delegare eller för deras efterlefvande.

För att delegare kan söka pension fordras, att han tillhört föreningen
minst 5 år och fyllt 50 år. Förstnämnda vilkor gäller äfven för
enke- eller barnpension. Vid ansökan skall bland annat bifogas intyg
om sjuklighet, familjens storlek och dermed sammanhängande omständigheter.
Der flere sökande anmäla sig, än lediga pensionsrum finnas,
tages vid utdelandet hänsyn till sökandes behof, sjuklighet, familj, verksamhet
i pressens tjenst, ledamotstid i föreningen och hedersam vandel.
Andras pensionstagares vilkor så, att han ej längre är i behof af pension,
väntar föreningen, att han sjelfmant afsäger sig densamma.

Bland föreningens inkomster under senare år märkas gåfvor till ej
obetydliga belopp, deribland af Publicistklubben andel i vinsten af tidningen
»Julqvällen», samt inkomst af karnevaler (år 1891 6,038 kronor).
Af föreningens tillgångar vid 1891 års slut tillhörde 2,500 kronor sjukhjelps-
och understödsfonden samt 69,037 kronor reservfonden.

G. Svenska lärarinnornas pensionsförening.

För att vinna inträde i denna förening, hvars stadgar äro af Kong!.
Maj:t faststälda den 29 Maj 1885, skall sökande förete antingen intyg,
att hon fullständigt genomgått något seminarium för lärarinnor, med
uppgift om tiden, när hon började sin verksamhet inom lärarinnekallet,
och med förklaring, att hon ämnar egna sig åt detta kall; eller intyg,
att hon i minst 2 år tjenstgjort såsom lärarinna i familjveller skola eller
såsom privatlärarinna, i hvilket sistnämnda fall hon i ett eller flere
fullständiga läro- eller öfningsämnen bör hafva undervisat så vidsträckt
tid, att hennes egentliga kall kan anses vara lärarinnekallet.

Delegare är skyldig att i erhållen motbok göra årliga insättningar å
minst 15 kronor, antingen under 25 år eller till uppnådda 54 år.

38

Den, som insatt 375 kronor eller verkstält inbetalningar, hvilkas
sammanlagda belopp med rånte- och arfsvinst uppgår till minst 800
kronor, är från vidare inbetalning befriad. Ej mer än 6,000 kronor få
för någon delegares räkning innestå i föreningen.

A alla insatser erkålles under insättningsåret ränta enligt styrelsens
beslut vid årets början. Vid årets slut ingå alla insatser till föreningens
besparingsfond. A sina tillgodohafvanden i denna erhålla delegarne
ränta efter den vid årets bokslut uträknade medelräntefoten för fonden.
Deras tillgodohafvande ökas derjemte genom arfsvinsten af aflidne
delegares tillgodohafvanden och andra medel. Arfsvinst fördelas
på delegarne efter deras behållning vid årets början samt deras enligt
den antagna mortalitetstabellen sannolika arfscoefficient.

Det kalenderår, då delegare fyller 55 år, inträder hon i lifränteklassen
och hennes tillgodohafvande öfverflyttas till lifräntefonden, från
hvilken hon detta och följande år till sin död eger uppbära pension.

Pensionen utgår med minst 7 och med högst 9 procent af den
behållning, hvarmed delegare ingått i lifräntefonden. Kan mimimipensionen
ej till fullo utgå från sistnämnda fond, fylles bristen af garantifondens
ränta eller, om äfven denna är otillräcklig, af besparingsfonden.

Till garantifonden ingå alla erhållna gåfvor och testamenten och
dess ränta användes i främsta rummet att uppehålla pensionerna vid
deras minimibelopp, derefter att bidraga att höja pensionsbeloppen inom
förut angifna gräns, att de år, då den öfverstiger 30 procent af lifräntefonden,
med viss inskränkning, såsom arfsvinst läggas till besparingsfonden
och att öka garantifondens egen behållning. Tillfälliga förluster drabba
besparingsfonden, som jemväl bestrider alla förvaltningskostnader.

Af tillgångarne vid 1891 års slut tillhörde 98,797 kronor lifräntefonden,
105,267 kronor besparingsfonden, 93,482 kronor garantifonden
samt 2,033 kronor en särskild donationsfond. Under året hade 11,440
kronor influtit i gåfvor.

Antalet delegare i besparingsfonden var vid årets slut 149, hvilka
tillgodoräknats ränta enligt 5 procent. Antalet pensionärer var samtidigt
102 och skulle pensionen för dem under det följande året utgå
med 8''38 procent af deras behållning vid inträdet i lifräntefonden.0)

7. Apotekarekårens lifränte- och. pensionskassa.

Kassan, för hvilken reglemente är af Kongl. Maj:t utfärdadt den
11 Februari 1887, började samma år sin verksamhet, och är hvar och *)

*) Likartad med nu af handlade pensionsförening är den år 1887 stiftade Pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för qvinlig ungdom, hvarom underrättelse dock erhållits först
efter arbetets afsilning. Vid 1891 års slut utgjordes dess delegare af 37 skolor och 128 lärarinnor, och
uppgingo dess tillgångar till 189,689 kronor, med en ökning under året af 15,808 kronor.

39

en, som efter godkänd farmaci^ studiosi-examen erhåller anställning
inom apotekareyrket, skyldig deri ingå för att enligt faststäld tabell
genom inbetalningar, beräknade för högst 20 år, bereda sig en lifränta
vid 55 år af minst 300 kronor, kunnande dock kassans stj^relse medgifva,
att inbetalningar få ske för beredande af lägre lifränta, dock ej
lägre än 100 kronor.

'' Rätt till inträde i kassan har derjemte, efter styrelsens bepröfvande,
hvar och en, som aflagt farmacie studiosi-examen, är anstäld inom
apotekareyrket eller vid farmaceutiska institutet och ej uppnått 55 års
ålder.

Högsta lifränta, som kan beredas är å 3,000 kronor, och kan, enligt
den faststälda afgiftstabellen inbetalningen af årsafgifterna ske såväl
under 10 eller 15 som under 20 år, likasom äfven afse lifräntans
utbetalande såväl från och med 50 som från och med 55 års ålder.

Inträder delegare, som vill bereda sig lifränta vid 55 års ålder, i
kassan vid 18 års ålder, bar han, allteftersom han i 10, 15 eller 20
år vill inbetala afgifter, att för hvarje 100 kronor af lifräntans belopp
erlägga respektive 18''ic, 13''59 eller 11*32 kronor. För inträdande vid
20 år höjas afgifterna till 20''13, 15*08 eller 12*60 kronor samt för inträdande
vid 25 år till 26*12, 19*oo eller 16’40 kronor o. s. v.

Apotekare, som efter reglementets utfärdande erhåller privilegium
å apotek, är skyldig att af lön innehålla och till kassan insända afgifter
för den lifränta, bos honom anstäldt biträde är skyldig att bereda
sig.

Delegare, som efter att i minst 3 år inbetalt sina afgifter, befinnes
oförmögen vidare betala dem, erhåller lifränta efter matematiska värdet
af de gjorda inbetalningarne.

Delegare, som upphör att vara anstäld i apotekareyrket, kan ändock
få qvarstå i kassan. Nödgas delegare att på grund af åsamkad
sjukdom eller kroppsskada före uppnådd lifränteålder afgå ur yrket,
eger han, om han är deraf i behof, att från och med året efter afgången
åtnjuta lifränta efter matematiska värdet af sina gjorda inbetalningar.

Beträffande delegare, som begå sjelfmord, resa utom Europas
gränser, ingå i annan aktiv krigstjenst än den, som är en följd
af värnpligt, eller egna sig åt sjömansyrket, finnas särskilda bestämmelser.

Jemte lifräntor eller pensioner åt delegare bereder kassan sådana
äfven åt delegares enkor och barn (söner till 17 och ogifta döttrar
till 21 år). Hvar och en, som erhåller privilegium å apotek, är nemligen
pligtig att genast, om lian då är gift eller enkeman med barn,
eller framdeles, om och när lian ingår i, äktenskap, bereda enka och
efterlemnade minderåriga barn en pension af minst 300 (undantagsvis
100) kronor, med inbetalningar enligt faststäld tabell. Förhöjes här

40

stadgad årsafgift på grund af enkas eller barns helsotillstånd eller annan
anledning och delegare ej vill erlägga denna, eller förvägras dem af
samma orsak inträde i kassan, är han skyldig bereda hustru eller dotter
en motsvarande lifränta vid 50 eller 55 års ålder, med afgifter enligt
särskild tabell.

Äfven öfrige delegare kunna bereda sina hustrur och döttrar sådan
lifränta å lägst 300 (undantagsvis 100) och högst 3,000 kronor; likasom
äfven gift delegare i allmänhet kan genom erläggande af faststälda
afgifter bereda enka eller enka och minderåriga barn gemensamt eller
barn för sig årlig pension, att utgå från hans död, å lägst 300 (undantagsvis
100) och högst 1,000 kronor.

Till i trängande nöd varande medlem eller medlems hustru och
barn eger kassans styrelse att lemna tillfälliga understöd å högst 300
kronor årligen, beroende understödsbeloppet på storleken af inbetalda
afgifter, familjens talrikhet och den sökandes verkliga behof.

Utom delegarnes afgifter, räntor och möjliga gåfvor eger kassan,
jemlikt Kong! Skrifvelse!) den 11 Februari 1887 att påräkna följande
inkomster: examensafgift. å 5 kronor af den, som aflägger godkänd farmaci
studiosi-examen, och 10 kronor af den, som aflägger provisorsoch
apotekareexamen; af en hvar, som erhåller privilegium på apotek,
en befordringsafgift, hvar gång sådant privilegium för honom utfärdas,
lika med dubbla summan af den årsafgift, han för samma privilegium
är skyldig erlägga till apotekaresocietetens kassa; årsafgifter af vissa
angifna apoteksinnebafvare, år 1890 uppgående till 3,500 kronor, medan
examensafgifter samma år tillförde kassan en inkomst af 435 kronor
samt befordringsafgifter eu inkomst af 470 kronor.

8. Barnmorskornas i Stockholm jtemsionsinrältning.

Rätt till inträde eger examinerad barnmorska, som tillhör Stockholms
kommun. Afflyttning från Stockholm medför ej förlust af delegareskap.

I årsafgift erläggas till pensionsinrättningen 10 kronor, tills 25 årsafgifter
blifvit inbetalda.

Oafsedt att delegarinna, som blifvit dömd för nesligt brott, förlorar
delaktighet i inrättningen, kan hon äfven på anmälan af styrelsen
enligt bolagsstämmans beslut skiljas derifrån, om hon gör sig skyldig
till grofva förseelser vid utöfningen af sitt yrke eller genom oskicklig
lefnad väcker allmän förargelse och, fastän varnad af styrelsen, ej
deraf låter rätta sig.

Vid ledighet berättigad till pension är, i ordning efter ålder, hvarje
delegarinna, som fyllt 60 år, till kassan erlagt 25 årsafgifter och tillhört
föreningen i äfvenledes 25 år.

41

De årliga afgifterna läggas till föreningens kapital, medan pensionerna
utdelas af ränteinkomsterna. Pension utgår med 200 kronor och
är antalet beroende af ränteinkomsternas storlek. Vid 1891 års slut
utgingo 6 pensioner.

F. Pensionskassor för personer i kommunal tjenst.

1. Polispersonalens i Stockholm pensionsinrättning.

Beträffande denna torde få hänvisas till den i Arbetareförsäkringskomiténs
betänkande III: 3, Pensionsinrättningar för statens civile betjente
in. m., sid. 177 derför lemnade redogörelse.

Detsamma gäller äfven beträffande samma personals enke- och
pupillkassa.

2. Nyköpings poliskassa.

Till denna kassa, som ännu är under bildning, gjordes början genom
en donation år 1888, och kassan ökas sedan dess genom räntor
och vissa polismyndighetens bötesandelar. Utbetalningar från den hafva
hufvudsakligen afsett gäldande af premier för olycksfallsförsäkring.

3. Polispersonalens i Norrköping pensionsfond.

Enligt 1891 års pension sreglemente skall polispersonalens pensionering
öfvertagas af staden. Såsom bidrag dertill har denna dels erhållit
den förut samlade pensionsfonden, vid öfverlemnandet 9,561 kronor,
dels rätt till % af poliskåren tillkommande bötesmedel samt rätt
att af polispersonalens lön afdraga 2 procent såsom bidrag till pensioneringen.

För pensions erhållande fordras att hafva uppnått 58 (undantagsvis
55) år samt att hafva varit anstäld i ordinarie befattning vid poliskåren,
kommissarie och öfverkonstapel i minst 20 och konstapel i minst 28 år.

42

Pension utgår för kommissarie med 1,000 kronor samt för öfverkonstapel
med 650 och för konstapel med 550 kronor årligen. Kommissarie
skall i minst 10 och öfverkonstapel i minst 5 år hafva innehaft
sin tjenstegrad för att ega rätt att uppbära deremot svarande
pension.

4. Poliskårens i Malmö pensions- samt enke- och pupillkassa.

Kassan är bildad genom sammanslagning af poliskårens i Malmö
pensionskassa samt kårens enke- och pupillkassa. Enligt dess år 1827
utfärdade reglemente är hvar och en, som erhåller ordinarie anställningvid
Malmö poliskår, skyldig att deri inträda.

Af delegares kontanta lön afdrages månatligen såsom afgift till
kassan 1 krona för lön af högst 700 kronor, 1*50 kronor för högre lön
intill 1,200 kronor, 2 kronor för lön af 1,200 kronor och 2-so kronor
för högre lön intill 1,500 kronor.

Delegare, som uppnått 55 år och innehaft ordinarie tjenst i poliskåren
minst 25 år, äfvensom, när kassan gifver 3,000 kronor i årlig
ränta efter 5 procent, den, som genom oförskyldt liden skada eller
sjuklighet urståndsatts sköta sin tjenst, erhåller såsom pension hälften
af sin kontanta lön. När nyssnämnda ränta uppgår till 6,000 kronor,
skall pensionen, med vissa förbehåll, fördubblas.

För enkas och barns pensionering gälla enahanda bestämmelser
som i den förra enke- och pupillkassan, hvarför redogöres i Arbetareförsäkringskomiténs
betänkande.

5. Poliskårens i Ystad pensionsfond.

I denna fond, hvilken står under magistratens i Ystad vård och
bildades år 1888, är hvar och en, som erhåller ordinarie tjenst i poliskåren
skyldig att ingå, och betalar derefter i ärsafgift 3 procent af sin
lön, hvaremot stadskassan lemnar lika tillskott. Delegare kan undfå
understöd ur fonden för sig eller familj, men med högst det belopp,
han lemna! såsom bidrag. När fonden vuxit till sådan storlek, att
pensioner derifrån kunna utgå, skall vidare om den stadgas.

6. Polispersonalens i Göteborg pensionsinrättning.

Äfven beträffande denna hänvisas till den i Arbetareförsäkringskomiténs
betänkande lemnade redogörelse. Dock hafva i 1876 års

43

ännu gällande reglemente ändringar skett i fråga om pensionsvilkor och
belopp, i det att de två graderna af pensioner afskaffats, och i stället
stadgats, att pension utgår för poliskommissarie med 1,500, för öfverkonstapel
med 900 samt för konstapel, vaktmästare och ordonnans med
600 kronor, med tillsvidare respektive 1, 3 och 18 pensionsrum för
dessa; pension erhålles vid 55 års ålder och efter 25 ordinarie tjensteår
och skall kommissarie i minst 10 och öfverkonstapel i minst 5 år hafva
innehaft sin tjenstegrad för att åtnjuta deremot svarande pensionsbelopp.

7. Poliskårens i Söderhamn pensionsfond.

Äfven denna är under bildning, hvarför intet särskilt reglemente
ännu är utfärdadt, utan gälla för den till efterrättelse, hvad derom
finnes stadgadt i instruktionen för stadens polispersonal. Enligt denna
är fonden ämnad till understöd åt öfverkonstaplar och konstaplar efter
längre tjenstgöring, eller i fall de på grund af skador under tjenstens
utöfning måste från densamma afgå, och erlägga dessa månatligen till
fonden 2 kronor. Äfven de böter, som tillfalla poliskassan, ingå hit.
Poliskommissanen och extra konstaplar ega rätt, ehuru ej skyldighet, att
blifva delegare i fonden.

8. Skogsbetjeningens vid häradsallmänning en Brevikshult pensionsinrättning.

Pensionsinrättningen bildades år 1861 genom en gåfva af 425
kronor och åtnjöt, tills dess kapital uppgått till 4,000 kronor, af allmänningskassan
ett anslag, uppgående till 2 procent af kassans årliga
behållning. I fall kapitalet skulle sjunka under 4,000 kronor, vidtager
åter allmänningskassans skyldighet att lemna nyssnämnda bidrag, liksom
den äfven är skyldig att, i fall årsräntan ej uppgår till utgående
pensioners belopp, fylla skilnaden dem emellan.

Under de senaste åren hafva delegarne lemnat bidrag till inrättningen,
dock endast 1 krona om året.

Skogsbetjent, som oförvitligt tjenstgjort i 25 års tid och uppnått
55 års ålder, är berättigad erhålla pension, skogvaktare med 100 kronor
och uppsyningsman med 25 kronor. Om och i hvad mån i tjensten
afliden delegares enka och oförsörjda barn må åtnjuta understöd af allmänningskassan,
beror på allmänningsdelegarnes beslut.

G. Peiisionsiiirättningar vid enskilda jernvägar.

1. Enskilda jernvägarnes pensionskassa.

I denna kassa, hvilken konstituerades den 8 Juli 1889, är hvarje
enskild jernväg i riket berättigad ingå för sin personal och dess familjer.

Vid slutet af år 1891 hade följande 24 jernvägar ingått i kassan:
Siljans, Södra Dalarnes, Frövi—Ludvika, Nora—Karlskoga, Nora—Ervalla,
Vikern—Möckelns, Striberg—Grängens, Köping—Uttersbergs,
Uttersberg—Riddarhyttans, Norsholm—Vestervik—Hultsfreds, Nybro—
Säfsjöströms, Kalmar, Fogelsta—Vadstena—Ödeshögs, Lidköping—Håkantorps,
Lidköping—Skara—Stenstorps, Hjo—Stenstorps, Varberg—
Borås, Göteborg—Hallands, Mellersta Hallands, Skåne—Hallands, Halmstad—Bolmens,
Malmö—Billesholms, Malmö - Trelleborgs samt Ystad—
Eslöfs jernvägar. Dessa jernvägar mäta i längd 1,524 kilometer. Under
de 9 första månaderna af år 1892 kommo härtill ytterligare 2 jernvägar:
Karlshamn—Vislanda om 78 och Malmö—Ystads om 63 kilometer,
hvarigenom de delegande jernvägarnes längd ökats till 1,665
kilometer, medan längden af samtliga enskilda jernvägar vid 1891 års
slut uppgick till 5,405 kilometer. Underhandlingar om anslutning till
kassan både derjemte under nyssnämnda tid pågått, men ännu icke
afslutats beträffande Skara—Kinnekulle och Vestra Blekinge jernvägar,
om tillsammans 46 kilometer.

Alla, hvilka innehafva ordinarie beställning vid enskild jernväg
den tid, densamma inträder i kassan, ega, om de anmäla sig inom 3
månader efter inträdet, rätt att blifva delegare i kassan; men hvar och
en, som sedermera vid jernvägen erhåller ordinarie anställning, endast
så vida han är yngre än 40 år och icke är behäftad med obotlig eller
tillfälligt lifsfarlig sjukdom.

Såsom inträdesafgift erlägger delegare 25 procent af aflöningen
(= ordinarie arfvodet) under de två månader, som följa närmast efter
hans inträde.

Såsom månadsafgift erlägger den, som blifver delegare vid jernvägs
inträde i kassan, 5 procent af månadsaflöningen, om han vid inär
yngre än 30 år; samt, om han är 30 år eller äldre, ytterligare så
många femtedels procent, som antalet af hans fylda lefnadsår öfverstiger
29, dock aldrig högre afgift än 10 procent af aflöningen. Annan delegare
erlägger månatligen 5 procent af månadsaflöningen, men dessutom
dels, om lian är äldre än 29 år, retroaktiv afgift, som ökas för hvarje

45

den inträdandes åldersår och uppgår för 30-åring till 2''3, för 35-åring
till 40-8 samt för 40-åring till 89-ii procent af årsaflöningen; dels, om
han är gift och hustrun 5 år yngre än han sjelf, retroaktiv afgift (åldersskilnadsafgift)
enligt särskild tariff. Retroaktivafgifter få amorteras på
högst 5 år. Förhöjes aflöningen, erlägger delegare såsom ytterligare
afgift de 2 första månadernas aflöningsförhöjning, hvaremot hans månatliga
afgift under dessa månader utgå med förutvarande belopp. Vid
inträde i nytt gifte erläggas till kassan 25 procent af dåvarande årsaflöning.

Delegare, som efter uppnådd pensionsålder qvarstår i tjenst, är befriad
från alla afgifter till kassan.

Jernvägsbolag uttager i dess tjenst varande delegares afgifter genom
afdrag å aflöningen.

Jernvägsbolag erlägger vid inträde i kassan dels 10 procent af det
kapital, som utgör summan af de till bolaget hörande delegarnes inträdesafgifter
och dåvarande värdet af såväl deras som bolagets i stadgande
bestämda kommande inbetalningar, dels ock skilnaden mellan dåvarande
värdet af de delegarne jemte deras hustrur och barn tillkommande
pensioner och dåvarande värdet af delegarnes och bolagets kommande
inbetalningar. Dessa bolagets inbetalningar utgöras af 5 procent
månatligen af sammanlagda beloppet af de i bolagets tjenst anstälda,
i pensionskassan delaktiga personers aflöning.

Jernvägsbolag, som ingår i kassan efter dess bildande, skall med
1 krona för hvarje kilometer af jernvägens längd bidraga till kostnaden
för kassans konstituerande.

Delegare, som afviker ur tjensten eller derifrån afskedas på grund
af tjenstefel eller förbrytelse mot allmän lag, blifver förlustig sin delegarerätt.
Afgår någon eljest ur tjensten, förrän han erhållit pensionsrätt,
kan han ändock få qvarstå såsom delegare, om han inom viss
tid anmäler denna sin önskan och betalar afgift grundad på hans medelaflöning
under de sista 60 månaderna af hans tjenstgöringstid samt
den afgift, som jernvägsbolaget skolat erlägga för honom. Gör han
icke detta, eger han att återfå 3/« af gjorda inbetalningar utan ränta,
dock ej inträdesafgift eller löneförhöjningsafgift.

Rätt till pension tillkommer delegare vid frånträdande af tjensten,
sedan han fyllt 60 år, med det vilkor likväl för den, som blifvit delegare
vid jern vägs inträde i kassan, att hans sammanlagda lefnads- och
tjensteår uppgå till 90. Delegare, som icke är i jernvägs tjenst, räknar
från afgången ur tjensten åldersår lika med tjensteår. Rätt till pension
tillkommer derjemte afliden delegares enka och barn under 16 år.

Efter jern vägsstyrelsens tillstyrkan kan, med belopp som af kassans
styrelse bestämmes, pension under vissa förhållanden beviljas afliden
delegares frånskilda hustru samt barn öfver 16 år äfvensom del -

46

egare, som efter minst 15 års tjenstgöring afgår ur tjensten på grund
af styrkt obotlig sjukdom eller, äfven efter färre tjensteår, under tjensteutöfning
ådragit sig sjukdom eller kroppsskada, som gör honom oförmögen
att tjenst.göra.

Pen s i o n sb* orätt! ga d delegare erhåller årlig pension till ett belopp af
40 procent af medelaflöningen under de 60 sista månaderna af tjenstetiden.
Afliden delegares enka med två eller flere pension sberättigade
barn erhåller 25 procent, enka med ett eller intet barn 20 procent, två
eller flere moderlösa barn äfvenledes 20 procent och ett moderlöst barn
15 procent af samma medelaflöning.

2. Gejie—Dala jernvägs pensionsinrättning.

Denna pensionsinrättning grundades den 17 Juni 1872, då 10,000
kronor af jernvägens bolagsstämma anslogos till dess grundfond. Vid
1873 års bolagsstämma ökades fonden med 125,000 kronor, hvarjemte
bestämdes, att 4,000 kronor årligen skulle dit utgå. År 1886 beslöt
slutligen bolagsstämman att höja fonden till 450,000 kronor »att dervid
förblifva.»

Några delegareafgifter erläggas ej till denna pensionsinrättning.

Hvarje jernvägens ordinarie tjensteman eller betjente, enligt särskild
rulla, är berättigad till pension af bolaget; 1) i fall han i minst
30 år innehaft ordinarie anställning vid bolagets jernvägstrafik; 2) i
fall han afskedas på grund af kroppsskada eller sjuklighet, som han
ådragit sig genom tjensteutöfning vid denna trafik; samt 3) i fall han
efter minst 10 års tjenst vid samma trafik afskedas för sjuklighet i
öfrigt eller ålderdomssvaghet.

Afskedas någon ur bolagets tjenst till följd af tjenstefel, eller
emedan han utan bolagsstyrelsens samtycke lemnat sin tjenst, förlorar
han all rätt till pension.

Pensionerna, som för hvarje år påföras trafikkostnaderna, utgå efter
30 års tjenst med 50 procent af den aflöning, som vid afskedstagande! innehafves,
dock lägst med 250 kronor. För hvarje års minskning i den
ordinarie tjenstetiden minskas anförda procent med 1 Va; så att följaktligen
pension efter 25 års ordinarie tjenst utgår med 42V2, efter 20 års
tjenst med 35, efter 15 års tjenst med 27V2 och efter 10 års ordinarie
tjenst med 20 procent af nyssnämnda aflöning. Pension på grund af
skada under tjensteutöfning utgår alltid med minst 35 procent af aflöningen.

Med aflöning förstås härvid, såsom i de flesta pensionsinrättningar
vid enskilda jernvägar, ordinarie arfvode och inqvartering, derest sådan
utgår, hvarvid inqvarterings värde beräknas till 15 procent af arfvodet.

47

Vid jernvägen finnes utom nu anförda pensionsinrättning från och
med år 1876 äfven en enke- och pupillkassa, hvari hvarje man, som i
jernvägens tjenst vinner ordinarie anställning, är skyldig ingå och hvars
hufvudsakliga inkomster utgöras af dels delegarnes bidrag dels inkomster
från jernvägen. Delegarne bidraga dervid med inträdes-, års- och
befordringsafgifter. Inträdesafgift utgår med hälften af månadens aflöning.
Årsafgiftens storlek beror af åldern vid inträdet. År denna
lägre än 30 år, betalas 3 procent af aflöningen; men 0''i procent mer
för hvartannat åldersår till och med det femtionde. För dem, som inträda
vid ännu högre ålder, höjes afgiften i starkare proportion. Befordringsafgift
utgår med två månaders afiöningsförhöjning. Från jernvägen
erhållas böter ådömda personalen för tjenstefel, afkastningen af vissa
jernvägens jordstycken samt inkomster vid försäljningen af qvarglömda
effekter och outlöst gods. Skulle ej dessa inkomster från jernvägen
uppgå till 3,000 kronor, fylles bristen af bolaget. För år 1891 är ifrågavarande
inkomstpost utförd med 4,500 kronor.

Pension utgår till ogift enka och barn under 20 år med i allmänhet
25 procent af den aflidnes medelaflöning för de fem senaste åren.

3. Bergslagernas jernvägars pensions- samt enke- och pupillkassa.

I kassan, som trädde i verksamhet med 1882 års början, är hvarje
vid jernvägen anstäld ordinarie tjensteman eller betjent skyldig att
ingå, så vida han ej fyllt 50 år. Person öfver 40 år kan dock, efter
ansökan, af bolagsstyrelsen frikallas från inträde.

Delegare erlägga till kassan dels årsafgifter, dels afgifter vid förhöjning
i aflöningen, hvarmed äfven här förstås ordinarie aflöning med
15 procents tillägg (såsom beräknadt inqvarteringsvärde).

För delegare, som före 30 års ålder inträder i kassan, utgår årsafgiften
med 5 procent af hans årliga aflöning. År han vid inträdet
30 år eller derui öfver, erlägger han ålderstillägg för hvarje Överskjutande
år, så att för den, som vid 30 år vinner inträde, årsafgiften utgår
med 5‘io procent, för 35-åring med 5''74 procent af aflöningen

o. s. v. Afgiften vid uppflyttning i högre aflöningsklass utgår under
fyra månader med hälften af den erhållna förhöjningen. Qvarstår någon
efter uppnådd pensionsålder i tjensten, är han befriad från alla afgifter.
Delegare, som vid 50 års ålder ej eger hustru eller barn med pensionsrätt,
betalar endast halfva afgifter.

Jern vägsbolaget lemnar såsom kontant bidrag till kassan 5 procent
af den aflöning, som utgör grund för beräkningen af delegarnes årsafgifter.

48

Kassan erhåller dessutom såsom inkomst de böter, som ådömas personalen
för tjenstefel, af fraktkredithafvare erlagda provisioner, inkomster
af försålda gångbiljetter, af annonseringsafgifter, af skörd å den
jemvägens mark, som icke upplåtes till boställsjord eller användes för
jernvägens eget behof, af försåld makulatur samt af försålda tillvaratagna
effekter.

Till pension ur kassan berättigade äro: 1) delegare, som afgår ur
bolagets tjenst efter minst 30 års delaktighet i pensionskassan och hvars
lefnads- och tjensteår tillsammans uppgå till 95, eller som, i fall han
vid inträdet i kassan fyllt 40 år, afgår efter uppnådda 70 lefnadsår;
2) delegare som afskedas i följd af skada eller sjuklighet, som han ådragit
sig i och genom bolagets tjenst; 3) delegare, som efter minst 10
års ledamotskap afskedas ur bolagets tjenst på grund af sjuklighet i
öfrigt eller i följd af ålderdomssvaghet eller tjenstebefattningens indragning;
samt 4) afliden delegares enka, som blifvit gift med mannen före
hans afgång ur tjensten och innan han fyllt 50 år, så vida hon lefver
ogift, äfvensom hans barn under 16 år.

Såsom pension erhåller delegare en viss procent af den årliga
medelaflöningen under de 60 sista månaderna före afskedet eller före
inträdet i pensionsåldern, och beror denna procent på tjensteålderns
längd. År denna 30 år eller deröfver, erhållas 50 procent; är den 20
år, 35 procent o. s. v. (= vid Gefle—Dala jernväg). Pension på grund
af skada under tjensten utgår äfven för den, som icke varit 20 år i
tjenst, med 35 procent.

Enka utan pensionsberättigadt barn eller ett föräldralöst sådant
barn erhåller 20 procent, enka med pensionsberättigadt barn eller flere
föräldralösa sådana barn erhålla 3312 procent af medeltalet af de den
aflidne makens eller faderns 60 sista månadsaflöningar, som legat till
grund för hans årsafgifter.

Pensionsrätt förloras, om delegare afskedas i följd af tjenstefel
eller brott mot allmän lag eller emedan han utan vederbörligt samtycke
lemnat sin tjenst. Erhåller delegare, som icke är pensionsberättigad,
afsked, emedan hans tjenst skall indragas eller emedan han befunnits
derför olämplig, eger han återfå de af honom erlagda årsafgifter, dock
utan ränta.

Den 31 December 1891 egde pensionskassan 611 delegare, deraf
109 tjenstemän och 502 betjente. Delegarnes bidrag hade samma år
uppgått till 32,026 och jern vägsbolagets kontanta bidrag till 27,037
kronor. Ofriga inkomster hade utgjort: räntor 27,016 kronor, böter
202, fraktkreditprovisinner 1,816, gångbiljetter 759, annonseringsafgifter
511, höskörd och jordarrenden 3,840, såld makulatur 6, sålda tillvaratagna
effekter 1, gåfvor och diverse 66 kronor. Behållningen vid årets
slut uppgick till 703,920 kronor.

49

I samband med pensionskassan finnes äfven en lifförsäkringsförening
bildad vid jernvägen, som vid 1891 års slut räknade 394 delegare,
försäkrade för 369,500 kronor, med en månatlig premieinbetalning
af i det allra närmaste 800 kronor.

4. Stockholm— Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolags pensions- samt

enke- och pupillkassa.

Hvar och en vid bolagets jernväg anstäld ordinarie tjensteman och
betjent är skyldig att ingå såsom delegare i kassan.

Delegarnes afgifter äro: inträdesafgift, årsafgifter samt löneförhöjningsafgifter.

Såsom inträdesafgift erlägges hälften af en månads aflöning. Årsafgifts
belopp är hälften så stor som i Bergslagernas jernvägs kassa
(2-5 procent af aflöningen för inträdande yngre än 30 år, 2-55 procent
för 30-åring o. s. v.). Vid uppflyttning i högre aflöningsklass afstår
den uppflyttade under de tre första månaderna derefter den erhållna
löneförhöjningen till kassan.

Bolaget lemnar såsom kontant bidrag till kassan ett belopp lika
stort som delegarnes årsafgifter.

Om delegares pensionsrätt, pensionsbeloppens storlek och förlust
af pensionsrätt gälla samma bestämmelser, som för Bergslagernas jernvägs
kassa blifvit angifna.

Afliden delegares enka eller minderåriga barn erhålla i pension 25
(i vissa fall mindre, dock lägst 20) procent af medeltalet af de den aflidnes
60 sista månadsaflöningar, som legat till grund för hans årsafgifter.

Personalen vid Sala—Tillberga samt Norbergs och Klackbergs jernvägar,
hvirka nu af trafikaktiebolaget arrenderas, eger, äfven i fall dessa
jernvägar af Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktie- eller jernvägsaktiebolag
upphöra att arrenderas, fortfarande inträdesrätt i kassan,
om styrelserna för dessa jernvägar förbinda sig att ansvara för, att
personalens och bolagens betalningsskyldigheter till kassan ordentligt
fullgöras.

Utom personalens och jernvägcns kontanta bidrag åtnjuter kassan
dessutom de löneafdrag, som ådömas personalen för tjenstefel, inkomster
af tillvaratagna effekter och outlöst gods, annonsafgifter samt inkomster
af gräsgrödan å viss jernvägens mark och af försåld makulatur. De
vigtigaste af dessa inkomstkällor, eller af gräsgroda och af annonsering,
tillförde kassan år 1891 resp. 1,356 och 1,600 kronor.

Nya Arbetsförs.-komitvns bet. IV.

4

50

5. Utsåld—Lenna och Lenna—Norrtelge jernvägars pensionskassa.

Reglemente för kassan, som började sin verksamhet år 1891, förelåg
vid redogörelsens afgifvande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
i Stockholms län stadfästelse och var då ännu ej tryckt, men var enligt
uppgift i det allra närmaste öfverensstämmande med reglementet för
Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolags kassa.

6. Pensioneringen af Stockholm—Rimbo jemn äg saktiebolags tjenstep er sonal.

Enligt den af bolaget faststälda pensionsordning tillkommer från
och med år 1890 pensionsrätt hos bolaget hvarje hos detsamma. anstäld
tjensteman eller betjent, 1) hvars lefnads- och tjensteår, efter 30 års
tjenst i ordinarie anställning hos bolaget, uppgå till sammanlagdt 90
år, eller för den efter år 1889 i ordinarie tjenst anstälde äfven efter
25 tjensteår vid uppnådda 65 lefnadsår; 2) som erhåller afsked på grund
af kroppsskada eller sjuklighet, ådragen under tjenstens utöfning; eller
3) — om styrelsen så för godt finner — som i öfrigt afskedas för
svårare sjuklighet eller för ålderdomssvaghet, med vilkor i förra fallet
af minst 10 års och i senare fallet af minst 20 års val vitsordad tjenstgöring
hos bolaget,

Den, som afskedas såsom olämplig för tjensten, eller för tjenstefel,
eller brott mot allmän lag, eller derför att han utan styrelsens samtycke
lemna t, sin tjenst, förlorar all pensionsrätt.

Bolaget bestrider all pensionering af sina underhafvande utan bidrag
af dessa.

Pension utgår vid fulla 10 tjensteår med 20 procent af medelaflöningen
för de 5 sista tjensteåren och höjes med 1 procent af denna
aflöning för hvarje nytt tjensteår. Vid fulla 20 sådana år utgör den
således 30, vid 25 år 35 och vid 30 år eller derutöfver 40 procent af
medelaflöningen. För skador i tjensten pensionerade erhålla minst 30,
högst 40 procent af medelaflöningen.

Vid jernvägen finnes äfven en enke- och pupillkassa för samtliga i
jernvägens ordinarie tjenst anstälda personer. Dess inkomster utgöras
(oafsedt räntor och gåfvor) af delegarnes årsafgifter (3 procent af aflöningen
för delegare, som vid inträdet ej fyllt 30 år; men ökad vid
äldre inträdesår med 0''i procent af aflöningen hvarje gång till högst
4''5 procent), delegarnes aflöningsförhöjningar (vid högre aflönings erhållande
de tre första månadernas löneförhöjning), jernvägspersonalens
böter för tjenstefel, inkomster af grässkörden å viss jernvägens mark,.

Öl

inkomster af tillvaratagna effekter och outlöst gods, inkomster af lösen
för gångbiljetter och af annonseringsafgifter samt outtagna och förverkade
pensioner.

Pension utgår i allmänhet till enka eller minst 2 föräldralösa minderåriga
barn med 25 procent, och till 1 sådant barn med 20 procent
af delegarens medelaflöning för de fem senast förflutna åren.

7. Pensioneringen vid Köping—Hulls jernväg.

Vid denna jernväg finnes dels en jemväl af personalen understödd
pensionskassa, eller understödskassan vid Köping—Hults jernväg, dels
utgå äfven pensioner eller bidrag dertill direkt från jernvägsbolaget.

a) Understödskassan vid Köping—Hults jernväg. Delegare i kassan,
som stiftades år 1876, är hvarje i bolagets ordinarie tjenst anstäld
person.

Delegare erlägger i inträdesafgift (bottenpenning) Vin af en månads
aflöning samt i årsafgift IV2 procent af aflöningen. Bolaget lemnar
dessutom till kassan bidrag, som hvart och ett af åren 1889—1891
uppgingo till 1,800 kronor, eller ej långt ifrån samma belopp, som delegarne
tillsköto.

Understödet eller pensionen utgår:

1) för den, som efter minst 2 års oafbruten tjenst erhåller afsked
för kroppsskada ådragen under tjenstens utöfning, med 15 procent af
de två sista årens medelaflöning, men Ilöjes efter 10 års oafbruten tjenst
till 20 procent af de sista tio årens medelaflöning, och ytterligare med
5 procent derutaf vid hvarje nytt femtal af tjensteår, till högst 40 procent
(vid 30 tjensteår);

2) för den, som afskedas för sjukdom, med 15 procent af tioårsmedelaflöningen
efter 10 års oafbruten tjenst, 20 procent efter 15, 25
procent efter 20, 30 procent efter 25 och 40 procent efter 30 års tjenst;

3) för den, som afskedas på grund af ålderdomssvaghet, med 20
procent af tioårs-medelaflöningen efter 20 års oafbruten tjenst, med 30
procent efter 25 års och med 40 procent efter 30 års tjenst.

Den, som skiljes från bolagets tjenst för kroppsskada eller sjukdom
i följd af oordentligt lefnadssätt eller för brott, som medför förlust af
medborgerligt förtroende, eller för svårare uppsåtlig skadegörelse af
bolagets egendom, förlorar alla rättigheter i kassan.

Erhåller någon före 20 års tjenstetid afsked ur tjensten på egen
begäran, erhåller han tillbaka ur kassan sin inträdesafgift. Uppsäges
han af bolaget före nämnda tid, utan att hafva gjort sig skyldig till
någon åt förut omnämnda förseelser, eger han utbekomma alla sina till -

52

skott till kassan, utan ränta. Afskedas någon efter 20 års oafbruten
tjenst, qvarstår han såsom delegare och befrias från afgifter till kassan.

Dör delegare, som oafbrutet i minst 15 år varit i bolagets tjenst,
erhåller hans enka 10 och hans barn under 15 år äfvenledes 10 procent
af hans medelaflöning för de tio sista åren såsom pension.

j| £fb) Pensionering från jernvägsbolaget. Utöfver det årliga bidrag å 1,800
kronor, som Köping—Hults jernvägsbolag lemnar till understödskassan
vid jernvägen, utbetalar det dessutom dels särskilda pensioner till jernvägspersonalen
eller mera sällan dess enkor och barn, dels fyllnader i
understödsbelopp utbetalade af kassan till jernvägspersonalen eller någon
gång dess enkor och barn. De särskilda pensionerna uppgingo under
åren 1889, 1890 och 1891 till respektive 3,000, 3,750 och 5,250 kronor
samt fyllnadsbeloppen samtidigt till 2,389, 2,731 och 2,985 kronor.

8. Understödskassan vid Oxelösund—Flen—Vestmanlands jernväg.

Den nuvarande kassan bildades år 1883 på grundval af en äldre,
till hvilken jernvägsbolaget åren 1879 och 1880 anslagit bidrag.

För kassan, i hvilken hvarje i bolagets ordinarie tjenst anstäld
person är skyldig att ingå, gälla i allmänhet samma bestämmelser som
för understödskassan vid Köpings—Hults jernväg, för hvilken nyss
blifvit redogjordt. Dock finnas följande olikheter.

Delegares årsafgifter utgå med 2 procent af lönen. Bolaget betalar
ej kontanta bidrag, men har till kassans vidmakthållande anslagit
inkomsten af viss slags höskörd, af försåld makulatur och tillvaratagna
effekter, af affischering, gångbiljetter och restaurationsafgifter,
af tomthyror in. m., äfvensom inkomster af bolagets fastighet vid Oxelösund,
hvarjemte personalens böter för tjenstefel ingå till kassan.

Understöd till delegare utgår utom i de 3 fall, som för understödskassan
vid Köping—Hults jernväg äro bestämda, äfven i det fall,
att person, som varit i bolagets tjenst minst 30 år, uppnått 60 års
ålder, och utgår då med 40 procent af de tio sista årens medelaflöning.

Derjemte finnes i reglementet föreskrifvet, att för hvarje femårsperiod,
eller oftare om särskild anledning dertill gifves, skall bolagets
styrelse utan understödskassans betungande genom tillkallad sakkunnig
person låta granska kassans grundfond för att få utredt, om anledning
finnes att hos bolaget begära medel till dess förstärkande eller om förhöjning
af pensionerna kan ifrågakomma.

53

9. Nordmark—Klarelfvens och Filip stads Norra Bergslags jernvägars
pensions- samt enke- och pupillkassa.

Förut anförda bestämmelser om Bergslagernas jernvägs pensionssamt
enke- och pupillkassa gälla äfven denna, år 1883 stiftade kassa.
Dock förstås med aflöning enligt dess reglemente endast ordinarie aflöning,
men ej inqvarteringsersättning. Bland inkomster ingå ej provisioner
af fraktkredithafvare. Afgiften vid uppflyttning i högre lönegrad
utgår med den erhållna förhöjningen under de tre första månaderna.

10. Uddevalla—Venersborg—Herrljunga jernvägspersonals pensions- samt

enke- och pupillkassa.

Äfven för denna kassa gälla i allmänhet de för Bergslagernas jernvägs
pensions- samt enke- och pupillkassa anförda bestämmelser. Dock
ingå ej bland inkomsterna provisioner af fraktkredithafvare samt inkomster
af annonseringsafgifter och af grässkörd; årsafgifter utgå med 3
procent af aflöningen vid inträde före 30 år och förhöjningar för äldre
inträdande, ända till 5 procent för inträdande vid 44—50 år; och avgifter
vid uppflyttning i högre lönegrad erläggas med den erhållna förhöjningen
under de tre första månaderna.

11. Halmstad—Nässjö jernvägs pensions- samt enke- och pupillkassa.

Förut angifna bestämmelser för Bergslagernas jernvägs pensionssarnt
enke- och pupillkassa gälla i allmänhet äfven för denna kassa.
Olikheterna äro endast följande.

Äfven person, som vid 40 intill 50 års ålder tillträder ordinarie
tjenst vid jernvägen, är ovilkorligen skyldig inträda i kassan.

Delegares utgifter vid aflöningsförhöjning utgå med aflöningsförhöjningen
för tre månader. Bolagets bidrag utgår med 3 procent af
den aflöning, som utgör grund för beräkning af delegarnes årsafgifter.

Enka med pensionsberättigadt barn eller flere föräldralösa barn i
pensionsåldern erhålla 33V> procent af den aflidne makens eller faderns
medelaflöning under de (JO sista månaderna, dock ej till högre belopp
än pension för honom utgått eller skolat beräknas med minst 20 procent,
såvida han icke omkommit i bolagets tjenst.

12. Under stödskassan för tjenstemän och, betjente vid
Nässjö— Oskarshamns jernväg.

Ändamålet med denna år 1883 bildade kassa är att lemna understöd
åt delegare vid sjukdom eller kroppsskada samt åt delegares enka

54

och efterlemnade minderåriga barn. Ordinarie anställning vid jern vägen
medför skyldighet att i kassan inträda.

Bland kassans inkomster ingå delegares afgifter, jernvägsbolagets
kontanta bidrag, inkomsten för tillvaratagna effekter samt jern vägsper sonalen
ådömda böter.

Delegare erlägger dels inträdesafgift, dels månadsafgift. Inträder
delegare i kassan före fylda 30 år, utgör den förra 5 procent af ordinarie
månadsaflöning, höjes för 30-åring till 25, för 35-åring till 50 och
för 40-åring till 75 procent derutaf. Månadsafgiftens storlek är äfven
beroende af delegares inträdesålder. År denna lägre än 30 år, erläggas
2’25 procent; är den 30 till 35 år, erläggas 2''55 procent; är den 35 till
39 år, erläggas 2''85 procent af månadsaflöningen o. s. v.

Jernvägsbolaget har under åren 1888 och 1889 lemna! i årsbidrag
?,000 kronor och under åren 1890 och 1891 2,000 kronor.

Understöd utgår till delegare under sjukdom, sedan lians aflöning
bos jernvägsbolaget upphört, nemligen 1) för de första sex månaderna
med Va af den ordinarie lönen (V2 af lönen vid delegareskap under mindre
än två års tid), samt 2) i fall sjukdom längre fortfar eller delegare
på grund af sjukdom eller kroppsskada ej längre kan användas på plats
vid jern vägen med lön, uppgående till hälften af hvad han förut erhållit,
med 20 procent af sist innehafda aflöning.

Till delegares enka eller barn under 15 år (ett eller flere) utgår
understöd med tillsammans 25 procent af delegarens senast innehafda
aflöning.

Delegare, som uppsäges från sin befattning vid jernvägen på grund
af olämplighet eller befattningens indragning, eger återfå inbetalda
månadsafgifter utan ränta och med afdrag af möjligen erhållna sjukunderstöd.

De sjukunderstöd, som under de senaste åren lemnats till delegare,
äro nästan alla tillfälliga. År 1891 utdelades dock ett understöd
för orkeslösa.

13. Vexjö—Alfvesta jernväg saktiebolags pensionsfond.

Denna pensionsfond för jernvägsbolagets tjenstemän och betjente
samt deras enkor och barn är bildad af bolagets egna medel och utgöras
dess inkomster, oafsedt räntor, af bolagets årsbidrag, under senaste
tid 5,000 kronor, medan jernvägspersonalen ej dertill lemnat eller lemnar
några tillskott. Intet, särskild! reglemente är för den utfärdadt, utan
har, enligt lemnad upplysning, om pensions beviljande, storlek m. m. i
hvarje särskild! fall beslutits af jernvägens direktion, men följas härvid
i hufvudsak de grunder, som vid statens jernvägar äro gällande; liksom

55

äfven aflöningarne till jernvägens tjensteman och betjente numera utgå
med ungefär samma belopp som till motsvarande tjensteinnehafvare vid
statens jernvägar.

14. Karlskrona—Vexjö jernvägs pensionsanstalt.

Delegare i anstalten är hvar och en, som anställes i jernvägens
tjenst med lön på stat eller i stadigt arbete.

Delegare erlägga årsafgifter, livilkas storlek beror af åldern vid
inträdet i anstalten. År denna lägre än 30 år, erlägges 3''2 procent
af aflöningen; är den 30 år, erlägges 3-3 procent; och den höjes sedermera
med Om procent för hvart annat åldersår. Den är sålunda vid
32 år 3-4 vid 40 år 3-s, vid 44 år 4-o procent o. s. v. Derjemte
skall den, som vid inträdet fyllt 30 år, erlägga retroaktivafgift, motsvarande
hela värdet af förmånen att ej behöfva erlägga högre årsafgifter
än de ofvannämnda, hvilket värde af anstaltens direktion bestämmes.
Såsom aflöning räknas fast aflöning, ökad med 20 procent
för den, som åtnjuter bostadsförmån, samt dessutom, enligt särskilda
bestämmelser, postarfvode. För de enligt beting samt efter dag eller
timme aflönade bestämmer styrelsen, hvartill aflöningsbeloppet skall beräknas.

Vid uppflyttning i högre löneklass erlägger delegare till anstalten
en månads aflöningsförhöjuing.

Jernvägsbolaget bidrager till anstalten med ett belopp, motsvarande
2 procent af skilnaden mellan bolagsrörelsens samtliga inkomster
å ena sidan och utgifter för drift och underhåll, inberäknadt utskylder,
å andra sidan, under nästföregående året.

Berättigad till pension är: 1) den som efter 30 delegareår uppnått
sådan ålder, att hans lefnads- och delegareår sammanlagdt uppgå till
95; 2) den som afskedas på grund af kroppsskada eller sjuklighet,
ådragen under tjensteutöfning vid jernvägen; samt 3) den som efter
minst 10 delegareår afskedas för sjuklighet i öfrigt eller för ålderdomssvaghet.

Pensionen utgår i vissa procent af den årliga medelaflöningen under
de 60 sista månaderna före afskedet, och beräknas denna procent efter
delegareårens antal. Åro dessa 10, erhållas 20 procent af medelaflöningen
i pension; äro de flere, ökas procentantalet först med två och
sedan med fyra för hvarje delegareår. Efter 15 delegareår utgår pensionen
sålunda med 30 procent, efter 20 år med 40, efter 25 år med
60 och efter 30 år med 80 procent af medelaflöningen. Dock får ingen
pension utgå med högre belopp än 3,000 kronor.

För skador i tjensten pensionerade erhålla minst 50 procent af
medelaflöningen; i fall den vanliga beräkningen är för dem förmån -

56

ligare, erhålla de pension efter denna. År skadan så svår, att den
skadade ej vidare kan bidraga till sin försörjning, utbetalas alltid det
högsta pensionsbeloppet, eller 80 procent af medelaflöningen.

Beträffande delegares rätt att vid utträdet ur anstalten i vissa fall
återfå erlagda afgifter gäller hufvudsakligen samma bestämmelser som
för Bergslagernas jernvägs pensionskassa.

Då anstalten den 1 Juli 1890 bildades öfverfördes till densamma
såsom dess grundkapital en förut samlad pensionsfond å 29,804 kronor.

Vid sidan af den afdelning af pensionsanstalten, för hvilken nu
blifvit redogjordt, finnes derjemte en annan, särskildt redovisad, nemligen
dess enke- och pupillkassa hvilken bildades den 1 Juli 1891. Året
förut hade jern vägsbolaget såsom grundkapital åt kassan anslagit 4,818
kronor; under dess första verksamhetsår lemnade det i bidrag 2,500
kronor.

Utom bolagets bidrag utgöras kassans inkomster, oafsedt räntor
in. in., af delegarnes bidrag, jernvägspersonalens böter för tjenstefel,
inkomster af jernvägen tillhörande jord, af försåld makulatur, af tillvaratagna
effekter och outlöst gods, af upplåtna försäljnings- och annonseringsrättigheter
samt af gångbiljetter och influtna ersättningar för olofligt
beträdande af jernvägsområdet.

Delegare erlägger i årsafgift 2 V2 procent af det aflöningsbelopp,
hvarå han erlägger årsafgift till pensionsanstalten; samt vid befordran
2 månaders aflöningsförhöjning. Vid uppnådda 50 år, befrias delegare,
som ej eger pensionsberättigade anhöriga, från medlemskap i kassan,
efter skriftlig anmälan till dess styrelse.

Ogift enka (med vissa undantag) och barn under 16 år åtnjuta
pensionsrätt. Till dem utgår pension med tillsammans 25 procent af
den aflidne delegarens pension, i fall han var pensionstagare; i annat
fall af den pension, som efter hans delegareår vid dödsfallet (antagna
till minst 10) kan beräknas för honom.

15. Helsingborg—Hessleliolms jernvägars pensions- samt
enke- och pupillkassa.

Delegare i kassan är hvar och eu i jernvägarnes ordinarie tjenst
anstäld person.

Kassans inkomster, oafsedt räntor in. in., utgöras af delegarnes och
jernvägsbolagets bidrag, personalen ådömda böter, inkomster för förvarade
effekter och för såld makulatur samt vissa inkomster enligt jernvägarnes
trafikreglemeute.

Delegare erlägger i afgift vid inträdet hälften af honom då tillkommande
månadsaflöning; i årsafgift, i fall han vid inträdet är yngre

57

än 30 år, 4''5 procent af aflöningen, men, i fall lian då är äldre, förhöjd
med vanligen 0‘2 — stundom Om eller 0''3 procent — för hvarje
åldersår (5''7 procent således för 40-åring, 6m procent af 45-åring o.
s. v.) samt dessutom i sådant fall retroaktiva afgifter, motsvarande hela
värdet af förmånen att ej behöfva erlägga högre årsafgifter än de bestämda;
äfvensom slutligen vid uppflyttning i högre aflöningsklass aflöningsförhöjningen
för två månader.

Pensionär betalar endast den del af årsafgiften, som beräknas för
enkors och barns pensionering (3''0 procent af aflöning för delegare,
som inträdt i kassan före fylda 30 år, 3m procent för den som då
fyllt 30, men ej 31 år o. s. v.). Person, som vid fylda 45 år, och efter
20 års ordinarie tjenst vid jernvägarne på begäran erhåller afsked
derifrån, kan mot samma afgifters erläggande bibehålla pensionsrätt
för enka och barn.

Jernvägsbolagets kontanta bidrag utgår med 5,000 kronor årligen.

För pensionsrätt gälla enahanda vilkor som i Bergslagernas jernväg^
kassa äro bestämda, dock att barns pensionsrätt upphör först vid
18 års ålder.

Pensionernas storlek äro äfven för delegare enahanda (50 procent
af de 5 sista årens medelaflöning efter 30 års tjenst o. s. v.). Pension
på grund af skada i tjensten utgår dock med 50 procent af de 5 sista
årens medelaflöning, eller, i fall den skadade kan sköta annan, mindre
inbringande tjenst hos jernvägsb olaget, med så stort belopp, att det
jemte lönen uppgår till samma 50 procent.

Pension till enka eller efterlemnade barn utgår med 20 procent af
medelaflöningen för de fem sista årsaflöningar, efter hvilka den aflidnes
årsafgifter beräknas; men till enka och barn efter delegare, som vid
fylda 45 år erhållit afsked, med endast 15 procent af samma aflöning.

Pensionsrätt förloras, om person afskedas i följd af tjenstefel, brott
mot allmän lag eller afvikande ur tjensten.

Afskedas någon i följd deraf, att hans befattning indrages, eger
han återfå sina erlagda afgifter jemte ränta, men med af kassans styrelse
faststälda afdrag af kostnaden för den risk, kassan lupit att få
utbetala pension till den afslcedade eller hans efterlefvande.

16. Landskrona och Helsingborgs jernvägars pensions- samt
enke- och pupillkassa.

Samma bestämmelser, som blifvit anförda såsom gällande för motsvarande
kassa vid Helsingborg—Hessleholms jernvägar, gälla äfven i
hufvudsak här. Dock märkes.

Vid kassans stiftande öfverlemnade jern vägsbolaget till den sin
pensionsfond, 29,178 kronor vid 1878 års slut, för att bilda dess reserv -

58

fond, men med skyldighet att af räntan först och främst skalle utbetalas
de pensioner, hvilka bolaget beviljat före den 1 April 1879.

Jernvägens bidrag utgår med ett belopp, motsvarande 1 V2 procent
af skilnaden mellan jernvägarnes samtliga trafikinkomster å ena sidan
och utgifter för drift och underhåll å andra sidan.

Vid uppflyttning i högre lönegrad erlägger delegare till kassan
aflöningsförhöjningen för tre månader.

Utom jern vägsbolagets och delegarnes bidrag samt oafsedt räntor
m. m. uppräknas bland kassans inkomster: jernvägspersonalens böter
för tjenstefel, afkastningen af vissa jordstycken, inkomster af förvarade
effekter, af tillvaratagna effekter och af outlöst gods, inkomsten af
makulatur, af beviljade rättigheter till försäljning och annonsering samt
af försålda gångbiljetter och inträdesbiljetter till stationernas väntsalar.

Pension på grund af skada under tjensteutöfning utgår med minst''
35 procent utaf aflöningen.

H. Pensionskassor för industriella arbetare.

1. Gutenbergska stiftelsen.

Den år 1880 ombildade Konstförvandtskapets kassa i Stockholm är
fördelad i 3 afdelningar: sjuk- och begrafningshjelpsfonden (från år
1754), pensionsfonden »Gutenbergska stiftelsen», inrättad år 1840 till
minne af boktryckerikonstens fjerde sekularfest, samt enkehielpsfonden
(från år 1854).

Rätt till inträde i de två förstnämnda fonderna ega alla vid boktryckeri
eller stilgjuteri i Sverige anstälde typografer och stilgjutare,
såväl manliga som qvinligt, i åldern mellan 18 och 30 år, hvilka styrka
sig vara friska.

I inträdesafgift erläggas 5 kronor, som tillfalla pensionsfonden, i
årlig afgift 16 kronor, deraf hälften till sjuk- och begrafningshjelpsfonden
och hälften till pensionsfonden. Pensionerad delegare är befriad endast
från den senare hälftens erläggande.

Sjukhjelp utgår för vecka med 8 kronor i 26 veckor och 4 kronor
i ytterligare 26 veckor af en femårsperiod; begrafningshjelp, efter ledarn
otskapets längd, med 50 eller 75 kronor.

Pension, som för pensionärer från äldre tid utgår med 60 kronor,
utgår från och med 1887 med 100 kronor och inträder pensionsrätt vid
55 års ålder, i fall stadgade afgifter minst 30 år blifvit erlagda.

59

Ur pensionsfonden utdelas äfven tillfälligt understöd med 25 kronor
i qvartalet under högst 1 år åt delegare, livilkens sjukdom och derigenom
vållade oförmåga till arbete fortfar 3 månader utöfver den tid,
han eger rätt att åtnjuta sjukhjelp (inalles 312 kronor under hvarje femårsperiod).

I enkehjelpsfonden eger manlig kassadelegare, som ej fyllt 40 år,
rätt att inom 2 år efter ingånget äktenskap anmäla hustru till inträde;
och erhåller hon då, i fall hon, oafsedt inträdesafgift å 5 kronor, i
minst 15 år till fonden inbetalt 5 kronor, efter mannens frånfälle enkehjelp
af 40 kronor om året. Aflider hon såsom hustru, erhåller mannen
efter henne begrafningshjelp med 50 kronor. Aflider hon såsom pensionär,
utbetalas till hennes sterbhus begrafningshjelp med 30 kronor.

Vid 1891 års slut uppgingo tillgångarne i sjukhjelpsfonden till
15,013 kronor, i pensionsfonden till 50,563 kronor och i enkehjelpsfonden
till 13,133 kronor. Af delegarne i pensionsfonden, 365 till antalet,
voro alla utom 23 från Stockholm. Till denna fond, hvars kapital
till en del bildats genom gåfvor, hade äfven under detta år sådana
influtit, å tillsammans 1,091 kronor, deraf 816 såsom afgift af 12 boktryckerifirmor
jemlikt Boktryckerisocietetens beslut den 12 April 1882.

2. Stockholms nya spärvägsaktiebolags pensionsinrlutning.

Vid Stockholms nya spårvägsaktiebolag, som för närvarande i sin
ordinarie tjenst sysselsätter omkring 200 personer, inrättades ofvannämnda
pensionsinrättning år 1885 och ingingo då i densamma frivilligt
45 delegare, hvarjemte afsigten var, att alla, som derefter anstäldes i
bolagets ordinarie tjenst, skulle vara skyldige att deri ingå. I Juni
månad år 1886 hade delegarnes antal ökats till 70, men af dem utträdde
nämnda månad 63 ur inrättningen, i hvilken nu endast qvarstå bolagets
kontorspersonal samt cheferna för dess trafik-, stall- och spårafdelningar.

Enligt reglementet indelas inrättningens delegare i 2 klasser: A
och B, af hvilka den senare omfattar bolagets konduktörer och kuskar,
den förre den öfriga personalen.

Delegare erlägger årsafgift, hvilken utgår med viss procent af hans
aflöning, hvilken procent beror på hans ålder vid inträdet i pensionsinrättningen.
Inträder någon före fy Ida 19 år, erlägger han i klass A
las procent och i klass B 2‘0 procent af afiöningen, och ökas procenten
för hvarje år i klass A med 0-i till och med 26:te och i klass B med
0''2 till och med 25:te året, och för följande år något mer till och med
30:de året. Person, som vid inträdet fyllt 30 år, erlägger i årsafgift i
klass A 3-2 procent af afiöningen och i klass B 5-7 procent derutaf,
hvarförutom den, som fyllt 31 år, är skyldig erlägga retroaktivafgift efter

60

styrelsens beslut. För den, hvilken öfvergår från en klass till en annan,
äro särskilda bestämmelser stadgade.

A id uppflyttning i högre aflöningsklass, som berättigar till högre
pension, erlägges första månadens aflöningsförhöjning till pensionsinrättningen.

Enligt reglementet skall spårvägsbolaget äfven lemna bidrag till
pensionsinrättningen, ehuru beloppet deraf ej är bestämdt, Af tabell 3
synes, att under åren 1889—1891 detta bidrag varit mycket betydande.

Delegare erhåller pensionsrätt dels för ålder: nemligen i klass A
vid 60 och i klass B vid 55 lefnadsår; dels för kroppsskada eller sjuklighet
ådragen under tjensteutöfning och af sådan art, att han derigenom
blir oförmögen sköta sin tjenst; dels slutligen, i fall han efter minst
tio års tjenst hos bolaget afskedas, emedan han i följd af sjuklighet i
öfrigt eller af ålderdomssvaghet icke kan behörigt sköta sin befattning.

Pension utgår efter fylda 10 tjensteår med 20 procent af medelaflöningen
under de fem sista åren samt ökas för hvart tjensteår med
2 procent till och med det tjugonde, då den sålunda utgår med 40
procent af medelaflöningen; och derefter för hvart år med 4 procent
till och med det tjugufemte tjensteåret. Efter 25 tjensteår erhållas således
60 procent af medellönen i pension. Invalid, i följd af skada
under tjensten, erhåller aldrig mindre än 40 procent deraf.

Delegare, som entledigas såsom varande för sin befattning olämplig
eller afskedas på grund af tjenstefel eller brott mot allmän lag, förlorar
all rätt till pension, äfven om han vid afskedet innehade sådan rätt,

Från sin befattning afskedad delegare eger återfå inbetalda afgifter
(jemte ränta), i fall orsaken till afskedandet är, att befattningen till följd
af förändringar i bolagets organisation eller verksamhet indrages.

Vid sidan af pensionsinrättningen är under bildning en enke- och
ptupillkassa, för bolagets personal. Till densamma ingå sådana biförtjenster
vid spårvägstrafiken som annonseringsafgifter, afgift för att en annonstidning
får inläggas i spårvagnarne, försäljning af tagel in. m. Hit gå
äfven spårvägspersonalen ådömda böter. Årsinkomsten utgör omkring
1,200 och samtliga tillgångar uppgå till omkring 14,000 kronor.

o

4. Åtvidabergs bruksfolks ''pensionskassa.°)

Skyldig att inträda i denna, år 1854 bildade pensionskassa är hvar
och en vid smältverket i Åtvidaberg till ordinarie arbetare antagen person,
som icke fyllt 30 år.

Kassans styrelse utgöres af 9 personer med kopparverkets föreståndare
eller den, som verkets egare dertill förordnar, såsom ordförande *)

*) För 3. Pensionskassan Arbetarnes ring (i Stockholm), hvarom uppgifter inkommo under
arbetets teckning, redogöres under tab. 8 (sid. 104 not 1).

61

samt en bland verkets tjensteman utvald räkenskapsförare. Öfriga 7 styrelseledamöter
utses bland kassans delegare. Ledamöterna åtnjuta ej arfvode.
Att granska kassan och dess förvaltning väljas af delegarne
årligen, inom eller utom föreningen, 2 revisorer jemte suppleanter.

Kassans inkomster utgöras utom räntor och möjliga gåfvor utaf
afgifter af alla delegare, som ej äro pensionerade eller åtnjuta understöd,
med 2 procent af deras arbetsförtjenst, hvilka afdragas, då de å brukskontoret
erhålla aflöning, samt de insättningar, som åläggas arbetare för
försumlighet i arbete eller andra förseelser.

Delegare, som för upprepad försumlighet i arbete eller andra svåra
fel skiljes från verket, erhåller icke tillbaka något af den insats, han
gjort. Delegare, som frivilligt afflyttar från verket, innan han blifvit
pensionsberättigad, erhåller tillbaka hälften af gjorda insatser, dock utan
ränta. Uppsäges någon till aflyttning utan begånget fel (t. ex. genom
öfverbefolkning), erhåller han hela sin insats tillbaka, äfvenledes utan
ränta.

Till pension äro berättigade alla delegare, som uppnått 55 års ålder,
och bland de s. k. skeppundlöntagarne de, som uppnått 50 år och
innan 55 års ålder afgått från nämnda arbetareklass och dermed förenade
högre arbetsförtjenst. Pension utgår för närvarande med 25 kronor,
men kan, om kassans tillgångar det medgifva, höjas.

Från kassan utdelas äfven understöd åt ogifta enkor samt faderoch
moderlösa barn under 16 år efter delegare, med 25 kronor årligen.

Äfven utdelas understöd till delegare, som genom olyckshändelse
eller långvarig sjukdom blifvit till arbete oförmögne eller försvagade,
samt begrafningshjelp efter delegare, när sådant anses vara af behofvet
påkalladt. Häröfver eger styrelsen att för hvarje gång bestämma. År
1891 utbetaltes omkring 50 kronor för sådana ändamål.

5. Slottsmöllans fabriksarbetares sjuk- och begrafnings- samt
understöds- och pensionskassa.

De vid Slottsmöllans, Wallbergs fabriks aktiebolag tillhöriga, klädesfabrik
i Halmstad anstälde arbetare pensioneras dels 1) ur en bolaget
tillhörig sjuk-, skol- och pensionskassa, hvars behållning vid 1891 års
slut uppgick till 189,127 kronor och hvarur vid denna tid 25 personer
åtnjöto pensioner med tillsammans 132 kronor hvar fjortonde dag, eller
3,432 kronor per år, men hvarur inga nya pensioner skola utdelas, dels
2) af ofvannämnda kassa, som bildades redan år 1867, men först i
Mars 1891 öfvergick att äfven vara understöds- och pensionskassa. Den
egde då en grundfond af 39,354 kronor, hvilken genom gåfva utaf bolaget
ökades med 10,000 kronor.

62

Alla arbetare å Slottsmöllans fabrik äro skyldige att ingå såsom
delegare i kassan. Lemnar arbetare fabriken, förlorar han all delaktighet
deri, men återfår, om han i minst 5 år gjort inbetalningar dit, utan
att derur hafva åtnjutit någon hjelp, belopp vexlande mellan 10 och 25
kronor.

Kassans inkomster utgöras utom räntor af bolagets bidrag och
delegarnes afgifter. Bolagets årsbidrag utgör 1,000 kronor.

Vid inträde i kassan erlägger hvarje man 2 kronor, hvarje qvinna
och minderårig af mankön 1 krona. Den sistnämnde betalar vid uppnådda
18 år ytterligare 1 krona.

Hvarje delegare betalar derjemte en ständig afgift, hvilken vid den
hvar fjortonde dag skeende aflöningen innehålles af hans arbetsförtjenst
och utgår med följande belopp: i l:a klassen (personer under 2() år)
med 20 öre, för minderårig, som efter gällande förordning icke får arbeta
mer än half arbetstid, med 10 öre, i 2:a klassen (qvinnor 20 år
och deröfver) med 30 öre, i 3:e klassen (ogifta män i samma ålder)
med 40 öre och i 4:de klassen (gifta män i samma ålder) med 50 öre.

Sjukhjelp erhålles med 3 till och med 7-50 kronor i veckan, allt
efter den klass som den sjuke tillhör, under högst 26 veckor af året.
Bolaget betalar dessutom medicin och vård af fabrikens läkare. I begrafningshjelp
utbetalas från 25 till och med 50 kronor.

Delegare, som genom ålderdom, sjuklighet eller olycksfall blifvit
oförmögen att vidare arbeta och draga försorg om sig och de sina,
erhåller för sin återstående lifstid pension å följande belopp: qvinna 3,
ogift man 4-äo, gift man med familj 6 samt man och hustru, som hvar
för sig äro berättigade till understöd, tillsammans 7-50 kronor i veckan.
För att komma i åtnjutande af pension fordras, att under en tid af
minst 15 år hafva vant i bolagets tjenst, der ej yttre kroppsskada, som
ådragits under anbefaldt arbete, är orsak till oförmögenheten att vidare
arbeta.

Efter arbetare, som i minst 5 år haft anställning vid Slottsmöllans
fabrik, erhåller enka, om hon är ensam och icke eger sysselsättning
vid fabriken eller kan beredas sådan, en årlig pension af 75 kronor,
så länge hon lefver ogift, dock ej för längre tid än 15 år efter mannens
död. Finnas två eller flere minderårige barn lemnas äfven understöd
åt dem i mån af behof och med belopp, som styrelsen pröfvar nödigt.

Fabriksbolaget omhänderhar kassans medel och är för dem ansvarigt.
Kassans styrelse består af 5 ledamöter och utses tland delegarne.

Alla frågor om rätt till eller förverkande af särskilda slag af understöd
samt om stadgarnes tolkning och tillämpning i öfrigt pröfvas och
afgöras af styrelsen i samråd med bolagets disponent eller af honom
förordnad annan bolagets tjensteman; och gäller vid skiljaktiga meningar
disponentens åsigt, så vida ej styrelsen är enig.

63

Om regering och riksdag besluta obligatorisk ålderdomsförsäkring
för arbetarne, eller på annat sätt tillförsäkra dem understöd eller pension,
skola alla sådana medel tillfalla kassan, som deremot har skyldighet att
till arbetarne utbetala, hvad i kassans stadgar finnes föreskrifvit. Afgifterna
för sådan försäkring drabba kassan.

Bestämmelser finnas för det fall, att fabriken skulle öfvergå till
annan egare eller helt och hållet nedläggas.

6. Per siergs grufarbetares sjuk-, begrafnings- och pensionsfond.

Hvarje arbetsduglig man eller qvinna, ej öfver 45 år gammal, som
är mantaisskrifven vid Persberg och Yngshyttan, eger inträda i denna,
år 1875 stiftade förening.

Månadsafgift erlägges af man med 75 öre och af qvinna med 37
öre, och eger disponent eller husbonde rätt att af förtjenst eller lön
afdraga nämnda belopp Qch insätta det i kassan för arbetare eller
tjenare. Medlem är, sedan han i fonden insatt 200 kronor, befriad från
vidare insättning.

Sjukhjelp erhålles, högst 60 dagar årligen, af man med 75 och af
qvinna med 37 öre per arbetsdag. Begrafningshjelp utgår efter man
med 30 och efter qvinna med 15 kronor.

Pension erhålles af delegare i fonden, som blifvit förderfvad eller
genom sjukdom oförmögen till arbete ett helt års tid, äfvensom af den,
hvilken genom ålderdom och dermed följande oförmåga ej förmår inbetala
sina månadsafgifter. Pension erhålles under hvart och ett af de
4 första åren med 25 procent af delegares i fonden insatta medel och
under följande år med den procent, kassan kan medgifva, hvilken procent
bestämmes å fondens ordinarie stämma i Juni månad.

Aflider delegare och efterlemna!'' enka samt barn under 16 år, erhålla
de gemensamt pension efter samma bestämmelser.

Fondens behållning skall insättas i sparbank utom reservfonden,
som skall innestå å Persbergs grufvekontor.

År 1891 utbetaltes i sjuk- och begrafningshjelp 958 kronor, i pensioner
åt 2 män 30 kronor, i pensioner till 8 enkor och 2 barn 659
kronor samt i öfriga utgifter 55 kronor.

7. Skultuna bruksarbetares nya understödsförening.

Medlem i föreningen, hvilken stiftades år 1885, är hvarje arbetare
öfver 15 år, som anställes vid Skultuna bruks fabriker och fullgör stadgarnes
föreskrifter.

64

Hvarje arbetsför delegare mellan 15 och 65 år erlägger till föreningen
25 öre i månaden (3 kronor per år), livilka på brukskontoret
afdragas vid skeende aflöning.

Delegare, som afflyttar från bruket, får qvarstå i föreningen, om
lian ordentligt fullgör sina inbetalningar dit. I fall lian i 10 och derefter
följande år ständigt vant anstäld vid bruket samt under tiden
icke åtnjutit något understöd från föreningen, eger han rätt att vid afflyttning
återfå inbetalda medel.

Endast räntan af föreningens kapital får användas till understöd.
Häraf afsättas 60 procent till hjelp åt delegare, som genom sjukdom
eller olyckshändelse äro oförmögne att arbeta, 10 procent till begrafningshjelp
och 30 procent till pensioner.

Pensioner utbetalas till delegare, som »genom ålderdom, obotlig
sjukdom eller olycksskada är oförmögen att arbeta», till delegares ogifta
enka och till delegares fader- och moderlösa barn under 15 år.

Stadgeändringar skola, för att blifva gällande, gillas äfven af Skultuna
aktiebolags styrelse.

År 1891 utdelades endast sjukhjelp och pensioner åt enkor. Dessa
sistnämnda, 5 till antalet, erhöllo hvardera 3-i3 kronor. Till föreningens
inkomster under året bidrog Skultuna aktiebolag dels med ett
»årsbidrag» af 200 kronor, dels derutöfver med 162 kronor. Föreningens
tillgångar växte under året med 900 kronor och utgjorde vid
årets slut 5,317 kronor.

8. Tunadals pensions- och enkekassa.

Till kassan, som bildades år 1882, är enligt reglementet hvarje
vid Tunadal i stadigvarande arbete antagen person, som uppnått 21,
men icke öfverskridit 55 års ålder, skyldig att inbetala 10 öre i veckan
(5-20 kronor per år), hvaremot arbetsgifvaren förbundit sig att bidraga
med lika stort belopp som summan af samtlige arbetares årstillskott.
Till kassan öfverföres derjemte öfverskottet vid årets slut i den på platsen
bildade sjukkassan.

Afflyttar delegare från Tunadal före uppnådd pensionsålder, eger
han från kassans grundfond återfå alla dit gjorda inbetalningar, dock
utan ränta.

Har delegare tillhört kassan i 5 år, eger han året efter det, han
fylde 55 år, erhålla pension (i motsatt fall måste han förut inbetala
sina 5-årsafgifter). Sådan delegares enka undfår äfven pension, så
länge hon lefver ogift. Dör enka och efterlemnar oförsörjda barn,
pröfvar bolagsstämman, huruvida och till hvilket belopp understöd till
dem må lemnas.

G 5

Endast den årliga räntan, sedan förvaltningskostnaderna blifvit betäckta,
får användas till pensioner, hvilka utdelas med lika belopp till
alla })ensionsberättigade delegare och, under senare år, äfven till alla
pensionsberättigade enkor. Högre pension än 200 kronor får dock
ej lemnas, utan bör, i fall efter sådana pensioners utbetalande öfverskott
ännu finnes, detta, efter delegarnes beslut, användas till andra,
delegarnes bästa afseende ändamål och företrädesvis till insättning af
medel i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt för deras barn.

Styrelsen består af 6 utaf delegarne valda personer jemte platsens
disponent eller förvaltare såsom ordförande, livilkens medgifvande fordras
till hvarje ändring af kassans stadgar.

Kassans medel skola för dess räkning insättas i bankinrättning.

Kassans upplösning kan endast beslutas, i fall verket nedlägges,
eller om det försäljes eller vid verksegarens konkurs öfvertages af
hans konkursmassa och de nya innehafvarne ej vilja ikläda sig den
förre egarens förbindelser till kassan. Vid upplösning skola kassans
tillgångar fördelas så, att pensionärerne först utfå ett belopp motsvarande
deras pensioners kapitalvärde enligt särskild bestämmelse, och
att derefter öfrige delegare återfå sina insättningar med ränta på ränta.
Skulle derefter något återstå, skall det efter delegarnes närmare bestämmande
användas till något för platsen eller kommunen nyttigt
ändamål.

o

Aren 1889 och 1890 utgingo pensionerna med 50 och år 1891
med 40 kronor.

9. Kramfors arbetares understödskassa.

Vid slutet af år 1855 bildades vid Kramfors sågverk, dels genom
bidrag al verkets egare och dels genom dess arbetares frivilliga tillskott,
en fond, benämnd Kramfors fattigkassa, från hvilken vid trängande
behof understöd lemnades arbetarefamiljer vid dödsfall och svårare
sjukdomsfall. Någon särskild styrelse för denna fond fanns dock
ej förr än år 1880, då den sattes i förbindelse med den samma år bildade
Kramfors arbetares sjukhjelpsförening, i hvilken numera alla vid
sågverket anstälde arbetare äro skyldige att inträda, hvilka till densamma
erlägga, man inträdesafgift af 5 kronor och månadsafgift af 50
öre, och qvinna eller minderårig inträdesafgift af 2 kronor 50 öre och
månadsafgift af 25 öre, och hvilka ur densamma erhålla sjukhjelp
för högst 3 månader under fortlöpande sjukdom med respektive 1 krona
och 50 öre per dag.

Det öfverskott, som vid årets slut förefunuits i sjukkassan, har
och skall eldigt dess reglemente fortfarande öfverföras till understöds Xya

Arbct.-förs.-koviitvna bet. IV. ",

66

kassan, från hvilken enligt beslut af sjukhjelpsföreningens styrelse, som
utgöres af en af verkets disponent bland dess kontorspersonal utsedd
ordförande och 6 af arbetarne utsedde ledamöter, utdelas pensioner till
ålderstigna behöfvande, såväl män som qvinnor, bland Kramfors arbetarekår.

År 1891 utdelades 12 pensioner å i medeltal 3Pö7 kronor. Bolaget
lenmade detta året i bidrag till kassan 210 kronor och utgjorde
dennas behållning vid årets slut 11,209 kronor. Bolaget har derjemte
olycksfallförsäkrat alla sina arbetare.

J. Öfriga pensionskassor.

1. Pensionsfonden för tjenstemännen vid Smalands in. fl. provinsers
hypoteksförening samt deras enkor och barn.

Fonden afser alla personer i föreningens tjenst med bestämd årlig
lön, äfven dess vaktmästare.

Delegare erlägger till fonden en procent af lönen för året.

Hypoteksföreningen utbetalar årligen till densamma två procent af
förvaltningskostnadsbidrag efter dess nästföregående räkenskapsår uppgående
bruttobehållning.

För pensionsrätt fordras att vara 60 år gammal och att hafva varit i
föreningens tjenst minst 25 år. Pension utgår med lönens halfva belopp.
Pension kan dock enligt bolagsstämmas beslut beviljas äfven
utan dessa vilkor åt behöfvande, som genom sjukdom eller af annat,
skäl är oförmögen att bestrida sin tjenst,

Enka eller barn under 21 år efter afliden tjensteman kunna, om
och så länge de äro i behöfvande omständigheter, efter direktionens beslut,
erhålla pension med högst hälften af det belopp, som den aflidne
blifvit eller varit berättigad att uppbära såsom pension.

2. Hypoteksförening ens i Göteborg pensionsfond.

Delegares och föreningens bidrag utgå efter samma bestämmelse]^
som gälla beträffande motsvarande fond vid Smålands m. fl. provinsers
hypoteksförening.

67

Tjensteman, som uppnått 60 års ålder, erhåller från fonden i pension
80 procent af sin ordinarie lön efter 30 års anställning hos föreningen
samt 75 procent efter 25 års och 60 procent efter 20 års anställning.

Pension för sjuklighet kan efter bolagsstämmas beslut beviljas behöfvande
före nu angifna ålder och tjenstetid.

3. Bruksbetjeningens inom Skåne och Kronobergs bergmästaredöme

pensionskassa.

Inspektörer och bokhållare vid de inom Skåne och Kronobergs
bergmästaredöme belägna jernbruk och andra bergverk äfvensom glasoch
pappersbruk ega rätt att inträda i kassan, om de dertill anmäla sig
inom 2 år från den dag, de lillträdt med lön förenad befattning.

Delegare skall till kassan inbetala antingen 300, 150 eller 75 kronor
vid inträdet eller, med ränta, under tio år, samt, om han ingår nytt
gifte och eger barn i det föregående samt viil vinna pensionsrätt för
hustru och barn i det senare giftet, hälften af dessa belopp.

Delegare, som tillhört kassan i 10 år och ej innehar med lön förenad
befattning, eger vid 55 års ålder bekomma full pension, om kassans
tillgångar det medgifva.

Enka eller efterlemnade barn yngre än 16 år erhålla, när afgiften
blifvit till fullo inbetald, half pension.

Understöd från kassan kan af direktionen lemnas nödlidande delegare
äfvensom pensionsberättigads dotter, som uppnått 50 års ålder
och ej varit gift.

Full pension utgår för närvarande vid högsta inbetalning med
136-83 kronor och vid lägre inbetalningar i proportion derefter.

K. Allmän öfversigt.

Antalet af de pensionskassor eller pensionsinrättningar, för hvilka
i det föregående redogjorts, uppgår till 88, och äro af dessa 5 enkeoch
pupillkassor, sidoordnade med motsvarande inrättningar för dessa
enkors och barns män och fäder.

En jemförelse med de kassor af motsvarande slag, för hvilka redogörelse
lemnas i den äldre Arbetareförsäkringskomiténs statistiska undersökningar
öfver sjuk- och begrafningskassor m. m. (III: 6), visar,

68

att åtskilliga af de pensions- och understöd skassor, som der upptagas,
ej här äro föremål för redogörelse. Detta gäller dock — med de undantag,
då infordrade uppgifter ej erhållits, hvilket kan hafva varit en följd
deraf, att kassa har upphört — blott sådana kassor, hvilka vare sig
lemna pension endast åt enkor och barn eller endast nödhjelp eller
dylikt mera tillfälligt understöd eller ock, såsom ej sällan inträffar
särskildt med handtverkarekassor, öfvergått från sjelfhjelpskassor till
fonder, som ej vidare erhålla delegarebidrag.

Sammanfattas, hvad här förut meddelats ur de olika pensionskassornas
stadgar, samt de uppgifter, som i de bifogade tabellerna 1—3
lemnas om deras stiftelseår, inkomster, utgifter, tillgångar, delegareantal
och antal pensionärer, framgår derur bland annat följande såsom resultat.

Med afseende på tiden för sin stiftelse fördela sig kassorna på följande
sätt:

Pensionskassor:	Före år 1800.	o Aren 1800—	Åren 1851—	Aren 1871—	0 Aren 1881—	Aren 1886—	Okändt	Summa.
	1850.	1870.	1880.	1885.	1891.	dl .
Allmänna..............................	1	1	3	2	—	1	—	8.
För handtverkare..................	1	3	7	2	1	—	—	14.
För sjöfarande ...................	2	1	1	4	1	—	—	9.
För handlande ....................	1	3	3	—	1	—	—	8.
För andra yrkesidkare ...... För personer i kommunal	—	2	4	—	1	1	—	8.
tjenst ..............................	—	—	2	4	—	3	—	9.
Vid enskilda jernvägar ......	—	—	—	5	5	9	—	19.
För industriella arbetare ...	—	1	2	2	3	2	—	10.
Ofriga kassor........................	—	1	1	—	—	—	1	3.
Summa	5	12	23	19	12	16	1	88.

Äldst af alla pensionskassorna är Skomakaremästareföreningens i
Stockholm och dernäst Skepparegillets i Visby. Större delen af de äldre
kassorna leda sitt ursprung från skråförhållandena. Bland de allra
äldsta af de nu bestående kassorna träffas dock äfven en allmän, eller
Pensionsinrättningen i Göteborg, grundad år 1766. Yngst bland alla
kassor äro de enskilda jernvägarnes, hvilka alla äro stiftade efter år
1870.

Antalet delegare i kassorna uppgick år 1891 till 18,708, oafsedt
eu kassa, hvilkens medlemsantal ej är kändt eller kunnat ungefärligen
beräknas. Personer, hvilka äro delegare i en kassa för egen del
och i en annan för hustru och barn, äro härvid endast en gång räknade.
De särskilda kassorna fördelade sig med afseende på sina ledamöters
antal på följande sätt:

Pensionskassor:

Allmänna...................................... —

För handtverkare ........................ 6

För sjöfarande ............................. 1

För handlande ...................... 1

För audra yrkesidkare ............... —

För personer i kommunal tjenst 4

Vid enskilda jernvägar............... 1

För industriella arbetare............ 2

Öfriga kassor................................. 2

so	100	150	300	500	Summa kassör.
till	till	till	till	och
100.	150.	300.	500.	deröfver.
2	—	2	2	2	8.
2	2	4	—	—	14.
4	1	2	—	1	9.
3	—	2	1	1	8.
2	1	5	—	—	8.
2	—	1	—	1	8.
3	4	4	2	2	IG.
2	—	2	1	2	9.
—	—	—	—	—	2.

Summa kassor 17 20 8 22 G 9 82.

I medeltal komma på hvarje pensionskassa 228 delegare. Fn af
dem räknade 3,811 och tvenne mellan 11- och 1,200 delegare.

För samtliga de pensionsinrättningar, hvilka icke äro stiftade enbart
för tjenstemän eller arbetare vid en viss inrättning eller fabrik,,
är ingen obligatorisk inträdesskyldighet stadgad, icke ens för de kassor,
hvilka afse ett visst jrrke, undantagandes Apotekarekårens lifränte- och
pensionskassa. År åter kassan afsedd uteslutande för en viss inrättning
eller fabrik, gäller motsatt förhållande. Obligatorisk inträdesskyldighet
finnes sålunda stadgad: i de två kassor, tillhörande gruppen
E, hvilka kunna hit hänföras, eller Kongl. Teatrarnes och Kongl. Hofkapellets
pensionsinrättningar; i samtliga kassor för personer i kommunal
tjenst med möjligen ett undantag; i samtliga jernvägskassor, till
hvilka delegareafgifter betalas, med undantag af en enda eller Enskilda
jernvägarnes pensionskassa; i samtliga kassor för industriella arbetare
och i samtliga »öfriga» kassor (grupp. I), hvilka afse uteslutande en
fabrik eller inrättning, d. v. s. i alla dessa kassor utom 4. Anmärkas
bör dock, att i fråga om 2 af arbetarekassorna stadgandet om den
obligatoriska inträdesskyldigheten för närvarande synes finnas till
endast på papperet, utan att i verkligheten tillämpas. Hvad deremot
beträffar det hufvud sakliga undantaget från regeln om obligatorisk inträdesskyldighet
i kassa vid inrättning eller fabrik, eller Enskilda jernvägarnes
pensionskassa, så är å andra sidan att iakttaga, att visserligen
finnes en sådan skyldighet ej föreskrifven i denna kassas reglemente,
men att detta dock icke hindrar, att en eller flere af de jernvägar,
som deri hafva del, kunna hvar och en för sin personal hafva
utfärdat sådan bestämmelse.

Kassornas inkomster år 1891 uppgingo enligt tab. 1 till 1,204,269
kronor och fördelade sig sålunda: delegareafgifter 340,193, arbetsgif -

70

vares bidrag 235,148, räntor 525,738 samt öfriga inkomster 103,190
kronor. För några få mindre kassor har denna fördelning icke efter
erhållna räkenskapssammandrag och meddelanden kunnat göras fullt
noggrann, utan måst beräknas.

Af de i tabellen upptagna pensionsinrättningar hafva 11 under året
icke haft någon inkomst af delegareafgifter, hvilket dock för 2 torde
kunna förklaras deraf, att de grundats mot årets slut, och för 2 andra
deraf, att de ännu äro under bildning. Bland de öfriga befinna sig
pensionsinrättningar vid 3 jernvägar: Gefle—Dala, Stockholm—Rimbo
och Vexiö—Alfvesta, Indika af egna medel bestrida pensioneringen af
sin personal (den sistnämnda äfven af personalens enkor och barn).
Dessa pensionsinrättningar skulle sålunda egentligen ej här hafva varit
föremål för redogörelse, men har detta likväl skett för att derigenom
fullständiga redogörelsen för de enskilda jernvägarnes pensionsförhållanden.
Af återstående 4 kassor erläggas i 3 afgifter endast vid inträdet
och i den fjerde derjemte årsafgift, men endast under tio år.
Att inga delegareafgifter influtit till sistnämnda fyra kassor, vittnar sålunda
om, att de ej erhålla nya delegare, utan äro stadda i utdöende.
Detta gäller äfven tydligen om några andra kassor än dessa, särskilt
bland pensionskassorna för handtverkare. Och har dessutom från en
och annan af de kassor, för hvit ka redogörelse ej inkommit, anförts
såsom skäl härför, att kassan antagligen inom närmaste tid kommer att
upplösas. Men om ock några af de bestående pensionskassorna försvinna,
uppväges det mer än väl af de nya kassor, hvilka uppstå.

Fördelas årets delegareafgifter på hela antalet kassadelegare, gör
detta för hvarje delegare i medeltal en afgift af 18 kronor 18 öre.
Men förhållandet är helt olika inom olika kassor. Och innehålla kassorna
med afseende på delegareafgifterna mycket olika bestämmelser, såsom
af de ur stadgarne gjorda utdragen närmare utvisas. Några af kassorna,
särskildt bland de allmänna, stå lifränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
mycket nära och insättningar få i dem göras efter behag inom vissa
gränser. För andra, särskildt jern vägskassorna, äro afgifterna beroende
på åldern vid inträdet. Ett fåtal, särskildt de som afse att meddela
understöd endast åt behöfvande delegare, fordra blott inträdesafgifter.

I de kassor, som fordra ärsafgifter af bestämda belopp, om ock
dessa stundom kunna efter behag höjas för vinnande af ökade fördelar,
eller i följd åt hög ålder vid inträdet m. m. reglementsenligt måste
ökas, skola dessa afgifter enligt stadgarne i vanliga fall utgå med följande
belopp: 25 öre till 5 kronor i 10 kassor, 5 till 10 kronor i 9,
10 till 15 kronor i 11 och 15 till 25 kronor i äfvenledes 11 kassor.

I handtverkarekassorna äro årsafgifterna vanligen låga: i 2 sålunda
1‘åO och i 1 2 kronor; högst, eller 20 kronor, äro de i 2 kassor, och
dernäst, eller 10 kronor, i 3 kassor; i 4 kassor äro de G eller 8 kro -

71

nor. Ofta finnes föreskrifvet, att de endast skola utgå under 10 å
15 år.

Högre äro afgifterna i pensionskassorna för sjöfarande, eller nästan
alltid 10 till 20 kronor.

I de handlandes kassor äro afgifterna ovanligt låga, men detta beror
derpå, att dessa i allmänhet ej afse pensionering af samtlige sina
delegare, utan endast nödstälde sådana. I de tre kassor, der en allmännare
pensionering afses, är årsafgiften i 2 kassor 20 kronor och i
1 kassa 15 å 22''50 kronor.

Bland de pensionskassor för andra yrkesidkare, som ej äro grundade
på tariffafgifter, bestämmer flertalet årsafgiftens belopp till 10 å
15 kronor (att utgå under 20 å 25 år), i 2 vexlar årsafgiften mellan
12 och 96 samt mellan 16 och 128 kronor.

I jernvägskassorna utgå årsafgifterna med vissa procent af aflöningen,
beroende, såsom nämndt är, på inträdesåldern. Härvid förete
de särskilda kassorna emellertid anmärkningsvärda olikheter, som ej
alltid kunna förklaras genom olikheter i andra afgifter eller i pensionsbelopp.
För den, som inträder i kassa före uppnådda 30 år är afgiften
i vanligaste fall 5 procent utaf aflöningen, men vexlar för öfrigt mellan
61 procent (liksom vid statsjernvägarne) och lVa procent derutaf. I
enke- och pupillkassorna är afgiften: 3 procent i 2 kassor och 2''5 procent
i 1 kassa.

Kassorna för industriella arbetare bestämma i allmänhet låga afgifter,
synnerligast i betraktande deraf att de stundom lemna äfven
sjuk- och begrafningshjelp. Bland de kassor, hvilka ej lemna sådan
hjelp, utdebiterar den förnämsta 8 kronor i årsafgift (för enkepension
enlig ytterligare 5 kronor) och en annan 5''20 kronor.

Arbetsgifvares bidrag kan egentligen endast förekomma inom de
fyra sista klasserna i tabellen, och förefinnes här äfven, nemligen beträffande
3 poliskassor, samtliga jern vägskassor, 5 arbetarekassor och
de 2 hypoteksbankskassorna. Till de sistnämda äfvensom till jernvägskassorna
lemnade arbetsgifvarne år 1891 större bidrag än delegarne
(till jernvägskassorna 183,149 kronor mot delegarnes 158,018 kronor),
och detta är äfven fallet beträffande arbetarekassorna. Den stora skilnaden
till förmån för arbetsgifvarne (19,810 kronor mot 6,649) beror
emellertid här ensamt på förhållandet inom eu af dessa kassor.

Bland återstående inkomster äro räntorna, hvari äfven andra kapitalinkomster,
såsom nettovinsten af fastigheter, ingå, de väsentligaste. Sammanställas
de med kassornas behållna tillgång vid 1890 års slut, utgöra
de deraf 4''0 procent. Af öfriga inkomster, 103,190 kronor, kommer
omkring hälften på pensionskassorna för andra yrkesidkare och märkas
här såsom inkomstkällor: statsbidrag, nemligen 3,000 kronor till
Kongl. Teatrarnes och likaledes 3,000 kronor till Ivongl. Hofkapellets

pensionsinrättning, gåfvor (deribland 11,440 kronor till Svenska lärarinnornas
pensionsförening), inkomster af teaterföreställningar, karnevaler
in. in. I gåfvor bär en pensionskassa för handlande erhållit

10,000 kronor samt en för handtverkare 5,000 kronor, och af samma
art är äfven mesta parten af de belopp, som upptagas i motsvarande
kolumn för pensionskassorna för sjöfarande, till Indika särskild! Ångfartygsannonsföreningen
under året lemna! 4,050 kronor.

Pensionskassornas utgifter år 1891 uppgingo till 419,823 kronor och
fördelade sig sålunda: pensioner till delegare 244,150, pensioner till
enkor och barn 112,958 samt öfriga utgifter 62,715 kronor.

Kassorna lemna enligt regel pensioner såväl åt delegare som åt enkor
och barn. Bortser man från de 2 kassor, som endast afse qvinnor,
samt från de 5, hvilka bredvid sig såsom komplement ega enkekassor,
befinnes, att endast 18 kassor ej utdela pensioner till delegares enkor
och barn. Bland dem tillhöra ej mindre än 5 pensionskassorna för
personer i kommunal tjenst, men ingen pensionskassorna för sjöfarande
eller handlande eller de enskilda jernvägarnes personal. Åf de 18
kassorna lemna för öfrigt 3 enka rätt, att, om hon så önskar, vid
mannens frånfälle, inträda i hans delegarerätt.

Då flere af kassorna äro helt unga, är deraf en naturlig följd, att
någon pensionsutdelning vid åtskilliga af dem ej har börjat, samt att
för de Ölriga förhållandet mellan delegarepensioner och enkepensioner
ej är det normala. Endast i eu af de olika kasseafdelningarne, eller
den för handlande, hafva emellertid enkepensionerna utgått med högre
totalbelopp än delegarepensionerna, här hufvudsakligen eu följd deraf,
att dessa kassor, såsom redan är nämndt, i allmänhet endast lemna
pensioner åt nödstälde och i sammanhang härmed företrädesvis afse
enkor och barn.

Flertalet af kassorna äro ej bygda på försäkringstekniska grunder,
så att tillbörlig hänsyn tages till inträdandes ålder m. m., eller öfver
hufvud så att de anbefalda afgifterna äro afpassade efter de utlofvade
eller afsedda pensionerna. För att i sådant fall undvika kassans undergång
har man gått till väga på tvenne sätt; dels nemligen så att eu
viss andel af årsinkomsten afsättes till pensioner och denna utdelas åt
dertill berättigade, i hvilket fall pensionsbeloppet årligen vexlar allt
efter inkomsternas storlek och de pensionsberättigades antal; dels ock
så att ett yisst antal pensioner å fixa belopp äro faststälda, hvilka vid
inträffade ledigheter tillträdas af de pensionsberättigade i föreskrifven
ordning, vanligen efter delegareålder.

Såsom vilkor för att delegare skall kunna erhålla pension erfordras
i vanliga fall, att han uppnått en viss lefnadsälder. I de 83 kassor
hvarom här kan blifva fråga, d. v. s. de som ej enbart äro enkekassor,
inträder pensionsrätt vid nedanstående ålder eller omständigheter:

73

-n • , Före Pensionskassor: CAo 5U ar	50 år	55 år	60 år	Ej ar- Efter betsföra behofvet	Efter tur	Andra kassor	Summa kassor
Allmänna........................... —	—	3	2	— 1	—	2	8.
För handtverkare............ 1	2	6	2	_ 2	1	—	14.
För sjöfarande ............... —	—	5	4	— —	—	—	9.
För handlande ............... —	1	1	—	— 5	1	—	8.
För andra yrkesidkare 1 För personer i kommunal	4	1	1	- -	—	1	8.
tjenst............................. —	—	4	—	— —	—	4	8.
Vid enskilda jern vägar —	—	—	1	— —	—	15	16.
För industriella arbetare —	1	3	—	4 —	—	1	9.
Ofriga kassor.................. —	—	1	2	— —	-—	—	3.
Summa kassor 2	8	24	12	4 8	2	23	83.

Vanligaste vilkoret är sålunda 55 års ålder och i fråga om de uppstäda
åldersgränserna kommer dernäst 60 års ålder. I 4 arbetarekassor
gäller för pensions erhållande, att delegare ej längre skall vara
arbetsför, och i 8 kassor, flertalet tillhörande handelsklassen, är den
nödstälda belägenheten liufvudvilkoret. Samma vilkor jemte åldersbestämmelse
finnes derjemte uppstäld i 3 kassor. I 2 kassor inträder
pensionsrätt i tur efter medlemsår. Detta gäller för öfrigt äfven om
flere andra kassor, när det bestämda antalet pensionsrum är otillräckligt
för de till pension berättigade. Bland här ofvan angifna 23 »andra
kassor» äro slutligen flere så nya eller ännu under bildning, att inga
vilkor för pensions erhållande hittills äro bestämda, för en saknas uppgifter
i ifrågavarande hänseende, i några äro flere åldersgränser bestämda,
utan att någon af dem kan anses såsom den hufvudsakliga.

Flertalet af de 23 kassorna utgöres likväl af jernvägarnes kassor.
I dessa är pensionsrätten enligt regel bunden dervid, att tjenste- och
lefnadsår skola uppnå ett visst tal och tjensteåren ensamma ett visst
tal. Dessa tal äro i ej mindre än 10 kassor, i likhet med hvad i
statsjernvägarnes pensionskassa är fallet, respektive 95 och 30. En
kassa fordrar ensamt 30 tjensteår, en annan derjemte 90 ålders- och
tjensteår. Den förnämsta bland jernvägskassorna, eller Enskilda jernvägarnes
pensionskassa, fordrar för nyinträdande såsom pensionsvilkor
endast 60 års ålder.

Utom i dessa ordinarie fall lemna de enskilda jernvägarnes kassor,
liksom statsjernvägarnes pensionskassa, derjemte pensioner, ehuru i vanliga
fall med något lägre belopp, till dem, som i följd af skador i tjensten
blifvit invalider, samt till dem, som efter längre tjenstetid, ehuru
före uppnådd pensionsålder, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet
blifvit oförmögne att sköta sin tjenst. Äfven vid några andra kassor

74

gälla härmed öfverensstämmande stadganden, om också icke i samma
omfattning. Ofta lemnas åt delegare, som i följd af långvarig sjukdom
eller likartade orsaker råkat i nödstäld belägenhet, understöd; och
framför allt är detta fallet inom pensionskassor för sjöfarande, hvilka
ofta redan i namnet lemna en antydan om detta ändamål för sin verksamhet.

Såsom vilkor för pensions erhållande och bibehållande, liksom äfven
för att i kassa få inträda eller qvarstå såsom delegare, erfordras alltid
god frejd.

För enka gäller såsom vilkor för pensions bibehållande, att hon ej
inträder i nytt gifte; för barn upphör rätten till pensions uppbärande
vid en viss ålders uppnående, vanligen 15 eller 16 år, undantagsvis
18 eller 21 eller (för dotter) 25 år. Någon gång, ehuru mycket sällan,
eger ogift dotter öfver 50 år pensionsrätt. .

Pensionernas belopp i medeltal i olika kassagrupper utgjorde år
1891 enligt de i tabell 1 lemnade uppgifter.

Pensionskassor.	Pensioner till delegare.	Pensioner till onkor ocli barn.
Allmänna....................................................................	92-is	kr.	2 9 7-89 kr.
För handtverkare ...................................................	77-«2	»	55-45 »
För sjöfarande .......................................................	81-56		34-- ).
För handlande .....................................................	318-20		152-73 »
För andra yrkesidkare .........................................	328-39	»	266"73 »
För personer i kommunal tjenst........................	724-56		174-88 »
Vid enskilda jernvägar.........................................	179-76	»	204-72 »
För industriella arbetare.......................................	46-70	»	23-92 ))
Öfriga kassor........................................................	136-75	»	234-50 »
Samtliga kassor	179-26	kr.	11341 kr.

Då emellertid, synnerligast på grund deraf att flere kassor äro
helt unga och pensionering derur antingen alldeles icke eller endast i
ringa män eger rum, dessa medeltal delvis kunna vara vilseledande,
torde en närmare undersökning om pensionsbeloppens storlek i hvarje
särskild kassa vara nödig, grundad på de uppgifter härom, som lemnas
i kassornas reglementen, eller, när dessa ej äro tillräckligt upplysande,
på de uppgifter, som i tabellerna 1—3 lemnas om antalet pensioner
och dessas samfälda belopp år 1891.

En sådan undersökning beträffande beloppet af delegarnes egna pensioner
utvisar följande siffror:

75

	Intill 25 kr.	25	50	100	150	300	500 kr.
Pensionskassor:	till	till	till	till	till	och
	50 kr.	100 kr.	150 kr.	800 kr.	500 kr.	deröfver
Allmänna........................	2	1	—	2	—	—	1
För handtverkare .........	6	1	4	—	9	—	—
För sjöfarande ...............	1	3	1	1	1	—	—
För handlande ...............	—	—	—	2	2	3	1
För andra yrkesidkare För personer i kommunal	—	—	—	1	1	3	3
tjenst..............................	—	—	1	—	—	—	4
För industriella arbetare	1	3	—	1	1	—	—
Ofriga kassor..................	—	—	—	1	—	—	2
Antal kassor	10	8	G	8	7	G	11

Summa

kassor

G.

13.

7.

8.

8.

5.

G.

3.

56~

Ej få kassor hafva måst uteslutas ur ofvanstående öfversigt. Bland
annat är detta fallet med samtliga kassor vid enskilda jernvägar. Pensionerna
utgå enligt dessas stadgar icke med bestämda penningebelopp, och
att utur tabellerna vinna kännedom om de belopp, till bvilka de faktiskt
uppgå, låter sig icke göra, enär dessa kassor äro af allt för färskt
datum, så att dels inga pensioner från dem ännu utgå, dels ock bland
de utgående pensionerna ett säkerligen betydande antal utgöras af sådana,
hvilka, å mindre belopp, utbetalats till invalider och sjuklingar
före uppnådd ordinarie pensionsålder. I den äldsta kassan, eller i Gefle
—Dala jernvägs pensionsinrättning, stiftad år 1872, var år 1891 pensionsbeloppet
i medeltal omkring 443 kronor. Pensionerna i jernvägarnes
pensionskassor utgå alltid med vissa procent af lönen, efter
30 tjensteår vanligen med 50 eller 40 procent derutaf.

En undersökning, likartad med den i fråga om delegarepensionerna
verkstälda, utvisar, att enkepensions belopp i de kassor, beträffande
hvilka sådan undersökning kan anställas, utgör:

Pensionskassor. 95 ^kr

Allmänna....................... 1

För handtverkare ...... 6

För sjöfarande ............ 2

För handlande .......... —

För andra yrkesidkare —

För personer i kommunal
tjenst............ —

Vid enskilda jernvägar —

För industriella arbetare.
............................ 1

Ofriga kassor.............. —

Antal kassor 10

25 till 50 kr.	50 till 100 kr.	100 till 150 kr.	ISO till 300 kr.	300 till 500 kr.	Öfver 500 kr.	Summa kassor.
A	—	1	—	—	1	3. 10. G.
4 3	1	_	_	_	_
1	—	1	6	—	—	8.
—	—	—	3	1	—	4.
			2			2.
—	2	—	8	1	—	11.
3	2 1	—	—	—	—-	G. 1.
11	G	2	19	2	1	51.

76

Här utförda belopp afse pensioner för ensam enka i de fall, när
pensionsbeloppen äro olika, allteftersom jemte henne ett eller flere
pensionsberättigade barn finnas. För att enka eller barn skall kunna
erhålla pension fordras ofta, att ett visst antal årsafgifter skola vara
till pensionsinrättningen erlagda.

Bland öfriga utgifter ingå sådana till sjuk- och begrafningshjelp,
förvaltnings- och organisation skostnader, afskrifningar m. m. För de
kassor, hvilka ega fastigheter, har det icke alltid varit möjligt att beräkna
nettoinkomsten för dessa fastigheter, och äro i sådant fall utgifterna
för dem förda hit.

Pensionskassornas tillgångar utöfver skulder vid 1891 års slut uppgingo
i det allra närmaste till I2V4 millioner kronor och hade under året
vunnit en tillväxt af 784,446 kronor. Endast i 3 kassor, deraf 2 tillhörde
sjöfarande, hade behållningen under året minskats.

Såsom i inledningen blifvit framhållet, anhöll komitén i sitt cirkulär
den 7 April 1892, att pensionskassornas och pensionsföreningarnas
revisionsberättelser för senast förflutna eller, ännu hellre, för de tre
senast förflutna år, för hvilka sådana berättelser vore afgifna, måtte till
komitén insändas. Endast för tvenne afdelningar af dessa kassor och
föreningar hafva emellertid berättelser så allmänt afgifvits för trenne år,
att de ansetts böra offentliggöras, nemligen för pensionskassorna vid
enskilda jernvägar och pensionskassorna för industriella arbetare. Uppgifter
om dessa, i nära öfverensstämmelse med tabell 1, lernnas sålunda
för åren 1889-—1891 i tabellerna 2 och 3.

En olikhet med tabell 1 förefinnes emellertid, nemligen deri att
inkomstposten arbetsgifvares bidrag blifvit i tabell 2, eller den som
afser pensionskassor vid enskilda jernvägar, fördelad i tvenne, eller
arbetsgifvares kontanta bidrag och deras bidrag i öfrig!. I likhet med
hvad som eger rum beträffande statens jernvägstrafiks enke- och pupillkassa,
åtnjuta nemligen nyssnämnda kassor med vederbörande jernvägsbolags
begifvande sådana inkomster som afkastningen af vissa jernvägens
jordstycken, inkomster af tillvaratagna, ej återfordrade effekter och
qvarliggande, outlöst gods, af gångbiljetter, af medgifna rättigheter till
annonsering inom jernvägens område in. m. dylikt. Detta slag af inkomster
är här fördt särskilt och skildt från jernvägarnes kontanta
bidrag. År 1891 inflöto häraf 20,457 kronor, mot 162,692 kronor i
kontanta bidrag.

Medan längden af hela det enskilda jernvägsnätet i riket vid 1891
års slut uppgick till 5,405 kilometer, tillhöra häraf ej mindre än 3,758
kilometer, eller 69^ procent, jernvägar, vid hvilka pensionskassor finnas
icke allenast för personalen utan äfven för deras enkor och barn.
Störst bland alla dessa kassor är den år 1889 bildade Enskilda jernvägarnes
pensionskassa, hvilken ensam afsåg 26 jernvägar om tillsammans
1,665 kilometer.

77

Antalet delegare i dessa kassor år 1891 uppgifves i tabellen till
3,800. Detta motsvarar, om icke fullständigt, dock i det allra närmaste
ifrågavarande jernvägars personal.

Utvecklingen af såväl de enskilda jernvägarnes som de industriella
arbetarnes kassor åskådliggöres genom nedanstående öfversigt öfver
tillväxten af deras behållna tillgångar åren 1889—1891:

Pensionskassorna:

År 1889 År 1890 År 1891 Summa.

Kr. Kr. Kr. Kr.

Vid enskilda jern vägar........... 415,951. 339,509. 384,908. 1,140,368.

För industriella arbetare......... 16,025. 29,883. 78,644. 124,552.

Summa kr. 431,976. 369,392. 463,552. 1,264,920.

Tillväxten är, såsom synes, betydande. Under de trenne åren
1889—1891 har densamma uppgått till ej mindre än 79 procent af
kassornas behållna tillgång vid 1889 års början. Delvis beror denna
ökning på bildandet af nya kassor, bland hvilka Enskilda jernvägarnes
pensionskassa vid 1891 års slut egde eu tillgång af 403,456 kronor.

/

II. Pensionering genom arbetsgifvare.

Så vidt till komiténs kännedom kommit, äro vid följande industriella
verk anstalter af arbetsgifvarne träffade för arbetarnes pensionering
utan dessas medverkan, hvarvid, när uppgifter erhållits äfven om andra
inrättningar af arbetsgifvarne till arbetarnes förmån, derom jemväl
lemnas uppgift.

Aktiebolaget Separator, Stockholm, 340 arbetare. En pensionsfond är
bildad, som vid 1891 års slut uppgick till 10,400 kronor, och skall
reglemente härför utarbetas, först när fonden uppnått en sådan storlek,
att utsigt finnes för en effektiv pensionering.

Apotekarnes mineralvattensaktiebolag, Stockholm, omkring 75 arbetare.
För att bereda arbetarne pension vid 55 års ålder från Allmänna lifränte-
och kapitalförsäkringsanstalten, göras af bolaget årliga insättningar
i denna enligt bolagsstämmornas beslut. För år 1891 insattes

2,500 kronor, och detta lär vara vanliga beloppet.

Drags aktiebolag, Norrköping, 650 arbetare. För bolagets arbetare
finnes stiftad den Lenningska pensionsfonden, 117,238 kronor vid 1891
års slut. Pensionärer tillsättas af bolagets styrelse på förslag af dess
verkmästare. År 1891 utdelades till 7 arbetare 1,950 kronor och till
13 arbeterskor 2,275 kronor.

Bergsbo aktiebolag, Norrköping, 363 arbetare. Pensionsfond finnes,
som vid 1891 års slut uppgick till 19,894 kronor. År 1891 utdelades
till 11 bland bolagets arbetare pensioner å tillsammans 1,415 kronor.

Åfven Litografiska aktiebolaget, Norrköping, med 478 arbetare, eger
en pensionsfond, ehuru beloppet deraf ej är kändt.

79

Lessebo bruk, Kronobergs län, omkring 250 arbetare. För arbetare
vid Lessebo bruk stiftades år 1853 af bergsrådet J. L. Aschan den
Nilsson-Aschanska försörjningsdonationen, med ändamål att på ålderdomen
eller vid tillfälliga olycksfall lemna understöd åt sådane vid
Lessebo bruk anstälde och skattskrifne arbetare, hvilka sakna egna
medel till bergning. Ur fonden, 18,375 kronor vid 1890 års slut,
utdelades samma år pensioner till 6 arbetare med tillsammans 490
kronor.

Jönköpings tändsticksfabrik aktiebolag, Jönköping, 992 arbetare. Pensions-
och understödsfonden för bolagets arbetare, hvilken, år 1888
stiftad och sedermera tillökad af bolaget, af detsamma förvaltas, egde
vid 1891 års utgång en behållning af 85,054 kronor samt hade under
året till 27 personer utdelat 4,413 kronor. Pensionerna utgå till orkeslöse
och sjuke arbetare utan afseende på ålder eller tjenstgöringstid
och till vexlande belopp.

Arbetarnes enkor erhålla pension från arbetarnes sjukhjelps- och
pensionskassa, hvars grundfond, 33,708 kronor, skänkts utaf bolaget,
som äfven bestrider kostnaderna för läkarevård och medicin. Fabrikens
arbetare äro skyldige ingå i kassan, och erlägga dertill afgifter, män
öfver 20 år 50 öre, qvinnor öfver 20 år 30 öre och yngre arbetare 20
öre hvar fjortonde dag. Utom sjuk- och begrafningshjelp utdelar kassan
till ogifta enkor efter arbetare, som minst fem år varit anstälde vid
bolagets fabriker, under högst 25 år efter mannens död såsom pension
50 kronor om året. Ur kassan, till hvilken delegarne år 1891 inbetalt
8,785 kronor i afgifter och som vid årets slut uppgick till 27,678 kronor,
hade under året 49 enkor erhållit i pension 2,450 kronor.

Till pensionsberättigade enkor och minderåriga barn efter bolagets
arbetare utdelas derjemte ytterligare pensioner ur två af bolaget förvaltade
pensionsfonder, nemligen Wincklers pensionsfond å 15,000 kronor,
stiftad genom donationer åren 1877 och 1884 af grosshandlanden
A. W. Winckler i Hamburg, samt C. F. Lundströms pensionsfond å

25,000 kronor, donerad år 1883 af godsegaren C. F. Lundström. Utdelningen
ur den förstnämnda uppgick år 1891 till 749 kronor och ur
den sistnämnda till 1,251 kronor.

För bolagets arbetare tinnes ytterligare eu fond, nemligen P>ryant
& Mays fond, stiftad år 1858 till något nyttigt ändamål till fabriksarbetarnes
förmån af herrar W. Blyant och F. May i London genom
en gåfva af 1,000 kronor, och sedan af bolaget tillökt, så att den vid
1891 års slut uppgick till 4,308 kronor. Under året utbetaltes derur
till undervisning i sång 426 kronor.

Under samma år utbetalte bolaget af egna medel till tillfällige

80

sjuke arbetare, till läkarearfvode och medikamenter samt till utackordering
af aflidne fabriksarbetares barn tillsammans 7,710 kronor.

Malmö yllefabriks aktiebolag, Malmö, omkring 900 arbetare. Till
den vid fabriken år 1884 bildade pensions- och understödsfonden har
bolaget årligen från och med år 1883 afsatt 10,000 kronor. Vid 1892
års början åtnjöto 10 arbetare pension derur, och 7 andra voro dertill
berättigade, ehuru de ännu en tid önskade fortsätta med arbetet.

Enligt fondens reglemente afsätter bolaget årligen till densamma

10.000 kronor, men mindre belopp, efter bolagsstämmans beslut, i fall
årets vinst utvisar betydlig minskning, samt förvaltar fondens medel
mot 5 procents ränta, För pensionsrätt fordras att hafva varit anstäld
i bolagets tjenst 20 år, och för manlig arbetare derjemte, att hafva
fyllt 55 år. Om under arbete i bolagets tjenst arbetare dödas eller
skadas så svårt, att han urståndsättes försörja sig genom sitt arbete,
erhåller i förra fallet ogift enka eller minderåriga barn, i senare fallet
den skadade understöd. Pension utbetalas efter erhållet afsked och utgår
med minst 200 och i vanliga fall högst 1,000 kronor årligen, och
bestämmes dess storlek af bolagets styrelse efter fondens ställning
samt pensionstagarens behof och föregående vilkor. Skulle bolagets
verksamhet upphöra, inköpas af fondens medel lifräntor i stället för
derur utgående pensioner och understöd.

Skänska sockerfabriksaktiebolaget, Landskrona, 333 arbetare. År 1860
började bolaget att göra afsättningar till en pensionsfond, som vid
1891 års slut uppgick till omkring 90,000 kronor, och utbetaltes under
året, dels af fondens ränta och dels af bolaget såsom tillskott härtill,
pensioner till 39 personer med tillsammans 7,115 kronor.

Lunds sockerfabriks aktiebolag, Staffanstorp, omkring 250 arbetare.
Till pensionsinrättningen för bolagets arbetare hafva afsättningar under
flere år blifvit gjorda å bolagsstämmorna efter styrelsens förslag och
uppgick pensionsfonden år 1891, då stadgar derför utfärdades, till

40.000 kronor. Då bolaget är ungt, har någon pension ännu ej utgått.

Enligt stadgarne för pensionsinrättningen vill bolaget fortfarande

tillse, att pensionsfonden fortast möjligt kommer att uppgå till det belopp,
att den, efter på matematiska grunder stödd beräkning, skall
kunna till fullo uppfylla de kraf, som för pensioneringen på den
ställas.

Pensionsrätt inträder, då arbetare uppnått 60 års ålder och under
minst tolf af de närmast föregående åren varit hos bolaget anstäld,
eller ock dessförinnan, om han efter samma tjenstetid på grund af

81

sjukdom eller annan utan hans eget förvållande uppkommen anledning
af bolaget afskedas.

Pension utgår efter tolf arbetsår med 60 kronor, höjes för hvarje
arbetsår med 5 kronor till och med det tjugonde året (då 100 kronor),
och derefter med 10 kronor för år, tills den för fyratio arbetsår eller
derutöfver utgår med 300 kronor. Tillåter fonden det, kan styrelsen
höja pensionsbeloppet med högst 25 procent för person, som innehaft
mera ansvarsfull befattning och till följd deraf åtnjutit högre aflöning.
Qvinliga arbetare (blott 5 anstälda år 1891) erhålla 75 procent af manlig
arbetares pension.

Arbetare, som erhåller afsked på grund af skador, ådragna under
utförande af arbete i bolagets tjenst, erhåller utom pension — 60 kronor,
i fall han ej redan är pensionsberättigad — lifränta, som af bolaget
inköpes för det belopp, som det olycksfallsförsäkringsbolag, der
bolaget hållit honom försäkrad, kan komma att utbetala.

Aflider arbetare på grund af sålunda erhållen skada, erhåller hans
enka eller barn under 15 år, utöfver det belopp olycksfalls fö rsäkringsanstalten
utbetalar, pension å belopp lika med lägsta pensionsbelopp
för den afhdne, i vanliga fall således 60 kronor.

Arbetare går förlustig sin rätt till pension, i fall han begår brott,
på grund hvaraf honom ådömes straffarbete eller förlust af medborgerligt
förtroende, eller i fall han, utan att lagforas, erkänner sig hafva
begått sådan förbrytelse, eller om han afskedas på grund af försumlighet
eller gensträfvighet eller i öfrigt förer ett förargelseväckande
lefverne; äfvenså om han emot bolagets vilja under arbetsåret nedlägger
sitt arbete, utan att bolaget brustit i fullgörandet af de skyldigheter
emot arbetarne, som enligt arbetskontraktet åligga bolaget.

Nedlägger en större eller mindre del af arbetsstyrkan under samma
förhållanden sitt arbete, skola de arbetare, hvilka ej i arbetsinställelsen
deltagit, ej få tillgodoräkna sig detta arbetsår i fråga om pensioneringen.

Fondens medel förvaltas af bolaget på sådant sätt, att de äro från
dess öfriga angelägenheter och tillgångar fullkomligt skilda.

Upplöses bolaget, skola åt de pensionsberättigade inköpas lifräntor,
motsvarande deras pensioner.

Skulle bolaget genom allmän lag blifva ålagdt att hålla sina arbetare
försäkrade mot olycksfall eller draga försorg om dem på deras
ålderdom, ankommer på bolagsstämman att afgöra, om och i hvad mån
nu gällande stadgar skola ega tillämpning.

Höganäs stenkolsbolag, Höganäs, 946 arbetare. Beträffande pensioneringen
af de vid bolagets grufvor, fabriker in. in. i Höganäs anstälde
arbetare är reglemente år 1891 utfärdadt, ehuru dess bestämmelser i

Nya Arbet -fors.-komitens hot. IV. ()

82

hufvudsak under lång tid tillämpats. Enligt detsamma är hvarje arbetare
berättigad till pension vid en sammanlagd lefnads- och arbetsålder
af 95 år, hvarvid dock arbetsår före fylda 21 år räknas såsom
halfva; men tidigare, i fall han blifvit oförmögen till arbete genom
obotlig sjukdom efter 10 års anställning eller genom skada i arbetet.
Pensionsberättigad, som med bolagets tillstånd qvarstår i arbetet, erhåller
derunder minst Va af pensionens kontanta del. Af hela pensionen,
250 kronor, utgå nemligen 156 kronor kontant, medan återstoden,
så vida bolaget ej annorlunda bestämmer, lemnas i form af fri bostad
och eldbrand. Härtill lägges efter bolagets pröfning, årligen: 26 kronor
för hustru oförmögen till inkomstbringande arbete, 26 kronor för
hvart oförsörjdt barn, 26 kronor för svårare sjuklighet eller skada i
arbetet, på grund hvaraf pension beviljats, samt 26 kronor för medalj,
erhållen för långvarig och trogen tjenst hos bolaget. Genom vanhederligt
lefverne kan erhållen pension förloras. Vid 1891 års slut
erhöllo 109 arbetare pension å tillsammans 11,666 kronor.

Före år 1892 fanns för arbetarnes enkor en pensionskassa, men
obetydlig, med en behållning af endast 14,814 kronor vid föregående
års slut, medan i pensioner till 84 enkor samma år utbetalts inalles
9,898 kronor. Också utgingo dessa till största delen af bolagets medel.
Kassan har nu ombildats och nytt reglemente för den utfärdats.
Enligt detta är hvarje bolagets tjensteman eller arbetare, vid inträde i
gifte eller vid anställnings erhållande, om lian då är gift, skyldig ingå
i kassan och erlägger såsom delegare genom afdrag å aflöningen i inskrifningspenningar
1 krona samt sedan hvarannan vecka i »inlägg»
25 öre; men fördubblas båda dessa slags afgifter för delegare, som inträdt
i kassan efter fylda 50 år. Befrielse från »inlägg» erhålles af
enkling, som ej har understödsberättigadt barn, och af den, som uppbär
pension af bolaget, såvida han ej inträdt i äktenskap efter 50 år;
äfvenså för tillfället af den, som af sjukdom varit hindrad att arbeta
under längre tid än 14 dagar, nemligen från denna tidpunkt och till
tillfrisknandet. Stenkolsbolaget lemnar årligen i tillskott till kassan
minst hälften af det belopp, bolaget samtidigt afsätter till arbetarnes
fördel, och var tillskottet för senaste räkenskapsår 14,950 kronor. Bolaget
förvaltar kassans medel, inköper för dem värdehandlingar och ansvarar
för dessas säkerhet.

Räntan å kassans kapital utdelas qvartalsvis i lika lotter, så att
delegares enka erhåller eu lott, det yngsta af fader- och moderlösa
barn erhåller en lott (gosse till inträde i arbete, dock ej längre än till
14 år; flicka till 15 år), sinnessjuk delegares hustru erhåller eu lott
och enkling med pensionsberättigade barn erhåller en lott. Pension
förloras genom giftermål. Från kassan utbetalas äfven begrafningshjelp,
å 3—10 kronor.

83

För att med arbetarnes egen hjelp bereda dem sjelfva och deras
efterlefvande anhöriga högre understöd har den förut vid Höganäs befintliga
sparbanken förändrats och, under namn af Sparkassan för arbetare
vid Höganäs stenkolsbolags grufvor och fabriker m. m. vid Höganäs,
erhållit reglemente af den 30 Juli 1891. Insättningar få göras till
belopp af högst 50 kronor årligen. För hvarje 50-tal kronor, som insatts,
tillägger bolaget en insättningspremie å 5 kronor. Bolaget förvaltar
kassan och inköper årligen för dess medel värdehandlingar, för hvilkas
säkerhet det ansvarar. Hvarje arbetares sparkonto påföres årligen
ränta efter samma procent, som bolaget lemnat i utdelning föregående
år; men i ingen händelse lägre procent än kassans värdehandlingar
i medeltal lemnat. När arbetare pensioneras af bolaget (möjligen äfven
förr), inköper bolaget för hans sparmedel en lifränta, beräknad på hans
lif, om han är ogift eller enkling, i annat fall på hans och hustruns lif.
Dör gift arbetare, förrän lifränta inköpts för honom, bestämmer bolaget
efter sparmedlens storlek, om lifränta skall inköpas för enka eller kapitalet
på annat sätt skall användas. Vid ogift arbetares eller enklings
död lemnas sparmedlen till arfvingarne. Lemnar arbetare bolagets
tjenst före lifräntas erhållande, återfår han sina insättningar jemte
ränta, lika med den kassans värdehandlingar lemnat. I kassan kan
arbetare äfven insätta medel å sina barns namn, för att såsom samladt
kapital tillställas dem vid uppnådd myndighetsålder eller (beträffande
dotter) vid tidigare ingånget äktenskap, eller vid deras död arfvingarne.

Ännu på ett annat sätt har bolaget sökt sörja för sina arbetares
underhåll. Vid 1867 års exposition i Paris erhöll bolaget ett af de tre
pris å 15,000 francs, som kejsar Napoleon utfäst för de bästa anordningar
för arbetarnes bästa. Häraf har bildats en fond, nu 46,939 kronor,
som utlånas till arbetarne i och för uppförande af egna bostäder
på bolagets grund, af hvilka bostäder nu finnes ett antal af omkring 200.

Alla pensionärer, både manliga och qvinliga, åtnjuta af bolaget fri
sjukvård och fri medicin, och uppgick kostnaden härför år 1891 till
963 kronor.

För pensionsändamål utbetalade bolaget år 1891 tillsammans omkring
30,000 kronor.

Aktiebolaget Skromberga stenkolsgrufva, Malmöhus län, omkring 400
arbetare. Enligt Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes i Malmöhus län
femårsberättelse för åren 1886—1890 afsätter bolaget årligen 5 procent
af sin nettovinst till en pensions- och understödsfond för arbetare.
Enligt samma berättelse är bland Valläkra stenkolsaktiebolags arbetare,
inalles 450, en enke- och pupillkassa bildad.

Vallbergs fabriks aktiebolag, Halmstad (Slottsmöllan), 539 arbetare.
Vid redogörelsen för Slottsmöllans fabriksarbetares sjuk- och begrafnings -

84

samt understöds- och pensionskassa har redan blifvit nämndt, att vid Wallbergska
fabriken å Slottsmöllan utom nyssnämnda kassa derjemte finnes
en för arbetarne, men utan deras delaktighet, inrättad sjuk-, skol- och
pensionskassa. Denna egde vid 1891 års slut en behållning af 189,127
kronor och lemnade vid 1892 års början pensioner till 25 personer med
3,432 kronor årligen. Utur denna kassa betalar bolaget äfven dels medicin
och läkarevård och dels sjukpenningar, sedan fabriksarbetarnes
kassa enligt reglementet ej har skyldighet dertill. Från denna sistnämnda,
af bolaget understödda kassa skola alla blifvande pensioner utgå.

Almedahls fabriks aktiebolag, Göteborg, 365 arbetare. År 1881 anslog
bolaget 25,000 kronor som grundfond för bildande af en pensionsförening
för dess tjenstemän och arbetare och upprättade i sammanhang
dermed stadgar för föreningen. Då arbetarne emellertid icke ville underkasta
sig den i dessa stadgar gjorda bestämmelse om ett årsbidrag till
föreningen utaf en procent af aflöningen, kunde ingen förening komma
till stånd; men beslöt bolaget i stället att afsätta de 25,000 kronorna
till en pensionsfond för samma ändamål, som i § 2 af stadgarne voro
bestämda, eller att lemna understöd åt behöfvande tjenstemän och arbetare,
som ärligt och oförvitligt arbetat i bolagets tjenst samt till följd
af ålderdom, obotlig sjukdom eller kroppsskada blifvit urståndsatte att
försörja sig sjelfva, kunnande understöd äfven beviljas afliden persons
efterlemnade maka och minderåriga barn; och skulle härtill utdelas
fondens ränteafkastning efter 5 procent. Alltsedan år 1882 hafva pensioner
utdelats från fonden, men då härtill ej hela ränteafkastningen
åtgått, hade kapitalet vid 1891 års slut ökats till 30,000 kronor. Under
samma år hade från fonden till 18 qvinnor och 8 män utdelats pensioner
å tillsammans 1,131 kronor.

Den af fabriksarbetarne bildade sjuk- och begrafningskassans fond
utgöres till hufvudsaklig del af bidrag från bolaget och dess disponent,
och lemnar bolaget, som bekostar läkarevård och medicin, äfven nu
bidrag dertill, ehuru ej alla år. Det har derjämte olycksfallsförsäkrat
sin arbetspersonal.

Aktiebolaget I). Carnegie tf C:nis fabriker, Göteborg. Arbetsstyrkan
vid båda fabrikerna, sockerrafinaderiet och porterbryggeriet, 733 personer.
Vid dessa fabriker finnas för arbetarne följande trenne pensionsoch
understödsfonder med nedanstående kapital vid 1891 års slut: 1886
års understödsfond 96,833 kronor, David Carnegies minnesfond 48,503
kronor och pensionsfonden 33,521 kronor, eller tillsammans 178,857
kronor.

Antalet från dessa fonder understödde arbetare uppgick år 1891
till 12 män och 108 qvinnor, och hela understödsbeloppet till 10,467

85

kronor. Att de manliga understödstagarne äro så få, beror derpå, att
arbetarne erhålla dagspenning, så länge möjligt är för dem att utöfva
något slags arbete.

Tändsticksfabriksaktiebolaget Vulcan, Tidaholm, 970 arbetare. Alltsedan
1887 års början finnes vid fabriken en af bolaget enligt följande
bestämmelser inrättad arbetare försäkring. Hvarje bolagets arbetare,
manlig eller qvinlig, mellan 20 och 30 år, som varit 2 år i bolagets
tjenst och vid läkarebesigtningen ej taxeras till förhöjd premie,
skall af bolaget lif- och kapitalförsäkras till ett belopp af 1,000 kronor
för manlig och 500 kronor för qvinlig arbetare, hvaraf hälften
tillfaller honom vid 60 år, om han uppnår denna ålder, och hälften
hans anhöriga vid dödsfallet, under vilkor att han varit i bolagets
tjenst 10 år (i annat fall minskas anhörigas andel). I stället för kapitalbelopp
kan bolaget betala lifränta, om den enligt styrelsens beslut anser
arbetare eller hans anhöriga derigenom bättre skyddade mot nöd. Premierna
för försäkringen betalas af bolaget. För försäkringens vidmakthållande
har bolaget afsatt, utom en särskildt förvaltad och ur bolagets
tillgångar afförd försäkringsfond å 15,000 kronor, en premiekassa ur
hvilken försäkringspremierna betalas och till hvilken ingå ränta å försäkringsfonden,
vinst å försäkringen, vinst af en handelsbod och en
matinrättning m. m. Denna kassa uppgick vid 1891 års slut till
13,416 kronor. När den, efter skedda premieutbetalningar, öfverstiger

15,000 kronor, skall öfverskottet användas till belöningar åt arbetarne.
Antalet försäkrade arbetare var år 1891 220 och utbetaltes för dem till
försäkringsaktiebolaget Svea i försäkringspremier 3,185 kronor och dessutom
i läkarearvode 72 kronor.

Fabriken lemnar sina arbetare fri läkarevård.

Vargöns aktiebolag, Elfsborgs län, 250 arbetare. Af bolaget är
bildad en pensionsfond för dess arbetare, hvilken fond uppgår till något
mer än 20,000 kronor, men har pensionering derur ej börjat. För understödjande
af arbetares enkor och minderåriga barn finnes äfven ett
par mindre fonder. Bolaget lemnar bidrag till arbetarnes sjukkassa
och har olyeksfallförsäkrat sin personal.

Uddeholms aktiebolag, Vermlands län. För sina bruksarbetare
har bolaget under de senare åren afsatt en pensionsfond å 70,000
kronor, deraf 20,000 kronor afsätta vid bolagsstämman år 1892. Med
räntor uppgår fonden till något öfver 72,000 kronor. Fondens medel
äro insatta i bankinrättning för den blifvande pensionskassans räkning
och ingå icke i bolagets rörelse. I öfrig! finnes om den intet stadgadt
under afvaktan på en blifvande lagstiftning i ämnet.

86

Bolaget Vieille Montagne, Åmmeberg, 794 arbetare. Bolagets arbetarekassa
stiftades år 1849 och är fördelad i en sjukhjelps- och en undsättningskassa.
Stadgar härför äro utfärdade, men dessa upphäfdes i
oktober 1891 och sedan dess bestrider bolaget ensamt samtliga utgifter,
ej blott såsom förut för undsättningskassan, utan äfven för sjukkassan.
All hjelp och allt understöd betalas dock fortfarande oförändradt efter
stadgande. Särskild pensionsfond finnes ej.

Enligt stadgarne har ingen rätt att erhålla understöd från undsättsättningskassan,
om han icke under 10 efter hvarandra följande år fortfarande
varit anstäld i bolagets tjenst, så vida han ej ådragit sig sjukdom
eller kroppsskada i bolagets tjenst eller understödes på grund af
en om menniskokärlek och uppoffring vittnande handling emot en bolagets
arbetare eller tjensteman. Ständiga understöd utgå i alla dessa fall,
åt de för lifstiden till arbete oförmögne utan afseende på deras lefnadsvilkor.
De utgå i 3 klasser efter daglönen: 3’62 kronor eller mer
(evalverade från francs), 2''54 till 3 62 kronor, samt mindre än 2''54 kronor;
och utgår pensionen i dessa klasser med 72, 54 och 43 öre för
hvarje dag under året. För tjenstetid öfver 10 år förhöjes beloppet
per dag med 0''7 öre för hvarje år till och med det femtonde, sedan
med 1‘4 öre för hvarje år till och med trettionde och med 2m öre för
hvarje år öfver det trettionde.

Tillfälliga understöd beviljas endast i följd af fattigdom och då åt
enklingar, som ega flere späda barn eller eu eller flere anhöriga i uppstigande
led att försörja, åt arbetare som delvis äro oförmögne till arbete,
åt arbetareenkor, om de varit gifta i 5 år och uppnått 30 års
ålder eller om de ega späda barn att försörja, åt fader- och moderlösa
barn under 14 år, samt åt anhöriga i uppstigande led till arbetare,
som aflidit eller blifvit till arbete delvis oförmögen, i fall han varit dessa
anhörigas enda stöd. Tillfälligt understöd kan i intet fall uppgå till högre
belopp än hälften af pensions (ständigt understöds) belopp. Efter uppsyningsman
och arbetare, som erhåller understöd, betalas begrafningshjelp.

År 1891 utbetalades till bolagets arbetare vid Åmmeberg följande
pensionsbelopp: till 22 arbetare i följd af sjukdom 4,367 kronor, till 3
arbetare i följd af skador 680 kronor och till 15 arbetare i följd af
ålderdom 3,755 kronor, eller tillsammans åt 40 arbetare 8,802 kronor.
Härtill kommo 25 kronor i begrafningshjelp åt pensionärer och 92 kronor
i omkostnader. Samtidigt utgingo såsom pensioner eller understöd
till 83 enkor 10,418 kronor och till 11 fader- och moderlösa barn 433
kronor; och uppgingo sålunda samtliga pensionsutgifter till 19,770 kronor.

Stora Kopparbergs Bergslags aktiebolag, Kopparbergs län. Enligt
beslut på bolagsstämman år 1890 bildade bolaget för sina tjensteman
och arbetareförmän en pensionsinrättning och antog reglemente derför.

87

Inrättningen har under år 1891 trädt i verksamhet. Enligt reglementet
äro till pension berättigade ingeniörer vid bolagets grufvor och dess
verkstäder vid Domnarfvet, Skutskär och i Falun äfvensom skogsinspektorer,
jägmästare och arbetareförmän, då de uppnått 55 år, samt öfrige
tjenstemän, då de uppnått 60 års ålder, alla under vilkor att de haft
ordinarie anställning hos bolaget i minst 15 år; vidare samtlige dessa
i fall de, oberoende af ålder och tjensteår, utan eget groft förvållande
genom tjenstens utöfvande ådragit sig sådan kroppsskada eller sjuklighet,
att de ej vidare kunna uppehålla sin tjenst; och samtlige äfvenledes,
om de efter förutnämnda 15 tjensteår afskedas af bolaget på
grund af minskad arbetsförmåga.

Efter aflöningsbeloppen delas tjenstemän och arbetareförmän i 5
pensionsklasser och är lägsta aflöningsbelopp i de tre första klasserna,
alla för tjenstemän, respektive 5,000 samt 3,000 och 1,500 kronor, och
i den fjerde, liksom den femte för både tjenstemän och arbetareförmän,
1,200 kronor; till den femte klassen höra de lägre aflönade. Ålderspension
ökas med hvarje tjensteår från det femtonde till och med det
trettionde temligen likformigt. Den utgör, då den är högst och lägst
(efter 30 och efter 15 tjensteår): i första klaseen 3,000 och 1,600 kronor,
i andra klassen 2,000 och 1,100 kronor, i tredje klassen 1,500 och
800 kronor, i fjerde klassen 760 och 400 kronor samt i femte klassen
460 och 240 kronor. Pension på grund af skada i tjensten utgår med
samma belopp som pension efter 20 tjensteår (2,100 till 320 kronor).

Pensionär, som utan bolagsstyrelsens samtycke hos annan antar
tjenst, eller etablerar eller ingår i affär af det slag, bolaget drifver,
eller eljest gör bolaget orätt eller skada, förlorar sin pension.

Till säkerhet för pensionsinrättningen lemnar bolaget en förbindelse
å 500,000 kronor, intecknad i Domnarfvets jernverk, med förmånsrätt
näst efter 2,000,000 kronor med ränta.

Vid 1892 års början voro till inrättningen afsätta 172,788 kronor,
pensionärerna voro 6, deraf 4 i femte och 2 i tredje pensionsklassen.
År 1891 hade i pensioner utbetalts 1,785 kronor. Befattningar
med pensionsrätt innehades af 59 tjenstemän och 85 arbetareförmän.

Nordmalings ängsägs aktiebolag, Vesterbottens län. Vid 1887 års
början stiftades af bolaget en pensionsfond å 7,500 kronor, hvarur lifräntor
å 16 till och med 64 kronor skulle utgå till 19 arbetare vid 60
års ålder eller tidigare, om de i följd af sjukdom urståndsattes att försörja
sig sjelfva, och efter arbetarnes död till deras enkor och barn
under 15 år. Vid 1891 års slut både fonden vuxit till 12,118 kronor
och 7 personer erhöllo då pensioner derur å ett samfäldt belopp af
296 kronor.

88

Allmän öfversigt. Af nu lemnade redogörelse framgår, att 21 arbetsgivare,
nästan alla aktiebolag, hafva i större eller mindre mån sökt att
enbart af egna medel bereda pensioner åt sina arbetare på äldre dagar
eller då de genom skador och sjuklighet, som de under tjensteutöfning
ådragit sig, blifvit till arbete oförmögne. Bland dessa arbetsgivare äro
flere bland rikets allra förnämsta. Också omfattar den arbetareskara,
som på grund af anställning vid deras industriella verk kan erhålla
pension, ett antal af omkring 11,000 personer. Enligt hvad förut är
redogjordt, uppgick antalet af de arbetare af samma slag, som voro delegare
i pensionskassor, till hvilka de sjelfva inbetalade större eller mindre
bidrag, ett antal af 1,942, hvaraf dock 539 ingå äfven bland nyssnämnde
11,000.

Enär enligt regel pensionsinrättningarna först under de senaste åren,
eller efter år 1880, blifvit bildade eller börjat att bildas, hafva deras
fonder ännu icke uppnått den storlek, som är afsedd. Fonderna för
arbetarnes pensionering uppgår till ett sammanlagdt belopp af närmare

1,200,000 kronor; hvarvid dock är att märka, att för 2 bolag saknas
uppgifter i ämnet, 3 hafva ej för ändamålet bildat fonder, utan insätter
1 åt dem årligen bestämdt belopp i lifränte- och kapitalförsäkringsanstalt,
medan de 2 andra, hvilka både med afseende på arbetspersonalens
storlek, de utgående pensionernas samfälda belopp (20,585 kronor) och
pensioneringens ålder intaga bland de främsta rummen, af årets inkomster
utbetala dessa belopp, hvarförutom 2 bolag utbetala pensioner utöfver
de belopp, som från pensionsfondens räntor inflyta.

Antalet pensionärer år 1891 uppgick till 446 och erhöllo dessa i
pensioner tillsammans omkring 58,000 kronor, eller i medeltal omkring
130 kronor. Från flere fonder hade ännu inga pensioner utbetalts
och en afsåg hufvudsakligen att bereda arbetarne kapitalförsäkring,
mera undantagsvis lifräntor.

En närmare jemförelse mellan antalet pensionärer och utdelade
pensionsbelopp, visar, att medelbeloppet af arbetares pension utgjorde:

40 till 50 kronor ........................... 2 arbetsgivare med 384 arbetare.

80 » 100 » ........................... 2 » » 983 »

100 » 140 » 3 » » 1,848 »

160 » 190 » 2 » » 1,325 »

200 » 300 » 3 » » 2,344 »

Ännu högre pensioner utdelas af Stora Kopparbergs Bergslags
aktiebolag, men då dessa utgå till tjenstemän och arbetareförmän, äro
de ej med de föregående fullt jemförliga.

89

I fråga om de anstalter, som afse kommunikationsväsendet, äro för
de enskilda jernvägarnes pensionsinrättningar redogörelse lemnad under
de pensionskassor, till hvilka delegarebidrag utgå. Och behandlas der,
för öfversigtens skull, äfven pensionsväsendet vid de 3 jernvägar,
Gefle—Dala, Stockholm—Rimbo och Vexjö—Alfvesta, hvilka uteslutande
af egna medel pensionera sin personal.

Af kanalbolagen har Nya Trollhätte kanalbolag beviljat kanalbetjeningen
jemte enkor och barn pensionsrätt; och äro enligt bolagsstämmans
beslut den 19 December 1883 följande föreskrifter härför gällande.

Sluss-, kanal- eller brovakt, som uppnått 65 lefnadsår och i minst
30 år innehaft sådan befattning såsom ordinarie eller extra vid kanalverket,
är berättigad till en årlig pension af 15 kronor i månaden, och
hans enka, så länge hon lefver ogift, till en pension af 10 kronor i
månaden. Vid 60 lefnadsår och efter 25 tjensteår kan pension å högst
15 kronor erhållas efter direktionens beslut; och på samma sätt äfven
af den, som entledigas på grund af skador, erhållna under tjenstens
utöfning. Enka kan i detta fall, äfvenledes efter direktionens beslut,
tilläggas pension å högst 10 kronor i månaden. Fader- och moderlösa
barn kunna efter pröfning för hvarje särskild! tillfälle äfven erhålla
sistnämnda belopp. Sterbhus efter betjening, som aflider i tjensten
eller såsom pensionär, erhåller 25 kronor i begrafningshjelp.

Antal i tjensten varande kanalbetjente utgjorde vid 1891 års slut
39, pensionärernas antal var 12, med pensioner å tillsammans 1,884
kronor. Till enkor och barn efter betjente utgingo dessutom 10 pensioner
å tillsammans 456 kronor. Någon pensionsfond var ej af bolaget
afsatt.

I fråga om kommunernas betjente hafva stadsfullmäktige i Göteborg
den 15 September 1892 antagit följande stadga rörande pensionering
af personer anstälda vid stadens allmänna arbeten. Enligt denna stadga
erhålla nyssnämnda personer af stadens medel pension vid 65 års
ålder och efter 30 års väl vitsordad anställning vid stadens allmänna
arbeten, eller äfven vid 60 års ålder och efter 25 års tjenstgöring, när
ömmande omständigheter förefinnas och de genom läkarebetyg styrka
sin oförmåga till arbete. Pensionerna utgå med 900, 600, 450, 300
eller 204 kronor årligen, allteftersom pensionär 5 år före afskedstagandet
af staden uppburit en aflöning af respektive minst 1,800, 1,200,
900 och 600 kronor eller lägre belopp. Pension behålles för lifstid,
dock kan pensionsstyrelsen, om den dertill finner skäl, indraga eller
nedsätta beviljad pension. Pensionsberättigad är skyldig att mot pen -

90

sions erhållande afgå från sin befattning i stadens tjenst, såvida icke
den styrelse, hvarunder han lyder, skulle af hans fortfarande arbetsduglighet
finna anledning att bibehålla honom i tjensten.

Enligt anstäld undersökning kunna 28 inspektörer samt omkring
500 förmän och andra arbetare anses hafva ständig anställning vid stadens
allmänna arbeten, hvartill komma de mera tillfälliga arbetarne, i
September 1891 till antalet omkring 900, större delen sådana som
år efter år tidtals sysselsatts vid nyssnämnda arbeten.

Af rikets liypoteksföreningar hafva tvenne, nemligen Smålands m.
fl. provinsers samt Göteborgs, bildat pensionsfonder, till hvilka delegarne
lemna bidrag. Af återstående liypoteksföreningar lemnar Östgöta
hypoteksförening sin personal pension af egna medel, utan bidrag
från personalen. Någon fond härför finnes ej bildad, utan utgå pensionerna
af de tillgångar, med hvilka förvaltningskostnaderna bestridas.
För pensioneringen är stadga den 15 juni 1882 antagen.

Enligt denna är tjensteman eller betjent, som 25 år haft fast anställning
hos föreningen och uppnått 60 lefnadsår, berättigad till pension
med 75 proc. af lönen enligt stat. Erhåller han för sjukdom eller
annan giltig anledning afsked efter 20 års tjenst och vid fylda 65 lefnadsår,
utgår pension med 66% proc. af lönen. Vid tidigare afgång
från tjensten på grund af sjukdom eger föreningen bevilja det understöd,
den anser billigt.

Enka och barn eller endera efter tjensteman eller betjent, hvilken
aflider under tjenstetiden eller såsom pensionär, kunna vid ömmande
omständigheter af föreningen beviljas understöd.

Med eventuel pension srätt äro hos föreningen anstälda 7 personer.
En städerska åtnjuter ett understöd af 100 och en tjensteman enka
pension af 1,800 kronor om året.

Äfven Örebro läns särskilda hypoteksförening eger en pensionsfond,
hvilken vid 1890 års slut uppgick till 11,299 kronor.

Af försäkringsinrättningarne hafva trenne, eller Skandia, Svea och
Nordstjernan, enligt den officiella redogörelsen för försäkringsväsendet
i riket, afsatt fonder för sin personals pensionering, och uppgingo
dessa vid 1890 års slut till följande belopp: Skandia 115,364, Svea
119,841 och Nordstjernan 89,000 kronor.

Af de enskilda sedelutgifvande bankerna och aktiebankerna har äfven
en del träffat anstalter för sin personals pensionering genom att till
detta ändamål afsätta fonder, och vid en aktiebank är sådan fond bildad
genom donation af en bankens styrelseledamot. Vid 1889 års slut

91

funnos, enligt af Svenska Bankmannaföreningen insamlade upplysningar
i ämnet, vid 6 banker pensions- och understödsfonder å ett sammanlagdt
belopp af 390,231 kronor.

En af dessa, eller Skånes enskilda bank, började redan år 1877
afsätta medel för nyssnämnda ändamål och hade dessa vid 1889 års
slut vuxit till 184,826 kronor. Samtidigt åtnjöto 3 personer af banken
pension å halfva lönen, med tillsammans 7,250 kronor.

Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag erhöll år 1883 genom gåfva
å 9,418 kronor af sin verkställande direktör grundplåten till en pensionsfond
och har sedan årligen dertill gjort afsättningar, så att den vid
1889 års slut uppgick till 60,665 kronor. Fonden, hvars tillgångar
skola förvaras afskilda från bolagets, är enligt reglementet afsedd att
bereda pension åt bolagets tjenstemän och qvinliga kontorsbiträden,
hvilka antingen uppnått 60 lefnadsår och varit under minst 25 år anstälde
i bolagets tjenst eller på grund af förekomna omständigheter af
styrelsen pröfvas böra redan dessförinnan komma i åtnjutande af pension.

Hernösands enskilda bank egde vid 1889 års slut en pensionsfond
å 57,519 kronor, hvartill medel samlats från och med år 1885. Enligt
reglementet för fonden eger styrelsen pröfva, huruvida tjensteman kan
vara i behof af pension eller icke. För att komma i åtnjutande af pension
erfordras att hafva fyllt 55 år och tjenstgjort i banken 25 år. Understöd
kan dock på grund af sjukdom eller annan olyckshändelse erhållas
äfven utan dessa vilkor; hvarförutom sådant kan lemnas åt afliden
tjenstemans enka eller efterkommande. Pension utgår med lönens
halfva belopp.

Borås enskilda bank egde vid 1889 års slut en pensionsfond, grundad
år 1883, å 33,493 kronor; och Göteborgs enskilda bank en å
43,235 kronor.

Skandinaviska kreditaktiebolag et hade samtidigt en till förmån för
dess ålderstigue eller i följd af sjukdom till arbete oförmögne kassörer
och kontorsbiträden donerad pensions- och understödsfond å 10,493 kr.

Under de senaste åren hafva nu nämnda pensionsfonder ökats genom
räntor och till en del genom nya afsättningar, hvarförutom ett
större antal andra banker anslagit medel till pensionsfonder, så att efter
1892 års bolagsstämmor sådana funnos vid följande bankinrättningar
och med nedannämnda belopp:

Skånes	enskilda	bank
Vermlands	»	>
Kopparbergs	»	»
Smålands	)>
Mälareprovinsernas »

255,664 kronor
25,825 )>

40,000 »

38,877 )»

62,369 »

92

Göteborgs enskilda bank........................ 56,350 kronor

Sundsvalls » » ......... omkr. 40,000 »

Kristianstads » » 31,525 »

Skaraborgs läns )) )) 10,000 »

Borås » » 42,633 »

Södermanlands » » 30,000 »

Hernösands » » 83,915 »

Skandinaviska kreditaktiebolaget ............... 11,351 »

Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag. 76,421 ))

Summa 804,930 kronor.

Antalet af de banker, livilka ega pensionsfonder, uppgår sålunda till
14, nemligen 12 enskilda sedelutgifvande banker och 2 aktiebanker.
Hela antalet af de förra uppgår till 26; hela antalet af de senare till
18, deribland dock flere af mindre betydenhet.

Såsom af inledningen framgår, bar här icke vant afsigten att lemna
en redogörelse för pensionsväsenclet i Sverige i dess helhet. För att likväl
gifva en föreställning om dess omfattning, må här, på grund af de
uppgifter, som i denna nu framlagda och i den äldre Arbetareförsäkringskomiténs
undersökningar samt i Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
femårsberättelser förefinnas beträffande pensionskassor samt pensions-
och understödsfonder af olika slag, anföras följande siffror öfver
antalet sådana inrättningar, antalet årligen understödde och understödets
belopp samt hela beloppet af inrättningarnes tillgångar.

Pensionsinrättningar.

Antal Antal årligen Understödena
inrättningar, understödde. belopp, i kr.

Tillgångar,
i kr.

Med delegareafgifter........ 280 22,700 5,500,000 75,000,000

Utan » ........ 2,470 53,600 1,800,000 46,100,000

Summa 2,750 76,300 7,300,000 121,100,000.

Häraf kommer ensamt på de inrättningar och fonder, hvilka afse
personer i statens tjenst (deras enkor och barn):

Pensionsinrättningar.

Antal Antal årligen
inrättningar, understödde.

Med delegareafgifter......... 102 14,700

Utan » ......... 176 17,400

Summa 27 8

Understödens
belopp, i kr.

4,800,000

750,000

Tillgångar,
i kr.

56.700.000

13.300.000

32,100

5,550,000 70,000,000.

93

Nn anförda siffror afse pensioner, som utgå från eller genom kassor
eller fonder, men icke pensionering af arbetsgivare (staten, kommuner,
inrättningar in. in.) uteslutande af årets inkomster, sålunda exempelvis
icke de statens pensioner, som utgå från Allmänna indragningsstaten.

Uti de anförda uppgifterna ingå ej heller lifränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
liksom ej heller lifförsäkringsbolagen, bland hvilka
flertalet äfven meddelar lifränteförsäkring. År 1890 utbetalte de förre
till 1,620 personer lifräntor å tillsammans 212,786 kronor, de sistnämnda
lifräntor å tillsammans 587,096 kronor, medan vid årets slut
2,565 personer i dem voro försäkrade om lifräntor, deraf 1,939 om genast
utfallande sådana. Lifränte- och kapitalförsäkringsanstalterna, hvilkas
samlade behållning vid årets slut något öfversteg 35 millioner kronor,
hade då till lifräntefonder öfverfört'' 2,190,233 kronor. Försäkringsbolagens
lifränte fou der uppgingo samtidigt till 6,271,224 kronor.

1

2

3

4

5

6

7

8

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

94

Tab. 1. Pensionskassor med delegarebidrag, Indika ej uteslutande afse

1	2	3	4	5
	Stiftelse-	Delegare-	Arbets- gifvares	Kantor.
	0 ar.	afgifter.	bidrag.
		Kronor.	Kronor.	Kronor.
A. Allmänna pensionskassor.			.
Jönköpings läns pensionsförenings) .......................................	1852	17	—	30,554
Pensionsinrättningen inom Fårö kommun ..............................	1879	188	—	215
Pensionsföreningen i Karlshamn.............................................	1866	213	—	1,095
Kullens allmänna pensionsförening i Höganäs.........................	1891	1,460	—	81
Pensionsinrättningen i Göteborg ..........................................	1766	4,297	—	28,021
Allmänna pensions- och enkekassan i Göteborg........................	1878	47,642	—	40,278
Vesterås borgerliga pensionsförening.......................................	1845		—	2.012
Försäkringsanstaltens i Norberg pensionsfond...........................	1857	1,000	-	420
Summa	—	54,817	—	102,070
B. Pensionskassor för handtverkare.
Skomakaremästareföreningens i Stockholm pensionskassa...........	Gammal	354	—	14,218
P. d. Brvggareembetets i Stockholm pensionskassa..................	1847	400	—	18,433
Upsala fabriks- och handtverksförenings pensionskassa..............	1872	2,471		2,670
Sällskapet Nya Föreningen (Nyköping)...................................	1843	50	—	290
Fabriks- och handtverksidkares i Visby pensionsinrättning.........	1860	200	—	1,500
Borgerskapet i Karlskrona pensionskassa.................................	1863	230	-	3,900
Borgerskapets m. fl. pensionsinrättning i Kristianstad...............	1858	705	—	4,413
Malmö handtverkares understöds- och pensionsförening ............	1826	472	—	14,500
Halmstads handtverksidkareförenings pensionskassa..................	1865	221	—	259
Fabriks- och handtverksidkarnes i Karlstad pensions- och under-
stödskassa ................................................................	1866	—	—	690
Filipstads handtverksidkares pensions- och understödskassa .....	1853	—	—	556
Köpings stads fabriks- och handtverksförenings pensionsinrättning	1858	120	—	474
Sala fabriks- och handtverksförenings pensionsinrättning............	1873	220	—	221
Gefle handtverksförenings pensions- och gubbhusfond ...............	1882	162	—	326
Summa	-	5,005	—	02,450

personer i statens tjenst, dessa kassors ställning och verksamhet år 1891

6	7	8	9	10	n	12	13	14	15
Öfriga	Summa	Pensioner	Pensioner	Öfriga	Summa	Tillgångar (öfver skul-der) vid årets slut.		Antal pensioner
inkomster.	inkomster.	till delegare.	till enkor och barn.	utgifter.	utgifter.	delegare.	till del-	till
i Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.		egare.	och barn.
300	30,871	16,278		3,491	19,769	757,913	3,811	145		1
40	443	—	—	—	—	4,724	352	—	-	2
—	1,308	1,157	—	129	1,286	22,551	84	62	■ —	3
40	1,581	—	—	126	126	1,455	158	—	—	4
—	32,318	6,375	8,770	2,070	17,215	592,548	80	8	18	5
—	87,920	-	3,950	9,493	13,443	863,092	462	—	rr	6
—	2,012	4) 1,500	‘) 500	—	2,000	50,857	265	15	10	7
338	1,758	1,036	185	84	1.305	7,554	534	56	10	8
718 .	158,211	20,346	13,405	15,393	55,144	2,300,694	5,746	286	45
_	14,572	2,200	6,585	2,967	11,752	221,499	125	11	42	1
—	18,833	11,117	—	1,263	12,380	260,802	175	55	—	2
4) 5,000	10,141	2,670	—	—	2,670	75,695.	5) 180	56	—	3
—	340	10	no	—	120	5,747	35	1	11	4
—	1,700	320	404	—	724	30,000	6)100	20	26	5
	4,130	3,487	—	361	3,848	92,511	86	42	-	6
43	5,101	*) 2,577	'') 1,800	399	4,776	97,898	186	56	64	7
—	14,972	*) 3,000	>) 2,557	170	5,727	219,787	154	*) 38	2) 53	8
—	480	165	—	15	180	7,694	27	11	—	9
—	090	120	306	16	442	12,822	29	5	13	10
—	556	240	—	47	287	10,540	46	10	—	11
2	596	335	48	74	•157	7,976	47	6	4	12
—	441	—	—	78	78	4,846	32	—	—	13
132	020	384	—	68	452	6,946	58	32	—-	14
5,177	73,232	20.625	11,810	5,458	43,893	1,054,763	1,280	343	213

96

Tab. 1. (Forts.) Pensionskassor med delegarebidrag, Indika ej uteslutande afse

	1	2	3	4	5
		Stiftelse- år.	Delegare- afgifter.	Arbets- gifvares bidrag.	Bäntor.
	C. Pensionskassor för sjöfarande.		Kronor.	Kronor.	Kronor.
1	Sjökaptenssocietetens i Stockholm pensions- och understödskassa	1732	838	—	3,143
2	Sjömannaföreningon............................................................	1863	5,992	—	9,577
3	Ångfartygsbefälhafvaresällskapets pensions- och understödskassa	1876	3,770	—	4,715
4	Skepparegillet i Visby... .....................................................	1682	605	—	1,865
5	Malmö stads sjökaptensförenings pensions- och understödsstiftelse	1836	663	—	1,430
6	Skanörs och Falsterbo stads sjökaptens pensions- och understöds-förening .....................................................................	1871	628	_	1,270
7	Kullens enskilda sjökaptensförening i Höganäs ........................	1883	1,274	—	342
8	Göteborgs maskinistförening ................................................	1871	1,847	—	862
9	Sjökaptensföreningen i Gefle ................................................	1877	205	—	2,538
	Summa	—	15,822		25,742
	D. Pensionskassor för handlande.
1	Bok- och musikhandlarnes pensionsförening ...........................	1853	3,398		9,443
2	Grosshandelssocietetens i Stockholm pensionsinrättning ............	1815	3,000	—	23,714
3	Viktualiehandlames i Stockholm pensionsinrättning..................	1765	635	—	14,760
4	Handelsbokhållarnes pensionsförening (Stockholm)....................	1869	9,170	—	18,425
5	I Linköpings stad boende handlandes pensionsinrättning............	1847	208	—	1,860
6	Handelsföreningen i Gefle ..................................................	1865	718	—	4,891
7	Pensionsinrättningen för behöfvande handlande i staden Söder-hamn och deras enkor och barn ......... ..........................	1844	85	—	1,095
8	Norrlands köpmäns och industriidkares pensionsförening (Sunds-vall) ...........................''...............................................	1883	4,320	_	2,512
	Summa	—	21,534	—	70,700
	E. Pensionskassor för andra yrkesidkare.
1	Kongl. Teatrarnes pensionsinrättning 6) .................................	1816	9,402	—	25,279
2	Kongl. Hofkapellets pensionsinrättning....................................	1815	5,980	—	14,262
3	Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening............	1857	1,830	—	4,040
4	Artisternes och litteratörernes pensionsförening........................	1853	1,155	—	8,825
5	Svenska publicisternas understödsförening ..............................	1882	1,300	—	3,157
tf	Svenska lärarinnornas pensionsförening .................................	1855	8,847	—	12,636
7	Apotekarekårens lifränte- och pensionskassa 8)...........................	1887	41,254	—	5,065
8	Barnmorskornas i Stockholm pensionsinrättning8).....................	1860	510	—	1.437
	Summa	—	70,278	—	74,701

97

personer i statens tjenst, dessa kassors ställning och verksamhet år 1891.

6	7	8	9	i»	11	~ 12	1 13	14	15
Öfriga	Summa	Pensioner till delegare.	Pensioner till enkor och barn.	Öfriga	Summa	Tillgångar (öfver skul-der) vid årets slut.	Antal delegare.	Antal pensioner
| inkomster.	inkomster.	utgifter.	utgifter.	till del-	till
Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.	Kronor.		egare.	och barn.
820	4,801	900	1,866	679	3,445	71,229	52	9	35	1
2,949	18,518	2,510	518	6,896	9,924	185,697	628	19	6	*
3,550	12,035	7,575	187	1,079	8,841	119,712	169	58	5	3
—	2,470	*) 390	*) 452	340	1,182	36,636	78	26	31	4
621	2,714	*) 560	'') 942	51	1,553	35,774	88	14	26	5
1,858	3,756	‘.i 425	'') 438	109	972	27,148	in	2) 17	2) 18	G
—	1,010	50	—	15	65	11’343	89	1	_	7
100	2,809	480	225	2,267	2,972	17,610	184	4	3	8
I —	2,743	595	1,900	1,364	3,859	61,366	35	17	68	9
9,898	51,462	13,485	6,528	12,800	32,813	566,515	1.434	165	192
300	13,141	5,175	2,466	343	7,984	196,441	234	15	14	1
40	26,754	8,900	13,840	—	22.740	479,797	395	24	78	2
—	15 395	1,550	8,088	864	10,502	246,089	73	8	41	3
—	27,595	12,160	5,510	1,010	18,680	431,112	1,170	32	29	4
4) 10,000	12,068	450	1,200	56	1,706	41,176	50	4	8	5
712	6,321	'') 1,800	'') 2,335	1,526	5,661	173,168	89	10	48	6
-	1.180	240	620	—	S60	20,346	17	2	5	7
—	6,832	—	—	178	178	61,381	256	—		8
11,052	109,286	30,275	34,059	3,977	68,311	1,649,510	2,284	95	223
7) 18.174	52,855	33,000		2,253	35,253	637,2S6	193	61		1
7) 8,962	29,204	17,600	5,744	1,914	25,258	348,178	61	17	18	2
’’) 5,325	11,195	3,150	—	1,186	4,336	139,880	172	11	—	3
—	9,980	5,700	1,950	189	7,839	189,923	152	19	13	4
7) 6,768	11,225	1,100	300	1,298	2,698	71,535	127	3	2	5
7) 11,440	32,923	10,317	—	1,594	11.911	299,579	251	102	—	G
7) 4,405	50.724	—	1,875	6,478	8,353	129,020	280	—	4	7
—	1.947	1,050	—	108	1,158	29,371	60	6	—	8
55,074	200,053	71,917	9,869	15.020	96,806	1,844,772	1,296	219	37

Nya Avbet .-för h .-komilens hot. IV.

98

Tab. 1. (Forts.) Pensionskassor med delegarebidrag, livilka ej uteslutande afse

	1	2	8	4	5
	•	Stiftelse-	Delegare- j	Arbets- gifvares	Räntor.
		0 ar.	afgifter.	bidrag.
			Kronor. |	Kronor.	Kronor.
	F. Pensionskassor för personer i kommunal tjenst.
1	Polispersonalens i Stockholm pensionsinrättning .....................	1854	3,024	—	48,186
2	Nvköpings poliskassa...........................................................	1888	—	—	47
3	Polispersonalens i Norrköping pensionsfond..............................	1891	—	—	—
4	Poliskårens i Malmö pensions- samt enke- och pupillkassa.........	1878	1,036	—	2,749
5	Poliskårens i Ystad pensionsfond ........................................	1888	239	239	53
6	Polispersonalens i Göteborg pensionsinrättning.......................	1876	2,068	5,000	6,760
7	Poliskårens i Söderhamn pensionsfond....................................	1874	448	150	656
8	Skogsbete eningens vid häradsallmänningen Brevikshult pensions-
	inrättning ..................................................................	1861	5	-	361
! 9	Polispersonalens i Stockholm enke- och pupillkassa..................	1875			289
	Summa	—	6,820	5,389	59,101
	G. Pensionsinrättningar vid enskilda jern vägar (se
	Tab. 2)..............!.............................................		158,018	183,14!)	101,682
	H. Pensionskassor för industriella arbetare (se Tab. 3)	—	0,640	10,810	10,762
	I. Öfriga pensionskassor.
1	| Hypoteksföreningens i Göteborg pensionsfond...........................	1858	300	800	6,708
! 2	| Smålands m. fl. provinsers hypoteksförenings pensionsfond.........	—	350	26,000	4,041
i 3	1 Bruksbetjeningens inom Skåne och Kronobergs läns bergmästare-
	dömes pensionskassa...................................................	1850	—	—	l,17o
	Summa		050	20,800	11.924
	Samtliga kassor		340,193	| 235,148	525,738

i) Totala pensionsbeloppet uppgifvet, dess fördelning mellan delägare- och enkepensioner beräknad. 2) Fördelningen
insättningars öfverskott öfver uttagningar. 4) Donation. 5) Ungefärligt antal. 6) F. d. Mindre Teaterns pensionsfond
holm pensionsinrättning. 10) Fördolningen häraf på olika poster endast beräknad.

99

personer i statens tjenst, dessa kassors ställning; och verksamhet år 1891.

6	7	1 8	9	10	ii	12	1 13	u	15	1
Öfriga inkomster. Kronor.	Summa inkomster. Kronor.	Pensioner till delegare. Kronor.	1 Pensioner ) till enkor och barn. Kronor.	Öfriga utgifter. Kronor.	Summa j utgifter. Kronor.	Tillgångar (öfver skul-der) vid årets slut. Kronor.	Antal delegare.	Antal pensioner
till del-egare.	till ! enkor och barn
9.912	01,122	29,800	7,359	907	38.066	1,085,906	510	39	43	1
11	58	—	—	45	45	1,049	7	—	—	2
—		-	—	—	—	9,561	60	—	—	3
3,566	7,351	—	1,035	100	1,135	54,191	76		5	i
—	531	—	—	—	—	1,696	11	—	—	5
6,238	20,060	11,400	—	—	11,400	154,011	221	17	—	6
270	1,524	—	—	23	23	16,830	16		—	7
—	360	100	—	—	100	7,486	6	1	__	8
	289	—	—	—	—	7,888	9)	—	—	9
19,997	91,307	41,300	8,394	1.075	50.769	1,338,618	907	57	48
794	443,643	27.023	24,362	7,350	58,735	2.930.344	3.800	51	119
480	37.701	6,632	2.655	1,5)5	10,802	297,860	1,942	142	in
_	10) 7,808		1,450		1,450	129,080	8	! — 1	i	1
—	10) 30,391		—		—	104,420	11	_ |	-	2
—	1,175	547	426 |	127	1.100	25.136	? 1	4 1	7	3 ''
1	39,374	547	1,876 |	127	2.550	258,636	19 |	4 1	8 !
103,190	1,204,269	244,150 j	112.958 |	62,715 |	419,823	12.241.712 |	18,708 |	1,362 |	996

ellan ponsionerade delägare och enkor (samt barn) beräknad. 3) Uppgifterna afse året 1890. Beloppet i kol. 3 utvisar
äknad. 7) So vidare textafdelningen. 8) Redogörelsen afser året 1890. °) Samma delägare som i Polispersonalens i Stock -

100

Tab. 2. Pensionsinrättniiigar vid enskilda jern vägar,

1	1	2	3 I	*	5 |		7" 1	8
		Stif- telse- 0 ar.	Dclogares afgifter.	Inkomster år Arbetsbi fvares bidrag. Kontant. I lofligt.	1889, Lian tor.	kr. Ofri ga inkom-ster.	Summa.
1	Enskilda jornvägarncs pensionskassa1) .....;............	1889	57,371	150,662		5,010	_	213,
2 3	Gefle—Dala jernvägs pensionsinrättning2)............... Bergslagernas jern vägars pensions- samt enke- och	1872	—	9,210				0.21
4	pupillkassa.................................................. Stockholm—V esterås—Bergslagens trafikaktiebolags	1882	28,635	23,429	7,994	21,619	205	81,
5	pensions- samt enke- och pupillkassa ............... ITpsala—Lenna och Lenna—Norrtelgo jernvägars pen-	1886	14,720	9,623	2,924	3,680		30,947
	sionskassa ...................................................	1891	—	—	—	—	—	—
6 7	Pensionering af Stockholm—Rimbo jernvägs personal8) Pensionering af personalen vid Köping—Hults jernväg:	1890			~
	a) Understödskassan vid jernvägen ...............	1876	2,053	1,800	546	2,413		6,812
8	b) Pensionering från j ernvägsbolaget4)............ Understödskassan vid Oxelösund—Flen—Vestmanlands	—	—	5,389	—	—	—	5,389
9	jernväg......................................................... Nordmark—Klarelfvens och Filipstads Norra Bergs-	1883	1.721		3,6lG	4,861		10,1
10	lags jernvägars pensions- samt enke- o. pupillkassa Uddevalla—Venersborg—Herrljunga jernvägspersonals	1884	3,105	2,993	497	2,798	6	0,393
	pensions- samt enke- och pupillkassa ...............	1883	4,014 7,712	3,197	354	3,380	10,951
It 12	Halmstad—Nässjö jernvägs d:o d:o........................ Understödskassan för tjensteman och betjente vid	1886	3.815	413	2,738		14,678
	Nässjö—Oskarshamns jernväg...........................	1883	2,873	1,000	—	1,926	43	5,842
13	Vexjö—Alfvesta jernvägsaktiebolags pensionsfond......	1878	—	2,000		3,609	—	5,
14 15	Karlskrona—Vexjö jernvägs pensionsanstalt ............ Helsingborg—Hessleholms jernvägars pensions- samt	1890	—				~
16	enke- och pupillkassa .................................... Landskrona och Helsingborgs jernvägars pensions-	1887	5,194	5,000	347	1,431	515	12,487
	samt enke- och pupillkassa.............................. Kassor för ensamt enkor och barn:	1879	5,495	2,613	1,400	9,046	485	19,
17 18	Gefle—Dala jernvägs enke- och pupillkassa............ Enke- och pupillkassa]! för Stockholm—Rimbo jern-	1876	9,253	3,000		9,576	—	21,829
	vägsaktiebolags tjenstepersonal ........................	1890	—		—	—	—	—
19	Karlskrona—Vexjö jernvägs enke- och pupillkassa ...	1891	—		—	—	—	—
	Summa	—	142,140	223,733	18,15)	72,085	1,254	457,369

*) Öfriga utgifter till största delen organisationskostnador och afskrifningar. 2) Tillgångarne utgöras af en garantisionsbeloppens
fördelning mellan personalen samt dennas enkor och barn åren 1889 och 1890 ungefärlig.

101

tlessa inrättningars ställning och verksamhet åren 1889—1891.

9 I	10	ii 1	12	13	14 |	I*	ro	- 17" ]	18	19
Ut	gifter år	1889, i kr.	Tillgångar		Inkomster	år 1890,	kr.
Pensioner till delegare.	Pensioner bill enkor och barn.	Öfriga utgifter.	Summa.	vid 1889 års slut.	Delegares afgifter.	Arbetsgifvarcs bidrag.	Räntor.	Öfriga inkom- ster.	Summa.
	Kronor.	Kontant.	I öfrigt.
		3,092	3,092	209,951	51,215	46,383		8,681		100,279	1 |
9,210	—	—	9,210	450,000	—	9,855	—	—	—	9,855	2 1
701	3,078	288	4,007	530,348	31,421	25,279	7,366	26,100	33	90,199	3|
_	1,336	51	1,387	100,081	11,096	9,913	4,069 _	4,720	—	29,798	1 5
2,731	709	- 33	_ 3,473	60,957	2,079	1,800	311	2,516		0,700	G 7
5,101	288	—	5,389	—	—	6,451	—	—	—	0,451
—	—	—	—	72,890	1,937		3,808	4,474	—	10,219	8 l
—	334	35	309	63,839	2,963	2,889	670	3,059	—	9,581	9
516	1,905	322	2,743	98,689	4,375	3,266	592	3,716	269	12,218	101
—	151	727	878	70,717	7,929	3,833	529	3,335	175	15,071	11
—	653	353	1,000	42,841	3,599	2,000	—	2,144	31	7,774	12
600	800	—	1,400	64,351	—	5,000	—	3,861	—	8,801	13
—	—	—	—		1,970	5,182	—	723	—	7,875	14
—	-	—	—	37,910	4,773	5,000	147	1,107	700	11,727	15
1,143	1,898	54	3,095	195,861	6,621	2,623	1,860	8,747	123	19.974	161
___	4,487	822	5,309	207,492	11,403	3,000	—	10,823	7	25,233	17 1
—	—	:	—	—	2,172	2,381	26	28	—	4,007	18 19 |
20,002	15,039	5,777	41,418	2,205,927	143,553	| 134,855	j 19,378	1 84,034	1,338	383,158

fond utan räntegodtgörelso. 3) Jcrnvägcn pensionerar sjelf sin personal. Någon pension har ännu ej utgått. 4) Ten -

102

Tab. 2. (Forts.) Pensionsinrättningar rid enskilda jern -

	1	20	31	22	23	24
		Utgifter åi	1890, i kr.
						Tillgångar
						vid 1890
		Pensioner	Pensioner			års slut.
		till	till enkor		Summa.
		delegare.	och barn.	utg iftci.
						Kronor.
i 1	Enskilda jernvägarnes pensionskassa ..		258	30,506	30,764	285,466
j 2	Gefle—Dala jernvägs pensionsinrättning ...	9,855	—	—	0,855	450,000
1 3	Bergslagernas jern vägars pensions- samt enke- och
!	pupillkassa ............................	701	3,919	77	4,607	615,850
1 4	Stockholm—Vesterås— Bergslagens trafikaktiebolags
1	pensions- samt enke- och pupillkassa	—	2,016	74	2.000	127,789
6	Upsala—Lenna och Lenna—Norrtelge jernvägars
	pensionskassa ....................	—	—	—	—
1 6	Pensionering af Stockholm—Kimbo jernvägs personal			—	—	_
! 7	Pensionering af personalen vid Köping—Hults jernväg:
	a) Understödskassan vid jernvägen ......	3,027	891	310	4,228	63,435
	b) Pensionering från jernvägsbolaget ............	6,118	333	—	6,451	_
i 8	Understödskassan vid Oxelösund—Flen—Vestmanlands
	jernväg.........................................................	—		—	—	83,109
1 9	Nordmark—Klarelfvens och Filipstads Norra Bergs-
	lags jernvägars pensions- samt enke- o. pupillkassa	~	380	945	1.325	72,095
10	Uddevalla—V enersborg—Herrljunga jern vägspersonals
	pensions- samt enke- och pupillkassa	516	2,214	309	3,039	107,868
11	Halmstad—Nässjö jernvägs d:o d:o.............	—	411	102	513	86,005
12	Understödskassan för tjensteman och betjente vid
	Nässjö—Oskarshamns jernväg..................	—	700	76	776	49,839
13	Vexjö—Alfvesta jernvägsaktiebolags pensionsfond ..	890	800	—	1.600	71,522
14	Karlskrona—Vexjö jernvägs pensionsanstalt	—	_	117	117	37,562
15	Helsingborg—Hessleholms jernvägars pensions- samt
	enke- och pupillkassa ................	—		—	—	49,637
16	Landskrona och Helsingborgs jernvägars pensions-
	samt enke- och pupillkassa...............	563	1,836	446	2,845	212,990
	Kassor för ensamt enlcor och barn:
17	Gefle—Dala jernvägs enke- och pupillkassa ...........	—	5,039	17	5.056	227,669
18	Enke- och pupillkassan för Stockholm—Rimbo jern-
	vägsaktiebolags tjenstepersonal ..........	—	_ !	7	7	4,600
19	Karlskrona—Vexjö jernvägs enke- och pupillkassa ...	—	— 1	—	- II	—
	Summa	21,670	18,707	32.9SÖ	73,453	2.545,436

*) Se pensionsinrättningen för jernvägspersonalen. 2) Delegarnes antal 41, hvilka ingå bland delegarne i jern -

103

vägar, dessa inrättningars ställning och verksamhet åren 1889—1891.

25	26	27	28	29	SO	sr	32	83	34	35 j	86	37	38
	Inkomster år	1S91, i	kr.		Utgifter år	1891,	kr.	Tillgån-	Antal del-	Antal utdelade pensioner
						Pen-sioner till del-	Pen-			gar vid 1891 års slut.	egare vid 1891 års	ar 1891.
Dclegares afgifter.	bidrag.	Räntor.	Öfriga inkom- ster.	Summa.	till onkor	Öfriga utgif- ter.	Summa.	Till del-	Till enkor
	Kontant.	I (ifrigt.			egare.	och barn.		Kronor.	slut.	egare.	och barn.
55,611	54,770		14,718		125,099	100	1,653	5,356	7,109	403,456	1,125	i	9	1
—	13,299	—	—	-	13,299	13,299	—	—	13,299	450,000	319	30	—	2
32,027	27,037	7,134	27,016	66	93,280	701	4,362	147	5,210	703,920	611	2	19	3
12,751	10,356	3,361	6,327		32,795	—	2,578	195	2,773	157,811	351	—	13	4
1,603	3,279	1,157	128	247	0,414	—	—	2	2	6,412	56	—	—	5
	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	59	—	—	6
2,159	1,800	774	2,890	_	7,023	2,939	973	35	3,947	67,111	156	9	13	7
—	8,235		—	—	8,235	7,802	433	-	8,235	—	—	—	—	[
2,019		4,445	6,088	109	12.661	_	—		—	95,770	150	—	—	8 i
3,383	3,034	615	3,536	—	10,508	—	368	18	380	82,277	77	—	2	9 I
4,684	3,285	556	4,515	29	13,009	669	2,455	304	3,428	117,509	148	3	14	10 i
8,027	4,002	580	3,959	—	10,508	—	1,041	218	1,259	101,314	171	—	5	11
4,339	2,000	—	2,623	3	8,905	54	750	283	1,087	57,717	163	1	10	12
—	5,000	—	4,291	—	9,291	890	800	—	1,090	79,123	31	2	2	13
4,083	3,796	—	1,791	—	9,070	—	—	160	100	47,072	140	—		14
5,187	5,000	166	2,363	258	12.974	—	—	123	123	62,488	119	—	—	15 !
7,370	3,431	1,611	10,304	42	22,758	569	2,367	405	3,341	232.407	124	3	9	16 ,
12,054	4,500		10,672	24	27,250	_	6,582	57	0,039	248,280	*)-	—	23	17
2,067	2,421	58	257	—	4,803	—	—	1	1	9,402	*)-	—	—	18
654	7,447	—	204	16	8,321	I —	—	46	40	8.275	5)-	--	—	19
158,018	102,092	20,457 [ 101,0S2	794	443,643	27,023	24.302	[ 7,350	58,735	1 2,930,344	3,800	51	119

vägens ponsionsanstalt.

104

Tab. 3. Pensionskassor med delegarebidrag för industriella

	i	2	3	*	s		7
			Inkomster år 1889, i kr.
		Stif- telseår.	Delegares afgiftor.	Arbets- gifvares bidrag.	Käntor.	Öfriga in- komster.	Summa.
1	Gutenbergska stiftelsen .......................................	1840	2,487	835	1,892		5,214
2	Stockholms nya spårvägsaktiebolagspensionsinriittning	1885	679	9,358	1,167	—	11.204
3	Pensionskassan Arbetarnes ring (Stockholm) *)........	1886	394	—	572	—	966
4	Åtvidabergs bruksfolks pensionskassa.....................	1854	—	—	—	—	—
5	Slottsmöllans fabriksarbetares sjuk- och begrafnings-samt understöds- och pensionskassa..................	1891	—	—	—	—	_
G	Persbergs och Yngshytte arbetares sjuk-, begrafnings-och pensionskassa .........................................	1875	785	—	767	4	1,556
7	Skultuna bruksarbetares nya understödsförening.....	1885	—	-	—	—
8	Tunadals pensions- och enkekassas) ......................	1882	958	348	788	2	2,090
9	Kramfors arbetares understödskassa......................	1880	494		413	—	907
10	Konstförvandtskapets kassas enkehjelpsfond ............	1854	121	—	640	—	761
	Summa		5,918	10,541	6.230	6	22,704

*) I kassan, hvilken är afsedd att utdela pensioner åt ålderstigne arbetare samt är grundad på en af C. E. Westin
kr. och dessutom 100 kr. antingen på en gång eller i årsafgifter. — Donationen och inträdesafgifterna bilda grundfonden,
men öfverföras, då ledamot blir pensionsberättigad, afiider eller utesluta ur kassan, till pensionsfonden, som derjemte ökas
erlagts. — Efter hvarje bokslut divideras pensionsfondens kontanta behållning med antalet pensionsborättigade medlemmar; en
— Dör ledamot, som fullständigt inbetalt sina afgifter, innan han erhållit pension, utbetalas efter gjord anhållan till den
gifvaren lemnar till kassan lika tillskott med delegarnes afgifter. När dessa sistnämnda här äro utförda med högre belopp,

105

arbetare, dessa kassors ställning och verksamhet åren 1889—1891.

8	9	10	11	12	13	14	15 •	is	17
Utgifter år	1889, i kr.		Tillgångar vid 1889 års slut. Kronor.		Inkomster år 189C	. i kr.
Pensioner till delegare. *	Pensioner till enkor och barn.	Öfriga utgifter.	Summa.	Delegares afgifter.	Arbets- gifvares bidrag.	Räntor.	Öfriga inkomster.	Summa.
3,309		270	3,579	43,078	2,452	850	2,188	3,659	9,149	1
	—	—	—	34,988	903	19,049	1,592	—	21.544	2
-	—	160	100	12,779	407	—	644	—	1,051	3
—	—	—		2) 30,435	—	—	—	—		4
	.	—		—	—	—	_		—	5
30	506	477	1,013	17,336	1,201	—	694	24	1,919	6
—			—	2) 4,417	—	—	—	—	—	7
550	200	25	775	24,550	522	322	978	. —	1,822	8
360	—	—	300	8,817	483	—	441	—	924	9 l
_	748	44	792	12.933	116	—	640	87	843	10
4,249	1,454	970	0,079	1 189,333	0,084	20.221	7,177	3,770	37,252

gjord donation å 10,000 kr., kan hvarje man eller qvinna öfver 16 år vinna inträde mot erläggande af inträdesafgift å 1
som ej får förminskas, men hvilken ökas med >/s af fondens ränta. Ledamöternas afgifter i öfrigt gå till besparingsfonden,
med ränteafkastning. — Pensionsrätt erhålles vid 50 års ålder och efter 5 års ledamotsskap, om afgiften på 100 kr.
tiondedel af den häraf uppstående qvoten utdelas till hvarje pensionsberättigad. Pensioner utdelades första gången år 1892.
aliidnes enka (enkling) eller oförsörjda barn 75 kr. 2) I saknad af uppgifter har 1890 års behållning här införts. 3) Arbetsberor
detta derpå, att det bidrag till kassan, som af arbetarnes sjukkassa lemnats, blifvit sammanfördt med delegarebidragen.

106

Tab. 3. (Forts.) Pensionskassor med delegarebidrag för industriella

	1	18	19	20	21	22	23	24
		Utgifter år	1890, i kr.	Till- O	Inkomster
						gangar	*
		Pensioner	Pensioner			vid 1890
		till	till enkor	Ofri ga	Summa.	års slut.	Delegares
		delegare.	och barn.	utgifter.			afgifter.	bidrag.
						Kronor.
1	Gutenbergska stiftelsen ...	3,518	_	85	3,003	48,624	2,496	916
2	Stockholms nya spårvägsab:s pensionsinrättn.	—	—	—	—	56,532	781	18,000
3	Pensionskassan Arbetarnes ring.	—	—	160	100	13,670	393	—
4	Åtvidabergs bruksfolks pensionskassa	—	—	—	—	30,435	427	—
5	Slottsmöllans fabriksarbetares sjuk-ochbegraf-
	nings- samt understöds- och pensionskassa	—	—	—	—	—	—	—
6	Persbergs och Yngshytte arbetares sjuk-, be-
	grafnings- och pensionskassa ...............	30	366	891	1,287	17,968	1,221	—
7	Skultuna bruksarbetares nya understödsfören.	—	■—	—	—	4,417	452	362
8	Tunadals pensions- och enkekassa..............	900	300	30	1,230	25,142	322	322
9	Kramfors arbetares understödskassa ...........	360	—	—	300	9,381	418	210
10	Konstförvandtskapets kassas enkehjelpsfond	_	685	44	729	13,047	139	—
	Summa	4,808	1,331	1,210	7,309	219,210	0,049	19,810

*) Antalet delegare 51, men ej utförda i tabellen, då fonden blott är en afdelning af samma kassa, hvars pensions -

107

arbetare, dessa kassors ställning och verksamhet åren 1889—1891.

25	26	27	28	29	so	31	32	33	34	35
år 1891,	kr.		Utgifter år	1891, i kr.	Till-gångar vid 1891 års slut. Kronor.	Antal delegare vid 1891 års slut.	Antal utdelade pensioner år 1891.
Räntor.	Öfriga in- komster.	Summa	Pensioner till delegare.	Pensioner till enkor och barn.	Öfriga utgifter.	Summa.	Till delegare.	Till enkor och barn.
2,405	237	6,054	4,008	_	107	4,115	50,563	365	56	_	1 !
2,563	—	21,344	—	—	—	—	77,876	8	—	—	o
709	—	1,102	—	—	155	155	14,617	88	—	—	3
1,810	79	2,316	1,414	950		2,364	30,387	43	52	39	4
—	—	—	—	—	—	—	51,745	539	-	—	5
810	42	2,073	30	659	1,013	1,702	18,339	150	2	40	G
195	—	1,009	—	16	93	109	5,317	185	—	5	7
1,140	—	• 1,784	800	280	72	1,152	25,774	62	20	7	8
480	—	1,108	380	—	—	380	10,109	502	12	—	9 1
650	122	911	—	750	75	825	13,133		—	20	10
10,762	4S0	37,701	6,632	2,655	1,515	10,802	297,860	1,942	142	in

afdelning för delegare utgöres af förut i tabellen intagna Gutenbcrgska stiftelsen.