Kong}. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

N:o 58.

Kongl. Majds nådiga proposition till Riksdagen angående aflönande
i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller
lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes
att fullgöra sin tjenst; gifven Stockholms slott den 11
mars 1894.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t'' härmed föreslå Riksdagen,
dels att för sin del besluta

att, derest vid folkskola anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, till
hvilkens aflöning bidrag af statsmedel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter
tjenstledighet och examinerad vikarie för honom eller henne är förordnad
under oafbrutet minst en månad af den faststälda undervisningstiden af
åtta månader om året, vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande
varar, skall åtnjuta arfvode efter minst 600 kronor för åtta månaders undervisningstid
eller 75 kronor för läsinånad, hvarje månad beräknad till 30
dagar, samt förses med tjenlig, skolan närbelägen bostad, bestående af ett
rum, med vedbrand, eller ock erhålla ersättning derför, beräknad efter
minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid, äfvensom efter öfverenskommelse
undfå godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer;

att, om enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare
eller lärarinna erhåller ledighet och vikarie för honom eller henne förordnas
på sätt ofvan sägs, är af sådan beskaffenhet, att densamma gör läraren
eller lärarinnan oförmögen att vederbörligen uppehålla sin tjenst, utan
att dock för all framtid hindra hans eller hennes återinträde i tjenstgöring,
samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio års ålder och i vederbörlig
ordning förklarats berättigad till hel pension, vikariens aflöning
skall utgöras sålunda, att den ordinarie läraren eller lärarinnan af sin lön
Bih. UU Jti/eed, Prot. 1894. 1 Sami 1 Afd. 38 Häfi. (N:o 58). 1

2 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

afstar ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens kontanta minimiaflöning,
eller 150 kronor för åtta månaders undervisningstid, samt två tredjedelar
af samma minimiaflöning, eller 400 kronor för åtta månaders undervisningstid,
utgå af allmänna medel, och återstodemerlägges af skoldistriktet,
hvilket det jemväl skall åligga att förse vikarien med bostad, jemte vedbrand,
eller ock lemna honom ersättning derför, enligt hvad ofvan oinförmälts,
äfvensom att, der så ifrågakommer, godtgöra honom hans resekostnad; crtt,

der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet
anskaffas, nyssnämnda bestämmelser i fråga om vikariens aflöning skola,
derest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att
läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att
vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla, ändock att sjukdomens beskaffenhet
icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än högst
tre månader;

att, då enligt läkarebetyg sjukdom, på grund hvaraf ordinarie lärare
eller lärarinna erhållit tjenstledighet, är af sådan beskaffenhet, att läraren
eller lärarinnan till följd deraf är urståndsatt att vidare återinträda i tjenstgöring,
vikariens aflöning skall utgöras af läraren eller lärarinnan utan
tillskott af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet;

att ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder och
i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, skall, då på
grund af sjukdomsfall, behof af vikarie för honom eller henne inträder,
ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner; samt

att vikarie, hvars aflöning skall utgå efter ofvan angifna grunder, skall
ega, för hvarje hel månads tjenstgöring efter månadens slut och för Överskjutande
tjenstgöringstid så snart tjenstgöringen upphört, af vederbörande
skolråd eller skolstyrelse utbekomma den honom eller henne tillkommande
kontanta aflöning, äfvensom, der ersättning för bostad med vedbrand
utgar, sådan ersättning; att godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer,
skall till vikarien erläggas, för resan till tjenstgöringsorten efter
ankomsten dit och för resan derifrån, så snart förordnandet upphört; samt
att skolrådet eller skolstyrelsen skall ega att af den ordinarie lärarens eller
lärarinnans lön innehålla det belopp, hvarmed han eller hon skall till
vikariens aflöning bidraga, samt att utbekomma statsbidraget till samma
aflöning efter reqvisition och sedan folkskoleinspektören, eller i Stockholm
stadens konsistorium, vitsordat riktigheten af de för statsbidragets
erhållande lemnade uppgifter i den ordning, som af Kongl. Maj:t kommer
att närmare bestämmas;

dels ock att å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln anvisa ett förslags -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

anslag å 40,000 kronor att i enlighet med ofvan angifna grunder användas
såsom bidrag till aflönande i förenämnda fall af vikarie för sådan lärare
eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra
sin tjenst; med rätt för Kongl. Magt att i särskilda fall medgifva den
afvikelse från de för statsbidragets erhållande föreskrifna vilkor, som kan
vara af omständigheterna påkallad.

Under förutsättning att ifrågavarande anslag af Riksdagen beviljas
att för dermed afsedt ändamål i enlighet med nu föreslagna grunder användas,
vill Kongl. Maj:t, jemte utfärdande af närmare föreskrifter i fråga
om den administrativa anordningen och sättet för utbetalningen af statsbidrag
i förevarande afseende, meddela bestämmelser om rätt för skolråd
eller skolstyrelse att, då folkskolelärare eller lärarinna uppnått sextio års
ålder, hos direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning, ändock att
läraren eller lärarinnan icke anmäler sig önska med pension från tjensten
afgå, göra framställning om pröfning af hans eller hennes pensionsrätt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58-

Utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17
mars 1894.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre voon Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson.

Departementschefen anmälde härefter det underdåniga betänkande och
förslag, som den 20 februari nästlidna år afgifvits af utsedde kommitterade
för utredande af frågan, om och på hvilka vilkor statsbidrag må kunna
lemnas till aflönande af vikarie för sådan ordinarie folkskolelärare eller lärarinna,
som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst, tillika med de
yttranden, som i anledning af samma förslag inhemtats från Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och
direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning.

Derefter yttrade departementschefen:

»Sedan vid 1890 års riksdag enskilde motionärer framstält förslag, att
Riksdagen måtte'' ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett förslags -

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58.

anslag att användas såsom bidrag till aflönande af vikarie för ordinarie
lärare eller lärarinna vid rikets folkskolor, hvilken på grund af genom
läkarebetyg styrkt, icke obotlig, sjukdom varit under minst en manad
oförmögen att sin tjenstgöring sjelf bestrida, aflat Riksdagen den 20 maj
1890 till Eders Kongl. Maj:t en underdånig skrifvelse, hvari anfördes bland
annat, att det af omförmälde motionärer väckta förslaget visserligen syntes
Riksdagen behjertansvärdt, men likväl icke vara af beskaffenhet att i dess
dåvarande form böra föranleda beviljandet af något anslag för det afsedda
ändamålet. Ehuru Riksdagen funne det vara med billighet öfverensstämmande,
att staten, då den lemnade bidrag till folkskolelärarepersonalens
aflöning, jemväl i någon mån trädde hjelpande emellan i de fall, da lärai’e
eller lärarinna genom sjukdom urståndsattes att sjelf uppehålla sin tjenst,
ansåge nemligen Riksdagen böra såsom ett oeftergifligt vilkor för statsbidragets
utgående uppställas den fordran, att, förutom läraren eller lärarinnan
sjelf, äfven vederbörande kommun, som jemte staten bestrede kostnaden
för tjenstens aflöning, till någon del finge vidkännas kostnaderna
för undervisningens uppehållande under sjukdomstiden, helst endast genom
en sådan anordning verklig garanti kunde erhållas mot missbruk med
afseende å statsbidragets anlitande. I hvilken proportion staten, kommunen
och läraren sjelf borde bidraga till vikariens aflöning, ansåge Riksdagen
emellertid, i frågans dåvarande outredda skick, icke kunna afgöras, och då
härtill komme, att de närmare bestämmelser, hvilka borde fastställas för
statsbidragets utgående i hvarje särskilt-fall, syntes böra blifva föremål för
omsorgsfull pröfning, funne Riksdagen det med omförmälda förslag afsedda
syftet bäst befordras derigenom, att Riksdagen fäste Eders Kongl. Maj:ts
uppmärksamhet på ifrågavarande angelägenhet. Riksdagen anhöll derför,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och på hvilka
vilkor statsbidrag må kunna lemnas till aflönande af vikarie för ordinarie
lärare eller lärarinna vid rikets folkskolor, som af sjukdom urståndsättes
att sin tjenst fullgöra.

I anledning af denna skrifvelse infordrades underdåniga yttranden ej
mindre från samtliga domkapitel, hvilka i ärendet hörde vederbörande
folkskoleinspektörer, äfvensom från öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor,
än äfven från öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i samtliga län; hvarefter och sedan de sålunda infordrade
yttrandena inkommit, Eders Kongl. Maj:t den 10 augusti 1892 täcktes
uppdraga åt den kommitté, hvars betänkande och förslag jag nyss anmält,
att utreda frågan, om och på hvilka vilkor statsbidrag ma kunna lemnas
till aflönande af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna vid
folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst.

Kongjl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

I sitt berörda betänkande erinra kommitterade — som, der icke annorlunda
särskilt omnämnes, användt uttrycket lärare såsom omfattande
både lärare och lärarinnor — till en början, hurusom för närvarande det
åligger läraren att under honom beviljad tjenstledighet bekosta vikariens
aflöning, då bidrag dertill hittills icke utgått af statsmedel och skoldistriktet
icke har laglig skyldighet att i något fall dertill bidraga, utan
endast i 31 § folkskolestadgan uttalats, att när lärare på grund af sjukdom
måste för längre eller kortare tid erhålla tjenstledighet, det må bero
af distriktet att bevilja honom det understöd, hvaraf han kan anses vara
förtjent. Kommitterade anföra vidare, hurusom för närvarande endast i de större
städerna skolradsdistrikten torde bidraga till aflönande af vikarier vid sjukdomsfall
för ordinarie lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor i
enlighet med en gång för alla i sådant afseende gifna, bestämmelser, men
att deremot i de mindre städerna och på landsbygden skoldistrikten i allmänhet
torde för hvarje särskildt tillfälle besluta, huruvida läraren vid
sjukdomsfall må erhålla bidrag till vikariens aflöning. Och framhålla
kommitterade att, om man än får antaga, att de skoldistrikt icke äro så få, i
hvilka finnas både god vilja och motsvarande förmåga att lemna understöd
åt lärare, hvilka af sjukdom försatts i overksamhet och i den ställning
att nödgas anlita vikarie för uppehållande af undervisningen i skolan, det
ock finnes ett stort antal skoldistrikt, der sådant bidrag aldrig eller endast
i största nödfall och ytterst knapphändigt beviljats.

Sedan kommitterade härefter omnämnt den petition i ämnet, som i början
af 1880-talet af folkskolelärarekåren ingafs till Eders Kongl. Maj:t och
hvari anhölls att, vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare, dessa måtte,
i likhet med lärarne vid de allmänna läroverken, berättigas att behålla
tre fjerdedelar af lönen, under det att återstoden af vikariens aflöning
skulle betäckas medelst statsbidrag, lemna kommitterade en redogörelse för
fragans behandling vid 1883, 1885 och 1890 års riksdagar, hvarefter
kommitterade öfvergå till frågan om behofvet af statsbidrag till vikaries
aflönande vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskolor.

Hvad kommitterade anfört till ådagaläggande af detta, behof, äfvensom
till stöd för sin åsigt att, vid långvarigare sjukdomsfall såväl läraren sjelf,
som ock vederbörande skoldistrikt böra jemte staten deltaga i kostnaderna
för vikaries aflöning, och icke, såsom från ett och annat håll ifrågasatts,
vare sig lärarne eller distriktet helt och hållet befrias från deltagande i
samma kostnad, torde jag här icke behöfva närmare omnämna, då Riksdagen
redan i sin förberörda skrifvelse den 20 maj 1890 förklarat sig
finna det vala med billighet öfverensstämmande, att staten, då den lemnar
bidrag till folkskolelärarepersonalens aflöning, jemväl i någon mån träder

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

hjelpande emellan,, då lärare eller lärarinna genom sjukdom urståndsättes
att sjelf uppehålla sin tjenst, ehuru visserligen endast under vilkor, att,
förutom läraren eller lärarinnan sjelf, äfven vederbörande kommun till
någon del vidkännes kostnaderna för undervisningens uppehållande under
sjukdomstiden.

Deremot anser jag mig böra något utförligare omnämna hvad kommitterade
yttrat angående storleken af vikariens aflöning under den ordinarie
lärarens sjukdom, hvilken fråga kommitterade ansett höra tagas i öfvervägande
före afgörandet af frågan, med huru stor andel staten, skoldistriktet
och läraren skäligen böra till samma aflöning bidraga.

I detta afseende anföra kommitterade, att, så länge vikariens aflöning
bekostades utan bidrag af statsmedel vare sig ensamt af den ordinarie
läraren eller af distriktet eller af båda dessa gemensamt, särskilda föreskrifter
beträffande den aflöning, som borde tillkomma vikarie i nu ifrågavarande
fall, icke syntes erfordras, så vidt ej från undervisningens synpunkt
sådana föreskrifter påkallades.

Annorlunda stälde sig emellertid förhållandet, derest staten komme
att lemna bidrag till vikariens aflöning. I sådant fall kunde staten med
fog framställa anspråk derpå, att i främsta rummet undervisningens bästa
i hvarje fall tillgodosåges, så vidt möjligt vore, utan hänsyn dertill, huruvida
vikarie kunde erhållas för något lägre eller högre ersättning. Enär
emellertid, äfven om bidrag till vikariens aflöning komme att utgå af statsmedel,
likväl, då de ordinarie lärarne och skoldistrikten skulle tillskjuta
återstoden af vikariens ersättning, dessa tilläfventyrs i ett eller annat fall
kunde komma att fästa väl stort afseende vid beloppet af denna ersättning,
utan hänsyn till de tillgängliga vikariernas större eller mindre duglighet
och skicklighet, funne kommitterade bestämmelser böra gifvas i syfte att
förekomma ett dylikt för undervisningen menligt förhållande. Detta syntes
bäst kunna låta sig göra derigenom att vikariearfvodet sattes antingen
till ett visst för alla lika belopp eller åtminstone till en efter en och
samma grund bestämd summa, som kunde anses utgöra skälig vikarieersättning
i nu ifrågavarande fall. Med den tillgång på lediga lärarekrafter,
som numera funnes och som man ej hade anledning befara skola
för framtiden minskas, borde det ej möta svårighet att erhålla kompetenta
och dugliga vikarier mot ett jemförelsevis måttligt arfvode. Det torde
ock allt mera komma att höra till regeln, att de från seminarierna utgångna
alumnerna först någon tid skött vikariat, innan de erhölle ordinarie
tjenst.

Till den ordinarie lärarens lön utginge statsbidrag, beräknadt efter
den stadgade minimilönen med lika belopp vid alla läraretjenster, oafsedt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

om distriktet lemnade läraren större lön än denna. Enahanda förhållande
ansåge kommitterade böra ega rum vid bestämmandet af statens bidrag till
vikariens aflöning, hvilken likaledes borde fastställas till ett visst, vid alla
lärarebefattningar lika minimibelopp. Jemte det reda och enkelhet vid
statsbidragets bestämmande härigenom ernåddes, undginges äfven den
oegentlighet, som eljest lätt kunde inträffa, att, då för särskilda lärarebefattningar
vore bestämda olika löner, beroende af andra omständigheter
än ålderstillägg eller rent personliga förhållanden, de skickligare vikarierna,
hvilka naturligtvis i första rummet komme att anlitas vid inträffande
ledigheter, möjligen toges i anspråk för förordnanden, förenade med lägre
arfvoden, under det att vid senare inträffande ledigheter förordnanden,
förenade med högre arfvoden, komme att lemnas åt mindre skickliga och
lämpliga vikarier.

Kommitterade ville föreslå vikariearfvodets belopp till en summa af 600
kronor för läsår eller 75 kronor för läsmånad, motsvarande den ordinarie
lärarens kontanta minimilön. Att bestämma vikariearfvodet till högre
belopp syntes ej böra ifrågasättas, då i de flesta fall den ordinarie läraren
finge åtnöjas med denna minimilön. Lägre än denna syntes kommitterade
vikariearfvodet ej heller böra sättas, då på vikarierna stäldes den fordran,
att de skulle vara behörigen examinerade och således hafva undergått
samma jemförelsevis långvariga och dyrbara utbildningskurs som de ordinarie
folkskolelärarne, och lefnadskostnaderna för vikarien vore desamma
som för åtminstone den ogifte ordinarie läraren.

Huruvida det af kommitterade sålunda föreslagna kontanta arfvodet
borde anses såsom tillräcklig godtgörelse i ett för allt åt vikarien, eller
om han ej derjemte borde erhålla någon rätt till de naturaförmåner, som
tillkomme den ordinarie läraren, eller ersättning derför, hade utgjort särskilt
föremål för kommitterades öfvervägande. Att en vikarie, som i regel
endast för kort tid uppehälle en ordinarie lärares tjenst, ej skäligen kunde
göra anspråk på kofoder eller planteringsland eller ersättning derför, syntes
kommitterade uppenbart. Deremot ansåge kommitterade det vara obilligt att
fordra, att en vikarie, som i allmänhet måste antagas vara obekant på
den plats, der han mottoge ett förordnande såsom vikarie, skulle nödgas
sjelf derstädes anskaffa sig lämplig, skolan närbelägen bostad, då sådan
bostad, hvilken vid det förhållande, att vikarien väl i regeln vore ogift,
icke syntes behöfva utgöras af mer än ett rum, i de flesta fall borde
kunna, jemte eldning och städning, hvartill vikarien enligt kommitterades
åsigt äfven borde vara berättigad, utan synnerlig kostnad eller olägenhet
anskaffas af den ordinarie läraren eller af skoldistriktet. På grund häraf
funne kommitterade sig böra förorda, att bestämd föreskrift måtte lemnas

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

derom, att, utöfver det kontanta arfvodet, äfven rätt till tjenlig, skolan närbelägen
bostad, bestående af ett rum, jemte eldning och städning, eller
ock skälig ersättning derför, skulle i hvarje fall tillkomma vikarien. Beloppet
af denna ersättning, der sådan undantagsvis kunde komma att utgå,
ansåge kommitterade kunna bero på öfverenskommelse mellan vikarien och
den, som finge sig ålagd skyldigheten att tillhandahålla vikarien bostad
eller lemna honom ersättning derför. Till förekommande af tvistigheter
i de fall, der sådan öfverenskommelse ej träffades, borde dock en bestämd
beräkningsgrund för ifrågavarande ersättning fastställas; och kunde en
summa af 50 kronor för helt läsår i regel anses såsom ett skäligt belopp
i detta afseende, enär, enligt hvad kommitterade fått sig meddeladt, lärarens
förmån af bostad med eldning och städning i skilda delar af landet
uppskattades till detta belopp.

Slutligen hade kommitterade haft att taga i betraktande, huruvida vikarien
borde tillerkännas ersättning eller ej för den resekostnad, som
kunde vara förbunden med antagandet af ett förordnande vid sjukdomsfall
för en ordinarie lärare. Der denna kostnad såsom flerstädes inom
de nordligare delarne af riket, kunde uppgå till icke obetydliga belopp,
syntes det vara obilligt, att vikarien skulle drabbas af densamma, i synnerhet
då, såsom väl oftast vore fallet, förordnandet att under en ordinarie
lärares sjukdom uppehålla dennes tjenst blefve temligen kortvarigt och i
hvarje fall till sin varaktighet ovisst. För sådana fall borde vikarien ega
rätt till ersättning för resekostnaden, hvilken ersättnings belopp dock syntes
böra få bero på öfverenskommelse vederbörande emellan.

Kommitterade ansåge således, att vikariens arfvode borde beräknas efter
600 kronor för läsår, eller 75 kronor för månad, samt vikarien derjemte
tillerkännas rätt att erhålla dels tjenlig, skolan närbelägen bostad, bestående
af ett rum, med eldning och städning, eller ock ersättning derför,
beräknad efter 50 kronor för helt läsår, dels ock efter öfverenskommelse
godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakornme, vederbörande obetaget
att, der af särskilda förhållanden sådant betingades, lemna vikarien högre
aflöningsförmåner än de sålunda föreslagna.

Med afseende derefter å bestämmandet af statens, skoldistriktets och den
ordinarie lärarens bidrag till vikariens aflöning yttra sig kommitterade först
rörande den form, i hvilken statsbidraget borde lemnas. Antingen kunde,
på sätt i de vid Riksdagen framlagda motionerna i ämnet föreslagits, ett
förslagsanslag till visst belopp ställas, till Eders Kongl. Maj:ts förfogande
att enligt de närmare bestämmelser, som af Eders Kongl. Maj:t meddelades,

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 3(1 Haft. ‘1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

af vederbörande länsstyrelser direkt till skolråden utanordnas. Eller också
skulle möjligen ett bestämdt anslag kunna lemnas till fördelning mellan
särskilda sjukhjelpsföreningar, hvilka skulle af lärarne sjelfva inom hvarje
län bildas och hvilka skulle af anslaget erhålla understöd i förhållande till
antalet sjukliga och ålderstigna medlemmar i de särskilda föreningarna.
Slutligen hade äfven framkommit förslag om användande samtidigt af
bada dessa nu angifna sätt, så att af Riksdagen skulle beviljas dels en
bestämd summa, att fördelas pa af lärarne bildade sjukhjelpsföreningar,
dels ett särskildt förslagsanslag, att vid långvariga sjukdomsfall användas
till bekostande af viss del af vikariens aflöning utöfver den tid, för hvilken
bidrag utginge från vederbörande sjukhjelpsförening.

Frågan om obligatoriska sjukhjelpsföreningar vore alldeles ny och
fullkomligt outredd. Att ålägga samtlige folkskolelärare att ingå i sjukhjelpsföreningar
och till dessa erlägga viss årlig afgift, skulle säkerligen
hos folkskolelärarekåren väcka ett berättigadt missnöje. Icke på något område
vore försök i sådan riktning gjordt, och om man skulle här inlåta sig
på dylikt försök, vore med skäl att befara, att kostnaderna för ett sådant
försök, hvars verkningar icke kunde på förhand med säkerhet beräknas,
icke skulle blifva lindrigare för statsverket, än om statsbidraget komme
att utgå direkt till skoldistrikten i enlighet med derför gifna föreskrifter.
Pa sadant sätt borde också långt större reda och enkelhet vid statsbidragets
utgående ernås, än om det skulle utgå i form af bidrag till sjukvårdsföreningar,
i hvilket sistnämnda fall både kontrollen öfver de särskilda
sjukdomsfallen och tillsynen öfver förvaltningen af föreningarna, hvilken
kontroll och tillsyn väl måste öfverlemnas åt folkskoleinspektörerna och
länsstyrelserna inom de särskilda länen, skulle medföra åtskilliga svårigheter.

Vidkommande derefter storleken af de olika bidragen till vikarieaflöningen,
kunde tvekan uppstå, huruvida den ordinarie lärarens bidrag
lämpligast borde utgå med för alla lärarebefattningar lika belopp eller
bestämmas till viss andel af vare sig den ordinarie lönen eller vikariearfvodet.

En lärare, som åtnjöte högre lön, syntes nemligen, frånsedt alla andra
förhållanden, böra kunna afstå ett större belopp till sin vikaries aflöning,
än en lärare med mindre lön. Men vid närmare granskning funnes
denna mening åtminstone i ett stort antal fall icke vara hållbar. Enligt
gällande föreskrifter vore lönen för de ordinarie lärarne bestämd till
ett för alla lika minimibelopp, 600 »kronor, efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring
700 kronor, hvartill staten bidroge med ett visst belopp. Der lärarnes
löner blifvit höjda utöfver detta minimibelopp, hade sådant uppen -

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

barligen föranledts af särskilda förhållanden, hvilka nödvändiggjort en dylik
lönetillökning, såsom i allmänhet i städerna och särskildt i de större
städerna de derstädes rådande dryga lefnadskostnaderna. Den lönetillökning,
som således på vissa orter visat sig nödvändig och som bestredes af
vederbörande skoldistrikt ensamt utan bidrag af statsmedel, kunde väl icke
antagas vara större, än som af behofvet verkligen påkallats. Om detta
vore fallet, kunde man ej heller uppställa såsom allmän regel, att de folkskolelärare,
som åtnjöte högre löner, kunde afstå större belopp till sina
vikariers aflönande, än lärare å andra orter med lägre löneförmåner. I
de fall, då de ordinarie lärarelönernas olika belopp berodde icke på särskilda
omständigheter å olika orter, utan på personliga förhållanden såsom
ålderstillägg och dylikt, borde naturligtvis icke heller deraf föranledas
olikhet i bidragen till vikariernas aflönande.

Om derför vikariearfvodet bestämdes att utgå med ett vid alla lärarebefattningar
lika minimibelopp, syntes det kommitterade, som om äfven den
ordinarie lärarens bidrag till vikariens aflönande borde fastställas till ett
för alla lika minimibelopp.

Riksdagen hade på anförda skäl i sin skrifvelse i ämnet framhållit,
att förutom läraren eller lärarinnan sjelf äfven vederbörande kommun
borde till någon del vidkännas kostnaderna för undervisningens uppehållande
i folkskolan under den ordinarie lärarens eller lärarinnans sjukdom.
Denna fordran ansåge också kommitterade fullt befogad, men med
kännedom om de dryga kostnader, som många kommuner måste underkasta
sig för folkskoleväsendet, och det missnöje, som på flera orter förspordes
öfver de alltmer växande utgifterna till folkskolan, ett missnöje
som för sjelfva folkskolans framtida välfärd kunde blifva en verklig fara,
borde man, enligt kommitterades åsigt, i allt, som rörde dylika utgifter, förfara
med största varsamhet och söka, då, såsom här, nya utgifter för folkskolan
ifrågasattes, nedbringa dessa till det minsta möjliga belopp, som
kunde finnas förenligt med det mål, man ville med kommunens deltagande
i samma utgifter vinna.

Denna synpunkt hade varit för kommitterade bestämmande, då de
behandlat frågan om den proportion, hvari staten, skoldistriktet och
den ordinarie läraren borde deltaga i vikarieaflöningen. I detta afseende
hade de flesta af de i ärendet hörda myndigheter föreslagit, att staten
skulle åtaga sig två tredjedelar af det till samma aflöning erforderliga belopp
och den återstående tredjedelen lika fördelas mellan läraren och
distriktet, hvilka således skulle bidraga till vikariens aflöning med en sjettedel
hvardera. Denna proportion hade, såvidt dervid afsåges vikariens
kontanta aflöning, synts kommitterade vara ganska väl afpassad, särskildt

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

hvad statsbidragets belopp anginge, vid jemförelse med statens bidrag till
den ordinarie lärarens lön, hvilket bidrag utginge med två tredjedelar af
lärarens minimilön. Men utom det kontanta vikaiåearfvodet måste äfven
tagas i betraktande den förmån af bostad, jemte eldning och städning,
eller ersättning derför, äfvensom i vissa fall den godtgörelse för resekostnad,
som borde utöfver det kontanta arfvodet tillkomma vikarien. Frågan
om hvilkendera af de båda parterna, den ordinarie läraren eller distriktet
— ty staten kunde naturligtvis här icke komma i betraktande — skulle
tillhandahålla läraren bostad med eldning och städning eller lemna honom
ersättning derför, äfvensom godtgöra honom hans resekostnad, syntes kommitterade
böra i viss mån inverka på proportionen af bidragen till det
kontanta arfvodet.

Vid besvarandet af förevarande fråga läge det närmast till hands att
antaga, att den ordinarie läraren, som sjelf enligt lag hade sig tillförsäkrad
förmånen af tjenlig bostad och nödigt bränsle af distriktet, skulle lättast
kunna upplåta bostad åt vikarien. Men då man betänkte, att den bostad,
den ordinarie läraren fått åt sig upplåten, vore beräknad endast för honom
och hans familj, och säkerligen i många fall lemnade ganska knappt
utrymme för denna, kunde man finna, att så icke vore förhållandet. I
allmänhet bestode lärarens bostad af två rum och kök. Om läraren, som
i. regel vore gift och hade familj, insjuknade så allvarligt och för så lång
tid, att vikarie för honom måste anställas, vore det tydligt, att stora svårigheter
och olägenheter, särdeles då familjen vore talrik, måste uppstå så
väl för den ordinarie läraren och hans familj, som för vikarien, derest
denne skulle innebo hos den ordinarie läraren. Då dennes sjukdom i de
fall, om hvilka bär vore fråga, mången gång kunde vara af smittosam art,
läte en sådan anordning icke ens tänka sig.

Då den ordinarie läraren vore ogift, blefve förhållandet visserligen
något annorlunda, men detta vore, som sagdt, endast undantagsvis fallet,
och svårligen kunde man göra skyldigheten att tillhandahålla vikarien bostad
beroende af den tillfälliga omständigheten, huruvida den ordinarie läraren
voro gift eller icke.

De svårigheter och olägenheter, som uppstode, derest skyldigheten att
tillhandahålla vikarien bostad ålades den ordinarie läraren, syntes icke
böra uppkomma, om denna skyldighet ålades distriktet. Inom många distrikt
hade kommunen till sitt förfogande lägenheter, som kunde utan
kostnad eller olägenhet upplåtas till bostad åt den vikarierande läraren
och vore för sådant ändamål tjenliga. Der detta icke vore fallet, borde i
allmänhet icke stora svårigheter möta för distriktet att mot måttlig hyra
anskaffa tjenlig bostad åt vikarien. På grund häraf ansåge kommitterade,

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 58.

att skyldigheten att tillhandahålla vikarien tjenlig bostad med eldning och
städning eller ock lemna honom ersättning derför, borde åläggas distriktet
och icke läraren. När denna ersättning, som af kommitterade uppskattats i
allmänhet till ett belopp af 50 kronor för helt läsår, måste sättas till
högre belopp, hvilket borde blifva förhållandet åtminstone i de större städerna,
syntes också billigt, att distriktet och icke läraren ålades den ökade
utgift till vikariens aflönande, som derigenom förorsakades.

Hvad åter anginge ersättning för resekostnad, der sådan ersättning
ifrågakomme, ansåge kommitterade dylik ersättning icke rättvisligen böra
gäldas af den ordinarie läraren, då derigenom skulle uppstå obillighet för
vissa lärare gentemot andra, så väl derutinnan att några lärare ålades en
utgift, hvilken andra lärare i motsvarande fall undginge, som äfven derutinnan,
att för de lärare, som måste vidkännas sådan utgift, densamma
komme att utgå till mycket vexlande belopp. Kommitterade ansåge derför,
att äfven denna utgift, i de fall den kunde blifva nödig, borde bestridas
af distriktet.

Om nu distriktet ålades skyldighet att tillhandahålla vikarien bostad
jemte eldning och städning, eller ock lemna honom ersättning derför, äfvensom
att i vissa fall godtgöra honom hans resekostnad, syntes distriktets
bidrag till vikariens kontanta aflöning i stället kunna sättas något lägre,
men den ordinarie lärarens bidrag dertill böra i någon mån höjas. Då
ersättningen för vikariens bostad, med eldning och städning, beräknats till
i allmänhet 50 kronor, syntes detta belopp skäligen kunna afdragas å den
sjettedel af vikariens kontanta lön, som ofvan föreslagits böra af distriktet
utgå, och tilläggas det såsom den ordinarie lärarens bidrag till vikariens
kontanta aflöning föreslagna beloppet 100 kronor.

Kommitterade ville för sin del föreslå, att den ordinarie läraren måtte
tillförbindas att till vikariens aflöning af sin lön afstå ett belopp af 150
kronor för läsår, samt att vikariens kontanta aflöning i öfrigt måtte utgöras
medels bidrag af skoldistriktet och tillskott af allmänna medel sålunda,
att Va af vikariens kontanta minimiaflöning, 600 kronor, eller 400
kronor för läsår, utginge af allmänna medel, och återstoden erlades af
distriktet. Fördelningen af bidragen till vikariens kontanta minimiaflöning
skulle sålunda blifva: staten 73, läraren 7n och distriktet Vi2.

Nu kunde det emellertid inträffa, att vikarie icke kunde erhållas mot
erbjudande af ofvan föreslagna minimiaflöning och öfriga förmåner. På landsbygden
äfvensom i de mindre och jemväl de medelstora städerna skulle
detta ytterst sällan, om ens någonsin ifrågakomma, då dessa aflöningsförinåner
måste anses vara med afseende å förhållandena på landet och i
dylika städer fullt tillräckliga, och, såvidt kommitterade hade sig bekant,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

med nuvarande tillgång på lärarekrafter icke någon svårighet mött att
inom hvilken trakt af landet som helst erhålla lämpliga vikarier, mot erbjudande
af dessa aflöningsförmåner, samt icke någon anledning funnes
att antaga, att tillgången på lärarekrafter framdeles skulle minskas.

Deremot skulle i åtminstone de större städerna icke någon lämplig
vikarie kunna erhållas mot erbjudande af de nu föreslagna aflöningsförmånerna.
Här uppstode då frågan, hvilken eller hvilka af de parter, som
bidroge till vikariens minimiaflöning, skulle vidkännas det belopp, som derutöfver
kunde erfordras för lämpliga vikariers erhållande. Att statsbidraget
till vikariens aflöning skulle utgå med högre belopp än det ofvan föreslagna,
eller ‘b af den kontanta minimiaflöningen, kunde naturligtvis ej ifrågasättas,
då staten till den ordinarie lärarens aflöning icke bidroge med högre
belopp än .Va af dennes minimilön. Således återstode att taga i öfvervägande,
om den ordinarie läraren ensam, eller distriktet ensamt, eller
båda gemensamt borde vidkännas skilnaden mellan minimilönen och det
belopp som till vikarien verkligen utginge. Att ålägga läraren ensam att
gälda denna skilnad vore uppenbarligen obilligt, då denna skilnad kunde,
såsom, t. ex. i Stockholm, uppgå till ganska betydliga belopp. För närvarande
vore också förhållandet i de större städerna, att läraren och distriktet
gemensamt vidkändes kostnaderna för vikariens aflöning, så att
läraren till vikariens aflöning afstode viss del, vanligen en fjerdedel deraf,
och distriktet betalade återstoden. Om läraren tillförbundes att i hvarje
fall afstå en fjerdedel af sin minimilön, 600 kronor, således 150 kronor,
till vikariens aflöning och ett belopp af 400 kronor utginge af statsmedel,
syntes det kommitterade billigt, att hvad derutöfver kunde erfordras till vikariens
aflönande utgjordes af distriktet ensamt, utan bidrag af läraren.
Den med statsbidragets utgående afsedda lättnad för den ordinarie läraren
beträffande hans utgifter till vikariens aflöning i sådana fall, om hvilka
här vore fråga, komme på sådant sätt äfven i dessa distrikt läraren till
godo.

Såsom vilkor för statsbidrags åtnjutande hafva kommitterade föreslagit
följande:

1) den ordinarie läraren eller lärarinnan skall hafva åtnjutit oafbruten
tjenstledighet och vikarie för honom eller henne varit förordnad minst en
månad af folkskolans ordinarie undervisningstid af åtta månader om året;

2) sjukdomen skall vara sådan, att läraren eller lärarinnan derigenom
urståndsättes att vederbörligen sköta sin tjenst, men får icke vara obotlig
eller uppenbarligen sjelfförvållad;

3) sjukdomen måste vara styrkt af läkarebetyg eller, der sådant icke
kan utan alltför stor svårighet eller kostnad anskaffas, genom intyg

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

af vederbörande kommunalnämnds ordförande, dock att äfven i detta
fall läkarebetyg måste anskaffas, då sjukdomen varar längre tid än tre
månader;

4) den ordinarie läraren eller lärarinnan får icke vara berättigad till
hel pension enligt 14 § i gällande pensionsreglemente;

5) vikarien bör, så vidt möjligt, vara behörig att erhålla tjensten såsom
ordinarie;

6) angående vikariens behörighet -och aflöningsvilkor samt den tid,
hvarunder han tjenstgjort, skola i viss form affattade uppgifter lemnas af
skolråden, och böra dessa uppgifter af vederbörande folkskoleinspektör till
riktigheten styrkas.

Hvad beträffade det första af ofvan uppstäda vilkor, ansåge kommitterade
det vara uppenbart, att den ordinarie lärarens sjukdom måste visa
sig hafva en viss varaktighet och det'' till följd deraf föranledda förordnandet
för annan person att uppehålla hans tjenst fortvara någon tid, för
att läraren skulle komma i åtnjutande af understöd, eller åtminstone för
att behof af statsbidrag till vikariens aflöning skulle anses förefinnas. Vid
mera tillfälliga och kortvariga sjukdomsfall kunde nemligen undervisningen
i skolan utan större olägenhet ordnas så, att i stället för den tid,
hvarunder undervisningen till följd af lärarens sjukdom måst af brytas,
skolan fortginge motsvarande tid under ferierna, hvarigenom kostnaden
för vikaries anställande kunde helt och hållet undgås. På landsbygden
skulle dessutom i de flesta fall svårighet uppstå att erhålla lämplig vikarie
för endast några dagar eller en eller annan vecka, och i alla händelser
måste viss tid förgå, innan vikarie kunde anskaffas, hvarför äfven af denna
anledning nyssberörda anordning måste vidtagas vid kortvarigare sjukdomsförfall
för den ordinarie läraren. Skulle i ett eller annat fall en dylik
anordning icke finnas lämplig och svårighet att anskaffa vikarie icke heller
möta, syntes likväl kostnaden för vikariens aflöning, då denne tjenstgjorde
endast någon kortare tid, böra åläggas den ordinarie läraren ensam med
eller utan understöd af skoldistriktet. Dels blefve nemligen i sådant fall
kostnaden för honom icke så känbar, att behof af understöd kunde anses
vara oundgängligen behöfligt, dels undginges derigenom det besvär och
de svårigheter, hvilka i afseende å såväl uppfyllandet af vilkoren för statsbidragets
åtnjutande som å kontrollen i sådant hänseende skulle blifva
oundvikliga, i händelse statsbidrag skulle utgå'' vid hvarje, äfven det kortvarigaste
sjukdomsfall, då vikarie för den ordinarie läraren förordnades;
hvartill komme att en lärare, som lede af så lindrig sjukdom, att densamma
icke utgjorde verkligt hinder för honom att nöjaktigt uppehålla
undervisningen, icke utsattes för frestelsen att söka tjenstledighet för kor -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

tare tider, då han måste antingen ensam betala vikariens aflöning eller ock
genom utsträckt undervisning sjelf ersätta den under hans opasslighet förlorade
undervisningstiden.

Bestämmandet af gränsen för den tidrymd, hvarunder den ordinarie
läraren sålunda icke finge komma i åtnjutande af bidrag till vikaries
aflöning, måste enligt kommitterades åsigt alltid blifva i viss mån godtyckligt.
I alla de vid Riksdagen framlagda motionerna, likasom i nästan
alla de yttranden, som afgifvits .i anledning af Riksdagens i ärendet aflåtna
underdåniga skrifvelse, hade denna tidrymd ansetts kunna skäligen
bestämmas till en månad, dervid i allmänhet endast omnämnts sjukdomsfallets
varaktighet, men i de flesta fall förutsatts och af en och annan
myndighet bestämdt uttalats, att vikarie verkligen varit under samma tid
förordnad att uppehålla tjensten och äfven vederbörligen uppehållit densamma.
Dock hade äfven uttalats den åsigt, att den sålunda ifrågasatta
tiden af en månad vore väl lång, och att rätt för läraren att erhålla bidrag
till vikaries aflöning borde inträda, så snart sjukdomsfallet och det
deraf föranledda vikarieförordnandet varat en tid af minst två veckor.
Skyldigheten för den ordinarie läraren att ensam bestrida vikariens aflöning
syntes emellertid kommitterade icke böra blifva för hvarje särskild
lärare alltför betungande, äfven om tiden, för hvilken denna skyldighet
ålåge honom, bestämdes till en månad. Deremot skulle säkerligen kostnaden
för statsverket blifva i ganska väsentlig mån ökad, i händelse statsbidrag
skulle utgå redan efter två veckors sjukdomsförfall för den ordinarie
läraren och deraf föranledt vikarieförordnande under samma tid,
eller i allmänhet då förordnande af vikarie erfordrades för kortare tid än
en månad. Med afseende härå hade kommitterade funnit en tidrymd af en
månad kunna skäligen fastställas såsom den kortaste tid, hvarunder den
ordinarie läraren måste vara på grund af sjukdom oafbrutet tjenstledig
och vikarie för honom förordnad, för att rätt till bidrag af statsmedel till
vikariens aflöning skulle inträda.

Vidare borde statsbidraget till vikariens aflönande utgå endast för
den tid, för hvilken sådant bidrag till aflönande af den ordinarie läraren
utginge. Enligt kongl. kungörelsen angående lönetillskott af allmänna
medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5 juni
1885 utginge sådant lönetillskott till den ordinarie lärarens eller lärarinnans
aflöning endast för en. tid af åtta månader om året. Der undervisningen
vore anordnad sålunda, att densamma fortginge utöfver åtta
månader om året, erhölles icke något lönetillskott för den Överskjutande
tiden. I öfverensstämmelse härmed borde bidrag till aflönande af vikarie
vid sjukdomsfall för ordinarie lärare vid folkskola utgå endast för sådan

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

tid, för hvilken distriktet egde åtnjuta bidrag till den sistnämndes aflöning,
och endast derest den ordinarie läraren för sjukdom åtnjöte oafbruten
tjenstledighet och vikarie för honom tjenstgjort under minst en månad af
denna tid.

Då undervisningen fortginge mer än åtta månader om året, kunde,
såsom på åtskilliga ställen vore fallet, i skolans reglemente eller Oordning
uttryckligen vara angifvet, hvilken del af undervisningstiden vore
att anse såsom öfverläsningstid. I sådant fall mötte icke någon svårighet
att afgöra, huruvida vid inträffad t sjukdomsfall för den ordinarie läraren
eller lärarinnan, sjukdorpen fortginge under sådan tid, att bidrag till vika-,
riens aflöning borde af statsmedel utgå. I många fall lemnades deremot
icke någon anvisning, hvilken del af läsåret vore att anse såsom öfverläsningstid,
och kunde det då vara vanskligt att afgöra, huruvida i ett
visst fall sådant bidrag borde utgå eller ej, derest ej särskilda föreskrifter
i sådant afseende lemnades. Till förekommande af ovisshet i dylika fall
borde bestämmelser meddelas derom, att, då ej särskildt funnes angifvet,
hvilken del åt den årliga lästiden i folkskolan vore öfverläsningstid, såsom
sådan måtte anses den lästid, som öfversköte åtta månader (34 V2 veckor),
räknade från kalenderårets början, således, der undervisningen fortginge
nio månader om året, den sista månaden af höstterminen.

Då den folkskolans .högsta afdelning, som benämndes fortsättningsskola,
icke vore obligatoriskt föreskrifven, och Riksdagen såsom oeftergifligt
vilkor för statsbidrags lemnande till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall
för ordinarie lärare eller lärarinnor, uppstält den fordran, att
bidrag af vederbörande skoldistrikt jemväl borde i hvarje fall utgå, ansåge
kommitterade det redan från denna synpunkt vara olämpligt att ifrågasätta
bidrag af stat och kommun till vikarie för lärare i fortsättningsskola, enär
till äfventyr detta skulle kunna bidraga till att inom något distrikt verka
obenägenhet för sådan skolas anordnande. Den aflöning, som lärare i fortsättningsskola
åtnjöte, vore dessutom för honom en särskild extra inkomst
utöfver hans lön såsom ordinarie lärare, hvarför någon obillighet icke
kunde anses förefinnas deri att, i händelse af sjukdomsfall, han finge ensam
bestrida kostnaden för aflönande af sin vikarie i fortsättningsskolan, under
den tid han sjelf icke kunde derstädes tjenstgöra, helst denna kostnad i
allt fall icke kunde uppgå till synnerligen högt belopp, då statsbidrag till .
aflönande af lärare och lärarinna i fortsättningsskola ej utginge för längre
tid än sex veckor utöfver folkskolans ordinarie undervisningstid och dylik
skola till följd deraf knappast någonstädes vore anordnad för längre tid
än den för statsbidragets utgående i berörda fall bestämda.

Med uttrycket månad kunde afses antingen kalendermånad eller eu

Bill. till Kilcsd. Vrot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 80 Höft. 3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

tid af trettio dagar, oberoende af kalendermånadernas längd. I ofvan anförda
kongl. kungörelse angående lönetillskott m. m. den 5 juni 1885
förekomme uttrycket månad, utan att närmare angåfves, huruvida dermed
afsåges kalendermånad eller en tid af 30 dagar, men i det vid kongl.
cirkulärbrefvet af samma dag till Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fogade formulär för uppgifter, som böra lemnas af skolråden vid ansökning
hos bemälda myndigheter enligt nyssberörda kungörelse, föreskrefves,
att uppgift skulle lemnas om årlig undervisningstid i kalendermånader,
hvarjemte bestämmelse lemnades derom, att för erhållande af lönetillskott
till examinerad icke ordinarie folkskolelärare eller lärarinna erfordrades
bland annat, att han eller hon vore med undervisningen sysselsatt minst
8 kalendermånader af året. Ehuru således i fråga om lönetillskott till
ordinarie folkskolelärare eller lärarinna den årliga lästiden, för hvilken
sådant tillskott finge åtnjutas, beräknades i kalendermånader, och, såsom
ofvan utvecklats, kommitterade ansåge, att endast då sjukdomsfall till minst
en månads tid folie inom först nämnda ordinarie lästid, bidrag af statsmedel
borde till vikariens aflönande utgå, hade kommitterade dock trott, att
vid beräknandet af denna minimitid af en månad, största billighet och jemnhet
skulle ernås, om densamma i hvarje fall bestämdes till 30 dagar,
helst derigenom ernåddes enkelhet och reda vid beräknande af vikariearfvodets
belopp, då detta skulle utgå för annan tid än jemn månad eller
jemna månader.

I sammanhang med bestämmandet af den minimitid, hvarunder en
ordinarie lärares tjenstledighet på grund af sjukdom borde fortfara, för
att berättiga läraren till erhållande af bidrag till vikaidens aflöning, hade
kommitterade tagit under öfvervägande, för huru lång tid sådant bidrag
finge utgå. Dervid vore till en början tydligt, att sådant bidrag icke
finge beräknas för annan tid än den, hvarunder vikarie verkligen varit
förordnad. Då vidare kommitterade funnit sig böra föreslå en så långt utsträckt
minimitid för statsbidrags erhållande som en månad, ansåge kommitterade
billigt, att, då sådant bidrag lemnades, detsamma utginge för hela
den tid, hvarunder vikarien varit förordnad. Att låta statsbidraget utgå
endast för jemna halfva månader, hvarje half månad beräknad till 15
dagar, hvilket från några håll hade yrkats, skulle, enligt kommitterades
åsigt, medföra påtaglig obillighet mot vissa lärare och möjligen innebära
frestelse för en och annan att fördröja återupptagandet af undervisningen
i skolan någon dag eller några dagar längre, än strängt taget kunde vara
nödvändigt, hvarför kommitterade funnit sig icke kunna förorda någon bestämmelse
i sådant syfte.

Från åtskilliga håll både framkastats den tanken, att statsbidrag icke

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

borde utgå för obegränsad tid; och hade förslag framstäf dels derom,
att en viss maximitid borde bestämmas, t. ex. 4, 5 eller 6 manader, dels
att särskilda föreskrifter borde meddelas för det fall, att den ordinarie
lärarens sjukdom varade längre tid, t. ex. utöfver ett ar. Någon maximitid
för statsbidrags utgående under ett och samma läsår hade kommitterade
icke velat föreslå, med undantag allenast för det fall, att den ordinarie
läraren vore berättigad till afkortad pension, enär kommitterade ansåge, att
statsbidrag till aflönande af vikarier vid sjukdomsfall för ordinarie lärare
borde utgå för hela den tid af åtta månader om året, hvarunder lönetillskott
af allmänna medel utginge till den ordinarie lärarens aflöning,
samt behofvet af sådant bidrag naturligtvis måste blifva allt mer känbart
ju längre lärarens sjukdom varade. Af samma anledning både kommitterade
icke heller trott sig böra ifrågasätta särskilda bestämmelser i syfte
att inskränka den ordinarie lärarens rätt till understöd till vikariens aflöning,
då sjukdomen varade längre tid än ett helt år, helst kostnaden
för staten icke torde blifva genom dylika bestämmelser i någon afsevärd
mån minskad.

Icke blott en sjukdoms längre eller kortare varaktighet, utan äfven
sjukdomens beskaffenhet måste tagas i betraktande vid bestämmandet af
vilkoren för statsbidrags utgående i nu ifrågavarande fall.

Till en början vore tydligt, att sjukdomen måste vara af sådan beskaffenhet,
att densamma verkligen nödvändiggjorde tjenstledighet för den
ordinarie läraren. Om läraren endast lede af ringare opasslighet eller
allmän sjuklighet, hvilken ej utgjorde verkligt hinder för honom att vederbörligen
uppehålla undervisningen i skolan, men han dock önskade erhålla
befrielse från sin undervisningsskyldighet och fördenskull begärde tjenstledighet,
borde han ensam bestrida kostnaderna för sin vikaries aflöning.

Vidare borde enligt kommitterades åsigt uppställas den fordran, att
sjukdomen ej finge vara uppenbarligen sjelfförvållad. I detta afseende
ville kommitterade erinra om ett likartadt förhållande i fråga om småskolelärares
rätt till pension i vissa fall. I § 8 af gällande reglemente för småskolelärares
m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt föreskrefves nemligen, att rätt
till afkortadt understöd tillkomme endast den lärare, som af vederbörande
skolråd och folkskoleinspektör ansåges på grund af försvagad helsa, minskad
syn eller hörsel eller annan liknande oförvållad anledning icke vidare
vara fullt lämplig att skota sin tjenst. En motsvarande bestämmelse syntes
äfven här vara på sin plats. Men då svårighet kunde möta att i
hvarje fall med visshet afgöra, huruvida en sjukdom vore sjelfförvållad
eller icke, vore det lämpligast, att endast vid sådana sjukdomsfall, som

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

uppenbarligen vore sjelfförvållade, rätt till bidrag till vikaries aflöning
frånkändes den ordinarie läraren eller lärarinnan.

Slutligen borde statsbidrag till understöd för aflönande af vikarie vid
sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare ej heller utgå, om sjukdomen
vore att anse såsom obotlig. Om detta vore händelsen, borde läraren
ensam bestrida kostnaderna för sin vikaries aflönande. I sådant fall vore
nemligen den ordinarie läraren urståndsatt att någonsin åter inträda i
tjenstgöring och vid dylikt förhållande kunde icke skäligen från lärarens
sida framställas anspråk derpå, att staten och kommunen skulle betungas
med aflönande såväl af den sjuke läraren, som ock, åtminstone till större
delen, af vikarien. Enligt § 15 i reglementet angående folkskolelärarnes
pensionsinrättning den 30 november 1866, sådan samma § lyder i kongl.
kungörelsen den 24 november 1876, vore den folkskolelärare, som genom
obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjenst, berättigad
till afkortad pension redan efter tio ordinarie tjensteår. Ville man nu
tillerkänna sådan lärare rätt till bidrag för vikariens aflönande, så skulle,
derest ifrågavarande lärare drabbats af den obotliga sjukdomen, innan han
uppnatt sagda tjenstetid, uppstå så att säga en rätt till pension vid sidan
af den i gällande pensionsreglemente faststälda, af hvilken i allt fall sådan
lärare aldrig skulle kunna komma i åtnjutande, då enligt § 18 i sagda
reglemente såsom tjenstetid, hvarå rätt till pension grundades, icke finge
räknas den tid, under hvilken tjenstledighet åtnjötes, då denna ledighet
oafbrutet fortfarit under minst ett läsår. Med afseende härå och då icke
ensamt lärarens behof af understöd finge vara bestämmande för rätt till
statsbidrag i nu ifrågavarande afseende, hade kommitterade ansett sig böra
uppställa såsom allmänt gällande vilkor för rätt till statsbidrag till aflönande
af vikare vid sjukdomsfall för ordinarie folkskolelärare^ att dennes
sjukdom väl skulle vara af så svår beskaffenhet, att densamma verkligen
urståndsätta läraren att vederbörligen sköta sin tjenst, men dock icke finge
vara obotlig.

Sjukdomens beskaffenhet kunde naturligtvis ej styrkas på tillförlitligare
sätt än genom intyg derom af legitimerad läkare. Då emellertid å vissa
orter i nordligaste delarne af riket afstånden mellan den insjuknade lärarens
hemvist och närmaste läkares bostad vore så stora, att kostnaderna
för ett läkarebesök skulle kunna komma att uppgå till kanske högre belopp
än det statsbidrag, som kunde erhållas till vikariens aflöning under
tjenstledigheten, om denna ej i betydlig mån öfverstege en månad, hade
kommitterade funnit sig böra förorda den inskränkning i vilkoret af sjukdomens
styrkande genom läkarebetyg, att, då sådant betygs anskaffande
vore förcnadt med synnerlig svårighet och kostnad, statsbidrag till vika -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

riens aflönande finge utgå, dock ej för längre tid än tre månader, om
sjukdomsfallet blifvit styrkt genom intyg af kommunalnämndens ordförande.
Då emellertid sådant intyg tydligtvis icke kunde innebära uppgift
derom, att sjukdomen icke vore uppenbarligen sjelfförvållad eller att såsom
obotlig anse, syntes, då sjukdomsfallet varade längre tid än tre månader,
ovilkorligen böra fordras intyg af läkare enligt hvad förut föreslagits.

Kommitterade hade redan förut antydt, att rätten till statsbidrag till ■
vikaries aflönande vid sjukdomsfall synts kommitterade böra sättas i samband
med den ordinarie lärarens rätt till pension. Enligt § 14 i reglementet
för folkskolelärarnes pensionsinrättning tillkomme rätt till hel
pension hvarje pensionsberättigad folkskolelärare, då han uppnått 55 års
ålder och räknade 30 tjensteår; och enligt § 16 i samma reglemente vore
den, som fylt 50 år och såsom folkskolelärare tjenstgjort minst 25 år, berättigad
att, då han från tjensten afginge, bekomma afkortad pension enligt
vissa närmare angifna bestämmelser. Då en ordinarie lärare vore
berättigad till hel pension enligt förstnämnda §, kunde ej gerna ifrågasättas,
att läraren skulle erhålla bidrag till vikariens aflöning vid inträffadt
sjukdomsfall, och från skolans synpunkt måste det vara en fördel, att en
pensionsberättigad lärare, som af sjukdom för längre eller kortare tid
urståndsattes att sköta sin tjenst, helt och hållet öfverleinnade densamma
i yngre och kraftigare händer.

Deremot hade det synts kommitterade obilligt, att en lärare, som vore
berättigad endast till afkortad pension, ej skulle åtnjuta något bidrag till

aflönande af vikarie vid sjukdomsfall, under det att å andra sidan det

såväl från skolans synpunkt som med hänsyn till kostnaden för staten
och kommunen vore mindre fördelaktigt, om en sådan lärare, hvilken lede
af sjukdom, som för honom nödvändiggjorde längre tids tjenstledighet,
skulle, till följd deraf att bidrag utginge till vikariens aflöning, finna sig

föranlåten att, ehuru helt och hållet eller till väsentlig del oförmögen att

sköta sin tjenst, dock qvarstå vid densamma. Kommitterade hade derför
tänkt sig, att rätt till statsbidrag för vikaries aflönande vid sjukdomsfall
äfven skulle tillkomma sådan lärare, som egde rätt till afkortad pension,
men ej längre än för viss tid, hvilken kommitterade ansett kunna skäligen
bestämmas till fyra månader om året. Om sådan lärare önskade erhålla
tjenstledighet längre tid än fyra månader af året, skulle han deremot för
den Överskjutande tiden ensam bekosta vikariens aflöning, utan tillskott
af allmänna medel eller bidrag af skoldistriktet, derest ej detta funne skäligt
sådant lemna.

Redan i 25 § af folkskolestadgan lemnades den allmänna föreskrift,
att, då ordinarie läraren åtnjöte tjenstledighet, icke, såvidt möjligt vore,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

någon borde till vikarie förordnas, som ej egde den i samma stadga föreskrifna
behörighet att innehafva den ifrågavarande tjensten. Genom kongl.
cirkuläret angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885 vore förordnadt, att hinder
för utbekommande af statsbidrag icke borde möta deraf, att folkskoleläraretjenst
vid inträffad ledighet eller förfall för ordinarie lärare måst
under någon del af året uppehållas af vikarie, som icke aflagt afgångsexamen
vid seminarium, såvida folkskoleinspektören vitsordade, bland annat,
att examinerad vikarie ej kunnat erhållas, och att vikarien befunnits duglig
samt att full aflöning såsom för examinerad folkskolelärare till vikarien
utgått. En motsvarande bestämmelse ansåge kommitterade böra gifvas äfven
i fråga om rätt till utbekommande af statsbidrag till vikaries aflönande
vid sjukdomsfall för ordinarie lärare.

I afseende å sjukdomens beskaffenhet hade redan uppstälts såsom
vilkor för statsbidrags åtnjutande fordran på läkarebetyg eller i dess ställe
i vissa fall intyg af vederbörande kommunalnämndsordförande. Vidare
fordrades, att staten erhölle största möjliga säkerhet för att äfven i öfrigt
sådana förhållanden vore för handen, att statsbidrag borde utgå. För
sådant ändamål syntes kommitterade lämpligast, att särskilda bestämmelser
meddelades, i syfte att tillförlitliga upplysningar måtte vinnas derom, hur
lång tid tjenstledighet för sjukdom åtnjutits af den ordinarie läraren, för
aflönande af hvars vikarie statsbidrag begärdes, huru stor aflöning vikarien
uppburit, samt att vikarien vore behörigen examinerad eller i annat fall
orsaken dertill, att sådan vikarie icke anskaffats. Uppgifter i nämnda afseende
borde leinnas af vederbörande skolråd vid ansökning om statsbidrags
erhållande och borde dessa uppgifters riktighet vitsordas af folkskoleinspektören,
som jemväl skulle intyga, att tjensten af vikarien behörigen
uppehållits under den tid dennes förordnande varat. Då för närvarande
icke någon föreskrift funnes, att folkskoleinspektörerna skulle underrättas
om förordnande af vikarie vid sjukdomsfall för ordinarie lärare, borde för
att möjliggöra för folkskoleinspektören att kunna vitsorda de uppgifter,
som i ofvan angifna afseenden skulle af skolråden leinnas, bestämmelse
meddelas derom, att, så snart ordinarie lärare på grund af sjukdom erhölle
tjenstledighet och vikarie för honom annorledes än blott tillfälligtvis förordnats,
anmälan derom borde ske hos vederbörande folkskoleinspektör,
med uppgift å vikariens namn och aflöningsvilkor samt den tid, för hvilken
han förordnats.

I fråga om den administrativa anordningen och sättet för statsbidragets
utbetalande ansåge kommitterade lämpligast, att hufvudsakligen samma
förfarande dervid iakttoges, som vid utbetalning af statsbidrag till de

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58. 23

ordinarie lärarnes och lärarinnornas aflöning. Kommitterade hade sålunda
tänkt sig:

att de till aflöning af vikarier för ordinarie lärare och lärarinnor vid
folkskolor utgående bidrag af statsmedel skulle på reqvisitioner af vederbörande
skolråd af de särskilda länsstyrelserna efter verkstäld granskning
af dessa reqvisitioner utbetalas;

att skolrådens reqvisitioner borde åtföljas af uppgifter i föreskrifna
afseenden och liksom dessa vara alfattade i öfverensstämmelse med faststälda
formulär, till hvilka formulär kommitterade också uppgjort förslag;

att reqvisitionerna skulle till länsstyrelserna ingifvas eller med allmänna
posten insändas;

att vid den länsstyrelserna åliggande granskning af dessa reqvisitioner
och uppgifter skulle tillses, att de föreskrifna vilkoren för statsbidrags åtnjutande
blifvit fullgjorda, dervid hinder för utbekommande af statsbidrag
icke borde föranledas vare sig deraf att den ordinarie lärarens eller lärarinnans
sjukdom icke blifvit genom läkarebetyg styrkt, derest visades, att
sådant betyg icke kunnat utan stor kostnad eller svårighet anskaffas, samt
sjukdomen vitsordades genom intyg af vederbörande kommunalnämnds
ordförande, dock att i detta fall statsbidrag ej finge utanordnas för längre
tid än högst tre månader, eller deraf att vikarien icke aflagt afgångsexamen
vid seminarium, såvida folkskoleinspektören vitsordade, att examinerad
vikarie ej kunnat erhållas, samt att vikarien befunnits duglig;

att de skoldistrikten tillkommande statsbidrag borde, om skolrådet i
reqvisitionen begärt att få lyfta beloppet hos vederbörande magistrat eller
kronofogde, genom länsstyrelsens försorg derstädes skolrådet tillhandahållas,
men i annat fall i vanlig ordning från landtränteri utbetalas;

samt att länsstyrelserna skulle i sammanhang med insändande af uppgifter
å utbetalda lönetillskott för ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor före april månads utgång hvarje år till Eders Kongl.
Maj:t inkomma med uppgift å de belopp, som sålunda blifvit för det nästföregående
året till hvarje skoldistrikt af länsstyrelserna utbetalda, och å
antalet lärare, för hvilkas vikarier medlen utgått.

Beträffande tiden, inom hvilken reqvisitionerna från skolråden borde
till länsstyrelserna insändas, hade kommitterade trott det vara ändamålsenligast,
att skolråden lemnades öppet att när som helst under loppet af ett
år insända reqvisitionerna för samma år till länsstyrelserna, men att tillika
föreskrefves, att de reqvisitioner, som icke under året insändts, skulle senast
före utgången af januari månad påföljande år vara till vederbörande länsstyrelse
aflemnade.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

Hvad åter anginge utbetalningen till vikarien af dennes arfvode syntes
böra föreskrifvas, att det vikarien tillkommande kontanta arfvodet jemte
ersättning för bostad, der sådan ersättning lemnades, af vederbörande skolråd
förskotterades och till vikarien utbetalades, då förordnandet varade en
månad, omedelbart efter förordnandets slut, samt då förordnandet varade
längre än en månad, för hvarje månad efter dess slut, och då förordnandet
upphörde, hvad derutöfver kunde återstå att till vikarien utgifva.
Då godtgörelse för resekostnad ifrågakomme, borde sådan godtgörelse lemnas
vikarien för resan till tjenstgöringsorten, efter hans ankomst dit, och
för resan derifrån, så snart hans förordnande upphört. Skolrådet skulle
naturligtvis ega att å den ordinarie lärarens lön innehålla så stor del, som
motsvarade dennes bidrag till vikariens aflöning; hvarjemte det borde stå
skolrådet öppet att, såsom ofvan föreslagits, så snart den ordinarie läraren
återinträdt i tjenstgöring, till länsstyrelsen insända reqvisition å statsbidraget
till vikariens aflöning.

Med afseende å de särskilda förhållanden, som i fråga om folkskoleväsendet
förefunnes i Stockholm, syntes böra föreskrifvas, att de stadens
skoldistrikt tillkommande statsbidrag i nu ifrågavarande afseende skulle
af öfverstyrelsen för stadens folkskolor med ledning i tillämpliga delar af
de föreskrifter, som blefve meddelade angående statsbidrags utbetalning i
allmänhet, reqvireras hos statskontoret, sedan Stockholms stads konsistorium
vitsordat att de för statsbidragens erhållande stadgade vilkor blifvit iakttagna,
med enahanda skyldighet för öfverstyrelsen i fråga om utbetalningen
till vikarierna af deras löneförmåner, som kommitterade, enligt hvad här
ofvan nämnts, föreslagit för skolråden i öfriga skoldistrikt.

Slutligen hafva kommitterade behandlat frågan om hvilka kostnader ett
genomförande af det utaf dem framstälda förslag kunde komma att
medföra för statsverket, dervid kommitterade till en början erinrat om hvad
i sådant afseende anförts af de motionärer i frågan vid Riksdagen,
hvilkas motion föranledde Riksdagens skrifvelse i ämnet. Dessa motionärer
hade tänkt sig, att statens bidrag till aflönande af vikarie åt för
sjukdom tjenstledig folkskolelärare lämpligen borde bestämmas till ett belopp
af 50 kronor för månad, hvarjemte de ansågo, att bidrag till vikaries
aflönande icke borde tillkomma den ordinarie lärare, som lede af obotlig
sjukdom, ej heller den, hvars sjukdomsförhinder varit inskränkt till kortare
tid än hel månad. Vidkommande den anslagssumma, som efter den af
motionärerna föreslagna beräkningsgrund skulle erfordras till bestridande
af vikariearfvoden åt alla dem, som sålunda förestode sjuk ordinarie folkskolelärares
tjenst, hade motionärerna förklarat, att de saknat nödigt statistiskt
material för att kunna grunda sitt förslag på så tillförlitliga och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

exakta uppgifter, som de skulle önskat, men att de fått sig meddelade
statistiska uppgifter angående dylika sjukdomsfall inom Skara stift, upprättade
af detta stifts folkskoleinspektörer. Som förhållandena borde gestalta
sig temligen lika annorstädes i riket, hade motionärerna ansett, att
man med uppgifterna för Skara stift kunde leda sig till en någorlunda
tillförlitlig siffra såväl beträffande antalet sjukdomsfall bland rikets samtliga
folkskolelärare och lärarinnor, hvarigenom tjenstens uppehållande
genom vikarie påkallats, som ock beträffande storleken af det statsanslag,
som för det af motionärerna ifrågasatta ändamål skulle behöfvas. Enligt
dessa uppgifter hade inom Skara stift under fem-årsperioden 1885 -1889
bland stiftets 385 ordinarie lärare och lärarinnor antalet sjukdomsfall af
sådan art, att vikarie för längre eller kortare tid behöft anlitas, utgjort
omkring 4 årligen, eller i medeltal 1 procent.

Det anslag, som sålunda för ändamålet af allmänna medel kunde
komma att erfordras, hade motionärerna på grund häraf ansett skola,
äfven om sjukhjelp antoges för helt år utgå för hvar och en beräknad
sjuk, ej behöfva årligen öfverstiga 16,000 kronor, då motionärerna antagit
rikets hela lärarepersonal utgöra omkring 4,000. För den händelse att
emellertid procenten af sjukdomsfall bland rikets samtlige folkskolelärare
möjligen skulle ställa sig något högre än statistiken för Skara stift angåfve,
hade motionärerna föreslagit, att anslaget för säkerhets skull beräknades
till 20,000 kronor samt i staten uppfördes såsom förslagsanslag.

För att ega någon ledning vid frågans bedömande, hade kommitterade
under december månad 1892 anmodat samtliga dåvarande folkskoleinspektörer
att, en hvar för sitt distrikt, från skolråden infordra och före den 1
februari 1893 till kommitterade insända uppgifter för hvart och ett af åren
1887—1892 dels å antalet ordinarie folkskolelärare och lärarinnor inom
hvarje skoldistrikt, dels huru många af dessa lärare och lärarinnor på grund
af sjukdom åtnjutit oafbruten tjenstledighet minst en månad, dels ock
huru lång tid, beräknad i månader, sådan tjenstledighet af sistnämnda
lärare och lärarinnor åtnjutits. Sedan de sålunda infordrade uppgifterna,
med några få undantag, hvilka ej kunde i nämnvärd man inverka pa
resultatet af den kostnadsberäkning, för hvilken ifrågavarande uppgifter
skulle tjena till ledning, inkommit, hade kommitterade låtit öfver dem utarbeta
en öfversigt, af hvilken framginge, att under den tidsperiod, uppgifterna
omfattade, antalet ordinarie folkskolelärare eller lärarinnor, som
på grund af sjukdom åtnjutit oafbruten tjenstledighet en månad eller
längre tid, uppgått till 977 eller i medeltal för hvarje år J63, och att den
sammanlagda tid, hvarunder sådan tjenstledighet af dem åtnjutits, utgjort
4,465 eller i medeltal 744 månader. Då det uppgifna antalet ordinarie

Bill. till liiksd Frot. 18114. 1 Sand. 1 Afd. Höft. 4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

folkskolelärare och lärarinnor under samma period uppgått till 31,455
eller i medeltal för hvarje år 5,242, skulle, för hvarje fullt tal af 100
lärare och lärarinnor årligen komma något mer än 3 sjukdomsfall, hvart
och ett föranledande tjenstledighet under något mer än 4 månader, eller
om man, såsom i förenämnda af motionärerna i ämnet gjorda beräkning
skett, antoge tjenstledigheten för hvarje lärare fortvara hell läsår, till ett
procenttal af 1,78.

Då emellertid uppgifter från några, dock endast ett ringa fåtal, skoldistrikt
icke ingått samt åtskilliga uppgifter varit så till vida ofullständiga,
att antalet ordinarie lärare inom distriktet icke uppgifvits, utan endast
meddelats, att icke någon lärare under sexårsperioden 1887—1892 för sjukdom
åtnjutit oafbruten tjenstledighet minst en månad, hade kommitterade
från folkskolelärarnes pensionsinrättning begärt uppgifter å antalet ordinarie
folkskoleläraretjenster, för hvilka delaktighet i pensionsinrättningen
åtnjutits under ifrågavarande sexårsperiod. Enligt dessa uppgifter hade
antalet sådana tjenster utgjort för år 1887: 5,076, 1888: 5,188, 1889: 5,271,
1890: 5,349 och 1891: 5,448. För år 1892 hade uppgift å den exakta
siffran icke kunnat erhållas, men om man toge i betraktande att de för
aren 1887 1891 lemnade uppgifterna visade en tillökning af i medeltal

omkring 90 för år, och antoge samma ökning fortgå under år 1892, skulle
för sistnämnda ar antalet blifva 5,538 och medeltalet för sexårsperioden
1887—1892 utgöra 5,312. Att dessa tal vore något högre än de, som
framginge af uppgifterna från skolrådsordförandena, berodde säkerligen,
utom på ofvan angifna orsaker, i väsentlig mån derpå, att åtskilliga af de
tjenster, hvilka vore i pensionsinrättningen delaktiga, längre eller kortare
tider icke varit med ordinarie innehafvare besatta. Vid sådant förhållande
borde man, vid .beräkning af procenttalet för tjenstlediga lärare under
sexårsperioden 1887 1892, rätteligen utgå från ett lärareantal för samma

år af i medeltal 5,312 i stället för 5,242; och komme i sådant fall detta
procenttal att nedsättas till 1,75 för hvarje fullt hundratal lärare, tjenstledigheten
för hvarje lärare beräknad till helt läsår.

Äfven detta procenttal 1,75 vore emellertid säkerligen för högt, likasom
det medeltal tjenstledighetsmanader, 744 om året, under samma sexårsperiod,
som framgatt af de från skolrådsordförandena inkomna uppgifterna
och som lagts till grund för procentberäkningen. Till en början vore
nemligen att märka, att i de genom folkskoleinspektörerna infordrade uppgifterna
upptagits hvarje fall, da tjenstledighet på grund af sjukdom varat
en månad eller derutöfver, äfven om vikarie icke varit förordnad så lång
tid som minst en manad af tjenstledighetstiden, i hvilket fall, enligt kominitterades
förslag, statsbidrag icke skulle utgå. I flera af uppgifterna hade

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 58.

vidare tagits i beräkning tjenstledighet under hela läsåret, oberoende deraf,
huruvida läsåret öfverskjutit den tid af 8 månader, hvarunder för sjukdom
beviljad tjenstledighet under minst eu månad enligt kommitterades förslag
borde infälla, för att rätt till statsbidrag skulle inträda. Derjemte ville det
af flera uppgifter synas, som skulle en och annan skolradsordförande lemnat
felaktig uppgift i så måtto, att då af en lärare tjenstledighet åtnjutits ett år
eller derutöfver, vid förvandling till månader ett ar ansetts omfatta tolf
månader d. v. s. beräknats såsom kalenderår i stället för läsår, hvilken felaktighet
ej kunnat med stöd af de inkomna uppgifterna rättas. Vidare
upptoges i dessa uppgifter hvarje fall, då tjenstledighet på grund af sjukdom
åtnjutits oafbrutet en månad eller längre tid af läsåret utan afseende
å sjukdomens beskaffenhet, hvarför möjligen i något fall sjukdomen varit
sådan, att enligt kommitterades förslag statsbidrag icke bort utgå.

Af uppgifterna framginge ej, huruvida bland de upptagna tjenstledighetstiderna
äfven inräknats sådan ledighet, som beviljats till hel eller afkortad
pension berättigad lärare. Anledning förefunnes dock att antaga,
att i åtskilliga fall sådant varit förhållandet, äfven för jemförelsevis lång
tid. Enligt kommitterades förslag skulle statsbidrag till aflönande af vikarie
för lärare, berättigad till hel pension, icke i något fall utgå, och till aflönande
af vikare för lärare, berättigad till afkortad pension, endast för
högst 4 månader af läsåret, hvarför den tjenstledighetstid för pensionsberättigade
lärare, som sålunda kunde vara tagen i beräkning, icke heller
borde här komma i betraktande. Toges alla dessa omständigheter i öfvervägande,
visade sig den för sexårsperioden 1887—1892 funna medeltalssiffran
af 744 tjenstledighetsmånader om året, likasom äfven den beräknade
procent, 1,75, för helt år tjenstlediga lärare, till hvilkas vikariers aflönande
staten skulle bidraga, vara för litig, ehuru icke med någon grad af tillförlitlighet
kunde beräknas, i hvilken man nedsättning i samma siffror borde
ega rum.

Emellertid måste å andra sidan tagas i betraktande den omständighet,
att antalet ordinarie lärare under de senaste åren vant i jemn ökning, och
ehuru man visserligen ej kunde antaga, att denna ökning skulle framgent
fortgå i samma proportion som hittills, kunde man vid beräkningen af
kostnaden för statsverket i nu ifrågavarande fall icke lemna denna omständighet
utan afseende. Då lärareantalet för år 1892 antagits uppgå till
5,538, syntes man hafva skäl att antaga detsamma vid 1898 års slut komma
att uppgå till i rundt tal 5,600, för Indika, efter beräkning af 1,75 °j0 på
grund af sjukdom minst en månad tjenstlediga lärare, ledigheten beräknad
för helt läsår, sammanlagda ledighetstiden skulle uppgå till omkring 784

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

månader för år, motsvarande en kostnad för statsverket af 39,200 kronor,
eller i jemnt tal 40,000 kronor om året.

o Då af ofvan angifva skäl nämnda procent 1,75 vore något för hög,
ansåge kommitterade, att ett anslag å sistnämnda belopp, i hvarje fall och
äfven om ökningen i de ordinarie lärarnes antal skulle visa sig blifva
större, än kommitterade antagit, skulle blifva för år 1894 fullt tillräckligt.

_ Enär de af kommitterade här gjorda beräkningar vore endast approximativa
och naturligtvis kostnadsbeloppet alltid måste komma att för hvarje
ar vexla, syntes i allt fall det belopp, som af statsmedel kunde komma
att ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för ifrågavarande ändamål,
böra utgå i form af ett förslagsanslag, vare sig summan bestämdes till
40,000 kronor eller till något lägre belopp.

Af de myndigheter, som yttrat sig öfver kommitterades förslag, hafva
blott öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor och direktionen öfver
folkskolelärarnes pensionsinrättning mot förslaget framstält mera väsentliga
anmärkningar, medan deremot de öfriga antingen i allo förordat förslaget
eller ock blott i mindre hufvudsakliga delar anfört derifrån afvikande meningar.
Då jag nu öfvergår till att närmare skärskåda de i det föregående
framstälda särskilda punkterna af kommitterades förslag, skall jag äfven omnämna
de anmärkningar deremot, som synts mig vara förtjenta att tagas
i betraktande och böra i ett eller annat afseende föranleda jemkning eller
ändring i förslaget.

Bestämmande I likhet med kommitterade anser jag nödigt att, på samma gång bestämfinnas
angående statens bidrag till den aflöning, som vid sjukdomsfall
för ordinarie lärare bör utgå till vikarien,* ett visst minimum för denna aflöning
fastställes. I fråga om den ordinarie lärarens löneförmåner eger ett
sadant förhållande rum, i det att särskilda bestämmelser äro gifna såväl
rörande dessa löneförmåners storlek genom kongl. kungörelsen angående
aflöning åt lärare eller lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 20
januari 1882 och kongl. kungörelsen om förändrad lydelse af § 1 isamma
kungörelse den 5 oktober 1891, som äfven angående det tillskott, som af
statsmedel dertill bör utgå, genom kongl. kungörelsen angående lönetillskott
af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor
den 5 juni 1885 och dit hörande författningar.

Ehuru genom nyssnämnda kongl. kungörelser af den 20 januari 1882
och den 5 oktober 1891 en minimilön blifvit bestämd för hvarje ordinarie
lärare eller lärarinna vid folkskola utan afseende derå, huruvida lönetillskott
af allmänna medel till honom eller henne utgår, finner jag mig dock

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 58.

icke kunna instämma i kommitterades förslag att en minimiaflöning bör bestämmas
för hvarje vikarie för på grund af sjukdom tjenstledig ordinarie
lärare vid folkskola, så snart vikarien varit förordnad viss tid, utan synes
mig sådan minimiaflöning böra fastställas endast för det fall, att bidrag af
allmänna medel utgår till den ordinarie lärarens aflöning. Visserligen
kunde äfven ifrågasättas, att en minimiaflöning i nu ifrågavarande fall borde
bestämmas, endast för den händelse att statsbidrag till vikariens aflöning
äskas, men då de fall torde vara ytterst få, i hvilka, oaktadt lönetillskott
af allmänna medel utgår till den ordinarie läraren, statsbidrag till vikariens
aflöning icke skulle begäras, samt i alla händelser statens intresse af
att icke vikariearfvodets ringa belopp må utgöra hinder för undervisningens
behöriga upprätthållande är lika stort i dessa undantagsfall som eljes,
torde bestämmelserna angående viss minimiaflöning för vikarie äfven böra
gälla för dessa undantagsfall.

I hvad kommitterade föreslagit rörande sättet för bestämmande af denna Såttet f°r
minimiaflöning samt i fråga om storleken af det arfvode och de öfriga"gZTbåamförmåner,
som skola tillkomma vikarien såsom minimiaflöning, finner jag
mig, på de af kommitterade anförda skäl, kunna i hufvudsak instämma.

Enär likväl den ordinarie läraren icke åtnjuter förmånen af städning af
sin bostad eller ersättning derför, synes dylik förmån icke heller böra tillerkännas
vikarien. Då 50 kronor för helt läsår såsom ersättning för förmånen
af bostad med vedbrand för eu stor del af landet torde vara ett
för ringa belopp, synes mig detta belopp böra bestämdt angifvas såsom det
minsta, som skall ifrågakomma, derest öfverenskommelse om högre ''ersättning
ej träffas.

I fråga om bestämmande af statens, skoldistriktets och lärarens bidrag stat™, tMtill
vikariens aflöning tvekar jag icke att förorda kommitterades förslag. De /''r",.en/ biskal
kommitterade till stöd derför anfört synas mig vara fullt giltiga och drag uiivikahar
förslaget i dessa delar vunnit allmän tillslutning af det stora flertalet™"* a^omn9-af de myndigheter, som deröfver yttrat sig.

Såsom vilkor för statsbidrags åtnjutande i nu ifrågavarande fall hafva vilkor för
kommitterade i första rummet uppstält den fordran, att den ordinarie läraren julande!
eller lärarinnan skall hafva åtnjutit oafbruten tjenstledighet och vikarie
för honom eller henne varit förordnad minst en månad af folkskolans ordinarie
undervisningstid af åtta månader om året.

Af de myndigheter, som yttrat sig i detta ärende, har egentligen endast
öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor frainstält invändnin

'' Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

gar mot uppställandet af nu nämnda vilkor. Bemälda styrelse har ansett
det vara väl hardt, och i vissa fall medföra oegentligheter att för statsbidrags
åtnjutande fordra, att den ordinarie läraren skall hafva varit oafbrutet
tjenstledig och vikarie för honom förordnad minst en månad af
folkskolans undervisningstid. Att tillförsäkra den ordinarie läraren rätt
att äfven vid det kortvarigaste sjukdomsfall erhålla statsbidrag till vikariens
aflöning, torde emellertid, såsom både kommitterade och åtskilliga af de i
ärendet hörda myndigheterna ansett, medföra ej blott betydligt ökade
kostnader, utan äfven svårigheter med afseende på bidragens ^anordnande.
Ur synpunkten af undervisningens tillbörliga upprätthållande är
det ock angeläget, att icke till följd af dylika kortvarigare tjenstledigheter
ombyte af lärare alltför ofta eger rum. Den gräns, som man i detta afseende
bestämmer, måste naturligtvis alltid blifva i viss mån godtycklig;
men i likhet med såväl kommitterade, som äfven det stora flertalet af de
myndigheter, som blifvit öfver kommitterades förslag hörda, anser jag emellertid
en månad vara en efter förhållandena väl afpassad tidrymd, under
hvilken såväl den ordinarie läraren bör hafva varit tjenstledig, som vikarien
för honom förordnad, för att rätt till statsbidrags erhållande må inträda.

Mot den af kommitterade vidare föreslagna bestämmelse, att tjenstledigheten
och vikarieförordnandet böra infalla under folkskolans ordinarie
undervisningstid af 8 månader om året, har äfven bemälda öfverstyrelse framstält
anmärkningar, öfverstyrelsen anser nemligen kommitterades Anslag
i detta hänseende grunda sig på en oriktig uppfattning af författningarna
om lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor, i hvilket afseende öfverstyrelsen anför, att dessa författningar
såsom vilkor för statsbidrags erhållande stadga, att läraren eller lärarinnan
skall meddela undervisning i skolan minst 8 månader om året, men
att deraf ej framginge, hvarken att det vore för 8 månaders undervisning,
som statsbidraget gåfves, eller att lönetillskott icke erhölles för Överskjutande
tid, der sådan ifrågakommer.

Denna öfverstyrelsens åsigt synes mig emellertid sakna stöd af gällande
författningar rörande folkskolelärarnes löneförmåner. I dessa författningar
skiljes uttryckligen mellan den lön, som bör utgå till läraren
för den ordinarie undervisningstiden af 8 månader om året, och den ersättning,
som beräknas för Överskjutande tjenstgöringstid. Sålunda föreskrifves,
att i de uppgifter, som böra lemnas af skolråden vid ansökning
hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande enligt kongl. kungörelsen den
5 juni 1885 angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor, skall redogöras särskildt för vederbörande
lärares årliga lön och särskildt för ersättning för undervisning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

utöfver 8 månader om året. Likaledes stadgas i kongl. kungörelsen angående
bestämda tider för utbetalning af löner till lärare m. m. dén 18
november 1887 särskilda tider för utbetalandet af den i penningar utgående
lönen och af ersättningen för öfverläsningstid. Om det sålunda icke
är tvifvel underkastadt, att statsbidraget till den ordinarie lärarens aflöning
utgår endast för 8 månaders undervisning, torde icke heller för den vikarierande
läraren kunna ifrågasättas bidrag af allmänna medel för längre tid än
8 månaders tjenstgöringstid om året, utan bör hans ersättning för undervisning
utöfver 8 månader bestridas af vederbörande (ordinarie läraren eller
distriktet) utan statsbidrag.

Kommitterade hafva tänkt sig, att, der undervisningen fortginge längre
tid än 8 månader om året, den ordinarie undervisningstiden skulle räknas från
kalenderårets början, så att i dessa fall den sista delen af höstterminen
skulle anses såsom öfverläsningstid, under hvilken statsbidrag till aflönande
af vikarie vid sjukdomsfall för den ordinarie läraren icke skulle erhållas.
Kommitterade hafva äfven i det af dem uppgiorda förslag till formulär
för de uppgifter, som böra lemnas af skolråden vid ansökning hos Lders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande enligt en ifrågasatt kungörelse angående
aflöning i vissa fall af vikarie för sådan ordinarie lärare eller lärarinna
vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra sin tjenst, intagit eu
bestämd föreskrift för vederbörande folkskoleinspektör att, då det icke finnes
särskildt bestämdt, hvilken del af undervisningstiden är att anse såsom
öfverläsningstid, såsom sådan skulle beräknas den del af undervisningstiden,
som öfverskjuter åtta månader, räknade från kalenderårets början.
Denna åskådning synes mig dock ledande till den oegentlighet, att en
lärare, som på grund af skolans reglemente vore skyldig att meddela denna
utsträckta undervisning, vid sjukdomsfall under den för öfverläsningen särskildt
bestämda tid skulle kunna blifva nödsakad att ensam bekosta sin
vikaries aflöning, äfven om sjukdomsfallet och vikariens förordnande varade
kortare tid än 8 månader eller till och med endast under sjelfva öfverläsningstiden.
Det synes mig vara rättare, att, vare sig i skolans reglemente eller
eljes viss del af undervisningstiden bestämts såsom öfverläsningstid, eller att
någon bestämmelse i sådant afseende icke förefinnes, i nu ifrågavarande
afseende statsbidrag utgår för den tid, hvarunder en vikarie varit för
samme ordinarie lärare förordnad tillhopa åtta månader om året eller kortare
tid, dock minst en månad, men att för den tid vikarieförordnandet
varar utöfver 8 månader om året vikariens arfvode utgöres utan bidrag
af statsmedel.

Vidare hafva kommitterade uppstält såsom vilkor, att sjukdomen skall
vara sådan, att läraren eller lärarinnan derigenom urståndsättes att veder -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

börligen sköta sin tjenst, hvilket vilkor synes mig äfven vara fullt befogad!.
Den af kommitterade i sammanhang härmed föreslagna bestämmelsen
att sjukdomen ej får vara obotlig, hvilken bestämmelse kommitterade
upptagit ur den motion inom Riksdagen, som föranledt dennas skrifvelse i
ämnet till Eders Kongl. Maj:t, torde kräfva ett förtydligande, så att icke
åtskilliga sjukdomar, hvilka visserligen måste anses för obotliga, men likväl
blott för vissa tider eller i mindre afsevärd män hindra lärarens tjenstgöring,
ma kunna upphäfva rätten till statsbidrag. Jag anser denna bestämmelse
lämpligen kunna utbytas mot den föreskrift, att sjukdomen ej får vara af
sådan beskaffenhet, att densamma enligt läkares åsigt urståndsätter läraren
att vidare återinträda i tjenstgöring. Den af kommitterade föreslagna bestämmelsen,
att sjukdomen icke får vara uppenbarligen sjelfförvållad, synes
mig böra utgå, enär denna bestämmelse dels ofta torde blifva svår att
utan obillighet eller orättvisa tillämpa, dels ock synes mig icke vara af behofvet
påkallad.

Den vidare af kommitterade uppstälda fordran, att sjukdomen skall
vara styrkt genom läkarebetyg, synes mig fullt befogad. Likaså instämmer
jag med kommitterade deruti, att möjlighet bör förefinnas att ersätta läkarebetyget
genom annat intyg af tillförlitlig person. Dock synes mig utfärdandet
af dylikt intyg lämpligare böra anförtros åt skolrådsordföranden
än åt kommunalnämndens ordförande, hvilken såsom sådan eljes icke har
någon befattning med skolväsendet och lärarne.

Mot hvad kommitterade vidare föreslagit angående pensionsberättigad
lärares rätt till bidrag till vikaries aflöning vid inträffadt sjukdomsfall, har,
förutom att en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett rätten till
bidrag till vikaries aflönande böra upphöra för pensionsberättigad lärare först
vid 65 års ålder och för pensionsberättigad lärarinna först vid 60 års ålder,
icke någon anmärkning, framstälts af någon annan af de i ärendet hörda
myndigheter än af direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning, men
har denna myndighet härvid framstält åtskilliga anmärkningar, hvilka synts
mig vara förtjenta af närmare beaktande och för hvilka jag derför anhåller
att få något utförligare redogöra.

Direktionen anför till en början, att från ekonomisk synpunkt sedt
sådan rätt kunde ifrågasättas, derest det skulle visa sig, att kostnaden för
det allmänna blefve genom lärarens pensionering högre, än hvad som erfordrades
i bidrag till en vikaries underhåll.

Enligt gällande reglemente utginge hel pension för folkskolelärare med
75 procent af den lön, efter hvilken vederbörande skoldistrikt för lärarens
tjenst vunnit delaktighet i pensionsinrättningen, och som minimilönen numera
vore satt till 700 kronor för år, uppginge hel pension till ett belopp

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

af minst 525 kronor. Men enligt kommitterades förslag skulle statens
bidrag till en vikaries aflöning endast uppgå till ett belopp af högst 400
kronor för år räknad t. I de ganska talrika fall, då för en läraretjenst
delaktighet i pensionsinrättningen vunnits för högre belopp än efter minimilönen,
blefve skilnaden ännu betydligare. Vidare utginge de afkortade
pensionerna enligt den i 16 § af reglementet för pensionsinrättningen gifna
tabell med lägst 63 procent af hel pension, hvilket, efter minimilönen räknadt,
gåfve 331 kronor såsom lägsta afkortade pensionsbeloppet. Efter
högsta medgifna delaktighetsbeloppet eller 1,000 kronor åter blefve af kortad
pensions lägsta belopp 473 kronor. Högsta afkortade pensionen utginge
efter 91 procent af hel pension, hvilket efter minimilönen gjorde 478 kronor
och efter högsta medgifna delaktighetsbeloppet 683 kronor.

Häraf framginge, att kostnaderna för en folkskolelärares pensionering
alltid, då fråga vore om hel pension, och i de flesta fall, då fråga vore om
afkortad sådan, komme att uppgå till högre belopp än statsbidraget till
en vikaries aflöning enligt kommitterades förslag.

Dessutom inträffade det endast i ytterst sällsynta fall, att sedan en
folkskolelärare erhållit pension, denna upphörde i följd af hans återinträde
i tjenst. En sjuk lärares afgång från tjensten med pension innebure således
i de allra flesta fall en mera bestående och af detta skäl äfven mera
kostsam anordning än hans qvarstannande i tjensten med rätt till statsbidrag
för vikaries aflönande vid sjukdomsfall, hvilken sistnämnda anordning
starkt begränsades af alla de vilkor, som kommitterade i sitt förslag
uppstält.

Från skolans synpunkt vore det visserligen i ganska många fall en
fördel, att en pensionsberättigad lärare, som af sjukdom för längre eller
kortare tid urståndsattes att sköta sin tjenst, helt och hållet öfverlemnade
densamma i yngre och kraftigare händer; men direktionen hade ofta varit
i tillfälle att iakttaga, hurusom folkskolelärare, hvilka efter uppnådd pensionsålder
qvarstått i tjenstgöring, erhållit skolrådens erkännande för fortfarande
duglighet och förmåga, hvaraf kunde antagas, att det icke så sällan
skulle inträffa, att en kommun föredroge att återfå en pensionsberättigad
lärare efter kortare eller längre tids sjukdom, framför att se honom ersatt
af ny, okänd och opröfvad lärare. Det saknades till och med icke exempel
derpå, att, sedan en lärare pensionerats, kommunen önskat att han
måtte återtaga sin verksamhet i skolans tjenst. I kommitterades förslag
kunde man spåra eu beräkning, att den sämre ställning beträffande understöd
till vikariens aflönande vid sjukdomsfall, hvari pensionsberättigad
lärare skulle försättas, skulle blifva en maning för sådan lärare att snarast

Bill. till Rikscl Prat. 1894. 1 Samt. 1 A fil. Höft. 5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

afgå från tjensten. Det berättigade i att grunda förevarande frågas afgörande
pa eu sådan beräkning kunde direktionen icke godkänna.

Om förhållandena vore sådana, att eu kommun egde giltig anledning
att önska, det en till hel eller af kortad pension berättigad lärare skulle
lemna sin tjenst, saknade kommunen redan nu icke utväg att förmå honom
till detta steg; och för öfrigt om nya och kraftigare hjelpmedel borde i
detta syfte åt kommunerna beredas, syntes det direktionen rigtigare, att
detta ernåddes genom lämpliga ändringar i folkskolestadgans bestämmelser,
än att det skulle ske på den omväg, som innehölles i kommitterades
förslag.

Härjemte har direktionen från formel synpunkt funnit den af kommitterade
ifrågasatta anordningen i förevarande afseende icke vara tillfredsställande.
Enligt reglementet för folkskoleläi’arnes pensionsinrättning tillkomme
det direktionen att pröfva, huruvida eu folkskolelärare vore till
pension berättigad eller icke, under det att kommitterade anvisat folkskoleinspektören
såsom den myndighet, hvilken skulle hafva att afgöra,
huruvida en lärares berättigande till hel eller afkortad pension inverkade
pa rätten till understöd för hans vikaries aflönande vid sjukdomfall. Skulle
de af kommitterade föreslagna bestämmelser tillämpas, borde enligt direktionens
mening, i hvarje fall, då fråga vore om understöd till vikarie vid
sjukdomsfall för lärare, som med afseende å lefnadsår uppfylde de i § 1 6 af
pensionsreglementet för afkortad pensions åtnjutande angifna vilkor, eller
då fråga likaledes vore om en lärare, som i samma afseende uppfylde vildren
för hel pensionsrätt, underställas pröfning af direktionen för folkskolelärarnes
pensionsinrättning i den ordning, hvari eljest dylika frågor
af direktionen behandlades. På sådant sätt skulle visserligen vinnas en
formelt rigtig behandling för afgörandet om pensionsrätten, men af flera
praktiska skäl kunde ett sådant tillvägagående icke förordas. Dylika frågor
syntes nemligen kräfva en mera skyndsam behandling, än direktionen skulle
vara i stånd att egna dem. Huru mycket direktionen än beflitade sig om
eu hastig behandling af dylika ärenden, kunde dock genom den lätt inträffade
nödvändigheten af handlingars kompletterande och upplysningars
anskaffande, samt ännu mera om besvärstiden skulle afvaktas, innan frågan
skulle anses definitivt afgjord, uppstå längre dröjsmål, än eu sådan sak
kunde tåla. Hela proceduren blefve således för omständlig och tidsödande,
hvarjemte den säkerligen också väl mycket skulle komma att taga direktionens
tid och krafter i anspråk.

Då således enligt direktionens åsigt de föreslagna bestämmelserna, att
rätten för lärare till hel eller afkortad pension skulle upphäfva eller minska
rätten för honom att vid sjukdomsfall erhålla hjelp af staten till vi -

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

karies aflöning, icke koinme att i annat än undantagsfall medföra någon
besparing för det allmänna, då denna anordning icke heller komme att
afgjordt befrämja tillgången af dugligare arbetskrafter inom folkskolelärarekåren,
och då den formelt rigtiga undersökningen af en sjuk ordinarie
lärares pensionsrätt i dessa fall lätt blefve så tidsödande, att hela gagnet
af anordningen i följd häraf kunde blifva om intet, funne sig direktionen
böra stanna vid den mening, att de af kommitterade i förevarande hänseende
föreslagna bestämmelser borde ur förslaget utgå och att förslaget
i öfrigt borde ändras, i hvad detsamma stälts af dessa bestämmelser beroende.

Hvad nu först beträffar den af direktionen mot kommitterades förslag
gjorda anmärkning, att, derigenom att rätten för läraren att vid sjukdomsfall
erhålla bidrag af stat och kommun till vikaries aflöning skulle göras
helt eller delvis beroende af hans rätt till pension, endast undantagsvis
besparing för det allmänna skulle uppstå, har direktionen endast haft tanken
fäst vid den större eller mindre utgiften för statsverket, men lemnat
alldeles åsido, huruvida en sådan anordning skulle för vederbörande skoldistrikt
blifva mer eller mindre fördelaktig i afseende a utgifterna för
skolväsendet. Tydligt är emellertid, att, om det skulle för staten kunna
i åtskilliga fall vara ur ekonomisk synpunkt sedt fördelaktigt, att lärarens
rätt till bidrag i nu ifrågavarande afseende stäldes oberoende af hans
pensionsrätt, ett sådant förhållande i hvarje fall skulle från samma synpunkt
sedt vara för skoldistriktet ofördelaktigt.

Men denna synpunkt, den ekonomiska, lärer icke i förevarande afseende
få anses vara den väsentligaste, utan den här hufvudsakligen bestämmande
synpunkten måste vara hänsynen till skolan och undervisningens
uppehållande derstädes på bästa möjliga sätt. Da en lärare uppnatt
en mera framskriden lefnadsålder, måste man antaga, att hans krafter och
förmåga att fullt tillfredsställande uppehålla undervisningen, äro i aftagande
och icke fullt tillräckliga. Det torde derför ock vara att befara,
att en sådan lärare, på grund af sjuklighet oftare och för längre tider än
en yngre lärare urståndsättes att vederbörligen sköta sin tjenst och derifrån
nödgas begära ledighet. Ett dylikt ofta återkommande behof af
vikarie måste vara för undervisningens jemna fortgång menligt, och såväl
derigenom som genom den ordinarie lärarens minskade krafter och arbetsförmåga
blefve skolans intresse icke pa fullt tillfredsställande sätt tillgodosedt.
Denna synpunkt har säkerligen äfven varit bestämmande såväl för
de motionärer inom Riksdagen, som ansett lärarens rätt till bidrag för
vikaries aflönande vid sjukdomsfall böra göras beroende af lärarens pensionsrätt,
som äfven för kommitterade, då de föreslagit ofvan omförmälta
bestämmelser i sådant afseende.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

Direktionen har äfven medgifvit, att det från skolans synpunkt i ganska
inanga fall vore en fördel, att en pensionsberättigad lärare, som af
sjukdom för längre eller kortare tid urståndsattes att sköta sin tjenst,
helt och hållet öfverlemnade densamma i yngre och kraftigare händer;
men. direktionen har ansett, att en kommun, som sådant önskade, redan
nu icke saknade utväg att förmå en pensionsberättigad lärare att lemna
sin tjenst, och att, om nya och kraftigare hjelpmedel borde i detta syfte
åt kommunerna beredas, det vore rigtigare att detta ernåddes genom
lämpliga ändringar i folkskolestadgans bestämmelser, än att det skulle ske
pa den omväg, som innehölles i kommitterades förslag, hvari direktionen
trott sig kunna spara en beräkning, att den sämre ställning beträffande
understöd till vikaries aflönande vid sjukdomsfall, hvari pensionsberättigad
lärare skulle försättas, skulle blifva eu maning för sådan lärare att snarast
afgå från tjensten. Utan tvifvel skulle genom ett sådant samband mellan
lärarens pensionsrätt och hans rätt till bidrag till vikaries aflönande vid
sjukdomsfall, som kommitterade och åtskilliga motionärer inom Riksdagen
ifrågasatt, läraren kunna hafva större anledning att söka afsked från sin
tjenst, än om han i afseende a rätten till bidrag i nämnda hänseende likstäldes
med icke pensionsberättigade lärare. Ett dylikt samband torde
enligt min uppfattning, icke heller i och för sig innebära en obillighet,
ehuru jag å andra, sidan håller före, att kommitterade gått väl långt, då
de ansett, att vid tjenstledighet på grund af sjukdom en lärare skulle, så
snart han vore berättigad till hel pension, ensam bekosta sin vikaries aflöning
och, så snart han blifvit berättigad till afkortad pension, åtnjuta
bidrag till vikariens aflöning endast för högst fyra månader om året. Med
afseende å de ° ringa belopp, med hvilka de afkortade pensionerna för
närvarande utgå, synes det mig vara billigt, att jemväl till sådan pension
berättigad lärare ma vid tjenstledighet på grund af sjukdom åtnjuta bidrag
till sin vikaries aflöning lika med icke pensionsberättigad lärare. Och dl
åldersgränsen för inträdet af rätten till hel pension är satt så låg som till
55 år, samt vid denna, enligt hvad erfarenheten visat, läraren i många fall
kan till distriktets fulla belåtenhet sköta sina åligganden, vid hvilket förhållande.
skäl icke torde förefinnas, att, genom att betaga honom rätten till
bidrag tid vikariens aflönande vid sjukdom, gifva honom anledning att taga
afsked från sin tjenst, anser jag, att äfven till hel pension berättigad lärare
bör ega rätt till bidrag till vikariens aflönande vid sjukdomsfall viss tid efter
sagda ålder. Denna tid synes mig skäligen kunna bestämmas till 5 år. Upphörandet
af rätten till statsbidrag i nu ifrågavarande afseende skulle emellertid
i hvarje fall göras beroende deraf, att läraren antingen på egen ansökning
eller också efter derom, utan ansökning af läraren, af vederbörande skol -

Kotigl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

råd (styrelse) gjord anmälan i vederbörlig ordning förklarats berättigad till
pension. Då nu gällande bestämmelser icke medgifva skolråd rätt att, utan
ansökning af läraren, hos direktionen för folkskolelärarnes pensionsinrättning
göra framställning om pröfning af lärarens pensionsrätt, skulle skolråden
medgifvas rätt att, så snart en lärare uppnått 60 års ålder, hos
direktionen göra framställning i sådant syfte. Härigenom skulle det komma
att bero på vederbörande skoldistrikt, huruvida läraren, ehuru berättigad
till pension, äfven efter uppnådda 60 år, fortfarande skulle ega rätt till
bidrag till sin vikaries aflöning vid sjukdomsfall. I händelse skolrådet icke
gjorde framställning om pröfning af lärarens pensionsrätt, skulle sådant
bidrag fortfarande utgå. Men så snart läraren, på framställning åt skolrådet,
förklarats berättigad till hel pension, skulle läraren, vid sedermera
för sjukdom erhållen ledighet, ensam bestrida vikariens aflöning. Genom
en sådan modifikation i de af kommitterade i förevarande afseende föreslagna
bestämmelser skulle äfven de deremot af direktionen i formelt afseende
framstälda anmärkningar förfalla, äfvensom direktionens uttalade
farhåga, att pröfningen af lärarnes pensionsrätt i syfte att få deras rätt
till bidrag af stat och kommun till aflönande af vikarie vid sjukdomsfall
bestämd, skulle blifva för omständlig och tidsödande samt taga direktionens
tid och krafter väl mycket i anspråk, blifva undanröjd.

I sammanhang med nu af mig omförmälda anmärkningar mot komimtterades
förslag, har direktionen erinrat, att i Eders Kongl. Maj:ts nådiga
reglemente för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt den 22
juni 1892 i § 3 föreskrifves, att skoldistrikt är skyldigt att såsom bidrag
till bestridande af anstaltens utgifter erlägga en årlig afgift af 10 kronor
för hvarje i § 1 af samma reglemente omförinäld lärare, för hvilken skoldistriktet
för samma år utbekommer lönetillskott af allmänna medel, med
undantag allenast för vikarie vid ordinarie folkskolelärare^ en st; och har
direktionen, med förmälan att detta undantag torde vara betingadt deraf
att något lönetillskott af allmänna medel icke hittills för sådan vikarie
utgått, ifrågasatt huruvida ej, derest nu omhandlade förslag blefve antaget,
och således ett annat förhållande i nämnda afseende skulle inträda, det
borde komma under öfvervägande, om icke i sådant fall en ändring i
anförda § 3 af nådiga reglementet för småskolelärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
borde ske.

Då emellertid, såsom ock de kommitterade, hvilka utarbetat förslaget
till nyssberörda reglemente, framhållit, anledningen till omförmälta undantag
i främsta rummet är deri, att kommunerna erlägga pensionsafgifter till
folkskolelärarnes pensionsinrättning för de ordinarie tjenster, hvilka af
vikarierna uppehållas, hvilket förhållande ju alltid fortfar, äfven om stats -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

bidrag till vikariernas aflönande erhålles, samt då kommunerna icke erhålla
ökade lärarekrafter genom anställande af vikarierna och dessa, såsom examinerade,
ytterst sällan torde komma i fråga att erhålla understöd af nämnda
anstalt, synes mig någon ändring i berörda paragraf icke behöfva föranledas
deraf, att rätt till statsbidrag till aflönande af vikarier i nu frågavarande
fall medgifves de ordinarie lärarne.

Såsom vilkor för statsbidrags utgående till aflöning åt vikarie i nu
föreliggande fall, hafva kommitterade vidare föreslagit, att vikarien så vidt
möjligt bör vara behörig att erhålla tjensten såsom ordinarie. Då, såsom
ock kommitterade framhållit, redan i 25 § af gällande folkskolestadga föreskrifves
att, då ordinarie lärare åtnjuter tjenstledighet, icke, såvidt. möjligt
är, någon bör till vikarie förordnas, som ej eger den i samma stadga
föreskrifna behörighet till tjensten, hafva kommitterade i sitt förslag till
kungörelse i ämnet icke ansett nödigt uttryckligen omnämna, att vikarien
bör så vidt möjligt vara examinerad för att statsbidrag till hans aflöning
må utgå, men -— under erinran derom, att i kongl. cirkulärbrefvet angående
lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor vid folkskolor
och småskolor den 5 juni 1885 föreskrifves, att hinder för utbekommande
af dylikt lönetillskott ej bör möta deraf, att folkskoleläraretjenst vid inträffad
ledighet eller förfall för ordinarie lärare måst under någon del af
året uppehållas af vikarie, som icke aflagt afgångsexamen vid seminarium,
såvida folkskoleinspektören vitsordar, att examinerad vikarie ej kunnat
erhållas, att vikarien befunnits duglig, samt att full aflöning såsom för
examinerad folkskolelärare till vikarien utgått, — förklarat sig anse att liknande
bestämmelser äfven i förevarande fall böra meddelas, och äfven i
sitt förslag närmare angifvit hvad kommitterade ansett böra i sådant afseende
stadgas.

Då emellertid af ett par af de myndigheter, som hörts i ärendet, ansetts
önskvärdt, att i blifvande kungörelse i ämnet uttryckligen angåfves,
att vikarien bör vara behörigen examinerad för att statsbidrag till hans
aflöning må utgå, torde en dylik bestämmelse lämpligen böra i den blifvande
kungörelsen i ämnet införas. I hvarje fall torde Eders Kongl. Maj:t,
derest ifrågavarande anslag af Riksdagen beviljas och de af mig nu föreslagna
grunder för anslagets användande af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen
godkännas, framdeles komma att förordna, att hinder för statsbidrags
erhållande i förevarande afseende ej må möta deraf, att vikarien
icke aflagt afgångsexamen vid seminarium, såvida folkskoleinspektören
vitsordar, att examinerad vikarie ej kunnat erhållas samt att vikarien befunnits
duglig.

Hvad slutligen angår det af kommitterade uppstäda vilkor, att i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

viss form affattade uppgifter angående vikariens behörighet och aflöningsvilkor
samt den tid, hvarunder han tjenstgjort, skola åt skolråden lemnas
och dessa uppgifter af vederbörande folkskoleinspektör till rigtigheten styrkas,
är detta vilkor öfverensstämmande med hvad i sådant afseende föreskrifvits
i fråga om utbekommande af lönetillskott till ordinarie folkskolelärare
eller lärarinna och bör äfven här blifva gällande.

Enligt hvad jag förut nämnt, torde till dessa af kommitterade föreslagna
vilkor för statsbidragets utbekommande med de förändringar, som
nu blifvit af mig förordade, böra läggas ytterligare det vilkor, att lönetillskott
af allmänna medel skall utgå till den ordinarie läraren eller lärarinnan
för att statsbidrag till vikarien må utanordnas.

I likhet med hvad Riksdagen medgifvit i fråga om utbetalning af
lönetillskott åt ordinarie lärare och lärarinnor vid folkskolor och småskolor,
torde åt Eders Kongl. Maj:t böra öfverlåtas, att, när omständigheterna
dertill föranleda, i särskilda fall medgifva någon afvikelse från de
vilkor för statsbidragets åtnjutande, som må blifva bestämda, särskildt för
att Eders Kongl. Maj:t må kunna utfärda en sådan föreskrift i fråga om
statsbidrags utgående till aflöning af icke examinerad vikarie, som nyss af
mig omförmälts.

I fråga om den administrativa anordningen och sättet för statsbidragets
utbetalande torde något särskildt yttrande nu icke erfordras.

Enligt de af kommitterade gjorda kostnadsberäkningar skulle det för- Kostnaderna.
slagsanslag, som för ifrågavarande ändamål komme att erfordras, skäligen
kunna hafva för år 1894 bestämts till 40,000 kronor eller något lägre
belopp, dervid kommitterade utgått från den förutsättning, att antalet
ordinarie folkskolelärare och lärarinnor, till hvilkas vikarier statsbidrag i
nu ifrågavarande afseende kunde komma att utbetalas, vid 1893 ars slut
skulle uppgå till i rundt tal 5,600. Antalet sådana ordinarie lärare och
lärarinnor vid 1892 års slut hafva af kommitterade beräknats till 5,538.

Till grund för sina beräkningar hafva, såsom ofvan nämnts, kommitterade
lagt från folkskolelärarnes pensionsinrättning erhållna uppgifter å
antalet ordinarie folkskoleläraretjenster, för hvilka delaktighet i pensionsinrättningen
åtnjutits under femårsperioden 1887—1891. Enligt af mig
från nämnda inrättning infordrade uppgifter har antalet sådana tjenstår
för åren 1892 och 1898 utgjort resp. 5,559 och 5,664. Den af kommitterade
beräknade tillökningen af i medeltal omkring 90 för år, hvilken
siffra framgått af uppgifterna för åren 1887—1891, har sålunda visat sig

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

vara något knapp för åren 1892 och 1893. Men å andra sidan hafva
kommitterade tagit i beräkning alla ordinarie folkskoleläraretjenster, för
hvilka delaktighet i pensionsinrättningen åtnjutits, ehuru sådan delaktighet
beviljats för åtskilliga andra tjenster, än läraretjenster vid egentlig folkskola,
nemligen för tjenster vid folkskolelärareseminariernas öfningsskolor,
småskolelärareseminarierna, Lappmarks ecklesiastikverks skolor, svenska missionssällskapets
skolor och sällskapets för folkundervisningens befrämjande
undervisningsanstalt, så att antalet egentliga folkskoleläraretjenster, för hvilka
delaktighet i pensionsinrättningen åtnjutits, är något lägre, än kommitterade
beräknat, och utgjorde för år 1892 5,516 och för år 1893 5,613.

Då härtill kommer, dels att kommitterade icke tagit i beräkning den
minskade utgift i nu ifrågavarande afseende, som kommer att föranledas
deraf, att alltid ett visst antal tjenster icke är med ordinarie innehafvare
besatt, dels ock att den af kommitterade beräknade procent på grund af
sjukdom minst en månad tjenstledige lärare torde, på af kommitterade
angifna skäl, vara väl hög — hvarför ock kommitterade sjelfva ansett, att,
äfven om ökningen af de ordinarie lärarnes antal visade sig vara större
än hvad kommitterade antagit, ett förslagsanslag af 40,000 kronor skulle
blifva för 1894 fullt tillräckligt — anser jag, att, ehuru något ökade kraf
på detta anslag torde blifva en följd af de af mig föreslagna förändringar
i de af kommitterade angifna vilkoren för statsbidragets åtnjutande, nämnda
belopp skall äfven för år 1895 visa sig vara tillräckligt.

Jag hemställer således i underdånighet, att Eders Kong! Maj:t täcktes
i nådig proposition föreslå Riksdagen,

dels att för sin del besluta

att, derest vid folkskola anstäld ordinarie lärare eller lärarinna, till
hvilkens aflöning bidrag af statsmedel utgår, på grund af sjukdom åtnjuter
tjenstledighet och examinerad vikarie för honom eller henne är förordnad
under oafbrutet minst en månad af den faststälda undervisningstiden af
åtta månader om året, vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande
varar, skall åtnjuta arfvode efter minst 600 kronor för åtta månaders undervisningstid
eller 75 kronor för läsmånad, hvarje månad beräknad till 30
dagar, samt förses med tjenlig, skolan närbelägen bostad, bestående af ett
rum, med vedbrand eller ock erhålla ersättning derför, beräknad efter
minst 50 kronor för åtta månaders undervisningstid, äfvensom efter öfverenskommelse
undfå godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer;

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 58.

dock för all framtid hindra hans eller hennes återinträde i tjenstgöring,
samt läraren eller lärarinnan icke uppnått sextio års ålder och i
vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, vikariens aflöning
skall utgöras sålunda, att den ordinarie läraren eller lärarinnan af sin lön
afstår ett belopp, motsvarande en fjerdedel af vikariens kontanta minimiaflöning,
eller 150 kronor för åtta månaders undervisningstid, samt två
tredjedelar af samma minimiaflöning, eller 400 kronor för åtta månaders
undervisningstid, utgå af allmänna medel, och återstoden erlägges af skoldistriktet,
hvilket det jemväl skall åligga att förse vikarien med bostad,
jemte vedbrand, eller ock lemna honom ersättning derför, enligt hvad ofvan
omförmälts, äfvensom att, der så ifrågakommer, godtgöra honom hans
resekostnad;

att, der läkarebetyg ej kan utan synnerlig kostnad eller svårighet
anskaffas, nyssnämnda bestämmelser i fråga om vikariens aflöning skola,
derest genom intyg af vederbörande skolråds ordförande vitsordas, att
läraren eller lärarinnan under ledighet varit af sjukdom urståndsatt att
vederbörligen uppehålla sin tjenst, gälla, ändock att sjukdomens beskaffenhet
icke blifvit genom läkarebetyg ådagalagd, likväl ej för längre tid än
högst tre månader;

att ordinarie lärare eller lärarinna, som uppnått sextio års ålder och
i vederbörlig ordning förklarats berättigad till hel pension, skall, då, på
grund af sjukdomsfall behof af vikarie för honom eller henne inträder,
ensam utgöra vikariens aflöningsförmåner; samt

att vikarie, hvars aflöning skall utgå efter ofvan angifna grunder, skall
ega, för hvarje hel månads tjenstgöring efter månadens slut och för Överskjutande
tjenstgöringstid så snart tjenstgöring^! upphört, af vederbörande
skolråd eller skolstyrelse utbekomma den honom eller henne tillkommande
kontanta aflöning, äfvensom, der ersättning för bostad med vedbrand utgår,
sådan ersättning; att godtgörelse för resekostnad, der sådan ifrågakommer,
skall till vikarien erläggas, för resan till tjenstgöringsorten efter
ankomsten dit och för resan derifrån, så snart förordnandet upphört; samt
att skolrådet eller skolstyrelsen skall ega att af den ordinarie lärarens eller
lärarinnans lön innehålla det belopp, hvarmed han eller hon skall till
vikariens aflöning bidraga, samt att utbekomma statsbidraget till samma

Dill, till IUkinl. Prot. 1891. 1 Sand. 1 Afd. .36'' Iläft. 6

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 58.

aflöning efter reqvisition och sedan folkskoleinspektören, eller i Stockholm
stadens konsistorium, vitsordat riktigheten af de för statsbidragets erhållande
lemnade uppgifter i den ordning, som af Kongl. Magt kommer att närmare
bestämmas;

dels ock att å ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
å 40,000 kronor att i enlighet med ofvan angifna grunder användas
såsom bidrag till aflönande i förenämnda fall af vikarie för sådan lärare
eller lärarinna vid folkskola, som af sjukdom urståndsättes att fullgöra
sin tjenst; med rätt för Kongl. Maj It att i särskilda fall medgifva den
afvikelse från de för statsbidragets erhållande föreskrifna vilkor, som kan
vara af omständigheterna påkallad.

I sammanhang härmed behagade Eders Kongl. Maj:t gifva Riksdagen
tillkänna, att Eders Kongl. Maj:t, under förutsättning att ifrågavarande anslag
af Riksdagen beviljas att för dermed afsedt ändamål i enlighet
med nu föreslagna grunder användas, vill, jemte utfärdande af närmare
föreskrifter i fråga om den administrativa anordningen och sättet
för utbetalningen af statsbidrag i förevarande afseende, meddela bestämmelser
om rätt för skolråd eller skolstyrelse att, då folkskolelärare eller
lärarinna uppnått sextio års ålder, hos direktionen för folkskolelärarnes
pensionsinrättning, ändock att läraren eller lärarinnan icke anmäler sig
önska med pension från tjensten afgå, göra framställning om pröfning af
hans eller hennes pensionsrätt.

Hvad departementschefen sålunda yttrat och hemstält
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af
statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla och bifalla;
och skulle proposition af den lydelse bilagan till detta
protokoll utvisar till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo: -

C. Tornerhielm.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1894.