RIKSDAGENS PROTOKOLL
1891. Första Kammaren. N:o34a
Onsdagen den 6 maj, e. in.
Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:
n:o 31, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel;
n:o 32, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel;
n:o 33, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel;
n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
eftergift af viss del af kronans rätt till danaarf efter arbetaren
Karsten Ekberg från Hessleberga;
mo 41, i fråga om helgonskyldens afskaffande;
mo 42, i fråga om upphörande af den i Göteborgs och Bohus
län utgående landskylden;
n:o 43, i fråga om utsträckning af tiden för anmälan om inlösen
af skattefrälseräntor och af kronotionde, som innehafves
under enskild eganderätt;
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Eslöfs köping af en del af militiebostället 3/s mantal
Eslöf n:o 13 samt 3/s mantal Eslöf mis 15 och 17 i Vestra Sallerups
socken af Malmöhus län;
mo 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Torp Södre i
Elfsborgs län;
n:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till staden Mariefred af viss Gripsholms kungsladugård
tillhörig mark;
mo 47, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
jord afsöndring från förra militiebostället mo 2 Söndraby i Kristianstads
län;
mo 48, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
afsöndring af jord från krön oegendomen Stora Kungsladugården
mo 1 i Södermanlands län; samt
Första Kammarens Frat. 1891. N;o 34.
J
N:0 34. 2
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
n:o 49, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Neder Kjellsby
med Kyrkotegen i Göteborgs och Bobus län.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
ifrågasatt lag Föredrogs å nyo Riksdagens andra särskilda utskotts den 4
för olycksfall och 5 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af
i arbete, kamrarnes återremiss af utskottets utlåtande n:o 1 om ej mindre
Kongl. Maj:ts propositioner med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete och angående anvisande af medel till en riksförsäkringsanstalt,
än äfven herr A. Hedins motion med förslag
till lag om försäkring för olycksfall i arbetet.
Herr Borg: Då jag icke kan gilla utskottets förslag att den
lagstiftning, som är ifrågasatt, bör hvila å samma grunder som
lagen af den 12 mars 1886, och då jag dessutom anser, att Kongl.
Maj:ts förslag i en så vigtig fråga, hvilket så nyligen framlagts
för nationen, behöfver närmare besinnas, anhåller jag för min del
att få yrka afslag såväl å Kongl. Maj:ts proposition som utskottets
förslag.
Herr Almström: I motsats mot den föregående talaren, tror
jag, att Riksdagen här bör uttala sig något om den rigtning, i
hvilken den önskar att ett blifvande lagförslag bör upprättas, i fall
Riksdagen nu afslår det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget.
Denna fråga är icke ny. Vi hafva både inom och utom riksdagen
haft tillräcklig besinningstid för att nu kunna besluta oss
för den väg, som bör följas.
Det resultat, som innevarande Riksdags särskilda utskott
kommit till, stämmer i hufvudsakliga delar öfverens med det resultat,
hvartill det vid sistlidne riksdag för samma fråga
tillsatta särskilda utskottet kom. Skilnaden ligger egentligen
deri, att då utskottet förra riksdagen yrkade på att ansvarspligten
skulle åtföljas af förpligtelse för arbetaren att vid obligatoriska
sjukkassor sörja för sin eventuella sjukvård och sitt uppehälle under
väntetiden, har utskottet nu endast i allmänna ordalag uttalat
något uti sådan rigtning. Vidare uttalade utskottet i fjol den
mening, att de arbetsgifvare, som icke ingå i af Kongl. Maj:t
godkända försäkringsbolag, borde ställa garantier för att deras
förpligtelser varda uppfylda.
Vid frågans behandling förliden riksdag syntes icke kammaren
hysa för densamma något större intresse, enär utskottets förslag
till afslag blef utan diskussion af kammaren gilladt. Men
om man får döma af den diskussion, som vid denna riksdag egt
Onsdagen den 6 Maj, e. m. 3
ruin, då frågan nyligen förevar, har eif lifligare intresse uppstått
för densamma, och de olika meningarna synas mig numera endast
afse sättet, hvarpå ersättning bör utgå, antingen på grund af
ansvarspligt eller försäkringspligt.
För en arbetare, som genom olycksfall i arbetet skadat sig,
är det naturligtvis likgiltigt, på hvad sätt han utfår sin ersättning,
endast han får den utan några vidare omgångar och, framför allt,
han är säker om att utbekomma den. Men för arbetsgifvaren
ställer sig förhållandet helt annorlunda. Den tvungna försäkringen
skall för honom medföra åtskilliga olägenheter. Redan under
den diskussion, som förra gången egde rum, framhölls den orättvisa,
som ligger deri, att en arbetsgifvare, som hade det bättre stäldt
än en annan, skulle genom att erlägga samma premie få på sätt
och vis ansvara för en annan, som har det sämre stäldt, eller
deri, att ett mindre farligt yrke skulle få bidraga till ersättningarna
i ett annat farligare. Förutom dessa skäl finnas åtskilliga
andra, som tala för ansvarspligten. Ett mycket vigtigt skäl, som
jag tror ej blifvit omnämndt, är att genom antagande af försäkringspligten
skulle Riksdagen komma att besluta om en beskattning
på vissa klasser af samhället utan att på förhand hafva kännedom
om huru stor den kan komma att blifva.
Min ärade kamrat på stockholmsbänken har under förra diskussionen
i ämnet låtit oss höra, att den premie, som borde erläggas,
skulle uppgå till omkring en procent af arbetslönen, och
han har, på samma gång han mycket varmt uttalat sig för försäkringspligten,
sagt att denna premie vore eu obetydlighet. Jag
är af alldeles motsatt tanke. Jag tror att detta är en utomordentligt
hög premie. Om jag tager ett exempel från den fabrik,
jag har att göra med, der i fjol utbetalades arbetslöner för
600,000 kronor, skulle denna procent göra ej mindre än 6,000
kr., då vi för sådant ändamål ej utbetalte ens 500 kr., deruti
inberäknad eu ännu utgående pension åt enkan efter en maskinist,
som för 15 år sedan omkom genom olycksfall vid fabriken.
På dessa skäl tror jag att det är bäst hålla sig till ansvarspligten.
Jag har ytterligare ett skäl för denna min mening. Yi hafva
nyligen fått eu ju-kesinspektion i gång. Om den kommer att verka
såsom afsedt är, böra olycksfall i någon mån kunna förekommas,
och hvad man med säkerhet kan hoppas på, är, att vi få en
ordentlig statistik att hålla oss till i ställot för den osäkra, som
arbetarekomitén framlagt. Men innan man har en sådan statistik,
synes mig vara oklokt, nära nog omöjligt, att anordna någon försäkring.
Håller man sig emellertid till ansvarspligten, kan man
under den tid, som förflyter, till dess man har fått en sådan statistik
och man af den kan se att en olycksfallsförsäkringslag bör
införas, ordna denna angelägenhet provisoriskt och med tidigare
och bättre effekt för den skadade.
N:o 34.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för ^ olycksfall
i arbete.
(Forts.)
N o 34.
4
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
Utskottet har vidare i sin motivering uttalat sig för en förändring
af antalet väntedagar, hvilket antal af regeringen föreslagits
till 60. Denna siffra har utskottet höjt till 90, hvilket jag
också för min del anser fullt rigtigt. Den har från början antagits
i det land, hvarest olycksfallsförsäkring blifvit utförligare
tillämpad, nemligen Tyskland, och då vore det väl icke skäl att
bär frångå densamma. Jag vill påminna mig, att i Danmark till
och med stadgats en väntetid af sex månader. Den statistik man
bar att tillgå visar, att förr än efter tre månader kan ej med
säkerhet utrönas, hvilket men en skada kan medföra för framtiden,
då deremot efter tre månader detta kan anses som utrönt.
Jag finner i utskottets motivering en brist, som jag vill påpeka.
Jag vill ej framställa jakande på att den skall ingå uti
kammarens beslut, men jag vill erinra derom, då det skulle kunna
vara till gagn vid en blifvande lagstiftning i ämnet. Man kan
mot ansvarspligten med skäl anmärka, att det är godt och väl
att det finnes eu sådan pligt, men om arbetsgifvarens ekonomiska
ställning är dålig, så kan det inträffa, att arbetaren ej utfår sin
försäkring eller hvad honom kan tillkomma.
Ja, mine herrar, det är en invändning, som är fullt rigtig,
men jag anser att den olägenheten bör kunna afhjelpas så, att
staten träder emellan, när den enskilde arbetsgifvaren af ekonomiska
skäl är urståndsatt att fullgöra sin förpligtelse. Det är ej
mer än rätt och billigt, att, när staten ålägger vissa samhällsklasser
särskilda förpligtelser, staten då med dem delar ansvaret,
och jag tror att den utgift, som i följd häraf skulle kunna komma
att drabba staten, ej skulle blifva högre än kostnaden för en riksförsäkringsanstalt,
som angifvits skola kosta 40,000 kronor, men
som jag för min del är öfvertygad kommer att kosta betydligt
mera, om den blifver en verklighet.
Under förra diskussionen gjordes också den anmärkningen
mot ansvarspligten, att den skadade arbetaren skulle genom densamma
vara utsatt för omgångar samt ej med samma lätthet
kunna utfå den honom tillkommande ersättningen. Jag kan dock
ej finna, att denna anmärkning håller streck. Jag kan ej finna
nödvändigt, att dessa frågor dragas inför domstol. De borde kunna
få sin lösning på vida enklare sätt, Man kan ju tänka sig en
nämnd, jury eller kompromiss, sammansatt antingen för tillfället
eller permanent inom härad eller distrikt. Uti en sådan nämnd
skulle naturligtvis regeringen eller dess ombud konungens befallningshafvande,
eller om det vore i ett mindre distrikt, möjligen
domhafvanden hafva rätt att insätta en eller två personer, så att
den försäkrade kunde vara säker på att få sin sak opartiskt
behandlad.
Jag skulle önskat att till motiveringen i utskottets förslag det
tillägget varit bifogadt, att staten ansvarar för ersättningen, när
arbetsgifvaren ej kan utgöra densamma, och vidare att ersättning
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
5
N o 34.
gen bestämmes dels efter de grunder, som utskottet angifvit, dels
i fråga om beloppet med en viss procent af den skadades arbetsförtjenst
under det sistförflutna året, dock med ett stadgadt maximum.
Genom ett sådant tillägg vinnes det, att ej samma ersättningsbelopp
utgår öfver hela riket och för alla yrken och på alla
ställen, utan det ställer sig någorlunda i proportion till den förtjenst
den skadade haft. Jag skulle vidare önska, att, om ett nytt
förslag i den rigtningen framlägges, alla yrken och alla arbetsgivare
kunna komma under samma kategori, som de nu föreslagna
särskilda yrkesklasserna; ty det torde ovilkorligen leda till
mycket obehag och många klagomål, om en person, som skadat
sig på samma sätt i ett yrke, skulle utfå skadeersättning, då en person,
som skadat sig i arbetet i ett annat yrke, ej får den. Skulle det
för frågans genomförande likväl anses klokast att ej på en gång
låta lagstiftningen gälla alla yrken, bör dock, enligt min mening,
uttalas, att en sådan utsträckning af densamma är att förvänta
— derförutan blifver hvarje lagstiftning på detta område orättvis.
Såsom exempel derpå vill jag anföra, att, enligt arbetareförsäkringskomiténs
statistik, af de under åren 1884 och 1885 inträffade
olycksfall med dödlig utgång folio 189 på jordbruket, under det
att 136 folio på de näringar, hvilka nu föreslås att falla under
den nya lagen.
Herr Forssell: I likhet med den föregående talaren vill jag
betona, att utskottets förslag uttrycker ett verkligt intresse för lösningen
af denna vigtiga fråga, som väckts af Riksdagen sjelf och
som tillvunnit sig Kongl. Maj:ts synnerliga uppmärksamhet och
välvilja. Skiljaktigheten emellan Kongl. Maj:ts förslag och utskottets
här framlagda Jagstiftningsgrunder beträffar endast sjelfva
sättet för frågans lösning. Utskottets förslag bereder åt arbetsgivare
statens stöd och hjelp för försäkringsrörelsen, visserligen
i en annan form än regeringens förslag, men i en form, som kan
blifva fullt lika effektiv, på samma gång det lemnar åt arbetsgivare
en frihet i valet af sättet för försäkringen, som han ej
skulle ega enligt Kongl. Maj:ts förslag. Derjemte är att märka,
att en lagstiftning på de af utskottet angifna grunder har det
företrädet, att den fortgår på en hos oss redan beträdd väg med
försigtiga steg, vid hvilka man alltid har fast mark under sig;
då deremot en lagstiftning enligt regeringens förslag obestridligen
kräfver ett steg in å fullkomligt okända områden. Såvidt jag vet,
hafva verkningarna och beskaffenheten af en institution, just sådan
som den af Kongl. Maj:t föreslagna, ännu ingenstädes bliVit prof -vade. För mig har, då jag förenat mig med utskottets majoritet,
det bestämmande skälet varit, att det vid den nödvändiga lösningen
af nu föreliggande fråga synts mig vara vigtigast af allt
att undvika hvad som efter regeringens förslag ej kan undvikas,
nemligen statens direkta inblandning i förhållandet emellan arbets
-
Ifrågasatt log
om försäkriiu/
för olycksfall
i arbetet.
(Forts.)
N:o 34.
6
Onsdagen den 6 Maj, e. in.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för'' olycksfall
i arbete.
(Forts.)
gifvare och arbetare. Jag lemnar åt herrar industriidkare, som
hafva säte och stämma i denna kammare, att sjelfva afgöra, huruvida
det kan vara skäl att godkänna eu princip, som konseqvent
utförd slutligen skall leda därhän, att staten också framträder såsom
medlare och skiljemur emellan arbetarne och arbetsgifvarne
med afseende på deras löneförhållanden.
Det torde finnas en och annan af de nu här närvarande,
hvilka föreställa sig, att ett afslag här endast betyder ett afslag
rätt och slätt; men reservanternas uttalanden likasom en ärad
talares yttrande här torde tydligen visa, att valet emellan rent
afslag utan motivering och ett motiveradt afslag, sådant som utskottet
föreslagit, egentligen betyder valet emellan att hänvisa på
en ny grund, en annan grund för en fortsatt lagstiftning i denna
fråga, eller också att åtminstone uppmuntra och inbjuda till att
fortgå med förslag på försäkringspligtens grund.
För min del får jag på dessa skäl tillstyrka bifall till utskottets
förslag.
Herr statsrådet Groll: Då denna fråga förra gången före
kom
till behandling i denna kammare och blef till utskottet återremitterad,
förestälde jag mig, att deraf skulle blifva en följd, att
utskottet komme att undersöka Kong! Maj:ts förslag mera i dess
detaljer än hvad förut skett. Jag hade tänkt mig att dervid skulle
framläggas en kritik, som, stödd på förslagets särskilda bestämmelser,
skulle ådagalägga huruvida, på grund af dessa, förslaget
i princip vore helt och hållet ohållbart eller kunde i mer eller
mindre mån innehålla något, som borde tagas vara på.
Nu har emellertid utskottet gått en helt annan väg. Utskottet
har helt enkelt förklarat, att utskottet ej kunnat medhinna
undersökning af förslagets detaljer. Frågan står sålunda för närvarande
på ungefär samma punkt, som när den återremitterades.
Men icke förty har utskottet ansett sig böra förorda ansvarspligt
och lemnat en utredning om i hvilken rigtning en lagstiftning
borde gå, derest den stöder sig på den rena ansvarspligtens grund.
Utskottet har i det afseendet något utvecklat de grunder, som
utskottet förra gången endast antydde. Men i sjelfva den sak,
tvisten för närvarande egentligen rör, eller huruvida ifrågavarande
lagstiftning bör byggas på ansvarspligt eller försäkringspligt, står
utskottet fortfarande på samma teoretiserande grund som förra
gången. Det hade varit önskvärdt, om utskottet genom en undersökning
af förslagets detaljer påvisat, huruvida och i hvilka
afseenden det befunnes ohållbart, eller i hvilka afseenden det befunnes
vara lämpligt att ordna lagstiftningen på annat sätt. Då
hade man fått vissa konkreta omständigheter att hålla sig till.
Vill man i allmänhet blott resonnera om försäkringspligt eller ansvarspligt,
kan det ju under första ögonblicket förefalla, som om
ansvarspligten vore något, som vi i förstone borde försöka oss
Onsdagen den 6 Maj, e. m. 7
på. Men om man gifver sig in på detaljerna af frågan, kan det
hända att man finner ett förslag, bygdt på försäkringspligt, hafva
företräde framför ett, grundadt på ren ansvarspligt. Nu har
emellertid, genom utskottets sätt att behandla frågan, pröfningen
af Kongl. Maj ds förslag på sätt och vis skjutits undan. Men
vid sådant förhållande förefaller det ganska märkligt, huru utskottet
kunnat komma till det resultatet att påstå, att lagen bär
byggas på den rena ansvarspligten.
Jag föreställer mig att, i eu fråga af den nya art som denna,
det skall för mången vara ganska svårt att bestämma sig för
det ena eller andra. Det förefaller mig derför ganska egendomligt,
att Kongl. Maj ds förslag skall kastas öfver bord, utan att
man undersökt dess detaljer, eller utan att man på grund af
dessa visar att det är ohållbart.
Det kan knappt vara möjligt att vid de af mig angifna omständigheter
nu ingå i en diskussion om detaljerna, men jag anser
mig böra påpeka, att, om också ifrågavarande förslag i hufvudsak
är bygdt på försäkringspligten, det dock lernnar möjlighet
öppen för arbetsgifvaren att fritaga sig från denna pligt, om han
nemligen har på annat sätt ordnat förhållandena, så att de kunna
öfverensstämma med den tanke, som ligger till grund för förslaget.
Det kan ju hända, att, om man hade gifvit sig in på en
undersökning af dess särskilda paragrafer, man kunnat finna, att
möjlighet är öppen att tillfredsställa de olika meningarna. I förslaget
är berest tillfälle för arbetsgivare att under vissa omständigheter
fritaga sig från det tvång, som förslaget för andra arbetsgivare
kan medföra. Det hade enligt min tanke varit jemförelsevis
lätt, om man ingått i detaljgranskning af förslaget, att
deri vidtaga ändringar, så att man kunnat tillfredsställa äfven
de arbetsgivare, lrvilka väl äro sinnade att bereda sina arbetare
godtgörelse i händelse af olycksfall i arbete, men ej vilja underkasta
sig de kontroller, som i förslaget äro bestämda.
Detta har nu emellertid blifvit omöjliggjordt derigenom att
utskottet icke ingått i undersökning af förslagets särskilda bestämmelser.
Om man i sin allmännelighet vill tala om företrädet
mellan försäkringspligt och ren ansvarighetspligt, är man inne på
en rent teoretisk fråga, som dock, praktiskt taget, icke bör lösas
utan hänsyn till de hos oss i verkligheten rådande förhållandena.
I alla händelser tror jag, att förhållandet emellan arbetare och
arbetsgifvare kommer att ställa sig mycket lugnare och bättre,
om man ordnar denna lagstiftning på försäkringspligtens grund.
Det har från några håll sagts, att man derigenom skulle skjuta
in staten såsom eu mellanhand mellan arbetare och arbetsgifvare
och sålunda söndra dem från hvarandra. För min del tror jag,
att det är till fördel för samhället, sådana förhållandena numera
utvecklat sig, om arbetarne och arbetsgifvarne icke hållas i allt
för nära beroende af hvarandra, tv jag är öfvertygad om, att
N:o 34.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
N:0 34. 8
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
imjönäl-im, den enes ansPråk i sådant fall aldrig skall kunna al den andre
för olycksfall i till fullo tillfredsställas. Så vidt jag förstår, kommer arbetaren,
(Forts) flerest den obligatoriska försäkringen införes, icke att känna sig
såsom part i förhållande till arbetsgifvaren, utan han går helt
enkelt till staten och begär sin rätt, den rätt, som lagen tillerkänner
honom — intet vidare! Vill man diktera en ansvarighetspligt
enligt utskottets förslag, så kommer arbetaren säkerligen att
undra öfver och blifva missnöjd med, att han icke får full ersättning
för sin skada. Utskottet har nemligen tänkt sig, att
inskränkning skulle ske i den ersättning, som arbetaren skulle få
för liden skada. Det har icke velat tillerkänna honom full godtgörelse
för hvad han lidit. Tror icke kammaren, att, när nu
ersättningsfrågan i det särskilda fallet skall regleras mellan arbetsgifvaren
och arbetaren, denne senare alltid kommer att känna
sig på ett eller annat sätt mindre väl behandlad? Man alstrar
såmedelst en missstämning mellan dessa båda klasser. Utskottet
har tänkt sig att, på det att rättegångar och tvister mellan arbetare
och arbetsgivare skulle kunna undvikas, i sjelfva lagen
borde bestämmas vissa ersättningsbelopp för de- olika skadorna.
Jag frågar, huru skall detta vara möjligt. Skadorna variera i
oändlighet, och enahanda skador kunna i ekonomiskt afseende
hafva helt olika betydelse för olika individer med afseende å de
olika yrken, åt hvilka de egnat sig, och det är icke tänkbart, att
man skall kunna få eu så detaljerad beskrifning på alla dessa
skador och eu så noga afvägd taxa, att ersättningen kommer att
i hvarje särskild! fall motsvara den verkliga skadan. Så vidt jag
vet, finnes det icke heller någon lag, som är så uppgjord. Äfven
om skadorna skulle delas upp i vissa större grupper, komme
alltid att finnas ett vidsträckt spatium för tvister mellan arbetsgivare
och arbetare. Hvarför då beträda en sådan väg och
åstadkomma all denna split? Emot försäkringspligten har anmärkts,
att den ene arbetsgifvaren får betala för den andre. Men
med den yrkesinspektion, som införts, och med alla de öfriga
kontroller, som för närvarande finnas på arbetsgifvarne, tror jag
att detta kommer att betyda ytterst ringa i jemförelse med alla
de olägenheter, som skulle följa af den rena ansvarighetspligtens
införande.
Man har sagt, att i Tyskland skulle den obligatoriska försäkringen
hafva medfört oro hos arbetsgifvarne, och att man der
i allmänhet vore mindre nöjd med densamma. För min del tror
jag det icke. Det kan visst hända att man här och der kan påträffa
något uttalande i sådan rigtning, men i allmänhet taget
tror jag, att det saknar grund. Jag tror, att hvad som antagligen
ingifvit den föreställningen, att man i Tyskland är mindre
nöjd med den obligatoriska försäkringen, i allmänhet icke är beroende
på uttalanden från tysk sida, utan, såvidt jag har kunnat
finna, från fransk sida. 1 Frankrike står nemligen, kan man
Onsdagen den (i Maj, e. in.
''.I N:0 34
säga, frågan ungefär som hos oss; der är nemligen tal om att
införa den obligatoriska försäkringen. Det oroar der många och
det synes vara från dem uttalandena härom kommit. I sådant syfte
har man i Frankrike sökt att med framläggande af vissa siffror
gendrifva frågan om införande af försäkringspligt. Jag vet icke,
hvarifrån, då denna fråga förra gången var före, en ärad talare
i denna kammare hade fått vissa af honom angifna siffror, men
dessa siffror, ehuru nog rigtiga, tåla att något kompletteras, hvarigenom
de må hända kunna ställa frågan i ett annat ljus. Som
vi veta, är det första fullständiga år, för hvilket uppgifter om
den obligatoriska försäkringen i Tyskland föreligga, 1886, och sedermera
har man sådana, som man kan kontrollera för de följande
åren till och med 1889. Den talare, på hvilken jag syftar,
hade funnit, att de partiella invaliditetsfallen stigit oerhördt mycket,
och deraf drog han den slutsafsen, att arbetarnes intresse att
skydda sig mot olycksfall skulle allt mer och mer hafva minskats,
och att det till och med kunnat inträffa, att arbetarne sjelfva bidrogo
till några smärre olycksfall, hvarigenom partiel invaliditet dem
åbringades, för att såmedelst komma i åtnjutande af ersättning.
Dessa delvis smärre invaliditetsfall uppgåfvos för år 1886 hafva
utgjort 6,780, och 1889 hafva uppgått till 12,788. Detta innebär
ju således en betydlig stegring. Men det yttrades, så vida jag
kan erinra o mig, ingenting om invaliditetsfallens antal under mellantiden.
År 1887 uppgingo de emellertid till något öfver 8,000,
1888 till mer än 10,000 och 1889 stego de som sagdt till mer
än 12,000. Nu är det naturligtvis i afseende just på dessa smärre
invaliditetsfall att märka, att under år 1886, som var det första
år, då denna lag under hela året var i verksamhet, arbetarne
ännu icke fått klart för sig hela denna sak. Det är alldeles gifven
att under denna tid anmäldes icke så många af de inträffade
smärre invaliditetsfallen som sedermera. Men om man jemför
nyssnämnda siffror för 1887, 1888 och 1889 med antalet försäkrade
under samma år, befinnes skilnaden under de olika åren
vara ytterst liten. Om jag t. ex. tager antalet smärre invaliditetsfall
på hvarje hundratusental försäkrade, utgjorde dessa år
1887 omkring 230, år 1888 288 och år 1889 270. Under samma
tid varierade samtliga anmälda olycksfall på 100,000 försäkrade,
mellan år 18S7 2,742 och 1889 2,942. Om man undersöker
dessa siffror, finner man således, att antalet olycksfall under åren
1887, 1888 och 1889 icke kan sägas hafva undergått någon betydligare
stegring. Jag kan också nämna, att presidenten i riksförsäkringsamtet
i Tyskland i ett hit aflåtet meddelande förklarat
sig anse, att de siffror, som man i afseende på de smärre inva •
liditetsfallen funnit, icke hafva någon öfverraskande betydelse.
Om man jemför dessa siffror med de beräkningar, som, innan
lagen blef antagen, gjordes i Tyskland öfver huru det skulle
komma att ställa sig, har det resultat visat sig, att de ungefär
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
N:o 34. 10
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
i/rågasatt lag stämma med de kalkyler, man uppgjort. Af allt detta torde såför
olycksfall ledes framgå, att siffran för de smärre invaliditetsfallen, som
''^rbfe‘ onekligen är en stor siffra i denna sak, likväl ej visat sig öfver016
stiga, hvad man väntat. Om man vidare jemför alla invaliditetsfallen
med dödsfallen efter medeltal för åren 1887—1889, finner
man, att de förra per år upptagits till fyra gånger så stort
antal som dödsfallen. År 1886 är här ej medräknadt, ty siffrorna
under detta år kunna med afseende å sakens nyhet ej anses
normala, detta visar sig lätt genom hvilka siffror man än undersöker.
Det är ganska märkligt att, om man jemför de tyska
siffrorna med invaliditetsfallens förhållande till dödsfallen i det
olycksfallsförsäkringsbolag, som hos oss verkat längst, får man
ungefär samma förhållande mellan invaliditetsfallen och dödsfallen
som i Tyskland. Och jag tror icke, att man hos oss kan säga,
att det lär finnas några, som stympa sig sjelfva för ersättningens
skull. Jag har ansett mig böra något längre uppehålla mig vid
detta förhållande just derför, att jag tror, att de af den ärade
talaren anförda siffrorna väckt en viss tvekan hos mången i afseende
på den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
För öfrig! har jag icke mycket att tillägga till hvad jag förra
gången yttrade. Jag framhöll redan då, huru utgifterna stälde
sig i förhållande till inkomsterna, och att det i Tyskland visat
sig en ganska betydlig benägenhet för att utgifterna minskades
i förhållande till inkomsterna, i det att de 1886 utgjorde 25 procent
deraf, 1887 endast 17 procent, 1888 blott 14 procent och 1889
gingo ned till 12 ä 13 procent. I de enskilda bolagen hos oss
deremot äro omkostnaderna betydligt större. I våra aktiebolag
utgjorde, såsom jag förra gången nämnde, kostnaderna i medeltal
35 procent för 1888 och 33 procent för 1889 samt uppgingo i
ömsesidighetsbolagen ända till 38 procent. Nu har utskottet tänkt
sig, att det skall införas ansvarspligt, men utskottet har visst
sjelft i någon mån oroat sig öfver följderna deraf. Utskottet
framhåller nemligen, att man genom försäkring kan mildra följderna
af ansvarspligten. Hvar kan då denna försäkring ske? Jo,
i de enskilda bolagen. Det har tillagts, att staten skulle kunna
kontrollera dessa enskilda bolag. Mine herrar, det är icke så.
lätt gjordt att kontrollera ett försäkringsbolag, det är förenadt
med betydliga svårigheter. Man kan visserligen undersöka de
beräkningar, hvarpå ett sådant bolags verksamhet är stödd,
men att oupphörligen följa med och undersöka, huru dess medel
placeras, huru dess ställning är år för år m. m., det är något
som kräfver betydliga arbeten. Skall man ställa till. med alldeles
särskilda kontroller på vissa enskilda försäkringsbolag, blifva nog
kostnaderna derför lika stora som de skulle blifva för riksförsäkringsanstalten
och kan hända ändå större. Det blifver icke
heller lätt att här i landet finna personer, som ega förmåga att
kontrollera dylika anstalter, villiga att deråt egna tid och arbete
11 N:0 34.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
utan mot tillbörlig ersättning derför, och den godtgörelsen blifver
nog ej heller ringa. ~fö'' “arbeu^
Största delen af hvad utskottet för öfrigt nu anfört hade jag
tillfälle att bemöta redan förra gången på grund af det då föreliggande
betänkandet. Jag tror icke, att man vunne någon nämnvärd
nedsättning i kostnaderna för försäkring i enskilda bolag,
äfven om man skulle kunna finna några, som vore villiga att
lemna försäkring enligt de i Kongl. Maj:ts förslag angifna grunder.
Hufvudsaken är enligt min åsigt den, att om man bygger
ifrågavarande lagstiftning på ansvarspligten, så uppstår derigenom
ganska stor våda för samhällets trefnad. Vill man åter bygga
på obligatorisk försäkring, så går samhället lugnare framåt, och
man förebygger mera slitningarne mellan arbetsgifvare och arbetare
i nu ifrågavarande afseende.
Då iag icke kan hoppas, att Riksdagen skall, utan att Kongl.
Maj ds förslag i detalj blifvit granskadt, bifalla detsamma, skulle
jag åtminstone önska, att Riksdagen ville bereda sig tillfälle att
ännu en gång pröfva den obligatoriska försäkringsprincipen och
att Riksdagen för sådant ändamål ur utskottets betänkande, i fall
det för öfrigt bifalles, ville utesluta uttalandet om att lagstiftningen
bör byggas på ren ansvarspligt.
Herr Fränekel: Här har af eu föregående talare anmärkts,
att om Riksdagen förra gången denna fråga framlades icke hade
tid att behandla den, emedan den framkom så sent, så är detta
ett skäl, som icke kan gälla i år, då den varit framlagd under
hela riksdagen.
Ser man då efter på hvad sätt riksdagen begagnar tiden att
granska nu föreliggande förslag, måste man i främsta rummet
beklaga tillkomsten af det särskilda utskottets första betänkande,
der utskottet på grund af förut fattade åsigter icke ansåg sig böra
granska det kong!, förslaget. Man skulle emellertid haft rätt
att tro, att efter den diskussion, som förefallit i denna kammare
och ännu mera efter den som förekommit i Andra Kammaren,
utskottet borde ansett såsom sin pligt att med frångående af sina
förut uttalade åsigter ingå i granskning af förslaget. Men man
har äfven i detta fall misstagit sig, och tiden har sålunda gått
bort, så att man numera kau säga, att Riksdagen icke heller nu
har tid på sig att granska det vigtiga förslaget. Detta har utskottet
också erkänt, ty utskottet börjar på första sidan med ett
uttalande af att det »för utskottet varit uppenbart, att eu sådan
granskning icke skulle kunnat medhinnas under den korta tid,
som ännu torde återstå till dess Riksdagen hunnit i öfrigt afsluta
sina förhandlingar.» Jag hemställer då till kammaren, huruvida
det kan vara lämpligt att, då utskottet sjelf för sin del anser sig
icke hafva hunnit granska förslaget och icke ens tagit hänsyn
till den diskussion, som fördes här förra gången, man på grund
N:0 34. 12
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ifrågasatt lag
om fösräkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
af de små anvisningar, som utskottet nu behagat lemna, skulle
kunna anse sig i sådant skick böra återlemna frågan till Kongl.
Maj:t. Jag kan för min del icke finna detta. Jag kan icke finna
annat, än att man står på precis samma ståndpunkt som för ett
år sedan, att man ty värr får förklara, att Riksdagen icke varit
i tillfälle så granska förslaget, att den kunnat fatta något beslut.
På grund deraf tror jag det rätta vore att ställa sig på den ståndpunkt
som ordföranden i utskottet intagit i reservationen, då han
för sin del förklarar, att man, i hopp att Kongl. Maj:t skall å
nyo framlägga denna fråga för riksdagen, nu bör afstå det kongl.
förslaget. Bästa beviset, att så måste ske, finner man deraf,
att utskottet sjelf varit så sväfvande på målet, om jag så får
säga, i de anvisningar det lemnat för en blifvande lagstiftning i
detta fall. Man har till och med gått så långt för att sammanjemka
meningarne, att man i den svaga motiveringen på ett ställe
anser, »att det är mycken liten skilnad mellan ansvarspligt och
försäkringspligt», livilka dock äro just de två faktorer, som ställas
mot hvarandra. Man har vidare påstått, att man genom ansvarspligten
skulle kunna framkalla enskilda försäkringar hos arbetsgifvarne.
Jag hemställer, huruvida det icke är alldeles tvärtom?
Kan man verkligen tänka sig, att, i fall en arbetsgivare blir ålagd
en obegränsad ansvarspligt — ty obegränsad måste den blifva —
denne arbetsgivare skall finna med sin fördel öfverensstämmande
att försäkra sina arbetare i enskilda bolag för någon liten del af
det ansvar, han måste ikläda sig på grund af ansvarspligten? Enligt
min tanke är det alldeles motsägande hvart annat. Ställer
jag mig på den ståndpunkten, så har jag förklarat, att jag står
risken för hvad ansvarspligten ålägger mig att betala i skadestånd
i hvarje särskildt fall.
Om jag ser på arbetsgivarens eget intresse, torde i detta så
väl som i så många andra fall vara önskligt och nödvändigt, att
man fixerade ett konstant belopp, som eu så beskaffad risk medför.
Men, säger man, man har funnit en lycklig räddning för
möjligheten att införa ansvarspligten i den erfarenhet, som föreligger
i den nu existerande jernvägslagen. I detta fall ber jag
få påvisa, att denna lag visst icke har tillämpning på de industrier,
hvarom här är fråga. Om man granskar lagen om ansvarspligt
vid jernvägsdrift, skall man finna, att jernvägsdriften bedrifves
efter noggranna föreskrifter, att der ett reglemente i de
flesta är tillämpadt, och att på grund deraf ansvarighetslagen här
är mycket bestämd. Att i så många olika industrier som här
äro i fråga införa ansvarspligt som skulle tillämpas på samma
sätt som jernvägslagen, anser jag derför omöjligt.
Man har vidare i denna motivering framhållit möjligheten
för staten att i stället för en riksförsäkringsanstalt åstadkomma
insättningar i postsparbanken till förmån för arbetarne. Jag hemställer
till herrarne, om icke denna anordning precis lika bra kan
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
13 N:o 34.
vidtagas, om det kongl. förslaget antages? Hvad hindrar, att,
i fall det skulle anses behöfligt att inrätta en riksförsäkringsanstalt,
denna insatte de inbetalda premierna i postsparbanken, och
att denna således blefve den institution som finge förränta dessa
medel? Jag anser en sådan kombination precis lika omöjlig.
Då man nu bjuder Riksdagen att på grund af denna motiveringfastslå
vissa grunder för det lagförslag, som man önskar från
Kongl. Maj:t nästa gång, så är det besynnerligt, att, då dessa
grunder i så mångt och mycket stå i strid med de grunder Kongl.
Maj:t framlagt för sitt förslag och hvilka Kongl. Magt på fullständigt
sätt motiverat, man kan pretendera, att Kong!. Maj: t på
grund af dessa icke motiverade grunder och denna svaga utredning
skall lägga fram ett nytt förslag. Jag kan icke finna annat,
än att det under sådana förhållanden varit utskottets skyldighet
att på ett mycket bättre sätt vederlägga de af Kongl. Maj :t framlagda
motiven och på ett fullständigare sätt förklara sina egna.
Går man nu till granskning af de grunder, på hvilka utskottet
ansett den nya lagen böra stödja sig, finner man, att denna
lag måste blifva af högst besynnerlig natur. Jag vill i detta fall
icke trötta kammaren med att påvisa de många egendomliga motsägelser,
som dessa grunder innehålla. Jag vill endast be att få
påpeka, att man här talar om att lagbestämmelserna böra vara
så affattade, »att de gifva minsta möjliga anledning till rättstvister.
» Jag kan icke förstå, huru en så beskaffad lag skall vara
inrättad. Man har således inom utskottet tänkt sig, att rättstvister
skola uppstå, men lagen skall affattas på sådant sätt, att
rättstvister icke uppstå. Med ett ord, det synes mig klart, att
om sådana principer gjort sig gällande inom det särskilda utskottet,
som här uttalades af en ärad ledamot förra gången denna fråga
var på tal, »att man nemligen icke borde taga mer hänsyn till
de olycksfall som inträffa i särskildt farliga industrier», »att man
icke kunde försäkra den olyckan, som består deri, att hafva kommit
till verlden med mindre förmögenhet än andra o. d. förutfattade
meningar i frågan, så torde man finna, att kärleken hos
honom att åstadkomma ett så beskaffadt aftal mellan arbetare
och arbetsgivare, hvarom här är fråga, icke kan vara särdeles stor.
Man har på förmiddagen vid behandlingen af frågan om
utsträckt rösträtt talat om, huru vigtigt det vore, att innan man
skrede till förändringar i många andra afseenden, man sökte lösa
den s. k. arbetarfrågan, som står på dagordningen. Jag har den åsigten,
att ett steg i den rigtningen för lösningen af just denna fråga
är att söka åstadkomma olycksfallsförsäkring i det syfte Kongl.
Maj:t föreslagit, men att man deremot med en försäkring på sådana
grunder som utskottet tänkt sig, d. v. s. baserad på ansvarspligten
går i en alldeles motsatt rigtning.
Efter hvad jag nu tagit mig friheten yttra, anhåller jag om
bifall till reservationen, och fäster särskildt afseende vid den i
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
N:0 34. 14
Onsdagen den G Maj, e. m.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
slutet af motiveringen förekommande önskan, att Kongl. Maj:t
med snaraste måtte framlägga förslaget till förnyad granskning.
Jag ber således att få yrka bifall till den reservation, som afgifvits
af herr Hederstierna m. fl.
Herr An ner st ed t: Då jag såsom suppleant varit inkallad i
utskottet vid det tillfälle, då efter återremissen beslut fattades,
huru med ärendet skulle inom utskottet vidare förfaras, torde det
tillåtas mig att yttra några ord.
Då kammaren bedömer utskottets sätt att gå till väga, torde i
främsta rummet böra märkas att återremissen skedde den 18
april! Vid den tidpunkten under riksdagen måste för utskottet
genast framställa sig den frågan: huru är det möjligt att under
återstående del af riksdagen behandla ärendet så, att det i någon
mån bringas framåt? Ty utskottets ledamöter voro öfvertygade
derom, och den öfvertygelsen föreställer jag mig delad af flertalet
inom kammaren, att Riksdagens ledamöter icke skulle vara benägna,
att sedan öfliga riksdagsgöromål blifvit afslutade, qvarstanna
efter riksdagens sedvanliga afslutningstid för att sedan
utskottet blifvit färdigt med sitt betänkande, upptaga denna fråga
till behandling. Det var således nödvändigt för utskottet att för
sig gorå klart: hvad kan utskottet medhinna under den tid, som
återstår af riksdagens vanliga arbetstid? Den frågan uppstäldes då:
huru lång tid kan utskottet närmelsevis på förhand beräkna, att
eu genomgång i detalj af Kongl. Maj:ts proposition skall draga?
Vid den diskussion som inom utskottet af denna anledning uppkom,
framhölls af åtskillige talare — något som ej heller kunde
egentligen bestridas af det kongl. förslagets ifriga vänner —
att en sådan detalj granskning skulle draga om en tid af minst
3 eller 4 veckor; och hvar och en af utskottets ledamöter, som
deltagit i granskningen af lagförslaget och särskildt betänkte vigten
och omfattningen af ifrågavarande förslag, måste för sig komma
till den åsigten, att denna tid icke var så rundligt tilltagen.
Redan vid de första öfverläggningarne om förslagets detaljer visade
sig de mest genomgående skiljaktigheter inom utskottet beträffande
uppfattningen af t. ex. § 2. Från de ledamöter, hvilka
ansågo, att försäkringspligten, eller ersättningspligten — hvilkendera
som antoges — skulle vara allmän för hvarje arbetsgifvare,
till dem, som ansågo de försäkringspligtige yrkena böra inskränkas
långt mer än hvad i den kong!, propositionen skett, voro
snart sagdt alla skiljaktigheter i uppfattningen inom utskottet
representerade. För att nu endast fästa mig vid detta exempel,
huru lång tid tror man, att det för utskottet icke skulle åtgått
att genomdiskutera blott denna paragraf och komma till en mening,
som kunnat framläggas såsom pluralitetens åsigt i denna
omtvistade fråga? Jag behöfver icke fortsätta med ett uppräknande
af de paragrafer, beträffande hvilka svårare meningsbryt
-
Onsdagen den 6 Maj, e. ro.
15 N:o 34.
ningar skulle framstält sig. I fråga om antagiigheten af de!
kongl. förslaget bestämdes flertalets inom utskottet mening icke
af teoretiska utan af företrädesvis praktiska skäl — såsom äfven
synes å sid. 34 i särskilda utskottets förra betänkande — då man
var öfvertygad derom, att det kongl. förslaget, som för sitt genomförande
ovilkorligen kräfde upprättande af en riksförsäkringsanfitalt,
icke kunde tillstyrkas i främsta rummet af det skäl, att enligt
utskottsmajoritetens uppfattning, hvarken utskottets ledamöter
eller flertalet inom riksdagen, skulle vilja vara med om upprättande
af en riksförsäkringsanstalt. Och jag tillägger, att den
diskussion i frågan, som inom båda kamrarne förekommit, icke,
efter utskottets ledamöters mening, gaf tillräcklig hållpunkt för
ett antagande, att, då kamrarne skulle skrida till votering, riksförsäkringsanstalten
skulle omfattas af pluraliteten inom båda
kamrarne. Under sådana förhållanden ansåg utskottet sig till
fromma för ärendets vidare behandling böra använda tiden så,
att det å ena sidan närmare utvecklade den ståndpunkt, utskottets
flesta ledamöter förut intagit —■ hvilket arbete kunde ske
utan någon egentlig tidsförlust för utskottet i dess helhet — och
från hvilken ståndpunkt de icke funnit något skäl att afvika, så,
att det derigenom skulle kunna uppvisas, att det vore möjligt
att bygga ett förslag möjligt att genomföra, på ansvarspligtens
grund, om ock detaljerna i förslaget vid den vidare bearbetningen
naturligen i mycket behöfver genomgå en gripande förändring,
och å den andra sidan utskottet genomgick och granskade sjukkasselagen
och för Riksdagen framlade ett förslag till en dylik
lag, oberoende af omständigheten, att den kongl. propositionen
angående olycksfallsförsäkring icke blefve vid denna riksdag antagen.
Utskottet ansåg sig, och dertill hade utskottet enligt mitt
förmenande fullt skäl, af den i frågan förra gången hållna diskussionen
kunna antaga, att pluraliteten inom riksdagen förnämligast
åstundade, att något skulle vid denna riksdag i ämnet
åtgöras, och utskottet ansåg då, att genom dess tillvägagående
skulle för Riksdagen erbjuda sig en möjlighet att vid innevarande
riksdag i denna fråga göra något annat än hålla tal.
Resultatet af denna uppfattning inom utskottet föreligger nu
till Riksdagens afgörande. Jag vill icke vid detta tillfälle sysselsätta
mig med att uppvisa fördelande af den princip, hvilken utskottet
i allmänna drag sökt framställa. Jag vill endast i största
korthet angifva de skäl, hvilka för mig varit bestämmande att
biträda majoritetens inom utskottet förslag, då jag inkallades att
efter återremissen vid ett sammanträde deltaga i utskottets förhandlingar.
Dessa skäl äro i största korthet, att ansvarspligtens tillämpning
kan ske på det sätt, att den för arbetarne är lika betryggande
som försäkringspligten. Då det låter sig göra att jemte
ansvarspligten för arbetsgifvaren ikläda staten skyldighet attsub
-
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
N:0 34. 16
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall
i arbete.
(Forts.)
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
sidiärt inträda, i händelse arbetsgifvaren är utståndsatt att fullgöra
sin förpligtelse. Denna subsidiära ansvarspligt bör icke
kunna förskräcka de af kammarens ledamöter som äro anhängare
af försäkringspligten. Ställer man sig åter på arbetsgifvarens
ståndpunkt, synes ansvarspligtens tillämpning för honom innebära
en bestämd fördel, i det hans skyldighet endast inskränker sig
till förhållandena mellan honom och hans arbetare, och således
den arbetsgifvare som vidtager nödiga anordningar, hvarigenom
olycksfall förekommas, derigenom ock förminskar den börda som
ersättningspligten ålägger honom., under det vid tillämpning af
försäkringspligten arbetsgifvaren derigenom icke vinner någon fördel.
Och slutligen ställer han sig på statens ståndpunkt, så och
då, enligt min tanke, införandet af en riksförsäkringsanstalt skall
redan för anstaltens inrättande och bringande i verksamhet medföra
mångdubbelt större kostnader än statens subsidiära ansvar
för ersättningspligten, synes äfven från denna ståndpunkt ersättningspligten
medföra bestämda fördelar. En jemförelse mellan
riksförsäkringsanstalten såsom en anstalt för tvångsförsäkring af
alla landets arbetare och alternativet att staten, på sätt i sista
punkten af särskilda utskottets förslag finnes antydt, skulle träda
emellan för att möjliggöra frivillig försäkring af de arbetare, hvilkas
arbetsgifvare sådant önska, synes nemligen icke kunnat annat
än utfalla till fördel för det senare alternativet, då, såsom af särskilda
utskottet i dess föregående betänkande påpekats, inrättandet
af en riksförsäkringsanstalt omöjligen kan aflöpa för den ringa
kostnad, som den kongl. propositionen vid innevarande riksdag
upptager. Ty riksförsäkringsanstalten skall drifva en fullständig,
försäkringsrörelse, hvadan det icke är möjligt att utan särskilda
ombud för försäkringsverksamhetens utöfvande i orterna sköta
denna anstalt och sålunda till omkostnaderna för den centrala,
förvaltningen komma utgifterna för lokalförvaltningen.
Slutligen torde det tillåtas mig att göra några erinringar beträffande
ett par anmärkningar, som framstälts rörande ansvarspligten
i praktiskt afseende. Det har yttrats, att ansvarspligten
torde nödvändiggöra ett obegränsadt ansvar. Utan att inlåta mig
på några teoretiska spekulationer i detta hänseende vill jag endast
åberopa, att, enligt de särskilda utskottets samtlige ledamöters
åsigt, hvilka omfattade ansvarspligten, mötte det intet hinder
att tillämpa denna så, »att det arbetsgifvaren åliggande skadestånd
utsattes i vissa, för olika kategorier af olycksfall afpassade,
för manliga och q villiga arbetare olika, i lagen bestämda belopp,
att med penningar utgöras.»
Denna uppdelning i särskilda kategorier behöfver alldeles icke
gå längre i detalj än hvad Kongl. Maj:ts förslag i § 14 innehåller.
Det torde icke vara stället att här inlåta sig på någon
utveckling deraf, att en dylik bestämmelse är förenlig med ansvarspligten.
Jag inskränker mig till att säga, att om det någon
-
Onsdagen den 6 Maj, e. in.
17 N:o 34.
sin blir tillfälle att utarbeta ett förslag på de allmänna grunder,
särskilda utskottets förslag innehåller, det då, enligt mitt förmenande,
skall visa sig, att det mycket väl går an att i detta system
infoga den punkt, som jag nyss uppläst.
Anmärkning bar ock blifvit framstäld mot utskottets yttrande
att »lagens bestämmelser böra så affattas, att de gifva minsta
möjliga anledning till rättstvister.» Visserligen erkänner jag,
att detta uttryck är något allmänt affattadt, och för dess begriplighet
fordras, att man något tänker på hvad som förut passerat
i denna fråga här i landet och framför allt i andra land. Under
den förra diskussionen i denna kammare framhölls med mycken
styrka af åtskilliga talare, att ansvarighetsprincipens tillämpning
i andra länder hade gifvit och här i landet skulle komma att
gifva anledning till olidliga rättstvister, och antydningar åt samma
håll hafva förekommit äfven i afton i herr statsrådet och chefens
för civildepartementet yttrande. Härvid har utskottet erinrat att,
livad andra länder vidkommer, tvisternas mångfald berott icke
derpå,. att skadeståndsprincipen der tillämpats, utan derpå, att
dess tillämpning varit bunden vid den uttryckliga föreskriften,
att arbetarne skulle ådagalägga, att arbetsgifvaren eller någon
arbetareförman gjort • sig skyldig till försummelse eller förseelse,
som varit anledning till olycksfallet. En hvar af kammarens
ledamöter torde lätt inse, att om man i denna punkt följer det
kongl. förslaget, som säger, att arbetaren är berättigad till skadeersättning
i det fall, då icke hans eget uppsåt eller grofva vårdslöshet
kan ådagaläggas, har man endast med upptagande af denna
af Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelse afskurit möjlighet till en
mängd af de tvister, som förekommit i andra länder och hvilka
åberopats såsom skäl mot ansvarspligten. Lägger man härtill,
att lagen i dessa länder icke upptog några bestämda ersättningsbelopp,
utan dessa berodde på domstols pröfning, så inses vidare,
att man genom upptagande i lagen af bestämmelser analoga med
dem, som det Kongl. Maj:ts förslag innehåller, genom att fixera
ett bestämdt belopp, vid dödsfall, vid fullständig invaliditet, o.
s.. v. skulle förekomma en stor mängd rättstvister. De rättstvister
som sedan återstå torde icke vara flere än som vid andra
rättsförhållanden förekomma. Ty det förhåller sig icke så som
den föregående talaren yttrade, att »lagen skall vara sådan att
rättstvister icke förekomma», utan hvarje lag är till för att afgöra
de rättstvister som förekomma, och den lag är ännu icke
skrifven, hvilkens stadganden icke gifvit anledning till någon
rättstvist.
Gifves ansvarspligten i sina hufvudrag en sådan affattning,
som särskilda utskottet antydt — och vid hvars bedömande
kammaren benäget torde fästa afseende derpå, att dessa hufvudgrunder
icke äro eller kunna vara något annat än antydningar
om den rigtning, i hvilken man tänkt sig affattningen af den
Första Kammarens Prof. 1891. N:o 34.
Ifrågasatt lag
om försäkring
Jör olycksfall i
arbete.
(Forts.)
2
N:o 34. 18
Onsdagen den 6 Maj, e. in.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall i
arbete.
(Forts.)
blifvande lagen, då det ligger i öppen dag, att ett utskott icke
på några veckor kan utarbeta ett fullständigt förslag på en annan
princip än den kongl. propositionen innehåller — gifves ansvarspligten
en sådan affattning, så torde, efter utskottets uppfattning,
den lagstiftning som bygges på skadeersättmngsprincipen
lika väl som den som bygges på olycksfallsförsäkringsprincipen
bidraga till samhällets trefnad och förebygga, att några betydliga
slitningar i detta hänseende förekomma mellan arbetsgifvare och
arbetare, och detta skall efter utskottets förmenande vida säkrare
vinnas genom den förra principens tillämning än genom den senares,
af den orsak att skadeersättmngsprincipen efter utskottets
uppfattning hvital'' på en rigtigare grund.
Herr Gahn: Den föregående talaren har redan påvisat den
korta tid, utskottet efter återremissen haft för behandlingen af
detta ärende. Jag vill fullfölja detta och påvisa den korta tid
utskottet haft för att behandla detta ärende i dess helhet.
Kongl. Maj ds proposition inkom till Kiksdagen så sent, att
det utskott, som fick i uppdrag att behandla denna svårlösta
fråga, kunde väljas först den 4 mars. Att pretendera, det utskottet,
som var i saknad af allt statistiskt material — jag talar
icke om den statistik, som finnes i arbetareförsäkringskomiténs
betänkande, hvilken inskränker sig till detta år, och de upplysningar,
som deri gifvas — skulle under en tid af riksdagen, då
ärendena hopat sig på kammarens bord, kunna inhemta allt det
material, som fordrades för att med nödig sakkunskap uttala sig,
det vågar jag påstå är omöjligt. Hade regeringen önskat, att
detta ärende blifvit med sakkännedom beliandladt, borde den vid
början af riksdagen hafva inlemnat detsamma. I den reservation,
jag bifogat detta utskottets utlåtande, har jag såsom min åsigt
framhållit, att hvarje lagstiftning i detta ärende bör grundas på
lika rättigheter för alla arbetare och lika skyldigheter för alla
arbetsgifvare. Detta låter sig icke göra, om man stödjer sig på
försäkringspligten, ty i sådant fall blir det nästan omöjligt att
kontrollera, det hvar och eu arbetsgifvare i den tilltänkta riksförsäkringsanstalten
försäkrar sina arbetare. Deremot låter detta sig
mycket väl göra, om man ställer sig på ansvarspligtens grund.
I sådant fall framträder hvarje arbetsgifvares skyldighet icke förr,
än hans arbetare blifvit skadade, och skyldigheten kan följaktligen
tillämpas lika väl på den store som den lille arbetsgifvaren.
Och man behöfver icke, såsom i det kongl. förslaget, klassificera
vissa yrken, som företrädesvis skulle vara för arbetarne
farliga. Inom hvarje yrke förekomma fabriker, der på kanske
femtio år ingen olycka skett, och andra fabriker, der flere olyckor
om året inträffa. Det är orimligt att slå dessa tillsammans i eu
grupp eller klass och ålägga den, som har sin fabrik så inrättad,
att arbetarne äro skyddade mot olycksfall, samma afgifter, som
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
19 No 34.
den, hvars fabrik icke är så inrättad. Detta är för mig hufvudskälet,
hvarför jag icke kan biträda det kongl. förslaget och för olycksfall i
aldrig kan biträda något förslag, som stödjer sig på försäkringspligten,
utan blott kan vara med om eu lag, grundad på ansvarspligten.
Från statsrådsbänken har uttalats ett beklagande öfver att
utskottet icke ingått i en kritik af förslaget. Dels har, såsom
jag nyss påvisade, den korta tiden icke medgifvit att göra det
med nödig sakkännedom, dels har, åtminstone för mig, den
kritik af det kongl. förslaget, som af högsta domstolen uttalats,
synts så fullständig, att utskottet icke kunnat göra den fullständigare,
hvadan det icke hade tjenat till något att upprepa densamma.
Enligt min uppfattning är den bevisning, som der förekommit,
så absolut dödande för lorsäkringspligten, att något vidare
om dess olämplighet icke behöfver anföras. Och då inom utskottet
den öfvervägande majoriteten var ense om, att någon lag,
grundad på försäkringspligten, icke i vårt land borde införas, kan
jag icke se, att något skäl förefaus att för hvarje paragraf i förslaget
repetera afstyrkandet.
Man har äfven framhållit, att olägenheter skulle uppstå i förhållandet
mellan arbetare och arbetsgivare deraf, att de senare,
som hafva olika intressen med de förra, icke genom lag tillförsäkrades
ett gifvet skydd, och att deri skulle ligga en fördel för
försäkringsprincipen, enligt hvilken arbetarne vore tillförsäkrade
absolut skydd. Jag hyser en alldeles motsatt åsigt. Jag anser,
att det är egnadt att bibehålla ett godt förhållande mellan arbetare
och arbetsgifvare, om arbetaren vet, att han icke är absolut
skyddad för möjliga olycksfall, utan att skyddet är i viss män
beroende på arbetsgifvarens välvilja. Det föder hos arbetaren
trots och likgiltighet att veta, det han af husbonden har
vissa lagliga rättigheter att fordra. Han bör alltid känna, att
han må uppföra sig så, att han har husbondens välvilja att påräkna.
Vidare har talats om —i fall jag icke missförstått talaren—-att olämpligt är att, på sätt utskottet föreslagit, bestämma vissa
ersättningsbelopp, som skulle utgå i händelse af olycksfall. Men
i det hänseendet får jag erinra om, att precis samma sak förekommer
i det Kongl. förslaget, livilket fixerat vissa belopp att
utgå för alla.
Vidare ber jag få erinra om, att utskottet icke endast hänvisat
till önskligheten af, att Kongl. Maj:t skulle kontrollera de
försäkringsanstalter, som möjligtvis skulle vilja åtaga sig att emottaga
försäkringar, som skyddade arbetsgifvaren från den risk,
som i händelse af olycksfall ålåge honom, utan äfven tänkt sig,
att sådana anstalter borde genom statsmedel understödjas. Sant
är, såsom herr statsrådet och chefen för civildepartementet framhöll,
att svårt är att finna en person med nödig kompetens att
N:0 34. 20
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ifrågasatt tåg
om försäkring
för olycksfall i
arbete.
(Forts )
kontrollera dessa försäkringsanstalter. Men jag tror det vara lika
svårt att finna en person, fullt kompetent att förestå riksförsäkringsanstalten
och kontrollera dess verksamhet. Kan man i ena
fallet finna en kompetent person, kan man ock göra det i det andra.
Vidare skulle jag tro, att, sådan saken nu föreligger, den
verkligen är alldeles, för litet utredd för att Riksdagen nu borde
fatta något beslut. Önskar man att något ytterligare göres i denna
fråga, så sluter jag mig fullkomligt till utskottets förslag, med
undantag af dess första del. Jag har i min reservation påyrkat,
att första punkten i utskottets förslag måtte få följande lydelse:
»att Riksdagen, med uttalande af den åsigten, att, när en
lag om skadestånd till arbetare för olycksfall under arbete i annans
tjenst befiunes behöflig, denna lag bör grundas på ansvarspiigt
och gälla för alla arbetsgivare utan undantag», samt att andra
och tredje punkterna, hvilka i så fall äro öfverflödiga, måtte uteslutas.
Mitt yrkande blifver således att kammaren behagade godkänna
ett utlåtande, deri ingår, såsom första del, hvad af mig
här ofvan blifvit uppläst, samt i öfrigt de af utskottet föreslagna
punkter, med undantag af andra och tredje punkten.
Herr Svedelius: När denna fråga första gången var föremål
för utskottets behandling, hyste iag den åsigt — och uttalade
den äfven vid flera tillfällen inom utskottet — att Kongl.
Maj:ts förslag måtte punktvis och noggrant genomgås för åstadkommande
af utredning, huruvida det vore möjligt för utskottet
att förena sig om en omarbetning af förslaget i sådan rigtning,
att detsamma kunde anses antagligt. För min del hade jag många
och stora anmärkningar och invändningar att emot förslaget framställa,
men jag ansåg dock vara tänkbart, att något hvarmed
man kunde vara tillfredsstäld skulle kunna byggas på de i förslaget
framstälda grunder. När frågan andra gången återkom
till utskottet, var tiden så långt avancerad, att, såsom redan af
af en talare på stockholmsbänken blifvit påvisadt, det var omöjligt
för utskottet att göra något annat, än att ytterligare rifva
ned det kongl. förslaget, omöjligt att hinna derpå uppbygga
något nytt. Under sådana förhållanden ansåg jag mig böra frångå
min förra ståndpunkt och instämma i deras uttalande, som icke
ville att en grundlig undersökning af de särskilda paragraferna
i det kongl. förslaget skulle företagas.
Jag vill icke ingå i några detaljer — den nyss nämnde talaren
på stockholmsbänken har redan så fullständigt redogjort för
allt hithörande — beträffande hvad man ansåg sig kunna vinna
med att underlåta en sådan närmare granskning. Jag vill blott
påpeka, huru uppenbart omöjligt det var att tänka sig åstadkommandet
af en förening af de olika åsigterna och bildandet af eu
pluralitet, baserad i någon den ringaste mån på det kongl. förslagets
grunder, då temligen allmänt uttalades en bestämd mot
-
21 N:o 34.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
vilja mot eu riksförsäkringsanstalt, då likaledes pluraliteten uttalade,
att en lag i denna fråga borde vara grundad på ansvarspligten
och icke på den obligatoriska försäkringspligten, och då
ett stort antal af medlemmarne inom utskottet hyste den bestämda
öfvertygelse, att så stora inskränkningar i lagens omfattning, som
förslaget innehöll, ej kunde anses tillfredsställande.
Såsom frågan nu föreligger, synes mig uppenbart, att en fördel
är beredd åtminstone i deras tycke, som lika med mig önska,
att något måste göras i denna sak. Riksdagen blir nu i tillfälle
att i hufvudsak uttala sig för ett af de tre fall, som här kunna
tänkas, antingen att intet skall göras eller att något skall göras
på ansvarspligtens grund, eller att något skall göras på den obligatoriska
försäkriugspligtens grund. Vill Riksdagens pluralitet
ställa sig på den ståndpunkt, som ligger till grund för Kongl.
Maj:ts förslag, och sålunda ansluta sig till den obligatoriska försäkringspligten,
så medgifver jag visserligen, att det icke kan
vara tänkbart att nu antaga förevarande förslag, opröfvadt som
det är; men ett uttalande i nämnda rigtning bör dock vara tillräckligt
för Kongl. Maj:t att framkomma med ett förslag, baseradt
på hufvudsakligen samma grunder som det förevarande,
möjligen med de modifikationer, hvartill Kongl. Maj:t på grund
af under debatten gjorda anföranden kan finna sig föranlåten.
Skulle åter pluraliteten inom Riksdagen ställa sig på ansvarspligtens
grund, synes det hafva varit både rätt och befogadt af
utskottets pluralitet att framlägga några, om ock på grund af den
korta tiden ganska sväfvande uttalanden om de hufvudsakliga grunder,
hvarpå utskottet tänkt sig att ett så beskaffadt lagförslag skulle
hvila. Det är ingenting annat än detta, som utskottet har gjort
i sitt motiverade afstyrkande af det kongl. förslaget. Sant är
väl, att mycket kan vara att tillägga och att — jag vill visst icke
förneka det — kanske mycket af hvad som blifvit framhållet icke
vid en närmare granskning visar sig vara fullt hållbart. Men
det är dock utan allt tvifvel för frågan belysande, att åtskilliga
speciella punkter, hvarpå man tänkt sig att ett dylikt förslag, skulle
kunna i sina hufvuddrag grundas, här blifvit framhållna.
Till en början finnes i utlåtandet under det första momentet
ordet näringsdrift stående alldeles naket. Detta innebär, såsom
tydligt torde vara, att utskottet- tänkt sig åtminstone en vida
mindre begränsning af de i det kongl. förslaget uppräknade yrkena.
Utskottet har icke, med den omöjlighet att ingå i en närmare
pröfning, som förefans, kunnat och bort uttala sig bestämdare
i denna rigtning; men att något vidsträcktare omfång önskas
för förslaget torde dock som sagdt framgå deraf, att ordet näringsdrift
står ensamt utan något epitet.
Vidare har framhållits den väntetid, som utskottet tänkt sig
såsom den lämpligaste, i hvilket afseende utskottet sålunda i någon
mån skilt sig från hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall i
arbete.
(Forts)
N:0 34. 22
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall i
arbete.
(Forts.)
Vidare påpekas, att skadestånd böra i lagen bestämmas i
vissa för olika kategorier af olycksfall afpassade belopp, att utgå
olika för manliga och qvinliga arbetare. Det obestämda i detta
uttryck har blifvit klandradt, men af andra talare har ock blifvit
påpekadt, att redan i Kong! Maj:ts förslag ligger ett dylikt preciserande,
som åtminstone i sina hufvuddrag torde vara tillfredsställande.
Svårt torde dock vara att nu uttala eu bestämd mening
om, huruvida de siffror, som der förekomma, äro de rigtigaste.
Förmodligen kommer, om nytt förslag framkommer, frågan
att äfven i detta hänseende ytterligare pröfvas.
Äfven har bemötts, hvad som anmärkts mot uttrycket, att
lagen boi’de affattas så, att den gåfve minsta möjliga anledning
till rättstvister. Jag torde således icke behöfva vidare inlåta mig
på denna fråga. Uppenbart är ju att rättstvister icke kunna förekommas;
men ju tydligare lagbestämmelserna äro, och ju flera
bestämda stadganden finnas införda inom det område, der tvister
i synnerhet förekomma, dess mera sannolikhet torde förefinnas
att kunna minska tvisternas antal.
Det har vidare blifvit påpekadt, särskildt under det sista
momentet, att det borde tagas i öfvervägande »huru vida och i
hvilken mån staten bör uppmuntra och stödja eu eller flera föreningar
eller kassor, bildade för försäkring mot riskerna af den
genom ofvan antydda lagstiftning ålagda ansvarsskyldighet.»
Här har af andra talare framhållits, att dermed skulle syftas
på försäkringsbolag. Uttrycket torde dock vara så vidtomfattande,
att man icke bör stanna blott vid den tanken, ty äfven föreningar,
bildade i ändamål att sammansluta arbetsgivare inom samma
eller likartade kategorier till att gemensamt uppfylla den ansvarspiigt,
som lagen kan dem pålägga, borde kunna blifva föremål
för understöd och kontroll från statsverkets sida.
Då jag under diskussionen förra gången, frågan var före,
var i tillfälle att utförligt uttala mina betänkligheter mot det
kongl. förslaget, vill jag nu icke vidare upptaga kammarens tid
härmed, utan inskränker mig till att uttala min varma och lifliga
förhoppning, att denna fråga må få sin lösning, att den må få
en snar lösning, helst så, att Riksdagen redan nästa år måtte från
Kongl. Maj:t få emottaga ett lagförslag, som naturligtvis jag från
den ståndpunkt, jag intager, helst önskade baseradt på de grunder,
som nu af utskottet blifvit uttalade; och får jag, herr talman,
derför tillstyrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Öländer: För dem, som åhörde det anförande, jag
hade, då frågan förut under denna riksdag förekom, torde det vara
tydligt, att jag icke kan vara nöjd med utskottets utlåtande. Jag
och de med mig liktänkande, hvilka önskade att denna fråga skulle
lösas på försäkringspligtens väg, hyste då den blygsamma förhoppningen,
att efter ärendets återremitterande utskottet skulle
Onsdagen den 6 Maj, e.
m.
23 N:o 34.
taga Kongl. Maj:ts förslag i närmare öfvervägande och uttala sig ifidgasMjag
angående hvarje särskild paragrafs lämplighet. Det kunde man för olycksfall i
naturligtvis så mycket mer fordra, som förslaget var ett kungligt
förslag och bygdt på ett flerårigt arbete af en arbetareförsäk- orts''
ringskomité. Förslaget hade väl således varit värdt litet mer
uppmärksamhet än som nu kommit det till del. Utskottet har
emellertid, vare sig af bristande tid eller bristande vilja eller må
hända af andra orsaker icke gjort detta, utan fasthållit vid ansvarspligten,
och framstält det förslag, som nu föreligger. Jag
kan icke förneka, utan måste medgifva, att det åt denna ansvarspligt
numera gifvit en form, som är mera tilltalande än den, som
den under frågans föregående debattering under riksdagen erhöll.
Af några af de anmärkningar, som då mot ansvarspligten framstäldes,
har utskottet verkligen försökt att bryta spetsen. Den
vigtigaste anmärkningen var den anledning till rättstvister, som
ansvarspligten måste medföra. I afseende härpå har utskottet
gjort en beaktansvärd ansats att förtaga denna anmärknings befogenhet,
derigenom att det föreslagit, att det arbetsgifvarne åliggande
skadeståndet måtte utsättas i vissa, för olika kategorier
afpassade, i lag bestämda belopp.
En annan anmärkning, som äfven då framstäldes, var nödvändigheten
eller åtminstone lämpligheten af att ersättningen utginge
i visst årligt belopp. Man sade, att detta var eu omöjlighet,
om frågan löstes på ansvarspligtens grund, emedan någon
säkerhet ej fans för, att eu arbetsgifvare under en lång följd af
år skulle vara i stånd att fullgöra denna skyldighet. Nämnda
svårighet har utskottet också sökt att lösa, i det att det föreslagit
»att, derest skadeståndet i lagen bestämmes såsom årligt
understöd för längre tid än ett år, sådant understöd må kunna
uppsägas till aflösning genom erläggande på en gång af visst kapital,
hvars högsta belopp äfven i lagen fastställes, äfvensom att
detta kapital skall insättas i en »lifränteanstalt, som gifver tillräcklig
säkerhet för utbetalande under skadeståndstiden af en mot
kapital svarande årsränta.»
Det finnes emellertid två andra anmärkningar, som utskottet
dels icke alls brytt sig om att lösa, dels icke kunnat lösa. Den
ena afser arbetaren, den andra arbetsgifvaren. Den, som afser
arbetaren, innebär, att denne, i hvad fall som helst, vare sig,
att den honom tillkommande ersättningen skall utgå i ett visst
årligt belopp eller på en gång, dock icke har någon bestämd säkerhet
för, att han verkligen skall kunna utfå densamma. När
han uppsäger sitt understöd och vill hafva sin lifränta, är det
lika litet sagdt, att arbetsgifvaren kan betala det för lifräntan erforderliga
beloppet, som att han i eu framtid kunnat betala understödsbeloppet.
Denna svårighet har utskottet icke sökt att
lösa.
Den andra anmärkningen gäller, såsom jag nyss uppgaf, ar -
N:0 34. 24 Onsdagen den 6 Maj e. in.
Ärla Ung betfgifvai>ea- nämnde, då frågan sist var före, att det skulle
för olycksfall i blifva för arbetsgifvaren förenadt med stora obehag, om frågan
(Forts ) skulle lösas På ansvarspligtens grund, i ty att han då skulle blottställas
för att när som helst kunna förpligtas att på eu gång utbetala
ett eller flera större belopp. Det kunde ju samtidigt inträffa
flera olycksfall, och arbetsgifvaren skulle då blifva tvingad
till rent af ruinerande utgifter. Detta framgår än tydligare af den
punkt i utskottets utlåtande, som jag nyss uppläste. Man finner
deraf, hvilken risk arbetsgifvaren har, då hans arbetare skulle när
som helst kunna uppsäga det årliga understödet och fordra den
för lifräntan erforderliga kapitalinbetaluingen. Nu är det ganska
intressant att se, huru utskottet har försökt att lösa denna svårighet,
och huru det under dessa försök har nalkats Kongl. Maj:ts
förslag så nära, att det nästan gått upp i detsamma. ^Utskottet
säger nemligen på sid. 2, sedan det först framhållit ansvarspligtens
fördelar, följande: »å andra sidan torde en genomförd lagstiftning
om arbetsgifvares ansvarspligt i många, kanske de flesta
fall framkalla eu af arbetsgifvaren bekostad frivillig olycksfallsförsäkring
af arbetarne i ansvarspligtiga näringar. Utskottet anser
ock att, för den händelse en lagstiftning på ansvarspligtens
grund skulle komma till stånd, lagstiftaren måste härtill taga hänsyn
och derför söka betrygga möj ligheten för arbetsgivare att på
skäliga vilkor genom olycksfallsförsäkring trygga sig för ansvarspligtens
risker». Der har det redan nalkats det kongl. förslaget
och känner sjelf det lösa i den botten, på hvilken det står med
ansvarspligten till grund. Det inser risken och vill undvika den
genom enskild olycksfallsförsäkring. Men dervid märker det en
svårighet, som ligger deri, att det är ett dyrt företag dessa enskilda
olycksfallsförsäkringsanstalter, till hvilkas underhåll och
vdnst arbetsgifvaren måste bidraga. Utskottet vill försöka borttaga
äfven den svårigheten, men kommer då också djupare in på det
kongl. förslaget. Utskottet säger nemligen vidare: »skulle det
verkligen visa sig att olycksfallsförsäkringen i enskilda aktiebolag
blefve onödigt betungande, borde större föreningar af ansvarspligtige
arbetsgivare, vare sig inom särskilda landsdelar eller i
grupper af beslägtade näringar, under statens medverkan lätt
kunna bildas, af staten kontrolleras och» — det är der som skon
klämmer »möjligen äfven af staten medelst förvaltningsbidrag
understödjas». — Hvarför skall man då hafva något emot, att
staten betalar hela förvaltnings bidraget och afstår från all vinst
såsom med afseende å riksförsäkringsanstalten är föreslaget?
Skulle icke den yttersta konseqvensen af utskottets egna motiv
blifva försäkringspligtens lämplighet? Och dock kommer utskottet
till en helt annan slutsats, nemligen till ansvarspligtens företräde.
Jag anser mig icke böra förlänga mitt anförande i denna fråga.
Jag är öfvertygad om, att den i alla fall icke kan få sin lösning
vid denna riksdag.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
25 N o 31
Det sades på förmiddagen, under debatten om den politiska
rösträtten, att det icke var frågan härom, som läge till grund
för den oro, som jäste inom de djupa leden, utan att oron berodde
på striden emellan kapital och arbete. Jag tror derför, att ju
torr man får denna fråga ordnad, dess förr skall oron lägga sig
och ropen på politisk rösträtt tystna. Till dess skall arbetaren
tro, att det endast är denna rösträtt, som, om också på eu omväg,
skall gifva honom eu säker bergning och en betryggad
existens.
Det nämndes också på förmiddagen/ att man må akta sig
att sätta en dam för tidens strömningar, utan att man måste
söka bereda nödigt aflopp åt öfverflödsvattnet. Jag tror, att det
är bättre att minska påtryckningen genom att gräfva kanaler
omkring dessa dammar; och sådana kanaler äro olycksfallsförsäkring,
ålderdomsförsörjning och andra för arbetarne nyttiga
åtgärder.
Då emellertid det kongl. förslaget nu icke torde kunna antagas,
finner jag mig föranlåten att yrka bifall till den af herr
Hederstierna m. fl. afgifna reservationen.
Herr Wieselgren: Förr i verlden var det brukligt, att, vid
aflemnandet af kongl. propositioner, talmannen utlofvade dessa
eu »grundlagsenlig behandling». Jag gratulerar talmannen att
detta bruk ej sedan länge varit iakttaget; ty hade ett sådant löfte
gifvits vid det tillfälle denna proposition aflemnades, fruktar jag,
att Kongl. Maj:t, på goda grunder, haft anledning anse talmannen
såsom löftesbrytare. Jag hör nemligen fortfarande till dem,
som anse, att denna kongl. proposition icke fått åtnjuta den behandling,
som grundlagen föreskrifver. Utskottet känner också
sin ställning svag. Det röja ju de ursäkter som från utskottets
sida blifvit förebragta. Men jag vill ärligt och öppet säga, att
felet kanske icke så väsentligt ligger på utskottet, som på kammaren.
Ty kammaren har, såsom det nu visat sig, utan tillbörlig
urskiljning valt sitt utskott, då den i detsamma insatt principiella
motståndare till förslaget eller åtminstone till den grund, på hvilken
det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget är bygdt. Under
sådana förhållanden kunde det ju egentligen icke gå på annat
vis än det gått. Jag får också bekänna, att jag anser för närvarande
något vidare meningsutbyte vara till temligen liten nytta.
Visserligen har här åtskilligt sagts till försvar för ansvarspligten,
som jag skulle hafva god lust att bemöta, i synnerhet då det talades
om hvilken minskning i rättstvister det skulle föranleda, om
man med en gång afskure alla sådana mål från rättighet att blifva
omtvistade, der olycksfallet varit föranledt af grof vårdslöshet.
Jag vill nemligen påpeka, att just i svårigheten att bestämma
hvad som är att anse såsom grof vårdslöshet kan en tvistegrund
ligga. Ett fall, som för några dagar sedan kom till min kunskap,
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall i
arbete.
(Forts.)
N:o 34.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall i
arbete.
(Forts.)
26 Onsdagen den 6 maj, e. m.
gaf mig anledning att särskilt öfverväga, huru en domstol dervid
skulle dömt. Om en arbetare, utaf nit och ifver för sin arbetsgifvares
bästa, i ett ögonblick, då han icke har ens tusendedelen
af en sekund att betänka sig på, griper in för att afvärja en
olycka, afvärjer den, men stannar sjelf i stöpet, mister t. ex. eu
hand, skulle det säkerligen för dem, som i allt lugn sitta på sina
stolar kring domarebordet, ej sällan vara lätt att säga, att det
varit grof vårdslöshet, som åstadkommit olyckan. Han hade bort
veta, att det under gifna förutsättningarna icke skulle kunnat aflöpa
med mindre än ett olycksfall; och rätt ofta skall man finna
sig tvungen att frånkänna honom ersättning. Men jag vill ändå
fråga: ligger någon billighet i att, då en arbetare, af nit för sin
arbetsgivare, på detta vis vedervågar sig sjelf för att tillgodose
hans intressen, men sjelf skadas, säga, att detta hans förfarande
onekligen varit förenadt med grof vårdslöshet, och att han rätteligen
må lemnas derhän? Dock — det lönar sig litet att taga *
upp tiden med tvister i dessa stycken!
Jag står fortfarande vid den öfvertygelsen, att den grund, på
hvilken Kongl. Maj:t byggt lagförslaget, är den bästa; och då vi
nu äro nödsakade att afslå det, ber jag att få förena mig med
dem, som yrka bifall till den af herr Hederstierna in. fl. afgifna
reservation.
Herr Borg: Jag skall blott be att få formulera mitt yr
kande
på afslag med antagande af det slut, hvartill reservanterna
kommit, nemligen:
att Riksdagen må förklara sig för närvarande icke kunna
bifalla
a) Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om försäkring
för olycksfall,
b) Kong], Maj:ts proposition angående anvisande af medel
till en riksförsäkringsanstalt, och
c) herr Hedins motion med förslag till lag om försäkring för
olycksfall i arbete.
Herr Almström: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
besvärar kammaren, men jag blef uppkallad af ett yttrande af
min kamrat till höger, som behagade säga, att med anledning af
hvad som på förmiddagen har blifvit yttradt om nödvändigheten
att lösa arbetarefrågan, utskottets förslag om ansvarspligt i stället
för försäkringspligt skulle vara ett steg i motsatt rigtning. Jag
får säga, att detta var ett besynnerligt motiv för försäkringspligten.
Jag vågar påstå, att om ansvarspligten antages, kommer denna
att både bättre och fortare bidraga att lösa frågan än om vi ställa
oss på försäkringspligtens grund. Jag kan nemligen aldrig föreställa
mig, att det skulle vara möjligt för regeringen att framlägga
ett nytt förslag grundadt på försäkringspligten, då det icke finnes
Onsdagen den 6 Maj, e in.
27 N:o 34.
en tillstymmelse till material, på hvilken denna försäkringspligt ^/örsäkHng
kan byggas. Det är, såsom jag i mitt första anförande haft äran/or olycksfall i
påpeka, nödvändigt att yrkesinspektionen får fortgå ännu någon ™oTs]
tid, så att man från denna kan få en ordentlig statistik, innan
någonting med tillförlitlighet om försäkringspligten kan uppgöras.
Detta kommer nog att dröja ett eller annat år. Om jag deremot
går in på ansvarspligtens väg, kan denna fråga lösas redan nästa
riksdag. Den fördel, som man vill bereda en skadad arbetare,
skulle då fortare komma honom till del.
Emot hvad herr Öländer yttrade om nödvändigheten att
gräfva kanaler m. m. för att afleda missnöjet ber jag att få fästa
hans uppmärksamhet på, att om ansvarspligten antages med det
tillägg, som jag omämnde, att nemligen staten skulle träda emellan,
der arbetsgifvaren icke kan utgöra sin skyldighet, äro de
fylikomligt lika betryggade, som om försäkringspligten antages.
Jag tror dessutom, att det icke är möjligt att få en försäkringsanstalt
antagen. Det är eu alldeles för stor apparat för
att behandla ett så jemförelsevis litet antal fall, som här skulle
förekomma. Jag skall be att få uppläsa, hvad särskilda utskottet
n:o 2 vid förliden riksdag yttrat i denna fråga. Det säger nemligen:
»arbetareforsäkringskomiténs statistik visar, att bland 5869
under ett år timade olycksfall 4,589 medfört eu öfvergående oförmåga
till arbete, deraf 1,846 oförmåga under 1—14 dagar, 960
under 15—28 dagar, 729 under 29—42 dagar, 744 i en tid af 6
veckor till 3 månader samt allenast 225 haft till påföljd en ännu
långvarigare oförmåga till arbete». Jag kan icke se annat, än att
ett så litet antal olycks- och dödsfall icke kan vara i behof af en
så stor förvaltning.
Det har vidare gjorts anmärkning emot den ringa utredning
detta ärende fått i innevarande års utskott. Jag har icke haft
förtroende att tillhöra detsamma, men jag var medlem af utskottet
vid förliden riksdag, och de af herrarne, som intressera sig för
denna fråga, kunna af det årets utskottsutlåtande se, att frågan
då var fullt utredd, att Ivongl. Maj ds förslag behandlades i detalj
och att anmärkningar gjordes emot många punkter i detsamma.
Herr Wieselgren framkastade, såsom ett skäl för försäkringspligten,
ett exempel, hvarom han i dessa dagar hört talas, att
nemligen eu arbetare, som af ifver och nit velat rädda sin arbetsgivare
från förluster, skulle genom sitt ingripande hafva förlorat
en hand, och att detta möjligen skulle kunna rubriceras under
»grof vårdslöshet». Jag tror, för min del, att ingen domstol eller
nämnd skall kunna hafva hjerta att rubricera ett sådant fall
såsom »grof vårdslöshet.» Det är ett fall, som af hvarje hederlig
man, som skall afdöma denna sak, ovilkorligen skall räknas den
skadade till förtjenst och icke till nackdel. Jag skulle ur min
enskilda industriella verksamhet kunna framdraga liknande fall, der
arbetsgifvaren, utan att hafva varit ålagd denna skyldighet, ut
-
No 34. 28
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
för^försäkHng betalar pension till enkan, i fall mannen dött af olycksfallet, eller
för arbete"11 1 ock bllförsäkrat den skadade antingen understöd eller också eu
(Forts") annan för honom lämplig plats, då han till följd affall, liknande
det af herr Wisselgren omnämnda, delvis varit oförmögen till
arbete.
Jag ber ännu en gång få upprepa, att genom införande af
ansvarspligt komma vi fortare till målet än genom försäkringspligt
samt att genom stadgandet att staten skall träda emellan,
der arbetsgifvaren icke kan fullgöra sina skyldigheter, vi tillförsäkra
arbetarne all den trygghet, som kan erhållas.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag, med den motivering,
som utskottet der framstält.
Herr statsrådet Groll: Jag skall, med anledning af hvad
herr Almström yttrade angående den apparat, som skulle ifrågakomma
för att reglera statsförsäkringen, be att få erinra, att den
ifrågasatta riksförsäkringsanstalten skulle hafva att sköta icke
allenast den rent obligatoriska försäkringen, utan derjemte —
hvilket utskottet må hända icke beaktat, då det icke i detalj kritiserat
förslaget — den frivilliga statsförsäkringen. — Det förekommer
nemligen i de sista paragraferna af förslaget bestämmelser,
genom hvilka, utom annat, möjlighet är beredd för arbetsgivare
uti icke försäkringspligtiga yrken att kunna försäkra sina arbetare
på samma grunder, som äro ifrågasatta för den obligatoriska försäkringen.
Jag föreställer mig, att då kostnaden för försäkring
ovilkorligen kommer att ställa sig billigare i en statsanstalt, som
ej afser vinst, denna anstalt säkerligen kommer att anlitas i högre
grad än de enskilda bolagen. Det belopp, nemligen 41,000 kronor,
som är ifrågasatt till bestridande af kostnaderna för riksförsäkringsanstalten
— en benämning, som må hända förefaller
väl tung och vidlyftig samt kanske just derför verkar något afskräckande
-— kan icke anses vara af sådan betydelse, att frågan
om statsförsäkring på grund deraf bör förfalla. Hela frågan om
kostnaden för riksförsäkringsanstalten spelar, enligt min tanke, i
denna fråga en ytterst underordnad rol. Jag tror derför, att man
icke behöfver frångå den obligatoriska försäkringen endast på
den grund, att den för med sig inrättande af eu anstalt för handläggning
af försäkringsfrågorna. Äfven om, såsom utskottet tänkt
sig, det skulle vara möjligt att anordna eu kontroll öfver de enskilda
försäkringsbolagen, skulle man icke undgå betydliga kostnader
derför, och skall staten derjemte stå bakom och garantera
ansvarspligten, i de fall, der arbetsgifvarne ej kunna godtgöra
sina förbindelser i afseende å inträffade skador, så vet man icke
hvar det slutar, utan under sådana förhållanden kan ansvarspligtens
proklamerande komma att stå staten ganska dyrt.
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
29 N o 34.
Herr Ekenman: Den ärade talare, som nyss yttrade sig Wjrasaa 2asr
från denna plats, talade mycket om den stora vigten af att arbetare -för olycksfall^i
frågan i allmänhet och särskildt den nu föreliggande delen
deraf måtte skyndsamt bli ordnad. Jag delar nog hans åsigt om
önskvärdheten att få denna fråga löst, men under förutsättning
att den blir väl löst. Jag har dock svårt att tro att denna fråga,
så invecklad som den är, på ett skyndsamt sätt skall kunna
bringas till slutlig lösning. Detta torde väl icke heller vara det
vigtigaste, utan att resultatet blir det bästa, det må nu dröja ett
eller annat år.
Eu sida af saken, som i viss mån redan blifvit belyst, skall
jag be att få i korthet något närmare skärskåda, nemligen frågan
om de här mycket omtalade förhållandena i Tyskland. Man har
bär sagt, att i Tyskland först tillämpades principen om ansvarspligten,
men att man sedan öfvergifvit den, emedan man var
missbelåten med densamma. Förhållandet med den i Tyskland
förut gällande lagen af år 1871 om ansvarspligten var, att den
bestämde de fall, då ersättning skulle utgå, inom ett mycket begränsadt
område. Den stadgade nemligen i 2 §, att arbetsgivare
var skyldig till ersättning endast för sådant olycksfall, som han
sjelf eller hans ställföreträdare förvållat. Resultatet deraf blef naturligtvis
att högst få olycksfall kunde subsumeras under denna
paragraf, och enligt den statistiska utredning, som jag sett, var
det icke mer än 12 procent, de öfriga fallen voro antingen af
arbetarne sjelfva förvållade eller hörde under andra rubriker. Det
var tydligt, att detta skulle föranleda till många rättegångar och
tvister, då arbetare, som lidit eu olycka, så vidt möjligt var,
önskade få denna olycka dragen under den ifrågavarande paragrafen.
Äfven domstolarna visade i allmänhet af humanitära skäl
en benägenhet att stå på arbetarnes sida. Deraf följde missbelåtenhet
med förhållandena. Men så vidt jag kunnat förstå, och
såsom det äfven framgår af motiven till den senare lagen i detta
ämne, låg skälet till missnöjet icke så mycket i sjelfva principen
som i det sätt, hvarpå den blifvit i lagen tillämpad. Då man
sedermera skulle skrifva en ny lag, verkade äfven ett politiskt
skäl derhän, att man öfvergaf ansvarspligten och gick öfver till
f örsäkringspligten.
Ett annat vigtigt skäl att bygga en lag om försäkring på
ansvarspligten finner jag äfven deruti, att en viss varsamhet och
försigtighet här vid lag är af nöden, hvilket gör denna metod mera
ändamålsenlig. Ty vi få icke glömma, att vi här befinna oss på
ett okändt område, der man måste, så att säga, trefva sig fram
och gå varsamt till väga för att undvika stora misstag, som kunna
fördertva hela saken. Om man under detta försök antager en
Mg; byggd på ansvarspligten, och man sedermera skulle finna det
mindre lämpligt, är det, såsom utskottet rigtigt påvisat, lättare att
öfvergå till den andra utvägen, försäkringspligten, än tvärt om.
O
N:o 34. 30
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
mnjSkring Eu ^a§'' baserad på denna senare, krafvel'' en större apparat, och
för olycksfall idet blir förenad! med stora svårigheter att från denna princip
arbete. a j -t ° r 1
(Forts.) oiverga till den andra.
Ehuru jag sålunda tror att förslag, bygdt på ansvarspligt,
erbjuder af sevärda fördelar, kan jag för min del icke antaga det
sådant det blifvit af utskottet framstäldt, dels derför att det
innehåller åtskilligt, som icke fullt tilltalar mig, dels ock derför,
att det synes mig under den nu rådande brådskan äfventyrligt
att, som man säger, på rak arm fastslå lagbestämmelser, åt hvilka
man icke egnat den grundliga pröfning, som vederbort. Jag säger
detta med så mycket mera skäl som beträffande en af punkterna
i förslaget man framhållit, att ordet »näringsdrift» kan omfatta
alla möjliga näringsgrenar; särskild! nämnde några ledamöter i
utskottet jordbruksdriften såsom hörande under detta uttryck:
men att i första början gifva saken så ofantliga dimensioner,
vore enligt min uppfattning detsamma som att omöjliggöra den,
hvadan bestämmelser i denna art böra undvikas.
Under sådana förhållanden kan jag icke — då jag så lifligt
önskar framgång åt saken, finna annat än att man för tillfället
måste afstå från såväl utskottets formulerade förslag som ock
reservanternas förslag att godkänna försäkringspligt såsom grundval
för blifvande förslag samt lemna hela frågan, så att
säga öppen. I detta syfte, och då debatten bör gifva någon
ledning för uppfattningen i Riksdagen, anhåller jag, herr talman.
om proposition på yrkande om bifall till utskottets förslag, dock
utan dervid fastade särskilda hemställanden om de grunder, hvarpå
nytt förslag borde grundas.
Herr Ericsson: Då resultatet af den här förda öfverlägg
ningen
utan tvifvel är gifvet, i det att ingen, såvidt jag hört,
yrkat på antagandet af den kongl. propositionen, vill jag icke
inlåta mig på någon utredning, vare sig i den ena eller andra
rigtningen. Men jag vill med stöd af min reservation fritaga
mig från det klander, som jag anser ej så alldeles orättvist rigtats
mot utskottets behandling af frågan, sedan den blifvit till utskottet
återremitterad. Då uppstår frågan, på hvad sätt ett bifall till
utskottets förslag skall i denna kammare motiveras, i hvilket afseende
jag står villrådig, ty jag vill hvarken hafva den ena eller
den andra motiveringen. Orimligheten att antaga utskottets motivesing
har af flere föregående talare redan blifvit ådagalagd.
Det är för oss omöjligt att här punkt efter punkt genomgå hela
denna motivering. En sammanjemkning här af meningarna i
hvarje af utskottet föreslagen punkt skulle erfordra längre tid än
som är skäl att nedlägga på ett förslag, som redan i sjelfva utskottet
mött så stora motsägelser.
Hvad sjelfva saken beträffar, anser jag, att ansvarspligten är
nästan svårare att antaga än försäkringspligten, ty, enligt mitt förme
-
Onsdagen den 6 Maj, e. in. 31
nande skulle den för arbetsgifvaren komma att blifva af långt
farligare natur än sjelfva försäkringspligten. — Jag har svårt att
inse, huru man kan försvara, att en arbetsgivare ålägges att utbetala
ett kapital, motsvarande en årlig inkomst af 360 kronor,
d. v. s. omkring 5 å 6,000 kronor för hvarje arbetare, som råkar
ut för fullständig invaliditet. I fråga om kapitalstarka aktiebolag
torde dock detta icke vara af så stor betydelse. Men många
arbetsgivare finnas, som stå på egen botten och icke i kompani
med andra, och för dem skulle denna skyldighet blifva en så tung
börda, att de omöjligt kunna åtaga sig den och skulle för mången
medföra ekonomisk ruin. År nu olycksfallsförsäkring ett statsintresse,
så bör staten också understödja en sådan arbetsgivare
och inrätta eu särskild anstalt, der han kan försäkra sig mot den
fara försäkringsskyldigheten i fråga om arbetarne kan för honom
medföra. Nu fins icke, mig veterligen, i vårt land eu sådan anstalt.
Då bör staten först se till, att eu sådan kommer till stånd,
antingen i form af en sjelfständig inrättning eller ock så, att anslag
beviljas till befrämjande af en dylik försäkringsrörelse. Hufvudsaken
är att, derest ansvarspligten lagfästes, tillfälle beredes arbetsgifvaren
att kunna försäkra sig mot den risk, som staten ålägger
honom. Mig tillkommer det icke att saga, huru detta skall
utföras, men jag tror, att, såsom förhållandena nu äro, hela denna
fråga är för tidigt Täckt, och denna åsigt delas af många i vårt
land.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag men utan gillande af
dess motivering.
Herr Annerstedt: Jag skall inskränka mig till att endast
framställa tvenne erinringar vid de yttranden, som här blifvit
fälda.
Såsom en anmärkning mot ansvarspligten och såsom bevis
derpå; att tillämpningen af denna pligt skulle medföra rättstvist,
har uppgifvits det exemplet att, då en arbetare ådragit sig skada
under afvärjande af skada för sin arbetsgivare, detta skulle rubriceras
såsom skada, som arbetaren ådragit sig genom grof vårdslöshet.
Bland de juridiska kontroverser, hvarom man hört talas,
har man dock hittills icke funnit det påstående framstäldt, att den
skada, som man under utöfvande af verksamhet för att afvärja
skada för en annan, ådragit sig, skulle kunna betraktas såsom
grof vårdslöshet, och jag vågar påstå, att ingen svensk domare
skulle afsåga en dom i denna rigtning. Härpå tager jag härvarande
jurister till vittnen, låt vara att samtalsvis på gatan
eller under diskussionsöfningar i studentkretsar ett sådant påstående
skulle framkastas.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet har antydt,
att utskottet må hända icke tagit kännedom derom, att riksförsäkringsanstalten
skulle, enligt Kong!. Majrts proposition, äfven
N:o 34.
Ifrågasatt lag
om försäkring
för olycksfall i
arbete.
(Forts.)
N:0 34. 32
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
ifrågasatt lag drifva frivillig försäkringsrörelse. Denna omständighet har icke
/öT l°ycWaii9i varit för utskottet obekant. Men utskottet har icke kunnat förearbetfi.
ställa sig, att riksförsäkringsanstalten derigenom skulle blifva billigare.
Skall staten börja drifva försäkringsrörelse, konkurrerande
med de enskilda bolagen såsom frivillig försäkringsanstalt, då
måste man ock utrusta denna riksförsäkringsanstalt med en sådan
apparat af tjensteman och biträden i öfrigt, att den må kunna
uthärda täflan med de enskilda bolagen. Men icke lärer vid sådant
förhållande kostnaderna för anstalten aflöpa så billiga som
man för närvarande vill hoppas.
Herr Wieselgren: Jag har endast en liten replik att gifva
den ärade talaren på stockholmsbänken. För att icke onödigt
upptaga kammarens tid, berörde jag inga detaljer af det olycksfall,
som jag antydde. Men det var verkligen så beskaffad!, att jag
för min del, som också är ett stycke jurist, ehuru jag icke vill
täfla med den ärade talaren, skulle såsom domare hafva varit
ganska villrådig, huruvida jag icke måste anse det vara vålladt
af grof vårdslöshet. Men det väsentliga draget deri var dock det
jag nämnde: mannens afsigt var att göra sin arbetsgivare eu
tjenst, han gjorde den — och han blef lidande derpå.
Efter härmed slutad öfverläggning, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu förevarande utlåtande yrkats: l:o) att hvad
utskottet deri hemstält skulle bifallas; 2:o) af herr Fränclcel, att
den af herr Hederstierna med flera vid utlåtandet fogade reservation
måtte bifallas; 3:o) af herr Oahn, bifall till hans reservation
vid detta utlåtande; samt 4:o) af herr Ekenman, att kammaren,
med bifall till utskottets hemställan om af slag å Kongl. Maj:ts
ifrågavarande propositioner och herr Hedins i ämnet väckta motion,
skulle afslå det af utskottet i sammanhang dermed föreslagna
uttalande.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf herr talmannen upptog
hvart och ett af de öfriga yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den
förestående voteringen, samt förklarade sig finna de härå afgifna
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall till herr Fränckels yrkande.
Jemväl angående kontrapropositionens innehåll äskades emellertid
votering, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits godkännande af herr Ekenmans i ämnet
gjorda yrkande, uppsattes, justerades och anslogs eu omröstningsproposition
af följande lydelse:
Onsdagen den 6 Maj, e. m.
33 N o 34.
Den, som vill, att vid blifvande votering om bifall till Riksdagens
andra särskilda utskotts i utlåtandet n:o 2 gjorda hemställan
kontrapropositionen skall innehålla bifall till den af herr
Iiederstierna med flera vid utlåtandet fogade reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har såsom kontraproposition vid nämnda votering
antagits bifall till herr Ekenmans yrkande i ämnet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 38;
Nej — 52.
Härefter uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition
för hufvudvoteringen:
Den, som bifaller hvad Riksdagens andra särskilda utskott
hemstält i sitt utlåtande n:o 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, besluter kammaren att, med bifall till utskottets
hemställan om afslag å Kongl. Maj:ts ifrågavarande propositioner
och herr Hedins i ämnet väckta motion, afslå det af utskottet i
sammanhang dermed föreslagna uttalande.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 40;
Nej — 53.
Anmäldes och bordlädes
sammansatta stats-, banko- och lagutskottets memorial n:o 8,
angående anvisande af ersättning till utskottets sekreterare; samt
Första Kammarens Prot. 1891. N:o 34.
8
N:0 34. 34
Onsdagen den 6 Mag, e. m.
bevillningsutskottets memorial och betänkande:
n:o 18, i anledning af återremiss utaf 2 punkten i utskottets
betänkande n:o 2 angående stämpelafgiften; och
mo 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag om införande af
progressiv arfskatt.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, samt sist Första
Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 12.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
mo 50, i anledning af Kong! Majds proposition angående
beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;
mo 52, i anledning af Kongl. Majds proposition angående
eu väganläggning mellan Wistträsk och Glommersträsk; samt
mo 53, i anledning af Kongl. Maj ds proposition i fråga om
reglering af Bergslagernas jernvägsaktiebolags obligationsskuld;
dels ock till Riksdagens skrifvelse, mo 51, till fullmägtige i
riksgäldskontoret, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående
beredande af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. IO.12 e. m.
r i f;t i'' - : i ■ '' O j;. rf y r f C- i; i
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Torsdagen den 7 Maj, e. m.
36 N:o 34.
Torsdagen den 7 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 5 b, angående det under riksstatens fjerde hufvudtitel
uppförda anslaget till lindring i rustnings- och roteriugsbesvären;
n:o 6 a, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte hufvudtiteln gjorda framställning angående
derunder uppförda förslagsanslaget till lindring i rustnings- och
roteringsbesvären;
n:o 63, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående
statsutskottets särskilda framställningar dels i utlåtandet
n:o 53 i fråga om ändring af vissa §§ i lagen om lindring i rustnings-
och roteringsbesvären samt om höjning af anslaget till
beväringsmanskapets vapenöfningar med flera anslag, dels ock i
utlåtandet n:o 54 angående afskrifning af de å viss jord hvilande
grundskatter m. ro.;
n:o 64, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster;
n:o
65, i anledning af väckt motion om anslag till upprätthållande
af rikets neutralitet;
n-.o 66, med förslag till åtskilliga stadganden, bvilka böra
införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret; och
n:o 67, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;
bevillningsutskottets betänkande n:o 20, i anledning af Kongl.
Maj:ts proposition om tillägg till 7 § i kongl. förordningen angående
stämpelafgiften den 5 september 1890;
lagutskottets utlåtanden:
n:o 44, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864;
n:o 45, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
1 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862; samt
N:o 34. 36
Torsdagen den 7 Maj, e. m.
n:o 46, i anledning af väckt motion om tillägg till 17 kap.
10 § handelsbalken; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16, i anledning
af herr Adelskölds motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande ordnandet af förhållandet mellan de bofaste och lapparne
i svenska lappmarkerna.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande n.o 5 samt memorial
n:o 6, sammansatta stats-, banko- och lagutskottets memorial
n:o 7, sammansatta stats-, banko- och lagutskottets memorial
n:o 8, bevillningsutkottets memorial mo 18 och betänkande mo
19 äfvensom Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden n:is
13—15.
Justerades protokollet för den 30 sistlidne april.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande^
n:o 21, i anledning af väckta motioner om införande af en
särskild bevillning under namn af värnskatt; samt
n:o 22, angående beräkning af vissa bevillningar för år 1892.
På framställning af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras främst de under
dagen första gången bordlagda ärendena samt sist Första Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande n:is 13—>15.
Kammaren åtskildes kl. 3.14 e. m.
In fidem
A. von Krusenstjerna.
Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktryckeri, 1891.