RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 8.
Tisdagen den 20 februari.
Kl. £3 e. m.
§ I
-
Justerades det i kammarens sammanträde den 13 dennes förda
protokoll.
§ 2.
Vid föredragning af Kong!. Maj:ts på kammarens bord hyllande
propositioner till Riksdagen hänvisades af desamma till lagutskottet
följande, nemligen:
med förslag till lag angående ändring i gällande stadganden omtillsättning
af organist- och klockarebefattningar;
med förslag till lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt till
lag angående upphäfvande af gällande stadganden om förnyadt uppläsande
i kyrka af vissa äldre författningar; och
med förslag till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.
Till statsutskottet hänvisades propositionen angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.
Slutligen öfverlemnades till behandling af bevillningsutskottet Kongl.
Maj:ts proposition med förslag till bestämmelse i fråga om beloppet
af den afgift, som bör för denaturering af bränvin erläggas.
§ 3.
Hänvisades till statsutskottet Riksdagens sistlidet år församlade
revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1892.
§ 4.
Föredrogos men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtanden n:is 7, 21 och 22; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 6, 7, 8, 9 och 10.
Andra Kammarens Prot, 1894> N:o 8.
1
N:o 8.
2
Tisdagen den 20 Februari.
. § 5.
Följande nya motioner afgåfvos, nemligen af:
herr J. Andersson i Lysvik, n:o 149, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utsträckt rätt för sterbhusdelegare att erhålla
gemensam expedition i lagfartsärende;
samt
herr E. J. Ekman:
n:o 150, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af sådana bestämmelser, hvarigenom tillträde till allmänt
läroverk eller till statens eller kommunens tjenst göres beroende af
konfirmation eller nattvardens begående; och
n:o 151, om skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att afgångsbetyg
från folkskola måtte, i fråga om kristendomskunskap, få gälla såsom
vitsord vid utfärdande af prestbetyg i vissa fall.
Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial n:o 2, i anledning af olika meningar
emellan kamrarne, till hvilket utskott en motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af föreskrift i 27 §
disciplinstadgan för krigsmagten bör hänvisas; och
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om revision i vissa delar af helsovårdsstadgan.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr E. A. Zotterman
under tre dagar från och med den 22 dennes.
§ 8.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,48 e. m.
In lidem
11 j. Nehrman.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
3
N:o 8.
Onsdagen den 21 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 14 innevarande februari.
§ 2.
Föredrogs och laaes till handlingarna följande till kammaren inkomna
utslag:
Kongl. Maj:ts utslag på de besvär, hemmansegarne Öl. Ericsson,
Nils Grufiman, Jonas Hansson och Jakob Hedman i Hegerfors by
samt Johan Nikanor Jansson i Häggås i underdånighet anfört öfver
ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län den 22
december 1893 meddéladt utslag i anledning af förd klagan öfver det
val, som, med begagnande af det medelbara valsättet, den 28 nästförutgångna
november egt rum inför domhafvanden i Vesterbottens
södra domsaga för utseende af ledamot i Riksdagens Andra Kammare
för Nordmalings, Bjurholms och Hegerfors tingslags valkrets under tre
år, räknadt från den 1 sistlidne januari; uti hvilket mål af handlingarna
inhemtas:
att val för utseende af sju elektorer den 19 berörda november
hållits inför ordföranden i Degerfors sockens kommunalstämma, dervid
hemmansegaren E. M. Forsgren i Degerön utsetts till elektor med
tjugu röster, hvarjemte den elektor, som utsetts med lägsta antalet
röster, erhållit nitton röster och den person, som varit denne närmast
i röstetal, erhållit sexton röster;
att vid valet inför domhafvanden, uti hvilket bemälde Forsgren
deltagit, nämndemannen Adolf Wiklund i Brattfors erhållit nio röster,
förre verksegaren Gustaf Hseggström åtta röster och handlanden Anders
Åström i Hegerfors tre röster, i följd hvaraf Wiklund förklarats vara
utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för nämnda valkrets
under ifrågavarande tid;
att Öl. Ericsson jemte åtskilliga andra personer hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande öfver sistberörda valförrättning fört klagan under
yrkande, att som vid elektorsvalet i Hegerfors socken röstsedlar blifvit
godkända, som inneburit tvetydighet om hvilka personer, som deri
afsetts, ity att dels de röstsedlar, som tillsammans afgjort valet, innefattat
namnet E. M. Forsgren i Degerön, ehuru någon person med
detta namn icke funnes i vallängden upptagen inom Hegerön, och dels
en röstsedel godkänts, hvarå endast namnet M. E. Forsgren varit tecknadt
utan angifvande af boningsort, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
N:o 8.
4 Onsdagen den 21 Februari, f. m.
måtte upphäfva öfverklagade valet och förordna om nytt val eller ock
i valet göra rättelse;
samt att Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom öfverklagade
utslaget, enär de röstsedlar, som, enligt hvad hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande blifvit uppgifvet, skulle hafva afgjort elektorsvalet
i Degerfors socken, måste anses hafva afsett samma person, som i
vallängden upptagits med namnet Mik. Edv. Forsgren, i hvilket hänseende
någon tvetydighet således icke kunde anses hafva vid valet
förelegat, samt, beträffande den röstsedel, hvarå endast namnet
M. E. Forsgren utan angifvande af boningsort varit tecknadt, icke
styrkts, att någon annan till elektor valbar person än M. E. Forsgren
i Degerön funnes inom kommunen, hvilken denna röstsedel kunnat
afse, förty och då dessutom samma röstsedel icke inverkat på valets
utgång, ogillat besvären;
deruti klagandena i underdånighet yrkat ändring-, och har Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i underdånighet anmält, att inom den för
afgifvande af förklaring öfver de underdåniga besvären utsatta tid
förklaring icke till Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkommit;
med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms
slott den 13 februari 1894.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit Sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär och finner skäl ej vara anfördt, som kan verka ändring
i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag.
Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
Under Kongl. Maj;ts sekret.
Carl Leijonmarck.
§ 3.
Till kammaren hade vidare inkommit följande sjukbetyg, som
upplästes:
Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr S. Gr. von
Friesen lider af tarmkatarr (Cat. gastrointestinalis acutus) och på
grund deraf tills vidare är förhindrad att deltaga i kammarens förhandlingar,
intygas
Stockholm den 21 februari 1894.
Martin de Ron.
Leg. läkare.
§ 4.
Efter föredragning af de i gårdagens sammanträde väckta motioner
hänvisades:
herr J. Anderssons i Lysvik motion, n:o 149, till Andra Kammarens
tillfälliga utskott n:o 4; samt
herr E. J. Ekmans motioner, nås 150 och 151, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 1.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
5
N:o 8.
§ 5.
Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
n:o 2, i anledning af olika meningar mellan kamrarne, till
hvilket utskott en motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om upphäfvande af föreskrift i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten
bör hänvisas.
§ 6.
Föredrogs vidare men bordlädes för andra gången Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.
§ 7.
Efter föredragning härnäst af beredningsutskottets betänkande
n:o 2, i anledning af väckt motion om utbytande af föreslagen tilläggsbevillning
mot beskattning af maltdrycker m. m., biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda betänkande hemstält.
§ 8.
Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 7,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.
Punkterna 1—3.
Biföllos.
Punkten 4.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för de ekonomiska och
topografiska kartarbetenas fortsatta bedrifvande dels medgifva, att —
med uteslutande ur riksstaten af den under sjette hufvudtiteln å
ordinarie stat uppförda anslagstitel “rikets ekonomiska kartverk, reservationsanslag11
tillika med det derunder anvisade anslag, 6,000 kronor
— i stället måtte bland anslagen å riksstatens sjette hufvudtitel under
anslagstitel “rikets allmänna kartverk''* å ordinarie stat uppföras ett
anslag å 178,600 kronor, dels ock godkänna hvad i fråga om arfvoden,
reseersättningar och dylikt till de särskilda kartverkens personal blifvit
i statsrådsprotokollet föreslaget.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 69) hade herr
J. Ii. G. Fredholm föreslagit, att, för den händelse den af Kongl.
Maj:t föreslagna organisationen af rikets allmänna kartverk skulle af
Riksdagen bifallas, det för kartverket i så fall erforderliga anslag
måtte blifva uppfördt å fjerde i stället för å sjette hufvudtiteln.
Angående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
N o 8.
Angående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
(Forts.)
6 Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:
att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men med afsteg
å herr Fredholms i ämnet väckta motion, måtte för de ekonomiska
och topografiska kartarbetenas fortsatta bedrifvande dels medgifva,
att — med uteslutande ur riksstaten af den under sjette hufvudtiteln
å ordinarie stat uppförda anslagstitel “rikets ekonomiska kartverk,
reservationsanslag“ tillika med det derunder anvisade anslag,
6,000 kronor — i'' stället måtte bland anslagen å riksstatens sjette
hufvudtitel under anslagstitel “rikets allmänna kartverk" å ordinarie
stat uppföras ett anslag å 178,600 kronor, dels och godkänna hvad i
fråga om arfvoden, reseersättningar och dylikt till de särskilda kartverkens
personal blifvit i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den
13 januari 1894 föreslaget.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr J. H. G. Fredholm: Herr talman! Då vid sistlidne riksdag
anslag till kartverken förelåg till behandling i denna kammare, tillät
jag mig med anledning af den motivering, som förekom i statsutskottets
betänkande, uttala den farhåga, att, om Riksdagen i sin skrifvelse
till Konungen upptoge det försteg, som i motiveringen förelåg, detta
skulle vara en direkt uppmaning till Kongl. Maj:t att å nyo för
Riksdagen framlägga 1885 års förslag. Min farhåga bemöttes då af
en statsutskottsledamot med den anmärkningen, att “om man behagar
genomläsa utskottets betänkande ordentligt, så skall man finna att
deruti icke upptages den plan, som 1885 framlades för Riksdagen,
utan att man endast talar om dess återupptagande i betydligt modifierad
form".
Hvad jag befarade har emellertid nu inträffat. Åberopande sig
på Riksdagens skrifvelse, har Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen å
nyo för Riksdagen framlagt 1885 års försteg, och detta, hvad det
väsentliga, hvad sjelfva hufvudsaken eller organisationen beträffar, icke
i någon modifierad, ännu mindre i någon betydligt modifierad, form,
utan i oförändradt skick. Utskottet har utan någon motivering och
utan angifvande af några skäl, hvarför Riksdagen nu skulle antaga en
organisation, som den år 1885 förkastade, tillstyrkt bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, såsom*varande, enligt utskottets mening, i full öfverensstämmelse
med Riksdagens skrifvelse. Då emellertid utskottet icke
angifvit några skäl, hvarför Riksdagen nu skulle antaga hvad den förut
förkastat, vill jag icke allenast framhålla denna brist i motiveringen,
utan också söka något belysa hvad den betyder.
Till en början torde jag då få erinra om, att, då Kongl. Maj:t
framlade 1885 års försteg för Riksdagen, detta var föranledt af en
sträfvan att undanrödja den anledning till missnöje med kartverken,
som då redan länge förefunuits och som bestod deri, att på grund
af den bristande öfverensstämmelse emellan arbetsplanerna för de olika
kartverken dubbelarbeten hade förekommit. Det var för att afhjelpa
denna brist, som Kongl. Maj:t då föreslog, att kartverken skulle sammanslås
på det sätt, att det ekonomiska skulle läggas under det militära.
N:o 3.
Onsdagen den 2L Februari, f. m. 7
Riksdagen befarade dock, att på det sättet det ekonomiska kartverkets
civila ändamål skulle kunna i mer eller mindre grad blifva tillbakasatt.
Och då man på den tiden lade mera vigt på att befrämja civila
än militära statsbehof, afslog Riksdagen på dessa grunder Kongl.
Maj:ts förslag.
Den anledning, som då förelåg till en sammanslagning af kartverken,
har sedermera försvunnit. Afdelningschefen vid generalstabens topografiska
afdelning säger nemligen, som man kan finna i statsverkspropositionen,
“att utan någon ändring af kartverkspersonalens organisation
har man genom en lämpligare arbetsfördelning mellan de olika
kartverkens personal och dessa arbetens ställande i närmare samband
med hvarandra kunnat åstadkomma förenkling i arbetsmetoderna och
minskning i kostnaderna". Man kan då fråga: hvilken är orsaken till
att man nu å nyo framlägger detta förslag? Det vill synas mig, som
man genom ett svar på denna fråga skulle blifva bättre i tillfälle att
bedöma förslagets närvarande lämplighet, och skall jag derför söka
att i allra största korthet, såvidt jag förstår saken, framhålla hvilken
orsaken egentligen är.
Som bekant, har under senare hälften af 1880-talet till det ekonomiska
kartverket utgått ett anslag af 73,000 kronor och till det
topografiska ett anslag af 60,000 kronor. Med Riksdagens medgifvande
har emellertid årligen en öfverflyttning egt rum från det ekonomiska
kartverkets anslag till det topografiska kartverkets af ungefär 15,000
kronor. 1 följd häraf hafva kartverken i verkligheten kommit att arbeta
med anslag, som stått i omvänd ordning till den, i hvilken de
blifvit beviljade. När detta icke kunde längre fortgå, inkom Kongl.
Maj:t till 1890 års Riksdag med begäran om förhöjning i anslaget till
det topografiska kartverket från 60,000 kronor till 90,000 kronor.
Riksdagen beviljade emellertid endast 75,000 kronor. Sedermera har
denna begäran alltjemt förnyats, och måhända är detta eu af de orsaker,
som bidragit till att statsutskottet tröttnat att oupphörligen taga
denna fråga under förnyad behandling. Emellertid har något skäl för
den begärda förhöjningen af anslaget med 15,000 kronor icke blifvit,
för så vidt jag vet, anfördt, och om något sådant blifvit anfördt, har
det icke blifvit granskadt på ett sådant sätt, att man deraf kunnat
vara säker på att behofvet verkligen förefans.
Det var först sistlidne Riksdag, som i sin skrifvelse till Konungen
begärde upplysning rörande vissa besparingar, som statsutskottet ansåg
kunna göras förnämligast beträffande aspiranterna vid generalstaben,
men, såsom man af statsverkspropositionen kan finna, har Kongl.
Maj:t lemnat denna Riksdagens begäran obesvarad. Det synes mig
likväl, som Kongl. Maj:t med mycket stor lätthet skulle hafva kunnat
lemna ett svar endast genom att åberopa hvad afdelningschefen vid
generalstabens topografiska afdelning säger om nämnde aspiranter i
sitt uti 1890 års statsverksproposition anförda utlåtande. lian säger
der: “Dessa officerares tjenstgöring vid fältarbetena åstadkomme eu
kostnad, som medtoge icke obetydligt af den del af arbetsanslaget,
som kunde till fältmätningar disponeras, utan att för kartverket medföra
motsvarande fördelar, enär aspirantens tjenstgöring vid topogra
-
Angående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
(Forts.)
N:o 8.
8
Angående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
(Forts.)
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
fiska afdelningen måste uteslutande afse hans öfning i olika slags arbeten
och den arbetsprodukt, som vid en sådan öfning lemnades, icke
kunde i ringaste mån motsvara kostnaden för densammas åstadkommande.
"
Nu hafva vi af det föreliggande betänkandet sett, att kostnaderna
för dessa aspiranters utbildning uppgå till 6,000 kronor årligen. Hade
statsutskottet vid förra riksdagen haft kännedom derom och tillika
tagit i betraktande, att måhända äfven andra besparingar kunnat
göras, så hade utskottet utan tvifvel icke haft anledning att säga,
såsom det i gift betänkande gjorde, “att behofvet af den begärda förhöjningen
i anslaget till det topografiska kartverket var fullständigt
ådagalagdt“. Då emellertid Riksdagen godkände den utgångspunkt, som
statsutskottet intagit, så blef följden deraf den, att Riksdagen äfven
godkände motiveringen i öfrigt, och på det sättet kom statsutskottetsmotivering
in i Riksdagens skrifvelse. För tillfredsställandet af behofvet
af ökadt anslag sökte utskottet bereda utväg “utan att öfverskrida
summan af de till kartverken utgående anslagen och utan att
träda det ekonomiska kartverkets speciella intresse för nära". För
denna sträfvan måste man naturligtvis vara utskottet tacksam. Men
jag kan icke underlåta att beklaga, att för vinnandet af detta önskvärda
ändamål utskottet icke kunde finna någon annan utväg än att
begära framläggandet af 1885 års förslag. Ty detta är enligt mitt
förmenande ett förslag, som med nödvändighet skall medföra just det
man velat undvika, eller att träda det ekonomiska kartverkets intresse
för nära.
Det af Kong!. Maj:t nu framlagda förslaget är i allt väsentligt
lika med 1885 års förslag. Hufvudsyftet med begge är att använda
det ena kartverkets personal till det andras arbeten. För den skull
har man ock sammanslagit anslagen till ett. Men det är att märka,
att då 1885 års förslag icke ansåg eu sådan sammanslagning möjlig
utan men för någotdera kartverket, så framt ej anslaget höjdes till
190,000 kronor, så begär Kongl. Maj:t nu icke mer än 178,600 kronor,
således jemnt upp så mycket, som till kartverken nu utgår. Det
visar sig häraf, att, då Riksdagen uttalat såsom sin mening, att slutsumman
icke borde öfverskridas, Kongl. Maj:t stält sig detta till efterrättelse.
Men följden häraf har blifvit den, att skilnaden mellan det
nu äskade anslagsbeloppet och det som begärdes år 1885 är ungefär
lika stor som den brist i anslaget, hvilken topografiska kartverket under
flera år begärt att få fyld. Och utan att få denna brist fyld har
topografiska kartverket starkt betonat sig vara satt ur stånd att på
ett nöjaktigt sätt fullgöra sina åligganden.
Vid sådant förhållande må man med skäl fråga: Hur kan det då
vara möjligt, att topografiska kartverket förordar ett förslag, som ej
erbjuder detta kartverk någon utsigt att få fyld den brist, som det
anser utgöra ett väsentligt hinder för dess verksamhet. Mig synes det
vara antagligt, att kartverket dervid tänker sig möjligheten af att
ersätta denna brist genom att på annat sätt tillgodogöra sig det ekonomiska
kartverkets krafter. Och för detta ändamål kunna två utvägar
anlitas. Antingen kan man låta det ekonomiska kartverkets
9
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
personal utföra åtskilliga till det topografiska kartverket hörande arbeten;
och detta kan man hafva anledning förmoda skall blifva händelsen,
eftersom herr statsrådet och chefen för civildepartementet säger,
att “personalen skall användas för de arbeten, som med hänsyn till
förhandenvarande förhållanden lämpligast böra dem tilldelas“. Men
man kan ock anlita en annan utväg: i den mån de nu i tjenst varande
kartograferna afgå, ersätter man dem icke, utan begagnar derigenom
uppstående tillgångar för befrämjande af det topografiska kartverkets
arbeten. Att så skall ske, kan man förmoda, då herr statsrådet påpekar,
att “de fasta kartografernas antal med hänsyn till lämplig
rekrytering och afgång icke bör inskränkas till en viss siffra."
Visserligen tror jag ej, att en sådan förändring hvarken i ena
eller andra hänseendet kan komma att inträda genast. Men nog
torde det blifva förhållandet i eu snar framtid, att man anlitar både
den ena och den andra utvägen. Det förhåller sig nemligen så, att i
den mån de topografiska fältmätningarna forceras och utsträckas norrut,
måste det ock blifva allt större behof af stomkartor; och då herr
statsrådet säger, “att vid deras sammansättning kartograferna åstadkomma
ett bättre arbete än topograferna", är det tydligt, att de förre
skola för det ändamålet användas. Redan nästa år skola tre användas
för upprättandet af stomkartor i Norrland i skalan 1 : 50,000. Att
denna skala för en stomkarta är mycket användbar för det topografiska
kartverkets ändamål, är icke min mening att bestrida; men att
den för det ekonomiska kartverkets ändamål endast kan hafva ett
ringa värde, det torde man kunna förstå, då man betänker, att i
denna skala en millimeter på kartan motsvarar 108 fot på marken.
Nu har det med styrka framhållits, att det genom anslagets uppförande
på sjette hufvudtiteln beredts civilministern tillfälle att i gemensam
öfverläggning med krigsministern kunna bevaka kartverkets
civila intressen, så att dessa ej blifva alltför mycket åsidosatta. Men
det förefaller mig, som om civilministern dervid skulle kunna utöfva
endast ett svagt inflytande. Ty han säger ju sjelf, “att det militära
elementet måste inom det topografiska kartverket blifva det förherskande.
" Tager man tillika i betraktande, att krigsministern blir den,
som genom sina underlydande kommer att sitta inne med hela fackinsigten,
så inses lätteligen, att det blir han som kominer att bestämma,
hvad som skall göras. Det vill derför synas mig, som följden
af ett bifall till den föreslagna organisationen skulle blifva den, att
krigsministern blefve hufvudet för “rikets allmänna kartverk", under
det att civilministern endast blefve handen, som håller portmonnän,
ur hvilken den förre togo penningarne. Derigenom skulle kartverkets
civila ändamål småningom tillspillogifvas.
En sådan utgång af den föreslagna organisationen kan icke annat
än beklagas af hvar och en, som fattar de vigtiga civila uppgifter,
som ett rikets kartverk har att fylla. Allmänheten skall nog komma
att taga saken lätt, ty ännu i dag har föga eller intet gjorts för att
sätta denna allmänhet i stånd att bilda sig en mening om hela den
civila nytta,'' som man af det ekonomiska kartverkets arbeten skulle
kunna draga, och att så icke skett tillskrifver jag till väsentlig grad
Angående
anslag till
rikets
allmännav
kartverk.
(Forts.)
N:o 8.
10
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
(Forts.)
den omständigheten, att ledningen af detta kartverk under de senaste
20 åren varit militärisk.
Jag skall ej upptaga tiden med att här söka klargöra den för
allmänheten förborgade nyttan och nödvändigheten af ett ekonomiskt
kartverk. Lika litet skall jag påminna om den långa rad af statsmän
och fosterlandsvänner, som inom svenska Riksdagen under detta kartverks
35-åriga tillvaro ständigt upprätthållit detsamma emot de icke
så få angrepp, som deremot blifvit gjorda. Jag skall endast tillåta
mig påstå, att ett civilt kartverk kommer att i framtiden blifva ännu
mera nödvändigt än i närvarande stund, och att det då kan hända,
att man med betydligt ökade kostnader får återupprätta det civila
kartverk, som man nu icke vill taga vara på och utbilda för framtida
behof.
Ingen kan vara villigare än jag att erkänna, det redan länge behofvet
af en reform af allt, som rör rikets kartläggning, gjort sig
gällande ej blott med afseende på kartverken, utan äfven med afseende
på laudtmäteriet. Men lör mötandet af detta behof fordras
en genomgripande omorganisation af allt dithörande, och icke en organisation
blott till namnet, såsom denna är. I betraktande utaf herr
statsrådet och chefens för civildepartementet yttrande, att begge kartverken,
både det topografiska och det ekonomiska, “hafva en öfvervägande
betydelse för civila ändamål”, tillåter jag mig beklaga, att
herr statsrådet icke begagnat det uppslag, Riksdagens skrifvelse kunnat
gifva anledning till, för att taga under ompröfning frågan om rikets
kartläggning i sin helhet. I detta beklagande skola icke kunna underlåta
att instämma alla de, som erinra sig hvad herr statsrådet yttrade
till statsrådsprotokollet den 13 januari 1892 eller: “att i fråga om
det förslag rörande landtmätericorpsens omorganisation, som jag tillförene
omnämnt såsom berörande det ekonomiska kartverket och de
derför behöfliga anslagen, har landtmäteristyrelsen numera visserligen
afgifvit underdånigt utlåtande, men ärendet har ännu icke hunnit
slutligen pröfvas“. Det var år 1892. Om den pröfningen hade företagits
i samband med framläggandet af detta förslag, tror jag för
min del, att frågan kunnat få eu gynsammare utgång.
Efter hvad jag haft äran anföra, kunna herrarne väl förstå, att
jag för min del icke kan gifva min röst åt det föreliggande förslaget.
Jag kan icke göra det af följande skäl:
att Kong! Maj:ts föreliggande förslag icke synes mig motsvara
hvad Riksdagen i sin skrifvelse begärt, nemligen 1885 års förslag i
betydligt modifierad form;
att förslaget icke kommer att för statsverket medföra någon besparing,
vare sig genom minskning i utgifterna eller ökning af arbetsqvanti
teten;
att förslaget är obehöflig^ till stöd för hvilket påstående jag
åberopar hvad som återfinnes i utskottets betänkande sid. 12, der det
säges: “Någon förändring uti nuvarande organisation ansåge afdelningschefen
sig derför icke böra föreslå";
att förslaget, om det antages, med all sannolikhet kommer att
rubba jemvigteu mellan kartverken, så att det topografiska kommer
It
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
att blifva påskyndadt och det ekonomiska i motsvarande grad försenadt.
Men lika viss jag är på, huru jag för min del bör rösta, lika
oviss är jag, huru det kommer att gå med detta förslags antagande.
Det är tydligt, att gent emot Kongl. Maj:ts förslag, som af utskottet
tillstyrkts utan reservation, min ringa röst ingenting betyder. Men
om nu kartverken skola sammanslås, vill jag hemställa till herrarne,
om det verkligen kan vara lämpligt att uppföra anslaget på sjette
hufvudtiteln. Det är uppenbart, att i samma stund denna organisation
genomföres, kommer hela institutionen att lyda under generalstaben
och således i yttersta hand under chefen för landtförsvaret. Nu har
man såsom motiv för anslagets bibehållande på sjette hufvudtiteln
anfört, att derigenom kartverkets civila ändamål skulle kunna bevaras.
Men jag hemställer till herrarne, huru detta skall kunna vara möjligt,
när civilministern icke har till sitt förfogande en enda underlydande,
genom hvilken han kan förskaffa sig de detaljupplysningar, som äro
nödiga för att med framgång kunna förfäkta en sak. Jag föreställer
mig, att han hvarken när frågorna skola beredas, ej heller när de
skola inför Kongl. Maj:t föredragas, skall kunna skaffa sig den detaljinsigt,
som är för ändamålet nödvändig. Jag föreställer mig tillika,
att Riksdagen genom att bestämma anslagets uppförande på sjette
hufvudtiteln kommer att göra ansvaret för blifvande civilministrar
ganska tungt, då de här i Riksdagen skola försvara det sätt, på hvilket
anslaget blifvit använda
Visserligen tror jag ej, att herrarne tillmäta denna min uppfattning
någon betydelse, men att den icke saknar skäl för sig, hoppas
jag skall erkännas, då jag säger, att den första komité, som framlade
ett förslag till sammanslagning af kartverken, gjorde — icke såsom vilkor
för, men som en alldeles naturlig följd af sammanslagningen — framställning
derom, att det ifrågavarande anslaget skulle öfverflyttas från
sjette till fjerde hufvudtiteln. Att denna komiténs mening dock måste
betyda något, torde herrarne kunna finna deraf, att i komitén ingingo
sådane män som: statsrådet Thulstrup, generalen Iiazelius, generaldirektören
Falkman, öfverdirektören Berg. Att uppfattningen i detta
hänseende hos fackmän sedan dess icke heller undergått någon förändring,
det tror jag framgår af hvad afdelaingschefen säger i sitt till
Kongl. Maj:t afgifna yttrande i denna sak. Han säger nemligen, “att
den föreslagna organisationen icke synes honom stå väl tillsammans
med anslagets uppförande på sjette hufvudtiteln".
Om jag än får finna mig i det beslut, som kammaren kommer
att fatta beträffande sjelfva organisationen, så hoppas jag likväl, att
kammaren åtminstone gör den ändring i hvad utskottet föreslagit
(hvarigenom en i mina ögon stor felaktighet blefve rättad), nemligen
att kammaren beslutar, att anslaget uppföres på fjerde i stället för
på sjette hufvudtiteln. Jag skall derför tillåta mig att framställa ett
yrkande på alldeles detsamma, som utskottet hemstält, med undantag
deraf, att ordet “sjette" framför ordet bufvudtitel på första raden å
sid. 24 i betänkandet utbytes mot ordet “fjerde". Jag vill tillägga
— kanske jag icke behöfver det — att herrarne kunna förstå, att
Angående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
(Forts.)
N o 8.
Avgående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
(Forts.)
12 Oflsdagen den 21 Februari, f. m.
dertill är jag nödd och tvungen. Ty på grund af det sätt, hvarpå
utskottets hemställan är formulerad, har jag icke någon utväg att
kunna göra yrkande på bifall till min motion, emedan den är sammanbunden
med det öfriga, Jag framställer således mitt nu gjorda yrkande
icke derför, att jag är angelägen att få det antaget, eftersom deri
ingår den af mig som oantaghg ansedda organisationen, utan endast
och allenast för att bereda utväg för, att äfven den sida af saken,
som min motion afser, måtte komma under kammarens pröfning.
Herr Jonsson i Hof: Då näst föregående talaren slutade med
ett yrkande, som i och för sig sjelft i mina ögon är ganska oskyldigt,
anser jag det icke vara skäl att upptaga tiden med att bemöta allt,
hvad han anförde såsom argument för sina idéer, utan vill bättre och
mera praktiskt begagna tiden. Jag vill, då behofvet icke krafvel''
det, ej heller i detalj gå igenom de idéer, som han här icke för
första gången förfäktat inom kammaren. Men hans uttalande derom,
att om anslaget uppfördes på sjette hufvudtiteln, kartverken skulle
raskare och snarare komma under generalstabens ledning, än om de
tioge'' std på fjerde hufvudtiteln, såsom han vill hafva saken ordnad,
det är något, som jag har ytterst svårt att förstå. Ty skulle det
förhållandet, att statsrådet och chefen för civildepartementet hade
hand om anslaget, göra generalstabens magt öfver detta anslag större,
än derest anslaget läge under fjerde hufvudtiteln och således närmast
under chefen för generalstaben, så får jag säga, att jag icke rätt kan
fatta den logiska följden af händelsernas utveckling.
För mig förefaller det tvärt om, som just den omständigheten,
att anslaget ligger på sjette hufvudtiteln, skall göra styrkan större i
den civila naturen, än om det blefve förlagdt på fjerde hufvudtiteln,
som rör krigsväsendet i dess helhet.
Herr Fredholm har under hela sin riksdagstid kämpat och stridt
för det ekonomiska kartverket och dess personal samt ansett, att de
öfriga kartverken haft ringa betydelse i jemförelse med det ekonomiska
kartverket. — Det tjenar icke mycket till att nu upptaga denna fråga.
Den har gång på gång blifvit i Riksdagen och af komitéer och kommissioner
behandlad tillräckligt grundligt, och resultatet deraf har hvarje
gång varit, att det ekonomiska kartverket icke kan få större utrymme
eller mer betydelse, än hvad det för närvarande har, och jag är alldeles
säker på, att vi äfven nu skola komma till samma resultat, —
Jag vet enskilda att herr Fredholm har långt gående förhoppningar
om nyttan af ett ekonomiskt kartverk så utveckladt, som han för sin
del tänkt sig det, nemligen så att man skulle hafva de ekonomiska
kartorna upprättade icke i skalan 1 : 20,000, utan möjligen i skalan
1 : 10,000 eller ännu större; att man genom ett sådant kartverk skulle
hafva en slags kontroll öfver alla skifteskartorna inom landet, så att
när dessa t. ex. icke stämde med hvarandra, skulle tvisten slitas genom
det ekonomiska kartverket, hvilket således skulle blifva en öfverinstans
öfver hela landtmäteriväsendet beträffande rågångstvister och dylikt.
Som sagdt, det finnes icke något skäl att nu i diskussionen ingå på
detta område, och något yrkande har heller icke gjorts i sådan rigt
-
'' 13
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
ning. Att börja eu debatt i detta ämne skulle, för att hvar och en
måtte kunna bilda sig ett omdöme om innebörden af dylika idéer,
upptaga tiden alltför länge.
Herr Fredholms uppgift derom, att det nu framlagda förslaget
vore alldeles detsamma, som det år 1885 framlagda, är icke fullt
rigtig. Ty dessa båda förslag skilja sig för det första i formuleringen
uti en af vitalpunkterna så till vida, att i det nu framlagda
förslaget framgår icke, att personalen skall sammanslås med den topografiska
afdelningen och således gå upp i denna och blifva eu underordnad
del deraf, utan här blifva personalerna jemnstälda med hvarandra,
och det nu framlagda förslaget innehåller derför heller ingen
bestämmelse om, hos hvilken tyngdpunkten kommer att ligga. För
det andra skilja sig förslagen derutinnan, att uti 1885 års förslag
skulle anslagen blifva ett gemensamt för båda kartverken, hvaremot
i det nu framlagda förslaget vore meningen, att anslaget skulle för
hvarje år fördelas efter en på förhand uppgjord beräkning och utredning
af de olika kartverkens behof, med öppen lemnad rätt att använda
det ena kartverkets personal till arbeten, som hittills utförts
ensamt af det andra kartverkets personal. — Det nu framlagda förslaget
är således icke detsamma, som 1885 års förslag, utan eu modifierad
form af detta förslag.
För min del kan jag icke finna något skäl för Riksdagen att i
år frångå det beslut, som innefattas i Riksdagens skrifvelse förlidet
år till Kongl. Maj:t, hvari Riksdagen begärde att få sig förelagdt ett
förslag till ändring i de ekonomiska och topografiska kartarbetenas
fortsatta bedrifvande. Jag slutar med att yrka bifall till utskottets
förslag oförändradt.
Herr J. H. G. Fredholm: På samma gång jag fasthåller det
yrkande, jag nyss gjorde, skall jag tillåta mig att anhålla, det orden,
som stå i utskottets hemställan efter ordet “Riksdagen", nemligen:
“med bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men med afslag å herr Fredholms
i ämnet väckta motion", måtte utgå ur nämnda yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
I punIden 5, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, med
tillstyrkande af hvad''Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit, att det
under anslaget till landsstaterna i länen uppförda reservationsanslag
till arfvoden åt extra länsnotarier och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna
samt till vikariatsersättning under semester för dertill berättigade
tjensteman måtte höjas från 90,000 kronor till 115,000 kronor
eller med 25,000 kronor.
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar H. Andersson i Nöbbelöf, Lasse Jönsson, P. Pehr son i Törneryd,
C. Persson i Stallerliult, J. E. Wilcstén, A. P. Danielson och
N. Nilsson i Skärhus, hvilka ansett utskottet böra hemställa, att anslaget
måtte höjas med allenast 20,000 kronor.
Angående
anslag till
rikets
allmänna
kartverk.
(Forts.)
Angdenae
höjning af
anslaget till
extra biträden
vid länsstyrelserna
in. in.
N:o 8.
14
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
höjning af
anslå,get till
extra biträden
vid länsstyrelserna
in. in.
(Forts.)
I fråga härom anförde nu:
Herr Andersson i Nöbbelöf: Som herrarne se af betänkande!^
har jag jemte åtskilliga andra af statsutskottets ledamöter reserverat
mig mot den i föreliggande punkt begärda förhöjningen af der förekommande
anslag. Vi hafva nemligen icke kunnat finna det vara förenligt
med en ordentlig statshushållning att höja det ifrågavarande
anslaget på en gång med ett éå stort belopp, som här begärts, hvilket
i vår tanke är större, än hvad som för ändamålet behöfves.
Man finner af handlingarna, som bifogats Kong!. Maj:ts proposition
i ämnet, att anslaget från och med 1879 utgjorde 95,000 kronor, och
att reservationerna derå sedan hopades till så stort belopp, att anslaget
af 1885 års Riksdag nedsattes till 90,000 kronor. Dessa reservationer
voro vid 1891 års slut uppe på ett belopp af 65,477 kronor 46 öre
och vid 1892 års slut 48,881 kronor 7 öre. Vid utgången af 1893
hade departementschefen beräknat, att de skulle minskas med 18,000
å 19,000 kronor. Om man antager, att under innevarande år ett liknande
belopp komme att afgå å besparingarna, skulle derå likväl återstå
omkring 12,000 kronor. Lägger man nu detta belopp till det af
reservanterna föreslagna beloppet, nemligen 110,000 kronor, så blir
det anslag, som är tillgängligt för år 1895, 122,000 kronor. När det
nu icke kan uppvisas, att länsstyrelserna för det ifrågavarande ändamålet
äro i behof af högre anslag än 110,000 kronor, så vet jag heller
icke, hvarför Riksdagen skall behöfva bevilja något högre anslag. För
min del tror jag det vara allt skäl, att Riksdagen håller sig vid det
mindre beloppet, som enligt min tanke torde vara tillräckligt äfven
för de efterföljande åren. Icke åstadkommer man någon besparing
genom att bevilja ett högre anslag derför, att man tror, att det då
skall komma att räcka för en längre tid. Då anslaget slutligen är så
högt tilltaget, att någon brist derå icke uppstått, förstår jag heller
icke, hvarför här begärts eu ytterligare förhöjning.
På grund häraf, herr talman, skall jag yrka bifall till reservanternas
förslag: att anslaget bestämmes till 110,000 kronor.
Herr Nilsson i Skärhus instämde häruti.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det är nog
sant att, såsom herr Hans Andersson nyss antydde, måhända för detta
år och möjligen äfven för nästa år icke fullt så stort anslag erfordras,
som Kongl. Maj:t nu har begärt. Men jag vill erinra derom, att detta
anslag är af reservationsanslags natur och att således de behållningar,
som uppstå på anslaget, icke ingå till den allmänna besparingsfonden,
utan måste ett kommande år användas uteslutande för sådana ändamål,
som med anslaget är åsyftadt.
Det är derför och för att undvika att onödigt besvära Riksdagen
gång på gång med höjning af anslag, som Kongl. Maj:t ansett sig nu
böra begära något högre belopp, än som för den närmaste framtiden
kan vara alldeles oundgängligt. Om Riksdagen icke beviljar hela beloppet,
så föreställer jag mig, att Kong!. Maj:t måste nästa år eller
15
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
året derpå å nyo begära förhöjning. Riksdagen har ju i alla händelser
tillfälle att tillse, huru anslaget användes, och deri ligger ju säkerheten
för, att detsamma icke blifver för obehörigt ändamål begagnadt. Jag
tror derför, att Riksdagen, för att undvika onödigt skrifveri, skulle
kunna finna sig i att sätta anslaget till det belopp, som är föreslaget.
Herr vice talmannen Danielson: Då jag instämt i den reservation,
som är fogad vid denna puukt, skall jag också bedja att få uttala
min anslutning till de skäl, som för reservationen af herr Hans
Andersson blifvit anförda. Jag tycker likaledes, att det är en ganska
ovanlig företeelse, att man anslår mera medel än som egentligen behöfs.
Man har nu såsom motiv derför framhållit, att man syftade på
framtiden, emedan det framdeles Jrau blifva större behof. Både statskontoret
och utskottet säga i sin motivering, att det är för att för
framtiden fylla detta anslag, som vi skulle bevilja 115,000 kronor.
Det är ju eu småsak, om det är 5,000 kronor mer eller mindre på
eu hufvudtitel; men då vi nu hafva årliga riksdagar, är det då skäl
att anslå mera, än som egentligen behöfs? Just derför att anslaget
är af reservationsanslags natur, tycker jag, att det är så mycket större
skäl, att Riksdagen icke höjer det i onödan; ty då är det klart, att
vi icke få ett enda öre tillbaka. Vore det förslagsanslag, ginge den
behållning, som uppstode, tillbaka till statsverkets besparingar; men
dit kommer från reservationsanslag icke ett öre. Derför tycker jag,
att det ej är skäl att höja ett reservationsanslag högre än som egentligen
beböfs; och då man, såsom sagdt, motiverat förslaget derom med
att man för framtiden skulle slippa motse förhöjning, tror jag, att
detta motiv icke är något skäl alls. Höjning af sådan anledning är
åtminstone någonting mycket ovanligt. Jag kan knappt erinra mig
något fall, då Riksdagen beslutat anvisa högre belopp än det egentligen
behöfts. Blir anslaget höjdt, är det klart, att nog komma länsstyrelserna
att anställa biträden, så att anslaget åtgår. Ty det fins
ju eu hel massa unge män, som söka anställning vid länsstyrelserna
för att få meriter att komma ut i landsstatens olika embeten, och
höjdes anslaget vidare, komme förstås flere och flere sådana att anlitas.
Jag tycker derför, att det icke är något skäl att höja anslaget
till högre belopp, än som egentligen behöfs. Derför ber jag ock att
få förena mig i den uppfattning, som af herr Hans Andersson framhållits.
Jag skulle under sådana förhållanden vilja hemställa, att klämmen
måtte få följande lydelse: att Kongl. Maj:ts förevarande framställning
må endast på det sätt bifallas, att det under anslaget till
landsstaterna i länen uppförda reservationsanslag till arfvoden åt extra
länsnotarier och öfriga extra biträden vid länsstyrelserna samt till
vikariatsersättning under semester för dertill berättigade tjenstemän
må höjas från 90,000 kronor till 110,000 kronor eller med 20,000
kronor. Jag ber, att herr talmannen måtte framställa proposition, så
aöättad, i afseende å denna kläm.
Då nu herrarne derjemte se, att endast tolf länsstyrelser gjort
framställning om dessa högre belopp, sä är det klart, att från öfriga
länsstyrelser ingenting sådant försports. Och hvad beträffar att läns
-
Angående
höjning af
anslaget till
extra biträden
vid länsstyrelserna
m. m.
(Forte.)
N*.o 8.
16
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
höjning af
anslaget till
€xtra biträden
vid länsstyrelserna
m. m.
(Forts.)
styrelserna skulle få mera arbete genom väglagen och dylikt, föreställer
jag mig, att, innan 1895 års stat kommer att tillämpas, de väsentligaste
arbeten, som blifvit en följd af nya väglagen, redan äro undangjorda.
Icke heller i detta hänseende kan således föreligga något egentligt behof.
Jag ber derför att få yrka bifall till den af mig gjorda framställningen.
Häruti instämde herr John Olsson.
Herr O. B. Olsson i Maglehult: Då herr statsrådet och chefen för
civildepartementet förklarat, att det nuvarande anslaget räcker för de
närmaste tvenne åren, kan jag för min del icke finna, att det skulle
vara nödvändigt att höja anslaget för längre tid. Derför yrkar jag
på de skäl, som af vice talmannen äro framstälda, bifall till reservanternas
förslag.
Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Då afdelningen
tillstyrkte det anslag, som Kong!. Maj:t här begärt, så skedde det på
den grund, som i betänkandet angifvits, att man nemligen ansåg det
praktiskt att, oaktadt man för år 1895 skulle kunna reda sig med ett
anslag af 110,000 kronor, höja det med 5,000 kronor ytterligare med
ens, enär af hvad i utredningen anförts framgår, att anslaget icke skulle
kunna räcka längre med det lägre beloppet än för år 1895. Afdelningen
trodde, att, om man bifölle Kong!. Maj:ts förslag oforändradt
och betonade, att man då hoppades få vara i fred för ytterligare höjning
för närmaste framtiden, det vore ur sparsamhetssynpunkt lika
klokt att göra detta som att pruta ned anslaget till 110,000 kronor
och nödgas förutse, att höjning inom en snar framtid åter igen skulle
få lof att ega rum. Ur den synpunkten tror jag, att afdelningen haft
lika goda skäl för sin åsigt som reservanterna, hvilka här yrkat nedsättning
med 5,000 kronor. Skulle det åter finnas andra skäl för denna
nedsättning, som gjorde sannolikt, att man kunde reda sig med det
lägre anslagsbeloppet för en följd af år, stälde sig saken annorlunda.
Men af de talare, som hittills yttrat sig i kammaren, hafva icke några
sådana skäl anförts. Man har väl sagt, att den nya väglagens tilllämpning,
när år 1895 inträder, icke längre förorsakar så mycket besvär
och arbete inom landskansli hos Konungens befallningshafvande
som derförinnan, men detta tror jag icke är mycket att bygga på.
Jag tviflar nemligen på, att väglagen han tillämpas år 1895; ty är
den förutsättningen rigtig, att icke samtliga väghållningsdistrikt hinna
blifva klara för att tillämpa lagen år 1895, hvilket med säkerhet kan
antagas, är jag öfvertygad, att ingen tillämpning af lagen kan ega rum
då. Men oberoende af detta följer med den nya väglagen en hel serie
andra saker, som för framtiden komma att taga upp Konungens befallningshafvandes
tid: vägdelning, tvister om hvilka vägar skola ingå
i väghållet och en hel mängd sådana saker, så att icke tror jag, att
man har mycket att vänta i detta afseende för möjliggörande af anslagets
nedsättning.
För ett par år sedan, såvidt jag minnes, hade statsrevisorerna en
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
17
N:o 8.
anmärkning rörande användningen af detta anslag, i det att utaf anslaget
medel skulle hafva beviljats för renskrifningskostnader i sådana
fall, der det icke varit rigtigt att medlen disponerades från detta anslag.
Efter de förklaringar, som afgåfvos då, resulterade detta derhän,
att revisorernas anmärkning icke föranledde till någon åtgärd från
Riksdagens sida, och på denna grund kan det ju vara ovisst, om det
är möjligt att i det fallet inskränka anslaget för framtiden.
Kunna emellertid den sidans män, som yrka nedsättning, ådagalägga,
att det ifrågavarande anslaget skulle kunna reda sig med mindre
belopp än utskottet här tillstyrkt, då skall jag mycket väl kunna gå
med på en nedsättning af anslaget. Men kan ingen förete andra motiv
än de, som här angifvits, nemligen att det går an att bevilja 5,000
kronor mindre för år 1895, då står jag qvar vid den ståndpunkt, att
jag tror, att det är lämpligare att bifalla utskottets förslag, och jag
tager mig derför friheten att yrka bifall dertill.
Angående
höjning af
anslaget till
extra biträden
vid länsstyrelserna
m. in.
(Forts.)
Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Jag skall endast be
att få tillkännagifva, att då öfverensstämmelse i realiteten finnes emellan
herr vice talmannens och mitt yrkande, men ordalagen äro olika,
skall jag bedja att få instämma i hans yrkande.
Herr Nilsson i Skärhus: Med anledning af att jag instämde
med herr Hans Andersson, skall jag, då han afstått från sitt första
yrkande och instämt med herr vice talmannen, bedja att få förena mig
med honom i hvad han sålunda senast yrkat.
Herr Svensson från Karlskrona: De skäl, som blifvit framlagda
af herr vice talmannen, synas tala för, att vi kunna nöja oss med det
anslagsbelopp, som reservanterna förordat; men det finnes för mig
också ett annat skäl. Det föreligger en motion i kammaren om indragning
af landtränterierna i de städer, der riksbanken har kontor.
Det är nu sant, att landträntmästaren är en ordinarie tjensteman,
så att detta anslag icke beröres af hans lön; men om det blifver ett
mindre antal ordinarie tjensteman, som behöfva semester och således
vikariatsersättningarna minskas, anser jag, att detta är ett ytterligare
skäl att icke höja detta anslag, som är af reservationsanslags natur
och som, enligt hvad som påpekats af herr vice talmannen, icke kommer
att återbära ett enda öre-till statsverket, utan måste användas
uteslutande för det ändamål, hvartill det är anvisadt, och hvars besparingar
komma att derför å sjette hufvudtiteln disponeras. En sats
är gifven och klar: ju mera penningar man har att taga, ju mera går
det åt. Derför ber jag att få instämma med herr vice talmannen.
Herr O. B. Olsson: Då jag instämt i reservanternas yrkande och
dessa numera afstått derifrån och instämt med herr vice talmannen, skall
jag äfven be att få göra det.
Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf propositioner
å hvardera af de båda yrkanden, som återstodo; hvaruppå kam
Andra
Kammarens Pi-ot. 1894. K:o 8. 2
N:o 8. 18 Onsdagen den 21 Februari, f. m.
maren, med afslag å utskottets hemställan, biföll det af herr vice talmannen
under öfverläggningen framstälda yrkande.
Punkten 6.
Bifölls.
Angående
ändring i
staten för
landtbruksstyr
elsen.
Punkten 7.
Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte, med godkännande
af de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden den 13 januari
innevarande år ifrågasatta ändringar i staten för landtbruksstyrelsen
och i vilkoren och förbehållen för åtnjutande af de deri upptagna löneförmåner,
höja anslaget till landtbruksstyrelsen från dess nuvarande
belopp, 27,800 kronor, till 28,800 kronor, eller med 1,000 kronor.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 130) hade vidare
herr A. V. Ljungman föreslagit, att Riksdagen måtte bifalla Kongl.
Maj:ts ofvan omförmälda proposition endast under vilkor, att den af
Kongl. Maj:t föreslagna nye ledamoten i landtbruksstyrelsen skulle vara
föredragande jemväl i fiskeriärenden och att fiskeriinspektören gåfves
en samma styrelse underordnad ställning.
Utskottet hemstälde:
“att Riksdagen, med afslag å herr Ljungmans ofvanberörda motion,
— med godkännande af den förändring i gällande stat för landtbruksstyrelsen,
att sekreteraren åtnjuter i lön 2,500 kronor och i tjenstgöringspenningar
1,500 kronor, tillsammans 4,000 kronor, hvilken lön
efter fem år kan höjas med 500 kronor och efter tio år med ytterligare
500 kronor, samt af de ändringar i vilkoren och förbehållen
för'' åtnjutande af de i samma stat upptagna löneförmåner, som i statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 13 januari 1894 blifvit ifrågasatta
— må från och med år 1895 höja anslaget till landtbruksstyrelsen
från dess nuvarande belopp 27,800 kronor med 1,000 kronor eller
till 28,800 kronor.“
Reservation emot denna utskottets hemställan hade afgifvits af
herrar A. Persson i Mörarp, H. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen,
P. Holm, O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson, P. Pehrson i Törneryd,
C. Persson i Stallerhult, J. E. Wikstén och N. Nilsson i Skärhus, hvilka
ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva den lydelse,
som i reservationen återgifvits eller, hvad angår sjelfva förslaget, följande:
“att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke må af Riksdagen
bifallas.
Vid sådant förhållande saknar utskottet anledning att vidare yttra
sig om herr Ljungmans motion och hemställer,
att herr Ljungmans motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. “
Onsdagen den 21 Februari, f. m. 19
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Pehrson i Törneryd: Eu liknande framställning gjordes
utaf Kongl. Maj:t vid sistlidna riksdagen. Af den reservation, som är
bifogad utskottets utlåtande i denna punkt, liksom af utskottets betänkande
i öfrigt, har hvar och en varit i tillfälle att inhemta, huru
beslutet i denna fråga vid sistlidna riksdag slutligen utföll. Jag har
trott, att de skäl, som då föranledde Riksdagen att afslå den gjorda framställningen,
fortfarande föreligga till samma kraft och verkan som då.
För min del har jag icke lyckats finna något nytt skäl framlagdt från
landtbruksstyrelsens sida, som skulle tala för en förändring i Riksdagens
uppfattning från i fjor. Frågan föreligger för mig ytterst såsom en
aflöningsfråga — jag kan icke undgå att uttala detta — och när
densamma blifvit så nyligen pröfvad som vid förra årets riksdag och
Riksdagen då sagt sin mening, synes det mig, att de nu å nyo framlagda
gamla skälen icke skulle kunna gifva anledning till att Riksdagen
ändrar sitt så nyss fattade beslut. Jag tror derför, att hvad i
reservationen blifvit föreslaget öfverensstämmer bäst med det beslut,
som bör i frågan af denna kammare fattas äfven i år, och jag är så
mycket mer öfvertygad derom, som jag tror, att det är nödvändigt
för Riksdagen att se till, att Riksdagen icke gifver efter i onödan eller
gifver efter endast derför, att samma framställning oupphörligen återkommer.
Uet är med anledning häraf jag tager mig friheten yrka
afslag på utskottets framställning i hvad den rör den föreslagna löneförhöjningen
till sekreteraren i landtbruksstyrelsen och bifall till den
vid punkten fogade reservationen.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det har
naturligtvis icke vant utan ganska stor tvekan, som jag ansett mig
böra tillstyrka Kongl. Maj:t att å nyo för Riksdagen framlägga denna
fråga, som så nyligen varit af Riksdagen pröfvad. Men det har endast
varit i öfvertygelsen om ett stort och verkligt behof af den ifrågasatta
anordningen, som jag har tilltrott mig böra göra detta. Jag tror icke,
att man får ställa frågan så som herr Pehr Pehrson gjort, eller att här
är fråga om att gifva efter på endera sidan. Det är fråga om att
pröfva saken och se den, sådan den verkligen föreligger. I sådant
afseende är upplyst, att landtbruksstyrelsen under en tid af sista året,
då chefen för styrelsen varit på tjensteresor frånvarande från lmfvudstaden,
varit i sina göromål och sin beslutanderätt nästan helt och
hållet paralyserad. Detta är något, som jag föreställer mig att Riksdagen,
när den organiserade landtbruksstyrelsen, icke tänkte sig skola
kunna inträffa. Det har emellertid inträffat, och det torde vara ganska
svårt att med nuvarande hjelpmedel ordna så, att dylika missförhållanden
icke skola åter inträffa under detta och följande år. Man har
hänvisat till den utvägen att använda för tillfället adjungerade personer.
Om till landtbruksstyrelsens förfogande stode ett anslag af så
stort belopp, att medel för ändamålet kunde användas, så vore det ju
möjligt, att den nu angifna olägenheten kunde i viss män sålunda
afhjelpas. Men i alla fäll qvarstode det förhållandet, att för behand
-
N:o 8.
Angående
ändring i
staten för
landtbruk.s’-styr elsen.
(Forts.)
N:o 8.
20
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
ändring i
staten för
landtbruksstyrelsen.
(Forts.)
ling af den mängd ärenden, som kräfva en viss juridisk pröfning, det
icke funnes inom styrelsen någon ledamot, som vore dertill kompetent.
Detta måste naturligtvis vålla uppskof med ärendenas handläggning.
Så snart en sådan fråga förekomme, och styrelsen funne sig icke hafva
tillräcklig sakkunskap att pröfva saken, måste styrelsen inhemta yttrande
från en juridiskt bildad person. För att denne skulle hafva
någon kompetens att yttra sig under tjenstemannaansvar och för att
någon bestämd vigt skulle kunna tillmätas hans ord, måste han adjungeras.
Men innan detta hinner ordnas för hvarje särskilt fall,
blefve ärendet hvilande, och så komme antagligen ej sällan att inträffa
med frågor om sjösänkningar och odlingsföretag, hvaraf säkerligen
följden stundom blefve, att företaget icke under det året hunne
påbörjas, emedan den derför lämpliga årstiden ginge till ända, innan
ärendet hunne slutbehandlas. Företaget måste i sådana fall uppskjutas
till ett följande år, hvilket åter kunde föranleda, att hela företaget
ginge om intet. Jag har derför trott, att, näx saken gälde ett så
jemförelsevis obetydligt belopp som det förevarande, Riksdagen på
grund af de numera tillkomna omständigheterna icke skulle allt för
mycket fästa sig vid att Riksdagen redan en gång pröfvat saken, utan
finna att numera sådana skäl blifvit förebragta, att anslaget borde beviljas.
Herr vice talmannen Danielson: Då jag, som i likhet med många
andra från olika håll här i kammaren representerar jordbruket, hvilket
väl må anses vara hufvudvilkoret för vårt lands tillvaro och bestånd,
icke kan tro, att landtbruksstyrelsen, som närmast representerar detta
jordbruk och dess binäringar, kommit fram med denna ansökan om
igen endast för nöjet att besvära Riksdagen, utan derför att här föreligger
ett verkligt behof, anser jag, att detta behof icke bör underskattas.
Det är naturligtvis i högsta grad vigtigt, att landtbruksstyrelsen
kan på nöjaktigt sätt fullgöra de åligganden, som den har att
sköta och vårda. Då det nu är ådagalagdt och af landtbruksstyrelsen
två gånger upprepadt, att styrelsen icke kan arbeta och under
två månader till och med icke kunnat fatta beslut i vissa frågor i
brist på tillräckligt antal ledamöter, och då det blott är fråga om ett
tusen kronor, för att de öfriga 27,000 kronor skola blifva så fruktbärande
för landets näringar som möjligt, tycker jag icke att kammaren
bör hålla så mycket på sitt förra beslut. Jag hemställer till den
ärade talare, som först hade ordet, huruvida man här kan anse sig
gifva efter i onödan. Jag tror, att man kan gifva efter med goda skäl,
ty här föreligga sådana, och det skulle vara förunderligt, om vi landtman
och öfriga, som i denna kammare representera de vigtiga näringar,
som handhafvas af denna landtbruksstyrelse, icke skulle vilja, att
denna styrelse skulle kunna fullgöra sina uppdrag så träget och omsorgsfullt
som möjligt. Det är dessa skäl, som göra att jag tror, att
dessa tusen kronor äro rent af nödvändiga, så vida man vill se de
frukter, som vi hoppas få se af landtbruksstyrelsens arbeten. Jag har
derför frångått den uppfattning, att det finnes tillräckliga skäl att
motsätta sig förslaget, och jag skulle verkligen vilja vädja till kammaren,
huruvida det kan vara skäl att besvära med en gemensam vote
-
21
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
ändring i
staten för
landtbruksstyrelsen.
(Forts.)
Herr Persson i Mörarp: Jag kan gifva herr vice talmannen så
till vida rätt, att icke heller jag från min ståndpunkt tror, att landtbruksstyrelsen
endast för sitt nöjes eller för en och annan biafsigts
skull kommit med en förnyad framställning i denna sak, efter det att
Riksdagen afslagit en liknande framställning förra året. Det är icke
heller alls lör summan, ett tusen kronor, som jag varit af den mening,
att Kongl. Maj:ts framställning icke borde bifallas. Det gir, såsom
herrarne veta, icke många år — jag tror tre, fyra — sedan landtbruksstyrelsen
organiserades. I den plan, Kongl. Maj:t då framlade till
aflöningsstat för landtbruksstyrelsen, prutade Riksdagen på några aflöningar
till styrelsens ledamöter, men ingalunda på den ifrågavarande
sekreterarens aflöning. När Riksdagen icke gjorde detta, föreställer
jag mig, att Riksdagen ansåg, att Kongl. Maj:t haft rätt deri, att sekreteraren
borde hafva den aflöning, Kongl. Maj:t begärt i den förelagda
framställningen. Härvid skedde, såsom jag nämnde, ingen afprutning
af anslagsbeloppet, och då föreställer jag mig, att en framställning,
framlagd af Kongl. Maj:t, borde vara af den beskaffenhet, att
organisationen skulle kunna fortfara.
Det har nu visats, att under vissa tider af året, då landtbruksstyrelsens
öfriga ledamöter företagit inspektioner, ett eller annat ärende
fått uppskjutas för någon tid. Detta kan dock lijelpas på det sätt,
att sekreteraren, i likhet med hvad hittills någon gång lärer inträffat,
blir för tillfället adjungerad som ledamot af styrelsen. Den omständigheten,
att något ärende kommer att få hvila en eller annan månad,
tror jag icke är af så synnerlig vigt. Jag föreställer mig, att det är
förhållandet på många ställen och icke minst kanske inom statsdepartementen.
Och ofta är det händelsen, att förslag, om de få hvila någon
tid, mogna till sig.
Det är sålunda af rent principiella skäl, som jag för min del och,
som jag tror, också alla de af statsutskottets ledamöter, som hafva
reserverat sig mot utskottets förslag, icke vilja bifalla detsamma. Hvart
skall det leda, om man skall inlåta sig på att det ena året reglera
staten för ett embetsverk eller en styrelse, allra helst ett hytt embetsverk,
och sedan icke låter det dröja mer än tre eller fyra år, förrän
man kommer och säger, att i den lönestat, som uppgjordes, bör nu
göras förändringar? Det är denna betänklighet, som åtminstone bestämt
mig att för närvarande motsätta mig förhöjning i anslaget, Och
jag tror, att då Riksdagen afslog en liknande framställning förlidet
år, så är detta ett ytterligare skäl, hvarför man bör vidhålla Riksdagens
beslut äfven i år. Jag yrkar således bifall till reservationen.
Herr Petersson i Runtorp: Ja, det hufvudsakliga skälet, som
ring, ty naturligtvis kommer det att gå derhän, om kammaren afslår
beloppet. Vi må alla kunna komma öfverens, att detta förslag blifvit
fullt motiveradt af landtbruksstyrelsen och — jag upprepar det än en
gång — icke framkommit för nöjet att besvära Riksdagen, utan af
rent intresse för de angelägenheter denna styrelse har att vårda. Jag
yrkar derför bifall till utskottets hemställan.
N:o 8.
22
A utgående
ändring i
staten för
landtbvuksst
gr ds en.
Forts.)
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
framhållits här för bifall till reservationen, är onekligen det, att
förra årets Riksdag fattade ett sådant beslut, som afsåg afslag å Kongl.
Maj:ts då gjorda framställning; och det är nog obehagligt, att man
skall behöfva frångå sådana beslut. Men för min del får jag säga,
och det bär icke blifvit vederlagdt, att temligen tydliga skäl förefinnas
för bifall till det nu framlagda förslaget. Hvarför afslog man det förlidet
år? Jo, derför att staten, sådan som den då förelåg, var så nyligen
antagen på Kongl. Maj:ts framställning. Men om man kommer
under fund med att man gjort något misstag — och någon fullkomlighet
lär väl icke kunna begäras hvarken af kammaren eller af Kongl.
Maj:t — då är det väl rimligt, att sådant rättas och hjelpes. Det
har framhållits, att sådant skulle väl Kongl. Maj:t kunnat se till i förväg.
Men, som jag nämnde, det är möjligt, att man gör misstag, och
då är det rätt och billigt, att man söker få bort dem. Jag åtminstone
är öfvertygad om, att hvad som nu framhållits i den kongl.
propositionen innebär sådana skäl för bifall till densamma, att man
icke bör pruta ned denna lilla summa. Jag kan icke förstå annat, än
att landtbruksst.yrelsen verkat så godt den kan och till belåtenhet; så
det är icke skäl att lägga svårigheter i vägen för den. Det lär vara
så, att derest icke sekreteraren får denna förhöjning, så är det möjligt,
att man icke får behålla honom inom styrelsen. Men jag tror, att man
icke gerna kan disputera derom, att det är både nyttigt och nödvändigt,
att den person, som är van och kompetent att sköta göromålen
inom styrelsen, äfven får der qvarstanna. Jag tror derför, att
för att landtbruksstyrelsen, som börjat så utmärkt, må fungera på det
sätt, som den hittills gjort, det icke är för mycket om man tillökar
den med en ledamot under de tider, då någon annan ledamot är
ute och reser. Denna åtgärd tror jag är fullt lämplig och ändamålsenlig.
Detta är skälet, hvarför jag varit för förslaget och yrkar bifall
till detsamma. Jag anser, att man icke derigenom visar någon så
synnerlig stor misshushållning och slösaktighet.
Herr Ljungman: Som kammarens ledamöter torde finna, har
jag väckt en motion, i hvilken hemställes om ifrågavarande anslags
beviljande med visst vilkor. Under två föregående riksdagar har jag
inlemnat motioner, som innehållit anhållan om förbättring i den centrala
administrationen af rikets östersjö- och sötvattensfisken, och jag hade
förestält mig, att regeringen skulle taga denna fråga i öfvervägande i
samband med den ändring i landtbruksstyrolsens organisation, som nu
föreslås. Enligt min tanke skulle en tillfredsställande lösning af fiskeriadministrationsfrågan
nu kunna genomföras utan ett öres ökad statsutgift,
om man blott ville taga hänsyn till erfarenheten i främmande
länder, der man har en bättre ordnad fiskeriadministration än hos oss.
De skäl, som här af utskottet blifvit anförda mot mitt förslag, låta
icke försvara sig. Utskottet säger nemligen, att det måste lända till
fromma för fiskeriärendenas grundliga behandling, att de af en fackman
föredragas i styrelsen. Jag må undra, huru det skulle taga sig
ut i kommerskollegium, om der skulle finnas en fackman såsom före
-
23
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
dragande för hvarje särskild näring. Det skulle blifva en förfärlig
uppsättning af embetsinän. För min del är jag öfvertygad om att den
sakkunskap, som sekreteraren besitter, är för det centrala embetsverket
i fråga vida mera att sätta värde på, än den sakkunskap, som
eges af en allenast i yrkets teknik utbildad maD.
Hvad särskild! fiskerinäringen beträffar, så hade man förr i landtbruksakademiens
förvaltningskomité en mellanliggande instans mellan
fiskeriintendenten, som han då kallades, och Kongl. Maj:t. Den bestod
af flera personer, af hvilka några voro erfarne embetsmän, och det
fans vanligen alltid någon, som var kunnig äfven i fiskeriärenden.
Då en sådan myndighet fans, så var det naturligtvis gifvet, att den
utöfvade en viss kontroll icke blott öfver fiskeriintendentens verksamhet,
utan äfven öfver ärendenas behandling af honom. Denna kontroll
togs helt och hållet bort genom att fiskeritjenstemannen i fråga flyttades
in i landtbruksstyrelsen. Ty det är klart, att hans kamrater der
icke kunde utöfva samma kontroll, som förut utöfvades af den öfverordnade
myndigheten. Den ifrågavarande tjenstemannen tillsattes förut
endast på förordnande, och han riskerade sålunda att, om han blottstälde
sina förmän, mista tjensten. Nu är detta förhållande undanröjdt,
och det ansvar, som förr låg på denne tjensteman, är nu i verkligheten
Överflyttad! på civilministern. Om fiskeriadministrationen vore
ordnad t. ex. så som i Norge, så att man hade fiskeritjenstemän till måttligt
antal endast för tjenstgöring inom vissa distrikt och en embetsman
med juridiska och nationalekonomiska insigter i vederbörande centrala
embetsverk, som skötte ärendenas föredragning i detta, så hade man
en sådan organisation som den, hvilken af mig föreslagits, utan ett
enda öres ökad utgift. Ty de belopp, som nu utgå för aflöningar och
dylikt, äro mer än tillräckliga för ändamålet.
Det har sålunda endast varit eu omorganisation, som varit och
ännu är önsklig, och jag beklagar, att vid uppgörandet af det förslag,
som nu föreligger, man icke tagit hänsyn till mina yrkanden. Då
emellertid den reservation, som bär afgifvits, bär större utsigter för
sig än mitt förslag, och den utan tvifvel komme att leda till alldeles
samma resultat, så anhåller jag att få instämma med reservanterna.
Herr Jonsson i Hot'': Herr talman, mine herrar! Det är visserligen
sant, att 1,000 kronor icke spela synnerligt stor roll, och särskilt
skulle detta vara fallet, derest dessa 1,000 kronor hade ett sådant
inflytande på landtbruksstyrelsens möjlighet att fungera, som man här
sökt göra troligt. Men är det deremot så, att styrelsen kan fungera
lika väl, derest icke ett sådant anslag beviljas, då har saken en annan
natur och då gäller frågan, om man skall hushålla eller bevilja dessa
1,000 kronor. Såsom skäl för böjning af sekreterarens lön och ändring
af hans befattning har framhållits, att under de tider särskild^
då någon af ledamöterna är ute på inspektionsresor under sommaren,
styrelsen icke är fulltalig för att fatta beslut. Men jag vill fästa
kammarens uppmärksamhet på, att detta är ingenting nytt, utan var
förutsedt, redan då styrelsens stat beviljades. Ty i vilkoren för denna
stat är uttryckligen bestämdt, att, vid sjukdomsförfall eller när det
Angående
ändring i
staten för
landtbruksstyrelsen.
(Forts.)
N:o 8.
24
Angående
ändring i
staten för
landtbruks8
tyr elsen.
(Forts.)
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
erfordrades i följd af embetsresor eller för beredande af semester,
tjensteman af lägre grad skulle vara skyldig att, om ban förordnades’
till högre befattning inom verket, densamma, mot åtnjutande i förstnämnda
fall af de för befattningen anslagna tjenstgöringspenningar
men eljest af deremot svarande belopp i stället för egna tjenstgöringspenningar,
bestrida, dock icke längre än under 3 månader under ett
år. Det var alldeles tydligt och gifvet just med afseende på att dessa
mspektionsresor måste företagas som detta stadgande rycktes in bland
vilkoren för statens godkännande och hela organisationen. Således,
någon höjning är icke nödvändig för att styrelsen skall kunna fungera^
och den som läser igenom landtbruksstyrelsens egen motivering, skall
också finna, att det är något helt annat frågan här gäller. Den säger:
Slutligen borde det icke lemnas oanmärkt, att den sekreteraren tillkommande
aflöningen vore så knappt tilltagen, att styrelsen icke i
allmänhet kunde beräkna att till innehafvare af denna befattning erhålla
fullt kompetent person eller få bibehålla denna längre än till
dess han lyckats förvärfva en annan mera förmånlig anställning. Der
tror jag vi kunna säga, att klämmen i hela framställningen ligger.
Styrelsen har, för så vidt jag vet, lyckats få en lämplig person till
denna sekreterarebefattning, men den antager, att den icke kan få
bibehålla honom så särdeles länge, ty han har utsigt för att erhålla
en plats, der han är bättre afiönad än nu. Detta är således egentliga
skälet för framställningen; och det beror nu på om det är rådligt att
slå in på den vägen, att, emedan man lyckats få en person som är
lämplig för en befattning, man, för att bibehålla honom, steg för steg
höjer aflöningen, så att hans anspråk blifva tillfredsstälda.
Hvart komma vi, om en sådan metod följes inom Riksdagen? Jo,
det blir en täflan i löneväg, som inom några år kommer att så förstöra
våra finanser, att, om vice talmannen tänkt på det, han icke
skulle behandlat denna sak så lätt blott derför, att det endast gäller
1,000 kronor. Vice talmannen talade nyss för sparsamhet i en föregående
punkt, när det gälde att sätta ned ett belopp af 5,000 kronor
för landsstaterna i länen. Det var en besparing för tillfället, men
innebörden af densamma var ingalunda lika vigtig som vid detta anslag,
ehuru det nu gäller blott 1,000 kronor. Der kunde Riksdagen
med nedsättningen icke i minsta mån råda öfver utgifterna, utan hela
beloppet kan gå åt, trots allt hvad Riksdagen här behagar bestämma.
Ty räcker icke reservationsanslaget till, så måste det gifvetvis höjas.
Det ligger således icke i Riksdagens hand att sätta ned detta anslag
så som Riksdagen vill. Men här i denna punkt åter kan Riksdagen
alldeles bestämdt åstadkomma en minskning i anslagsbeloppet med
1,000 kronor. Man måste fästa afseende härvid och på innebörden
af besparingen i de båda punkterna, och således måste den förra anses
lätt gent emot den senare.
Bland annat af dessa skäl anser jag, att kammaren bör stå qvar
på sin förut intagna ståndpunkt, hvarför jag yrkar bifall till reservationen.
Herr vi e talmannen Dauielson: Hvad den siste talarens an -
25
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
förande beträffar, hvari han särskildt sökte visa, att jag icke skulle
vilja spara, så vill jag säga, att min tanke på sparsamhet blef sviken
i fjol i stället för i år. Ty hvad inträffade i fjol, sedan vi afslagit
den nu åter framstälda begäran om förhöjning i anslaget till landtbruksstyrelsen
med 1,000 kronor? Jo, då beviljade man på 8:de hufvudtiteln
anslag till inrättande af en professur i egyptiska språket,
eller . hvad det skulle vara, ty något språk lär det icke vara numera,
fäst det väl skulle anses vara det. Kammaren hade då funnit skäl att
bevilja 4,000 kronor och äfven ålderstillägg åt en professor i egyptologi,
och då tycker jag verkligen det kan vara skäl att nu bevilja
1,000 kronor till en sådan inrättning som denna, hvilken har så många
af landets vigtiga näringar under sin vård. Jag uudrar verkligen,
hvilket mest gagnar landet: anslag till en professur i egyptologi eller
en höjning af anslaget till landtbruksstyrelsen, så att denna kan fullt
utöfva vården af våra näringar? Jag anser, att vi böra göra hvad vi
kunna för att vårda våra näringar. Här är icke fråga om någon misshushållning.
Den förre talaren sade, att vi skulle bryta en princip, och att
det skulle komma andra och begära dylik förhöjning. Jag tror icke
att det är farligt. Vi komma nog att hålla igen i det fallet. Han
har icke öfvertygat mig, att det skulle vara så vådligt.
Jag anser för resten, att det är mycket bättre, att, när man inrättar
embetsverk, man börjar med små löner och ser om det går.
Om det i något särskildt fall visar sig erforderligt och nödvändigt att
rätta, synes mig det vara bättre än från början taga till för mycket.
Herr Themptander: Ehuru jag allt för väl förstår angelägenheten
deraf att under nuvarande förhållanden, så vidt möjligt är, söka
undvika höjning af anslag, så hemställer jag dock till kammaren, huruvida
det kan vara skäl att motsätta sig en höjning i detta fall, då
höjningen dels håller sig inom synnerligen måttliga gränser — det
gäller endast 1,000 kronor — och dels skulle tillgodokomma ett
embetsverk, som, säga hvad man vill, vid sitt första organiserande
stäldes på synnerlig förknappning, men som visat sig under sin korta
tillvaro hafva uträttat ett synnerligen godt arbete.
Mine herrar! Det är alldeles onekligt att en hvar, som haft tillfälle
att taga kännedom om landtbruksstyrelsens verksamhet, icke
kunnat undgå att erfara, att denna verksamhet vittnat om både stor
sakkunskap och praktisk duglighet och äfven visat sig i åtskilliga af
detta embetsverk tagna erkännansvärda initiativ. Så t. ex. till den
nyligen här i staden hållna ostutställning, som tillkommit helt och
hållet genom landtbruksstyrelsens initiativ, och hvars ordnande och
mycket intresseväckande förlopp i väsentlig mån är att tillskrifva den
ledning, densamma erhöll från detta embetsverk. Jag kan erinra om
flere andra för lamltbruket vigtiga frågor, som på ett mycket förtjenstfullt
sätt handhafts af nämnda embetsverk, och i sådant afseende
nämna ordnandet af den med statsmedel understödda nötboskapspremieringen,
ordnandet af våra landtbruksskolor, den praktiskt ordnade inspektionen
af dessa skolor, inspektionen af större odlingsföretag och
Angående
ändring i
staten jäv
landtbruksstyrelsen.
(Forts.)
N:o 8.
26
Angående
ändring i
staten för
landtbruksstyrefsen.
(Forts.)
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
dylikt. Allt detta har naturligen endast kunnat ske tack vare den
omständigheten, att, i trots af de knappa lönevilkor, som anslagits, man
likväl lyckats förvärfva till chef för detta embetsverk en ovanligt framstående
man med både teoretiska och praktiska förutsättningar för
att motsvara hvad denna plats kräfde, och att till ledamöter i styrelsen
vid hans sida kunnat anställas synnerligen duglige och förfarne
män. Dock, mine herrar, dessa personer äro enligt min uppfattning
och i enlighet med hela embetsverkets uppgift företrädesvis kallade
att sköta, om jag så får säga, de tekniska uppgifter, som åligga embetsverket.
Vid sidan af dessa föreligga en massa dels administrativa
och dels juridiska göromål, dessa äfven för visso af mycken vigt och
betydelse i och för sig och kräfvande äfven de noggrann granskning
och omsorgsfull behandling, om styrelsen skall fylla sin uppgift. Men
dels hafva de tekniska medlemmarne af styrelsen icke de rätta förutsättningarna
för att sköta så beskaffade göromål, och dels är det enligt
min tanke en stor misshushållning med deras krafter att belamra
dem med en massa administrativa och juridiska göromål, som i mer
eller mindre mån äro främmande för deras uppgift, främmande för
deras föregående utbildning och framför allt egnade att rycka dem från
den hufvudsakliga uppgift, landtbruksstyrelsen måste ega. Det är derför
man nu här föreslagit eu anordning, hvarigenom sekreteraren skulle få till
åliggande att vara föredragande för och handhafva dessa administrativa
och juridiska göromål. Men det är gifvet, att lika angeläget som det är att
dessa ärenden skötas med omsorg, noggrannhet och sakkunskap, lika
behörigt måste det vara, att den, som handhar dem, intager ställningen
af ansvarig föredragande ledamot, ty skola de tekniska ledamöterna
fortfarande bära ansvaret, så är det alldeles gifvet, att de måste offra
tid och arbete på dessa ärenden och icke endast kunna lita på någon
annan. Det är derför angeläget att lägga ansvaret på den, som bör
bära det, och man bereder det allmänna enligt min uppfattning i
detta fall en verklig fördel, om man ställer så till, att verkets chef
och tekniska ledamöter få egna sig åt sina egentliga värf och icke
behöfva blifva belamrade med en massa administrativa skrifgöromål,
för hvilkas handläggning de dessutom, som jag redan nämnt, icke i allo
hafva de rätta förutsättningarna. Det synes mig derför, att Andra
Kammaren, inom hvilken jordbruksintresset är så starkt företrädt,
skulle hafva ett alldeles särskildt intresse vid att icke förrycka detta
embetsverks verksamhet, genom att draga ned verket, till att hufvudsakligen
syssla med skrifluntor och formella saker, utan att man i
stället borde visa sig angelägen, att ett vaket intresse finge göra sig
gällande der inom för den praktiska lösningen af alla de frågor, som
sammanhänga med dess verksamhet.
Det är af dessa skäl, som jag tror att man verkligen förbiser
vigten af detta embetsverks utveckling på önskvärd! sätt, om man
motsätter sig den lilla organisationsåtgärd, som här är föreslagen.
Här har visserligen sagts, att detta verk är så nyligen organiseradt,
och staten derför så nyligen faststäld, att det icke är lämpligt att
deri göra rubbningar redan nu, men med all aktning för Riksdagens
27
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
förutseende och organisationsförmåga, är det gifvet, att, när detgälde
att organisera ett alldeles nytt embetsverk, till hvilket ingen motsvarighet
förut fans, Riksdagen icke kunde förutse alla möjliga förhållanden,
som kunde komma att göra sig gällande inom detta embetsverk.
Lika med herr Nils Petersson i Runtorp anser jag, att just när organisationen
är alldeles ny, ligger det nära till hands, att, när erfarenheten
gifvit inblick i huru den nya organisationen gestaltat sig och
huru arbetet der bör bedrifvas, man, om det visar sig att rättelser
och ändringar behöfvas, lägger sig vinn om att dessa rättelser och
ändringar också så snart som möjligt göras. Det är just en sådan
rättelse i organisationen, som här är i fråga, och de som närmast
känna behofvet af förändringen — embetsverket sjelft — hafva helt
naturligen derför bos Kongl. Maj:t förnyat sin framställning i ämnet,
lör min del kan jag icke annat än, i likhet med vice talmannen, anse,
att, om man verkligen intresserar sig för att detta embetsverk.skall
fylla sin vigtiga uppgift med afseende på jordbruket och dess binäringar,
det icke är klokt att sätta sig emot denna med afseende å kostnaden
obetydliga förändring i dess organisation, som dock innebär en
så pass genomgripande reform, att man derigenom enligt min tanke
förhindrar, att verkets med afseende på dess hufvudsakliga ändamål
mest betydande krafter till en väsentlig del likasom ryckas bort från
den uppgift, som är dem egentligen anvisad. Jag tror derför, att särskilt
för denna kammare finnas ovanligt talande skäl för att bifalla
den nu gjorda framställningen, hvarför jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan om godkännande af hvad i den kongl. propositionen
äskats.
Herr Hedin: Denna fråga har antagit alldeles oväntadt stora dimensioner,
i det att den satts i samband med den år 1893 beslutna
professuren i egyptiska språket, som — tillädes det — icke ens är
något språk. Och då åt detta samband dragits den föga förtäckta
slutsatsen, att de, som röstade för nämnda professur i fjol, skulle vara
skyldiga att i år rösta för den nu föreslagna höjningen i anslaget till
landtbruksstyielsen, och jag gjort mig skyldig till missgerningen att
rösta för professuren i egyptologi, anhåller jag att i korthet få anföra,
hvarför jag fortfarande, oaktadt detta, kommer att i denna sak rösta
med reservanterna.
Jag är alldeles fullständigt öfvertygad om rigtigheten af den försäkran,
som gafs af den ärade representanten för Öland, då han första
gången hade ordet, att landtbruksstyrelsen icke har kommit in med
sin förnyade framställning “endast för nöjet att få besvära Riksdagen".
Utan att vilja yttra mig om den frågan, huruvida det icke stundom
kan från byråkratisk synpunkt vara ett nöje, i brist på bättre, att få
besvära Riksdagen, så är jag emellertid alldeles viss om, att ett så
uteslutande estetiskt motiv icke här gjort sig gällande, utan jag tror,
att landtbruksstyrelsen haft ett ganska praktiskt skäl för sin framställning,
nemligen den rikhaltiga erfarenhet man har derom, att om
man blott käxar flitigt om löneförhöjningar, så vinner man slutligen
sitt mål. Vi hörde nyss af representanten för Öland, att han i fjol
Angående
ändring i
staten för
landtbruksstyr
elsen.
(Forts.)
N:o 8.
Angående
ändring i
staten för
landibrukssti/relsen.
(Forts.)
28 Onsdagen den 21 Februari, f. ra.
röstade emot detta förslag, men att han i år gifvit med sig. Man
skulle, herr talman, kunna uttrycka detta skäl med landtbruksstyrelsens
egna ord i det yttrande, som finnes refereradt i statsutskottets
utlåtande, vid slutet af sid. 35 och början af sid. 36, der styrelsen
säger sig finna sannolikt, att man “genom tröttsamheten och enformigheten
vid upprepandet af dessa ständigt återkommande” adjunktioner
snart skulle komma derhän att lemna denna utväg obegagnad. Detta
är, tror jag, ett alldeles korrekt uttryck för det mera praktiska än
estetiska skäl, som föranledt landtbruksstyrelsen att ännu en gång
framställa detta yrkande. Den har räknat på att “genom tröttsamheten
och enformigheten vid upprepandet af dessa ständigt återkommande”
fordringar om anslagstillökning Riksdagen skulle, för att
blifva det obehaget qvitt, bevilja hvad den en eller annan gång ansett
sig på goda grunder kunna afslå.
Det är för resten — vare det sagdt i förbigående — ganska anmärkningsvärdt,
om jag med denna jemför åtskilliga andra framställningar
från regeringen till Riksdagen i särskildt invecklade och svårlösta
frågor, huru kortfattad utredningen då är, och huru litet besvär
det kostar att sätta sig in i densamma. Här åter föreligger nu för
andra gången frågan om beviljande af ett anslag af blott 1,000 kronor,
sålunda ett i och för sig icke så stort belopp, men som har den i
vederbörandes ögon stora betydelsen, att tillökningen skulle komma en
redan förut skäligen väl affönad person till godo — och då är framställningen
så vidlyftig, att statsutskottet icke kan komma ifrån referatet
af densamma på mindre än 10 qvartsidor.
Skälen äro nemligen många. Men statskontoret, som är ett betänksamt
och försigtigt embetsverk, har, som kammarens ledamöter
behagade finna i referatet af dess yttrande på sid. 33 i utlåtandet,
inskränkt sig till att säga, att statskontoret funnit styrelsens skäl “i
allmänhet" hafva varit göda. Detta är ett mycket försigtigt förbehåll.
Jag skulle för min del vilja gå något längre och säga, att jag icke
i Kongl. Maj:ts proposition funnit ett enda godt skäl till framställningen.
Men jag skall nöja mig med att särskildt påpeka ett, som torde
få räknas höra till de mera förunderliga skäl, som någonsin blifvit anförda
för en framställning om förhöjning af en embetsmannalön. Det
säges i referatet af statsrådsprotokollet på sid. 30 och upprepas sedan
längre fram i statsutskottets utlåtande i första stycket å sid. 34, att
adjunktion af sekreteraren skulle egentligen af det skälet vara en
olämplig åtgärd, att han icke handlar under tjenstemannaansvar, när
han uttalar sin mening om instruktioner, reglementen o. d. Hvad vill
nu detta säga, att hans deltagande i behandlingen af dylika ärenden
skulle blifva mindre tillfredsställande, derför att han i denna egenskap
icke handlar under tjenstemannaansvar? Ett af tu: antingen är det
derför, att, då han icke handlar under tjenstemannaansvar, han blir
mera oförståndig och mera okunnig, eller också betyder det, att, när
han sitter och med styrelsen under tjenstemannaansvar deltager i behandlingen
af dylika ärenden, han är nog ondskefull att narra styrel
-
29
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
rens ledamöter att begå dumheter. Om nu båda dessa antaganden
äro orimliga, så har detta skäl om tjenstemannaansvar icke 2 öres
värde.
På dessa skäl, herr talman, anser jag mig kunna, ehuru jag
röstade för professuren i egyptologi, i denna fråga vidhålla samma
mening i år som i fjol. Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Jonsson i Hot: Jag anser mig böra göra några erinringar
gent emot det yttrande, som en talare på stockholmsbänken nyss har haft.
Han förklarade, att med all aktning för Riksdagen, så var denna
icke nog kompetent att med ens slå fast en organisation, som för framtiden
kommer att blifva tillfredsställande. Ja, jag tror, att detta i
viss mån kan vara rigtigt. Men saken är här den, att anmärkningen
icke endast drabbar Riksdagen, utan äfven Kongl. Maj:t, som framlagt
förslaget, och vederbörande myndigheter, som förberedt det. Ty i det
framlagda förslaget har Riksdagen icke gjort någon ändring. Om således
den ena parten icke funnit den vises sten med ens, så torde man
få säga, att detta äfven gäller den andra, ty båda hafva medverkat till
åstadkommandet af denna organisation och uppställandet af denna stat.
Hvad sedan beträffar påståendet, att dessa s. k. tekniska ledamöter
i styrelsen skulle öfverhopas med skrifgöromål och behöfva
gå igenom långa luntor, hvilket ju egentligen icke tillhör deras fack
eller ligger för deras omdömesförmåga, så förstår jag icke, hvilken
skilnaden härvidlag skulle blifva genom bifall till utskottets förslag.
Ty sekreteraren skulle nu väl komma att tjenstgöra på samma sätt
och hafva samma göromål som hittills, nemligen att förbereda dessa
ärenden, och den enda skilnaden blefve den, att han alltid skulle
blifva föredragande äfven i åtskilliga mål, der han nu icke är det;
men i talet om huru den ifrågasatta förändringen skulle komma att
inverka på handhafvandet af de omtalade luntorna och af de juridiska
och administrativa bestyren kan jag åtminstone icke finna någon innebörd.
Enligt min uppfattning är och förblir hela affären en löneförhöjning
af 1,000 kronor. Sammankopplad med en ändring af
sekreterarens rangställning, hvarigenom han skulle uppflyttas till ledamot
inom styrelsen — det är hufvudsaken. Nämnde sekreterare har, såsom
herrarne se, för närvarande 3,000 kronor i lön, och om jag icke
sett orätt, kommer han att få ett första ålderstillägg från den 1 januari
1896, då han således får en lön af 3,500 kronor. Jag tycker att en
sådan lön icke är så otillräcklig, att icke en person borde kunna taga
sig fram dermed. Men utom detta tror jag, att faran för att den nuvarande
sekreteraren skulle söka en fördelaktigare plats åtminstone
icke under de närmaste åren har någon verklig innebörd. Det kan
visserligen om några år komma att hända, att nämnda farhåga blir
förverkligad, men saken har ännu icke inträdt i ett sådant skede, att
man för närvarande behöfver fästa sig vid densamma. Het torde
kanske vara bekant, att ifrågavarande sekreterare med skäl kan aspirera
på att erhålla en befattning inom ett af våra departement, men
dermed lärer det så förhålla sig, att denna plats icke blir ledig under
den närmaste framtiden. Skulle emellertid förhållandena i detta fall
Angående
ändring i
staten för
landtbruksst
yr elsen.
(Forts.)
N o 8.
30
Angående
ändring i
staten för
an dibruksslyr
elsen.
(Forts.)
Angående
höjning i
anslaget till
reseunderstöd
för landtörnhets
studerande.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
förändras, så står det ju alltid Kongl. Maj:t och Riksdagen öppet att
taga frågan om löneförhöjning under förnyad ompröfning; men för
närvarande har åtminstone icke detta skäl, hvilket jag tror varit det
afgörande för landtbruksstyrelsen, den betydelse man velat tillskrifva det.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.
Herr Zetterstrand: Då, efter mitt förmenande, icke något
bland de yrkanden om anslagsförhöjning, som förekomma å denna
hufvudtitel, är så väl befogadt och så väl motiveradt som det ifrågavarande,
så tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets hemställan.
Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på bifall till den af herr Persson i
Mörarp m. ti. vid punkten fogade reservation; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra propositionen. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition:
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i 7:de punkten af utlåtandet
n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr A. Persson m. fl.
vid nämnda punkt afgifna reservation.
Omröstningen visade 90 ja, men 120 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.
Punkten 8.
Bifölls.
Punkten 9.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, med godkännande af
den enligt statsrådsprotokollet den 13 januari 1894 föreslagna förändring
i afseende å användningen af anslaget till reseunderstöd för
landtbrukets studerande, höja samma anslag från 6,000 kronor till
10,000 kronor eller med 4,000 kronor och i följd deraf öka anslaget
till “undervisningsanstalter för jordbruk och landtmannanäringar (deraf
ett förslagsanslag å 15,000 kronor till understöd åt landtmannaskolor)“
med motsvaraude belopp eller från 190,400 kronor till 194,400 kronor.
31
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
I en vid punkten fogad reservation kade deremot herrar A. Persson
i Mörarp, H. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen, P. Holm,
O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson
i Ställhult, N. Petersson i Runtorp, J. E. Wikstén, A. P. Danielson
och N. Nilsson i Skärhus hemstält,
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte endast på det
sätt bifallas, att Riksdagen godkände den enligt statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 13 januari 1894 föreslagna förändring i afseende
å användningen af det under denna anslagstitel uppförda anslaget till
reseunderstöd för landsbrukets studerande, men att anslaget bibehölles
vid sitt nuvarande belopp, 6,000 kronor.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Andersson i Nöbbelöf: Det lider icke något tvifvel om
att det länder landtbruksskolorna till ganska stor nytta, att de vid
dem anstälda lärare sättas i tillfälle att företaga resor såväl inom landet
som ock utrikes för att inhemta hvad nytt, som under de senare åren
åstadkommits på landtbrukets område, för att sedermera meddela dessa
rön åt sina elever; men det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida
det af Riksdagen för sådant ändamål hittills beviljade anslag af 6,000
kronor behöfver höjas. Mig synes, att detta anslag borde vara tillräckligt,
med hänsyn till landtbruksskolornas ringa antal, äfvensom
under förutsättning att man beaktar den af utskottet i dess motivering
uttalade åsigt, att dessa resor kändanefter hufvudsakligen böra företagas
inom landet. Ty då dessa resor naturligtvis ställa sig jemförelsevis
billigare än resorna utomlands, så kommer derigenom ett större
antal i åtnjutande af detta understöd. Det är visserligen sant, att
antalet af inlemnade ansökningar är större, än att de alla kunna bifallas,
* men om man anställer en jemförelse med liknande förhållande
på alla andra områden, der det är fråga om reseunderstöd, så visar
det sig, att procentantalet af beviljade ansökningar i förevarande fall
hittills varit betydligt större än inom de flesta andra områden.
Jag anser således, att man kan hålla sig inom det hittills beviljade
anslaget af 6,000 kronor, hvarför jag ock anhåller att få yrka bifall
till den af herr Anders Persson m. fl. afgifna, vid betänkandet
fogade reservation.
Ilerr Wittsell instämde häruti.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag föreställer
mig, att det icke finnes någon bland denua kammares ledamöter, som icke
erkänner nyttan af att ett anslag, sådant som det förevarande, är å riksstaten
uppfördt. Då emellertid utskottets mening nu synes vara, att anslaget
skall bibehållas vid dess hittills af Riksdagen anvisade belopp, men
under ändrade föreskrifter i afseende på användandet sålunda att, då
anslaget förut afsetts endast för utländska resor, detsamma hädanefter
äfven skulle afse resor inom landet, så skulle man häraf kunna föranledas
att draga den slutsatsen, att anslaget icke blifvit för sitt hittills af
-
Angående
höjning i
anslaget till
reseunderstöd
för landtbrukets
studerande.
(Forts.)
N:o 8.
32
Angående
höjning i
anslaget till
rcseunderstöd
för landtbrlikets
studerande.
(Forts)
Angående
höjning af
anslaget till
rcseunderstöd
åt tekniker.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
sedda ändamål till fullo taget i anspråk. Af statsrådsprotokollet
framgår emellertid, att icke på långt när alla de, som sökt att få
komma i åtnjutande af understöd från detta anslag, kunnat erhålla
sådant, emedan anslaget varit alldeles otillräckligt. Det upplyses nemligen
i protokollet, att under senare år i medeltal endast omkring 11
personer kunnat hugnas med understöd från detta anslag, under det att
sökandenas antal uppgått till under ett år 48 och under andra år
32 34 och 36. Anslaget har sålunda hittills icke kunnat motsvara
de* anspråk, som från de landtbruket studerandes sida stälts på detsamma.
Derför synes det mig önskvärdt att, om man nu vill utsträcka
anslagets användande, man äfven, på det att anslaget icke må komma
att lör dermed afsedda ändamål kännas ännu knappare, något höja
detsamma; och jag tror att, om Riksdagen icke vill godkänna det i
Kongl. Maj:ts proposition äskade belopp, Riksdagen åtminstone skulle
kunna finna sig vid att bifalla det af statsutskottet gjorda förslaget
om en höjning af 2,000 kronor.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll den af herr A. Persson
m. fl. vid punkten fogade reservation.
Punkten 10.
Mom. a.J
Bifölls.
Vid föredragning derefter af mom. b), innefattande utskottets
hemställan om anvisande af ett anslag af 10,000 kronor till reseunderstöd
åt teoretiskt och praktiskt bildade tekniker, hvilka icke egna sig
åt bergshandteringen, begärdes ordet af
Herr Melin, som yttrade: Då vid denna punkt icke någon reser
vation
finnes bifogad, kan det måhända anses oklokt att nu upptaga
denna fråga i kammaren; men jag har icke velat förbigå den med
tystnad, då detta från min sida kunde anses såsom ett bifall till det
slut, hvartill utskottet kommit.
Såsom vi af betänkandet finna, är detta ringa anslag ämnadt för
reseunderstöd åt teoretiskt och praktiskt bildade tekniker af alla
näringar utom bergshandteringen, något som redan synes mig tyda på
att anslaget är för litet. Jag skall emellertid icke tillåta mig att uppträda
såsom målsman för alla dessa olika näringar, utan blott hålla
mig till den, för hvilken jag anser mig vara berättigad att föra talan,
nemligen skeppsbyggeri- och skeppsrederinäringen. Såsom vi sett af
handlingarna, hafva vederbörande myndigheter, efter det de skolor i
Stockholm och Göteborg blifvit hörda, i hvilka teoretisk undervisning
i skeppsbyggeri meddelas, enhälligt tillstyrkt Kongl. Maj:t att begära
högre anslag för detta ändamål. Särskilt vill jag påpeka, hurusom
det i statsrådsprotokollet till fullo bevisats, att detta anslag är alldeles
Onsdagen den 21 Februari, f. m. 33
för litet. Det må vara sant, att en hel del af de näringsidkare, som
här omtalas, kunna inom landet förskaffa sig tillräcklig utbildning i
sitt fack, men hvad skeppsbyggeriuäringen och den i samband dermed
stående skeppsrederinäringen angår, vågar jag påstå, att saken icke
ställer sig så. Jag tror nog, att eleverna i de skolor, som finnas i
vårt land, få en god undervisning, men hvad vi i vårt land sakna, är
ett tidsenligt åskådningsmaterial för den vidare praktiska utöfningen
af skeppsbyggeriyrket, och då detta är för mig klart, så måste jag fråga,
huru det är möjligt att med ett så litet anslag kunna bereda dessa
teknici tillfällen till den vidare utbildning, som de behöfva. Det är
blott en fjerdedel af de sökande, som kunna få något med af detta
anslag, och då understödsbeloppen i medeltal endast uppgå till ungefär
700 kronor och kostnaderna för en resa till utlandet äro ganska betydliga,
så blir följden, att resetiden blir inskränkt till det minsta möjliga,
hvilket naturligtvis gör det för vederbörande mycket svårt att
hinna inhemta de kunskaper, som de söka. Med glädje har jag sett,
att Kongl. Maj:t framkommit just med denna detalj af sjöfartsnäringskomiténs
förslag i stället för en del andra ganska omtvistade medel,
såsom t. ex. seglationspremier, och jag tror för min del, att om
vårt skeppsbyggeri och vår rederinäring skola kunna gå framåt,
så skall det ske geuom inhemtande af ökade insigter, så att vi kunna
följa med i byggandet af sådana fartygstyper, som i utlandet anses
vara de mest lämpliga för inbringande trafik. Alla myndigheter och
till och med utskottet hafva erkänt detta behof, men det oaktadt har
utskottet kommit till ett motsatt resultat, och af hvilket skäl? Jo,
uteslutande af sparsamhetsskäl. Man vill ej anslå den begärda ökningen
för alla dessa näringar, som behöfva ett sådant anslag, emedan
man anser sig behöfva spara, men jag hemställer, om det är den bästa
sparsamheten. Jag tror, att det är en illa använd sparsamhet, och att
statens inkomst af dessa näringar skulle mångdubblas, om de blefve
tillräckligt tillgodosedda.
Jag skall icke yttra mig vidare, men då jag begärde ordet, så
gjorde jag det för att uttala den förhoppning, att regeringen icke skall
tröttna vid eu kommande riksdag, utan återkomma med en ny framställning
i samma rigtning, och att ett blifvande statsutskott då skall
få bättre insigt i denna fråga, än hvad nu synes vara förhållandet.
I detta yttrande instämde herrar Ahrenberg och Falk.
Vidare anförde
Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Det kunde visserligen
icke vara behöfiigt att yttra sig, när den föregående talaren
icke gjort något yrkande, men jag anser mig dock böra göra det, på
det att hans åsigt icke måtte stå obesvarad i kammarens protokoll.
Jag kan icke dela hans förhoppningar om den nytta, som man
väntar detta anslag skulle medföra i och för befrämjandet af skeppsbyggeriet
och konstruktionen'' af sjöångmaskiner och dylikt. Det är
Andra Kammarens Prof. 1894. K.-o 8. 3
N:o 8.
Angående
höjning af
anslaget till
reseunderstöd
åt tekniker.
(Forts.)
N:o 8.
34
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
nog sant och rigtigt, att undervisningen vid våra egna skolor icke är
tillräcklig för att bilda skickliga konstruktörer, och att således en vidare
utbildning i de länder, der skeppsbyggeriet står högre än hos
oss, är af behofvet påkallad, men deremot torde det vara mycket
tvifvelaktigt, om man kan vinna detta resultat genom premier från
denna fond. Jag föreställer mig, att det först och främst icke är så
lätt för eu ingeniör att få plats vid ett främmande varf af den här
ifrågasatta beskaffenhet, och särskildt att det icke är så lätt för honom
att få en sådan plats, på hvilken han kan inhemta och lära sig
något i konstruktionsväg, utan han får nog mottaga den plats, som
erbjudes honom, och der han kanske får börja om igen från början
med eu hel del mindre betydande arbeten, för att först kanske efter
åtskilliga år komma upp i de högre afdelningar, der han skulle få
inhemta det, som för honom egentligen vore af nytta.
Detta är för mig den ena anledningen att betvifla anslagets nytta,
och den andra anledningen ligger deri, att jag tror att, sedan en sådan
här person verkligen lyckats få plats på en god verkstad och der inhemtat
hvad han behöfver för sitt fack, verkstaden, om denna person
befinnes skicklig och duglig, kommer att fresta honom med ett mycket
godt anbud för att få behålla honom qvar, och på det sättet går vårt
eget skeppsbyggeri i mistning af den erfarenhet, han der ute inhemtat.
Man får icke förbise dessa svårigheter att realisera den goda
tanke, som legat till grund för den senaste talarens uttalande, och af
denna anledning tror jag, att hvad utskottet tillstyrkt icke är klander
värdi, utan innebär ett ganska väl afvägdt förhållande mellan anslaget
och den nytta man deraf kan påräkna. Med detta yttrande har jag
egentligen sökt visa, att Kongl. Maj:t icke bör så snart komma och
begära förhöjning af detta anslag, ty man måste först förvärfva erfarenhet
om den nytta man med anslaget vinner, innan ens någon tanke
att ytterligare förhöja detsamma kan komma i fråga.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Mehn: Jag vill blott i korthet svara den siste ärade talaren,
att jag tror, att man i allmänhet har en annan erfarenhet än han
tycks hafva om nyttan för unga teknici att få komma ut och praktisera.
Jag vidhåller derför min åsigt i frågan.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.
Angående Punkt eu H.
åtgärder för .
befrämjande I nedannämnda inom Andra Kammaren väckta motioner hade herr
af hafsfisket ]fjungman föreslagit:
vestra^och 1 motionen n:o 7: att Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos Kongl.
Julro1bister Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åstadkommandet
samt af fisket af en mer tillfredsställande administration af fiskena vid rikets östra
Vid östra _ kust och i sötvattnen, dels och å ordinarie stat uppföra ett anslag af
kusten och i
sötvattnen.
Angående
höjning af
anslaget till
reseunderstöd
åt tekniker.
(Forts.)
35
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
4,000 kronor till aflöning åt ännu en under landtbruksstyrelsen hörande
fiskeriinspektör; och
i motionen n:o 8: att Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åvägabringandet
af en tidsenlig representativ administration af hafsfiskebedriften vid
rikets vestra och södra kuster, dels ock uppföra ett anslag å ordinarie
stat af 8,000 kronor för anställande af två fiskeriinspektörer, den ene
för Göteborgs och Bohus läns och den andre för Hallands, Malmöhus,
Kristianstads och Blekinge läns hafsfisken.
Under mom. a) af föreliggande punkt, hemstälde emellertid utskottet,
att herr Ljungmans motion, n:o 7, icke måtte vinna Riksdagens
bifall.
Herr Ljungman erhöll på begäran ordet och yttrade: I an
ledning
af den föredragna punkten ber jag att få yttra några ord till
förklaring af min motion, enär jag befarar, att den icke blifvit rätt
uppfattad. Det. hade varit min mening att framlägga ett långt fullständigare
utarbetadt förslag, men min motion n:o 6 upptog min tid
så mycket, att jag icke medhann detta, utan nödgades framlägga motionen
i ungefär samma skick som vid förra riksdagen samt så affattad,
att den kunde behandlas såsom eu statsregleringsfråga. Hvarför jag
ansåg, att statsutskottet borde behandla motionen, berodde derpå, att
den i sjelfva verket afser en förbättrad användning af till fiskerinäringens
understöd anslagna statsmedel, och då så var förhållandet,
måste jag fästa ett anslag vid motionen för att få den remitterad till
statsutskottet. Jag hade då att välja emellan att begära ett anslag
till utredning eller till något annat ändamål, och jag valde då att föreslå
tillsättande af en fiskeriinspektör; detta med hänsyn dertill att jag
ville fästa afseende på huru vid fiskeristatens omorganisation borde
förfaras.
Om man jemför förhållandena i Sverige och i andra länder, skall
man finna ganska stora olikheter. Om vi gå till Norge, så finna vi
der ett färre antal fiskeritjenstemän än i Sverige, men alla äro uppförda
på Stortingets ordinarie stat, och hvar och en har sitt särskilda
distrikt. Här i Sverige hafva vi i sjelfva verket icke mera än tre
fiskeritjenstemän på den af Riksdagen faststälda staten, medan de öfriga
äro uppförda på extra ordinarie stat; men se vi på tjenstemännens
antal och aflöningarnas sammanlagda belopp, så ligger Sverige öfver i
båda fallen, trots vårt fiske är mycket mindre än Norges.
För min del tror jag, att om något i denna väg skall kunna
åstadkommas, som blir verkligen dugligt, så bör man framlägga en
ordentlig organisationsplan. Man skall bestämma, huru många fiskeritjenstemän
man vill hafva och gifva hvar och en sitt bestämda distrikt
och uppföra dem på ordinarie stat, så att man icke vidare behöfver
veta af några extra fiskeritjenstemän. Det är gifvet, att i sådant fall
blifva tjenstemännens antal mindre, och de sammanlagda aflöningsbeloppen
blefve i hvarje händelse icke högre, och sålunda skulle en dylik
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsfiske t
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.
(Forts.)
N:o 8.
A nr/a ende
åtgärder för
befrämjande
af hafsfiske t
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.
(Forts.)
36 Onsdagen den 21 Februari, f. ra.
omorganisation till näringens synnerliga gagn kunna genomföras utan
några ökade kostnader.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att, då man dömer om
denna fråga, så skall man icke jemföra den med landtbruksförhållanden
så mycket som man gör, ty landtbrukets administration utgöres i sjelfva
verket af hushållningssällskapen, och landtbruket är så starkt företrädt
i Riksdagens båda kamrar, att det icke skulle gå för sig, att någon
embetsman trampade landtbrukets intressen för hårdt på tårna. Men
i fråga om fiskerinäringen är förhållandet helt annorlunda, ty den envåldsmagt,
som Konungen på grund af 89 § regeringsformen deröfver
utöfvar, faller faktiskt i en enda dskeritjenstemans hand. Det är ju
bekant, att den skrifvelse, som Riksdagen 1878 aflät angående omorganisation
af fiskeristaten och förbättringar i fiskeiilagstiftningen,
var framkallad af magtmissbruk från just denne tjenstemans sida. I
andra länder ligger deremot fiskerilagstiftningen liksom den öfriga
ekonomiska lagstiftningen i parlamentets händer.
Detta gör att på organisationen hos oss ligger mera vigt än hos
andra länder; men äfven der, hvarest representationen har fiskerilagstiftningen
om hand, har man icke tänkt på att åstadkomma eu
administration, centraliserad såsom här, der man visserligen har dera
tjenstemän, men den ene öfver den andre, och i sjelfva verket allenast
en, som har något att säga. Jag tror att, om man skall vinna tillräcklig
valuta af de medel, staten utgifver för fiskeriväsendet, det blir
nödvändigt att söka erhålla en ny organisation af detsamma. Jag
skulle vilja att t. ex. de fiskeritjenstemän, som behöfvas, anstäides på
ungefärligen samma vilkor och öngo samma ställning till det öfverordnade
embetsverket, som t. ex. yrkesinspektörerne, och att man helt
och hållet komme ifrån den organisation, vi nu hafva, hvilken, om
man vill sätta sig in i hur densamma verkar, skall visa sig icke motsvara
ändamålet.
För öfrigt vill jag påpeka, att det icke alls är meningen, att utgifterna
för fiskeriväsendet skola ökas eller att vederbörande fiskeritjenstemän
skola blifva dera, utan att man skall söka få största möjliga
garanti för att desse tjenstemäns verksamhet blir tillfredsställande
och för att de medel, som anslås för fiskerinäringens understöd, äfven
blifva på bästa sätt använda.
Då emellertid ingen reservation föreligger och jag således icke
synes hafva mycken utsigt att vinna kammarens bifall till min motion
n:o 7 samt derjemte Första Kammaren lärer hafva hållit sig endast
till motionen n:o 8, skall jag icke göra något yrkande.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
I inom. b) hemstälde vidare utskottet, att icke heller motionen
n:o 8 måtte af Riksdagen bifallas.
Häremot hade i afgifven reservation under mom. b) och c) herrar
friherre F. W. von Otter, G. I). R. Tornerhjelm, A. Gr. L. B äling,
A. Persson i Mörarp, H. Andersson i Nöbbelöf, S. G. von Friesen,
37
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
P. Holm, O. Jonsson i Hof, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i
jStallerhult, J. E. Wikstén och N. Nilsson i Skärhus hemstält:
att Riksdagen, med anledning af herr Ljungmans motion, n:o 8,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huru en verksam administration af hafsfisket så
väl vid rikets vestkust som ock, om så af förhållandena funnes påkalladt,
vid dess sydkust lämpligen måtte kunna bringas till stånd; och
att herr Ljungmans motion, n:o 8, i öfrigt icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
I fråga härom anförde
Herr Ljungman: Beträffande denna min motion skall jag be
att få fästa uppmärksamheten på att det finnes en reservation afgifven
af tolf utaf utskottets ledamöter och att det således varit den förseglade
sedeln, som bestämt, att utskottets hemställan blifvit afstyrkande i
stället för bifallande.
Hvad sjelfva motionen beträffar, så afser den egentligen blott
den bohuslänska skärgården och att man skulle få till stånd eu
styrelse, komité eller nämnd — hvad man nu vill kalla den — hvilken
skulle handhafva den offentliga vården om fiskeriförhållandena inom
länet. Denna komité skulle bestå af medlemmar, valde af orten sjelf,
samt handhafva de medel, som möjligen kunde anvisas till fiskerinäringens
befrämjande inom bohuslänska skärgården. Hvad den del
af motionen, som talar om fiskeritjenstemän, beträffar, framgår det
tillräckligt af motiveringen till motionen, att densamma är tillkommen
endast för att få motionen hänvisad till statsutskottet, och är jag
af den uppfattning att man, särskildt hvad bohuslänska skärgårdens
fisken beträffar, skulle kunna undvara sådana tjensteman helt
och hållet.
Då det emellertid icke lider något tvifvel, att det syfte, för hvilket
jag i denna motion arbetar och hvilket förordats af Göteborgs och
Bohus läns representation, landstinget, i icke mindre än tre skrivelser
till Konungen, är berättigadt, skall jag anhålla att få yrka bifall till
den vid den föredragna punkten fogade reservationen.
Herr Bruhn: Då den ärade motionären från Bohuslän, som så
varmt intresserar sig för fiskerinäringen på sin ort och nedlagt så
mycket arbete för att främja denna näring, uti återkommande motioner
föreslagit, att Riksdagen måtte begära ett verksammare ordnande af
fiskeriförhållandena i hans ort, torde man icke hafva rätt att betvifla,
att förhållandena der äro sådana, att icke ett bättre ordnande af desamma
är af beliofvet påkallad t. Jag har dock hört flera personer
från hans hemort, som uttalat olika åsigter. För min del får jag säga,
att hvarken de af motionären föreslagna fiskeriinspektörerna eller den
af reservanterna vid punkten tillstyrkta verksammare administrationen
af hafsfisket på vestkusten tilltalar mig, emedan jag tror, att fiskerinäringen
på vestkusten icke skulle på något nämnvärdt sätt befrämjas
hvarken af dessa fiskeriinspektörer eller af denna verksammare admi
-
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsfisket
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.
(Forts.)
N:o 8.
38
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsfisket
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.
(Forts.)
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
nistration. Jag tror vidare, att kostnaderna för dessa inspektörer eller
denna administration icke skulle kunna hållas inom de anspråkslösa
gränser, som motionären antydt, ty jag är öfvertygad om, att, om Riksdagen
skulle få se verkningarna af en sådan skrifvelse, hvars aflåtande
reservanterna här begärt, Riksdagen skulle draga sig för konseqvenserna.
Beträffande motionen n:o 8 får jag säga, att jag icke kan finna
att ur motiveringen till nämnda motion framgår allt hvad motionären
i klämmen yrkar, ej heller hvad reservanterna här yrka, ty i motiveringen
till motionen talar motionären nästan uteslutande om bohuslänska
förhållanden, men då han kommer till klämmen, vill han lyckliggöra
äfven Skåne, Halland och Blekinge med en fiskeriinspektör, och
reservanterna vilja lyckliggöra samma provinser med, såsom det heter,
en verksam administration. Inom Hallands län har mig veterligen
aldrig uttalats någon önskan om eu verksammare fiskeriadministration
af någon myndighet eller korporation. Hvarken Konungens befallningshafvande,
landsting eller hushållningssällskap hafva uttalat en sådan
önskan, och hvad dem beträffar, som sysselsätta sig med fiskerinäringen,
önska de det allra minst.
Yi hafva i Halland en fiskeritillsyningsman, som tillhandagår den
fiskeriidkande allmänheten med råd och upplysningar, och öfriga administrativa
åtgärder, som möjligen för vårt fiske kunna ifrågakomma,
kunna, enligt min öfvertygelse, efter landstings och hushållningssällskaps
hörande vidtagas af Konungens befallningshafvande.
Jag tror således, att jag uttalar den allmänna meningen inom
Hallands län, då jag säger, att det inom nämnda län för närvarande
icke förefinnes någon önskan, vare sig efter fiskeriinspektörer eller en
skrifvelse till Kongl. Maj:t om en verksam administration af hafsfisket,
och samma uttalande har jag hört äfven af personer från Skåne och
Blekinge.
Då nu emellertid fiskeriförhållandena äro så betydligt olika i Bohuslän
mot de å vestkusten i öfrigt, så vore det ju förmätet af mig att
vilja bestrida, att icke der en sådan administration är af behofvet påkallad
som den nu ifrågasatta; det vore illa att afböja en sådan skrifvelse,
om det länet anser en sådan administration lända till sin fiskerinärings
förkofran, och jag skall derför icke göra något yrkande i sådant
syfte; men då jag är öfvertygad om att man i Skåne, Halland och
Blekinge icke önskar detsamma och då jag tror, att vi, om denna
administration i Bohuslän skulle komma till stånd och der visade sig
verksam och gagnelig för fiskerinäringen, i en framtid skulle komma
till åtnjutande af samma administrations fördelar, som i Bohuslän visat
sig gagneliga, skall jag tillåta mig att yrka, att Riksdagen med anledning
af herr Ljungmans motion, n:o 8, måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru en
verksam administration af hafsfisket vid bohuslänska kusten måtte
kunna bringas till stånd.
Herr Ljungman: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
på att i motionen någon slags tonvigt icke ligger på ordet fiskeriinspektör;
jag yttrar deremot i min motivering, att “dylika tjenstemäns
39 ,N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
anställning måste,1 i jemförelse med en tidsenlig representation för fiskerinäringen,
hållas för en angelägenhet af mycket underordnad betydelse*1.
Jag har derigenom antydt, att jag icke håller på nämnde tjensteman,
och jag har infört förslaget om dem endast derför, att jag ville halva
motionen remitterad till statsutskottet.
Hvad vidare beträffar fiskeritjenstemän, så finnes det faktiskt en
sådan äfven i Halland samt bär funnits i Skåne, hvarför jag hade
tänkt att, om man reglerar fiskeristaten, man kunde tänka sig desså
tre provinser, Skåne, Halland och Blekinge, hvilka sins emellan äro
förenade med mycket lifiiga kommunikationer, vara tillsammans om
en fiskeritjenstemän. Detta är dock en sak, som jag icke vill påyrka,
utan må Skåne, Halland och Blekinge hafva det ordnadt på sätt de
finna det lämpligt.
Hvad deremot herr Bruhns yttrande beträffar, att ingen myndighet
i Halland påyrkat en verksam administration, så vill jag hänvisa
honom till ett af Konungens befallningshafvande år 1891 på hösten
afgifvet yttrande, hvilket bär vittne om något helt annat och antyder,
att man der önskar synnerligen kraftiga åtgärder, mycket kraftigare
än dem, jag någonsin skulle vilja begära för Bohuslän.
Beträffande herr Bruhns yrkande att utesluta svenska sydkusten,
så vill jag visst icke motsätta mig detsamma, ehuru jag tror, att
reservationen är så aftättad, att den icke kan lända till någon olägenhet
för de sydsvenska kusterna, om den bifalles oförändrad. Bifalles
reservationen sådan den är, riskerar man, enligt min tanke, icke att
regeringen skall framkomma med någon framställning, föranledande
någon olägenhet eller skada, ty det är gifvet att, om vid en blifvande
utredning det visar sig att dessa län hafva det så förträffligt, att ingenting
bör göras, så föreslås icke heller något.
Hvad Bohuslän beträffar, afser jag icke så mycket, att der skall
vidtagas stora åtgärder för fiskets befrämjande som icke fast mera
att der få till stånd en laglig kommunalrepresentation för fiskerinäringen,
hvilken kan vårda sig om fiskeriidkarnes offentliga angelägenheter
och skydda mot andras anläggningar och mot personer, hvilka alldeles
sjelftaget vilja taga denna administration om hand.
Jag tror derför, att det är skäl, att Itiksdagen bifaller reservationen,
hvars antagande hvarken föranleder några ökade statsutgifter och ej
heller några olägenheter, utan tvärt om föranleder obestridligt gagn.
Herr Lasse Jönsson: I statsutskottet gjorde jag ett yrkande,
som nära öfverensstämde med det yrkande, som talaren på hallandsbänken
nyss framstälde. Jag yrkade nemligen, att, vid de oupphörligt
upprepade försöken att åstadkomma eu representativ administration af
hafsfiskebedriften vid rikets vestra och södra kuster, de skånska länens
kuster dervid icke måtte ifrågakomma. Jag anser, att det skulle vara mera
till skada än till gagn — detta har jag hört uttalas af personer, som förstå
sig på denna sak — om en sådan representativ administration af hafsfiskebedriften
åvägabragtes, som den motionären föreslagit. Yi ha i Skåne genom
hushållningssällskapet gjort försök med s. k. fiskeritillsyningsmän, men
dessa endast uttröttade fiskarena till den grad, att det blef en sådan
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsfisk et
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kasten och
sötvattnen.
(Fort''.)
N:o 8.
40
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsfiske t
vid rikets
vestra och
södra klister
samt af Jisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.
(Forts.)
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
opposition mot dem, att hushållningssällskapen måste upphöra med att
vidare förordna någon sådan. Den i min ort varande sysselsatte sig
nästan uteslutande med att utöfva en slags fiskalisk verksamhet öfver
fiskarenas fria utöfvande af sitt yrke och att räkna ut, huru stor inkomst
de skulle få på sitt fiske.
Om det vore fråga om att upphjelpa fiskerinäringen eller att
åstadkomma något, som kunde underlätta fiskarenas arbeten, då skulle
jag vara den förste att tillstyrka motionärens förslag. Men då denna
administration endast enligt min tanke skulle hafva till följd en del
fiskaliska åtgärder mot fiskarena och att uttrötta dem, vill jag icke
vara med om den. Viljen herrarne emellertid befria oss i Skåne från
den administration, som här är fråga om att åvägabringa, så skall jag
icke hafva någonting mot ett bifall till reservanternas förslag, men i
motsatt fall kommer jag att rösta för utskottets förslag.
Här kunde jag sluta, men jag kan icke underlåta att uttala mitt
ogillande af de oupphörligt återkommande förslagen att hos Kongl.
Maj:t göra framställning om nya utredningar och nya undersökningar.
Om man ser efter hvad Riksdagen åtgjort i detta ämne, så blir man
förvånad öfver de kostnader, som nedlagts på dessa utredningar. Den
ena komitén har tillsatts efter den andra, och Riksdagen har till Kongl.
Maj:t afiåtit den ena skrifvelsen efter den andra. Huru många tro
herrarne förstå sig på denna sak? Det är i alla händelser ett fåtal.
Jag vill åtminstone icke berömma mig deraf. Men när motionären
oupphörligt kommer fram med sina önskningar i detta ämne — och
jag vill visst icke förneka, att han gjort mycket för denna näring —
så tror man att de begärda åtgärderna äro af behofvet påkallade, och
så besluter man skrifva till Kongl. Maj:t. 1878 skref Riksdagen till
Kongl. Maj:t, och då tillsatte Kongl. Maj:t i anledning af denna skrifvelse
1881 en komité, som arbetade i 2 år och 2 månader, men då
komitén fullgjort sitt arbete, så dugde icke något af hvad den åstadkommit.
Huru mycket denna komité kostade kan jag icke säga, men
den kostade mycket penningar. 1891 beslöts en ny skrifvelse till
Kongl. Maj:t, men då var Riksdagen rädd för eu komitétillsättning,
och Riksdagen formulerade i anledning deraf sin anhållan på så sätt,
att det skulle blifva klart för Kongl. Maj:t, att Riksdagen icke önskade
någon komité för frågans utredning, utan att Kongl. Maj:t skulle, som
man säger, på rak arm verkställa de åtgärder, skrifvelsen afsåg. Följande
år inkom Kongl. Maj:t i anledning af denna senare skrifvelse
till Riksdagen med ett förslag i ämnet. När detta förslag behandlades
i statsutskottet voro vi der mycket villrådiga och mycket bekymrade
om huru vi skulle besluta, emedan förslaget syntes oss ofullständigt.
Vi beslöto emellertid att tillstyrka Riksdagen, att Riksdagen måtte
bevilja ett anslag för inrättande af en fond, hvarifrån fiskarena kunde
erhålla lån för befrämjande af deras handtering. Men året derpå
kom in till Riksdagen en ny motion, deri visades, att denna senare
åtgärd af Riksdagen icke både åsyftad verkan. Då måste Riksdagen
ändra sitt beslut. 1892 ingick Riksdagen med en ny skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville åstadkomma en ny
utredning i förevarande ämne. Kongl. Maj:t tillsatte då en komité,
Onsdagen den 21 Februari, f. m. 41 N:o 8.
som började sina arbeten på våren 1892, och som ännu icke har af- Angående
slutat dem. Huru länge denna komité kommer att arbeta, vet jag icke, cJU9.arde!''
men den har redan kostat staten 9,000 kronor. a/haftpket
Nu vilja reservanterna i denna fråga, att Riksdagen skall besluta vid rikets
en ny skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ny utredning. Hvad vestra och
denna utredning skall innefatta, derom säges icke ett ord. Det talas
endast om en ny utredning. Hvad skall regeringen göra med anledning S° vid östra''6
af en sådan skrifvelse? Jag kan icke inse annat, än att den får gå kusten och i
igenom alla herr Ljungmans motioner i detta ämne och se efter hvad sötvattnen.
han önskat hvarje gång. Man skall då få se, att hvad han önskat (Forts)
den ena gången icke stämmer öfver ens med hvad han önskat den
andra gången.
Reservanterna ha föreslagit, att utredningen.äfven skulle omfatta
fisket vid rikets södra kuster, men jag ber att få erinra derom, att
öster sjöfisket redan fått en administration genom landtbruksstyrelsens
inrättande år 1889, och jag har icke hört någon menniska klaga öfver
att den icke fullgjort sin skyldighet. Således böra herrarne tänka sig
för, innan herrarne bifalla reservanternas förslag.
Den komité, som redan finnes för denna frågas utredning, kommer
kanske icke att sluta så snart, och vi skulle i så fall få två komitéer
på en gång för samma sak.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag, emedan jag icke tror, att
kammaren bifaller herr Bruhns yrkande.
Herr Ljungman: Jag ber, i anledning af den siste talarens yttrande,
endast att få fästa hans uppmärksamhet på, att mina motioner
i detta ämne äro alldeles lika. Jag har icke förändrat dem, utan
klämmen är ordagrant lika i år och i fjol. Jag har endast gjort
några tillägg i motiveringen, och det bör man väl icke klandra.
Hvad beträffar det, som samme talare nämnde om tillsättande af
en komité för frågans utredning, så vill jag upplysa om, att jag icke
önskar, att någon komité tillsättes, och jag har för öfrigt ej hemstält
derom i min motion. Jag tror, att denna fråga är så väl utredd, att
den icke behöfver synnerligt mer utredning. Den är mera utredd än
de flesta andra frågor. I motionens kläm talas icke om någon utredning,
utan endast om vidtagande af nödiga åtgärder för åstadkommande
af en mera tillfredsställande administration af fiskena, ett slags kommunalrepresentation,
eller hvad man vill kalla det, som skall bevaka
fiskarenas intressen och vidtaga nödiga åtgärder för deras närings
främjande. Det kan aldrig komma i fråga, att från dess sida skulle
utöfvas någon slags fiskalisk eller reglementerande verksamhet, någon
sorts polismyndighet, ty någon sådan myndighet skulle den alldeles
icke hafva.
Framtiden skall ock ådagalägga, att detta mitt förslag är lika befogadt
som dess genomförande är af behofvet påkalladt. Man skall
ock då inse, hvilken ofantlig skada uppskofvet med samma genomförande
medfört.
Af dem, som motarbeta min motion, har talats om något förkastligt
syfte, som skulle ligga i mina förslag, men som der ej alls finnes.
N:o 8.
42
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsfiske
vid rikett
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kasten och i
sötvattnen.
(Forts.)
Jag kan icke förstå, hvad det skulle vara för ondt uti, om fiskarebefolkningen
i Bohuslän finge ett slags kommunalrepresentation för sig,
som kunde skydda dem mot åtskilliga stämpliugar, af hvilka deras
näring lider skada. Om det vore lämpligt att använda ett sådant
ord, skulle jag vilja kalla denna representation fskerilandst.ing eller
något dylikt. Det vore ju icke meningen att få till stånd någon
slags stor administrativ apparat, som kostade mycket penningar, utan
det är endast fråga om några förtroendemän, hvilka, på laglig väg
utsedde, vore berättigade att ex officio taga fiskarebefolkningens allmänna
ärenden om hand. Det är allt; och jag hoppas, att kammaren
skall bifalla åtminstone reservationen i år likaväl som 1892 och 1893,
emedan jag ej kan finna några skäl föreligga att kammaren skulle
ändra sin åsigt. Jag skall fortfarande be att få yrka bifall till reservanternas
förslag.
Herr Johansson i Bastholmen: Då jag föregående år yttrat mig
så utförligt i den fråga, nu föreligger, skall jag vid detta tillfälle
endast anhålla att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna
punkt.
Herr Collander: Då förra året den nu föreliggande frågan var
före i kammaren, yrkade jag bifall till herr Ljungmans framställning,
och jag har icke ändrat mening sedan dess. Jag tror, att man helt
och hållet missförstår herr Ljungmans förslag, om man tänker sig,
att här är fråga om någon slags administrativ inrättning, som skulle
träda i embetsmyndighets ställe. Det är icke alls fråga härom; utan
likasom hushållningssällskapen af staten fått sig tilldeladt understöd
att utgå till näringarnas bästa och hufvudsakligen utgöra en representativ
administration för jordbruksnäring, har herr Ljungman tänkt sig, att,
då den stora och vigtiga näring, som liafsfisket vid vestkusten utgör,
icke är, såsom den borde, representerad t. ex. vid hushållningssällskapen,
vore speciella målsmän af nöden för att vårda denna närings
intressen. Herr Ljungman har också erinrat om, att det finnes anslag
till fiskerinäringens understöd, så att för ändamålets vinnande statsutgifterna
ej behöfde ökas.
Nu har eu representant för Hallands län sagt, att man icke der
vore intresserad för någon sådan administration af hafsfiskebedriften,
om hvilken här är fråga, och om jag ej missuppfattade talaren på
skånebänken, sade han, att förhållandet vore detsamma i hans län.
Ja, det må så vara; men motionären har ju endast begärt en utredning,
och om det förslag till en representativ administration, som
deraf kan framgå, ej skulle befinnas lämplig för dessa båda provinser,
kunna de ju befrias derifrån, när frågan återkommer till Riksdagen.
Då nu emellertid vid betänkandet i denna punkt finues fogad en
reservation, i hvilken äfven ledamöter från Första Kammaren instämt,
så anser jag det vara rigtigast att nu bifalla denna reservation,
emedan man, för den händelse Första Kammaren också skulle bifalla
reservationen, finge ett enigt beslut från båda kamrarne och
43
N:o 8.
Unsdagen den 21 Februari, f. m.
sluppe söka sammanjemka. Jag skall derför be att få yrka bifall till
reservanternas förslag.
Herr Lasse Jönsson: Det är bara en sak jag vill påpeka,
nemligen att både motionären och herr Collander sagt, att det ej
skulle blifva några kostnader, emedan nödiga medel funnes förut.
Detsamma hafva också reservanterna sagt. Men det är klart, att
medlen dock skola tagas någonstädes ifrån, äfven om de tagas från
fiskerianslaget. Om reservationen bifalles och kostnaderna komma att
bestridas af till fiskerinäringens understöd anvisade medel, så är det
ju ändå en utgift, och de påståendena hålla icke streck. Det, som utredningen
kostar, det måste tagas af statsmedel i alla fall, hvarifrån
det än tages, och det kommer att kosta ännu mera, om utredningen
också skall omfatta Skåne och södra Östersjökusten. Jag tror derför,
att man åtminstone borde i detta fall stanna vid frågan om vestkusten.
Herr talman, jag skall fortfarande vidhålla mitt yrkande om
bifall till utskottets hemställan.
Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman, mine
herrar! Då såväl i motionärens som reservanternas förslag talas om
fisket vid rikets sydkust, hvilket skulle innebära, att äfven Blekinge
län skulle vara i behof af den föreslagna administrationen, så får jag
för min del förklara, att jag icke känner till något uttalande inom
detta län hvarken från fiskarebefolkningens eller kommunalmyndigheternas
sida, som angifver en sådan önskan.
Af motionärens yttrande framgår, att det skulle vara en kommunalrepresentation,
som skulle utses för att taga fiskerinäringen om
hand. Hvad det beträffar skall jag be att få säga, att vi i Blekinge
för flera år sedan haft en sådan kommunalrepresentation. Det valdes
nemligen för hvarje socken långs kusten en eller två tillsyningsman,
som skulle tillse, huru fiskarena bedrefvo sitt fiske, tillse, om de hade
rigtiga redskap, såsom fiskeristadgan föreskrifver. Dessa, som blefvo
utsedde, misstogo sig dock ofta om fiskeristadgans föreskrifter, så att
fiskarecia ofta blefvo trakasserade och till sist så utledsna på hela
inrättningen, att de visst icke önska, att någon sådan administration
skall vidare tillsättas. Det finnes nu eu fiskeriuppsyningsman, som
underrättar fiskarebefolkningen om det, som är behöfiigt att veta,
och något vidare behöfves icke för Blekinge län, Jag tror derför, ätt
hvad sydkusten af riket beträffar, bör icke reservanternas förslag bifallas,
och med anledning deraf yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner på Do bifall till utskottet hemställan;
2:o bifall till reservanternas ofvan omförmälda hemställan; och 3:o
bifall till herr Bruhns under öfverläggningen framstälda förslag. Herr
talmannen fann den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad; men som votering begärdes, blef nu, sedan till kontraproposition
antagits bifall till reservationen, uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsjisket
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kusten och i
sötvattnen.
(Forts.)
N:o 8.
44
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
åtgärder för
befrämjande
af hafsfiske t
vid rikets
vestra och
södra kuster
samt af fisket
vid östra
kristen och i
sötvattnen.
(Forts.)
Den, som bifaller statsutskottets hemställan i nu föredragna mom.
b) af ll:te punkten i utlåtandet n:o 7, röstar
J a ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr friherre von Otter
m. fl. vid punkten afgifna reservation i mom. b) och c).
Omröstningen utföll med 110 ja mot 90 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
Punkterna 12—14.
Biföllos.
Vid föredragning af punkten 15, angående löneförhöjning åt banvakter,
begärdes ordet af
Herr Bromée, som anförde: Herr talman! Vid behandlingen af
denna punkt ber jag att, innan jag framställer något yrkande, få till
herrarnes kännedom bringa innehållet af en tacksamhetsskrifvelse
från banvaktscorpsen vid statens jernvägar, en skrifvelse som blifvit
genom eu af nämnda corps’ delegerade till mig öfverlemnad. Denna
skrifvelse lyder sålunda:
Till Riksdagens herrar ledamöter.
Vid det möte, som statsbanvakterna höllo i Stockholm den 2
september 1893, fick undertecknad i uppdrag att å statsbanvaktscorpsens
vägnar till Riksdagens ledamöter framföra dennes ödmjuka och djupa
tacksamhet för det behjertansvärda beslutet vid 1892 års riksdag,
rörande behandlingen af aflöningsbestämmelserna för personalen vid
Sveriges statsbanor.
Då jag nu går att fullgöra detta uppdrag, beklagar jag å mötets
och egna vägnar, att vår tacksamhet icke förr än nu kunnat gifva
sig till känna; men till ursäkt för att tacksamheten kommer så sent
ber jag få anföra, att banvaktscorpsen, vidt spridd öfver hela landet,
icke förr, än hvad som skett, kunnat ordna och sammansluta sig till ett.
Att Riksdagens beslut, som visar att vår ställning behjertats,
uppfylde oss alla med tacksamhet, visas bäst deraf, att hvarenda en
å det talrikt besökta mötet ville öppet gifva sina känslor till känna.
Genom detta beslut hafva vi funnit, att det öfvervägande flertalet i
Riksdagen velat förbättra vår ställning, så att vi med något mera lugn
än förut och mera hopp på framtiden må kunna sköta vårt, om äfven
ringa ansedda, dock magtpåliggande och pligttrohet fordrande kall.
Det är i djup och ödmjuk tacksamhet och med förtröstan att
45
N-.o 8. „
Onsdagen den 21 Februari, f. ni.
Riksdagen fortfarande och för framttiden behjertar vår ringa ställning,
som jag å statsbanvaktscorpsens vägnar ödmjukligen får till Riksdagens
ledamöter frambära en af hjertat gående tacksamhet.
Gällö den 14 februari 1894.
Ödmjukligen
P. A:n Björklund,
banvakt n:o 1565.
Den löneförbättring, som här är i fråga, anser äfven jag vara af
behofvet högeligen påkallad och jag skall derför äfven be att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan i förevarande punkt.
Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.
Punkterna 16—19.
Biföllos.
I fråga om punkten 20, som härefter föredrogs, anförde: Angående
anslag till
Herr Bengtsson: Ehuru jag icke har något att anmärka vare
sig mot ifrågavarande anslags storlek eller ens mot dess beviljande, landå.
anser jag dock, att anslaget borde kunna användas i vidsträcktare
mån än hittillls varit förhållandet. Enligt utskottets hemställan kan
detta anslag endast användas som bidrag till kommuner, hvilka sjelfva
vilja lemna motsvarande tillskott för upprätthållande af en särskild
polisstyrka på landet och till belöningar för gröfre brotts upptäckande
samt förbrytares efterspanande eller gripande. Deremot hafva hittills
kostnaderna för särskild polisbevakning vid marknader, kapplöpningar,
helsobrunnar och dylikt utanordnats från det å sjette hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till rese- och traktamentspenningar åt personer,
som resa i statens ärenden.
För min del anser jag det emellertid mycket tvifvelaktigt, om
t. ex. en person, som beordrats hålla bevakning vid en kapplöpning
eller vid en helsobrunn, kan anses vara i statens ärende. Jag är till
och med öfvertygad om, att så icke är fallet. Ty om jag såsom enskild
man vill låta allmänheten i min ort tillställa ett dansnöje inom mitt
område, så kan väl icke staten derför rättvisligen vara skyldig att
bekosta en persons resa dit för att upprätthålla ordningen vid ett
sådant tillfälle. Det har också visat sig, att man af detta anslag å
65.000 kronor mycket väl skulle kunna bestrida kostnaderna för dylika
polisbevakningar. Vid granskning af statsverkets räkenskaper för år
1892 visade det sig, att, oaktadt anslaget då icke var högre än
50.000 kronor, fäns vid årets utgång en behållning derå af icke
mindre än 8,704 kronor 61 öre, men detta oaktadt hade Konungens
befallningshafvande utanordnat 7,437 kronor af det ordinarie rese
-
N:o 8.
46
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
anslag till
särskild polisstyrka
pa
landet.
(Forts.)
och traktamentsanslaget å 6:te hufvudtiteln. Det vill sålunda synas,
som om, då anslaget af 50,000 kronor var tillräckligt år 1892, borde
det nu, sedan det förhöjts med 15,000 kronor, mycket väl räcka till
för samtliga ifrågavarande omkostnader.
Jag anser sålunda, att i utskottets kläm bort intagas bestämmelse
derom, att äfven kostnaderna för polisbevakning vid marknader och
andra tillfällen borde utbetalas af detta anslag. Derigenom vunne
man åtminstone det målet, att de personer, som tillstälde kapplöpningar
och dylika nöjen komme i samma ställning som enskilda kommuner,
om de vilja hafva bidrag, d. v. s. att de finge lof att deltaga lika
med staten i kostnaderna för den dervid behöfiiga polisbevakningen.
Det synes mig oegentligt, att en person, som tillställer dylika folknöjen,
icke behöfver med ett öre bidraga till kostnaderna för ordningens
upprätthållande dervid. Samma är förhållandet beträffande
polisbevakning vid en del helsobrunnar. Jag vill såsom ett exempel
nämna, att vid kapplöpningarne vid Helsingborg år 1892 voro 3 länsmän,
3 polisuppsyningsmän och 9 fjerdingsmän beordrade att vara
tillstädes, och detta kostade staten 176 kronor 24 öre. Detta endast
för ett nöje, såsom jag kallar det, tiilstäldt af skånska fältridtklubben!
Det kan väl icke anses annat än rättvist, att de, som tillställa sådana
nöjen, äfven bidraga till täckande af de kostnader, som derigenom
förorsakas staten. Vid Porla och Loka helsobrunnar anordnas också
under sommartiden extra polisbevakning och denna kostade under år
1892 staten 522 kronor 80 öre. Samma är förhållandet vid Ramlösa
brunn, som innehafves af ett danskt bolag. Äfven der får svenska
staten bekosta eu del af polisbevakningen för att hålla ordning, utan
att det danska bolaget bidrager dertill med ett enda öre. Räkenskaperna
visa också, att vid Alnarp i Skåne har staten bekostat en
polisuppsyningsman, derför att landtbruksinstitutet upplåtit eu park
åt allmänheten för nöjens hållande.
Jag anser, såsom sagdt, alltså, att man borde såsom vilkor stipulera,
att äfven dylika, af rese- och traktamentsanslaget hittills utbetalda
ersättningar skola utgå af nu förevarande anslag. Jag tager mig derför
friheten hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets förslag
med följande förändrade lydelse: att Riksdagen må på extra stat för år
1895 till Kong). Maj:ts förfogande ställa ett anslag af 65,000 kronor
att användas till aflöning och underhåll af särskild polisstyrka på
landet och till belöningar för gröfre brotts upptäckande samt förbrytares
efterspanande eller gripande äfvensom för polisbevakning vid
marknader och andra tillfällen, der sådan kan af förhållandena påkallas,
allt enligt förut tillämpade, i statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 13 januari 1894 angifua grunder. Denna kläm är ordagrant
öfverensstämmande med utskottets förslag, endast med den ändring
att orden “äfvensom för polisbevakning vid marknader och andra
tillfällen, der sådan kan af förhållandena påkallas" inskjutits.
Jag anhåller sålunda om bifall till utskottets förslag med den af
mig föreslagna förändringen angående anslagets användande.
Häruti instämde herr O. B. Olsson i Maglehult.
Onsdagen den 21 Februari, f. ra.
47
N;o 8.
Vidare yttrade:
Chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll: Enligt hvad
jag har mig bekant, utgår inom åtskilliga län från detta anslag ersättning
till extra polisbevakning vid just sådana tillfällen, som herr
Bengtsson nämnde. Men det kan ju hända, att det praktiseras olika
inom olika län; dock erinrar jag mig bestämdt, att jag af handlingar
inhemtat, att medel för anordnande af sådan polisbevakning, som nyss
nämndes, utgått just från nu förevarande anslag.
Jag vill vidare erinra att för närvarande är icke såsom uttryckligt
vilkor stadgadt, att den kommun, som skall komma i åtnjutande af
medel från detta anslag, ovilkorligen skall bekosta en del af utgifterna
i fråga; men i ett skärskildt, för hvarje år utfärdadt cirkulär plägar
Kongl. Maj:t föreskrifva, att bidrag från anslaget skall företrädesvis
tilldelas sådana kommuner, som sjelfva vilja lemna motsvarande tillskott.
På åtskilliga orter är det emellertid förhållandet, att kommunerna
icke bidraga, fastän det för ordningens upprätthållande är nödvändigt,
att extra polisbevakning der anordnas, och i sådana fall måste Konungens
befallningshafvande, som har att vaka öfver allmän ordning och
säkerhet inom länet, ehuru bidrag från orten icke lemnas, bereda de
nödiga medlen från detta anslag. Men jag tager för alldeles gifvet,
att länsstyrelserna följa dessa förhållanden med uppmärksamhet och
att de, om extra polisbevakning behöfves och der så är möjligt, komma
att såsom vilkor för anordnandet af kapplöpningar och dylika tillställningar
föreskrifva, att vederbörande skola bidraga till bestridande
af kostnaden för polisbevakningen. För min del skall jag gerna söka
befrämja, att anslaget, så vidt med rättssäkerheten är förenligt, icke
vid nu ifrågavarande tillfällen anlitas annorlunda än under vilkor, att
bidrag lemnas äfven från kommuner eller enskilde. Jag tror, att något
särskildt tillägg rörande användningen af detta anslag för närvarande
icke erfordras.
Herr Bengtsson: Jag ber blott få nämna, att det nog icke är
inom alla länen som ifrågavarande anslag användes på sätt herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nu framhållit. År 1892 fans
å anslaget, som då utgjorde 50,000 kronor, till exempel i Malmö län
en behållning af 576 kronor 20 öre, men det framgick af räkenskaperna,
att det under 6:te liufvudtiteln uppförda anslaget till rese- och traktamentsersättningar
det oaktadt hade drabbats af en kostnad utaf 781
kronor 47 öre i och för anordnande af polisbevakning vid kapplöpningar
och andra liknande tillställningar. Äfven erinrar jag mig, att i Örebro
län var också en behållning af 352 kronor å ifrågavarande anslag, men
det oaktadt hade anvisats 1,060 kronor af anslaget till rese- och traktamentsersättningar
i och för upprätthållande af polisbevakning vid Porla
och Loka helsobrunnar. Dylika utanordningar äro gjorda från de flesta
länen, ehuru eu, del län hade betydligt större behållningar af detta
anslag, än de behöfde utanordna af anslaget under 6:te hufvudtiteln.
Detta är verkligen en oegentlighet. Men när man fäste vederbörandes
uppmärksamhet derpå, fick man den upplysningen, att Konungens befall
-
Angående
anslag till
ärskUd polisstyrka
på
landet.
(Forts.)
N:o 8.
48
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
A ingående
anslag till
särskild
''polisstyrka
på landet.
(Forts.)
ningshafvande icke ansågo sig kunna af ifrågavarande anslag bestrida
sådana utgifter som till polisbevakning vid marknadsplatser och helsobrunnar.
De bestå Konungens befallningshafvande hade nemligen den
uppfattningen, att detta anslag hufvudsakligen vore afsedt såsom bidrag
till de kommuner, hvilka sjelfva ville bidraga med ett mot statens
tillskott svarande belopp för anställande af eu fast polisstyrka på landet,
äfvensom till belöningar för gröfre brotts upptäckande.
Då nu emellertid herr statsi''ådet och chefen för civildepartementet
förklarat, att han vill göra hvad i hans förmåga står för åstadkommande
af den rättelse jag åsyftat, är jag öfvertygad, att saken mycket lätt
kan hjelpas utan det af mig nyss föreslagna tillägget. Jag skall derföre
icke längre hålla på yrkandet derom, utan afstår från detsamma
för denna gång under förhoppning, att ifrågavarande anslag för framtiden
kommer att användas äfven för de fall, jag nu tagit mig friheten
påpeka.
Jag anhåller således, herr talman, att få återtaga mitt nyss gjorda
yrkande.
Herr Themptander: Då den föregående talaren afstått från sitt
yrkande, är det icke mycket skäl att vidare upptaga kammarens tid
med denna fråga. Men eftersom jag fått ordet, skall jag be att få
taga fasta på en del af hvad den ärade talaren anförde och som för
mig synes förtjent af ett ganska stort afseende. Han framhöll nemligen
önskvärdheten af att, när det är fråga om att anordna genom enskild
persons försorg hvarjehanda tillställningar, som locka en större allmänhet,
man bör söka ställa så till att dessa enskilda också något bidraga
till statsverkets kostnad för den särskilda polisbevakningen, som dervid
ifrågakommer, så att icke -hela kostnaden kommer att drabba staten.
Ja, detta är en vigtig fråga, men en alldeles ny fråga, om hvilken vi
i detta sammanhang näppeligen kunna fatta beslut. Men jag står helt
och hållet på herr Bengtssons sida i sjelfva saken, och den praxis, jag
varit med om i sådana fall utöfva, går just i den af honom antydda
rigtningen. Det är ju möjligt att Konungens befallningshafvande inom
andra län icke ålägga den enskilde att bidraga till kostnaden för polisbevakningen
i sådana fall, der detta kan ske, det vill säga då särskildt
tillstånd erfordras, men Konungens befallningshafvande i Stockholms
län plägar i dylika fall föreskrifva, att den, som anordnat tillställningen,
skall åtminstone i viss mån bidraga till kostnaden för den särskilda
polisbevakning, som med anledning af en sådan tillställning erfordras.
Jag tror sålunda nog, att det är angeläget att uppmärksamma
denna sida af saken, men då något förslag derom nu icke föreligger,
så kan något beslut i den delen icke heller af kammaren fattas, och
då för öfrigt herr Bengtsson återkallat sitt yrkande, hvilket dessutom
näppeligen egde tillämplighet på denna del af frågan, lärer något vidare
ordande i saken för denna gång icke vara lämpligt.
Herr Bengtsson: Jag ber blott få nämna, att jag just åsyftat
åstadkommandet af den rättelse, som af herr Themptander nu påpekats. .
Ty genom att införa den bestämmelsen, att äfven kostnaden för polis
-
Onsdagen den 21 Februari, f. m. 49
bevakning vid marknader, helsobrunnar och kapplöpningar m. m. skall
utgå af detta anslag, komma de kommuner eller enskilde, hvilka sålunda
få sin del af anslaget, under samma kategori som de i den kongl.
propositionen omförmälda. Det heter nemligen deri, att, hvad beträffar
anslagets användande till särskild polisstyrka på landet, bidrag företrädesvis
böra tilldelas kommuner, hvilka sjelfva vilja lemna motsvarande
tillskott. Om man derför beslöte införandet af den bestämmelsen, att
af ifrågavarande anslag å 65,000 kronor äfven skulle utbetalas ersättning
till polisbevakning vid marknader, helsobrunnar och kapplöpningar,
så tror jag att detta skulle hafva till följd, att Konungens befallningshafvande
blefve nödsakade ålägga dessa enskilde att med en viss del
bidraga till denna kostnad.
Men då herr civilministern nu yttrat, att rättelse i den af mig
antydda rigtningen skall ske, har jag icke något vidare att tillägga.
Härmed var öfverläggningen slutad. Punkten bifölls.
Punlderna 21—31.
Biföllos.
Punkten 32.
Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till understöd åt svenska
mosskulturför eningen på extra stat för år 1895 anvisa ett anslag af
15,000 kronor, men hemstälde utskottet:
att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen till understöd åt svenska mosskulturföreningen
på extra stat för år 1895 anvisade ett anslag af 10,000 kronor.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Mosskulturföreningens
årliga utgifter uppgå vanligen till omkring 40,000 kronor. Om Riksdagen
beviljar det begärda anslaget, 15,000 kronor, och föreningen får
utaf hushållningssällskap och landsting det beräknade beloppet 11,650
kronor, uppkommer ändå ett ytterligare behof af mer än 13,000 kronor,
som föreningen måste på annat sätt anskaffa. Ingen lär kunna neka
till att denna förening varit till stort gagn för vårt land, hvilket gagn
blefve betydligt större, om föreningen rönte så mycket understöd, att
den kunde fortsätta sin verksamhet. Dess verksamhet är icke inskränkt
allenast till den ort, hvarest anstalten är förlagd, utan den utöfvar
sin verksamhet på mycket vidsträckta områden. Ingen i denna kammare
lär väl närmare än jag känna föreningens verksamhet och finansiella
ställning, och på grund deraf bör ingen förundra sig öfver $tt
jag, herr talman, anhåller om afslag på utskottets hemställan och bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Hammarskjöld: Jag tager knappast fel, om jag säger,
att bland alla dem, som ha någon närmare kännedom om mosskultur
Andra
Kammarena Prof. 1894. K:o 8.
N:o 8
Angående
anslag till
särskild
•polisstyrka
på landet.
(Fort?.)
Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.
4
N:0 8.
50
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.
(Forts.)
föreningens verksamhet, har det väckt en icke så liten förvåning, att
utskottet ansett sig böra afstyrka den kongl. propositionen om förhöjning
af det förut till mosskulturföreningen utgående anslaget från 10,000
kronor till 15,000 kronor; och så mycket mera har det väckt förundran
både hos mig och andra, som jag icke kunnat finna, att utskottet anfört
några skäl — åtminstone har jag fåfängt sett efter sådana. Utskottet
har tvärt om erkänt — och säger att det fortfarande erkänner
— mossodlingens betydelse för vårt jordbruk och föreställer sig, att
fortsatt understöd bör från statens sida lemnas till föreningen, men
vill ändock icke föreslå, att Riksdagen skall lemna det begärda beloppet.
Utaf den nyss föregående talaren har blifvit påvisadt, huru det ställer
sig med föreningens inkomster, och att det verkligen förefinnes ett
behof, att inkomsterna måtte förökas. Jag tror icke att de, som känna
till föreningen, tveka att gifva sin röst till den begärda förhöjningen.
Men det kan icke begäras, att alla ledamöter i denna kammare skola
hafva reda på föreningens verksamhet; och jag ber derför att få yttra
några ord närmare om densamma. Jag har personligen haft tillfälle
att allt ifrån föreningens första början följa densamma, och jag har
följt den med det allra lifiigaste intresse, särskilt på den grund, att
jag sjelf är mossodlare.
De rön, som föreningens verksamhet har åstadkommit, de resultat,
hvartill den kommit, hafva varit mig personligen i mitt jordbruk till
det största gagn, och jag skulle kunna uppräkna en mängd personer,
som kunna vittna detsamma. Då denna förening uppkom, befann sig
vårt ‘jordbruk i allmänhet i Sverige i ganska stort ekonomiskt betryck.
Särskildt vid behandlingen af mossarne sväfvade man i stor villrådighet,
huru de skulle skötas, och åsigterna derom voro mycket delade. Nu
är ju förhållandet det, att om en enskild person skall sysselsätta sig
med att göra experiment, blifva de mycket dyrbara, och icke endast
blifva de dyrbara, utan man kan i de allra flesta fall vara säker på,
att det ställer sig mycket svårt att komma till verkligt tillförlitliga
resultat. I de flesta fall eger han icke den vetenskapliga bildning och
den erfarenhet, som behöfves för att anställa verkligen tillförlitliga
försök; och äfven om han det har, så är det ett ganska kostsamt nöje
att företaga experiment, der man icke alls på förhand är säker att
kostnaden blir betald. Det var känslan af detta, som framför allt
framkallade stiftandet af svenska mosskulturföreningen. De många
enskilda mossodlare i vårt land, som ha försökt och arbetat hvar på
sitt håll att taga reda på, huru de skulle kunna draga verklig nytta
af den vidsträckta areal, som går under namnet mossar, de kände att
de ensamma, hvar för sig, kunde mycket litet uträtta och aldrig komma
till något rigtigt säkert resultat. Men om de förenade sisa krafter
och anstälde personer med vetenskaplig bildning och med förmåga att
utföra tillförlitliga försök, skulle de ganska lätt få frågor lösta, som
annars kanske aldrig eller åtminstone icke utan mycket stora uppoffringar
kunnat lösas. Och jag får nu säga, att min egen erfarenhet
har tydligen visat mig, att om vi, som voro med om bildandet af
denna förening, också väntade oss ganska mycket godt af densamma,
har dock resultatet vida öfverträffat förväntningarna.
51
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
För dem af oss, som varit med — jag antager att här finnas väl
några, som varit med vid föreningens årsmöten — och särskildt för
för dem, som varit i Jönköping och der på Dära håll tagit reda på
försöksverksamheten, för dem behöfver jag icke tala om och framlägga
de utmärkta resultat, som vunnits. Men jag kan icke begära att,
bland en så stor samling, som kammaren innehåller, alla skulle kunna
ha reda på ett så specielt ärende som mosskulturen. Jag ber derför
att få i korta ord omnämna dels några resultat af föreningens verksamhet
och dels en del, af hvad den sysselsatt sig med.
Det första vilkoret för att kunna bruka jorden — framför allt
mossjorden — är att ha reda på, huru den är sammansatt till sin
kemiska beskaffenhet. För att kunna få reda på detta, har mosskulturföreningen
anstälfc en kemisk assistent, som har att utföra alla sådana
analyser, hvarför prof insändas till föreningen. Nu är det visserligen
sant, att det kan invändas, att sådana analyser kunde man redan
förut få gjorda vid statens kemiska stationer. Men de äro ganska
dyrbara. Man kan icke begära, att alla — äfven de mindre mossodlarne
— skola hafva råd att kosta på sig dylika. För att nu underlätta
detta har föreningen tagit på sig att bekosta sådana analyser
till så stor del, att de som nu verkställas hos föreningen kosta endast
en fjerdedel mot dem, som verkställas vid statens kemiska stationer.
Jag vill omnämna, att mer än 1,000 dylika analyser verkstälts; och
den som har någon liten aning om, hvilket arbete det kräfver, kan
förstå att det representerar icke så liten kostnad. — Vidare har föreningen
anstalt en botanisk assistent. Han har gjort 640 undersökningar
på sädesprof, 332 prof på frö och 117 skalprof. Tillika har
han varit utsänd öfver eu stor del af landet, såsom till Gestrikiand,
Jemtland, Elfsborgs län, Vermland, Vesterbotten, Nerike, Östergötland,
Jönköpings och Kalmar län samt Gotland för att göra undersökningar
öfver, hvilka grässlag bäst lämpa sig för för odling på mossängar. —
Vidare har föreningen eu kulturingeniör, som varit anstäld nu under
fyra års tid och som varit mycket flitigt anlitad, för att genom resor
och besök hos reqvirenter gifva råd och upplysningar. Hans resor
bekostas af föreningen, och reqvirenteu har endast att betala samma
dagtraktamente, som betalas till statens landtbruksingeniörer. Nu
kunde man invända: hvad behöfves det en särskild kulturingeniör för
mossodlingar, när vi ha eu hel mängd statens landtbruksingeniörer?
På det vill jag svara, att i vår tid, när allt mer och mer det behofvet
gör sig känbart, att man får lof att ha specialister i allting, om man
vill komma någon hvart, har man också känt behofvet af att på detta
område ha specialister. Man kan icke begära, att statens landtbruksingeniörer,
hvilkas gagn och nytta för det svenska jordbruket jag vill
vara den förste att erkänna, skola vara specialister i allting. Denna
fråga om mossodlingen är en fråga, som verkligen fordrar ett specialstudium.
Den nyssnämnde kulturiugeniören har haft att göra inspektionsresor
till föreningens kulturförsöksfält; ty föreningen har nemligen
på 35 ställen i landet låtit anlägga försöksfält för att icke endast vid
sin hufvudstation i Jönköping anställa försök, utan äfven se huru det
artar sig i olika jordmåner och under olika klimatiska förhållanden.
Angående
anslag till
svenska
mossknlturföreningen.
(Forts.)
N;o 8.
52
Onsdagen den 21 Februari, f. ra.
Angående
anslag till
svenska
masskulturföreningen.
(Forts.)
Jag kommer till den vigtigaste delen af föreningens verksamhet,
nemligen vid försöksstationen vid Jönköping. Den är så storartad,
att de af kerrarne, som icke varit der, icke kunna göra sig en föreställning
om kvilket arbete der är nedlagdt, ock af hvilken vigt de
försök äro, som der anställas. Der utföras t. ex. vegetationsförsök
på 917 st. jordparceller och vidare fältförsök dels på det försöksfält,
som är beläget J/4 mil utanför staden vid Strömsberg, på en mosse
af en hektars vidd, som är uppdelad i 63 parceller, dels ock på ett
större fält vid Flahult, innefattande nu odlade 22 hektar, uppdelade
i 366 parceller. Om herrarne tänka sig, kvilket arbete det fordras
att afväga utsäde och gödningsämnen till hvarje särskild parcell och
sedan se till växtligheten och vid skörden särskildt lägga för sig,
särskildt tröska, särskildt väga och särskildt undersöka alla dessa
skörderesultat, så tror jag, att herrarne skola erkänna, att detta
arbete icke kan kallas litet.
Nu kan man fråga: hvad har man då funnit under dessa försök,
som nu pågått i åtskilliga år? Jag skall framdraga ett enda exempel.
De af herrarne, som äro jordbrukare, hafva nog gifvit akt på, att
särskildt för några år sedan puffades det betydligt uti alla priskuranter
från försäljare af gödningsämnen för någonting, som skulle
helt och hållet befria de svenska jordbrukarne från nödvändigheten
att inköpa de dyi-a kalisalterna från Tyskland. Vi hade kali sjelfva.
Vi egde i öfverflöd fältspat, som hölle ända till 12 proc. kali. Om
man malde detta fint och använde det i stället för kalisalterna från
Stassfurt, så skulle man alls icke behöfva dessa salter. Vi skulle
kunna helt och hållet frigöra oss från dem. — Äfven om genast i
början många stälde sig ganska tviflande deremot, fruktar jag dock,
att det var allt för många, som nappade på kroken och köpte af det
der fältspatmjölet, som hettes vara så^ billigt, men som blef alldeles
kolossalt dyrt, när man tog i beräkning dess verkan. De enskilda
personer, som gjorde försök dermed, funno temligen snart, att det
verkade ingenting alls, men fabrikanterna bortföra att puffa för sin
vara och säga, att den består till 12 proc. af kali, den måste ovilkorligen
verka, ty den är fin. den är stoftfin o. s. v. Här har nu
mosskulturföreningen anstält en lång serie af försök, icke ett år, icke
två år, utan flera år, och dertill under alla möjliga olika förhållanden,
som kunnat upptänkas, för att utröna, om icke verkligen denna kalikälla
ändå skulle befinnas duglig, om man icke skulle kunna hitta på
något sätt, hvarigenom man verkligen skulle kunna frigöra sig från
den tyska importen af kali, hvilken, som herrarne kanske veta, går
till oerhörda summor. Dessa försök ha visat, att fältspatmjölet är
nästan alldeles olösligt, och att således de penningar, som utgifvas för
dylikt, äro totalt bortkastade. Jag försäkrar eder, mine herrar, att
för dem, som nu tro på resultatet af föreningens verksamhet i denna
fråga, för dem ställer den sig så vigtig för landet i dess helhet, att
ett besvarande af densamma kan uppskattas till hundratusentals kronor.
Ty derigenom hafva mossodlarne blifvit varnade för att använda detta
fullkomligt odugliga ämne.
Det skulle taga allt för lång tid att gå igenom de försök, som
53
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
äro å bane vid föreningens försöksfält, och jag vill icke trötta herrarne
dermed; men jag vill påpeka ännu en sak; det är rörande odlingen af
allt hvad baljväxter heter. Man hade från Tyskland, hvilket land,
som vi veta, står ganska långt fram i fråga om mosskultur, erhållit
uppgifter, som gingo ut på att visa, att man skulle kunna odla baljväxter
äfven på sådan jord, som man förut icke alls hade trott skulle
kunna bära sådana, helt enkelt genom att, som det hette, ympa jorden
med sådan jord, der dylika baljväxter trifvas. Jag får säga, att både
jag och många andra tviflade ganska mycket på möjligheten häraf.
Här ha nu föreningens försök visat de mest storartade resultat, och
det har icke stannat vid försök, utan denna metod har spridts öfver
hela landet, och jag tror, att de mossodlare kunna nu räknas i hundratal,
om icke mera, som tillgodogjort sig denna vigtiga upptäckt.
Vid det årsmöte, som föreningen i somras höll i Jönköping, hade
den besök af åtskilliga tyska specialister på detta område, bland andra
äfven af professor Fleischer från Berlin, som väl torde få anses vara
den största auktoritet, som Europa eger på detta område, lian förklarade,
sedan han hade sett, huru verksamheten var ordnad, och
särskildt sedan han sett det stora försöksfältet vid Flahult, att ett
så väl ordnadt försöksfält existerade hittills icke på något annat ställe
i Europa, icke ens i Tyskland, som dock gjort så mycket för mosskulturen,
och han förklarade, att den verksamhet, som, svenska mosskulturföreningen
har utvecklat, hos honom rent af uppväckte den allra
största förvåning. När han första gången var här, sade han, för sju
år sedan, fäns ingen förening; sedan bildades den som en dotter af
den tyska “Moorkulturverein“, men “nu har barnet vuxit öfver sin
moder".
Nu kunna herrarne säga: detta är allt godt och väl, och vi neka
icke till, att föreningen gör nytta, men vi tycka, att den kan nöja
sig med litet mindre penningar, Riksdagen har ondt om penningar
och behöfver spara, föreningen kan nog nöja sig med 10,000 kronor.
Jag måste svara, att föreningen kan icke nöja sig med 10,000 kronor
på annat sätt än att föreningen inskränker sin verksamhet. Vi ha
med klara siffror visat, att vi behöfva ytterligare 5,000 kronor om året,
om vi skola kunna fortfara med verksamheten sådan som den hittills
bedrifvits. Jag undrar, om här finnes någon, som verkligen känner
till verksamheten, som har sett den med egna ögon på nära håll
och som kan neka till, att den är välsignelsebringande. Detta är
dock en fråga, der allt hvad landtbrukare i Sverige heter står på
neutral mark. Här är icke fråga om tull eller frihandel; vi behöfva
icke dela oss i några partier; allt hvad landtbrukare heter har gagn
af denna verksamhet. Ja, det lins ju visserligen jordbrukare, som
icke ha några mossar; men vill man påstå, att dessa icke ha något
gagn af föreningens verksamhet, så måste man vid ändå erkänna,
att den länder till största gagn för vårt land i dess helhet, som från
norr till söder är så rikt på mossar, hvilka nu till mycket stor del,
ja, till allra största delen, ligga helt och hållet obrukade och vänta
på att få frambringa millioner, om de blifva väl skötta.
Vi landtbrukare ha icke råd, hela vårt land har icke råd att
A ngdende
anslag till
svenska
mosskulturfStening
en,
(Forts.)
N:o 8.
54
Onsdagen den 21 Februari, f. m.
Angående
anslag till
svenska
mosskullurföreningen.
(Forts.)
låta dessa naturliga hjelpkällor ligga obegagnade. Jag frågar, är det
rätt, är det klokt att pruta på 5,000 kronor till understöd af eu
verksamhet, som från alla håll enstämmigt erkännes vara utomordentligt
välsignelsebringande?
Jag nämnde genast vid början af mitt anförande, att jag följt
denna verksamhet hela tiden på nära håll, och jag får säga, att jag
icke kan tänka mig en förening, som är så fri från humbug, så fri
från allt gagnlöst prål och hvars verksamhet är så uteslutande rigtad
på att lända det svenska jordbruket till gagn som just svenska mosskulturföreningen.
Herr talman! På grund af den personliga kännedom, som jag
har om denna förenings verksamhet, på grund deraf, att jag i>e£, att
de medel, som anslås till densamma, blifva samvetsgrant använda,
på grund deraf, att jag icke vet något sätt, hvarpå vi kraftigare
kunna höja det svenska landtbruket än genom att understödja en förening,
hvars verksamhet går ut på att bringa stora odlingsbara, men
ännu oodlade sträckor under kultur — på dessa skäl anhåller jag
att få yrka afslag å utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Som ännu åtskilliga talare anmält sig vilja afgifva yttrande i
föreliggande ämne, men tiden nu var långt framskriden, uppsköts den
vidare öfverläggningen till kl. 7 e.''m., till hvilken tid kammarens
ledamöter genom utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.
Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3.2 5 e. m.
In fidem
Hj. Nehrman.
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
55
N:o 8.
Onsdagen den 21 februari.
Kl. 7 e. m.
§ 1-
Fortsattes öfverläggningen angående punkten 32 af statsutskottets
utlåtande n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet; och
lemnades dervid ordet, enligt förut gjord anteckning, till
Herr Persson i Stallerhult, som anförde: Svenska mosskultur
föreningen
har så väl i år som föregående år begärt ett anslag af
15.000 kronor för sin verksamhet. Förlidet års Riksdag beviljade
10.000 kronor, och statsutskottet har funnit skäl uti att äfven i år
tillstyrka beviljandet af 10,000 kronor. Då det är fråga om att understödja
enskilda företag och föreningar, torde det icke vara lämpligt
att allt för hastigt bevilja än det ena, än det andra högre anslaget,
utan mera hålla sig till en rimlig summa. Derför har statsutskottet
ej heller i år velat gå öfver 10,000 kronor.
Nu hafva föregående talare på förmiddagen starkt betonat, att
om föreningen skall kunna fortsätta sin verksamhet, måste den för
nästa år hafva ett statsanslag af 15,000 kronor. Statsutskottet har
vid behandlingen af detta ärende haft till sitt förfogande ej mindre
det som andragits i Kongl. Maj:ts proposition än äfven den broschyr,
som utdelats till kammarens ledamöter och hvari inkomst- och utgiftsförslag
finnas uppgjorda ej blott för föregående, utan äfven för kommande
år. Utgifterna beräknas till en summa af 39,710 kronor och
likaså inkomsterna. Men bland utgifterna möter man allra först en
skuld från år 1894 på 4,610 kronor. Subtraherar man denna skuldsumma
från utgiftssumman, återstår ett belopp af endast 35,100
kronor att användas för kulturförsök eller föreningens verksamhet.
Om nu Riksdagen beviljar de af utskottet tillstyrkta 10,000 kronor,
befinnes bristen utgöra allenast 390 kronor och icke 5,000 kronor,
såsom föreningen velat påskina. Kan man då hafva någon visshet
om, att dessa begärda 15,000 kronor skulle komma att användas till
kulturförsök och fortsatt bedrifvande af föreningeus verksamhet, såsom
här framhållits af flere talare och af föreningen sjelf? Statsutskottet
har ej kunnat tro det. Men skall Riksdagen slå in på den vägen
att betala enskilda föreningars skulder undan för undan, då har Riksdagen
kommit in på en väg, som icke är helsosam, när det gäller
att bevilja anslag.
Men då mötes man af den invändniugen: “Föreningen måste dock
först af allt betala sina skulder och upptaga dessa bland utgifterna
för kommande år. “ Mycket sant. Men om man ser efter, huru
Angående
anslag till
svenska
mosskulturför
eningen.
(Forts.)
N:o 8.
56
Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.
(Forts.)
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
penningarne användts föregående år, finner man, att inventarier inköpts
för derå tusen kronor, och byggnader uppförts för åtskilliga
tusentals kronor. Då har föreningen faktiskt tillgångar, som motsvara
icke allenast dessa 5,000 kronor, utan ännu mer. I den
händelse derför föreningen ej skulle kunna fortsätta sin verksamhet
utan upplösa sig, dnnas tillgångar vida utöfver de balanserade skulderna.
Frågan, med det högre anslaget, gäller således verkligen det, om
Riksdagen vill bevilja anslag för att betala föreningens skulder, och
alldeles icke om Riksdagen vill bevilja anslag för att föreningen skall
kunna fortsätta sin verksamhet såsom hittills. Och att föreningen,
om den får dessa 10,000 kronor, kan fortsätta sin verksamhet likasom
förut, det visar tydligt dess egen uppställning af inkomst- och utgiftsförslag
för nästa år.
Nu säger föreningen visserligen, att det finnes -flere frågor af
stor vigt, hvilka föreningen ännu icke hunnit bearbeta, såsom bästa
sättet att utrota ogräs på. mossarna eller motarbeta detsammas inrotande
o. s. v.“ Men man får väl antaga, att under den långa tid
föreningen arbetat åtskilliga rön blifvit gjorda, och att de penningar,
som hädanefter utbetalas, icke komma att användas för dessa. Då
torde det nog gå för sig att fortsätta på den beträdda vägen och
göra nya undersökningar, på samma gång man lemnar de frågor,
som redan hunnit lösas.
Statsutskottet har, såsom nämndt, icke kunnat betrakta frågan
annorlunda än så, att den begärda förhöjningen i anslaget skulle
komma att användas till afbetalning af föreningens skulder, icke till
utvecklingen af föreningens verksamhet. Skulle Riksdagen vara hågad
beträda den vägen, vore det i sanning ett farligt experiment.
Med det jag nu anfört har jag velat motivera det yrkande jag
måste göra om bifall till statsutskottets hemställan.
Vidare yttrade:
Herr Johansson i Noraskog: För min del kommer jag till ungefär
samma resultat som den föregående talaren.
Jag skall be att få förutskicka den anmärkningen, att jag sedan
några år tillbaka är medlem af svenska mosskulturföreningen och således
kunde hafva anledning, så att säga, att tala i egen sak. Men
jag vill icke göra det. Jag skall till alla delar gå in på hvad som
förut yttrats om föreningens storartade verksamhet. Under de år, jag
varit medlem af densamma, har jag sökt taga kännedom om dess verksamhet,
sådan denna framträdt i föreningens tidskrift, och jag kan
icke förneka, att denna verksamhet varit till stort gagn och äfven
varit storartad. Men på samma gång har jag icke kunnat värja mig
för det intrycket, att föreningen i viss män är en exponent för det
lyte, som man med eller mot sin vilja måste anse vidlåda den svenska
nationen, nemligen att icke “rätta munnen efter matsäcken14, utan
“lefva öfver tillgångarna". Det vill synas, som om föreningens verksamhet
borde vara lika välsignelsebringande, äfven om den i någon
mån inskränkte sina utgifter. Det vill nemligen förefalla mig, som
57
N:0 8.
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
om kulturförsöken i allmänhet kunde inskränkas. Det är nog bra
att få så vackra vitsord, som det en talare omnämnde angående experimentalfältet
vid Flahult, att “något liknande icke tinnes i Europa“;
men icke bör man väl eftersträfva att åstadkomma det bästa i en hel
verldsdel endast för att kunna, så att säga, skryta deröfver. Det
synes, som om det varit lyckligare, i fall man tagit till detta experimentalfält
och de öfriga kulturförsöken i något mindre skala än man
gjort. Men om så är, att föreningen skuldsatt sig till följd af sin
storartade verksamhet — och det hafva vi fått så att säga officiel
uppgift på — då synes det ej vara rigtigt, såsom föreningen anhållit
och Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen skall betala skulderna, utan
det är snarare föreningens egen pligt.
Mig vill det synas, som om utväg icke skulle saknas att på ett
mycket enkelt sätt åstadkomma hvad som erfordras för att få debet
och kredit att gå i hop. Af den skrifvelse till Kongl. Maj:t, i hvilken
föreningen begär sitt ökade anslag, finner man bland annat, att föreningen
räknar icke mindre än 3,800 medlemmar. Föreningen utgifver,
för att dess verksamhet skall vara så gagnelig som möjligt, den tidskrift,
som jag redan omnämnt. Jag är den förste att vitsorda ej allenast
den goda beskaffenheten af denna tidskrift, utan äfven den nytta,
som den i många afseenden har medfört. Men det vill förefalla mig,
som om medlemmarne sjelfva finge denna tidskrift för alldeles för godt
pris. De betala en årlig afgift af 2 kronor och för tidskriften i krona
70 öre samt få denna kostnadsfritt hemsänd utan afgift för korsband
eller dylikt. Således sammanlagdt 3 kronor 70 öre för år. Denna
tidskrift har under de senare åren vanligen innehållit omkring 800 å
1,000 sidor text af förtjenstfull beskaffenhet. Man måste säga, att eu
sådan valuta, som denna tidskrift erbjuder för 3:70, sällan eller aldrig
står till buds. Jag har äran vara medlem af åtskilliga andra föreningar,
der man får betala högre belopp, men får mycket sämre valuta
både i qvalitativt och i qvantitativt hänseende. Om jag nu anser —
och jag tror att man skall gifva mig rätt deri — att den nämnda afgifteu
är en mycket låg betalning för föreningens tidskrift, och om
jag på samma gång anser, att föreningen sjelf bör betala sin skuld,
så synes mig den enklaste utvägen vara, att föreningen vidtager samma
åtgärd som Riksdagen, då den stundom saknar tillgångar till ökade
statsutgifters bestridande, nemligen åtager sig en “tilläggsbevillning".
Jag skulle vilja föreslå denna tilläggsbevilluing till ett belopp af 1
krona 30 öre, så att hvarje medlem tinge betala 5 kronor i årsafgift
och lika som förut derför erhåller tidskriften. Om afgiften höjdes till
detta belopp och man finge förutsätta, att alla medlemmarne äro så
pass patriotiska och offervilliga, att de ej öfvergifva föreningen för
nämnda- tilläggsafgift 1:3 0, så skulle genom denna förhöjning inbringas
4,290 kronor eller nästan hela den summa, hvari föreningen står i skuld.
Detta synes vara den enklaste och naturligaste utvägen att reda sig
ur svårigheterna. På samma gång vill jag ytterligare betona vigten
deraf, att föreningen icke lefver öfver sina tillgångar, utan söker rätta
sin verksamhet efter de medel, hvaröfver den har att disponera.
Angående
anslag till
svenska
mosskidturjöreningen.
(Forts.)
N o 8.
58
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
Angående
anslag till
svenska
masskulturför
eningen.
(Forts.)
På dessa grunder skall jag anhålla att få instämma i det slut,
hvartill utskottet kommit.
Herr Ericson i Ransta: Den redogörelse, som mosskulturföre
ningens
styrelse framlagt, visar enligt min tanke, att föreningen verkligen
är i behof af det begärda anslaget. Visserligen har den siste
talaren anvisat en annan utväg att fylla behofvet. Jag tror dock, att
det skulle vara ett sätt att motarbeta föreningens verksamhet. Ty det
är just genom tidskriften, som föreningens verksamhet blir mest känd
och beaktad inom orterna. Det skulle således vara en utväg, hvarigenom
föreningen skulle nödgas arbeta emot sig sjelf. Jag skulle derför
för min del högst ogerna se, att föreningen nödgades tillgripa
sådana utvägar.
Nu torde det vara allmänt kändt, att föreningens verksamhet varit
af stor betydelse för det svenska landtbruket, ty man har verkligen i
allmänhet erkänt, att föreningens verksamhet har varit god och rigtig.
Här har visserligen anförts många anmärkningar mot styrelsens verksamhet,
offentligt och enskild!-, i det afseende att den gått väl fort
och icke rätt noga beräknat sina tillgångar samt rättat mun efter matsäcken.
Men jag tror, att föreningen haft den fulla öfvertygelse, att
Riksdagen skulle understödja densamma, då den visade sig vara i behof
deraf. Räkenskaperna visa visserligen en skuld från föregående
år på något öfver 4,000 kronor, hvilken uppkommit derigenom, att
styrelsen trodde sig förra året af Riksdagen kunna få det då begärda
anslaget af 15,000 kronor, men — fick allenast 10,000 kronor. För
min del anser jag icke, att, om kammaren beviljar det nu begärda
anslaget å 15,000 kronor, Riksdagen derigenom bär betalt en skuld
för föreningen, ty den måste ju i alla fall betala sina skulder, men
utan denna tillökning af anslaget kan detta ej undgå att ske genom
inkräktande af dess verksamhet. Beviljar åter Riksdagen nu det
högre beloppet, lemnar den föreningen tillfälle att fortsätta sin verksamhet
som hittills. — Det är ju kändt, hvilken ofantlig areal af mossar,
som finnas i vårt land, och hvilken nytta de haft och ännu i dag
hafva för landet. Föreningen har visat, att dessa mossor icke sakna
värde, och jag tror, att inom många trakter af vårt land är det af
ofantlig stor betydelse, att landtbrukaren lärer sig rätt taga vara på
den rikedom, de i sig innesluta. Nu är, såsom vi veta, förhållandet,
att der mossar finnas, är den jord, som ligger omkring dem, ofta eller
åtminstone i många fall sandjord. För egare till sådan mark är det
just af vigt att veta, huru de skola tillvarataga den rikedom, de hafva
i sin mark, men som de hittills icke kunnat taga vara på. — Föreningen
har visserligen understundom kunnat misstaga sig — det vill
jag visst icke förneka — men det är så med allting nytt här i verlden
att om man vill drifva en sak framåt, så, om dermed icke skall gå
alltför långsamt, torde man få ursäkta, om ett eller annat kunnat gå
bättre, än som skett. De fleste landtbrukare hafva också tagit mer
eller mindre del af föreningens verksamhet — men jag skall icke upptaga
tiden med att orda derom.
En talare har på förmiddagen tydligt och klart redogjort för
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
59
N:o 8.
föreningens verksamhet, och hvar och en, som vill taga reda på densamma,
bör icke tala allt för mycket om sparsamhet. Sparsamhet är
visserligen en stor dygd, men jag tror, att Riksdagen på andra håll
skulle kunna spara större summor, som utbetalas till mindre gagnande
ändamål, än dessa omtvistade 5,000 kronor. — Det är kändt, att landtbruket
i våra dagar kämpar med mycket stora svårigheter. Mosskulturföreningen
är en förening, som sökt att på sitt sätt gagna det
svenska landtbruket, och jag tror, att framtiden skall utvisa, att föreningen
ock i verkligheten icke så litet gagnat detsamma. Jag vill
särskild! fästa uppmärksamheten på två påbörjade grenar af föreningens
verksamhet. De äro först och främst odling af barrväxter på mossar.
Denna odling är af icke ringa vigt i synnerhet i trakter, der i
allmänhet finnes sandjord. På sådana ställen kan man icke blott bereda
sig inkomster genom odling af dessa växter, utan äfven skaffa
godt foder åt ladugården. Dernäst — och detta är den andra grenen
af föreningens utlofvade verksamhet — komma försöken att bekämpa
ogräset på mossar och äfven på andra trakter. Till befrämjande af
sådana företag tror jag, att Riksdagen mycket väl använder den här
begärda summan.
Det har också af en talare framhållits, att frågan skulle vara af
mer enskild natur, och att Riksdagen borde vara försigtig med att
understödja enskilda företag. Ja, från en sida sedt kan det hafva sina
skäl. Men ehuru denna fråga är underkastad enskilda personers verksamhet,
anser jag likväl, att det här bör ligga i Riksdagens intresse
att understödja sådana enskilda personers verksamhet, som kommer
att gagna hela landet. Det är så mycket större skäl att understödja
dessa personer, som de af intresse — må vara att det äfven är ett
enskildt intresse — uppoffra icke obetydligt, hvilket icke blott kommer
dem sjelfva till gagn, utan äfven i det stora hela kommer att gagna
landet i dess helhet.
Jag har ännu ett skäl, som jag skulle vilja andraga, och det är,
att om man anser, att föreningen utöfvar en gagnelig och nyttig verksamhet
för fosterlandet, och då behofvet för föreningen att få dessa
15,000 kronor är ådagalagdt, men jag icke af utskottet kunnat finna
något yttrande från dess sida, som visar motsatsen, förefaller det mig
som om ett afslag å föreningens framställning eller eu nedsättning af
det begärda anslaget kunde tolkas såsom ett misstroende mot föreningens
verksamhet. Det vore verkligen att beklaga, om Riksdagens beslut
i denna fråga så skulle uppfattas, då väl ingen kan förneka det
stora fosterländska syftet i föreningens sträfvanden. ''
Herr talman, jag ber att få yrka afslag å utskottets förslag och
tillstyrker bifall till Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af
ett anslag på extra stat af 15,000 kronor åt svenska mosskulturföreningen
för år 1895.
Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.
(Forts.)
Herr Sjö: Jag skall ej i likhet med den näst föregående talaren
yrka afslag å utskottets hemställan derför, att jag såsom han vill hafva
Kongl. Maj:ts förslag genomfördt. Ty i fall Riksdagen bifaller det
förstnämnda yrkandet och ej i sammanhang dermed det senare, är jag
N:o 8.
60
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
Angående
anslag till
svenska
mosskulturför
eningen.
(Forts.)
rådd att så väl talaren som mosskulturfdreningen får draga det kortaste
strået, och att det derför synes mig bäst bifalla utskottets förslag.
Föreningen började sin verksamhet ganska anspråkslöst. Dess utgifter
första året uppgingo, såsom vi af betänkandet se, till icke mer
än 396 kronor, andra året till 5,665 kronor, tredje året till 9,911
kronor, fjerde året till 15,956 kronor, femte året till 22,874 kronor,
och de tre senaste åren till i medeltal ungefär 37,000 kronor om året.
Dessa utgifter hafva icke allenast betalts med de medel, Riksdagen
beviljat åt föreningen, utan äfven genom influtna bidrag från hushållningssällskapen
och landstingen samt medlemmar i föreningen jemte
öfriga inkomster, hvarigenom föreningen hittills fått medel att betäcka
sina stora utgifter, hvilka, såsom synes af betänkandet, med beräknade
inkomsten för i år uppgå tillsammans till omkring 200,000 kronor.
— Jag hemställer till eder, mine herrar, om icke detta belopp är
en aktningsbjudande summa, i synnerhet när man ser, att staten lemnat
af detta belopp närmare 48,000 kronor. Staten har visserligen ingen
rättighet att kontrollera föreningens verksamhet, men de, som detta
kunna göra och äfven bäst böra vara i tillfälle att lemna upplysningar
i detta afseende, äro landstingen och hushållningssällskapen. Hushållningssällskapen
hafva sina största inkomster hufvudsakligen af
bränvinsmedel, och dessa medel, som stå till deras förfogande, hafva
de ju rättighet att använda till landtbrukets och näringarnas förkofran.
Och i förevarande fall kunna hushållningssällskapen icke allenast genom
sekreterarne hos sällskapen i hvarje län, hvilka personer i allmänhet
äro fast afiönade, utan äfven genom ordförandena inom afdelningarna
i de respektive länen, samt ledamöterna sjelfve i dessa sällskap nogsamt
följa föreningens verksamhet öfver allt, der den uppträder och
arbetar, icke endast praktiskt utan äfven teoretiskt. Jag är fullt förvissad
derom, och tror, att herrarne icke kunna jäfva denna min uppfattning,
att, om desse herrar inom de olika länen se, att föreningen
verkar gagneligt och nyttigt, skola de icke undandraga sig att lemna
det bidrag, som de se föreningen förtjenar. Jag är långt ifrån att
underkänna föreningens verksamhet och nytta, men jag anser dock —
och det få herrarne ursäkta att jag säger — att den redan kommit
upp till den punkt i sin utveckling, att jag icke tror att Riksdagen
bör understödja den mer än Riksdagen hittills gjort. Riksdagen började
med ett mindre belopp, som på senare år ökats till 10,000 kronor.
Hvad kan man gerna fördra mer af Riksdagen, då den, såsom jag
redan nämnt, ej mer än öfverlemnar beloppet under förhoppning, att
det som användes användes på bästa och lämpligaste sättet. Skulle
nu Riksdagen lemna större anslag undan för undan, hvad skulle då
kunna hända? Jo, vi hafva sett förr hvad som sker, då personer
haft anslag för vissa enskilda arbeten, att de till sist, om de också
icke begärt fast aflöning, dock sagt: “var så god och gif oss pension;
vi kunna icke längre sysselsätta oss med hvad vi hittills gjort." Detta
har inträffat förr och kan inträffa hädanefter. Såsom herrarne se
på nionde hufvudtiteln, är det icke mindre än 13 jernvägstjenstemän,
som arbetat hittills och haft sin ganska rundliga aflöning; nu
komma de och begära pensioner och gratifikationer.
61
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
Jag tror sålunda, att Riksdagen gjort allt hvad på den ankommer
för mosskulturföreningen och att dess arbete numera har kommit till
den höjdpunkt, att den torde behöfva taga sig ett andetag och se
på sitt verk och äfven tänka på hvad den skall göra. Den får nog
också af hushållningssällskap och landsting jemte ledamotsafgifter
så pass mycket pengar till sitt förfogande, att den bör kunna både
praktiskt och teoretiskt experimentera. Det nämdes af en föregående
talare, att under den sammankomst, som mosskulturföreningen hade
tillstält förliden sommar, då flere personer från såväl vårt land som
andra länder varit tillsammans, hade en tysk professor, när han fick
se dessa stora experimentalfält, haft det yttrandet: “detta är modern,
och vår förening dottern“. När då föreningen har uppdrifvits till
denna höjd, tror jag, såsom jag redan nämnt, att föreningen kan hemta
andan och fortsätta sitt arbete med det belopp, som står till dess
förfogande, samt arbeta säkert och väl. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.
Herr Ericsson i Väsby: Jag fäste mig särskildt vid hvad som
yttrades af en talare der borta. Jag har ännu icke rigtigt satt mig
in i hvarifrån han är. men af hans tal framgick, att han tillhörde
föreningen. Då han särskildt påvisade, hurusom föreningens ledamöter
betalade en årsafgift af tre kronor sjuttio öre och derför erhölle en
tidskrift, som är ganska stor till sitt omfång, så kan den, som är något
hemma i vår tids föreningsväsende och tillika ser att medlemmarne i
mosskulturföreningen betala endast 3 kronor 70 öre i årlig medlemsafgift,
icke annat ä''n förundra sig, när man här börjar att tala om,
huru behjertansvärd och fosterländsk föreningens uppgift är. Hurudana
må väl då deras sinnen vara i nitälskan för fosterlandet. Har man
intresse för en sak, som är så fosterländsk, är det icke för mycket,
om man skulle betala 10 kronor om året, då det gäller landtbrukare,
som ega hundra- eller kanske tusentals tunland.
Af hvad jag sålunda sagt synes, ått jag önskar bifall till utskottets
förslag.
Herr vice talmannen Danielson: Då, så vidt jag vet, ingen af
utskottets ledamöter utom, som jag tror, en yrkat bifall till utskottets
förslag, skall jag be att genast få nämna, att orsaken, hvarför jag
icke kunnat vara med om att höja anslaget från 10,000 till 15,000
kronor, är en omständighet med detta anslag, hvartill jag i hela vårjstatsförvaltning
så att säga icke funnit något motstycke. Kunna herrarne
uppgifva något enda anslag, som Riksdagen lemnat eu förening, utan
att hafva ens någon kontroll på användningen? Jag tror icke, att
det finnes ett motstycke dertill i hela vår statsförvaltning, och derför
tror jag, att vi böra vara varsamma i detta fall och icke skrida ut på
det egendomliga sätt, att Riksdagen gifver en enskild förening anslag,
utan att Riksdagen har någon kontroll öfver huru dessa medel användas.
Nu vill jag icke hafva sagt annat, än att föreningens verksamhet
är god, men det måste också vara en gräns. Vi hafva ju
hört cn talare, som ifrigt förfäktade föreningens sak, säga, att de
Angående
anslag till
svenska
mosskulturföreningen.
(Forts.)
N:o 8.
62
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
Avgående
anslag till
svenska
fnosskultiirfdreningen.
(Forts.)
resultat mosskulturföreningen vunnit öfverträffat alla förväntningar.
Således har den gjort och kan göra god nytta med det anslag den har.
Samme person sade, att föreningen har försöksstationer på 85 ställen.
Det måtte väl vara tillräckligt klart af denna verksamhet, att föreningen
utvecklat sig så, att den gör all den nytta den kan göra. 35 ställen
äro nära på dubbelt mot antalet af våra län, och då föreningen redan
upprättat sä många försöksstationer, måste det väl vara ett bevis på
att föreningen är i full lifskraft och är i full verksamhet. Vidare
sade han, att en tysk fackman, som var den största auktoriteten på
detta område, hade sagt, att föreningen öfverträffade alla andra
föreningar af detta slag. Då står ju vår mosskulturförening ej blott
så högt, att deu icke kan komma högre, utan ock öfver alla andra
föreningar i hela verlden. Huru långt skola vi då bringa upp denna
förening?
Vilja herrarne nu i alla fall gifva den större anslag, tycker jag,
att vi skola skipa rättvisa och icke gifva den penningar, utan att
staten har någon kontroll eller representant med i saken. Vi se ju
här af en skrift, som är utdelad ibland oss, att denna förening har
många saker att sköta. Det säges, att den har laboratorium, och att
der utföras många arbeten; det säges, att den gjort undersökningar
ute på mossar; det säges, att många stationer och fältförsök stå under
föreningens öfverinseende; det säges, att föreningen har fältförsök i olika
provinser; det talas om kulturingeniörens resor och föreningens årsmöten
samt om att föredrag hållas och att föreningen utgifver en tidskrift.
Men, mine herrar, om vi skola gifva ut penningar på detta vis, skola
vi då icke äfven hafva rätt att fordra att få kontrollera, huru föreningen
utöfvar sin verksamhet, om alla dessa saker äro nödvändiga
och utgifterna derför rent af betingade af föreningens verksamhet.
Jag upprepar det ännu en gång, det finnes ej motstycke i hela vår
statsförvaltning till att man så handlöst kastar ut penningar utan att
hafva kontroll i afseende å deras användning.
Det är dessa skäl, som göra, att jag icke kan vara med om
ytterligare höjning. Och jag tror, att det icke är helsosamt att skrida
ut på detta område vidare, ty då kunde andra föreningar, som kunna
anses lika nödiga och nyttiga som denna, komma med samma anspråk.
Hvart skulle det då taga vägen?
Om vi se på sjette hufvudtiteln och andra hufvudtitlar, finnes der
eljest ej ett enda anslag, som Riksdagen beviljat utan särskilda vilkor
eller förbehåll. Men här ifrågasätter man inga vilkor, ingen kontroll,
utan vi gifva penningarne, och så få de hushålla med dem, huru de
behaga. Det är en så vådlig affär att gifva sig ut längre på detta
område, att jag icke kan vara med derom. Och då denna förening
gör all den nytta, som man rimligtvis kan fordra att den skall göra,
ja, till och med utgör ett mönster för hela verlden, hvart vill man
då komma vidare i denna sak? Är det väl möjligt att göra mera?
Jag tror, att det är goda skäl — ej minst ur statshushållnings
synpunkt
— för att icke gå längre. Jag har varit med om 5,000, men
jag kunde ej vara med om 10,000 och kan således ännu mindre vara
med om ytterligare 5,000. Jag tror, att det är vida bättre och helso
-
63
N:0 8.
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
sammare att hålla sig inom måttliga gränser än att tillropa föreningen:
utveckla er verksamhet, så kommer Riksdagen nog att gifva penningar!
Detta kan jag ej vara med om. Och jag tror ej, att föreningens
egentliga verksamhet skall lida på denna hushållning, utan att den
skall ha försöksstationer lika kraftigt i verksamhet.
Jag kan alltså icke biträda uppfattningen, att vi böra höja anslaget.
Och jag tror icke, att det är någon fara å färde. Jag tror,
att våra mossodlare skola lika väl tillgodogöra sig alla de rön och
erfarenheter, som de i alla fall kunde tillgodogöra sig af denna förenings
verksamhet. Och för öfrigt, jag vill icke påstå det, men jag har hört
sägas under hand, att det finnes många jordegare, som också genom
åtskilliga rön och erfarenheter, tagna från denna förening, stupat i
ekonomiskt hänseende. Det har ingifvits dem förhoppningar, att, om
de odlade sina mossar, de skulle kunna frambringa prägtiga skördar.
De ha haft ondt om penningar, men skaffat sig sådana och. verkstält
odlingar. Men skördarne hafva misslyckats, och jordegarne hafva
sålunda råkat i ekonomiskt trångmål. Detta är också en sida af saken
och en maning till att icke gå för fort, att låta det varsamt utveckla
sig och låta föreningens verksamhet begränsas inom visst område.
Det är emellertid skälet, att man ej bör gifva penningar till föreningen,
utan att staten har någon representant som deltager uti föreningens
beslut, eller bestämda vilkor för huru medlen användas, som för
mig utgör det hufvudsakliga skälet, hvarför jag yrkar bifall till
utskottets förslag.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Herr tal
man,
mine herrar! Af samtlige de talare, som i frågan yttrat sig,
har jag icke hört mer än enda, nemligen den som sist haft ordet,
bestrida nyttan af den verksamhet, föreningen utöfvar. Tvärtom har
ifrån alla öfriga håll allmänt erkänts den stora betydelse, som mosskulturföreningeu
har; och jag tror, att de resultat, som redan framkommit,
i synnerhet under de sista åren, böra kunna öfvertyga hvar
och en om, att denna förening drifves med mycken omsigt och mycken
noggrannhet, och att de resultat, som den proklamerar såsom rigtiga,
också äro det. När man då besinnar, hvilken oerhörd massa jord,
som i vårt land kan hänföras till mossar, och hvilken oerhördt stor
betydelse för landet det skulle innebära, om dessa mossar kunde odlas,
om de kunde gifva näring och arbete åt vårt folk; så tror jag, att
man verkligen bör noga betänka sig, innan man klipper vingarne på
denna förening. Jag tror, att det är mycket vigtigt, att den vid vissa
tider får förhöjning i anslaget, så att den må kunna gå vidare på
den väg den beträda Jag har visserligen ej förr än nu ansett mig
kunna understödja föreningens framställning derom; men ju mera jag
har sett af dess verksamhet, ju mera har jag blifvit öfvertygad om,
att denna skötes, som den bör skötas. Jag tror derför, att Riksdagen
gjorde klokt, om den biföll hvad uti denna punkt af Kongl. Maj:t
föreslagits.
Angående
anslag till
svenska
mosshdturjöreningen.
(Forts.)
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
N:0 8. 64
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
Angående
anslag till
svenska
masskulturföreningen.
(Forts,)
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
och dels på afslag å nämnda hemställan, såvidt densamma
skilde sig från Kong!. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifall
till denna senare framställning oförändrad; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som, med afslag å statsutskottet i 32:dra punkten af utlåtandet
n:o 7 gjorda hemställan, såvidt den skiljer sig från Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifaller denna framställning oförändrad,
röstar
Ja;
Den,, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställen.
Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 42 ja
mot 148 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 33—37.
Biföllos.
I fråga om punkten 38, angående anslag till bergsskolorna i
Filipstad och Falun, anförde:
Herr Elowson: Herr talman! Kongl. Maj:t har nu å nyo, i
likhet med hvad under flera föregående år skett, föreslagit Riksdagen
att bevilja anslag till bergsskolorna i Filipstad och Falun. Jemte framställningen
derom var att tillgå en inspektionsberättelse, som visar att
de båda skolorna uppfylt de förpligtelser de åtagit sig, och detta på
ett mycket förtjenstfullt sätt. Emellertid är det enligt statsutskottets
mening ett “ringa antal", som begagnat sig af undervisningen i de
båda skolorna. Dervid må erinras, att undervisningsplanen särskildt för
bergskolan i Filipstad icke varit afsedd för något stort lärjungeantal.
Statsutskottet har emellertid, jemte det utskottet tillstyrkt bifall till
den kongl. propositionen, af antydda förhållandet tagit sig anledning hemställa
om en ny fråga i sammanhang med detta kongl. förslag, nemligen
frågan om en omorganisation af de båda läroverken, och denna
af så genomgripande art, att det ifrågasättes, om icke de båda läroverken
kunde sammanslås till en enda skola.
Såsom motiv för en dylik förändring anför utskottet de förbättrade
eller goda kommunikationer, som råda på de orter, der de båda skolorna
äro belägna. Detta motiv må ju hafva en viss giltighet med afseende
å de högre afdelningarna i skolorna. Såsom framgår af de utaf
Onsdagen den 21 Februari, e. m. 65 N o 8.
utskottet åberopade inspektionsberättelser finnes en högre afdelning
såväl i Filipstads som i Falu bergsskola, och det af utskottet anförda
skäl torde vara giltigt med afseende å den afdelningen. Men vid de
båda skolorna finnes äfven en lägre afdelning och med hänsyn till
denna afdelning torde det anförda motivet icke ega samma giltighet. Man
torde böra fästa uppmärksamheten derpå, att eu bergsarbetaregosse
med goda tekniska anlag lätt kan komma i en skola och utbilda sina
anlag, om skolan är närbelägen, men deremot, om afståndet är långt,
kommer han icke dit, äfven om kommunikationerna äro aldrig så goda.
Nu har utskottet föreslagit, att Kongl. Maj:t måtte egna sin
uppmärksamhet åt den fråga utskottet framlagt. Under sådana
förhållanden kan det icke falla mig in att framställa något yrkande
mot utskottet. Jag tror, att utskottet från sin sida kan hafva fullgiltiga
skäl att begära undersökning af dessa förhållanden, men hvad
jag med mitt yttrande till protokollet åsyftat är att dels fästa Kongl.
Maj:ts dels också brukssocietetens fullmägtiges i jernkontoret uppmärksamhet
på den synpunkt jag nu anfört, den nemligen, att skolans
närbelägenhet är af vigt, synnerligast för den lägre afdelningen, och
att dem lätta kommunikationen har mer betydelse för den högre
afdelningen.
Herr talman, jag har intet yrkande att göra.
Herr Jansson i Taberg: Jag skall till en början be att få in
stämma
med herr Elowson i hans yttrande i denna sak, men anhåller
få tillägga: statsutskottet har, såsom nämndes, tillstyrkt att eu utredning
skulle af Kongl. Maj:t åstadkommas, huruvida dessa skolor
skulle kunna sammanslås till en, och hoppas derigenom vinna en afsevärd
besparing. Utskottet har beräknat elevantalet i Filipstads
bergsskola för de tio sista åren i medeltal på år till 12,1 och i Falu
bergsskola till 12,9 och sagt, att denna siffra är skäligen låg. Så torde
dock icke vara förhållandet, såsom nyss är nämndt -- snarare tvärt om
— ty då exempelvis den nuvarande lokalen för bergsskolan i Filipstad
för några år sedan ombyggdes, var den beräknad för 12, högst 16
elever, och de besökande elevernas antal har allt ifrån skolans början,
för 64 år sedan, hållit sig emellan detta minimum och maximum. Således
tror jag icke, att det skål, utskottet anfört kan vara så talande, att
man på grund deraf kan önska en så genomgripande förändring af
skolornas organisation som deras sammanslagning till en, synnerligast
som ej heller någon afsevärd ekonomisk vinst deraf torde vara att
vinna.
Det är gifvet, att, om skolorna sammanslås till en, den ena af
bergslagsorterna blir i mistning af skola, och särskilt är det med
afseende på den lägre afdelningen påtagligt, att de bergsarbetare, som,
derest skolan legat i deras hemort, skulle besökt den, icke komma att
begagna sig af skolan, då den är belägen i annan bergslagsort. Och
jag hemställer, om det kan vara klokt, att i en tid, då bergshandteriugen
har sådana svårigheter att strida emot som nu, de tillfällen
till utbildning, hvilka de mindre bemedlade arbetarne hittills haft,
Andra Kammarens Vrål. iS9.''/. N:o S. 5
No 8
66
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
skulle helt och hållet fråntagas dem, och handteringen derigenom
beröfvas utbildning för sådane arbetare, som sedan inträda såsom förmän.
Jag har icke något yrkande att göra, men anhåller att få till
protokollet antecknad min mening och vill för öfrigt tillstyrka antagandet
af utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Angående Pufllctcfl 39.
anordnande
af fabriks- Under mom. a) hemstälde utskottet: att Riksdagen med bifall till
inspektion. j{0Ugp Majrts förslag i ämnet måtte, för anordnande af fabriksinspektion,
på extra stat för år 1895 anvisa: till aflöning åt fem inspektörer
25,000 kronor, med 5,000 kronor till hvar, för år räknadt., till bestridande
af kostnaden för skrifbiträden och likartade utgifter 3,000
kronor samt till Kongl. Maj:ts förfogande för godtgörelse åt tillfälligt
förordnade inspektörer 2,000 kronor, eller tillhopa 30,000 kronor.
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Bergendahl: Det kan synas något förmätet att yttra sig
i strid mot utskottets utlåtande i denna punkt, då utskottets ledamöter
enhälligt förordat Kongl. Maj:ts proposition och således förenat sig
om detta utlåtande. Jag kan dock icke underlåta att uttala min
ståndpunkt i saken och vill med några ord angifva densamma.
Att så kort tid efter det eu ny institution sådan som den ifrågavarande
eller yrkesinspektionen blifvit införd vilja deri företaga en
förändring utan att, så vidt jag kan finna, något behof derför föreligger,
eller att såsom här föreslås öka yrkesinspektörernas antal från
tre till fem, det förefaller mig att vara en något dyr och obehöflig
utgift för staten. Sjelfva utskottsledamöterna synas också haft sina
betänkligheter. Sedan utskottet anfört, att utskottet anser nödigt, att
ytterligare yrkesinspektörer tillsättas, yttrar utskottet: “Dock vill det
synas utskottet, som skulle de svårigheter, hvilka vållas af de stora
inspektionsdistrikten, med tiden kunna i viss mån utjemnas. Dels
torde nemligen inspektörerna genom den större erfarenhet, de förvärfva
sig under den fortsatta utöfningen af sina befattningar, blifva i stånd
att medhinna jemförelsevis flera inspektioner och dels borde, derigenom
att föreskrifna säkerhetsåtgärder å de olika arbetsställena vederbörligen
iakttagas, inspektionerna blifva mindre tidsödande." Om man
nu ser efter, huru kommerskollegium uttalar sig om de inspektioner,
som hittills egt rum, finner man, att år 1890 förrättades 276 inspektioner,
år 1891 503 inspektioner och år 1892 614 eller tillhopa 1,393
utaf de 9,000, som kommerskollegium ansett böra genom yrkesinspektörerna
hållas. I kommerskollegii berättelse af den 16 oktober 1891
rörande yrkesinspektionen under år 1890 yttrar kommerskollegium,
bland annat, att det vore antagligt, att inspektörerna skulle, sedan
större erfarenhet i inspektionens detaljer af dem vunnits, kunna hinna
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
67
N:o 8.
att besöka relativt flera arbetsplatser, än de förut gjort. Och att
detta antagande visat sig motsvaras af verkliga förhållandet, finner
man lätt af de siffror, jag nyss anförde. Sålunda har under år 1892
förrättats omkring 100 inspektioner mer än under år 1891. Om man
nu antager, att dessa förhållanden skola fortfara, så blir det fördelaktigare
år efter år, så att vid innevarande års slut cirka 3,000
inspektioner skola vara verkstälda eller en tredjedel af hela antalet.
Att detta kommerskollegii antagande måste få sin bekräftelse, tager
jag äfven för gifvet, sedan jag inhemtat att på grund af den instruktion,
som den 20 juni 1890 utfärdats’ för inspektörerna, dessa skulle
i synnerhet öfva tillsyn öfver sådana fabriker, verkstäder och öfriga
arbetsställen, hvilka kunde antagas vara framför andra i behof af
särskilda skyddsanordningar. Jag föreställer mig då, att de inspektioner,
som hittills egt rum, hafva galt sådana ställen, som för åtskilliga
årtionden tillbaka blifvit uppförda och sålunda under en tid, då man
icke var så betänkt på att tillgodose arbetarnes bästa såväl i hygieniskt
afseende som för att skydda dem för de faror, som i arbetet kunde
hota dem.
Nu kan man säga: visserligen har kommerskollegium uppgifvit
9,000 ställen såsom föremål för inspektion, men dessa komma att år
för år ökas med industriens utveckling. Ja, det må man ju hoppas
och det tror jag också, men då är å andra sidan att beakta, det
Kongl. Maj:t föreslår en ny yrkesinspektion, hvars utöfvare skulle
hafva till åliggande att särskilt inspektera sprängämnesfabriker och
tekniskt-kemiska fabriker. Jag förmodar då, att dessa fabriker, som
undandragas inspektion af de nuvarande inspektörerna, icke komma
att vare sig öfver- eller understiga de fabriker, som komma till såsom
nya, så att i det fallet en utjemning kommer att ske.
Om då, såsom jag antager, om fem å sex år härefter alla fabriksstaden
i Sverige blifvit genomgångna, undrar jag, om icke för dessa
nuvarande tre inspektörer tiden skulle räcka till att efterkomma den
instruktion, som är för dem utfärdad af Kongl. Maj:t. Men om så
är, hemställer jag, om det icke för närvarande skulle vara mycket
bättre, att dessa inspektörer erhölle assistenter, hvilka kunde biträda
dem i deras göromål och hvilkas anspråk på ersättning skulle blifva
mycket mindre betungande för staten än hvad inrättandet af två nya
inspektörsplatser skulle blifva.
Med afseende å den särskilda yrkesinspektionen, som skulle afse
tillverkningen af vissa ämnen, vill jag i förbigående nämna, att jag
icke har något deremot, utan finner framställningen derom mycket
rigtig och anser, att det är rätt, att sådan inspektion införes. I sitt
yttrande i det statsrådsprotokoll, som åtföljde Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen den 12 januari 1889 med förslag till lag angående skydd
mot yrkesfara, anförde denj dåvarande chefen för civildepartementet,
att i Frankrike fans det blott två yrkesinspektörer. Jag vet icke,
om förhållandena der sedan 1889 förändrats, men om de fortfarande
äro desamma som förut, så förefaller det mig, att då Frankrike med
38 millioner invånare kan nöja sig med två yrkesinspektörer, bör
Sverige med fem millioner kunna nöja sig med fyra.
Angående
anordnande
af fabriks
inspektion.
(Forts.)
N o 8.
68
Onsdagen den 21 Februari, e. ra.
Ang dende
anordnande
af fabriks
inspektion.
(Forts.)
Det kan se litet oegentligt ut, att jag vågar här framställa ett
yrkande, då jag naturligtvis icke kan påräkna bilall dertill, men det
oaktadt skall jag taga mig friheten göra ett sådant. Herr talman,
jag ber att få yrka, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må
på det sätt bifallas, att Riksdagen för anordnande af fabriksinspektion
på extra stat för 1895 anvisar: till aflöning åt tre inspektörer
15,000 kronor, med 5,000 kronor till livar, för år rälcnadt, till bestridande
af kostnader för skrifbiträden ''och likartade utgifter 1,800
kronor samt till Kongl. Maj:ts förfogande för godtgörelse af tillfälligt
förordnade inspektörer 2,000 kronor eller tillhopa 18,800 kronor.
Herr von Krusen stjerna: Den föregående talaren hemtade ett
stöd för sitt yrkande att icke nu bifalla Kongl. Maj:ts af statsutskottets
ledamöter enhälligt biträdda förslag deri, att, då så nyligen som för
fem år sedan en anordning både beslutits, man icke redan nu borde
ändra den. Då han dervid erinrade om det yttrande till statsrådsprotokollet,
som finnes bilagdt Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års
.Riksdag med förslag till lag angående skydd mot yrkesfara, så ber
jag att få erinra, att i detta yttrande, afgifvet af dåvarande chefen
för civildepartementet, framhöll denne uttryckligen, på sätt i Kongl.
Maj:ts nu framlagda proposition också anmärkes, att förslaget derom,
att yrkesinspektörernas antal skulle bestämmas till 3 endast vore en
provisorisk anordning, som framdeles borde jemkas i den mån, erfarenhet
vunnes om de arbetskrafter, som för inspektionens utförande
kunde erfordras, och under diskussionen om detta lagförslag i denna
kammare yttrades af samme dåvarande chef för civildepartementet,
att han hölle för sannolikt, att inspektörernas antal skulle behöfva
ökas. Detta framhölls också af flere ledamöter inom kammaren, och
jag erinrar mig särskildt en ledamot, som yttrade, att, äfven om det
skulle behöfvas 30 yrkesinspektörer, ansåg han dock lagen så bra,
att han ville rösta för den. Jag tror således, att man kan säga,
att kammaren godkände denna organisation med klart medvetande,
att inspektörernas antal inom en icke aflägsen framtid skulle behöfva
ökas.
När vi nu se, att inspektionernas antal under de 3 eller rättare
2 1/2 år, ty lagens tillämpning inträdde först den 1 juli 1890, för
k vilka vi hafva redogörelser, uppgått till endast 1,393, under det att
de industriella anläggningar, som böra af inspektörerna besökas, utgöra
omkring 9,000, så, äfven med antagande af den af den föregående
talaren gjorda beräkningen, som ju kan hafva skäl för sig, att inspektionernas
antal skulle kunna årligen ökas, kommer ändock en rundlig
tid att förflyta, innan dessa 9,000 arbetsställen hunnit inspekteras.
För öfrigt är det väl icke meningen, att inspektion skall ske blott en
gång hvart tionde år, utan jag förmodar, att när inspektören-gjort
någon anmärkning på ett ställe, bör han inom en ej allt för aflägsen
tid åter besöka samma arbetsställe för att efterse, om rättelsen iakttagits.
Det har förut framhållits, att lagen utan en kraftig inspektion
löper fara att röna samma öde som en annan lag, nemligen den om
69
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
minderårigas anställning i fabriker, d. v. s. att blifva en lag blott på
papperet, och utan en dylik kraftig inspektion kan lagen icke utöfva
den välgörande inverkan, som man hoppats. Vid sådant förhållande
och då Kongl. Maj:ts proposition blifvit af utskottet enhälligt tillstyrkt,
hemställer jag, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr Göthberg: I likhet med den siste ärade talaren ber jag
att få åberopa hvad som yttras i det statsrådsprotokoll, som åtföljde
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen den 12 januari 1889 med förslag
till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och
helsa i arbetet, hvilket förslag ligger till grund för den nu gällande
lagen i ämnet. Af detta yttrande framgår, att, då yrkesinspektörernas
antal bestämdes till tre, detta ansetts vara en provisorisk anordning,
som framdeles borde jemkas, i den mån närmare erfarenhet vunnes
om de arbetskrafter, som för inspektionens behöriga utöfvande erfordrades.
Under de fyra år, som inspektörerna nu arbetat, har man ju
funnit det väl behöfiigt att få institutionen förstärkt. Det har ju
äfven från motsidan framhållits, att inspektörerna under dessa fyra
år kunnat besöka endast 1,393 af de till nära 9,000 uppgående arbetsställena,
och häraf finner man ju tydligen att, om det skulle fortgå
på samma sätt framdeles, skulle det efter sista årets beräkning behöfvas
minst tio eller fjorton år, innan alla platserna hunne besökas.
Med kännedom om den stora nytta, som denna institution medför icke
endast för arbetarne, utan äfven för arbetsgifvarne, nemligen i det afseende,
som mycket rigtigt angifves i 5 paragrafen af lagen angående
skydd mot yrkesfara, der det heter, att yrkesinspektörerna skola gå
vederbörande yrkesidkare till banda med upplysningar och råd i fråga
om arbetarnes skyddande mot yrkesfara, sä ber jag att såsom representant
för flera stora arbetarecorpser få på det lifligaste yrka bifall till
utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan herr
talmannen till proposition upptagit de särskilda yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Mom. b).
I en inom Andra Kammaren af herr D. Bergström väckt motion
(n:o 138), i hvars syfte herr F. Berg m. fl. instämt, hade föreslagits,
att Riksdagen till offentliggörande i tryck af yrkesinspektörernas berättelser
för år 1893 måtte bevilja ett förslagsanslag af 2,000 kronor,
men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
I fråga härom anförde:
Herr Bergström: Herr talman! Utskottet har afstyrkt den af
mig väckta motionen om bevilljande af ett förslagsanslag å 2,000 kronor
till offentliggörande af yrkesinspektörernas berättelser för år 1893 på
två grunder.
Den ena är, att sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser
Angående
anordnande
af- fabriksinspektion.
(Förty.)
N:0 8.
70
Onsdagen den 21 Februari, e. ra.
Angående
anordnande
af fabriks
inspektion.
(Forts.)
numera genom civildepartementets försorg blifvit till trycket befordrade,
och den andra grunden är, att nästlidet års Riksdag afslog väckt förslag
om offentliggörande af dessa berättelser. Jag hade dock vågat
hoppas att återfinna såsom reservanter mot statsutskottets, såvidt det
vill synas, fullständigt enhälliga beslut några af utskottets ledamöter,
nemligen dels de ledamöter, som 1892 såsom statsrevisorer uttalade
sig för offentliggörande af yrkesinspektörernas berättelser, och dels de
ledamöter, som för längre tid tillbaka, år 1888, uti arbetareförsäkringskomitén
uttalade sig för detsamma såsom en absolut sjelffällen sak.
Jag hade också förestält mig, att statsutskottet i år, då dessa sammandrag
numera föreligga i tryck, skulle hafva kommit till en annan uppfattning
i denna fråga än i fjol, då sammandragen icke förelågo. Om
man ser närmare på dessa kommersekollegii sammandrag, hvilka jag
tillåtit mig bifoga såsom bilagor till min motion, skall man finna, att
de — af helt naturliga skäl — gifva endast ett skelett, en stomme,
och att man der saknar många närmare och vigtigare detaljer. Det
är klart, att dessa berättelser närmast äro afsedda för civildepartementet
och regeringen, och jag betviflar icke, att de på dessa håll befinnas
fullt tillfyllestgörande, ty civildepartementet och regeringen äro
naturligtvis i tillfälle att vid hvarje punkt, som krafvel'' ytterligare
utredning, infordra upplysningar från kommerskollegium eller, der så
skulle behöfvas, reqvirera sjelfva berättelserna i original. Men det
lins åtskilliga andra parter, som också kunna vara intresserade af
yrkesinspektörernas berättelser, ''och som icke befinna sig i samma gynsamma
belägenhet.
Jag har redan i min motion tillåtit mig framhålla, att, särskilt
med hänsyn till den rådgifvande ställning, som blifvit anvisad yrkesinspektörerna
i vält land, det vore af synnerlig vigt, att såväl arbetsgivare
som arbetare erhölle alla möjliga anvisningar till skydd mot
yrkesfara, och det skulle utan tvifvel vara fördelaktigt, att de erhölle
dessa anvisningar i den mest påtagliga form, nemligen i yrkesinspektörernas
berättelser. Om man läser de sammandrag af yrkesinspektörernas
berättelser, som af kommerskollegium blifvit utarbetade, finner
man redan der framhållet, att särskildt arbetarne i många fall visat
sig särdeles ovilliga att begagna sig af de skyddsanordningar, som anvisas
af yrkesinspektörerna; och tager man närmare del af yrkesinspektörernas
berättelser i original, skall man finna, att detta är förhållandet
med en del icke allenast af arbetarne, utan äfven af arbetsgifvarne.
Man finner många klagomål i detta hänseende. Det är
klart, att hvad som i dessa berättelser särskildt vore af vigt att erhålla
kännedom om, både för arbetsgivare och arbetare, vore planer
och ritningar till skyddsanordningar, äfvensom om bästa sättet för
deras begagnande.
Jag skall här tillåta mig påvisa ännu en kategori, en visserligen
mycket liten kategori, men dock en sådan, för hvilken det skulle vara
synnerligen vigtigt att erhålla kännedom om yrkesinspektörernas berättelser,
att få dessa berättelser tillgängliga i tryck in extenso. Denna
kategori är — yrkesinspektörerna. Kongl. Maj:ts instruktion för yrkesinspektörerna
säger i sin första § på de två första raderna, “att
Onsdagen den 21 Februari, e7 m.
71
N:0 8.
yrkesinspektör bör med uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande
länder vidtagas till befrämjande af arbetares skydd mot faror
för lif och helsa vid arbetet." Om man tager deraf de svarsskrifvelser,
som afgifvits af yrkesinspektörerna i fjol med anledning deraf, att statsrevisorerna
påpekat, att några inventarieförteckningar icke funnes bifogade
yrkesinspektörernas expensmedelsräkningar, skall man finna,
att en yrkesinspektör, som der meddelat sin inventarieförteckning,
uppgifver, att lian bland sina inventarier har en del yrkesinspektörsberättelser
från utlandet, men de svenska yrkesinspektörernas berättelse
bar han deremot icke. Och dock är det påtagligt, att det skulle vara
af vigt för våra yrkesinspektörer att ega obehindrad tillgång till sina
egna embetsbroder berättelser för att lära känna deras erfarenhetsrön
och verksamhet. Det är klart, att, då Andra Kammaren alldeles nyss
och Första Kammaren i förmiddags beslutit att bevilja medel till
ytterligare tvenne yrkesinspektörer, det för dessa nya inspektörer, då
de tråda i sin verksamhet, skulle vara synnerligen fördelaktigt att taga
fullständig kännedom om hvad de andra inspektörerna uträttat och
om de erfarenheter de gjort. Det synes mig således, att det är många
och vigtiga skäl, som tala för, att man i vårt land, liksom i de flesta
andra länder, in extenso offentliggör yrkesinspektörernas berättelser.
Ännu ett skäl anser jag tala för offentliggörandet af yrkesinspektörernas
berättelser, ett analogiskäl, hemtadt från det, så vidt jag erinrar
mig, enda inspektionsområde i vårt land, der inspektionen liksom
här bestrides af ett flertal inspektörer, nemligen folkskoleinspektionen.
Folkskoleinspektörernas berättelser offentliggöras in extenso, och när så
är förhållandet, hvarför böra icke då äfven yrkesinspektörernas berättelser
in extenso offentliggöras?
En fråga, som väl i detta fall är afgörande, är kostnadsfrågan.
Jag har gjort en beräkning med ledning af inhemtade uppgifter från
kongl. boktryckeriet och kommit till det slut, att en summa af 2,000
kronor skulle vara tillräcklig för offentliggörandet af yrkesinspektörernas
berättelser för 1893. Jag har då beräknat, att man skulle trycka
2,500 exemplar. Om man sedan gjorde så, att man begagnade en del
af dessa berättelser till kostnadsfri utdelning, men deremot försålde
en del andra till jemförelsevis billigt pris, skulle man troligen kunna
sänka denna siffra, 2,000 kronor, icke så obetydligt.
För min del hör jag icke till dem i donna kammare, som komma
att tala och rösta i onödan vare sig för små eller stora anslag, men
det synes mig, att i förhållande till det mål, man här skulle vinna,
vore den kostnad, som här är fråga om, verkligen obetydlig. Jag tror,
att de, som rösta för denna utgift, dervid ställa sig på den verkliga
sparsamhetens sida, och det är derför, herr talman, samt på de grunder
jag i öfrigt anfört, som jag yrkar bifall till min motion.
Häruti instämde herrar Hammarlund, Hedin, Höjer, Palme, Fjällbäck,
Svensson från Stockholm, John Olsson, Eklund från Stockholm,
Thor och Ardin.
Angående
anordnande
af fabriks
i
nspektion.
(Forts.)
Ilerr J. II. G. Fredholm yttrade: Då vid sistlidne riksdag
N:o 8.
72
Onsdagen den 21 Februari, e. m
Angående
anordnande
af fabriksinspektion.
(Forts.)
statsrevisorernas berättelse förelåg till behandling, tillät jag mig att
temligen utförligt framhålla önskvärdheten just af det, som motionären
med sin motion nu åsyftar. Jag skall derför vid detta tillfälle in-''
skränka mig till att instämma i det yrkande, som af honom nu blifvit
gjordt.
Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Den fråga,
som i den föreliggande motionen beröres, behandlades ganska grundligt
i fjol i statsutskottet, nemligen huruvida det vore lämpligt, att yrkesinspektörernas
årsberättelser skulle, såsom statsrevisorerna hemstält,
tryckas in extenso eller blott, såsom kommerskollegium föreslagit, i
sammandrag. Resultatet blef, så vidt jag minnes, det, att utskottet
enhälligt slöt sig till den meningen, att det icke vore lämpligt att
trycka berättelserna in extenso, och detta på grund af de skäl, som
kommerskollegium framlagt mot en sådan anordning. Kommerskollegium
säger nemligen, att dessa berättelser icke voro egnade att
offentliggöras, utan voro afsedda att meddela kollegium, hvilka resor
under året blifvit gjorda, och hvilka anordningar som af inspektörerna
blifvit vidtagna, samt att, om ett publicerande af berättelserna
skulle blifva till någon nytta, de måste utarbetas i eu helt annan
form än de nu hafva. Dessutom har kommerskollegium påpekat,
hurusom många saker af samma art, som i inspektörernas berättelser
förekomma, skulle få läsas på flera ställen, om berättelserna trycktes
in extenso, hvaremot, om blott sammandraget publicerades, kollegium
der kunde göra en sammanfattning af hvad som vore vigtigt för allmänheten
att taga kännedom om, så att alla dessa upprepningar af
samma sak i tryck kunde undvikas. Detta har varit skälet, hvarför
utskottet fortfarande stält sig på kommerskollegii ståndpunkt och
ansett, att sammandraget vore mera praktiskt och lämpligt. Kan åter
den tiden komma, att berättelserna blifva uppstälda på ett annat sätt
än nu, så att allmänheten kan hafva större nytta af att få del af dem
in extenso än för närvarande, då kommer frågan i ett annat läge, men
för tillfället tror jag ej man kan göra något annat än bifalla utskottets
hemställan, då ju allmänheten i alla fall genom sammandraget, som
offentliggöres, får del af det väsentligaste i yrkesinspektörernas berättelser.
Att det för yrkesinspektörerna sjelfva skulle vara en god och bra
anordning, om de ifrågavarande berättelserna trycktes, det vill jag
visst icke förneka. Men nog kunna dock inspektörerna, äfven om berättelserna
ej tryckas, få del af dem hos kommerskollegium, ehuru
det ju visserligen kan vara beqvämare och lättare att läsa dem i tryck
än i skrift. Inspektörerna sjelfva äro således icke ur stånd att få del
af berättelserna in extenso. Dessutom kan man ju tänka sig, att
någon person, som närmare och mera intresserar sig för denna sak,
kan taga del af berättelserna hos vederbörande och sedan i tryck
publicera de delar, som han anser böra komma till allmänhetens
kännedom, antingen i någon tidning eller i en tidskrift. Jag tror,
som sagdt, att det för tillfället icke är något annat att göra än bi
-
N:o 8.
Onsdagen den 21 Februari, e. m. 73
tråda utskottets hemställan, hvarför jag tager mig friheten yrka bifall
till densamma.
Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 40 och 41.
Biföllos.
§ 2.
Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 21, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.
Punkterna 1 — 3.
Lades till handlingarna.
Punkten 4.
Bifölls.
Punkterna 5—8.
Lades till handlingarna.
Punkten 9.
Bifölls.
§ 3.
Efter föredragning slutligen af statsutskottets utlåtande n:o 22,
i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag dels till nya byggnader vid statens jernvägstrafik,
dels ock till rörlig materiel vid statens jernvägar, biföll kammaren
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
§ 4.
Afgåfvos nya motioner af:
Herr K. A. Kritberg, n:o 152, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande åtgärder för en verksammare inspektion öfver folkundervisningen;
och
lierr O. B. Themptander, n:o 153, med förslag till ändrad lydelse
af §§ (5 och 13 riksdagsordningen.
Dessa motioner bordlädes till nästa sammanträde.
Andra Kammarens Prat. 188/,. N:o 8.
6
N:o 8.
74
Onsdagen den 21 Februari, e. m.
Justerades
skildes kl. 8.ei
§ 5.
protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtm.
In fidem
Ilj. Nehrman.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1894.