RIKSDAGENS PROTOKOLL
1894. Andra Kammaren. N:o 9*
Lördagen den 24 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 17 innevarande februari.
§ 2.
Till kammaren hade inkommit följande protokoll:
Protokoll, hållet inför statsrådet och t. f.
chefen för kongl. justitiedepartementet den 22
februari 1894.
Hemmausegaren Carl Emil Johansson i Berga hade aflemnat
fullmagt, utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 14 i
denna månad hållits i Kinda och Ydre härads domsaga, blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den
1 januari år 1897; och sedan berörda fullmagt fuunits vara i föreskrifven
form utfärdad samt vidare granskats af vederbörande fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret, utan att desse mot fullmagten
framstält någon anmärkning, beslöts, att protokoll öfver
hvad sålunda förekommit skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte
fullmagten skulle till kammaren öfverlemnas för att hållas
hemmansegaren Johansson till hända.
In fidem
Albert Petersson.
Efter uppläsande häraf beslöt kammaren, jemte det protokollet
lades till handlingarna, förklara herr Johansson behörig taga plats
bland kammarens ledamöter; och skulle den aflemnade fullmagten
genom kammarens kanslis försorg till herr Johansson återställas.
Här skulle antecknas, att herr Johansson instält sig vid riksdagen
den 22 dennes.
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 9.
1
N:o 9. 2
Lördagen den 24 FebrnarL
§ 3.
Föredrogos, hvar för sig, de på kammarens bord hyllande motioner;
och hänvisades:
herr K. A. Kihlbergs motion, n:o 152, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 1; och
herr O. R. Themptanders m. flis motion, n:o 153, till konstitutionsutskottet.
§ 4.
Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 6, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
af 16 § i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.
§ 5.
Ang. ändring
af 4 kap. io # Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
strafflagen och n:0 ^ j anledning af justitieombudsmannens framställning om änlagenfö^krigs-
dring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmagten.
magten den 7 oktober 1881.
I sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade
embetsberättelse hade justitieombudsmannen framstält förslag
om ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för
krigsinagten den 7 oktober 1881, och i sådant afseende hemstält,''
att Riksdagen ville för sin del antaga dels följande förslag till ändrad
lydelse af 4 kap. 10 § strafflagen:
»Förekomma till verkställighet på engång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, ege Konungens befallningshafvande
förordna, huru straffen skola sammanläggas. Enahanda
befogenhet tillkomme tillsyningsman vid kronohäkte i fråga
om utslag, som till honom omedelbarligen för verkställighet ankomma
och röra fångar, hvilka i sådant häkte förvaras»; och dels följande
förslag till ändrad lydelse af 35 § i strafflagen för krigsmagten den
7 oktober 1881:
»Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fäld till straff, ege, då straffen skola
undergås i militärhäkte, vederbörande befälhafvare och i annat fall
Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman vid kronohäkte
att förordna, huru straffen skola sammanläggas; dock att, om disciplinstraff
blifvit af befälhafvare någon ålagdt, men verkställande
deraf på sätt i 153 § sägs anstår i afvaktan på utslag öfver annat
mot den straffskyldige vid domstol angifvet brott, för hvilket han
hålles häktad, samma domstol skall, i händelse han sakfålles för det
der åtalade brottet, men straffet för samma brott ej kan mot gällande
föreskrifter verkställas jemte disciplinstraffet, förordna om de
särskilda straffens sammanläggning.»
Lördagen den 24 Februari.
3 N:o 9.
Härjemte påpekade justitieombudsmannen, hurusom den före- ^»0- ändring
slagna ändringen af 4 kap. 10 § strafflagen betingade jemväl mot- af *Jeap'' 10 f
svarande ändring i 11 § 9 mom. af kongl. förordningen om nya * 77
strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den lagen för krigs16
februari 1864. magien.
(Forts.)
Med anledning häraf hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande:
»att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga dels
förslag till lag om sådan ändring i 4 kap. 10 § strafflagen samt
11 § 9 mom. af kongl. förordningen om nya strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864, att
Konungens befallningshafvande, der på eu gång förekomma till verkställighet
flere domar, hvarigenom samme person blifvit till straff
dömd, må ega förordna huru straffen skola sammanläggas, dels ock
förslag till lag om sådan ändring af 35 § i strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881, att, då till verkställighet på en gång
förekomma flera beslut, hvarigenom samme person blifvit fäld till
straff och straffet icke skall verkställas å militärhäkte, Konungens
befallningshafvande eger förordna, huru straffen skola sammanläggas.
»
Häremot hade reservation anmälts af herr Bruzelius, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka aflåtande af en skrifvelse, med
anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och
11 § 9 mom. af kongl. förordningen om nya strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864, att
Konungens befallningshafvande måtte tilläggas befogenhet att verkställa
sammanläggning i de fall, bötesstraff skola förenas med andra
straff.
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
herr Bruzelius, som yttrade: De lagrum — 4 kapitlet 10
paragrafen i allmänna strafflagen och 35:e paragrafen i strafflagen
för krigsmagten — i hvilka justitieombudsmannen föreslår en ändring,
innehålla, såsom kammaren behagade påminna sig, den föreskrift,
att hofrätt och krigsöfverdomstol äro de myndigheter, som
skola förordna huru straff, ådörnda en och samma person genom
olika domar, skola sammanläggas, då nemligen dessa olika domar
förekomma på en gång till verkställighet och straffen äro af beskaffenhet
att lagligen ej kunna jemte hvarandra verkställas. Justitieombudsmannen
anser, att skälet till nu gällande stadgande är att
söka i omsorgen om att sammanläggningen må blifva gjord med full
sakkunskap.
N:o 9. 4
Lördagen den 24 Februari.
Ang. ändring Utan tvifvel bär detta skäl till ifrågavarande stadgande i sin man
af 4 kap. io § Varit bestämmande för lagstiftaren; men jag vågar hålla före, att det
strafflagen oc prjncjpje]ja skälet till stadgandet är att söka i den omständighet, att
35 i i strafflag
en för krigs- genom sammanlaggnmgen
af olika straff ändras i sjelfva verket
magten. domstolsbeslut, som redan tagit åt sig laga kraft.
(Forts.) Denna ändring bar nu gällande lag ansett — och enligt min
mening med allt fog — icke böra öfverlemnas till annan myndighet
än en dömande och dertill en öfverdomstol, hvilken ock i andra fall
pröfvar och, när skäl dertill gifves, ändrar underdomstols beslut.
Nu föreslår justitieombudsmannen, att befogenhet att förordna
om sammanläggning af straff skall tillkomma Konungens befallningshafvande,
tillsyningsman vid kronohäkte och, der straffet skall undergås
i militärhäkte, vederbörande militärbefälhavare.
De skäl, som lagutskottet enhälligt anfört emot förslaget, i
hvad det rörer tillsyningsman vid kronohäkte och vederbörande
militärbefälhavare, synas mig vara af beskaffenhet att kammaren
af desamma bör känna sig öfvertygad. — För min del instämmer jag
i denna del af utskottets hemställan, och skall jag således icke tilllåta
mig att upprepa de skäl, utskottet anfört.
Deremot har lagutskottets flertal tillstyrkt förslaget, i hvad det
rörer den ifrågavarande befogenheten för Konungens befallningshafvande
och detta utan någon inskränkning.
Det är, såsom kammaren torde finna, i denna de], som jag
hyser en annan mening än utskottets flertal, och torde det vara mig
tillåtet att nu bjuda skäl för denna min mening.
Justitieombudsmannen framhåller såsom anledning till sin framställning
hufvudsakligen två skäl. Han säger, att snabb verkställighet
af ådömda straff är af största vigt, för att ej ändamålet med
statens straffande verksamhet skall förfelas, men att stadgandet derom,
att hofrätt skall förordna om straffsammanläggning, visat sig
kunna vara ett hinder i nämnda afseende.
Jag vill ingalunda bestrida, att snabb verkställighet af ådömda
straff är af vigt; tvärtom — straffet bör följa brottet i spåren så
nära som möjligt, men högre än snabbheten måste ställas omsorgen
derom, att beslutet om verkställigheten meddelas af den myndighet,
som i princip måste anses vara den rätta. I detta afseende, ehuru
jag har allt förtroende till Konungens befallningshafvande, måste jag,
såsom redan är nämndt, af principiella skäl anse, att en öfverdomstol
är mera lämplig än Konungens befallningshafvande i förevarande
afseende.
Det andra huVudskälet, som anförts för lagförändringen, är
att denna sammanläggning, i synnerhet sedan vatten- och brödstraffet,
såsom förvandlingsstrafif för böter, är borttaget, är af ganska enkel
beskaffenhet.
Jag vill visserligen erkänna, att denna sammanläggning ofta
är af enkel beskaffenhet, men af den erfarenhet, jag har från min
tjenstgöring såsom ledamot i en hofrätt, kan jag bekräfta, att fall
Lördagen den 24 Februari.
5 N:o 9.
hafva förekommit, då sammanläggning af straff är af ganska invecklad Ang. ändring
beskaffenhet. På grund af hvad jag nu haft äran anföra har jaga/ ^ kaP-10 #
icke inom utskottet kunnat vara med derom, att Konungens befallningshafvande
skulle i hvarje händelse vara befogad att förordna om lagen för krigssammanläggning
af olika straffarter. magten.
Deremot, då redan i nu gällande lag, 2 kapitlet 13 paragrafen (Forts.)
strafflagen, en befogenhet förefinnes för Konungens befallningshafvande
att, der ej för särskildt fall finnes annorlunda stadgadt, förordna
huru böter vid bristande tillgång skola förvandlas till fängelsestraff
— har jag för min del ansett, att i anledning af den gjorda
framställningen en skrifvelse till Kongl. Maj:t borde aflåtas af det
innehåll, som den af mig vid betänkandet fogade reservation närmare
angifver, eller att Konungens befallningshafvande måtte tilläggas
befogenhet att verkställa sammanläggning i de fall, bötesstraff skola
förenas med andra straff.
Herr talman! Jag tager mig friheten yrka bifall till den af
mig vid betänkandet fogade reservationen.
Vidare anförde
Herr Björck: Justitieombudsmannen har i sin embetsberättelse
föreslagit, att den sammanläggning af straff, hvarom hofrätten nu
förordnar på framställning af de myndigheter, som vid rikets fängelser
verkställa straff, nemligen Konungeus befallningshafvande och
tillsyningsmän vid kronohäktena, måtte på samma myndigheter öfverlåtas.
Lagutskottet har icke hyst några betänkligheter härvid
beträffande Konungens befallningshafvande, men deremot ansett, att
tillsyningsmännen icke med säkerhet äro så qvalificerade, att straffsammanläggningen
kan dem anförtros. Instruktionen för tillsyningsmännen
vid kronohäktena lyder sålunda:
»Tillsyningsman vid krono!)äkte åligger att under Konungens
befallningshafvandes lydnad i afseende å kronohäkte utöfva den befattning,
som vid länsfängelse i stad, der Konungens befallningshafvande
har sitt säte, utöfvas omedelbart af Konungens befallningshafvande
— sistbemälda myndighet dock obetaget att, då den finner särskilda
omständigheter så påkalla, någon viss del af nämnda befattning
sig sjelf förbehålla.»
Häraf framgår ju, att tillsyningsman redan nu i allmänhet i
fråga om verkställigheten af straff har samma befogenhet som Konungens
befallningshafvande; och nog får man väl också förutsätta,
att tillsyningsmännen, som tillsättes af Kongl. Maj:t och ofta är
jurist, är kompetent att vidtaga den sammanläggning af straff, hvarom
nu är fråga, då denna åtgärd i allmänhet är af enkel beskaffenhet
och tillsyningsman har att handlägga frågor rörande verkställigheten
af straff af bra mycket svårare och mera invecklad beskaffenhet, än
i allmänhet straffsammanläggningen är.
För öfrigt anser jag, att om det skulle vara något kronohäkte,
der tillsyningsmännen icke kunde anses kompetent härtill, har ju
N:o 9. 6
Lövdagen den 24 Februari.
Ang. ändring
af 4 kap. 10 §
strafflagen och
35 § i strafflagen
för krigsmag
ten.
(Forts.)
Konungens befallningshafvande efter instruktionen rättighet att förbehålla
sig sjelf straffsammanläggningen, och då torde väl ingen skada
vara att befara.
Men det är en sak, som jag tycker lagutskottet icke fullt beaktat,
nemligen att hela sammanläggningsfrågan mest rör dem, som
skola afstraffas. Får nu icke tillsyningsmannen, som skall verkställa
straffen, befogenhet att sammanlägga dem, kan ju inträffa, att sammanläggningen
icke kommer till stånd eller hinner att verkställas,
innan det första straffet är slut. Har nemligen tillsyningsmannen
icke sammanläggningsbeslutet att tillgå, innan den sakfäldes första
straff är slut, så måste det senare straffet särskilt verkställas. Då
inträffar ofta nog, att den sakfälde får ett längre straff och t. o. m.
ett annat straff, än han skulle fått om sammanläggning skett. Det
kan ju icke vara öfverensstämmande med strafflagens anda och mening,
att den straffdömde sålunda blir obehörigt lidande.
Nu är det visserligen sant, att om sammanläggningen af straffen
öfverlåtes på Konungens befallningshafvande, skulle det blifva lättare
att anskaffa ett sammanläggningsbeslut, der sådant erfordras, än om
hofrätt skulle verkställa sammanläggningen. Men i alla fall tager
korrespondensen mellan tillsyningsmannen och Konungens befallningshafvande
åtskilliga dagar. Och det är vanligen så, att sammanläggningsbeslutet
kommer i slutet af den första strafftiden, och man
hinner då många gånger icke med att verkställa det. Dessutom
finnes det, såsom vi veta, kronohäkten i Norr- och Vesterbotten, som
ligga på betydligt afstånd från residensstaden, och der uppstår med
säkerhet ett sådant dröjsmål, att sammanläggningen icke kan inträffa
i rätt tid.
Jag vill också fästa uppmärksamheten derpå, att kronohäktena
till antalet äro nästan lika många som länsfängelserna. Jag har
visserligen icke tagit reda på förhållandet mellan dem, som afstraffas
i länsfängelserna, och dem, som afstraffas i kronohäktena, men det
finnes emellertid kronohäkten, der antalet fångar är betydligt större
än på länsfängelserna.
Om man nu i alla fall skulle vilja förebygga misstag, så synes
mig detta mycket väl kunna ske derigenom, att man i strafflagen
bibehölle det stadgande, att hofrätt finge förordna om sammanläggning
af straff, men tilläde den bestämmelsen, att förutom hofrätt äfven
Konungens befallningshafvande och tillsyningsman vid kronohäkte
egde att derom förordna. Härigenom blefve alltid tillfälle för Konungens
befallningshafvande och tillsyningsman vid kronohäkte, att
om det inträffade svårare sammanläggniugsfall kunna för undvikande
af misstag vända sig till hofrätt.
Då det enligt mitt förmenande icke under sådana förhållanden
skulle medföra någon risk, om straffsammanläggningen öfverlätes
äfven åt tillsyningsman vid kronohäkte, och jag icke kan förstå, huru
de anmärkta olägenheterna skulle kunna undvikas, med mindre sådant
sker, och jag således anser, att skrifvelsen till Kongl. Maj:t
Lördagen den 24 Februari.
Nso 9.
borde omfatta äfven tillsyningsmännen, så tillåter jag mig yrka åter- Ang. ändring
remiss till lagutskottet. “{rafflagen^ch
Om Riksdagen beslöte en sådan skrifvelse, som utskottet föreslagit, sn straffocb
det sedan komme till stånd en lag i öfverensstämmelse med lagen för krig
denna skrifvelse, så skulle det egendomliga komma att inträffa, att magten.
vid länsfängelserna skulle en sådan sammanläggning med säkerhet (Forts.)
kunna göras, men vid kronohäktena deremot vore det långt ifrån
säkert, att en sådan sammanläggning skulle hinna åstadkommas. Och
det kan väl icke vara meningen, att en sådan olikhet mellan länsfängelserna
och kronohäktena skulle införas, så mycket mer som man
ju får antaga, att sammanläggningen af straff är en del af sjelfva
verkställigheten.
Jag får derför, som sagdt, hemställa om återremiss.
Herr Erickson i Bjersby: Enligt nu gällande lag eger icke
Konungens befallningshafvande befogenhet att förordna om sammanläggning
af straff, då en person på grund af särskilda utslag
blifvit sakfäld och straffen på en gång skola befordras till verkställighet,
så framt dessa straff icke äro af den beskaffenhet, att de
kunna jemte hvarandra utan förändring verkställas. Och derför har
justitieombudsmannen nu föreslagit, att Konungens befallningshafvande
skulle erhålla en sådan befogenhet, och för min del kan jag
icke finna annat, än att detta förslag är fördelaktigt. Utom det
att, enligt min mening, förslaget, om det godkännes, skall vara till
fördel för brottslingen, som skall undergå bestraffning, i det att han
derigenom skulle utan uppskof få aftjena sitt straff, är det vidare fördelaktigt
för staten, icke blott af de skäl, som anförts i betänkandet
och som jag ej anser mig behöfva upprepa, utan äfven derutinnan, att
detsamma skulle i sin mån förminska statens fångvårdsutgifter. För
närvarande inträffar det ju icke sällan, att, sedan en för brott häktad
och dömd person på grund af ett utslag börjat undergå den ådömda
bestraffningen, ett annat utslag, hvarigenom samma person ådömts
straff för ett annat brott, för verkställighet ankommer till vederbörande
Konungens befallningshafvande. Då denna myndighet i dylikt
fall icke eger förena straffen, måste ärendet remitteras till vederbörande
hofrätt. Innan saken af hofrätten hunnit afgöras, kan
strafftiden på grund af det första utslaget hafva gått till ända, och
fången måste då utsläppas. I vanliga fall afviker han då ifrån orten,
och deraf blir följden, antingen att brottslingen undgår sitt straff
eller ock att kronobetjeningen skall uppsöka honom och åter föra
honom till fängelset, hvilket allt medför onödiga besvär och onödiga
kostnader för staten. Vi önska ju alla förenkling i vårt rättegångsväsen,
så att det måtte blifva så praktiskt och billigt som möjligt;
och då jag icke kan se annat, än att justitieombudsmannens förslag
går i den rigtningen, förstår jag ej, hvarför man fruktar att antaga
utskottets förslag?
Jag förstår nog, hvarför reservanten icke velat gå så långt som
X:o 9. 8
Lördagen den 24 Februari.
A,ig. ändring utskottet — lian bär i allt fall dock velat göra något. Jag tror,
lirafflaqen ^ch^ hufvudsakliga skälet för hans hemställan varit, att han anss
§ i straff- se^i Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke hafva tillräcklig
lagen för krigs- sakkunskap för att i mera invecklade fall kunna verkställa ifrågamagten.
varande sammanläggning. Denna betänklighet synes dock icke vara
(Forts.) åt någon sådan vigt, att, derest man i öfrigt finner förslaget praktiskt
och rigtigt, densamma bör utgöra hinder för dess antagande. Hos
Konungens befallningshafvande finnas nemligen alltid jurister, åtminstone
måste ju alltid landssekreteraren, på hvars föredragning ärendet
skulle hos Konungens befallningshafvande afgöras, vara jurist. Och
nog kan man väl antaga, att denne embetsman skall vara i stånd
att sätta sig sa mycket in i dylika frågor, så att icke liofrätten skall
behöfva besväras dermed. Såsom i justitieombudsmannens embetsberättelse
är omnämndt, har det redan inträffat, att myndigheter,
hvilkas juridiska insigter måste antagas vara mindre än Konungens
befallningshafvandes, nemligen tillsyningsmännen vid kronohäktena,
på sidan om lagen i vissa fall verkstält sammanläggning af straff.
Detta är nu, som sagdt, visserligen olagligt, men deraf visar sig
emellertid, att ett sådant förfarande kunnat ske, och sammanläggningen
har i dessa fall, som justitieombudsmannen också anfört, varit
riktig- Då så förhåller sig, och då justitieombudsmannen vågat framkomma
med detta förslag och till och med gått längre än utskottet,
sa tycker jag, att kammaren icke behöfver tveka att godkänna utskottets
förslag. Herr Björck yttrade nyss, om jag uppfattade honom
rätt, att han ville gå ännu längre än utskottet och bifalla justitieombudsmannens
förslag i dess helhet. Justitieombudsmannen har velat
utsträcka rättigheten att sammanlägga straff äfven till tillsyningsmännen
vid kronohäktena. Utskottet har emellertid icke funnit skäl
att gå så långt, emedan det icke är föreskrifvet, att tillsyningsmännen
ovilkorligen skola vara jurister, och utskottet derför befarat, att de
icke alltid lagenligt skola kunna göra en dylik sammanslagning. Då,
nu utskottet varit så försigtigt, att det icke ens velat gå så långt
som justitieombudsmannen, så vill jag hoppas, att åtminstone denna
kammare skall godkänna det förslag, som af utskottet blifvit framlagdt.
Reservantens hemställan skiljer sig från utskottets förslag endast
deruti, att reservanten icke vill, att hvilka domar som helst skola
få af Konungens befallningshafvande sammanläggas, utan att detta
blott i de fall skall få ega rum, der bötesstraff skola förenas med
andra straff. Det är ju möjligt, att det för jurister kan vara en
väsentlig skilnad härutinnan, det vågar jag icke bestrida. Men i
alla fall tror jag icke, att det kan vara någon risk att lemna Konungens
befallningshafvande denna rätt i dess största utsträckning,
da justitieombudsmannen föreslagit och lagutskottet nästan enhälligt
tillstyrkt det.
Reservanten vill icke heller bifalla den föreslagna ändringen i 35
§ i strafflagen för krigsmagten. Äfven här har justitieombudsmannen
9 N:o 9.
Lördagen den 24 Februari.
gått längre än lagutskottet. Justitieombudsmannen har velat till- Ang. ändring
erkänna militärbefälhafvare rättigheten att, då flera straff skola af- “/ ^ kaP-10 #
tjenas i militärhäkte, gorå sammanläggning deraf. Af samma skäl
som i fråga om tillsyningsman vid kronobäkten har lagutskottet icke lagen för krig svågat
medgifva militärbefälhafvare en sådan rättighet, men deremot magien.
har utskottet för likställighetens skull hemstält, att, då straffet skall (Forts.)
verkställas i vanligt häkte, Konungens befallningshafvande skall ega
samma rätt som i det förut omnämnda fallet, hvaremot Konungens
befallningshafvande icke skulle ega sådan rätt, om straffet skall verkställas
i militärhäkte.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till utskottets
förslag.
Herr Björck: Som jag nämnde, har Konungens befallningshafvande
rättighet att förbehålla sig vissa delar af den befattning,
som tillkommer tillsyningsman vid kronokäkte. Det står nemligen
i instruktionen, att tillsyningsmännen i allmänhet hafva samma befogenhet
som Konungens befallningshafvande, men att sistbemälda
myndighet har rätt att förbehålla sig afgörandet af vissa angelägenheter.
Om det nu skulle vara så, att särskilda omständigheter kunna
föranleda, att icke tillsyningsman borde få sig auförtrodt straffsammanläggningen,
så kan ju Konungens befallningshafvande förbehålla
sig denna, och då kan jag icke förstå, att det kan innebära
ringaste fara att öfverlåta afgörandet i vanliga fall åt tillsyningsmännen,
så mycket mer som de i de flesta fall äro jurister och
sammanläggningen i allmänhet är ganska enkel. Deremot skulle
ett sådant tillvägagående medföra en stor fördel för den, som skall
undergå bestraffningen, och det vore derjemte i öfverensstämmelse
med strafflagen, ty icke kan det vara strafflagens mening att på
detta sätt göra skilnad mellan dem, som aftjena sitt straff i kronoliäkten,
och dem, som aftjena det i länsfängelser.
Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss.
Herr Zetterstrand: Då jag i allo delar herr borgmästaren
Björcks åsigt, instämmer jag äfven i hans yrkande om återremiss.
Herr Petersson i Brystorp: Då jag lika med lagutskottet anser,
att tillsyningsmännen vid kronohäkten icke äro så qvalificerade, att
befogenheten att sammanlägga straff bör dem anförtros, så anhåller
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Kardell: Med anledning af herr Björcks yrkande får jag
nämna, att justitieombudsmannens framställning, i hvad den afser
befogenheten för tillsyningsman vid kronohäkteua att anordna sammanläggning
af straff, blef inom utskottet afslagen och fick förfalla,
emedan majoriteten inom utskottet ansåg, att eu dylik befogenhet
N:o 0. 10
Lördagen den 24 Februari.
Ang. ändring
af kap. 10 §
strafflagen och
85 $ i strafflagen
för krig 8-magten.
(Forts.)
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts* och
byvägar.
lämpligen icke kunde dem anförtros, på den grund att det händer,
om än icke så ofta, att dessa icke äro jurister. Hvad Första Kammarens
ledamöter inom utskottet beträffar, ville en del af dem icke
ens gå så långt som utskottet, och ännu mindre ville man gå så
långt som justitieombudsmannen. Enligt min öfvertygelse skulle
ingenting vinnas genom en återremiss, utan må vi vara glada, om
vi kunna vinna så mycket, som utskottet föreslagit. Det är dock
alltid något. Emellertid delade, som herr Oscar Erickson nyss framhöll,
utskottets majoritet ingalunda herr Bruzelii betänkligheter i
afseende å frågan om öfverlemnande åt Konungens befallningshafvande
att verkställa sammanslagning af vissa straff, hvarför jag anhåller
att få yrka bifall till utskottets betänkande, sådant det föreligger.
Herr Restadius: Jag skulle nog kunna ge mitt bifall till
lagutskottets förslag, sådant det föreligger; men då udden af de anmärkningar,
herr Bruzelius framstält, i väsentlig mån skulle vara
bruten, derest man bifölle herr Björcks förslag om införande af den
lagbestämmelsen, att, der svårigheter vid sammanslagningen yppade
sig, man kunde, om tiden det tilläte, hänskjuta frågan till hofrätt,
så får jag, då denna fråga synes mig vara af beskaffenhet att böra
blifva föremål för en närmare utredning af lagutskottet, af sådan
anledning instämma i det af herr Björck gjorda yrkandet, att ärendet
måtte till utskottet återremitteras.
Herr Erickson i Bjersby: Jag skall be att få nämna, att Första
Kammaren redan antagit utskottets förslag oförändradt; och får jag
vid sådant förhållande hemställa, huruvida det kan vara skäl att
hålla på förslaget om återremiss. Jag vidhåller mitt yrkande om
bifall till utskottets förslag.
Herr Kardell: Då, såsom redan är nämndt, Första Kammaren
redan antagit utskottets förslag oförändradt, anser jag denna kammare
hafva så mycket mera skäl att ansluta sig till det yrkande, som
herr Erickson i Bjersby framstält.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 6.
I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 8, i
anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar.
Uti två särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner n:is
4 och 13, hvilka hänvisats till lagutskottets behandling, hade dels
11 N:o 9.
Lördagen den 24 Febrnari.
herr Olof Anderson i Hasselbol samt dels herrar Anders Olsson i
Ornakärr, P. Truedsson i Haganäs, Nils Nilsson i Skärhus, A. G.
Gyllensvärd, J. Andersson i Lvsvik och Jöns Andersson hemstält
om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar, och
hemstälde med anledning häraf utskottet, att Riksdagen måtte i
underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville lata utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om byggande och
underhåll af utfarts- och byvägar.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Andersson i Nöbbelöf: Vid förlidet års riksdag antog
denna kammare ett då framlagdt förslag om aflåtande af skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen
inkomma med förslag till lag om byggande och underhåll af utfartsoch
byvägar. I denna skrifvelse var icke något förbehåll gjordt i
fråga om omfattningen af denna utredning. I motiveringen åter till
det af lagutskottet vid innevarande riksdag framlagda skrifvelseförslag
har utskottet begränsat sitt yrkande derhän, att denna utredning
måtte gå i en viss, af utskottet angifven rigtning. Det vid sistlidet
års riksdag fattade beslutet afsåg naturligtvis att få en så allsidig
och genomgående utredning, som möjligen kunde åstadkommas. 1
motiveringen till det nu föreliggande förslaget åter säger utskottet:
»Att i frågans närvarande skede och innan den utredning, som endast
regeringen kan åstadkomma, föregått, närmare uttala sig om de
grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag bör byggas, synes utskottet
icke lämpligt.» Men derpå säger utskottet ytterligare: »dock anser.sig
utskottet höra redan nu uttala såsom sin åsigt, att, såsom i herr
Olof Anderssons motion förutsättes, ''skyldigheten att underhålla utfarts-
och byvägar bör fortfarande såsom hittills åligga dem, som af
vägarna betjena sig’.» Jag kan då ej förstå, hvartill, under en sådan
förutsättning, en utredning skall tjena, då ju uteslutande samma
personer som förut finge bekosta vägunderhållet. Om åter förslaget
gått derpå ut, att den ifrågasatta utredningen blefve så
omfattande som möjligt, så hade man kunnat hoppas, att en del
grufvor, bruk, fabriker m. m., som ligga vid allmän väg, men till
hvilka trafiken i hufvudsaklig mån kommer på tillstötande utfartsoch
byvägar, skulle komma att deltaga i underhållsskyldigheten af
dessa.
Enligt nu gällande föreskrifter äro de befriade derifrån, och ett
tegelbruk t. ex., som icke direkt begagnar sig af dylika vägar, men
som genom dem har betydlig trafik, kunde sålunda enligt utskottets
åsigt icke åläggas underhållsskyldighet af dem, då det ju kunde
siigas deraf icke hafva direkt nytta.
Jag skulle härtill vilja påpeka ett förhållande, som är rådande
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:o 9. 12
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
på ganska många ställen i Skåne. Då i början af 1840-talet vill
enskiftena en del hemmansegare ålades utflyttning, blef genom öfverenskommelse
anläggningen af nya byavägar och deras underhåll för
framtiden gemensam för hela byalaget. I händelse ett förslag, sådant
det utskottet förordar, blir antaget, skulle dessa, som utflyttat, icke
blott få dragas med olägenheterna af flyttningen, utan äfven ensamt
draga en underhållsskyldighet, i hvilken förut hela byalaget och sålunda
äfven de, som bott inne i byarne, fått deltaga. En dylik
oegentlighet kan jag för min del icke biträda.
Man bör enligt min åsigt icke i en skrifvelse till Kongl. Maj:t
göra något så beskaffadt uttalande, som kunde föranleda Kongl.
Maj:t att icke göra den ifrågasatta utredningen så allsidig som
möjligt.
Jag skall visserligen för närvarande icke yrka någon förändring
i det slut, hvartill utskottet kommit, men får tillika förklara, att,
derest icke någon ändring göres i den af utskottet begagnade motivering
och yrkande på afslag framställes, jag obetingadt kommer
att rösta för rent afslag.
För närvarande ber jag att få yrka bifall till klämmen i utskottets
förslag, men att ur slutet af motiveringeu dertill måtte
strykas den mening, som börjar med orden: »Dock anser sig utskottet
böra redan nu» etc. och slutar med orden »betjena sig».
Herr Persson i Rinkaby instämde häruti.
Herr Andersson i Ölsund yttrade: Den omständigheten, att
lagutskottet vid denna riksdag tillstyrkt en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i förevarande fråga, tyder utan tvifvel derpå, att frågan mer
och mer närmar sig sin lösning. Jag beklagar dock att jag icke är
fullt tillfredsstäld med den motivering, utskottet i slutet af sitt betänkande
begagnat, deri utskottet uttalat såsom sin åsigt, att, på
sätt i herr Olof Anderssons motion förutsättes, »skyldigheten att
underhålla utfarts- och byvägarne bör fortfarande såsom hittills
åligga dem, som af vägarne betjena sig.» Från en synpunkt är nog
denna åsigt rigtig och bra. Men man bör äfven besinna, att dels
förut och dels genom nya väglagen en hel del personer blifvit
lyckliggjorda med allmänna vägar i närheten af sina gårdar och
derigenom befriade från underhållet af sina byvägar, under det att
andra, som varit mindre lyckligt lottade, icke blott få behålla sina
byvägar qvar, utan derjemte blifvit drygare betungade af det allmänna
underhållet derigenom att andras byvägar ingå i det allmänna.
Detta synes mig vara en orättvisa. Ty lika skyldigheter
böra naturligtvis medföra äfven lika rättigheter. Men detta kan
ingalunda ske genom bifall till herr Olof Andersons förslag. Deremot
tilltalar mig det af herr Anders Olsson i Ornakärr m. fl. framlagda
förslaget, enligt hvilket, såsom vi alla veta, »hvarje kommun borde
blifva ett distrikt för underhållet af byvägar.»
Lördagen den 24 Februari.
13 N:o 9
I detta förslag heter det: »Alla gemensamma by- och utfartsvägar
inom en kommun böra fördelas och underhållas af kommunens
väghållningsskyldige medlemmar. Till dessa vägar höra alla sådana,
som blifvit anlagda på afskild gemensam bymark vid landtmäteriförrättningar,
eller mark inköpt för väganläggning för byars gemensamma
samfärdsel och äro förenade med allmänna vägar eller
andra byvägar.»
Orden »på afskild gemensam bymark vid landtmäteriförrättningar,
eller mark, inköpt för väganläggning», torde dock enligt min
åsigt böra utgå; ty, vare sig vägen blifvit inköpt eller tillkommit
genom urminnes häfd, gåfva eller byte eller på annat sätt förvärfvad,
så må dermed vara sak samma, blott vägen användes för byarnes
gemensamma samfärdsel. Det borde således enligt min mening heta:
»alla gemensamma by- och utfartsvägar inom en kommun böra fördelas
och underhållas af kommunens väghållningsskyldige medlemmar.
Till dessa vägar höra alla sådana, som blifvit anlagda för byars
gemensamma samfärdsel och äro förenade med allmänna vägar eller
andra byvägar» med uteslutande af nyss citerade mellanmening.
Då möjligen Första Kammaren redan fattat sitt beslut och det
således icke låter sig göra att nu genomföra dessa ändringar annorledes
än genom att återremittera ärendet i detta syfte, skall jag,
herr talman, be att få yrka återremiss till utskottet.
Herr Petersson i Bry storp: Det är alldeles gifvet att, i fråga
om underhållet af byvägarne, förhållandena gestalta sig olika inom
olika delar af landet.
Men ur synpunkten af den ort, som jag representerar, anser jag
alldeles nödigt, att de ord qvarstå i utskottets motivering, hvilka
herr Hans Andersson önskade skulle derur utgå. Skulle de utgå,
så skulle intet hinder finnas för eu bestämmelse, att byvägarnes
underhåll skulle utdelas gemensamt på hela kommunen. Men detta
skulle åstadkomma allt för stor rubbning i fråga om redan faststäld
vägdelning för dylika vägar, och det skulle äfven medföra ofantliga
kostnader.
Inom min kommun finnes enligt det öfverslag jag gjort icke
mindre än 30 dylika vägar, omfattande en vägsträcka af sammanlagdt
12 å 13 mil; och man kan deraf göra sig en föreställning
om de oerhörda kostnader, ett bifall till herr Hans Anderssons förslag
skulle medföra. Således synes det mig vara bättre, att man
står fast vid nu gällande bestämmelser, enligt hvilka de, som begagna
sig af ifrågavarande vägar, också skola bidraga till deras underhåll,
hvilka bestämmelser jag för min del anser vara fullt rättvisa.
Herr Hans Andersson yttrade, att genom ett bifall till utskottets
förslag skulle kunna föranledas eu rubbning af de vid de omnämnda
skiftesförrättningarna träffade överenskommelser om gemensam underhållsskyldighet
af vissa byvägar. Jag kan för min del ej tro att,
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
Nso 9. 14
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhåll af
utfarts och
byvägar.
(Forts.)
om vid skiftet bestämts, att hela byalaget skulle deltaga i vägarnes
underhåll, en dylik öfverenskommelse skulle kunna rubbas.
Här har talats så mycket om att det skulle vara orätt, att de
personer skola underhålla vägarne, som begagna sig af dem. Jag
skall be att få påvisa ett exempel på rigtigheten af denna grundsats,
hvilket exempel jag ansett mig böra framhålla med anledning
af den i herr Anders Olssons m. fl. motion uttalade åsigt, att »enskild
utfartsväg, anlagd af jordegaren på egen mark och för egendomens
bruk, bör af honom sjelf underhållas».
Om, såsom det ju kan vara fallet på åtskilliga ställen — och
jag vet, att detta är fallet i den trakt, der jag bor —, en persons
egor sträcka sig en fjerdedels mils väg från bostaden till landsvägen
och en hans utfartsväg leder ensamt öfver hans mark, så skulle
enligt dessa motionärers förslag denne egare vara nödsakad att ensam
underhålla denna väg, men dessutom deltaga gemensamt med
socknen i underhållet af öfriga vägar. Ett sådant förhållande kan
jag icke anse rättvist; och skulle så olyckligt vara, att man, på
sätt herr Hans Andersson föreslagit, skulle stryka bort de omnämnda
orden i utskottets motivering, så skulle det vara bra mycket bättre
att behålla den gamla lagstiftningen.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Petersson i Runtorp: Jag vill börja med att fram
bära
min tacksamhet till de herrar motionärer, som å nyo framdragit
denna fråga under Riksdagens bepröfvande, alldenstund det
är af synnerlig vigt och af högsta behof för landsbygden påkalladt
att ändteligen få ett lagstadgande i förevarande afseende till stånd.
Det vore sannerligen icke för tidigt.
Jag får derjemte i motsats mot den sista talarens yttrande, att
det enligt hans uppfattning vore bättre att bibehålla den lag, som
vi i detta ämne hafva, än att godkänna herr Hans Anderssons förslag
i hvad det afsåge ändring i utskottets motivering, för min del
förklara, att enligt min åsigt vi för närvarande knappast hafva någon
lag alls i detta fall, åtminstone icke någon lag, som kan tilllämpas
utan stora svårigheter.
En person, som är olycklig nog att nödgas söka hjelp af sin
granne till ett vägunderhåll, kan vanligen icke erhålla densamma
utan eu föregående långvarig och dyrbar process. Huru man än
ser saken, så vore det nyttigt att ju förr ju hellre få ett lagstadgande
till stånd. Jag vill derför uppmana mina vänner, som önska
en bättre lagstiftning i denna sak, att icke allt för mycket hänga upp
sig vid motiveringen till utskottets hemställan, då jag är öfvertygad
om att Kongl. Maj:t, om han tar saken om hand, skall ordna den på
bästa sätt efter rättvisa och billighet och oberoende af de uttryck,
som i betänkandet förekomma. Af samma anledning vill jag icke
heller motsätta mig den af herr Andersson föreslagna utstrykningen
af eu del af motiveringen. Man kan visserligen äfven med den lag
Lördagen den 24 Februari.
15 trio 9.
vi nu hafva förhjelpa sig till sin rätt, men detta är förenadt med
så mycket besvär och med så många svårigheter, att man hellre
låter grannen skratta åt sig och ensam underhåller vägen än att
underkasta sig en långvarig process.
När man har jernvägar som stora pulsådror och äfven landsvägar,
så är det alldeles nödvändigt, för att kunna komma ut till
dem, att hafva utfarts- och byvägar. Men då är det icke rätt och
billigt, att den, som vill undandraga sig deltagande i underhållet af
dessa vägar, skall kunna göra det, utan den, som begagnar vägarne,
bör äfven hafva skyldighet att deltaga i deras underhåll. Jag kan
derför icke annat än rekommendera till alla, som intressera sig för
frågans lösning, att söka få till stånd eu skrifvelse till Kongl. Maj:t
med några angifna grunder från såväl det ena som det andra
hållet.
Jag ser, att här föreligger en reservation med många underskrifter,
och säkerligen kommer förslaget att möta motstånd. Bland
andra skäl för sitt afstyrkande hafva reservanterna anfört det, att,
innan någon framställning till Riksdagen i denna fråga kommer att
ega rum, Kongl. Maj:t säkerligen kommer att afvakta verkningarna
af den nya väglagens tillämpning. För min del tror jag emellertid,
att det är alldeles nödvändigt, att den nu föreliggande frågan afgöres
oberoende af väglagen, ty man kan ju icke komma ut till de
stora vägarne, om man icke får någon ordentlig lag om de nu
ifrågavarande by- och utfartsvägarne. Min öfvertygelse är derför,
att Kongl. Maj:t icke behöfver vänta någon tid. Innan Kongl.
Maj:t hinner framkomma med något förslag, äro för öfrigt säkerligen
de nya vägdelningarna undangjorda, så att dessa lagar komma
visst icke i någon kollision med hvarandra.
Jag skall icke vidare uppehålla tiden, utan inskränker mig till
att yrka bifall till utskottets förslag. Vill man stryka ut de omtvistade
orden i motiveringen, så kan detta väl ske, men jag tror
icke, att det är farligt att låta dem stå qvar.
Häruti instämde herrar Persson i Killebäckstorp och Jönsson
i Mårarp.
Herr Anderson i Hasselbol: Med den kännedom jag har i
byvägsfrågor anser jag för min enskilda del, att lagutskottet bär
rätteligen förfarit, då det i föreliggande förslag intagit de ord, som
stå i slutet af motiveringen, att »skyldigheten att underhålla utfarts-
och byvägarne bör fortfarande såsom hittills åligga dem, som
af vägarne betjena sig».
Hufvudsaken är emellertid, att en skrifvelse kommer till stånd,
ty det är sant, hvad herr Nils Petersson i Runtorp nyss sagt, att
de lagar vi nu hafva äro så ofullständiga, att vi stå nästan rådlösa,
så snart icke byalagen äro eniga om att underhålla sina vägar. Det
finnes ingen lagbestämmelse om, huru dessa vägar skola delas och
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:o 9. 16
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstiftning
rörande
luggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
huru de skola underhållas. Och det är förenadt med många besvärligheter
att ingå till häradsrätten och der få frågan afgjord.
Utgången dervidlag beror för öfrigt helt och hållet på häradsrättens
subjektiva uppfattning, emedan det ej är i lag bestämdt, huru det
i dylika fall bör tillgå.
Hufvudsaken för mig är, som sagdt, att det kommer en skrifvelse
till stånd, och jag fäster mig icke så mycket vid motiveringen,
ty jag är öfvertygad om, att Kongl. Maj:t kommer att taga i öfvervägande,
hvad som är för vårt land behöfligt i både det ena och
andra afseendet. Jag är viss om, att herr Anderssons i Nöbbelöf
uttalande har sin rigtighet i vissa fall, men som jag tror, att detta
är undantagsfall, så har jag för min del tänkt, att lagen borde så
affattas, att hvarje församling egde rätt att för sig bestämma, hvad
den ansåge bäst rörande by- och utfartsvägar, men att sjelfva grunden
blir sådan som jag i min motion framstält den.
Herr talman, för närvarande skall jag yrka bifall till utskottets
förslag oförändradt.
Herr von Krusenstjerna: I likhet med flere föregående ta
lan
ber jag att få yrka bifall till lagutskottets förslag med bibehållande
af motiveringen.
Inom lagutskottet var det en bestämd majoritet för att få till
stånd en skrifvelse till Kongl. Maj:t, ty vi hade klart för oss behofvet
af en fullständigare lagstiftning i stället för de ytterst ofullständiga
stadganden, som vi nu hafva. Men inom utskottet var det
också en afgjord majoritet för, att man icke borde våga sig så ut
i det okända, som en del motionärers förslag innebar, genom att
öfverflytta besväret med underhållet af utfarts- och byvägar från dem,
som nu äro dermed betungade, och göra det till en kommunens gemensamma
angelägenhet. Man kunde icke veta, hvart detta skulle
bära, och det vore säkrare, menade man, att hålla sig så mycket
som möjligt vid den nuvarande grunden, att underhållet af dessa
vägar skall åligga dem, som af vägarne betjena sig.
Den förste talaren frågade, hvartill under sådana förhållanden
förslaget skulle tjena. Derpå kan svaras, att det just skulle undanrödja
de öfverklagade olägenheterna, att ingen menniska vet, huru
man skall kunna i laglig väg åstadkomma en fördelning af kostnaderna
för vägunderhållet mellan dem, som sig af vägarne betjena.
Man vet ingenting närmare om förfarandet vid sådana vägdelningar,
huru de skola kunna vinna laga kraft, o. s. v. Det är detta, som
behöfver afhjelpas.
Den förste talaren erinrade om en del överenskommelser vid
enskiften i Skåne — eller kanske var det vid laga skiften. Om jag
hörde rätt, var det så, att skifteslagen skulle hafva åtagit sig att
till personer, som fingo flytta ut och dervid kommo att betungas
af utgifter, lemna bidrag icke allenast till anläggningen af deras
utfartsvägar, utan äfven till vägarnes framtida underhåll. Hafva
Lördagen den 24 Februari.
17 i\:«» 9.
sådana överenskommelser kommit till stånd, så hyser jag emellertid
för min del en viss tvekan om den fortfarande lagligheten af
dessa överenskommelser, och detta alldeles oafsedt huruvida en ny
lagstiftning i ämnet kommer till stånd eller icke. Ty den författning,
hvarpå detta grundar sig, är väl förmodligen författningen af
1850, hvilken säger, att skiftesmannen och godemänuen kunna afgöra,
på hvad sätt skifteslagen skola vidkännas kostnaderna för den
första anläggningen af väg för skiftesdelegare, som få utflytta långt
från hufvudgården och särskildt skulle betungas af anläggningen.
Men samma författning slutar med den uttryckliga bestämmelsen,
att om det framtida underhållandet af vägen skall gälla det samma,
som nu är förordnadt om by- och utfartsvägar.
Jag tror sålunda, att försigtigheten i detta fall bjuder, att om
man vill hafva en skrifvelse till stånd, man tager den af utskottet
föreslagna skrifvelsen med utskottets motivering, och jag yrkar derför
bifall till utskottets förslag oförändradt.
Herr Månsson: Så vidt jag kunnat finna, är det alldeles nödvändigt
att så snart som möjligt få en lag, som ordnar förhållandena
med hy- och utfartsvägar.
Ty redan förut har det varit oredigt och besvärligt, men säkert
är, att der man lyckats ordna förhållandena efter de nuvarande bestämmelsenia,
komma dessa förhållanden att rubbas och ställningen
blifva mycket svårare till följd af den nya väglagen. På grund af
hvad denna lag föreskrifver, kommer nemligen en hel massa af de
nuvarande byvägarne att öfvergå till s. k. bygdevägar, och denna
omständighet gör, att flere byar och gårdar komma att befrias från
skyldigheten att ensamma underhålla dessa byvägar, som nu gå in
såsom bygdevägar. Deremot blir det en del andra byar, som icke
få in eu enda af sina vägar som bygdeväg. Dessa byar komma
dock nu att taga del i ofantligt många flere allmänna vägar och få
sina vägsträckor i den allmänna vägen betydligt förlängda.
Detta gör enligt min tanke eu ändring i de nuvarande bestämmelserna
nödvändig, och jag anser derför motionerna väl betänkta.
Hvad Riksdagen skall göra måste göras så snart som möjligt,
ty vi böra komma ihåg, att innan den af Riksdagen begärda utredningen
hunnit af Kongl. Maj:t verkställas, kan det hinna draga
ganska långt ut på tiden, och det är derför icke för snart att nu
besluta en skrifvelse om en dylik utredning.
Hvad nu lagutskottets förslag beträffar, så är, så vidt jag kan
se, den af herr Hans Andersson i Nöbbelöf påpekade omständigheten
någonting som gör, att det aldrig kan blifva något helt af. Den
fördel af förslaget, som den siste ärade talaren påvisade, nemligen
att man skulle kunna få en vägdelning till stånd, får man visserligen
ej förbise, men, mina herrar, med det äro vi icke nöjda, ty
det ordnar icke förhållandena, det löser icke frågan i hela dess vidd
och utsträckning. Svårigheterna härvidlag ligga deruti, att få un
Andra
Kammarens Prof. 1894. N:o 9. 2
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
Ji:o 9. 18
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
derhållet af dessa byvägar, som blifva qvar, efter det en del gått
in i den allmänna delningen som bygdevägar, så jernnt fördeladt
som möjligt. Detta tror jag skulle ske rigtigast och rättvisast,
om man fördelade besväret på kommunen såsom sådan. Det är derför
jag tror, att, om vi antaga detta stadgande, att de, som nu underhålla
utfarts- och byvägar, fortfarande skola hafva denna skyldighet
qvar, så blir det omöjligt att åstadkomma en rättvisare fördelning
af detta besvär. Så'' vidt vi verkligen vilja, att en rättvisare
fördelning skall komma till stånd af kostnaderna för underhållet -af
de återstående byvägarne, så tror jag, att det är nödvändigt att
stryka den sista meningen i utskottets motivering. Och jag kan
icke inse, hvarför icke alla skulle kunna vara med derom.
Jag vill icke fästa mig vid den invändning som gjorts, att de,
som hafva enskilda utfartsvägar för gården, icke borde få något bidrag
till underhållet af dessa, ty det är ju klart, att, för så vidt
dessa vägar icke gå öfver andras marker, kan det icke komma i fråga
att någon annan än de sjelfva skulle bidraga till deras underhåll.
Jag tycker emellertid, att man icke borde vara rädd för en utredning.
Och hvarför man, då man skrifver till Kongl. Maj:t, skall
vilja förhindra Kongl. Maj:t att göra utredningen sa allsidig som
möjligt, kan jag icke fatta. Jag tror tvärtom, mine herrar, att vi
böra enas om, att söka få utredningen så allsidig som möjligt. Det
är, då jag det vill, som jag tycker, att äfven lagutskottets medlemmar
borde kunna vara med om herr Hans Anderssons i Nöbbelöf
förslag att begära en utredning, men utan de ord i motiveringen,
som förhindra Kongl. Maj:t att få den så allsidig som möjligt.
Det är derför, herr talman, som jag ber att få yrka framgång
åt förslaget om aflåtande af eu skrifvelse, men på samma gång stryka
den del af motiveringen, som lägger hinder i vägen för en allsidig
utredning.
Jag instämmer i herr Hans Anderssons yrkande.
Med herr Månsson förenade sig herrar Olsson i Ornakärr och
Andersson i Örstorp.
Herr Andersson i Helgesta: Af de många motioner, som hvarje
år inkomma till Riksdagen rörande förevarande sak, synes mig framgå,
att det förefinnes ett stort behof för en förändrad lagstiftning i
ämnet. Såsom man af nu föreliggande motioner kan finna, äro åsigterna
dock mycket delade om i hvad rigtning den nya lagstiftningen
bör gå. Somliga yrka, att underhåll af utfarts- och byvägar
skulle blifva en kommunens gemensamma angelägenhet, medan andra
deremot anse rättvisast, att den, som betjenar sig af dylik väg,
borde underhålla densamma. Begge dessa synpunkter har lagutskottet
sålunda haft att taga i betraktande vid afgifvande af sitt förslag
i ämnet. Om nu den förste talarens åsigt blefve gällande och genom
lag stadgades, att kommunerna skulle bygga och underhålla
dessa vägar, tror jag att detta skulle möta mycket ogillande inom
Lördagen den 24 Februari. 19
landet. Åtminstone skulle så blifva fallet inom min hemort. Förhållandena
kunna ju vara mycket olika på olika orter, och i Skåne
är det säkerligen annorlunda i förevarande hänseende än i andra
delar åt landet. Men om nu exempelvis ett litet hemman ligger
långt aflägset från de öfriga inom socknen och har en mycket lång
utfartsväg, så har naturligtvis den, som eger detta hemman, betalt
mycket litet för detsamma. Skulle då kommunen anlägga och underhålla
vägen dit, komme nog hemmanet att betydligt stiga i värde,
något som komme egaren enskildt till godo. Enligt mitt förmenande
borde här gälla detsamma som i fråga om afdikning. I nya
dikningslagen heter det, att hvar och en skall betala efter som han
har nytta af företaget, och vi veta ju, att den som har långt från
platsen för vattnets utlopp får vidkännas större kostnader än den
som har närmare samma utlopp. Jag anser, att det bör vara lika
skyldighet i fråga om byggande och underhåll af by- eller utfartsvägar,
så att de, som betjena sig af dessa vägar, böra bekosta deras
anläggning och underhåll. Så är också stadgadt i den gamla väglagen.
Nu komma enligt den nya väglagen många byvägar att upptagas
såsom bygdevägar, och då kunna de, som bo vid dessa vägar
få en fördel. Ja det är en sanning, men det är ju på samma sätt
med de som bo vid de allmänna landsvägarna. I hvad mån hvar
och en skall deltaga i kostnaderna för vägens byggande och underhåll,
det är en annan fråga, som man nu önskar, att Kougl. Maj:t
skall söka utreda. Att emellertid de, som hufvudsakligen betjena
sig af vägen, böra drabbas af kostnaderna för densamma, det anser
jag rättvist.
Då utskottet nu haft två skilda meningar att pröfva, tror jag
att utskottet valt det lämpligaste alternativet, då det uttalat, att
skyldigheten att underhålla utfarts- och byvägarne bör fortfarande
såsom hittills åligga dem, som af vägarne betjena sig. Jag anser
för min del, att denna utskottets åsigt är fullt rigtig och jag ber
derför också att få yrka bifall till utskottets förslag med den motivering,
som dervid tinnes fogad.
Herr Wittsell: Det ändringsförslag, som ett par talare på
skånebänken förut framstält, kan jag för min del icke gilla. Utskottet
säger: dock anser sig utskottet böra redan nu uttala såsom
sin åsigt, att skyldigheten att underhålla utfarts- och byvägarne bör
fortfarande såsom hittills åligga dem, som af vägarne betjena sig.
Utskottet vill icke uttala sig om några andra af de särskilda motionärerna
föreslagna grunder för ifrågavarande kostnaders utgörande,
nemligen deras utgående efter taxeringsvärdet eller deras öfverflyttande
på kommunen, såsom herr Olsson i Ornakärr m. it. föreslagit, Sålunda
äro i ar i motsats mot förut endast två alternativ föreslagna.
Jag anser det då vara i sin ordning att, när man skrifver till Kongl.
Maj:t med begäran om eu utredning af frågan, man också uttalar
sig om hvilketdera af dessa alternativ man anser böra hafva före
-
N:o 9.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhall af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
fi:o 9. 20
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhåll af
utfa/rts- och
byvägar.
(Forts.)
Lördagen den 24 Februari.
träde. De bristfälligheter, som finnas i den nu gällande lagen om
byggande ocli underhåll af utfarts- och byvägar, äro sannerligen så
störa, att det är alldeles nödigt att ju förr desto hellre söka få nya
lagbestämmelser till stånd.
Herr Andersson i Nöbbelöf anförde ett exempel, der byarne vid
en utflyttning öfverenskommo att bidraga till kostnaderna för underhåll
af vägen till det utflyttade hemmanet. Jag kan deremot
anföra ett annat exempel. Vid eu utflyttning öfverenskommo byamännen
att, för att den utflyttade skulle fä utfartsväg till allmänna
landsvägen, skulle byalaget hjelpa honom anlägga vägen, men sedan
skulle den utflyttade sjelf i all framtid underhålla densamma. Detta
gick han in på, då han ansåg sig ensam hafva nytta af vägen. Vägen
var emellertid öfver */4 mil lång, och på senare tid hafva de
andra hemmansegarne sålt hemmansdelar utmed denna väg, men på
den grund att den utflyttade en gång åtagit sig att underhålla vägen,
vilja de nytillkomna hemmansegarne icke deltaga deri, ehuru
de begagna sig af vägen. Detta är enligt mitt förmenande en stor
orättvisa, som man bör söka afhjelpa.
Jag vill nu icke längre uppehålla herrarnes tid utan inskränker
mig till att yrka bifall till utskottets förslag med dertill hörande
motivering.
Herr Eriksson i Elgered: Om lagutskottets förslag nu antages
och Kongl. Maj:t på grund deraf framkommer med ett lagförslag,
som af Riksdagen antages, hvad skulle väl vinsten deraf blifva? Jo,
att man, såsom förut nämnts, finge delning af byvägar äfvensom
möjligen att, om en eller två inom byn förut motsatt sig förbättring
af vägen, dessa skulle kunna tvingas att deltaga deri. Detta
vore säkerligen också hela vinsten.
Huru skulle nu saken ställa sig enligt herr Hans Anderssons
förslag? Mig synes det tydligt, att man på grund deraf skulle kunna
få större gemensamhet och eu rättvisare fördelning af detta onus.
Gifvet är, °att det komme att kännas mindre tryckande för dem,
som nödgas utflytta, om äfven de öfriga inom kommunen boende
finge deltaga i anläggningen af väg till de utflyttade hemmanen,
än°om de sjelfva nödgades vidkännas alla kostnaderna derför. Vore
det så, att samme egare alltid behölle sina lägenheter, sa stälde sig
saken ganska enkelt, såsom redan blifvit påvisadt. De, som flytta
ut, få ju alltid ett ofördelaktigare läge än förut, och då är det i
min tanke fullt rättvist, att icke de drabbas af alla kostnader för
underhåll af utfartsvägen, i synnerhet då det aflägsna läget och
bristande väg bidraga att förringa hemmanens värde.
Man säger nu, att vägen bör underhållas af dem, som sig deraf
betjena. Men om det är en half mil eller kanske ännu längre till
allmänna landsvägen och det endast är tre å fyra hemmausegare,
som begagna sig af denna utfartsväg, så skulle, om utskottets åsigt
Lördagen den 24 Februari.
21 N:o 9.
blefve gällande lag, dessa tre ä fyra personer tvingas att underhålla
denna vägsträcka icke blott i det skick, som de sjelfva anse nödigt,
utan i det, som de administrativa myndigheterna närmare föreskrifva,
något som säkerligen komme att vålla dem dryga kostnader.
Det har äfven anförts, att det icke vore lämpligt att kommunerna
skulle bidraga till dessa vägars underhåll, då det ju är de
särskilda kemmansegarne och icke samtliga hemman inom kommunen
som hafva fördel af utfartsvägarne. Men de, som begagna dessa
vägar, få ju äfven deltaga i kostnaderna för underhåll af alla öfriga
vägar inom kommunen, och då är det väl endast eu gärd af rättvisa,
som vederfares dem, om hela kommunen äfven deltager i kostnaden
för underhåll af utfarts vägen.
Jag vill slutligen fråga: hvarför är man så rädd för att bifalla
herr Hans Anderssons yrkande? Han vill ju bifalla utskottets hemställan
endast med den förändring, att man skulle borttaga de ord,
som afse att begränsa Kongl. Maj:ts rätt att låta den antagligen
blifvande komitén utreda frågan i hela dess vidd. Komitén skulle
derigenom få ett större program och Kongl. Maj:t blefve icke klafbunden
af närmare bestämmelser i detta afseende. Om Kongl. Maj:t
på grund af den blifvande utredningen finner, att den, som betjenar
sig af vägen, skall underhålla densamma, kommer Kongl. Maj:t nog
i alla fall att framställa förslag derom, äfven om denna åsigt icke
omnämnes i Riksdagens skrifvelse. För öfrigt finnes det en medelväg
mellan de två olika åsigterna, att kommunen skall underhålla
dessa utfartsvägar eller att den, som betjenar sig af vägen, skall
göra det, nemligen den medelvägen, att vägunderhållet uppskattades
till hvad det vore värdi, och så kunde kommunen bidraga med 50
eller 25 procent af dessa kostnader, och den, som betjenade sig af
vägen, finge sedan på egen bekostnad i öfrigt underhålla densamma.
Det kan sålunda finnas flere vägar att i detta fall välja.
På grund af hvad jag nu anfört förenar jag mig i herr Hans
Anderssons yrkande. Jag har visserligen hört, att Första Kammaren
redan lärer antagit utskottets förslag oförändradt, och i så fall tjenar
ju nämnda yrkande icke just mycket till, men jag har i alla fall
velat uttala min åsigt i frågan.
Herr Truedsson: Jag vill endast i korthet tillkännagifva, att
jag instämmer med herr Andersson i Nöbbelöf om att i skrifvelsen
till Kongl. Maj:t, borttaga de af herr Andersson anförda orden. För
öfrigt godkänner jag till alla delar utskottets utlåtande liksom ock
sjelfva dess kläm.
Efter som jag fått ordet, vill jag med några ord bemöta herr
Folke Andersson, som ville göra troligt, ,att lagutskottet genom det
nu föreliggande förslaget gått en medelväg mellan de i de särskilda
motionerna framstälda yrkandena. Jag tycker för min del, att man
ginge den rätta medelvägen just ^enotn att stryka de ifrågavarande
Om lagstift
ning rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:o 9. 22
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstift- orden, ty då betonade man hvarken det ena eller det andra syfte™ngjorande^
må]et, utan man endast begärde, att en utredning måtte ske i denna
underhåll ^8*45» frä8a
utfarts-
och På grund jemväl häraf yrkar jag, som sagdt, att sista punkten
byvägar, af utskottets hemställan i motiveringen måtte strykas.
(Forts.)
Herr Persson i Rinkaby: Då jag yrkat bifall till Hans An
derssons
i Nöbbelöf förslag, skall jag be att få angifva några närmare
skäl derför. Här har under diskussionen lemnats obestridd
att en väglag är af behofvet påkallad, och alla hafva instämt deruti,
att en skrifvelse bör aflåtas till Eongl. Maj:t. Angående ordalagen
i denna skrifvelse äro också alla alldeles öfverens, ända till
den punkten, der Hans Andersson i Nöbbelöf begärt ändring. — Jag
får säga, mine herrar, att det är lättare att uppgöra en lag teoretiskt
än praktiskt. Det låter sig göra att här uppsätta en väglag
på papperet. Men försök att förverkliga den! Då är det kanske
inte så lätt. Ty det vilkor, som här är gjordt, måste Kongl. Maj:t
taga hänsyn till, då lagen skall uppställas, och då blir följden den,
att lagen är oantaglig, just derför att man hängt upp sig på dessa
grunder rörande vägarnes underhåll. Jag föreställer mig, att allt för
stora svårigheter skulle uppkomma redan när man i det syfte, som
här föregifves, skulle göra en utredning om hvilka som hade nytta
af vägarue; och jag kan försäkra, att det finnes personer, som skulle
kunna nedlåta sig så långt, att de i fråga om en väg, som de ganska
mycket begagnat förut, skulle komma att säga, att de icke längre
behöfde den, utan körde en annan väg, om än längre, endast för att
slippa taga del i underhållskostnaden. Skall vägunderhållet grunda
sig på frågan, huruvida man betjenar sig af vägen eller ej, så kan
jag försäkra, att väglagen blir praktiskt alldeles outförbar.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Hol mgren: Herr talman! Utskottet har uttalat som sin
åsigt, att de, som betjena sig af utfartsvägarne, också skola underhålla
desamma. Denna utskottets uppfattning delar jag i allmänhet.
Men det kan dock förekomma fall, då en sådan åsigt icke är fullt
rättvis i tillämpningen. I fall man med »dem, som af vägarne betjena
sig», förstår dem, som bo utefter vägen, och det är ju den
rigtiga uppfattningen, kan det förekomma, såsom exempelvis vid ett
mindre fiskeläge, som har en utfartsväg, att underhållet ej skulle
drabba alla dem, som egentligen betjenade sig af vägen. "Vid ett sådant
fiskeläge finnes knappast någon fiskare, som har väghållningsskyldighet,
men de som färdas till fiskelägena för att göra sina
uppköp begagna vägen, fastän icke i den omfattning, att en sådan
väg kan hänföras till bygdeväg. I ett sådant fall blir det således
icke fullt rättvist i tillämpningen, att endast de, som bo utefter
vägen, skola underhålla densamma. Men som Första Kammaren nu
godkänt förslaget, skall jag, för att få någon rättelse i på detta
Lördagen den 24 Februari.
23 N:o 9.
område nu rådande missförhållanden, icke göra annat yrkande, än
att anhålla om bifall till utskottets hemställan.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning af hvad en talare på norrlandsbänken yttrade,
då han frågade hvarför vi voro så rädda att antaga Hans Anderssons
i Nöbbelöf förslag i föreliggande fråga. För min del är jag
icke alls rädd för det förslag, som Hans Andersson och en af motionärerna
föreslagit. Men man saknar icke anledning att misstänka
att, om detta förslag skulle komma att antagas utaf Riksdagen och
en skrifvelse till Kongl. Maj:t redan nu afgifvas, så skulle den utredning,
som deraf föranleddes, blifva så vidtomfattande, att då den
återkomme till Riksdagen, komme Riksdagen till den öfvertygelsen,
att ett sådant förslag att ordna byvägarne skulle ställa sig så dyrt,
och att det skulle inträffa sådana svårigheter, att Riksdagen med
anledning deraf skulle komma att afstå Kongl. Maj:ts proposition.
Men då jag är af den öfvertygelsen, att något bör göras, så synes
det mig, som om man nu borde söka att åstadkomma någonting;
och för att kunna få någonting i den rigtning, som motionärerna
önska, så anser jag det vara klokast att bifalla utskottets förslag.
Och jag gör det så mycket hellre, som Första Kammaren redan
antagit detsamma oförändradt. Skulle nu Andra Kammaren fatta
ett annat beslut, så riskerar man att frågan faller äfven innevarande
riksdag — och det vore enligt mitt förmenande en stor skada, om
man vill åstadkomma något till byvägarnes ordnande. Man har
föga hopp, att Första Kammaren skall gå med på en sådan utredning,
som den af motionären föreslagna. Jag tror att det är vigtigt,
vid denna så väl som vid andra frågor, att besinna, att man icke
kan få allt hvad man önskar på en enda gång. Det är icke alls
svårt att här uppstå och framlägga vissa detaljer och vissa små
olägenheter, som kunna komma att inträffa för enskilda personer,
boende här och der i skogarne. Och att icke alla dessa kunna blifva
tillgodosedda, det är alldeles gifvet. Men man kan omöjligen tänka
sig att Riksdagen skall med en gång kunna fatta beslut så, att alla
olägenheter skola kunna undanrödjas. Följaktligen förefaller det
mig, som om det vore klokast att taga utskottets betänkande sådant
det föreligger; och med anledning deraf yrkar jag bifall till detsamma.
Herr Ericsson i Väsby: Herr talman, mina herrar! Jag är
en af dem, som anse en lag behöflig för ifrågavarande sak och att
en skrifvelse bör afgå till Kongl. Maj:t i detta ärende. Men jag
anser att en stor fara — särskilt för den trakt jag representerar —
skulle ligga deri, om skrifvelsen icke stäldes så, att man begärde
en utredning i det syftet, att de, som begagna sig af byväg, äfven
skulle vara skyldiga att underhålla densamma. Jag vill följaktligen
icke vara med om att skrifvelsen affattas på annat än det sättet.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:o 9. 24
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Ports.)
Ty om man icke inrycker det vilkoret, så blefve vägunderhållet en
kommunens angelägenhet. Men vi veta, att i vissa kommuner finnes
det hemman, som äro så att säga utplockade på en lång våglängd,
af ända till ‘/2 eller V4 mil. Och detta förhållande eger rum icke
blott i en by af kommunen, utan äfven i den andra, den tredje och
den fjerde byn o. s. v. Blefve nu vägunderhållet en kommunens angelägenhet,
så är det alldeles klart, att om ett väglag i den ena
byn komme att yrka på att få sin väg i ordningstäld, så konune
också ett annat väglag i den andra byn att gorå detsamma, och
likaledes det tredje och det fjerde o. s. v. Följden blefve den, att
delegarne i dessa olika väglagen icke nöjde sig förr, än just deras väg
blefve ordentligt grusad och iordningstäld liksom stora landsvägen.
Men om vi få en sådan utredning och en sådan lag, att man kan
tillkalla en förrättningsman, och förrättningsmannen får befogenhet
att emellan de vägunderhållningsskyldige upprätta en förening i
syfte att de, som hafva behof att begagna vägen, också skola underhålla
densamma, så kan i män af vägens betydelse en sådan
förening ställa densamma i mer eller mindre fullgodt skick; och
då kan man nöja sig med en visserligen sämre väg, men som motsvarar
det verkliga behofvet, och som man har full nytta af, samt
frestas icke att ställa fordringarne på vägens beskaffenhet vida utöfver
verkliga behofvet, något som kommer att inträffa, om underhållet
blir en kommunens sak. Får man således en väglag, i hvilken
det vilkoret inryckes, att den, som har nytta af vägen, också
skall underhålla densamma, så blir en sådan lag till mycket gagn
för landet. Men det skulle blifva mycket olyckligt — åtminstone
för den ort jag tillhör — om lagen ginge i den rigtningen, att
underhållet af ifrågavarande vägar blefve en kommunens sak, och
man blefve skyldig att grusa till höger och venster, der man icke
åker eller far fram. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Herr Göransson: Herr talman, mina herrar! Jag tror
att den här vägunderhållningsfrågan kan ställa sig väsentligen
olika på olika orter. Det har man äfven hört här af diskussionen
i kammaren, och jag föreställer mig att, om Riksdagen kommer att
besluta en skrifvelse, så kommer det att blifva ganska svårt för
Kongl. Maj:t att komma med ett förslag, som tillfredsställer alla
de olika orterna inom hela landet. Man har här klandrat utskottet
derför, att det i sin motivering uttalat, att underhållsskyldigheten
borde, fortfarande som hittills, åligga dem, som betjena sig af vägarne;
och man har hört från ett håll — synnerligast från Skåne
— uttalas den önskan, att dessa byvägars underhåll borde åligga
kommunen i sin helhet. — Ett sådant lagstadgande tror jag icke
skulle tillfredsställa den ort jag tillhör. — Man har äfven här uttalat,
att det skulle blifva en orättvisa gent emot de hemman och
de byar, som ligga aflägse, om de först skulle underhålla sina utfarts-
och byvägar och så derjemte få ökad tunga af underhållet af
Lördagen den 24 Februari.
25 N:o 9.
allmän väg, särskildt derför, att genom den nya väglagen en del af
de nuvarande byvägarne skulle komma att ingå såsom bygdevägar.
Men jag har icke hört någon, som framhållit en sak, som förefaller
mig ganska beaktansvärd, nemligen: att dessa utflyttade kunna hafva
andra fördelar, som den, hvilken är boende vid landsvägen, saknar.
Jag menar, att de vanligtvis hafva sin jord liggande i ett skifte —
och ofta äfven sin skog — då deremot den, som bor vid landsvägen,
kan hafva ett och två mil till sin skog och dessutom hafva flera
utjordar belägna på ''/* eller V2 mils afstånd från sitt hem. Det
är en olägenhet, som de utflyttade icke hafva, och jag tror, att man
äfven får fästa något afseende vid det.
För öfrigt tror jag, att det är ganska svårt att här framställa
ett förslag, som man kan enas om. När nu, som vi hört, Första
Kammaren redan har bifallit utskottets förslag, så anser jag, att det
skulle vara oklokt, om denna kammare afsloge detsamma och frågan
således komme att förfalla. Om jag emellertid skall uttala någon
tanke med afseende på gemensamheten härutinnan, så vill jag säga,
att jag för min del icke vill gå längre, än att det må åläggas skifteslagen
att gemensamt underhålla sina särskilda byvägar, men jag
vill icke gå så långt, att det skulle blifva en kommunens gemensamma
sak. För närvarande vill jag endast yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Då flera talare ganska
starkt framhållit, att vi från Skåne skulle så strängt hålla på att underhållet
åt by- och utfartsvägar borde blifva en kommunens gemensamma
angelägenhet, får jag för min del tillkännagifva, att det icke
är min mening, att detta borde blifva en hela kommunens gemensamma
angelägenhet, derest kommunen består af flera byar. Jag
har alltid tänkt mig saken så, att byarne skulle hvar för sig underhålla
sina utfarts- och byvägar, men att alla i byn skulle deltaga
i underhållet och icke, såsom här i lagutskottets betänkande är
påyrkadt, endast några, nemligen de som betjena sig af vägarne,
ty härigenom skulle en och annan af dem, som bo i de utmed allmän
landsväg belägna byarna, blifva alldeles befriade från vägunderhåll.
Det är lika säkert, att ett sådant lagförslag blefve ganska
qvistigt att få till stånd och att genomdrifva inom kamrarne, när
förslaget en gång komme dit, som det är säkert, att en lag i detta
fäll är nödvändig. Men jag kan icke neka till, att jag anser, att
man i så allmänna ordalag som möjligt bör lemna regeringen rätt
att pröfva frågan.
Jag vill blott tillägga några ord med anledning deraf, att man
här hört uttalas den uppfattningen, att, då Första Kai*maren redan
antagit utskottets förslag, äfven vi borde godkänna detsamma för
att få frågan att gå igenom. Ja, mine herrar, det är väl ingen,
som tror, att frågan faller, om kammaren nu antager mitt förslag.
Skilnaden är ju blott den, att enligt mitt förslag en viss punkt i
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:o 9. 26
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Fort».)
motiveringen skulle strykas, under det att sjelfva förslagen i och
för sig äro desamma. Således faller icke frågan, om kammaren
antager mitt förslag, tv häraf blefve endast följden den, att en viss
punkt i motiveringen icke komme att ingå i skrifvelsen.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mine herrar! Min
åsigt angående grunderna för underhållet af byvägar är den, som
uttalats af de fleste af dem, som uppträdt under diskussionen här i
dag, nemligen att väghållnadsskyldigheten bör åligga dem, som af
vägarne sig betjena. Men sedan jag gifvit akt på, hvilka ändrade
förhållanden komma att inträda genom antagandet af den nya väglagen
och den derpå grundade vägdelningen, vågar jag icke påstå,
att min uppfattning är så alldeles fullt korrekt och öfverensstämmande
med rättvisan. Jag vill som bevis härpå anföra, att inom
den ort, jag tillhör, en kommun finnes, der det är projekteradt, att
omkring 3 mil byvägar skola upptagas som bygdevägar. Fortfarande
tår en hel del af byarne vidkännas underhållet af kanske
lika långa byvägar som de byar blifva befriade ifrån, hvilkas vägar
blifva upptagna som bygdevägar. Jag frågar då: kan detta verkligen
försvaras, och ligger det icke någon orättvisa uti att dessa, som
fortfarande få underhålla sina stundom ända till 3/4 & 1 mil långa
byvägar, icke blott skola åläggas att ensamma bygga och underhålla
dessa, utan äfven få sitt underhåll af allmänna landsvägen
ökadt med kanske ända till 100 procent?
Det är dessa omständigheter, som göra, att jag icke vågar
hålla på den uppfattningen, att det bör utan vidare bestämmas, att
de, som betjena sig af dessa vägar, också skola bygga och underhålla
desamma.
På dessa skäl och för att icke binda händerna på regeringen,
i fall den skulle anse sig förpligtad att upptaga sådana oegentligheter
som dem, hvilka här påpekats, anhåller jag att få instämma med
herr Hans Andersson i hans yrkande.
Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Det är mycket sagdt i denna fråga, och det förundrar mig icke, att
landsbygdens representanter vilja gifva sina åsigter till känna, ty vi
veta alla, att denna fråga är för landsbygden af ganska stor betydelse.
Jag tror derför också, att det vore högst ömkligt att få en
lag i detta hänseende till stånd så snart som möjligt. Men det
förefaller mig, som om man här strede om något, hvarom jag tror
att man icke borde strida så mycket, ty få vi en skrifvelse till
stånd, sedan Sbu Första Kammaren beslutit en sådan, så är jag öfvertygad
om att Kongl. Maj: t kommer att utreda fx-ågan, sedd från
alla synpunkter. Jag vill icke dölja, att jag för min del tror, att
den grundtanken är rigtig, att man bör deltaga i underhållet af
dessa vägar i den mån man begagnar sig af desamma. Men här
Lördagen den 24 Februari.
27 N:o 9.
förefinnes en annan omständighet, som jag tror också böra beaktas,
och det är, att förhållandena i detta fall, om ett lagförslag kommer
fram, synas leda till samma grundtanke som den vi återfinna i den
nya väglagen. Der talas, som vi veta, om två slags vägar, nemligen
stora, allmänna landsvägar och bygdevägar. Så bör det också
blifva här, att de vägar, som äro mera trafikerade och kunna anses
lända till nytta för eu hel kommun eller en socken eller del deraf,
också komma att underhållas af ett större antal medlemmar af kommunen,
under det att sådana vägar, som äro att anse som mera
enskilda utfartsvägar, underhållas af det mindretal, som betjenar sig
af desamma. Jag tror, att man eljest icke genom en dylik lag
skulle vinna hvad man dermed egentligen afser. Men att allt för mycket
betunga kommunerna torde utan tvifvel vara skadligt på den grund,
att man då måste införa en bestämmelse, huru besluten skulle fattas,
som kunde ålägga kommunerna denna skyldighet, och ungefär detta
skulle ske på samma sätt som inom häradena i fråga om de allmänna
vägarne. Men att kommunerna såsom väghålluingsdistrikten
skulle söka att på allt möjligt sätt undandraga sig denna skyldighet,
är temligen tydligt. Följden blefve då den, att vägen ej komme
till stånd, eller att ganska långa rättegångar skulle utspinna sig.
Jag tror derför, att dessa ord böra bibehållas. Det torde derför vara
klokt att bibehålla desamma för att komma till ett enigt beslut i
fråga om denna skrifvelse och att utredningen får omfatta jemväl
den synpunkten, att utfartsvägar höra underhållas af dem, som deraf
sig begagna. Vi kunna vara förvissade derom, att Kongl. Maj:t
kommer att utreda frågan från alla synpunkter och sedan framlägga
ett lagförslag, som löser frågan så godt sig göra låter. Jag
ber derför att få instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets
förslag.
Herr Jansson-i Taberg: Jag skall inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.
Herr Erickson i Bjersby: När Riksdagen för ungefär 18 år
sedan hos Kongl. Maj:t begärde utarbetande af förslag till ny lag
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, tillkännagaf
Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse i ämnet, på hvilka grunder
den nya väglagen enligt Riksdagens uppfattning borde byggas. Kongl.
Maj:t tillsatte för frågans utredning en komité. Om än denna komité
vid uppgörande af förslag till det begärda lagförslaget i hufvudsak
dervid följde de af Riksdagen uppstäda grunder, blef dock slutliga
resultatet, att, efter det vederbörande myndigheter blifvit hörda
öfver det af Kongl. Maj:t uppgjorda lagförslaget, samt Riksdagen
ogillat detsamma, en lag om de allmänna , vägarnes byggande och
underhåll i följd af enskilda motioner kom till stånd, byggd på icke
oväsentligen andra grunder än dem, Riksdagen från början angifvit.
Jag tror, att de herrar, som framstäf anmärkningen mot ut -
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhäll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
N:ö 9. 28
Lördagen den 24 Februari.
Om lagstiftning
rörande
byggande och
underhåll af
utfarts- och
byvägar.
(Forts.)
skottets motivering, om jag fattat dem rätt, hafva ansett betydelsen
af anmärkta motiveringen vara den, att man dermed skulle hafva
uttalat, att endast de, som hittills hafva byggt och underhållit utfarts-
och byvägar, äfven fortfarande skulle hafva samma skyldighet.
Jag tror emellertid icke, att denna uppfattning är fullkomligt rigtig,
ty anledningen till den anmärkta delen af motiveringen har utskottet
hemtat ur O. Andersons i Hasselbol förslag i punkten b), der
det talas om s. k. annan fastighet och äfven viss rörelse, som i
visst fall skulle åläggas skyldigheten att deltaga i byggandet och
underhållet af dessa s. k. byvägar. Jag tror för min del, att det
är alldeles likgiltigt, antingen dessa ord, hvilkas borttagande ur motiveringen
föreslagits, der qvarstå eller ej. Vilja herrarne emellertid
taga bort dem, har jag för min del ingenting deremot.
Det nämdes af en talare, om jag förstod honom rätt, att enligt
hans förmenande det vid en blifvande ''utredning borde blifva
här som vid utarbetandet af den nya väglagen i fråga om de allmänna
vägarne, att vi nemligen skulle få två slags vägar, nemligen
dels sockenväg, som skulle byggas och underhållas af socknen, och
dels byväg. Jag är af en annan mening. I en lagstiftning angående
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar, d. v. s. sådana
vägar, som för en by eller ett hemman äro nödvändiga, bör
enligt min mening deri icke inblandas vägar af mer eller mindre
allmän betydelse, vare sig sockenväg, som skall byggas och underhållas
af socknen, eller sådan väg, för hvilken byggnads- och underhållsskyldighet
åligger en större kommun. Skulle det nemligen inom
en kommun finnas en byväg, som på grund af särskilda förhållanden
blifver af någon allmännare betydelse, så är det gifvet, att den af
vederbörande myndighet, om talan derom väckes och skäl dertill
företes, kommer att förklaras skola underhållas af socknen eller, om
den är af en allmännare betydelse, af dem, som enligt nya lagen
om allmänna vägarne, äro uuderhållsskyldige, vid hvilket förhållande
en sådan väg kommer att stå utanför det begärda lagförslaget.
I denna sak förefinnas för öfrigt så olika förhållanden på olika
orter, att vid eu blifvande utredning af frågan svårigheterna i vissa
fall utan tvifvel blifva större, än då det gälde den allmänna väglagens
utarbetande.
Då nu Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag, torde
vi göra klokast uti att också bifalla detsamma oförändradt, ehuru,
såsom jag redan antydt, det icke i sak skulle betyda något, om vi
bifalla herr Hans Anderssons förslag.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall
till utskottets hemställan; 2:o bifall till samma hemställan, men med
den af herr Andersson i Nöbbelöf föreslagna ändring i motiveringen;
och 3:o ärendets återförvisande till utskottet för förnyad behandling.
Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till ut
-
Lördagen den 24 Februari.
29 Jf:o 9.
skottets hemställan. Votering blef emellertid begärd, i följd hvaraf
och sedan till kontraproposition antagits bitall till herr Anderssons
i Nöbbelöf förslag, nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i utlåtandet n:o 8,
röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan,
men med den af herr Hans Andersson föreslagna ändring i
motiveringen.
Omröstningen utföll med 151 ja mot 51 nej; hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.
§ 7.
Härefter företogs till behandling lagutskottets utlåtande n:o 9, Ang. åtgärder
i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående åtgärder till till förekomförekommande
af skogsförödelse inom Gotlands län, dels ock väckta manfS''..f,
motioner om lagstiftning rörande åtgärder mot skogsförödelse. inom Gotland»
Genom proposition n:o 5 af den 8 sistlidne december hade mn
Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt utdrag
af protokollet öfver finansärenden för nämnda dag, förklarat sig vilja
inhemta Riksdagens yttrande öfver ett den kongl. propositionen åtföljande
förslag till »förordning angående åtgärder till förekommande
af skogsförödelse inom Gotlands län».
Under uttalande af den åsigt, att, då Riksdagen för sin del antagit
den förordning af den 10 september 1869, hvari ändring nu
ifrågasattes, Riksdagen icke borde inskränka sig till att afgifva ett
yttrande i anledning af det nu framlagda förslaget, utan borde för sin
del derom fatta beslut, hemstälde utskottet under punkten 1, att Riksdagen
ville för sin del antaga ett af utskottet framlagdt förslag till
»lag angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom
Gotlands län».
För att yttra sig angående sättet för föredragningen af ifrågavarande
ärende hade ordet begärts af
Herr Bokström, som nu i sådant afseende anförde: Beträffande
föredragningen anhåller jag få hemställa, att lagutskottets förslag
måtte föredragas paragrafvis; att derefter föredrages slutstrofen, inne
-
Ji:o 9. 30
Lördagen den 24 Februari.
Ang. åtgärder fattande bestämmelsen om tiden, då lagen skall träda i kraft, och
till förekom- slutligen ingressen.
friande af 00
skog sförö delse
■inom Gotlands Den af herr Bokström sålunda gjorda hemställan bifölls af
län m. m. kammaren, i följd hvaraf nu först föredrogs § 1 af det utaf ut(Forts.
) skottet framlagda lagförslaget, hvilken § godkändes.
'' §§ 2-5.
Godkändes jemväl.
§ 6 hade följande lydelse:
»Barrträd, som, efter hvad här nedan i § 7 sägs, är att anse
såsom undermåligt, må icke i form af rundt, biladt eller sågadt virke
till in- eller utländsk ort skeppas eller i fartyg inlastas eller vid
lastageplats till inlastning uppläggas, allt vid påföljd att virket tages
i beslag och dömes förbrutet, så framt icke, på sätt i § 8 stadgas,
vederbörligt tillstånd är gifvet till trädets afverkning för skeppning.
»
Efter föredragning häraf anförde:
Herr Bobström: Herr talman, mine herrar! Såsom kammaren
behagade erinra sig, äro de nu genomgångna paragraferna öfverensstämmande
med kongl. förordningen den 10 september 1869 angående
åtgärder till förekommande af skogsförödelse på Gotland,
och är sålunda hvad i dessa paragrafer upptagits redan nu gällande
1 lag. Hvad som deremot nu följer är nya lagstadganden, påkallade
af Gotlands läns landsting, och torde landstingets underdåniga framställning
härom hafva utgjort anledningen, att Kongl. Maj:t öfver
detta lagförslag begärt Riksdagens yttrande.
Då jag nu för min del beklagligen icke kunnat finna, att den
af landstinget inslagna vägen leder till det af landstinget åsyftade,
eftersträfvansvärda hufvudändamålet, så skall jag anhålla att, i all
ödmjukhet och till den kraft och verkan det kan hafva, få såsom
gotländsk riksdagsman afgifva mitt yttrande rörande detta lagförslag.
Detta förslag är bygdt på tvenne från hvarandra skilda, till
samma mål syftande principer. Den ena är den, att till skogsbörd
företrädesvis lämplig mark skall som sådan bibehållas, för hvithet
ändamål Kongl. Maj:ts befallningshafvande bemyndigats att förbjuda
den enskilde skogsegaren att afverka sin skog, om Kongl. Maj:ts
befallningshafvande finner, att skogens återväxt omöjliggöres eller
äfventyras. Denna princip ligger till grund för den kongl. förordningen
af år 1869 och den nu genomgångna delen af föreliggande
lagförslag.
Lördagen den 24 Februari.
31 N:o 9.
Den andra principen är den, att exportförbud skall meddelas^»?. åtgärder
för skeppning af ungskog till vissa uppgifna dimensioner, och är tM f°rekomdenna
princip som ligger till grund för lagförslagets senare del, ^gsfölödeUe
hemtad från Norrbotten—Vesterbottenslagen af år 1888. inom Gotlands
Beträffande det tillägg, som är gjordt till 4 § enligt detta lag- län m. m.
förslag, har jag icke tillåtit mig att derom besvära kammaren med (Forts.)
något yttrande, då jag finner, att detta tillägg, om det också icke
kan göra någon afsevärd nytta, dock ej kan gorå någon skada.
Ty värr kan jag icke använda samma motivering på lagförslagets
senare del.
När nu en icke oväsentlig inskränkning utöfver den, som finnes
i förordningen af år 1869, ifrågasattes uti den gotländske jordegarens
rätt att, på sätt han finner för sig förmånligt, disponera öfver sina
skogstillgångar, torde det icke vara ur vägen eller förmätet att uppställa
den frågan, om en sådan inskränkning, som här särskildt afser
förbud mot skeppning af ungskog, är af ett verkligen trängande
behof påkallad. I det hänseendet lemnar, såsom mig synes, det
statsrådsprotokoll, som är bifogadt Kongl. Maj:ts nådiga proposition
n:o 5, fullständiga upplysningar, och jag anhåller att derpå få fästa
kammarens uppmärksamhet. Rörande detta lagförslag hafva blifvit
hörda den tillförordnade revirförvaltaren på Gotland, den ordinarie
revirförvaltaren, öfverjägmästare^ och kongl. domänstyrelsen.
På sid. 11 refereras den ordinarie revirförvaltarens yttrande,
och han framhåller der, att detta exportförbud, öfver hvars tillämpning
kontrollen torde komma att förete många svårigheter, visserligen
kommer att hindra utförsel af 4 å 5 tums sparrar, men att
detta slag af virke emellertid endast i ringa mängd nu utföres.
Den tillförordnade revirförvaltaren har med tystnad förbigått
detta för deuna frågas bedömande vigtiga sakförhållande.
Ofverjägmästaren har deremot framhållit, att den af revirförvaltaren
anförda omständigheten, att exporten af mindre sparrar nu
är ringa, utesluter ej möjligheten af eu ökad utförsel af detta virkesslag
äfvensom export af pitprops, sedan tillgången på gröfre skog
minskats, hvarjemte ofverjägmästaren påpekat, att, om än af de
föreslagna lagbestämmelserna, af hvilka någon skada ej föranledes,
icke kunna förväntas några stora resultat, är dock förebyggandet
för framtiden af pitpropsafverkningar och dermed förenade faror för
den gotländska grunda skogsmarkeu, som ofta öfvergår till impedimentartad
hällmark, af betydelse för ön. Ofverjägmästaren har sålunda
icke kunnat resonera bort den ordinarie revirförvaltarens påstående,
att någon nämnvärd export af ungskog för närvarande icke
eger rum, men han har dock ansett sig böra förorda lagen på grund
af den uppkonstruerade möjligheten, att en sådan export i en framtid
kan komma att ega rum — ett motiv, som väl icke rimligtvis kan
anses vara af den styrka, att det redan nu, och således innan behofvet
deraf inträdt, bör kunna läggas till grund för ett lagförslag
i denna rigtning.
N:o 9. 32
Lördagen den 24 Februari.
Ang. åtgärder
till förekommande
af
skogsförödelse
inom Gotlands
län m. m.
(Forts.)
Kong], domänstyrelsen yttrar i slutet af sid. 12: »Då den
yngre skogen ej ansåges tillräckligt skyddad genom hittills gällande
skogslag rörande denna landsdel, skall ett förbud mot export af
mindre virkessortimenter verka i viss mån hämmande i fråga om
saluafverkningen af dylik skog.» Ja, det låter alltid säga sig. Men
då det förut är sagdt och icke af någon sakkunnig vederlagdt, att
den der exporten af ungskog är helt obetydlig, så torde domänstyrelsens
skäl i detta fall icke väga särdeles tungt. Domänstyrelsen
har dessutom förebragt eu del andra skäl, hvilka passa till hvilket
förslag som helst, som augifver sig vilja verka för det mycket behjertansvärda
ändamålet, att skogen bör skyddas. Men hvad domänstyrelsen
dervid sagt, är blottadt på all utredning och bevisning om,
att hvad som nu här föreslås verkligen är behöfligt och leder till
det dermed afsedda målet. Det vill sålunda synas mig, att de sakkunniges
motivering för detta lagförslag är ända till ytterlighet
svag. Men äfven om man antager, att, såsom kongl. domänstyrelsen
uttalat, den föreslagna lagen skulle i någon mån visa sig verksam
i den åsyftade rigtningen, så beror dock effekten på eu del andra
omständigheter, som också torde tagas i betraktande.
Som kammaren behagade finna, utgör detta exportförbud icke
något hinder mot, att ungskogen får afverkas i huru stora qvantiteter
som helst, blott att den icke skeppas, och sålunda är skeppningsförbudet
icke något hinder för, att ungskogen möjligen skulle
komma att försvinna. Men lagens effekt beror äfven på en annan
omständighet.
Uti § 8 mom. 1 står på 4:e raden: »Finnes skäl vara för dylik
afverkning, då må, der ej laga hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmaunen
gifvas till afverkning för skeppning.»
Denna bestämmelse är hemtad ur norrbotteu-vesterbottens lagen,
men högst väsentligt förkortad. I nämnda lag lyder motsvarande
strof sålunda: »Finnes dervid slik afverkning vara med grunderna
för en god skogshushållning öfverensstämmande, då må, der icke laga
hinder eljest möter, tillstånd af förrättningsmannen gifvas.» — Hvad,
som »öfverensstämmer med grunderna för eu god skogshushållning»,
är sålunda ur gotlandslagen elimeneradt, och förrättningsmannen
har således der fått den allra vidsträcktaste fullmagt att pröfva en
så grannlaga sak, som huruvida eu enskild skogsegare skall få rätt
att, på sätt han finner för sig förmånligt, använda sina skogstillgångar
eller icke. Om det nu i allmänhet och äfven i Norr- och
Yesterbotten är en högst betänklig sak, att en sådan pröfningsrätt
lägges i handen på eu underordnad, möjligen äfven en ung och litet
förfaren tjensteman, hvilkens verksamhet blott undantagsvis och
ofullständigt kan af hans öfverordnade kontrolleras och bevakas, så
är eu sådan obegränsad fullmagt, som skulle tillkomma revirförvaltaren
i Gotlands län, ännu mer betänklig. Jag vet väl, att den förkortade
bestämmelsen i gotlandslagen söker sitt nödvändiga komplement
i den omutbara rättskänslan och sakkunskapen, som man vill
Lördagen den 24 Februari''
33 N:o 9.
finna lios förrättningsmannen, och jag vill visserligen hoppas, att
detta komplement icke skall komma att saknas, men vi lefva dock
i ofullkomlighetens verld och hafva inga garantier för att detta
komplement alltid skall vara att påräkna. Kan endast den enskilde
skogsegaren i sin supplik till revirförvaltaren, hvilkens bestyr med
utstämplingen skola af supplikanten ersättas, göra suppliken så bevekande,
att revirförvaltaren »finner skäl» vara, att utstämplingen må
kunna ske, oberoende af, om dessa skäl hemtas från grunderna för
en god skogshushållning eller från andra håll, nå, då kommer utstämpla
att ske, och då kommer också skeppning att få ega rum.
Hvad är då med denna lag vunnet?
Man torde heller icke, då ett lagförslag, sådant som detta, framkommer
och, såsom jag förut påpekat, gör en så väsentlig inskränkning
i den enskilde skogsegarens rätt att på sätt han för godt finner
förfoga öfver skogen på den mark han med full eganderätt besitter,
vara alldeles oberättigad att fråga, om icke det behjertansvärda
ändamålet kan på eu annan väg, som mindre kränker enskild rätt,
vinnas.
Till kammarens ledamöter har i dessa dagar blifvit utdelad en
broschyr, »Några tankar om en af Sveriges största näringar», eu
broschyr, som väckt mycken uppmärksamhet både inom och utom
Riksdagen. Författaren till denna broschyr framkastar deri den tanken,
att en viss afgift skulle upptagas för allt virke, som exporterades
från vårt land — en afgift, motsvarande återplanteringskostnaden
för det exporterade virket. Han har beräknat denna afgift
till eu krona pr standard.
Jag vill nu alldeles icke tillåta mig att göra något uttalande,
om detta förslag verkligen, såsom broschyrförfattareu ansett, skulle
leda till det af honom åsyftade ändamålet, men jag vågar likväl
uttala den tanken, att detta förslag är så beaktansvärdt, att det
borde komma till pröfning, innan en sådan lag, som den här ifrågasatta,
stiftas. Om man på gotlandsförhållaudena skulle tillämpa de
bestämmelser, broschyrförfattaren ifrågasatt, så ber jag få upplysa
derom, att från Gotland årligen skeppas omkring 8,000 standard
virke, hvilket skulle hafva'' till följd beredandet af medel till återplantering
af omkring 800 tunnland om året. Jag är alldeles viss
derpå, att, om endast tiondedelen af denna återplantering på Gotland
kunde komma till stånd, så skulle den verka långt kraftigare, än
hvad genom denna lagen blefve föreskrifvet.
Såsom jag förut tagit mig friheten framhålla, skulle resultaten
af detta lagförslag — jag talar alltjemt om den senare delen af
detsamma — om det af Riksdagen och regeringen antoges, vara
mycket negativa. Det förhindrar icke ungskogens afverkning; det
stadgar ingenting om återplanteriug; det förhindrar heller icke skeppning,
derest revirförvaltaren vill »finna skäl» dertill. Jag nekar ju
icke till, att några positiva resultat skulle komma att vinnas. Men
bland dessa positiva resultat finnas dock några, som jag helst skulle
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 9. 3
Ang. åtgärder
till förekommande
af
skogsförödelse
inom Gotlands
lä)t ra. m.
(Forts.)
N:o 9. 34
Lördagen den 24 Februari.
Ang. åtgärder vilja hafva Gotland befriadt ifrån. Detta förslag skulle nemligen
till forekom- s]capa en ny art af lagöfverträdelser med åtföljande demoralisation,
tkogs/Srödelee utöfver hvad som i den vägen presterats genom sviterna af den
inom Gotlands Kongl. förordningen af den 10 september 1869 som föranledt talrika
län m■ m. angifvelser för skogssköfling såväl i många oträugda mål som äfven
(Forts.) af motiv, som haft sin grund i helt andra bevekelsegrunder än omsorgen
för skogens bevarande. Den allra största skadan af antagandet
af ett sådant lagförslag skulle dock enligt mitt förmenande vara,
att det skapade föreställningen, att nu vore någonting åtgjordt, nu
vore allting väl bestäldt, en föreställning, som, om den ock icke
alldeles förhindrade, dock fördröjde vidtagandet af åtgärder, som
kunde leda till det högst behjertansvärda hufvudändamålet.
Af dessa skäl är jag förhindrad att med min röst biträda detta
förslag, och jag anhåller hos herr talmannen att få yrka afslag på
den nu föredragna paragrafen.
Herr Larsson i Fole-, Den nuvarande gotländska skogslagen
har visserligen icke, såsom önskligt varit, helt och hållet kunnat
förhindra skogsförödelse, men det oaktadt har lagen i allmänhet ansetts
vara till nytta för skogens bestånd. Sedan lagen tillkom, hafva
flera förslag varit väckta om skärpning af densamma, men dessa
förslag hafva icke hittills rönt framgång; dels hafva de strandat hos
landstinget och dels i ett fall hos Kongl. Maj:t. År 1891 kom ett
nytt förslag från Konungens befallningshafvande till landstinget,
hvaröfver landstinget skulle yttra sig. Det var det nuvarande förslaget,
men dock vidlyftigare och mera inskränkande för de gotländ•
ska skogsegarne. I landstinget ansåg man sig dock icke kunna på
rak arm besluta i frågan utan det sattes till en komité, som skulle
närmare granska förslaget och afgifva sitt yttrande. Denna komité
framkom med ett förslag likadant som det nu föreliggande. Det
godkändes af landstinget och af Konungens befallningshafvande. Alla
embetsverk och vederbörande, från hvilka med skäl kunde infordras
yttrande, hafva blifvit hörda och hafva alla tillstyrkt förslaget, såsom
tillförordnade revirförvaltaren, öfverjägmästaren, domänstyrelsen, med
ett ord alla, med undantag af ordinarie revirförvaltaren, so in visserligen
afstvrkt förslaget, men deremot uttalat åtskilliga betänkligheter,
men hans betänkligheter, hvilade på den åsigt, att han ansåg lagen
vara för lindrig och för litet hindra skogsafverkningen. Han vill gå
längre, men se det vilja återigen icke de gotländska skogsegarne
vara med om. Ty dessa skogsegare, som normalt och med förstånd
använda sin skog, vilja också hafva full frihet att använda den såsom
de vilja.
Min läskamrat och ärade vän har åtskilliga betänkligheter mot
detta förslag och de grunder, hvarpå det är bygdt, och är af den
åsigt, att det vore bättre att lemna full afverkningsfrihet mot skyldighet
för jordegaren eller exportören att återplantera eller så skogsfrön,
men det går sannerligen icke lätt på Gotland med skogssådd
Lördagen den 24 Februari.
35 N:o 9.
eller återplantering. Ordinarie revirförvaltaren, som varit många år Ang. åtgärder
bosatt på Gotland och är fullt hemmastadd med - denna hushållning, tiU fö1''eko”1''
har sagt i sitt yttrande, att »den i författningen afsedda återplanteringen
af skog i allmänhet gått trögt». Detta är sant. Man har inom Gotlands
försökt på flerfaldiga stallen med frösådd och skogsplantering, men lån m. m.
det har gått trögt, om man än kan nämna undantagsfall, der det (Forts.)
lyckats. Vi hafva försökt flerfaldiga gånger år efter år, men det
vill icke lyckas. I allmänhet äro vårarna på Gotland för kalla och
torra, och den skogbärande jorden är också i sig sjelf torr, så att
det icke är stor förhoppning att återfå skog genom plantering; det
går åtminstone mycket trögt. För öfrigt tror jag icke, att man kan
sätta mycket förtroende till denna princip, som grosshandlaren Sörensen
uttalar i sin broschyr. I det fallet skulle det icke blifva
något hinder för afverkning af ungskog. Tvärtom har han den
åsigt, att skogsegaren skall hafva rätt att afverka den när han vill,
och han har kommit till det resultat, att största fördelen för skogsegaren
är att efter verkstäld sådd och plantering afverka skogen på
nytt vid 25—35 års ålder. Men jag vill fråga herrarna och i synnerhet
mina länskamrater, som vilja skydda ungskogen: kan man
säga, att ungskogen skyddas, då den afverkas vid 25 års ålder, och
är det sättet för jordegarne att erhålla den största nyttan af skogsmarken?
Jag för min del tror det icke. På det viset skulle man
för att erhålla största nyttan af sin skogsmark icke få någon annan
skog än buskar och pitprops.
Som sagdt, förslaget är godkändt af landstinget och innan det
kom till landstinget, hade det ursprungliga förslaget, som var mycket
strängare mot skdgsegarne och innehöll mera skydd för skogens bevarande,
blifvit föredraget för hushållningsgillena. Hushållningsgillena
äro underafdelningar af hushållningssällskapet, som finnas bildade på
åtskilliga ställen öfver allt på landsbygden, derigenom att vissa kretsar
sammanslutit sig. Det fins 12 gillen på hela Gotland. De hafva
sammanträden i sammanhang med taxeringskomitéernas sammanträden
och utställningar för preraiering af nötboskap och får. Dessa
gillen hafva i allmänhet varit ganska talrikt besökta. Vid dessa
gillen föredrog laudshöfdingen det nuvarande skogslagförslaget sådant
det ursprungligen var afiåttadt, och de flesta af gillena uttalade i
hufvudsak den mening, att det vore nödvändigt att skogslagen för
Gotland blefve på något sätt skärpt.
Under sådana förhållanden kan jag icke annat än anse, att såväl
Gotlands befolkning i allmänhet har den åsigten, att lagen bör skärpas,
som att detta förslag icke kan vara till skada, utan tvärtom
till nytta. På dessa grunder och då vederbörande också tillstyrkt
förslaget skall jag be att få yrka bifall till den föredragna § G.
Herr Norrby instämde hiiruti.
N:o 9. 36
Lördagen den 24 Februari.
Ang. åtgärder Herr von Krusen st j er na: Jag är väsentligen förekommen af
till forekom- ,jeu sigte ärade talaren. Uti lagutskottet betraktade vi denna fråga
skolförödeUe såsom en ren gotländsk angelägenhet. Om denna landsdel med sina
inom Gotlands i mycket säregna förhållanden önskade en restriktiv skogslagstiftning,
län m. m. syntes det lagutskottet, såsom det äfven hade synts myndigheterna
(Forts.) och Kongl. Maj:t, att den föreslagna lagen borde bifallas. Vi hafva
nu visserligen hört en riksdagsman från Gotland, riksdagsmannen
för Visby, uttala i viss mån ganska tänkvärda anmärkningar, och
man kan således icke säga, att bland Gotlands målsmän råder fullständig
enhällighet. Men, i allt fall, uttalandena i motsatt rigtning
eller för lagen äro dock så pass många och så tungt vägande, att
jag hemställer, om man verkligen kan ensamt på grund af dessa anmärkningar
från representanten från Visby våga att taga på sitt
ansvar att förkasta eu lag, som synes verkligen vara önskad af länet
i dess helhet. Jag sade, att denna lag är önskad af länet i dess
helhet. Den siste ärade talaren lemnade meddelanden i detta fall
och jag vill endast ett ögonblick erinra härom. År 1891 var frågan
före vid landstinget och förslag var framlagdt om en skogslagsstiftning
i likhet med den för Norrbotten och Vesterbotten gällande,
således mera utsträckt än det sedermera af landstinget antagna och
af Kongl. Maj:t nu framlagda förslaget, nemligen i det afseendet, att
det upptog förbud jemväl mot försågning af undermåligt virke.
Landstinget erkände, att det behöfdes en skogslagstiftning, som gåfve
större skydd, men ville icke gå så långt som i detta förslag. Landstinget
satte till en komité. Denna komité, der de båda representanter
för gotländska landsbygden, som sitta i denna kammare, hade
plats, tillstyrkte och framlade ett förslag, som var alldeles lika lydande
med det sedermera af landstinget antagna, och så vidt man
kan se, fans inom komitén icke den ringaste meningsskiljaktighet.
Ärendet kom sedan till 1892 års landsting, hvilket tillsatte ett utskott
för frågans handläggning. Detta utskott förklarade sig finna
förslaget ändamålsenligt och af behofvet påkalladt och tillstyrkte
enhälligt komiténs förslag. Frågan kom sedan åter till landstinget
och'' landstinget antog utan votering utskottets förslag. När så är och
när, såsom vi kunna se, domänstyrelsen sedermera har sagt, att den
finner förslaget vara till nytta; när vidare Konungens befallningshafvande
varmt förordat förslaget, hemställer jag, om det kan finnas
skäl att gå ifrån den önskan, som, sä vidt jag kan förstå, hyses af
det stora öfvervägande flertalet af Gotlands befolkning.
På dessa skäl tillstyrker jag bifall till utskottets förslag.
Herr Petersson i Runtorp: Då jag, såsom synes af näst följande
punkt, tagit mig friheten att yrka den ifrågavarande lagens
utsträckning öfver hela landet, anser jag min skyldighet vara att
försvara den kongl. propositionen.
Här har såsom skäl mot densamma hufvudsakligen före burits,
att man skulle kunna vinna samma ändamål på annat sätt. Vi
Lördagen den 24 Februari.
37 N:o 9.
hafva väl alla fått mottaga en broschyr från grosshandlaren Sören- Ang. åtgärder
sen och sett, att han anser, att man skulle kunna åstadkomma skogshushållning
på ett bättre sätt och således icke behöfva tillgripa detta sfogjförödelee
af honom s. k. förhatliga sätt att sätta förbud på ungskog, inom Gotlands
Men lika med den andre representanten från Gotland får jag säga, län m. m.
att, såvidt jag förstår att bedöma, är det ett palliativ, ett nödfalls- (Forts.)
göra att plantera och så skog. Vill man bevara skogen, bör man
vårda ungskogen och låta naturen sörja för skogens återväxt, låta
skogen så sig sjelf. Då kan det blifva något bevändt dermed. Men
att sköfla skogen och skapa vidsträckta fält, såsom ej sällan sker
på Gotland och annorstädes i vårt land, är helt och hållet förkastligt.
Det blir endast obetydlig och dålig skog man sedan får. Och
så orimligt lång tid det fordras för skogen att växa upp igen! Det
är ej, som då man sår och skördar eu åker: man sår ena året och
skördar det andra. Här är det ej heller så, som Sörensen säger,
att återväxten tager en tid af 20 å 25 år. Nej, tåg till 100 eller
150 år! Så lång tid torde det åtgå, innan man får någon nämnvärd
skog att afverka. Det kan ju förut blifva litet smått att gallra
ur, men det är en sak för sig. Nej, vill man ändamålet, vill man vårda
skogen, måste man ock vilja medlet. Det finnes ingen annan råd, när
man så länge sett egarne sjelfva förstöra i stället för vårda sin skog.
Men jag vill ej upptaga tiden längre, utan slutar med att yrka
bifall till det nu framlagda förslaget, helst gotländingarne sjelfva ju
i allmänhet vilja hafva det. Skola vi vänta, tills alla äro med derom,
blir det aldrig lag, till skada för Gotland och hela landet.
Herrar Elcströmer och Fredholm i Saleby instämde häruti.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Herr talman,
mine herrar! Då chefen för finansdepartementet är förhindrad
att här närvara, torde det tillåtas mig att yttra några ord i denna
fråga.
Utaf den redogörelse, som lemnats af den ene af Gotlands landsbygds
representanter och som sedermera kompletterats af den ärade
vice ordföranden i lagutskottet, är det redan för kerrarne kändt,
med hvilken enhällighet de åsigter, som i författningsförslaget fått
sitt uttryck, blifvit på Gotland omfattade. Derutaf framgår enligt
min tanke klarligen, att det förefinnes ett behof af föreskrifter i
den rigtning, som nu är ifrågasatt.
Den ärade representanten för Visby började sitt anförande med,
att han ansåge författningen icke behöflig, och anförde till stöd derför
några uttryck, som förekomma i den redogörelse, den kougl.
propositionen innehåller för skogstjenstemännens yttranden i saken.
Om man läser propositionen i dess helhet, tror jag dock, att hvar
och en skall klarna få det intryck, att här någonting verkligen behöfver
göras.
Det är en omständighet, som ännu icke blifvit påpekad, men
N:o 9. 38
Lördagen den 24 Februari.
Ang. åtgärder som jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på. Det är, att, då för^mand^af
ordningen af år 1869 tillkom, den föregåtts af en utredning rörande
tkogsförödelse skogsförhållandena på Gotland. Vid denna utredning gjordes en beinom
Gotlands räkning öfver hvad som årligen skulle kunna skeppas utöfver hvad
län m. ra. som behöfdes för husbehofvet, och man kom då till det resultat, att
(Forts.) redan en skeppning på 800,000 kubikfot öfverskrede ett välbetänkt
anlitande af skogstillgången. Såvidt jag vet, finnes icke någon senare
utredning, som har vederlagt den, som egde rum år 1868, utan
man får väl antaga, att förhållandena i afseende å skogstillgången
sedermera hafva gestaltat sig ungefär lika som då. Men om man
nu tillser, hvad som under de senare åren utskeppats, tror jag, att
man skall komma till det resultat, att en betydlig öfverutskeppning
har egt rum. Landshöfdingen upplyser i femårsberättelsen för åren
1881—1885, att för hvart och ett af dessa år hade utskeppats
1,275,000 kubikfot, d. v. s. således minst 50 procent mer äir 800,000
kubikfot. Under tidsperioden 1886—1890 har utskeppningen pågått
i ungefär enahanda omfång. Det är således under loppet af tio år,
som en så stor skeppning egt rum. Under den föregående tioårsperioden
hade utskeppningen visserligen varit mindre. Den utgjorde .
då omkring 6 å 700,000 kubikfot. Men om jag ser på utskeppningen
i dess helhet under alla dessa år, är det alldeles tydligt, att
den icke obetydligt öfverstiga hvad man år 1868 antog såsom
lämpligt.
På grund af dessa förhållanden och de omständigheter, som
förut äro anförda till stöd för att Gotlands befolkning, i stort taget,
sjelf önskar denna författning, hemställer jag, huruvida icke kammaren
skulle anse lämpligt att bifalla Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Bo k ström: Jag skall anhålla att få i största korthet
bemöta några af de i denna fråga gjorda yttranden.
Det är framhållet såsom en bevekande omständighet, att de
flesta af öns hushållsgillen förenat sig om detta lagförslag. Ja,''
det är rigtigt, men jag befarar, att alltför stort afseende fästs
dervid. Hushållsgillena i Gotlands län äro i det närmaste identiska
med taxeringsnämndernas ledamöter inom de särskilda taxeringsdistrikten
å landsbygden, så att, när taxeringsnämnderna slutat
sina förhandlingar, vidtaga hushållsgillena. Det är alls icke sagd!,
att dessa ledamöter, som äro utsedda för att vara ledamöter i taxeringsnämnderna,
också äro så intresserade af och så hemmastadda
i de frågor, som behandlas af hushållsgillena, att deras uttalanden
kunna hafva någon vidare betydelse såsom uttryck för den allmänna
meningen i orten, synnerligen om gillet inskränkt sig till att utan
öfverläggning godkänna framstäld proposition om ett på förhand
uppsatt förslag till gillets beslut. Det är icke heller sagd!, att dessa
ledamöter hafva haft tillfälle ens att taga reda på de frågor, som
skola föredragas inför hushållsgillena och kunna göra sina meningar
i dessa hänseenden gällande mot den, som gillenas ordförande, lands
-
39 Ji:o 9.
Lördagen den 24 Februari.
höfdingen i länet, vill ha fram såsom gillets s. k. åsigt. Flera hushålls- Ang. åtgärder
gillen hafva ock på det bestämdaste protesterat emot detta lagförslag.
Det är af herr statsrådet och chefen för civildepartementet skZ^sförödelse
framhållet, att det före år 1869 gjordes en utredning rörande skogs- inom Gotlands
tillgåugen på Gotland, och att dervid befans, att det utan olägen- län m. m.
het skulle kunna skeppas 800,000 kubikfot om året. Ja, det har (Forts.)
sin rigtighet, att sådan uträkning blifvit gjord, men denna uträkning
är ingalunda grundad på någon så omfattande verklig utredning,
att densamma kan tillmätas något afgörande vitsord för bedömande
af frågan om skeppningen af virke står i rigtigt förhållande
till skogskapitalet. En sådan utredning skall naturligtvis grundas
på vidtomfattande noggranna undersökningar; men sådana hafva
icke blifvit verkstälda här vid lag. Och den omständigheten, att skeppningen
nu är 1,200,000 kubikfot, bevisar i och för sig ingenting
om att utskeppningen är för stor.
Jag för min del är alldeles öfvertygad om, att, derest kommunalstämmorna
i Gotlands län, som säkerligen skulle hafva varit mera
intresserade i denna sak än landstingen, fått tillfälle att häröfver
yttra sig, hvilket icke beredts dem, intrycket af den allmänna meningen
på Gotland om detta lagförslag skulle hafva blifvit annorlunda;
och kanske, derest Kongl. Maj:t skulle finna skäl att, innan
Kongl. Maj:t för sin del godkänner detta lagförslag, höra kommunalstämmorna,
Kongl. Maj:t skulle rygga tillbaka från att godkänna
det samma.
Herr Larsson i Fole: Herr talman, mine herrar! Den ärade
talare, som sist hade ordet, gjorde den invändning mot hvad jag
anförde såsom ett bevis på, att allmänheten vore benägen för dylik
skogslagstiftning, att ledamöterna i taxeringskomitéerna måhända icke
satt sig in i frågan och gjort sig reda för hvad lagen innehåller etc.
Men det må nu vara, att det förslag, som utgick från Konungens
befallningshafvande och var föredraget der, ej blifvit i alla afseenden
gilladt vid dessa möten. Jag säde ingenting annat än hvad som
står i den kongl. propositionen, att de flesta af gillena uttalat sig
för den önskan, att en skärpt skogslagstiftning skulle komma till
stånd; och detta står jag för.
Han sade äfven, min ärade vän, att det bestämdt var flera
gillen, som protesterade emot en förnyad eller tillökt, skärpt skogslag.
Huruvida detta kunde vara förhållandet, vet jag ej, ty jag var
ej med vid alla gillena. Men det står i propositionen, att »tre gillen
uppgifvit, att inom deras områden ingen egentlig skogssköfling förekommit»,
och derför hafva de icke leinnat sitt understöd åt den da
föreslagna lagen. Detta kan man ju icke kalla för protest mot lagen.
De öfriga gillena, hos htfilka frågan blifvit föredragen, hafva enhälligt
uttalat den mening och den önskan, att lagen skulle blifva skärpt.
Herr Bokström sade äfven, att det skulle hafva varit förmånligare,
om frågan blifvit hänskjuten till kommunalstämmorna och
N:o 9. 40 Lördagen den 24 Februari.
Ang. åtgärder de fått afgifva yttranden i saken. Deremot har jag ingenting att
tlILZnd?°af in.!än(]a’ ty jag tror’ att deras uttalanden blifvit alldeles öfverensskogsförödelse
stämmande med hvad som här föreligger. Men jag vill dock nämna
inom Gotlands i detta sammanhang, att hushållsgillena icke allenast bestå af ledalän
rn. rn. möter i taxeringskomitéerna, utan af många andra, som infinna sig
(Forts.) vid dessa tillfällen, och hvart och att ett af dessa gillen representerar
en befolkning af 3 å 4,000 personer, således i medeltal hvad kommunerna
på fastlandet bestå af.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag i denna deL
Härmed var öfver!ägguingen i i detta ämne slutad; och sedan
propositioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, blef den ifrågavarande paragrafen af kammaren
godkänd.
Återstående §§ 7—13 blefvo likaledes godkända.
Slutligen hade utskottet föreslagit ett så lydande öfvergångsstadgaude:
»Denna
förordning träder i kraft den 1 juni 1894, då nådiga
förordningen den 10 september 1869 angående åtgärder till förekommande
af skogsforödelse på Gotland upphör att gälla.»
I fråga härom anförde:
>
Herr von Krusenstjerna: Af ingressen behagade kammaren
se, att utskottet föreslagit, det Riksdagen ville för sin del antaga
detta författningsförslag och i öfverensstämmelse dermed också tillstyrkt,
att titeln: »förordning» skulle ändras till »lag». I enlighet
härmed hemställer jag, att äfven i detta stycke om lagens trädande
i kraft orden »denna förordning» måtte ändras till »denna lag».
Det ifrågavarande öfvergångsstadgandet godkändes med den af
herr von Krusenstjerna föreslagna ändring.
Den af utskottet föreslagna rubriken till lagförslaget godkändes
jemväl.
Slutligen förklarades utskottets hemställan vara genom kammarens
redan i ämnet fattade beslut besvarad.
Under punkten 2 hemstälde utskottet, att eu af herr N. Petersson
i Runtorp inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 80,
om tillämpning af den föreslagna lagen för Gotlands län äfven för
det öfriga landet, med undantag af de delar som redan egde lag för
vården af enskilda skogar, icke måtte af Riksdagen bifallas.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Petersson i Runtorp. Herr grefve och talman! Jag vet
icke rigtigt, hur jag skall börja, men jag kan ej annat än beklaga,
att jag har sådan otur med mina förslag i skogsfrågor. Vore det
Lördagen den 24 Februari.
41 If:o 9.
endast jag sjelf, som hade de åsigter, hvilka ligga till grund för
mina förslag, skulle jag taga'' saken lugnt och försöka reda mig ändå.
Men då så icke är, har jag icke kunnat underlåta att upptaga saken
ännu en gång; och hvarför jag nu föreslagit, att gotlandslagens bestämmelser
skulle blifva gällande för alla de öfriga länen, som icke
redan ega lag för vården af enskilda skogar, är att, sedan jag försökt
på alla möjliga sätt, såsom herrarne nog veta, att få en lag
mot skogsförödelser, så är nu här en till hands, och jag har tänkt,
att när Gotland fick en sådan lag, kunde den äfven tillämpas i de
öfriga länen.
Nu säger utskottet i dessa rader, att det är så många ölikheter
emellan Gotland och de öfriga länen, att lagen icke kunde tillämpas
på dem. Jag nekar icke, att det finnes olikheter mellan dem
och Gotland, men en likhet fins och det är, att skogsförödelsen går
lika bra på fastlandet som på Gotland, så vidt jag sett. Nu är det
godt och väl, att man har skyddat Gotland, men hvarför man skall
vara likgiltig för, huru det tillgår i länen för öfrigt, det är en fråga,
som jag vill ställa till utskottet. Det kunde nog hafva svarat något
mer i denna sak, och nu skulle jag begära eu återremiss till utskottet,
men som jag hört, att Första Kammaren redan bifallit utskottets
hemställan, så tjenar det icke till något.
Jag skall icke vidare utbreda mig om behofvet af en skogslag,
ty jag är ej ensam om att inse det och flere hafva yttrat sig deröfver.
, Men jag kan icke annat än beklaga, att jag icke kommer
någon väg med mina försök. Eu sak vill jag emellertid säga, när
jag har ledamöter af statsrådet här, nemligen att jag vill efter detta
öfveidemna saken till Kong!. Maj:t, som får se till hvad som kan
göras deråt. Jag vill icke vidare blottställa mig, utan vill nu anhålla,
det Kong!. Maj:t måtte så snart som möjligt komma in med
ett förslag, ty jag vet ingen utväg, men något måste göras. Det
går icke bra i längden som det nu går till. Härmed får jag låta
mig lxöja. Jag skall icke vara vidlyftigare än utskottet varit i
denna fråga.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3. . .. ,
Ang. åtgärder
till förekom
I
eu inom Andra Kammaren väckt motion, N:o 62, hade Herr mande af
H. Hammarskjöld föreslagit, att Riksdagen ville besluta aflåtandet skog sförödelse
af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t moinKalmar
täcktes låta utarbeta och efter vederbörande landstings hörande för
Riksdagen framlägga förslag till förordning angående åtgärder till
förekommande af skogsförödels? inom Kalmar län.
Utskottet hemstälde emellertid i förevarande punkt, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas.
N:o 9. 42
Lördagen den 24 Februari.
Ang- ''åtgärder Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes
till förekom- or(]et af motionären
tkogsföröddse herr Hammarskjöld, som yttrade: Herr talman, mine herrar!
inom Kalmar Det kan nog hända att, om jag känt denna frågas föregående lilja».
stöna, när jag skref min motion, hade motionen blifvit oskrifven
(Forts.) '' eller åtminstone fått en mera bestämd form. Sådan den nu är affattad,
hade jag verkligen icke väntat mig, att lagutskottet skulle
annat än afstyrka den. Men nog anser jag, att det första skäl,
utskottet anför, icke är rigtigt befogadt. Utskottet säger, att »motionären
icke lemnat någon närmare utredning om förhållandet beträffande
skogarne inom Kalmar län eller omfånget och beskaffenheten
af den skogsförödelse, som der uppgifves hafva egt rum». Jag tycker,
att det är litet för mycket fordradt af en motionär, att han skall
komma med en statistisk utredning, huru mycken skog är nedhuggen
eller huru mycken mark är barhuggen, i synnerhet som jag icke vet,
att det finnes material till dylik statistik.
Det andra skälet för utskottets afstyrkande är, att utskottet
tycker, att det bör vara befolkningen i orten, som genom landstinget
uttrycker sin önskan om en skogslagstiftning. Det måste jag nu
erkänna, att det skälet är mycket mer vigtigt. Men huru går det,
när befolkningen sålunda uttrycker sin önskan? Kronobergs läns
landsting antog på 1870-talet ett förslag till skogslag och inlemnade
detsamma till stadfästelse af regeringen. Men deraf vardt intet,
ty förslaget drunknade i domänstyrelsen. Så koin för 2 år sedan
Kalmar läns södra landsting med liknande förslag. Det sändes till
domänstyrelsen och fick samma öde. Domänstyrelsen tycker, att
det icke är så farligt med skogen och att återväxten egentligen
icke är hotad. Det hjelper icke, att vi der nere i den landsändan
tycka att det ser bedröfligt ut med våra skogar, när domänstyrelsen
i alla fäll säger att det står väl till. För öfrigt säger domänstyrelsen,
att insigten om nödvändigheten af att vårda skogen bör
komma på öfvertygelséns väg. Ja, det tycker jag med, men vi skilja
oss med afseende på tiden, ty jag tror icke, att denna öfvertygelse
kommer förr än skogen är slut eller i det närmaste slut. Och i
allmänhet brukar man ju tycka, att det är väl sent att icke börja
tänka på att bota en sjuk, förrän han redan ligger i själtåget. Nu
går det således på det viset, att om landstingen komma till regeringen
med förslag, som de sjelfva gjort upp, så drunkna dessa i
domänstyrelsen. Kommer en enskild motionär, såsom nu jag, säger
lagutskottet: »det der skall ni icke befatta er med, det hör landstinget
till». Gifver nu Riksdagen lagutskottet rätt, såsom det
naturligtvis går, så stå vi stackars småländingar och stampa i en
återvändsgränd, ur hvilken jag åtminstone icke kan finna någon
utgång.
Min mening med denna motion var nu egentligen icke att få
eu gotlandslag med inskränkning i rätten att hugga skog till vissa
dimensioner och dylikt, ty jag tror, att det vore ett impopulärt för
-
Lördagen den 24 Februari.
43 Jt:o 9.
slag, då man är rädd för ingrepp i eganderättén. Jag hade endast Ang. åtgärder
tänkt mig att få en lag, som bestämde, att den, som hugger ned
skog, skulle plantera skog igen. Men det är icke en lätt uppgift gkogiförödelte
att åstadkomma en sådan lag, det medgifver jag. inom Kalmar
När nu Första Kammaren redan afslagit min motion, är det län.
tydligt, att jag icke har något yrkande att göra. (Forts.)
Vidare anförde:
Herr von Krusenstjerna: Den ärade motionären är icke rigtigt
belåten med lagutskottet. Jag ber dock få fästa hans uppmärksamhet
uppå att, fastän han sjelf, såsom han nyss förklarat, icke
väntade att hans motion skulle tillstyrkas, utskottet dock framhållit,
att det funnit syftet med motionen heaktansvärdt.
Motionären vände sig mot det första skälet, som åberopades af
lagutskottet, eller att det icke finnes tillräcklig utredning rörande
omfattningen af skogsförödelsen. Jag hemställer, om någon egentlig
utredning angående skogsförödelsen kan anses lemnad, när han endast
åberopar ett generelt yttrande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kalmar län, att »afverkningen fortgått hejdlöst» och att »afverkningen
bedrifves i en utsträckning, som betydligt öfverskrider skogens
återväxt», men Kongl. Maj:ts befallningshafvande lemnar icke
några siffror och angifver icke närmare, om detta omdöme gäller
hela länet eller endast viss del deraf.
Motionären vände sig ock mot lagutskottets sista skäl, eller att
ärendet enligt utskottets uppfattning borde hafva kommit in i samma
ordning som gotlandslagen, och han nämnde, att en del landsting
verkligen framlagt förslag till en restruktiv skogslagstiftning, men
dessa förslag skulle hamnat i domänstyrelsen, icke kommit vidare,
utan drunknat der. Vidare sade han, att om nu Kalmar läns landsting
göra detsamma, kommer det att gå på samma sätt; det stannar
i domänstyrelsen. Deremot vill jag erinra, att det landsting, hvartill
motionären närmast hör, eller Norra Kalmar läns landsting, har
mig veterligen icke uttalat sig i denna fråga, och icke heller hafva
till landstingsområdet hörande riksdagsmän understödt denna motion,
såsom annars ofta är vanligt. Och hvad motionären yttrade, att
de förslag, som inkommit till domänstyrelsen, drunknat der, och att
så skulle det gå med denna fråga också, det vederlägges ju just af
gången utaf det ärende, som nyss behandlades i kammaren eller
gotlandslagen.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr Ekströmer: Oaktadt jag är väsentligen förekommen af
den ärade motionären, ber jag dock att till stöd för hans åsigter
få yttra några ord.
Jag är i likhet med honom fullt öfvertygad om behofvet och
nyttan af en skogslagstiftning för Kalmar län och för öfrigt icke
N:o ». 44
Lördagen den 24 Februari.
Ang. åtgärder blott för Kalmar län, utan äfven för de andra småländska länen,
till furekom- Qgjj jag skulle vilja tillägga för hela landet. Men om en sådan
tkogsförödelse skogslagstiftning skulle komma till stånd, anser jag, att den hör
inom Kalmar grundas på att bevara återväxten genom qvarlemnande af fröträd
län. eller ämnen till fröträd vid all skogsafverkning och låta dessa frö
(Forts.
) träd qvarstå, till dess marken blifvit besådd. Detta är det enda
sättet att skydda återväxten. Ty tiden är ännu icke inne att kunna
tvinga de många hemmansegarne att så och plantera ny skog, och
''derför kan en dylik lag icke genomföras. Derjemte vill jag tilllägga,
att det vore önskligt, att tillräcklig husbehofsskog afsattes,
och derför bör i en blifvande lag bestämmelser intagas derom, att
husbehofsskogen må få qvarstå.
Jag skall icke göra något yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll Kammaren
utskottets hemställan.
§ 8.
Om tillägg till Föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 10, i anledning af ej
26 # l mom. i mindre Kongl. Maj:ts proposition med förslag om tillägg till 26 §
la>-lättnin ''af" '' mom- i lagen angående tillsättning af presterliga tjenster den 26
presterliga oktober 1883 än äfven väckta motioner om ändring af vissa bestäintjenster
m. m. melser i nämnda lag.
Kongl. Maj:t hade den 8 sistlidne december till Riksdagen aflåtit
följande proposition n:o 15:
»Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande af kyrkomötet,
på sätt dess här bilagda underdåniga skrifvelse utvisar, för dess del
godkända förslag till
Lag
om tillägg till 26 mom. § 1 i lagen angående tillsättning af
presterliga tjenster den 26 oktober 1883.
Som vid prestval inom vissa församlingar i riket visat sig, att
ett mycket ringa antal röstberättigade kommit att i valet deltaga,
af anledning att större delen af den manliga befolkningen oafbrutet
under längre tid varit å aflägsna orter frånvarande för idkande af
sjöfart, fiske eller annan handtering, alltså varder härigenom förordnadt,
att § 26 mom. 1 i lagen angående tillsättning af presterliga
tjenster den 26 oktober 1883 skall erhålla ett tillägg, så lydande:
Utan hinder af hvad här ofvan i detta moment är stadgadt
om utöfning af rösträtt, må, uppå framställning af församling, der
vid prestval rösterna skola efter upprop afgifvas, Konungen, om han
finner ortsförhållandena föranleda dertill, förordna, att, i händelse
45 Jf:o 9.
Lördagen den 24 Februari.
gift röstegande eller ombud för honom vid nämnda upprop icke låter Om tillägg till
sig afliöra, den röstegandes hustru, der hon vid upprepet sig an-26 # 1 mom-i
maler, egen att vid valet utöfva mannens rösträtt, sa framt hon ar säUning aj
välfrejdad, tillhör svenska kyrkan och ej gjort anmälan om utträde presterliga
ur densamma.» tjenster m. m.
Och hemstälde utskottet, under punkten 1 af föreliggande utfå- (Forts.)
tande, att propositionen måtte af Riksdagen antagas.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Redelius: Angående gift qvinnas rätt att vid prestval
rösta i stället för sin man fans i den pr est valsförord ning. som var
gällande före 1883, ett stadgande af följande innehåll: »är mannen
frånvarande, röste hustrun». Någon olägenhet af denna gamla rättighet
för gift qvinna har jag för min del icke erfarit; men icke
desto mindre saknas denna rätt i nu gällande lag i ämnet af 1883.
För min del hade jag trott, att detta utelemnande egt rum af förbiseende,
och att vederbörande, som skrifvit den nya lagen, uteslutit
detta stadgande utan att tänka på, att denna rätt sålunda fråntogs
gift qvinna. Nu förefaller det emellertid, att döma af den föreliggande
kongl. propositionen, som. om Kongl. Maj:t icke ämnar återgifva
åt den gifta qvinnan denna urgamla rätt. Det synes, som
om den med afsigt vore henne beröfvad. Ty endast undantagsvis
för ett särskilt specificeradt fall och med iakttagande af en mängd
omgångar, som för mig synas öfverflödiga, skulle gift qvinna kunna
återfå den. För min del är jag af den mening, att ett stadgande
är önskligt och behöflig! föl- att återgifva gift qvinna denna rätt,
men i hela den utsträckning, hvari den fordom tillkom henne, och
jag anser således, att den ifrågavarande paragrafen borde hafva ungefär
följande lydelse: I händelse gift röstegande eller ombud för
honom icke låter sig afhöra, må den röstegandes hustru ega att
vid valet utöfva mannens rösträtt.
Hade ett sådant förslag förelegat, så har jag deu uppfattningen,
att det icke skulle rönt motstånd hvarken hos kyrkomötet eller Riksdagen.
Deremot, såsom frågan nu står, är det svårt att komma dit,
ty det är ju för ingen obekant, att om denna kammare nu fattar
ett annat beslut än Första Kammaren fattat, så är frågan för denna
Riksdag förfallen, och sålunda skulle denna rätt, som åtminstone
skulle gifvas åt vissa hustrur, icke ens tillkomma dem. Detta har
dock icke hindrat mig från att begära ordet och besvära kammaren
med ett förslag, emedan jag tänker, att frågan, om den nu förfaller,
otvifvelaktigt skall komma igen senast om fyra eller fem år och då
komma igen i en bättre, fullständigare och rättvisare form än nu.
Under förutsättning, att kammaren har samma uppfattning som jag,
nemligen att qvinnan i allmänhet bör ega denna rätt, skall jag, för
att såväl uttala min mening i frågan som bereda kammaren tillfälle
att uttala sig deri, tillåta mig framställa ett yrkande, oaktadt jag
N:o 9. 46
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg till
26 § 1 mom> i
lagen om tillsättning
af
presterliga
tjenster ra. ra,
(Forts.)
! visserligen vet, att ett bifall dertill skulle hafva samma effekt som ett
1 afslag. Mitt yrkande är, att ifrågavarande paragraf må erhålla följande
lydelse: I händelse gift röstägande eller ombud för honom icke
låter sig afköra, må den röstegandes hustru ega att vid valet ut•
öfva mannens rösträtt.
Jag hemställer, herr talman, om proposition på bifall till detta
yrkande.''
Herr Hedin: Jag skall taga mig friheten anhålla, att kam
maren
behagade utan några omsvep afslå det föreliggande förslaget.
Denna present från kyrkomötet förefaller mig mycket litet tilltalande.
Antiqveradt till formen och reaktionärt till innehållet bär förslaget
i dubbel måtto sitt upphofs välbekanta drag.
Skulle det verkligen vara skäl, att Andra Kammaren nu i kyrkomötets
spår beslöte sig för att återupplifva en för oss alldeles ny
lagstiftningsform, nemligen att uti lagtexten inrycka lagens motivering,
såsom här har skett? Jag säger, att förslaget är reaktionärt
till innehållet och det icke blott derför, att det vill återgifva åt,
såsom den förre talaren uttryckte sig, en del gifta kvinnor en rätt,
som förut var medgifven åt samtliga, då husfadern icke sjelf utöfvade
sin rösträtt, utan reaktionärt i synnerhet derför, att det vill inblanda
Kongl. Maj:t i medgifvande af en sådan rätt såsom undantag och
tillåta Kongl. Maj:t att ena gången medgifva åt eu församling en
dylik rätt och att den andra gången förneka den. Jag för min del
tycker icke om detta första steg till att låta Kongl. Maj:t få på
eu slags administrativ nådeväg inblanda sig i bestämmelser om rösträtt
och dess utöfning.
Det stadgande, som den föregående talaren antydde, nemligen
19 § i prestvalsförordningen af 1848, men hvilket han icke alldeles
fullständigt citerade, lyder: »Rösträttighet utöfve husfader, men är
han frånvarande och skriftlig voteringssedel eller muntlig fullmagt
icke lemnat, röste hustru. Lag samma vare, om han under förmyndare
satt är». Detta stadgande betecknade den föregående ärade
talaren i förbigående också såsom urgammalt. Jag vågar icke påstå,
att detta uttryck är alldeles korrekt. Det beror på hvad man menar
med urgammalt, men visst är, att beteckningen är i så måtto vigtig,
som detta stadgande icke kommit in i lagen först genom 1843 års
prestvalsförordning.
Det är illa, att denna rätt en gång försvunnit, men då man nu
vill hafva den tillbaka, så bör man återfå hela den fulla rätten i
stället för denna lilla skenreform, som kommer att stå hindrande i
vägen för ett återbekommande af den fulla rätt, hvilken var stadgad
i 1848 års förordning, och som medgifver denna rätt endast
på ett sådant sätt, att man på detta område anvisar en väg för
Kongl. Maj:t att inblanda sig i rösträttsbestämmelser och på administrativ
nådeväg, jag använder detta uttryck ännu en gång, låter
Kongl. Maj:t förneka rösträtt eller bevilja den. Det är icke någon
Lördagen den 24 Februari.
47 N:o 9.
skada, om kammaren afslår denna lag och föredrager att vänta några Om tillägg till
år på en fullständig reform. i6 $ 1 mom- *
Jag vågar icke på stående fot yrka bifall till den af den före- fattning »/
gående talaren föreslagna redaktionen af lagparagrafen, hvilken före- presterliga
faller mig i ett hänseende vara mindre fullständig än bestämmelsen Venster m. m.
i paragraf 19 af 1843 års förordning, och jag anhåller derför om (Forts.)
afslag å utskottets hemställan.
Herr Hazén: Herr talman, mine herrar! Äfven jag är af den
mening, att det vore högst välbetänkt, om vi återfinge den rätt,
som var åt qvinna tillerkänd i den närmast föregående prestvalsförordningen.
Då emellertid ett beslut i denna rigtning icke kan
vinna sanktion förrän fyra eller fem år härefter, då ett nytt kyrkomöte
tillstunda!-, så anser jag att det vore välbetänkt af en hvar,
som i denna punkt vill så mycket som möjligt häfda qvinnans rösträtt,
på det att det må blifva henne förunnadt att åtminstone i
någon mån återfå denna rättighet, att ansluta sig till den föreliggande
propositionen. Äfven om vi nu skänka dem vårt bifall, hafva
vi icke dermed begrafva frågan, ty jag är förvissad att, då den är
rättvis och billig, den skall komma igen. Det kännes hårdt för en
valförrättare att nödgas afvisa en qvinna, som kommer och vill
representera sin man. Det har händt i den bygd, derifrån jag är,
att en qvinna kommit med voteringssedel från sin i Amerika varande
man, men jag har nödgats bortvisa henne. Dä lemnade hon
sin sedel åt en bredvidstående granne, och han tick utöfva den rösträtt,
som hon icke kunde få utöfva. Jag tror, som sagdt, att frågan
är så billig, att, om den några år härefter ånyo väckes, den icke
kan begrafvas. Låtom oss derför gifva qvinnan i detta afseende så
mycket, som vi nu kunna gifva, ty det kommer icke för tidigt.
Qvinnan är ofta många gånger mer än mannen intresserad af prestval
och dervid beröras så många tina och ädla strängar, att de icke
böra förstummas.
Herr talman, jag skall derför, enär jag önskar att så mycket
som möjligt och så snart som möjligt återgifva åt qvinnan denna
gamla rätt, yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Redelius: Då jag nedskref det ändringsförslag, på hvilket
jag nyss begärde proposition, lefde jag i den tanken, att, då jag inskränkte
den föreliggande propositionens omfång så mycket som
skedde, så att jag ur det kongl. förslaget uteslöt de flesta orden,
så att endast ett mindre antal blefvo qvar, den af mig föreslagna
ändringen skulle ligga innanför den kongl. propositionens gränser,
men min uppmärksamhet har nu blifvit fast derpå, att så icke är
fallet, och jag finner nu, att orden visserligen i mitt förslag äro
mycket mindre till antalet, men innehållet är mycket mycket större.
Jag ber derför att få återtaga mitt yrkande och i stället yrka rent
afslng å den kongl. propositionen.
Nto 9. 48
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg till
26 ji 1 mom. i
lagen om tillsättning
af
presterliga
tjenster m. m.
(Forts.)
Herr Elowson: Den nu föreliggande frågan liar visserligen
icke mycket stora dimensioner, men den bär ändock sin betydelse
såväl i praktiskt som i religiöst hänseende. I sistnämnda afseende
tror jag vi kunna vara lyckliga deröfver, att det är en allmän regel
i vårt land, att man och hustru hafva samma religiösa intressen.
Om så är förhållandet, anser jag det vara en fördel, att hustrun
kan i mannens frånvaro utöfva hans rösträtt vid prestval. Det har
erinrats derom, att enligt 1888 års prestvalsförordning gift qvinna
saknar denna rätt, men att hon hade en dylik rätt enligt 1843 års
förordning. Såvidt jag vet, gjorde sig ingen missbelåtenhet gällande
deröfver, att hustrun hade denna rätt, och jag tror, att det är en
olägenhet, att hon gått miste om densamma.
Jag utgår nu från den öfvertygelsen, att Andra Kammarens
majoritet vill restituera den rätt hustru haft att i mannens frånvaro
deltaga i prestval. Då uppstår den frågan: hvilken väg skall man
gå för att uppnå detta mål? En talare trodde, att genom antagandet
af Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition, som af lagutskottet
tillstyrkts, man närmade sig detta mål. För min del tror
jag motsatsen. Jag hyser nemligen den åsigten, att man genom ett
bifall snarare skulle komma att aflägsna sig från det önskvärda
målet. Om jag antager, att i enlighet med detta förslag i en eller
annan församling man beslutar att gå in till Kongl. Maj:t med ansökan,
att hustru måtte få den ifrågavarande rätten och denna rätt
beviljas, skulle man kunna tänka sig — jag vill icke påstå, att det
blir så, men det skulle kunna tänkas — att detta blifver en slags
previlegiefråga för hustrun i dessa församlingar, och att nämnda
privilegium skulle stå hindrande i vägen, derest Kongl. Maj:t och
Riksdagen i en framtid vill ändra lagen. Men om så likväl icke
skulle ske, anser jag dock, att förslaget, om det blefve antaget till
lag, komme att föranleda praktiska oegentligheter och förvecklingar.
Det är väl bekant, att pastorat i vissa trakter bestå af flera socknar.
Der kan det hända, att man i eu församling begär och får sig tillerkänd
den ifrågavarande rätten för hustru att i visst fall vid prestval
utöfva rösträtt, och att för en annan församling i samma pastorat
dylik begäran icke framställes, och då kan vid val af kyrkoherde
uppstå förveckling.
Jag tror således, att ett antagande af Kongl. Maj:ts nu föreliggande
proposition skulle leda oss från det mål, sotn är önskvärd!
att vinna, eller att återbörda åt hustru den rätt, hon förut haft att
i mannens frånvaro vid prestval få utöfva dennes rösträtt. Detta
är för mig hufvudsakligen bestämmande, då jag nu ber att få instämma
i det yrkande om afslag å den kongl. propositionen, som
nyss gjorts.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Herr grefve och talman, mine herrar! Då den departementschef, på
hvars föredragning ifrågavarande proposition afläts till Riksdagen, är
Lördagen den 24 Februari.
49 N:o 9.
bortrest från staden, skall jag bedja att få nämna några ord till Om tillägg till
belysning af livad jag tror varit den ledande tanken lios honom, då~6 i 1 mom-1
han hos Kongl. Maj:t framstälde förslag derom, att Kongl. Maj:t "
skulle till Riksdagen aflåta denna proposition i öfverensstämmelse presterliga
med hvad kyrkolagskomitén föreslagit och 1893 års kyrkomöte för fenster m. m.
sin del godkänt. (Forts.)
Den förste talaren trodde, att det endast var genom förbiseende
eller glömska, som den rätt för gift qvinna att i mannens frånvaro
kunna få utöfva hans rösträtt vid prestval, hvilken varit henne tillerkänd
i förordningen om prestval af år 1843, blifvit förbigången i
motsvarande lag af år 1883. Jag tror dock icke, att så varit förhållandet,
utan jag föreställer mig, att det varit af särskilda skäl
som ett sådant uttalande egt rum.
Den nuvarande propositionen leder sitt ursprung från en motion,
afgifven af ett lekmannaombud vid 1888 års kyrkomöte. Denna
motion afsåg hufvudsakligen att afhjelpa åtskilliga missförhållanden
vid prestval, som egde rum i skärgårdssocknar, der en stor del af
•den manliga befolkningen under längre tid var borta på olika förrättningar,
såsom fiske eller sjöfart på aflägsnare eller närmare farvatten.
Redan vid 1888 års kyrkomöte väckte förslaget några betänkligheter,
ehuru jag tror, att det i det hela mottogs med bifall.
Betänkligheterna härledde sig derifrån, att förslaget syntes i.någon
mån komma i kollision med bestämmelserna i kommunalförvaltningarna
af 1862. Bestämmelserna om rösträtts utöfvande vid prestval
sammanhänga med rösträttsbestämmelserua vid kyrkostämma, och
dessa bestämmelser vid kyrkostämma sammanhänga åter med rösträttsbestämmelserna
i kommunallagarna. Om man ser på den paragraf
i kommunallagarna, som bestämmer rösträtten och sättet för
dess utöfvande, skall man finna, att till och med det förslag, om
hustrus behörighet att utöfva mannens rösträtt, som nu är framlagdt
för Riksdagen, icke står i full öfverensstämmelse med denna paragraf,
utan bör betraktas såsom ett undantag. Detta synes ock hafva
varit anledningen, hvarför, när kyrkomötets skrifvelse i detta ärende
öfverlemnades till den komité, som haft i uppdrag att föreslå vissa
förändringar i kyrkolagstiftningen, denna komité icke ansåg sig
kunna gå längre än den gjort. Antagligen, jag säger antagligen,
ty jag erinrar mig det icke så säkert, har det varit samma anledning,
som gjort, att chefen för justitiedepartementet ansett, att propositionen
borde affattas såsom skett. För min del kan jag således
icke finna annat, än att det är något riskabelt, i synnerhet utan
närmare öfvervägande, att komma fram med ett nytt förslag, men
jag anser äfven, att det finnes ganska goda skäl för kammaren att
nu godkänna det framlagda förslaget, ty något vinnes dock dermed,
om än man icke vinner allt hvad man skulle önskat att vinua.
Beträffande den frågan, huruvida man bör i dylika fall på något
vis inblanda någon rätt för Kongl. Maj:t att i ena fallet bifalla och
i andra fallet afslå en gjord ansökan, tror jag, att man i det af
A
nära Kammarens Prof. 1894. N:o 9. 4
N:o 9. 50
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg till seenået icke behöfver vara så rädd, då enskilda förhållanden kunna
26 g 1 mom. i förekomma, som knappast och mången gång omöjligt kunna regleras
sättning af £erlorn allmänna bestämmelser i en Jag, emedan det ar sa manga
presterliga särskilda förhållanden, som böra tagas i öfvervägande vid sakers aftjenster
m. m. görande, att lagen behöfver den komplettering, som kan vinnas ge(Forts.
) nom Kongl. Maj:ts pröfning af de i hvarje fall föreliggande särskilda
omständigheterna.
Det torde för öfrigt vara så mycket större skäl att här framhålla
detta, som Riksdagen redan en gång förut vid en annan paragraf
i denna lag bifallit ett af Kongl. Maj:t föreslaget tillägg rörande
Konungens rätt att i vissa fall gifva särskilda föreskrifter.
Det var vid 30:de paragrafen i lagen, som bestämmer sättet för
rösters afgifvande vid prestval. Man hade nemligen funnit det föreskrifna
valsättet i mycket stora församlingar synnerligen olämpligt
och besvärligt, hvarför Kongl. Maj:t och Riksdagen år 1888 beslöto
ett tillägg till paragrafen, som gick derpå ut, att Kongl. Maj:t
skulle få rätt att på derom gjord ansökan förordna om annat sätt
för rösters afgifvande vid prestval i församlingar, der folkmängdens
storlek gjorde sådant nödvändigt.
På grund af hvad jag nu anfört, synes det mig, som om kammaren
utan tvekan skulle kunna biträda utskottets hemställan om
bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition.
Herr Hedin: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepar
tementet
har uttalat det antagandet, men ej kunnat anföra något
skäl för detsamma, att man skulle haft någon särskildt vigtig orsak
för uteslutandet i nu gällande 1883 års lag angående tillsättning
af presterliga tjenster af den bestämmelse i 19 § af 1843 års lag,
som handlade om gift qvinnas rätt att deltaga i prestval. Han har
antagit en sådan orsak, men han har ej kunnat vederlägga den
förste talarens förmodan — hvilken jag delar — att det varit ett
förbiseende eller en ren slump, som föranledt detta uteslutande. När
så är förhållandet, och då herr statsrådet icke kunnat påvisa någon
som helst olägenhet af den rätt för gift qvinna att deltaga i prestval,
som stadgas i 1843 års lag äfvensom i andra författningar från
långt äldre tid — när så är, säger jag, kan jag ej finna, hvad det
kan vara för nytta med att gifva Kongl. Maj:t en sådan pröfningsmagt,
att ena gången kunna bevilja och andra gången förvägra eu
rätt, som enligt 1843 års lag oklandradt under decennier utöfvats.
Hvad beträffar det exempel, den ärade talaren citerade, på medgifvande
af Kongl. Maj:ts inblandning i dessa angelägenheter, så
tillkom beslutet derom vid 1888 års riksdag — en epok, då många
sådana saker kunde ske, som åsyftade en utvidgning af Kongl.
Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt, men som jag hoppas, att den
nuvarande Andra Kammai-ens majoritet ogillar.
Chefen för ecklesiastikdepartementet herr statsrådet Gilljam:
51 N:o 9.
Lördagen den 24 Febrnari.
Jag skall be att få anmärka, att jag sade, att jag blott kunde antaga,
att de motiv jag anförde varit för chefen för justitiedepartementet
bestämmande, då han för Kongl. Maj:t föreslog aflåtande
till Riksdagen åt den ifrågavarande propositionen i den form, i
hvilken den här föreligger.
Deremot var det icke blott ett antagande, då jag sade, att
1888 års kyrkomöte lika som kyrkolagskomitén af 1890 haft bestämda
betänkligheter mot förslaget att gifva gift qvinna rösträtt
vid prestval. Jag skall till stöd härför be att ur kyrkolagskomiténs
betänkande rörande förslaget till ändring i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenster få uppläsa följande, som komitén anför
i sin motivering: »Åf den framställning, som sålunda gjordes hos
kyrkomötet,, inhemtas visserligen, att inom åtskilliga församlingar,
särskildt skärgårdsförsamlingar, förhållandena kunna vara sådana,
att den nu allmänt gällande bestämmelsen om utöfning af rösträtt
vid prestval medför olägenheter, hvilka skulle kunna afhjelpas genom
ett stadgande af det innehåll, kyrkomötets skrifvelse afser.
Emellertid möta, såsom ock vid öfverläggningen inom kyrkomötet
anmärktes, ganska stora betänkligheter mot ett dylikt stadgande.
Det öfverensstämmer icke med kommunalförfattningarnas föreskrifter
om utöfning af rösträtt, och det skulle vid tillämpningen kunna
medföra åtskilliga svårigheter, särskildt då det måste styrkas, att
mannen verkligen vore frånvarande och icke lemnat fullmagt åt
någon annan.»
Herr Elowson: I sitt första anförande behagade herr stats
rådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet lemna eu utredning,
som jag finner vara helt korrekt, af den historiska tillkomsten af
denna kongl. proposition, en utredning, hvilken han något kompletterade
i sitt andra anförande. I denna redogörelse förekom en enligt
mitt förmenande vigtig omständighet, nemligen att den nu
föreslagna lagbestämmelsen af vederbörande icke ansetts vara i full
öfverensstämmelse med reglerna för utöfningen af den kommunala
rösträtten. Men om så är, herr talman, synes mig detta med rätta
vara ett tungt vägande skäl för att icke antaga en sådan undantagsbestämmelse
som den föreslagna, utan i stället afslå densamma,
i den förhoppning att en annan gång komma till slutmålet eller
beredande åt hustrun af den rätt, hon förut haft enligt 1843 års
lag, i den utsträckning, att det icke erfordrades mera, för att hustrun
skulle vara berättigad att rösta, än att mannen vore vid valet frånvarande,
t. ex. ej velat begifva sig dit, utan stannat hemma. Jag
säger ännu en gång, att om det är så, att det föreliggande lagförslaget
icke är fullt öfverensstämmande med reglerna för den kommunala
rösträttens utöfvande, fiuner jag deri ett skål och ett tungt
vägande skäl för afslag å utskottets hemställan om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
Om tillägg till
26 § 1 mom. i
lagen om tillsättning
af
presterliga
tjenster ro. ro.
(Forts.)
N:o 9. 52
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg till Herr Hedin: Jag sade i mitt förra anförande, att jag antog
26 § i mom. i ()erl förste talaren hade fullt rätt i sin förmodan, att det var
lagsTttnin ^ till följd af förbiseende, glömska eller dylikt man ur nu gällande
“presteHiga 1883 års prestvallag uteslöt den rösträtt för hustru, som varit henne
tjänster m. m. medgifven i lagen af 1843. Jag tilläde, att herr statsrådet och
(Forts.) chefen för ecklesiastikdepartementet uttalat en motsatt förmodan och
sagt, att det kunde finnas några andra orsaker för detta uteslutande,
men att han icke derför angifvit några skäl. Sedan har herr statsrådet
uppläst ett yttrande, afgifvet af 1890 års kyrkolagskomité
rörande denna sak. Det torde dock vara påtagligt för kammarens
ledamöter, att detta yttrande af år 1890 icke kan bevisa något om
de motiv, som föranleda uteslutandet af bestämmelsen om hustrus
rösträtt i 1883 års prestvallag.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Sedan herr Redelius
numera återtagit sitt först framstälda särskilda yrkande, återstodo
allenast tvenne yrkanden, nemligen dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet. Herr talmannen gaf proposi-''
tioner å hvardera af dessa yrkanden och fann propositionen på afslag
vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes,
skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren afslår såväl lagutskottets i lista
punkten af utlåtandet n:o 10 gjorda hemställan som Kongl. Maj:ts
i ämnet framlagda proposition, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej.
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.
Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 136 ja
mot 56 nej, och hade kammaren alltså beslutat i enlighet med japropositionens
innehåll.
Punkten 2.
Herr Gustaf Ericsson från Stockholm, hvilken vid sistlidne
riksdag hemstälde, att Riksdagen ville för sin del besluta sådan
ändring uti 30 § af omförmälda lag rörande »prestval» och deremot
svarande särskilda föreskrifter för hufvudstaden och andra
orter, att dessa val skulle förrättas med slutna sedlar, hade i motion
n:o 77 nu förnyat denna sin hemställan.
Lördagen den 24 Februari.
53 N:o 9.
<• Utskottet hemstälde emellertid under förevarande
motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af “lottning af
herrar J. Anderson i Tenhult, Kardell och E. Svensson från Karls- prestviga
krona, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen, fenster m. m.
(Forts.)
Sedan utskottess hemställan blifvit uppläst, anförde:
\
Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Herr grefve och
talman! Det utlåtande, som utskottet afgifvit och i hvilket det
förordar afslag på motionen, är af den beskaffenhet, att jag nödgas
upptaga kammarens tid, ehuru den är långt framskriden. Utskottet
säger på sid. 4, att »utskottet finner fortfarande dessa skäl vara
fullt giltiga»; och det är derför jag skall be att få undersöka, hvilka
dessa skäl äro och hurudana de äro.
Utskottet yttrar i början af sin motivering: »I motsats till
motionären håller utskottet före, att prestval fortfarande såsom hittills
bör ske Öppet. Detta valsätt torde nemligen vara egnadt att
långt bättre än den slutna omröstningen motsvara karakteren af en
valhandling sådan som den ifrågavarande.» Utan tvifvel anser utskottet
denna valhandling vara vigtig. Det är just hvad jag också
anser, och det är derför jag begärt sådan ändring, att samma val
må kunna ske med slutna sedlar. Utskottet; deremot säger, att något
förhemligande af personernas, valmännens, ställning vid ett sådant
tillfälle som detta icke är egnadt att tilltala utskottet. Jag
ber att få anmärka, att om någon valhandling är egnad att så
förrättas, att derigenom bevaras hemligheten af valmännens öfvertygelse,
så är det väl en sådan som denna. Slutna val användas
ju här inom Riksdagen, vid val af riksdagsmän, och af kommunalstyrelse,
vid bolagsstämmor och numera äfven vid kyrkostämma.
Och här vid lag skulle väl — synes det mig — om någonsin det
slutna valet vara mera tilltalande. Ty den valde prestmannen bör
stå alldeles omedveten om den väljandes åsigt, sedan denne har
röstat, emedan han eljest kan komma att dela församlingens medlemmar
i två grupper: de som röstat på honom och de som icke
röstat på honom, och således hysa välvilja för den ena gruppen och
ovilja, för att icke säga hat, till den andra. Häremot invänder
man kanske, att prestens embete, hans ställning o. s. v. göra, att
han skall stå öfver sådant. Det finnes nog undantag, som så göra,
men det finnes också exempel på att äfven presterna låta de menskliga
lidelserna komma sig till last, och att de kunna förfölja en
församlingsmedlem, då han vänder sig till dem i trängande fall för
att få råd, ja, det kan till och med hända, att förföljelsen sträcker
sig in på barnen, då de skola af presten konfirmeras och undervisas
till konfirmationen.
Utskottet säger vidare: »Enligt utskottets åsigt skulle nemligen
i öfvervägande antal fall den af motionären förordade anordningen
punkt, att Om tillägg till
26 § 1 mom. i
»so 9. 54
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg till ingalunda medföra minskad tidsutdrägt.!) Derpå behöfver jag icke
26 § l too»»-* spilla många ord för att bevisa, att så måste blifva förhållandet, att
la,\lättnin " tidsutdrägteu just skulle minskas vid val med slutna sedlar. Här
presterliga i staden bär nyligen försiggått ett val i den församling, som jag
tjänster m. m. tillhör, hvilket räckte från kl. 12 ena dagen till kl. 5 på morgonen
(Forts.) den andra dagen. Vid kommunala val och val till riksdagsmän har
förrättningen deremot försiggått på 4 timmar på dagen och 2 på
aftonen, utan att valmännen behöft vänta mer än högst eu half
timme den ene på den andre. Det ligger i sakens natur, att, då
valnotarien vid prestval skall skrifva den röstandes namn och karakter
och, i fall han har fullmagt, äfven fullmagtgifvarens och den
röstandes namn, detta skall taga temligen lång tid.
Sedan kommer utskottet till ett förunderligt antagande. Utskottet
Säger nemligen vidare: »men väl skulle motionärens förslag
föranleda en del olägenheter, egnade att i betänklig grad förringa
valhandlingens trygghet. I sådant hänseende torde vara till fyllest
att erinra, huru som möjligen inträffande namnförvexlingar, vid det
öppna valsättets användande lätta att undvika, icke sällan skulle vålla
allehanda valtrakasserier.» Häremot tillåter jag mig att säga, att jag
förstår icke, om utskottet här menat den väljande och att det
skulle vara lättare att undvika namnförvexling beträffande honom,
när han kommer fram till valbordet och säger muntligen namnet
på den prestman, han önskar välja, än om han aflemnar en röstsedel.
Jag tror, att erfarenheten vittnar för eu motsatt åsigt hvad
beträffar val till kommuualstyrelse och riksdagsmän. Dessa val ske
ju med slutna sedlar, och det har icke försports, att åtminstone församlingsvis
några namnförvexlingar derigenom uppkommit, om också
i en valkrets af flera församlingar det någon gång kunnat inträffa
på landet.
Utskottet vill icke heller tro på,^ att hot och tvång skulle kunna
göra sig gällande vid valet. Derför skall jag endast anföra ett
exempel, som jag kan stå för, bland de många som kommit till
min kunskap. Vid det senaste prestvalet, som jag nyss talade om,
var der en herre, som sade till mig, att han drifvit upp 300 att
rösta på sin kandidat. Då jag hånfullt svarade, att man drifver
icke så lätt upp 300 att rösta, fick jag tillsvar: »Jo, herr Ericsson,
jag har mer än 300, som bero af mig, och om de i dag icke göra
mig den tjensten att rösta på den jag vill, kunna de få gå i morgon.
» Detta är åtminstone ett exempel på sanningen af mitt på''
stående.
Jag vet, som jag nämnde, icke, om utskottet har menat namnförvexlingar
beträffande den väljande eller den som skall väljas. I
senare hänseendet hänvisar jag på de många kommunala val, der
icke ett, utan tio till tolf namn komma i fråga; och kan den slutna
omröstningen der vid lag skydda mot namnförvexlingar, så bör den
väl äfven kunna det här, då det blott är fråga om ett namn.
Utskottet säger i sista punkten, att det icke hört någon all -
Lördagen den 24 Februari.
55 Nso 9.
männare önskan om en sådan förändring på landsbygden. Merr jag
tiar hört uttalanden äfven från åtskilliga håll af landsbygden, der
•de gerna skulle vilja vara befriade från kontroll och obehörigt tvång;
och jag har hört mer än en i denna kammare antyda, att han af
de skäl, jag anfört, afbållit sig från att deltaga i prestval. Det är
också just hvad jag framstäf, att, då man vid det öppna valsättet
icke vill visa hvarken den ene eller den andre af de ifrågavarande
prestmänuen, att man röstar mot honom, så låter man hellre bli;
och något uttryck af församlingens allmänna mening framgår på
det sättet icke af valet.
Då det nu väl icke kan blifva fråga om annat än eu opinionsyttring,
ber jag dock att vördsamt få hemställa till denna kammares
behjertande, att de, som finna förslaget förtjena afseende för
undanrödjande af de af mig i motionen anförda olägenheter, och som
yilja befria såväl församlingsmedlemmarne som den blifvande kyrkoherden
eller komministern, hvad han än må vara, från missförstånd
och misshälligheter dem emellan, — jag ber, att dessa kammarkamrater
ville i och för frågans upptagande en annan gång rösta mot
utskottet och för min motion.
På '' grund af det nu anförda hemställer jag, herr grefve och
talman, om bifall till min ifrågavarande motion.
Herr Hedin förklarade sig instämma häruti.
Herr Höjer yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar!
Ehuru det visserligen icke gagnar till mycket, skall jag dock be att
få säga några ord för att instämma i det yrkande, som blifvit
gjordt af min kamrat på stockholmsbänken.
Lika lämpligt och naturligt, som jag för min del anser det vara
att vid frågors afgörande uti Riksdagen nationens representanter genom
sitt öppna votum angifva sin ställning, lika olämpligt anser jag
från alla synpunkter sedt det vara att företaga val, hvilka som helst,
genom öppen votering. I all synnerhet synes mig detta gälla med
afseende på prestval, der, såsom vi alla veta, under skydd af mörka
magter intriger pläga drifva sitt spel. Jag tror icke, att jag öfverdrifver,
om jag säger, att icke hälften af de prestval, som företagas
i vårt land, kunna anses egentligen uttrycka meningen hos majoriteten
inom församlingarna, åtminstone för så vidt man med församling
förstår icke fastigheterna, utan församlingsmedlemmarne, räknade
efter hufvudtal.
Att så nu är fallet, har enligt min tanke sin orsak dels i den
orimliga röstskalan, dels i deu öppna voteringen. Vi menniskor äro
nu en gång för alla svaga käril. Vi kunna visserligen öppet uttala
våra åsigter och till och med stå för dem, men när det gäller personer,
börja vi att darra på manschetten. När man måste ställa sig
för eller mot eu person, då börjar man att draga sig, då vill man
kompromissa, då är man rädd att stöta sig till höger och venster,
då nedlägger man sin röst eller då röstar man vid den öppna vote
-
Om tillägg till
26 § 1 mom. i
lagen om tillsättning
eif
presterliga
tjena ter m. m.
(Forts.)
N:o 9. 56
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg til
26 $ 1 mum.
lagen om tillsättning
af
presterliga
tjenster m. m.
(Forts.)
ringen på annat sätt än man skulle göra, om man kade den lyckan
att få dölja sitt votum bakom den slutna röstsedeln.
Jag finner vid de val, om hvilka nu är fråga, icke annat än
olägenheter af den öppna voteringen, i synnerhet då, såsom min kamrat
pa stockholmsbänken nyss antydde, de öfverordnade utöfva tryck på
de underordnade, då arbetsgifvare vilja kommendera sina arbetarn
och då de förre hafva medel att kontrollera, att de blifvit åtlydda.
Nu säger visserligen lagutskottet eller låter förstå, att detta är
skäl, som ingenting betyda, och i stället kommer lagutskottet med
åtskilliga motskäl, livilka icke ens hafva fördelen af nyhetens behag.
Det är samma skäl, som lagutskottet begagnade vid föregående riksdag,
och jag kan icke märka, att de legat till sig under tiden. Lagutskottet
säger, att den öppna omröstningen skulle vara bättre än
den slutna, emedan den förra bättre »motsvarar karakteren af en
valhandling sådan som den ifrågavarande, för hvilken allt förhemligande
af valmännens ställning i frågan bör vara främmande».
Jag får då uppriktigt göra den bekännelsen, att min intelligens
icke räcker till att tränga till djupet af denna tanke, men deremot
har jag min egen mening, nemligen att det icke angår en menniska,
huru jag röstar vid ett prestval.
Det andra skälet, som lagutskottet nu likasom i fjol använder,
är, att »möjligen inträffande namnförvexlingar, vid det öppna valsättets
användande lätta att undvika, icke sällan skulle vålla allehanda
valtrakasserier». Der vid lag har jag den meningen, att, om vallängden
är rigtigt uppgjord och vederbörligen justerad samt om valförrättaren
är en ordentlig man och dessutom de väljande kunna
två konster, nemligen skrifva och läsa rätt innantill, resultatet af
valhandlingen genom sluten votering åtminstone icke kan komma
att medföra värre valtrakasserier, än som nu dagligdags förekomma
vid våra prestval.
Då jag alltså icke kan se, att de motskäl, som lagutskottet anfört,
ega någon bindande kraft, skall jag, ehuru jag inser, att det
icke kommer att leda till annat än en opinionsyttring, anhålla att
få instämma uti motionärens yrkande.
Herr Grundell: De skäl för afslag å ifrågavarande motion,
som af lagutskottet blifvit anförda, finner jag för min del vara öfvertygande.
Jag vill icke förneka, att i enstaka fall det nu gällande
röstsättet torde kunna föranleda påtryckning och obehörigt tvång på
de väljande, men dels förefaller det mig underligt, att undantagsfall,
som stundom här och der förekomma, tillmätas eu sådan betydelse,
att man anser dem påkalla ändring af en lag, som icke mer än K)
år varit gällande, dels hyser jag starka tvifvelsmål derom, att den
af motionären förordade slutna omröstningen skulle utesluta den af
honom öfverklagade påtryckningen. Jag befarar i stället, att, om en
ändring uti ifrågavarande afseende komme till stånd, många valmän
till äfventyrs nödgades anlita andras hjelp vid utskrifning af valsedlar
Lördagen den 24 Februari.
5''
N:o 9.
eller finge skrifna eller tryckta valsedlar åt sig öfverlemnade, hvilket Om tillägg till
utan tvifvel lätt nog skulle leda till påtryckning. De skrifkuunige ^
åter, synnerligast på landet, som sjelfva vilja skrifva sina valsedlar, Stutning af''
skulle troligen mången gäng göra sig skyldiga till sådana skriffel, att presterliga
valsedlarne måste kasseras, och valförrättningen skulle härigenom tjänster m. m.
säkerligen icke förkortas, utan förlängas, ty under det att nu de (Forts.)
röster, som öppet afgifvas, blifva införda i vederbörande kolumner, och
endast en enkel hopsummering af rösterna återstår för att utröna
valresultatet, skulle då tillkomma en tidsödande pröfning och sammanräkning
af hundratals eller tusentals valsedlar.
På grund af hvad jag haft äran anföra ber jag att få yrka bifall
till lagutskottets hemställan.
Herr von K rusenstjerna: Den näst siste talaren anmärkte,
att de af lagutskottet anförda skälen icke egde »nyhetens behag».
Jag medgifver det gerna, men det eger ju icke motiorien heller.
Aldeles samma motion framlades i fjol, och lagutskottet stödde sig
äfven då på samma skäl som nu. Motionen afslogs, och då tycker
jag, att det är ganska naturligt, att lagutskottet i år kommit med
samma skäl.
Jag kan gifva motionären rätt deri, att i större församlingar,
särskildt inom hufvudstaden, vid prestval det kan finnas vissa praktiska
skäl för den slutna voteringen. Det är till och med sannolikt,
att i vissa fall tidsutdrägten genom densamma förminskas, i hvilket
afseende vi hafva erfarenhet från stadsfullmägtigevalen. Dock antager
jag, att dessa olägenheter komma att minskas dels genom den
ändring i valsättet, hvarom motionären sjelf erinrade, och som nyligen
blifvit inom hufvudstaden vidtagen, nemligen att hvarje röstande
icke uppropas och endast då får afgifva sin röst, utan att han, då
han infinner sig vid valförrättningen, får utan vidare framträda och
aflemna sin röstsedel, dels ock vidare genom antagande af ett hos
Kongl. Maj:t hvilande förslag, att församlingarna skulle indelas i
valkretsar med olika vallokaler, der de till kretsen hörande finge afgifva
sina röster. Jag tror nog, att dylika anordningar skola komma
att minska tidsutdrägten och de praktiska olägenheterna. Men, mine
herrar, motionären föreslår en ändring i sättet för presterliga tjensters
tillsättning icke endast för Stockholm och de större städerna,
utan för hela landet, och efter hvad inom lagutskottet upplystes, då
denna motion behandlades, äro på landet förhållandena annorlunda.
Någon olägenhet har der icke försports af det öppna valsättet, utan
den allmänna meningen är för detsamma och önskar dess bibehållande.
Der tror jag, att den slutna omröstningen lätteligen kan
föranleda valtrakasserier och namnförvexlingar, och dessa namntorvexlingar
— motionären sade sig ej förstå hvad dermed kunde menas —
komma att gälla icke den röstande, utan den, på hvilken man röstar.
Det upplystes nemligen af laudsrepresentanterna inom lagutskottet,
att det ganska ofta inträffar, att, när eu person framträder för att
N:o 9. 58
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg till afgifva sin röst, han icke röstar på A, B eller C, utan på förste, andre
~6 é 1 mo™:l * tredje eller, väl oftast, på fjerde profpredikanten. Han vet på hvilken
Rättning af"^an röstar och valförrättai''en vet hvem han menar, men det skulle
presterliga icke blifva så, om den slutna omröstningen användes. Detta om de
tjenster m. m. praktiska skälen.
(Forts.) På talet om påtryckning o. s. v. vill jag icke inlåta mig, ty
jag tror, att om det finnes personer, som vilja uppträda på sätt min
granne erinrat, så hjelper hvarken öppen eller sluten votering.
Jag hemställer till kammaren, huruvida det kan vara skäl att,
när vi nu hafva den öppna omröstningen införd, vid val af försannlingens
herde öfvergå till den slutna; det är åtminstone icke en
reform framåt; och yrkar jag på grund af hvad jag nu anfört bifall
till lagutskottets förslag.
Herr Hazén: Det kan icke förnekas, att genom den slutna omröstningen
våra prestvalsförrättningar blefve mera invecklade och
besvärliga än de äro, då det öppna valsättet användes. Först och
främst skall ju, om man ser saken från landsbygdens synpunkt,
hvarje valsedel åteckuas den röstandes fyrktal; vidare skall ju i protokollet
en anteckning göras om dem, som röstat, och slutligen, sedan
omröstningen skett och valsedlarne öppnats, skall ju föras ett ordentligt
protokoll, upptagande allas fyrktal, hvarjemte alla röstsedlar
skola förvaras, för den händelse besvär öfver det förrättade valet
skulle komma att anföras. Vår prest valsförordning är således ända
in i de minsta detaljer mycket noggrannare än gällande författningar
beträffande andra valförrättningar. Dock, jag skulle vara färdig
att såsom valförrättare åtaga mig alla dessa besvärligheter, för
så vidt man verkligen kunde vinna det syftemål, som af den ärade
motionären blifvit angifvet. Jag skulle gerna vara med om ett
ökadt besvär af en eller annan timme, om detta kunde hafva med
sig ett säkert skydd för de små af deu röstande församlingen, så att
de kunde manligen och frimodigt tala ut sin mening. Men det är
detta jag storligen betviflar. På landsbygden spelar det alls ingen
rol. Der känna vi till hvarandra och veta, huru det är stäldt,
allra helst om valet är af mera djupgående beskaffenhet. Och om
det är någon, hvars mening man icke känner, så retar det nyfikenheten,
och så blir den nog känd. Tvärt om kan motionärens förslag
lätt gifva anledning till att eu person blir misskänd, och han har
då ingen rätt och intet sätt att försvara sig.
Hvad stadsförsamlingarna beträffar, tror jag icke heller att saken
spelar någon^så synnerlig rol. Ty det.ser ju ut, som om der
alltid inrättades valbyråer med öfvervalmanskap o. d. Det kan då
icke ligga i deras intresse att hafva sluten omröstning, och man kan
vara säker på, att en sådan öfvervalman gerna sätter sig vid valbordet
och ser efter, om hans trupp kommer med voteringssedlar,
som hafva den färg eller de ränder på papperet eller de öfverenskomna
tecken, som man beslutat. Alltså kan icke syftemålet vinnas.
Lördagen den 24 Februari.
59 N:o 9.
Är det någon, som vill vara öfverlöpare eller svika generalen, så Om tillägg till
får lian krypa ock smyga som en annan desertör och framträda som 26 $ 1 ”torn. *
oärlig. Ock detta, att i Guds hus, der dock eu sådan valakt sker, fattning a/
svika ärligheten, om hvilken man säger, att, huru smärtsamt och presterliga
svårt det än må vara, »ärligheten varar längst», det är icke till- fenster m. m.
börligt. Jag tror, att hvilka anmärkningar man än må kunna fram- (Forts.)
ställa mot det nuvarande sättet för prestval, så är det dock det
bästa, ty vi kunna med det åtminstone bevara ärligheten, och att > _
bevara den är ganska mycket. Jag har gladt mig mången gång,
då jag tjenstgjort som valförrättare, när jag funnit, huru grannar
kunna komma och rösta på olika personer och med manlig hållning
och frimodighet uttala sin åsigt. Jag tror, att det vid prestval bos
oss på landet icke är sed att smyga, utan man talar ut, och är det
så, att någon försöker att utöfva tryck, så skall han snart finna,
att han, långt ifrån att uppnå det åsyftade resultatet, blott framkallar
ökadt motstånd. Åtminstone hvad allmänheten beträffar, har
den en stark sjelfkänsla, då det gäller att uttala sig vid prestval.
Vidare har det yttrats, att den öppna omröstningen skulle utöfva
ett menligt inflytande på prestens och församlingens ställning
till hvarandra. Ja, teoretiskt taget tror jag att detta påstående
kan vara rigtigt, men icke är faran här så synnerligt stor. Jag
vill hoppas, att, sedan striden är lyktad, fridens solsken skall lysa
fram och, då prest och församling mötas, de skola mötas såsom
vänner. Och säkert är, att efter prestval presten icke har så svårt
att vinna sina motståndare som att behålla sina vänner. Ty vid
hvarje val går det så, att man allt för mycket berömmer sin kandidat
och gör sig för stora förhoppningar om honom, men deremot
lastar öfriga kandidater. När det nu kommer en svag, arm, felaktig
menniska, som alls icke motsvarar det program, som gått under
valstrideu, så få å ena sidan de, som ej röstat på honom, se,
att han dock ej var så dålig, som det sagts, men å andra sidan
komma de, som gifvit honom sina röster, snart till den uppfattning,
att han icke är så bra, som man har påstått. På detta sätt kan
det lätt uppkomma eu reaktion i opinionen, så att man nästan kan
vara färdig att vilja bortkasta den valde.
Efter hvad jag nu yttrat ber jag att få ansluta mig till utskottets
förslag, hvartill jag yrkar bifall.
Herr Högstedt: De skäl, som utskottet anfört för sin hemställan,
att herr Ericssons motion icke må af Riksdagen bifallas, synas
mig vara ganska talande. När utskottet i sitt utlåtande säger,
att det öppna valsättet torde »vara egnadt att långt bättre än den
slutna omröstningen motsvara karakteren af en valhandling sådan som
den ifrågavarande, för hvilken allt förhemligande af valmännens ställning
i frågan bör vara främmande», så tror jag mig förstå, att utskottet
anser prestvalet såsom rent af en bekännelsehandling och
menar, att det just derför bör ske öppet.
N:o 9. 60
Om tillägg till
26 § 1 mom. i
lagen om tillsättning
af
presterliga
tjenster m. m.
(Forts.)
Lördagen den 24 Februari.
När motionen föregående riksdag förekom till behandling i denna
kammare, anfördes, såsom jag af protokollet inhemtat, skäl, som
ock synas mig mycket talande för afslag å motionen, nemligen att
det är ett häfdvunnet bruk, att prestval ske öppet, samt att lagen
om prestval är så ny, att förändring deri ännu ej bör företagas.
Men, herr talman, det må förlåtas mig, att jag vid detta tillfälle
erinrar om, att förhållanden ofta kunna vid dessa val förekomma,
som verkligen äro egnade att göra det önskvärdt, att en
motion sådan som den föreliggande blefve af Riksdagen bifallen.
Jag vill nu icke inlåta mig på de skäl, som anfördes af motionären
vid föregående riksdag eller på dem, som i dag af honom
blifvit anförda. Men jag tror, att vi litet hvar veta, att mången
vid dylika val måste afstå från att rösta efter eget samvete och
öfvertygelse och i stället rätta sig efter den persons vilja och önskningar,
till hvilken han står i sådant förhållande i t. ex. ekonomiskt
afseende, att han måste rätta sig efter honom. För en samvetsgrann
församlingsmedlem måste det vara i hög grad smärtsamt att
vid så vigtiga val som de ifrågavarande rösta emot sin öfvertygelse.
Jag är för min del förvissad om, att det skulle i detta afseende
blifva bättre, om sluten votering användes. Det har sagts, att det
slutna valsättet skulle vålla större tidsutdrägt, att derigenom valagitation
skulle framkallas o. s. v. Men, mine herrar, dessa skäl
väga icke för mig så mycket som det, att de röstegande hafva den
tillfredsställelsen att hafva röstat efter egen öfvertygelse.
Som vi veta, stadgar gällande lag, att den person, sofn icke
inställer sig vid valförrättningsbordet, efter det att valförrättare!!
tvenne gånger efter hvarandra uppropat hans namn, icke får afgifva
sin röst. Många komma att derigenom gå, förlustige tillfallet att
afgifva sina röster. Men annorlunda skulle det bli, om det slutna
valsättet användes, då hvar och en, som ville det, kunde blifva i
tillfälle att afgifva sin röst, såsom förhållandet är med val till riksdagsman.
Man skulle då slippa att höra det mången gång pinsamma
klagomålet, att valförrättaren så hastigt ropat upp namnet ur vallängden,
att röstegande icke hunnit fram till valbordet för att afgifva
sin röst.
Hade motionären inskränkt sig till att yrka på införandet afsluten
omröstning vid prestval i städerna, så skulle jag obetingadt
tillstyrkt bifall till motionens antagande. Men då jag icke vet,
huruvida en åstundan i detta syfte är allmän i landsförsamlingarna,
vill jag, efter hvad jag nu anfört, afstå från hvarje yrkande.
Herr Svensson från Karlskrona: Som vi veta, äro prestval
de enda allmänna val, som ske öppet. Alla andra val skola ske
med sluten omröstning. Så föreskrifves i 22 § af förordningen om
kommunalstyrelse i stad, att »val skall, der så äskas, förrättas med
slutna sedlar». Samma bestämmelse återfinnes i förordningen om
kommunalstyrelse på landet, äfvensom i förordningen om kyrko
-
Lördagen den 24 Februari.
61 N:o 9.
stämma, der den ursprungliga författningen af 1862 föreskref fei Om tillägg till
öppna valsättet, kvilket emellertid genom eu kongl. kungörelse
1880 ändrades till sluten omröstning, då någon så äskar. sättning af
Efter mitt förmenande är intet val af så ömtålig och grann- presterligq,
laga natur som prestvalet. Intet val finnes, der det är så vigtigt m■ m
att
värna om individens frihet att oafsedt alla påtryckningar kunna (Forts.)
afgifva sin röst efter sin öfvertygelse. Här har påpekats, att vid
den öppna omröstningen förhållandet ganska lätt kau vara sådant,
att arbetsgifvare genom sin påtryckning drifver under honom stående
arbetare att rösta på den person, som han vill hafva till prest
i församlingen. Jag kan visserligen icke för min del konstatera
några sådana fall, men icke är det omöjligt att så kan ske. Derest
omröstningen försiggår öppet, kunna arbetsgifvarne kontrollera, huru
deras arbetare rösta; sker deremot omröstningen med slutna sedlar,
blir en sådan kontroll omöjlig. Vid riksdagsmannaval är det ju
också föreskrifvet, att sluten omröstning skall användas.
Utskottet säger, att den slutna omröstningen skulle föranleda
större tidsutdrägt. Men såsom redan motionären påpekat, går dock
ett stadsfullmägtigeval, der sluten omröstning användes, på betydligt
kortare tid än ett prestval.
Vidare har utskottet sagt, att en del andra olägenheter skulle
medfölja den slutna omröstningen. »I sådant hänseende», säger utskottet,
»torde vara till fyllest att erinra, hurusom möjligen inträffande
namnförvexlingar, vid det öppna valsättets användande lätta
att undvika, icke sällan skulle vålla allehanda valtrakasserier». Och
talaren på göteborgs- och bohuslänsbänken framhöll, att det skulle
möta svårigheter att införa skriftlig omröstning på grund af otillräcklig
skrifkunnighet hos allmogen. Står då verkligen folkskolan
på hans ort på en så låg ståndpunkt, att man icke skulle tilltro de
röstegande att kunna skrifva sin kandidats namn och titel på valsedeln?
För min del vågar jag hålla före, att det svenska folkskoleväsendet
icke står så lågt. Men jag beklagar, om så skulle vara
förhållandet. Om så är, torde det bevisa, att en verksammare folkskoleinspektion,
än nu är fallet, högeligen är af behofvet påkallad.
Jag beklagar emellertid, att motionären icke framkommit med
sin motion i annan form än han gjort. Det hade då varit mera
sannolikt, att Andra Kammaren varit villig att biträda honom. Då
det emellertid icke är någon egentlig fara, om motiouen nu faller,
emedan kyrkomötet sammanträder först om 5 år, och sålunda förslaget,
äfven om det nu skulle af Riksdagen bifallas, i alla fall ej kunde
blifva afgjordt förr än om 5 år, så skall jag icke så mycket sörja,
om förslaget nu skulle falla.
Emellertid tillåter jag mig yrka bifall till motionen och afslag
å lagutskottets hemställan.
Häruti instämde herr Eriksson i Eigered.
N:o 9. 62
Lördagen den 24 Februari.
Om tillägg Ull Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Då jag är förekom
26
§ i mom. » men af flere talare, som före mig haft ordet, och tiden dessutom är
Rättning qf''långt framskriden, afstår jag från ett utförligare yttrande och
presterliga skall endast be att fortfarande få yrka bifall till min motion och
tjenster m. m. afslag å utskottets hemställan.
(Forts.)
Herr Fjällbäck: Hufvudsyftet med den föreliggande motionen
är att i praktiskt hänseende underlätta valhandlingens gång. Som
förhållandet nu är, finnes det församlingar här i Stockholm, som
riskera att aldrig få slut på en valförrättning. Vi hafva nyligen
haft exempel härpå. Vi hade för icke så länge sedan en valförrättning
i Maria församling, som varade i 15 timmar, oaktadt icke mer än
1,100 personer deltogo i valet — det var således ett jemförelsevis
ringa antal deltagare. Det visar sig alltså, att valförrättaren icke
kunnat expediera mer än omkring 70 röstande i timmen, och det är
ändå ganska raskt i jemförelse med föregående valtillfällen, då ej
mer än 50 å 60 medhunnits per timme, och valet visar alltså en
ökning i arbetsförmåga.
Utskottet tror emellertid, att den slutna omröstningen icke
skulle förkorta valhandlingen. Men om prestval finge gå med slutna
sedlar, så kunde man väl vänta, att det skulle gå lika fort som
riksdagsmannaval eller val af stadsfullmägtige i Stockholm. Vid
sistnämnda val har det visat sig, att valförrättaren med ledighet
• expedierar 300 röstande i timmen, och detta innebär ju en väsentlig
skilnad; det är nära 5 gånger hastigare. Detta utskottets skäl talar
sålunda icke mot motionen, utan tvärt om i hög grad för dess antagande.
Nu tillgår det så, att valförrättaren uppsätter ett protokoll
öfver alla röstande, hvarpå uppföras deras namn samt huru de röstat.
Detta förvaras sedan bland församlingens handlingar, och presten
kan, sedan han är tillsatt, se, huru församlingen röstat. Huruvida
detta kan vara behagligt, torde herrarne lätt kunna afgöra. Jag
hemställer, om det skulle vara behagligt, i fall den valde riksdagsmannen
skulle få ett protokoll, upptagande namnen på alla, som
deltagit i valet, der han kunde se hvilka som röstat på honom och
hvilka som icke gjort det. Jag hemställer, huruvida detta kunde
vara så synnerligen lämpligt. Och ändå är riksdagsmannens ställning
till sina valmän icke på långt när så grannlaga som prestens.
De skäl, som nu anförts mot den slutna omröstningen vid prestval,
kan man för öfrigt vända mot alla de val, som nu ske med
slutna sedlar, således äfven mot riksdagsmannavalen. Det var en
medlem af lagutskottet, som upplyste, att väljarne så föga känna
till de sökande, att de i stället för att säga namnet på den, på
hvilken de ämna rösta, säga: jag röstar på den förste, andre, tredje
eller fjerde profpredikanten. Om så förhåller sig, så är detta ett
ytterligare skäl för mig att yrka bifall till motionen, ty så mycket
Lördagen den 24 Februari.
63 N:o 9.
bär man väl skäl att fordra af väljarne, att de skola känna namnet Om tillägg till
på den, som de rösta på. 26 $ 1 mom;• 4
Vidare sade en talare på göteborgslänsbänken, att många blandfattning af''
de röstande ej äro skrifkunniga, och det var närmast med anledning presterliga
af detta yttrande jag begärde ordet. Detta yttrande bar emellertid tjenstår m. m.
sedan blifvit bemött. Jag ber , dock att få tillägga, att står det så (Forts.)
illa till på den orten och på flere andra orter i vårt land, så bevisar
det bäst nödvändigheten deraf, att presterna icke äro sjelfskrifne
ordförande i skolråden.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr K ar del 1: Såsom reservant mot utskottets betänkande må
det tillåtas mig att yttra några ord.
I likhet med herr Höjer är jag principielt anhängare af öppen
omröstning här i Riksdagen. Likväl anser jag, att icke ens i Riksdagen
öppen omröstning någonsin må ifrågakomma vid val. Så
mycket mindre torde då öppen omröstning vid val vara på sin plats
i dessa primärförsamlingar, der prester väljas. Der i synnerhet kunna
vid sådan omröstning sidoinflytelser lätt göra sig gällande till den
grad, att de kunna drifva en väljande till att frambära en helt annan
mening än den, som han verkligen hyser. Vid sådana tillfällen
skulle sluten omröstning vara ett skydd, välbehöfligt i synnerhet då
lidelserna äro högt uppjagade, såsom förhållandet ofta är vid prestval.
Jag anhåller här att få göra en anmärkning med anledning af
ett yttrande, som fäldes af en talare på bohuslänsbänken. Han beklagade,
att undantagsfall skulle tillmätas en så stor betydelse, att
man på grund af sådana ville lagstifta. Jag undrar dock, om det
här är fråga om undantagsfall, om icke tvärt om dylika sidoinflytelser
snart sagdt höra till regeln.
Här har talats mycket om de röstandes oförmåga att skrifva
och sagts, att den skulle föranleda förvexlingar och trassel. För
min del kan jag icke, förutsatt att talet om denna oförmåga är
grundadt, finna faran så stor, då det ju här gäller att välja mellan
blott 3 eller högst 4 kandidater.
Man har äfven talat om märkta valsedlar, men sådana måtte
väl vara förbjudna här som vid andra tillfallen.
Slutligen ber jag gent emot en talare att få anmärka, att man
vid öppen omröstning väl eger att befara vida värre valgeneraler
än vid sluten.
Jag yrkar bifall till motionen.
Herr • Petersson i Brystorp: Det har, så vidt jag vet, icke
från landsbygden försports någon klagan öfver det nuvarande tillvägagåendet
vid prestval. Men skulle valen förrättas med slutna
sedlar, så skulle det säkerligen mycket lätt uppstå processer, ty vi
veta ju, huru lätt det kan uppkomma otydlighet vid skrifningen.
Vi veta också, huru förskräckligt noga man måste vara vid riks
-
N:o 9. 64
Om tillägg till
26 § 1 mom. i
lagen om tillsättning
af
presterliga
tjenster m. m.
(Ports.)
Lördagen den 24 Febrnari.
dagsmannaval, för att icke otydlighet skall uppstå. Jag föreställer
mig, att det komme att blifva på samma sätt vid prestval, om man
införde sluten omröstning.
För öfrigt finner jag det högst besynnerligt att vilja taga detta
steg, då man ju annars ifrar för öppen omröstning. Hvarför skall
man då vid prestval gå i reaktionär rigtning?
Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag å densamma och bifall i
stället till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller lagutskottets hemställan i 2:dra punkten af
utlåtandet n:o 10, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets omförmälda
hemställan, bifallit herr Gustaf Ericssons i ämnet väckta motion.
Omröstningen utföll med 113 ja mot 65 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.
''Punkten 3.
I motion n:o 86 inom Andra Kammaren hade frågan om sådau
förändring i 26 § 1 mom. af ifrågavarande lag, att ingen skulle ega
i prestval deltaga med större röstetal för jordbruksfastighet än en
tjugondedel af församlingens hela röstetal, hvilken fråga på grund
af en utaf herr J. P. Jansson i Saxhyttan väckt motion vid förra
årets riksdag förelåg till behandling, jemväl vid innevarande riksdag
bragts å bane, i det herr Jansson under hänvisning till hvad han
anförde till stöd för sisnämnda motion hemstält, att Riksdagen ville
för sin del besluta följande förändrade lydelse af omförmälda lagrum:
Rösträtt vid prestval tillkommer — — — — — och att icke
heller någon må vid valet deltaga med större röstetal för jordbruksfastighet
än en tjugondedel, och för andra beskattningsföremål —
— — — — skall bråktalet bortfalla.
Lördagen den 24 Februari.
65 N:o 9.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att Om tillägg till
motionen icke måtte af Riksdagen bifallas. 26 $ 1 mom-j
Emot denna hemställan hade reservation anmälts af herrar von ^Mtning af
Krusenstjerna, Näslund, Folke Andersson, Bruzélius, Kardell, F. presterliga
G. Petersson i Brystorp och E. Svensson från Karlskrona, hvilka fenster m. m.
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till herr J. P. Janssons (Forts.)
motion, samt af herr J. Anderson i Tenhult.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Jansson i Saxhyttan: Då den föreliggande motionen är
lika med den, som förra året af denna kammare antogs, så vill jag
hoppas, att den äfven nu skall bifallas.
Utskottet säger i sitt betänkande, att »så vidt utskottet har
sig bekant, hafva gällande bestämmelser i ämnet i det hela verkat
tillfredsställande». För att komma till en sådan uppfattning, måste
utskottet antingen saknat kännedom derom, att den ovilja och det
misstroende mot kyrkan, som nu på många håll framträder, till
icke ringa del härleder sig från de nuvarande bestämmelserna för
prestval, eller också anser utskottet det likgiltigt, huruvida församlingen
hyser förtroende till kyrkan eller icke. För mig synes det
likväl nödvändigt, för att icke förtroendet för kyrkan skall helt och
hållet försvinna, att en förändring i förevarande fall vidtages.
Efter hvad jag hört, lärer dock Första Kammaren nu hafva afslagit
motionen. Första Kammaren har måhända icke betänkt, att för
hvarje gång den afslår denna motion, så slår den också ett hål i
statskyrkans mur. Om min röst höres till Första Kammaren, så
ville jag tillropa den, att den bör akta sig för att icke slå så många
hål i denna mur, att till sist möjligen hela byggnaden faller omkull
och sopas bort.
Då tiden nu är långt framskriden, vill jag inskränka mig till
att yrka bifall till min motion och afslag å utskottets hemställan.
Herr von Krusenstjerna: Såsom herrarne torde finna af betänkandet,
hafva samtliga utskottsledamöter från Andra Kammaren
reserverat sig mot lagutskottets hemställan i denna punkt. Bland
reservanterna är äfven jag, och jag hemställer derför, att kammaren
behagade, med afslag å utskottets hemställan, bifalla herr Janssons
motion.
Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren den i ämnet väckta motionen.
§ 9.
Om revision i
Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga ut-’^cisfjärds-^
skotts utlåtande n:o 1 i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Andra Kammarens Prot. 1894. No 9. 5
stadgan.
>'':o 9. 66 Lördagen den 24 Februari.
Om, revision i Kongl. Maj:t med begäran om revision i vissa delar af helsovårds
vissn
delar af
hehovards- j en uts]{0ttets behandling hänvisad motion, n:o 57, hem
(Forts)
stälde herr A. i). .Bröstrem:
^ J »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:s anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes företaga eu revision af helsovårdsstadgans 17
och 20 §§ i sådan rigtning, att i de mindre glest bebyggda städerna
afträdesspillning och sådana ämnen, som omnämnas i 20 § af helsovårdsstadgan,
måtte få mottagas i väl murade och cementerade
gödselkamrar, med vilkor att lämpliga ströämnen i tillräcklig mängd
tillhandahållas för spillningens täckande i stället för denna spillnings
mottagande i lösa kärl; eller
medgifvande, att hvarje mindre stad, som vill sig deraf begagna,
efter sig företeende omständigheter får i detta afseende, i vederbörlig
ordning, inkomma med förslag till stadga, hvilken af Konungens
befallningshafvande fastställes.»
Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte föranleda till någon
kammarens åtgärd.
Ordet begärdes af motionären, herr Broström, som yttrade:
I den af mig afgifna motion, öfver hvilken Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nu föreligger, har jag tillåtit mig föreslå
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om antingen en revision
af 17 och 20 §§ i den för städerna gällande helsovårdsstadgan eller
ock att de mindre städerna skulle, likasom de nu ega rätt att inkomma
med förslag till byggnads- och brandordning, äfven få inkomma
med förslag i detta afseende för att efter af Konungens befallningshafvande
verkstäld pröfning få förslaget faststäldt.
Nu har denna motion icke kunnat vinna utskottets bifall, utan
utskottet har tillstyrkt, att motionen icke skulle föranleda till någon
kammarens åtgärd.
Jag ber att få något belysa, hvad utskottet här föreslagit.
De nämnda paragraferna afhandla, såsom herrarne väl veta,
byggandet och inrättandet af afträden.
Utskottet yttrar, att det särskilt vill framhålla faran af att
låta orenlighet intränga i marken, emedan deraf kunna uppstå
rigtiga pesthålor, och i sanitärt afseende anser utskottet, att helsovårdsstadgans
föreskrifter ega afgjordt företräde framför motionärens
förslag. Hvad det senare beträffar, så äro nog åsigterna derom
temligen delade.
I ett besvärsmål från Eksjö stad har Kongl. Maj:ts pröfning
understälts frågan om att få en sådan undantagslagstiftning som
den, hvarom jag nu motionerat, och i detta mål har Kongl. Maj:t
den 26 maj 1887 afkunnat utslag. Likaledes ligger för närvarande
ett dylikt mål från Nora hos Kongl. Maj:t för pröfning.
Det system, som helsovårdsstadgan i förevarande hänseende föreskrifver,
och som utskottet synes mycket beundra, är det s. k. tunn
-
Lördagen den 24 Februari.
67 N:o 8.
helsovårds
ttadgan.
(Forts.)
systemet. Jag håller före, att det af mig föreslagna systemet med Om revision
väl murade gödselkamrar skulle i vida högre grad, än det helso- vis*at deja* V
vårdsstadgan föreskrifver, tillgodose sundhetens fordringar.
Dylika kamrar kunde också ganska lätt uppföras i de smärre
städerna, med sina jemförelsevis rymliga tomter, och möjligen skulle
detta systems antagande äfven vara till gagn för de stationssamhällen,
som nu, för att få förhållandena i byggnadshänseende lämpligen ordnade,
måste underkasta sig de bestämmelser, som helsovårdsstadgan
föreskrifver. Utskottet talar vidare om, att det vore meningen att
gräfva gropar i jorden för spillningens förvarande. Men något sådant
har jag aldrig föreslagit, utan sådana kamrar, som jag åsyftat,
ligga vanligtvis med sin botten 1 å 2 fot öfver marken.
Hvad beträffar de flyttbara kärlen, som h el s o v å rd ss t ad ga n talar
om, hafva de den olägenheten med sig, att, då de i allmänhet
icke kunna placeras i frostfria hus, under vintern isbildning eger
rum i kärlen, som deraf söndersprängas, de äro svåra under den kalla
tiden att rengöra, och om sommaren gistna de. Men, säger man,
det kan ju användas jernkärl. Ja, visserligen, men dessa rosta och
förstöras sålunda snart nog, hvarförutom de äro ganska dyra. Deremot
har jag sett sådana gödselkamrar, som af mig föreslagits, hvilka varit
absolut täta, ehuru de varit mer än tio år gamla. De äro också
lätta att komma åt för tömning och för den, som vill begagna sig
af spillningen till gödsel, beqväma att i spillningen inblanda tjenliga
ströämnen. Kommunernas utgifter i detta hänseende skulle sålunda
blifva mycket mindre, om det af mig föreslagna systemet Ange
tillämpas, än förut.
I afseende på det senare alternativet säger utskottet, att min
motivering kunde hafva betydelse, i fall fråga vore om rätt för hvarje
mindre stad att uppgöra förslag till helsovårdsstadga i sin helhet.
Men då det nu endast afser vissa paragrafer deri, finner utskottet
sig icke heller höra fästa afseende vid detta alternativ. För min del
har jag ansett försigtigare att'' begära en mindre ändring än att
komma med eu begäran, att städerna skulle få rätt att inkomma
med förslag till fullständig helsovårdsstadga. Jag ansåg nemligen,
att det vore mera utsigt att få något, om man begärde mindre, än
om man begärde allt på en gång, men utskottet synes hysa en
annan åsigt.
Som nu tiden är långt framskriden, skall jag icke längre uppehålla
kammaren, utan inskränker mig till att yrka bifall till det
senare alternativet af min motion om en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
att de mindre städerna måtte få rätt att afgifva förslag till ändring
af ifrågavarande paragrafer af helsovårdsstadgan, hvilket förslag,
efter pröfning, fastställes af Konungens befallningshafvande.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
N:o 9. 68
Lördagen den 24 Februari.
§ io.
Afgåfvos nya motioner af:
herr D. JPersson i Tallberg, n:o 154, om ändring i riksdagsordningens
stadganden angående valbarhet till Första Kammaren
m. m.;
herr O. V. Vahlin, n:o 155, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet m. m.; och
herr E. Svensson från Karlskrona, n:o 156, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om iakttagande af vissa grunder vid tillsättning
af folkskoleinspektörer.
Dessa motioner bordlädes.
§ 11.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. B. Olsson i
Maglehult under fjorton dagar från och med den 1 instundande mars.
§ 12.
Till bordläggning anmäldes:
lagutskottets utlåtanden:
n:o 11, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
i fråga om den kommunala rösträtten på landet;
n:o 12, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 25 § 1 mom. i förordningen om landsting den 21 mars 1892; och
n:o 13, i anledning af väckta motioner, afseende dels ändring
af 23 § i förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862,
dels ock tillägg till 25 § 3 mom. i förordningen angående kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863;
Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i gällande bestämmelser rörande ersättning till
förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän;
samt
69 Nto 9.
Lördagen den 24 Februari.
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
utgifvande af »Pharmacopaea suecica» på svenska språket.
§ 13.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åt''
skildes kl. 4,21 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Andra Kammarens Prof. 1894
N:o 9
C