LÄROVERKSKOMITÉNS
UNDERDÅNIGA
UTLÅTANDE OCH FÖRSLAG
ANGÅENDE
ORGANISATIONEN tf RIKETS ALLMÄNNA LÄROVI
OCH
DERMED SAMMANHÄNGANDE FRÅGOR.
BILAGA E.
REDOGÖRELSE FÖR DEN HYGIENISKA UNDERSÖKNINGEN
AEGIFVEN AE KOMITÉNS LEDAMOT
PROF. AXEL KEY.
FÖRSTA AFDELNINGEN: TEXT.
STOCKHOLM, 1885.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.
Innehållsförteckning.
Sid.
I. Historisk öfverblick ............................................. 1.
II. De vigtigaste af de omständigheter, som äro att taga i
betraktande vid bedömandet af skolans inflytande på
lärjungarnas sundhet ..................... 64.
III. Helsotillståndet vid de allmänna läroverken................ 110.
IY. Närsyntheten...................................................... 194.
Tillägg med anledning af eu af reservationerna...... 282.
V. Arbetstiden .......... 288.
Yl. Arbetstidens inflytande på helsotillståndet ................... 349.
Tillägg till kapitlet om arbetstidens inflytande; med
anledning af 2:ne af reservationerna __............. 379.
VII. Lärjungarnas förmåga att följa med undervisningen......... 389.
VIII. Softiden...................... 398.
Förhållandet mellan softidens längd och helsotillståndet 430.
IX. Om skollokalerna................... .......................... 437.
X. Bostadsförhållanden.............................................. 505.
XI. Lärjungarnas kroppsutveckling vid olika ålder ............. 513.
XII. Jämförelser och förslag.......................................... 587.
XIII. Den hygieniska tillsynen öfver skolorna..................... 651.
XIV. Undersökningen af högre läroverk för flickor............... 679.
Helsotillståndet............................................. 680.
Arbetstiden ..................... 701.
Softiden...................... ........................ 1\1.
Bostadsförhållanden ................. 715.
IV
Hänvisning till i texten intagna tabeller och siffersammanställningar.
Kap. III. Helsotillståndet.
Sid.
Antal sjuka och sjukprocent inom de särskilda klassgrupperna
vid de olika slagen af läroverk. Med inräkning af närsynthet 121.
Procent sjuka lärjungar i de särskilda klasserna vid de olika
slagen af läroverk. Med inräkning af närsynthet............... 122.
Procent sjuka lärjungar i de särskilda klasserna vid de olika
slagen af läroverk. Med frånräkning af närsynthet ............ 125.
Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med procenttal
för de särskilda sjukdomarna. Vid de högre allmänna
läroverken.......................................................-....... 130.
D:o vid de 5-klassiga läroverken......-............................... 130.
» » » 3 » » -------------------------------------- 131.
» » » 2 » pedagogierna .................................. 131.
» » » 1 » » -................................. 131.
Bleksotens förekomst. Procentuppgifter..................... 133.
Bleksoten, enstaka förekommande ..................................... 133.
Hufvudvärkens förekomst................................................ 135.
Iiufvudvärken, enstaka förekommande..................-.............. 135.
Näsblods förekomst hos procent af lärjungeantalet................... 137.
Näsblod, enstaka förekommande ..........-............................ 137.
Bristande matlust hos procent af lärjungeantalet................... 138.
» » enstaka förekommande.......................... 138.
Andra ögonsjukdomar än närsynthet hos procent af lärjungeantalet 140.
Andra ögonsjukdomar än närsynthet, enstaka förekommande...... 140.
Skrofler hos procent af lärjungeantalet .....................-....... 142.
» enstaka förekommande ...................................-..... 142.
Nervretlighet (nervositet) hos procent af lärjungeantalet.......... 144.
» enstaka förekommande.................................. 144.
Byggradskrökning hos procent af lärjungeantalet................... 146.
» enstaka förekommande ............................ 146.
Sammanställning af procenttalen för sjuka och sjukdomar i de
olika klasserna dels med näsyntheten inräknad, dels med närsyntheten
frånräknad: I högre läroverken ........................ 148.
D:o II femklassiga läroverken.................. 149.
» III treklassiga » .................. 149.
y
Sid.
D:o IV tvåklassiga pedagogi’.................. 150.
» Y enklassiga » .................. 150.
Sammanställning af procenttalen för samtliga långvariga sjukdomar
i de olika klasserna. Närsyntheten frånräknad.................. 151.
Tabell öfver helsotillståndet bland de förutvarande och de nyintagna
lärjungarna i 2:dra klassen vid 10 högre läroverk ......_...... 152.
Sjukdomar i lungor och strupe hos procent af lärjungeantalet..- 156.
Sjukdomar i lungor och strupe, enstaka förekommande hos procent
af lärjungeantalet................................................ 156.
Procenttalen för sjukdomar i magen och tarmkanalen ............ 157.
Sjukdomar i magen och tarmkanalen, förekommande enstaka hos
procent af lärjungeantalet............................................. 158.
Tarmbråck hos procent af lärjungeantalet ........................... 158.
» förekommande enstaka hos procent af lärjungeantalet 159.
Hjärtsjukdomar, förekommande hos procent af lärjungeantalet— 159.
» förekommande enstaka hos procent af lärjungeantalet
............................................-..................... 160.
Sjukdomar i ledgångarna och bensystemet hos procent af lärjungeantalet
................................................................... 161.
Sjukdomar i ledgångarna och bensystemet, förekommande enstaka
hos procent af lärjungeantalet....................................... 161.
Sjukdomar i nervsystemet hos procent af lärjungeantalet .......... 162.
» » förekommande enstaka hos procent af
lärjnngeantalet......................................................... 163.
Sjukdomar i urogenitalapparaten hos procent af lärjungeantalet 163.
» » förekommande enstaka hos procent
af lärjungeantalet....................................—........ 164.
Oronsjukdomar, förekommande hos procent af lärjungeantalet — 166.
» » enstaka hos procent af lärjungeantalet 167.
Reumatism, förekommande hos procent af lärjungeantalet......... 167.
Procenttal för sjukdomar, som angifvits under rubriken »annan
långvarig sjukdom» .................................................— 168.
»Klen helsa» utan närmare angifven sjukdom, som kunnat förklara
det klena helsotillståndet, angifveii för procent af lärjungeantalet
............................................................ 169.
Inverkan på den allmänna sjukligheten af de fall, som ingått
under rubriken »klen helsa»......................................... 170.
Gruppering af läroverken efter deras sjukprocent öfver medelsjukprocenten
och under medelsjukprocenten: högre läroverken ... 173.
«
VI
Gruppering af läroverken efter deras sjukprocent öfver medelsjukprocenten
och under medelsjukprocenten: femklassiga läroverken 174.
D:o D:o D.-o treklassiga » 174.
Stockholms förberedande skolor. Lärjungarnas antal och medelålder.
Sammanställning klassvis.................................... 176.
Helsotillståndet vid Stockholms förberedande skolor............... 177.
» » » » » Procenttal
för de särskilda sjukdomarna ....................................... 177.
Stockholms förberedande skolor. De särskildt upptagna sjukdomarna,
förekommande enstaka .................................... 178.
Helsotillståndet för de olika åldersklasserna vid de undersökta
förberedande skolorna i Stockholm.................................. 180.
Förekomsten af de särskildt efterfrågade sjukdomarna vid Stockholms
förberedande skolor .......................................... 181.
Procenttal för de under rubriken »annan långvarig sjukdom» angifna
sjukdomarna vid Stockholms förberedande skolor......... 182.
Helsotillståndet vid Danmarks gosskolor och uppfostringsanstalter
enligt den danska hygieniska kommissionens undersökningar... 188.
Sjukligheten vid Köpenhamns lärda skolor enligt Hertels undersökningar
1880 ....................................................... 189.
Helsotillståndet vid Sveriges allmänna läroverk och pedagogier
samt vid 7 förberedande skolor i Stockholm. Procenttal för
sjuka lärjungar. Närsyntheten frånräknad ........................ 189.
Kap. IV. Närsyntheten.
Cohns undersökningar af 10,060 skolbarn, rörande närsynthetens
förekomst............................................................... 202.
Jämförelse mellan olika slags skolor rörande närsynthetens förekomst
och grad, enligt Cohns undersökningar___________________ 202.
Tilltagandet af procent närsynta, inom högre och lägre åldersgrupper.
Enligt Cohn................................................. 203.
Förekomsten af staphyloma postieum. Enligt Cohn_______________ 204.
Förhållandet mellan förekomsten af hypermetropi och myopi i de
särskilda skolklasserna (vid olika ålder). Enligt Erismann ... 205.
Närsynthetens förekomst i olika slag af skolor enligt undersökningar
af 40,000 skolbarn i Tyskland............................ 205.
Närsynthetens utbredning bland studenter ........ 206.
Till belysning af närsynthetens tilltagande i grad med de högre
klasserna. Sammanställning efter Cohn................. 206.
«
VII
Sid.
Närsyntheten hos de värnpligtiga i Danmark. Enligt Tscheunings
undersökning af 7,523 individer..................—.............. 207.
Närsyntheten hos soldater, tillhörande garnisonen i Miinchen.
Enligt Seggels undersökningar äf 1.600 individer—.......... 208.
Eördelningen af de excessiva myopierna > 9 D. Enligt
Tschekning ........................................-......-............ 208.
Grader af myopi i de olika klasserna vid realläroverket i Stockholm.
Enligt Scheiimns undersökningar 1882.................. 209.
Synskärpan. Enligt Scherdin.......................................... 211.
Närsynthetens förekomst hos de olika könen.......................- 212.
Ärftligheten vid närsynthet. Procenttal enligt Tschebnings undersökning.
.................................—............................ 213.
Närsynthetens utbredning vid de olika slagen af läroverk i deras
helhet och på de olika linierna ...................................». 216.
Närsynthetens förekomst vid de högre läroverken.................. 216.
» » » » lägre » 217.
Sammanställning af närsynthetens förekomst i de särskilda klasserna
vid de olika slagen af läroverk.............................. 218.
Närsynthetens förekomst vid förberedande gosskolor i Stockholm 220.
Uppgifter om närsyntheten i årsberättelserna för 1883—84 från
10 allmänna läroverk ....... —........ 224.
Närsynthetens utbredning i de olika klasserna vid Upsala högre
läroverk under åren-1870—77. Enligt undersökningar af d:r
E. Schultz.........................................-.....-.............. 226.
Närsynthetens förekomst i högre flickskolor från alla delar af
landet --------------------------------------------------------------..... 229.
Närsynthet af 3 dioptrier och däröfver, 1/ll—1/3, vid Upsala h.
a. läroverk. Enligt undersökningar af d:r E. Schultz......... 232.
Förekomsten af de olika graderna af närsynthet i de särskilda
klasserna vid Upsala läroverk. Enligt undersökningar af d:r
E. Schultz...........................................-................. 233.
Procentuppgifter öfver graden af myopi för antalet närsynta i de
särskilda klasserna .................................................... 234.
Procent närsynta vid hvart och ett af de högre och de femklas
siga
läroverken i dess helhet .................—.................--- 235.
Gruppering af de särskilda läroverken efter procenttal närsynta 236.
Närsynthetens förekomst vid Upsala h. a. läroverk efter den nya
läroverksbyggnadens uppförande 1870. Enligt undersökningar
af d:r E. Schultz ....._.....................................-....... 240.
VIII
Kap. V. Arbetstiden. Sid.
Tid för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet. Vid de
högre läroverken ..... 295.
Dm D:o vid de femklassiga och treklassiga läroverken
samt vid de två- och enklassiga pedagogierna.......... 298.
Daglig medelarbetstid, angifven i timmar och minuter med inräkning
af gymnastiken ............ 299.
Den åt gymnastik egnade tiden vid de olika slagen af läroverk 300—301.
Daglig medelarbetstid, angifven i timmar och minuter med frånräkning
af gymnastik.......................... 300.
Obligatorisk arbetstid i själfva skolan ........................ 304—305.
Medelarbetstid i hemmen för det obligatoriska arbetet vid de
olika slagen af läroverk....................................... 306—307.
Tiden för det obligatoriska hemarbetet vid de högre läroverken
i medeltal med högsta och lägsta medelarbetstiden, som i
någon klass vid något läroverk förekommit ..................... 310.
D:o d:0 vid de lägre läroverken ............ 311.
De högre läroverk, vid hvilka den lägsta och den högsta arbetstiden
förekommit i de olika klasserna ........................... 318.
De lägre läroverk, vid hvilka den lägsta och den högsta arbetstiden
förekommit i de olika klasserna ............................ 319.
Jämförelse mellan läroverkskomiténs och ecklesiastikdepartementets
beräkningar öfver den dagliga arbetstiden ........................ 324.
Lärjungarnas antal och medelålder vid de 4 förberedande gossskolor,
hvilkas arbetstid är närmare angifven..................... 326.
Arbetstiden vid 4 förberedande gosskolor i Stockholm ............ 326.
Befrielse från deltagande i teckningsundervisningen ............... 328.
» » » sång- och musikundervisningen ...... 329.
» » » gymnastiköfningar........................ 333.
Antal lärjungar, hvilka på grund af sjukdom varit befriade från
gymnastiköfningar vid de högre läroverken höstterminen 1881—
vårterminen 1883.......................... 335.
Frivilligt arbete i skolan................................ ................ 336.
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet
I i läsämnena erhållen undervisning ............................ 338.
II » meddelad » ............................ 340.
III i öfningsämnena; procenttal .................................... 342.
» antal lärjungar med inräkning och med
frånräkning af gymnastik .................. 344.
IY för nattvardsberedelse ......................... 345.
Tid för nattvardsberedelse vid olika skolor 347.
rx
Kap. Yl. Arbetstidens infl. på helsotillståndet. Sid.
Hertels tabell öfver arbetstidens inflytande på helsotillståndet
bland lärjungarna vid Köpenhamns skolor........................ 354.
Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid 10 läroverk
från olika delar af landet..................................... 365.
Arbetstidens inflytande på helsotillståndet å de olika linierna vid
10 läroverk från olika delar af landet ........................... 371.
Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid samtliga
Stoekholmsläroverken...... ................. 373.
Arbetstidens inflytande på helsotillståndet å de olika linierna vid
Stockholmsläroverken ................................................. 376.
Kap. VII. Lärjungarnas förmåga att följa med underv.
Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att i allmänhet följa
med undervisningen på de olika linierna vid samtliga läroverk 390.
Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att följa med undervisningen
i allmänhet i de särskilda klasserna................... 390.
Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att följa med undervisningen
i särskilda ämnen å de olika linierna ................ 393.
Svårt att följa med undervisningen i modersmålet .................. 394.
» » » » » tyska språket_________________ 394.
» » » » » latin........................... 395.
» » » » '' » matematik..................... 395.
Förhållandet mellan svårigheten att följa med undervisningen och
arbetstiden vid 10 högre läroverk ................................. 396.
Kap. VIII. Softiden.
Medelberäkning för den tid, då lärjungarna gå till sängs, och för
den tid, de få åtnjuta sömn vid de högre läroverken ....... 399.
Säng- och softid vid de lägre läroverken och pedagogierna...... 401.
Friedländers tabell öfver timmarnas fördelning för sömn, hvila,
kroppsöfningar och lekar samt andlig sysselsättning............ 407.
Uffelmanns tabell för softiden........................................ 408.
Tabell öfver användningen af dygnets timmar för barn i åldern
från 6 till 18 år...................................................... 410.
Jämförelse mellan den nuvarande och den såsom erforderlig antagna
softiden vid de högre läroverken ........................... 411.
Medelsoftiden vid de högre läroverkens särskilda klasser ......... 413.
Medelsoftiden vid de femklassiga läroverken ........................ 418.
» » » treklassiga » och pedagogierna... 419.
Sid.
Tabell öfver softiden för de olika åldersklasserna vid de högre
läroverken, utvisande minskning, i den mon lärjungarna vid en
viss ålder sitta i en högre klass.................................... 422.
Softid för de olika åldersklasserna vid de femklassiga läroverken 424
Förhållandet mellan softidens längd och helsotillståndet vid 10
läroverk............... 431.
Förhållandet klassvis mellan softidens längd och helsotillståndet vid
10 läroverk.......................................................... 432.
D:o D:o vid Stockholmsläroverken ................ 434.
. IX. Om skollokalerna.
Tabell öfver antalet andedrag i minuten vid olika ålder ......... 440.
» » huru mycket kolsyra som vid olika ålder genom re
spirationen
utvecklas under 1 timme; vigt....................... 442.
D:o D:o rymdmått................. 443.
Behof af tillförsel af kubikmeter frisk luft under 1 timme för
hvarje lärjunge................... 450.
Tid i minuter, som åtgår för stegring af kolsyrehalten från 0,4
till 1,0 p. mille i ett skolrum, helt och hållet i saknad af
ventilation...........................................................— 451.
Antal klasser och klassafdelningar vid 10 högre läroverk, från
olika delar af landet, som hafva en viss, i kubikmeter angifven
luftrymd för hvarje lärjunge........................................... 454.
Antal af de 3 nedre klasser och klassafdelningar i dem vid samtliga
högre läroverk, som hafva eu viss, i kubikmeter angifven
luftrymd för hvarje lärjunge................... 455.
Kolsyrehalt p. mille efter en timme i ett vid lektionens början
utvädradt skolrum, helt och hållet i saknad af ventilation — 456.
Kolsyrehalt i skolrum vid olika skolor i Stockholm. Enligt analyser
af prof. Heyman. Sid................... 457—464, 473, 474.
Tabell öfver inrättningar för luftväxling vid de högre, de femklassiga
och de treklassiga läroverken______________________________ 481.
Tabell öfver uppvärmningsapparater vid d:o d:o ................... 483.
. X. Bostadsförhållanden.
Lärjungarnas bostadsförhållanden vid de högre läroverken......... 507.
» » » » fem- och treklassiga läroverken
.................................................................. 509.
Bostadsförhållandenas inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid
10 läroverk ............................................................ 510.
XI
Kap. XI. Kroppsutvecklingen. Sid.
Lärjungarnas längd och vigt vid samtliga allmänna läroverk...... 522.
Lärjungarnas medellängd och medelvigt vid samtliga äfvensom
vid de olika slagen af de allmänna läroverken.................. 523.
Lärjungarnas längd och vigt vid 7 af Stockholms förberedande
skolor för gossar _............ 525.
Lärjungarnas medellängd och medelvigt vid de allmänna läroverken
och 7 af Stockholms förberedande skolor för gossar.-. 526-
De kvinliga lärjungarnas längd och vigt vid samtliga undersökta
läroverk för flickor ................................................... 526.
De kvinliga lärjungarnas medellängd och medelvigt vid samtliga
undersökta läroverk för flickor...................................... 527.
Sammanställning af de manliga och kvinliga individernas längd
och vigt vid olika ålder samt tillväxt under de olika lefnadsåren
_____________________________________________________________________ 528.
Antalet af de i olika länder undersökta individer, på hvilkas längd
och vigt de i de följande tabellerna anförda siffrorna äro
grundade................. 536.
Manliga individer. Medellängd och årlig tillväxt i längd ....... 538.
Längden af de manliga lärjungarna vid de olika slagen af skolor
i Danmark .................... 539.
Manliga individer. Medelvigt och årlig tillökning i vigt vid olika
ålder................ 543.
Kvinliga individer. Medellängd och årlig tillväxt i längd ..... 546.
» » Medelvigt och årlig tillökning i vigt......... 548.
Tabell angifvande den höga kroppsvigten för barn, tillhörande de
mera välmående klasserna ........................................... 550.
Jämförande tabell, angifvande längden och vigten af barn ur
olika samhällsklasser och vid olika skolgrupper i Danmark ... 551.
De manliga lärjungarnas längd och vigt vid 6 af Stockholms
folkskolor.............. 553.
De kvinliga lärjungarnas längd och vigt vid d:o ................... 553.
Jämförelse mellan lärjungarnas längd och vigt vid de allmänna
skolorna och Stockholms folkskolor ............................... 555.
Yigttillökning årligen för lärjungarna vid 3:ne af Göteborgs flickskolor.
Enligt Wretlind........................................... 561.
Vigttillökning under vinterhalfåret för flickor vid Jägerspris’ uppfostringsanstalt
i Danmark. Enligt Vahls undersökningar____ 564.
Tabell, visande ett aftagande i vigttillökningen i sammanhang med
en sänkning af temperaturen. Enligt Malung—Hansen..... 568.
XII
Sid.
Tabell, utvisande eu stigning i vigttillökningen i sammanhang med
höjning i temperaturen .............................................. 569.
Liharziks tabell öfver måtten af bröstperiferien under åldern från
3 till omkring 16 år................................................. 574.
Kotelmanns tabell öfver bröstomfånget i åldern från 9 t. o. m. 19 år 575.
Kotelmanns tabell öfver bröstomfångets årliga tillväxt under
lefnadsåldern 10—19 ________________________________________________ 575.
Lärjungarnas årliga tillväxt samt sjukprocenten för dem vid de
förberedande skolorna i Stockholm................................. 579.
Sjukprocenten för de olika åldrarna vid samtliga Danmarks skolor 580.
Sjukprocent för lärjungarna vid Köpenhamns skolor. Enligt
Hertel................................................................. 581.
Grafisk tabell öfver årlig tillväxt i längd och vigt samt sjukprocenten
för de olika klassernas lärjungar vid de högre allmänna
läroverken............................................................... 586.
Kap. XII. Jämförelser och förslag.
Jämförande tabell öfver den obligatoriska arbetstiden i själfva
skolan i Sverige och en del andra länder. Obligatorisk sång
och musikundervisning medräknad; gymnastik frånräknad 588—589.
Tiden för den obligatoriska arbetstiden i själfva skolan och
maximum för hemarbetet vid tyska läroverk samt arbetstiden i
skolan och hemmet i Sverige såväl enligt läroverksstadgan som
enligt den nu gjorda undersökningen _____________________ 592—''593.
Jämförande tabell öfver den dagliga arbetstiden i skolan och hemmet 596.
Tabell öfver arbetstiden vid olika grupper af de danska latinskolorna
................................................................. 600.
Dagliga sammanräknade medelarbetstiden i skolan och hemmet i
de danska latinskolorna och å svenska latinlinien vid de högre
läroverken.............................................................__ 601.
Danska skolkommissionens jämförande tabell öfver arbetstiden i
skolorna i Tyskland och Danmark........... 601.
Tabell öfver användningen af dygnets timmar för barn i åldern
från 6 till 18 år, d. v. s. fr. o. in. 7:de t. o. m. 18:de lefnadsåret 607.
Eriedländers tabell öfver användningen af dygnets timmar...... 607.
Daglig tid för lekar, kroppsrörelser och öfningar samt för annan
frivillig sysselsättning....................... 616.
Eöreslagen arbetstid i skola och hem med inräkning af sång och
gymnastik............... 618.
Sill
Sid.
Beräkning och. förslag öfver arbetstimmarnas fördelning mellan
skolan och hemmet samt för ämnen, som fordra stillasittande,
och andra ämnen..........-........-.................................. 619,
Elsass-Lothringer-kommissionens förslag.............................- 620.
Jämförelse mellan den nuvarande arbetstiden i skolan samt hemmet
och den i denna redogörelse föreslagna..................... 623.
Kap. XIV. Undersökning af högre lärov. för flickor.
Helsotillståndet vid samtliga undersökta högre läroverk för flickor.
Sammanställning efter åldersklasser................................. 681.
Sjukprocenten för de olika åldersklasserna af flickorna, sammanstäld
med den årliga tillökningen i längd och vigt ............ 684.
Sammanställning af sjukprocenten för de olika åldersklasserna vid
Danmarks samtliga privata flickskolor och vid de undersökta
flickläroverken i Sverige --------------------------------------------- 686.
Helsotillståndet vid Damarks samtliga flickskolor och uppfostringsanstalter
för flickor ................................................... 686.
Helsotillståndet vid de förberedande klasserna vid de undersökta
flickläroverken...............................................— 688—689.
Sammandrag af sist nämnda tabell .................................. 687.
Helsotillståndet för 6—10 åringar med inräkning af de förberedande
klasserna...................................................... 688.
Sjukprocent för de olika åldersklasserna af flickorna i Danmarks
samtliga skolor och uppfostringsanstalter för flickor, samrnanstäld
med den årliga tillökningen i längd och vigt ............ 690.
Bleksotens förekomst hos procent af de kvinliga lärjungarna------ 691.
Ofta återkommande hufvudvärk hos d:o .............................. 692.
Ryggradskrökningen hos % af de kvinliga lärjungarna ............ 694.
Skrofler hos d:o ___________________________________—................... 696.
Under rubriken »annan långvarigare sjukdom» angifna sjukdomar
hos % af de kvinliga lärjungarna .................................. 697.
Procenttal för de under rubriken »annan långvarigare sjukdom»
angifna sjukdomarna vid de undersökta högre flickläroverken 698.
Medelsjukprocentens växlingar vid olika läroverk .................. 700.
Medeltal för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet för
de olika åldersklasserna vid- de undersökta högre läroverken
för flickor............................................................... 702.
XIV
Sid.
Jämförelse mellan tiden för obligatoriskt arbete vid de undersökta
högre läroverken för flickor och vid de förberedande gossskolorna
i Stockholm samt de högre allmänna läroverkens
gemensamma linie och latinlinie.................................... 704.
Den dagliga tiden för det obligatoriska arbetet i skolan för
bön och läsämnena samt för de särskilda öfningsämnena______ 705.
Befrielse från undervisning i öfningsämnena ........................ 705.
Frivilligt arbete i skolan................................................ 708.
Sammanräknad arbetstid för obligatoriskt och frivilligt arbete i
skolan och för hemlexor................................................ 708.
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet
I. I läsämnena erhållen och i samma ämnen meddelad undervisning
........ 709.
II. I öfningsämnena............. 710.
III. För nattvardsberedelse.......................................... 711.
Medelberäkning för den tid, då lärjungarna gå till sängs, och
för den tid, de få åtnjuta sömn, vid de undersökta högre kvinliga
läroverken.................. 712.
Jämförelse mellan medeltalen för den nuvarande softiden för de
kvinliga lärjungarna och den i denna redogörelse såsom erforderlig
angifna ......................................................... 713.
Bostadsförhållanden för flickskolorna ................................. 715.
För de i af delningen II af denna redogörelse intagna siffertabellerna
och grafiska tabellerna hänvisas till nämnda afdelnings
särskilda innehållsförteckning.
XV
Hänvisning till de i komitébetäkandets bilaga C, kap. III,
intagna, till den hygieniska undersökningen hörande tabeller.
Bil. G.
Sid.
Kap. III. Tab. 1. Helsotillståndet vid samtliga högre läroverk...... 6.
» » 1 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten
.................................................. 8.
» » 2. Helsotillståndet vid samtliga 5-klass. läroverk..... 10.
» » 2 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten.
....................... 12.
» » 3. Helsotillståndet vid samtliga 3-klass. läroverk____ 14.
» » 3 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten.
............................... 16.
» » 4—5. Helsotillståndet vid samtliga pedagogier ______ 18.
» » 4 a—5 a. D:o med inräkning eller frånräkning af närsyntheten
.......... 20.
» » 6. De särskildt upptagna sjukdomarna, förekommande
enstaka hos procent af antalet angifna lärjungar
vid de högre läroverken ........................... 21.
» » 7—10. D:o vid de 5- och 3-klassiga läroverken och
pedagogierna........... 22.
» »11. Under rubriken »annan långvarig sjukdom» angifna
sjukdomar vid de högre läroverken.......... 24.
» » 12—16. Arbetstiden för vecka i skolan och hemmet
vid de allmänna läroverken....................... 27.
» » 17. Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd
vid vissa högre läroverk..................... 29.
» » 18. Lärjungarnas förmåga att följa med undervisningen
vid de högre läroverken.......... 30.
» » 19. D:o vid de 5-klassiga läroverken..................... 31.
Kap. III. Tab. 20. D:o vid de 3-klassiga läroverken______________________ 32.
» » 21—22. D:o vid pedagogierna ...................... 33.
» » 23. Förhållandet mellan svårigheten att följa med un
dervisningen
och arbetstiden vid vissa läroverk 34.
» » 24. Lärjungarnas softid beräknad efter procent af antalet
vid de högre läroverken...................... 35.
XVI
Sid.
Kap. III. Tab. 25—28. D:o vid de 5- och 3-klassiga läroverken samt
pedagogierna................................... 36.
» » 29. Medelsoftiden, jämförd med lärjungarnas helsotillstånd
vid vissa läroverk ........................... 37.
» » 30. D:o vid samtliga Stockholms-läroverk ............... 38.
» » 31. Bostadsförhållandena, jämförda med lärjungarnas
helsotillstånd vid vissa läroverk ......... 39.
» » 32. Medelluftrymden i de särskilda klasserna vid vissa
läroverk............................................. 40.
» » 33. D:o i III klassen vid samtliga högre läroverk ... 41.
» » 34. D:o i II klassen vid d:o ... 42.
» » 35. D:o i I klassen vid d:o ... 43.
» » 36. Ventilation och lekplatser vid de högre läroverken 44.
» » 37. D:o vid de 5-klassiga läroverken..................... 46.
» » 38. D.-o vid de 3-klassiga läroverken................... 47.
» » 39. Lärjungarnas längd och vigt vid samtl. läroverken 48.
» » 40—41. D:o vid de -högre och 5-klassiga läroverken 49.
» » 42—44. D:o vid de 3-klassiga läroverken och pedagogierna
............. 50.
•» » 45. Arbetstiden, jämförd med lärjungarnas helsotillstånd
vid samtliga Stockholms-läroverken....... 51.
KAP. 1.
Historisk öfverblick.
Hos det folk, som mäktigast af alla, vare sig i äldre eller
nyare tider, ingripit i den mänskliga kulturens utveckling, var en
harmonisk utveckling af kropp och själ, främjandet af fysisk helsa
i förening med andlig friskhet målet för den ytterst omsorgsfulla
uppfostran, som man lät ungdomen erhålla. Hos de ateniensiska
grekerna '') var detta mål klarast insedt och bestämdast uttaladt.
Plato ansåg den, hvilken ej i lika mon utvecklat sin kropp och
sin själ, vara en haltande och förkrympt varelse. Förnämsta
medlet att uppnå detta jämnmått vore lekar och gymnastiska
öfningar.
Samma uppfattning återfinna vi hos Aristoteles. Han framhåller,
att kroppens utveckling måste föregå förståndets. Kroppsöfningar
måste därför till en början utgöra ett hufvudmoment i
barnauppfostran. Under tiden för själfva uppväxten skola lättare
öfningar företagas, men alt tvång i lefnadssätt och arbete undvikas,
på det att ej den kroppsliga utvecklingen (växandet) må
hindras. Dessa åsigter hade hos atenienserna och de med dem
närbeslägtade stammarna fått sin fulla tillämpning i det praktiska
lifvet. Ungdomens uppfostran var hos dem liksom i hela Grekland
väsentligen statens sak, och sträfvan att uppnå harmoniskt
jämnmått i den kroppsliga och andliga utbildningen tryckte siu
>) För nedan stående skildringar af skolväsendet och uppfostran hos grekerna
och romarna hänvisar jag till K. A. Schmid u. G. Bauer: Geschichte der
Erziehung vom Anfang an bis zu auf- unsere Zeit. Bd. I Die vorchristliche
Erziehung. Stuttgart 1884. — D:r Julius Ueeelmann: Handbuch der Privaten
und öffentl. Hygiene des Kindes. Leipzig 1881. — N. G. Kjellberg: Ungdomens
fysiska uppfostran förr och nu. Upsala 1876.
Lärer-korn. bet. III.
1
2
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
prägel på alla anordningar såväl för de kroppsliga öfningarna
som för den andliga undervisningen, och den var bestämmande
för det sätt, på hvithet man lät dessa omväxla med och stödja
hvarandra.
I Sparta var uppfostran, hvilken från och med barnens 7:de
år så godt som helt och hållet ombesörjdes af staten, mera ensidigt
anlagd på den fysiska utbildningen. I de gymnastiska öfningarna,
äfven i vapenöfningarna, måste där äfven flickorna deltaga,
och detta, såsom man vet, ingalunda till skada för sin skönhet
och säkerligen till stor fördel för den fysiska styrkan och
heisan hos de generationer, som af så uppfostrade mödrar bragtes
till verlden. Hvar 10:de dag mönstrades där ungdomen offentligt
för granskning af de särskilda individernas kroppstillstånd och
framför alt af den inverkan, dieten därpå utöfvat.
Uppfostran var i Sparta mera sträng och hård än i Greklands
öfriga stater. Låtom oss kasta en hastig blick på, huru den
i Aten var ordnad. Det synes mig nämligen vara af stort intresse
att hafva den allmänna gången af denna uppfostran i minnet
och tankarna, då man går att från hygienisk synpunkt granska
skolförhållandena i vår tid och i vårt land.
Till och med 6:te lefnadsäret var barnens vård och uppfostran i
Aten helt och hållet öfverlemnad åt hemmen. Genom en stor mängd
olika lekar sökte man såväl under dessa år som sedermera, under de
följande åren, äfven utom hemmen upplifva den naturliga, barnsliga
glädtigheten och friskheten. Från och med det 7:de året börjades
gossarnas egentliga uppfostran, hvilken hufvudsakligen försiggick
utanför hemmen. Till sin ledning och vård erhöll gossen då mestadels
eu »pedagog», som följde honom, och som hade att vaka
öfver honom till hans 16:de år och att tillse, det han iakttog och
vande sig vid skick, goda seder och ett höfviskt beteende. Under
denna tid undervisades gossen i att läsa, räkna, skrifva samt
i musik, teckning och först och sist gymnastik. Den fysiska
helsans stärkande, kroppens och de kroppsliga färdigheternas utveckling,
den sedliga karaktersfästhetens grundläggning, förståndets
odling, inhemtande af vetande och själens öppnande för intryck
af formens skönhet, voro målen för denna undervisning. Då
den öfvertygelsen var djupt rotad, att en sund själ blott kunde bo
i ed sund kropp, bl ef omsorgen om den kroppsliga utvecklingen
alltid hufvudmomentet i hela denna uppfostran, och kroppsöfningarna
blefvo ett af de vigtigaste medlen att äfven främja den and
-
UPPFOSTRINGSSYSTEMET HOS GREKERNA.
3
liga utvecklingen. Vid dessa öfningar, som för de yngre åldrarna
försiggingo vid särskildt inrättade öfningsplatser (palästror), gick
man fullt metodiskt till väga. Från lekar och mindre ansträngande
gymnastiska öfningar öfvergick man till sädana af mera ansträngande
art, såsom löpningar, brottningar, språng, spjut- och diskuskastning
o. s. v. Efter öfningarna följde ett uppfriskande bad och
därefter en stunds hvila. Omsorgsfullt undvek man ensidighet i
rörelserna och öfningarna, och man förlorade vid dem aldrig ur
sigte deras närmaste mål, nämligen att förläna gossarna herravälde
öfver deras kropp, eu skön hållning, behagliga rörelser,
samt att åstadkomma en harmonisk utbildning af de olika lemmarna
äfvensom en fullständig utveckling af den kroppsliga kraften
och skickligheten till mångsidig verksamhet.
Till de genom det allmännas försorg inrättade gymnasierna
öfvergick gossen i allmänhet vid fylda 16 år. Staten tog nu
mera uteslutande hand om honom. Det gälde att fullända den
bildning, som skulle göra honom till en dugande statsborgare och
krigare. Gymnasierna voro långt mera omfattande öfningsplatser
än palästrorna, med olika afdelningar för olika ändamål, trädgårdar
och parker, öppna eller täckta gångar för promenader, löpbanor
och hviloplatser, anläggningar för bad o. s. v. Statyer af store
män voro här uppstälda, och inskrifter vitnade om storslagna
handlingar eller märkligare tilldragelser. Här fingo ynglingarna
äfven tillträde till ett lärorikt umgänge med och undervisning af
de mest framstående män, tänkare och filosofer. De gymnastiska
öfningarna försiggingo här på ett genomfördt metodiskt sätt, lika
för alla. De reglerades, öfvervakades och leddes af särskilda
tjänstemän.
Vid hela denna uppfostran finna vi ingen sträfvan till mångvetande,
intet mångläseri; kroppens vård och omsorgen om dess
utveckling träda altjämt i förgrunden under en ständig, måttfullt
afvägd omväxling mellan kroppsrörelser och andlig sysselsättning.
»
Huru fullständigt lyckades man ej genom en sådan metod att
uppfostra fysiskt och psykiskt sunda människor! »Aldrig har val»,
yttrar G. Kjellberg, »något folk på ett mera lysande sätt än grekerna
lagt i dageu, huru fysisk och psykisk uppfostran kunna samverka
till eu harmonisk utveckling af de mänskliga anlagen. Hos
intet folk i äldre och nyare tider har en omsorgsfullare vård
egnats åt det uppväxande slägtets fysiska utbildning, och hos
4 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
intet annat har den inteliektuela utvecklingen varit rikare och
mera ursprunglig».
Huru vidt är icke vårt nuvarande uppfostringssystem skildt
från de gamle grekernas! Det torde vara mycket beaktansvärdt,
att, under det vi beundra de resultat, ej minst hvad den andliga
utvecklingen och storheten beträffar, som den grekiska uppfostringsmetoden
åstadkom, vi på våra egna barns uppfostran ej tillämpa
de lärdomar, som nämnda metod i så rikt mått bjuder oss på,
och detta, efter det att de klassiska studierna under århundraden
haft herraväldet, ja varit allherskande öfver skolan. Val får man
från dessa studiers målsmän höra den åsigten uttalas, att för en
vetenskaplig och sant humanistisk bildning är det ännu i våra
dagar nödvändigt att genom studiet af de klassiska folkens språk
och deras egen literatur — ej på något annat sätt vore det möjligt —
hafva vunnit eu klar och »åskådlig» insigt i dessa folks kulturlif;
men huru kan det väl komma sig, att denna insigt, som sålunda bör
hafva stått klar och åskådlig för de växlande generationerna under
sekler, ej förmått utöfva något varaktigt inflytande på vårt uppfostrings-
och skolväsende i den anda och riktning, som just utgjorde
ett så ytterst väsentligt moment i de gamles kulturlif? Har
det djupare studiet af den klassiska literaturen måhända visat, att
grekernas hela uppfostringssätt ej hade någon del uti att bringa
deras kultur till den höjd, till hvilken vi alltid skola blicka
upp med beundran? Säkert är, att de yrkanden, hvilka numera med
ständigt växande kraft göras på en uppfostran, som bättre än
vår nuvarande stämmer öfverens med de klassiska folkens, och
därpå, att man vid denna uppfostran måste taga full hänsyn jämväl
till ungdomens fysiska helsa och kroppsliga utveckling, ja att
denna hänsyn aldrig får åsidosättas, säkert är att dessa yrkanden
komma ingalunda från de klassiska studiernas förkämpar, utan
hafva tvärtom i dem och hafva under hela vår nyare tid altjämt i
dem haft sina häftigaste motståndare.
Med det politiska lifvets förfall, förvekligandet i lefnadssätt,
en tilltagande slapphet i seder, ändrade sig äfven hos grekerna
sättet för ungdomens uppfostran. Kroppsöfningarna sköttes ej
mera såsom förr med noga aktgifvande på deras uppfostrande betydelse,
undervisningen tog en mera ensidig riktning'' åt intellektuel
utbildning, framför alt i retorik och spetsfundigt filosoferande,
och ungdomen förvekligades liksom hela nationen.
UPPFOSTRAN HOS ROMARNA.
5
Hos det andra af forntidens stora kulturfolk, hos romarna,
gick under dess krafts bästa dagar, under republikens blomstrande
tider, ungdomens uppfostran förnämligast ut på att fostra friska
och kraftiga män till fosterlandets försvar och väldets utvidgning.
Uppfostran var i Rom en hemmets sak. Fadern och modern
deltogo båda däruti, och särskildt togo mödrarna långt större del
däri, än hvad mödrarna i Grekland gjorde. Offentliga uppfostringsanstalter,
sådana som i Greklands städer, fnnnos ej i Rom under
republiken. Barnen växte upp i hemmen under föräldrarnas ögon
och vård och indrogos efter hand vid tilltagande ålder i dessas
sysselsättningar, hvilket man karakteriserat så, att »sönerna vande
sig att plöja, så och skörda med fadern, döttrarna att spinna,
väfva och sticka med modern». Man ville i Rom ej veta af lagstadganden,
som ingrepo i familjens frihet, och som för alla reglementerade
en lika uppfostran.
Fadern meddelade den första elementära undervisningen, ifall
han därtill var i stånd, eljes antogs en huslärare. Efter elementarundervisningen
följde den »grammatiska» undervisningen, som
besörjdes af en särskild lärare, »grammaticus», ofta i det fria, på
gatorna (in triviis). Med ynglingens 17:de år var hans undervisning
i allmänhet afslutad, efter det att under sista året en »rhetor»
haft den om hand. I de få ämnen, som ingingo i undervisningen,
meddelades denna med rent praktiska syftemål för ögonen.
Under hela skol- eller undervisningstiden, som i regeln begynte
med 7:de året, egnades största omsorg åt kroppens och lemmarnas
utveckling genom lekar och gymnastiska öfningar. Dessa
voro ej ordnade af staten och bedrefvos ej på det metodiska sätt
som i Grekland. På Marsfältet samlades den uppväxande ungdomen
af alla åldrar, och här försiggingo lekarna och öfningarna
i löpning, språng, brottande, vapenföräng o. s. v. mestadels under
fädernas personliga ledning. Det stod hvar och eu fritt att företaga
sig hvilka öfningar han ville. De företogos i det rent praktiska
syftet att härda och stärka kroppen och sätta honom i stånd
att lösa de kraf, som lifvet komme att på honom ställa. Deras
pedagogiska betydelse att skola äfven själsförmögenheterna fattades
ej af romarna så som af grekerna. Emellertid är det tydligt, att
denna uppfostran var i hög grad egnad att befordra helsa och en
sund fysisk utveckling. Den af Juvenalis uttalade satsen »mens
sana in corpore sano» blef äfven det mål, hvartill den romerska
uppfostran sträfvade, om än ej i allmänhet så medvetet och så
metodiskt som den grekiska.
6
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
Gemensamma privata skolor synas ej, åtminstone ej något mera
allmänt, kafva funnits i Rom förr än vid tiden för eller närmast
efter det 2:dra puniska kriget. Med Greklands gymnasier jämförliga
skolor, försedda med offentligt anstälda ock aflönade lärare,
inrättades i Rom först under Kejsartiden. Länge stod den åt''
Hadriauus på Kapitolinska kullen upprättade, ståtligt anlagda Sckola
romana, Atkenseum, i kögt anseende. Uppfostran kade emellertid
da klifvit en kelt annan än förr. Den forna enkelheten var försvunnen,
de äktenskapliga banden lösare ock strängbeten i seder öfvergifven.
Den moraliska ock fysiska vården om ungdomen vårdslösades.
Då smaken för den grekiska bildningen ock literaturen tog
öfverhand, och grekiska lärare alt mer och mer voro de, som användes
af romarna, togo äfven undervisningen och uppfostran i
allmänhet, liksom den då redan sedan länge gjort det i Grekland,
en mera ensidig riktning. Kroppsöfningarna ock gymnastiken
försummades, och ungdomen förvekligades. Från Rom utbredde
sig emellertid smaken för eu högre bildning, för literatur och
konst och därmed äfven bekofvet af skolor till provinserna. De
blefvo bryggor för den grekisk romerska bildningen till andra folk
i vår verldsdel, men det var ej de gamles jämnmått i utbildningen
af själ ock kropp, som de förnämligast kade till mål. Ej häller
var det från dem, som traditionerna öfvergingo till den kristna
verldens skolväsende.
I 6:te århundradet upprättades i BeneäiktinerMostren de första
kristna skolorna. Att man där ej skulle fästa något vidare afseende
vid det fysiska lifvet och lärjungarnas kroppsliga utveckling,
torde ligga i sakens natur. Barnen voro i allmänhet från 5
till 15 års ålder intagna i dessa skolor och fingo där bostad, förplägning
och undervisning. De uppfostrades till den allra strängaste
lydnad, ordning och punktlighet, men deras Rf var hårdt, glädjelöst
och förbittradt af svåra straff, Indika ej blott bestodo i stryk
och dylikt, utan äfven i isolering och svält.r)
Äfven i de något senare inrättade Katedralskolorna voro barnen
fullständigt intagna och förplägade. De andlige ledarne af undervisningen
voro ålagda att hålla ungdomen i strängaste tukt. Den,
'') Jag återgifver för dessa skolor, liksom för katedralskolorna och Karl den
stores skolor, de uppgifter, som Uffelmann (a. st.) om förhållandena vid dem sammanstält.
KLOSTERSKOLORNA, KARL DEN STORES SKOLOR.
7
som hade eu lärjunge sig anförtrodd för undervisning eller eljes,
skulle dock iakttaga en viss försiktighet vid de kroppsliga bestraffningarnas
utförande. Tillfogade han därvid lärjungen någon
svårare skada, kunde han blifva afsatt. Måltiderna måste intagas
under fullkomlig tystnad. Gymnastik och kroppsöfningar voro
såsom något yttre och oväsentligt alldeles uteslutna.
I de talrika skolor, som genom den om undervisningen så högt
förtjänte Karl den store inrättades under 8:de och 9:de århundradena,
herskade äfvenledes samma brist på hänsyn till det fysiska lifvets
kraf. En ytterlig stränghet var rådande. »Käppen ensam skulle
uppehålla ordning och lydnad. Ofta förekom det, att man äfven
för ett alldeles icke svårt fel afklädde barnen — t. o. m. de förnämares
barn skonades ej — band dem vid en påle och genompiskade
dem.» Efter denna tid utgöra klagomål öfver stränga
skolstraff ett stående kapitel i de krönikor, som sysselsätta sig
med dylika angelägenheter. Huru grundade de voro framgår
däraf, att redan Schwabenspiegel innehåller en lag, enligt hvilken
läraren icke får gifva en lärjunge mer än tolf slag af spö i
omedelbar följd.
Särskilda för ändamålet inrättade skollokaler funnos ej, och sådana
saknades ännu in i 15:de århundradet. Barnen undervisades
i sådana lägenheter, som i befintliga, för andra ändamål uppförda
byggnader kunde disponeras. Regelbundna ferier funnos ej. Blott
de kyrkliga högtidsdagarna voro feriedagar. Vanligen voro äfven
två eftermiddagar i veckan fria.
En helt annan uppfostran än i de lärda skolorna erhöllo under
medeltiden de barn, som uppfostrades privat i sina hem i de förnämare
familjerna, eller som vid späd ålder, ofta redan vid 7 år,
fördes till någon furstes eller annan förnäm mans hof för att där
tagas om hand. Deras undervisning i läsämnen och hela andliga
ansträngning var ringa, under det att de redan tidigt måste egna
sig åt kroppsöfningar och vid mera framskridna år utbilda sig i
vapnens bruk och i alla de färdigheter, som fordrades för att na
riddarevärdigheten, hvilken var deras mål. Att dessa öfningar måste
i och för sig hafva verkat härdande och befordrat den kroppsliga
utvecklingen, är uppenbart, men uppfostran var lika uppenbart alt
för ensidigt gående i denna riktning.
Under den senare deleD af medeltiden idkades emellertid
kroppsöfningar i större utsträckning äfven af städernas borgerliga
ungdom. I Tyskland uppstodo af kejsarne privilegierade fakt
-
8
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
skolor, och vid vissa städer funnos, enligt hvad vi säkert veta,
störa förlustelseplatser, på hvilka gossar, ynglingar och män af
alla åldrar dagligen, men i synnerhet på festdagar, samlade sig
till lekar, brottning, språng och kroppsöfningar, spjutkastning,
skjutning med båge o. s. v.; men dessa öfningar synas tyvärr hafva
åter upphört så tidigt, att man redan i 17:de århundradet ej vidare
har något egentligt att om dem förmäla.
Då i 15:de århundradet studiet af de klassiska språken och
den klassiska literaturen uppblomstrade i Italien och sedermera
äfven i andra länder, lärde man sig till en början inse, af hvilken
stor betydelse kroppsöfningar voro för uppfostran, och gymnastiken,
som varit bannlyst ur klosterskolorna, kom med »humanismen»
nu för en kort tid åter till heders. Flere af »humanisterna» betona
starkt denna betydelse. Vittoeino von Feltre, på sin tid
berömd som Italiens förnämste uppfostrare, införde i sin af pensionärer
och lärjungar från snart sagdt alla länder besökta skola
öfningar i ridning, brottning, fäktning, skjutande med båge, simning
o. s. v. Exemplet vann efterföljd, och från Italien spred sig
förändringen vidare. Gymnastik och lekar infördes vid en del
skolor i Schweiz och äfven i Tyskland; men reformen blef ej af
lång varaktighet, och efter hand försvunno åter kroppsöfningarna
från de lärda skolorna. Man fick där helt annat att göra än att
tillse, det ej kroppen toge skada.
Med humanismen blef latinstudiets allherskande ställning i
skolorna befästad. »Det är i ögonen fällande», yttrar Raumer1, »att
all ungdomens tid och kraft blef våldsamt koncentrerad på lärande
och öfning af latinet. Grammatik öfvades i åratal för att språkriktigt,
dialektik för att tankeriktigt, retorik för att oratoriskt riktigt tala och
skrifva latin». Klassikerna läste man blott för att från dem samla
ord och fraser för latintalandet och latinskrifningen, utan att mycket
bekymra sig om innehållet». »Sådan var riktningen», tillägger han,
»i protestanternas skolor lika väl som i jesuiternas; Trotzendorff
och Storm, Wiirtembergarna och Sachsarna stämma häri öfverens
med jesuitergeneralen Claudius von Aquavxva». — Och under ett
sådant tillstånd, med en sådan riktning hade man glömt alla lärdomar
för en sund uppfostran, som den klassiska literaturens djupare
studium till en början gifvit.
’) Karl von Raumer: Geschiclite der Pädagogik, bd I, 2:a uppi., s. 325.
Stuttgart 1846.
HUMANISMEN, LUTHER, BACO.
9
Till den fysiska vården, till lärjungarnes helsa och kroppsutveckling
togs icke vidare någon hänsyn. Skolordningar från den
efterföljande tiden tala hufvudsakligen blott om själfva undervisningen
och om straff. Med skollokalerna var det illa bestäldt, om än
särskilda skolhus efter hand började byggas, Ziirich fick t. ex. sitt
första skolhus 1561. Straffen bestodo där i böter, kroppsaga och
äfven fängelse. Ännu 1561 blef en gosse, som blott begått den
förseelsen att på gatan ej hafva haft rocken påsatt, slagen med
spö så svårt, att hufvudet sårades på sådant sätt, att exekutionen
måste afbrytas. Inträdesåldern i denna skola var 5 år. I allmänhet
synes den dagliga undervisningen hafva börjat i skolorna mycket tidigt
om morgnarna, kl. 6 eller 7, och den dagliga undervisningen i själfva
skolorna hafva växlat från 5 till 7 timmar, hvartill kommo hemarbetena,
från Indika i regeln 2 dagar i veckan synas hafva varit fria.
Ferier gåfvos, t. ex. vid Johanneum i Hamburg, vid påsk, pingst,
midsommar och jul, men hvarje gång endarst en, resp. 2 dagar
efter högtidsdagen, samt dessutom tre dagar i veckan Quinquagesimm
och 8 dagar i rötmånaden. Dessa förhållanden i 16:de århundradets
lärda skolor äro af så mycket större intresse för oss,
som många traditioner från dem fortlefvat äfven i våra skolor
långt in i tider, som ligga oss mycket nära.
Emot denna skolordning och detta tillstånd i skolorna höjde
sig emellertid mäktiga, stämmor. Luther själf hade rätt kraftigt
uttalat sig för nyttan af kroppsöfningar, men utan någon påföljd,
och hvilken verkan reformationen än ut.öfvade på skolväsendet,
icke minskade den det ofvan skildrade latinherraväldet, och ej
medförde den någon större hänsyn än förut till lärjungarnes kroppsliga
vård och välbefinnande.
Gryningen till ett bättre tillstånd kom från en man, som stod
helt och hållet utanför skolan. Såsom banbrytare för realismen
utöfvade den store reformatorn Baco af Verulam ett utomordentligt
inflytande på skolväsendet och dess senare utveckling. Han
ådagalade det ofruktbara uti att endast lefva i det förgångna och
använda de klassiska språken och den klassiska literaturen till
bildningsmedel. — Han hänvisade till den omedelbara iakttagelsen
i verkligheten och i naturen såsom vetandets ständigt flödande,
friska källa. Han fordrade, att man vid undervisningen skulle
taga hänsyn till de individuela anlagen och till grund för den
lägga den omedelbara iakttagelsen och induktionsmetoden. Han
bragte naturvetenskaperna till heders och erkännande och väckte
10 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
för deras studium ett lefvande intresse. Om han än ej mera bestämdt
uttalade sig om de förhållanden, som kunna direkt hänföras
till skolhygienen eller vården af lärjungarnes fysiska helsa, om
betydelsen af kroppsöfningar o. d. under uppväxttiden, så framgår
dock hänsynen härtill såsom en följd af den riktning, han inslog.
En förelöpare och banbrytare för eu nyare riktning i undervisningen
och uppfostran var Bacos samtida Michel de Montåigne,
äfven han en man, som stod utanför skolan. Särskildt har han
utöfvat starkt inflytande på Locke och framför alt på Rousseau.
Vid sidan af barnet ville han ställa en ledare, som hade mera förstånd
än lärdom, en tanke, som vi sedermera återfinna hos
båda de nämnda författarna, och som ju i grunden har sin rot i det
grekiska uppfostringssystemet. På förståndets och omdömets utveckling
lägger Montaigwe största vigten och uppträder skarpt
emot hufvudets fullproppande med onyttiga och osmälta kunskaper,
emot den mekaniska utanläsningen och den oförmåga att själf se
och själf tänka, som häraf hos ungdomen blef en följd. Han fordrar
ett långt större fält för ungdomens själfverksamhet samt, att
den skall mindre hårdt och strängt behandlas. Man skulle göra
studierna för barnen till en lust och fröjd i stället för eu plåga. Den
öfverdrifna arbetsbelastningen i skolan måste minskas. Nödvändigheten
att taga hänsyn till kroppens vård samt till dess härdande
och stärkande genom flitiga kroppsöfningar häfdar han på det
bestämdaste. »Det är ej nog», yttrar han bland annat, »att göra
själen stark, man måste äfven stålsätta musklerna. Själen dukar
under för ansträngningen, om ej kroppen står den bi.» »Det är
icke en själ, icke en kropp, som man uppfostrar, utan en människa.
Af henne få vi icke göra tvänne. Och, såsom Plato säger: man
får icke utbilda den ena, men icke den andra, utan man bör föra
och leda dem så som ett par hästar, spända för en vagn.» Banan
var angifven, men ej bruten, och som förkämpar för den nya riktningen
emot det i skolorna altjämt herskande pedagogiska systemet
och latinherraväldet äfvensom för kroppsöfningars vederbörliga
införande som ett hufvudmoment vid all uppfostran kämpade
efter Montåigne eu rad af framstående män.
Den utmärkte pedagogiske metodikern Comenius framhöll
förutom kroppsöfningarnas jämväl det egentliga handarbetets stora
betydelse för barnens utveckling äfvensom vigten af, att de genom
det samma vandes vid verksamhet och arbete. Francke
hade samma uppfattning af handarbetets uppfostrande betydelse, och
MONTAIGNE, LOCKE, ROUSSEAU.
11
lian införde det samma i de af honom grundade skolorna i
Halle.
I 17:de århundradets sista decennium utgaf läkaren Locke
sitt berömda arbete: »Some Thoughts concerning Education». Detta
arbete, i hvithet vi först finna betydelsen af en i alla riktningar
genomförd god helsovård för barnen från sakkunnigt båll vederbörligen
häfdad, väckte stort uppseende. Det öfversattes på flere
främmande språk och bär utan alt tvifvel betydligt bidragit till
utvecklingen af sundare principer för barnens behandling under
deras uppväxt, om dess verkan än bl ef ingen på samtidens skolväsende.
Särskild!; bar Rousseau starkt påverkats af Locke, hvilken
återigen själf rönt mycket inflytande af Montaigne.
Det är under formen af råd för handledningen af en ung »gentlemans»
uppfostran, som Locke framställer sina tankar om barnuppfostran
och undervisningen i allmänhet. Sina åsigter sammanfattar
han i inledningen sålunda: »mens sana in corpore sano; den, för
hvilken detta är förverkligadt, den är lycklig, men om det ena
eller det andra eller om båda fattas, då skall alt annat foga hjälpa.
Den, hvars själ icke visligen styr, skall aldrig finna rätta vägen,
och den, hvars kropp är svag och bräcklig, skall aldrig komma
långt på vägen.» Om kroppens sundhet ville Locke i första rummet
tala, om än han erkänner själen vara bufvudföremålet för uppfostran.
Han vill genom sina detaljföreskrifter göra kroppen stark
och härdad för att sätta honom i stånd att lyda själen. »Om inhemtande
af vetande», yttrar Locke, »talar jag tillsist, emedan jag
håller det för den minst vigtiga delen. Man gör mycket bråk för
eu smula latin och grekiska, 7 till 10 år fastlänkar man barnet vid
rodret för att lära dessa båda språk, som det med långt mindre
besvär och möda kunde nästan under lek hafva lärt sig.» En
dygdig och vis man vore vida att föredraga framför en stor lärd.
Vetande och kunskaper måste finnas, men forvärfvandet däraf lomme
i andra rummet. På kroppsöfningar och handarbete fäster Locke
mycken vigt. Hvila från öfriga allvarliga tankar och sysslor under
en nyttig och sund kroppslig verksamhet är, hvad han med det
senare förnämligast afser. Han vill, att äfven barn ur de högre
stånden skola lära sig ett eller flere handtverk, men hälst blott ett.
Det mest storartade och följdrika uppslag, som något arbete
om barnauppfostran och undervisning under någon tid har gifvit, torde
väl hafva vant det, som åstadkoms af J. J. Rousseaus verldsberömda
bok»Émile ou de Féducation.» Skarpt drager Rousseau i härnad
12 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
mot det traditionel sättet att uppfostra barn och att ensidigt grunda
deras undervisning på studier i böcker. De kunskaper, man på
sådant sätt meddelade, blefve för barnen endast minneslexor, som
de ej kunde göra till föremål för förståndsmessig behandling,
hvarför de ej häller tjänade till att utbilda deras omdöme, utan
endast nedtryckte och missriktade den naturliga utvecklingen. »Om
man går till väga på alldeles motsatt sätt mot det brukliga, skall
man nästan alltid träffa det riktiga», säger Bousseau. Han vill, att
all uppfostran skall vara fullt naturenlig, grundad på barnens altjämt
på ett naturligt sätt sig utvecklande fysiska och psykiska
egenskaper. Den stora boken, ur hvilken kunskaperna skola
hemtas, är naturen och alt annat, som omger oss, och medlen
för att inhemta vetande äro iakttagelserna och eftertanken öfver
det iakttagna. Själen liksom kroppen bör få utvecklas fritt utan
alla hämmande band. Kroppen bör göras stark och härdad.
»Han måste hafva kraft för att lyda själen; ju svagare han är,
dess mera befaller han, ju starkare han är, dess bättre lyder
han.» Sinnena, Indika hos barnen tidigast utvecklas, och hvilka
förmedla iakttagelsen, måste omsorgsfullt vårdas, utbildas och
fullkomnas och, liksom alla kroppens lemmar, öfvas flitigt och väl
för att blifva lämpliga redskap för vår intelligens. Till 12:te året
vill Bousseau knapt veta af någon bok till hjälp vid uppfostran.
Har gossen förts fram till den åldern med en sund och kraftig, i
alla riktningar väl utbildad kropp, skall hans förstånd under fortsatt
naturenlig ledning och undervisning hastigt utvecklas och
mogna. Bousseau ville framför alt hos barnen bibehålla barnanaturen
och låta den komma till mognad, innan den allvarligare uppfostran
för lifvet tager vid.
Jag behöfver här ej vidare ingå på detaljer i Bousseaus uppfostringslära.
Det anförda är nog för att visa, huruledes, enligt
denna, den fysiska vården af det uppväxande barnet trädde i förgrunden
såsom aldrig förr, — och mot hela det bestående uppfostrings-
och undervisningsväsendet var »Emile» en öppen krigsförklaring
på lif och död. »Såsom eu blixt i kvalmig åskluft»,
säger Karl Schmidt, »slog den ned i Frankrike», och dess verkan
på samtiden, snart sagdt i alla land, var utomordentlig, om den
äfven ej ledde direkt till några förändringar i de bestående skolorna
med deras sekelgamla traditioner. Många voro emellertid
äfven de pedagoger och lärde, bland dem flere af samtidens
ypperste män och tänkare, som grepos af Bousseaus läror, och
ROUSSEAU, FILANTROPINISTERNA.
13
redan efter några få år se vi Basedow i Dessau grundlägga en
skola, väsentligen bygd på de af Rousseau framstälda grundsatserna.
Skolan benämnde han Pkilantropir.um. Hans exempel
följdes snart af andra, de s. k. »Philantropinisterna». Af dessa
voro de förnämsta Saltzman, som grundade den berömda skolan i
Schnepfenthal, Gampe, som upprättade en dylik i Hamburg, och
Pestalozzi, som anlade skolan i Yverdon i Schweiz. Till dessa
skolor strömmade lärjungar från snart sagdt alla Europas länder.
Det var emellertid ej blott genom sina skolor, utan äfven och ej
minst genom en ytterst flitig skriftställareverksamhet, som männen
af den nya riktningen utöfvade sin inverkan på samtiden och på
skolväsendets utbildning.
De förtjänster, som dessa män, och väl framför alla PESTALOZZI,
förvärfvat sig om själfva pedagogikens metodiska utveckling, tillkommer
det ej mig att bedöma eller att här närmare beröra.
Endast det vill jag påpeka, att genom införande af åskådningen
såsom väsentligt underlag för undervisningen, i stället för det hänsynslösa
pluggsystemet, en riktning var inslagen, som ej kunde
annat än mer och mer vinna erkännande och, om än långsamt, verka
till en förbättring i undervisningssättet äfven vid de allmänna
skolorna.
Hvad som mest intresserar oss från rent hygienisk synpunkt,
är, att de filantropiska skolorna, de jag här nämnt såväl
som andra, hvilka i Tyskland och Schweiz efter deras mönster
anlades, — hvilka fel de än kunna hafva haft — blefvo banbrytande
för en mera människovänlig behandling af de åt skolan anförtrodda
barnen. Dessa skolor stälde såsom eu särskild uppgift för sig
att ej göra skolgången till en plåga för barnen, utan tvärtom att
ingifva dem lust för skolarbetet och kärlek till studierna. Här
tog man hänsyn till barnens fysiska vård, till deras kroppsliga
helsa och utveckling såsom aldrig förr i några skolor alt ifrån
grekernas och romarnas bästa tider. Betydelsen af lekar, kroppsöfningar
och kroppsarbete såväl för det fysiska välbefinnandet
som för vinnandet af rent pedagogiska syften kom här till erkännande.
Den omfattande, förträffliga handbok; i gymnastik för
ungdom '') som Gutsmuths efter 8-årig lärareverksamhet i Schnepfenthal
utgaf, visar oss, huru högt uppdrifna och omväxlande
'') Gymnastik fiir (lie Jugend, entlialtend eine praktiscbe Anweisung zu Leibesiibungen.
— Em Beitrag zur nötbigsten Verbesserung der korperliehen Erziehung
von Gutsmuths. Scbnepfentbal 1793.
14
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
kroppsöfningarna där voro, och den förtjänar ännu i denna dag
att studeras.
Undervisning i handarbete och slöjd meddelades i olika riktningar
vid de filantropiska skolorna. Detta arbete blef här, såsom
redan Locke velat hafva det, en hvila och en uppfriskning
under de från själsarbete och annan sysselsättning lediga stunderna,
på samma gång som det vande barnen vid en nyttig verksamhet
och arbetsamhet samt uppöfvade deras lemmar och sinnen.
De gamla lärda skolorna berördes dock föga af alt detta.
Alt gick där i allmänhet sin gamla gång i de nedärfda traditionernas
hjulspår. Hurudant tillståndet i dem i själfva verket var i
senare hälften af förra århundradet, därom ger oss J. P. Frank i
sitt klassiska arbete »System einer vollständigen medicinischen
Polizei» märkliga, från andra hål! bekräftade upplysningar. Han
anför skolförordningar, som visa, att i en del länder barnen tvingades
att redan vid 4 till 5 års ålder börja sin skolgång. Ja förordningar
funnos så hjärtlösa, så omenskligt hårda, att ej ens sjuklighet
fick gälla som hinder för dessa späda varelser. Skollokalerna
voro så godt som öfveralt högst otillfredsställande, låga,
illa belysta, illa uppvärmda, i regeln öfverbefolkade, med usel
luft, utan inrättningar för luftväxling; subsellierna dåliga och olämpliga.
Behandlingen af skolbarnen var från lärarnes sida ytterligt
hård och rent af farlig för helsan, stundom för lifvet. Frank gifver
i det kapitel, där han afhandlar skolhygienen (Von der Gesundheits-Pflege
der lernenden Jugend und der nöthigen Polizei-Aufsicht
bei Erziehungs-Anstalten, anf. arbete, bd II, afdeln. 3), en utförlig
skildring af den i skolorna berökande grymheten och fullkomliga
bristen på all hänsyn vid bestraffningarna. Med tjocka hasselkäppar
slogo lärarne ofta hål i lärjungarnes blottade hufvuden.
Med långa käppar, som de af lätja använde för att ej behöfva
resa sig från sin plats vid hvarje bestraffning, kunde de nå till
äfven mera aflägsna bänkar, och det var ingalunda ovanligt, att
de med ''dessa särade flere oskyldiga i stället för den skyldige.
»Man träffade barn, som på hela sin kropp ej hade en fläck, som
ej bar spår af lärarnes misshandel, och ofta såg man de godmodigaste
barn i förtviflan vältra sig under lärarnes fötter». Barn
af 6 å 7 års ålder fingo under en half timmes tid ligga på knä på
skarpkantiga vedträn; ännu grymmare, oförnuftigare, farligare och
äfven mot anständigheten hänsynslösa, af Frank omtalade straff här att
förtiga. Frank anför flere exempel på de svåra följder, som bestraff
-
f. R. FRANK, SKOLHYGIENENS GRUNDLÄGGARE.
15
ningarna ofta förde med sig, ja t. o. m. bevis för, att de varit dödande.
Sällsynt var enligt honom, att icke på de olika platserna en eller
annan olycka årligen inträffade på grund af lärarnes misshandling
af barnen. I Kurpfalz utfärdades 1766 eu förordning emot
denna bårdhet, »då», såsom det i nämnda förordning heter, »det
blifvit ådagalagdt, att åtskilliga barn blifvit så erbarmeligen slagna,
att man till deras botande måst tillkalla kirurger».
Jag bar kanske väl mycket uppehållit mig vid dessa Franks
skildringar; men de äro af mycket stort intresse, då de klart visa,
hvilka inrotade traditioner rörande skolbarnens kroppsliga behandling
och helsovård vårt århundrade fick mottaga från det närmast
föregående. Dessa skildringar äro lemnade af en man, som
mer än någon annan egde rätt och var kompetent att döma i dylika
frågor.
J. P. Frank har nämligen såväl genom sitt här anförda arbete
som äfven och ej minst genom andra skrifter om barns helsovård
och uppfostran, — hvilka höra till det yppersta, som någonsin härom är
skrilvet —intagit eu plats i allra främsta ledet af dem, som främjat
vårt vetande om, huru vi böra gå till väga vid den fysiska vården och
fostrandet af de uppväxande nya generationerna, och särskildt har
han genom det ofvan nämnda arbetet blifvit den rationela sJcolJiygienens
grundläggare.
»Sä mycket man än skrifvit om uppfostran», yttrar Frank, »sfi
finner jag dock, att artikeln sundhet är, hvad man allra minst
tänkt uppå i de allra flesta af våra offentliga skolor». Han uppträder
med kraft emot barnens för tidiga onaturliga ansträngning.
»Schonet ihrer Faser noch, schont ihres Geistes Kräfte
Verschwendet nicht im Kind’ des kunft’gen Mannes Säffe.»
Så lyder hans talande och bebjärtansvärda motto på det särskildt
åt denna fråga egnade kapitlet (»Von dem Nachtheile einer zu
träben und zu ernsten Anspannung der jugendlichen Seelen- und
Leibeskräfte»). Han påvisar farorna af ett ensidigt drifvande af
själsarbetet; huruledes härvid vissa safter, som voro nödvändiga
för den kroppsliga utbildningen, »på ett onaturligt sätt förslösas,
hvarigenom fullkomligheten hos den blifvande medborgaren nedsättes».
Han framhåller, huruledes det andliga arbetet undandrager
kroppen ännu mera krafter, än hvad eu motsvarande sysselsättning
af kroppen gör o. s. v.
16
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
Han yrkar för öfrigt, bland annat, på ett fritt och sundt läge
af skolhuset, rymliga, väl belysta, i hvarje hänseende sunda skolsalar
med ljuset fallande från lämpliga håll på lärjungarnes platser,
inrättningar för luftväxling, lämpligt konstruerade och efter lärjungarnes
storlek afpassade subsellier, noga aktgifvande på barnens
hållning o. s. v. I ett längre kapitel visar han nödvändigheten
af, att metodiska kroppsöfningar och gymnastik återinföras,
och att de, liksom hos forntidens folk, blifva ett väsentligt moment
i ungdomens uppfostran.
Han lemnar en mängd detaljföreskrifter i såväl det ena som det
andra hänseendet, och hans läror äro, såsom BAGINSKY1) yttrar, »så
mönstergilla för alla tider, att vi ännu i denna stund fullkomligt
stå på basen af dem».
Särskildt vill jag här framhålla, att Frank på det bestämdaste
påyrkar, att alla offentliga skolor och uppfostringsanstalter i alt,
som har samband med helsovården, skola ställas under en sträng
kontroll af vederbörande offentliga myndigheter.
Till några sanitära förbättringar i de lärda skolorna ledde emellertid
ej Franks uppträdande.. Det i Tyskland genom Jahn i början
af vårt århundrade utbildade turnväsendet, som en tid spelade en så
stor rol, blef af politiska skäl undertryckt. Man stängde turnplatserna
och upphäfde turnföreningarna i Tyskland. Alt förblef såsom
förut i de offentliga skolorna. Då uppträdde 1836 läkaren och
medicinaltjänstemannen Lorinzer med en skrift: »Zum Schutze der
Oesundheit in der Schule», i hvilken han framstälde de allra skarpaste
anklagelser mot de högre skolorna och riktade dessa anmärkningar
framför alt emot hopandet af undervisningsämnena, det alldeles
för stora antalet dagliga arbetstimmar, de öfverdrifna hemarbetena o.s.
v. lian framhöll bjärt, huruledes »den herskande gymnasiala uppfostran
var en uppenbar källa till ett djupt försvagande och enerverande
för just den ädlaste delen af den tyska ungdomen, hvilken var bestämd
att eu gång leda statens och det allmännas angelägenheter, och hvilken
för öfrigt hade till uppgift att adla och föra framåt såväl vetenskaperna
som hela den nationela kulturen» * 2). Lorinzers skrift
gjorde ett oerhördt uppseende i de mest vidsträckta kretsar och
gaf väckelsen till hela den strid, som nästan altjämt med växlande
häftighet sedermera fortgått om de sanitära förhållandena i sko
-
'') Handbuch der Schulhygiene, Stuttgart 1883.
2) Ant. efter Finkelnburg: Feber den Einfluss des heutigen Unterrichtssystems
auf die Gesundheit des heranwachsenden Geschlechts. Braunschweig 1877.
POLEMIK I ANLEDNING AF LORINZERS UPPTRÄDANDE.
17
loma, och om skolgångens inverkan på det uppväxande slägte!
eller därom, såsom frågan oftast begränsats, huruvida en öfveransträngning
i skolorna egde rum eller ej. En ström af tidskriftsartiklar
för och emot framträdde, och så stark var rörelsen, att
äfven den preussiska regeringen fann sig nödgad att undersöka
förhållandet. Men det var ej genom medicinskt sakkunniga män,
som undersökningen skedde, utan man infordrade utlåtanden af
vederbörande skolföreståndare och skolstyrelser. Resultatet häraf
bl ef, att man ansåg sig, på grund af de ingifna utlåtandena, kunna
officiel! förklara, att Lorinzers anklagelser, »om än i några punkter
icke alldeles ogrundade, dock på det hela varit öfverdrifna». Emellertid
hade Lorinzers uppträdande redan inom kort åtminstone den
praktiska påföljden, att turnväsendet åter blot'' erkändt, och att Tysklands
skolor åter öppnades för det samma. Först började man återinföra
det i skolorna i Bayern och Sachsen. I Preussen fäststäldes
genom en kabinettsorder 1842 den grundsatsen officiel!, »att väl
ordnade kroppsöfningar för landets samtliga skolungdom skulle gälla
som en nödvändig beståndsdel af den manliga uppfostran».
I den polemik, som Lorinzers skrift framkallade, och hvilken
sedermera så godt som oafbrutet fortgått såväl i Tyskland som i
andra länder, hafva läkare och pedagoger i regeln stått i motsatta
led, och den bitterhet, med hvilken striden förts, kan väl endast
förklaras genom den öfvertygelsens värme, hvarmed man å ömse
sidor kämpat. Att skolan skulle behöfva nedsätta sina anspråk på
barnens tid och krafter och taga en större hänsyn till lärjungarnas
fysiska vård och helsa med fara, att, som man antog, bildningsnivån
skulle sjunka, var något, som altför mycket stred emot de
nedärfda och djupt rotade sekelgamla traditionerna, för att icke
kampen härom skulle med nödvändighet blifva både bitter och lång
och ofta ledande till öfverdrifter å båda sidor.
I den mon, som den hygieniska vetenskapen utvecklades, och
med de storartade framsteg, den på senare tider gjort, stälde den
emellertid mer och mer de gamla hygieniska förhållandena i själfva
skollokalerna i en altför bjärt belysning, för att man ej skulle
åtminstone rörande dem beträda vägen till förbättringar. Eu synnerligen
kraftig impuls till dessa förbättringar gåfvo Cohns undersökningar
1866—67 öfver närsynthetens utbredning i skolorna1). De
positiva bevis, som därigenom lemnades för att denna sjukliga för
’)
Untersuchungen der Augen von 10,060 Scfiulkindern, nebst Vorsclilägen
zur Verbesserung der den Augen nachtheiligen Schuleinrichtungen. Leipzig 1867.
Lärov.-kom. bet. III. 2
18 kap. i. historisk öfverblick.
ändring af ett så vigtigt sinnesorgan i regeln var direkt beroende
af själfva skolarbetet och af de omständigheter, under Indika det
försiggick, kunde icke bortresoneras. Frågan om närsyntheten och
sättet att förekomma den blef för en tid nästan den mest brännande
inom skolhygienen.
Hvad beträffar själfva hufvudfrågan eller den om hela undervisningssystemets
inverkan på ungdomens fysiska och psykiska
helsa, så har den, om den än för någon kortare tid trädt något i
bakgrunden för sträfvandena att åstadkomma förbättringar i de
yttre förhållanden, under hvilka lärjungarna arbetade, å nyo altjämt
återkommit med växande styrka, och detta ej blott i Tyskland,
utan i snart sagd! alla land med europeisk kultur. Den har från
att vara en stridsfråga mellan läkare och pedagoger mer och mer
trängt ut till den stora allmänheten och till sist i Tyskland, sedan
alt flere pedagoger stält sig på deras sida, som yrkat på reformer,
tagits om händer af de olika ländernas representantförsamlingar
på ett sådant sätt, att äfven regeringarna funnit sig föranlåtna
att öfvergifva den mera afvaktande ställning, de förut intagit.
Särskilt har »Deutscher Vercin för öffentliche Gesundheitspflege»,
som förnyade gånger vid sina sammankomster haft frågan
på sin dagordning, bidragit att i Tyskland föra henne framåt.
Vid nämnda förenings generalförsamling i Ntirnberg 1877 lemnade
Finkelnburg1) såsom referent för frågan en förträfflig, i detalj
gående redogörelse för det inflytande, som det nuvarande undervisningssystemet
kunde anses utöfva på det uppväxande slägtets sundhet.
Församlingen beslöt uppställa följande allmänna fordringar: »förminskning
af undervisningens omfattning (des Lehrstoffes), inskränkning
af den dagliga undervisningstiden, eu mer harmonisk utveckling».
Vid det nästföljande årets generalförsamling sökte den dåvarande
referenten, skolmannen Alexis, i ett utförligt föredrag ådagalägga,
att eu nedsättning af undervisningstiden måste fordras, icke
blott ur hygienisk, utan äfven ur pedagogisk synpunkt, och att den
kunde fordras, utan att nationens bildningsnivå eller förmåga af produktivitet
(Leistungsfähigkeit) nedsattes. Någon resolution beslöts ej.
Dessa mötens förhandlingar utöfvade en mycket stor verkan i hela
Tyskland och bragte nytt lif i frågan. Med en märkvärdig enighet,
säger Baumeister,* 2) uttalade man sig om henne i öfverens
>)
Ueber den Einfiuss des lieutigen Unterrichtssystem ant die Gesundheit des
heranwachsenden Gesehlechts. Brannschweig 1877.
2) Baumeistee: Die neueren amtlietien Kundgebnngen in der Schulhygiene.
Deutsche Vierteljahrschrift för öffentliche Gesundheitspflege. Bd XV, h. 3, 1883.
REGERINGARNAS ÅTGÖRANDEN.
19
stämmclse med Nurnbergerteserna. 1 medicinska, pedagogiska och
andra församlingar stod hon på dagordningen. »Det gifves», tillägger
han, »så vidt jag vet, ej en enda tysk representantförsamling,
hvilken icke under de senare åren — en del församligar förnyade gånger
—- framhållit öfver ansträngning en och begärt dess afhjälpande.»
Nu se vi äfven i rask följd regeringarna gripa in. Jag lemna!-en kort öfversigt af deras åtgöranden utan anspråk på att i den
hafva upptagit dem alla (jfr. Baumeister a. st.)
I Sachsen utfärdades i mars 1882 nya förordningar till de
respektive rektorerna och skolstyrelserna. Där framkålles, huru
allvarsamt och enstämmigt landtdagen behandlat frågan om öfveransträngningen,
och huruledes regeringen är enig med representationen
om nödvändigheten af ingripande åtgärder däremot. Hon
söker genom föreskrifter om undervisningens mål och metoder afhjelpa
de mest trängande olägenheterna och ställer vidare åtgärder
i utsigt. Likaledes i mars 1882 utfärdades af preussiska kultusministern
ett cirkulär om revision af läroplanerna. Äfven här betonas
nödvändigheten af att söka genom hvarjehanda åtgärder
bringa klagomålen öfver öfveransträngning till tystnad. De speciela
föreskrifterna gälla äfven här väsentligen undervisningens uppgift och
metod; särskildt för de klassiska språken göras dock inskränkningar
i förut varande fordringar.
I april 1882 ingrep fältmarskalk v. Manteuffel såsom kejserlig
ståthållare i Elsass-Lothrmgen på ett synnerligen praktiskt och
erkännansvärdt sätt i denna så utomordentligt vigtiga fråga. I
en skrifvelse till statssekreteraren rörande önskvärda reformer inom
undervisningsväsendet framhåller lian nödvändigheten af en utredning
af den frågan: »huru mycket andlig ansträngning den uppväxande
ungdomen vid olika ålder kan tåla, utan att kroppen
däraf lider». »Den kroppsliga sundheten och den andliga friskheten»,
yttrar Manteuffel i sin skrifvelse, »hos den skolan besökande
ungdomen får icke utsättas för fara. Då det gäller att afgöra,
livilket mått af uthållighet och arbete och framför alt, huru stort
antal timmar för undervisningen och för hemarbete skall bestämmas
för de olika klasserna, så måste först den normala prestationsförmågan
hos de motsvarande åldrarna fastställas.» —--»Frågan,
Indika betingelser som måste uppfyllas, på det att omsorgen om lärjungarnas
utveckling ej må vid de högre undervisningsanstalterna
hämmas, är väsentligen medicinsk». — »Jag finner det därför nödigt
att i första rummet infordra ett motiveradt utlåtande af en kommission
20
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
af medicinskt sakkunniga däröfver, i livad mon den nuvarande inrättningen
af Elsass-Lothringens skolväsende motsvarar de grundsatser,
hvilka den medicinska vetenskapen måste uppställa med
hänsyn till vår ungdoms fysiska och psykiska utveckling, och hvilka
minimalfordringar i det nämnda hänseendet, till bibehållande och
främjande af nationens försvarskraft och andliga friskhet, läkarevetenskapen
framställer».
Det var första gången, som åt den medicinska vetenskapens
målsmän en sådan ställning vid undervisningsfrågans behandling
officiel! inrymdes, och det var en preussisk fältmarskalk förbehållet
att härtill taga initiativet.
Den kommission, som tillsattes, bestod under statssekreterarens
ordförandeskap af 9 läkare, bland dem flere af den berömda medicinska
fakultetens i Strassburg mest framstående professorer. Vid
deras sida stäldes 2:ne skolman såsom konsultativa.
Det utlåtande, som denna komission afgaf, blef ett af de mest
vigtiga inläggen i frågan. Ej minst har det fått sin betydelse genom
de bestämmelser för den dagliga arbetstiden för de olika skol- och
åldersklasserna, som denna mångsidigt sakkunniga kommission efter
mogen öfverläggning uppstälde. Jag återkommer i det följande
ofta till detta märkliga utlåtande och vill här endast framhålla,
att eu betydlig nedsättning i lärjungarnas arbetstid enhälligt af kommissionen
fordrades; den yttrar bland annat rörande den nuvarande
arbetstiden, med 8 å 9 timmar dagligen, såsom den beräknades vara
för 13 å 14 års barn, att den med nödvändighet måste föranleda
rubbningar i de kroppsliga funktionerna, i synnerhet i aptit, sömn och
uttömningar, och öfver hufvud medföra öfverretning af hjärnan och
hela nervsystemet samt försvaga den andliga och kroppsliga kraften.
»Wir können», heter det vidare, »daher unser Erstaunen dariiber
nicht verhehlen, dass man es fiber sich gewinnen komité, so
unerhörte Forderungen an den kindlichen Organismus zu stellen»1).
Kommissionen föreslog för fiffigt nödiga sanitära åtgärder till förminskande
af skolans menliga inverkan på ungdomen. Till en del af
dessa återkommer jag i det följande.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med kommissionens förslag
rörande timplanen, endast med några smärre afvikelse!'', utfärdades,
*) Aertzliches Gutachten fiber das böhere Sehulwesen Elsass-Lothringens. Im
Auftrage des Kaiserlichen Statthalters erstattet von einer medizinischen Sachverständigen-Kommission.
Strassburg 1882.
I
KOMMISSIONERNA I ELSAS-LOTHRINGEN OCH HESSEN. 21
sedan frågan äfven af skolman behandlats, eu ny skolordning för
Elsass-Lothringen i Juni 1883J).
Exemplet från Elsass-Lothringen vann hastig efterföljd i andra
tyska stater. I storhertigdöme! Hessen, där frågan om öfver.
ansträngningen i skolorna de närmast föregående åren lifligt debatterats
såväl inom som utom representantförsamlingen, tillsattes eu
blandad kommission för att underkasta frågan en mångsidig pröfning
och utredning. Kommissionen bestod af ej mindre än 25 personer, af
hvilka 2:ne medlemmar af universitetet, samt vidare universitetets
kansler, 7 medlemmar af landtdagen (tillika målsmän för föräldrar),
11 skolråd och skolrektorer samt 4 läkare. I december
1882 afgaf kommissionen sitt betänkande3), hvilket sedermera offentliggjordes
tillika med de stenografiskt upptecknade, högst intressanta
debatter, som föregingo beslutens fattande. Med alla rösterna utom
en besvarade kommissionen medja den frågan: »huruvida, enligt medlemmarnes
uppfattning, grundade klagomål förelågo öfver lärjungarnas
öfveransträngning vid de högre läroverken». På de af
kommissionen afgifna förslagen till afhjälpande af det betänkliga förhållandet
kan jag här ej närmare ingå, endast det vill jag nämna,
att kommissionen yrkade på inskränkningar af och närmare bestämmelser
rörande undervisningen i flere ämnen, bland hvilka grekiska,
latin, fransk grammatik o. s. v., samt på nedsättningar af fordringarna
för maturitetsexamen. Kommisionen yrkade vidare på en
sträng kontroll däröfver, att den dagliga, för hemarbeten faststälda
arbetstiden ej öfverskredes, samt på specialföreskrifters utfärdande till
rektorerna för utöfvande t af denna kontroll. För ögonens skydd
slöt sig kommissionen i alt väsentligt till ett af Hessens Medicinska
centralutskott kort före kommissionens sammanträdande utarbetadt
betänkande. För öfrigt lemnar kommissionen förslag rörande beskaffenheten
af lokaler, subsellier in. in. framhåller, att behofvet af
kroppsrörelser för barnen är långt ifrån tillgodosedt genom de
obligatoriska timmarna för turnöfningarna o. s. v. På det bestämdaste
yrkar kommissionen därpå, att »de hygieniska förhållandena
i skolorna underkastas en, ända in i detaljer gående, statsmedicinsk
kontroll», och att de begynta periodiska undersökningarna af lärjungarnas
ögon blifva, med hjälp af specialister, fortsatta. För den
‘) Pädagogisches Archiv. Jalirg. 25, n:r 6, 1883.
2) Verhandlungen der Commission zur Prufung der Prage der Ueberbiirdung
der Scliiiler hölierer Lehranstalten des Grossherzogthums. Berieht lind Protokolle.
Darmstadt 1883.
22
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
dagliga arbetstid i skolan och hemmet, som kommissionen föreslog,
redogör jag i ett annat sammanhang.
Redan i febr. 1883 utfärdade hessiska regeringen, på grund åt
detta betänkande, förordningar, af hvilka en rör hemarbetet och innehåller
i detalj gående kontrollföreskrifter rörande detta, under det en
annan behandlar undervisningsmetodiken och föreskrifver bl. a.
vissa inskränkningar för de klassiska språken.
Till följd af en i Badens 2:a kammare väckt och bifallen
motion om utfärdande af en skollag, i hvilken bl. a. särskild hänsyn
skulle tagas till öfveransträngningen, tillsattes år 1882 äfven i
nämnda land ett »Collegium» för att gifva råd i hygieniska frågor.
Detta bestod af 10 läkare och några andra i helsovårdsläran hemmastadda
män. Efter medverkan af ytterligare några skolman framlades
1883 ett betänkande i form af teser rörande bestämmelser
om tiden för det obligatoriska arbetet såväl i skolan som i hemmet
samt vidare rörande kroppsöfningar, synförmågans skyddande och
dessutom rörande hvarjehanda organisatoriska åtgärder för hygieniska
ändamål.
För den betydliga nedsättning i den dagliga arbetstiden, som
här fordrades, redogör jag i ett följande kapitel.
I Preussen infordrade kultusministern v. Gosslek i jan. 1883
ett utlåtande af den preussiska vetenskapliga deputationen för
medicinal väsendet beträffande öfveransträngningen i de högre skolorna.
I deputationen satt bland andra Virchow, hvilken redan
1869 på uppmaning af dåvarande kultusministern afgifvit ett högst
värderikt utlåtande öfver de för sundheten skadliga inflytelserna af
skolan1), ett utlåtande, i hvithet den fröjdade vetenskapsmannen
med sin vanliga klarhet och kritiska skärpa påvisar arten af dessa inflytelser
och lemnar ett mycket väsentligt bidrag till frågans belysning.
Förutom Virchow återfinna vi i deputationen några andra af
Berlineruniversitetets mest berömda medicinska lärare och vetenskapsmän.
Deputationen fick väl det allmänna uppdraget att yttra sig om
öfveransträngningsfrågan i den omfattning, som den själf ansåg
lämpligt, men därjämte uppfordrades den att särskilt yttra sig
däröfver, »huruvida den i Elsass-Lothringerbetänkandet intagna bestämningen
af det högsta tillåtliga antalet lärotimmar i veckan»
(resp. dagligen) »vore att betrakta såsom ett öfver alt tvifvel höjd;.
*) R. Virchow : Ueber gewisse die Gesundheit benachtheiligende Einflusse der
Schule. Virchows Archiv, bd. 46, 1869.
DEPUTATION*'' I PREUSSEN.
23
obetingadt giltigt resultat af den medicinska vetenskapen». Till
flere punkter i denna sakkunniga deputations utlåtande1) återkommer
jag i det följande. Här vill jag blott framhålla, att, med hänsyn
till nyss angifna fråga, de fordringar, deputationen uppställer på
förkortningen af den1 sammanlagda arbetstiden för skol- och hemarbetet,
i alt väsentligt öfverensstämma med Elsass-Lothringerkomissionens.
Sålunda äro 3 å 4 dagliga arbetstimmar det högsta, den
vill medgifva för de förberedande klasserna. Sex timmar, sång
och alt hemarbete inräknade, anser den vara högt för så späda
barn som dem, Indika tillhöra de högre skolornas lägsta aklass. Och
9 timmar, sång, teckning och hemarbete inräknade, anser den vara
för mycket för de högsta klasserna. Den fixerar det dagliga sammanlagda
timtalet för dessa klasser till högst 8. Turnöfningarna äro
därvid ej inräknade. Särskildt betonar äfven denna deputation
nödvändigheten att skona barnen i de yngre åldrarna, innan organen
kunnat erhålla nödig utveckling.
Vi se sålunda, huruledes de sakkunniga kommissioner till hvilka
man slutligen i Tyskland ansett sig nödsakad att vända sig i denna
för nationernas väl så ytterligt angelägna fråga, och i hvilka
kommissioner yi finna vårt tidehvarfs främsta medicinska lärare
och vetenskapsmän, enstämmigt yrka på en betydlig lättnad i ungdomens
arbetsbelastning i skolan.
Från Italien, Schweiz,, Frankrike ljuda äfven samma klagomål
öfver skolornas menliga inverkan på barnen, om än ej så starka som
i de länder, där den tyska skolordningen är herskande. Då de nyssnämnda
landens skolväsende i så mycket skiljer sig från vårt, skall
jag emellertid ej härpå närmare ingå. Jag tillåter mig blott rörande
förhållandena i Frankrike anföra följande efter Finkelnburg.
Han yttrar (1877, a. st. s. 6): »Akademikern Vict. de Laprade
har försatt den franska föräldraverlden i ej ringa uppståndelse
genom sill skrift med titeln »L’Éducation homicide», i hvilken han
bjärt skildrar följderna af den nu brukliga öfverfyllnaden i undervisningen
och missaktningen för kroppsutvecklingen i Frankrikes
lyceer, och han fordrar eu återgång till en mera antropologisk
sammanhållning i uppfostran. Samma omsorg afpressar den franska
2) Gutackten der Königlich Preussischén Wissensckaftlicken Deputation för
das Medicinalwesenj, betreffend die Ueberbiirdung der Sckuler in den kökeren Lekranstalten,
am 19 Dezember 1888 erstattet an seine Exzellenz den Königlichen
Staatsminister und Minister der geistlicken, Unterrickts- und Medicinal-Angelegenheiten
Herrn v. Gosslek. Centralblatt fiir die gesammte Unterrichts-Verwaltung
in Preussen. Mars—Aprilliäftet 1884.
24
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
liygienikern Fonssageives det betecknande utropet: »L’humanité
s’en va par le cerveau; elle pent étre sauvée par les muscles, mai»
il n’y a pas de temps a perdre».
Helt annorlunda låta i allmänhet uppgifterna från England,
där ungdomens hela uppfostran och behandling är så olika mot
den, hvilken råder i Tyskland och hos oss. Kroppsöfningar och
lekar i det fria, utsträckta till 2 å o timmar, höra där sedan gammalt
till den dagliga ordningen. Skolorna ligga mestadels på landet
och omgifvas af friskare luft än den i städerna; vistandet utomhus
blir här långt mera utsträckt än för stadsskolornas barn. Heemanist
Webee, läkare vid det tyska sjukhuset i London,lemnade vid den 3:dje
tyska medicinska kongressen en redogörelse för skolhygienen i
England1). Han yttrar om det engelska skolsystemets inflytande
på sundheten, att »han kan beteckna det såsom mycket gynsamt.
Måttligt friska och äfven svaga barn utveckla sig mestadels väl.
Hufvudvärk, följder af öfveransträngning äfvensom masturbation äro
mycket sällsynta, och närsynthet är långt mindre allmän än i Tyskland».
Vidare heter det: »Öfveransträngning är därför mera sällsynt,
emedan arbetstiderna äro kortare, och emedan gossarna vid
rikligare och särdeles uppfriskande kroppsöfning arbeta raskare
och mera energiskt, hvarjämte de fördraga arbetet bättre, så att det
långa stillasittandet blir onödigt.» Detta vitnesbörd om kroppsöfningarnas
och den fysiskt sundare uppfostrans fördelaktiga inflytande
äfven på den psykiska utvecklingen och för åstadkommandet
af ett större resultat af det psykiska arbetet på kortare
tid bekräftas från alla håll i England och har så mycket större
betydelse, som det gäller en nation, hvilken utmärker sig för såväl
fysisk som intellektuel kraft och ingalunda torde stå under
bildningsnivån för de folk, hos hvilka vi förnimma de starkaste
klagomål ljuda däröfver, att den fysiska uppfostran betänkligt försummas,
under det att den intellektuela på ett ensidigt sätt drifves.
För detaljer i det engelska uppfostrings- och undervisningssystemet
hänvisar jag till G. Kjellbergs ofvan anförda skrift »Ungdomens
fysiska uppfostran förr och nu».
Vända vi nu vår uppmärksamhet till våra grannland, möta oss
där samma klagomål öfver skolungdomens öfveransträngning som
i det land, hvars skolväsende tjänat dem och vårt eget land till
mönster. •
'') Hermann AVeber : fiber die Schulhygiene in England. Separatabdrank ans den
Verhandlungen des dritten Congresses för innere Medicin. Wiesbaden 1884.
DEN SKOLHYGIENISKA FRÅGAN I FINLAND OCH NORGE.
25
I den diskussion, som häröfver förts i Finland, utmärker sig särskilt
en följd af värdefulla, om mycken sakkännedom vitnande
artiklar, skrifta af en läkare under signaturen Y. H. och införda i
Helsingfors Dagblad under åren 1872 och 73. Förf. framhåller
tämligen fullständigt de moment, genom hvilka skolan under nuvarande
förhållanden menligt inverkar på ungdomens helsa. Han
framhåller, att vådan af öfveransträngning är större både för kroppens
och själens helsa, ju yngre eleven är, och att öfveransträngningen
nu börjar i de finska skolorna redan i de nedersta klasserna; i
mellanklasserna ökas den betänkligt, och slutligen, säger han, »stiger
i öfverklasserna hemarbetet till en förfärande grad samt lemmar
ynglingarna tid hvarken till att äta eller sofva i lugn, än mindre
att njuta af kamrat- och familjelifvet, om detta ej skali ske på
lexläsningens bekostnad. Hela människan skall nu uppgå i skolgossen
eller rättare i en pluggningsmaskin.» Fyra timmars arbete
i skolan och 2 å 3 timmars hemarbete dagligen borde enligt förf.
vara maximum för ungdomens arbetstid. Författaren yrkar på, att
barnen skola undervisas i det allmännaste af vår egen kropps inrättning
och vård, och att dylik kunskap i högre grad skulle fordras
af lärarna, då ju dessa »omöjligt kunna behandla endast själar,
och då skolan ändå ger sig ut för att också vaka öfver barnens
fysiska uppfostran.»
I Norge nedsattes 1865 en skolkommission för att taga en förändrad
anordning af det högre skolväsendet under öfvervägande.
Med anledning af ett förslag från denna kommission anmodade en
medlem af kommissionen, adjunkt Ottesen vid Kristiania lärda skola,
det Norska medicinska sällskapet att taga under diskussion den
frågan, »huruvida det från medicinsk ståndpunkt vore tillrådligt att
i de högre skolorna införa nya ämnen och förlänga skoltiden?»
Läkaresällskapet upptog Ottesens förslag, och under flere
sammankomster, hösten 1866, fortgick den högst intressanta diskussionen.
Namn sådana som L. Dahl, Lie sena-, Kjerulf, Hjort,
Lochman, W. Boeck, C. Smith, A. Holst, Lund, F. Stabell,
Backer, H. Vogt, Bidenkap visa oss, att det var Norges mest
framstående läkare, som här yttrade sig, män, stödda, liksom de,
hvilka deltagit i de senaste tyska kommissionerna, på en omfattande
medicinsk erfarenhet och representanter för olika grenar af
den medicinska vetenskapen.
Alla dessa män voro fullkomligt eniga därom, att en öfveransträngning
i skolorna egde rum på ett sådant sätt, att den högst
26
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
menligt inverkade på barnens såväl fysiska som psykiska helsa
och utveckling. Från olika synpunkter framhålla de denna menliga
inverkan. Dahl yttrade bland annat, att, om det kunde konstateras,
att lärjungar i åldern mellan 12 och 18 år använde 4 timmar
om dagen för öfverläsning af lexor, »behöfvedes inge andre
bevis, ty dettc måtte have ödeläggende finger.» Bevis för, att ej
blott så lång, utan ännu längre öfverläsningstid mångenstädes utkräfdes,
framlades såväl under diskussionen som genom de sedermera
från skolorna lemnade direkta upplysningarna, till hvilka jag
strax kommer.
Man yrkade inom det medicinska sällskapet, att åtgärder måtte
vidtagas mot den sålunda enligt allas mening befintliga förderfliga
öfveransträngningen, att kroppsöfningar skulle införas i långt större
utsträckning än förut, äfvensom att såväl privata som offentliga
skolor skulle i hygieniskt hänseende ställas under kontroll af
läkare. Särskild! framhöls, att sällan, om någonsin, eu sådan enighet
rådt inom sällskapet vid diskussionen af någon fråga, äfvensom
att flere af landets dugligaste skolman hyste samma uppfattning om
öfveransträngningens tillvaro som läkarna.
Huru allmän i själfva verket denna uppfattning var ibland
Norges skolman, och huru öppen, fördomsfri blick dessa hade för
de vådor, som den bestående skolordningen medförde för ungdomen,
detta framgår af de svar, som från landets olika skolor ingingo
på till dem direkt stälda frågor rörande öfveransträngningen.
Samtliga de lärda skolornas styrelser och deras eforalstyrelser
hade förut afgifvit yttrande öfver ett af den ofvan nämnda kommissionen
upprättadt förelöpande förslag till ny skolordning.1) Då nu redan i dessa
svar förekommo »mer och mindre starka uttalanden om den redan befintliga
för höga arbetsbelastningen och öfveransträngningen i skolorna
och däraf följande nödvändighet att lindra arbetet i stället för att öka
det», så infordrades på kommisionens begäran särskildt härom direkta
motiverade yttranden från skolorna och eforalstyrelserna. Svaren utgöra*
2) i allmänhet ytterst intressanta aktstycken. Från ett mycket stort
antal af skolorna förklaras, att lärjungarna äro för mycket belastade
med arbete, och att en öfveransträngning eger rum, och från alla, utan
ett enda undantag, såvidt jag kunnat finna, gå yttrandena för öfrigt
i den riktningen, att införandet af nya ämnen och arbetets förökning,
såsom kommissionen föreslagit, icke utan minskning på annat
Norske universitets- och skoleannaler. R. 8, hd VII, 1866.
2) Ant. st. hd. VIII. 1867.
DE NORSKA PEDAGOGERNAS UPPFATTNING AF FRÅGAN.
27
håll kunde ske, då arbetet redan nu vore för lärjungarna bragd; till
den yttersta gränsen, hvilken ej kunde öfverskridas utan allvarsamma
faror för ungdomens fysiska och psykiska helsa. Jag vill
anföra ett par exempel. Rektor Vibe i Kristiania katedralskola
förklarar, med stöd af en grundlig motivering, det arbete, skolan
tager i anspråk, vara »mycket för mycket», och att följden af de
bestående förhållandena vore; »öfverlastning med undervisningsämnen
och därutaf härrörande leda och intresselöshet hos lärjungarna,
öfveransträngning af ungdomens krafter samt det jägtande
och den forcering, som nu ega rum.» Lärarna vid Stavangers
skola förklara, att »en af de smärtsammaste känslor, en skolman
hade att kämpa emot, vore medvetandet om, att han genom det
öfvermått af arbete, som pålades lärjungen, nedbryter i stället för
att uppbygga, samt att den kroppsliga och andliga kraften genom
detta öfvermått undergräfvas i sin rot och lida en skada, som ofta
i det yttre kan framträda, men hvars storlek icke kan bestämdt
påpekas, då graden af krafternas försvagande enligt sakens
natur icke kunde mätas.» Sådan vore emellertid verkan af det
nuvarande systemet, hvilket enligt noggranna efterforskningar utkräfde
så mycket arbete såväl vid Stavangers som vid andra skolor,
att äfven flitiga lärjungar tillbragte omkring 11 timmar om dygnet
för stillasittande skolarbete. Med mycken kraft uppträder Rektor
Knudsen i Drammen, med instämmande af hela lärarekollegium,
mot den herskande öfver ansträngningen, och han framhåller, att
han såväl genom egen som andras erfarenhet vunnit insigt om,
huruledes skollifvet och skolansträngningarna utsträckt sitt inflytande
till lifvets senare dagar och medtagit de krafter, ynglingen tränger
till och mannen fullt val har bruk för. »Jag menar då», tillägger
lian, »hällre något för litet arbete under skoltiden än ett ringa grand
för mycket». Tromsö skolas lärare förklara såsom sin mening, att
8 timmars dagligt stillasittande arbete, med lämpliga mellanrum
för rekreation, bör vara det högsta, som skolan utkräfver af lärjungen.
Från en del håll yrkas på en nedsättning till 4 timmar
af den dagliga arbetstiden i själfva skolorna.
Flere af eforalstyrelserna yttra sig ännu bestämdare och skarpare
emot den bestående arbetsbelastningen och öfveransträngningen
än rektorerna och lärarna.
Jag har velat anföra dessa exempel såsom prof på, huru
frågan mycket allmänt uppfattats af de norska pedagogerna. Där
eu sådan uppfattning råder bland skolmannen själfva, där kan man
28
KAP I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
hysa godt hopp om, att skolan skall, i medvetandet af sin plikt mot
den åt henne anförtrodda ungdomens vård, ej motsätta sig, utan på
alt sätt främja tillgodoseendet från skolans sida af en rationel
helsovårds fordringar.
I sitt utlåtande uttalar till sist äfven den norska skolkommissionen
såsom sin mening, att fordringarna till examen artium både böra
och kunna i flere ämnen ställas lägre än förut. Den sökte emellertid
grunden till öfveransträngningen mera i oriktiga undervisningsmetoder
än i för stora fordringar.
I Danmark hafva likasom i Norge och annorstädes sedan länge
klagomål förts öfver skolans ofördelaktiga inverkan på barnen, och
detta ej endast af läkare, utan äfven af mera fördomsfria och i
dylika frågor klarseende pedagoger. Jag tillåter mig anföra, hvad
Hertel1) härom yttrar: »Jag skall således påminna om den starka
strid, som 1860 härom fördes. Öfverläraren C. Fog vid Metropolitanskolan
och åtskilliga andra författare uppträdde i en följd af
uppsatser emot undervisningsplanen för de lärda skolorna och riktade
starka angrepp emot denna. Hufvudsakliga klagomålet gälde
de många ämnen, som måste genomarbetas på för kort tid och under
för starkt tryck, så att lärjungarna ej fingo någon verklig utbildning,
utan lemnade skolan slöa, slappa och blaserade. Bevisen härför
sökte de väsentligen i sin egen personliga erfarenhet som lärare,
endast Foa anförde några uppgifter om timtal för barnens arbetstid
vid metropolitanskolan och visade, att i de öfverstå klasserna
var en daglig arbetstid af 9—10 timmar mycket allmän, äfvensom
att endast ett fåtal elever genomgick skolan på den normala tiden.»
Andra uppträdde, här såsom annorstädes, på motsatta sidan,
bland dem konferensrådet Madvig, förnekande öfveransträngningens
befintlighet. Bestämda upplysningar om sundhetstilIståndet och den
faktiska arbetstiden i allmänhet för de olika åldrarna lemnades ej
från någondera sidan. »Det vill dock synas, som om man ej varit
särdeles tillfreds med resultatet», fortsätter Hertel, »då det 1871
infördes eu ny undervisningsplan med en delning i en språklig-historiskt
och en matematisk-naturvetenskaplig afdelning för de högsta
klasserna; huru vida en väsentlig lättnad härmed är uppnådd,
är dock för visso tvifvelaktigt.»
De danska läkarna hafva inlagt sitt kraftiga ord i frågan,
Hornemann och DRACHMANN m. fl. genom särskilda värdefulla
’) Om Snndhedsforholdene i de höjere drenge- og pigeskoler i Köbenhavn.
Köbenhavn 1881.
DEN DANSKA HYGIENISKA SKOLKOMMISSIONEN.
29
skrifter. Den danska hygieniska skolkommission, som arbetat samtidigt
med den svenska läroverkskomitén, afgifver i sitt betänkande r)
följ ande vitnesbörd om den i Danmark förda diskussionen i ämnet. »Det
är för det höga ministeriet bekant, att under en ganska lång följd
af år den meningen har gjort sig gällande, såväl här i landet som
i andra länder, att skolan, i synnerhet den lärda skolan och den så
kallade högre flickskolan, skulle utöfva ett ogynsamt inflytande på
lärjungarnas helsotillstånd, och att i synnerhet de bland skolungdomen
så utbredda sjukliga tillstånden: blodbrist, nervositet, hämmad
fysisk utveckling och närsynthet till en stor del måste tiliskrifvas
skollifvet och de förhållanden, som därmed stå i nära samband.
Det är hufvudsakligen två moment, hvilka framhållits som orsak
till detta onda, nämligen att undervisningsämnenas antal skulle
vara för stort, så att lärjungarnas intellektuela förmögenheter därigenom
öfveransträngdes, samt att de kraf, som med rätta kunna
ställas, med den så kallade skolhygienen för ögonen, antingen ej
als eller också på ett otillfredsställande sätt vore uppfylda.»
»Det Medicinska sällskapet i Köpenhamn har vid sina sammankomster
förnyade gånger behandlat detta ämne, i synnerhet hvad
som vidkommer det sista momentet, hvilket ju är det, som ligger
sällskapets verksamhet närmast, och rörande hvilket det kan förutsättas,
att den nödiga sakkunskapen hos sällskapet förefinnes.
Under de förhandlingar, som egt rum, har det visat sig råda enighet
därom, att i flertalet, kanske i samtliga, skolor, både högre och
lägre, goss- och flickskolor, förekomma brister och fel af den beskaffenhet,
att de med bestämdhet måste antagas kunna utöfva en
menlig inverkan på lärjungarnas helsotillstånd och normala fysiska
utveckling.»
Ett af de utan tvifvel mest följdrika inlägg, som blifvit gjorda
inom skolhygienen, och som just föranledt nyss nämnda kommissions
tillsättning, var det, som lemnades genom Kommuneläge Axel
Hertels här ofvan anförda arbete öfver sundhetsförhållandena i
Köpenhamns skolor, hvilket arbete utkom i Köpenhamn 1881. Det
var första gången, som en mera genomgående och mångsidig undersökning
öfver helsotillståndet bland skolornas lärjungar anstäldes i
större omfattning. Den metod, som Hertel använde, hvarom
mera längre ned, och som hufvudsakligen bestod däruti, att han
'') Betänkning, afgiven af den under den 23:de juni 1882 nedsatte kommission
til åt tilvejebringe oplysninger om mulige sanitäre mangler i ordningen af
skoleväsenet, og til åt fremkomme med förslag til sådannes fremtidige forebyggelse.
Köbenhavn 1884.
30 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
vände sig direkt till hemmen för primäruppgifternas bekommande,
har tjänat till mönster för såväl den senare allmänna undersökningen
i alla Danmarks skolor som äfven för den undersökning, som
den svenska läroverkskomitén hos oss föranstaltat, och för hvars
resultat jag i det följande lemnar redogörelse. Den har visat sig
vara förträfflig, och den är detta dess mera, ju mera en omsorgsfull
läkarekontroll med den kan kombineras, något som vid Hertels
första undersökningar ej alltid kunde ske.
De resultat, till Indika Hertel kom, och enligt Indika minst
V* af barnen voro sjukliga och svaga, samt de bevis, han ansåg
sig hafva erhållit för, att skolan och den starka arbetsbelastningen
härtill väsentligt bidroge, väckte ett mycket stort uppseende i vida
kretsar. Lehmann, Kaarsberg och Nommels utsträckte undersökningarna
till andra slag af skolor. Det danska Medicinska sällskapet,
i hvilket Hertels arbete framlades och diskuterades, framhöll
å ena sidan, att materialet, såsom underlag för slutsatsernas
dragande, ej vore nog stort och mångsidigt, men uttryckte å den
andra såsom sin mening, »att arbetet innehöll den allvarsammaste
uppfordran till en så allsidig och grundlig undersökning som möjligt
af alla de förhållanden, som kunde tjäna att belysa och afgifva
ett betryggande underlag för det rätta bedömandet af denna
för det allmännas väl så vigtiga sak». Då en sådan undersökning
öfverstege en enskild mans krafter, anhöll sällskapet hos regeringen,
att denna måtte taga saken i sin hand genom att nedsätta en
kommission, bestående hufvudsakligen af skolman och läkare, för
att inhämta nödiga upplysningar och genom att vidtaga nödiga åtgärder
till framtida förebyggande af möjliga sanitära olämpligheter och
brister i skolväsendet.
Det pedagogiska, altså af skolman bestående, sällskapet i Köbcnhavn,
som yttrade sig med anledning af läkaresällskapets ansökan,
förklarar i sin skrifvelse härom till regeringen, »att den allmänna
meningen i lärareståndet alldeles otvifvelaktigt var, både att i de
högre skolorna delvis en öfveransträngning eger rum, samt att de
hygieniska förhållanden, under hvilka lärjungarna arbeta på mångfaldiga
ställen, lemna särdeles mycket öfrigt att önska», hvarför
äfven nämnda sällskap varmt ansluter sig till läkaresällskapets
anhållan.
Vi finna sålunda, huruledes här pedagogerna räcka läkarna
handen och erkänna det berättigade i dessas klagomål. Följden blef
äfven, såsom sagdt, tillsättandet af ofvan nämnda kommission, hvil
-
DEN DANSKA HYGIENISKA SKOLKOMMISSIONEN.
31
ken utgjordes af skoldirektören prof. Holbech såsom ordförande samt
för öfrigt af tvänne läkare (Heetel ock Deachmann), trenne skolman
(Beix, Pio, Smith) ock en arkitekt (Revy). Den hufvudsakliga
statistiska bearbetningen af materialet utfördes genom statistikern,
kontorchef Rubin.
Rörande den stora sjukligheten bland skolbarnen vann tillförlitligheten
af de resultat, till Indika Heetel kommit, den fullständigaste
bekräftelse. Arbetstiden fann kommissionen vara för lärjungarna,
särskild! i latinskolorna, betydligt högre än hvad olika
kommissioner och skolman i utlandet ansett vara den högsta tillåtliga.
Kommissionen framhåller den allvarsamma betydelsen häraf och
hemställer till regeringen, om ej, för att åstadkomma den nödiga
minskningen, »det vore möjligt att inskränka fordringarna till studentexamen
utan att förringa dess betydelse såsom förberedande
examen för det fria universitets-studiet.» Kommissionen ingår för öfrigt
på en hel de! andra orsaker, som i sammanhang med skolgången
bidraga till den stora sjukligheten, och på dessas afhjälpande samt
framhåller därvid bl. a. nödvändigheten af en mera allmänt spridd
kännedom om lielsolärans fordringar och betonar särskild! vigten af,
»att lärarna själfva intressera sig för sundhetslära!! och känna det såsom
sin plikt att öfver al t, där det är möjligt, genomföra dess fordringar».
Såsom slutresultat af sina undersökningar öfver skolans inverkan
på helsotillståndet anför kommissionen följande: »att våra skolor i
sitt nuvarande tillstånd i flere riktningar bidraga till den stora
sjukprocent, hvilken är påvisad för alla samfundsklasser, om än på
olika sätt i de högre och i de lägre skolorna, därom kan det icke
vara något tvifvel, men det låter sig ej på något sätt beräkna, huru
stor denna andel är.» Kommissionen afger ett detaljerad! »lagförslag
angående sundhetsförhållandena i Konungarikets skolor.» Jagkan
ej här närmare ingå på detta betänkande, men återkommer i
snart sagdt hvarje kapitel i denna redogörelse till det samma.
Såsom redan är anmärkt, är det grundadt på undersökningar, som
utfördes samtidigt med våra, och det kom läroverkskomitén till
hända först, då den så godt som afslutat sina gemensamma arbeten
och öfverläggningar.
Beträffande skolhygienen i vårt eget land, till hvilken jag nu
öfvergår, vill jag till en början anföra en ljuspunkt däri, som gör
vårt land heder. Sverige var det land, i hvilket en ordnad gym
-
32
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
nastik, tack vare Lins, först infördes i de allmänna skolorna, men det
dröjde länge, innan gymnastiken blef vid dem mera allmänt genomförd.
I 1820 års skolordning lemnas ännu ingen ovilkorlig föreskrift om
gymnastiköfningar. Vid 1824 års skolrevision befans det, att en ordnad
gymnastikundervisning då ännu egde rum vid blott ett enda läroverk.
Den i flere afseenden märkliga skolkomité, som 1825 nedsatt^
och 1828 afgaf sitt betänkande1), hade öppen blick för kroppsöfningarnas
betydelse. Den föreslog bl. a. för folkskolorna: »gymnastik
i städerna och äfven på landet, där en sådan finnes behöflig och
kan behörigen vårdas, undervisning i simning, där omständigheterna
så medgifva, in. in., hvarpå kroppens stärkande och lifvets bevarande
kunna bero.» På det att undervisningen i gymnastik måtte
spridas från gymnasierna till skolorna och de mindre läroverken
inom stiften, önskade komitén, att »vid hvarje gymnasium må finnas
eu i Central-institutet i Stockholm bildad lärare i gymnastik med
rättighet att själf bilda lärare och gifva dem laggiltigt vitsord om
den till gymnastiska läraresysslan erforderliga skickligheten.» Vid
gymnasierna skulle gymnastiken blifva obligatorisk.
I eu bilaga till nämnda komités betänkande finna vi redan nu
ett mycket starkt angrepp emot det herskande skolsystemets inverkan
på lärjungarnas fysiska och psykiska utbildning och välbefinnande.
Det är Agardh, som gör detta angrepp* 2). Efter att hafva
uppräknat alla de ämnen, i hvilka lärjungen måste mottaga undervisning
i de preussiska gymnasierna, efter hvilkas skick man sökt
inrätta våra, yttrar han bl. a.: »För undervisning i dessa många kunskapsgrenar
användes samma tid och något så när samma metod
som i den skola, där fordom endast tre språk, teologi och litet
matematik lärdes. Man kunde uti den senare blifva grundlig i de
få delarna, hvartåt man egnade sig. Man måste i den förra nödvändigt
blifva ytlig eller förläsen. Man föreställe sig lärjungarnas
belägenhet. Uti skolan upptagas sex timmar endast att emottaga
pensa, afköra förklaring däröfver samt examineras öfver de förut
emottagna och inlärda pensa. De öfriga timmarna af dagen måste användas
att hemma inlära dessa jlexor. Föga tid återstår till kroppsliga
rekreationer eller till njutningen af kamratskapets nöjen eller
af det husliga lifvets behag.» Ungdomen kan i större städer ej förenas
till lekar. »Ungdomstiden förgår uti en annan sfer, än naturen utstakat
*) Betänkande af komitén till öfverseende af rikets allmänna undervisningsverk,
i underdånighet afgifvet d. 20 dec. 1828.
2) Bidrag till de särskilda skol-systemernas karakteristik af Professor Agardh.
Bil. 2 till ofv. anf. betänkande.
FRÅGAN OM ÖFVERANSTRÅNGNINGEN OCH OM GYMNASTIKEN I SKOLORNA. 33
därför. »Den ålder, som ämnades till den gladaste, känner inga lekar,
inga nöjen. Ynglingen liar ej tid att vara glad.» I Tyskland hade
dock ynglingarna, så framhåller Agardh vidare, vid akademierna
en räddning från denna skolans »galére», då de där genast finge egna
sig åt en specialkunskap och »därigenom ännu bevara den sista
kvarlefva af kraft och individualitet, som skolan har lemnat öfrig»,J)
men i Sverige fick man vid universiteten fortsätta med latinskrifningar
och humanistiska studier, hvilka tyskarna lemnade med
gymnasium. Det är ett märkligt yttrande af en så kompetent och
skarpsynt man som Agardh, från en tid, om hvilken man så ofta
får höra, att under den var det ej tal om öfveransträngning i skolorna.
Jag vill framhålla, att ferierna då voro längre än nu, då läsåret
blott utgjordes af 32 veckor med 2 veckors ledighet vid påsk.
Ännu 1832, då den 2:dra revisionen öfver rikets elementarläroverk
sammanträdde, hade blott 5 skolor erhållit gymnastikinrättningar
med särskild lärare. Revisionen föreslog emellertid,
att gymnastik äfven skulle införas vid apologistskola^. Att
man mera allmänt redan nu ansåg läijungarnas hemarbete med lexor
vara för drygt, visas däraf, att 1832 års revision med särskild hänsyn
härtill, liksom af andra skäl, yrkade, att eu minskning i läsetimmarnas
antal borde ske, och att i de 32 veckotimmarna äfven
timmen för öfningsämnena måtte inbegripas.* 2)
Först genom 1839 års cirkulär om förändringen i skolorganisationen
blef gymnastiklärares anställande obligatoriskt vid gymnasierna
och den på samma ställe förlagda skolan äfvensom vid
apologist-skolorna.2)
Genom kung!, cirkuläret af den 6 juli 1849 lades grundvalen
till den organisation, som våra elementarläroverk sedermera i alt
väsentligt bibehållit. Cirkuläret angaf emellertid endast grunddragen
af den nya organisationen, lemnande åt vederbörande själfva
att efter lokalstyrelsernas skiljaktiga åsigter i detalj utföra organisationen.
Härvid uppstodo stora svårigheter och betänkliga olikheter
i anordningarna vid de särskilda läroverken. Mer och mer höjdes
nu klagomål öfver lärjungarnas öfveransträngning vid elementarläroverken.
Att gymnastiken ännu ej var fullständigt införd i skolorna,
visas af Säves motion vid 1853 års riksdag, i hvilken det heter,
J) Kursiv, gjord af författaren.
2) Jfr 1870—1872 års Skolkomités betänkande.
Lärov.-kom. bet. III.
o
34
KAP. .1. HISTORISK ÖFVERBLICK.
att, »ehuru anslag åt gymnastiklärare uti öfvergångsstaten i allmänhet
voro upptagna för gymnasierna och de högre elementarskolor,
som hafva dimissionsrätt till akademien, saknades sådana
anslag i samma aflöningsstat för de flesta öfriga elementarskolor.»
År 1856 höll Ortopediska institutets föreståndare, doktor Herman
Sätherberg, i pedagogiska föreningen i Stockholm ett föredrag,
i hvilket han varmt och kraftigt uppträdde emot åsidosättandet i
skolorna af det uppväxande slägtets fysiska vård. »Det är i sanning
oförklarligt», yttrar han hl. a., »huru man i detta naturforskningens
tidehvarf, till sådan grad som hittils skett, har kunnat förbise
den vigtiga inflytelse, kroppens rätta vård och öfning ega på ungdomens
utveckling och bildning». — »Det bär nu kommit så långt,
att en reaktion måste göra sig gällande; det uppväxande slägtets
fysiska brister hafva vuxit till ett så stort mått, att ingen mera kan
eller får förbise dem». Han drager skarpt i härnad mot barnens
för tidiga och för starka ansträngning och stöder sig bl. a. på sin
erfarenhet som gymnastikläkare vid framhållandet åt, huru känslig
barnaorganismen är för öfverdrifna ansträngningar. »Det ser ut»,
yttrar lian träffande, »som om man trodde barnen kunna uthärda
tiodubbla ansträngningar, därför att man under största delen
af dagen beröfvar dem luft och sol». Han yrkar på kroppsöfningar
och gymnastik i långt större utsträckning än förut. Att
gymnastikens tillstånd då ännu vid våra läroverk ej allmänt var
det bästa, visar följande yttrande i föredraget: »Utan fara för misstag
tror jag mig kunna säga: den pedagogiska gymnastiken är långt
ifrån att hos oss i allmänhet vara i flor. Det är möjligt, att vid
de flesta af våra läroanstalter en så kallad gymnastiksal finnes;
men det är härmed ej nog, ty en sådan sal, inredd med stegar och
stänger, gör ej mycket till saken — om den ej för ändamålet rätt
begagnas. Om skolbarnen där komma till sammans ett par gånger
i veckan, för att tumla om efter godtycke, kanhända alldeles utan
ledning, icke må detta benämnas gymnastik.» Sätherberg yrkar
strängt på, att gymnastiken sättes under kontroll af läkare.
Först genom 1863 års cirkulär blef gymnastiken fullt ordnad
vid våra läroverk.
Sedan 1853 års riksdag begärt en fullständigt genomförd organisation
enligt förut öfverenskomna grunder och för (Ifrigt med hufvudsakligt
syfte att inom skolan gifva nödigt utrymme för den reala
bildningen, utfärdades 1856 en ny läroverksstadga. Denna ökade
i hög grad den arbetsbelastning för skolungdomen, hvaröfver man
1 856 ÅB.S LÄROVEKKSSTADGA.
35
redan förut klagat. Inträde,sfordringarna höjdes, och inträdesåldern
bestämdes till fylda 9 år, förut var den fylda 8 år. Lärotiden,
som förut, alt sedan 1820 års stadgas utfärdande, varit utsträckt
till 11 å 12 år, förkortades nu till 9 år på samma gång, som kurserna
betydligt höjdes. ’) Läsveckornas antal ökades från 32 med
inräkning af 2 ferieveckor vid påsk till 36 veckor utan inräkning
af en veckas påskferier. Enligt 1820 års stadga fingo ej mera än
2 läsetimmar, men efter 1856 års stadga 3:ne sådana omedelbart
följa efter hvarandra. Denna stadga, som skulle träd! i gällande
kraft med höstterminen 1857, torde aldrig blifvit fullt tillämpad mera
än vid några få läroverk1 2). Klagomålen öfver öfveransträngningen
framträdde alt skarpare, och redan 1856—58 årens riksdag ingick i
januari det senare året med en skrifvelse till Kungl. maj:t, i hvilken
begärdes, att stadgan, sedan hon undergått granskning af en komité,
måtte så förändras, att dels de s. k. bildningsliniernas antal behörigen
inskränktes, dels läroämnena inom hvarje klass icke blefve
flere eller lärokurserna större, än att de kunde af lärjungarna utan
skada för deras fysiska och intellektuela utveckling medhinnas.
Vi finna sålunda, att den svenska riksdagen redan då på det bestämdaste
uppträdde till skydd för skolungdomen emot den altför
starka och för deras utveckling menliga arbetsbelastning,. under
hvilken man lät den uppväxa.
Den komité, som 1858 i öfverensstämmelse med riksdagens begäran
tillsattes och redan samma år afgaf sitt betänkande, ansåg,
att hvarken läroämnenas antal vid elementarläroverken borde förminskas
ej häller lärokursernas omfång i någon väsentlig mon
inskränkas, såvida skolan skulle kunna bibringa det unga slägtet den
bildning, som dess undervisning åsyftade, och den måttstock för
bildningen bibehållas, hvilken var ungefär lika med andra länders.
De förslag, genom hvilka komitén ville tillmötesgå riksdagens bestämda
begäran om afhjälpande af öfveransträngningen, blefvo äfven
föga egnade att på ett mera ingripande sätt härutinnan åstadkomma
någon förbättring. Ett af de hufvudsakligaste medlen för ändamålets
vinnande skulle bestå däruti, att skoltiden förlängdes med
1 år, och att skolkursen sålunda blefve 10-årig. För öfrigt föreslog
komitén i samma syfte en del jämkningar i kurserna samt metodiska
förändringar och förbättringar. Gymnastiska öfningar borde försiggå
1 År 1859 tillädes ett år, hvilket dock åter borttogs 1869, hvarefter de allmänna
skolornas klassindelning altjämt varit beräknad för 9 år.
2) 1872 års Skolkomités betänkande sid. 41.
36
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
alla dagar. Ett välment förslag, som komitén framstälde, var, att
rektor och klassföreståndare borde tillse, det icke i något ämne
hemlexor ålades lärjunge till ett mått, som kunde betaga honom
nödig tid til! hvila och förströelse eller hindra förberedelse i ändra
läroämnen; men ett förordnande i denna riktning, så allmänt framstäldt
utan närmare detaljbestämmelser, där alt helt och hållet
öfverlemnas åt den enskilde lärarens subjektiva uppfattning, kan
icke blifva mycket verksamt.
Den förnyade stadga för elementarläroverken, som med stöd
af komiténs utlåtande utkom 1859, var ingalunda egnad att afhjälpa
klagomålen öfver den i skolorna herskande öfveransträngningen,
huru mycket man än sedermera från deras sida, som motsatt sig
lättandet af arbetsbelastningen i skolan, velat framhålla, att den
bort vara det.
Också ingick riksdagen redan några få år därefter, den 17
nov. 1863, till regeringen med en skrifvelse, hvari framhålles, att,
enär de i gällande skolstadga befintliga föreskrifter, Indika hafva
till ändamål att inom den i öfrig! för läroämnena bestämda latitud
reglera deras inbördes förhållande och längden af pensa så, att
öfveransträngning för lärjungarna icke uppkommer, visat sig i
berörda hänseende otillräckliga eller overksamma, i det att den
allmänneligen vedertagna, på nämnda skolstadga stödda undervisningsordning
verkligen frambragt öfveransträngning, det måste vara
angeläget att i stadgan införa ytterligare positiva bestämmelser,
hvilka innebure garanti häremot. Riksdagen uppstälde därför bland
sina öfriga fordringar rörande läroverken äfven den formliga begäran,
natt den förändring af läsordningar och den inskränkning af däruti
anvisade pensa skatte vidtagas, som till förekommande af lärjungarnas
öfveransträngning syntes af behofvet påkallas».
Om beskaffenheten af den öfveransträngning, som egde rum,
och de svåra följder, den medförde, hafva vi från eu af vårt lands
mest utmärkta och fördomsfria skolmän tätt ett talande, officiel!
vitnesbörd. Jag kan ej underlåta att bär ordagrant införa detsamma,
I sin inbjudningsskrift till årsexamen vid Katedralskolan i
Lund 1859 yttrar rektor SOMMELIUS: »Sedan elementarläroverket
under de tvänne sista decennierna ej obetydligt i visst hänseende
upparbetat sig, har det råkat ut för ett ondt, som är af betänkligaste
art: jag menar det öfveransträngande arbete, som fordras af lärjungen,
om han skall uppfylla de i lagen stadgade fordringarna. Om
dessa pensa skola medhinnas, måste ynglingen hemma öfverläsa alt,
SOMMELIUS OM ÖFVERANSTRÄNGNINGEN I SKOLORNA 1 8 5 9. 37
och endast i de 3:ne nedersta klasserna kan någon tid till öfverläsning''
i skolan medgifvas, men äfven i dessa klasser, där endast
barn finnas, måste de ofta lägga sig sent och stiga tidigt Tipp, om
de skola kunna hinna med sina lexor. Till hvarje timmes förhör
eller uppläsning behöfver ynglingen bereda sig minst 2:ne timmar,
om denna beredelse skall blifva grundlig och tillräcklig. När
härtill kommer Va timme hvarje morgon för gemensam bön och
bibelläsning, 4 timmar gymnastik, 2 timmar sång, 2 timmar ritning
i veckan och flere timmar till författandet af hemthema i latinska,
svenska, tyska, franska och engelska språken, så räcker knappast
dygnet till. Hvad jag med full visshet vet, är, att den med ovanligt
goda anlag utrustade ynglingen behöfver använda 14 å 15
timmar dagligen, skoltimmarna naturligtvis inberäknade, för att
någorlunda kunna redogöra för sina pensa, men det märkes dock
ganska ofta, att han skulle behöft ännu mera tid att bättre begrunda
och tänka öfver vigtigare och svårare delar. Den med vanliga
anlag utrustade åter hinner, oaktadt denna flit, ej att taga mer än
eu ytlig öfversigt af hvad han läser. Den med klena anlag kan
under nuvarande förhållanden icke i detta hänseende ens tagas i
betraktande.»
»Om man nu efter flere års strängt, ja öfveransträngande arbete
ändå komme till ett godt och lyckligt slut, så kunde både lärare
och lärjunge trösta sig, men så är och så kan beklagligtvis fallet
icke vara. Tvärtom blifver ynglingen genom denna fortfarande
öfveransträngning alt svagare och slappare, så att en sådan ynglings
sista termin i skolan är ofta hans sämsta. Utom detta onda
medforer den nu gällande anordningen mycket annat ondt, som i
längden kan förorsaka obotliga skador. Mången yngling har till
en början arbetat ärligt och flitigt, men då han dag efter dag
märker, att han detta oaktadt ej kan tillfredsställa lärares fordringar,
börjar han tröttna, är som oftast ouppmärksam i skolan, vanligen
till följd däraf, att han kommer trött dit, får leda för studier,
vänjer sig vid att på alt upptänkligt sätt slingra sig igenom, begagnar
vid läsningen af de gamla språken öfversättningar, så att
han ofta icke känner det särskilda ordets betydelse och härledning,
med ett ord: undervisningen, så stöld som nu, förderf var ynglingen
både till kropp och själ. Ja, den som ej känner förhållandet, kan ej
tro, huru illa det är stäldt, och hvarje samvetsgrann lärare kan ej
annat än beklaga det unga slägtet och med fasa tänka på följderna1).*
*) Kursiveringen gjord af förf.
38
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
Så talar en man ur skolmannens led, en man, hvars framstående
egenskaper och skarpblick som pedagog jag aldrig hört
af någon förnekas. Han säger själf om sin framställning, att den
är mörk, men sann. Därhän var man sålunda kommen under sitt
ideliga äflande att vid undervisningen söka drifva den intellektuela
utvecklingen till sin spets med uraktlåtande att taga i betraktande
barnens krafter eller fästa vidare afseende vid deras kroppsliga
utveckling, för hvilken man trodde sig hafva nog sörjt genom några
timmars gymnastik i veckan. Hurudant blef resultatet af den
intellektuela utvecklingen? Få äro val de fördomsfria pedagoger,
som ej skola instämma uti, att under sådana förhållanden, som
SOMMELIUS skildrat, måste det blifva sådant, som han sett det
blifva; någon läkare kan härom ej tveka. För att råda bot på det
onda fordrades i sanning något annat och något mera, än hvad
1859 års stadga, och hvad, efter riksdagens förnyade ingripande,
1865 års kungörelse om åtskilliga ändringar i denna stadga hade
att bjuda på. I denna''senare gjordes en del små jämkningar och
lemnades för lärarna en del metodiska föreskrifter. Lärotiden för
året minskades något litet därigenom, att en veckas påskferier inräknades
i de stadgade 36 årliga läsveckorna. Eu vigtigare föreskrift
— ifall den efterlefdes — var den, att i första klassen inga
hemlexor finge gifvas och i de näst följande klasserna endast sparsamt
begagnas.
I kungl. kungörelsen 1869, hvilken föranleddes af förnyade
hemställanden från riksdagen, inskränktes åter skoltiden i sin helhet
från 10 till 9 år. lista klassen indrogs; förutvarande 2:a klass
gjordes till den l:a; inträdesåldern höjdes från 9 till 10 år; inträdesfordringarna
höjdes i proportion; förbudet mot hemlexor i
lista klassen ändrades till föreskrift om »sparsamma hemlexor»,
en bestämmelse, som är alt för elastisk för att ej lemna mycket stort
utrymme åt den subjektiva uppfattningen.
Vid 1866 års allmänna läraremöte i Stockholm gjordes af sektionen
för musik, teckning och gymnastik (referent dr Hedlund)
ett mycket kraftigt uttalande emot den ensidiga riktningen åt
minneskunskapers bibringande och en ensidig förståndsöfning inom
vissa sferer eller den lärdom, som köpes på bekostnad af fysisk
helsa och kraft. Sektionen framhåller, huruledes den akademiska
kursens afsilande nedböjer ynglingen, och tilläggen »åratals hvila
förmår ej återställa den förlorade kraft, hvilken sparad till denna
tid hade kunnat utveckla sig till en hög både kropps- och själs
-
FRÅGAN OM ÖFVERANSTUÄNGNINGEN I SKOLORNA VID OLIKA LÄRAREMÖTEN. 39
styrka. Och där ej följderna blefvo så olyckliga, har dock den
försummade fysiska uppfostran vållat svaghet, förslappning och
ömtålighet, som återverka djupt på den andliga människan. Samhället
har danat boklärde, där det åsyftades att dana män, som det
behöfver.» Vidare heter det: »Erinrande i korthet om dessa sanningar,
har sektionen ansett, att intet allmänt svenskt läraremöte
bör förgå, utan att gymnastikens betydelse i kraftiga drag framhålles.
Ty kanske är den tid ej aflägsen, då föräldrarna börja
fordra räkenskap af skolan och dess lärare för deras barns brutna
lefnadskraft>).» Sektionen uttryckte därför bl. a. den mening, att
andra läroämnen aldrig finge inverka på de gymnastiska öfningarna,
hvarunder den innefattade äfven de fria lekarna, såsom bollspel,
diskuskastning, kapplöpning m. in.
Vid 1869 års läraremöte i Upsala kom befogenheten af klagomålen
öfver öfveransträngning vid läroverken under debatt på
allmän sammankomst. Diskussionen var, att döma af den tryckta
berättelsen, mager. En del talare trodde sig emellertid kunna
förklara, att någon öfveransträngning då mera ej egde rum; något
faktiskt underlag för dessa påståenden lades ej, och de stäldes i
eu rätt egendomlig belysning, då lektor HUMBLE anförde, att en då
nyligen till ecklesiastikdepartementet inlemnad reseberättelse ådagalade,
att, enligt gjorda beräkningar, lärjungarna i de högre klasserna
vid några elementarläroverk ansetts använda i medeltal tolf timmar
på dygnet — de svagare hufvudena således flere — för arbetet i
skolan och förberedelserna till det samma, vid ett läroverk elfva,
vid ett par andra 10 timmar; och detta syntes honom »tillräckligt
vitna om tillvaro af öfveransträngning, och denna i högsta grad».
Lektor Humble framhöll nödvändigheten af, att man, för att komma
till klarhet i denna fråga, bestämde det medeltal af timmar, som man
anser att eu frisk yngling utan skada kan använda för sina studier
hvarje dag, och att sålunda lärarna häraf finge ledning för sitt
omdöme. Mötet besvarade med öfvervägande ja den vid slutet af
diskussionen framstälda försigtiga frågan, »huruvida mötet anser,
att öfveransträngning visserligen nu förekommer vid läroverken i
mindre grad än förut, men att tillvaron däraf dock icke alldeles
kan förnekas, i synnerhet i vissa klasser.»
Kraftigast bland Sveriges läkare har professor Gustaf Kjellberg
i Upsala fort de växande generationernas talan. I flere
’) Kursiveringen gjord af förf.
40
KAP. 1. HISTORISK ÖFVERBLICK.
skrifter har han behandlat frågan om uppfostran och öfveransträngning''
och visat orimligheten af den arbetsbörda, man i skolan
pålägger de växande barnen, och denna belastnings oförenlighet
med nödig omsorg för deras fysiska och psykiska helsa. I ett
föredrag i Upsala läkareförening 1870'') framhåller han framför alt
vådorna af en intellektuel öfveransträngning för det intellektuela
arbetets eget organ, hjärnan, just under detta organs utvecklingsperiod,
och de svåra följder, som däraf föranledas. Enligt hans beräkningar
hade skolans lärjungar på olika stadier faktiskt ett öfverarbete
af 1—5 timmar dagligen, under det att den tid, under hvilken
de åtnjuta nattens hvila, vore alldeles för liten, hvarjämte de finge
högst otillräcklig kroppsrörelse. Han yrkar på en reduktion af skolpensa
till det mått, som öfverensstämmer med ungdomens af naturen
bestämda förmåga, och han vill, att under hela uppväxttiden
10 timmar skola anslås til! nattens hvila och 7 timmar disponeras
för skolarbetet.
Af fakultetens medlemmar instämde herrar Björnström och
Sundewall i Kjellbergs yttrande, och professor Almén uttalade
som sin mening, att er. skadlig öfveransträngning egde rum förnämligast
genom hemlexorna, och att den var starkast för de yngre
barnen i våra skolor, såväl goss- som flickskolor.
Inför riksdagen framträdde frågan å nyo redan samma år i
sammanhang med eu af lektor A. Rundbäck väckt motion om
ingripande förändringar i läroverkens organisation. Hvad som
såväl i motionen som under de långvariga debatterna i öfrigt anfördes
om öfveransträngningen och särskild! därom, att språkundervisningen
i de nedre klasserna af skolan utvidgats til! att på
ett betänkligt sätt upptaga barnens tid och anstränga deras föga
utbildade krafter, och att såväl härigenom som genom mängden af
ämnen, Indika i skolan samtidigt läsas, och framför alt genom deras
föredragande af särskilda lärare lärjungarna ytterligare och på ett
stundom för deras helsa betänkligt sätt blifvit öfveransträngda, utgjorde
en af hufvudgrunderna för riksdgaens begäran hos Kungl.
maj:t att genom sakkunnige män låta företaga en revision af då
gällande skolstadganden och underställa riksdagens pröfning blifvande
förslag till ändringar däri.
Det var under sådana förhållanden gifvet, att den komité, som
på grund af denna riksdagsskrivelse tillsattes, och som i juli 1872
'') Några ord om vården af den växande ungdomens fysiska och psykiska
helsa. Upsala läkareförenings förhandlingar, hd. V.
1872 ÅRS SKOLKOMITÉ.
41
afgaf sitt betänkandex), måste taga frågan om lärjungarnas öfveransträngning
och sätten att afhjälpa denna under allvarsam öfverläggning.
Komitén yttrar sig äfven tämligen utförligt om frågan, men
utan att för hennes bedömande lägga något nytt faktiskt underlag
eller ens närmare söka utreda, huru mycket lärjungarna verkligen
arbetade i de olika klasserna, och huru detta arbete kunde vara
förenligt med deras förmåga af arbete vid de motsvarande åldrarna.
Yttrandet blir därför, skrifvet, som det är, med mycken diplomatisk
takt och fintlighet, synnerligen sväfvande. Komitén tager med ena
handen, hvad hon ger med den andra. Jag kan ej inlåta mig på
ett närmare granskande af utlåtandet, men anser mig böra taga
fasta på eu del, framför alt de mera positiva yttrandena. Ofveransträngningen
kunde, menar komitén, vara af mera rent fysisk
art, d. v. s. visa sig i ett försvagadt helsotillstånd, eller ock gifva
sig tillkänna i och genom förslappning af den andliga lifsverksamheten.
I saknad af nödiga förarbeten fann komitén det vara
»omöjligt att vare sig bekräfta eller förneka tillvaron i allmänhet
af fysisk öfveransträngning», men det kunde, på grund af de närmast
förgångna årens erfarenhet, icke bestridas», yttrar komitén »att
under tillämpningen af 1856 års och af nu gällande läroverksstadga
fall af öfveransträngning, tagen i här ofvan angifna betydelse,
icke sällan förekommit och ännu, om ock mindre ofta,
förekomma. I hvad mon emellertid skolarbetet bidragit att framkalla
sådana fall, finner sig komitén icke kunna afgöra.» Komitén
hänvisar till en mängd andra omständigheter, som kunna vara orsaker,
såsom »osunda bostäder, otillräcklig eller otjänlig föda,
olämplig beklädnad» m. m. och särskild! en förklemande uppfostran,
hvilken andan inom hemmen nu mera än förr gynnade, och genom
hvilken senare lärjungarna blefve »mindre i stånd att motstå
den tryckning, som själsarbetet vid skolan utöfvade». Detta verkade
ännu mera skadligt i andligt än i fysiskt hänseende. Att andlig
förslappning hos elementarläroverkens lärjungar förekomme,»yttrande
sig i brist på uthållighet vid arbetet samt i satinad af kraft till
själfverksamhet och af ungdomlig lefnadsfriskhet, anse komiterade
icke utan fog kunna påstås»''-). Och om detta, fortsätter komitén,
'') Underdånigt betänkande ock förslag, afgifna den 23 juli 1872 af den för revision
af gällande läroverksstadga och de särskilda, tid efter annan meddelade föreskrifter
rörande denna stadgas tillämpning i nåder förordnade komité. Stockholm 1872.
2) Kursiveringen gjord af förf.
42
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
»kan till eu stor del förklaras genom de af skolan icke beroende
omständigheter, som förut blifvit anförda, särskild! den sist angifna»
(lorklemandet i hemmen) »i förening med en alt mer öfverhand
tagande njutningslystnad, hvilken dödar de unges andliga intresse
och förlamar deras psykiska kraft, torde dock läroverket icke
kunna helt och hållet fritagas från beskyllningen att i viss mon
medverka till det onda, åtminstone genom att icke göra tillräckligt
afseende på och söka motverka en redan för handen varande svaghet
hos det slägte, som det har att bilda.»---
Därtill skulle då skolans skuld inskränka sig! Den vore helt
och hållet negativ. Den frågan synes komité!! aldrig för sig hafva
uppstält, huruvida skolan, då den ej själf vidare befattade sig
med den kroppsliga vården af ungdomen än genom litet gymnastik,
verkligen lemnade för lärjungarna så mycken tid öfver,
att hemmen hunde sörja för en sund och kraftig utveckling af sina
åt skolan anförtrodda barn. Detta torde dock vara det första,
som skolan har att klargöra, äfvensom att hon så mycket som
möjligt själf uppfyller helsovårdens kraf, innan hon vänder sina
ögon bort från sig själ!'' och söker vända äfven andras ögon till
hemmen såsom de enda, hvilka hafva någon positiv skuld i ett
ondt, hvars tillvaro hon ej kan förneka.
Vid en jämförelse med 1820 års stadga finner komitén, att
ämnenas antal ej egentligen förökats med mer än ett, kemien, men
de vore på olika sätt fördelade på de olika klasserna, särskild!
förekomme nu flere ämnen i de nedre klasserna, hvarigenom, enligt
komiténs mening, måhända klagomålen öfver mångläseriet uppkommit.
Kursernas omfång hade väl i 1856 års stadga blifvit
mycket forstoradt, men de hade sedermera åter minskats; de vore
dessutom ej till hela sin vidd bestämda, då undervisningsplanerna
blott skulle tjäna till »hufvudsaklig ledning», och någon väsentlig
nedsättning i fordringarna för afgångsexamen vore ingalunda tillräcklig.
Komitén menar, att det till och med kunde utöfva ett
ogynsamt inflytande på Sveriges ställning som kulturstat, om fordringarna
genom eu sådan nedsättning hos oss blefve lägre än i
utlandet. Den förkortning, lärotiden hade undergått från 11 ä 12
år till 9, måste, »när kurserna vore oförminskade eller i någon mon
ökade, och därjämte anspråken på insigternas beskaffenhet blifvit
stegrade, hafva haft till följd en starkare ansträngning af skolungdomens
krafter, men en lättnad lemnade den nuvarande anordningen
därigenom, »att den satte lärjungarna i tillälle att fullt tillgodogöra
1 87 2 ÅKS SKOLKOMITÉ.
43
sig lärarnas biträde och ledning vid undervisningen.» »Öfverläsningen
af lexorna hade härigenom dock nästan helt och hållet
blifvit förlagd till hemmet, hvarigenom arbetet inom detta torde
hafva ökats.» Dessa ogynsamma omständigheter motverkades dock,
menar komitén, af andra omständigheter, »såsom läsårets förlängning
med 4 å 5 veckor», rikare tillgång på hjälpmedel och förbättrade
lärometoder. Veckotimmarna syntes väl vara ungefärligen de samma
till antalet som enligt 1820 års skolordning, men i verkligheten
egde dock eu bestämd skilnad rum, då af de många öfningstimmarna
i den äldre undervisningsplanen blott en del torde varit
upptagna, under det att lärjungarna nu faktiskt vore sysselsatta
under all den tid, som funnes åt öfningarna anvisad. Komitén
medger, att »hemarbetena'') vore betydligt utvidgade och mera ansträngande
än torr», i synnerhet enligt dess mening i de högre
klasserna, där 4 å 5 timmars dagligt arbete icke sällan förekomme.
Man skulle väl kunna vänta sig, att komitén med kännedom
om en så i ögonen fallande öfverdrifven arbetstid, om hvilken,
såsom vi ofvan erfarit, en af Norges mest framstående läkare
förklarat, att den måste verka ödeläggande, skulle hafva föreslagit ett
kraftigt ingripande; men långt därifrån. Komitén förklarar tvärtom,
att »någon nämnvärd minskning i hemarbetet dock icke kan med
säkerhet påräknas utan väsentliga förbättringar i undervisningsmetoderna
och i sammanhang därmed af läroböckernas beskaffenhet,
förbättringar, som naturligtvis betingas af lärarebildningens tillgodoseende;»’)•
Altså skulle de af hemarbetet nedtyngda lärjungarna
ej hafva någon väsentlig lättnad att vänta förr, än man hunnit
fostra nya läraregenerationer, som kunde komma dem till hjälp!
Något litet anser sig dock komitén för dem böra göra, ehuru de,
såsom komitén till sist synes mena, i grunden ej däraf vore i behof.
Komitén medger å sid. 79 i sitt betänkande positivt, att arbetet
äfven vinom läroverket'') nu är vida mer ansträngande och tröttande
än förr». »Lägger man härtill», fortsätter komitén, »sysselsättningen
med lexor i hemmen, och besinnar man därjämte, att
arbetet i skolan icke medgifver någon samlad ledighet, utan endast
korta stunder mellan arbetstimmarna, så inses lätt, att ynglingens
krafter nu måste vara i vida högre grad anlitade än fordom. Med
afseende härpå torde någon minskning i de stadgade arbetstimmarnas
antal kunna med skäl sättas i fråga.» Det kunde af detta
) Kursiveringen gjord af förf.
44
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
yttrande synas, som om komitén här ansåge det nödvändigt för lärjungarna,
att deras arbete i skolan lättades; men så torde ingalunda
meningen hafva varit; arbetet var väl ökadi,detta rnedgafkomitén,men
ansåg väl komitén det vara för tungt för barnen att bära? Komiténs
mening härom torde ligga i det svar, den ger på den framstälda
frågan. Det heter i detta svar: »om äfven en sådan» (minskning
af arbetstimmar na) »ingalunda får anses oundgängligen nödvändig
för lärjungarnas helsa, så kan den dock betraktas såsom ett medel
att undanrödja några anledningar till farhågor och klagomål, för
hvithet läroverket icke kan vara likgiltigt.»'') I denna sats kulminerar
utan tvifvel hela resonnemanget om öfveransträngningen, och den
visar oss komiténs innersta tanke härom och afsigten med dess
förslag. Något måste göras, ej för lärjungarnas skull, utan för
skolan såsom sådan och för den oroade allmänhetens, de bekymrade
föräldrarnas nedtystande, man måste göra något, »ut aliquid fecisse
videatur». Och hvad föreslog då komitén för att genom arbetstidens
minskning afhjälpa den andliga öfveransträngningen och
mera tillgodose den kroppsliga helsan och utvecklingen? Jo den
föreslog eu minskning af 2 lärotimmar i veckan samt indragning
af 2 gymnastik-hedf''timmar, altså inskränkning eif gymnastiken till
4 dagar i veckan. Den söker till och med motivera det såsom
både nyttigt och nödvändigt att likasom för undervisningsämnena
någon inskränkning äfven gjordes för gymnastiken.
Detta gick dock för långt för komiténs ende medicinskt-hygieniskt
sakkunnige medlem, generaldirektör Beklin, som i sin reservation
förklarade, att han däremot måste »icke allenast reservera sig, utan
rent af protestera». Han framhåller med kraft komiténs missuppfattning
att betrakta gymnastiken som ett läroämne, i hvilket för
att minska öfveransträngningen arbetstiden måste minskas liksom
för andra läroämnen. Han framhåller gymnastikens uppfostrande
verkan, dess betydelse för en harmonisk kroppsutveckling, och att
den såsom dietetiskt medel måste dagligen användas för att efter
det ensidiga ansträngandet af ett organ jämväl sätta de andra i verksamhet
och befordra eu jämn fördelning af blodtilloppet och omsättningen
inom organismens alla delar. »Det vore illa» så slutar Berlin,
»om man eif komitérades förslag skulle taga sig anledning sluta till
lärda mäns obenägenhet mot någon annan öfning än hjärnans x). För
att kunna i motsvarande grad förkorta den dagliga arbetstiden
'') Kursiveringen gjord af förf.
1872 las SKOLKOMITÉ.
45
ville Beklin emellertid väsentligt förlänga läseterminerna. Komitén
föreslog en förlängning af läsåret från 36 veckor med en veckas
påskferier till 38 veckor med 2 veckors påskferier. Häremot reserverade
sig professor Ribbing, som »i betraktande af den öfveransträngning,
eller, om man hällre så vill benämna den, förslappning,
hvars befintlighet för det närvarande ej kunde förnekas, icke
ville med en enda dag förlänga arbetstiden.»
Genom att i de nedre klasserna låta 2 år förlöpa mellan inträdet
af hvarje nytt språk i undervisningen, genom några jämkningar,
såsom införande af naturlära i stället för zoologi och botanik
i de lägre klasserna, befrielse från slutpröfning vid sjätte klassens
slut i naturalhistoria och tyska, latinets upptagande till begynnelsespråk
i stället för tyska, samt vidare genom någon liten jämkning
i kursernas mått i ett och annat ämne, borttagning af hemskrifning
i franska, möjlighet till bättre metodisk behandling af läroämnena
medels lärarebildningens tillgodoseende, och ytterligare genom
inskränkning af ämnesläraresystemets användning i de fyra lägre
klasserna, och, — hvad som jag här nämner till sist såsom mest
betecknande, — genom läsårets förlängning och genom den omnämnda
minskningen med 2 undervisningstimmar i veckan, (20
min. för dag) samt indragning af gymnastiken för 2:ne dagar i
veckan förmenade sig denna komité hafva gjort nog för »att undanrödja
allmänhetens bekymmer och farhågor», och detta synes för
komitén hafva varit hufvudsaken med hänsyn till öfv eran sträng -ningsfrågan. Om de förtjänster, förslaget kan hafva i pedagogisktmetodiskt
hänseende, tillåter jag mig naturligtvis ej fålla ett
omdöme.
Jag har kanske altför utförligt här behandlat detta betänkande,
men jag har gjort det med full afsigt, då det betraktelsesätt och
de resonnemanger, som i betänkandet möta oss, i än den ena än
den andra omklädnaden så ofta förekommit och ännu i denna
stund låta höra sig i debatterna om vårt skolväsendes förhållande
till och inverkan på våra uppväxande barns fysiska och psykiska
helsa. Man jämför bl. a. fordringarna enligt senare stadganden med
dem som 1820 års stadga innehåller, i den föreställning, att den senare
ej gifvit eller kunde gifva anledningar till klagomål, och ofta
framliålles, att skolarbetet enligt den varit lika stort som nu, utan
att några klagomål då egt rum. Vidare jämför man skolfordringarna
hos oss med dem i utlandet och menar, att, när de där
kunna fördragas, böra de ej vara för stora för oss, och man för
-
46
KAP. 1. HISTORISK ÖFVERBLICK.
tiger, huru starka klagomålen öfver öfveransträngning äro i utlandet
lika väl som hos oss. Om det erkännes, att en öfveransträngning
finnes, söker man så mycket som möjligt fritaga skolan för
ansvar och skjuta skulden på hemmen, som ej fostra nog starka
barn, för att dessa skola kunna stå ut med de i sig själfva ingalunda
för stora fordringarna o. s. v.
Samma år, som ofvan omhandlade komité!)etänkande offentliggjordes,
kom öfveransträngningsfrågan under debatt vid det sjunde
allmänna läraremötet i Lund. Dåvarande docenten Gustrin inledde
där äfven en särskild diskussion med en skrift, i hvilken han
sökte ådagalägga, att fordringarna på skolkursen hos oss — på latinlinien
— borde långt ifrån att minskas i stället betydligt ölcas, framför
alt i latin och matematik. För att detta skulle kunna ske med
bibehållande af skoltidens nu varande längd, men med undvikande
af den för handen varande öfveransträngningen, föreslog han, att läseterminerna
förlängdes, men däremot den dagliga arbetstiden i skolan,
i synnerhet för de öfverstå klassernas lärjungar, förkortades. Våra
långa sommarferier ansåg förslagsställaren inverka i många hänseenden
ytterst menligt på lärjungarna; de vandes vid lätja samt
sålunda att arbeta blott af tvång och att sätta sällheten i att hafva
ledighet. Då de återkomma om höstarna, hade ett tillbakaskridande
i det hela egt rum icke blott så, att deras positiva kunskaper förminskats
därigenom, att mycket blifvit afglömdt, utan äfven så, att
de i förmåga att uppfatta och uttrycka sig samt i synnerhet i lust
till arbete och ordning visade en afgjord underlägsenhet. Dessa
påståenden bestredos på det bestämdaste från annat håll under
diskussionen. Om förslagets lämplighet voro för öfrigt meningarna
delade, och diskussionen afbröts, utan att någon afdämning egde rum.
Att en öfveransträngning i skolorna förekom åtminstone i
vissa klasser, förnekades vid denna debatt icke af någon bland
talarna liksom ej häller alldeles positivt vid en diskussion, som
vid samma möte särskildt om själfva öfveransträngningsfrågan egde
rum, men man sökte i allmänhet vid sist nämnda diskussion förringa
denna frågas betydelse och fritaga själfva skolorganisationen
från skuld; en talare, lektor Brodén, ansåg t. o. m., att ämnet ej
behöfde blifva föremål för någon vidlyftig diskussion, och rektor
TÖRNEBLADH åberopade programmen för ett år, 1870, från Upsala
och för ett år, 1871, från Vexiö, »där man», såsom han yttrade, »af
läkarnes noggranna undersökningar och statistiska uppgifter till fullo
kan inhemta, att skolan ej med visshet, kan förebrås, för att åstad
-
KJELLBERG OM UNGDOMENS FYSISKA UPPFOSTRAN.
47
komma förslappande af lärjungarnas fysiska kraft.» — Altså fingo här
undersökningar för 1 år från 2:ne läroverk gälla såsom fullgoda
bevis, hvarvid det särskildt är att märka, att undersökningarna vid
Upsala läroverk endast gälde bleksosens och närsynthetens förekomst.
Innan frågan förevar på mötet i Lund hade hon debatterats i
tidningspressen, och där bland annat den satsen drifvits, »att ungdomens
öfveransträngning endast förefans i några sjukliga filantropers
föreställning.» Detta jämte diskussionen på det nämnda
läraremötet föranledde professor Kjellberg till ett nytt, kraftigt inlägg,
i hvilket han1) gendrifver motståndarna och framhåller, huru
djupt skolan ingriper i barnens utveckling, och huruledes detta ingripande
under det gällande skolsystemet vore sådant, att ungdomen
däraf verkligen toga skada både till sin fysiska och psykiska
helsa och utveckling, hvilket han styrker äfven genom exempel.
Några år senare (1876) utgaf Kjellberg det arbete »Om ungdomens
fysiska uppfostran förr och nu», ur hvilket jag här ofvan infört ett
citat. Han skildrar där utförligt, huru man hos de klassiska folken
gick till väga för att åstadkomma en harmonisk utveckling af själ
och kropp, huru omsorgsfullt man egnade sig åt kroppens vård,,
hvilken framstående rot kroppsöfningarna i detta uppfostringssystem
spelade, och hvilka lysande resultat man därigenom vann, ej minst
för den intelektuela utbildningen. Han skildrar äfven uppfostringssystemet
i vår tid hos den fysiskt och psykiskt starka engelska
nationen, och huru man där förstår att tillgodose den kroppsliga
utvecklingen. Han framhåller skarpt, huru skild vår uppfostran är
från de nämnda folkens, huru försummad den fysiska omvårdnaden
af barnen är, och särskildt huru otillräcklig den kroppsrörelse är,
som våra barn under uppväxten erhålla. Han yrkar på en fullständig
reform af vårt uppfostringsväsende. Det intellektuela arbetet
måste minskas, tiden för kroppsrörelser ökas, och omsorgsfullt
måste det tillses, att tiden för den nattliga sömnen blir fullt till —
rådelig. Äfven ur synpunkten af vår nationela tillvaro vore kroppsöfningar
oafvisligen nödvändiga ända från skolans första klass.
Med anledning af diskussionerna vid läraremötet i Lund framhåller
en skolman (S. G. C.)''* 2), att det vore genom rektorernas
ofticiela uppgifter och genom enskild erfarenhet bekräftadt, att de
medelmåttigt begåfvade lärjungarna, och därtill måste ju flertalet
'') Om våra skolors inflytande på ungdomens helsa och utveckling. Upsala
läkareförenings förhandlingar hd. 5.
2) Angående arbetstiden vid elementarläroverken. Pedagogisk tidskrift. 1872.
48
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
räknas, hade i de högsta klasserna 12 timmars daglig arbetstid,
och att redan för 3:e klassen arbetstiden ej kunde sättas lägre än
till 9 å 10 timmar i medeltal. Han frågar, om det kan vara välbetänkt
att låta ett sådant förhållande fortfara. Han framhåller,
att man ej får betrakta frågan med likgiltighet, utan vidtaga alt,
hvad göras kan för att förekomma det onda, som däraf föranledes.
Häruti måste man väl gifva honom rätt, och att ett sådant förhållande
kunnat få fortgå, sedan det samma blifvit kändt eller åtminstone
framhållet som faktiskt, utan att detta kunnat vederläggas,
detta bevisar, huru oerhördt traditionen och vanan missledt
uppfattningen om, hvad man kan pålägga ett barn utan att
öfverskrida måttet för dess krafter.
Stockholms läraresällskap måste det räknas till heder att i alt,
hvad på sällskapet kunnat ankomma, hafva, i öfverensstämmelse med
lektor Humbles förslag vid 1809 års läraremöte, sökt erhålla
en medicinskt sakkunnig utredning af de ytterst vigtiga frågorna:
huru många timmar af dygnet en frisk gosse eller yngling i de
olika stadierna under normala förhållanden i allmänhet kunde utan
menligt inflytande på sin fysiska och intellektuela utveckling egna
åt studier i skolan och hemmet, och huru länge han oafbrutet
kunde undervisas utan att genom den spända uppmärksamheten
öfveransträngas. Läraresällskapet vände sig först till det läkaremöte,
som i juli 1870 höls i Göteborg, med en anhållan, att mötet
ville diskutera och afgifva svar på dessa frågor. Mötet fann sig
emellertid för litet förberedt för ett så vigtigt svars afgifvande och
i saknad af de statistiska uppgifter, som det ansåg nödvändiga för
lösningen af sådana frågor, som stå i samband med sanitära förhållanden
i skolan. Med hänsyn dock till den stora vigt, som alla
frågor, hvilka beröra orsakerna till den öfverklagade ansträngningen
af skolungdomen, ega, ansåg sig mötet böra uttala såsom sin åsigt, att
en noggrann kontroll öfver alla sanitära förhållanden inom skolorna
är nödvändig, samt att för denna kontroll eu läkare framgent bör
anställas vid hvarje, vare sig offentlig eller enskild, skola eller
undervisningsanstalt, och att denne läkare skall vara pliktig att, i
förening med uppsigten öfver elevernas helsotillstånd, söka utreda
de orsaker, som kunna menligt på det samma inverka, häröfver
samla statistiska uppgifter och uti årliga, till öfverordnad myndighet
afgifna berättelser redogöra för alla i samband härmed stående
förhållanden. — Då läraresällskapet sålunda ej här fick sina frågor
besvarade, vände det sig med en skrifvelse af d. 17 okt. 1877 till
LÄKARESÄLLSKAPETS SKOLKOMITÉ.
49
svenska läkaresällskapet, i hvilken det framstälde frågan så formulerad:
huru lång tid kan och hör dagligen af lärjungar på skolans
olika stadier användas till intellektuel! arbete? Läkaresällskapet
omfattade frågan med varmt intresse, men ansåg, att en närmare
utredning var nödvändig, innan det äskade svaret kunde afgifvas,
äfvensom att frågan borde upptagas i långt större omfattning, än
hvad läraresällskapets skrifvelse angaf.
En komité tillsattes därför med det vidsträckta uppdraget att
till utredning företaga frågan om den psykiska och fysiska öfveransträngningen
i skolorna i dess helhet. Under diskussionen framhöls
såväl det altför myckna arbete, som skolan fordrade af lärjungarna,
som i synnerhet den brist på lust för och förmåga af
själfverksamhet och själfständigt forskningsarbete, som vid den medicinska
undervisningen alt mer och mer framträdt hos lärjungarna.
Professor Loven karakteriserade den anmärkta bristen såsom en
brist på »spontan intellektuel energi», och han tvekade ej att för
det betänkliga förhållandet i väsentlig mon skjuta skulden på
elementarundervisningen.
Den af läkaresällskapet tillsatta komitén, som fann, att ett för
ämnets utredning användbart material saknades, utsände till skolläkarna,
till själfva skolorna och äfven till universiteten olika
frågoformulär för att erhålla de upplysningar och uttalanden, som
den ansåg oundgängligen nödiga.
En stor mängd svar lemnades äfven med största tillmötesgående,
och såsom medlem af komitén har jag haft tillfälle att om
dem taga kännedom. Många af dessa svar äro utan tvifvel åt
mycket stort intresse; men på det hela erhöll komitén genom dem
ej ett sådant underlag af verkliga fakta för sitt arbete, som den
skulle önskat och äfven hade motsett. Särskild! lemnade upplysningarna
rörande helsotillståndet ej säkra hållpunkter för bedömandet
af detta. Dessutom mötte rätt mycken svårighet att sammanarbeta
ett material, hvilket i så väsentlig mon utgjordes af subjektiva
uttalanden som det, hvilket stod till komiténs förfogande.
Då nu härtill kom, att man någon tid, efter det svaren ingått,
erhöll utsigt till, att en allmän läroverkskomité skulle tillsättas, och
man ansåg, att denna, med den auktorisation och de större resurser,
den erhöll, skulle i vidsträcktare mon än läkaresällskapets skolkomité
och mera i detalj än denna kunna genomföra undersök
Lärov.
-kom. bet. III. 4
50
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
ningarna öfver de hygieniska förhållandena i skolorna och sålunda
äfven erhålla ett bättre och fullständigare material för frågans
behandling, så beslöt läkaresällskapets komité att, åtminstone tils
vidare, låta det anstå med bearbetningen af dess eget material.
Härifrån undantogos dock de undersökningar, som på komiténs föranstaltande
blifvit af specialister företagna öfver ögonens refraktionstillstånd,
särskildt öfver närsyntheten, vid ett större antal skolor. Bearbetningen
af det vid dessa undersökningar insamlade materialet
åtog sig d:r Scherdin, men genom hans död blef äfven detta arbete
afbrutet och har tyvärr ännu ej fått en sådan afslutning, att
resultaten kunnat offentliggöras.
Hvad som i öfrigt förekommit rörande skälfva skolhygienen och
öfveransträngningsfrågan i vårt land, efter det de förändringar i
skolordningen vidtagits, hvilka hufvudsakligen fullbordades med
1878 års stadga, och för hvilka förändringar de allmänna grunderna
på regeringens förslag vid 1873 års riksdag antogos, dock icke utan
att den fruktan från skilda håll inom riksdagen uttalades, att en
skolordning, bygd på dessa grunder, ej skulle kunna råda bot på
den öfverklagade öfveransträngningen, torde ej vara af den vigt
och betydelse, att jag här behöfver därpå närmare ingå.
Jag kan dock ej med tystnad förbigå den märkliga diskussion,
som vid det tionde allmänna läraremötet i Örebro 1881 fördes öfver
följande där framstälda frågor: »Aro de klagomål berättigade, hvilka
under de senare åren ofta blifvit hörda från universiteten, högre
fack- och tillämpningsskolor o. s. v., att deras yngre alumner, som nyss
utgått från läroverken, i betänklig grad sakna förmåga af själfständiga
studier? Och om så är, hvilka äro orsakerna till detta missförhållande?»
»År metoden för undervisningen vid våra allmänna läroverk
sådan, att lärjungens förmåga att drifva studier på egen hand tillbörligen
utvecklas?»
Dessa frågor gälla kärnpunkter för bedömandet af vårt undervisningssystems
inverkan på den psykiska utvecklingen och stå i
närmaste samband med öfveransträngningsfrågan. De gälla i grunden
afgörandet af, huruvida man verkligen med vårt nuvarande undervisningssystem
och skolordning vinner den psykiska utveckling
och mogenhet hos lärjungarna, för hvilken man offrar hänsynen till
den fysiska. Deras besvarande har därför största betydelse, och
de svar, som vid nämnda möte afgåfvos af skolmännen själfva, torde
vara högst beaktansvärda. Diskussionen inleddes med ett föredrag
af rektor ÖSTRAND, som med sanningssökarens fördomsfrihet
LARAREMOTET I OREBRO 1881.
51
och öppenhet konstaterade det faktum, att de omförmälda klagomålen
förefunnos i hög grad. Han framhöll, att missförhållandena
framträdt mer och mer under de senaste åren, och han ansåg
klagomålen fullt berättigade. Felet ansåg han ligga »hos lagstiftningen,
det gällande systemet». Kvantiteten af undervisningen var
enligt hans mening för stor. Det »för mycket», som lorefans, låg
ej så mycket i kursernas omfång i de särskilda ämnena, utan fast
mera i dessa ämnens alt för stora antal. Af fullaste öfvertygelse
yrkade han på minskning i detta antal. Hvad själfva undervisningssättet
beträffade, ansåg han, att förståndsexercisen drefs för
tidigt och för starkt. Den ytterliga spänning, i hvilken lärjungarna
källos, verkade i längden förslappande. Preparationen kunde äfven
hafva andel i skulden genom att drifvas för långt, så att själfverksamketen
kväfdes. Nästan alla de uppträdande talarna ansågo
liksom rektor Östrand klagomålen fullt grundade och befogade,
och en af dem, lektor Schmidt, framhöll särskildt, att man klagade
öfver de från skolan utgångna lärjungarnas bristande förmåga
af ej blott själfstudium, utan äfven själfverksamhet i allmänhet.
Klagomålen kommo ej blott från universiteten utan äfven från
de praktiska yrkenas män. »Det händer ofta», yttrade talaren,
»att en duglig och bildad bruksidkare mot sonens egen önskan
tager honom ur skolan, innan han fullständigt genomgått läroverket,
ehuru han där arbetat med stor framgång, just därför, att han för
hvarje ferie tyckes mer och mer hafva mist förmågan att se, höra
och använda sina händer, med ett ord bli mer och mer opraktisk».
Det var blott 2:ne af de 11 talarna, som ansågo, att skulden till
det öfverklagade förhållandet ej läge hos läroverken, under det att
af ännu eu talare antogs, att skolan ej hade all skulden, utan att
äfven universiteten däruti hade sin behöriga del.
Jag nämnde ofvan, att en af deltagarna i den omhandlade
diskussionen skarpt framhöll, att äfven det praktiska lifvets män
klagat öfver, att lärjungarna mer och mer förlorade i förmåga att
rätt använda sina yttre sinnen till iakttagelse, att höra och se,
äfvensom att använda sina händer, hvarigenom de äfven blefve
mer och mer opraktiska. Jag kan ej undgå att i sammanhang
härmed med synnerlig tillfredsställelse anteckna den rörelse, som
på senaste tiderna egt rum i vårt land för att åstadkomma in
-
52 kap. i. historisk öfverblick.
förandet af handarbete och slöjd i skolorna, och detta framför alt
med hänsyn till dessa öfningsämnens stora pedagogiska betydelse.
I våra folkskolor hafva dessa ämnen mer och mer vunnit insteg.
Hushållningssällskap och kommuner hafva härför varmt intresserat
sig. Äfven för deras införande vid de allmänna läroverken hafva
flere och flere röster höjt sig. Synnerligen verksam i tal, skrift
och handling för handarbetets och slöjdens allmänna införande
äfven bland den högre skolans undervisningsämnen bär rektor
K. E. Palmgren i Stockholm varit. Han grundläde där redan
1876—77 ett läroverk för både gossar och flickor, där handarbetet
ingår såsom ett väsentligt moment i undervisningsplanen
och med full hänsyn till dess mångsidiga betydelse såsom uppfostringsmedel.
Denna skola torde ännu vara ensam i sitt slag
såväl hos oss som i utlandet. Af de skrifter, rektor PALMGREN i
ämnet utgifvit, vill jag särskild! fästa uppmärksamheten på hans
såväl till tyska som till franska språket öfversätta afhandling »Om
handarbetets betydelse vid uppfostran» äfvensom på hans talrika
uppsatser i den af honom sedan 2:ne år utgifna »Tidning för arbetsskolor
och hemslöjd»1). Stor förtjänst om handarbetets och slöjdens
rätta uppskattning och införande såsom undervisningsämne, särskild!
i våra folkskolor, bär herr Otto Salomon förvärfva! sig såsom
föreståndare för den äfven i utlandet berömda och jämväl af utländiugar
begagnade skolan vid Näs för bildande af slöjdlärare.
Äfven med föredrag och skrifter har herr Salomon kraftigt verkat
för den goda saken, och hans nyligen utgifna större afhandling
»Om slöjden såsom uppfostringsmedel» * 2) förtjänar liksom de ofvan
anförda af rektor Palmgren att beaktas och väl begrundas åt
hvar och eu, som hyser något intresse för dessa ytterst vigtiga
frågor.
Huru länge skall det dröja, innan äfven de allmänna läroverken
tillegna sig i fråga varande »uppfostringsmedel», hvilket just är egnadt
att, i fäll det ej alt för mycket motverkas af andra inflytelser, råda
bot på ep del af de brister, som vid de vetenskapliga högskolorna
såväl som vid tillämpningsskolorna samt af det praktiska lifvets
män såväl som af skolmannen själfva framhållits såsom rådande
hos den ungdom, hvilken lemnar skolan; för att nu ej tala om
'') För öfrigt lian visar jag rörande själfva skolan ocli planen för den samma
till rektor Palmgrens uppsats: »Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom»,
dess idé och verksamhet, Stockholm 1881. En kortare redogörelse för skolan
finnes i ofvan omnämnda »Tidning för arbetsskolor och hemslöjd» n:r 2, 1884.
2) Utgör häftet n:r 33 i tidskriften »Ur vår tids forskning».
SKOLLÄRARE—INSTITUTIONEN.
53
handarbetets och slöjdens välgörande inverkan på den fysiska helsan
och själfva utvecklingen af kroppen i allmänhet.
Liksom jag började denna historik för vårt land med framhållandet
af en åtgärd, gymnastikens tidiga införande, som bildade
en ljuspunkt i vår skolhygien, så vill jag äfven sluta den med
angifvandet- af eu sådan. I intet land har, så vidt jag kunnat
utröna, särskilda skolläkare blifvit anstälda, vid åtminstone ett flertal
skolor, för så lång tid sedan tillbaka som hos oss, om denna institution
äfven först för några år sedan fått en fastare ställning
genom den bestämda föreskriften i 1878 års stadga, »att vid läroverk,
där medel därtill finnas, skall en läkare anställas». Till
institutionens äldre utveckling äfvensom till de åligganden, skolläkaren
genom nämnda stadga fått sig uppdragna, återkommer jag i
följande kapitel, särskild! i det, som handlar om den hygieniska
tillsynen öfver skolorna. Här vill jag blott framhålla, att man
ännu i denna stund ej ansett läkareplatserna vid skolorna vara
nog vigtiga, för att man åt dem skulle anslå några särskilda löner,
utan få läroverken se sig om, bäst de kunna, huru de därtill må
erhålla medel. Under sådana förhållanden har det, såsom d:r
Goldkuhl, själf en af våra mest förtjänstfulla skolläkare, i ett anförande
vid ll:te allmänna läraremötet i Stockholm 1884 framhöll,
vanligen tillgått så, att rektor för att kunna lemna sina redogörelser
vidtalat en läkare att »emot ett ringa arvode, som tagits ur någon af
skolans kassor, verkställa de äskade besigtningarna och vid inträffande
sjukdomsfall lemna nödig vård åt medellösa lärjungar». Handhafvande!
af dessa förrättningar har, så fortsätter Goldkuhl, ej satt
läkaren »i stånd att i någon synnerlig mon kunna inverka på skolans
hygieniska förhållanden», och hvad beträffar stadgans vigtigaste
föreskrift eller den, att läkaren skulle undersöka de omständigheter,
som kunna menligt inverka på lärjungarnas helsotillstånd,
samt tillhandagå rektor med råd och upplysningar om undanrödjande
af för handen varande olägenheter, så har denna föreskrift
blott skyldra! på papperet, och i kongl. medicinalstyrelsens
cirkulär af 1879, hvari formulär för läkarnas rapporter fastställas,
finnes t. o. in. ej ett ord nämndt om denna föreskriftr). Om sålunda
*) Jfr Goldkuhl: År skolläkarens ställning inom skolan verkligen sådan,
att han i någon synnerlig mon kan inverka på hennes hygieniska förhållanden?
Eller är det icke för detta måls vinnande nödvändigt, att hans makt och myndighet
ntsträekes? I Berättelse om det ll:te allmänna läraremötet i Stockholm 1884.
54 KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
skolläkareinstitutionen ännu hos oss är ordnad på ett mycket otillfredsställande
sätt, så är det dock, vid betraktande af det sega
motstånd, som altjämt mött hvarje sträfvan att i skolan få inrymd
en plats åt läkaren och den medicinska sakkunskapen,
erkännansvärdt, att vi kommit åtminstone så långt, som vi gjort,
tv vi hafva dock fått försteget framför t. o. m. det land, som varit
vår föresyn vid hela vårt skolväsendes ordnande. Vi böra då äfven
hafva lättare än snart sagdt hvarje annat land att nu taga steget
fullt ut och lägga hela den egentliga hygieniska tillsynen öfver
skolorna i läkarens händer samt sätta honom i stånd att på ett
fullt verksamt sätt utöfva denna tillsyn och öfvervaka de åt skolorna
anförtrodda lärjungarnas helsotillstånd.
Den tid kan ej vara långt aflägsen, då man allmänt lär sig
inse, att en uppfostringsanstalt, hvilken på ett så mäktigt sätt som
skolan ingriper i barnens lifsförhållanden, ej kan, ej får se bort
från helsovårdens lagar, utan måste vid alla sina anordningar af
den art, att de på barnens helsa och utveckling kunna öfva inflytande,
tillämpa dessa lagar. Och när man fullt insett denna
enkla sanning, då skall äfven den ställning, som läkaren bör intaga
till skolan, blifva klar för alla. Må den tiden för oss ligga mycket
nära, och må det blifva oss förunnadt att genom utvecklingen af
den skolläkareinstitution, vi redan ega, gifva ett föredöme för andra
nationer till främjandet af eu rationel skolhygien och en omsorgsfull
vård om lärjungarnas helsa i alt, hvad på skolan kan ankomma.
Historien visar oss, att frågan om »öfveransträngningen» i
skolorna i detta ords hela omfattande betydelse eller — för att
nu lemna denna mångtydiga beteckning åsido, — den frågan, huruvida
ej skolorna genom undervisningens altför ensidiga riktning
åt den intellektuela utbildningen af barnen och genom en arbetsbelastning
för dem, som ej står i proportion till måttet af deras
krafter och utvecklingsgrad, samt genom altför mycket åsidosättande
af kroppsöfningar och i allmänhet af kroppens vård och utveckling
medföra en fara för barnens helsa och inverka hämmande eller
missriktande på den normala utvecklingens gång, hvilket för många
af skolans lärjungar blir ödesdigert samt för den uppväxande ung
-
ÅTERBLICK PÅ DEN FÖREGÅENDE HISTORIKEN.
55
domen i allmänhet menligt, då därigenom ej .åstadkommes den
starka och harmoniska utbildning af både själ och kropp, som bör
vara all uppfostrans mål, och som var målet för de gamles, klassiska
folkens uppfostran, — historien visar oss, säger jag, att denna
fråga ingalunda, såsom man vanligen påstår, är en fråga från i dag
eller i går eller från de senaste decennierna, utan tvärtom, att den
går mycket långt tillbaka i tiden. Den går i själfva verket tillbaka
genom sekler och är på det närmaste sammanflätad med hela
vårt undervisningssystem och skolväsende, sådant detta från början
grundlädes, spirade fram och utvecklades ur medeltidens klosterskolor
och CARL den stores skolor. Från dessa skolor med deras
hårda behandling af barnen och med deras fullständiga åsidosättande
af, hvad till kroppslig helsa och utveckling liörer, hafva traditioner
fortlefvat, från hvilka vår tids skolväsende på långt när ej ännu frigjort
sig. Vi hafva sett, huruledes humanismen till eu början lärde
sig af de gamla folkens literatur, att i skolorna jämväl borde sörjas
för kroppens utbildning genom flitiga kroppsöfningar; men vi hafva
äfven sett, af huru kort varaktighet det uppslag var, som härigenom
gafs till en bättre riktning; vi hafva sett, huruledes sedermera, efter
det Baco påvisat missriktningen i hela det herskande undervisningssystemet,
en rad af skarpsynta män, en Montaigne, en Locke
med många flere på det bestämdaste uppträdde mot den ensidiga,
öfverdrifna andliga exercisen och pluggsystemet, påvisande deras
skadliga verkningar för både kroppens och själens utbildning och
uppfordrande till en mera naturlig uppfostran, som snart sagdt framför
alt afsåge jämväl utbildandet af en sund, stark och härdad kropp,
hvarigenom äfven bästa underlaget skulle läggas för en sund och
kraftig psykisk utbildning. Vi hafva sett, huru, så godt som vid
ingången till detta sekel, Rousseau uppskakade sin samtid genom
sin kritik af det herskande systemet, och huru långt han dref sina
uppfostringsläror i den af Montaigne och Locke inslagna riktningen,
och huru hos honom den fysiska omvårdnaden om barnen
trädde i förgrunden. Vi hafva vidare sett, huru den tidens från
medicinsk synpunkt mest kompetente domare, J. P. Frank, skolhygienens
fader, bedömde det rådande skolväsendet, den behandling,
barnen i skolan rönte, den öfverdrifna, ensidiga ansträngning,
de där voro underkastade, och huruledes äfven han skarpt framhöll,
att skolorna genom detta och kroppsutvecklingens försummande
skadade barnens både fysiska och psykiska utveckling. Vi hafva
sett filantropinisternas bemödanden att i öfverensstämmelse med
56
KAP. i. HISTORISK ÖFVERBLICK.
Kousseaus läror slå in på eu bättre riktning. Men alt detta
skedde utan vidare påföljd. I vårt århundrades tidigare decennier
finna vi, huruledes en Agardh hos oss, en Lorinzer i Tyskland
uppfattade skolornas och det rådande undervisningssystemets inverkan
på barnen.
Det är altjämt den på senare tider så kallade »öfveransträngningsfrågan»,
som här möter oss i denna genom sekler fortgående
kamp, till dess hon slutligen under de senare decennierna blifvit
stäld på dagordningen på ett sådant sätt, att hon aldrig skall
komma därifrån, förr än hon fått en tillfredsställande lösning.
Talet om, att man förr ej hörde någonting om öfveransträngning i
skolorna, och slutsatsen, att den sålunda då ej fans, fastän man
ansträngde barnen lika mycket, med lika många, ja kanske med flere
lästimmar än nu, äro sålunda ett fullkomligt oberättigadt tal och en
oberättigad slutsats, likaväl som det påståendet är oberättigadt, att
öfveransträngningsfrågan skulle på senare tider uppstått till följd åt
barnens bortklemande i hemmen samt för girigt på grund af en
del andra af skolan oberoende felaktigheter i den moderna uppfostran.
Från män, som blickade djupare in i uppfostringsförhållandena,
få vi från äldre tider samma skildringar af det ensidiga
skolsystemets menliga inverkan på ungdomens utveckling och helsa
som nu, vi höra från dem samma klagomål och samma fordringar
på en helt annan hänsyn till kroppens vård, än hvad skolan och
dess system medgåfvo. Att klagan ej förr var mera allmän, berodde
säkerligen på många omständigheter, på Indika jag här endast till
eu del kan ingå. Förnämsta anledningen därtill torde väl varit
den, att insigten om, hvad som fordrades för ett sund! lif och
framför alt för eu rationel barnavård och uppfostran, var äfven
hos läkarevetenskapens kikare mindre utbildad och hos allmänheten
så godt som ingen. Att ett ensidigt andligt arbete, till
och med om det går till sådana uppenbara öfverdrifter som dem,
hvilka, äfven af skolman för senare tider påvisats, måste inverka
skadligt på barnens utveckling och medföra faror för deras
helsa, har ju ännu i dag, enligt hvad historiken visar, mången
mycket svårt att inse, ja faran däraf bestrides t. o. m. ännu i
våra dagar på fullaste allvar från månget håll, huru mycket
än öfveransträngningens följder numera blifvit med stöd af vetenskap
och erfarenhet framhållna, och huru mycket som än blifvit
till hela frågans belysning i skrift och tal framdraget. Man förstod
helt enkelt ännu under de första decennierna af vårt århundrade.
HELSOTILLSTÅND®! BLAND SKOLUNGDOMEN FÖRE OCH NU. 57
i allmänhet'' ej faran af den ensidiga, för starka belastningen af
ungdomen med andligt arbete under stillasittande i dåligt ventilerade
och äfven i öfrigt otillfredsställande skollokaler, och de sjukligheter
hos barnen, som möjligen däraf voro föranledda, tillskref
man andra inflytelser, så vidt man ens frågade efter orsakerna.
För öfrigt torde man då ännu bland allmänheten ej ens hafva satt
i fråga, att skolan fordrade af barnen mera, än hvad dessa borde
kunna och måste stå ut med. Man beherskades af vanans och
traditionens makt, hvarför man ej häller lyssnade till den klagan,
som från särskilda håll höjdes. Endast för det fåtal, som blickade
djupare in i förhållandena, stälde sig dessa i ett annat ljus; de inlade
äfven, såsom vi sett, sina skarpa protester; men med hvad verkan?
För öfrigt få vi ej glömma, att de allmänna skolorna voro förr
mycket mindre anlitade än nu, och att de därför äfven påverkade
ett jämförelsevis mindre antal samhällsmedlemmar, såsom komitén
äfven i sitt betänkande framhåller.
Man har sagt, att helsotillståndet förr var godt bland skolans
ungdom, ehuru arbetstiden i skolorna enligt schemata var längre
än nu; och detta skulle förklara, att det ej mera allmänt klagades
öfver en menlig inverkan af skolan på helsan; men huru vet man,
att helsotillståndet var godt, och hvilka fordringar ställer man då
därpå? Huru vet man, att ej skolorna menligt inverkade på helsan
och utvecklingen, då det likväl från så kompetenta håll påstås, att
de gjorde det? Inga direkta undersökningar af helsotillståndet kan
man åberopa sig på. Hvad äldre personer ur sitt minne från skoltiden
under tidigare decennier af vårt århundrade kunna hafva att i
ämnet andraga, och hvilket man ej sällan hör offentligt såväl som
enskildt anföras som bevisande inlägg, har ej den ringaste betydelse.
De voro barn dessa personer, när de gingo i skolan; men barn reflektera
mycket litet öfver sitt eget helsotillstånd och ännu mindre öfver
sina kamraters och kunna faktiskt ej därom hafva något omdöme. Det
vore mycket lätt att framdraga exempel i massa därpå, att t. o. m.
föräldrar ofta sväfva i ganska stor okunnighet om sina egna barns
helsotillstånd, ja, att. de äro blinda för, att barnen äro mer än
vederbörligt klena och svaga eller behäftade med rätt allvarsamma
åkommor. Deras uppmärksamhet på förhållandet blir ej sällan först
väckt genom läkaren eller någon annan eller kanske genom en tillfällighet.
, Mången svår åkomma, kanske hos ett till utseendet friskt
barn, röjes ofta först genom en omsorgsfull läkareundersökning.
Huru kunna vi då väl fästa någon vigt vid barns omdömen om
58
KAP. I. HISTORISK ÖFVERBLICK.
barn? Och det är barnaminnen, man åberopar sig på. En helt annan
innebörd få vi väl tillmäta vitnesbörden af en J. P. Frank, en
Agardh, en Lorinzer, för att nu ej tala om Rousseau och alla
dessa andra, sonr påvisade oförenligheten mellan det Forskande
skol- och uppfostringssystemet och omsorgen för en sund och kraftig
kroppsutveckling, och hvilka följder systemet förde med sig. Men
om den intellektuel! ensidiga ansträngningen i skolorna var sådan,
som dessa män vitna, redan innan de menliga följderna däraf voro
mera allmänt insedda och klagomålen: just därföre ej häller mera
allmänt framstälda, så är det ju gifvet, att det ej skulle behöfvas
mycket till, för att måttet skulle blifva öfverfullt och ögonen blifva
öppnade äfven på mången, som ej förr haft någon blick för dessa
missförhållanden. En liten tillökning'' i arbetsbelastningen, äfven om
den i och för sig själf kunde synas föga betydande, kunde vara mer
än nog för att åstadkomma detta öfvermått. Den kom, denna tillökning,
och detta ingalunda i litet mått. Vi hafva sett, huruledes
själfva 1872 års läroverkskomité måst medgifva, att arbetet inom
läroverket nu är »vida mer ansträngande och tröttande än förr»,
om än komitén söker kringgå den frågan, huruvida det är för stort
eller ej. Om än de dagliga undervisningstimmarna i själfva skolan
förr voro lika så många, ja t. o. m. flere än nu, så togs dock lärjungarnas
uppmärksamhet under dem på långt när ej så i anspråk
som nu. Det erkännes ju tämligen allmänt, att i de flesta skolor
förr i tiden vissa timmar voro verkliga hvilotimmar för uppmärksamheten,
och jag har hört mången prisa detta som en för honom
och hans helsa mycket lycklig omständighet i hans fordna skollif;
ämnenas antal har ökats, kvantiteten af hvad som inläres är betydligt
större nu än förr, alla ämnen drifvas samtidigt energiskt, intet kan,
som förr så ofta skedde, försummas eller åsidosättas. Det inflytande,
som detta utöfvat till att öka arbetet och ansträngningen, har ej
kunnat hjälpas genom de metodiska förbättringar, som egt rum.
Själfva undervisningssättet nu gör ju, att barnen ständigt måste
vara i spänning hela den tid, de äro i skolan. Häri måste väl då
ligga en helt naturlig förklaring för, att de klagomål, som uti i
fråga varande hänseenden förr blott höjdes af ett fåtal, blifvit allmänna
under de senare decennierna. Och förgäfves skall man
bemöda sig att leda bort uppmärksamheten från alt detta och försöka
skjuta skulden på hemmen, hvilka genom en mera klemig
och med andra fel behäftad uppfostran numera skulle fostra barn,
som sämre än de, hvilka uppväxte under förra tiders uppfostrings
-
SKOLANS SKYLDIGHET ATT SÖRJA FÖR BARNENS HELSA. 59
förhållanden, förmådde bära skolans fordringar utan att svigta.
Men äfven om det vore sant detta senare påstående; om vår tids
barn både, om jag så får säga, en mindre bärkraft för andligt
arbete än de, som föddes och uppväxte i början af vårt sekel, och
det är ju altför möjligt, att så är; om de förra svigta för de bördor,
som de senare stått ut med, måste ej då skolan rätta sig efter de
förändrade förhållandena? Det är ju vår tids barn, som skolan nu
har till lärjungar, och ej de, som föddes och fostrades i början af
seklet. Kan hon svara på klagomålen helt enkelt så, »att hennes
fordringar ej äro för stora, emedan barnen förr i tiden stått ut
med lika stora eller i det närmaste lika stora; och att barnen ej
göra det numera, är sålunda ej skolans, ej fordringarnas fel, utan
det är föräldrahemmens, som numera ej lemna lika kraftiga barn
till skolan som dem, med hvilka skolan förr i tiden hade att
handskas; det är hemmen, som böra rätta sina barns fysiska beskaffenhet
efter skolan, och ej skolan, som skall rätta sig efter
barnen och deras förmåga att bära det arbete, skolan ålägger dem»?
Svar och uttalanden i denna riktning hafva ej sällan hörts och
saknas ej häller i den ofvan lemnade historiken.
Aro vår tids barn i allmänhet svagare än eu föregående tids,
så blir det för skolan så mycket angelägnare att ej för dem öka en
börda, som redan för den föregående tidens kraftigare barn, enligt
kompetenta domare, var alldeles för stor; och dubbelt angeläget för
henne blir det att på alt sätt sörja för, att ungdomen må uppväxa
under så för helsan och den kroppsliga utvecklingen gynsamma
förhållanden som möjligt, och att dess kroppsliga svaghet må, om
möjligt, genom uppfostran afhjälpas, samt framför alt att den ej
genom skolans åtgöranden ytterligare ökas.
Ännu en omständighet, och detta den ej minst vigtiga, har jag
att framhålla med hänsyn därtill, att klagomålen öfver skolans för
starka och för ensidiga arbetsbelastning på senare tider framträdt
mera allmänt och med en helt annan kraft än förr.
Läkarevetenskapen har i vårt århundrade tagit jättesteg framåt,
alt sedan den blef stäld på naturforskningens säkra bas. Rustad
med helt andra vapen än förr och med långt djupare insigter i
människokroppens fysiologi, i de olika organens funktioner och
växelverkan med hvarandra samt i vilkoren för, att dessa funktioner
skola kunna försiggå på ett normalt sätt, det vill säga, att
den fysiska helsan skall kunna bevaras, äfvensom med långt djupare
insigter i de sjukliga processernas beskaffenhet, vände denna veten
-
60 KAP. i. historisk öfverblick.
skap sig med all kraft åt att uppsöka sjukdomarnas orsaker och
stälde för sig deras förebyggande såsom ett högre, ett för mänsklighetens
sundhet vigtigare mål än det att med medikamenter hota
redan utbildade sjukdomar. Att den af den. nya riktningen genomträngde
läkaren och forskaren då skulle vända sin blick till den
faktiskt så allmänt försummade och af fördomar från äldre tider
beherskade vården af barn, och detta ej blott under dessas första
år, utan under hela uppväxttiden och således äfven till skolorna
och deras betydelsefulla inverkan på barnen under uppväxtåren,
var alldeles gifvet. På denna inverkan kunde ju helsan för lifvet
bero. De tingo nu sin blick mera allmänt öppnad ör de sanitära
missförhållanden, som i skolorna förefunnos, såväl hvad själfva skollokalernas
och subselliernas beskaffenhet som hvad ensidigheten
och måttet af det arbete beträffar, hvilket man utpressade ur de
späda barnen och de sig utvecklande ynglingarna; och snart sagd!
i alla land höjde sig nu med växande styrka läkarnas protester
och fordringar på reformer, i grunden samma fordringar, som de
här omnämnda reformatorerna förut hade uttalat, och som bl. a. J. P.
Frank i föregående seklet framstält, men som vunnit så litet afseende.
Hastigt uppblomstrade den hygieniska vetenskapen och särskilt
den på skolorna tillämpade grenen däraf, skolhygienen; yrkandet
på, att lielsovårdens lagar i alla riktningar borde, framför alt
i skolorna, tillämpas, framstäldes såsom oafvislig!;. Men bär mötte
man pedagogerna, som sågo läkarne intränga på tält, som förut
varit fridlyst område för dem själfva, och där de till en början ej
ansågo läkarna hafva något vidare att skaffa. De hade i allmänhet
för mycket lefvat sig in i de bestående missförhållandena och
framför alt i föreställningen om, att skolan ej af barnen fordrade
för mycket andligt arbete, för att de skulle vara benägna att lyssna
till läkarnas fordringar, hvilka de ansågo öfverdrifna liksom klagomålen
samt hotande för hela systemet, ja för hela vår civilisation.
Att på en viss tid medhinna vissa toreskrifna och såsom nödvändiga
ansedda pensa i hvart enda särskild! ämne, detta var enligt deras
flertals mening skolans egentliga uppgift. På metodiska jämkningar
kunde man vara med; men dessa vore ju pedagogernas
ensak; med kroppens vård hade skolan ej vidare att syssla, detta
vore hemmens sak, den finge de taga hand om bäst de kunde på
de timmar, som skolan lemnade öfver af barnens tid under dygnet.
Men för läkaren fans intet utrymme i skolan; vid det bord, där
man öfverlade om angelägenheterna och anordningarna vid en
ETT NYTT SKEDE I UPPFOSTRINGSKONSTENS HISTORIA.
61
anstalt, som dock tog den uppväxande ungdomen i anspråk för sig
och sitt arbete under, åtminstone för de högre klasserna, bortåt
hälften af hvarje dygn, där fans för läkaren ingen plats.
Många voro dock de pedagoger äfven i vårt land, som sågo
klart i denna fråga, och som framstälde klagomål fullt ut så starka
som läkarnas; flere och flere hafva de blifvit, och vi se, huruledes
redan för mer än ett decennium sedan en pedagogisk förening hos
oss, erkännande, att det behöfves något annat än blott pedagogiska
insigter för att bedöma, huru stor arbetsbörda af den art, som
skolan ålägger, ett barn vid olika åldrar kan tåla utan att svigta,
vände sig till läkarna för att få detta utredt; och under de
allra sista åren hafva vi sett de tyska regeringarna äfvensom
den danska ställa sig på samma ståndpunkt och tillsätta komitéer
af ensamt läkare eller af läkare och pedagoger för att uteslutande
taga i betraktande alt, som står i samband med de
sanitära förhållandena i skolorna, alt som kunde menligt inverka
på lärjungarnes fysiska och psykiska sundhet och utbildning, samt
däröfver afgifva utlåtanden och förslag till förbättringar. Häruti
ligger gryningen till ett nytt skede i den svåra och för mänsklighetens
öden kanske mest maktpåliggande konstens, uppfostringskonstens
historia, ett skede, under hvilket vi kunna motse, att
pedagogen och läkaren räcka hvarandra handen för att i gemensamt
arbete med hvarandra och med hemmen sätta som högsta
målet för sin verksamhet, att ungdomen må under deras vård växa
stark och kraftig med harmonisk utveckling af kropp och själ, oeh
att sålunda de gamles uppfostringsideal »mens sana in corpore
sano» må i så vidsträckta kretsar som möjligt äfven i vår tid
finna sitt förverkligande.
För att kunna gå säkert och trygt emot det ofvan angifna
målet, och för att vi därvid må lära oss att hålla riktigt jämnmått
i våra fordringar, vare sig på intellektuelt arbete eller på kroppsöfningar
eller på tid för sömn eller på fri och ledig tid för ungdomen,
är det fullkomligt nödvändigt, att vi på ett helt annat sätt,
än hittils skett, söka att sätta oss in i alla de omständigheter, som
under skollifvet utöfva sitt inflytande på ungdomen. Vi måste lära
närmare känna lagarna för utvecklingens gång hos ett uppväxande
62 kap. i. historisk öfverblick.
barn, vi måste lära känna, huru dant helsotillståndet faktiskt nu är i
skolorna, och sedermera altjämt kontrollera, hurudant det blir under
fortfarande eller i ena eller andra hänseendet förändrade förhållanden;
vi måste noga söka utreda, huru lång tid faktiskt tages i anspråk
för barnen i de olika åldrarna genom skolans fordringar,
vi måste så noga söm möjligt pröfva, huru detta arbete kan stå
tillsammans med ungdomens bärkraft i olika åldrar, vi måste
långt mera noga än förr ransaka, hurudana de yttre förhållanden
äro, under hvilka vi nödga barnen att arbeta, och vi måste ständigt
kontrollera, att de äro så goda, som vi kunna åstadkomma
dem, o. s. v.
Det är mycket påfallande, att, huru mycket och huru länge man
än i Europas kulturländer debatterat frågan om det nuvarande
skolsystemets inverkan på den uppväxande ungdomen, och huru
många kommissioner som än varit tillsatta för frågans behandling,
har man dock aldrig förr anstalt en genomgående undersökning
af, hurudant helsotillståndet i själfva verket är bland skolans lärjungar;
ej ens de allra sista tyska kommissionerna hafva gjort
detta. Man har därför fullkomligt saknat stödet af en statistik såsom
faktiskt underlag för sina påståenden och yrkanden. Denna brist har
känts och erkänts af nästan alla; men man har ej vetat att afhjälpa
den. Endast för närsyntheten har man egt en sådan statistik af den
omfattning, att säkra slutsatser kunnat dragas, och denna statistik
har äfven blifvit ett af hufvudvapnen för dem, som på senare tider
yrkat på hygieniska reformer och förbättringar. Man har äfven
kunnat skarpt formulera vissa mycket vigtiga fordringar på grund
af denna statistik. Till och med för den faktiska arbetstiden har
man i de tyska komitéerna likasom i våra äldre komitéer saknat
nödig utredning. I våra komitéer har man alldeles för litet bekymrat
sig om att taga reda härpå, då man egentligen blott fästat
sig vid själfva lärotimmarna och endast mycket allmänt resonnerat
om hemarbetet. I de tyska komitéerna har man utgått från den
föreskrifna arbetstiden i skolorna och den likaledes i de flesta stater
genom bestämda föreskrifter faststälda högsta hemarbetstiden för de
olika klasserna; men därom, huruvida den senare öfverskreds eller
ej, har man ej haft säkrare upplysningar att tillgå. Man har därför
vid debatterna om öfveransträngningsfrågan och om sundhetsförhållandena
i skolan å ömse sidor alt för mycket stödt sig vid
den subjektiva uppfattningen och det subjektiva omdömet, där man
icke haft allmänna lagar rörande vilkoren för ett sundt lif att
BEHOFVET AF MERA OMFATTANDE UNDERSÖKNINGAR. 63
åberopa. Detta bar äfven ej så litet bidragit till stridens förlängande
och gjort, att argumentationen å ena eller andra sidan ofta
haft en altför subjektiv karakter för att kunna blifva fullt öfvertygande
för motsidan.
Det är, som sagdt, hög tid att vi gå förhållandena närmare på
lifvet genom långt mera omfattande och i detalj i alla riktningar
gående undersökningar. Uppslaget härtill gafs, såsom jag ofvan anfört,
af d:r Hertel, genom hans förtjänstfulla undersökningar af skolorna
i Köpenhamn. Såväl den danska, just med anledning af Hertels
undersökningar tillsatta, specielt hygieniska kommissionen
som äfven den samtidiga svenska läroverkskomitén hafva slagit in
på denna väg, hvarvid de i närmaste öfverensstämmelse med hvarandra
följt den af Hertel begagnade metoden att så mycket som
möjligt söka erhålla primäruppgifterna från hemmen med vederbörlig
kontroll af målsmän, lärare och läkare.
Innan jag efter denna historiska öfverblick går att i detalj
redogöra för resultaten åt den svenska komiténs undersökningar,
anser jag mig böra, till ledning vid granskningen af dessa resultat,
i ett särskilt kapitel från en mera allmän hygienisk synpunkt
fästa uppmärksamheten på de vigtigaste af de omständigheter, som
äro att taga i betraktande vid bedömandet af skolans inflytande
på lärjungarnas sundhet.
KAP. II.
De vigtigaste af de omständigheter, som äro att taga i betraktande
vid bedömandet af skolans inflytande på lärjungarnas
sundhet.
Utan att kunna åberopa sig på någon grundlig eller omfattande
statistisk utredning, men med stöd af den allmänna erfarenheten
och den enskilda iakttagelsen, framhålla snart sagdt alla medicinska
författare och alla medicinskt sakkunniga komitéer, som afgifvit
utlåtande om skolornas inflytande på lärjungarnas helsotillstånd,
att detta inflytandes menliga beskaffenhet på det mest i ögonen
fallande sättet visar sig, kort etter det barnen gjort sitt första inträde
i skolan, men ofta äfven sedermera vid deras återinträde i
henne efter slutade ferier. Deras friska utseende försämras, och eu
hel del rubbningar af mer eller mindre växlande beskaffenhet
angifva ett försvagande af deras helsa.
Jag tillåter mig ordagrant anföra, hvad den Preussiska vetenskapliga
deputationen för medicinalväsendet härom yttrar i sitt
ofvan omnämnda officiela utlåtande. Jag gör detta ej blott, emedan
jag finner utlåtandet synnerligen träffande, utan äfven därför, att
man i vårt land och inom vår skolverld torde vara minst obenägen
att lyssna till, hvad som kommer från mönsterlandet för vårt skolväsen
och från en auktoritet, hvilken till såväl medicinalväsendet i
nämnda land som till vetenskapen i allmänhet intager en sådan
ställning, som nämnda deputation faktiskt gör. Att denna deputation
väl betänkt sig, innan hon nedskref sitt utlåtande, och mycket kritiskt
behandlat hela frågan, därom bär hela utlåtandet vitnesbörd, och
därom torde väl ej häller någon hysa tvifvel.
Deputationen uttalar sig på följande sätt: »Den enkla iakttagelsen
lärer oss, att skolan utöfva!- ett tydligt framträdande för
-
65
OLIKA FÖLJDER AF ANSTRÄNGNINGEN I SKOLAN.
svagande inflytande på ett stort antal af lärjungarna, framför alt
på dem, som till hörn de yngre åldersklasserna 1). Barnen förlora sitt
friska utseende, de blifva bleka, mista matlusten, känna sig olustiga,
trötta, få en slapp hållning, blifva likgiltiga och mindre uppmärksamma,
deras minne blir osäkrare, deras tankar förvirra sig. Ferietiden,
framför alt om den tillbringas på landet, medför förbättring,
rodnaden i deras ansigten och lifligheten i rörelser återvända, deras
andliga verksamhet är upplifvad — men några veckors förnyad
skolgång utplånar åter feriernas gynsamma inverkan, och efter
ytterligare några månader är behofvet af en längre hvila i fullaste
mått för handen.»
»Styrkan i dessa rubbningar är individuelt ytterst olika, och
deras betydelse växlar äfven alt efter barnens särskilda anlag.
Hos mången är det företrädesvis det centrala nervsystemet, som
angripes; hos andra åter är det muskulaturen, och ingalunda blott
extremiteternas, utan äfven andedrägtsorganens muskulatur. Särskildt
i nervsystemet hafva de framträdande förändringarna karakteren
än af trötthet och förslappning, än af retlighet i alla grader
ända till verkliga krampanfall. Stundom blir det nödigt att till
följd häraf, åtminstone för någon tid, taga lärjungarna ur skolan.
Under alla förhållanden dröjer det för »impressionabla» barn länge,
innan de med tilltagande ålder kunna vänja sig vid ansträngningarna.
Många behålla från denna tid ett fortfarande svaghetstillstånd.
» Det är sålunda störd blodberedning, blodbrist, blekhet, afmagring,
bristande matlust, slapphet i muskulaturen, aftagande liflighet i
rörelser och friskhet i sinnet, stegrad nervretlighet, som man här, liksom
i allmänhet, framhåller såsom de mest direkt framträdande, efter
barnens olika individualitet växlande yttringarna af skolans ofördelaktiga
inverkan på det allmänna helsotillståndet. Tämligen allmänt
framhålla författarna liksom deputationen, att dessa sjukliga
rubbningar i helsan väl för många mera kraftigt anlagda barn gå
mer eller mindre fullständigt tillbaka, sedan de blifvit, såsom man
uttrycker sig, mera »acklimatiserade» i skolan eller uppnå en kraftfullare
ålder, men att återigen för ett stort antal barn, som hafva
mindre motståndskraft, rubbningarna kvarstå och helsan för alltid
blir bruten. Och det är ju alldeles klart, att de ogynsamma
förhållandena, som framkallat de nämnda rubbningarna i helsan,
fortfarande inverka på alla under hela deras skollif och sålunda under
största delen af deras uppväxt och deras utvecklingstid. Äfven om ej
!) Kursiveringen gjord af förf.
Lärov.-Jcom. bet. III.
5
66 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
bestämda sjukdomar däraf blifva en följd, kan detta ju ej annat
än inverka menligt för en sund och kraftig kroppsutveckling hos
skolungdomen i allmänhet.
»Nödgar man barnen», säger Hufeland, 1) »att för tidigt sitta
inne vid boken och undervisningen, så betager man deras kropp
den ädlaste delen af krafterna, som då blifver förtärd vid tankeöfningen,
och däraf förorsakas oundviklig stagnation i växten, ofullkomlig
lemmarnas tilldaning, musklernas svaghet, förderfvad matsmältning,
förskämda vätskor, skrofler, nervsystemets rådande öfvervigt,
hvilket under hela lifstiden besvärar medels nervsjukdomar,
hypokondri o. s. v.» Hos J. P. Frank finna vi redan i förra århundradet
likartade uttalanden.
Det gifves i grunden inga särskilda sjukdomar, som ensamt
framkallas af skolan, och som sålunda med fullt skäl kunna kallas
»skolsjukdomar», mer än den åkomma, som oftast får detta namn,
och som ej är någon sjukdom, utan ett föregifvande af sjukdom för
att slippa ifrån ett eller annat skolbesök. Man har likvisst med
namnet »skolsjukdomar» tämligen allmänt betecknat vissa sjukliga
förändringar eller symptom af sjukliga tillstånd, hvilka man på
grund af den allmänna erfarenheten stält i närmare samband med
inflytandet af lifvet i skolan och skolarbetet. Förutom ofvan angifna
rubbningar, af hvilka jag särskild! vill framhålla »bleksot», »blodbrist»,
»bristande matlust», »nervositet» och hämmad kroppsutveckling är
det framför alt »hufvudvärk», »näsblod», »ryggradskrökningar» samt
först och sist »närsynthet», hvilka blifvit uppförda på skolsjukdomarnas
lista eller såsom följder af skollifvet. Äfven »strama» hafva en del
författare i utlandet velat föra dit. För öfrig! framhålla författarna
tämligen allmänt det stora inflytande, som skolan med dess mer eller
mindre ogynsamma sanitära anordningar kan utöfva på uppkomsten
och utbildningen af skrofler och lungsjukdomar m. m. Att skolan kan
hafva och faktiskt ofta har en mycket stor andel i spridandet af
smittosamma sjukdomar är en lika allmänt framhållen som erkänd
sanning. Detta senare förhållande, huru ytterst beaktansvärdt det
än är i skolhygieniskt hänseende, är dock af tillfällig art och
står ej i nödvändigt samband med skolväsendets organisation och
själfva skolornas beskaffenhet.
’) Ant. efter Sätherberg, a. st. s. 12.
DET MYCKNA STILLASITTANDET.
67
Af historiken hafva vi dessutom erfarit, huruledes det skarpt
framhållits, och af författarna i skolhygienen framhålles det allmänt,
att det nuvarande skolväsendet och undervisningssystemet med den
ensidigt intellektuel riktningen och öfveransträngningen verka ofördelaktigt
på den psykiska sundheten och utvecklingen och medföra
andlig slapphet och trötthet eller ännu svårare psykiska rubbningar.
Härmed har jag tämligen fullständigt angifvit de vigtigaste
sjukliga tillstånd, hvilkas framkallande man företrädesvis lagt skolan
till last.
Söka vi nu något närmare taga fasta på de omständigheter,
genom hvilka skolan i allmänhet utöfvar sin ofördelaktiga inverkan
på lärjungarnas sundhet, så böra vi utan tvifvel i första rummet
fästa oss vid det för myckna stillasittandet och den därmed i samband
stående otillräckligheten af kroppsrörelser.
Man behöfver icke egna mycken uppmärksamhet åt barn, som
ej ännu inträdt i skolåldern, för att finna, huru stort deras behof
af rörelse måste vara. Få de följa sina naturliga böjelser, och äro
de friska, se vi ju dem under hängifvenhet åt sina lekar och frivilliga
sysselsättningar ständigt tumla om under de tider, då de ej åtnjuta
sömnens hvila eller intaga sin föda. De hafva ytterst svårt att hålla
sig stilla äfven under en mycket kort stund. Blott under några minuter
kunna de hålla sin uppmärksamhet och sina tankar fastade vid
samma sak. Stillasittande är för dem något, som uppenbarligen
strider mot deras natur, och om många föräldrar i sitt oförstånd
anstränga sig att få barnen så stillsamma som möjligt, så begå de
häruti ett stort missgrepp. Barn, som af sig själfva, utan att ett
onaturligt tvång på dem utöfvats, förhålla sig mycket stillsamt, och
som af denna anledning kanske prisas såsom synnerligen snälla,
väcka hos den med barnanaturen mera förtrogne misstankar om
att ej vara friska.
Med ens ändrar sig barnens fria, rörliga lif vid deras inträde
i skolan. Under timmar måste de sitta stilla och hafva sin
uppmärksamhet bunden vid samma sak. Denna öfvergång till ett
helt annat lefnadssätt, än de förut fört, är i regeln för dem alldeles
för plötslig och det dagliga stillasittandet i allmänhet redan från
början altför långvarigt för att ej vara för mycket stridande emot
deras naturliga behof. Sedermera ökas det mer och mer, ju högre
68 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
barnet kommer upp i klasserna, och ju mera undervisnings timmarna
i skolan ökas i antal och hemlexorna blifva dryga. Månne det är
möjligt för barnet att bredvid den tid, som detta arbete krafvel'', jämväl
få tillgodose det stora behof af rörelse, hvars tillfredsställande, som vi
sett, tager ut sin fulla rätt och tager så godt som barnets hela tid, så
länge det ännu eger sin frihet. Behofvet kan väl något minskas med
åren, men denna minskning försiggår mycket långsamt, och under
hela uppväxten är det högst betydligt, liksom för öfrig! för hela lifvet.
Huru orimlig den tid i allmänhet varit, som skolan af barnen
utkräft för stillasittande arbete, har i ofvan stående historik på
flere ställen framhållits såsom påvisadt af såväl läkare som skolman,
och den följande redogörelsen kommer att lemna detaljerade
upplysningar om, huru därmed för närvarande förhåller sig i våra
skolor. Här är det min närmaste uppgift att till ledning för bedömandet
af hithörande förhållanden inom skolan visa den utomordentliga
betydelse, som kroppsrörelser hafva för hela organismens
sunda lif och utveckling. Häraf skall det framgå, huru stor den
fara för barnens helsa och normala utveckling i själfva verket är,
som uppstår, om skolan tvingar barnen att under uppväxtåren föra
ett för mycket stillasittande lif, och om ej de oundvikliga menliga
inflytelserna af det under alla förhållanden myckna stillasittandet,
som af barnen för deras undervisning måste fordras, vederbörligen
motverkas genom kr opp söfning ar i hela den utsträckning, som af
behofvet påkallas.
Den massa, som rörelseorganen, musklerna, sammanlagd! utgöra
i människokroppen i förhållande till andra delar, växlar väl mer
eller mindre alt efter individuela olikheter i kroppsbildningen, efter
graden af fetma, muskelsystemets högre eller lägre grad af utveckling
o. s. v., men i regeln utgöra musklerna mer än hälften af hela kroppsvigten.
Birch-Hirschfeld anger följande tal för vigten af en del
af de hufvudsakliga väfnaderna hos en kraftig, manlig kropp:
Hela kroppsvigten___________________... 65,?so kgm
Bensystemet__................ 9,753 »
Hud och fettväfnaden under huden 7,504 »
Hjärnan............ 1,450 »
Musklerna................................. 35,lss »
Redan häraf torde man kunna inse, af hvilket stort inflytande
musklernas tillstånd måste vara för hela kroppens välbefinnande.
MUSKLERNAS BEHOF AF VERKSAMHET.
69
Denna betydelse stegras i hög grad af den starka ämnesomsättning,
som i musklerna eger rum, och af det inflytande, som deras
verksamhet utöfvar på cirkulationen, respirationen, värmebildningen
och hela nutritionen inom organismen, samt ej minst däraf, att
de mest af alla kroppens organ äro underkastade viljans herravälde,
och att deras verksamhet jämväl står i direkt förbindelse
med en verksamhet äfven i det periferiska nervsystemet.1)
Hvad nu törst beträffar tillståndet af musklerna eller eu god
och kraftig utveckling af muskelsystemet i allmänhet, så är denna
beroende af, att musklerna ytterst flitigt användas och öfvas. Alla
hafva vi haft tilltälle att iakttaga, huruledes musklerna hos personer,
som kraftigt bruka dem, blifva fasta, omfångsrika och starka, under
det att de hos personer, som af dem göra föga bruk, äro små, slappa
och svaga. Det gäller för musklerna liksom för hvarje annat organ
i en djurorganism, ja i hela den organiska naturen, att eu stegrad
verksamhet, så länge den ej öfverskrider en viss gräns, medför en
kraftigare utbildning och en i mon däraf ökad funktionsförmåga,
under det att ett organ, som försättes ur verksamhet, eller hvars
funktion ej på vederbörligt sätt tages i anspråk, stannar i sin
utbildning och förtvinar — det blir förkrympt. Detta beror därpå,
att till hvarje organ, som är försatt i en Iifligare verksamhet, sker
en starkare tillströmning af näringsvätskor, aitså inom de högre
djuriska organismerna en starkare tillströmning af blod; blodkärlen
utvidgas genom förmedling af vissa nervapparater (kärlnerver),
organet blir blodrikare. Detta är ett vetenskapligt, fullt konstatera^
sakförhållande, på hvars närmare förklaring jag ej här behöfver
ingå. Vid ett organs verksamhet försiggår alltid en förbrukning
af organets egna beståndsdelar, men på samma gång ökas tillförseln
af nytt material genom den nämnda rikligare blodtillförseln,
och härigenom beredes ej blott tillgång till ersättningcaf det förbrukade,
utan äfven ett öfverskott för den vidare utvecklingen af
organet. Detta senare torde väsentligen bero därpå, att den rikligare
tillförseln fortfar ännu någon tid, efter det den förstärkta verksamheten
upphört. En lämplig omväxling af verksamhet och hvila är,
såsom erfarenheten lär oss, för hvarje organ nödvändig, på det att
'') För det närmast följande rörande muskelsystemet hänvisar jag till BirchHirschfeld:
Die Bedeutung der Muskelubung för die Gesundheit besonders der
deutschen Jugend. Ein Beitrag zur sogenannten tlberburdungsfrage. Leipzig 1883;
och Fr. Holmgren: Några ord om vigten och betydelsen af kroppsöfningar. Tal,
hållet vid Upsala läkareförenings högtidsdag d. 17 sept. 1873. Upsala läkareförenings
förhandi., bd. 9.
70 KAP. IX. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
under den senare ersättningen för det förbrukade och därutöfver
den nybildning, som behöfves för den fortsatta utvecklingen af
organet, skall kunna försiggå. År verksamheten öfverdrifven, d. v. s.
öfverskrider den det naturliga måttet, vare sig genom för häftigt
eller för ihållande anlitande däraf, då blir förbrukningen för stark,
och ersättnings- samt nybildnings-arhetet kan ej komma till stånd
så, som sig bör; då inträffar, hvad man i egentlig mening kallar
»öfveransträngning», och organet kan däraf taga ohjälplig skada
och gör äfven detta, om öfveransträngningen blir af mera allvarlig
art, d. v. s. för stor, för ihållande eller för ofta återkommande.
Så se vi, »att den lifligare verksamheten», såsom Holmgren
(a. st.) uttrycker sig, »alltid åtföljes af ökade tillgångar till ytterligare
förkofran och tvärtom. Detta är en lag, som genomgår hela
naturen; intet välstånd, ingen förkofran utan arbete och strid. All
försumlighet, all sömnaktighet leder till förfall och undergång».
I den overksamma eller för litet öfvade muskeln cirkulerar
eu jämförelsevis liten kvantitet blod; muskeln näres dåligt: och
utvecklas klent, ja, om overksamheten är alt för stor, undergår
den sjukliga förändringar, den »degenererar». En slapp och klen
muskulatur blir därför följden äfven för den fullvuxne, om han för
ett mycket stillasittande lif, och ännu ojämförligt mycket menligare
inverkar det senare för de uppväxande barnen, d. v. s. under den tid,
då själfva utvecklingen försiggår, och detta blir för individen ödesdigert.
Det är till att börja med mer än hälften af kroppsmassan,
som härigenom lider och blir svagt utbildad. Den måttfulla jämnvigten
i kroppens utveckling är störd, och detta i dess högre grad,
ju mera eu ensidig öfning af särskilda andra organ, t. ex. hjärnan,
under uppväxttiden eger rum. De svåra följderna stanna emellertid
ej härvid, utan ökas betydligt genom det ofvan nämnda inflytande,
som muskelsystemet och dess arbete utöfva på hela den öfriga
organismen och såväl på nutritionen som på funktionen af snart
sagdt alla dess organ.
För organismen i dess helhet äro musklerna och muskelarbetet
den hufvudsakliga värmekällan. En synnerligen stark ämnesomsättning
försiggår, såsom jag ofvan nämnde, i musklerna vid deras
verksamhet. De finare kemiska förändringarna därvid äro oss till
stor del ännu obekanta, men det veta vi genom direkta undersökningar,
att därvid kolsyra i riklig myckenhet bildas, och, hvilketjag
här särskild! vill framhålla, att blott en mindre del af den kraft, som
MUSKLERNA SÅSOM VÄRMEKÄLLA; MUSKLERNA OCH NERVSYSTEMET. 71
vid nämnda ämnesomsättning blir fri, kommer till användning för det
mekaniska arbete, som muskeln utför; största delen af kraften uppgår
i värmebildning. Häraf kunna vi sluta såväl till ämnesomsättningens
liklighet som äfven till muskelarbetets stora betydelse för värmebildningen.
Huru väsentlig den senare är för vår organisms stora
behof af värme, lär oss äfven den dagliga erfarenheten. Frysa
vi, hafva vi ju, för såvidt vi ej kunna utifrån erhålla värme, ej
något bättre sätt att återställa värmen inom oss än genom kraftiga
muskelrörelser. Ja, muskelarbetet är så afgjordt organismens egentliga
värmekälla, att, såsom Birch-Hirschfeld framhåller, betydande
fysiologer t. o. in. anse, att man, utan fara att begå något
stort misstag, nästan kan bortse från de öfriga organens värmeproduktion.
Detta frigörande af värme försiggår äfven, fastän i
långt mindre grad, i musklernas hvilande tillstånd1), och det blir
sålunda äfven då långt starkare i en kraftigt än i en svagt utvecklad
muskulatur. Ensamt detta förhållande ger åt eu människa med stark
utbildning af muskelsystemet en betydlig öfvervigt i sundhet och
motståndskraft öfver den, som har ett klent och svagt muskelsystem.
Hvarje muskelrörelse står i samband med och i beroende af
en verksamhet inom nervsystemet. Hvarje öfning af musklerna
innebär sålunda äfven eu öfning af nervsystemet. Genom en
impuls från hjärnan eller ryggmärgen, altså genom en verksamhet
i centralorganen, sättas rörelsenerverna i en verksamhet, hvilken
fortgår ända till musklerna, i Indika den utlöses af muskelrörelserna.
Från musklerna fortledas återigen genom hänselnerver ständigt intryck
till centralapparaterna, som därigenom erhålla kännedom
om musklernas tillstånd och lemmarnas läge i hvarje ögonblick.
Rörelserna beherskas af viljan. Hon påverkas under rörelsernas
utförande och för bestämmandet af dem jämväl af de intryck, som
från sinnesorganen genom dessas nerver ledas till hjärnan. Sålunda
se vi en mycket invecklad verksamhet ega rum i nervsystemet,
det centrala såväl som det periferiska, framför alt då det
är fråga om att utföra mera sammansatta och kombinerade rörelser,
en verksamhet, hvilken medför samma fördelar för nutritionen,
stärkandet och utbildandet af de i arbete försatta delarna af nervsystemet,
som jag nyss framhållit ega rum för alla organ, i hvilka
ett lifligare arbete försiggår. Denna verksamhet, denna öfning af
nervsystemet är af en helt annan art än den vid ett ansträngande
'') Jfr bl. a. M. Foster: A text book of Physiology. London 1883.
72 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
tankearbete framför alt genom att taga andra områden af nervsystemet
och särskilt det periferiska nervsystemet kraftigt i anspråk.
Det gäller för oss dessutom att uppöfva vår förmåga att
mottaga och afväga intrycken från de periferiska nerverna, kombinera
dem i vår hjärna, bestämma de rörelser, vi på grund af
dem vilja utföra, och åt rörelsenerverna gifva do rätta impulserna
till dessa rörelser med lagom kraft och måtta för det ändamål, vi
åsyfta, och detta alt på ett automatiskt sätt, utan att vi däråt behöfva
egna någon särskild uppmärksamhet. Endast genom en flitig
öfning häruti komma vi till fullt herravälde öfver kroppen med alla
dess muskler och rörelser. Klumpighet och otymplighet i rörelser äro
följder af brist på öfning att tillbörligt beherska musklerna, hvilka
äro utförare, »exekutörer», af våra befallningar. »Det är lätt begripligt»,
yttrar Birch-Hikschfeld, »att medvetandet af eu val
skolad »exekutor» utöfvar väsentligt inflytande på sinnesstämningen
samt åstadkommer själfförtroende och mod. De förnimmelser, som
härstamma från en svagt nutrierad och sjukligt förändrad muskelväfnad,
framkalla en modlös och dyster sinnesstämning. Det är
ingen tillfällighet, om de i vår tid mycket utbredda nervösa rubbningarna,
med sin karakter af svaghet, af abnorm retlighet jämte
hastigt inträdande trötthet, öfvervägande uppträda hos muskelsvaga
individer, och detta så mycket mindre, om jämte försummelsen att
öfva de för rörelserna bestämda delarna af nervapparaten andra
områden af denna blifva ihållande och ensidigt ansträngda.»
Af hvilken stor betydelse ett flitigt bruk af våra muskler måste
vara för blodcirkulationen och blodfördelningen inom organismen,
torde af det ofvan anförda ligga i öppen dag. Blodet strömmar
rikligare genom de arbetande musklerna och afledes härigenom
från de inre delarna. Sättes nu större delen af hela vår muskelapparat
i verksamhet, kunna vi lätt inse, huru kraftigt denna afledning
skall verka, och huru väl behöflig den måste vara, framför
alt när under ett mer eller mindre långt stillasittande blodet melodi
mer samlats i de inre organen. Genom kroppsrörelserna
stimuleras hjärtat till eu mera energisk verksamhet; det drifver
blodet med mera kraft och hastighet genom ådrorna, hvilket kommer
alla organ till godo och ej minst hjärtat själft och hela Mrlsystemet._
Äfven på lungornas verksamhet och andningsprocessen utöfva
kroppsrörelserna ett mäktigt inflytande. Den arbetande muskeln be
-
KROPPSRÖRELSERNAS INFLYTANDE PA ANDNING SPROCESSEN M. M. 73
höfvel- en långt starkare tillförsel af syre än den hyllande. Detta till-''
föres den genom blodet med dettas färgade blodkroppar, hvilka i
lungorna upptaga syre. Då eu mera vidsträckt och kraftigare muskelverksamhet
inträder, se vi äfven en hastigare och kraftigare andning
ega rum, genom hvilken det ökade behofvet af syre täckes och den
vid muskelarbetet ymnigt bildade kolsyran aflägsna^ ur blodet. »Det
stimulerande inflytande, som en mera omfattande muskelverksamhet
utöfvar på såväl respiration- som cirkulationsorganen», yttrar BirchHirschfeld,
»är otvifvelaktigt, äfven om själfva sammanhanget
härvid ej ännu är fullt klart. I alla händelser eger här en förmedling
rum genom nervapparater, hvilka eggas till verksamhet
antingen direkt af de arbetande musklerna, eller ock genom blodet,
hvilket till följd -af ämnesomsättningen i musklerna blir fattigt på syre
och öfverlastadt med kolsyra. Må denna förklaring vara riktig
eller ej, under alla förhållanden är den stora dietetiska betydelsen
af de omnämnda förhållandena uppenbar. Framför alt för den ännu
i utveckling stadda kroppen befordra de upprepade, mera energiska
anspråken på lungorna, hjärtat och kärlapparaten en kraftig utveckling
af dessa organ; så mycket vigtigare är detta inflytande, som kroppens
motståndsförmåga mot yttre skadliga inflytelser i mycket väsentlig
mon är beroende på funktionsförmågan hos de nämnda organen.»
Att ett lifligare och mera omfattande muskelarbete utöfvar
inflytande på hudverJcsamheten, hafva vi alla erfarenhet om. Huden
är en värmeregulator för vår kropp. Då genom muskelarbetet eu
lifligare värmeproduktion eger rum, eggas äfven huden till lifligare
verksamhet, ett starkare tillflöde af blod eger till den samma rum.
Huru huden rodnar, då vi röra oss kraftigt, är oss alla välbekant.
Har värmeproduktionen genom muskelarbetet och omsättningen
därvid i musklerna öfverskridit en viss gräns, utbryter svettning.
Denna ökade hudverksamhet bidrager till hudens bättre utveckling
och till en kraftigare funktionering af henne i allmänhet, hvarigenom
äfven kroppsytan blir mera härdad mot yttre inflytelse!-, framför alt
temperaturväxlingar. Det torde väl äfven vara en allmän erfarenhet,
att muskelkraftiga personer äro vida mindre känsliga för en afkylning,
luftdrag o. d., än personer med ett svagt utveckladt muskelsystem.
Rörande muskelverksamhetens inflytande på själfva nutritionen
af kroppen i allmänhet tillåter jag mig anföra, hvad Birch-Hirschfeld
härom yttrar. »Den stegrade omsättningen i muskelväfnaden
74 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
fordrar en förökad tillförsel, och altså blifva de organ, Indika förmedla
upptagandet af näringsämnena, och som förarbeta det upptagna
till beståndsdelar af blodet, eggade till stegrad verksamhet.
Sammanhanget i dessa företeelser, liksom i allmänhet det sakförhållandet,
att en inom vissa gränser ökad förbrukning åstadkommer ökad
nybildning, ökadt upptagande, har ännu icke fått sin fulla vetenskapliga
förklaring, ''bill en del torde vi väl få hänföra den gynsamma
eggelse!! åt de organ, som förmedla nutritionen, till den större energien
i respiration- och cirkulationsverksamheten. Det raskare genomströmmandet
genom kroppsväfnaderna af ett syrerikare blod
måste ju nödvändigt höja väfnadernas nutrition och därmed äfven
deras funktionsförmåga. Den större energien i nutritionsverksamlieten
visar sig icke blott däri, att en större mängd näringsämnen
upptagas, utan äfven däri, att den intagna födan bättre tillgodogöres.
Man behöfver i detta hänseende blott hänvisa till den grafva
och enkla föda, som talrika människoklasser åtnjuta, Indika hafva
att utföra ett tungt kroppsarbete. Deras föda är ofta sådan, att
hon uppväcker förskräckelse hos en muskelsvag »kammarmänniska».
Det bättre tillgodogörandet gäller icke blott för upptagandet på
de så kallade första vägarna, utan i synnerhet för det vidare förarbetandet
i det inre af väfnaderna. Den rikliga tillförseln af lämpliga
födoämnen är icke nog för att åstadkomma eu god nutrition,
äfven om digestionsorganen göra sin skyldighet; först energien i
ämnesomsättningen åstadkommer, att näringsämnena blifva på ändamålsenligt
sätt tillgodogjorda. Af det anförda är det lätt begripligt,
att muskelverksamheten utgör ett vigtigt dietetisk! medel att förekomma
digestionsrubbningar, bristfällig blodbildning och andra
menliga inflytelser på nutritionsstörelser.»
Att kraftiga kroppsrörelser äro synnerligen egnade att främja
tillgodonjutande! af eu god och lugn sömn under den tid, som åt
sömnens hvila får egnas, är eu så allmän erfarenhet, att jag här
blott behöfver påpeka detta mycket vigtiga förhållande.
Efter denna redogörelse i allmänna drag för muskelarbetets,
kroppsrörelsernas inflytande på organismen i dess helhet och på de
olika organen, deras nutrition, utbildning och verksamhet, torde vi
bättre förstå den djupa betydelsen af Eonssagrives ofvan anförda
utrop: »L’humanité s’en va par le cerveau; elle peut étre sauvée
par les nuiscles, mais il n’y a pas de temps å perdre». Vi finna
MUSKELARBETETS TIGT; LÄRJUNGARNAS KROPPSHÅLLNING. 75
äfven, huru fullt berättigad! följande yttrande af Holmgren är,
rörande kroppsrörelsernas stora betydelse: »Den ökade omsättningen,
den lifligare tillförseln till muskelsystemet i allmänhet''är ungefär
liktydig med en förhöjd nutritionsprocess i det hela». Lika
träffande är Strassburger-kommissionens uttalande: »Den vid hvarje
rörelse af musklerna försiggående kemiska omsättningen motsvarar
en ingalunda oväsentlig stegring af hela kroppens lif under samma
tid. Blod- och lymfmängderna, som genomströmma muskeln, blifva
förstorade, de, som finnas i andra organ, blifva på samma gång förminskade.
Kroppslig sundhet och andlig energi äro de sköna dubbelfrukterna
af kroppsöfningar». Vi kunna nu kanske äfven bättre
uppfatta den rastlösa rörlighet, hvaråt ett friskt och hurtigt barn i
allmänhet öfverlemnar sig, så snart det släppes fritt och får öfverlemna
sig åt sina egna, naturliga böjelser. Det är för visso det
bästa, det kan göra, för att främja sin utveckling. Af alt det anförda
torde det äfven tydligt framgå, huru förderfligt ett öfverdrifvet stillasittande
under uppväxtåren måste verka på barnens sundhet, och huru
hämmande på deras kraftiga och harmoniska utveckling det måste
vara, äfven om ej mera bestämda sjukdomssymptom framträda, och.
äfven om ej lärjungarnas tillväxt på längden skulle visa något abnormt.
Det måste därför blifva föremål för skolans allra största omsorg,
att den ej nödgar barnen till ett längre stillasittande dagligen, än
hvad som är nödvändigt för fyllandet af rimliga anspråk på skolbildningen,
äfvensom att den ofördelaktiga inverkan af det oundvikliga
och under alla förhållanden för barn väl långa stillasittandet,
som skolan måste fordra, så mycket som möjligt motväges af flitigt
öfvade kroppsrörelser. Den halftimmes gymnastik, som nu vid de
allmänna läroverken förekommer en gång om dagen, må göra, hvad
den kan, men det är mycket långt ifrån, att den förmår fylla behofvet.
Jag återkommer härtill i ett följande kapitel. I
I det föregående har jag endast talat om själfva stillasittandet,
oberoende af de yttre förhållanden, under hvilka det eger rum och
äfven oberoende af den hållning af kroppen, som därunder iakttages.
Det är af stor vigt att äfven taga dessa omständigheter i betraktande.
Hvad först den kroppshållning beträffar, som lärjungarna i allmänhet
iakttaga under utförandet af sitt skolarbete, vare sig i
själfva skolan eller i hemmen, så är den i hög grad egnad att
76 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
förstärka den skadliga inverkan, som det långvariga stillasittandet
redan ensamt för sig utöfvar.
I regeln sitta lärjungarna vid sina arbeten, läsning, räkning,
skrifning, teckning, med hufvudet böjdt framåt och äfven med bålen
mer eller mindre framåtlutad. En olämplig konstruktion af skok
bänkarna och borden, subsellierna, sådan som man finner den å
alla äldre modeller, snart sagd! nödgar barnen att intaga en sådan
ställning; men äfven om de placeras i väl konstruerade bänkar,
visa de en stark benägenhet att intaga eu framåtlutad ställning, och
framför alt hos yngre barn synes denna benägenhet vara nästan
obetvingelig, enligt hvad de omsorgsfulla undersökningar, som
Berlin och Rembold anstalt öfver kroppshållningen under skolarbetet,
gifva vid handen. Härom mera i det följande.
Denna hufvudets och bålens framåtböjning utöfvar ett stort inflytande
i första hand på blodcirkulationen och blodets fördelning
inom organismen. Genom hufvudets sänkande framåt försvåras
redan på grund af tyngdlagarna blodets återfiöde genom blodådrorna
från hufvudet. Alla veta vi, att, om vi ligga med hufvudet
hängande nedåt, vårt ansigte blir mer eller mindre rödt till följd af
blodöfverfyllnad i huden. En blodöfverfyllnad eger då äfven rum
i de inre delarna och i hjärnan. Blodet sänker sig härvid efter
tyngdlagarna till de lägsta ställena, och vid sittande med framåtböjdt
hufvud kan på samma sätt en starkare fyllnad af hufvudets
vener ega rum1). Men ett annat mekaniskt moment, som måhända
i ännu högre grad gör sig gällande för att hindra blodets
återfiöde från hufvudet och hjärnan, äfven vid lindrigare framåtlutning
af hufvudet, är, hvad bl. a. VlRCHOW starkt framhåller, nämligen
att genom halsens böjning dennas blodådror sammantryckas.
Då det är dessa som återföra blodet från hufvudet och hjärnan,
vållas härigenom ett hinder för återflödet från de senare. Om halsen
trångt åtsittande kläder, kragar, halsdukar o. s. v., öka i hög grad
den menliga inverkan af hufvudets framåtböjning.
Men ännu flere moment verka i samma riktning vid den framåtlutade
ställningen. Det sätt, på hvilket respirationen utföres, inverkar
i hög grad på cirkulationen i allmänhet, och framför alt på
blodets återfiöde till hjärtat genom venerna. Djupa och kraftiga inspirationer
befordra detta återfiöde genom det förstärkta negativa tryck,
som därvid uppkommer inom bröstkorgen. Den kraftigaste inandningsmuskel,
vi ega, är mellangärdet. Då bålen vid sittande ställning
’) Jfr Baginsky a. st., s. 534—35.
SKADLIGA FÖLJDER AF DEN FRAMÅTLUTADE STÄLLNINGEN M. M. 77
böjes framåt, sammantryekcs buken; härigenom förhindras mellangärdets
rörelser, särskild! dess sänkning nedåt, inspirationerna blifva till
följd däraf mindre djupa, och hela respirationen blir ofullstäudigare.
Blodets åferflöde och fria cirkulation hämmas häraf; detta förstärker
högst väsentligt den menliga inverkan, som särskild! för blodets
återströmmande från hufvudet redan halsens böjning medförde, och
inverkar för öfrig! på cirkulationen i hela organismen.
Alt detta är rent mekaniska moment, som vålla, hvad man
kallar passiva eller mekaniska Jcongestioner såväl till hufvudet och
hjärnan som till andra organ. Men det finnes ännu ett moment,
som vid skolarbetet bidrager att förstärka verkan af de föregående.
Såväl Lorinzer som Virchow hafva framhållit, hvad den dagliga
erfarenheten för öfrig! lemnar oss tillfälle att bekräfta, nämligen,
att, såsom Virchow yttrar, »vid spänd uppmärksamhet inandningen
försiggår ofullständigt, och dess mera ofullständigt, ju mindre genom
eget talande andningsbehofvet omedelbart eggas. Häraf förklaras
det, att vid längre, framför alt vid jämn, andlig spänning behof af
djupare inandning efter någon tid inträder och hos svaga eller trötta
personer gör sig gällande i benägenhet för gäspning, som är den
naturligaste formen för den djupaste inandningen». Detta moment
verkar naturligtvis nedsättande på respirationen och hämmande på
blodcirkulationen, oberoende af den ställning, barnen intaga.
Förut hafva vi erfarit, att den blodmassa, som genomströmmar
musklerna, och sålunda den kvantitet blod, som i hvarje ögonblick
i dem befinner sig, är betydligt förminskad, då musklerna äro i
overksamhet, altså under stillasittandet. Blodkvantiteten måste naturligtvis
då vara i samma proportion större i de inre organen.
Då nu alla de ofvan omnämnda inflytelserna af den framåtlutade
ställningen, hufvudets framåt!)öjande och den spända uppmärksamheten
tillkomma såsom väsentliga hinder för cirkulationen, oehdå
äfven hjärtat arbetar med mindre kraft, när det saknar den
eggande inflytelse, som muskelrörelser och kraftiga inspirationer
faktiskt därpå utöfva, så kunna vi lätt föreställa oss, huru trög
cirkulationen i de inre organen under sådana förhållanden måste
vara, huru på ett abnormt sätt öfverfylda af blod, säten för passiva
Jcongestioner, dessa organ måste blifva.
Jag vill nu kasta en blick på själfva de sjukliga företeelser,
hvilka anmärkts såsom mera ofta förekommande hos skolungdomen,
78 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
och som med ofvan skildrade omständigheter stå i mera direkt
samband.
I den angifna passiva blodöfverfyllnaden af hufvudet och hjärnan,
till hvars uppkomst vi funnit så många mekaniska moment samverka,
hafva vi utan tvifvel att till en del söka förklaringen för
den hufvudvärk, hvaraf, såsom den dagliga erfarenheten lärer, skolans
lärjungar så ofta lida, och hvilken sjukdom man i allmänhet
sätter bland de allra främsta af dem, hvilka man betecknat
såsom »skolsjukdomar». Men den vid skolarbetet uppkommande
blodöfverfyllnaden till hufvudet och hjärnan är ingalunda blott af
passiv art. Ofvan har det framhållits, att till hvarje organ, som
sättes i en lifligare verksamhet, sker en starkare tillströmning af
blod genom förmedling af kärl nerverna, som åstadkomma en utvidgning
af de tillförande kärlen, artererna. Den ihållande ansträngda
verksamheten af hjärnan, under det skolarbetet pågår, har
till följd en aktiv kongestion till detta organ, och om ansträngningen
fortgår för länge eller är för intensiv, är den alldeles ensam tillräcklig
att åstadkomma en öfverretning och en abnorm, för organet
menlig blodöfverfyllnad. Så mycket lättare inträffar naturligtvis.
en sådan, då abnorma hinder för blodets återflöde finnas, eller då.
en passiv kongestion jämväl uppstår. Huru ytterligt ofördelaktigt
det måste vara, att sådana förhållanden ega rum i organet för vårt
själslif under de år, då detta organ utvecklas, är så påfallande, att.
ag blott behöfvor därom göra en antydan. Jag återkommer för
öfrigt därtill strax här nedan.
Huru allmänt våra skolbarn gå med värkande hufvuden, under
det att man af dem utkräfver skolans fordringar på hjärnans dugtiga
arbete, skall detaljredogörelsen utvisa. Kan detta arbete blifva
godt? Kan hjärnan under sådana förhållanden utveckla sig sundt
och kraftigt? Huru ett sinnesintryck kan hastigt åstadkomma, att
blodet starkare flödar till hufvudet, därpå hafva vi ju ett för alla.
tillgänglig^ bevis i det så vanliga »rodnandet». Det är emellertid
ingalunda sagdt, att ett starkare tillströmmande af blod till hufvudets
inre delar, till hjärnan, är åtföljdt af en rodnad i de yttre
delarna och sålunda markerar sig genom rodnad i ansigtet och
ögonen samt å öronen. Tvättom kan ansigtet ofta vara blekt, fastän.
eu stark blodöfverfyllnad i hjärnan samtidigt eger rum.
Det torde här böra anmärkas, att hnfvudvärken äfven kan hafva
andra orsaker än den ofvan angifna blodöfverfyllnaden. Själfva uttröttandet
af hjärnan torde ofta vara ett mycket väsentligt mo
-
79
HUFVUDVÄRK, NÄSBLÖDNINGAR OCH STRUMA.
merit för dess uppkomst. Den förskämda luften i skolrummen kan
äfven därtill vara en orsak, och stundom torde hufvudvärken vara
eu följd af toxisk inverkan; särskild! blir detta fallet, om den
giftiga koloxidgasen är inblandad i skolrummens luft, vare sig
genom kolos eller på annat sätt.
Näsblödningar äro äfven eu följd af hufvudets blodöfverfyllnad.
Näsans kärl stå i närmaste samband med dem i hufvudets inre,
och ofta erfares en »lättnad i hufvudet», efter det näsblod egt rum,
bvilket naturligtvis lätt låter förklara sig. Själfva blödningen beror
naturligtvis därpå, att näsans kärl af den starka blodfyllnaden utspännas
mera, än hvad deras ännu späda väggar tåla vid, hvarför
de brista. Återkommer näsblod ofta, kan detta vara af mycket
betänkliga följder och föranleda allmän blodbrist med en allvarsam
nedsättning af krafterna. Den åstadkommer ju alltid en förlust af
det för organismen dyrbara blodet, för hvars utbildande så mycket
arbete nedlägges, och som af olika individer olika lätt ersättes,
alt efter tillståndet af deras digestions- och blodberednings-orgam
Genom öfverfyllnad af blodkärlen i ögat, framför alt i dess
bakre delar, ökas dispositionen för de förändringar, som förorsaka
närsynthet, hvarom mera i det kapitel, som handlar om närsyntheten.
Såsom en följd af blodets genom stillasittande hämmade cirkulation,
särskildt för dess återfiöde från hufvudet och halsen,
hafva en del författare äfven angifvit förstoring af sköldkörteln,
strama. Guillatjme var den förste, som framhöll, att denna åkomma
ofta uppstod i sammanhang med skollifvet. Af 731 skolbarn, 350
gossar och 381 flickor, som han i Neuenburg iakttog, ledo ej mindre
än 414, 169 gossar och 245 flickor, af stimma. Han betecknar åkomman
såsom skoltimma (goitre scolaire) och uppger, att den bland
skolbarnen kallades »tjockhals» (gros cou). Struman skulle, på
den ort, där han gjorde sina iakttagelser, icke vara endemisk, och
ofta skulle den under barnens ferier till eu början aftaga eller
försvinna för att först senare blifva bestående.
Jag har icke kunnat finna, att man på andra håll gjort liknande
iakttagelser som Guillaume, hvilket naturligtvis intet bevisar
emot riktigheten af hans. Men vi torde däraf dock få stöd för
det antagandet, att en viss disposition för strama måste förevara, om
denna åkomma skall af de angifna momenten framkallas. Hos oss,
där dispositionen för strama i allmänhet är mycket liten, tror jag
ej att vi ännu hafva några iakttagelser, som visat, att strama uppträdt
på ett sådant sätt, att man kunnat ställa åkomman i närmare
BO KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
samband med det stillasittande skollifvet; men saken förtjänar
uppmärksammas, och då förstoring'' af sköldkörteln hos en lärjunge
visar sig, är det af vigt att hafva de inflytelser i minnet, som
stillasittandet, framför alt i lutad ställning eller med framåtböjdt
hufvud, på den vidare utvecklingen af åkomman kan utöfva.
På lungornas och respirationsorganens utveckling inverka naturligtvis
de ofvan angifna inflytelserna, Indika hämma cirkulationen och
framföralt förhindra eu djup inandning, i hög grad ofördelaktigt, om de
ej kraftigt motverkas. Då under utvecklingsåren dag ut och dag in,
och i allmänhet under den ojämförligt största delen af hvarje dag,
respirationen försiggår med dämpad kraft, ytligt och svagt, hvarvid
bröstkorgen ej vederbörligen utvidgas och lungorna ej utspännas,
blir följden häraf lätt antingen eu platt och insjunken bröstkorg
eller åtminstone eu svagare utbildning af den samma och af lungorna,
än som kunnat och bort vinnas. Men det är ej blott brötskorgen
och lungorna, som svagt utvecklas, utan äfven respirationsmusklerna,
Indika blifva slappa och klena. Häruti ligger eu svaghet,
som kvarstår för lifvet. En kraftigt utvecklad, starkt hvälfd bröstkorg
och en hög andningskapacitet hos lungorna höra till de vigtigaste
kännetecknen på eu stark kroppsbyggnad. En kraftig respiration är
ett af grundvilkor eu för ett friskt lif. När motsatsen eger rum, ligger
däruti ett tecken till svaghet och, såsom redan ofvan
till bristande motståndskraft mot eu mängd sjukliga inflytelser.
Att dispositionen särskild! för hvarjehanda lungsjukdomar i
allmänhet är större hos personer med en trång, platt bröstkorg
och svag respiration, torde vara allmänt kandi, äfvensom att
ådragna lungkatarrer och lunginflammationer gärna få ett långvarigare
förlopp och öfver hufvud taget äro farligare för dylika
personer än för sådana, Indika hafva en rymlig och kraftigt utvecklad
bröstkorg. I den platta och insjunkna bröstkorgen ser
man rent af, och detta med alt skäl, en predisposition för lungsot.
Om bröstkorgen blir platt och trång, eller om han blir hög
och rymlig och i sådant fall medgifvande en sund och kraftig respiration,
detta kan väl till stor del bero på ärftliga anlag, men säkerligen
bero tillplattningen och den bristande vidden äfvensom svagheten
i respirationsmusklerna synnerligen ofta på det altför myckna
stillasittandet i den vanliga »skolställningen» under utvecklingsåren.
Att en hotande svag utveckling af bröstkorgen, äfven om den står i
samband med ärftlighet, kan med stor framgång motverkas genom
kraftiga kroppsrörelser och i svårare fall genom en särskild! häremot
INFLYTANDE PÅ RESPIRATION^- OCH CIRKULATIONSORGANEN. 81
riktad gymnastik, lider ej tvifvel. Men lemnar väl skollifvet härtill ens
tid eller tillfälle just under de år, då bröstkorgen antager sin fasta,
bestående form? Svaret ligger i de följande kapitel, Indika handla
om arbetstiden och utvecklingens gång hos de uppväxande barnen.
Flere författare hafva mer eller mindre starkt framhållit, att
skollifvet och ogynsamma hygieniska förhållanden i skolan ofta
vore skulden till en redan under skolåren utbrytande lungsot.
Det vore emellertid icke ensamt de här ofvan angifna omständigheterna,
den hämmade cirkulationen och respirationen, som därtill
vore skulden, utan jämväl eu hel del andra, bland hvilka vi
numera måste i synnerhet fästa oss vid möjligheten af smitta från
förut lungsigtiga skolkamrater. Jag återkommer till denna fråga
strax här nedan. I detta sammanhang vill jag endast betona, och
jag kan ej nog starkt betona det, att en mer eller mindre långt
etter skoltidens slut utbrytande lungsot eller en framträdande
större benägenhet för lungsjukdomar, såsom t. ex. spetskatarrer,
kan vara beroende af det hämmande inflytande, som skollifvet
genom ofvan anförda förhållanden utöfvat på respirationsorganens
sunda och kraftiga utveckling, och af uraktlåtenheten att vederbörligen
motverka dessa skadliga inflytelser. Det är sålunda
mycket långt ifrån, att de redan under skoltiden framträdande
sjukdomarna i respirationsorganen gifva oss någon säker hållpunkt
för bedömandet af skolans inflytande eller skolans och hemmens
samtida inflytande på respirationsorganen under skolåren.
Hvad cirkulationsorganen och särskild! hjärtat beträffar, så finner
jag i allmänhet hos författarna ej för dem framhållna några särskilda
sjukliga förändringar, som stälts i närmare samband med
skolans inflytelser, annat än sådana af mera tillfällig art, såsom
förkylningar, i skolan ådragen reumatism med reumatisk hjärtaffektion
o. s. v. Endast det framhålles af eu och annan såsom t. ex.
i det ofvan (sid. 73) intagna citatet af Birch-Hirschfeld, huru
främjande kroppsrörelserna äro för eu kraftig utveckling af dessa
organ, och huru ofördelaktigt för dem sålunda ett öfverdrifvet
stillasittande är. Detta är redan högst beaktansvärdt. Att eu
oregelbunden hjärtverksamhet ej sällan förekommer hos skolbarnen,
anmärkes af flere författare; man betecknar den i allmänhet som
nervös och anser den framkallad af för hög temperatur i rummen,
den förskämda luften, det öfveransträngaude intellektuela arbetet
o. s. v. Men den frågan torde med alt skäl böra framställas, huru
-
Lävovrkom. bet. IIT.
82 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
vida ej just det här i fråga varande stillasittandet i framåtlutad ställning,
med den oregelbundna blodfördelning och blodets öfverhopande
i de inre organen, som därafblir en följd, kan medföra äfven svårare
förändringar af själfva hjärtat, såsom en oregelbunden verksamhet
äfvensom framför alt en abnorm förstoring eller utvidgning däraf.
I själfva verket iakttages en förstoring af hjärtat hos oss ej sällan
bland skolungdomen. För mig synes det altför antagligt, att detta
kan stå i samband med och i beroende af det hopande af blodet
i de inre delarna, som under stillasittandet och under musklernas
overksamhet eger rum. Hjärtat arbetar härvid, såsom
ofvan framhållits, i saknad af den eggelse, som muskelarbetet med
dess lifliga ämnesomsättning ger det, med minskad kraft, tömmer
sig ofullständigare, men har altjämt en jämförelsevis stor blodmassa
att arbeta med, — omständigheter som alt för väl kunna
framkalla såväl oregelbundenheter i dess verksamhet som dess förstoring.
Fn förståndigt och försigtigt ledd sjukgymnastik, som afleder
hlodet utåt periferien och verkar lagom eggande på hjärtat själft,
torde väl vara bästa medlet att motverka det abnorma tillståndet.
Att orsakerna till förstoringen äfven kunna vara och i eu del
fall äro andra samt stå i samband med särskilda abnormiteter i utvecklingens
gång, vill jag ej bestrida. Jag vågar dock tro, att den
uppfattning, jag här framstält, förtjänar att väl beaktas. Hos äldre
personer, som föra ett altför stillasittande lif, undergå hjärtats
muskelväggar ej sällan den sjukliga förändring, som kallas fettdegeneration.
Den leder till eu utvidgning af hjärtat och ofta till
en plötslig död genom hjärtförlanming. Detta anför jag här endast
som exempel på, huru ogynsam ett för starkt afhållande från kroppsrörelser
inverkar på hjärtat, och huru nödvändiga de äro för eu
frisk nutrition och ett sundt tillstånd af detta organ.
»Huru starkt det olämpliga sittandet verkar hindrande för
cirkulationen i underlif vet», yttrar VlRCHOW, »ligger i öppen dag;
men man kan ej angifva, huru stora de däraf föranledda, bestående
skadliga verkningarna på lefvern, magen, mjälten, njurarna o. s.v.
äro.» Såväl af honom som af andra författare framhålles emellertid,
hurusom de hos skolbarn mer eller mindre ofta framträdande
rubbningarna i digestionsorganens verksamhet, såsom bristande matlust,
dyspepsi, oregelbunden öppning, förstoppning o. s. v., åtminstone
till en del däruti kunna få sin förklaring. Att af dessa
rubbningar den emot barnets natur och starka behof af kraftig
INFLYTANDE PÅ DIGESTION^- OCH KÖNSORGANEN. 83
näring för tillväxten alldeles stridande bristen på matlust i själfva
verket mycket ofta förekommer hos skolans lärjungar, framhålles
af nästan alla författare, som mera grundligt behandlat ämnet.
Det torde väl äfven vara högst få föräldrar, som haft barn i skolan,
hvilka ej haft erfarenhet om detta för barnens blodberedning, utveckling
och goda helsa mycket betänkliga förhållande. Till att
framkalla detta sjukliga tillstånd kunna dock en sådan mängd
olika omständigheter samverka, att det blir mycket svårt att afgöra,
hvilken som i allmänhet har mesta skulden, eller hvilken som i det
enskilda fallet utöfvat största inflytandet. Sålunda kan orsaken ligga
i en andlig öfveransträngning eller med andra ord i en öfverretning
och ett uttröttande af hjärnan. Ensamt en enkel blodöfvertyllnad
af hjärnan kan vara tillräcklig att medföra ett fullständigt
försvinnande af matlusten samt kväljningar och äfven kräkningar.
Vistandet i den oftast förskämda luften i skolrummen kan hafva
och har utan tvifvel otta sin dryga andel i skulden. Härtill kommer
det inflytande, som eu dålig och för barnamagen olämpligkost
kan utöfva. '' Detta senare beror naturligtvis ej af skolan;
men såsom Baginsky framhåller, kan skolan direkt skada barnens
matlust äfven därigenom, att barnen icke få tillräcklig tid och ro
för att intaga sina hufvudmåltider, och jag vill tillägga: äfven därigenom,
att ej måltiderna kunna på ett lämpligt sätt anordnas med
hänsyn till barnets behof.
Skolan har i sin hand att till största delen hindra, att dessa inflytelser
åtminstone på ntt mera ingripande sätt få göra sig gällande.
Härom mera framdeles. Huru matlusten stegras genom muskelrörelser,
och huru fördelaktigt dessa i allmänhet verka på matsmältningen
och hela digestions- och nutritionsverksamheten har ofvan framhållits.
Flere författare vilja ställa den tämligen allmänt och tidigt
framträdande benägenheten för hemorroider i närmaste samband med
det öfverdrifna stillasittandet och den däraf härledda tröga cirkulationen
i underlifvet under uppväxtåren; och att ett stillasittande lif i allmänhet
medför disposition för hemorroider, är eu gammal erfarenhet.
Hvad som förtjänar stor uppmärksamhet, är det ihållande stillasittandets
och den därmed i samband stående tröga underlifscirkulationens
inflytande på könsorganen. Liksom andra underlifvets
organ blifva dessa säten för blodöfverfyllnad, »passiv venös
kongestion». VlRCHOW yttrar härom: »Äfven om man helt och
hållet bortser från onda inflytelser genom dåliga exempel och för
-
84 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
förelser, så verka dock det långvariga sittandet, den andliga irritationen
samt rubbningar i matsmältningsorganen lätt retande på
könsorganen.» Mer eller mindre skarpt betonas detta förhållande
allmänt af författarna. Särskildt framhåller man, att eu fara för
retning till onani ligger däruti, att lärjungarna sitta på olämpliga
bänkar. Baginsky yttrar härom: »Så snart ett barn hela timmar
igenom måste sitta på subsellier med dåligt eller olämpligt ryggstöd,
och med felaktig distans, och då det härvid, plågadt af den
felaktiga sittställning, i hvilken det mer och mer kommer, glider
hit och dit, inträffar det ytterst lätt, att könsdelarna blifva utsatta
för gnidning och altså för en periferisk retning. Det samma inträffar,
om barnen med sina knän stödja sig mot bokbrädet (under
bordet), eller om de vid skrifning måste rycka fram till främre
kanten af sittbrädet (Stiehl). Den periferiska retningen verkar så
mycket ofördelaktigare, ju mera underlifsorganen äro hoppressade
genom en krokig sittställning, ju mer respirationen är hämmad, och
ju mer blodcirkulationen är hindrad, ju mer altså en kongestion
till underlifsorganen är för handen.» Om detta alt har sin stora
betydelse för gossar, särskildt under pubertetsutvecklingen, så blir i
synnerhet den passiva blodöfverfyllnaden till könsorganen ännu
betydelsefullare för flickor, i synnerhet under den tid, då deras
menstruation börjar inställa sig, och då de under eu jämförelsevis
kort tid utvecklas till full könsmognad. Jag återkommer härtill
vid redogörelsen för undersökningarna af flickläroverken. Mindre
stillasittande under ensidigt intellektuelt arbete, god hållning under
den tid, då detta måste ega rum, ändamålsenliga, väl afpassade
bänkar och först och sist flitiga kroppsrörelser, framför alt i fria
luften, ja vid fall åt onani ända till trötthet gående kroppsöfningar
torde, frånsedt hvad som genom moralisk inverkan kan uträttas,
vara bästa medlen att motverka det här anmärkta onda.
Att en felaktig hållning af barnen, eu hållning, hvartill olämpligt
konstruerade bänkar och bord så godt som nödga dem vid
utförandet af deras skolarbete, framför alt vid skrifning och teckning,
har eu högst väsentlig andel i uppkomsten och utbildningen
af ryggradskröJmingar, därom torde väl meningarna numera ej vara
mycket delade bland läkare och ortopeder, huru lifligt än meningsutbytet
varit om dessa förändringars natur och egentliga orsaker.
RYGGRAD SKICKNING ÅR; SKOLIOSEN. 85
Det är allra hufvudsakligast för befordrandet af sidokrokningen,
skoliosen, som man riktat skarpa anklagelser mot skolan. Eu del
författare hafva emellertid velat mer eller mindre fullständigt frikänna
skolan från dessa anklagelser. Särskild! hafva några ansett orsaken
ligga i abnorma inre nutritions- och utvecklingsförhållanden i bensystemet,
bäckenet, ryggkotorna och thorax, och Huter bl. a.
sökte den primära orsaken i en abnorm, osymmetrisk utveckling
af själfva skelettets här i fråga kommande delar. De fleste anse
den emellertid uteslutande bero på mekaniska, statiska orsaker,
såsom felaktig hållning, hvilken, ofta återkommande, öfvergår till
vana, öfvervägande muskelverksamhet på den ena sidan, slapphet
och svaghet i vissa muskelgrupper o. s. v. På de olika åsigter,
som härom finnas framstälda i den ytterst omfattande literaturen
i ämnet, kan jag här ej närmare ingå.
Säkert är, att den i fråga varande missgestaltningen i det
ojämförligt största antalet fall uppkommer under skolåren; i regeln
under åldern från 6 till 14 år.
Bland 1,000 skoliotiska patienter voro, enligt en statistisk
sammanställning af Eulenburg, 91,5 % inom skolåldern. Hos
flickor förekommer skoliosen ojämförligt mycket oftare än hos
gossar. Af 350 gossar fann Guillaume 62=18 "4 och af 381 flickor
156 = 41 % vara skoliotiska. Af 300 patienter, som Eulenburg
hatt, voro 261 flickor och 39 gossar. KlopsCH anger, att, enligt
hans erfarenhet, 84—89 % af alla skoliotiska äro kvinnor.
Af dessa nu anförda omständigheter bevisar naturligtvis icke
den först anförda, eller att skoliosen i regeln uppkommer under
skolåren, att skolan med någon sorts nödvändighet har skulden
därför, ty skoliosen kunde ju vara, såsom från vissa håll äfven
yrkats, en utvecklingssjukdom, som, oberoende af skolarbetets inflytelse,
ledde till eu osymmetrisk utveckling af bröstkorgen med
alla dess delar. Den andra omständigheten återigen, eller att
skoliosen så ojämförligt mycket oftare förekommer hos flickor än
hos gossar, kunde ju synas tala emot skolans inflytelse, åtminstone
som en hufvudorsak till skoliosens uppkomst. Flickorna böra ju i
långt mindre grad än gossarna påverkas af dessa inflytelser. Man
har gjort denna invändning, men den gäller naturligtvis intet
emot det allmänna antagandet, att en af de förnämsta orsakerna
till skoliosens uppkomst är en sned och felaktig hållning, som
barnen vänja sig vid att vid arbete på nära håll i sittande ställning
intaga, och hvilken ställning hos dem blir habituel. Denna
86 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
ställning kunna de naturligtvis intaga i liemmen lika väl som i
skolan. Ortopederna hänvisa äfven på flickornas handarbeten i
hemmen, vid hvilka de i regel intaga eu liknande felaktig hållning
som den vid skrifning och teckning. Äfven framhåller man
med alt skäl, att, om äfven flickorna skrifva något mindre än
gossarna, så hafva de å andra sidan svagare muskler, mindre resistent
ryggrad, och motväga mindre än gossarna genom kroppsrörelser,
gymnastik o. s. v. de ofördelaktiga verkningarna af den
dåliga hållningen vid skolarbetet. Dr Wretlind, hvilken såsom
läkare vid några flickskolor i Göteborg anstälde regelbundna vägningar
af flickorna, fann därvid, att ryggradskrökningarna företrädesvis
togo sin början under perioder, då ett relativt stillestånd
i flickornas tillväxt och utveckling egde rum, och att de ofta afstannade
under en efterföljande period af starkare utveckling. Eu
iakttagelse, som är af mycket stort intresse, och som för visso bör
pröfvas genom omsorgsfullt fortsatta undersökningar. (Jfr kapitlet
om utvecklingen.)
Hvad som i allmänhet framhålles såsom ett ytterst vigtig! inlägg
i denna fråga, är, att i regeln vid skoliosen ryggradens kräkning
eger rum med konvexiteten åt höger alldeles på samma sätt som
vid den ställning, barnen intaga under skrifning eller teckning och
flickorna i allmänhet äfven vid sina handarbeten. Virchow bl. a.
betonar skarpt, att denna öfverensstämmelse ej kan vara tillfällig,
utan med nödvändighet tvingar till antagandet af sysselsättningens
och kroppshållningens inflytande på skoliosens uppkomst. I själfva
verket är likheten alldeles slående mellan den för skolbarnen
altför vanliga sneda och krokiga skrifställningen och den, som de
permanent erhålla vid en sig utbildande skoros. Det är, såsom
ofvan nämndes, framför alt olämpligt konstruerade skolbänkar med
tillhörande bord, som föranleda eu sådan felaktig hållning. Själfva
denna hållning är noga studerad med de moment, som föranleda
barnen att åt den öfverlemna sig. Den skildras därför äfven på ett
öfverensstämmande sätt åt de olika författarna. Jag återger här
den beskrifning, som Uffelmann däröfver lemnar. »Barnen falla
med öfverkroppen framåt, stödja främre bröstväggen mot bordets bakre
rand, lyfta liögra skuldran i höjden och framåt, skjuta skrifhäftet
snedt öfver åt vänster, men följa då efter med bålen, under det att
de trycka högra bröstkorgshalfvan mot bordet och draga den
vänstra något tillbaka från detta. Vid en sådan hållning är ryggraden
krökt i höjden af de öfre ryggkotorna, med konvexiteten af
SKOLIOSEN.
87
krökningen åt höger, tillika äro de nämnda kotorna vridna öfver
åt höger omkring sin vertikala axel. Hufvudet hvilar ej längre
under dessa förhållanden på ryggraden, utan lutar äfven framåt
och åt vänster samt hålles blott med möda i denna ställning af
nackmusklerna. Alt detta visar sig mest påfallande, om bordet är
för högt för barnet, och om detta därför nödgas att lyfta hela öfverkroppen.
Det hvilar då på högra säteshalfvan, rycker efter hand
långt fram åt höger med högra skuldran och stegrar med det samma
så mycket mera konvexiteten af ryggraden. Samtidigt drar det
ned vänstra armen från bordskifvan, på hvilken den förut legat,
och hakar sig med vänstra handen fast vid bordskanten tätt invid
öfverkroppen för att vinna ett stöd, hvilket den högra armén, som
användes för skrifningen, ej kan gifva. När barnet kommit i denna
ställning, erbjuder det en fullständig bild af skoliosen, som blott
skiljer sig därutinnan, att ställningen vid den senare blifvit stabil.»
Utbildar sig en skolios, så inträffa därvid efter hand formförändringar
i bensystemet, i bäckenet, i kotorna och i refbenen. Det är
dessa förändringar, som en del författare velat betrakta som primära,
och möjligen kan ju äfven eu felaktig benbildning vara primär i vissa
fall, men å andra sidan är det, såsom Virchow anmärker, altför
möjligt, »att i hvarje fall eu felaktig hållning och ensidig muskelverksamhet
äro den primära orsaken, hvilken betingar ett ensidigt
tryck på de växande delarna och därigenom äfven ett hämmande af
benens utveckling på ena sidan.» »Det är så mycket mera antagligt»
yttrar Erismann, i ötverensstämmelse med de flesta författare, »att
det dagligen flere timmars tid under hela skolgången fortsatta arbetet
i skolan och hemmet vid olämpligt konstruerade bord måste utöfva
inflytande på ryggradens och skelettets gestalt, som skolgången och
barnens sysselsättning med skriftliga hemarbeten infalla på eu tid, då
skelettet ännu är böjligt och dess ben under inflytande af tryck- och
muskelverkan lätt kunna inslå på en abnorm utveckling. Man vet
ju, att ännu i senare ålder, då skelettet nästan als icke mera tillväxer,
personer, som dittils haft en alldeles rak hållning, få eu
sned skuldra eller eu krokig rygg, om de egna sig åt ett yrke,
som tvingar dem att hålla öfverkroppen sned eller böja den framåt
(civila tjänstemän, snickare, skomakare)».1) Det är gifvet, att förändringarna
i skelettet inträffa lättare under inverkan af detta
tryck, om skelettets ben på något sätt förut äro till sin utbildning
'') Helsovårdslära för alla, af dr Fe. Erismann. Öfversättning från originalets
andra upplaga af dr Robert Tigerstedt. Stockholm 1884.
88 KAP. IX. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
abnorma eller mindre kraftigt utvecklade, t. ex. mindre fasta än
vanligt eller mera späda. Fortgår skoliosen, blifva förändringarna
i skelettet alt större, och inverkan af den tilltagande snedheten och
förvridningen blir på de inre organen alt ofördelaktigare och af
en mycket allvarsam betydelse. !''agin sky lemnar följande skildring
af denna inverkan vid de högre graderna: »De ädlaste inre
organ skjutas ur sina lägen, och det kommer därpå an, om de
kunna och huru pass de kunna lämpa sig efter sina nya positioner;
stundom framträda alla tecken till en insuflicient respiration. Respirationcn
blir kort, hastig, hjärtverksamheten oregelbunden. Rubbningar
i blodcirkulationen betinga lätt cyanos, blodöfverfyllnad i
högra hjärthalfvan, underlifskörtlarna och tarmkanalen. Underlifsorganen
lida mångahanda rubbningar i sin verksamhet. Matlusten
försämras, stolgången blir oregelbunden, digestionen dålig. Hos
flickor lider icke sällan menstruationen, den blir sparsam och under
utvecklingsperioden inträder den sent; ofta utvecklar sig kloros.
Mycket ofta klaga patienterna öfver häftiga smärtor i sidorna.»
Jag har förut här ofvan i allmänna drag redogjort för den
ofördelaktiga inverkan, som det långvariga stillasittandet i allmänhet
utöfvar på barnen, i all synnerhet när det sker i den så vanliga
framåtlutade eller krökta ställningen. Det torde ligga i öppen
dag, att denna menliga inverkan i hög grad ökas, när barnen intaga
dessa sneda och förvridna ställningar, hvilka vi senast sysselsatt
oss med, äfven om dessa ej, annat än i vissa fall, och mindre ofta
för gossar än för flickor, medföra bestående snedheter. Såsom ofvan
angifvits, blifva barnen nästan nödgade att vid en stor del af sina
arbeten intaga sådana ställningar, om de bänkar, i hvilka de placeras,
äro med de tillhörande borden af eu olämplig konstruktion,
och detta är fallet med samtliga äldre bänkar och bord.
Det kommer hufvudsakligast an på, att bordet ej är för högt
eller för lågt i förhållande till barnets storlek eller står för långt
fram i förhållande till bänken. Så snart barnen för sina arbeten
intaga ställningar, vid hvilka de luta öfver, vare sig framåt eller
åt sidorna, det vill säga, så snart vid sittandet tyngdpunkten
för öfre delen af kroppen, för hufvud, bål och armar, ej befinner
sig vinkelrätt öfver den bas, mot hvilken kroppen hvilar
på underlaget, måste de genom en ansträngande muskelverksamhet
uppehålla jämnvigten. Den ena muskelgruppen efter den andra
uttröttas härvid. Barnen måste söka sig nya stöd för att under
-
89
VIGTEN AF LÄMPLIGT KONSTRUERADE SKOLBÄNKAR.
lätta musklernas arbete, och så öfvergå de från den ena dåliga
ställningen till den andra. Såsom ofvan framhållits, förstärkes härigenom
betydligt den menliga inverkan, som det långvariga stillasittandet
redan i sig själft utöfvar. Jag återkommer mera utförligt
till frågan om subselliernas beskaffenhet och de fordringar, man på
dem måste ställa, i kapitlet om närsyntheten. Men redan från de
synpunkter, som här varit i fråga, måste man uppställa den bestämda
fordran, att skolan sörjer för, att skolbänkarna äro på bästa
möjliga sätt konstruerade för att medgifva barnen att i dem intaga
den för deras helsa minst ofördelaktiga ställningen vid det långvariga
stillasittande, som skolan alltid måste ålägga sina lärjungar.
Därjämte måste man fordra, att skolan sörjer för, att detta stillasittande
ej blir alt för långt, och att inflytelserna af den dåliga
hållningen därvid vederbörligen motvägas af kroppsrörelser, och att
vid hotande snedheter en särskildt häremot riktad gymnastik må
kunna åtminstone af hemmen anordnas. Tid därtill måste finnas.
Att det ej är nog med att hafva goda subsellier, utan att man
därjämte måste noga öfvervaka, att barnen i dem intaga den riktiga
ställningen, kan ej nog framhållas, huru klart det än i sig själft
är. Hurudan denna ställning bör vara, skall jag längre fram
närmare redogöra för.
Att barnen äfven vid sina hemarbeten intaga sådana felaktiga
ställningar, som här omhandlats, och att sålunda hemmen med
skolan dela ansvaret för följderna, kan naturligtvis ej i ringaste
mon minska skolans ansvar för försumlighet i uppsigten öfver och
omsorgen om barnens hållning. Snarare ökas häraf detta ansvar.
Ty det blir under sådana förhållanden så mycket mera angeläget
för skolan att vänja barnen af med de dåliga vanor, som de kanske
från början fått i hemmen. I de flesta hem kan man ej förutsätta
någon insigt i dessa frågor, men i skolan borde man kunna fordra,
att denna insigt vore allmän bland dem, som där taga hand om
barnen, och som särskildt utbildat sig för ett sådant värf. Det är
skolan, som skall föregå hemmen med exempel, här liksom i alla
de delar af barnauppfbstran, i hvilka skolan på något sätt ingriper.
Då det är fråga om den missgestaltning af kroppen, som
genom en till vana blifven dålig hållning under uppväxtåren kan
föranledas, och för hvilken skolan kan i sin mon bära ansvar,
är det emellertid ingalunda blott sidohröJcningen af ryggraden,
slcoliosen, som bör närmare beaktas. Det gifves en annan ryggrads
-
90 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
kräkning, hvilken af enahanda anledningar kan uppkomma, och
som för barnens framtida helsa kan vara af mycket stor betydelse,
det är kutryggen, kyfosen.
Flere författare inom skolhygienen egna alldeles för liten uppmärksamhet
åt denna vigtiga förändring af kroppsgestalten. Hos
en del finner man den ej ens omnämnd, under det att andra skarpt
framhålla de olägenheter och de faror för helsan, som den medför.
För fiffigt hafva äfven orsakerna till denna missgestaltning varit
föremål för meningsbrytningar. Förändringen består uti en starkare
kräkning än normalt af ryggraden bakåt. Det är naturligtvis
ej här fråga om de vanligen mycket starkare och spetsvinkliga
utbuktningar af ryggraden bakåt, som utgöra hvad man kallar
»puckel», och som uppstå af inflammationer i själfva ryggkotorna; ej
häller är det fråga om de krökningar, som i den tidigare barndomen
uppstå i följd af engelska sjukan (rachitis), utan frågan är
om den hågböjning af ryggen, som utan några kända sjukliga förändringar
i kotorna uppstår under skolåldern och betecknas såsom
»juvenil kyfos». Krökningen kan vara mera likformigt fördelad
öfver ryggen, men synnerligen ofta har den sitt hufvudsakliga säte
i trakten af öfre ryggkotorna och vid början af halsen. Genom
denna kräkning inskränkes utrymmet i bröstkorgen, hvilken synes
smalare än normalt och tillplattad med den form, hvilken man
betecknar såsom »trångt bröst»1). Nyckelbenen med hela skuldergördeln
ryckes något framåt. Hufvudet skjutes framåt och synes
vid högre grader liksom nedsänkt mellan de framskjutna skuldrorna.
»Förloppet af det onda», yttrar Baginsky, »om det ej i tid bringas
till stillestånd i sin utveckling, är vanligen det, att den ursprungliga
felaktiga hållningen, hvilken till en början kan upphäfvas genom
barnets egen vilja eller genom konst, blir mer och mer konstant,
så att slutligen de mellan kotorna belägna bandskifvorna aftaga i
omfång i sina främre delar och slutligen äfven själfva kotorna
framtill förlora i massa samt blifva kilformiga. Därmed har det
äfven blifvit anatomiskt omöjligt att åstadkomma fullständig restitution.
» På inre organ utöfvar förändringen alt efter sin grad ett
mycket ogynsamt inflytande, såväl hvad organens utveckling som
funktion beträffar. Den riktning, i hvilken detta inflytande eger
rum, är den samma, som här ofvan anförts för den framåtlutade
ställningen i allmänhet och för skoliosen. Det menliga inflytandet
är närmast beroende af bröstkorgens förträngning med däraf här
-
'') Jfr Baginsky a. st. s. 505
KYF08EN.
91
rörande svagare utveckling af lungorna, försvagad respiration, försvårad
cirkulation o. s. v. De olägenheter och faror, som häraf
uppstå, äro i det föregående antydda. Särskilt förtjäna försvagandet
af respirationen och den nedsättning i såväl lungornas som
hela organismens motståndskraft, hvilken härigenom åstadkommes,
den största uppmärksamhet.
Såsom jag nämnde, hafva meningarna varit delade om orsakerna
till äfven denna förändrings uppkomst. Särskildt har Huter för
den kyfotiska krökningen af ryggraden i förening med den »trånga
bröstkorgen» velat antaga en abnorm utveckling af skelettet såsom
den egentliga orsaken, men denna åsigt torde hafva vunnit föga
understöd. Om, såsom ofvan anfördes, äfven hos fullt utbildade
personer med afslutad benbildning en motsvarande kräkning af
ryggraden, såsom t. ex. hos skomakare, eger rum, på grund af
sysselsättningen, så kan man ju med full säkerhet sluta till, att
enahanda orsaker skola inverka ännu kraftigare på de växande
barnen och hos dem lätt föranleda den missriktning i själfva utvecklingsprocesserna,
som står i samband med kyfosen. Det är alla
de moment, hvilka föranleda barnen att vid sitt arbete intaga en
framåtlutad ställning, eller som föranleda dem att ej hålla sig upprätta,
utan liksom sjunka tillsammans, hvilka här kunna göra sig gällande.
Jag tillåter mig rörande dessa moment anföra, hvad Baginsky
därom yttrar: »I all synnerhet anklagar man, såsom befordrande
uppkomsten af kyfos, illa konstruerade skolbänkar, brist på stöd
för ryggen, för låga bord, för små stilar i böckerna, till följd hvaraf
hufvudet och öfverkroppen måste böjas framåt, för att det riktiga
afståndet för seendet må erhållas, dålig belysning och slutligen för
länge ihållande skrifning och sysselsättning med handarbeten. Så
heter det hos Schreber: ''Sittandet är blott en hälft hvilande
kropps-ställning. Barnen låta (om ryggstöden fattas på skolbänkarna)
ryggen sjunka tillsammans, och detta sker trots de ifrigaste
och eftertryckligaste förmaningar. Härmed och med andra försök att
sitta i olika ställningar, hvilka framkallas af den snart inträdande
plågsamma känslan af trötthet, äro alltid förvridningar af ryggraden,
af bröst- och bäckenbenen samt rubbningar i verksamheten af bröstoch
underlifsorganen förbundna.’ Och ännu mera energiskt yttrar
sig Freygang. ''Skolans andel uti föranledandet af detta onda ligger
först och främst i dess fordran på för långvarigt stillasittande och
särskildt raksittandet, därnäst på det af skolan antingen tillåtna
eller rent af föranledda skadliga sättet för sittandet. Barnets kamp
92 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
emot kroppstyngden, dagligen upprepad, blir för barnet icke blott
en plåga, utan försvårar för det samma uppmärksamheten och hvarje
andlig verksamhet; det försvagar dessutom spännkraften hos länd-,
rygg- och halsmuskler på ett sådant sätt, att barnets sammansjunkning,
och ryggradens kräkning bakåt blir ett bestående tillstånd.’
På öfverensstämmande sätt yttra sig Guillaume, Passavant,
Schraube, Becker och Busch». Det är naturligt, att svaga barn
med klen muskulatur lättast sjunka tillsammans under stillasittandet,
och att detta sålunda i allmänhet på dem verkar skadligast äfven
uti nu i fråga varande hänseende.
Har man en gång fästat sin uppmärksamhet vid skolungdomens
hållning, kan man ej undgå att med bedröfvelse se, huru allmän
en krokig rygg, börjande eller utbildad kutrygg bland dem är i
de högre klasserna. I följande statistiska redogörelse ingår den
emellertid med ett mycket litet procenttal i rubriken ryggradskrökningar;
och detta, emedan man alldeles för litet aktgifvit på
den samma. Väl konstruerade skolbänkar, stor vaksamhet öfver
barnens sittställning och hållning i allmänhet, gymnastik och kroppsöfningar
samt omsorg om, att ej stillasittandet blir altför ihållande,
äro här återigen de medel, med hvilka skolan måste för sin del
söka, i hvad på henne kan ankomma, bekämpa uppkomsten och
utbildningen af denna missgestaltning. Att hålla sig »rak i ryggen»
är ett af hufvudvilkorcn för en kraftig fysisk utveckling, på samma
gång som det är ett vilkor för hållningens spänstighet och skönhe
samt utgör ett af vitnesbörden om viljans herravälde öfver kroppen
Af den i föregående kapitel lemnade historiken hafva vi erfarit’
hvilka skarpa anklagelser man riktat mot skolan och det herskande
undervisningssystemet för den ofördelaktiga inverkan, de, genom att
alt för ensidigt och alt för starkt anstränga barnens intellektuel
arbetskrafter, utöfvade på det intellektuela arbetets och själslifvets
organ, hjärnan, och dess verksamhet.
Det gäller för hjärnan liksom för hvarje organ, att ett arbete,
som är lämpligt afpassadt efter organets naturliga förmåga af arbete,
bidrager till ett friskt tillstånd och till en sund och kraftig utveckling
af organet, men att denna arbetets välgörande inverkan genast upphör,
så snart de fordringar, man ställer på organets verksamhet, öfverskrida
det naturliga måttet. Öfveransträngning i detta ords egentliga mening
93
HJÄRNANS ÖFVERANSTRÄNGNING.
inträffar då, och denna utöfvar på organet alltid eu skadlig verkan;
är den af allvarsammare art, återkommer den ofta eller fortgår den
under en längre tid, så kan den verka förstörande på organet och dess
funktionsförmåga. Detta är eu så bestämd lag, att den ej medger
någon berättigad invändning. Men då det är så, är det ju alldeles
gifvet, att det mest ädla, organet, det i kvilket det mest kombinerade
arbetet inom hela organismen försiggår, måste vara, mera än något
annat, känsligt för en öfveransträngande verksamhet. För hvar och
en torde det äfven vara klart, af hvilken utomordentlig vigt det
måste vara, att detta organ får utveckla sig naturenlig! och under
så normala nutritionsförhållanden som möjligt. Att organet för
tidigt tages i anspråk för ett arbete, till hvars utförande det ännu
ej är nog utveckladt och moget, måste alldeles särskild! på det
samma verka ytterst skadligt.
I det föregående har det framhållits, att när, ett organ är försatt
i arbetande tillstånd, ökas blodtilloppet till det samma genom förmedling
af vissa nervapparater (de vasomotoriska nerverna), Indika
reglera vidden af de blodkärl (artererna), som föra blodet till
organet. Detta blir säte för en aktiv blodfyllnad; denna är till eu viss
gräns fysiologisk. Därjämte hafva vi af det föregående erfarit, att vid
stillasittandet, i afl synnerhet vid framåtlutad eller på annat sätt
olämplig ställning och under spänd uppmärksamhet, eu mängd
moment inträda, som verka hindrande på blodets återflöde i allmänhet
och särskilt från hjärnan, och att detta befordrar jämväl en passiv
blodfyllnad därstädes. Härigenom blir blodfyllnaden i hjärnan
abnorm; den öfverstiger det naturligt ökade mått, som behöfves
för att tillfredsställa det genom verksamheten stegrade behofvet,
och tillskottet utgöres af venöst blod. Yi hafva äfven sett, att
man allmänt i denna abnorma blodöfverfylIliad af hjärnan söker
eu förklaring för den hos skolbarn så ofta förekommande hufvudvärken
äfvensom för näsbloden. Det behöfves icke mycken fysiologisk
insigt för att förstå, att en sådan abnorm blodöfverfyllnad
af hjärnan, om den snart sagdt dagligen förekommer under den tid,
då utvecklingen fortgår, och då hjärnan erhåller den finare utbildning,
på hvilken dess högre verksamhet beror, ej kan annat än
vara menlig för denna utvecklings normala gång. Nutritionen
blir ju ej den naturliga, och detta måste verka desto ofördelaktigare,
ju längre den dagliga blodöfverfyllnaden varar, på ju tidigare
skede af utvecklingen den eger rum, och ju mindre man sörjer
för, att den genom på lämpliga mellantider utförda kroppsrörelser
94 kap. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
motverkas och upphäfves. Att barnens intellektuela arbete ej kan
blifva lika kraftigt och lemna lika godt resultat, när de utföra det
med blodöfverfyld hjärna och kanske därtill värkande hufvuden,
som om cirkulationen är fri och välbefinnandet godt, är ju alldeles
påtagligt. Få äro väl äfven de föräldrar, som haft barn i skolan,
hvilka ej mer eller mindre ofta hört barnen klaga häröfver, och
att det just af nämnda anledningar vid olika tillfällen gått sämre
för dem i skolan, än hvad det bort på grund af deras omsorgsfulla
förberedelser.
Det anförda utgör en sida af det under för långvarigt stillasittande
utförda, för stora intellektuela arbetets ofördelaktiga inverkan
på hjärnan, dess utbildning och funktion. Fn annan och
säkerligen ännu vigtigare sida är detta arbetes direkta inverkan på
själfva hjärnsubstansen och dess elementardelar. Tankearbetet och
hjärnverksamheten i allmänhet äro ej, såsom muskelarbetet, förenade
med en stark ämnesomsättning; tvärtom är denna, såsom direkta
undersökningar gifvit vid handen, därvid ytterst obetydlig; men
vissa förändringar undergå dock hjärnsubstansens elementardelar
vid hvarje hjärnans verksamhet, och när dessa förändringar vid ett
gifvet tillfälle nått en viss gräns, är elementardelarnas förmåga att
för tillfället verka med full energi utsinad. Tvingas de, det
oaktadt, till fortsatt verksamhet, kan väl en sådan åt dem ytterligare
utpressas, men det är då, som deras öfveransträngning inträffar,
och fortgår denna, uttömmes till sist verksanahetsförmågan helt och
hållet. Organet nekar då helt enkelt att vidare göra tjänst. Jagförmodar,
att de allra flesta ega någon egen erfarenhet i detta hänseende,
och att vi litet hvar åtminstone någon gång ansträngt vår
hjärna med tankearbete ända till den gräns, då det varit oss omöjligt
att längre härmed fortsätta. Alla hafva vi väl äfven erfarit,
med hvilken olika grad af lätthet vi utföra ett tankearbete under
olika tillstånd, om vi äro uthvilade eller trötta, om vi hatva blodet
»uppåt hufvudet» eller befinna oss fullt väl o. s. v. Hjärnan måste
återhemta sig, efter det den utfört en viss kvantitet arbete, och under
hvila mer eller mindre fullständigt återvinna ett normalt tillstånd,
innan den åter kan upptaga sin verksamhet. Om man äfven kan
börja tankearbetet och sålunda anlita hjärnverksamheten på nytt
efter en kortare hvila, och innan full ersättning vunnits för, hvad
man af kraft förbrukat, så är det dock tydligt, att detta endast kan
ega rum inom vissa gränser, och snart inträder det absoluta behofvet
af en så långvarig och så grundlig hvila, att hjärnan kan
IIJARNANS BEHOF AF HVILA.
95
under den fullkomligt återfå sitt normala tillstånd, fullkomligt
restituera^. En sådan hvila kan endast sömnen skänka, och den måste
hvarje natt få räcka tillräckligt länge, för att behofvet däraf skall
kunna fullt tillfredsställas. Sker ej detta, Iemnas ej barnen fullt tillräcklig
tid till sömn, börja de åter sitt arbete den följande dagen, utan
att deras hjärnor blifvit fullt restituerade, så skall deras arbete då
försiggå med dämpad kraft, fordra mera ansträngning och lemna sämre
resultat. För hjärnans sunda och kraftiga utveckling måste det angifna
förhållandet äfven medföra betänkliga följder; om till och med
hjärnans restitution ej är fullständig efter hvarje dags ansträngning,
måste ju hvad som därutöfver behöfves för barnet, nämligen bildningen
af nya delar ocli tillväxten, utbildningen af de redan anlagda delarna,
ovilkorligen lida. Fn sjuklig irritation eller ett förslöande och en förslappning
af hjärnverksamheten måste efter hand inträffa, och hjärnan
kan ej utvecklas till den grad af fullkomlighet, som den på grund af
sin anläggning kunnat och bort uppnå under gynsamma och naturliga
utvecklingsförhållanden. Gifvet är också, att, om barnets hjärna ej
är fullt restituerad, fullt uthvilad, då barnet på morgonen börjar
sitt arbete, skall den disponibla förmågan af intellektuel arbete
för hvarje dag vara mindre och sålunda hastigare uttömmas; utmattning
och trötthet skola hastigare inställa sig. Uthålligheten
skall sålunda lida lika väl som intensiteten i arbetet. Detta måste
man i skolorna noga akta på och ej tro, att det resultat, man
vinner med det intellektuel arbetet, står i direkt proportion till
antalet timmar, som barnet arbetar. Det finnes kanske intet, som
så motverkar ett fruktbringande resultat af skolarbetet, som att
detta för mycket och för länge för hvarje dag tager hjärnans verksamhet
i anspråk; detta äfven frånsedt i hvilken ställning, och
under hvilka yttre förhållanden, arbetet eger rum.
Rörande barnens behof af sömn, och huru detta behof under nuvarande
förhållanden tillgodoses, hänvisar jag till det kapitel, som särskild!
handlar därom. Hvad som här bör ytterligare framhållas rörande
sömnen, det är, att, under det ett ansträngande muskelarbete verkar i
hög grad främjande för en god, lugn och stärkande sömn, så är detta
ingalunda förhållandet med det ansträngande hjärnarbetet. Detta medför
en irritation af hjärnan. En orolig, af drömmar störd sömn blir
häraf följden; framför alt inträffar detta lätt, om arbetet försiggår
långt in på nätterna.
Behofvet af hvila ger sig tillkänna genom känsla af trötthet.
— »Tröttheten», yttrar Kjellberg, »är den naturliga följden åt ett
96 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
ihållande arbete, men den inställer sig tidigare eller senare, alt
efter som de individuel» vilkoren för nutritionen äro olika. Denna
egendomliga känsla utgör den fysiologiska maningen att söka hvila
för återvinnande af den kraft, som under arbetet blifvit använd
och gått förlorad. Tröttheten efter ett ihållande tankearbete utmärker
sålunda, att hjärncellerna äro i behof af hvila, hvilken de
icke kunna undvara utan att råka i ett tillstånd af irritation, som
lätt kan framkalla psykiska sjukdomsfenomen. Växling af arbete
och hvila inom vissa tidsmoment är altså för hjärnans helsa af lika
stor, ja af ännu större vigt; än för kroppens öfriga delar, och eu rubbning
af det naturliga förhållandet mellan arbetet och hvilan på
den senares bekostnad kan icke blifva utan inflytande på helsan.»
»Ett sådant missförhållande innebär eu fara för individen, inom
hvilken lefnadsålder han än må befinna sig, men faran är större,
ju känsligare organet är, och ju mera som återstår af dess utvecklingsperiod.
Att genom tankearbete utöfver den tid, som af naturen
själ!''blifvit föreskrifven, försätta ett växande barns hjärna i ett tillstånd
af permanent irritation, måste sålunda innebära vådor för dess intellektuel»
utveckling och kan svårligen ur någon synpunkt försvaras.»
»Den närmaste följden af ett sådant tillstånd är den, att hjärnans
normala nutritionsförhållanden rubbas. De processer, som böra
försiggå under hvilotiden, hinna icke afslutas, innan de åter afbryta»,
och den för helsan nödiga jämnvigten kan sålunda icke
komma till stånd. Arbetet förlorar på detta sätt sin betydelse som
stärkande, utvecklande och förädlande; det blir tvärtom endast kraftuttömmande
och i längden rent af förstörande för sitt eget organ.»
Jag tillåter mig äfven anföra följande yttrande af EriSMANN:
»Ett altför ansträngande och genom fåtaliga och altför korta fristunder
afbrutet andligt arbete, hvarvid förändringarna i hjärnan
aldrig kunna fullständigt utjämnas, måste ovilkorligen betraktas
såsom ett sjukdomsbringande moment. I början äro visserligen de
varaktiga rubbningarna i blodfördelningen i hjärnan och i dess
näringstillstånd mycket obetydliga och framträda på sin höjd i en
känsla af trötthet och i eu dof hufvudvärk; men småningom sälla
sig därtill sömnlöshet och hastigt inträdande trötthet efter kortvarigt
arbete, minnet aftager, och slutligen kan eu fullständig oförmögenhet
till hvarje ihållande arbete, ja t. o. in. sinnesrubbning inträda.»
Af historiken hafva vi erfarit, huru bestämda och från huru olika
håll klagomålen hos oss framträdt däröfver, att våra ynglingar,
när de lemna skolan, såsom följd af den andliga öfveransträngning,
97
FÖLJDER AF HJÄRNANS ÖFVERANSTRÄNGNING.
de i skolan varit underkastade, ej ega den sinnets friskhet, hvilken
är naturlig för deras ålder, utan i stället visa sig vara trötta,
psykiskt slappa, håglösa och mera allmänt saknande förmåga af
egen iakttagelse, af initiativ och själfverksamhet, eller, såsom förhållandet
äfven karakteriserats, att de visa brist på »spontan intellektuel
energi.»
Det är, såsom vi sett, män, hvilka stå i de mest olika förhållanden
till ungdomen, som härom aflägga sina nedslående vitnesmål.
Läkare, elementarläroverkens egna lärare, högskolornas och
tillämpningsskolornas lärare lika väl som det praktiska lifvets
män, alla vitna de på ett öfverensstämmande sätt. Det tillstånd
hos ungdomen, hvars förhandenvaro de intyga, måste i själfva
verket • blifva följden, om sådana för hjärnans normala, kraftiga
utbildning ogynsamma förhållanden, som jag ofvan skildrat, utöfva
sitt inflytande under uppväxtåren. Samma vitnesbörd få vi från de
delar af utlandet, där ungdomen i skolorna arbetar under samma
andliga högtryck som hos oss.
Den förut omnämnda Elsass-Lothringerkommissionen yttrar
bl. a.: »Förefinnes en öfveransträngning af skolans lärjungar eller
ej? Uppnå våra högre skolor med lärjungarnas ansträngda arbete
och med lärarnas samvetsgranna plikttrohet ett sådant mål, att den
andliga friskheten hos ungdomen bibehålies och främjas, utan att
den kroppsliga sundheten bringas i fara? För att gifva ett svar
på denna sedan lång tid uppkastade fråga vända vi oss i första
rummet till vår egen erfarenhet och kunna på grund af denna försäkra,
att icke få af dem, som studera medicin, trots en tioårig
förberedelse vid de lärda skolorna, äro oförmögna att exakt och
noggrant uppfatta enkla, sinligt förnimbara företeelser samt att
språkligt riktigt återgifva det iakttagna och med nödig säkerhet
och skicklighet fålla omdömen och göra slutsatser. Man uppöfver
ofta, att 20-åriga ynglingar, hvilkas hjärnor i tio år eller ännu
längre fullstoppats af humanistiskt och realistiskt vetande, såsom
praktikanter vid sjuksängen icke äro i stånd att gifva ett träffande,
kort och redigt svar på korta frågor, hvilka ej kunna missförstås,
och hvilka hvarje människa med sundt förstånd och god elementarbildning
genast begriper och besvarar. Lärdomen har vunnit seger
öfver det naturliga förnuftet och röfvat bort den andliga friskheten.»
Finkelnburg uttalar sig i sitt ofvan anförda föredrag på följande
sätt: »I skolan är det ett af de mest erfarna pedagoger erkändt
sakförhållande, att hos många gossar vid gymnasierna såväl som
Lörov-kom. bet. III. 7
98 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
vid realskolorna — och ofta just hos lärjungar, som ursprungligen
äro väl begåfvade och flitiga, — en fortgående andlig utmattning
gör sig gällande; hos andra återigen en ytlig, orolig retlighet med
oförmåga att på ett grundligt sätt tillegna sig, hvad som inläres.
Med båda tillstånden förbinder sig en förlust af värme och deltagande
för de naturliga intressen, som tillhöra ungdomen, samt därjämte
en påfallande osjanständighet och osäkerhet i omdömet
öfver frågor, som det sunda människoförståndet kan afgöra. Öfvervägande
ofta förekommer ett tillstånd af förslappning, hvillcet
kännetecknas genom tröghet i väsendet, slapp hållning, matt blick,
slappa drag, som antyda en högre ålder än den verkliga. Denna
bild uppväcker ofta en oriktig misstanke om försvagande ovanor,
men är i verkligheten endast bilden af en djup, kronisk uttröttning
af hjärnan och hänvisar alldeles omisskänneligt till en för stark
belastning genom för många eller en öfverlastning genom för svåra
uppgifter för hjärnan eller också till ett för tidigt tagande i anspråk
af organet för den andliga verksamheten, innan detta organ
ännu erhållit tillräcklig mognad.»
Enligt hvad jag själf iakttagit, och hvad erfarna skolman enstämmigt
intygat, förekommer det ganska ofta, att gossar, som suttit
främst eller bland de främsta i de nedre klasserna och där tydligen
visat sig vara af naturen rikt begåfvade, slappa af i de öfre klasserna,
och detta ofta på ett mycket betänkligt sätt, under det att andra,
som bättre sparat sig i underklasserna, rycka fram i de öfre och
intaga de förras plats. Har man väl nog reflekterat öfver den allvarsamma
betydelsen af detta? Man jämfore härmed rektor SomMELII
ofvan anförda yttrande. Att med sträng måtta anlita hjärnverksamheten
i de tidigare barnaåren, att då sörja för främjandet
på alt sätt af det sunda utvecklingsarbetet, det är att samla kraft
för en mera ansträngd och dugande verksamhet ej blott i skolans
högre klasser, — men för lifvet; det är ett af de första och
borde vara ett af de uppenbaraste vilkoren för främjandet af ett
sundt psykiskt lif. Det är för öfrigt gifvet, att de här omnämnda
inverkningarna skola göra sig i hög grad olika gällande altefter
barnens olika individualitet. Ofta framträda ej verkningarna kanske
så påfallande redan i skolan, men, såsom FlNKELNBURG starkt betonar,
de visa sig ej sällan på ett mera allvarsamt sätt långt senare
genom sjukliga psykiska tillstånd, hvilka kanske komma till utbrott
»först under medverkan af andra skadliga inflytelser, men som
dock både enligt den sjukes och läkarens omdömen hafva sin för
-
NERVRETLIGHETEN ELLER »NERVOSITETEN».
99
sta grundläggande orsak i en förkrympning af den andliga individualiteten,
ett försvagande af den psykiska motståndskraften under
tiden för den andliga utvecklingen.»
Hvad den här ofvan flerstädes anmärkta stegrade nervretligheten,
»nervositeten», beträffar, som nästan alla författare framhåller
såsom en af den andliga öfver ansträngningens följder, så hafva vi
väl alla antingen från oss själfva eller från iakttagelser på andra
någon erfarenhet därom, huruledes ett under någon längre tid
fortsatt öfveransträngande intellektuelt arbete försätter individen
eller, om man så vill, hjärnan och hela nervsystemet i ett tillstånd
af sjuklig »retlighet», under hvilket äfven lättare intryck, ja sådana,
på hvilka man under normala förhållanden ej skulle akta, eller
om hvilka man föga skulle bekymra sig, göra ett oproportionerligt
intryck och framkalla en långt starkare reaktion i sinnet, än hvad
under normala förhållanden skulle ega rum. Småsaker antaga
stora proportioner, fantasien tager lätt herraväldet öfver den lugna
reflektionen, och en sensualistisk stämning blir ofta följden af den
nervösa eretismen. Att ett sådant tillstånd af hjärnans öfverretning,
»nervositet», äfven för barnens moraliska och karakters-utveckling
är af stor betydelse, torde vara lätt insedt. Bland skolman, som
mera allvarligt egnat sin uppmärksamhet åt dessa förhållanden, finna
vi många som fullkomligt uppfattat detta, och bl. a. framhåller
den tyske skolrektorn Petermann i sitt lilla fördomsfria och högst
beaktansvärda arbete: »Die Schäden, hervorgerufen durch unsere
heutige Schulbildung»,J) de följder, som däraf äro i nämnda hänseende
att befara. »Då organen för de andliga funktionerna befinna
sig i ett tillstånd af öfverretning», yttrar han bland annat,
»i ett febrilt eller kort sagdt sjukligt tillstånd, så lider naturligtvis
däraf äfven deras funktion, den här ej längre sundhetens hallstämpel.
Så blir görandet och låtandet osäkert, öfverspändt och visar brist
på normal omdömesförmåga. Faran ökas genom de i den ungdomliga
kroppen försiggående förändringar, hvilka stå i samband
med pubertetsutvecklingen.» Likasom läkarna så framhåller äfven
han, huru det angifna tillståndet, med frånseende af andra inflytelser,
om hvilka jag förut yttrat mig, bl. a. medför disposition
för den svåra last, hvilken jag redan i det föregående berört,
'') Die Schäden, hervorgerufen. durch unsere heutige Schulbildung, und Vorschläge
zu ihrer Abhilfe. Ein Mahnwort an Eltern und Lehrer von Dr F. A.
Peteemann, Schuldirehtor. Braunschweig 1881.
100 KAP. It. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
och hvilken för mången skolans lärjunge blir mycket olycksbringande,
nämligen själfbefläckelsen.
En gång börjad, återverkar denna last å sin sida i hög grad
till att stegra den sjukliga retningen i det centrala nervsystemet. Eu
fullständig circulus vitiosus uppstår, såsom Bagiksky yttrar. Retningen
verkar från centrum på periferien och från periferien på centrum,
underminerar på längden hjärnans funktioner och »leder i sista
hand till de svåraste sjukdomsformer, till psykoser och epilepsi.»
Om nu så svåra följder som de sist nämnda jämförelsevis
mera sällan inträffa, så veta vi dock, huru ytterligt nedbringande
för organismen denna last är, och huru hjärnverksamheten genom
den förslöas. Huru smittosam lasten är, huru förföriskt exemplet
verkar, det känna vi fullkomligt. Jag har ofvan framhållit andra
moment, som äro af betydelse för dess uppkomst och utbredning
bland skolungdomen; dessa verka naturligtvis så mycket lättare,
ju större dispositionen är till följd af en stegrad retlighet i nervsystemet.
Att lasten kan uppstå, utan att skolan eller dess förhållanden
hafva någon skuld däri, är ju alldeles klart, och jag påpekar
detta blott för att värja mig från beskyllningen att hafva förbisett
det. Här har jag ingen anledning att ingå på några
andra förhållanden än dem, som stå i direkt sammanhang med
skolan. Om lastens utbredning i våra skolor kunna naturligtvis de
undersökningar, som komitén anstalt, ej lemna några upplysningar.
. Lika litet hafva naturligtvis de här omhandlade följderna
af en intellektuel öfveransträngning, för så vidt de yttra sig genom
en psykisk förslappning eller minskad andlig friskhet, kunnat blifva
föremål för en statistisk undersökning sådan som den föreliggande.
Att en för stark andlig ansträngning under uppväxtåren kan
leda till ännu svårare följder för det psykiska lifvet än de här
angifna, ja att den kan medföra verklig sinnesrubbning och i själfva
verket ej så sällan gör detta, har af specialister på sinnessjukdomarnas
fält på det bestämdaste framhållits. Särskildt har hos
oss G. Kjellberg i sina ofvan anförda skrifter framhållit denna fara
och äfven såsom exempel anfört af honom iakttagna fall ej blott
af för lifvet förstörd psykisk helsa, utan jämväl af såväl under
skolåren som efter dessa utbruten galenskap, hvilken han ej kunnat
tillskrifva någon annan orsak än den öfverdrifna intellektuel^,
ansträngningen i skolan.
SINNESSJUKDOMAR.
101
Mycket uppseende väckte för några år sedan en skrift af d:r
Hasse, öfverläkare vid en tysk vårdanstalt för sinnessjuka. Inom
loppet af l1/ år hade han haft ej mindre än 9 fall af sinnessjukdom
hos lärjungar, däraf 2 flickor, från högre skolor. Han uttalade sig,
på grund af sin erfarenhet, därhän, att lärjungar från de högre gymnasialklasserna
för närvarande utgjorde ett jämförelsevis stort procenttal
af de på hospitalen intagna sinnessjuka, och han ansåg, att
orsaken härtill endast kunde ligga i skolans öfverdrifna fordringar.
Preussiske undervisningsministern infordrade med anledning häraf
upplysningar från föreståndarna för ett större antal offentliga anstalter
för vården af sinnessjuka. De aflemnade svaren lemnade
ej bekräftelse på de resultat, till Indika Hasse kommit. Den preussiska
medicinaldeputationen, som i sitt ofvan anförda uttalande
granskar såväl dessa svar som de iakttagelser, hvilka Hasse haft
till stöd för sina uttalanden, kommer till den slutsatsen, »att på
grund af det för närvarande föreliggande materialet det hvarken
låter sig påvisas eller är att anse som sannolikt, att öfveransträngning
genom skolans anspråk är att betrakta såsom den enda eller
den väsentliga orsaken till sinnesrubbningar hos lärjungarna, ej
häller låter det sig med nämnda material påvisas, att dylika fäll under
den sista tiden ökats i talrikhet». Den från några andra sinnessjukvårdsanstalter
framlagda erfarenheten går äfven i den riktning,
att lärjungar från de högre skolorna ej utgöra något relativt högt
procenttal af de på dessa anstalter intagna patienterna.
Såsom vi veta, äro sinnessjukdomar i allmänhet mycket sällsynta
hos den uppväxande ungdomen. Först efter pubertetsutvecklingen
börja de oftare förekomma. Ärftlighet och onani synas vara de vigtigaste
etiologiska momenten för en redan under skolåren utbrytande
sinnessjukdom. Men därmed är dock ingalunda gifvet, att öfveransträngningen
ej har någon betydelse därvid. Därom äro väl
författarna tämligen ense, att, om ett ärftligt anlag eller en af andra
orsaker framkallad personlig disposition för sinnessjukdom förefinnes,
den psykiska öfveransträngningen lätt inträder såsom det moment,
hvilket framkallar utbrottet. Finkelnburg ser häruti den
»varnande explosiveffekten eif den djupa hälla till shadliga inflytelser,
hvilken i mindre påfallande form, men i så mycket ödesdigrare
utsträckning verkar til! förkrympning af utvecklingen hos en stor
del af ungdomen.» För öfrigt framhåller han såväl som Kjellberg
och andra, att det till psykiska rubbningar nedlagda fröet ofta behöfver
lång tid för att gro. Finkelnburg betonar sålunda bl. a.,
102 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
att, när genom den andliga öfveransträngningen med dess skadliga
inverkan på minne och sinne »dessa sjukliga stämningar i lynnet
uppkomma, livilka äta sig djupt fast i känslolifvet hos de psykiskt
öfverretade och uttröttade samt med sitt arbete otillfredsstälda ynglingarna,
så utgöra dessa för hela det återstående lifvet en tacksam
jordmon för utbildningen af verkliga psykoser».
Att särskildt barn med ärftliga anlag för sinnessjukdom böra under
sina uppväxtår väl skyddas för alt, som kan störande inverka på deras
psykiska utveckling och deras hjärnas sunda tillväxt och utbildning,
och sålunda särskildt aktas för all andlig öfveransträngning,
för mycket stillasittande o. s. v., är uppenbart.
Till det i vår tid anmärkta allmänna tilltagandet af sinnessjukdomarna
få vi emellertid ej skjuta skulden på skolan, hvilken
andel hon än må hafva i utbrottet i det ena eller andra fallet.
Jag tillåter mig anföra, hvad Finkelnburg med sin stora erfarenhet
såsom specialist för sinnessjukdomar härom yttrar: »Det för
vår generation egendomliga tilltagandet af alla på en stegrad retlighet
i nervsystemet beroende rubbningar i helsan — den somatiska
såväl som den psykiska — kan hänföras till närmare liggande
orsaker än inflytanden af undervisningen. Den väldiga utvecklingen
af industrien med dess otaliga befordringsmedel för lyx
och bekvämlighet, det allmänna införandet af nya retnings- och
njutningsmedel, det utomordentliga fullkomnandet af verktygen för
andligt meddelande och kroppslig förflyttning, hvarigenom det andliga
liksom det materiela utbytet erhållit eu feberaktig liflighet,
den tilltagande njutningslystnaden och det därmed förbundna stormande
förvärfningsbegäret, slutligen de i alla samhällslager inträngande
politiska och sociala reformidéerna — alt detta har gifvit
en öfvervigt åt nervsystemet i kroppen, en större oro och rörlighet
i synnerhet i själslifvet och öfver hufvud föranledt en konstlad
form för tillvaron. Lifvet hav blifvit mera beroende af retmedel,
sinnet rörligare, drifterna mera stormande; men själ och
kropp hafva i lika grad förlorat i härdighet och motståndskraft.
Den stora talrikheten af hypokondriska och hysteriska känslostämningar
och af fullständiga sinnesrubbningar, och detta i synnerhet
i de mest industriel välmående trakter, såsom i Tyskland, t. ex. i
Renländerna och Westphalen, hvarest visserligen samtidigt äfven
skolbildningen drifves längst och starkast, får sålunda sin förklaring,
utan att man nödgas anklaga skolväsendet. Men då det nu är ett
genom erfarenheten ådagalagdt sakförhållande, att den konstitutio
-
CHOKEA OCH EPILEPSI.
103
nela svagheten och retligheten hereditärt öfvergå från en äldre till
en yngre generation, så måste dubbel omsorg egnas åt uppfostran,
och särskildt måste man af denna grund just för barnen från våra
mera välmående och bildade samhällsklasser dubbelt strängt undvika
denna andliga öfveransträngning och öfverretning, hvars skadliga
inflytelser på den andliga sundheten vi nyss tagit i betraktande.
» Det är med alt skäl, som äfven den svenska läroverkskomitén
i sitt betänkande, liksom Finkelnburg och andra sakkunniga,
framhållit denna allvarsamma sida af frågan.
En del författare uppföra chorda och epilepsi bland de sjukdomar,
som skulle kunna framkallas genom af skolan beroende, störande inflytelser
på nervsystemet. Allmänt framhålles den större känsligheten
och retbarheten hos nervsystemet under den tidigare barnaåldern.
Obetydliga från periferien utgående retningar, hvilka af den ful! växte
ej beaktas, gastriska störelser, öfverfyllnad af magen,'' retningen
från tänder, som med svårighet bryta fram, o. s. v., äro i stånd att
hos barnet föranleda häftiga reflexverkningar; feber, häftiga sinnesrörelser,
fruktan och skräck kunna reflektoriskt framkalla konvulsioner
o. s. v. Småningom minskas under utvecklingens fortgång
denna höga reflexirritabilitet, men blir dock alltid större
hos barnet än hos den fullväxte. !j Detta alt måste väl beaktas
och uppmärksammas vid barnens uppfostran och behandling,
och många mer eller mindre abnorma företeelser hos barnen finna
i det nämnda förhållandet sin förklaring. Äfven allvarsammare
och mera bestående funktionsrubbningar af ena eller andra arten
kunna uppkomma hos barnen, om abnorma retmedel ofta eller under
längre tid inverka; men man har tydligen ofta öfverdrifvit
skolans inflytande på en del dylika rubbningar.
Hvad särskildt chorea beträffar, så har väl en och annan, såsom
Gerhardt, med stöd af några få af honom iakttagna fall, påstått,
att den kunde framkallas af andlig öfveransträngning; men
detta kan på intet sätt anses bevisadt och motsäges på det bestämdaste
af andra författare, särskildt af Hasse. Choreans sällsynta
förekomst bland skolbarnen, äfven bland de mest ansträngda, talar,
likasom en mängd andra omständigheter, mycket starkt häremot.
’) Jfr Baginsky a. st. s. 533.
104 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
För epilepsiens uppkomst synes det ärftliga anlaget vara den
oftast förekommande orsaken. För öfrigt veta vi, att epilepsi kan
framkallas af flere orsaker, såsom skräck, fruktan, slag på hufvudet,
lesioner på ryggmärgen och vissa periferiska nerver, blodbrist
i hjärnan och vissa dess delar o. s. v. Att ensamt ett ansträngt
andligt arbete skulle kunna föranleda epilepsi, har väl påståtts,
men torde ingalunda vara bevisadt. Finnes det ärftliga anlaget,
då synes, såsom Hasse anger, epilepsien kunna framkallas
af snart sagdt alla starkare psykiska intryck. Könsexcesser och
onani har man ansett kunna dels ensamt för sig framkalla disposition,
dels vid förutvarande disposition framkalla utbrottet. Smitta
genom exempel erkännes äfven såsom en tillfällig orsak. Alt detta
står emellertid i så löst sammanhang med frågan om det inflytande,
skolan utöfvar på barnens sundhet, från de synpunkter, som vi här
betrakta frågan, att jag anser mig ej hafva skäl att därpå närmare
ingå; detta så mycket mindre, som epilepsten, att döma af
de föreliggande undersökningarna, är bland vår skolungdom så
sällan förekommande, att man ej synes med skäl kunna sätta
hennes uppkomst i samband med några andra än åtminstone i
ytterst få undantagsfall verkande, tillfälliga inflytelser från skolan
och skollifvet. Att barn med ärftliga anlag för epilepsi, eller med
denna sjukdom redan utbruten, böra särskilt uppmärksammas och
skyddas för inverkan af alt, som kan framkalla utbrottet, behöfver
jag ej påpeka.
De ofördelaktiga inflytelser, om hvilka jag hittils talat, och
som man har att af skolan befara, eller som hon faktiskt utöfvar
på lärjungarnas fysiska och psykiska helsa och utveckling, stå alla
i samband med det för myckna stillasittandet, försummandet af
kroppsrörelser och den för starka ansträngningen af barnens andliga
krafter. Till dessa komma emellertid eu hel del andra, af
skolan och dess anordningar beroende omständigheter, som i hög
grad kunna inverka skadligt på lärjungarnas sundhet antingen så,
att de höja den skadliga verkan af de ofvan omhandlade inflytelserna,
eller också så, att de medföra särskilda faror af till en del
annan art. Det är framför alt till det menliga inflytandet i olika
riktningar af i sanitärt hänseende otillfredsställande skollokaler, som
INVERKAN AF FÖRSKÄMD LUFT 1 SKOLORNA. 105
jag här syftar. Att dessa lokaler, om de i ett eller annat afseende
äro osunda, fuktiga, dragiga, illa och ojämnt uppvärmda, illa ventilerade,
illa belysta o. s. v., måste mer eller mindre ofördelaktigt
alt efter graden och arten af den otillfredsställande beskaffenheten
inverka på de barn, som dag ut och dag in under en stor del af
dagen, och detta år ut och år in, i dem måste vistas, är uppenbart
Då jag i det följande egnar ett särskiidt kapitel åt frågan om
skollokalernas beskaffenhet och deras, framför alt luftbeskaffenhetens
inverkan på barnen, vill jag ej här vid den vidare uppehålla
mig. Endast några anmärkningar vill jag tillåta mig, innan
jag nu Iemnar ämnet.
Vistandet i en förskämd luft, om än blott för en kortare stund eller
för en eller annan timme, är ju ofta ensamt för sig tillräckligt att
äfven hos en fullväxt person framkalla ett mer eller mindre starkt
illamående. Blekhet, känsla af slapphet och olust, hufvudvärk,
t. o. m. svindel, förlust af aptit, kväljningar o. s. v. äro de mer
eller mindre framträdande symptomen däraf. Verkningarna behöfva
emellertid ej vara skarpt markerade, för att de i längden skola på
ett ingripande sätt gorå sig gällande. Den kemiska förändring
at blodet, som vid respirationen försiggår, måste bl. a. alltid lida
af uppehållet i en sådan luft, hvilket naturligtvis på skolbarnet inverkar
så mycket mera, som andningen redan förut, genom inverkan
af ofvan angifna omständigheter, är svag. Blodberedningen,
ämnesomsättningen och nutritionen måste häraf nödvändigt lida, och
i de nutritionsrubbningar, den blelcsot och blodbrist, den brist på
matlust, den hufvudvärk o. s. v., som hos skolans lärjungar förekomma,
har säkerligen vistandet i eu förskämd luft i skolrummen
mycket ofta en väsentlig andel.
Ofvan har jag framhållit, att flere, framför alt mekaniska förhållanden
bidraga till att respirationen under stillasittandet i
skolan blir svag, och att i sammanhang därmed bröstkorgen blir
trång och respirationsmusklerna klent utvecklade, om ej dessa
inflytelser vederbörligen motverkas. Jag har äfven framhållit, att
detta medför en minskad motståndskraft mot sjukliga inflytelser
såväl hos organismen i allmänhet som i synnerhet hos lungorna
själfva. Särskiidt måste vi däri se en fara för disposition till den
mest smygande och förhärjande af alla sjukdomar, lungsoten, mot
hvilken vi måste kämpa på alla fält, där vi kunna uträtta något
för dess förebyggande. Att framför alt den dagliga inandningen
af eu förskämd och med dampartiklar af hvarjehanda slag uppfyld
106 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
luft, hvilken på lungorna verkar direkt retande, skall för dem
kunna vara ytterst ofördelaktig, torde hvar och en lätt inse.
I själfva verket har man sedan länge velat gifva skolan och dess
inflytelser skuld för att främja utvecklingen af lungsot hos barnen,
och ofta framhålles i förbindelse härmed, att skolan jämväl kan
bidraga till den med lungsoten (tuberkulosen) nära beslägtade
skrofulosens främjande. Så anför Vikchow bl. a., att CHARMICHAEL
i en »parochialskola», som ej hade någon gård, och där barnen
sålunda måste altjämt uppehålla sig i skolrummen, iakttog, att ej
mindre än 7 flickor af 24 blefvo skrofulösa, under det att de alla
vid intagningen i skolan voro friska och utan spår till nämnda
sjukdom. I eu skola, som ÅKNOTT på särskild! uppdrag undersökte,
och bland hvilkens 600 lärjungar skrofler voro starkt utbredda
och stor dödlighet herskade, trodde man att en dålig och
otillräcklig föda härtill vore orsaken; men födan befans vara god
och tillräcklig, hvaremot ventilationen var högst bristfällig. Sedan
denna blifvit ändamålsenligt ordnad, försvann öfvermåttet af skrofler
mycket hastigt. Dylika exempel, menar Virchow, kunde anföras
i mängd. Då inga omfattande direkta undersökningar af
skolungdomen förelegat, af hvilka man kunnat vinna något statistiskt
underlag för bedömandet af skolgångens inflytande till att
gynna uppkomsten af lungsot, har man tagit sin tillflykt till den
allmänna dödsstatistiken. Sålunda anför t. ex. Virchow efter Engels
dödsstatistik för Berlin, hvilken innehåller tabeller med noggranna
uppgifter för åldersklasser och dödssätt, att dödligheten i lungsot
hastigt tillväxer i åldern mellan 10—15 år, samt att den redan börjar
att stiga för åldersperioden 5—10 och betydligt tilltager i åldern
15—20 år. På 100 döda komma i åldern från
5—10 år............................. 4,8! på lungsot
10—15 »............................. 12,% » »
15—20 » ........................... 31,88 » »
Hofmann har senare påvisat, att i Wiirzburg af i åldersklassen
6—14 år döda icke mindre än 46,3 % aflidit i tuberkulos och därmed
beslägtade konstitutionel a sjukdomar. Af alt detta och af
dylik statistik i allmänhet kunna emellertid inga säkra slutsatser
dragas rörande skolgångens bidrag till framkallande af denna stora
dödlighet. Långt mera omfattande, i olika riktningar och mera i
detalj gående undersökningar, än hvad hittils skett, måste anställas
innan man vinner en statistik, som man med någon säkerhet kan
bygga på för afgörandet af denna betydelsefulla fråga.
LUNGSOT.
107
Att de omständigheter emellertid äro många, som göra det i
hög grad sannolikt, att skolan bidrager till uppkomsten af tuberkulos,
frainhålles i allmänhet af författarna. Virchow, hvilken
såsom bekant är en af våra förnämsta auktoriteter särskildt på detta
område, anför följande inflytelser såsom i synnerhet skadliga uti
i fråga varande hänseende:
1) den dåliga, genom många barns samtidiga vistelse däri för
derfvade
luften;
2) de genom växlingen mellan de upphettade skolrummens luft
och den fria, kalla ytterluften, genom dragiga fönster och
dörrar o. s. v. ofta framkallade förkylningarna, till följd af
Indika hals- och bröstinflammationer i stort antal uppstå;
3) dammet i skollokalerna;
4) den genom det ihållande sittandet försämrade respiratiouen.
Han framhåller på grund af sitt resonnemang häröfver, huru
farligt en skola med bristfälliga inrättningar och bristfällig tillsyn
kan inverka, och att starka skäl tala för, att i själfva verket en
del af de dödligt förlöpande fallen af lungsot under skolåldern
måste tillräknas skolan såsom sådan, och att äfven en de! af de
först efter skoltidens slut inträffande fallen af olycklig utgång måste
hänföras till skoltiden. Aufrecht anger i öfverensstämmelse härmed
följande omständigheter såsom de väsentligaste för främjandet
af lungsotens uppkomst:
1) inandning af luft, hvilken verkar kemiskt och mekaniskt retande,
altså »förskämd luft», sådan hon förekommer i illa ventilerade,
föga solbelysta rum, vid förhandenvaro af fuktighet i byggnadsgrunden
o. s. v.;
2) oförmågan hos lungalveolerna, i synnerhet i lungspetsarna, att
tillräckligt utvidga sig, hvarmed äfven omöjligheten är gifven
att aflägsna och att ifrån de finare luftrören utåt befordra
det afsöudrade slemmet, de afstötta epitelierna (och äfven i
slemmet möjligen befintliga mikroorganismer);
3) dålig blodberedning, i följd hvaraf en lokal retning efterföljes åt
en hastig och länge ihållande reaktion; detta i samband med ärftliga
anlag, vistande i illa ventilerade rum, där den inandade luften
verkar icke blott lokalt retande, utan äfven inverkar på de kemiska
processerna i blodet såväl som i väfnaderna i hela kroppen.
Alla dessa moment anser han förefinnas förenade i skolan,
och genom deras samverkan förklarar han uppkomsten af kroniska
bronkopnevmonier med utgång i lungsot icke allenast under skol
-
108 KAP. II. SKOLANS INFLYTANDE PA LÄRJUNGARNAS SUNDHET.
gången, utan äfven efteråt såsom följd af denna.1) I samma riktning
uttala sig en mängd författare.
Att i allmänhet sammanförandet af ett större antal människor
i slutna rum med mer eller mindre bristfällig luftväxling, såsom
kaserner, fängelser, fabriker, boningsrum o. s. v., bereder en gynsam
mark för tuberkulosens utbredning, är en gammal och väl konstaterad
erfarenhet. Sedan vi numera lärt känna, att tuberkulosen
i grunden beror på en infektion af en mikrob, och att sjukdomen
sålunda är en infektionssjukdom och att den kan vara smittosam,
kunna vi bättre förstå, hvarpå detta beror. Äfven skolhygienen
måste härtill taga den allvarsammaste hänsyn.
Från de af lungsigtiga individer upphostade massorna, framför
alt om dessa få intorka, kan smittämnet spridas i rummens luft
och blifva farligt för andra, om dessa genom sin disposition, den
må hafva uppkommit på ena eller andra sättet, äro för det samma
mottagliga. Det måste då, hvad utslag statistiken än må gifva,
blifva föremål för skolornas synnerliga uppmärksamhet, liksom för
all rationel uppfostran, att så mycket som möjligt sörja för, att en
dylik disposition, hvars väsentligaste moment ofvan äro angifna,
ej må uppstå, eller att den, om den visar sig, kraftigt må motverkas,
samt att luftens förorening i skolrummen med det i fråga
varande smittämnet, så långt möjligt är, förekommes genom lämpliga
åtgärder: sträng renlighet, desinfektion af det upphostade,
stark ventilation o. s. v. En del författare hafva gått så långt, att
de, i betraktande af den fara, ett lungsigtigt barn i skolan kan
medföra för andra, rent af yrkat, att dylika barn skulle förnekas
tillträde till skolan, en åtgärd, hvilken dock, såsom frågan för närvarande
står, torde vara altför våldsam och lätt skulle kunna leda
till mycket betänkliga missgrepp.
Att skolorna kunna blifva farliga för barnens helsa därigenom,
att barn i dem sammanföras från en stor mängd hem och dit kunna
öfverföra smittämnen af hvarjehanda slag, vare sig de själfva redan
äro angripna af en smittosam sjukdom eller, för vissa sjukdomar,
äfven om de ej äro detta, är en känd sak. Sålunda blifva skolorna
ofta härdar, i hvilka och från hvilka i synnerhet våra allmännaste
bland barn mest gängse exantematiska febrar utbreda
sig, i första rummet mäsling och skarlakansfeber. Men äfven för
) Jfr Baginski a. st. s. 578.
SUB3ELLIERNA.
109
en hel mängd andra smittosamma sjukdomar blifva skolorna lätt
dylika härdar, såsom för difteri, kikhosta, ophthalmia granulosa,
parasitära hudsjukdomar o. s. v. Att så mycket som möjligt söka
förebygga denna fara måste alltid blifva föremål för stor omsorg,
och det tillkommer den hygieniska tillsynen öfver skolan att strängt
vaka häröfver. Jag återkommer härtill i det kapitel, som särskild!
handlar om nämnda tillsyn. De här senast nämnda inflytelserna
stå ej i något direkt samband med skolväsendets ordnande i allmänhet
eller med skollokalernas beskaffenhet, utan äro af mera
tillfällig art, och jag har därför ej skäl att här på dem närmare
ingå.
Hvad beträffar inverkan af mer eller mindre olämpliga skolbänkar
med tillhörande bord, subsellier, på barnens hållning och
därmed i samband stående inflytelser på deras helsa, framför alt på
cirkulationen, respirationen, uppkomsten af ryggradskrökningar och
närsynthet, så hänvisar jag dels till, hvad här ofvan därom anförts,
dels och hufvudsakligast till kapitlet om närsyntheten, i hvilket
jag redogör för de fordringar, man ur hygienisk synpunkt uppställer
på bänkarnas konstruktion och beskaffenhet.
Efter denna allmänna öfverblick öfver de förhållanden i skolorna
och vårt nuvarande undervisningsväsende, som företrädesvis
äro egnade att ofördelaktigt inverka på skolungdomens fysiska och
psykiska sundhet och utveckling, äfvensom öfver de mer eller
mindre svåra följder af denna inverkan, som man anser dels vara
att befara dels vara faktiskt bestående, öfvergår jag till redogörelsen
för de resultat, till hvilka de af läroverkskomitén föranstaltade
direkta undersökningarna hafva ledt, rörande helsotillståndet hos
lärjungarna vid de allmänna läroverken.
KAP. III.
HelsotilEståndet vid de allmänna läroverken.
Läroverksstadgan af år 1878 innehåller bl. a. den bestämmelsen,
att skolläkarna skola »senast en månad efter hvarje läsetermins
slut till rektor aflemna redogörelse för helsotillståndet bland
lärjungarna under terminen enligt formulär, som af medicinalstyrelsen
meddelas. Dessa redogörelser skola i sin helhet eller
åtminstone till sitt väsentligaste innehåll i årsberättelsen intagas,
och böra de samma i vederbörlig ordning genom efori försorg till
medicinalstyrelsen insändas.»
I oktober 1879 meddelade medicinalstyrelsen nämnda formulär
(2:ne st. A & B), och från och med 1880 hafva sålunda rapporter
i öfverensstämmelse med dessa skolat för hvarje termin afgifvas.
Man skulle då kunna vänta sig, att i dessa rapporter funnes ett
godt material för eu statistik öfver helsotillståndet vid våra allmänna
läroverk; men så är i själfva verket ingalunda förhållandet.
Det var ett af komiténs första åtgöranden att skaffa sig tillgångtill
dessa rapporter, och af medicinalstyrelsen stäldes de välvilligt
till komiténs förfogande.
Det befans emellertid för det första, att i dem förefinnas högst
betydliga luckor, i det att rapporter för hvarje termin saknas
från flere läroverk; en fullständig samling förefans ej för en enda
termin. För det andra äro formulären för rapporterna, såsom äfven
i komitébetänkandet framhålles, ej så uppgjorda, att de lämpa sig
för en tillfredsställande statistisk behandling af det slag, som komifén
var i behof af.
Formuläret A. har följande uppställning:
DE ALLMÄNNA LÄROVERKENS SJUKRAPPORTER.
111
Allmänt
helsotillstånd.
Kropps
byggnad.
Närsynt
hetsgrad.
Klass.
Hvad till en början rubrikerna »svag», »medelmåttig» och »god
kroppsbyggnad» beträffar, så visade den flygtigaste granskning af de
i fråga varande rapporterna, att de mest olika uppfattningar måste
hafva gjort sig gällande vid olika läroverk för lärjungarnas hänförande
till den ena eller den andra af dessa rubriker. Uppgifterna
härom synas sålunda sakna så godt som alt värde, så snart
det blir fråga om någonting annat och någonting mera än att jämföra
dessa termin för termin vid samma läroverk, men äfven en
sådan jämförelse kan hafva sina betänkligheter, då det är mycket
svårt för en person att vara konsekvent termin för termin, då han
endast har den subjektiva uppfattningen att stödja sig vid. Vill
man hafva något så när tillförlitliga och med hvarandra jämförliga
uppgifter om kroppsbyggnadens beskaffenhet hos de växande barnen,
måste man bestämma den etter positiva grunder. Vågen och
måttet blifva medlen härför. Rubriken »andra åkommor, som kunna
anses bero af skolans inflytelse», står i regeln i rapporterna alldeles
tom, och häröfver må man ej undra.
Vill man söka upplysningar särskild! om vissa sjukdomar, om
hvilka det med skäl kan anses, att de i allmänhet stå i ett närmare
förhållande till skolans inflytelser, eller om hvilka man vill lära
känna, huruvida detta kan vara förhållandet, böra dessa sjukdomar
bestämdt angifvas. Eljes torde de fleste läkare stanna i tvekan
om, hvad som rätteligen dit bör, och hvad som icke dit bör hänföras.
Rubriken står äfven, som sagdt, i regeln alldeles tom.
Uppgifterna om närsyntheten äro mycket oregelbundet lemnade och
saknas ofta i de rapporter, som ingått. Det vore då blott uppgifterna
om bleksot, hufvudvärk och näsblod, som skulle kunna
lemna ett större material för statistiken; men denna skulle blifva
af alldeles för liten omfattning; den skulle under alla förhållanden
gifva oss en altför ensidig inblick i helsoförhållandena vid läroverken,
och den skulle dessutom lida af många och stora brister
112 kap. III. HELSOTILLSTÅND ET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
dels till följd häraf, att, såsom ofvan nämndes, ett stort antal rapporter
för hvarje termin saknas, och detta växlande för olika
läroverk inom hvarje grupp af läroverk af samma slag, dels äfven,
emedan man, med den ställning, som skolläkaren för närvarande i
allmänhet har till skolan, där hans hufvuduppgift oftast torde vara
att göra mönstringarna med hufvudsakligt syfte att bestämma om
lärjungarna böra få deltaga i de gymnastiska öfningarna eller ej,
ingalunda kan vänta eller begära, att undersökningarna rörande
förekomsten af nämnda sjukdomar skola vara så genomförda, som
önskligt och behöflig! vore. En ytterligare anmärkning mot nämnda
rapporters lämplighet för en statistik af här i fråga varande art
är, att i dem, i öfverensstämmelse med formulären, real- och
latinlinierna äro sammanslagna samt ytterligare klasserna VI,;
och VI,■> förenade till en klass likasom klasserna VII,i och
VII, 2. Ensamt denna omständighet skulle göra, att rapporterna ej
kunde fylla anspråken på det material, komité!! behöfde för sin
statistik.
I de enlig! formuläret B. till medicinalstyrelsen ingifna rapporterna
med »tabellarisk uppgift å antalet sjuka och sjukdomar» är
det återigen bl. a. i allmänhet omöjligt att se, huruvida eu del sjukdomar,
såsom t. ex. hronchitis, när de förekommit, varit kroniska
eller helt och hållet tillfälliga, och ensamt af denna grund skulle
dessa rapporter ej kunnat användas för komiténs ändamål, då
komitén med alt skäl ansåg sig böra i sin statistik strängt utgallra
alla sådana sjukliga tillstånd, som endast voro af tillfällig art och
sålunda för kännedomen om helsotillståndet i allmänhet hos skolungdomen
af mycket underordnad betydelse, särskild! vid eu
undersökning, som gjordes för eu gång. Under alla förhållanden
böra vid alla dylika undersökningar i skolorna de tillfälliga och
raskt öfvergående, altså de akuta sjukdomarna, helt och hållet
skiljas från de kroniska.
Oaktadt alla dessa anmärkningar börjades verkligen inom
komitén en bearbetning af de efter formuläret A. ingifna rapporterna;
men det betans, att det härpå nedlagda, ej obetydliga arbetet
var på grund af materialets ofvan angifna beskaffenhet torspild
möda.
Den statistiska bearbetning, som lämpligen kan göras af de
berörda rapporterna ur andra synpunkter än dem, som för komitén
måst vara de ledande, torde vi kunna vänta oss i det stora statistiska
arbete öfver elementarläroverken för gossar, som sedan flere
METODEN FÖR KOMITÉNS UNDERSÖKNINGAR.
113
år utföres i kungl. ecklesiastikdepartementet och hvaraf bearbetningen
för läseåret 1876—77 nyligen utkommit. r)
Att ej de enligt formulären af år 1868 och af år 1877 afgifna
rapporterna om antalet af lärjungar, som varit befriade från gymnastik,
och om orsakerna till befrielsen kunna gifva oss någon
närmare kännedom om helsotillståndet bland skolungdomen, borde
vara uppenbart för hvar och en, i synnerhet som orsakerna i nämnda
rapporter angifvas under mycket allmänna rubriker.
Komitén fann det sålunda nödvändigt att låta anställa eu ny,
så noggrann och så fullständig undersökning som möjligt af samtliga
allmänna elementarläroverken för att därigenom vinna det nödiga
underlaget för kännedomen om helsotillståndet vid dessa läroverk.
För sitt tillvägagående härvid begagnade komitén, såsom jag
ofvan nämnt, den metod, som förut blifvit använd af kommuneläge
Hertel vid hans förtjänstfulla och eu ny riktning inslående undersökningar
af Köpenhamns skolor. Samma metod Släde, såsom
jag äfven i det föregående anfört, den danska kommissionen antagit,
hvilken tillsattes kort före den svenska läroverkskomitén,
och hvilken hade uteslutande till uppgift att utreda de frågor, som
stodo i samband med de sanitära förhållandena i skolorna. Hufvudsaken
vid donna metod är, att man genom frågoformulär vänder
sig direkt till hemmen för erhållande af primäruppgifterna rörande
helsotillståndet, tid för hemarbetet o. s. v., hvarom hemmen äro
bäst i tillfälle att lemna upplysningar, samt att dessa uppgifter
sedermera* underkastas vederbörlig sakkunnig granskning, kontroll
och förfullständigande af lärare och läkare.
För upprättandet af frågofbrmulären hade komitén eu mycket
värdefull ledning såväl af Hertels redogörelse för undersökningarna
i Köpenhamnsskolorna som af hans därvid begagnade
formulär, och af de formulär som den danska kommissionen upprättat.
Prof af nämnda formulär, erhölios nämligen genom dr
Hertels beredvilliga tillmötesgående, och såväl härför som för de
upplysningar, dr Hertel välvilligt dessutom leinnade rörande en
del erfarenheter från sin undersökning, står komitén till honom i
mycken förbindelse.
'') Bidrag till Sveriges officiela statistik. P) undervisningsväsendet. 2. Berättelse
om statens elementarläroverk för gossar läseåret 1876—77, utarbetad i
kungl. ecklesiastikdepartementet. Stockholm 1884.
Lårov.-lcom. bet. III.
8
114 KAP. in. HELSOTILLSTÅNDET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Så mycket som möjligt var och lämpligt syntes, bragtes formulären
i sådan öfverensstämmelse med den danska kommissionens,
att en jämförelse mellan resultaten skulle kunna anställas. En del
förändringar, uteslutningar eller tillägg samt den olika uppställning,
som gjordes, voro ej af mera väsentlig betydelse för en blifvande
jämförelse. Af de sålunda upprättade frågoformulären sändes till
samtliga läroverken ett exemplar för hvarje lärjunge. Det anböls,
att de begärda uppgifterna skulle »efter samråd med lärjungen
lemnas af dennes föräldrar eller annan målsman och sedermera
granskas och, där så behöfdes, förfullständigas af klassföreståndaren,
och de uppgifter, som särskildt rörde helsotillståndet, af husläkaren,
såvidt möjligt var, eljes af skolläkaren.» Dessutom begärdes, att
hvarje formulär skulle förses med vederbörande målsmans, klassföreståndares
och läkares underskrift, till bevis på, att uppgifterna
blifvit af dem alla granskade.
De frågor, som specielt rörande helsotillståndet framstäldes i
nämnda formulär, voro följande:
Lider lärjungen på senare tid af bleksot och blodbrist?
» » » » » » näsblod ofta?
» » » » » » nervretlighet?
» » » » » » bristande matlust?
» » » » » » hufvudvärk ofta?
» » » » » » ögonsjukdom?
» » » » » » närsynthet?
» » » » » » ryggradskrökning?
» » » » » » skrofler?
» » » » » » annan sjukdom långvarigare?
» » » » » » » » tillfällig?
Därjämte framstäldes de allmänna frågorna:
är lärjungens helsotillstånd fullt godt?
» » » mindre godt?
Undersökningen utfördes under förra hälften af vårterminen
1883. Denna tidpunkt på läsåret ansågs lämpligast, då, såsom det
i komitébetänkandet beter, »man under vårterminens förra hälft
hvarken har att vänta den mer än vanligt gynsamma ställning med
afseende på helsotillståndet, som sannolikt förefinnes vid höstterminens
början efter den uppfriskande sommarhvilan, ej häller den
stegring i sjuklighetsprocenten, som väl flerstädes, efter läsårets
ansträngningar, torde förekomma under vårterminens sista veckor.»
De kraf, som komitén stälde på rektorerna, lärarna, och, särskildt
SJUKUPPGIFTERNA I PRIMÄRTABELLERNA. 115
hvad de nn i fråga varande uppgifterna om helsotillståndet beträffar,
på läkarna, voro mycket stora, och någon tveksamhet
kunde väl råda därom, huruvida dessa skulle vara villiga att offra
den tid och möda, som här togos i anspråk. Utgången har dock
visat, att komitén ej missräknat sig, då den förlitade sig på deras
intresse för den ytterst vigtiga frågan; och för den beredvillighet,
med hvilken vårt lands läkare tillmötesgått komiténs önskningar,
och för afl den omsorg och noggrannhet, som de egnat åt denna
undersökning, står komitén till dem i stor tacksamhetsskuld.
Särskild! hafva skolläkarna haft mycket besvär och arbete för
komiténs räkning, men äfven husläkarna hafva varit starkt anlitade,
detta mer och mindre i olika skolor. I ett stort antal fäll och vid
en del skolor allmänt äro svaren rörande helsotillståndet ifylda af
läkaren, tydligen efter mycket omsorgsfulla undersökningar, och
att läkaren för en mängd sjukdomar måst göra detalj diagnoserna,
är tydligt.
I allmänhet visar det sig vid en granskning af primärtabellerna,
att det varit mycket sällan, som läkarna funnit sig föranlåtna att
stryka en i hemmet lemnad uppgift, däremot är det mycket vanligt,
att läkarna tillfogat uppgifter om tillvaron af sjukdomar och mer
eller mindre svåra åkommor, hvilka ej från hemmen angifvits. Att
detta t. ex. ej sällan är fallet med uppgiften om hjärtfel, bleksot och
blodbrist, är lätt förklarligt. Har läkareundersökningen blifvit utförd
med synnerlig omsorg, synes detta äfven i regeln hafva ledt
till angifvandet af flere sjuka och sjukdomar, än när läkarna egnat
mindre omsorg åt undersökningen och kontrollen. Jag ser häri en
borgen för, att det måste varit ytterst sällan, som någon sjukdom
uppgifvits, hvilken ej förefunnits, eller en gosse uppgifvits såsom sjuk,
ehuru han varit frisk. Ett motsatt förhållande har uppenbarligen
ofta egt rum och sålunda mången gosse i hemmen angifvits som
frisk, under det att läkareundersökningen sedermera på det bestämdaste
visat, att han ej varit detta.
Men är det så, då är det ju också gifvet, att statistiken åtminstone
ej kan tillvitas att uppvisa större procenttal för sjuka
lärjungar och hos dem förekommande sjukdomar, än hvad som i
verkligheten förefunnits. Alt antyder tvärtom, att en ännu skarpare
läkareundersökning skulle åtminstone vid en del läroverk ytterligare
höja dessa procenttal.
Vid bearbetningen af primärtabellerna har den principen följts,
att, om uppgifterna gifvit anledning till någon tveksamhet, huruvida
116 KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
en lärjunge borde upptagas såsom sjuk eller frisk, har han städse
införts såsom frisk. Likaså har en angifven sjukdom ej upptagits,
såvida någon tvekan kunnat förefinnas, huruvida den verkligen
varit mera allvarsam och långvarig eller blott af tillfällig art.
Sålunda hafva för visso inga lärjungar blifvit upptagna som
sjuka eller några långvariga sjukdomar upptagits såsom sådana,
utan att fullt bestämda uppgifter därtill nödgat.
Alldeles särskild! vill jag framhålla, hvad som ofvan antydts,
och som för öfrigt synes af tabellerna och framgår af hela resonnemanget
i efterföljande text, att inga tillfälliga, akuta sjukdomar, af
hvad slag de än må hafva varit, medtagits i beräkningen. Frågan,
om några sjukdomar för tillfället förefunnes, gjordes blott för att
så mycket skarpare beteckna nödvändigheten af att frånskilja dessa
samt för att förekomma förväxlingar och all tveksamhet härutinnan.
Uppgifter om tillfälliga sjukdomar bland skolungdomen hafva för
visso mycket stort intresse för en år från år fortsatt sjukstatistik,
men däremot intet sådant för en undersökning sådan som den,
hvilken nu gjorts, genom hvilken man velat söka utreda, hurudant
helsotillståndet, oberoende af tillfälliga inflytelser, är i skolorna.
Eu tillfällig sjukdom, som för en gång förekommer, har ju ingen
betydelse för bedömandet af individens allmänna helsotillstånd.
En helt annan sak blir det, om vissa sjukdomar af i allmänhet
öfvergående art, såsom hufvudvärk, katarrer i luftvägarna o. s. v.,
ofta återkomma. Detta förhållande visar då eu mer eller mindre
allvarsam rubbning i helsotillståndet eller en särskild sjuklig disposition,
som är bestående.
♦Hvad beträffar betydelsen af de sjukliga tillstånd, som särskild!
efterfrågats, eller som, angifna under rubriken »annan långvarig
sjukdom», föranledt lärjungarnas upptagande såsom sjuka, så tillåter
jag mig rörande den anföra, hvad danska kommissionen yttrar med
hänsyn till sin statistik. »Äfven om barn, som lida af dessa sjukdomar,
ofta icke blifva betraktade såsom egentligen sjuka, så äro
de dock alla i mer eller mindre framträdande grad svaga, icke
normala, så att man både från hemmets och skolans sida bör vara
synnerligen uppmärksam på deras helsotillstånd och göra alt, hvad
möjligen kan göras, för att motarbeta en vidare utveckling af det
sjukliga tillståndet eller den disposition till sjukdom, som är för
handen.» Det är ju här ej fråga om sådana sjukdomar, som lägga
barnen på sängen, utan om sådana, som väl medgifva dem att gå
i skolan, men utgöra afvikelser från ett sundt tillstånd och en kraf
-
DET STATISTISKA MATERIALETS TILLFÖRLITLIGHET. 117
tig, normal utveckling. För öfrigt hänvisar jag rörande bedömandet
af sjukdomarnas betydelse till den i föregående kapitel lemnade
öfversigten äfvensom till de följande detaljredogörelserna. Man
torde af de senare finna, att de för den föreliggande frågan mindre
väsentliga sjukdomstillstånden ej nämnvärdt bidragit att höja den
allmänna sjukprocenten.
Hvad beträffar tillförlitligheten af det material, som legat till
grund för statistiken, så är det alldeles klart, att man aldrig skall
kunna erhålla en sjuk- och sjukdomsstatistik af sådan art som
denna, hvilken är fullkomligt exakt, men det kommer ej häller
därpå an, utan därpå, att de hufvudsakliga resultaten blifva så riktiga
som möjligt. Smärre oriktigheter i primäruppgifterna utjämnas
enligt all statistisk erfarenhet i den mon, som de använda talen
äro många, och den stora omfattningen af det föreliggande materialet
måste i hög grad hafva verkat till utjämnande af sådana oriktigheter.
(Jfr komitébetänkandet s. 115—116.)
Det allra starkaste profvet på det föreliggande materialets
allmänna tillförlitlighet ligger emellertid i resultatens likformighet
så väl, hvad beträffar de olika linicrnas lärjungar, som beträffande
lärjungarna inom samma läroverk, inom samma klasser vid olika
läroverk äfvensom vid de olika läroverksgrupperna, hvar och en
sådan grupp räknad såsom ett helt för sig.
Huru slående dessa inre kriterier på materialets tillförlitlighet
äro, skall den följande detaljredogörelsen visa. Med fullt samma
skäl som den danska kommissionen antager, att det ej kan vara
tvifvel om, att man genom Hertels och dess till resultaten öfverensstämmande
statistiker »fått eu pålitlig bild af sundhetstillståndet
hos den skolbesökande ungdomen», kunna äfven vi anse de af oss
vunna resultaten såsom i hufvudsak pålitliga. Jag upprepar, hvad
jag ofvan framhöll, att den riktning, i hvilken statistiken afviker från
verkliga förhållandet, efter alt att döma, är den, att procenttalen
äro något för låga, och att de sålunda kunna betraktas som minimital.
Äfven denna uppfattning stämmer med den, som danska kommissionen
har af sin statistik. Den yttrar: »Kommissionen tror derför
bestemt åt kunne udtale, åt de ved optällingen fremkomne
sygeprocenter ere minimumsangivelser af de syges antal, og åt det
virkelige antal syge eller svagelige horn snarere er större end mindre.»
Hvad beträffar en anmärkning, som blifvit framstäld, att dylika
undersökningar, som de nu gjorda, måste fortsättas under en följd
af år för att vara bevisande, så återkommer jag till den i det föl
-
118 KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
jande. Här vill jag endast på det bestämdaste betona, att då de
tilltälliga sjukdomarna ej ingå i statistiken och då inga omständigheter
förefunnits som på de långvarigare sjukdomarnas förekomst
kunnat utöfva ett särskild! inflytande, beror statistikens bevisande
kraft med hänsyn till den frågan, hurudant helsotillståndet
»för närvarande» är i våra skolor, allra väsentligast på det omfång,
i hvilket undersökningarna blifvit utförda, och den omsorg, med
hvilken de blifvit gjorda. Ju större antalet barn är, som blifvit undersökta,
desto större äro sannolikheterna för, att inflytelserna af tillfälligheter
äro utjämnade. Tillförlitligheten beror sålunda ej på, att undersökningen
är utsträckt till flere år, utan därpå, huru stort antalet
undersökta är. Och om man, såsom nyss anfördes, finner, att hufvudresultaten
af de samtidigt gjorda undersökningarna i alt väsentligt
stämma öfverens för de särskilda grupperna af barn, hvilka, under
öfverensstämmande lifsförhållanden i öfrigt, tillhöra olika slag af
läroverk, så styrkes häraf de vunna resultatens pålitlighet.
Beträffande det anspråk, som äfven blifvit framstäldt, att man
för att döma om de funna procenttalens betydelse, — framför alt med
hänsyn till uppfattningen af skolans inflytande på helsotillståndet och
bedömandet däraf, huruvida åtgärder behöfva vidtagas för att förbättra
de hygieniska vilkoren i skolan, — bör vara i tillfälle att
jämföra dessa procenttal med motsvarande tal för ungdom i andra
lifsförhållanden eller i andra länder, så upptager jag detta anspråk
till belysning i slutet af detta kapitel. Jag hänvisar därtill. Men
här vill jag redan skarpt betona, att, när det är fråga om vår skolbesökande
ungdoms helsotillstånd, böra vi å ena sidan företaga en
fullkomligt fördomsfri undersökning däraf för att så noga som möjligt
få veta, hurudant detta helsotillstånd faktiskt är, och å andra
sidan böra vi noga undersöka våra skolförhållanden med hänsyn
till deras möjliga eller faktiska inverkan på det sundlietstillstånd,
vi hos lärjungarna lärt känna. Finna vi då, att brott i skolan begås
mot kelsovårdens enklaste lagar, eller att öfver hufvud taget fel
där äro för handen, som med alt skäl kunna anses hafva bidragit
till framkallande af do förefunna rubbningarna i helsotillståndet och
utöfva menligt inflytande på den normala utvecklingen af ungdomen,
då måste det blifva vår plikt att söka afhjälpa dessa fel;
detta alt oberoende däraf, huruvida dåliga hygieniska förhållanden
jämväl finnas i hemmen, eller ett dåligt helsotillstånd är rådande
bland ungdom äfven på andra håll, eller helsotillståndet bland annan
ungdom är bättre. Jag återkommer, som sagdt, härtill vid slutet
VXD DE HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
119
af detta kapitel. Här vill jag blott med anledning af det nyss anförda
tillfoga en sats, som kornatén redan uttalat, och som jag äfven
i slutet af detta kapitel åter upprepar, nämligen den, att i skolan, eller
i hvarje anstalt, där våra barn till en stor del växa upp, och som
så djupt ingriper i deras fysiska och psykiska utveckling, där måste
hygienens fordringar iakttagas, antingen skolan (eller anstalten)
bevisligen inverkat menligt på lärjungarnas helsotillstånd eller ej.
Och härmed öfvergår jag till själfva redogörelsen för resultaten
af undersökningarna rörande helsotillståndet.
Vånda vi oss först till de högre allmänna läroverken, så finna
vi af den till bilagan C, kap. III, bifogade tab. 1 och af den till
denna redogörelse bifogade grafiska tabellen 1, att af dessa läroverks
11,227 lärjungar uppgifter rörande helsotillståndet blifvit lemnade
för 11,210. Af dessa hafva endast 6,185, d. v. s. 55,2 %, kunnat
uppföras såsom friska, d. v. s. fria från allvarsammare, långvarigare
sjukdomar eller åkommor, under det att sålunda ej mindre än 5,025
eller 44,s % med sådana varit behäftade. Högst är sjukligheten på
latinlinien, där den uppgår till 50,2 %, och där sålunda haltva antalet
af lärjungarna visat långvarigare sjukdomssymptom af ena eller
andra slaget. På reallinien och på den gemensamma linieu är
sjukprocenten i det närmaste 10 % lägre eller 39,f, % på den förra
och 40,9 på den senare. Helsotillståndet visar sig sålunda på det
hela taget bäst på reallinien, huru dåligt det än synes vara äfven
på denna linie. Såsom vi längre fram skola närmare cifaia, och
som tabell 1, bil. C, kap. III, och de här bifogade graf. tab. 6 och 7
utvisa, är det hufvudsakligen på mellanstadiet i skolan, som sjukprocenten
sänker sig för reallinien. För samtliga de 5 första klasserna
vid de högre läroverken utgör sjukprocenten 41,3 (se graf. tab. 1).
Jämföra vi nu dessa tal med dem vid öfriga slag af läroverk,
så möter oss genast här en så stor öfverensstämmelse, att den väl
må vara i hög grad egnad att ingifva förtroende för de allmänna
resultat, hvartill sammanställningarna af de lemnade uppgifterna
hafva ledt. Den synes mig sålunda utgöra ett mycket godt kriterium
på det insamlade materialets tillförlitlighet för bedömandet af helsotillståndet
i allmänhet vid våra läroverk på den tid, då undersökningen
töretogs. Då nu vid denna tid, såsom i komitébetänkandet
och här ofvan framhållits, inga särskilda omständigheter förefunnos,
som kunnat på något sätt föranleda ett undantagsförhållande,
120
KAP. III. HELSOTILLSTÅND!!!.
och då als inga alcuta eller tillfälliga sjukdomar äro medräknade,
så synes väl resultatet höra ega eu hög grad af allmängiltighet.
Vid de femklassiga läroverken, med deras 2,442 (2,417 angifna)
lärjungar, är sjukprocenten för samtliga klasser och lider nästan
alldeles den samma som vid de högre läroverken, nämligen 43,9 %,
och sålunda endast 0,9 % lägre än vid de senares alla klasser sammanräknade.
Anställa vi jämförelser med endast de motsvarande
5 lägre klasserna vid de högre läroverken, hvilket naturligtvis är
det riktigaste, ställer sig skilnaden till någon fördel för de senare,
vid hvilka sjukprocenten är 41,3 % och sålunda 2,6 % lägre än för
de femklassiga läroverken.
Latinlinien visar i full öfverensstämmelse med förhållandet vid
de högre läroverken den högsta sjukprocenten, nämligen 47,8 %•
Den är 2,4 % lägre än sjukprocenten för de högre läroverkens hela
latinlinie, men, i öfverensstämmelse med förhållandet i underklasserna,
3,i % högre än sjukprocenten för de motsvarande 4:de och
öde klasserna vid de senare läroverken. I de 3 gemensamma klasserna
är sjukprocenten vid de högre läroverken 40,9, vid de femklassiga
43,i. Altså förefinnes äfven här en skilnad af ett par procent
till de förras fördel. På reallinien är skilnaden ännu något större;
och sålunda visar sig på alla linierna helsotillståndet vara något
bättre vid de högre än vid de femklassiga läroverken, då af de förra
endast de motsvarande 5 nedre klasserna tagas med vid jämförelsen.
Vid de treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna
ställer sig förhållandet bäst. Vid några af de förra finnas jämväl
öfvertaliga, 4:de och öde, latin- och realklasser. Tagas dessa med
i beräkningen, med sina resp. 46 och 31 lärjungar, blir sjukprocenten
för samtliga klasserna 39,3 % eller 4,6 % lägre än för samtliga
klasser vid de femklassiga läroverken och 2 % lägre än för
de fem nedre klasserna af de högre läroverken. Ännu fördelaktigare
blir förhållandet för de treklassiga läroverken, om, såsom
riktigast är, de 4:de och öde klasserna med sitt fåtal lärjungar
frånräknas. Sjukprocenten blir då 37,5 %. Vid de tvåklassiga pedagogierna
finna vi, då lö lärjungar, som tillhöra en 3:dje klass,
medräknas, så godt som på decimalen samma sjukprocent, nämligen
37,4. Frånräknas 3:dje klassen, blir sjukprocenten för de 2 klasserna
med deras 207 lärjungar 38,?.
För de enklassiga pedagogierna med blott 113 lärjungar är
sjukprocenten 43,/,. Vi röra oss för dessa läroverk med så små tal,
att tillfälligheters inflytande ingalunda kan anses elimineradt.
INOM DE ALLM. LÄROVERKENS SÄRSKILDA KLASSGRUPPER. 121
För att underlätta jämförelsen mellan de motsvarande klassgrupperna
vid de olika slagen af läroverk har jag gjort nedan
stående tabellariska sammanställning.
Antal sjuka och sjukprocent inom de särskilda klassgrupperna'' vid de olika
slagen af läroverk.
Med inräkning af närsynthet.
Olika slags läroverk. |
Ant. ang. |
% sj. |
Ant. ang. |
% sj. |
Ant. ■ang. |
% sj. |
Ant. ang. |
% ej. |
Ant. ang. |
% sj. |
Ant. ang. |
% sj. |
Ant. ang. |
% sj- |
Högre allmänna läroverk: |
1 |
|||||||||||||
Samtliga klasser....... |
11,210 |
44,8 |
— |
— |
— |
|||||||||
Klass VII, 2—VI, l lat. |
— |
— |
2,981 |
53.9 |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
» » » real. |
— |
— |
746 |
43.4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
» V I .. |
— |
— |
— |
— |
7,483 |
4h3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
» V-IV lat....... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1,984 |
44.7 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
» » » real. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1,059 |
36,9 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
» in—I............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
4,440 |
4°. 9 |
— |
— |
— |
— |
II—I............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2,797 |
39,6 |
— |
— |
» l ............ |
1,191 |
37.6 |
||||||||||||
Femklassiga läroverk: |
||||||||||||||
Klass V—I............... |
— |
— |
— |
— |
2,417 |
43.9 |
— |
— |
||||||
» v—IV lat......... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
364 |
47.8 |
||||||
» » » real........ |
395 |
44.1 |
||||||||||||
» III—I ............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
1,658 |
43,i |
— |
— |
— |
— |
|
» II—I ............. |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
1,123 |
41,8 |
— |
— |
» I ............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
551 |
4h4 |
Treklassiga läroverk; |
||||||||||||||
Klass III—I.............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
600 |
37.5 |
— |
— |
— |
— |
|
» II—I.............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
415 |
37.3 |
— |
— |
» I ................. |
— |
— |
196 |
33,7 |
||||||||||
Tvåklassiga pedagogik'': |
||||||||||||||
Klass II—T............... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
207 |
38,2 |
— |
— |
» I.................... |
— |
— |
112 |
42,0 |
||||||||||
Enklassiga pedagogier (m. |
||||||||||||||
Klass I .................... |
113143,4 |
122
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
Tabellen visar öfver,skadlig, huru stor öfverensstämmelsen
mellan undersökningens resultat i själfva verket är. Vid en skilnad
af några få % för olika slag af läroverk får man naturligtvis vid en
sådan jämförelse ej fästa mycket afseende. Hvad som i tabellen
är synnerligen i ögonen fallande, är resultatens, om jag så får säga,
inre öfverensstämmelse såväl vid de hvarandra motsvarande, klassgrupperna
vid de olika slagen af läroverk som framför alt i deras
förhållande till hvarandra inom hvarje särskildt slag af dessa.
Sålunda framträder det tydligt, hvad ofvan framhållits, huruledes
sjukprocenten för hvarje klassgrupp vid de femklassiga läroverken
är något högre än för motsvarande klassgrupp af de högre. På de
treklassiga åter (4:de och öde öfvertaliga klasserna frånräknade)
är den anmärkningsvärdt lägre, och helsotillståndet synes afgjordt,
att döma af nu föreliggande undersökningar, vara bäst vid dessa
små läroverk. Vid pedagogiernas l:a klass är lärjungeantalet för
litet, för att ej tillfälligheter alt för väl här kunna vara med i
spelet. Sjukprocenten synes väl för den äfven vara jämförelsevis
hög, men den är dock i det närmaste den samma som för de 5-klassiga läroverkens l:a klass med dess 551 lärjungar.
För den närmare granskning af helsotillståndet i de särskilda
klasserna, hvartill jag nu öfvergår, får jag hänvisa till såväl tabellerna
1—5 i bil. C., kap. III, som till de denna redogörelse bifogade
siffertabellerna 1—26, af hvilka jag här lemnar ett utdrag.
Procent sjuka lärjungar i de sär skilda klasserna vid de olika slagen af
läroverk. Med inräkning af närsynthet.
Slag af läroverk. |
Gemensamma linien. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
||||||||||||
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII.i. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
|
Högre läroverk |
37,6 |
41,o |
43,2 |
43,9 |
45,6 |
49,7 |
52,7 |
58,1 |
58,5 |
38,i |
35,0 |
38,0 |
39,8 |
48,4 |
50,0 |
Femklassiga » |
41,4 |
42,i |
45,8 |
48,2 |
47,3 |
— |
— |
— |
— |
45,o |
42,4 |
— |
— |
— |
— |
Treklassiga » |
33,0 |
40,0 |
37,8 |
||||||||||||
Tvåkl. pedagogier____ |
42,0 |
33,7 |
-- |
||||||||||||
Etik]. |
43,4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
I DE SÄRSKILDA KLASSERNA. 123
Ännu bättre torde förhållandet åskådliggöras af de grafiska
tabellerna 6—10.
Granska vi å dem först sjukkurvan för de högre läroverken,
så finna vi, att hon från lista klassen, där sjukprocenten redan är
37,6, hastigt stiger i 2:a och 3:e klasserna, i hvilken senare sjukprocenten
är 43,2 %• Följa vi kurvan vidare, till eu början för
latinlinien, så finna vi, att hon å denna linie höjer sig ytterst obetydligt
för 4:de klassen, något mera för den 5:te. Med 6:te klassen
börjar åter en starkare stigning, och denna fortgår till och med
7:de nedre klassen, där sjukprocenten uppgår till 58,t. I skolans
sista klass är stigningen däremot mycket obetydlig, nämligen
till 58,5 %>■
Följa vi nu kurvan för reallinien, så möter oss här ett mycket
beaktansvärdt förhållande, hvartill jag i det följande mera utförligt
återkommer. Sjukkurvan sänker sig nämligen här till eu början i
4:de och 5:te klasserna. Sjukprocenten i den senare klassen nedgår
under den i lista klassen. Denna sänkning motsvaras fullkomligt
af den mera horisontala delen af kurvan för latinlinien och altså
där af en mindre betydlig stegring. Alldeles samtidigt med, det
sjukkurvan på latinlinien åter med 6:te klassen börjar starkare
höja sig, höjer sig äfven kurvan för reallinien, och den följer sedan
den förra i det närmaste parallelt genom alla de återstående klasserna.
Stegringen är i sista klassen något starkare än på latinlinien,
och sjukprocenten uppgår här till jämt 50 %\ altså är den
dock 8V2 % lägre än på latinlinien.
Jämföra vi härmed förhållandet i de olika klasserna vid de
femldassiga läroverken, så finna vi den vackraste öfverensstämmelse.
Skilnaden är egentligen blott den, att sjukproc. här är, såsom jag förut
anmärkt, något högre och framför alt redan i lista klassen 41,4 %■
Den höjer sig i 2:a och 3:e till resp. 42,i och 45,8. I 4:de klassen
är sedermera på latinlinien stegringen något starkare än vid de
högre läroverken, men en sänkning af kurvan inträffar med 5:te
klassen, och vi hafva sålunda äfven här för dessa båda klasser
tillsammans endast den svaga höjningen af sjukprocenten från 45,s
i 3:e till 47,3 i 5:te eller med 1,5 %. Den motsvarande höjningen
vid de högre läroverken var från 43,2 till 45,5 eller 2,3 %. Motsvarande
denna obetydliga höjning på latinlinien se vi på reallinien,
alldeles på samma sätt som vid de högre läroverken, eu
sänkning af kurvan för reallinien, så att denna i 5:te klassen står
i det närmaste lika lågt som i l;sta klassen. Jämförelsen anger
124
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
sålunda, att vid båda de olika slagen af läroverk sjukligheten
tilltager starkt i de 3 första klasserna, men ytterst obetydligt i de
båda följande, och detta därtill endast på latinlinien, under det att
den på reallinien icke blott icke tilltager, utan tvärtom aftager.
I de 4 sista klasserna vid de högre läroverken stiger den sedermera
betydligt på båda linierna.
För de treklassiga läroverken ligger kurvan, såsom redan är
angifvet, anmärkningsvärd! lägre än för de andra läroverken. Stegringen
af sjukprocenten är dock här starkare än vid något af de
andra slagen af skolor och utgör ej mindre än 6,9 %. För öfrigt förtjänar
det anmärkas, såväl att antalet lärjungar här är väl litet för
vinnandet af mera exakta resultat, som äfven att medelåldern för
lärjungarna är ej så obetydligt högre än vid de fullständiga och
vid de femklassiga läroverken, och möjligen har detta förhållande
någon andel i det bättre helsotillståndet, då ansträngningen därigenom
före deras inträde bör hafva varit och fortfarande i skolan
äfven bör vara mindre.
Vid de tvåklassiga pedagogierna eger en afvikelse rum ifrån,
hvad förhållandet är vid alla andra slag af läroverk, i det att sjukprocenten
här är högre i l:a än i 2:a klassen. Till denna oregelbundenhet
torde väl orsaken i första rummet höra sökas däruti,
att antalet af individer, hvilkas helsotillstånd legat till grund
för beräkningarna, är alldeles för litet. Hvarje enskild lärjunges
tillstånd inverkar med 1 %. Därjämte torde likvisst äfven böra
beaktas, att lärjungarna här äro i medeltal ett helt år äldre än i
motsvarande klasser af de 5-klassiga och de högre läroverken.
I 2:dra klassen äro de 13,7 år gamla och stå sålunda redan i andra
hälften af 14:de lefnadsåret. Vi skola i det följande erfara, hvilket
egendomligt inflytande den vid denna ålder började pubertetsutvecklingen
utöfvar på helsotillståndet.
Vid de hitfils anförda beräkningarna af sjukprocenten är öfveralt
närsyntheten medräknad. Jag har redan i det föregående framhållit,
hvilket stort inflytande den närmare kännedomen om orsakerna
till denna sjukliga förändring af synorganet utöfvat på skolhygienen.
Jag återkommer härtill mera utförligt i ett följande
kapitel, särskild! egnadt åt närsyntheten. Här vill jag endast anmärka,
att, då denna åkomma bevisligen till allra största delen,
d. v. s. i det ojämförligt största antalet fall, framkallas eller bringas
till utbildning af det ögonen ansträngande skolarbetet och väl med
MED FRÅNRÄKNING AF NÄRSYNTHET.
125
mera skäl än någon annan måste betraktas som en skolsjukdom, då
den därjämte för lifvet medför en sådan afvikelse från det normala
tillståndet, att en därmed behäftad person kan hindras från att välja
den lefnadsbana, hvilken hans håg och anlag mana honom att
välja, då vidare denna åkomma kan i sina högre grader medföra
ännu större våda, hvarom mera längre fram, så är det alldeles
gifvet, att hon, såsom här skett, måste medräknas i statistiken öfver
de långvarigare afvikelser från ett normalt tillstånd, af hvilka vår
skolungdom lider, och om hvilka det här är fråga. Då emellertid
närsyntheten, genom sina höga procenttal skymmer sundhetstillståndet
i öfrigt, då han kan stå tillsammans med ett godt helsotillstånd och
i allmänhet ej bör utgöra ett hinder för deltagandet i de, kroppsutvecklingen
befrämjande, gymnastiska öfningarna och lekarna,så är det
af största vigt att tillse, huru sjukprocenten förhåller sig, om närsyntheten
helt och hållet frånräknas, och utan tvifvel få vi då äfven eu riktigare
föreställning om skolungdomens helsotillstånd i vanlig mening.
Af tabellerna 6—10 i bilagan C, kap. III, finner man i procenttal
angifvet, huru ofta närsyntheten i hvarje klass vid de olika
slagen af läroverk varit den enda sjukliga förändring, som angifvits,
d. v. s. huru ofta den förekommit enstaka, och sålunda med
huru mycket den för hvarje klass ökat sjukprocenten i dess helhet
i föreliggande statistik. Tabellerna 1 a—5 a i samma bilaga återgifva
sjukprocenten dels med inräkning dels med frånräkning af
närsyntheten, och de här bifogade grafiska tabellerna 21—25 åskådliggöra,
hurudant förhållandet härvid blifver.
I nedan stående tabell är sjukprocenten angifven med frånräkning
af närsyntheten.
Procent sjuka lärjungar i de särskilda klasserna vid de olika slagen af
läroverk. Med frånräkning af närsynthet.
Slag af läroverk. |
Gemensamma linien. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
||||||||||||
i. |
IT. |
in. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI, 2. |
VII,l. |
Vips. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
|
Högre läroverk....... |
34.4 |
37,6 |
38,o |
37,4 |
36,6 |
34,7 |
38,6 |
40,5 |
36,9 |
32,9 |
26,7 |
25,8 |
31,7 |
33,6 |
38,6 |
Pemklassiga läroverk |
38,5 |
39,3 |
38,5 |
39,7 |
35,2 |
— |
— |
— |
— |
37,4 |
29,2 |
— |
— |
— |
— |
Treklassiga » |
32,2 |
36,9 |
34,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tv&kl. pedagogik-____ |
40,2 |
29,5 |
|||||||||||||
Enkl. » ____ |
42,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
126
KAP. III. IIELSOTILLSTÅNDET.
Mest öfverskådligt visa oss de anförda grafiska tabellerna
(21—25), huruledes närsyntheten jämförelsevis mindre betydligt inverkar
på den ofvan angifna sjukprocenten för de nedersta klasserna,
men att denna inverkan ökas i mellanklasserna och i de
öfre blir så stark, att den höjer procenttalet med 21,g i 7:de öfre
klassen på latinlinien.
Första blick på dessa tabeller visar oss dessutom, huru väsentligt
sjukkurvorna, framför alt för mellanklasserna i skolan, förändras
i sin gång genom närsynthetens frånräkning. Utan tvifvel måste
dessa kurvor ur vissa synpunker betraktas såsom ett riktigare uttryck
för den verkliga »sjukligheten» bland lärjungarna vid våra
läroverk, som här ofvan och äfven i själfva komitébetänkandet
vederbörligen framhållits.
Då jag i det följande talar om sjukkurvorna å de angifna
grafiska tabellerna, menar jag alltid, så vida annorlunda ej särskild!
angifves, de röda eller de, som återgifva sjukligheten utan inräkning
af närsyntheten. De andra kurvorna, som redan förut blifvit
tagna i betraktande å andra tabeller, hafva här blott för jämförelsens
skuld blifvit inlagda.
På kurvan för de högre läroverken (graf. tab. 21) se vi, att
sjukprocenten, genom närsynthetens borttagande, sänkes från 37,6 %
till 34,4 % i Pa klassen. Den stiger sedermera hastigt i 2:a klassen
till 37,6 % och höjer sig ännu något litet i 3:dje klassen för att där
nå sitt första culmen med 38,o /. Följa vi nu för de närmast högre
klasserna till en början kurvan för latinlinien, hvilken, då närsyntheten
var medräknad, gjorde en jämförelsevis svag stigning för 4:de
och öde klasserna, så finna vi, att hon nu, då närsyntheten frånräknats,
i stället för att stiga sänker sig och detta ej blott för 4:de
och öde klasserna, utan äfven för 6de nedre, så att sjukprocenten
bär blir 34,7 % eller nästan alldeles den samma som för första
klassen. På reallinien åter, där en stark sänkning egde rum i 4:de
och öde klasserna, äfven då närsyntheten var medräknad, se vi nu
denna sänkning ännu starkare utpräglad, och alldeles som på latinlinien
fortgår sänkningen ännu i 6de nedre klassen, så att sjukprocenten
där blir 25,8, hvilket är ett minimum, som ej i någon
annan klass vid något af de olika slagen af läroverk uppnås.
Detta minimum är af intresse äfven därför, att, då det förefinnes
hos ett så pass stort antal gossar som 229 i en af vår skolas mellanklasser,
det utgör ett kraftigt bevis för, att man ingalunda får betrakta
den betydligt högre sjukprocenten i andra klasser, särskilt
MED FB.ANB. ÅKNING AF NÄKSYNTHET.
127
i motsvarande latinklass, i hvilken gossarna äro af samma ålder,
såsom något normalt eller rättare såsom uttryck för eu sjuklighet,
hvilken som regel tillkommer det uppväxande manliga slägtet vid
den ålder, för hvilken sjukprocenten här är tagen. — Den invändningen,
som kanske någon skulle vilja göra, att undersökningen af
realisterna måhända varit mindre noggrann än den af latinarna,
saknar hvarje berättigande. Deras undersökning har försiggått på
samma sätt, och vid alla de läroverk, där båda linierna finnas, har
den utförts af samma läkare, som undersökt den klassiska luden j
och vid de särskilda realläroverk, som finnas, har läkare-undersökningen
varit synnerligen omsorgsfull och fullt ut så noggrann som
vid något latinläroverk. Att den starkare sänkningen af sjukprocenten
på den reala linien i 4:de och 5:te klasserna och i 6:te nedre
ej beror på något slags fel i undersökningen, måste jag sålunda
taga för alldeles afgjordt. Detta styrkes ock af sjukprocentefls
förhållande för skolans sista 3 klasser, till hvilka jag nu öfvergår.
För latinlinien se vi kurvan från sitt minimum i öde nedre
hastigt stiga i öde öfre, där hon uppnår 38,6 %. Hon stiger sedermera
i 7:de nedre ända upp till 40,5 % och når därmed sitt andra
culmen och äfven sitt maximum. För 7:de öfre, där hon, då närsyntheten
var medräknad, visade endast en svag stigning, gör hon
nu eu betydlig sänkning ned till 3ö,o %■ Kurvan för reallinien
förhåller sig för öde öfre och 7:de nedre fullkomligt på samma sättsom
den för latinlinien och löper på vederbörligt afstånd alldeles
parallelt med denna upp till högre och högre sjukprocent, nående
31,7 i öde öfre, 33,6 i 7:de nedre, men sedermera visar hon den afvikelsen
från latinliniens sjukkurva, att hon i 7:de öfre ej sänker
sig, utan stiger fortfarande ända till 38,6 %, så att sjukprocenten i
skolans sista klass är 1,7 % högre på reallinien än på latinlinien.
Detta procentöfverskott är väl i sig själft ej synnerligen betydande,
men då realisterna för öfrigt i alla klasser visa ett bättre helsotillstånd
än latinarna, förtjänar det utan tvifvel ett särskildt beaktande,
att förhållandet i slutklassen blir omvändt. Det bör
särskild! undersökas, hvarpå detta kan bero. Jag återkommer härtill
i det följande.
Å kurvan för de femläassiga läroverken se vi, att närsynthetens
borttagande sänker sjukprocenten i lista klassen från 41,4 till 38,5^
den är sålunda här fortfarande betydligt högre än i l:a klassen
vid de högre läroverken. Den håller sig nästan alldeles oförändrad
i 2-dra klassen och likaså i 3:dje, där den får en Sänkning
128
KAP. III. HELSOTILLSTÅND!''.!.
af 0,8 %. Den svaga stigning, den här visade å den kurva, i hvilken
närsyntheten ingår, var sålunda helt och hållet beroende på inverkan
af denna. I 4:de klassen sänker sig på latinlinien ej ännu
sjukprocenten vid dessa läroverk, utan får tvärtom en liten stigning af
1.2 %, men i 5:te klassen sjunker den hastigt, alldeles som i 4:de och
öde klasserna vid de högre läroverken, och når sitt minimum med
35.2 %• På reallinien åter eger sänkningen, i fullkomlig öfverensstämmelse
med förhållandet vid de högre läroverken, redan rum i
4:de klassen, är dock här mindre betydlig, men blir i örte desto
starkare, i det den där nedgår från 37,4 %, som den är i 4:de, till
29.2 %■ — Vi finna sålunda äfven af undersökningarna vid dessa läroverk
en bekräftelse på det betydelsefulla förhållandet, att antalet med
långvarigare sjukdomar och svårare åkommor behäftade gossar, då
närsyntheten frånräknas, anmärkningsvärdt förminskas i skolans mellersta
klasser, ja att de här på alla linier och i de olika slagen af skolor
med undantag af latinlinien vid de högre läroverken få en lägre
procent än vid slutet af l:a skolåret i skolans l:a klass, och äfven
på latinlinien vid de högre läroverken är sjukprocenten i öde
nedre klassen blott några decimaler högre än den i l:sta klassen.
Men denna förbättring från det bedröfliga tillståndet i skolornas tre
första klasser blifver tyvärr, såsom kurvorna för de högre läroverken
utvisa, ingalunda bestående; tvärtom försämras, såsom ofvan är framhållet,
tillståndet i de återstående klasserna och får väl uppfattas
såsom i allmänhet sämst i 7:dc nedre klassen, i hvilken latinliniens
procent af sjuka lärjungar får sitt maximum, ett maximum, som ej
af realisterna i någon klass uppnås. Huru hög dessa senares sjukprocent
i sista klassen än i sig själf är, skjuter den dock foga öfver
sjukprocenten på den gemensamma linien i 3:dje klassen vid de högre
läroverken, och den ligger något under de femklassiga läroverkens
sjukprocent i 2:dra och 4:de klasserna samt står i jämnhöjd med
lista och 3:dje klassernas vid samma läroverk.
Vid de treklassiga läroverken och pedagogierna sänkes väl
sjukprocenten genom närsynthetens frånräknande, på sätt de anförda
grafiska tabellerna åskådligt visa, men den undergår ej några andra
förändringar, som förtjäna särskild uppmärksamhet.
Jag öfvergår nu till betraktandet af de särskilda sjukdomarnas
förekomst i skolans olika klasser.
SJUKDOMSSTATISTIK.
129
Å de i bilagan C., kap. III, intagna tabellerna 1—5 finner man
procentberäkningar för de olika klassgrupperna.
Jag vill ej bär uppehålla mig med detaljbetraktelser öfver
nämnda tabeller, utan inskränker mig tils vidare till att hänvisa
till de samma, om man vill göra jämförelser mellan sjukdomarnas
förekomst i de 3 nedre gemensamma klasserna samt i mellanklasserna
och i öfverklasserna på de olika linierna, hvardera gruppen
tagen som ett helt för sig. Hvad som för denna undersökning är
af långt större intresse är att följa de särskilda sjukdomarnas förekomst
klass för klass hela skolan igenom. De här bifogade siffertabellerna
1—26 angifva denna förekomst för de i frågoformulären
»särskildt upptagna» sjukdomarna och tabellerna 27—54 för de
under rubrikerna »annan långvarig sjukdom» angifna. I de förra
tabellerna finner man äfven för hvarje klass i hvarje särskild
skola angifvet, huru många lärjungar varit behäftade med en viss
sjukdom. Procenttalen äro däremot för hvarje klass beräknade för
alla skolor tillsammans inom de olika grupperna af skolor. Jaghänvisar
för det följande till dessa tabeller och till nedan stående
utdrag ur de samma, men framför alt till de grafiska tabellerna
11—15 och 16—20.
Det torde kanske böra erinras om, att det ej här, såsom i
det föregående, är fråga om eu sjukstatistik, utan om eu sjukdomsstatistik,
d. v. s. huru ofta eller hos huru många en viss sjukdom
förekommit bland ett gifvet antal individer. En individ kan
naturligtvis vara behäftad med flere olika sjukdomar, och antalet
långvarigare sjukdomar öfverstiger sålunda, såsom vi i tabellerna
se, mera eller mindre betydligt antalet sjuka lärjungar.
Hvad först de i frågoformulären särskildt upptagna sjukdomarna
beträffar, så finna vi, att i första klassen bleksoten är vid såväl de
högre som de 5- och 3-klassiga läroverken den oftast förekommande
af alla. Den procent, hvarmed den här uppträder, är vid
de högre och de femklassiga läroverken nästan alldeles den samma,
nämligen resp. 15,o % och 14,5 %) en öfverensstämmelse, som ju är
mycket påfallande och synnerligen talande för undersökningens
tillförlitlighet i stort taget. Vid de treklassiga läroverken är procenten
något litet större, nämligen 16,s %, altså 1,8 % högre än vid
de fullständiga läroverken, en skilnad, så obetydlig, att den knappast
är nämnvärd. Vid pedagogierna förekomma en del afvikelse!-,
för hvilkas bedömande man måste taga i betraktande, att lärjungeantalet
här är så litet, att tillfälligheter alt för mycket kunnat
Lärov.-kom. bet. III. 9
130
KAP. in. HELSOT1LLSTANDET.
Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning Massvis med
procenttal för de särskilda skjukdomarna.
Vid de högre allmänna läroverken.
1 Klass. |
Antal lärjungar. |
j % långvari- j gare sjuka. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annan ögonsjukdom. |
Ryggradskrök- niug. |
Skrofler. |
Annan långv. |
EL ^ 2 < |
|
L. |
VII2......... |
B66 |
58,5 |
11,8 |
6,5 |
3,o |
2,3 |
9,2 |
37,8 |
5,7 |
1,2 |
0,9 |
12,6 |
90,6 |
)) |
VII1......... |
602 |
58,i |
12,5 |
8,1 |
3,o |
2,3 |
15,o |
32,5 |
5,3 |
1,0 |
1,3 |
12,5 |
93,5 |
» |
VP ......... |
854 |
52,7 |
13,5 |
6,4 |
2,i |
1,4 |
13,8 |
24,0 |
6,4 |
1,4 |
1,9 |
12,1 |
83,o |
» |
VP ......... |
961 |
49,7 |
12,2 |
7,2 |
2,i |
1,7 |
13,4 |
23,4 |
4,2 |
i,o |
1,6 |
10,5 |
77,9 |
)) |
V ......... |
975 |
45,5 |
13,0 |
7,0 |
1,9 |
3,3 |
13,3 |
17,3 |
4,3 |
1,3 |
3,1 |
9,9 |
74,4 |
” |
IV ......... |
1,017 |
43,9 |
13,i |
4,2 |
1,4 |
2,9 |
15,o |
9,8 |
5,1 |
1,2 |
3,6 |
9,7 |
66,0: |
R. |
VII2......... |
176 |
50,o |
7,4 |
5,7 |
1,1 |
1,1 |
11,9 |
21,0 |
5,7 |
5,7 |
1,1 |
15,9 |
76,o |
» |
VII1......... |
156 |
48,4 |
10,9 |
6,4 |
1,9 |
0,6 |
8,3 |
26,3 |
3,8 |
3,3 |
0,6 |
12,3 |
74,4 |
n |
VP ......... |
186 39,8 |
9,1 |
5,4 |
— |
1,1 |
9,7 |
16,7 |
4,8 |
3,2 |
1,1 |
10,8 |
61,9 |
|
» |
VP ......... |
229 |
38,o |
7,4 |
4,8 |
0,9 |
3,1 |
10,9 |
19,c |
3,5 |
0,9 |
1,7 |
8,3 |
61,1 |
» |
V ......... |
412 |
35,o |
9,0 |
5,8 |
1,5 |
0,5 |
9,7 |
12,e |
5,4 |
1,0 |
1,7 |
6,1 |
53,3 |
» |
IV ......... |
649 |
38,i |
10,o |
4,9 |
0,8 |
3,1 |
12,8 |
8,9 |
4,5 |
2,9 |
2,8 |
8,8 |
60,i |
G. |
1. III........ |
1,644! 43,8 |
13,9 |
6,4 |
1,9 |
3,8 |
15,9 |
9,6 |
5,2 |
1,4 |
3,o |
9,0 |
70,7 |
|
)) |
11........ |
1,607 |
41,o |
13,« |
6,4 |
2,7 |
5,5 |
15,1 |
6,4 |
5,8 |
1,9 |
3,3 |
7,9 |
68,o |
» |
I ........ |
1,192, |
37,c |
15,o |
5,5 |
1,8 |
4,6 |
11,7 |
6,1 |
4,0 |
0,8 |
3,o |
9,7 |
62,8 |
Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med
procenttal för de särskilda sjukdomarna.
Vid de 5-klasstga läroverken.
Klass. |
Antal lärjungar. |
% långvari-gare sjuka. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annan ögonsjukdom. |
so V; t» O p_j CJQ Er O: tf |
^Skrofler. |
Annan långv. |
% långv. |
|
L. |
V ............ |
165 |
47,3 |
12,7 |
5.5 |
3,0 |
3,6 |
11,5 |
23,7 |
6,1 |
1,2 |
1,2 |
11,5 |
80,o |
» |
IV............ |
199 |
48,2 |
14,o |
5,5 |
3,5 |
3,5 |
15,i |
11,0 |
3,0 |
0,5 |
1,5 |
12,1 |
70,y |
R. |
V ............ |
145 |
42,4 |
8,3 |
4,8 |
0,7 |
2.8 |
10,3 |
16,5 |
2,8 |
0,7 |
1,4 |
10,3 |
58,o |
» |
IV............ |
251 |
45,o |
9,o |
6,4 |
0,8 |
2,8 |
14,3 |
10,7 |
7,2 |
0,4 |
2,8 |
9,» |
64,5 |
G. |
i. in........ |
549 |
45,8 |
12,9 |
6,7 |
3,0 |
3,9 |
14,8 |
11,6 |
3,9 |
1.1 |
4,5 |
8,8 |
71,2 |
)> |
11........ |
5S1 |
42,i |
15,o |
7,0 |
4,4 |
6,1 |
16,8 |
7,3 |
4,5 |
1,3 |
3,5 |
11,0 |
77,4 |
)) |
1 ........ |
552 |
41,4 |
14,5 |
4,o |
1,4 |
5,6 |
14,1 |
6,1 |
4,9 |
2,2 |
3,4 |
9,2 |
65,4 |
SAMMANSTÄLLNING KLASSVIS. 131
Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning Massvis med
procenttal för de särskilda sjukdomarna.
Vid de 3-kIassiga läroverken.
Klass. |
Antal lärjungar. |
JQ * P » D Ö* £ PT 5 P 7'' |
Bleksot. |
1 Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annau ögonsjukdom. |
g aq crq cd H O: pr |
Skrofler. |
Annan långv. |
% långv. |
|
L. |
V ............ |
10 |
70,o |
40,o |
— |
— |
— |
10,o |
10,o |
10,o |
_ |
_ |
10,o |
80,0 |
» |
IV............ |
36 |
44,4 |
30,5 |
2,8 |
2,8 |
2,8 |
8,3 |
5,5 |
2,8 |
— |
2,8 |
13.9 |
72,2 |
R. |
V ............ |
2 |
100, o |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
100,o |
_ |
100,o |
|||
n |
IV............ |
29 |
55,2 |
13,8 |
6,9 |
3,5 |
3,5 |
10,3 |
10,3 |
13,8 |
— |
— |
17,2 |
79,3 |
G. |
i. in........ |
185 |
37, s |
16,8 |
6,5 |
1,6 |
4,3 |
9,2 |
7,6 |
4,3 |
1,1 |
2,2 |
5,9 |
59,5 |
» |
it........ |
219 |
40,6 |
16,9 |
7,8 |
1,8 |
7,3 |
10,0 |
6,9 |
4,1 |
2,3 |
2,3 |
8,2 |
67,6 |
) |
i ........ |
196 |
33,7 |
16,8 |
5,6 |
1,0 |
3,1 |
9,7 |
5, o; |
2,0 |
— |
3,1 |
7,7 |
54,6 |
Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med
procenttal för de särskilda sjukdomarna.
Vid de 2-klassiga pedagogierna.
Klass. |
Antal lärjungar. |
% långv. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annan ögonsjukdom. |
PO *< aq B <3 • pt H O: PT |
Skrofler. |
Annan långv. |
% långv. |
g. i. in........ |
15 |
26,7 |
6,7 |
— |
— |
__ |
13,3 |
6,7 |
— |
— |
— |
6,6 |
33,3 |
» ii ........ |
95 |
33,7 |
13,7 |
1,0 |
2,1 |
1,0 |
11,6 |
5,3 |
4,2 |
— |
3,2 |
7,4 |
49,5 |
» i ........ |
112 |
42,o |
5,4 |
7,1 |
6,2 |
0,9 |
10,7 |
2,7 |
5,4 |
1,8 |
2,7 |
15,1 |
58,o |
Lärjungarnas helsotillstånd. Sammanställning klassvis med
procenttal för de särskilda sjukdomarna.
Vid de 1-klassiga pedagogierna.
Klass. |
Antal lärjungar. |
% långv. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annau ögonsjukdom. |
Ryggradskrök- ning. |
Skrofler. |
Annan långv. |
% långv. |
G. 1. I.......... |
113 |
43,4 |
23,9 |
1,8 |
1,8 |
2,7 |
9,7 |
2,6 |
4,4 |
1,8 |
9,7 |
6,2 |
64,6 |
132
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET*
gorå sig’ gällande. Vid de tvåklassiga pedagogierna bildar sålunda
l:a klassen, med blott 5,4 % besigtiga-, ett undantag, under det att
procenten i 2:dra klassen liöjer sig nästan till jämnhöjd med den i de
femklassiga läroverkens första klass. Vid de enklassiga pedagogierna
åter är procenten abnormt hög, nämligen 23,9 %• Granska vi siffertabellen
26, där de särskilda skolorna af detta slag äro upptagna,
så finna vi, att detta höga procenttal är föranledt af förhållandet
vid Lindesbergs pedagogi, där 18 af 26 lärjungar, altså 69,2 %, äro
angifna såsom bleksigtiga. Huru härmed kan hänga tillsammans,
är jag ej i tillfälle att närmare upplysa; men det är tydligt, att vi
här hafva att göra med så små tal, att de på dem grundade resultaten
ej kunna hafva någon mera allmängiltig betydelse. Äfven
vid Säters lilla pedagogi finna vi en dylik abnormt hög bleksotsprocent,
i det att 4 af skolans 9 lärjungar äro bleksigtiga, och äfven
detta inverkar något på slutsiffran för samtliga dessa små
skolor, hvilkas sammanlagda lärjungeantal blott uppgår till 113.
Jag har velat påpeka dessa förhållanden för att redan här fästa
uppmärksamheten på, huru föga vigt; man måste fästa vid de procenttal,
som stödja sig på ett för litet antal lärjungar.
Följa vi bleksotens förhållande i öfriga klasser hela skolan
igenom och härvid först vända vår uppmärksamhet åt de högre
läroverken, så finna vi (graf. tabellen 11), att dess kurva med svaga
svängningar småningom sänker sig ända till och med öde nedre
klassen. Sänkningen är på reallinien betydligt starkare än på latiulinien.
På den senare höjer den sig åter något i 6de öfre för att sedermera
åter i de båda sista klasserna sjunka ned till 12,5 % och 11,b %■
På reallinien höjer den sig äfven i 6de öfre i nästan alldeles samma
grad som på latinlinien, men höjningen fortgår här äfven i 7:de
nedre klassen, och först i 7:de öfre, altså ett år senare än på latinlinien,
sker en sänkning, hvilken här går ned till 7,4 %. Öfver
hufvud taget kan man sålunda säga, att bleksoten, som i första
klassen uppträder på ett sådant sätt, att i det närmaste hvar 7:de
gosse därmed är behäftad, småningom i de följande klasserna aftager,
så att i 7:de öfre på latinlinien hvar 8:de å 9:de och på
reallinien ungefär hvar 13:de lärjunge är bleksigtig; dock inträffar
en mindre stegring i bleksotens förekomst i 6de öfre klassen på
latinlinien och i 6de öfre och 7:de nedre klasserna på reallinien.
Vid de femklassiga läroverken visar sig, på det hela taget, ett
förhållande, som fullt öfverensstämmer med det vid de högre läroverken.
Från 14,5 % sjunker procenten med vissa fluktuationer,
BLEKSOTENS FOREKOMST.
133
ner till 12,7 / i 5:te klassen på latinlinien, hvilket senare procenttal
är nästan alldeles det samma som i motsvarande klass vid de
högre läroverken, där procenten är 13,0 % och altså blott 0,3 %
högre. På reallinien går den ner till 8,3 %. För motsvarande realklass
vid de högre läroverken finna vi procenttalet vara 9,o /, och
öfverensstämmelsen är sålunda nära nog fullständig.
Vid de treMassiga läroverken håller sig procenten i det allra
närmaste oförändrad genom alla 3 klasserna. Om förhållandet vid
pedagogierna har jag ofvan yttrat mig. Frånse vi detta, ställer sig
bleksotens förekomst vid de öfriga läroverken i alla klasser tillsammans
samt på de olika linierim och afdelningarna på följande
sätt.
Bleksotens förekomst. Procentuppgifter.
Alla klas-ser till- |
Gem. linien. |
L a t |
n 1 i n i e n. |
Reallinien. |
||
sammans. |
1—in. |
IV—V. |
VI, 1 — VII, 2. |
IV—V. |
VI,1—VII,2. |
|
Vid de högre läroverken |
12,7 |
14,1 |
13,0 |
12,4 |
10,0 |
8,6 |
» » femkl. » |
13,4 |
14,3 |
13,7 |
— |
9,1 |
— |
» » trekl. » |
17,7 ») |
16,8 |
— |
— |
— |
— |
1) lärjungarna i öfverklasserna häri inberäknade.
Huru mycket bleksoten, såsom ensamt förekommande långvarigare
sjukdom, bidrager till höjandet af den allmänna sjukprocenten
i denna statistik, d. v. s. procenten af sjuka lärjungar, synes
af tah. 6 i bilagan C, kap. III. För de högre läroverken lemnar
jag häröfver följande sammanställning:
Bleksot, såsom enstaka förekommande (utan samtidig annan långvarigare
sjukdom), höjer sjukprocenten vid de högre läroverken på
följande sätt:
kl. I. II. |
III. |
TV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2 |
|
ILat. |
4,7 |
4,2 |
3,0 |
3,3 |
3,3 |
2,7. |
||
% 5,2 4,4 |
4,5 |
(Real. |
4,5 |
2,9 |
1,3 |
2,7 |
1,9 |
1,1. |
Bleksotens inverkan på den allmänna sjukprocenten är sålunda
starkast i första klassen och för öfrigt i hvarje klass starkare på
latinlinien än på reallinien (jfr graf. tabellerna 26—30).
134
KAP. III. HELSOTILLSTÅND!''!''.
Om bleksot har högsta procenten i skolornas första klass, så
är det, om vi frånse pedagogierna och närsyntheten i de högre
klasserna, dock af de särskilda sjukdomarna hufvudvärken, hvars
kurva ligger högst såväl vid de högre som vid de femklassiga läroverken,
och detta i hvarje särskild klass, med undantag för latinlinien
af blott 7:de öfre klassen vid de högre och 5:te klassen vid
de femklassiga läroverken, där bleksoten har eu något högre procent.
Vid de tréklassiga läroverken ligger den i alla klasserna
under bleksotskurvan.
Granska vi nu något närmare hufvudvärkskurvan vid de högre
läroverken, så bör det genast falla i ögonen, huruledes hon i sin
allmänna gång nästan helt och hållet liknar den allmänna sjukkurvan,
sådan denna är, då närsyntheten frånräknas (graf. tab. 21).
Hon börjar i Osta klassen med 11,7 %, stiger starkt i 2:dra klassen
och ännu något litet i 3:dje, så att hon där får sin första spets med
15,9 ”»■ Hon sänker sig därefter på latinlinien i 4:de och 5:te klasserna
ned till 15,o och 13,3 %, blir i den följande klassen stående vid
denna höjd, stiger ej nämnvärdt i 6:te öfre, men däremot raskt i 7:de
nedre, där hon får sin andra spets med 15 %, hvarefter hon åter i
sista klassen sjunker ned till 9,2 %. På reallinien sänker hon sig
i 4:de och öde klasserna, likasom den allmänna sjukkurvan och de
olika sjukdomskurvorna i allmänhet, ännu mycket starkare än på
latinlinien, nämligen ned till 12,s och 9,7 %. Etter någon höjning i 6:te
nedre sänker hon sig i de följande båda klasserna, men stiger i
sista klassen och når där 11,9 %.
Vid de femklassiga läroverken finna vi öfver hufvud motsvarande
gång af kurvan, egentligen endast med den skilnaden, att
hon når sin spets med 16,s % redan efter den hastiga stigningen i
2:dra klassen. Efter att i 3:dje klassen hafva åter sänkt sig blir
hon i 4:de klassen i det närmaste i samma höjd och sjunker i 5:te
klassen till 11,5 °/° på latinlinien och 10,3 % på reallinien.
Vid de tréklassiga läroverken visar hon endast en obetydlig
stigning i 2:dra klassen, så att hon där får sin spets, men för öfrig!
ligger hon tämligen i jämnhöjd i alla tre klasserna och förhåller
sig sålunda nästan alldeles lika med bleksotskurvan för dessa läroverk.
Vid de tvåklassiga pedagogierna visar hon en liten stigning
från lista till 2:dra klassen, nämligen från 10,7 till 11,6 %, och vid
de enklassiga pedagogierna finna vi procenttalet för hufvudvärken
vara 9,7 %.
135
HUFVUD''VÄRKENS FÖREKOMST.
Följande öfversigt åskådliggör
hufvudvärhens förekomst.
Alla klas-ser till- |
Gem. linien. |
Lat |
n 1 i n i’e n. |
Rea |
linien. |
|
sammans. |
I—in. |
IV—V. |
VI,1 —VII,2. |
IV—V. |
VI, 1—VII, 2. |
|
Vid de högre läroverken |
13,5 |
14,5 |
14,3 |
13,0 |
11,6 |
10,3 |
» » fe inkl. » |
14,6 |
15,3 |
13,5 |
— |
12,9 |
— |
» » trekl. » |
9,6 •) |
9,7 |
— |
_ |
— |
— |
» » tvåkl. pedagog. .. |
11,2 2) |
— |
— |
— |
— |
— |
» » enkl. » |
9,7 |
— |
— |
— |
— |
_ |
*) Öfverklasserna inberäknacle.
2) 15 lärjungar från öfverldass. inberäknade.
I allmänhet synas, enligt den föreliggande statistiken, gossarna
vid de treklassiga läroverken och pedagogierna lida något mindre
af hufvudvärk än de vid de 5-klassiga och de högre läroverken.
Det förtjänar beaktas, att lärjungarnas medelålder vid de först nämnda
är i hvarje motsvarande klass högre än vid de sist nämnda läroverken.
På den gemensamma linien och latinlinien är i allmänhet taget
vid de 5-klassiga och de högre läroverken hvar 6:te å 8:de gosse
besvärad af ofta återkommande hufvudvärk. På reallinien är väl förhållandet
något litet bättre, men i alla fall besväras äfven å denna
hvar 8:de å 9:de gosse af denna åkomma. Vid de treklassiga
läroverken är omkring hvar 10:de och vid pedagogierna hvar 9:de
å 10:de däraf lidande.
Om man undantager den lilla ytterligare stigningen af hufvudvärken
i de högre läroverkens 3:dje klass, är förhållandet för öfrig!
sämst i 2:dra klassen, i hvilken vid de högre och de femklassiga
läroverken ofta återkommande hufvudvärk uppgifvits för ej mindre
än hvar öde ä 7:de gosse, ett förhållande, som synes mig ensamt
för sig egnadt att tillvinna sig största uppmärksamhet.
Såsom ensam förekommande långvarigare sjukdom bidrager
hufvudvärken att i de högre läroverken på följande sätt höja sjukprocenten
:
IV. |
V. |
VI,i. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2 |
Lat. 6,0 |
4,5 |
4,4 |
3,5 |
3,5 |
1,2 |
Real. 5,2 |
3,4 |
8,9 |
5,4 |
2.6 |
4,5. |
% 3,9 5,7
136
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
Förutom i första klassen och i sista klassen på latinlinien,
där bleksoten har försteget, är sålunda ofta återkommande hufvudvärk,
då man bortser från närsyntheten, den åkomma, som vid
nämnda läroverk mest åt alla bidrager att höja den allmänna sjukprocenten.
— Ett nästan alldeles öfverensstämmande förhållande
eger rum vid de femklassiga läroverken. (Jfr för öfrigt för
samtliga läroverken graf. tabellerna 26—30).
Näst efter bleksot och hufvudvärk är »ofta återkommande
näsblod» den hos den manliga skolungdomen oftast förekommande
sjukliga företeelsen. I första klassen förekommer den, enligt de
lemnade uppgifterna, vid de högre läroverken hos 5,5, vid de femklassiga
hos 4,n och vid de treklassiga hos 5,6 / af gossarna.
Äfven här finna vi sålunda en slående öfverensstämmelse i de
resultat, hvartill undersökningen ledt. I samtliga de nämnda slagen
af läroverk sker eu tämligen betydlig stegring af näsblödningens
förekomst i andra klassen, starkast vid de 5-kIassiga läroverken,
där den i första klassen var lägst. I tredje klassen blir procenten
oförändrad vid de högre, sänker sig ej häller nämnvärdt vid de
5-klassiga, men något mera vid de 3-klassiga läroverken. Följa
vi sedermera förhållandet i de öfriga klasserna vid de högre läroverken,
så finna vi, att på båda linierim en tämligen betydlig
sänkning försiggår i 4:de klassen; härefter höjer sig kurvan för
latinlinien i öde klassen upp till 7,o %, håller sig sedermera på
ungefärligen samma höjd, endast med en föga nämnvärd sänkning
i öde öfre, tils den i 7:de nedre stiger till sitt maximum, med 8, i
procent, för att sedermera åter något sänka sig i 7:de öfre. På
reallinien håller den sig efter sänkningen i 4:de klassen lägre än
på latinlinien, men får äfven här sitt maximum i 7:de nedre,
hvilket maximum är alldeles lika med procenttalet i andra och
3:dje klasserna eller 6,4 %. Vid de 5-klassiga läroverken sker
äfven på såväl latin- som reallinien i 4:de och öde klasserna en
sänkning ned till resp. 4,8 och 5,5 % i sist nämnda klass.
I det hela synes sålunda näsblodskurvan visa ett sådant
förhållande, att den stiger i 2:dra, når här sitt första maximum,
sänker sig sedan i 4:de eller 4:de och 5de klasserna; har sedan
en å latinlinien vid de högre läroverken mest utpräglad tendens
att höja sig i öfverklasserna och når sitt absoluta maximum i 7:de
nedre klassen för att sedermera åter sänka sig i 7:de öfre. För
137
NÄSBLODS FÖREKOMST.
förhållandet vid olika skolor och klassgrupper lemnas följande
sammanställning:
Näsblods förekomst hos procent af lärjungeantalet.
Alla klas-ser till- |
Gem. linien. |
Latinlinien. |
R é |
11 i n i e n. |
||||
sammans. |
I—in. |
IV—V. |
VI, 1—VII, 2. |
IV—V. |
VI, 1—VII, 2. |
|||
Vid |
de högre |
läroverken |
0,2 |
6,2 |
5,6 |
7,1 |
5,3 |
5,5 |
» |
» femkl. |
» |
5,8 |
5,» |
5,5 |
—'' |
5,8 |
— |
» |
» trekl. |
» |
6,4 '') |
6,7 |
— |
— |
— |
— |
» |
» tvakl. |
pedagog... |
4,1 •) |
— |
— |
— |
— |
— |
» |
»> etik!. |
)) |
1,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
*) Obs.! Öfverklasserna inräknade.
Tabellen visar på det öfverskådligaste, huru samstämmande
resultatet i det hela är för samtliga högre, femklassiga och 3-klassiga läroverk. Afvikelserna vid pedagogierna få väl sin naturliga
förklaring i de små talen, som ligga till grund för beräkningen,
äfvensom i gossarnas högre ålder.
Följande sammanställning visar, i hvilken grad näsblod, såsom
ensamt förekommande, vid de högre läroverken bidrager att höja
den allmänna sjukprocenten:
klass I. II. |
in. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI, 2. |
VII,1. |
VII,2. |
% 1,5 1,9 |
2,o j |
Lat. 1,9 |
2,1 |
2,1 |
1,4 0,5 |
2,0 |
2,3. |
Real. 1,2 |
3,2 |
0,5 |
2,0 |
2,3. |
|||
För öfriga läroverk |
hänvisas |
till |
ofvan anförda |
tabeller. |
Näst efter bleksot, hufvudvärk och näsblod är det bristande
matlust och under rubriken »annan ögonsjukdom» (än närsynthet)
upptagna åkommor, som oftast förekomma.
Bristande matlust är sålunda angifven för följande procenttal
lärjungar i första klassen: vid de högre läroverken 4,6$, vid de
5-klassiga 5,6, vid de 3-klassiga 3, i /. — Äfven af denna, på barnens
näringstillstånd så starkt inverkande åkomma se vi en stegring
i andra klassen vid alla de olika slagen af läroverk, och öfveralt
når åkomman i denna klass sitt maximum med 5,5 $ vid de högre,
6,i / vid de 5-klassiga och 7,3$ vid de 3-klassiga läroverken. —
138
KAP. III. IIELSOTILLSTÅNDET.
Ifrån detta maximum sänker sig kurvan öfveralt skarpt i 3:dje
klassen och gör visserligen i de följande klasserna några svängningar,
egentligen på de högre läroverkens reallinie, men visar för
öfrigt öfveralt, och så äfven där, en tydlig tendens att sänka sig
hela skolan igenom. Den slutar vid de högre läroverken i sista
klassen med en procent af 2,3 på latin- och 1,i på reallinien och
vid de 5-klassiga med resp. 3,6 och 2,8 % samt vid de 3-klassiga med
4,3 %. Procenten är sålunda dess högre, ju tidigare kurvan afbrytes.
Vid pedagogierna ligger procenten synnerligen lågt, och då det
synes afgjordt vara de yngre, som mest lida af denna åkomma,
torde gossarnas högre ålder vid pedagogierna härför utgöra eu
ganska nöjaktig förklaring.
Nedan stående tabell visar förhållandet vid de olika läroverken
och klassgrupperna.
Bristande matlust hos % af lärjungeantalet.
Alla klas- |
Gem. liiiien. |
Lafcinlinien. |
Reallinien. |
|||
ser till- |
||||||
sammans. |
i—in. |
IV—V. |
VI,1-VII,2. |
IV—V. |
VI,1—VII,2. |
|
Vid de högre läroverken |
3,2 |
4,6 |
3,1 |
1,8 |
2,1 |
1,6 |
» » femkl. » |
4,6 |
5,2 |
3,6 |
— |
3,8 |
— |
» » trekl. » |
4,7 '') |
5,0 |
— |
— |
— |
— |
» » tvåkl. pedagog... |
0,8 '') |
— |
— |
— |
— |
— |
»> » enkl. » |
2,7 |
— |
— |
— |
— |
— |
'') Obs.! Öfverklasserna inräknade.
Öfvereusstämmelsen af resultaten från de olika läroverken är
påfallande.
Enstaka förekommer »bristande matlust» i följande procenttal
vid de högre läroverken:
klass I. |
h. |
III. IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2 |
% 0,7 |
0,6 |
[ Lat. 1,0 0,2v 1 Real. 0,8 |
0,1 |
0,o |
0,0 |
0,2 '' |
0,o |
0,o |
0,5 |
0,o |
0,o |
0,o. |
Man finner af denna sammanställning, att åkomman, hvilken
jämförelsevis ofta förekommer, i regeln stål- tillsammans med andra
sjukligheter och därför äfven, huru allvarsam den än är, och huru
mycket den än bidrager till barnens sjuklighet, dock ensam för
sig nästan ej als bidrager att höja sjukprocenttalen i den föreliggande
statistiken.
139
»ANNAN ÖGONSJUKDOM» ÄN NÄRSYNTHET.
Under rubriken »annan ögonsjukdom» ingå alla andra långvarigare
ögonsjukdomar än närsyntheten. För ett stort antal
fall äro de för alla klasser vid de olika slagen af läroverk
antingen ej als närmare angifna (utan frågan, »om lärjungen lider
af någon annan ögonsjukdom», är endast besvarad medja), eller ock
äro de så allmänt eller ofullständigt angifna, att en statistisk bearbetning
af de lemnade uppgifterna ej skulle gifva resultat af
något högre värde.
Bland de närmare angifna sjukdomarna utgöra conjunctivitis,
kerato-conjunctivitis, »skrofulösa oftalmier», och blepharadenitis det
ojämförligt största antalet. Astenopi är äfven tämligen ofta angifven.
För öfrigt förekomma mer eller mindre ofta uppgifter om
kornealfördnnklingar, synekier, strabism, astigmatism; eller är
det endast mera allmänt angifvet, att lärjungen lider af nedsatt
syn, värk i ögonen o. s. v. För en närmare utredning af de olika
ögonsjukdomarnas förekomst hos skolungdomen fordras en särskildt
däråt egnad undersökning, utförd af specialister.
Af de ofvan anförda tabellerna se vi, att ögonsjukdomar af
ena eller andra slaget (närsyntheten alltid frånräknad) äro i alt
angifna för 4,o % lärjungar i l:a klassen vid de högre läroverken;
för 4,9 / vid de 5-klassiga, för 2 / vid de 3-klassiga och för 5,4 % vid
de 2-klassiga pedagogierna samt för 4,4 % vid de enklassiga. Äfven
dessa åkommor visa vid de högre och de treklassiga läroverken
en stegring i andra klassen. Vid de femklassiga däremot, där
procenten redan i första klassen är jämförelsevis hög, anträffas
en liten sänkning. Kurvan fortgår sedermera för de öfriga klasserna
af de högre läroverken med höjningar och sänkningar, i
det närmaste mellan 4 och 6 procent, utan att man kan finna eu
bestämdt utpräglad tendens till stegring eller sänkning på vissa
stadier af skolan. Högst står den i 6:te öfre klassen på latinlinien.
Den parallelism, som vid de särskilda sjukdomarna i
regeln förefinnes mellan real- och latinlinien, förekommer här blott
delvis, då procenten i vissa klasser är högre på reallinien än
på latinlinien i andra åter lägre. Öfver hufvud taget torde man
kunna angifva resultatet af denna undersökning sålunda, att, då
närsyntheten frånräknas, öfriga ögonsjukdomar, tagna alla tillsammans,
ej visa någon afgjord tendens till stegring under den
fortsatta skoltiden, utan hålla sig, med större och mindre, såsom det
vill synas, tillfälliga höjningar och sänkningar i procenttalet, tämligen
nära det procenttal, de redan ega i lista och 2:dra klasserna.
140
KAP. III. HELSOTILLSTAXI)ET.
— Då rubriken innehåller en samling af flere olika slags sjukliga
tillstånd af ögonen, är det emellertid klart, att en närmare utredning
kan komma att visa, att vissa af dessa i själfva verket stegras,
under det andra aftaga i frekvens, och det är naturligtvis af
mycket intresse att erhålla en sådan utredning för ett så stort
antal skolor, som nödigt är för vinnandet af tillförlitliga resultat.
Följande sammanställning lemnar en öfversigt öfver förekomsten
af »annan ögonsjukdom» på de olika liniera».
Andra ögonsjukdomar än närsynthet i procent af lärjungeantalet.
Alla klas-ser till- |
Gem. Union. |
L a t i |
n 1 i n i e n. |
It e a 11 i n i e n. |
|||
sam mans. |
i—in. |
IV—V. |
VI, 1 —VII,2. |
IV-V. |
VI,1—VII,2. |
||
Vid |
de högre läroverken |
5,0 |
5,1 |
4,8 |
5,4 |
4,8 |
4,4 |
n |
» femkl. » |
4,6 |
4,5 |
4,4 |
— |
5,5 |
— |
» |
» trekl. » |
4,o '') |
3,5 |
— |
— |
— |
— |
» |
» tvåkl. pedagog... |
4,5 '') |
— |
— |
— |
— |
— |
» en kl. >* |
4,4 |
— |
— |
— |
— |
— |
’) Öfverklasserna inräknade.
Vi finna, att vid denna sammanställning af klasserna i grupper
öfverensstämmelsen blir öfver alt synnerligen stor, och den visar
sig här äfven för pedagogierna, något som kanske förtjänar beaktande,
då det styrker, hvad ofvan framhållits, att inflytelsen af
åldern synes för dessa åkommor tillsammantagna vara af underordnad
betydelse.
Sjukprocenten höjes af i fråga varande åkommor vid de högre
läroverken på följande sätt:
ii. |
III. |
IV. |
V. |
VI, i. |
VI, 2. |
VII, l. |
VII, 2. |
|
2,i |
1,5 | |
| Lat. |
2,2 |
1,4 |
1,5 |
2,6 |
1,7 |
1,4. |
[ Real. |
2,3 |
2,4 |
1,7 |
1,6 |
1,3 |
1,7. |
Man ser, att dessa åkommor sålunda ej så sällan stå enstaka,
men dock i allmänhet ej höja sjukprocenten mera än med 1 å 2,
i några klasser dock med 2 å 2,6 %■ — Jfr de anförda grafiska
tabellerna 26—30.
SKROFULOSENS FÖREKOMST.
141
Söka vi nu på de grafiska tabellerna 11—15 att taga reda
på den sjukdom, hvilken i första klassen förekommer oftast näst
efter de ofvan afhandlade, så finna vi, att detta är skrofulosen. Den
uppträder i nämnda klass vid de högre läroverken med eu procent
af 3,6, vid de femklassiga 3,4, vid de treklassiga 3,i, vid de tvåklassiga
pedagogierna 2,7 och vid de cnklassiga 9,7 %. Vi finna
här återigen, om vi bortse från den höga procenten vid de sist
nämnda läroverken, en så noggrann öfverensstämmelse, som väl
gärna är möjlig. Hvad förhållandet vid de enklassiga pedagogierna
beträffar, så är det klart, att vi här hafva med en tillfällig inverkan af
de alt för små talen att göra. Den höga procenten framkallas nämligen
däraf, att vid Laholms pedagogi af 24 gossar 4=16,7 % äro angifna såsom
skrofulösa, vid Falkenbergs af 15 gossar 2 -- 13,:; / och vid
Lindesbergs af 26 4 = 15,4 /■ Äfven Mariefred med 8 gossar,
af hvilka 1 skrofulös, bidrager till procentens höjande. Vid alla de
andra pedagogierna finnes ingen angifven såsom skrofulös, och öfver
hufvud taget är det anmärkningsvärdt, att den hos oss redan i första
klassen af skolan vid en ålder för gossarna af i medeltal något
öfver 11 år förekommer, jämförelsevis t. ex. med förhållandet i Danmark,
så sällan. Härom mera längre ned.
Vid de högre läroverken se vi skrofulosen bibehålla samma
procent af 3,6 nästan alldeles oförändrad! genom alla de fyra första
klasserna. Procenten faller sedermera på latinlinien, svagt i 5:te,
starkare i 6:te nedre, till 1,6 och undergår sedermera i de återstående
klasserna ytterst obetydliga förändringar. I slutklassen är
den på latinlinien 0,9 /. På reallinien börjar sänkningen redan i
4:de klassen och fortgår sedan utan nämnvärda rubbningar till slutldassen,
där procenten är 1,i, altså på två tiondedelar när den samma
som på latinlinien. — Vid de femklassiga läroverken skiljer sig
procenten i de båda första klasserna blott helt obetydligt från den vid
de högre. I 3:dje klassen höjer sig kurvan något litet för att sedermera
i 4:de och öde sänka sig, så att den i den senare visar 1,4 % på
real- och 1,2 % på latinlinien, således äfven här en differens af blott
två tiondedelar af eu procent. — Vid de treklassiga läroverken1) är
procenten i lista klassen äfvenledes i det närmaste den samma som vid
de fullständiga och de femklassiga; den sänker sig något litet i 2:dra och
3:dje klasserna. Vid de tvåklassiga pedagogierna visar kurvan äfven
en så obetydlig stegring i 2:dra klassen, att den ej förtjänar nämnas.
’) Obs.: Kurvan för skrofulös i grafiska tabellen för de treklassiga läroverken
felaktig; skall gå från 3,1 % i lista kl. till 2,3 % i 2tära kl. och till 2,2 % i 3:djeklassen.
142
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
Liksom för föregående sjukdomar lemnar jag bär följande sam
manställning äfven för skrofulosen.
Skrofler hos procent af lärjungeantalet.
Alla klas- |
Gem. linien. |
L a 11 |
n 1 i n i e n. |
Rea |
11 i n i e n. |
||
ser till- |
|||||||
sammans. |
I—III. |
IV—V. |
VI,1—VII,2. |
IV—V. |
VI, 1 — VII, 2. |
||
Vid |
de högre läroverken |
2.7 |
3.5 |
3,4 |
1,5 |
2.* |
1,2 |
» |
» femkl. » |
0,2 |
3,8 |
1,4 |
— |
2,3 |
— |
» trekl. » |
2,i '') |
2,5 |
— |
— |
— |
— |
|
» |
» tvåkl. pedagog... |
2.1 '') |
— |
— |
— |
— |
— |
» |
» enkl. » |
9,7 |
— |
— |
— |
— |
— |
*) Öfverklasserna inräknade.
Såsom ensamt förekommande uppgifvas skrofler vid de högre
läroverken för följande procenttal af lärjungarna:
in. iv. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
| Lat. 1,6 1,4 \ l Real. 0,3 |
1,4 |
0,3 |
0,5 |
0,o |
0,2. |
0,7 |
0,0 |
0,5 |
0,o |
0,6. |
Man ser af denna sammanställning, huru ytterst obetydligt skrofulosen,
enligt nu föreliggande statistik, bidrager att i våra offentliga
skolor höja sjukprocenten. — Ojämförligt mycket mera utbredd
synes skrofulosen vara bland Danmarks skolungdom. Ja enligt
den danska komiténs undersökningar skulle den förekomma så ofta,
att den vid de olika gossskolorna med inberäkning af folkskolorna
utgjorde från 16 till 48 procent af samtliga angifna sjukdomar och
i allmänhet vore den oftast förekommande sjukdomen. — Skilnaden
mot förhållandet hos oss är så stor, att man synes mig hafva grundad
anledning att antaga, det våra svenska läkare varit mera sparsamma
med den något sväfvande diagnosen »skrofulös», och att sålunda vid
den danska undersökningen en del åkommor, som hos oss uppförts
under särskild rubrik, i Danmark hänförts till »kertelsygen» eller
skrofulosen. Denna min förmodan styrkes häraf, att sjukprocenten
i alla fall, trots skrofulosens ymniga förekomst, är enligt den danska
komiténs statistik betydligt lägre i Danmark än hos oss, enligt
den här framlagda statistiken. Att emellertid skrofulös, i strän
-
NERVRETLIGHETENS FÖREKOMST.
143
gaste bemärkelse, i Danmark är mycket allmännare hos skolbarnen
än hos oss, torde väl få anses som gifvet. Att den i Stockholms
förberedande skolor, altså vid en yngre ålder, spelar en
något större rol än vid de här i fråga varande högre skolorna,
skola vi i det följande se.
Frågan om nervretlighet, nervositet, har — något sväfvande, som
begreppet är, och något mångtydigt, som det sålunda kan vara —
utan tvifvel varit den svåraste att besvara. Några läkare hafva
äfven vid enskilda fall, eller i allmänhet vid svarens afgifvande,
tillkännagifvit sin tveksamhet. Emellertid visa de lemnade uppgifterna
om nervretlighetens förekomst en anmärkningsvärd öfverensstämmelse.
Sålunda är den angifven såsom förekommande i
första klassen vid de högre läroverken hos 1,8 % af lärjungeantalet, vid
de femklassiga läroverken hos 1,4 % och vid de treklassiga hos l,o %.
Vid de enklassiga pedagogierna är procenten i full öfverensstämmelse
härmed 1,8. Vid de tvåklassiga pedagogierna är den däremot
betydligt högre, nämligen 6,2, beroende på uppgifterna från ett
enda läroverk, där af 20 lärjungar ej mindre än 7 angifvits såsom
lidande af i fråga varande sjukliga tillstånd. Vi möta sålunda här
åter eu af dessa tillfälligheter, som, då man rör sig med för små
tal, såsom vid pedagogierna i allmänhet, eller där det blir fråga
om eu enda klass vid ett läroverk, utöfva ett obehörigt inflytande
på resultatet.
Vid de högre, de femklassiga och de treklassiga läroverken
stegras procenten i 2:dra klassen, så att äfven denna sjuldighets
kurva får sin första spets i denna klass. Hon sänker sig sedermera
vid alla de nämnda läroverken i 3:dje klassen, och sänkningen
fortgår vid de högre läroverken på båda linierim jämväl i 4:de
klassen. På latinlinien höjer hon sig sedermera helt obetydligt i
de tre följande klasserna, men i 7:de nedre stiger hon starkare,
och stigningen fortgår, i olikhet med hvad fallet i allmänhet är med
kurvorna för de andra sjukdomarna, äfven i 7:de öfre, så att hon,
bär uppnår sin högsta höjd med 3,c /. På reallinien ligger hon,
liksom alla kurvorna, lägre än på latinlinien, går i öde öfre ända
ned till 0,o, men höjer sig liksom på latinlinien i 7:de nedre, där
hon når 1,9 f, och hon får bär sin andra spets, då hon, i motsats
mot förhållandet på latinlinien, åter något sänker sig i 7:de öfre.
144
KAP. III. HELSOTILLSTÅND ET.
Vid de femklassiga läroverken ligger lion efter den starka stigningen
i 2:dra klassen fortfarande på latinlinien högre än vid de
fullständiga läroverken, nämligen mellan 3 å 4 /, under det hon på
reallinien sänker sig ned till något under 1 %. Vid de treUassiga
åter ligger hon i alla klasserna mellan 1 å 2 %. — För öfrig! hänvisas,
förutom till de bifogade tabellerna, till följande sammanställning.
Nervretlighet (nervositet) i procent af lärjungeantalet.
Alla klas-ser till- |
Gem. linien. |
L a t i |
n 1 i n i e n. |
Rea |
ilinien. |
||
sammans. |
I—III. |
IV—V. |
VT,l -VII,2. |
IV-V. |
VI, 1—VII, 2. |
||
Vid |
de högre läroverken |
''-'',0 |
2.2 |
1,6 |
2,6 |
1,0 |
0,9 |
» |
» femkl. » |
2.6 |
3,0 |
3,3 |
— |
0,8 |
— |
» |
» trekl. » |
1,6 '') |
1,5 |
— |
— |
— |
— |
n |
» tvåkl. pedagog... |
ll ’) |
— |
— |
— |
— |
— |
» |
» enkl. » |
1,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
1) Öfverklasserna inräknade.
Såsom enstaka förekommande ökar nervretligheten den allmänna
sjukprocenten vid de högre läroverken med följande tal:
i kl. I. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI, 2. |
VII,1. |
VII, 2. |
|
% 0,4 |
0,é |
0,2 | |
Lat. |
0,0 |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
0,7 |
0,7. |
Real. |
0,2 |
0,o |
0,0 |
0,o |
0,o |
0,o. |
Vi finna häraf, att sjukprocenten ej skulle märkbart minskas,
om nervretligheten helt och hållet borttoges ur statistiken. Den
synes i allmänhet stå tillsammans med andra sjukliga tillstånd.
Under rubriken »ryg gr adshr ältning-» äro bär upptagna, jämte sidokrökningen,
»skoliosen», jämväl de ytterst få fall af puckelrygg och
de ännu färre af kutrygg, som blifvit angifna. Enlig! den nu gjorda
undersökningen synes ryggradskrökningen, åtminstone i sådan grad,
att man ansett sig vid den böra fästa afseende, i samtliga våra
gossläroverk spela eu underordnad rol. — En omständighet, hvartill
jag här nedan återkommer, antyder dock, att en i denna riktning mera
genomförd undersökning skulle, och detta kanske ej så obetydligt, höja
procenttalen, och att ryggradskrökningar i själfva verket ej så sällan
förekomma, som här är angifvet. För första klassen är denna
RYGGRADS INKOKNING ARS FOREKOMST.
145
sjukliga förändring angifven vid de högre läroverken i 0,8 /, vid
de femklassiga i 2,2 %, vid de treklassiga i 0,o /, vid de tvåklassiga
pedagogierna i 1,8 / och vid de''enklassiga i l,s %. Vid de högre och
vid de treklassiga läroverken höjer sig kurvan i 2:dra klassen,
sänker sig därefter åter i 3:dje och ligger vid de först nämnda
läroverken i alla de följande klasserna på latinlinien mellan 1 och
2 %. På reallinien ligger kurvan för denna sjukliga förändring
endast i öde och 6:te nedre klassen under kurvan för latinlinien.
I de tre sista klasserna höjer den sig betydligt och går i sista
klassen upp till 5,7 f. År nu denna egendomliga höjning på reallinien
beroende af någon tillfällighet? Det är väl möjligt, att så
är, men eu blick på de för hvarje särskild! läroverk uppgjorda
(bär ej bifogade) tabellerna eller eu närmare granskning af de här
bifogade siffertabellerna öfver hvarje klass, å hvilka förhållandet
vid hvarje särskilt läroverk är återgifvet, visar, att läroverk
finnas, och detta äfven bland våra allra största, vid hvilka
intet enda fall af ryggradskrökning blifvit anmärkt, under det att
vid andra ett jämförelsevis ej ringa antal förekommer. Af det
senare slaget äro Stockholmsläroverken. Till en del kan detta ju
bero på, att ryggradskrökningar verkligen jämförelsevis oftare här
förekomma, men snarare är jag böjd att tro, att det beror åtminstone
i väsentligaste mon på läkareundersökningens noggrannhet,
och att man sålunda vid de större läroverk, där ryggradskrökning
ej finnes angifven, helt enkelt ej åt dess förekomst egna! vederbörlig
uppmärksamhet. I detta antagande styrkes jag däraf, att
just vid de läroverk, för hvilkas lärjungar ryggradskrökningen
oftare angifvits, läkareundersökningen i allmänhet utförts med stor
noggrannhet. Sålunda finner man t. ex., att den höga procenten i
7:de öfre realklassen väsentligen betingas af uppgifterna från ett
af Stockholmsläroverken, hvilket utan tvifvel är ett af de allra
bäst och noggrannast undersökta. Ett ytterligare stöd får man äfven
häruti för det antagandet, att de tal, som i denna statistik förekomma,
i allmänhet äro minimital, och att de genom en mera skärpt
och genomförd undersökning, än hvad nu kunnat ega rum, skulle
mer eller mindre stiga. Särskildt synes mig »kutryggen» ej vara
så beaktad, som den förtjänar, eller rättare sagdt, den synes vara
så godt som förbisedd.
Vid de 5-Hassiga läroverken angifves ryggradskrökning i alla
klasserna efter den första för omkring 1 % af lärjungeantalet; några
nämnvärda höjningar eller sänkningar förekomma ej.
Lärov.-kom. bet. III.
10
146
KAP. III. HELSOTILLSTÅND®!.
En sammanställning visar följande förhållanden:
Byggradslcröhning lios procent af lärjungeantalet.
Allaklas- |
Gem. 1. |
Latinlinien. |
Re all i nien. |
|||
ser till- |
||||||
sammans. |
i—in. |
IV—V. |
VI,1—VII,2. |
IV—V. |
VI,1—VII,2. |
|
Vid de högre läroverken |
1,5 |
1,4 |
1,2 |
1,3 |
2,2 |
3,1 |
» » femkl. » |
1,3 |
1,5 |
0,8 |
— |
0,5 |
— |
» » trekl. » |
1,0'') |
1,2 |
— |
— |
— |
— |
n » tvåkl. pedag..... |
0,9'') |
— |
— |
— |
— |
— |
» » enkl. » ____ |
1,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
*) Öfverklasserna inräknade.
Såsom ensam förekommande ökar ryggradskrökningen den
allmänna sjukproeenten vid de högre läroverken på följande sätt:
IV. |
V. |
VI,1. |
VI, 2. |
VII,l. |
VII, 2, |
f Latin® 0,3 |
0,3 |
0,4 |
0,1 |
0,2 |
0,2 |
j Re all 1,5 |
0,2 |
0,5 |
1,1 |
1,3 |
3,4. |
Ryggradskrökningen hör sålunda till de sjukligheter, som ej
nämnvärdt höja den allmänna sjukprocenten i föreliggande statistik,
hvaraf dock ingalunda den slutsatsen får dragas, att hon ej af skolhygienen
kräfver ett nogsamt beaktande, och jag upprepar, att goda
skäl finnas för det antagandet, att den oftare, kanske mycket oftare
förekommer, än hvad denna statistik ger vid handen. Det vore
önskligt, att herrar skolläkare ville mera än hittils häråt egna sin
uppmärksamhet. Att i allmänhet ej barnen eller deras närmaste
målsmän fästa sig vid en ryggradskrökning, för så vidt den ej uppnått
någon mera påfallande grad, torde väl vara mer än sannolikt.
Kasta vi nu en återblick på de ofvan omhandlade, i frågoformulären
särskilt upptagna sjukdomarnas förekomst i de olika
klasserna, så faller det, om vi betrakta de grafiska tabellerna häröfver
och till en början fatta den öfver de högre läroverken i sigte,
skarpt i ögonen, huruledes kurvorna för de allra flesta af dem mer
eller mindre starkt höja sig från lista till 2:dra klassen och här
få en i allmänhet utpräglad spets. För hufvudvärken inträffar det
första maximum först i 3:dje klassen, och för näsbloden håller sig
ÅTERBLICK PÅ SJUKDOMARNAS FÖREKOMST.
147
kurvan i jämnhöjd i 2:dra och 3:dje klasserna. — I mellanklasserna
inträffar sedermera i regeln en sänkning af samtliga sjukdomskurvorna,
och för reallinien är sänkningen, med få undantag
större, till en del betydligt större än på latinlinien. I öfverklas
serna
åter, egentligen med 6:te öfre klassen, hölja kurvorna i allmänhet
åter höja sig och få i någon af de följande klasserna sin
2:dra spets; i 7:de nedre nå latinliniens kurvor för hufvudvärk
och näsblod, samt realliniens för näsblod sitt 2:dra maximum. I
7:de öfre klassen sänka sig åter flere af kurvorna, särskild!
de för de nyss nämnda åkommorna med undantag af hufvudvärkskurvan
för reallinien. — De undantag från de angifna förhållandena,
som förefinnas, har jag ofvan framhållit, och de framträda
vid första blicken på den grafiska tabellen. Särskild! vill
jag bär blott framhålla, såsom kanske mest beaktansvärdt i detta
hänseende, att hufvudvärken tilltager i sista klassen på reallinien
i skarp motsats mott örhållandet på latinlinien. Vid de femklassiga
läroverken finna vi, så långt deras kurvor gå, motsvarande förhållanden.
De spetsar, som kurvorna bilda i 2:dra klassen, äro
här i regeln ännu mera skarpt utbildade, men nästan ännu skarpare
framträda de samma å kurvorna för de 3-klassiga läroverken.
Nedan stående sammanställningar visa procenttalen såväl för de
långvarigare sjuka lärjungarna som för de sammanräknade särskild!
angifna sjukdomarnas förekomst i hvarje klass vid de olika läroverksgrupperna,
och detta dels med inräkning, dels med frånräkning af
närsyntheten. Det är att märka, att vid dessa sammanställningar
rubriken »annan långvarigare sjukdom» blifvit behandlad såsom i
hvarje särskild! tall blott återgifvande en sådan sjukdom, ehuru
naturligtvis i en del fall mera än en sjukdom kunnat ingå under
denna rubrik, hvarom mera längre fram. För ändamålet med sammanställningen
är detta förhållande ej af någon större betydelse.
Gör man ur dessa tabeller ett utdrag och sammanställer procenttalen
för långvarigare sjukdomars förekomst i de särskilda klasserna,
så vinner man en bättre öfversigt öfver den proportion, i hvilken
sjukdomarnas antal i hvarje klass står till lärjungeantalet. Det torde
vara klart för en hvar, att om sjukdomsprocenten är större i en
klass än i en annan, under det att själfva sjukprocenten är någorlunda
lika i båda, så tyder detta afgjordt på, att sjukligheten är
större i den förra klassen än i den senare. Eller med andra ord:
I. Högre Läroverk.
Sammanställning af procenttalen för sjuka och sjukdomar i de olika klasserna dels med
närsyntheten inräknad, dels med närsyntheten frånräknad.
Slag af läroverk. |
Gem. linien. |
Latin'' |
i n i e |
n. |
R |
e a 11 |
i n i e n. |
||||||||
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI, 2. |
VII.l. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
|
I. Högre Läroverk. |
|||||||||||||||
a) Närsyntheten inräknad. |
|||||||||||||||
Antal angifna lärjungar ..................... |
1,191 |
1,606 |
1,643 |
1,016 |
968 |
960 |
854 |
601 |
566 |
648 |
411 |
229 |
186 |
155 |
176 |
Medelålder.................................. |
«1>3 |
12.3 |
13.4 |
14.3 |
15.4 |
16,5 |
17.4 |
18,3 |
''9.4 |
14,6 |
''5.7 |
16,6 |
17,6 |
l8,7 |
19.5 |
Antal sjuka lärjungar........................ |
448 |
659 |
710 |
446 |
440 |
477 |
450 |
349 |
331 |
247 |
144 |
87 |
74 |
75 |
88 |
% sjuka lärjungar ......................... |
37.6 |
41,0 |
43.2 |
43.9 |
45.5 |
49.7 |
52.7 |
58,1 |
58,5 |
38,1 |
35.° |
38,0 |
39.8 |
48.4 |
50,0 |
Antal långvarigare sjukdomar ............. |
749 |
1,103 |
1,163 |
672 |
720 |
749 |
714 |
563 |
513 |
390 |
219 |
140 |
115 |
116 |
135 |
% långvarigare sjukd. af lärjungeant. |
62,8 |
68,6 |
7°. 7 |
66,0 |
74.4 |
77-9 |
83,6 |
93.5 |
90,6 |
60,1 |
53.3 |
6l,I |
61,9 |
74.4 |
76,6 |
b) Närsyntheten frånräknad. |
|||||||||||||||
Antal angifna lärjungar..................... |
1,191 |
1,606 |
1,643 |
1,016 |
968 |
960 |
854 |
601 |
566 |
648 |
411 |
229 |
186 |
155 |
176 |
Medelålder................................. |
U.3 |
12,3 |
»3.4 |
''4.3 |
15.4 |
16,5 |
17.4 |
18,3 |
19.4 |
14,6 |
15.7 |
16,6 |
17.6 |
18,7 |
19.5 |
Antal sjuka lärjungar........................ |
410 |
605 |
625 |
380 |
354 |
333 |
330 |
243 |
209 |
213 |
no |
59 |
69 |
52 |
68 |
% sjuka lärjungar ......................... |
34.4 |
37.6 |
38,0 |
37.4 |
36,6 |
34.7 |
38,6 |
4°.5 |
36,9 |
32,9 |
26,7 |
25,8 |
3>.7 |
33.6 |
38,6 |
Antal långvarigare sjukdomar ............. |
677 |
1,000 |
1,005 |
572 |
553 |
524 |
504 |
367 |
302 |
332 |
167 |
95 |
84 |
75 |
98 |
% långvarigare sjukd. af lärjungeant. |
56,7 |
62,2 |
61,, |
56,2 |
57.i |
54.5 |
59.° |
61,0 |
53.3 |
5''.* |
4°’7 |
41.5 |
45.2 |
48,1 |
55.6 |
KAP. III. HELSOTILLSTANDET.
SAMMANSTÄLLNING AF SJUKA OCH SJUKDOMAR.
149
II. Femklass. Läroverk.
Sammanställning af procenttalen för sjuka och sjukdomar i de
olika klasserna dels med närsyntheten inräknad, dels
med närsyntheten frånräknad.
Gem. linien. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
|||||
a) Närsyntheten inräknad. Antal angifna lärjungar..................... Medelålder.................................. Antal sjuka lärjungar....................... % sjuka lärjungar...........-.............. Antal långvarigare sjukdomar.............. % långvarigare sjukd. af lärjungeant. b) Närsyntheten frånräknad. Antal angifna lärjungar...............I..... Medelålder.................................. Antal sjuka lärjungar........................ % sjuka lärjungar....................... Antal långvarigare sjukomar............... % långvarigare sjukd. af lärjungeant. III. Treklass. Läroverk. |
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
IV. |
V. |
551 n>5 228 4«>4 361 65.4 551 ".5 212 38.5 59.3 |
572 12,6 241 42.1 443 77.4 572 12,6 225 39:3 401 70.1 |
535 13.4 245 45.8 381 71.2 535 13.4 206 38.5 59.6 |
199 14.3 96 70.9 199 14.3 79 39.7 118 59.3 |
165 15.5 78 47.3 132 80,0 165 15.5 58 35.2 56.3 |
251 14.5 113 45.o 162 64.5 251 !4.S 94 37.4 135 53.8 |
144 15.6 61 42.4 58.6 144 15.6 42 29, z 61 42.4 |
|
Gem. linien. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
|||||
a) Närsyntheten inräknad. |
1. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
IV. |
V. |
Antal angifna lärjungar..................... |
196 |
219 |
185 |
36 |
10 |
29 |
2 |
Medelålder.................................. |
n,9 |
12,8 |
13.7 |
I4.O |
15.5 |
15,0 |
15.0 |
Antal sjuka lärjungar........................ |
66 |
89 |
70 |
16 |
7 |
16 |
2 |
% sjuka lärjungar ......................... |
33.7 |
40,6 |
37.8 |
44.4 |
70,0 |
55.2 |
100,0 |
Antal långvarigare sjukdomar ............. |
107 |
148 |
no |
26 |
8 |
23 |
2 |
% långvarigare sjukd. af lärjungeant. |
54.6 |
67,6 |
59.5 |
72.2 |
80,0 |
79.3 |
100,0 |
b) Närsyntheten frånräknad. |
|||||||
Antal angifna lärjungar..................... |
196 |
219 |
185 |
36 |
10 |
29 |
2 |
Medelålder.................................. |
11.9 |
12,8 |
13.7 |
I4,0 |
•5.5 |
15.0 |
15.0 |
Antal sjuka lärjungar........................ |
63 |
81 |
63 |
16 |
6 |
15 |
— |
% sjuka lärjungar ......................... |
32,z |
36.9 |
34.o |
44.4 |
60,0 |
5i,8 |
— |
Antal långvarigare sjukdomar ............. |
96 |
133 |
96 |
— |
— |
— |
— |
% långvarigare sjukd. af lärjungeant. |
49.° |
60,7 |
51.9 |
— |
— |
— |
— |
150
KAP. III. HELSOTILLStAndET.
IV. Tvåklass. Pedagogier.
Gem. linien. |
|||
a) Närsyntheten inräknad. |
I. |
II. |
III. |
Antal angifna lärjungar ................................................. |
112 |
95 |
15 |
Medelålder................... |
12,6 |
•3.7 |
•3.4 |
Antal sjuka lärjungar.......... |
47 |
32 |
4 |
> sjuka lärjungar...................... |
|||
Antal långvarigare sjukdomar................ |
65 |
47 |
5 |
% långvarigare sjukdomar af lärjungeantalet............... |
O 00 |
49.5 |
33.3 |
b) Närsyntheten frånräknad. |
|||
Antal angifna lärjungar ...................... |
112 |
95 |
— |
Medelålder...................... |
12^6 |
||
Antal sjuka lärjungar.................... |
45 |
28 |
— |
% sjuka lärjungar......................... |
|||
Antal långvarigare sjukdomar........................ |
62 |
42 |
— |
% långvarigare sjukdomar af lärjungeantalet.......... |
55.3 |
44>2 |
— |
V. Enklass. Pedagogier (med uteslutande af Simrishamn).
a) Närsyntheten inräknad. Antal angifna lärjungar.... Medelålder.............................. |
Gem. linien. I. |
113 |
|
Antal sjuka lärjungar.................. |
49 |
% sjuka lärjungar.................. |
43.4 |
Antal långvarigare sjukdomar............... |
73 |
% långvarigare sjukdomar af lärjungeantalet.. |
64,6 |
b) Närsyntheten frånräknad. |
|
Antal angifna lärjungar................ |
113 |
Medelålder...................................... |
•2.4 48 |
Antal sjuka lärjungar........................... |
|
% sjuka lärjungar................................. |
4Z.5 |
Antal långvarigare sjukdomar..................... |
70 |
% långvarigare sjukdomar af lärjungeantalet_____ |
62,0 |
SAMMANSTÄLLNING AF DE LÅNGVAR. SJUKDOMARNAS PROCENTTAL.
151
om sjwfcdomprocenten är relativt hög i en klass, tyder detta på
större sjuklighet, eller mera sjukliga inflytelser, i den klassen i
jämförelse med andra, än hvad skilnaden i sjuk procenterna ger
Vid handen. Det är de procenttal, i hvilka närsyntheten ej ingår,
som bär nedan återgifvas.
Sammanställning af procenttalen för samtliga långvarigare
sjukdomar i de olika klasserna. Närsyntheten frånräkna^
(Procent af lärjungeantalet.)
Gemensamma linien. |
I |
a t i n 1 i n i e n. |
Reallinien. |
|||||||||||
I. IT. |
III. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII.i. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI,2. |
VII.l. |
VII, 2. |
|
Högre läroverk |
56,7162,2 |
61,i |
56,2 |
57,i |
54,5 |
59,0 |
61,o |
53,3 |
51,2 |
40,7 |
41,5 |
45,2 |
48,1 |
55,6 |
Femkl. » |
59,3 70,i |
59,6 |
59,3 |
56,3 |
— |
— |
— |
— |
53,8 |
42,4 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. |
49,o 60,7 |
51,9 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tvåkl. pedag... |
55,3 44,2 |
— |
— |
— |
— |
~~ |
— |
— |
— |
— |
||||
Enkl. » |
62,o; — |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Vi finna af denna sammanställning, att sjukdomarnas antal
i förhållande till lärjungeantalet är allra störst i 2:dra klassen.
Detta sjukdomarnas hopande på de späda lärjungarna i 2:dra klassen
stämmer val öfverens med de ofvan angifna resultaten rörande sj^lfva
sjukprocenten och med stigningen af de särskilda sjukdomskurvorna för
i fråga varande klass. Alt sammanlagdf vitnar på det oförtydbaraste
om, huru bedröfligt helsotillståndet, enligt den föreliggande
statistiken, är i den 2:dra klassen. Med denna täfla, hvad sjukdomarnas
antal beträffar, i de högre läroverken 3:dje klassen och
7:de nedre klassen på latinlinien.
Att procenttalen för sjuka individer efter frånräkuing åt närsyntheten,
vid de högre läroverken äro något högre i 3:dje och
ännu mer i 6:te öfre, i 7:de nedre på latinlinien och i 7:de öfre
på reallinien har redan förut visats. Vid de femklassiga och de
treklassiga läroverken åter har ingen enda klass ett så stort procenttal
sjuka individer, som dessa läroverks 2:dra klasser, med
undantag endast för 4:de latinklassen vid de förra. Att vid dessa
jämförelser närsyntheten är frånräknad behöfver jag väl knåp!
ytterligare erinra om. (Se grafiska tabellerna 21—23). Jag återkommer
i kapitlet om lärjungarnas utveckling till dessa högst
beaktansvärda förhållanden.
152
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
För att söka utröna, huruvida stigningen af sjukprocenten i
2:dra klassen i någon mon kunde bero därpå, att ett större antal
gossar först i den göra sitt inträde och under sitt första skolår, innan
de blifvit »acklimatiserade» i skolan, möjligen af henne starkare
påverkas än sedermera, gjordes eu undersökning af helsotillståndet
bland de gamla och de nyintagna lärjungarna uti i fråga varande
klass vid nedan stående 10 läroverk. Jag meddelar här resultatet
af denna undersökning.
Tabell öfver helsotillståndet bland de förutvarande och de nyintagna
lärjungarna i 2:dra hlassen vid 10 högre läroverk
Läroverk. |
Antal. |
Gamla. |
»-<} 5’ P er? » |
F |
riska. |
1 |
j u k |
a. |
|
Gamla. |
5* |
Summa. |
O p B p |
!2{ ''-<5 S* |
Summa. |
||||
N:o 1. Stockholms norra latin- |
90 |
64 |
26 |
44 |
9 |
53 |
i 20 |
17 |
37 |
%.........—.............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
31.2 |
65,4 |
|
N:o 2. Stockholms södra latin- |
66 |
51 |
15 |
24 |
7 |
31 |
27 |
s |
35 |
%....................-........ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
52.9 |
53.3 |
— |
Stockholms real- .. |
32 |
20 |
12 |
2 |
4 |
6 |
18 |
8 |
26 |
%......-.....-................ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
9°.o |
66,7 |
— |
N:o 5. Upsala............... |
64 |
51 |
13 |
32 |
7 |
39 |
19 |
6 |
25 |
%..............-.............. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
37.3 |
46,2 |
— |
N:o 7. Hudiksvalls............ |
23 |
20 |
3 |
9 |
1 |
10 |
11 |
2 |
13 |
K,..... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
55.o |
66,7 |
— |
N:o 11. Skara.............................. |
41 |
29 |
12 |
18 |
11 |
29 |
11 |
1 |
12 |
%.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
37.9 |
8.3 |
— |
N:o 19. Jönköpings.......... |
69 |
45 |
24 |
31 |
13 |
44 |
14 |
11 |
25 |
%.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
3»>» |
45.8 |
— |
N:o 21. Malmö.............. |
84 |
55 |
29 |
37 |
14 |
51 |
18 |
15 |
33 |
%............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
32,7 |
5».7 |
_1 |
|
N:o 25. Göteborgs högre latin-........ |
65 j |
59 |
6 |
43 |
5 |
48 1 |
16 |
1 |
17 |
%.............................. |
— i |
— |
— |
— |
— |
— 1 |
27.1 |
»6,7 |
-! |
N:o 34. Sundsvalls...... |
38 I |
37 |
1 |
27 |
1 |
28 1 |
10 |
— |
10 |
%....... ...... ............... |
— i |
— |
— |
- |
— |
— i |
27.0 |
— |
— |
Summa |
572 |
431 |
141 |
267 1 |
72 |
339 |
164 |
69 |
233 |
%.............................. |
— |
— |
- |
-1 |
-! |
— |
38,1 |
48,9 |
— |
RUBRIKEN »ANNAN LÅNGVARIG SJUKDOM».
153
Kesultatet af denna undersökning är val, att af de förutvarande
lärjungarna i klassen voro vid dessa läroverk sammanlagdt 38,i %■
sjuka, under det att af de nyintagna sjukprocenten var 48,!) % och
sålunda 10 % högre, hvilket är ganska be aktans värdi Några mera
allmängiltiga slutsatser torde man dock häraf ej kunna draga, då
antalet nyintagna ej är större än 141. Hvarje gosses helsotillstånd
bland dessa inverkar nämligen på slutresultatet med 0,7 %, och
tillfälligheterna kunna vid ett sådant förhållande göra sig gällande
på ett alt för vilseledande sätt. Att utsträcka denna undersökning
längre ansågs ej löna tid och arbete.
Jag vill redan här erinra om, att man, när man bedömer helsotillståndet
hos de första klassernas lärjungar af de allmänna läroverken
och särskild! helsotillståndet hos de nyinträdande, ingalunda
får betrakta dessa lärjungar såsom komna under skolans inflytande
först med det år, då de inträda i de allmänna skolorna. De komma
till dem från de förberedande skolorna, och de sanitära inflytelserna
af dessa äro säkerligen ofta fullt ut så menliga, som de af de allmänna
skolorna. Likaledes måste man taga i betraktande, att de
undersökningar, på hvilka den föreliggande statistiken är bygd, äro
gjorda närmare slutet af läsåret, och att sålunda lärjungarnas helsotillstånd
måste bedömas med hänsyn härtill och på intet vis får för
nyintagna lärjungar betraktas såsom det, hvilket de så att säga
förde med sig till skolan. Det har ju påverkats af skolgången
under hela den föregående höstterminen och eu stor del af vårterminen,
och inflytandet häraf kan hafva varit mycket stort. Jag
skall längre fram redogöra för helsotillståndet i Stockholms förberedande
skolor, d. v. s. under gossarnas tidigaste skolår. Dessförinnan
anser jag mig böra bl. a. redogöra för de sjukdomar, som
äro angitna under den gemensamma rubriken »annan långvarigare
sjukdom».
Å de grafiska tabeller, vi nyss forehaft till granskning, återfinna
vi den gemensamma kurvan för alla de olikartade sjukdomar,
som ingå under rubriken »annan långvarig sjukdom», under n:r X.
Hon börjar vid de högre läroverken i lista klassen med 9,7 % faller
i 2:dra ned till 7,9^, men stiger sedan åter i den 3:dje, och å
latinlinicn fortgår stigningen, mera svagt i 4:de, 5:te och 6:te nedre
154
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDRT.
klasserna, men starkare i 6:te öfre, så att kurvan kär uppnår 12,i %.
Hon slutar efter en mycket svag stigning i de båda sista klasserna
med 12,6 % i 7.''de öfre klassen. Å reallininien åter finna vi äfven
för denna kurva en stark sänkning i mellanklasserna, 4:de och
5:te, i hvilken hon går ända ned till 6, men sedermera blir
stigningen så mycket starkare i de 4 sista klasserna. I 7:de nedre
når hon alldeles samma procenttal som latinliniens kurva och i
7:de öfre skjuter hon npp ända till 15,9 % och ligger sålunda här
3,3 / högre än latinliniens.
För de femldassiga läroverken finna vi motsvarande kurva ligga
vid nästan alldeles samma höjd som för de högre läroverken. Hon
börjar sålunda i första klassen med 9,2 % och slutar efter ett par
höjningar och sänkningar med 11,5 % i 5:te latinklassen. På reallinien
(kurvan å grafiska tabellen uteglömd) är stigningen mindre
stark.
Vid de trelclassiga läroverken ligger kurvan något lägre, i det
hon börjar med 7,7 % i lista klassen, har sin spets i 2:dra och
slutar med 5,9 % i 3:dje. Vid de tvåldassiga pedagogierna går hon
mellan 15,1 % i första och 7,4 % i 2:dra klassen. Vid de enldassiga
pedagogierna finnas de i rubriken ingående sjukdomarna hos 6,2 %
af lärjungeantalet.
Det skulle blifva alldeles för omständligt att här ingå i betraktelser
öfver eller redogörelse för förekomsten af hvarje särskild
sjukdom, och jag inskränker mig därför hufvudsakligen till
att taga i betraktande de grupper af sjukdomar, som i tabellerna
blifvit sammanstälda, under hänvisning för öfrigt till tabellerna.
I de grafiska tabellerna 16—20 bär jag särskild! för hvarje
slag af läroverk inlagt kurvor för dessa grupper; sålunda särskildt för
I) nervsystemets sjukdomar, II) öronsjukdom^!-, III) hjärtsjukdomar,
IV) lungsjukdomar (lungor och strupe), V) sjukdomar i magen
(ventrikeln) och tarmkanalen, VI) sjukdomar i ledgångarna och bensystemet
och slutligen VII) de fall, för hvilka angifvits klen helsa,
allmän svaghet o. s. v., utan att någon bestämd, särskild sjukdom
blifvit uppgifven.
Det torde uppmärksammas, att skalan i dessa grafiska tabeller är
dubbelt så stor som å dem, vi nyss sysselsatt oss med, hvarför
dubbelt större höjningar och sänkningar i kurvorna förorsakas af
samma differenser. Det har varit nödvändigt att använda denna
större skala för att bättre skilja kurvorna och åskådliggöra diffe
-
renserna.
LUNGSJUKDOMAR.
155
Betrakta)’ man till en böljan grafiska tabellen för de högre läroverken
(tab. 16), så finner man genast, att kurvorna i allmänhet hafva
en helt annan gång än på de grafiska tabeller, vi förut haft under
ögonen. De visa nämligen ej dessa mera regelbundna, egendomliga
stigningar och sänkningar för vissa klasser, som på de senare i allmänhet
mer eller mindre skarpt framträda. Vidare sakna vi här
till stor del den parallelism mellan kurvorna för latin- och reallinien,
som där i regeln förefans. Bealliniens kurvor ligga ej häller
så konstant under latinliniens som på tabellerna för de »särskilda
efterfrågade sjukdomarna; de göra mera oregelbundna afvikelse!-uppåt eller nedåt.
Högst af alla kurvorna för de högre läroverken ligger den för
lungsjukdomarna. Till dessa äro här, såsom siffertabellerna visa,
endast räknade sjukdomar i själfva lungorna och strupen, och alla
andra sjukdomar, som eljes med fog kunde räknas till respirationsorganens
sjukdomar, har jag frånräkna! för att få gruppen så begränsad
som möjligt. De uppgifna sjukdomar, som hit hänförts,
äro: »kronisk pnevmoni», »långvarig eller ofta återkommande katarr
i luftrören» (strupe och bronkier), »emfysem», »asthma» och »andtäppa»
samt »lunglidande», ej närmare angifvet. Under kronisk
pnevmoni har jag sammanfört såväl de fall, för hvilka denna diagnos
angifvits, som äfven sådana fåll, där man angifvit »förtätning
i lungorna», »lungblödningar» och »lungsot». Pleuritis och följder
häraf äro ej inräknade (såsom i tabell 11 bil. C, där äfven katarr i
näsa och svalg äro inräknade i respirationsorganens sjukdomar).
Se vi nu på den grafiska tabellen (16) för nämnda läroverk,
så visar det sig, att kurvan för lungsjukdomarna med tämligen regelbundna
höjningar och sänkningar ligger i alla klasser mellan 1,3
och 3 /, i de flesta klasserna mellan 2 och 3 %, för den gemensamma
linien och latinlinien. Det är endast i sista klassen, som
hon något höjer sig öfver det senare procenttalet. För reallinien
gör hon något större exkursioner; men äfven här utan någon sådan
bestämd tendens till stigning eller sänkning i de högre klasserna,
att därvid något närmare afseende kan fästas; äfven här står hon
dock högst i sista klassen, där hon når 3,4 %. Vid de femklassiga
läroverken och pedagogierna ligger lungsjukdomskurvan något lägre,
vid de treklassiga läroverken åter något högre än vid de fullständiga
läroverken.
156
KAP. III. HELSOTILLSTÅND®''!.
Procenttalen äro följande:
Sjukdomar i lungor och strupe hos procent af lärjungeantalet.
T. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
2,7 |
1,7 |
2,4 |
(Lat. |
2,7 |
2,1 |
2,5 |
2,7 |
2,0 |
3,0 |
(Real. |
2,2 |
1,7 |
1,8 |
2,7 |
1,3 |
3,4 |
||||
» » feinkl. » |
1,6 |
1,4 |
1,1 |
fLat. |
1,0 |
2,4 |
— |
— |
— |
— |
(Real. |
0,4 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
3,1 |
1,8 |
3,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
0,9 |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
» » en kl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Öfver hufvud taget synas sålunda lungsjukdomarna förekomma
i ungefärligen samma procenttal för lärjungarna i alla klasser;
någon stegring synes dock ega rum, om än ej mera betydlig, i sista
klassen på både latin- och reallinien. Om denna lilla stegring,
som skulle ega rum under åren närmast efter pubertetsutvecklingen,
får tillmätas någon större betydelse, vill jag lemna därhän; förhållandet
i näst sista klassen, där i stället en sänkning eger rum,
tyder ej därpå.
Såsom »enstaka» förekommande, utan annan samtidig sjukdom,
bidraga lungsjukdomarna på följande sätt att höja den allmänna
sjukprocenten.
Sjukdomar i lungor och strupe, »enstaka» förekommande hos procent
af lärjungeantalet. I
I. |
ii. |
III. |
IV. |
V. |
VI, l. |
VI,2. |
VII.i. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
0,5 |
1,1 |
0,9 |
(Lat. |
0,9 |
0,5 |
0,8 |
1,2 |
0,8 |
0,5 |
\Real. |
0,8 |
1,0 |
0,o |
1,1 |
0,o |
i,i |
||||
» » femkl. >• |
0,7 |
0,7 |
0.4 |
| Lat. |
1,0 |
1,2 |
— |
— |
— |
— |
\lleaL |
0,4 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
||||
» *> trekl. » |
0,o |
0,5 |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
0,9 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
I ingen klass bidraga sålunda lungsjukdomarna ensamt för sig
att höja sjukprocenten med mera än 1,2 %.
SJUKDOMAR I MAGEN OCH TARMKANALEN.
157
För förekomsten af pleuritis och kroniska katarrer i näsa och
svalg hänvisas till tabellerna. Bland de senare hafva endast sådana
fall upptagits, som på grund af uppgifternas beskaffenhet kunnat
antagas vara af svårare art. På den allmänna sjukprocenten
inverka de ej nämnvärdt.
Närmast kurvan för lungsjukdomarna kommer i höjd den för
sjukdomar i magen (ventrikeln) och tarmkanalen. Det är hufvudsakligen
kroniska mag- och tarmkatarrer och därjämte mera
spridda fall af magsår, blindtarmsinflammation och masklidande,
som ingå i den sammanräknade gruppen. Peritonitis och hemorroider,
hvaraf några få fall äro angifna, äro ej inräknade; ej häller
tarmbråck.
Procenttalen för den sålunda begränsade gruppen af sjukdomar
i magen och tarmkanalen äro följande:
i. |
ii. |
in. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
1,5 |
1,3 |
1,5 |
I Lat. |
1,0 |
2,1 |
1,5 |
2,3 |
2,3 |
1,2 |
(Real. |
1,1 |
1,0 |
0,9 |
1,6 |
1,3 |
1,7 |
||||
» » femkl. » |
2,2 |
1,2 |
0,9 |
(Lat. |
1,5 |
1,2 |
— |
— |
— |
— |
(Real. |
1,2 |
0,7 |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
2,o |
1,8 |
0,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
''> » tvåkl. pedagogierna |
0,o |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Såsom den grafiska tabellen ännu åskådligare visar, lida ungefärligen
1,5 h 2 % af lärjungarna af dessa åkommor. Högst ligger
kurvan i allmänhet för latinlinien samt för första klasserna vid
de fem- och de treklassiga läroverken. Oftast förekomma dessa
lidanden i kombination med andra långvarigare sjukdomar, hvarför
de endast med nedan stående tal inverka på den allmänna
sjukprocenten.
158
KAP. III. HELSOTILLSTÅND®!,
Sjukdomar i magen och tarmkanalen, förekommande »enstaka» hos
procent af lärjungeantalet.
i. |
II. |
III. |
IV. |
v. |
VI, i. |
VI, 2. |
VII.l. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
0,3 |
0,2 |
0,5 |
JLat. |
0,4 |
0,2 |
0,5 |
1,1 |
0,5 |
0,4 |
(lie al. |
0,5 |
0,o |
0,4 |
0,o |
0,o |
0,o |
||||
» » femkl. » |
0,5 |
0,o |
0,7 |
J Lat. |
0,o |
0,6 |
— |
— |
— |
— |
[Real. |
0,4 |
0,7 |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
0,5 |
0,5 |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
0,o |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Då tarmbråck är en åkomma, som väl medför en del olägenheter,
hvarjämte den kan medföra faror och särskildt utgör ett hinder
för gymnastiska öfningar, måste den upptagas bland de här i
fråga varande sjukliga förändringarna, men då kelsotillståndet för
öfrigt ej däraf behöfver på något väsentligt sätt störas, synes det
mig af särskildt intresse att tillse, huruvida denna jämförelsevis
rätt ofta förekommande åkomma har utöfvat något afsevärdt inflytande
på den allmänna sjukprocenten.
Tarmbråck hos procent af lärjungeantalet.
i. |
II. |
III. |
TV. |
V. |
VI, i. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
0,5 |
0,6 |
0,7 |
[Lat. |
0,8 |
0,7 |
>)0,6 |
0,5 |
0,5 |
0,7 |
[Real. |
0,3 |
0,2 |
1,7 |
1,1 |
0,o |
0,6 |
||||
» » fernkl. * |
0,7 |
1,2 |
1,8 |
JLat. |
2,5 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
(Real. |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
0,5 |
0,9 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
0,9 |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- |
|
» » enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
'') Rättelse i de första 4 kolumnerna för denna åkomma å istår: I 7 [0,71 2 10,2
siffertabell 80...........................................-....... flas: j 6 [0,61 1 |0,1
Såsom vi af denna sammanställning erfara, förekommer tarmbråck
i allmänhet tämligen likformigt i alla klasser hos omkring
V2 procent af lärjungeantalet, i en del klasser något oftare, i
TARMBRÅCK, HJÄRTSJUKDOMAR.
159
andra åter något mindre ofta; i ett fåtal klasser förekommer åkomman
tillfälligtvis ej als.
Huru litet den inverkat på allmänna sjukprocenten, synes af
följande sammanställning.
Tarmbråck, förekommande enstaka hos procent af lärjungeantalet.
i. |
IT. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,3. |
VII.l. |
VII,2. |
|||
0,2 |
0,3 |
0,5 |
fLat. |
0,5 |
0,3 |
0,1 |
0,2 |
0,o |
0,2 |
||
Vid |
de högre läroverken... |
{ |
|||||||||
[Real. |
0,2 |
0,2 |
1,3 |
1,1 |
0,o |
0,6 |
|||||
0,5 |
0,7 |
0,5 |
fLat. |
1,5 |
0,o |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
» |
» femkl. » |
; |
|||||||||
(Real. |
0,0 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
|||||
» |
» trekl. » |
0,5 |
0,5 |
0,o |
- |
— |
— |
— |
— |
~ |
|
» |
» tvåkl. pedagogierna |
0,9 |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» |
» enkl. » |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
En mycket bestämdt framträdande stegring i skolans högre
klasser visa hjärtsjukdomarna. I siffertabellerna äro de uppförda
under de särskilda rubrikerna, »hjärtfel», »hjärthypertrofi», »hjärtklappning»,
»förstärkt och oregelbunden hjärtverksamhet» samt »hjärtiidande,
ej närmare angifvet». Af dessa utgöra hjärtfel den allra
största delen. Sammanlagdt förekomma hjärtsjukdomarna i följande
procenttal i de olika klasserna och vid de olika slagen af
läroverk.
Hjärtsjukdomar förekommande hos procent af lärjunge antalet -
i. |
ii. |
III. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
|||
0,4 |
(Lat. |
1,3 |
1,0 |
1,1 |
1,5 |
2,5 |
2,5 |
||||
Vid |
de högre läroverken... |
0,5 |
1,2 |
\ |
|||||||
(Real. |
0,8 |
1,7 |
1,3 |
2.2 |
1,9 |
1,7 |
|||||
(Lat. |
1,0 |
4,8 |
_ |
_ |
_ |
||||||
» |
» femkl. » |
0,2 |
0,7 |
1,6 |
{ |
||||||
(Real. |
0,4 |
2,8 |
— |
— |
— |
— |
|||||
» |
»> trekl. »> |
0,o |
1,4 |
0,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
>) |
» tvåkl. pedagogierna |
2,7 |
2,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
n |
» enkl. » |
1,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Ännu åskådligare framträder förhållandet på de grafiska
tabellerna.
160
kap. iii. helsotillstIndet.
Såsom yi finna, äro hjärtsjukdomar angifna i lista klassen vid
de högre läroverken för blott 0,5 %} vid de femklassiga för 0,2 %
och vid de treklassiga för als inga lärjungar. I 2:dra klassen
blir procenten nästan oförändrad vid de högre läroverken, men
stiger i 3:e, altså vid en medelålder för lärjungarna af omkring
I3V2 år, både vid de högre och de femklassiga läroverken med
närmare 1 %. Kurvan håller sig sedermera med små obetydliga
fluktuationer vid ungefärligen samma höjd på latinlinien, ända tils
den i 6:te öfre klassen stiger till fullt 1,5 %, hvarefter den i 7:de
nedre ytterligare höjer sig upp till 2,5 %, hvilken höjd hon sedermera
i 7:de öfre klassen bibehåller. På reallinien framträder äfven,
fastän med något större fluktuationer, samma tendens till höjning
i de högsta klasserna. Högst står kurvan här i 6:te öfre klassen,
där den når 2,2 %, men den står blott några tiondedels procent
lägre i de återstående båda klasserna. Vid de femklassiga läroverken
går kurvan starkt i höjden i 5:te klassen både på latinoch
reallinien, uppnående på den förra linien 4,8 %, på den senare
2,8 %■ Vid de treklassiga läroverken får kurvan sin spets i 2:a
klassen. Förhållandena vid dessa läroverk liksom vid pedagogierna,
vid hvilka senare jämförelsevis mycket höga procenttal
förekomma, torde förtjäna föga afseende, då tillfälligheter, till följd
af lärjungarnas ringa antal, här kunna utöfva för stort inflytande.
Hvarje gosses tillstånd spelar ju här rolen af Va till 1 % eller ännu
mera, och det torde vara anmärkningsvärdt, att under sådana förhållanden
afvikelserna ej äro ännu större. Nedan stående sammanställning
visar, huru hjärtsjukdomarna inverka på den allmänna sjukprocenten
i den föreliggande statistiken. Det framgår af den, att
äfven de, såsom naturligt är, oftast äro kombinerade med andra
långvarigare sjukdomar.
Hjärtsjukdomar, förekommande »enstaka» hos procent af lärjungeantalet.
1. |
11. |
in. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII.i. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
0,3 |
0,2 |
0,4 |
J Lat. |
0,5 |
0,8 |
0,3 |
0,7 |
0,7 |
1,2 |
t Real. |
0,3 |
1,2 |
0,4 |
0,0 |
1,8 |
0,0 |
||||
0,3 |
0,7 |
j Lat. |
0,5 |
1,8 |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
» » femkl. » |
0,0 |
|||||||||
(Real. |
0,0 |
0,7 |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
0,0 |
0,5 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
0,9 |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. 0 |
1,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
SJUKDOMAR I LEDGÅNGARNA OCH BENSYSTEMET.
161
Sjukdomar i ledgångarna och bensystemet, för hvilkas specifikation
hänvisas till siffertabellerna, förekomma sammanräknade
i följande procenttal:
Sjukdomar i ledgångarna och bensystemet i procent af lärjungeantalet.
1. |
II. |
in. |
IV. |
v. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
0,9 |
0,6 |
1,1 |
flat. |
0,8 |
0,7 |
1,4 1,3 |
1,2 |
1,0 |
0,9 |
(Real. |
1,2 |
0,5 |
0,5 |
2,6 |
0,6 |
|||||
0,5 |
1,5 |
0,5 |
I Lat. |
1,0 |
1,2 |
_ |
_ |
_ |
_ |
|
» » femkl. » |
||||||||||
[Real. |
0,4 |
2,1 |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
0,o |
0,0 |
0,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
3,6 |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. » |
0,9 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Såsom vi finna, äro de bär i fråga varande sjukdomarna mycket
jämnt fördelade på de olika klasserna vid samtliga slagen af läroverk.
Deras kurva ligger för de högre läroverken med blott svaga
fluktuationer och med blott ett enda undantag, för en af realklasserna,
emellan 0,5 och 1,5. Det torde vara tämligen tydligt, att alla
sjukdomar, med hvilka ett dylikt förhållande eger rum, ej kunna
anses stå i något närmare förhållande till själfva skolgången, d. v. s.
till skolans och skolarbetets inflytande på helsotillståndet. Sådana
sjukdomar bidraga äfven, såsom vi sett, ytterst obetydligt, äfven om
de sammanföras, såsom här, i större grupper, till höjandet af den
allmänna sjukprocenten bland lärjungarna. I hvad mon sjukdomarna
i ledgångarna och bensystemet inverka på denna procent,
synes af nedan stående sammanställning:
Sjukdomar i ledgångarna och bensystemet, förekommande »enstaka»
hos procent af lärjungeantalet.
1. |
II. |
in. |
IV. |
v. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,l. |
VII, 2. |
|||
0,2 |
0,4 |
[Lat. |
0,3 |
0,3 |
0,3 |
0,7 |
0,5 |
0,4 |
|||
Vid |
de högre läroverken... |
0,3 |
|||||||||
(Real. |
0,5 |
0,2 |
0,4 |
0,5 |
1,9 |
— |
|||||
» |
» femkl. » |
0,2 |
0,5 |
0,5 |
JLat. |
0,0 |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
(Real. |
0,0 |
2,1 |
— |
— |
— |
— |
|||||
)) |
» trekl. » |
0,0 |
0,0 |
0,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» |
» tvålsl. pedagogierna |
2,7 |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» |
» enkl. » |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Liirov.-kom. bet. III.
11
162
KAP. III. HELS0T1LLSTÅNDET.
Sjukdomarna i nervsystemet, under hvilken rubrik ingå »fallandesot»,
»kramp och konvulsioner», »chorea», »svindel», »pares»,
»nevralgier», »paralysi» af vissa nerver samt några få fall af stamning,
hvilka enligt uppgifterna synts vara af svårare art, förekomma
sammanräknade hos ett mycket litet procenttal af våra
skolors lärjungar. Nedan stående sammanställning gifver häraf en
öfversigt. Det torde kanske böra erinras, att »nervositet» och alla
fall af öfverretning af nervsystemet ej j här ingå, lika litet som
»hufvudvärk», beroende på kongestion^- åt hjärnan, eller rubbningar
i hjärnverksamheten af mera psykisk art. Likaledes är
det klart, att de fall, i hvilka verklig sinnesförvirring, galenskap
af ena eller andra slaget, under skolåldern uppstått, ej kunna
återfinnas i denna statistik, då all skolgång vid sådana fäll måst
upphöra.
Sjukdomar i nervsystemet i procent af lärjungeantalet.
i. |
II. |
III. |
IV. |
v. |
VI,i. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
0,3 |
0,1 |
0,4 |
[Lat. \Real. |
0,3 |
0,1 |
0,5 |
0,4 |
0,2 |
0,2 |
0,3 |
0,5 |
0,4 |
— |
0,6 |
1,1 |
|||||
0,4 |
JLat. |
0,5 |
0,0 |
|||||||
» » femkl. » |
0,7 |
0,4 |
||||||||
[Real. |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
0,5 |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » eukl. » |
0,9 |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Kurvan för dessa sjukdomar ligger öfveralt vid samtliga
slagen af läroverk mellan 0 och 0,5 % i samtliga klasser, endast
med undantag af tvänne, i hvilka hon höjer sig helt obetydligt
öfver nämnda tal.
Nedan stående tabell visar, huruledes samtliga dessa sjukdomar
nästan ej als eller åtminstone ej nämuvärdt bidraga att
höja den allmänna sjukprocenten.
SJUKDOMAR I NERVSYSTEMET OCH UROGENITALAPPARATEN. 163
Sjukdomar i nervsystemet, förekommande »enstaka» hos procent af
lärjungeantalet.
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, l. |
VI, 2. |
VII,l. |
VII,2. |
||||
0,o |
0,o |
[Lat. |
0,1 |
0,o |
0,3 |
0,1 |
0,o |
0,2 |
||||
Vid |
de |
högre läroverken... |
0,1 |
\ |
||||||||
[Real. |
0,o |
0,5 |
0,0 |
0,o |
0,o |
— |
||||||
0,2 |
0,2 |
0,0 |
(Lat. |
0,o |
0,o |
_ |
_ |
_ |
_ |
|||
» |
» |
fem kl. » |
||||||||||
(Real. |
0,o |
O.o |
— |
— |
— |
~ |
||||||
0 |
» |
trekl. » |
0,o |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» |
» |
tvåkl. pedagogierna |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» |
» |
enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Under rubriken sjukdomar i urogenitalapparaten äro sammanförda
alla fall, hvilka angifvits såsom nephritis eller albuminuri,
njursten, nj ur blöd ning, enuresis*dysuri, kr. cystitis, hydrocele samt
varicocele funiculi et scroti.
Såsom nedan stående utdrag ur tabellen visar, hafva alla dessa
sjukdomar tillsammans förekommit i ett mycket litet procenttal i
alla klasser och vid alla slag af läroverk. Någon särskild kurva
har jag därför ej för dem inlagt på de grafiska tabellerna.
Sjukdomar i urogenitalapparaten i procent af lärjungantalet.
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
||||
fLat. |
0,3 |
0,2 |
0,2 |
0,8 |
0,2 |
0,7 |
||||||
Vid |
de |
högre läroverken... |
0,3 |
0,i |
0,1 |
\ |
||||||
[Real. |
0,2 |
0,o |
0,4 |
0,o |
0,o |
0,6 |
||||||
0,5 |
0,5 |
[Lat. |
0,0 |
0,6 |
_ |
_ |
_ |
__ |
||||
l) |
» |
femkl. » |
0,4 |
> |
||||||||
[Real. |
0,4 |
1,4 |
— |
— |
— |
— |
||||||
» |
» |
trekl. » |
0,o |
0,o |
0,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
)) |
» |
tvåkl. pedagogierna |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» |
» |
enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Huru ytterst obetydligt dessa sjukdomar inverkat på den allmänna
sjukprocenten, synes af följande tabell.
164
KAP. III. HELSOTILLSTÅND®!.
Sjukdomar i urogenitalapparaten, förekommande »enstaka» hos
procent af lärjungeantalet.
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI, 2. |
Vll.l. |
VII,2. |
||||
0,1 |
1 Lat. |
0,1 |
0,1 |
0,o |
0,2 |
0,o |
0,o |
|||||
Vid |
de |
högre läroverken... |
0,1 |
o.l |
I |
|||||||
(Keal. |
0,o |
0,o |
0,0 |
0,o |
0,o |
0,o |
||||||
0,o |
fLat. |
0,o |
0,6 |
_ |
_ |
_ |
_ |
|||||
» |
» |
femkl. » |
0,2 |
0,2 |
l |
|||||||
[Real. |
0,o |
1,4 |
— |
— |
— |
— |
||||||
)) |
» |
trekl. » |
0,o |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
n |
» |
tvåkl. pedagogierna |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
■■ |
» |
enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Eu af hufvudstadens läkare, som är specialist i öronsjukdomar,
och som för en del lärjungar ifylt svaren på frågorna rörande
helsotillståndet, har till dessa svar fogat några anmärkningar mot
komitén, för det att öronsjukdomajma ej blifvit i de kringsända
frågoformulären särskilt upptagna. Han framhåller, förutom öronsjukdomarnas
betydelse i allmänhet, det stora inflytande, som hörselorganets
tillstånd har på lärjungarnas psykiska utveckling, och den
hänsyn, som vid undersökningens meddelande måste tagas till hörselns
beskaffenhet hos de enskilda lärjungarna, och han menar, att detta
bordt mana komitén att upptaga öronsjukdomarna bland de särskild!
efterfrågade. Det är äfven alldeles gifvet, att åt öronens och hörselns
tillstånd måste inom skolan såväl af läkare som lärare mycken
uppmärksamhet egnas. Mången lärjunge, som har klen hörsel,
utan att detta för lärarna är bekant, blir lätt misskänd, och, hvad
värre är, om han fått sin plats för långt bort från läraren, kan
han äfven med bästa vilja ej följa med undervisningen, hvars
frukter sålunda till stor del för honom gå förlorade. Att eu beklaglig
försummelse i våra skolor i dessa hänseenden eger ruin,
därpå vore det lätt att anföra bevis. Läkarna försumma för mycket
att undersöka öronen, och lärjungarna uraktlåta gärna, äfven om
de, hvilket ej alltid är fallet, äro medvetna om, att deras hörsel är
nedsatt, att därom underrätta lärarna. Då de lärjungar, hvilkas
hörsel är minskad, under sådana förhållanden i allmänhet hafva
svårt att följa med lärarnas föredrag, vänja de sig lätt vid ouppmärksamhet,
eller också blifva de bedömda såsom ouppmärksamma,
ehuru de verkligen anstränga sig att följa med så mycket, som det
ORONSJUKDOMAR.
165
är dem möjligt. I senare fallet blir deras ambition nedsatt. Förutom
den medicinska vård, som öronsjukdomarna kunna påkalla,
och som det är af vigt att i tid åt dem egna, bör sålunda hörselns
beskaffenhet vara en af grunderna för lärjungarnas placering i
skolrummen, och lärarna böra alltid Vara underrättade om, Indika
lärjungar som hafva sin hörselförmåga så nedsatt, att vid undervisningen
särskildt afseende därvid bör fästas.
Men alt detta har dock ej kunnat utgöra motiv för att vid den
nu företagna undersökningen intaga öronsjukdomarna bland de
särskildt efterfrågade, ty de höra ej till det slags sjukdomar, på
hvilka själfva skolgången, stillasittandet, vistandet i den förskämda
luften, det ihållande ensidigt intellektuel arbetet o. s. v. kunna anses
utöfva ett mera direkt inflytande. Hörselorganet står till skolarbetet
i ett helt annat förhållande än t. ex. synorganet. Detta
senare öfveranstränges genom för mycket arbete på nära håll, vid
för svag belysning o. s. v., och svåra följder uppstå bevisligen
härutaf; om någon öfveransträngning för hörselorganet vid skolarbetet
kan däremot ej vara tal.
Öronsjukdomarna uppstå för det mesta såsom följder af andra
sjukdomar, framför alt katarrer i näsa och svalg eller difteritiska
processer, ofta inledda af någon infektionssjukdom, såsom mäsling
eller skarlakansfeber, och skolan kan härtill ej hafva annan skuld
än den, som möjligen kommer på hennes lott för primär-sjukdomarna.
Att dessa kunna hafva ådragits i skolan, vare sig genom
vistandet där i dåliga lokaler, genom förkylningar eller genom
smitta, är alldeles klart; men med ett stort antal andra sjukdomar
eger samma förhållande rum, utan att de därför bort eller kunnat
upptagas särskildt i frågoformulären, hvilka därigenom skulle alt
för mycket hafva vuxit i omfång. Komiten afsåg att under rubriken
»annan långvarig sjukdom» erhålla nödiga uppgifter om såväl öronsjukdomarna
som alla andra sjukdomar, hvilka ej blifvit särskildt
upptagna, och som voro af någon större betydelse för bedömandet
af helsotillståndet. Den har, såsom föreliggande redogörelse torde
visa, ej härutinnan missräknat sig. Det lider ej tvifvel, att en
noggrannare undersökning, i all synnerhet om den företoges af
öronläkare, skulle uppvisa ett ojämförligt större procenttal af öronsjukdomar,
framför alt af fel på hörseln, än hvad de till komitén
inlemnade uppgifterna gifva vid handen. Det är äfven af mycken
vigt, såsom jag ofvan framhållit, att långt mera uppmärksamhet
häråt egnas, än hvad hittills varit fallet, och att en specialstatistik
166
KAP. III. HELSOTILLSTÅND®!.
ör hörselorganets tillstånd hos skolungdomen erhålles, men de
flesta fall af öronsjukdom, som för en statistik af här i fråga varande
art hafva större betydelse, torde väl i det föreliggande materialet
för de statistiska beräkningarna vara angifna. Hvad man kan
vara trygg för, det är, att procenttalen för dessa sjukdomar, liksom
i allmänhet procenttalen i hela denna statistik, åtminstone ej äro
för höga, äfven om man anser dem gälla blott sådana fall, som äro
af mera allvarsam art. Nedan stående tabell ger af dem en öfversigt.
Öronsjukdomar, förekommande hos procent af lärjungeantalet.
i. |
ii. |
III. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI, 3. |
vn,i. |
VII,2. |
||
Vid de högre läroverken... |
1,3 |
0,9 |
0,6 |
J Lat. |
0,9 |
1,0 |
0,8 |
0,5 |
0,3 |
0,7 |
(Real. |
0,9 |
0,2 |
1,3 |
0,5 |
1,9 |
0,6 |
||||
» » femkl. » |
1,3 |
2,i |
0,5 |
[Lat. (Real. |
0,5 |
0,6 |
— |
— |
— |
— |
3,6 |
1,4 |
— |
— |
— |
— |
|||||
» » trekl. » |
— |
0,5 |
— |
~ |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåld. pedagogierna |
2.7 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. » |
1,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Procenttalen äro, såsom vi finna, tämligen lika höga i samtliga
klasser af de olika slagen af läroverk. Kurvan ligger för den
gemensamma linien och latinlinien vid de högre läroverken i alla
klasser mellan 0,5 % och 1 % endast med undantag för tvänne. I
första klassen höjer hon sig nämligen något öfver 1 % och i YII,i sänker
hon sig något under 0,5 %. På det hela taget synes statistiken
angifva, att öronsjukdomar af allvarsammare art förekomma oftare
i de nedersta klasserna och aftaga i de öfre, livilket äfven torde
stämma öfverens med den allmänna erfarenheten och med det
förhållande, som ofvan framhållits och som i de inlemnade svaren
äfven angifvits, att nämligen de i flertalet fall äro följder af i
yngre år genomgången skarlakansfeber eller, fastän mindre ofta,
mäsling. Åt stort intresse vore nu att genom undersökning af
specialister få närmare utrönt, huru det förhåller sig särskild! med
hörselskärpan i de olika klasserna, ett förhållande, hvarom det
föreliggande materialet ej kan lemna tillförlitlig upplysning.
Såsom ensamt förekommande, utan andra samtidiga långvarigare
sjukdomar, inverka öronsjukdomar na på följande sätt på den allmänna
sjukprocenten.
REUMATISM.
167
Öronsjukdomar> förekommande »enstaka» &os procent af lärjungeantalet -
i. |
II. |
in. |
IV. |
v. |
VI,l. |
VI,2. |
VII,!. |
VII,2. |
||
(Lat. |
0,3 |
0,6 |
0,o |
0,2 |
0,o |
0,4 |
||||
Vid de högre läroverken... |
0.4 |
0,5 |
0,2 |
\Real. |
0,o |
0,o |
0,4 |
0,o |
1,8 |
0,6 |
(Lat. |
0,o |
0,o |
— |
_ |
— |
— |
||||
» » femkl. » |
0,o |
0,7 |
0,4 |
J |
||||||
(Real. |
2,4 |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
||||
» » trekl. » |
0,o |
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
1,8 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
_ |
— |
~ |
— |
— |
Af alla särskilda sjukdomar, som äro angifna under den här
i fråga varande rubriken »annan långvarig sjukdom», och som
ej ingå i någon af de grupper, för hvilka jag ofvan redogjort, är
■»reumatism» den oftast förekommande. Jag lemnar här en sammanställning
af dess procenttal för de olika klasserna vid de olika
slagen af skolor.
Reumatism, förekommande hos procent af lärjungeantalet -
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI,2. |
Vll,l. |
VII, 2. |
||
0,1 |
(Lat. |
0.5 |
0,1 |
0,4 |
0,2 |
0,5 |
0,7 |
|||
Vid de högre läroverken... |
0,2 |
0,2 |
(Real. |
0,5 |
0,2 |
0,o |
0,5 |
0,6 |
0,o |
|
0,2 |
(Lat. |
1,0 |
0,0 |
__ |
— |
— |
— |
|||
» » femkl. » |
0,2 |
0,3 |
(Real. |
|||||||
0,o |
0,o |
— |
— |
— |
— |
|||||
» » trekl. » |
0,o |
0,o |
i,i |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
0,9 |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. » |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Såsom det vill synas, förekommer reumatism öfver hufvud taget
något oftare i de högre klasserna än i de lägre. Förhållandet vid
de högre läroverken torde i detta hänseende vara det mest betecknande.
I de tre gemensamma klasserna finna vi där 0,i å 0,2
procent af lärjungarna vara angifven såsom lidande af reumatism,
under det att procenttalet i de öfriga klasserna på båda linierna,
168
kap. iii. helsotillståndet.
med undantag för några klasser på hvardera limen, håller sig omkring
0,5 procent.
Då reumatismen förekommer hos ett så litet procenttal, har
jag ansett det öfverflödigt att genom en särskild tabell visa dess
inflytande på den allmänna sjukprocenten. Detta är naturligtvis
mycket obetydligt, såsom en granskning af de utförliga siffertabellerna
äfven ådagalägger.
Öfver förekomsten af öfriga, under i fråga varande rubrik
angifna, sjukdomar lemnar jag nedan stående sammanställning,
hvilken jag ansett mig kunna inskränka till de högre läroverken.
De små afvikelse!- i procenttalen, som kunna förekomma vid de
andra slagen af läroverk, äro af föga betydelse och kunna lätt
uppmärksammas i de utförliga tabellerna.
Procenttal för sjukdomar, som angifvits under rubriken vannan
långvarig sjukdom», och för hvilka redogörelse ej här
ofvan blifvit lemnad. Vid de högre läroverken.
Gem. |
lin. |
Latinlinien. |
Rea |
11 i n i e n. |
|||||||||||
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1 |
VI, 2 |
VII,1. VII,2 |
IV |
V. |
VI, l |
VI, 2 |
vn,i. |
VII, 2. |
||
Kr. katarr i näsa och |
0,3 |
0,3 |
0,2 |
0,3 |
0,4 |
0,3 |
0,5 |
0,2 |
0,2 |
0,5 |
0,2 |
0,5 |
|||
Pleuritis och följder |
0,2 |
0,1 |
_ |
_ |
0,1 |
_ |
0,2 |
0,3 |
0,6 |
||||||
Gulsot .............. |
— |
0,1 |
— |
— |
— |
----- |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
0,6 |
_ |
Kr. mjältansvällning.. |
— |
— |
— |
0,1 |
— |
— |
0,1 |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
Peritonitis och följder |
0,1 |
— |
_ |
0,1 |
_ |
_ |
_ |
0,6 |
|||||||
Hemorroider............ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
0,2 |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
Sjukdomar i muskel-systemet ..... |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
0,3 |
0,2 |
||||||||
Hudsjukdomar......... |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
— |
0,2 |
— |
0,1 |
0,3 |
0,2 |
_ |
— |
_ |
_ |
_ |
0,6 |
Paronychia .. |
— |
— |
0,1 |
0,2 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
0,6 |
_ |
Becidiverande frossa.. |
0,2 |
0,1 |
0,1 |
0,2 |
— |
— |
— |
0,2 |
— |
0,2 |
_ |
_ |
_ |
_ |
|
Difteri med följder |
_ |
_ |
_ |
0,1 |
0,1 |
0,i |
|||||||||
Ilsemophilia ... |
— |
— |
— |
0,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
__ |
_ |
_ |
_ |
|
Basedows sjukdom .... |
— |
— |
0,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
Pettsot ...... |
— |
— |
— |
0,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
Svulster............ |
— |
— |
— |
— |
— |
0,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
RUBRIKEN »KLEN HELSA».
169
Om man undantager kroniska katarrer i näsa och svalj, förekomma
de öfriga här upptagna sjukdomarna endast i mera spridda
fall och inverka, såsom vi lätt finna, äfven om vi sammanräkna
dem alla, ej nämnvärdt till den allmänna sjukprocentens höjande.
Någon specialtabell för denna inverkan anser jag det ej nödigt att
här lemna.
Under den gemensamma rubriken »klem helsa bär jag i de
utförliga siffertabellerna sammanfört alla sådana fall, för hvilka
beteckningarna »allmän svaghet, mindre godt helsotillstånd, dålig
helsa, sjuklig» o. s. v. blifvit använda, utan att på samma gång
någon särskild, mera allvarsam, långvarigare sjukdom blifvit angifven
eller någon sjukdom af den art, att det klena helsotillståndet
genom den kunnat förklaras. Jag lemnar här en öfversigt öfver
procenttalen för denna rubrik.
»Klen helsa» utan närmare angifven sjukdom, som kunnat
förklara det klena helsotillståndet, har uppgifvits för
nedan stående procent af lärjungeantalet.
i. |
II. |
III. |
IV. |
v. |
VI, l. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
||
fLat. |
1,0 |
1,3 |
1,1 |
1,0 |
1,3 |
1,6 |
||||
Vid de högre läroverken... |
1,1 |
1,1 |
0,8 |
1 |
||||||
(Real. |
0,6 |
0,5 |
0,o |
1,1 |
1,3 |
0,6 |
||||
» » femkl. » |
0,7 |
1,2 |
1,1 |
jLat. (Real. |
1,5 0,o |
1,2 0,7 |
— |
— |
— |
— |
» » trekl. » |
1,5 |
1,8 |
0,o |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » tvåkl. pedagogierna |
3, G |
0,o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
» » enkl. » |
''0,9 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Förutom till denna sammanställning hänvisar jag till kurvorna
å de grafiska tabellerna 16—20. Några särskilt beaktansvärda
förhållanden förete ej dessa kurvor. De ligga, som vi finna, i så
godt som alla klasser mellan 0,5 och 1,6 i det stora flertalet
klasser mellan 1 och 1,5 %. Endast för de tvåklassiga pedagogiernas
l:a klass är denna rubrik oftare använd utan angifvande
af någon särskild sjukdom.
Följande sammanställning visar den inverkan, som de under
rubriken upptagna fallen haft på den allmänna sjukprocenten.
170
KAP. III. IiELSOTILLSTÅNDET.
Inverkan på den allmänna sjukprocenten af de fall, som ingått
under rubriken »klen hets av.
1. |
II. |
m. |
IV. |
v. |
VI, 1. |
VI, 2. |
Vll.i. |
VII,2. |
||
högre läroverken... |
0,7 |
0,9 |
0,4 |
JLat. |
0,6 |
0,6 |
0,4 |
0,2 |
0,7 |
0,9 |
(Real. |
0,2 |
0,5 |
0,o |
0,5 |
0,0 |
0,0 |
||||
femkl. » |
0,2 |
0,9 |
0,9 |
J Lat. |
1,5 0,0 |
0,6 0,7 |
— |
— |
— |
— |
trekl. » |
0,5 |
0,9 |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
tyåkl. pedagogierna |
3,6 |
0,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|
enkl. » |
0,9 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Nyss lemnade redogörelse visar, hvilken stor mängd af olikartade
sjukdomar som angifvits under den gemensamma rubriken
»annan långvarig sjukdom». En stor del af dem är af mycket
allvarsam betydelse, såsom framför alt hjärt- och lungsjukdomarna,
hvilka äfven äro de allmännast förekommande. De inverka äfven
mest på den allmänna sjukprocenten. En annan del är af mindre
allvarsam och några få af tämligen likgiltig art, men vi hafva af
de lemnade öfversigtstabellerna erfarit, huru ytterligt obetydlig, ja i
regeln ej ens nämnvärd, dessas inverkan är på sjukprocenten i dess
helhet. Det har varit mig angeläget att framvisa detta för att ej
kunna mötas af den invändningen, att sjukprocenten uppdrifvits af
sådana åkommor, som ej för helsotillståndet äro af någon större
betydelse. I sin helhet förekomma alla dessa mångfaldiga sjukdomar,
sammanräknade vid såväl de högre som de femklassiga
och treklassiga läroverken, i det ojämförligt största antalet klasser
ej hos ett så stort procenttal af lärjungarna- som bleksoten ensamt
och hufvudvärken ensamt. I synnerhet är bleksotens och hufvudvärkens
öfvervigt påfallande för de lägre klasserna. Undantagen
från det angifna förhållandet finnas hufvudsakligen på reallinien
samt i klass VII,2 vid de högre läroverken. Detta synes mig vara
ett högst beaktansvärdt förhållande, när det är fråga om att bedöma
skolans inflytande på lärjungarnas helsotillstånd. Äfven kurvan för
näsblod ligger blott några procent under den för alla de i rubriken
»annan långvarig sjukdom» ingående sjukdomarna tillsammans. Jag
hänvisar för bedömandet af betydelsen af dessa förhållanden till,
hvad jag i näst föregående kapitel anfört.
171
VID DE SÄRSKILDA LÄROVERKEN.
I det föregående bär jag betraktat alla läroverk af ett visst
slag såsom ett enda och redogjort för helsotillståndet bland lärjungarna
vid hvarje skolgrupp i dess helhet och i dess särskilda,
sammanräknade klasser. Låtom oss nu kasta en blick på, hurudant
helsotillståndet är vid de särskilda läroverken inom hvarje grupp.
De siffertabeller, som för hvarje läroverk häröfver upprättats,
hafva ej blifvit tryckta i sin ursprungliga form. De hafva lagts
till grund för de här bifogade siffertabellerna 1—26, i hvilka helsotillståndet
finnes angifvet för hvarje särskild klass i hvarje särskild
skola. Det är naturligtvis lätt att ur dessa tabeller göra ett utdrag
för samtliga till en viss skola hörande klasser och så åter
upprätta en tabell för den skolan i dess helhet.
Det är gifvet, att procenttalen för enskilda klasser vid en viss
skola ej kunna tillmätas någon synnerligen stor betydelse, då
antalet lärjungar i hvarje sådan klass är alldeles för litet för att
ej lemna för mycket rum åt tillfälligheterna. För att klart visa
detta behöfver man blott besinna, att i en klass med t. ex. 20 lärjungar
inverkar hvarje lärjunges helsotillstånd på procenttalet för
klassen med ej mindre än 5 %. År lärjungeantalet 10, blir inverkan
af hvarje lärjunge 10 % o. s. v. Jag har därför för hvarje klass i
de ofvan anförda tabellerna angifvit antalet lärjungar i klassen,
för att man skall kunna hafva någon ledning för bedömandet af
procenttalens värde. Endast om man i flertalet af klasser eller
genomgående i alla klasser vid en skola finner en jämförelsevis hög
eller låg procent, får detta någon betydelse. Mest betecknande för
helsotillståndet i en viss skola blir dock alltid medelprocenten för hela
skolan, d. v. s. procenttalen för alla dess klasser sammanräknade.
Men äfven de resultat, som härvid vinnas, måste bedömas med
mycken försigtighet. Framför alt får man ej utan vidare sluta till,
att de sanitära förhållandena vid en skola äro afgjordt sämre än
vid en annan, om sjukprocenten skulle visa sig något litet större vid
den förra än vid den senare. Att graden af noggrannhet, med hvilken
undersökningen vid olika skolor blifvit verkstäld, har utöfvat
inflytande på resultaten, därom har jag, såsom förut är anfördt, vid
granskningen af de ifylda frågoformulären fullkomligt öfvertygat mig.
En mera omsorgsfull läkareundersökning har bringat i dagen ofta
mycket allvarsamma sjukdomar, t. ex. bleksot eller hjärtsjukdomar,
hvilka från hemmen ej blifvit angifna. Jag har förut framhållit
och återkommer äfven i det följande på mera än ett ställe till
detta beaktansvärda förhållande.
172
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
Det är därjämte klart, att högre sjuklighet kan vid eu skola
ega rum, utan att skolan däruti har den ringaste skuld. Förhållandet
kan nämligen bero på sociala och sanitära omständigheter
inom det samhälle, i den stad, där skolan är belägen. Äfven härtill
återkommer jag i det följande. Ytterligare få vi taga i betraktande,
att, om än samtliga lärjungar i en viss skolas alla klasser
sammanslås, och procenttalen beräknas för dem samfäld^ så blir
dock antalet vid många skolor för litet, för att ej tillfälligheter
skola kunna ganska starkt inverka på resultatet.
Sålunda finna vi äfven vid de högre läroverken sådana, som
hafva ett lärjungeantal under 100; vid de femklassiga utgöra dylika
läroverk flertalet. Vid de treklassiga läroverken finnes intet enda
med högre lärjungeantal än 70, och af pedagogierna har ingen ett
högre antal lärjungar än 36.
Detta alt oaktadt är dock en jämförelse mellan helsotillståndet
vid de särskilda läroverken, framför alt de högre, vid hvilka
i allmänhet lärjungeantalet är tämligen tillräckligt för tillfälligheters
eliminerande, af stort intresse. Där sjukprocenten visar sig
vara jämförelsevis hög, bör detta vara ett gif akt för det läroverket,
och det torde böra föranleda till närmare undersökningar, hvarpå
ett sådant förhållande kan bero, om i någon mon på en särdeles
noggrann läkareundersökning, om på dåliga hygieniska förhållanden
i skolan, på för mycken ansträngning af lärjungarna eller på lokala
omständigheter, oberoende af skolan, eller på flere samverkande
orsaker. Fn sådan undersökning kan endast ske på platsen och
med noggrann kännedom om förhållandena därstädes.
För att underlätta öfversigten har jag i de grafiska tabellerna
31—35 uppdragit kurvor för helsotillståndet för samtliga lärjungarna
vid hvarje läroverk inom de särskilda grupperna, och detta
med läroverken dels upptagna i vanlig ordning, dels ordnade efter
höjden af deras sjukprocent. De af sammanhängande linier bestående
kurvorna äro uppdragna för läroverken i den vanliga ordningen.
Läroverken för dessa kurvor äro angifna öfverst på tabellerna.
De streckade kurvorna gälla läroverken, ordnade efter
sjukprocenten, och äro läroverken för dessa kurvor angifna nederst
på tabellerna.
Första blick på tabellen 31 för de högre läroverken visar oss
tvänne dominerande spetsar, nämligen för Hudiksvall och Kristianstad.
Lägst sänker sig sjukprocenten för Vestervik och Strengnäs.
Medelsjulcprocenten för samtliga de högre läroverken utgör
44,s %• På den grafiska tabellen 31 markeras denna af en rak
173
VID DE SÄRSKILDA LÄROVERKEN.
linie mellan tecknen Q. Vi finna å nämnda tabell de särskilda
läroverken i följande ordning efter sjukprocenten:
Under medelsjukpr ocenten. Öfver medelsjukprocenten.
Med en 29,2 |
Med en ....... 45,5 |
|||
Strengnäs |
........ 29,2 |
Skara » ........... |
........45,5 |
|
Göteborgs real- |
» .... |
........ 33,3 |
Hernösands » ........... |
........45,7 |
Jönköpings |
)) |
........34,8 |
Falu » ........... |
........ 46,6 |
Kalmar |
» .... |
........35,6 |
Göteborgs lat.- » ........... |
........ 47,2 |
Luleå |
>» .... |
........ 36,2 |
Karlskrona » ........... |
........ 47,3 |
Lunds |
)) |
........ 37,o |
Örebro » ........... |
........ 47,3 |
Sundsvalls |
)) |
........ 37,1 |
Venersborgs » ........... |
........ 47,7 |
Norrköpings Malmö |
38,i |
........ 50,2 |
||
........ 38,4 |
Halmstads » ........... |
........ 50,2 |
||
Vexiö |
)) |
........ 38,5 |
Stockholms nya elem.-skola.... |
........ 50,7 |
Visby |
» .... |
........ 40,o |
Vesterås läroverk_____ |
........ 51.4 |
Nyköpings |
» .... |
........ 41,i |
Linköpings » _____ |
........ 53,3 |
Helsingborgs |
» |
........ 42,c |
Stockholms real- » _____ |
........ 55,2 |
Karlstads |
» ..... |
........ 43,o |
Stockholms norra lat.- » _____ |
........ 58,2 |
Östersunds |
» .... |
........ 43,7 |
Kristianstads » _____ |
........ 64,8 |
Stockholms södra lat.- » ____ |
........ 43,7 |
Hudiksvalls » ____ |
........ 69,3 |
|
Upsala |
.. .... |
........ 44,6 |
Det bör anmärkas, att i här angifna procentberäkning likasom
i de följande ingår äfven närsyntheten. Då denna sjukliga förändring,
såsom jag förut framhållit och i ett följande kapitel närmare
skall visa, just är framkallad, åtminstone i det ojämförligt
största antalet fall, af själfva skolarbetet och af mindre lämpliga
anordningar för detta, så torde det vara alldeles gifvet, att den
måste medtagas i en statistik för jämförelse mellan särskilda
skolor, i hvilken statistik dessas olika inflytande på lärjungarnas
kroppstillstånd bör så mycket som möjligt komma till uttryck.
Af de femMassiga läroverken är det läroverken i Arboga, Uddevalla
och Jakobs läroverk i Stockholm, för hvilka högsta relativa
antalet sjuka lärjungar blifvit angifvet. (Graf. tab. 32.) Medelsjulcprocenten
för samtliga femklassiga läroverken är 43,9 f.
174
KAP. in. HELSOTILLSTÅNDET.
Ordningen efter sjukprocenten är för dessa läroverk följande:
Under medels ju kpr ocenten. Öfver medels juliprocenten.
Med en
sjukprocent
af:
Landskrona läroverk..................... 28,6
Haparanda » ..................... 28,6
Enköpings » ..................... 29,1
Borås » ..................... 29,5
Sköfde » ..................... 30,3
Göteborgs » ..................... 35,0
Ystads » ..................... 36,9
Eksjö » ..................... 37,4
Vadstena » ..................... 38,2!)
Söderhamns » ..................... 40,6
Norrtelje » ..................... 42,0
Mariestads » ..................... 43,7
l) Obs.! Ä grafiska tabellen är sj
van 1 % för lågt an gifven.
Med en
sjukprocent
af:
Karlshamns läroverk......... 44,7
Eskilstuna » 46,6
Lidköpings » 47,6
Oskarshamns » 47,7
Piteå » 48,0
Stockholm, Katarina » 50,0
Kristinehamns » 51,8
Stockh., Ladugårdslandets» ......... 53,0
Stockholm, Jakobs » 55,0
Uddevalla » 56,0
Arboga » 56,9
för Vadstena å den streckade kur -
I de treklassiga läroverken är medelsjukprocenfen för allas samtliga
lärjungar 39,3. Högst är sjukprocenten, enligt de inlemnade
uppgifterna, för läroverket i Marstrand, lägst för det i Vimmerby.
Ordningen efter sjukprocent är bland samtliga dessa läroverk följande:
-
Under medelsjukprocenfen. |
Öfver medelsjukprocenfen. |
||||
Med en |
Med en |
||||
sjukpro- |
sjukpro- |
||||
cent af: |
cent af: |
||||
Vimmerby |
läroverk........ |
............. 17,2 |
Engelholms läroverk......... |
............ 41,8 |
|
Strömstads |
» |
............. 20,0 |
Söderköpings |
» |
............ 42,3 |
Vernamo |
» |
............. 23,i |
Falköpings |
» ....... |
............ 42,9 |
Varbergs |
» ......... |
............ 23,2 |
Filipstads |
» |
............ 43,7 |
Sala |
» |
............ 27,6 |
Trelleborgs |
)> |
............ 43,9 |
Arvika |
» |
............. 33,3 |
Amåls |
» |
............ 45,8 |
Skellefteå |
n |
............. 35,7 |
Sölvesborgs |
» |
............ 50,o |
Alingsås |
» |
............ 53,7 |
|||
Askersunds |
» |
............ 54,2 |
|||
Ronneby |
» |
............ 54, & |
|||
Marstrands |
» .......... |
............ 61,9 |
De grafiska tabellerna 34 och 35 återgifva förhållandet vid pedagogier.
DE FÖRBEREDANDE SKOLORNA. 175
För en granskning af helsotillståndet i hvarje klass af de
särskilda skolorna hänvisar jag till så väl de ofvan angifna
siffertahellerna 1—26 som framför alt till de grafiska tabellerna
36—55. Dessa torde så åskådligt återgifva förhållandena, att jag
ej här behöfver med dem uppehålla mig.
Då de undersökningar, för Indika jag hittils redogjort, uteslutande
omfatta statens allmänna gosskolor, i Indika inträde först
vinnes vid fylda 9 år, och i hvilkas lista klass lärjungarnas medelålder
i själfva verket är ännu högre, i det den vid senare delen
af första läsåret befunnits vara omkring IIV2 år, så är det klart, att
den här lemnade statistiken ej gifver oss någon upplysning om,
hurudan! helsotillståndet bland lärjungarna är, då de börja sin skolgång,
och huru det förändras under de första år, som de stå under
skolans inflytelse. Innan de inträda i de allmänna skolorna, hafva
de ju redan under flere år, eller från sitt 6:te å 7:de år, stått under
detta inflytande, och särskild! torde detta i allmänhet ej varit obetydligt
under åren närmast före inträdet i statsskolorna, under
hvilka år lärjungarna i allmänhet äro intagna i förberedande privatskolor.
Det är sålunda, såsom jag här ofvan framhållit, fullkomligt
oberättigadt och bevisar bristande eftertanke, om någon vill anse den
här funna sjukprocenten för de allmänna skolornas l:a klass såsom ett
uttryck för barnens helsotillstånd vid inträdet i skolan, och detta så
mycket mera, som den nu gjorda undersökningen är utförd närmare
slutet af ett läsår.
Komitén hade visserligen ej i uppdrag att sysselsätta sig med
undersökningar af förhållandena i de förberedande skolorna, men
då det, för bedömandet af helsoförhållandena i skolan i allmänhet
och särskilt af skolans inflytande på barnens helsotillstånd, var af
yttersta vigt att få den ofvan angifna luckan fyld, i den mon detta
lämligen kunde ske, föranstaltades en undersökning af de förberedande
skolorna för gossar i Stockholm.
Komitén står i stor förbindelse till föreståndarna för dessa
skolor för den stora beredvillighet och den välvilja, hvarmed de
gått alla komiténs önskningar till mötes. Dessa undersökningar
utfördes på fullkomligt samma sätt som vid statens skolor. Läkareundersökningen
vid dem alla hade doktorerna Schmidt och Malmsten
godheten utföra. För den omsorg, tid och möda, de häråt
egnade, står komitén äfven till dem i mycken förbindelse. Det är
gifvet, att, då undersökningen vid alla dessa skolor utfördes af
176
KAP. XII. HELSOTILLSTÅNDET.
samma läkare, den varit fullt likformig. Den utfördes i alla skolorna
alldeles vid slutet af en vårtermin.
De förberedande skolor, som sålunda i Stockholm undersökts,
äro följande:
Palmgrens skola (nedre klasserna) med 44 undersökta lärjungar.
Carlsson & Ekmarks » » 34
Beskows » (nedre klasserna) » 75
Lagerström & Nordqvists » » 138
Ytterboms » ,, 98
Larssons » » 42
Claésons » » 99
I alt 530 undersökta lärjungar.
Klassindelningen är val ej alldeles lika i de olika skolorna,
dock motsvara klasserna hvarandra så pass noga, att de utan
väsentliga olägenheter kunnat ställas vid sidan af hvarandra eller
sammanslås. Här har jag, utan afseende på den benämning, de i
de respektive skolorna bära, betecknat dem såsom klasserna I, II,
III och IV. Den sista af dessa bildar öfvergångsklassen till de
allmänna skolorna.
Medelåldern ställer sig inom motsvarande klasser något olika
vid de olika skolorna. Jag lemnar nedan stående öfversigtstabell
öfver, huru det förhåller sig härmed, äfvensom öfver lärjungarnas
fördelning på de särskilda klasserna.
Stockholms förberedande skolor. Lärjungarnas antal och medelålder.
Sammanställning klassvis.
Läroverk. |
Klass IY. |
Klass III. |
Klass II. |
Klass I. |
||||
Lärjungarnas antal. |
Åldersår |
''Lärjungarnas antal. |
Åldersår |
Lärjungarnas antal. |
Åldersår |
Lärjungarnas antal. |
Åldersår |
|
Palmgrens................... skola... |
15 |
104 |
12 |
9.3 |
8 |
3,5 |
9 |
1 7,8 | |
Carlsson & Ekmarks........ » ..... |
8 |
”>3 |
8 |
io,6 |
14 |
9.2 |
4 |
8,o |
Beskows ..................... » |
17 |
10,1 |
25 |
9.6 |
21 |
8,+ |
12 |
OO |
Lagerström & Nordqvists.. » ....... |
31 |
II,I |
50 |
10,1 |
33 |
8,6 |
24 |
8,i |
Ytterboms ................... » |
10 |
11,0 |
41 |
10,6 |
29 |
9,2 |
18 |
7,8 |
Larssons.................. » |
— |
— |
18 |
io,6 |
15 |
9,4 |
9 |
8,o |
Claésons........................ » |
20 |
10,9 |
35 |
9.9 |
29 |
8,6 |
15 |
7,4 |
Samtliga läroverken |
101 |
io,8 |
189 |
10,1 |
149 |
8,9 |
91 |
7,8 |
VID STOCKHOLMS FÖRBEREDANDE SKOLOR.
177
Såsom sammanställningen visar, är det sammanräknade lärjungeantalet
inom hvarje klass väl litet, men då det likvist ej i
någon sjunker under 90, torde det vara någorlunda tillfredsställande.
I de bifogade siffertabellerna(205—208) finner man resultaten af undersökningen
återgifna klassvis såväl för de olika skolorna som för
dessas sammanräknade lärjungar.
Nedan stående sammanställningar äro utdrag ur nämnda tabell,
återgifvande kelsotillståndet klassvis för samtliga lärjungarna.
Helsotillständet vid Stockholms förberedande skolor.
Klass. |
Lärjungarnas medel- ålder. |
J Antal lärjungar. |
I I allmänhet friska. |
1 Långvarigare sjuka. |
|| Ej angifna. |
% i allmänhet friska. |
% långverigare sjuka. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
I Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
I Annan ögonsjukdom. |
& 03 CT5 *1 93 Oi TT- O: Tf Ö 3’ er? |
Skrofler. |
Annan långvarig |
| Summa långvarigare sjukdomar. |
| % långvarigare sjuk- domar. |
| Antal tillfälligt | sjuka lärjungar. ] |
| % tillfälligt sjuka lär- jungar. |
| Summa långv. och 1 tillf, sjuka lärjungar. |
% långvarigt och tillf. sjuka lärjungar. |
IV...... |
10.8 |
101 |
57 |
44 |
— |
56-4 |
43.6 |
20 |
6 |
3 |
12 |
11 |
7 |
3 |
4 |
4 |
10 |
so |
79.2 |
5 |
5.0 |
45 |
44,6 |
in...... |
10,0 |
ce |
122 |
67 |
— |
64,6 |
35.4 |
38 |
9 |
10 |
16 |
19 |
8 |
7 |
6 |
12 |
23 |
148 |
ro CO |
14 |
7.4 |
73 |
38,6 |
ii...... |
8,9 |
149 |
91 |
56 |
2 |
61,9 |
380 |
23 |
6 |
8 |
20 |
16 |
6 |
7 |
2 |
6 |
18 |
112 |
76,2 |
6 |
4.1 |
60 |
40,8 |
i...... |
7,8 |
91 |
73 |
18 |
- |
OO p |
19,8 |
7 |
1 |
2 |
6 |
2 |
3 |
- |
1 |
1 |
10 |
33 |
36,3 |
6 |
6,6 |
22 |
24,2 |
— |
530 |
343 |
185 |
2 |
65,0 |
35.0 |
88 |
22 |
23 |
54 |
48 |
24 |
17 |
13 |
23 |
61 |
373 |
•<1 O 03 |
31 |
5.9 |
200 |
37,9 |
|
°/o sjukdomar |
16,7 |
4>2 |
4,3 |
10,2 |
9.i |
4.5 |
3>z |
2>5 |
4.4 |
11,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Följande tabell, i hvilken procenttalen äro ensamt upptagna
i stället för, såsom i den föregående, antalet af de med de olika
sjukdomarna behäftade lärjungarna, lemnar tillfälle till eu bättre
öfverblick öfver förhållandet.
Helsotillständet vid Stockholms förberedande skolor. Procenttal
för de särskilda sjukdomarna.
Klass. |
Medelålder. |
p-S. p p P = H |
\% långvarigare sjuka. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
II I Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annan ögon-sjukdom. |
Ryggrads- krökning. |
| Skrofler. |
Annan lång-varig sjukdom.! |
% långvariga |
IV.............. |
10,8 |
101 |
43,6 |
19,8 |
5,9 |
3,0 |
11,9 |
11,0 |
6,9 |
3,0 |
3,9 |
3,9 |
9,9 |
79,2 |
in.............. |
10,0 |
189 |
35,4 |
20,1 |
4,8 |
5,3 |
8,5 |
lO.o |
4,2 |
3,7 |
3,2 |
6,3 |
12,2 |
CO ad t- |
11.............. |
8,9 |
149 |
38,1 |
15, c |
4,1 |
5,4 |
13,6 |
10,9 |
4,1 |
4,8 |
1,4 |
4,1 |
12,2 |
76,2 |
1.............. |
7,8 |
91 |
19,8 |
7,7 |
1,1 |
2,2 |
6,6 |
2,2 |
3,3 |
— |
1,1 |
i,i |
11,0 |
36,3 |
Såsom dessa tabeller utvisa, är sjukprocenten vid slutet af det
första läsår, gossarna tillbringat i skolan, 19,s %] ett procenttal, som
Lärov.-kom. bet. III.
12
178
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
högst betydligt understiger alla dem, som vi förut haft att göra
med. Sjukprocenten springer sedermera upp mycket hastigt, så att
vi redan i 2:dra. klassen, vid slutet af läsåret, altså efter 2 års skolgång,
finna den vara 38, i %. I följande klasser sjunker den något
litet, men höjer sig ännu mera i den 4:de och är där 43,6 /■
I dessa procentberäkningar ingår emellertid närsyntheten.
Denna utöfvar väl i dessa klasser ej synnerligen stort inflytande
på den allmänna sjukprocenten; men likasom för de allmänna
skolorna höra vi äfven här frånräkna den för att tillse, huru sjukprocenten
då ställer sig.
Jag gifver här en öfversigt öfver, huru ofta såväl närsyntheten
som andra sjukdomar blifvit angifna såsom ensamt förekommande,
och huru de sålunda hvar för sig bidragit att höja den ofvan angifna
sjukprocenten.
Stockholms förberedande skolor. De särskildt upptagna sjukdomarna,
förekommande »enstaka».
Klass. |
> p p OQ '' P >—< * £! |
Bleksot. |
Näsblod. |
Ner vresighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annan ögon-sjukdom. |
Ryggrads- krökning. |
Skrofler. |
Annan lång-varigsjukdom. |
IV........................................ |
101 |
5 |
_ |
_ |
2 |
2 |
3 |
2 |
1 |
||
% af antalet lärj.= loi ang. |
— |
S,o |
— |
— |
2,0 |
2,0 |
3-° |
2,0 |
I,o |
— |
— |
in......................................... |
129 |
8 |
— |
1 |
2 |
2 |
3 |
1 |
1 |
— |
8 |
% af antalet lärj. = 189 ang. |
— |
4,1 |
— |
°>5 |
I,i |
I,1 |
1,6 |
I,i |
1,1 |
— |
4-2 |
II........................................ |
149 |
— |
4 |
— |
1 |
3 |
2 |
1 |
2 |
5 |
8 |
% af antalet lärj. = 147 ang. |
— |
— |
2-7 |
— |
0,7 |
2,0 |
»>4 |
0.7 |
1-4 |
3.4 |
5-4 |
I......................................... |
91 |
2 |
— |
— |
1 |
— |
2 |
— |
— |
1 |
2 |
% af antalet lärj. == 91 ang. |
— |
2,2 |
— |
— |
1,1 |
— |
2,2 |
— |
— |
I,i |
2,2 |
Närsyntheten bidrager, såsom tabellen utvisar, att höja sjukprocenten
i lista klassen med 2,2 i 2:dra med 1,4, i 3:dje med 1,6
och i 4:de med 3,o %. Fråndragas dessa tal, blir sålunda förhållan
-
det följande:
i förberedande klass I långvarigare sjuka lärjungar......... 17,6 %■
» » » II » » » ......... 36,7 »
» » III » » » .......33,8 »
» » IV » » » ......... 40,6 »
Resultatet blir sålunda efter närsynthetens borttagande ännu
gynsammare för första klassen, och dess skarpare framträder den
VID STOCKHOLMS FÖRBEREDANDE SKOLOR. 179
betydliga ökningen af sjubligheten i de förberedande skolornas
2:dra klass, ett förhållande, som torde förtjäna det allra största beaktande.
Det hade väl, såsom jag ofvan framhållit, varit i hög grad
önskligt att kunna basera dessa tal på ett större antal undersökta
lärjungar, än som stått till buds, men skilnaden mellan procenttalen
sjuka i lista och 2:dra klassen är ej blott för de från alla
skolorna sammanräknade klasserna, utan vid hvar enda särskild
skola så påfallande, att det icke kan antagas vara beroende på
tillfälligheter, Indika i sådant fall skulle verkat på alldeles samma
sätt vid 7 olika skolor. Hvad som dessutom ger mycket stöd åt resultatets
riktighet, är, att det särdeles väl stämmer öfverens med det,
som framgick ur Hertels undersökningar af helsotillståndet i Köpenhamns
förberedande skolor. Han sammanräknar de två första
klasserna till en, emedan den lista, sådan som han upptagit den,
ej finnes i alla skolorna och i så fall »kun er åt betragte som en
pogeklasse, i hvilken der själdent gives lektier». I denna sammanräknade
klass med öfver 300 gossar voro 18,4 % sjuka, sålunda
nästan precis samma tal, som vi erhållit. I följande klass med
270 undersökta lärjungar sprang sjukprocenten upp till 34 /; och
äfven häruti se vi således den allra största öfverensstämmelse råda
mellan resultaten af våra undersökningar och Hertels, en öfverensstämmelse,
som för vår statistik för dessa första skolår är af så
mycket större betydelse, som Hertel för dem kunnat undersöka
ett så stort antal lärjungar som det nyss angifna. Att sjukprocenten
efter ett par års förlopp, anmärker Hertel, på detta
sätt springer upp från 18 % till 30 / och håller sig på denna punkt
till kort före puberteten, då den plötsligt stiger till omkring 40 %,
»visar det stora och alldeles otvifvelaktiga inflytande, som skolan
utöfvar på helsotillståndet». Han kan icke finna »något annat ingripande
moment i barnets lif, som här kunde vara af betydelse,
än skolan och hela den förändring af barnets lif och sedvanor, som
den medför, framför alt det tvungna, stillasittande arbetet, som står i
så stark strid mot barnets naturliga benägenhet att tumla om och
röra sig fritt.» Det torde väl vara svårt att jäfva dessa anmärkningar,
om äfven barnets motståndskraft mot skadliga inflytelser
skulle i sammanhang med dess utveckling vara något olika under
olika skeden af den period, hvarom här är fråga, till hvilken fråga
jag återkommer i kapitlet om utvecklingen.
I den danska skolkommissionens betänkande äro lärjungarna
ordnade efter åldersklasser och ej efter skolklasser, hvarför järn
-
180
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
förelsen med dess statistik rörande de första skolårens inflytande
på helsotillståndet ej så direkt kan göras. Vi finna emellertid, att
medelsjukprocenten för samtliga de vid 6 års ålder i alla Danmarks
skolor undersökta 332 gossarna är 19 %, och att sjukprocenten sedermera
hastigt höjer sig under de båda följande åren, så att den för
7-åringarna (1,086 undersökta) är 24% och för 8-åringarna (1,483 undersökta)
28 %. För de 6-åringar, hvilka tillhöra sådana skolor i
Danmark, som äro direkt att jämföra med de af oss undersökta förberedande
skolorna i Stockholm, är sjukprocenten ännu lägre. Den
är sålunda för dessa, i den tidigaste skolåldern stående barn vid
Danmarks samtliga realläroverk, endast 15 % för 133 sexåriga lärjungar
och vid samtliga mellanskolorna för 55 gossar i samma
ålder 16 %. Dessa procenttal stämma ju så godt som fullständigt
öfverens med det, som vi erhållit för de förberedande Stockholmsskolornas
l:a klass, nämligen efter frånräkning af närsyntheten
17,6 %■ Jag erinrar om, att det senare procenttalet är vunnet, efter
det barnen ett helt läsår varit underkastade skolgångens inflytelser.
Jag lemnar här nedan en tabell öfver helsotillståndet vid de
förberedande skolorna i Stockholm med lärjungarna ordnade ej
efter skolklasser, utan, som i den danska statistiken, i åldersklasser.
Helsotillståndet för de olika åldersklasserna vid de undersökta
förb er edande skolorna i Stockholm.
Ålders- klass. Rylda år. |
Antal lärjungar. |
I allmänhet friska. |
Långvarigt sjuka. |
P 2 C2. t? CD |
% i allmänhet friska. |
% långvarigare sjuka. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annan ögonsjukdom. |
Ryggradskrökning. |
Skrofler. |
Annan långvarigare |
S:a långvarigare |
% långvarigare |
Antal tillfälligt sjuka |
# tillfälligt sjuka |
S:a långvarigt och till- fälligt sjuka lärjungar. |
% långvarigt och |
14 ...... |
4 |
_ |
4 |
_ |
_ |
IOO,o |
2 |
— |
1 |
— |
1 |
1 |
— |
— |
— |
1 |
6 |
150,0 |
1 |
25,0 |
4 |
IOO,o |
13 ...... |
9 |
5 |
4 |
— |
55.6 |
44.4 |
1 |
— |
1 |
3 |
4 |
1 |
— |
— |
— |
— |
10 |
111,i |
1 |
II,1 |
4 |
44,4 |
12 ...... |
25 |
16 |
9 |
— |
64,0 |
36,0 |
3 |
1 |
3 |
1 |
2 |
1 |
2 |
2 |
1 |
1 |
17 |
68,0 |
3 |
I2,o |
11 |
44, |
11 ...... |
85 |
48 |
37 |
— |
56,5 |
43.5 |
15 |
4 |
1 |
7 |
7 |
5 |
5 |
4 |
5 |
14 |
67 |
78,8 |
2 |
23,5 |
37 |
43,5 |
10 ...... |
145 |
87 |
57 |
1 |
60,4 |
39.6 |
33 |
6 |
6 |
16 |
14 |
6 |
5 |
6 |
9 |
16 |
117 |
81,3 |
9 |
6,3 |
61 |
42, |
9 ...... |
141 |
93 |
48 |
— |
66,0 |
34.° |
24 |
6 |
8 |
18 |
16 |
6 |
3 |
2 |
5 |
15 |
103 |
73,0 |
9 |
6,4 |
54 |
38, |
8 ...... |
98 |
70 |
28 |
— |
71.4 |
28,6 |
12 |
5 |
4 |
11 |
4 |
6 |
3 |
1 |
4 |
14 |
64 |
65,3 |
6 |
6,1 |
30 |
3°, |
7 ...... |
30 |
26 |
4 |
— |
86,7 |
13.3 |
— |
1 |
— |
1 |
- |
— |
1 |
— |
1 |
1 |
5 |
16,7 |
1 |
3,3 |
5 |
16 |
6 ...... |
4 |
2 |
2 |
~ |
50,0 |
O cf |
1 |
1 |
2 |
0 0" ir\ |
— |
— |
2 |
5f |
||||||||
Summa |
541 |
347 |
193 |
1 |
64.3 |
35.7 |
91 |
23 |
24 |
57 |
48 |
26 |
19 |
15 |
25 |
63 |
391 |
72,4 |
32 |
5,9 |
208 |
3 |
16,8 |
4.3 |
4.4 |
10,6 |
8,9 |
4,8 |
3,5 |
2,8 |
4,6 |
11,7 |
72,4 |
DE SÄRSKILD''! EFTERFRÅGADE SJUKDOMARNAS FÖREKOMST. 181
Det visar sig af denna tabell, att antalet 6-åringar, som gå i
våra förberedande skolor, är sä litet — i de undersökta skolorna
blott 4 —, att man ej kan fästa något afseende vid den sjukpro
cent, de företett. Antalet 7-åringar är äfven för litet, för att deras
sjukprocent, 13,3 %, i och för sig skulle kunna ega någon vidare betydelse.
Så mycket större betydelse torde emellertid under sådana
förhållanden den för de yngsta skolklasserna funna sjukprocenten
ega, då det nämligen visar sig, att den betydliga stegringen från lista
till 2:dra klassen träffar barn i olika åldrar och synes stå i närmare
förhållande till längden af den tid, barnet varit intaget i
skolan, än till åldersåret.
Hvad beträffar förekomsten vid de undersökta förberedande
skolorna af de särskild efterfrågade sjukdomarna, så gifva de tabeller,
som här ofvan finnas intagna å sidorna 177—178, denna upplysning.
För bekvämare öfversigts skull lemnar jag nedan stående
utdrag ur dessa tabeller med en något förändrad uppställning.
Förekomsten af de särskildt efterfrågade sjukdomarna vid
Stockholms förberedande skolor.
Procent af lärjungeantalet.
i. |
II. |
III. |
IV. |
|
7.7 |
15,6 |
20,1 |
19,8 |
|
1.1 |
4,1 |
4,8 |
5,9 |
|
Nervretlighet....................................................... |
2,2 |
5,4 |
5,3 |
3,0 |
Bristande matlust................................................. |
6,6 |
13,6 |
8,5 |
11,9 |
Hufvudvärk..................................-..................... |
2,2 |
10,9 |
10,0 |
11,0 |
3,3 |
4,1 |
4.2 |
6,9 |
|
Annan ögonsjukdom ............................................ |
— |
4,8 |
3,7 |
3,0 |
Ryggradekrökning ................................................ |
1,1 |
1,4 |
3,2 |
3,9 |
1,1 |
4,1 |
6,3 |
3,9 |
|
Annan långvarig sjukdom....................................... |
11,0 |
12,2 |
12,2 |
9,9 |
Första blick på denna tabell visar, huru nästan alla dessa sjukdomar
eller sjukliga tillstånd hafva förökats från slutet af första till
slutet af andra skolåret, under det att de under rubriken »annan långvarig
sjukdom» ingående sjukdomarna sammanräknade visa ett
tämligen konstant procenttal.
182
KAP. III. HELSOTILLSTÅND®!.
Sålunda finna vi bland annat, att efter första årets skolgång
ungefärligen hvar 13:de gosse lider af bleksot, men att denna
under andra året så tilltager, att vid slutet af nämnda år hvar
6:te å 7:de däraf är lidande. Vid slutet af 3:dje har den fått en
sådan utbredning, att i det närmaste hvar 5:te lärjunge befunnits
bleksiktig. Åf hufvudvärk lider i första klassen endast ungefärligen
hvar 50:de gosse, men i andra klassen och de närmast följande
hvar 9:de å 10:de. Anmärkningsvärdt är, att skrofler äfven
synas tilltaga betydligt med 2:dra klassen. Detta förhållande torde
vid kommande mera omfattande undersökningar af helsotillståndet
under de första skolåren böra särskild! uppmärksammas. Jag
anser mig ej här behöfva närmare ingå i de detaljer, som å den
lätt öfverskådade tabellen äro angifna.
Huru mycket hvar och en af de särskilda sjukdomarna, såsom
enstaka förekommande, bidragit att höja den allmänna sjukprocenten,
synes af den ofvan sid. 178 intagna öfversigtstabellen.
Siffertabellerna 209—212 i det bifogade tabellhäftet lemnar en
redogörelse för de sjukdomar, som angifvits under den allmänna
rubriken »annan långvarig sjukdom». För detaljerna hänvisar jag
till dessa tabeller och lemnar här ur de samma följande öfversigtliga
utdrag.
Procenttal för de under rubriken »annan långvarig sjukdom»
angifna sjukdomarna vid Stockholms förberedande skolor.
Till en del sammanställning gruppvis.
i. |
II. |
in. |
IV. |
|
Sjukdomar i nervsystemet...................... |
l.x |
0,7 |
||
» i öronen....................................... |
1,0 |
2,0 |
2,1 |
2,o |
» i hjärtat................................... |
i,i |
1,4 |
2,1 |
3,o |
» i lungor och strupe............................... |
5,5 |
3,4 |
2,6 |
— |
» i magen och tarmkanalen........................ |
4,4 |
2,7 |
2,6 |
4,0 |
» i ledgångar och bensystemet.................... |
1,1 |
— |
0,5 |
— |
» i muskelsystemet.................... |
— |
— |
0,5 |
— |
Kr. katarr i näsa och svalj.............. |
— |
1,4 |
1,1 |
1,0 |
Tarmbråck................ |
0,7 |
i,i |
||
Reumatism..................... |
1,1 |
|||
Recidiverande frossa..................... .................. |
— |
1,1 |
_ |
|
Klen helsa utan närmare angifven sjukdom.......... ..... |
— |
1,4 |
i,i |
— |
RESULTATET AP KOMITÉNS UNDERSÖKNINGAR.
183
Såsom vi af tabellen se, är det sjukdomar i lungorna samt i
magen och tarmkanalen, som äro öfvervägande. För öfrigt synes
tabellen ej innehålla några särskild! mera beaktansvärda förhållanden,
hvarför, jag här ej inlåter mig på någon närmare detaljgranskning
af dess siffertal.
Huru skola vinubedömade här framlagda resultaten i deras helhet,
till hvilka komiténs undersökningar hafva ledt rörande helsotillståndet
vid våra allmänna skolor och vid de för dem förberedande skolor,
som i sanitärt hänseende kunnat undersökas? År detta helsotillstånd
att betrakta såsom tillfredsställande eller icke? Man har sagt,
att ett omdöme härom ej kunde fällas, utan att man kunde anställa
jämförelser med helsotillståndet hos barn i motsvarande åldrar,
hvilka ej tillhörde sådana läroverk som de här undersökta, eller med
helsotillståndet hos barn, hvilka ej als sysselsättas med skolarbete,
eller med det hos skolungdomen i främmande länder. En ärad
reservant till komitébetänkandet har lagt mycken vigt på dessa fordringar,
och han synes anse det mycket fägnesamt, att, såsom han
yttrar, »endast *) 36, i % varit med sådana sjuldighetssymptom behäftade»
som »bleksot och blodbrist», »ofta förekommande näsblod
eller hufvudvärk», »bristande matlust», »ögonsjukdom» (annan än
närsynthet), »skrofler» eller »ryggradskrökning». Att sålunda ej så
litet mer än ’/3 af våra i de allmänna skolorna intagna barn måste
uppföras på sjuklistan, skulle, enligt reservantens mening, ej vara
något beaktansvärdt förhållande, ej vara af någon »praktisk betydelse»,
ej vara något, som kunde gifva anledning att noga pröfva, huruvida
verkligen de sanitära och hygieniska förhållandena inom våra
skolor och barnens hela lefnadssätt och psykiska ansträngning under
skoltiden äro sådana, att de kunna hafva någon del i dessa »sjukdomssymptoms»
framträdande, och att, om så är, söka förbättra
dem, så långt detta är möjligt, utan uppgifvande af skolans pedagogiska
mål. Då samme reservant såsom stöd för sin uppfattning
om det goda helsotillståndet i skolan yttrar, att undersökningen
vidare visat, »att, om man afser allenast nu nämnda sjuklighetssymptom,
helsotillståndet bland lärjungarna är obetydligt sämre i
skolans högsta klasser än i de lägsta, och att det sålunda afskollifvet
föga försämras», så har han för det första dömt alldeles för
‘) Kursiveringen gjord af förf.
184
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
mycket i klump utan aktgifvande på stegringen i vissa klasser,
på den konstanta sänkningen i andra ock alla de omständigheter
i öfrigt, som vid ett omdöme om skolans inverkan måste tagas i
betraktande, såsom barnens olika utvecklingsskeden med i samband
därmed stående större eller mindre motståndskraft mot skadliga
inflytelser o. s. v.; omständigheteter, hvilkas betydelse jag
inom komitén vederbörligen framhållit, och som i de olika kapitlen
i denna redogörelse, särskild! i det om barnens utveckling, närmare
belysas; för det andra är reservantens uttalande långt aflägset
från öfverensstämmelse med verkliga förhållandet. Han har
nämligen vid dess fällande gjort sig skyldig till det stora misstaget
att betrakta de allmänna läroverkens lista klass såsom den,
med hvilken deras skolgång började. Men, såsom jag här ofvan
framhållit, är det icke i nämnda klass, som de först komma under
skolans inflytelse, utan detta göra de redan långt förut i de förberedande
skolorna, och i dessas första klass funno vi, att sjukprocenten
var 17,6 % i närmaste öfverensstämmelse med, hvad man
i Danmark vid olika slags skolor funnit. Det är sålunda från
ungefärligen denna procent, som sjukligheten stiger under barnens
skoltid upp till ett procenttal, som vid de högre läroverken hos
oss är på latiniinien 40,5 % i näst sista och 86,9 % i sista klassen
samt på reallinien 38,6 % i sista klassen; och härmed faller den
ärade reservantens hela resonnemang.
Hvad nu beträffar fordringarna på jämförelser med helsotillståndet
hos barn, som lefva under andra förhållanden än de här
undersökta, så måste jag något granska deras innebörd.
För att fä faststäldt, huru stor sjukligheten är normalt, såsom
man uttryckt sig, för barn i olika åldrar, vore det nödvändigt att
endast undersöka sådana barn, som lefde under hela uppväxttiden
under så ideala förhållanden, att dessa kunde anses tillfredsställa
alt, hvad man kunde begära för främjandet af en sund och kraftig
fysisk utveckling. Men hvar finnas sådana barn under nuvarande
sociala förhållanden? Vill man ej lyssna till maningarna att låta
våra barn i skolorna få lefva under så goda hygieniska förhållanden
som möjligt, förr än vi fått ett på en sådan undersökning
grundadt normalmått för, huru stor procent af dem som i den eller
den åldern bör utgöras af sjuka, då beklagar jag de kommande
generationerna. Då vi ej kunna komma till ett normalmått för
sjukligheten, d. v. s. till ett mått, under hvilket sjukligheten på
grund af själfva den »mänskliga naturen» ej kan nedbringas genom
FRÅGAN OM EN »NORMAL» SJUKPROCENT.
185
några sanitära åtgärder, så skulle ej något annat återstå oss än
att göra jämförelser med tillståndet, sådant det faktiskt är hos
andra barn, hvilka lefva under andra förhållanden än våra högre
och för dessa förberedande skolors lärjungar. Utan tvifvel vore
det af allra största vigt, att sådana undersökningar blefve i så.
stor omfattning som möjligt utförda, och jämförelserna mellan
resultaten skulle hafva mycket stort intresse, men vi få ingalunda
öfverdrifva deras betydelse för nu föreliggande fråga. Att undersöka
ett tillräckligt stort antal yngre barn, som ej stå under skolans
inflytelse under den tidigaste skolåldern eller just den ålder,
då vi sett sjukprocenten för dem så hastigt stiga, är helt enkelt
omöjligt, ty alla barn måste ju i den åldern åtnjuta skolundervisning.
Altså för de yngre åldrarna måste vi alltid jämföra skolbarn
med skolbarn. Låtom oss då antaga, att vi vid t. ex. våra
folkskolor verkstält en likadan undersökning af barnen som den
nu föreliggande och vid jämförelsen af resultaten funne, att sjukprocenten
hos dessa barn vore ännu högre vid motsvarande åldrar
än hos de lärda skolornas barn. Finge vi väl däraf sluta, uttalt
vore väl bestäldt med dessa senares hygieniska förhållanden, eller
att den så kallade öfveransträngningen eller andra menliga inflytelser
ej funnes i de lärda skolorna, emedan sjukligheten vore
ännu större i folkskolorna? Nej ingalunda; man kunde däraf ej
göra några slutsatser als rörande de sanitära förhållandena vid
de högre skolorna, ty för folkskolans barn tillkomma en mängd särskilda
omständigheter, t. ex. hemmens, lefnadtsättets, födans beskaffenhet
m. m., som på deras helsotillstånd kunde utöfva ett ännu menligare
inflytande än den mera ansträngande skolgången för barn,
som lefde i för öfrig! bättre omständigheter. Man skulle kunna
säga, att tillståndet vore ännu sämre bland folkskolans barn än
vid de lärda skolorna, men ingalunda, att det vore bra vid de
lärda skolorna, emedan och just emedan det vore sämre vid folkskolorna.
Låtom oss antaga, att vi kunde på alldeles öfverensstämmande
sätt, som nu skett, undersöka ett tillräckligt stort antal
barn i den senare skolåldern, hvilka redan tidigt lemnat skolorna,
och utträdt i det praktiska lifvet. Detta låter sig nu faktiskt ej
göra, men om det kunde ske, hvilken betydelse kunde resultatet af
undersökningen hafva för bedömandet af helsotillståndet och de
hygieniska förhållandena i våra lärda skolor? Skulle vi kunna
vänta oss att af en sådan undersökning få en norm för helsotillståndet
i de lefnadsår, som de undersökta ynglingarna represen
-
186
KAP. in. HELSOTILLSTÅNDET.
terade? Alla dessa ynglingar hade under en mer eller mindre lång
töljd af år på ett tidigare skede af sin uppväxttid stått under
skolans inflytelse, och är det vill antagligt, att de i allmänhet, sedan
de lemnat skolan, kommit i så goda sanitära förhållanden, att dessa
kunnat anses fylla vilkoren för ett fullkomligt smult lif och för
eu så frisk och kraftig utveckling som möjligt? Med flertalet af
dessa hade kanske ett alldeles motsatt förhållande egt rum, och om
vi nu bland dem funne en lägre sjukprocent än hos de i skolorna
kvargående lärjungarna, så skulle sålunda denna lägre procent
ingalunda kunna betraktas såsom någon normalprocent, under
hvilken icke sjukligheten skulle kunna sänkas, ifall man bättre
sörjde för de hygieniska vilkor, under hvilka barnen växa upp
och afsluta sin utveckling; funne vi åter bland dessa ynglingar,
som tidigt gått ut i det allmänna lifvet, en högre sjukprocent än
hos de jämnåriga i skolorna, skulle vi väl då kunna slå oss till
ro och säga, att, när helsotillståndet hos de förre är sämre, då är
allting väl bestäldt i våra skolor, då behöfva vi ej besvära oss med
att taga närmare reda på, huru det i skolorna i verkligheten är
sörj dt för tillämpningen af helsolärans lagar, och då behöfva vi
ej häller afhjälpa de bevisliga brister, som härutinnan förefinnas.
Hvad till sist beträffar jämförelsen med helsotillståndet vid
andra länders skolor, så skulle naturligtvis äfven en sådan vara
af mycket intresse, framför alt om jämförelserna gälde länder med
helt olika skolsystem; men härvid komme, förutom hvad jag ofvan
anfört, jämväl en hel del andra omständigheter till, som måste tagas
i betraktande, och någon norm för, lmrudant helsotillståndet lör
vara eller under gynsamma hygieniska förhållanden Tean vara
bland de i vårt land, i vårt klimat och under våra sociala förhållanden
uppväxande barnen, kunde vi däraf ej erhålla. Om t. ex.
helsotillståndet bland de italienska eller preussiska skolornas lärjungar
vore sämre eller bättre än hos oss, så skulle ju detta kunna
bero på helt andra orsaker än skolornas inflytande.
En bestämd fordran, för att dylika jämförelser skulle kunna
verkställas utan fara för mycket stora misstag, blefve för öfrig! alltid,
hvilket den ärade reservanten ej häller förbisett, att de undersökningar,
ur hvilka resultaten framgått, ''blifvit verkstälda efter samma
metod och med samma noggrannhet.
I själfva verket föreligga numera från ett annat land, nämligen
från Danmark, undersökningar, som, enligt hvad jag förut
framhållit, blifvit utförda på ett så öfverensstämmande sätt med
HEUTELS UNDNRSOKNINGAR.
187
det, vi begagnat, att resultaten kunna ställas vid sidan af hvarandra.
Då 3:dje kapitlet, det, som handlar om den hygieniska undersökningen,
i komiténs betänkande skrefs och trycktes, förelågo
från Danmark endast Hertels undersökningar öfver helsotillståndet
i Köpenhamns skolor. Kort därefter offentliggjordes och blef för
komitén tillgänglig den danska kommissionens berättelse öfver
dess undersökningar af de hygieniska förhållandena i allmänhet
vid Danmarks samtliga skolor. Uppställningen af den danska
statistiken rörande lärjungarnas helsotillstånd skiljer sig från vår
bland annat däruti, att lärjungarna, såsom förut är nämndt, blifvit
ordnade ej efter skolklasser, utan efter åldersklasser, hvarigenom
jämförelsen ej blir fullt exakt.
Jag lemnar här en sammanställning af hufvudresultaten af
den danska kommissionens undersökning äfvensom af den förut af
Hertel i Köpenhamn utförda. För att underlätta jämförelsen inför
jag äfven här en sammanfattande tabell öfver helsotillståndet
vid de nu undersökta svenska skolorna.
188
KAP. III. HELSOTILLSTANDET.
Helsotillständet vid Danmarks goss-skolor och uppfostringsanstalter enligt
den danska hygieniska kommissionens undersökningar.
Alla talen angifva procent sjuka lärjungar.
1 fylda år.......... Ålder < |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
P 3 H |
|
1 lefnadsåret....... |
7:e |
8:e |
9:e |
10:e |
ll:e |
|l2:e |
13:e |
14:e |
15:e |
16:e |
17:e |
18:e |
19:e |
3 B p 1 e ca |
|
Lärda skolor. |
|||||||||||||||
Samtliga latinskolor__________ |
26 |
32 |
33 |
34 |
32 |
30 |
34 |
29 |
32 |
||||||
» realskolor........... |
15 |
24 |
29 |
30 |
30 |
28 29 |
29 27 |
30 25 |
29 24 |
22 22 |
26 |
31 |
28 26 |
||
» mellanskolor........ |
16 |
21 |
23 |
28 |
31 |
||||||||||
Lägre skolor |
|||||||||||||||
( Skolor med |
|||||||||||||||
Köpenhamns 1 betalning____ och städernas) |
21 |
24 |
26 |
26 |
29 |
28 |
31 |
30 |
30 |
— |
— |
— |
— |
28 |
|
( Friskolor..... |
32 |
32 |
34 |
33 |
37 |
37 |
37 |
33 |
26 |
— |
— |
— |
— |
35 |
|
Skolor på |
Gårdsegares |
13 |
13 |
28 |
27 |
30 |
27 |
30 |
29 |
28 |
27 |
||||
Husmansbarn (arbetarebarn) |
— |
— |
— |
— |
|||||||||||
landsbygden |
|||||||||||||||
— |
28 |
33 |
30 |
28 |
30 |
35 |
25 |
— |
29 |
||||||
Danska uppfostrings- |
|||||||||||||||
anstalter. |
|||||||||||||||
Sorö akademi och 1 |
40 |
37 |
41 |
38 |
41 |
35 |
35 |
||||||||
nenursnoime |
SKoiaj |
||||||||||||||
Vajsenhuset och 1 |
— |
— |
— |
8 |
17 |
11 |
28 |
11 |
5 |
- |
— |
— |
— |
14 |
|
Danmarks öfriga uppfost-ringsanstalter _____________ |
q |
11 |
40 |
19 |
28 |
10 |
21 |
||||||||
Tillsammans |
19|24 |
281 |
29 | |
30 |
29 |
31 | |
29 | |
29 | |
27 |
28 |
34 |
26 | |
29 |
Till -
SJUKLIGHETEN I DANMARKS OCH SVERIGES SKOLOR.
189
Sjukligheten vid Köpenhamns lärda skolor enligt Hertels undersökningar 1880.
Gemensamma klasser |
Latinklasser. |
Realklasser. |
P B H B B p i 3 31,i |
|||||||||||||
Skolklasser ...... |
i |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
i |
11 |
III |
IV |
V |
VI |
i |
II |
III |
IV |
Lärjungarnas) |
6,6 |
7,5 |
8,5 |
9,6 |
10,5 |
11,7 |
12,5 |
13,5 |
'')14,i 14,5 |
15,7 15,4 |
16,9 16,6 |
17,5 17,5 |
12,8 |
13,8 |
14,6 |
15,6 |
18,4 |
34,0 |
30,7 |
33,6 |
33,6 |
32,8 |
41,9 |
31,8 |
28,3 |
38,2 |
26,4 |
38,8 |
30,9 |
24,3 |
23,4 |
J) De olika talen i hvarje klass angifva medelåldern för de båda linierna: den språklig-histofiska linien
och den mat.-naturvet. linien.
Helsotillståndet vid Sveriges allmänna läroverk och pedagögier samt vid
7 förberedande skolor i Stockholm. Procenttal för sjuka lärjungar.
Närsyntheten frånräknad.
Skolklass
Medelålder
Förberedande
skolor.
7,8 8,9 10,0 10,8
Allmänna läroverk och pedagögier
Gemens.
linien.
L a t i n 1 i n i e n.
11,3
12,3 13,4
III
14,3
15,4
16,5 17,4
VI, 1 VI, 2
Vill VII,2
18,3 19,4 14,6 15,7 16,6 17,6 18,7 19,5
R e a 11 i n i e n.
IV j V | VI,l| VI,2jvil,l]vi!,2
Stockholms 1
förberedande i
skolor och 1
samtliga
högre al lin
läroverk
Femkl. lärov.
Trekl. »
Tvåkl. pedag.
Enkl.
17,6
36,7
33,8
40, e* 2)
34.4
38.5
32
40,2
42.5
37,6
39,3
36,9
29,5
38,o
38,5
34,o
37,4
39,7
36,6
35,
34,7
38,6
40,5
36,9
32,9
37,4
26,7
29,
25,8
31,7
33,6
38,6
36,i
37,9
34,53
35,24
42,5
'') Detta procenttal gäller ensamt de högre allmänna läroverkens samtliga klasser; de förberedande ej
inräknade.
2) Erinras om, att skolorna i Stockholm i allmänhet hafva en hög sjukprocent. Då de följande klasserna
tillhöra de högre läroverken i hela riket, kan procentens sänkande i lista klassen af de senare ej gälla såsom
uttryck för ett bättre helsotillstånd i allmänhet i denna klass än i sista klassen af de förberedande skolorna.
3) Denna gemensamma sjnkprocent, 34,5 för de trekiassiga läroverken, gäller endast de här intagna 3
ordinarie klasserna. Medräknas de öfvertaliga klasserna, som finnas vid några af dessa läroverk, blir den gemensamma
sjukprocenten 36,1 eller alldeles den samma som för de högre läroverken.
4) Denna sjukprocent gäller för de 2 ordinarie klasserna. Medräknas 15 lärjungarna från öfvertaliga
klasser, blir den gemensamma sjukprocenten 34,2. Obs. att tecknet för medelsjukprocenten för de 2 klasserna
blifvit på grafiska tabellen 24 satt 4/10 procent för lågt.
190
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
Vid en jämförelse mellan dessa tabeller finna vi, att sjukprocenten
alldeles genomgående är högre vid våra skolor än vid de
danska; endast vid städernas friskolor samt vid Sorö akademi och
Herlufsholms skola finna vi en sjukprocent, som närmar sig till
den vid våra skolor. Vid städernas friskolor hafva vi att göra
med barn ur de sämst lottade samhällsklasserna i städerna; vid
Sorö och Herlufsholms skolor är antalet barn alldeles för litet,
lör att jämförelsen skulle kunna vara exakt, men där synas i
alla fall i hygieniskt afseende, att döma af den danska kommissionens
betänkande, särskilda förhållanden ega rum, som
kunna förklara den höga sjukproeenten, hvarom mera här nedan.
Det är gifvet, att jämförelsen egentligen bör inskränkas till de skolor,
hvilka i tabellen öfver danska kommissionens undersökningar
äro upptagna såsom lärda skolor, samt till Hertels undersökning
öfver Köpenhamns-skolorna. Vi hafva nämligen där att göra med
skolor, som motsvara de af oss undersökta. Vi finna, att skilnaden
mellan sjukprocenterna i dessa skolor och i våra är mycket påfallande,
och huru vi än anställa jämförelsen, vare sig klass för
klass eller med sammanräkning af klasserna, få vi i regeln en
högre sjukprocent vid våra skolor. För min del vill jag ej, på
grunder, jag ofvan anfört, fästa alt för mycken vigt vid denna
jämförelse; den må betyda, hvad den kan, men åtminstone borde
den vara mycket slående för dem, som yrka på dylika jämförelser
såsom de enda, hvilka kunde ådagalägga, att den af oss funna
sjukprocenten verkligen är hög. Och för dem, som spana efter en
normalprocent för sjukligheten vid olika åldrar, eu normalprocent,
som enligt deras förmenande kanske vore lika hög som eller möjligen
högre än sjukprocenten vid våra skolor, torde åtskilliga af
den danska statistikens tal vara egnade att ingifva mycket allvarsamma
funderingar.
Huru bedömer den danska kommissionen själf de bevis, den
funnit på en sjuklighet bland de i skolorna intagna uppväxande
barnen, bevis, som dock ej tala på långt när så starkt som de,
hvilka vi erhållit? Jag tillåter mig ordagrant anföra kommissionens
yttrande härom.
»Da sygeprocenterne ikke variere meget indenfor de forskellige
samfundsklasser, kunde det ligge när åt antage den fundne store
sygelighed för på en vis måde åt väre fysiologisk og uundgåelig
for vor tid, siden den findes hos så åt sige alle hörn. Heldigvis
vise dog undersögelserne fra de lavere opdragelsesanstalter såvel
DEN DANSKA KOMMISSIONENS BEDÖMANDE AF SJUKLIGHETEN I SKOLOKNA 191
för drenge som for piger, åt denne slutning er urigtig, og åt det
har väret muligt. åt bevare en betydelig bedre sundhedstilstand
blandt börnene her, end der fandtes blandt hörn af de tilsvarende
samfundsklasser (betalings-skole- og friskolebörn) udenfor disse
anstalter. Åt opdragelsesanstalterne Herlufsholm og Sorö vise et
andet resultat, er en fölge af, åt de fordringer, der her stilles til
eleverne, og de forhold, hvorunder de leve, ere ganske andre end
de, der stilles ved de lavere opdragelsesanstalter.»
»Hvilke nu end grunderne kunne väre til denne store sygelighed,
og der vil senere blive gået närmere ind på dette spörsmål,
så er selve faktum af den störste betydning. Da alle undersögelserne
have fört til det resultat, åt et stort antal af de skolesögende
hörn er sygelig og svagelig, er det en ligefrem pligt
överalt, hvor det på nogen måde står i vor magt, åt modarbejde
og indskräuke denne betydelige svaghedstilstand hos den opvoxende
slägt. Denne pligt påhviler i lige höj grad hjemmene og
skolerne.»
Yi återfinna i detta uttalande fullkomligt samma uppfattning
af resultaten af undersökningarna och fullkomligt samma känsla
för samhällets plikt mot de uppväxande generationerna, som den
svenska komitén i sitt betänkande uttalat, och för hvilka jag inom
komitén ständigt kämpat. För att bevisa, att ej de funna medelsjukprocenterna
för de olika slagen af läroverk i deras helhet eller
för de särskilda klasserna inom en viss läroverksgrupp kunde vara
några slags normalprocenter, under hvilka sjukligheten »bland
ofullkomliga mänskliga varelser» ej kunde bringas ned, eller för att
bevisa att det ej, såsom en reservant uttrycker sig, lika lätt kunde
hända, »att de nu anförda procenttalen för de »fullt friska» äro
öfver det normala, som att de befinna sig därunder», behöfde man
verkligen ej gå utom komiténs egna undersökningar; man behöfde
blott fästa sin uppmärksamhet därvid, att till exempel bland de
högre läroverken det fäns ej mindre än 18 läroverk med tillsammans
närmare 5,800 lärjungar, för hvilka sjukprocenten var lägre
än den allmänna medelsjukprocenten, ja att skilnaden var så betydlig,
att den, med inräkning af närsyntheten, som, enligt hvad
jag i nästa kapitel skall närmare utveckla, ju bör förhålla sig
någorlunda lika, i fäll ej särskildt ansträngande skolarbete vållar
excessiv stegring, vid 12 läroverk låg mellan 30 och 40 procent,,
under det att den vid 7 låg mellan 50 och 70 proc. Här hade vi
alla vilkoren för en exakt jämförelse allra bäst uppfylda: samma
192
KAP. III. HELSOTILLSTÅNDET.
land, samma folk, samma klimat, samma sociala förhållanden, barn
ur samma samhällsklasser, samma undersökningsmetoder öfveralt.
Detta sakförhållande synes mig för den här framkastade frågan
vara fullt afgörande utan alla andra jämförelser. Hvad som verkar
till uppdrifvandet till en sådan höjd af sjukprocenten vid vissa
läroverk, torde vara en stegring af flere missgynnande, samverkande
omständigheter; men kan man väl antaga, att alla dessa
omständigheter als ej förefinnas vid de läroverk, där sjukprocenten
är jämförelsevis låg? Vi återfinna bland dem, som hafva mycket
hög sjukprocent, läroverk från snart sagdt alla delar af landet,
och belägna såväl i större som i mindre städer, ja i samma stad,
där andra skolor visa en jämförelsevis låg sjukprocent. Om nu,
under sådana förhållanden, där de öfriga inverkande omständigheterna
äro af samma eller i det närmaste af samma intensitet,
det måste anses bero på omständigheter vid skolan själf, att sjukprocenten
där blir jämförelsevis så hög, är det väl antagligt, att
dessa missgynnande omständigheter äro helt och hållet eliminerade
vid de skolor, där under liknande yttre förhållanden i öfrigt sjukligheten
är jämförelsevis låg. De äro efter all anledning reducerade,
men att de ej als skulle vara verksamma, detta hafva vi
ingen rätt, intet skäl att antaga. Så finna vi i en af våra största
städer ett läroverk, som har en sjukprocent, hvilken med 5 % öfverskjuter
medelsjukprocenten, och ett annat som med öfver 20 %
understiger denna medelprocent. Undersökningen är gjord lika omsorgsfullt
vid båda dessa läroverk. År det nu rimligt att antaga,
-att vi med den senare procenten skulle hafva uppnått den s. k.
normalprocenten? Eller kunna vi fritaga skolan för all andel däruti,
att procenten i alla fall är så hög, att nära en tredjedel af
dess lärjungar måste uppföras på sjuklistan? Att statistiskt bevisa,
huru stor andel skolan har uti den stora sjukligheten bland
skolbarnen, och huru stor andel som kommer på hemmen, på ärftlighet
och på sociala och lokala, missgynnande sanitära förhållanden,
oberoende af skolan, skall säkerligen aldrig exakt låta sig göra ej för
någon annan sjukdom än möjligen för närsyntheten; men detta bevis,
denna fördelning af skulden mellan skolan och hemmen synes mig
dock alldeles ej behöflig, för att den fordran skall af fördomsfritt tänkande
personer blifva erkänd som fullt berättigad, att då staten
fordrar, ja tvingar alla barn att gå i skolan, då staten upprättar
skolordningen, ingriper i skolornas detaljanordningar och kontrollerar
skolorna, är det äfven statens, det allmännas ovilkorliga
HYGIENENS FORDRINGAR PÅ SKOLAN.
193
plikt att tillse, att helsovårdens allmänna lagar verkligen inom
skolorna få full tillämpning, och att ej skolorna må lägga hinder
i vägen för att den uppväxande ungdomen må växa så stark och
kraftig som möjligt. »Alla ur hygienisk synpunkt mindre tillfredsställande
förhållanden i skolan böra undanrödjas» yttrar komitén
i sitt betänkande, och den fortsätter sålunda: »Denna fordran är
tydligen icke beroende af, huruvida dessa uppenbart medfört skadliga
följder för, lärjungarna eller icke. Ty i alla hänseenden skall
naturligtvis en hygieniskt riktig anordning af skolan skapa ett
starkare och friskare slägte än det, som växer upp under hygieniska
missförhållanden; blir en yngling redan nu stark, så skulle
han under bättre förhållanden blifva än starkare, under det den,
som nu går ut i lifvet med svag helsa, kanske skulle hafva kunnat
stärkas genom ett hygieniskt lif i barndomen». Komitén afslutar
detta resonnemang med eu sats, som varit ledande vid alla
våra undersökningar, och som jag skulle vilja sätta som motto
för hela denna redogörelse, och med hvilken jag skulle vilja afsluta
hvarje dess kapitel, men som särskild! torde här finna en
lämplig plats, då det är fråga om, huru den stora sjukligheten
bland våra skolors lärjungar skall bedömas; den satsen lyder:
^hygienens fordringar höra iakttagas, vare sig. öfveransträngning
finnes i skolorna eller icke, vare sig skolan hittills bevisligen inverkat
menligt på lärjungarnas helsotillstånd eller ej».
Den som erkänner riktigheten af denna sats, skall ej stå tveksam
i sina åtgöranden, därför att ej alt är honom bekant, statistiskt
öfverskådligt eller åtkomligt, som inverkar till sjuklighetens
höjning. Han skall söka undanrödja de hygieniska missförhållandena,
hvarhälst han finner dem. I skolan står det i vår makt
att göra det, där är det vår plikt att göra det. Hemmen kunna
vi endast påverka genom exemplet och genom att till dem sprida
upplysning. Må skolan äfven häruti taga en verksam del.
Lärov.-kom. bet. III.
13
KAP. IV.
Närsyntheten.
Innan jag ingår på den egentliga redogörelsen för närsynthetens
utbredning bland vår skolungdom, torde det vara lämpligt
att till ledning för dem, som ej hafva kännedom om en del härvid
förekommande termer och beteckningssätt, äfvensom för dem, hvilka
ej känna, hvaraf närsynthet är beroende, i korthet meddela följande
upplysningar.
Tydligt seende är blott möjligt, om de genom ögats optiska
system brutna, från en punkt utanför ögat kommande strålarna
sammanträffa i en punkt på näthinnan i ögats bakgrund; endast
härigenom kunna nämligen skarpa näthinnebilder uppstå.
De från en aflägsen punkt (från det »oändliga Q ärran», såsom
oftalmologerna uttrycka sig) kommande strålarna kunna betraktas
såsom parallela, då de infalla i ögat. Det fordras en mindre stark
ljusbrytningsförmåga hos ögat för att bryta dessa tillsammans på
sin näthinna, än om strålarna komma divergera till ögat, såsom
förhållandet är, då de komma från en nära belägen punkt; de äro
i högre grad divergerande och fordra därför en så mycket starkare
brytning, ju närmare punkten ligger.
Ögat har nu en viss inneboende, på särskilda muskelapparaters
verksamhet och på deras inflytande på linsens hvälfning beroende
förmåga att inom vissa gränser kunna lämpa sin ljusbrytning efter
de afstånd, på hvilka föremålen fixeras; denna ögats verksamhet
eller förmåga kallar man ackommodation. Ansträngningen för ackommodationen
är så mycket större, för ju kortare afstånd den försiggår.
Ljusbrytnings förmågan hos ett öga i allmänhet kallar man ögats
refraktion. Man skiljer mellan den statiska refraktionen, då ögat
är i full hvila och den dynamiska, då ackommodationen är i verksamhet.
Huruvida nu refraktionen är normal eller ej, beror på
dess förhållande till längden af ögats axel.
Ljusbrytningsförmågan eller refraktionen är normal, då ögats
axel i förhållande till den har normal längd, så att ljusstrålar,
FÖREGÅENDE UPPLYSNINGAR.
195
som komma från långa afstånd, från »det oändliga fjärran», och
hvilka, som sagdt, kunna betraktas som parallela, noga förenas
på näthinnan i ögats bakgrund, som då ligger just i hufvndbrännpunkten
för ögats optiska system. Vi säga då att refraktionen är emmetropisk
= E (nedan stående bild 2), d. v. s. hållande det riktiga måttet.
Eller ögats axel kan vara för kort, så att ljusstrålarna från
»det oändliga ljärran» icke förenas på näthinnan, utan först bakom
henne; en sådan refraktion kallas hypermetropisk eller hyperopisk
»öfversynt», = H (bild 1). Detta tillstånd får ej förväxlas med
långsynthet, som vanligen vid högre ålder inträffar, och som beror
på ögats oförmåga att inrätta sig för seende på nära håll.
Eller slutligen för det 3:e: ögats axel kan vara för lång, så att de
från de stora afstånden kommande strålarna förena sig icke så långt
tillhaka som på näthinnan, utan redan framför henne in i själfva ögat.
En sådan refraktion kallar man myopisk »närsynt», bild 3.
Vid oförsynthet, hypermetropi, hyperopi, H, är ögonaxeln
sålunda för kort; vid närsynthet, myopi, M, är den åter för lång.
Hyperopien och myopien äro sålunda refraktions-sjukdomar eller
fel i längden af ögats axel1).
1.
2.
S.
'') Jfr Cohn: Die Hygiene des Anges in den Schulen. Wien 1883.
196
KAP. IV. NARSYNTIIETEN.
Dessa fel i ögats egen 1 jusbrytningsför inäga, som i olika grad
hos olika personer förekomma, kunna korrigeras för hypermetropien
genom konvexa glas, som utföra en del af strålarnas sammanbrytning
och sålunda härutinnan hjälpa ögat så mycket, att det
sedermera själft kan utföra, hvad som ytterligare behöfves. För
myopien åter korrigeras felet genom konkava glas, som i stället
sprida strålarna och sålunda göra dem divergenta just i den grad,
som ögat behöfver för att kunna bryta dem samman, ej framför,
utan på sin näthinna.
Det starkaste konvexglas, genom hvilket ett hypermetropiskt
öga ännu kan se skarpt i fjärran, anger graden af hypermetropien.
Huru stor uppmärksamhet hypermetropien ur skolhygieniskt hänseende
än förtjänar med hänsyn till alla de olägenheter, den medför,
framför alt vid längre arbete på närmare håll, om den ej
vederbörligen korrigeras genom lämpliga glas, kan jag dock ej
här närmare ingå på den samma, lika litet som på en del andra
refraktionsanomalier. Den kan ej framkallas genom ögonens ansträngning
och har sålunda ej sin orsak i själfva skolarbetet.
Graden af närsynthet, myopi, uttryckes genom angifvande af
det svagaste konkavglas, som behöfves för att det närsynta ögat
skall kunna se skarpt i fjärran.
Förr angaf man närsynthetsgraden på sådant sätt, att, om man
t. ex. för dess korrektion behöfdc ett konkavglas med en (negativ)
brännvidd af 8 dec.-tum, närsyntheten, M, betecknades — Vs- Talet
i nämnaren angaf sålunda den behöfliga linsens brännvidd. Det är
tydligt, att, ju större bråket var, d. v. s. ju lägre talet i nämnaren
var, desto starkare var myopien. Numera uttrycker man, med användande
af metersystemet, i allmänhet graden af närsyntheten
(liksom af hypermetropien) i dioptrik’. En lins af 1 meters brännvidd
(positiv, konvexer för liypermetropi; negativ, konkaver för
myopien) är tagen som refraktionsenhet, och denna enhet har fått
namn af dioptri = D. Glasets nummer anger det antal dioptrier
eller refraktionsenheter, det innehåller. T. ex. med n:r 5 betecknar
man en lins, som eger 5 dioptrier. I följd häraf är den 5 gånger
starkare än n:r 1, som har blott 1 dioptri2). En lins, hvars brännvidd
ligger på ett afstånd af t. ex. 25 cm., altså V4 meter, innehåller
4 dioptrier. Måste jag använda ett glas — 1D(= V4o enligt
gamla beteckningen), så är Myopien = 1,o D (l/40 enl- g- b.). Behöfves
s) Jfr Anton Bergh: Handledning vid undersökning af ögonens funktioner.
Stockholm 1884.
SNELLENS TABELLEK.
197
återigen ett glas — 4 D, så är M = 4D (eller Vio enl. g. b.). I
allmänhet betraktar man de närsynthetsgrader, som äro svagare än
M 3, såsom svaga, dom, som ligga emellan M 3 och M 6, såsom medelstarka
och dem, som öfverstiga M 6, såsom höga.
Med synskärpa förstår man ögats förmåga att uppfatta och
urskilja enkla former eller punkter, skilda från hvarandra genom
ett visst afstånd. Man betecknar denna med S. Vid högre grader
af närsynthet är synskärpan ej sällan mer eller mindre förminskad
eller nedsatt. »Normal synskärpa eger, såsom man genom försök
utrönt, det öga, som på en fot tydligt urskiljer föremål af Vio ™.in.
storlek, skilda från hvarandra genom mellanrum af samma storlek;
på två fot föremål af 2/io m.m. o. s. v.» Stödd på dessa erfarenhetsrön,
har Snellen på strängt teoretiska grunder konstruerat tabeller
för pröfvandet af synskärpan, tabeller, som numera borde vara i
allmänt bruk i skolorna för att där kunna användas äfven för
andra ändamål, såsom för att kontrollera belysningens tillräcklighet
i allmänhet i rummen och under olika tider på dagen
o. s. v., hvarom mera längre fram. De på tabellerna i rader alt
efter sin olika storlek insatta bokstäfverna äro försedda med n:r,
som angifva det afstånd i meter, på hvilket vid god belysning ett
normalt seende öga skall kunna läsa typerna. Synskärpans grad
bestämmes genom de minsta typer, som den undersökte på visst
afstånd kan läsa, enligt formeln S = hvarvid tälj aren i bråket, d,
angifver afståndet, hvarpå undersökningen göres och nämnaren, n,
uttrycker numret på de lästa typerna. Läses t. ex. n:r 5 på 5
meters afstånd, är S — ä/’ö> altså normal - 1.; kan blott n:r 50 läsas
på samma afstånd, är S s/3o eller V10 =0,j. Undersökningen göres
lämpligen på 5 meters afstånd från proftaflorna1.
Alla de omständigheter, som till myopiens utveckling eller
ögonaxelns abnorma förlängning medverka, känna vi väl ej i grunden,
och det vill synas, som om i själfva verket olika slag af myopi
förekomme; men att i det ojämförligt största antalet fall närsyntheten
utvecklas till följd däraf, att ögonen under uppväxten alt
för mycket ansträngas genom arbete på nära håll, detta kan anses
som säkert, och vi skola i det följande lära närmare känna be
-
1 Jfr Anton Bergh, a. st. s. 1—7.
198
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
visen härför. Donders, hvars förklaring öfver myopiens uppkomst
väl i allmänhet, med större eller mindre modifikationer vunnit
mesta erkännandet bland oftalmologerna, antager hufvudsakligen
3:ne faktorer såsom verksamma för att åstadkomma förlängningen
af ögonaxeln. 1. Vid den böjda ställning, som ofta användes vid
Iäsarbetet, uppstår ett förökadt blodtryck i ögats kärl, hvaraf följer
en förökad utgjutning in i ögat, hvilken återigen föranleder stegring
af det inom ögat rådande trycket. Härigenom utspännes småningom
ögongloben. 2. Ett kongestionstillstånd eger rum i ögats bakre
delar, hvarigenom väfnaderna därstädes blifva mjukare och därför
äfven vid det stegrade intraokulära trycket lättare utspännas. Såsom
det 3:e momentet anger Donders det starka tryck, som utöfvas på
ögongloben af de omgifvande ögonmusklerna vid den starka konvergens
af ögonen, som fordras för seende på nära håll. Själfva
ackommodationsverksamheten för seendet på nära håll anser Donders
ej spela någon rol för axelns förlängning. Betydelsen af
denna verksamhet har dock af en del författare blifvit mer eller
mindre starkt framhållen, under det att andra lägga största vigten
på konvergensen af ögonen. Jag anser mig ej bär behöfva närmare
ingå på detaljer i denna fråga. Hufvudsaken ur skolhygienisk
synpunkt är, att de för myopiens utveckling verksamma faktorerna
göra sig så mycket mera gällande, ju höggradigare närmandet åt
synobjektet är, ju längre och ju mera oafbrutet seendet på nära
afstånd försiggår, och slutligen ju sämre kroppshållningen därvid
är, d. v. s. ju mera hufvudet är framåtlutadt.
För närsynthetens uppkomst synes äfven ärftligheten spela en
viss rol, dock icke så, att barn födas närsynta. Enligt hvad senare
undersökningar gifva vid handen, och i motsats mot hvad JÄGER
angaf, måste detta vara ytterst sällsynt. Barnaögat synes däremot
i allmänhet till en början vara hypermetropiskt och blir först
sedermera emmetropiskt. Emmetropien kan därefter öfvergå i myopi.
Men ärftligheten kan däremot göra sig gällande i en ökad disposition,
medfödt anlag för myopi, så att denna senare lättare än eljes uppstår,
om ögonen ansträngas med arbete på nära håll. Frågan om
ärftlighetens inflytande och betydelse för myopiens uppkomst är
emellertid mycket svår att definitivt afgöra, då närsynthet är eu
så ytterst allmän åkomma, att sammanträffandet af myopi hos barn
'') Jfr. bl. a. Ritzmann: Hygienische Rathsehläge gegen das Ueberhandnehmen
der Kurzsichtigkeit bei der Scbuljugend. Schaffhausen 1883.
NÄRSYNTHETENS FÖREKOMST HOS SKOLUNGDOMEN. 199
och föräldrar i de särskilda fallen kan bero på eu ren tillfällighet.
Det är naturligtvis under sådana förhållanden ej tillräckligt att
konstatera, att en af eller båda föräldrarna eller en eller annan af
syskonen till en närsynt äfven varit närsynta, för att däraf sluta
till, att myopien i ett gifvet fall beror på ärftliga anlag. Endast
genom undersökningar i massa af barn i sådana tamiljer, där närsynthet
ej förekommer, och i sådana familjer, där den förefinnes,
och på grund af jämförelser af de sålunda vunna resultaten
kunna något så när tillförlitliga slutsatser erhållas; men härvid möter
alltid svårigheten att erhålla fullt exakta upplysningar om, huru förhållandet
är med de i regeln vid undersökningen frånvarande familjemedlemmarna,
Jag återkommer härtill längre ned. Hos vilda folkslag,
hvilka ej, såsom vi, anstränga sina ögon under uppväxtåren, är närsyntheten
en mycket sällsynt åkomma, liksom den äfven hos oss mera
sällan förekommer hos de klasser af befolkningen, inom hvilka ej
häller en sådan ansträngning förekommer, hvarom mera längre fram.
Emellertid synes, såsom i synnerhet dansken TSCHEKNING på
grund af sina undersökningar framhållit, en form af myopi, om än
mera sällan, förekomma, hvilken, oberoende af ögonens ansträngning,
är tämligen likformigt utbredd i de olika samhällslagren. Denna
uppnår, enligt TSCHEKNING, jämförelsevis hastigt de högre och högsta
graderna, och det skulle vara just den, som kompliceras med
de svårare förändringar, hvilka vid mera höggradiga myopier förekomma,
och som kunna medföra fullständig blindhet.
Härmed öfvergår jag till redogörelsen för närsynthetens förekomst
hos skolungdomen och till bevisen för, att den hos vår
skolungdom i allmänhet förorsakas genom den ansträngning af
ögonen, som skolarbetet under nuvarande förhållanden kräfver.
Det var först i England, som man under början af detta århundrade
vände sin uppmärksamhet till närsynthetens utbredning
bland skolungdomen och i andra klasser åt befolkningen. James
Ware meddelade Royal society i London år 1812 resultaten åt de
efterforskningar, han i nämnda hänseende gjort. Bland 10,000 soldater
var närsyntheten så godt som okänd; vid militärskolan i
Chelsea, med 1,300 lärjungar, hade klagan öfver närsynthet aldrig
försports, och sedan man fått uppmärksamheten därpå riktad, hade
man blott funnit 3:ne af lärjungarna i ringa grad därmed behäftade.
Bland de studerande i kollegierna i Oxford och Cambridge var
200
KAP. IV NÄRSYNTHET!:?.''.
förhållandet däremot ett annat. Ett jämförelsevis stort antal af
dem begagnade lorgnett^ eller glasögon, sålunda af 127 studenter
i ett af dessa kollegier ej mindre än 32.
Uppgifterna grundade sig emellertid ej på objektiva ögonundersökningar,
utan hufvudsakligen på ett sammanräknande af
dem, som buro glasögon.
I de tyska kollegierna tog närsyntheten till den grad öfverhand,
att myndigheterna i Bayern, Sachsen och Baden funno sig föranlåtna
att allvarligt därmed sysselsätta sig 1). I Baden blefvo samtliga
läroanstalterna uppfordrade att uppgifva antalet af de lärjungar,
som ledo af närsynthet. Resultatet af de med anledning häraf,
utan läkarekontroll, gjorda undersökningarna blef, att af 2,172 lärjungar
i de högre skolorna (Gelehrtenschulen) voro 392 närsynta,
altså nära 1/5 af hela antalet, under det att i de högre borgarskolorna
af 930 lärjungar blott 46, altså ej mer än y , voro liehäftade
med denna åkomma.
Szokalski, som under sin praktiska läkareverksamhet i Paris
ofta fick att göra med ögonlidanden hos ungdom från flere stora
uppfostringsanstalter, fann hos dem oftast närsynthet och ögonen
därjämte, som han säger, i hög grad angripna genom öfverdrifven
ansträngning. Han föranleddes häraf att år 1848 insamla närmare
upplysningar. Dessa gåfvo vid handen, »att bland 807 lärjungar,
som från 1834 till 1845 tillhört Collége Charlemagne, räknade
man 89 närsynta, d. v. s. ungefärligen 1: 9. Bland 170 lärjungar
i Collége Louis-le-Grand fann man 25 närsynta, altså
ungefär 1 : 7.» Dessa resultat voro så mycket mera påfallande, som
bland 6,300 folkskolebarn i 6:te och 7:de kretsarna åt staden Paris
ej fans ett enda närsynt barn, och nämnda åkomma för öfrigt ytterst
sällan anträffades bland de unga lärjungarna i den industriela
stadsdelen »du Temple». Det är emellertid tydligt, att äfven denna
statistik, hvilken icke var stödd på objektiva ögonundersökningar,
ej kan göra anspråk på full tillförlitlighet. Antalet af dem, som
buro glasögon, ökades enligt de af Szokalski inhemtade upplysningarna
från klass till klass hela skolan igenom i Collége de
Charlemagne och steg sålunda från 0 i lägsta klassen (septima)
till 1 på 21 individer i 2:dra (sexta) samt ända till 1 på 2, altså
till halfva antalet individer, i öfverstå, fysisk-matematiska klassen.
Motsvarande förhållanden förefunnos vid Collége Louis-le-Grand.
'') Jfr Oohn: Untersuchungen der Ängen von 10,060 Schulkindern. Leipzig
1867.
COIINS UNDERSÖKNINGAR.
201
I de öfre klasserna steg närsyntheten där från förhållandet af 1:11
i »tertia» till 1:5 i fysisk-matematiska klassen.
Först JÄGER jun. anstälde emellertid, med tillhjälp af den då
uppfunna ögonspegeln, 1861 i Wien strängt vetenskapliga objektiva
undersökningar öfver ögonens refraktionstillstånd hos barn i olika
ålder och under olika lifsförhållanden samt hos fullväxta personer
(soldater, italienare), och 1865 utförde Rote i Leipzig på anmodan
af kretsdirektionen undersökningar af de ögonsjuka barnen och
närsynthetens förekomst i 2:ne skolor i Leipzig. Jag har ej skäl
att här närmare redogöra för dessa undersökningar.
Banbrytande på detta fält blefvo de undersökningar, som Hermann
Cohn år 1867 offentliggjorde efter att under ett par års tid
däråt hafva egnat sig. »Resultaten af dem», yttrar Baginsky, »voro
så afgörande och af eu så stor bärvidd, att de bragte hela området
af de såkallade skolsjukdomarna i ett nytt läge, och att från den
tidpunkten en ny aera af hygienisk rörelse tog sin början»; och i
detta yttrande måste hvar och en instämma, som om skolhygienens
utveckling på senare tider tagit någon närmare kännedom.
Cohn undersökte 10,060 skolbarn vid tillsammans 33 skolor,
nämligen 5 folkskolor på landet, 20 folkskolor i städer, 2 mellanskolor,
2 högre flickskolor, 2 realskolor och 2 gymnasier.
Följande sammanställning återger de hufvudsakliga resultaten
för de olika slagen af skolor. I
I folkskolor på landet .................... 1,4 % närsynte
» » i städerna.................... 6,7 » »
» högre flickskolor ........................ 7,7 » »
» mellanskolorna ............................ 10,3 » »
» realskolorna ...................... 19,7 » »
» gymnasierna .......... 26,2 » »
10,060 barn, af Indika 1,004 närsynta, altså 9,9 %.
Följande sammanställning och utdrag ur Cohns tabeller lemna
en öfversigt öfver procenttalen närsynta i de särskilda klasserna
vid de olika slagen af skolor.
202
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
Cohns under sökning ar af 10,060 skolbarn, rörande närsynthetens
förekomst.
Olika slag af skolor. |
Antal undersökta. |
Skolklasser1) och procent närsynta. |
|||||||||
Gossar. |
Flickor. |
Till- sam- mans. |
|||||||||
Folkskolor på landet: |
738 |
748 |
1,486 |
in. 1.4 |
II. I? |
I. 2,6 |
|||||
Folkskolor i städerna: »Elementarskolor»............ |
2,890 |
2,088 |
4,978 |
IV. 2,9 |
III. 4,i |
II. 9,8 |
I. 9,8 |
||||
i Högre flickskolor............. |
834 |
834 |
VIII. 1,0 |
VII. 1,8 |
VI. 7,3 |
V. 8,0 |
IV. 6,4 |
III. 15,6 |
II. 12,0 |
I. 18,7 |
|
Mellanskolor................... |
403 |
23 |
426 |
_ |
_ |
0,0 |
<9-4 |
5.8 |
<3.2 |
9,i |
<5,7 |
Realskolor....................... |
1.141 |
_ |
1,141 |
_ |
— |
9,0 |
16,7 |
19,2 |
25,1 |
26,4 |
44.0 |
Gymnasier...................... |
1,195 |
— |
1,195 |
— |
— |
<2,5 |
18,2 |
23,7 |
31,0 |
4i,3 |
55,8 |
'') Klass 1 är den högsta i skolorna.
Det framgick såsom hufvudresultat af dessa undersökningar,
att närsyntheten mycket sällan förekommer i folkskolorna på landet,
men att däremot i skolorna i städerna antalet af de närsynta
konstant stiger från de lägsta skolorna till de högsta, och att altså
antalet närsynta står i direkt förhållande till den starkare ansträngning,
som barnens ögon äro underkastade.
I städernas folkskolor funnos 4—5 gånger så många närsynta
som i folkskolorna på landet. Nedan stående tabell lemnar häröfver
en öfversigt. Jag har i tabellen jämväl insatt de af Cohn
beräknade medeltalen för graden af närsynthet.
Medeltal för |
|||
Antal |
Proc.-tal |
graden af |
|
undersökta. |
närsynta. |
närsynthet. |
|
Folkskolorna på landet |
1,486 |
i/* |
V244 |
» i städerna |
4,978 |
6,7 |
V22.7 |
Högre flickskolor |
834 |
7,7 |
— |
Mellanskolor |
426 |
10,3 |
1/ /21.9 |
Realskolor |
1,141 |
19,7 |
1/ /19, 6 |
Gymnasier |
1,195 |
26,2 |
/l8.r |
Universitet (senare undersökning af |
|||
108 med.-stud.) |
59,o |
V12.2. |
COHNS UNDERSÖKNINGAR.
203
Vidare visade det sig, att det relativa antalet närsynta ökades
klass för klass i samtliga skolor, så att t. ex. i sista klassen åt
gymnasierna, såsom ofvan stående tabell anger, mer än kalfva antalet
voro närsynta. Om i en viss klass antalet undersökta var
jämförelsevis litet, kunde väl en och annan oregelbundenhet
härutinnan förekomma; men vid tillräckligt stora tal var progressionen
jämn.
I folkskolorna såväl på landet som i städerna fans ingen väsentlig
skilnad i närsynthetens förekomst hos de olika könen.
Motsvarande närsynthetens tilltagande i högre och högre skolklasser,
konstaterades äfven dess tilltagande med antalet skolår.
I folkskolorna på landet fann COHN als inga närsynta bland de
barn, hvilka ännu ej under minst V2 år varit intagna i skolan.
Det visade sig därjämte omisskänneligt, att i de 166 klasserna af
de 33 skolorna gr ade n af närsynthet i alla skolor tilltog klass för klass.
För de olika slagen af skolor tilltog äfven mcdelgraden af närsynthet,
så att denna var lägst för de närsynta i folkskolorna men
blef alt högre och högre, alt efter som ögonen ansträngdes i de olika
slags skolorna. Högst var den i gymnasierna. Sålunda fans i de
högre skolornas högsta klasser ej blott ett relativt större antal närsynta,
utan desse ledo äfven i medeltal af en högre grad af närsynthet.
Se ofvan stående sammanställning.
Likasom antalet närsynta ökades med antalet genomgångna
skolklasser, så ökades det naturligtvis öfven med stigande lefnadsår,
såsom följande tabell utvisar.
Tilltagandet af procent närsynta, inom högre och högre åldersgrupper.
Enl. Cohn.
Lefnadsår (åldersår)............................................. |
7-10. |
11-14. |
15-20. |
Folkskolor på landet............................... |
0,8 |
2,4 |
__ |
»> i städerna.......................................... |
4,2 |
7,8 |
— |
Högre flickskolor....... .......................... |
4,2 |
9,8 |
10,8 |
Mellanskof r.................................................. |
6,0 |
7,0 |
25,0 |
Realskolor och gymnasier.................................. |
7.5 |
20,4 |
49,9 |
Mot denna sammanställning kan dock anmärkas, att den ej är
fullt exakt, då angifvandet af åldern ej är grundad på kännedom
om barnens verkliga ålder, utan på förutsättningen, att de inträdt i
204
KAP. IV. NAESYNTHETEN.
skolan vid 7 års ålder. Denna anmärkning torde dock föga
betyda, då det här ej kommer an på så små fel, som härigenom
kunnat uppstå vid bildandet af de flere år omfattande grupperna.
Framför alt om man på tabellen laser kolumnerna lodrätt, blir den,
såsom Tscherning anmärker, särdeles talande för att visa den
större ögonansträngningens inflytande på myopiens utveckling.
Senare undersökningar af Cohn liksom af andra hafva ytterligare
ådagalagt såväl, att de närsyntas antal ökas, som äfven, att
graden af närsynthet i medeltal stegrats med lefnadsåren. Vid
undersökningar, förnyade å samma individer efter 1V2 år, fann sålunda
Cohn, att 16 % af dem, som ej vid första undersökningen
varit myopiska, under tiden blifvit det, och graden af närsynthet
hade för något mer än halfva antalet af dem, som vid första undersökningen
varit närsynta, tilltagit så, att medeltalet för närsynthetsgraden
stigit från 1/20,6 till 1/14,6- »Detta utgör», anmärker Fuchs
i sin nyligen utgifna prisbelöna skrift,1) »altså en refraktionstillökning
af 1/50 (0,75 D) för IV2 dr eller af 1/75 (0,sD) för ett år.—
Nu bär Cohn bland de medicinska studenterna funnit ej mindre
än 37 %, hvilkas myopi var högre än V9 (4 D). Antagligen fortskrider
myopien i många fall äfven efter studiernas afsinande.
Om detta sker blott i graden af 1/75 för år, så uppstå därigenom
till slutet mycket höggradiga myopier». »Man kan tänka sig», tilllägger
Fuchs, »hvilken framtid många af dessa unga människor
gå till mötes med hänsyn till sina ögon.» Till frågan om myopiens
fortskridande återkommer jag i det följande.
Af 1,004 af Cohn undersökta närsynta hade 200 den förändring
i ögats bakgrund, som benämnes staphyloma postieum, och som
hufvudsakligen består i eu partiel utbuktning därstädes. Det var
i allmänhet endast vid de högre graderna, som denna förändring
förekom. Den anträffades
• hos % af hos % af de
barnen. närsynta.
i folkskolorna på landet............. 0,2 9
» » i städerna................................. 0,5 7,7
» högre flickskolorna_______________ 0,3 4,6
» medelskolorna____________________________________ 1,4 13,6
» realskolorna........................................ 7,i 36,0
» gymnasierna................................................ 6,9 26,0.
’) Die Ursachen und die Verhiitung der Blindheit. Gekrönte Preisschrift.
"Wiesbaden 1885.
ERISMANNS UNDERSÖKNINGAR.
205
Dessa Cohns undersökningar, med de ur de samma framgående
ytterst vigtiga konsekvenserna för vården om den uppväxande
skolungdomens synorgan, väckte till lif dylika undersökningar i
snart sagdt alla länder, framför alt i Tyskland, och öfveralt vunno
de bekräftelse. Den förste, som i stor skala utförde dem, var
EriSMANN, som i Petersburg undersökte 3,266 manliga och 1,092
kvinliga lärjungar i skolorna. Jämte det han bekräftade de af
Cohn vunna resultaten, visade han, att hypermetropi egentligen var
det ursprungliga normala refraktionstillståndet i den tidigare barnåldern,
att barnen sedermera finge normal refraktion, cmmetropi,
samt att sedermera myopi kunde utveckla sig; altså att hypermetropi
kunde öfvergå till myopi, bvilket Donders aldrig iakttagit,
men som sedermera från flere håll vunnit full bekräftelse.
ERISMANNS tabell häröfver, utvisande hypermetropiens öfvervigt
i de lägre klasserna, och huru dess procenttal sedan sjunker, under
det att närsyntheten tilltager, är mycket slående, hvarför jag här
meddelar den samma.
Förhållandet mellan förekomsten af hypermetropi och myopi i de
särskilda skolklasserna (vid olika ålder) enl. Ekismann.1)
Skolklass.......... |
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI. |
VII. |
Vill. |
IX. |
Myopi.............. |
13,6 |
15,6 |
22,i |
30,7 |
38,4 |
41,3 |
42,o |
42,8 |
41,7 |
Hypermetropi____ |
67,8 |
55,8 |
50,5 |
41,3 |
34,7 |
34,5 |
32,4 |
36,2 |
40,0 |
Emmetropi........ |
18,6 |
28,o |
26,4 |
27,3 |
26,4 |
24,2 |
25,o |
21,o |
18,3 |
Vidare framvisade Erismann, huruledes ögats synskärpa särskilt
vid de högre graderna af myopi nedsattes så, att procenttalet
för de närsynta, som hade normal synskärpa, var lägre, 77,7 °/°,
än för lärjungarna i allmänhet, 85,6 %■ Äfven från andra håll är
denna synskärpans aftagande vid högre grader af myopi bekräftad.
För fiffigt vill jag rörande alla de ögonundersökningar, som på
skilda håll anstäldes, här blott meddela hufvudresultatet af dem
som af ögonläkare anstälts i Tyskland å sammanlagdt 40,000
skolbarn, manliga och kvinliga.
% närsynta.
I folkskolorna på landet.............................. 1
» » i städerna .............................. 5 till 11
» flickskolorna_____________________________________________ 10 » 24
» realskolorna............................................. 20 » 40
» gymnasierna...................................;......... 30 » 55.
'') Ein Beitrag zur Entwickelungsgeschichte der Myopie, gestiitzt ant die
Untersuehung von 4,358 Schiilern. Archiv f. Ophthalmologie, bd XVII, 1871.
206
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
Det är påfallande, att procenttalen här äro högre än enligt
Cohns ofvan meddelade undersökningar, men detta beror därpå,
att Cohn vid sina första undersökningar ej medräknade de lägsta
graderna af myopi, altså ej dem, som understiga 1/3(J eller ungefärligen
ID.
Rörande närsynthetens utbredning bland studenter och andra,
som genomgått skolan, lemnar jag följande sammanställning:
Antal under- Procent
sökta. närsynta.
Studenter i Breslau. (Enligt Cohn 1867)................................. 410 60
Med. studerande i Breslau. (Cohn 1880).................................. 108 57
Teologie studerande i Tubingen. (Gaktner 1861—79)................. 634 79
Från gymnasierna afgångna officersaspiranter och frivilliga i Bayern
(Seggel 1878).............................................................. 284 58.
Till belysning af närsynthetens tilltagande i grad med de högre
klasserna meddelar jag följande tabell öfver medelgraden af närsynthet
i olika klasser. Utdrag ur en sammanställning af Cohn.1)
Medeltal i dioptrier.
Undersöka-rens namn. |
Platsen. |
Skolor. |
Antal under- sökta. |
VII |
Ske — lägsta, |
1 k 1 a s 8: I = högsta klassen. |
||||
VII. |
VI. |
V. |
IV. |
III. |
II. |
I. |
||||
Cohn. |
Breslau. |
20 folkskolor i städer |
4,978 |
— |
_ |
— |
— |
1,7 |
1,8 |
1,8 |
2 flickskolor........... |
834 |
— |
1,7 |
1,8 |
1,6 |
1,7 |
1,8 |
1,7 |
||
1 realskola............ |
639 |
— |
1,7 |
1,8 |
2,o |
2,0 |
2,0 |
2,o |
||
1 gymnasium ......... |
663 |
— |
1,8 |
1,9 |
1,9 |
2,0 |
2,5 |
2,1 |
||
Conrad. |
Königs-1 |
3 gymnasier........... |
1,518 |
1,0 |
1,3 |
1,0 |
1,3 |
1,6 |
1,9 |
2,7 |
Erismann. |
Peters-1 |
7 gymnasier, 1 pro- |
||||||||
gymnasium, 4 tyska |
||||||||||
skolor, 1 flickskola; |
||||||||||
i alt.................. |
4,358 |
0,9 |
1,2 |
1,2 |
1,4 |
1,6 |
1,8 |
2,0 |
||
Burgi,. |
Miincben. |
1 flickskola............ |
179 |
— |
- |
— |
1,8 |
2,i |
3,7 |
3,7 |
Huru bevisande alla dessa undersökningar med sina öfverensstämmande
resultat än voro, återstod det dock eu lucka att fylla.
Det borde undersökas, huruvida det strängare arbetet på nära båll,
äfven af annan art än läsning och skrifning, medförde myopi, och
för att komma på det klara härmed var det nödvändigt att undersöka
äfven fullväxta personer i olika Inställning, som i olika grad
stått under skolans inflytande, för att erfara den inverkan, som den
'') Die Hygiene des Auges in den Schulen. Wien und Leipzig 1883.
TSCHERNINGS UNDERSÖKNINGAR.
207
olika användningen af ögonen under uppväxtåren utöfvat. Dansken
Tscherning har på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fylt denna
lucka.J)
Han undersökte ej mindre än 7,523 värnpliktiga i Danmark i
en ålder i allmänhet af 22 år. Han indelade dem i 6 klasser,
alt efter den ansträngning, deras ögon varit underkastade.
Följande tabell återger hufvudresultatet af dessa undersökningar.
Närsyntheten hos de värnpliktiga i Danmark, enligt Tscernings
undersökning af 7.523 individer.
Folkklass efter olika |
Antal under- sökta. |
Antal närsynta. |
Procent. närsynta. |
Sysselsättning och yrke för de |
|
j..................... |
491 |
159 |
32,38 |
i |
(De, som användt hela sin |
ii........................ |
1,009 |
159 |
15,76 |
ii |
(Kontorister och handels-( betjänter. |
in................. |
270 |
36 |
13,33 |
in |
IPersoner, som fått »god upp-1 fostran» = höra till de >. bildade klasserna, utan att kunna räknas till klasser-l na I och II. |
IV........................ |
566 |
66 |
11,66 |
IV |
(Handtverkare, som syssel-\ sätta sig med finare arbete. |
v.................... |
2,861 |
150 |
5,24 |
v |
[Handtverkare med grol-le arbete. |
VI....................... |
2,326 |
57 |
2,45 |
VI |
Bönder, tjänare, sjömän m. m. |
I alt |
7,523 |
627 |
8,33 |
In flytande t af arbetet på nära håll är alldeles påfallande. En
granskning af Tschernings detaljtabeller är för denna fråga af
mycket intresse; men jag kan därpå ej här ingå. Bland den egentliga
bondbefolkningen på landet fans enligt dem blott 1V2 % närsynta,
under det att af studenterna 38 % voro myoper. Tschernings exempel
följdes af Seggel i Muneken, som underkastade 1,600, i nämnda
stad garnisonerade soldater (värnpliktiga) en motsvarande undersökning.
Resultaten äro öfverensstämmande, om än procenten för dem, som
genomgått skolorna, här är ännu högre, kvilket säkerligen till en del
beror på, att Seggel medtagit äfven de lägsta graderna af närsynthet.
’) M. Tscherning. Studier over Myopiens .biologi. Köbenhavn 1882, och.
Studien iiber die ^Etiologie der Myopie. Graefes Årcbiv, bd 29, afdeln. 1.
208
KAP. IV. NÄRSYNTHETEN.
Närsyntheten hos soldater, tillhörande garnisonen i Miinchen.
Enligt Seggels undersökningar af 1,600 individer.
Folkklass efter sysselsättning. |
Närsynta procent. |
Sysselsättning ock yrke. |
|
I.................................... |
58 |
I |
(Till ettårig militärtjänst berättigade, \ altså hufvudsakligen studerande. |
II.................................... |
44 |
II |
Köpmän, kontorister, skrifvare. |
in.................................... |
9 |
III |
Handtverkare och näringsidkare. |
IV.................................... |
4 |
IV |
jFolk med fri sysselsättning i städerna, \ såsom daglönare o. s. v. |
v.................................. |
2 |
V |
Landtfolk. |
För landtbefolkningen finna vi äfven här samma låga procenttal.
Ett ur skolhygienisk synpunkt särdeles beaktansvärdt och i
visst hänseende något lugnande resultat af Tschernings undersökningar
var, att han, såsom ofvan antyddes, fann de mera sällan
förekommande, mest excessiva graderna af myopi, nämligen dem, som
voro större än 9D, »vara tämligen likformigt utbredda bland befolkningen
utan hänsyn till sysselsättningen», hvarför han antager,
att dessa »äro af en annan natur än åtminstone största delen åt de
lägre graderna».
Fördelningen af de excessiva graderna af myopi, >9D, synes
af här meddelade utdrag af Tschernings tabell häröfver, i hvilken,
för undgående af för små tal, de tre första klasserna, de som mest
utsatts för närarbete, af Tscherning förenats i en grupp och de tre
sista, de för dylikt arbete minst utsatta, i eu annan.
Fördelningen af de excessiva myopierna > 9D. Enligt Tscherning.
Inom de i en å föreg. sida stående tabell |
I alt under-sökta. |
Antal när-synta > 9D. |
Procent när-synta > 9D. |
i, ii & in....................................... |
2,336 |
13 |
0,56 |
IV, V & VI............. ........................ |
5,187 |
38 |
0,73 |
I alt |
7,523 |
51 |
0,68 |
Om man nu än ej af dessa tal får sluta till, att dessa excessiva
grader af myopi äro oftare förekommande i de lägre klasserna än
i de högre, såsom talen synas antyda, så motsäga dock dessa tal,
såsom Tscherning anmärker, »på det bestämdaste, att det skulle
finnas en öfvervigt för de» (mest) »excessiva myopierna i de läsande
NÄRSYNTHETENS FÖREKOMST VID REALLÄROVERKET I STOCKHOLM. 209
klasserna, som, om än blott tillnärmelsevis, kan motsvara den öfvervigt,
som finnes för de lägre graderna af närsyntheten.» Tscherning
anser det härmed bevisadt, att dessa de allra svåraste formerna ej
äro beroende af närarbetet, utan att deras natur och ursprung måste
vara en annan, och att de måste framkallas af orsaker, som äro tämligen
likformigt; utbredda bland befolkningen och kanske oftare
förekomma bland de lägre klasserna. Huru sällan dessa excessivt
höga grader i själfva verket förekomma, visa de ofvan anförda
procenttalen.
Utan att här inlåta mig närmare på den frågan, huruvida de
mest sällsynt förekommande excessiva formerna af myopi hafva en
annan orsak ån närarbetet, en fråga, som bör blifva föremål för
fortsatta granskningar och grundlig utredning af specialister, anser
jag mig redan här böra meddela nedan stående tabell för att
genom ett exempel belysa frågan om förekomsten af de olika
graderna af närsynthet såväl i de olika klasserna som i alla
klasserna tillsammans i en af våra bäst undersökta skolor. Tabellen
är upprättad af numera aflidne ögonläkaren d:r Scherdin
och grundad på de ytterst noggranna undersökningar, lian, vid realläroverket
i Stockholm på läroverkets föranstaltande utfört i slutet
af vårterminen år 1882.
Grader af myopi i de olika klasserna vid realläroverket i
Stockholm. Enligt Scherdins undersökningar 1882.
Procentuppgifter för 300 undersökta.
Skolklass ............... |
T. |
~ 11. |
in. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
I alt. |
Antal lärjungar i klass. |
25. |
29. |
24. |
27. |
20. |
Öl. |
43. |
49. |
32. |
300. |
Grad af närsynthet i 0,25—0,75 D_.......... |
16,67 |
37,50 |
28,57 |
10,o |
45,46 |
20,69 |
10,81 |
27,28 |
23,66 |
|
1—1,7 5 D............... |
50, oo |
37,50 |
40,o |
14,2 9 |
10,o |
21,21 |
17,24 |
16,22 |
18,1 s |
21,51 |
2—2,7 5 D............... |
33,83 |
12,50 |
20,o |
14,29 |
20,o |
9,09 |
20,69 |
21,62 |
3,03 |
15,5 9 |
3—3,5 D................ |
— |
12,50 |
40,o |
28,57 |
40,o |
15,15 |
13,80 |
8,ii |
9,09 |
15,05 |
4—4,5 1)................ |
— |
— |
— |
— |
20,o |
— |
6,90 |
2,7 0 |
15,15 |
5,38 |
fl—5,5 J).............. |
— |
— |
— |
14,28 |
— |
3,03 |
6,90 |
16,22 |
27,2 7 |
10,7 5 |
61)....................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
6.89 |
2,70 |
— |
1,61 |
7 1)................... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
13,51 |
— |
2,69 |
8D................. |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
6,8y |
8,11 |
— |
2 69 |
10 D............ |
— |
— |
— |
— |
— |
6,oo |
— |
— |
— |
1,07 |
Lärov.-Jcom. bet. |
in |
14 |
210
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
Antalet af de i hvarje klass undersökta är emellertid här för
litet för mera bestämda slutsatsers dragande, och jag hänvisar till,
hvad härom längre fram meddelas, och särskild! till den införda
tabellen öfver d:r Schultz’ undersökningar i Upsala. I själfva
verket är det nu så, att arbetsmyopien hos eu del af de närsynta
blir stationär på lägre grader. Hos andra åter är den progressiv,
utvecklande sig till högre och högre grader, om än möjligen
ej till de allra högsta (Tscherning). Vi hafva ofvan erfarit, att
Cohn fann den progressiv hos något mer än halfva antalet. Reuss
fann den vid sina förnyade undersökningar af samma individer progressiv
hos 61 f. Den kan nu stanna äfven på högre grader och
gör väl äfven detta hos ett stort antal, ja kanske flertalet, eller
den kan efter en viss period utveckla sig mera långsamt.
Den senaste författaren på detta område (Fuchs a. st.) yttrar
härom: »Hos ett visst mindre tal uppnår närsyntheten eu sådan grad,
att hon för det första föranleder oduglighet till vissa yrken och för
det andra på ett allvarsamt sätt efter hand hotar synförmågan.
Fallen af absolut blindhet i följd af närsynthet äro visserligen
sällsynta i förhållande till det stora antalet närsynta. Efter Magnus
lemnar choroiditis e myopia 0,94 % af de blinda. Därtill
komma nu ytterligare näthinneaflossningar, hvilka alla tillsammans
utgöra orsaken till förökningen af de blindas antal för 5,68 % af
dessa. Mycket oftare däremot förekomma sådana fall, vid hvilka
de närsynta med tilltagande ålder väl icke blifva blinda, men
dock så svagsynta, att de blifva yrkesodugliga.» Enligt Cohn är
närsyntheten öfver hufvud taget orsaken till 10 % af fallen af
ett ögas torblindning. Huruvida nu dessa de allra svåraste fallen
af myopi, som leda till blindhet, alla höra till en särskild form
af myopi, därpå kan jag, som sagd!, ej vidare inlåta mig och
detta torde ännu vare en öppen fråga. Hvad som återigen är otvetydigt
ådagalagdt, är nedsättningen af synshärjpan hos eu viss procent
af dem, som genom närarbete blifvit närsynta, framför alt vid
högre grader af arbetsmyopi. Det är af så mycket större vigt att
framhålla detta, som man ej sällan får höra uttalas en så oriktig
uppfattning som den, att de närsynta skulle särskildt hafva mycket
»starka ögon» och särdeles god synskärpa. Jag har ofvan framhållit
Erismanns undersökningar i nämnda hänseende, och att han
fann synskärpan normal hos 85,6 % af lärjungarna i allmänhet, men
hos blott 77,7 % hos de närsynta. Jag vill ej här trötta med redogörandet
för andra undersökningar i samma riktning, utan nöjer
SCHERDINS TABELLER.
211
mig med att såsom synnerligen upplysande i detta hänseende meddela
en sammanställning af tvänne åt dr Scherdins tabeller från
undersökningen af Stockholms realläroverk.
Synskärpan. Enligt Scherdin.
Synskärpan — S. |
Hos samtliga undersökta |
Hos de |
närsynta. |
|
Antal ögon. |
Procent. |
Antal ögon. |
Procent. |
|
S 1 ........... |
505 |
84,17 |
ISO |
69,89 |
S =0.9........... |
40 |
6,67 |
30 |
16,13 |
S = 0,8........... |
8 |
1,33 |
4 |
2,15 |
S = 0,7........... |
22 |
3,67 |
15 |
8,06 |
S=0,6........... |
6 |
1,00 |
2 |
1,08 |
S=0,5........... |
4 |
0,67 |
3 |
1,61 |
S = 0,4........... |
3 |
0,50 |
— |
— |
S = 0,3........... |
3 |
0,50 |
— |
— |
S = 0,2........... |
5 |
0,83 |
1 |
0,54 |
s O.i........... |
3 |
0,50 |
1 |
0,54 |
Arnblyopi......... |
1 |
0,16 |
— |
— |
I alt |
600 |
— |
186 |
— |
Vi erfara af denna tabell såsom hufvudresultat, att normal synskärpa
funnits hos 84,17 % af lärjungarna i allmänhet, men blott
hos 69,8!) / hos de närsynta, altså en skilnad, som ej är så litet
större än den, Erismann funnit.
Hvad beträffar närsynthetens förekomst hos de olika könen, så
har man väl tämligen allmänt antagit, att flickor hade mindre
disposition för närsynthet än gossar, och detta med anledning däraf,
att man i allmänna lifvet jämförelsevis mindre ofta anträffade närsynta
kvinnor. Senare undersökningar synas dock gifva vid handen,
att benägenheten för närsynthet är fullt ut lika stor hos de kvinliga
som hos de manliga individerna, och om de förra mindre ofta
blifva närsynta, synes detta bero på, att deras ögon äro mera
skonade under uppväxtåren. Cohn fann i folkskolorna ingen väsentlig
skilnad i myopiens förekomst hos flickorna och gossarna.
Nedan stående sammanställning, som jag efter Fuchs meddelar,
belyser förhållandet så mycket bättre, som undersökningarna på
212
KAP IT. NARSYNTHETEN.
hvardera af de angifna platserna äro gjorda af samme läkare och
sålunda med lika noggrannhet och med samma beräkningsgrunder.
Netoliczka, Graz, 1881, Folkskola på landet.
» » » i stad___________
Pfluger, Luzern, 1876, Lägre skola.............
NlCATl, Marseille, 1879, Primärskola _____________
» » Israelitskola________________
Florschutz, Coburg, 1880, Borgareskola_______
)) » »
Just, Zittau, 1879, Borgareskola..................
Reich, Tiflis, 1878, Gymnasium____________________
Procent |
närsynta |
gossar. |
flickor. |
4 |
8 |
10 |
13 |
5 |
8 |
8 |
7 |
15 |
10 |
12 |
14 |
4 |
7 |
15 |
14 |
37 |
25 |
Svårigheten att afgöra den ytterst vigtiga frågan om ärftlighetens
inflytande på myopicns uppkomst har jag ofvan framhållit.
Att barn, som blifva närsynta, och för hvilka ärftligheten kan ifrågakomma,
ej födas närsynta, utan på sin höjd ärfva anlaget därtill,
detta torde vara fullt konstateradt. Detta anlag kan då t. ex. bero
på en svagare byggnad af bakre delen af ögat eller på en medfödd
disposition hos ögat att antaga en med föräldraögat öfverensstämmande,
långdragen form. Att dylika dispositioner kunna
ärfvas från föräldrar äfven för sådana åkommor, som dessa förvärfvat,
därpå har man flere bevis. Om nu ärftligheten har eu
stor betydelse för myopiens uppkomst, såsom Donders och ett
stort antal oftalmologer antaga, och då alt flere och flere myopier
under nuvarande förhållanden uppstå genom den starka ansträngningen
af skolungdomens ögon, så hade man ju, såsom ERISMANN,
hvilken äfven fäster stor vigt vid ärftligheten, anmärker, den föga
tröstrika utsigten, »att Européerna, åtminstone stadsinvånarne,
alla skulle etter några generationer blifva myopiska.» Faran för
denna de torvärfvade myopiernas fortplantning genom ärftlighet
har äfven af ett stort antal specialister skarpt framhållits, och man
har häruti funnit ett ytterligare skäl för yrkandet att med all makt
söka motarbeta myopiernas uppkomst och utveckling.
De statistiska undersökningarna hafva emellertid ännu ej
rörande ärftligheten ledt till definitiva resultat. Cohn, Erismann,
Kotelmann, Schnabel in. fl. hafva väl funnit ett relativt stort
213
NÄRSYNTHETENS ÄRFTLIGHET.
antal myopiska barn med myopiska föräldrar; men endast en
mera i stort anstäld direkt jämförelse mellan å ena sidan barn af
myopiska och å andra sidan barn af icke myopiska föräldrar kan för
frågans afgörande få en större betydelse. Pfluger har i Luzern
anstalt sådana undersökningar. Han fann
% närsynta
barn.
i 100 familjer med 449 barn utan något hereditärt moment knapt 8
»100 » » 395 » med » » 17
Vid realskolor och gymnasier
i 85 familjer med 280 barn utan » » 17
»55 » » ? » med » » 26
På det hela funnos sålunda afgjordt flere myopiska barn bland
dem hvilkas föräldrar voro myopiska. Pfluger antager emellertid
ingalunda, att det öfvervägande antalet myopiska barn i de hereditära
familjerna hade med någon nödvändighet måst blifva myopiska,
utan att herediteten hos dem, åtminstone till en del, blott representerar
en större disposition, hvilken under skadliga yttre förhållanden
"kommer till utveckling, men som under gynsamma omständigheter
kan blifva latent. I såväl lägre som högre skolor befans skilnaden
till nackdel för de hereditära familjerna vara ungefärligen
10 %, och Pfluger antager, att detta tal 10 % ungefärligen kan
gifva en föreställning om ärftlighetens förekomst och inverkan1.
Tscherning erhöll vid sina undersökningar af fullväxta, värnpliktiga
följande resultat.
Ärftligheten vid närsynthet. Procenttal enligt Tschernings undersökning.
Närsynthetsgrad i Dioptrik*. |
D. 2 |
D. 3—6 |
D. 9 |
D. 79 |
I alt. |
(Ärftlighet................... |
15 |
35 |
70 |
33 |
|
Folkklasserna I, II, III 1 [Ej ärftlighet............... |
85 |
65 |
45 |
30 |
67 |
19 |
24 |
25 |
26 |
24 |
|
>» IV, V, VI i (Ej ärftlighet.............. |
81 |
76 |
75 |
74 |
76 |
(Ärftlighet................... |
15 |
33 |
46 |
38 |
30 |
I alt.......................\ 8 |Ej ärftlighet_______________ |
85 |
67 |
54 |
62 |
70 |
1 Jfr Cohn. Die Hygiene des Auges s. 76.
214
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
»För så vidt man får draga någon slutsats af ofvan stående
tabeller», yttrar Tscherning, »blir det den, att ärftligheten spelar
en större rol, ju mera höggradig myopien är, endast med undantag
för de excessiva myopierna, där ärftligheten åter synes vara något
mindre.»
Huru härmed nu än må vara förhållandet, och om äfven statistiken
ännu ej sagt sitt afgörande ord i frågan, äro likväl de
omständigheter, som tala för ärftligheten såsom ett predisponerande
moment för närsynthetens uppkomst och utbildning, tillräckligt
många, för att, såsom af flere specialister framhålles, barn af närsynta
föräldrar särskild! må uppmärksammas, hvilket naturligtvis i
första rummet gäller hemmen.
Det är alldeles gifvet, att vid en sådan massundersökning
öfver närsynthetens utbredning bland skolungdomen som den, hvilken
nu på en gång företagits i hela vårt land å mer än 15,000 gossarvid
samtliga våra allmänna läroverk och en del förberedande gossskolor
samt å 8,067 flickor vid 36 högre flickskolor, själfva den
individuela undersökningen ej kan i allmänhet, om än vid eu de!
skolor, vara utförd med all den noggrannhet, som fordras, för att
den skall kunna motsvara strängt vetenskapliga fordringar, men
detta torde ej häller för det afsedda ändamålet vara af nöden. Det
gälde naturligtvis i hufvudsak vid denna undersökning att utröna,
om närsyntheten allmänt vid våra skolor hade ungefärligen eu
sådan utbredning och klass för klass så tilltog, som på andra håll
gjorda undersökningar visat förhållandet vara under likartade omständigheter,
och som för öfrigt flere vid enskilda skolor i vårt
land till en del redan sedan flere år af skolläkare utförda undersökningar
gifvit vid handen.
Undersökningarna hafva väl vid eu del skolor utförts med tillhjälp
af glas, men att detta på långt när ej skett vid alla, utan att de vid
ett större eller mindre antal utförts genom läsprof, såsom t. ex. särskildt
vid alla Stockholms förberedande skolor, tager jag för alldeles
gifvet. Emellertid synas läkarna, med högst få undantag,
hafva åt dem egnat all den omsorg, man någonsin kunde hoppas
att åt dem kunna påräkna. I regeln är det äfven läkarna, som ifylt
NÄRSYNTHETS-STATISTIKENS TILLFÖRLITLIGHET. 215
svaren, om närsyntheten förekommit eller ej, och ett stort antal har
häråt uppenbarligen egnat mycken tid och möda. Endast vid ett
par skolor synas uppgifterna ej vara af läkarna vederbörligen
kontrollerade, vare sig på ena eller andra sättet.
Hvad man under de angifna förhållandena kan vänta sig, är
naturligtvis, att antalet närsynta är uppgifvet lägre, än hvad det i
allmänhet i själfva verket är. Man torde nämligen kunna vara alldeles
trygg för, att med den tredubbla kontroll, nämligen i hemmen, af läraren
och af läkaren, som uppgifterna i regeln varit underkastade, ej
gärna, eller åtminstone försvinnande sällan, en uppgift kan hafva influtit
om närsynthet, där den ej förefunnits. Däremot torde det mycket
ofta hafva varit fallet, att lägre grader af närsynthet, sådana som
ännu ej i mera märkbar grad besvärat lärjungarna eller fäst omgifningens
uppmärksamhet, förblifvit oangifna. År det så, då bör
reduktionen i närsynthetsprocenten särskilt hafva egt rum i de
lägsta klasserna, där i allmänhet myopierna ej ännu hunnit utveckla
sig till högre grader; men äfven för de högre klasserna böra de
lättare graderna hafva så att säga eliminerats. Däremot torde man
kunna antaga, att alla de fall, åtminstone med ytterst få undantag,
vid hvilka närsyntheten förekommit i mera beaktansvärd grad,
verkligen finnas angifna. Hela statistiken bör, om detta resonnemang
är riktigt, och jag eger naturligtvis för det samma stödet af en
noggrann kännedom om denna statistik, gifva oss en i stort taget
ganska tillförlitlig bild af närsynthetens relativa utbredning bland
skolungdomen, men genom elimineringen af de lindrigare graderna
med en skarpare reduktion af procenttalen, än om undersökningen
allmänt utförts på ett strängt vetenskapligt sätt af specialister,
hvilka medtagit äfven de lägre graderna. Hvad som
naturligtvis utgör ett skarpt prof på materialets tillförlitlighet, med
den angifna inskränkningen, är jämförelsen mellan resultaten för
de olika klasserna eller åldrarna vid de olika slagen af skolor, då
vi vid en sådan jämförelse hafva nog stora tal, för att tillfälligheternas
inflytelse, om vi frånse de lägsta slagen af skolor, må vara tämligen
väl eliminerad.
I komité-betänkandets tabellbilaga C, kap. III, tabellerna 1—5,
finnas uppgifter om närsynthetens förekomst vid de olika slagen
af läroverk, med procentberäkningar för de olika linierna och för
hvarje slag af läroverk i dess helhet. Jag lemnar här ur dem
följande utdrag:
216
KAP. IV. NAESYNTHETEN.
Närsynthetens utbredning vid de olika slagen af läroverk i deras
helhet och på de olika linierna.
Gemens. linien. |
Latinlinien. |
K |
e a 11 |
i n i e n. |
I a |
It. |
||||||
Slag af |
Kl. I, II, |
Kl. IV & V. |
Kl. VI,1, |
Kl. IV & V. |
Kl. VI,1, |
|||||||
Antal under- sökta. |
% när- synta. |
Antal under- sökta. |
% när- synta. |
Antal under- sökta. |
% när- synta. |
Antal under- sökta. |
% när- synta. |
Antal under- sökta. |
°/o när- synta. |
Antal under- sökta. |
% när- synta. |
|
Högre lärov. |
4,440 |
7>s |
1,984 |
13.5 |
2,981 |
28,2 |
1,059 |
10,4 |
746 |
20,7 |
11,210 |
i5>* |
Femkl. » |
1,658 |
8.3 |
364 |
17.0 |
— |
— |
395 |
12,9 |
— |
— |
2,417 |
10,3 |
Trekl. » |
600 |
6,6 |
600 |
6,6 |
||||||||
Tvåkl. pedag. |
’)222 |
222 |
4,1 |
|||||||||
Enkl. » |
2)113 |
2,6 |
113 |
2,6 |
*) 15 af dessa i o:dje klassen. 2) Blott lista klassen.
Vi se af sista kolumnen i denna tabell, huruledes procenten af
närsynta stiger vid de olika slagen af läroverk, alt etter som dessa äro
försedda med högre klasser; den är sålunda lägst vid de enklassiga
pedagogierna, högst vid de fullständiga läroverken och vid dessa ej
obetydligt högre å latin- än å reallinien. Stigningen från de lägre
klasserna till mellanklasserna och från dessa till de högre är påfallande.
Jag skall emellertid ej vidare uppehålla mig vid denna tabell,
hvilken är af underordnadt intresse i jämförelse med dem, som
visa förhållandet vid hvar och en särskild! af de olika klasserna.
Nedan stående tabeller angifva detta. De grunda sig på de i
tabellbihanget till denna redogörelse bifogade siffertabellerna 1—25,
i hvilka man äfven finner antalet närsynta angifvet för hvarje klass
vid hvarje särskild! läroverk. Jämför äfven de här ofvan i kap.
III, å sidorna 130 & 131, införda öfversigtstabellerna.
Närsynthetens förekomst vid de högre läroverken.
Skolklass. |
Medel- ålder. |
Antal undersökta. |
Antal närsynta. |
Procent närsynta. |
Gemens, linien I........................ |
11,3 |
1,191 |
72 |
6,1 |
» » 11........................ |
12,3 |
1,606 |
103 |
6,4 |
» » in........................ |
13,4 |
1,643 |
158 |
9,6 9 |
Ä graf. tabellen 11 är procenten oriktigt angifven till 9,0.
217
FÖREKOMST VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
Skolklass. |
Medel- ålder. |
Antal undersökta. |
Antal närsynta. |
Procent närsynta. |
Latinlinien IV........................... |
14,3 |
1,016 |
100 |
9,8 |
» V........................... |
15,4 |
968 |
167 |
17,32) |
.. VI, 1......................... |
16,5 |
960 |
225 |
23,4 |
» VI,2......................... |
17,4 |
854 |
210 |
24,6 |
» VII.l......................... |
18,3 |
601 |
196 |
32,5 |
>, VII,2......................... |
19,4 |
566 |
211 |
37,3 |
Reallinien IV........................... |
14,6 |
648 |
58 |
8,9 |
» V........................... |
15,7 |
411 |
52 |
12,6 |
» VI,1......................... |
16,6 |
229 |
45 |
19,6 |
» VI, 2......................... |
17,6 |
186 |
31 |
16,7 |
» VII,l......................... |
18,7 |
155 |
41 |
26,3 |
» VII, 2......................... |
19,5 |
176 |
37 |
21,0 |
2) Ä graf. tabellen 11 är procenten oriktigt angifven till 17,0.
Närsynthetens förekomst vid de lägre läroverken.
Skolklass. |
Medel- ålder. |
Antal undersökta. |
Antal närsynta. |
Procent närsynta. |
Femklassiga läroverk. |
||||
Gemens, linien I......................... |
11,5 |
551 |
33 |
6,1 |
» » II......................... |
12,6 |
572 |
42 |
7,3 |
» » in......................... |
13,4 |
535 |
62 |
n,6 |
Latinlinien IV......................... |
14,3 |
199 |
23 |
n,6 |
» V......................... |
15,5 |
165 |
39 |
23,7 |
Iteallinien IV......................... |
14,5 |
251 |
27 |
10,7 |
» V......................... |
15,6 |
144 |
24 |
16,5 |
Treltlassiga läroverk. |
||||
Gemens, linien I......................... |
11,9 |
196 |
11 |
5,6 |
» » 11......................... |
12,8 |
219 |
15 |
6,9 |
» » in........................ |
13,7 |
185 |
14 |
7,6 |
Tvåklassiga peäagogier. |
||||
Gemens, linien I......................... |
12,6 |
112 |
3 |
z,7 |
» » n......................... |
13,7 |
95 |
5 |
5,3 |
Fnklassiga peäagogier. |
||||
Gemens, linien I......................... |
12,4 |
113 |
3 |
2,6 |
218
KAP. IT. NÄRSYNTIIETEN.
Nedan stående sammandrag, i hvilket endast procenttalen äro
intagna, underlättar öfversigten.
Sammanställning af närsynthetens förekomst i de särskilda
klasserna vid de olika slagen af läroverk.
Procent-uppgifter.
Läroverk. |
Gemens, lin. |
Latinlinien. |
R e a 11 i n i |
e n. |
|||||||||||
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI, 2. |
VII,i. |
VII,2. |
IT. |
V. |
VI,i. |
VI, 2. |
VII,l. |
VII,2. |
|
Högre läxor. |
•ii |
6,4 |
9,6 |
9.8 |
17,3 |
23,4 |
24,6 |
32,5 |
37,3 |
8,9 |
12,6 |
19,6 |
16,7 |
26,3 |
21,0 |
FemM. » |
6,i |
7,3 |
11,6 |
11,6 |
23,7 |
— |
— |
— |
— |
10,7 |
16,5 |
— |
— |
— |
_ j |
Trekl. » |
5,6 |
6,9 |
7,6 |
— |
_ |
||||||||||
Tvåld. pedag. |
2,7 |
5,3 |
|||||||||||||
Bold. » |
2,6 |
i |
Vid en jämförelse af procenttalen och deras stegring för de
särskilda klasserna vid de olika slagen af läroverk finner man en
synnerligen påfallande öfverensstämmelse, och jag kan ej annat
än häruti so ett bevis på, att uppgifterna i stort taget hvila på
öfverensstämmande grunder, och att materialet i sin helhet har,
med den inskränkning, jag ofvan nämnt, nämligen att de lägsta
graderna af närsynthet i allmänhet ej äro medräknade, och att procenttalen
sålunda äro allmänt något för låga, eu så hög grad af tillförlitlighet,
som man kunnat vänta eller begära.
Ännu bättre än siffertabellerna torde den grafiska framställningen
å tabellerna 11—15 åskådliggöra närsynthetens utbredning i de
särskilda klasserna och vid de olika läroverks-slagen enligt det
föreliggande materialet, och jag hänvisar för den följande redogörelsen
till dessa tabeller, å livilka man återfinner näfsynthetskurvan,
gredelin, under n:r VI.
Fästa vi oss då vid tabellen 11, som återger förhållandet vid de
högre läroverken, och å den följa den i fråga varande kurvan, så
finna vi, att denna i l:a klassen, i hvilken lärjungarna i medeltal
äro något öfver 11 år, altså 11-åringar eller gossar i 12:te lefnadsåret,
börjar med en så låg procent som 6,i; den stiger helt obetydligt
i andra klassen, men däremot mycket raskt i den 3:je, altså
för 13-åringarna eller för gossar som stå i 14:de lefnadsåret. Följa
vi nu kurvan vidare till 4:de klassen, för hvilken hon delar sig för
latin- och reallinien, så finna vi ett mycket öfverraskande förhål
-
FOREKOMST I SÄRSKILDA KLASSER.
219
lande. Hon höjer sig nämligen ytterst obetydligt för latinlinien,
och denna höjning är i själfva verket ännu mindre, än hvad den i
tabellen angifves, då, såsom jag ofvan anmärkt'', ett litet fel i tabellen
blifvit kvarstående, och procenttalet för 3:e klassen är 9,c> i stället
för 9,o, som den grafiska tabellen anger; göres denna korrektion,
blir kurvan mellan 3:e klassen och 4:de latinklassen så godt som
vågrät. För reallinien gör kurvan till och med en liten sänkning
för 4:de klassen. Här antydes sålunda på det allra mest otvetydiga
sätt, att efter den starka utbredningen af närsyntheten bland 3:e
klassisterna eller 13-åringarna. ett stillestånd skulle inträda under
det följande året, eller med andra ord, att benägenheten för myopi
skulle öfver hufvud taget under åldersåret 13,5—14,5, altså ungefärligen
i 14:de lefnadsåret, vara synnerligen ringa. Pröfva vi nu,
huruvida undersökningen af de femklassiga läroverken gifvit ett
öfverensstämmande resultat eller ej, hvilket naturligtvis bör vara
af nästan afgörande betydelse för den vigtiga frågan, om vi här
stå inför en tillfällighet eller ej, så finna vi där, till punkt och pricka,
samma förhållanden. Stegringen i antalet af de närsynta är, såsom
kurvan anger, alldeles som vid de högre läroverken mycket ringa i
2:dra klassen, men däremot betydlig och ännu något större än vid
de högre läroverken i 3:e klassen. Från denna klass löper kurvan
fullkomligt vågrät öfver till 4:de latinklassen och får en liten sänkning
för 4:de realklassen. Under sådana förhållanden, då resultaten äro
fullkomligt öfverensstämmande för båda linierna vid 2:ne olika
slag af läroverk, och då antalet af de undersökta är så stort som
respektive 1016 och 648 vid det ena och respektive 199, 251 vid
det andra slaget af läroverk, torde man hafva goda skäl för det
antagandet, att här föreligger en lag och ej en verkan af tillfälligheter.
Följa vi kurvan vidare på latinlinien vid de högre läroverken,
så finna vi, att hon för de båda följande klasserna, V & VI,i, altså
för lärjungar i en medelålder af 15,4 och 16,5 år, stiger mycket
hastigt. På reallinien återfinna vi alldeles samma förhållande. Därefter
inträffar på båda linierna åter ett stillestånd. Kurvan stiger
nämligen på latinlinien helt obetydligt från kl. VI,l till kl. VI,2 och
på reallinien finna vi, att i stället för stigning en liten sänkning här
eger rum. Det vill sålunda synas, som om vi här på nytt hade att
göra med ett lefnadsår, under hvilket benägenheten för myopi vore
ringa eller rättare motståndskraften mot de till närsynthetens uppkomst
inverkande omständigheterna vore jämförelsevis större än under
220
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
de närmast föregående åren. Detta år skulle, för så vidt det angifves
af den beräknade medelåldern för klasserna, vara åldersåret
mellan 16Vi och 17V2 —, altså ungefärligen det 17:de lefnadsåret
eller sista hälften af detta och första hälften af det 18:de. Någon
jämförelse med andra slag af läroverk kan naturligtvis för dessa
klasser ej göras. I klasserna VII, i och VII,2 se vi antalet närsynta
återigen raskt tilltaga, hvarför kurvan äfven rusar starkt i höjden
för att nå sitt maximum i sista klassen på latinlinien. Det är för
ynglingar i åldern af 18,3—19,4, altså för sådana i 18:de, 19:de
(och 20:de) lefnadsåren, som denna hastiga stegring af de närsyntas
antal eger rum, och det vill däraf synas, som om benägenheten för
att blifva närsynt i den åldern ännu vore mycket stor.
Såsom vi erfarit, har vid den gjorda undersökningen procenten
af närsynta visat sig vara anmärkningsvärdt låg i de båda första
klasserna. Vid intet slag af de undersökta allmänna läroverken har
den i första klassen öfverstigit 6,1, ett tal, som återfinnes precist lika
vid de högre och vid de femklassiga läroverken. Det var af mycket
intresse att härmed jämföra förhållandet för gossar i yngre åldrar,
och att sålunda utsträcka undersökningarna jämväl till förberedande
skolor, och såsom jag ofvan anmärkt, hafva sådana utförts vid eu
del förberedande skolor i Stockholm med ett sammanlagdt lärjungeantal
af 530. Jag meddelar här resultaten, sådana de vunnits utan
användande af glas och sålunda endast genom lärprof.
Närsynthetens förekomst vid förberedande gosskolor
i Stockholm•
Skolklass. |
Medelålder. |
Antal undersökta. |
Antal närsynta. |
Procent närsynta. |
1...................... |
7,8 |
91 |
3 |
3,3 |
2 |
8,6 |
149 |
6 |
4; 7 |
3...................... |
9,9 |
189 |
8 |
4.2 |
4...................... |
10,8 |
101 |
7 |
6,9 |
I alt |
— |
530 |
24 |
4-5 |
VID FÖRBEREDANDE GOSSKOLOR I STOCKHOLM.
221
Åldersklass. |
Medelålder. |
Antal undersökta. |
Antal närsynta. |
Procent närsynta. |
6-åringar ......... |
_ |
4 |
0 |
03o |
7- » ........ |
— |
30 |
0 |
0,0 |
8- » ......... |
— |
98 |
6 |
6,. |
9- » ......... |
— |
141 |
6 |
4.3 |
10- » >)......... |
— |
145 |
6 |
4-1 |
I alt |
— |
418 |
18 |
4.3 |
'') Högre äldrar här uteslutna.
Vi finna af denna tabell, att procenttalet för de myopiska vid
de undersökta skolorna stiger från 3,3 i första skolklassen till 6,9 i
den 4:de, i hvilken gossarnas medelålder är 10,s och altså, någradecimaler
oberäknade, just 1 år lägre än i de allmänna läroverkens
l:a klass. Vi få sålunda här en god anslutning till den allmänna
undersökningen. Se vi, huru förhållandet gestaltar sig, om vi indela
gossarna ifrån de förberedande skolorna i åldersklasser, så finna vi, att
bland 6- och 7-åringarna. vid denna undersökning ej funnits någon
enda myopisk. De äro dock för fåtaligt representerade, för att
härpå skulle kunna läggas någon större vigt. Hos 8-åringarna
finna vi visserligen en något högre procent än hos 9- och 10-åringarna,
men detta beror antagligen på en tillfällighet, föranledd af
det ringa antalet undersökta 8-åringar. De för 9 och 10-åringarna
funna procenttalen torde kunna anses såsom tillnärmelsevis riktiga,
och vi finna, att de äro ett par procent lägre än procenttalen i de
allmänna läroverkens första klass, där lärjungarna i medeltal äro
ett år äldre.
*
På det hela och i stort taget kunna vi sålunda sammanfatta
de vid de nu gjorda undersökningarna vunna resultaten på följande
sätt:
I de lägsta klasserna i de förberedande skolorna hafva, bland
det ringa antal 6- å 7-åringar, som där undersökts, inga närsynta
förefunnits, men för fiffigt börjar här närsyntheten med ett synnerligen
lågt procenttal, 3,3 å 4,7 %, som stiger, så att det i sista
222
KAP. IV. NAKSYNTHETEN.
klassen af dessa skolor kommer i ungefärlig jämnhöjd med det i
l:a klassen af de allmänna skolorna. I de båda första klasserna
af dessa ökas antalet af de närsynta ännu mycket litet, men från
och med 3:e klassen tilltager detta raskt hela skolan igenom,
dock med 2:ne högst anmärkningsvärda, skarpt markerade undantag
för tvänne skolklasser, nämligen för den 4:de och för 6:e nedre.
Åro nu dessa i vår statistik så skarpt markerade stillestånd i
närsynthetens utbredning ej beroende på några oförklarliga ojämnheter
i de gjorda undersökningarna, utan verkligen återgifvande
faktiska förhållanden, då tror jag, att man förgäfves skall för dem
söka någon förklaring i själfva skolorganisationen, tv nog ansträngas
barnens ögon lika strängt i de klasser, där procenttalet för myopien
jämförelsevis föga ökas, som i de närmast föregående och efterföljande
klasser, där ökningen är betydlig. Äfven om man antager,
att det starkare tilltagandet af närsyntheten i en klass är en följd
af en öfveransträngning kanske mindre i denna än i närmast föregående
klass, hvilket förhållande är mycket möjligt, så kommer
man härmed ej längre. Orsaken synes mig böra sökas mycket
djupare, och, så vidt jag kan finna, måste den ligga uti förhållanden,,
som stå i samband med själfva barnens utvecklingsprocess och den
olika motståndskraft, som under olika skeden af den samma förefinnes
mot de till myopiens åstadkommande verksamma orsakerna.
Först af alt blef det då eu uppgift att se till, huruvida samma
företeelser af ett jämförelsevis förekommande stillestånd i utbredningen
under vissa utvecklingsår visat sig vid andra undersökningar öfver
närsynthetens förekomst bland uppväxande skolungdom. Det kunde
väl synas, som ''om det vore en lätt sak att göra en sådan jämförelse,
men så är ingalunda förhållandet, då statistikerna ej äro så uppstälda,
att en exakt jämförelse är möjlig. Cohn har ej upptagit
och sålunda ej häller kunnat angifva åldern för de af honom
undersökta. De åldersperioder, han i grupper af flere år angifvit,
grunda sig, såsom ofvan nämndt är, på den beräkningen, att alla
inträdt i skolan vid 7 års ålder, och för öfrig! är det tydligt, att,
sa snart blott 2 skolklasser (— 2 åldersklasser) sammanslås, upphäfves
möjligheten till jämförelser. Detta är nu, hvad som i regeln
skett på det ena eller andra stadiet vid den statistik från utlandet,
DEN TYSKA NARSYNTHETS-STATISTIKEN.
223
som jag- haft att tillgå. Cohn sammanställer grafiska kurvor för
resultaten från 24 olika undersökningar, nästan alla gjorda vid särskilda
läroverk. Blott 3:ne af dessa kurvor grunda sig på sammanställningar
af grupper af skolor; men af dessa grupper utgöres blott
den ena af gymnasier, 3:ne st.; de andra båda återigen, af folkskolor.
Det är gifvet, att vid hvart och ett af de särskilda läroverken antalet
elever i de skilda klasserna är för litet, för att ej tillfälligheterna
skola göra sig mer än vederbörligt gällande. Man kan därlor ej
häller af dessa kurvors gång draga några mera allmängiltiga slutsatser
för besvarandet af den fråga, som nu föreligger oss, och detta
så mycket mindre, som de å tabellen angifna 3 högsta klasserna,
hvilka äro två-åriga, tertia, secunda och prima, äro hvardera, här
liksom i allmänhet i den tyska statistiken, upptagna såsom en enda
klass. Detta senare gör äfven, att den gemensamma kurva, som
Cohn beräknat för alla de nämnda undersökningarna, ej häller
kan tjäna till jämförelse. Jag skall därför ej göra något försök
till en sådan. Någon annan statistik, som är nog stor, för att eu
jämförelse skulle kunna göras, och där närsynthetsprocenten är angifven
år för år har jag ej kunnat finna.
För att återigen kunna utföra eu jämförelse såväl i allmänhet
som särskildt med hänsyn till den nu behandlade frågan mellan
de resultat, som framgått ur komiténs undersökningar, och dem, som
vunnits vid de årliga undersökningar, hvilka vid några af våra
skolor mera noggrant utförts, och för hvilka rapporter finnas intagna
i lärovcrksberättelserna, har jag sammanstält nedan stående
utdrag ur berättelserna för läsåret 1883—84 från de läroverk, vid
hvilka undersökningen utförts med den omsorg, att äfven graden af
myopierna blifvit angifven.
Uppgifter om närsyntheten i årsberättelserna för 1883—84 från nedan stående läroverk (för Stockholms
realläroverk årsberättelsen för 1882—83)-
Skolklass................ |
Antal d |
undersökta lärjungar i |
Antal närsynta i de olika |
1 alt |
Procent när- synta. |
Graden af närsynthet |
I alt |
|||||||||||||
i. |
11. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1 0. 2. |
VII, 1 0. 2. |
1. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1 0. 2. |
VII, 1 0. 2. |
<3D. |
3—6D. |
>6D. |
||||
Läroverk: |
||||||||||||||||||||
Stockholm, N. lat.-läro- |
||||||||||||||||||||
verket, vårt. 1883 |
70 |
90 |
97 |
63 |
53 |
126 |
70 |
21 |
12 |
24 |
16 |
17 |
49 |
37 |
176 |
23.9 |
102 |
51 |
23 |
569 |
*» Realläroverket, |
||||||||||||||||||||
värt. 1883 ... |
25 |
29 |
24 |
27 |
20 |
94 |
81 |
6 |
4 |
5 |
7 |
5 |
31 |
35 |
93 |
3<>° |
S |
sid. 209. |
300 |
|
» Nya elementar- |
||||||||||||||||||||
skolan ...... |
17 |
58 |
53 |
63 |
42 |
44 |
27 |
7 |
25 |
12 |
16 |
8 |
3 |
3 |
74 |
24.3 |
55 |
18 |
1 |
304 |
» Jakob, vårterm. |
||||||||||||||||||||
1883......... |
42 |
42 |
33 |
15 |
14 |
— |
— |
2 |
6 |
5 |
5 |
4 |
— |
— |
22 |
17 |
4 |
1 |
146 |
|
» Ladugårdslan- |
||||||||||||||||||||
det.......... |
60 |
76 |
92 |
78 |
60 |
— |
— |
10 |
5 |
12 |
17 |
16 |
— |
— |
60 |
16,4 |
54 |
6 |
1 |
366 |
Linköping................ |
46 |
62 |
47 |
72 |
61 |
in |
89 |
4 |
7 |
10 |
14 |
20 |
39 |
45 |
139 |
26,0 |
96 |
35 |
8 |
488 |
Skara..................... |
28 |
38 |
39 |
71 |
51 |
91 |
71 |
3 |
1 |
1 |
1 |
5 |
15 |
16 |
42 |
io,g |
23 |
18 |
1 |
389 |
Falun..................... |
29 |
28 |
27 |
44 |
35 |
31 |
29 |
2 |
2 |
2 |
4 |
8 |
17 |
19 |
54 |
*9.73 |
38 |
8 |
4 |
223 |
Luleå..................... |
12 |
16 |
16 |
10 |
6 |
16 |
15 |
— |
2 |
3 |
2 |
— |
5 |
7 |
19 |
20,0 |
9 |
9 |
1 |
91 |
Sundsvall................ |
43 |
38 |
36 |
23 |
13 |
15 |
10 |
7 |
1 |
8 |
4 |
3 |
4 |
3 |
30 |
17.0 |
22 |
7 |
1 |
178 |
I al 11372 |
477 |
464 |
466|355 |
528 |
392 |
62 |
65 |
82 |
86 |
83 |
163 |
165 |
709 |
2^,2 |
416 |
156 |
41 |
3,054 |
||
% närsynta |
16,4 |
13,6 |
17.7 |
18,5 |
24,2 |
30,1 |
42,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
KAP. IV. NÄRSYNT HET EN.
VID ] 0 SÄRSKILDA SVENSKA LÄROVERK. 225
Denna sammanställning omfattar, som vi finna, 3,054 lärjungar
med en ganska tillfredsställande fördelning af dessa på de särskilda
klasserna. Att emellertid ej häller här tillfälligheterna äro
fullständigt eliminerade, bevisas bäst däraf, att procenttalet närsynta
är högre i lista än i 2:dra klassen; detta återigen beroende
på det stora antal närsynta, som händelsevis detta år förefunnits i
den första klassen vid Ladugårdslands läroverk och vid Stockholms
norra latinläroverk.
På den grafiska tabellen 101 kan man jämföra närsynthetskurvan,
sådan den framgår ur denna sammanställning, med den
kurva, som grundar sig på komiténs undersökning. Jämförelsen är
af mycket intresse, och jag tror, att den är egnad att gifva oss en
ganska exakt föreställning om beskaffenheten af komiténs material.
Den visar, i full öfverensstämmelse med hvad resultatet, efter
hvad jag ofvan framhållit, kunde väntas blifva, att komiténs statistik
för alla klasserna har ett lägre procenttal för närsyntheten,
än hvad en genomförd, vetenskapligt anlagd ögonundersökning
kan ådagalägga i själfva verket vara för handen. Men i stort
taget löpa kurvorna parallelt, och själfva skilnaden i procent växlar
högst obetydligt i de olika klasserna. Det vill synas, som om resultatet,
sådant det framgått ur komiténs undersökningar, vore genomgående
genom alla klasser på den gemensamma linien och latinlinien
omkring 7 ä 9 procent för lågt. För öfrigt finna vi kurvan
för de särskildt sammanstälda 10 läroverken, om vi frånse den
tydligen relativt för höga % i första klassen, visa alldeles samma
företeelser som kurvan för komiténs undersökningar ända upp till
5:te klassen. Vi återfinna samma stillestånd i närsynthetens utbredning
i 3:je och 4:de klassen, antydande en ökad motståndskraft
ungefärligen i 14:de lefnadsåret. Huru det är med det andra
stilleståndet, som enligt komiténs undersökning skulle ega rum i
ungefärligen 17:de lefnadsåret, klass VI,i—VI,2, kan ej utrönas, då
tyvärr i skolläkarnas rapporter de tvååriga klasserna VI och VII
hvardera blifvit behandlade såsom en. Det är emellertid alldeles
klart af kurvornas inbördes förhållande, att, om vi för vårt
material gjort samma reduktion af dessa klasser, skulle kurvorna
blifvit så godt som fullt parallela, och det finnes intet, som strider
emot, att kurvan för de 10 läroverken kunnat erhålla ett förlopp,
som fullt motsvarat det, som den andra kurvan visar, om särskilda
uppgifter blifvit lemnade för hvar och en af de 4 sista
klasserna.
Lärov.-kom. bet. III.
15
226
KAP. XV. NÄRSYNTHET®*.
Huru mycken bekräftelse jag än af den gjorda jämförelsen sålunda
vunnit på tillförlitligheten af komiténs material, alltid dock
med reservation för det för låga procenttalet, ville jag dock ytterligare
underkasta det samma ett prof, och detta då hälst genom att
jämföra resultaten med dem, som framgått ur undersökningar, hvilka
med största möjliga likformighet och omsorg utförts år efter år vid
ett och samma läroverk och alltid af samme läkare. För en sådan
jämförelse egnade sig synnerligen väl den följd af undersökningar,
som d:r R. ScHULTZ under en period af 8 år, med luckor för blott
2:ne år, utfört vid en af våra största skolor, nämligen Upsala
högre läroverk.
Närsynthetens utbredning i de olika klasserna vid Upsala högre läroverk
under åren 1870—77. Enligt undersökningar af d:r R. SCHULTZ.
0 År. |
Antal undersökta i nedan |
I alt |
Antal |
närsynta i nedan stående |
I alt |
Proc. när- synta. |
|||||||||||
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI, 1 o. 2. |
VII, 1 0. 2. |
I. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI, 1 0. 2. |
VII, 1 0. 2. |
||||
1870 |
61 |
65 |
60 |
50 |
45 |
84 |
59 |
424 |
16 |
10 |
22 |
13 |
20 |
45 |
32 |
158 |
36,9 |
1871 |
66 |
74 |
66 |
54 |
47 |
99 |
57 |
463 |
16 |
16 |
13 |
26 |
12 |
44 |
32 |
159 |
34,4 |
1872 |
49 |
74 |
68 |
50 |
40 |
91 |
49 |
421 |
5 |
22 |
19 |
16 |
23 |
40 |
25 |
150 |
35, g 3 |
1873 |
63 |
Öl |
62 |
68 |
46 |
77 |
55 |
422 |
12 |
10 |
22 |
22 |
20 |
39 |
32 |
157 |
37,2 0 |
1875 |
56 |
75 |
69 |
47 |
51 |
86 |
55 |
439 |
10 |
14 |
24 |
15 |
18 |
43 |
29 |
153 |
34,9 |
1877 |
49 |
69 |
80 |
53 |
45 |
79 |
61 |
436 |
8 |
10 |
18 |
13 |
20 |
36 |
35 |
140 |
32,i |
I alt |
344 |
408 |
405 |
322 |
274 |
516 |
336 |
2,605 |
67 |
82 |
118 |
105 |
113 |
247 |
185 |
917 |
35.o |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
•9.5 |
20,1 |
29,1 |
32,6 |
41,2 |
47.8 |
54.8 |
— |
— |
Den kurva för närsynthetens utbredning i de olika klasserna,
som ur denna undersökning framgår, har jag äfven inlagt på den
grafiska tabellen 101. Vi finna, att procenttalen äro här för alla
klasserna rätt betydligt högre, men för öfrigt visar kurvan den allra
största öfverensstämmelse med de båda andra kurvorna. Sålunda
finna vi äfven här ingen nämnvärd stegring för andra klassen, men
däremot eu betydlig sådan för tredje klassen. För ljärde klassen
finna vi äfven här en ytterst obetydlig stegring, men därefter en
så mycket större sådan för femte klassen. För de återstående
klasserna gälla alldeles samma anmärkningar som de, hvilka jag
RESULTAT AF JÄMFÖRELSE MELLAN OLIKA UNDERSÖKNINGAR. 227
framstält rörande kurvan lör de 10 läroverken. En exakt jämförelse
med resultaten af komiténs undersökningar kan sålunda för
de 4 sista klasserna ej häller här göras klass för klass, då''äfven
D:r Schultz sammanslagit dessa klasser till blott 2:ne.
Hufvudresultatet af dessa jämförelser är sålunda, att de procenttal
öfver närsynthetens utbredning, som grunda sig på de till
komitén från samtliga högre läroverken (gemens, lin. och latinlinien)
lemnade uppgifterna, ställa sig för alla klasser 7 ä 9 procent
lägre än de procenttal, som grunda sig på mera grundligt genomförda
undersökningar (1883—1884) vid 8 högre och 2 femklassiga
läroverk, samt vidare, att de medeltal för procenten, som framgå ur
de undersökningar, hvilka under en följd afår blifvit af D:r Schultz
utförda vid Upsala läroverk, ställa sig ännu högre, men att för
öfrig!, beträffande relationen mellan procenttalen, altså stegringen
af dessa klass för klass, eu synnerligen stor öfverensstämmelse är
rådande. Sålunda visa sammanställningarna alldeles öfverensstämmande,
att procenttalet närsynta föga ökas från första till andra
klassen, däremot tämligen starkt i tredje. Det relativa stillestånd
i närsynthetens utbredning, som sedermera enligt komiténs statistik
framträder så skarpt markeradt för fjärde klassen, har sin fullkomliga
motsvarighet i de båda andra statistiska sammanställningarna,
och detta synes otvetydigt peka därpå hän, att vi här verkligen
hafva att göra med en lag och ingalunda med en tillfällighet.
Vore det senare fallet, skulle denna tillfällighet hafva återkommit och
gjort sig på ett likformigt sätt gällande såväl för latin- som lörreallinien
vid de högre läroverken samt för latin- och reallinien vid de
femklassiga läroverken, å de till komitén lemnade uppgifterna; vidare
skulle denna tillfällighet hafva återkommit vid de noggranna undersökningar,
som ofvan sammanstälts från 10 läroverk, och slutligen
äfven vid de under en lång följd af år af D:r Schultz omsorgsfullt
utförda undersökningarna vid ett och samma läroverk. Men
hvad som så regelbundet återkommer under så olika förhållanden,
och som så väl markeradt framträder vid så omfattande statistiska
sammanställningar som de här föreliggande, kan näppeligen vara
beroende på tillfälligheter. Det vill därför synas mig såsom nära nog
bevisadt, att gossar vid den ålder, då de i allmänhet hos oss gå i tredje
eller 4:de klassen, d. v. s. enligt medeltalen vid omkring 13,3—14/, års
ålder, altså ungefärligen i 14:de lefnadsåret, hafva jämförelsevis ringa
benägenhet att blifva närsynta eller, såsom jag ofvan uttryckt mig,
en jämförelsevis stor motståndskraft mot de inflytelser, som fram
-
228
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
kalla närsynthet. Denna större motståndskraft skulle då sammanfalla
med början af deras pubertetsutveckling, se grafiska tabellerna
95—97. Högst märkligt är det, att enligt alla tre de ofvan Iemnade
statistiska sammanställningarna benägenheten för att blifva närsynt
väl sedermera skulle vara stor under de närmast följande tvänne
åren, men att enligt komiténs statistik vid slutet af pubertetsutvecklingeu
motståndskraften återigen skulle ökas, ungefärligen i
17:de lefnadsåret. Detta senare förhållande har emellertid, såsom
vi erfarit, ej kunnat kontrolleras vid de anstälda jämförelserna,
och jag lemnar därför åt kommande undersökningar att utöfva en
sådan kontroll. För att detta skall kunna ske, är det emellertid
alldeles nödvändigt, att samtliga årsklasser behandlas hvar för sig,
och i hög grad önskligt är, att vid de blifvande strängt vetenskapligt
genomförda undersökningarna lärjungarna alltid indelas ej blott efter
skolklasser, utan äfven efter 1-åriga åldersklasser. Först när en sådan
statistik vuxit till behörig omfattning, kan man om de här af
mig påpekade förhållandena vinna full visshet. Att de närsyntas
antal ökas starkt i de sista klasserna, altså i 18:de, 19:de (och
20:de?) lefnadsåren, visa de anförda statistikerna på ett alldeles
öfverensstämmande sätt.
För lättare jämförelses skull meddelar jag här äfven de hufvudsakliga
resultat, som framgå af svaren på komiténs frågor rörande
närsynthetens förekomst i flickskolorna.
Nedan stående tabell lemnar häraf eu sammanfattning.
Jag har i tabellen, för att underlätta jämförelsen, jämväl intagit
en kolumn för procenttalen för gossarna från de högre allmänna
läroverkens gemensamma linie och latinlinie och från Stockholms
förberedande goss-skolor.
FÖREKOMST I HÖGRE FLICKSKOLOR. 229
Närsynthetens förekomst i högre flickskolor från alla delar af
landet.
Åldersklasser. |
F 1 |
i c k |
0 r. |
För jäm-förelse proc. |
Antal undersökta. |
Antal närsynta. |
Procent närsynta. |
gossar i mot-svarande |
|
6-åringar ................................. |
3 |
— |
— |
— |
7- » ................................. |
14 |
1 |
(7.0 |
— |
8- » ................................. |
50 |
2 |
4.0 |
6,1 |
9- » ................................. |
145 |
4 |
2,7 |
4,3 |
10- » ................................. |
271 |
13 |
4.8 |
4,1 |
11- » ................................. |
330 |
18 |
5.5 |
6,1 |
12- » ................................ |
383 |
24 |
6,3 |
6,4 |
13- » ................................. |
435 |
54 |
12.4 |
9,6 |
14- » ................................. |
433 |
64 |
14.8 |
9,8 |
15- » ................................. |
435 |
71 |
16,3 |
17,3 |
16- » ................................. |
285 |
40 |
14,° |
23,4 |
17- » .................................. |
187 |
40 |
21,4 |
24,6 |
18- » ................................. |
53 |
8 |
ds.*) |
32,5 |
19- » ................................. |
25 |
7 |
(28,0) |
37,3 |
20- » ................................. |
11 |
4 |
(36.41 |
— |
21- » ................................. Af i förberedande klasser undersökta, |
7 |
4 |
(57,0) |
Flickorna äro upptagna efter åldersklasser, då skolklasserna
vid de olika flickläroverken ej fullt motsvara hvarandra.
Tabellen visar för alla de lägre åldersklasserna, från 7 till
och med 12 år, en låg procent, omkring 3 eller 4—6,3, med långsam
stegring. Men i åldern från 12 till 13 år finna vi en ännu mycket
starkare stegring än den, som vid motsvarande ålder eger rum
för gossarna. Därefter inträffar för flickorna en mycket långsam
stegring under de följande åren, pubertetsutvecklingens år. För
åldersklasserna 13—15-åringar synes antalet undersökta vara nog
stort för att lemna någorlunda trygghet för utjämnande af
tillfälligheters inflytande. Men då för 16-åringarna en sänkning
i procenttalet närsynta eger rum, är det tydligt, att antalet
undersökta, 285, för dem varit för litet. Emellertid talar det
angifna förhållandet åtminstone emot någon väsentlig tillökning
230 KAP. IV. NÄRSYNTHETEN.
i antalet närsynta bland flickorna under det åldersåret. På grund
af det ringa antalet undersökta 17-åringar är det svårt att afgöra,
hvilken betydelse man skall gifva åt procenttalet 21/, för dessa,
och för de följande åldersklasserna är antalet af de undersökta förvisso
alldeles för litet för att kunna gifva exakta resultat. Räkna
vi tillsammans alla flickor, som undersökts vid en ålder af 16 år
och däröfver, så få vi ett antal af 568, af hvilka 103, d. v. s. 18, i
procent, uppgifvits vara närsynta; och detta torde väl få betraktas
såsom det medeltal, hvilket den nu gjorda undersökningen lemna!
för flickorna i de sista skolklasserna. Därvid torde då samma anmärkningar
få göras som rörande procenttalen för goss-skolorna,
nämligen att de närsyntas antal i själfva verket är högre, än hvad
dessa tal angifva, men att de torde kunna anses såsom ganska betecknande
för de myopier, som öfverskridit de lindrigaste graderna.
Jag erinrar därom, att, enligt hvad jag ofvan framhållit, de
lägre procenttalen för närsyntheten hos flickorna ingalunda få
tagas såsom uttryck för en mindre benägenhet hos dessa att blifva
närsynta, utan få väl nämnda tal sin naturliga förklaring i den
omständigheten, att flickorna i regeln långt mindre anstränga sina
ögon med ihållande arbete på nära håll under uppväxtåren, än
hvad förhållandet är med de manliga lärjungarna i våra allmänna
skolor. Att benägenhet för närsynthet skall hos gossar och flickor
vara olika vid motsvarande åldersår torde vara att vänta, då gången
af deras utveckling är väsentligt olika.
Den anstälda jämförelsen mellan närsynthetens procenttal för
gossar och flickor i de olika åldrarna har lärt oss en sak, på
hvilken jag måste fästa uppmärksamheten, särskildt med hänsyn
till blifvande undersökningar och till den kontroll, som jag hoppas
dessa skola utöfva öfver de resultat, hvartill vi nu kommit. Den
visar oss nämligen denna jämförelse, att, om man vill statistiskt
undersöka närsynthetens stigande utbredning bland skolungdomen,
och framför alt om man vill undersöka eller kontrollera, huruvida
denna utbredning tilltager mera för vissa lefnadsår än för andra,
så kan man ej för afgörandet af dessa frågor draga några exakta
slutsatser af sådana statistiska sammanställningar, i hvilka både''
gossar och flickor äro sammanförda. Hvarje klass bör behandlas
för sig och hvarje slag af skolor likaledes för sig, för så vidt de
GRADEN AP NÄRSYNTHETEN.
231
ställa olika anspråk på lärjungarnas synorgan. Detta hindrar dock
ej, att dylika sammanställningar kunna i andra hänseenden, såsom
t. ex. för afgörande af refraktionstillståndets allmänna fysiologiska
förändring med åren, oberoende af ansträngningen, vara af mycket
intresse.
I den ofvan lemnade redogörelsen för komiténs undersökningar
beträffande närsyntheten hos vår skolungdom har fråga endast varit
om denna åkommas utbredning. Vi hafva sett, huru procenttalen
för de närsynta öfver hufvud taget stegras klass för klass, i vissa
klasser dock långsamt, i andra åter hastigare, och detta hela skolan
igenom. Det är stegringen i antalet närsynta, som det här varit
fråga om. Öfver den stegring i graden af närsyntheten, som eger
rum hos ett större eller mindre antal af de individer, som en gång
blifvit närsynta, har komitén ej anstält några egna undersökningar.
Att få sådana utförda i samband med den undersökning, som för
komiténs räkning egt rum vid samtliga läroverken, kunde ej sättas
i fråga. Att återigen föranstalta om utförandet af sådana vid ett
mindre antal läroverk ansågs ej vara nödigt, framför alt emedan den
förut omnämnda, åt Svenska läkaresällskapet tillsatta, skolkomitén
just ombesörjt eu sådan undersökning, hvilken utförts åt specialister,
och hvars resultat voro under bearbetning. Tyvärr blef, såsom
förut är nämndt, denna bearbetning, hvilken enligt all anledning
skall lemna oss mången värdefull upplysning så i ett som annat
afseende rörande synorganens tillstånd hos vår skolungdom, afbruten
genom bortgången af d:r SCHERDIN, som åtagit sig den
samma, och den har ej ännu hunnit afslutas.
Jag skall under sådana förhållanden inskränka mig till att
under hänvisning i öfrigt till den sid. 209 införda tabellen, som
återger resultatet af Scherdins undersökningar vid Stockholms realläroverk,
här meddela följande utdrag och sammanställningar in d.i
]> Schultz’ årsrapporter med redogörelser för de undersökningai,
han under en lång årsföljd anstält vid Upsala läroverk. Dessa
undersökningar torde lemna det bästa material, vi ännu half a att
hos oss tillgå, till belysning särskildt af den nu föreliggande frågan.
Följande tabell visar, huruledes procenttalet af de närsynta,
hvilka hafva en myopi af 3 dioptrier och däröfver, stegras, d. v. s.
huruledes graden af myopi ökas klass för klass.
232
KAP. IV. NÄRSYNTHETEN.
Närsynthet af 3 dioptrier och däröfver, Vu—V3> vid Upsala h. a.
läroverh. Enl. undersökningar af d:r R. Schultz.
År. |
Antal närsynta |
i klasserna |
Antal närsynta med M. däröfver, (7,,—1 |
= 3 D. 0. |
||||||||||
I. |
ii. |
III. |
IV. |
V. |
VI. |
VII. |
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI. |
VII. |
|
1870......... |
10 |
10 |
22 |
13 |
20 |
45 |
32 |
I |
2 |
I |
4 |
5 |
6 |
8 |
1871......... |
16 |
16 |
13 |
26 |
12 |
44 |
32 |
I |
2 |
2 |
4 |
3 |
IO |
7 |
1872......... |
5 |
22 |
19 |
16 |
23 |
40 |
25 |
— |
— |
4 |
I |
7 |
II |
3 |
1873........ |
12 |
10 |
22 |
22 |
20 |
39 |
32 |
— |
— |
5 |
4 |
3 |
8 |
IO |
1875......... |
10 |
14 |
24 |
15 |
18 |
43 |
29 |
— |
— |
I |
I |
5 |
9 |
IO |
1877...... |
8 |
10 |
18 |
13 |
20 |
36 |
35 |
I |
I |
4 |
0 |
6 |
7 |
Q |
I alt........ |
61 |
82 |
118 |
105 |
113 |
247 |
185 |
3 |
s |
17 |
>4 |
29 |
5i |
47 |
% af de |
närsynta |
4.9 |
6,i |
»4.4 |
>3.3 |
24,8 |
20,6 |
2S.4 |
Vi finna af tabellen, för att blott påpeka ett enda förhållande,
att i första klassen blott 4,9 procent af de närsynta haft en myopi,
som uppgått till eller öfverskridit 3 dioptrier, under det att i
sjunde klassen procenttalet af dessa stigit till 25,4 procent, d. v. s.
till /4. Den närmare granskningen åt tabellen öfverlemnar jag åt
läsaren.
Nedan stående sammanställning visar i detalj de olika gradernas
förekomst i de särskilda klasserna.
Förekomsten af de olika graderna af närsynthet i de särskilda klasserna vid Upsala läroverk.
Enligt undersökningar af d:r R. Schultz.
Skolklass. |
Antal undersökta. |
Antal närsynta. |
% närsynta. |
1/ ■ 24 |
. 1,50 D. |
1 / _1/ /23 /16* 1,5—2,25 D. |
1/ _1/ /16 /12- 2,5—3 D. |
v,.—Va- —4.5 D. |
i/_1/ / 7 ''6* 5—6 D. |
7 D. |
1 |
.. 9 |
D.; |
V |
v 12 D. |
||||||||||||
Antal. |
% af ant. i kl. undersökta. |
% af de när- synta. |
Antal. |
% af de un- dersökta. |
% af de när- synta. |
Antal. |
% af de un- dersökta. |
% af de när- synta. |
Antal. |
»5, 0: g- p d |
% af de när- synta. |
| j* Antal. | |
% af de un- dersökta. |
% af de när- synta. |
Antal. | |
% af de un- dersökta. |
% af de när-synta. |
1 Antal. |
| % af de un-dersökta. |
% af de när- i synta. |
Antal. |
% af de un-dersökta. |
% af de när-synta. |
||||
i......... |
344 |
67 |
‘9-45 |
47 |
13.67 |
7°.is |
14 |
4.07 |
20,9 |
3 |
0,87 |
4,5 |
3 |
0,87 |
4,5 |
_ |
_ |
||||||||||
ii......... |
408 |
82 |
20,i |
58 |
14,21 |
70,23 |
13 |
3.19 |
15,85 |
5 |
1,22 |
6,09 |
5 |
1,22 |
6,09 |
1 |
0,24 |
1,22 |
— |
— |
|||||||
in......... |
405 |
118 |
29,1 |
68 |
16,79 |
56,8 |
23 |
5,68 |
19,49 |
10 |
2,46 |
8,47 |
12 |
2.71 |
10,17 |
5 |
1,23 |
4,23 |
— |
— |
|||||||
IV......... |
322 |
105 |
32,6 |
68 |
21,11 |
64,76 |
13 |
4.°3 |
12,38 |
10 |
3,” |
9>5* |
8 |
2,48 |
7,62 |
3 |
°>93 |
2,87 |
2 |
0,62 |
1,90 |
1 |
0,3 I |
°>95 |
— |
— |
— |
v......... |
274 |
113 |
41,2 |
50 |
18,25 |
44,24 |
22 |
0° b OJ |
>9,54 |
12 |
4,34 |
10,61 |
19 |
6,96 |
16,81 |
6 |
2,19 |
5,33 |
2 |
°,73 |
!,77 |
1 |
0,36 |
0,88 |
1 |
0,36 |
0,88 |
VI, 1 0. 2. |
516 |
247 |
47,8 |
118 |
2°, 9 3 |
47.77 |
48 |
9.3 |
I9502 |
30 |
5,81 |
12,14 |
34 |
6,59 |
13,76 |
10 |
1 >9 3 |
4,04 |
5 |
0,96 |
2,02 |
1 |
0,19 |
0,4 |
1 |
0,19 |
0,4 |
VII,1 o. 2. |
336 |
185 |
54.8 |
74 |
22,o |
O b |
41 |
12,2 |
22,2 |
23 |
vo 00 |
13.0 |
26 |
7.74 |
14,0 |
10 |
3.o |
5,4 |
5 |
>,5 |
2,7 |
5 |
1,5 |
2,7 |
1 |
0,3 |
°>54 |
OLIKA GRADER VID UPSALA LÄROVERK. 233
234
KAP. IV. NÄRSYNTHET EN.
En ännu lättare öfverblick öfver förhållandet lemnar nedanstående
tabell, i hvilken jag endast medtagit procenttalen för de
närsynta.
Procentuppgifter öfver graden af myopi för antalet närsynta i de
särskilda klasserna.
Skolklass.............................. |
I. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1 0. 2. |
VII, 1 0. 2. |
Antal i kl. undersökta............ |
344 |
408 |
405 |
322 |
274 |
516 |
336 |
Antal närsvnta....................... |
67 |
82 |
118 |
105 |
113 |
247 |
185 |
Grad af M. i Dioptrier: |
|||||||
1,50 D................................. |
7005 |
70,23 |
56,8 |
64,76 |
44.J4 |
47,77 |
4°,o |
1,5—2.25 D.......................... |
20,9 |
15.85 |
19,49 |
12,38 |
''9,54 |
I9,C)2 |
22,2 |
2,5—3 D............................. |
4.5 |
6,09 |
8,47 |
9,52 |
10,61 |
12,14. |
13,0 |
3—4,5 D.............................. |
4.5 |
6,09 |
10,17 |
7,62 |
16,81 |
13,76 |
14,0 |
5—6 li................................ |
— |
1,22 |
4,23 |
2,87 |
5,33 |
4,04 |
5,4 |
7 D..................................... |
— |
— |
— |
1,90 |
''.77 |
2,02 |
2,7 |
9 D..................................... |
— |
— |
— |
°.9S |
0,88 |
0,4 |
2,7 |
12 D................................. |
— |
— |
— |
— |
0,88 |
°,4 |
°>54 |
Rörande närsynthetens förekomst vid de särskilda läroverken
har jag ej ansett det lämpligt att här ingå på detaljer. I de bifogade
tabellerna finner man »antalet af dem, hvilka uppgifvits vara
närsynta, infördt för hvarje klass vid hvarje läroverk. Vi hafva där
att göra med för små tal, för att en procentberäkning skulle kunna
tillmätas någon större betydelse. En procentberäkning för de olika
linierna, vid hvarje läroverk är utförd, och återfinnes på de tabeller,
som komma att i ecklesiastik-departementet deponeras; men här
torde det ej vara af nöden att anföra den. Vi hafva äfven där
mycket ofta med för små tal att göra, för att jämförelsen, framför
alt då undersökningarna ej allmänt utförts af specialister, skulle
vara af högre intresse. Under hänvisande till de angifna tabellerna
inskränker jag mig att här lemna nedan stående tabeller,
som visa procenttalet för de närsynta vid hvarje läroverk i dess helhet;
men äfven härvid utesluter jag de treklassiga läroverken och
pedagogierna, då dessas lärjungeantal är så litet, att först vid en
sammanslagning af dem alla några mera afsevärda resultat kunna
vinnas.
PROCENT NÄRSYNTA VID DE HÖGRE OCH DE FEMKLASSIGA LÄROVERKEN. 235
Procent närsynta vid hvart och ett af de högre och de femklassiga
läroverken i dess helhet.
Högre läroverk. |
Antal under- sökta. |
% när-synta. |
Femklassiga läroverk. |
Antal under- sökta. |
% när-synta. |
Stockholm: Norra latinlärov. |
5G5 |
31,1 |
Stockholm: Jakob ............ |
149 |
10,i |
» Södra » |
351 |
13,4 |
» Ladugårdslandet |
366 |
20,s |
» Realläroverket .. |
319 |
19,4 |
» Katarina......... |
134 |
3,7 |
» Nya elementarsk. |
280 |
18,2 |
Norrtelje........................ |
81 |
8,6 |
Upsala........................... |
225 |
16,o |
Enköping........................ |
55 |
14,6 |
314 |
12,4 |
69 |
1,5 |
||
Hudiksvall...................... |
114 |
21,9 |
Eksjö............................. |
107 |
5,6 |
Linköping....................... |
478 |
21,1 |
Vadstena......................... |
76 |
11,8 |
Norrköping...................... |
374 |
11,3 |
Mariestad....................... |
71 |
9,9 |
161 |
9,3 |
78 |
10,3 |
||
Skara............................. |
376 |
14,9 |
Lidköping....................... |
86 |
9,5 |
220 |
20,5 |
89 |
3,4 |
||
Strengnäs ....................... |
96 |
12,5 |
Eskilstuna....................... |
88 |
12,5 |
488 |
14,8 |
72 |
20,5 |
||
Nyköping........................ |
202 |
13,4 |
Ystad............................. |
in |
9,9 |
Vesterås......................... |
216 |
20,8 |
Karlshamn...................... |
161 |
11.2 |
Falun ............................ |
223 |
20, ■< |
Landskrona..................... |
105 |
3,8 |
Vexiö ............................ |
392 |
14,o |
Göteborgs 5-klass. läroverk. |
177 |
6,0 |
Jönköping....................... |
503 |
11,9 |
Uddevalla........................ |
109 |
8,3 |
Lund............................. |
550 |
10,4 |
Oskarshamn..................... |
88 |
4,5 |
Malmö........................... |
466 |
6,6 |
Kristinehamn .................. |
56 |
25,0 |
293 |
11,3 |
50 |
8,0 |
||
Karlskrona..................... |
294 |
20,1 |
Haparanda...................... |
63 |
4,8 |
Helsingborg.................... |
315 |
15,6 |
|||
Göteborg: Högre latinlärov. |
523 |
16,6 |
|||
» Realläroverket ... |
341 |
7,3 |
|||
Halmstad ....................... |
229 |
9,2 |
|||
Kalmar........................... |
410 |
7,8 |
|||
Karlstad......................... |
395 |
10,5 |
|||
Hernösand....................... |
223 |
17,6 |
|||
Östersund....................... |
200 |
10,5 |
|||
Umeå ............................ |
227 |
18,4 |
|||
Luleå............................. |
94 |
15,9 |
|||
Sundsvall........................ |
116 |
21,5 |
|||
Visby............................ |
255 |
9,0 |
236
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
Vid jämförelsen mellan dessa procenttal, som vi finna rätt
mycket växla äfven för de högre läroverken, där antalet lärjungar
i allmänhet är någorlunda tillfredsställande för en statistik af
denna art, måste vi väl erinra oss, att dessa procenttal måste ganska
väsentligt påverkas däraf, om det särskilda läroverket har ett jämförelsevis
med det allmänna förhållandet stort antal lärjungar i
de lägre klasserna med dessas låga % M. eller i de högre med
deras höga % M. samt vidare däraf, om undersökningen varit mer
eller mindre noggrant genomförd, och om de lägre graderna af
M. blifvit medräknade eller ej. Vidare anser jag mig böra erinra
om, att vi på intet vis af dessa procenttal få draga några slutsatser
rörande förekomsten af myopien hos dem, som genomgått
hela läroverket. Detta beror på förhållandet i sista klassen, och
detta framträder ej i denna sammanställning. Att upptaga det
samma i en särskild kolumn har jag ej ansett lämpligt på grund
af det ringa antalet lärjungar i hvarje läroverks 7:de klass och
det spelrum för tillfälligheterna, som därigenom uppstår.
Vi finna, att procenten vid de högre läroverken i allmänhet
växlar mellan 10 och 20%. Om den vid något läroverk öfverskrider
det senare talet, torde väl detta ofta i någon mon bero på
en noggrannare undersökning, och om den understiger 10%, torde
vi väl kunna misstänka, att läkareundersökningen eller kontrollen
i regeln varit mindre omsorgsfull; dock kan jag intyga, att detta
ej alltid varit händelsen vid dylika fall. Mycken försigtighet torde
sålunda vara af nöden vid slutsatsers dragande rörande närsynthetens
relativa förekomst vid hvarje särskildt läroverk. Vid de 5-klassiga läroverken är antalet lärjungar i allmänhet så litet, att
ett stort utrymme för tillfälligheterna härigenom lemnas öppet,
och jämförelsen måste här göras med ännu större försigtighet.
Mer än 22 procent närsynta finnes ej uppgifvet för mer än ett
enda läroverk, nämligen Stockholms Norra latinläroverk, och beror
väl den höga procenten här till stor del på en synnerligen omsorgsfull
undersökning samt medräknande af lägre grader, än hvad
i allmänhet skett. De öfriga läroverken har jag här nedan ordnat
efter det stigande procenttalet för vid dem angifna närsynta:
Läroverk:
Under 10% M. angifvet för Malmö,
» Göteborgs real-,
» Kalmar,
»
DE HÖGRE LÄROVERKEN ORDNADE EFTER PROCENT NÄRSYNTA. 237
Under 10% M. angifvet för Halmstads,
» ö » » Visby,
* * ” ö Vesterviks —tillsammans 6 st.
Mellan 10—15 % M.
)) » »
» » »
» » »
» )) »
)) » »
» )) »
» )) »
» » »
» )) »
» » ))
» » »
» )) »
» Lunds,
» Karlstads,
» Östersunds,
» Norrköpings,
» Kristianstads,
» Jönköpings,
» Gefle,
» Strengnäs,
“ Stockholms södra latin-,
» Nyköpings,
» Vexiö,
» Skara,
” Örebro — tillsammans 13 st.
»
»
))
»
»
»
»
»
15—20 % M.
»
»
))
»
))
»
»
))
» Helsingborgs,
» Luleå,
» Upsala,
» Göteborgs b. latin-,
» Hernösands,
» Stockholms Nya elementarskola,
» Umeå,
» Stockh. real- — tillsammans 8 st.
» 20—22% M.
» »
» »
» ))
» »
» ))
)) »
» » Karlskrona,
» » Falu,
» » Venersborgs,
» » Vesterås,
» » Linköpings,
» » Sundsvalls,
” ö Hudiksvalls — tillsammans 7 st.
För de mindre läroverken torde en närmare jämförelse mellan
de vid dem förekommande procenttalen för de angifna närsynta
vara mindre lämplig, då, såsom jag ofvan anfört, antalet undersökta
vid hvart och ett särskildt af dem är för litet, för att ej
tillfälligheterna skulle i allmänhet göra sig för mycket gällande.
238
KA?. IV. NÄRSYNTHET]!!*.
Det är först genom sammanslående af dessa läroverk, som man
vinner mera allmängiltiga resultat.
Den här lemnade redogörelsen för närsynthetens utbredning
bland skolungdomen, och särskildt i skolans olika klasser, bar
sålunda i stort taget gifvit resultat, som alldeles öfverensstämma
med dem, hvilka på andra håll vunnits. Enligt komiténs statistik,
i hvilken, såsom ofvan framhållits, procenttalen allmänt äro för
låga, äro sålunda i latinliniens sista klass 37,3 % närsynta. Enligt
en medelberäkning för 10 af skolläkare under 1883 och 1884 ännu
mera noggrant undersökta läroverk äro i medeltal i de 2 sista
klasserna 42,l % och enligt dr Schultz’ under flere år fortsatta
undersökningar vid Upsala läroverk i samma klasser 54,6 % närsynta.
Under sådana omständigheter måste fordringarna på, att
alt, som kan göras, äfven blir gjordt för att förekomma detta,
genom det för ögonen under skoltiden öfveransträngande arbetet
på nära håll bevisligen framkallade, bedröfliga förhållande, hos
oss framställas med samma allvar och samma kraft som annorstädes.
Det berättigade i dessa fordringar har särskildt i Tyskland
vunnit mer och mer allmänt erkännande, och såsom jag
ofvan framhållit, har detta gifvit uppslaget till eller utgjort en af
de allra starkaste driffjädrarna för snart sagdt hela det kraftiga
skolhygieniska reformarbete, som nu snart sagdt öfver alt i alla
länder pågår och med mer eller mindre styrka bryter sig fram,
bekämpande det motstånd, som gamla fördomar och den tyvärr
ännu altför djupt inrotade missuppfattningen af skolans ställning
till den fysiska vården af och omsorgen om de uppväxande generationerna
ställa i dess väg. Innan jag närmare ingår på eu
pröfning af dessa fordringars berättigande, anser jag mig i korthet
böra angifva de väsendtligaste af dem. Först sedan vi lärt
känna dessa, kunna vi nämligen fördomsfritt bedöma, huruvida
och i hvad mon skolan till dem bör taga hänsyn, och huruvida
de kunna af henne tillgodoses, utan att hon nödgas göra sådana
eftergifter, att hennes pedagogiska syften i öfrigt däraf'' lida
intrång.
Då närsynthetens förnämsta orsak är det ihållande arbetet på
nära håll med ansträngd ackommodation under stark konvergens
FORDRINGAR FÖR NARSYNTHETEN8 MOTARBETANDE.
239
af ögonens synaxlar, så måste äfven de fordringar, man uppställer
för att motarbeta närsynthetens uppkomst och fortskridande, i hufvudsak
gå ut på för det första, att detta arbete, d. v. s. skolarbetet
i allmänhet, till tiden inskränkes inom rimliga gränser, och
för det andra, att man sörjer för, att det må kunna utföras under
för synorganen så gynsamma förhållanden som möjligt, d. v. s. att
arbetet må kunna försiggå, utan att föremålen behöfva för mycket
närmas tili ögonen för att tydligt kunna ses. De moment, som i
senare hänseendet i främsta rummet komma i fråga, äro: belysningen,
under hvilken arbetet såväl vid läsning som skrifning
sker; vidare tydligheten af de synobjekt, (trycket, skriften, materialet,
hvarpå dessa te sig för ögat), med hvilka lärjungarna hafva
att sysselsätta sig, samt slutligen beskaffenheten af subsellierna1),
af hvilkas konstruktion det mycket väsentligt beror, om lärjungarna
kunna intaga eller vänja sig vid att intaga eu sådan hållning
vid sitt arbete, att denna i sig själf blir god — ej framåtlutad,
— och att föremålen i regeln blifva betraktade på vederbörligt
afstånd.
Hvad nu först belysningen beträffar, så är det klart, att, ju
sämre denna är, desto mera måste man närma föremålen till ögonen
för att tydligt kunna se dem, och redan de första omfattande undersökningarna
af COHN ådagalade, huru betydelsefull i själfva verket
belysningens beskaffenhet var för närsynthetens uppkomst. Bland 20
folkskolor af samma »rang», altså med samma fordringar på lärjungarnas
skolarbete, fann han procenttalen för de närsynta vid olika
skolor växla från 1,8 till 15,1 %, och detta alt efter den olika belysningen
af skollokalerna. De nya, utanför stadsportarna vid breda
gator belägna skolorna hade 1,8—6,6 % närsynta, under det att de
närsyntas procenttal uti de i hjärtat af gamla staden vid ytterst trånga
gator belägna skolorna uppgick till 7, i—15,t %. »Ju trängre den gata
är, vid hvilken skolhuset är bygdt, ju högre de midt emot liggande
husen äro, ju lägre den våning är i huset belägen, i hvilken en
skolklass arbetar, desto mera stiger procenten närsynta bland folkskolebarnen»,
anför COHN såsom ett allmänt resultat af sina undersökningar.
FLORSCHUTZ fann ett högst betydande aftagande af
'') Jag använder denna tekniska term, huru gärna jag än skulle velat utbyta
den mot en svensk. Den är allmänt antagen, kan ej missförstås, och vi ega
ej någon fullt motsvarande beteckning. Ordet skolbänkar fyller ej begreppet, och
dess användande i samma vidsträckta betydelse som subsellier kan gifva anledning
till missförstånd, då man ofta måste tala särskild! om bänkarna och särskild!
om borden.
240
lCAP. IV. NARSYNTHETEN.
antalet närsynta i skolorna i Coburg, sedan man där uppfört nya,
präktiga skolbyggnader, »Schulpaläste». År 1874 hade han sålunda
funnit procenttalet för de närsynta i olika skolor växla mellan 12 och
14 %] år 1877 hade det sjunkit till blott 4 och 7 %\ för samtliga
2,323 undersökta var procentantalet 1874: 21 %, men år 1877
endast 15 %.
D:r SCHULTZ började år 1870 sin här ofta herörda serie af
undersökningar vid läroverket i Upsala, som då just erhållit en ny,
tidsenlig skolbyggnad. Undersökningarna företogos hufvudsakligen
för att utröna, »hvilken verkan de tormonliga dagerförhållandena i
förening med ändamålsenlig inredningsmateriel inom det nya läroverkshuset
komme att medföra, sedan en ny generation fått inträda
i skolan». D:r SCHULTZ har ej själf vid undersökningarnas upphörande,
år 1877, af dem gjort någon sammanställning, men jag har
ansett mig här böra lemna en sådan.
Närsynthetens förekomst vid Upsala högre allm. läroverk efter
den nya läroverksbyggnadens uppförande 1870. Enligt undersökningar
af d.-r R. SCHULTZ.
Antal undersökta i |
Procent närsynta i |
I |
alt. |
|||||||||||||
År. |
i |
II |
III |
IV |
V |
VI |
VII |
i |
II |
in |
IV |
V |
VI |
VII |
Antal un- ders. |
Proc. när- synta |
1870...... |
61 |
65 |
60 |
50 |
45 |
84 |
59 |
26,2 |
15,4 |
36,7 |
26,0 |
44,4 |
53,6 |
54,2 |
424 |
36,9 |
1871...... |
66 |
74 |
66 |
54 |
47 |
99 |
57 |
24,42 |
21,62 |
19,6 9 |
48,15 |
25,53 |
44,44 |
56,n |
463 |
34,4 |
1872...... |
49 |
74 |
68 |
50 |
lö |
91 |
49 |
10,20 |
29,73 |
27,94 |
32,0 |
57,50 |
43,96 |
51,02 |
421 |
35,63 |
1873...... |
63 |
51 |
62 |
68 |
46 |
77 |
55 |
19,05 |
19,61 |
35,48 |
32,35 |
43,48 |
50,65 |
58,18 |
422 |
37,20 |
1875...... |
56 |
75 |
69 |
47 |
51 |
86 |
55 |
17,9 |
18,7 |
34,8 |
34,o |
35,s |
50,0 |
52,7 |
439 |
34,9 |
1877...... |
49 |
69 |
80 |
53 |
45 |
79 |
61 |
16,3 |
14,5 |
22,5 |
24,5 |
44,4 |
45,6 |
57,4 |
436 |
32,i |
1883...... |
68 |
64 |
92 |
68 |
67 |
123 |
103 |
4,4 |
9,4 |
15,1 |
13,2 |
28,2 |
34,o |
40,i |
585 |
20,8 |
En konstant sänkning af procenten klass för klass uppåt, alt
efter som de nya generationerna, som från början fått tillgodonjuta
de nyare gynsammare förhållandena, ryckt upp i högre och högre
klasser, finna vi väl ej, men man måste taga i betraktande, hvilket
stort inflytande tillfälligheterna kunna utöfva, då individantalet
BELYSNINGEN I SKOLRUM.
241
undersökta ej är större, än hvad det här är i de särskilda klasserna.
På det hela taget är antalet närsynta under det sista året i undersökningsföljden,
ett år, då hela uppsättningen af lärjungar blifvit i
det närmaste, men ej fullständigt, förnyad, omkring 5 % lägre än
under det första; men fluktuationerna i talen under de föregående
åren visa, att vi ej häraf kunna draga några fullt säkra slutsatser.
Jag har till tabellen tillfogat resultaten af de uppgifter, som
till komitén inlemnats rörande förhållandet vid Upsala läroverk
år 1883. Finge vi lita på, att dessa uppgifter grundade sig på
lika noggranna undersökningar som de förut af d:r Schultz gjorda,
då vore resultatet mycket påfallande, men man torde ej kunna
våga detta, och jag vill därför här inskränka mig till att framhålla
önskvärdheten af, att vi vid Upsala läroverk finge en, under
åtminstone några år fortsatt, ny följd af undersökningar, utförda efter
fullkomligt samma principer, som legat till grund för undersökningarna
1870—77.
Hvilka fordringar bör man ställa på belysningen i ett skolrum,
för att denna må kunna anses tillfredsställande? Vi hafva naturligtvis,
vid besvarandet af denna fråga, att taga hänsyn till så väl
dagsbelysningen som till den konstgjorda belysning, hvilken måste
användas, när undervisningen pågår under de tider på dagen, då
den förra ej finnes eller är otillräcklig. Det är naturligtvis dagsbelysningen,
som i skolhygieniskt hänseende har den ojämförligt
största betydelsen, då undervisningstimmarna äfven under våra korta
vinterdagar äro till ojämförligt största delen förlagda till den ljusa
delen af dagen.
För att pröfva dagsbelysningens tillräcklighet har Hoffmann
i Wiesbaden föreslagit, att man uti hvarje klassrum skulle upphänga
eu Snellens proftabell. Belysningen skulle anses otillräcklig,
så snart den nedgått så mycket, att eu person med normal
synförmåga icke längre kunde läsa skriften n:r 6 på tabellen på
det afstånd, som den är beräknad för, nämligen 6 meter. Detta
kan emellertid ej blifva ett fullt tillfredsställande prof. Man har
också med alt skäl emot det samma invändt, att man därvid väl får
veta graden af belysningen på den vägg, där proftabellen är upp
16
-
Lävov.-kom, bet. III.
242 KAP. IV. NÄHSYNTHETEN.
hängd, men ingalunda belysningen på den plats, från hvilken skriften
läses. Man kan ju stå i ett mörkt rum och genom en öppen dörr
läsa en vederbörligt stor skrift upphängd på en tafla i ett närbeläget
rum, om belysningen i det senare är tillräcklig.
Bättre är utan tvifvel det förslag, som blifvit framstäldt af
Strassburger-kommissionen (prof. Laqueur). Den fordrar en sådan
belysning, att under en medelklar dag, på hvarje plats i skolrummet,
altså äfven på de från fönstren mest aflägsna platserna,
en person med vanlig synförmåga må kunna bekvämt läsa en fin
diamantskrift på 30 onus afstånd. Denna fordran synes hafva vunnit
allmän anslutning bland män af facket; men man bar anmärkt, att,
då synskärpan kan hos olika personer rätt mycket växla, utan att
fälla inom det abnormas område, t. ex. bos en viss person vara
långt skarpare än den, hvilken man fäststält såsom normal, så kan
det i fråga varande profvet blifva något osäkert. Man har därför
sett sig om efter andra metoder, bvilka vore sådana, att de i
händerna på snart sagdt hvem som hälst kunde gifva tillförlitliga
resultat, och af bvilka sålunda såväl läkare som lärare, arkitekter,
ingeniörer o. s. v. kunde begagna sig utan fara för att missledas..
Särskilda ljusmätare, fotometrar, hafva sålunda konstruerats, men
hittils torde man ej hafva lyckats uti att åstadkomma fullt lämpliga
sådana. De hafva nämligen blifvit antingen för dyra för att mera
allmänt kunna komma till begagnande, eller ock hafva de visat
sig vara mindre tillförlitliga. Tils vidare torde vi väl därför få
nöja oss med det mänskliga ögat själft såsom ljusmätare och fasthålla
vid det af Strassburger-kommissionen angifna profvet. För
vanliga fall bör detta, med nödig vaksamhet utfördt, vara tillfredsställande.
En annan metod att utröna belysningsförhållandena har föreslagits
af Javal äfvensom af eu kommission, som franska regeringen
1881 nedsatte för att undersöka belysningsförhållandena i skolorna
och de rubbningar i lärjungarnas synförmåga, som därmed stode i
samband. Enligt denna metod pröfvas belysningens tillräcklighet
efter den utsträckning af fri himmel, som från hvarje plats kan
ses genom fönstren. Såsom minimum fordrar man, att ett i höjden
af skolbordet befintligt öga måste kunna se himmelen i en vertikal
utsträckning af minst 30 cm., från fönstrets öfverkant räknadt.
Fuchs anmärker emellertid emot detta prof, och såsom det vill
synas med rätta, att belysningen på hvarje särskild plats ej ensamt
är beroende af, huru stor del af himmelen, som därifrån kan ses,
DAGSBELYSNINGEN I SKOLRUM.
243
utan jämväl af reflexen från väggar m. in., hvarför det äfven vore
bättre att direkt på platsen mäta ljusstyrkan.
Af största betydelse för dagsbelysningen i ett rum äro naturligtvis
fönstrens storlek och anordning. Cohn uppstälde, med stöd af
sina undersökningar, den fordran, att, såsom han anger den, på
hvarje qv.-fot golfyta skulle »komma minst 30 qv.-tum glasyta»,
d. s. v. den sammanlagda glasytan för ett rum borde förhålla sig
till golfytan allra minst såsom 1 till 5. Denna fordran har såsom ett
minimum vunnit tämligen allmän anslutning. Den är äfven upptagen
af den kungl. tekniska byggnadskommissionen i Berlin.
FUCHS, som undersökt dagerförhållandena i rum, där proportionen
var 1: 6, såsom t. ex. i belgiska reglementet är medgifvet, fann
dem otillfredsställande. Erismann fordrar en proportion af 1:4,5.
Det är gifvet, att dessa fordringar gälla själfva glasytan, och att
sålunda fönsterramarna, korset 0. s. v. måste frånräknas vid dess
bestämmande. För öfrigt förfäktar Cohn den satsen, att i en skola,
aldrig kan blifva för mycket ljus, och Javal yrkar, att man skall
öfversvämma skolan därmed, på det att under dunkla dagar äfven
de mörkaste platserna i hvarje klassrum må vara tillräckligt belysta.
Den utmärktaste belysning, Cohn säger sig hafva sett i
något skolrum, var i det på pariserutställningen 1878 exponerade
FERRRANDska skolhuset, där glasytan förhöll sig till golfytan som
1:1.-— Alla arkitektoniska betänkligheter måste vika för denna
liksom för öfriga fordringar på belysningens tillgodoseende; men i
vårt kalla klimat måste vi naturligtvis äfven taga hänsyn till, att
ej rummens uppvärmning för mycket försvåras genom att för stora
glasytor anbringas. När Cohn sålunda bland annat föreslår att
inrätta hela vänstra väggen såsom i en fotografisk atelier, med blott
glas och järnpelare, så torde en sådan anordning ingalunda kunna
lämpa sig för våra förhållanden. Det är under alla omständigheter
af mycken vigt, att ej väggpelarna mellan fönstren äro så breda,
att de kasta skuggor inåt rummet. Strassburger-kommissionen fordrar,
att väggpelarnas bredd ej må öfverskrida 3/4 af fönsterbredden. Vid
en viss fönsteryta är det sålunda bättre, att denna är fördelad på
flere fönster än på få. Fönsternischerna böra vara vid sidorna
inåt afsneddade för att främja ljusets direkta spridning i rummet.
Vidare böra fönstren gå så högt upp mot taket som möjligt, på det
244
KAP. IV. NARSTNTHETEN.
att så mycket ljus må inströmma uppifrån, som rummets höjd kan
medgifva. Fönstren böra hafva rak öfverkant, och sålunda höra
aldrig bågfönster användas, på det att ej det allra bästa ljuset, det
som inströmmar genom fönstrets öfre delar, må onödigt inskränkas.
För att förekomma, att ljus nedifrån infaller i lärjungarnas ögon
och åstadkommer bländning, är det däremot nödvändigt, att nedre
gränsen för fönstren befinner sig på ett visst afstånd från golfvet.
Fönsterbrädena böra sålunda utan sneddning inåt stå ungefärligen
i jämnhöjd med hufvudena på lärjungarna, när dessa sitta på sina
platser. Strassburger-kommissionen sätter den nedre fönstergränsen
till 1 meter från golfvet, och detta torde väl i allmänhet kunna
gälla som eu lämplig bestämning. Genom ett högre läge blir
fönsterytan, och med den ljustillförseln, onödigt inskränkt.
Hvad nu fönstrens läge i förhållande till lärjungarnas sittplatser
beträffar, så är naturligtvis den första fordran, att inga
fönster få finnas på den vägg, mot hvilken lärjungarna sitta vända,
emedan härigenom en altför stark bländning åstadkommes. Talibelysning
föresväfva!’ mången ögonläkare såsom idealet för ett
skolrum. Den är intensiv och synnerligen fördelaktig för ögat;
men den har jämväl så många olägenheter, att den ej torde komma
till användning annat än i undantagsfall. I södern lemna takfönstren
för mycket tillträde för solstrålarna, och en odräglig hetta uppkommer
härigenom i rummen under de varmare årstiderna. I nordliga
länder, såsom hos oss, medför återigen den myckna snön under
en stor del af läsåret olägenheter och besvärligheter af annan art.
Anbringandet af takfönster möter ju dessutom stora tekniska svårigheter
och kan ej ske annat än å envåningshus eller i öfverstå
våningarna. Någon större verklig erfarenhet om takbelysningens
lämplighet för skolorna vare sig på ena eller andra stället föreligger
mig veterligen ej, och för min del är jag äfven, med
stöd af erfarenhet, öfvertygad om, att man i längden trifves bättre
i ett rum, där man genom fönstren kan emellanåt låta blicken
löpa ut och få himmelen till fond, än i ett sådant, där blicken
altjämt och öfveralt möter väggarna. Det synes mig äfven, som
om det skulle vara förmånligt för barnen att någon gång genom
en blick ut i det fria kunna få full hvila för sin ackommodation, om
än för en aldrig så kort stund. För att de ej, då skolrummen äro
belägna på nedra botten, skola distraheras af, hvad som försiggår i
närheten utanför fönstren, kunna de nedersta rutorna förses med
jalousier eller glasen i dem mattslipas.
DAGSBEI.YSNINGEN 1 SKOLRUM.
245
Den i alla hänseenden bästa belysningen för ett skolrum är
utan tvifvel den, som försiggår genom fönster, belägna på vänstra
sidan om lärjungarna, förutsatt, att den är fullt tillräcklig för
att motsvara ofvan angifna fordringar. Huruvida den i verkligheten
kan göras tillräcklig från blott en sida, beror emellertid
på rummens storlek och höjd. Ljuset får nämligen ej falla i en
alt för sned vinkel in på de aflägsnaste bänkarna, om det skall
för dem ega vederbörlig intensitet.
Javal anser, att vid ensidig belysning af ett skolrum fönstrens
öfre kant bör vara lika långt från golfvet, som rummet är bredt.
Strassburger-kommissionen har ej fullt så stränga fordringar, men
vill ej medgifva, att rummets bredd får öfverskrida fönsterhöjden
med mer än 1, allra högst 1V2 meter. Franska lagen af 1880
stadgar såsom det yttersta minimum, att fönsterhöjden skall innehafva
2/» af rummets bredd. Är rummet djupare, än att dessa
fordringar kunna uppfyllas, då blefve äfven belysningen från blott
en sida förkastlig. Meningarna hafva varit och äro vill ännu delade
om, huru man vid sådana fall, altså då man nödgas göra större
skolsalar, än att de kunna från blott en sida nöjaktigt belysas, bör
förfara. Belysning från väggen bakom lärjungarna är såsom ensam
alldeles förkastlig, då den föranleder starka slagskuggor från lärjungarnas
kroppar öfver de föremål, som de hafva framför sig. Däremot
hafva eu del författare velat medgifva sådan belysnings
kombination med en belysning från vänstra sidoväggen, blott denna
senare är öfvervägande. Härvid uppstår dock ohjälpligen en annan
olägenhet än den ofvan anmärkta, nämligen att läraren måste stå
vänd mot fönstren på bakre väggen, och härigenom uppkomma för
honom högst beaktansvärda olägenheter. Han bländas och irriteras
af den ofördelaktiga belysningen, såsom Thoma, Raginsky,“Cohn
m. fl. framhålla, och uppsigten öfver klassen blir honom i väsendtlig
grad försvårad.
Fn dubbelsidig belysning, från fönster på hvarandra motsatta
väggar, har man i allmänhet ända till sista tiden ej velat medgifva.
Så förkastas t. ex. denna anordning helt och hållet hos oss i beskrifningen
till Öfverintendentsembetets normalritningar till folkskol
ebyggn åder, under det att fönsters anbringande i väggen bakom
lärjungarna medgifves. Härutinnan hafva dock åsigterna mer och
mer ändrat sig. Man har fruktat de skuggor, som den skrifvande
handen, när ljuset äfven kom från högra sidan, skulle kasta på just
det ställe af papperet, där lärjungarna behöfde se allra tydligast.
246
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
Likaså har man framhållit, att de hvarandra korsande dagrarna och
skuggorna gifva ett intryck af oro o. s. v. Från Frankrike har
man emellertid på nytt upptagit anbringandet af den dubbelsidiga
fönsteranordningen, när den ensidiga är otillräcklig. För att förekomma
de ofördelaktigt verkande slagskuggorna hade man blott
att sörja för, att fönsterytan vore öfvervägande på den vänstra sidan.
Den borde utgöra minst % af hela den sammanlagda fönsterytan
för rummet, och synnerligen lämpligt vore att för detta ändamåls
vinnande sätta fönstrens nedre kant högre upp på den högra än på
den vänstra väggen. Äfven Strassburger-kommissionen förordar den
dubbelsidiga belysningen för större skolsalar och föredrager den obetingadt
framför belysningens förstärkning från väggen bakom lärjungarna.
Fuchs uttalar sig också till förmon för fönstrens anordnande på
motsatta sidor.
En fördel, som nämnda anordning bär i ett annat hänseende
än det här i fråga varande, nämligen att underlätta rummens utvädring,
betonas af de nämnda auktoriteterna och må äfven här
framhållas såsom ingalunda oväsentlig. Bäst blir emellertid alltid
belysningen af skolrummen, när så ske kan, blott från eu sida,
från vänster, då därigenom den lugnaste och behagligaste dagern
uppkommer, och ej utan nödtvång böra rummen göras så stora, att
den ej blir tillräcklig.
Dagerförhållandena i skolrum äro emellertid i hög grad äfven
beroende af det väderstreck, från hvilket ljuset inströmmar. Nästan
alla författare äro därom ense, att det fördelaktigaste läget af fönstren
är åt öster eller med någon vridning åt sydost, eller åt nordost.
Ett vestligt läge anger Fuchs såsom användbart för skolrum i
hvilka ej eftermiddagsläsning förekommer. Då nu i regeln skolrummen
böra hafva sin belysning blott från eu sida, måste hela husets
planläggning härefter anordnas. Af fönstrens läge åt söder hafva
väl vi i vårt klimat mindre att frukta, än hvad förhållandet måste
vara i sydligare länder, då våra solskensdagar under höst- och
vintermånaderna i allmänhet äro tämligen lätt räknade, och dessutom
det direkta solljuset lätt kan utestängas genom lämpliga
rullgardiner, hvilka hälst böra vara så inrättade, att de kunna höjas
och sänkas såväl uppifrån som nedifrån, på det att ej mera dager,
än hvad som för tillfället nödigt är, må utestängas. Fuchs förordar
enkla, grå linneväfsjalousier. Cohn berömmer en amerikansk modell
BELYSNINGEN I SKOLRUMMEN.
247
med jalousierna anbragta på fönstrens halfva höjd, från hvilken de
kunna efter behof utvecklas uppåt eller nedåt. Lämpligast torde
vara att så vidt möjligt förekomma, att fönstren ligga rätt i söder.
Ett fullt nordligt läge af fönstren anses allmänt böra fullkomligt
undvikas för alla de egentliga skolrummen. Detta ej blott på grund
af svårigheten att från nämnda väderstreck erhålla tillräcklig dager,
utan jämväl därför, att ingen sol någonsin intränger i så belägna
rum, hvarför dessa blifva mörka, dystra och svåra att hålla vederbörligen
varma. Dessa anmärkningar måste hafva större betydelse
för skolbyggnader i vårt klimat än annorstädes. Väl beläget är
sålunda, såsom FUCHS anger, ett skolrum om dess axel går ungefär
från norr till söder; läraren har sin plats på sydsidan, fönstren äro
anbragta på ostsidan. Äfven eu axelvridning åt nordost eller nordvest
medger ett fördelaktigt läge af fönstren, nämligen åt sydost
eller nordost.
Ett oeftergifligt vilkor för, att belysningen skall i eu skolbyggnad
kunna vara god, är naturligtvis, att byggnaden har etfritt
och öppet läge åt alla de sidor, från hvilka skolrummen erhålla
sin belysning. Ett skolrum kan sålunda hafva huru fördelaktigt
läge som hälst i förhållande till väderstrecken, och fönstren
kunna äfven hafva vederbörlig storlek, men belysningen kan ändock
vara alldeles otillräcklig till följd af skolbyggnadens belägenhet i
förhållande till omgifvande byggnader eller andra skymmande
föremål, såsom trädplanteringar, höjder, berg m. in. För att ett
motstående hus eller annat föremål ej skall verka skymmande
för rummen på nedra botten, fordras, enligt Javals lätt kontrollerade
beräkningar, att det samma ligger minst dubbelt så långt
bort från skolhuset, som det är högt.
På dagerförhållandena i rummen inverkar äfven färgen å väggarna.
I allmänhet är det lämpligast, att denna är hållen i en
ljust gråaktig färgton, dock ej så ljus, att det reflekterade ljuset
blir bländande; eu svag ton i t. ex. grönt kan naturligtvis ej skada.
Af alt det anförda torde det framgå, att för bedömandet af belysningens
beskaffenhet i ett skolrum det ingalunda är tillräckligt
att känna blott fönsterytans förhållande till golfytan.
En mängd andra omständigheter måste därjämte tagas i betraktande.
De på nedre botten i cfc skolhus belägna rummen
kunna hafva en mycket dålig belysning, under det att rummen i de
öfre våningarna hafva eu jämförelsevis god sådan, ehuru den relativa
glasytan i fönstren är alldeles densamma; fönsterytan kan vara
248
KAP. IV. NÄRSYNTHET Ii N’.
tillräcklig, men fönstren så olämpligt placerade, att belysningen blir
ojämn och delvis otillräcklig o. s. v. Komitén har därför afstått
ifrån att inlåta sig på en undersökning af, huru det med belysningen
i våra skolor förhåller sig. Den ansåg, att resultatet af en sådan
undersökning, på grund af det föreliggande materialets beskaffenhet,
ej skulle motsvarat det på undersökningen nedlagda arbetet, och
detta så mycket mindre, som man i allmänhet ej kunde med någon
säkerhet bedöma, huruvida i de tillgängliga uppgifterna, rörande
»fönsterytan», måtten för hela fönsteröppningarna blifvit angifna,
eller om afräkning skett för fönsterramar, kors m. m. En närmare
utredning af, huru det i verkligheten ställer sig med dagerförhållandena
i våra skolor, kan endast göras genom undersökning på
ort och ställe, och det är i hög grad att önska, att eu sådan vid
hvarje särskild skola äfven blir gjord med aktgifvande på alla på
belysningen inverkande omständigheter.
Om än blott eu mindre de! af den dagliga undervisningen hos
oss infaller på sådan tid af dagen, då konstgjord belysning är af
nöden, så blir dock denna tid i vårt klimat med dess mörka vinterdagar
tillräckligt lång, för att stor uppmärksamhet må egnas
åt anordnandet af sådan belysning. Här kan jag emellertid rörande
den samma inskränka mig till angifvandet af de allmänna fordringarna
därå. Den första fordran är naturligtvis den, att man
sörjer för, att belysningen är fullt tillräcklig för hvarje plats, och
att lågorna äro så anbragta, att lärjungarnas kroppar ej kasta skugga
öfver deras skolbok, och så anordnade, att de ej blända ögonen,
samt att vid skrifning så litet störande slagskuggor, som någonsin
är möjligt, uppkomma. I allmänhet åstadkommes väl belysningen i
våra skolor genom gas, mindre ofta genom petroleum. Den förra
är att föredraga. Warentrapp, Erismann och Cohn fordra 1 låga
(med en ljusstyrka motsvarande 10—12 normalljus) för 4 platser,
då bänkarna äro tvåsitsiga. Alla lågorna måste ovilkorligen vara omgifna
af glascylindrar, på det att ett mycket obehagligt och för ögonen
menligt fladdrande af lågan ej må kunna ega. rum. För att koncentrera
ljuset på borden böra alla lågorna därjämte vara försedda med
reflektorer, och härtill förordas sådana af bleck, invändigt lackerade
hvita. Kupor af mjölkglas förkastas af Strassburger-kommissionen,
KONSTGJORD BELYSNING I SKOLRUM.
249
emedan de absorbera för mycket ljus. Heyman anser det fördelaktigt
att omedelbart under lågan anbringa en liten skål eller tallrik
af mjölkglas, som något dämpar ljuset, så att ögat vid uppåt riktad
blick ej bländas. Strassburger-kommissionen förordar att anbringa
de med cylindern och bleckreflektorn försedda lågorna i 2 rader i
rummet och 1 meter högt öfver lärjungarnas hufvuden, på det att
den strålande värmen från lågorna ej må besvära lärjungarna. Då
det, huru än lågorna anbringas, möter stora svårigheter att förekomma
störande slagskuggor vid skrifning, bör den undervisning,
vid hvilken sådan förekommer, så vidt möjligt är, förläggas till
de timmar på dagen, då ingen konstgjord belysning är af nöden.
För luftbeskaffenheten och för undvikande af för stark temperaturstegring
vore det i hög grad önskligt, om allmänt i skolrummen
sådana anordningar vidtoges, att förbränningsgaserna ej finge fritt
utbreda sig i rummet, utan omedelbart bortfördes. Sådana anordningar
äro, vid uppförandet af nya byggnader, lätta att utföra, och
äfven i äldre hus torde för deras vidtagande ej alt för stora svårigheter
möta. Finnas ventilationskanaler för bortförande af skämd
luft, anmärker Heyman, kunna förbränningsgaserna lämpligast dit
inledas, sedan de blifvit insamlade i rör, som mynna i trattar
omedelbart öfver lågorna. Sådan anordning hade Heyman sett med
fördel utförd i Köpenhamns folkskolor.
Det är att hoppas, att den elektriska, belysningen inom eu ej
altför aflägsen framtid skall ställa sig prisbilligare, än hvad den
för närvarande gör, och att den då äfven skall mera allmänt blifva
införd i skolorna. De nuvarande olägenheterna af den konstgjorda
belysningen skola då så godt som fullständigt kunna upphäfvas, och
detta vore för skolhygienen, särskilt hos oss, en mycket god sak.
Det är alldeles gifvet, att, då det är fråga om det inflytande,
som lärjungarnas arbete vid för svag eller på annat sätt olämplig
belysning utöfvar på deras synorgan, förtjäna de förhållanden, under
hvilka de arbeta i hemmen, stor uppmärksamhet.
Altför allmänt tillåter man där lärjungarna utföra sina hemarbeten
vid en altför otillräcklig belysning, vare sig under fortgående
aftonskymning eller, sedan mörkret fullt inträdt, vid en
konstgjord belysning, som mycket ofta torde vara alt annat än
tillfredsställande. Då nu detta arbete dagligen fortgår under timmar,
ja för ett mycket stort antal lärjungar långt in på nätterna, är det
250 KAP. IV. NÄRSYNTHETEN.
tydligt, att det samma, särskildt för främjandet af närsynthetens
uppkomst, skall vara af största betydelse. Hemmen måste sålunda
uppbära en dryg del af ansvaret för skolarbetets ogynsamma inverkan
på deras barns synorgan. Det blir därför en mycket vigtig
uppgift att till hemmen sprida insigt om nödvändigheten att öfvervaka
barnens arbete och att se till, att detta försiggår vid fullt
god belysning med aktgifvande jämväl på barnens hållning m. m.,
hvartill jag här nedan återkommer. En sådan insigt kan väl småningom
mer och mer spridas genom populära skrifter och genom
eu på annat sätt efter hand stegrad allmän upplysning om, hvad
till en sund barnauppfostran i allmänhet bör, men på denna väg
skall man ej nå alla hem, och en lång tid skall gå, innan man
ens når flertalet. Mig synes det, att man från skolan bör söka direkt
upplysa alla hem om, hvad de vid barnens hemarbete böra
iakttaga så i ena söm i andra hänseendet. Detta kunde lämpligen
ske därigenom, att vid hvarje läsårs början hvarje lärjunge erhölle
eu liten tryckt uppsats på en eller ett par sidor, angifvande råd
och upplysningar från skolan till hemmen. Det är dock gifvet, att
skolan ej kan gifva sådana råd med ringaste anspråk på, att man
till dem skall taga hänsyn, innan hon själf uppfyller alla berättigade
anspråk och sålunda äfven föregår med exempel. Att skolan
äfven för hemarbetets inverkan uppbär sin del af ansvaret, för så
vidt hon ålägger lärjungarna ett sådant, som krafvel- altför lång
tid, är uppenbart, då hufvudorsaken till närsyntheten alltid bäfver
för länge ihållande och för stark ansträngning af ögonen genom
arbete, som måste försiggå på nära håll.
Beskaffenheten af skolbänkarna och borden, subséllierna, är af
en mycket stor betydelse för närsynthetens utveckling, då däraf
blir beroende såväl lärjungarnas hållning under arbetet i allmänhet
som äfven, huruvida de komma att arbeta med föremålen på vederbörligt
afstånd eller på alt för nära håll. Bedan innan frågan om
närsyntheten med kraft framträdde, hade man vändt sin uppmärksamhet
till subsellierna, förnämligast med hänsyn till det inflytande,
som en genom dem föranledd felaktig kroppshållning utöfvade såväl
på de uppväxande barnen i allmänhet som i synnerhet på uppkomsten
och utvecklingen af ryggradskrökningar. Det var sålunda förnämligast
SUBSELL1ERNAS BESKAFFENHET.
251
ur ortopedisk synpunkt, som man till en början sökte förbättra subselliernas
konstruktion. Genom Cohns undersökningar öfver närsynthetens
utbredning och tilltagande i skolorna och påvisandet af
kroppshåll ningens stora inflytande äfven på denna åkomma blef frågan
om subsellierna snart den mest brännande inom hela skolhygienen.
»Omkring den riktiga och ändamålsenliga konstruktionen af skolbänkar
och skolbord koncentrerade sig», yttrar Baginsivy, »under
de senare åren nästan hela intresset inom skolhygienen, och literaturen
i ämnet har vuxit ut till nära nog det oöfverskådliga». Genom
det omsorgsfulla och till stor del strängt vetenskapliga arbete,
som häråt egnats, hafva vi emellertid nu kommit så långt, att själfva
fordringarna på konstruktionen kunnat så säkert fastställas, att
numera inga väsentliga ändringar därutinnan torde kunna göras.
Den stora mängd särskilda konstruktioner, genom hvilka man sökt
tillfredsställa dessa fordringar, vitna om den ifver, hvarmed man
häråt egnat sig.
Jag kan ej här ingå på några slags redogörelser för dessa olika
konstruktioner eller på någon kritik öfver det mer eller mindre
lyckade sätt, på hvilket uppgiften blifvit löst genom den ena eller
den andra konstruktionen, men för själfva de allmänna fordringarna
anser jag mig i korthet böra redogöra.
Genom Hermann Meyer *) hafva vi erhållit en förträfflig utredning
af de mekaniska förhållandena vid själfva sittandet. Jag
återgifver här den korta sammanfattning, som Cohn lemnat* 2), af
de vigtigaste punkterna i Meyers lära.
Vid undre änden af bäckenet befinna sig de båda sittknölarna
(tubera ischii); de äro bågformiga, utgöra de understa delarna af
bäckenbenen och medgifva genom sin konvexa form en vaggande
rörelse af den på dem Infilande öfverkroppen. En linie, som dragés
mellan båda sittknölarna, kallar man sittlmölslinien. Den mänskliga
kroppens tyngdpunkt ligger strax framför 10:de bröstkotan.
En från tyngdpunkten till marken eller underlaget fåld lodrät linie
blir tyngdlinien. Blott om tyngdlinien faller alldeles på sittknölslinien,
kan öfverkroppen vid sittandet förblifva i hvila. Vid den
minsta rörelse af bålen, genom hvilken tyngdpunkten, och altså
äfven tyngdlinien, förryckes, måste denna falla öfver, framåt eller
bakåt; en tredje punkt måste då sökas, som tryggar det lugna sit
'')
Die Mechanik des Sitzens mit Riicksicht auf die Schulbankfrage. Virchow’s
Archiv, Bd XXXVIII, h. 1. 1867.
2) Hygiene des Anges. s. 84.
252
KAP. IV. NÄRSYNTHET!®,
tandet, trots det att sittknölarna äro labila, Denna tredje punkt
kan ligga framom eller bakom sittknölslinien; man måste därför
särskilja mellan ett främre och ett bakre sittläge.
Vid det främre sittläget utgöres den tredje punkten, hvilken
lemmar understödet, af lårens baksidor, som stödja mot bänken
ända fram till den främre bänkranden. Tyngdlinien kan härvid
falla på olika ställen af den yta, som ligger emellan sittknölarna
och främre bänkranden; men ju närmare hon rycker den senare,
desto labilare blir jämnvigten. Ett lugnt sittande blir altså blott då
möjligt, om bänkytan, på hvilken låren hvila, är stor; bäst är det,
om hon räcker ända till knävecken. Om härvid dessutom vid rätvinkligt
böjda knän fotterna hvila platt och stadigt på ett lämpligt
underlag, så kommer denna senare understödsyta ytterligare till
hjälp.
Man kan likväl ej i längden hålla ut med det främre sittläget,
emedan bålen är genom höftleden ej fäst, utan rörligt förenad med
låren. Vid det främre sittläget blir därför bålens hållning beroende
af ett mycket komplicerad! muskelarbete, i följd hvaraf
musklerna tröttas och bålen, på grund af tyngdlagen, faller öfver
framåt, om han icke finner stöd med bröstet eller armarna mot
bordet. I det vi stödja oss på armarna, uppfånga vi på sätt och
vis öfverkroppen vid dess fallande framåt.
Vid det bakre sittläget, hvarvid tyngdlinien faller bakom sittknölslinien,
bildar däremot, vid tillbakalutningen af bäckenet, stjärtbenspetsen
den tredje punkten i under,stödsplanet; denna punkt är fast
förenad med de båda andra understödspunkterna, sittknölarna, och behöfver
sålunda ej genom något muskelarbete fixeras. Då likvisst vid
denna lutning af bäckenet bålen skulle falla öfver bakåt, är det nödvändigt
att härvid mottaga honom, det vill säga att gifva honom ett stöd,
och man anbringar därför ett ryggstöd. Ju längre ned detta sättes,
dess mera upprätta förblifva bäckenet och bålen. Anbragt i höjden
af sista ländkotan, medgifver ryggstödet, det bästa upprätta sittandet
med minsta möjliga muskelarbete. Man får dock aldrig glömma,
såsom prof. JÄDERHOLM x) äfven framhåller, att muskelarbete i sittande
ställning aldrig kan undgås, och att det i betydlig mon ökas
för bålens fixation vid hvarjehanda rörelser, som därunder utföras,
hvarför ett långvarigt sittande alltid tröttar och sittandet aldrig
blir fullständig hvila, Det bakre sittläget, med tyngdlinien lallande
'') Skrifundervisningens inflytande på kroppshållningen. Hygiea 1884.
KONSTRUKTIONEN AF BÄNKAR OCH BORD. 253
något bakom sittknölslinien och med lämpligt stöd för ryggen, blir
emellertid under alla förhållanden det minst tröttande af alla sittlägen,
hvarför lärjungarna äfven därmed kunna längst hålla ut.
De böra därför alltid intaga ett sådant läge, då de sitta på sina
bänkar.
Hvad nu detaljfordringarna på bänkarnas och bordens konstruktion
beträffar, inskränker jag mig till att återgifva dem i
största möjliga korthet, och hänvisar jag för öfrigt till handböckerna
i skolkygienen äfvensom till D:r Goldkuhls ofvan anförda
afhandling.
Höjden af tänkarna från golfvet eller fotbrädet till sätets öfre yta
skall vara lika med underbenens längd, så att, då lärjungen
sitter med knät böjdt i rät vinkel, foten hvilar platt med
hela fotsålan på fotbrädet. Denna höjd motsvarar i allmänhet
V7 af kroppslängden.
Bredden af bänken bör vara lika med längden af låren, så att
dessa kunna ända fram till närheten af knävecket hvila på
bänksitsen. Denna får emellertid ej utöfva något tryck på
själfva knävecket. Detta mått motsvarar omkring V5 af kroppslängden
och växlar för olika åldrar mellan 23 och 38 cm.
Själfva platslängden för hvarje lärjunge anses i allmänhet
böra utgöra minst 64 cm. Sitsen bör vara något urholkad
för sätet och främre kanten afrundad.
Byggstödet bör, såsom ofvan är angifvet, vara anbragt så, att det
kommer i höjd med första ländkotan eller med korsländen vid
öfre randen af höftbenskammen. Det bör hafva en lätt kullrig
yta för att smyga sig efter kroppsformen. Jämte detta stöd
har det befunnits i hög grad ändamålsenligt att högre upp
anbringa ännu ett stöd för ryggen.
Det lodräta af ståndet, »differensen», mellan bänkytan och bordytan
skall vara något litet, men högst obetydligt, omkring 3 å 4
cm., större än afståndet från sittknölarna till armbågen vid
rakt nedhängande öfverarm. Detta afstånd utgör ungefärligen Vs
af kroppslängden. Om bordet är högre i förhållande till bänken,
komma föremålen vid skrifning och läsning i motsvarande
grad för nära intill ögonen, och desto starkare måste
äfven dessas ansträngning blifva. Boken eller skriften bör befinna
sig på ett afstånd af 30 å 40 cm. (35—45 cm. Cohn)
254
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
från ögat, och detta motsvarar tämligen barnaögats afstånd
från den nedhängande armbågen.
Då bordet är för högt, tvingas barnet, då det lägger upp
armarna på det samma, såsom vid skrifning nödvändigt måste
ske, att altför mycket böja armbågarna; skuldrorna hänga då
ej fritt, utan i stället blir kroppen upphängd på skuldrorna.
Härvid uppkommer en altigenom felaktig kroppskållning.
År bordet åter för lågt i förhållande till bänken, måste
lärjungen sänka bufvudet för att få afståndet från ögat till
boken eller skriften förkortadt; kroppen böjes framåt, och alla
olägenheter af den framåt lutande sittställningen, hvilka jag
i ett föregående kapitel (II) skildrat, uppkomma.
Det horisontala afståndet mellan främre kanten af bänken och
bakre randen af bordet -—»distansen»— bör vara negativ, d.
v. s. bänken bör med sin främre rand skjuta något under
bordet.
Vid de äldre konstruktionerna tinnes alltid en så stor positiv
distans, att lärjungarna bekvämt kunna stå, utan att bordskifvan
eller bänkarna på något sätt förskjutas. Strassburgerkommissionen
betonar skarpt, att redan på grund häraf äro de
gamla subsellierna »alldeles förkastliga och desto skadligare,
ju yngre de barn äro, hvilka blifva dömda att vid dem arbeta».
(John ser i det riktiga inrättandet af distansen själfva
kärnpunkten i hela skolbordsreformen.
Olägenheterna af den positiva distansen äro hufvudsakligen,
att lärjungarna genom den samma tvingas att vid skrifning
stödja öfverkroppen på armarna, böja sig framåt och
för mycket sänka hufvudet, hvarigenom ögat äfven kommer
för nära skritten. Vid läsning äro olägenheterna knappast
mindre. »Hos små barn», yttrar Strassburgerkommissionen, »är
verkan allra mest påfallande. Bänkens afstånd från bordet
och det otillräckliga stöd, som de vid sittandet finna, föra
det med sig, att de gärna stödja hufvudet på vänstra handen
och tillika vrida sig åt höger om den lodrätta. axeln. Härvid
kommer vänstra ögat närmare boken än det högra, och konvergensen
af synlinierna försvåras; till sist uteslutes det högra ögat
helt och hållet från synakten. Eller barnen lägga armarna i kors
på bordskanten och låta, under stark framåtböjning af bufvudet,
hakan hvila på bandryggen, hvarvid ögonen alldeles
för mycket närmas boken. På sådant sätt förverkliga de de
KONSTRUKTIONEN AF BÄNKAR OCH BORD. 255
båda ställningar, hvilkas skönhet och behag vi beundra hos de
båda englarna vid den Sixtinska madonnans fötter, men hvilka
vi från läkarens ståndpunkt måste helt och hållet förkasta.»
Författarna uppställa sina fordringar på den negativa distansen
något olika. Buchner anger den lämpligaste minusdistansen
vara 5 cm., Hermann åter 6—7 cm. Cohn nöjde
sig till en början med 2,0 cm., men har numera anslutit sig
till Buchner och fordrar sålunda en minus-distans af 5 cm.
Om man sålunda måste på det bestämdaste fordra, att en
minusdistans alltid förefinnes mellan bänken och bordet, då
lärjungarna läsa och skrifva, så är det dock klart, att en sådan
ej medgifver dem att på sina platser intaga en upprätt
ställning. De måste dock ofta resa sig, stundom hastigt,
och äfven kunna under en längre stund förblifva i stående
ställning. År bänken en- eller tvåsitsig, kunna de lätt nog
intaga denna ställning vid sidan om bänken, och man kan
sålunda då äfven hafva en fäst minus-distans. Detta har
dock alltid vissa lätt insedda obekvämligheter med sig, och
om bänkarna äro flersitsiga, låter det sig ej göra. Man har
afhjälpt denna olägenhet af minus-distansen genom att göra
den rörlig antingen därigenom, att bordskifvan lätt kan
framdragas och tillbakaskjutas eller fällas upp, eller också
därigenom, att själfva bänken eller dess sits genom en enkel
mekanik kan skjutas tillbaka, fällas upp eller vridas åt sidan.
Bordskifvan får ej vara för smal. Anspråken på bredden måste
något växla efter lärjungarnas storlek. Cohn fordrar i allmänhet
en hredd af minst 40 cm. På Webers råd lärer
man i Darmstadt antagit en bordsbredd af 50 cm. I allmänhet
angifva författarna såsom lämpligt, att bredden växlar
för yngre och äldre lärjungar från 39 till 49 cm. (För de allra
yngsta åldersklasserna 30—35, Baginsky.) Vidare måste
bordskifvan, då hon begagnas för läsning, hafva en viss lutning,
på det att lärjungen därvid ej må nödgas sänka blicken
så starkt, att detta för honom blir tröttande, och han därför
i stället böjer hufvudet framåt. Strassburger-kommissionen
anser lutningen mot horisantalplanet böra vara 40 å 50°; men
då denna lutning är för stark att kunna användas äfven vid
skrifning, hvarvid lutningen endast bör vara 10 till 20 grader,
så blir det nödvändigt, att eu inrättning förefinnes af den
256
KAP. IV. NÄRSYNT HETEN.
beskaffenhet, att båda dessa olika ställningar af bordskifvan
kunna åstadkommas. Cohn anger en lutning af 1: 6 såsom
mest praktisk. Genom anbringandet af eu liten bokställning,
som lätt kan aflägsnas, kan lutningen på mycket lämpligt
sätt förstärkas vid behof.
Då subsellierna motsvara ofvan angifna fordringar, äro de ur
hygienisk synpunkt tillfredsställande, och i sådant fall kan, på huru
olika sätt de särskilda uppgifterna vid de olika modellerna än
blifvit lösta, valet mellan dessa uteslutande göras på grund af pedagogiska
fordringar.
Det är gifvet, att bänkarna med tillhörande bord måste utföras
i flere olika storlekar, noga beräknade efter lärjungarnas
olika längd och de särskilda kroppsdelarnas förhållande till hela
kroppslängden, äfvensom att noggranna mätningar af lärjungarna härför
måste läggas till grund. I Sachsen har man angifvit bestämda
mått för 6 olika storlekar, hvardera beräknad för en viss skolklass. I
Baden äro för folkskolorna 4 olika storlekar påbjudna. I Wiirtemberg
har man efter noggranna mätningar faststält 6 sådana. I Berlin har
man i folkskolorna infört tvenne storlekar o. s. v. En i Ziirich nedsatt
»skolbänk-kommission», hvilken gick mycket omsorgsfullt tillväga,
har lemnat en tabell, som ytterst noggrant i alla detaljer
anger måtten för 8 olika storlekar, beräknade för barn i åldern
från 6 till 14 år. Cohn antager, att nämnda antal olika storlekar
är tillräckligt för lärjungar af en kroppslängd från 100—180 cm.
Erismann m. fl. anse, att barn, för hvilka skilnaden i längd ej utgör
mera än 10 å 12 cm., kunna begagna samma storlek af bänkarna.
Då, såsom vi i ett följande kapitel närmare skola lära känna,
barnens längd liksom deras tillväxt vid samma ålder kan vara ganska
olika i olika länder och äfven ställa sig olika för olika samhällsklasser
i samma land alt efter de olika yttre lefnadsförhållandena,
kan man icke vinna en allmängiltig norm för subselliernas storlek
i förhållande till bestämda ålders- eller skolklasser. Äfven inom
samma land kunna förhållandena vara olika i skilda delar af landet.
Noggranna mätningar af lärjungarna måste därför öfveralt ske
och läggas till grund för bestämningarna och valet af storlekar.
I allmänhet torde det vara lämpligast, att i hvarje skolrum vid
hvarje skola de flesta bänkarna med tillhörande bord hafva en
och samma storlek, vald med ledning af den funna medellängden
för lärjungar i den klass, för hvilken skolrummet är afsedt. Man
kan hos oss ingalunda göra valet efter medellängden hos den ål
-
KONSTRUKTIONEN AF BÄNKAR OCH BORD. 257
dersklass, för hvilken skolklassen enligt den allmänna skolplanen
är beräknad, ty våra lärjungar äro i regeln i de särskilda klasserna
ej så litet äldre, än de enligt nämnda plan borde vara.
Jämte denna medelstorlek, hvilken bör passa för det stora flertalet,
bör man hafva en större och en mindre modell för de lärjungar,
som äro längre, och för dem, som äro kortare än medeltalet. Skulle
undantagsfall förekomma, bör utbytet mot subsellier från andra skolrum
lätt vara gjordt. Vid början af hvarje läsår böra samtliga
lärjungarna mätas och subsellierna efter deras längd afpassas. De
minsta lärjungarna böra placeras främst och de öfriga i mon af
sin längd bakom dessa, såvida ej särskilda förhållanden, såsom
abnormiteter i synförmågan eller hörseln, föranleda undantag. Placering
efter kunskaper bör sålunda ej ifrågakomma. Beklin
och Rembold *) berätta, att de i en skollokal i Stuttgart väl funno
3 olika storlekar af subsellierna; men lärjungarna voro ej ordnade
efter sin storlek, utan efter sina insigter, till följd hvaraf
små barn voro inskjutna i de större och stora barn i de mindre
subsellierna. Detta exempel visar bland annat, att det ingalunda
är tillräckligt, att fullt ‘ändamålsenliga subsellier förefinnas, det
fordras därjämte vaksamhet öfver, att de äfven blifva på ett riktigt
sätt använda. Då lärjungarna dessutom äfven i de för dem bäst
afpassade subsellier kunna intaga en alt annat än tillfredsställande
hållning, och då eu felaktig hållning lätt kan blifva en vana, måste
en ständig uppmärksamhet inom skolan egnas däråt, att barnen verkligen
i regeln intaga en sådan hållning, som öfverensstämmer med
de ofvan angifna hygieniska fordringarna, och som subsellierna äro
afsedda att underlätta. I alla hänseenden blir i längden denna
hållning för dem den fördelaktigaste och minst tröttande. Att ej
altför stort pedanteri härvid bör utöfvas, behöfver väl ej påpekas.
Huru det i våra skolor förhåller sig med subsellierna, och
huru de motsvara de här framstälda fordringarna, bör med det
snaraste blifva föremål för en omfattande undersökning. Komitén
har på en sådan ej kunnat inlåta sig. Många af våra allmänna
skolor torde man ej behöfva besöka för att finna, att härutinnan
kraftiga åtgärder måste vidtagas, om subsellierna skola allmänt
blifva af tillfredsställande beskaffenhet; och att så må blifva förhållandet,
är en fullt berättigad fordran.
'') Untersuchungen fiber den Einfluss des Schreibens anf Auge und Körperhaltung
des Schulkindes. Bericlit an die zur Begutachtung dieses Gegenstandes
niedergesetzte Kommission, erstattet am 23 Sept. 1882. Stuttgart 1883.
Lärov.-hom. bet. III.
17
258
KAP. IV. NÄRSYNTHET!^.
Att barnens hållning vid deras hemarbete bör af hemmen
öfvervakas, är naturligt. Ju mera lärjungarna i skolan få vänja
sig vid att iakttaga eu riktig sådan, och ju mera de lära sig själfva
inse fördelarna däraf, dess mindre skall emellertid faran blifva
för, att de i hemmen vid sitt arbete intaga felaktiga ställningar.
Om, såsom jag ofvan vid frågan om belysningen yrkat, tryckta
meddelanden, innehållande råd och upplysningar om alt, som bör
iakttagas vid lärjungarnas hemarbete, blifva från skolan sända till
hemmen, skall därstädes utan alt tvifvel efter hand alt större uppmärksamhet
mera allmänt häråt egnas, och detta mål är i hög
grad eftersträfvansvärdt.
För att barnen äfven i hemmen skulle kunna erhålla riktiga
subsellier, har man numera börjat tillverka sådana, särskilt härtill
afsedda, men deras anskaffande blir naturligtvis förknippadt med
större kostnader, än som kan vara förenligt med förmögenhetsvilkoren
i det ojämförligt största antalet hem. Inom dessa skall
man därför alltid blifva hänvisad till sina vanliga möbler, men
äfven med dem kunna sådana anordningar vidtagas, att barnen
kunna tillhållas att undvika en felaktig ''ställning vid arbetet, blott
vederbörlig omsorg häråt egnas. Erfarenheten har emellertid visat,
att för vissa barn ingenting hjälper mot deras ovana att arbeta
på alt för nära håll. Särskilt hafva Beklin och Bembold
funnit benägenheten härtill vara nästan obetvingelig hos barn i
l:a skolåret och i allmänhet hos de yngsta, minsta och klenaste
barnen, hvarför de äfven anse faran för dessas ögon vara allra
störst.
För att hindra sådana barn, med hvilka man ej på annat sätt
kan komma till rätta, från att vid läsningen och skrifningen böja
hufvudet framåt har man konstruerat s. k. upprätthållare (Geradehalter),
af hvilka den enklaste synes vara Kallmans. Den
är enkel, billig och lätt anbringad. — För beskrifningen hänvisar
jag till de nyare specialarbetena i skolhygienen.
Af alt arbete på nära håll, som lärjungarna i våra skolor och
i sammanhang med skolgången äro underkastade, är det utan
tvifvel intet, som är egnadt att utöfva ett så stort inflytande på
deras synorgan som själfva läsningen. Denna krafvel- den ojämförligt
längsta tiden, fortgår dagligen med föga afbrott under en
BOKSTAFVERNAS STORLEK.
259
Sång följd af timmar och fordrar en ytterst hastig perception af de
små föremålen, bokstäfverna, öfver hvilka ögat oupphörligt glider.
Det kommer dock härvid, såsom Strassburger-kommissioneu yttrar,
»icke så mycket an på ett skarpt fixerande af de enskilda bokstäfverna,
utan mera på en gissning, grundad på vissa karakteristiska
kännetecken; ty vid flytande läsning har hvarje bokstaf eu
tid af blott några hundradelar af en sekund för att göra vederbörligt
intryck på näthinnan. Härtill komma alla de bilder af
icke fixerade bokstäfver, som i ett gifvet ögonblick verka på näthinnan
utan att bringas fram till medvetandet, och därtill ytterligare
den spända uppmärksamhet, som fordras för att riktigt
förstå det lästa, och som gör hvarje långvarigare läsning andligt
tröttande.»
För att bokstafsbilderna skola kunna igenkännas med en så
oerhörd snabbhet, måste de hafva en storlek, som vida öfverträffar
det för blotta iakttagelsen af dem erforderliga minsta måttet.
Äfven de kraftigaste . ögon tröttna snart, om de skola dechiffrera
ett fint diamanttryck; för flytande läsning måste bokstäfverna vara
så stora, att man på "deras igenkännande endast behöfver använda
den tänkbart minsta uppmärksamhet. För åstadkommande af ett
tryck af tillfredsställande tydlighet är det emellertid en hel del
andra omständigheter än blott bokstäfvernas storlek, som måste
tagas i betraktande. Man har åt denna fråga egnat mycket
omsorgsfulla undersökningar, och i synnerhet hafva sådana på
ett grundligt, vetenskapligt sätt blifvit genomförda af fransmannen
Javal.
Jag återgifver här i korthet de fordringar, man uppställer på
skolböckers typografiska beskaffenhet.
Bolcstäfvernas storlek. Cohn fordrar i allmänhet, »att bokstäfverna
skola vara så stora, att de utan ansträngning kunna
bekvämt och ihållande läsas på ett afstånd af l/2 m., och för att
detta skall vara möjligt, är eu höjd för dem, d. v. s. för de bokstäfver,
som icke förlänga sig öfver eller under raden, af 1,5 mm.
den minsta tillåtliga. Erfarenheten har lärt, att en mindre skrift
i längden ej kan bekvämt läsas och måste betraktas såsom för
ögonen skadlig.» Strassburger-kommissionen (Laqueur) anser
emellertid denna höjd å bokstäfverna vara för liten för skolböcker
och fordrar i allmänhet en höjd af 1,75 mm. För de lägre klasserna
vore detta, enligt kommissionen, och Oömt har härutinnan
helt och hållet anslutit sig till den samma, den lägsta tillåtliga
260
KAP. IT. NARSYNTHETEN.
gränsen för bokstafsstorleken. För de högre klasserna skulle den
kunna växla mellan 1,75 och 1,50 mm.
För de allra första läseböckerna, abc-böckerna, hvilka användas,
innan lärjungarna ännu inpräglat bokstäfvernas former i
sitt minne, böra de hafva en ännu mycket betydligare storlek.
COHN förordar en höjd af 4—5 mm. Ofvergången till finare stilar
bör ske långsamt och gradvis.
Bokstaf ver nas tjocklek, eller huru »fet» stilen är, utöfvar mycket
stort, inflytande på tydligheten. Det kommer därvid ej så mycket
an på, huru grafva de finare sammanbindningsstrecken, »hårstrecken»,
äro, ty till dem gissar man sig i regeln, utan egentligen
på själfva grundstrecken. Allmänt fordrar man, att dessa skola
hafva en tjocklek af minst 0,25 mm. För lilla »n», hvilken bokstaf
i allmänhet användes som profbokstaf, fordrar man sålunda
en bredd i sin helhet af något mera än 1 mm., hvaraf åtminstone
!/4 mm. bör komma på hvardera af de lodräta grundstrecken och
v2 mm. på afståndet dem emellan.
För väggkartor tillrådes tillika att gifva alla synobjekterna,
såsom de minsta tecknen för städer, tal, bokstäfver o. s. v., eu
storlek af 1 qcm. för ett rum af 5 in. längd och af 2 qcm. för
ett rum af 10 m. längd o. s. v.
Af mycken vigt är äfven det afstånd, på hvilket bokstäfverna stå
från hvarandra, eller mellanrummet dem emellan, deras »approcher-.
Cohn ställer såsom minimum för denna 0,75 mm. Strassburgerkommissionen
ställer sina fordringar något lägre, men sätter dock
0,5 mm. såsom den gräns, under hvilken »approchen» ej får sjunka.
Såsom måttstock ånger Weber, att 60 bokstäfver böra stå på en
rad af 100 mm:s längd.
Liksom afståndet mellan bokstäfverna så utöfvar äfven mellanrummet
mellan raderna ett mycket stort inflytande på den tryckta
skriftens tydlighet. Cohn fordrar, att detta mellanrum, »mellanslaget»
(mellan de bokstäfver, som ej skjuta utom raden,) skall
vara allra minst 2,5 mm., och Strassburger-kommissionen ansluter
sig fullständigt härtill.
Till sist kommer radernas längd i betraktande. För långa
rader försvåra och uppehålla läsningen, emedan ögonen vid denna
måste utföra större rörelser. Ju kortare raderna äro, desto lättare
sker läsningen. Weber ville medgifva en längd för raderna af
allra högst 150 mm.; men häremot inlägger Strassburger-kommissionen
såväl som Cohn sin bestämda gensaga. Den förra för
-
TRYCKET I SKOLBÖCKER. 261
ordar 80—90 mm. såsom normallängd för raden och angifver 100
ram. såsom en yttersta gräns, hvilken aldrig bör öfverskridas.
Cohn vill endast, då-större typer användas än de ofvan angifna,
medgifva en förlängning af raden till 110 ram.
Jag återgifver här Cohns sammanfattning af fordringarna på
trycket i skolböcker. Han gifver denna sålunda:
»Skolmyndigheterna måste enligt min mening med millimeterskalan
i sin hand i framtiden sätta alla skolböcker på index librorum
prohibitorum, hvilka ej tillfredsställa följande mått:»
Höjden af ............................ minsta n måste vara minst 1,5 mm.
Tjockleken af (grundstrecken i) » » » 8 8 0,25 »
Approchen...................................-........ 0 8 8 0,75 »
Mellanslagen.................-...................... 8 ® 8 2,5 »
Största radlängden................................ 8 8 högst 100 8
Antalet bokstäfver på raden bör vara blott.................... 60 st.
Nedan stående proftryck n:r 1 är i närmaste öfverensstämmelse
med de angifna måtten. I profvet n:r 2 ingår alldeles
samma stil, men mellanslagen äro mindre, och vi finna, huru
mycket läsningen härigenom försvåras och blir mera ansträngande.
Profven 3 och 4 visa ett tryck med en bokstafshöjd af 1,75 mm.,
sådan den bör vara framför alt för yngre barn. I n:r 4 äro mellanslagen
liksom i n:r 2 mindre, än hvad som bör fordras.
N:r 1.
Det-gifves en vigtig tidpunkt
i fortgången af folkslagens odling,
det är den, då människoslägtet,
från sin vagga omhvärfdt
af fiendtliga krafter, hunnit tillkämpa
sig sitt bestånd, för att
N:r 8.
Det gifves en vigtig tidpunkt
i fortgången af folkslagens
odling, det är den,
då människoslägtet, från sin
vagga omhvärfdt af fiendtliga
krafter, hunnit tillkämpa
Ji:r 2.
Det gifves en vigtig tidpunkt
i fortgången af folkslagens odling,
det är den, då människoslägtet,
från sin vagga omhvärfdt
af fiendtliga krafter, hunnit tillkämpa
sig sitt bestånd, för att
5:r i.
Det gifves en vigtig tidpunkt
i fortgången af folkslagens
odling, det är den,
då människoslägtet, från sin
vagga omhvärfdt af fiendtliga
krafter, hunnit tillkämpa
262
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
Det är af det ofvan stående klart, att man ej i skolböcker bör
använda någon stil, som är mindre än den här i proftrycket n:r
1 å föregående sida angifna, och att altså det så vanliga tryckandet
af vissa stycken med petit helt och hållet bör bannlysas.
Mätningen bör ske med tillhjälp af lup.
Tiden har ej medgifvit mig att utföra en mera genomgripande
granskning af trycket i våra brukliga skolböcker med hänsyn till de
angifna fordringarna. Att en del af dem, och särsldldt de från ett
par större förläggarefirmor, åtminstone i det allra närmaste synes
vara tillfredsställande (med undantag för petittrycket), är emellertid
ett nöje att kunna konstatera; men ett stort antal synes vara
så otillfredsställande, att en grundlig allmän granskning i hög grad
är påkallad. Särskilt förtjäna de lexika, man sätter i barnens
händer, en skarp utgallring. — Må de hällre växa i tjocklek och
blifva något dyrare än plåga ögonen, såsom de nu göra. — Det
synes mig dock, som om man vid sina fordringar på lexika bör
vara mindre sträng, då barnen ej begagna dem så ihållande som
sina öfriga skolböcker.
Allmänt föredraga specialisterna den latinska tryckstilen, antiqua,
med den renare bokstafsformen, framför den tyska så kallade
fraktura-stilen. Äfven tyska författare yrka på, att den senare
skall helt och hållet bannlysas från alla skolböcker, och mången
tillskrifver den en väsentlig andel i myopiens stora utbredning
bland den tyska skolungdomen. Hos oss brukas väl numera allmännast
den latinska tryckstilen, men huru stor vanans och fördomens
makt är, och huru härigenom kloka åtgärder hindras
äfven för främjandet af sådana saker, som här äro i fråga, det
visas bland annat däraf, att en stor förläggarefirma för skolböcker
för mig förklarat, att allmänheten ännu fordrar, att katekesen
tryckes med fraktura-stil, och att de katekeser, som firman tryckt
med antiqua, ej finna någon afsättning.
För öfrigt är det med afseende på trycket att iakttaga, att det
har en rent svart färg, och att det ej det ringaste skimrar igenom
papperet. Detta senare måste därför hafva vederbörlig tjocklek
och täthet. CoHN m. fl. anse, att papperet bör vara af rent hvit
färg, då bokstäfverna på eu sådan grund framträda skarpast och
kunna läsas på längsta afståndet och vid svagaste belysningen.
Fn del andra specialister, bland dem Javal, önska en lätt gulaktig
färgton, såsom för ögat angenämare och mindre tröttande. Weber
önskar däremot en lätt gråaktig färgton. Fuchs sluter sig i denna
SKIIIFMETODEN.
263
fråga helt och hållet till Cohn. Hufvudsaken blir alltid iakttagandet
af de ofvan angifna reglerna för själfva trycket.
Vid skrifning är det icke blott subselliernas beskaffenhet, utan
jämväl själfva skrifmetoden, som utöfvar inflytande på lärjungarnas
kroppshållning, och som sålunda har sin dryga del i de följder,
framför alt hämmad cirkulation och respiration, ryggradskrökningar
och myopi, som eu felaktig hållning kan föranleda. För uppkomsten
särskild! af närsynthet torde dock i allmänhet, såsom
Strassburger-kommissionen äfven framhåller, läsningen, åt hvilken
lejonparten af skolarbetet egnas, vara af vida större betydelse än
skrifningen. Likvisst är det äfven ur denna synpunkt af stor vigt
att se till, det barnen vid all skrifning intaga en fullt riktig ställning.
Frågan om, hvilken skrifmetod bäst främjar eu sådan, har
därför äfven under de senare åren varit underkastad en mycket
liflig diskussion och varit föremål för mycket omsorgsfulla undersökningar,
utan att den likväl ännu kan anses vara på ett fullt
afgörande sätt till alla delar besvarad. Det gäller här hufvudsakligen
att bestämma, hvilken ställning den skrifvande bör intaga
till bordet, om han bör sitta rätt framför bordet eller snedt, vidare
det läge, som skrifboken bör intaga på bordet i förhållande till den
skrifvande, om midtför den skrifvande eller förskjuten åt höger, och
om den i hvardera fallet bör ligga upprätt, med sin undre rand
parabel med bordsranden, eller lutande, med sin undre rand bildande
med bordsranden en åt höger öppen vinkel, och till sist, om
man bör vid ett visst läge af skritboken skrifva med upprätt eller
med lutande stil.
Hvad först den skrifvande personens ställning till bordet beträffar,
så synas alla de vetenskapliga auktoriteter, vare sig enskilda
personer eller komitéer, som i frågan offentligen tagit till
ordet, därom vara ense, att han bör sitta alldeles rätt framför
bordet med bålens tväraxel parabel med bordsranden.
Samma enighet har ej uppnåtts i fråga om läget af skrifboken
och om fördelarna af den upprätta eller af den lutande stilen 1).
Skrifboken kan ligga midt framför lärjungen eller förskjuten
åt höger och i hvilketdera fallet som hälst ligga antingen upprätt
eller i eu viss större eller mindre lutning mot bordsranden. Ligger
>) För historiken af dessa frågor liksom för en del detaljer, på hvilka jag
här ej kan inlåta mig, hänvisar jag till en af professor Jäderholm lemnad öfversigt:
»Öfver skrifundervisningens inflytande på kroppshållningen», Hygiea 1884.
264
KAP. IV. NÄRSYNTHETEN.
boken skjuten öfver åt höger, blir det vänstra ögat mera aflägsnadt
från skriften än det högra, i fall den skrifvande ej vrider hufvudet.
Ackommodationen blir därför ojämn, det högra ögat måste
ackommodera starkare än det vänstra. Vidare måste ögonen vid ett
sådant läge, om hufvudet är vändt rätt framåt och hålles upprätt,
ständigt blicka öfver åt höger och nedåt men detta är en
tvångsställning, som ger ögonmusklerna ett högst ansträngande,
ja till eu del outförbar! arbete, vid hvilket de hastigt tröttna1).
Lärjungen måste därför ovilkorligen vrida hela hufvudet öfver åt
höger. Äfven denna vridning är emellertid förenad med en ansträngning,
med hvilken barnet ej länge står ut. Det tager då till hjälp
eu vridning af hela bålen, men därmed är den felaktiga hållning inledd,
som slutar med en insjunkning af hela kroppen och ett alt
för starkt närmande åt ögat till skriften. Öfriga olägenheter af skrifbok^
högersidiga läge, Indika gestalta sig något olika, om skrifboken
därvid ligger upprätt eller lutande, anser jag mig här kunna förbigå.
Då skritboken återigen ligger midt framför lärjungens bröst,
äro båda ögonen på samma afstånd från skriften, och lärjungen har
endast att so nedåt, hvaraf ögonmusklerna ej tröttas, i synnerhet
ej om en svag lutning af hufvudet göres framåt, eller om skrifplanet
eger vederbörlig lutning mot horisontalplanet. Detta läge af skrifboken
är sålunda det enda riktiga; men frågan blir då: skall den
ligga upprätt eller snedt, och skall skrifningen ske med upprätta
eller lutande bokstäfver?
För att bilda oss ett omdöme härom, måste vi känna, huru
ögonen fixera vid skrifningen.
Man har ända till sista tiden antagit, att vid skrifningen blicken
följde raderna; i sådant fall borde ögonens basallinie, d. v. s. den
linie, som tänkes sammanbinda båda ögonens vridningspunkter, alltid
vara parallel med raderna och skrifboken sålunda ligga upprätt
framför den skrifvande. Läge den snedt med eu lutning åt vänster,
och raderna sålunda löpte snedt uppåt, måste ögonen, för att följa
dem, utföra rörelser, som medförde stora olägenheter. Vid hvarje
rörelse af ögat, som ej går i fullt horisontal eller i vertikal riktning,
måste detta nämligen vridas omkring sin framifrån bakåt gående axel.
Denna vridning (Raddrehung) skulle, då ögonen följde de snedt uppåt
stigande raderna förorsaka så ansträngande och besvärliga ögonrörelser
att för att undvika dem lärjungen snart gjorde en lutning
af hufvudet, nog stor för att bringa basallinien i parallelism med
'') Jfr Cohns Hygiene des Auges s. 130—31.
SKRIFBOKENS LÄGE.
265
skriftlinierna. Men härigenom blefve en felaktig kroppshållning
inledd, med sitt snara urartande och menliga följder.
Man ansåg sig därför på dessa grunder böra fasthålla vid det
upprätta läget af skrifboken. Men vid detta läge är, på grund af
handledens anatomiska byggnad, en åt höger lutande skrift tekniskt
outförbar. Schubert kom därför till det resultatet, att den lutande
skriften, såsom Gross förut för snedt medianläge föreslagit, borde
öfvergifvas och i stället eu skrift med upprättstående grundstreck
och med mera rundade bokstäfver, »rundstil», allmänt antagas. En
sådan låter sig vid det upprätta medianläget af skrifboken utföras.
Cohn, den ofvan anförda franska kommissionen m. fl. goda auktoriteter
anslöto sig mer eller mindre härtill.
Frågan om den tyska stilens olägenheter i jämförelse med den
latinska har för oss ingen betydelse.
Noggranna undersökningar, som på senaste åren blifvit utförda,
framför alt af Berlin och Rembold, hafva emellertid visat, att de
förutsättningar, man gjort, nämligen att ögonen vid skrifningen
fixera skriftraderna, ingalunda hålla streck. Den Wiirtembergska
regeringen nedsatte 1881 eu kommission af 3:ne läkare och 3:ne
skolman för att underkasta skrifningens inflytande på skolbarnens
ögon och kroppshållning en närmare granskning. Denna kommission,
af hvilken Berlin och Rembold voro medlemmar, och för
hvars arbeten de afgifvit den berättelse, jag ofvan anfört, gick till
väga med den allra största omsorg. Den anstälde en mängd undersökningar
i skolorna och har utan tvifvel lemnat ett ytterst
vigtigt bidrag till dessa invecklade och för skolhygienen betydelsefulla
frågors slutliga lösning.
Genom talrika och exakta mätningar hafva sålunda Berlin
och Rembold ådagalagt, att lärjungarna under skrifningen i själfva
verket med sin blick följa spetsen af pennan vid utförandet af
grundstrecken eller »staplarna». De fina sammanbindande strecken,
»hårstrecken», utföras på sådant sätt, att den skrifvande blott fixerar
ändpunkten, till hvilken strecket skall gå, och för pennan till denna
punkt utan att under vägen dit följa spetsen med blicken. Till
följd häraf blir äfven, såsom mätningarna visat, hufvudet vid skrifningen
vridet så, att ögonens basallinie står vinkelrätt emot grundstrecken
eller staplarna i själfva skriften; aldrig rättar sig basalliniens
inställning efter själfva skriftraden. Ögonen få sålunda
vid skrifningen utföra en rörelse i vertikal riktning. Aldrig in
-
266
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
ställas ögonen så, att blicken går i sneda banor emot basalliuien.
Häraf följer, att hufvudets hållning blir beroende ej af skriftradernas,
utan af grundstreckens riktning. Hufvudsaken blir då,
att dessa grundstreck, staplarna, stå rätt upp och ned i förhållande
till bordskanten. Detta kan åstadkommas på 2:ne sätt:
1. Genom rättstående skrift. Skrifboken lägges midt framför kroppen,
raderna äro parallela med bordskanten.
2. Genom lutande skrift. Skrifboken lägges midt framför kroppens
medellinie, men ej vinkelrätt, utan med en lutning åt vänster, så
att dess undre rand bildar med bordsranden en vinkel af SO å 40
grader, eller öfver hufvud taget med en lutning, som motsvarar
den, hvilken man vill gifva åt skriften, och alltid så stor, att
grundstrecken, om de dragas vinkelrätt mot bordskanten bilda
med skriftraden eu vinkel af 60 å 50 grader.
Då nu den lutande skritten är lättare för handen att utföra
än den upprätta, och radbildningen utföres med enklare, naturligare
och mindre ansträngande rörelser vid snedt läge af skrifboken,
komma sålunda Berlin och Kembold till det resultatet,
att den lutande skriften är absolut att föredraga, och att vid dess
utförande skrifboken måste hafva det sneda medianläget med eu
lutning åt vänster af omkring 30—40°. De anse sig kunna »med
bestämdhet påstå, att den åt höger lutande skriften, altså den nu
vanliga, vid snedt medianläge af skrifboken och lindrigt sluttande
bordskifva, är den med handens och armens anatomiska förhållanden
likaväl som med rörelselagarna för ögonen allra bäst öfverensstämmande
skriften, och altså, att den äfven är den fysiologiskt riktiga».
Den Wiirtembergska kommissionen slöt sig helt och hållet härtill
och antog de af Berlin och Rembold framstälda förslagen.
Om än med risk att kanske alt för mycket taga läsarens tålamod
i anspråk, anser jag mig dock, till följd af sakens stora vigt, böra
anföra hufvudpunkterna i de af kommissionen framlagda bestämmelserna
för skrifningens utförande.
»1. Lutningen af skriften, d. v. s. den vinkel, som grundstrecket
bildar mot eu linie, som står vinkelrätt mot skriftraden, skall
vara 30—40°.»
»2. Skrifboken skall icke ligga åt sidan till höger, utan möjligast
noga midt framför kroppen och så vriden, att raderna, resp.
nedre randen af boken, nedifrån och från vänster stiger uppåt
och åt höger med eu lutning af 30—40°. Det riktiga läget
kännetecknas därigenom, att grundstrecken gå vinkelrätt emot
SKRIFN IN GENS UTFÖRANDE. 267
bordskanten, och att midten af den rad, som skrifves, ligger
möjligast noga framför kroppsmidten.»
»3. Kroppshållningen — —• — — —. Härvid är att iakttaga»:
na) Ofverkroppen hålles i möjligaste grad upprätt, så att han
finner ett stöd i ryggraden, hvilkens uttröttande förekommes
genom ett vid hans undre del anbragt ryggstöd.»
nb) Kroppens tväraxel, eller förbindningslinien mellan skuldrorna,
skall stå parallel med bordets främre rand, och
det är därför ej berättigad!, om enskilda skriflärare förorda
för de skrifvande en sned ställning af öfverlifVet mot bordsranden
för åstadkommande af en behagligt lutad skrift.»
»c) Kroppen får ej tryckas emot bordsranden, utan hållas omkring
3 cm. aflägsnad från den samma.»
»(7) Hufvudet, hvars tväraxel äfven skall stå parallel med bordsranden,
lutas helt lindrigt och icke mera, än som är nödigt
för att vinna en lämplig lutningsvinkel af blickplanet mot
bordsskifvan.»
»ej Armbågarna hållas något lägre än bordsranden och hållas
på båda sidor på lika längd från kroppen. Deras afstånd
från denna får ej vara för stort och ej häller för litet, men
må hafva ett visst spelrum, inom hvilket det bestämmes
åt skuldrans höjd öfver bordskanten.»
nf) Underarmarna, men icke armbågarna, komma på bordskifvan
och hafva där, då häftet lägges midt för kroppen,
att intaga ett i det närmaste symmetriskt läge.»
»4. Denna kroppshållning skall bibehållas under hela skrifuingen, i
det att öfverkroppen och de båda symmetriskt stälda öfverarmarna
ända ned till stödjepunkten för underarmarna emot bordsranden
förblifva i möjligast lugna ställning och de egentliga skrifrörelserna
endast utföras med de kroppsdelar, som befinna sig på
bordsskifvan. Beträffande dessa rörelser är följande att iakttaga:
na) De för åstadkommandet af bokstäfverna och de särskilda
orden nödvändiga rörelserna utföras med fingerlederna och
handleden.»
nb) Vid den för radens fullständiga utförande nödvändiga rörelsen
af högra underarmen får denna på intet vis utåt
förrycka sin stödjepunkt på bordsranden, utan i stället vrida
sig om den så mycket som möjligt i oförändradt läge bibehållna
stödjepunkten på sådant sätt, att den på bordsskifvans
plan genomlöper ett vinkelrum.»
268
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
»Härvid kommer den främre delen af handen att beskrifva
en flack båge, till hvilken den snedt från vänster åt höger
uppstigande raden bildar chordan, och det är därför, för
att raden skall blifva rak, nödigt, att afståndet från handens
främre del till stödjepunkten erfar eu obetydlig, ända
till midten af raden småningom stigande och därefter åter
aftagande, förkortning. Denna förkortning får icke ske därigenom,
att öfverarmen dragés tillbaka, utan genom en liten
inböjning i band- och fingerlederna. För lättare genomförande
af denna föreskrift är det att förorda, att — framför
alt för mindre barn — man ej gör raderna för långa.»
»c) För att börja en ny rad har underarmen att i snabbare
tempo göra tillbaka eu vridningsrörelse, som motsvarar den,
hvilken den förut gjort framåt. Då för den fortsatta skrifningen
på de under hvarandra belägna raderna eu tilltagande förkortning
måste ske i afståndet från handens främre del till
stödjepunkten, får denna ej vinnas genom armens tillbakadragning,
utan genom hand- och fingerledernas böjning
och, sedan detta ej längre bekvämt kan ske, genom häftets
uppskjutande, hvilket utföres af vänstra handen. Äfven
denna vänstra handens rörelse bör ej ske genom en förskjutning
af vänstra underarmens stödjepunkt, utan antingen
genom rörelser i handleden eller genom, underarmens
vridning om sin stödjepunkt.»
»5. Hufvudet skall möjligast noga bibehålla sin ställning under hela
skrifningen. De lindriga vridningarna af hufvudet från vänster
till höger, som utföras, för att blicken må följa med vid utskrifningen
af raderna, hafva, äfven då längre rader bildas, inga
hygieniska olägenheter.»
I eu särskild punkt framhåller kommissionen behofvet af att
insigt bibringas skolföreståndare och lärare om nödvändigheten och
den stora vigten af, att dessa bestämmelser efterföljas, på det att de
med nödig stränghet och energi må vaka öfver deras genomförande.
»Med hänsyn till de svåra följderna», yttrar kommissionen vidare,
»som uppstå däraf, att ögonen hållas för nära vid skrifning,
och på grund af den omständigheten, att detta närmande är hos
de yngsta barnen synnerligen höggradigt och till sina verkningar
särdeles skadligt, men här redan ur anatomiska grunder icke kan
afhjälpas ensamt genom förändringar i föreskrifterna för skrifningen,
är följande att förorda»:
SKRIFUNDERVISNINGEN.
269
»1. Undervisning i skrifning och läsning, lek och arbete med för
små föremål, öfver hufvud alt arbete på nära håll bör i småbarnsskolorna,
i »Kindergarten» o. s. v., från hvilka barnen rätt
ofta komma redan närsynta i skolan, helt och hållet förbjudas.»
»2. Skrifundervisningen hör under första skolåret inskränkas så
mycket som möjligt. Därför bör till en början vid undervisningen
endast läsning öfvas, och endast läsning på mera afafiägsna
föremål (väggtaflor o. s. v.). Därefter öfvergår man
till läsning i bok, och till sist börjar man med skrifning af
bokstäfver. Skriföfningarna böra därvid under de första skolåren
ej räcka längre än en half timme, under det att barnen för
hvarje gång få under några minuter afbryta skrifverksamheten
efter 5—10 minuters förlopp.»
»3. Vid första skrifundervisningen bör man framför alt lästa afseende
vid möjligast stora former för skrifbokstäfverna och
mindre vid likformigheten och korrektheten af dessa, äfven om
anspråken på skönskrifveri därigenom skulle lida något intrång.»
»4. Från linienät på taflor och häften böra de sneda riktningslinierna
borttagas.»
»5. Skriftande! i allmänhet vid undervisningen inskränkes, så mycket
görligt är, och särskildt gäller detta för de skriftliga hemuppgifterna,
hvilka endast i sådant fall böra tillåtas, om föräldrahemmet
kan för deras utarbetande erbjuda lämplig plats
och belysning.»
Kommissionen framhåller till sist nödvändigheten af, att lärarna
genom oförtröttad! inlärande så mycket som möjligt sörja för, att
barnen, såvida icke de skriftliga hemarbetena kunna inställas,
äfven i hemmen intaga den riktiga ställningen och hållningen.
Likaså framhåller kommissionen, i huru hög grad önskligt det vore,
att nödig insigt i denna sak äfven bibringades föräldrarna.
Detta är nu, såsom ofvan är sagdt, det sista vetenskapliga, faktiska
inlägget i denna vigtiga fråga. Det är så grundligt och bygd! på så
exakta iakttagelser, att det måste tillerkännas stor betydelse och ej
kan helt enkelt lemnas utan afseende. Cohn, som förut, och detta
äfven i sin bok om ögats hygien, uttalat sig för upprätt medianläge
af skrifboken med begagnande af randskrift, erhöll under tryckningen
af sist nämnda arbete kännedom om de resultat, till hvilka
Beklin och Rembold kommit. Han framhåller deras stora vigt
och intager i sin text de häraf härflytande, ofvan angifna detalj
-
270
KAP. IV. NÄRSYNTHET®!*.
bestämmelserna för skrifningen utan annan reservation än uppmaning
till fortsatt praktisk pröfning. Äfven Fuchs uttalar sig i
samma riktning och menar, att för det slutliga afgörandet af den
frågan, huruvida den upprätta eller den på ett riktigt sätt utförda
lutande skriften vore att föredraga, med hänsyn til! den hållning,
som lärjungarna i ena eller andra fallet intaga, borde man kunna
jämföra 2:ne skolor, i hvilka, under likartade hygieniska förhållanden
i öfrigt, de olika skrifmetoderna vore använda. Vid de
prof, som Berlin i denna riktning företog, fann han, att barnen i
allmänhet intaga en bättre hållning vid upprätt stil än vid eu på ett
oriktigt sätt utförd lutande stil, men likväl sämre än vid en på ett
riktigt sätt utförd lutande stil. Den upprätta skriften angifves för
öfrigt, såsom ofvan äfven är anfördt, såsom mera tröttande, och enligt
Bäumler skall den lättare föranleda skrifkramp 1).
Om den ena eller andra skriften användes, den upprätta eller
den lutande, har naturligtvis intet inflytande på den frågan, huruvida
barnen skola sitta rätt framför bordet eller snedt, och hurudan
hållning de för öfrigt böra iakttaga vid skrifningen. Därom äro
ej meningarna delade bland de vetenskapliga auktoriteter, som
härom offentligt uttalat sig.
Då eu hos oss på senare tider, såsom jag har anledning att
antaga, i rätt stor omfattning tillämpad skrifmetod i många, mycket
väsentliga hänseenden står i strid med de här antordS principerna,
anser jag mig böra något utförligare vid den uppehålla mig. Jag
tillåter mig härvid ordagrant återgifva, hvad professor Jäderholm,
hvilken som bekant är ortoped och sålunda väl förtrogen med
frågor, som röra kroppshållningcn, i sin ofvan anförda skrift om
denna skrifmetod anför:
»Hos oss har på sista tiden varit något tal om eu skrifmetod,
den PÅHLMANska, enligt hvilken den skrifvande bör sitta snedt
vänd åt bordet, med bålens tvärdiameter i eu åt vänster öppen
vinkel med bordkanten. Rörande den skrifvaiules ställning och
papperets läge innehåller den PÅHLMANska föreskriften följande:
”Eleven bör intaga en ledig ställning och sitta så mycket vänd åt
vänster, att högra sidan af bröstet kommer malt för bordet. Högra
underarmen bör endast helt lätt hvila på bordet, med armbågen
till fast stödjepunkt, från hvilken underarmen rörer sig under skrifningen.
Den högra handen får härvid lätt hvila på lillfingrets
!) Jfr Fuchs a. st. s. 59.
DEN PÅHLMANSKA SKEIFMETODEN.
271
spets, hvaremot den vänstra hålles stadigt hyllande på bordet och
så långt fram, att handen med fingerspetsarna kommer att ligga
på papperet, midt för den högra. Bröstet får ej hvila mot hordet,
utan hör eleven städse söka hålla sig så rak i ryggen som möjligt.
» ----»Papperet lägges så mycket på sned åt vänster,
att de raka streck, som man skriffel-, då man med armbågen som
fast stödjepunkt drar handen till sig, komma i 45 graders lutning åt
höger mot raden”. Ref. har oek haft tillfälle att se herrarna P—N förevisa
och förklara deras skrifmetod; den vinkel, som hrP. vid förevisande
af ställningen, sådan den borde vara, intog till bordskanten,
uppskattades af ref. med ögonmått till ungefär 15—20°. Skrifboken
lades rätt framför den sålunda åt vänster vända kroppen
och lutande åt vänster i lika stor vinkel som den nämnda vändningen
åt vänster; skrifbokens nedre rand bildade sålunda samma
vinkel, öppen åt höger, med bordsranden, men var parallel med
kroppens tvärdiameter; skrifboksläget relativt till den skrifvande
motsvarade sålunda i optiskt hänseende helt och hållet, hvad som
ofvan kallats det upprätta medianläget. Högra armbågen hvilade
på bordet nära kanten, den vänstra armen var framskjuten på
bordet något längre än den högra för att med vänstra handen
(ofvanför skriftraden) fasthålla och flytta papperet. I denna ställning,
som vid skrifundervisningen efter P:s metod allmänt användes,
men som enligt herrarna P:s förklaring af dem icke anses
alldeles väsentlig eller oskiljaktigt förenad med metoden, hvars
kärnpunkt de lägga i sättet för bokstäfvernas geometriska formande,
skulle grundstrecket, stapeln, dragas i 45° vinkel mot basallinien.
Om blicken vid skrifningen måste följa med strecket,
har den sålunda en diagonal bana att genomlöpa. Vid detta sätt
för streckets bildande kommer själfva grundstrecket att ligga i riktningen
af den båge, som underarm, hand och pennskaft, såsom ett
helt, skulle beskrifva kring armbågen såsom fast stödjepunkt, en
rörelse, som de ofvan refererade författarna vilja tillgodogöra för
radens bildande. Denna metod har erhållit intyg från åtskilliga
af våra bästa auktoriteter på medicinens och hygienens område
om dess hygieniska oskadlighet. Ref., hvars bekantskap med metoden
tilsvidare inskränker sig till dessa hrr PÅHLMANs muntliga
och skriftliga förklaringar, vill endast påpeka ett par punkter, som
synas honom böra särskild! undersökas.»
»För en god och tillåtlig skrifställning synes det referenten
vara eu oafvislig fordran, att bålen är symmetriskt understödd, att
272
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
den skrifvande sålunda sitter lika på bägge sittknölarna, ty
ett osymmetriskt stöd medför väl med nödvändighet en osymmetrisk
belastning af ryggraden, och att eu osymmetrisk belastning
af ryggkotorna är själfva kärnpunkten för skoliosens utveckling,
på hvad sätt än denna asymmetri må vara uppkommen
(och den kan uppkomma på mångfaldigt sätt), därom har
ref. för sin del icke ringaste tvifvel. Eu sådan asymmetri i sittstödet
uppkommer naturligtvis icke vid en sådan åt vänster vänd
ställning, som här är fråga om, i fall den skrifvande sitter på en
stol, som vrides åt vänster i samma mon som den skrifvande, men
så äro i allmänhet ej våra skolbänkar inrättade. Frågas därför:
blir icke på den med skolbordet fast förenade bänken, vid eu sådan
åt vänster vänd ställning, bålen placerad på en osymmetrisk bas?
Kan detta vara hygieniskt riktigt? Ref. har ock hört en af de
framstående auktoriteter, som intygat oskadligheten af metoden i
fråga, säga, att detta hans omdöme gälde metoden, sådan den
användes i den PÅHLMANska skrifkursen, och icke den samma använd
på den vanliga skolbänken. Dessutom vill ref. påpeka, att
grundstreckets dragning, efter metoden i fråga, i 45° lutning mot
basallinien står i strid med, hvad Berlin och Rembold på grund
af sina undersökningar uppställa såsom den i ögonens rörelselagar
grundade fysiologiska lagen för skrifningen. Äfven dessa optiska
förhållanden torde sålunda förtjäna att ytterligare pröfvas.»
I detta uttalande af professor Jäderholm instämmer jag till
alla delar, och detta på grund af den kännedom, äfven jag varit i
tillfälle att vinna om den i fråga varande metoden dels därigenom,
att eu af herrarna PIhlman haft godheten personligen visa mig
dess tillämpning, dels genom bevistande af en uppvisning i skrifning
efter denna metod vid ett af våra gardesregimenten. Denna
uppvisning var så mycket mera lärorik, som de skrifvande därvid
sutto på bänkar framför borden och ej på stolar, som för hvar och
en kunde vridas. Det osymmetriska stödet på bänken var genast
i ögonen fallande. Vid den sneda ställning, som alla intogo, kvilade
de allra flesta på vänstra sidan, ej blott fullständigt med
undre säteshalfvan, utan äfven med hela vänstra undersidan af låret
ända fram till knävecket på bänken, under det att på högra sidan
knappast sittknölen fullständigt hade stöd på bänken och hela
högra låret befann sig framom främre bänkranden. Inträffar nu därtill
en sådan snedvridning på skolbänkar, hvilka äro urhålkade för
BARNENS HÅLLNING UNDER SKRIFNINGEN.
273
sätet, blir asymmetrien i stödet ännu starkare. En sådan ställning
kan omöjligen medgifvas för växande barn.
På mina anmärkningar härutinnan förklarade emellertid herr
PIhlman äfven för mig, att den sneda ställningen ej vore väsentlig
för hans metod, och att hvad han därmed hufvudsakligast ville
vinna, ett närmande af stödet för högra armbågen, utan att bröstet
för mycket närmades bordet, äfven på annat sätt kunde åstadkommas;
men metoden måste äfven i andra hänseenden närmare
pröfvas.
Då det är af mycken vigt, att vi komma till full klarhet med
afseende på den hållning, våra barn vänjas att antaga under skrifningen,
måste jag på det bestämdaste yrka på, att en slutlig utredning
häraf må ega rum och detta snarast möjligt. Jag tror detta
vara alldeles nödvändigt, om vi skola undgå en förbistring, som
jag fruktar dels nu ega rum dels hota att inträda.
Det är ej ur skönskrifningens synpunkt, som denna utredning
och eu blifvande bestämmelse af skrifmetoden skall ega rum, utan
nr fysiologisk och rationelt hygienisk synpunkt. Detta bör vara klart
för hvar och eu, som i någon mon berörts af senare tiders sträfvan
och arbete för att förbättra skolhygienen. De vetenskapliga förarbetena
för slutbehandlingen äro numera så undangjorda, att de
frågor, hvilkas lösning återstå, kunna mycket skarpt och bestämdt
preciseras. Arbetet bör därför kunna jämförelsevis lätt utföras;
— — — men därtill fordras sakkunskap i olika riktningar och
förmåga att företaga vetenskapligt exakta, metodiska undersökningar.
Enligt min mening bör, för ändamålets vinnande, en
komité tillsättas, och synes mig denna lämpligast böra bestå af en
fysiolog, en ögonläkare, en ortoped, eu hygieniker, en skolman och
en skriflärare. Under alla förhållanden måste det, som sagdt, vara
fysiologien och hygienen, ej skönskrifningen, som blifva ledande för
bestämmelserna rörande skrifundervisningen vid våra läroverk. Det
är nog godt och väl för en man att hafva en vacker och »elegant»
handstil, men långt mera värda äro för honom helsan, en icke snedvriden
kropp och ett normalt seende öga, för hvilket äfven de på
något afstånd befintliga föremålen ej äro insvepta i töcken. Ett
fysiologiskt skrifsätt skall dessutom alltid kunna stå väl tillsammans
med en vacker stil. Skulle detta ej vara fallet, må då
gärna skönheten i stilen något maka åt sig.
Lärov.-kom. bet. III.
18
274
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
För undervisningen i teckning har man på senare tiden vid
våra allmänna läroverk infort den STUHLMANNska metoden. Att
man härvid på något sätt skulle sökt råd och upplysningar hos
någon ögonläkare eller hos någon med skolhygienen förtrogen man,
vågar jag ej sätta i fråga.
I en liten skrift om teckningsundervisningen yttras af en af
våra mera framstående ritlärare:1), »Orsaken till detta framsteg» (att
teckningsundervisningens resultat hlifvit bättre) »ligger till större
delen i den metod, som, efter en noggrann pröfning af hittils i inoch
utlandet kända rön, hlifvit antagen till användning i alla våra
offentliga skolor.» Denna sats skulle med alt skäl kunna hafva haft
följande lydelse: »Orsaken till framsteget ligger till större delen i
den metod, som, under det den i utlandet hlifvit så godt som
enhälligt förkastad af de medicinskt-hygieniskt sakkunniga kommissioner
och läkare, hvilka om dess inflytande på barnens synorgan
yttrat sig, likvisst hlifvit hos oss antagen till användning i alla
våra offentliga skolor.»
Såsom exempel på den förkastelsedom, som drabbat metoden
från hygienisk synpunkt, tillåter jag mig anföra följande yttranden.
Baginsky (a. a. s. 437) uttalar sig sålunda: »Teckningen är altså för
de yngsta åldersklasserna en synnerligen farlig sysselsättning, och
den blifver detta ännu mera, om sådana metoder användas, som den
v. Stuhlm ANN ska (linienät, punktnät; stickmönstermetoden), hvilken
genom de allra finaste punkter och sig korsande linier rent af påkallar
ögats närmande till papperet. Metoden måste obetingadt förkastas,
och Cohn har uttalat detta på naturforskareförsamlingen i Danzig
under instämmande af flertalet af tyska ögonläkare». Cohn yttrar
sig i sitt senaste arbete (Die Hygiene des Auges 1883): »På sista
tiden hafva ögonläkarna äfven börjat fästa sin uppmärksamhet vid
metoden för teckningsundervisningen. D:r Stuhlmann i Hamburg
både uppfunnit den såkallade stigmografiska metoden för teckningen,
genom hvilken metod det skulle blifva möjligt att undervisa äfven
barn af 6—9 års ålder i teckning. Denna metod använder ett virrvarr
af punkter och nät, hvilkas skadlighet, hvad de små stickmönstren
beträffar, egentligen borde a priori vara klar för hvar och eu.
Föreningen för tyska teckning slär are * 2) har nu icke blott protesterat
mot metodens införande i Preussen, utan äfven vändt sig till 22
’) Conny Bukman: Om teckningsundervisningen vid rikets allmänna läroverk
samt teckningslärarnas ställning och lönevilkor. Stockholm 1882.
2) Kursiv, gjord af förf.
DEN STUHLMANNSKA TECKNINGSMETODEN.
2.75
ögonläkare, af hvilka 20 vant ense därom, att denna metod är
skadlig för ögonen, och att teckning öfver hufvud taget är ohelsosam
i en så tidig ålder.» »Alldeles lika», tillägger Cohn rörande
skrifning efter ett liknande system, »förhåller det sig för öfrigt med
de sneda linierna på de liniéblad, hvilka i Sachsen blifvit förbjudna.
Rent af obegripligt är det, att man i Hamburgs, Holsteins och
Mecklenburgs skolor tillåter användandet af de ÅDLEKska mönsterskrifhäftena;
ansträngningen för ett barns öga att noga följa dessa
bleka punkter, små som knappnålsstick, måste leda till rnyopi.»
Strassburger-kommissionen affärdar, vid sitt yttrande öfver teckningsundervisningen,
metoden helt kort med följande ord: »A. WeBER
har med rätta påvisat, att den såkallade stigmografiska metoden,
vid hvilken det kommer an på ett mycket noggrant fixerande
och träget följande af förut ditsatta riktningslinie!'', är högst ansträngande
och förkastlig.»
Dessa exempel på, huru metoden från sakkunnigt håll bedömts
i utlandet, torde vara mer än nog. Det heter nu visserligen i den
ofvan anförda skriften om teekningsundervisningen, att »till svar
på de anmärkningar, hvilka möjligen skulle kunna göras emot den
vid våra skolor nu använda teckningsmetoden, torde kunna sägas,
att teekningsundervisningen, genom antagande af denna metod, ej
erhållit en oföränderlig form, och att redan åtskilliga förbättringar,
grundade på pröfning och iakttagelse, blifvit iakttagna»; men jag
må tillstå, att detta svar ej kan verka mycket lugnande för de
hygieniska betänkligheterna, ty ur hvilka synpunkter är det man
vidtagit förbättringarna? Är det ur hygienens eller ur själfva teckningsundervisningens?
Och om hänsyn till den förra fått göra sig
gällande, hvilken sakkunskap har man anlitat för att af den få
ledning? Eller är det öfverlemnadt åt de enskilda ritlärarna att vidtaga
de förbättringar, som de finna lämpliga? Det kunde synas,
som det senare vore fallet, då det omedelbart efter det ofvan anförda
heter: »Läraren är ej häller slafviskt bunden i alla detaljer
vid denna metod, utan han har frihet att efter eget omdöme tillämpa
den samma.» Men är det så, då är det ju lemnadt öppet för teckningsläraren
att äfven använda metoden i all dess stränghet och
på ett sätt, som alldeles afgjordt blifvit från hygienisk synpunkt
förkastadt.
På grund af alt det anförda måste jag framhålla nödvändigheten
af, att det sätt, på hvilket teekningsundervisningen efter den
Stuhlm ann ska metoden i våra skolor utföres, och lämpligheten af
276
KAP. IT. NÄRSYNTHET®!?.
att i någon form använda denna metod särskildt ur hygienisk synpunkt
blifva föremål för en närmare utredning. Det synes mig, som denna
utredning borde ske i sammanhang med behandlingen af frågan
om skrifmetoderna, och att den borde uppdragas åt samma komité,
som ofvan föreslagits. Komitén torde dock särskildt för frågan om
teckningsundervisniugen böra erhålla förstärkning af åtminstone en
lärare i teckning från någon af våra skolor samt af en representant
för den högre konstnärliga och en för den tekniskt tillämpade teckningen,
t. ex. en arkitekt. Dessa representanter kunde särskildt
för denna fråga ingå i stället för skrifläraren och skolläraren och
båda frågorna behandlas samtidigt. Teckningsundervisningens stora
vigt och betydelse såväl ur pedagogisk som ur allmänt praktisk
synpunkt samt vigten af, att vid dess meddelande full hänsyn tages
till hygienens bestämda fordringar, hvilket med den nu begagnade
metoden ej synes vara fallet, utgöra mer än tillräckliga motiv för
att en sådan utredning, som den här begärda, med det snaraste
må göras. Läroverkskomitén har äfven utan meningsskiljaktighet
i sitt betänkande framhållit behofvet häraf.
Hvad användandet af (griffel-) skiffertaflor beträffar, så har man
på senare tider mot dem riktat förebråelsen, att de för mycket ansträngde
ögonen, då de ljusgråa strecken på den dunkelgråa, vanligen
äfven genom reflexer glänsande grunden ej nog skarpt framträdde,
och barnen därför äfven för mycket närmade ögonen till
skriften. Genom direkta undersökningar har man funnit, att till
följd af irradiation väl hvita punkter och enskilda streck på mörk
grund kunna läsas på längre afstånd än svarta punkter och linier
på hvit grund, men att ett motsatt förhållande eger rum med läsningen
af bokstäfver och skrift, där läsningen försvåras just därigenom,
att de hvita strecken, till följd af irradiationen, för ögat
breda ut sig öfver de svarta mellanrummen i bokstäfverna.
Horner, som häråt egnat noggranna undersökningar, fann sålunda
följande förhållanden:
Bokstäfverna E och B kunde igenkännas vid en skrift, som
utgjordes af
svart på hvitt, till.................................. 496,
hvitt på svart, » .................................. 421,
grått på svart, » .................................. 330.
LÄMPLIGA SKRIFTAFLOR.
277
Då alla reflexer undvekos, var, vid användandet af olika
skrifmaterial, förhållandet mellan de afstånd, på Indika bokstäfverna
under en klar och under en dunkel dag kunde igenkännas,
följande:
Vid skrift med bläck.......... till 211 resp. 178,
» » » blyertspenna » 183 » 149,
» » » skiffer......... » 159 » 132.
Förhållandet är för skifferskriften till blyertsskriften som 7 :8
och likadant för blyertsskriften till bläckskriften; men för skifferskriften
till bläckskriften som Sid1).
Ett öga, anmärker Cohn, som för att läsa med bläck skrifna
bokstäfver kan hållas på ett afstånd från skriften af 30 cm., måste
altså närma sig ända till 22 cm. för att igenkänna skifferbokstäfver
af samma storlek; ett förhållande, som ingalunda vore ovigtig^ då
det vid början af undervisningen vore fråga om hvarje om., man
kunde vinna. Horner ville, på grund af sina undersökningar, ur
skolan alldeles bannlysa skiffertaflorna och i stället äfven för första
undervisningen införa bläck och penna. Detta yrkande har vunnit
understöd från många håll, under det att man från andra sidan,
såsom det synes med alt skäl, fästat mycket afseende vid de stora
svårigheter, som äro förenade med att från första början sätta bläckpennan
i barnens hand.
Cohn, som förut slutit sig till Horners åsigt, anger, att man
numera fått en sådan förbättring af griffeltaflorna, att alla berättigade
önskningar skulle genom den kunna uppfyllas. En fabrikant
Thieben i Pilsen tillverkar nämligen hvita lconststentaflor, på hvilka
man skrifver med en särskild sorts blyertspennor, och från hvilka
det skrifna lätt med en svamp kan aflägsnas. Äfven en särskild
sorts bläck skall kunna användas och fullständigt aftvättas med tvål.
Cohn fann vid direkta undersökningar, att samma skrift, som på
vanlig skiffertafla läses på 5 meters afstånd, kunde på de hvita
stentaflorna läsas på 6 m., och han framhåller särskilda att de
senare helt och hållet sakna den skadliga reflexen.
Jag har mig ej bekant, om dessa hvita taflor hos oss ännu
blifvit pröfvade eller begagnade.
Weber har förordat ett slags hvita skriftaflor af papp från
Kuschl i Worms, på hvilka man skrifver med kol, och från hvilka
kolet aflägsnas med torr svamp. Cohn anser dem förträffliga,
) Jfr Cohn. Die Hygiene des Anges, s. 139.
278
KAP. IV. NARSYNTHETEN.
men hemställer, huruvida lärarna kunna anse de tjocka kolstrecken
lämpliga för nybörjare. En sorts papptaflor, på hvilka man skrifver
med blyerts, men hvilka måste rengöras med fuktig svamp, skulle
däremot ej vara lämpliga.
Beträffande fordringarna på väggtaflornas beskaffenhet, vill jagblott
anföra följande efter Cohn. »De få, trots en god svärta, ej
hafva någon glans; hvarken lackerade eller polerade trätaflor
kunna tålas; därför önska Weber och HORNER, att stora skiffertaflor
infällas i katederväggen. Om de bakre bänkarna äro 9 m.
aflägsna från täflan, måste talen på denna, äfven vid bästa belysning,
skrifvas med minst 4 cm. hög och kraftigt tjock skrift. Vid svagare
belysning och vid svårare matematisk uppsats måste skriften naturligtvis
vara ännu större och tjockare».
— — — — »Af praktisk hänsigt framhåller HORNER, utom
goda materialier, jämväl behofvet i de högre skolorna af flere,
lämpligt placerade taflor, som kunna brukas samtidigt och efter
hvarandra, och ur talrika försök drager han följande slutsatser:
1) I hvarje skola bör en Snellens tabell finnas och läraren själ!''
periodiskt pröfva sina lärjungars synförmåga; 2) på hvarje tafla
bör minimum för det tillåtliga måttet för bokstäfverna och siffrorna
stå utmärkt; 3) läraren hör aldrig, på bekostnad af tydligheten,
låta andra moment göra sig öfvervägande gällande vid skrifning
på väggtaflor, såsom t. ex. skönhet i form och besparande af utrymme
o. s. v.; 4) andra väggtaflor än skiffertaflor borde icke
längre fördragas, framför alt icke lackerade och polerade; 5) att
täflan bibehålies svart, beror af det sätt, på hvilket hon hålles ren.»
Skulle det lyckas att åstadkomma tillräckligt stora hvita väggtaflor
af konstgjord sten, vore detta utan tvifvel, såsom Cohn framhåller,
en stor fördel.
Jag har här angifvit det vigtigaste af, hvad man ansett skolan
böra iakttaga rörande belysning, subselliernas och undervisningsmaterielens
beskaffenhet, lärjungarnas hållning o. s. v. för att motarbeta
närsynthetens uppkomst och utbildning hos skolungdomen.
Mycket torde härmed kunna uträttas, men man må icke tro sig
hafva uppfylt all rättfärdighet endast och allenast med uppfyllandet
af dessa fordringar. Man måste äfven se till, såsom Elsass
-
OM UPPFYLLANDET AF FORDR. FÖR NÄRSYNTHETENS MOTARBETANDE. 279
Lothringer-kommissionen starkt betonar, att ej de växande barnens
synorgan för öfrigt utsättas för öfverdrifna ansträngningar.
Detta frambålles äfven i allmänhet af författarna i ämnet. »Planmässig
omväxling», yttrar kommissionen, »mellan sysselsättning med
läsning, skrifning och åhörande gör sitt till för att bevara synförmågan;
läsplanen skall så mycket som möjligt vara så uppgjord,
att aldrig mera än högst 2 timmar, under Indika lärjungarna äro
öfvervägande sysselsatta med läsning, följa på hvarandra. Men
framför alt skall skonandet af synförmågan göra det nödvändigt
att minska såväl antalet af undervisningstimmar som hemarbetet.
Så leder oss», fortsätter kommissionen, »äfven de åt ögat och dess
vård i skolan egnade betraktelserna till den önskan, vi i första
rummet uttalat.»
Att särskildt själfva skrifundervisningen icke må, såsom ett
ämne för sig, drifvas längre, än som är nödvändigt för uppnående
af en viss färdighet i skrifning, framhålles af författarna i allmänhet,
äfvensom att sådana hemarbeten, som särskildt fordra mycken
skrifning, må med all möjlig måtta påläggas lärjungarna.
Är nu verkligen närsyntheten en så allvarsam åkomma, en så
allvarsam förändring af synorganen, att skolan kan hafva skäl att
uppfylla de fordringar, som på henne för dess motarbetande blifvit
stälda? Och gör ej uppfyllandet af dessa fordringar alt för mycket
intrång i skolans undervisningsverksamhet? Jag vill först egna
några ord åt den sista frågan.
Det torde väl vara klart för hvar och eu, att alla fordringar, som
gå ut på att barnen erhålla en god kroppshållning, och att de få
fullgöra sina arbeten i skolan på bänkar och vid bord, som för
dessa arbetens utförande hafva den bästa möjliga konstruktion, ej
kunna vara annat än främjande för skolarbetet och undervisningen.
Fullt ut lika mycket måste detta vara förhållandet med alla de
fordringar, som afse god belysning, tydligt tryck i skolböckerna,
från alla platser läslig skrift på väggtaflor o. s. v. Arbetet underlättas
ju härigenom, det blir mindre ansträngande, mindre tröttande
och måste därpå vinna. Alla dessa fordringar borde därför
äfven ur pedagogisk synpunkt vinna det kraftigaste understöd, då
de, långt ifrån att göra intrång i undervisningen, ej oväsentligt
280
KAP. IV. NÄRSYNTHETEN.
främja den. Och dock mötas äfven dessa fordringar ofta af ett motstånd
eller en likgiltighet, som skalle vara oförklarliga, om man ej
visste, huru svårt det för mången är att göra sig fri från vanan,
traditionen eller slentrianen och att betrakta de honom närmast
omgifvande tingen med en fördomsfri blick.
Allvarsammare blir frågan, och lättare förklarligt blir motståndet,
när man framställer yrkanden på, att vid uppgörandet af
läsplanen och vid belastandet af lärjungarna med arbete man skall
taga hänsyn jämväl till att skona deras ögon och synförmåga. Till
lycka för de kommande skolgenerationernas synorgan är det äfven
bär icke blott fordran på hänsyn till dessa organ, som lägger sill
tyngd i vågskålen. Vården om ungdomens helsa i allmänhet krafveloemotståndligt
en nedsättning i arbetet, hvarom mera längre fram,
och när man en gång lyssnar till dessa kraf, då skola, utsigterna
betydligt ljusna för vår ungdom att gå ut i lifvet äfven med
friska och sunda ögon och med en synförmåga, som medger dem
att på ett naturligt sätt sträcka sin blick äfven till aflägsna föremål.
Af motståndarna till hygieniska förbättringar i skolorna,
hvilka synas nästan af princip kämpa emot, att skolan på något
sätt genom sina åtgöranden erkänner, att hon bör vårda sig om sina
lärjungars kroppsliga helsa, får man till och med höra sådana
påståenden som, att det egentligen ej är en olägenhet, utan i vissa
hänseenden eu fördel att vara närsynt, framför alt för läs- och
skrifkarlar, att närsynta ögon äro starka ögon o. s. v. Det kan
väl ej dröja länge, innan upplysningen om rätta förhållandet blir
så allmän, att dylika yttranden ej kunna fällas, åtminstone ej af
någon, som af en eller annan anledning känner sig manad att deltaga
i behandlingen af frågor, som röra skolan och skolhygienen.
Vi hafva af det föregående erfarit, att närsyntheten hos ett större
antal därmed behäftade afstannar i sin utveckling. Den blir stationär
på lägre grader och medför då ingen fara för synförmågan, men väl
vissa olägenheter, som det under alla förhållanden vore fördelaktigt
för individen att vara af med, äfven om graden af hans myopi
vore så låg, att valet af yrke ej därigenom i någon mon inskränktes.
Men hos andra åter blir myopien progressiv, och för de högre
graderna hafva vi sett, huru synskärpan försvagas. Jag tillåter
mig efter Cohn1) anföra den skildring, som vår tids kanske förnämsta
auktoritet i fråga om refraktionsanomalierna, Donders,
ger af den progressiva myopien. Han yttrar: »Har ögats ut
'')
Die Hygiene des Auges s. 41. Kurs. i citatet gjord efter originalet.
DEN PROGRESSIVA MYOPIEN.
281
•spänning uppnått en viss höjd, så blifva hinnorna så förtunnade
och deras motståndsförmåga så förminskad, att utvidgningen ej
mera lian blifva stationär, i synnerhet som trycket i det inre af
det myopiska ögat i allmänhet är något förhöj dt. Med denna
progressiva utspänning inträder den progressiva myopien, och denna
är en verklig sjukdom; jag uttalar därför utan tvekan, att ett myopiskt
öga är ett sjukt öga. Höga grader af M. lemna långt mindre utsigt
till att blifva stationära än låga grader; de utveckla sig till
och med äfven vid mera fortskriden ålder ännu vidare. I ungdomen
är nästan hvarje M. progressiv; dess tilltagande är då ofta
förbundet med företeelser af retning. Denna ålder är den kritiska,
perioden för det myopiska ögat; tilltager M. ej då, så kan den
blifva stationär; men har den en gång utvecklat sig till högre
grader, så blir det sedan svårt att sätta gränser för fortskridandet.
Därför måste de skadliga inflytelserna under denna period synnerligen
omsorgsfullt undvikas. Därpå kan jag ej nog lägga vigt.
Hvarje progressiv myopi är för framtiden farlig; ty om den fortfar
att vara progressiv, så blir ögat snart under plågsamma symptom
mindre dugligt, och synförmågan går icke sällan i åldern af 50
till (JO år, om icke redan mycket förr, genom näthinneaflossning eller
genom blödning eller genom atrofi och degeneration af gula fläcken
oåterkalleligt förlorad.» Med afseende på dessa sista, af Donders
anförda, svåraste utgångarna erinrar jag om Tschernings i viss mon
lugnande undersökningar, enligt hvilka de myopier, som leda dit,
skulle hafva en annan orsak än närarbetet; en fråga hvilken,
såsom jag ofvan antydt, ännu torde vara öppen. För öfrigt hänvisar
jag till det sid. 210 anförda uttalandet af Fuchs, den senaste
författare i ämnet, om hvars arbete jag har kännedom.
Äfven med tara att trötta tillåter jag mig till sist anföra ElsassLothringer-kommissionens
uttalande, och må dessa citater ursäktas
mig, då jag ej är specialist i ögonsjukdomar och sålunda ej kan
stödja mig på en genom egen erfarenhet vunnen insigt i den för
skolhygienen så vigtiga frågan, huru närsyntheten med hänsyn till
förlopp, utveckling och följder bör, framför alt ur praktisk synpunkt,
betraktas. Den nämnda kommissionen yttrar: »År äfven närsyntheten
redan i och för sig ett ondt, för så vidt den gör människan
för många slag af sin verksamhet beroende af glasögon och trots
dessa utsätter henne för många slags obekvämligheter och olägenheter,
så är den dock jämförelsevis lätt att fördraga och icke
farlig för organets framtid, så länge den håller sig inom vissa
282
KAP. IV NAKSYNTHETEN.
gränser, d. v. s. icke öfverstiger graden af 4, högst 5 dioptrier.
Sådana ögon, beväpnade med motsvarande korrektionsglas, äro
fullkomligt i stånd att fullgöra sin tjänst, och vi se en mängd
personer i alla lifsställningar, till och med i hären, ända in i ålderdomen
utveckla eu beundransvärd arbetskraft, utan att deras ögon
neka dem sin tjänst. Helt annorlunda gestaltar sig dock saken,
om närsyntheten öfverskrider nämnda grader. Då är i regeln synskärpan
minskad, ögat kan äfven med glasögon ej mera tydligt
igenkänna föremål, som ett normalt öga ännu med lätthet iakttager,
och — hvad som är ännu värre — de höggradigt närsynta ögonen
äro utsatta för svåra och farliga sjukdomsprocesser, åt Indika
en ej ringa del i själfva verket hemfaller. Här hotar sålunda eu
verklig fara; och om det icke skulle vara möjligt att öfver hufvud
förekomma närsyntheten, så måste vårt sträfvande vara riktadt på
att åtminstone hålla den inom skrankorna af de lägre graderna.»
Att det är eu plikt för skolan att i alt, hvad den kan, söka motarbeta
detta onda, därom råder, så vidt jag kunnat finna, fullständig
enighet bland alla sakkunniga.
Tillägg med anledning af en af reservationerna.
Samme reservant inom läroverkskomitén, hvilken synes med
mycken tillfredsställelse hafva erfarit, att, såsom han uttrycker sig,
»endast 36 %»(!) af lärjungarna äro behäftade med sådana sjuklighetssymptom
som »bleksot och blodbrist», »ofta förekommande näsblod eller
hufvudvärk», »bristande matlust», »ögonsjukdom» (annan än närsynthet),
»skrofler eller ryggradskrökning», »annan långvarigare sjukdom»,
riktar emot komitén ett angrepp, för det att komitén skulle
hafva medräknat »äfven närsyntheten såsom sjukdom för att erhålla
de vida högre sjuklighetsprocenter, de vida lägre friskprocenter,
som i komiterades framställning ss. 118—120 äro till allmänhetens
ledning framhållna, och för att kunna komma fram till den slutsatsen,
att barnens sysselsättning med skolarbete medför en märkbar
försämring af helsotillståndet.» Detta angrepp saknar befogen
-
TILLÄGG MED ANLEDNING AF EN RESERVATION.
283
het. Komitén leninar först eu redogörelse för resultaten af sina
undersökningar rörande skolungdomens helsotillstånd eller sunda
och friska fysiska beskaffenhet i alla hänseenden. Komitén upptager
därvid i sill statistik alla långvarigare afvikelse!- från ett
normalt tillstånd, som angifvits. Att den ej då utesluter den mest
exkvisita »skolsjukdomen», den abnorma förändring af ett af våra
allra vigtigaste sinnesorgan, hvilken vi här i detta kapitel afhandla!,
och hvars beaktande så godt som gjort epok inom skolhygienen,
sedan man lärde känna, att skolan och skolarbetet hade
till åkommans uppkomst den allra största skulden, detta måste
väl vara naturligt. Närsyntheten var ju en af de anomalier, som
komitén »särskild! efterfrågat.» Sedan komitén lernnat denna
redogörelse, gör den följande anmärkning: »I det hela framträder
altså cn bestämd och successiv minskning i de friskas antal från
läroverkets nedersta klass till dess högsta». Omedelbart därefter
fortsätter komitén emellertid: »På denna minskning inver
kar
den här bland sjuklighetssymptomen införda närsyntheten
högst betydligt, i det att af lärjungarna i de högre läroverkens
tre nedre klasser endast 7,5 procent äro närsynta, af lärjungarna
på reallinien däremot 14,g proc. och på latinlinien ända till 22,3
proc. Till de sjukliga tillstånden hos barnet måste ju närsyntheten
räknas, i synnerhet som dess fortgående stegring från
klass till klass inom läroverket visar, att den till allra största
delen, såsom mycket omfattande undersökningar så väl hos oss
som i utlandet till fullo ådagalagt, under skoltiden förvärfvas och
förökas. Den förtjänar, vid bedömandet af skolarbetets inverkan på
det kroppsliga tillståndet, utan tvifvel all den uppmärksamhet, som
man redan länge egnat den, men fullt liksiälä med de öfriga på
sjulclighetsprocenten invefvande symptomen är den dock icke; det är
därför lämpligt att undersöka, hvilka förändringar denna procent
undergår, om närsyntheten icke tages med i räkningen»*). Komitén
redogör därefter för sjuklighetsprocenten, utan inräkning af närsyntheten,
och kommer så till följande hufvudresultat beträffande
sjukligheten: »Häraf framgår otvetydigt», så resonnerar komitén
på grund af hela sin framställning, »att det i synnerhet är de talrika
fallen af närsynthet, som göra de högre klassernas sjuklighetsprocent
så stor i jämförelse med de lägres, och att, närsyntheten
oberäknad, lärjungarnas sjuklighet icke särdeles mycket tilltager under
'') Kurs. gjord af förf.
284
KAP. IT. NARSYNTHETEN.
skoltiden1). Ett motsatt förhållande skulle väl också ur medicinsk
synpunkt vara synnerligen abnormt, då ju lärjungarna i öfre 7:de
klassen äro 17 å 18 år gamla, altså i ynglingaålderns fulla kraft.
Snarare torde det förtjäna bemärkas, att icke någon minskning* 2)
i sjuklighetsprocenten inträdt, utan att denna fortfarande håller sig
uppe till ungefär en tredjedel1) af hela lärjungeantalet.»
Efter detta citat ur komiténs betänkande öfverlåtes åt hvar och
en att döma om befogenheten af reservantens klander. Högst anmärkningsvärdt
torde det vara, att, efter det komitén, såsom det
ofvan anförda visar, bestämdt framhållit, att närsyntheten icke vore
fullt likstäld med de öfriga på sjuklighetsprocenten inverkande symptomen,
hvarför komitén äfven frånräkna! den och visat, huru sjukligheten
då i själfva verket blir, reservanten funnit sig befogad att
omedelbart efter det yttrande, som jag här ofvan ur hans reservation
anfört, tillägga följande märkliga punkt: »Efter min uppfattning får
dock närsyntheten icke likställas med öfriga här uppräknade sjuklighetssymptom,
både därför, att denna organiska svaghet är rent lokal,
och därför, att den i de flesta fall endast får betraktas såsom en
organets nästan oundvikliga afpassning efter sysselsättningen.» Det
är icke däruti, att närsyntheten ej skulle vara likstäld med de andra
sjuklighetssymptomen, som reservanten här skiljer sig från komitén,
ty komitén har ju själf alldeles bestämdt framhållit det samma, utan
skilnaden ligger i de skäl, han därför anfört. Hvad då det första skälet
beträffar, eller att den organiska svagheten är lokal, så borde den,
ifall den hade någon innebörd, föra det med sig, att alla lokala
sjukdomar eller »organiska svagheter» eller anomalier skulle ur
statistiken utgallras; och hurudant resultatet då skulle blifva,
därom torde det vara svårt att bilda sig någon föreställning.
Betydelsen af eu »organisk svaghet», som är lokal, d. v. s. förekommer
i ett visst organ, är beroende af organets betydelse ej blott
för helsan i allmänhet, utan äfven för människans lifsverksamhet.
Skulle ett organs svaghet, sjukliga förändring, anomali, eller
huru man vill beteckna den, vara af den art, att därigenom möjligheterna
för människans lifsverksamhet inskränkas, ja i vissa riktningar
upphäfvas, så är denna svaghet, denna sjukliga, abnorma
förändring, framför alt ur skolhygienisk synpunkt, af allra största
betydelse; och åstadkommes den faktiskt genom skolans och skolarbetets
inflytelse, så träder den skarpt i förgrunden bland de sjuk
-
'') Kurs. gjord af förf.
2) Kurs. gjord af komitén.
TILLAGG MED ANLEDNING AF EN RESERVATION.
285
liga förändringar, som stå i samband med skolgången, de så kallade
»skolsjukdomarna». Ingen är nu, såsom nyss nämndes, så
afgjordt en skolsjukdom, som just den bär i fråga varande abnorma
förändringen af vårt synorgan. Hvar vill reservanten sätta
gränsen för de »lokala åkommor», som få upptagas, och för dem,
som icke få upptagas? Närsynthet är beroende af en lokal förändring''
i ett sinnesorgan, döfheten af eu lokal förändring i ett annat.
»Andra ögonsjukdomar» äro ju också lokala. Sinnesrubbning är
beroende af en lokal förändring i hjärnan. Eu ledgångsinflammation
kan vara fullkomligt lokal. De förändringar, som af den ofta
blifva en kvarstående följd, och som kunna göra en lem obrukbar,
äro lokala o. s. v. Skulle reservanten mena, att i en sjuk- och
sjukdomsstatistik särskilt för skolorna ej andra sjukliga tillstånd
finge upptagas än sådana, genom hvilka hela organismen angripes,
så fruktar jag för, att en sådan statistik ej finge mycket värde.
Och då det är fråga om att få en hel bild af skolungdomens
fysiska tillstånd, framför alt med hänsyn till skolans inflytande
härpå, och detta har ju varit uppgiften för denna undersökning,
då måste framför alt närsyntheten räknas med. Lemnar man sedan
en redogörelse för lielsotillståndet med frånräkning af närsyntheten,
och bedömmer man den egentliga sjukligheten efter det resultat,
som då visar sig, så torde man hafva uppfylt all rättfärdighet. Så
har komitén gjort, och så har jag gjort i denna redogörelse. Ingen
kan däraf missledas.
Hvad reservantens andra bestämda förklarande rörande närsyntlieten
beträffar, eller »att den i de flesta fall endast får1) betraktas
såsom en organets nästan oundvikliga afpassning efter sysselsättningen»,
så måste ett sådant uttalande för att hafva något berättigande
vara grundadt på mycket djupa insigter i närsynthetens
orsaker och väsende lika väl som i dess möjliga följder och sätt
att sluta. Den omständigheten, att synskärpan aftager vid närsynthetens
högre grader, att vi aldrig kunna veta, om den blir stationär,
och än mindre, om den blir det just på det stadium, som skulle
för individen vara mest passande, för att nu ej tala om, hvad
specialisterna i öfrig! hafva att förmäla om möjliga faror och
olägenheter, synes mig innebära betänkligheter af mycket allvarsam
art mot riktigheten af reservantens uppfattning. Möjligen
skola specialisterna med tacksamhet mottaga den tillrättavisning
'') Kurs. gjord af förf.
286
KAP. IV. NAUSYNTHETEN.
reservanten gifvit dem och i hans uttalande finna en ledning- för
rätta bedömandet af den i fråga varande åkomman. Att något praktiskt
resultat skulle ur den framstälda uppfattningen kunna framgå,
betviflar jag dock. Om ryggradskrökningarna och en del andra
sjukliga förändringar kan man med fullt lika mycket skäl säga
det samma, nämligen att de äro en kroppens afpassning efter sysselsättningen;
men jag vet ej, hvad man därmed kan vinna. Skolan
måste väl ej afse att tränera ögonen så, att de utan hjälp af glas
endast kunna användas för skrifning och läsning i en framåtlutad
ställning, eller tränera kroppen så, att den af sig själf altjämt intar
den ställning, som barnen vanligen använda, då de skrifva i
skolan. Detta alt kommer ju illa till pass för dem, som möjligen
skulle vilja egna sig åt andra sysselsättningar i lifvet, och de äro
väl i själfva verket så pass många, att skolan bör för dem hafva
någon hänsyn. Att motarbeta sådana »oundvikliga afpassningar efter
sysselsättningen» och uppfostra barnen så, att hvarken deras kropp
i sin helhet förblir snedvriden ej häller deras sinnesorgan abnormt
förändrade, kanske förderfvade för vissa af lifvets kraf, måste vara
ett af rättesnörena för all uppfostran; och hvad gagnar oss härvid
den uppfattningen, att den sjukliga förändring, som förefinnes, berott
på eu »oundviklig afpassning efter sysselsättningen» (märk väl i
skolan)? Innebär ej just detta den allra skarpaste anklagelse mot
skolan? Måhända har reservanten föranledts till sin ofvan anförda
sats af ett yttrande, som förekommer i dr H. Philipsens af
den danska skolkommissionen infordrade utlåtande rörande närsyntheten,
(se nämnda kommissions betänkande, bilaga II, s. 12), i hvilket
utlåtande bland annat förekommer följande uttalande: »I denne
myopiens udvikling og tiltagen under det stadige närarbejde må man,
förekommer det mig, se et vitnesbyrd om naturens förunderlige evne
til åt tillämpe individerne og deres enkelte organer efter de forhold,
under hvilkc de skulle leve og virke.» Jag vet nu ej, om det är eu
själfständig, egen tanke, reservanten uttalat, eller om han fått den
från något annat håll; men då han veterligen ej eger någon sakkunskap
eller gjort mera djupgående studier i ämnet, ligger det nära till
hands att antaga, att han stöder sig på det här anförda yttrandet af
Philipsen. I sådant fall fruktar jag, att han i sin ifver att kämpa
mot snart sagdt alla hygieniska förbättringar i skolorna — ej ens
en fortsatt hygienisk undersökning af skolorna vill han veta af —
tillgripit ett vapen, med hvars förande han ej varit fullt förtrogen.
Det synes väl, som om han då äfven bort nämna något om den
TILLÄGG MED ANLEDNING AF EN RESERVATION. 287
slutsats, hvartill PHILIPSEN kommer, och som lyder så:1) »da närsyntheden
dog altid er en anomali, som gör individet mindre brageligt
eller endog ubrugeligt i mango livsstillinger, og vi endvidere
have det i vor magt att regulere arbejdsafstanden således,
åt den ikke kan skade öjet, er det vor pligt att bidrage vört til
åt indföre de forbedringer i henseende till slcolearbejdet, som videnskaben
— jeg tör endnu ikke sige erfaringen — lärer os som hensigtsmässige.
Man kan ikke väre rigorös nok.» — — — —
'') Kursiv, i det citerade gjord af Philipsen.
KAP. V.
Arbetstiden.
De frågor, som på de till skolorna utlemnade frågoformulären
framstäldes för utrönande af lärjungarnas verkliga arbetstid, dels
för det obligatoriska arbetet i skolan ock hemmet, dels för det frivilliga
arbetet i skolan och hemmet, voro följande:
Under rubrik 4:
Deltager lärjungen i skolan i frivillig undervisning i engelska?
i hebreiska?
i teckning?
i musik?
Huru många undervisningstimmar i skolan användas härför i veckan?
Under rubrik 5:
Huru lång tid användes i allmänhet dagligen för öfverläsning af
skolans lexor (beräkningen göres efter 6 arbetsdagar för veckan)?
Huru många timmar i veckan för de skriftliga arbetena?
Under rubrik 6:
Deltager lärjungen i nattvardsberedelse?
Huru många timmar användas härför i veckan?
Under rubrik 7:
Har lärjungen särskilt privat handledning vid förberedelserna för
arbetet i skolan?
Erhåller lärjungen sådan i något af skolämnena, oberoende af
skolarbetet?
Och i sådant fall i hvithet eller hvilka?
Huru många timmar användas härför i veckan förutom det dagliga
skolarbetet?
Meddelar lärjungen privat undervisning?
Och huru många timmar i veckan?
FRAGOFORMULÄREN OCH FRÅGORNAS BESVARANDE.
289
Under rubrik 8:
Erhåller lärjungen privat undervisning i något eller några öfnings
ämnen
(sång, musik, gymnastik, teckning, slöjd)?
Och i sådant fall i hvithet eller hviska?
Huru många timmar användas härför i veckan?
Och huru många timmars förberedelse kräfvas härför i veckan?
Under rubrik 9:
Åtnjutes befrielse från något eller några öfningsämnen?
Och i sådant fall från hvithet eller hvitna?
Såsom redan förut är nämndt, har hvarje lärjunge erhållit ett
exemplar af nämnda formulär. Det anhöls särskild! på de samma,
såsom äfven förut är framhållet, att de begärda uppgifterna skulle,
efter samråd med lärjungen, lemnas af föräldrarna eller af annan
målsman, och att de sedermera skulle granskas och, där så behöflig!
var, kompletteras af klassföreståndaren. I en särskild skrifvelse
till rektor för hvarje skola anhöls dessutom, att lärjungarna
måtte få behålla formulären i hemmen under en tid af minst tvänne
veckor. Med denna senare anhållan afsågs, att så väl lärjungarna
själfva som deras målsmän och lärarna skulle under någon tid
kunna mera speciel uppmärksamma, huru lång tid som alt hemarbete
kräfde, och att uppgifterna härom skulle kunna blifva så
noggranna och så väl kontrollerade som möjligt.
Svaren synas äfven, efter alt att döma, vara i regeln så samvetsgrant
besvarade, som möjligt torde vara. Ytterst sällan saknas på
någon tabell målsmans underskrift, och klassföreståndarna hafva i
allmänhet gjort sig all möda vid utöfvaudet af den önskade kontrollen,
hvarför de utan tvifvel redan genom detta sitt besvärliga
åtgörande gjort sig fullt förtjänta af det erkännande, som komitén
i sitt betänkande dem lemna!. Den uppgift, de här haft sig förelagd,
har emellertid för dem ingalunda varit främmande eller ny.
I den faststälda planen för elementarläroverkens årsredogörelser
tinnes ju stadgadt, att redogörelse skall i dessa lemnas »för, i huru
många ämnen hemlexor i allmänhet blifvit för hvarje dag lärjungarna
föresätta, äfvensom huru lång tid hemarbetena i allmänhet kunnat
anses upptaga för lärjungar af medelmåttiga anlag» 1). De aflemnade
årsredogörelserna visa äfven, att detta stadgande ingalunda förblifvit
eu död bokstaf. Man har sålunda vid skolorna sedan flere år er
-
'') Kursiveringen gjord af förf.
Lärov.-hom. bet. III.
19
290
KAP. V. ARBETSTIDEN.
farenhet om, huru lång tid hemarbetet i allmänhet krafvel- i de
olika klasserna, och lärarna äro vana vid att med ledning af denna
erfarenhet utöfva vederbörlig kontroll öfver gossarnas uppgifter i
detta hänseende. Denna omständighet måste väga tungt i vågskålen,
när det blir fråga om, hvilken grad af tillförlitlighet, som kan
tillmätas de här i fråga varande uppgifterna. Skulle dessa på något
anmärkningsvärd! sätt hafva vid någon skola eller i någon klass
afvikit från de uppgifter, man där förut erhållit, så får man väl
antaga, att detta, med den noggrannhet, hvarmed man i regeln
gått till väga, skulle väckt vederbörande lärares uppmärksamhet
och toranledt ändringar, då sådana befunnits af sakförhållandena
påkallade. Att så äfven skett, därom vitna de ifylda formulären,
och vid aflösande! hafva vi naturligtvis alltid stillt oss lärarnas anmärkningar
till efterrättelse. Särskilt torde man väl få antaga,
att lärarna af helt naturliga skäl varit mona om att tillse, det ej
en för hög arbetstid blifvit uppgifven, då det ju alltid måste vara
en skolas och eu lärares heder att ej af lärjungarna utkräfva mera
arbete och sålunda anstränga dem mera, än som för vinnandet af
de förelagda målen är behöflig!, och som vid andra skolor eller
för-andra lärare visar sig vara möjligt att inskränka sig till. Att
gossarna särskilt under den tid, de haft formulären till ifyllande
i sina hem, och hvarunder de väl i regeln uppfordrats att nogare
än vanligt aktgifva på längden af den tid, deras hemarbete kräfde,
skulle hafva fått sig ett större mått af hemarbete än vanligt af
skolan förelagdt, kan man näppeligen förutsätta, om man äfven ej
får antaga motsatsen. Några särskilda omständigheter, som vid
uppgifternas lemnande skulle kunnat verka därhän att särskild! då
förlänga tiden för hemarbetena, torde sålunda på intet vis hafva
torefunnits. Eu annan fråga är den: ligger det hos lärjungarna en
naturlig benägenhet att afsigtlig! lemna oriktiga uppgifter rörande
sitt hemarbete och sålunda angifva tiden för detta för högt eller
för lågt? Man kan tänka sig, att de kunde ledas af den afsigten
att genom angifvandet af eu för hög arbetstid föranleda en nedsättning
i skolans kraf på hemarbetet. Men för att nå detta mål
vore det väl för dem nödvändigt att åtminstone klassvis ingå, om
jag så får säga, sammansvärjningar för att vilseleda sina lärare.
De skulle ju visserligen härvid alltid löpa fara att röjas kanske af
någon förrädare inom deras egna led, men inginge de återigen
ingen allmän öfverenskommelse med kamraterna, utan handlade
mer eller mindre isoleradt, kunde de ju ej undgå risken att inför
UPPGIFTERNAS TILLFÖRLITLIGHET.
291
lärarna komina att stå såsom mera klent begåfvade än kamraterna,
något, hvaremot den ungdomliga ambitionen väl i allmänhet torde
uppresa sig. Begäret att ej vara sämre än kamraterna, framför
alt att ej frivilligt ställa sig i sämre ljus, torde väl i allmänhet
vara hos vår ungdom nog utprägladt för att sålunda förekomma
dylika försök. Vid samtal med ett stort antal lärare har jag äfven
hört dessa nog allmänt uttrycka den åsigten, att nämnda begär,
eller, hvad som är det samma, gossarnas ambition, manar dem i
allmänhet att snarare uppgifva för kort tid för sitt hemarbete än
för lång, och i samma riktning hafva ett stort antal skolgossar,
som jag härom tillsport, äfven yttrat sig. Det är ju möjligt, att i
enskilda fall gossarna låtit sig af det ena eller andra skälet förledas
att afsigtligt lemna en i den ena eller andra riktningen vilseledande
uppgift, och att en sådan kan hafva i våra formulär
blifvit stående, trots den dubbla kontrollen af målsmän och lärare;
men att så mera allmänt skett, att man afsigtligt allmänt angifvit
en för hög eller en för låg arbetstid, detta torde ingalunda
med något sken af fog kunna antagas. Detaljgranskningen af
de ifylda formulären gifver också det intrycket, att uppgifterna
i allmänhet blifvit med all möjlig samvetsgrannhet lemnade utan
all afsigt att vilseleda. Och detta är hufvudsaken för resultatens
tillförlitlighet. Man kan naturligtvis ej antaga, att hvarje gosse
kunnat återgifva tiden för sitt hemarbete alldeles fullkomligt
exakt på minuten. Men hafva de i allmänhet sökt att efter
bästa förstånd lemna sina uppgifter, då måste följden däraf blifva,
att af dem, som ej lyckats precis angifva rätta talet, den ene
ofrivilligt angifvit ett något för högt, den andre åter ett något för
lågt tal, och härigenom bör helt naturligt vid sammanställningen
af så stora tal som dem, hvilka här förekomma, framför alt i generaltabellerna
för de olika slagen af läroverk, en utjämning af felaktigheterna
ega rum. De i de nämnda tabellerna ingående medeltalen
torde därför äfven, såsom uttryck för den dagliga arbetstiden
i allmänhet vid våra skolor, komma sanningen så nära som möjligt.
Att för enskilda klasser vid särskilda läroverk resultaten kunna
hafva påverkats af några oriktiga uppgifter, hvilkas fel gå i en och
samma felaktiga riktning, är ju antagligt och mycket sannolikt, och
tiden kan sålunda å specialtabellerna för klasserna, där dessa äro angifna
för hvarje särskild! läroverk, stundom vara något för högt
eller något för lågt upptagen för den ena eller den andra klassen
vid det ena eller det andra läroverket; men vid sammanställningen i
292
KAP. V. ARBETSTIDEN.
generaltabellerna har man naturligtvis ej tagit medeltal af medeltalen,
utan begagnat sig af primäruppgifterna, och sålunda har den
utjämnande förmåga, som de många talen alltid ega, därvid kunnat
göra sig fullt gällande. En uppmärksam granskning af specialtabellerna
skall för öfrigt visa, att äfven för hvarje särskilt läroverk
i regeln eu stor inre öfverensstämmelse i uppgifterna för
arbetstiden eger rum, vare sig att man jämför medeltalen för läroverkets
olika linier eller följer dem klass för klass. Vid vissa
läroverk, där arbetstiden är jämförelsevis hög, skall man sålunda
finna, att detta i allmänhet är genomgående för alla klasserna på
så väl den gemensamma linien som på real- och latinlinien; vid
andra åter, där arbetstiden är jämförelsevis låg, skall man äfven
finna, att detta i allmänhet är genomgående för hela läroverket.
Vid en del läroverk är arbetstiden jämförelsevis högre i de lägre
klasserna än i de öfre, vid andra eger ett motsatt förhållande rum;
men därvid finner man i regeln, att en sådan förändring gradvis
inträder utan alla språng, och det anmärkta förhållandet torde
finna sin naturliga förklaring däruti, att vid vissa läroverk man,
i jämförelse med hvad förhållandet i allmänhet är, mera forcerar
arbetet i de nedre klasserna, vid andra åter i de högre. Under
alla förhållanden kunna de öfverensstämmande uppgifterna om en hög
eller låg arbetstid icke antagas bero på en allmän öfverenskommelse
mellan läroverkens lärjungar eller på en vid ett visst läroverk
genomgående tendens hos lärjungarna att afsigtligt lemna
falska uppgifter, utan måste väl bero på själfva sättet för undervisningens
bedrifvande och de vid olika läroverk olika kraf, som ställas
på hemarbetet. Till de många kriterier, som för öfrigt finnas för
resultatens tillförlitlighet, får jag i det följande upprepade tillfällen
att återkomma vid själfva den närmare redogörelsen för dessa resultat,
till hvilken jag nu öfvergår, sedan jag förut yttrat några ord om
själfva sättet för arbetstidens beräkning.
Såsom i. komiténs betänkande sid. 124 angifves, har arbetstiden
för lärjungarnas obligatoriska undervisning och öfning i själfva skolan
beräknats efter läroverksstadgans bestående föreskrifter med de
förfullständiganden särskilt för öfningsämnena, som det varit nödigt
att hemta ur programmen för hvarje särskilt läroverk. För beräkningen
af hemarbetet ligga helt och hållet de ofvan omhandlade,
af lärjungarna själfva lemnade samt af målsmän och lärare kontrollerade
uppgifterna till grund.
ARETSTIDENS BERÄKNING.
293
Till en början har för hvart och ett särskild! läroverk medeltiden
för hvarje olika slags arbete i hvarje särskild klass beräknats
och en fullständig tabell häröfver upprättats''). Sedan detta förarbete
blifvit gjordt, hafva samtliga läroverk af samma slag, sålunda de
högre, de femklassiga och de treklassiga läroverken samt de tvåklassiga
och de enklassiga pedagogierna, hvar och en grupp för
sig, behandlats såsom ett enda stort läroverk och de, bil. C, kap.
III, bifogade tabellerna 12—16 för dem upprättats. Härvid har
alltid strängt skilts emellan det obligatoriska arbetet, d. v. s. det
som skolan ålägger lärjungen att fullgöra, vare sig i själfva skolan
eller i hemmet, och det frivilliga arbetet, hvilket lärjungen själ!
påtager sig, och hvilket äfvenledes utföre® dels i skolan, då lärjungen
där deltager i undervisningen i de valfria ämnena, dels utom
skolan i hemmen eller annorstädes, då lärjungen antingen meddelar
eller oberoende af skolarbetet erhåller enskild undervisning,
vare sig i läsämnen eller i öfningsämnen, eller deltager i nattvardsberedelsc
o. s. v.
Tabellerna innehålla äfven uppgift om det antal lärjungar, som
åtnjuter befrielse från deltagande i öfningsämnena i de olika klasserna.
Hvad som framför alt intresserar oss, är naturligtvis att lära
känna tiden för det obligatoriska arbetet. Nedan stående tabeller,
i hvilka medelarbetstiden för hvarje klass är angifven, underlätta
öfversigten häröfver. I dessa tabeller äro liksom i tabellen å sid.
125 af komitébetänkandet äfven inlagda den högsta och den lägsta
medelarbetstid, som för de särskilda klasserna förekommit vid något
läroverk. I särskilda kolumner är arbetstiden angifven med inräkning
af gymnastiken och i särskilda med frånräkning af den samma.
För att utröna, huru lång tid lärjungarna dagligen äro upptagna
af de obligatoriska arbeten och öfningar, som skolan ålägger,
måste man nämligen äfven inräkna de gymnastiska öfningarna.
Dessa intaga visserligen i hygieniskt hänseende en särskild ställning
och äro utan tvifvel, om de rationel! handhafvas, egnade att
i sin mon kraftigt motverka de mer eller mindre ofördelaktiga
’) Dessa tabeller för de särskilda läroverken hafva ej till trycket befordrats,
då de alt för mycket skulle belastat tabellbilagan. De komma att liksom motsvarande
tabeller öfver lielsotillståndet aflemnas till Kungl. ecklesiastikdepartementet,
där de sålunda blifva tillgängliga; men för öfrigt är det mycket lätt och
föga arbetsamt att ur de här i 2:a afdelningen af denna redogörelse meddelade
klasstabellerna göra utdrag för hvarje läroverk i hela riket och sålunda för det
samma upprätta en ny, fullständig tabell, alldeles lika de här i fråga varande,
hvilkas tryckning sålunda varit så mycket mindre af behofvet påkallad.
294
KAP. V. ARBETSTIDEN.
inflytelserna af det oundvikliga stillasittandet och det ensidigt andliga
arbetet under skoltimmarna, såsom i kapitlet 2 närmare visats;
men man får dock aldrig förbise, att lärjungen under de metodiska
gymnastiska öfningarna fortfarande står under kommando. Han måste
därvid hålla sin uppmärksamhet spänd, och gymnastiken är i sig själf
ett arbete, hvilket medför en stark omsättning, förbrukning af kroppselement,
kvilkas undanskaffande och ersättande öka behofvet af
hvila och frihet från arbete. Gymnastiken kan ju också, såsom
erfarenheten äfven lärer, verka alldeles motsatsen mot, hvad med
den afses, om den nämligen ej är törlagd på lämpliga tider, om
ej vederbörlig hvila efter den erhålles, och om den ej handhafves
med nödig hänsyn till, hvad lärjungarna utan öfveransträngning
förmå åstadkomma; och under alla förhållanden inkräktar den på
den tid, öfver hvilken lärjungen har att fritt förfoga, vare sig för
måltider, till hvila eller lekar i det fria, — Indika aldrig kunna
af gymnastiken fullt ersättas eller göras öfverflödiga —, till umgänge
med kamrater utanför skolan eller åt familjelifvet eller för idkande
af andra studier och öfningar än dem, skolan ålägger honom. En
sådan inkastning af gymnastiken till och med på den tid, som man
vid vår läroverksstadgas utgifvande ansåg, att lärjungen borde
hafva till sin fria disposition, har nämnda stadga legaliserat, då
hon i sin 18:de § lemnar följande bestämmelser: »två eller tre
timmars fortsatt arbete på lärorummet skall efterföljas af minst 2
timmars ledighet från skolgång; dock må af denna ledighet eu half
timme kunna användas för gymnastik eller sång, om den samma
omedelbart ansluter sig till en föregående eller efterföljande lästimme.
» Att man äfven allmänt begagnat sig af detta medgifvande,
därom vitna de till komitén inlemnade upplysningarna om fördelningen
af de dagliga undervisningstimmarna vid de olika läro-,
verken. I den diskussion, som i svenska läkaresällskapet vid dess
sammankomst d. 19 sept. 18801) fördes, opponerade man sig starkt
emot en sådan inkräktning, och i det utlåtande, som sällskapet
med anledning af denna diskussion afgaf, anhåller det om Kungl.
medicinalstyrelsens kraftiga medverkan till vinnande af ändring
häri. Det anför bland annat följande: »Sällskapet har icke kunnat
undgå att finna, i huru hög grad värdet af den stadgade två timmars
ledigheten från skolgång minskas genom tillåtelsen att däraf
använda en half timme till öfningslektion. Skola dessa två timmar
kunna skänka lärjungen någon hvila, skall han under dem hafva
’) Svenska läkaresällskapets förhandlingar, Hygiea 1880.
DET OBLIGATORISKA ARBETET VID DE HÖGRE LÄROVERKEN. 295
tillfälle att intaga och digerera en förmiddagsmåltid, — så nödvändig,
då man känner, huru föga närande den frukost vanligen
är, som skolynglingen intager, innan han på morgonen går till
läroverket, — så måste enligt sällskapets åsigt mellan morgonoch
middagslästimmarna göras ett uppehåll af fulla två timmar,
öfver hvilka lärjungen har att fritt råda.»
Jag går nu att granska nedan stående tabeller till eu början
med hänsyn till hela den tid, som skolan tager i anspråk, och sålunda
med gymnastiken inräknad. Jag tager därvid först i betraktande
tabellen för de högre läroverken.
Tid för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmmet. Vid de
högre läroverken.
Timmar och minuter.
K 1 a s 8. |
Medeltid för obliga-toriskt arbete i skolan |
Högsta medeltid för |
Minsta medeltid för |
|||||||||
För vecka |
Dagligen i |
För vecka |
Dagligen i |
För vecka |
Dagligen i |
|||||||
- O Ö Vej p: 3 tt p P “ Plj £►. * PT |
rf gil 0 g P ZT |
M. O P & 3 p 5» Oj ZT. • pr |
g. 3 pr c d « p ZT P- pt 1 |
— Q 3: 3 pr p • pr |
3=,*? 2 3 p: « c i |
0 C3 3,3 |
t? O po^. 5 3 P w PJ pr |
— O p p g" g |
B1CD rg b ^ |
CD 3,3 b § | S-P-sv |
S* Q 3 B p P'' pr |
|
Lat. VII,2 ......... |
66,8 |
64,8 |
u,8 |
10,48 |
87,0 |
85,o |
•4,3° |
14,io |
57,8 |
56,3 |
9,38 |
9,23 |
» VII.l ......... |
68,2 |
63,4 |
11,22 |
10,34 |
76,0 |
72,o |
12,40 |
12,o |
60,2 |
56,o |
10,2 |
9,20 |
» VI,2 ......... |
67.4 |
62,8 |
11,14 |
10,28 |
77,9 |
72,9 |
I2,59 |
12,9 |
58,2 |
53,2 |
942 |
8,52 |
» VI,1 ......... |
66,1 |
61,5 |
II,1 |
10,15 |
72,9 |
67,9 |
12,9 |
11,19 |
58,1 |
53,5 |
9>4! |
8,55 |
» V............ |
58>7 |
54,7 |
9.47 |
9,7 |
66,5 |
62,5 |
”>5 |
10,25 |
50,2 |
46,2 |
8,22 |
7,42 |
,, IV............ |
54.9 |
51,7 |
9.9 |
8,37 |
6l,2 |
57,2 |
10,12 |
9,32 |
47,° |
44,o |
7,50 |
7,20 |
Real. VII,2......... |
68,0 |
65,9 |
11,20 |
10,59 |
88,8 |
86,8 |
14,48 |
14,28 |
57,8 |
56,3 |
9,38 |
9,23 |
» VII,1......... |
66,1 |
61,6 |
II,i |
10,16 |
82,1 |
78,1 |
''3,41 |
13,1 |
58,* |
54,2 |
9,42 |
9,2 |
» VI,2......... |
62,8 |
58,s |
10,28 |
9,43 |
83,8 |
78,8 |
13,58 |
13,8 |
55,6 |
51,1 |
9,16 |
8,31 |
» VI, l......... |
63,8 |
59,2 |
10,38 |
9,52 |
77,5 |
71,o |
I*,55 |
11,50 |
56,0 |
51,0 |
9,2C |
8,30 |
» V............ |
58,° |
54,i |
9.40 |
9,1 |
68,0 |
64,o |
11,20 |
10,40 |
5!.7 |
47,2 |
8,37 |
7,52 |
» IV............ |
54.5 |
51,2 |
9.5 |
8,32 |
65,0 |
62,o |
10,50 |
10,20 |
48,0 |
45,o |
8-o |
7,30 |
Gem. III............ |
47.7 |
44,6 |
7,57 |
7,26 |
53,0 |
49,3 |
8,50 |
8,13 |
43,7 |
40,7 |
7,i7 |
6,47 |
» ii............ |
4 6,6 |
43,4 |
7.46 |
7,14 |
53,2 |
50,2 |
8,52 |
8,22 |
4’,9 |
38,i |
6,59 |
6,21 |
i............ |
41.5 |
38,4 |
6,55 |
6,24 |
48,1 |
44,2 |
8,1 |
7,22 |
37,7 |
34,7 |
6,17 |
5,47 |
296
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Vi firma af denna tabell, att medelarbetstiden för dessa läroverks
lista klass är idet allra närmaste 7 timmar dagligen. Den stiger sedermera,
såsom äfven den i afdeln. 2 bifogade grafiska tabellen 56, kurvan
I, åskådligt återger, klass för klass mer eller mindre starkt; uppnår
redan i 2:a klassen 73/4 timmar och i den 3:e nära 8 timmar. I
den fide är den på latinlinien öfver 9 timmar, går i VI, i till fullt
II, böjer sig än mera i VI,2 och går i VII, 1 ända till 11 timmar
och 22 minuter. I VII,? sänker den sig något litet, men öfverskrider
dock 11 timmar. På reallinien finna vi härmed öfverensstämmande
tal. För dess 4:de och 5:te klasser är skilnaden vid
jämförelse med motsvarande klasser på latinlinien blott 4 och 7
minuter till fördel för reallinien. I VI, 1 är skilnaden något större
eller 23 minuter. I VI,2 eger på denna linie en liten sänkning i
medelarbetstiden rum, nämligen från 10,ds till 10,?s, sålunda med
10 minuter; men i VII, 1 eger en så stark stegring rum, att arbetstiden
där uppgår till fulla 11 timmar. Den ligger dock ännu,
oaktadt den starka stigningen, med omkring 20 minuter under
arbetstiden i motsvarande klass på latinlinien. I skolans sista
klass höjer sig till sist realliniens arbetstid öfver latinliniens, då
den uppgår till 11 timmar och 20 minuter. Det vill af denna
stärka stigning i skolans 2 sista realklasser synas, som om ansträngningen
åtminstone i den sista af dem vore i regeln ännu större
på real- än på latinlinien, något som jag tror äfven öfverensstämmer
med den allmänna erfarenheten. Reallinien har ju i dessa klasser
2 timmar högre stadgad arbetstid för veckan i själfva skolan, livilket
gör 20 minuter för dag. Utan att därvid fästa alt för mycket afseende
kan jag ej underlåta att här erinra om den höjning, som
sjukkurvan för reallinien i de sista klasserna, framför alt i sista
klassen får i förhållande till latinlinien, och torde i detta hänseende
kurvan för hufvudvärk vara särskildt beaktansvärd.
Kolumnen för det högsta medeltalet för obligatoriskt arbete vid
något läroverk (siffertabellen s. 295) återgifver, såsom af rubrikens
lydelse torde förstås, det högsta medeltal, som ur beräkningarna af
de lemnade uppgifterna framgått för någon hel klass vid något
läroverk. Det är sålunda ej fråga om arbetstiden för enskilda
individer i en klass, utan för hela skolklassen. Jag torde ej mycket
behöfva uppehålla mig vid denna kolumn. Talen stegra sig i den
i allmänhet från klass till klass i jämn proportion till medeltalens
stegring. Jag vill endast fästa uppmärksamheten på den oerhörda
tid, som en del skolor, enligt de af skolorna själfva kontrollerade
DET OBLIGATORISKA ARBETET MED INRÄKNING AF GYMNASTIK. 297
uppgifterna, af sina lärjungar utkräfva. Redan i 4:de och öde klasserna
möta oss på båda linierna tal på 10 å 11 timmar och däröfver,
och i de 4 sista klasserna finna vi talen stegra sig från 12
ända till 14V2 timmar, ja i realliniens sista klass ännu högre.
Jag återkommer framdeles till denna vid vissa skolor angifna
enorma arbetstid. Ej mindre intresse inger kolumnen för de på
samma sätt beräknade minimitalen. Det är vid dessa framför alt
anmärkningsvärd^ att, enligt den föreliggande statistiken, det vid
alla de högre läroverken ej finnes ett enda, som af sina lärjungar
fager i anspråk i t. ex. öde klassen mindre än 8 timmar och 22
minuter och i alla de följande mindre än 9 timmar och 16 minuter
för hvarje arbetsdag; och för latinliniens klass VII, i står till och
med minimum öfver 10 timmar.
Huru ställa sig nu de sålunda vid de högre läroverken vunna
resultaten af undersökningen i förhållande till dem, som erhållits
för de öfriga läroverken, ,så långt de med hvarandra kunna jämföras?
Jag låter (å sid. 298 och 299) motsvarande tabeller följa för
dessa läroverk.
Vid granskning af nämnda tabeller finna vi, att resultaten för
samtliga de högre, de femklassiga och de treklassiga läroverken
äro för hvarandra motsvarande klasser så fullständigt öfverensstämmande,
att de små differenser, som förekomma, knappast äro
nämnvärda. Sålunda utgör den högsta skilnaden för den dagliga
arbetstiden vid olika skolgrupper i lista klassen ej mer än 7
minuter. För 2:dra klassen är skilnaden ej häller större, och för
den 3:dje är den blott 2 minuter. I denna fullständiga likformighet
af de resultat, som framgått ur undersökningen af så stora grupper
af olika slags läroverk, kan jag ej annat än se en borgen för
riktigheten af dessa resultat. Det synes, som de tal, med hvilka
vi rört oss för resultatens erhållande, varit tillräckligt stora eller
rättare tillräckligt många för att så fullständigt, som möjligt torde
vara, utjämna inflytelserna åt de tillfälligheter, som kunnat missledande
inverka på resultatet för en eller annan särskild klass
vid den ena eller andra skolan.
Vid de tvåklassiga pedagogierna är den obligatoriska arbetstiden
något litet högre, vid de enklassiga åter något lägre än vid
de öfriga läroverken. Om detta beror på de små talen från dessa
skolor eller på andra omständigheter, vill jag lemna därhän.
För de klasser, som följa efter den 3:jde, kunna vi naturligtvis
endast anställa jämförelse mellan de högre och de fem
-
298
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Tid för det obligatoriska arbetet vid de femldassiga och treklassiga
läroverken samt för de två- och enklassiga pedagogierna.
Timmar och minuter.
Klass. |
Medeltid för obliga-toriskt arbete i |
Hög obli vid |
sta medeltid för |
Minsta medeltid för |
||||||||
För vecka |
Dagligen i |
För vecka |
Dagligen i |
För vecka |
Dagligen i |
|||||||
Gymnastik inräknad. |
Gymnastik frånräknad. |
Gymnastik |
Gymnastik frånräknad. |
Gymnastik inräknad. |
Gymnastik frånräknad. |
Gymnastik inräknad. |
Gymnastik frånräknad. |
Gymnastik inräknad. |
Gymnastik frånräknad. |
Gymnastik inräknad. |
Gymnastik frånräknad. |
|
Femlil. läroverk. |
||||||||||||
Lat. V............... |
57.9 |
54,2 |
9.39 |
9,2 |
69.5 |
65,5 |
n>35 |
10,55 |
46,8 |
41,8 |
7.48 |
6,58 |
» IV............... |
53.1 |
50,o |
8,51 |
8,20 |
59.4 |
56,4 |
9.54 |
9,24 |
45.2 |
40,2 |
7.32 |
6,42 |
Real. V............... |
$8,8 |
54,9 |
948 |
9,9 |
71,0 |
67,o |
11,50 |
11,10 |
51,0 |
46,8 |
8,30 |
7,48 |
» IV............... |
54.8 |
51,7 |
9.8 |
8,37 |
60,4 |
57,4 |
IO,4 |
9,34 |
49.4 |
44,4 |
8,14 |
7,24 |
Gem. III............... |
47.8 |
44,8 |
7.58 |
7,28 |
52,7 |
49,7 |
8,47 |
8,17 |
44,0 |
41,o |
J,20 |
6,50 |
» II............... |
45.9 |
42,9 |
7.39 |
7,9 |
54.6 |
51,6 |
9,6 |
8,36 |
41,6 |
38,6 |
6,56 |
6,26 |
» I............... |
41,2 |
38,2 |
6,52 |
6,22 |
45.5 |
42,5 |
7.3? |
7,5 |
37.4 |
34,4 |
6,14 |
5,44 |
T veld. läroverk. |
||||||||||||
Gem. III1)............. |
47.6 |
44,6 |
7.56 |
7,26 |
52.7 |
49,7 |
8,47 |
8,17 |
42,6 |
39,6 |
7,6 |
6,36 |
» II............... |
46.5 |
43,5 |
7.45 |
7,15 |
50.9 |
47,9 |
8,29 |
7,59 |
39.6 |
36,6 |
6,36 |
6,6 |
» I............... |
40,8 |
37,8 |
6,48 |
6,18 |
49.1 |
46,i |
8,11 |
7,41 |
35.S |
32,5 |
5,55 |
5,25 |
Tvåld. pedagogier. |
||||||||||||
Gem. II1).............. |
48,2 |
44,9 |
8,2 |
7,29 |
56.4 |
53,4 |
9.24 |
8,54 |
42,8 |
39,8 |
7,8 |
6,38 |
» I................. |
43.4 |
40,i |
7.-4 |
6,41 |
5°.5 |
47,5 |
8,25 |
7,55 |
39.8 |
36,7 |
6,38 |
6,7 |
Enkl. pedagogier. |
||||||||||||
i......................... |
38,8 |
38,7 |
6,28 |
6,27 |
46.5 |
45,0 |
7.45 |
7,30 |
32,6 |
32,6 |
5,26 |
5,26 |
’) De vid en del af dessa läroverk förekommande öfvertaliga klasserna med sitt
fåtal lärjungar iiro här uteslutna.
Jämförelsen underlättas af följande tabellariska sammanställning.
DET OBLIGATORISKA ARBETET MED INR. O. M. FRANK. ÅT GYMNASTIK. 299
Daglig medelarbetstid, angifven i timmar och minuter med inräkning
af gymnastiken.
Gemens. |
lin. |
Latinlinien. |
R e a 11 i n i |
e n. |
||||||||||||
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI, 2. |
VII,i. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI, l. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
||
Högre |
lärov. |
6,55 |
7,46 |
7,57 |
9,9 |
9,47 |
11,1 |
11,14 |
11,22 |
11,8 |
9,5 |
9,40 |
10,38 |
10,2 8 |
11,1 |
11,20 |
Femkl. |
6,52 |
7,39 |
7,5 8 |
8,51 |
9,39 |
— |
— |
— |
— |
9,8 |
9,48 |
— |
— |
— |
— |
|
Trekl. |
» |
6,4 s |
7,45 |
7,56 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tväkl |
pedag. |
7,14 |
8,3 |
|||||||||||||
Enkl. |
» |
6,28 |
— |
klassiga läroverkens 4:de och 5:te klasser på latin- och på reallinien.
Samma likformighet visar sig äfven här. För 4:de latinklassen,
där den största skilnaden förekommer, uppgår den dock ej till mer
än 18 minuter till förmon för de femklassiga läroverken. För öde
klassen är den blott 8 minuter, och äfven här till förmon för
samma slags läroverk. På reallinien är skilnaden blott 3 minuter
i 4:de och 8 minuter i öde klassen.
Låtom oss nu se till, huru tiden för det obligatoriska arbetet
ställer sig, om vi frånräkna gymnastiken. De grafiska tabellerna *
Ö6—60 torde mest öfverskådligt upplysa oss härom. De å nämnda
tabeller med VI betecknade gredelina kurvorna angifva den tid, gymnastiken
i medeltal kräfver i de särskilda klasserna vid de olika
slagen af läroverk, och vi finna af dem, att denna tid i de 4 första
klasserna af samtliga läroverken, med undantag för de enklassiga
pedagogierna, är 3 timmar i veckan eller något litet därutöfver,
altså i regel en half timme dagligen. I öde klassen är i medeltal
något längre tid deråt egnad, nämligen ungefär 4 timmar i veckan,
eller 40 minuter dagligen; i klasserna VI,i, VI,a och VII,i ännu mera,
eller 4,5 å 4,s timmar i veckan, d. v. s. 4ö ä 48 minuter dagligen.
I 7:de öfre klassen åter tager gymnastiken blott 2 timmar i veckan,
eller 20 minuter dagligen, i anspråk, och dess frånräknande vållar
fördenskull för denna klass den obetydligaste minskningen, såsom
den anförda grafiska tabellen äfven åskådliggör.
Vid de enklassiga pedagogierna finnes i allmänhet ej gymnastik.
Endast pedagogien i Oregrund synes härifrån utgöra undantag.
För närmare jämförelse lemnar jag följande siffersammanställning.
300
KAP. Y. ARBETSTIDEN.
Den åt gymnastik egnade tiden
Klass. |
Gemen |
samma 1 |
n i e n. |
Latin- |
|||||||||
i. |
ii. |
in. |
IV. |
V. |
VI |
1. |
|||||||
För vecka timt. in. decim. |
Dagligen timmar o. min. |
För vecka timt. m. decim. |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
||
Högre |
läroverk ......... |
3n |
0,31 |
3.2 |
0,32 |
3.i |
0,31 |
3.2 |
0,32 |
4.o |
0,40 |
4,6 |
0,46 |
Femkl |
» |
3.o |
0,30 |
3.o |
0,30 |
3.o |
0,3 0 |
3H |
0,31 |
3.7 |
0,37 |
— |
— |
Trekl. |
)> |
3.o |
0,31) |
3.o |
0,30 |
3.° |
0,30 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tvåkl. |
pedagogier....... |
3.3 |
0,33 |
3.3 |
0,33 |
||||||||
Enkl. |
» |
o.i |
0,1 |
— |
— |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
— |
— |
Medeltalen för den tid, som det obligatoriska arbetet i de olika
klasserna och vid de olika läroverken dagligen tager i anspråk,
när gymnastiken frånräkna», har jag angifvit i nedan stående tabell.
Daglig medelarbetstid, angifven i timmar och minuter med frånräkning
af gymnastik.
Klass. |
Gemensamma linien. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
||||||||||||
i. |
11. |
III. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII.1. |
VII, 2. |
|
Högre läroverk |
6,24 |
7,14 |
7,26 |
8,37 |
9,7 |
10,15 |
10,28 |
10,34 |
10,48 |
8,32 |
9,i |
9,52 |
9,13 |
10,16 |
10,59 |
Femkl. » |
6,22 |
7,9 |
7,28 |
8,20 |
9,2 |
— |
— |
— |
— |
8,37 |
9,9 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. » |
6,18 |
7,15 |
7,26 |
||||||||||||
Tvåkl. pedag... |
6,41 |
7,29 |
|||||||||||||
Enkl. » |
6,27 |
Det är gifvet, att vi här skola återfinna samma öfverensstämmelse
i arbetstidens längd i hvarandra motsvarande klasser vid de
olika slagen af läroverk. Den högsta differens, som vid de högre,
de femklassiga och de treklassiga läroverken för någon klass förekommer,
är, såsom förut, för den 4:de klassen, där arbetstiden vid
de högre läroverken öfverstiger den vid de femklassiga med 17
minuter dagligen; men för öfrigt är differensen för alla hvarandra
DET OBLIGATORISKA ARBETET MED BRÅKRÄKNING AF GYMNASTIKEN. 301
vid de olika slagen af läroverk.
1 i n i |
e n. |
Rf |
all |
i n i |
n. |
||||||||||||
VI,2. |
VI 1,1. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI, 2. |
VII,1, |
VII,2. |
|||||||||
För vecka ttmt. m. decim. |
Dagligen timmar o. min. |
För vecka timt. m. decim. |
Dagligen timmar o. min. |
För vecka timt. m. decim. |
Dagligen timmar o. min. |
För vecka timt. m. decim. |
Dagligen timmar o. min. |
För vecka timt. m. decim. |
Dagligen timmar o. min. |
För vecka timt. m. decim. |
Dagligen timmar o. min. |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
4.6 |
0,46 |
4.8 |
0,48 |
2,o |
0,20 |
3.3 |
0,33 |
3.9 |
0,39 |
4.6 |
0,46 |
4.5 |
0,45 |
4.5 |
0,45 |
2,1 |
0,21 |
3.i |
0,31 |
3.9 |
0,39 |
motsvarande klasser blott några få minuter och öfverstiger ej för
någon enda klass 8 minuter.
Yi kunna sålunda alldeles frånse dessa små differenser och
betrakta förhållandet vid de högre läroverken, med deras öfver 11,000
lärjungar, såsom det allmängiltiga.
Yi finna då, att, med gymnastiken utesluten, den dagliga medelarhetstiden
i skolans lista klass vid de högre läroverken är 6
timmar och 24 minuter; att den i 2:dra klassen stegras med närmare
en timme och i 3:e klassen uppgår till i det närmaste 7V2 timmar.
I 4:de klassen är den på båda linierna redan öfver 8V2 och i 5:te
klassen öfver 9 timmar. I VI,i är den på latinlinien 10* 1/4 timmar,
stegras ännu mera i hvar och en af de följande klasserna och uppgår i
sista klassen på latinlinien ända till 10 timmar och 48 minuter och
är sålunda här blott 12 minuter under 11 timmar. (Jfr graf. tab.
56—60, kurvan II, grön). Den minskning i arbetstiden, som i sista
klassen förefans, då gymnastiken var medräknad, berodde sålunda
helt och hållet på en inskränkning af gymnastiktiden. Å reallinien
är arbetstiden något lägre än på latinlinien i klasserna VI,i, VI,a
och VII,i; stegras dock i den senare klassen proportionsvis mera
än på latinlinien, och den starka stegringen fortgår i sista klassen,
så att realisterna där, liksom när gymnastiken var medräknad,
hafva en längre arbetstid än latinarna. Den uppgår för dem i medeltal
till 10 timmar och 59 minuter eller så godt som fullt 11 timmar.
302
KAP. Y. ARBETSTIDEN.
För granskningen af den högsta och den lägsta medelarbetstid,
som efter frånräkning af gymnastiken för hvarje klass vid något af
de olika slags läroverken förekommit, får jag hänvisa till de å sid.
295 och 298 införda tabellerna. Vi finna, att äfven med denna minskning
maxima vid de högre läroverken redan i 4:de och Öde klasserna
på båda linierim ligga emellan 9V2 och 11 timmar, i VI,i mellan 11 och
12 timmar, och i de följande klasserna mellan 12 och 14 timmar,
hvilket senare timtal de till och med öfverskrida i sista klassen
på båda linierim. Ser man i specialtabellerna (2:a afdeln. A, tab.
55—69) efter, för livilka klasser det kan vara, som dessa rent af
såsom omöjliga förefallande maxima visat sig vara medeltal för
arbetstiden, så återfinner man dem i allmänhet ingalunda vid
några små läroverk, med jämförelsevis ett fåtal lärjungar, utan
tvärtom, med endast någa få undantag, vid större sådana. Så förekomma
t. ex. maxima för båda de 2 sista klassernas båda linier
vid ett och samma läroverk med jämförelsevis ett stort antal lärjungar
i nämnda klasser, nämligen Karlstad. Det vore ju mera än
eget, om lärjungarna särskild! vid detta läroverk och i dess särskilda
klasser skulle samstämmigt på både real- och latinlinien lemnat
falska uppgifter och det så allmänt, att ingen kompensation af
öfverdrifna uppgifter egt rum. Ej häller är det väl antagligt, att
just vid det läroverket den nödiga kontrollen uraktlåtits af lärarna;
snarare borde man hafva grundade skäl att antaga motsatsen.
Skulle emellertid någon öfverdrift här förefinnas, genom en särskild
benägenhet hos lärjungarna vid det läroverket att missleda medels
öfverdrifna uppgifter och genom eu ofullständig kontroll öfver uppgifterna,
så är i alla fall prutmouen i sanning stor, för att vi skola
komma ned till rimliga gränser.
Undersöka vi nu äfven minimitälen, efter gymnastiktimmarnas
frånräkning, så visar det sig, att ingen enda klass vid alla de högre
läroverken i riket har i medeltal en lägre daglig arbetstid från
och med öde nedre än 8V2 timmar. Och den lägsta arbetstid, som
i slutklassen, 7:de öfre, vid något läroverk förekommer, är 9 timmar
och 23 minuter. Vid alla läroverken utom ett är sålunda i hela
vårt land äfven minimitiden för arbetet på såväl latin- som reallinien
högre, än hvad detta tal anger.
För de femklassiga och de treklassiga läroverken äro förhållandena,
efter gymnastikens frånräknande, i alt jämförligt så
DET OBLIGATORISKA ARBETET I SJÄLFVA SKOLAN. 303
öfverensstämmande med det vid de högre, att jag rörande dem,
liksom rörande pedagogierna, endast vill hänvisa till tabellerna och
till hvad jag ofvan vid betraktelsen öfver deras arbetstid med inräkning
af gymnastik yttrat.
Å de grafiska tabeller, 56—60, till hvilka jag ofvan ofta hänvisat,
har jag för samtliga slag af läroverk inlagt särskilda tidskurvor,
dels för hela det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet
sammanräknadt, och detta såväl med inräkning åt gymnastiken
(kurv. I) som med denna frånräknad (kurv. II), dels för arbetet
ensamt i själfva skolan, likaledes med och utan inräkning af gymnastiken
(kurv. III och IV), dels för hemarbetet (kurv. V), dels för
den åt gymnastiken anslagna tiden (kurv. VI), för hvilken senare
likasom för de 2 första jag ofvan redogjort. En blick på dessa
tabeller torde öfverskådligt visa, huru mycken tid de olika slagen
af arbete taga i anspråk och sålunda, med huru mycket de hvarför
sig ingå i hela den sammanlagda arbetstid, hvarom ofvan varit tal.
Hvad först den tid beträffar, under hvilken lärjungarna äro
obligatoriskt upptagna i själfva skolan, så är det gifvet, att vid en
undersökning sådan som denna äfven bönestunderna måst i den
inräknas. Dessa binda nämligen lärjungarna vid skollokalerna
och taga deras fulla uppmärksamhet i anspråk. Tiden för morgonbönens
början inverkar dessutom på lärjungarnas uppstigningstid,
och om jämväl ännu en bönestund är förlagd till skoltimmarnas
slut, förlänger denna vistandet i skolrummet under den del af
dagen, då behofvet af hvila är för lärjungarna störst, och då luften
i skolrummen väl i regeln är allra sämst, hvarförutom den, när
hela arbetstiden är förlagd till förmiddagen, undanskjuter tiden för
middagsmåltidernas intagande. Läroverksstadgan bestämmer, att
bön med sång och bibelläsning jämte förklaring skall hvarje morgon
hållas så tidigt, att därigenom icke någon del af följande lärotimme
upptages, och att tiden för sådan förrättning ej får utsträckas öfver
en half timme, samt vidare, att bön förrättas äfven efter sista lärotimmens
slut hvarje dag. Huruvida denna sista bönestund, under
hvilken, såsom ofvan nämndes, luften i skollokalerna är som sämst
och lärjungarna äro trötta, hungriga och längta ut i det fria, verkligen
kan hållas med den andaktsfulla stämning hos de deltagande,
utan hvilken det mål, man åsyftar, snarare motverkas än främjas,
vill jag lemna åt pedagogernas erfarenhet att afgöra; men jag kan
304
KAP. V. ARBETSTIDEN.
ej underlåta att däremot uttala mina starka tvifvel, och detta ingalunda
ensamt på teoretiska grunder utan jämväl med stöd af den
visserligen ringa, men mycket talande erfarenhet, jag eger genom
det tillfälle, jag haft, att iakttaga egna barn. Ser man efter på de
bifogade klasstabellerna öfver arbetstiden, huru lång tid som i de
olika läroverkens olika klasser är egnad åt bön med därtill hörande
sång och bibelförklaring, så finner man äfven, att enligt de officiela
uppgifterna de ofvan anförda stadgandena i regeln blifvit vid våra
läroverk med mycken moderation tillämpade, och det vill synas,
som om bön efter lästimmarnas slut vid de flesta skolor i själfva
verket ej förekomme. Sålunda hafva vid samtliga högre läroverk
med någon växling i olika klasser 21 å 25 af dessa till bön användt
1 V, timme i veckan, d. v. s. endast 1U timme dagligen, 8 å
9 hafva användt 2 timmar, d. v. s. 20 minuter dagligen, och endast
Obligatorisk arbetstid
Timmar och minuter,
Klass. |
G |
emensam |
ma 1 i n i e n. |
Latin- |
||||||||
I. |
11. |
III. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
|||||||
B B S |
ct- 1 H 3 5? |
B 3 5 |
C4- |
3 3 3 |
fö |
rf- 3 3 3 |
1 ö |
3 3 |
B B tf |
B 3 5 |
|u |
|
Arbetstid. |
B |
<-t * 3 « |
aq |
3 < |
p ■“ |
-1 -s |
* ^ |
-J |
S5 ^ 3 |
|||
P OQ |
P oq |
O oq |
• ep |
? aq |
•_ ep |
P acj |
? Oq |
|||||
O ^ |
S = |
re O P |
3 p |
g-s- 0 p |
3 = |
IT ?r O P |
3 B |
a ^ C3 P |
3 p |
er C5 P |
3 3 |
|
g |
r |
B |
B |
B |
D |
3 |
B |
B |
B |
B |
||
a) Med inräkning af |
||||||||||||
gymnastik. |
||||||||||||
Högre läroverk.......... |
33.4 |
5,34 |
36,6 |
6,6 |
36,6 |
6,6 |
3Ö,s |
6,9 |
37.8 |
6,18 |
40,0 |
6,40 |
Femkl. * .......... |
33.6 |
5,36 |
36,8 |
6,8 |
36,8 |
6,8 |
37.i |
6,n |
37.7 |
6,1 7 |
— |
— |
Trekl. » .......... |
33.6 |
5,36 |
36.7 |
6,7 |
36,6 |
6,6 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tvåkl. pedagogier ...... |
34-4 |
5,44 |
37.0 |
6,10 |
— |
|||||||
Enkl. » ...... |
28,8 |
4,48 |
— |
— |
||||||||
b) Med fr omräkning af |
||||||||||||
gymnastik. |
||||||||||||
Högre läroverk.......... |
30.3 |
5,3 |
33.4 |
5,34 |
33.5 |
5,35 |
33.7 |
5,37 |
33.8 |
5,38 |
35.4 |
5,54 |
Femkl. » .......... |
30,6 |
5,6 |
33.8 |
5,38 |
33.8 |
5,38 |
34.o |
5,40 |
34.o |
5,40 |
— |
— |
Trekl. » |
3°. 6 |
5,6 |
33.7 |
5,37 |
5,36 |
|||||||
Tvåkl. pedagogier ...... |
31.1 |
5,11 |
33.7 |
5,37 |
||||||||
Enkl. |
28,7 |
4,47 |
— |
DET OBLIGATORISKA ARBETET I SJÄLFVA SKOLAN. 305
ett enda läroverk liar härfor tagit 3 timmar, d. v. s. V2 timme dagligen,
i anspråk. Vid 1 å 2 däremot hafva bönestunderna blott upptagit
en timme i veckan eller 10 minuter dagligen. Fullkomligt
motsvarande förhållanden finna vi vid alla de andra slagen af läroverk.
De allra flesta hafva 1 V2 timme i veckan, ett mindre antal
2 timmar, ett af de femklassiga 3 timmar och 1 å 2 läroverk af
hvarje särskild! slag blott 1 timme i veckan anslagen åt bön.
Medeltiden för bön växlar sålunda högst obetydligt vid samtliga
läroverkens olika klasser. Något litet bidraga dock dessa
växlingar till de små differenser, som i nedan stående sammanställning
visa sig i tiden för det obligatoriska arbetet i skolan vid
hvarandra motsvarande klasser från de olika slagen af läroverk.
Det är för (ifrigt gifvet, att dessa differenser ej kunna vara stora,
då denna arbetstid är reglementarisk! ordnad.
i själfva skolan.
för vecka.
l i n i |
c n. |
It e a 1 1 |
i n i e n. |
||||||||||||||
VI, 2. |
VII,i. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII,1. |
VII,2. |
|||||||||
För vecka timmar m.decim. |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
40,1 |
6,41 |
38-5 |
6,25 |
35.7 |
5,57 |
38,6 |
6,2c |
39.1 |
6,31 |
39.9 |
6,39 |
39.4 |
6,34 |
39.8 |
6,38 |
37.5 |
6,15 |
39.0 |
6,30 |
39.6 |
6,36 |
- |
|||||||||||||
35.5 |
5,55 |
33-7 |
5,37 |
33,7 |
5,37 |
35.3 |
5,53 |
35.2 |
5,52 |
35.3 |
5,53 |
34.9 |
5,4 9 |
35.3 |
5,53 |
35.4 |
5,54 |
35.9 |
5,59 |
35.7 |
5,57 |
||||||||||||||
- |
— |
— |
Lärov.-horn. bet. III.
20
306
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Förutom den ytterst obetydligt växlande medeltiden för bönen
är det, och detta hufvudsakligen, den något mera växlande medeltiden
för öfningsämnena, som vållar differenserna för de olika slagen
af läroverk. Sålunda beror den jämförelsevis låga arbetstiden för
de enklassiga pedagogierna därpå, att medeltiden för teckning och
sång vid dessa är betydligt lägre än vid de andra läroverkens
första klass, och därpå, att gymnastik blott finnes vid ett af dessa
små läroverk. Medeltiden för detta öfningsämne blir sålunda liksom
för teckning och sång nästan lika med 0.
Längsta arbetstiden i skolan hafva, vare sig man inräknar gymnastiken
eller ej, latinliniens klasser VI, i och VI,2, för hvilka den
uppgår i förra fallet till 6 timmar 40 å 41 minuter, i senare fallet
till 5 timmar 54 å 55 minuter, eller i det närmaste 6 timmar. För
reallinien ligger den i samma klasser helt nära därinvid. I klasserna
IV, V, VII, 1 och VII, 2 är arbetstiden i öfverensstämmelse
med skolstadgans föreskrifter omkring 2 timmar i veckan, d. v. s.
20 minuter dagligen, längre för realisterna än för latinarna.
För vidare detaljer rörande arbetstiden i själfva skolan hänvisar
jag till tabellerna.
Hvad nu beträffar tiden för hemarbetet, så har jag redan ofvan
tagit i betraktande den grad af tillförlitlighet, som de därom lem
-
Medelarbetstid i hemmen för det obligatoriska
Klass. |
G |
e m e n s a m |
m a 1 |
i n i e |
n. |
Latin- |
||||||
I. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI,1. |
|||||||
5 ~ |
3 |
3 _ |
3 ~ |
3" |
3 w |
3'' _ |
3 - |
3'' |
3 w |
B |
||
f1" O: |
3 0 |
3 ö |
r* O: |
B ö |
3 ö |
** O: |
3 a |
3 ö |
||||
Arbetstid. |
B Z |
£ TfL |
3 " |
li |
3 Z |
p P H CTQ, |
— 3 |
B. cjl |
3 n • |
p ^ B crc |
3 " |
p p |
P ctq |
P- re |
? Cfc? |
re |
? crq |
^ re |
? rf? |
B? 0 |
P Oq |
B- g |
? aq- |
||
re 5*-2. » |
B = |
g r |
3 « |
re ^ |
3 S |
re 2 |
3 B |
2. p |
3 B |
2. £ |
3 3 |
|
B |
r |
B |
3 |
3 |
=3 |
3 |
11 |
3 |
r |
3 |
3 |
|
Högre läroverk ......... |
8,1 |
1,21 |
10,0 |
1,40 |
11,1 |
1,51 |
l8,o |
0,0 |
20,9 |
3,29 |
26,1 |
4,21 |
Femkl. »» .......... |
7,6 |
1,16 |
9,! |
1,31 |
11,0 |
1,50 |
16,0 |
2,40 |
20,2 |
3,22 |
— |
— |
Trekl. » .......... |
7,2 |
1,12 |
9,8 |
1,38 |
11,0 |
1,50 |
||||||
Tvåkl. pedagogier....... |
9.0 |
1,30 |
I 1,2 |
1,52 |
||||||||
Enkl. » ....... |
10,0 |
1,40 |
— |
DET OBLIGATORISKA ARBETET I HEMMET.
307
nade uppgifterna kunna anses ega. Därvid har jag äfven framhållit
den inre öfverensstämmelse, som dessa uppgifter förete, vare
sig att man jämför dem för olika klasser och linier vid hvarje
särskild! läroverk eller jämför dem klass för klass vid olika läroverk
eller ser på slutresultaten af deras sammanställning för hvarje
olika slag af läroverk med alla läroverken af hvarje slag vid den
statistiska bearbetningen behandlade som ett enda. Det är naturligtvis
dessa slutresultat, Indika framgå genom sammanställning af
de flesta möjliga talen, som man måste taga såsom uttryck för det
allmängiltiga förhållandet, så nära som vi kunna komma detta.
Följande jämförande sammanställning visar den tid, som det obligatoriska
arbetet i hemmen krafvel- enligt de lemnade uppgifterna.
Granska vi först förhållandet vid de högre, de femklassiga och
de treklassiga läroverken, så finna vi, att uppgifterna om den dagliga
hemarbetstiden till en början i lista klassen stämma så väl
öfverens, att största differensen, som finnes, blott utgör 9 minuter.
För 2:dra klassen stiger den i fråga varande arbetstiden vid de
högre läroverken med omkring 19 minuter, vid de femklassiga med
något mindre, vid de treklassiga med något mera. Största differensen
är äfven för denna klass blott 9 minuter. För 3:dje klassen
lemna uppgifterna på minuten samma tid för de femklassiga och
de treklassiga läroverken, och skilnaden är för de högre blott en
minut.
arbetet vid de olika slagen af läroverk.
1 i n i |
e u. |
Re |
a 11 i n i e n. |
||||||||||||||
VI, 2. |
¥11,1. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,1.'' |
VI, 2. |
VII.i. |
VII,2. |
|||||||||
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
27.3 |
4,38 |
29.7 |
4,57 |
31.'' |
5,11 |
15.9 |
2,39 |
18,9 |
3,9 |
23.9 |
3,59 |
23.4 |
3,54 |
26,3 |
4,23 |
3°. 5 |
5,5 |
15.8 |
2,38 |
19.2 |
3,12 |
||||||||||||||
— |
808
KAP. V. ARBETSTIDEN.
I 4:de klasserna på latinlinien är skilnaden störst, såsom äfven
förhållandet visade sig vid den föregående undersökningen af hela
den sammanräknade arbetstiden. De högre läroverken hafva nämligen
för denna klass en hemarbetstid, som med 20 minuter öfverskjuter
den vid de femklassiga.
I 5:te klassen är återigen öfverensstämmelsen för de båda
slagen af läroverk så godt som fullständig, och det är att märka,
att den lilla skilnad af 7 minuter, som förefinnes på latinlinien,
fortfarande är till förmon för de femklassiga läroverken.
Vid de tvåklassiga pedagogierna är hemarbetstiden i båda
klasserna omkring 10 minuter högre än vid de högre läroverken; den
stegras sålunda äfven vid dessa läroverk i 2:dra klassen i samma
proportion, som vid de högre läroverken. Vid de enklassiga pedagogierna,
hvilka, framför alt genom brist på undervisning i öfningsämnena,
hafva, såsom vi ofvan sett, en jämförelsevis synnerligen
låg arbetstid i själfva skolan, är däremot hemarbetstiden relativt
hög och öfverskjuter den vid de högre läroverken med nära
20 minuter; men såsom vi redan erfarit, ställer sig hela den sammanräknade
arbetstiden lika fullt bäst för dessa små läroverk.
I den stora, nästan fullständiga likformighet, som sålunda förefinnes
i de allmänna resultaten af undersökningen rörande hemarbetstiden,
särskilt vid de högre, de femklassiga och de treklassiga
läroverken, som ju omfatta den stora massan af lärjungar,
kan jag icke annat än finna eu borgen för, att vi, såsom jag ofvan
framhållit, här kommit det sanna förhållandet så nära som möjligt,
och att vi sålunda i det föreliggande materialet haft en särdeles god
grund att bygga våra beräkningar på. Finnas några oriktigheter i
resultaten, kunna dessa, efter alt att döma, ej gärna vara af någon
väsentlig betydelse.
Af grafiska tabellerna 56—60, kurvan V, synes åskådligt, huru
hemarbetstiden förhåller sig i de olika klasserna. Efter den ofvan
gjorda jämförelsen för de särskilda slagen af läroverk torde det
vara nog att här blott taga förhållandet vid de högre läroverken
något närmare i skärskådande.
Vi finna då, att hemarbetstiden för lista klassen är 1 timme
och 21 minuter. Den stiger jämförelsevis mindre raskt i de 2 föl
-
DET OBLIGATORISKA ARBETET I HEMMET.
809
jande klasserna, nämligen med 19 minuter i 2:dra och 11 minuter
i 3:dje, där den sålunda uppgår till 1 timme och 51 minuter eller
närmare 2 timmar. I 4:de klassen stiger den för latinlinien med
ej mindre än 1 timme och 9 minuter, så att den uppgår till fulla
3 timmar. För reallinien tilltager den med 48 minuter och ligger
sålunda i denna klass 21 minuter under latinliniens. För
5:te klassen är stegringen på båda linierna nästan lika, nämligen
29 minuter på latinlinien och 30 minuter på reallinien. I VI, t
är stegringen åter starkare och detta nästan lika på båda
linierna, nämligen 52 minuter på latin- och 50 minuter på reallinien.
Hemarbetstiden uppgår i denna klass på den förra luden
till 4 timmar och 21 minuter, på den senare till 8,59. I VI,2 ökas
den något på latinlinien, nämligen med 12 minuter, och denna jämförelsevis
obetydliga stegring motsvaras på reallinien af en liten
sänkning med 5 minuter. För de två sista klasserna inträder åter
en rask stegring på båda linierna, framför alt på reallinien. Sålunda
krafvel'' hemarbetet i latinliniens 7:de nedre klass 4 timmar och
57 minuter eller i det närmaste 5 timmar och i 7:de öfre ända till
5 timmar och 11 minuter, alt i medeltal. På reallinien ligger
visserligen kurvan för dessa klasser fortfarande under latinliniens,
men den närmar sig denna mer och mer och kommer den helt
nära i 7:de öfre, där realliniens hemarbetstid är 5 timmar och 5
minuter. Det visar sig bland annat häraf, att det väl egentligen
beror på det större arbetet i själfva skolan, att realliniens sammanräknade
arbetstid är högre i 7:de öfre klassen än latinliniens, men den
betydligt större stegringen i hemarbetet för denna klass på reallinien
bidrager dock väsentligt härtill, såsom den grafiska tabellen
åskådliggör. Fn blick på nämnda tabell visar äfven, att det är
det lindrigare hemarbetet på reallinien, som gör, att den sammanräknade
arbetstiden ställer sig för alla klasserna utom den sista
något mindre ofördelaktigt för denna linie än för latinlinien.
Då differenserna i tiden för arbetet i själfva skolan, såsom
förut är visadt, ej äro och ju ej häller kunna vara synnerligen
betydliga, så är det naturligtvis egentligen på den olika tid för
hemarbetet, hvilken olika skolor taga i anspråk, som skilnaderna
mellan de å tabellen sid. 295 angifna maxima och minima af hela
den sammanräknade arbetstiden bero.
För att bättre visa detta lemnar jag å sid. 310 och 311 en motsvarande
tabellarisk sammanställning särskild! för hemarbetet.
310
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Det är af mycket stort intresse att jämföra de å dessa tabeller
angifna maxima och minima med hvarandra. Till eu början finna
vi, att de stiga klass för klass i allmänhet i jämn och naturlig
proportion till hvarandra och till medelarbetstiden. Hvad som
emellertid i synnerhet förtjänar uppmärksamhet, är den högst betydliga
skilnaden emellan dessa maxima och minima, en skilnad,
som sprider en stark belysning öfver det förhållandet, att vissa
skolor uppnå sina mål med ojämförligt mycket mindre hemarbete
och sålunda med långt mindre ansträngning för lärjungarna än
andra. År det nu så, att de förra skolornas lärjungar vid pröf
-
Tiden för det obligatoriska hemarbetet vid de högre läroverken i
medeltal med högsta och lägsta medelarbetstiden, som i någon klass
vid något läroverk förekommit.
Klass. |
Medeltid för obligato-riskt hemarbete. |
Högsta medeltid för |
Lägsta medeltid för |
|||
För vecka |
Dagligen minuter. |
För vecka |
Dagligen minuter. |
För vecka |
Dagligen minuter. |
|
Lat. VI 1,2... |
3i-i |
5,11 |
51.5 |
8,35 |
22,8 |
3,48 |
» VII,i... |
29,7 |
4,57 |
38,5 |
6,25 |
22,5 |
3,45 |
" VI, 2____ |
27.3 |
4,33 |
36,9 |
6,9 |
17,2 |
2,52 |
» VI,i.... |
26,1 |
4,21 |
31,9 |
5,19 |
•7,5 |
2,55 |
» V... |
20,9 |
3,29 |
28,5 |
4,45 |
11,7 |
1,57 |
» IV. |
18,0 |
3,0 |
23.5 |
3,55 |
io,5 |
1,45 |
Real. VII,2.. |
30.5 |
5,5 |
5'',3 |
8,33 |
20,8 |
3,28 |
» VII,i . |
26,3 |
4,23 |
42,6 |
7,ö |
19,0 |
0,10 |
» VI, 2 .. |
23.4 |
3,54 |
42,8 |
7,8 |
17,1 |
2,51 |
» VI,l .. |
23.9 |
3,59 |
3S,° |
5,50 |
15,0 |
2,30 |
» V... |
18,9 |
3,9 |
28,1 |
4,41 |
13,6 |
2,16 |
» IV.... |
*5-9 |
2,39 |
26,0 |
4.20 |
8,5 |
1,25 |
Gem. III..... |
II, I |
1,51 |
16,8 |
2,48 |
7,2 |
1,12 |
» II...... |
IO,o |
1,40 |
16,2 |
2,42 |
5.4 |
0,54 |
» I....... |
8,i |
1,21 |
13,2 |
2,1 2 |
4,2 |
0,42 |
MAXIMA OCH MINIMA FÖR ARBETSTIDEN I HEMMEN. 311
ningarna inom skolan eller vid den slutliga mogenhetsexamen ej
visa sig vara underlägsna de lärjungar, som vid andra skolor haft
en mer eller mindre betydligt högre arbetstid, så ligger ju däruti
ett slående bevis därför, att hvarken kursernas omfång eller den
grundlighet, hvarmed de inläras, står i direkt proportion till tiden
för det på deras inlärande använda arbetet. De visa dessa minima
Medelarletstid för obligatoriskt hemarbete vid de lägre läroverken samt
längsta och kortaste tiden för samma arbete i medeltal för någon skolklass.
Klass och Läroverk. |
Medelarbetstid för obli-gatoriskt hemarbete. |
Högsta medeltid för |
Lägsta medeltid för |
|||
För vecka |
Dagligen minuter. |
För vecka |
Dagligen minuter. |
För vecka |
Dagligen minuter. |
|
Femkl. lärov. |
||||||
Lat. V ....... |
20,2 |
3,22 |
32,0 |
5,20 |
9.8 |
1,38 |
» IV...... |
16,0 |
2,40 |
22,9 |
3,49 |
8,2 |
1,22 |
Real. Y...... |
19,2 |
3,12 |
31.5 |
5,15 |
n,o |
1,50 |
» IV..... |
I5>8 |
2,38 |
21,4 |
3,34 |
9.4 |
1,34 |
Geni. III..... |
11,0 |
1,50 |
16,2 |
2,42 |
6,6 |
1,6 |
». II...... |
9-1 |
1,81 |
18,6 |
3,6 |
4.8 |
0,48 |
» I....... |
7.6 |
1,16 |
I2,o |
2,o |
3.6 |
0,36 |
Trekl. lärov. |
||||||
Gem. III..... |
11,0 |
1,50 |
16,2 |
2,42 |
6,6 |
1,6 |
» II...... |
9.8 |
1,38 |
J4>4 |
2,24 |
3.6 |
0,36 |
» I....... |
7.2 |
1,12 |
15.6 |
2,36 |
3.0 |
0,30 |
Tvåtal, pedag. |
||||||
ii............. |
I 1,2 |
1,52 |
20,4 |
3,24 |
6,6 |
1.6 |
i............... |
9,0 |
1,30 |
15.0 |
2,30 |
5.4 |
0,54 |
EnM. pedag. |
||||||
i............. |
IO,o |
1,40 |
15.o |
2,30 |
4.8 |
0,48 |
312
ICAP. y. ARBETSTIDEN.
och de i deras närhet stående talen för andra skolor (se afd. 2
A, tabellerna 55—87), att en betydlig reduktion i medelarbetstiden
borde kunna åstadkommas, utan att en minskning i kurser i samma
grad nödvändiggjordes. Det blir ett kraf på undervisningsmetodiken
att med minsta möjliga arbetstid uppnå bästa möjliga
resultat. Vi se ju af de meddelade talen, att med samma arbetstid
i själfva skolan vissa läroverk af sina lärjungar kräfva
blott hälften, ja för vissa klasser blott tredjedelen så lång tid för
hemarbetet som andra skolor eller ännu mindre. Att någon öfverdrift
kan ligga i en del af de angifna maxima och minima, som
ju återgifva förhållandet vid enskilda klasser) till eu del med ett
jämförelsevis litet antal lärjungar, är ju möjligt; men eu närmare
granskning af klasstabellerna, till Indika jag för detta ändamål
hänvisar, skall ådagalägga, att de här återgifna maxima och minima
vanligen ingalunda utgöra undantag, utan att arbetstiden vid
ett större eller mindre antal af andra skolors motsvarande klasser
står dem mycket nära. Det är gifvet, att hemarbetstidens längd
får sin hygieniska betydelse först vid sammanräkning med arbetstiden
i skolan, hvarigenom man erhåller den dagliga arbetstiden
i dess helhet; och då jag ofvan närmare tagit denna i betraktande
och för öfrigt i det följande härtill återkommer, vill jag ej nu
längre uppehålla mig vid de omhandlade tabellerna.
Då jag anser det vara af stor vigt, att öfver arbetstiden i sin
helhet vid olika skolor få en klar jämförande öfverblick, och då
det för hvarje särskild skolas lärare och framför alt för dess föreståndare,
hvilka för nu föreliggande undersökning haft mycket arbete
och besvär, bör vara af synnerligt intresse att kunna se, huru
förhållandena ställa sig vid deras skola i jämförelse med andra,
meddelas här i tabellafdelningen såväl siffertabellerna 55—87, hvilka
visa arbetstiden i hvarje klass vid hvarje skola i de olika grupperna,
som grafiska tabeller öfver arbetstiden (afd. 2 B, tabellerna 61—85)
vid alla de särskilda läroverken, dels Massvis sammanstälda i sina
olika grupper, dels med en medelarbetstid särskild! beräknad för
hvarje läroverk. Denna medelarbetstid, som erhållits på sådant
sätt, att medelarbetstiderna för läroverkets alla klasser sammanräknats
och summan dividerats med klassernas antal, blir då en
exponent för arbetstiden vid hvarje läroverk i dess helhet och
OLIKA ARBETSTID VID OLIKA LÄROVERK.
313
underlättar jämförelsen. Det liar synts mig vara af så mycket
större vigt, att sådana jämförande tabeller här meddelas, som
många, framför alt lärarna själfva, lätt kunna taga alt för mycket
intryck af de förhållanden, som de hafva närmast under ögonen,
altså de senare af förhållandena vid de skolor, där de hafva sin
verksamhet. En lärare, som arbetar vid en skola med mycket högarbetstid,
skall sålunda lätt kunna vänja sig vid att betrakta denna
arbetstid som naturlig och nödvändig, hvarför han också skall så
mycket mera motvilligt upptaga yrkandet på dess nedsättning.
Uppmärksamgjord på det i de här framlagda tabellerna skarpt
framträdande förhållandet, att vid ett större eller mindre antal
andra skolor arbetstiden redan är mer eller mindre betydligt kortare,
utan att skolans mål förfelas, skall lian säkerligen — ett
annat antagande vore ej berättigadt — väsentligt modifiera sin
uppfattning. Han skall däraf äfven få en impuls att efterforska,
hvarpå det kan bero, att arbetstiden vid hans skola är så hög,
och han bör känna sig manad att i alt, hvad på honom beror,
söka häruti åstadkomma ändring. Å andra sidan kan en lärare,
som har sin verksamhet vid eu skola med jämförelsevis låg arbetstid,
lätt få den föreställningen, att denna arbetstid vore den
normala under tillämpningen af vår nuvarande skolordning. Han
skulle då utan tvifvel kunna vara benägen att hysa misstro mot
uppgifterna om en högre medelarbetstid, såsom ej öfverensstämmande
med hans egen erfarenhet. Får han återigen tillfälle att
göra jämförelser med förhållandet vid andra skolor, sådant det åt
här föreliggande uppgifter framgår, bör han ej kunna göra sig
skyldig till en dylik ensidighet, på samma gång som det bör vara
honom eu tillfredsställelse att konstatera, att hans egen skola i
berörda hänseende intager en jämförelsevis fördelaktig ställning;
en ställning, som måste tjäna dess ledning till heder.
Å de grafiska tabellerna 81—85, som återgifva medelarbetstiden
för läroverken i deras helhet, äro dessa upptagna dels i den
vanliga ordningen, och arbetstiden är då angifven åt en sammanhängande
kurvlinie, dels äro de ordnade efter arbetstidens längd
vid hvart och ett af dem, och arbetstiden är för denna ordning
angifven af en streckad linie.
314
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Dessa tabeller torde ej kräfva mycken närmare förklaring.
Det faller vid deras betraktande genast i ögonen, Indika läroverk
som ega en jämförelsevis hög eller låg arbetstid. Sålunda finna
vi å tabellen för de högre läroverken vid första ögonkastet, att det
i all synnerhet är 2:ne läroverk, Venersborgs och Karlstads, för Indika
kurvan för läroverken i den vanliga ordningen tornlikt reser sig
och anger en medelarbetstid af 11 timmar och därutöfver. För
ett tredje, Linköpings, se vi kurvan angifva 10 Va timmar, och
mer eller mindre nära denna arbetstid komma sedermera flere
andra.
För en jämförelsevis låg arbetstid utmärka sig, såsom vi finna,
samtliga Stockholmsläroverken. Alla fyra höra till de sju läroverk,
som stå främst i den ordning, som arbetstidens längd betingar.
Priset tages af södra latinläroverket med en medelarbetstid
af 8V2 timmar. Närmast detta kommer latinläroverket på Norrmalm,
och efter detta följa Göteborgs realläroverk, Stockholms
nya elementarskola, Kristianstads läroverk, Halmstads och sedermera
det återstående läroverket i Stockholm, realläroverket. Helt
nära det sist nämnda står läroverket i Sundsvall med en medelarbetstid
af nära 9 timmar. För alla de återstående 27 läroverken
öfverskrider arbetstiden detta timtal och stiger, såsom ofvan nämndes,
vid de läroverk, där den är högst, ända till 11 timmar, alla klasserna
sammanräknade.
Jämföra vi motsvarande tabeller för de öfriga läroverksgrupperna,
så visar det sig, att medelarbetstiden vid hvarje grupp i
allmänhet sänker sig i samma mon, som läroverken .få ett mindre
antal klasser, det vill säga i samma mon, som antalet af de högre
klasserna med dessas längre arbetstid minskas.
Af de femhlassiga läroverken är det emellertid ej mindre än
8 stycken, hvilkas medelarbetstid dagligen uppgår till 9 timmar
och däröfver. För 12 ligger den mellan 8 och 9 timmar och endast
för 3:ne mellan 7Va och 8.1) Bland dessa sista, som sålunda
utmärka sig för den jämförelsevis lägsta arbetstiden i denna grupp,
finna vi åter 2:ne Stockholms läroverk, Ladugårdslandets och Jakobs,
men Söderhamns vinner dock med några minuter försteget framför
det först nämnda. Högsta arbetstiden finna vi vid Mariestads; helt
nära detta komma emellertid många af de öfriga.
'') Enköpings läroverk, å graf. tabellen uteglömdt vid läroverkens ordnande
efter arbetstid. Det skall hafva sin plats mellan Göteborgs och Landskronas.
OLIKA ARBETSTID VID OLIKA LÄROVERK.
315
Vid de treMassiga läroverken finna vi för ett af dem, Trelleborgs,
en tornlik böjning af kurvan, liknande de båda spetsarna för 2 af
de högre läroverken. Medelarbetstiden för dessa små klasser går
vid detta läroverk till 8j 2 timmar. Endast vid ett åt de öfriga,
Skellefteå, öfverskrider den 8 timmar, ligger för 14 mellan 7 och 8
och endast för 2:ne emellan 61/2 och 7. Det är Strömstads läroverk,
som i denna grupp tager priset, och Åmåls, som kommer
detta närmast.
Det är att märka, att vid ett och annat af dessa läroverk,
förutom de tre ordinarie klasserna, jämväl förekomma 4:de och 5:te
klasserna, men dessa öfvertaliga klasser hafva vid beräkningen af
den å tabellen upptagna medelarbetstiden uteslutits, då de eljes
skulle höjt arbetstiden och gjort, att de vunna talen ej kunnat
direkt jämföras med dem från de läroverk, Indika blott ega de tre
törsta klasserna. På samma sätt hafva vid beräkningarna för den
följande gruppen, de tvåldassiga peäagogierna, i fall äfven en tredje
klass funnits, blott de två törsta ordinarie klasserna blifvit upptagna.
Vi möta vid dessa sist nämnda läroverk ett, och det ett af de
2 största, nämligen Nora, som för dessa två lägsta klasser har den
nästan otroliga medelarbetstiden af i det allra närmaste 9 timmar,
och ett annat, Hedemora, där den närmar sig till 8 timmar. För
öfrigt täfla här Grenna och Kungsbacka om första platsen med 7
timmars medelarbetstid.
Vid de enUassiga pedagogierna intager Falkenberg första rummet
för jämförelsevis låg arbetstid, nämligen ej fullt 512 timmar.
Vid ett af dessa små läroverk, Öregrunds, uppgår arbetstiden till
nära 8 timmar; vid de återstående ligger den ungefär mellan
6 och 7 timmar.
För granskningen af medelarbetstiden för hvarje klass vid de
särskilda läroverken hänvisar jag såväl till siffertabellerna 55—87
som till de grafiska tabellerna 61—80 1). Det bör vid blicken på
‘) Vid granskningen af de bär i fråga varande tabellerna får man ej glömma,
att denna allmänna medelarbetstid, såsom förut är angifvet, ej är beräknad så,
att man tagit medeltal af alla läroverkens medeltal för klassen, hvarigenom uppgifterna
från ett mycket ringa antal lärjungar vid ett visst läroverk kunnat utöfva
ett otillbörligt inflytande på slutresultatet, utan det allmänna medeltalet har
erhållits genom sammanräkning af alla läroverkens till klassen hörande lärjungar,
och af dessas sammanlagda arbetstid har medeltalet tagits genom division med
lärjungeantalet. Särskildt bör detta uppmärksammas för reallinien, där t. ex. realläroverket
i Stockholm med sitt stora lärjungeantal och sin jämförelsevis låga
arbetstid åstadkommer, att t. ex. för realklassen VI,2 den allmänna medelarbetstiden,
och sålunda linien för den på grafiska tabellen, kommer att stå mycket
316
KAP. V. ARBETSTIDEN.
de senare genast falla i ögonen, huruledes de särskilda kurvorna
för latinlinien — den sammanhängande kurvan — och för reallinien
— den streckade kurvan — i sina höjningar och sänkningar motsvara
hvarandra. Om ett läroverk har i en viss klass en jämförelsevis
hög arbetstid på latinlinien, så finna, vi att i regeln samma
förhållande eger rum på reallinien. Denna öfverensstämmelse,
hvilken, såsom jag förut framhållit, synes utgöra ett godt kriterium
-på resultatets tillförlitlighet, är så mycket mera anmärkningsvärd,
som uppgifterna för ett stort antal läroverksklasser, framför alt på
reala limen, härröra från ett mycket ringa antal lärjungar, ja stundom
från eu enda gosse. Några få felaktiga uppgifter, som vid
beräkningen af den allmänna medelarbetstiden för alla läroverkens
lärjungar i en viss klass ej spela någon rol, kunna ju, såsom förut
är anmärkt, utöfva ett betydligt inflytande till att höja eller sänka
de medeltal, om hvilka här är fråga, där hvarje läroverk för hvarje
klass tagits särskildt för sig, och delvis har tydligen ett sådant inflytande
gjort sig gällande; men såsom regel finna vi den äfven
förut anmärkta inre öfverensstämmelsen i allmänhet i uppgifterna
från de särskilda läroverken tydligt framträda, vare sig att vi klass
för klass jämföra arbetstideran vid samma läroverk eller undersöka
dess relativa förhållande till motsvarande klasser vid olika läroverk.
Så se vi t. ex. vid de högre läroverken, huruledes Stockholmsläroverken
i allmänhet genom alla klasser utmärka sig för en jämförelsevis
låg arbetstid. I hvarje klass ligger den vid dem under
den allmänna medelarbetstiden för klassen, och om än flere eller
färre åt dem i enskilda klasser öfverträffas af några andra läroverk,
så återfinnas vid dem, såsom nedan stående tabell, sid. 318, visar,
de flesta minima af arbetstid, särskildt vid södra latinläroverket.
Det med Stockholmsläroverken, hvad längden af arbetstiden
beträffar, täflande läroverket i Kristianstad har äfven för alla sina
klasser, med undantag af den 3:je, en arbetstid under medeltalet,
och för tvänne klasser har det den lägsta i riket. Halmstad, som
i första klassen ligger i arbetstid under alla Stockholmsläroverken
och i 2:dra och 3:dje står minimum mycket nära, bibehåller i allmänhet
denna fördelaktiga ställning- äfven i 4:de och öde klasserna.
Med 6:te klassen höjes dess arbetstid till närheten af medeltalet,
men öfverskrider ej detta förr än med sista klassen. —- Det
lägre, än livad man vid första blicken på tabellen skulle kunna anse som riktigt.
Sedan nian uppmärksammat kolumnen för lärjungeantalet, skall man med tanke
på beräkningssättet, hvilket utan tvifvel är det enda riktiga, lätt finna förklaringen.
MEDEL ARBETSTIDEN I SÄRSKILDA KLASSER VID OLIKA LÄVOVERK. 317
läroverk, som i sin kelhet kar högsta medelarbetstiden, Venersborgs,
öfverträffas i arbetstidens längd af flere andra i de 3 lägsta
klasserna, ehuru det dock alltid ligger mer eller mindre högt öfver
medelarbetstiden; men kurvan börjar först med 4:de klassen på
reallinien att för det samma mera betydligt höja sin spets, reser
sig i de följande högre och högre, öfverflyglar i VI, 1 på latinlinien
och VI,2 på båda linierna alla andra, håller sig fortfarande i höjden,
men öfverträffas i de 2 sista klasserna af 2:ne andra läroverk.
Med det läroverk, som i allmän medelarbetstid står Venersborgs
närmast i höjd, Karlstads, finna vi förhållandet vara ungefärligen
enahanda. Det håller sig till och med 4:de klassen på latinlinien
närmare den allmänna medelarbetstiden, men med 5:te klassen
börjar dess kurva att klass för klass gradvis höja sig, för att i de
båda sista klasserna intaga en, synnerligast för den senare klassen,
ytterligt dominerande ställning. Detta sist nämnda förhållande är
af synnerligt intresse, ty skulle denna betydliga stegring i arbetstiden
bero på öfverdrifna uppgifter af lärjungarna, låt vara afsigtligt
eller ej, så är det klart, att benägenheten för dessa öfverdrifter
ej skulle finnas hos gossarna i nederklasserna, men däremot börja
göra sig gällande hos dem i öde och sedermera stegras klass för
klass på ett särdeles regelbundet sätt ända till skolans slut.
Detta skulle ju visa en fortgående demoralisation eller allmänt tilltagande
brist på sanningskärlek hos lärjungarna, men svårligen
vill väl någon antaga en sådan förklaring, och ett sådant förhållande
borde väl ej kunnat undgå lärarnas uppmärksamhet.
Linköping, som i hög arbetstid står de båda sist omhandlade
läroverken närmast, har i motsats mot dem sin största öfvervigt,
hvad arbetstidens längd beträffar, i de 2 lägsta klasserna, men
står i allmänhet högt hela skolan igenom. De anförda exemplen
torde vara tillräckliga för att ådagalägga, hvad med dem hufvudsakligen
åsyftats. En mera genomförd granskning af de anförda
tabellerna, hvarpå jag ej här utan fara för alt för stor och tröttande
vidlyftighet kan ingå, skall visa samma förhållanden, nämligen att
i allmänhet för de särskilda skolorna en sådan regelmässighet
framträder i de vunna resultaten, att man måste få förtroende för
dessas allmänna riktighet, eller med andra ord, att uppgifterna
hvarpå de grundats, i regeln blifvit så samvetsgrant som möjligt
lemnade. En del skolor utmärka sig altigenom för en jämförelsevis
låg, andra för en genomgående hög arbetstid. Hos en del
är arbetstiden jämförelsevis mera uppdrifven i de lägre, i andra
318
KAP. V. ARBETSTIDEN.
åter mera i de högre klasserna, och i vissa skolor är ansträngningen
starkast i mellanklasserna.
Vid de lägre läroverken återfinna vi äfven samma förhållanden
såsom de grafiska klasstabellerna (70—80) öfver dem åskådliggöra.
Så tager t. ex. vid de femklassiga läroverken Söderhamn priset
för den kortaste arbetstiden genom alla klasserna på gemensamma
linien och latinlinien, och endast för öde realklassen vinnes
detta af Ladugårdslands läroverk, som för öfrigt från och med
2:dra klassen står minimum mer eller mindre nära. — Att Söderhamn
genom alla klasser blott har 1 timme i veckan för sång, bidrager
till dess försteg. — Å andra sidan se vi, huru t. ex. Oskarshamn
ligger konstant i alla klasser högt öfver den allmänna medelarbetstiden
o. s. v. Vid de treklassiga läroverken se vi Ström
-
De högre läroverk, vid hvilka den lägsta och den högsta arbetstiden
förekommer i de olika klasserna.
Lägsta arbetstid. |
Högsta arbetstid. |
|||
Klass. |
H3 « §’ £- B fs fa 3 -1 |
Läroverk. |
2 B P SS 3 Hj |
Läroverk. |
i ......................... ii ........................ in...................... |
37,v 41,9 43,7 |
Kalmar (Stockholms Södra latin-(Stockholms Real-JStockholms Norra latin-l Vesterås |
48.1 53.2 53,o |
Linköpings Luleå Skara |
Lat. IV....................... |
47,o |
Stockholms Norra latin- |
61,2 |
Vesterviks |
Real. IV....................... |
48,o |
Stockholms Södra latin- |
61,7 |
Vesterviks ’) |
Lat. V........................ |
50,2 |
Stockholms Södra latin- |
66,5 |
Venersborgs |
Real. V........................ |
51,7 |
Stockholms Nya elementar-skola |
67,6 |
Skara '') |
Lat. VI,1..................... |
58,1 |
Stockholms Södra latin- |
72,9 |
Venersborgs |
Real. VI, 1..................... |
53,o |
Kristianstads |
77,5 |
Linköpings |
Lat. VI,2..................... |
58,2 |
Kristianstads |
77,9 |
Venersborgs |
Real. VI,2...........;......... |
55,6 |
Stockholms Nya elementar-skola |
83,s |
Venersborgs |
Lat. VII,i ................... |
G0,2 |
Umeå |
76,o |
Karlstads |
Real. VII,i ................... |
58,2 |
Stockholms Real- |
82,i |
Karlstads |
Lat. VII,2.................... |
57,8 |
Umeå |
87,o |
Karlstads |
Real. VII,2 ................... ]) Frånsedt Hernösand |
57,8 med b] |
Umeå ott eu lärjunge i klassen. |
88,8 |
Karlstads |
LÄROVERK MED HÖGSTA OCH LÄGSTA ARBETSTID I SÄRSKILDA KLASSER. 319
stad genom alla sina klasser utmärka sig för en jämförelsevis
synnerligen låg arbetstid. Minimum för första klassen har visserligen
här Sala; men i de följande två klasserna ligger dess arbetstid
öfver medeltalet. Lika konstant som Strömstad ligger långt under
medeltalet, står Trelleborg genom alla klasser högt öfver det
samma. — Samma ställning, som Trelleborg här, intager, har Nora
vid de tvåklassiga pedagogierna för båda sina klasser, under det
att Grenna och Kungsbacka för båda klasserna täfla om lägsta arbetstiden;
Hjo tar väl i 2:dra klassen försteget framför dem båda,
men ligger i lista något öfver medelarbetstiden.
Följande tabeller visa närmare, vid hvilka läroverk lägsta och
vid hvilka högsta arbetstiden förekommit för alla klasser vid de
olika läroverksgrupperna.
De lägre läroverk, vid hvilka den lägsta och den högsta arbetstiden
förekommit i de olika klasserna.
Lägsta arbetstid. |
Hög |
sta arbetstid. |
||
Klass. |
< s* CD B *B P P 3 ^ |
Läroverk. |
H CD 3 P74 B p p 3 ^ |
Läroverk. |
Femklassiga läroverk. |
||||
i......................... |
37,4 |
Söderhamns |
45,5 |
Eksjö |
ii........................ |
41,8 |
Söderhamns |
54,6 |
Mariestads |
in...................... |
44,0 |
Söderhamns |
52,7 |
J Norrtelje |
Lat. IV....................... |
45,2 |
Söderhamns |
59,4 |
Uddevalla |
Real. IV....................... |
49,4 |
Söderhamns |
60,4 |
Borås |
Lat. V......................... |
46,8 |
Söderhamns |
69,5 |
Arboga |
Real. V ........................ |
51,o |
Stockholm, Ladugårdslands |
71,0 |
Oskarshamns |
Treklassiga läroverk. |
||||
i......................... |
35,5 |
Sala |
49,i |
Trelleborgs |
ii....................... |
39,e |
Strömstads |
50,9 |
Trelleborgs |
in....................... |
42,6 |
Strömstads |
52,7 |
Trelleborgs |
Tvåklassiga pedagogier. |
||||
i......................... |
39,8 |
Kungsbacka |
50,5 |
Nora |
n........................ |
42,8 |
Hjo |
56,4 |
Nora |
Enklossiga pedagogier...... |
32,6 |
Falkenbergs |
46,5 |
Oregruuds |
320
KAP. V. ARBETSTIDEN.
I det föregående bär jag redogjort för den tid, som det obligatoriska
arbetet, enligt de officiela årsredogörelserna och de af
komitén från skolorna inbemtade upplysningarna, tager i anspråk.
Någon modifikation i denna arbetstid eger genom de såkallade
månadslofven rum för 2 dagar i månaden för 6:te klassen och för
4 dagar i månaden för 7:de klassen, en modifikation, som omöjligen
kan exakt beräknas, och som synes ställa sig ganska olika
1 olika skolor, alt efter den olika tolkningen och tillämpningen af
följande medgifvande i läroverksstadgans § 19, mom. 3.:
»Åt lärjungarna i öde klassen må rektor 2 gånger i månaden
och åt lärjungarna i 7:de klassen 4 gånger i månaden kunna bevilja
en hel dags ledighet, hvilken bör användas för enskilda studier
eller för de skriftliga arbetena.»
Inom komitén har, med anledning af detta läroverksstadgans
medgifvande, det yrkande blifvit gjordt, att vid beräkningarna af
arbetstiden för de 4 högsta klasserna de medgifna månadslofven,
såsom »icke arbetstid» eller fullt ledig fritid från den uppgifna
arbetstiden, vare sig för vecka eller för dag, måste afdragas, och
detta yrkande återfinna vi ännu i 2:ne af reservationerna. Veckotimmarnas
antal skulle altså hafva minskats med arbetstimmarna
för resp. en half och en hel dag och den dagliga arbetstiden med
ett motsvarande antal timmar, fördeladt öfver samtliga arbetsdagarna
i veckan. Detta skulle emellertid ingalunda hafva varit
berättigadt. Vore det anförda medgifvandet i allmänhet så tillämpad!,
att lärjungarna i öde klassen verkligen hade eu fullkomlig
fridag hvar annan vecka och lärjungarna i 7:de klassen en sådan
fridag hvar vecka, så borde ju detta ej föranleda till något annat
förfaringssätt vid arbetstidens beräknande, än att man sökte så
noggrant som möjligt, fastställa huru lång denna arbetstid faktiskt
är för hvarje arbetsdag, och att man efter uppgiften härom tillfogade
den anmärkningen, att för öde klassen 1 dag hvarannan
vecka och för 7:de klassen en dag hvarje vecka vore fri från alt
arbete. Endast på detta sätt finge man veta, hvad man ville veta,
och hvad som varit meningen med hela denna undersökning att
utvisa. Om arbetet dagligen under 11 af de 12 arbetsdagarna för
2 veckor krafvel1 12 timmar, men den 12de dagen är fri, så måste
det ju ovilkorligen vara riktigare att sanningsenligt angifva detta
förhållande än att helt enkelt fördela de 11 dagarnas arbete på
alla 12 dagarna och sålunda komma med en alldeles oriktig uppgift
såväl för de 11 arbetsdagarna som för den 12:te fridagen.
MAN AD SL OF VEN.
321
Nu är emellertid att särskild! lägga märke till, att månadslofven
ingalunda äro stadgade, utan deras beviljande är endast
medgifvet.
Inom komitén upplystes äfven från fullt sakkunnigt båll, hvad
som sedermera af skilda skolors föreståndare fullständigt bekräftats,
och hvad som för (ifrigt hvar och eu, som haft barn i de i fråga
varande klasserna, torde kunna besanna, att det är mycket långt
ifrån, att de medgifna månadslofdagarna kunna eller böra upptagas
såsom verkliga fridagar.
Vid de flesta skolorna användas de ungefärligen i 3 fäll af 4
till skrifningar på lärorummet, hvilka fordra eu tid af 3 till 5 ä 6
timmar. Att sålunda för månadslofvens skull minska arbetstiden i
skolan med 5 å 5 timmar och 20 minuter i veckan för 7:de klassen
och med hälften så mycket för 6:te klassen och i motsvarande grad
det dagliga arbetet under alla veckans arbetsdagar vore således
äfven af denna grund uppenbarligen alldeles oriktigt och vilseledande.
Hvad åter de så kallade lofdagarnas inverkan på hemarbetstiden
beträffar, så vore det lika oriktigt att för deras skull
göra en afprutning på denna, sådan den här upptagits. Väl bortfaller
genom skrifningarna i skolan på dessa dagar en och annan
skrifning i hemmet; men huruvida denna minskning blifvit af lärjungarna
beräknad eller ej vid afgifvandet af deras af lärarna
kontrollerade uppgifter, det kan ej afgöras — frågoformulärens uppställning
synes snarast föranleda till antagandet, att så ej skett.
Hvad som är alldeles visst, det är emellertid, att, om man hyser
den åsigten, att t. ex. för 7:de klassen en dag i veckan skall räknas
fri från hemarbete, då måste man höja den i ofvan framstälda
beräkningar angifna hemarbetstiden för de återstående 5 arbetsdagarna
såvida den faktiska hemarbetstiden för veckan lagts till
grund för de lemnade uppgifterna. Å de af lärjungarna ifylda
frågoformulären begärdes det nämligen uttryckligen i fråga om den
dagliga hemarbetstiden, att denna skulle beräknas efter 6 arbetsdagar
i veckan; anser man nu att en dag i veckan skall räknas fri
från hemarbete, så omfattar hemarbetstiden för veckan endast 5
dagar. Den dagliga hemarbetstiden fås då genom division med 5
i stället för med 6, såsom nu skett, och den ställer sig i sådant fall
ännu högre, än hvad den nu upptagits till. Under inga förhållanden
kan den dagliga arbetstiden blifva lägre än den af komitén beräknade.
Komitén bär sålunda handlat fullkomligt riktig!, då den
grundat sin redogörelse för arbetstiden på de officiel stad
Lärov.
-Tcom. bet. III. 21
KAP. V. ARBETSTIDEN.
gandena, årsprogrammen och de från alla skolor, utan någon
reservation af någon enda lärare, lemnade uppgifterna framgå,
men på samma gång gjort en anmärkning, som visar, att en ej
beräknelig modifikation kan ega rum för 2 dagar i månaden i 6:te
klassen och för 4 dagar i månaden för 7:de klassen. Jag har
också vid denna min framställning ej kunnat på annat sätt förfara
utan att lemna alldeles oriktiga uppgifter. Endast den, som ej
eger någon närmare kännedom om de här meddelade förhållandena
inom skolan, kan af undervisningsstadgans ofta berörda medgifvande
förledas till den föreställningen, att månadslofdagarna äro
allmänna fridagar, på hvilka lärjungarna hafva intet att beställa,
och, som sagdt, äfven om så vore, eller om i någon mon så vore,
kunde detta ej föranleda till minskning af den beräknade arbetstiden
för de andra dagarna.
Verkliga lofdagar förekomma väl af den ena eller andra anledningen
af och till inom skolorna under terminernas lopp, men
skulle man för dem göra afdrag i arbetstiden för andra dagar,
komme man till rent af absurda resultat. Hvarför ej då äfven
räkna ferierna såsom fritid, beräkna arbetstimmarna för år och
fördela arbetstiden jämnt öfver hela året? På sådant sätt finge
man en mycket låg daglig arbetstid för våra skolor; men hvilken
vrångbild skulle man ej åstadkomma!
Vid en så vigtig och så allvarsam undersökning som denna
måste man se sakförhållandena rätt i ögonen, sådana de efter
samvetsgrann undersökning framträda, och sedan till dem taga den
hänsyn, som man anser, att de kunna påkalla. Huru långt man
bör gå i denna hänsyn, därom kunna ju meningarna vara delade,
men det gäller för hvar och eu, som vill deltaga i meningsbrytningen
härom, att med verkliga skäl och goda grunder söka stödja
sin mening. Om man hyser den åsigten, att lärjungarna kunna
och böra under den tid, som månadslofdagarna lemna, vara fria
från alt obligatoriskt arbete, må man då ej tvinga dem till många
timmars arbete på skolrummen under de dagarna, må man ej söka
dölja, att nu så sker, och må man se till, att de då äfven kunna
vara fria från alt hemarbete. Med den pressning, som i våra skolor
för närvarande eger rum, skall detta senare emellertid aldrig kunna
åstadkommas. Borttagas åter de så kallade månadslofven, och
nedsättes i stället den dagliga arbetstiden med ett motsvarande
timantal, så blir detta en verklig lindring, som måste komma lärjungarna
till godo, och som skall verka i den riktning, som tydligen
JÄMFÖRELSE MELLAN KOMITÉNS OCH ECKLESIASTIKDEP. UPPGIFTER. 323
vant den ursprungliga meningen med dessa månadslön I hvad
mon en sådan nedsättning i den dagliga arbetstiden kan motsvara
behofvet af lättnad för lärjungarna, skola vi bättre kunna bedöma,
sedan vi tagit i betraktande de modifikationer, som nämnda arbetstid
undergår å ena sidan till förminskning genom dispenser från
öfningsämnen, å andra sidan till förhöjning genom frivilligt arbete
i skola och hem, samt sedan vi gjort en jämförelse med den arbetstid,
som i andra land förekommer eller ansetts tillåtlig, och sedan
vi med stöd såväl häraf som för öfrigt af allmänna hygieniska och
fysiologiska grunder sökt närmare utreda, huru lång arbetstid man
verkligen kan fordra af skolgossar i olika åldrar.
Innan jag går vidare, kan jag emellertid ej underlåta att såsom
en ytterligare bekräftelse på tillförlitligheten af de uppgifter, som
komitén begagnat för sina beräkningar af arbetstiden, samt på
riktigheten af de allmänna resultat, till hvilka komitén härutinnan
kommit, äfvensom på öfverensstämmelsen med de resultat, som
vunnits på annan väg, nämligen genom att lägga rektorernas årsredogörelser
till grund för beräkningen, anföra följande ur kong!,
ecklesiastikdepartementets eget stora statistiska arbete öfver statens
elementarläroverk för gossar, läsåret 1876—771). Det heter där
bland annat: »Äfven det höga antal af 14 å 15 timmar dagligen,
hvartill hemarbetet och skoltimmarna tillsammans uppgått vid ett
läroverk enligt en af årsredogörelserna för 1858—59, har sin motsvarighet
under läseåret 1876—77, ty åtminstone vid ett läroverk
får man för 7:de klassen ungefär samma antal.»
Det har sålunda varit ej blott genom Sommelius, utan äfven
från annat håll inrapporteradt till Kung!, ecklesiastikdepartementet
och altså äfven förut kändt, att det funnes läroverk i vårt land,
vid hvilka eu sådan rent af oerhörd arbetstid, och detta såsom
me del arbetstid för eu hel klass, har kunnat utkräfvas af ynglingar.
Det är altså ingen nyhet, komitén kommer med, då hon påvisar,
att ett sådant nästan otroligt förhållande ännu eger rum. Hvad
betyder det här, om man jämkar med månadslön eller huru många
lof som hälst?
På en jämförelse med detaljuppgifterna i nämnda berättelse
för hemarbetstiden vid olika läroverk kan jäg ej ingå; och detta
är ej häller af nöden, då man i ecklesiastikdepartementet på grund
'') Bidrag till Sveriges officiela statistik. P. Undervisningsväsendet. 2. Berättelse
om statens elementarläroverk för gossar, läsåret 1876—77. Utarbetad i
i kongl. Ecklesiastikdepartementet. Stockholm 1884. (Någon dylik bearbetning
för andra år finnes ej ännu offentliggjord, men pågår.)
324
KAP. V. ARBETSTIDEN.
af dem gjort eu beräkning öfver medeltalen för den dagliga arbetstiden
i de särskilda klasserna vid läroverken i allmänhet. Jag
återger den häröfver i departementet upprättade tabellen och inlägger
i den för bättre jämförelses skull de resultat, till hvilka
komiténs undersökningar vid de högre läroverken hafva ledt.
Jämförelse mellan läroverkskomiténs och ecklesiastikdepartementets
beräkningar öfver den dagliga arbetstiden.
Tiden angifven i timmar och minuter.
Skolklass. |
Timantal för de arbetet i skolan. |
t dagliga hemarbetet. |
Summa. |
S k i 1 |
råd. |
|||
fel . g- P*CK5* CD e-t- P? ^ fl Ig «T p B m Cfc i_i. p srn 2. o Cfc |
tel p cjq‘ cd P? ■T+- Hj P o CD 2 £ X1 * ?? B Cfc» P CD |
teJ p 00 ^ CD ="*■ ED er* Pr p Pj >-i ►P Pf s s. Cfc *-• g.® Cfc Cfc Cfc 1 |
tel cd C+- l-i p 0 B ** • pr 3. c+- CD» P oo |
teJ p CD 1-1 p''cjV CD pr g* P Ö Cfc" B ^ Cfc M. P Cfc Cfc f* t* Cfc |
tel p^ cSs* co p: CD 2 & fp PP » • kr 0 B. Cfc» P CD |
CD ^1 + S-Crq P 0q‘O:p O? 8 < g * 2 CbCL ''|<§"b | i® se B E2 B ö Cfc Cfc ce p g’ cfc g r P '' SJ V? |
s Cfc P-i H» P 2‘ er1 Se. p p * 0=5 P ►“b pi |
|
i.............. |
5,20 |
5-34 |
1,10 |
1,21 |
6,30 |
6,55 |
+ 25 |
+ 12 |
ii.............. |
5,50 |
6,6 |
1,40 |
1,40 |
7,30 |
7,46 |
4 16 |
+ 1 |
III............ |
5,50 |
6,6 |
2,0 |
1,51 |
7,50 |
7,57 |
+ 7 |
- 9 |
!+ 25 |
+ 9 |
|||||||
Real. IV..... |
6,io + (0,io) |
6,26 |
2,30 |
2,39 |
8,40 4 (0,10) |
9-5 |
< eller |
eller |
1+ IS |
— 1 |
|||||||
f + 49 |
+ 32 |
|||||||
Lat. IV....... |
5,50 + (0,30) |
6,9 |
2,30 |
3.0 |
8,20 + (0,30) |
9.9 |
■J eller |
eller |
1+ 19 |
+ 2 |
|||||||
Real. V..... |
6,20 |
6,31 |
3,0 |
3.9 |
9,20 |
9,40 |
+ 20 |
+ 5 |
f+ 32 |
4 14 |
|||||||
Lat. V ....... |
6 + (Opo) |
6,18 |
3,15 |
3.29 |
9,15 + (0,20) |
9,47 |
< eller |
eller |
1+ 12 |
— 6 |
|||||||
Real. VI,l... |
6,30 |
6,39 |
3,45 |
3.59 |
10,15 |
10,38 |
+ 23 |
4 7 |
Lat. VI,1 .... |
6,30 |
6,40 |
4,15 |
4,21 |
10,45 |
II,I |
4 16 |
— 1 |
Real. VI,2... |
6,30 |
6,34 |
4,0 |
3.54 |
10,30 |
10,28 |
— 2 |
— 18 |
Lat. VI,2 .... |
6,30 |
6,41 |
4,30 |
4.33 |
11,0 |
I 1,14 |
4 14 |
— 3 |
Real. VII,1... |
6,30 |
6,38 |
4,30 |
4>23 |
11,0 |
II,I |
4- 1 |
-15 |
Lat. VII,l... |
6,io |
6,2 5 |
4,30 |
4.57 |
10,40 |
I 1,22 |
+ 42 |
4 25 |
Real. VII,2... |
6,o |
6, is |
5,0 |
5.5 |
11,0 |
I 1,20 |
+ 20 |
+ 4 |
Lat. VII,2 ... |
5,40 |
5.57 |
5,10 |
5.11 |
10,50 |
II,8 |
4 18 |
4 1 |
ÖFVERENSSTÄMMELSEN MELLAN KOMITÉNS O. ECKLES.-DEP. UPPG. 325
Öfverensstämmclsen är, såsom vi finna, alldeles slående, och
öfver hufvud taget är det högst anmärkningsvärdt, att tvänne undersökningar,
företagna med flere års mellantid och på ett väsentligt
olika sätt, kunnat lemna ett så i detalj lika resultat. Jag säger i
detalj lika, ty de skilnader, som förekomma, äro rent af obetydligheter.
I häda beräkningarna ingår äfven gymnastiken, men i ecklesiastikdepartementets
är ej den för bön använda tiden upptagen.
Frånräknas denna tid från det af komitén beräknade timtalet, blir
öfverensstämmelsen ännu fullständigare. Men äfven utan fråndragning
af tiden för bönen understiger komiténs beräknade tid för en
klass den af departementet beräknade, och för en klass är den så
godt som på minuten den samma. Fråndrages tiden för bönen,
kommer komiténs beräknade tid att understiga den af departementet
beräknade tiden i 5 å 7 klasser. Största skilnaden, eller den enda,
som är värd någon närmare uppmärksamhet, om vi frånse lat. IV,
där skilnaden kan vara antingen 32 eller också blott 2 min., är för
latinklassen VII,i, där den är 25 min., nämligen med frånräkning
af bönen.
Med dessa resultat för ögonen och med stöd af, hvad jag för
öfrigt ofvan framhållit vid granskningen af våra resultat, kan jag
ej annat än anse, att vi här stå inför tal, som komma det verkliga
sakförhållandet så nära, som någonsin är möjligt. Förgäfves skall
man göra sina bemödanden att undanskymma detta, Indika utvägar
man än må tillgripa, då man befinner sig i den obehagliga ställning,
att man omöjligen kan försvara en sådan arbetstid som den,
hvilken komitén genom sina direkta förfrågningar i hemmen och Kungl.
ecklesiastik-departementet på grund af läroverkens egna berättelser
funnit vara för handen, och därföre måste göra sig blind för ett
sakförhållande, i hvars nödvändiga konsekvenser man ej vill foga
sig. Härom mera längre fram.
Siffertabellerna 213—216 till denna redogörelse utvisa medelarbetstiden
för de olika klasserna vid 4 förberedande goss-skolor i
Stockholm. Det har blifvit försummadt att i nämnda tabeller utsätta
gossarnas medelålder i de respektive klasserna. Den är förut
här ofvan för samtliga angifven vid redogörelsen för helsotillståndet,
och jag inlägger den jämväl här i följande öfversigt för de fyra
326
KAT*. V. ARBETSTIDEN.
skolor, hvilkas arbetstid är så fullständigt angifven, att den kunnat
statistiskt behandlas i öfverensstämmelse med den motsvarande
statistiska bearbetningen för de allmänna läroverken.
Lärjungarnas antal och medelålder vid de 4 förberedande goss-skolor,
hviTkas arbetstid är närmare angifven.
Läroverk. |
Klass IV. |
Klass III. |
Klass II. |
Klass I. |
||||
Antal lär- jungar. |
Åldersår i |
Antal lär-jungar. |
Åldersår i |
Antal lär-jungar. |
Åldersår i |
Antal lär-jungar. |
Åldersår i |
|
Beskows ...................... |
17 |
IO,i |
25 |
9.6 |
21 |
8,4 |
12 |
7,8 |
lagerström o. Nordqvists... |
31 |
II,i |
50 |
10,1 |
33 |
8,6 |
24 |
8,1 |
Ytterboms..................... |
10 |
I 1,0 |
41 |
10,6 |
29 |
9.2 |
18 |
7,8 |
Claesons........................ |
20 |
10,9 |
35 |
9.2 |
29 |
8,6 |
15 |
7.4 |
78 |
— |
151 |
— |
112 |
— |
69 |
— |
Följande sammandrag visar, huru det förhåller sig med arbetstiden
vid dessa skolor, då de sammanslås och betraktas som eu.
Arbetstiden vid 4 förberedande goss-skolor i Stockholm.
Timmar och minuter.
Klass. |
Antal lärjungar från 4 skolor med arbetstiden angifven. |
0 b 1 |
l g a t o |
risk |
t ar |
bete |
i skolan |
i hemmet |
tillsammans |
||||
med från-räkna af |
med inräk-ning af |
endast lexor, |
med från-räkning af |
med inräk-ning af |
||
IV................ |
78 |
4,3 9 |
4,51 |
1,30 |
6,9 |
6,21 |
III............... |
151 |
4,21 |
4,31 |
1,0 |
5,21 |
5,31 |
II................. |
112 |
3,55 |
4,3 |
0,48 |
4,43 |
4,51 |
I................. |
69 |
3,27 |
3,36 |
0,46 |
4,13 |
4,22 |
VID 4 FÖRBEREDANDE GOSS-SKOLOR I STOCKHOLM.
327
Sammandraget är så öfverskådligt, att jag ej anser mig beliöfva
i texten framhålla några detaljer däri. I ett följande kapitel
skall jag granska, huru den angifna arbetstiden står tillsammans
med, hvad man ur hygienisk synpunkt kan anse lämpligt för dessa
åldrar. En glädjande företeelse är, att, såsom siffertabellerna
213—216 i tabellafdelningen utvisa, undervisning i handarbete och
slöjd blifvit upptagen i ett par af dessa skolor. Jag erinrar om, att detta
ämne, såsom i historiken anförts, är ett hufvudämne i den PalmGRENska
skolan, för hvars nedre förberedande klasser helsotillståndet
är angifvet, men hvilken ej ingår i den här lemnade statistiken
för arbetstiden. För öfrig! finna vi, att det är i herrar
Lagerströms och Nordqvists samt i Beskows skola, som detta
ämne kommit till heders. Vinner det fast fot i de förberedande
skolorna, skall det nog bana sig väg till de öfriga.
Jag återgår nu till redogörelsen för arbetstiden vid de allmänna
läroverken och vill då taga i betraktande de modifikationer, som
den kan undergå, å ena sidan genom befrielser från deltagande i
undervisningen i vissa ämnen och å andra sidan genom frivilligt
arbete i skolan och hemmet.
Hvad först beträffar den minskning i arbetstid, som uppstår
genom befrielse från deltagande i undervisningen i öfningsämnena,
teckning, sång och gymnastik, så finna vi af de sammanfattande
tabellerna 12—16 i bil. C, kap. III, huru härmed ställer sig för
de olika skolgrupperna i deras helhet, och af de här i tabellafdelningen
intagna siffertabellerna 55—87, liurudant förhållandet är
i hvarje klass vid hvarje särskild skola.
Befrielse från deltagande i teckning åtnjuter, såsom nedan
stående utdrag ur de anförda tabellerna visar, endast ett ringa
antal lärjungar. Den spelar sålunda i det hänseende, hvarom här
är fråga, en jämförelsevis obetydlig rol.
328
KAP. Y. ARBETSTID EN.
Befrielse från deltagande i teckningsundervisningen.
Klass. |
Gemensamma linien. |
Latin |
linien. |
R e a 11 i n i |
e n. |
||||||||||
i. |
ii. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI, 2. |
VII,l. |
VII,2. |
|
Högre läroverk: % lärjungar............. |
0,3 |
0,2 |
0,3 |
(5,5) |
(11.1) |
5,5 |
10,3 |
6,8 |
10,i |
0,5 |
0,7 |
0,4 |
1,6 |
1,3 |
6,3 |
Minskad arbetstid för |
1,2 |
1,2 |
1.3 |
(°> |
(0) |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
2,o |
2,7 |
2,8 |
2,8 |
2,6 |
2,6 |
2,7 |
D:o för dag i timmar |
0,12 |
0,12 |
0,13 |
(0) |
(0) |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,27 |
0,28 |
0,28 |
0,26 |
0,26 |
0,27 |
1 Femklassiga läroverk: |
0 |
0 |
0 |
(2,5) |
(6,1) |
0,8 |
1,4 |
||||||||
Minskad arbetstid för |
0 |
0 |
O |
(0) |
(0) |
_ |
_ |
_ |
_ |
2,9 |
2,9 |
||||
D:o för dag i timmar |
0 |
O |
O |
(0) |
(0) |
— |
— |
— |
— |
0,29 |
0,29 |
— |
— |
— |
— |
Treklassiga läroverk: |
0 |
0 |
0,5 |
||||||||||||
Minskad arbetstid för |
— |
— |
I,l |
||||||||||||
D:o för dag i timmar |
— |
— |
0,ii |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
__ |
_ |
_ |
|
Vid pedagogiernaeger |
Sammanställningen visar, att det egentligen är på latinlinien
och i sista klassen på reallinien, som befrielse från teckning förekommer
för ett nämnvärdt procenttal af lärjungarna, nämligen för
5,5—10,3 / på latinlinien i de klasser där teckningen är obligatorisk,
och för 6,3 % i 7:de öfre på reallinien. Tabellen anger
äfven huru mycken vinst af tid för vecka och för dag denna befrielse
medför för dem, som däraf äro i åtnjutande. För 4:de och
öde latinklasserna, där teckningsundervisningen ej är obligatorisk,
medför befrielsen ingen nedsättning i den ofvan angifna obligatoriska
arbetstiden, ty någon tid för teckning ingår, såsom klasssammanställningarna
utvisa, ej för dem i den sammanräknade arbetstiden.
För alla dem, som i dessa klasser deltaga i teckningsundervisningen,
tillkommer därför den därtill använda tiden såsom
en tillökning i arbetstid utöfver den i bär framlagda statistik angifna.
BEFRIELSE FRÅN SÅNG- OCH MUSIKUNDERVISNINGEN.
329
Helt annorlunda ställer sig förhållandet med befrielsen från
undervisningen i sång och musik. Från och med 4:de klassen
kommer den ett mycket stort antal lärjungar till godo, såsom nedan
stående sammanställning närmare utvisar.
jBefrielse från deltagande i sång- och musikundervisningen.
Klass. |
Gemensamma linien. |
Latinlinien. |
Eeallinien. |
||||||||||||
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI, 2. |
VII,1. |
VII, 2. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
|
Högre läroverk: % befriade lärjungar.. |
5,4 |
8,6 |
27,8 |
42,6 |
58,5 |
63,2 |
57,7 |
48,7 |
54,9 |
56,7 |
72,3 |
68,1 |
68,3 |
65,4 |
56,8 |
Minskad arbetstid för |
>»9 |
''.9 |
1.9 |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
!>9 |
*>9 |
2,0 |
2,0 |
D:o för dag i timmar |
0,19 |
0,19 |
0,19 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,20 |
0,19 |
0,19 |
0,20 |
0,20 |
Femklassiga läroverk: |
8,0 |
15,3 |
18,6 |
35,7 |
53,3 |
_ |
43,s |
64,8 |
_ |
_ |
— |
||||
Minskad arbetstid för |
2,0 |
2,1 |
2,1 |
2,2 |
2,2 |
— |
— |
— |
— |
2,1 |
2,1 |
— |
— |
— |
— |
D:o för dag i timmar |
0,20 |
0,21 |
0,21 |
0,22 |
0,22 |
— |
— |
— |
— |
0,21 |
0,21 |
— |
— |
— |
— |
Treklassiga läroverk: |
4,6 |
.5,5 |
10,3 |
19,4 |
O |
27,6 |
O |
_ |
__ |
— |
|||||
Minskad arbetstid för |
•>9 |
1.9 |
1.9 |
i.9 |
— |
_ |
— |
— |
— |
1.9 |
— |
— |
— |
— |
— |
D:o för dag i timmar |
0,19 |
0,19 |
0,19 |
0,19 |
— |
— |
— |
— |
— |
0,19 |
— |
— |
— |
— |
— |
Tvåklassiga pedag:r: |
8,9 |
23,2 |
20,0 |
_ |
_ |
||||||||||
Minskad arbetstid för |
2,1 |
2,1 |
2.3 |
— |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
-— |
D:o för dag i timmar |
0,21 |
0,21 |
0,23 |
||||||||||||
Vid de enklass, peda-gogierna synes sång-undervisning enl. de |
- |
330
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Att i de lägsta klasserna ett jämförelsevis mycket ringa antal
lärjungar är befriadt från deltagande i musik- ock sångundervisningen,
ehuru det val är föga antagligt, att musikaliskt öra och
sinne finnes hos flertalet, heror på vår läroverksstadgas bestämda
föreskrift, att ingen lärjunge må undandraga sig nämnda undervisning
i de tre första klasserna, Någon hänsyn till, huruvida lärjungarna
ega fallenhet för musik eller ej, får ej tagas. Musikundervisningen
omfattar, såsom i komiténs betänkande (s. 237) upplyses,
»enligt gällande stadga undervisning i sång och instrumentalspel.
Den förra sönderfaller i den förberedande, som meddelas i
de 3 nedersta klasserna med två halftimmar i veckan för hvarje
klass och en gemensam timme koralsång, i hvilken äfven 4:de och
5:te klassernas lärjungar skola deltaga, och den utbildande, hvaråt
för klasserna IV—VII,2 egnas en timme i veckan, läraren obetaget
att oberoende af läsklasserna indela lärjungarna i sångklasser,
jämte en gemensam timme körsång i veckan för klasserna VI, 1—
VII, 2.»
Då nu den s. k. förberedande undervisningen i de nedersta 3
klasserna förutom öfning i tonträffning och sång omfattar läran om
de musikaliska tontecknen och deras användning samt tonslag och
tonarter, ställer den sig ganska väsentligt som ett läsämne, hvilket
dessutom för det stora antalet barn, som saknar alla musikaliska
anlag, torde vara ganska svårt; åtminstone har jag personligen sett
barn utan ringaste anlag för musik i hög grad plågas af sina hemlexor
i detta ämne, något som helt visst ej bidragit att hos dem
utveckla kärlek och lust för denna ädla konst. Det resultat, som
för sådana lärjungar vinnes, torde i alla hänseenden blifva skäligen
klent och ingalunda motsvarande ansträngningen, eller, rättare
sagd!, inflytandet på deras bildning blir intet; deras tid och
arbete förspillas, och deras undervisning verkar dessutom hämmande
på undervisningen af dem, som verkligen ega musikaliskt
sinne.
För de följande klasserna, från och med den 4:de eller, såsom
föreskriften måhända numera kan tolkas, från och med den 3:dje,
står det ej häller lärjungarna fritt att efter eget val deltaga i sångundervisningen
eller ej. Det är lagdt i musiklärarens hand »att
afskilja och från deltagande i sångöfningarna befria lärjunge, som
visat sig sakna fallenhet och öra för musik».
Att undervisning i musik och sång och sinnets öppnande för
tonernas harmonier äro en vigtig länk i människans uppfostran och
SÅNGUNDERVISNINGEN.
331
bildning, kan val ej af någon bestridas, och allraminst vill jag
underskatta inflytandet däraf för de personer, som för en sådan undervisning
äro tillgängliga. Hvad nu särskild! beträffar sången,
så har den dessutom i sig själf ett synnerligen uppfriskande moment,
och till dess fördel bör för öfrig! ur hygienisk synpunkt
starkt framhållas, att den, rätt och förståndigt ledd och utförd, medför
en nyttig bröstgymnastik med kraftig andning och utspänning af
lungorna. Det kunde därför synas, som om sången i skolan borde
vara egnad att i sin mon motverka de ogynsamma verkningarna
af stillasittandet i framåtlutad ställning med den svaga andhemtning,
som därunder försiggår. Men en fråga är, om det i verkligheten
visat sig, att sångöfningarna medfört en sådan formenlig verkan,
och att det sålunda vore önskligt, att de fortfarande blefve obligatoriska
för alla, som ej sångläraren funne lämpligt att frånskilja.
Jag har i denna fråga rådfört mig med Stockholms mest erfarna
skolkare, och särskild! hafva bland dessa d:r SlGURD Lovén
och d:r Edv. Pettersson, livilka själfva äro sångare, haft godheten
äfven skriftligen meddela mig sina tankar i ämnet. Enstämmigt
hafva de såsom sin mening förklarat, att det vore högst önskligt,
att deltagandet i sångundervisningen från och med 4:de klassen
gjordes helt och hållet valfritt. Såsom skäl härför har anförts, att
sångundervisningen, framför alt då den, såsom nu är fallet, är förförlagd
ej till den egentliga arbetstiden, utan till den så kallade
fritiden, på ett ganska väsentligt sätt inkräktar på denna, hvilken
redan förut är alt för knapp. Det hygieniskt goda inflytande, som
väl ledda sångöfningar kunde utöfva, motverkas, såsom undervisningen
nu i allmänhet handhafves, äfven däraf, att ynglingarna
måste samlas i oftast trånga lokaler med skämd och damfyld luft,
hvars djupa inandande naturligtvis är föga helsobringande, ofta
rent af skadlig. Andhemtningen, tonansättningen och metodiken i
allmänhet torde med det stora antal lärjungar, som på en gång
öfvas, i regeln ej uppmärksammas eller kunna uppmärksammas så,
som sig vederbör, äfven om sångläraren har de nödiga insigterna
för att kunna utöfva eu sådan uppsigt, hvilket långt ifrån alltid
torde vara fallet. Härtill hafva lagts många andra vigtiga skäl. Förde
omusikaliska är deltagandet i sången en orimlighet. Af de musikaliska
är det endast en del, som eger sångröst, och för hvilken öfningarna
sålunda kunna vara ti! 1 verklig båtnad. Men de, som ega sångröst,
löpa just därigenom, att sångöfningarna äro obligatoriska i alla
klasser, verklig och stor fara att af dem taga skada. Utan hänsyn
332
KAP. V. ARBETSTIDEN.
till den vigtiga och genomgripande förändring, som sångorganet
undergår under den så kallade »målbrottsperioden», och hvarunder det
borde få vara i hvila, fortsättas öfningarna hela skolan igenom, och
af lätt insedda skäl ansträngas de bästa rösterna härvid allra mest.
Att många af dem härigenom förderfvas, därom torde erfarenheten
lemnat ojäfaktiga vitnesbörd. Ett stort antal af de vid universitetet
mest framstående rösterna lärer äfven tillhört sådana unga män,
som ej sjungit under sina uppväxtår eller förr, än de anlände till
universitetet. D:r Schadewald i Berlin, som i Baginskys handbok
i skolhygienen skrifvit artikeln om sångundervisningen, framhåller
skarpt faran af sångröstens ansträngning under målbrottsperioden,
särskild! då det gäller att inöfva sångstycken för offentliga uppvisningar.
Den »orenhet» som ofta för hela lifvet häftar vid många
stämmor, yttrar han bl. a., »har till större delen förvärfvats under
pubertetsutvecklingen såväl för gossar som för flickor, och härvid
har hvarje missbruk af stämman medverkat som ett hufvudmoment.»
— — — »Under det att flickor under denna tid i synnerhet hafva
benägenhet för bleksot, är gossen, genom förändringarna i sitt röstorgan,
nödgad att vid sången göra särskilda ansträngningar, då
hans struphufvud för honom är blifvet ett nytt instrument, med
hvars egenheter han ännu ej är förtrogen, och på hvilket han
ännu ej är öfvad att utföra konstmässiga produktioner. Att altså
under denna tid röstorganet hos båda könen alldeles särskild! behöfver
skonas, är alldeles själfklart. Det behöfver detta ej blott
för undvikande af helsofiendtliga inflytelser, utan äfven för att utvecklingen
af själfva stämman ej må erhålla en pervers riktning». För
sånghygienen i öfrigt hänvisar jag till den här angifna artikeln.
Att musik- och sångundervisningen är obligatorisk, torde sålunda
ej vara fördelaktigt ens ur den musikaliska undervisningens och
bildningens egen synpunkt. Göres den valfri, skall den däremot
komma dem till godo, som däraf kunna draga verklig fördel, och
faran för sångröstens öfveransträngning under målbrotts- eller pubertetsutvecklingsperioden
bör åtminstone i väsentligaste mon vara
aflägsnad. Tid till frivillig undervisning i musik och sång, hvaraf
behofvet för olika individer går i olika riktningar alt efter de särskilda
individuela anlagen, bör skolan i bildningens intresse alltid
lemna, utan att fritiden behöfver af sådan undervisning för mycket
inskränkas.
De, som nu äro befriade från sångundervisningen, vinna därmed
en minskning i tiden för »obligatoriskt arbete» med i allmänhet
2 timmar för vecka eller 20 minuter för dag.
BEFRIELSE FRÅN GYMNASTIK.
333
En minst sagdt tvetydig vinst utgör den tillökning i fritiden,
som erkålles genom befrielse från gymnastik. Den kommer endast
dem till godo, livilka lida af någon sådan sjukdom eller kroppslig
svaghet, som gör dem urståndsätta att deltaga i de gymnastiska
öfningarna. På samma gång de vinna något längre fritid, förlora de
hela den för kroppsutvecklingen och helsan främjande fördelaktiga
inverkan, som gymnastiken är egnad att utöfva.
Nedan stående tabell visar det procenttal lärjungar, som enligt
de till komité!! lemnade uppgifterna vid samtliga läroverkens alla
klasser åtnjuter i fråga varande befrielse.
Befrielse från deltagande i gymnastiköfningar.
Klass. |
Gemensamma linien. |
Latinlinien. |
E |
e a 11 |
i n i e n. |
||||||||||
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI, 2. |
VII.l. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
|
Högre läroverk. % lärjungar........... |
7,5 |
8,7 |
9,7 |
10,3 |
13,6 |
14,7 |
15,6 |
18,9 |
32,3 |
9,9 |
13,1 |
19,2 |
21,5 |
19,2 |
26,7 |
Minskad tid f. vecka |
3o |
3,2 |
3,1 |
3.2 |
4,o |
4>6 |
4,6 |
4,8 |
2,0 |
3,3 |
3,9 |
4,6 |
4-5 |
4,5 |
2,1 |
D:o för dag (timmar |
0,31 |
0,32 |
0,3> |
0,32 |
0,40 |
0,46 |
0,46 |
0,48 |
0,20 |
°,33 |
°,39 |
0,46 |
°>45 |
°,45 |
0,21 |
Femkl. läroverk. % lärjungar........... |
8,3 |
11,0 |
9,i |
14,1 |
12,7 |
8,0 |
5,5 |
||||||||
Minskad tid f. vecka |
3,0 |
3,0 |
3,o |
3,i |
3,7 |
— |
— |
— |
— |
3,i |
3,9 |
— |
— |
— |
— |
D:0 för dag (timmar |
P w O |
0,30 |
O i_o O |
0,31 |
°,37 |
— |
— |
— |
— |
0,31 |
°,39 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. läroverk. % lärjungar........... |
2,o |
6,8 |
7,6 |
8,3 |
10,3 |
||||||||||
Minskad tid f. vecka |
3,o |
3,0 |
3,0 |
3,i |
3,7 |
— |
— |
— |
— |
3,0 |
3,o |
— |
— |
— |
— |
D:o för dag (timmar |
0,30 |
0,30 |
0,30 |
0,31 |
°,37 |
— |
— |
— |
— |
0,30 |
0,30 |
— |
— |
— |
— |
Ivåkl. pedagogier. |
14,3 |
6,3 |
|||||||||||||
Minskad tid f. vecka |
3,3 |
3,3 |
- |
||||||||||||
D:o för dag (timmar |
°,33 |
°,33 |
|||||||||||||
Enkl. pedagogier. '' % lärjungar.......... |
334
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Största procentantalet befriade finna vi enligt tabellen i skolans
högsta klass på båda linierim. I de 4 lägsta klasserna stiger
procenttalet långsamt. En starkare tillökning i det relativa antalet
befriade börjar vid de högre läroverken med öde klassen på båda
linierim. En jämförelse mellan detta förhållande och resultatet af
den direkta undersökningen öfver helsotillståndet i de olika klasserna
visar bland annat, huru föga uppgifterna om befrielse från
gymnastik lämpa sig för att utgöra en tillförlitlig måttstock för
sjukligheten. I de klasser, som följa efter den örte, äro procenttalen
för de befriade högre på reallinien än på latinlinien med
undantag blott för klass VII,c, i hvilken det relativa antalet befriade
på latinlinien får en anmärkningsvärd! stark förhöjning.
Den i tabellafdelningen intagna siffertabellen 204 anger de till
komitén lemnade uppgifterna om orsakerna till befrielsen vid de
högre läroverkens olika klasser.1) Tabellen kan någorlunda gifva
en föreställning om, hvilka speciela sjukdomar och åkommor det är,
som inom de olika klasserna utgöra sådana orsaker, men på hela
denna undersökning har inom komitén föga vigt blifvit lagd. I de
båda sista latinklasserna är antalet af dem, för hvilka ingen orsak
för befrielsen blifvit särskildt angifven, synnerligen stort. Klen
helsa (allmän svaghet) »lunglidande», hjärtaffektioner, (hjärtfel,
hjärtliypertrofie och oregelbunden hjärtverksamhet) bråck samt
diverse sjukdomar och åkommor i bensystemet och ledgångarna äro
de oftast uppgifna orsakerna. Äfven bleksot och hufvudvärk gifva
anledning till relativt taget många befrielser. Detaljgranskningen
af tabellen öfverlemnar jag för öfrig! åt läsaren.
För jämförelses skull lemnar jag här nedan ett utdrag ur
den i bil. C, kap. V, intagna tabellen 2, som anger antalet af
dem, som vid de högre allmänna läroverkens samtliga klasser varit
befriade från gymnastik under hvardera af terminerna fr. o. m.
höstterminen 1881 t. o. m. vårterminen 1883, äfvensom de allmänna
orsakerna till befrielserna.
Nämnda tabell grundar sig på de enligt det faststälda formuläret
årligen afgifna rapporterna från läroverket.
'') Vid utarbetandet af denna tabell, h vilket skedde utanför komiténs kansli
och efter dettas upplösning, måste ett och annat förbiseende egt rum, hvarigenom
procenttalen för de flesta klasser blifvit något för låga. Justeringen af detta
skulle kraft mera tid och större arbete, än som kunnat uppvägas af resultatet.
Tiden medgaf dessutom ej en sådan. Hufvudafsigten med tabellens upprättande
har blott varit att gifva någon föreställning om, hvilka speciela sjukdomar och
åkommor i allmänhet utgöra orsaker till befrielse från gymnastik, och denna uppgift
torde tabellen fylla.
BEFRIELSE FRÅN GYMNASTIK; FRIVILLIGT ARBETE I SKOLAN. 335
Antal lärjungar, hvillca på grund af sjukdom varit befriade från
gymnastisköfningar vid de högre läroverken höstterminen 1881—vårterminen
1883.
LästermiD. |
s j |
u k |
d |
o m a |
i |
Andra sjukdomar. |
Summa. |
Procent. |
Lärjungarnas hela antal. |
|||||
|svn- o. hörselorganen* |
nervsystemet. |
cirkulationsorganen. |
andedrägtsorganen. |
3 P i SO- P O >-i CP3 p a ro P |
urin- o. könsorganen. |
rörelseorganen. |
missbildning. |
bråck. |
allmän svaghet. |
|||||
Höstterminen 1881 ... |
9 |
8 |
174 |
128 |
22 |
23 |
201 |
61 |
178 |
97 |
46 |
947 |
8,27 |
11,412 |
Vårterminen 1882..... |
11 |
12 |
180 |
124 |
28 |
17 |
218 |
58 |
182 |
no |
48 |
988 |
8,82 |
11,196 |
Höstterminen 1882 ... |
7 |
9 |
171 |
119 |
25 |
15 |
224 |
62 |
185 |
120 |
46 |
983 |
8,4.6 |
11.494 |
Vårterminen 1883..... |
9 |
8 |
174 |
132 |
35 |
15 |
235 |
71 |
132 |
151 |
53 |
1,065 |
9.4-2 |
11 >396 |
Vi finna, att procenttalet befriade hållit sig synnerligen konstant
under samtliga terminerna. Någon höjning har visserligen
egt rum för vårterminen 1883; men den torde ej förtjäna särskild
uppmärksamhet förr, än man får se, om den fortgått eller blifvit
konstant under följande terminer. Att antalet af dem, som för allmän
svaghet åtnjutit befrielse, höjt sig från 97 under höstterminen 1881
till 151 under vårterminen 1883, kan väl synas förtjänt af mera
uppmärksamhet, men i alt, hvad som rör ett närmare bedömande af
helsotillståndet, tror jag man får vara mycket försigtig med dessa
rapporter. Endast en undersökning, som har andra mål för ögonen
än blott frågan, om lärjungen bör befrias från gymnastik eller ej,
kan om det verkliga helsotillståndet lemna nöjaktiga upplysningar.
Jag öfvergår nu till redogörelsen för den förhöjning i arbetstid,
som eger rum genom det frivilliga arbetet i skolan och hemmet.
Hvad först det frivilliga arbetet i själfva skolan beträffar, så
finna vi till en början af tabellerna 12—16 i bil. C, kap. III., att
största procenttalet lärjungar, som däri deltaga, är vid de högre
läroverken på latinlinien i dess 4:de och 5:tc samt båda sista
klasser. I de två sist nämnda klasserna är det den frivilliga
språkundervisningen, som räknar ett så stort antal deltagare, nämligen
— frånsedt, att en person kan deltaga i frivilliga undervis
-
336
KAP. V. ARBETSTIDEN.
ningen i mera än ett ämne — 148 af 566 i kl. VII,2 och 241 åt
602 i kl. VII,|. I 4:de och 5:te klasserna är det åter öfningsämnena,
som locka deltagare.
Procenttalen för dem, som deltaga i det frivilliga arbetet i dess
helhet i skolan, och medeltalen för den härpå använda tiden ses
närmare af nedan stående sammanställning.
Frivilligt arbete i skolan.
Klass. |
Gemensamma linien. |
Latin |
linien. |
Reallinien. |
|||||||||||
1. |
11. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI, 2. |
VII,i. |
VII,2. |
|
Högre läroverk. |
7, G |
6,8 |
10,2 |
27,4 |
23,s |
8,9 |
8,2 |
40,2 |
27,7 |
5,1 |
7,0 |
4,8 |
8,1 |
7,7 |
5,7 |
Medelarbetstid för |
04 |
1,6 |
1.5 |
1,5 |
'',3 |
1,4 |
1,4 |
1,8 |
1,8 |
2,3 |
1,1 |
1,5 |
1,4 |
1,5 |
1,1 |
D:o för dag (timmar |
0,14 |
0,16 |
0,15 |
°,i5 |
0,13 |
0,14 |
0,14 |
0,18 |
0,18 |
0,23 |
0,11 |
0,15 |
0,14 |
°,i5 |
0,11 |
Femkl. läroverk. % delt. lärjungar____ |
4,9 |
6,5 |
8,2 |
51,3 |
44,8 |
4,0 |
6,2 |
||||||||
Medelarbetstid för |
1,2 |
1,0 |
Ul |
1,7 |
1,2 |
_ |
— |
_ |
— |
1,0 |
1,7 |
— |
— |
— |
— |
D:o för dag (timmar |
0,12 |
0,10 |
0,11 |
0,17 |
0,12 |
— |
— |
— |
— |
0,10 |
0,17 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. läroverk. % delt. lärjungar.... |
3,1 |
2,3 |
4,9 |
13,9 |
30,o |
6,9 |
|||||||||
Medelarbetstid för |
1,8 |
1.5 |
0,8 |
1,8 |
o,3 |
— |
— |
— |
— |
°,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
D:o för dag (timmar |
0,18 |
0,15 |
0,8 |
0,18 |
0,3 |
— |
— |
— |
— |
0,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
Trakt, pedagogier. |
0,9 |
6,3 |
|||||||||||||
Medelarbetstid för |
2,o |
2,4 |
|||||||||||||
D:o för dag (timmar |
0,20 |
0,24 |
|||||||||||||
Enkl. pedagogier. % delt. lärjungar____ |
5,2 |
||||||||||||||
Uppgift om tiden |
FRIV. ARBETE I SKOLAN; FRIV. ARBETE, OBEROENDE AF SKOLARBETET. 337
Medeltiden för alla sammanräknade, som i detta arbete deltaga,
utgör, såsom ofvan stående tabell utvisar, mellan 1 och 2
timmar i veckan. Vid de femklassiga läroverken är det i latinklasserna
IV och V omkring halfva lärjungeantalet, som i medeltal
räknadt får denna förhöjning'' i sin arbetstid i skolan, vid de högre
läroverken är det på latinlinien i motsvarande klasser och VII,2
omkring V4, i VII, 1 åter 40,2 %, för Indika samma förhöjning eger
rum. Förhöjningen är emellertid mycket olika för olika individer,
såsom en granskning af de i anförda tabeller angifna maxima och
minima utvisar. För en del lärjungar är den sålunda jämförelsevis
mycket obetydlig, under det att den för andra stiger ända till
4, 5 å 6 timmar.
På reallinien går procenttalet af dem, som deltaga i detta frivilliga
arbete, i ingen klass vid de högre läroverken öfver 8,1 %
—• i klass VI,2 —, vid de femklassiga ej öfver 6,2 % — i klass V.
Vi anträffa här ett maximum af frivilligt arbete i skolan af ej
mindre än 12 timmar i veckan, nämligen i klass IV vid de högre
läroverken. I de tre nedre klasserna växlar procenttalet för dem,
som deltaga i skolans frivilliga arbete, från 6,8 % till 10,2 % vid
de högre, från 4,9 % till 8,2 vid de femklassiga och från 2,3 till
4,9 vid de treklassiga.
För förhållandet vid de särskilda läroverken hänvisar jag till de
i afdelningen 2 af denna redogörelse intagna tabellerna 55—87.
Hvad beträffar det frivilliga arbete, som lärjungarna utföra
oberoende eif skolarbetet, så är detta, såsom det af de till hemmen
framstälda, och här ofvan sid 288 angifna frågorna ange,
dels sådant, som egnas åt skolämnen utan att stå i omedelbart
samband med vare sig arbetet i själfva skolan eller öfverläsningen
af de obligatoriska lexorna eller utförandet af de ålagda
skriftliga arbetena, dels sådant, som kräfves af nattvardsberedelse.
Det är i tabellerna upptaget under 3:ne hufvudrubriker, nämligen
frivilligt arbete i läsämnena, i öfning sämnena och för nattvardsberedelse.
Det här i fråga varande frivilliga arbetet'' i skolans läsämnen
består återigen dels däruti, att lärjungarna erhålla enskild undervisning
i vissa sådana ämnen, (all sådan enskild undervisning, som
afser handledning oeh hjälp vid förberedelserna för arbetet i skolan,
såsom vid lexläsningen 0. s. v., är naturligtvis här ej medräknad),
dels däruti, att lärjungarna åt andra meddela undervisning. Dessa
båda slag af arbete återfinnas i tabellerna under särskilda rubriker.
Lärov.-kom. bet. III. 22
338
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Nedan införda sammanställning lemnar en öfversigt öfver procenttalet
af de lärjungar, som oberoende af skolarbetet erhålla enskild
undervisning i läsämnena, samt öfver den tid, som i medeltal
häraf upptages.
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet.
I. I läsämnena erhållen undervisning.
Gemensamma
linien.
Latinlinien.
Re allinien.
Klass.
Högre läroverk.
% lärjungar................
Medelarbetstid för vecka
(decim.) ................
D:o för dag (timmar o.
min.)....................
Femkl. läroverk.
% lärjungar...............
Medelarbetstid för vecka
(decim.) ................
D:o för dag (timmar o.
min.)....................
Trekl. läroverk.
% lärjungar...............
Medelarbetstid för vecka
(decim.)................
D:o för dag (timmar o.
min.) ...................
Tvåkl. pedagogier.
% lärjungar...............
Medelarbetstid för vecka
(decim.)................
D:o för dag (timmar o.
min.) ...................
Enkl. pedagogier.
% lärjungar...............
Medelarbetstid för vecka
(decim.) ................
min.)
FRIV. ARBETE, OBEROENDE AF SKOLARBETET; I LÄSÄMNENA ERH. UNDERV. 339
Såsom sammanställningen visar, är antalet lärjungar, som i
de 4 lägre klasserna, oberoende af skolarbetet, erhålla särskild
undervisning i läsämnena, jämförelsevis ej synnerligen stort. I
3:dje klassen vid de högre läroverken är det dock öfver 9 %. I
de 3-klassiga läroverkens 4:de latinklass öfverstiger det visserligen
11 %m, men därvid kan ej något vidare afseende fästas, då detta är
en öfvertalig klass med ett ytterst litet antal lärjungar. Med klasserna
V och VI,i på båda linierim vid de högre läroverken börjar
förhållandet ändra sig. Vi finna, att i dem 12,9 å 14,3 % på latinlinien
och 15 ä 15,7 ''/ på reallinien nödgas begagna sig af dylik
undervisning för att hålla sig uppe i skolan, och i de 3 sista klasserna
på reallinien utgör antalet omkring V4 af hela lärjungeantalet,
likaså i VI,2 och VII,2 på latinlinien. I VII,i på den senare
linien är det något litet lägre. — Den tid, som detta arbete
krafvel- af dem, som däri deltaga, är äfven högst beaktansvärd.
Den utgör i allmänhet i medeltal från närmare 3 till 5 å 5V2 timmar
i veckan och ökar sålunda det dagliga arbetet med omkring eu
half, för några klasser med nära nog en hel timme. Af de angifna
maxima finna vi, att det i de högre läroverkens lista, 2:dra
och 3:dje klasser finnes gossar, som för detta arbete uppgifva
ända till 10 å 18 timmar i veckan. I mellanklasserna och i de
högre klasserna finna vi äfven maxima för alla klasserna ligga
mellan 10 och 20 timmar, utom för en klass, 5:tc realklassen, där
maximum är blott 8,5, och eu annan, 5:te latinklassen, där det i
stället höjer sig ända till 24 timmar. Vid de femklassiga och de
öfriga mindre läroverken äro maxima i allmänhet lägre än vid de
fullständiga läroverken.
340
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Meddelande af undervisning spelar i de högre klasserna, en
nästan ännu större rol till arbetstidens höjande än mottagandet af
sådan, såsom nedanstående tabell utvisar.
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet.
II. I läsämnena meddelad, undervisning.
Klass. |
i Gemensamma linien. |
Latin |
linien. |
Reallinien. |
|||||||||||
i |
H. |
in. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,1 |
VI, 2 |
jvn.i |
VII, 2. |
|
Högre läroverk. % lärjungar............... |
0,o |
0,2 |
0,7 |
1,5 |
5,4 |
13,5 |
26,5 |
35,2 |
23,3 |
1,2 |
2,9 |
9,6 |
15,1 |
26,9 |
22,2 '' |
Medelarbetstid för vecka |
— |
4.7 |
5,1 |
5.3 |
5,3 |
7,5 |
8,6 |
8,7 |
7,6 |
6,3 |
6,6 |
6,6 |
8,3 |
7,9 |
6,4 |
D:o för dag (timmar o. |
— |
°.47 |
°>5> |
°,53 |
°>53 |
1,15 |
1,26 |
1,27 |
I,l6 |
1,3 |
1,6 |
1,6 |
1,23 |
1,19 |
1,4 |
Femkl. läroverk. % lärjungar....... |
0,2 |
0,3 |
2,2 |
11,0 |
17,0 |
6,0 |
13,1 |
j |
|||||||
Medelarbetstid för vecka |
4,0 |
7.5 |
6,9 |
8,2 |
10,9 |
_ |
6,1 |
6,0 |
|||||||
D:o för dag (timmar o. |
0,40 |
MS |
'',9 |
1,22 |
1,49 |
— |
— |
— |
— |
1,1 |
1,0 |
— |
— |
— |
|
Trekl. läroverk. % lärjungar............... |
0,5 |
0,5 |
1,6 |
2,8 |
20,0 |
lo.s |
|||||||||
Medelarbetstid för vecka |
6,0 |
3.0 |
9.0 |
3,0 |
l8,0 |
_ |
3,8 |
_i |
|||||||
D:o för dag (timmar o. |
1,0 |
O UA O |
1,30 |
0,30 |
3,o |
— |
— |
— |
— |
0,38 |
— |
— |
— |
— |
|
Tvåkl. pedagogier. % lärjungar...... |
0,0 |
0,o |
6,7 |
_ |
— |
||||||||||
Medelarbetstid för vecka |
_ |
_ |
4,0 |
||||||||||||
D:o för dag (timmar o. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
_ |
|
Enkl. pedagogier. % lärjungar.......... |
1,3 |
_! |
|||||||||||||
Medelarbetstid för vecka |
8,0 |
_ |
_ |
__ |
|||||||||||
D:o för dag (timmar o. |
1,20 |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_| |
- |
_ |
341
X LÄSÄMNENA MEDDELAD UNDERVISNING.
I de lägsta klasserna är det jämförelsevis ett fåtal, som undervisar
andra, men detta fåtal egnar däråt en dryg tid. Vid de femklassiga
läroverken böjer sig deras procenttal på latinlinien till
11,6 % för 4:de och 17,6 % för öde klassen, och undervisningstiden
är i medeltal 8 å 11 timmar i veckan. Vid de högre läroverken
åter höjer sig procenttalet mera anmärkningsvärdt först med klass
VI, i. I motsats mot hvad förhållandet var med dem, som mottogo
undervisning, är det relativa antalet af dem, som i de tre sista
klasserna meddela undervisning, större på latin- än på reallinien.
Det utgör i klasserna VI,2 och VII,2 omkring 1\ och i VII, 1 mer
än y3 af lärjungeantalet. På reallinien åter uppgår det endast i
VII, 1 till 26,(1% eller något mera än y, af hela antalet, är i VII,2
nästan lika stort som i motsvarande klass på latinlinien, men i VI,2
endast 15,1 % eller ungefärligen 1 G:del af lärjungeantalet. Den
medeltid, som detta stora antal lärjungar för i fråga varande arbete
använder, är från 6 y, till närmare 9 timmar i veckan, och det är
nästan obegripligt, huru de kunna komma ut härmed bredvid det
arbete, de för egen räkning i dessa klasser måste utföra, och hvithet
vi förut hafva lärt känna. Granska vi de å generaltabellen upptagna
maxima, finna vi, att dessa för ingen enda klass från och
med den 4:de på någondera luden vid de högre läroverken understiga
12 timmar i veckan, under det att de i sex klasser öfverstiga
20 timmar och i 2 klasser på latinlinien uppgå ända till 30 timmar.
Här synas till och med möjlighetens gränser vara öfverskridna,
äfven om ej så liten nedprutning göres.
För det frivilliga arbetet i öfningsämnena ställer sig förhållandet
så, som tabellen å nästa sida utvisar.
Man finner af den samma, att det relativa antalet af dem, som
oberoende af skolarbetet frivilligt emottaga undervisning i öfningsämnena,
är anmärkningsvärdt konstant, snart sagdt vid alla de
särskilda slagen af läroverk och i alla klasser. Det är lägst i
lista klassen vid alla läroverk, i 2:dra klassen (och i 4:de på båda
linierim) vid de treklassiga, samt i de högre läroverkens sista klass
på båda linierna, men utgör för öfrig! omkring yä af hela lärjungeantalet;
i de flesta klasser något litet därunder, i andra åter rätt
mycket därutöfver. Högst är antalet i realliniens klass VI,2 vid de
högre i latinliniens 4:de och 5:te klasser vid de femklassiga läroverken
och i 2:dra klassen vid de tvåklassiga pedagogierna.
342
KAP. Y. ARBETSTIDEN.
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet.
III. I öfningsämnena.
Med inräkning af gymnastik.
Klass. |
Gemensamma linien. |
Latin |
linien. |
Reallinien. |
|||||||||||
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1 |
VI, 2 |
VII.i |
VII,2 |
IV. |
V. |
VI, 1 |
| VI,2 |
VII.l |
VII, 2. |
|
Högre läroverk. % lärjungar.......... |
11,8 |
19,4 |
19,7 |
17,0 |
17,7 |
15,3 |
17,9 |
17,4 |
8,6 |
18,8 |
17,0 |
18,3 |
28,5 |
21,2 |
10,2 |
Me del arbets tid för |
4.o |
4.2 |
4,5 |
3.8 |
4,1 |
4,3 |
4,2 |
4,0 |
3.7 |
4,7 |
4,4 |
4,9 |
4,9 |
4,6 |
4-7 |
D:o för dag (timmai |
0,4.0 |
0,4.2 |
°45 |
0,38 |
0,41 |
°,43 |
0,4.2 |
0,4.0 |
°,37 |
0,47 |
°,44 |
°,49 |
0,49 |
0,46 |
°,47 |
Femkl. läroverk. % lärjungar........... |
13,6 |
18,4 |
20,4 |
27,i |
24,2 |
20,7 |
16,6 |
||||||||
Medelarbetstid för |
4.9 |
4.1 |
4.5 |
4.3 |
5,o |
_ |
_ |
_ |
_ |
4,2 |
4,o |
||||
D:o för dag (timmar |
°>49 |
0,41 |
°,45 |
°.43 |
0,50 |
— |
— |
— |
— |
0,42 |
0,40 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. läroverk. % lärjungar......... |
10,7 |
11,0 |
15,7 |
11,1 |
20,o |
10,3 |
|||||||||
Medelarbetstid för |
3.5 |
3.6 |
4.3 |
3,3 |
3,8 |
_ |
_ |
_ |
__ |
4,3 |
|||||
D:o för dag (timmar |
°>35 |
0,36 |
°.43 |
°.33 |
0,38 |
— |
— |
— |
— |
°,43 |
— |
— |
— |
— |
— |
Tvåkl. pedagogier. % lärjungar....... |
14,3 |
25,3 |
|||||||||||||
Medelarbetstid för |
2,8 |
2.9 |
_ |
||||||||||||
D:o för dag (timmar |
0,28 |
0,29 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Enkl. pedagogier. % lärjungar........... |
12,4 |
||||||||||||||
Medelarbetstid för |
4.2 |
_ |
_ |
I |
|||||||||||
D:o för dag (timmar |
0,4.2 |
— |
— |
— |
- |
- |
— |
— |
- | |
_ |
_ |
_ |
_ 1 |
_ |
_ |
FRIVILLIGT ARBETE, OBEROENDE AF SKOLARBETET, I ÖFNINGSÄMNENA. 343
Den tid, som detta arbete i medeltal krafvel-, visar sig äfven i
alla klasser vid de högre och de femklassiga läroverken vara
ungefärligen den samma, nämligen mellan närmare 4 och högst 5
timmar i veckan eller 40 å 50 minuter dagligen, och det föranleder
sålunda en mycket väsentlig tillökning i arbetstid eller hunden tid
för ett jämförelsevis stort antal af våra skolors lärjungar. Vid de
små treklassiga läroverken och de tvåklassiga pedagogierna är
medeltiden för detta arbete något lägre, omkring 34/5 timmar i
veckan vid de förra och ej fulla 3 timmar vid de senare.
I tabellerna 12—16 i bil. C., kap. III, finna vi, hvilka höga
maxima som inom alla klasserna äro angifna såväl för lektionstimmar
som förberedelsetid för detta arbete, vid hvilket naturligen
musikundervisningen spelar en betydande rol.
Frivillig gymnastik är här medräknad. Å generaltabellerna
öfver arbetstiden är i särskilda kolumner denna undervisning
frånräknad, och för en närmare granskning af förhållandena med
eller utan inräkning af gymnastiken hänvisar jag till dessa; bär
lemnar jag endast en sammanställning af det verkliga antalet
lärjungar, som i de olika klasserna hafva särskild undervisning
i öfningsämnena, med inräkning af gymnastiköfningarna och med
frånräkning af de samma. Man ser af denna sammanställning
(sid. 344), att det egentligen endast är vid de högre läroverkens
3 sista klasser, med deras jämförelsevis ringa elevantal, som inräknandet
af den frivilliga gymnastiken spelar en mera nämnvärd
rol.
En alldeles särskild uppmärksamhet förtjänar den tillökning
i arbetstiden, som för nattvardsberedelsen tillkommer för hvarje
lärjunge under en viss period af hans skolgång, så vida han ej
redan före konfirmationsåret lemna! skolan i någon af dennas
nedre klasser.
Tabellen å sid. 345 gifver häröfver en öfversigt. För ytterligare
detaljer hänvisas till generaltabellen.
Frivilligt arbete i öfningsämnena, oberoende af skolarbetet.
Antal lärjungar.
Gemensamma |
|||||||||||||||
linien |
L |
a t i n |
11 n i e n. |
Real] |
i n i e n. |
||||||||||
i. |
ii. |
in. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI,2. |
Vil,i |
VII,2. |
IV. |
V. |
IV, t. |
VI,2. |
VII,] |
VII,2. |
|
Högre läroverk. |
|||||||||||||||
Med inräkning af gymnastik____ |
141 |
311 |
324 |
173 |
173 |
147 |
153 |
105 |
48 |
122 |
70 |
42 |
53 |
33 |
18 |
» frånräkning » » |
139 |
300 |
314 |
160 |
160 |
116 |
in |
63 |
29 |
115 |
60 |
34 |
14 |
12 |
5 |
Femkla8siga läroverk. |
|||||||||||||||
Med inräkning af gymnastik . |
75 |
107 |
112 |
54 |
40 |
_ |
52 |
24 |
|||||||
» fr&nräkning » » |
75 |
106 |
112 |
52 |
38 |
— |
— |
— |
— |
52 |
24 |
— |
— |
— |
— |
Treklassiga läroverk. |
|||||||||||||||
Med inräkning af gymnastik....... |
21 |
24 |
29 |
4 |
2 |
_ |
3 |
||||||||
» frånräkning » » |
21 |
24 |
29 |
4 |
2 |
— |
— |
— |
— |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
Tvåklassiga pedngogier. |
|||||||||||||||
Med inräkning af gymnastik.............. |
16 |
24 |
6 |
_ |
_ |
||||||||||
» frånräkning » » |
16 |
24 |
6 |
— |
— |
~ |
— |
— |
— |
— |
_ |
— |
— |
— |
— |
Enklassiga pedagogier. |
|||||||||||||||
Med inräkning af gymnastik... |
19 |
— |
— |
__ |
_ |
_ |
|||||||||
» frånräkning »> » |
19 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
- 1 |
KAP. V. ARBETSTIDEN.
FÖR NATTVARDSBEREDELSER.
345
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet.
IV. För nattvardsberedelse.
Klas s. |
Gemensamma linien. |
Latin |
1 i n i |
e n. |
eal |
i n i e 11. |
|||||||||
X. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI, 1. |
VI, 2. |
VI 1,1. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,l. |
VII,2. |
|
Högre läroverk. % lärjungar........... |
0,2 |
2,8 |
7,8 |
10,6 |
22,8 |
26,o |
12,7 |
4,3 |
0,o |
26,8 |
35,7 |
26,2 |
14,5 |
0,6 |
0,0 |
Medelarbetstid för D:o för dag (timmar |
4,5 |
5,0 |
4,3 |
4>! |
4,5 |
4,5 |
4,i |
4,3 |
— |
4,2 |
3,9 |
4,2 |
4,'' |
4,0 |
-- |
°,45 |
0,50 |
0,43 |
0,41 |
°>45 |
°,45 |
0,41 |
°>43 |
0,42 |
°>39 |
0,42 |
0,41 |
0,40 |
|||
Femkl. läroverk. |
|||||||||||||||
0,2 |
5,2 |
10,0 |
11,1 |
29,1 |
21,9 |
46,2 |
|||||||||
Medelarbetstid för |
|||||||||||||||
vecka (decim.)____ D^o för dag (timmar |
4,0 |
3,3 |
2,6 |
4>i |
— |
— |
3,3 |
4,2 |
— |
— |
— |
— |
|||
_ |
0,40 |
°,33 |
0,26 |
0,41 |
_ |
0,33 |
0,42 |
||||||||
Trekl. läroverk. |
|||||||||||||||
2,0 |
7,8 |
18,9 |
5,6 |
30,o |
27,c |
50,o |
|||||||||
Medelarbetstid för |
|||||||||||||||
vecka (decim.)____ D:o för dag (timmar |
3,3 |
3,6 |
3,7 |
6,0 |
2,9 |
— |
— |
3,8 |
3,o |
— |
— |
— |
— |
||
°>33 |
0,36 |
0,37 |
1,0 |
O.29 |
. |
0,38 |
0,30 |
||||||||
Tvåkl. pedagogier. |
8,0 |
17,9 |
13,3 |
||||||||||||
Medelarbetstid för |
|||||||||||||||
vecka (decim.)____ D:o för dag (timmar |
9,6 |
7,0 |
5,0 |
||||||||||||
o. min.)............ |
1,36 |
1,10 |
0,50 |
||||||||||||
Enkl. pedagogier. |
|||||||||||||||
7,8 |
|||||||||||||||
Medelarbetstid för D:o för dag (timmar |
7,° |
||||||||||||||
o. min.)............ |
1,10 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
346
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Vi se häraf, att vid samtliga slagen af läroverk redan i första
klassen några få och i andra klassen några procent af lärjungeantalet
uppnått konfirmationsåren. Största procenttalet finna
vi i klasserna V och VI, i på latinlinien och i IV, V och VI, i på
reallinien. Det är altså hufvudsakligen för dessa klasser, som
arbetstillökningen genom nattvardsläsning spelar en större rol.
Öfver hufvud taget krafvel- den en tid af i medeltal omkring 4
timmar i veckan eller 40 minuter om dagen, hvilket utan tvifvel
torde få anses såsom anmärkningsvar dt mycket, om man betänker,
att här är fråga om ynglingar, som under hela sin föregående skoltid
erhållit religionsundervisning alla klasser igenom med 2—3
timmar i veckan, alt hemarbete oberäknadt. Och att hemarbetet
för kristendomsundervisningen, synnerligast i de högre klasserna,
är jämförelsevis betydligt, därom torde hvar och eu, som haft tillfälle
iakttaga det samma i hemmen, kunna lemna vitnesbörd.
Hvad som är särskild! anmärkningsvärd!, är, att i fråga varande
arbete enligt de inlemnade upplysningarna ingalunda fordrar kortare
tid, om det uttores i en högre klass, ehuru det då föregåtts af eu
mycket längre undervisning, än om det faller inom eu lägre klass.
Så borde dock förhållandet väl ej vara, äfven om svårigheter
möta att göra modifikationer med hänsyn till föregående undervisning.
Att så ej sker eller kanske anses ej kunna ske, synes
mig bero på en brist i anordningarna för denna undervisning,
en brist, som borde afhjälpas. Ännu mera uppmärksamhet förtjänar
den så högst betydligt olika tid, som vid olika skolor
tages i anspråk för i fråga varande beredelse. Sålunda finna
vi vid vissa skolor denna tid angifven, i medeltal för de särskilda
klasserna, från 10 ända till 18 timmar i veckan, d. v. s.
från närmare 2 till 3 timmar dagligen, under det att den från
andra skolor, lika enstämmigt för alla klasser, uppgifves till blott
omkring 2 timmar i veckan eller omkring 20 minuter för dag
räknadt. Detta förhållande kunde gifva anledning till många betraktelser,
men jag vill inskränka mig till den, såsom det synes
mig, äfven ur pedagogisk synpunkt väl grundade anmärkningen,
att det vore i hög grad önskligt, om man vid samtliga skolor sökte
utöfva erforderlig kontroll öfver, att ej längre tid, än som af omständigheterna
påfordras, blefve tagen i anspråk för denna, vid
sidan af skolan pågående undervisning. Blir denna tid öfver köfvan
lång, skall ovilkorligen skolans egen undervisning däraf lida intrång,
ty mer än till en viss gräns kan dock ingen människa, äfven
TID BÖR NATTVARDSBEREDELSE.
347
ej eu yngling, utföra vare sig andligt eller kroppsligt arbete, och
står någon invid denna yttersta gräns eller öfverskrider lian den,
då blir resultatet af arbetet uselt, på samma gång det blir i hög
grad skadligt eller rent af förderfligt: för individen. Att det vid vissa
skolor skulle förefinnas verkligt behof af 2 å 3 timmars daglig
extra undervisning och hemarbete för kristendomsundervisningeu
såsom förberedande för konfirmationen, under det att vid andra
skolor denna arbetstid kan inskränkas till 20 minuter, är val ej
rimligt att antaga; utan den höga arbetstiden får väl tillskrifvas
ett alt för stort nit hos religionsläraren och för liten hänsyn till
hvilka kraf skolan och tillgodoseendet af den fysiska utvecklingen
jämväl ställa på lärjungen. Det är häröfver, som jag för min del
anser, att skolan, och detta ej minst i sitt eget intresse, bör vara
angelägen om att utöfva lämplig kontroll. Såsom ytterligare exempel
på, huru olika den i fråga varande tiden ställer sig vid olika skolor,
lemnar jag här eu sammanställning af sex skolor med hög och
sex med jämförelsevis låg tid för nattvardsberedelsen.
Tid för nattvardsberedelse vid olika skolor.
Timmar i veckan.
Klass. |
Gemensamma Union. |
Latin |
1 i n i e n. |
R e a 11 i n i e n. |
|||||||||||
i. |
ii. |
in. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI,2. Ivil.i. |
VII,2. |
||
Stockholm, Norra latinltirov. |
2,5 |
2,3 |
4,i |
4,i |
3,8 |
3,3 |
3,5 |
||||||||
» lleallcärov. |
— |
1,5 |
2.1 |
3,2 |
3,2 |
— |
— |
||||||||
Hudiksvall ...... |
— |
3,o |
1,5 |
— |
2,2 |
3,o |
1,8 |
— |
— |
2,o |
2,5 |
— |
— |
— |
— |
Skara ............. |
— |
3,B |
2,2 |
2,o |
2,8 |
2,7 |
3,3 |
— |
— |
5,0 |
— |
3,0 |
— |
— |
— |
Falun ............. |
— |
— |
2,0 |
2,i |
2,0 |
2,0 |
— |
— |
— |
2,3 |
2,1 |
2,0 |
— |
— |
— |
Lund............... |
— |
- |
2,5 |
2,0 |
2,o |
2,o |
2,2 |
2,0 |
— |
2,o |
2,o |
— |
— |
— |
— |
Upsala............ |
— |
— |
7,5 |
5,9 |
5,7 |
5,9 |
3,2 |
4,3 |
— |
6,i |
4,i |
8,o |
— |
— |
— |
Halmstad......... |
- |
6,4 |
9,3 |
6,8 |
8,2 |
7,o |
— |
— |
— |
7.3 |
8,3 |
— |
— |
— |
— |
Hernösand....... |
— |
— |
12,0 |
12,0 |
10,4 |
— |
— |
— |
— |
— |
11,0 |
— |
— |
— |
— |
Östersund ....... |
— |
12,0 |
10,5 |
12,o |
14,7 |
13.5 |
18,0 |
12,0 |
— |
12,o |
15,0 |
— |
— |
— |
— |
Sundsvall......... |
4,0 |
7,8 |
5,3 |
— |
5,0 |
- |
— |
— |
— |
5,4 |
7,5 |
— |
— |
— |
— |
Karlstad ......... |
— |
4,o |
4,o |
5,4 |
6,1 |
7,5 |
7,2 |
— |
— |
4,7 |
6,5 |
8,o |
— |
— |
— |
348
KAP. V. ARBETSTIDEN.
Vi finna af det här meddelade, att den tid, som af ett mycket
stort antal lärjungar i skolan egnas åt frivilligt arbete, vare sig i
skolans läsämnen eller i öfningsämnen eller, om också blott för
en jämförelsevis kortare tid, åt nattvardsberedelsen, är mycket
beaktansvärd. För den individuela utvecklingen bar det frivilliga
arbetet under uppväxtåren så stor betydelse, att skolan alltid måste
taga hänsyn till, att tid för det samma finnes för lärjungen att
disponera, såvida skolan vill undgå att verka förkväfvande för
individualiteten och för de särskilda anlagens kraftigare utveckling.
Härmed har jag slutat redogörelsen för de resultat, till hvilka
komiténs undersökningar hafva ledt rörande arbetstiden vid våra
allmänna och några förberedande skolor.
1 ett annat sammanhang kommer jag att längre fram anställa
en jämförelse mellan den genom den nu gjorda undersökningen
ådagalagda arbetstiden för våra skolors lärjungar och den, som
förefinnes vid utlandets skolor, och vi skola då finna, att den
hos oss, äfven med frånseende af alt frivilligt arbete, är högre,
såvidt utrönas kunnat, än i något annat land och högre, än hvad
alla sakkunniga kommissioner, de må nu hafva bestått af endast
skolman eller af endast läkare eller af båda delarna, ansett vara
den högsta tillåtliga, Här vill jag emellertid, i omedelbart samband
med den ofvan lemnade redogörelsen, i följande kapitel upptaga
den frågan till besvarande: kan det, på grund af den nu föreliggande
undersökningen, på statistisk väg ådagaläggas, att arbetstidens
längd utöfvat något inflytande på lärjungarnas helsotillstånd?
KAP. VI.
Arbetstidens inflytande på heisotiliståndet bland skolans
lärjungar.
Att ett under längre tid fortsatt andligt arbete, som ej lemnar
behörigt utrymme åt hvila, sömn, måltider, rörelse i det fria
o. s. v., ett arbete som därtill försiggår under stillasittande i mer
eller mindre, genom flere personers samtidiga härvaro, förskämd
luft, under ensidig ansträngning af ett enda organ, hjärnan,
skall menligt inverka på ung och gammal, såväl på den fysiska
helsan som på den sunda verksamheten af det ensidigt ansträngda
organet och sålunda på hjärnverksamheten och tankekraften,
därtill kunna vi med full säkerhet sluta på grund af
erfarenhet, såväl som af i ett föregående kapitel anförda fysiologiska
och hygieniska skäl, hvilka ej kunna vederläggas och
ännu mindre tillbakavisas. Högst få skola väl äfven de äldre
individer vara, som ej, under åtminstone något skede af sitt lif,
stått under de menliga inflytelserna af ett sådant arbete. Särskildt
för barnet och den i utveckling stadde ynglingen måste ett
öfverausträngande andligt arbete verka skadligt och ofördelaktigt
hämmande eller missriktande ingripa i utvecklingens sunda och
normala gång, ehuru det därför ingalunda är gifvet, att det medför
någon sådan bestämd sjukdomsyttring, som de, hvilka här i
våra tabeller upptagits. Det öfveransträngande skolarbetet kan
därför äfven på många sätt utöfva ett skadligt inflytande, utan
att detta blir tillgängligt för vår statistik, ginge den ock ännu mera
in i detaljer, än hvad vi ansett lämpligt. En organism, som ej
fått sin fulla kraftiga utveckling, sådan den af naturen var an
-
350 KAP. VI. arbetstidens inflytande på .helsotillståndet.
lagd att få den, och sådan den skulle fått, om den fått utvecklas
under lyckliga hygieniska förhållanden, fri från hämmande inverkningar,
behåller för lifvet en större svaghet, en nedsättning
af sin verksamhetsförmåga och en minskad motståndskraft mot
sjukliga inflytelser. Någon särskild sjukdom beköfver dock ej
därför under utvecklingsåren visa sig. Månget under den perioden,
genom förbiseende af eller bristande hänsyn till helsovårdens för
dringar, grundlagdt sjukdomsanlag bryter ofta långt senare fram
hos både manliga och kvinliga individer. Alt detta visar oss ej
statistiken, cj häller den sinnets trötthet, den håglöshet, som man
med mer eller mindre skäl velat finna hos vår ur skolan utträdande
ungdom, och som kanske ofta är den enda yttringen af
det öfver ansträngande arbetets menliga inverkan. Att en sådan
håglöshet och trötthet kan vara och bör blifva en följd af en
öfveransträngning af hjärnans verksamhet under den period, då.
detta organ liksom alla andra får sin utbildning och stadga, det
veta vi af erfarenhet och af fysiologiska skäl; men genom statistiken
kunna vi, åtminstone för närvarande, ej därom få någon
säker upplysning.
Om den skadliga inverkan, som en för lång skolarbetstid utöfvar
på det sätt, att den hindrar uppfostrans anordnande med
hänsyn till att bekämpa och öfvervinna ärfda eller af andra anledningar
uppkomna sjukdomsanlag, därom har äfven vår statistik
intet att förmäla. J ag vill med ett, mig nära till hands liggande,
exempel närmare upplysa, hvad jag härmed menar. Å en gosse,
som går i skolan, märka föräldrarna, att hans bröstkorg är platt
och insjunken; detta olyckliga, för hans helsa och lif måhända
mycket ödesdigra förhållande tilltager mer och mer under deras
ögon, det kan hjälpas genom eu i tid anordnad, genomförd sjukgymnastik;
men skolan tager gossens tid så i anspråk, att en sådan
anordning helt enkelt omöjliggöres. Föräldrarna måste se sitt barn
växa upp på detta sätt, svagt för lifvet, långt svagare, än hvad det
bort blifva. Det är ej ett konstrueradt exempel. Sådana fall och
andra af liknande art finnas många, men i den statistik, som vi
här framlägga öfver arbetstidens inverkan på helsotillståndet,
ingå de ej.
Om det sålunda är mycket af denna inverkan, som rent af
gömmer sig för eller aldrig kommer med vid den statistiska
undersökningen, så är det äfven mycket däraf, som skymmes
undan eller blir för statistiken svårtillgängligt till följd af de
OLIKA FAKTORERS INFLYTANDE PÅ HELSOT1LLSTÅNDET.
351
stärka inflytelser, som en stor mängd andra omständigheter
samtidigt utöfva på lärjungarnas helsotillstånd. Dessa inflytelser,
d. v. s. inflytelserna åt de sanitära förhållandena på orten och helsotillståndet
bland befolkningen, — med däraf betingad ärftlighet, —
leinadssättet och lefnadsvilkoren i föräldrahemmen, skollokalernas
mer eller mindre goda beskaffenhet, arbetstimmarnas och måltidernas
olika fördelning m. in., kunna i mer eller mindre hög
grad växla på olika orter och äfven för olika skolor på samma
ort. An kan den ena än den andra faktorns inflytande vara
öfvervägande, alt efter de växlande omständigheterna. Där de
sanitära förhållandena i allmänhet äro goda, kan denna lyckliga
omständighet sänka sjukprocenten, så att denna kan blifva
jämförelsevis låg, där arbetstiden är hög, huru stor skuld än denna
kan hafva i den befintliga sjukligheten bland skolungdomen
på platsen. Där åter de allmänna hygieniska förhållandena äro
dåliga, kan naturligtvis sjukprocenten af dem drifvas mer eller
mindre i höjden, fastän arbetstiden är jämförelsevis låg; jag återkommer
härtill utförligare vid den följande speciela redogörelsen
för den gjorda undersökningen.
Alt detta hör vara fullkomligt klart för hvar och en, som tänkt
sig in i dessa frågor. Skulle man åter som vilkor för att erkänna
den höga arbetstidens inverkan på sjukligheten fordra, att det
statistiskt skulle ådagaläggas, att sjukligheten, oberoende af alla
de ofvan nämnda inflytelserna, stege och sjönke i jämn proportion
med arbetstiden, och detta vid olika skolor, som stode under
mycket olika sanitära inflytelser, ja kanske till och med för enskilda
klasser med deras fätal lärjungar, då visar man blott, att
man icke hör till dem, som tänkt sig in i dessa förhållanden; och
vore det så, att statistiken kunde visa detta, och att sålunda andra
inflytelser vore af jämförelsevis så underordnad betydelse för
sjukligheten, att de under inga förhållanden, ej ens samfäldt, kunde
gorå sig gällande i lika hög grad som eller i högre grad än inverkan
af arbetstiden, ja då vore skolornas ansvar rent af förfärande.
Något sådant har det väl ej fallit någon sakkunnig in att
tänka sig. Men äfven om man försöker att lösa upp, hvad som
menligt inverkar på skolungdomens helsotillstånd, i dess särskilda
på eu gång samverkande faktorer och statistiskt med siffror visa
inflytandet af den ene eller andre faktorn, så måste man vara fullt
medveten om, Indika svårigheter härför möta, ja att detta för många
faktorer på intet vis låter sig göra, och att man under alla för
-
352 ICAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELS OTILL STÅNDET.
hållanden ej kan däraf vänta sig altför stort resultat. Skulle
åter någon, och det är ej utan anledning jag här framhåller detta,
vilja föra eu bevisning, som ginge därpå ut, att om man ej
kan statistisk visa, att den eller den faktorn — under växlande
förhållanden och oberoende af andra inflytelser — medför en viss
förhöjning i sjukprocenten, man ej behöfver, trots alla andra
skäl, som tala för dess stora betydelse, till den taga någon vidare
hänsyn, då komme jag verkligen i förlägenhet om, huru jagskulle
bedöma en så haltlöst bevisföring, och, efter hvad jag
förut anfört, anser jag mig kunna öfverlemna åt läsaren att själ!
döma om dess innebörd.
Jag anser mig emellertid böra belysa ett dylikt resonnemang
med ett exempel. De sanitära förhållandena på eu ort, exempelvis
i eu stad, äro dåliga, sjukligheten stor, dödligheten hög. Man
finner sent omsider, att alt ej är, som det bör och kan vara. En
omsorgsfull undersökning göres; man finner därvid en mängd omständigheter,
som, enligt hvad erfarenhet och vetenskap ge vid
handen, kunna med alt skäl antagas såsom samverkande till det
dåliga tillståndet. Smutsen och soporna ligga hopade på gårdarna
och äro stadda i förruttnelse, hela renhållningen är usel, marken
är förorenad af affallsämnen och genomdränkt af högt stående
grundvatten, staden har endast tillgång till dåligt, af ruttnande
organiska ämnen förorenadt vatten. Med det vitnesbörd, som vetenskap
och erfarenhet gifva om alla dessa omständigheters menliga inverkan
på sundhetstillståndet i ett samhälle, yrkar man på genomgripande
reformer för att rädda tusental från sjukdom och förtidig
död. Skulle nu detta yrkande mötas af det svaret, att, »utan
att ni visar oss statistiskt, med huru många procent osnyggheten
på gårdarna, markens anmärkta beskaffenhet, det förorenade dricksvattnet
— hvart och ett af dessa moment särskildt för sig —
höjt dödligheten, tro vi ej på dessa faktorers inverkan, trots alt
hvad den allmänna sundhetsläran därom ordar, och vi finna då
ej häller skäl att till edra yrkanden taga ringaste hänsyn», då
skulle alt få förblifva vid det gamla och tusentals lif spillas som
förut, ty statistiken skulle svika den uppgift, man förelagt henne;
men tungt blefve ansvaret för dem, som stält den statistiska uppgiften
såsom vilkor för sitt ingripande och grundat sitt handlingssätt på
ett resonnemang af ofvan stående art. Till hvilka lysande resultat
ett motsatt förfaringssätt leder; huru sjuklighet och dödlighet
på ett förvånande sätt nedbragts i hela samhällen, i delar af så
DET STÖD, SOU ÄR ATT HEMTA ERAN STATISTIKEN.
353
dana, i läger, kaserner o. s. v., där man lyssnat till sundhetslära^
fordringar och genomfört af henne påkallade reformer, fastän ej
statistiken kunnat eller försökt direkt visa skadligheten af de
undanröjda missförhållandena, därpå vore lätt att anföra talrika
bevis, men jag får ej längre uppehålla mig härvid.
Min afsigt med det nu anförda har varit att såsom fullkomligt
oberättigadt tillbakavisa det anspråket, att fordran på en
hygienisk reform skall med nödvändighet hvila på ett statistiskt
bevis, såvida man till den skall taga hänsyn, enär andra skäl
kunna finnas, som med fullt tillräcklig styrka påkalla reformens
genomförande. Jag har äfven velat till behöriga proportioner
reducera anspråken i örigt på statistiken för en fråga af så
invecklad och grannlaga art som den föreliggande eller den
om skolarbetstidens särskilda inflytande på sjukligheten bland
skolans lärjungar. Men är det nu så, att statistiken verkligen
kan påvisa detta inflytande genom att ådagalägga, att sjukligheten
är högre hos de lärjungar, som under så vidt möjligt
liknande förhållanden arbeta en längre tid, än hos dem, som
hafva en kortare arbetstid, och att hon kan göra detta trots
alla svårigheter, som ställa sig i vägen därför, då gifver hon
utan tvifvel ett mycket kraftigt stöd åt de öfriga grunder, på
'' hvilka man yrkar en rimlig reduktion af den nuvarande arbetstiden.
Med denna anmärkning går jag att mera i detalj behandla
den uppstälda frågan.
Vid sina undersökningar öfver helsotillståndet i Köpenhamns
skolor sökte äfven Hertel besvara spörsmålet, huruvida det,
som han kallar det, »stränga» arbetets inflytande på helsotillståndet
kunde på statistisk väg ådagaläggas. lian tillvägagick vid
undersökningen härom så, att han för hvar och en af skolans
klasser uppstälde en »normal arbetstid». Denna bestämde han väl
mycket på måfå och satte den högre, än han själf*ansåg den
i verkligheten böra vara. Han delade de respektive klassernas
lärjungar i 2 afdelningar, den ena bestående af dem, hvilkas
arbetstid öfverskred den uppstälda normaltiden, och den andra af
dem, som arbetat inom normaltiden. Det befans då, att af samtliga
lärjungarna omkring en tredjedel hade »strängt arbete» och att
sjukligheten hos dessa var ej mindre än 7 % högre än hos
dem, som hade »normal arbetstid». Jag inför här den HERTELska
tabellen, som är af mycket intresse, särskild! för en jämförelse
Lärov.-kom. bet. III. 23
354 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
med de tabeller öfver förhållandena hos oss, som jag längre fram
lemnar.
Hertels tabell öfver arbetstidens inflytande på hels otillståndet
bland lärjungarna vid Köpenhamns skolor.
Normal arbetstid. |
Strängt arbete. |
Differens. |
|||
Friska. |
Sjuka. |
Friska. |
Sjuka. |
||
Gemensamma klasserna................ i alt 1,553. Procent Medelfel |
876 69 + |
397 31 1 |
171 61 ± |
109 39 3 |
+ 8 ± 3 |
Realklasserna............................ i alt 465. Procent Medelfel |
187 65 + |
101 35 3 |
113 64 + |
64 36 4 |
+ 1 ± 5 |
Samtl. latinklasser...................... i alt 803. Procent Medelfel |
273 68 ± |
128 3Z 2 |
242- 60 x |
160 40 2 |
+ 8 ± 3 |
Samtl. lärjungar......................... i alt 2,821. Procent Medelfel |
1,336 68 + |
626 32 1 |
526 61 ± |
333 39 2 |
+ 7 |
Hertel ser uti det vunna resultatet ett bestämdt bevis för det
betydliga inflytande, som det större arbetet utöfvar på barnens
sundhetstillstånd; »en skilnad af 7 % är mycket betydlig».
Han grundade dock ej denna slutsats endast på sina egna
beräkningar, utan särskilt för att utröna, huru stort inflytande
tillfälligheter kunnat utöfva, vände han sig till en matematiker
ex professo, astronomi prof. Thiele, som beräknade medelfelen,
hvilka kunde gifva en måttstock för bedömandet af dessas möjliga
inverkan. Vi återfinna dessa medelfelsberäkningar i ofvan
stående tabell. Thieles slutsats är följande: »det må anses som
bevisadt, att sjukligheten förökas med arbetet. Den enda afdelning,
realisternas, för hvilken detta mindre tydligt framträder, är för fåtalig,
och afvikelse!!, 6 %, är i förhållande till medelfelet ± 5
DEN DANSKA KOMITÉNS UNDERSÖKNING. 355
icke större, än att förhållandet här kan uppfattas som en tillfällighet.
»
Denna statistiska undersökning ledde sålunda till ett mycket
slående positivt resultat. Den danska komité, som sedermera
undersökte samtliga Danmarks skolor, använde för motsvarande
undersökning en helt annan metod, än den af Hertel valda, och
resultatet, blef härvid ej positivt. Komiténs statistiker, Herr Rubin,
som för komiténs räkning utförde denna undersökning och som
riktigt framhåller en del af de svårigheter, som vid en sådan
möta, äfvensom några af de »forstyrrende momenter», som på dess
resultat inverka, tillvägagick på följande sätt. Han indelade för
det första, vid denna såväl som vid andra undersökningar, samtliga
skolorna i vissa grupper efter de olika landsdelar, de tillhörde.
Dessa grupper utgjordes af Köpenhamns, öarnas och Jyllands
latin- och realskolor. För hvar och en af åldersklasserna,
från 11 till 20 år, inom hvarje skolgrupp ordnades lärjungarna
efter det timtal, de arbetade. Altså. t. ex. elfvaåringarna i olika
grupper, alt efter som de arbetade i 6—7, i 7—8, i 8—9, i 9—10
timmar o. s. v. Inom hvarje sådan liten timgrupp beräknades
antalet och procenten af friska och sjuka. Det visade sig då,
såsom statistikern anmärker, att någon lag för stegringen af sjukligheten
med det stigande timantalet ej framgick ur de funna
talen. Denna omständighet har emellertid på intet vis kunnat
förleda hvarken statistikern eller själfva komité!! till någon så
absolut oberättigad slutsats som den, att därmed vore på något
sätt ådagalagdt, att ej arbetstidens längd utöfvade inflytande på
helsotillståudet. Tvärtom har statistikern uttryckligen förbehållit
sig att ej blifva på detta sätt missförstådd. Hvad han framhåller
är endast, att detta inflytande icke kunnat statistiskt påvisas
med det material, han haft till sitt förfogande, och med den, enligt
hans mening, mest rationel metod, som omständigheterna
medgifvit honom att använda, samt vidare, »att man ikke ad närvärende
statistiske vej kan fastsätte en normalarbejdstid eller
lign., stöttet på det tidspunkt af läsetiden, hvor sygelighedsprocenten
vindel- i styrke, hvad der selvfölgelig ikke udelukker, åt
man kan fastsätte en sådan normalarbejdstid i kraft af andre
fysiologiske eller pädagogiske forudsätninger, som ligge udenfor
närvarande område.»
Till ett så oförsigtigt uttalande som det, att ej arbetstidens
inflytande på helsotillståndet skulle med ett annat material och
356 KAP. VI. ARBETSTID EN S INFLYTANDE PA HELSOTILLSTÅNDET.
med en annan, af andra omständigheter medgifveu metod kunna
äfven statistiskt påvisas, har den framstående statistikern på intet
vis gjort sig skyldig. Att man återigen skulle på statistisk väg
kunna komma till så fina resultat som bestämmelser rörande det
tillåtliga timtalet för andligt arbete vid alla de särskilda åldersklasserna,
tager jag för afgjordt, att någon sakkunnig man aldrig
kunnat hoppas. Den danske statistikerns ofvan anförda slutmening
får väl ej häller så fattas, som om han tänkt sig
detta vara möjligt. Inom den svenska komitén har, mig veterligen,
ingen hyst en sådan tanke, och ej ens det ringaste försök
att verkställa en undersökning med nämnda mål för ögonen kar
sålunda där blifvit gjordt.
Hvad den frågan återigen beträffar, huruvida den danske
statistikern begagnat den »efter omständigheterna mest rationela
metoden» för denna ömtåliga undersökning, så vill jag gärna
medgifva, att den i sig själf kan vara ganska rationel, men endast,
och detta betonar jag på det bestämdaste, under förutsättning
af vissa vilkors uppfyllande rörande det föreliggande
materialets beskaffenhet. Dessa vilkor bär det bearbetade danska
materialet, på hvilket metoden tillämpats, ingalunda tillfredsställ.
Öfriga anmärkningar, som jag anser mig befogad att framställa
för att styrka detta mitt omdöme, skola framgå ur det följande;
här vill jag endast som en hufvudanmärkning framhålla, att det
i fråga varande materialet varit alldeles för litet för en sådan
metod. Det har delats i 3 skolgruppcr, och därigenom att de
särskilda åldersklasserna inom hvar och en af dessa söndersprängts
i eu mängd små grupper efter timtalet arbetstid, har
hvar och en af dessa kommit att bestå af ett så litet antal
individer, att tillfälligheterna fått alldeles för mycket spelrum
och procenttalen därigenom blifvit utan betydelse för den föreliggande
frågan. Man kan fordra, att jag ådagalägger befogenheten
af denna grundanmärkning, och jag anser mig därför böra anföra
några exempel.
Vid den skolgrupp, som bildats af Köpenhamns samtliga
latinskolor, anger jag sålunda, huru förhållandena ställa sig för
ett par af de små timgrupper, i Indika hvarje åldersklass söndersprängts.
DEN |
DANSKA |
KOMITÉNS UNDERSÖKNING. |
357 |
|||
Antal lärjun- |
||||||
Sjukdoms- |
gar till grund |
|||||
procent. |
för beräknin- |
|||||
gen- |
||||||
För |
11-åringar, |
som arbeta 6—7 timmar: 40 |
5. |
|||
12- |
» |
» |
» |
» 43 |
35. |
|
13- |
» |
» |
» |
» 19 |
31. |
|
14- |
» |
» |
x> |
» 25 |
16. |
|
» |
15- |
» |
» |
» 22 |
9. |
|
16- |
)) |
» |
» |
» (100) |
1. |
|
För |
11- |
» |
» |
10-11 |
)) - |
2. |
12- |
» |
» |
)) |
» - |
— |
|
» |
13- |
X) |
» |
» |
CO co |
3. |
n |
14- |
'' » |
» |
» 25 |
4. |
|
)) |
15- |
» |
)) |
» 18 |
11. |
|
» |
16- |
» |
» |
» |
» 33 |
15. |
» |
17- |
» |
» |
)) |
« 36 |
14. |
Till grund för procentberäkningen för dem, som |
arbeta 6 till |
7 timmar, finnes i hela gruppen af läroverk ej en enda åldersklass,
hvars lärjungeantal öfverstiger 35, och för dem, som arbeta 10—
11 timmar, ej någon med ett högre lärjungeantal än 15. För en
enda af alla de öfriga smågrupperna stiger individantalet till 67.
Det därnäst högsta antalet är 58, följer så en grupp med 50, 2
grupper med 46 o. s. v., och för flere grupper utgöres det, liksom i
ofvan anförda exempel, af några enheter. Det är på sädana små
grupper, som man grundat den på sid. 41 i den statistiska bilagan
till komitébetänkandet utförda generaltabellen, hvilken skulle lemna
en öfversigt af de resultat, till hvilka man kommit rörande arbetstidens
inflytande på helsotillståndet. I flere grupper, för hvilka
sjukprocenttal där förekomma, växlar elevantalet från 2—6; sålunda
finna vi där angifvet, — för att ännu anföra ett exempel, — att
af de 17-åringar, som arbetat från 7—8 timmar dagligen, ej mindre
än 67 / äro sjuka, under det att de, som vid samma ålder arbetat
8—9 timmar, hafva en sjukprocent af blott 27 %. Detta skulle
ju tyda på en sänkning af sjukprocenten med den ökade arbetstiden;
men ser man efter i specialtabellerna, hvilket torde vara
en plikt att göra för den, som verkligen vill veta, hvad dessa tal
betyda, eller som vill använda dem för sina ändamål, då finner
man, att de 67 procenten referera sig till summa summarum 3
individer, af hvilka händelsevis 2 voro sjuka, och de 27 procenten
358 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PA HELS OTILL STÅNDET.
till alt som alt 15 individer, af hvilka lika tillfälligtvis blott 4
voro sjuka. Jag- är fullt öfvertygad om, att hvar och eu, som
tagit kännedom om dessa förhållanden, skall medgifva, att man
af en sjuklighetsstatistik, grundad på så små tal, som de anförda, ej
kan draga några slutsatser, snart sagdt i någon riktning, allra minst
en sådan fråga, som den om arbetstidens inflytande på sjukliglieten.
Här finnes till grund för hela generaltabellen ej ett enda
tal nog stort, för att man skall kunna anse tillfälligheterna i någon
mon eliminerade.
En sammanställning af förhållandena vid samtliga latinskolorna
i hela Danmark till jämförelse med den ofvan anförda
generaltabellen har gjorts så, att hvarje åldersklass delats i
2 grupper; 6—7, 7—8 och 8—9, altså 6—9 timmars läsning på ena
sidan, och 9—10, 10—11, 11—12, altså 9—12 timmars läsning på
andra sidan. För hvar och eu af dessa grupper är sjukprocenten
angifven, och den går, om jag så får uttrycka mig, upp och ned.
Vid denna sammanställning har emellertid en sådan mängd missledande
omständigheter tillkommit, att jag ej kan annat än anse
den såsom värdelös och utan all bevisande kraft för den fråga här
föreligger. De skäl, som föranleda mig till detta uttalande, skola
klarare framgå ur redogörelsen för våra egna undersökningar på
detta fält och för de betingelser, som jag anser nödvändiga för
att dylika undersökningar skola kunna blifva tillförlitliga. Här
vill jag därför inskränka mig till några få anmärkningar. Den
första är, att man vid nämnda sammanställning fört i hop skolor
från hela riket med för visso mycket växlande hygieniska och
arbetstidsförhållanden, och detta kan, såsom jag längre fram skall
visa, ensamt för sig vara tillräckligt för att alldeles vända upp
och ned på resultaten. För det andra är det väl alt skäl att
antaga, att skolorna i Danmark äro, liksom de hos oss, olika väl
och omsorgsfullt undersökta, och om detta i och för beräkningen af
den allmänna sjukprocenten i visst hänseende har mindre betydelse,
emedan det verkar i riktning att minska denna procent och sålunda
förekomma, att den blir för högt angifven, så är dock nämnda
omständighet vid en undersökning af nu föreliggande art af alldeles
grundväsentlig betydelse. Endast genom brister i sist berörda
hänseende kunna slutresultaten vändas upp och ned. För det
tredje har antalet individer i de båda med hvarandra jämförda
afdelningarna varit så olika stort, att redan detta gör jämförelsen
mindre exakt. Sålunda utgör, enligt de beräkningar jag efter
DEN DANSKA KOMITÉNS UNDERSÖKNING.
359
specialtabellerna anstalt, antalet af dem, som till och med 17 års
ålder (och längre går ej sammanställningen) arbeta 6—9 timmar,
1,199, under det att de som arbeta 9—12 timmar endast utgöra
605, d. v. s. de förra utgöra ett nära nog dubbelt så stort antal.
Gör man sig mödan att öfverräkna, huru timtalet ställer sig
för de 605 lärjungar, som arbeta mer än 9 timmar, hvilket för att
bedöma betydelsen af sammanställningen äfven är af intresse, så
finner man, att för det ojämförligt största antalet, nämligen 423,
arbetstiden håller sig mellan 9 och 10 timmar, det blir då hufvudsakligen
de, som få uppbära jämförelsen, hvarigenom olägenheten
af det ringa antalet på denna sida ytterligare stegras. Inverkan
af det ännu högre timtalet kommer däremot föga till uttryck, då det
blott är 145, som arbeta mellan 10—11 timmar, under det att de, som
till och med 17 års ålder arbeta mellan 11 och 12 timmar i hela
Danmarks alla latinskolor, ej angifvas till högre antal än 29.
I förbigående och utan afseende på nu föreliggande fråga vill
jag fästa särskild uppmärksamhet på det senast anmärkta förhållandet.
Räknar man äfven de högre åldrarna med, blir det ialla fall i
hela Danmarks alla latinskolor blott 48 lärjungar, för hvilka, med
inräkning af alt frivilligt arbete, arbetstiden angifvits till 11 å 12 timmar
eller däröfver, nämligen i Köpenhamns skolor, med uppgifter
för 816 lärjungar, 12, i öarnas, med 580 lärjungar, 27, i Jyllands,
med 576 lärjungar, 9. Man jämföre härmed förhållandena hos oss.
Jag har ansett mig nödsakad att ingå på dessa detaljer beträffande
den danska statistiken öfver arbetstidens inverkan på sjukligheten,
emedan en ledamot af läroverkskomitén i sin reservation
velat framhålla den såsom i detta hänseende afgörande, hvarför han
äfven med den, utan att, som det synes, närmare taga reda på dess
metod, velat jäfva de resultat, till hvilka våra på ett helt annat sätt
anlagda beräkningar, hvilka dessutom grunda sig på ett helt annat
material, hafva ledt. Att detta är fullkomligt förhastadt och oberättigadt,
är jag öfvertygad om, att hvar och en, som gör sig mödan att
sätta sig in i saken, skall erkänna. Det är för att sätta äfven andra
än dem, som hafva tillgång till det danska komitéutlåtandet, i tillfälle
att för sitt omdöme blifva oberoende af framträdande mer eller
mindre tvetydiga citat och utläggningar, som jag anfört detaljerna.
Betingelser för att en statistisk undersökning öfver arbetstidens
inflytande på skolungdomens helsotillstånd skall lemna
tillförlitliga resultat äro: för det första, att man för jämförelsernas
360 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTANDET.
anställande ej å någondera sidan har ett för litet antal lärjungar;
för det andra, att detta antal är å båda sidor i det närmaste lika
stort; för det tredje, att samtliga lärjungar, kvilkas arbetstid och
helsotillstånd läggas till grund för beräkningarna, lefva under så
likartade hygieniska förhållanden som möjligt, och detta med
hänsyn ej blott till hemmens beskaffenhet, föräldrarnas samhällsställning
och lefnadsvauorna i hemmen, förmögenhetsvilkoren
o. s. v., utan äfven till vistelseortens sanitära beskaffenhet och
därmed sammanhängande helsotillstånd bland befolkningen i allmänhet,
samt äfven och ej minst till själfva skollokalernas beskaffenhet;
för det fjärde, att samtliga lärjungar vid alla skolor, som
medtagas för beräkningen, äro så likformigt och så omsorgsfullt
undersökta som möjligt; för det femte, att arbetstiden ställer sig
någorlunda lika vid de sammanstälda skolorna. Att få alla dessa
betingelser fullständigt uppfylda torde vara omöjligt, men säkert är,
att ju mera de äro detta, desto tillförlitligare blir resultatet, och ju
mindre de äro tillgodosedda, dess osäkrare skall resultatet blifva.
Felas den ena eller den andra betingelsen, kunna helt andra omständigheter,
än arbetstidens längd, trycka sin prägel på resultatet
på ett sådant sätt, att detta blir alldeles falskt och vilseledande.
Jag vill belysa detta med några exempel. Stockholmsskolorna
utmärka sig i allmänhet genom en jämförelsevis lag arbetstid,
men däremot hafva de en hög sjuklighetsprocent. Arbetstiden är
låg i jämförelse med hvad den är vid flertalet af våra skolor,
men hög i förhållande till hvad man af barn i skolåldern bör fordra.
Den kan på barnens helsotillstånd hafva utöfvat ett stort inflytande;
men då han är lägre än på andra ställen, kan han omöjligen vara
skuld till, att sjukligheten i Stockholmsskolorna är högre än på
dessa ställen. Denna höjning måste då här åstadkommas af de
andra, alltid mer eller mindre mäktigt på helsotillståndet inverkande
faktorerna; d. v. s. dessa faktorer spela bredvid arbetstiden
eu större rol i hufvudstaden än på flertalet andra ställen.
Många äro de omständigheter, som till förklaring häraf kunna
tagas i betraktande, men visst är, att åtminstone till någon del
den vid vår undersökning funna höga sjukprocenten för Stockholmsskolorna
beror därpå, att de i allmänhet äro mycket omsorgsfullt
undersökta. Jag har redan förut framhållit, att det
åt hela vårt material visat sig som regel, att en noggrann läkareundersökning
höjt antalet af de sjuka,* då genom den sjukdomar
och sjukligheter framvisats, som af gossarna ej angifvits,
BETINGELSER FÖR DEN STATISTISKA UNDERSÖKNINGEN. 361
ehuru de ofta varit af mer eller mindre betänklig art. Jag är
därför äfven alldeles viss om, att sjukprocenten för en del skolor
skulle höjas, oeh detta kanske ej så obetydligt, om de underkastades
en mera noggrann undersökning, än som nu kommit dem till del.
A andra sidan finnes det i landet skolor, vid indika arbetstiden
är betydligt högre än t. ex. vid Stockholmsskolorna, men sjukligheten
lägre enligt de resultat, som framgått af vår undersökning. Till
detta, likasom till motsatsen, kunna en mängd omständigheter samverka.
Till en del kan det bero på en mindre noggrann läkareundersökning.
Så är ett af våra största läroverk, vid hvilket arbetstiden
i allmänhet är synnerligen hög, men den angifna sjukligheten jämförelsevis
måttlig, just ett af dem, som blifvit minst omsorgsfullt
undersökta, och man kan därför för en fråga som denna ej fasta
något afseende vid den uppgifna sjukligheten därstädes. Men äfven
efter den omsorgsfullaste läkareundersökning kan man få ett likartadt
resultat. Bevisar väl nu detta i och för sig någonting
emot arbetstidens menliga inverkan? Nej, det vore ytterligt
obetänksamt att förmena detta, Den för långa arbetstiden kan
hafva haft ett mycket betydligt inflytande på den vid läroverket
befintliga sjukligheten; men att denna i alla fäll ej blir så hög
som på andra ställen, där arbetstiden är lägre, detta kan helt
och hållet bero på gynsamma lokala sanitära förhållanden, som
samverka till att göra helsotillståndet i allmänhet på platsen godt.
Det vill med andra ord säga, att de för helsan gynsammare förhållanden,
under hvilka skolungdomen på en sådan plats lefver, kunna
hindra, att äfven med den starkare inverkan, som den längre
arbetstiden utöfvar, sjukligheten drifves upp öfver den nivå,
som den får på andra ställen med mindre stark inverkan af arbetstiden,
men med sämre sanitära förhållanden i allmänhet.
Frånsedt alt detta, far man ej häller förgäta den stora inverkan,
som själfva skollokalerna utöfva. Vid ett visst läroverk kan deras
dåliga beskaffenhet och vistandet under en kortare tid i deras
förskämda luft verka menligare på helsan, än vid eu annan skola
en längre arbetstid, under hvilken arbetet försiggår i lokaler, som
bättre tillfredsställa helsovårdslärans fordringar. Vi kunna således
vid tvänne olika skolor, hvilkas lärjungar i ^ifrigt lefva under i
det närmaste samma hygieniska förhållanden, få en större sjuklighet
vid den skolan, där arbetstiden är lägre, endast därigenom
att skollokalerna vid henne inverkat ännu mera menligt än den
längre arbetstiden vid den andra.
362 KAP. VI. arbetstidens inflytande på helsotillståndet.
Sammanställer man nu utan vidare kritik dylika med hvarandra
i sanitärt hänseende olika stälda läroverk, hvilkas ungdom
lefver under väsentligt olika hygieniska förhållanden i eller utom
skolan, och vill af en sådan sammanställning få ett uttryck för
särskildt arbetstidens inverkan på sjukligheten, så är det ju alldeles
klart, att man skall kunna komma till de mest vilseledande
resultat. Man måste härvid alltid ihågkomma, att om man äfven
vid eu dylik sammanställning får med ett någorlunda stort lärjungeantal
att göra, så är det dock ej därigenom, som de ofvan
anmärkta tillfälligheterna kunna elimineras. Dessa äro nämligen
bundna vid de särskilda skolorna i deras helhet. Det är därför
själfva skolorna, som här blifva, om jag så får säga, statistiska
enheter, och dessas antal är i vårt land, äfven om man toge dem
allesamman med i beräkningen, alldeles för litet för att åstadkomma
den eliminerande verkan, som de stora talen inom statistiken
utöfva.
I öppen dag bör det äfven ligga för hvar och en, att man fölen
undersökning sådan som denna ej får sammanställa skolor,
som erhålla sina lärjungar från helt olika samhällslager, altså
från samhällsklasser, som lefva under helt olika lifsvilkor, med
olika lefnadsvanor och under olika hygieniska förhållanden. Skulle
det sålunda t. ex. vid en jämförelse mellan högre skolor och folkskolor,
visa sig, att de senare med en lägre arbetstid hade en lika
hög eller kanske högre sjukprocent än den högre skolan med eu
längre arbetstid, så berättigade ett sådant förhållande ingalunda
till att anföra detta som bevis emot den långa arbetstidens menliga
inverkan, ty för folkskolebarnen tillkomma en hel del andra
ogynsamma moment, beroende på hemmens, lefnadssättets, födans
beskaffenhet o. s. v., Indika på dem kunnat inverka ännu menligare,
än den längre arbetstiden på den högre skolans lärjungar,
huru ofördelaktigt än denna senares inflytande må hafva varit.
Klassvis måste naturligtvis undersökningen försiggå, vare sig
efter skolklass eller åldersklass, då längden af den arbetstid, ett barn
kan tåla, beror af dess ålder och utveckling. Att för våra läroverk
med deras särskilda klasser, beståendelaf några få eller på sin höjd
några få 10-tal lärjungar, kurvorna för arbetstid och sjukprocent, om
man inlägger dem på samma grafiska tabell,1) ej kunna troget följa
'') Anm. Sådana tabeller, sammansatta af dem, som bär gifvas särskildt för
arbetstider och särskildt för sjuklighetsprocenter, har jag inom Komitén förevisat.
Då de genom sammanställningen blefvo dels mindre rediga och öfverskådliga,
dels i synnerhet för vissa klasser altför stora till omfånget, egnade de sig mindre
MISSLEDANDE OMSTÄNDIGHETER.
363
hvarandra, utan om de läggas i samma höjd, ofta måste komma att
korsa hvarandra för en del klasser, är alldeles naturligt. Om i eu
klass, bestående afl0 lärjungar, — och huru stort är ej det antal klasser,
där lärjungeantalet ej uppgår till detta tal, — händelsevis,
kanske'' alldeles oberoende af arbetstiden, 8 lärjungar äro behäftade
med någon sjukdom, så får man ju en sjukprocent af
80, ehuru arbetstiden måhända är jämförelsevis låg. I motsvarande
klass af det på tabellen närstående läroverket är kanske
lärjungeantalet 4, och af dessa äro måhända allesammans händelsevis
friska, oaktadt de hafva en högre arbetstid; man får då hälen
sjuklighet lika med 0, och det är lätt insedt, huru detta skall
inverka på kurvornas gång. Det vore mera än obetänksamt
att häraf draga några slags slutsatser rörande arbetstidens inflytande
på sjukligheten, och jag har inom komitén ständigt
protesterat mot hvarje försök i den riktningen. Sammanställer
man återigen på grafiska tabeller de särskilda skolorna såsom enheter
och uppdrager kurvor efter deras medelarbetstid och medelsjukprocent,
så inträda alla de här ofvan uppvisade störande, för olika skolor
ytterst växlande inverkningarna af alla öfriga sjukdomsorsaker,
hvilka göra, att sjukligheten kan vara större vid ett läroverk
med lägre arbetstid än vid ett annat med högre. Äfven sådana
tabeller gifva ingen bas för ett omdöme om arbetstidens inflytande.
Detta kan, såsom jag ofvan framhållit, hafva varit
mycket betydligt vid ett läroverk med jämförelsevis låg sjukprocent,
om de allmänna sanitära förhållandena vid läroverket
varit i motsvarande eller i ännu högre grad gynsamma. Äfven
af sådana tabeller är man således fullkomligt oberättigad att för
denna frågas afgörande draga några slutsatser, såsom jag äfven
inom komitén på det bestämdaste framhållit.
De mest tillförlitliga resultaten skulle man erhålla, såsom af
det ofvan stående torde framgå, om man till underlag för sina
jämförelser hade ett enda, synnerligen väl undersökt läroverk
med så talrika lärjungar, att man för hvarje klass finge tal nog
stora för att eliminera tillfälligheterna, men ett sådant läroverk
finnes ej till, hvarken hos oss eller annorstädes.
Det enda rationela sätt att så mycket som möjligt frigöra
sig från de ofvan anförda missledande omständigheterna är, såvidt
val för tryckning, och de här meddelade tabellerna med sjuklighets- och arbetsknrvorna
på olika tabeller äro nr alla synpunkter mycket att föredraga. Jämförelsen
mellan kurvornas gång går i allmänhet lika lätt för sig, om man lägger
de tabeller, man vill jämföra, bredvid eller under hvarandra.
364 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSO TILLSTÅNDET.
vi kunnat finna, att sammanställa en så stor grupp som möjligt
af skolor, vid bvilka de ofvan uppstälda betingelserna äro, så
långt sig göra låter, uppflöda. Den enda något så när tillfredsställande
grupp, som inom kretsen af våra samtliga läroverk
kunde bildas med ett för ändamålet, åtminstone för ett större
antal klasser, tillräckligt stort lärjungeantal, utgjordes af Stockholmsläroverken.
De äro alla med stor noggrannhet undersökta,
deras lärjungar kunna, hvilken skola de än tillhöra, öfver hufvud
antagas härleda sig från samma samhällsklasser och, frånsedt den
något olika beskaffenheten af de särskilda skolornas lokaler, lefva
de i öfrigt under enahanda eller åtminstone högst likartade, varaktigare
eller mera tillfälliga inflytelser såväl i hemmen som på
vistelseorten, o. s. v.
Det är sålunda på fullt rationela grunder, som Stockholmsläroverken
sammanstälts för denna liksom för några andra likartade
undersökningar. Någon presumption för, att arbetstidens
längd skulle särskild! på dessa skolors lärjungar utöfva något
alldeles särskild! eller något större inflytande på sjukligheten,
kunde ju omöjligen finnas, snarare kunde man ju vänta sig motsatsen,
då arbetstiden här var låg, och då det, åtminstone för
mig, altsedan jag af undersökningen lärde känna den höga sjukligheten
härstädes, alltid stått klart, att de andra menliga inflytelserna
här mer än vanligt starkt ingripa, hvilket ju borde bidraga
att skymma undan arbetstidens inflytande.
Emellertid har komitén ej inskränkt sin undersökning till
endast en, uteslutande af Stockholms läroverk bestående grupp;
den har därjämte bildat en annan grupp af 10 väl undersökta
läroverk, af hvilka blott 3 tillhöra Stockholm, och de öfriga 7
olika delar af landet, från de nordligaste till de sydligaste; men
den har därvid ej kunnat undgå en stor del af de ofvan anförda,
för en sådan sammanställning högst ofördelaktiga omständigheterna.
Huru stort intresse undersökningen af denna senare grupp
kan ega, ej minst för att närmare lära känna de angifna krafvel!
på materialets beskaffenhet, kan den i resultatens tillförlitlighet
ej jämföras med undersökningen af Stockholmsläroverken, men
den kan under alla förhållanden åt denna senare gifva ett stöd,
om resultaten gå i samma riktning.
Hvad själfva undersökningens utförande beträffar, så hafva
vi förfarit så, att medelarbetstiden för samtliga de i hvardera
gruppen sammanstälda läroverken för hvarje klass särskild! beräk
-
UNDERSÖKNINGEN AF VISSA LÄROVERK. 365
nats, så att man för hela gruppen fått klassvis en gemensam
medelarbetstid. Lärjungarna inom hvarje klass hafva sedermera
ordnats i 2 afdelningar, alt efter som de arbetade öfver eller under
den gemensamma medelarbetstiden. Denna delning har synts oss
vara den mest rationela. Man undgår därigenom dels att göra
eu godtycklig delning, dels att mer än nödigt sönderspränga
materialet i smågrupper. Man har äfven genom den, så mycket
som möjligt torde vara, tillgodosett den vigtiga fordran, att antalet
af de lärjungar, som jämföras med hvarandra, bör vara å
hvardera sidan någorlunda, lika.
Låtom oss först granska de resultat, som framgått ur undersökningen
af de 10 läroverken från landets olika delar. De återfinnas
i detalj angifna å den bil. C kap. III bifogade tabellen 17,
och med eu annan, kanske något öfversigtligare uppställning å
nedan stående tabell.
Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid
10 läroverk från olika delar af landet.
Klass. |
Medel- arbetstid |
Antal lärjungar |
Procent sjuka |
af dem |
||||
i veckan |
dagligen |
tillsammans. |
som arbeta |
soin arbeta |
som arbeta |
som arbeta |
co pL |
|
Latinlin. VII,2...... |
63,6 |
10,36 |
208 |
103 |
105 |
64,1 |
51.4 |
+12,7 |
VII.i ...... |
64,5 |
10,45 |
200 |
82 |
118 |
50,0 |
66,1 |
—16,1 |
VI,2...... |
63,8 |
10,38 |
300 |
131 |
169 |
49,6 |
55.1 |
- 2-5 |
VI, 1 ...... |
61,3 |
10,13 |
380 |
189 |
197 |
56.1 |
4^.7 |
+ 9-4 |
V......... |
54,3 |
9,3 |
300 |
156 |
153 |
5*>3 |
44.4 |
4- 6,9 |
IV......... |
51,9 |
8,39 |
301 |
141 |
163 |
42,6 |
4z-3 |
+ 0.3 |
Realliu. VII,2...... |
62,8 |
10,28 |
81 |
36 |
45 |
69.4 |
5V |
+ 18,3 '' |
VII.i______ |
60,9 |
10,9 |
81 |
40 |
44 |
4z-5 |
52-3 |
- 9.8 i |
VI,2______ |
56,8 |
9,48 |
81 |
38 |
43 |
3M |
37-2 |
- 5.6 |
VI. i...... |
58,6 |
9,46 |
101 |
53 |
51 |
47.2 |
33-3 |
+ 13.9 |
V......... |
53,7 |
8,5 7 |
113 |
53 |
60 |
49-1 |
41.7 |
+ 7.4 ; |
IV......... |
49,6 |
8,16 |
188 |
87 |
101 |
44.8 |
36-6 |
+ 8,2 |
Geni. lin. III......... |
44,6 |
7.26 |
307 |
257 |
340 |
45-5 |
44.7 |
+ 0,8 |
n......... |
43,1 |
7,u |
372 |
242 |
330 |
38,8 |
4>-5 |
— 2.7 |
i......... |
39,i |
6,31 |
411 |
201 |
240 |
46,8 |
36,3 |
4 10,5 |
Tillsammans |
3,068 |
1,809 |
2,159 |
47-9 |
44.7 |
+ 3.2 |
366 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTANDET.
Vi finna af dessa tabeller, att af de 10 läroverkens 3,968 lärjungar
arbeta 2,159 en kortare tid än den för dessa läroverk gemensamma
medelarbetstiden för klass vid samtliga dessa läroverk, och att af
dessa 44,7 % äro sjuka, under det att för de 1,809, som arbeta öfver
medelarbetstiden, sjukprocenten uppgår till 47,9 %. Bland de senare
är altså sjukligheten 3,2 % högre än bland de förre, kvilket är ett
ganska beaktansvärdt öfverskott, framför alt om man tager i betraktande,
att bland de 10 sammanstälda läroverken finnas 3 Stockholmsskolor
med sin jämförelsevis låga arbetstid och stora sjuklighet.
Huru störande och missledande den omständigheten inverkar,
att vid en sammanställning som denna, däri skolor med en låg
arbetstid och på andra omständigheter beroende hög sjukprocent
sammanslås med andra, hvilka, under helt andra hygieniska förhållanden
för deras lärjungar, hafva en lägre sjukprocent vid
högre arbetstid, har jag ofvan framhållit, och detta skall på ett
slående sätt visa sig, om vi något närmare klass för klass granska
de föreliggande tabellerna.
Vi finna vid en sådan granskning, att konstant för alla klasser
på samtliga linjer de lärjungar, som arbeta öfver medelarbetstiden,
hafva en högre, i de flesta klasserna eu betydligt högre
sjukprocent än de lärjungar, som hafva den lägre arbetstiden,
med undantag för klass II samt klasserna VI,2 och VII,i på såväl
latin- som reallinien. Arbetstidens inverkan på helsotillståndet
synes sålunda här tydligt framträda för alla klasser utom de
nämnda. Det vore ju i hög grad förhastadt att antaga, att särskilt
för de åldrar, som tillhöra dessa senare klasser, ej arbetstidens
längd utöfvade ett inflytande fullt ut lika starkt som det,
hvilket eljes här för alla klasser statistiskt visar sig, och det
måste närmare efterforskas, hvarpå denna oregelbundenhet kan bero.
Det förtjänar då först och främst att beaktas, att för klass I är
utslaget mycket starkt. Bland dem af dess lärjungar, som arbeta
öfver medelarbetstiden, är sjukligheten 10 / högre än bland
dem, som arbeta under samma tid. Se vi nu till, huru den medelarbetstid,
som här legat till grund för beräkningen, d. v. s. den
för de sammanslagna läroverken gemensamma medelarbetstiden,
(se föreg. s.) förhåller sig till den för samtliga Stockholmsläroverkens
l:a klass beräknade, som finnes angifven å tabellen på sid. 373,
så faller det i ögonen, att de äro så när som på en enda
minut alldeles lika. Den ofvan framhållna olägenheten, att Stock -holmsläroverken i allmänhet hafva en lägre medelarbetstid än de
KLASS I-II.
367
andra, bortfaller då här för denna klass. De nämnda läroverkens
lärjungar böra då äfven hafva blifvit på ett tillfredsställande sätt
fördelade. Skulle det nu vara så, att ej häller för några af de
andra läroverken arbetstiden gör några större afvikelse!-, har
sammanställningen för denna klass varit mycket gynsam för ett
tillförlitligt resultats vinnande. Huru härmed förhåller sig, ses af
nedan stående sammanställning.
Arbetstid |
Sjuk- |
Antal |
|
Alass I. |
(gymnastik |
procent. |
lärjungar. |
Stockholms norra latinläroverk..... |
inräknad). ................ 39,7 |
59,4 |
69. |
» södra » |
................ 40,3 |
31,4 |
42. |
» realläroverk ...... |
............... 40.1 |
38,i |
21. |
Upsala läroverk _____ |
................ 38,6 |
27,9 |
68. |
Hudiksvalls » ...... |
............... 39,8 |
78.o |
22. |
Skara » ...... |
............... 44,o |
54,2 |
24. |
Jönköpings » ...... |
............... 44,3 |
34,3 |
35. |
Malmö » |
............... 39,6 |
65.7 |
55. |
Göteborgs högre latinläroverk ...... |
................ 40,6 |
29,o |
62. |
Sundsvalls läroverk ______ |
................ 41,o |
39,5 |
43. |
I ofvan stående tabell |
är liksom i de |
närmast |
följande |
gymnastiken inräknad i arbetstiden. Man finner, att denna är
nästan alldeles lika hög i alla skolorna. Endast för Skara och
Jönköping springer den upp med några timmar. Men den ofördelaktiga
inverkan, detta kunde utöfva på resultatet, utjämnas däraf,
att den vid båda läroverken är lika hög, på samma gång som
sjukligheten vid det ena läroverket är jämförelsevis hög, vid det
andra låg. Härigenom motverka de hvarandras missledande inflytelser.
Förhållandena äro sålunda här särdeles gynsamma för
att ej något läroverk skall obehörigt inverka på den ena eller
den andra af arbetstidsgrupperna.
Helt annorlunda är, såsom nedan stående tabell visar, förhållandet
med 2:dra klassen, för hvilken sammanställningen lemna!
ett negativt resultat.
Klass II. |
Arbetstid |
Stockholms norra latinlärov. |
44,3 |
» södra » |
41,9 |
» realläroverk |
41.9 |
Upsala läroverk |
47,3 |
Hudiksvalls » |
44,3 |
Skara » |
49,4 |
Sjuk- Antal
procent, lärjungar.
41.0 90
53.0 66
81.2 32 s:a 188, hvaraf sjuka 98.
39.1 64
56,5 23
29.3 41
368 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
Klass II. |
Arbetstid |
Sjuk- |
Antal |
för vecka. |
procent. |
lärjungar. |
|
Jönköpings läroverk |
44, e |
36,2 |
69 |
Malmö » |
47,7 |
39.3 |
84 |
Göteborgs latinläroverk |
43,o |
26,2 |
65 |
Sundsvalls läroverk |
46,i |
26,3 |
38 s:a 384, hvaraf sjuka 133.'') |
Det är af denna tabell påtagligt, att ett jämförelsevis mycket
större antal lärjungar från de 3 Stockholmsläroverken än från de
andra skall komma att ingå i den afdelning af lärjungarna, som
arbetar under den gemensamma medelarbetstiden, och då af de
först nämnda skolornas 188 lärjungar 98, d. v. s. 52,i %, men af de
öfriga läroverkens 384 blott 133, d. v. s. 34,6 /, äro sjuka, så kommer
altså öfvervigten i sjukprocent äfven på den gruppen, som
bär den mindre arbetstiden.
Förhållandet kan i själfva verket, såsom lätt torde inses, härvid
vara sådant, att i hvar och en af de här sammanslagna skolornas
särskilda klasser inflytandet af det strängare arbetet gjort
sig så positivt gällande, att sjukligheten bland dem, som i klassen
arbetade öfver dess särskilda medelarbetstid, vore större, än
bland dem som arbetade under samma tid, och likafullt vid ett
sammanslående såsom här, och lärjungarnas fördelning efter den
för alla klasserna gemensamma medelarbetstiden, resultatet blefve
negativt.
Att resultatet för 2:a klassen vid sammanställningen af de
10 läroverken blifvit sådant, bär sålunda genom en närmare granskning
af de omständigheter, hvarpå detta beror, fått sin fullständiga
förklaring. Det har därvid visat sig, att nämnda resultat
åstadkommits genom vissa egenheter i det sammanstälda materialet,
som gjort, att det strängare arbetet kan hafva haft ett mycket
betydligt inflytande på sjukligheten, utan att detta vid sammanställningen
får ett statistiskt uttryck. Oberättigadt vore det sålunda
att på grund af detta förhållande draga någon slutsats i
motsatt riktning. Vi skola äfven snart se, att vid sammanställningen
af Stockholmsläroverken, där betingelserna för ett tillförlitligt
resultats erhållande äro på ett helt annat sätt tillgodosedda,
utslaget äfven för 2:a klassen blir ett helt annat. För 3:e klassen
i de 10 läroverkens grupp inverka alldeles samma omständigheter
som de, hvilka i den andra föranledt ett negativt resultat, starkt
’) Obs.! Enligt tabell 17 skulle de sjukas antal utgöra 131. Det vill synas,
som om vid denna tabells uppgörande 2 sjuka lärjungar blifvit oriktigt inprickade
som friska.
KLASS VI, 2 OCH VII,1.
369
i riktning att reducera öfvervigten i sjuklighetsprocent för dem, som
hafva den högre arbetstiden, men utslaget blir dock, detta oaktadt,
bär positivt. Det är i den klassen allra förnämligast Stockholms
norra latinläroverk, som med sin låga arbetstid, sitt stora antal
lärjungar och sin stora sjuklighet åstadkommer en jämförelsevis
hög sjukprocent för den afdelning, som arbetar under den gemensamma
medeltiden för den sammanslagna klassen. Af läroverken
utom Stockholm är det förnämligast Hudiksvalls, som här med sin
höga sjukprocent och jämförelsevis låga arbetstid verkar i samma
riktning som Stockholmsläroverken.
Gå vi nu till klasserna VI,2 och VII, 1, för Indika sammanställningen,
öfverensstämmande på båda linierna, gifvit negativt
resultat, så är det ju, efter föregående utredning, redan på förhand
skäl att misstänka, att detta resultat framkallats af likartade
störande inflytelser med dem, Indika gjort sig gällande i 2:a klassen.
Den närmare undersökningen visar äfven, att så är förhållandet.
Hvad först reallinien beträlfar, så är antalet lärjungar i dess
högre klasser väl litet, ja för litet för ett fullt bevisande resultats
erhållande, äfven om materialet i öfrigt vore fritt från de ofvan
framhållna missvisande momenten. Vi hafva nämligen här sammanlagdt
i hvarje klass knapt mer än 80 lärjungar. Då dessa delas
i 2, något så när lika stora grupper, komma på hvar och en af
dessa blott ungefär 40 lärjungar, och hvarje enskild lärjunges helsotillstånd
inverkar sålunda på resultatet för den grupp, han tillhör,
med 2,5 % i den ena eller den andra riktningen. Under sådana
förhållanden kunna naturligtvis tillfälligheterna utöfva en betydlig
inverkan. Följande tabell visar emellertid, att det här är helt och
hållet Stockholms realläroverk, som ger utslaget, då mer än hälften
af lärjungarna tillhöra detta, och dessa med sin lägre arbetstid
i jämförelsevis större mängd ingå i den lägre arbetstids afdelningen,
inom hvilken de med sin höga, om jag så får säga,
Stockholmssjuklighet åstadkomma öfvervigten för sjukprocenten.
Klass real VI,s. |
Arbetstid |
Sjuk- |
Antal |
för vecka. |
procent. |
lärjungar. |
|
Stockholms realläroverk.............. |
................ 57,8 |
40,9 |
44=44. |
Upsala läroverk ............... |
................ 58,6 |
ll,i |
9 |
Skara » .............. |
................ 65.9 |
0 |
5 |
Jönköpings » ............... |
................ 67,9 |
33,o |
3 |
Malmö » .............. |
................ 71,9 |
50,o |
4 |
Göteborgs latinläroverk............... |
................ 63,1 |
35,7 |
14 |
Sundsvalls läroverk ............. |
............... 66,ä |
50,o |
4 = 39. |
83.
Lärovrkom. bet. III.
24
370 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
Alldeles samma förhållande se vi af följande sammanställning
äfven göra sig gällande för realklassen VII,i.
Klass real VII,i. |
Arbetstid. |
Sjuk- proeent. |
Antal lärjungar. |
Stockholms realläroverk.............. |
................ 58,2 |
62,5 |
40 = 40. |
Upsala läroverk .............. |
................ 64,2 |
25,0 |
8 |
Skara » .............. |
................ 69,i |
16,7 |
6 |
Jönköpings » .............. |
................ 67,o |
44,i |
14 |
Malmö » .............. |
................ 59,5 |
27,8 |
3 |
Göteborgs latinläroverk ............... |
................ 62,4 |
14,3 |
7 |
Sundsvalls läroverk .............. |
................ 67,2 |
50,0 |
6 = 44. |
84.
Sammanslå vi samtliga realklasserna, såsom det blifvit gjordt
i tabell 17 (bil. C kap. III) och å den här nedan, sid. 23, införda
tabellen, så få vi större tal att röra oss med och i samma
mon äfven ett mera tillförlitligt resultat. Utslaget blir då starkt
positivt. Det visar sig nämligen då, att för dem, som i samtliga
realklasserna arbeta öfver den gemensamma medelarbetstiden, är
sjukprocenten 46,9, under det att den för dem, som hafva den
lägre arbetstiden, blott uppgår till 41,o. Sjukligheten är altså
bland de förre ej mindre än 5,9, d. v. s. nära 6 % högre än för
de senare — eu öfvervigt i sjuklighet, som måste anses mycket
betydande.
För liknande granskning af de båda motsvarande klasserna
VI,2 och VII,i å latinlinien, för hvilka resultatet också undantagsvis
var negativt, lemnar jag följande sammanställningar.
Klass latin VI,2. |
Arbetstid. |
Sjuk- procent. |
Antal lärjungar. |
|
Stockholms n. latinlärov. |
60,5 |
72,3 |
47 |
|
» södra » |
61,6 |
54,5 |
22= 69 hvaraf 46 sjuka=66,7 |
|
Upsala läroverk |
66,8 |
44,9 |
69 |
|
Hudiksvalls » |
65,4 |
87,6 |
7 |
|
Skara » |
68,7 |
52,9 |
34 |
|
Jönköpings » |
64,o |
43,o |
41 |
|
Malmö » |
71,3 |
31,o |
29=180 > |
i 83 » =46,7 %. |
Göteborgs latinläroverk |
62,7 |
49,o |
51= 51 « 300. |
i 25 » =49,o fi. |
Vi finna, att det åter är Stockholmsläroverken, med sin relativt
låga arbetstid och höga sjuklighet, som här åstadkomma det
negativa resultatet vid sammanställningen, i denna sin inverkan
för denna klass understödda af Göteborgs.
A DE OLIKA LINIEENA.
371
Klass latin VII,i. Arbetstid.
Stockholms norra latinlärov. 64,8
» södra » 61,o
Upsala läroverk 61,o
Hudiksvalls » 67,4
Skara » 67,8
Jönköpings » 67,2
Malmö » 74,8
Göteborgs latinläroverk 63,2
Sjuk- Antal
procent, lärjungar.
76,3 |
38 |
||
61,5 |
13 = 51 hvaraf 37 sjuka |
= 72,5 JK. |
|
58,i |
31 = 31 |
» 18 » |
= 58,1 % |
100, o |
4 |
||
54,8 |
31 |
||
44,1 |
34 |
||
27,8 |
18 = 87 |
» 41 » v |
= 47,i %. |
75,o |
32 = 32 |
» 24 » |
= 75,o %, |
_ 201 |
Alldeles samma förhållanden och samma läroverk, bär förstärkta
med en inverkan i samma riktning från Upsala, är det,
som äfven för denna klass åstadkomma den betydliga öfvervigten
af sjukprocenten för den lägre arbetstiden. Det är på grund af
alt hvad jag framvisat alldeles klart, att detta resultat på intet
vis hindrar eller motsäger, att vid hvart och ett af de i sammanställningen
ingående läroverkens 6:te öfre och 7:de nedre
klasser öfvervigten i sjuklighet kan ligga på den sidan, där arbetstiden
är högst. Detta måste med nödvändighet beaktas, såvida man
ej vill utsätta sig för att draga obefogade och missledande slutsatser.
På hela latinlinien, — alla dess klasser sammanräknade, — är
sjukprocenten, trots de i motsatt riktning så starkt inverkande
omständigheterna, dock 2,5 % högre för de lärjungar, som hafva
den längre arbetstiden, än för dem, som hafva den kortare. På
den gemensamma linien är skilnaden ungefärligen den samma.
Nedan stående tabell lemnar en öfversigt af förhållandet för
de olika linierna, och i det hela.
Arbetstidens inflytande på helsotillståndet å de olika linierna
vid 10 läroverk från olika delar af landet.
Linier. |
Antal lärjungar. |
Af dem, som arbeta |
Af dem, som arbeta |
Sjukprocent af |
||||||
Antal. |
Friska. |
Sjuka. |
Antal. |
Friska. |
Sjuka. |
Öfver medel-arbetstiden. |
Under medel-arbetstiden. |
Skilnad. |
||
Latinlinien...... |
1,707 |
802 |
384 |
418 |
905 |
456 |
449 |
SA I |
49.6 |
+ 2.5 |
Reallinien....... |
651 |
307 |
163 |
144 |
344 |
203 |
141 |
46,9 |
41,0 |
+ 5.9 |
Gemens, linien |
1,610 |
700 |
395 |
305 |
910 |
534 |
376 |
43.6 |
41.3 |
+ 2,3 |
Tillsammans |
3,968 |
1,809 |
942 |
867 |
2.159 |
1,193 |
966 |
47.9 |
44.7 |
4- 3.2 |
372 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
Hufvudresultatet är sålunda af hela denna undersökning det
ofvan angifna, eller att af hela antalet lärjungar vid de 10 läroverken
3,2 / flere äro sjuka af dem, som arbeta öfver den gemensamma
medelarbetstiden, än af dem, som arbeta under denna;
ett positivt resultat sålunda, som ej låter sig bortresonneras, och
som blir af så mycket större betydelse vid betraktande af den
inverkan, som i motsatt riktning åstadkommes däraf, att en del i
sammanställningen ingående läroverk, framför alt Stockholmsläroverken,
hafva en i förhållande till den gemensamma medelarbetstiden
låg arbetstid, men en på andra omständigheter beroende
hög sjukprocent, en inverkan, hvilken, såsom vi sett, fullständigt *
förklarar, att resultatet för några klasser blir negativt.
Är det nu så, att de i sammanhang med ofvan stående redogörelse
gjorda förklaringarna och fälda omdömena om resultaten,
och hvad som på dem inverkat, äro riktiga, då bör den längre
arbetstidens menliga inverkan och dess inflytande till sjuklighetens
böjande i själfva verket vara större, än hvad den här
gjorda undersökningen gifvit vid handen. Detta bör då visa
sig vid en motsvarande statistisk undersökning af den läroverksgrupp,
Stockholmsläroverken, hvilken, enligt hvad förut är anfördt,
på ett långt mera tillfredsställande sätt uppfyller de betingelser,
man måste uppställa för en dylik undersöknings tillförlitlighet
och bevisande kraft. Resultaten böra då äfven framträda med
mera jämnhet för de särskilda klasserna, för såvidt vi inom dem
hafva ett nog stort antal lärjungar för att eliminera tillfälligheterna.
Inträffar nu alt detta, så ökas därigenom högst väsentligt betydelsen
af den å de 10 läroverken utförda undersökning, för hvilken
jag ofvan redogjort, och de båda undersökningarna stödja då
äfven hvarandra på det kraftigaste.
Vid sammanställandet af Stockholmsläroverken för denna och
några andra likartade undersökningar, som å dem utförts, var
det tyvärr nödvändigt att utesluta Nya elementarskolan, emedan
dess klassindelning är en annan än vid de andra skolorna.
Materialet, om än för en del klasser för litet, blir dock för andra
fullt tillräckligt stort. Det omfattar i sin helhet 1,873 lärjungar.
Resultatet af undersökningen återgifves å tab. 45 (bil. C. kap. III)
samt med en förändrad uppställning å nedan stående tabell.
Dessutom har jag ännu mera åskådliggjort det samma å tab. 92
i den grafiska tabellbilagan till denna min redogörelse.
VID SAMTLIGA STOCKHOLM SLÄKOVEKKEN, KLASSVIS. 373
Arbetstidens inflytande på lärjungarnas helsotillstånd vid
samtliga Stochholmsläroverleen.
(Med undantag af Nya elementarskolan).
Klass. |
Medel- arbetstid |
Antal lärjungar |
Procent sjuka af dem |
|||||
i veckan. tim. m. decim. |
dagligen. tim. o. min. |
tillsammans. |
som arbeta öfver medel- arbetstiden. |
som arbeta |
som arbeta |
som arbeta |
Skilnad. |
|
Lat.-I. VII,2...... |
58,9 |
9,19 |
52 |
25 |
27 |
6o,o |
55.6 |
+ 4.4 |
VII.l...... |
59,9 |
9,59 |
51 |
24 |
27 |
70,8 |
74.1 |
- 3.3 |
VI,2...... |
58,s |
9,48 |
69 |
28 |
41 |
7>>4 |
63.4 |
4- 8,0 |
VI, l...... |
57,6 |
9,36 |
114 |
47 |
67 |
57.4 |
53.7 |
+ 3.7 |
V......... |
51,o |
8,30 |
102 |
50 |
52 |
60,0 |
55.8 |
+ 4.2 |
IV......... |
47,2 |
7,52 |
104 |
50 |
54 |
64,0 |
5L9 |
+ 12,1 |
Beal.-l. VII,2...... |
61,6 |
10,16 |
43 |
20 |
23 |
70,0 |
60,9 |
+ 9.» |
VII,i...... |
55,3 |
9,13 |
40 |
20 |
20 |
80,0 |
45.o |
+ 35.o |
VI,2...... |
53,7 |
8,57 |
43 |
25 |
18 |
32,0 |
55.6 |
— 23,6 |
VI,i...... |
56,5 |
9,25 |
51 |
24 |
27 |
37.5 |
48,1 |
— 10,6 |
V......... |
49,5 |
8,15 |
107 |
45 |
62 |
5i.1 |
45.2 |
+ 5.9 |
IV......... |
48,6 |
8,6 |
165 |
66 |
99 |
53.° |
49.5 |
+ 3.5 |
Gem. 1. III......... |
43,3 |
7.13 |
345 |
153 |
192 |
51,0 |
49,0 |
+ 2,0 |
II......... |
41,5 |
6,55 |
334 |
131 |
203 |
55.o |
47.3 |
+ 7.7 |
I......... |
39,o |
6,30 |
253 |
100 |
153 |
57.o |
48,4 |
+ 8,6 |
Tillsammans |
1,873 |
808 |
1,065 |
56,1 |
50,8 |
+ 5.3 |
||
»Sannolika felo |
+ 1,2 |
± °>94 |
± 1.5 |
För att för dessa beräkningar erhålla en kontroll från det mest
sakkunniga håll vände jag mig till prof. Gyldén med anhållan,
att han ville granska de samma. Han har välvilligt tillmötesgått
denna min begäran och anstalt den beräkning öfver de »sannolika
felen», hvars resultat finnes under tabellen angifvet. Man finner,
att dessa såsom »sannolika» beräknade fel äro så små, att de ej
nämnvärdt inverka på resultatet.
Det visar sig då af ofvan stående tabell, att af de 1,873 lärjungar,
som i denna undersökning ingå, 808 arbeta öfver och
1,065 under den för Stockholmsläroverken gemensamma medel
-
374 KAP. VI, ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
arbetstiden, beräknad klass för klass. Af de först nämnda äro 355
friska och 453 sjuka, af de sist nämnda åter 524 friska och 541
sjuka. För dem, som arbeta öfver medelarbetstiden, blir sjukprocenten
altså 56,i /, för dem, som arbeta under den, 50,8 %
Altså är sjukligheten bland de förre 5,3 % högre än bland de
senare. Tager man de af prof. Gyldén beräknade »sannolika
felen» i betraktande, blir resultatet, att differensen ligger mellan
3,8 Z och 6,8 Z, d. v. s. den ligger i det allra närmaste mellan 4
och 7 %.
Detta vore altså det statistiska uttrycket för den högre grad
af menligt inflytande på lielsotillståndet, som det strängare skolarbetet
utöfvat på den afdelning af lärjungarna, som arbetar öfver
medelarbetstiden. Det förtjänar att särskild! framhållas, att detta
resultat ganska nära öfverensstämmer med det, som Hertel erhöll,
då han med användande af en öfverensstämmande, om än ej
alldeles lika metod undersökte arbetstidens inflytande på helsotillståndet
vid Köpenhamns skolor. Han fann nämligen, såsom
jag ofvan angifvit, att det stränga (»sväre») arbetet förökade sjukligheten
med 7 %. En större öfverensstämmelse mellan dylika
undersökningar, utförda i olika land, med i månget och mycket
olika skolförhållanden, och efter en något olika, om än i hufvudsak
öfverensstämmande metod kan man sannerligen ej vänta sig.
Gå vi nu till en detaljgranskning af resultaten för de olika
klasserna, så måste vi först af alt se till, huruvida vi i dem hafva
ett nödigt antal lärjungar för tillfälligheternas eliminering.
Vi finna då, att vi i hvardera af de 3 lägsta klasserna hafva
att göra med 250 å 340 lärjungar. Detta är ett antal, hvilket,
då det är åstadkommet genom sammanförande af individer, som
på samma ort lefva under så likartade sanitära inflytelser som
möjligt, och alla äro likformigt och omsorgsfullt undersökta, väl
må anses i nämnda hänseende betryggande. I tjärde realklassen
med dess 165 lärjungar torde väl äfven antalet fä anses, åtminstone
i det närmaste, tillräckligt stort. Däremot finna vi redan i
5:te realklassen och å latinlinien i 4:de, 5:te och öde nedre klasserna
ett antal af blott några få individer öfver 100, och detta
antal torde vara i minsta laget för att gifva undersökningens
resultat någon högre grad af tillförlitlighet. Vi måste nämligen
betänka, att vid delningen af dessa klasser i 2 afdelningar blott
50 individer komma på hvarje afdelning, och att hvarje enskild
gosse sålunda inverkar på sin afdelning med 2 %. Jag anser
DETALJGRANSKNING AF UNDERSÖKNINGENS RESULTAT. 375
således af rent teoretiska skäl, att man ej skulle kunna med
mycken säkerhet draga slutsatser af undersökningens resultat
för hvar och en särskild af dessa klasser, om resultaten vore
stridiga. Deras sammanräkning finge då gifva utslaget, och detta
borde erhålla en högre grad af tillförlitlighet. En annan sak är
det, om undersökningens resultat för dem alla utfallit fullkomligt
öfverensstämmande, i samma riktning. Då synes mig detta vara
mycket talande, och så är just här fallet. I de återstående högre
klasserna, där lärjungeantalet i 3:ne utgör högst 43, i 3:ne andra
högst 52 och i en 69, är antalet afgjordt för litet för att medgifva
säkra resultat för de olika klasserna. Arbetstidsgrupperna
komma ju att för de klasserna blott utgöras af 20 å 30 lärjungar,
och den enskilde lärjungens helsotillstånd inverkar här sålunda
på resultatet för sin grupp i förra fallet med 5 % i senare fallet
med 3,3 f, och det torde vara klart, att tillfälligheterna under
sådana förhållanden få ett alldeles för stort spelrum.
Efter dessa betraktelser vill jag något närmare granska
resultatet af undersökningen klass för klass. Följa vi på den
bifogade grafiska tabellen (92) till en början sjukkurvorna för
den gemensamma linien och latinlinien, så finna vi, att den för
de lärjungar, som arbeta öfver medelarbetstiden, konstant för
hvar enda klass hela skolan igenom står mer eller mindre högt
öfver kurvan för dem, som hafva den lägre arbetstiden, med
undantag allenast för en enda klass, nämligen VII,i.
Denna klass har emellertid blott 51 lärjungar, af hvilka 24 inom
den grupp, som arbetar öfver, och 27 inom den grupp, som arbetar
under medelarbetstiden. Att detta negativa utslag för en enda
klass, så liten, att hvarje gosses tillstånd i resultatet blir uttryckt
med 4 å 5 /, ej kan tillmätas någon den ringaste betydelse gent
emot det positiva i hvarenda en af de andra klasserna, ligger i
öppen dag.
På reallinien se vi äfven, att, så länge vi hafva att göra
med klasser på minst 100 lärjungar, är resultatet lika positivt.
I de 4 små öfre klasserna med 40 till 51 lärjungar är det däremot
sväfvande, så att det i VI, i och VI,2 är negativt, i VII,i
och VII,2 åter positivt. Vi se på den grafiska tabellen, huru den
högre arbetstidens sjukkurva för de två först nämnda klasserna
skjuter långt nedom den lägre arbetstidens, för att sedermera i
de båda sista klasserna höja sig fullt lika mycket öfver den
senare. Denna här inträffande oregelbundenhet torde vara ett
376 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTANDET.
slående exempel på tillfälligheternas inverkan, då man har med
för små tal att göra. För hufvudfrågan har detta platt intet att
betyda. Vid en sammanräkning af alla realliniens lärjungar
visar det sig, att sjukligheten är 3,i % högre bland dem, som
hafva den högre arbetstiden, än bland dem, som hafva den
lägre. Sålunda för reallinien i dess helhet ett afgjordt positivt
resultat.
Nedan stående tabell visar, huru resultatet ställer sig för
hvarje linie, då alla dess klasser sammanräknas, äfvensom för
samtliga lärjungarna i hela läroverksgruppen.
Arbetstidens inflytande på helsotillståndet å de olika linierna
vid StocTeholmsläroverTcen.
Linier. |
Antal lärjungar. |
Öfver medel-arbetstiden. |
Under medel-arbetstiden. |
Sjukprocent. |
||||||
Antal. |
Friska. |
Sjuka. |
Antal. |
Friska. |
Sjuka. |
Öfver medel-arbetstiden. |
Under medel-arbetstiden. |
Skilnad. |
||
Latinlinien......... |
492 |
224 |
83 |
141 |
268 |
114 |
154 |
62,9 |
57.5 |
+ 5>4 |
Reallinien.......... |
449 |
200 |
95 |
105 |
249 |
126 |
123 |
52.5 |
49.4 |
+ 3.1 |
Gemens, lmien... |
932 |
384 |
177 |
207 |
548 |
284 |
264 |
53.9 |
48,2 |
+ 5.7 |
Tillsammans |
1,873 |
808 |
355 |
453 |
1,065 |
524 |
541 |
56,1 |
so,? |
+ 3.3 |
Öfver alt är resultatet fullt positivt. Starkast är utslaget för
gemensamma linien svagast för reallinien.
Den mest afgörande betydelsen för hela denna undersökning
fäster jag vid resultaten för de 3 nedersta klasserna, där lärjungeantalet
är nära dubbelt så stort som på hvardera af latin- och
reallinien, och där antalet i hvarje särskild klass är nog stort för
att gifva trygghet för, att med det uppfyllande af betingelserna i
öfrigt, som vid sammanställningen af Stockholmsläroverken ernåtts,
tillfälligheterna ej i någon nämnvärd mon inverkat.
Resultatet för de nedre klasserna styrkes emellertid på det
kraftigaste af det, som vunnits för de öfre. Vi se äfven, att det
i det allra närmaste sammanfaller med det för hela läroverksgruppens
samtliga lärjungar sammanräknade. Öfvervigten i sjuklighet
för dem, som hafva den högre arbetstiden, är för de 3
377
Å DE OLIKA LINIERNA VID STOCKHOLMSLÄRO VERKEN.
nedre klasserna 5,7 % för samtliga klasserna 5,3 %. Detta är en
förhöjning i sjukprocenten ungefärligen sådan, som man på grund
af undersökningen af de 10 läroverken kunde vänta sig, om
man undveke de väsentligaste moment, som där verkade i riktning
att nedsätta denna öfvervigt. Vi erinra oss, att Hertel vid
undersökningen af Köpenhamnsskolorna fann, att det strängare
arbetet höjde sjukligheten med 7 %. Alt synes mig tyda därpå
hän, att vi verkligen här stå inför ett statistiskt resultat, som
kommer sanningen mycket nära. Att den längre arbetstid, hvilken
de lärjungar hafva, som arbeta öfver medelarbetstiden, höjer sjukligheten
bland dem med omkring 5 å 6 procent, är det positiva
statistiska resultat, hvartill vi kommit. Härvid är nu ytterligare
väl att märka, att därmed är ingalunda uttryckt den verkliga
förhöjning i sjukligheten, som en för lång arbetstid kan anses
åstadkomma, utan endast den relativa, d. v. s. den, som framträder
och statistiskt kan påvisas vid jämförelse med den sjuklighet,
som råder bland de lärjungar, hvilka arbeta öfver, och bland
dem, som arbeta under medelarbetstiden.
Om nu arbetstiden äfven för dessa senare i allmänhet eller
för en viss procent af dem är för lång, — en fråga, hvartill jag i
annat sammanhang återkommer, — om den ej ens för dessa lärjungar
står i rätt proportion till deras ålder, krafter, kroppsutveckling,
behof af hvila, sömn, rörelse o. s. v., då är det ju klart,
att han på dem kan hafva utöfvat, ja, af fysiologiska skäl, att
han måste hafva utöfvat ett mer eller mindre menligt inflytande
alt efter graden af missproportionen. Ingen arbetar åratal igenom
utöfver måttet af sina krafter och utan nödig hänsyn till det
fysiska lifvets kraf, utan att detta på ett eller annat sätt straffar
sig, allra minst går detta för sig under uppväxtåren. Men denna
allmänna menliga inverkan på helsotillståndet, som eu för lång
arbetstid — och äfven de medelarbetstider, vi här haft att göra
med, äro i allmänhet för långa — kunnat utöfva äfven på dem,
som vid den gjorda statistiska undersökningen stälts i de lägre
arbetstidsgrupperna, kommer ej till något uttryck i de här framlagda
resultaten af undersökningen. Till detta menliga inflytande kunna
vi endast sluta på grund af fysiologiska och medicinska skäl, med
stöd af erfarenheten och kännedomen om helsotillståndet i allmänhet
i skolorna. Hvad statistiken här visat, är endast den ytterligare
förhöjda sjuklighet, som tillkommer för dem, hvilka arbeta
öfver den medelarbetstid: som legat till grund för delningen
378 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
af klassernas lärjungar i de 2 grupper, som med hvarandra jämförts.
Resultatet är så positivt, att det är mig mycket svårt att
förstå, huru man med kännedom om det samma kunnat försöka
att bortresonnera det eller rent af söka göra troligt, att komiténs
undersökningar öfver arbetstidens samband med sjukligheten ledt
till negativa resultat. Äfven har man sökt frammana den danska
komitén för att med hjälp af hennes negativa resultat jäfva de
positiva, till hvilka vi kommit, alt i tydligt uttalad afsigt att
undanrycka komitén ett, som man trott, mera väsentligt stöd för
dess yrkande på nedsättning i den nuvarande arbetstiden. Det
är detta alt, som nödgat mig att vid behandlingen af detta kapitel,
som eljes kunnat afifärdas ganska kort, vara så vidlyftig i min
framställning och ingå i en mängd detaljer, hvilka under andra förhållanden
kunnat saklöst utelemnas. Men det är ej nog härmed.
Hvad som i tvänne af reservationerna i sammanhang med denna
Råga yttras, är af den art, att det med nödvändighet krafvel1 sin
särskilda belysning. Jag skall lemna denna i form af ett tillägg
till denna redogörelse, på det att de, som ej vidare fästat afseende
vid hvad i reservationerna i frågan yttrats, äfven må kunna gå
förbi min gensaga lättare, än om jag i sin helhet inväft henne i
själfva texten.
Hvad beträffar det stöd för sitt yrkande på arbetstidens nedsättning,
som komitén skulle hafva så väsentligen sökt uti föreliggande
statistiska undersökning, så har hvarken jag ej häller
komitén någonsin öfverdrifvit betydelsen däraf. Äfven utan detta
stöd, ja äfven om statistiken genom ett negativt resultat lemnat
oss i sticket, är jag fullt öfvertygad om, att detta yrkande skulle
framkommit, och detta föga mindre starkt, genom stödet af fysiologiska
och allmänna helsovårdsskäl. För egen del gjorde jag
inom komitén redan från början den anmärkning mot den fulla
beviskraften af en dylik statistisk undersöknings positiva resultat,
att man kunde omvända påståendet och säga, att nämnda resultat
kanske lika mycket bevisade, att sjukliga barn behöfva längre
arbetstid, som att en lång arbetstid skadar lielsan, och komitén
har äfven i sitt betänkande upptagit denna invändning. I grunden
tillerkänner jag den ej mycken betydelse, men någon kanske
den egen. Jag ville hufvudsakligen med dess framställande förekomma,
att den gjordes från motståndarnas sida.
TILLÄGG I ANLEDNING AF 2:NE ÄESEKVATIONER. 379
Jag tänkte ej då så noga på, att den ej passar för deras
ändamål, ty den skulle med alt skäl kunna mötas med den invändningen,
att då de sjukligas antal i våra skolor är så stort, som
undersökningen ådagalagt, nämligen ej så obetydligt öfver tredjedelen
af lärjungeantalet, och då den statistiska undersökningen därtill
visat, att dessa sjukliga barn och just dessa, som bäst behöfde
skonas, hafva en orimligt hög arbetstid under de nuvarande anspråken
på skolarbetet, så‘blir det alldeles nödvändigt att nedsätta
nämnda anspråk. Denna invändning syftar längre än endast till
att möta den ofvan framstälda och möjligen ännu uppdykande
anmärkningen; äfven af detta skäl har jag här velat framhäfva den.
Komiténs uppfattning om undersökningens betydelse för dess
yrkande om nedsättning af arbetstiden framgår klart och oförtydbart
af de båda satser, som afsluta redogörelsen för den samma
i dess betänkande. Komitén yttrar där: »Dessa siffror synas
häntyda därpå, att det altför stränga arbetet öfvat en direkt inverkan
på sjukligheten. Några mera vidt gående slutsatser härutinnan
torde dock icke af dem böra dragas, utan tjäna de endast
att belysa den förut gjorda allmänna framställningen». I detta
yttrande har jag till fullo instämt.
Tillägg till kapitlet om arbetstidens inflytande på helsotillståndet,
föranledt af tvänne af reservationerna.
Då jag här går att direkt till belysning upptaga en del af
de yttranden, som i sammanhang med frågan om arbetstidens inflytande
på helsotillståndet förekomma i ett par af reservationerna,
så gör jag detta högst ogärna. Men frågans allvar och stora
vigt kräfver det. Den ene af de ärade reservanterna yttrar å
sidan 41: »Däremot förefaller mig beviskraften hos siffrorna i
fråga om sambandet mellan skolarbetstid och sjuklighet vara
mycket ringa. Komitén synes äfven flerstädes hafva erkänt
detta, och endast beträffande Stockholmsläroverken är en slutsats
dragen. I fråga om de sista torde dock undersökningen, om den
skall något bevisa, böra ännu mera ingå i enskildheter.» Hvad
den ärade reservanten menar med sin kanske något väl obestämdt
framstälda fordran, att man vid här i fråga varande undersökning,
hvars mål är att utröna, huruvida det statistiskt kan påvisas,
att den högre arbetstiden utöfva!- inflytande på sjukligheten, borde
380 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
gå ännu mera in i enskildheter, torde vara svårt att förstå,
eller rättare sagdt, det torde vara obegripligt, och jag beklagar, att
han ej, medan undersökningarna pågingo, framstält denna fordran,
äfvensom att han ej häller nu gifvit någon, om än aldrig så liten,
antydan om, hvad han menar med dessa enskildheter. Komitén
har ju eljes, såsom af ofvan stående redogörelse torde framgå,
verkligen bemödat sig att efter bästa förstånd tänka sig in i de
enskildheter, som på resultatetj af en dylik undersökning kunde
utöfva något mera väsentligt inflytande. Det var just på grund
af detta ,öfvervägande, som komitén sammanstälde Stockholmsläroverken
till en grupp, inom hvilken de för resultatets tillförlitlighet
mest ofördelaktiga enskildheterna voro eliminerade och de mest
fördelaktiga syntes förefinnas. Intet har jäfvat riktigheten af denna
komiténs beräkning. Skulle den ärade reservanten med ordet
enskildheter hafva menat alla på helsotillståndet inverkande omständigheter,
så synes hans tankegång i alla fall vara lika oklar.
Här är ju just frågan om att undersöka en af dessa enskilda omständigheter,
huru den inverkar bredvid alla de andra, och egentligen
om inverkan af den är så betydlig, att den kan särskild! statistiskt
påvisas. Man måste ju då taga den särskild!, och endast
den, före vid den statistiska undersökningen. Huru skulle man
på annat sätt kunnat komma till något resultat? Ej kan det väl
vara reservantens mening, att läkareundersökningen skulle gått
ännu mera in i enskildheter? Huru jag vänder saken, förblir
reservantens mening lika mystisk.
Mot en af de ofvan anförda satserna vill jag för öfrigt anmärka,
att tankegången i den samma blir tydligare och riktigare,
om satsen omskrifves och förfullständigas sålunda: »Endast på
grund af den undersökning, hvilken utförts efter de mest rationela
grunder, som komitén efter mogen öfverläggning kunnat finna»
och på en läroverksgrupp, som, bäst af alla, syntes uppfylla betingelserna
för ett tillförlitligt resultats erhållande, har komitén
för sin del dragit en slutsats». Ja detta är sant och synes mig
vara mycket förståndigt och klokt gjordt af komitén. Komitén
har härutinnan gått till väga med största konsekvens och försigtighet,
då den endast dragit slutsatser, när den känt sig för dem
hafva säker grund; men huru är det väl med den ärade reservanten,
som kort efter det han framhållit, att komitén verkligen
dragit en slutsats i föreliggande fråga, på samma sida i reservationen
yttrar, att »komitén skulle handlat klokt i att icke låta
I ANLEDNING AF TVÄNNE RESERVATIONER. 381
lagstiftningen taga intryck af det samband mellan arbetstiden och
sjuklighetsprocenten, hvilket komitén själf icke ansett kunna uppvisas.
» Men komitén har ju dragit en motsatt slutsats, enligt
hvad den ärade reservanten strax ofvanför i texten med egen
hand nedskrifvit. Att den slutsatsen var negativ, kan väl ej hafva
varit reservantens mening. Hvar och en kan ju kontrollera, huru
härmed förhåller sig. Mot innehållet i den anförda meningen
måste jag för öfrig! inlägga min bestämdaste protest, såvidt jag
ej får antaga, att det samma utan all afsigt hos den ärade reservanten
blifvit så missledande, som det nu är. Det kan nämligen
synas, som reservanten här sökte bibringa sina läsare den föreställningen,
att det bestämmande, ja det enda bestämmande för
komiténs yrkande på nedsättning i arbetstiden skulle vara det
statistiska beviset för sambandet mellan arbetstiden och sjukligheten.
Det vore ingalunda fördelaktigt för den ärade reservanten,
om han verkligen afsett något sådant, ty han har ju varit
närvarande vid och deltagit i komiténs förhandlingar i ämnet,
han har läst och med öfriga medlemmar af komitén diskuterat
betänkandet. Han vet sålunda mer än väl, att komitén icke
hufvudsakligen, ja icke ens tillnärmelsevis däråt, grundar sitt
yrkande om arbetstidens nedsättning på det i fråga varande statistiska
beviset, utan på en mängd i komitébetänkandet framhållna
grunder, som förnämligast hvila på fysiologisk och hygienisk bas.
Att så är, framgår på det allra tydligaste af de i slutet af
ofvan stående kapitel anförda sista satserna af komiténs redogörelse
för de statistiska undersökningsresultaten i förevarande afseende.
Innehållet i den berörda punkten i reservationen vederlägges ju
däraf på det fullständigaste, och detta ligger i öppen dag för hvar
och en, som har tillfälle att om komitébetänkandet taga kännedom.
— Det är sålunda svårt att föreställa sig, att den mindre
lyckliga stiliseringen af ofta berörda punkt, genom hvilken denna
blifvit så missledande och så öppet stridande emot, hvad komitén
i samma fråga uttryckligen betonat, verkligen varit afsigtlig, men
å andra sidan är det svårt att resonnera bort afsigtligheten, till
följd af den ställning satsen erhållit i den ärade reservantens
framställning, hvilken går ut på att, om möjligt, förringa betydelsen
af de starka skäl komitén utvecklat till stöd för sitt yrkande
om nedsättning i den för långa arbetstiden.
När det gäller frågan om en sådan nedsättning, synes denne,
likasom en annan ärad reservant, fordra som en conditio sine qua
382 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
non, att det skadliga inflytandet af en för dryg arbetstid äfven statistiskt
påvisas. Detta kan faktiskt ej ske på annat sätt, än som
skett, nämligen genom att med ett material, hos hvilket missledande
omständigheter i minsta möjliga mon förekomma, visa, att
sjukligheten under lika förhållanden i öfrigt är större hos dem, som
hafva en längre arbetstid. Men när detta bevis blifvit lemnadt,
så påtagligt, ja ännu mera påtagligt, än jag skulle tro, att den
sakkunnige på förhand kunnat vänta sig, då synes det för de ärade
reservanterna hafva galt att på alt sätt söka upphäfva betydelsen
af detta bevis, ja att rent af söka afleda uppmärksamheten från
dess tillvaro. Ett väl vågadt försök, då siffrorna föreligga och
sättet för deras erhållande af hvar och en kan pröfvas. Men
hvad var för reservanterna att göra? De från fysiologien, ja från
biologien, från läran om grundvilkoren för ett sundt lif och för
unga individers kraftiga utveckling hemtade skälen gälla ej för
dem; de hafva därför måst hänga upp sig på det ifrågavarande
statistiska beviset, såsom det enda, hvilket skulle kunna vara
att fästa sig vid. Då detta nu olyckligtvis för deras mening utfallit
positivt, gälde det att om möjligt förvandla det till negativt.
Men ett sådant företag är ett svårt företag och lyckas för visso
endast under mycket ovanliga förhållanden.
Om den ärade reservanten ej låter några fysiologiska och
helsovårdsskäl gälla, när komitén förnämligast på dem stöder sitt
yrkande om arbetstidens inskränkning, så fägnar det mig, att han
i alla fall låter dem gälla, hvad de kunna och litet till ändå, när
•han själf tror sig behöfva använda dem för att om möjligt afleda
uppmärksamheten från arbetstidens orimliga längd i våra skolor.
Sä säger han s. 43.: »Måltimmarnas anordning, beklädnad, sofrum,
lefnadssätt i allmänhet, alt detta spelar en mycket vigtigare rol
än arbetet i och för skolan». Jag frågar: huru vet den ärade
reservanten detta, som han med den allra största positivitet uttalar?
Har han själf utfört några undersökningar, som berättiga
honom att i denna fråga fälla eu afgörande dom? Har han något
stöd därför i föreliggande, af komitén gjorda utredningar? Nej
inte det ringaste. Här, när det är han själf som talar, lemnar
han alldeles åsido all statistisk, ja äfven all annan slags bevisföring,
och förklarar blott helt enkelt: det är så, som jag säger.
Men som sagdt, hvad stöder han sig på? Detta måste vara något
inom hans eget inre liggande, och detta kan ej vara annat än
den erfarenhet, han anser sig hafva vunnit, samt de djupa biologi
-
I ANLEDNING AF TVÄNNE RESERVATIONER. 383
ska och hygieniska insigter, han anser sig ega. Det var dit jag
ville komma, att sålunda fysiologiska och helsovårdsskäl, t. o. m.
utan att ens angifvas, få gälla äfven utan alt slags statistik, när
den ärade reservanten finner lämpligt att använda dem för egen
del, men ej annars, äfven om de, då de från motsatta hållet användas,
noggrant angifvas och dessutom stödjas af statistiska bevis.
Jag måste ännu något uppehålla mig vid den senaste ur
reservationen anförda punkten. Den ärade reservanten är äfven
här lika dunkel som i allmänhet. Menar han, att alla andra sjukliga
inflytelser tillsammantagna spela en större rol för sjukligheten
än arbetet i och för skolan, då är hans utlåtande trivialt, och
han motsäger ju ej därigenom på något vis, att arbetstiden kan
åt alla de på helsotillständet i skolorna inverkande omständigheterna
spela den allra största och vigtigaste rolen, fastän de andra alla
tillsammans spela en ännu större. Detta är ju alldeles klart, men
lika ovedersägligt är, att utlåtandet då beröfvas all verkan i den
riktning den ärade reservanten velat, att det skulle verka. Reservantens
mening kan väl sålunda ej antagas hafva varit sådan.
Återstår då såsom den enda rimliga förklaringen, förutsatt att han
med sitt yttrande verkligen haft någon allvarlig mening, att han
med det samma velat säga, att hvart och ett af de angifna momenten
ensamt för sig i våra skolor spelar en vigtigare rol för
helsotillständet, än hvad arbetet i och för skolan gör. Men han
råkar då att gå långt utöfver afl befogenhet. Det är icke här
fråga om, huru de af reservanten angifna momenten kunna verka,
drifna till sin spets af olämplighet, eller undantagsvis förekommande,
utan därom, huru de faktiskt i allmänhet ställa sig för vår skolungdom,
och huru de sålunda mera allmänt på den kunna inverka.
Att då till exempel vilja påstå, att sofrummen eller beklädnaden
inom våra skolor verkligen spela en större rol än en 10 å 11
timmars medelarbetstid, fortgående under den vigtigaste utvecklingsperioden,
är väl oförsigtigt och saknar för visso hvarje stöd,
vare sig statistiskt, medicinskt, fysiologiskt eller [hygieniskt, och i
den nu gjorda utredningen finnes ej att hemta ett spår till motiv
för ett sådant påstående. Vi hafva ej kunnat sträcka våra undersökningar
till lärjungarnes sofrum och beklädnad, och den ärade
reservanten har inom komitén ej yttrat ett ord om sina egna forskningar
rörande dessas inflytande på helsotillständet i skolorna.
Det är, för den händelse han verkligen skulle hafva anstalt sådana,
mycket att beklaga, att han undanhållit komitén all kännedom
384 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTANDET.
om resultaten af de samma. Den ärade reservanten synes emellertid
ej själf varit fullt belåten med sitt nu berörda utlåtande, ty
han tillägger därefter omedelbart, för att ytterligare visa arbetstidens
underordnade betydelse för helsan, följande sats, hvari hans fullkomligt
subjektiva uttalanden i denna allvarsamma fråga kulminera:
»Särskild! blir ynglingarnes sunda utveckling på ett betänkligt
sätt störd, om de i unga år likställas med eller närmas till
de äldre i sysselsättningar, vanor och — ovanor». Där hafva vi
sålunda afslöjad den egentliga orsaken till den höga sjukligheten
i våra skolor! Den har funnits och klart och tydligt kunnat uttalas,
alldeles oberoende af alla våra långa och mödosamma
undersökningar och utan någon insigt i medicinska frågor. Hvartill
hafva då dessa undersökningar tjänat, och hvarför har jag
spilt kraft och något arbete på dem? Detta har ju varit alldeles
onödigt. Så tänkte jag först, då jag läste detta högst anmärkningsvärda,
hela den invecklade frågan afgörande utlåtande i
reservationen. Men så snart jag åter hemtat mig efter det förkrossande
slaget och försökte att litet närmare få fatt på, hvad
det egentligen var, som den ärade reservanten upptäckt såsom
den verkliga orsaken till sjukligheten, upplöste den sig för mig
i ett obestämdt töcken, i hvilket jag ej kunde klargöra någon
enda säker kontur. Hos mig stadgade sig då den öfvertygelsen,
att, för att den ärade reservantens utlåtande skulle kunna något
bevisa, och för att lagstiftningen däraf skulle kunna taga intryck
och kasta hänsynen till arbetstiden öfver bord, hade det varit
klokt af den ärade reservanten att »ännu mera ingå i enskildheter».
Den ärade reservantens åkallande af den danska statistiken
till sin hjälp har jag ofvan i texten belyst kanske mer än tillräckligt.
i
Ett af den ärade reservantens yttranden måste jag ännu i
detta sammanhang upptaga. Han säger, sid. 41: »För öfrigt
framgår af uppgjorda tabeller, att i många fall1) större arbetstid
är förenad med mindre sjuklighet och tvärtom». Ja att så skall
vara förhållandet, vare sig att den ärade reservanten med det
något dunkla uttrycket »i många fall» afser hela särskilda skolor
eller enskilda klasser, är ju alldeles klart, beroende på den stora
mängd andra inflytelser, som jämte arbetstiden inverka på skolungdomens
helsotillstånd. Jag behöfver väl här knapt å nyo erinra
därom, att dessa inflytelser, om de äro dåliga, kunna vid en skola
'') Kursiv, gjord af förf.
I ANLEDNING AF TVÄNNE RESERVATIONER. 385
med låg arbetstid uppdrifva sjukligbeten långt utöfver, hvad den
är vid en annan med högre arbetstid, vid hvilken lärjungarna
lefva under gynsammare hygieniska förhållanden. Hvad åter de
enskilda klasserna beträffar, äro de ju alla, enligt hvad jag ofvan
visat, för små för att hvar och en för sig kunna läggas till grund
för några tillförlitliga slutsatser uti i fråga varande hänseende. I
hela vårt land finnes ej vid någon skola en enda klass nog stor, för
att ej tillfälligheterna, om undersökningen till den inskränktes,
skulle vid en statistik som denna kunna verka fullkomligt
missledande. Af förhållandet vid de särskilda skolorna och
vid de enskilda klasserna kunna vi sålunda ej draga några tillförlitliga
slutsatser. Detta alt har jag så eftertryckligt framhållit
inom komitén, och sakförhållandet är i sig själft så enkelt och
klart, att jag verkligen ej väntade mig återfinna den ofvan anförda
anmärkningen i någon af reservationerna.
Ännu mera öfverraskad blef jag emellertid af den ärade
reservantens yttrande i den punkt, som följer närmast efter den
ofvan anförda. Det heter där: »Särskilt är detta» (att större
arbetstid är förenad med mindre sjuklighet eller tvärtom) fallet
inom andra klassen, där dock komitén ansett sig böra göra den
jämförelsevis betydligaste inskränkningen i skolans lästid.» —
Detta yttrande vill jag gärna anse hafva tillkommit genom
någon lapsus memorial eller lapsus calami. Att den ärade reservanten
skulle ega något stöd för det samma i de af mig inför
komitén framlagda och förklarade, här till allas granskning offentliggjorda
tabellerna, har jag på intet vis kunnat finna, och om
några andra stöd för påståendet kan ej vara fråga. Huru mycket
jag än arbetat med dessa tabellers uppgörande och huru mycket
jag än studerat dem, har jag dock omöjligen kunnat bilda mig
ett omdöme om, i hvilken klass det af reservanten anmärkta förhållandet
företrädesvis eller, som han yttrar sig, särskilt inträffar.
I grunden har detta, ända tils jag såg den öfverraskande
anmärkningen i reservationen, varit mig fullkomligt likgiltigt, ty
jag var mer än väl medveten om, hvad tillfälligheterna vid denna
statistik spelade för rol inom de enskilda små skolklasserna.
När så är, må det väl vara lätt förklarligt, om jag öfverraskades
af att finna den ärade reservanten tilltro sig kunna fälla ett så
bestämdt utlåtande om, i hvilken klass bristande öfverensstämmelse
mellan arbetstid och sjuklighet mest förekommer, och ännu
Lärov.-kom. bet. III. 25
386 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
mera, att han trott sig kunna använda detta sitt utlåtande på
sätt han gjort. Om befogenheten häraf kan hvar och en döma.
Jag måste särskildt anmärka, att, då han säger »i många fall»
måste han hafva afsett specialtabellerna öfver de särskilda skolorna
och klasserna vid dessa och ej de tabeller, 17 och 45, som
just återgifva resultaten af komiténs särskilda undersökning för
utredande af den omhandlade frågan. Hade han afsett tabell 17,
där sjukprocenten för den sammanstälda läroverksgruppen är för
andra klassen, liksom för 4 af de högre, något öfvervägande på
deras sida, som hafva en lägre arbetstid, så skulle yttrandet med
nödvändighet varit affattadt i helt andra ordalag. Reservanten
skulle i så fall äfven hafva uraktlåtit att taga hänsyn till, hvad
både i komitébctänkandet och inom komitén framhållits rörande
det vilseledande inflytande, som siffrorna i nämnda tabell utöfva
därför att läroverk med mycket olika arbetstid blifvit sammanstälda.
Huru detta inflytande just verkat till åstadkommande
af det negativa resultatet för några klasser i nämnda tabell,
märk väl ej ensamt eller särskildt för den 2:dra, har jag ofvan
utförligt ådagalagt, Af denna tabell kan sålunda författaren ingalunda
få något stöd, och det är tydligen ej häller där han sökt
det. Det skulle undanryckts honom redan af den undersökning,
hvars resultat tab. 45 återger.
Jag måste bär äfven något ingå på hvad eu annan ärad
reservant anfört af liknande art rörande den nu behandlade frågan.
Ett hans yttrande, att »den i 2:dra klassen förekommande
sjuklighetsprocenten har icke särskildt kunnat hänföras till arbetstidens
längd», anser jag af det ofvan anförda hafva fått tillräcklig
belysning, och i en ännu skarpare dager ställes befogenheten
häraf genom alt, hvad som härom inom andra afdelningar af
denna redogörelse förekommer.
Vid ett annat yttrande af den ärade reservanten nödgas jag
uppehålla mig något längre. Jag vill därvid först anföra hans
egna ord. »En annan omständighet» yttrar han, »som efter min
tanke icke med tillräcklig styrka blifvit af komiterade framhållen
och behjärtad, är att det, trots alla ansträngningar, icke lyckats
framvisa någon verklig öfverensstämmelse mellan sjuklighetsprocentens
stigande och fallande å ena sidan och skolarbetstidens
stigande och fallande å den andra. Det har oupphörligt visat
sig, att kurvorna för den ena och andra af dessa faktorer på det
mest nyckfulla sätt skära hvarandra, och det är endast genom
I ANLEDNING AF TVÄNNE KESEEVATIONEB.. 387
att inskränka undersökningen till ett mycket litet antal, särskildt
utvalda läroverk*) som man slutligen kunnat för vissa medeltal ernå
någon öfverensstämmelse mellan sjuklighetsprocent och arbetstid.»
(Reserv, s. 11). Med hänvisande i öfrig! till hvad härom ofvan
förekommer vill jag här inskränka mig till att anmärka följande.
Vid intet enda enstaka läroverk har en specialundersökning öfver
den föreliggande frågan gjorts. Vid intet sådant har man sålunda
undersökt, huru sjukligheten bland dem af dess lärjungar,
som hade en högre arbetstid, förhöll sig till deras, som hade
en lägre vid samma läroverk eller i samma klass, och detta
af det lätt insedda skälet, att man därvid skulle fått med alldeles
för små tal att göra. Den ärade reservanten synes mena,
att sammanställningen för denna undersökning af ett flertal läroverk
till 2 större grupper var att inskränka undersökningen till
vissa särskildt utvalda läroverk. Han synes vilja, att man skulle
döma efter förhållandet, sådant det på grund af den allmänna
undersökningen visar sig vid jämförelsen mellan de enstaka läroverken
eller de enstaka klasserna vid de särskilda läroverken.
Så måste hans mening vara, ty någon större sammanställning
eller någon annan än den af de 10 läroverken i en grupp och af
alla Stockholmsläroverken i en annan grupp har för denna undersökning
aldrig blifvit gjord.
Det förefaller, som den ärade reservanten ej egnat den ringaste
uppmärksamhet däråt, att sammanställningen, särskildt af
Stockholmsläroverken, grundades på ett omsorgsfullt öfvervägande
af bästa sättet att eliminera de störande inflytelserna och få
sanningen i dagen, det vill säga få ett så tillförlitligt resultat
som möjligt.
Fyller man nu de luckor, som i den ärade reservantens
resonnemang sålunda obestridligen förekomma, ställer sig hans
tankegång på följande sätt:
»Visserligen hav man, då man, för att undvika de tillfälligheter,
som de små talen alltid medföra, sammanstält en större
grupp af läroverk och då man för att undvika de förvirrande
inflytelser, som andra faktorer kunna utöfva, valt dessa läroverk
så, att ett så vidt möjligt likformigt material skulle erhållas,
visserligen har man, då man sålunda följt den enda rationela
undersökningsmetoden, kommit till en slående öfverensstämmelse
mellan arbetstid och sjuklighetsprocent; men detta är ju ej något
'') Kursiveringen gjord af förf.
388 KAP. VI. ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ HELSOTILLSTÅNDET.
bevisande. Nej, låtom oss pröfva förhållandet vid de enstaka
skolorna och deras enskilda klasser med 2, 3, 4, 5 ja ända till
20 ä 30 lärjungar och kanske ännu några flere, där kommer
man till pålitliga resultat, där är det som sanningen kommer
fram. Jämföra vi dessa med hvarandra, då skola vi se, att de
grafiska kurvorna, Indika på tabellerna för hela den sammanslagna
och särskilt med afseende på denna fråga undersökta
läroverksgruppen syntes så bevisande, på det mest nyckfulla sätt
skära hvarandra.»
Innebörden och hållbarheten af ett sådant resonnemang
framgår af alt hvad ofvan anförts, och jag behöfver här ej vidare
därpå spilla några ord.
KAP. VII.
Lärjungarnas förmåga att följa med undervisningen.
Vid en undersökning rörande lärjungarnas arbetstid i våra
skolor och därmed sammanhängande omständigheter yar det af
mycken vigt att äfven taga i betraktande lärjungarnas olika förmåga
att följa med undervisningen. Sålunda t. ex. huruvida antalet
af dem, som hade svårt att följa med i allmänhet, var större
i vissa klasser än i andra, hvilket skulle kunna tyda därpå hän,
att arbetet i de klasserna ej vore afpassadt efter lärjungarnas utvecklingsstadium;
eller huruvida svårigheten att följa med i ett
visst ämne visade sig vara mera allmän i någon särskild klass,
i hvilket fall man häraf kunde få en antydan därom, att den för
klassen bestämda kursen i ämnet vore för hög o. s. v. Särskildt
var det af vigt att lära känna, huru lärjungarnas förmåga att
följa med undervisningen förhöll sig till längden af deras arbetstid.
I de utsända frågoformulären framstäldes därför med hänsyn
härtill följande frågor:
Har lärjungen svårt att följa med undervisningen i
klassen i allmänhet?
eller i något visst ämne--?
Man anhöll, och detta af lätt insedda skäl, att få svaren
afgifna ej af lärjungarna eller deras målsmän, utan af klassföreståndarna
själfva. Genom den möda och den stora omsorg, som
dessa på besvarandet nedlagt, hafva de lemnat komitén ett, som
det vill synas, särdeles godt och tillförlitligt material för dessa
undersökningar i händerna, och komitén står härför till dem i
särskild förbindelse.
De resultat, som ur bearbetningen framgått, finnas upptagna
å de i bil. C. kap. III intagna tabellerna 18—23, till hvilka jag
hänvisar rörande alla de detaljer, som ej finnas återgifna i de
här nedan i texten lemnade tabellariska sammanställningarna.
Vända vi först vår uppmärksamhet till de lärjungar, som
hafva svårt att i allmänhet följa med undervisningen i den klass,
390
KAP. VII.
de tillhöra, så finna vi, att de sammanlagdt utgöra vid de högre
läroverken 14,8 proc., vid de femklassiga 20,9 proc. af hela lärjungeantalet.
Vid de öfriga slagen af läroverk växlar procenttalet
emellan de nämnda siffrorna, såsom nedan stående sammanställning
närmare visar.
Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att i allmänhet följa
med undervisningen på de olika linierna vid samtliga läroverk.
Olika slag af läroverk. |
Gemens, linien. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
Tillsammans. |
Högre läroverken ................................................ |
17,5 |
11,s |
15,9 |
14,8 |
Femkl. » ................................................ |
23,2 |
12,8 |
18,5 |
20,9 |
Trekl. " ................................................ |
17,9 |
— |
— |
— |
Tvåkl. pedagogier................................................ |
14,0 |
— |
— |
— |
Enkl. » ................................................ |
20,i |
— |
— |
— |
Denna tabell visar äfven, att det relativa antalet af dem, som
i allmänhet hafva svårt att följa med, är störst å den gemensamma
linien, d. v. s. i skolans tre lägsta klasser, och detta fullt öfverensstämmande
vid de båda slag af läroverk, där olika linier förekomma.
Därnäst är antalet af dem, som hafva svårt att följa med,
störst på reallinien; på latinlinien är det minst. Äfven detta
resultat är fullt öfverensstämmande för de högre och de femklassiga
läroverken. — Gå vi nu att granska förhållandet klassvis,
så framgår detta af följande sammanställning.
Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att följa med undervisningen
i allmänhet i de särskilda klasserna.
Gemens, lin. |
Latin |
linien. |
E |
e a 11 i n i |
e n. |
||||||||||
i |
11 |
III |
IV |
V |
VI,l |
VI, 2 |
VII.i |
VII,2 |
IV |
V |
VI, l |
VI, 2 |
VILT |
VII, 2 |
|
Högre läroverk... |
20,i |
16,3 |
16,3 |
14,5 |
14,4 |
13,3 |
10,3 |
9,8 |
4,i |
17,3 |
18,2 |
15,1 |
14,0 |
16,7 |
8,0 |
Femkl. » |
21,4 |
26,6 |
21,3 |
12,i |
13,6 |
— |
— |
— |
— |
20,1 |
15,6 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. » |
19,4 |
21,o |
12,5 |
||||||||||||
Tvåkl. pedagogier |
15,2 |
12,6 |
— |
||||||||||||
Enkl. |
20,1 |
SVÅRT I ALLMÄNHET, EFTER LINIE OCH KLASS. 391
Ännu mera i ögonen fallande är resultatet för de högre och
de femklassiga läroverken återgifvet å den detta betänkande bifogade
grafiska tabellen (91). Följa vi å denna kurvan för dem,
som vid de högre läroverkens gemensamma linie och latinlinie hafva
»i allmänhet svårt» att följa undervisningen i sin klass, så finna vi,
att den står allra högst i första klassen, och äfven i 2:a och 3:e
högre än i någon af de följande på latinlinien. Den sänker sig
långsamt för klasserna IV, V och VI,i; sedermera starkare, men med
uppehåll i VII,i. Följa vi motsvarande kurva för de femklassiga
läroverken, så finna vi, att hon i de 3 första klasserna står ännu
mycket högre än vid de fullständiga läroverken. Sin största höjd
når hon i 2:ra klassen, där antalet af dem, som hafva svårt att
följa med, uppgår till 26,6 % d. v. s. till mer än en fjärdedel af
elevantalet. Äfven vid de treklassiga läroverken är procenttalet
högst för 2:ra klassen, och här betydligt högre, än vid de fullständiga
läroverken, under det att procenttalet i första är nästan alldeles
det samma som vid dessa; i tredje klassen åter nära 3 proc. lägre.
Jag vill härvid ännu en gång betona, att det är lärarna själfva,
som med stor omsorg, hvar för sin klass, lemnat alla de uppgifter,
hvarpå dessa beräkningar grunda sig. Efter 3:je klassen faller
kurvan vid de femklassiga läroverken i 4:de och öde klasserna
raskt ned, ungefärligen till jämnhöjd, ja i öde till full jämnhöjd
på tiondedelen, med den för de högre läroverken. På reallinien
synas procenttalen tyda på en större svårighet att följa med
än på latinlinien, och äfven detta, hvad 4:de och öde klasserna
beträffar, i full öfverensstämmelse vid de två slag af läroverk,
mellan hvilka en jämförelse kan göras.
Hvad det mycket beaktansvärda förhållandet beträffar, som
här så afgjordt framträder, att svårigheten att följa med undervisningen
i allmänhet, om vi frånse ett par klasser af reallinien,
är störst i de 3 lägsta klasserna, så synes detta antyda därpå,
att fordringarna här med hänsyn till den uppgift, dessa
klasser böra hafva, äro minst väl lämpade efter lärjungarnas förmåga
att på det utvecklingsstadium, på hvilket de befinna sig,
tillfredsställa de samma.
Stode detta sakförhållande alldeles ensamt manande att lätta
arbetsbelastningen mera särskilt i dessa klasser, skulle man
kanske ej vara nödgad att vid det samma fästa altför stor vigt,
men någon hänsyn synes man mig dock under alla förhållanden
varit pliktig att därtill taga, och är det så, att många andra
392
KAP. VII. LÄRJUNGARNAS FÖRMÅGA ATT FÖLJA MED.
kraftiga skäl tala för samma sak, nämligen, att den nuvarande
belastningen är för stor för de i fråga varande klassernas lärjungar,
då synes mig det äfven ur denna undersökning framgångna skälet
betydligt vinna i kraft.
Jag vet mycket väl, att man skall anse sig berättigad att ur
pedagogisk synpunkt häremot göra den invändningen, att det vid
våra undersökningar funna, ofvan angifna resultatet låter sig förklaras
på annat sätt än genom antagande af för stora fordringar
på de 3 lägsta klassernas lärjungar. I de i fråga varande klasserna
linnes nämligen ett stort antal gossar, skall man kunna säga,
hvilka äro mindre väl utrustade för studiers bedrifvande. Af
dessa är det ett ej ringa antal, som tidigt lemnar skolan utan
att genomgå de högre klasserna. Häraf det relativt höga antalet
af dem, som i nedre klasserna hafva svårt att följa med undervisningen.
De tynga skolan, och det vore en vinst för henne att
blifva dem kvitt. Långt ifrån att sålunda utgöra en anledning
att minska fordringarna i dessa klasser, borde det anmärkta förhållandet
mana att vid dem fasthålla, eller kanske att ytterligare
höja dem för att dess säkrare kunna blifva af med dessa lärjungar,
som i alla fall ej hafva någon framtid på studiebanan.
Huru rätt man än från uteslutande pedagogisk synpunkt må
anse sig ega till ett dylikt resonnemang, bör man dock, för att
med framgång kunna föra det samma, vara viss om och kunna
ådagalägga, att det verkligen är genom så klent utrustade lärjungar,
att de ej lämpligen böra tillhöra skolan, som den i fråga
varande procenten uppdrifvits så, som ofvan visats. Ingenting
föreligger emellertid, som kan anföras som skäl för ett dylikt antagande;
de noggranna uppgifterna från lärarna lemna för det
samma ingalunda något stöd. För den medelmåttiga begåfningen
är det, som skolan måste afpassa sina fordringar och beräkna sin
arbetstid. Man får ej glömma, att den allmänna skolan har ett
annat mål än blott det att leda upp till högre studier, till vetenskaplig
och ämbetsmannabildning. Den allmänt medborgerliga
bildning, som hon har till en af sina allra väsentligaste uppgifter
att bibringa, får ej och kan ej lemnas ur sigte. Vägen till
den går i första hand genom skolans nederklasser, och dessa få
ej stängas för alla dem, som ej af en gifmild försyn blifvit begåfvade
med mer än medelmåttiga anlag. Skolan och pegagogiken
äro ju ej sina egna mål. De måste vara tjänare åt nationens
allmänna behof af kunskaper och bildning. Det är ej blott till
de högre ingenierna, utan jämväl till det stora flertalet, de medel
-
I AFSEENDE PÅ SÄRSKILDA ÄMNEN; LINIEVIS. 393
måttigt begåfvade, som dessa skola spridas. Framför alt skolans
underklasser böra väl då äfven oafvisligen vara så inrättade, att
de fylla sin uppgift i berörda hänseende, och så att kunskaperna
och bildningen ej genom dem strömmar ensamt uppåt till öfverklasserna
och universiteten, utan jämväl ut i det praktiska lifvet,
där görande sig gällande inom alla grenar af nationens lif och
verksamhet. Och är det så, då torde det anmärkta förhållandet
rörande det stora antalet af dem, som hafva svårt att följa med
undervisningen i de nedre klasserna, framstå i en annan, det vill
säga i sin rätta belysning.
Jag vill emellertid ej här fördjupa mig i frågan om, hvad
hänsyn man bör taga till nämnda sakförhållande, utan tils vidare
nöja mig med att hafva konstaterat det samma.
Hvad beträffar frågan om lärjungarnas förmåga att följa med
undervisningen i de särskilda ämnena på de olika linierna och
framför alt i de särskilda klasserna, så är dess besvarande egentligen
af mera rent pedagogiskt intresse; detta på grund af de
antydningar, som däri möjligen kunna ligga dels om en mindre
utvecklad metodik i något ämne, dels om för höga fordringar för
det ena eller andra ämnet i vissa klasser, eller, hvad som härmed
till stor del sammanfaller, om en ej fullt tillfredsställande
fördelning på de särskilda klasserna af kursen i ett visst ämne
i dess helhet.
Jag skall därför inskränka mig till att genom nedan stående
sammanställningar underlätta öfversigten öfver de resultat, till
hvilka undersökningarna uti i fråga varande hänseende hafva ledt.
Procenttal för de lärjungar, som hafva svårt att följa med undervisningen
i särshilda ämnen å de olika linierna.
De olika slagen af läroverk och linier. |
Kristendom |
Modersmål |
C/3 *3 po p |
1 Lefvande språk |
I Klassiska språk |
* pr p |
1 Franska |
1 Engelska |
Latin |
Grekiska |
Matematik |
Naturhistoria |
Kemi |
Fysik |
o er? n> o crq p_ |
hrj O* 03 O |
1 Latinlinien: Högre läroverk |
0,2 |
2,i |
1,0 |
0,2 |
1,4 |
1,1 |
0,3 |
5,o |
0,2 |
Öl |
1,3 |
_ |
0,1 |
1,1 |
0,1 |
|
» 5-kl. |
— |
0,3 |
2,2 |
— |
— |
1,1 |
— |
— |
0,8 |
— |
1,1 |
0,3 |
— |
— |
— |
— |
Reallinien: Högre » |
0,6 |
3,i |
1.1 |
1,0 |
— |
4,1 |
1,7 |
1,6 |
— |
— |
6,6 |
1,9 |
0,4 |
0,4 |
1,0 |
— |
» 5-kl. |
0,5 |
2,6 |
0,5 |
1,0 |
— |
2,8 |
0,8 |
1,0 |
— |
— |
8,5 |
0,3 |
— |
— |
2,3 |
— |
i Gemens, lin.: Högre » |
0,8 |
4,2 |
0,3 |
— |
— |
3,5 |
— |
— |
— |
— |
5,3 |
1,0 |
— |
— |
l,c |
— |
» 5-kl. » |
0,5 |
3,0 |
0,1 |
— |
4,i |
— |
— |
— |
— |
4,2 |
0,2 |
— |
— |
0,9 |
— |
|
3-kl. |
— |
5,5 |
— |
0,7 |
— |
3,3 |
— |
— |
— |
— |
4,8 |
0,3 |
— |
— |
0,3 |
— |
» 2-kl. pedagogier |
1,4 |
1,8 |
— |
0,5 |
— |
4,i |
— |
0,5 |
— |
— |
5,9 |
0,9 |
— |
— |
4,5 |
— |
» 1-kl. »> |
1,4 |
4,9 |
— |
— |
— |
2,8 |
— |
— |
— |
— |
1,4 |
— |
— |
1,4 |
— |
394
KAP. VII. LÄRJUNGARNAS FÖRMÅGA ATT FÖLJA MED.
Såsom tabellen visar, är det företrädesvis modersmålet, tyska,
latin och matematik, för hvilka ett mera afsevärdt procenttal
lärjungar på de olika linierim ha svårt.
Se vi nu till, huru det i de särskilda klasserna förhåller sig
med dessa ämnen, så finna vi, hvad först modersmålet beträffar,
Svårt att följa med undervisningen i modersmålet.
% af hela lärjungeantalet.
Gemens, lin. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
|||||||||||||
I. |
II. |
m. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI,2. |
VII.l. |
VII,2. |
|
Högre läroverk.... |
4,7 |
4,4 |
3,7 |
3,4 |
1,2 |
3,0 |
1,9 |
1,3 |
0,4 |
3,2 |
5,3 |
3,1 |
1,2 |
1,3 |
1,1 |
Femkl. » ____ |
2,9 |
3,3 |
2,8 |
0,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
4,o |
— |
— |
— |
— |
— |
Trekl. » ____ |
4,1 |
7,3 |
4,9 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Tvåkl. pedagogier |
— |
4,2 |
|||||||||||||
Enkl. » |
4,9 |
att svårigheten att följa med vid undervisningen i detta ämne
mest gör sig gällande i de 4 första klasserna och på reallinien
ännu fortfar och t. o. m. stegras i den öde. En anmärkningsvärd
stegring visar sig på latinlinien i VI,i. Jag vill ej inlåta mig på
frågan, om den har någon betydelse, utan öfverlemnar bedömandet
häraf åt fackmännen.
Svårt att följa med undervisningen i tysJca språhet.
Gemens, lin. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
||||||||||||||
i. |
II. |
in. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,i. |
VI, 2. |
VII,i. |
VII,2. |
||
Högre |
läroverk____ |
5,2 |
3,8 |
2,i |
2,8 |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
5,4 |
7,3 |
1,8 |
2.3 |
||||
Femkl. |
» |
4,0 |
2,9 |
5,5 |
2,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
3,2 |
2,1 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. |
» .... |
4,i |
1,8 |
4,3 |
||||||||||||
Tvåkl. |
pedagogier |
4,5 |
4,2 |
— |
— |
|||||||||||
Enkl. |
J> |
2,8 |
Det relativa antalet af dem, som hafva svårt att följa med
undervisningen i tyska språket, är störst i realliniens öde klass
vid de högre läroverken, och i samma linies 4:de klass är deras
procenttal i jämnhöjd med det för första klassen, där det eljes i
allmänhet är högst.
395
I SÄRSKILDA ÄMNEN, KLASSVIS.
Svårigheten att följa med undervisningen i latin synes kulminera
i 6:te nedre och 6:te öfre klassen.
Svårt att följa med undervisningen i latin.
IV. |
v. |
VI,1. |
VI,2. |
VII,i. |
VII,2. |
|
Högre läroverk............................... |
3,7 |
5,9 |
6,4 |
6,3 |
3,9 |
2,8 |
Femkl. » ............................... |
1,0 |
0,6 |
— |
— |
— |
— |
Svårt att följa med undervisningen i matematik.
Gement lin. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
|||||||||||||
I. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI,2. |
VII.i. |
VII,2. |
IV. |
V. |
VI,l. |
VI,2. |
VII.i. |
VII,2. |
|
Högre läroverk.. |
4,i |
5,2 |
6,4 |
10,s |
6,6 |
5,0 |
6,4 |
7,9 |
4,9 |
6,8 |
6,8 |
5,3 |
5,8 |
8,4 |
5,7 |
Femkl. » |
3,6 |
3,5 |
5,5 |
0,5 |
1,9 |
— |
— |
— |
— |
8,8 |
7,8 |
— |
— |
— |
— |
Trekl. » |
3,1 |
5,5 |
6,0 |
— |
|||||||||||
Tvåkl. pedagogier |
3,6 |
9,5 |
|||||||||||||
Enkl. » |
1,4 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Deras antal, som hafva svårt att följa med undervisningen i
matematik, är relativt stort genom alla skolans klasser. Störst
synes det, anmärkningsvärdt nog, vara på latinlinien i 4:de klassen,
där procenttalet springer upp till nära det dubbla af, hvad
det annars i allmänhet är. Högst är det därnäst i 7:de nedre
på båda linierna och i realliniens 4:de och öde klasser vid de
femldasssiga läroverken.
Detalj granskningen i öfrigt af tabellerna öfverlemnar jag åt
fackmännen.
En af hufvuduppgifterna för i fråga varande undersökning
var, såsom ofvan framhållits, att söka utreda, huru lärjungarnas
förmåga att följa med undervisningen förhåller sig till deras
arbetstid. Man skulle ju a priori vara benägen att antaga, att
de klenare begåfvade bland dem i allmänhet på sina hemlexor
och öfriga uppgifter för hemarbetet använde en mer eller mindre
betydligt längre tid än de mera lyckligt utrustade kamraterna.
Vore det så, då skulle ju de förres arbetstid på ett missledande
sätt kunnat uppdrifva medeltalen för arbetstiden i all
-
396
KAP. VII. LÄRJUNGARNAS FÖRMÅGA ATT FÖLJA MED.
mänhet. För att få denna fråga besvarad har det emellertid
icke ansetts nödvändigt att närmare undersöka förhållandet vid
samtliga skolor, utan har för i fråga varande undersökning en grupp
af 10 läroverk från olika delar af landet och med ett sammanlagdt
lärjungeantal af närmare 4,000 blifvit använd. Af de 3,978
lärjungarna i gruppen hafva, såsom tabell 23 (bil. C. kap. III) och
nedan stående utdrag ur nämnda tabell visa, 634 haft svårt att i
allmänhet, och 434 svårt att i särskilda ämnen följa med
undervisningen. Af de förre hafva 53,2 % och af de senare 55, i %
arbetat under medelarbetstiden. Altså har något mer än hälften
af dem, som varit mindre väl utrustade eller af andra skäl haft
svårighet att följa med undervisningen, vare sig i allmänhet eller
i vissa ämnen, haft en kortare arbetstid än medelarbetstiden.
Häraf torde man med trygghet kunna draga den slutsatsen, att
det ingalunda är genom uppgifterna från dessa, som arbetstiden
blifvit så hög, snarare synas de hafva verkat i motsatt riktning.
Förhållandet mellan svårigheten att följa med undervisningen
och arbetstiden vid nedan stående 10 läroverk.
Läroverk. |
Antal lärjungar. |
Svårt i all-mänhet. % af dessa, |
Svårt i sär-skilda ämnen. % af dessa, |
|||
Tillsammans. |
Svart att följa med |
som arbeta |
som arbeta |
som arbeta |
som arbeta |
|
Stockholms norra latinläroverk..... |
565 |
179 |
42,6 |
57-4 |
38,9 |
61,1 |
» södra » » |
350 |
90 |
18,5 |
81,5 |
25,0 |
75-0 |
» realläroverk.............. |
319 |
93 |
30,8 |
69,2 |
17-9 |
82,1 |
Upsala läroverk.................. |
586 |
110 |
68,5 |
31-5 |
55-4 |
48,6 |
Hudiksvalls » .................. |
113 |
41 |
64.3 |
35-7 |
25-9 |
74-1 |
Skara » .................. |
376 |
86 |
71,6 |
28,4 |
68,4 |
31,6 |
Jönköpings » .................. |
503 |
13S |
28,1 |
71.9 |
39,2 |
60,8 |
Malmö » .................. |
466 |
119 |
58,2 |
41,8 |
70,0 |
30,c |
Göteborgs högre latinläroverk...... |
523 |
151 |
46,3 |
53>- |
57-1 |
42,9 |
Sundsvalls läroverk.................... |
177 |
61 |
51.3 |
48,7 |
63,6 |
36,4 |
3,978 |
1,068 |
46,8 |
53-z |
44.9 |
55-1 |
FÖRHÅLLANDET MELLAN SVÅRIGHETEN ATT FÖLJA MED 0. ARBETSTIDEN. 397
Sammanställningen visar för öfrig!, att det ur hela undersökningen
framgående resultatet, nämligen att de med mindre goda anlag
utrustade lärjungarna hafva eu kortare arbetstid, är konstant vid
de i gruppen ingående 3 Stockkolmsläroverken, men vid de öfriga
ganska växlande. Det sammanräknade antalet, 1,068, torde emellertid
vara nog stort, för att tillfälligheterna må kunna anses vara
eliminerade.
Det vunna resultatet stämmer fullkomligt öfverens med det, som
framgick ur Hertels undersökningar af Köpenhamnsskolorna.
Den erfarenheten torde väl äfven, att döma af uttalanden från
flere olika håll, vara tämligen allmän, att just de mera begåfvade
lärjungarna, hvilkas fallenhet ger dem håg och lust för studier,
och hvilkas ambition lättare väckes, äro de, som i allmänhet
arbeta mest och ihärdigast, under det att flertalet af de mindre
begåfvade, de för studier mindre bekväma, hvilka ej häller
komma under inflytande af den uppmuntran, som framgången
skänker, gärna söka att komma ifrån sina skoluppgifter för så
godt pris som möjligt.
KAP. Vill.
Softiden.
I allra närmaste samband med frågan om den tid, som
lärjungarna dagligen egna åt ett själsansträngande arbete, står
frågan om den tid, under hvilken de vid de olika åldrarna få
under natten åtnjuta hvila och sömn.
De frågor, som komitén, för utrönande häraf, i sina frågoformulär
framstält, voro af följande lydelse:
Yid hvilken tid går lärjungen i allmänhet till sängs?
och huru lång tids sömn åtnjutes i regeln hvarje dygn?
De härå erhållna svaren synas vara afgifna med all möjlig
omsorg och samvetsgrannhet, och de på dem grundade undersökningarna
hafva äfven gifvit resultat, visande så mycken
inbördes öfverensstämmelse, att man svårligen kan fordra mera
talande kriterier på deras allmänna tillförlitlighet, om än en och
annan individuel uppgift kunnat vara något öfverdrifven i den
ena eller andra riktningen. I allmänhet torde väl dessa uppgifter
varit de lättaste af alla att i hemmen kontrollera, då barnens
softid står i allra närmate samband med hemlifvet i dess helhet
och den ordning, där råder.
Huru det förhåller sig med längden af lärjungarnas softid,
framgår af de i bil. C, kap. III, bifogade tabellerna 24—28. De
olika slagen af läroverk äro där behandlade såsom en grupp
för sig med samtliga läroverken i hvarje grupp sammanslagna
till en enhet. Procenttalen äro angifna inom hvarje klass vid
de särskilda läroverksgrupperna för de lärjungar, som sofva
ett visst antal timmar och halftimmar, från 4 till 11, (ä 12, när
så någon enstaka gång har förekommit).
A de till denna redogörelse bifogade siffertabellerna
återfinnes angifvet för hvarje klass vid hvarje särskildt läroverk
såväl den beräknade medelsoftiden som högsta och lägsta angifna
softid, äfvensom medelberäkningen för den tid, då lärjungarna
gå till sängs, samt den tidigaste och den senaste angifna
VID DE HÖGRE LÄROVERKEN.
399
»sängtiden». Dessa tabeller afslutas med medeltalsberäkningar
för hvarje klass med sammanräkning af samtliga skolorna i hela
gruppen, d. v. s. med behandling af hela gruppen såsom en enhet.
Af dessa senare beräkningar, hvilka sålunda utvisa, huru
det i allmänhet inom de särskilda klasserna vid våra skolor
ställer sig med säng- och softiden, lemnar jag för de olika
läroverksgrupperna nedanstående sammanställningar.
I dessa äro äfven de maxima och minima intagna, som af
enskilda lärjungar inom de särskilda klasserna blifvit angifna.
Medelberältning för den tid, då lärjungarna gå till sängs,
och för den tid, de få åtnjuta sömn, vid de
högre läroverken.
Tiden angifven i timmar och minuter.
i Klass. |
Sängtid. |
Softid. |
||||
Medeltal klockan. |
Tidigast klockan. |
Senast klockan. |
Medeltal timmar. |
Minimum timmar. |
Maximum timmar. |
|
Latiulin. VII,2........ |
10,36 |
9,o |
1,0 |
7,12 |
4,0 |
9,o |
VII,i........ |
10,3 0 |
9,o |
12,18 |
7,18 |
4,0 |
9,30 |
VI,2........ |
10,18 |
8,30 |
1,0 |
7,24 |
5,0 |
9,0 |
vin........ |
10,6 |
8,3 0 |
12,0 |
7,42 |
5,30 |
10,o |
v.......... |
9,48 |
7,30 |
12,o |
8,0 |
6,0 |
10,o |
IV.......... |
9,30 |
7,30 |
11,0 |
8,12 |
6,o |
10,48 |
Reallin. VII,2........ |
10,54 |
9,0 |
1,0 |
7,0 |
5,o |
9,o |
VII.i........ |
10,36 |
9,0 |
12,0 |
7,18 |
5,30 |
9,o |
VI, 2........ |
10,24 |
9,o |
12,o |
7,36 |
5,30 |
9,o |
Vin........ |
10,12 |
9,0 |
12,0 |
7,42 |
6,0 |
9,30 |
V.......... |
9,48 |
8,o |
11,0 |
8,0 |
6,o |
11,0 |
IV.......... |
9,36 |
7,o |
11,30 |
8,18 |
6,o |
10,30 |
Gemens, lin. III.......... |
9,18 |
7,30 |
11,0 |
8,36 |
6,0 |
11,0 |
II.......... |
9,6 |
7,30 |
11,30 |
8,42 |
7,o |
11,0 |
I.......... |
9,0 |
7,0 |
11,0 |
9,0 |
6,o |
11,0 |
Ännu mera åskådligt än ofvan stående tabell torde de grafiska
tabellerna 86—90 återgifva förhållandet. Jag har å dessa
angifvit tiden för gåendet till sängs, »sängtiden», med en uppåt
stigande skala; softiden däremot med en uppåt fallande skala.
400
KAP. Vill. SOP TIDEK.
Detta för att åstadkomma den parallelism mellan kurvorna för
båda, genom hvilken förhållandet dem emellan bäst åskådliggöres,
och tabellen för öfrigt reduceras i omfång. Vi finna då, om vi först
vända vår uppmärksamhet till de högre läroverken och till sängtiden,
att lärjungarna i första klassen i medeltal gå till sängs kl. 9.
Dör hvarje följande klass försenas sängtiden tämligen regelbundet
med i allmänhet 6 ä 12 minuter. En försening med 18 minuter
eger rum i 5:te och 6:te nedre latinklasserna och i 7:de öfre
på reallinien. Största förseningen eger rum i realliniens 6:te
nedre klass, där lärjungarna lägga sig 24 minuter senare än i
den närmast föregående klassen. På den grafiska tabellen
86 se vi, huru kurvan för sängtiden sålunda raskt höjer sig
klass för klass. Tydligt framträder det här, huru realisterna
i medeltal hafva en något senare sängtid än latinarna, med
undantag af i femte klassen, där den för båda linierna är alldeles
lika eller kl. 9,4 8 m. Då för skolans 3 sista klasser
sängtiden i medeltal ej inträffar förr än omkring kl. Volt, i
realliniens sista klass ej förr än närmare kl. 11, kunna vi inse,
huru öfver måttan sen den måste vara för ett mycket stort
antal af dessa klassers lärjungar. Yi finna äfven från och
med örte klassen ej sällan så sena tider för isänggåendet angifna
som kl. 12 och 1. Jag behöfver ej framhålla, huru orimlig
en sådan sängtid är för barn i skolåren. Huru de för de lägre
klasserna angifna sängtiderna böra bedömas, kommer att framgå
af det följande.
Hvad nu längden af själfva softiden beträffar, så finna vi
åskådliggjordt å den grafiska tabellen, huru den minskas i någorlunda
lika, men ej i fullt motsvarande proportion, som sängtiden
försenas. På det hela löpa kurvorna tämligen parallelt, men det
faller genast vid deras betraktande i ögonen, att realisterna,fastän
de i nästan alla klasserna komma något senare i säng, dock vid
de högre läroverken hafva i tre klasser en alldeles lika lång
softid som latinarna, i två klasser till och med en något längre
och endast i sista klassen en kortare. Detta beror naturligtvis
på, att realisterna i medeltal hafva en något senare uppstigningstid,
och detta återigen beror väsentligen på förhållandena
vid Stockholms realläroverk, som med sitt för reallinien relativt
stora lärjungeantal utöfvar ett så starkt inflytande på resultaten
af beräkningarna. I första klassen få lärjungarna i
medeltal. en softid af 9 timmmar, i 5:te klassen är den reducerad
401
VID DE LÄGRE LÄROVERKEN OCH PEDAGOGIERNA.
till 8 och från och med 6:te nedre understiger den 8 timmar.
I 7:de öfre utgör den på latinlinien blott 7 timmar och 12 minuter,
på reailinien endast 7 timmar. Vi finna äfven för dessa
klasser minima af 4 å 5 timmar.
Jämför man de sålunda för de högre läroverken vurma
resultaten med dem för de lägre, kvilka återgifvas å nedan
stående tabell och å motsvarande grafiska tabeller, så finner
man öfverensstämmelsen vara så fullständig, att såväl medelsängtiden
som medelsoftiden för motsvarande klasser äro
nästan på minuten de samma vid samtliga slagen af läroverk.
Säng- och softid vid de lägre läroverken och pedagogierna.
Slag af läroverk och |
Sängtid. |
Softid. |
||||
Medeltal klockan. |
Tidigast klockan. |
Senast klockan. |
Medeltal timmar. |
Minimum timmar. |
Maximum timmar. |
|
5-hl. läroverk. |
||||||
Latinlin. V......... |
9,42 |
Jo |
11,0 |
8,0 |
5,0 |
11,0 |
» IV......... |
9,24 |
8,0 |
11,0 |
8,18 |
6,o |
10,0 |
Reallin. V......... |
9,42 |
8,30 |
11,0 |
8,0 |
6,30 |
10,o |
» IV......... |
9,30 |
8,0 |
10,30 |
8,18 |
6,30 |
10,o |
Gemens, lin. III......... |
9,18 |
8,o |
11,0 |
8,30 |
4,0 |
10,o |
» II......... |
9,6 |
7,30 |
11,0 |
8,42 |
7,0 |
11,0 |
» I......... |
8,54 |
7,0 |
10,0 |
9,0 |
7,o |
11,30 |
3-kl. läroverk. |
||||||
in......... |
9,18 |
8,o |
10,30 |
8,30 |
7,0 |
10,0 |
II......... |
9,6 |
8,o |
11,0 |
8,48 |
7,o |
11,0 |
I......... |
9,0 |
7,o |
10,30 |
8,48 |
7,o |
11,0 |
2-kl. pedagogi''. |
||||||
ii......... |
9,12 |
7,o |
o o T—I |
8,36 |
7,o |
12,0 |
i......... |
9,0 |
8,o |
10,0 |
8,42 |
7,o |
11,0 |
1-kl. pedagogier. |
||||||
i......... |
9,6 |
7,o |
10,o |
8,54 |
7,o |
11,0 |
Det är denna fullständiga öfverensstämmelse i resultaten
för de olika läroverksgrupperna, som för mig utgör en borgen
för deras tillförlitlighet. Ej minst påfallande är den jämnt och
likformigt fortgående minskningen i softiden klass från klass,
Lärov.-kom. bet. III. 26
402
KAP. Vill. SOFTIDEN.
som öfver alt möter oss, åt hvilket slag åt läroverk vi än
vända vår uppmärksamhet.
Innan jag inlåter mig på den ytterst vigtiga frågan, huruvida
den för de olika klassernas lärjungar funna medelsoftiden
kan anses vara tillräcklig eller ej, är det nödvändigt att något
mera, än hvad som ofvan skett, ingå i detaljer, men först och
främst att, så långt sig göra låter, söka utreda, huru lång tid,,
som för skolans lärjungar, vid olika ålder, kan anses behöflig
för att tillfredsställa fordringarna på en god fysisk omvårdnad.
Att barn och uppväxande ungdomar äro i behof af långt,
mera sömn än äldre, fullt utbildade individer, ligger i sin allmänhet
så fullständigt inom den stora gemensamma erfarenhetens
område, att det egentligen icke behöfver bevisas. Under
de allra första skedena efter födelsen förer barnet ett så godt
som uteslutande vegeterande lif; det sofver då till en början
utan alla andra afbrott än dem, under hvilka det intager föda.
I 7:e och 8:e veckan är det väl vaket en och annan halftimme,,
i 5:te och 6:te månaden ännu blott en och annan timme, och
ännu det ettåriga barnet sofver under mycket längre tid af
dygnet, än det är vaket. Och huru tillväxer ej barnet under
detta första år! Undan efter sex månader har det i regeln
fördubblat sin kroppsvigt, och vid slutet af första året är denna.
1 medeltal 23/4 gånger högre än på första lefnadsdagen. Ett.
mera slående bevis för sömnens betydelse för de vegetativa processerna,
för nybildningen af väfnaderna inom kroppen och för
organens utveckling torde man ej kunna erhålla. Erfarenheten
lärer äfven gifvit vid handen, att hos unga djur, som kunna,
fritt röra sig, aftonmjölken bättre tillgodogöres för organismen
än den under dagen intagna. Vid 2 å 3 års ålder sofver barnet,
ännu en 10 å 12 timmar om natten och därtill ytterligare en
2 å 3 timmar om dagen. Småningom bortfaller behofvet af
sömn under dagen, om barnet får fullt sofva ut under natten.
Men det större sömnbehofvet kvarstår under hela uppväxttiden.
Barnet har under denna ej blott att, såsom den fullväxte, vinna,
ersättning för den kraftförlust, det lider, för det kroppsmaterial,
som under arbetet förbrukas, det har ej blott att restituera de
organ, som genom ansträngningar i ena eller andra riktningen
blifvit utmattade, utan därjämte att alt fortfarande genomföra,
hela det nybildningsarbete i kroppens alla delar, hvarpå till
-
BARNENS BEHOF AF SÖMN. 403
växten och. hela utvecklingen beror. Blir ej behofvet af sömnens
hvila i fullt mått tillgodosedt, skall utvecklingen däraf
ovilkorligen lida, motståndskraften mot sjukliga inflytelser
minskas, nya sjukdomsanlag grundas eller ärfda sådana lättare
frodas och under alla förhållanden, äfven om bestämda sjukdomar
ej framträda, organismen växa svagare, än den bort.
Hvad som i grunden framkallar behofvet af sömn, därpå
skall jag här ej närmare ingå, och detta så mycket mindre,
som vetenskapen härutinnan ej ännu kommit till fullt afgörande
resultat. Blott det vill jag framhålla såsom fullkomligt visst,
att under sömnen, då muskler och nervsystem äro i hvila samt
såväl blodströmningen som andningen försiggår långsammare
och jämnare, förbrukningen af syre inom organismen minskas
med 24 /, och långt mindre kolsyra afskiljes. Förbränningsprocesserna
äro sålunda betydligt nedsatta, hvaraf följer, att
en besparing göres af de ämnen, som underhålla dessa, framför
alt af fettämnena. Då nu hos barn förbränningen och ämnesomsättningen
i allmänhet är långt lifligare än hos de fullvuxna,
så inses det lätt, att redan på denna grund behofvet af sömn
skall för dem vara mycket större. De hafva ju t. ex. att, äfven
hvad fettbildningen beträffar, ej blott bevara, hvad de hafva,
eller vinna ersättning för, hvad de hastigare än de äldre däraf
förlora, utan att äfven i mon af kroppens tillväxt däraf upplägga
så att säga nya förråd, alt efter de stigande krafven därpå.
Outbildade som barnens organ äro, kunna de ej bära en
så lång eller så stark ansträngning som utbildade personer.
Organen tröttas därför fortare, de falla långt förut i det utmattningstillstånd,
hvarunder de neka att längre göra tjänst.
Lemna vi alla vetenskapliga resonnemanger öfver detta utmattningstillstånd
och dess innersta orsaker åsido och hålla oss
endast till, hvad erfarenheten om sömnens inverkan lärt oss
alla, så veta vi ju, huru den återgifver den uttröttade organismen,
hvilken nekar att i sin helhet eller för en viss verksamhet
längre underkasta sig vår vilja, ny förmåga att verka med
hela den styrka, hvaraf den är mäktig. Åt en af utmattning
förslöad hjärna, för hvilken alt står omtöcknadt, återger den
tankekraft och klarhet. År sömnen otillräcklig, sker detta
emellertid i ofullständigt mått, och verksamheten blir då fortfarande
försvagad. Arbetet skall väl försiggå, men ej med full
energi och skärpa, fastän med större ansträngning, än om orga
-
404
KAP. Till. SOFTIDEN.
nismen vore fullt utbildad. Det skall kräfva längre tid, men
ej lemna det resultat, som det kunde och borde. Det är därför,
äfven om vi alldeles frånse helsovårdens fordringar, för
själfva skolan och vinnandet af dess mål, som väl bör vara
att uppnå bästa möjliga resultat af dess undervisning på minsta
möjliga tid och med undvikande af all onödig ansträngning, i
högsta grad vigtigt, att dess lärjungar få åtnjuta tillräcklig
sömn för att hvarje dag kunna med nya, fullt återvunna, friska
krafter upptaga arbetet på nytt (jfr o. kap. II s.94 o.f.). Detta tror
jag väl skall vara svårt att bestrida, men man skall från en del
håll häremot invända, att skolan härvid kan intet uträtta, den står
maktlös inför denna fråga. Att barnen få åtnjuta en tillräckligt
lång sömn, skall man framhålla, beror ej på skolan, utan på hemmen.
Det är i dessa, som softiden skall regleras, och det är därför
äfven de, som hafva att uppbära skulden och ansvaret, ifall
den skulle blifva för kort. — Ja att hemmen bära ett stort ansvar
i nämnda hänseende, kan ingen mindre än jag vilja bestrida.
Det torde väl vara få hem, i hvilka man ej vet, att
barnen behöfva sofva mera än de äldre, men däremot många,
i hvilka man på ett oförsvarligt sätt försummar att tillse, att
de verkligen få detta behof tillfredsstäldt. Men det är mycket
långt ifrån, att vi därför få skjuta ansvaret för softidens korthet
ensamt öfver på hemmen, åtminstone kunna vi ej göra detta
förr, än vi genom en så exakt undersökning som möjligt på det
otvetydigaste sätt ådagalagt, att skolan är fri från alt ansvar
i detta hänseende, det vill med andra ord säga, att hon ej af
sina lärjungar utkräfver en längre arbetstid, än att denna fullt
kan uttagas vid sidan af den softid, som lärjungarna vid
de olika åldrarna behöfva, och vid sidan jämväl af den öfriga
tid, som de lika oundgängligt för en sund och kraftig fysisk och
psykisk utveckling böra och måste använda för måltider, för
hvila under dagen, för lekar, för rörelse i det fria och för frivilligt
arbete. Om tid ej på annat sätt beredes dem för alt
detta, skola de själfva uttaga den, om än otillräckligt, på bekostnad
af nattens hvila.
Men huru lång är då den softid, som lärjungarna vid de
olika åldrarna kunna med skäl anses behöfva? Frågan är ytterst
svår och grannlaga och kan i själfva verket ej så exakt besvaras,
att svaret passar för alla. Behofvet af sömn växlar nämligen
äfven för individer af samma ålder under olika yttre förhål
-
MEDVERKANDE FAKTORER.
405
landeri, men ej blott detta, utan äfven på grund af individuela
olikheter, för Indika vi ej alltid kunna göra oss reda. En individ
behöfver mera sömn än en annan, utan att vi alltid i
konstitutionernas olika beskalfenhet härtill kunna finna någon
orsak. Det veta vi emellertid, att ett svagt och sjukligt barn,
på samma gång det tål mindre ansträngning och fortare uttröttas,
äfven behöfver mera hvila och längre sömn än ett
friskt och starkt. Då nu så många af skolans lärjungar äro
svaga eller behäftade med långvarigare sjukdomar, att deras
antal uppgår till mera än en tredjedel, är det alldeles gifvet,
att man vid softidens beräknande ej kan underlåta att taga
hänsyn till dessa. Tidsplanen måste oafvisligen lemna utrymme
för en tillfredsställande softid äfven för dem.
Men behofvet af sömn är beroende af en mängd andra omständigheter,
kanske framför alt arten af sysselsättning och
kvantiteten af det arbete, som under vakande tillståndet utföres.
I först nämnda hänseende torde erfarenheten till fullo hafva
ådagalagt, att ett ansträngande själsarbete, just sådant, som
vår skolas lärjungar hafva att utföra, med ensidig verksamhet
af hjärnan, hör till de slag af arbete, som ställa högsta krafvel!
på hvila och sömn. Ju längre och ju intensivare detta arbete
är, desto högre ställer sig behofvet under i öfrigt lika förhållanden.
Ju längre arbetstiden är, desto längre bör sålunda äfven
softiden vara. Att förhållandet i våra skolor är omvändt, torde
framgå af, hvad jag här nedan kommer att meddela, och detta
blir så mycket betänkligare, om sömnen i allmänhet är för kort
för de olika åldersklasserna.
Att klimatet och förhållandet mellan längden af den ljusa
och den mörka delen af dygnet utöfvar en stor inverkan på
behofvet af sömn, synes mig af många skäl vara ytterst sannolikt.
Man har häråt egnat altför liten eller snart sagdt ingen
uppmärksamhet. Vid bestämmelser eller beräkningar, sådana
som de, hvilka för oss föreligga, torde emellertid alt beaktande
böra åt dessa förhållanden egnas. Om man i söderns länder
hade kunnat bestämma en någorlunda exakt normaltid för sömn,
under förutsättning af ett visst dagligt arbete, vid olika ålder
under uppväxtåren, skulle vi dock, enligt mitt förmenande, äfventyra
att begå ett stort missgrepp, om vi upptoge denna normaltid
såsom äfven passande för oss.
406
KAP. VIII. SOFTIDEN.
I södern sofver man, att döma af flere omständigheter, i allmänhet
mindre än hos oss, d. v. s. man har där ej behof af så
lång sömn hvarje dygn. Och huru är det väl hos oss själfva
under de olika årstiderna? Under den varma, ljusa årstiden
sofver vår landtbefolkning några timmar blott, under det att
den under den kalla vintern med dess långa mörka nätter, eller
just under den tid, våra skolor som bäst äro i verksamhet, egna
en så mycket rundligare tid åt sömnen. Yi kunna väl ej undgå
att häri se uttryckt ett större behof af sömn under vintern;
ett behof, som utan tvifvel skulle göra sig gällande, huru man
än ordnade befolkningens arbete och för detta toge den konstgjorda
belysningen till hjälp. Erfarenheterna från den högsta
norden, från polartrakterna, gå äfven i denna riktning.
Vid vinterns inträde med dess kyla och mörker falla en del
djur, företrädesvis kallblodiga, men äfven några varmblodiga in
i en dvala, vintersömnen, ur hvilken de först väckas af den
annalkande vårens och sommarens sol och värme. För oss
inträder, frånsedt, hvad inverkan kyla och mörker i öfrigt kan
utöfva, ett ökadt behof af inre värmeproduktion för att kunna
motstå kylans direkta inflytelse. Förbränningsprocesserna blifva
inom oss lifligare under den tid af dygnet, då vi äro i verksamhet,
och, frånsedt, hvad dieten därtill kan bidraga, sätter
oss då en längre softid, under hvilken, såsom ofvan är angifvet,
syreförbrukningen, d. v. s. förbränningen, betydligt minskas,
i stånd att fylla de ökade fordringar, som ställas på vår organism.
För barnen med deras lifligare ämnesomsättning måste
detta gälla i ännu högre grad än för den fullvuxne.
En närmare utredning af, huru behofvet af sömn växlar
under olika klimatiska och lefnadsförhållanden, har ej blifvit
gjord, och den är äfven, såsom jag ofvan antydt, mycket svår
att göra, då individuelt växlande omständigheter här spela eu
så stor rol. Endast erfarenheten och iakttagelsen i stort kan
leda till exakta resultat, och det vore utan tvifvel, just med hänsyn
till skolan och uppfostran, af stor vigt, att erfarenheten från
olika länder samlades, sammanstäldes och kritiskt behandlades.
Den gamla Hufelandska regeln, att af dygnets 24 timmar
bör den fullväxte, med andligt arbete sysselsatte individen egna
8 timmar åt arbete, 8 timmar åt måltider, kroppslig rörelse och
vederkvickelse samt 8 timmar åt sömn, torde hafva rönt stort
DYGNETS FÖRDELNING.
407
erkännande såsom i allmänhet öfverensstämmande med ett förståndigt
tillgodoseende af naturens fordringar. Är den riktig, då
blir det, på grund af alt, hvad jag ofvan anfört, en gifven följd
däraf, att 8 timmars sömn om dygnet är alldeles för litet för
växande barn och sålunda för skolans lärjungar, äfven i de högsta
klasserna; detta äfven om deras arbetstid ej vore längre än den
i den ofvan nämnda Hufelandska regeln förutsatta. För de
lägre klasserna blir behofvet vida större. Nu hafva vi sett,
att från och med 6:te nedre klassen icke ens medeltalet för softiden
uppgår till 8 timmar i någon enda klass, och detta trots,
eller kanske just i följd af, att arbetstiden är mycket betydligt
högre än den, som angifvits som norm för den fullvuxne individen.
Till ledning för bedömandet af hithörande frågor anföres
mycket ofta en af Friedländer1 år 1826 uppstäld tabell öfver
användandet af dygnets 24 timmar för barn i åldern från 7 till
och med 14 år. Jag meddelar den här.
Sömn. |
Hvila. |
Kroppsliga öfnia-gar ock lekar. |
Sysselsättning (ändlig). |
|||||
Vid |
en |
ålder af |
7 |
år |
9—10 tim. |
4 tim. |
10 tim. |
1 tim. |
» |
» |
)) )) |
8 |
» |
9 .. |
4 » |
9 »> |
2 » |
,, |
» » |
9 |
» |
9 » |
4 » |
8 » |
3 » |
|
» |
» » |
10 |
» |
8-9 » |
4 » |
8 » |
4 » |
|
» |
» |
» » |
11 |
„ |
8 >> |
4 >» |
7 » |
5 .. |
)) |
„ |
)) » |
12 |
» |
8 » |
4 » |
6 » |
6 » |
„ |
» |
)) » |
13 |
„ |
8 » |
4 » |
5 » |
7 » |
» |
» )) |
14 |
» |
7 » |
4 » |
5 » |
8 » |
Tabellen är utan tvifvel af mycket intresse i flere hänseenden,
och jag återkommer till den framdeles, men hvad de
i den angifna softiderna beträffar, sa vagar jag pa det bestämdaste
bestrida, att de kunna tillfredsställa behofvet för de
skolbarn, som lefva i vårt klimat. De skulle ej ens kunna
detta, om arbetstiderna vore så låga, som dem Friedländer
förutsatt. Jag tror ej, att detta omdöme skall jäfvas af någon,
som mera allvarsamt egnat sin uppmärksamhet häråt. Undantagsfall
förekomma ju, men det är ej de, som få ligga till
grund för en allmän norm. Tabellen synes vara grundad på
en erfarenhet, vunnen i ett sydligt land, från hvilket äfven ett
annat från sakkunnigt håll nyligen gjordt uttalande likaledes
tyder på, att anspråken på sömn för barnen där ställa sig
lägre än hos oss. Detta uttalande fälles i förbigående af den
Simon, Traité d’hygiéne de la jeunesse. Metz 1826.
408
KAP. Vill. SOFTIDEN.
här ofta omnämnda Elsass-Lothringer-kommissionen. Efter att
hafva framhållit, att 7 arbetstimmar dagligen (skol- och hemarbete
sammanräknadt) äro alldeles för mycket för barn vid
10—11 års ålder, tillägger kommissionen följande: »räkna vi
minst S timmar för sömn, 1 timme för af- och påklädning samt
tvagning, slutligen o timmar för maltider och den därefter
nödiga hvilan, så gör detta 12 timmar, och tillsammans med de 7
arbetstimmarna 19 timmar; sålunda blifva blott 5 timmar öfver
för kroppsrörelse, livilket vi måste anse vara för litet för detta
aldersskede.» Vi finna, att nämnda kommission anser, att 8
timmars sömn kan vara nog för barn vid 10 å 11 år, om den
än anger detta timtal som ett minimum. Om de 10 ä 11 års
barnen ginge till sängs kl. 11 och stege upp kl. 7 eller gånge till
sängs kl. 10 och stege upp kl. 6, skulle de erhålla nämnda
softid. Jag är fullt viss om, att detta skulle för våra skolbarn
vid nämnda ålder vara i regeln en *nycket för kort softid, och
detta i all synnerhet, om barnen vore svaga och sjukliga.
Något bättre med vår erfarenhet torde tysken Uefelmanns
angifvande)] öfverensstämma. Han yttrar följande:1 lemnar
man fritt lopp åt naturen hos ett kraftigt, friskt barn, som
bär tillräckligt tillfälle att om dagen tumla omkring, och som
icke andligen anstränges öfver det tillåtliga måttet, så skall
man finna, att
vid en ålder af 7 år en sömn af 10—10V,, timmar
» » » ■> 10 ;> » » .) 91''2—10 »
» » » ;> 12 » » » » 9 ,)
» » » s 14 > » » » 8yo »
tagas i anspråk. Härvid är nu väl att märka, att, oafsedt det
olika klimatets betydelse, Uffelmaxxs beräkning afser ett fullt
friskt, måttligt ansträngdt barn, och jag måste förnya min ofvan
gjorda anmärkning, att, om den angifna softiden är tillräcklig
lör detta, ställer sig behofvet väsentligt högre för ett sjukligt
barn och vid större ansträngning. Härtill måste hänsyn tagas,
då det är fråga om att beräkna softiden för en skolungdom, af
hvilken mer än en tredjedel är sjuklig.
I sin i många hänseenden förträffliga handbok i skolhygienen
ingår ej Baginsky närmare på den här föreliggande frågan.
Men hvad han, da han söker utreda, huru tidigt på morgonen
Handbnch der privaten nåd öffentlichen Hygiene des Kindes. Leipzig 1881.
409
UFFELMANNS OCH BAGINSKYS ÅSIGTER I ÄMNET.
skolan må börja, i förbigående upplyser om längden af barnens
softid på landet i Nordtyskland är af mycket intresse. »Under
vanliga förhållanden», yttrar han, »sofva barnen på landet
under vintern redan framemot kl. 6 på aftonen, under sommaren
emot kl. 7; de äldre väl under sommaren först något senare,
men knappast detta under vintern. På sådant vis blir det till kl.
6 på morgonen en softid af nära 12 timmar under både vinter
och sommar, hvilket synes i hvarje hänseende vara tillräckligt.»
Ja för visso är detta tillräckligt, och finge våra yngre barn en
sådan sömn, de äldre en, som vore ett par timmar kortare, då
skulle nog den fysiska beskaffenheten af vår skolungdom vara
en annan, än den nu är.
Urån vårt eget land föreligga mig veterligen inga uppgifter,
af hvilka jag kunnat hämta stöd för frågans besvarande, Det
har därför varit mig angeläget att framför alt från familjer
med barn i olika åldrar inhemta alla de upplysningar, jagkunnat,
äfvensom jag haft tillfälle att i egen familj under en
längre följd af år aktgifva på barnens sömnbehof. Därjämte
har jag rådfört mig med kamrater inom läkarekåren, förnämligast
sådana, som på egna barn kunnat jämföra den erfarenhet,
de för öfrigt vunnit. Med ledning häraf och af, hvad jag ofvan
anfört, samt med den hänsyn, som jag anser ovilkorligen böra
tagas till de många svaga och sjukliga barn, som nu faktiskt
finnas och som alltid, om äfven ej i så stort antal, skola komma
att finnas ibland skolungdomen, har jag uppstält nedan angifna
softider såsom hos oss behöfliga för de olika åldrarna
från det 7:de till och med det 18:de lefnadsåret. Jag har förevisat
beräkningarna för medlemmarna i svenska läkaresällskapets
ofvan omnämnda skolkomité; De hafva af dem fullkomligt
gillats såsom öfverensstämmande med deras erfarenhet, och jag
vågar tro, att de komma det allmänna verkliga behofvet så
nära som möjligt. De individuela undantag, som kunna tala
för en något lägre softid, få ju ej härvid komma i betraktande,
lika litet som de, hvilka tala för en högre; de senare torde
vara minst lika många som de förra.
Beräkningarna äro gjorda under förutsättning af en reducerad
arbetstid, sådan som jag inför komitén föreslagit den,
och som jag i en kommande afdelning af denna redogörelse
skall närmare motivera. Jag meddelar här äfven den liksom
410
KAP. VIII. SOPTIDEN.
beräkningar öfver användningen i öfrigt af dygnets timmar.
Jag återkommer längre fram till samtliga dessa beräkningar
ock deras närmare motivering.
Tabell öfver användningen af dygnets timmar för barn i
åldern från 6 till 18 år, d. v. s. f. o. m. 7:de till
o. m. 18:de lefnadsåret.
Klass. |
S 0 f t i |
d. |
Tid för af- och |
Tid för måltider |
Lektid |
Arbetstid |
Arbetstid |
|
Ålders-klass efter |
Stol- klass. |
Sängtid och ki. |
Sömn: |
|||||
Afton. Morgon. |
||||||||
7:de..... |
I |
8-7 |
II |
1 |
3 |
6 |
2 & 3 |
12-18 |
8:de_____ |
2 |
8-7 |
II |
1 |
3 |
S ä 6 |
3 a 4 |
18-24 |
9:de..... |
3 |
8-7 |
ii |
1 |
3 |
5 |
4 ä 5 |
24—30 |
10:de_____ |
8 å 9-7 |
IO a II |
1 |
3 |
3*4 |
6 |
36 |
|
ll:te_____ |
II |
8 ä 9—7 |
IO a II |
1 |
3 |
3*4 |
6 |
36 |
12:te ..... |
III |
9-7 |
IO |
1 |
3 |
3 |
7 |
42 |
13:de..... |
IV |
9-7 |
10 |
1 |
3 |
3 |
7 |
42 |
14:de..... |
V |
9,30-7 |
9.3° |
1 |
3 |
2,30 |
8 |
48 |
15:de..... |
VI, I |
10-7 |
9 |
1 |
3 |
2,30 |
8,30 |
Öl |
16:de..... |
VI, 2 |
10-7 |
9 |
1 |
0 |
2,30 |
8,30 |
51 |
17:de..... |
VII,I |
10—6,30 |
8,30 |
1 |
3 |
2,30 |
9 |
54 |
18:de..... |
VII,2 |
10—6,30 |
8,30 |
1 |
3 |
2,30 |
9 |
54 |
En jämförelse mellan dessa såsom erforderliga ansedda
timtal för softiden ock de ofvan, sid. 51, meddelade medeltalen
för den nu funna faktiska softiden utvisar, att de förra
i kvar enda klass mer eller mindre betydligt understiga de
senare.
Om det redan för kvar ock en, äfven för dem, som ej förut
gjort sig så noga reda för det olika bekofvet af sömn under de
olika åldrarna, borde vid första blicken på medeltalstabellerna
vara klart, att softiden är alldeles för kort för de kögre klasserna,
där den redan från ock med 6:te nedre understiger
8 timmar, ja i de kögsta klasserna stannar vid 7 eller föga
däröfver, så bör det, efter hvad som ofvan anförts rörande det
betydligt större bekofvet af sömn för de lägre åldrarna, vara
ERFORDERLIG SOFTID.
411
lika klart, att softiden är i fullt samma grad för kort äfven
för de lägre klassernas lärjungar, ja den är det delvis i ännu
högre grad, såsom nedan stående jämförelse närmare utvisar.
Jämförelse mellan den nuvarande och den såsom erforderlig
antagna softiden vid de högre läroverken.
Den åldersklass, för hvilken Lefnadsår. |
Skolklass. |
Softid. |
Skilnad. |
|
Nuvarande i |
Som erforder-lig antagen. |
|||
10:de............................ |
Gemens. 1. I |
9,o |
10 å 11 |
1 ä 2 |
ll:te............................ |
ii |
8,42 |
10 ä 11 |
1,18 ä 2,18 |
12:te............................ |
in |
8,36 |
10 |
1,24 |
13:te............................ |
Reall. IV |
8,18 |
10 |
1,42 |
14:de............................ |
V |
8,0 |
9,3 0 |
1,30 |
15:de............................ |
VI,i |
■ 7,42 |
9 |
1,18 |
16:de............................ |
VI,2 |
7,36 |
9 |
1,24 |
17:de............................ |
VII,i |
7,18 |
8,3 0 |
1,12 |
18:de............................ |
VII,2 |
7,0 |
8,30 |
1,30 |
13: de............................ |
Latinl. IV |
8,12 |
10,0 |
1,48 |
14:de............................ |
V |
8,0 |
9,30 |
1,30 |
15:de............................ |
VI, 1 |
7,42 |
9 |
1,18 |
16:de............................ |
VI, 2 |
7,24 |
9 |
1,36 |
17:de............................ |
VII.l |
7,18 |
8,30 |
1,12 |
18:de............................ |
VII,2 |
7,12 |
8,30 |
1,18 |
Det kan emot denna tabell anmärkas, att den faktiska
medelåldern ställer sig för hvarje skolklass något högre än den
i skolorganisationen afsedda, och att altså gossarna i själfva
verket äro något äldre i hvarje klass, än hvad tabellen angifver.
Men denna anmärkning kan ej i ringaste mon förringa
tabellens betydelse, ty om softiden ställer sig så lågt i hvarje
klass, fastän gossarna äro något äldre, än de enligt skolordningen
beräknats vara, och sålunda borde lättare kunna fullgöra
sina skolåligganden och få mera tid öfver till sömn, så
är det ganska visst, att, om de vore yngre, det vill säga, om
de i allmänhet innehade normalåldern, skulle softiden för dem
ytterligare mer eller mindre betydligt sjunka. Det vill säga,
missproportionen mellan den faktiska medelsoftiden i hvarje
skolklass och den för motsvarande åldersklass erforderliga
412
KAP. Till. SOFTIDEN.
skulle blifva ännu större, än livad tabellen utvisar. Detta
skall fullt tydligt framgå ur en undersökning, för hvilken jag
något längre fram redogör.
Det är af stort intresse att undersöka, huru softiden förhåller
sig vid olika skolor. Då jag nu öfvergår därtill, behöfver
jag väl ej ännu en gång värja mig för den misstydningen,
att jag, med förbiseende af alt det inflytande, som hemmen
med sina vanor och ovanor samt föräldrars och målsmäns
oförstånd kunna utöfva på barnens softid, skulle vilja lägga
för mycket ansvar på skolan och dess arbetstid för dennas
otillräcklighet. Jag förbiser detta inflytande på intet sätt, och
vet mer än väl, att det samma kan vara olika inom olika samhällen.
Jag återger här endast de faktiska resultaten af en
undersökning, och det må af dem visa sig, huru pass stor
andel skolorna och deras mer eller mindre långa arbetstid kunna
anses hafva i det otillfredsställande tillståndet.
Rörande den tid, då lärjungarna i allmänhet gå till sängs
vid de olika skolorna och i deras särskilda klasser, hänvisar
jag till de bifogade siffertab eller na 88—120, hvilka angifva denna
likaväl som de tidigaste och de senaste uppgifna sängtiderna.
Mera än detta intresserar oss själfva softidens längd vid de
olika skolorna, och för att däröfver gifva en bättre öfversigt
lemnar jag nedanstående sammanställningar, vid hvilka jag uteslutit
de af enskilda individer angifna maxima och minima af
softid. — Jag intager först sammanställningen för de högre
läroverken. —
MEDELSOFTIDEN KLASSVIS VID DE HÖGRE LÄROVERKEN. 418
Medelsoftiden vid de högre lär overitens särskilda klasser.
Timmar och minuter.
Läroverk. |
Gemens. |
lin. |
Latin |
1 i n i e n. |
Reallinien. |
||||||||||
i |
II |
III |
IV |
V |
VI, 1 |
VI, 2 |
VII,l |
VII,2 |
IV |
V |
VI, 1 |
VI,2 |
VII,l |
VII,2 |
|
Stockholms N. latinlärov. |
9,24 |
9,6 |
9,0 |
8,36 |
8,24 |
8,6 |
7,42 |
7,24 |
7,30 |
8,42 |
8,30 |
— |
— |
— |
. — |
» s. |
9,24 |
9,12 |
8,48 |
8,42 |
8,30 |
8,12 |
7,42 |
7,36 |
7,48 |
8,30 |
8,12 |
— |
— |
— |
— |
» Real » |
9,c |
8,54 8,48 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
8,36 |
8,24 |
7,54 |
7,48 |
7,24 |
7,6 |
|
» N. elementarsk. |
9,24 |
9,6 |
8,42 |
— |
8,30 |
— |
7,48 |
— |
7,12 |
8,48 |
8,18 |
— |
7,54 |
— |
7,30 |
Upsala lärov. |
9, G |
8,36 |
8,24 |
8,0 |
8,0 |
7,24 |
7,6 |
7, G |
6,48 |
7,54 |
7,54 |
7,36 |
7,48 |
7,48 |
7,18 |
Gefle » |
8,48 |
8,42 |
8,30 |
8,18 |
8,12 |
7,3 6 |
7,12 |
7,12 |
7,18 |
8,12 |
7,48 |
7,54 |
7,0 |
6,24 |
6,48 |
Hudiksvall! » |
8,54 |
8,30 |
8,24 |
8,24 |
8,6 |
7,42 |
7,24 |
7,30 |
7,36 |
7,24 |
8,18 |
— |
— |
— |
— |
Linköpings » |
8,54 |
8,42 |
8,36 |
S,30 |
7,54 |
7,24 |
7,3 0 |
7,24 |
6,48 |
8,18 |
7,54 |
7,6 |
7,42 |
7,12 |
7,42 |
Norrköpings » |
9, G |
8,54 |
8,48 |
8,30 |
8,G |
7,30 |
7,12 |
7,24 |
7,12 |
8,24 |
7,48 |
7,54 |
8,0 |
7,12 |
7,12 |
Vesterviks » |
9, G |
8,36 |
'',3 0 |
8,30 |
8,30 |
— |
— |
— |
— |
8, G |
8,c |
7,24 |
6,48 |
6,36 |
6,12 |
Skara » |
8,48 |
8,36 |
8,30 |
8,0 |
8,18 |
7,42 |
7,3 0 |
7,36 |
7,18 |
8,0 |
7,48 |
7,54 |
7,24 |
7,30 |
7,18 |
Venersborgs » |
9,12 |
8,48 |
8,30 |
8,0 |
7,48 |
7,18 |
7,24 |
7,o |
7,12 |
7,48 |
7,48 |
7,48 |
6,18 |
7,18 |
7,12 |
Strängnäs » |
9,G |
8,48 |
8,42 |
8.24 |
7,48 |
7,30 |
7,12 |
6,18 |
6,36 |
9,0 |
7,54 |
8,0 |
— |
— |
— |
Örebro » |
8,54 |
8,36 |
8,30 |
8,12 |
8,0 |
7,42 |
7.30 |
7,30 |
7,6 |
8,12 |
7,54 |
7,42 |
7,36 |
7,12 |
6,30 |
Nyköpings » |
9,30 |
8,54 |
8,24 |
8,18 |
8,6 |
7,54 |
7,24 |
7,30 |
7,18 |
8,24 |
8,30 |
8,0 |
7,18 |
— |
— |
Vesterås » |
9,6 |
8,42 |
8,48 |
8,12 |
8, G |
7,36 |
7,3 G |
7,12 |
7,18 |
8,3 0 |
7,3 0 |
7,0 |
— |
— |
— |
Falans » |
8,54 |
9,6 |
8,48 |
8,18 |
8,12 |
7,36 |
7,54 |
7,54 |
7,24 |
8,3 0 |
8,24 |
7,48 |
7,0 |
8,6 |
8,12 |
Vexiö » |
8,54 |
8,42 |
8,48 |
8,30 |
8,0 |
7,30 |
7,24 |
7,24 |
7,12 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Jönköpings » |
8,42 |
8,54 |
8,36 |
8,24 |
8,12 |
8,0 |
7,36 |
7,18 |
7,24 |
8,42 |
8,0 |
7,54 |
7,o |
7,36 |
7,0 |
Lunds » |
9,0 |
8,48 |
8,30 |
8,12 |
7,54 |
7,42 |
7,36 |
7,12 |
7,30 |
8,12 |
7,36 |
7,3 0 |
8,0 |
7,12 |
7,18 |
Malmö » |
8,4 8 |
8,30 |
8,30 |
8,12 |
8,0 |
7,42 |
7,2 4 |
7,18 |
7,12 |
8,6 |
7,54 |
7,42 |
6,54 |
7,30 |
8,0 |
Kristianstads » |
8,54 |
8,36 |
8,18 |
8,3 0 |
8,6 |
8,6 |
8,0 |
7,36 |
7,3 0 |
8,18 |
8,6 |
7,54 |
7,30 |
— |
— |
Karlskrona » |
9,12 |
8,54 |
8,48 |
8,3 0 |
7,5 4 |
7,18 |
7,24 |
7,12 |
7,0 |
8,6 |
8,24 |
7,4 2 |
7,24 |
7,0 |
7,24 |
Helsingborgs » |
8,54 |
8,48 |
8,42 |
8,6 |
8,0 |
7,3 0 |
7,24 |
7,18 |
7,36 |
S,o |
7,42 |
8,0 |
8,0 |
— |
— |
Göteborgs latinläroverk |
8,42 |
8,36 |
8,48 |
7,48 |
7,48 |
7,18 |
7,12 |
7,0 |
7,18 |
— |
— |
— |
7,36 |
7,30 |
6,18 |
» realläroverk |
8,48 |
8,3 0 |
8,18 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
8,6 |
7,3 0 |
7,18 |
— |
— |
— |
Halmstads » |
9,0 |
8,30 |
8,6 |
7,48 |
7,48 |
7,18 |
7, G |
6,54 |
6,54 |
8,30 |
7,48 |
— |
— |
— |
— |
Kalmar » |
9,6 |
8,3 G |
8,18 |
8,0 |
7,54 |
7,12 |
7,24 |
7,0 |
6,36 |
8,24 |
8,18 |
7,30 |
7,30 |
7,24 |
6,54 |
Karlstads » |
9,o |
8,18 |
8,24 |
7,54 |
7,24 |
7,12 |
7,6 |
7,0 |
6,36 |
7,48 |
7,24 |
7,0 |
6,0 |
7,0 |
6,42 |
Hernösands » |
8,2 4 |
8,42 |
8,12 |
8,6 |
7,42 |
7,42 |
7,86 |
7,42 |
7,24'' |
8,0 |
8,0 |
— |
— |
— |
- |
Östersunds » |
8,36 |
8,42 |
8,18 |
8,12 |
7,42 |
7,42 |
7,6 |
7,18 |
6,54 |
8,12 |
8,0 |
8,0 |
— |
— |
— |
Umeå o |
8,3 G |
8,30 |
8,42 |
8,24 |
8,24 |
7,54 |
7,48 |
7,54 |
7,18 |
8,24 |
8,o |
7,30 |
7,30 |
7,13 |
7,18 |
Luleå » |
8,54 |
8,48 |
8,36,8,18 |
8,0 |
7,48 |
7,30 |
7,36 |
7,12 |
8,30 |
7,30 |
— |
— |
— |
— |
|
Sundsvalls » |
9,24 |
8,18 |
8,24 8,12 |
8 30 |
— |
— |
— |
— |
8,6 |
7,24 |
7,18 |
7,0 |
6,12 |
6,48 |
|
Visby » |
9,0 |
8,48 |
8,18 8,30 |
7,54 |
8,12 |
7,36 |
7,54 |
7,24 |
8,6 |
8,18 |
8,18 |
7,42 |
— |
6,54 |
414
KAP. VIII. SOFTIDEN.
En jämförelse mellan de i ofvan stående tabell angifna softiderna
och arbetstiderna i de olika skolornas motsvarande
klasser gör man bäst genom att använda de grafiska tabellerna
för arbetstiden. Särskildt hänvisar jag till dessa för nedan stående
redogörelse.
Fästa vi oss till en början vid förhållandet i första klassen,
så visar tabellen, att af samtliga 35 högre läroverken är det
ej mindre än 17 stycken, hvilkas lärjungar redan i denna klass
hafva en softid, som understiger 9 timmar, hvilket under alla
förhållanden måste anses som för litet för den ålder, i hvilken
klassens lärjungar befinna sig, och i all synnerhet är den för
liten såsom medeltal. Den kortaste softiden finna vi för denna
klass, anmärkningsvärdt nog, i tre norrländska läroverk, Hernösand,
Östersund och Umeå, där den är omkring 8''/2 timmar, den
längsta åter i Nyköping, där den är 91/, timme. Men helt nära
Nyköping komma Sundsvall och ej mindre än 3 af de 4 Stock -holmsläroverken, nämligen norra latin-, södra latinläroverket
och nya elementarskolan, hvardera med blott 6 minuter lägre
timtal än Nyköping. Vid det 4:de Stockholmsläroverket är
softiden äfvenledes öfver 9 timmar. Jag har af många skäl
velat framhålla detta, redan i första klassen framträdande,
mycket anmärkningsvärda förhållande vid Stockholmsläroverken.
Yi hafva ju ofvan erfarit, att sjukligheten vid Stockholmsläroverken
är jämförelsevis stor. Yi hafva vidare erfarit, att
arbetstiden, om han äfven, absolut taget, är för lång, dock vid
dessa är jämförelsevis kort, och att han sålunda, huru mycket
han må hafva bidragit att höja sjukligheten, dock ej kan vara
skulden till den relativt högre sjukprocenten vid Stockholms
läroverk. Yi antogo därför, att denna högre sjuklighet därstädes
måste bero på andra, särskilda, menliga inflytelser, om
den höga procenten än till en del kunde förklaras af den stora
noggrannhet, hvarmed läkareundersökningarna i allmänhet i
Stockholm utförts.
Nu skulle det ju kunna ligga nära till hands att antaga,
att med de lefnadsvanor, som i allmänhet förefinnas i Stockholmshemmen,
där man i regeln torde gå senare till sängs än
på de flesta andra ställen, äfven skolbarnen indroges i dessa
vanor, och finge en för sen sängtid, hvaraf följden skulle blifva,
att de, till men för sin helsa och kraftiga utveckling, finge en
för kort tid för nattens hvila och sömn. Jag må tillstå, att
I KLASS I-V.
415
jag för min del hyste misstanke om, att så skulle vara
förhållandet, ända tils de här framlagda resultaten af våra
undersökningar öfver softiden vid de olika läroverken framträdde.
Det var ganska öfverraskande att af dem erfara, att
motsatsen egde rum. På samma gång Stockholmsläroverken
hafva en jämförelsevis kort arbetstid alla klasser igenom, visar
undersökningen på det bestämdaste, att softiden för deras lärjungar,
i full öfverensstämmelse härmed, är, ej blott i första
klassen, utan hela skolan igenom, i allmänhet längre än vid de
allra flesta läroverk.
I andra klassen finna vi sålunda samma 3 Stockholmsläroverk,
hvilka i den l:a täflade om försteget, alldeles afgjordt
vinna detta. Softiden är vid dem alla 3 äfven i denna klass
öfver 9 timmar, något som ej eger rum vid mer än ett enda af
samtliga läroverken för öfrigt, nämligen Faluns. Det 4:de Stockholmsläroverket
kommer jämte 4 andra, Nyköping, Norrköping,
Karlskrona och Jönköping dem närmast. Kortaste sömnen få
andra klassens lärjungar åtnjuta i Karlstad och Sundsvall.
För tredje klassen står Stockholms norra latinläroverk
ensamt med en softid af fulla 9 timmar. Stockholms Södra latinoch
realläroverk komma jämte sex andra läroverk detta närmast
med 83/4 timme. Kortaste softiden finna vi för denna klass i
Halmstad och Hernösand. Vid det förra, ehuru arbetstiden där
är jämförelsevis låg.
Hedan med fjärde klassen sjunker medeltalet för softiden
både på latin- och reallinien ned under 8 timmar vid Karlstads
läroverk, och den sänker sig sedan mer och mer för de följande
klasserna vid detta läroverk med dess synnerligen höga arbetstid.
På latinlinien sjunker den under 8 timmar vid Halmstads och
Göteborgs latinläroverk, och äfven vid detta senare sjunker den
så godt som oafbrutet i de följande klasserna. På reallinien
understiger den 8 timmar vid Venersborg, Hudiksvall och Upsala.
Längsta softiden finna vi för denna klass vid Strängnäs läroverk"
närmast komma några af Stockholmsläroverken, bland hvilka
Nya elementarskolan tar priset; med dem täflande är Jönköpings
reallinie.
I femte klassen, afsedd för 13-åringar, d. v. s. barn i sitt
14:de lefnadsår, är det på latinlinien ej mindre än 12 och på
reallinien ända till 17 läroverk, vid hvilka barnen i medeltal
ej få en sömn, som går upp till 8 timmar. Lägst är den både
416
KAP. Till. SOFTIDEN.
på latin- ocli reallinien vid Karlstads läroverk, nämligen 7,24.
Ensamt vid Sundsvalls reallinie med dess lilla fåtal lärjungar
är den lika låg. Högsta softiden hafva på latinlinien 2 af Stockholmsläroverken
jämte Västervik och Sundsvall; på reallinien
Stockholms norra latinläroverk och Nyköping. Närmast på sist
nämnda linie komma Stockholms realläroverk samt Falun och
Karlskrona.
Med sjätte nedre klassen se vi, att softiden för latinliniens
lärjungar sjunker under 8 timmar vid alla läroverk utom Stockholms,
Jönköpings, Kristianstads och Visby eller just de läroverk,
vid hvilka arbetstiden är allra lägst. Längst är softiden
vid Stockholms södra latin- och Visby läroverk, hvilka båda
hafva en kortare arbetstid än Stockholms norra latinläroverk.
Kortaste sömnen få lärjungarna i Karlstad och Kalmar, där
den sjunker ned till föga öfver 7 timmar. Hetta för 14-åringar!
På reallinien sjunker den äfven vid alla läroverken utom 5
under 8 timmar. Längst är den i Visby, 8,18; lägst i Karlstad
och Vesterås, där den nätt och jämt når upp till 7 timmar.
I sjätte öfre klassen är det endast Kristianstads läroverk,
vid hvilket lärjungarna på latinlinien få en sömn af fulla 8
timmar. Het finnes ej heller något annat läroverk, som för
denna klass har så låg arbetstid som just detta. Närmast
Kristianstad kommer Falun med 7,54 och därefter Stockholmsläroverken
och Umeå; alt läroverk, som äfven, hvad arbetstidens
korthet beträffar, äro i denna klass gynsammast ställa. Lägsta
softiden, 7,6, finna vi i Upsala, Halmstad, Karlstad och Östersund;
läroverk åter, hvilka, med undantag af Halmstads, alla höra
till dem, som hafva högsta arbetstiden. På reallinien är det endast
vid 3 läroverk, Norrköpings, Lunds och Helsingborgs, som softiden
går upp till fullt 8 timmar. I Karlstad sjunker den ned ända
till 6 timmar, och närmast Karlstad kommer Venersborg med
6,i 8. Man jämföre härmed arbetstidskurvorna för dessa läroverk.
I sjunde nedre klassen på latinlinien är det endast 3:ne läroverk,
nämligen Falun, Visby och Umeå, hvilkas lärjungar få så
pass lång sömn som 7 timmar och 54 minuter. Af dessa har
Umeå af alla läroverk den kortaste arbetstiden i denna klass,
och Falun är äfven bland de allra gynsammast stälda. I Karlstad,
Kalmar, Venersborg och vid Göteborgs latinläroverk är den
blott 7 timmar, och i Halmstad sjunker den ännu något lägre,
nämligen till 6,54 och i Strängnäs, ända ned till 6,18. På real
-
I KLASS VI-VII.
417
limen finna vi motsvarande förhållanden. Vid 3 läroverk är
den där under 7 timmar. Vid Falun åter stiger den anmärkningsvärdt
nog till något öfver 8 timmar.
Slutligen se vi i sjunde öfre klassen på latinlinien den tid, som
lärjungarna få åtnjuta sömn, vid ej mindre än 7 läroverk sjunka
ned under 7 timmar. Lägst är den vid Karlstad, Kalmar och
Strängnäs. Strängnäs är äfven det läroverk, som näst Karlstad
har högsta arbetstiden för denna klass, och i Kalmar är
arbetstiden äfven bland de allra längsta, öfverstigande 12 timmar
om dygnet. För ynglingar vid denna ålder med en sådan
arbetstid torde intet hem kunna bereda tillräcklig tid för sömn,
och hvad skall man då säga om de läroverk, som uttaga ännu
längre tid för de arbeten, de ålägga sina lärjungar. Längst är
softiden i denna klass vid Stockholms södra latinläroverk, som
också af alla läroverken har den kortaste arbetstiden. På reallinien
intager här åter Falun första rummet med afseende på
softidens längd för lärjungarna, den är 8,12 eller i det närmaste,
hvad som kan anses vara erforderligt. Äfven Malmö
har för denna klass en jämförelsevis hög softid eller 8 timmar.
Detta läroverk är också, hvad arbetstiden beträffar för denna
klass, ett af de allra gynsammast stälda; endast vid 2:ne är
den något kortare. Ett af dem, Örebro, har anmärkningsvärd!
nog en kort softid, det är i det hänseendet det 3:dje i ordningen.
Lägst är softiden vid Yesterviks läroverk, och det 4:de
i ordningen är Karlstads; båda dessa senare läroverk hafva
den högsta arbetstiden för klassen, nämligen Vestervik något
öfver 13 7, timmar och Karlstad 14 timmar 48 minuter! Hvar
finna tid för sömn?
En mera genomgående granskning af tabellerna öfverlemna!’
jag efter denna vägledning åt läsaren. En sådan skall
ännu tydligare, än hvad som kunnat ske genom ofvan stående
analys, ådagalägga, huru ytterligt låg softiden är i alla klasser
vid ett stort antal läroverk, ja så låg, att detta måste verka
ytterst ofördelaktigt på barnens fysiska utveckling. Den närmare
granskningen skall äfven, om vid den en jämförelse göres
med de grafiska tabellerna för arbetstiden, bekräfta, hvad som
här ofvan genom angifvande af maxima och minima visat sig,
nämligen, att, huru mycket än de sociala förhållandena må inverka
till eu del afvikelser i softidens längd på olika ställen,
såsom t. ex. för Halmstad, där särdeles i de lägre klasserna
Lärov.-hom. bet. III. 27
418
KAP. VIII. SOFTIDEN.
dennes korthet ej står i proportion till arbetstiden, så är dock
den tid, som lärjungarna få åtnjuta sömn, jämförelsevis och
mycket påfallande längst vid de läroverk, där arbetstiden är
kortast, såsom t. ex. vid Stockholmsläroverken, och, i öfverensstämmelse
härmed, kortast, ja till en del nedbragt till ett
alldeles orimligt minimum, vid de läroverk, där arbetstiden är
högst. Jag hänvisar i senare hänseendet till Karlstad och de
läroverk, som stå detta närmast, hvad lång arbetstid beträffar.
Detalj granskningen af nedan stående tabeller öfver förhållandet
vid samtliga de lägre läroverken öfverlemnar jag åt läsaren.
Den ger alldeles öfverensstämmande resultat. Jag inskränker
mig till att påpeka, att redan för första klassen vid 11 af de 23
femklassiga, vid 10 af de 18 treklassiga läroverken, vid 7 af
de 9 tvåklassiga och vid 5 af de 9 enklassiga pedagogierna uppgår
ej de späda lärjungarnas softid i medeltal till 9 timmar.
Vid de 5-klassiga läroverken finna vi i allmänhet för samtliga
klasser den längsta softiden vid Stockholmsläroverken med
undantag endast för några få klasser vid andra läroverk, bland
dem Norrtelje. ett läroverk, som i allmänhet täflar med Stockholmsläroverken
i softidens längd, och som äfven, hvad arbetstiden
beträffar, är bland de gynsammast stälda.
Medelsoftiden vid de femklassiga läroverken.
Timmar och minuter.
läroverk. |
Gemens, lin. |
Lat. |
lin. |
Keallin. |
|||
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
IV. |
V. |
|
Stockh. Jakobs..................... |
9,54 |
8,54 |
8,48 |
— |
— |
8,42 |
8,24 |
» Katarina.................. |
9,24 |
9,6 |
9,0 |
8,30 |
8,24 |
8,18 |
7,36 |
» Ladugårdslands.......... |
9,24 |
9,0 |
8,48 |
8,42 |
8,18 |
8,42 |
8,36 |
Norrtelje............................. |
9,6 |
9,o |
8,42 |
8,30 |
8,42 |
8,54 |
8,30 |
Enköpings........................... |
9,6 |
8,o |
9,0 |
8,30 |
8,0 |
8,24 |
8,0 |
Söderhamns......................... |
8,48 |
8,36 |
8,18 |
8,42 |
8,24 |
8,12 |
8,30 |
Eksjö................................. |
8,48 |
8,30 |
8,30 |
8,18 |
7,54 |
8,42 |
8,18 |
Vadstena............................. |
9,6 |
8,42 |
8,18 |
8,6 |
7,24 |
7,48 |
7,0 |
Mariestads........................... |
8,36 |
8,36 |
8,30 |
8,36 |
8,o |
8,24 |
7,36 |
Borås................................. |
8,36 |
8,36 |
8,42 |
8,12 |
8,o |
8,30 |
8,6 |
Lidköpings.......................... |
9,0 |
8,54 |
8,48 |
8,30 |
7,36 |
8,30 |
7,54 |
419
VID DE LÄGRE LÄROVERKEN OCH PEDAGOGIERNA.
Läroverk. |
Gemens, lin. |
Latinlin. |
Reallin. |
||||
i. |
II. |
III. |
IV. |
V. |
IV. |
V. |
|
Sköfde....................... |
8,48 |
8,36 |
8,0 |
9,12 |
7,48 |
8,18 |
8,0 |
Eskilstuna........................... |
9,12 |
9,0 |
8,30 |
8,12 |
7,24 |
8,30 |
7,42 |
Arboga............................ |
8,48 |
8,48 |
8,24 |
8,24 |
8,0 |
8,6 |
7,48 |
Ystads.......................... |
8,48 |
8,42 |
8,30 |
8,6 |
8,6 |
8,18 |
7,54 |
Karlshamns..................... |
8,42 |
8,24 |
8,18 |
8,0 |
7,30 |
8,6 |
7,30 |
Landskrona....................... |
9,0 |
8,42 |
8,24 |
8,6 |
8,6 |
8,6 |
8,0 |
Göteborgs..................... |
8,42 |
8,18 |
8,6 |
7,48 |
7,36 |
8,6 |
7,36 |
Uddevalla .................. |
9,6 |
8,42 |
8,42 |
8,6 |
7,48 |
8,12 |
8,6 |
Oskarshamns............ |
8,42 |
8,6 |
8,6 |
— |
7,36 |
7,6 |
|
Kristinehamns.......... |
9,18 |
8,30 |
8,6 |
7,54 |
8,0 |
8,12 |
8,48 |
Piteå................ |
8,48 |
8,42 |
8,30 |
8,0 |
8,30 |
8,6 |
8,12 |
Haparanda................ |
9,12 |
8,36 |
9,0 |
8,0 |
7,24 |
8,0 |
— |
Medelsoftiden vid de tr eldas s ig a läroverken och
pedag o gierna.
Treklass, läroverk. |
I. |
II. |
Söderköpings............. |
9,0 |
9,6 |
Vimmerby................. |
8,54 |
8,48 |
Alingsås................... |
9,18 |
9,12 |
Falköpings................ |
9,6 |
8,42 |
Askersunds................ |
8,4 2 |
8,30 |
Sala........................ |
9,6 |
8,54 |
8,48 |
9 o |
|
I Sölvesborgs............... |
9,24 |
8,4 2 |
| Ronneby................... |
8,24 |
8,18 |
Trelleborgs................ |
9,6 |
8,54 |
8 48 |
9 1 8 |
|
Varbergs.................. |
8,48 |
8,54 |
8,30 |
||
Strömstads................ |
8,30 |
7,54 |
Amåls...................... |
9,0 |
8,8 |
FiJipstads.................. |
8,30 |
8,54 |
Arvika..................... |
9,0 |
8,30 |
Skellefteå.................. |
8,12 |
8,18 |
Tvåkl. pedagogier. |
i. |
II. |
Hjo......................... |
9,18 |
10,6 |
Södertelje................. |
9,0 |
9,6 |
Köpings .................. |
8,24 |
7,48 |
Nora....................... |
8,24 |
8,24 |
Hedemora................. |
8,24 |
8,30 |
Grenna..................... |
8,54 |
9,0 |
Kungelfs................... |
8,42 |
8,3 0 |
Kungsbacka............ |
8,54 |
|
Borgholms................ |
8,0 |
8,36 |
EnTclassiga pedagogier. |
||
Oregrunds............... |
8,54 |
|
Ulricehamns.............. |
8,5 4 |
|
9,0 |
||
Lindesbergs............... |
8,42 |
|
Säters...................... |
9 6 |
|
Simrishamns.............. |
8,36 |
|
Falkenbergs............... |
10,6 |
|
i Laholms................... |
8,24 |
|
i Mönsterås................. |
9,18 |
$
420
KAP. VIII. SOFTIDEN.
Hittils hafva vi endast tagit i betraktande medeltalen för
den tid, som lärjungarna i våra skolor få åtnjuta nattens hvila
och sömn. Huru otillfredsställande deras behof häraf tillgodoses,
framgår emellertid ännu skarpare af de i bilagan C, kap.
III, bifogade tabellerna 24—28. Dessa återgifva procenttalet
för de lärjungar, som inom de olika klasserna åtnjuta sömn
under ett visst antal timmar, från 4 till 11. De visa oss, att
redan i forsta hlassen vid de högre läroverken är det endast 27 %
af lärjungarna, som sofva mera än 9 timmar; blott l,o % fålen
softid af 10 V2 timmar, och för 26,2 % är softiden kortare
än 9 timmar.
I andra klassen sofva endast 12,8 % öfver 9 timmar, och
deras antal, som sofva mindre än nämnda timtal, stegras här
till 42,3 %.
I tredje klassen få endast 8,4 % en softid öfver 9 timmar,
och blott 3,o % åtnjuta 10 timmars sömn och däröfver, under
det att 16,7 % få sofva 8 1/2 ''.timmar, men ej mindre än 36,5 %
icke mera än 8 timmar eller därunder.
Med fjärde klassen på latinlinien blir deras antal, som få
längre sömn än 9 timmar ytterligt nedbragt, nämligen till 3,i /;
40,4 % hafva eu softid af 8 timmar, och för 16,8 % ligger den
ännu lägre.
I femte klassen är det blott 1,5 %, som sofvel’ öfver 9
timmar; 13 % uppnå nämda timtal, under det att för 25,2 %
softiden uppgår högst till 7 1/2 timmar.
I sjätte nedre sjunker antalet af dem, som sofva mer än 8
timmar, ned till 13,3 %, och för dem, som hafva en ännu kortare
softid, d. v. s. högst 7 l/2 timmar, är procenttalet 50,4. Det är
altså fullt halfva antalet, som redan i denna klass ej har en
högre softid än den sist nämnda, och de, för Indika softiden ej
öfverstiger 7 timmar, utgöra 34,o %, det vill säga fullt en tredjedel
af samtliga lärjungarna.
I sjätte öfre blir det flertalet, som sofver mindre än 8 timmar,
nämligen 62,7 %] för ända till 42,7 % är softiden högst 7 timmar.
I sjunde nedre klassen får endast 3,5 % åtnjuta så lång sömn,
som kan anses erforderlig för motsvarande åldersklass, nämligen
8 Va timmar. Det är här 69,7 f, som sofva högst 7 ’/2 timmar,
och för ej mindre än 52, i /, d. v. s. för mer än halfva antalet
af samtliga lärjungar, öfverstiger ej softiden 7 timmar.
ARBETSTIDENS INFLYTANDE PÅ SOFTIDEN.
421
Slutligen i sjunde öfre finna vi antalet af dem, som sofva
mera än 7 1/2 timmar, endast utgöra 21,2 %, och af dessa är det
blott 1,9 %, hvars sömn räcker längre än 8 timmar; men däremot
60,3 %, för hvilka softiden är högst 7 timmar, och 17,9 f,
för hvilka den ej öfverstiger 6 V2 timme.
Förhållandena äro såväl för reallinien vid de högre läroverken
som för samtliga linierna vid de lägre läroverken så
öfverensstämmande med, hvad jag här framhållit för de högre
läroverkens gemensamma linie och latinlinie, att jag anser mig
rörande dem endast behöfva hänvisa till tabellerna,
För att närmare lära känna arbetstidens inflytande på softiden,
var det af synnerlig vigt att undersöka, hvilka växlingar
längden af softiden undergick för de särskilda åldersklasserna,
altefter som de lärjungar, hvilka tillhörde dessa, voro
fördelade på olika skolklasser, d. v. s. hade längre eller kortare
arbetstider. Om arbetstidens längd på alla skolans stadier i
allmänhet utöfvade ett bestämdt inflytande på softidens längd,
så borde ett sådant förhållande visa sig, att t. ex. de 12-åringar,
som gingo i första klassen, hade en längre softid än de, som
gingo i 2:dra, 3:dje eller 4:de o. s. v. De förra hade ju en
mindre arbetsbelastning och en kortare arbetstid än de senare,
och de voro sålunda bättre i stånd att tillfredsställa det naturliga
behofvet af sömn, om detta förefans i högre mått, än hvad
som i allmänhet kunde tillgodoses, då lärjungarna gingo i den
klass eller i en högre klass än den, som var i skolorganisationen
afsedd för deras ålder.
De i tabellbilagan till denna redogörelse införda siffertabellerna
121—125, som angifva, huru de olika åldersklasserna äro
fördelade på skolklasserna, visa, att hvarje åldersklass i allmän
het eger inom 3 till 5 ja ända till 6 olika skolklasser så talrika
representanter, att en sådan undersökning kan verkställas med
all utsigt att gifva tillförlitliga resultat. Den har äfven blifvit
utförd, och resultaten återfinnas i de till denna redogörelse
bifogade tabellerna 126—203. Af dessa är en följd, tabellerna
126—158, uppstäld efter skolklasser och visar, huru lång softid
lärjungar af olika ålder hafva inom en och samma klass. En
annan följd, tabellerna 159—203, är uppstäld efter åldersklasser
och angifver i procent antalet af de lärjungar, som vid en viss
422
KAP. VIII. SOFTIDEN.
ålder åtnjuta sömn under ett visst antal timmar, alt efter
som de tillhöra olika skolklasser.
För detaljgranskningen hänvisande till nämnda tabeller,
lemnar jag här nedan stående sammanställningar, genom hvilka
hufvudresultatet af hela denna undersökning torde enklast
åskådliggöras. Att jag vid dessa sammanställningar ej tagit med
de treklassiga läroverken och pedagogierna, har berott därpå,
dels att så få klasser inom dem finnas för jämförelsers anställande,
dels att lärjungeantalet vid dem, såsom de ofvan anförda
tabellerna 121—125 i tabellafdelningen närmare upplysa, i allmänhet
är för litet. Det är sålunda de högre och de femklassiga
läroverken, för hvilka jag gjort sammanställningarna, och vid
dem har jag uteslutit reallinien, då öfversigten härigenom väsentligt
underlättas, och då förhållandena på reallinien, uti här
i fråga varande hänseende, äro alldeles öfverensstämmande med
dem på den gemensamma linien och latinlinien. Att så är,
därom kan hvar och en, som vill göra sig den mödan, lätt öfvertyga
sig genom en närmare granskning af specialtabellerna
Tabell öfver softiden för de olika åldersklasserna vid de
högre läroverken,
utvisande minskning i softiden, i den mon lärjungarna vid en
viss ålder sitta i högre klass.
Åldersklass, efter |
Hela aDtalet |
Softid. |
Åldersklass, efter |
Hela antalet |
Softid. |
||||||
Mindre timmar. |
9 tim-mar och |
Mindre timmar. |
9 tim-mar och |
||||||||
Antal. |
Proc. |
Antal. |
Proc. |
Antal. |
Proc. |
Autal. |
Proc. |
||||
10-åringar. |
12-åringar. |
||||||||||
ll:te lefnadsåret. |
13:de lefnadsåret. |
||||||||||
Kl. I |
324 |
74 |
22,8 |
250 |
77.2 |
Kl. I |
258 |
68 |
p\ |
190 |
73.6 |
» II |
123 |
34 |
27,6 |
89 |
72,4 |
» II |
435 |
174 |
40,0 |
261 |
60,0 |
11-åringar. |
» III |
355 |
149 |
42,0 |
206 |
58,° |
|||||
12:te lefnadsåret. |
13-åringar. |
||||||||||
Kl. I |
328 |
75 |
22,8 |
253 |
77.2 |
14:de lefuadsåret. |
|||||
» II |
363 |
in |
30,6 |
252 |
69.4 |
Kl. I |
133 |
47 |
35.4 |
86 |
64,6 |
» III |
in |
42 |
37.8 |
69 |
62,- |
» II |
345 |
149 |
43-2 |
196 |
56,8 |
EFTER DE OLIKA ÅLDERSKLASSERNA; VID DE HÖGRE LÄROVERKEN. 423
Softid. |
|||||
Åldersklass, efter |
S. p § g |
Mindre |
9 tim-mar och |
||
•t £-* tv |
Antal. |
s o p |
Antal. |
Proc. |
|
i 13-åringcir. 14:de lefnadsåret. |
|||||
Kl. III |
481 |
251 |
52.2 |
230 |
47,8 |
L. » IV |
276 |
190 |
68,8 |
86 |
31,2 |
» » V |
60 |
42 |
70,0 |
18 |
30>° |
14-åringar. 15:de lefnadsåret. |
|||||
Kl. 1 |
61 |
27 |
44>2 |
34 |
00 |
» II |
218 |
134 |
61,5 |
84 |
38,5 |
» in |
366 |
197 |
OO ro o-n |
169 |
46,2 |
L. » IV |
29B |
211 |
71.5 |
84 |
28,5 |
» » V |
219 |
171 |
^4 CO |
48 |
21.9 |
» >. VI, l |
52 |
45 |
86,6 |
7 |
13,4 |
Mindre |
8V2 lim-mar och |
||||
15-åringcir. 16:de lefnadsåret. |
|||||
Kl. II |
78 |
43 |
55.i |
35 |
44,9 |
» III |
192 |
92 |
47.9 |
100 |
52,1 |
L. » IV |
191 |
124 |
64.9 |
67 |
35-1 |
.. » V |
290 |
218 |
75,2 |
72 |
24,8 |
„ VI,1 |
197 |
157 |
79,7 |
40 |
20,3 |
.» » VI,2 |
57 |
49 |
86,0 |
8 |
14,0 |
Mindre |
8 tim-mar och |
||||
16-åringar. 17:de lefnadsåret. |
|||||
Kl. III |
92 |
12 |
13,0 |
8C |
OO ^4 O |
L. » IV |
90 |
28 |
3M |
62 |
68,9 |
Åldersklass, efter
fylda år,
och skolklass.
Hela antalet lärjuugar |
Softid. |
|||
Mindre |
8 tim-mar och |
|||
Antal. |
5 O O |
Antal. |
hd O O |
|
202 |
62 |
3°,7 |
140 |
69,3 |
301 |
152 |
5°,5 |
149 |
49,5 |
180 |
87 |
48,3 |
93 |
51,7 |
50 |
27 |
54,0 |
23 |
46,0 |
101 |
34 |
33,7 |
67 |
66,3 |
191 |
97 |
50,8 |
94 |
49,2 |
235 |
147 |
6 2,6 |
88 |
37,4 |
145 |
103 |
7i,i |
42 |
28,9 |
47 |
17 |
36,2 |
30 |
63,8 |
191 |
97 |
66,0 |
94 |
34-° |
190 |
128 |
67,3 |
62 |
32,7 |
183 |
128 |
70,0 |
55 |
3°,° |
137 |
98 |
7i,5 |
39 |
28,5 |
64 |
40 |
62,5 |
24 |
37,5 |
107 |
80 |
74,8 |
27 |
25,2 |
112 |
82 |
73,2 |
30 |
26,8 |
155 |
126 |
81,3 |
29 |
18,7 |
73 |
61 |
83,6 |
12 |
16,4 |
109 |
79 |
72,5 |
30 |
27,5 |
231 |
193 |
OO Oj Ca |
38 |
16,4 |
L. kl. V
» » VI,1
» » VI,2
» » VII,l
17-åringnr.
18:de lefnadsåret.
L. kl. V
» » VI, i
» » VI,2
» » VII.l
18 åringar.
19:de lefnadsåret.
L. kl.
V
VI, l
VI, 2
VII.l
VII,2
19- urin tjuv.
20:de lefnadsåret.
L. kl. VI,1
>, » VI,2
» » VII.l
» » VII,2
20- åringar.
21:sta lefnadsår
L. kl. VI,2
424
ICAP. VIII. SOFTIDEN.
Softid för de olika åldersklasserna vid de femklassiga
läroverken.
Åldersklass, efter |
Hela antalet lärjungar. |
Softid. |
Åldersklass, efter |
Hela antalet |
Softid. |
||||||
Mindre |
9 tim-mar och |
Mindre |
9 tim-mar och |
||||||||
Antal. |
Proc. |
Antal. |
Proc. |
Antal. |
| Proc. |
Antal. |
Proc. |
||||
11-åringar, |
13-åringar. |
||||||||||
Kl. I |
175 |
55 |
34 |
120 |
68,6 |
Kl. I |
74 |
23 |
31.1 |
51 |
68,9 |
» II |
113 |
39 |
34.5 |
74 |
ÖS.5 |
» II |
134 |
70 |
334 |
64 |
46,6 |
» III |
44 |
24 |
34.6 |
20 |
434 |
» III |
150 |
80 |
53.4 |
72 |
46,6 |
L. » IV |
42 |
29 |
69,0 |
13 |
31,0 |
||||||
12-aringar. |
14-årmgar. |
||||||||||
Kl. I |
115 |
42 |
36,5 |
73 |
6.3-5 |
Kl. II |
97 |
53 |
54.6 |
44 |
454 |
» II |
147 |
54 |
36.8 |
93 |
63,2 |
.. in |
120 |
67 |
55.» |
53 |
444 |
» III |
105 |
42 |
40,0 |
63 |
60,0 |
L. » IV |
73 |
47 |
64.4 |
26 |
35.6 |
Tabellerna gifva, såsom äfven den flyktigaste blick på dem
visar, för hvarenda åldersklass, vid såväl de Högre som de femklassiga
läroverken, ett i allmänhet fullkomligt öfverensstämmande
resultat. Detta resultat är, att softiden är lägre för
lärjungar vid en viss ålder, i den mon de sitta i en högre skolklass.
Minskningen i softidens längd för hvarje åldersklass
stiger för hvarje högre skolklass med största regelbundenhet,
endast med några små oväsentliga växlingar, eller om man så
vill, undantag. Låtom oss först se till, hvilka dessa äro.
Vi finna då till eu början, att för 20-åringarna, det vill
säga för lärjungar i 21:sta lefnadsåret, hvilka hufvudsakligen
äro fördelade på de tre högsta skolklasserna, ej någon stegrande
inverkan på softiden framträder med det stigande klassnumret.
Procenttalet för dem af dessa lärjungar, som sofva under 8
timmar, är alldeles det samma i 7:de öfre som i 6:te öfre klassen;
i 7:de nedre är det lägst. Det torde väl emellertid vara långt
ifrån, att denna oregelbundenhet kan tillmätas någon betydelse,
då 20-åringarna ju alla äro öfveråringar med så godt som afslutad
utveckling och sitta i klasser beräknade för 15- till
EFTER DE OLIKA ÅLDERSKLASSERNA; VID 5-KLASS. LÄROVERK. 425
17-åringar. Att deras softid röner mindre inverkan af arbetstiden
i de klasser, de tillhöra, torde sålunda vara helt naturligt.
Vidare finna vi, att 19-åringarna hafva ett något lägre
procenttal i 7:de nedre än i 6:te öfre för dem, som sofva kortare
tid än 8 timmar, men skilnaden är ytterst obetydlig, och jämföra
vi de 19-åringar, som gå i 6:te nedre, med dem, scfm gå i 7:de
öfre, så visar det sig, att af de förra är det 62,5 %, af de senare
ej mindre än 81,3 %, som sofva mindre än 8 timmar. För 16-åringarna ställer sig förhållandet något litet gynsammare i
6:te öfre än i 6:te nedre klassen; i fjärde och femte klasserna
är softiden för dem nästan lika, men högst betydlig är skilnaden,
om vi jämföra dem, som gå i 3:dje till 5:te klassen, med dem,
som gå i de högre. Det enda undantag, som för öfrigt finnes
vid såväl de högre som de femklassiga läroverken, är för 14-och 15-åringarna vid de förra läroverken i förhållandet mellan
deras softider i 2:dra och 3:dje klasserna. Det visar sig nämligen,
att af dem det är ett större antal 14-åringar i 2:dra
klassen än i 3:dje, som har en kortare sömn än 9 timmar och
ett större antal 15-åringar i 2:dra än i 3:dje, som har en kortare
sömn än 8 1/i timmar, Något, som pekar åt samma håll
och nog förtjänar uppmärksamhet, är, att af 12-åringarna vid
de högre, äfvensom af 13- och 14-åringarna vid de femklassiga
läroverken, det relativa antalet af dem, som i 2:dra klassen
sofva mindre än 9 timmar, är nästan lika eller, såsom i ett
fall, alldeles lika stort som i 3:dje klassen.
För öfrigt äro skilnaderna mellan softiderna i de olika
skolklasserna för hvarje åldersklass mycket påfallande. Sålunda
se vi t. ex., att af de 13-åringar, som gå i första
klassen vid de högre läroverken, är det 35,4 procent, som sofva
mindre än 9 timmar; i tredje klassen har deras procenttal
stigit till 52,2, och i 5:te klassen är det ej mindre än 70 procent,
som hafva denna för i fråga varande ålder, som dock är den
ålder, för hvilken klassen är afsedd, alldeles för låga softid.
Vända vi vår uppmärksamhet till 14-åringarna, så finna vi,
för att nu fästa oss vid den motsatta kolumnen i tabellen, att,
när dessa gå i första klassen, är det af dem 55,8 %, som kunna
tillgodogöra sig en sömn, som räcker 9 timmar och däröfver,
men af de 14-åringar åter, som gå i 6:te nedre, d. v. s. i den
klass, som enligt skolordningen är beräknad just för den åldern,
är det blott 13,4 %, som få sofva 9 timmar; för 86,6 %
426
KAP. VIII. SOFTIDEN.
faller softiden mer eller mindre under detta timtal. Jag kan
ej underlåta att skarpt påpeka detta. 14-åringarna beköfva
utan alt tvifvel i allmänhet hos oss 9 timmars sömn; endast
om de gå så lågt ned som i första klassen, kommer halfva
antalet af dem i åtnjutande däraf, men i den klass, man för
dem beräknat, är det blott 13 %, som kunna erhålla den. Alldeles
motsvarande förhållande se vi t. ex. för 15-åringarna.
För dem kunde jag vid dessa beräkningar ej längre använda
en softid af 9 timmar, utan måste sänka den till 8 */2 timme.
Nå väl, af de 15-åringar, som gå i andra klassen, är det ej
fullt halfva antalet, som får ens denna softid, och af dem, som
sitta i VI,2, d. v. s. i den för den åldern beräknade klassen,
sjunker antalet ned till 14 /. För alla åldersklasser från och
med 16-åringarna måste jag för beräkningarnas anställande sänka
ned softiden till 8 timmar för att få lämpliga jämförelsetal.
Huru taga nu dessa 16-åringar ut nämnda softid, hvilken vi
ju måste anse såsom alldeles för låg för dem? Jo om de sitta
så lågt som i 3:dje klassen, då blir det verkligen blott 13 f,
som sofva mindre än 8 timmar, och sålunda 87 /, som få åtnjuta
åtminstone så mycken hvila och sömn för att under den samla
krafter och utföra sitt utvecklingsarbete, detta för 16-åringar,
som sitta i elfva-åringarnas klass; men sitta de i VII,i, den
klass, som för dem är beräknad, då blir det mer än halfva antalet,
nämligen 54 f, som sofva mindre än 8 timmar, en för denna
ålder orimligt låg softid. De exempel, jag anfört, äro alldeles
tillräckliga för ändamålet. Tabellerna visa, att resultaten äro
öfverensstämmande äfven för de här ej omnämnda åldersklasserna.
Hvarpå beror nu denna starka minskning i softiden, ålfötter
som en lärjunge vid en viss ålder sitter i en högre klass.
Vi kunna ju ej här fly till den förklaringen, som man kanske
på tal om softidens starka minskning i allmänhet klass för
klass skulle vilja tillgripa, nämligen den, att det skulle vara
helt naturligt, att softiden minskades för de högre skolklasserna
i proportion till lärjungarnas ålder och utveckling med
den större uthållighet och den starkare motståndskraft, som
de efter hand erhålla. Den förklaringen kan ju här ej als
tillämpas, ty här är ej fråga om att jämföra olika åldersklasser
med hvarandra, utan just representanter för hvarje särskild, bestämd
åldersklass inom olika skolklasser. Det är skolklasserna,
som växla, ej åldern hos lärjungarna. Ej häller kan man här
ORSAKEN TILL MINSKNINGEN I SOFTIDEN.
427
taga till sin hjälp hemmens inflytelser. Huru stora fel än
hemmen må ega härutinnan, att de ej äro nog medvetna om,
huru lång softid deras uppväxande barn behöfva, ej nog uppmärksamma
därpå, att barnen få all den sömnens hvila, som de
kunna få utan åsidosättande af andra lifvets oeftergifliga kraf,
så kan man dock omöjligen antaga, att det beror på hemmen, att
t. ex. af 15-åringarna åtminstone 52 % sofva 8V2 timmar, om de gå
i tredje klassen, men blott 14 %, om de gå i 6:te öfre, d. v. s. i
den klass, som just är för dem afsedd; eller att procenttalet af
dem, som sofva mindre än 9 timmar, ökas med närmare ett 20-tal,
om lärjungarna flytta upp från 3:je till 4:de klassen. Hemmens
inflytelser på barnen i de olika åldrarna blifva ju de samma,
oberoende af i hvilka skolklasser barnen gå. Någon annan
rimlig förklaring för det så bjärt framträdande förhållandet, att
softiden minskas för barn af en viss ålder, i den mon de gå i
en högre skolklass, torde ej kunna finnas än den, att det är den
högre arbetsbelastningen, den klass för klass förlängda arbetstiden,
som härtill är orsak. Och är det så, då kan ju skolan
på intet vis frigöra sig från sin stora skuld i, att softiden är
i alla klasser så låg, som den nu gjorda undersökningen lagt i
dagen. Vi hafva ju sett, att, så snart lärjungarna sitta i de för
deras ålder afsedda klasserna, sjunka deras softider i allmänhet
ner långt under hvad, som af någon sakkunnig man kan anses
rimligt för barn och ynglingar i uppväxtåren.
Endast om lärjungarna sitta flere klasser lägre, än hvad skolorganisationen
för deras ålder afsett, se vi naturen kunna något
mera komma till sin rätt. Nå väl, skall man kanske säga, ty man
kan vänta sig alla möjliga orimliga invändningar, när det är
frågan om minskning af skolans arbetsbelastning, nå väl, låt då
barnen gå i lägre klasser, än de^så kallade normalklasserna för
deras ålder; de få ju då en arbetstid, som bättre passar för dem,
och som, hvilket undersökningen visar, äfven lemnar bättre, om
än otillfredsställande, utrymme för sömn. Men gör man den invändningen,
och har man något allvar med den, då har man på
samma gång uttalat förkastelsedomen öfver hela den nuvarande
skolplanen, för så vidt det är fråga om den arbetsbelastning,
han pålägger lärjungarna i de olika klasserna. Ty man måste
obetingadt kunna göra anspråk på, att skolplanen verkligen är
afpassad för och tillämpas med hänsyn till de åldrar, för hvilka
de olika skolklasserna uppgifvas vara beräknade. En skolplan,
428
KAP. Vill. SOFTTDEN.
som officielt angifver sig beräknad för barn från 9 till 18 år,
måste vara lämpad för den åldern, och ej för t. ex. åldern
mellan 12 och 21 år. År lian det senare, då måste följden blifva,
att de lärjungar, som söka följa den eller verkligen följa den,
öfveransträngas, lida men till sin helsa och utveckling, under
det att å andra sidan ett altför stort antal, som ej mäktar
följa med, blir försenadt på skolbänken. Men af hvilken betydelse
för barnens framtid är ej ett sådant försenande! Att
ungdomen kommer för sent ur skolan, är en nationalförlust af
mycket stor betydelse, och denna* ökas ännu mera, om jämväl
de följande studierna, innan de unga männen få börja sin lifsverksamhet,
taga för lång tid. Jag återkommer härtill. Hvilka
äro väl äfven de föräldrar, som med omtanke om, huru barnen
skola kunna slå sig fram i lifvet, ej sträfva att få dem så högt
i skolan som möjligt, på det att de ej i den må förspilla de i
alla hänseenden så dyrbara ungdomsåren, utan ännu med ungdomens
hela oförtröttade lust, mod och kraft kunna gripa sig
an med det, som skall blifva deras lifsUppgift? Huru många
äro ej de föräldrar, som af ekonomiska skal rent af tvingas att
fästa afgörande vigt vid ett tidigt afslutande af skolan, huru
många ej de, för hvilka det härpå beror, om de skola kunna
låta sina barn genomgå skolan och vinna den bildning, hvarpå
hon bjuder, eller ej!
Jag vill nu ej tala om den faderliga eller moderliga fåfängan
att vilja skryta med, att barnen sitta ovanligt högt i
skolan, att de äro före sin tid, som det heter; en fåfänga, som
ofta står barnen dyrt. Den kan endast beklagas, och skolans
organisation har ej med den det ringaste att skaffa, men hvad
man af skolan kan fordra, hvad man bör och måste fordra, det
är, jag upprepar det, att hon af de lärjungar, som följa hennes
normalplan, ej utkräfver en längre arbetstid, än att den lemnar
rum för tillgodoseendet i fullt mått af de oafvisliga anspråk, som
äfven det fysiska lifvet ställer på barnens tid. Härigenom torde
väl äfven i grunden den psykiska utvecklingen bäst tillgodoses.
Huru otillfredsställande måttet af den sömn är, som vår
skolas lärjungar i allmänhet åtnjuta, har undersökningen ådagalagt;
att arbetstidens längd härpå i högst väsentlig mon inverkar,
därpå har jag anfört flere olika bevis, och huru betänkligt
lågt softiden sjunker för de barn, som gå i de för deras
ålder afsedda så kallade normalklasserna, hafva vi erfarit.
FORDRINGAR.
429
Detta alt måste tagas i det allvarsammaste betraktande, då
fråga är om bestämmandet af en ny normalplan för skolan och
de olika klassernas arbetstider, såvida man ej vill kasta öfver ''
bord all hänsyn till fysiologiens och sundhetslärans fordringar
rörande vården om ungdomens helsa och omsorgen om dess
sunda och kraftiga utveckling. Har åter skolan härtill vid sin
arbetsordnings uppgörande en gång tagit nödig hänsyn, då, men
först då, skall man kunna lyckas att äfven inom hemmen i allmänhet
få införda riktigare åsigter och bättre vanor uti nu
i fråga varande hänseende. Så länge skolan af barnets tid tager
i anspråk så många timmar af dygnet, som hon nu gör, skall
alt arbete i den riktningen blifva i det allra närmaste fruktlöst.
Yi måste utan all tveksamhet öppna våra ögon för dessa
förhållanden. Hvad kunna väl hemmen äfven med bästa förstånd
och med bästa vilja uträtta, när skolan, för att taga exempel
från de högsta klasserna, där förhållandet är mest påfallande
för alla, af deras barn utkräfver en arbetstid af 11 timmar
om dagen. Yi hafva ju ofvan erfarit, att* skolan på latinlinien
tager i medeltal mer än denna tid i anspråk i alla de 4 öfverstå
klasserna, d. v. s. under de sista 4 skolåren, för att nu ej tala
om de många skolor, där arbetstiden drifves ännu orimligare i
höjden. Annan tid, och detta en mycket betydlig tid, såsom
jag ofvan framhållit, behöfves för andra ändamål än lexläsning
och sömn. Lärjungen behöfver tid för af- och påklädningar, för
gång till och från skolan, tid för måltiderna, för ro efter måltiderna,
för rörelse i det fria, för lek, för frivilligt arbete på
eget initiativ, för enskilda lektioner, oberoende af skolarbetet.
Hvar skola de få all denna tid bredvid de 11 skolarbetstimmarna,
då dygnet ej eger mer än 24 timmar? Huru skola
hemmen kunna anskaffa den? En allmän förknappning måste
ega rum, och den drabbar äfven på ett betänkligt sätt softiden.
Att tiden skulle vara lärjungarna rikligare tillmätt i de lägre
klasserna och sålunda där åtminstone lemna rum för en fullt
tillfredsställande softid, är ett påstående, som endast kan bero på
bristande insigt uti, huru mycket större behofvet för dessa
klassers lärjungar är af fritid, af tid för frivillig rörelse, för lek
och för sömn o. s. v. Yi hafva ju äfven sett, huruledes softiden
visar sig vara lika otillfredsställande för dessa klasser som för
de högre, och framför alt, hvad jag här särskildt vill framhålla,
huru låg softiden blir äfven för de yngre åldersklasserna, när
430
KAP. VIII. SOFTIDEN.
de gå i de för dem afsedda skolklasserna. Men för litet sömn
torde för dessa klasser vara af ännu större betydelse än för
* de äldre åldersklasserna med deras fortskridna utveckling.
Af huru stor vigt det är för skolans egna ändamål, för
resultaten af dess undervisning, att lärjungarna komma hvarje
dag fullt uthvilade till sitt arbete, har jag ofvan framhållit, och
detta är ett vigtigt skäl, jämte alla dem, som framgå ur omsorgen
om lärjungarnas fysiska helsa, för att man vid en ny
arbetsordnings uppgörande åtminstone må tillse, att skolan
blir fri från skuld uti, om dess lärjungar, såsom nu, ej få åtnjuta
en vid deras ålder behöflig hvila och sömn.
Förhållandet mellan softidens längd och helsotillståndet.
Helt naturligt tränger sig den frågan fram: kan med det
nu föreliggande materialet den kortare softidens menliga inverkan
på helsotillståndet statistiskt ådagaläggas? De svårigheter,
som för en sådan undersökning möta, äro till en del af liknande
art som de, Indika jag ofvan framhållit, rörande undersökningen
om arbetstidens inflytande i samma riktning; men fullt
de samma äro de ej. Särskildt måste man betänka, att för det
mer eller mindre svaga eller sjukliga barnet framträder ett
ökadt behof af sömn så befallande, att man med alt skäl kan
vänta sig, att de svaga och sjuka barnen i regeln hafva en
längre softid än de friska, och att de, för att få denna längre
sömn, nödgas i motsvarande grad inkräkta på den lilla fritid,
som kan finnas öfver efter dagsarbetet Det torde väl äfven
få antagas, att man i hemmen i allmänhet vårdar sig mera om
de sjukliga barnen och därför äfven uppmärksammare vakar
öfver, att de komma så tidigt i säng, som omständigheterna
kunna medgifva. Är det så, då bör ju detta förhållande vid en
statistisk undersökning af föreliggande art verka i riktning att
dölja en för kort softids skadliga inverkan, ja kanske gifva ett
motsatt utslag än det väntade.
De till bil. C., kap. III, bifogade tabellerna 29 och 30
äfvensom de här nedan intagna sammanställningarna återgifva
resultaten af den verkstälda undersökningen. Yid den samma
hafva vi tillvägagått på samma sätt och användt samma läro
-
SOFTIDENS LÄNGD OCH HELSOTILLSTÅNDET VID VISSA LÄROVERK. 431
verksgrupper som vid motsvarande undersökningar rörande
arbetstiden.
Af tab. 29 (bil. C, kap. III) ser man, att af de 10 läroverkens
3,971 lärjungar kafva 2,338 en softid, som är längre än
den allmänna medelsoftiden, beräknad för kela rikets samtliga
skolors olika klasser, ock 1,633 en softid, som är kortare än
denna. Af de förra äro 45,3 f, af de senare 47,8 % sjuka.
Nedan stående sammanställning underlättar öfversigten.
Förhållandet mellan softidens längd och helsotillståndet vid
nedan stående 10 läroverk.
Läroverk. |
Antal lärjungar. |
Af dem, som sofva |
Skilnad i % sjuka. under medelsoftiden -f |
|||
öfver medelsof- tiden % |
under medelsof- tiden % |
|||||
i Friska. |
Sjuka. |
Friska. |
^CO c p? So |
|||
Stockholms norra latinläroverk......... |
565 |
42,8 |
57,2 |
38,8 |
61,2 |
+ 4,o |
» södra » ......... |
348 |
56,5 |
43,5 |
55,7 |
44,3 |
+ 0,8 |
» realläroverk.................. |
319 |
45,9 |
54,1 |
42,2 |
57,8 |
+ 3,7 |
Upsala » .................. |
585 |
61,3 |
38,7 |
50,3 |
49,7 |
+ 11,0 |
Hudiksvalls » .................. |
113 |
33,8 |
66,2 |
26,7 |
73,3 |
+ 7,1 |
Skara » .................. |
376 |
52,3 |
47,7 |
57,4 |
42,6 |
- 5,i |
j Jönköpings » .................. |
502 |
67,3 |
32 7 |
62,0 |
38,0 |
+ 5,3 |
i Malmö » .................. |
466 |
60,2 |
39,8 |
63,i |
36,9 |
— 2,9 |
Göteborgs latinläroverk .................. |
521 |
58,7 |
41,3 |
48,6 |
51,4 |
+ 10,1 |
Sundsvalls » .................. |
176 |
60,0 |
40,o |
55,4 |
44,6 |
+ 4,6 |
Tillsammans |
3,971 |
54,7 |
45,3 |
52,2 |
47,8 |
+ 2,5 |
Resultatet af denna undersökning är sålunda det, att för
de lärjungar, som i den sammanslagna läroverksgruppen kafva
den lägre softiden, är sjukprocenten 2,5 högre än för dem, som
hafva den längre softiden. Häri skulle väl kunna ligga en
antydan därom, att de sjukliga barnen kade en något kortare
softid, eller att den kortare softiden, det vill säga en altför
otillräcklig sömn bidroge att öka sjukligketen, ock vi se, att vid
ej mindre än 8 af de sammanslagna läroverken utslaget är
positivt i denna riktning, under det att det är negativt endast
432
KAP. Till. SOFTIDEN.
vid tvänne, men skilnaden i det hela, 2,5 /, är dock för liten
för att kunna tillmätas någon afgörande betydelse.
Klassvis ställer sig förhållandet såsom nedan stående tabell
utvisar.
Förhållandet, Massvis, mellan softidens längd och helsotillståndet
vid de 10 ofvan angifna läroverken från olika delar af landet.
Klass. |
Antal lärjungar. |
Medelsoftid, |
Af dem |
30m sofva |
Skilnad i % sjuka. under medelsoftiden + |
||
öfver medelsof- tiden % |
under medelsof- tiden % |
||||||
Friska. |
JM C 7? p |
Friska. |
Sjuka. |
||||
Latinlin. VII,2.................. |
208 |
7,12 |
44.3 |
55.7 |
38,2 |
Öl,8 |
+ 6,1 |
VII,l.................. |
200 |
7,18 |
4a>5 |
57.5 |
38.9 |
6l,I |
+ 3,6 |
VI,2.................. |
299 |
7,24 |
51.2 |
48,8 |
46,6 |
534 |
+ 4,6 |
VI,1.................. |
386 |
7,42 |
53.6 |
46>4 |
4°>4 |
59-6 |
+13,2 |
V..................... |
310 |
8,o |
59.o |
4>.o |
53.7 |
46,3 |
+ 5,3 |
IV..................... |
305 |
8,12 |
52.4 |
47.6 |
60,3 |
39,7 |
- 7,9 |
Reallin. VII,2.................. |
81 |
7,0 |
42>9 |
57.1 |
33.3 |
66,7 |
+ 9,6 |
VII,l.................. |
84 |
7,18 |
52,8 |
47,2 |
51.6 |
48,4 |
+ 1)2 |
VI,2.................. |
83 |
7,36 |
70.7 |
29.3 |
59.5 |
40,5 |
+ n,i |
VI,l.................. |
104 |
7,42 |
69.3 |
3°.7 |
52,9 |
47. > |
+ 16,4 |
V..................... |
CO rH T—1 |
8,0 |
•4.9 |
85,. |
57i2 |
42,8 |
-42,3 |
IV..................... |
188 |
8,18 |
59.'' |
4°,9 |
60,0 |
40,0 |
- 0,9 |
Gemens, lin. III..................... |
595 |
8,36 |
55.3 |
44.7 |
54,6 |
45,4 |
+ 0,7 |
ii.................... |
572 |
8,42 |
61,0 |
39,o |
56,6 |
43,4 |
+ 4,4 |
i..................... |
443 |
9,0 |
57.? |
42.3 |
63,6 |
36,4 |
- 6,1 |
Tillsamman |
3,971 |
54.7 |
45.3 |
52,2 |
47,8 |
+ 2,5 |
Växlingarna äro, som man finner, mycket stora, och man
får genast vid betraktandet af tabellen intrycket af att något,
hela skolan genomgående, konstant förhållande ej gör sig gällande.
Men hvad som förtjänar att anmärkas, är, att i alla de
högre klasserna är utslaget positivt, då från och med 6:te nedre
SAMMA FÖRHÅLLANDE VID STOCKHOLMSLÄROVERKEN.
433
klassen öfvervigten i sjuklighet i hvarje klass är hos dem, som
sofva kortare tid än medelsoftiden. De negativa utslagen
däremot, eller öfvervigt i sjuklighet för dem, Indika hafva eu
sömn, som öfverstiger medelsoftiden, återfinnas alla i de 5 nedre
klasserna på samtliga linierna. Det är i 4 af dessa 7 klasser,
som det angifna förhållandet egen rum.
Se vi nu till, huru resultatet utfaller vid undersökningen
af Stocldiolmsläroverken med deras mera likformiga och därför
äfven för denna undersökning mera tillfredsställande material, så
finna vi af den bil. C. kap. III bifogade tabellen 30, att af dessa
läroverks 1,879 lärjungar 960 hafva en softid, som öfverstiger den
för Stockholmsläroverken och deras olika klasser särskildt beräknade
medelsoftiden, och 919 en softid, som understiger denna.
Af de förre äro 55,o procent sjuka, af de senare däremot blott
51,i procent. Sålunda är sjukligheten här 3,9 procent högre
bland dem, som sofva öfver medelsoftiden, än bland dem, som
hafva eu kortare softid. Detta resultat upphäfver alldeles betydelsen
af den lilla öfvervigt, som i motsatt riktning framgick
ur undersökningen af de 10 läroverken från skilda delar af
landet.
Det för Stockholmsläroverken vunna resultatet går s ålunda
i den riktningen, att för de svaga och sjukliga barnen blir softiden
i allmänhet något längre än för de friska. Jag finner,
på grund af hvad jag ofvan yttrat, detta utslag af den statistiska
undersökningen mycket naturligt, såsom efter all sannolikhet
beroende på det större behofvet af sömn för de sjukliga
barnen och på den omsorg, som man i familjerna bör egna och
efter all sannolikhet i allmänhet äfven egnar däråt, att nämnda
barn må få så mycket sömn som möjligt. Öfvervigten är emellertid
ej synnerligen stor och blir å sin sida till sin betydelse
förringad af det ofvan angifna motsatta resultatet för de 10
läroverken.
Af rätt mycket intresse är undersökningen af förhållandet
för de olika skolklasserna vid här i fråga varande läroverk.
Efterföljande tabell lemnar häraf en öfversigt.
Lärov.-hom. bet. III.
28
434
KAP. VIII. SOFTIDEN.
Förhållandet, Massvis, mellan softidens längd och hälsotillståndet
vid samtliga Stockholmsläroverhen.
(Med undantag af Nya elementarskolan.)
Klass. |
Antal lärjungar. |
Med el softid, |
Af dem, som sofva |
Skilnad i % sjuka. under inedelsoftiden F |
|||
öfver medelsof- tiden % |
u lider % |
||||||
Friska. |
Sjuka. |
j Friska. |
Sjuka. |
||||
Latinlin. "VII,2.................. |
52 |
7,30 |
35.° |
65,0 |
46,9 |
53.1 |
- U.9 |
VII,l.................. |
Öl |
7,30 |
37.5 |
6z,5 |
<0.5 |
89.5 |
+ 27,o |
VI,2 ................. |
69 |
7,12 |
3i.7 |
68,3 |
35.7 |
64.3 |
— 4,o |
VI, l .................. |
114 |
8,0 |
50,0 |
50,0 |
4!>7 |
58,3 |
+ 8,3 |
V..................... |
103 |
8,24 |
3i.7 |
68,3 |
52.5 |
47.5 |
— 20,8 |
IV..................... |
106 |
8,42 |
38,3 |
61,7 |
5°=o |
50,0 |
— >1,7 |
J Reallin. VII,2.................. |
43 |
7,0 |
26,7 |
73.3 |
32.1 |
67.9 |
- 5.4 |
VII.i .................. |
40 |
7,24 |
36,0 |
64,0 |
40,0 |
60,0 |
— 4,0 |
VI,2 .................. |
44 |
7,48 |
65.5 |
34.5 |
46,7 |
53.3 |
+ 18,8 |
VI,1.................. |
51 |
7,54 |
59.5 |
4°. 5 |
50,0 |
50,0 |
+ 9,5 |
V..................... |
107 |
8,18 |
42.3 |
57.7 |
59.3 |
4°.7 |
- I7,o |
! V..................... |
165 |
8,3 6 |
46.3 |
53.7 |
52.9 |
47,1 |
— 6,6 |
Gemens, lin. III..................... |
345 |
8,54 |
48,9 |
5i.i |
53.3 |
46,7 |
— 4.4 |
ii..................... |
333 |
9,0 |
47.4 |
52,6 |
5°.7 |
49,3 |
- 3.3 |
i.................... |
256 |
9,30 |
46,0 |
54.o |
30,8 |
49.2 |
- 4.8 |
Tillsammans |
1,879 |
— |
45.o |
55.o |
48.9 |
51.1 |
— 3,9 |
Yi se af tabellen, att resultatet är i de nedre fena klasserna
med dess talrika lärjungar så öfverensstämmande negativt, att
detta svårligen torde kunna betraktas såsom endast tillfälligt,
i synnerhet som det för samma klasser i den förra läroverksgruppen
äfven var öfvervägande negativt, under det att det
var positivt i alla de högre. De svaga och sjukliga barnen
hafva sålunda vid Stockholmsläroverken i alla de fem lägsta
klasserna något längre softid än de friska. Den Överskjutande
procenten visar sig föga växlande i de tre första klasserna.
Den ligger där mellan 3,3 och 4,8. För 4:de och 5:te klasserna
435
SVAGA BARNS STÖRRE BEHOF AF SÖMN.
inträffar en stegring af det Överskjutande procenttalet på båda
linierna. Men från och med 6:te nedre klassen är utslaget så
oregelbundet, att det tydligen ej medgifver några slutsatsers
dragande vare sig i den ena eller i den andra riktningen.
Af hela denna undersökning rörande förhållandet mellan
softidens längd och helsotillståndet synes mig sålunda tydligt
framgå, att det för helsan menliga inflytande, som en för kort
softid på fysiologiska grunder måste antagas utöfva på det
fysiska välmåendet och barnens sunda normala utveckling, ej
låter sig statistiskt påvisas, snarare ger statistiken, och framför
alt den mest tilförlitliga delen däraf, en antydan därom,
att de svaga och sjukliga barnen i medeltal hafva en något
längre softid än de friska. För de nedre klasserna framträder
denna antydan klarast och bestämdast.
Fet vill häraf synas, som om de svaga och sjukliga barnens
större behof af sömn mest obetvingeligt gjorde sig gällande
inom de yngre åldersklasserna. Den längre softiden måste då
för dessa barn, hvilka dessutom, såsom en föregående undersökning
visat, hafva en längre arbetstid än de friska, vinnas,
såsom jag ofvan framhållit, på bekostnad af den redan förut
alldeles för knappa dagliga fritiden. Då denna återigen är
afsedd och i högsta grad behöflig för att under dagens lopp,
så godt sig göra låter, tillfredsställa det omväxlande behofvet
af hvila, fria rörelser, lekar m. m., så åstadkommes härigenom
en högst menlig inskränkning af denna.
Vid bemödandet att taga hänsyn till den fysiska vården
af de svaga och sjukliga barnen, och dessas stora antal få vi
aldrig förgäta, uppstår sålunda, medvetet eller ej, ett ständigt
sväfvande mellan Skylla och Karybdis. Blir det i allmänhet
behofvet af sömn eller behofvet af tid för fria rörelser m. in.,
d. v. s. fritiden, som härvid får sitta emellan? Eu inskränkning
i arbetstiden kommer väl ytterst sällan i fråga. Det skadliga
för barnen uti att altför länge sitta stilla vid ett ensidigt
själs ansträngande arbete synes man beklagligtvis i regeln hafva
mycket svårt att inse, och om man i hemmen inser det, torde
man i allmänhet anse sig ej kunna något därvid åtgöra. Det
är ju skolans sak att beräkna måttet af det arbete, som ålägges
barnen; den tid, som härför utgår, uttages oblidkeligt. Årligen
insamlas uppgifter af skolan om barnens hemarbetstid, och de
436
KAP. VIII. SOFTIDEN.
offentliggöras i officiela rapporter. Föranleda dessa ej några
ändringar, så är det ju tydligt, att skolan och dess målsmän
anse, att alt härutinnan är, såsom sig hör, och under dessa
auktoriteter måste man i hemmen underordna sig, för så vidt
man vill hafva sina barn fram i skolan. Hvad nu åter fritidens
betydelse för barnens helsa och välbefinnande beträffar, så är
insigten om denna äfvenledes beklagligt klen. I de för öfrigt
mest bildade hem, ja hos personer, som på grund af sin lifsuppgift
borde vara skyldiga att veta bättre, påträffar man ofta fullkomligt
oklara föreställningar eller en rent af oriktig uppfattning
i detta hänseende. Huru ofta möter man ej den åsigten,
att fritiden, huru knapt den'' än må vara tillmätt, är en förspild
tid, och detta äfven om barnen använda den på det allra mest
ändamålsenliga sätt för sin fysiska och psykiska utveckling vid
de sysselsättningar, de i ena eller andra riktningen företaga sig
på grund af egna initiativ!
Här under sådana förhållanden behofvet af en längre softid
för ett svagt eller sjukligt barn gör sig gällande, skall det ej
ifrågasättas att för det samma inskränka arbetstiden, ehuru, som
vi ofvan sett, denna för de sjuka barnen i medeltal är längre än
för de friska, men däremot skall man i allmänhet ej hysa mycket
betänkligheter vid att inkräkta på fritiden, hvars vigt man så
föga inser. Man styr då, ofta utan att veta det, från Skylla
rätt in i Karybdis. Något annat val fans emellertid ej, så vida
man ej ville falla tillbaka, ty att fullt tillfredsställa behofvet
af fritid och af sömn under nuvarande förhållanden, och framför
alt om man vill hålla barnen uppe i normalklasserna, går ej
ens för de friska barnen, och huru mycket mindre då för de
svaga och sjukliga! Det är dessa, hvilkas fysiska vård mest
borde kunna tillgodoses, som få sitta värst emellan.
KAP. IX.
Om skollokalerna.
Då skollokalernas sanitära beskaffenhet är af mycket stor
betydelse för lärjungarnas helsotillstånd, hade det varit i hög
grad önskligt, att de vid samtliga skolor kunnat underkastas
en genomgående undersökning. En sådan, af fullt tillfredsställande
art, kunde emellertid ej utföras utan genom besök på
ort och ställe, och härtill saknade komitén såväl utvägar som
befogenhet. Den nödgades därför inskränka sig till att i ett
särskild! frågoformulär begära upplysningar
om skolrummens mått och rymdförhållanden;
» hvilka skolklasser eller klassafdelningar samt om högsta antalet
lärjungar, som under den termin då undersökningen
gjordes, arbetade i hvarje särskild! rum;
» anordningarna för luftväxling;
» golfvens beskaffenhet; om indränkta med olja eller på annat
sätt preparerade;
» lekplatsers befintlighet och beskaffenhet, o. s. v.
Från besvarandet af en del frågor, rörande hvilka nödiga
upplysningar kunde hemtas ur befintliga läroverksprogram,
befriades rektorerna, och komitén har själf låtit ifylla svaren för
dessa frågor. Inom komitén hafva äfven alla beräkningarna öfver
kubikrymden luft för hvarje lärjunge i de särskilda rummen
blifvit utförda, hvarvid naturligtvis det antal lärjungar, som
arbetade i rummen under den termin då undersökningen gjordes,
lagts till grund för beräkningarna.
Att ett större antal skolbyggnader under de senaste årtiondena
undergått mer eller mindre betydliga förbättringar,
är ett glädjande förhållande, hvilket ligger i öppen dag för
hvar och en, som häråt egnat sin uppmärksamhet. Särskild!
framträder sträfvande! till det bättre i de nybyggnader för
skolor, som på senare tider utförts. Mångenstädes se vi ju
438
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
äfven de nya skolhusen nära nog palatslikt resa sig till prydnad
för den kommun, de tillhöra, och till vitne om den goda
afsigt, som samverkat med offervilligheten vid deras uppförande.
Men det är tyvärr ej därför sagdt, att dessa nya, mer eller
mindre praktfulla hus äro i sanitärt hänseende tillfredsställande.
Ej sällan torde man vid deras utförande hafva mera tillgodosett
arkitekturens än helsovårdens kraf, och detta väl för
det mesta till följd däraf, att man vid deras planläggning ej haft
nödig kännedom om dessa senare samt ej sökt eller ej förstått
att söka nödigt stöd af sakkunskapen och den på andra håll,
särskild! i andra länder, vunna erfarenheten. Mångenstädes
finner man äfven ännu skolor inhysta i lokaler, som för ändamålet
äro högst olämpliga, vare sig att dessa lokaler äro befintliga
i äldre läroverkshus eller i byggnader, som ursprungligen
blifvit uppförda för helt andra ändamål. Ett utlåtande
af en auktoritet på detta område, prof. Heyman, hvilken verkstält
omfattande undersökningar, särskild! öfver luftheskaffenheten
i Stockholmsskolorna, till hvilka undersökningar jag längre
fram ofta återkommer, tillåter jag mig att redan här anföra.
»Dessa undersökningar», yttrar lian,1) »hafva gifvit vid handen,
att de sanitära anordningarna, äfven i de nyaste skolhus, lemna
åtskilligt öfrigt att önska och ej motsvara de fordringar, som
skolhygienen nu för tiden med rätta ställer. Orsaken härtill
är mindre att söka uti bristande öfvertygelse om behofvet af
nämnda anordningar —• häremot tala de många försök, som för
ändamålets vinnande gjorts, — ej häller i brist på god vilja att
för detta ändamål göra uppoffringar, utan hufvudsakligen, såsom
mig synes, däri, att fordringarna på ett i allo helsosamt skolrum
ej äro klart insedda och i sina enskildheter faststälda,
samt att vid planläggningen af skolhus helsovårdens målsmän,
läkarna, sällan eller aldrig rådfrågas. Därtill kommer saknaden
i vår skollagstiftning af föreskrifter, som fastställa minimifordringarna
i fråga om de sanitära anordningarna inom skolhuset.
Kung! maj:ts stadga för rikets allmänna läroverk föreskrifver
visserligen i allmänna ordalag, att lärorummen skola vara rymliga,
ljusa och försedda med ändamålsenliga anordningar för
uppvärmning och luftväxling, men erfarenheten visar, att noggrannare
bestämmelser äro af nöden. Detta har man funnit i
'') Om fordringarna på ett sundt skolrum. Helsovårdsföreningens i Stockholm
förhandlingar, 1883, I, s. 4.
FORDRINGARNA PÅ ETT SUNDT .SKOLRUM.
439
åtskilliga länder, och berättigandet af en dylik lagstiftning kan
ej gärna sättas i fråga uti ett land, där skoltvånget ärinfördt.»
Den förnämsta af alla fordringar, som man måste ställa
på skolrummen, är, att lärjungarna i dem få inandas en så frisk
och ren luft, som någonsin är möjligt att åstadkomma, samt
vidare, att denna luft har en jämn, lagom temperatur och lämplig
halt af fuktighet. Huru ytterst vigtig fordran på luftens
rena beskaffenhet är, och huru ofördelaktigt en förskämd luft
måste inverka på välbefinnandet och helsotillståndet, inses lätt,
om man betänker, hvad som vid andningsprocessen försiggår.
Blodet kommer, som bekant, till lungorna såsom mörkt,
venöst blod, efter att i hela kroppens alla organ hafva upptagit,
bland annat, den kolsyra, som genom förbränningsprocessen
under de olika organens verksamhet där bildats. Genom
inandningen indrages å andra sidan i lungorna luft med dennas
syre. Denna luft kommer nu i lungorna i växelverkan med
blodet. Detta afger till luften kolsyra, och luften afger i
utbyte däremot till blodet syre. Blodet renas sålunda, förändrar
färg och beskaffenhet och strömmar åter såsom arterielt
blod ut till kroppens alla delar, tillförande dem det för deras
verksamhet nödvändiga syret. Det upptager åter kolsyra, strömmar
med denna till lungorna, för att där äter afbörda sig den,
renas och syrsättas o. s. v. Den luft, som i lungorna upptagit
kolsyra från blodet, utandas vi och blanda in henne i den luft,
som omger oss. Yi indraga ny, frisk luft och utandas denna
åter, därmed inblandande en ny kvantitet kolsyra i den oss
omgifvande luften o. s. v.
Det torde vara för alla klart, att ju renare, ju friskare den
luft är, som vi sålunda i hvarje andetag införa i lungorna till
växelverkan med blodet, dess bättre, dess fullständigare skall
dettas rening försiggå, dess mera tjänligt skall det blifva att fullgöra
sin uppgift och främja de olika organens verksamhet. Ju
mera återigen luftens sammansättning afviker från den normala,
ju mera kolsyra och andra främmande ämnen den innehåller, ju
mera oförskämd» den är, dess mindre fullständig blir blodets
rening och syrsättning vid respirationen- Blodets sammansättning
och beredning lida häraf, det får en från den normala
afvikande, det vill säga sjuklig beskaffenhet, och häraf lida
äfven de organ, för hvilka det utgör näringsmedlet, och hvilkas
verksamhet det har att lifva och underhålla.
440
KA^. IX. OM SKOLLOKALERNA.
Innehåller den förskämda luften sådana ämnen, som, om de
i blodet upptagas, äfven i små mängder utöfva eu särskild,
skadlig inverkan, t. ex. koloxidgas, blir naturligtvis vistandet
i en sådan luft i samma grad betänkligare, som dessa ämnen
äro mera rikligt för handen. En hvar torde på sig själf hafva
erfarit den ytterst obehagliga, allmänt nedsättande inverkan,
som vistandet i den förskämda luften vid en större folksamling
i ett instängdt, ej nog ventileradt rum medför. Är detta
vistande öfvergående för en kortare stund, så återställes det normala
förhållandet i allmänhet tämligen lätt, dock olika lätt för
olika personer, men återkommer ett sådant vistande dagligen,
såsom för skolans lärjungar i skolrummen, och räcker det för hvarje
dag under en följd af timmar, ja under V* af hvarje dygn, då är
det tydligt, att det ej kan annat än vara menligt för helsan, och
detta äfven om ej afvikelsen är mycket betydlig eller om den
ofördelaktiga inverkan af den förskämda luften ej vid en kortare
stunds vistelse i den samma skulle göra sig synnerligen märkbar.
Klart är äfven, att de som skola mest häraf lida, äro
just de klena och svaga barnen, hvilkas blodberedning allra
minst tål vid ytterligare rubbningar, och Indika i allmänhet
hafva den minsta motståndskraften mot skadliga yttre inflytelser.
Att för (ifrigt i allmänhet vistandet i en oren, förskämd
luft skall verka mera skadligt på barn än på fullväxta, torde
vara klart af hvad jag i eu föregående afdelning af denna
redogörelse framhållit rörande den lifligare omsättningen, den
starka nybildningen och framför alt de lifligare förbränningsprocesserna
hos barnen.
Under hela barnaåldern försiggår en hastigare andning än
hos den fullväxte. Det nyfödda barnet utför omkring 35 andedrag
i minuten. I andra lefnadsåret äro andedragen omkring
28, i 3:je och 4:de omkring 25, under det att de hos den fullväxte
blott uppgå till ett antal af 12 å 18. Närmare angifvet
är förhållandet följande, enligt Quetelets iakttagelser å 300
individer:
Andedrag i minuten.
lefnadsår. |
Andedrag. Medeltal. |
Lefnadsår. |
Andedrag. Medeltal. |
i ______ |
............. 44. |
20-25............. |
...........-. 18,7. |
5 ______ |
............. 26. |
25—30............ |
............. 16. |
15-20............ |
............. 20. |
30—50............ |
............. 18,i. |
FÖRSKÄMD LUFTS SKADLIGA INVERKAN. 441
En mängd undersökningar kafva ådagalagt, att såväl yngre
varmblodiga djur som yngre människor eller barn på en viss
tid aflemna en "i förhållande till deras kroppsvigt betydligt
större myckenhet respirationsprodukter än äldre individer. En
gosse på 8 år, hvilken ännu ej väger tredjedelen så mycket som
en fullväxt, utandas på en gifven tid nära hälften så mycket
kolsyra och en gosse på 12 år, som ännu ej väger hälften så
mycket som den fullväxte, utandas omkring 2/3 så mycket kolsyra
som denne.
Härtill kommer nu ytterligare, att lärjungarnas respirationsakt
blir, såsom jag förut framhållit, genom själfva stillasittandet
under skoltimmarna mer eller mindre inskränkt, och
detta ej blott därigenom, att vid den spända uppmärksamheten
andhemtningen sker mera ofullständigt, utan äfven därigenom,
att själfva den sittande ställningen, och detta i stigande grad,
om hållningen därvid är felaktig, framåtlutad o. s. v., är hinderlig
för den fulla normala utvidgningen af lungorna, emedan
sänkningen af mellangärdet och sålunda bröstrummets förlängande
nedåt därigenom minskas. Detta har desto större
betydelse, ju yngre barnen äro och ju mera diafragmatisk deras
respiration i sammanhang härmed är, innan bröstkorgen ännu,
med sin tillhörande muskelapparat och benbyggnad, fått den
kraftigare utveckling och stadga, som den först med pubertetsutvecklingen
erhåller.
Under sådana förhållanden blir det ju uppenbarligen af
desto högre betydelse, att den luft, som barnen inandas i skolrummen,
är så ren och helsosam, som det någonsin är möjligt
att åstadkomma den. Låtom oss då något närmare tillse, huru
det härmed för närvarande förhåller sig i våra skolor, för så
vidt vi därom, på grund af det föreliggande materialet, äro i
tillfälle att bilda oss ett omdöme.
Den fria yttre luften är, som bekant, i tort tillstånd, d. v. s.
om den mer eller mindre föränderliga halten af vattengas, fuktighet,
frånräknas, sammansatt af 79,02 volumer kväfve, 20,94
volumer syre och 0,04 volumer kolsyra. Halten af kolsyra
växlar väl något litet, men ytterst obetydligt.
Vid hvarje andetag förbrukas nu en del af luftens syre,
och utandas i stället kolsyra, som blandas med luften i
rummet. De personer, som vistas i samma rum, äro, om jag
442
KAP. IX. OM SKOLLOKALER!!A.
så får uttrycka mig, lika många bälgar, hvilka alla ständigt
utpumpa syre ur luften ock i stället i den oafbrutet inblåsa
kolsyra.
Syremängden är i den utandade luften minskad från 20,9 4
till 16,033, altså med omkring 1/.; kolsyremängden däremot förökad
från 0,0 4 till 4,3 80. Öfver hufvud taget kan man på grund
af föreliggande undersökningar antaga, att den kolsyremängd,
hvilken af individer, som äro i hvila, utandas och inblandas i
den omgifvande luften, utgör för barn mellan 8 och 14 år från
12 till 15 liter, och för individer öfver 14 år gamla mellan 15
och 20 liter i timmen. Kolsyreproduktionen är något lägre för
kvinnor än för män och växlar dessutom individuel! mer eller
mindre, alt efter kroppstillståndet, sysselsättningen o. s. v.
Särskild! är den förökad under pågående digestionsverksamhet.
Under sångöfningar är den äfven rätt betydligt stegrad, hvilket
förtjänar att beaktas. Nedan stående sammanställningar1) återgifva
resultaten af en del detaljundersökningar, rörande den
myckenhet kolsyra, som vid olika ålder genom respirationen
utvecklas under 1 timme.
Individer. I_ |
„ Ålder. |
Kroppsvigt i kilogram. |
Under 1 timme |
På 100 gram kropps-vigt under 1 timme |
|
Gosse.................. Flicka................. Yngling............... Flicka................. Man................... Kvinna ............... |
9*/2 år 10 » 16 » 17 » 28 •> 35 » |
22.0 23.0 57.75 55.75 82.00 65,50 |
20,338 19,162 34,280 25,342 36,023 22,530 |
0,9245 0,8831 0,5887 0,4540 0,4466 0,5119 |
Borup |
Gosse.................. |
8 år |
22,2 0 |
18,3 |
||
Yngling............... |
15 » |
46,41 |
31,9 |
Enligt |
Andhål |
Yngling............... |
20—24 » |
65-68,s |
44,7 |
och Gavaeet. |
|
Man................... |
40—60 » |
68,8-65,5 |
37,0 |
Följande tahell angifver den under timme utvecklade kolsyremängden
i rymdmått.
'') Tabellen införd efter Baginsky a. st.
K0LSYREPR0DUKT10NEN VXD OLIKA ÅLDRAR.
443
Individer. |
Ålder. |
Kroppsvigt i kilogram. |
Under 1 timme |
Gosse........................................ |
9V2 ar |
22,o |
10,3 |
Flicka....................................... |
10 » |
28 |
9,7 |
Yngling......................-.............. |
16 » |
57,7 3 |
17,4 |
Flicka....................................... |
17 » |
55,7 |
12,9 |
Man......................................... |
■18 » |
82 |
18,0 |
Qvinna..................................... |
85 » |
65,30 |
17 |
Den utandade luften är betydligt uppvärmd och i det närmaste
mättad med vattengas, som hon inuti kroppens luftvägar
upptagit. För öfrigt innehåller exspirationsluften, om än i
mycket ringa mängd, en del irrespirabla gaser, organiska ämnen
af delvis okänd sammansättning, kolväten, äfvensom spår af
ammoniak. Huru illaluktande och obehaglig för andra exspirationsluften
kan blifva under vissa förhållanden, känna vi alla.
Om dessa gasers mängd än är ringa, så är det dock långt ifrån,
att de kunna betraktas såsom likgiltiga för den allmänna luftförskämning,
som vid flere personers samvaro i ett rum där
åstadkommes. De mest påfallande förändringarna af luften, som
genom respirationen åstadkommas, blifva dock alltid förminskningen
af syret, förökningen af kolsyran och vattengasen samt
temperaturstegringen.
Af mycket stor betydelse för luftförskämningen är hudutdunstningen,
perspirationen, med alla de afsöndringsämnen,
som i den ingå. Vatten utgör hufvudmassan af hudens sekretionsprodukter
och afgår dels omärkligt i ångform, dels i flytande
form. Äfven genom huden afsöndras något kolsyra, men
i jämförelsevis så ringa mängd, att den, enligt Sch arlin G s undersökningar,
blott utgör Vä3 af den kolsyremängd, hvilken genom
lungandningen tillblandas luften. Men härtill kommer en del
andra organiska ämnen, förnämligast fettarter, hudfettet och
åtskilliga, till en del mycket illaluktande, flyktiga fettsyror,
hvilka omedelbart spridas i luften. De genom hudverksamheten
afsöndrade organiska ämnena undergå lätt och snart sönderdelning
och förruttnelse, hvarigenom nya föroreningar af
luften uppkomma, och dessa synas, att döma af eu del undersökningar,
vara af skadligare art än de ursprungliga af huden
444
KAP. IX. 03! SKOLLOKALERNA.
afsöndrade. Huru stagnerande svett och hudsekretionsprodukter,
som ej genom rengöring vederbörligen aflägsnas, inficiera eu
snuskig persons omgifning, är oss alla välbekant. Iakttages
ej renlighet bland skolbarnen, blir sålunda luftförskämningen
härigenom ytterligare ökad.
De här framhållna källorna för luftens förorenande, respirationen
och hudutdunstningen, äro sådana, som stå i alldeles
direkt samband med lifsprocessen och sålunda ej kunna undgås.
Det gäller att så omedelbart som möjligt upphäfva de menliga
verkningarna af denna förskämning genom att ersätta den förorenade
luften med ny, eller rättare att med ren frisk luft
omedelbart utspäda den så starkt, att hon hålles vid den renhet,
som anses nödig för att hon ej skall inverka skadligt.
Luftens förorening i skolrummen försiggår emellertid äfven
från en hel del andra källor, hvilkas flöden det dock står i var
makt att mer eller mindre fullständigt upphäfva.
I första rummet vill jag bland dessa framhålla den gatusmuts,
som med lärjungarnas skodon införes i rummen. Jag
tillåter mig anföra, hvad prof. Heyman härom yttrar (a. st. s. 7.):
Gatusmutsen utgöres till stor del af hästspillning och andra i
förruttnelse stadda ämnen, hvilka, när de torkat, lemna ett fint,
illaluktande, i luften kringsväfvande dam. Detta dam aflagrar
sig under nätterna, och när golfvet om morgonen sopas, aflägsnas
det endast till mindre del. Det mesta stannar kvar, och
sålunda hopa sig alt större och större massor, hvilka vid minsta
luftrörelse upphvirfla och utom luftförskämningen förorsaka olägenheten
att intränga i luftvägarna och besvära andningen.
Huru envist den af dylik orenlighet förorsakade lukten vidhänger
golfvet, märkes bäst i gamla skolrum, där den ej ens
efter grundlig rengöring och länge fortsatt vädring kan aflägsnas.
Vid skurning, då en ej obetydlig mängd vatten genom
golfspringorna intränger i trossfyllningen, tillföres denna därjämte
en infusion på smutsen, som genom tillblandningen af
upplöst såpa försättes i särdeles gynsamma vilkor för förruttnelsens
fortskridande. Såsom nya undersökningar gifva vid
handen, är golffyllningen i äldre boningsrum ofta mycket oren
och uppblandad med organiska ämnen i stor mängd, och det
torde väl ej vara tvifvel underkastadt, att man i skolorna skulle
finna en riklig mängd häraf, om man gjorde sig besvär att
undersöka den samma.»
ORSAKER TILL LUFTENS FÖRSKÄMNING.
445
Såsom en del på senare tider gjorda erfarenheter och undersökningar
utvisa, kunna golfven och golffyllningarna genom
dem impregnerande smittämnen blifva verkliga infektionshärdar
för våra mest farliga sjukdomar.
En annan källa för luftens förskämning, hvilken för visso
är alldeles för litet beaktad,5 är skolungdomens ytterkläder.
Hafva dessa, såsom förhållandet visat sig vara i Stockholmsskolorna,
och såsom fallet i regeln väl är, sin plats i korridorer,
förrum eller tamburer, som äro belägna omedelbart utanför
skolrummen och med dem stå i direkt förbindelse, blir följden
den, som professor Hetman skarpt framhåller, »att luften i
tamburen vanligtvis, och alltid vid fuktig väderlek, är uppfyld
af från ytterkläderna meddelade illaluktande flyktiga ämnen,
Indika härifrån intränga i skolrummet.» Blifva nu dessa tamburer
till på köpet ej ventilerade, eller blifva de illa ventilerade,
och mycket sällan torde hos oss verksamma ventilationsinrättningar
i dem finnas, så blifva de inom skolbyggnaderna verkliga
magasin för förskämd luft. De komiterade, hvilka, såsom
jag längre med skall närmare meddela, på offentligt uppdrag
undersökte Stockholmsskolorna, funno tamburerna sakna anordningar
för luftväxling, äfven om sådana funnos i läsrummen, och
erfarenheten visade, såsom de yttra, att luften där nästan alltid
kändes ytterst obehaglig, stundom stinkande. Äfven Baginsky
betonar starkt faran för luftförskämning i skolrummen genom kläderna.
Såsom Pettenkofer visat, genomdragas dessa af en ihållande
luftström, hvilken af kroppsvärmen sättes i rörelse. De impregneras
därför såväl med de från huden utströmmande gaserna,
som äfven med atmosferens stoftpartiklar och blifva på sådant
sätt bärare för hela hopar af olikartade, äfven skadliga ämnen.
Då de därjämte, till följd af sina hygroskopiska egenskaper, upptaga
såväl det vatten, hvilket genom huden utsvettas, som
äfven vatten ur atmosferen (fuktighet, regn), hafva de å andra
sidan förmåga att under härför lämpliga temperaturförhållanden
med vattnet återgifva de impregnerade ämnena åt atmosferen,
och på sådant sätt kunna de, när de i större mängd sammanföras
i ett inskränkt rum, uppfylla dettas luft med utomordentligt
skadliga, för platsens sundhet menliga substanser. *)
När undervisningen försiggår vid artificiel belysning och
förbränningsgaserna ej omedelbart bortledas, såsom ingenstädes
'') Jfr Baginsky. Handbuch d. Schulliygieiie. 1883, s. 138.
446
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
i våra skolor ännu torde ske, utan fritt få utbreda sig i rummet,
hafva vi häri en mycket starkt flödande källa för luftförskämning
och otillbörlig temperaturstegring. En gaslåga, som
i timmen förbrukar 130 liter lysgas, meddelar vid fullständig
förbränning åt luften ungefärligen lika mycket kolsyra som
5 vuxna personer och lika mycket värme som 9.
Från olämpliga upp v ärrm ungs app a va ter eller vid mindre
noggrann skötsel äfven från sådana, som hafva god konstruktion,
kunna förbränningsprodukter, till en del af mycket helsofiendtlig
art, inströmma i rummen. Sker uppvärmningen medelst enkla
järnkaminer, hvilkas värmestrålande yta öfverhettas, åstadkommes
ett betydligt tillskott till luftförskämningen därigenom,
att starka luftströmmar uppstå, och att det i mer eller mindre
riklig mängd alltid befintliga af organiska ämnen bestående
dammet medföljer dessa luftströmmar och vid de öfverhettade
kaminytorna förbrännes, lemnande åt luften de härigenom uppkomna
förbränningsprodukterna. Dessa senare kunna vara så
mycket skadligare, som förbränningen till stor del ej är fullständig,
och sålunda äfven vidbrända produkter och koloxid
bildas.
Att luften i rum försämras på ett för helsan mycket menligt
sätt, om väggarna fukta, d. v. s. om de äro så genomträngda
af fuktighet, att vatten på dem utfälles, är allmänt kändt, och
fullkomligt bevisadt är, att med vårt vanliga byggnadssätt
luft, grundluft, uppstiger ur den mark, på hvilken byggnaderna
ligga, och sprider sig i dessa ej blott genom de öppna vägarna,
trappor, förstugor o. s. v., utan äfven genom själfva trossbottnarna
från våning till våning. År denna mark fuktig, med ett
i allmänhet högt stående, men i detta hänseende växlingar under -kastadt grundvatten, och är den därtill impregnerad af organiska
ämnen, kvilka i den undergå förruttnelse och andra till en del
ännu obekanta processer, genom hvilka skadliga ämnen utvecklas,
som medfölja den uppstigande grundluften, uppstå härigenom
faror för föroreningar och helsofiendtliga inflytelser. Dessa stå
naturligtvis i proportion till graden af markens förorening.
447
ORSAKER TILL LUFTENS FÖRSKÄMNING.
Att luften i skolrummen kan direkt på ett menligt sätt
förorenas från olämpligt i dess närhet förlagda afträden, pissoarer
eller industriela etablissement med riklig utveckling af
rök eller gaser o. s. v., behöfver jag här blott påpeka. Att
man ej alltid vid anläggningarna nog beaktat detta, har erfarenheten
visat.
Såsom vi af det anförda finna, äro källorna för luftens förorenande
och förskämning i våra skolrum, anledningarna till att
den där blir af menlig eller rent af hel so fiendtlig beskaffenhet af
mångahanda slag, och det är sålunda mycket långt ifrån, att
man af den blotta kännedomen om, huru stora rummen äro
i förhållande till det lärjungeantal, som i dem arbetar, kan
draga några slutsatser i öfrigt rörande den sanitära beskaffenheten
af rummen. De kunna vara öfverdrifvet rymliga och
dock ytterst otillfredsställande i sanitärt hänseende. Att de
äro tillräckligt rymliga, är väl ett af vilkoren, för att luften i
dem skall kunna hållas vederbörligt ren; men hufvud vilkoren
härför äro för det första, att den förskämning, som ej kan undvikas,
eller den, som åstadkommes genom respirationen och hudutdunstningen,
motarbetas och oskadliggöres genom ett ständigt
bortförande af den förskämda luften och införande af ny, ren
luft från den yttre atmosferen, och för det andra, att den luftförskämning,
hvilken vi, åtminstone i det närmaste, kunna förekomma,
d. v. s. den, som föranledes af smuts, dåliga uppvärmningsapparater
o. s. v., också i verkligheten förekommes, så
långt detta låter sig göra.
Innan jag öfvergår till att, så långt det föreliggande materialet
medgifver, besvara den frågan, huru det vid våra skolor
i verkligheten är sörjdt för det såsom behöfligt ansedda utrymmet
i skolrummen och för en tillfredsställande luftbeskaffenhet
inom dessa, måste jag upptaga den frågan: huru bör
luften i våra skolrum vara beskaffad, för att ej kunna anses
såsom dålig och menlig för helsan, eller med andra ord, hvilken
grad af renhet anser man sig ur hygienisk synpunkt böra och
kunna fordra för luften i skolrummen, och huru skall man kunna
afgöra, om den bestämda gränsen är öfverskriden eller ej?
Idealet vore naturligtvis, att i de rum, där den uppväxande
ungdomen under en stor del af dygnet måste vistas, kunna
åstadkomma en luft, som till sin hela sammansättning vore lika
med den yttre atmosferen; men detta låter sig, som erfaren
-
448
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
heten visar, omöjligen göra i ett slutet rum, där människor
vistas, och framföralt där många människor samtidigt uppehålla
sig. I allmänhet kunna vi väl säga, att, ju närmare luften i
rummen till sin sammansättning öfverensstämmer med den yttre
luften, desto sundare är den; men en högre eller lägre grad af
den förorening, som åstadkommes genom själfva lifsprocesserna,
andningen och hudutdunstniugen, nödgas vi alltid medgifva.
För att utröna, huru långt man i detta medgifvande utan
fara kunde gå, var det nödvändigt att erhålla en metod att bestämma
föroreningarnas grad och att sedan genom försök, på
erfarenhetens väg, söka utröna, vid hvilken gräns en menlig inverkan
af den förskämda luften i allmänhet visade sig.
Det var så, Pettenkofer vid sina epokgörande undersökningar
öfver luften i våra boningshus gick till väga.
Såsom jag ofvan framhållit, är det genom en fortgående
syreförbrukning och inblandning af vatten, kolsyra och en hel
del organiska afsöndringsprodukter, som luften vid respirationen
och hudutdunstningen förskämmes. En del af afsöndringsprodukterna
hafva en obehaglig lukt. Genom vårt luktsinne kunna
vi därför äfven till en del utröna graden af förskämningen.
Detta sinne ger oss härvid, liksom vid så många andra tillfällen,
en välbehöflig varning att taga oss i akt, men dess
känslighet är hos olika personer mycket olika, och för så fina
och noggranna bestämningar som dem, om hvilka det här är
fråga, lemnar det oss i sticket. Yi måste för dessa taga vår
tillflykt till den exakta, kemiska metoden. Kunde man med
denna metod lätt och säkert bestämma myckenheten af samtliga
afsöndringsämnen eller i luften inblandade främmande
ämnen af allehanda slag, vore det naturligtvis det riktigaste
att vid förekommande undersökningar äfven göra detta. Men
tyvärr är detta outförbart. Pettenkofer tog därför kolsyran,
hvars för handen varande myckenhet lätt och säkert kan påvisas,
till gradmätare för förskämningen. Han utgick därvid
ingalunda ifrån det oriktiga antagandet, att kolsyrehalten ensam
vore det skadliga i den förskämda luften, utan därifrån, att de
andra afsöndringsämnena, hvilka uppkomma vid andningen och
hudutdunstningen, måste förefinnas i motsvarande proportion.
En inblandning af ren kolsyra fördrages i långt högre grad, än
om den förekommer tillsammans med nämnda ämnen, och en
förutsättning för kolsyreundersökningens beviskraft rörande luf
-
UNDERSÖKNINGAR AF BOSTADSLUFT. 449
tens sanitära beskaffenhet är sålunda, att den härstammar
från lifsprocess erna hos människor, som vistats eller vistas i
rummet, och att den ej från tillfälliga källor inblandats såsom
ren kolsyra utan att vara åtföljd af andra skadliga gaser.
Genom en följd af undersökningar kom nu Pettenkofer till
det resultat,
att den luft i rum alltid är dålig och oduglig för att
beständigt vistas uti, som till följd af människors därvaro
håller mera kolsyra än 1 pro mille, och
att en bostadsluft, som människan skall finna behaglig
att vistas i under en längre tid, ej får hålla mera kolsyra
än 0,7 pro mille.
Dessa undersökningar hafva af andra forskare i olika länder
fortsats och kontrollerats. Då den fria atmosferiska luften
håller 0,4 p. m. kolsyra, vore enligt dem en tillökning af 0,3,
d. v. s. en tillökning af nära en gång till så mycket, det yttersta,
som man kunde medgifva, för att luften skulle kunna anses som
behaglig och helsosam vid ett längre uppehåll i den samma. En
sådan renhet anser man sig också numera böra fordra för boningsrum.
Engelska läkare vilja skärpa fordringarna ännu mera,
och ej medgifva en högre kolsyrehalt än 0,6 p. m. En annan fråga
blir, om man kan ställa samma fordringar på luften i skolrum.
Huru nödvändigt det är, att vi söka i dessa åstadkomma en luft,
som är så ren och så litet helsofiendtlig som möjligt, har jag
sökt utveckla, men de praktiska svårigheterna att där hålla
luften vid den renhet, som vi måste fordra för boningsrum, äro å
andra sidan så stora, att man ansett sig nödsakad att härtill taga
hänsyn. Man har då allmänneligen enats om, att den yttersta
gräns för luftens förorening, som i skolorna bör medgifvas, är en
kolsyrehalt af l,o p. m. eller den gräns, hvilken Pettenkofer vid
sina, af andra bekräftade försök fann ej kunna öfverskridas, utan
att luften blef oduglig för en längre vistelse i den samma. För
möjligheten att åstadkomma en ventilation, som motsvarar de
fordringar, man på den ställer, är detta ett ytterst vigtigt medgifvande.
Huru ställer sig i själfva verket behofvet af ventilation, för
att luften skall kunna nå den ena eller den andra af de angifna
renhetsgraderna?
Detta framgår af nedanstående tabell, som Prof. Heyman
uppgjort och haft godheten till mitt begagnande öfverlemna.
Lärov.-kom. bet. III. 29
450
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
Behofvet af luftväxling är i den beräknad för timme samt för
olika åldrar och vid ett olika utrymme af 5 eller af 10 kubikmeter
för hvarje lärjunge. Det är naturligtvis vid beräkningen
förutsatt, att rummet vid timmens början är fullständigt utvädradt
och sålunda då innehåller en fullt ren luft med en
kolsyrehalt af 0,4 p. m. Vidare är det på grund af de grundliga,
ofvan berörda undersökningar, som däröfver blifvit utförda,
antaget, att de yngre barnen utandas under 1 timme 0,o 12 kbm.
kolsyra, de äldre 0,oi5 kbm. och fullväxta individer 0,020 kbm.
Behof af tillförsel af kubikmeter frisk luft under 1 timme
för hvarje lärjunge.
Vid ett utrymme i skol-rummet af kubikmeter |
För yng |
re barn. |
För äldre barn. |
För fullväxt!!. |
||
Gräns för luftens |
Gräns för luftens |
Gräus för luftens |
||||
0,7. |
1,0. |
0,7. |
1,0. |
o,?. |
1,0. |
|
5 kbm ......................... |
39,98 |
19,G |
49,09 |
24, s 2 |
66,66 |
33,2 |
10 kbm........................ |
39,2 |
16,0 |
49,6 5 |
22,4 |
66,6 |
32,o |
Af tabellen synes, huru ojämförligt mycket större ventilationsbehofvet
blifver, om man vill hålla luften vid en renhet af
0,7 p. m., emot om man låter kolsyrehalten stiga till l,o p. m.
Vid ett utrymme af 5 kbm. för hvarje lärjunge behöfves i förra
fallet för de äldre åldersklasserna en tillförsel af 49,9 9 kbm. frisk
luft för hvarje individ i timmen, i senare fallet åter blott 24,8 2
kbm., d. v. s. hälften så mycket. Antaga vi, att vi hafva en
skolklass på 30 lärjungar, arbetande i ett rum med nämnda utrymme
för hvar och en af dessa, d. v. s. sammanlagdt en rymd
af 150 kbm., blir sålunda hela ventilationsbehofvet för rummet i
förra fallet 1499,7 0 kbm., i senare fallet däremot endast 744,6 0
kbm. i timmen. Eller, på annat sätt uttryckt, om jag fordrar
den renhet af luften, som angifves af en kolsyrehalt på 0,7 p. m.,
så måste jag under de angifna förhållandena förnya hela luftmassan
i rummet i det närmaste 10 gånger under hvarje timme,
men däremot endast 5 gånger, om jag låter föroreningen gå upp
till den grad, som angifves af en kolsyrehalt af l,o p. m. Ta
-
BEHOFVET AF FRISK LUFTTILLFÖRSEL. 451
bellen utvisar äfven en annan sak af mycket stor vigt, nämligen,
att utrymmets storlek är i förhållande till luftväxlingsbehofvet,
i synnerhet när fordran ställes på så stor luftrenhet som 0,7 p. m.,
af jämförelsevis mycket underordnad betydelse. Sålunda finna
vi, att vid ett luftutrymme af t. o. m. 10 kubikmeter för hvarje
lärjunge, hvilket, som vi snart skola erfara, är mycket mera, än
hvad som kan anses behöflig!, erfordras det nästan lika mycken
tillförsel af frisk luft, som när luftutrymmet blott är 5 kbm., och
äfven för att bibehålla den luftrenhet, som angifves af l,o p. m.,
är skilnaden i ventilationsbehofvet ej synnerligen stor, fastän
utrymmet i ena fallet är dubbelt så stort som i det andra.
Detta beror naturligtvis därpå, att vid ett större luftutrymme
det väl till en början dröjer något längre, innan den bestämda
gränsen för föroreningen uppnås, men sedan denna gräns en
gång uppnåtts, och detta går i själfva verket, såsom vi längre
fram skola erfara, hastigt nog, då måste, om ej gränsen skall
öfverskridas, alldeles lika mycket frisk luft införas för hvarje
lärjunge, antingen rummet är stort eller litet, såsom nedan
stående, af lektor Westin beräknade och mig välvilligt lemnade
tabell närmare utvisar.
Tid i minuter, som åtgår för stegring af kolsyrehalten från 0,4 till
l,o p. m. i ett skolrum, helt och hållet i saknad af ventilation.
Under hvarje timme utandad |
|||
Vid ett utrymme för hvarje lärjunge af |
för yngre 0,012 kbm. |
för äldre 0,015 kbm. |
för fullväxta |
1 p. m. kol-syrehalt efter |
1 p. in. kol-syrehalt efter |
1 p. m. kol-syrehalt efter |
|
1 Q |
9 |
7,2 |
5,4 |
4 .................................... |
12 |
9,6 |
7,2 |
5................................................. |
15 |
12,0 |
9,0 |
6 .................................... |
18 |
14,4 |
10,8 |
7 ................................... |
21 |
16,3 |
12,6 |
8 .................................... |
24 |
19,2 |
14,4 |
9 . .................................. |
27 |
21,6 |
16,2 |
10.................................................. |
30 |
24,0 |
18,0 |
452
KAP. XI. OM SKOLLOKALERNA.
Lika naturligt är emellertid, att, om jag tillför lika mycket
frisk luft till ett litet rum som till ett stort, så skall i det förra
en långt starkare luftströmning och sålunda äfven ett starkare
»drag» uppkomma; detta är ej af ringa vigt. Den för skolhygienen
vigtiga frågan måste därför göras: »är det möjligt att genom
ventilation tillföra ett skolrum med relativt mindre utrymme
den behöfliga luftmängden utan att framkalla ett betänkligt
drag»? Jag vill besvara denna fråga med de ord, som prof. Hetman
i en anmärkning bifogat sin ofvan meddelade tabell. »I de
hygieniska läroböckerna uppgifves allmänt, att ett rum med
fördel endast kan ventileras så starkt, att luften omsättes 3
gånger i timmen. Vore så förhållandet, skulle naturligtvis utrymmet
spela en mycket stor rol, men såväl handböcker i ventilation,
skrifna för teknici, som ingeniörerna här på platsen
påstå, att denna uppgift är oriktig, och själf har jag mera än
en gång öfvertygat mig om, att det mycket väl går an att
ventilera hastigare (i ett fall förnyades rummets luft t. o. m.
10 gånger i timmen) utan att drag uppkommer. Alt beror på
den inströmmande luftens temperatur, och hvar ventilationsöppningarna
äro anbragta. Jag antager, att de nämnda uppgifterna,
som äro afskrifna från den ena till den andra handboken, grunda
sig på förutsättningen, att den inströmmande luften ej är uppvärmd,
hvarom likväl intet nämnes». Detta är af allra största
betydelse, ty vore det så, att luften blott kunde ombytas 3:ne
gånger i timmen utan för starkt drag, då skulle nästan oöfvervinnerliga
svårigheter möta för att i skolrum för ett större antal
lärjungar hålla luften vid en renhet t. o. m. af l,o p. m.
Man skulle nämligen, för att kunna fylla denna fordran, nödgas
göra rummen så stora, att de i andra hänseenden blefve för sitt
ändamål olämpliga, för att ej tala om de altför stora kostnader,
som häraf skulle förorsakas.
Hvad nu det utrymme beträffar, som man anser sig böra
fordra på hvarje lärjunge, så hafva vi först att fästa oss vid
ytutrymmet eller golfytan. Frågan härom är dock för den undersökning,
som förelegat komitén, af underordnad vigt, och komitén
har häller ej anstalt några beräkningar öfver, huru det
härmed förhåller sig i våra skolor. Jag vill därför endast i
förbigående angifva, att de auktoriteter, som i vårt land angifvit
DEN ERFORDERLIGA GOLFYTANS STORLEK.
553
fordringarna uti i fråga varande hänseende, äro ganska eniga
uti att fastställa dessa till 1,5 qv.-meter för hvarje lärjunge.
Så föreslå äfven herrar Almquist och Westin, att ytutrymmet
må beräknas vid alla nya skolbyggnader. Heyman beräknar
1,5—1,7 qv.-meter. I de af Kung! öfverintendentsämbetet
utarbetade »normalritningar till folkskolebyggnader» upptages
golfytan för hvarje lärjunge till 16 ä 17 kvadratfot = 1,4986
qv.-m. Dessa fordringar torde tillfredsställa alla billiga anspråk.
Erismann, en erkänd skolhygieniker, beräknar eu golfyta af
1,4 8 qv.-m. för hvarje lärjunge vid en höjd af rummet af 4,5 m.
Naturligtvis kan golfytan beräknas något växlande efter de olika
åldersklasser, för hvilka rummen äro afsedda. Att jHutrymmet
i våra allmänna skolor i allmänhet är tillfredsställande, göres
sannolikt af de undersökningar öfver kubikrymden, som komitén
anstalt. Till frågan härom öfvergår jag nu.
Huru stor Tcubikrymd hvarje lärjunge bör hafva åt sig anslagen,
angifves något olika. Det är ju äfven af det ofvan
anförda klart, att något alldeles bestämdt mått i det hänseendet
ej kan angifvas såsom det enda riktiga, då olägenheterna
af ett något mindre utrymme i väsentlig mon kunna upphäfvas
genom eu kraftigare ventilation. Ett minimum bör dock bestämmas,
för att man ej skall nödgas till större anspråk på
luftväxlingen, än denna kan motsvara. Detta har man äfven
i allmänhet i utlandet insett. Yi sakna, såsom ofvan är angifvet,
tyvärr i detta hänseende, som i så många andra, alla
närmare bestämmelser.
Den preussiska byggnadsdeputationen (Baudeputation) har
för gymnasier och förberedande skolor fordrat
för underklasserna 3,9—4 kbm. för hvarje lärjunge
» mellanklasserna 4,3—4,8 » » » »
» öfverklasserna 4,8—5,2 » » » »,
och i ett preussiskt »Ministerialerlass» af år 1870 föreskrifves,
att på hvarje lärjunge i de nedre klasserna skall komma en
luftrymd af 3,7 ä 4,4 kbm. Österrikiska folkskolelagen fordrar
3,s ä 4,5 kbm. I Baden är medelluftrymden bestämd till 5,2 7, i
Schweiz med dess för ändamålsenlighet utmärkta skolbyggnader
fordrar lagen 6,5 kbm. Erismann anser, att 6,6 5 kbm. böra anslås
åt hvarje lärjunge.
454
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
Sos oss liar prof. Hetman i närmaste öfverensstämmelse
med Erismann uppstält fordran på 6 ä 7 kbm., ocli herrar Almquist
och WesTiN på 5 ä 6 kbm. för hvarje lärjunge. I Öfverintendentsämbetets
normalritningar för folkskolorna beräknas
luftrymden för hvarje barn till 200 kubikfot eller 5,23 kbm.
För att utröna, huru rummen i våra skolor i allmänhet
motsvara dessa fordringar, beräknade komitén till en början
utrymmet för hvarje lärjunge i hvar och eu af de olika klassafdelningarna
vid den grupp af 10 läroverk från olika delar af
landet, om hvilken i det föregående flerstädes varit tal. Tabell 32
i bil. C, kap. III, visar resultatet af denna undersökning, och nedanstående
sammanställning lemnar häröfver en lättare öfversigt.
Antal Itlasser och klassafdelning ar vid 10 högre läroverk, från
olika delar af landet, som hafva en viss, i kubikmeter angifven
luftrymd för hvarje lärjunge.
Klasser. |
Antal afdelningar med nedan stående kubik-rymd luft för hvarje lärjunge. |
Summa klas-ser och klass-afdelningar. |
|||||||
3-4 kbm. |
4—5 kbm. |
5—6 kbm. |
6-7 kbm. |
7-8 kbm. |
8-9 kbm. |
9-10 kbm. |
10 och |
||
Klasserna VII,2—VI,1...... |
i |
0 |
i |
7 |
8 |
8 |
9 |
48 |
82 |
B V—IV............. |
0 |
2 |
2 |
6 |
4 |
10 |
S |
14 |
46 |
» III—I ............ |
0 |
7 |
3 |
It |
10 |
8 |
11 |
5 |
55 |
Tillsammans |
1 |
9 |
6 |
24 |
22 |
20 |
2S |
67 |
183 |
Det framgår af denna sammanställning, att samtliga klasser
vid dessa läroverk arbetat på 183 afdelningar, och att af alla
dessa det endast är en enda, som haft så liten kubikrymd i sitt
skolrum, att denna ej utgjort mera än 3—4 kbm. (3,6) för hvarje
individ, läraren medräknad. Detta minimum förekommer vid
Sundsvalls skola för nedre 6:te klassen. Så låg kubikrymd som
4—5 kbm. f. liv. lärj. förekommer för öfrigt blott för 9 klassafdelningar,
och 5—6 kbm. endast vid 6 sådana. Inom alla de
öfriga 167 klassafdelningarna har hvarje lärjunge minst den af
prof. Hetman fordrade luftrymden af 6 ä 7 kbm., och vid ej
mindre än 67 afdelningar är luftrymden 10 kbm. eller därutöfver
f. liv. lärj. Det är af lätt insedda skäl hufvudsakligen inom de
4 högsta klasserna, som detta senare stora utrymme förekommer.
I samtliga dessa klasser är det blott 2 afdelningar, hvilkas lär
-
455
UPPGIFTEN OM LUFTRYMDEN FÖR HY. LÄRJUNGE.
jungar livar och en hafva mindre luftrymd än G—7 kbm. I mellanklasserna
är det blott 4 af de 46 afdelningarna och i de nedre
tre klassernas 55 afdelningar blott 10, för hvilka samma förhållande
eger rum.
Med dessa resultat för ögonen ansågs det alldeles öfverflödigt
att vid de fortsatta beräkningarna medtaga mera än de
o nedersta klasserna, vid hvilka med deras jämförelsevis talrika
lärjungar eu öfverhopning på ett eller annat ställe snarast kunde
vara att befara.
Tabellerna 33—35, bil. C, kap. III, visa förhållandet för
dessa klasser vid alla de särskilda högre läroverken, och nedan
stående sammanställning ger häraf en öfversigt.
Antal af de 3 nedre Tclasser och Tdassafdelningar i dem vid samtliga
högre läroverk, som hafva en viss, i kubikmeter angifven
luftrymd för hvarje lärjunge.
Klasser. |
Antal afdelningar med nedan stående kubik-rymd luft för hvarje lärjunge. |
Summa klas-ser och klass-afdelningar. |
|||||||
3—4 kbm. |
4-5 kbm. |
5—(T kbm. |
6—7 kbm. |
7-8 kbm. |
8-9 kbm. |
9-10 kbm. |
10 och |
||
Klass III....................... |
1 |
7 |
4 |
n |
14 |
7 |
7 |
9 |
RO |
»> 11........................ |
1 |
4 |
5 |
9 |
7 |
n |
s |
11 |
56 |
» 1........................ |
1 |
12 |
q |
4 |
G |
7 |
G |
R |
45 |
Tillsammans |
0 0 |
23 |
12 |
24 |
27 |
25 |
21 |
26 |
1G1 |
Yi finna af tabellen, att i fråga varande tre klasser vid de
högre läroverken arbetat på 161 afdelningar. Inom dessa har
luftrymden för hvarje lärjunge endast vid 3:ne afdelningar varit
så låg som mellan 3 och 4 kbm. Detta vid Göteborgs realläroverk,
Lunds och Umeå läroverk; vid hvardera läroverket för 1 afdelning.
Vid 23 klassafclelningar har den varit mellan 4 och 5 kbm.,
vid 12 mellan 5 och 6 kbm. och vid alla de andra 123 minst
6 kbm. Medeltalet kubikrymd för hvarje lärjunge är för tredje
klassen 7,6, för andra klassen 8,2 och för den första 7,3.
Inom komitén har man öfYmrtygat sig om, att motsvarande
utrymme i allmänhet finnes vid öfriga slag af läroverk, och under
sådana förhållanden har man ansett det ej vara nödigt att för
dem utföra en genomgående detaljberäkning, hvarför komitén
nöjt sig med att framlägga ofvanstående resultat af de högre
456
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
läroverkens undersökning. De torde kunna anses som allmängiltiga.
Om än enstaka undantag där och hvar förekomma,
kunna dessa ej utöfva något inflytande på det allmänna omdömet,
att själfva luftrymden vid våra allmänna skolor i regeln
synes vara tillfredsställande. Detta är nu visserligen i och för
sig ett glädjande förhållande, men därmed veta vi egentligen
ingenting om den grad af luftförskämning, som i skolrummen
dagligen på undervisningstiderna eger rum, och om rummens
sanitära beskaffenhet i öfrigt.
Nedan stående tabell, för hvilken jag har lektor Westins
välvilja att tacka, visar, huru stor kolsyrehalten i själfva verket
blir under loppet af en timme vid olika utrymme för lärjungarne,
då rummen äro i saknad af ventilation.
Kolsyrehalt p. m. efter en timme i ett vid lektionens början fullständigt
utvädradt skolrum, helt och hållet i saknad af ventilation.
Vid ett utrymme för hvarje lärjunge af |
Vid u för yngre 0,012 kbrn. |
åder timmen u för äldre 0,015 kbm. |
tand ad för fullväxta |
Kolsyrehalt 1 timme. |
Kolsyrehalt 1 timme. |
Kolsyrehalt 1 timme. |
|
3.................................................. |
4,4 |
5,4 |
7,1 |
4.................................................. |
3,4 |
4,2 |
5,4 |
5.................................................. |
2,8 |
3,4 |
4,4 |
G...................................... |
2,4 |
2,9 |
4,1 |
7.................................................. |
2,1 |
2,5 |
3,3 |
8................................................. |
1,9 |
2,3 |
2,9 |
9.................................................. |
1,7 |
2,1 |
2,6 |
10.................................................. |
1,6 |
1,9 |
2,4 |
Det torde af det föregående vara alldeles klart, att rummens
större rymd endast för en kort stund skyddar för en högst
menlig luftförskämning, och att det är på den under arbetstimmarna
pågående ventilationen, som det beror, om denna skall
kunna förekommas eller ej.
LUFTUNDERSÖKNINGAR AF VISSA STOCKHOLMSSKOLOR. 457
Komitén bär väl såsom svar på sina framstälda frågor erhållit
en del upplysningar om ventilationsinrättningars befintlighet
eller ej och om deras allmänna beskaffenhet, men huru de verka,
i fall de finnas, därom lemna oss dessa upplysningar i fullkomlig
okunnighet. Lyckligtvis ega vi i de noggranna undersökningar,
som af prof. Heyman och af därtill af Stockholms Helsovårdsnämnd
särskildt utsedde komiterade blifvit anstälda å Stockholmsskolorna,
en god ledning för att, då vi känna beskaffenheten
af ventilationsanordningarna vid de andra skolorna, kunna
bilda oss ett omdöme om, huru det i själfva verket kan stå
till med luftbeskaffenheten i allmänhet äfven vid dessa.
För att lemna bidrag till det material, som af Svenska
läkaresällskapets förut här omnämnda skolkomité insamlades
för utrönande af skolans inflytande på helsotillståndet, företog
prof. Heyman under vintern 1879 en omfattande undersökning
af luften i ett stort antal skolor i Stockholm, till största delen
folkskolor, äldre och nyare, men jämväl i ''Realläroverket, dåvarande
Gymnasium å Riddarholmen, Nya elementarskolan och
Ladugårdslands femklassiga läroverk med dess alldeles nyuppförda
byggnad.
Heyman indelade de undersökta skolorna med afseende på
ventilationsanordningarna i 4 klasser, nämligen
1. Skolor, hvilka helt och hållet sakna sådana.
2. Skolrum med ventilationskakelugnar.
3. Skolrum, hvilka jämte ventilationskakelugn ega särskilda
kanaler, dels för den förbrukade luftens bortförande, dels
för tillförsel af kall ytterluft.
4. Skolrum med central luftuppvärmning och ventilation.
Jag kan ej bättre och mera öfvertygande belysa förhållandena
än genom anförande af några exempel från dessa vigtiga
undersökningar.
Från undersökningen af klass 1, d. v. s. skolor eller skolrum,
som saknade särskild anordning för ventilation, må följande
exempel anföras:
1. Nikolai församlings folkskola. Bummet 60 kbm., 2 fönster med 3
dragrutor, 27 lärjungar af 12 års medelålder. Kubikrymd 2,1 kbm. för
hvarje lärjunge.
Tid. Temp. CO2 p. m.
10,45 + 12 0,40 Fönstren öppna förut under 15 minuter.
11,5 + 18 2,21
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
458
Tid. |
Temp. |
11,25 |
+ 19 |
11,45 |
+ 20 |
11,50 |
+ 15 |
12,10 |
+ 20 |
12,30 |
+ 20,5 |
12,50 |
+ 21 |
1,10 |
-f- 21,5 |
CO2 p. m.
3,22
3,S7
Fönstren
0,71
3,50
4,03
4,84
5,36
öppna 5 minuter.
I detta fall var utrymmet synnerligen litet; luften var af
normal renhet vid början af undersökningen. Yi se, huru hastigt
den uppnår en mycket hög grad af förskämning, så att den
redan på första timmen får en kolsyrehalt af nära 4 p. in.
Aterstäld till nära normal renhet genom fönsterventilation, får
den under ytterligare 1 timme och 20 minuter en så stark förskämning,
att kolsyrehalten blir 5,3 6 p. m. Exemplet visar äfven,
huru kraftig fönsterventilationen kan vara, då fönstren helt och
hållet öppnas under rasterna, men tillika, huru öfvergående
effekten är; 20 minuter efter densamma var kolsyrehalten uppe
på 3,5 0 p. in. Äfven se vi, huru otillbörligt temperaturen stegras.
Ännu ett exempel från samma skola må anföras:
2. Eummet 107,2 kbm., 4 fönster. Kubikrymden är i det undersökta
rummet, då tamburen, till hvilken dörren hela tiden står öppen, inräknas,
4,9 kbm. f. hv. lärj., 32 lärjungar i åldern mellan 9 oeh 15 år.
Undersökningen göres på afton. 6 medelstora gaslågor brinna.
Teinp. CO2 p. rn.
+ 12 0,so
+ 19 2,5 2
+ 19 2,so
+ 19,5 3,63
+ 20,5 4,16
+ 21 4,7 4 Dörren till förstugan öppnas ofta mot slutet af sista
+ 21 4,3 0 timmen.
Tid.
Afton.
6
6,20
6.40
7
7,20
7.40
8
Här är mer än dubbelt så stort utrymme. På 20 minuter
springer kolsyrehalten upp från 0,80 till 2,52, och går inom 2
timmar, oaktadt dörren till själfva förstugan emellanåt öppnas,
upp till 4,30 p. m.
Vid sidan af dessa exempel, vid Indika vi hade att göra
med en luftrymd af mindre än 6 kbm. f. hv. lärj., vill jag ställa
några andra, och detta från allmänna läroverk, vid livilka luftrymden
öfversteg 6 kbm. f. hv. lärj.
LUFTUNDERSÖKNINGAR AF VISSA STOCKHOLMSSKOLOR.
459
3. Realläroverket. Hörnrum, 177,5 kbm., 5 fönster, 1 dragruta, 27
lärjungar, 11—13 år. Kubikrymd 6,1 kbm. f. liv. lärj.
Dragrutan uppgifves ha varit öppen kort före timmens början.
Tid. |
Temp. |
CO- p. m |
1,10 |
+ 15 |
1,98 |
1,40 |
+ 19 |
2,90 |
2 |
+ 19,5 |
3,93 |
Yi finna luftförskämningen här, i ett rum, som, hvad utrymmet
beträffar, tillfredsställer uppstälda fordringar, redan vid
lästimmens början vara dubbelt så stor, som den anses utan men
för helsan kunna få vara, och vid timmens slut är den 4 gånger
så stor, som kan anses tillåtligt.
4. Ladugårdslands femklassiga läroverk. Skolbyggnaden ny, uppförd
1878. Eummet 208,6 kbm. med 3 fönster. Fönsteryta, som kan öppnas,
1,4 qvm. Utanför detta liksom alla skolrum i detta hus en mycket
bred, ljus och rymlig korridor, hvarest ytterplaggen hänga. Dörren mellan
denna och skolrummet står merendels öppen. 30 lärjungar, 12-åringar.
Luftrymd 6,5 kbm f. hv. lärj.
Ingen vädring sedan kl. 7,4 5.
Tid. |
Temp. CO2 p. in. |
|
8,1 5 |
+ 15 |
1,30 |
8,4 5 |
+ 16,5 |
1,52 1 |
9 |
+ 16,5 |
1,81 ] |
9,io |
+ 15 |
1,26 |
9,35 |
+ 17 |
2,20 |
10 |
+ 17,5 |
2,5 1 1 |
10,io |
+ 12 |
J 0,4 5 |
10,35 |
+ 16,5 |
1,81 |
11 |
+ 17,5 |
1,85 |
Vi |
se, att |
luften |
Dörren till korridoren öppnas.
Rast 10 min. 1 dragruta öppen. Dörren till korridoren
stängd under följande 2 timmar.
Rast 10 min. Alla dragrutor öppna.
af första timmen hade en förskämning, som öfversteg den tilllåtliga,
och oaktadt dörren till den stora tamburen öppnades,
steg förskämningen under timmen till nära dubbelt af den tillåtliga.
Vid slutet af andra timmen var den l1/, gång till
så stor som denna. Med öppnande af alla dragrutor kunde
luften under rasten återställas till normal renhet, men inom 20
minuter, med korridordörren stängd, var den lika oren som vid
slutet af första timmen. Denna undersökning gäller, som vi
finna, ett skolrum i ett präktigt, alldeles nybygdt skolhus med
en luftrymd, som fullt tillfredsställer fordringarna.
460
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
5. Gymnasium; gamla å Riddarholmen. Rummet 169,1 kbm. med 2
fönster, 1 dragruta. Ventilationsugn, hvars tillförande kanal är tillstängd.
12 lärjungar, omkring 18 år. Luftrymd 13 kbm. f. liv. lärj. Undersökning
efter 1 timmes föregående undervisning och därpå följande vädring
under 10 min.
Tid. Temp. CO2 p. m.
9,15 + 15,5 1,9
9,45 + 18 2,3
10 +18,5 2,5
Rast 15 min. Ingen vädring. Lärjungarna tvärstanna
utom en. Under de följande timmarna
endast 11 elever; således 14 kbm. f. hv. lärj.
10,15 + 18,5 2,61
10,35 + 18,5 2.61
11, + 19 2,62
Efter en half timmes vädring.
1 + 16,5 1,04
1.20 + 18,5 1,57
1.40 + 18,5 1,84
2 + 18,5 2,06
Rast 10 min. Dörren till korridoren öppen några
ögonblick.
2.20 + 18 1,89
2.40 + 19 2,16
3 * 19 2,37
Denna undersökning är visserligen anstäld i en skolbyggnad,
i hvilken numera ej någon statens skola är inhyrd; Vallinska
flickskolan är för närvarande dit förlagd; men detta minskar ingalunda
dess stora intresse för den här föreliggande frågan. Den
visar på det mest slående sätt, huru föga ett till och med öfverdrifvet
stort luftutrymme i skolrummet i och för sig lemnar
någon garanti för god luft eller gör en kraftig ventilation obehöflig.
Professor Heymans omdöme om alla de undersökta skollokalerna,
som saknade särskilda ventilationsinrättningar, är följande:
»Såsom man kunde vänta, var luften i dessa skolrum
öfver alt mer än tillbörligt oren. Äfven där den vid timmens
början medelst öppnande af fönster var återstäld till normal renhet,
eller där utrymmet för hvar lärjunge var tämligen stort,
var kolsyrehalten vid timmens slut mer än tillåtligt hög.»
Låtom oss nu se till, hurudan beskaffenheten befans i skolrum,
tillhörande den 2 Mässen eller sådana rum, som voro försedda
med ventilationslcakelugnar.
LUFTUNDERSÖKNINGAR AF VISSA STOCKHOLMSSKOLOR.
461
6. Nikolai församlings folkskola. Rummet 94,2kbm. med 3 fönster,
3 dragrutor med sammanlagdt 0,7 6 qvm:s yta. 29 barn af 8—9 års ålder.
Luftrymden 3 kbm. för hvarje lärjunge.
Fönstren stått öppna under 10 min.
Tid.
9,45
10.5
10,2 5
10.45
11.25
11.45
12.5
12.25
12,4 5
1
Temp.
+ 16
+ 17
+ 18
+ 18,5
+ 15
+ 18
+ 18
+ 17,5
+ ''18
+ 18
CO2 p.
0,67l
1 ’6 3 i sa™
2,06 |
2,34]
0,69
1,42
1,70 (
1,5 1
1,72
2,07
Såväl tillopps- som afloppskanalen liöls stängd.
Rast. Fönstren stå öppna under 10 min.
Såväl tillopps- som afloppskanalen öppen.
Vi se, att, trots ventilationen var i full gång under de sista
timmarna, luftförskämningen blef dubbelt så stor som den, hvilken
anses utan men för helsan kunna ega rum. Undersökningen
visar på ett slående sätt, huru liten den ventilatoriska effekten
af dessa ugnar är i förhållande till behofvet.
7. Kungsholms folkskola. Hörnrum 194 kbm., med 5 fönster, 2 dragrutor.
45 barn i åldern 8—9 år. Luftrymd 4,1 kbm. f. lärj.
Efter 1 timmes läsning. Tillopps- och afloppskanalen öppna.
Tid. |
Temp. |
CO2 p. |
|
9,30 |
+ |
15 |
2,1 6 |
10 |
+ |
15 |
2,5 0 |
10,3 0 |
+ |
13 |
2,1 |
11,30 |
+ |
13 |
2,4 |
12 |
+ |
16,5 |
2,6 |
Ingen vädring.
Barnen ute.
Körande de använda ventilationsugnarnas förmåga att motsvara
fordringarna framhåller professor Heyman, på grund af
sina undersökningar, såsom ett allmänt resultat, att den ventilatoriska
effekten af dem är relativt till behofvet liten. Äfven
om de motsvara fordringarna på luftväxling i boningsrum, äro
de otillräckliga för skolrum.
Jag vill nu anföra ett par exempel från undersökningarna
af klass 3: Skolrum med särskilda till- och afförande luftkanaler
samt ventilationsugn.
Endast i ett skolhus, tillhörande denna klass, funnos jämte
ventilationsugnarna anordningar för såväl tillförsel af kall luft
som för bortledning af den förbrukade.
462
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
A. Skolrum med endast afförande kanaler.
Jag skall inskränka mig till att för denna klass anföra
tvänne exempel, Indika äro af synnerligt intresse, då de båda
gälla mycket stora rum med eu luftrymd för hvarje lärjunge,
som långt öfverstiger den, på hvilken man från hygienisk synpunkt
kan göra anspråk.
8. Klara folkskola (nya huset). Rummet 759 kbm., 5 fönster mot
öster, 5 mot väster. 4 ventilationskakelugnar, 8 afloppskanaler (4 i hvardera
ytterväggen) hvilkas mynningar i rummet äro anbragta omkring 0,5 m.
från golfvet, och hvilka upptill äro införda i husets rökskorstenar. Några af
dessa voro vid tillfället stängda, och luftströmningen var i några ej obetydligt
minskad af pappersbitar, stickor och dylikt.
80 barn, 8— |
-10 år. |
Kubikrymd 9 kbm. f. hv. lärjunge. |
|
Tid |
Tenip. |
CO’- p. |
m. |
9,3 0 |
+ 15 |
0,86 |
Efter förut verkstäld vädring. |
10 |
+ 17 |
1,2 6 |
|
10,30 |
+ 17 |
1,5 8 |
Rast 10 min. 5 dragrutor öppna (korsdrag) |
10,4 5 |
+ 13 |
0,3 6 |
|
11,15 |
+ 17 |
1,58 |
|
11,35 |
+ 17 |
1,51 |
|
11,45 |
80 barn inträda i rummet. |
||
11,5 5 |
+ 18 |
1,80 |
Rast 10 min. V.ädringen inställes. 40 barn lemna rummet. |
12,8 12,10 |
+ 18 |
1,74 |
|
12,12 |
40 » » » |
||
12,30 |
+ 18 |
2,06 |
|
1 |
+ 18 |
1,89 |
9. Nya elementarskolan. Rummet 1,608 kbm., har 7 fönster på hvardera
sidan i öster och väster. Uti de 4 ventilationskakelugnarna voro skjutluckorna
nära nog fastrostade, så att någon tillförsel af frisk luft ej egde
rum. 8 sugkanaler, af hvilka några, liksom i en annan skola, voro i mynningarna
delvis fylda med dam, papperslappar och annat skräp. 2 dörrar,
ledande till korridoren, stodo öppna hela den tid, undersökningen pågick.
Tid. |
Temp. |
CO2 p. m. |
Antal lärj., 15 till 18 år, |
Kubik-rymd |
|
9,30 |
+ 17 |
2,0 5 |
90 |
17,8 |
Rummet uppgifves hafva vä- |
10 |
+ 17,5 |
2,1 6 |
90 |
— |
drats kl. 9. |
10,3 0 |
+ 17 |
2,05 |
50 |
32 |
3 dragrutor, af hvilka 2 mot- |
10,55 |
+ 16 |
1,82 |
50 |
32 |
stående, öppnas i ena än-den af rummet. |
Alla fönster, som kunna öpp- |
|||||
11,5 |
+ 15 |
1,08 |
96 |
16,7 |
nas, stå på vid gafvel un- |
11,25 |
+ 17 |
1,48 |
138 |
11 |
der 5 min. Salen tom. |
LUFTUNDERSÖKNINGAR AF VISSA STOCKHOLMSSKOLOR.
463
Tid. |
Temp. |
CO2 p. m. |
Antal lärj., 15 till 18 år, |
Kubik- rymd |
|
på person |
|||||
11,45 |
+ 18 |
1,85 |
138 |
11 |
|
12,5 |
+ 18,5 |
1,97 |
138 |
11 |
Lärjungarna aflägsna sig |
12,35 |
+ 19 |
2,18 |
115 |
14 |
efter hand, i den mon de |
12,50 |
+ 19 |
2,36 |
89 |
18 |
blifva färdiga med eu före- |
1,20 |
+ 19 |
2,2 1 |
85 |
18,9 |
lagd skriföfning. |
2 |
+ 19 |
2,41 |
79 |
20 |
Yi se, huru betydlig luftförskämningen var. Prof. Heyman
anmärker härom: »oaktadt kubikrymden pro capite här var ovanligt
stor — alt efter antalet af för tillfället närvarande lärjungar
växlande mellan 11 och 32 kbm. — höll sig likväl kolsyrehalten
ständigt omkring 2 p. m. och detta t. o. m. under de 25
minuter, då 3 fönster (af hvilka 2 motstående) höllos öppna.
Icke ens det korsdrag, som härvid uppstod i rummets ena ände,
kunde i någon nämnvärd grad rensa luften i rummets mellersta
del, hvarest luftprofvet togs. Hela förändringen i kolsyrehalten,
som häraf blef en följd, inskränkte sig till 0,23 pro mille.»
B. Skolrum med af- och tillförande luftkanaler.
!
10. Djurgårdens folkskola. Hörnrum, 188,4 kbm., 3 fönster, 4 dragrutor.
— 2 trummor för lufttillförsel, hvardera 260 qvcm. vid; 1 afloppstrumma
af 780 qvrarns genomskärningsareal.
34 |
barn, 10 |
år. - |
— Kubikryind 5,2 kbm. f. hv. lärj. |
I ventilationstrumman |
|||
Tid. |
Temp. CO2 p. m. UPP“äM 1 1 under 1 timme |
||
tillförd, bortförd. |
|||
9,55 |
+ 13 |
0,42] |
Fönstren öppna 10 min. |
10,1 5 |
+ 19 |
1,14 |
, före lektionens början. . ) 3bo,8 kbm. Alla ventilationskanaler samt |
10,5 5 |
+ 20 |
1,57 |
spjället till rökskorstenen |
Kl. 11 rast under 15 min. |
|||
Barnen lemna rummet, |
|||
11,30 |
+ 19,5 |
1,22 |
fönstren öppnas ej. |
11,50 |
+ 20,5 |
1,66 |
|
11,1 0 |
+ 21 |
1,57 |
P 340,2 kbm. |
12,30 |
4* 21,5 |
1,47 |
|
12,50 |
4- 21,5 |
1,5 2 |
Gymnastiköfningar
sista kvarten.
under
i Inloppstrummans ventil var sådan, att den ej medgaf instrumentets införande.
464
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
11. Samma rum.
33 barn 10 år. Kubikrymd 5,4 km. f. hv. lärj.
Tid.
10
10,20
10.40
11
12.40
1
1,10
Temp.
+ 14,5
+ 19
+ 20
+ 20
+ 22
+ 22
+ 22
CO2 p. m.
l’2g Vid första luftprofvets tagande ha barnen varit i
’ ; rummet 5 min. efter skedd vädring.
4 Ventilationskanalerna iugnen öppna, de öfriga stängda.
1,2SI
1,74 f ,
2,ooj
2,08 j
2,0 9[-Alla ventilationskanaler öppna.
•''j v /
2,04]
Vi se, att äfven denna ventilation på intet vis förmådde
hålla luften vid tillbörlig renhet. Vid exemplet 10 användes alla
resurser för luftväxlingen. Förskämningen blef dock mer än en
half gång till så stark som den högsta tillåtliga. Vid den
undersökning, som exemplet 11 återger, bestämdes kolsyrehalten
vid växlande ventilationsförhållanden. — Förskämningen blef här
dubbelt så stor som den tillåtliga. Exemplet visar, huru noga
man måste se till, att alla ventilationens resurser ständigt anlitas.
Skola med tillförsel af varm luft från en central värmehärd.
Maria folkskola var den enda, som egde detta system.
En af undersökningarna i denna skola må här anföras.
11. Rummet 260 kbm. med 3 fönster, 2 dragrutor. Afloppskanalen hela
tiden öppen. Under rasterna öppnas ej fönster, men barnen lemna rummet.
46 lärjungar, 10-åringar. Luftrymd 5,4 kbm. f. 1.
Tid. |
J O Temp. |
CO2 p. |
O ^ 1 - m. |
9,15 |
+ 17 |
1,05 |
Efter en timmes läsning med öppen varmluftskanal. |
9,45 |
+ 19,5 |
1,71 |
Varmluftskanalen stänges kl. 10. |
10,5 |
+ 19 |
1,47 |
|
10,2 5 |
+ 18,5 |
1,90 |
Rast 10,30—10,45. |
10,45 |
+ 17 |
1,68 |
|
11,1 5 |
+ 19 |
1,36 |
Varmluftskanalen öppnas. |
11,35 |
+ 19 |
1,33 |
|
Rast 11,45—12. Varmluftskanalen stänges. |
|||
11,55 |
+ 18 |
1,44 |
|
12,15 |
+ 18 |
1,82 |
|
12,35 |
+ 18 |
1,84 |
|
12,5 5 |
+ 18 |
1,77 |
Vi finna, att äfven med luftvarmapparaten, sådan den här
var inrättad, luften ingalunda kunde hållas vid behörig renhet.
LÄKARESÄLLSKAPET RÖRANDE SKOLRUMMENS VENTILATION. 465
Af de många befogade anmärkningar, professor Heyman mot
denna apparat framställer, vill jag här endast med hänsyn särskilt
till ventilationen framhålla, att den och uppvärmning stå
i oskiljaktigt samband, så att någon luftväxling ej kan ega rum,
utan att temperaturen på samma gång höjes. Då uppvärmningen
genom bristande uppmärksamhet, såsom lätt inträffar,
blifver för stark, måste varmluftstilloppet stängas och ventilationen
upphöra, hvarigenom stora oregelbundenheter så i ena
som andra hänseendet uppkomma, såsom ofvan stående siffror
äfven visa. Då fönstren enligt föreskrift ej få öppnas, så länge
apparaten är i gång, troligtvis för att förekomma störande inverkningar
på luftströmningen i kanalen, och då således vädring
mellan timmarna i allmänhet ej eger rum, ligger äfven häruti
en ej oväsentlig orsak till det relativt mindre goda resultatet.
Jag återkommer, vid frågan om uppvärmningen, till denna
apparat med de väsentliga fel den eger äfven i andra hänseenden
än de här anmärkta.
De anförda exemplen torde vara tillräckligt talande för att
visa, huru det i allmänhet stod till med luftens beskaffenhet i
skolrummen under för handen varande förhållanden, antingen
rummen voro stora eller små, och vare sig de voro försedda
med nu brukliga ventilations apparater eller i saknad af sådana.
’) Professor Heymans undersökningar öppnade ögonen
för det högst betänkliga tillståndet. Efter det Svenska läkaresällskapet
fått kännedom om resultaten af de samma, omfattade
det frågan med största intresse och beslöt den 2 nov. 1880 att
genast ingå till öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor och
kungl. direktionen öfver Stockholms undervisningsverk samt
direktionen öfver Nya elementarskolan med anhållan, att dessa
ville egna sin omsorg åt den för skolungdomens väl så maktpåliggande
angelägenheten och, såvidt på dem ankomme, söka
bereda hjälp mot de anmärkta bristerna. Läkaresällskapet föreslog,
att en komité af sakkunnige måtte tillsättas med uppdrag
att undersöka ventilationsinrättningarnas beskaffenhet i stadens
såväl folkskolor som andra skolor och afgifva förslag till förbättringar.
Jag tillåter mig ordagrant anföra, hvad Läkaresällskapet
i inledningen till sin skrifvelse yttrar. »Såsom resultat
af denna» (prof. Heymans) »redogörelse framgår: att flere
skollokaler helt och hållet sakna anordningar för luftväxling; *)
*) Ingen af de vid detta tillfälle undersökta skolorna egde vattenvarma])]) ar åt.
Lärov.-Jcom. bet. III. 30
466
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
att i andra, där sådana finnas, de antingen skötas på ett sätt,
som förringar deras verksamhet, eller, såsom merendels är fallet,
äro bristfälliga och för behofvet otillräckliga; att, såsom följd
häraf, den undersökta luften inom skollokalerna befunnits vara
dålig och ohelsosam, eller, om ock mindre oren, likväl ingalunda
motsvara helsovårdens fordringar, samt att ett motsatt förhållande
egde rum endast i ett och annat undantagsfall.»
»Utom alt tvifvel» fortsätter Läkaresällskapet »är, att
luftens beskaffenhet i skolrummet är ett af de moment, som
väsentligt bidraga till skolans inflytande på lärjungarnas helsa,
och man misstager sig säkert ej, om man skrifver en del af det
störda välbefinnandet med däraf härrörande återverkan på barnens
själsverksamhet, hvaröfver i vår tid så mycket klagas, på.
den orena skolluftens räkning. När man besinnar, att lärjungen
tillbringar omkring en fjärdedel af dygnet i skolrummet, är det
påtagligt, att inandandet af oren luft i längden måste verka
skadligt, och äfven om det starkare barnet synes mindre lida.
häraf, så uppenbara sig de menliga följderna snart nog hos det
svagare, med ringare motståndskraft utrustade, i allmän svaghet,
hufvudvärk, blek hudfärg, trötthet, störd matsmältning,
håglöshet o. s. v.»
Jag behöfver väl ej framhålla, att i detta uttalande deltogo
ibland andra Stockholms erfarnaste skolläkare, och själfva
skrifvelsen är af en bland dem uppsatt.
De myndigheter, till hvilka sällskapets skrifvelse aflåta, öfverlemnade
den samma, under fullaste erkännande af frågans stora,
vigt och betydelse, till Stockholms stads helsovårdsnämnd med
anhållan, att denna ville bereda utväg för frågans snaraste lösning
på de mest tillfredsställande sätt och låta anställa en noggrann
utredning af förhållandena. Helsovårdsnämnden hade redan
under sommaren 1880 inledt undersökningar rörande den sanitära
beskaffenheten af stadens skolor, och den uppdrog nu åt sundhetsinspektören
d:r Ernst Almquist att jämte lektorn vid Tekniska
högskolan O. E. Westin, hvilkens biträde nämnden lyckats
för i fråga varande ändamål vinna, specielt sysselsätta sig med
denna fråga. Resultatet af dessa sakkunnigas omfattande undersökningar
offentliggjordes i Bihang till Stockholms stads helsovårdsnämnds
årsberättelse 1882, n:r 1. Största uppmärksamheten
egnade väl de komiterade åt folkskolorna, men, såsom
det heter i helsovårdsnämndens förord till komiterades redo
-
UTLÅTANDE AF HELSOVARD SNÄMNDENS KOMITERADE. 467
görelse, öfriga skolor kafva icke kaller förbisetts. Hvad som i
allmänhet säges om folkskolorna, det gäller ock hufvudsakligen om
de lärda skolorna och flickskolorna, ock i den öfversigt ock kritik
af de i Stockkolms skolor mest brukliga ventilations- ock
varmapparater, som komiterade i ett särskildt kapitel lemna,
»tages i lika mon hänsyn till alla skolor». Särskildt undersökte
de komiterade förhållandena vid Norra latinläroverkets
nya ståtliga byggnad, ock detta med så mycket mera skäl,
som denna byggnad ej ännu var färdig, då professor Heyman
utförde sina ofvan nämnda luftanalyser. Jag vill nedan
framhålla några detaljer rörande undersökningen af denna
skolbyggnad, på hvilken man borde kunna ställa mycket höga
anspråk, men för öfrigt vill jag hufvudsakligen inskränka mig
till att anföra, hvad de komiterade i början af sin berättelse
själfva yttra om det skick, i kvilket de i allmänhet funnit luftväxlings
an ordningarna i hufvudstadens skolor. Det är synnerligen
egnadt, detta yttrande, att, sammanstäldt med hvad ofvan
anförts, gifva oss eu inblick uti, huru det står till med dessa.
Det gäller väl direkt endast Stockkolms-skolorna, men, att döma
af de till läroverkskomitén ingångna upplysningar, för hvilka
längre ned redogöres, torde yttrandet i själfva verket hafva en
mycket allmän tillämpning på skolorna i hela vårt land. Komiterade
yttra:
»Resultatet af dessa undersökningar med afseende på det
allmänna omdöme, vi anse oss böra fälla öfver nuvarande anordningar
i kommunens och enskilda skolor i Stockholm, kan ej
vara oväntadt för någon, som åt dessa förhållanden egnat någon
uppmärksamhet. Det är nämligen kandi, och våra undersökningar
hafva bekräftat det, att hygienens fordringar i allmänhet
äro mycket litet tillgodosedda1). Detta gäller ej
blott äldre lokaler, inredda på en tid, då sinnena ej ännu voro
väckta för dessa frågor, utan ledsamt nog äfven skolor, som
under senaste år blifvit färdiga, samt till och med dyrbara och
med lyx utstyrda skolor. Detta kan ej häller förvåna, när man
besinnar, att vid en skolas nybyggande hos oss knapt någonsin
ett program blifvit uppgjordt, innefattande bestämmelser öfver
erforderlig luftväxlingsmängd, värmegrad m. m., utan man blott
uppdragit åt ventileringsingeniören att med fullmakt in blanco
ordna ventileringen och utan kontroll eller afprofvande af anord
-
l) Kursiveringarna gjorda af förf.
468
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
ningens verkliga kraft mottagit den samma, när den blifvit färdig.
Följden är, att dessa anordningar vanligtvis blifvit alldeles
otillräckligt tilltagna, i andra fall mycket oändamålsenligt
inrättade. Mången gång hafva vi till och med funnit den längesedan
färdiga och länge använda luftväxlingstrumman full af
murbruk och dylikt, hvilket legat där, sedan huset bygdes, och
aldrig bortrensats! Ej blott är luftväxlingen illa tillgodosedd
med afseende på särskilda apparater därför, äfven möjligheten
att genom fönstren erhålla frisk luft är föga befrämjad: dragrutorna
äro vanligtvis mycket illa anbragta, små och fåtaliga; i
många skolrum och ännu oftare i tamburer saknas all möjlighet
om vintern att öppna en ruta. Därtill komma andra felaktigheter,
som äro af betydelse. Stinkande pissoarer hafva lagts
alldeles inpå skolrummens fönster och friskluftstrummornas mynningar.
Afträdena hafva bristande ventilation, och luften där
är instängd och stinkande.»
»Orsaken härtill söka vi däruti, att skolornas byggande och
inredande besörjts af styrelser och myndigheter, hvilka ej hafva
bland sig haft att tillgå personer, som studerat eller satt sig
in uti, hvad en skola fordrar i hygieniskt hänseende. Förr var väl
också uppmärksamheten föga riktad på nyttan och nödvändigheten
af att bygga och inreda skollokaler så, att barnen här ej toge
skada till sin helsa. Dock, äfven senaste årens skolbyggnader
visa, som nyss nämndes, att dessa saker ej ännu nog tillgodoses,
och att ej helsovårdsmyndigheten eller specialister blifvit tillräckligt
rådfrågade. Dessa anmärkningar kunna göras ej blott
mot folkskolor, utan äfven mot nästan alla andra skolor i
vår stad, äfven om försummelsen i de öfriga ej har samma
betydelse som i de öfverfulla folkskolorna. Sinnet för hygienens
fordringar i skolor är ej hos oss så väckt, som önskligt vore,
och vi stå tillbaka för våra grannar i Köpenhamn i detta hänseende.
Af en oss nyligen tillhandakommen beskrifning öfver
kommunalskolorna i denna stad*) framgår det, att man där
redan har flere tidsenliga skolbyggnader, där hygienens fordringar
äro ganska väl tillgodosedda.»
»Emellertid bero ej alla nuvarande sanitära olägenheter inom
skollokalerna blott på oändamålsenlig inredning, mycket däraf
måste ock tillskrifvas oförståndig eller vårdslösad skötsel. Upp
-
'') Köbenbavns Kommuneskoler 1846—81. Köbenhavn 1881.
NORRA LATINLÄ. RO VERKETS VENTIL ATIO NSFÖRHÅLL ANDEN. 469
värmnings- och ventileringsbestyren äro uppdragna åt klasslärarna,
åt vaktmästaren eller städerskan. Den, som gifver lektionen,
har enligt all erfarenhet nog att.göra med undervisning
och disciplin och hinner ej mycket passa på termometer och
spjäll eller afpassa, hvarest möjligtvis, med hänsyn till rådande
vind, en fönsterventil kan lemnas Öppen, eller tillse, att tamburen
utvädras utan att utkylas och dylikt. Äfven trälfar man i synnerhet
lärarinnor, som äro så ytterligt ängsliga, att drag skall
uppstå, att de sluta till alla befintliga luftväxlingsanstalter.
Andra hafva vant sig vid höga rumtemperaturer, hvilket ock
torde vara fallet med eu mängd barn. De sitta hällre i en förpestad
luft på några och 20 grader än i en ren luft af 16—17
grader. Det är mycket vanligt att träffa vaktmästare och
städerskor, åt hvilka uppvärmning och luftväxling är anförtrodd,
hvilka äro ytterligt okunniga om befintliga luftväxlingskanaler
och spjäll, de där ej veta, huru friskluftstrummans spjäll skall
stå, när denna är öppen, ej veta, om mynningar i rummet släppa
in eller ut luft och dylikt.»
»Följden af dessa förhållanden har blifvit, att äfven de möjligheter,
som skolorna verkligen hafva att bekomma frisk luft,
ofta förblifvit obegagnade. Såsom ofvan är nämndt, finner man
emellanåt vid företagen undersökning, att luftväxlingskanalerna
från början varit fulla af murbruk och dylikt samt aldrig blifvit
utrensade. En annan gång finner man luftkanalernas mynningar
täckta af kartor eller försatta skåp, i andra fall fullstoppade
med papper och andra saker, från början kanske af okynne,
sedermera aldrig borttagna. I många fall hafva kanaler åter
blifvit tillmurade, emedan de ej befunnits vara af någon nytta
•— detta väl ofta, emedan de verkligen voro oändamålsenligt inrättade,
men kanske också emellanåt af brist på kännedom om
deras skötsel. Andra gånger hafva apparaterna blifvit vårdslöst
insatta och sedermera aldrig kontrollerade eller afprofvade.
Så ett friskluftspjäll, som aldrig från början varit rätt iordningsatt
(ej kunnat användas); så kaminer med friskluftstrummor,
hvilka man dock aldrig leclt ut genom väggen. I augusti besökte
vi en skola, där ännu den gemenaste skolluft fans kvar i
rummen sedan maj månad, emedan fönstren aldrig blifvit öppnade
på sommaren. En varm septemberdag träffades i en annan
skola luften i många rum tryckande, och lärarna klagade däröfver,
men evakuationsmynningarna för skämd luft i taken voro
470
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
stängda! Mångfaldiga exempel på dylikt skulle kunna anföras,
men dessa torde anses tillfyllest för att visa, hvilken brist på
kunskap eller på intresse, funnits kos dem, som omkänderkaft
så vigtiga saker som skolornas förseende med frisk luft.»
Komiterade framhålla för öfrigt såsom beaktansvärdt, att de
församlingar, där dödligheten är störst i Stockholm, just äro de, i
hvilka barnen hafva de sämsta skolorna, nämligen Adolf Fredrik,
Katarina och Ladugårdslandet. »Naturligt är», utlåta sig komiterade,
»att denna mortalitet i främsta hand orsakas af dessa
församlingars fattigdom i förhållande till de andra församlingarna
och af därmed i samband stående hygieniska brister med
afseende på bostadens och grundens samt renhållningens beskaffenhet.
Man kan dock ej förneka möjligheten däraf, att de dåliga
hygieniska förhållandena i skolorna i sin mon bidraga till
detta sorgliga faktum.»
I hela vårt land finnes för visso ingen i arkitektoniskt hänseende
så ståtlig och så luxuriöst utrustad skolbyggnad som den
för Norra latinläroverket i Stockholm, hvilken helt nyligen
uppförts för en kostnad, värdet af tomten inberäknadt, af närmare
1,200,000 kronor. Här, om någonstädes, borde man väl
kunna vänta sig bland annat luftväxlings an ordningar, som tilifredsstälde
alla berättigade anspråk, och som stode i jämnhöjd
med det bästa, som ingeniörsvetenskapen i den vägen i våra
dagar kan åstadkomma. De anförda undersökningarna hafva
emellertid till fullo ådagalagt, att detta är långt ifrån händelsen.
Uti byggnaden finnas i sammanhang med vestibulerna och de
ståtliga trappuppgångarna stora centralt belägna, genom alla
våningarna gående rastrum eller ljusgårdar, för hvarje våning
omgifna af gallerier. Dessa af dubbla glastak täckta rastrum
med tillhörande gallerier äro afsedda till kapprum och uppehållsort
för de 900 å 1,000 lärjungar, som enligt komiterades
uppgift skolan skall upptaga. Luften är sålunda där utsatt för
en mycket stark förskämning såväl af de därstädes sig uppehållande
lärjungarna som genom utströmning från de rundtomkring
belägna skolrummen och, hvad som ej minst förtjänar
beaktas, från den stora massa ytterplagg, som här äro upphängda
under arbetstimmarna. Detta oaktadt finnes, såsom komiterade
anmärka, för dessa stora rastrum ingen ordnad frisklufttillförsel,
och, hvad som är om möjligt ''ännu värre, intet ordnadt
aflopp för den skämda luften, endast ett par små öppningar i
NORRA LATINLÄROVERKETS VENTILATION SFÖRHÅLLANDEN. 471
3:dje våningen. Detta är af så mycket större betydelse, som
dessa stora centralrum, hvilka på alla sidor omgifvas af skolrum,
ej ega några ytterväggar. Den naturliga ventilationen genom väggarnas
porositet samt tillfälliga otätbeter vid dörrar och fönster,
som eljes spelar en mycket stor rol, bortfaller sålunda bär. Det
är de omgifvande skolrummens förskämda luft, hvilken, som
sagdt, i stället inströmmar. Härtill kommer nu, att i vestibulens
golf äro tvänne stora, med järngaller täckta öppningar, som leda
ned till varmkammaren. Af denna anordning blir lätt följden,
att betjäningen, såsom komiterade äfven framhålla, mera i tanklöshet
än i en mindre god afsigt, sopar en del af golfsmutsen
ned genom gallren. »Ett bekvämare sätt att bli af med orenligheten
är knappast tänkbart; det fina stoftet förbrännes vid
rören» (i den underliggande varmkammaren), »och några större
mängder af det samma kunna sålunda ej hopas. De därstädes förbrända
orenligheterna gifva tydligen anledning till samma olägenheter,
som vidlåda vanliga järnkaminer, öfverhöljda med
dam». G-enom galleröppningarna måste förbrännings- och vidbränningsprodukterna
spridas tillbaka i vestibulen och ytterligare
bidraga till luftförskämningen.
Yi hafva förut erfarit, att luftens förskämning öfver den
tillåtliga graden inträffar långsammare i ett stort rum än i ett
litet; men när gränsen en gång är uppnådd, behöfves en lika
stark ventilation i det förra som i det senare, för att föroreningen
skall hållas inom vederbörliga gränser. Yi finna sålunda,
huru betänkligt det måste vara att midt uti ett läroverkshus
hafva sådana anordningar som de här omförmälda.
De stora rastrummen böra, sådana som de från början inrättats
och i det skick, komiterade förefunno dem, efter alt att döma,
vara kolossala magasin för en från flere olika håll förskämd
luft. »Att luften i dessa rum och i dess gallerier f. n. och
oaktadt, att skolans elevantal icke uppnår den siffra, hvarför
hon är afsedd, under lektionerna är så pass förorenad», yttra
komiterade, »att särskilda analyser icke behöfvas för att upptäcka
förskämningen, kan en hvar med normalt luktorgan öfvertyga
sig om vid besök på platsen». Komiterade föreslå, här
som annorstädes, en del åtgärder för att, så godt sig göra låter,
afhjälpa missförhållandena, men de anmärka, att det tillskott i
ventilation, som sålunda skulle kunna ernås, sannolikt icke blefve
under alla förhållanden fullt tillräckligt för åstadkommandet af
472
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
en god atmosfer i gallerierna». Detta om en skolbyggnad, för
hvilken man, som sagdt, borde kunna ega visshet om, att hon
skulle vara en mönster-byggnad. Man har sedermera vidtagit
en del anordningar för en förbättrad luftväxling i ljusgårdarna,
framför alt genom att inrätta stora ventilationsluckor i glastaken.
I hvilken grad dessa åtgärder afhjälpa de värsta olägenheterna,
kan, vid så komplicerade förhållanden, som här föreligga,
endast genom undersökningar, förnyade under olika omständigheter,
säkert afgöras.
Hvad beträffar själfva läsrummen vid Norra latinläroverket,
hvilka alla äro belägna omkring de ofvan nämnda stora centrala
rastrummen, så har man för deras uppvärmning och ventilation
användt det system, som med i allmänhet samma detaljkonstruktion
på senare tider hos oss fått största användningen och
sålunda, enligt hvad här längre ned närmare visas, blifvit infördt
i ett tiotal af våra ny bygda skolhus, nämligen uppvärmning
genom cirkulerande varmt vatten. I de särskilda
rummen finnas vattenkaminer i förening med tillförande luftkanaler
och dessutom särskilda evakuationskanaler i väggarna.
Huru detta system verkar, måste naturligtvis, liksom vid hvarje
uppvärmnings- och ventilationssystem, vara beroende af det sätt,
på hvilket det konstruerats och detaljerna anordnats. Emot
den vid Norra latinläroverket använda detaljanordningen, särskilt
för ventilationen, anmärka komiterade, att luftkanalerna
syntes för sitt ändamål vara alldeles för trånga och sålunda
lägga väsentliga hinder i vägen för ett tillräckligt luftombyte;
mynningarna för afloppskanalerna voro dessutom oriktigt anbragta
vid den del af rummet — den öfre •—, där den varma
rena luften inströmmar, hvarför denna till en del åter utströmmar
tämligen direkt genom evakuationskanalerna utan att komma
rummets allmänna ventilation till godo.
Komiterade framhålla emellertid, att, huru det i verkligheten
förhölle sig med enskildheterna i ventilationen, först kunde afgöras
genom försök, hvilka ännu då återstodo att göra, men
hvilka voro af den vigt, att de ej borde försummas.
Då det utom all fråga var af stor betydelse att genom
luftanalyser tillse, huruvida komiterades anmärkningar hade all
den innebörd, de syntes ega, och att få utrönt, huru pass verksam
ventilationen i själfva verket var vid en anordning därför,
som på sista tiden vunnit ett, såsom det vill synas, alldeles
LUFTANALYSER VID NORRA LATINLÄROVERKET. 473
för stort förtroende, vände jag mig till prof. Heyman med en
hemställan, om han ej skulle vilja utföra dylika analyser. Med
största beredvillighet har han tillmötesgått denna anhållan, och
jag lemnar här en redogörelse för resultatet af hans undersökning.
Norra latinlär överhet.
Vid undersökningen: yttre temp. + 3°. Kummet n:r 49, tre trappor
upp; klass VII 2 A. Rymd 260,5 kbm.; 17 lärjungar, 17—18 år, luftrymd
för person 15,3 kbm.
Kl. 10 f. m. vid slutet af en lästimme, sedan fönstret enligt uppgift
stått öppet några minuter före lektionens början.
Temp. CO 2 p. in.
+ 18 ° 1,77
Rummet n:r 24, 2 trappor upp. Rymd 260,5 kbm.; 24 lärjungar,
12—14 år; luftrymd 10,8 kbm. för person.
Spjället för frisklufttillförseln i vattenkaminen stängdt, men evakuationskanalen
öppen; fönstret, enligt uppgift, öppet under några minuter före
timmens början.
Tid. Temp. CO2 p. m.
Kl. 10,15 "b 16,5 1,3
» 11 + 19 ° 2,13
Samma rum: men med öppen ventilationskanal äfven i kaminen och
sålunda så fullständig ventilation, som konstruktionen medgifver.
Tid. Temp. CO 2 p. m.
Lärjungarne varit inne i rummet under V4
timme, sedan det dessförinnan varit fullständigt
utluftadt under 2 timmar.
Kl. 1 +18° 0,86
» 2 4- 20,2 ° 1,9
Dessa undersökningar visa sålunda på det mest afgörande sätt,
huru dålig ventilationen i läsrummen i Norra latinläroverket
är. Med fullständigt begagnande af dess resurser kunde man
ej förekomma en luftförskämning, på en timmes tid uppgående
till dubbelt mot den högsta tillåtliga, och hvad som särskild!,
förtjänar beaktas, är, att skilnaden var mycket obetydlig, vare
sig kanalen för tillförsel af frisk luft höls stängd eller ej.
Rummen voro, såsom torde beaktas, synnerligen rymliga i förhållande
till lärjunge antalet.
Det är emellertid ej endast från Norra latinläroverksbyggnaden,
som vi hafva undersökningar öfver luftförskämningen vid
den hittils i skolorna brukliga konstruktionen af vattenvarmapparater
med tillhörande ventilation.
474
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
I det 1870—71 uppförda nya läroverkskuset för Högre lärarinne-seminarium
ock den därmed förenade normalskolan för
flickor anbragtes en apparat efter samma konstruktion. Vid
luftundersökningar, som prof. Heyman kär utförde såväl i dec.
1879 som i mars 1880, visade sig följande förkållanden.
Rum för 6:te klassen. Rymd 168 kbm. 28 lärjungar (15—
16 år), 2 lärarinnor; luftrymd för person 15,6 kbm.
Tid. Temp. CO2 p. m.
Kl. 12 +18° 0,51 Fönstret stått öppet 3/4 timma.
» 12,15 + 20 0 1,07
» 12,33 + 21,5 ° 1,83
» 12,5 0 + 22 ° 2,0 9
Rum för l:a klassen. Rymd 112 kbm. 24 lärjungar (9—10 år)
samt lärarinnan; luftrymd för person 5,5 kbm.
Tid. |
Temp. CO 2 p. |
m. |
Kl. 1 |
+ 15,5 ° 1,08 |
Fönstret stått öppet 10 minuter. |
» 1,23 |
-r 20 ° 1,39 |
|
» 1,45 |
+ 20,5 ° 2,1 o |
|
Seminariets 2:dra afdeln. |
Rymd 182 kbm. 25 lärjungar samt |
|
läraren; luftrymd för person 7 kbm. |
||
Tid. |
Temp. CO 2 p. m. |
|
Kl. 2 |
+ 18 0 0,82 |
Fönstret stått öppet 10 minuter. |
» 2,2 5 |
+ 21° 1,72 |
|
» 2,50 |
+ 21 ° 1,80 |
Dessa resultat äro synnerligen öfverensstämmande med
dem från Norra latinläroverket, ock af denna öfverensstämmelse
får man den allra starkaste anledning att antaga, att
anordningarna för ventilationen i andra skolor, äfven vid öfriga
vattenvarmapparater utförda efter samma modell, äro lika
otillfredsställande. Vid Lärarinneseminarium kar man emellertid
ej härmed kunnat låta sig nöja, utan vid en genomgående
reparation vidtagit kraftiga åtgärder för att förbättra luftväxlingen
såväl som uppvärmningen. Äfven kär finnes en central
ljusgård såsom vid Norra latinläroverket. För dennas uppvärmning
ock ventilation kar man nu inrättat en särskild varmluftapparat,
genom hvilken uppvärmd frisk, ren luft i betydlig
myckenhet ständigt inströmmar och äfven bidrager till ventilationen
i de kringliggande rummen. För tre större salar kar
man dessutom sett sig nödsakad att genom nya apparater
förstärka såväl uppvärmningen som lufväxlingen. Man kar
helsotillståndet vid stockholmsläroverken.
475
sålunda till de ursprungliga inrättningarna för uppvärmning
och ventilation satt ett helt nytt, ytterligare tillfogadt system.
Några luftanalyser äro efter dessa genomgående förbättringars
utförande ej ännu offentliggjorda; men rektor Humble har för mig
vitsordat, att en betydlig skilnad i luftens beskaffenhet inträffat,
så att den nu kännes långt behagligare än förut. Det är
väl på grund af det anförda mer än sannolikt, att motsvarande förbättringar
äro i hög grad af behofvet påkallade äfven vid andra
skolor med samma detaljanordningar af varmvattenapparaterna.
Jag har ansett det nödvändigt att ingå i dessa detaljer
för att visa, huru föga nyheten af en läroverksbyggnad och
huru föga den arkitektoniska prakten och den frikostighet,
hvarmed byggnaden är planlagd och utförd, lemna oss någon
trygghet för, att helsolärans fordringar ens tillnärmelsevis äro
vid den tillgodosedda; detta, äfven om rummen äro aldrig så
rymliga, eller om ett så kalladt ventilationssystem där finnes;
ja äfven om detta system skulle vara det, som vid våra skolor
åtnjuter mesta förtroendet, och som kan vara förträffligt, såvida
det i detaljkonstruktionen är riktigt utfördt och afpassadt efter
behofvet. Förtroendet till den brukliga konstruktionen har man
ej grundat på direkta undersökningar af dess verkan; någon
offentlig afprofning och kontroll har ej utöfvats. Det torde
vara med fullt fog, man yrkar, att häråt eu skarp uppmärksamhet
må egnas, och att man ej fortgår såsom hittils med ätt
nedlägga dryga kostnader på inrättningar, hvilka ej motsvara
ändamålet och ej uppfylla de anspråk, man måste på dem ställa.
Ett anmärkningsvärdt faktum är, att, enligt de nu gjorda
undersökningarna öfver helsotillståndet vid skolorna, detta, om
vi jämföra de fullständiga läroverken i Stockholm, visat sig
bland dem vara sämst just vid Norra latinläroverket, såsom
synes af nedan stående:
% sjuka lärj.
Stockholms norra latinläroverk ........... 58,2
» realläroverk .................... 55,2
» nya elementarskola .......... 50,7
» södra latinläroverk____________ 43,7;
och detta, ehuru de tre öfriga läroverken äro förlagda till gamla,
mycket olämpliga byggnader, af hvilka 2:ne sakna alla särskilda
luftväxlingsanordningar, under det att det tredje har sådana
endast delvis och af mycket otillfredsställande beskaffenhet.
476
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
Något fördelaktigare ställer sig sjukdomsförhållandet vid
Norra latinläroverket, om vi jämföra endast de tre lägsta klasserna
och vid jämförelsen medtaga äfven Stockholms femklassiga
läroverk. Förhållandet blir då följande:
% sjuka lärj. i de tre
nedre klasserna.
Stockholms realläroverk .........._....... 64,3
Jakobs femkl. läroverk......._..........__ 54,6
Ladugårdslandets femkl. läroverk_______ 50,4
Norra latinläroverket..................... 50,o
Katarina femkl. läroverk...............__ 47,4
Nya. elementarskolan................... 45,6
Södra latinläroverket................. 43,4
Sjukligheten är emellertid, som vi finna, äfven i nedre klasserna
jämförelsevis hög vid Norra latinläroverket, och den omständigheten,
att den stiger mest och till sist höjer sig öfver
den i alla de andra skolorna, talar ej gynsamt för skollokalernas
sanitära beskaffenhet, om man äfven ej kan våga att på dem
vältra skulden för detta förhållande, i synnerhet som närsyntheten
här äfven ingår i procenttalen, och den, enligt de lemnade
uppgifterna, har ett jämförelsevis mycket högt procenttal
vid Norra latinläroverket. Så mycket är åtminstone säkert, att
något godt hygieniskt inflytande ej kan skönjas af denna nya
skolbyggnad, för hvilken så störa uppoffringar gjorts. Men de
hafva gjorts utan stöd af tillräckliga hygieniska insigter. Det är
samma brist här, som, enligt hvad professor Heymans och helsovårdsnämndens
komiterades undersökningar ådagalagt, vid tiden
för deras undersökningar, förefans vid samtliga de nya skolbyggnaderna
i Stockholm, altså på en plats, där dock nödig sakkunskap
allra lättast bort kunna finnas, om man verkligen sökt den.
Jag har ofvan redogjort för de utförda direkta undersökningarna
rörande beskaffenheten af luftväxlingen i Stockholmsskolorna.
De gifva oss normer för bedömandet af motsvarande
förhållanden vid andra skolor.
Huru förhåller det sig nu med hiftväxlingsanordningarna i
allmänhet vid skolorna i vårt land?
De upplysningar, som till komitén om dem ingått från de
särskilda skolorna, återfinnas å tabellerna 36—38, bil. C, kap. III.
Med ett och annat förfullständigande, som jag hemtat ur rek
-
LUFT VÄXLINGS ANORDNINGARNA VID DE HÖGRE LÄROVERKEN. 477
torernas årsberättelser, framför alt de för läsåret 1879—80, framgå
af dem följande förhållanden:
Vid de högre läroverken hafva sammanlagdt 10 st. i sina skolbyggnader
vattenvarmapparat i förbindelse med tillförande luftkanaler
samt evakuationskanaler i väggarna, nämligen
Stockholms norra latinläroverk
Upsala............................
Gefle ..............................
Skara
Venersborg
Jönköping........................
Karlskrona
Kristianstad
Göteborgs högre latinläroverk
Karlstad
Det synes, såsom ofvan är nämndt, vara i allmänhet samma
konstruktion, som här är använd. Jag återkommer till den samma
vid frågan om uppvärmningen; men hvad särskildt ventilationen
beträffar, visa de ofvan meddelade undersökningarna af Stockholms
norra latinläroverk och Normalskolan, huru nödvändig
en sakkunnig kontroll är för att pröfva, huru pass tillfredsställande
apparaterna i de särskilda skolorna verka. Att resultatet
möjligen annorstädes kan vara något mindre otillfredsställande,
är väl möjligt, men föga antagligt, såvida ej väsentliga förändringar
i detalj anordningarna egt rum.
Vid Göteborgs högre latinläroverk är detaljkonstruktionen
af vattenvarmapparaten med därtill knutna ventilationsinrättningar
en annan än vid de öfriga ofvan nämnda skolorna; om
något annat undantag finnes, kan jag ej säkert säga. Det heter
i det förra läroverkets årsberättelse för 1879—80: »I alla till
läsrum ursprungligen afsedda lokaler äfvensom i alla tamburer
sker uppvärmning genom ett nät af rör, genomströmmade af
varmt vatten från den i källaren under huset befintliga värmeapparaten.
Dessa rör sträcka sig under alla skolrummens golf;
och de kanaler, i hvilka de löpa, stål förbindelse med lufttrummor,
som tillföra frisk, kall luft, hvilken uppvärmd stiger upp
i rummen. För aflägsnande af den förbrukade luften äro i väg
-
I läsrummen; men cirkulerande luftuppvärmning
utan egentlig ventilation i
de stora centrala ljusgårdarna eller rastrummen
med deras gallerier. Se ofvan.
I gymnastiksalen Gurneys ugnar.
I gymnastiksalen 4 kaminer; luftväxling
dels genom dessa, dels genom fönstren.
1 stora huset. I gymnastikhuset: kaloriferer
i gymnastiksalen samt takluckor;
ventilationsluckor i läsrummen.
478
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
gärna af hvarje rum nära taket anbragta 2:ne ventiler. Den
starka luftström, som uppkom genom i golfvet befintliga galler,
gjorde det dock omöjligt för lärjungarna att sitta i närheten af
dem, så att en del af de nämnda lufttrummorna måst tilltäppas.J)
På samma sätt uppvärmes och ventileras äfven gymnastiksalen.
I allmänhet synes detta system motsvara sitt ändamål.»
Detta torde vara mycket karakteristiskt. Man uppför ett
nytt präktigt skolhus, som, oberäknad! tomten, kostar omkring
310,000 kronor. Man inrättar där ett vattenvarmsystem i samband
med ventilation med den effekt, att lärjungarna omöjligen
hunna sitta i närheten af de i golfven förlöpande rörledningarna.
Man nödgas då att delvis helt enkelt tilltäppa lufttrummorna;
nu kunna lärjungarna sitta på sina platser; men ventilationen,
den så nödvändiga frisklufttillförseln, hvart tog den vägen?
Jo den afskars! Detta är ju dödsdomen öfver systemet, sådant
det i den i fråga varande läroverksbyggnaden tillämpats. Och likväl
uttalar man beröm för systemet och säger, att det i allmänhet
synes motsvara sitt ändamål. Ett mera slående bevis för, att man
ingalunda kan anse det nog med, att man har ett system, som bär
det ena eller det andra namnet, torde man svårligen kunna finnaEn
verkligt sakkunnig undersökning öfver, att systemet är i full
verksamhet, och att det verkar på tillbörligt sätt, är tydligen alldeles
nödvändig för att få visshet om, huru det i själfva verket
står till med luftväxlingen och med uppnåendet af de mål, efter
hvilka man sträfvat, och för hvilka man offrat betydliga summor.
Central luftuppvärmning med ventilation, luftvarmapparat
finnes vid 2 af de högre läroverken, nämligen
Malmö
och Halmstad.
Apparaterna äro af samma konstruktion, Reinhakdts, som den
vid Maria folkskolebyggnad i Stockholm. Det är väl då äfven
mer än sannolikt, att de skola vara behäftade med samma fel
som denna, och i så fall måste de, efter hvad vi ofvan erfarit,
betraktas såsom ur hygienisk synpunkt mycket otillfredsställande.
För ett bestämdt omdömes fällande härutinnan måste
äfven här en sakkunnig undersökning på platsen utföras.
Ventilationsugnar, men utan särskilda ventilationskanaler i
väggarna för bortförande af den förskämda luften finnas i läroverksbyggnaden
i
Nyköping...........— Ekmans ventilationsugnar. Dragluckor i väggarna.
]) Kursiveringen gjord af förf.
LUFTVÄXLINGSANORDNINGARNA VID DE HÖGRE LÄROVERKEN. 479
Rörande den fullkomliga otillräckligheten för skolrum af
den luftväxling, som härigenom åstadkommes, hänvisar jag till
de ofvan, från prof. Heymans undersökningar anförda exemplen
6 och 7.
Ventilationsugnar finnas insatta i en del af rummen vid följande
5 skolor:
Nya elementarskolan i Stockholm I stora salen. Wimans patent; endast
afförande, inga tillförande kanaler.
Norrköpings.......................... I några rum kaloriferer.
Kalmar ............................... I de flesta rummen kakelugnar af Wi
mans
och Ekmans patent; i några
kakelugnar af vanlig konstruktion; i
gymnastiklokalen kaloriferer.
Örebro................................. I några rum kaloriferer.
Helsingborg...-.----------------------- I 13 rum ventilationsugnar.
För öfrigt hafva dessa skolor inga ventilationsinrättningar.
Till sist komma vi då till den stora grupp af högre läroverk,
i hvilkas skolbyggnader alla särskilda anordningar för luftväxling
helt och hållet saknas. Man är sålunda där för att åstadkomma
luftombyte inskränkt till den gamla enkla metoden att
endast under rasterna öppna fönstren eller i dessa anbragta
dragrutor, för den händelse sådana finnas, hvilket långt ifrån
alltid är fallet, och för öfrigt till hvad den naturliga ventilationen
genom springor i murar kan åstadkomma. Hit höra ej
mindre än 17 af våra högre skolor och bland dem många af de
största. De, som äro så fullkomligt vanlottade, äro:
Stockholms södra latinläroverk
» realläroverk
Hudiksvall......................... Bleckluckor i fönstren.
Linköping
Vestervik.......................... Dragluckor i väggarna.
Strengnäs
Vesterås
Falun
Vexiö
Lund............................... Järnkaminer. I bön- och gymnastiksalar
öppningar i taket.
Göteborgs realläroverk
Hernösand ........................ Yäggventiler.
Östersund......................... Spiralventiler i ytterväggarna.
Umeå
Luleå
Sundsvall
Visby.
480
KAP. XX. OM SKOLLOKALERNA.
Hurudan luftens beskaffenhet under sådana förhållanden
blir under lästimmarna, äfven om man vid rasterna aldrig så
väl utvädrar rummen, detta visa de ofvan anförda exemplen
1-5.
Förhållandet är så mycket betänkligare, som, enligt hvad
erfarenheten ger vid handen, äfven den nämnda vädringen dels
ofta uraktlåtes, dels på ett ofullständigt sätt utföres.
Vid skolbyggnaderna för de femklassiga läroverken är det,
om möjligt, ännu sämre sörjdt för luftväxlingen. Ingen enda af
dem eger central vattenvarmapparat med åtminstone den lilla
ventilation, som i samband med sådana vid ett tiotal af de
högre skolorna förekommer. Vid eu femklassig skola, den i
Sköfde, finnes central varmluftsapparat af samma konstruktion
som motsvarande apparater vid skolorna i Malmö, Halmstad
och Maria folkskola. En skola, Jakobs i Stockholm, har i
samtliga läsrummen ventilationskakelugnar samt till- och afförande
luftkanaler, och ett under byggnad varande skolhus i
Arboga inrättas äfven för detta system. För öfrigt sakna
samtliga de återstående 20 femklassiga läroverkens byggnader
alla särskilda inrättningar för luftväxling. För 1, Eksjö, angifves,
att falluckor finnas i fönstren och väggarna; för 1, Landskrona,
angifvas väggventiler; för 1, Kristinehamn, angifves, att väggventiler
finnas i 3 rum; för ett, Haparanda, angifvas de vanliga
små luftrören ofvan om spjällen i kakelugnarna. Hvad särskildt
väggventilerna beträffar, hänvisar jag till, hvad härom längre
ned, sid. 485 och 486, yttras.
Vid de 19 treldassiga läroverken äro förhållandena lika bedröfliga.
För 2:ne af dem saknas uppgifter, nämligen för Örnsköldsvik
och för Strömstad, på hvithet senare ställe nytt skolhus
var under uppförande. För Söderköpings skolbyggnad angifves,
att där finnas rör i ytterväggarna, d. v. s. för insläppande
af kall luft. Men för öfrigt visar det sig, att ej ett enda
af återstående 16 treklassiga läroverks byggnader hafva något
annat att bjuda på för luftväxlingen än vid några af dem väggventiler,
d. v. s. luckor i yttermurarna, och detta kan ej räknas
till egentliga ventilationsinrättningar, då de i regeln ej kunna
användas annat än under rasterna och sålunda ej göra annan
tjänst än öppnandet af fönster eller fönsterluckor (jfr sid. 486).
LUFT VÄXLINGS AN0RDNIN GARNA VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN. 481
Följande sammanställning ger en öfversigt af, huru det förhåller
sig med luftväxlingsanordningarna vid samtliga högre,
fem- och treklassiga läroverk.
Inrättningar för luftväxling.
<5 p |
51 3 2. |
Ventilations- ugnar. |
b-1 B er; 2". p |
||||
Slag af |
§, ST <-*> u> p <-l p |
p 5. B P-<(K p _ g o c a Tf, 3? ^ P I/S • '' er |
Allmänt. |
Blott i en del af rummen. |
egentliga ventila-)nsinrättningar. |
Summa. |
Anmärkningar. |
Högre läroverk |
2 |
10 |
i |
5 |
171) |
35 |
I tre väggventiler. |
Femkl. » |
1 |
— |
2 |
— |
202) |
23 |
2) I tre väggventiler. |
Trekl. » |
— |
— |
— |
— |
173) |
17 |
3) I ett rör i ytterväggarna, |
Tillsammans |
3 |
10 |
3 |
5 |
54 |
75 |
Den visar, denna sammanställning, på ett slående sätt, huru
ytterst illa det vid våra allmänna skolor är sörjdt för luftväxlingen
och med detsamma för, att lärjungarna i skolan må få
ett af de förnämsta vilkoren för helsan på ett tillfredsställande
sätt uppfyldt. Vid ej mindre än 54 af de 75 läroverken saknas
sålunda hvarje tillstymmelse till ventilationsinrättningar, och
lärjungarna få här timme efter timme sitta i en sådan luft, som
prof. Heymans undersökningar visat den under dylika förhållanden
vara, med en förskämning, som går mycket betydligt, ja
mångdubbelt öfver den ur sanitär synpunkt högsta tillåtliga.
Då ventilationsinrättningar finnas i en del af skolrummen eller
i alla, hafva de, så långt deras verksamhet och beskaffenhet hittig
blifvit af sakkunniga undersökta, visat sig vara af otillfredsställande
beskaffenhet. Af alt framgår, att man är fullt
berättigad att uttala ett bestämdt tvifvel om, att i hela vårt
land finnes en enda »allmän» skola, där anordningarna för att
hålla luften frisk och ren äro sådana, att de kunna tillfredsställa
helsovårdens berättigade fordringar, detta, äfven om man antoge,
att de, där de finnas, sköttes och verkade så, som man vid deras
införande beräknat, hvilket uppenbarligen är långt ifrån fallet.
Jag stöder mig för denna hårda dom på underlaget af de underLärov.
-kom. bet. III. 31
482
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
sökningar, som af fackmän blifvit anstälda i Stockholmsskolorna,
och några ventilationsinrättningar af väsentligt annan art eller
konstruktion än de af dem där undersökta finnas ju ej annorstädes.
Jag har i det föregående nästan uteslutande fästat mig vid
luftens renhet. Det är emellertid ej nog, att hon är så mycket
som möjligt fri från inblandning af främmande, för helsan mer
eller mindre skadliga ämnen, hon måste jämväl hafva en lämplig
grad af fuktighet och värme.
Hvad först fnhiighetshalten beträffar, så är den af stor betydelse
för luftens sanitära beskaffenhet, framför alt med hänsyn
till dess inverkan på hudverksamheten, som af den i hög grad är
beroende. Den bör så nära som möjligt sammanfalla med den
fuktighet, som förefinnes i en behaglig sommarluft, och sålunda vid
en temperatur af 17 å 18° uppgå till 50 ä 60 eller på sin högsta
höjd 70 % af maximalfuktigheten. Det är gifvet, att man i skolorna
bör vaka öfver, huru härmed förhåller sig, samt vara i besittning
af anordningar för att kunna öka fuktigheten i händelse af
behof, och sådant torde ofta förekomma, särskildt vid begagnande
af varmluftsapparater eller järnkaminer. Vid hvarje nybyggnad
bör äfven en bestämd fordran i berörda hänseende ställas på
ventilationskonstruktören, något, som hittils torde allmänt hafva
uraktlåtits. Några undersökningar föreligga emellertid ej, som
kunna föranleda mig att i denna redogörelse härpå närmare ingå.
Hvad beträffar apparaterna för själfva uppvärmningen af
skolrummen, så gifva de af komitén inhemtade upplysningarna
vid handen, såsom redan till största delen af ofvan lemnade
redogörelse för ventilationsanordningarna framgått, att af samtliga
läroverken är det endast 12 af de högre, som i sina skolhus
hafva central uppvärmning, 2:ne af dem medelst luftvarmapparat,
de öfriga 10 medelst vattenvarmapparat. Vid alla
öfriga allmänna läroverk, såväl högre som femklassiga och treklassiga,
försiggår uppvärmningen lokalt för de särskilda rummen.
För denna lokala uppvärmning är vid de högre läroverken
1 skolbyggnad fullständigt försedd med »ventilationsugnar». Vid
5 finnas sådana blott i en del af rummen. Vid de återstående
17 försiggår uppvärmningen på gamla sättet. Eldstädernas beskaffenhet
är för dessa senare i allmänhet ej uppgifven, men man
OLIKA SLAG AF UPPVÄRMNINGSAPPARATER. 483
torde Hafva skäl att antaga, att de långt oftare utgöras af
kakelugnar än af järnkaminer. Ej sällan anträffar man emellertid
i de årsberättelser, där skollokalerna beskrifvas, för dessa
liksom för följande slag af skolor den uppgiften, att uppvärmningen
sker med järnkaminer, insatta framför och stående i samband
med de äldre kakelugnarna, Invirka för ändamålet visat
sig vara otillräckliga.
Vid de femMassiga läroverken finnes blott en skolbyggnad
med central uppvärmning, luftvarmapparat, och endast 2:ne försedda
med ventilationsugnar. Alla andra hafva för boningsrum
vanliga eldstäder, kakelugnar eller järnkaminer. Vid de treMassiga
läroverken finnes intet enda skolhus försedt med vare
sig central uppvärmning eller ens med ventilationsugnar.
Nedan stående sammanställning lemnar en öfversigt öfver
uppvärmningsapparaternas art vid samtliga läroverken med
undantag af pedagogierna, som vid hela denna undersökning
lemnats ur räkningen.
Det ligger i sakens natur, att sammanställningen blir till
sina siffror öfverensstämmande med den för ventilationsinrättningarna.
Uppvärmning sapparater.
Central upp-värmning. |
Lokal uppvärm-ning. |
|||||||
Slag af |
tT* < |
C P <5 P |
Ventila- tionsugnar. |
< 9? Er. |
Summa. |
Anmärkningar. |
||
5 JS >-3 p -s p |
< P P ►P P P |
P 3 3 p |
Allmänt. |
Blott i en |
ga kaminer |
|||
Högre läroverk |
2'') |
HD2) |
12 |
i3) |
5‘) |
17 |
23 |
’) Malmö, Halmstad. 2) Stock-holms norra latinl., Upsala, |
Femkl. » |
l5) |
— |
1 |
26) |
— |
20 |
22 |
5) Sköfde. 6) Jakob, Arboga. |
Trekl. » |
— |
— |
— |
— |
— |
172) |
17 |
’) För 2:ne, Örnsköldsvik och |
Tillsamman |
3 |
10 |
13 |
3 |
5 |
54 |
62 |
484
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
Med dessa data för ögonen måste vi fråga oss: kunna dessa
inrättningar för skolrummens uppvärmning fylla de fordringar,
som man med alt fog bör på dem ställa?
För att därom döma böra vi först besvara den frågan: Indika
äro dessa fordringar?
De torde i hufvudsak och i öfverensstämmelse med, hvad
professor Heyman1) såväl som de fackmän, hvilka undersökt
Stockholmsskolorna, angifvit, kunna framställas sålunda:
Under hela den tid, undervisningen pågår, bör i skolrummets
olika delar en likformig temperatur af 17 å 18° Celsius vara
rådande. I sådant fall, där på grund af rummets bristande
breddmått eller lärjungarnas större antal den yttersta raden
måste sitta nära ytterväggen, bör denna medels särskilda anordningar
(t. ex. vid central vatten- eller ångvärmning genom
i väggen anbragta värmerör) hållas varm, på det att ej i följd
af värmeutstrålningen mot väggen ena sidan af kroppen må på
ett otillbörligt sätt afkylas, hvilket, under alla förhållanden
skadligt, kan för helsan hafva mycket menliga följder.
De i rummet befintliga ugnarna, kaminerna eller värmeapparaterna
böra vara så inrättade, att värmeutstrålningen från
deras ytor ej må besvära lärjungarna. Temperaturen hos dessa
ytor bör därför aldrig kunna öfverstiga 90° C., så vida de icke
äro försedda med lämpliga skyddskärmar eller så placerade,
att något obehag eller fara för menlig inverkan af värmeutstrålningen
ej uppstår.
Temperaturen bör lätt kunna regleras, så att en möjligen
inträffande öfverhettning inom möjligast korta tid må kunna
afhjälpas, utan att fönstren behöfva öppnas under pågående
undervisning, samt utan att temperaturen i närgränsande rum
där af påverkas.
Temperaturen hos den genom ventilationskanalerna införda
rena luften bör ej vara för låg, ej under 12° C., och ej häller
för hög, ej öfver 40° C.
Af hvad ofvan meddelats hafva vi erfarit, att vid det ojämförligt
största antalet af våra skolor finnas inga andra uppvärmnings
apparater än de för boningsrum vanliga; sålunda inga
andra än vanliga kakelugnar eller järnkaminer Förande dessas
’) Om fordringarna på ett sundt skolrum, a. st. s. 14.
KAKELUGNAR OCH JÄRNKAMINER SÅSOM VARMAPPARATER. 485
olämplighet för ventilationen har jag redan yttrat mig. Hvad
åter till en början kakelugnarnas förmåga att tillfredsställa de
angifna fordringarna på uppvärmning beträffar, så tillåter jag
mig att, liksom jag i allmänhet vid hela denna framställning
gärna stöder mig på fackmännens uttalanden öfver hit hörande
frågor, af hvilka många äro af mera rent teknisk art, anföra,
hvad lektor Westin i sin kritik af de nu i skolorna brukliga
ventilations- och uppvärmningsapparaterna härom yttrar i berättelsen
om Stockholmsskolornas undersökning.
»Att en kakelugn vid förståndig skötsel kan hålla temperaturen
i ett rum af vanlig storlek och med täta väggar och fönster
ganska jämn, är väl bekant, men lika välkändt är, att, om
öppningarna för den friska luftens tillträde ej äro reducerade
till ett minimum, så kan värmegraden inne under vintern icke
alltid hållas tillräckligt jämn och hög. Enär nu en ganska betydande
mängd frisk luft måste inledas äfven i de skolrum, om
hvilka nu är fråga, för såvidt ej föroreningarna i följd af andningen
och hudutdunstningen från det stora — i många fall
mycket för stora — antalet barn, som i sådana rum hopas,
skola blifva för helsan menliga, och då man i de nu omtalade
lokalerna vanligen ej har annat medel för luftväxlingen att tillgå
än en eller två dragrutor i fönstren eller en åt en förstuga eller
tambur liggande dörr, så kunna värmen inne och luftväxlingen
därstädes endast ytterst ofullständigt tillfredsställa äfven de
billigaste fordringar. Den starka temperatursänkning, som är
en följd af dragrutornas användning vintertiden, tvingar att inskränka
bruket af dem hufvudsakligen till endast rasterna.
Vid den i förhållande till behofvet ytterst knappa luftomsättning,
som sedan under undervisningstiden eger rum, stegras
temperaturen jämförelsevis mycket genom det animala värmet.
I hög grad dålig luft och stora temperaturväxlingar känneteckna
altså denna anordning.»
Huru otillräckliga vanliga kakelugnar äro att underhålla
en behörig temperatur i skolrummen, bevisas dessutom af hvad
jag ofvan meddelat, nämligen, att man flerstädes måst fylla
bristen genom att tillsätta järnkaminer. De senare torde därför,
äfven af enklaste konstruktion, långt oftare förekomma
i våra skolor, än hvad man i allmänhet föreställer sig. Huruledes
dessa genom öfverhettningen af ytorna i väsentlig mon
bidraga till luftens förskämning, har ofvan framhållits, lika
-
486
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
som att de, om ej stor omsorg egnas åt förekommandet däraf,
göra luften torr ock äfven därigenom obehaglig ock osund.
Härtill kommer nu, att temperaturen i rummen blir genom dem
mycket ojämnt fördelad och växlingarna af den samma ännu
större ock hastigare än vid uppvärmning genom kakelugnar.
De faror för lärjungarnas helsa, som särskild! häraf uppstå, växa
i samma mon. »Den korta tid», yttrar Westin, »som fordras
för uppvärmning af luft i ett rum, där järnkamin begagnas, medgifver
ej magasinerandet af någon mera betydande värmemängd
i väggarna. Dessa kunna därför ej i nämnvärd mon bidraga
till höjande af temperaturen hos den under rasterna insläpta
rena luften eller att hindra utkylning, sedan eldningen upphört.
Den starka värmestrålningen från kaminen är af menligt inflytande
på de närmast den samma sittande barnen. De för kalla
väggarna däremot gifva anledning till en för stor värmeförlust
för barnen i öfrigt. En känsla af kyla erfares t. o. m., oaktadt
att luftens temperatur ofta är högre, än som under andra förhållanden
vore lämpligt.»
Då sålunda vanliga kakelugnar såväl som järnkaminer
kunna så litet uppfylla de fordringar, hvilka man måste ställa
på såväl luftväxling som uppvärmning, att luften i de skolrum,
där de begagnas, ej kan vara annat än af ytterst dålig beskaffenhet,
men ännu i denna stund det stora flertalet af skolor ej
eger andra uppvärmningsapparater än dessa, är det i sanning
hög tid, att allvarsamma åtgärder vidtagas för att afhjälpa detta
mycket betänkliga och beklagliga förhållande. Vid en del skolor
med dessa olämpliga varmapparater har man sökt förstärka
den luftväxling, som medelst dragrutor i fönstren kan åstadkommas,
genom att i ytterväggarna anbringa ventilationsöppningar,
täckta med skjutluckor af bleck, så kallade väggventiler.
Dessa äro anbringade dels nära taket, dels nära golfvet. I berättelsen
om Stockholmsskolornas undersökning framhålles, huru
ytterst olämplig denna senare anordning är, då de i närheten
af luckorna sittande barnen påtagligen måste mycket hårdt lida
af detta arrangement. »Äfven om de nämnda skjutluckorna», heter
det, »äro tillslutna och äfven om fogarna vore fullkomligt täta,
uppkommer där ett farligt drag. Dessa tunna bleckluckor leda
nämligen värme väl. Den å deras yttre sida befintliga kalla
luften afkyler hastigt luften vid deras inre sida. Det strax
därinvid sittande barnet förlorar därigenom eu altför betydande
VENTIL ATIONSK AMINER OCH KAKELUGNAR SÅSOM VARMAPPARATER. 487
mängd värme, dels genom beröringen med de vid ytterväggarna
nedgående kalla luftströmmarna, och dels genom den ensidiga
värmestrålningen från kroppens ena, mot ytterväggen vända
hälft. Då därtill kommer, att den i en enkel plåtfals rörliga
lnckan aldrig sluter fullt tätt, och då, såsom redan blifvit påpekadt,
lufttillförseln i öfrigt är ytterst knapp, så blåser den
iskalla luften stundom in i visserligen icke betydande, men i
stället vid enskilda punkter starkt hopträngda massor. Den
effekt, som häraf framkallas å barnets organisation, är påtagligen
sådan, att det torde gifvas få naturer, nog härdade att
en längre tid kunna emotstå den samma. Erfarenheten har ock
visat, att i lokaler af Stockholms folkskolor, försedda med dessa
primitiva luftningsmedel, mot slutet af terminerna ända till 30
procent af barnen varit borta på grund af sjuklighet. Antagligt
är nog, att äfven andra omständigheter bidragit till nämnda
sjuklighet, men det synes oss obestridligt, att nyss beskrifna
luftväxlingsanordning är så pass betänklig, att den bör rent af
förbjudas. Utan ett dylikt förbud torde det vara mycket sannolikt,
att den kommer att utsträckas till flere skolor än dem,
som hittils blifvit försedda med den samma.»
Det anförda gäller om de nära golfvet belägna luckorna.
De vid taket sittande äro mindre farliga. Den i deras fogningar
inträngande kalla luften utblandas i de flesta fall, innan den
träffar barnen; men äro luckorna öppnade, faller den kalla luften
i samlad ström ned på golfvet, där den blir liggande, tils den af
barnens fotter eller andra värmekällor uppvärmes. Stockholmskomiterade
framhålla i samband härmed, att, enär den rena luften i
allmänhet bör inledas utbredd öfver största möjliga yta, det synes
vara vida bättre och naturligare att förlägga utluftningsöppningarna
till fönstren. Anbringandet af de nu omtalade väggventilerna
torde sålunda vara en mindre lämplig anordning för
främjandet af luftens renhet och i själfva verket medföra mera
fara än gagn och dessutom fullt kunna ersättas af lämplig
fönsterventilation.
Att emellertid äfven i skolrum med de angifna dåliga uppvärmningsapparaterna
verkliga förbättringar, utan alt för stora
kostnader, kunna göras för att främja luftväxlingen och betydligt
förbättra luftens sanitära beskaffenhet, om denna också ej
kan blifva fullkomligt tillfredsställande, har lektor Westin visat
genom de förslag, han i den riktningen framstält såväl i ofvan
488
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
anförda berättelse som särskildt i sitt anförande rörande en af
honom konstruerad ventilationsapparat, afsedd företrädesvis för
just förbättring af luften i redan uppförda skolhus (se Helsovårdsföreningens
i Stockholm förhandlingar, 1883, I, s. 26).
VentilationsJcaminer och ventilationsTcahelugnar med de hos
oss i skolorna använda konstruktionerna äro väl långt bättre
än ofvan omhandlade gamla apparater egnade att uppfylla fordringarna
på skolrummens uppvärmning, om åt dem all den
skötsel och tillsyn egnas, som de påfordra. Deras väsentligaste
brister torde väl ligga däruti, att äfven med dem krafven på
luftväxling, såsom de ofvan meddelade undersökningarna gifva
vid handen, långt ifrån tillfredsställas, (se ofvan sid. 113) och
detta dess mindre, om ej nödiga kanaler för tillförsel af frisk
och afförande af förskämd luft på samma gång finnas. En af
de brukliga konstruktionerna för ventilationsugnar af järn, vid
hvilka ej finnas tegelbeklädda eldkanaler i det inre, förklara
Stockholmskomiterade, äfven frånsedt den otillräckliga ventilationen,
intaga en i hygieniskt hänseende låg ståndpunkt, emedan
stark öfverhettning af den inströmmande luften och starka
damaflagringar vid de tunna och skrofliga järnrör, den passerar,
äro oundvikliga. Dessa ugnar lära äfven oftast förekomma, utan
att afloppskanaler i väggarna äro anbragta för den förskämda
luften. Nämnda fel, luftens öfverhettning, är väl förekommet vid
en annan konstruktion, där eldkanalerna i kaminens inre äro
öfverdragna med tegel, men äfven emot dessa kaminers lämplighet
i skolrum göra komiterade mycket grava anmärkningar,
af hvilka jag anser mig här böra anföra de vigtigaste. Kaminernas
altför ringa förmåga att kunna medgifva en tillräcklig
luftomsättning beror därpå, att värmemeddelningen är altför
knapp och att luftöppningarna i de flesta fäll äro såväl för
små i förhållande till behofvet som äfven olämpligt placerade.
Förutom en golftrumma för frisk luft till kaminens fot lära ofta
vid användandet af dessa kaminer i ytterväggarna, finnas luftrör,
som inmynna ett stycke upp på väggen. De senare luftinloppen
kunna under den kalla årstiden knappast begagnas annat än under
rasterna, och de kunna då med fördel ersättas af fönstren. Den
i en skiljevägg murade evakuationspipan har endast en öppning,
och denna — märkligt nog — anbringad invid taket samt tätt
LUFT VARM APPARATER.
489
intill kaminens topp. »Tänka vi oss nu», yttra komiterade, »alla
luftkanalerna öppna under eldningsperioden, så inses, att den
genom ytterväggarna inströmmande rena, kalla ock således
tyngre luften faller ned på golfvet, utbreder sig å det samma,
förvärmes vid barnens fotter ock ben, d. ä. afkyler dessa i
olämplig grad, går så fram mot den varma kaminen, blir där
ordentligt uppvärmd för att sedan — återföras till den af barnen
begagnade delen af rummet? — ja visserligen delvis, men ock
för att till en väsentlig del utgå obegagnad genom den invid
kaminkransen sittande evakuationsmynningen. Den genom kamingallren
inströmmande rena, af eldstaden uppvärmda luften
kommer äfven den endast delvis rummet till godo, ty den uppvärmes
ytterligare vid kaminens öfre sidor för att sedan delvis
utströmma genom taköppningen.» —
Uti de skolor, där ventilationskakélugnar finnas, äro enligt
komiterade förhållandena ungefärligen enahanda med de nyss
beskrifna. Prof. Heymans ofvan meddelade undersökningar,
ex. 8—11, visa oss, hvad garanti för god luft vi kafva af dylika
kakelugnars användande. Vid ett besök i Jakobs skola i Stockholm,
där dylika kaminer allmänt finnas i läsrummen, meddelades
mig, att friskluftskanalerna till kaminerna i regeln höllos
stängda under lektionstimmarna, emedan eljes en bristfällig
uppvärmning egde rum, men då är ju äfven apparaten ej i gång
på det sätt, den skulle vara för att fylla, hvad man af den måste
fordra: tillförsel af frisk luft just under lästimmarna. Rektorn
har i sin årsberättelse för 1882 framhållit den starka åtgången
af bränsle för vidmakthållande af vederbörlig temperatur, och
att ej ens uppvärmningen härigenom kunnat tillfredsställande
tillgodoses, framgår däraf, att i bottenvåningen järnkaminer måst
insättas framför ventilationskakelugnarna. Men jag lemnar äfven
här ordet åt Stockholmskomiterade och den af dem representerade
speciela sakkunskapen. De yttra om i fråga varande ugnar:
»Oaktadt, att luftkanalerna vintertiden vanligen begagnas endast
under rasterna, utkylas rummen så, att man på en del ställen
nödgats tillgripa små, framför kakelugnen uppstälda järnkaminer,
hvilkas olämplighet i hygieniskt hänseende vi sökt att ofvan
framhålla. Detta är t. ex. fallet i en del rum i Jakobs elementarläroverkshus,
hvilket, som bekant, för knappast mer än ett
år sedan betydligt utvidgades och samtidigt underkastades en
genomgripande reparation. Enligt vaktmästarens uppgift börjas
490
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
under de egentliga vintermånaderna eldningen i kakelugnarna
kl. 3 på morgonen. Temperaturen kos luften i rummen plär då
vara 4 å 5° ock kan uppbringas till cirka 15° kl. */2 8, då undervisningen
börjar. Märkas bör, att sist nämnda temperatur angifver
luftens värmegrad, men als icke väggarnas. Påtagligt
är, att den senare måste antagas kafva varit väsentligen lägre
än i ett i öfrigt lika rum, i livilket luftens temperatur en längre
tid kållits vid 15°.»
»Då dylika missförhållanden,» fortsätta komiterade, »förekomma
i så pass nya ock betydande byggnader, som den senast
omtalade, synes det vara på tiden att söka vid kommande behof
förebygga ett upprepande af de, lindrigt sagdt, oegentligt anordnade
luftvägar, som ofvan blifvit beskrifna. Att nämnda konstruktion
fått en så pass stor användning, som förhållandet
verkligen är, synes bero på den hos oss hittils snart sagdt fullständiga
frånvaron af en offentlig granskning af utförda ventilationsapparater.
Denna brist på befogad kritik kar gjort, att
våra byggnader i allmänhet —• offentliga såväl som enskilda —
f. n. icke befinna sig i det goda skick, de eljes med säkerhet
skulle ega.»
De luftvarmapparater, som förefinnas vid 3:ne af våra allmänna
skolor, äro alla, såsom ofvan är nämndt, utförda efter
samma konstruktion som den i Maria nya folkskolehus i Stockholm.
En del af dennas stora brister i ventilatoriskt hänseende,
som prof. Hetmans luftundersökningar påvisat, äro ofvan angifna.
Hörande jämväl dess egenskaper som uppvärmningsapparat anmärker
prof. Hetman bland annat följande. »Den i rummet
inströmmande luftens temperatur växlade mycket, men uppgick
ej sällan i kanalen nära mynningen till 60°, vid hvilka tillfällen
den ännu 0,5 meter från mynningen var öfver + 40°. Då luftströmningen
i de längst från värmekällan uppstigande kanalerna
är långsammare än i dem, som ligga närmare ugnarna, så att
rummen, alt efter deras läge, få olika mängd luft och således
äfven ett större eller mindre tillflöde af värme, måste eldningens
styrka rätta sig efter de längst bort belägna rummen,
hvaraf följer, att de närmaste lätt blifva för starkt uppvärmda.
Eldningen måste hålla jämna steg med temperaturens förändringar
i den yttre luften, om ventilationsluften skall kunna
erhålla en lämplig temperatur, en omständighet, som gör detta
systems ändamålsenliga tillämpning i hög grad beroende af elda
-
VARM APPARATER.
491
rens omtanke och påpasslighet. När härtill kommer, att luft
och värmetillförsel i ett rum ökas eller minskas alt efter det
qvantum luft, som insläppes i ett närliggande, som får sin
värmekanal från samma kammare, så finner man, huru många
svårigheter här äro att öfvervinna såväl i fråga om reglering
af ventilationen som af den därpå beroende uppvärmningen.»
Såsom nyss nämndes, inströmmar luften öfverhettad och
öppningarna för den äro så olämpligt förlagda 150 cm. från
golfvet, att invid dem stående personer kunna träffas i ansigtet
af luftströmmar med en temperatur af 40 ä 50°. Om ej ventilerna
skötas med största uppmärksamhet, stegras temperaturen
öfver höfvan. Skolans öfverlärare d:r Nilsson meddelade vid
diskussionen om denna apparat i Helsovårdsföreningens ofta
omnämnda sammankomst bland annat, att det mångfaldiga gånger
hade händt, och detta äfven den mest uppmärksamme, att
man glömt sköta ventilerna. Ofta inträffade härvid, att temperaturen
på en timme uppgick ända till 30 grader, under det
rummet vid timmens början varit lagom varmt eller till och med
utkyld! Öfver luftens torrhet med däraf förorsakade olägenheter
förspordes ofta klagomål, och prof. Hetman konstaterade
den obehagliga inverkan häraf på sig själf vid besök i skolan.
Det är sålunda alldeles klart, att den här i fråga varande konstruktionen
af en central luftvarmapparat vid den skola, där
den af sakkunniga undersökts, visat sig mycket otillfredsställande,
både hvad uppvärmning och luftväxling beträffar. I Tyskland
har den fått mycken spridning, men i Berlin lärer den,
enligt hvad prof. Hetman vid ofvan nämnda tillfälle upplyste,
numera vara utdömd för alla kommunens skolhus, som framdeles
komma att byggas.
Därmed är dock ingalunda domen fäld öfver centrala luftvarmapparater
i allmänhet, d. v. s. med lämpligare detalj anordningar,
och särskild! förtjänar det här framhållas, att sådana, som af
prof. Cederblom konstruerats för nya flack- och folkskolor i
Stockholm, och af hvilka en är närmare beskrifven i Helsovårdsföreningens
förhandlingar för 1883, I, synas, att döma af alla
hittils därom gjorda uttalanden, förträffligt motsvara berättigade
fordringar så i ena som i andra hänseendet.
Bäst af de i våra allmänna skolor för närvarande använda
apparaterna torde väl vattenvarmapparaterna med kaminer för det
cirkulerande vattnet i de särskilda rummen hafva motsvarat de
492
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
fordringar, som ställas på själfva uppvärmningen; men den sakkunniga
undersökning, som vid Norra latinläroverket utförts,
kar dock visat, att äfven i det känseendet allvarsamma anmärkningar
med alt fog kunnat göras, sålunda att, vid den konstruktion,
som användts, vattnet är varmast, då det cirkulerar
genom den öfverstå våningens kaminer, ock afkyles sedan mer
ock mer för hvarje lägre våning, kvars kaminer det passerar.
Följden käraf vore, att, då kaminerna äro lika stora i lika stora
ock lika belägna rum i öfverstå våningen som i nedersta, uppvärmningen
i de öfre våningarna blefve mycket starkare än i de
nedre, då förkållandet borde vara omvändt, hvarföre äfven ofta
en besvärande ketta vore rådande i öfverstå våningen, under
det man kade svårt att hålla temperaturen uppe i den nedersta,
så att önskningsmålet beträffande värmefördelningen ej ens tillnärmelsevis
vore uppnådt. I Normalskolan, där likadana varmapparater
finnas, kar man, såsom jag ofvan meddelat, måst fylla
den brist i uppvärmning, som för de större salarna förefans,
genom att tillsätta nya värmeapparater till de ursprungliga
vattenvarmapparaterna.
Af alt framgår, huru otillfredsställande ej blott luftväxlings-,
utan äfven uppvärmningsanordningarna äro i våra skolbyggnader,
ja huruledes i det ojämförligt största antalet af dessa egentliga
luftväxlingsanordningar helt ock hållet saknas och uppvärmningsapparaterna
äro för ändamålet olämpliga eller rent af förkastliga,
såsom de enkla järnugnarna; Vid de undersökningar, som af
hygieniskt ock tekniskt fullt sakkunniga personer kittils utförts,
kar det visat sig, att äfven de såsom bäst ansedda ventilationsock
värmeinrättningarna, hvilka för öfrigt finnas blott vid ett
mindre antal skolor, äro behäftade med fel, som numera icke borde
få förekomma ock väl ej skulle kafva förekommit, om dessa inrättningar
varit underkastade offentlig kontroll, ock man vid planläggningen
gjort sig bättre underrättad om ock tagit mera hänsyn
till, hvad man ur kelsovårdens synpunkt bör ock måste
fordra, ock hvad den numera utvecklade tekniken på detta område
verkligen1 kan utföra.
Men huru står det väl i öfrigt till med omsorgen om, att
skolrummens luft må vara i sanitärt hänseende så god som
LUFTEN I SKOLRUMMEN.
493
möjligt? Ofvan liar framhållits, huruledes den med skodonen
insläpade gatusmutsen med sina myckna organiska ämnen
i hög grad bidrager till lnftförskämningen, dels genom att i
form af dam med sina skadliga beståndsdelar direkt spridas i
rummet, dels genom att intränga i golfvet, i dess virke, i
springorna, i trossbottnarna, hvarigenom ständigt verksamma
källor för luftförskämning uppstå, hvilka kunna under vissa omständigheter
blifva verkliga infektion shärdar. Hela denna luftförskämning
kan tämligen fullständigt förekommas, om golfven
späntas och, under alla förhållanden, indränkas med linolja,
målas eller på annat sätt göras å ytan ogenomträngliga för
vatten, samt om sedermera dagligen dammet och orenligheten
uppfångas med en fuktig svabel eller trasa. Det gifves väl
näppeligen någon afhandling i skolhygienen från senare tid, där
ej dessa åtgärder fordras, och må man icke däremot invända,
att de skulle föranleda för höga kostnader. Dessa täckas i
väsentlig mon af den besparing, som därvid göres i utgifter för
skurning, hvilka eljes i skolor, där renlighet är någorlunda
rådande, blifva ganska betydliga. Svenska läkaresällskapet
yttrar härom i sin ofvan omnämnda skrifvelse: »att under alla
förhållanden det är både ändamålsenligare och billigare att, där
så ske kan, omedelbart aflägsna orsaken till luftförskämning
än att ställa större fordringar på ventilationen, hvilken hufvudsakligen
genom de skadliga ämnenas utspädning renar luften,
är eu sanning, som, huru lätt insedd den än är, likväl högst
sällan tillämpas i verkligheten.»
Att döma af de till komiten ingångna upplysningarna, är
den i fråga varande för skolluftens sanitära beskaifenhet så
synnerligen vigtiga och så enkla åtgärden, golfvens indränkning
med linolja, ej vidtagen vid mera än en enda af samtliga allmänna
skolor i hela vårt land, nämligen vid Ladugårdslands i
Stockholm.
Att det ej kan hafva varit en illa placerad fruktan för
kostnaderna, som, åtminstone vid nybyggnaders utförande, i allmänhet
föranledt denna högst anmärkningsvärda uraktlåtenhet,
torde väl få tagas för gifvet, då man på andra för hygienen
alldeles likgiltiga saker, såsom arkitektonisk utstyrsel,'' nedlagt
jämförelsevis betydliga summor. Det är den bristande insigten
uti och hänsynen till helsovården, som här återigen på ett
slående sätt framträda.
494
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
Innan jag lemnar frågan om luftbeskaffenheten i våra skolor,
anser jag mig böra bemöta några invändningar, som man ej så
sällan får böra, äfven från skollärarna själfva, mot de fordringar,
belsovårdens målsmän ställa på luftens renbet.
Vid inga yrkanden på förbättringar i skolförbållandena
borde man väl kunna så räkna på lärarnas allmänna och kraftiga
understöd som just vid dem, som röra lokalernas sunda beskaffenhet;
men i själfva verket möter man äfven från dem ofta ett
motstånd, som i sanning är mycket egendomligt, eller en likgiltighet,
som ej är mindre påfallande. De anmärkningar, man gör
mot det nuvarande, i allmänhet mer eller mindre betänkliga tillståndet,
upptagas ofta så, som vore de riktade direkt emot lärarna
själfva, ehuru dessa ju i regeln ej hafva någon skuld i saken. En
invändning, som man från dem såväl som från andra ej sällan
får höra, är följande: »det är möjligt, att förhållandena ej äro
så goda, som de kunde vara, men de voro sämre förr, och låter
man förbättringarna fortgå så, som de på senare tider gjort,
kommer man nog till målet.» Eller man afspisas helt enkelt
med den förklaringen, att anmärkningarna äro obefogade, och att
skollokalerna numera i allmänhet äro tillfredsställande. Dessa
invändningars innebörd får sin tillräckliga belysning af hela
den ofvan lemnade redogörelsen. De kunna ej göras af någon,
som har en verklig insigt uti, af hvad betydelse andningsluftens
renhet är för barnen. De torde till en del äfven kunna förklaras
däraf, att man i allmänhet trott, att rummens storlek i förhållande
till lärjungeantalet utöfvade ett större inflytande på luftbeskaffenheten,
än hvad den gör, samt vidare, att man haft för
stort förtroende för de anstalter för luftväxling, som där och
hvar vidtagits, och ytterligare, att man förestält sig, att sådana
anstalter vore långt allmännare vidtagna, än hvad de äro.
Att ej mindre än 54 af våra 75 högre, femklassiga och treklassiga
läroverk ännu i dag sakna alla slags egentliga luftväxlingsinrättningar,
och att dessa, där de finnas, äro sådana,
som redogörelsen visat, måste nedslå alla illusioner i de senare
hänseendena. Hvad åter det beträffar, att förbättringar småningom
fortgå, så skulle vi möjligen kunna påräkna, att de, om
de fortginge som hittils, kunde efter allra tidigast ännu ett hälft
sekel hafva sträckt sig till de flesta skolorna; men förhållandena
äro ju sådana, att de gjorda förbättringarna kräfva ytterligare
förbättringar, och kan det väl ur någon synpunkt försvaras,
495
MÖJLIGA INVÄNDNINGAR.
om man uraktlåter att snart och allmänt ingripa för åstadkommande
af ett bättre tillstånd? Yi hafva sett, huru Svenska
läkaresällskapet, så snart det fick kännedom om, huru dålig
luften i skolorna, trots alt tal om förbättringar, i själfva verket
var, och detta äfven i de allra nyaste skolorna, fann förhållandet
böra ofördröjligen afhjälpas, om man ej ville fortfarande
fullt medvetet utsätta våra barn för ett mycket helsofientligt
inflytande, hvilket med god vilja lätt nog och med jämförelsevis
små uppoffringar kunde afhjälpas.
En annan invändning, som man får höra på olika sätt varierad,
är den, att man ej har rätt att ställa så stora fordringar
på luftens beskaffenhet i skolorna, och att den ej kan vara af
så stor betydelse för barnens helsotillstånd, då de flesta af dem
i sina hem få andas en lika dålig eller än sämre luft. Denna
invändning är så blottad på alt hygieniskt förstånd, så hjärtlös
och så hänsynslös, att jag hälst skulle velat förbigå den med
tystnad, men den är för ofta och med för mycket anspråk uttalad,
för att jag ej skall se mig nödgad att här upptaga den till besvarande.
Vore det sant, hvad i invändningen säges, att de
flesta af de allmänna skolornas lärjungar i sina hem andas en
lika dålig eller sämre luft än den uti skolrummen under nuvarande
förhållanden, så är det ju klart, att det blefve en så
mycket större, en så mycket oafvisligare uppgift för skolan att
sörja för, att luftbeskaffenheten inom alla hennes lägenheter vore
så god, så helsosam, som någonsin är möjligt. Behofvet för de
stackars barn, hvilka uppväxa under de angifna ogynsamma
sanitära förhållandena i hemmen, att åtminstone under den
fjärdedel af dygnet, de tillbringa i skolan få inandas en luft,
som ej för dem är absolut skadlig, är ju mångdubbelt större än
för dem, som utom skolan få lefva i en frisk och ren luft.
Det vore ju, såsom professor Hetman äfven anmärker, en välgerning,
om man kunde i skolan förskaffa sådana barn en ren
andningsluft, om ock blott under några timmar af dagen, för att
därmed motverka det skadliga inflytandet, som det dåliga hemmet
medförde. Alldeles orimligt vore det ju dessutom, att alla
de barn, hvilka uppväxa i goda hem, — och dessa torde väl i
de allmänna skolorna ej vara ett ringa antal, — i hem, där man
kanske gör alt för att hålla barnen friska eller motverka möjligen
befintliga sjukdomsanlag, skulle med vederbörandes vett
och vilja tvingas att under en stor del af dygnet utsätta sig
496
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
för ett helsofientligt inflytande i skolan, kvilket lätt kunde afhjälpas.
Det vore ju orimligt, att de goda kemmen skulle se
alla sina bemödanden gäckade på den grund, att det i skolan
funnes andra barn, bvilka i sina hem stode under dåliga hygieniska
inflytelser. Ett sådant tal är upprörande, och jag vill ej
längre uppehålla mig därvid. ■
Innan jag lemnar denna fråga, vill jag taga henne i betraktande
äfven från en annan synpunkt, hvilken jag aldrig sett
vederbörligen framhållen, men som för mig ställer sig såsom
mycket beaktansvärd.
Hvarje arbete, framför alt hvarje tankearbete försiggår
långt lättare, med mera lifaktighet och mindre ansträngning i
en ren och frisk luft af lagom, behaglig temperatur än i
en förskämd, tung luft, kanske därtill torr och öfverhettad.
Denna senare gör i bokstaflig mening »blodet tjockt och tankarna
tunga». Det finnes väl ingen, hvars erfarenhet ej härom
vitnar. Sörja vi nu för, att luften i våra skolor har den här
ofvan fordrade renheten, det vill säga närmar sig så mycket som
möjligt till beskaffenheten af en behaglig sommarluft, så kan
det ej vara tvifvel underkastadt, att lärarna skola utföra sin
uppgift med mindre ansträngning, men med långt mera lif, och,
jag vågar säga, på ett bättre sätt, än om de nödgas undervisa
i en förskämd luft och kanske därtill under starka temperaturväxlingar.
Detta är ett vigtigt moment för att främja undervisningens
resultat. Men ett kanske ännu vigtigare ligger uti
den mera vakna intelligens och det i alla hänseenden liffullare
tillstånd, hvari barnet under samma förhållande tillgodogör sig
undervisningen, emot om dess blod mera trögt cirkulerar i organismen,
öfverfyldt med kolsyra och lidande brist på det alla
organens verksamhet uppfriskande syret, för att nu ej tala om
alla andra förändringar i blodbeskaffenheten, som den förskämda
luften kan medföra, och som kunna bidraga att nedsätta hjärnverksamheten
och tankekraften.
Med få ord: frisk, ren luft i skolans alla lärosalar skall,
frånsedt dess betydelse för den fysiska helsan, höja undervisningens
resultat och göra hela arbetet inom skolan lättare,
behagligare och mindre ansträngande för både lärare och lärjungar.
_
SKOLRUMMENS BELYSNING M. M.
497
Frågan om skolrummens belysning, så vigtig framför alt med
hänsyn till bevarandet i normalt skick af lärjungarnas synförmåga,
har jag redan i kapitlet om närsyntheten behandlat och
har ingen anledning att här på den samma vidare ingå, då
komitén ej anstalt några särskilda undersökningar öfver, huru
därmed förhåller sig vid de olika skolorna. Endast vid en detaljundersökning
af hvarje skolbyggnad på platsen kan, såsom
jag i ofvan angifna kapitel framhållit, denna fråga på ett fullt
nöjaktigt sätt besvaras, äfven hvad dagsbelysningen beträffar,
då denna är beroende ej blott af fönsterytans förhållande till golfytan,
utan jämväl af fönstrens placering, rummens höjd och
belägenhet i förhållande till väderstreck och omgifning. De allmänna
fordringarna på rummens fönsterbelysning äro i det
anförda kapitlet angifna. Några åtgärder för förbränningsgasernas
omedelbara bortledning vid den konstgjorda belysningen, så
vigtig den än är, torde ännu ej i någon af våra skolor vara vidtagna;
men det är af vigt, att, framför alt där undervisningen
fortgår under någon större del af den mörka tiden på dagen,
man ej lemnar sådana åtgärder ur sigte.
Till skolbänkarnas beskaffenhet i allmänhet eller i de särskilda
skolorna har komitén, såsom jag ofvan i kapitlet om närsyntheten
angifvit, af flere, lätt insedda skäl ej häller ansett sig
böra utsträcka sina undersökningar, huru vigtig frågan därom i
sanitärt hänseende än är med hänsyn till de svåra följder, som
en af dem föranledd oriktig kroppshållning under stillasittandet
i skolan kan medföra ej blott för synorganet, utan äfven i flere
andra hänseenden. Endast genom en lokal undersökning torde
nöjaktigt kunna utrönas, huru pass de bestämda, på fysiologiska
grunder baserade fordringar, som man numera på skolbänkarnas
beskaffenhet och afpassning efter lärjungarnas kroppsstorlek
kunnat uppställa, och som jag i kapitlet om närsyntheten i
korthet angifvit, äro vid de särskilda skolorna tillgodosedda.
För de olika konstruktioner, genom hvilka man sökt uppfylla
dessa fordringar, återfinnas utförliga redogöreler i hvarje
skolhygienisk handbok.
Till de anspråk, man oafvisligen måste ställa på hvarje
skola, hör, att hon i sin omedelbara närhet eger en fullt lämplig,
tillräckligt rymlig, torr, grusad lekplats, där lärjungarna på rast
Lärov.
-Jcom. bet. ITT. 32
498
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
stunderna kunna tumla om i det fria och under uppfriskande
lekar och otvungna rörelser fylla sina lungor med atmosferens
rena luft, vidga synvidden till hvila för sina ögon och få sitt
genom stillasittandet mer eller mindre störda blodomlopp återstäldt
i normalt skick. Detta, medan skolrummen vädras och
luften i dem så nära som möjligt återställes till likhet med
ytterluften i renhet.
Men det är ej nog med, att sådana fullt öppna lekplatser
finnas. Ofta förbjuder väderleken, framför alt i vårt klimat, barnens
vistelse i det fria. Nödgas de då kvarstanna i skolrummen
eller korridorerna, hindras den så nödvändiga utvädringen
af dessa, och lärjungarna gå dessutom miste om den fördelaktiga
inverkan, som vistandet i den fria luften utöfvar, om än detta
vistande blott räcker ett tiotal minuter. Man måste därför
ovilkorligen fordra, att vid lekplatserna eller möjligen annorstädes
invid skolan finnas täckta, tillräckligt rymliga lekskjul,
öppna åt ena eller åt båda sidor och, såsom erfarenheten från
Stockholms folkskolor visar vara behöfligt, hälst försedda med
takventilation eller så kallad takryttare. Dylika lekskjul blifva
äfven under sommarhetta och starkt solsken en välbehöflig,
behaglig, skuggig tillflyktsort.
Den danska skolkommissionen föreslår bland annat de lagstadgandena,
att lekplatsen skall hafva ett utrymme af minst
12 kvadratfot för hvar och en af de lärjungar, som samtidigt
nyttja dem, och att den under inga förhållanden får i någon
utsträckning vara mindre än 24 fot; samt vidare, att åtminstone
en fjärdedel af dess inhägnad skall vara försedd med ett halftak,
som springer fram minst 8 fot, eller med en på annat sätt
öfvertäckt plats, såvida icke skolan förfogar öfver något särskilt
rum, där barnen kunna leka vid regn och starkt solsken.
Utländska författare i skolhygienen framställa det som en
gifven sak, att dylika täckta platser böra finnas vid hvarje
skola, och äfven hos oss har d:r Gcldkuiil i sin förtjänstfulla
afhandling om skolhygienen framhållit nödvändigheten däraf.
Ingenstädes torde de äfven vara mera behöfliga, än i vårt
hårda klimat, och vid Stockholms folkskolor har man börjat anlägga
sådana.
De här framstälda fordringarna på lekplatser afse behofvet
för lärjungarnas vistelse i det fria under de korta rasterna
mellan arbetstimmarna. Det vore i hög grad önskligt, att dessa,
LEKPLATSERNAS BESKAFFENHET.
499
omedelbart invid skolbyggnaden belägna lekplatser vore så rymliga,
att de jämväl medgåfve utförandet af sådana samfälda, mera
systematiskt anlagda, men dock på lärjungarnas fria val och
egna initiativ företagna lekar, Indika fordra ett mera betydligt
utrymme, såsom bollspel med dess olika variationer, skridskoåkning
under vintern på konstgjorda banor, sådana som
man i »Stockholm börjat anordna o. s. v. Men då sådana lekplatser,
i synnerhet vid stora skolor, måste hafva ett större utrymme,
än hvad det kanske på en del ställen kan numera blifva
möjligt att omedelbart invid själfva skolan åstadkomma, så
borde man i sådana fall på något annat ställe anordna dylika,
så belägna och beskaffade, att de under de längre fritiderna,
såsom frukostlofven, kunde blifva tillflyktsorter, där skolungdomen,
under lämplig tillsyn, kunde få hängifva sig åt det själ
och kropp uppfriskande nöje, som leken i det fria skänker på
ett sätt, som ej kan af något annat ersättas. De hafva länge
varit alldeles för mycket åsidosatta dessa lekar. Mer och mer
börjar emellertid intresset för dem att, likasom i utlandet,
äfven i vårt land vakna; mer och mer allmänt börjar man inse
deras stora betydelse för ungdomens sunda fysiska och
psykiska utveckling, — hvartill jag längre fram återkommer, —
och högst beaktansvärda sträfvanden göras för deras främjande.
Skolan och skolorganisationen måste komma dessa sträfvanden.
till mötes i alt, hvad de kunna. I första rummet måste skolan
bereda möjlighet för dessa lekar genom att för dem bereda tid
och upplåta plats. Till frågan om beredandet af tid återkommer
jag i det följande, här tillkommer det mig att uppställa den
fordran, att plats för dem må finnas vid hvarje skola i hela
landet, vare sig nu på rastplatserna omedelbart invid skolan
eller i nödfall, där dessa ej numera utan orimliga kostnader
kunna göras tillräckligt rymliga för detta särskilda ändamål,
på annat lämpligt ställe, hälst i skolans närhet. Det i flere
hänseenden märkliga cirkulär, som preussiska kultusministern
v. Gossler utfärdade i oktober år 1882, ålägger alla skolkollegier
att sörja för, att vid skolorna finnas, förutom den täckta turnhallen,
jämväl öppna turnplatser, tillräckligt stora för »Turnén»
och fria lekar, Jag återkommer till detta cirkulär, i hvilket
betydelsen af dessa lekar på det kraftigaste häfdas.
I vår läroverks stadga har behofvet af sådana lekplatser
som de sist berörda, såsom det vill synas mig, ej blifvit förbi
-
500
KAP. XX. OM SKOLLOKALERNA.
sedt, men de ordalag, hvari fordringarna på dem framställas,
äro alldeles för sväfvande för att ej medgifva en nog vidsträckt
tolkning. Städerna åläggas visserligen i nämnda stadga att för
skolhusen kostnadsfritt upplåta byggnadsplatser, som äro fria,
sunda och välbelägna samt så vidsträckta, att utrymme för
gymnastikinrättningar äfvensom för lärjungarnas lekar och rörelser
i fria luften där finnes, men har man väl på ett verksamt
sätt utöfvat kontroll öfver, att stadgandet blifvit på ett tillfredsställande
sätt tolkadt och tillämpadt? Och hvilka medgifvanden
måste man ej göra åt den subjektiva uppfattningen,
när stadgandet är så obestämdt? Mer och mer tätt bebyggas
städerna; svårigheterna att inom dem bereda det behöfliga utrymmet
för ungdomens lekar tilltaga i samma mon. Hvad som
är af behofvet påkalladt att i den vägen göras, bör göras snart.
De svar, som komitén erhållit på sina till de olika läroverken
sända frågor rörande lekplatseima, äro återgifna å tabellerna
3G—38, bil. C, kap. III. De lemna i allmänhet ej tillfälle till en
mera grundlig pröfning af förhållandena och sålunda ej häller
till ett säkert omdöme om, hura pass tillfredsställaixde lekplatserna
i allmänhet äro så till utrymme som till beskalfenhet i
öfrigt. Detta torde ej häller nöjaktigt kunna utrönas annat än
genom besök på platsen. Hvad som framgår af de lemnade
svaren, är emellertid, att, om äfven vid flere skolor ändamålsenliga
fria lekplatser finnas, detta dock långt ifrån är förhållandet
vid alla. Hör ej mindre än 11 läroverk, 5 af de högre,
1 af de femklassiga och 5 af de treklassiga, saknas svar.
Af dessa har dock åtminstone 1 bland de först nämnda,
Upsala, såsom af dess årsberättelse för 1869—70 framgår, en
lekplats, som torde höra till de bättre. Hvad de öfriga beträffar
torde det vara högst tvifvelaktigt, huruvida de ega någon sådan
ens af allra anspråkslösaste art. Ofta nog synas skolornas här
uppgifna lekplatser ingalunda fritt kunna disponeras af skolungdomen,
utan utgöras af inkräktningar på områden, afsedda
för helt andra ändamål. Ej sällan äro de gräsbevuxna, hvarigenom
deras begagnande under regnig och slaskig väderlek,
framför alt under höst och vår, torde lida betydliga inskränkningar.
En högst väsentlig och genast i ögonen fallande brist
är, att ej vid en enda allmän skola, högre eller lägre, med gam
-
BEHOFVET AF EN HYGIENISK INSPEKTION.
501
mai eller ny byggnad, finnas några rast- eller lekskjul anbragta.
De stora olägenheter, som i hygieniskt hänseende härigenom
uppkomma, framför alt med hänsyn till det hinder som, uppstår
för rummens utvädring under rasterna vid ogynsam väderlek,
har jag ofvan framhållit. Att denna brist allmänt och med det
snaraste må afhjälpas, är ett yrkande, som ur helsovårdens
synpunkt med så mycket mera fog måste framställas, som det
ju af den föreliggande undersökningen visat sig, att det med
luftväxlingen i våra skolor är mycket illa stäldt. Äfven om
förbättringar i det hänseendet snarast möjligt genomföras, skola
dessa dock ej kunna åstadkomma ett sådant resultat, att ej
under alla förhållanden en fullständig utvädring af skollokalerna
under raststunderna blir nödvändig. Den bör kunna göras i alla
väder.
En närmare analys af lekplatsernas beskaffenhet medger ej
det föreliggande materialet. Det är emellertid af mycken vigt,
att en mera genomförd undersökning af dem göres, och att man
tillser, att läroverksstadgans ofvan anförda bestämmelser ej för
ett större eller mindre antal skolor förblifvit en död bokstaf
eller erhållit en sådan tolkning, att lekplatserna ej motsvara,
hvad man afsett och jag ofvan framhållit, att man af dem bör,
ja måste fordra. Jag ser häruti en ny maning till, att med det
allra snaraste en allmän hygienisk inspektion af våra skolor
företages af fullt sakkunniga personer. Jag har ofvan framhållit
flere omständigheter, som göra eu sådan inspektion af behofvet
påkallad, först och sist är det dock det beklagliga tillstånd,
hvari anordningarna för en god luftbeskaffenhet i skollokalerna
befinna sig, som därtill oafvisligen uppfordrar.
Länge har man väl anstalt inspektion öfver skolorna, men
alltid med uteslutande pedagogiska mål för ögonen; aldrig ännu,
åtminstone ej genom därtill kompetenta personer, för att utröna
de sanitära förhållandena. Det torde väl vara hög tid, att äfven
en allmän hygienisk inspektion af dem företages. Hela den
här lemnade redogörelsen synes mig ådagalägga nödvändigheten
däraf och af, att den göres lika grundlig som och i
vissa riktningar längre utsträckt än den, hvilken Svenska
läkaresällskapet fann nödvändigt att påyrka för Stockholmsskolorna,
och som vederbörande myndigheter också ofördröjligen
satte i verket. En uraktlåtenhet häraf torde svårligen kunna
försvaras.
502
KAP. IX. OM SKOLLOKALERNA.
Det vore utan tvifvel (hiskligt, att undersökningen så långt
möjligt, och så långt utan altför stor tidsutdrägt kunde ske,
utfördes af samma personer, och det synes mig, som om dessa,
liksom för undersökningen af Stockholmsskolorna, kunde lämpligen
utgöras af en hygieniker och en tekniker, med Indika åtminstone
en byggnadskunnig person på hvarje särskild plats
torde genom kommunens försorg böra associeras. De inspekterande
borde liksom i Stockholm erhålla i uppdrag ej blott att
undersöka de för handen varande förhållandena, utan härjemte
att upprätta förslag till af behofvet påkallade förbättringar.
De inspekterande skulle för öfrigt egna sin uppmärksamhet åt
alt, som vid skolan står i samband med helsovården, sålunda ej
blott åt luftväxlings- och uppvärmningsinrättningarna och deras
skötsel, utan äfven åt belysningen i skolrummen, såväl fönsterbelysningen
som den konstgjorda, åt de anordningar, som vidtagits
att förekomma luftförskämning, åt skolbänkarnas beskaffenhet,
åt lekplatserna och gymnastiksalarna o. s. v.
Den jämförelsevis obetydliga kostnad, som en sådan inspektion
skulle föranleda, kan ej verka afskräckande eller tjäna till
förebärande för uraktlåtenheten att verkställa den, då det är fråga
om en för vår ungdoms helsa så ytterst vigtig angelägenhet.
Denna kostnad skulle dessutom mångfaldigt uppvägas häraf, att
man genom eu sådan inspektion och de genom den vunna, på
verklig sakkunskap grundade förslagen till förbättringar räddades
från en mängd famlande dyrbara försök och från att möjligen
vid dem, utan att vinna sitt mål, förlora sina penningar. Huru
man under hittils varande förhållanden, just i bristen på stöd och
ledning från sakkunnigt håll, bortkastat jämförelsevis betydliga
summor, framgår af denna redogörelse och af de utlåtanden af
fackmän, som jag i den anfört.
Skola vi längre fortgå på denna misslyckandets väg? Detta
vore i sanning slöseri både med våra penningar och med, hvad
som är mera värdt, våra barns helsa.
Hygienikern och teknikern, med sina i olika riktningar
gående sakkunskaper, måste samverka till att förekomma detta
slöseri.
Härmed ledes jag äfven till en annan fordran, som jag delvis
förut berört, och som ej längre bör kunna få så åsidosättas,
som hittils skett, nämligen, att vid uppgörandet af planerna till
nya skolbyggnader den verkliga sanitära sakkunskapen får till
-
BEHOFVET AF EN HYGIENISK INSPEKTION.
503
fälle att göra sig gällande i alla riktningar, så livad val af
plats som detaljer i byggnadens inredning m. in. beträffar, äfvensom
att hvarje nyuppförd skolbyggnad, anordnandet af dess omgifning
in. in. underkastas till alla sina detaljer eu sakkunnig
undersökning och kontroll. Hvad särskild! ventilations- och
upp vär mnin gsfö rh allanden a beträffar, far man ej där\id, såsom
vanligen skett, förlita sig ensamt på en ventilationsingeniör, åt
hvilken man ej gifver något i detalj utarbetad! program, för
hvars genomförande han bär ansvaret. Jag tillåter mig att
äfven härom anföra, hvad prof. Hetman yttrar: »Jag kan här
vid
ej underlåta att framhålla en orättvisa, som ofta begås, då
man kastar hela skulden för ventilationsanordningarnas misslyckande
på konstruktören. I de allra flesta fall mottager han
uppdraget att värma och ventilera skolhuset utan någon som
hälst närmare anvisning rörande de sanitära fordringar, som
böra tillgodoses, eller på de särskilda fordringar i öfrigt, som
betingas af byggnadens användning. Huru mycket frisk luft
behof ver införas, om korridorer och kapprum tarfva ventilation,
hvilka modifikationer med afseende härpå samt på temperaturen
i de olika rummen, klasserna, gymnastiksal, ritsal, kapprum
o. s. v. kräfvas, om afseende behöfver fästas på luftens fuktighet,
om skötseln af ventilationen i klassrummet kan öfverlemnas
åt läraren eller ej — en omständighet, som inverkar pa
åtskilliga anordningar, — angående alt detta och mycket annat,
som ventilationsteknikern ovilkorligen måste känna, om resultatet
af hans arbete skall fullt motsvara ändamålet, lemnas
honom i allmänhet ej minsta besked. Då de förutsättningar, på
hvilka han bygger, ej sällan äro oriktiga, blifva anordningarna i
följd häraf bristfälliga; och så klagar man,öfver arbetets oduglighet
och fördömer t. o. m. mången gång alt, hvad ventilationsinrättningar
heter.»
Lika litet, som man under nuvarande förhållanden kan fordra,
att arkitekten skall vara fullt förtrogen med helsovårdens
alla kraf på det arbete, han skall utföra, får man ställa denna
fordran till ventilationsingeniören i fråga om hans arbete. Äfven
för detta måste ett sanitärt program utarbetas, och endast under
den förutsättning, att ett sådant lemnats, har man rätt att begära,
att ingeniören ikläder sig ansvaret för arbetet.»
Yentilationstekniken har numera nått den utveckling, att
man på den kan ställa vederbörliga kraf, och den tid borde vara
504
KAF. IX. OJI SKOLLOKALERNA.
förbi, då man särskildt vid nya byggnaders uppförande underläte
eller ej förstode att göra detta. Enligt de sakkunnigas uttalanden
beror det för ett godt resultats erhållande mindre på
det system, som användes, än på detaljerna i dess anordning;
detta hör till den tekniska sidan af saken, och valet af system,
genom hvilket han bäst anser sig kunna fylla programmets fordringar,
kan väl hälst lemnas åt ingeniören; men huruvida han
verkligen fylt programmets fordringar, detta bör alltid strängt
kontrolleras.
Innan jag lemnar detta kapitel, måste jag ännu framhålla
en vigtig omständighet, om än i förbigående. Man må hafva
huru förträffliga byggnader, huru väl anlagda uppvärmningsoch
luftväxlingsapparater som hälst, därigenom är endast möjligheten
för goda sanitära förhallanden beredd, men det fordras
eu ständig vaksamhet öfver, att de befintliga apparaterna och
alla sanitära anordningar inom skolan handhafvas och skötas
på ett fullt tillfredsställande sätt. Vi hafva ju af ofvan stående
redogörelse erfarit, och erfarenheten därom torde väl för öfrigt
vara allmän, hvilken uraktlåtenhet i nämnda hänseende kan
förekomma, huru verkligen befintliga ventilationsinrättningar
rent af äro försatta ur bruk eller till och med aldrig varit eller
ens kunnat sättas i bruk. Häraf uppstår den fordran, att vid
hvarje skola det finnes någon, som har sig särskildt anförtrodt
att vaka öfver alla de hygieniska förhållandena inom skolan och
sålunda äfven att tillse, att hvar och en, som har något att med
dem beställa, fullgör sin plikt. Jag återkommer till denna vigtiga
fråga i ett följande kapitel, som särskildt handlar om den
hygieniska tillsynen öfver skolorna.
KAP. X.
Bostadsförhållanden.
Till de många särskilda omständigheter af mycket växlande
art, som utom skolan utöfva ett mer eller mindre väsentligt inflytande
på lärjungarnas helsotillstånd, har komitén ej kunnat
sträcka sina undersökningar. Det vore de allmänna hygieniska
förhållandena på de olika platserna, men framför alt hemmens
beskaffenhet, lifsvilkoren och lefnadsvanorna inom dessa, den
kost och den mer eller mindre omsorgsfulla vård, lärjungarna
där njöte, som skulle tagas i betraktande. Härtill komme en
mycket vigtig faktor, nämligen ärftligheten, med hänsyn till
den konstitutionela beskaffenheten och dispositionen för vissa,
mer eller mindre allvarsamma sjukdomar eller afvikelser från ett
fullt normalt tillstånd. Det torde lätt inses, att endast en vid
hvarje skola med yttersta noggrannhet och med full kännedom
om de olika hemmens beskaffenhet, föräldrarnas helsotillstånd
och förhållandena i öfrigt på platsen genomförd undersökning
skulle kunna medgifva en sådan gruppering af lärjungarna, att
man vid en statistik öfver den ena eller den andra faktorns inflytande
ej skulle löpa fara att begå misstag, så väsentliga, att de
på resultatet tryckte en alldeles falsk prägel. Strängt taget skulle
äfven en sådan undersökning, äfven om den kunnat genomföras,
hafva legat utanför komiténs uppgift, hvilken väl måste vara
den att söka utreda, hurudant helsotillståndet faktiskt är bland
skolungdomen, hvad hänsyn skolan härtill bör taga, och särskildt
om själfva skolan och i sammanhang med dess organisation
stående omständigheter äro af beskaffenhet att menligt inverka
på barnens helsa och sunda utveckling. Emellertid var det äfven
med denna begränsning af uppgiften, hvilken komitén antagit
såsom för sig bestämmande, af stort intresse att tillse, huruvida
den ofördelaktiga inverkan, som sämre lefnadsförhållanden
i hemmen måste antagas utöfva på barnens helsotillstånd, kunde
506 KAP. X. BOSTADSFÖRHÅLLANDEN.
äfven statistiskt påvisas, ocli om man däraf möjligen skulle kunna
få en fingervisning om den grad, i hvilken detta inflytande gjorde
sig gällande. Man borde af en sådan undersökning kunna vänta
sig ett resultat, åtminstone lika positivt som det, den ofvan meddelade
undersökningen öfver eu längre arbetstids inverkan på
helsotillståndet lemnade. Vilkoret för att resultatet skulle
vara bevisande i den ena eller andra riktningen vore dock
att kunna göra en för undersökningen lämplig gruppering
af hemmen. En indelning af dessa hem för våra allmänna
skolors lärjungar efter föräldrarnas sociala ställning eller fädernas
sysselsättning sådan, som t. ex. tabellerna 6—10 i bil*
C, kap. VII, återge, ansåg man ej kunna leda till en gruppering
af den art, att man vore försäkrad om att i den ena gruppen
få genomgående sämre, i den andra genomgående bättre sanitära
förhållanden. Om föräldrarnas förmögenhetsvilkor inom
de olika grupperna kunde komitén naturligtvis ej erhålla
några upplysningar; ej häller kunde komitén påräkna hos
vederbörande en sådan kännedom om hemmen, att den direkt
kunde framställa en fråga, om de för de enskilda lärjungarna
kunde betraktas såsom sanitärt goda eller mindre tillfredsställande.
Emellertid ansåg man inom komitén, särskild! med stöd af
en del erfarenheter från i landsortsstäder belägna skolor, att
det skulle vara af intresse att undersöka, huruvida något olika
inflytande på helsotillståndet kunde påvisas, när lärjungarna
bodde i sina föräldrahem och där åtnjöte vård och tillsyn, eller
när de vore inackorderade och sålunda lemnade i andras händer,
eller slutligen när de saknade äfven denna omvårdnad och vore
ännu mera öfverlemnade åt sig själfva. I senare fallet, som
borde betinga de sämsta lifsvilkoren, vore antagligen förhållandet
i allmänhet antingen det, att de på annan ort boende föräldrarna
i läroverksstaden upprättat hushåll för sina barn, eller
också det, att lärjungarna finge väsentligen lefva på medförd
matsäck med komplettering af hämtad mat. Ett fåtal kunde
antagas spisa ute.
Komitén beslöt sig för att utföra en undersökning i denna
riktning så mycket hällre, som, om den ej ledde till något bestämdt
resultat rörande bostadsförhållandenas eller hemmens
inflytande på helsotillståndet, det dock vore ur andra synpunkter
af vigt att lära känna, huru pass stort antal lärjungar som vid
507
VID DE HÖGRE LÄROVERKEN.
de olika åldrarna finge åtnjuta föräldravård och familjelif i eget
hem, huru många som vore inackorderade i främmande familjer,
och huru många åter de vore, som nödgades i sitt dagliga lif
under skoltiderna sakna inflytelserna af alt egentligt familjelif
och vore öfverlemnade åt sig själfva.
Huru härmed förhåller sig, visa nedan stående tabeller.
Lärjungarnas bostadsförhållanden vid de högre läroverlcen.
Klass. |
Antal lärjungar. |
P F |
I föräldra-hemmet. |
Inackor- derade. |
Ej i föräl-drahem men |
På annat |
||||
Antal. |
%. |
Antal. |
%. |
Antal. |
%■ |
Antal. |
°/o. |
|||
Latin!. VII,2________:....... |
565 |
1 |
238 |
4V |
224 |
39.7 |
21 |
3.7 |
82 |
''4,5 |
VII,i................... |
602 |
264 |
43-9 |
247 |
41,° |
26 |
4.3 |
65 |
10,8 |
|
VI,2.................... |
845 |
8 |
367 |
43.4 |
345 |
40,8 |
33 |
3.9 |
100 |
11,9 |
VI, i.................... |
959 |
2 |
456 |
47,6 |
385 |
40,1 |
40 |
4>2 |
78 |
8,1 |
V...... |
970 |
5 |
484 |
49-9 |
384 |
39.6 |
44 |
4.5 |
58 |
6,0 |
IV................... |
1,013 |
4 |
530 |
52>3 |
365 |
36,1 |
63 |
6,2 |
55 |
5,4 |
Reall. VII,2.......... |
175 |
1 |
103 |
58.9 |
58 |
33.'' |
6 |
3,4 |
8 |
4,6 |
VII.:................... |
156 |
77 |
49.4 |
62 |
39.7 |
4 |
2,6 |
13 |
8,3 |
|
VI,2............. |
186 |
no |
59.1 |
64 |
34.4 |
7 |
3,8 |
5 |
2,7 |
|
VI, i................... |
228 |
1 |
138 |
60,5 |
77 |
33.8 |
8 |
3,5 |
5 |
2,2 |
V............ |
412 |
278 |
67.5 |
106 |
25.7 |
15 |
3,6 |
13 |
3,2 |
|
IV...................... |
644 |
5 |
440 |
68,3 |
170 |
26,4 |
21 |
3,3 |
13 |
2,0 |
Geni. I. III...................... |
1,642 |
2 |
1,081 |
65,8 |
416 |
25,3 |
70 |
4,3 |
75 |
4,6 |
II...................... |
1,604 |
3 |
1,108 |
69,1 |
378 |
23,6 |
70 |
4,3 |
48 |
3-o |
I...................... |
1,191 |
1 |
874 |
73.4 |
238 |
20,0 |
38 |
3,2 |
41 |
3,4 |
Tillsammans] 11,192|33 |
6,548| 58,5 |
3,519 |
31.4 |
466 |
4,2 |
659 |
5,9 |
Såsom denna sammanställning för de högre läroverken utvisar,
är det vid dem ej mer än 58,5 / af samtliga lärjungar i
alla klasser, som bo i föräldrahem, under det att 31,4 % äro inackorderade,
4,2 % hafva eget hushåll, och 5,9 % äro på annat
sätt boende. Hvad särskildt de under den senare rubriken upptagna
beträffar, så är det väl en stor del, antagligen de allra
flesta, som hafva det så ofördelaktigt för sig stäldt, som ofvan
508
KAP. X. BOSTADSFÖRHÅLLANDEN.
angifvits, nämligen, att de måste sakna familjelifvets inflytelser
ock väl i allmänhet äfven vara hänvisade till en mindre tillfredsställande
anordning med kosthållet, men för en del af dem,
som antecknat sig för denna rubrik, förekomma sådana uppgifter
som, att de bo hos slägtingar eller hafva kondition, och
dessa torde sålunda lefva under fullt så goda hygieniska förhållanden,
som många andra under de öfriga rubrikerna uppförda,
ja kanske ej så sällan under mycket bättre. För några i
de högsta klasserna uppgifves det, att de hyra rum och spisa ute.
För öfrigt finna vi, att det redan i första klassen är något
mera än fjärdedelen af lärjungarna, som ej åtnjuta vård i föräldrahem,
och antalet af dessa växer mer och mer, så att de i
högsta latinklassen utgöra ej mindre än 57,9 /, d. v. s. mer än
hälften. De inackorderades antal växer från 20,o / i första
klassen till närmare 40 / i öfverstå latinklassen. Det vill
säga, det relativa antalet af dem fördubblas. Däremot håller
sig procenttalet för dem, som, med sina föräldrahem på annan ort
belägna, hafva egna hushåll, tämligen konstant hela skolan
igenom; det utgör i första klassen 3,2, i högsta latinklassen 3,7 %,
stiger i ingen klass högre än till 6,2 t» och sjunker ej häller
i någon klass under 2,6 /. För dem, som bo under andra förhållanden,
är procenttalet äfven underkastadt föga växlingar i
de 3 nedersta klasserna och på reallinien ända t. 0. in. öfre
sjätte. På latinlinien börjar en stegring redan med 4:de klassen,
men blir dock först med de 3 öfverstå klasserna mera anmärkningsvärd.
I 7:de öfre klassen utgör antalet ej mindre är 14,5 /■,
men det är härvid att märka, hvad jag ofvan anfört, nämligen,
att åtminstone någon del af dem, som deri ingå, lefva som informatorer
i främmande familjer.
Förhållandena äro på det hela taget så öfverensstämmande
vid de öfriga slagen af läroverk, såsom nedan stående tabell utvisar,
att jag rörande dem endast anser mig behöfva göra en
hänvisning till denna.
VID DE LÄGRE LÄROVERKEN.
509
Lärjungarnas bostadsförhållanden vid de fem- och trettio,
ssig a läroverken och vid pedagogierna.
Läroverk och klass. |
Antal lärjungar. |
P =J 72. p |
I föräldra-hemmet.* |
Inackor- derade. |
Ej i föräl-drahem,men |
På annat |
||||
Antal. |
%■ |
Antal. |
%. |
Antal. |
%. |
Antal. |
%. |
|||
Femltlassiga läroverk. |
||||||||||
Latin V........................ |
164 |
i |
105 |
64,0 |
48 |
29,3 |
6 |
3.7 |
5 |
3.o |
IV........................ |
199 |
123 |
61,8 |
70 |
35.* |
3 |
L5 |
3 |
*>5 |
|
Real V........................ |
144 |
i |
113 |
78,5 |
29 |
20,i |
2 |
''.4 |
— |
— |
IV........................ |
251 |
189 |
75.3 |
53 |
21,1 |
7 |
2,8 |
2 |
0,8 |
|
Gem. 1. III....................... |
545 |
388 |
7i.» |
134 |
24,6 |
.14 |
2,6 |
9 |
1,6 |
|
ii........................ |
578 |
431 |
74.6 |
127 |
22,o |
11 |
1,9 |
9 |
1.5 |
|
i........................ |
548 |
437 |
79.8 |
96 |
17.S |
11 |
2,o |
4 |
°.7 |
|
Tillsammans |
2,429 |
2 |
1,786 |
73.6 |
557 |
22,9 |
54 |
2,* |
32 |
1.3 |
Treklassiga läroverk.1 |
||||||||||
Gem. 1. III....................... |
185 |
127 |
68,7 |
54 |
29,2 |
1 |
0.5 |
3 |
1,6 |
|
ii....................... |
218 |
1 |
144 |
66,1 |
62 |
z8,4 |
7 |
3.2 |
5 |
2.3 |
i....................... |
196 |
147 |
7?.o |
43 |
21,9 |
1 |
0.5 |
5 |
2,6 |
|
Tillsammans |
599 |
1 |
418 |
69,8 |
159 |
26,5 |
9 |
1.5 |
13 |
2,2 |
Tvåklassiga pedagogier. |
||||||||||
Klass II........................... |
95 |
66 |
69.5 |
21 |
22,i |
5 |
5.3 |
3 |
3,i |
|
I........................... |
112 |
74 |
66,1 |
26 |
23,2 |
3 |
2.7 |
9 |
8,0 |
|
Tillsammans |
207 |
140 |
67,6 |
47 |
22,7 |
8 |
3.9 |
12 |
5,8 |
|
Enklassiga pedagogier. |
153 |
135 |
88,2 |
17 |
II,I |
— |
— |
1 |
°,7 |
För att nu pröfva, huruvida något menligt inflytande på
lielsotillståndet kunde af dessa olika bostadsförhållanden statistiskt
påvisas, gjordes en speciel undersökning, huru det förhöll
sig med sjuklighetsprocenten inom hvar och en af de särskilda
grupperna vid de 10 läroverk, som från olika delar af landet
blifvit för dylika ändamål sammanstälda.
1 Öfyertaliga klasser uteslutna.
510
KAP. X. BOSTADSFÖRHÅLLANDEN.
Resultatet är återgifvet i tabell 31 bil. C. kap. III, och
nedan stående sammanställning återger det samma i något öfverskådligare
form.
Bostadsförhållandenas inflytande på lärjungarnas helsotillstånd
vid nedanstående 10 läroverk.
Läroverk. |
Antal lärjungar. |
Antal i hemmet. |
lärjungar bo inackor- derade. |
ende : på annat |
|||
> P . Il |
% sjuka. |
> p p |
% sjuka. |
> p p |
. 0//° sjuka. |
||
Stockholm: Norra latinläroverket.......... |
565 |
481 |
59.7 |
71 |
5zu |
13 |
38,5 |
» Södra » ....... |
348 |
299 |
45.2 |
36 |
33.3 |
13 |
38,5 |
» Realläroverket .............. |
319 |
263 |
55,i |
50 |
56,0 |
6 |
50,0 |
Upsala läroverk......... |
583 |
325 |
46>5 |
169 |
40,8 |
89 |
46,1 |
Hudiksvalls » |
113 |
57 |
7i,9 |
46 |
67,4 |
10 |
60,0 |
Skara „ |
373 |
118 |
44,i |
151 |
5Lo |
104 |
4°,4 |
Jönköpings » |
503 |
296 |
34.'' |
119 |
37,o |
88 |
34,'' |
Malmö » |
465 |
360 |
38.3 |
96 |
38,5 |
9 |
44.4 |
Göteborgs högre latinläroverk............... |
522 |
343 |
42,6 |
112 |
56,3 |
67 |
55,2 |
Sundsvalls läroverk .......................... |
176 |
117 |
47,o |
52 |
34.6 |
7 |
28,6 |
Tillsamman |
3,967[ 2,659 47,0 |
902 |
46,1 |
406 |
43,1 |
Tabellen utvisar, att af de 3,967 lärjungar, som undersökningen
omfattar, är det 2,659, som bo i föräldrahem, och att sjukprocenten
för dem är 47,o %. Rör de 902, som bo inackorderade,
är den nästan alldeles den samma, 46, i %, men däremot för dem,
som äro på annat sätt boende, något lägre eller 43,i f. Sjukligheten
är altså 0,9 % högre bland dem, som bo i föräldrahemmen,
än bland dem, som bo inackorderade, och bland de senare
3,o % högre än bland dem, som bo under andra förhållanden.
Rörhållandet är alldeles omvändt mot det, man skulle väntat.
Det torde emellertid vara alldeles klart, att så små differenser
ej medgifva några andra slutsatser än den, att de menliga inflytelser,
som de i hygieniskt hänseende mindre goda hemmen
måste antagas utöfva på lärjungarnas helsotillstånd, ej vid den
här gjorda grupperingen erhållit något statistiskt uttryck. En
INFLYTANDE PÅ LÄRJUNGARNAS HELSOTILLSTÅND.
511
mycket ogynsam omständighet för jämförelsen är den, att antalet
lärjungar i de särskilda grupperna är så olika stort. Sålunda
är det i den första gruppen mera än 6 gånger större än i den sista.
Tillfälligheterna måste därför äfven vara på ett långt fullständigare
sätt eliminerade i den förra än i den senare. Inom hvardera
kategorien torde dessutom i själfva verket så många olika
gradationer förekomma i beskaffenheten af lärjungarnas bostäder,
förplägnad o. s. v., att man ej vid denna gruppering erhållit
någon sådan indelning af hemmen, att dessas inflytande på
helsotillståndet kunnat komma till uttryck i det statistiska
resultatet.
Undersökningen har emellertid, såsom komitén äfven i sitt
betänkande starkt och med rätta betonat, påvisat en annan
högst beaktansvärd omständighet, nämligen, att omkring y3 af
samtliga lärjungarna — i de nedre klasserna omkring 1/4, i de
öfverstå vid de högre läroverken omkring halfva antalet —
måste sakna föräldrars omsorg och öfvervakande blickar. Det
mycket stora antal föräldrar, som sålunda måste öfverlemna
sina barn i andras och i skolans händer eller åt dem själfva och
skolan, bör väl hafva trygghet för, att dessa åtminstone i
skolan få, under den långa tid, de dagligen där tillbringa, lefva
under så hygieniskt goda förhållanden, som skolan kan åstadkomma.
Den plikt, som skolan bör hafva, att i allmänhet öfvervaka
barnens hemarbete på sådant sätt, att hon ej utkräfver
ett öfver måttan betungande sådant arbete, och att hon med
uppmärksamhet följer, huru härmed kan förhålla sig, framträder
äfven dubbelt manande med hänsyn till dessa mer eller mindre
åt sig själfva öfverlemnade barn. En uraktlåtenhet i detta
hänseende kan lätt medföra den faran, särskildt för de mera
ambitiösa af dessa, föräldrarnas kontroll undandragna barn,
att de blifva alldeles för mycket stillasittande öfver sina lexor
i hemmen och för dessa äfven offra för mycket af nattens hvila.
En annan uppgift, som skolan bör hafva, nämligen att så mycket,
som på henne kan ankomma, vårda sig därom, att lärjungarna
under fristunderna må kunna under lämplig tillsyn samlas till
fria, uppfriskande lekar på den gemensamma lekplatsen, växer i
betydenhet, när man tager i betraktande, huru många de lärjungar
i själfva verket äro, som sakna hem i egentlig mening.
512
KAP. X. BOSTADSFÖRHÅLLANDEN.
Men ännu längre bör skolan utan tvifvel gå i sin omtanke om,
att lärjungarna, under den, från det ensidigt tankeansträngande
■arbetet lediga tid, som de ovilkorligen behöfva, kunna få en för
deras helsa och utveckling lämplig sysselsättning och därigenom
äfven afhållas från ett mindre nyttigt användande af denna tid.
Främst af alt ställer sig för detta ändamål undervisning i
handaslöjd. Den är ju i sig själf af stor betydelse för uppfostran,
äfven i rent pedagogiskt hänseende, och en gång allmänt
införd äfven vid våra allmänna skolor samt till lämpliga
tider förlagd, bör den alldeles särskildt verka välgörande för
dessa många hemlösa barn, som under sina lediga stunder ej
hafva föräldrars och syskons umgänge att uppfriska sitt sinne
med. Den gemensamma lekplatsen och slöjdsalen borde för dem
fylla en del af de luckor, som saknaden af ett hem alltid skall
föranleda.
KAP. XI.
Lärjungarnas kroppsutveckling vid olika ålder.
Längd och vigt.
Är det för skolan lika väl som för föräldrahemmet och för
hvarje inrättning, som på ett mera ingripande sätt utöfvar inflytande
på barnens lif och utveckling, en oafvislig plikt att
taga hänsyn till den fysiska omvårdnaden och se till, att man
ej låter barnen uppväxa under sådana förhållanden, ej tvingar
dem till ett sådant arbete eller lefnadssätt, att deras helsa
däraf tager skada, deras utveckling hämmas eller lider, så måste
det äfven vara en plikt att söka inhemta kännedom om denna
utvecklings gång och om lagarna för den samma.
Vill jag belasta en vagn eller hvilket annat underlag som
hälst, så måste jag ju med nödvändighet göra mig reda för, af
hvad material underlaget är bygdt, och huru starkt det är konstrueradt,
för så vidt jag skall kunna afpassa belastningen efter
bärkraften. Gör jag ej detta, löper jag ju fara att antingen gorå
belastningen för lätt, i hvilket fall jag gör en mer eller mindre
betydlig förlust, eller också att göra den för tung, ja kanske
så tung, att underlaget krossas. På vagnen pröfvar jag särskildt
fjädrarnas styrka. Förmå ej de bära belastningen, krokna de
eller brista, och vagnen blir tils vidare obrukbar. På vagnen
kan emellertid dess knäckta eller krökta fjädrar möjligtvis lagas
rätas ut eller ersättas af nya, men den brutna helsan, den
böjda eller missriktade utvecklingen af en lefvande organism,
den lemnar sina följder efter sig för lifvet. Den i utveckling
stadda, lefvande organismen förändrar sig år från år, den tilltager
i styrka och därmed äfven i bärkraft. Men utvecklingen
sker ej i en jämn skala, utan med vissa språng. Under vissa
skeden försiggår den samma mera långsamt, under andra åter
hastigare, och alldeles särskildt utmärker sig för de mänskliga individerna
i senare hänseendet det skede, under hvilket flickan utvecklas
till kvinna och gossen till yngling och man, eller skedet
Lcirov.-kom. bet. XI. 33
514
KAP. XI.
KROPPSUTVECKLINGEN.
för pubertetsntvecklingen. Den frågan ställer sig då själfmant
fram: huru förhåller det sig med barnens relativa bärkraft för en
arbetsbelastning af det slag, hvarom i skolan fråga är, och huru
förhåller sig deras motståndskraft i allmänhet mot mer eller mindre
ogynsamma eller hämmande inflytelser under de olika utvecklingsskedena;
huru under de skeden, då tillväxten för barnen är
mindre stark, och huru under de perioder, då den fortgår med mesta
kraften''?
För att kunna gifva svar på dessa första mera allmänna
frågor är det till en början nödvändigt att så noga som möjligt
känna de olika utvecklingsskedena, hvilka år de omfatta, och
om några mera väsentliga olikheter i utvecklingen finnas under
de olika åren inom hvarje skede. Först och främst, då det är
fråga om dessa förhållanden med hänsyn till skolan och dess
organisation, intresserar oss själfva pubertetsutvecklingen, huru
skedet för den samma förhåller sig, framför alt till det närmast
föregående men äfven till det närmast efterföljande skedet, med
hvilket år den i regeln börjar, huru länge den fortgår o. s. v.
För att vinna en sådan kännedom finnes intet annat sätt än att
anlita den exakta naturforskningens säkra medel, vågen och måttet.
Då den här framstälda frågan har för all uppfostran, men
äfven oberoende därutaf, i allmänt fysiologiskt och biologiskt hänseende
ett mycket stort intresse, skulle väl den med ämnet mindre
förtrogne vara böjd att antaga, det forskningar i dessa riktningar
länge fortgått och detta i så stor omfattning, att saken,
åtminstone hvad själfva utvecklingens gång och därpå inverkande
omständigheter beträffar, vore alldeles klar, men så är långt ifrån
förhållandet. Bäst och mest omfattande har man undersökt utvecklingsförhållandena
under första lefnadsåret, men för de följande
åren finnas många luckor och brister, särskildt mest märkbara för
de år, som ligga mellan första lefnadsåret och skolåren. Detta
senare förhållande kunde väl synas vara af mindre betydelse
för de här föreliggande spörsmålen, men det har dock en sådan,
och denna framträder särskildt, då det gäller att bedöma skolgångens
inflytande på barn i allmänhet, hvarvid det vore af
mycken vigt att kunna göra exakta jämförelser just med åren
närmast före skolgångens början.
Men äfven för skolåldern, framför alt för de tidigaste åren
däraf, äro undersökningarna ännu ingalunda så omfattande, som
önskligt och behöfligt vore; och om de också för ett visst land
OLIKA UNDERSÖKNINGSMETODER.
515
hade blifvit utförda på ett sådant sätt, att man kunde anse
resultaten tillförlitliga för det landet, så kunde dock ej dessa
resultat omedelbart tillämpas på ett annat land, med kanske en
helt annan folkras, hvilken därjämte måhända lefde under ett
helt annat klimat och under helt andra sociala och hygieniska
förhållanden i öfrigt. Särskilda undersökningar måste därför
göras i hvarje särskildt land med mera väsentliga olikheter i
nämnda hänseenden, för så vidt man vill för praktiska förhållanden
till dem taga hänsyn. Men det är ej nog härmed, man
måste i hvarje land särskildt undersöka de olika folkklasser,
som lefva under mera väsentligt olika lifsvilkor, då barnens utveckling
vid olika ålder kan, såsom vi längre ned skola se, för
dessa var ganska olika.
Hvad nu beträffar sättet för här i fråga varande undersökningars
utförande, så kunna de verkställas enligt 2:ne olika
metoder, nämligen den generaliserande och den individualiserande.
Vid den förra, hvilken är den, som hittils så godt som uteslutande
användts i någon större skala, undersöker man ett större
antal individer vid olika ålder och vinner så vid resultatens
sammanställning medelvärden för utvecklingen för hvar och en
af de undersökta åldersgrupperna. Det är gifvet, att resultatets
tillförlitlighet härvid står i direkt förhållande till antalet individer,
som inom de olika åldrarna undersökts, och vid ett mycket
stort antal af dem kan, såsom Vierordt framhåller, tillförlitligheten
blifva så godt som absolut. Det är äfven klart, att det
för graden af tillförlitlighet vid denna metod ej kommer därpå
an, att den fortsattes under flere år, utan helt och hållet på
antalet individer, som ingå i undersökningen. Om jag genom
10 år efter hvarandra undersöker årligen 1,000 individer, kommer
jag sålunda med denna metod ej till säkrare resultat, än om
jag samtidigt för en gång undersöker 10,000 individer. A andra
sidan åter är det tydligt, att, om jag årligen gör massundersökningar
å t. ex. 10,000 individer, skall det först vunna resultatet
snart nog kunna korrigeras i de smärre oriktigheter, som det
möjligen kan innehålla; men det är den år från år ökade massan
af undersökningar, som här är af betydelse, och resultatet korrigeras
ej bättre, än om jag på en gång undersökte ett motsvarande
större antal individer. Grenom denna metod kommer man sålunda
hastigt till målet, och resultatets tillförlitlighet står i proportion
516
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
till mängden af de undersökta, förutsatt, att undersökningen utföres
med vederbörlig noggrannhet. Det var med auvändandet af
denna metod, som Quetelet i Bryssel gaf det epokgörande uppslaget
till här i fråga varande slags undersökningar, men han
använde ett alt för litet antal individer inom hvarje årsklass, för
att resultaten ej skulle blifva behäftade med en del felaktigheter.
Härom mera längre ned. Den, som först utförde verkliga
massundersökningar öfver utvecklingen af barn i olika åldrar,
var Bowditch, som i Boston anstälde mätningar och vägningar
af 13,691 gossar och 10,904 flickor i de där befintliga olika slags
skolorna. Dessa äro jämte de nu i Danmark och hos oss verkstälda
undersökningarna de mest omfattande, som hittils blifvit
utförda. Särdeles förtjänstfulla dylika undersökningar, fastän i
långt mindre skala, hafva utförts af Pagliani i Turin och af
Kotelmann vid ett gymnasium i Hamburg.
Vid den individualiserande metoden följer man utvecklingen
hos enskilda individer år från år. Det är påtagligt, att denna
metod, om den under en lång följd af år och i vederbörlig omfattning
genomföres, är egnad att gå frågorna'' ännu närmare
och mera i detalj på lifvet, hvarför, den äfven kan gifva
oss goda bidrag att belysa de särskilda sidorna af utvecklingen
och en hel del företeelser under uppväxtåren. Särskildt
bör den kunna gifva oss närmare upplysningar om den
inverkan, som sjukdomar, sjukdomsanlag, vissa sjukliga tillstånd
och vissa ogynsamma yttre förhållanden af ena eller andra
slaget utöfva på utvecklingens gång; men denna metod, som
först efter en längre följd af år kan leda till målet, har för
åldrarna efter l:a lefnadsåren, ännu blifvit så litet använd, att
det egentligen blott är en enda forskare, Liiiarzik i Wien, som
af den begagnat sig på ett sådant sätt, att han trott sig kunna
draga mera allmänna slutsatser rörande utvecklingens gång.
Han undersökte konsekvent 20 barn från födelsen till 8 lefnadsåret
och 200 gossar från 8:de till 14:de lefnadsåret samt därjämte,
med mindre ofta återkommande mätningar, ett större antal
andra individer. Det tillhör framtiden att ännu mera genomföra
denna metod, och om årliga vägningar och mätningar blifva vid
skolorna företagna, kan den till en viss grad, framför alt af skolläkare
med större intresse för sitt kall, kombineras med den
generaliserande på ett sådant sätt, att mycket vigtiga resultat
däraf kunna framgå.
VIERORDTS, WRETLINDS OCH VAHLS ÅSIGTER.
517
Rörande betydelsen af dylika undersökningar å uppväxande
barn för bedömandet af deras kropps- ock helsotillstånd yttrar
Vierordt i sitt föräffliga, ofvan anförda arbete: »Om för den utbildade
organismen kroppsgestalten och massförhållandena äro
af ingripande inflytande på styrkan af många funktioner i friskt
och sjukligt tillstånd, så måste barnakroppens karakteristiska
egenskap, tillväxten, hvilken får sitt yttre uttryck i de lätt undersökta
förändringarna af längd, kroppsform (»status») och vigt, på
ett ännu mera ingripande sätt bestämma gången och gestaltandet
af funktionerna. Tillväxtens företeelser äro därföre för läkaren
af mycket framstående betydelse och måste blifva det dess mera,
ju bättre den kommande vetenskapen skall förstå att i stället
för de hittils mera allmänt och till det yttre hållna undersökningarna
ingå på de här sig bjudande, mångfaldiga specialfrågorna.»
Det länder dr Wretlind i Göteborg till mycken heder att
först, icke endast hos oss, utan, så vidt jag vet, först af alla
hafva ej blott insett, utan äfven praktiskt gjort sig till godo
vågens stora betydelse vid pröfvandet och kontrollerandet af
skolungdomens utveckling och helsotillstånd.'') Efter att hafva
redogjort för en del sjukliga företeelser hos flickorna vid de
skolor, hvilkas gymnastiska öfningar han åtagit sig att öfvervaka,
yttrar Wretlind: »För att få en säkrare grund för mitt omdöme
om skolgångens inflytande på flickornas helsa och utveckling,
än som kan erhållas genom speciela iakttagelser af ofvan antydda
art, har jag vid de omnämnda mönstringarna äfven tagit
flickornas kroppsvigt medels en vanlig decimalvåg. Jag har
nämligen antagit, att stillastående i kroppsvigt eller ännu mer
minskning af den samma vore det bästa beviset för en sjuklig
eller åtminstone ganska svag kropp.»
Wretlind började sina i fråga varande undersökningar redan
1870 och har sedan dess altjämt fortsatt dem, men hittils blott
offentliggjort resultaten för de 8 första åren. Jag återkommer
längre ned till dessa intressanta resultat.
I Danmark har föreståndaren för uppfostringsanstalten för
flickor vid Jägerspris, dr Vahl,* 2) altsedan år 1874, halfårsvis, företagit
vägningar och mätningar af de på anstalten intagna flic
'')
Wretlind: Iakttagelser rörande helsotillståndet i några af Göteborgs flickskolor.
Eira 1878.
2) Om Vejning af Börn. Särtryck. Köbenhavn 1881 och Mittheilungen iiber
das Gewicht nicht erwachsener Mädchen (1874—1883). ton M. Vahl. Yorsteher
der Erziehungs-Anstalt zu Jägerspris. Copenhagen 1884. (Föredrag vid läkarekongressen
i Köpenhamn 1884).
518
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
korna. Hvad han yttrar om sina motiver för och betydelsen af
sådana undersökningar, tillåter jag mig anföra, så mycket hällre
som äfven detta yttrande har stödet af en vunnen erfarenhet. »Jag
har härmed», yttrar han, ''»haft ett dubbelt mål i sigte. Dels
ville jag nämligen begagna det tillfälle, som här erbjöds mig,
att åstadkomma ett material, som kunde hafva vetenskapligt
intresse såväl till upplysning om flickors vigt i de olika åldrarna
som till upplysning om, efter hvilka regler denna vigt
tilltager med åldern, och det gifves här just tillfälle att förvärfva
denna upplysning för samma flickor hvarje år och under
likformiga förplägningsförhållanden. Dels afsåg jag att i stiftelsens
eget intresse genom vägningen åstadkomma ett slags
kontroll öfver barnens kroppsliga utveckling och sundhet, så att
det ej lätt skulle undgå uppmärksamheten, om ett eller annat
barn stod stilla eller rent af gick tillbaka i sin kroppsliga utveckling,
utan att där fans andra tecken till svaghet».
»Sådana fall hafva också förekommit, vid hvilka kroppsvigten
ej tilltog; antingen har vägningen då varit en nyttig vink
om ett sig utvecklande svaghetstillstånd, hvilket eljes skulle
tils vidare hafva förblifvit obemärkt, eller*ock har den hänledt
uppmärksamheten på barnet, om det än ej för ögonblicket syntes
ligga något kroppsligt sjukt till grund för förhållandet.
Men i båda fallen bär vägningen varit till gagn och vägledning
för tillsynen öfver barnets utveckling. A andra sidan lian vägningen
varit lugnande i sådana fall,, då ett barn (oftast på grund
af för stark växt) syntes förlora i utseende och hull, om den
då, det oaktadt, ådagalade ett oklanderligt tilltagande af kroppsvigten.
Jag anser därför en regelbunden vågning af barn, som
uppfostras tillsammans i större antal,som ett förträffligt hjälpmedel
till att kontrollera deras försvarliga utveckling, ja nästan sou
ett nödvändigt hjälpmedel i detta hänseende. Genom vägningen
får man eu bestämd upplysning, som icke är beroende af den
undersökandes tycke, af iakttagarens förmåga, minne och uppfattningsgåfva
ej häller af det ofta vilseledande intryck, som
barnets större eller mindre grad af liflighet utöfvar på bedömandet
af dess kroppsliga tillstånd. I privata familjer, där
tillsynen är helt annorlunda lätt, än där så många äro sammanbragta,
uppstår ju ofta ovisshet, om ett barn verkligen frodas,
så väl som behof af att erhålla ett betryggande svar på detta
spörsmål, och här företagas då ofta vägningar, hvilka kunna
FRÅGANS BETYDELSE.
519
gifva värdefulla upplysningar för besvarandet däraf. Huru
mycket mera blir ej detta önskligt där, hvarest uppfattningen
på grund af barnens mängd blir långt mera vansklig och altså
äfven mindre pålitlig»!
Ja så, som Vahl här ånger, borde det vara, så borde det
tillgå ej blott vid uppfostrings- eller vårdanstalter, utan vid
alla anstalter, hvilka på ett mäktigare sätt ingripa i barnens
lifsförhållanden, och som genom det olika sätt, på hvilket de
anordna sitt ingripande, kunna utöfva ett olika, ett godt eller
ett mer eller mindre menligt, inflytande på barnens kroppstillstånd
och gången af deras utveckling; så borde det vara, sä
borde det tillgå äfven i hemmen. Dessa senare borde ständigt
hafva visshet om, huru deras barns utveckling fortgår, huruvida
de verkligen frodas eller ej; detta för att i tid kunna varskos
för sjukliga afvikelser och gripa in förr, än det kanske är
för sent.
Den rationel landtbrukaren, som egnar sig åt uppfödandet
af husdjur, vare sig till försäljning eller till förökning af de
egna hjordarna, lärer i allmänhet numera ej underlåta att utöfva
kontroll däröfver, att de små påläggsdjuren trifvas, frodas och
på ett normalt sätt utvecklas. Detta, för så vidt han vill räkna
på en säker framgång och ej lita på slumpen såsom i de gamla
tiderna. För honom blir då vågen den oumbärliga kontrollapparaten;
visar den unga afveln genom bristande utveckling
tecken till vantrefnad, då uteblifva nog ej efterforskningar öfver
det, som härtill kan bidraga, lika litet som ett skyndsamt afhjälpande
af de funna bristerna. Den, som vill egna sig till ex.
åt att uppföda grisar, han lär ej försumma att noga studera
vilkoren för dessa djurs högsta välbefinnande, lämpligaste sättet
att utfodra dem o. s. al Anordnas nu efter mycket noggranna
studier och forskningar en ny utfodring, så blir det vågen, som
får kontrollera verkningarna af denna.
Detta finner hvar och en vara alldeles naturligt och riktigt,
och man skulle väl äfven hafA»a alt skäl att klandra, om så ej
skedde. Men huru länge skall det A»äl dröja, innan vi lära oss
inse det vara vår plikt, huru länge, innan det blir ett behof för
oss att egna en minst lika noggrann uppmärksamhet åt och utöfva
en minst lika noggrann kontroll öfver, att våra egna barn
frodas, och att äfven deras kroppsutveckling försiggår på ett
normalt sätt? Då Vahl antager, att vägningar ofta företagas i
520
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
hemmen eller genom hemmens försorg för att kontrollera barnens
kroppstillstånd, så torde detta ingalunda passa in på förhållandena
hos oss. Så långt i förståndig uppfattning om, hvad till
en rationel barn auppfostran och barnavård hörer, äro vi ej komna.
Djuruppfödaren har hos oss ännu ett långt försteg framför barnauppfostraren.
Ytterligt sällan torde man, äfven vid fall där
många tecken till ett mindre godt helsotillstånd förefinnas, vid
fall, där en »aftackling» synes ega rum, tillgripa vågen för att
pröfva, huruvida aftagande! är verkligt och om det fortgår,
eller för att kunna få glädja sig åt de första med vågen upptäckbara
tecknen till en vändning åt det bättre. Länge skall
det äfven dröja, innan medvetandet om vigten af en sådan kontroll
tränger så igenom, att den kan väntas mera allmänt blifva utförd
i hemmen. Till många hem skall det aldrig tränga, och i många
skall denna kontroll ej kunna utöfvas, äfven om viljan därtill
vore god, då särskild! vägningarna fordra apparater, som ett
stort antal hem ej egen och ej kan anskaffa. För skolan återigen
är det en mycket lätt och enkel sak att utöfva en sådan
kontroll. Hon bör göra detta för sin egen skuld på samma
gång, som hon därigenom räcker en hjälp åt hemmen och supplerar,
utan nämnvärdt besvär, hvad dessa i allmänhet hafva
svårt att utföra. Mången gång skall hon då kunna sända en
varning, ett gif akt, till hem, där man kanske ännu ej haft
anledning att misstänka eller ej uppmärksammat en börjande
aftyning eller ett stillestånd i utvecklingen, som vågen först
röjt, och som kan vara af mer eller mindre allvarsam betydelse,
men som alltid kräfver en skärpt uppmärksamhet.
Skulle det vid dessa undersökningar öfver lärjungarnas
fysiska utveckling visa sig, att den samma mera allmänt för
barnen, och ej blott individuel för en och annan individ, vid en
viss skola eller en viss klass eller afdelning af en skola stode
tillbaka, d. v. s. på en gifven tid ej fortgått på ett för barn
vid den åldern normalt sätt, då blefve detta ett ytterst vigtigt
»gif akt» för skolan själf, ty hon hade då antagligen skulden i
ett sådant förhållande, hennes uppgift blefve åtminstone att
samvetsgrant pröfva, huruvida hon kunde hafva någon skuld
däri, vare sig genom att för starkt anstränga de åt henne anförtrodda
barnen eller genom sanitärt mindre tillfredsställande
lokaler o. s. v., och om det skulle visa sig, att så vore förhål
-
KOMITÉNS UNDERSÖKNINGAR.
521
landet, blefve det ju hennes plikt att ofördröjligen vidtaga nödiga
förändringar.
Första vilkoret för att sådana undersökningar skola blifva så
fruktbringande, som de böra blifva, och för att vi må ega fasta
hållpunkter för bedömmandet af deras innebörd, är emellertid att
vi så noga som möjligt känna den normala gången af utvecklingen
och de växlingar under olika skeden af den samma, hvilka
kunna betraktas såsom fysiologiska.
Då jag nu går att redogöra för de resultat, som komiténs
undersökningar härutinnan lemnat, inskränker jag mig ej till
undersökningarna vid våra allmänna skolor, utan redogör på
samma gång för de motsvarande undersökningar, som genom
komiténs försorg blifvit utförda vid ett stort antal högre flickskolor
i olika delar af landet äfvensom vid de förberedande
gosskolorna och vid en del folkskolor i Stockholm.
Denna sammanställning underlättar redogörelsen och lemnar
en bättre öfversigt af olikheterna i utvecklingens gång för gossar
och flickor, än om härför redogjordes i olika kapitel.
Mätningarna och vägningarna hafva vid statens allmänna
skolor och de högre flickskolorna utförts under lärares eller läkares
kontroll i själfva skolorna; vid de förberedande skolorna i Stockholm
af doktorerna Schmitii och Malmsten. Längdmåttet har, såsom
komitén i sitt frågoformulär begärde, tagits, sedan skodonen
blifvit afdragna. Vid vägningarna hafva ej kläderna frånräknats.
I allmänhet, eller åtminstone ofta, torde de väl å gossarna
hafva utförts, sedan rockarna eller jackorna blifvit aftagna; men
bestämda uppgifter härom saknar jag. Vid våra beräkningar
har ej något afdrag för klädernas vigt blifvit gjord. Det är
klart, att vigtuppgifterna därför äro så mycket för höga, som
vigten af kläderna utgör; men detta torde väl hafva föga att
betyda. Äfven vid de vägningar af samma art, som i utlandet
verkstälts, har klädernas vigt i regeln ej frånräknats. Quetelet
trodde sig ej taga miste, om han antog, att medelvigten för
kläderna i de olika lefnadsåldrarna utgjorde för gossar */18 och
för flickor V24 af kroppsvigten. Kotblmann antog, på grund af
förnyade profvägningar, medelvigten af kläderna för gossar till
V20 af kroppsvigten. Dessa tal äro sålunda i nära öfverens
-
522
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
stämmelse med hvarandra och torde val äfven kunna tillämpas
hos oss.
De resultat, som vår undersökning lemnat rörande de manliga
lärjungarnas längd och vigt i de olika åldrarna vid våra allmänna
läroverk, återgifvas i bil. C., kap. III, tab. 39—44. Själfva öfversigtstabellen
för samtliga dessa läroverk med alla dess lärjungar,
sammanslagna efter åldersklasser, lemnar jag här i en något
förändrad form.
Lärjungarnas längd och vigt vid samtliga allmänna
läroverk.
Ålder |
L ä n g d |
Vist |
||||||
Antal. |
g |
a |
||||||
Åldersår |
Lefnadsår |
ro Cl. ro |
2. |
P |
ro Cl. CO |
5 |
P §'' |
|
3 |
2 |
P |
3 |
3 |
||||
9-10 |
10:de |
77 |
>3i |
117 |
144 |
29.3 |
21,5 |
39,5 |
10-11 |
inte |
693 |
>33 |
in |
162 |
3°. 3 |
20,3 |
52,3 |
11-12 |
12:te |
1,286 |
136 |
114 |
161 |
32,2 |
21,2 |
87,o |
12—13 |
13:de |
1,737 |
I4O |
118 |
174 |
34.5 |
20,3 |
61,2 |
13—11 |
14:de |
2,096 |
144 |
114 |
192 |
37.6 |
21,6 |
72,4 |
14—15 |
I5:de |
2,076 |
149 |
112 |
181 |
42.3 |
20,8 |
117,o |
15-16 |
16:de |
1,848 |
156 |
113 |
189 |
46,8 |
22,3 |
82,9 |
16-17 |
17:de |
1,508 |
162 |
126 |
189 |
52,3 |
24,0 |
86,7 |
17-18 |
18:de |
1,127 |
167 |
123 |
189 |
57.6 |
27,o |
89,3 |
18-19 |
19:de |
893 |
170 |
136 |
192 |
61,3 |
34,3 |
94,o |
19-20 |
20-de |
623 |
171 |
143 |
194 |
63.3 |
38,6 |
95,o |
20 o. däröfver. |
21 o. däröfver. |
626 |
172 |
118 |
192 |
65,2 |
29,o |
103,5 |
Summa |
14,590 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Jämte medeltalen äro i denna tabell jämväl de funna maxima
och minima inom hvarje åldersklass upptagna.
För att underlätta jämförelsen af resultaten af undersökningarna
vid de särskilda slagen af läroverk har jag gjort nedan
stående sammanställning med uteslutande af maxima och minima.
LärjungarneS medellängd och medelvigt vid samtliga äfvensom vid de olika slagen af de
allmänna läroverken.
Ålder. |
Antal |
undersökta |
vi d |
Medellängd i cm. vid |
Medelvigt i |
k ilogm. vid |
|||||||||||||
in P 3 P: O < cd pr |
er- os qg ce ps 6 <1 CD fr |
3 pr p: O •< CD PT |
CD fT PS 1-4 O < CD PT |
■ *0 CD P-. Oq O °3. CD |
CD C pr -o CD P-i DO Oq O qg_ cd’ |
in P 3 p: 0 < o> fr* |
ÉJ- Oq* CD pT 0 CD fr |
CD 3 fT p: O < CD fr- |
CD pr P: O CD* pr |
po fT CD Cl, P oq O Oq# CD* |
CD pr n CD CL, P crq 0 qq_ cd" |
in P 3 p: ►1 O C CD pr |
er- os oq -i CD p: d <1 CD pr |
CD 3 s*r p: O < CD *-i pr |
CD pr p: •-i O < CD pr |
►o CD P-> P oq 0 q3. CD* |
CD ?r ri CD Cl. P oq 0 oq pj |
||
Fylda år. |
Lefnads- år. |
||||||||||||||||||
9-10 |
Hide |
77 |
64 |
7 |
1 |
— |
5 |
13I |
131 |
— |
— |
— |
— |
29,3 |
29,3 |
— |
— |
— |
— |
10—11 |
list.; |
693 |
446 |
160 |
55 |
11 |
21 |
133 |
133 |
132 |
132 |
— |
132 |
3°.3 |
30,4 |
29,4 |
30,3 |
— |
31,o |
11-12 |
12:te |
1,286 |
813 |
333 |
94 |
30 |
16 |
136 |
136 |
135 |
135 |
134 |
136 |
32,2 |
32,3 |
31,4 |
33,2 |
32,1 |
32,6 |
12-13 |
13:de |
■737 |
1,160 |
383 |
126 |
39 |
28 |
140 |
140 |
138 |
140 |
140 |
141 |
34.5 |
34,7 |
33,4 |
35,3 |
35,2 |
35,0 |
13—14 |
14:tle |
2,096 |
1,408 |
456 |
144 |
54 |
33 |
•44 |
145 |
143 |
142 |
140 |
146 |
37.6 |
38,o |
36,8 |
37,i |
35,0 |
38,o |
14-15 |
15-dc |
2,076 |
1,438 |
452 |
119 |
39 |
37 |
''49 |
150 |
148 |
147 |
147 |
150 |
42>3 |
43,2 |
39,0 |
40,i |
41,5 |
42,2 |
15—16 |
16:de |
1,848 |
1,383 |
334 |
81 |
33 |
16 |
156 |
157 |
154 |
153 |
153 |
— |
46,8 |
47,7 |
44,o |
45,o |
46,o |
— |
16-17 |
17:de |
1,508 |
1,275 |
185 |
34 |
11 |
3 |
162 |
163 |
158 |
160 |
— |
— |
52,3 |
53,o |
48,4 |
51,7 |
— |
— |
17-18 |
18:de |
1,127 |
1,035 |
74 |
14 |
3 |
1 |
167 |
168 |
161 |
— |
— |
— |
57.6 |
58,o |
52,3 |
— |
— |
— |
18—19 |
19:de |
893 |
867 |
21 |
4 |
1 |
— |
170 |
170 |
165 |
— |
— |
— |
61,3 |
61,5 |
56,o |
— |
— |
— |
19-20 |
20:de |
623 |
612 |
9 |
1 |
1 |
— |
''7'' |
172 |
— |
— |
— |
— |
63.3 |
63,3 |
— |
— |
— |
— |
20 och |
däröfver... |
626 |
615 |
9 |
2 |
— |
— |
172 |
172 |
— |
— |
— |
— |
65,2 |
65,3 |
— |
— |
— |
— |
Ej angifna |
*3* |
109 |
19 |
1 |
— |
2 |
|||||||||||||
1 alt |
14,721 |
11,225 |
2,442 |
070 |
222 |
152 |
VID DE ALLMÄNNA LÄROVERKEN.
524
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Det torde väl ej behöfva särskild! påpekas, att medeltalen
i tabellen hafva en olika grad af allmängiltighet alt efter antalet
af de individer, hvilkas undersökning för dem legat till grund.
För de ej fullständiga läroverken har jag uteslutit alla de
åldersklasser, hvilka där ej voro representerade af minst 20
individer, och i en särskild afdelning af tabellen har jag angifvit
antalet af dem, som vid en viss ålder undersökts vid hvarje
slag af läroverk, på det att man må lätt kunna kontrollera de
särskilda medeltalens innebörd.
Den stora öfverensstämmelsen för de olika läroverksgrupperna
är påfallande, framför alt, om man ser till relationen mellan
talen från årsklass till årsklass. Anmärkningsvärd! är, att
lärjungarna vid de högre läroverken, så hvad längd som vigt
beträffar, i allmänhet hafva, år för år, ett visst öfvertag öfver
dem vid öfriga läroverksgrupper. Huruvida detta kan få sin
förklaring däraf, att ett relativt ''större antal af dem härstammar
från mera välmående hem, tilltror jag mig ej med säkerhet
afgöra, men ett faktum är, att öfver alt annorstädes, där man
anstalt jämförelse uti i fråga varande hänseenden mellan de
förmögnare och de mindre bemedlade samhällsklassernas barn,
har det visat sig, att de förre haft ett afgjordt försteg, så i
längd som i vigt, framför de senare. Den undersökning, som
nu samtidigt anstalts i Stockholms folkskolor, och för hvilken
jag längre ned redogör, har äfven bekräftat detta förhållande.
Vid'' undersökningen af de allmänna läroverken kunde vi
naturligtvis ej få att göra med några yngre gossar än sådana,
som fylt 9 år, d. v. s. stodo i sitt 10:de lefnadsår. Det var
dock af mycken vigt att vinna kännedom om utvecklingens
gång för äfven de yngre åldersklasser, som tillhöra skolåldern.
En särskild! anordnad undersökning af 458 gossar i Stockholms
förberedande skolor fylde i väsentlig mon den anmärkta bristen.
Nedan stående tabell återger resultatet af denna särskilda
undersökning.
VID STOCKHOLMS FÖRBEREDANDE SKOLOR.
525
Lärjungarnas längd och vigt vid 7 af Stockholms förberedande
skolor för gossar.
A 1 (1 e r. |
Antal undersökta. |
Längd |
Vigt |
|||||
s (t 0- £ |
3 P 3 |
P 2. C B |
g rt> eu fC P |
3* 3 P |
P 3 P P |
|||
Åldersår. |
Lefnadsår. |
|||||||
5-6 |
6: te |
4 |
no |
109 |
113 |
20,0 |
19,0 |
20,5 |
6—7 |
7:de |
31 |
ii 6 |
109 |
128 |
20,5 |
15,o |
24,5 |
7-8 |
8: de |
87 |
121 |
112 |
134 |
22,8 |
17,o |
35,o |
8-9 |
9:de |
109 |
126 |
114 |
139 |
26.2 |
19,o |
39,5 |
9-10 |
10:de |
121 |
130 |
119 |
146 |
27.9 |
16,o |
52,o |
10—11 |
ll:te |
71 |
133 |
120 |
147 |
29>5 |
22,5 |
42,o |
11-12 |
12:te |
24 |
137 |
127 |
149 |
31 ■ 7 |
24,5 |
40,o |
12-13 |
13:de |
7 |
>39 |
132 |
149 |
32,8 |
27,5 |
38,o |
13—14 |
14:de |
4 |
>45 |
139 |
149 |
38,6 |
35,7 |
42,o |
I alt |
458 |
För de högre af de i tabellen ingående åldersklasserna finna
vi öfverensstämmelsen med motsvarande klasser vid de allmänna
läroverken vara så godt som fullständig. Ett förhållande, som
på ett tillfredsställande sätt torde vitna om resultatens tillförlitlighet,
och som gör, att vi med lätthet och utan tvekan kunna
anknyta undersökningarna till hvarandra.
Nedan stående sammanställning underlättar jämförelsen och
öfversigten. Den upptager äfven i särskilda kolumner den årliga
skilnaden, d. v. s. tillökningen, i såväl längd som vigt. Det
är naturligt, att den skilnad eller tillväxt, som i denna tabell
finnes angifven för ett visst år, egentligen anger tillväxten under
det föregående året. När sålunda t. ex. gossarna i ll:te lefnadsåret,
d. v. s. 10-åringarna, angifvas såsom 2 centimeter längre
än 9-åringarna, så är detta en tillväxt, som de måste anses
hafva erhållit i åldern mellan 9 och 10 år, altså i sitt 10:dc lefnadsår.
Detta bör väl ihogkommas vid genomläsandet af följande
redogörelse och särskildt vid jämförelse mellan de olika
tabellerna.
526
KAP. Xt. KROPPSUTVECKLINGEN.
Lärjungarnas medellängd och medelvigt vid de allmänna läroverken
och 7 af Stockholms förberedande skolor för gossar.
Ålder. |
Allmänna läroverken. |
Stockholms |
förberedande skolor. |
||||||||
Antal undersökta. |
L ä |
ngd. |
Vigt. |
Antal ^undersökta. |
Längd. |
Vigt. |
|||||
hrj s S» po |
Lefnadsår. |
Kroppslängd i cm. |
Skilnad = till- växt i cm. |
Kroppsvigt i kgm. |
Skilnad = vigt-tillökning i kgm. |
Kroppslängd |
Skilnad = till-växt i cm. |
Kroppsvigt |
Skilnad = vigt-tillökning i kgm. |
||
5 |
6: te |
_ |
_ |
_ |
4 |
(no) |
(20,0) |
||||
r. |
7:de |
— |
— |
— |
— |
— |
31 |
I l6 |
(6) |
20,5 |
(0,5) |
7 |
8:de |
— |
— |
— |
— |
— |
87 |
121 |
5 |
22,8 |
2,3 |
8 |
9:de |
— |
— |
— |
— |
— |
109 |
126 |
5 |
26,2 |
3,4 |
9 |
10:de |
77 |
131 |
— |
29-3 |
— |
121 |
130 |
4 |
27,9 |
1,7 |
10 |
ll:te |
G93 |
133 |
2 |
30.3 |
1,0 |
71 |
133 |
3 |
29-5 |
1,6 |
11 |
12-.te |
1,286 |
136 |
3 |
32,2 |
1,9 |
24 |
137 |
4 |
3*,7 |
2,2 |
12 |
13:de |
1,737 |
140 |
4 |
345 |
2,3 |
7 |
0.39) |
— |
(32,8) |
— |
13 |
Hide |
2,096 |
144 |
4 |
37.6 |
3,1 |
4 |
(145) |
— |
(3«,6) |
— |
14 |
15:de |
2,076 |
149 |
5 |
42.3 |
4,7 |
— |
— |
— |
— |
|
15 |
16:de |
1,848 |
156 |
7 |
46,8 |
4,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
16 |
17:de |
1,503 |
162 |
6 |
52,3 |
5,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
17 |
18:de |
1,127 |
167 |
5 |
57,6 |
5,3 |
— |
— |
— |
— |
— |
18 |
19:de |
893 |
170 |
3 |
61,1 |
3,7 |
— |
— |
— |
— |
— |
19 |
20: de |
623 |
>71 |
1 |
63,3 |
2,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
20 |
21:sta |
626 |
172 |
1 |
65,2 |
1,9 |
— |
— |
— |
— |
— |
Resultaten af de unders ökningar öfver utvecklingen, som utförts
å 3,209 kvinliga lärjungar vid högre flickskolor i olika delar
af landet, äro återgifna i nedan stående tabell.
De kvinliga lärjungarnas längd och vigt vid samtliga undersökta
högre läroverk för flickor.
A 1 d |
e r. |
> a |
Län |
g d i cm. |
Vigt i k g |
m. |
||
Åldersår. |
Lefnadsår. |
Medelt. |
Min. |
Max. |
Medelt. |
Min. |
Max. |
|
6—7 |
7:de |
6 |
113 |
108 |
127 |
20,7 |
18,3 |
24,6 |
7—8 |
8:de |
21 |
I l6 |
102 |
122 |
21,6 |
16,0 |
25,0 |
8—9 |
9:de |
60 |
123 |
103 |
137 |
25,0 |
19,8 |
35,0 |
9—10 |
10:de |
151 |
127 |
103 |
143 |
26,9 |
20,0 |
35,o |
10—11 |
11: te |
277 |
132 |
102 |
158 |
29,4 |
20,3 |
47,i |
11-12 |
12:te |
357 |
137 |
103 |
158 |
31,9 |
19,8 |
51,o |
12—13 |
13:de |
395 |
143 |
120 |
168 |
35,9 |
22,o |
66,0 |
13-14 |
14:de |
458 |
148 |
124 |
179 |
39,6 |
26,o |
80,3 |
14-15 |
15:de |
450 |
153 |
125 |
178 |
44,8 |
27,5 |
72,o |
15-16 |
16:de |
457 |
157 |
105 |
177 |
48,9 |
28,o |
91,5 |
16-17 |
17:de |
293 |
159 |
113 |
180 |
SI,6 |
22,o |
69,0 |
17—18 |
18:de |
186 |
160 |
148 |
176 |
54,6 |
40,7 |
78,o |
18-19 |
19:de |
54 |
160 |
149 |
174 |
56,3 |
41,5 |
75,o |
19-20 |
20:de |
26 |
162 |
155 |
176 |
57-4 |
44,5 |
69,o |
20-21 |
21 :sta I alt |
18 3,209 |
160 |
146 |
171 |
57,7 |
46,o |
71,5 |
VID HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR. 527
Eu lättare öfversigt öfver utvecklingens gång under de
olika åren lemnar nedan stående tabell, i hvilken maxima och
minima äro uteslutna och skilnaden i längd och vigt för de
olika lefnadsåren är i särskilda kolumner angifven.
De kvinliga lärjungarnas medellängd och medelvigt vid
samtliga undersökta läroverk för flickor.
Ålder. |
Antal. |
Längd. |
V i |
g *• |
||
.!? p po |
Lefnadsår. |
Kroppslängd |
Skilnad |
Kroppsvigt |
Skilnad = vigttillökniug |
|
6 |
7:de.................................... |
6 |
ii3 |
20,7 |
||
7 |
8:de.................................... |
21 |
ii6 |
( + 3) |
21,6 |
(40,9) |
8 |
9:de.................................... |
60 |
123 |
+ 7 |
25,0 |
+ 3,4 |
9 |
10:de.................................... |
151 |
127 |
+ 4 |
26,9 |
+ 1,9 |
10 |
ll:te.................................... |
277 |
132 |
+ 5 |
29,4 |
42,5 |
11 |
12:te................................... |
357 |
137 |
+ 5 |
349 |
42,5 |
12 |
13:de.................................... |
395 |
143 |
+ 6 |
35.9 |
44,0 |
13 |
14:de.................................... |
458 |
00 |
45 |
39.6 |
43,7 |
14 |
15:de.................................... |
450 |
193 |
45 |
44.8 |
45,2 |
15 |
16:de.................................... |
457 |
157 |
44 |
48,9 |
4 4,1 |
16 |
17:de.................................... |
293 |
159 |
42 |
51,6 |
4 2,7 |
17 |
18:de................................. |
186 |
160 |
41 |
54.6 |
43,0 |
18 |
19:de.................................... |
54 |
160 |
±0 |
56,3 |
4 1,7 |
19 |
20: de..................... |
26 |
162 |
(42 |
57.4 |
41,1 |
20 |
21: s t a........... |
18 |
160 |
(-2) |
57.7 |
+ 0,3 |
För den närmare granskningen af de i ofvan stående tabeller
framlagda resultaten har jag ansett det lämpligt att sammanställa
dem för de manliga och kvinliga lärjungarna på nedan
stående siffertabell samt att ännu mera åskådliggöra dem, framför
alt hvad det inbördes förhållandet mellan de manliga och
kvinliga individernas utveckling beträffar, genom de grafiska
framställningarna i de i tabellafdelningen bifogade grafiska tabellerna
93—100.
528
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Sammanställning af de manliga och kvinliga individernas längd
och vigt vid olika ålder samt tillväxt under de olika
lefnadsår en
Ålder. |
Vid olika ålder. |
Tillökning år |
ligen. |
Antal under- sökta. |
|||||||||
Längd |
Vigt |
I längd |
I vigt |
||||||||||
Fylda år. |
Lefnadsår. |
g ca jo: D • ‘ds* 53 |
Fn >—< < CTQ- O |
a — 53 53: B • ''<£}'' |
Fl — c S\ p P |
p: |
g p P |
Fn _ < |
1—. p *^*09* p |
p? .4 |
Fl <. d'' CTQ* P |
0 — p »: S ''r"crq‘ p |
Fn k- < S.E. dq'' P |
6— 7 |
7:de.................. |
116 |
(i 13) |
20,5 |
(20,7) |
4 |
5 |
(+ 3) |
+ 2,3 |
(+0,9) |
31 |
6 |
|
7— 8 |
8:de.................. |
121 |
I l6 |
22,8 |
21,6 |
4 |
5 |
+ 7 |
+ 3,4 |
+ |
3.4 |
87 |
21 |
8- 9 |
9:de.................. |
126 |
123 |
26,2 |
25,0 |
+4'') |
- 4 |
+1,7'') |
-1- |
1.9 |
109 |
60 |
|
9—10 |
10:de.................. |
131 |
127 |
29,3 |
26,9 |
+ |
2 |
+ 5 |
+ 1,0 |
+ |
2,5 |
77 |
!5X |
10-11 |
lille................. |
133 |
132 |
30,3 |
29.4 |
4 |
3 |
+ 5 |
4 1,9 |
+ |
2,5 |
693 |
277 |
11—12 |
12He.................. |
136 |
i37 |
32,2 |
31.9 |
4 |
4 |
+ 6 |
+ 2,3 |
+ |
4,0 |
1,286 |
357 |
12-13 |
13:de.................. |
140 |
i43 |
34,5 |
35.9! |
4 |
4 |
+ 5 |
+ 3,1 |
4 |
3,7 |
1,737 |
395 |
13-14 |
Hide.................. |
144 |
148 |
37, c |
39.61 |
4 |
5 |
+ 5 |
f 4,7 |
4 |
5,2 |
2,096 |
458 |
14-15 |
15:de.................. |
149 |
>53 |
42,3 |
44,3: |
4 |
7 |
-t 4 |
+ 4,5 |
+ |
4.1 |
2,076 |
450 |
15-16 |
16:de.................. |
156 |
i57 |
46,8 |
48,9; |
+ |
6 |
+ 2 |
+ 5,5 |
+ |
2,7 |
1,848 |
457 |
16—17 |
17-.de |
162 |
i59 |
52,3 |
SI.6 |
+ |
5 |
4- I |
+ 5,3 |
+ |
3,0 |
1,508 |
293 |
17-18 |
18:de.................. |
167 |
160 |
57,g |
S4.6 |
+ |
3 |
± 0 |
+ 3,7 |
4 |
1,7 |
1,127 |
186 |
18—19 |
19:de.................. |
170 |
160 |
61,3 |
56,3 |
1 |
(+ 2) |
+ 2,0 |
+ |
1,1 |
893 |
54 |
|
19—20 |
20:de.................. |
171 |
162 |
63,3 |
57.4 |
4- |
1 |
(— 2) |
+ 1,9 |
4 |
0,3 |
623 |
26 |
20 |
21:sta o. däröfver. |
172 |
160 |
65,2 |
57.7 |
— |
— |
— |
— |
626 |
18 |
Det framgår till en början af ofvan stående tabell, men
ännu tydligare af den grafiska tabellen 93, att gossarna ända
till och med det ll:te lefnadsåret äro såväl längre som äfven
hafva en högre vigt än flickorna. Drån och med det 12:te lefnadsåret
ändrar sig emellertid ganska hastigt detta förhållande.
Flickorna skjuta nu om gossarna och blifva dem öfverlägsna så
i längd som vigt ända till och med det 16:de lefnadsåret.
Men med det 17:de året ändrar sig förhållandet å nyo. Yi se
å den anförda grafiska tabellen, huruledes gossarnas båda utvecklingskurvor
i det året raskt höja sig öfver flickornas, hvilka
senare från och med nämnda år visa en mycket obetydlig stig
’)
Dessa differenser uttrycka skilnaden mellan längd- och vigtförhållandena
under 9:de och 10:de åren vid de ofvan nämnda 7 förberedande Stockholmsskolorna.
Jämför granska tabellen 93.
JÄMFÖRELSE MELLAN MANL. OCH KVINL. INDIVIDER. 529
ning, under det att gossarnas, för de närmast följande åren
mer och mer höja sig. Denna flickornas öfvervigt öfver gossarna
i både längd och vigt under ett visst skede af utvecklingen beror
på den hos dem tidigare inträdande och långt tidigare afslutade
pubertetsutvecklingen. Motsvarande förhållanden hafva därför,
visat sig äfven vid det fåtal utvecklingsundersökningar,
som för båda könen annorstädes blifvit utförda. Enligt Bobert
äro således de engelska flickorna i 13:de lefnadsåret tyngre än
gossarna. Enligt Bowditch är i Boston gossarnas vigt öfvervägande
till 12:te lefnadsåret, under det att medelvigten såväl
som medellängden för flickorna är högre från och med nämnda
år till och med det 15:de. Paglianis undersökningar i Turin
angifva en öfverlägsenhet för flickorna i längd under åren från
och med det ll:te t. o. m. det 16:de och i vigt f. o. m. det
12:te t. o. m. det 16:de lefnadsåret. Enligt den danska kommissionens
undersökningar äro flickorna i Danmark i 13:de lefnadsåret
af samma längd som gossarna och öfverträffa dem härutinnan
under de följande två åren, altså under en kortare tid, än
hvad hos oss visat sig vara förhållandet. I vigt återigen hafva
de danska flickorna ett litet öfvertag öfver gossarna redan i 13:te
året, men behålla äfven detta försteg blott under 2:ne följande år,
d. v. s. till och med det 15:de lefnadsåret. För närmare jämförelse
hänvisar jag till de här nedan, sidorna 538, 543, 546 och 548
införda tabellerna.
Granska vi nu något närmare, huru det förhåller sig med den
årliga tillväxten under den del af uppväxtåldern, som våra undersökningar
omfatta, och först taga i betraktande gossarnas tillväxt,
så finna vi för den 3:ne väl markerade skeden. Det första af
dessa, som ligger före pubertetsutvecklingen, omfattar åldern från
fylda 6 år till fykla 13, altså åldern från och med 7:de till och
med 13:de lefnadsåret. I detta skede, under hvilket i allmänhet en
svagare tillväxt eger rum, utmärka sig dock de första 2:ne åren,
enligt våra undersökningar, genom en så mycket starkare tillväxt
af gossarna såväl i längd som vigt, att man skulle i dessa
år kunna se ett slutstadium af en yngre kraftigare utvecklingsperiod
och såsom ett särskildt skede skilja dessa år från den
efterföljande svagare utvecklingsperioden. Det andra skedet,
utmärkt för den kraftigaste årliga tillökningen i längd och vigt,
börjar med 14:de lefnadsåret, d. v. s. vid fylda 13 år, och räcker
Lärov.-kom. bet. III. 34
530
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
under 4 år, sålunda omfattande äfven 17:de lefnadsåret. Det
3:dje skedet börjar med det 18:de lefnadsåret; den årliga tillväxten
sjunker då hastigt, men fortgår dock hvarje år, så långt
undersökningen sträcker sig (se graf. tab. 94 och 95—100.)
Taga vi nu det första af dessa skeden i närmare skärskådande,
så finna vi, hvad först tillväxten i längd beträffar, att
denna ingalunda fortgår jämnt och likformigt år för år, utan
är, såsom ofvan nämndes, starkast, och jämnstark, i de 2 första
åren, det 7:de och 8:de lefnadsåret, för hvilka den utgör 5 cm
årligen. Den sänker sig under 9:de året för att under det 10:de
få sitt minimum, sedermera höjer den sig åter, men blir ännu
i 12:te och 13:de lefnadsåren ej större, än den var i det 9:de, nämligen
4 om. Vigttillökningen står under alla dessa år, med undantag
af 7:de lefnadsåret, där den är jämförelsevis liten, i ganska
jämn proportion till längdtillväxten. Äfven den får sålunda sitt
minimum i 10:de lefnadsåret, altså för 9-åringar.
Här framträder sålunda på ett mycket slående sätt, och
som de grafiska tabellerna bäst torde åskådliggöra, det 10:de
lefnadsåret såsom ett år, under hvilket utvecklingen försiggår,
så hvad längd- som vigttillökningen beträffar, allra klenast, och
de närmast liggande åren komma därnäst såsom jämförelsevis
svaga utvecklingsår.
Efter fylda 13 år, d. v. s. i 14:de lefnadsåret, inträder nu
den hastigare tillväxt, som karakteriserar pubertetsperioden;
gossarna tillväxa med 5 cm, men den starkaste tillväxten hafva
de under sitt 15:de lefnadsår, med 7 cm; den sänker sig med 1
cm under det 16 året och är i ,17:de året, det sista i detta skede,
alldeles lika stor som under det första året i skedet, det 14:de,
eller 5 cm. Med den ökade årliga längdtillväxten se vi äfven
tillökningen i vigt årligen tilltaga; men, hvad som är af mycket
intresse, den tilltager ej i samma proportion. Den största tillökningen
i vigt eger rum först året efter det, under hvilket den
största längdtillväxten försiggår, sålunda först i det 16:de lefnadsåret,
och detta år må väl af denna anledning och med
hänsyn till vigttillökningens stora betydelse kunna betraktas
såsom det kraftigaste utvecklingsåret af alla. Näst detta torde
det 17:de komma, under hvilket vigttillökningen är nästan lika
stor, om än tillväxten i längd då ytterligare är något förminskad.
På de grafiska tabellerna se vi, huruledes vigttillökningskurvan
med detta år höjer sig öfver längdtillökningskurvan,
UTVECKLINGSSKEDEN FÖR GOSSAR OCH FLICKOR. 531
hvilken under alla föregående år legat öfver. Samma förhållande
mellan de båda kurvorna finna vi för de följande åren i skedet
omedelbart efter pubertetsntvecklingen. Yigttillökningen är jämförelsevis
större än längdtillväxten under dem alla. Båda kurvorna
sänka sig hastigt med'' 18:de lefnadsåret och lika mycket ännu i det
19:de, men förblifva i jämnhöjd under detta senare år och det 20:de.
Se vi nu till, huru det förhåller sig med gången af flickornas
utveckling, så finna vi, att den, med öfverensstämmelse i grunddragen,
dock företer, såsom naturligt är, många olikheter.
Antalet af de i 7: de lefnadsåret undersökta flickorna är för
litet, för att resultatet af deras undersökning skulle kunna tillmätas
någon betydelse, och äfven för dem i 8:de lefnadsåret är
antalet väl litet. Undersökningen af de 21 individer, som innehaft
denna ålder, visar, i öfverensstämmelse med den å gossar
i samma ålder, en stark tillväxt, ja en ännu starkare än för
gossarna, nämligen en förökning af 7 cm i längd och 3,4 kilogram
i vigt. Den sänkning i utvecklingskurvan, som för gossarna
före pubertetsperioden eger rum under de 5 följande åren,
motsvaras, enligt våra undersökningar, hos flickorna af en sänkning
för blott ett enda år, nämligen det 9:de, men vigttillökningen
är hos dem jämförelsevis ringa äfven under 10:de och ll:te lefnadsdröm
Den största sänkningen af utvecklingskurvan inträffar
sålunda, enligt våra undersökningar, för flickorna ett år tidigare än
för gossarna, (se graf. tab. 94 o. 95—100.) Redan med det 10:de lefnadsåret
börjar för flickorna den starkare årliga tillväxten i längd,
som står i samband med pubertetsutvecklingen; d. v. s. dennas
skede, för såvidt det samma markeras genom längdtillväxten, inträder
för dem redan med det 10:de lefnadsåret. Under ll:te tilltaga
de i längd lika mycket som under det 10:de, nämligen 5 om,
och äfven vigttillökningen är under dessa båda år fullkomligt lika,
nämligen 2,5 kilogram. Den starkaste tillväxten i längd hafva
flickorna redan i deras 12:te lefnadsår, altså 3 år tidigare än
gossarna, de tillväxa då med 6 cm. Under de följande båda
åren sjunker den årliga längdtillväxten med en cm, men är
under båda åren fullkomligt lika och äfven alldeles i jämnhöjd
med tillväxten under 10:de och ll:te lefnadsåren. Yi se sålunda
för flickorna en ytterst regelbunden kurva för längdtillväxten
under pubertetsperioden med spetsen i 12:te lefnadsåret och vid
sidorna om denna jämnhöjd för de 2 närmast föregående och de
532
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
2 närmast efterföljande åren. Det är sålunda på 5 år, som denna
starkare tillväxt i längd för flickorna är fördelad. Med det 15:de,
16:de och 17:de lefnadsåret sjunker tillväxtkurvan hastigt år
från år, och med det senare året synes de kvinliga individernas
tillväxt i längd vara i regeln alldeles afslutad. Våra mätningar
visa för flickor i 18:de, 19:de och 21:sta året konstant fullkomligt
samma medellängd, nämligen 160 centimeter, och denna
öfverensstämmelse torde gifva stor betydelse åt nämnda mått
såsom normalmått för våra fullväxta flickor ur de samhällsklasser,
som undersökningen omfattar, och hvilka naturligtvis tillhöra
de bättre lottade. En oregelbundenhet förekommer i längdkurvan
för det 20:de året, då de i den åldern undersökta flickornas
längd var 162 om; men detta undantag måste betraktas
som en tillfällighet, föranledd af det ringa antalet undersökta.
Bland dem måste hafva funnits några ovanligt långa fruntimmer,
och antalet har varit för litet för att eliminera deras inflytande
på medelsiffran.
Återgå vi till flickornas pubertetsperiod och se till, huru
vigttillokningen under den förhåller sig, så finna vi, att den
under de 2 första åren, som den ökade längdtillväxten eger rum,
altså under 10:de och ll:te lefnadsåren, ingalunda stiger i proportion
till denna, den stannar vid 2,5 kgm om året. Först i
det år, då största längdtillväxten försiggår, eller i 12:te lefnadsåret,
höjer sig äfven kurvan för vigttillökningen mera betydligt.
Det starkaste tilltagandet i vigt, 5,2 kilogram, inträffar ej förr än
2 år efter det år då den starkaste längdtillväxten eger rum, det
vill säga i flickornas 14:de lefnadsår, och detta år må väl med alt
skäl kunna anses såsom deras kraftigaste utvecklingsår. Ännu
det följande året, det 15:de, eller det år, som följer närmast
efter den femårsperiod, under hvilken längdtillväxten är störst,
eger en betydlig vigttillökning rum, nämligen med 4,i kgm.
Flickornas pubertetsutveckling markeras sålunda af en öfver 5
år utsträckt starkare tillväxt på längden, från och med det
10:de till och med det 14:de lefnadsåret. Den starkare vigttillökningen
kommer däremot 2 år senare och fortgår under blott
4 år, från och med det 12:te till och med det 15:de; den fortgår
ännu ett år efter den starkare längdtillväxten. Då nu vigttillökningen
väl har, med hänsyn till själfva pubertetsutvecklingen,
en långt större betydelse än längdtill växten, såsom vittnande om
den tilltagande stadga, utbildning och mognad, som de olika
HUFVUDSAKLIG A RESULTAT.
533
organen inom den gifna ramen erhålla, så torde denna senare
period, omfattande 12, 13, 14 och 15:de lefnadsåren få betraktas
såsom det egentliga pubertetsutvecklingsskedet för flickor hos
oss ur de förmögnare samhällsklasserna, om än den starkaste
längdtillväxten börjar tidigare och minskas ett år tidigare.
Likasom för gossarna se vi, att äfven för flickorna kurvan
för längdtillväxten ligger öfver den för vigttillökningen under
alla år före pubertetsutvecklingen och äfven under största delen
af denna, men att ett motsatt förhållande eger rum under de
sista åren af den senare och sedermera fortfar under alla följande
år. Bäst åskådliggöres detta genom de grafiska tabellerna.
A de grafiska tabellerna 94 har jag sammanstält kurvorna
för såväl de manliga som de kvinliga individernas årliga tillväxt
för att underlätta jämförelsen.
Det är gifvet, att ett och annat af de vid vår undersökning
funna medeltalen kan vid i ännu större skala utförda eller vid
år från år fortsatta undersökningar i stor skala komma att
undergå någon korrigering. Särskildt torde detta blifva fallet
för de yngsta åldersklasserna, för hvilka vi haft väl få representanter.
Dock synes antalet nu undersökta vara tillräckligt stort
för att ej någon väsentlig felaktighet skall kunna hafva insmugit
sig, utan hufvudresultatet kunna anses såsom tillförlitligt
för våra skolbarn ur de mera lyckligt lottade klasserna under
nuvarande förhållanden. Såsom sådant betraktar jag följande,
till en början hvad gossarna beträffar:
att efter den tidigare barndomens starkare årliga längdoch
vigttillökning inträffar för våra manliga barn ur de samhällsklasser,
som begagna de allmänna skolorna, en sänkning under
8 till 13 års ålder, d. v. s. under 9:de t. o. m. 13:de lefnadsåret;
att därefter den hastigare tillväxt, som kännetecknar pubertetsperioden,
vidtager och fortgår under 14:de t. o. m. 17:de lefnadsåret
med till en början öfvervägande längdtillökning och sedermera
största vigttillökningen under de 2 sista af dessa 4 år; att
därefter den årliga såväl tillväxten som vigtförökningen hastigt
och i tämligen jämn proportion aftager, men ännu fortgår, så
långt våra undersökningar sträcka sig;
hvad flickorna beträffar:
att sänkningen i tillväxten efter fylda 8 år är mera hastigt
öfvergående, och, hvad längden beträffar, knappast synes ega
rum under mera än 1 år, omkring det 9:de lefnadsåret, men
534
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
däremot för vigttillökningen synes mera märkbar under ytterligare
ett par år; att deras kraftigaste längdtillväxt fortgår
under åldern från och med 10:de t. o. m. 14:de lefnadsåret, med
sin spets i det 12:te, men att den egentliga, i sammanhang med
pubertetsutvecklingen stående vigttillökningen försiggår i deras
12—15:de lefnadsår, starkast i det 14:de året; att tillväxten i
längd synes vara i regeln afslutad med 17:de lefnadsåret, under
det att tillökningen i vigt fortgår, om än med årligt aftagande
ännu, sedan all tillväxt i längd upphört.
Det är naturligtvis af stort intresse att tillse, huru de af
oss vunna resultaten förhålla sig till dem, som framgått ur de
undersökningar, som på andra håll utförts, och jag lemnar här
nedan några tabellariska sammanställningar af de vigtigaste af
dessa, nämligen af dem, som verkstälts af Quetelet i Bryssel,
Bowditch i Boston, Kotelmann i Hamburg, Pagliani i Turin samt
den danska kommissionen i hela Danmark. Några andra under
sökningar hafva väl äfven där och hvar utförts på det ena
eller andra stället, vid en eller annan skola, men ej i större
utsträckning, och det torde för vårt ändamål vara alldeles tillräckligt
att endast fästa sig vid de anförda. Vid en granskning
af tabellerna är det alldeles nödvändigt, för att bilda sig ett
omdöme om de anförda talens innebörd, att känna antalet
af de individer, på hvilkas undersökning de grunda sig, och jag
meddelar därför till en början en särskild tabell sid. 536, som anger
detta. Men dessutom bör man taga hänsyn till, hvilka samhällsklasser
de undersökta individerna tillhört, sålunda om undersökningen
utförts vid allmänna högre skolor, där de mera välmående
klassernas barn i allmänhet äro till finnandes, eller vid folkskolor
eller å andra barn ur de mindre bemedlade klasserna.
Vi skola nedan se, att detta är af ej ringa betydelse. Döljande
anmärkningar må tjäna till ledning vid tabellernas jämförande.
Quetelet, hvilken, såsom jag ofvan nämnt, var banbrytande
för dessa undersökningar, stöder sina medeltal för de olika åldrarna
på mätningar och vägningar af ett mycket litet antal
individer. Han utsökte nämligen för hvarje årsklass bland befolkningen
i Bryssel blott 10 individer af hvardera könet, med,
såsom han ansåg, normal kroppsbyggnad, och anstälde på dem
sina undersökningar. De resultat, hvartill han kom, äro därför
äfven uppenbarligen behäftade med en del väsentliga fel, såsom
UNDERSÖKNINGAR I FRÄMMANDE LAND. 535
första granskning af tabellerna torde visa; särskildt kommer ej
den starkare tillväxt under pubertetsperioden i dagen, hvilken
dock vid alla senare undersökningar på det bestämdaste ådagalagts.
Det vill synas, som om Quetelet gjort sitt urval ej fördomsfritt,
utan med vissa förutfattade meningar. Jag har emellertid
ansett mig här höra upptaga hans statistik, då den allmänt
anföres och möjligen därför kunde af en och annan anses ega
större betydelse och, i hvad den från våra undersökningar afviker,
ega kraftigare vitsord, än hvad den i själfva verket eger.
Den förste, som anstälde undersökningar på skolbarn i stor
omfattning, var, såsom ofvan är nämndt, Bowditch, som i Bostons
skolor af olika slag undersökte 13,691 gossar 10,904 flickor. Af
dessa tillhörde det största antalet de mindre bemedlade klasserna,
hvilka sålunda i den här nedan meddelade sammanfattningen
af Bowditchs undersökningar äro i mycket öfvervägande
grad ingående. Till grund för Kotelmanns statistik ligger en
mycket omsorgsfull undersökning af lärjungarna vid gymnasiet
Johanneum i Hamburg. Hans underlag är sålunda särdeles likformigt
och alldeles öfverensstämmande med vårt, så till vida
som det uteslutande omfattar gossar ur de klasser, som hålla
sina barn i de högre skolorna. Hans individantal är emellertid
väl litet, då det för ingen årsklass är högre än 62. Pagliani
undersökte barn i en ålder från 3 till 19 år vid en del enskilda
och allmänna institut samt folkskolor och högre skolor i Turin.
I alt gjorde han under 2—3 år 1,048 undersökningar å manliga
och 968 å kvinliga individer. Barnen tillhörde dels de fattigare
dels de förmögnare samhällsklasserna i den proportion, som
nedan stående tabell visar, för åren från fylda 8 till fylda 19.
Huru stort antal Pagliani haft till grund för sina medeltal för
hvar och en af de yngsta åldersklasserna, har jag ej af hans
skrift kunnat utröna.
Den danska statistiken omfattar 17,134 manliga och 11,260
kvinliga skolbarn för längdbestämningarna, samt 14,516 manliga
och 9,105 kvinliga för vigtbestämningarna. I dessa tal ingå barnen
från alla slags skolor, högre som lägre, och äfven från en del uppfostringsanstalter;
sålunda barn ur alla möjliga samhällsklasser.
Våra undersökningar omfatta, efter afräkning af dem, för
hvilka ej fullständiga uppgifter förelegat, 14,590 manliga lärungär,
från allmänna och 458 från förberedande skolor, och sålunda
från de samhällsklasser, som hålla sina barn i dessa, och
Antalet af de undersölcta individer, på hvillcas längd och vigt de här nedan anförda tabellernas o<
siffror äro grundade. &
Åi a |
e r. |
Quete- LET. |
Bowditch. |
Kotkl- MANN. |
P |
G L |
I A N |
1. |
Sverige. |
Danmark. |
|||||||
Åldersår. |
fcH ro D* P aT* |
g 5T§ EsT ep'' p P O Er* |
2 P B^ ep'' P |
w s. 2, crq’ p |
P c ep* p |
M |
anlita |
K V |
inliga |
Säl P B_ CP* p |
5] crq'' p |
Manliga |
K vinliga |
||||
£ C» p B a Q ® ep |
££ p* to ?£ t» ep '' <0 |
CD B s 3 p |
5? p B »1 c/> p 5 c/j 7? rr ji crq |
£1 p* ro P |
CD B 3 3 p |
3? ''-i p: B ep Cu |
O: < ep* |
0? p? B crq Cu |
O? -t ■< crq* |
||||||||
3-4 |
4:de |
lO—io |
? |
? |
|||||||||||||
4-5 |
5:te |
» |
— |
— |
— |
— |
— |
? |
— |
— |
p |
— |
_ |
-- |
— |
__ |
_ |
5—6 |
6:te |
» |
848 |
605 |
— |
— |
— |
? |
— |
— |
? |
— |
— |
— |
— |
— |
.— |
6—7 |
7:de |
» |
1,258 |
987 |
— |
— |
— |
p |
— |
— |
? |
31 |
(6) |
377 |
302 |
327 |
260 |
7—8 |
8:de |
» |
1,419 |
1,199 |
— |
— |
— |
p |
— |
— |
p |
87 |
21 |
1,412 |
1,094 |
1,087 |
845 |
8-9 |
9:de |
>* |
1,481 |
1,299 |
— |
10 |
36 |
46 |
20 |
80 |
100 |
109 |
60 |
1,751 |
1,360 |
1,486 |
1,176 |
9—10 |
10:de |
» |
1,437 |
M49 |
26 |
16 |
27 |
43 |
28 |
78 |
106 |
121 -77 |
151 |
1,856 |
1,474 |
1,512 |
1,226 |
10-11 |
ll:te |
» |
1,363 |
1,089 |
55 |
13 |
44 |
57 |
44 |
77 |
121 |
693 |
277 |
2,140 |
1,726 |
1,651 |
>,331 |
11—12 |
12:te |
)) |
1,293 |
936 |
'' 60 |
21 |
75 |
96 |
58 |
Öl |
u9 |
1,286 |
357 |
2,138 |
1,784 |
1,470 |
1,170 |
12—13 |
13:de |
» |
1,253 |
935 |
62 |
35 |
75 |
no |
45 |
80 |
125 |
1,737 |
395 |
2,272 |
1,958 |
1,526 |
1,218 |
13-14 |
14:de |
'') |
1,160 |
830 |
53 |
56 |
80 |
136 |
4'' |
36 |
77 |
2,096 |
458 |
2,138 |
1,856 |
I,4IO |
1,135 |
14-15 |
15:dc |
» |
908 |
675 |
52 |
58 |
53 |
in |
32 |
l6 |
48 |
2,076 |
450 |
1,199 |
1,129 |
508 |
463 |
15-16 |
16:de |
» |
636 |
459 |
52 |
35 |
25 |
60 |
3Z |
6 |
38 |
1,848 |
457 |
750 |
734 |
212 |
212 |
16-17 |
17:de |
» |
359 |
353 |
42 |
38 |
16 |
54 |
18 |
— |
18 |
1,508 |
293 |
544 |
54l |
54 |
54 |
17-18 |
18:de |
»» |
? |
? |
47 |
46 |
10 |
56 |
IO |
— |
10 |
1,127 |
186 |
319 |
320 |
5 |
5 |
18—19 |
19:de |
» |
? |
? |
47 |
27 |
6 |
33 |
8 |
— |
8 |
893 |
54 |
131 |
131 |
||
19-20 |
20: de |
» |
? |
? |
20 |
19 |
6 |
25 |
— |
— |
— |
623 |
26 |
50 |
52 |
— |
_ [ |
20-21 |
21:1a |
» |
? |
p |
13 |
— |
— |
- |
— |
— |
— |
626 |
18 |
21 |
21 |
— |
-| |
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
JÄMFÖRELSER. 537
3,209 flickor, alla från högre flickskolor och sålunda, utan all
fråga, att i allmänhet räkna till de mera välmående klasserna.
Jag vill ej vidare uppehålla mig vid denna tabell, endast
påpeka, huruledes, såsom af ofvan stående text äfven framgår,
det blott är Bowditchs och den danska undersökningen, som, hvad
de undersökta individernas antal angår i de olika årsklasserna
kunna jämföras med vår. I de yngre årsklasserna äro de båda
först nämnda öfverlägsna i individantal, så hvad gossar som flickor
beträffar, hvilket naturligtvis beror på, att deras statistik äfven
omfattar folkskolebarn. Men för åldrarna efter fylda 11 år
vinna vi mer och mer i styrka, och för de högre åldersklasserna
äro vi betydligt öfverlägsna. Vårt material har dessutom genomgående
den fördelen, såsom ofvan framhållits, att vara likformigt
och uteslutande gälla just'' sådana barn, hvilkas utvecklingsförhållanden
vår undersökning haft till närmaste uppgift att utreda.
Jag meddelar efter dessa anmärkningar först motstående
tabell öfver de manliga individernas medellängd vid olika ålder
och deras årliga tillväxt.
En jämförelse af medellängden under de särskilda åren utfaller,
som vi finna, i allmänhet till vår fördel. Ända till och med
12:te lefnadsåret äro våra gossar längre än på något annat af de
ställen, som i tabellen äro representerade. I 13:te året taga
dock gossarna i Boston i fatt oss och bibehålla öfvervigt till
och med det 18:de året. I det 19:de synas däremot våra ynglingar
återigen få öfvertaget. Yi se också på den afdelning af
tabellen, som utvisar den årliga tillväxten, att pubertetsutvecklingen
hos oss börjar ett år senare, men fortgår ett år längre.
Öfver danska gossarna hafva våra försteg i längd ända till och
med 14:de lefnadsåret, men med 15:de året blifva de precis lika
långa, och om jag undantager ett språng, som för 17 lefnadsåret
förekommer enligt danska statistiken, blir längden för
danskar och svenskar sedermera, så långt jämförelsen här kan
sträckas, fullkomligt den samma, att döma af nu föreliggande
statistik. Det är att märka, att först för de högre åldrarna,
efter 14:de och 15:de lefnadsåret, den danska och den svenska
statistiken hvila på ett likformigt underlag, då folkskolan ej
längre inom dessa år i danska statistiken representeras med
ett nämnvärdt antal individer.
Huru starkt folkskolans barn med sitt stora antal och kortare
medellängd i själfva verket för vissa år nedpressa det i
Manlig a individer. Medellängd och årlig tillväxt i längd.
Med |
e 1 1 ä n g d i |
centimetei |
. |
Äril |
g t i 1 1 |
väx |
t i 1 |
ängd |
centimeter. |
||||||
i 1 d |
e r. |
.J. M i- W H |
td fl |
ffi O SO H a w 5" S B > aq % * t25 |
►d H > ^ tr-es U» • |
CD C CD cn’ n> |
ö SO Ö 3 SO PT" |
Å 1 d |
e r. |
ro cj » H U> rf H |
td 0 ^ rt- ö På K |
0 SO H a w i-g oq 51 |
►d g 2 a* > • » |
CD
•i crq'' fD |
ö SO 3 5 |
Fylda år. |
Lefnads- året. |
Från året. |
I lefnads-året. |
||||||||||||
0-1 |
lista |
50,o |
_ |
__ |
_ |
_ |
_ |
0-1 |
lista |
19,8 |
|||||
1-2 |
2:dra |
69,8 |
— |
— |
— |
— |
— |
1-2 |
2:dra |
9,3 |
— |
— |
— |
— |
— |
2—3 |
3:dje |
79,i |
— |
— |
— |
— |
— |
2—3 |
3:dje |
7,3 |
— |
— |
— |
— |
— |
3-4 |
4-.de |
86,4 |
— |
— |
86,o |
— |
— |
3-4 |
4:de |
6,3 |
— |
— |
6,0 |
— |
— |
4—5 |
5:te |
92,7 |
— |
— |
92,o |
— |
— |
4-5 |
5:te |
6,0 |
— |
— |
5,0 |
— |
— |
5-6 |
6:te |
98,7 |
105,6 |
— |
97,o |
(no) |
— |
5-6 |
6:te |
5,9 |
5,5 |
— |
6,5 |
— |
— |
6-7 |
7:de |
104,6 |
111,1 |
— |
103,5 |
ii6 |
112 |
6—7 |
7:de |
5,8 |
5,1 |
— |
(9,i) |
s |
3 |
7—8 |
8:de |
110,4 |
116,2 |
— |
112,6 |
121 |
115 |
7—8 |
8:de |
5,7 |
5,1 |
— |
5,7 |
s |
5 |
8—9 |
9:de |
116,2 |
121,3 |
— |
118,3 |
126 |
120 |
8-9 |
9:de |
5, G |
4,9 |
— |
5,0 |
4 |
5 |
9-10 |
10:de |
121,8 |
126,2 |
128,58 |
123,9 |
131 |
125 |
9-10 |
10:de |
5,4 |
5,1 |
2,17 |
2,5 |
2 |
5 |
10—11 |
ll:te |
127,3 |
131,3 |
130,75 |
126,4 |
133 |
130 |
10—11 |
ll:te |
5,2 |
4,1 |
4,31 |
3,o |
3 |
5 |
11-12 |
12:te |
132,5 |
135,4 |
135,06 |
129,4 |
136 |
135 |
11-12 |
12:te |
5,0 |
4, G |
4,85 |
4,3 |
4 |
3 |
12—13 |
13:de |
137,5 |
140,o |
139,91 |
133,7 |
I4O |
138 |
12—13 |
13:de |
4,8 |
4,5 |
3,18 |
5,9 |
4 |
5 |
13-14 |
14:de |
142,3 |
145,3 |
143,09 |
139,6 |
144 |
143 |
13—14 |
14:de |
4,6 |
5,6 |
5,79 |
5,8 |
5 |
6 |
14—15 |
15:de |
146,9 |
152,i |
148,88 |
145,4 |
149 |
149 |
14-15 |
15:de |
4,4 |
6,1 |
5,31 |
6,5 |
7 |
7 |
15-16 |
16:de |
151,3 |
158,2 |
154,19 |
151,9 |
156 |
156 |
15-16 |
16:de |
4,2 |
6,3 |
7,46 |
6,1 |
6 |
8 |
16-17 |
17:de |
155,4 |
165,i |
161,65 |
158,0 |
162 |
164 |
16—17 |
17:de |
4,0 |
2,9 |
5,25 |
2,0 |
5 |
3 |
17—18 |
18:de |
159,4 |
168,0 |
166,90 |
160,o |
167 |
167 |
17-18 |
18:de |
3,6 |
1,3 |
1,49 |
0,8 |
3 |
3 |
18—19 |
19:de |
163,0 |
169,3 |
168,39 |
160,8 |
170 |
170 |
18—19 |
19:de |
2,5 |
— |
1,53 |
0,8 |
— |
|
19-20 |
20:de |
165,5 |
— |
166,80 |
161,6 |
171 |
— |
19—20 |
20:de |
1,5 |
— |
0,33) |
— |
1 |
— |
20 |
21:sta |
166,9 |
— |
167,19 |
— |
172 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
538 KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
MANLIGA INDIVIDER I DANMARK.
539
tabellen angifna medellängdmåttet för danskarna, framgår af
nedan stående sammanställning, för hvilken jag gjort ett utdrag
ur den danska kommissionens berättelse. Måtten äro angifna
i danska tum.
Längden af de manliga lärjungarna^vid de olika slagen af skolor
i Danmark, angifen i danska tum (1 tum i det närmaste = 2,5 cm.).
Å 1 |
Fy.lda år. |
6. |
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
|
der. |
I lefnads-året. |
pJ CD |
CO eu CD |
ep Cu CD |
>-*■ O eu CD |
l-u h-*- CD |
t—*• CD |
ep CD |
h-1 rf»- eu CD |
ep eu CD |
ep eu. CD |
1—*• eu CD |
ep eu cd |
ep eu CD |
|
Olika slags skolor. Samtliga latinskolor................ |
54 |
55 |
56 |
58 |
61 |
63 |
65 |
66 |
|||||||
Sorö akademi och Herlufsholms |
_ |
_ |
_ |
_ |
53 |
55 |
55 |
57 |
58 |
61 |
64 |
64 |
65 |
||
Samtliga |
realskolor____ |
44 |
45 |
47 |
49 |
50 |
52 |
54 |
55 |
58 |
60 |
62 |
64 |
65 |
|
» |
mellanskolor |
44 |
45 |
46 |
48 |
50 |
52 |
53 |
55 |
60 |
— |
— |
— |
— |
|
)) |
betalningsskolor......... |
43 |
44 |
46 |
48 |
50 |
51 |
53 |
55 |
56 |
— |
— |
— |
— |
|
1 |
friskolor..... |
42 |
44 |
46 |
48 |
50 |
51 |
53 |
55 |
56 |
— |
— |
— |
— |
|
» |
landsortsskolor. Hem-mansegarebarn........ |
44 |
45 |
47 |
48 |
50 |
52 |
53 |
55 |
56 |
— |
— |
— |
— |
|
I) |
landsortsskolor. Hus-mansbarn............... |
_ |
44 |
46 |
48 |
50 |
51 |
52 |
54 |
55 |
— |
— |
— |
— |
Fästa vi oss i tabellen endast vid latinskolorna och realskolorna,
ja äfven om vi taga mellanskolorna med, så visar det
sig, att deras lärjungar kunna i längd fullt mäta sig med lärjungarna
i våra allmänna skolor i de motsvarande åldrarna. Yi
skola längre ned se, att äfven hos oss folkskolebarnen äro underlägsna
i längd. Den här meddelade sammanställningen torde för
öfrigt visa, huru ytterst ofördelaktig den i tabellen sid. 538 intagna
sammanfattningen af den danska statistiken i dess helhet är för
att bedöma den årliga tillväxten, då slutresultatet i hög grad för
de olika åren påverkas af den proportion, i hvilken de högre
skolornas barn och folkskolebarnen ingå i de olika åldersklasserna.
Öfver Italienarna och Hamburgarna hafva vi enligt den föreliggande
statistiken ett afgjordt öfvertag alla åldersklasser igenom,
men hvad jämförelsen med de förra beträffar, är den ej häller fullt
exakt, då en del omständigheter därvid måste tagas i betraktande,
likartade med dem, vid hvilka jag nyss uppehållit mig.
Kotelmanns uppgifter från Hamburg återigen stödja sig på ett
540
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
med vårt fullt likartadt material. Jämförelser med Belgarna
kan endast med en viss reservation göras, då Quetelet, som
nämndt är, endast undersökt ett fåtal, särskildt valda individer.
Att döma af Hans undersökningar skulle svenskarna kafva ett
betydligt försteg under alla åldrar i uppväxten *).
En blick på den afdelning af tabellen, sid. 538, som anger
den årliga tillväxten i längd, visar, — om vi frånse från Quetelets
statistik, såsom varande i detta hänseende afgjordt felaktig, —
på ett öfverensstämmande sätt, att den i sammanhang med pubertetsutvecklingen
stående starkare tillväxten fortgår under 4
år. För Hamburg och Sverige finna vi äfven med hänsyn till
de lefnadsår, under hvilka den försiggår, en fullkomlig öfverensstämmelse;
den börjar med det 14:de och slutar med det 17:de.
Mycket påfallande blir det då, att hela denna period af ökad
årlig längdtillväxt skulle, såsom tabellen anger, i Danmark börja
ett år tidigare likasom i Turin och Boston och likasom där äfven
sluta ett år tidigare än hos oss, eller med 16:de lefnadsåret.
Af den sid. 539 införda tabellen finna vi emellertid, att vi här
å nyo hafva att göra med en inverkan på den danska statistiken
utaf den omständigheten, att slutsummorna utgöra en sammanfattning
af resultaten från olika samhällsklasser, hvilka under
olika lifsförhållanden och lefnadssätt förete påfallande olikheter
beträffande gången af barnens utveckling. Af den sist anförda
tabellen finna vi förhållandet för latin- och realskolornas
ungdom i Danmark vara följande:
Årlig tillväxt i längd, angifven i danska tum.
I lefnadsåret l2:te — 13:de — 14:de — 15:de — 16:de — 17:de — 18:de
vid latinskolorna 1 — 1 — 2 — 3 — 2 — 2 — 1
,, realskolorna 2 — 1 — 3 — 2 — 2 — 2 — 1 * i
‘) Anm. 1. Jag måste här göra en rättelse af ett misstag, som begåtts vid
sammanställningen af den i själfva komitébetänkandet, sid. 136, införda tabellen.
Till följd däraf, att Kotelmann oriktigt på sin originaltabell angifvit »lefnadsår»
i stället för »fylda år», hafva längdmåtten såväl i kolumnen för Hamburg som i
den för Bryssel blifvit hela tabellen igenom utsatta för den åldersklass, som är
ett år yngre än den, som nämnda mått i själfva verket tillhöra. Att så är, bevisas
bäst af den sammanställning, Kotelmann på annat ställe i sitt arbete gör mellan
sina och Quetelets undersökningar. Det är för att säkert förekomma alla dylika
misstag, som jag i de här i texten införda tabellerna alltid utsatt både fylda år,
»åldersår», och »lefnadsår», hvilket kanske kunde synas mången vara öfverflödigt.
All tvetydighet undvikes emellertid härigenom, och alla jämförelser underlättas
väsentligt.
DEN DANSKA STATISTIKEN.
541
Det är däraf klart, att den danska undersökningen särskilt
för de lärjungar, Indika gå i samma slags skolor som
de af oss undersökta, gifvit ett resultat, som, hvad lärjungarnas
längdtillväxt under pubertetsperioden beträffar, i hufvudsak
öfverensstämmer med det, till hvilket vi kommit. Största
längdtillväxten försiggår för dessa lärjungar, som väl i
regeln tillhöra de bäst lottade klasserna, under alldeles
samma 4 år som hos oss och i Hamburg, börjande först med
det 14:de lefnadsåret och slutande med det 17:de. Det är genom
inverkan från de andra skolorna, som det afvikande resultatet
uppkommer. Det är anmärkningsvärd^'' att sålunda för dessa
senares barn pubertetsutvecklingen skulle börja ett år tidigare.
Jag kan dock ej underlåta att anmärka, att jämförelsen med
den danska statistiken är vid dylika detaljfrågor något mindre
exakt äfven därför, att alla medeltalen för längdmåtten äro
angifna i hela tum och sålunda ej återgifva smärre differenser
än 2,5 cm. Enligt hvad dr Hertel på min därom gjorda förfrågan
haft godheten meddela mig, hafva äfven primäruppgifterna
för den danska statistiken mestadels lemnats i hela tum, och
då bråkdelar däraf förekommit, bär man vid beräkningarna öfverfört
dessa till närmast högre eller lägre helt tumtal. ‘ Den
danska statistiken medger sålunda så mycket mindre en noggrann
jämförelse i detaljer. Jag vill anföra ett exempel: det
angifves i danska kommissionens berättelse i resumétabelien
E., s. 170—171. för husmansbarnen följande förhållanden:
Fy Ida år: 12 IB
Antal |
Längd |
Antal |
Län°;d |
|
I öarnas byskolor...................... |
75 |
53 |
57 |
54 |
I Jyllands » ...................... |
57 |
52 |
4G |
53 |
Dessa uppgifter synas nu gifva vid handen, att gossarnas
tillväxt i hvardera skolgruppen vore från 12:te till 13:de året,
altså i 13:de lefnadsåret, blott en tum = 2,5 om; men vid sammanräkningen
angifves i danska tabellen deras längd vid 12 år
till 52 tum och vid 13 år till 54 tum, hvilket återigen anger en
tillväxt af 2 tum eller 5 cm, hvilket uppenbarligen ej är rätta
medeltalet.
Af synnerligt intresse är att på den jämförande tabell, sid.
538, med hvilken vi för närvarande uppehålla oss, granska de
vid de olika undersökningarna vunna resultaten rörande den
542
KAP. Yl. KROPPSUTVECKLINGEN.
årliga längdtillväxten under det svagare utvecklingsskede, som
hos oss är så tydligt markeradt såsom närmast föregående
pubertetsutvecklingen. Yi finna då, att undersökningarna i
Turin och Hamburg visa för detta skede en så godt som fullständig
öfverensstämmelse med våra, frånsedt, att pubertetsutvecklingen
synes börja ett år tidigare i Turin. På båda ställena
är gossarnas tillväxt liksom hos oss allra svagast under det
10:de lefnadsåret. I statistiken från Boston är denna period
äfven tydligt, fastän mindre skarpt, markerad. Det lefnadsår,,
under hvilket längdtillväxten där har sitt minimum, är emellertid
ej det 10:de, utan det ll:te och ligger sålunda närmare
pubertetsperioden. Den danska statistiken visar äfven här afvikande
förhållanden. Den svagaste tillökningen infaller enligt
den i 12:te lefnadsåret eller det år, som närmast föregår pubertetsutvecklingen,
men se vi till, huru förhållandet ställer sig
för lärjungarna i Danmarks realskolor, hvilka äro de enda, som
för denna ålder medgifva en mera exakt jämförelse, då finna vi
för denna period följande förhållanden:
Årlig tillökning i längd i danska tum.
I lefnadsåret 8:de 9:de 10:de Hide 12=te 13-de 14:de
vid Danmarks realskolor 2 — 2 — 1 — 2 — 2 — 1 — 3;
d. v. s. det 10:de året framträder äfven där med ett minimum i
längdtillväxten. Danmarks latinskolor hafva, som bekant, inga
lärjungar vid den åldern.
Öfvergå vi nu till en, om än flyktig, jämförelse af undersökningarna
rörande vigtförhållandena, hvilka jag sammanstält på
nedan stående tabell, så måste vi till en början göra oss den
frågan, huruvida kläderna ingått vid vigtbestämningarna eller ej.
Vore deras vigt medräknad vid en undersökning, men frånräknad
vid en annan, skulle naturligtvis de funna talen ej kunna
jämföras utan att härtill taga hänsyn. Skodonen synas ingenstädes
vara medräknade. Quetelet antar, såsom ofvan är nämndtr
klädernas vigt utgöra omkring ''/18:del af de manliga och b^del
af de kvinliga individernas kroppsvigt; men denna vigt är i
hans här meddelade statistik ej af honom frånräknad. Kotelmann
har 2:ne tabeller öfver de af honom undersökta gossarna, den
ena med inräkning af klädernas vigt, den andra med frånräkning
af denna enligt en medelhestämning, grundad på flere prof
-
Manliga individer. Medelvigt och årlig tillökning i vigt vid olika ålder.
M |
e d e 1 v i g t. |
Kilogram. |
Årlig t |
i 11 ö k |
ning |
i vigt. |
|||||||||
Ålder. |
.2 M « W H |
td 2 H K |
tö o B £ 2" K * 2! |
hd S. B 5'' > • a |
cn < CD M c* CD |
Ö P D B p fr1 |
0 Ålder. |
-fD ■3 g co g r- w h3 |
M w ce 0 0 d O p 0 |
K O |s ö g |
hd P | |
w < CD w CD |
ö p Ö B p pr1 |
||
Fylda år. |
Lefnads- år. |
Från år. |
Lefnads- år. |
||||||||||||
0 |
l:a |
3,i |
0— 1 |
l:a |
6,8 |
||||||||||
i |
2:a |
9,9 |
— |
— |
— |
—* |
— |
1- 2 |
2:a |
1,1 |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
3:e |
11,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
2- 3 |
3:e |
1,5 |
— |
— |
— |
— |
— |
3 |
4:de |
12,5 |
— |
— |
12,4 |
— |
— |
3- 4 |
4:de |
1,5 |
— |
— |
1,1 |
— |
— |
4 |
5:te |
14,0 |
— |
— |
13,5 |
— |
— |
4- 5 |
5: te |
1,9 |
— |
— |
1,7 |
— |
— |
5 |
6:te |
15,9 |
18,6 4 |
— |
15,2 |
— |
— |
5- 6 |
6:te |
1,9 |
1,9 |
— |
1,5 |
— |
— |
6 |
7:de |
17,8 |
20,49 |
— |
16,7 |
20,5 |
21,0 |
6— 7 |
7:de |
1,9 |
1,8 |
— |
(2,7) |
2,3 |
1,5 |
7 |
8:de |
19,7 |
22,26 |
— |
19,4 |
22.8 |
22,5 |
7— 8 |
8:de |
1,9 |
2,2 |
— |
1,3 |
3-4 |
1,5 |
8 |
9:de |
21,6 |
24,4 6 |
— |
20,7 |
26,2 |
24,o |
8— 9 |
9:de |
1,9 |
2,4 |
— |
1,7 |
3.i |
2,0 |
9 |
10:de |
23,5 |
26,8 7 |
26,89 |
22,4 |
29.3 |
26,o |
9—10 |
10''-de |
1,7 |
2,8 |
1,4 |
2,4 |
1,0 |
2,5 |
10 |
ll:te |
25,2 |
29,62 |
28,31 |
24,8 |
3°, 3 |
28,5 |
10-11 |
ll:te |
1,8 |
2,2 |
2,4 |
1,8 |
1 >9 |
2,5 |
11 |
12:te |
27,o |
31,84 |
30,75 |
26,6 |
32,2 |
31,o |
11-12 |
12: te |
2,0 |
3,1 |
3,2 |
2,7 |
2.3 |
2,5 |
12 |
13:de |
29,o |
34,8 9 |
33,94 |
29,3 |
34,5 |
33,5 |
12-13 |
13:de |
4,1 |
3,6 |
1,9 |
3,7 |
3’1 |
3,0 |
13 |
14:de |
33,i |
38,49 |
35,80 |
33,0 |
37,6 |
36,5 |
13-14 |
14:de |
4,0 |
4,5 |
5,2 |
3,6 |
4,7 |
4,0 |
14 |
15:de |
37,i |
42,95 |
41,oi |
36,6 |
4Z,3 |
40,5 |
14-15 |
15:de |
4,1 |
5,6 |
4,9 |
5,2 |
4,5 |
6,0 |
15 |
16:de |
41,2 |
48,59 |
45,95 |
41,8 |
46,8 |
46,5 |
15—16 |
16:de |
4,2 |
6,3 |
6,0 |
5,4 |
5,5 |
6,5 |
16 |
17:de |
45,4 |
54,90 |
51.93 |
47,2 |
52,3 |
53,o |
16-17 |
l?:dc |
4,3 |
2,9 |
4,9 |
5,5 |
5,3 |
4.5 |
17 |
18:de |
49,7 |
57,84 |
56,87 |
52,7 |
57,6 |
57,5 |
17-18 |
18:de |
4,2 |
2,3 |
3,5 |
1,1 |
3.7 |
3,5 |
18 |
19:de |
53,9 |
60,13 |
60,36 |
53,8 |
6m |
61,o |
18—19 |
19:de |
3,7 |
— |
1,5 |
1,2 |
-2,0 |
— |
19 |
20:de |
57,6 |
— |
61,85 |
55,o |
63,3 |
— |
19—20 |
20:de |
1,9 |
— |
1,7 |
1,9 |
— |
|
20 |
21:a |
59,5 |
— |
63,58 |
— |
65,2 |
— |
20 |
21:a |
— |
— |
— |
— |
— |
LÄNGDTILLVÄXTEN, JÄMFÖRELSE MELLAN OLIKA LÄNDER; VIGTFÖRHÅLL. 545
544
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
vägningar. Den förra tabellen linnes ofvan införd, den senare
åter är det, som begagnats för den i komitébetänkandet s. 136
införda tabellen, och härpå beror olikheten emellan dessa tabellers
silfror. Pagliani nämner intet om, huruvida han frånräknat
klädernas vigt eller ej, och jag antager därför, i likhet
med Vierordt, såsom ganska säkert, att han ej gjort detta. I
den danska statistiken nämnes ej häller något om vigten af
kläderna, och det torde vara alldeles påtagligt, att den liksom
hos oss ej blifvit frånräknad.
Under sådana förhållanden synes en direkt jämförelse mellan
de i tabellen angifna vigtförhållandena vara fullt berättigad.
Rörande den absoluta vigten vid de olika åldrarna ger tabellen
anledning till enahanda reflektioner, som dem jag nyss framstält
beträffande längden. Amerikanarna i 13:de till 18:de lefnadsåren
synas något öfverträffa våra gossar och ynglingar i
vigt, men vi taga fatt dem och gå om dem i det 19:de. För
öfrigt stå vi oss förträffligt vid jämförelsen; särskild! påfallande
är italienarnas underlägsenhet i vigt. För jämförelsen med
danskarna gäller i allmänhet, hvad jag ofvan yttrat rörande
längdförhållandena; öfverensstämmelsen för de högre åldersklasserna,
hvilka, på grund af materialets olika beskaffenhet i
öfrigt, äro de enda, som lämpligen kunna med hvarandra jämföras,
är nästan fullständig. Smärre afvikelser hafva naturligtvis
intet att betyda.
Den afdelning af tabellen, som anger den årliga vigttillökningen,
visar, hvad nu först pubertetsperioden beträffar, en i
ögonen fallande öfverensstämmelse. Den starkare tillökningen
i vigt inträffar öfveralt, utom, enligt Paglianis undersökningar,
i Turin, i 14:de lefnadsåret1). Hos oss, likasom i Danmark och
Hamburg, fortgår den under 4 år, under det att den i Boston
och Turin synes vara inskränkt till en period af blott 3 år
och på båda ställena omedelbart därefter hastigare aftaga än hos
oss. Öfverraskande torde det vara för de fleste, att finna, att, såvidt
vi af Paglianis undersökningar få döma, den hufvudsakliga
vigttillökningen under pubertetsperioden för gossar börjar ett
år senare i Italien än hos oss, och att den fortgår till samma
ålder som hos oss. Hela utvecklingen synes dock med det
17:de året vara mera fullständigt genomförd i Italien, att döma
'') Quetelets uppgifter för Bryssel tager jag vid denna och de följande jämförelserna
ej i betraktande, då de grunda sig på ett för litet tal undersökta.
JÄMFÖRELSE MELLAN OLIKA LÄNDER I AIS. PÅ VIGTFÖRHÅLLANDENA. 545
af det hastiga aftagandet af vigttillökningen i 18:de året, för
hvilket år alla de i Norden utförda undersökningarna ännu ange
ett ganska starkt tilltagande i vigt. Öfverensstämmelsen mellan
den danska och svenska statistiken är uti här i fråga varande
hänseende för pubertetsperioden så godt som fullständig, trots
olikheterna i det material, som ligger till grund för undersökningen.
Största tillökningen försiggår i båda länderna, liksom enligt Kotelmann
i Hamburg, och enligt Bowditch i Boston, under 16:de året.
Under det svagare utvecklingsskedet före pubertetsperioden
visar hos oss och i Hamburg det 10:de året, i Italien (om vi
frånse uppgifterna för åren t. o. m. det 9:de) och i Boston
det ll:te året den klenaste tillökningen i vigt för de respektive
gossarna. Den danska statistiken visar åter i sin här intagna
sammanfattning, i olikhet mot alla de andra, en likformig vigttillökning
under alla åren från och med det 9:de till och med
det 12:te. Medeltalen äro i den danska statistiken alla angifna
i jämna skålpund eller danska »Pund». Ett sådant skålpund är
lika med 500 gram. Då nu vägningen skett efter detta vigtsystem,
torde väl till en del förklaringen häri kunna sökas för,
att differenserna för de olika åldersklasserna mindre kommit
till uttryck än vid begagnandet af vigter efter decimalsystemet,
hvarvid finare bestämningar vid själfva vägningarna blifvit
gjorda och äfven medtagna vid beräkningarna.
I motstående tabell har jag för de kvinliga individerna
i de olika åldrarna gjort sammanställningar, liknande dem för
de manliga, som vi ofvan tagit i betraktande.
Eörsta ögonkastet visar oss, att, enligt den i tabellen föreliggande
statistiken, de uppväxande flickorna i vårt land äro genom
alla åldersklasserna längre än på något annat af de ställen från
hvilka uppgifterna i tabellen äro hemtade. Endast danskorna synas
i det 17:de lefnadsåret kunna täfla; men antalet i den åldersklassen
undersökta danskor är för litet, för att jämförelsen skall vara
exakt. De äro nämligen blott 54, under det att våra undersökningar
omfatta 293 individer i nämnda lefnadsår. Emellertid
måste vi vid jämförelsen mellan tabellens siffertal, liksom förut,
då frågan var om gossarnas längd, taga i betraktande, att i den
danska statistiken ingå jämväl barnen från folkskolorna och en
del uppfostringsanstalter.
Se vi till, huru förhållandet ställer sig särskild! för de
kvinliga lärjungarna vid samtliga de privata flickskolorna i
Lårov.-korn. bet. III. 35
Kvinliga individer.
M e d e 1 1 i |
ingå |
c e n |
; i m e t |
e r. |
Årli |
g tillväxt, i längd. Centimeter. |
|||||||
I |
der. |
Quetelet Bryssel. |
Bowditch Boston. |
Pagliani Turin. |
Sverige. |
Danmark. |
Å 1 d |
e r. |
Quetelet Bryssel. |
Bowditch Boston. |
Pagliani Turin. |
1 Sverige. 1________ ..... |
ö SO B B £» |
Fy Ida år. |
Lefnadsår. |
Från är. |
I lefnads-året. |
||||||||||
0 |
l:sta |
49,4 |
— |
_ |
_ |
_ |
0—1 |
l:sta |
19,6 |
||||
i |
2: dra |
69,o |
— |
— |
— |
— |
1-2 |
2:dra |
9,1 |
_ |
|||
2 |
3:dje |
78,i |
— |
— |
— |
— |
2—3 |
3:dje |
7,3 |
_ |
|||
3 |
4:de |
85,4 |
— |
84,7 |
— |
— |
3—4 |
4:de |
6,1 |
_ |
6,7 |
||
4 |
5:te |
91,5 |
— |
91,4 |
— |
— |
4—5 |
5:te |
5,9 |
_ |
5,1 |
||
5 |
6:te |
97,4 |
104,9 |
96,5 |
— |
— |
5-6 |
6:te |
5,7 |
5,2 |
5,7 |
||
6 |
7:de |
103,i |
110,i |
102,2 |
113 |
112 |
6—7 |
7:de |
5,6 |
5,5 |
(7,0) |
3 |
3 |
7 |
8:de |
108,7 |
115,6 |
109,2 |
116 |
115 |
7-8 |
8:de |
5,5 |
5,3 |
6,4 |
7 |
5 |
8 |
9:de |
114,2 |
120,9 |
115,6 |
123 |
120 |
8-9 |
9:de |
5,4 |
4,5 |
5,2 |
4 |
5 |
9 |
10:de |
119,6 |
125,4 |
120,8 |
127 |
125 |
9—10 |
10:de |
5,3 |
5,0 |
6,5 |
5 |
|
10 |
ll:te |
124,9 |
130,4 |
127,3 |
132 |
130 |
10—11 |
ll:te |
5,2 |
5,3 |
4,2 |
5 |
3 |
11 |
12:te |
130,i |
135,7 |
131,5 |
137 |
133 |
11-12 |
12:te |
5,1 |
6,2 |
5,2 |
6 |
5 |
12 |
13:de |
135,2 |
141,9 |
136,7 |
143 |
138 |
12-13 |
13:de |
4,8 |
5,8 |
5,9 |
8 |
|
13 |
14:de |
140,o |
147,7 |
142,6 |
148 |
146 |
13—14 |
14:de |
4,6 |
4,6 |
7,0 |
5 |
5 |
14 |
15:de |
144,6 |
152,3 |
149,6 |
153 |
151 |
14-15 |
15:de |
4,2 |
2,9 |
3,o |
4 |
3 |
15 |
16:de |
148,8 |
155,2 |
152,6 |
>57 |
154 |
15-16 |
16:de |
3,4 |
1,2 |
1,4 |
2 |
5 |
16 |
17:de |
152,2 |
156,4 |
154,0 |
>59 |
159 |
16-17 |
17:de |
2,4 |
0,8 |
1,0 |
I |
|
17 |
18:de |
154,6 |
157,2 |
155,o |
160 |
— |
17—18 |
18:de |
1,7 |
0,1 |
0,0 |
O |
|
18 |
19:de |
156,3 |
157,3 |
155,o |
160 |
— |
18—19 |
19:de |
0,7 |
_ |
|||
19 |
20:de |
157,o |
— |
— |
162 |
— |
19—20 |
20:de |
0,4 |
||||
20 |
21:sta |
157,4 |
— |
— |
160 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
MEDELLÄNGD HOS K VINLIGA INDIVIDER I OLIKA LÄNDER. 547
Danmark, hvilka väl till sina sociala förhållanden kunna anses
likstälda med de kvinliga lärjungar, på hvilkas undersökning
vår statistik grundar sig, så visar det sig, att några åldersklasser
af danskorna få ett något högre längdmått än det
ofvan angifna.
Flickornas längd vid de privata flickskolorna i Danmark.
I lefnadsåret 7:e—8:e—9:e —10:e—11:e—12:e—13:e—14:e—15:e—-16:e — 17:e.
Centimeter 112-118—120—125-131 —136 —141 —146 —151 —154 — 159.
Men äfven med denna gallring vill det synas, som om våra
flickor, från och med det 9:de lefnadsåret, vore de danska något
öfverlägsna i längd. Närmast komma för öfrigt flickorna i
Boston; kortast äro italienskorna. Det är dock väl att märka,
att vi äfven för denna jämförelse måste taga hänsyn till den
nedpressning i måttet, som åstadkommes däraf, att barn ur de
fattigare klasserna ingå i såväl Bowditchs som Paglianis statistik.
För flickor särskildt ur de förmögnare klasserna i Turin
äro längdmåtten enligt Pagliani:
i lefnadsåret 9: de—10:de—11:te—12:te—13:de—14: de—15:de—16: de—17:de—18:de,
centimeter 120,2—124,8-130,0-133,5-139,4-146,4—152,1—154,3—155,3—155,3.
Skilnaden mellan dessa och våra flickors längdmått blir i
alla fall ganska betydlig, och särskildt förtjänar det framhållas,
att, efter slutad tillväxt, Turinflickorna synas i medeltal vara
4 å 5 cm. kortare än våra.
Granska vi den afdelning af tabellen, som återger den
årliga längdtillväxten, så finna vi en stor öfverensstämmelse
mellan våra samt Paglianis och Bowditchs undersökningar därutinnan,
att längdtillväxten är svagast under 9:de lefnadsåret,
och att den starkare, i samband med pubertetsperioden stående
tillväxten börjar redan med 10:de året och i sin helhet omfattar
en följd af 5 år. Efter dessa sjunker den långsammare hos oss
än för flickorna i Turin och Boston, d. v. s. våra flickor tillväxa
mera ännu i sitt 15:de och 16:de år, hvilket äfven är förhållandet
med danskorna. För dessa senare framträder i den
statistiska sammanfattningen ingen sänkning i tillväxten under
det 9:de lefnadsåret, men en betydlig sådan i det ll:te. Taga
vi emellertid endast statistiken för de privata flickskolorna i
betraktande (se ofvan), försvinner denna afvikelse, lika väl som
den, hvilken tabellen anger för det 13:de året, under hvilket eu
mycket starkare tillväxt skulle ega rum, än hvad de öfriga
undersökningarna hafva att för något år uppvisa. En sänkning
framträder vid nämnda gallring äfven för 8:de året i stället
Kvinliga individer.
Medel |
vigt |
i kilogram. |
År] |
ig vigttillökn |
i n g i |
kilogram. |
|||||||
Å 1 d |
e r. |
Q.UETELET Bryssel. |
Bowditch Boston. |
Pagliani Turin. |
Sverige. |
Danmark. |
i 1 d |
e r. |
Quetelet Bryssel. |
Bowditch Boston. |
Pagliani Turin. |
Sverige. |
Danmark. |
Lefnadsår. |
Fy Ida år. |
Från år. |
I lefnads-året. |
||||||||||
l:sta |
0 |
3,o |
_ |
_ |
_ |
_ |
0-1 |
lista |
5,6 |
— |
— |
— |
— |
2:dra |
1 |
8, c |
— |
— |
— |
— |
1—2 |
2:dra |
2,4 |
— |
— |
— |
— |
3:dje |
2 |
11,0 |
— |
— |
— |
— |
2-3 |
3idje |
1,4 |
— |
— |
— |
— |
4:de |
3 |
12,4 |
— |
11,2 |
— |
— |
3-4 |
4ide |
1,5 |
— |
1,9 |
— |
— |
5:te |
4 |
13,9 |
— |
13,1 |
— |
— |
4-5 |
5;te |
1,4 |
— |
1,9 |
— |
— |
6:te |
5 |
15,3 |
17,59 |
15,0 |
— |
— |
5—6 |
6:te |
1,4 |
1,6 |
1,4 |
— |
— |
7:de |
6 |
16,7 |
19,63 |
16,4 |
(20,7?) |
20,0 |
6—7 |
7:de |
1,1 |
1,9 |
1,3 |
(0,9?) |
1,5 |
8:de |
7 |
17,8 |
21,52 |
17,7 |
21,6 |
21,5 |
7-8 |
8:de |
1,2 |
1,9 |
i,s |
3,4 |
2,0 |
9:de |
8 |
19,0 |
23,44 |
19,0 |
25,0 |
23,5 |
8—9 |
9:de |
2,0 |
2,5 |
2,9 |
1 >9 |
2,0 |
10:de |
9 |
21,0 |
25,91 |
21,9 |
26,9 |
25,5 |
9-10 |
10:de |
2,1 |
2,4 |
2,8 |
2,5 |
2,5 |
ll:te |
10 |
23,1 |
28,2 9 |
24,7 |
29,4 |
28,0 |
10—11 |
ll:te |
2,4 |
2,9 |
2,2 |
2,5 |
2,5 |
12: te |
11 |
25,5 |
31,23 |
26,9 |
31,9 |
30,5 |
11—12 |
12:te |
3,5 |
4,3 |
2,6 |
4,0 |
3,5 |
13:de |
12 |
29,o |
35,53 |
29,5 |
35,9 |
34,o |
12—13 |
13:de |
3,5 |
4,7 |
5,0 |
3,7 |
4,0 |
14:de |
13 |
32,5 |
40,21 |
34,5 |
39-6 |
38,o |
13-14 |
Hide |
3,8 |
4,4 |
4,0 |
5,2 |
4,0 |
15:de |
14 |
36,3 |
44,65 |
38,5 |
44,8 |
42,o |
14-15 |
15:de |
3,7 |
3,5 |
5,3 |
4,1 |
4,5 |
16:de |
15 |
40,o |
48,12 |
43,8 |
48,9 |
46,5 |
15-16 |
16;de |
3,5 |
2,7 |
1,9 |
2,7 |
4,5? |
17:de |
16 |
43,5 |
50,81 |
45,7 |
51,6 |
51,o |
16-17 |
17:de |
3,3 |
1,6 |
1,8 |
3,o |
— |
I8:de |
17 |
46,8 |
52,41 |
47,5 |
54,6 |
— |
17—18 |
18:de |
3,0 |
0,17 |
1,1 |
*>7 |
— |
19:de |
18 |
49,8 |
52,24 |
48,6 |
56-3 |
— |
18-19 |
19:de |
2,3 |
— |
— |
1,1 |
— |
20:de |
19 |
52,i |
— |
— |
57,4 |
— |
19—20 |
20:de |
1,1 |
— |
— |
0,3 |
— |
21:sta |
20 |
53,2 |
— |
— |
57,7 |
— |
20-21 |
21:sta |
— |
— |
— |
— |
— |
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
MEDELVIGT HOS KVINLIGA INDIVIDER I OLIKA LÄNDER. 549
för det 9:de därefter skulle längdtillväxten af de danska flickorna
vara anmärkningsvärdt jämn.
Förestående tabell lemnar eu öfversigt öfver flickornas vigtförhållanden
enligt de föreliggande undersökningarna.
Det vill af denna sammanställning synas, som om flickorna i
Boston kunde i allmänhet ända till och med det 17:de lefnadsåret
med större framgång täfla med våra i vigt än i längd. För öfrigt
öfver!emnar jag jämförelserna i detaljer åt läsaren, endast påpekande,
att det af de här framlagda undersökningarna vill synas, som
om flickornas starkare vigttillökning under pubertetsutvecklingen
nere i Italien koncentrerats på en skarpt markerad period af blott
3:ne år, under det att den i Boston, likasom hos oss, fortgår
under en på båda ställena mycket likformigt markerad period af
4 år. För danskorna anger tabellen en mera utdragen period, en
afvikelse, för hvilken jag ej finner någon nöjaktig förklaring, då
samma förhållande visar sig, äfven om man blott tager förhållandet
vid de privata skolorna i betraktande. Jag vill dock anmärka,
att här finnes ett ej så litet spelrum för inverkan af tillfälligheter,
då i den danska statistiken bestämmandet af tillväxten
under 16:de året beror på en jämförelse mellan medelvigten
hos 212 kvinliga individer i 16:de lefnadsåret och blott 54 i det
17:de. Af dessa tillhöra 202 i den förra och 51 i den senare
åldersklassen de privata skolorna. I vår statistik åter grundar
sig siffran för vigttillökningen i lG:de lefnadsåret på en jämförelse
mellan medelvigten för 457 individer i 16:de och 293 individer i
17:de lefnadsåret, och härvid måste tillfälligheterna på ett långt
mera tillfredsställande sätt vara eliminerade.
Alt sammanstäldt, tror jag att vi kunna anse de ofvan angifna
hufvudresultaten, hvilka vi genom våra undersökningar vunnit
rörande gången af vår uppväxande ungdoms utveckling, vara tillförlitliga
för de samhällsklasser, hvilkas barn gå i de allmänna
gosskolorna och i de privata flickskolorna. Ofvan har jag på flere
ställen påpekat, vid jämförelse med de på andra håll vunna, här
återgifna resultaten, att dessa senare i allmänhet påverkats häraf,
att vid undersökningarna barn ur samhällsklasser med väsendtligt
olika förmögenhetsvilkor och lefnadssätt blifvit sammanförda, och
att dessa i olika proportion ingått i de olika åldersklasserna, en
påverkan, från hvilken vår undersökning är mera fri än någon
annan, på samma gång som hon är en af de tre mest omfattande,
som hittils blifvit anstälda.
550
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Vid alla de undersökningar, som däröfver anstalts, har man
funnit som regel, att de fattigare klassernas barn äro de förmögnares
underlägsna i längd och vigt uti motsvarande åldrar. Vi
ega jämförande statistiker i det hänseendet bland annat af
Pag liani för Turin, Bowditch för Boston, Robert och Cowell
för England, och Vierordt har däröfver gjort följande sammanställning
:
Tabell, angifvande den högre kroppsvigten för barn, tillhörande
de mera välmående klasserna.
Gossar. |
Flickor. |
||||
i 1 d |
e r. |
Högre vigt |
I förhållande |
Högre vigt |
I förhållande |
Åldersår. |
Lefnadsår, |
||||
5— 6 |
6:te |
Oao |
1,005 |
0,48 |
1,027 |
6— 7 |
7:de |
0,20 |
1,009 |
0,46 |
1,024 |
7- 8 |
8:de |
0,38 |
1,017 |
0,34 |
1,016 |
8- 9 |
9:de |
0,4 4 |
1,018 |
0,44 |
1,018 |
9—10 |
10:de |
0,30 |
1,011 |
0,92 |
1,036 |
10-11 |
lille |
0,50 |
1,017 |
0,81 |
1,028 |
11-12 |
12:te |
0,0 7 |
1,031 |
1,12 |
1,036 |
12-13 |
13:de |
2,04 |
1,059 |
1,21 |
1,034 |
13-14 |
14:de |
2,35 |
1,062 |
— |
— |
I allmänhet synes öfvervigten, såsom Vierordt framhåller, vara
större för flickorna än för gossarna i de förmögnare klasserna.
Sätter man de fattigare barnens kroppsvigt till 1,000 för de olika
åldrarna, så blir medeltalet för flickorna ur de mera välmående
klasserna för de ofvan sammanstälda 8 åldrarna 1,027, för gossarna
återigen för samma årsklasser 1,021.
Den danska kommissionen framhåller som resultat af sina
undersökningar, att, hvad längden af de undersökta lärjungarna
beträffar, »stodo latinskolorna och de högre flickskolorna högst,
därefter kommo real- och mellanskolorna, därnäst barnen af hemmansegare,
därefter betalnings- och friskolornas barn, och sist
kommo »kusmansbarnen». Hvad åter vigten beträffar, stodo hemmansegarnas
barn högst, dock så, att en omsvängning till förmon
JÄMFÖR. MEL. BARN TJR OLIKA SAMHÄLLSKL. I FRAM. LAND I AFS. PÅ VIGT. 551
för de högre skolorna sker vid det 14 året (i 15:de lefnadsåret);
därefter följa de allmänna privata, real- och mellanskolorna, därefter
husmansbarnen och sist betalnings- och friskolorna». »Det
är altså klart», heter det vidare i den danska berättelsen, »att de
gynsammast stälda barnen på landet hafva en mindre längd än
de gynsammast stälda i städerna; de ogynsammast stälda på landet
en mindre längd än de ogynsammast stälda i städerna; men
att däremot omvändt, hvad vigten beträffar, de gynsammast stälda
barnen på landet i regeln hafva en högre kroppsvigt än de gynsammast
stälda i städerna; de ogynsammast stälda på landet en
högre vigt än de ogynsammast stälda i städerna, utan att dock
nä de mest gynsamt stälda i städerna». I den danska berättelsen
tillfogas till det ofvan anförda följande mycket beaktansvärda
anmärkning: »Egendomligt är det, att, likasom det på hvarje
punkt kan påvisas större sjuklighet hos husmans-barnen än hos
hemmansegarnas barn, likaså kan det i allmänhet på hvarje punkt
påvisas mindre längd och vigt hos de förra än hos de senare».
Jag meddelar här den danska kommissionens tabell öfver den
olika längden och vigten för barnen i de olika kategorierna vid
de åldrar, som äro nog talrikt representerade inom hvardera
kategorien, för att en någorlunda tillförlitlig jämförelse må kunna
anställas. Då här är fråga endast om relationen mellan talen,
bibehåller jag de danska originaluppgifterna med
längden angifven i danska tum och
vigten » » » skålpund.
Jämförande tabell, angifvande längden och vigten af barn ur olika
samhällsklasser och vid olika skolgrupper i Danmark.
Längdmåtten i tum, vigten i danska skålpund.
Ålder. |
Fylda år. |
11 |
12 |
13 |
14 |
||||
Lefuadsåret. |
12:te |
13:de |
14:de |
15:de |
|||||
Längd. |
Vigt. |
Längd. |
Vigt. |
Längd. |
Vigt. |
Längd. |
Vigt. |
||
Gossar. |
|||||||||
, Latinskolor.. |
54 |
66 |
55 |
70 |
56 |
75 |
58 |
83 |
|
Realskolor... |
52 |
6i |
54 |
66 |
55 |
72 |
58 |
82 |
|
Mellan skolor |
52 |
6o |
53 |
66 |
55 |
73 |
57 |
79 |
|
Betalningsskolor........... |
51 |
Öl |
53 |
66 |
55 |
73 |
56 |
75 |
|
Friskolor____ |
51 |
6i |
53 |
66 |
55 |
72 |
56 |
74 |
|
Hemmansegares barn_____ |
52 |
6 7 |
53 |
7i |
55 |
76 |
56 |
80 |
|
Husmansbarn............... |
51 |
6l |
52 |
68 |
54 |
7: |
55 |
77 |
|
Medeltal |
52 |
Ö2 |
53 |
. 67 |
55 |
73 |
57 |
81 |
552
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Ålder. |
Fylda år. |
it |
12 |
13 |
14 |
||||
Lefnadsåret. |
12:te |
13:de |
14-.de |
15:de |
|||||
Längd. |
Vigt. |
Längd. |
Vigt. |
Längd. |
Vigt. |
Längd. |
Vigt. |
||
Flickor. |
|||||||||
Högre flickskolor........... |
52 |
Ö2 |
54 |
68 |
57 |
77 |
59 |
87 |
|
Privata (inkl. högre)...... |
52 |
Öl |
54 |
68 |
56 |
77 |
58 |
85 |
|
Betalningsskolor........ |
52 |
60 |
53 |
67 |
56 |
75 |
56 |
72 |
|
Friskolor..... |
51 |
60 |
53 |
66 |
55 |
71 |
56 |
77 |
|
Hemmansegares barn______ |
52 |
64 |
53 |
7i |
55 |
79 |
57 |
83 |
|
Husmansbarn |
51 |
62 |
53 |
68 |
55 |
77 |
55 |
80 |
|
Medeltal |
51 |
61 |
53 |
68 |
56 |
76 |
58 |
84 |
Då det var af synnerligt intresse att erfara, om äfven hos
oss samma förhållande egde rum, att nämligen barnen ur de
mindre väl lottade samhällsklasserna visade en svagare tillväxt,
markerande sig genom mindre längd och lägre vigt för dessa
barn än för de mera välmående samhällsklassernas barn i
motsvarande åldrar, men komitén ej als hade att befatta sig
med folkskolorna, åtog sig välvilligt, såsom ofvan är nämndt,
komiténs ledamot, inspektören för Stockholms folkskolor, herr
Meijerberg att låta utföra här i fråga varande undersökningar vid
ett antal af dessa skolor, nog stort för att lemna säkra hållpunkter
för jämförelserna. Undersökningarna verkstäldes sålunda
genom hans försorg helt och hållet af folkskolans egna lärare
och lärarinnor, hvilka äfven välvilligt utförde alla beräkningarna.
Resultaten återgifvas i ä nästa sida införda 2:ne tabeller.
Jag skall ej uppehålla mig med någon detaljgranskning af
dessa tabeller eller med mera vidtgående jämförelser med de vid
de högre skolorna vunna resultaten rörande utvecklingens gång.
Endast det vill jag påpeka, att äfven för folkskolans manliga lärjungar
visar sig eu jämförelsevis svag utveckling vid 8 ä 9 års
ålder, d. v. s. i 9:de och 10:de lefnadsåren; svagast synes den, att
döma af den föreliggande statistiken, vara för dessa gossar i 9:de
lefnadsåret. Därjämte framträder, anmärkningsvärdt nog, det 12:te
lefnadsåret som ett synnerligen svagt utvecklingsår. Utvecklingens
gång för folkskolans flickor, hvilken kan följas ända till
slutet af pubertetsperioden, visar största öfverensstämmelse med
de för flickorna vid de högre läroverken vunna resultaten, om
man frånser en liten sänkning i längdtillväxten under ll:te lefnads
-
LÄNGD O. VIGT VID DANSKA SKOLOK O. VID 6 AF STOCKHOLMS FOLKSKOLOR. 55B
De manliga lärjungarnas längd och vigt vid 6 af
Stockholms folkskolor.
I 1 d |
e r. |
Antal under- sökta. |
Län |
g a. |
V i |
? 0 |
||||
Fylda år. |
Lef- nads- året. |
1 Medeltal cm. |
Skilnad = tillväxt cm. |
Minimum cm. |
Maximum kgm. |
Medeltal i kgm. |
Skilnad kgm. |
Minimum kgm. |
Maximum kgm. |
|
6 |
7:de |
25 |
II6 |
_ |
106 |
139 |
21,8 |
19,o |
33,5 |
|
7 |
8:de |
175 |
i''7 |
— |
102 |
133 |
22.5 |
— |
16,0 |
29,0 |
8 |
9:de |
197 |
122 |
+ 51) |
109 |
136 |
25,8 |
+ 3.3'') |
18,o |
33,0 |
9 |
10:de |
316 |
125 |
+ 3 |
102 |
140 |
26,3 |
+ 0,5 |
18,5 |
38,5 |
10 |
ll:te |
353 |
129 |
+ 4 |
105 |
144 |
28,7 |
+ 2,4 |
20,o |
47,o |
11 |
12:te |
357 |
134 |
+ s |
116 |
151 |
33.6 |
+ 4.9 |
22,o |
54,x |
12 |
13:de |
276 |
137 |
+ 3 |
112 |
156 |
33.0 |
— 0,6 |
24,o |
50,o |
13 |
Hide |
151 |
I42 |
+ s |
121 |
166 |
36,0 |
+ 3.o |
24,5 |
51,o |
14 |
15:de |
42 |
144 |
— |
130 |
158 |
37.0 |
27,o |
59,3 |
|
15 |
16:de |
9 |
(152) |
— |
144 |
168 |
(44.3) |
— |
(40,o) |
57,o |
Tillsammans 1,901.
De kvinliga lärjungarnas längd och vigt vid (1 af
Stockholms folkskolor.
Å 1 d |
e r. |
Län |
g d. |
v i |
t. |
|||||
Fylda år. |
Lef- nads- året. |
g !T F S CD 7 |
Medeltal cm. |
Skilnad |
g 0 2 s= |
Maximum cm. |
Medeltal cm. |
Skilnad |
Minimum kgm. |
Maximum kgm. |
5 |
6:te |
2 |
(106) |
_, |
104 |
108 |
18,2 |
17,4 |
19,0 |
|
6 |
7: de |
19 |
(US) |
— |
108 |
123 |
20,6 |
— |
18,o |
25,5 |
7 |
8:de |
151 |
117 |
— |
103 |
130 |
22,2 |
— |
16,5 |
32,5 |
8 |
9:de |
181 |
121 |
+ 4'') |
108 |
139 |
23 2 |
+ l,o'') |
17,5 |
36,o |
9 |
10:de |
261 |
125 |
+ 4 |
no |
145 |
25:5 |
2.3 |
18,5 |
35,0 |
10 |
ll:te |
342 |
130 |
+ 5 |
114 |
145 |
28,0 |
z-5 |
18,0 |
39,0 |
11 |
12:te |
346 |
''34 |
+ 4 |
109 |
157 |
345 |
2,5 |
20,5 |
44,o |
12 |
13:de |
363 |
I4O |
+ 6 |
117 |
159 |
33-9 |
3,4 |
22,o |
53,o |
13 |
14-.de |
234 |
146 |
+ C |
118 |
168 |
37-7 |
3,8 |
22,5 |
59,o |
14 |
15:de |
148 |
''Si |
+ 5 |
124 |
165 |
41.3 |
3,6 |
21,o |
60,o |
15 |
16:de |
49 |
154 |
+ 3 |
138 |
164 |
46,° |
(4,7) |
32,o |
59.0 |
16 |
17:de |
7 |
(160) |
150 |
171 |
49-9 |
— |
40,o |
57,5 |
|
Tillsammans |
2,103. |
*) Jag anser mig böra erinra därom, att den i dessa tabeller i sina resp.
kolumner angifna skilnaden mellan längd eller vigt från ett år till ett annat
måste räknas såsom tillväxt under året näst före det, för hvilket skilnaden i tabellen
står införd, och att altså exempelvis den för 9:de lefnadsåret anmärkta skilnaden
af B cm. i gossarnas längd i det året emot de gossars längd, som stå i 8:de lefnadsåret,
utgör deras tillväxt från fylda 7 till fylda 8 år, altså i deras 8:de lefnadsår, o. s. v.
554
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
året. För öfrigt torde undersökningarna af folkskolebarn böra under
vederbörlig kontroll utsträckas i ännu större skala, innan man kan
anställa mera exakta jämförelser öfver själfva gången af utvecklingen.
Några smärre oregelbundenbeter, som nu visa sig, särskildt
för gossarnes utveckling vid omkring 11 ä 12 års ålder, torde äfven
antyda behofvet af en sådan mera utsträckt undersökning.
Hvad som hufvudsakligast afsågs med dessa undersökningar,
var, såsom ofvan nämndes, att se till, om folkskolebarnen i allmänhet
vore kortare och hade en lägre vigt än de högre skolornas
barn i motsvarande åldrar. Nedan stående tabell lemnar en öfversigt
öfver, huru det härmed förhåller sig.
Vi finna, att de högre skolornas barn, manliga som kvinliga,
hafva försteget i både längd och vigt under alla de åldrar, som
här kunnat med hvarandra jämföras, med endast 2 :ne undantag.
Het ena af dessa undantag gäller gossar i 12:te lefnadsåret.
Tabellen anger nämligen en högre vigt för folkskolans än för de
allmänna skolornas gossar i det året, under det att de förra dock
äro 2 cm. kortare. Man jämföre härmed den i tabellen å s. 553
angifna betydliga tillökningen för folkskolans gossar under det
ll:te lefnadsåret, på hvilken försteget i 12:te året beror; tillväxten
i det senare året är i själfva verket mycket svag, såsom
ofvan är anmärkt. Det andra undantaget åter gäller flickor i 8:de
lefnadsåret. Tabellen anger en något större både längd och vigt
för folkskolans än för de högre skolornas kvinliga lärjungar i
nämnda lefnadsår. Skilnaden i längd är för öfrigt för flickorna
2 ä 3 om. alla årsklasserna igenom till förmon för de senare;
skilnaden i vigt är under de tidigare skolåren mycket likformig,
i det närmaste ll/2 kgm, men blir med det 13:de året större och
ökar sig ännu mera med det 15:de.
Resultaten af jämförelsen äro sålunda i det hela fullkomligt
öfverensstämmande med dem, som man på andra håll vunnit, och
ådagalägga på ett i ögonen fallande sätt det stora inflytande, som
lefnadsomständigheterna utöfva på barnens tillväxt och utveckling.
Det torde vara nödigt att erinra om, att våra undersökningar
endast gälla Stockholms folkskolor; att deras barn tillhöra de
fattigare klasserna och i allmänhet lefva under sämre förhållanden
i hemmen än de allmänna skolornas barn, kan ju ej vara underkastadt
något tvifvel. Några jämförelser med förhållandena på
landet hos oss i Sverige kunna vi ej anställa, lika litet som vi
kunna utröna hvilken andel ärftligheten möjligen kan hafva i de
fattigare barnens klenare utveckling.
Jämförelse mellan lärjungarnas längd och vigt vid de allmänna skolorna och vid Stockholms folkskolor.
Å 1 ll |
e r. |
Manli |
g a 1 |
ä r j u n g |
a r. |
K |
v i n 1 |
g a |
ä r j u n |
gar. |
|||
Ålders år. |
Lefnads- år. |
L |
ingd. |
V |
i g t. |
L |
ängd. |
Vigt. |
|||||
Förbere-dande och |
Folk- skolor. |
CO pr p eu |
Förbere-dande och |
Folk- skolor. |
CO p p eu |
Högre flickskolor. |
Folk- skolor. |
CO ?r p eu |
Högre flickskolor. |
Folk- skolor. |
CO pr p* p eu |
||
6— 7 |
7:de |
(116) |
(116) |
? |
(20,5) |
(21,8) |
? |
113 |
115 |
? |
20,7 |
20,e |
? |
7- 8 |
8:de |
121 |
117 |
i 4 |
22,8 |
22,r, |
+ 0,3 |
116 |
117 |
— I |
21,6 |
22,2 |
— 0,6 |
8— 9 |
9:de |
126 |
122 |
+ 4 |
26,2 |
25,8 |
+ 0,4 |
123 |
121 |
+ 2 |
25,o |
23,2 |
+ 1,8 |
9—10 |
10:de |
131 |
125 |
+ 6 |
29,3 |
26,3 |
+ 3.o |
127 |
125 |
+ 2 |
26,9 |
25,5 |
+ 1,4 |
10-11 |
ll:te |
133 |
129 |
+ 4 |
30,s |
28,7 |
+ 1,6 |
132 |
130 |
+ 2 |
29,4 |
28,o |
+ 1A |
11-12 |
12:te |
136 |
134 |
+ 2 |
32,2 |
83,6 |
— 1,4 |
137 |
134 |
+ 3 |
31,9 |
30,5 |
+ 1.4 |
12—13 |
13:de |
140 |
137 |
+ 3 |
34,5 |
33,o |
+ 1.5 |
143 |
140 |
+ 3 |
35,9 |
33,9 |
~f 2,o |
13—14 |
14:de |
144 |
142 |
+ 2 |
37,c |
36,o |
+ 1,6 |
148 |
146 |
+ 2 |
39,6 |
37,7 |
+ 1,9 |
14—15 |
15: do |
149 |
144 |
+ 5 |
42,3 |
37,o |
+ 5,3 |
153 |
151 |
+ 2 |
44,8 |
41,3 |
+ 3,5 |
15—IG |
16: de |
156 |
152 |
+ 4 |
52,3 |
44,3 |
+(8,o) |
157 |
154 |
+ 3 |
48,9 |
46,o |
+ 2,9 |
JÄMFÖRELSE MELLAN FOLKSKOLEBARN OCH DE HÖGRE SKOLORNAS BARN. 555
556
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Likasom sämre lefnadsvilkor utöfva en hämmande inverkan
på barnens utveckling, så utöfvas en sådan äfven af andra missgynnande
omständighete, eller afvikelser ifrån ett smult och
naturligt lif. Aro dessa störande inflytelser af kortare varaktighet,
har emellertid barnanaturen en märkvärdig förmåga att vid
åter inträdande gynsamma förhållanden återtaga det förlorade.
Så t. ex. förlorar barnet hastigt i vigt vid en akut sjukdom, och
dess utveckling så att säga stannar af, men efter det sjukdomen
öfvervunnits, repar det sig hastigt, om tillfrisknandet är fullständigt,
och tillväxten försiggår då under närmaste tiden hastigare
än eljes vid samma ålder. Detta lyckliga, för skolhygienen och
för kontrollen af enskilda lärjungars helsotillstånd mycket vigtiga
förhållande belyses bäst genom ett exempel från det första
lefnadsåret, från hvithet vi i det hänseendet hafva en del
noggranna undersökningar. Jag anför efter Vierordt ett af de
fall, Coudereau, efter undersökningar af Lorrain ock Joulie,
meddelat. Ett barn som noga iakttogs och undersöktes ända till
8:de månaden insjuknade i början af andra månaden i en lunginflammation,
som varade i 12 dagar. Härunder afstannade tillväxten
i längd, och kroppsvigten sjönk starkt, nämligen med ej mindre
än 350 grm, motsvarande en daglig minskning med 29''/6 grin.
Hade barnet ej varit sjukt, skulle i stället dess vigt dagligen
hafva betydligt ökats. Vierordt framställer häröfver beräkningar,
grundade på de noggranna undersökningarna af barnet såväl före
som efter sjukdomen. Han anger hela den förlust, barnet genom
sjukdomen led, till 880 grm. Efter sjukdomen inträffade nu eu daglig
tillökning i vigt, som högst betydligt öfversteg det normala, och
detta fortgick så under 33 dagar, hvarefter tillökningen återgick till
det normala måttet. Förlusten var då ersatt. Vierordt sammanfattar
resultatet sålunda: »Sjukdomen har icke blott beröfvat kroppen
350 gram utan äfven undandragit honom, den normala tillökningen
af 530 grm och altså på det hela förorsakadt en förlust af 880
grm, d. v. s. Vs af hela kroppsvigten. Under tillfrisknandet måste
altså icke allenast den dagliga tillökningen af omkring 30 ä 40
grm vinnas, utan äfven förlusten af 880 grm efter hand täckas,
och detta alt uppnåddes på 33 dagar, i det att den dagliga tillökningen
höjdes med ytterligare 27 grm och hela tillökningen
för 24 timmar steg till något öfver 60 grm. Perioden för det
fullständiga återställandet af en växande kropp, kan efter en
’) Se Vieroudt, a. st. s. 244.
BARN AN ATURENS FÖRMÅGA AF REAKTION MOT STÖRANDE INFLYTELSER. 557
förutgången sjukdom, uppenbarligen först då anses slutad, när
organismen verkligen uppnått den vigt, som skulle, efter måttstocken
för hans föregående tillväxt, hafva tillkommit honom, om
han icke hade måst genomgå sjukdomen». Sedan i det anförda
fallet det genom sjukdomen förlorade var, på den angifna tiden af
något öfver en månad, återvunnet, och barnet då vunnit den utveckling,
som det skulle haft, om det ej varit sjukt, återtog utvecklingen
sin normala gång.
Det är gifvet, att under den senare barnaåldern, under skolåren,
fluktuationerna ej äro så starka och hastiga. Om nedsättningen
därunder blir jämförelsevis mindre i förhållande till kroppsvigten
i dess helhet, blir ä andra sidan den tid, som behöfves för
reparationen längre; men har, som sagdt, den akuta sjukdomen fullt
öfvervunnits, eller har ett annat nedsättande inflytande varit af
mera öfvergående art, då kunna vi äfven antaga, att barnaorganismen,
om den därefter får lefva under goda förhållanden, skall
snart nog åter hafva hemtat sig och, så att säga, kommit in i sin
normala utvecklingsgång. Blifva emellertid de hämmande inflytelserna
ofta upprepade, komma de kanske i en annan form åter,
innan organismen fått återhemta sig, sker tillfrisknandet under
ogynsamma sanitära förhållanden, då inträder naturligtvis fara
för, att varaktig skada uppstår, fara för, att organismen blir för
alltid satt tillbaka och aldrig når den kraftiga utveckling, för
hvilken den var anlagd.
Detta om de under kortare tider inverkande störelsernas inflytande
och vigten af, att deras följder må få utjämnas under så
gynsamma förhållanden, att tillfrisknandet må kunna försiggå
raskt och fullständigt, innan nya störelser inträffa.
Ifall hämmande inflytelser under längre tid ingripa i utvecklingens
gång, såsom kroniska sjukdomstillstånd eller ett
lefnadssätt, en sysselsättning, som alt för mycket står i strid
mot naturens fordringar, då blir äfven utvecklingen tillbakasatt
på ett sätt, som möjligen aldrig utjämnas. Baran står naturligtvis
i proportion till graden och ihålligheten af missförhållandet
äfvensom till den individuela motståndskraften. Ett menligt
inflytande, som krossar den svagare, kan af en mera starkt
anlagd individ, som kanske därtill lefver under lyckligare förhållanden
i öfrigt, kanske helt och hållet motstås.
558
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Sjukliga barn kunna därför äfven för sin utveckling löpa stor
fara, där denna för de friska och starka är jämförelsevis obetydlig
eller kanske ingen. Då nu i skolan bevisligen ett mycket stort
antal sjukliga barn finnes, äfven sådana, som varit sjukliga redan
före sitt inträde i skolan eller som äro det alldeles oberoende af
skolans inflytelser, på grund af ärftlighet, genom följder af
genomgångna akuta sjukdomar, som ej fullt öfvervunnits, genom
olyckshändelser, genom menlig inverkan af lifsförhållandena i
hemmen och alla dessa inflytelser i öfrig!, som i mångfaldigt
växlande former undergräfva de mänskliga individernas sundhet,
så måste skolan härtill taga hänsyn, äfven ur de synpunkter,
om hvilka det här är fråga. Hon kan ej helt enkelt visa ifrån
sig dessa sjukliga och svaga barn, hon måste stå öppen äfven
för dem. Genom en god och rationel vård om deras fysiska utveckling
under uppväxtåren kunna de ju öfvervinna sin sjuklighet
samt blifva starka och friska individer. Om än hemmen
härvid hafva den största uppgiften, måste dock skolan vaka öfver,
att hon ej träder hinderlig!, utan främjande emellan, hon måste
vaka öfver, att hon ej själf genom sitt ingripande verkar hämmande
på den sunda utvecklingens normala gång.
Men detta kan hon ej göra, såvida hon ej genom regelbundet
återkommande undersökningar häröfver utöfvar en verksam kontroll,
en kontroll, hvilken ej kan grundas på subjektiv uppfattning,
utan endast och allenast på användandet af vågen och måttet.
Såsom jag ofvan nämnt, är det dr Wretlind, som förtjänsten
tillkommer att först hafva riktigt insett detta och att praktiskt
hafva utöfvat en sådan kontroll öfver skolgångens inflytelse på
lärjungarnas helsa och fysiska utveckling. Hans undersökningar
hafva fortgått under alla år från och med 1870, men äro
ännu blott offentliggjorda för de första 8 åren. Wretlind utförde
endast vägningar, ej mätningar, och han verkstälde dem hvarje
år 2:ne gånger, den ena gången vid början af september, vid
pass en vecka efter läsårets början, och den andra i slutet af
maj eller början af juni, altså vid läsårets slut. Han fick
sålunda tal för att bestämma vigttillökningen särskildt under
läsåret med dess 9 månader och särskildt under sommarferierna,
hvilka räckte 3:ne månader. Vore det nu fysiologiskt riktigt,
anmärker Wretlind, att växande barns tillökning fortgår likformigt
hela året om, så borde tillökningen under de 9 läsmånaderna
vara 3 gånger så stor som under de 3 feriemånaderna.
WRETLINDS UNDERSÖKNINGAR.
559
Yi möta här en ny fråga af största betydelse, nämligen huruvida
barnens tillväxt normalt försiggår likformigt under årets
olika tider, särskildt under vintern och under sommaren, en
fråga, hvilken, såsom WretlijStd framhåller, ej låter sig från
teoretisk synpunkt ä priori afgöras. »Det kan väl å ena sidan
synas antagligt», yttrar han, »att hos människan liksom hos
växterna väfnadsbildningen skall pågå kraftigare under sommarsolens
lifvande inverkan, synnerligen som då icke så stor inre
värmebildning är af nöden, hvarigenom näringsämnena och väfnaderna
sparas för den syrsättning, hvarför de under en kallare
luft måste delvis användas, men å andra sidan bör äfven ihogkommas,
att väfnadsförbrukningen säkert är större hos barnet
under sommaren genom mera vistande i fria luften och genom
de fria lekarna under bar himmel.» På empirisk väg kunde
frågan återigen endast afgöras genom vigtprof af sådana barn,
hvilka under hela året hade samma likformiga lif. Ett tillräckligt
material härför vore dock svårt att erhålla.
Jag återkommer till denna vigtiga fråga, sedan jag redogjort
för de hufvudresultat, till hvilka Wretlind kommit. Det
var 3:ne flickskolor, hvilkas lärjungar han undersökte. Han redogör
för förhållandena vid hvar och en af dessa, men lemnar
äfven ett sammandrag af resultaten, hvilket jag här med eu
förändrad uppställning återger.
Vigttillökning under de 9 läsmånaderna och under de 3 feriemånaderna
(sommaren) för lärjungarna vid Göteborgs flickskolor.
Enligt Wretlinds undersökningar.
Ålder. |
»Antal differenstal.» |
Medeltal för vigttillök-ningen ang. i svenska |
||
För ferie-månaderna. |
För läs-månaderna. |
Under somma-rens 3-ferie-månader. |
Under de 9 |
|
7-åringar.................................. |
41 |
80 |
1,19 |
3,77 |
8- » ................................ |
105 |
134 |
1,60 |
3,86 |
9- » .................................. |
161 |
207 |
2,01 |
4,07 |
10- » .................................. |
189 |
263 |
2,52 |
4,50 |
11- » .................................. |
256 |
243 |
2,73 |
5,81 |
12- » .................................. |
246 |
237 |
3,57 |
7,29 |
13- » .................................. |
240 |
266 |
4,93 |
5,95 |
14 » .................................. |
252 |
235 |
4,67 |
7,18 |
15- » .................................. |
178 |
121 |
4,61 |
4,03 |
IG- „ .................................. |
83 |
76 |
3,35 |
3,58 |
17- » .................................. |
19 |
15 |
3,21 |
1,0 |
560
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Såsom Wretlind framhåller, visar oss en granskning af
tabellen (i dess helhet), satt i endast de två första åldersklasserna
står allestädes vigtökningen under läsåret uti väntad proportion
till vigtökningen under ferierna, d. v. s. ungefär såsom 3—1.
(I en skola är samma proportion äfven för 9-åringarna, men i
två skolor knapt såsom 1V2—1. »För 10-, 11- och 12-åringar är
läsåret i proportion till ferierna nästan allestädes ungefär såsom
2—1, för 13-åringar är det såsom lJ/4—1 i en skola som 2—1;
för 14-åringar ungefär såsom 2—1, eller l1/2—1; för 15- och 16-åringar såsom 1—1.» Häraf skulle altså framgå, såsom Wretlind
yttrar »att endast för skolflickor under 10 år fortgår tillväxten
likformigt hela året. Därefter hämmas den mer eller
mindre under läsåret; på det hela desto mera, ju högre i
ålder flickan kommer. Endast 14-åringarna gjorde ett undantag.
» Den allmänna slutsats, som Wretlind af sina undersökningar
vill draga rörande skolgångens inflytande på flickornas
kroppsutveckling vid de af honom undersökta skolorna, lyder
sålunda: »i åldern under 9 år förmår ännu icke skolan att synbarligen
hämma kroppsutvecklingens normala gäng, men i åldrarna
därutöfver hämmas kroppsutvecklingen under läsåret, och detta
alt mera, ju äldre flickan varder, endast med undantag för det
li:de lefnadsåreh, (här lika med 14-åringar, d. v. s. 15:de lefnadsåret,
) nmder hvithet skolans hämmande inverkan gör sig mindre
gällande än i åldrarna närmast däröfver och därunder.»
»Detta sista egendomliga undantag för det 14:de lefnadsåret»,
fortsätter han, »är icke så mycket att undra öfver, då
man ihogkommer, att detta är just den ålder, då flickans evolutionsperiod
bland våra stadsbarn egentligen och med kraft inträder.
Naturens kraft är då —■ så att säga — tillräckligt
stark för att kunna åtminstone i någon mon öfvervinna mot
den samma fientliga krafter. Flickans utveckling under läsåret
är dock, äfven i detta åldersår, ingalunda proportionel mot utvecklingen
under ferierna, ehuru den är kraftigare än i de närliggande
åren, det 13:de och det 15:de.»
Innan jag närmare ingår på den af Wretlind själf framstälda
frågan, huruvida ej en fysiologiskt förekommande starkare
tillväxt under sommaren kan hafva en större eller mindre del i
de funna differenserna mellan utvecklingen under feriemånaderna
och under läsmånaderna, vill jag fästa uppmärksamheten på
några högst märkliga resultat, som Wretlind erhöll vid järn
-
■VVUETLINDS UNDERSÖKNINGAR.
561
förelsen mellan lärjungarnas vigttillökning i olika ålder vid de
särskilda skolorna.
Han lemnar häröfver följande jämförande tabell.
Vigttillökning årligen för lärjungarna vid 3:ne af Göteborgs flickskolor.
Vigten ang. i sv. skålpund. Enligt Wretlind.
Skola. |
7- och 8-åringar. |
9- och 10-åringar. |
11- och 12-åringar. |
13- och 14-åringar. |
15- och 16-åringar. |
Summa vigt-tillökning under |
|||||
Ferier. |
t”1 p: CD ■B |
Ferier. |
fcH p: P |
Ferier. |
tH p: p |
Ferier. |
Läsm. |
Ferier. |
Läsm. |
||
I Nya elem. lärov. »Privata » » |
3,og |
8,85 |
3,93 |
9,48 |
5,97 |
13,1 8 |
9,58 |
13,35 |
7,07 |
6,98 |
81,45 |
11,91 2,11| 7,05 |
13 5,06 |
41 7,63 |
19,15 7,40 12,21 |
22^93 10,511 15,29 |
14,05 11,15 8,51 |
||||||
» Realskolan......... |
9,ig 3,28[ 5,40 |
12 4,93 |
69 7,83 |
19,6 7 5,5c| 10,61 |
25780 8,ie| 13,26 |
19,66 |
86,98 |
||||
8,08 |
12,7 0 |
16,11 |
21,4 2 |
17,19 |
76,10 |
Wretlind gör öfver de i denna tabell nedlagda resultaten
följande reflektioner. »Sålunda ha 7- och 8-åringar en betydligt
större årstillväxt i Nya elem.-lärov. än i de bägge öfriga skolorna,
synnerligen än i Realskolan, hvilken tillväxt är proportionsvis
något större under läsåret. Äfven 9- och 10-åringar ha en
något större årstillväxt i N. El. L. än i de bägge andra, hvilken
tillväxt i dessa åldrar beror uteslutande på en betydligt större
tillväxt under själfva läsåret, ty under ferierna är tillväxten
mindre än i de bägge andra skolorna. Detta skulle bevisa, att
Pr. El. L. och It. Sk. för dessa åldrar verka mera hämmande
på utvecklingen än N. El. L., hvilket hämmande motverkas
genom en större tillväxt under ferierna; ja kanske ock genom
en större tillväxt i följande åldersklasser, ty åtminstone P.
El. L. visar en större årlig vigttillökning för alla de återstående
åldersklasserna, d. v. s. 11- t. o. m. 17-åringar än N. El. L.,
hvilken tillökning för 11—12-åringar beror endast på en större
vigttillökning under ferierna. R. Sk. däremot visar äfven för
de högre åldersklasserna — eget nog — en mindre vigttillökning
än de andra skolorna» . . .
»Häraf framgår ock det egendomliga förhållandet, att hela
vigttillökningen per medium för en flicka under hela skoltiden
Lärov.-korn. bet. III. 36
562
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
i R. Sk. är mer än 10 It mindre än i Pr. El. L. ock 5 S mindre
än i N. El. L.» Någon anmärkningsvärd skilnad i barnens vigt
i den ena eller andra skolan redan vid deras inträde hade ej
förefunnits.
Wretlind är benägen att antaga, att denna olika vigttillökning
i de olika skolorna vore beroende på tillfälligheter, och
detta är alt för möjligt, då talen ej varit större, än hvad de
här äro, hvarför några mera bestämda slutsatser om de olika
skolornas inverkan på utvecklingen ej böra dragas; men resultaten
hunna å andra sidan vara riktiga, och under alla förhållanden
bidraga de att gifva en klar föreställning om de ytterst
vigtiga frågor, som dylika undersökningar, och endast dylika,
äro kallade att lösa.
De förnämsta af dessa frågor, hvilka synas mig här själfmant
bjuda sig, äro följande.
Inverkar skolan hämmande på utvecklingens gång, och
kan det påvisas, såsom dessa undersökningar antyda, om
än ej bevisa, att detta hämmande inflytande är större vid
vissa skolor än vid andra?
Inverkar skolan i allmänhet mera hämmande på utvecklingen
för vissa åldersklasser och mera i vissa skolklasser
än i andra, och förhåller detta sig olika vid olika skolor?
Om skolan inverkar hämmande på barnens utveckling
under läsåret, kompenseras då detta, såsom här antydes,
genom en starkare utveckling under sommarferierna med
den längd, som dessa nu hafva?
Om en viss skola under en följd af år, t. ex. i nederklasserna,
hämmar utvecklingen så, att detta ej under ferierna
kompenseras, utan hela den normala årliga tillväxten blir
tillbakasatt, kan detta ersättas, såsom dessa undersökningar
äfven antyda, genom en kompensatorisk starkare utveckling
under kommande år, om de sanitära förhållandena
då för barnen blifva gynsammare? Och i hvad mon kan eu
sådan kompensation ega rum?
Kan ett hämmande inflytande göra sig så gällande för
alla åldersklasser, att vid en viss skola det kan bestämdt
BARNENS TILLVÄXT UNDER OLIKA TIDER AF ÅRET.
563
påvisas, att, såsom äfven här antydes, utvecklingen i sin
helhet blir mer eller mindre betydligt tillbaksatt?
Det torde ligga i öppen dag för hvar och en med oförvillad
blick, af huru stor betydelse det är att få dessa frågor på
ett tillförlitligt sätt besvarade, och detta med hänsyn såväl till
skolorganisationen i allmänhet som till förhållandena vid de
olika skolorna och till kontrollen öfver utvecklingen hos enskilda
individer.
Hvad nu särskild! beträffar den vigtiga frågan, huruvida
barnen normalt, således alldeles oberoende af skolans inflytelser,
tillväxa mera under sommarmånaderna, altså under ferierna, än
under vintern, altså under läsåret, så kan den tyvärr, såsom
äfven Wretlind framhållit, ej på teoretisk väg a priori afgöras
och är äfven på empiriens väg svår att lösa.
Insigt uti, huru det härmed förhåller sig, är dock nödvändig
för att rätt bedöma betydelsen af och den verkliga innebörden
uti sådana resultat som t. ex. dem, till hvilka Wretlind
kommit rörande skolgångens inflytande på barnens kroppsutveckling.
De enda direkta undersökningar, som jämte Wrett.
tnds blifvit utförda öfver den olika tillväxten af barn under
sommaren och vintern, äro, så vidt jag känner,1) de, hvilka, såsom
jag ofvan omnämnt, altsedan år 1874 blifvit verkstälda af föreståndaren
för uppfostringsanstalten för flickor vid‘Jägerspris i
Danmark, dr Vahl, och hvilkas resultat han framlade vid läkarekongressen
i Köbenhavn sistlidne sommar. De omfattade då en
period af 9 år. Dessa undersökningar hafva så mycket större
värde, som de gälla barn, hvilka alla lefvat under enahanda
hygieniska förhållanden, och som bland dessa barn äfven lägre
åldersklasser finnas än de, hvilka tillhöra skolåldern.
Vahl anstälde sina undersökningar halfårsvis, i regeln den
1 april och den 1 oktober eller i dagarna närmast därintill.
Det är endast resultaten af vägningarna, han ännu sammanstält
och offentliggjort. De lemna oss tillfälle att jämföra vigttillökningen
under vinterhalfåret med den under sommarhalfåret.
Jag meddelar häröfver följande utdrag ur en af Vahls
tabeller.
'') Jämför sidan 566 och följande om Maliano-Hansens undersökningar, om
hvilka jag först under tryckningen af detta kapitel erhöll kännedom.
564
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
Vigttillökning under vinterhalfåret och under *-sommarhalfaret för
flickor vid Jäger spris'' uppfostringsanstalt i Danmark. Enligt
Vålits undersökningar. Danska skålpund.
0 Ålder, |
Vigttillökning under |
Vigttillökning under |
||||
På 100 «. |
Antal väg- ningar. |
För hvarje barn. |
På 100 «. |
Antal väg- ningar. |
För hvarje barn. |
|
4-åringar....................................... |
4,58 |
107 |
*.45 |
5,99 |
80 |
I>94 |
5- » ....................................... |
5,06 |
196 |
1,81 |
6,23 |
166 |
2,23 |
6- » ....................................... |
4,63 |
217 |
1,85 |
6,22 |
222 |
2,45 |
7- » ....................................... |
4,49 |
228 |
1=99 |
5,97 |
227 |
2,6i |
8- » ....................................... |
4,39 |
226 |
2,14 |
5,91 |
229 |
2,86 |
9- » ....................................... |
4,42 |
197 |
2,38 |
5,89 |
210 |
3.i5 |
10- » ....................................... |
4,86 |
170 |
2,87 |
5,89 |
185 |
3.43 |
11- » ....................................... |
5,34 |
142 |
3.50 |
6,82 |
157 |
4.40 |
12- .. ....................................... |
5,72 |
114 |
4,17 |
7,08 |
133 |
3.12 |
13- » ....................................... |
G,04 |
78 |
4.93 |
6,9 2 |
100 |
5.63 |
14- >» ....................................... |
4,16 |
40 |
3.79 |
6,86 |
61 |
6.23 |
15- » ....................................... |
4,22 |
12 |
4,08 |
4,41 |
17 |
4.05 |
4—15-åringar |
4,87 |
1,727 |
2.53 |
6,30 |
1,787 |
3.36 |
Den visar oss denna sammanställning, att vigttillökningen
är för alla de undersökta åldrarna, om vi frånse 15-åringarna
med deras ringa antal, konstant större under sommarhalfåret,
än under vinterhalfåret. Enligt Vahls beräkningar är den i
medeltal omkring l/$ större under det förra. Då en skilnad,
om än mindre betydlig, visar sig äfven för de barn, hvilka
ännu ej uppnått skolåldern, och hvilka sålunda ej kunna hafva
påverkats af skolgången, är det tydligt, att enligt dessa undersökningar,
äfven oberoende af skolgångens särskilda inflytelser,
barnen tillväxa något mera under sommaren än under vintern.
Vahl anser, att detta sannolikt beror på badningen
och det ständiga vistandet i fria luften under sommaren. Det
är i själfva verket svårt att göra sig reda för alla de omständigheter,
som kunna samverka till det angifna förhållandet,
särskildt att afgöra, hvithet inflytande en del saker, värmen och
ljuset samt det rörliga lifvet i fria luften kunna utöfva å ena
RESULTATEN AF WRETLINDS OCH YAHLS UNDERSÖKNINGAR. 565
sidan och å den andra mörkret, kylan och det under alla förhållanden,
äfven för barn, som ej gå i skolan under vintern,
ökade stillasittandet och vistandet i de ombonade rummens mindre
rena och friska luft. Man borde kunna vänta sig, att, om
det verkligen är så, att tillväxten under vintern är fysiologiskt
och normalt, oberoende af det olika lefnadssättet, lägre för
barn under vintermånaderna än under sommarmånaderna, så
borde detta bero på omständigheter, som inverkade på det animala
lifvet i allmänhet; samma förhållande borde då äfven ega
rum med uppväxande djur, och det vill synas som om iakttagelser,
Indika bevisade detta, borde då föreligga från djurverlden,
framföra,It från anstalter, där man i större skala och
på rationel sätt uppföder djur, och där man ju öfver dessas
tillväxt utöfvar en noggrann kontroll; men så är, enligt alt hvad
jag vet och enligt upplysningar, som jag hos i denna riktning
särskildt sakkunniga personer sökt, ej förhållandet. Öfver den
frågan, i hvad mon den klenare tillväxten under vintern beror
på det mänskliga lefnadssättet, och i hvad mon på rent naturliga
förhållanden, kunna endast fortsatta undersökningar sprida
vederbörligt ljus.
Resultaten af'' Wretlinds och Vahls undersökningar kunna
ej med hvarandra direkt jämföras, då vi vid de förra hafva
vigttillökningen för en period af blott de 3 egentliga sommarmånaderna,
stöld vid sidan af den under årets öfriga 9 månader,
under det att vi vid Yahls hafva tillökningen för hela sommarhalfåret,
stöld vid sidan af den för vinterhalfåret.
För en närmare jämförelse vore det nödvändigt att göra en
del mer eller mindre godtyckliga antaganden, såsom t. ex. att
tillväxten under de vid Yahls undersökningar i sommarhalfåret
ingående månaderna april, maj och september vore lika stor
som under månaderna juni, juli, augusti, hvilka utgöra Wretlinds
3 feriemånader, och jämförelsen kan sålunda ej blifva
fullt exakt. Jag skall därför ej inlåta mig på en sådan.
Så mycket kunna vi dock se af talen, sådana de föreligga,
att Wretlinds undersökningar angifva för de ålderklasser, som
äro äldre än de 2 yngsta, med all reserv för det 14:de året, ett starkare
hämmande under de 9 läsmånaderna äfvensom en större kompensation
under de 3 feriemånaderna under sommaren. Detta kan
nu bero på det mera intensiva skolarbetet, som utan tvifvel egt
rum för de af Wretlind undersökta flickorna, men alt för
566
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
många moment fattas oss för att kunna klart öfverskåda och
bedöma förhållandet härmed. Det blir en uppgift för den individualiserande
metoden att genom fortsatta och på samma
individer i vederbörligt antal under en följd af år och under
olika omständigheter, vederbörligen ofta, minst en gång i
hvarje månad, och för sådana grupper af barn, för Indika detta
låter sig göra, dagligen utförda undersökningar lösa dessa för
skolhygienen så vigtiga spörsmål. Att sådana undersökningar
ej skola hos oss uteblifva, utan frivilligt komma att genomföras
inom en ej aflägsen framtid, detta väntar jag mig med
säkerhet, och ställer här > en uppmaning till de kamrater inom
vår läkarekår, som därtill äro i tillfälle, att anordna sådana.
Betydelsen af dessa undersökningar torde hvar och en inse,
som har sinne och känsla för, hvad omsorgen om och hänsynen
till våra barns sunda och rationela uppfostran kräfva.
Först en längre tid, efter det ofvan stående var skrifvet,
eller rättare, först då hela detta kapitel låg i korrektur färdigt
till tryckning, erhöll jag kännedom om de ytterst intressanta
undersökningar, som öfver barnens vigtförhållanden blifvit i
Danmark utförda af pastor B. Malling-Hansen, föreståndare för
döfstummeanstalten i Köpenhamn. Han hade för omkring 8 år
sedan under ett hälft års tid utfört dagliga vägningar och mätningar
af 23 af de på anstalten intagna barnen. För att närmare
pröfva en del därvid framträdande oväntade företeelser,
upptog han år 1882 d. 4 maj åter dessa undersökningar i större
skala och hade, då han 1883 i april i en liten skrift1) redogjorde
för resultaten, fortsatt dem under närmare ett års tid. I alt
omfattade undersökningarna 130 barn, 72 gossar och 58 flickor,
i åldern från 9 till 16 år. Glossarna vägdes 2 gånger dagligen,
morgon och afton, flickorna blott en gång om dagen. Vägningarna
försiggingo för större bekvämlighets skull så, att barnen
delades i åldersklasser. Alla barn, tillhörande samma åldersklass,
vägdes på en gång på en centesimalvåg (gossarna för sig
och flickorna för sig). Dessutom gjordes kontrollvägning en
gång i månaden af hvarje särskild! barn.
Det visade sig nu för det första, att barnen fullkomligt
regelbundet voro tyngre om aftnarna än om morgnarna. Så
’) Ueber Periodicität im Gewicht der Kinder, an täglichen Wagungen wahrgenommen
durch Pastor B. Malling-Hansen, Yorsteher dea Königlichen Taubstummeninstituts
in Kopenhagen. Fragment I. Kopenhagen 1883.
HALLING-HANSENS UNDERSÖKNINGAR. 567
t. ex. lian en 12 års gosse vara 2 « tyngre på aftonen än på
samma dags morgon. Under natten minskas vigten och följande
morgon lian lian åter vara 1V2 It lättare, än då lian gick till
sängs. Därjämte ega tämligen betydliga växlingar rum i vigten
från ena dagen till den andra, så att en gosse kan från ena
aftonen till den andra kafva tilltagit i vigt med 1 eller också
kan lian kafva förlorat ända till 3fi $E. På dessa växlingar i
vigten från en dag till en annan utöfvar födan stort inflytande.
De måste tagas i betraktande vid vägningar, som göras mindre
ofta, t. ex. en gång i veckan eller i månaden. Men förutom
dessa dagliga växlingar förekomma nu sådana af annan art.
Malling-Hansen beräknade af gossarnas hela vigttillökning för
året, att kvar ock en af dem i medeltal erhöll en tillökning af
81/,, ® i veckan. Denna tillökning försiggick emellertid ej jämnt
under året, utan starkare under en viss period, svagare under
en annan, under det att en tredje period visade ett stillastående
ock till och med tillbakagång i vigt. M.-H. sammanfattar sina
resultat härutinnan på följande sätt: »En period af stillastående
i vigttillökningen med därpå följande förlust i vigt sträcker sig
från början af maj ända till midten af juli. Vigtförlusten kan
uppgå till det dubbla af den beräknade tillökningen. — En
period af mycket stärk vigttillökning utgöres af månaderna
augusti, september ock oktober. Vigttillökningen kan under
denna tid stiga ända till fem gånger så mycket som den beräknade.
Under den därpå följande tiden (december—april) går
vigttillökningen upp och ned, öfver eller under den beräknade
stigningskurvan. Under sommarferierna är vigttillökningen ungefär
dubbelt så stor, som den tillökning stigningskurvan anger,
men i september och oktober ungefär 3 gånger så stor.» —
Det torde böra anmärkas, att sommarferierna anges af
Malling-Hansen till tiden från den 19 Juli till den 23 Augusti,
ock att sålunda det svagaste årliga utvecklingsskedet infaller
vid slutet af skolåret.
»Utom det under en femtedel af året räckande stillaståendet
med vigtförlust, från maj till in i juli», fortsätter MallingHansen,
»visar sig ofta under kela den öfriga delen af året,
äfven under de gynsammaste vigtperioderna, ett betydligt, oftast
plötsligt inträdande hämmande af vigttillökningen, hvarpå eu
vigtförlust stundom följer; sådana fall kunna räcka 6—14 dagar,
ock vigtförlusten kan stiga ända till det tredubbla mot den
568
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
tillökning, som stigningskurvan anger. Stillaståendet i vigttillökningen
eller vigtförlusten, som barnet på dessa tider lider,
blir ej sedermera ersatt af en efteråt inträdande mera betydligt
förböjd vigttillökning; detta synes vara skadligt för barnet.»
M.-H. vill antaga, att den egentliga tillökningen i vigt
bos barnet bufvudsakligast försiggår under 1/s af året och att
den öfriga tiden förgår dels under förlust i vigt och dels under
ersättande af denna förlust.
Af allra största intresse är det sammanhang, som M.-H.
lunnit ega rum mellan växlingar i vigttillökningen under de
olika perioderna och en höjning eller sänkning af temperaturen,
som varar några dagar. De grafiska kurvor, han häröfver återger,
synas synnerligen påfallande visa detta för perioder af 5
dagar.
Jag återger här ett par af hans i texten lemnade sammanställningar.
Tabell, visande ett aftagande i vigttillökningen i sammanhang med
en sänkning af temperaturen.
Enligt Källing—Hansen.
Vigttillökning |
Barnens vigt till ök-ning under de föl-jande 5 dagarna. |
Altså en förminsk-ning i vigttillök-ningen. |
Sänkning af tem-peraturen. |
<&. |
Grad. |
||
47 |
7 |
40 |
3''/, |
42 |
- 5 |
47 |
IV, |
50 |
19 |
31 |
1 |
28 |
- 2 |
30 |
3''/2 |
10 |
— 1 |
11 |
3 Va |
46 |
6 |
40 |
1 Va |
38 |
18 |
20 |
1 / '' 2 |
16 |
1 |
15 |
3 |
29 |
6 |
23 |
IVa |
31 |
— 12 |
43 |
2 |
337 |
37 |
300 |
21 Va |
Datum för 5 varmare dagar.
Från 17—21 September.............
» 3—7 Oktober.................
» 25—29 » .................
» 9—13 November.............
» 29 November—3 December.
» 12—16 December.............
» 26-30 » ..............
» 19—23 Januari.................
» 10—14 Februari................
» 23—27 » ................
MALLING-HANSENS UNDERSÖKNINGAR. 569
Den första af de vertikala kolumnerna i denna tabell anger
datum för 5 varmare dagar. Den andra kolumnen betecknar
vigttillökningen för 130 barn under dessa 5 dagar. Den tredje
kolumnen anger vigttillökningen för barnen under omedelbart
efterföljande 5 dagar. Den fjärde kolumnen visar skilnaden i
vigttillökningen, eller sänkningen af denna under de kallare
dagarna. Den femte kolumnen anger sänkningen i värmegraden
ifrån de angifna 5 varmare dagarna till de efterföljande 5 kallare.
I 10 grupper af fem varmare dagar hafva altså de 130
barnen tillsammans vunnit en vigttillökning af 337 tt, men i de
efterföljande 10 grupperna af 5 kallare dagar blott 37 ''tE, altså
300 ''£ mindre. Skilnaden i temperaturen var öfver hufvud taget
omkring 2 grader.
Fullt öfverensstämmande resultat i motsatt riktning, d. v. s.
stegring af vigttillökningen under 5 varmare dagar, som följa
efter 5 kallare, visar följande sammanställning.
Tabell, visande en stegring i vigttillöhiingen i sammanhang med
höjning af temperaturen. Enligt Malli x G—Danska. * I
Från 7—11 September..........
» 27 September—1 Oktober
» 13—17 Oktober.............
» 19—23 November..........
» 4—8 December............
» 22—26 » ............
» 6—10 Februari............
» 36—20 » ............
I de 8 grupperna af 5 kallare dagar hafva barnen tillsamman
vunnit 75 tt i vigt, men däremot under efterföljande 5
varmare dagar 297
Vigttillökning på |
Vigttillökning fem dagarne. |
Altså stegrad vigt-tillökning. |
Höjning af tem-peraturen. |
«. |
fE. |
Grad. |
|
34 |
49 |
15 |
2 V2 |
26 |
59 |
33 |
1 |
— 4 |
20 |
24 |
1 |
1 |
42 |
41 |
5 |
— 2 |
35 |
37 |
5V» |
1 |
35 |
34 |
1 |
13 |
26 |
13 |
2 |
6 |
31 |
25 |
5 |
75 |
297 |
222 |
23 |
570
KAP. XX-, KROPPSUTVECKLINGEN.
En sådan tydlig öfverensstämmelse mellan temperaturförändringar
för 5 till 8 dagar och växlingar i vigttillökningen
hos barnen under samma tid visade sig ständigt. »Tilltagande
värme och tilltagande vigt, aftagande värme och aftagande
vigt gå tillsammans med hvarandra.»
Ringare temperaturväxlingar än de ofvan angifna beledsagas
äfven af motsvarande obetydligare växlingar i vigttillökningen.
»Det till en större värmeförminskning sig anslutande hämmandet
i vigttillökningen eller förlusten i vigt (genom en till följd
af värmenedsättning framkallad sjuklighet) kan äfven fortsättas
och stegras en längre tid, efter det värmen på nytt
börjat höjas.»
Genom denna temperaturens inverkan blifver emellertid
hvarken det ofvan angifna stillaståendet och vigtförlusten
under maj, juni och en del af juli månad, eller tilltagandet
i vigt under september och oktober, förklaradt. Orsakerna
härtill måste, såsom Malling-Hansen anger, sökas på annat
håll. »En nöjaktig förklaring», yttrar han, »för aftagandet i
vigt» (under maj—in i juli) »finnes ej uti den med den stigande
sommarvärmen ökade utdunstningen från kroppen, i den aftagande
matlusten hos barnen eller i deras förslappning under
slutet af skolåret. Lika så litet låter barnens tilltagande i
vigt under ferierna ensamt förklara sig af deras vistande i
bättre luft och deras törhända bättre föda. Äfven kan den
ännu större vigttillökningen i de båda månaderna efter barnens
återkomst till institutet svårligen ensamt hafva sin grund i
deras genom ferievistelsen och uthvilandet från andligt arbete
stärkta krafter.»
Vi stå här tydligen inför mycket vigtiga frågor. I första
rummet gäller det särskildt med afseende på våra förhållanden
att afgöra, huruvida vi äfven hos oss kunna närmare konstatera
längre årliga skeden af jämförelsevis stillestånd eller kraftigare
utveckling, motsvarande dem hvilka M.-H. funnit, och särskildt
huruvida ett svagare skede vid slutet af läsåret egen rum, och
om detta, i öfverensstämmelse med de resultat, till hvilka M.-H.
kommit, fortsättes ända in i juli, eller om det ej hos oss tidigare
afbrytes genom de tidigare inträdande ferierna, samt om det
svagare skedets fortsättning kan bero på de ihållande mindre
gynsamma inflytelserna under vintern och läsåret, hvilkas efterverkningar
fortfara äfven en tid, sedan inflytelserna upphört.
VIGTEN AF FORTSATTA UNDERSÖKNINGAR. 571
Tyvärr skall det dock möta mycket stora svårigheter att efter
feriernas inträdande utföra några vägningar af större omfattning;
men denna svårighet bör kunna öfvervinnas på någon ort,
där ett större antal af skolans lärjungar förblifver samladt äfven
under sommaren. Lättare skall emellertid kontrollen kunna utöfvas
på någon större uppfostringsanstalt. Af mycken vigt är
äfven att afgöra, om äfven hos oss den starkaste vigttillökningen
eger rum under september—oktober, och att i så fall utröna, om
den kan bero på en efterverkan af de för utvecklingen gynsamma
förhållanden, under hvilka barnen under sommarmånaderna lefvat.
Jag vill erinra om, att vid Wretlinds ofvan anförda undersökningar,
vägningarna gjordes i slutet af maj eller början af juni
samt i början af sept. och att den starka vigttillökning han
fann under sommarferierna sålunda egde rum under juni—
augusti.
Enligt hvad Malling-Hansen meddelar hafva i Danmark såväl
af staten som af »Carlsberger-fonden» penningemedel blifvit anslagna
till fortsatta och utvidgade dagliga vägningar och mätningar
af barn, och vi torde sålunda kunna från detta land
hafva att vänta oss ytterligare upplysningar i denna för all
barnauppfostran så betydelsefulla fråga. Det torde emellertid
vara klart för hvar och eu, att de i ett land vunna resultaten
ej kunna omedelbart tillämpas på ett annat land med annat
klimat och andra lefnadsvanor hos befolkningen. Undersökningarna
måste därför utföras särskildt i hvarje land, som vill
taga en rationel vård om sin växande ungdom. »Man kan med
säkerhet vänta», yttrar Malling-Hansen, »att en genomgående
utforskning af dessa förhållanden efter hand skall kunna föra
oss därhän, att vi lära oss på bästa möjliga sätt draga nytta
af vigttillökningstiderna, äfvensom att göra stilleståndstiderna
oskadliga.»
Jag vill ej förbigå ett resultat, som Malling-Hansen äfven
anser sig hafva vunnit af sina undersökningar, nämligen att
barnens vigttillökning, altså tillväxt, skulle vara något olika
under månens olika ställning till jorden. »Vigttillökningen hos
de vägda barnen var i stegradt tilltagande under den tid, då
månen rörde sig från perigmum till apogieum, eller aflägsnade
sig från jorden, under det att vigttillökningen undergick ett
ständigt aftagande, då månen närmade sig till jorden, altså
uuder tiden från apogseum till perigeeum. Under den först
572
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
nämnda tiden tilltogo barnen ungefärligen 2 gånger så mycket
i vigt som under den sist nämnda.»
Alldeles särskild! äro dylika undersökningar af stor betydelse
för den lios oss mycket afliandlade feriefrågan. Från
många håll yrkas ju på en mer eller mindre betydlig förkortning
af våra sommarferier. År det nu så, att den långa vintern
och våren med sina naturförhållanden medför ensamt för
sig, oberoende af vårt lefnadssätt, en nedpressning i våra barns
tillväxt, en nedpressning, som naturligtvis då efter all sannolikhet
ej skulle i motsvarande grad finnas, där vintern är kortare,
men som i alla fall hos oss under normala förhållanden fullt
kompenseras under vår korta sommar och kanske till en del
under de första höstmånaderna, då torde det väl vara klart, att
vi å ena sidan måste noga akta oss för att på ett onaturligt
sätt öka nedpressningen under vintern, och å andra sidan, att
vi måste sätta barnen i tillfälle att under de få verkliga sommarmånader,
vi ega, vinna den fullständiga kompensationen.
Krafven på sommarferiernas längd måste ju då hos oss blifva
större än annorstädes, där vintern med sitt nedsättande inflytande
är kortare och sommaren längre.
År det återigen så, att hämmandet under vintermånaderna ej
egentligen är grundad på naturliga omständigheter, utan därpå,
att vi då lefva på ett annat sätt än under sommaren, mera
stillasittande, mera instängda i våra rum, i dålig luft o. s. v.,
så är det ju alldeles klart, att vi, om möjligt, ännu mera måste
skärpa vår uppmärksamhet på skolan, där dylika inflytelser
göra sig dess mera gällande, ju mindre man där aktgifver på
en rationel helsovårds fordringar. Det står då emellertid i vår
makt att med mera framgång bekämpa de hämmande inflytelserna.
Särskild! blifva krafven på längre sommarferier, än
hvad i sydligare länder kan vara behöflig! för kompensationens
genomförande, i sådant fall ännu starkare. På senare tider har
man för att kontrollera den inverkan, som vistandet under
sommaren vid de på alt flere ställen införda feriekolonierna utöfvade
på barnens helsotillstånd, företagit sig att väga och mäta
dem vid början och slutet af vistelsen, och man har ansett sig
därvid kunna konstatera det ytterst gynsamma inflytandet af
dessa kolonier. På en del ställen har man genom sedermera
under läsåret med vissa mellanrum företagna, nya vägningar
och mätningar velat öfvertyga sig om, att den vunna förbätt
-
KOMPENSATION AF HÄMMANDE INFLYTELSER; BRÖSTKORGENS UTVECKLING. 573
ringen i helsotillståndet var bestående ocli ej blott af öfvergående
art;1) men härvid måste anmärkas, att man ännu eger för
liten kunskap om utvecklingslagarna för att dessa kontroller
kunna tillmätas en afgörande betydelse.
En af de iakttagelser, som Vahl vid sina undersökningar
gjort, är med hänsyn till kompensationen af ett öfvergående
starkare hämmande i utvecklingen och sålunda äfven till feriefrågan
af det allmänna intresse, att jag anser mig här böra
anföra den. En epidemi af kikhosta under år 1880, den enda,
som under de i fråga varande 9 åren mera väsentligt ingripit i
de af honom undersökta barnens sundhet och näringstillstånd,
visade sina verkningar i en ringare vigttillökning under vinterhalfåret
1880—81, men därefter inträdde en stegring i vigttillökningen,
och denna fortgick de följande båda halfåren, altså under
sommaren 1881 och i all synnerhet under vintern 1881—82.
Den tillbakasättning, som barnen ledo genom en epidemi skulle
sålunda behöft en så lång tid som mer än 1 år för att kompenseras
genom en efterföljande starkare tillväxt. Denna iakttagelse
antyder, huru vigtigt det är, att barnen i skolåldern
under lång tid, ja under en mycket längre, än hvad man i allmänhet
torde hafva antagit, efter det de blifvit af sjukdom
eller annan anledning mera allvarsamt tillbakasätta, må lefva
under sådana förhållanden, att de kunna återtaga det förlorade
och hinna upp, om jag'' så må uttrycka mig, till den normala
höjden af sin naturliga utvecklingskurva. Ett under denna tid
fortgående hämmande inflytande, som de kanske under andra
förhållanden skolat lätt nog öfvervinna, kan för dem blifva
ödesdigert. Kontrollen med vågen och måttet skall ådagalägga,
om kompensationen försiggår så, som sig bör.
Hvad som vid barnens tillväxt är synnerligen att akta på,
och detta ej minst med hänsyn till skolhygienen är bröstkorgens
utveckling. Det hade varit af mycket intresse att för de
nu gjorda undersökningarna äfven inhemta upplysningar om,
huru härmed förhåller sig hos vår skolungdom. Mätningen af
bröstomfånget, med måttet taget i höjden af bröstvårtorna, tager
dock tid och fordrar mycken omsorg, uppmärksamhet och kon
'')
Varrentrapp, IV:éme Congrés International d’ Hygiéne 1882, törne I, s. 160.
574
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
sekvens i själfva sättet för mätningens utförande, om resultaten
skola blifva tillförlitliga. Det ansågs därför ej lämpligt att
vid de af komitén påkallade massundersökningarna besvära
vederbörande härmed. Jag anser mig emellertid ej böra uraktlåta
att här framhålla vigten af denna fråga och vill i största
korthet angifva de för skolhygienen mest beaktansvärda dragen
af bröstkorgens utveckling.
Hos nyfödda är bröstkorgens omfång, bröstperiferien, i regeln
något, d. v. s. en eller annan om. mindre än hufvudets
periferi. Det gäller som tecken på svaghet, om differensen är
större, men däremot såsom ett af tecknen på en kraftigt anlagd
konstitution, om bröstperiferien är lika eller nästan lika
stor som hufvudperiferien. Sedermera ändrar sig förhållandet.
»Under alla omständigheter», säger Vierordt, »måste det gälla
som ett tecken på en sund utveckling, om under den vidare tillväxten
bröstets omfång snart öfverträffar hufvudets; 3-åriga
barn med mindre bröst- än hufvudperiferi äro alltid svaga.»
Under de följande åren vinner bröstomfånget efter hand mer
och mer öfvervigt öfver hufvudomfånget. För 5-års åldern uppgifves
det förra till 51—53 cm., det senare till 49—51 cm. I 8-års
åldern lärer differensen till förmon för bröstomfånget vara 4—5
cm., i 14-års åldern 11—12,5 om. Före det 14:de lefnadsåret, det
vill säga före pubertetsperioden, tilltager bröstkorgens omfång
emellertid enligt föreliggande undersökningar jämförelsevis långsamt,
men regelbundet; från och med pubertetsperiodens inträdande
däremot mycket hastigt.
Enligt Liharzik förhålla sig måtten för bröstperiferien
under åldern från 3 till omkring 16 år, på följande sätt:
Tid |
en |
ålder af |
36 månader |
57 |
cm. |
||
» |
» |
45 |
» |
58 |
» |
||
:> |
» |
66 |
» |
60 |
» |
||
» |
» |
» |
» |
91 |
» |
62,5 |
» |
5 |
» |
120 |
» |
65 |
» |
||
» |
2> |
2> |
» |
136 |
» |
66 |
|
» |
» |
y> |
171 |
72,5 |
T> |
||
» |
» |
» |
190 |
» |
78 |
» |
För de senare uppväxtåren fann Kotelmann vid sina noggranna
undersökningar följande medeltal för bröstomfånget under
andningspausen.
BRÖSTKORGENS OMFÅNG OCH ÅRLIGA TILLVÄXT.
575
Vid fylda |
9 år, |
bröstperiferien = 60,7 5 |
cm. |
» » |
10 » |
2 = 62,4 6 |
» |
» » |
11 * |
» = 63,8 8 |
» |
» 2> |
12 » |
» = 65,81 |
» |
» » |
13 > |
» = 67,i 5 |
2> |
» » |
14 » |
» =71,09 |
» |
» » |
15 » |
» = 75,22 |
2> |
» » |
16 * |
» =78,41 |
» |
17 * |
» = 82,16 |
» |
|
» » |
18 » |
» = 83,6 5 |
|
» 2> |
19 » |
» = 84,6 9 |
» |
Den stora betydelsen af pubertetsperioden för vidgandet af
bröstkorgens omfång framträder ännn mera, om man tager i
betraktande den årliga tillväxten däraf. Jag meddelar bär
Kotelmanns tabell däröfver med särskilda tal för periferien under
djupaste inspiration, under andningspausen ock under starkaste
exspiration.
Kotelmanns tabell öfver bröstomfångets årliga tillväxt under
lefnadsår en 10—19. 1 cm.
Å 1 |
der. |
Vid djupaste |
Under and- |
Vid starkaste |
I åldersåret. |
I lefnadsåret. |
inspiration. |
ningspausen. |
exspiration. |
9-10 |
10:de |
1,68 |
1,71 |
1,64 |
10-11 |
ll:te |
1,97 |
1,42 |
1,60 |
11—12 |
12:te |
1,82 |
1,93 |
1,53 |
12—13 |
13:de |
0,99 |
1,34 |
1,35 |
13—14 |
14: de |
3,78 |
3,94 |
3,4 0 |
14—15 |
15:de |
3,47 |
4,13 |
3,5 9 |
15—16 |
16: de |
4,02 |
3,1 9 |
3,7 9 |
16—17 |
17:de |
2,44 |
3,7 5 |
3,31 |
17—18 |
18:de |
00 Öl Cvf |
1,49 |
1,20 |
18—19 |
19:de |
1,09 |
1,04 |
1,24 |
Vid en jämförelse af denna tabell med de å sid. 538 intagna
finner man, kuruledes den under 4 år fortgående starkare
utvecklingen af bröstkorgen till tiden fullkomligt sammanfaller
med den starkare tillväxten i allmänhet under pubertetsperioden.
Mest synes bröstkorgen utvidga sig under 15:de och 16:de lefnadsår
eu.
Jag kan ej nog framhålla vigten af, att man ej mindre i
skolan än i hemmen noga aktgifver på, att denna bröstkorgens
576
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
utvidgning må kunna försiggå så fritt från hämmande inflytelser,
som någonsin är möjligt. Det är alldeles gifvet, att alt för
mycket stillasittande, framför alt under en framåtlutad ställning,
måste utöfva ett sådant menligt inflytande. Det gäller
att på alt sätt söka förekomma och motverka detta. Sträng
uppmärksamhet bör därför utöfvas på lärjungarnas goda hållning
framför alt i den sittande ställningen, skolbänkarna måste
uppfylla de fordringar, som man på dem ställer till främjandet
häraf, och de måste vara vederbörligen afpassade efter lärjungarnas
längd m. m. Men äfven hållningen under upprätt ställning
måste öfvervakas. Särskildt inträda här rörelser i det
fria, de fria lekarna och gymnastiken såsom kraftiga medel att
motverka det mer eller mindre ogynsamma inflytande, som skolarbetet
alltid, huru man än anordnar det, skall uti i fråga varande
riktning utöfva. Den af skolan anordnade obligatoriska gymnastiken
måste särskildt taga hänsyn till bröstkorgens utvidgning,
och så sker väl äfven i allmänhet hos oss. För rörelserna i
fria luften och de fria lekarna måste skolan äfven med hänsyn
till nu föreliggande fråga bereda tillräcklig tid. Märker man,
att bröstkorgen ej vederbörligen vidgas, att bröstet förblir platt
och insjunket, då måste häremot kraftigt ingripas, innan ännu
bröstkorgens form blifvit fixerad. Särskildt häremot afsedd
gymnastik är då af nöden. Jag vill och kan ej fordra, att skolan
skall anordna denna. Men då jag yrkar, att hon äfven ur denna
synpunkt måste lemna tillfälle för hemmen att låta sina barn
erhålla sådan gymnastik genom att åtminstone för den samma
bereda tid eller med andra ord genom att ej så strängt taga
barnens tid i anspråk, att anordnandet af sådan gymnastik för
dem blir omöjligt, så är jag viss om, att jag ej går längre än,
hvad man måste lyssna till, om man ej vill åtaga sig ett ansvar,
som blir altför tungt att bära.
Att man under nuvarande skolförhållanden och med de kraf,
som skolan nu ställer på lärjungarnas tid och arbete, ej gärna
kan anordra en sådan rationel behandling af sina i skolan
gående barn, huru nödvändig man än anser den vara för barnens
framtida helsa, därom har jag en bitter erfarenhet och för
visso mången med mig.
Det är gifvet, att de resultat, till hvilka vi kommit för utvecklingen
i de olika åldrarna, och hvilka angifva den allmänna
gången af denna, utgöra så att säga normer, från hvilka i de
SJUKLIGHETENS FÖRH. TILL DE OLIKA SKEDENA AF UTVECKLINGEN. 577
enskilda fallen större eller mindre afvikelser kunna ega rum i
ena eller andra hänseendet, utan att detta faller utom gränserna
för ett fysiologiskt tillstånd. Vid undersökningar af enskilda
individer måste man därför, alltid med den allmänna normen
för ögonen, taga hänsyn till de särskilda omständigheter, som
kunnat vara anledningen till de större eller mindre afvikelser,
som visa sig. Arftlighetens inflytande spelar härvid utan tvifvel
en betydande rol, hvaröfver specialundersökningar dock ännu ej
föreligga. Bowditch har, med begagnande af sitt stora material,
sökt studera det inflytande, som härstamningen från olika folkraser
utöfvade på barnens utveckling, altså rasolikheterna uti i
fråga varande hänseende, sådana dessa framträdde hos barn,
hvilka uppväxt på samma plats och under samma yttre omständigheter.
Huru intressanta dessa undersökningar i sig själfva
än kunna vara, har jag så mycket mindre skäl att på dem här
ingå, som de för våra förhållanden torde hafva föga betydelse.
Jag öfvergår nu till redogörelsen för ett af de intressantaste
och vigtigaste af de resultat, hvartill hela denna undersökning
ledt, nämligen beträffande sjuldighetens förhållande till de
olika skedena af utvecklingen och det sammanhang, som dem
emellan befunnits ega rum. Såsom vi ofvan i kapitlet om lärjungarnas
helsotillstånd vid de högre allmänna läroverken erfarit,
stiger sjukprocenten, med frånräkning af närsyntheten, i de 3
nedersta klasserna mer och mer och uppnår i 3:je klassen sitt
första maximum med 38 f. Därefter inträffar i fullkomlig öfverensstämmelse
på både latin- och reallinien, men starkast på den
senare, eu sänkning i nämnda procent klass för klass ända till
och med 6:te nedre. Därefter återigen inträffar, likaledes i full
öfverensstämmelse, på båda linierna en stark höjning af sjukkurvan,
som på latinlinien får sin spets i 7:de nedre, på reallinien
först i 7:de öfre klassen. Vid de femklassiga läroverken
återfinna vi på reallinien fullkomligt motsvarande sänkning från
och med 4:de klassen, under det att den på latinlinien först
börjar med den 5:te. Jag hänvisar till grafiska tabellerna 21
och 22 för en lifligare erinran om dessa förhållanden. Att
dessa egendomliga, regelbundna höjningar och sänkningar af
sjukkurvan ej kunde vara beroende på tillfälligheter, utan
tvärtom, att för dem något inflytande af mera genomgripande
.art måste ligga till grund, har jag ofvan framhållit; framför
Lärov.-hom. bet. III. 37
578
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
alt utgjorde det mycket stora antalet af undersökta jämte
det konstanta i förhållandets återkommande på de olika linierna
och vid de olika läroverken härför en borgen. Men hvilket
var nu detta inflytande? Ur skolans organisation var det
svårt att härleda det samma, ty hvilken uppfattning man än
må ega om ansträngningen i skolans 3 nedre klasser i förhållande
till barnens motståndskraft vid den åldern, kunde man
dock ej säga, att ansträngningen i 4:de, 5:te och 6:te nedre klasserna
mer och mer minskades och sedermera för de återstående
klasserna så plötsligt och ihållande stegrades, att häraf en så
påfallande inverkan på sjukligheten kunde förklaras. Ej häller
borde hemmens inflytelser eller några yttre inverkande omständigheter
kunna utöfva en sådan verkan; de voro ju så tämligen
de samma för lärjungarna hela skolan igenom. Först sedan
undersökningarna öfver lärjungarnas utveckling och utvecklingens
gång i olika åldrar blefvo afslutade, fann gåtan sin lösning.
I den vid slutet af detta kapitel bifogade grafiska tabellen
har jag öfver utvecklingskurvorna för tilltagandet i längd
och vigt inlagt sjukkurvorna för de högre läroverkens lärjungar
på båda linierna. Medelåldern för hvarje klass har varit
bestämmande för sammanställningen. Ännu mera exakt skulle
naturligtvis jämförelsen i vissa hänseenden hafva blifvit, om
lärjungarna varit ordnade efter åldersklasser i stället för efter
skolklasser, men detta skulle vållat ett högst betydligt tillägg
till komiténs i alla fall nog stora, på dessa undersökningar
nedlagda arbete, och den här gjorda sammanställningen torde
särskildt i skolhygieniskt hänseende vara af större intresse.
Som vi af tabellen finna, fortgår stegringen i sjukprocenten
under åren närmast före pubertetsperioden och ännu något litet
i 14:de lefnadsåret eller det år, hvarmed nämnda periods kraftigare
tillväxt börjar. Sjukkurvan får sin första spets omedelbart
före eller rättare vid begynnelsen af pubertetsutvecklingen.
Men så snart denna utveckling mera kraftigt kommit i gång,,
då sjunker kurvan år från år, så länge den pågår, och lägst
står kurvan under de sista båda åren, då vigttillökningen just
är allra starkast. Omedelbart efter pubertetsperiodens slut, då
den årliga längd- och vigttillökningen hastigt minskas, stiger
åter genast sjukkurvan och springer upp till sin andra, sin.
högsta spets, hvilken hon uppnår i 19:de eller 20:de lefnadsåret.
Det friskaste lefnadsåret af alla visar sig här det 17:de vara,
altså vid fylda 16 år. För intet år återigen är stegringen i.
SJUKLIGHETEN 0. LÄKT. ÅRL. TILLVÄXT VIDFÖRB. SKOLOR I STOCKHOLM. 579
sjukkurvan så stark som för det 18:de, ock därnäst kommer i
detta hänseende vid de högre läroverken det 13:de lefnadsåret eller
det år, i kvilket lärjungarna i regeln genomgå skolans 2:dra klass.
Vilja vi nu tillse, hurudant förhållandet är för de yngre 4
åldrarna vid de förberedande skolorna i Stockholm, så lemnar
oss nedan stående sammanställning en ledning för att bedöma
detta. Därvid är dock att märka, att medelåldern för lärjungarna
inom hvarje af de upptagna 4 skolklasserna är så hög
med hänsyn till det lefnadsår, för hvilket klassen måst i tabellen
inläggas, att den står nära gränsen och till och med för
en klass, den 3:dje, något litet går in på det följande lefnadsåret.
Jag vill dessutom erinra om, att sjukprocenten vid Stockholmsskolorna
i allmänhet är hög, och att jämförelsen därför ej får
utsträckas till den allmänna sjukprocenten för samtliga skolor.
Tabellen visar, huru hastigt sjukprocenten stiger i 9—10:de lefnadsåret,
samtidigt med det utvecklingstalen sänka sig, och
huru den ännu stiger i ll:te lefnadsåret på gränsen till det 12:te.
Högre åldrar hafva i dessa skolor för få representanter för att
kunna tagas i betraktande.
Lärjungarnas årliga tillväxt samt sjukprocenten för dem vid de
förberedande skolorna i Stockholm.
Klass...................................................................... |
I. |
II. |
III. |
IV. |
|
Antal lärjungar......................................................... |
91 |
149 |
189 |
101 |
|
Medelålder............................................................... |
7,8 |
8,9 |
10,1 |
10,8 |
|
Sjukprocent.............................................................. |
19,8 |
38,i |
35,4 |
43,6 |
|
Årlig tillväxt i längd. Cm................................... |
5 |
5 |
4 |
3 |
4 |
Årlig vigttillökning. Kgm.................................... |
2.3 |
3.4 |
1,7 |
1,6 |
2,2 |
Lefnadsår......................................................... |
7: de |
8:de |
9:de |
lo:de |
I Ide |
Antal undersökta |
31 |
8? |
109 |
121 |
71 |
Alt tyder sålunda otvetydigt därpå hän, att den svagare
utvecklingsperiod, som närmast föregår pubertetsutvecklingen,
och under hvilken lärjungarna genomgå slutklasserna i de förberedande
skolorna eller de nedersta klasserna i våra allmänna
läroverk, äfven är en period, under hvilken deras organismer ega
en svagare motståndskraft mot menligt inverkande yttre omständigheter,
och alldeles särskild! stiger sjukligheten omedel
-
580
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
bart före pubertetsutvecklingen. Under denna period åter, då
det ungdomliga lifvet framträder med all sin svällande kraft,
stiger motståndsförmågan år från år, sjukprocenten sjunker och
.får med sista året i perioden sitt minimum. Därefter inträder
omedelbart åter en period af minskad motståndsförmåga, omfattande
i allmänhet de sista åren af skollifvet.
Det finnes inga undersökningar, på andra håll gjorda, med
hvilka vi kunna jämföra dessa resultat, med undantag af de danska,
och äfven med dem kan en mera exakt jämförelse endast delvis
göras, då dels inträdesåldern i de högre latinskolorna är högre
än hos oss, dels de danska ynglingarna i allmänhet äro nog lyckliga
att få lemna skolorna i en tidigare ålder än våra, hvarför
inom de högre åldersklasserna individantalet där är för litet för att
gifva åt resultaten en högre grad af tillförlitlighet. Härtill kommer,
att uppställningen är en annan, då lärjungarna i den danska
kommissionens statistik äro ordnade efter åldersklasser och ej
efter skolklasser. Detta senare förhållande ger den emellertid
för nu föreliggande fråga ett särskildt intresse.
Jag återgifver här en sammanställning af sjukprocenten för
de olika åldrarna vid samtliga Danmarks skolor.
A 1 d e r. |
Antal lär-jungar. |
Däraf med ej |
Procent sjuka. |
|
Fylda ar. |
I lefnadsåret. |
|||
6 |
7:de................................................... |
394 |
10 |
l9 |
7 |
8: de.................................................... |
1,449 |
53 |
24 |
8 |
9:de.................................................. |
1.791 |
63 |
28 |
9 |
10:de.................................................... |
1,904 |
81 |
29 |
10 |
ll:te................................................... |
2,183 |
88 |
3° |
11 |
I2:te................................................... |
2,186 |
102 |
29 |
12 |
13:de................................................. |
2,324 |
103 |
31 |
13 |
14:de.............................................. |
2,216 |
118 |
29 |
14 |
15:de............................................... |
1,223 |
62 |
29 |
15 |
Hide........................................... |
771 |
28 |
2 7 |
16 |
17:de................................................ |
551 |
22 |
28 |
17 |
l8:de................................................... |
323 |
18 |
34 |
18 |
19:de............ |
131 |
6 |
26 |
19 |
20:de.............................................. |
53 |
7 |
39 |
20 |
21:sta.................................................. |
21 |
3 |
39 |
Såsom vi finna, stiger sjukprocenten stadigt och jämnt under
de tidigare här upptagna åldrarna; är under de 3 åren närmast
före pubertetsutvecklingen ungefärligen lika hög, men får dock sitt
kulmen i det I3:de lefnadsåret eller vid lärjungarnas fylda 12 år,
motsvarande medelåldern för vår 2:dra klass; därefter sjunker den
SJUKPROCENTEN I DANSKA SKOLOR.
581
under perioden för pubertetsutvecklingen, får liksom bos oss sitt
minimum i 16:de och 17:de lefnadsåren och stiger sedan plötsligt
efter pubertetsperiodens slut till sin högsta höjd i 18:de lefnadsåret.
För de följande årsklasserna är antalet undersökta, såsom
jag ofvan nämnde, för litet, och jag tror ej, att man kan fästa
vidare afseende hvarken vid den sänkning, som för det 19:de året
af tabellen angifves, ej häller vid den betydliga stigningen under
det 20:de och 21:sta.
För att kunna göra en jämförelse med de resultat, till hvilka
Hertel kom vid sina undersökningar af Köpenhamns skolor, har
jag ur hans tabeller gjort följande utdrag.
Sjukprocent för lärjungarna vid Köpenhamns skolor. Enligt Hertel.
Skolklass. |
Medelålder. |
Antal lär-jungar. .......i |
Däraf med ej |
Procent sjuka, |
Gemens, förber. 1.................................... |
0,6 |
161 |
14 |
18,6 |
» » 2 |
7,5 |
208 |
14 |
18,3 |
» .. 3.................................... |
8,5 |
297 |
27 |
34.o |
)) » 4 |
9,6 |
361 |
24 |
3°. 7 |
» » 5.................................... |
10,5 |
369 |
31 |
33 |
» 6.................................... |
11,7 |
346 |
28 |
33 |
Realklass I............................................. |
12,8 |
165 |
19 |
38 |
» ii........................................... |
13, s |
191 |
18 |
3° |
o III.......................................... |
14,6 |
in |
17 |
24 |
» IV........................................... |
15,6 |
64 |
12 |
23 |
Latinkl. (språk!, kistor, afd.) I..................... |
12,5 |
241 |
20 |
32 |
» » » II |
13,5 |
186 |
14 |
41 |
» » » III................... |
14,5 |
135 |
7 |
3i |
» » » IV |
15,4 |
92 |
7 |
28 |
» » » V ............ |
16,6 |
76 |
1 |
OO ro |
» » » VI .................. |
17,5 |
53 |
7 |
26 |
Yi återfinna här samma grunddrag. Från en sjukprocent af
mellan 18 och 19 procent i de klasser, där lärjungarna i medeltal
stå i 7:de och 8:de lefnadsåren, springer sjukprocenten hastigt upp
i 9:de lefnadsåret, håller sig hög i de följande åren och kulminerar
på reallinien i 13:de lefnadsåret, sjunker därefter på samma linie
hastigt i de följande åren under pubertetsperioden och får i 15:de
582
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
och 16:de åren sitt minimum. På latinlinien får den ännu en ganska
betydlig stigning i 14:de året, men sjunker därefter hastigt för att
äfven här få sitt minimum i 16:de lefnadsåret. För de följande
båda åren eller klasserna är individantalet undersökta för litet,
likasom för 4:de realklassen, för att resultaten skulle kunna vara
bevisande i ena eller andra riktningen.
Sjukprocentens stigning före och sänkning under pubertetsperioden
undgick ej Hektels särskilda uppmärksamhet vid dessa
hans första undersökningar. Han yttrar härom: »Mycket karakteristisk
är den starka höjningen af sjukprocenten i första realklassen
och i 2:dra latinklassen samt dess betydliga efterföljande
sänkning. Det är uppenbarligen samma orsak, som gör sig gällande
på båda ställena, och att stigningen med den efterföljande
sänkningen kommer tidigare i realklassen, kan måhända förklaras
af, att medelåldern här är något högre än i motsvarande latinklass,
nämligen 12, s år i realklassen, 12,5 i latinklassen. Den gemensamma
orsaken är uppenbarligen att söka i den sig närmande
pubertetsutvecklingen, som begynner i 13-års åldern, och under
hvilken barnets hela organism undergår en så märkvärdigt stark
utveckling. Den synes nu föregås af ett kortvarigt större svaghetstillstånd
med större mottaglighet för yttre ogynsamma inflytelser.»
Så långt jämförelsen kan sträckas med de danska undersökningarna,
finna vi sålunda i dem bekräftelse på de af mig ofvan
framhållna, så bestämdt framträdande resultaten af våra undersökningar
rörande barnens olika motståndskraft under de olika
utvecklingsskedena och härmed i samband stående höjningar och
sänkningar i sjukprocenten.
Såsom jag ofvan anfört (kap. 2, sid. 81), har Wretlind vid
sina undersökningar af flickskolor i Göteborg trott sig finna, att
ryggradskrökningarna företrädesvis taga sin början under perioder
af stillastående i flickornas utveckling. Han yttrar bl. a.
härom: »Ofta synes ryggradskrökningens utbildning föregås af
eller sammanträffa med ett stillestånd i utvecklingen, men som
dock i många fall snart efterträdes af en ganska stark kroppsutveckling.
I detta senare förhållande torde grunden kunna
sökas därtill, att snedheten vanligen af sig själf stannar i utvecklingen.
» Under hänvisning till en af sina tabeller yttrar
han vidare: »Vid en blick på denna tabell kan man i nästan
alla de angifna sifferserierna se en period af relativt stillastående
i utvecklingen. All anledning finnes att antaga, att
ryggradskrökningen just under detta stillastående utvecklas.
OLIKA MOTSTÅNDSKRAFT UNDER OLIKA SKEDEN AF UTVECKLINGEN. 583
Mina anteckningar är dock ej nog fullständigt bibehållna för
att kunna i alla fall bekräfta detta.» Dessa iakttagelser stå i
full öfverensstämmelse med, hvad jag ofvan anfört om den minskade
motståndskraften under de svagare utvecklingsskedena;
de böra fullföljas och närmare kontrolleras.
Det bör för hvar och en vara uppenbart, att, om motståndskraften
mot sjukliga inflytelser under ett visst skede i människornas
lif eller, för att mera strängt hålla oss till den här föreliggande
frågan, under ett visst skede af uppväxttiden är starkare
än under ett annat, så kunna sjukliga inflytelser under det förra
inverka i proportionsvis högre grad, och likvisst kan sjukligheten
blifva lägre än under det senare. Eller, med andra ord, om samma
slags menliga inflytelser fortfarande inverka med lika styrka
under olika skeden, karakteriserade af olika motståndskraft hos de
uppväxande barnen, sä måste följderna af den menliga inverkan
framträda starkast under de svagare skedena, mindre starkt däremot
under de kraftigare; sjukprocenten måste blifva högre under
de förra och lägre under de senare. Detta är just, hvad vi funnit
förhållandet vara, då vi jämfört sjukprocenten under den organiskt
kraftigaste perioden i människans lif — under den period, da
ungdomens svällande lifskraft allra starkast manifesterar sig, —-med sjukprocenten under de närmast föregående och efterföljande
skedena. För att en jämn stigning i sjukprocenten skulle ega rum,
eller för att den skulle hålla sig lika, vore det ju nödvändigt, att
de menliga inflytelserna under det kraftigare skedet verkade med en
styrka, som växte i samma mon som eller i ännu högre grad än motståndskraften;
eljes skulle ju ej denna senare kunna fullständigt
öfvervinnas eller krossas. Det är häraf äfven klart, hvad innebörd
det kan ligga i en anmärkning sådan som t. ex. den, hvilken man
fått höra, att helsotillståndet bland lärjungarna är obetydligt sämre
i skolans högsta klasser än i den lägsta, och att det sålunda af skollifvet
föga försämras, hvilket skulle bevisa, att sanitära förbättringar
i skolförhållandena ej vore af nöden. Den är för det första ej sann
denna anmärkning, ty skollifvet börjar långt före inträdet i statens
allmänna läroverk, och de undersökningar, hvilka vi anstalt i
förberedande skolor, visa, såväl som de i Danmark utförda, alldeles
öfverensstämmande en sjukprocent i de lägsta klasserna af
blott 18 å 19 % under det att den i slutklasserna uppgår hos oss
till närmare 40 %) och denna stegring kan väl ingen kalla obetydlig,
han må nu hafva hvilken föreställning som hälst om skollifvets
inflytande på den samma. Den, som sväfva!’ i okunnighet
584
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
om, hurudant helsotillståndet är i den allra första perioden af
skollifvet, saknar ju alla förutsättningar för att kunna göra en
sådan jämförelse mellan helsotillståndet i skolans lägsta klass
och det i dess högsta klasser, att han på grund af den är berättigad
att draga några slutsatser, hvilka som hälst, rörande
skollifvets inflytelser på de uppväxande barnens helsotillstånd.
Det var just i medvetandet om denna lucka i våra undersökningar,
så länge de voro inskränkta till de allmänna läroverken, som
det var mig så ytterst angeläget att i dem indraga äfven de tidigare
skolåldrarna, och härför stodo genom välvilligt tillmötesgående
lyckligtvis Stockholms förberedande skolor oss till buds.
Det är i hög grad önskligt, att dylika undersökningar fortsättas
i ännu större skala, och att de äfven sträcka sig till åldrarna
närmast före dem, under hvilka skollifvet börjar, men de redan
vunna resultaten hos oss och i Danmark äro åtminstone tillräckliga
för att fullkomligt slå ned en anmärkning af sådan halt som
den ofvan anförda.
För öfrigt får jag, väsentligen med anledning af en del, från
olika håll gjorda anmärkningar mot, att vägningar och mätningar
af skolbarnen af komitén föranstaltats, här framhålla, att, om
man står på en sådan ståndpunkt, att man ej ens förstår betydelsen
af en undersökning af barnens fysiska utveckling och
gången af denna under den tid, då skolan så starkt, som hon
gör, ingriper i hela deras lefnadssätt, om man tror sig kunna
döma om skolgångens inflytande på helsotillståndet utan att det
minsta fråga efter, hvad en sådan undersökning, hvad fysiologien
och hvad helsoläran i öfrigt lärt oss, och utan att fråga efter
de förändringar, som de lefvande individerna undergå, den olika
motståndskraft, de besitta vid olika skeden af sin utveckling,
då skall man ju äfven alldeles obesväradt med anledning af sjukprocentens
sänkning klass för klass i 4:de, öde och 6:te nedre
klasserna kunna framhålla detta såsom ett bevis på ett mycket
helsosamt inflytande af skolan, tydligt framträdande ungefärligen
under midten af skolgången. Jag vill emellertid hoppas, att den
tid är eller snart skall vara förbi, då man så ytligt och lättvindigt
dömer i dessa, för vår rationela uppfostran af de kommande generationerna
så ytterst vigtiga frågor, och att man snart allmänt lär
sig inse, att denna uppfostran måste grundas ej på sväfvande fraser
och subjektiva uppfattningar, utan att vid dess ordnande fysiologiska
principer måste få göra sig gällande. Det är den allvarliga,
stränga, mer och mer i detaljfrågor ingående vetenskapliga
BEMÖTANDE AF ANMARKNINGAR.
585
forskningen, som klarare ock klarare skall fastställa dessa. Att
kärtill lemna ett bidrag, så godt som förkållandena kunnat medgifva,
kar varit denna undersöknings mål. Huru mycket som
kälst må ännu kärutinnan återstå, men de faktiska, från andra
kåll bekräftade resultat, till hvilka undersökningen ledt, måste
jag anse vara af den art, att man ej kan för dem göra sig blind,
att man ej kan underlåta att till dem taga vederbörlig hänsyn,
för såvidt man ej anser, att skolan, blott hon når sina rent pedagogiska
syften, ej kar något vidare med barnen att skaffa, —- en
uppfattning, hvars förfäktares led lyckligtvis mer ock mer glesna
under en tid, då skolans rätta ställning till det, som bör vara all
uppfostrans mål, en sund och harmonisk utveckling till kropp
ock själ, alt klarare inses, och fordringarna på, att kon skall
intaga en sådan ställning, alt bestämdare ock oafvisligare framträda.
Af den omständigheten, att motståndskraften mot sjukliga
inflytelser under åren för pubertetsutvecklingen är större än under
andra skeden af skolåldern, skulle måhända någon kunna förledas
till den slutsatsen, att man då kunde utan fara göra arbetsbelastningen
för lärjungarna i motsvarande grad större; men ingenting
vore mera oriktigt än detta.
Yi måste på alt sätt söka främja denna utveckling ock noga
tillse, att den får gå sin naturliga gång, fri, såvidt det står i vår
förmåga att åstadkomma det, från alla inflytelser, som härpå
kunna hämmande, störande eller missriktande ingripa. Nedtryckes
den genom för stark arbetsbelastning, hämmas den genom missgynnande
sanitära förhållanden af ena eller andra slaget, missriktas
den genom ett alt för ensidigt andligt arbete, då skola
följderna däraf svårligen kunna öfvervinnas under följande skeden,
sedan den egentliga tillväxten ock utbildningen afstannat; organismen
blir i sin helhet eller i vissa hänseenden, t. ex. bröstkorgens
och lungornas utveckling, tillbahasatt, de olika organsystemen
oharmoniskt eller på ett abnormt sätt utvecklade; sjukdomsanlag,
som förut redan funnits, och som under lyckliga
förhållanden kunnat under denna det ungdomliga fysiska lifvets
naturliga kraftperiod öfvervinnas, skola i stället; lätt slå djupare
rötter eller nya sjukdomsanlag grundläggas, utan att de
behöfva bryta fram eller gifva sig uppenbart till känna, förr än
kanske under en långt senare period af lifvet, eller till sist skall
en allmänt svag kropp, med en klenare motståndskraft mot yttre
inflytelser, blifva följden. Naturen, det fysiska lifvet, måste i alla
586
KAP. XI. KROPPSUTVECKLINGEN.
riktningar under denna betydelsefulla utvecklingsperiod få ut sin
rätt, om organismen skall under den växa ut och ur den framgå
så stark och så kraftigt anlagd, som han hade inre möjligheter att
blifva. Detta må vara vårt mål.
Om vi sålunda hafva alt skäl att noga uppmärksamma alla
förhållanden, som kunna inverka på utvecklingens normala gång
under själfva pubertetsperioden, så manas vi dock att egna en, om
möjligt, ännu större uppmärksamhet åt det jämförelsevis svaga
utvecklingsskede af skolåldern, som närmast föregår denna period,
under hvilket skede den ännu späda och outvecklade barnaorganismen
har en svagare motståndskraft mot sjukliga yttre inflytelser
och allra minst tål vid alt för stora afvikelser från ett för barn
naturligt lefnadssätt med deras oemotståndliga behof af frihet och
rörelse i fria luften, allra minst tål vid en arbetsbelastning, som
ej är afpassad efter dess svaga bärkraft, och under bördan hvaraf
den lätt dignar. Det torde väl äfven vara tämligen klart, att, om
redan på detta tidiga stadium af skollifvet barnaorganismen på
ett mera allvarligt sätt nedsättes eller försvagas, innan den ännu
ens fått börja sin pubertetsutveckling, nedsättningen må nu bero
på hvilka omständigheter som hälst, detta skall medföra större fara,
än om nämnda utveckling redan blifvit kraftigt inledd. »Är organismen»,
yttrar komitén i sitt betänkande, »vid denna utvecklings
inträde försvagad, så äro utvecklingens förutsättningar bristfälliga
och därmed faror för handen för dess normala gång.» Grå däremot
barnen friska och starka samt för sin ålder redan förut väl och
harmoniskt anlagda och utvecklade in i den friska, motståndskraftiga
pubertetsperioden, då skola de för visso på ett helt annat sätt
än i motsatt fall genomgå denna såväl som det senaste skedet af
skollifvet och äfven på ett för själfva skolan långt mera tillfredsställande
sätt motsvara de stränga kraf, som skolan på dem
alltid måste ställa. Den erfarne och fördomsfrie tyske pedagogen
och skoldirektören, d:r Petermann, '') om hvilken jag förut talat,
och som visat sig ega en öppen blick för den allvarsamma faran
af skolans för stora fordringar på lärjungarnas andliga arbetskraft,
förklarar sig vara af den öfvertygelsen, att»grunden till alla de i
dagen trädande skadorna lägges i underklasserna; i medelklasserna
blifva de vidare utbildade, och i öfverklasserna komma de i dagen.»
’) Die Schäden, hervorgerufen durcli unsere heutige Schulbildung, und Vorschläge
zu ihrer Abhilfe, von Dr. F. A. Petermann, Schuldireetor. Braunscbweig
1881.
Kap. XI
Årlig tillväxt i län|d och vi£|- samt sjukprocenlen
för de olika klassernas lärjungar vid de hö£re
allmänna läroverken, närsynthet fränråknad.
Klass
Antal lärjr
i klassen.
Åldersår
i medeltal.
Centi
meter.
Lefnadsår.
Antal
undersökta.
Tillökning i Längd
// // \rh cj L
KAP. XII.
Jämförelser och förslag.
Sedan jag i de föregående kapitlen redogjort för resultaten
af komiténs undersökningar rörande lärjungarnas helsotillstånd,
arbetstid, softid, kroppsutveckling vid olika ålder äfvensom för
skollokalernas beskaffenhet och de fordringar, man på dem och
deras utrustning bör ställa m. in., går jag nu att anställa en jämförelse
mellan den arbetstid, som vi funnit det obligatoriska skolarbetet
hos oss fordra, och den, som i andra länder utkräfves eller
anses kunna tagas i anspråk, och i sammanhang härmed framställer
jag till sist de förslag till arbetstidens inskränkning, som jag på grund
af hela undersökningen anser vara af omständigheterna påkallad.
För att härutinnan kunna anställa en så mångsidig jämförelse som
möjligt, meddelar jag till en början en tabell öfver den obligatoriska
arbetstiden i skälfva skolan för Sverige och de länder, från hvilka intet
noggrannare meddelande om tiden för hemarbetet föreligger. Tyskland
och Danmark, för hvilka länder vi ega uppgifter om hemarbetstiden,
äro sålunda uteslutna vid denna första jämförelse. Obligatorisk
undervisning i musik och sång är här medräknad, men obligatorisk
gymnastik utesluten; detta af skäl, som ofvan vid den genomförda
framställningen af arbetstiden i de svenska skolorna närmare angifvits.
För Sverige är arbetstiden i tabellen angifven enligt läroverksstadgans
normaltabeller med tillägg af musik- och sångtimmarna.
Tiden för bön är ej inräknad. För de å tabellen upptagna
arbetstiderna i de främmande ländernas skolor ligga de af läroverkskomitén
utarbetade, i bil. B. bifogade redogörelserna till grund.
Jämförande tabell öfver den obligatoriska arbetstiden i själfva skolan i Sverige och en del andra länder.
Obligatorisk sång- oah musikundervisning medräknad. §5
» gymnastik frånräknad.
Åldersklass efter lefnadsår.. |
10:de. |
ll:te. |
12:te. |
13:de. |
14:de. |
15:de. 16:de. |
17:de. |
18:de. |
19:de. |
Mellanskola, latin- & realgymnasium. |
|
co fr o fr p CD CD CD H |
Norge.................... |
I |
II |
III |
IV |
V | VI |
1 |
2 |
3 |
— |
|
I |
II |
III |
IV |
V |
VI |
VII,i |
VII,2 |
— |
— |
Fullständigt lyceum. |
|
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
— |
— |
— |
Reallyceum. |
|
Österrike............... |
I |
II |
III |
IV |
V |
VI |
VII |
VIII |
— |
- '' |
Gymnasium. |
— |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
— |
— |
Realskola. |
|
Ziirich................... |
— |
— |
— |
I |
II |
III |
IV |
1 |
2 |
3 |
Nedre och öfre gymnasium. |
Canton de Vand...... |
VII |
VI |
V |
IV |
III |
II |
I |
1 sem. |
3 sem. |
5 sem. |
College cantonal et gymnase. |
Genéve................... |
VII |
VI |
V |
IV |
III |
II |
I |
1 an. |
2 an. |
— |
College de Genéve et gymnase. |
Frankrike............... |
VIII |
VII |
VI |
V |
IV |
in |
II |
Kh. |
Ph. |
— |
Lyceum. |
— |
— |
— |
Prép. |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
— |
Enseignement second. spécial. |
|
Italien .................. |
I |
II |
III |
IV |
V |
1 |
2 |
3 |
— |
— |
Gymnasium och lyceum. |
Holland................ |
— |
— |
— |
I |
II |
III |
IV |
V |
VI |
— |
Lärda skolan och borgarskolan. |
Belgien.................. |
— |
— |
VII |
VI |
V |
IV |
III |
II |
Rhét. |
Rhét. sup. |
Humanités latines et grecques. |
Sverige.................. |
I |
II |
III |
IV |
V |
VI, 1 |
VI,2 |
VII,l |
VII, 2 |
— |
Latin- och reallinien. |
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
(26) 28 |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
P) Sång, gymnastik o. militäröfningar synas |
||
f2) Valfria äro franska, teckning, sång och |
|||||||||||
| gymnastik, i hvilka undervisn. lemnas på |
|||||||||||
Finland: fullständ. lyceum2) |
28 |
28 |
28 |
28 |
28 |
28 |
28 |
28 |
målsmans önskan o. eft. rektors pröfning 1 af lärjungarnas förmåga att följa med i |
||
» Reallyceum 3)...... |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
30 |
— |
— |
j3) Gymnastik tvångsämne i de 5 första kl.; |
|
Österrike: Gymnasium....... |
22 |
23 |
24 |
25 |
25 |
24 |
25 |
25 |
— |
— |
|
27 |
27 |
27 |
29 |
30 |
31 |
31 |
f4) Gymnastik tvångsämne med 2 timmar i |
||||
» Realskolan 4)..... |
— |
— |
(31) |
(32) |
(32) |
\ veckan; här utesluten. |
|||||
Ziirich: Kantonskolans 1 gymnasium 5) ..../ |
— |
— |
— |
29 |
31 |
32 |
31 |
33 |
37 |
33 |
I5) Öfre gymn:m272-ärig kurs, fr. 16 1.1872 1 vara frivill. |
Canton de Vand: Collégel cantonal et Gymnase 6)/ |
29 |
29 |
28 |
32 |
30 |
30 |
28 |
24 |
32 |
29 |
j6) Kursen pågymnasiet272-årig. Sång,gym-< nastik o. vapenöfningar synas vara frivill. |
i College cantonal; förek. ej pa gymnasiet. |
|||||||||||
Geneve: Collåge et Gymnasel |
27 |
27 |
27 |
27 |
30 |
30 |
30 |
30 |
28 |
— |
j7) Sång obligatorisk med 1 tim. för kl. VII. |
Section classique 7)J |
> VI, V, IV, III, inräkn. För samma kl. 2 |
||||||||||
» Section ind. et com-l |
27 |
27 |
27 |
27 |
29 |
30 |
34 |
29 |
29 |
— |
1 tim. obligatorisk gymnastik frånräkna!. |
merc. '')..............f |
|8) Enl. undervisningsplanen af 1880. — Den |
||||||||||
Frankrike: Lyceum8)........ |
24 |
24 |
24 |
25 |
25 |
25 |
25 |
25 |
25 |
— |
< förher. kl. med inträdesålder 8 år, arbets-| tiden 24 tim., är i tabellen utesluten. |
» Enseignement \ second. spécial9)/ |
— |
— |
— |
27 |
28 |
27 |
29 |
27 |
29 |
— |
j9) Gymnastik och militäröfningar obligat., |
Italien: Gymnasium och! |
22 |
22 |
22 |
23 |
23 |
25 Vj |
26 V2 |
26 V, |
— |
— |
|
Lyceum............j Holland: Lärda skolan...... |
— |
28 |
29 |
29 |
28 |
32 |
32 |
— |
|||
» Borgarskolan10)-- |
— |
— |
— |
30 |
30 |
32 |
32 |
32 |
— |
— |
10) Obligator. gymnastik, 2 tim., utesluten. | Gymnast, oblig. i alla kl. utom den sista, 3 tim., utesluten. |
Belgien: Humanités n) la-\ |
29 |
— |
26 32 |
26 32 |
24 32 |
26 34 |
27 34 |
27 32 |
27 32 |
26 |
|
j12) Sång 2 tim. oblig., inräknad; gymnastik |
|||||||||||
Sverige: Latinlinien n)...... |
32 |
||||||||||
» Reallinien........... |
29 |
32 |
32 |
34 |
34 |
34 |
34 |
34 |
34 |
— |
|
Åldersklass efter lefnadsår- |
10:de. |
ll:te. |
12-te. |
13:de. |
14:de. |
15-.de. |
16:de.|l7:de. |
18:de. |
19:de. |
DEN OBLIGATORISKA ARBETSTIDEN I SKOLAN I OLIKA LÄNDER. 589
590 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Vi se af denna tabell, att i intet enda af de i den upptagna
länderna är arbetstiden för vecka eller sålunda den dagliga arbetstiden
i skolan så bög som i Sverige. Å en grafisk tabell, som jag
häröfver upprättat och förevisat komitén, men hvars tryckande blefve
för dyrt i förhållande till fördelen däraf, ligger äfven kurvan för
den svenska skolarbetstiden såsom ett krön höjd öfver alla kurvor
för andra länder. Endast för en enda klass vid de utländska
skolorna, nämligen för 2:dra klassen, 18:de åldersklassen, af Ziiriclis
öfre gymnasium springer arbetstiden öfver vår reallinies. För en
klass, 16:de åldersklassen, vid kantonskolan i Genéve, Section ind.
et com., går arbetstiden till samma höjd som hos oss, men ligger i
de närmast föregående och efterföljande klasserna väsendtligt lägre.
Fästa vi oss särskildt vid våra 3 nedre klasser, altså för åldersklasserna
10:de, ll:te och 12:te året, efter lefnadsår räknadt, så
finna vi, huruledes man hos oss ålagt lärjungarna vid dessa späda
år ett arbete inom skolan, som i allmänhet vida öfverskrider, hvad
man i de här upptagna länderna af lärjungarna vid motsvarande
ålder fordrar. Norge, som i detta hänseende står oss närmast, öfverträffa
vi dock med 1 timme i lista och 2 timmar i 2:dra och 3:dje
klasserna. Endast kantonskolan i Canton de Valid har för lista
klassen lika hög arbetstid i skolan som vi. För 13:de lefnadsåret
finna vi samma förhållanden. Det är äfven för den endast kantonskolan
i Canton de Vaud, som har en lika hög arbetstid som den i
motsvarande klass på vår latinlinie, hvilken arbetstid dock med 2
timmar understiger den på vår reallinie. För öfrigt hänvisar jagtill
tabellen för en mera i detalj gående jämförelse.
Det är emellertid icke inom de ofvan angifna länderna, utan
som bekant i Tyskland och framför alt i Preussen, som vi hafva att
söka förebilden för vårt eget skolväsende, och där vi sålunda äfven
kunna vänta oss att finna den obligatoriska arbetstiden i själfva
skolorna stå i närmaste öfverensstämmelse med den hos oss. Nedan
stående tabell visar denna arbetstid från flertalet af de tyska länderna
och ej blott, sådan den nu är, utan delvis äfven, sådan den
något längre tillbaka i tiden var, eller såsom den helt nyligen ändrats
eller blifvit föreslagen att ändras. För jämförelsens skull har jag
i den intagit arbetstiden i Sverige såväl efter läroverksstadgan som
efter de resultat, som den nu gjorda undersökningen gifvit.
För de tyska skolorna är tabellen, hvad detaljerna beträffar,
till allra största delen ett återgifvande af en dylik, som Prof. Baumeister,
år 1883, lemnat i Deutsche Vierteljahrschrift fur Öffentliche
Arbetstiden i de tyska skolorna.
591
Gesundheitspflege (bd 5, h. 3). Beräkningen, som i de fall, där
jag varit i tillfälle att kontrollera den, visat sig riktig, stöder sig,
enligt Baumeisters förklaring, på bestående förordningar och programmer.
Den frivilliga undervisningen i själfva skolan är ej medräknad,
men häller »ingen afräkning gjord för sådan undervisninginom
den samma, från hvilken, på därom gjord anhållan, befrielse
brukar lemnas, såsom sång och teckning». De åt Turnén anslagna
timmarna äro ej medräknade. Principerna för beräkningen äro sålunda
de samma som de i detta betänkande i allmänhet följda.
Körande hemarbetstiden föreligger ej från något land i Tyskland
en sådan genomförd undersökning som den nu hos oss och i Danmark
verkstälda. I en del stater, såsom Elsass-Lothringen, Hessen
m. fl., är den emellertid normerad, d. v. s. man har angifvit det
maximum för den samma, som med den bestämda undervisningstiden
i själfva skolan anses tillåtlig!, och skolan har sålunda att
tillse, att detta maximum ej öfverskrides. För Preussen finnes väl
ingen såsom skollag gällande föreskrift härutinnan, men redan i
början af år 1876 utfärdades ett cirkulär från provinsialskolkollegiet
för Westfalen, hvari hänvisas till det beslut, som enstämmigt fattats
på 15:de westfaliska direktorskonferensen, och enligt hvilket den tid,
som lärjungar med medelmåttig begåfning måste använda på sina
hemarbeten, ej finge öfverstiga 4 timmar dagligen i de öfre, 3 timmar
i de mellersta, och 2 timmar i de nedre klasserna, privatundervisning
däri inbegripen. Detta cirkulär, hvilket genom att upptagas i
den ministeriela tidningen erhöll ett slags regeringens sanktion,
synes sedan hafva utgjort norm för de preussiska skolorna i allmänhet,
och dess tidsbestämmelser angifvas äfven af Baumeister såsom gällande
för dem. Huruvida nu i verkligheten dessa normaltider
öfverskridas eller ej, därom föreligga, som sagdt, inga på närmare
direkt undersökning grundade uppgifter. De på olika sätt af läkare
och pedagoger sammansatta komitéer, som på senaste tiden i Tyskland
behandlat hithörande frågor, hafva på dem stödt sina beräkningar
och resonnemanger.
592
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Tiden för det obligatoriska arbetet i själfva skolan och maximum
hemmet i Sverige såväl enl. läroverhsstadgan *)
Sång- och musikundervisning medräknad.
Skolklass. |
<• Bayern. |
Baden. |
Dresden.4) |
|||||||
Åldersklass |
Tyskland. >) |
Sverige. |
Gymnasium |
Realgymnasium |
Gymnasium 1837—1869. |
Gymnasium |
Realgymnasium |
Nya förslaget |
Gymnasium. |
Realgymnasium. ! |
10.................. |
VI |
i |
27 |
27 |
28 |
30 |
28 |
28 |
31 |
33 |
n.................. |
V |
ii |
27 |
27 |
28 |
30 |
32 |
28 |
33 |
34 |
12.................. |
IV |
in |
28 |
28 |
30 |
32 |
32 |
28 |
35 |
35 |
13.................. |
III b |
IV |
29 |
29 |
32 |
34 |
33 |
28 |
35 |
36 |
14.................. |
Illa |
v |
30 |
31 |
32 |
34 |
33 |
28 |
35 |
36 |
15.................. |
II b |
VI, 1 |
30 |
31 |
30 |
32 |
33 |
32 |
34 |
36 |
16.................. |
Ila |
VI, 2 |
30 |
31 |
30 |
32 |
34 |
32 |
34 |
33 |
17.................. |
Ib |
VII,l |
30 |
32 |
29 |
31 |
34 |
32 |
34 |
33 |
18.................. |
la |
VII,2 |
30 |
32 |
SO |
31 |
34 |
32 |
34 |
33 |
Summa |
261 |
268 |
269 |
286 |
293 |
268 |
305 |
309 | |
||
Maximum hemarbete dag-ligen. Tiden ang. i timmar och Obs. För Sverige: Medeltid |
Uppgift saknas. |
Upp- gift saknas. |
Kl. VI.... V..... IV.... inb-illa.. |
tim. | 1,30—2. | 2,3 0—3. |
Uppgift saknas. |
*) Klassernas beteckning är i Bayern och Wurtemberg olika den i det öfriga Tyskland:
2) Timmarna för teckning och sång äro frivilliga, men hafva här efter Baumeister
3) De nedersta klasserna för Wiirtembergs gymnasium och realgymnasium, hvilka
4) Vid Dresdens och Darmstadts realgymnasier är klass III 1-årig, men den är af
5) Förut var l‘/2 timmes hemarbete medgifvet, men 1 timme är här angifven i öfverens
6)
Manteuffels förordning bestämmer timtalet på följande sätt: För de högre skolornas
klassen på realskolorna BO, i de öfriga 32 till 34. Jag har trott mig med ledning häraf kunna
skriften otvetydig.
TIDEN Foa DET OBLIGATORISKA ARBETET I SKOLAN OCH HEMMET. 593
för hemarbetet vid tyska läroverk samt arbetstiden i skolan och
som enligt den nu gjorda undersökningen.
men gymnastik frånräknad.
Stuttgart.3) |
Darmstadt.4) |
Preussen. |
Sverige. |
Elsass- Lothriugen. |
|||||||||
Gymnasium. |
■ » CD P aT *-< 3 £3 P 3 |
Gymnasium. |
St CD Ocf va 3 0 0 g |
Gymnasium 1856—1882. |
Gymnasium efter 1882. |
Realgymuasium efter 1882. |
Högre realskolan |
Enl. läroverks- stadgan. |
Vid unders, |
Förslaget af 1882. |
Manteuffel |
||
tH P D* o] cd’ 0 |
Reallinien. |
Latinlinien. |
Reallinien. |
||||||||||
27 |
28 |
29 |
31 |
30 |
30 |
30 |
31 |
29 |
29 |
3°>3 |
3°,3 |
26 |
27 |
28 |
27 |
30 |
33 |
32 |
32 |
32 |
31 |
32 |
32 |
33.4 |
33,4 |
26 |
28 |
29 |
32 |
32 |
32 |
32 |
32 |
32 |
32 |
32 |
32 |
33.5 |
33,5 |
28 |
30 |
31 |
32 |
32 |
33 |
32 |
32 |
34 |
32 |
32 |
34 |
33.7 |
35,3 |
28 |
30 |
30 |
33 |
34 |
33 |
32 |
32 |
34 |
32 |
32 |
34 |
33.8 |
35,2 |
28 |
30 |
34 |
33 |
32 |
34 |
32 |
32 |
34 |
34 |
34 |
34 |
35,4 |
35,3 |
32 |
32 |
32 |
36 |
32 |
34 |
32 |
32 |
34 |
34 |
34 |
34 |
35,5 |
34,9 |
32 |
32 |
34 |
35 |
34 |
34 |
32 |
32 |
34 |
34 |
32 |
34 |
33,7 |
35.3 |
32 |
34 |
35 |
35 |
34 |
34 |
32 |
32 |
34 |
34 |
32 |
34 |
33,7 |
35,4 |
32 |
34 |
280 |
201 |
280 |
208 |
280 |
280 |
208 |
201 |
280 |
207 |
3°3.0 |
308,6 |
204 |
277 |
Kl. |
tim. |
Kl. |
tim. |
Kl. |
t. |
Kl. |
tim. |
Kl. |
tim |
VII 1, på fria
V / e.m.1,30
1,30—2
på fria
e. o).
. 2,30 åo
II ..1 Uppgift
1—/ saknas.
VI....
V.....
IV....
III 1).
in
iib
Ila
Ib.
I a.
}l5)
}3
a"j 2,30
VI ..
V.....
IV...
III b.
Illa.
II b...
Ila..
I b...
I a....
1.. ..
11.. .
111..
IV..
1,21
1,40
1,51
3—2,3 9
V............ 3,29—3,9
VI,i......... 4,21—3,59
VI, 2......... 4,33—3,54
VII. l........ 4,57—4,23
VII,2........ 5,11—5,5
men här äro de upptagna under samma beteckning.
för jämförelsens skull inräknats med 4 timmar för hvarje klass.
alltid hafva 10 årsklasser, äro här uteslutna.
Baumeister upptagen såsom 2-årig för bekvämare jämförelses skull,
stämmelse med senaste »Gutachten- och den därpå grundade nya förordningen.
2 nedersta klasser 27 till 28, i qvarta och tertia på gymnasierna, liksom i 4:de, 3:dje och 2-dra
upptaga tiden för de högsta 4 klasserna på sätt här skett. För alla de föregående är föreLärov.
-kom. bet. III. qo
594 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Jag har med afsigt på ofvan stående tabell stält Sverige vid
sidan af Preussen. Det faller genast i ögonen, huru trofast man
vid timantalets bestämmande för våra olika klasser följt den preussiska
förebilden, det äldre preussiska gymnasiet, dock med den
lilla nedsättningen af 1 timme i veckan för lista klassen och med
en höjning af 2 timmar i veckan för latinliniens båda klasser VI, i
och VI, 2, hvarigenom den sammanlagda summan för veckotimmarna
i alla klasser å latinlinien med 3 timmar höjer sig öfver det preussiska
gymnasiets, under det att vår reallinie ligger med 1 timme
under det preussiska realgymnasiet. För öfrigt finna vi af tabellen,
att vi med afseende på längden af den tid, lärjungarna äro
ålagda att dagligen tillbringa i skolan, stå i allra första ledet. I
Darmstadt är denna tid både på latin- och reallinien nästan alldeles
den samma som vår skolstadgas. Vi öfverträffas uti i fråga
varande hänseende endast åt Dresden, där skolarbetstiden är den
längsta i hela Tyskland. Upptaga vi återigen jämförelsen med den
tid, som den nu gjorda, på de offieiela programmen stödda undersökningen
visat vara den faktiska för arbetet i våra skolor, så
finna vi, att vi kunna upptaga täflan äfven med själfva Dresden.
Högst anmärkningsvärd är den jämförelsevis låga skolarbetstiden i
Bayern. Det vore af stort intresse att hafva någon säker ledning
för sitt omdöme, huruvida den genom skolundervisningen inom
Tysklands olika länder med det växlande timantal, som tabellen
anger, uppnådda bildningsgraden står i direkt proportion till timantalet
för det dagliga arbetet under skoltiden, i hvilket fall naturligtvis
skolorna i Dresden skulle lemna det mest lysande resultat.
Baumeister, som äfven uppkastar denna fråga, tror sig kunna
besvara den med nej.
Då jag vid ena sidan om Sverige i tabellen stält Preussen, har
jag för lättare jämförelse i motsatt riktning vid den andra sidan stält
Elsass-Lotkringen med dess nya förslag, som afgafs af den af ManTEUFFEL
1882 nedsatta, hufvudsakligen af läkare bestående, kommissionen.
Detta förslag har inom Tyskland tillvunnit sig mycken
uppmärksamhet och vunnit stort bifall och synes, framför alt med
hänsyn till den föreslagna arbetstiden, egnadt att råda bot mot den
öfveransträngning i skolorna, mot hvilken, såsom jag förut närmare
visat, klagomålen i Tysklands alla länder blifvit alt starkare och
oemotståndligare, i samma mon som deras berättigande blifvit af
allmänheten, riksförsamlingarna och alt mera allmänt äfven af skolmännen
själfva insedt och erkändt. I det regulativ, som Manteuffel
JÄMFÖRELSE MELLAN TYSKA O. SVENSKA LÄROVERK I AFS. PÅ ARBETSTID. 595
den 20 Juni 1883 utfärdade, finna vi väl, såsom tabellen äfven visar,
en förhöjning af de i förslaget angifna tiderna för arbetet i själfva
skolan, nämligen med 1 timme i veckan för de 2 lägsta klasserna och
2 timmar för alla de andra, med undantag af klasserna för 15:de och
16:de lefnadsåren, men den föreslagna tiden för hemarbetet blef
dock oförändrad, sådan den föreslagits för de olika åldersklasserna,
och förhöjningen är därför mindre stark än, hvad den synes vara,
om man ensamt tager hänsyn till timarbetet i skolan.
Det är gifvet, att, när vi vilja jämföra arbetstiderna vid olika
skolor, det, såsom jag ofvan ofta framhållit, ej är nog att känna
timantalet för arbetet i själfva skolan. Det är ju först genom
sammanräkning af detta med den tid, hvilken hemarbetet kräfver,
som vi få ett verkligt mått på arbetstiden och en måttstock för bedömandet
af ansträngningen. För Bayern och Sachsen är jag tyvärr
i saknad af alla uppgifter rörande hemarbetstiden, hvilken synes
där ej vara normerad. Högst inom Tyskland är, med tillämpning af
den westfaliska direktorskonferensens bestämmelser, hemarbetstiden
i Preussen, där den öfver hufvud taget med en timme dagligen öfverstiger
t. ex. den i Wiirtemberg och Hessen medgifna. Det är
dock väl att märka, att, såsom ofvan anförts, den för Preussen angifna
hemarbetstiden är beräknad äfven för all frivillig undervisning
utom skolan, och att denna tid, sammanräknad med arbetstiden
i skolan, är den högsta arbetstid, som de pedagoger, hvilka
uppstält normen för den samma, ansett vara tillåtlig under de olika
åldrarna. Jag lemnar här nedan en tabell för att underlätta jämförelsen
af den sammanräknade dagliga arbetstiden i våra skolor
med den i Baden, Hessen, Preussen, den åt Elsass-kommissionen
föreslagna, den i Manteuffels förordning föreskrifna samt den i det
nya förslaget för Baden 1883 angifna. Wiirtemberg har jag ej här
kunnat fullständigt upptaga, då jag ej känner normeringen för de
högsta klasserna. Det är gifvet, att jag vid en sådan jämförelse
måste för Sverige upptaga den tid, som de nu gjorda undersökningarna
gifvit vid handen, såsom den faktiska.
596
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Jämförande tabell öfver den daglig
Tiden angifves
fe. O-i |
lladcn. |
Stuttgart. |
Darmstadt. |
Preussen. |
||||||||||
pr cd |
< ce 3 CD PT |
>-< s 1-3 p |
Gymnasium '' 1869. |
efter |
Gymnasium. |
Gymnasium. |
Gymnasium efter |
|||||||
O Sr p CD |
PT O PT p- CD |
enligt skol- nen. |
CD PT P |
Hemarbete. |
Tillsammans. |
CD t* O |
Hemarbete. |
Tillsammans. |
CD pr 0 p 3 |
Hemarbete. |
Tillsammans. |
h-f CD pr 0 p |
Hemarbete. |
Tillsammans. |
VI |
I |
10 |
5,0 |
fl,80 ä |
6,30 ål 7>° i |
4,30 |
1,0 |
5.30 |
4,50 |
1,0 |
5,50 |
5,0 |
2 |
7 |
V |
II |
n |
5,o |
fl,so å |
6,30 å) i |
4,40 |
1,0 |
5.4° |
5,0 |
1,0 |
6,0 |
5,20 |
2 |
7,20 |
IV |
III |
12 |
5,20 |
fl,so ä |
6,50 ål |
4.50 |
(1,30 a |
6,20 ål |
5,20 |
2,0 |
7,2° |
5,20 |
2 |
7:20 |
III!) |
IV |
13 |
5,40 |
(2,o å |
7:40 ål 8,io / |
5,10 |
(1,30 å |
6,40 ål |
5,20 |
2,0 |
7,20 |
5,20 |
3 |
8,20 |
Illa |
V |
14 |
5,40 |
J 2,0 å |
7,40 å( |
5,0 |
(1,30 h (2,0 |
6,30 ä( /•o J |
5,40 |
2,30 |
8,10 |
5,20 |
3 |
8,2 |
II b |
VI,1 |
15 |
5,30 |
(2,3 0 ä |
7,50 H 8,20 J |
5,40 |
? |
? |
5,20 |
2,30 |
7-50 |
5,2u |
3 |
8,2 |
Ila |
VI, 2 |
16 |
5,2 0 |
12.30 å (3,0 |
7,5° H |
5,20 |
? |
? |
5,20 |
3,0 |
8,20 |
5,20 |
4 |
9,2 |
Ib |
VII,l |
17 |
5,10 |
(2,30 il |
7,40 ä( |
5,40 |
p |
P |
5,40 |
3,0 |
8,40 |
5,20 |
4 |
9:2° |
I a |
VII,2 |
18 |
5,10 |
(2.80 å |
7,40 ii( |
5,50 |
p |
? |
5,40 |
3,0 |
8,40 |
5,20 |
4 |
9>2° |
Summa |
47,40 |
(18,30 ä |
66,10 ål |
46,4 0 |
? |
? |
48,10 |
20,0 |
68,10 |
47,4 0 |
27 |
74»4° |
Denna tabell visar på det tydligaste, att den dagliga arbetstiden
i våra skolor högst betydligt öfverskrider den, som förefinnes
i alla de tyska stater, med hvilkas skolor vi kunnat anställa en
närmare jämförelse. Det vill säga, vi hafva ett dagligt skolarbete
som vida öfverstiger alt, hvad såväl pedagoger som läkare och lagstiftare
i utlandet ansett såsom rimligt och tillåtlig! Vi åtnjuta den
tvetydiga äran att pålägga vår uppväxande ungdom ett dagligt skolarbete,
som, såvidt utredas kunnat, är högre än det dagliga skolarbetet
i något land i Europa, och föga skäl finnes väl för det antagandet,
DEN DAGLIGA AKBETSTIDEN I SKOLAN O. HEMMET VID TYSKA O. SVENSKA SKOLOK. 597
arbetstiden i skolan och hemmet.
timmar och minuter.
Sverige. |
Elsass-Lothringen. |
Baden. |
|||||||||
Högre läroverk. |
Förslaget af 1882. |
Manteuffels förordning 1883. |
Nya förslaget af 1883. |
||||||||
I skolan. |
Hemarbete. |
j Tillsammans. |
pr1 0 p ö |
Hemarbete. |
Tillsammans. |
CD rr c p ö |
Hemarbete. |
Tillsammans. |
ce P71 O P |
Hemarbete. |
Tillsammans. |
5,3 |
1,21 |
6,24 |
4,20 |
1,20 |
5.4° |
4,30 |
1,20 |
5.50 |
4,40 |
11,30 å |2,o |
6,10 ål |
5,34 |
1,40 |
7.14 |
4,20 |
1,20 |
5.4° |
4,40 |
1,20 |
6,0 |
4,40 |
|1,30 å |
6,10 åt 6,40 f |
5,35 |
1,51 |
7,2 6 |
4,40 |
2,0 |
6,40 |
5,0 |
2,0 |
7.0 |
4,40 |
fl,30 å \2,o |
6,10 åt |
5,37 |
3,o |
8,3 7 |
4,40 |
2,0 |
6,40 |
5,0 |
2,0 |
7.0 |
4,40 |
|2,o å |
6,40 ål 7,10 / |
5,38 |
3,29 |
9.7 |
4,40 |
2,0 |
6,40 |
5,0 |
2,o |
7.0 |
4,4 0 |
(2,0 å |
6,40 ål |
5,54 |
4,21 |
10,15 |
5,20 |
(2 å \3 |
7,2° ål |
5,20 |
12 å \3 |
7.20 ål 8.20 f |
5,20 |
12,30 å |
coyt (4 Öl 0 0 ^p-t |
5,55 |
4,33 |
10,28 |
5,20 |
(2 å |
7.20 å| 8.20 I |
5,20 |
f2 i 13 |
Kl |
5,20 |
/2,30 å |
ki |
5,37 |
4,57 |
10.34 |
5,20 |
C2 å 13 |
7.20 ål 8.20 / |
5,40 |
J3 13 |
7.40 åt 8.40 i |
5,21) |
(2,30 å |
7,50 ål |
5,37 |
5,11 |
IO.48 |
5,20 |
(2 å |
7.20 ål 8.20 1 |
5,40 |
(2 å 13 |
7,4° ål 8,40 1 |
5,20 |
/2.30 å |
7,50 ål |
50,30 |
30,23 |
80,53 |
44,0 |
(16,40 ä |
60.40 ål 64.40 / |
46,10 |
(16,40 å |
62. co ål |
44,10 |
(18,30 123,0 |
63,10 ål |
att utom Europa något land skulle finnas, där detta arbete är mera
forceradt. För den lägsta klassen, för 10-års-klassen, står visserligen
den stat, som tjänat till modell för vårt skolväsende, Preussen,
öfver oss med Va timmes längre arbetstid. För 2:dra klassen har
det ännu försteget med några få minuter, men med den 3:e är det
vi, som erhålla detta; vi behålla det äfven i alla de följande klasserna,
och från och med öde lemna vi Preussen långt bakom oss.
Högsta arbetstid, som den westfaliska direktorskonferensen ansåg
tillåtlig för de öfverstå klasserna, äfven med inräkning af alt slags
598 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLÅS.
frivillig privatundervisning, är 9 timmar och 20 minuter; men hos oss
finner man som medeltal, utan inräkning af privatundervisningen,
IOV2 å nära 11 timmar. Och när detta är medeltiden, huru ställer
det sig då för alla dem, som nödgas arbeta öfver denna medeltid?
Detta hör ju vara omkring halfva antalet af skolans lärjungar, de åt de
allmänna läroverkens undervisning anförtrodda barnen, eller omkring
7,000. Vi kunna härom döma af den förut lemnade redogörelsen.
Jämföra vi oss med Baden eller Hessen, (för att nu ej tala om ElsassLothringen,
vare sig förslaget af 1882 eller Manteuffels förordning)
blir skilnadcn högst betydlig nästan från skolans första klass till
den sista; vi finna där den längsta medgifna dagliga arbetstiden,
äfven för de äldsta årsklasserna, ej uppgå till mera än högst 8
timmar och 40 minuter. Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten
på Hessen-Darmstadt, där, såsom förut är nämndt, en af läkare och
skolman sammansatt komité nyligen behandlat öfveransträngningsfrågan,
och hvars af nämnda komité gillade timantal för arbetet i
själfva skolan ej nämnvärdt skiljer sig från det i vår stadga upptagna.
Det skulle kunna falla någon in att uteslutande fästa sig
vid denna arbetstid och framhålla detta såsom stöd för påståendet,
att nämnda komité gillat en daglig arbetstid, i det närmaste öfverensstämmande
med vår, eller såsom skäl för att ej nedsätta arbetstiden
hos oss. (Jfr reserv, till komitébetänkandet s. 39.) Detta
vore dock, såsom ofvan stående tabell utvisar, fullkomligt oberättigadt,
ty kommissionen i Hessen har ingalunda gjort sig skyldig
till en sådan oegentlighet, ja till ett så oförlåtligt fel som det att
vid beräkningen af den tillåtliga arbetstiden för dagen ej taga
hänsyn till hela den sammanlagda arbetstiden i såväl skolan som
hemmet. Det ofta begagnade sättet att förtiga eller kasta en tjock
slöja öfver hemarbetstiden och ensamt peka på arbetstiden i skolan
såsom den, efter hvilken ansträngningen skulle bedömas, borde ej
kunna förekomma i en allvarsam debatt om dessa frågor. Den
Hessiska kommissionen förfor med sådan omsorg i nämnda hänseende,
att den strök 1/2 timme af den förut medgifna dagliga hemarbetstiden
för de två lägsta klasserna och sålunda nedsatte denna från
9 timmar i veckan till högst 6 eller till en timme dagligen. Vid
det nya badensiska förslaget vill jag redan här göra den anmärkningen,
att det väl, hvad den sammanlagda dagliga arbetstiden för
samtliga 9 klasser beträffar, ej mycket höjer sig i timtal öfver
det af Manteuffel faststälda, men eu i ögonen fallande oegentlighet
och ett, enligt min mening, mycket stort fel är, att nämnda
JÄMFÖRELSE MELLAN DANMARK OCH SVERIGE I AFS. PÅ ARBETSTIDEN. 599
förslag ej vederbörligen modifierar arbetstiden efter gossarnas tilltagande
ålder och utveckling, utan fördelar den altför jämnt öfver
alla klasser, därvid på ett onaturligt sätt betungande de lägre.
I det af Elsass-Lothringer kommissionen afgifna förslaget däremot
eger en naturlig och i allmänhet väl beräknad stegring rum från de
lägre till de högre klasserna.
Då jag här ofvan framhöll, att den dagliga arbetstiden i våra
skolor är den högsta, som enligt nu föreliggande undersökningar
förekommer i något land, och betydligt högre, än hvad som i något
annat land ansetts rimligt eller tillåtlig!, hade jag ännu ej anstalt
en jämförelse mellan resultaten af våra undersökningar och de i
Danmark samtidigt verkstälda. Jag går nu att godtgöra denna
lilla oegentlighet. Såsom redan förut är nämndt, har den danska
kommissionen vid primäruppgifternas insamlande från lärjungarna
och hemmen, med kontroll af vederbörande lärare, gått till väga
alldeles som vi, och dess beräkningar stödja sig sålunda på ett
material, fullt likstäldt med vårt. Såsom jag i inledningen anfört,
hade dr Hertel redan förut efter samma metod anstalt en genomgående
undersökning öfver Köpenhamns skolor, och det förtjänar
att anföras såsom ett ytterligare prof på metodens tillförlitlighet,
att den tid för hemarbetet, som framgått ur kommissionens nu till
hela Danmark utsträckta undersökningar, i alt väsentligt, såsom
kommissionen själf framhåller, stämmer öfverens med den af Hektel
för Köpenhamns skolor förut funna. En mera genomförd jämförelse
mellan arbetstiden i våra och den i de danska skolorna eger under
angifna förhållanden ett synnerligt intresse, och för att möjliggöra en
sådan inför jag här, med några förändringar i anordningen, från danska
kommissionens betänkande följande öfversigtstabeller för latinskolorna.
Jag inskränker mig här till detta senare slag af skolor,
emedan endast för dem beräkning är gjord jämväl för de särskilda
skolklasserna, under det att för andra skolor arbetstiden är angifven
endast efter åldersklasser, då skolklassindelningen vid dem är växlande.
Då inträdesåldern i de danska latinskolornas l:a klass är
fylda tolf år, är denna klass altså beräknad för gossar, som stå i sitt
13:de lefnadsår, och den motsvarar vår4:de klass eller 13:de årsklassen,
efter lefnadsår räknadt. Det är vid den närmare granskningen af dessa
600
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
tabeller val att märka, att tiden för det danska skolarbetet öfver
alt är angifven i timmar med decimaler, för det svenska åter i
timmar och minuter.
Tabell öfver arbetstiden vid olika grupper af de danska latinskolorna.
(Tiden angifven i timmar med decimaler.)
Läroverks-grnpp. |
Åldersklass efter lefnadsår. |
Dansk skolklass. |
I Motsvarande I svensk skolklass. |
I Antal lärjungar. |
Medeltal för den dag- liga undervisnings-tiden (i skolan), j |
Medelti liga tiden — |
I Musik och annan |
||
al för den dag- förberedelse- (hemarbete). |
Antal 1 den |
% deltagande lärjungar. |
Daglig medel- tid för den in |
||||||
Köpenhamns latinskolor |
•3 |
1 |
IV |
223 |
5,03 |
2,22 |
63 |
28 |
0,74 |
14 |
2 |
V |
184 |
4,96 |
2,52 |
69 |
38 |
0,74 |
|
15 |
3 |
VI, 1 |
164 |
4,98 |
2,98 |
50 |
30 |
0,76 |
|
16 |
4 |
VI, 2 |
124 |
5,14 |
3,5 9 |
41 |
33 |
0,72 |
|
•7 |
5 |
VII,i |
112 |
5,07 |
3,60 |
29 |
26 |
0,74 |
|
18 |
6 |
VII,2 |
81 |
5,05 |
4,5 0 |
22 |
27 |
0,65 |
|
Tillsammans |
888 |
5,03 |
3,00 |
274 |
31 |
0,74 |
|||
Oarnas latinskolor...... |
13 |
1 |
IV |
134 |
5,oi |
2,79 |
29 |
22 |
0,74 |
14 |
2 |
V |
113 |
5,02 |
2,89 |
30 |
27 |
0,74 |
|
15 |
3 |
VI, 1 |
109 |
5,01 |
3,46 |
20 |
18 |
0,58 |
|
16 |
4 |
VI, 2 |
95 |
5,03 |
3,8 8 |
17 |
18 |
0,78 |
|
17 |
5 |
VII.i |
71 |
5,00 |
4,73 |
9 |
13 |
0,81 |
|
18 |
6 |
VII,2 |
62 |
5,oo |
4,86 |
11 |
18 |
0,56 |
|
Tillsan |
amans |
584 |
5,oi |
3,57 |
116 |
20 |
0,71 |
||
Jyllands latinskolor ... |
— |
1 |
IV |
142 |
4,98 |
2,34 |
45 |
32 |
0,66 |
— |
2 |
V |
140 |
4,99 |
2,25 |
31 |
22 |
0,81 |
|
— |
3 |
VI, 1 |
108 |
4,9 7 |
3,43 |
25 |
23 |
0,7 3 |
|
— |
4 |
VI,2 |
109 |
4,99 |
4,0 6 |
26 |
24 |
0,71 |
|
— |
5 |
VII,i |
74 |
4,93 |
3,97 |
16 |
22 |
0,91 |
|
— |
6 |
VII,2 |
54 |
4,99 |
4,19 |
S |
15 |
0,69 |
|
Tillsammans! |
627 |
4,98 | |
3,16 1 |
151 | |
24 | |
0,74 |
Följande tabell utgör eu sammanfattning af föregående med
sammamåkning af medelarbetstiden i skolan och hemmet, hvarvid
alt extra arbete uteslutits.
DAGL. MEDELAKB:TID I DE DANSKA LATINSK. 0. Å DEN SVENSKA LATINL. 601
Bagliga sammanräknade medelarbetstiden i skolan och hemmet i de
danska latinskolorna och å den svenska latinlinien vid de högrelär overken.
Obs.! Extra undervisning ej inräknad. Timmarna för de danska skolorna
angifna med decimaler, för de svenska med minuter.
Åldersklass efter |
?r pr CD |
Motsvarande svensk skolklass. |
Köpenhamns. |
Latin ö P |
k o 1 o r &< |
Hela Danmarks. |
iLatinlinien i Sverige. |
l3.............................. |
1 |
IV |
7,25 |
7,80 |
7,32 |
7,4 2 |
8,3 7 |
''4............................. |
2 |
V |
7,48 |
7,91 |
7,24 |
7,51 |
9,7 |
D.............................. |
3 |
VI, 1 |
7,96 |
8,4 7 |
8,40 |
8,23 |
10,15 |
16.............................. |
4 |
VI, 2 |
8,7 3 |
8,91 |
9,05 |
8,8 9 |
10,28 |
i7.............................. |
5 |
VII.i |
8,6 7 |
9,7 3 |
8,90 |
9,03 |
10,34 |
18.............................. |
Ii |
VII, 2 |
9,55 |
9,86 |
9,18 |
9,58 |
10,48 |
Tillsammans | 8,03 |
8,58 |
8,14 |
8,22 |
9,58 |
På ett slående sätt visar denna tabell, huru betydligt mycket
högre tiden för det obligatoriska skolarbetet i våra skolor inom
hvar enda klass är än i motsvarande klasser i Danmarks skolor.
Det är under sådana förhållanden af mycket stort intresse att
erfara, huru danska kommissionen själf bedömer den arbetstid, som
dess undersökning visat vara för handen i de danska skolorna.
Den fäster uppmärksamheten på, att de danska studenterna äro i
medeltal minst ett år yngre än de tyska, när de lemna skolan, och
under antagande af en medelarbetstid af 5 timmar dagligen i själfva
skolan, såväl för de danska som de tyska lärjungarna, lemnar kommissionen
följande jämförande tabell öfver den dagliga arbetstiden.
Danska skoTkommissionens jämförande tabell öfver arbetstiden i
skolorna i Tyskland och i Danmark.
Klass. |
Westfaliska direktors- konferensen. |
Elsass- Lothringen. |
Hessen- Darmstadt. |
Danmark. |
||
Klass. |
Skolan. |
Skolarbete + |
||||
IV............ |
7-8 |
7 |
7 |
1 |
7.42 |
8.io |
III b......... |
8 |
7 |
7 |
2 |
7,51 |
8,20 |
III a........ |
8 |
7 |
7 Va |
o |
8,2 3 |
8,90 |
II b ......... |
9 |
8 |
71/ |
4 |
8,89 |
9.60 |
II a ......... |
9 |
8 |
8 |
5 |
9,0 3 |
9,80 |
I b......... |
9 |
8 |
8 |
6 |
9,58 |
10,20 |
I a ......... |
9 |
8 |
8 |
— |
— |
— |
602 KAP. XIX. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Med anledning af denna jämförelse yttrar kommissionen:
»Vid en blick på ofvan stående tabell visar det sig, att lärjungarna
i våra latinklasser öfver alt hafva en betydligt större
arbetstid än den af olika kommissioner och skolman i utlandet
såsom tillåtlig antagna maximumsarbetstiden, och detta både för
själfva skolarbetet, som t. ex. i 6:te klassen är IV2 timme högre
än den af Elsass-Lothringska och Hessenska kommissionen angifna,
och altså ännu mera för de lärjungar, som hafva privatundervisning.
Till och med för de äldsta klasserna är 9 timmar
absolut det högsta tillåtliga timantalet, men såsom påvisadt är, har
mer än en tredjedel af samtliga latinskoleelever hos oss en högre
arbetstid.» Vidare yttrar kommissionen: »Den allvarsamma betydelsen
af den mycket höga arbetstid, som således faktiskt förefinnes i
våra högre skolor, framträder ännu starkare, om man betänker, att
det är långt ifrån idel kraftiga unga människor, som det här är
fråga om, utan tvärtom att en tredjedel, och det ända upp till de
äldsta klasserna, utgöres af mer eller mindre svaga individer, för
hvilkas helsotillstånd det näppeligen kan vara lämpligt, att de
arbeta 9—10 timmar på dygnet med ett stillasittande arbete, äfven
om man icke kan anföra bevis för, att sjukprocenten är förökad genom
det betydliga arbetet.» Så yttrar sig den danska kommissionen med
anledning af eu arbetstid, som är långt under den hos oss förekommande,
och med anledning af en sjuklighet hos skolungdomen, som
äfven visat sig vara ganska betydligt under den i våra skolor rådande.
Det bevis, som den danska undersökningen ej lemnat för, att arbetstiden
inverkar på sjuklighetsprocenten, det har vår undersökning,
såsom det vill synas, på ett tillfredsställande sätt åvägabragt, då
den visat, aatt hos skolgossar, som lefva under lika sociala och
lokala förhållanden och blifvit så likformigt undersökta som möjligt,
sjukantalet är omkring 5 å 6 / högre hos dem, som arbeta
öfver medelarbetstiden, än hos dem, som arbeta under den samma,
ett resultat, hvilkct för öfrig! nära öfverensstämmer med det, Hertel
förut erhållit för lärjungarna vid Köpenhamns skolor. Det anförda
resonnemanget får sålunda en betydligt förökad styrka, då det tillämpas
på våra förhållanden, och krafvel på nedsättning i den hos
oss orimligt och öfver all höfva uppdrifna arbetstiden för vår skolungdom
framträder med sådant allvar, att det helt enkelt ej kan
tillbakavisas, såvida man ej vill öppet bortkasta all hänsyn till det
uppväxande slägtets fysiska utveckling öch helsa. Genom en långvarig
vana vid den höga arbetstiden för barnen i skolan har man
BEHOFVET AF NEDSÄTTNING I ARBETSTIDEN. 603
hos oss i allmänhet alldeles förlorat blicken för det, må uttrycket
tillåtas mig, absurda uti att på ett sådant sätt med andligt arbete
belasta de växande barnen och fjättra redan de yngsta klasserna
i de allmänna läroverken i medeltal under närmare en tredjedel
af dygnet, de äldsta under nära nog halfva dygnet vid stillasittande
i mer eller mindre ogynsamma ställningar.
År från år hafva hos oss uppgifter från skolorna officielt lemnats
om en arbetstid för barnen, så hög, att allas ögon bort öppnas för
missförhållandet, men skolmännen hafva i allmänhet betraktat dessa
siffror med likgiltighet. Om någon bland dem höjt sin röst och
framhållit orimligheten af en sådan arbetstid för barn, har man
sökt nedtysta honom eller rikta uppmärksamheten åt annat håll,
såvida man ej rent af sökt försvara en sådan arbetstid såsom ingalunda
varande för hög. Man har ansett den nödvändig för inlärandet
af de föreskrifna pensa, och då har all annan hänsyn fått
vika. På tal om öfveransträngningen och dess följder har man
gärna pekat på hemmen och sökt på dem vältra skulden. De barn,
man från dem sände till skolan, vore för klena, man klemade för
mycket med dem i hemmen. Felet läge ej hos skolan, utan hos
barnen, som ej vore nog kraftiga att stå ut med hennes fordringar
o. s. v. (jfr o. kap. I, s. 56 o. följ.). Eller också har man framhållit
utlandets skolor, framför alt Tysklands, och velat göra troligt,
att man i dem arbetade dagligen lika mycket eller ännu mera än
hos oss utan att klaga. Huru härmed förhåller sig så i ena som i
andra hänseendet, har jag i det föregående och, särskild! hvad
arbetstiden beträffar, strax här ofvan tillräckligt belyst. I hemmen
återigen har man så vant sig vid den af skolan utkräfda arbetstiden,
att man funnit det helt naturligt, att barnen under snart
sagdt hela den tid, de ej voro i skolan, och hvilken de ej använde
för måltidernas intagande och för sömn, »hängde» öfver sina lexor.
Härpå berodde ju barnens framgång i skolan, och hade de ej framgång
där, blefve detta ju ödesdigert för deras framgång i lifvet.
Ja i hemmen har man vant sig vid att se barnen till och med
offra nattens för dem i långt högre grad än för den fullvuxne
hehöfliga hvila och sömn för att fylla skolans kraf. (Jag hänvisar
rörande det senare förhållandet till kap. VIII, framför alt till sidorna
411 o. följ.) Det är hög tid att en ändring härutinnan sker, och
att fysiologiens och hygienens fordringar komma till tillämpning i
skolan äfven i andra hänseenden än, hvad beträffar de yttre förhållanden,
under hvilka skolungdomen arbetar. Det måste med
604 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
nödvändighet tillses, att denna ungdom ej tvingas till längre arbete
under dygnet, än att tid blir öfver för den sömn, den hvila, den
kroppsrörelse, det öfverlemnande åt sig själf och sina egna tankeoch
handlingsinitiativ, hvarförutan ingen vuxen människa kan föra
ett sundt lif, och hvarförutan framför alt ej ungdomen kan växa
fram och utvecklas så fysiskt och psykiskt stark och kraftig, som
dess natur medger. Kort sagdt: tiden för skolarbetet måste, huru
man än ordnar själfva undervisningen och förbättrar metodiken,
bringas ned till ett sådant mått, att jämväl öfriga lifvets kraf på
det växande barnet och dess tid kunna tillgodoses.
Svårigheterna för uppgörandet af ett förslag till arbetstid för
de olika åldrarna kan ingen mindre än jag förbise eller underskatta.
Vid uppgörandet af det förslag, jag för komitén framlade, och som
af den samma med endast ett par modifikationer antogs, har jag alt
för väl lärt känna dessa svårigheter. Jag har därvid stödt mig såväl
på de bestående förhållandena vid utlandets skolor som på de uttalanden
öfver dessa och de likartade förslag, hvilka under senare tider
i utlandet från sakkunniga håll framkommit, och för hvilka jag i
föregående afdelningar äfvensom i detta kapitel till en del redogjort,
men ej minst på de erfarenheter och de berättigade klagomål,
som hos oss föreligga, och på de resultat af komiténs undersökningar,
hvilka jag här framlagt, samt på de fysiologiska och hygieniska
resonnemanger, som jag i denna redogörelse på skilda ställen,
framför alt i de båda första kapitlen samt i kapitlen om softiden
och om kroppsutvecklingen, anfört.
Innan jag för läroverkskomitén framstälde förslaget, framlade
jag det samma för den här förut (sid. 49) omnämnda, af Svenska
läkaresällskapet 1877 nedsatta skolkomitén. Det gillades af denna
komité, ehuru särskildt en af komiténs medlemmar anmärkte,
att jag i allmänhet och särskildt för de yngre klasserna satt
arbetstiderna högre, än hvad han för sin del ansåg vara fullt tillrådligt,
om man ville vara trygg för, att ej en för stark ansträngning
skulle ega rum. Ingen ville medgifva en högre arbetstid än
den här föreslagna. I själfva verket är jag äfven medveten om,
att jag gått så långt i arbetstidens utsträckning, att jag ej kan
annat än anse de föreslagna timtalen för de olika klasserna stå
på gränsen af, hvad som ur helsovårdens sunpunkt kan anses som
tillåtligt. Jag har gjort detta för, att förslaget så mycket lättare
BEHOFVET AF OMVÄXLING MELLAN ARBETE OCH HVILA. 605
skulle kunna antagas, och en så väsentlig reduktion af den nuvarande
arbetstiden, som förslaget i alla fall afser, nu blifva
vunnen, till stor fromma för våra barns helsa och enligt mitt bestämda
förmenande äfven för resultaten af undervisningen och
skolans hela verksamhet. Det är nämligen, såsom jag i det föregående
på flere ställen framhållit, ingalunda gifvet, att, om man än
måste göra vissa inskränkningar i det nu herskande mångläseriet
och i måttet af vissa fordringar, dessa inskränkningar behöfva göras
i samma mon, som man inskränker arbetstiden, i synnerhet när
denna är så öfverdrifven som hos oss. Ett barn, som t. ex. vid 12
års ålder får en sömn af 10 timmar under dygnet, som får i lugn
intaga sina måltider och erhåller nödig hvila, och som därjämte
kan disponera öfver eu tid af 3 ä 4 timmar för fria lekar och
kroppsrörelser, skall för visso vara i stånd att på en långt kortare
tid och med långt mera kraft och energi utföra samma andliga
arbete som ett annat barn af samma ålder, livilket får en otillräcklig
sömn af t. ex. 7 å 8 timmar samt otillräckliga kroppsrörelser,
och som med uttröttad, aldrig fullt uthvilad hjärna och
kropp samt med en trög blodcirkulation och nedsatt respirationsverksamhet
hela dagen i ända och äfven under en del af
natten hänger öfver sina lexor. (Jag hänvisar till hvad jag härom
närmare anfört i kap. II, särskild! hvad hjärnans verksamhet
beträffar, å sid. 92 o. följ.) Den erfarenhet, man i den angifna
riktningen redan vunnit, synes i själfva verket vara mycket bevisande
för riktigheten af hvad jag här yttrat, om ett sådant bevis
verkligen skall vara behöflig!. Det är framför alt från England,
som en dylik erfarenhet föreligger. Så yttras t. ex. följande
i det »Betänkande angående minderåriga barns antagande och användande
i fabrik, handtverk eller annan handtering», som 1877
afgafs af därtill af Kong!. m:t förordnade komiterade: »De senaste
i England företagna undersökningar hafva ådagalagt, att halftidsarbetet,
förenadt med skolgång, ledt till öfverraskande godt resultat.
Barnen hafva ej allenast i fysiskt afseende stått framför dem, som
tillbringa hela dagen i skolan, utan äfven varit dem öfverlägsna
i intelligens, eu följd däraf, att studier utgöra eu hvila från det
fysiska arbetet och tvärt om, som framför alt däraf, att den vana
af flit och regelbundenhet, som barnet förvärfvat i verkstaden,
följer det äfven i skolan»1). I fullt öfverensstämmelse härmed står
’) A. st. s. 104. Komiterade voro: Herrar P. v. Ehrenheim, O. P. Hallin,
A. ~W. Staafe, C. J. Meijerberg, C. L. Lundström.
606 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
ett meddelande i The Journal fer Education (Oct. 1884 s. 393) om
ett direkt experiment som, skulle utförts åt mr Charles Paget
Missnöjd med de framsteg barnen gjorde i eu skola delade han
dem i 2:ne lika stora afdelningar. Den ena af dessa fick fortsätta
skolan på vanliga sättet, den andra åter tick dela sin tid lika mellan
skolarbete och kroppsarbete i en trädgård. Vid slutet af terminen
befans det, att de lärjungar, som hatt hälft skolarbete och hälft
kroppsarbete i alla hänseenden öfverträffade de andra — i uppförande,
i flit och i resultat af studierna. Uti »Législation sur le
travail des enfants dans les manufactures», *) framhållas äfven
fördelarna af halftidsarbetet för barnen, och vid talet om den engelska
lagstiftningen rörande barnen i fabrikerna yttras: »Man har i hela
Storbritannien hastigt konstaterat den utmärkta verkan af dessa lagar.
Fabriksbarnen visa där ej en mindre god fysisk konstitution än de
barn, hvilka fått växa upp i frihet; man har likaledes iakttagit de
framsteg uti intelligens och kunskaper, som åstadkommits hos de unga
arbetarna, tack vare det kloka jämnmått, som förefinnes i de förutseende
och upplysta bestämmelserna rörande den tid, som användes
för handarbetet, och den, som egnas åt skolan.» Jag erinrar om
Webers här ofvan i den historiska öfversigten (s. 24) anförda vitnesbörd
om de engelska högre skolornas lärjungar nämligen att dessa,
till följd åt sina kortare arbetstider samt rikligare och särdeles
uppfriskande kroppsöfningar, arbeta raskare och mera energiskt
och öfver hufvud ega en bättre arbetsförmåga.
Efter dessa jämförelser och anmärkningar öfvergår jag till det
för komitén framlagda förslaget till den dagliga slcolarbetstidens begränsning.
Jag återger då här till en början den ofvan i kapitlet
om softiden (sid. 410) intagna tabell, hvilken visar, huru många
timmar af dygnet, som beräknats såsom beköfliga för sömn, måltider,
lekar och kroppsrörelser m. m. vid lärjungarnas olika ålder,
och huru många som sålunda kunna anslås åt arbete, utan att för
mycket intrång göres på, hvad som i öfrigt fordras för barnens fysiska
lif och sunda utveckling.
) Législation sur le travail des enfants dans les manufactnres. Recueil des
dofflmmts parlementaires, législatifs et statistiques relatifs a la loi du 19 Mai
1874. Par M. Eugéne Tallon et M. Gustave Maurice. Paris 1875, s. 21 Jfr
sid. 39.
FÖRSLAGET TILL BEN DAGLIGA SKOLARBETSTIDENS BEGRÄNSNING. 607
Tabell öfver användningen af dygnets timmar för barn i
åldern från 6 till 18 år, d. v. s. fr. o. m. 7:de till
o. m. 18:de lefnadsåret.
Klass. |
Soft] |
d. |
Eh cL a |
3 a ce o, |
5*7* k-* 2. ° 2L |
Arbetstid |
Arbetstid |
|
Ålders-klass efter |
Skol- klass. |
Sängtid och Kl. |
Sömn: |
3 to n p 3 E75 D P° |
Er 2 3 • er1 5°° fL pl |
BO? 0:0 1 O C (l tf TO «, rr1 _ T “ 4 O 1 0 O: |
||
7:de..... |
I |
Afton. Morgon. 8-7 |
II |
1 |
3 |
6 |
2 ii 3 |
12-18 |
8:de..... |
2 |
8-7 |
II |
1 |
3 |
5 a 6 |
3 ä 4 |
18-24 |
9:de_____ |
3 |
8-7 |
II |
1 |
3 |
5 |
4 ä 5 |
24—30 |
10:de..... |
I |
8 å 9—7 |
IO ä II |
1 |
3 |
3 a 4 |
6 |
36 |
ll:te ..... |
II |
8 ä 9—7 |
io å II |
1 |
3 |
3 ä 4 |
6 |
36 |
12:te..... |
in |
9-7 |
10 |
1 |
3 |
3 |
7 |
42 |
13:de..... |
IV |
9—7 |
10 |
1 |
3 |
3 |
7 |
42 |
14:de..... |
v |
9,so-7 |
9:3° |
1 |
3 |
2,30 |
8 |
48 |
15:de..... |
VI, I |
10-7 |
9 |
1 |
3 |
2,30 |
8,30 |
51 |
16:de..... |
VI,2 |
10—7 |
9 |
1 |
3 |
2,30 |
8,30 |
Öl |
17:de..... |
vn,i |
10—6,so |
8,30 |
1 |
3 |
2,30 |
9 |
54 |
18:de..... |
VII, 2 |
10—6,30 |
8,30 |
1 |
3 |
2,30 |
9 |
54 |
För jämförelses skull återger jag äfven den af Friedländer
uppstäda tabellen (jfr o. s. 407) öfver användningen åt dygnets
timmar till sömn, hvila, kroppsöfningar och lekar samt andlig
sysselsättning.
FriedländerS tabell öfver användningen af dygnets timmar.
Vid |
eu |
ålder af |
7 |
år |
Sömn. 9—10 tim. |
Hvila. 4 tim. |
Kroppsliga öfnin-gar och lekar. 10 tim. |
Sysselsättning (ändlig). 1 tim. |
||
» |
» |
» |
)) |
8 |
» |
9 » |
4 » |
9 » |
2 |
» |
» |
» |
» |
» |
9 |
» |
9 » |
4 » |
8 » |
3 |
» |
<> |
1) |
» |
» |
10 |
» |
8—9 » |
4 » |
8 » |
4 |
» |
» |
» |
» |
» |
11 |
» |
8 » |
4 » |
7 » |
5 |
n |
» |
» |
» |
» |
12 |
» |
8 » |
4 » |
6 » |
6 |
» |
» |
» |
» |
» |
13 |
» |
8 » |
4 » |
5 » |
7 |
») |
» |
» |
» |
» |
14 |
» |
7 » |
4 » |
5 » |
8 |
» |
Hvad beträffar barnens stora behof af sömn och den i tabellen
angifna, härför beräknade tiden, hänvisar jag till sidorna 94 o. följ.
608
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
samt till hela det kapitel, hvilket jag i det föregående egnat åt
softiden. Jag tror mig där hafva fullt tillräckligt motiverat de bär
upptagna timtalen för de olika åldrarna, livarjämte jag visat, huruledes
en längre arbetstid föranleder en förkortning af softiden för våra
skolors lärjungar (sid. 412 o. följ.). Likaså har jag angifvit de
omständigheter, som efter all sannolikhet föranledt Friedländer
att för barnen beräkna eu kortare softid än den, jag måste anse
behöflig i vårt klimat (jfr sid. 405 o. följ.) och under våra lifsförliållanden.
Då jag genomgående upptagit 1 timme för af- och påklädningar,
tvagning m. in., så torde detta vara, hvad som ungefärligen
häråt bör egnas. Kanske några minuter härpå kunde afprutas;
men detta har ej den ringaste betydelse. Elsass-Lothringerkommissionen
har samma beräkning.
För måltider och vederbörlig hvila under dagens lopp, framför
alt omedelbart efter måltiderna, har jag beräknat 3 timmar. Friedländer
har, såsom vi finna, beräknat 4 timmars hvila dagligen
för alla åldrar. Det är högst betecknande, att den moderata tidsberäkning,
som jag gjort öfver den för barnen behöfliga tiden för
måltider och hvila, blifvit från vissa håll framstäld såsom för hög,
ja t. o. in. i en allvarligt anlagd kritik öfver läroverkskomiténs
betänkande blifvit behandlad med hån; man talar där om lärjungarnas
»middagslurar» o. s. v. Detta kan nu ej bero på annat än eu
för öfrigt lätt förklarlig och tyvärr alt för allmän brist på insigt i
fysiologiens och helsovårdens enklaste och allmännaste läror och
lagar; eu brist, nog stor, för att man ej ens skall vara om den så
medveten, att man känner behof af dess afhjälpande, innan man
sätter sig till doms i dessa för eu rätt vård om våra barn så vigtiga
frågor. Att hvila behöfves under dagens lopp äfven för barn
i skolåldern, och ej minst för dessa ännu outvecklade individer,
hos hvilka ämnesomsättningen är långt lifligare och uthålligheten i
arbete mindre än hos fullt utbildade personer, detta är något, som
ännu synes främmande för den allmänna föreställningen.
Att inget ansträngande arbete, vare sig kroppsligt eller andligt,
bör åt äldre personer företagas omedelbart efter en måltid, och under
det digestionen pågår, torde vara tämligen allmänt erkändt. Allmänt
torde väl äfven äldre personer lyda naturens maning och taga
sig en längre eller kortare tid för hvila och ro efter måltiderna
BEHOFVET AF HVILA EFTER MÅLTIDERNA.
609
dess längre, ju grundligare måltiden varit. Men att det behof, man
själf känner af en sådan hvila, och som man också tillfredsställer, skulle
förefinnas äfven hos skolans lärjungar, att behofvet af ro och hvila
efter måltiderna är ett fysiologiskt behof, som äfven de ej strafflöst
kunna underlåta att tillfredsställa, detta synes man hafva
mycket svårt att föreställa sig. Digestionsarbetet är likväl för de
växande barnen på samma sätt som för den fullvuxne ett arbete,
vid hvilket de särskildt för detta arbete afsedda organen äro i mer
eller mindre sträng verksamhet, alt efter kvantiteten och beskaffenheten
af den föda, som skall för tillfället digereras. Tagas nu
andra organ samtidigt i anspråk för en strängare verksamhet, lider
digestionen häraf; blodet afledes från digestionsorganen, och rubbningar
inträffa ej blott i digestionsverksamheten, utan, såväl på
grund häraf som också med anledning af andra i samband med
digestionen stående omständigheter, äfven i cirkulationen och cirkulationsorganens
verksamhet.
Dessa rubbningar förorsakas såväl af ett intensivare kroppsligt
som af ett ansträngande intellektuelt arbete, d. v. s. såväl af
rörelseorganens som af hjärnans ansträngande. I den diskussion,
som den 21 september 1880 egde rum i Svenska läkaresällskapet
rörande den till sällskapets utlåtande öfverlemnade frågan om fördelningen
af de dagliga undervisningstimmarna vid de allmänna
läroverken, särskildt med hänsyn till själfva undervisningens förläggande
till ensamt förmiddagen eller delning mellan för- och
eftermiddag, framhöll prof. Lovén den skadliga inverkan, som
digestionsarbetet måste utöfva på eftermiddagsläsningen. »Vi
veta», yttrade han, »att digestionen hos alla människor, men i
synnerhet hos dem, som lida af s. k. svår digestion, är förenad
med ett pletoriskt tillstånd, som disponerar till hjärnkongestioner;
och att intellektuelt arbete, företaget under digestionens pågående,
därför ofta skall gifva anledning till tyngd i hufvudet, hufvudvärk
och dylika symptom, är både a priori antagligt och besannas af
den dagliga erfarenheten.» I det utlåtande, som af sällskapet
efter en lång och sakrik diskussion afgafs, anföres äfven bland annat:
»Vidare bör det icke lemnas oanmärkt, att de timmar, då digestionen
af dygnets kraftigaste måltid lifligast pågår, — och till sådana
måste eftermiddagsläsningen i regeln förläggas — under i öfrigt
lika förhållanden äro för ett ansträngande tankearbete mindre lämpliga
på grund af de förändringar i organismens tillstånd, särskildt
i afseende på cirkulationsorganens verksamhet, som, i synnerhet
39
Lärov.~1com. bet. III.
610
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
hos svagare subjekt mäktigt ingripande, äro eu följd af digestionsarbetet.
» Och vidare heter det beträffande de 2 timmarna för
frukostiofvet: »Skola dessa två timmar kunna skänka lärjungen
någon hvila, skall han under dem hafva tillfälle att intaga och
digerera en förmiddagsmåltid, — så nödvändig, då man känner,
huru föga närande den frukost vanligen är, som skolynglingen
intager, innan han på morgonen går till läroverket, — så måste,
enligt Sällskapets åsigt, mellan morgon- och middagsläsetimmarna
göras ett uppehåll af fulla 2 timmar, öfver hvilka lärjungen har
att fritt råda.»
I själfva verket är det en åt de allra vigtigaste omständigheterna
vid vården om lärjungarnas helsa, att man sörjer för, att
de i lugn och ro få intaga sina måltider, och att de omedelbart
efter dem få vederbörlig hvila, det vill säga frihet från alla ansträngande
arbeten under den lifligaste digestionsverksamheten,
samt vidare att dessa måltider blifva förlagda på lämpliga tider.
Skolans uppgift härvid blir att bereda tid härför, hemmens att
sörja för måltidernas lämpliga beskaffenhet samt att tillse, att tiden
på lämpligt sätt användes. Med våra skolförhållanden böra lärjungarna
få fyra måltider på dagen, och de få väl så äfven i regeln.
Den första, som de intaga på morgonen, och som är af mera lätt
beskaffenhet, tager väl ej mycken tid, men den krafvel- dock någon,
och man borde i hemmen vaka öfver, att den intages med mera
lugn, och att åt den sålunda egnas mera tid, än hvad i regeln
torde ske. Efter denna lätta måltid, om den ens kan kallas så,
hvilken, om vi, för att taga ett exempel, hålla oss till Stockholmsförhållandena,
intages omkring kl. 7 på morgonen, erhålla barnen
ingen föda förr än mellan kl. 11 och 12 eller t. o. m. efter kl. 12. Den
frukost, som då gifves dem, bör vara en kraftig måltid, efter hvilken
behofvet af hvila och frihet från alla ansträngningar för en längre
stund är för lärjungarna så mycket större, som de haft 3 timmars
arbete i skolan eller kanske ännu mer, om V2 timmes sång- eller gymnastiköfningar
varit anknutna till undervisningstimmarna. Att denna
måltid, såsom ofta sker, endast utgöres af bröd eller smörgåsar, som
barnen 11 med sig till skolan för att där under frukostlofvet förtära
dem, är högst olämpligt, och en sådan anordning bör så mycket
som möjligt motarbetas, ty barnens behof af näring och hvila blir
därigenom ej tillfredsstäldt, om de ens förtära det medförda, hvilket
långt ifrån alltid är fallet. Åtminstone har jag haft tillfälle att iakttaga
barn, hvilka ofta kommit hem till middagen med sina frukostbröd
BEHOFVET AF HVILA EFTER MALTIDERNA.
611
orörda, emedan, såsom de förklarat, de ej haft aptit; men för
samma barn Tiar frukosten varit nästan deras hufvudmål, sedan
de alltid fått intaga den i hemmet och den utgjorts af en lämpligare
och smakligare föda.
Kommer så dagens hufvudmåltid, middagen, mellan kl. 3 och 4,
hvilken, intagen med familjens öfriga medlemmar, redan ensam för
sig tager jämförelsevis ej obetydlig tid, och som bör efterföljas af
ännu längre hvilotid, efter hvilken lärjungen med återvunna krafter
kan med energi och lust upptaga sitt eftermiddagsarbete. Till
sist kommer aftonmåltiden, hvilken lärjungen bör hafva tid att med lugn
intaga i skötet af familjen; äfven efter den bör han hafva en längre
stunds ro, innan han går till sängs eller återgår till intellektuell
arbete, om så är nödvändigt. Aldrig bör lärjungen, lika litet
som någon annan, gå till sängs omedelbart efter aftonmåltiden.
Då dessa här angifna tider, som böra för lärjungen utgöra verkliga
hvilotider, såsom sådana för honom behöfliga, om hans digestion och
nutrition skola på normalt sätt försiggå och han med full kraft skall
kunna egna sig åt sitt dagliga ansträngande intellektuela arbete i
skolan och hemmet äfvensom åt sina öfriga sysselsättningar, ej beräknats
högre än till 3 timmar, så är detta en låg beräkning. Vi se
äfven, att Friedländee beräknat hvilotiden till 4 timmar dagligen,
på samma gång som han beräknat ett ojämförligt större timtal för
kroppsliga öfningar och lekar, än hvad jag gjort. Min beräkning
stämmer i afseende på hvilotid öfverens med den, som ElsassLothringer-kommissionen
gör. Såsom jag ofvan i kapitlet om
softiden (sid. 408) anfört, yttrar sig nämnda kommission, efter det
den förklarat, att en arbetstid af 7 timmar om dagen är alldeles
för mycket för en gosse i 10:de å like lefnadsåret, på följande
sätt: »Räkna vi minst 8 timmar för sömn, 1 timme för af- och
påklädning samt tvagning, slutligen 3 timmar för måltider och den
därefter behöfliga hvilan, så gör detta 12 timmar och tillsammans
med de 7 arbetstimmarna 19 timmar; sålunda blifva blott 5 timmar
öfver för kroppsrörelse, hvilket vi måste anse vara för litet för
detta åldersskede.»
Efter anförandet af detta citat, af hvilket vi finna, att den sakkunniga
kommission, från hvars betänkande det är hemtadt, anser
5 timmars tid för kroppsöfningar utom 3 timmars hvilotid vara för
litet för en gosse i 10:de å like lefnadsåret, öfvergår jag till motiveringen
af det här framstälda förslagets tidsbestämmelser för
612
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Lekar, kroppsrörelser och frivilliga sysselsättningar.
Rörande barnens stora behof af kroppsrörelser (större, ju yngre
de äro) och rörande dessas utomordentliga betydelse för organismen
ur fysiologisk och hygienisk synpunkt hänvisar jag till, hvad jag
härom ofvan anfört sidan 67 och följande. Det är i eu mera systematiskt
ordnad gymnastik, men i ännu högre grad i de fria, för
själ och kropp uppfriskande lekarna, fria kroppsrörelserna och
öfningarna, utfärder till fots o. s. v., som de kunna och böra
få fullt tillfredsställa detta behof. Man synes hos oss hafva ända
till sista tiderna tämligen allmänt invaggat sig i den föreställningen,
att man genom den af skolan anordnade gymnastiken sörjt
nog för barnens behof af kroppsrörelser, men intet kan vara mera
oriktigt än detta. Gymnastiken i skolan har sin mycket stora
dietetiska betydelse för att omedelbart efter stillasittandet i skolan
återställa cirkulationen i dess normala gång o. s. v., men detta är
långt ifrån nog, såsom den allra enklaste iakttagelse af den snart
sagdt ständiga rörligheten hos ett barn, hvilket lemnas åt sig själft,
borde kunna göra uppenbart för hvar och en. (Jfr o. sid. 67 o. 68.)
Skolan ålägger barnen ett arbete, som ej lemnar dem någon
tid öfver för lekar och fria rörelser, och, såsom Agårdh redan
1828 uttryckte sig: »Ungdomstiden förgår uti en annan sfer, än
naturen utstakat därför. Den ålder, som ämnades till den gladaste,
känner inga lekar, inga nöjen. Ynglingen har ej tid att vara glad.»
(Jfr o. s. 32). Synnerligen väl har den preussiske undervisningsministern
von Gosslee i ett till samtliga provinsialskolkollegierna
den 27 oktober 1882 utfärdadt cirkulär*) uttalat sig om kroppsöfningarnas
och de fria lekarnas stora betydelse för ungdomens
fysiska och psykiska utveckling, och det synes mig lämpligt att på
detta ställe anföra det väsentligaste af detta uttalande.
Först framhålles i cirkuläret, att turnöfningarna i stället för att
vara frivilliga numera i såväl högre som lägre skolor äro obligatoriska,
och att man, sedan de blifvit detta, både genom statens och kommunens
åtgärder sörjt för anbringandet af slutna turnsalar, så att öfningarna
kunde fortgå oberoende af årstider och väderlek. »Detta» yttras det,
»är ett utomordentligt värdefullt förvärf för ungdomens uppfostran.
‘) Beschaffung von Turnplätzen, Betreibung von Turniibungen lind Turnspielen
im Freien, Einrichtung von Turnhallen &c. Centralblatt fur die gesammte Unterricbts-Verwaltung
in Preussen. N:r 12, 1882.
V. GOSSLER OM TURNOPNINGARNA.
613
%
Först genom turnöfningarnas utförande hela året om vinnes en dugtig
kroppslig utbildning.» Därefter fortsätter ministern sålunda:
»Men icke mindre värdefull är turnplatsen. Vissa öfningar, såsom
»das Stabspringen, der Gerwurf, mancherlei Wettkämpfe» m. m. kunna
icke företagas i salen, åtminstone ej utan inskränkning och utan
fara. Större vigt måste dock läggas därpå, att turnöfningarna i det
fria väsentligen förhöja det helsosamma inflytandet af dessa öfningar,
och att man med turnplatsen fått ett ställe, där ungdomen
under lekar kan glädja sig åt sin frihet och tillika lära sig att
använda denna, obunden af alt annat än lagarna och reglerna för
själfva lekarna. Det är af den största betydelse för uppfostran, att
denna del af ungdomslifvet, de tidigare slägternas glädje, åter
blomstrar upp i nutiden och blir bevarad för framtiden. Oftare och
på ett friare sätt, än det nu är möjligt vid turnöfningarna i slutna
rum, måste det gifvas ungdomen tillfälle att ådagalägga kraft och
färdighet och att glädja sig öfver den kamp, som alltid är förbunden
med hvarje riktig lek. Det gifves svårligen ett medel,
hvilket så som detta är i stånd att upphäfva den andliga tröttheten,
att uppfriska själ och kropp, gifva glädje af och förmåga till nytt
arbete. Det bevarar från onaturlig brådmognad och blaseradt väsen,
och när dessa beklagansvärda företeelser redan fått plats, verkar
det med framgång på förbättringen af ett ungdomslif, som blifvit
osundt. Ut öfver barnaåren bevarar leken åt ungdomen den omedelbarhet
och det glädtiga sinne, som så väl anstå den. Leken inlärer
och öfvar allmänandan, väcker och stärker glädjen åt ett
handlingskraftigt lif och den fulla hängifvenheten åt gemensamt
uppstälda uppgifter och mål. Träffande säger Jahn i 2:dra afdelningen
af sin tyska tonkonst om turnöfningarna: »I dem lefver
en kamratlig, glädtig, lefnadsfrisk täflingskamp. Här förenar sig arbetet
med lusten och allvaret med jublet. Där lär sig ungdomen,
från det den är liten, att med alla hålla lika rätt och lag. Där
har den bruk, sed och skick i lefvande åskådning för ögonen. Att
tidigt lefva med sina likar och ibland sina likar är vaggan till
storhet för mannen. Hvarje enstöring förirrar sig så lätt till själfviskhet,
hvartill lekarna och lekkamratskapet (Gespielschaft) ej låta
det komma. Äfven har enstöringen ingen spegel, i hvilken han
ser sig i sin rätta gestalt, intet lefvande mått för att mäta sin tillökning
i kraft, ingen domarevåg för det egna värdet, ingen skola
för viljan och intet tillfälle till hastigt beslut och utveckling af
handlingskraft.»
614
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
»Anspråken på förvärfvande! af kunskaper och färdigheter
hafva vuxit för nästan alla kall i lifvet, och ju mera inskränkt
den tid därmed blifvit, som förr kunde förfogas öfver till vederkvickelse,
och ju mera i hemmen sinnet och seden och tyvärr
äfven ofta möjligheten att lefva tillsammans med ungdomen och att
gifva den tid för lekar försvinna, desto större blifva klufven på
och förpliktelsen för skolan att göra för uppfostran, hvad som eljes
icke blir gjordt, och som ofta icke kan göras. Skolan måste taga
leken under sitt hägn såsom en för kropp och själ, för hjärta och
sinne lika främjande lifsyttring hos ungdomen, med den tillväxt i
kroppslig kraft och färdighet och med de etiska verkningar, som
den har i sitt följe, och skolan måste göra detta icke blott tillfälligt,
utan grundsatscnligt och på ett ordnadt sätt.»
»Om nödvändigheten häraf hai\ styrelsen för undervisningsväsendet
redan sedan länge varit öfvertygad och har äfven i öfverensstämmelse
härmed låtit förordningar utgå,» — —--»men
tyvärr hafva dessa anordningar enligt de iakttagelser, som i allmänhet
och särskild! vid revisionerna af turn-väsendet blifvit gjorda,
icke funnit ett beaktande, som motsvarar värdet och nyttan af
denna sak. Vid ett antal äldre undervisnings- och uppfostringsanstalter
hafva ungdomslekarna fortfarande traditionel utöfvats,
i några kretsar hafva ärftlig vana och sed vid dem fästhållit, men
i andra finnes af dem ej någon kvarlefva, och blott sällan är en
begynnelse till deras upplifvande på nytt för handen. Under alla
förhållanden hafva deras allmänna införande och genomförande ej
egt rum. Det behöfves därför eu förnyad uppfordran och ett stadigt
bemödande af alla, som befatta sig med ungdomens uppfostran, för
att, hvad som finnes, må bevaras, hvad som är glömdt, må åter
läras, och hvad som är erkändt som godt, må komma i utöfning.»
Cirkuläret ger hänvisning till de arbeten, som skildra lämpliga
lekar. Det framhåller, att det naturligtvis är fråga om lekar, som
äro förenade med kroppsrörelser, att i främsta rummet bör ställas
bollspelning, hvaraf flere slag uppräknas, därefter springlekar, kastlekar
med boll, kulor, stenar och käppar samt jagt- och krigslekar.
Ministern ålägger undervisningsmyndigheterna att draga försorg
om införandet och upplifvande! af lekarna vid de skolanstalter af
alla slag, som stå under deras uppsigt, och att häråt egna en genomgående
uppmärksamhet. Han räknar på, att det skall lyckas »att
genom myndigheternas bemödanden, genom rektorernas verksamma
intresse, kommunernas offervillighet, deltagandet af föreningar för
V. GOSSLER OM LEKAR OCH KROPFSOFN1NGAR.
615
främjandet af skolungdomens fysiska helsa samt den offervilliga
välviljan hos vänner till ungdomen öfvervinna mötande svårigheter
och bringa till lif dessa för ungdomens kroppsliga och andliga utveckling
i så hög grad prisvärda anordningar.» Vidare framhåller
cirkuläret önskvärdheten af, att än ytterligare omhägn om lekarna
tages genom att sätta dem i förbindelse med gemensamma fotvandringar,
utflykter i mark och skog samt turnfärder.
Ytterligare hänvisas till simöfningar, skridskoåkningar o. s. v.,
och till sist afslutar ministern sin skrifvelse sålunda: »Tyvärr har
det ännu icke trängt in i det allmänna medvetandet, att med den
större kroppsliga dugtigheten och friskheten stiga äfven kraften
och lusten till andligt arbete. Mången klagan öfver ungdomens
öfveransträngning skulle aldrig låta sig höras, om denna sanning
trängde mera in i lifvet och erfarenheten. Därför må skolan och
hemmet och en hvar, som eljes har kallelse och plikt att deltaga
i arbetet för ungdomens bildning, skaffa plats och lemna plats för
dessa öfningar, i hvilka kropp och själ finna styrka och uppfriskning.
Vinsten häraf kommer ej blott ungdomen ensamt till godo,
utan hela folket och fosterlandet.»
Så tänker och talar och så handlar en preussisk undervisningsminister
i våra dagar. Då man så gärna i vårt land lyssnar till,
hvad som i skolfrågor kommer från detta land, må man då äfven
göra det till detta varmhjärtade språk och detta kraftiga inläggtill
främjandet af ungdomens väl, ett inlägg, som hedrar den minister,
den regering, från hvilken det utgått. Men det är ej nog med,
att man uttalar önskemål, sådana som de här framstälda; man måste
äfven tillse, att deras uppnående göres till en möjlighet. Med vår
nuvarande arbetsordning, med den tid, som arbetet i skolan ooh
vid lexorna obevekligen krafvel-, kan detta helt enkelt icke ske.
Skolan måste lemna tid och mycken tid för dessa för bevarandet
af ungdomens kroppsliga sundhet och friskhet i sinne och lynne
oundgängliga kroppsrörelser, lekar och öfningar och för fullt frivilliga
sysselsättningar äfven af annan art.
Jag sammanställer den här ofvan i tabellen å sid. 607 angifna,
af mig härför beräknade tiden med den af Friedländer i hans
tabell öfver timfördelningen upptagna.
616 '' KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Daglig tid för lekar, kroppsrörelser och öfningar samt för annan
frivillig sysselsättning.
Timmar och minuter.
Klass. |
I det nu fram-lagda förslaget |
Af Feiedlän-dek beräknad |
Skilnad. |
|
Åldersklass efter |
Skolklass. |
|||
7tde................... |
i............ |
6 |
10 |
4 |
8:de ........................... |
9 |
9 |
||
8 |
||||
10:de ........................... |
i...... |
8 |
||
ll:te ........................... |
ii........... |
3 å 4 |
3 ä 4 |
|
12:te ........................ |
in |
3 |
6 |
3 |
13:de ........................... |
IV........... |
3 |
5 |
2 |
14:de ........................... |
v............ |
''2 30 |
||
15:de ............. |
VI,i |
2.30 2.30 |
||
lG:de ........................... |
VI,2 ......... |
|||
17:de .......................... |
Vll.i ......... |
2,30 |
jEj upptagna. |
|
18:de ........................... |
VII,2........ |
2,30 |
1 |
|
Vi finna, huru In |
gst betydai |
ide skilnac |
eu är; och |
att den af |
mig upptagna tiden för de angifna ändamålen är långt under, hvad
Elsass-Lothringer-kommissionen anser böra häråt egnas, framgår
på det bestämdaste af dess ofvan (sid. 611) införda uttalande, att den
anser 5 timmar, dagligen egnade åt kroppsrörelser, vara för litet för
skolans lärjungar i 10:de och ll:te lefnadsåren. Det är dock 1 å
2 timmar mera, än hvad jag vågat härför begära. I själfva verket
är jag fullt medveten om, att jag upptagit den här i fråga varande
tiden för lågt, och detta ej så litet, för hvar enda klass. Häremot torde
dock icke nu komma att riktas några svårare anmärkningar, åtminstone
ej af skolans målsmän, men den tid skall säkerligen ej vara
aflägsen, då man allmänt fått en annan uppfattning af dessa frågor än
den tyvärr nu rådande, och då man äfven hos oss med alt skäl skall
underkänna en timplan, hvilken ej upptager längre daglig tid för
de frivilliga kroppsrörelserna och den frivilliga sysselsättningen öfver
hufvud, än hvad den nu framlagda gör. Till ursäkt må då tjäna
de nu rådande förhållandena, under hvilka näppeligen någon utsigt
finnes att kunna vinna mera, än hvad här begärts, och den omständigheten,
att i alla fall ej så litet skulle vinnas, om förslaget genomfördes,
och för skolans lärjungar åtminstone så mycken fullkomlig
BEHOFVET AF FRITIDER OCH TID FÖR KROPPSÖFNING ÅR M. M. 617
fritid, som bär är angifven, erhölles, utan inkräktning på den tid,
som är lika nödvändig för måltider, hvila och sömn.
Jag vill särskild! betona, att här icke är fråga om endast tid
för kroppsrörelser och lekar, utan jämväl om den tid, under hvilken
lärjungen bör på alla stadier af sin utveckling vara öfverlemnad
åt sig själf, och då han, fri från ständiga hämmande fingervisningar,
kan hänge sig åt en själfständig tankeverksamhet och sina egna
initiativ. Huru ytterst vigtig^ är det ej äfven för hans andliga utveckling,
att den tiden ej blir honom altför knapt tillmätt! Jag
tillåter mig att från ett mitt yttrande härom1), som under intryck
af, hvad jag å egna barn i skolan iakttagit, afgafs vid den diskussion
i Svenska läkaresällskapet, hvilken ledde till nedsättandet
af dess ofvan omnämnda skolkomité 1877, anföra följande:
»Det är ej nog med de fysiska olägenheterna af vårt nuvarande
skolsystem, de psykiska äro säkerligen ej mindre. Genom mångläseriet
tvingas ju gossen och ynglingen att i jagande följd egna
sin uppmärksamhet och sitt arbete åt hela den rad af ämnen, som
skolan ålägger honom. Han måste sluka alt, men hinner ej att,
så som sig borde, digerera och med sitt väsen införlifva., hvad han
förtärt. Han blir ej en naturligt växande andlig organism, han
blir eu andlig svamp, ur hvilken man kan till sist utpressa rätt
mycken allmän lärdom, men denna sitter löst och har med hans
väsen föga sammanhang.»
»Har ynglingen rikare anlag och starkare intresse åt vissa riktningar,
så finnes ej tid öfver, hvarken i skolan eller hemmet, för
deras särskilda odling; det fria själfstudiet faller bort, de särskilda
anlagen förkväfvas efter hand under mångläseriets tyngd, alt nivelleras.
Men på sådant sätt få vi ej några psykiskt kraftfullt utvecklade
individualiteter. Det är nödvändigt äfven för den sunda
psykiska utvecklingen, oberoende af hvarje tal om öfveransträngning,
att ungdomen har tillbörlig tid, under hvilken den är lemnad
åt sig själf, då den, fri från dressyr, får följa sina böjelser, göra
sina egna idékombinationer, begrunda, hvad den inhemtat, och öfverlemna
sig åt eftertanke öfver och själfstudier af det, som i högre
grad väckt dess intresse. Endast så kan en själfständig andlig
verksamhet framspira. Trängseln af ämnen i skolan är emellertid
för närvarande så stor, att ej ens en enda eftermiddag i veckan
blir fullt fri; äfven lördagseftermiddagarna och söndagsförmiddagarna
tagas till stor del i anspråk för skrifningar och lexor.» Till det
'') Hygiea 1877. Sv. läk.-sällsk. förli. s. 288.
618
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
ofvan stående vill jag foga den anmärkningen, att jag i den tid,
hvarom där varit tal, ingalunda inräknat den, under hvilken lärjungen
erhåller privat undervisning af andra, eller som åtgår till
förberedelser för sådan undervisning.
Och härmed öfvergår jag till hufvudkolumnerna i den å sid. 607
intagna normaltabellen öfver den beräknade timfordelningen, nämligen
kolumnerna för arbetstiden med inräkning af sång och
gymnastik. Arbetstiden blir naturligtvis gifven genom de förut
gjorda beräkningarna öfver den tid, som fordras för andra ändamål.
Jag återger här de i fråga varande kolumnerna med de beräknade
timtalen angifna för dag och vecka och ställer för jämförelses
skull vid deras sida den nuvarande arbetstiden, sådan den framgått
ur komiténs undersökningar för de allmänna högre läroverkens
gemensamma linie och latinlinie samt för de tre första klasserna
vid förberedande skolor i Stockholm.
Föreslagen arbetstid i skola och hem med inräkn. af sång o. gymnastik.
Timmar och minuter.
K 1 |
lss. |
Föreslagen arbetstid. |
Nuvarande medelarbetstid |
||
Åldersklass efter lefnadsår. |
Skolklass. |
||||
För dag. |
För vecka. |
För vecka. |
För dag. |
||
7:,le ......... |
i |
2 å 3 |
12 å 18 |
||
8:de ......... |
2____________ |
3 å 4 |
18 å 24 |
-9,6 |
4>5r |
9:de .......... |
O............ |
4 a 5 |
24 ä SO |
33,6 |
5,31 |
10:de ......... |
I............ |
r, |
3(5 |
4*>3° |
6,55 |
ll:te ......... |
IT____________ |
0 |
36 |
46,36 |
7,46 |
12:te ......... |
III............ |
7 |
42 |
47,42 . |
7-57 |
13:de ......... |
TV........... |
l |
42 |
54>54 |
9,9 |
14:de ....... |
V .. |
8 |
48 |
53,42 |
947 |
15:de ........ |
VI. 1 ......... |
8, so |
51 |
66.6 |
I 1,1 |
16:de ......... |
VI,a......... |
8,30 |
51 |
67,24 |
11,14 |
17:de ......... |
VII,i.......... |
9 |
54 |
68,12 |
I 1,22 |
18:de ......... |
VII,2....... |
9 |
54 |
66,48 |
II. s |
Följande tabell visar, huru arbetstimmarnas fördelning mellan
de ämnen, som fordra stillasittande af lärjungarna, och de öfningar,
för hvillca ett sådant ej behöfver ega rum annat än undantagsvis
(musik), blifvit i förslaget beräknad.
Beräkning och förslag öfver arbetstimmarnas fördelning mellan skolan och hemmet samt för
ämnen, som fordra stillasittande, och andra ämnen.
Kla |
s. |
Arbetstid i veckan |
Sitt-timmar i skolan. |
Sång |
och musik. |
Gymn |
as tik. |
Hemarbete. | |
Daglig ar-betstid i |
Arbetstid i |
Daglig ar-betstid i |
||||
Åldersklass efter lefnadsår. |
Skol- klass. |
I alt i |
I skälfva |
T veckan. |
Dagligen. |
I vec-kan. |
Dagligen. |
I vec-kan. |
Dag- ligen. |
T vec-kan. |
Dag- ligen. |
med från-räkning af |
|||
7:de |
i |
12 ä 18 |
12 k l8 |
12 ä 15 |
2 å 2,30 |
*''■ { |
0,10 = 0,30, |
i 2 |
0,20 |
— |
- |
2 å 3 |
10 k 16 |
1,40 å 2,40 |
|
8:de |
2 |
18 i 24 |
15 å 21 |
12 å 18 |
2 i 3 |
v2 { |
0,10 — 0,30, |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
3 k 4 |
13 å 19 |
2,40 |
3,40 |
9:de |
3 |
24 k 30 |
18 ä 24 |
14 k 20 |
2,30 k 3,30 |
- { |
C, 10=0,30, |
1 3 |
0,30 |
G |
I |
4 k 5 |
15 k 21 |
3.30 |
14,30 |
10:de |
I |
36 |
29 |
24 |
4 |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
7’) |
I,io |
6 |
26 |
5.30 |
|
ll:te |
It |
36 |
29 |
24 |
4 |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
7 3 |
1,10 |
6 |
26 |
5>3° |
|
12:te |
in |
42 |
32 |
” ( |
4— 8 dagar 5— 3 dagar |
} 2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
10 3 |
1,40 |
7 |
29 |
6,30 |
|
13:de |
IV |
48 |
32 |
87 { |
4— 3 dagar 5— 3 dagar |
i 2 |
0,20 |
8, |
0,30 |
10 3 |
1,4° |
7 |
29 |
6,30 |
|
14: de |
V |
48 |
35 |
30 |
5 |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
13 3 |
2,io |
8 |
32 |
7.30 |
|
15:de |
VT,l |
51 |
35 |
30 |
5 |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
16 3 |
2,40 |
8,30 |
32 |
8 |
|
16:de |
VI,2 |
51 |
35 |
30 |
5 |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
16 ’) |
2,40 |
8,30 |
32 |
8 |
|
17:de |
VI 1,1 |
54 |
35 |
30 |
5 |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
10 3 |
3,10 |
9 |
32 |
8,30 |
|
18:de |
VII,2 |
54 |
35 |
30 |
5 |
2 |
0,20 |
3 |
0,30 |
193 |
3,TO |
9 |
38 |
8,3° |
i) Obs.! 1 timme i veckan af tiden för hemarbetet är beräknad för extra arbete, privata lektioner o. d. utöfver det af skolan fordrade arbetet.
Denna timme, fördelad på 6 dagar, gör 10 minuter för dag.
FÖRSLAG TILL ARBETSTIMMARNAS FÖRDELNING.
Elsass-Lothringer-kommissionens förslag.
Åldersklass efter lefnadsår. |
Tysk- skolklass. |
A r |
e t s t i |
d för v |
e c k a. |
Daglig arbetstid. |
|||
Sitt- timmar i |
Sång. |
Turn- öfningar. |
Arbets-timmar i |
Tillsam-mans, med |
Tillsam-mans, med |
Med »Turn- öfningar;. |
Utan »Turn-öfn ingår». |
||
7:de |
IX |
1 H |
|||||||
8:de |
Vill |
} 18 |
2 :Z |
4-4 |
1 |
24—24 Va |
22 |
4 å 4,5 |
3,40 |
9:de |
VII |
20 |
2 2 |
t f |
5—6 |
28 29 72 |
26-27 |
4,40 d 4,55 |
4,20 å 4,35 |
10:de |
VI |
1 |
|||||||
lille |
V |
j- 24 |
2 |
2—3 |
8 |
36-37 |
34 |
6 å 6,10 |
5,40 |
12:te |
IV |
j |
|||||||
13:de |
111 1) |
1 26 |
2 |
2 |
12 |
42 |
40 |
7 |
6,40 |
Hide |
Illa |
I |
|||||||
15:de |
II b |
) |
|||||||
16:de |
II a |
||||||||
17:de |
Ib |
0 30 |
2 |
2 |
12—18 |
46—52 |
44-50 |
7,40 å 8,40 |
7,20 a 8,20 |
18:de |
I a |
1 |
p er?
U1 p:
£3 O
p £5 O:
ce cd
s? »
e si F
3 B
u
CD
P
er?
• P"
p:
0
CD
CD
to
O
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
SKADAN AP EN FOU TIDIG SKOLÅLDER.
621
Såsom en jämförelse af båda förslagen visar, har det af mig
framlagda förslaget, genomgående för alla åldersklasser, som tillhöra
våra allmänna läroverk, något högre arbetstider än det ElsassLothringska.
För 7:de, 8:de och 9:de lefnadsåren, det vill säga
för klasserna i de förberedande skolorna, har jag däremot beräknat
ett något lägre timtal, än Elsass-Lothringer-kommissionen; särskild!
har jag nedsatt det samma för 6-åringarna eller för barn i 7:de
lefnadsår et, och detta, såsom jag tror, på goda grunder.
Efter förnyade iakttagelser af barn, som börjat sin skolgång
dels före, dels under, dels efter det 7:de lefnadsåret, och för öfrigt
på grund af uttalanden från skilda håll, offentliga och enskilda,
äfven från mycket erfarna skolman, samt ej minst af fysiologiska
skäl är jag ytterst tveksam om, huruvida icke en ålder af nätt och
jämt fykla 6 år är en för tidig skolålder, och om det ej i regeln vore
bättre för barnen, att deras utveckling finge, ostörd af det mot hela
deras natur ännu stridande stillasittandet, i skolan, fortgå, tils de med
fylda 7 år inträdt i sitt 8:de lefnadsår eller åtminstone stode den
åldern nära. Man torde ej sällan hafva tillfälle att iakttaga barn,
åtminstone om jag får döma af min ringa erfarenhet, livilka, om
de få, i åtnjutande af sin fulla frihet, möjligen med litet bokstafsöfningar
mera såsom lek och tidsfördrif för korta stunder, utveckla
sig till fylda 7 år, sedermera snart i skolan taga fatt andra barn,
som vid långt tidigare ålder börjat en regelbunden, allvarsam
läsning i skolan eller på skolmanér i hemmet; detta, äfven om
de på intet vis äro dessa öfverlägsna i begåfning. Vid åldern för
inträdet i de allmänna läroverken hafva sådana barn, vid de tall,
jag kunnat iakttaga, varit fullt jämngoda med, om ej bättre och
säkrare i sina kunskaper än de, som börjat läsningen tidigare. Alldeles
säkert är, att deras fysiska helsa och kroppsliga utveckling
vunnit på ett sådant uppskof, och detta är en behållning, som
kommer dem till godo vid deras blifvande arbete såväl i skolan
som för lifvet.
Rörande skolgångens inflytande på barnen, särskild! under den
första tiden af den samma, hänvisar jag till sid. 65 äfvensom till
sid. 177 och följande, där redogörelse lemnas för undersökningen
af förberedande skolor i Stockholm, och där vi se, huru sjukprocenten
hastig! stiger någon tid, efter det barnen inträdt i skolan.
Under alla förhållanden bör undervisningen för dessa outvecklade
barn aldrig under för lång tid, sålunda ej hela timmar, taga deras
uppmärksamhet i anspråk, likasom man ej bör för någon längre tid al
622
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
dagen tvinga dem till det för dem ännu så onaturliga stillasittandet.
Att med de här upptagna arbetstiderna för 7:de, 8:de och 9:de åldersklasserna
den kurs bekvämt kan medhinnas, som staten fordrar för
inträdet i de allmänna läroverkens första klass, därom är jag fullt
öfvertygad på grund af, hvad jag sett åstadkommas af medelmåttigt:
begåfvade barn med ännu kortare arbetstider, och som börjat sin
skola först vid närmare 7 års ålder.
Hvad jag här anfört, hänför sig till åldrar, med hvilka de allmänna
läroverken, hvilka komiténs undersökning egentligen gäller, ej hafva
att befatta sig. För uppgörandet af en timplan med en successiv
stegring i arbetstiden, i mon som barnens utveckling och bärkraft
ökas, var det emellertid nödvändigt att äfven taga dessa åldrar i
betraktande. För de allmänna läroverken äro ju dessutom sättet
och planen för undervisningen i de förberedande skolorna af mycket
stor betydelse. Särskild! är det af vigt, att barnen ej i dessa
för tungt belastas med arbete, så att deras kroppsliga helsa och
utveckling och deras psykiska friskhet redan vid inträdet i de
allmänna skolorna blitvit satta tillbaka eller rent af tagit allvarsammare
skada. En öfveransträngning är dess farligare, ju tidigare
den inträffar. I de allmänna läroverkens intresse, men framför alt
i hela vår barnauppfostrans intresse, måste därför stor uppmärksamhet
egnas äfven åt de förberedande skolorna så i ena som i andra hänseendet
och ej minst med hänsyn till de små, ännu så litet utvecklade
barnens arbetsbelastning. Hittils har man alldeles för mycket
försummat att å det allmännas vägnar om dessa skolor taga kännedom
eller att öfver dem och deras hygieniska förhållanden och
anordningar utöfva något slags kontroll (jfr kap. XIII, sid. 677).
För att lemna tillfälle till att bättre öfverse de inskränkningar i
den nuvarande arbetstiden, som det här framstälda förslaget innebär,
lemnar jag nedan stående tabellariska sammanställning. Jag
har i de respektive kolumnerna insatt det nya förslagets arbetstider
emellan de nuvarande för latinlinien och för reallinien. Vid angifvandet
af de senare har jag upptagit dem efter skolstadgans
bestämmelser. Jag bifogar eu afdelning i tabellen för den olika
tid, som arbetet för närvarande krafvel- vid några särskilda läroverk.
Mellerst i denna afdelning har jag stält de tvänne läroverk, som
hafva högsta hemarbetstiden, och vid sidan om dem sådana läroverk,
som utmärka sig för en under nuvarande förhållanden jämförelsevis
låg hemarbetstid.
Jämförelse mellan den nuvarande arbetstiden i skolan samt hemmet och den i denna redogörelse föreslagna.
Timmar och minuter.
K 1 a |
8 S. |
Arbetstimmar i själfva skolau. |
Tid för hem-arbete, dag-ligen. |
Hemarbete |
vid särskilda läroverk, enligt den af komitén |
gjorda |
||||||||||||||||||
i |
veckan. |
Dagligen. |
||||||||||||||||||||||
Ålders- |
p° g. |
O: c-i |
p- c |
Si ^ 3 |
0: |
— 2 ^3 -t» |
^ 2 |
Hrj O: |
» < |
Slock- |
CO 0 |
Q |
Stock- |
|||||||||||
klass |
Skol- |
»f «" |
-i_ |
5* 5 |
CD |
holms |
Jön- |
KristiaD- |
Karl- |
Veners- |
w %■ |
holms |
||||||||||||
efter |
klass. |
5'' |
Cfq |
ps |
oq |
P cn |
3 3 |
P |
5''£ |
Södra |
köpings. |
stads. |
stads. |
boras. |
r ° |
E. IT |
Norra |
|||||||
lefnadsår. |
5. p s |
3 Si |
CD CD 3 O |
s'' 5^ CD CD |
Si |
3. ^ CD* 5 P s |
g S'' * po |
CD C |
CD O-3 CD pc |
latin- |
g ce |
oq 03 |
latin- |
|||||||||||
10:dc_... |
I... |
29 |
26 |
29 |
4,50 |
4,2° |
4,50 |
1,21 |
I,IO |
1,21 |
1,3 |
1,48 |
1,6 |
1,24 |
1,54 |
1,6 |
1,6 |
1,12 |
||||||
ll:te____ |
11... |
32 |
26 |
32 |
5,20 |
4,20 |
5,-20 |
1,40 |
I,IO |
1,40 |
0,58 |
1, |
24 |
1,40 |
1,54 |
1,48 |
0,58 |
1,24 |
1,18 |
|||||
12:te____ |
III... |
32 |
29 |
32 |
5,2 0 |
4.50 |
5,2 0 |
1,51 |
1,40 |
1,51 |
1,30 |
1,48 |
2,4 |
2,6 |
2,19 |
1,48 |
1,36 |
1,12 |
||||||
Lat. |
Real. |
Lat. |
Real. |
Lat. |
Real. |
Lat. |
Real. |
Lat. |
Real. |
Lat. |
Real. |
|||||||||||||
13:de____ |
IV... |
32 |
29 |
34 |
5,20 |
4=5° |
5,40 |
3,00 |
1,40 |
2,39 |
1,58 |
1,25 |
2,36 |
2>i3 |
2,21 |
2,29 |
3,4 |
3.2-7 |
3,35 |
3.42 |
2,00 |
2,i8 |
1,45 |
2,5 |
14:de____ |
V... |
32 |
3 2 |
34 |
5,20 |
5,2° |
5,40 |
3,29 |
2,10 |
3,9 |
1,57 |
2,28 |
2,43 |
3.9 |
3,i |
3,00 |
4,22 |
3.37 |
4,45 |
4,14 |
2,20 |
2.55 |
3,6 |
3,7 |
15:de____ |
VI, 1 |
34 |
32 |
34 |
5,40 |
5,20 |
5,40 |
4,21 |
2,40 |
3,59 |
3,20 |
— |
3,19 |
3,1 |
2,55 |
2,30 |
5,13 |
4.32 |
5,19 |
4.25 |
3,35 |
4,43 |
4,14 |
— |
16:de____ |
VI,2 |
34 |
32 |
34 |
5,40 |
5,2o |
5,40 |
4,3 3 |
2,40 |
3,54 |
4,1 |
— |
4,00 |
4.39 |
2,52 |
2>5i |
5,37 |
4,24 |
6,9 |
7,8 |
3,>3 |
— |
4,0 |
— |
17:de____ |
VII,1 |
32 |
32 |
34 |
5,20 |
5,2° |
5,40 |
4,57 |
3,<° |
4,23 |
3,45 |
— |
4,57 |
4.3o |
3,5 |
-- |
6,2 5 |
7.6 |
5,51 |
5,45 |
5,7 |
— |
4,43 |
— |
18:de.... |
VII,2 |
32 |
32 |
34 |
5,20 |
5,2° |
5,40 |
5,11 |
3,10 |
5,5 |
3,48 |
— |
4,28 |
4>39 |
3,53 |
— |
8,35 |
8,33 |
6,10 |
7.4 |
4,21 |
— |
4,5 |
— |
JÄMFÖRELSE MELLAN DEN NUVARANDE ARBETSTIDEN 0. DEN FÖRESLAGNA. 623
624
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Man torde finna vid en närmare granskning, att nästan för
hvarje klass det är något läroverk, som kommer den af mig beräknade
hemarbetstiden mycket nära.
Det bör vara alldeles klart för hvar och en, att man vid uppgörandet
af eu tabell öfver den arbetstid, som man af hvarje åldersklass
eller af hvarje, för en viss ålder beräknad, skolklass anser
sig böra och kunna fordra utan att löpa fara att nedtynga lärjungarna
genom en arbetsbörda, som de ej förmå bära, måste i första
rummet bestämma hela den sammanlagda arbetstiden för dagen.
Det blir en senare fråga, huru denna arbetstid bör fördelas mellan
skolan och hemmet. Det är äfven klart, att, ju mera af den för
hvarje dag bestämda arbetstiden man lägger till skolan, desto
kortare måste den tid blifva, som man anslår åt hemarbetet, och
tvärtom. Ensamt med det, att man bestämmer arbetstiden för t. ox.
skolan, men lemnar den för hemarbetet obestämd, har man ju ej
det ringaste tillkännagifvit, huru mycket arbete man i själfva verket
vill ålägga barnen eller satt någon gräns för detta arbetes uppdrifvande,
kanske genom ett altför stort, men missriktadt nit hos
lärarna. Man ser ju äfven af den här lemnade redogörelsen, hvilken
enorm och orimlig arbetstid man i allmänhet, och särskild! i vissa
skolor, kunnat år från år utpressa ur barnen bredvid den normerade
tiden i själfva skolan. Vi stå här inför arbetstider, vida öfverstigande
den, om hvilken Elsass-Lothringer-kommissionen, efter att
hafva förklarat, att den med nödvändighet måste leda till allvarsamma
rubbningar i de kroppsliga funktionerna, utbrister: »Wir
können dalier unser Erstaunen dariiber nicht verhehleu, dass man
es fiber sicb gewinnen konnte, so unerhörte Forderungen an den
kindlichen Organismus zu stellen» (jfr ofvan sid. 20).
De tider, jag i den afgifna normaltabellen upptagit för hemarbetstiden,
äro sålunda i detalj beräknade med hänsyn till det antal
arbetstimmar i skolan, som i tabellen angifves. Förslaget innebär
sålunda ej ett bestämdt uttalande därom, huruvida det ej
vore lämpligare att för den ena eller andra klassen skjuta något
af tiden öfver från skolan till hemmet eller möjligen, fastän med
större begränsning, tvärtom. Åtgörandet häraf blir hufvudsakligen en
mera rent pedagogisk fråga. Er hygienisk synpunkt blir hufvudsaken
att tillse, att ej det bestämda måttet för arbetstiden öfverskrides,
och att man vid timfördelningen tager vederbörlig hänsyn
till det fysiska lifvets kraf, så att arbetstider och fritider
BEHOFVET AF TILLRÄCKLIG RAST MELLAN UNDERVISNINGSTIMMARNA. 625
på, ett lämpligt sätt omväxla, och att barnen kunna under dagens
lopp få intaga sina måltider på tider, som äro väl afpassade för deras
behof, och att de få en lämplig, samlad tid för rörelser i det fria.
En granskning af den här ofvan intagna tabellen visar, att den
nedsättning i hemarbetstiden, som förslaget innebär, väl är genomgående
för alla klasser, men drabbar minst de nedre, för hvilka
återigen en större nedsättning af arbetstiden i själfva skolan egt
rum, under det att för alla klasser från och med den öde upptagits
en tid för arbetet i skolan af 32 timmar i veckan eller samma
timtal som nu för motsvarande klasser på latinlinien med undantag
för klasserna VI, i och VI,2, där den obligatoriska arbetstiden nu
är 2 timmar högre, likasom på hela reallinien från och med 4:de
klassen. Jag anser mig böra särskildt betona, att vid de åt arbetet
i skolan anslagna timmarna det är beräknadt, att mellan
2 på hvarandra följande undervisning-stimmar alltid en kvarts
ledighet lemnas lärjungarna, däri inräknad den tid, som åtgår för
ytterkläders af- och påtagning samt in- och utryckningstiden, så att
afbrottet i undervisningen ej blir längre än det angifna. Denna tid
får sålunda ej räknas såsom hörande till den fritid, hvilken i normaltabellen
i en särskild kolumn angifves, och hvilken lärjungarna
alldeles oberoende af timrasterna böra hafva så mycket som möjligt
samlad och till sin fullkomligt fria disposition. Att den i nuvarande
stadga medgifna rasten af 5 till 10 minuter mellan två på hvarandra
följande timmar är för liten, därom var man i den ofvan omnämnda
diskussionen i Svenska läkaresällskapet om Omfördelningen i
skolorna ej af olika meningar, och i sitt utlåtande yrkar äfven sällskapet
på den här angifna och äfven af läroverkskomitén (jfr dess betänkande
s. 193) föreslagna förlängningen. Denna synes äfven vara
fullt behöflig, om lärjungarna skola kunna under rasten få, såsom äfven
komitén framhåller, tillfälle att något hvila sin tankekraft och
under rörelser i det fria hemta uppfriskning för kropp och sinne
samt åter få sin blodcirkulation och respiration i lifligare verksamhet
efter det tvungna stillasittandet på skolbänken. Härtill
kommer, att endast genom en så pass lång rast som den angifna
vederbörlig utvädring af skolrummen kan mellan timmarna ega
rum. Den tidsförlust af fem minuter, som genom förlängningen
drabbar undervisningen för hvarje timme, torde »rikligen ersättas
genom den större spänstighet och liflighet, som en stunds lek och
frihet gifver lärjungen», äfvensom genom den förbättring i luftens
40
Lärov.-Jcom. bet. III.
626 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
beskaffenhet i skolrummen, som för den efterföljande timmen vin
nes, och den lättnad för arbetet, som detta alltid medför (jfr ofvan
sid. 496).
Jag anser mig rörande beräkningen af den i förslaget upptagna
sammanlagda arbetstiden för dag ytterligare böra framhålla, att i
den inräknats all den tid, som lärjungen vid den gifna åldern
bör anses kunna använda för andligt arbete; altså ingår däruti
jämväl den frivilliga undervisningen, vare sig i skolan eller hemmet.
Såsom man finner af en not till den sidan 619 intagna tabellen,
har jag därför äfven för hvarje vecka beräknat en timme till frivillig
undervisning, hvilken tid, fördelad på sex arbetsdagar gör 10
minuter för dag. Meningen är sålunda, att skolan ej för sin uteslutande
räkning skall taga fullt ut hela den för hemarbete uppgifna
tiden eller, om man så vill, hela den arbetstid, som man för
en lärjunge vid en viss ålder anser icke utan fara för helsan kunna
öfverskridas för arbete af i fråga varande art. Att skolan alltid
bör lemna någon tid öfver åt lärjungen för frivillig undervisning,
har äfven komitén fullt behjärtat. Den framhåller sålunda i sitt
betänkande (sid. 127), att skolan tydligen ej bör omöjliggöra sådant
arbete, »då det ju verksamt kan främja den fria utvecklingen af lärjungens
anlag och hans förmåga af själfverksamhet», och den tilllägger
ytterligare, med särskilt betonande däraf genom kursivering,:
»Skolan bör altså icke för sin räkning ända-till det yttersta taga
i anspråk den tid, som befunnits för andligt arbete icke böra öfverskridas.
»
Meningarna torde väl ej häller vara mycket delade om den
stora betydelsen af dylikt arbete för den individuela, på anlag och
lefvande intresse bygda utvecklingen af personligheten och för
främjandet af andlig mogenhet. Skolan bör aldrig förlora detta förhållande
ur sigte, utan ständigt känna det som sin plikt att för
ett sådant arbete lemna rum. Detta framhålles äfven af den danska,
hygieniska skolkommissionen.
Det förslag till arbetstidens begränsning för lärjungarna vid
våra allmänna läroverk, hvars detaljer jag här framlagt, blef i
princip antaget och dess »tidsbestämningar lagda till hufvudsaklig
grund för komiténs eget förslag» (jfr komitébet. s. 181). Om den nuvarande
arbetstiden yttrar komitén bland annat, att den är alt för hög,
och att de ur tabellerna tagna »medelsiffrorna angifva, åtminstone
JÄMFÖRELSE MELLAN ARBETSTIDEN I NORMALTAB. O. I KOMITÉNS FÖRSL. 627
för de högre klasserna, ett större mått af dagligt arbete än det,
som man kan fordra, att ens den fullt utbildade mannen i sin
kraftigaste ålder skall kunna bära utan skada för sin helsa och
tankekraft» (komitébet. s. 141).
Vid utarbetandet af timplanen gjordes dock för ett par klasser
af komitén några ingalunda oväsentliga modifikationer eller, som
komitén i sitt betänkande benämner dem, jämkningar, det vill med
andra ord säga förhöjningar i arbetstiden. Dessa bestodo däruti, att
arbetstiden för 2:dra och 4:de klasserna böjdes med 3 timmar i
veckan eller 1/i timme dagligen.
Jag lemnar bär en sammanställning af det af mig framstälda och
det af komitén afgifna förslaget, hvar vid jag efter komiténs föredöme
betecknar det förra med »förslaget enligt normaltabellen». Jag
intager äfven resultaten för den nuvarande arbetstiden vid de högre
läroverken, enligt de nu gjorda undersökningarna.
Jämförelse mellan det i sammanhang med den hygieniska undersökningen
upprättade förslaget till arbetstidens begränsning (normaltabellen)
och det af komitén framstälda samt den nuvarande arbetstiden
vid de högre läroverken. Gymnastik inräknad.
Åldersklass efter |
Arbetstid |
för vecka |
Arbetstid |
för dag |
Medeltid enligt den nn |
Enligt normal- tabellen. |
Enligt komiténs förslag. |
Enligt normal- tabellen. |
Enligt komiténs förslag. |
||
10:de.............. |
36 |
36 |
6 |
6 |
6,55 |
11 :te.............. |
36 |
39 |
6 |
6,30 |
7,46 |
12:te ............... |
42 |
42 |
7 |
7 |
7,57 |
13:de.............. |
42 |
45 |
7 |
7,30 |
9,9 |
14:de.............. |
48 |
48 |
8 |
8 |
9,47 |
15:de.............. |
Öl |
51 |
8,30 |
8,30 |
Real. 10,38 Lat. 11,1 |
16:de.............. |
Öl |
51 |
8,30 |
8,30 |
» 10,28 » 11,14 |
17:de.............. |
54 |
54 |
9 |
9 |
» 11,1 » 11,22 |
18:de.............. |
54 |
54 |
9 |
9 |
» 11,20 » 11,8 |
Till följd af de förhöjningar, som komitén gjort i den af
mig föreslagna arbetstiden, erhålles, hvad nu till en början den
2:dra klassen beträffar, endast en minskning med 1V4 timme i
den nuvarande dagliga arbetstiden, under det att jag måste anse
628
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
en mycket större inskränkning vara af behofvet påkallad för de
späda barnen i den klassen, om arbetsbördan skall ställas i sådan
proportion till deras utveckling och moståndskraft, att man ej löper
fara att skada deras kroppsliga och andliga sundhet. I komitén nedlade
jag mot dessa förhöjningar min bestämdaste protest, och att jag
icke emot beslutet därom reserverade mig, berodde endast på den
frihet, jag hade och förbehöll mig, att i denna min redogörelse fritt
få uttala mig såväl i detta som andra hänseenden. Jag har emellertid
sedermera beklagat, att jag ej reserverade mig i denna punkt,
då jag ingalunda stod inom komitén ensam om min mening, utan
hade att räkna på instämmanden af andra ledamöter i komitén.
Det är uteslutande pedagogiska skäl, som föranledt komitén
till de omnämnda förhöjningarna, ty det skälet, som jämväl, om än
mera i förbigående, anföres, att, såsom det heter, »genom komiténs
förslag den fördelen vinnes, att skilnaden i arbetstid mellan 2:dra
och 3:dje samt mellan 4:de och öde klasserna minskas, och att
öfvergåugen från den lägre klassen till den högre sålunda icke
medför en så betydlig tillökning i arbete, som fallet skulle blifva,
om den ofta nämnda tabellen oförändrad hade följts», i hvilket förhållande
komitén synes vilja se eu hygienisk fördel, kan väl ej
vara rätt allvarsamt menadt. Denna motivering stämmer ej häller
väl öfverens med den högst erkännansvärda, hänsynsfulla behandling,
som komitén i öfrigt egnar de hygieniska frågorna. Det
är väl, för att nu bedöma förhöjningen ur hygienisk synpunkt, alldeles
klart, att, om lärjungarna under hela sitt ll:te lefnadsår få
hvarje dag under läsåret V2 timmes längre fritid, som de kunna
egna åt uppfriskande lekar och åt tillfredsställandet af det för
den åldern så ytterst stora behofvet af rörelse i det fria, så
måste detta verka för dem mera stärkande och sätta dem bättre
i stånd att fördraga 1 timmes längre arbetstid i nästa åldersår,
det 12:te, än om de tvingas att redan under det 11 de lefnadsåret
sitta äfven denna halftimme stilla på sin skolbänk under andlig
ansträngning och under de för det fysiska lifvet ofördelaktiga inflytelser,
som jag ofvan i kap. II skildrat såsom med detta stillasittande
under alla förhållanden mer eller mindre oskiljaktigt
förenade och därför äfven alltid i mer eller mindre grad därvid
verksamma. Om några hygieniska skäl för förhöjningen af arbetstiden,
vare sig i denna eller någon annan klass, torde man sålunda ej
böra tala. Ju starkare och kraftigare eu gosse är, ju bättre han
fått utveckla sig, desto bättre skall han alltid fördraga arbetet.
ÖFVERANSTRÄNGNINGEN I DE NEDERSTA KLASSERNA.
629
Anstränges han i förtid, så svigtar han för en börda, som han eljes
lätt skulle burit.
Det tinnes emellertid mycket väl grundade anledningar till det
antagandet, att man tämligen allmänt bland skolmännen hyser den
åsigten, att lärjungarna i de nedersta klasserna och särskild! i den
2:dra ej äro ansträngda ens vid den arbetstid, de för närvarande
hafva, och om jag ej misstager mig, har en sådan åsigt varit den,
som hufvudsakligen föranledt förhöjningen. I komiténs betänkande
finner man ej detta uttalad!, men däremot framträder nämnda åsigt;
med full klarhet i 2:ne af reservationerna. Den torde dock bero
på ett fullständigt förbiseende af, hvad den späda barnaorganismen
vid den åldern behöfver af frihet, af rörelse och af sömn, och att
graden af hans utbildning ej ännu svarar emot en så ihållande
uppmärksamhet och ett under så många timmar af dagen räckande
arbete med hjärnan, som man nu ålägger den späde gossen i skolan.
Närmare 8 timmars skolarbete är för ett barn åt 10 års ålder rent af
en orimlighet, och 61/., timmar, som komitén föreslår, äro ännu, enligt
alt att döma, alldeles för mycket, för att man ej skall löpa fara att
därmed åstadkomma verklig skada. Fkiedländer fordrar för en
gosse vid den åldern 8 timmar för kroppsliga öfningar och lekar
under beräkning, att ytterligare 4 timmars fritid finnes för behöflig
hvila, och han vill endast gifva honom andlig sysselsättning under
3 timmar. Elsass-Lothringer-kommissionen, sammansatt, såsom jag
angifvit, af de mest insigtsfulla läkare och vetenskapsmän, förklarar,
såsom vi af det ofvan (sid. 611) införda citatet erfarit, att 5 timmars
fullt fri tid för kroppsrörelser bredvid 4 timmars fritid för öfrigt
(3 för måltider och hvila, 1 för af- och påklädning) är för litet för
gossar i denna ålder, och kommissionen fordrar, att 6 timmar
häråt måste upplåtas. Jag har beräknat blott 3 ä 4 timmar för
denna tid. Detta har jag gjort med koncession för de pedagogiska
fordringarna, men med den allra största tveksamhet om, huruvida
jag icke därmed ej så litet öfverskridit den gräns, som en
rationel hänsyn till barnens sunda lif och utveckling utstakade.
Komitén och framför alt ett par af reservanterna synas emellertid ej
als haft några betänkligheter för att ytterligare inknappa denna tid
och att höja arbets- och tvångstiden för dessa små barn — tv små
barn äro de — från de föreslagna 36 timmarna i veckan till 39.
I den af Manteuffel på grund af den ofvan nämnda kommissionens
förslag utfärdade skolordningen för Elsass-Lotliringen är det i fråga
varande timtalet faststäldt till 35 å 36, d. v. s. till 5,8 å 6 timmar
630
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
dagligen (jfr komitébet. sid. 139). Blicken för och omdömet om
dessa förhållanden ställa sig uppenbarligen något olika äfven bland
lärarna för dem, som hatt egna barn i skolan, och för dem, som icke
haft detta. Man möter sålunda ej sällan i de tyska debatterna i
denna fråga yttranden af skolmän, i hvilka de öppet förklara, att de,
först sedan de hatt tillfälle att iakttaga egna barn i skolan och följa
dessas lit och arbete äfven i hemmet, fått sina ögon öppna för en
del missförhållanden i skolan och i barnens arbetsbelastning, som
de förut aldrig förestält sig vara af den art eller så stora, som de
i själfva verket äro. Och ofta hör man äfven hos oss, om än mera
enskildt, yttranden åt skolmän, som gå i samma riktning.
Denna fråga, det vill säga frågan om den arbetsbörda, som
man kan och bör pålägga de yngre skolklasserna vid våra allmänna
läroverk, är för hela vårt uppväxande slägte och därför
äfven för vår nation, enligt mitt förmenande, af den utomordentliga
vigt, att jag ser mig nödsakad att här något närmare på den ingå.
Jag vill då till deras allvarliga begrundande, som förmena,
att till och med nu ej eu för stark ansträngning i t. ex. 2:dra
klassen eger rum, framställa bilden af en 10-årig skolgosses lif i
den klassen under våra nuvarande förhållanden, och gör jag detta
med stöd af, hvad jag iakttagit å egna barn i skolor, hvilka utmärka
sig för eu jämförelsevis låg arbetstid.
Jag lägger eu af dessa skolors läsordning till grund för skildringen:
Den för klassen stadgade undervisningstiden (30 timmar i veckan
för läroämnena och teckning, 3 timmar gymnastik, 2 timmar sång
och musik) är vid läroverket ordnad på följande sätt: Den dagliga
undervisningen börjar kl. 7 t. 40 m. med gemensam bön. I »läroämnena»,
med inräkning af välskrifning och teckning, försiggår
undervisningen kl. 8—11 f. m. och kl. 1—3 e. m. Middagslektionen
afslutas med bön; jag antager tiden för denna till V4 timme,
och altså att undervisningstiden afslutas kl. 3 t. 15 min.
Härtill kommer nu till eu början V2 timmes gymnastik dagligen.
Denna fortgår i den i fråga varande skolan från kl. 11 f. m. till 12
t. 30 m. e. in. Jag antager, att den för den lärjunge, hvars dagsarbete
vi vilja följa, är förlagd till tiden mellan kl. 11 och 111. 30 m.
Sedermera kommer sång- och musikundervisningen, som ingen gosse
i den klassen, han må eg a anlag och sinne därför eller ej, får undandraga
sig. Den fortgår alla dagar från kl. 11 till 12 f. in.1) Yi måste
'') Detta, att inlägga både sång och gymnastik på frukosttimmarna, torde ej
vara i full öfverensstämmelse med stadgans föreskrift; jfr s. 646.
LIFVET UNDER SKOLTIDEN FÖR EN 10-ÄRING.
631
altså för vår lärjunge förlägga denna undervisning till tiden mellan
kl. 11 t. 30 m. och kl. 12, under, låtom oss antaga det, 4 dagar i
veckan. Altså återstår en timme af det så kallade frukostiofvet.
All denna tvångstid, som jag här uppräknat, är obligatorisk.
Lärjungen får ej undandraga sig något däraf, så vida han ej får
läkarebetyg på, att hans dåliga helsotillstånd ej kan medgifva honom
att deltaga i gymnastiköfningarna. Men vi måste här antaga, att
vi hafva att göra med normala förhållanden. Den tid, som gossen
behöfver för att tillryggalägga vägen från och till skolan, växlar
naturligtvis alt efter afståndet mellan skolan och hemmet; jag antager
mellan 10 och 20 minuter, och i medeltal torde 15 minuter
härför kunna beräknas, hvilket väl är lågt, då man måste inberäkna
påklädning af ytterplagg o. s. v.
Låtom oss nu se till, hurudant lifvet blir för det 10-års barn,
som skall fylla dessa skolans oeftergifliga anspråk. Gossen måste, för
att vara i skolan kl. 7 t. 40 m. vid bönens början, stiga upp senast
kl. 6,30, ensam, medan familjens äldre medlemmar ännu hvila i sina
sängar. Han får i hast kläda sig, i hast kasta i sig den åt honom
framsatta maten, som väl ofta vid denna tidiga timme ej torde fylla
de anspråk, som på den borde ställas, och matlusten torde äfven i allmänhet
så tidigt på, morgonen och under de förhållanden, som då ännu
i hemmen råda, samt under gossens oro att ej i tid komma i skolan,
ej vara synnerligen stor. Efter en sålunda i hast intagen och, jag
vågar antaga det, i regeln otillräcklig, tidig morgonmåltid tillbringar
gossen nu sin tid i skolan från kl. 7 t. 40 m. till 11 t. 30 m. de
dagar, han ej har sång, och ända till kl. 12 de dagar, han har
sång. Nu inträder det så kallade frukostiotvet. Gossen skyndar
sig hem, trött efter det för ett barn vid den åldern mycket ansträngande
arbetet samt uthungrad efter ett för den åldern och vid
den ansträngningen alldeles onaturligt långt uppehåll emellan måltiderna,
ett uppehåll, så mycket betänkligare i den mon, som det
tidiga »morgonmålet», om jag ens så kan kalla det, varit klent och
intagits med för litet ro och lugn. Gossen har 15 minuters väg hem
och 15 minuters väg tillbaka till skolan. Hela den tid, han får
fri under frukostlofvet, blir då 30 minuter. Under denna halftimme
skall han för det första intaga en måltid, som borde
vara kraftig och närande, men som ty värr ofta, om ej allra
oftast, långt ifrån är detta. Och sedan, först sedan, skulle han få
i första hand den hvila, som dels ovilkorligen kräfves för digestionsverksamheten,
om denna skall på ett normalt sätt försiggå, dels
632
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
är i liög grad behöflig efter det arbete, gossen på förmiddagen
utfört. Men härtill finnes ej tid. Några minuter, sedan han intagit
sin måltid, måste lian åter till skolan och här under spänd
uppmärksamhet egna sig åt ansträngande tankearbete till kl. 3.
Så kommer bönen, därefter hemvandringen, och i familjen är han
allra tidigast åter kl. 3 t. 30 min. Eu gosse, jag haft under
ögonen, kunde aldrig, äfven med största möjliga raskhet och med
en väg till skolan, ej öfverstigande den här antagna, hinna tillbaka
till hemmet förr än kl. 31. 45 min. Andra gossar, i de skolor, i hvilka
man varit nog förståndig att ej af de uttröttade och uthungrade
barnen vid slutet af middagstimmarna fordra bön, kunna komma
något tidigare, kanske kl. 3 t. 15 min.; men då jag här stöder mig
på förhållanden, som jag haft för ögonen, och som hafva sin tilllämpning
på två olika skolor, fasthåller jag vid den skildring, för hvars
detaljer jag kan fullt innestå. Skulle gossen ej under frukostrasten
hafva gått till sitt hem för att stärka sig där med en ordentligare
måltid, utan under den lediga frukosttimmen stannat kvar i skolan
och fått med sig dit så kallade frukost-bröd för att där förtära dem,
blir det än värre för honom, ty dessa bröd äro ingalunda nog för
hans behof af föda, och såsom jag ofvan framhållit, synes lusten
för förtärandet i skolan af dessa bröd, smörgåsar med några små
tunna köttskifvor, eller hvaraf de kunna bestå, vara klen äfven för barn,
som, när de under frukostrasten komma till hemmen, efter rörelsen
i fria luften och vid åtnjutandet af den mera smakliga mat, som där
bjudes dem, hafva en strykande aptit. Ej så sällan torde det äfven
förekomma, att barnen i stället för de medförda bröden skaffa sig
andra saker, som smaka dem bättre, och med hvilka de tillfredsställa
hungerskänslan, men ingalunda behofvet af stärkande föda.
Vare härmed huru som hälst, kl. omkring 3,45 får vår 10-årige
skolgosse sätta sig till middagsbordet, och jag förmodar, att man åt
denna måltid vill anslå 30 minuter. Kl. 4,is skulle han altså hafva
slutat denna. Då skulle han sålunda vara fri och ledig. Någon
hvila har han, såsom vi sett, ej förut fått, sedan han steg upp kl.
6,30 på morgonen. Han har arbetat så godt som hela tiden, förutom
den tid då han gått mellan skolan och hemmet, och han har nätt
och jämt haft tid att äta.
4 timmars hvila och 8 timmars fria rörelser och lekar var
Fkiedländeks anspråk, 3 timmars hvila och 6 timmars lekar och
kroppsrörelser var, hvad Elsass-Lothringer-kommissionen ansåg en
10-äring behöfva, när han sysselsattes med 6 timmars dagligt arbete,
LIFVET UNDER SKOLTIDEN FÖR EN 10 ÄRING.
633
inberäkna^ hemarbete, sång och gymnastik. Denne 10-åring
har efter 5V2 å 6 timmars skolarbete (sång och gymnastik inräknade)
ännu, då han kl. 4,15 e. m. slutar sin middagsmåltid, ej
haft någon egentlig hvila, annat än då han ätit; någon särskild tid
för lekar och kroppsrörelser har han ännu ej haft, och huru ställa
sig nu skolans ytterligare anspråk på honom för den återstående
delen af dagen? Han har att ytterligare utföra sina hemlexor, och
detta är ej en småsak. Den tid, som därför åtgår, kan väl ej så litet
växla efter olika begåfning hos lärjungarna och efter olika skolors
och lärares sätt att belasta sina lärjungar med hemlexor. Jag vill
här hålla mig till det medeltal för 2:dra klassens hemarbetstid,
som ur komiténs undersökningar framgått, det är 1 timme och 40
minuter. Men det är väl att märka, att detta är medeltal, och att
sålunda för omkring hälften af lärjungarna det blir ännu högre.
Det gifves skolor i vårt land, där det i medeltal för 2:dra klassen
uppgår till 2 t. 10 min. å 2 t. 40 m. Men, som sagdt, låtom oss
här hålla oss vid det allmänna medeltalet. Kl. 4,15, efter slutad
middagsmåltid, återstår för vår 10-åring en arbetstid af 1 t. 40 m.
Antingen tager hans stora, ännu ej als tillfredsstälda behof af
hvila, af lek, af fritid ut sin rätt, och han egnar sig någon kortare
stund häråt, eller drifver oron öfver lexorna honom så godt som
omedelbart efter middagen åter till sitt arbete. Hvad blir det förarbete,
han i båda fallen då utför, trött till kropp och själ, som
han måste vara? Vi antaga emellertid, att han redan kl. 4,30 återgår
till sitt arbete; han blir då, om vi äfven antaga, att han, i det
skick han är, kan utföra detta på den angifna medeltiden, ej därmed
färdig förr än kl. 6 t. 10 m. Nu först skulle han sålunda kunna
få egna sig åt hvila, åt lekar, åt kroppsrörelser, åt frivillig sysselsättning,
åt handaslöjd 0. s. v. Men nu är det för sent, alt detta skulle
han haft tillfälle till på mellantider mellan arbetet, för att kunna för
hvarje gång gå till det senare med återvunna krafter och uppfriskadt
sinne. Från kl. 6 t. 30 m. på morgonen till kl. 6 t. 10 m. på aftonen
har han varit så godt som oafbrutet upptagen. Då återstår för
honom ej stort annat än att intaga sin aftonmåltid och gå till sängs.
En tioåring med det dagliga arbete, som han i skolan har, behöfver,
efter alt att döma, i vårt klimat och under våra lifsförhållanden i
regeln omkring 10 å 11 timmars sömn om dygnet (jfr kap. VIII sid.
402 0. följ.), om han skall blifva fullt uthvilad och med fullt återvunna
krafter kunna återgå till sitt arbete följande dag. För att
kunna få denna softid, då lian följande morgon skall stiga upp kl. 6,30,
634
KAP. XIX. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
måste lian sålunda lägga sig kl. 7,so å 8,30. Omkring 1 å 3,4 timme,
innan han lägger sig, bör han få sin aftonmåltid, för att kunna låta
någon tid efter den få förflyta, innan han går till sängs, hvilket,
som sagdt, aldrig hör ske omedelbart ofvanpå maten. Han får
sålunda ej ens sent på kvällen annat än eu högst obetydlig, knappast
nämnvärd tid öfver till sin fria disposition.
Hvar får han då under hela dagens lopp tid för lekar, hvar får
han de många timmar, han behöfver för kroppsrörelser, hvila m. in.?
Hvar är den tid, då familjen får rå om barnet, och under hvilken
den kan hl. a. sörja för, att det härdas och starkes och får den
hygieniska uppfostran i hemmet, hvarom en reservant ordar? (jfr
sid. 44). Barnanaturen kan emellertid ej alldeles undertryckas.
Då gossen får så godt som ingen tid för frivillig, själfvald sysselsättning
på dagen, skall han, om det är honom någon möjlighet,
söka erhålla sådan på bekostnad af nattens hvila och sömn. (Jfr
ofvan sid. 427 0. följ. samt sid. 435.) Och till öfveransträngningen
på dagen kommer då otillräcklig sömn under natten.
Jag har nödgats gå in i alla dessa här ofvan anförda detaljer,
helt enkelt emedan man måste gå in i sådana detaljer, då man
vill bestämma sina fordringar på barnens arbetstid, eller då man
vill döma om bestående fordringar i detta hänseende eller om därutinnan
framstälda förslag. Man måste sätta sig fullt in uti, huru
förslagen eller fordringarna verka vid den praktiska tillämpningen.
De te sig måhända då i en helt annan dager, än när man ser dem
på papperet utan att göra sig fullt reda för, huru de inverka på
lärjungarnas hela lefnadssätt.
Detta dagliga lif, som jag för en nutida tioårig lärjunge i
statens skolor här skildrat, detta dagsarbete, denna brist på hvila,
denna otillräckliga tid för måltider, för kroppsrörelser, för lekar,
för vistandet i det fria, för behöflig sömn äro så orimliga, så
naturvidriga för barn, allra hälst i den i fråga varande åldern, att
eu genomgripande ändring härutinnan ej kan underlåtas, utan att
man å skolans sida gör sig skyldig till en medveten uraktlåtenhet
i omsorgen om barnen, som man svårligen torde kunna bära ansvar
för. Genom ett försvar för de fordringar, som döma barnen till
ett sådant lif, ådagalägger man till fullo sin obekantskap med,
hvad som fordras af barnaorganismen, för att den skall frodas,
svälla ut och växa stark såväl fysiskt som psykiskt.
2:DRA KLASSENS ARBETSTID.
635
Då jag i det framstälda förslaget för den 2:dra klassen blott
begärt en nedsättning i den alldeles orimliga arbetstiden, hvilken ju
är beräknad för 10-åringar, från 7 timmar 46 minuter, som den nu
faktiskt i medeltal är (utan inräknande af tiden för bönen), till 6
timmar, så är detta ej en minskning med mer än 1 timme och 46
minuter. Hvad jag därmed förnämligast räknat på att vinna, är, att
åtminstone det så kallade frukostiofvet, för att nu hålla oss till det
ofvan anförda exemplet och den däri angifna arbetsordningen,
mellan kl. 11 och 1 kan blifva fullkomligt fritt till lärjungens disposition.
Han kan då under detta hinna både att förtära en kraftig
frukostmåltid och att sedan få någon liten hvila samt därtill 1
timme öfver till lek och kroppsrörelser, hälst i det fria och på
den gemensamma lekplatsen. Härtill har nu således en timme
af den vunna fritiden användts. De återstående 46 minuterna
göra det möjligt för gossen att efter middagen få en verklig,
så ytterst väl behöflig hvilotid af omkring 1 timme, innan han
åter tager till sitt arbete och går till öfverläsandet af sina hemlexor.
Detta är en för kort hvilotid, men längre kan den, äfven
med de föreslagna inskränkningarna, ej blifva, om gossen skall
blifva ledig ungefärligen kl. 6 t. 15 m. eller, om skolan ej fullt
uttager hela årbetstiden, ungefärligen kl. 6, d. v. s. någon stund,
kanske 1 timme, innan han vid den här i fråga varande åldern bör äta
sin aftonmåltid, efter hvilken han ju bör få tillbringa en liten stund,
omkring V2 timme, i familjen, innan han går till sängs. Denna sålunda
föreslagna begränsning synes vara i så hög grad af nödvändig omtanke
för barnets väl och helsa påkallad, att det torde vara mycket
att beklaga, det komiténs majoritet funnit sig föranlåten att till den
föreslagna arbetstiden lägga ännu V2 timme för skolarbete. Hvar vill
man lägga in denna halftimme utan att åter på ett orimligt sätt inskränka
hvilo- och fritiden? Den lilla, högst obetydliga minskning i
kursen, som behöfts för att indraga den halftimme!!, kan ej spela någon
rol, hvilket äfven inom komitén framhöls af andra än mig. För
min del måste jag anse, på grund af alt, hvad jag därom i det föregående
anfört, att undervisningens resultat skulle blifva långt bättre,
om man, åtminstone så mycket som här föreslagits, sörjde för de
nödvändiga vilkoren för barnens fysiska välbefinnande, och om
hvila, omväxlande med arbete och fria kroppsrörelser, kunde åtminstone
i denna mycket inskränkta mon tillgodoses.
Hvad jag här anfört emot komiténs förhöjning i normaltabellens
tidsbestämmelser för 2:dra klassen, gäller i allmänhet äfven för
636 kap. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
motsvarande förhöjning för 4:de klassen. Jag liar för denna klass,
som är beräknad för 12-åringar, föreslagit bestämmandet af veckoarbetstiden
till 42 timmar, d. v. s. 6 timmar i veckan eller 1
timme om dagen mer än, hvad jag föreslagit för 10-åringarna.
Bibehållande i minnet den ofvan gifna skildringen af en 10-årings
arbetsdag, hvilken i allmänhet blir ungefärligen den samma för
12-åringen, kunna vi lätt föreställa oss, hvad en tillökning af 1
timme i arbetstid, utöfver hvad jag för 10-åringarna föreslagit, vill
säga för dessa små barn, som ännu ej inträdt i pubertetsperioden;
och då komitén ytterligare höjt tiden med Va timme, tror jag, att
den gått vida längre, än hvad en klok omtanke om barnen kan
medgifva, och längre, än som kan försvaras, så snart man erkänner,
att skolan måste hafva hänsyn till, att barnen må få en sund uppfostran.
Då komitén för alla öfriga klasser, utom för 2:dra och 4:de,
bifallit de i riormaltabellen föreslagna tidsbestämmelserna, vill jag
tillse, om de undersökningar öfver det hygieniska tillståndet, som
nu anstälts, kunnat gifva komitén någon anledning att anse, att lärjungarna,
särskild! i de åldrar, för hvilka de båda i fråga varande
klasserna äro beräknade, tåla vid ännu mera arbetsbelastning,
än hvad i nämnda tabell angifves, och hvars följder för barnens
dagliga lif jag ofvan, liksom förut inför komitén, skildrat.
Halten af, hvad i 2:ne af reservationerna yttras om resultaten af
den gjorda undersökningen med hänsyn till det stöd, som den kan gifva
för de påyrkade nedsättningarna i arbetstiden, och särskild! af, hvad
som där anföres rörande nedsättningen för 2:dra klassen, har jag i
föregående kapitel visat. Jag hänvisar bl. a. till »tillägget till kapitlet
om arbetstidens inflytande på helsotillståndet med anledning af 2:ne
af reservationerna (sid. 379) och särskild!, hvad yttrandena om
andra klassen beträffar, till sidorna 385, 386 samt till den nyss här
ofvan gjorda framställningen. Jag vill emellertid dessutom här genom
några ytterligare erinringar visa, hvilken befogenhet reservanterna
haft för sina uttalanden. Detta torde vara så mycket angelägnare,
som ju, såsom jag ofvan framhållit, flere skolman tyckas föreställa
sig, att lärjungarna väl tåla vid en sådan ansträngning, som de
hafva i skolans lägre klasser, trots det att den är sådan, som jaghär
ofvan visat den vara, och som egentligen ej borde vara för
SJUKLIGHETEN I OLIKA. KLASSER, SÄRSIilLDT I 2:DRA KLASSEN. 637
någon skollärare främmande, om den växelverkan egde rum mellan
hemmen och skolan, som alltid borde finnas.
Rörande först helsotillståndet hafva vi funnit, att sjukprocenten,
då vi frånräkna närsyntheten, just i nederklasserna stiger upp till
sitt första maximum, att den når detta i 2:dra klassen vid de
femklassiga och treklassiga läroverken, under det att vid de högre
läroverken väl själfva maximum ligger i 3:dje klassen, men sjukprocenten
för den 2:dra ligger detta maximum så nära, att skilnaden
blott är 0, 0>.
I ingen klass är stegringen af sjukprocenten vid de högre
läroverken så stark som i den 2:dra mer än i kl. VI,a på båda
linierna och kl. VII,a på reallinien. (Jfr sid. 125 och följ. samt
grafiska tabellerna 21—25.) Vidare har undersökningen visat, att
sjukligheten i regeln minskas från och med kl. IV t. o. m. kl. VI,i
för att sedermera åter hastigt stiga och nå sitt sista maximum i
kl. VII,i på latinlinien, i kl. VII,a på reallinien.
En jämförelse mellan dessa resultat och dem, till Indika undersökningen
af kroppsutvecklingen har ledt, har upplyst oss därom,
att denna sjukprocentens stegring i vissa och sänkning i andra
klasser står i ett mycket slående och bestämdt framträdande förhållande
till kroppsutvecklingens gång, så att den stiger under det
tidigare skedet före och i början af pubertetsutvecklingen, sjunker
sedan, så länge denna pågår, men stiger åter hastigt, så snart
den afslutats. (Jfr sid. 577 och följande samt den vid slutet af
kapitlet om kroppsutvecklingen bifogade grafiska tabellen.) En
jämförelse med den danska statistiken har visat, att i de delar,
där en sådan kunnat anställas, motsvarande förhållanden äfven
eg a rum för den danska skolungdomen, som dock genomgående
har eu lägre sjukprocent än vår. (Jfr sid. 190 och följ. samt sid.
580 och följ.) Jag har (sid. 577 och följ.) utförligt framhållit,
huruledes alt detta uppenbarligen tyder därpå hän, att åren närmast
före pubertetsperioden, under hvilka den årliga kroppsutvecklingen
är svag, utgöra ett skede med svag motståndskraft hos lärjungarna;
att under pubertetsperioden motståndskraften mot sjukliga inflytelser
är stark; men att denna period omedelbart efterföljes af ett nytt
skede, då motståndskraften åter är svagare. Vidare har undersökningen
visat oss, att sjukdomarnas antal (närsyntheten frånräknad)
i förhållande till lärjungarnas antal är allra störst i just
2:dra klassen, och jag har framhållit, att detta sjukdomarnas hopande
på de späda lärjungarna i 2:dra klassen stämmer väl öfverens
638 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
med de ofvan angifna resultaten rörande själfva sjukprocenten
(sid. 151). Eu blick på den grafiska tabellen visar, huru talrika
de kurvor för de särskilda sjukdomarna äfven äro, som starkt stiga
i denna klass eller där hafva sin spets. Särskilt fäster jag uppmärksamheten
på kurvan för hufvudvärk (blå) vid de olika slagen
af läroverk.
Betrakta vi resultatet af den statistiska undersökning af arbetstidens
inflytande på helsotillståndet, som gjorts för Stockholmsläroverken
med deras likartade sociala och allmänna hygieniska förhållanden
för lärjungarna, så finna vi, att, då alla lärjungar på
samma linie hopräknas, detta inflytande starkast framträder för den
gemensamma linien, det vill säga för de 3 lägsta klasserna, och bland
dessa visar det sig, då hvarje klass tages för sig, starkast för lista
och 2:dra klasserna, altså för de spädaste lärjungarna (sid. 373 och
följ., graf. tabellen 92). Att utslaget blir oregelbundet vid den motsvarande
undersökningen af 10 läroverk från olika delar af landet
med mycket olika yttre förhållanden, skiljaktiga arbetstider och betydliga
differenser i sjukprocenten, har jag utförligt visat bero på
undersökningsmaterialets för en sådan undersökning olämpliga beskaffenhet.
Utslaget var i alla fall äfven här i sin helhet för alla
linierim positivt (jfr sid. 365 och följ. och, med anledning af anmärkningar
i de båda reservationerna, sid. 379 och följ. samt sid. 385).
Gå vi nu till undersökningen öfver lärjungarnas förmåga att i
de olika klasserna följa med den undervisning, som lemnas dem,
en undersökning, helt och hållet grundad på lärarnas egna uppgifter,
så finna vi, att det »alldeles afgjordt framträder, att svårigheten
att «följa med undervisningen i allmänhet», om vi frånse ett
par klasser på reallinien, är störst i de 3 lägsta klasserna, hvilket
synes tyda därpå, att fordringarna här med hänsyn till den uppgift,
dessa klasser böra hafva, äro minst lämpade efter lärjungarnas
förmåga att på det utvecklingsstadium, i hvilket de befinna sig,
tillfredsställa de samma» (jfr sid. 390 och följ. äfvensom graf. tabellen
91). Härvid är äfven särskild! att anmärka, att medelåldern
dock för dessa lärjungar är omkring två år högre än den ålder, för
hvilken klasserna och altså äfven fordringarna i dem äro beräknade.
Alt, i hvilken riktning dessa undersökningar än hafva gått,
visar sålunda hän på samma sak, nämligen att, hur stark än den
nuvarande dagliga arbetsbelastningen må vara i öfriga klasser,
huru mycket den än må öfverstiga ett rimligt mått och höja sig
öfver, hvad man i andra land trott sig kunna fordra af växande
4:DE klassens arbetstid.
639
barn och ynglingar, så torde det dock framför alt vara just
de lägsta klasserna, i Indika fordringarna på tankearbete, ihållande
uppmärksamhet, arbetstid och stillasittande stå i det allra
största missförhållandet till de motsvarande åldrarnas bärkraft.
Att en högst betydlig lättnad måste åstadkommas för dessa klassers
lärjungar med deras ännu outvecklade organ, synes mig sålunda
alldeles påtagligt.
Frisk luft och rikligt tillmätt rörelse äro för deras helsa, välbefinnande
och normala utveckling, såsom Elsass-kommissionen uttrycker
sig, lika nödvändiga som vattnet för fisken. Men huru få
de väl nu sitt behof däraf tillfredsstäldt? Att neka dem att få det i
den ringa grad, som den af mig påyrkade nedsättningen i arbetstiden
går ut på att bereda dem, borde icke kunna sättas i fråga.
Efter hvad jag här anfört hufvudsakligen om de tre nedre
klasserna, återgår jag till den 4:de. Den klassen är beräknad för
den ålderklass af lärjungarna, hvilken enligt de gjorda beräkningarna
öfver medelåldern nu till ojämförligt största delen befinner
sig i 2:dra klassen, d. v. s. för 12-åringar eller barn i sitt 13:de
lefnadsår, just det lefnadsår, hvilket närmast föregår den så utomordentligt
vigtiga pubertetsutvecldingen, och i hvilket, enligt hvad
våra undersökningar visat, sjukligheten vid de högre läroverken så
starkt stegras och i det allra närmaste uppnår sitt första culmen,
fastän lärjungarna, som sagdt, gå i en lägre klass och sålunda äro
underkastade mindre ansträngning, än om de ginge i sin normalklass.
Äfven i Danmark får sjukprocenten sitt culmen närmast före eller
vid pubertetsperiodens inträde, och detta alt synes mig mana till en
synnerlig varsamhet vid bestämmande af arbetet för denna tydligen
föga motståndskraftiga ålder. Jfr ofvan sid. 577 o. följ. Det var därför,
som jag, efter hvad jag förmenar, på mycket starka och, åtminstone
för mig, alldeles tvingande skäl, ej vågade för den 4:de klassen
föreslå en arbetstid, högre än 42 timmar i veckan eller 7 timmar
dagligen; och då komitén höjt denna till 45 timmar i veckan,
d. v. s. till 71/2 timmar dagligen, tror jag, att den påtager sig
ett ansvar, som det hade varit bättre att cj ådraga sig, om man
ej är fullt saker på, att man ej gått för långt. Men hvarpå stöder
komitén sin trygghet i detta fall?
Ett utbyte af x/ timmes lek eller fria kroppsrörelser emot
timmes skolarbete är för den i fråga varande åldern af mycket
stor betydelse för barnens sunda lif.
640 KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
Rörande den stora vigten däraf, att barnen ej redan före
sitt inträde i pubertetsutvecklingsperioden nedsättas, utan få ingå
i den med så kraftigt: anlagda organismer som möjligt, hänvisar
jag till, hvad härom särskild! yttras sid. 586. Få de detta,
då skola de äfven, så vida inga särskild! störande omständigheter
tillkomma, genomgå pubertetsåren på ett helt annat sätt och under
dem utveckla sig långt kraftigare, än om de redan vid inträdet i
den åldern äro svaga och nedsatta; de skola då äfven kunna på
ett helt annat sätt förmå att bära det stränga arbete, som skolan
alltid måste komma att af dem fordra; undervisningens resultat
skall säkerligen blifva bättre, då hela organismen får mera mognad,
och skolan själf skall däraf skörda mera tillfredsställelse.
Knappast något större missgrepp torde kunna begås vid ordnandet
af barns uppfostran och undervisning än att för tidigt anstränga
dem mera än, hvad deras utveckling medger. Det är
under förutsättning af en betydlig lättnad i arbetet för underklasserna
och i visshet om den goda inverkan, detta skall utöfva på
barnens helsa och utveckling och därigenom stärkta förmåga af
arbete och uthållighet, som jag vågat föreslå så höga arbetstider
för de högre klasserna, som jag gjort, och gått längre än t. ex.
preussiska medicinaldeputationen, hvilken ej vill medgifva mera än
högst 8 timmars arbetstid, inberäknadt sång, teckning, hemarbete
och alt utom »Turnén». Komitén har ej häller föreslagit några förändringar
i själfva de föreslagna timtalen, fastän den ändrat fördelningen
af timmarna mellan skola och hemarbete, hvilket är en
mera rent pedagogisk fråga. Men anstränger man nederklasserna
på samma naturvidriga sätt som nu, då blifva äfven dessa arbetstider
för de högre klasserna alldeles afgjordt för höga; de i förtid öfveransträngda
barnen vinna ej kraft nog att bära ett sådant arbete. Vi
se, huru sjukligheten under nuvarande förhållanden hastigt tilltager, så
snart pubertetsperioden slutat. Den varning, som däri ligger, torde ej
kunna lemnas obeaktad. Jag tillåter mig här erinra om det i slutet af
förra kapitlet anförda, om skarp blick vitnande uttalandet af skolmannen
Petermann, nämligen »att grunden till alla de i dagen trädande
skadorna lägges i underklasserna; i medelklassen blifva de vidare
utbildade, och i öfverklasserna träda de i dagen.» Som en afsilning
på denna motivering för arbetstidens nedsättning särskildt för
skolans yngsta klasser anför jag det motto, som J. P. Frank (jfr
ofvan sid. 15) redan i förra århundradet stälde öfver det kapitel,
i hvilket han skarpt framhåller den stora faran och de svåra följ
-
BEMÖTANDE AF RESERVATIONER.
641
derna af den för tidiga, onaturliga ansträngningen af det ännu outvecklade
barnets kropps- och själskrafter:
»Schonet ihrer Faser noch, schont ihres Geistes brätte.
Verschvendet nicht im Kind’ des kimftgen Mannes Säfte.»
Innan jag går vidare, anser jag mig nödgad att, med afseende på
arbetstidens begränsning och hemarbetstidens bestämmande, här
till bemötande upptaga ett par yttranden af de båda reservanter, till
hvilkas uttalanden jag i denna redogörelse på flere ställen måst
återkomma. Den ene reservanten förklarar, att hufvudsaken synes
honom vara arbetets metodiska anordning, »och en ändring i timtalet»,
så fortsätter han, »tjänar därför att afleda uppmärksamheten
från, hvad vigtigare är. För öfrig! kommer nedsättning i timtalet
i de lägre klasserna lätt att återverka på arbetet i de högre, så att
detta försvåras.» Att mycket är i metodiskt hänseende att göra inom
skolan, vill jag ingalunda bestrida, lika litet som jag vill inlåta
mig på de rent pedagogiska frågorna. Men att fastställandet af en
tid för barnens dagliga skolarbete, utöfver hvilken man anser att
sådant arbete icke kan utsträckas utan fara för barnets både fysiska
och psykiska helsa och för dess kroppsliga och andliga utveckling,
skulle afleda uppmärksamheten från, hvad vigtigare är, detta är en
åsigt, som väl knappast behöfver bemötas. Hvad är vigtigare för en
skola än att väl se till, att den ej, vare sig af öfverdrifvet nit eller
åt brist på insigt om, hvad barnaorganismen kan tåla (och att sådan
brist kan förefinnas, måste man förutsätta), tvingar det barn, den
har sig anförtrodt, till ett sådant arbete och till ett så långvarigt
onaturligt stillasittande, att det till sin helsa och utveckling däraf
tager skada? Borde det ej vara ytterst vigtigt just för skolan att så
väl som möjligt känna, huru stora fordringar som utan fara i regeln
kunna ställas på barn i en viss ålder? Kan det vara en fördel för
skolan att härom sväfva i okunnighet, att ej, om jag så får säga,
hafva en ram, inom hvilken hon vet att hon kan röra sig fritt, och
eu norm, hvarefter hon tryggt kan gå vid uppställandet af sina
fordringar på barnet? Skall kännedomen härom kunna verka hämmande
för eller till afledande af uppmärksamheten på metodikens
fortgående utbildning? Hvad den sista satsen i det anförda yttrandet
beträffar, inskränker jag mig till att uppkasta eu motfråga:
Tror ej den ärade reservanten, att en för stark ansträngning af
Lärov.-lcom. bet. III.
41
642
KAP. XIX. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
barnen i de lägre klasserna, som skadligt inverkar på deras helsa
och utveckling och uttröttar dem i förtid, innan deras starkare utvecklingsperiod
ens börjat, återverkar på deras arbete i de högre
klasserna och på resultatet af hela undervisningen?
Den andre ärade reservanten uppträder skarpt mot, att några
bestämmelser rörande hemarbetstiderna göras. Komiterade skulle
af skolinspektörer och af skolrektorer, så menar reservanten, »hafva
begärt det omöjliga, då de fordra iakttagandet åt det mått för dagligt
hemarbete, som komiténs medicinskt sakkunnige ledamot på vetenskapliga
grunder uppgjort för hvarje åldersklass. Dylika föreskrifter
kunna till den kraft och verkan, författarens personliga auktoritet
dem förlänar, meddelas i populära skrifter och såsom andra sanitetsreglor
spridas till hemmen, men att i en regerings namn och för
vederbörandes efterrättelse fastställa, att hemarbetet skall inskränkas
till ett mått, som för dag utgör i 3:dje klassen 1,ir; timmar, i 4:de
klassen 2, i«timmar, i sjunde klassen 3,33 timmar, i åttonde klassen
4,3 timmar o. s. v.1); det måste efter min tanke anses som ett
orimligt ingrepp i hemmens frihet,2) och på dylika förutsättningar
kan man knapt, såsom komitterade flerstädes gjort, bygga eu
undervisningsplan.»
Det är ett märkligt uttalande detta af den komitéledamot, som
annars synes så benägen att för skolorna följa föredömen från
Tyskland. Det är i själfva verket en skarp tillrättavisning, han
ger åt de nuvarande tyska regeringar, bland dem äfven den preussiska,
hvilka gjort sig skyldiga till samma oriktiga förfarande som
komitén, då de under de senare åren tillsatt särskilda sakkunniga
kommissioner just för att bestämma den dagliga arbetstid i skolan
och hemmet, som man utan fara för barnens helsa kunde vid olika
ålder af dem uttaga, eller, såsom Manteuffel uttrycker sig, »huru
mycken andlig ansträngning den uppväxande ungdomen kan tåla,
utan att kroppen däraf lider.» Detta hafva de gjort just för att lägga
bestämmelserna därom till grund för regleringen af skolans fordringar
på barnen i de olika klasserna. (Jfr ofvan sid. 19.) Äfven Stockholms
läraresällskap torde få Matt taga den gifna tillrättavisningen
åt sig, då det, tydligen för att få en ledning vid bestämmandet af
hemarbetet, vände sig till Svenska läkaresällskapet med anhållan
’) Det torde observeras, att den ärade reservanten bär af en händelse fått
fatt i alldeles oriktiga siffror. De riktiga återfinnas å tabellen öfver förslaget
sid. 619. De se helt annorlunda ut.
2) Kursiveringen gjord af förf.
FÖRDELNING AP ARBETSTIDEN MELLAN SKOLAN OCH HEMMET. 643
om eu sådan utredning, (jfr sid. 48.). Det vill synas, som om den
ärade reservanten vore af den meningen, att det väl kunde vara
bra, i fall kunskap spredes till hemmen om, huru mycket andligt
arbete ett barn kan tåla, men att barnens lärare, hvilka just äro
de, som pålägga arbetet, ej behöfva härom hafva kunskap. I full
konsekvens härmed förklarar han ju äfven, att fastställandet af
den tid, som skolan hade att beräkna vid bedömandet af lärjungarnas
hemarbete, vore en orimlig inskränkning i hemmens frihet.
Huru hemmens frihet kan orimligt eller i ringaste mon inskränkas
häraf, att skolans lärare få en norm att gå efter vid beräknandet
af hemlexorna eller en tillsägelse, att därvid alltid måste tagas
hänsyn till, att lexorna ej kräfva en arbetstid, som är högre än, hvad
ett barn i en viss ålder anses kunna tåla vid, det öfverlemnar jag åt
den ärade reservanten att förklara. Då reservanten förklarar, att
en undervisningsplan ej kan byggas på förutsättningar rörande längden
af den arbetstid, under hvilken barnen dagligen för andligt arbete
utan fara kunna tagas i anspråk, så torde jag kunna inskränka mig
att hänvisa till en jämförelse mellan den ärade reservantens uppfattning
af denna sak och fältmarskalken Manteuffels (jfr ofvan
sid. 19) äfven som den preussiska regeringens (sid. 22), för att nu
ej tala om Hessens, Badens regeringars o. s. v. För min del tror
jag, att komitén förfarit alldeles riktigt, då den, efter moget öfvervägande,
följt Manteuffels och de med honom liktänkande regeringarnas
föredöme i uppfattningen om bästa sättet att gå till väga
vid uppgörandet af en undervisningsplan för skolorna.
Med hänsyn till fördelningen af den dagliga arbetstiden mellan
skolan och hemmet har komitén, såsom vi sett, för klasserna 6 och
7 vidtagit den förändring i det af mig framstälda förslaget, att den,
med fullkomligt bibehållande af de föreslagna timmarnas antal,
minskat tiden för arbetet i själfva skolan och i motsvarande grad ökat
tiden för hemarbetet. I denna förändring kan ligga en stor fördel,
men däri kan också ligga en ej mindre fara. Fördelen kan ligga
däri, att lärjungarna få mera tillfälle att uppöfva sin själfverksamhet
och förmåga af själfständigt arbete vid studiernas bedrifvande, och
detta måste mycket högt skattas. Det är äfven denna fördel, som
komitén synes hafva afsett att med förändringen vinna (jfr komitébet.
sid. 191). Men förändringen kan äfven hafva andra ganska
stora fördelar, om vissa förutsättningar därvid uppfyllas. Lärjungen
644 ICAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
skulle nämligen få en friare dispositionsrätt öfver sin tid. Han
kunde därigenom få en mera samlad tid till andra sysselsättningar,
såsom framför alt till de lians sundhet och utveckling så ytterst
främjande kroppsöfningarna och lekarna. Vidare kunde, då hemarbetena
alltid måste vara beräknade för barn med medelmåttig
begåfning, en yngling genom att spänna sin energi och lägga in
mera intensitet i arbetet, det vill säga därunder höja sig öfver
medelmåttan, lättare bereda sig en längre fritid än eljes. Detta,
att den uppväxande ungdomen får vänja sig vid att arbeta med full
kraft, när den arbetar, och att den dess emellan får full hvila från
andliga ansträngningar och kan egna sig åt för kropp och sinne uppfriskande
sysselsättningar, är hvad som i hög grad bör vid all uppfostran
eftersträfvas. Förändringen kan medföra en stark eggelse
härtill. Men faran är å andra sidan mycket stor. Den ligger däruti,
att måttet för det dagliga hemarbete, som skolan ger lärjungarna, blir
svårare för henne att bestämma, och om ej dessa hemarbeten gifvas
med den allra största varsamhet, kunna de mycket lätt komma att
tvinga till ett arbete, som öfverskrider den bestämda gränsen.
Vidare ligger faran däri, att mera flitiga och ambitiösa lärjungar, öfver
hufvud de mera begåfvade ynglingarna, med lust för studier, — det
är dessa, såsom vi af ofvan lemnade redogörelse erfarit, hvilka i
medeltal använda längsta tiden på sina hemarbeten (jfr sid. 395) —
lätt skola förledas att dess mera förlänga den dagliga hemarbetstiden,
ju större och mera omfattande den uppgift är, som de för
hvarje dag hafva att genom sitt arbete i hemmet lösa. Skall förändringen
genomföras, fordras det därför en långt större vaksamhet
och kontroll både från skolans och hemmens sida öfver lärjungarnas
arbeten i och för tillfredsställandet af, hvad skolan ålägger dem.
Långt strängare bestämmelser måste äfven utfärdas för skolan beträffande
skyldigheten att faktiskt utöfva denna till en viss grad
redan nu föreskrifna kontroll (jfr komitébet. sid. 191). Vi hafva
ju sett, att under nuvarande förhållanden skolor finnas, som kunnat
utpressa dagligen öfver 14 timmars obligatoriskt arbete af omkring
18 års ynglingar (jfr graf. tab. 69). Något sådant borde naturligtvis
aldrig kunna få passera i en stat, som vill sörja för sin ungdoms
väl, och skulle kontrollen af skolorna och öfver skolorna komma
att utöfvas på ett sådant sätt, att någonting härmed jämförligt kunde
fortfarande passera, då skulle den af komitén gjorda förändringen
blifva mycket olycksbringande. Men detta bör kunna förekommas,
och den ökade växelverkan mellan skolan och hemmet, som för
-
ARBETSTIMMARNAS FÖRDELNING PÅ OLIKA TIDER AF DAGEN. 645
ändringen, rätt tillämpad, måste medföra, är i sig själf af stort
värde och mycket eftersträfvansvärd.
Svårigheterna att på ett fullt tillfredsställande sätt utöfva kontrollen
äro emellertid ej små. Komitén har förordat utfärdandet af
särskilda cirkulär med närmare bestämmelser härför till rektorernas
och lärarnas ledning. Den har angifvit några allmänna synpunkter,
som därvid borde beaktas, men ej, och detta väl med rätta,
inlåtit sig på detaljbestämmelserna. Vi hafva särskild! för denna
fråga goda föredömen att följa i de tyska stater, där hemarbetstiderna
för de olika klasserna länge varit normerade, och där skolorna
blifvit tillhållna att sörja för och utöfva kontroll öfver, att
de vid hemarbetets åläggande hålla sig inom sådana gränser, att
medelmåttigt begåfvade lärjungar ej behöfva öfverskrida de såsom
maxima normerade tiderna.
Af mycket stor betydelse i hygieniskt hänseende är arbetstimmarnas
fördelning på de olika tiderna af dagen, och särskild!
har hos oss den frågan varit mycket debatterad, huruvida det
vore lämpligast att dela arbetet i själfva skolan mellan föroch
eftermiddagen eller att helt och hållet förlägga det till förmiddagen.
Denna fråga står äfven i närmaste samband med den,
huru många undervisningstimmar man kan låta omedelbart följa
efter hvarandra utan annat uppehåll än den vanliga timrasten.
Förlägger man hela undervisningen till förmiddagen, kan man nämligen
ej undvika att sammanställa 3:ne undervisningstimmar, om
lärjungarna skola kunna erhålla någon frukostrast.
Enligt 1820 års skolordning lästes alla förmiddagar i veckan
4 timmar, med 1 timmes uppehåll efter de 2 första, och 4 eftermiddagar
i veckan 2 timmar. År 1856 års läroverksstadga medgaf,
att 3 lärotimmar fingo omedelbart följa på hvarandra, och den
anbefalde ej eftermiddagsläsning.
Enligt 1859 års stadga fingo ej mer än 6 timmar användas
till undervisning samma dag. Efter 2 timmars fortsatt arbete på
lärorummet skulle minst 1 timmes uppehåll göras; dock kunde
äfven 3 lärotimmar få följa på hvarandra, om såväl före som efter
deras slut minst 2 timmars ledighet lemnades lärjungarna. För
öfrig! fingo alt efter olika orters sed och årstidernas beskaffenhet
646
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
lärotimmarna ordnas på sätt eforus efter rektors och lärares förslag
godkänner. I denna stadga föreskrefs sålunda icke bestämdt hvarken
förmiddags- eller eftermiddagsläsning. Under 1860-talet infördes
mer och mer allmänt förmiddagsläsningen vid läroverken, med
undervisningstimmar vanligen kl. 7—9 f. m. och 11—2 e. m.
och två e. m. i veckan kl. 4—5, och man lärer i allmänhet
varit belåten med denna ordning1). I öfverensstämmelse med 1874
års skolkomités förslag blef i vår ännu gällande stadga 1878 eftermiddagsläsningen
införd såsom lag för de fem nedre klasserna,
såvida ej »kungl. maj:t på grund af särskilda förhållanden medgifver
undantag». Endast i klasserna öfver den öde få 3 lästimmar
följa på hvarandra. »Två eller tre timmars fortsatt arbete på lärorummet
skall efterföljas af minst 2 timmars ledighet; dock må af
denna ledighet en half timme kunna användas för gymnastik eller
sång, om den samma omedelbart ansluter sig till en föregående
eller efterföljande lästimme.»
Från tillämpningen af detta stadgande om eftermiddagsläsningen
begärde flere läroverk befrielse, redan innan stadgan trädde
i kraft. Undantag beviljades för Stockholms stad och Falköping,
men afslogs för de öfriga; dock beviljades befrielsen sedermera för eu
del på förnyade ansökningar. Då ytterligare sådana emellertid ingingo,
kom frågan om det inflytande, den ena eller andra anordningen
af undervisningstiden må anses utöfva på lärjungarnas helsotillstånd,
slutligen 1880 på anmodan af medicinalstyrelsen under Svenska
läkaresällskapets pröfning. Efter en omsorgsfull behandling af
frågan genom sällskapets skolkomité och sakrika diskussioner inom
sällskapet afgaf detta i sitt utlåtande det bestämda uttalandet, »att,
under de förhållanden, som för det närvarande i öfrig! ega rum
inom allmänna läroverken, en sådan läsordning, enligt hvilken
arbetet å lärorummen — med därvid tagen hänsyn till skilda
orters olika måltidstimmar — i regeln förlädes till tiden före
middagsmåltidens intagande, måste anses utöfva ett gynsammare
inflytande på lärjungarnas helsotillstånd än den enligt 1878 års läroverksstadga
införda arbetsordningen.» På samma gång sällskapet
sålunda af fysiologiska och hygieniska skäl måste förorda förmiddagsläsningssystemet,
framhöll det dock nödvändigheten af, att
ingen del af 2 timmars-frukostledigheten finge användas för några
skolans öfningar, utan att dessa timmar blefve fullt fria till lärjungens
'') För denna öfversigt och vidare detaljer rörande de här angifna stadgandena
jfr d:r Sigurd Lovens anf. i Sv. läkaresällskapet d. 16 sept. 1880. Hygiea.
ARBETSTIMMARNAS FÖRDELNING pl OLIKA TIDER AF DAGEN. 647
disposition. Jag- ansluter mig helt och hållet till detta uttalande
och anser mig ej här behöfva afgifva några vidare motiv för det
samma, i synnerhet som jag i det föregående redan lemna! ett par
utdrag åt den motivering, Läkaresällskapet gifvit, (jfr sid. 609 och
610). Att man, då 3 timmars undervisning förekommer i skolan,
hör, såvidt möjligt är, söka för den mellersta timmen inlägga ett
ämne, som så litet som möjligt anstränger tankeverksamheten, sålunda
hälst, när så ske kan, ett öfningsämne, torde knåp! här
behöfva påpekas.
Vid uteslutande förmiddagsläsning i skolan gäller det emellertid
att bereda eu så stor fri mellantid, såsom ofvan framhållits,
att lärjungarna kunna så väl i lugn intaga en kraftig måltid som
äfven egna minst eu timme åt lekar och rörelser i det fria. Med
5 sitt-timmar dagligen, altså gymnastik ej däri ingående, låter sig
detta cj göra utan att börja skolan kl. 7,:;o å 7,io, hvilket är väl
tidigt. Detta skulle enligt det af mig framlagda förslaget emellertid
blifva nödvändigt för de fem sista klasserna, om de skulle få
2:ne fullt fria timmar för frukostlofvet, och det senare måste jag
hålla på såsom alldeles nödvändigt, för såvidt frukostlofvet skall
komma till verkligt gagn. Men den angifna tiden blir i alla fall
ytterst knapp för ändamålet, och jag kan för min del icke underlåta
att i ungdomens och i en god uppfostrans efter min mening
sannaste intresse framhålla det önskvärda däruti, att man ville
bereda lärjungarna i alla skolans klasser en fullkomligt fri och
ledig eftermiddag i hvarje vecka. Den, hvilken i sin skoltid erfarit
fröjden af att hafva eu sådan (för min del hade jag två, onsdagarna
och lördagarna), och den, som har sett, hvad eu sådan har för inverkan
på och betydelse för de barn, som nu äro i åtnjutande däraf,
såsom flickorna i en del skolor äro, den, tror jag, skall med mig
instämma i den uttalade önskan. En sådan fri eftermiddag utgör eu
i hvarje vecka återkommande ljuspunkt i barnalifvet: huru de
lämpligast skola använda den, utgör en glädjekälla för barnen att
tänka på. Den ger tillfälle till kraftigare utveckling för individualiteten,
då barnet kan genom den få en mera sammanhängande
tid för att egna sig åt det, hvaråt dess håg och anlag ligga.
Den ger tillfälle till vidgadt kamratlif eller familjelif, den ger tillfälle
till gemensamma utfärder, till botaniska exkursioner för den,
som därtill har lust, till handaslöjd o. s. v. Synnerligen ofta skulle
den hos oss äfven af gossarna användas, så som nu är förbehållet
för flickorna, åt mera ihållande skridskoåkning, för hvilken synner
-
648
KAP. Xlt. JÄMFÖRELSES OCH FÖRSLAG.
ligen nyttiga öfning vårt klimat ger så mycket tillfälle, men hvaraf
våra allmänna skolors lärjungar så föga under nuvarande förhållanden
kunna begagna sig. Vill man främja återupplifvandet af leken
bland skolungdomen i den anda, som uttalar sig i den preussiska
kultusministerns ofvan anförda cirkulär, och vill man vinna de fördelar
däraf för barnens intellektuela och kroppsliga utveckling, som
han så vältaligt framhåller, må man då gifva dem en från alt skolarbete
fri eftermiddag i veckan.
De så kallade lofdagar, som för närvarande kunna medgifvas
för 6:te och 7:de klasserna, 2 dagar i månaden för den förra, 4 dagar
i månaden för den senare, — hvilka dagar, afsedda för skriftliga
hemarbeten och enskilda studier, torde, såsom stadgandet om dem
mera allmänt tillämpas, långt ifrån förtjäna namnet lofdagar —
har komitén i samband med begränsandet af den dagliga arbetstiden
föreslagit till indragning. En verkligt fri eftermiddag skall
för dessa klassers lärjungar, såvidt jag kan öfverse förhållandena,
lemna mer än ersättning för dessa så kallade lofdagar (jfr ofvan
sid. 320).
Mot den förlängning af läsåret till »högst 39 veckor», som komitén
föreslagit, har jag hyst och hyser fortfarande stora betänkligheter.
Då jag fogade mig i beslutet om denna förlängning, som
komitén gjorde till vilkor för sitt antagande af förslaget till den
dagliga arbetstidens inskränkning, så var det endast, emedan jagansåg
denna senare så absolut nödvändig, att för dess säkra vinnande
betänkligheterna mot feriernas förkortning måste trängas åt sidan.
De kvarstå emellertid och hafva mera ökats än minskats efter den
ytterligare kännedom, jag sedermera vunnit om barnens nedsättning
i utveckling under vintermånaderna, altså under läsåret, och den
kompensation, som härför vinnes under sommarhalfåret (jfr o. kap.
om kroppsutvecklingen sid. 559—573). Komitén anför själf (komitébet.
sid. 185), efter 1872 års skolkomité, mycket goda skäl,
framstälda från flere synpunkter, emot eu förkortning af ferierna.
Jag hänvisar till detta komiténs anförande !och ställer vid dess sida
såsom förstärkning, hvad jag här ofvan, särskilt å sid. 572, yttrat
därom, huruvida det ej kan vara förenadt med fara att öka den nedpressning,
som under vintern och våren eger rum, och förkorta tiden
för den absolut nödvändiga kompensationen under sommaren, framför
alt innan vi ännu hafva mera kännedom om lagarna för dessa
SAMMANFATTNING.
649
för barnets helsa, tillväxt och utveckling så utomordentligt vigtiga
växlingar och alla på dem inverkande omständigheter, än hvad
vi ännu hafva. Att trafven på längre sommarferier för vår ungdom
hos oss måste vara mycket större än i sydliga länder, det
visa de gjorda undersökningarna otvetydigt. Må vi väl akta oss
för att här göra ett missgrepp, hvars skadliga följder blefve svåra
att afhjälpa och, hvad nästan värre är, mycket svåra att kontrollera,
om ens detta skall kunna låta sig göra, förr än efter en
mycket lång tid, och först sedan de drabbat den ena skolgenerationen
efter den andra.
De i detta kapitel gjorda jämförelserna hafva visat oss, att
den dagliga arbetstiden vid våra allmänna läroverk är högre än i
något annat land, samt att den för hvarje åldersklass af lärjungarna,
från den yngsta till den äldsta, vida öfverstiger, hvad alla sakkunniga,
för utredandet af hit hörande frågor nedsatta kommissioner
förklarat vara det högsta tillåtliga, som man kan fordra af den
uppväxande ungdomen utan att utsätta denna för de allvarsammaste
faror.
Hvilka dessa faror äro, har jag i kapitlet II skildrat, och i
kap. III hafva vi lärt känna, huru nedslående helsotillståndet är
bland vår skolungdom vid de allmänna läroverken. Det förslag
till arbetstidens begränsning, som här blifvit framstäldt, står i närmaste
öfverensstämmelse med dem, som afgifvits af de ofvan nämnda
kommissionerna, i hvilka vi återfinna flere af vår samtids förnämsta
auktoriteter inom den medicinska vetenskapen lika väl som erfarna
och framstående pedagoger. Delvis går det i eftergifter för de
pedagogiska fordringarna något längre än dessa. Att man skulle
kunna gå ännu längre i denna riktning utan risk att skada den
ungdom, för hvars väl skolorna äro upprättade, betvifla!’ jag. Vi
hafva sett genom det exempel, jag ofvan anfört, huru litet utrymme
förslaget i själfva verket vid den praktiska tillämpningen kommer
att gifva åt, hvad som utgör hufvudvilkor för, att en barnaorganism
skall frodas och växa stark, nämligen kroppsrörelser och lekar i
det fria.
Om skolan får efterskänka något af den tid, hon hittils tagit
uteslutande för sig i anspråk, så vinner hon igen detta och säkerligen
mycket mer genom den större mottaglighet för hennes undervisning
och den större lust, energi och kraft, lärjungarna skola
i
650
KAP. XII. JÄMFÖRELSER OCH FÖRSLAG.
vid sitt arbete utveckla, om det bättre än hittils sörjes för, att
de få låta arbete omväxla med hvila, andlig ansträngning och
stillasittande i rummens instängda luft med kroppsrörelser, öfningar,
lekar och vistelse i det fria, och om de under natten få den
sömn, de behöfva för att följande dag kunna återvända till skolan
med återvunna krafter, uthvilad hjärna och spänstigt sinne. Och
huru härmed än må vara, och äfven om något skulle få prutas på
de faststälda kurserna, måste dock alt detta tillgodoses, för såvidt
de uppväxande generationerna ej skola taga skada, och om de
skola kroppsligt och andligt kunna nå den utveckling och mognad,
hvaraf de äro mäktiga. Detta måste vara all uppfostrans högsta
mål och äfven rättesnöret för skolans fordringar på de barn, hon
tager i sitt hägn, och i hvilkas hela lif hon så djupt ingriper.
KAP. XIII.
Oen hygieniska tillsynen.
I det föregående har jag flerstädes, särskildt i kap. IX, framhållit
nödvändigheten af, att eu hygienisk tillsyn öfver skolorna
finnes, och att denna vakar såväl öfver helsotillståndet hos skolungdomen
som äfven däröfver, att helsovårdens lagar blifva vid
alla skolans inrättningar och anordningar så fullständigt tillgodosedda,
som förhållandena någonsin kunna medgifva.
Af den i första kapitlet lemnade historiken hafva vi erfarit,
att redan i förra århundradet J. P. Frank på det allra bestämdaste
yrkade på, att alla offentliga skolor och uppfostringsanstalter stäldes
i alt, som har samband med helsovården, under en sträng kontroll
af vederbörande offentliga sakkunniga myndigheter. Åter och åter
har detta yrkande under vårt århundrade blifvit på det allvarligaste
iörnyadt, utan att man förr än på allra sista tiderna visat någon
benägenhet att därtill lyssna. Man har i allmänhet mötts, här
likasom vid frågan om andra hygieniska förbättringar och större
hänsyn til! lärjungarnas kroppsliga helsa, dels af likgiltighet hos
allmänheten, hvilken ej insett frågans vigt, dels af ett starkt motstånd
från skolmannen, hvilka, såsom jag ofvan framhållit, ej gärna
velat vid skolorna inrymma någon plats för läkarens verksamhet,
framför alt om denne skulle på något sätt ingripa i skolans anordningar,
hvilka skolmannen ansett böra alldeles uteslutande tillkomma
dem själfva att bestämma. Detta synes hafva varit förhållandet
i snart sagdt alla länder, där frågan mera allvarsamt behandlats;
men eu vändning till eu riktigare och bättre uppfattning synes nu
mera hafva inträdt. Så yttrar, exempelvis, den preussiska medicinaldeputationen
i sitt ofvan anförda betänkande af år 1884: »Åt
provinsial-skolkollegiernas berättelse för åren 1870—71 erfara vi,
att, om än eu viss ömtålig afundssjuka (Eifersucht) emot, att läkarna
652
KAP. XIII. BEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
blandade sig i skolans angelägenheter, omisskänneligt öfver alt
framträder, bryter sig dock det erkännandet väg, att skolhygienen
ej kan blifva tillfredsställande utan läkarnas hjälp.»
Det är svårt att erhålla en något så när fullständig inblick
uti, huru det i själfva verket för närvarande står till med den
hygieniska tillsynen och kontrollen öfver skolorna i utlandet. De
inom läroverkskomitén af flere bland dess ledamöter utarbetade
berättelserna om skolväsendet i olika länder (bil. B) lemna inga
upplysningar i detta hänseende. I de skolhygieniska handböckerna
och specialafhandlingarna finner man väl fordringar, att i fråga
varande tillsyn måste ega rum, på det bestämdaste framstälda;
men hvad man gjort för att fylla anspråken, nämnes i regeln icke;
detta, såsom det vill synas, väl hufvudsakligen, emedan härom är
för de flesta land mycket litet att säga. Baginsky, som i sin ofvan
ofta anförda handbok framställer ett detaljerad! förslag för »die
hygienische Ueberwachung der Schulen», har om deide olika länderna
vidtagna åtgärderna i denna riktning intet att förmäla. Hos Uffelmann
finner man därom några helt knapphändiga meddelanden.
Den danska hygieniska skolkommissionen, som insåg vigten
af att vid sina arbeten hafva någon närmare kännedom om de
hygieniska förhållandena vid skolorna i utlandet och de erfarenheter,
man där härutinnan gjort o. s. v., beredde sin ledamot dr
Hertel tillfälle att genom en resa förskaffa sig denna kännedom.
1 den skrift1), i hvilken Hertel redogör för, hvad han under denna
resa inhemtat, lemnar han den fullständigaste redogörelse för den
hygieniska tillsynen i skolorna, som jag kunnat finna, och för den
följande redogörelsen härför stöder jag mig helt och hållet på
nämnda skrift, för så vidt ej annorlunda särskild! angifves2).
Bryssel synes vara den stad, där åtminstone uti nu i fråga
varande hänseende, särskildt hvad kommunalskolorna beträffar, hygienen
är bäst tillgodosedd i skolorna. I alla skolor, äfven i folkskolorna,
, meddelas där åt barnen någon undervisning i sundhetslära
och de vigtigaste organens funktioner. Alla, som utbildas till lärare
och lärarinnor, få en omsorgsfull undervisning i hygien. Till grund
för denna ligger en lärobok på omkring 400 sidor. För de äldre
'') De hygieniske Forhold i Skolerne i nogle större Byer i Udlandet. I tidskriften
»Vor Ungdom» 1883.
2) Att jag vid redogörelsen, för hvilken jag till stor del använder Hertels
text ordagrant, ej använder citation, sker uteslutande ur praktisk hänsyn, då jag
därigenom vinner mera frihet att göra förkortningar och omkastningar.
VID SKOLORNA I BRYSSEL.
653
lärarna vid skolorna hållas af flere läkare på kommunens bekostnad
kurser och föreläsningar öfver hygienen, så att alla lärare
erhålla kännedom om denna.
Läkaretillsynen vid skolorna är olika i de kommunala skolorna,
i statens skolor och i privatskolorna. Främst i detta hänseende
stå kommunens skolor.
Alt, som rör hygienen, är i Bryssel samladt i den hygieniska
hyr ån, hvilken är en rent kommunal inrättning. I hygieniskt hänseende
är staden indelad i 5 distrikt, af hvilka hvart och ett har sin
särskilda läkare, hvilken utöfvar den hygieniska tillsynen i alla
riktningar. Hvar och en af dessa läkare har en biträdande läkare,
»médecin adjoint», och denne senare är tillika distriktsskolläkare
för de kommunala skolorna, men endast för dessa.
Skolläkaren skall 3 gånger i månaden inspektera hvarje skola i
distriktet. Han skall undersöka alla lokalerna — klassrummen,
den Öfvertäckta platsen, gångarna, afträdena o. s. v. — med hänsyn
till renlighet, god luft och temperatur i klassrummen. Denna
senare skall 4 gånger dagligen af de resp. lärarna iakttagas och
antecknas på ett särSkildt schema, som hänger vid sidan om termometern.
— Läkaren skall vid sina besök kontrollera äfven detta
och kort sagdt alla förhållanden, som kunna hafva betydelse för
barnens sundhet. Efter hvarje besök ifylles ett tryckt rapportformulär,
som insändes till den hygieniska byrån.
Läkaren skall tillika efter ett visst schema undersöka barnen
i folkskolorna, då de intagas i skolan. Därjämte sköter han barnens
preventiva behandling. Alla barn, som lida af bleksot, skrofler
eller andra försvagande sjukdomar, kunna få fri medicin efter
läkarens anvisning. Så snart han finner ett barn, som ser svagt
eller klent ut, eller om skolföreståndaren gör honom uppmärksam
därpå, skall han undersöka det och behandla det i skolan, om så
är behöflig!. Medicin fås fritt från välgörande sällskap och från
sjukhus. Barn, som misstänkas för smittosam sjukdom, skola af
skolläkaren undersökas för att så fort som möjligt kunna afhållas
från skolan, om misstanken befinnes grundad. Under mellantiderna
mellan läkarens besök åligger det skolföreståndaren att vara uppmärksam
på barn, som visa misstänkta symptom, och att hänvisa sådana
till läkaren. Skolföreståndarna få eu tryckt vägledning, som upptager
begynnelsesymptomen för alla epidemiska sjukdomar.
Skolläkaren bär intet att göra med barnens behandling i
deras hem.
KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
654
Hvarje fall åt smittosam sjukdom skall genast anmälas på
den hygieniska byrån med angifvande af den skola, i hvilken barnet
går, och skolan underrättas om fallet. För att åter få tillträde till
skolan skall barnet medföra intyg af skolläkaren, att det är friskt,
och att hemmet är desinficieradt. Så snart ett sjukdomsfall anmäles
på den hygieniska byrån, sändes distriktsläkaren eller skolläkaren till
barnets hem för att där företaga den nödvändiga isoleringen och
sedermera desinfektionen. Själfva behandlingen är det familjens
sak att ombesörja. Syskon till det sjuka barnet få ej besöka skolan
förr, än hemmet är desinficieradt.
Dessa bestämmelser gälla för skarlakansfeber, difteri, mäsling,
koppor, smittosam ögonsjukdom, tyfus, mjältbrand och delvis kikhosta.
Kikhostpatienter få ej besöka skolan, så länge hostan fortfar, men
tillträde nekas ej de syskon, som hafva haft kikhosta. Då en
större epidemisk utbredning af en sjukdom utbryter i en skola,
kan denna genast stängas af skolläkaren.
Hertel uppger, att dessa stränga bestämmelser noga iakttagas,
och att man var mycket belåten med resultaten, ty sedan 1874,
då den hygieniska byrån började sill verksamhet, hade ingen sjukdom
fått någon större epidemisk utbredning i staden.
Förutom de månatliga inspektionerna af skolläkarna företagas
alt emellanåt genom den hygieniska byråns försorg undersökningar
öfver ventilationens styrka, luftanalyser o. s. v.
Vid de förfrågningar, som Hertel i skolorna gjorde, huruvida
ej dessa ofta återkommande läkarebesök i skolorna voro dem till
besvär, svarades ett bestämdt nej.
Äfven särskild tandläkare är anstäld för kommunalskolorna,
och till honom hade på ett par år omkring 3,000 barn blifvit hänvisade.
Hertels omdöme om dessa anordningar är synnerligen fördelaktigt.
Han anser det hela vara förträffligt både ordnadt och skött.
Det vackra föredöme, som Bryssel sålunda gifvit, lärer vunnit
efterföljd i flere städer i Belgien och särskildt i Åntwerpen. Vid
statens skolor i Bryssel finnes ej regelbunden läkaretillsyn; men
från den hygieniska byrån anställas äfven i dem alt emellanåt likadana
undersökningar som vid kommunens skolor. I de privata skolorna
däremot finnes -ej als någon tillsyn, hvarken hvad beträffar de
hygieniska förhållandena eller undervisningen. Den privata undervisningen
är nästan uteslutande i presternas händer.
Då eu epidemi utbryter, kan skolläkaren dock fordra, att den
privata skolan skall stängas, men han eger ej rätt att dessförinnan
VID KOMMUNENS SKOLOK I PAKIS.
655
inspektera henne. Anmälan om skolans stängande skall genast
ske till den hygieniska byrån.
I Paris är läkaretillsynen vid kommunens skolor ordnad på
ett sätt, som öfverensstämmer med det i Bryssel. Dessa skolor
omfatta icke allenast den egentliga folkskolan, utan äfven till en
del den högre undervisningen. En stor mängd skolläkare äro
anstälda. De aflönas af kommunen. Hvarje läkare har att inspektera
så många skolor, att han sammanlagdt får att göra med
omkring 1,500 barn. I Seinedepartementet finnas ej mindre än
114 skolläkare med en årlig lön af 600 francs hvardera. Två
gånger i månaden skall läkaren visitera hvarje skola och därvid
såsom i Bryssel undersöka alla lägenheter med hänsyn till belysningsförhållanden,
uppvärmning, ventilation o. s. v. Likaså skall
han hafva uppmärksamheten riktad på barnens renlighet och alla
tecken, som kunna tyda på någon smittosam sjukdom. Under
mellantiderna mellan läkarebesöken åligger det skolföreståndaren
att inspektera barnen, och han har för detta ändamål, äfvenledes
såsom i Bryssel, en tryckt beskrifning öfver de allmännaste sjukdomarna.
Han kan hänvisa barnen till skolläkaren i dennes hem
på en bestämd tid hvarje dag. Ett barn, som på sådant sätt blifvit
hänvisadt till läkaren, får ej återkomma till skolan utan attest
från skolläkaren. Denne har dock intet med barnens behandling
att skaffa. Eu preventiv behandling såsom i Bryssel eger ej rum
i skolan. Koppor, skarlakansfeber, mäsling, difteri och kikhosta
i hemmen utestänga de friska syskonen från skolan, tils sjukdomen
är öfver.
Omedelbart etter hvarje besök i skolan skall läkaren efter ett
bestämdt schema insända rapport till märcn. i arrondissementet, och
från denne skola rapporterna hvar 3:e månad sändas till Seineprefekten,
där de förvaras. Hektel framhåller, att läkarna klagade
öfver, att rapporterna ej ingingo till någon sakkunnig myndighet.
Enligt hvad Hektel för öfrig! uppgifver, vore man i Paris
betänkt på att i den närmaste framtiden förändra läkaretillsynen så,
att läkarna skulle göra sina besök i skolorna 4 gånger i månaden,
och att därjämte minst eu gång om året eu särskild inspektion af
alla skollägenheterna skulle göras af en special-kommission, bestående
af läkaren, en arkitekt, undervisningsinspektören och mären.
656
KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN?
. De hygieniska, pedagogiska och ekonomiska intressena skulle, såsom
man finner, vid denna inspektion vara representerade. Genom den
sakkunskap, som i olika riktningar sålunda förefunnes hos kommissionen,
behöfde man ej låta sig nöja med att blott påvisa bristerna,
utan man kunde tillika genast anvisa medlen för deras alhjälpande.
Eu sådan kommission, säger Hektel vidare, undersöker nu förhållandena
i statsskolorna, Indika såsom uppfostringsanstalter hafva
sin egen läkare, och man har där varit så belåten med detta sätt
att utföra undersökningarna, att, som sagdt, äfven kommunen nu afsåg
att upptaga det samma.
I de privata skolorna finnes ingen läkaretillsyn; men då någon
vill upprätta en ny sådan skola, skall planen insändas till prefekten
för primärundervisningen. Den granskas strängt, och synas de hygieniska
anordningarna ej vara tillräckligt goda, nekas tillåtelse att
öppna skolan. Innan eu privat skola får öppnas, skall hon dessutom
inspekteras af en läkare och en arkitekt. Undervisningsinspektören
för de offentliga skolorna skall hvarje år företaga eu
pedagogisk inspektion af privatskolorna och därvid äfven uppmärksamma
de hygieniska förhållandena. Befinnas dessa otillfredsställande,
kan skolan stängas, och detta lärer ej så sällan inträffaJ).
'') Ehuru det ej direkt hör till mitt ämne, vill jag ej underlåta att här anföra,
hvad Hektel meddelar om barnens bespisning i själfva skolorna. Det synes
väl egentligen gälla folkskolorna, men ej uteslutande, och det torde för öfrigt
hafva det allmänna intresse, att det väl försvarar sin plats åtminstone i en not i
denna skolhygieniska redogörelse. »I alla skolorna, högre som lägre, är undervisningstiden
delad i förmiddags- och eftermiddagsundervisning; men de flesta af
barnen stanna kvar i skolan under de två fritimmarna; i synnerhet är detta fallet
med de yngre barn, som man ej tillåter gå ensamma på de mycket trafikerade
gatorna i Paris. De barn, som således icke komma hem, få i skolan en rätt varm
mat, som tillagas i själfva skolan, och som barnen intaga i samlingssalen. De
ordnas där klassvis vid långa bord under lärarnas uppsigt. I de flesta folkskolor
är denna bespisning ordnad så, att hvarje barn dagligen betalar 10 centimer
(omkr. 7 öre), och för denna afgift erhålles soppa, kokt på ärter, kål, bönor eller
andra grönsaker, med ett stycke kött eller korf uti. Maten tillagas i skolans kök
och af skolbetjäningen. Barnen medföra själfva bröd och dricksvaror, såsom mjölk
eller vin; rätt egendomligt var det för en nordbo att se barn på 8—10
år, hvilka medförde sin halfva flaska rödvin till skolan; detta var mycket ofta
händelsen. De barn, hvilkas föräldrar icke kunna betala 10 centimer, få från skolan
ett märke, som de aflemna i stället för penningar. Den låga betalningen är ej
tillräcklig för att betäcka omkostnaderna. Bristen fylles genom tillskott från en
särskild skolfond samt genom frivilliga gåfvor». »Jag smakade» fortfar Hf.rtel,
»ofta på maten, och den föreföll mig vara god och väl tillagad. I eu och annan
folkskola i de mera välmående kvarteren af staden föra barnen själfva sin mat
med sig, och denna blir då i skolan endast uppvärmd; de medförde således stora
stycken kött eller korf, ett par ägg eller dylikt och flngo sålunda ett rikligt, godt
och kraftigt mål midt på förmiddagen. Det kan ej vara tvifvel om, att denna
bespisning i skolan är till stor fördel för barnen och ordnad på ett mycket praktiskt
sätt, som endast vållar obetydligt besvär. Jag hörde blott en mening om det
utomordentligt gagneliga af denna anordning, och den förtjänar otvifvelaktigt att
VID SKOLORNA I FRANKRIKE, SCHWEIZ OCH PREUSSEN.
657
Då tillsynen i skolorna är en kommunal angelägenhet, är den
i olika städer i Frankrike ordnad på olika sätt; i flere af dessa
dock på samma sätt som i Paris, enligt hvad Hertel anger. I
Lyon t. ex. är staden indelad i 8 distrikt, hvart och ett med sin
skolläkare, som uppbär eu årlig lön af 1,500 francs. Han visiterar
skolorna 2 gånger och asylerna 4 gånger i månaden. Han behandlar
sjuka barn vid sina besök i skolan, men har ej att sköta
dem i hemmen.
Utan tvifvel hafva vi mycket att lära af dessa genom kommunernas
försorg vidtagna anordningar i Belgien och Frankrike.
I Schweiz, där man, hvad byggnader beträffar och i flere andra
hänseenden, tagit mycken hänsyn till skolhygienen, och där man härmed
började tidigare än i de flesta andra land, tinnes likvisst i
regeln ännu icke någon särskild läkaretillsyn vid skolan. Den lokala
skolkommissionen utöfvar både den pedagogiska och den hygieniska
tillsynen. Planerna för nya skolbyggnader skola insändas till
denna. Det uppgafs för Hertel, att man i regeln sökte att få
en läkare med i kommissionen, men detta var ej nödvändigt enligt
lagen. Däremot undervisas alla lärare och lärarinnor i hygien vid
de kurser, som de genomgå, och man uppgaf, att de visade mycket
intresse .för detta ämne. Alt emellanåt hållas därjämte af läkare
föredrag öfver hygienen uti själfva skolorna såväl i städerna som
på landet.
Enligt Hertel var det en icke ringa skilnad mellan skolorna i
Berlin och de här förut omnämnda. I Berlin voro klassrummen
genomgående betydligt mindre i förhållande till lärjungeantalet, i
synnerhet var golfutrymmet jämförelsevis litet. I många skolor funnos
centralvarmapparater och veutilationsapparater; men man klagade
ofta öfver, att luften var dålig, o. s. v. Hertel gör i öfrigt en mängd
. anmärkningar, men betonar, att särskild! »turnsalarna» voro förträffliga,
samt att öfningarna i dem drefvos med kraft i olika riktningar,
äfven vid alla flickskolorna. Lekplatserna voro äfven
genomgående mycket goda, stora och väl hållna.
Någon särskild tillsyn af läkare finnes ännu ej vid Preussens
skolor; men enligt Hertel skulle man vara betänkt på att få eu
sådan bragt till stånd på sådant sätt, att hvarje kretsläkare skulle
på andra ställen efterföljas, såsom man äfven så smått redan börjat i folkskolorna
i Köpenhamn.» Det förekom Hektel, som om skolbarnen i Paris hade ett genomgående
sundare och kraftigare utseende än barnen i Bryssel. Han anser det vara
säkert, att bespisningen i skolorna häri hade en väsentlig andel.
Lärov.-Jiom. bet. III.
42
658
KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
utöfva tillsyn öfver skolorna i sitt distrikt och insända berättelser
där öfver till provinsstyrelserna, vid hvilka de skulle samlas och
behandlas af en medicinsk auktoritet, som står till styrelsens
disposition.
I de sydtyska staterna, Bayern, Baden och Wurtemberg, är
statstillsynen öfver skolornas hygieniska förhållanden ordnad så, att
kretsläkarna hafva förpliktelse att årligen i sina distrikt inspektera
skolorna. Någon närmare genom lag ordnad uppsigt synes emellertid
ej häller där ega rum. För Österrike föreskrifves, enligt hvad
Uffelmann meddelar, redan i ett regulativ af 1873, att vid hvarje
kretsskolstyrelse skall bildas en särskild kommission för skolsundhetsvården.
Till denna kommission skall alltid såsom ordinarie
medlem höra en medicinsk fackman. Denne har att meddela råd
i alla sanitära angelägenheter, afhjälpa missförhållanden samt
företaga undersökningar och däröfver afgifva berättelser. En hel
del bestämmelser äro, enligt hvad Hertel anför, gjorda för att
förekomma smittosamma sjukdomars utbredning genom skolorna.
Alla föreståndare för folk-, mellan- och borgarskolor, offentliga och
enskilda institut äfvensom pensioner samt hela lärarepersonalen
äro förpliktade att oafbrutet hafva en sträng uppmärksamhet på
så väl barnens helsotillstånd i allmänhet som på de enskilda fallen,
särskilt hvad smittosamma sjukdomar beträffar. Likaledes skola
de genom förbindelser med barnens föräldrar och målsmän så
mycket som möjligt skaffa sig reda på beskaffenheten af de sjukdomar,
åt hvilka barnen lida. Skolstyrelserna hafva sig ålagdt att
af all förmåga motarbeta utbredningen af närsyntheten i skolorna.
Särskild! ålägges dem att vaka öfver privatskolorna o. s. v.
I Polen finnas vid de högre skolorna (gymnasier och progymnasier)
läkare anstälda, hvilka hafva tillsyn öfver alla hygieniska
förhållanden i skolorna; de behandla lärjungarna vid sjukdomstillfällen,
och då de tillika äro medlemmar af skolråden, hafva de äfven
inflytande på lärjungarnas arbeten och dessas fördelning. (Jfr Hkrtet.
a. st.) I Norge har man inga närmare bestämmelser rörande de
hygieniska förhållandena i skolorna. I Danmark har man ej häller
haft någon sakkunnig tillsyn öfver skolorna, och den tillsyn, som
en lag af 1814 ålade de lokala skolkommissionerna att utöfva, lärer
faktiskt, enligt hvad Hertel meddelar, ej på många år hafva egt
rum, särskildt ej på landet. Nämnda lag innehåller emellertid en
del bestämmelser till förekommande af smittosamma sjukdomars
spridande, och ett ministerielt cirkulär af 1880 gifver rektorerna
TID SKOLORNA I DANMARK.
659
föreskrifter om, livad de härutinnan hafva att iakttaga; men dessa
regler gälla blott för de lärda skolorna. Den senaste danska skolkommissionen
föreslår rörande tillsynen öfver skolorna bl. a. följande:
»Ofvertillsynen öfver alt, som vidkommer de sanitära förhållandena
i skolorna, hvilar, hvad beträffar de skolor, hvilka äro lagda
under skoldirektioner, på dessa senare i förbindelse med sundhetsauktoriteterna
på platsen (fysikus, i Köpenhamn stadsläkaren) och en
byggnadskunnig person, som af ministeriet för kyrko- och undervisningsväsendet
förordnas för hvarje skol direktion; för alla andra
skolor utöfvas öfvertillsynen af ministeriet. Alla berättelser om
sundhetsförhållandena i skolorna inlemnas till ministeriet.»
»Till biträden för ministeriet i alla frågor, som beröra sundhetsförhållandena
i skolorna, utnämnas en byggnadskunnig person, en
läkare och en skolman, hvilka aflönas af staten.»
»Under skoldirektionen åligger det de lokala skolkommissionerna
att utöfva ständig och verksam tillsyn vid de skolor, som äro lagda
under dem, och att tillse, att lagens alla bestämmelser iakttagas,
särskildt att de bestämmelser, som röra renligheten, noga uppfyllas.»
»Hvarje skola skall med hänsyn till alt, som rör sundhetsförhållandena,
minst en gång om året underkastas en sakkunnig
undersökning af eu läkare». »Härtill skola i Köpenhamn användas
särskilda läkare. I städerna på landet utföres denna tillsyn åt
embetsläkarna (distrikts- eller stadsläkare), i större lands-distrikt
eller, när andra förhållanden göra det nödigt, af särskilda, därtill
utnämnda läkare.» De lönas af staten. »I skolor och uppfostringsanstalter,
som hafva egna läkare, utföres undersökningen af denne.»
»Läkaren insänder årligen för hvarje skola en berättelse på särskild!
härför tryckta blanketter, och detta efter de bestående förhållandena
antingen till skoldirektionen eller till ministeriet.»
»Läkaren har på hvarje tid tillträde till de skolor, öfver hvilka
han utöfvar tillsyn. Han är pliktig att lemna råd och vägledning till
skolorna, när det begäres.» Han är skyldig att lemna attester vid
fall af smittosamma sjukdomar. Ingen skollokal får tagas i bruk
utan att vara undersökt af skolkommissionen och läkaren. Hvart
3:e år skall et »byggningskyndigt syn» företagas af alla »kommunalskolor»
och emhetshostäder vid dessa. Vid statsskolorna skall
en sådan besigtning årligen försiggå.
Af ministeriet skall en närmare instruktion för läkaren utlärdas.
För kontrollen af och tillsynen vid uppförandet af nya och
omändringen af äldre skolbyggnader lemnas noggranna föreskrifter.
660
KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
Såsom jag ofvan nämnt, liar Baginsky framstäf ett mycket
detaljeradt förslag till ordnandet af den hygieniska tillsynen vid
skolorna. Det skulle föra mig för långt att närmare ingå på en
redogörelse för detta förslag. Endast det vill jag nämna, att BAGINSKY
föreslår, att vid läkarens sida ställes eu »skolinspektör», som hälst
bör vara en af skolans egna lärare, och hvilken har att såväl vara
skolläkaren behjälplig vid utförandet af hans funktioner som framför
alt att utöfva den dagliga tillsynen öfver de hygieniska förhållandena
vid skolan och därom vid behof meddela sig med
läkaren. Detta förslag synes vara synnerligen praktiskt och har
med eu del modifikationer blifvit upptaget i det förslag, som längre
ned meddelas, och som blifvit framlagdt för läroverkskomitén och
af den samma antagits.
Vid den 4:de internationela hygieniska kongressen i Geneve
1882 framlades af Cohn ett i flere punkter med det nyss nämnda
öfverensstämmande förslag, som går ut på, att en öfverskolläkare,
»Médecin scolaire supérieur», skulle tillsättas och såsom konsultativ
deltaga i ärendenas behandling vid ministeriet för den allmänna
undervisningen. För hvarje provins skulle en provins-skolläkare
och vid hvarje skola eu skollärare anställas. Denne kunde, liksom i
Paris, hafva flere skolor under sin tillsyn, dock ej flere än 1,000 lärjungar.
Detaljbestämmelserna för läkarens verksamhet förbigår jag.
Flere åt dem äro liksom i Baginskys förslag väsentligen de samma,
som här nedan föreslås, eller som återfinnas i den ofvan lemnade
redogörelsen för, hvad som redan är utfördt i Bryssel och Paris.
Såsom jag redan i första kapitlet af denna redogörelse (s. 53)
framhållit, har Sverige äran af att vara det land, i hvilket läkare
i någon större omfattning blifvit anstälda vid de särskilda skolorna,
men det är mycket långt ifrån, att deras ställning till skolan varit
sådan, som den borde vara, då de haft föga eller intet att skaffa
med de hygieniska anordningarna. När skolläkare hos oss först
började anställas, är ej lätt att utröna. Vid det ll:te allmänna
svenska läraremötet i Stockholm 1884 höll d:r Goldkuhl ett inledande
föredrag till diskussionen öfver de af honom till öfverläggning
uppstälda frågorna: »Är skolläkarens ställning inom skolan
verkligen sådan, att lian i någon synnerlig mon kan inverka på
hennes hygieniska förhållanden? Eller är det icke för detta måls
SKOLLÄKABEINSTITUTIONENS UTVECKLING I SVEIUGE.
661
vinnande nödvändigt, att hans makt och myndighet utströ ekes?»
I detta föredrag lemnar Goldkuhl en öfversigt öfver vår skoliäkareinstitutions
utveckling, så vidt han kunnat utröna den. Det
hade ej häller lyckats honom att få reda på någon bestämd tid,
då läkare först anstäldes vid skolorna. Detta synes i själfva
verket, såsom Goldkuhl antager, hafva skett vid en skola förr,
vid eu annan senare, men ingenstädes synnerligen långt tillhaka i
tiden. Goldkuhl uppgifter emellertid, att under hans skoltid
fans 1845 en läkare vid Linköpings gymnasium, men att denne
sannolikt ej hade andra åligganden än att vid inträffande sjukdomsfall
lemna nödig läkarevård. Vid Vexiö gymnasium lärer,
enligt Goldkuhl, läkare redan funnits på 1830-talet, dock utan
att något arvode för honom finnes upptaget i räkenskaperna. Under
debatten öfver skolfrågan i 2:dra kammaren 1870 uppgaf d:r
Alun, att lian då varit anstäld som läkare vid en skola i 25 år,
altså sedan 1845. Emellertid framhöll SÄTHERBERG 1856 vådan af
att låta barn gymnastisera, utan att man iakttagit en sorgfällig urskilning,
och utan att man låtit dem undergå mönstring af läkare.
lian yrkade, att gymnastiken skulle öftervakas af läkarekåren. Det
vill häraf synas, som om läkarna, vid de skolor, där de voro anstöta,
då ännu ej ens utförde så kallade gymnastikmönstringar.
Skolstadgan af år 1859 har ännu intet att om skolläkare förmäla,
och först i cirkuläret af 1863 för elementarläroverken föreskrifves,
»att hvarje termin, innan gymnastiköfningarna begynnas,
bör af läkare anställas mönstring med lärjungarna i ändamål att
utröna, huruvida flere eller färre bland dem må antingen helt och
hållet eller till någon del från dessa öfningar befrias.» År 1868
meddelade gymnastiska centralinstitutet formulär för läkarnas uppgifter
härutinnan. Då från sist nämnda år uppgifter finnas å det
antal lärjungar, som till följd af sjukdomsorsaker befriats från
gymnastik, antager Goldkuhl, och detta val med rätta, att från
den tiden läkare verkligen varit anstälda vid de flesta allmänna
läroverk. Någon föreskrift om, att läkare skola vara anstälda vid
skolorna, fans emellertid ej, lika litet som någon lön åt dem var
af allmänna medel anslagen. I 1878 års stadga lemnas först, såsom
i den historiska öfversigten framhållits, en mera bestämd föreskrift
om läkares anställande vid skolorna, dock göres i denna
ännu bestående stadga detta anställande beroende däraf, huruvida
läroverket har att disponera öfver därför tillräckliga medel eller ej.
Längre voro vi i själfva verket då ej komna, hvad beträffar statens
662
ICAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
åtgörande för skolläkares anställande, och längre äro vi ej i denna
stund komna; dock synes det, som om det hörde till sällsynta
undantag, om en allmän skola, åtminstone bland de femklassiga
och högre läroverken, ej beredt sig tillfälle att anställa en läkare,
ehuru staten ej därtill gifvit något anslag.
Bestämmelser rörande skolläkarnas anställning och skyldigheter
framhållas i § 124 af ofvan nämnda läroverksstadga. Den
lyder sålunda:
»Genom rektors försorg antages vid läroverk, där erforderliga
medel för sådant ändamål finnas, en läkare, som vårdar
medellösa lärjungar vid inträffande sjukdomsfall, undersöker
de omständigheter, som kunna menligt inverka på lärjungarnas
helsotillstånd, samt tillhandagå!1 rektor med råd och upplysningar
om undanrödjande af för handen varande olägenheter.
Vid hvarje lästermins början och mot dess slut hör läkaren
å läroverkets samtliga lärjungar anställa besigtning, hvaröfver
anteckning föres, och på grund däraf icke allenast afgifva
utlåtande, hvilka bland dem böra från samtliga gymnastik-
och vapenöfningar eller från vissa af dem afhållas,
utan ock senast en månad efter hvarje lästermins slut till rektor
aflemna redogörelse för helsotillståndet bland lärjungarna
under terminen enligt formulär, som af medicinalstyrelsen
meddelas. Dessa redogörelser skola i sin helhet eller åtminstone
till sitt väsentligaste innehåll i årsberättelserna intagas,
och böra de samma i vederbörlig ordning genom efori
försorg till medicinalstyrelsen insändas.»
De här omnämnda formulären utfärdades af medicinalstyrelsen
i Oktober 1879 (jfr kap. III s. 110 o. f.). Såsom jag redan ofvan
i första kapitlet af denna redogörelse (s. 53) framhållit, har den
ställning, läkaren enlig! dessa bestämmelser haft till skolan, ingalunda
varit sådan, den bort vara. Hans verksamhet har hufvudsakligast
varit inskränkt till att göra gymnastikmönstringarna.
Någon tillsyn öfver skolans hygieniska förhållanden har han ej
haft, och han har därför ej på dem kunnat utöfva något egentligt
inflytande. Vid det i närmaste öfverensstämmelse med beslutet på
det skandinaviska läkaremötet i Göteborg 1870 i den anförda paragrafen
gjorda stadgandet om, »att läkaren skulle undersöka de
omständigheter, som kunna menligt inverka på lärjungarnas helsotillstånd
och tillhandagå rektor med råd och upplysningar om
undanrödjande af för handen varande olägenheter», har man, såsom
FÖRSLAG TILL ORDN. AF D. HYG. TILLS. Ö. DE ALLM. LÄROV. I SVERIGE. 663
Goldkuhl i sitt förut anförda föredrag- vid ll:te allmänna läraremötet
i Stockholm 1884 J) starkt betonar, och som jag äfven bär
ofvan (s. 53) framhållit, bittils fästat så godt som intet afseende,
och hela denna föreskrift har egentligen blott skyl draf på papperet.
Om sålunda vår nuvarande skolläkareinstitution är ytterst otillfredsställande,
så kunna vi dock skatta oss lyckliga, att vi ega den.
Genom dess utveckling bör det för oss blifva jämförelsevis lätt att
åstadkomma en lämplig hygienisk tillsyn öfver skolorna.
Då jag hade att till läroverkskomitén afgifva förslag till ordnandet
af denna tillsyn, var det mig angeläget att kunna göra det
med stöd af den sakkunskap och erfarenhet, som vore att finna
hos dem, Indika under någon längre tid tjänstgjort såsom skolkare.
Tillfälle härtill vans, då Svenska läkaresällskapet, på en
af mig därom gjord anhållan, tillsatte eu särskild komité för att
behandla denna ytterst vigtiga fråga och uppgöra det förslag, som
skulle föreläggas läroverkskomitén. I komitén invaldes doktorerna
Sigurd Lovén, Edv. Pettersson, M. de Ron, Thestrup, alla
sedan längre tid anstälda såsom skolkare vid olika läroverk i
Stockholm, samt professor Elias Heyman och jag.
Inom denna komité blefvo vi fullständigt eniga om nedan
stående förslag, hvilket af mig sedermera framstäldes inom läroverkskomitén
med hemställan, det komitén ville antaga förslagets kufvudgrunder,
utan att närmare inlåta sig på granskning och definitiva
bestämmelser rörande alla detaljer, hvilka senare lämpligast borde
öfverlemnas åt annan, specielt i dessa frågor sakkunnig myndighets
bepröfvande och förfullständigande. Detaljerna voro äfvenledes ej
så utarbetade, som de skulle varit, om det gält att framställa ett
fullt utarbetadt förslag. De voro blott så långt angifna, som nödvändigt
vore, för att visa, huru tillsynen skulle, enligt läkaresällskapets
komiterades plan, komma att fungera, och hvilka göromål
som hufvudsak]igast borde tillkomma den ene eller den andre, som
komme att deltaga i tillsynen, hvaraf man äfven erhölle en grund för
beräknandet af de omkostnader, som förslagets genomförande skulle
föranleda.
Det uppgifna förslaget hade följande lydelse:
»Till att utgöra hufvudsakliga grunden för ordnandet af läkaretillsynen
och den hygieniska kontrollen öfver statens allmänna
‘) Nämnda mötes förhandlingar s. 180.
664
KAP. Sill. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
femklassiga och fullständiga läroverk får undertecknad afgifva
följande förslag, hvilket uppgjorts af en af Svenska läkaresällskapet
för ändamålet nedsatt komité, bestående af Herrar S. Lovén,
E. Pettersson, M. de Ron, Tiiestrup, E. Hetman och undertecknad.
I. Allmänna bestämmelser.
1. Vid hvarje läroverk anställes en läkare, som har att utöfva
läkaretillsynen öfver lärjungarna och den hygieniska kontrollen
i allmänhet öfver läroverket. Hans aflöning bestrides af statsverket.
2. Till biträde för utförandet af en del tekniska göromål och för
utöfvandet af den dagliga hygieniska tillsynen inom skolan
erhåller skolläkaren en person, som hälst hör vara en af skolans
lärare. Denne erhåller äfven särskild! arvode af statsmedel.
3. Skolläkaren har säte och stämma i skolstyrelsen vid behandlingen
af alla frågor, som röra lärjungarnas fysiska vård samt
skolans hygien, och är han i allmänhet föredragande inom
styrelsen för dessa frågor.
Anm. Till sådana frågor, fastän läkaren ej därför är föredragande,
räknas fastställandet af lässchemat vid hvarje
termins början.
II. Skolläkarens åligganden.
1. Det åligger skolläkaren att vid början af hvarje hösttermin,
och vid slutet af hvarje vårtermin, altså vid början och slutet
af hvarje läsår, underkasta samtliga lärjungarna en noggrann
undersökning rörande deras kroppsbeskaffenhet och helsotillstånd.
Vid dessa undersökningar företagas vägningar och mätningar
af alla lärjungarna. I sammanhang härmed sker vid
höstterminens början afpassning af subsellierna. Läkaren har
att härvid utöfva kontrollen, men själfva utförandet af såväl
vägningarna som mätningarna och subselliernas afpassande
verkställes af den hygieniske assistenten. (Lärjungarna mätas
och vägas utan skodon och rock, och en viss tara beräknas
för öfriga kläder.)
Obs.! Vid den undersökning, som sker vid höstterminens början,
uppmärksammas särskild! lärjungarnas hörselförmåga,
FÖRSLAG TILL ORDN. AF D. HYG. TILLS. Ö. DE ALLM. LÄROV. I SVERIGE. 665
och bör vid bestämmandet af lärjungarnas sittplatser i
klassrummen hänsyn tagas till beskaffenheten af denna
deras förmåga.
2.. Vid vårterminens början undersökas dessutom lärjungarna med
mera uteslutande hänsyn till bestämmandet af, huruvida de
kunna tillåtas att deltaga i gymnastiken eller ej.
3. Under loppet af vårterminen och hälst mot slutet af denna
undersökes efter metoder, som böra fastställas, samtliga lärjungarnas
synförmåga, förnämligast med hänsyn till närsynthet.
4. Vid inträffande sjukdomsfall är skolläkaren skyldig att vårda
medellösa lärjungar. Såsom medellösa äro dock härvid endast
sådana att räkna, hvilka äro fullt befriade från skolavgifter.
5. Hvarje verkligt eller misstänkt fäll af smittosam sjukdom bland
lärjungarna skall för skolläkaren anmälas. Sedan denne öfvertygat
sig om anmälans riktighet, och när han funnit, att i de
misstänkta fallen smittosam sjukdom förefinnes, har han att
tillse, det nödiga försigtighetsåtgärder, i öfverensstämmelse med
hvad därom kan varda förordnadt, blifvit eller blifva vidtagna.
Han må ega rätt att för detta ändamål besöka barnet i dess hem.
Lärjunge kan, efter tillfrisknandet från smittosam sjukdom,
vinna återinträde i skolan på privatläkares intyg, då detta är
affattadt efter ett visst formulär, och bl. a. däri särskild! angifves,
huruvida nödiga åtgärder vidtagits för att förekomma smittas
öfverförande till skolan. Sådant intyg skall dock granskas af
skolläkaren, innan återinträdet medgifves, och denne eger rätt
samt är på rektors uppmaning skyldig att i lärjungens hem
öfvertyga sig om, att alt är i vederbörlig ordning. Skulle han
därtill finna skäl, eger han förbjuda återinträdet tils vidare.
Om en sådan åtgärd å hans sida vidtages, bör anmälan därom
genast göras hos rektor.
Skolläkaren eger ej rätt att ensam besluta om skolans
stängande för utbruten epidemisk sjukdom, utan bör fråga därom
hänskjutas till och afgöras af skolstyrelsen.
6. Minst 1 gång i månaden har skolläkaren att inspektera skolans
alla lägenheter och sådana inrättningar, som hafva ett hygieniskt
ändamål. Han har därvid att rikta sin uppmärksamhet
på alt, som står i sammanhang med renhållning, luftväxling,
temperatur, belysning o. s. v. Öfver resultatet af hvarje sådan
inspektion afger läkaren till styrelsen rapport, för hvars affattande
skolan tillhandahåller tryckta formulär.
666 KAV. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
7. Öfver de ofvan angifna undersökningarna af lärjungarna åligger
det skolläkaren att föra anteckningar, livilka skola ligga till
grund för den årsrapport, rörande de sanitära ock hygieniska
förhållandena inom skolan, som läkaren har att vid slutet af
hvarje läsår afgifva till styrelsen.
8. Vid nya skolbyggnaders uppförande har skolläkaren att tillse,
det den ifrågasatta terrängen blir, med hänsyn till sin sanitära
beskaffenhet, omsorgsfullt undersökt. Öfver resultatet af
denna undersökning och platsens lämplighet för ändamålet
afger läkaren skriftligt utlåtande till styrelsen.
Själfva byggnadsplanerna skola ur hygienisk synpunkt likaledes
granskas af skolläkaren, som äfven öfver dem har att
afgifva utlåtande. Dessa utlåtanden skola åtfölja handlingarna,
då de inlemnas till den myndighet, som i sista hand har att
granska och att fastställa planen.
Vid själfva utförandet af ny skolbyggnad har läkaren att
öfvervaka, att hygienens fordringar blifva i alla hänseenden, i
öfverensstämmelse med den faststälda planen, iakttagna. Finner
lian härvid skäl till anmärkningar i ett eller annat hänseende,
har han att för styrelsen framlägga dessa.
9. Det arvode, som skolläkaren har att uppbära för fullgörandet
af ofvan angifna åligganden, föreslås till 1 krona för hvarje
skolans lärjunge, för år räknadt, samt dessutom eu fast lön åt
100 kronor vid femklassigt läroverk och 150 kronor vid fullständigt.
III. Ben hygieniske assistentens åligganden.
1. Att biträda läkaren vid dennes undersökning af lärjungarna
vid början och slutet af läsåret samt att därvid utföra vägningarna
och mätningarna äfvensom subselliernas afpassande.
2. Att utöfva den dagliga tillsynen och kontrollen öfver skolans
sanitära och hygieniska förhållanden och därvid särskildt hafva
sin uppmärksamhet riktad på alt, som står i samband med renhållning,
ventilation, belysning, uppvärmning o. s. v.
3. Att på rektors eller skolläkarens uppmaning eller eljes, då
han därtill finner skäl vara förhanden, utföra undersökningar
öfver luftens beskaffenhet i skollokalerna.
VIGTEN AF, ATT LÄRARNA HAFVA NÅGON INSIGT I SKOLHYGIENEN. 667
4. Den hygieniske assistenten bör vara bemyndigad att vidtaga provisoriska
åtgärder för afhjälpande af olägenheter, som af honom
blifvit anmärkta, såvida ej dessa åtgärder medföra särskilda
kostnader.
5. Rörande vigtigare förbättringar eller förändringar äfvensom alla
sådana åtgärder, som medföra kostnader, och som den hygieniske
assistenten anser böra företagas, har han att göra hemställan
till rektor eller skolläkaren, alt etter frågornas art.
6. Till aflöning för den hygieniske assistenten föreslås 150 kronor
vid de femklassiga och 200 kronor vid de fullständiga läroverken,
och bör denna aflöning utgå af härför anslagna statsmedel.
För kommunalsTcolorm uppställas fordringar på läkaretillsyn och
hygienisk kontroll i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvan
stående bestämmelser, dock med de modifikationer, som kunna
anses lämpliga.
Särskild! torde antagandet af något hygieniskt biträde för
läkaren ej vid dessa skolor vara nödvändigt.
Axel Key.»
Detta förslag blef i alt väsentligt, och så långt det för läroverkskomitén
kunde vara lämpligt att ingå på detaljer, antaget, såsom
synes a( komitébetänkandet s. 144 o. f.
Vigten af, att skollärarna, hvilka så mäktigt ingripa i barnens
uppfostran på så många olika sätt: i främsta rummet genom sina
fordringar på barnens tid och andliga ansträngning, men för öfrigt
äfven genom sin behandling i allmänhet åt barnen och genom den
del, de mer eller mindre alltid taga i andra anordningar och åtgöranden
inom skolan, hvilka kunna vara af betydelse för barnens
helsa, såsom t. ex. vid öfvervakandet af barnens hållning, aktgifvande
på temperaturförhållanden och beskaffenheten af luften i
skolrummet o. s. v., hafva någon insigt i skolhygienen, har jag i
föregående kapitel flerstädes framhållit. Jag hänvisar härtill och
till, hvad jag strax här nedan ytterligare därom anför. Läroverkskomitén
har äfven insett betydelsen häraf, såsom af dess anförande
i betänkandet sid. 146 framgår. Komitén betonar där »önskvärd
-
668 KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
heten af, att hvarje lärare egde någon insigt åtminstone i det allmännaste
af skolhygienens principer». Komitén ansåg det emellertid
ej lämpligt att nu afgifva förslag till anordning af lärarekandidaters
undervisning i hygienen. Häruti var jag äfven af fullt
samma mening som komitén, anseende, att denna fråga lämpligen
kunde och borde öfverlemnas åt vederbörande myndigheter för
närmare behandling. Sedan dessa frågor voro inom komitén slutbehandlade,
framstäldes de, såsom jag redan förut omnämnt, till
diskussionsämnen i den skolhygieniska sektionen vid det ll:te allmänna
läraremötet i Stockholm den 17—19 juni 1884; detta på
förslag af d:r Goldkuhl, som äfven med förträffliga föredrag vid
mötet inledde diskussionerna.
Den första frågan, som där behandlades, var den ofvan
anförda:
»Är skolläkarens ställning inom skolan verkligen sådan, att
han i någon synnerlig mon kan inverka på hennes hygieniska
förhållanden? Eller är det icke för detta måls vinnande nödvändigt,
att hans makt och myndighet utsträckes?»
»Efter en ganska långvarig diskussion, under hvilken dock
inga väsentliga meningsskiljaktigheter yppades, fattade sektionen
enhälligt följande beslut:» (a. st. s. 183)
»Sektionen uttrycker som sin åsigt, att skolläkaren lör erhålla
en sådan ställning, att han verksammare än hittils må
kunna ingripa i skolans hygieniska förhållanden, för hvithet, ändamål
han lör ega säte och stämma i lärarekollegiet, då frågor,
som röra skolhygienen, där förekomma, och lör hans yttrande
i alla sådana frågor inhemtas; han lör därjämte ega lefogenhet
att själf väcka förslag, när han finner sådant vara nödigt.»
Den andra frågan, som af sektionen vid nämnda möte diskuterades,
var den:
»Har man ej rätt att fordra, att skolläraren (med inbegrepp
af läraren i de s. k. öfningsämnena), hvilken har sig anförtrodd
en så vigtig del i ungdomens uppfostran, äfven lör ega insigter
i skolhygienen, d. ä. de helsoregler, som måste iakttagas, på det
att lärjungen icke, till följd af skolgången, måtte taga skada till
sin helsa?»
FRÅGANS BEHANDL. VID D. 11:E ALLM. LÄRAREMÖTET I STOCKHOLM. 669
I sitt för diskussionen af sist nämnda fråga inledande föredrag
yttrar Goldkuiil 1)1. a.: »När jag således fordrar, att läraren bör cga
nödiga insigter i skolhygienen, så är min mening därmed, att han icke
allenast bör förstå att bedöma, hvad ungdomens kroppsliga, utan äfven
hvad dess intellektuela och andliga helsovård krafvel''. Det är således
icke nog, att han känner till, hvad helsovården i vanlig mening
fordrar af skolhygienen, såsom t. ex. att i skolan städse bör råda
frisk luft och renlighet, god och tjänlig belysning, ändamålsenlig
skolmateriel in. m. d., samt huru lärjungen på rätta sättet bör begagna
dessa medel; han bör äfven veta, att tankeförmågan, förståndet
och minnet hafva hvar sin särskilda hygien, likasom det
andliga lifvet har sin; han bör dessutom veta, att hvar och en af
dessa lifsyttringar påkallar helt olika fordringar under de utvecklingsperioder,
som omfatta barndomen och ungdomen, än under
den mognare åldern; han bör därjämte icke allenast känna alt
detta i allmänhet, utan äfven uppmärksamt gifva akt på hvarje
särskild lärjunge, noga ihogkommande, att betydliga olikheter i
många grader och skiftningar samt äfven anomalier både kunna
förekomma och äfven ofta förekomma inom alla dessa områden.
Följer läraren icke uppmärksamt med alt detta, och är han icke
beredd att handla, stundom genast, alt efter omständigheternas
kraf, så kan han mången gång lätt orsaka svår eller obotlig skada;
och detta gäller äfven och icke minst lärarna i de s. k. öfningsämnena.
»
Sektionen blef, efter lifligt meningsutbyte, fullt enig om följande
beslut:
»Sektionen anser det i hög grad ömkligt, att skolläraren
äfven hör ega insigter i skolhygienen, d, ä. de helsoreglor, som
måste iakttagas, på det att lärjungen icke, till följd af skolgången,
måtte taga skada till sin helsa; och att undervisningen i det i
fråga varande ämnet lämpligen hör kunna anordnas för lärarna
vid de allmänna läroverken i samband med profår skur sen och
för folkskolelärarna vid seminarierna.»
Rörande den frågan, huruvida hygienisk tillsyn jämväl borde
fordras vid privatskolorna, beslöt den hygieniska sektionen att förklara,
»att den anser det synnerligen önskvärdt, att äfven hvarje enskild
skola hlefve underkastad hygienisk kontroll.»
Dessa förhandlingar ledde sålunda till enhälligt fattade beslut,
Indika fullt öfverensstämde med läroverkskomiténs förslag och till
en del gingo ännu längre än detta.
670
KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
Hvad nu motiven för det ofvan anförda förslaget med dess
detaljer angår, så torde det vara alldeles öfverflödigt att på dem bär
ytterligare ingå. Hvad den ställning beträffar, som läkaren genom
det samma skulle erhålla till skolan, så torde det vara nödvändigt,
att den i alt väsentligt blifver sådan, såvida läkaren skall faktiskt
kunna utöfva det inflytande på helsovårdsförbållandena i skolan, som
man, på grund af hvad jag i det föregående anfört, måste fordra att
han skall hafva, så snart man erkänner, att skolorna böra taga hänsyn
till lärjungarnas fysiska omvårdnad. De små modifikationer, som
af komitén gjordes vid upptagandet af förslagets hufvudgrunder, egentligen
med hänsyn till det hygieniska biträdets ställning, äro ej åt
någon väsentlig betydelse. Att läkarens verksamhet vid skolan
enligt förslaget skulle på något sätt kunna verka hindrande för de
pedagogiska syftena eller undervisningsverksamheten, torde ej kunna
påstås af någon annan än den, som har en viss allmän förskräckelse
för hvarje hänsyn till helsovården inom skolan och för, att läkaren
därom får något att säga.
En reservant inom komitén har emellertid uttalat sina stora
betänkligheter (jfr reserv, sid. 49) emot, att läkaren skulle erhålla
eu sådan makt öfver skolan som den, hvilken det af samtliga
komiténs ledamöter (utom 3) antagna förslaget enligt reservantens
förmenande skulle gifva honom. Det synes denne reservant bl. a.
»mindre välbetänkt att utrusta denne» (läkaren) »med eu sådan
myndighet i frågor, där lian icke på grund af sina allmänna medicinska
studier i och för sig kan antagas vara mera sakkunnig än
hvilken af kollegiets ledamöter som hälst»1) (!). Så långt har det
då verkligen gått, att man i sin ifver att kämpa emot, att läkaren
får något inflytande på skolans sanitära förhållanden och på öfvervakandet
af våra barns helsovård i skolan, öppet förklarar, att
hvilken af slcolkollegiernas ledamöter som hälst är lika kompetent
härtill som läkaren. Den i detta uttalande mot hela vårt
lands läkarekår och hela vår medicinska bildning kastade handsken
anser jag mig hvarken behöfva eller höra upptaga.
På förslaget om anställandet af ett hijgieniskt biträde måste
läggas mycken vigt, ty endast härigenom vinner man den dagliga
tillsyn, som, enligt hvad i föregående kapitel anförts, synes vara
alldeles nödvändig. De många göromål, hvilka, såsom komitén
framhåller, redan nu tynga på rektor, torde göra det för honom
omöjligt att på ett fullt verksamt sätt utöfva denna tillsyn med alla
'') Kursiveringen gjord af förf.
OM ANSTÄLLANDE! AF ETT HYGIENISKT BITRÄDE VID DE ALLM. LÄROV. 671
de detaljgöromål, som med den stå i samband. En af reservanterna,
hvilken i öfriga delar varit fullkomligt ense med komité!!
om förslaget rörande den hygieniska tillsynen, har helt kort och
godt i sin reservation (jfr reserv, s. 45) förklarat, att han anser
det »hygieniska biträdet åt rektor icke nödvändigt för de 5-klassiga
läroverken, men gagneligt i de högre i och för den dagliga tillsynen
samt för spridande genom denna af den kännedom om och
det intresse för en förståndig skolhygien, hvilka höra genomtränga
lärarekåren och i sinom tid äfven lärjungarna.» Men hvarför vill
ej reservanten unna äfven lärarna och lärjungarna vid de 5-klassiga
läroverken dessa vigtiga, af honom på ett ganska träffande sätt framhållna
fördelar? Vid 8 af de i fråga varande läroverken är lärjungeantalet
(höstterminen 1883) öfver 100, vid 5 af dessa öfver 140, vid
2 öfver 200 och vid 1 ända till 372. Endast vid 2 är lärjungeantalet
så lågt som mellan 50 och 60, vid 2 är det mellan 60 och 70, vid 6 är
det mellan 70 och 80, vid 2 mellan 80 och 90 och vid 3 mellan 90
och 100. Rektor torde i regeln, såsom komitén antagit, vid dessa läroverk
vara under undervisningstimmarna nog upptagen af andra göromål,
för att man ej skall kunna af honom fordra uppfyllandet af de
kraf, som den hygieniska detaljuppsigten ställer på den, som utöfvar
den. Tillsammans finnes vid dessa läroverk (alt höstterminen 1883)
ej mindre än 2,501 lärjungar, och det synes väl vara hårdt att ej låta
äfven dessa och deras talrika lärarepersonal få genomträngas åt
förståndiga hygieniska principer och i skolan lefva under inflytande
af de bättre hygieniska förhållanden, som den åt en särskild person
anförtrodda dagliga tillsynen alltid måste medföra. Den besparing
af 150 a 200 kr. som för hvarje skola skulle vinnas genom indragningen,
är ju så ytterst obetydlig, att den är fjäderlätt emot, hvad
som genom eu dylik tillsyn bör vinnas.
De öfriga smärre läroverken återigen, de treklassiga och pedagogierna,
hafva så få klasser och ett så ringa antal lärjungar, att
rektor, såsom komiténs mening äfven varit, bör vid dem kunna
fullt medhinna att bredvid sina öfriga göromål på ett tillfredsställande
sätt dagligen öfvervaka jämväl de hygieniska förhållandena.
Den här ofvan först nämnda reservanten, hvilken anser skollärarna
vara lika kompetenta som läkarna att vara målsmän för
hygienen inom skolan, förklarar sig ej vara tillfredsstäld med förslaget
om det hygieniska biträdet. De skäl, han mot anställandet
af ett sådant anför, äro emellertid af så föga allvarsam art, att jag
672
KAP. XIII. DEK HYGIENISKA TILLSYNEN.
anser mig ej här behöfva upptaga dem till bemötande, och detta
oaktadt eu annan reservant (jfr reserv, s. 130) förklarat sig instämma
uti den i fråga varande reservationen, »i hvad som angår af
komitén föreslagna särskilda åtgärder för ökad hygienisk tillsyn
vid läroverken.» Jag låter den häri uttalade belåtenheten med
de nuvarande förhållandena äfvensom reservanternas uppfattning af
skolans plikt mot de barn, som äro lemnade i hennes vård, och
mot de föräldrar, som nödgas gifva skolan förtroendet att taga hand
om barnen, stå för de ärade reservanternas egen räkning och ställer
dem i belysning af hela den föregående redogörelsen. Denna torde
mer än tillräckligt visa ohållbarheten af en sådan uppfattning och
ådagalägga behofvet,ja nödvändigheten af en högst betydlig skärpning
i den hittils ytterligt försummade tillsynen öfver alt, som står
i samband med ungdomens helsovård och de sanitära förhållandena
i skolorna. (Jfr bl. a. undersökningen af Stockholmsskolorna).
Hvad den först nämnda reservanten anför om de »stora vetenskapliga
insigter», som skulle fordras för att göra de vid skolan i fråga kommande
luftanalyserna, så är det ej värre med klufven på dessa, än
att professor Wallis inöfvat eu del elever vid flickskolor, där han
är lärare, att med mycken säkerhet utföra dessa högst enkla och
hastigt gjorda undersökningar, hvilka blott gå ut på att med
enkla metoder bestämma kolsyrehalten. Lika mycket som af dessa
flickor bör man väl kunna vänta sig af de lärare, som vid de allmänna
läroverken skulle vilja åtaga sig det i fråga varande uppdraget,
äfven om de ej hafva så synnerligt djupa studier i kemi.
Men för öfrigt borde man under alla förhållanden kunna vänta sig,
att hvarje skola, där undervisning i kemi meddelas, och där altså
åtminstone en i detta ämne kunnig lärare finnes, skulle af sig själf
utan yttre impulser sörja för, att sådana undersökningar alt emellanåt
utfördes, för så vidt man i skolan hade full insigt om, hvilken betydelse
eu frisk och ren luft har för helsan. För närvarande tager
man bevisligen, åtminstone i en del skolor, ej ens reda på, om befintliga
ventilationsinrättningar äro i gång eller ej; ja det händer
ju, att sådana inrättningar till och med aldrig varit i verksamhet,
eller att deras kanaler efter hand blifvit tillstoppade af papper och
annat skräp.
Att reservanten ej själf var så alldeles säker på, att han
stod på fast mark, då lian opponerade sig mot komiténs förslag, visar
följande hans anförande: »En bättre lösning» (än tillsättandet åt
ett hygieniskt biträde för daglig tillsyn) »af frågan — om något
BEMÖTANDE AF RESERVATIONER;
673
nödvändigt skall göras — synes mig då vara, att under några
somrar en hygienisk lärokurs anordnades i Stockholm, i hvilken
lärare från skilda läroverk, som hade tillräckliga förstudier i naturvetenskap,
inbjödos att deltaga, ungefär såsom förhållandet är med
de officerare, som från särskilda regementen kommenderas till
gymnastiska centralinstitutet. Därefter kunde åt dem, som förvärfvat
sig tillräcklig skicklighet, gifvas i uppdrag att — möjligen
mot något årligt arvode — hvar vid sitt läroverk vårda sig om
skolhygienen, och borde skolans läkare rådfrågas i alla sådana fall,
där speciel medicinsk sakkunskap vore af nöden.» Här synes ju
sålunda den ärade reservanten råka i motsägelse mot sin egen
reservation och själ!'' komma till samma resultat som läkaresällskapets
specialkomité och läroverkskomitén, nämligen att vid hvarje
skola borde finnas en lärare, som hade ett specielt uppdrag att
deltaga i öfvervakandet åt de hygieniska förhållandena, och han
föreslår t. o. m. en alldeles speciel utbildning af denne för ändamålet.
Detta hans förslag, hvilket aldrig varit framstäldt i komitén,
utan först blifvit synlig! i reservationen, kan ju vara ganska beaktansvärdt,
så till vida som det vore i hög grad önskligt, att kurser
i skolhygienen äfven för äldre lärare inrättades, på det att så
många af dem som möjligt erhölle någon insigt i helsovårdens allmännaste
lagar.
Af hvad den ärade reservanten för öfrigt (a. st. sid. 50 och 51)
mycket sväfvande och utan uttalande af någon bestämd mening
anför, vill det synas, som om han ansåge, att ett fortsatt insamlande
af statistiskt material rörande helsotillståndet vid läroverken
och dettas bearbetande ej skulle löna de därför erforderliga kostnaderna.
Mera bestämdt och kort yttrar sig i detta hänseende
den reservant, med hvilken jag i föregående kapitel flere gånger
och särskild! vid frågan om närsyntheten haft att uppehålla mig.
Han anmäler, att han »icke delat komiterades öfvertygelse, att
gagnet af en fortsatt hygienisk undersökning af läroverken skulle
motsvara de rätt betydande kostnader, som med en sådan äro förenade.
» Om det är kort detta yttrande, så torde det dock sakna
nödig klarhet, för att man skulle kunna utleta, hvad reservanten
menar med »fortsatt hygienisk undersökning». År det reservantens
mening, att de hittils utförda läkareundersökningarna öfver helsotillståndet
hos skolungdomen skola upphöra, eller att inga rapporter
därom vidare skola afgifvas?- Komitén har i själfva verket
föreslagit en förenkling härutinnan, då enligt komiténs förslag
43
Lärov.-kom. bet. III.
674
KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
läkarna endast skulle afgifva rapporter rörande helsot!!Iståndet och
de sanitära förhållandena vid skolan vid hvarje läsårs slut, i stället
för att det nu är stadgadt, att läkaren vid hvarje lästermius slut
skall till rektor afgifva rapporter om helsotillståndet bland lärjungarna
under terminen. Komitén har sålunda föreslagit årsrapporter
i stället för terminsrapporter. Eller är det kanske reservantens
mening, att det nuvarande stadgandet, att skolläkaren skall undersöka
de omständigheter, som kunna menligt inverka på lärjungarnas
helsotillstånd, skall upphöra? Han torde i sådant fall komma väl
mycket i strid med, hvad den allmänhet, som har sina barn i skolan,
torde hafva rätt att ovilkorligen fordra. Detta stadgande har hittils,
som ofvan är nämndt, varit en död bokstaf; men det torde vara
hög tid på, att det verkligen blir något annat, och därpå går komiténs
förslag ut. Eller är det hans mening, att den af komitén föreslagna
närmare och ständiga tillsynen öfver skolans hygieniska förhållanden,
renlighet, uppvärmning, luftväxling o. s. v. ej skall ega
rum, då borde han hafva uttryckt detta så, att en dylik tillsyn ej
bör införas. Såsom han nu uttryckt sig, vill det synas, som om hans
mening vore, att någon tillsyn öfver de hygieniska anordningarna
vid skolan ej vidare borde fortsättas ens till den grad, till hvilken
den hittils utförts; men kan det verkligen vara reservanten emot,
att så sker? Det kostar ju ej någonting, men man kan omöjligen
längre härmed låta sig nöja. Ej kan väl reservanten syfta
på den extra undersökning, som nu af den särskilt tillsatta läroverkskomitén
blifvit utförd, och som med aflemnandet af denna
redogörelse är afslutad?
Hvad beträffar kostnaderna för genomförandet af komiténs förslag
till ett bättre öfvervakande af ungdomens helsotillstånd och
därpå inverkande omständigheter i skolorna, så äro dessa försvinnande
små i jämförelse med, hvad som offras för andra skolans
ändamål, långt mindre vigtiga än vården om helsan. Utgående
ifrån, hvad Svenska läkaresällskapets komiterade föreslagit, och
under antagande af, att en del af aflöningarna för läkarna skulle
utgå af statsmedel, en annan af skolornas egna medel, till hvilka
skolorna hittils varit uteslutande hänvisade, har komitén på följande
sätt beräknat de nämnda kostnaderna:
KOSTNADERNA FÖR GENOMFÖRANDET AF KOMITÉNS FÖRSLAG. 675
För sJtolläkarna:
Lön af statsmedel vid 35 högre läroverk å 150............ kr. 5,250.
Särskildt arvode af 1 krona för hvar och en af 11,400
lärjungar vid d:o................................................... » 11,400.
Lön af statsmedel vid 23 femklassiga läroverk å 100 kr. » 2,300.
Särskildt arvode af 1 krona för hvar och en af 2,500
lärjungar vid d:o................................................... » 2,500.
Kr. 21,450.
För den dagliga hygienislta tillsynen:
Vid 35 högre läroverk; å 200 kr. till den person, som
utöfvar tillsynen................................................... » 7,000.
» 23 femklassiga läroverk; å 150 kr. till den person,
som utöfvar tillsynen............................................... » 3,450.
Kr. 10,450.
I alt sålunda 31,900 kr. Om härifrån afdragas de medel, som
från själfva skolorna skulle utgå, återstår en summa af 18,000
kronor, som sålunda vore den förhöjda utgift, hvilken för ändamålet
skulle drabba staten. Läroverken skulle själfva få vidkännas en
utgift af 13,900 kronor, hvarvid är att märka, att af denna summa,
såsom komitén beräknat, redan 1882 vid de högre läroverken (2 ej
angifna) utgingo 7,000 kr. och vid de femklassiga (5 ej angifna)
1,600 kr., altså sammanlagdt 8,600 kr.
Nu har man framhållit, särskildt i den här ofvan först nämnda
reservationen, att bearbetningen af det insamlade statistiska materialet
skulle blifva alt för dyrbart; men vill man då verkligan yrka, att
statistiken öfver helsoförhållandena vid skolorna skall utstrykas
ur den skolstatistik, som väl ingen vill vara af med? Skall denna
statistik omfatta alt annat än, hvad som rör ungdomens helsa?
Utarbetandet af en skolstatistik försiggår för närvarande inom
Kongl. ecklesiastikdepartementet. Ensamt för läsåret 1876—77 har
eu mycket diger volum däraf utkommit. I den ingår alt, hvad
som tillhör sundhetsstatistiken. Åt lärjungarnas kroppskonstitution
och helsotillstånd egnas särskildt ett ganska utförligt kapitel,
ehuru, såsom det i nämnda arbete framhålles, många svårigheter
för bearbetningen mött, emedan »uppgifterna — när de ej helt
och hållet saknas — äro af så mångfaldigt skiftande art med afseende
på form, bestämdhet, använda termer o. s. v., att däraf
svårligen något helt kunnat erhållas». Dylika olägenheter kunna
för framtiden, genom utfärdandet af fullt lämpliga formulär för
676
KAP. XIII. DEN HYGIENISKA TILLSYNEN.
rapporterna, afhjälpas, och bearbetningen skall härigenom väsentligen
underlättas; och dessutom skulle man, såsom ofvan nämndes,
från läkarna hädanefter blott få årsrapporter i stället för, såsom nu,
terminsrapporter att göra med. En jämförelse mellan ett sådant arbete
och det hygieniska statistiska arbete, som läroverkskomitén haft
att utföra vid insamlandet och behandlingen af primäruppgifter från
alla läroverken, är helt enkelt fullkomligt oberättigad.
Komitén har föreslagit eu öfverstyrelse för de allmänna läroverken,
bestående af en öfverdirektör, två styrelseledamöter, eu sekreterare
och statistiker samt två notarier. Denna öfverstyrelse skulle
det bl. a. tillkomma att »handlägga de ärenden, som nu tillhöra ecklesiastikdepartementets
läroverksbyrå. Den skulle i följd däraf bland
annat anordna afgångsexamina och bestämma uppgifter för de skriftliga
profven i dessa, bearbeta läroverkens årsredogörelser för åvägabringande
af en skolstatistik samt med uppmärksamhet följa undervisningens
utveckling äfven i främmande länder» o. s. v. Att denna byrå
ej skulle medhinna att i sin här omnämnda skolstatistik intaga
sundhetsstatistiken för skolorna, återstår att bevisa. Det synes verkligen,
som om den borde kunna detta, och någon särskild utgift
för denna statistiks bearbetning torde då ingalunda vara af nöden.
Om så dock skulle blifva förhållandet, eller om eu inskränkning
af statistiken blefve nödvändig, torde det aldrig af någon
öfverstyrelse för skolorna kunna ifrågasättas, att just sundhetsstatistiken
för skolungdomen vore den, som i första rummet borde uteslutas.
Eu förhöjd utgift utöfver, hvad komitén beräknat för öfverstyrelsen,
torde emellertid komma i fråga. Förslaget upptager,
såsom vi sett, 2 styrelseledamöter samt en viss summa för adjunktion
af ledamöter. Att en medicinslä-hygienisld sakkunnig man bör
vara adjungerad vid denna skolornas centralstyrelse och deltaga i
behandlingen af alla frågor, som röra sanitära förhållanden och
anordningar vid skolorna, är ett yrkande, som i här framlagda
redogörelse har sin fullständiga motivering, och som i vår tid ej
torde kunna tillbakavisas. Lemnar den nu föreslagna organisationen
ej härför utrymme, tillkommer sålunda en liten årlig kostnad
för eu sådan adjunktion.
Komitén har inskränkt sig till att föreslå aflöning af statsmedel
för skolläkare och hygieniska biträden endast vid de högre
VIGTEN AF, ATT ALLA SKOLOR UNDERKASTAS HYGIENISK INSPEKTION. 677
och de femklassiga läroverken. I hög grad önskligt vore det emellertid,
att ingen skola funnes i vårt land, vare sig statens eller af
privat beskaffenhet, vid hvilken ej de sanitära förhållandena inom
skolan själf och sundhetstillståndet hos dess lärjungar öfvervakades
af läkare. Under alla förhållanden hör ingen skola finnas, där
man å statens vägnar eller emot betalning utbjuder sin undervisning,
utan att skolan är underkastad eu lämplig, på vissa tider
återkommande hygienisk inspektion. De födoämnen, som bjudas oss
till inköp, äro underkastade kontroll med hänsyn till de faror, de
möjligen kunna medföra för vår helsa, om vi förtära dem. Fullt
samma rätt torde samhället ega, och samma skyldighet torde det
hafva, att jämväl utöfva kontroll öfver, att ej de''skolor, hvilka, om
jag så får uttrycka mig, till oss utbjudas, medföra faror för våra
barns helsa.
Att de sanitära förhållandena och anordningarna vid många
privata skolor långt ifrån äro sådana, som de borde vara, ja att
sådana skolor finnas, inom hvilka helsovårdens fordringar äro så
litet tillfredsstälda, att dessa skolor under inga förhållanden borde
få fortgå i det skick de äro, torde ej vara mycket tvifvel underkastadt.
Att man å andra sidan på senare tider börjat uti en del
privatskolor på alt sätt beflita sig om hygienen inom skolan,
detta har varit ett nöje att vid den gjorda undersökningen af förberedande
skolor i Stockholm konstatera. Men det bör strängt
vakas öfver, att så blir förhållandet allestädes inom de privata
skolorna; detta ej blott i hela vår uppfostrans intresse, utan — om
vi kunna och vilja tala om ett särskildt skolans intresse bredvid
detta —- jämväl i de allmänna skolornas intresse. Det måste nämligen
vara af allra största betydelse för dessa, i hvad skick de
mottaga sina lärjungar från de förberedande skolorna. Huruledes enligt
en allmän erfarenhet just under den första tiden af lärjungarnas
skolgång de menliga inflytelser, som jag i kapitlet II redogjort för,
allra starkast verka på de späda barnen, och hvilka orsakerna
härtill äro, har jag särskildt i början af nämnda kapitel visat.
Undersökningarna både här och i Danmark hafva ju äfven ådagalagt,
huru starkt sjukprocenten stiger under de tidigare skolåren,
och det ligger ju då i öppen dag, huru maktpåliggande det för
samhället är att hålla ett vaksamt öga öfver, att de sanitära förhållandena
i dessa skolor äro så goda som möjligt.
Blir en hygienisk tillsyn vid våra skolor, de allmänna såväl
som de enskilda, ordnad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
678
KAP. XIII. DRN HYGIENISKA TILLSYNEN.
här framstälda förslaget, bör man med tillförsigt kunna hoppas,
att detta skall bära goda frukter för mildrande af skollifvets och
det långvariga stillasittandets till en viss gräns alltid oundvikliga
menliga inflytelser på skolungdomen, för så vidt man håller
denna ungdoms andliga ansträngning inom måttliga gränser. Sörjer
man för, att barnen, på samma gång de ej åläggas ett arbete,
som öfverskrider förmågan hos deras ännu outvecklade organ, och
ej tvingas till ett med barnaorganismens behof för en sund tillväxt
och utbildning oförenligt lefnadssätt, jämväl i skolan altjämt
få vistas i en god, frisk luft, och att alt, som verkar skadligt på
helsan, där från dem hålles fjärran, då först skall för barnen en
genomförd hygienisk, i alla riktningar mera härdande uppfostran,
än hvad nu ligger inom möjlighetens gränser, kunna anordnas,
och vi skola då äfven kunna hoppas att ej behöfva uppföra ett
så stort antal som en »tredjedel af vårt lands manliga lärjungar
vid statens högre läroverk på sjuklistan. Men aldrig skola helsovårdens
lagar inom skolan få sin fulla tillämpning, så som de
böra erhålla den, förr än hvarje lärare, likasom hvar och en, som
gjort det till sitt kall att ingripa i barnens uppfostran, själf eger
insigt i dessa lagar och deras rätta tillämpning.
När den tiden kommer, skola för visso skolans dåvarande
lärare med någon undran kasta blicken tillbaka på de tider, då
det var skolans egna lärare och målsmän, som skarpast kämpade
emot en rationel helsovårds införande i skolorna.
KAP. XIV.
Undersökningen af högre läroverk för flickor.
Då komitén uppgjorde planen för sina arbeten och därvid fann
det vara för sig en »bjudande nödvändighet att vidtaga en grundlig
undersökning af det hygieniska tillståndet vid våra läroverk», uppskattade
den till fullo vigten af, att denna undersökning ej inskränktes
till läroverken för vårt lands manliga ungdom, utan att
den jämväl efter fullkomligt samma plan utsträcktes till de högre
flickskolorna och sålunda omfattade alla sådana läroverk, vid
hvilka högre undervisning meddelas. Endast genom en sådan, samtidigt
och på fullt likformigt sätt utförd undersökning kunde man
för de olika könens skolor erhålla med hvarandra fullt jämförliga
resultat. Vigten af, att de i flere hänseenden mer eller mindre
efter gossläroverkens mönster inrättade högre flickskolorna underkastades
en dylik undersökning, var så mycket större, som grundade
anledningar förefunnos till det antagandet, att helsotillståndet
bland den uppväxande kvinliga ungdomen vid nämnda skolor är
mycket långt ifrån att vara tillfredsställande; ett förhållande, som
är af stor betydelse för kommande generationer af såväl män
som kvinnor, då de nu uppväxande flickorna ju blifva dessa framtida
generationers mödrar och det är kändt, att kroppslig svaghet
och sjukliga dispositioner öfvergå i arf från föräldrar på barnen.
Alldeles liknande frågoformulär som de till gossläroverken
öfverlemnade sändes sålunda till 35 högre, å tab. 218 i andra afdelningcn
af denna redogörelse angifna läroverk för flickor. Det
stora tillmötesgående, som komitén vid dessa läroverk rönt, den
beredvillighet, det nit, den omsorg och samvetsgrannhet, med hvilka
man där, med undantag blott för ett par läroverk, behandlat frågoformulären,
förtjäna ett tacksamt erkännande. Läkarekontrollen
680 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AP HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
synes i allmänhet hafva varit fullt så omsorgsfull som vid gossläroverken,
hvilket förtjänar att alldeles särskild! framhållas.
I föregående kapitel har jag redogjort för de resultat, som
denna undersökning lemnat rörande flickornas utveckling vid olika
ålder äfvensom rörande närsynthetens förekomst hos den kvinliga
skolungdomen, och mig återstår då att här redogöra för helsotillståndet
i öfrigt, arbetstiden, softiden och bostadsförhållandena. Från
en undersökning af skollokalerna äfven med den begränsning,
som för gossläroverken gjorts, ansåg sig komitén böra afstå, i synnerhet
som man för den ej hade såsom för gossläroverken att
tillgå tryckta officiela berättelser, och en sådan undersökning därför
skulle föranledt ett högst betydligt arbete såväl för komitén
som för de respektive skolorna, utan att resultatet kunnat komma
att motsvara detta. Att eu sådan undersökning blir gjord, torde
emellertid vara nödvändigt, men denna bör väl ställas i samband
med en blifvande utredning af förhållandena i allmänhet vid våra
flickläroverk äfven i en mängd andra riktningar än dem, på hvilka
komitén ansett det för sig lämpligt att inlåta sig. Och det är
ju efter den behandling, som frågan om den kvinliga undervisningen
vid senaste riksdagar rönt, all anledning att antaga, att en
dylik utredning ej länge skall låta vänta på sig. Den är äfven i
själfva verket i högsta grad af behofvet påkallad.
Vid den statistiska bearbetningen af primäruppgifterna från
flickskolorna har det varit nödvändigt att ordna lärjungarna efter
åldersklasser och ej såsom i statistiken för gossläroverken efter
skolklasser, då klassindelningen vid flickskolorna är så ytterst
växlande, att en sammanslagning af bestämda skolklasser ej låter
sig göra.
Helsotillståndet.
I den i tabellafdelningen bifogade siffertabellen 217 finna vi
helsotillståndet angifvet för 3,072 kvinliga lärjungar i de egentliga
skolklasserna. Tabellen omfattar åldersklasser från 6—21 år; men
inom de 3 lägsta (6—8 år) och de 4 högsta åldersklasserna
(18—21 år) är antalet individer för litet, för att resultaten af deras
HELSOTILLSTANDET.
681
undersökning skulle kunna ega någon högre grad af tillförlitlighet.
Däremot finna vi i åldersklasserna 9—17 år och i all synnerhet i
klasserna 10—16 år ett individantal, som synes tillräckligt stort,
för att inflytelserna af tillfälligheter må, åtminstone i det allra närmaste,
vara utjämnade.
För att underlätta öfversigten lemnar jag här nedan stående
sammandrag af den angifna tabellen.
Helsotillstånclet vid samtliga undersökta högre läroverk för flickor.
Sammanstälda efter åldersklasser. Procenttal för de särskilda
sjukdomarna.
Åldersklass. |
> 0 P g: |
% långv. sjuka räkning af nä |
% långv. sjuka med f rån- räkning af närsynthet. |
g fn 0 |
Näsbloi |
fe! rt> ''-i < H CO |
w ce* p 0 eu n B |
K 0 P-> < |
tzj p: H so 0 |
> 0 0 P P O: oq 0 P .ep |
oq oq P eu CD Öl |
Skrofler |
p p p p po p Oq
|
po p Oq < ,CD_ 0 7? |
|
Fylda år. |
Lefnads- år. |
0 oq p |
med in- rsynthet. |
0* ct> |
p_ *0 e-t- |
fr |
cd C"t- |
p K1 CU O 3 |
fKrJ P_ p* ep |
*P* eu 0 3 |
eu O 3 p |
||||
21 och |
22:a o. |
7 |
85,7 |
714 |
42,8 |
28,6 |
28,6 |
57,1 |
28,6 |
_ |
_ |
185,7 |
|||
20 |
21:sta |
11 |
90,9 |
9°.9 |
63,6 |
— |
9,1 |
— |
81,8 |
36,3 |
9,1 |
27,3 |
— |
27,3 |
254,5 |
19 |
20:de |
25 |
72,o |
60,0 |
48,o |
— |
20,0 |
12,0 |
48,o |
28,o |
— |
— |
— |
8,0 |
164,0 |
18 |
19:de |
53 |
66,o |
60,3 |
39,6 |
5,7 |
7,5 |
3,8 |
26,4 |
15,i |
1,9 |
13,2 |
1,9 |
11,3 |
126,4 |
17 |
18:de |
187 |
76,5 |
68,5 |
40,6 |
3,8 |
6,4 |
9,1 |
38,5 |
21,4 |
4,8 |
17,1 |
3,8 |
12,8 |
158,3 |
16 |
17:de |
285 |
67,4 |
62,5 |
41,4 |
9,8 |
2,5 |
9,i |
40,3 |
l4,o |
4,6 |
9,i |
1,8 |
10,2 |
142,8 |
15 |
16:de |
. 435 |
70,i |
63.9 |
40,2 |
5,7 |
6,0 |
9,9 |
38,9 |
16,3 |
5,1 |
14,3 |
4,6 |
8,7 |
149,7 |
14 |
15:de |
432 |
69,4 |
63,1 |
33,s |
6,5 |
6,3 |
8,8 |
40,o |
14,9 |
6,7 |
15,o |
6,0 |
7,6 |
145,1 |
13 |
14:de |
435 |
68,5 |
644 |
38,2 |
9,4 |
7,8 |
15,o |
40,7 |
12,4 |
5,5 |
9,2 |
5,5 |
7,6 |
151,3 |
12 |
13:de |
383 |
66,i |
64,8 |
39,7 |
8,3 |
9,1 |
13,8 |
37,9 |
6,3 |
6,0 |
10,2 |
5,7 |
11,0 |
148,o |
11 |
12:te |
330 |
61,5 |
S9>7 |
32,7 |
4,9 |
6,4 |
14,2 |
31,2 |
5,4 |
5,8 |
7,3 |
5,8 |
9,3 |
123,0 |
10 |
11 :te |
271 |
56,8 |
55.7 |
32,5 |
5,9 |
8,5 |
17,o |
25,5 |
4,8 |
4,4 |
8,8 |
6,3 |
7,7 |
121,4 |
9 |
10:de |
145 |
47,6 |
47.6 |
26,2 |
6,9 |
1,4 |
12,4 |
21,4 |
2,8 |
3,4 |
4,8 |
6,2 |
3,4 |
88,9 |
8 |
9:de |
50 |
50,o |
50,0 |
24,o |
2,0 |
2,0 |
14,o |
32,0 |
4,0 |
8,0 |
2,0 |
2,0 |
10,0 |
100,0 |
7 |
8:de |
14 |
35,7 |
28,6 |
7,i |
— |
7,2 |
7,2 |
7,2 |
7,1 |
— |
— |
7,1 |
7,1 |
50,o |
6 |
7:de |
3 |
|||||||||||||
Ej angifven |
6 |
50,o |
50,o |
16,7 |
_ |
50,0 |
33,s |
_ |
_ |
_ |
16,7 |
— |
1166,7 |
||
Tillsammans |
3,072 |
65,7 |
61,7 |
36,6 |
6,8 |
6,5 |
12,o |
36,1 11,5 |
5,3 |
! 10,8 |
1 5,0 |
8,9 139,5 |
682 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Första blicken på denna tabell visar, huru bedröfligt helsotillståndet
är bland den kvinliga uppväxande ungdomen vid de
högre flickläroverken. Med inräkning af närsyntheten är det ej
mindre än 65,7 procent af samtliga de undersökta flickorna, alla
åldrar sammanräknade, som måst uppföras på listan för dem, hvilka
lida af mer eller mindre allvarsamma långvarigare sjukdomar,
sjukligheter eller afvikelser från ett sundt och friskt fysiskt tillstånd.
För det lilla fåtalet 7-åringar eller flickor i 8:de lefnadsåret
är sjukprocenten redan 35,7, hvarvid dock ej mycket afseende
kan fästas, då deras antal är så litet som 14. Af 8-åringar är
antalet äfven för litet, för att den för dem funna sjukprocenten
50,o % skulle kunna tillmätas någon allmän giltighet. Först med
9-åringarna få vi, såsom ofvan angafs, att göra med tal, som äro
nog stora för att gifva en högre grad af tillförlitlighet åt resultaten.
Vi möta här ungefärligen samma procent som den för 8-åringarna eller
47,a %, och denna visar, att redan af flickor i 10:de lefnadsåret nära
halfva antalet måst föras öfver på sjuklistan. Procenten stiger sedermera
raskt upp till och med det 13:de lefnadsåret. För de följande
åren är stegringen fortgående, men ytterst obetydlig, ungefärligen
med 1 å 2 procent om året för flickorna i 14:de, 15:de och 16:de
åren. För dem, som stå i 17:de året, inträffar en sänkning med nära
3 men för dem i 18:de året återigen en betydlig stegring. För
de högre åldersklasserna är antalet undersökta för litet för säkrare
resultats vinnande.
Vid ofvan stående redogörelse har närsyntheten varit inräknad.
I en särskild kolumn i tabell 217 (2:dra afdeln.) angifves, huru ofta
närsynthet förekommit, utan att andra långvarigare sjukdomar samtidigt
förefunnits, och huru mycket den sålunda bidragit att höja
den allmänna sjukprocenten.
Den har följande tal:
för närsynthet |
Åldersklass efter fylda år. |
||||||||||||||
6. |
7. |
8. |
9. |
ilo. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
O |
7.i |
O |
0 |
1,1 |
1,8 |
1.3 |
4.1 |
6>3 |
6,2 |
4.9 |
8,0 |
5.7 |
I2,o |
0 |
•4.3 |
för samtliga åldersklasser 4,0 procent.
SJUKPROCENTEN MED PRANRÄKNING AP NÄRSYNTHETEN. 683
I såväl den nämnda tabellen som i den här ofvan i texten intagna
linnes jämväl en kolumn inlagd, som visar, hurudan sjukprocenten
blir, då närsyntheten frånräknas.
Vi finna af den, att sjukprocenten för alla klasserna sammanräknade
därigenom endast sänkes med 4 % eller till 61,7 %. För
7-åringarna sjunker procenten ned till 28,c, blir för de 2 närmast
följande åldersklasserna oförändrad, sänkes helt obetydligt för de
3 därnäst följande, men starkare för de återstående (frånsedt de
sista åldersklasserna).
Vi finna sålunda äfven efter närsynthetens frånräkniug samma
stegring i sjukprocenten, som ofvan anmärkts, ända till och med
13:de lefnadsåret, för livilket den utgör 64,s %■ Sjukligheten når här
sin första spets. Af samtliga flickorna vid 12 års ålder är det sålunda
blott ungefär 36 /, som enligt nu föreliggande undersökning kunna
betraktas som friska; alla de andra äro behäftade med mer eller
mindre allvarsamma, långvariga sjukdomar eller afvikelse!- från ett
friskt tillstånd.
Vid denna höga procent håller sig nu sjukligheten nästan oförändrad
ända till och med det 17:de lefnadsåret. En liten sänkning
eger dock med små fluktuationer rum från och med det 14:de lefnadsåret,
men den är så obetydlig, att man ej vid den skulle kunna
fästa något vidare afseende, om den ej stode i öfverensstämmelse
med förhållandet för gossarna, för hvilka, såsom vi förut erfarit, en
jämförelsevis betydlig sänkning i sjukprocenten under motsvarande
år eger rum. För flickorna i 18:de lefnadsåret, altså för 17-åringarna,
stegras sjukprocenten jämförelsevis betydligt, nämligen med ej
mindre än 6 % Den uppgår sålunda här ända till 68,5 % och når
därmed sin andra spets. Då antalet vid denna ålder undersökta
är närmare 200 (187), torde denna stegring i sjukprocenten ej kunna
frånkännas all betydelse. Den tyder hän på eu större sjuklig benägenhet
eller på en minskad motståndskraft hos flickorna vid
denna ålder än under själfva pubertetsutvecklingsperioden. För 18-och 19-åringarna sänker sig procenten ned till 60,3 % och 60,0 /,
men då vi här endast hafva att göra med så små tal för de undersökta
som resp. 53 och 25, kunna vi, såsom förut är anmärkt, ej
vid denna sänkning fästa något afseende. Ännu mindre kunna vi
lägga någon vigt på den stegring, som tor de ytterst fåtaliga 20-och 21-åringarna eger rum.
Nedan stående tabell visar, huru sjukprocenten förhåller sig till
den årliga tillväxten.
684 kap. xiv.
UNDERSÖKNINGEN AP HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Sjukprocenten för de olika åldersklasserna af flickorna, sammanstäld med
den årliga tillökningen i längd och vigt.
Lefnadsår............... |
9:de |
10:de |
ll:te |
12:te |
13:de |
14:de |
15:de |
16:de |
20:de |
||||
Sjukprocent_______________ |
28,6 |
50,o |
47.6 |
55.7 |
59.7 |
64,8 |
64.4 |
6i. < |
6,5.9 |
62,5 |
68,, |
60,3 |
60,0 |
Tillökning i längd. Ctm. |
7 |
4 |
5 |
5 |
G |
5 |
5 |
4 |
2 |
1 |
0 |
(2) |
0 |
Tillökning i vigt. Kgm |
3,4 |
1,9 |
2.5 |
2,5 |
4,0 |
3,7 |
5,2 |
2,7 |
3,o |
1,7 |
1,1 |
0,3 |
|
( för sjuk- |
|||||||||||||
Antal under-] Procenten |
14 |
50 |
145 |
271 |
330 |
383 |
435 |
432 |
435 |
285 |
187 |
53 |
25 |
sökta f5r till- |
|||||||||||||
( växten |
21 |
60 |
151 |
277 |
357 |
395 |
458 |
450 |
457 |
293 |
186 |
54 |
26 |
Såsom vi af denna sammanställning finna, eger icke för flickorna,
enligt den nu gjorda undersökningen, ett så skarpt utprägladt
förhållande rum som för gossarna mellan sjukprocenten och pubertetsutvecklingen.
Därutinnan finnes dock full öfverensstämmelse, att
äfven för flickorna sjukprocenten stegras under skedet närmast före
och i början af pubertetsperioden, då vi för flickorna taga den starkare
tillökningen i vigt såsom egentligen karakteriserande denna
senare. För gossarna får sjukkurvan sin första spets i första året
af pubertetsperioden, det 14:de lefnadsåret, och sjunker därefter
under de följande för att omedelbart efter pubertetsperiodens slut
återigen hastigt stiga. Hos flickorna återigen, där pubertetsutvecklingen
kommer tidigare, får sjukkurvan sin första spets först i 2:dra
året af den starkare vigttillökningen, d. v. s. i 13:de lefnadsåret,
och sjunker sedermera endast helt svagt under de följande åren.
Den stiger ej häller omedelbart efter pubertetsperiodens slut, men
väl ett par år senare i 18:de lefnadsåret. Att sjukprocenten för
flickorna får under pubertetsskedet en så ytterst obetydlig sänkning
från den snart sagt orimliga höjd, den i början af det samma har,
torde vara högst be aktansvärdi, då vi väl få antaga, att, i öfverensstämmelse
med förhållandet bos gossarna, detta äfven för flickorna
är en period af svällande lifskraft och ökad motståndsförmåga,
såsom äfven den lilla sänkningen af sjukprocenten under de
sista åren af perioden antyder. Dock har pubertetsutvecklingen
för flickorna så många särskilda drag, att vi ej kunna direkt öfverföra
erfarenheter från gossarnas pubertetsutveckling på flickornas.
SJUKPROCENTEN FÖR OLIKA ÅLDERSKLASSER; JÄMFÖRELSE MED DANMARK. 685
Huru det i själfva verket förhåller sig med flickornas motståndskraft
mot sjukdomsinflytelser under skedet omedelbart efter
pubertetsutvecklingen, är en ytterst vigtig fråga, som ej genom
denna undersökning kan anses löst. Vi se en liten, ytterst obetydlig
höjning i sjukprocenten från 63,i till 63,9 inträffa omedelbart i
året närmast efter de kraftigare vigttillökningsåren; men vid en så
obetydlig förändring kan man ej fästa något afseende. Eu allvarsammare
fråga blir den, hvad den betydliga stegringen af sjukprocenten
i 18:de lefnadsåret betyder. Den är, såsom jag ofvan
framhållit, så stark, och antalet undersökta individer är så stort, att
man ej kan underlåta att beakta den antydan om en svagare motståndskraft,
som den ger, äfven om man ej kan vara berättigad
att i den samma se mera än en antydan. Vid bedömandet af dessa
förhållanden är det eu omständighet, som måste särskilt tagas i
betraktande. Vi se, huru hastigt antalet af de kvinliga lärjungarna
aftager från och med det 17:de lefnadsåret, d. v. s. efter det flickorna
fylt 16 år. Den frågan torde med skäl kunna göras, huruvida
ej de, som efter den åldern fortsätta skolan, äro kraftigare
naturer eller dels sådana, såsom öfver hufvud taget hafva mera
lust och fallenhet för studier och därför mindre lida af skolarbetets
menliga inflytelser, dels sådana, som kommit sent i skolan och där
tagit arbetet mera lugnt, visserligen till men för sina kunskaper,
hvarigenom de äfven blifvit försenade i skolan, men till fördel för
sin fysiska helsa och kroppsliga utveckling.
Likasom för gossarnas helsotillstånd så hafva vi äfven för
flickornas endast från Danmark några uppgifter, med hvilka vi
kunna anställa jämförelser. Enligt den danska kommissionens
undersökning är helsotillståndet äfven i detta vårt grannland mycket
bedröfligt i flickskolorna och sämre än i gossläroverken; det är
ungefärligen sådant som i våra gossläroverk, men det är ojämförligt
bättre än i våra flickskolor, enligt hvad de nu samtidigt
och på öfverensstämmande sätt gjorda undersökningarna gifva vid
handen.
Nedan stående sammanställning lemnar häröfver en öfversigt.
686 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Sammanställning af sjukprocenten för de olika åldersklasserna vid Danmarks
samtliga privata flickskolor och vid de undersökta
flickläroverken i Sverige.
Lefnadsår ................................. |
7:e |
8:e |
9:e |
10: e |
11 :e |
12:e |
13:e |
14: e |
15:e |
16:e |
17:e |
18:e |
19:e |
20:e |
|
Antal under-sökta. |
Vid samtliga privata! |
132 |
301 |
420 |
436 |
518 |
467 |
451 |
496 |
343 |
218 |
55 |
5 |
2 |
0 |
Vid högre flickskolor\ |
3 |
14 |
50 |
145 |
271 |
330 |
383 |
435 |
432 |
435 |
285 |
187 |
53 |
25 |
|
Sjukprocent.« |
Vid Danmarks pri-1 |
23 |
27 |
28 |
39 |
40 |
39 |
42 |
5° |
48 |
40 |
40 |
(20) |
— |
— |
Vid Sveriges högre) |
- |
28,6 |
v-n O O |
47,6 |
55,7 |
59,7 |
64,8 |
64,4 |
63,. |
63,9 |
62,5 |
68,5 |
60,3 |
60,0 |
|
Af de ofvan för Danmark angifnal |
5 |
18 |
25 |
21 |
31 |
29 |
25 |
29 |
16 |
8 |
3 |
— |
— |
— |
I denna tabell har jag från den danska statistiken endast intagit
uppgifterna från de privata flickskolorna, hvilkas lärjungar i
socialt hänseende kunna betraktas såsom likstälda med våra. Nedan
stående tabell visar
helsotillståndet vid Danmarks samtliga flickskolor och uppfostringsanstalter
för flickor.
7:e |
8:e |
9:e |
10:e |
ll:e |
12:e |
13:e |
14:e |
15:e |
16:e |
17:e |
|
Antal.............. |
348 |
1,119 |
1,519 |
1,552 |
1,713 |
1,523 |
1,564 |
1,459 |
525 |
228 |
58 |
Af dessa är helso-tillståndet ej |
16 |
33 |
36 |
29 |
47 |
35 |
32 |
34 |
16 |
8 |
3 |
Sjukprocent...... |
2.5 |
32 |
33 |
37 |
43 |
42 |
48 |
5i |
47 |
4Z |
40 |
o
Åldersklasserna för 18:de och 19:de lefnadsåren, i hvilka blott,
såsom i första tabellen angifves, finnas resp. 5 och 2 flickor, äro i
den sista tabellen uteslutna.
Sjukprocenten är för samtliga de danska flickorna i alla landets
skolor sammanräknade i de flesta åldersklasser något litet högre
än för de flickor, som gå i de privata skolorna. Då dessa senare
HELSOTILLSTÅNDET I FÖRBEREDANDE KLASSER.
687
tillhöra de mest välmående klasserna, torde det vara ganska påfallande,
att ej skilnaden är större, än hvad den visar sig vara.
Det faller genast vid första blick på tabellen i ögonen, huru
mycket högre sjukprocenten är för vår kvinliga skolungdom än för
den danska, och detta i hvar enda åldersklass med undantag åt
den för det 8:de lefnadsåret, i hvilken vi dock tyvärr hafva så få
individer, att procenttalet ej kan anses vara tillförlitligt.
För att få någon, om än en mycket obetydlig, förstärkning åt
vår statistik för de yngsta åldrarna lemnar jag här å sid. 688 och 689
en tabell öfver helsotillståndet i de klasser, hvilka i de inlemnade
uppgifterna angifvits som förberedande. Dessa klasser, i hvilka
äfven gossar ofta äro intagna, blefvo till en början ej upptagna
vid den statistiska bearbetningen af materialet. De upptogos först
senare och behandlades särskild! för sig med uteslutande af gossarna.
Följande sammandrag ger en lättare öfversigt.
Sammandrag af efterföljande tabell.
Åldersklass. |
Antal lärjungar. |
% långvarigare |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
Närsynthet. |
Annan ögon-sjukdom. |
Ryggrads- krökning. |
Skrofler. |
Annan långv. |
% långvarigare sjukdomar. |
|
Sej Q- P po |
Lefnadsår. |
|||||||||||||
12 |
13:de |
i |
(IOO) |
(IOO) |
(IOO) |
(200) |
||||||||
11 |
12:te |
2 |
||||||||||||
10 |
ll:te |
8 |
37=5 |
>2.5 |
— |
12,5 |
37.5 |
25,0 |
— |
— |
— |
— |
— |
87.5 |
9 |
10:de |
36 |
25,0 |
13.9 |
— |
2.8 |
5.6 |
>3.9 |
— |
2,8 |
5.5 |
5.5 |
— |
50,0 |
8 |
9:de |
65 |
35.4 |
13.8 |
1.5 |
3.1 |
15.4 |
6,1 |
— |
3.1 |
3.1 |
6,2 |
6,2 |
58,5 |
7 |
8:de |
38 |
28,9 |
18,4 |
2,6 |
5.3 |
>°>5 |
7.9 |
— |
2,6 |
5.3 |
2,6 |
5.3 |
60,5 |
6 |
7:de |
13 |
23.1 |
23,0 |
— |
— |
15.4 |
— |
— |
7.7 |
— |
7.7 |
— |
00 cr> * SS |
163 |
3°. 7 |
j5.9 |
1,2 |
3.7 |
13.5 |
8,6 |
— |
3.i |
3.7 |
4.9 |
3.7 |
58,3 |
Vi finna, att den allmänna sjukprocenten för samtliga flickorna
i de förberedande klasserna är 30,7 /»; altså, om än betydlig, dock
blott hälften så stor som för flickorna i de egentliga skolklasserna.
Sammanräkna vi flickorna i åldern från 6—10 år från de förberedande
klasserna med dem, som i samma ålder tillhöra de
egentliga skolklasserna, så finna vi följande tal:
688 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Helsotillståndet vid de förberedande
Ålder. |
Antal lärjun- gar. |
Utan långva- rig sjukdom. |
Långvarigt sjuka. |
Ej angifna. |
% friska. |
% långvarigt sjuka. |
% långv. sjuka m. afdrag af en- samt närsynta. |
Bleksot. |
Näsblod. |
Nervretlighet. |
Bristande matlust. |
Hufvudvärk. |
12......... |
i |
i |
100,o |
( no1 |
— |
— |
1 |
— |
||||
(. lOO.o |
— |
_ |
I00,o |
|||||||||
11......... |
2 |
2 |
_ |
IOO,o |
{ - |
— |
— |
— |
— |
|||
10......... |
8 |
5 |
3 |
62,5 |
37.5 |
l — |
— |
1 |
3 |
2 |
||
l 12,5 |
IZ,5 |
37,5 |
25,0 |
|||||||||
9 ......... |
36 |
27 |
9 |
75.° |
25,0 |
I „5 |
— |
1 |
2 |
5 |
||
l *3,9 |
2,8 |
5.6 |
13,9 |
|||||||||
8.......... |
65 |
42 |
23 |
64,6 |
35,4 |
/ 9 |
1 |
2 |
10 |
4 6,i |
||
l 13.8 |
!>5 |
30 |
*5,4 |
|||||||||
7.......... |
38 |
27 |
11 |
71.1 |
28,9 |
00 £ ^ |
1 |
2 |
4 |
3 |
||
2,6 |
5,3 |
IO,5 |
7.9 |
|||||||||
6.......... |
13 |
10 |
3 |
76,9 |
230 |
J 23.0 |
— |
— |
15,4 |
— |
||
— |
— |
2 |
— |
|||||||||
Summa |
163 |
113 |
50 |
— |
69.3 |
3°.7 |
/ 26 |
2 1,2 |
6 3.7 |
22 *3,5 |
14 8,6 |
Helsotillst. f. 6—10-åringar. Med inr. af de förberedande Masserna.
10-åringar |
Antal. 279 |
Långv. sjuka. 154 |
% lärj. sjuka. 55,2 |
9- » |
181 |
78 |
43,1 |
8- » |
115 |
48 |
41,7 |
7- » |
52 |
15 |
28, s |
6- » |
16 |
(3) |
(18,8) |
Såsom vi se, blir stegringen af sjukprocenten från åldersklass
till åldersklass efter detta tillägg jämnare, men antalet individer
är i alla fall för 6- och 7-åringarna alldeles för litet för att medgifva
några slutsatser. Att anmärkas förtjänar emellertid, att procenttalet
för 7-åringarna, 28,s %, är så godt som alldeles det samma,
som man funnit det vara i Danmarks privata flickskolor för samma
åldersklass. Det var där 27 %.
Den danska statistiken omfattar för alla åldersklasserna
från och med 7:de lefnadsåret (6-åringar) till och med det 16:de
(15-åringar) ett så stort antal individer, att inflytelserna af till
-
HELSOTILLST. VID FÖRBER. KLASSER I SVERIGE O. FÖR OLIKA ÅLDERSKL. IDANMARK. 689
klasserna vid de undersökta flickläroverken.
Öl |
> CD Ö |
r w |
> CD O |
*2- CO |
CD |
CD |
^ CO |
Uppgift å de under ru- |
|||
CD |
er p ST P Oj |
p ET crq P ^ |
sr o |
P P sr p |
ts a- _ O po |
£ =° |
P 1-- |
*P* ^ P * |
pa |
r*» p .cd crq |
brikerna »Annan ögon-sjukdom» och »Annan |
3 crq |
S* p 0° g1 |
_05 |
2 po Ö P |
p |
b e |
Oq CD |
g-.*5 |
P*."5 |
långvarig sjukdom» an- |
||
f |
P |
* crq |
r < |
crq p |
P Ct- crq |
• sr |
^ O |
p 0 |
gifna sjukdomarna. |
||
— |
— |
— |
— |
— |
200, oj |
200,0 |
1 |
IOO,o |
1 |
100,0 |
|
— |
— |
— |
— |
— |
oo ^ 1 |
87,5 |
2 |
25,0 |
4 |
50,0 |
|
— |
''*) 1 |
2 5,5 |
2 5,5 |
-■ |
181 5°, of |
50,0 |
3 |
8,3 |
11 |
30,6 |
*) Blepharitis ciliaris. [ 2) 1 krön. conjunctivi- |
— |
2) 2 |
2 3,i |
4 6,2 |
3) 4 |
38 \ |
58,5 |
G |
9,2 |
26 |
40,o |
1 tis; 1 skrofulös keratit. 1 3) 1 kronisk lungkat.: |
— |
4) 1 |
2 |
1 |
6) 2 |
23] |
60,5 |
<■> |
5,3 |
13 |
34,2 |
f 4) Krön. conjunctivitis. |
— |
2,6 |
5,3 |
2,6 |
5,3 |
60,5/ |
\ 5) 1 magkat.; 1 stranguri. |
|||||
— |
7,7 6) 1 |
— |
7,7 1 |
— |
53,|} |
53,3 |
1 |
7,7 |
3 |
230 |
6) Blepharitis. |
z |
5 3o |
6 3,7 |
8 4-9 |
6 3,7 |
lO ro |
58,3 |
15 |
9,2 |
58 |
35,6 |
fälligheter böra vara ganska fullständigt utjämnade. Såsom vi
finna, framträder här på det allra skarpaste det förhållandet, som
äfven i vår statistik visar sig, nämligen att sjukprocenten är i ett
ständigt stigande från l:a skolåret, det 7:de lefnadsåret, ända till
det 14:de lefnadsåret, i hvilket maximum i Danmark uppnås med
51 % för samtliga flickorna och 50 % för flickorna i de privata
skolorna; hos oss uppnås ett första maximum i 13:de året med 64,8 %.
Därefter sjunker sjukprocenten år från år, i Danmark långt starkare
än hos oss för de följande åldersklasserna, så långt jämförelserna,
kunna fortsättas.
Detta förhållande vitnar ju på det aldra tydligaste därom, att
skedet före pubertetsutvecklingen är ett skede af svagare motståndskraft,
och i Danmark synes detta svagare skede, alldeles som hos oss,
fortsättas för flickorna något längre in i pubertetsperioden än för
gossarna. Maximum för sjukligheten hos flickorna synes i Danmark
komma ett år senare än hos oss. Huru sjukligheten förhåller sig
till pubertetsutvecklingen, visas närmare af nedan stående sammanLärov.
-kom. bet. III. 44
690 KAP. SIV. UNDERSÖKNINGEN AP HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
ställning, och får jag å nyo hänvisa till vigttillöknings-talen,
livilka egentligen markera pubertetsperioden. Då vi i den danska
statistiken redan inom åldersklassen för 17:de lefnadsåret
hafva blott 55 och inom den följande blott 5 individer, kunna vi
af denna statistik ej få någon upplysning om helsotillståndet hos
flickorna under åren närmast efter deras pubertetsutveckling.
Sjukprocenten för de olika åldersklasserna af flickorna vid Danmarks
samtliga skolor och uppfostringsanstalter för flickor, sammanstäld med
den årliga tillökningen i längd och vigt.
Lefnadsår............ |
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
Sjukprocenten för |
25 |
32 |
33 |
37 |
43 |
42 |
48 |
51 |
47 |
42 |
40 |
Tillökning i längd, |
3 |
5 |
5 |
5 |
3 |
5 |
8 |
5 |
3 |
5 |
_ |
Tillökning i vigt, |
1,5 |
2,o |
2,o |
2,5 |
2,5 |
8,5 |
4,0 |
4,0 |
4,5 |
4,5? |
_ |
Det är af intresse att, likasom sjukprocenten för gossarna i
Danmark var lägre vid eu del uppfostringsanstalter (jfr ofvan tab.
s. 188 och den danska kommissionens bär o. s. 190 införda uttalande),,
så visar det sig äfven för flickorna, att vid dylika anstalter ett
långt bättre helsotillstånd kunnat bevaras. Sålunda är sjukprocenten
i uppfostringsanstalten vid Jägerspris för samtliga där intagna
241 flickor i en ålder från 7 t. o. m. 15 år blott 20 /.
Att döma af, hvad jag från denna anstalt i kap. om kroppsutvecklingen
anfört, äfvensom af den årsberättelse för 1883 m. m.,
som anstaltens föreståndare d:r Vahl haft godheten sända mig,
torde väl äfven barnen i denna anstalt vara synnerligen omsorgsfullt
och rationel behandlade. I ett par andra uppfostringsanstalter
för flickor i Danmark är sjukprocenten 27 %. Man jämföre härmed
våra högre flickskolors 61,7 %■ För öfrigt vill jag ur den danska
statistiken anföra följande uppgifter rörande sjukligheten bland
flickorna vid olika slags skolor och bland olika klasser af bebefolkningen.
»I Köpenhamns folkskolor var sjukprocenten för flickorna
44, i öfriga flickskolor därstädes 41, i öarnas städer 39 och
BLEKSOTENS FOKEKOMST.
691
29, i Jyllands städer 44 och 36, i öarnas folkskolor för döttrar till
gårdsegare 40, för döttrar till »husmän» 46, i Jyllands folkskolor
för döttrar till gårdsegare 38, till »husmän» 42.»
Granska vi nu närmare den i tabellafdelningen intagna siffertabellen
217 eller det här ofvan sid. 681 införda sammandraget
af den samma med hänsyn till förekomsten af de »särskilda
efterfrågade sjukdomarna med undantag af närsynthet, för hvilken
jag förut redogjort, så finna vi, att Ueksot är den sjukdom, som
oftast förekommer. Det är ej mindre än 36,c % af samtliga flickorna
i de egentliga skolklasserna, som lida af denna sjukdom. För gossarna
var vid de högre läroverken den allmänna bleksotsprocenten
12,7, och vi se sålunda, huru ojämförligt mycket större utbredning
denna sjukdom har bland flickorna (jfr sid. 133).
Följande sammanställning visar dess utbredning inom de olika
åldersklasserna.
Bleksotens förekomst hos proc. af de kvinliga lärjungarna.
Å 1 |
e |
8 k 1 a |
S 8 |
e |
f t e |
r |
1 e |
f n |
a d |
å r. |
so h>. P Ll 5 r 3 |
|||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
g B |
|
Bleksot hos % af |
18,8 |
''5,4 |
18,3 |
23,8 |
3''-9 |
32,7 |
39,7 |
O-i OO |
33,3 |
40,2 |
4'',4 |
40,6 |
39,6 |
(48,0) |
(63,6) |
35,5 |
Ärlig tillökning i |
0,9? |
3,4 |
'',9 |
2,5 |
2,5 |
4,0 |
3,7 |
5,2 |
4,i |
2,7 |
3,0 |
'',7 |
1,1 |
0,3 |
? |
— |
Ant. undersökta för |
16 |
52 |
115 |
181 |
279 |
330 |
383 |
435 |
432 |
435 |
285 |
187 |
53 |
25 |
11 |
3,219 |
Jag bär i denna sammanställning jämväl inräknat flickorna i
7:de—ll:te lefnadsåren från de förberedande klasserna. Äfven har
jag inlagt talen för den årliga vigttillökningen, för att gorå det
intressanta förhållande, i hvilket bleksotens förekomst står till
pubertetsutvecklingen, mera i ögonen fallande.
Såsom vi finna, är bleksotsprocenten för de 3 yngsta klasserna
omkring 15 å 18. Den stiger sedermera mer och mer under de
följande åren under skedet före pubertetsperioden. Under denna
Alla till -
692 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
periods första år är stegringen mycket obetydlig, men under det
2:dra, det 13:de lefnadsåret, är den återigen betydlig, och den når
bär, alldeles som den allmänna sjnkprocenten, sitt första maximum
39,7 %■ Under de båda sista åren i denna period återigen, altså
för 14:de och 15:de lefnadsåren, sjunker den ned till 33,3. Men
alldeles omedelbart efter denna periods slut se vi den med ens i
det 16:de lefnadsåret höja sig ända till 40,2 /, och vid denna höjd
förblir den tämligen oförändrad under de följande 3:ne åren.
Vi se sålunda, att det skede, som följer efter pubertetsutvecklingen,
här skarpt markerar sig som ett skede af svagare motståndskraft
äfven för flickorna, för så vidt vi få för dem använda
förekomsten af den sjukdom, för hvilken flickorna hafva en särskild
disposition, bleksoten, såsom måttstock härpå. Detta är ett förhållande,
som torde förtjäna ett synnerligt beaktande. Att man ej
kan fästa altför stort afseende vid procenten för de båda sista i
sammanställningen intagna åldersklasserna, med deras fåtal individer,
behöfver jag knapt påpeka.
Näst efter bleksot, och täflande med denna, har hufvudvärken
högsta procenttalet, nämligen 36,i för de egentliga skolklasserna.
Skilnaden utgöres blott af några få decimaler. Här möter oss altså
den sorgliga företeelsen, att, likasom mer än hvar 3:dje flicka är
behäftad med bleksot, så går äfven ett lika stort antal med värkande
hufvud under skoltiden. Äfven för denna åkomma återfinna vi
nästan samma proportion som för bleksot i dess förekomst hos
flickorna och hos gossarna. Den allmänna procenten för hufvudvärk
är för de senare vid de högre läroverken 13,3 % (jfr sid. 135).
I nedan stående sammanställning har jag likasom i den föregående
och i de närmast efterföljande inräknat flickorna från de
förberedande klasserna.
Oftare återkommande hufvudvärk hos % af de kvinliga lärjungarna.
Hufvudvärk hos % |
Åldersklass efter lefnadsår. |
|||||||||||||
7. |
s. |
9. |
10. |
11. |
12. |
in. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
(0,0) |
7,7 |
I7,+ |
!9>9 |
2S,4 |
31,2 |
37,9 |
40.7 |
O cT -''tf- |
38,9 |
4°>3 |
38,5 |
(26,4) |
"O OO |
(81,8) |
Såsom vi finna, har ingen enda af de 16 flickorna i 7:de lefnadsåret
befunnits lidande af hufvudvärk, och i 8:de lefnadsåret har.
FÖREKOMSTEN AF HUFVUDVÄRK, BRISTANDE MATLUST O. RYGGRADSKRÖKN. 693
ännu blott hvar 13:de därmed varit behäftad. Det förtjänar att
påpekas, att af de 38 st. 7-åringar, som vid undersökningen gingo i
förberedande klasser, där man väl får antaga att ansträngningen
är mindre, led ingen af hufvudvärk, och af de 65 st. 8-åringarna
i samma klasser voro blott 4 eller 6,i % därmed behäftade, under
det att af de 145 st. 9-åringarna i själfva skolklasserna ej mindre
än 31, d. v. s. 21,t %, voro däraf lidande. I sin helhet stiger procenten
hastigt från 8:de lefnadsåret och får sitt första maximum i
14:de lefnadsåret eller ett år senare än bleksoten. Närmare hvar
annan flicka (40,7 %) är i denna ålder däraf lidande. Något litet
sjunker hufvudvärksprocenten under de båda följande åren, men
stiger åter i 17:de året och får där sitt andra maximum, om vi
frånse talen för de äldsta årsklasserna med deras ringa antal
individer.
Närmast bleksoten och hufvudvärken kommer »bristande matlust»
i högt procenttal, nämligen med 12,o % för de egentliga skolklasserna.
Äfven denna sjukliga rubbning af helsotillståndet förekommer
långt oftare bland flickorna än bland gossarna, för Indika
dess procenttal vid de högre läroverken var 3,2 (jfr sid. 138).
Jag anser det öfverflödigt att för denna åkomma göra någon särskild
sammanställning med inräknande af de förberedande klasserna,
utan hänvisar till tabellerna å sidd. 681 och 687. Sin första
spets har kurvan för denna åkomma i de egentliga skolklasserna
för ll:te lefnadsåret med 17,o /. Ungefär hvar 6:te flicka är i
den åldern däraf lidande. Tillståndet förbättras något för de båda
följande åldersklasserna; men i 14:de lefnadsåret går procenten
återigen upp till 15 %. Sedermera sjunker den hastigt ned till
omkring 9 / och förblir ungefärligen vid denna höjd för de
följande åldersklasserna ända till och med det 18:de lefnadsåret.
Antalet individer är i de följande åldersklasserna för litet, för att
resultatet för dessa skulle hafva något att betyda.
Närmast den nyss omhandlade åkomman komma — då vi
frånse närsyntheten ■— ryggradshrölcningar med sammanlagdt 10,8 %
för de egentliga skolklasserna. Det är altså nästan hvar 9:de
flicka, som därmed är behäftad. Det allmänna procenttalet för
ryggradskrökning hos gossarna var vid de högre läroverken blott
694 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
1,5 % (jfr sid. 146). För denna missriktning i utbildningen anser
jag mig böra göra en sammanställning, liknande de ofvan lemnade
och med inräkning af flickorna från de förberedande klasserna.
Då det är af intresse att tillse, om något samband mellan
åkommans uppkomst och utvecklingens gång kan i den nu föreliggande
statistiken skönjas, inlägger jag i sammanställningen
jämväl talen för den årliga tillökningen i längd och vigt; detta
med så mycket mera skäl, som, enligt hvad jag ofvan meddelat,
(jfr sid. 81 och 582) Wretlind trott sig finna, att ryggradskrökningar
företrädesvis uppkomma under perioder af stillestånd
i utvecklingen och ej sällan afstanna eller gå tillbaka under efterföljande
perioder af starkare tillväxt.
Hyggradslcr ökningar hos % af de kvinnliga lärjungarna.
Med inräkning af förberedande klasser.
i |
I d |
e r |
s k |
1 a |
s s |
e f t e |
r 1 |
e f |
n a |
d s å |
r. |
Alla till- |
||||
7. |
8. |
9. |
10. |
ii. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
sam- mans. |
|
Ryggradskrökning hos % |
0,o |
3-8 |
2,6 |
5,o |
8,6 |
7,3 |
10,2 |
9,2 |
15,0 |
■4,3 |
9,7 |
17,1 |
(13,2) |
— |
(27,3) |
10,4 |
Årlig tillökning i längd, |
(3) |
7 |
4 |
O |
5 |
6 |
5 |
5 |
4 |
2 |
1 |
0 |
(2) |
(0) |
P |
— |
Årlig tillökning i vigt, |
(0,9?) |
3,4 |
1,9 |
2,5 |
2,5 |
4,0 |
3,7 |
4,2 |
4,1 |
2,7 |
3,0 |
1,7 |
l,i |
0,3 |
? |
— |
Antal för helsotillståndet |
16 |
52 |
115 |
181 |
279 |
330 |
383 |
435 |
432 |
435 |
285 |
187 |
53 |
25 |
11 |
8,219 |
Såsom vi finna, hade ingen af de i 7:de lefnadsåret undersökta
16 flickorna ännu någon ryggradskrökning. För 8:de, 9:de och 10:de
åldersklasserna växlar procenten från 2,6 till 5,o %. I ll:te lefnadsåret
eller det 2:dra året för den starkare längdtillväxten, hvilket
år närmast föregår det, under hvilket pubertetsutvecklingens starkare
årliga vigttillökning tager vid, stegras procenten mera betydligt,
och under det följande året, det 12:te lefnadsåret, i hvilket enligt
våra undersökningar den allra starkaste längdtillväxten eger rum,
och då jämväl den starkare vigttillökningen börjar, sjunker
procenten något litet, hvilket nog torde förtjäna beaktande, då
antalet undersökta i dessa klasser är tämligen stort. Emellertid
finna vi, att en ej ringa stegring eger rum i det efterföljande 13:de
FÖREKOMSTFN AF NÄSBLOD, NERVRETLIGHET M. M. 695
lefnadsåret. Efter en liten sänkning af procenten i det 14:de böjer
den sig på nytt i 15:de eller i sista året för den starkare vigttillökningen.
Den sjunker sedermera under de närmast följande
2:ne åren för att på nytt mycket starkt höjas i 18:de året, där den
(då vi frånse de få 20-åringarna) får sitt maximum med ej mindre
än 17,i /■ Ungefär hvar 6:te flicka (5,s) har i den åldern befunnits
behäftad med ryggradskrökning. Man torde emellertid ej af denna
statistik kunna draga några säkrare slutsatser rörande förhållandet
mellan åkommans uppkomst och gången af utvecklingen eller tillväxten.
Det måste lemnas åt fortsatta undersökningar och, efter
alt att döma, framför alt åt den individualiserande metoden att lösa
härmed i sammanhang stående frågor.
Mycket nära hvarandra i procenttal för samtliga flickorna (frånsedt
de förberedande klasserna) stå »näsblod», »nervretlighet», under
rubriken »annan ögonsjukdom» (än närsynthet) intagna ögonsjukdomar,
samt »skrofler». Då vi frånse de högsta åldersklasserna, finna
vi, att procenttalet för näsblod är högst för flickorna i 14:de och
17:de lefnadsåren; hvar 10:de å hvar ll:te flicka är i de åren däraf
besvärad, och endast för en enda af åldersklasserna fr. o. m.
10:de t. o. m. 17:de lefnadsåret går procenten något under 5 %
(4,9 för 12:te lefnadsåret). Det allmänna procenttalet för näsblod
är nästan det samma för flickorna och gossarna, nämligen 6,8 för
de förra och 6,2 för de senare vid de högre läroverken.
Nervretlighet (nervositet) är långt oftare angifven för flickorna
än för gossarna. Det allmänna procenttalet för de förra i de egentliga
skolklasserna är 6,5 %, för de senare vid de högre läroverken
2,o. Högsta procenten för detta sjukliga tillstånd finna vi (frånsedt
de sista åldersklasserna) hos flickorna i 13:de lefnadsåret. Hvad
den stegring betyder, som för de sista åldersklasserna — 19:de
—21:a lefnadsåren — inträder, måste lemnas åt fortsatta undersökningar
att afgöra.
Af andra ögonsjukdomar än närsynthet hafva i alt, frånsedt de
förberedande klasserna, 5,3 / af flickorna uppgifvits vara lidande.
För gossarna var motsvarande procent vid de högre läroverken 5,o
696 KAP. XIV. UNDERSÖKNIN GEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
och således ungefärligen den samma. Högst äro procenttalen för
flickorna i lefnadsåren fr. o. in. det 12:te till och med det 16:de. Högsta
procenten, 6,7 /, förekommer för flickorna i 15:de lefnadsåret, för
öfrigt är den för alla de nämnda åren emellan 5 och 6 %. Hörande
arten af dessa sjukdomar hänvisar jag till, hvad jag därom yttrat
å sid. 139 beträffande samma sjukdomar hos gossarna. Det har
sin tillämpning äfven för flickorna.
Såsom lidande af skrofler hafva 5,o procent af flickorna i de
egentliga skolklasserna angifvits. Motsvarande procenttal för gossarna
var vid de högre läroverken 2,7 %, och flickorna synas sålunda
lida häraf omkring dubbelt så ofta som gossarna. Medräkna vi de förberedande
klasserna, få vi för de olika åldrarna följande procenttal:
Skrofler hos % af de Tcvinliga lärjungarna.
Med inräkning af förberedande klasser.
Skrofler hos % af lär-jungeantalet .............. |
Åldersklass efter lefnadsår. |
||||||||||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. 17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
6,2 |
4.9 |
4.3 |
6,i |
6,. |
5.8 |
5.7 |
So |
6,0 |
4.6 1,8 |
3.8 |
1.9 |
Såsom vi finna, håller sig procenttalet för skrofler synnerligen
konstant vid omkring 5 å 6 %, med så små växlingar som mellan
4,3 och 6,2 %, för alla åldrarna ända till och med det 16:de lefnadsåret.
Först med det 17:de året eger en afgjord sänkning af procenten
rum.
Likasom för gossarna så är det äfven för flickorna påfallande,
att skrofler hos oss synas förekomma långt mindre ofta än i Danmark.
Procenttalet för skrofler (Kirtelsyge) växlar i allmänhet
vid detta lands olika slags flickskolor, så att det utgör mellan 20
och 36, i % af samtliga sjukdomsfallen. Det senare talet förekommer
för de i öarnas folkskolor intagna döttrarna till »husmän». Den
lägsta procenten, som för skrofler förekommer, är för flickorna i
»andra skolor» (än folkskolor) i Jyllands städer, där den är 15,0 %
af samtliga sjukdomsfallen. Vid samma slags skolor i Köpenhamn
är den motsvarande procenten 21,0 % Rörande den betydliga
skilnaden mot förhållandet hos oss hänvisar jag till, hvad jag sid.
142 yttrat därom, att den till en del kan bero på något olika
ANNAN LÅNGTAMGAKE SJUKDOM.
697
principer vid ställandet af diagnosen, men att, äfven om detta medverkat
till att göra skilnaden större, än livad den strängt taget är,
den i alla fall måste vara betydlig.
Då jag nu öfvergår till de under rubriken annan långvarigare sjukdom
augifna sjukdomarna, så anser jag mig kunna för detaljgranskningen
hufvudsakligen hänvisa till de i tabellafdelningen intagna
siffertabellerna 219—232, å Indika dessa sjukdomar finnas specificerade.
Sammanlagdt förekomma dessa sjukdomar, frånsedt de förberedande
klasserna, i följande procenttal inom de olika åldersklasserna
(jfr tabellen sid. 681).
Under rubriken »annan långvarigare sjukdom» angifna sjukdomar
hos % af de kvinliga lärjungarna.
Förberedande klasser ej inräknade.
»Annan långvari-gare sjukdom» |
Åldersklasser efter lefnadsår. |
|||||||||||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
in |
IO,O |
3.4 |
7.7 |
9.3 |
11,0 |
7.6 |
7,6 |
8,7 |
10,2 |
12,8 |
”>3 |
8,o |
27>3 |
Procenten för de här sammanfattade sjukdomarna får likasom
den allmänna sjukprocenten sitt första maximum i 13:de och sitt
andra i det 18:de lefnadsåret, frånsedt högsta åldersklassen.
Körande den statistiska grupperingen af de i fråga varande
sjukdomarna hänvisar jag till, hvad jag härom yttrat vid den motsvarande
redogörelsen för gossläroverken (sid. 154 o. följ.). Jag
lemnar här nedan ett utdrag af de ofvan nämnda tabellerna.
Såsom redan eu hastig öfverblick öfver detta sammandrag
visar, förekomma de här i fråga varande sjukdomarna, äfven då
de, såsom här skett, sammanföras i grupper för organsystemen,
endast hos ett jämförelsevis mycket ringa procenttal af flickorna.
Största procenttalen finna vi för sjukdomar i hjärtat, lungorna och
strupen samt magen och tarmkanalen. De sist nämnda äro oftast
Procenttal för de under rubriken »annan långvarigare sjukdom» angifna sjukdomarna vid de undersökta
högre flickläroverken. — (Förberedande klasser ej inräknade.)
Å 1 |
e r |
s k |
I a |
s e |
r |
e f t |
e r |
1 e |
f n |
a d |
8 å r. |
|||
Sjukdomar. |
||||||||||||||
8:de. |
9:de. |
10:de. |
ll:te. |
12:te. |
13:de. |
14:de. |
15:de. |
16:de. |
17:de. |
18:de. |
19:de. |
20:de. |
21:a. |
|
Sjukdomar i nervsystemet..... |
— |
— |
— |
— |
0,3 |
0,8 |
0,5 |
— |
0,5 |
0,7 |
— |
1,9 |
_ |
_ |
» i öronen............. |
— |
2,o |
— |
1,1 |
0,G |
0,3 |
— |
0,9 |
0,9 |
_ |
0,5 |
— |
— |
(9,D |
» i hjärtat ............ |
— |
— |
— |
0,4 |
0,3 |
1,0 |
0,5 |
1,4 |
1,1 |
1,4 |
2,2 |
— |
— |
— |
» i lungor och strupe |
— |
4,o |
1,4 |
0,7 |
1,8 |
3,i |
1,4 |
1,6 |
0,9 |
2,5 |
2,7 |
1,9 |
(4,o) |
(9,i) |
Kronisk katarr i näsa och svalg |
— |
— |
0,7 |
0,7 |
1,5 |
0,5 |
0,5 |
0,5 |
0,9 |
0,4 |
1,1 |
— |
— |
(9,i) |
Sjukdomar i magen och tarm-kanalen ............ |
7,i |
8,o |
1,4 |
3,0 |
2,7 |
3,4 |
3,4 |
1,9 |
2,3 |
3,5 |
2,7 |
7,5 |
(4,o) |
_ |
» i urogenitalappara- ten............... .. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
_ |
0,2 |
0,5 |
0,2 |
_ |
1,1 |
_ |
_ |
|
» i ledgångarna och bensystemet....... |
— |
— |
— |
0,4 |
0,6 |
0,3 |
0,5 |
_ |
0,9 |
0,7 |
_ |
_ |
_ |
|
» i muskelsystemet.. |
— |
— |
— |
— |
— |
0,3 |
— |
0,2 |
— |
— |
1,0 |
— |
— |
— |
» i huden.............. |
— |
— |
— |
0,4 |
0,3 |
0,5 |
0,5 |
0,2 |
0,5 |
— |
0,5 |
— |
— |
— |
Reumatism......................... |
— |
— |
— |
0,4 |
0,3 |
0,3 |
— |
0,2 |
— |
1,1 |
0,5 |
— |
— |
— |
Recidiverande frossa ............ |
— |
— |
— |
— |
0,6 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Difteri och följder däraf....... |
— |
— |
— |
— |
0,3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Stamma.............................. |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
0, |
— |
0,2 |
— |
— |
— |
— |
— |
Morbus maculosus............... |
— |
— |
— |
— |
— |
0,3 |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
Mindre utvecklad kropp........ |
— |
— |
— |
— |
— |
0,3 |
— |
— |
0,2 |
— |
— |
— |
— |
— |
Klen helsa, utan närmare an-gifven orsak (allmän svaghet) |
— |
— |
— |
0,7 |
0,3 |
_ |
0,2 |
0,7 |
0,5 |
_ |
_ |
_ |
_ |
______ |
698 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGAR AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
ANNAN LÅNGT. SJUKDOM; SJUKLIGHETEN VID DE SÄRSK. LÄROVERKEN. 699
förekommande; dock höjer sig deras procenttal för endast en enda
åldersklass, från och med den för flickor i 10:de lefnadsåret, öfver
3,-, %. För 7- och 8-åringarna (8:de och 9:de lefnadsåren) är procenten
visserligen resp. 7,i och 8,o; likaledes är den för 19:de
lefnadsåret 7,5, men antalet individer, resp. 14, 50 och 53, är här
för litet, för att ej förhållandet kan bero på tillfälligheter. Maxima
återfinna vi för öfrigt i 13:de, I4:de och 17:de lefnadsåren. Sjukdomarna
i lungor och strupe hafva ett jämförelsevis högt procenttal
för de få individerna i 9:de lefnadsåret. För ingen af de följande
åldersklasserna öfverstiger detta tal 2 % utom för 13:de, 17:de och
18:de lefnadsåren, där procenten höjer sig till 3,i, 2,5 och 2,7 %.
Hjärtsjukdomarna förekomma först för 12-åringarna, eller för 13:de
lefnadsåret, hos ett så stort antal som 1 % af lärjungarna, och först
för 17-åringarna eller flickor i 18:de lefnadsåret stiger procenten
något öfver 2.
För öfrigt hänvisar jag för detalj granskningen till de anförda
tabellerna. Oanmärkt vill jag dock ej lemna, att ingen enda flicka
blifvit angifven såsom lidande af bråck. Likaledes förtjänar det
uppmärksamhet, att af 3,066 flickor, af hvilka de flesta varit
stadda i sin pubertetsutveclding eller redan genomgått denna, endast
några få angifvits såsom lidande af affektioner i urogenitalorganen.
I alt äro blott 3 angifna såsom behäftade med affektioner i
själfva genitalapparaten, nämligen 1 fjortonåring såsom lidande
åt metrorragi, 1 femtonåring af underlifslidande och 1 sjuttonårig
af dysmenorré. Vi torde ingalunda få af detta förhållande sluta
till, att dylika åkommor så ytterst sällan förekomma hos flickorna
i de åldrar, som vi bär hafva att göra med. Snarare torde vi
böra antaga, att den föreliggande statistiken af helt naturliga skäl
egentligen ej lemnar oss någon upplysning om dessa åkommors
förekomst hos den kvinliga skolungdomen.
Rörande sjukligheten vid de särskilda läroverken, sådan den
vid den nu gjorda undersökningen visat sig, hänvisar jag till den
i tabellafdelningen intagna siffertab. 218, i hvilken medelsjukprocenten
för samtliga flickorna vid hvarje läroverk är återgifven.
Rörande den betydelse, man får tillmäta denna medelsjukprocent,
och de omständigheter som kunnat på den inverka, framför alt för
att vid en del läroverk göra den lägre, än hvad den i själfva verket
är, hänvisar jag till, hvad jag ofvan, sid. 171—72, yttrat om medel
-
700 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
sjukprocenten för de särskilda allmänna läroverken. Vid ett läroverk
med 50 lärjungar inverkar ju hvarje flickas helsotillstånd på
medelsjukprocenten med ej mindre än 2 %. Endast vid ett läroverk
har ingen läkareundersökning egt rum, och detta visar också en af de
lägsta sjukprocenterna. Vid 3:ne läroverk har läkareundersökningen,
att döma åt de inlemnade tabellerna, varit mycket ofullständig, och
dessa framträda därför äfven bland de allra bäst stälda med afseende
på helsotillståndet. En noggrann undersökning skulle ganska
visst höja procenten för dem. Särskildt böra vi äfven lägga märke
till, att antalet lärjungar är vid många af flickläroverken så litet,
att tillfälligheter kunna utöfva ett mycket stort inflytande på den
för dem beräknade medelsjukprocenten.
Den lägsta medelsjukprocent, som vid något af flickläroverken,
enligt de nu lemnade uppgifterna, förekommer, är 40,9; men vid
detta läroverk är lärjungarnas antal endast 22. Den högsta medelsjukprocenten,
78,8, förekommer vid ett synnerligen väl undersökt
läroverk med blott 52 lärjungar. Att den omsorgsfulla undersökningen
vid detta läroverk bidragit till att göra sjukprocenten så
hög, tror jag mig, med stöd af hvad jag förut härom yttrat, med
alt skäl kunna antaga. För öfrigt finna vi ett ej ringa antal med
i det närmaste samma höga procent. En närmare granskning åt
den anförda tabellen visar, att medelsjukprocenten är med inräkning
af närsynthet (de förberedande klasserna ej inberäknade):
Vid 5 kvinl. läroverk mellan 40 och 50 %.
» 9 » » » 50 » 60 »
» 8 » » » 60 » 70 »
» 13 » » » 70 » 80 »
Tillsammans 35 Tillsammans 64,7 %■
Vi, erinra oss, att medelsjukprocenten för samtliga de förberedande
klasserna vid alla flickskolorna är 30,7 %.
Efter denna redogörelse för de i hög grad nedslående resultat,
till hvilka komiténs undersökningar hafva ledt rörande helsotillståndet
hos den kvinliga ungdom i vårt land, hvilken man söker gifva en
så kallad »tidsenlig» och högre bildning, öfvergår jag till redogörelsen
för den arbetstid, som man för skolarbetet af dem under
uppväxtåren utkräfver.
ARBETSTIDEN.
701
Arbetstiden vid de undersökta högre flickläroverken.
Likasom för statistiken öfver helsotillståndet vid flickläroverken
så hafva vi äfven för den statistiska behandlingen af uppgifterna
rörande arbetstiden måst upptaga lärjungarna efter åldersklasser
och ej såsom vid gossläroverken efter skolklasser, då dessa senare
ej vid de olika flickläroverken motsvara hvarandra. Det är sålunda
gifvet, att de uppgifter, som här lemnas öfver arbetstiden, ej
hafva sin fulla motsvarighet vid någon skolas särskilda klasser,
men de torde lemna oss en ganska säker kännedom om, huru stor
i själfva verket den arbetsbelastning är, som de kvinliga lärjungarna
vid olika ålder i allmänhet äro underkastade vid den nuvarande
organisationen af flickläroverken.
Å siffertabellen 233 i tabellafdelningen för denna redogörelse
återfinna vi de resultat, till hvilka komiténs undersökningar hafva ledt
rörande arbetstiden, angifna i timmar för vecka för såväl det
obligatoriska som det frivilliga arbetet i skolan och hemmet vid
samtliga de undersökta läroverken. De förberedande klasserna äro
ej medräknade.
Jag meddelar till en början följande sammandrag af nämnda
tabell rörande tiden för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet.
Jag anger därvid tiden såväl för vecka som för dag samt dels med
frånräkning, dels med inräkning af gymnastiken.
702 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Medeltid för det obligatoriska arbetet i skolan och hemmet för de
olika åldersklasserna vid de undersökta högre läroverken
för flickor.
Med |
e 11 i c |
för |
)bligatori |
s k t |
arbete. |
|||||||
Åldersklass. |
> p p |
T skolan. |
I hemmet. |
I skolan och hemmet |
||||||||
p: |
För vecka |
Dagligen |
För vecka |
Dagligen |
||||||||
För vecka timm. med decim. |
Dag- Egen timm. och min. |
|||||||||||
Efter fylda år. |
Efter lef- nads- år. |
P er; p |
tf o Po«-< S 3 p: P g S-. p* ^ |
— O 3:3 P P £ P CD p. ö: • ?? |
tf 0 P°''<3 5. g p- p? |
M. O g: B ^ P P P P CD P S". • Fr1 |
g, s 05 B tf S g. g; & |
5=S <*3 » B M. p p P H £2: p? |
g, S 23 ^ • p |
P v-j erej » P 3 M. p p p H 02 p: fé P |
||
6 |
7:de |
3 |
18,o |
18,o |
3 |
3 |
_ |
_ |
18,o |
18,o |
3 |
3 |
7 |
8:de |
14 |
21,6 |
21,7 |
3,36 |
3.37 |
1,4 |
0,14 |
23,o |
23,i |
3=5° |
3=51 |
8 |
9:de |
50 |
26,o |
26,5 |
4,20 |
4.25 |
4,4 |
°>44 |
30,4 |
30,9 |
5=4 |
5=9 |
9 |
10:de |
147 |
27,1 |
27,9 |
4.31 |
4.39 |
5,6 |
0,56 |
32,7 |
33,5 |
5.27 |
5.35 |
10 |
lltte |
279 |
26,7 |
27,8 |
4.27 |
4»3« |
6,7 |
>=7 |
33,4 |
34,5 |
5=34 |
5=45 |
11 |
12:te |
359 |
27,2 |
28,5 |
4.32 |
4=45 |
8,2 |
1,22 |
35,4 |
36,7 |
5=54 |
6=7 |
12 |
13:de |
407 |
27,2 |
28,6 |
4.32 |
446 |
9,2 |
1,32 |
36,4 |
37,8 |
6,4 |
6,18 |
13 |
14:de |
472 |
27,3 |
28,8 |
4.33 |
4.48 |
11,8 |
1,58 |
39,i |
40,6 |
6,31 |
6,46 |
14 |
15:de |
460 |
27,2 |
28,7 |
4=32 |
4=47 |
13,7 |
2.17 |
40,9 |
42,4 |
6=49 |
7=4 |
15 |
16:de |
463 |
26,o |
27,9 |
4,26 |
4=39 |
15,7 |
z=37 |
42,3 |
43,6 |
7=3 |
7=16 |
16 |
17:de |
298 |
26,3 |
27,6 |
4.23 |
4=36 |
16,6 |
2,46 |
42,9 |
44,2 |
7=9 |
7,22 |
17 |
18:de |
188 |
25,9 |
26,8 |
4.19 |
4,28 |
17,2 |
2,52 |
43,i |
44,o |
7=u |
7,2° |
18 |
19:de |
54 |
26,9 |
28,1 |
4.29 |
4.41 |
18,8 |
3=8 |
45,7 |
46,9 |
7=37 |
7=49 |
19 |
20:de |
26 |
28,6 |
29,3 |
4-46 |
4=53 |
21,6 |
3=36 |
50,2 |
50,9 |
8,22 |
8,29 |
20 |
21:sta |
11 |
27,9 |
28,4 |
4.39 |
4=44 |
26,3 |
4=23 |
54,2 |
54,7 |
9=2 |
9=7 |
21 0. där-öfver. |
22:dra |
7 |
27,o |
28,6 |
4.30 |
4=46 |
16,9 |
2,49 |
43,9 |
45,5 |
7=19 |
7=35 |
Såsom vi finna, då vi granska den kolumn, i hvilken den obligatoriska
arbetstiden för dag i skolan är angifven med frånräkning af
gymnastiken, är tiden för det stillasittande arbetet i själfva skolan
för 6-åringarna 3 timmar. Den ökas för 7-åringarna med mer än V2
timme och uppgår redan för 8-åringarna till 4,20 eller närmare 472
TIDEN FÖR DET OBLIGATORISKA ARBETET I SKOLAN OCH HEMMET. 703
timmar. För alla de följande åldersklasserna håller den sig vid
ungefärligen det sist nämnda talet. Endast för en enda åldersklass,
19-åringarnas, höjer den sig något öfver 4 t. 40 minuter.
För det tillägg i den vid skolan bundna tiden, som inräkningen
af gymnastiken åstadkommit, hänvisar jag till den kolumn i tabellen,
som återger detta.
Såsom jag i det föregående af denna redogörelse ofta framhållit,
är det endast på grund af den sammanräknade tiden för arbetet
i skolan och för hemlexornas öfverläsning, som man kan bedöma
den ansträngning, hvilken skolan af barnen utkräfver. Granska
vi i ofvan stående tabell kolumnen för hemlexorna, så se vi, att
6-åringarna ej äro med sådana belastade. För 7-åringarna blir
medeltiden för hemlexorna blott 14 minuter eller omkring 1/i timme.
För 9-åringarna uppgår den till i det allra närmaste 1 timme och
ökas sedermera i en synnerligen jämn progression för de följande
åldersklasserna. För 15—17-åringarna närmar den sig i ständigt
stigande till 3 timmar dagligen och öfverskrider detta tal mer
och mer för de följande åldersklasserna med undantag för blott
den sista klassen med dess 7 individer, hvilka fylt sina 21 år.
Vända vi nu vår uppmärksamhet till de kolumner, som angifva
den sammanräknade arbetstiden, så finna vi, om vi frånräkna gymnastiken,
att den för 6-åringarna, hvilka ej hafva hemlexor, oförändradt
blir 3 timmar. För 7-åringarna går arbetstiden ej fullt
upp till 4 timmar, för 8-åringarna, d. v. s. flickor i 9:de lefnadsåret,
är den något litet öfver 5 timmar. Den stiger sedan anmärkningsvärdt
jämnt från åldersklass till åldersklass, men öfverskrider först
för 19-åringarna 8 timmar dagligen. Vid talen för de båda högsta
åldersklasserna med deras ytterst få individer torde intet afseende
böra fästas.
I följande tabell har jag för jämförelses skull sammanstält den
sålunda för flickläroverkens lärjungar beräknade tiden för det
obligatoriska arbetet med den vid gossläroverken förefunna, hvarvid
jag upptagit den senare från de förberedande skolorna i Stockholm
och från de högre läroverkens gemensamma linie och latinlinie.
Jag har jämväl inlagt den i denna redogörelse för gossar föreslagna
arbetstiden.
704 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FICKOR.
Jämförelse mellan tiden för obligatoriskt arbete i skolan och hemmet
vid de undersökta högre läroverken för flickor och vid de förberedande
goss-skolorna i Stockholm samt de högre allmänna
läroverkens gemensamma linie och latinlinie.
Gymnastiken frånräknad.
Skolklass vid goss-läroverken*)....... |
— |
1. |
2. |
I. |
11. |
III. |
IV. |
V. |
VI,1. |
VI, 2. |
VII.l. |
VII,2. |
Åldersklass efter |
7. |
8. |
9. |
10. |
it. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
Dagliga tiden för |
4,13 |
4,23 |
6,24 |
7,14 |
7,26 |
8,37 |
9,7 |
10,15 |
10,28 |
10,34 |
10,48 |
|
Dagliga tiden för |
3.0 |
3.5o |
5.4 |
5.27 |
5.34 |
5.54 |
6-4 |
6,31 |
6,49 |
7.3 |
7,9 |
9.H |
Den i denna redo-görelse föreslagna |
2 å |
2,40 å 3.4° |
3.30 ä 4,40 |
5,30 |
5.30 |
6,3° |
6,3° |
7,3° |
8 |
8 |
8,30 |
8,3° |
*) Från de förberedande go3s-skolorna äro klasserna inlagda efter den för lärjungarna
i dem funna medelåldern; men skolklasserna för de allmänna läroverken äro inlagda
efter den åldersklass, för hvilken de i skolplanen äro beräknade, hvarvid sålunda är att
märka, att gossarna faktiskt äro äldre än de flickor, med hvilka de här jämföras med
hänsyn till arbetstiden.
Såsom vi finna, är det obligatoriska arbetet för gossarna i de
skolklasser, som enligt skolplanen motsvara de i tabellen angifna
åldersklasserna, mycket betydligt större än för flickorna. Det skulle
visa sig så, äfven om man inlade skolklasserna för gossarna efter
den nuvarande medelåldern för de i dem intagna lärjungarna.
Äfven vid jämförelsen med det i denna redogörelse lemnade
förslaget till arbetstid för gossar ställer sig det ofvan angifna resultatet
ej ofördelaktigt för flickskolorna. Men det är väl att märka,
att i nämnda förslag är alt undervisningsarbete, äfven det frivilliga,
inräknadt, och resultatet blir för flickskolorna ett helt annat, då
jämväl detta senare tages i betraktande.
Innan jag härtill öfvergår, torde det vara lämpligt att tillse,
hvilken inverkan befrielser från det ena eller andra af de i ofvan
stående beräkningar ingående obligatoriska öfningsämnena kunna
för en del lärjungar utöfva på den angifna arbetstiden. För detta
ändamål meddelar jag först nedan stående tabell öfver
DAGL. TIDEN FÖR OBL. ARBETE I SKOLAN; BEFRIELSE FR. ÖFNINGSÄMNENA. 705
Ben dagliga tiden för det obligatoriska arbetet i skolan för bön och
läsämnena samt för de särskilda öfningsämnena vid de undersökta
högre läroverken för flickor.
Timmar ocli minuter.
A 1 d e |
rsklass efter |
1 e |
: n a |
d s å r. |
||||||||||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
22. |
|
Ämnen: |
||||||||||||||||
Bön och läsämnen... |
2,20 |
2,41 |
3,12 |
3,25 |
3,24 |
3,29 |
3,31 |
3,39 |
3,41 |
3,42 |
3,40 |
3,50 |
4,0 |
4,2 7 |
4,30 |
4,16 |
Välskrifning ochteck- |
0,4 |
|||||||||||||||
ning..........-....... |
— |
0,19 |
0,32 |
0,30 |
0,30 |
0,31 |
0,29 |
0,26 |
0,24 |
0,19 |
0,16 |
0,11 |
0,11 |
0,7 |
0,3 |
|
Sång och musik...... |
— |
— |
0,4 |
0,7 |
0,8 |
0,10 |
0,11 |
0,11 |
0,11 |
0,11 |
O.io |
0,9 |
0,9 |
0,5 |
0,4 |
0,3 |
Gymnastik.............. |
— |
0,i |
0,5 |
0,8 |
0,11 |
0,13 |
0,14 |
0,15 |
0,15 |
0,13 |
0,13 |
0,9 |
0,12 |
0,7 |
0,5 |
0,16 |
Handarbete och slöjd |
0,40 |
0,36 |
0,32 |
0,29 |
0,25 |
0,22 |
0,21 |
0,17 |
0,16 |
0,14 |
0,11 |
0,9 |
0,9 |
0,7 |
0,1 |
0,8 |
Följande tabell visar det relativa antalet af de lärjungar, som
inom hvarje åldersklass äro befriade från deltagande i något af
öfningsämnena, och Indika sålunda få den ofvan angifna arbetstiden
för dag minskad med det antal minuter, som den här ofvan
stående tabellen anger.
Befrielse från undervisning i öfningsämnen.
Procent af lärjungeantalet.
é |
Å 1 d |
r s k 1 a s s e |
f t e r le |
f n a |
d s å r. |
|||||||||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
22. |
|
Befrielse |
||||||||||||||||
från teckning............. |
— |
— |
— |
1,4 |
0,7 |
3,6 |
1,2 |
3,4 |
2,6 |
6,o |
8,7 |
10,6 |
3,7 |
— |
— |
— |
» sång.................. |
— |
7,i |
14,0 |
18,4 |
14,7 |
15,2 |
18,7 |
17,6 |
27,8 |
27,2 |
29,5 |
26,6 |
27,8 |
3,8 |
9,1 |
14,3 |
i) gymnastik........... |
— |
- |
— |
5,4 |
9,0 |
10,3 |
14,0 |
14,419,8 |
21,o |
21,8 |
25,0 |
25,9 |
7,7 |
36,4 |
42,9 |
Såsom vi finna, förekommer befrielse från teckning för ett något
mera beaktansvärdt antal lärjungar endast inom åldersklasserna för
16:de, 17:de och 18:de lefnadsåren, Indika åldersklasser i allmänhet
tillhöra flickskolornas högsta skolklasser eller själfva slutklassen.
Lärov.-lcom. bet. III. 45
706 SAF. XIV. UNDERSÖKNINGEN AP HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Af 16:de åldersklassens 463 flickor är det 6 procent, som genom
denna befrielse få den ofvan beräknade dagliga arbetstiden minskad
med 19 minuter; af 17:de åldersklassens 298 flickor få 8,7 % den
dagliga arbetstiden minskad med 16 minuter, och af 18:de åldersklassens
188 flickor få 10,0 % den minskad med 11 minuter.
För öfriga klasser är det endast 0,7 å 3,7 %} som genom den i
fråga varande befrielsen få en förkortning i arbetstiden, växlande
i olika klasser från 11 minuter till högst 31 minuter eller V2 timme.
För dem, som äro befriade från sångundervisning, möta vi större
procenttal, i synnerhet inom åldersklasserna fr. 0. in. 15:de t. 0. m.
19:de lefnadsåret, för hvilka procenttalet för befrielser växlar mellan
26,6 och 29,5 %. För 9:de och följande åldersklasser t. 0. m. den
14:de växlar det mellan 14,0 och 18,7. För ingen åldersklass medför
emellertid denna befrielse för de nämnda procenttalen af flickorna
en större förkortning i den beräknade dagliga arbetstiden än 11
minuter.
Såsom vi af de ofvan meddelade tabellerna erfarit, förekommer
öfver hufvud taget gymnastik ej als för den yngsta och knapt
nämnbart för de 2 närmast följande åldersklasserna vid flickskolorna.
Någon befrielse därifrån kommer sålunda ej häller för dessa klasser
i fråga. Inom 10:de åldersklassen (alltid efter lefnadsår räknadt)
finna vi procenttalet för de befriade vara 5,4 %. Det stiger sedermera
långsamt för hvarje åldersklass t. 0. m. den 14:de, där det
är 14,4 /■ För 15:de åldersklassen är procenttalet 19,g, och det stiger
efter hand upp till 25,9, som det är för 19:de åldersklassen. Förhållandet
i högre åldersklasser förtjänar ej afseende. För ingen
enda åldersklass (med undantag för den 22:dra med 7 individer) är
den beräknade dagliga medeltiden för gymnastik högre än 15
minuter, och vi hafva redan af de ofvan meddelade tabellerna sett,
huru föga stor skilnaden i arbetstid därför är vid flickskolorna, om
gymnastiken medräknas eller ej. Dess stora betydelse för kroppsutveckligen,
för utjämnandet af de menliga inflytelserna af stillasittandet
och bristen på muskelrörelser under det långa dagliga
skolarbetet synes vara i flickskolorna liksom i allmänhet vid flickornas
uppfostran långt mera förbisedd, än hvad man skulle kunna
vänta sig i ett land, där gymnastiken varit så tidigt införd vid
goss-läroverken som i vårt.
GYMNASTIKEN.
707
Vid några flickskolor saknas gymnastiken helt och hållet. Vid
de flesta har man för den samma uppgifvit en tid för vecka af
1 å IV2 timme, hvilket gör 10 å 15 minuter för dag. Vid en del
är den angifna tiden ännu lägre. Endast för följande skolor är för
gymnastiken såsom obligatorisk en tid angifven, hvilken synes möjliggöra
dess dagliga dietetiska användande på ett någorlunda tillfredsställande
sätt; nämligen för:
Statens Normalskola i Stockholm,
Södermalms högre läroverk för flickor,
Norrköpings nya elementarläroverk för flickor,
Nyköpings flickskola,
Högre elementarläroverket för flickor i Helsingborg,
Virginska flickskolan i Kristianstad,
Nisbethska skolan i Kalmar,
Filipstads flickskola.
Den tid, som för vecka är i dessa skolor åt gymnastiken anslagen,
växlar i de olika skolorna mellan 2, 2l/2 och 3 timmar,
hvilket gör för dag resp. 20, 25 å 30 minuter.
Vid Södermalms läroverk är gymnastiktiden för åldersklasserna
öfver 11 år och vid Nisbethska skolan i Kalmar för alla
åldersklasserna från 9—14 år 3 timmar i veckan. Vid Norrköpings
nya elementarläroverk för flickor äfvensom vid Filipstads flickskola
är gymnastiktiden genomgående för alla åldersklasserna 2V2
timmar i veckan.
Såsom vi af det anförda finna, inverka befrielserna från
öfningsämnena högst obetydligt, och för ett jämförelsevis ringa
antal lärjungar, till minskning af den ofvan angifna tiden för det
obligatoriska arbetet. Däremot höjes arbetstiden för ett mycket
stort antal flickor, ja för flertalet, betydligt genom det frivilliga
arbetet för läs- och öfningsämnen, som de i skolan och hemmet
utföra.
Jag lemnar till eu början följande öfversigt öfver det frivilliga
arbetet i själfva skolan.
708 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AP HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Frivilligt arbete i skolan.
Timmar och. minuter.
Å 1 |
d e |
8 k |
1 a |
s s |
e |
f t |
r |
1 e |
f n |
a d |
sår. |
|||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
22. |
|
% deltagande lär-jungar............. |
— |
-- |
— |
6,8 |
12,9 |
17,8 |
33,2 |
49,2 |
53,5 |
64,8 |
67,1 |
69,i |
68,5 |
46,2 |
54,5 |
14,3 |
Medelarbetstid för |
— |
— |
— |
4,2 |
3,6 |
3,7 |
4,4 |
4,2 |
4,8 |
5,8 |
6,1 |
6,0 |
5,4 |
3,3 |
5,8 |
10,o |
Medelarbetstid för |
0,42 |
0,36 |
°.37 |
°,44 |
0,42 |
0,48 |
0,58 |
1,1 |
1,0 |
°>54 |
°>33 |
0,58 |
||||
1,40 |
Såsom denna tabell visar, är det redan i 13:de åldersklassen
I,/3) i den 14:de nära hälften, i 15:de öfver hälften och i de 4 följande
åldersklasserna omkring 2/3 af flickorna, som deltaga i den
frivilliga undervisningen i skolan. Den tillökning, som de i sin
arbetstid härigenom få, är äfvenledes högst betydlig, då den för
nämnda åldersklasser växlar från 42 minuter till 1 timme dagligen.
Räkna vi denna tid tillsammans med den ofvan angifna tiden
för det obligatoriska arbetet och därvid medtaga gymnastiken för
att se, huru lång tid för de bär angifna procenttalen af flickorna
upptages af skolan, erhålla vi följande resultat.
Sammanräknad arbetstid för obligatoriskt och frivilligt arbete i skolan
och för hemlexor.
Timmar och minuter.
Sammanräknad skol-arbetstid......... |
Åldersklass efter lefnadsår. |
||||||||||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
3 |
3,5i |
5>9 |
6,17 |
6,21 |
6,44 |
7,7 |
7,28 |
7,52 |
8,14 |
8,23 |
8,zo |
OO |
9,7 |
Vi finna då, att arbetstiden för t. ex. 13:de åldersklassen, d.
v. s. 12-åringarna, är öfver 7 timmar, för 17-åringarna är den 8
timmar och 20 minuter o. s. v. Tabell 233 i tabellafdelniugen
FRIVILLIGT ARBETE, OBEROENDE AF SKOLARBETET.
709
ånger särskild^ huru stort antal af lärjungarna som deltager i den
frivilliga undervisningen i språken, i andra läsämnen och i öfningsämnen.
Vi finna af denna tabell, att antalet af dem, som deltaga
i den frivilliga undervisningen i läsämnena, är ojämförligt mycket
större än antalet af dem, som deltaga i undervisningen i öfningsämnena.
Härtill kommer nu alt det frivilliga arbete för sin undervisning,
som flickorna utföra oberoende af skolarbetet.
Erhållande och meddelande af extra undervisning i läsämnena
hafva endast för ett jämförelsevis litet antal af dem någon större
betydelse, såsom följande sammanställning utvisar.
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet.
I. I läsämnena erhällen och i samma ämnen meddelad undervisning.
i 1 |
d e |
r s |
tia |
s s |
e |
f t |
e r |
1 e |
f n |
a d |
s å |
r. |
||||
7. |
8. |
9. |
10. |
11. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
22. |
|
1 läsämnena erhållen % lärjungar, som erhålla |
4,0 |
2,0 |
2,9 |
3,6 |
4,4 |
4,9 |
8,7 |
5,2 |
5,o |
5,9 |
5,6 |
7,7 |
18,2 |
|||
Medelarbetstid f. vecka. |
2,5 |
5,3 |
2,9 |
3,3 |
2,4 |
2,7 |
2,9 |
2,8 |
2,7 |
3,5 |
3,7 |
4,0 |
4,0 |
— |
||
Medelarbetstid f. dag. |
— |
— |
0,25 |
°>53 |
0,29 |
°>33 |
0,24 |
0,27 |
0,29 |
0,28 |
0,27 |
°,35 |
°>37 |
0 0 |
0,40 |
— |
1 läsämnena meddelad % läijungar, som med-dela undervisning____ |
0,9 |
1,5 |
5,7 |
6,4 |
5,6 |
19,2 |
14,8 |
|||||||||
Medelarbetstid f. vecka. |
4,0 |
5,0 |
4,4 |
3,9 |
5,3 |
6,4 |
— |
2,0 |
||||||||
Medelarbetstid f. dag. |
||||||||||||||||
Timmar och minuter |
1 — |
0 ■4- 0 |
0,50 |
0,44 |
[0,39 |
°>53 |
1,4 |
— |
0,20 |
Det är dock, såsom vi finna, inom åldersklasserna från och med
den 12:te t. o. m. den 20:de 3,o å 8,7 %, som få sin dagliga arbetstid
710 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
förlängd med omkring V2 timme genom att erhålla extra undervisning
uti i fråga varande ämnen. Eu förlängning i arbetstiden genom
meddelande af undervisning kommer däremot blott inom åldersklasserna
17 till 19 i fråga för ett nämnvärdt antal, nämligen för
5,6 å G, i %. De höga procenttalen för 20:de och 22:dra åldersklasserna
hafva föga att betyda.
Däremot spelar den af skolorna oberoende frivilliga undervisningen
i öfningsämncna eu högst betydande rol för att uppdrifva
arbetstiden för det stora flertalet af de kvinliga lärjungarna. Nedan
stående sammanställning lemnar häröfver en öfversigt.
Frivilligt anlete, oberoende af skolarbetet.
II. I öfningsäiniiena.
Å 1 |
l e r |
s k 1 |
a s s |
e f t e |
r 1 e f |
n a |
d s |
å r. |
||||||||
7. |
8. |
9. |
10. |
it. |
12. |
13. |
14. |
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
20. |
21. |
22. |
|
% Lärjungar ........ |
— |
28,6 |
36,o |
50,3 |
61,6 |
70,5 |
75,9 |
80,i |
73,7 |
76,7 |
65,4 |
64,4 |
53,7 |
50,o |
(45,5) |
(14,3) |
Medelarbetstid för |
2,i |
3,4 |
4,i |
4,9 |
5,2 |
5,i |
5,7 |
5,8 |
6,1 |
6,3 |
6,6 |
6,7 |
7,o |
6,7 |
(28,o) |
|
D:o för dag. Timmar |
- |
0,21 |
0,34 |
0,41 |
0,49 |
0,52 |
0,51 |
0,57 |
0,58 |
1,1 |
1,3 |
1,6 |
1,7 |
1,10 |
1,7 |
(4,40) |
Såsom sammanställningen visar oss, få redan af 7-åringarna,
8:de åldersklassen, ej mindre än 28,6 / sin medelarbetstid för
dag förlängd med 21 minuter genom denna undervisning. Antalet
ökas likasom tiden för arbetet hastigt i de följande åldersklasserna.
Af 9-åringarna får hälften sin dagliga arbetstid förlängd med 41
minuter; af 11-åringarna är det 70,5 % och i de följande åldersklasserna
till och med den 16:de (för 15-åringarna) är det i
något växlande tal 73,7 å 80, i /, för hvilka den i fråga varande
undervisningen förlänger arbetstiden med närmare 1 timme eller
med fullt 1 timme om dagen. Föga lägre är procenttalet i de
följande klasserna. Det är framför alt den likt och olikt drifna
pianospelningen, som så betydlig! höjer arbetstiden för det stora
flertalet af flickorna; för mången af dem med ett resultat, som väl
bra litet motsvarar ansträngningen.
Till all denna tillökning i den för flickorna från början angifna
arbetstiden kommer nu ytterligare nattvardsberedelsen. Denna drabbar
FRIVILLIGT ARBETE, OBEROENDE AF SKOLARBETET.
711
dem under en viss period i åldern från 14 till 18 år, altså 15:de
till 19:de åldersklasserna. Före eller efter denna ålder finnas inga
angifna såsom deltagande i nämnda beredelse, och procenttalet för
15:de åldersklassen, 14-åringarna, är ytterst obetydligt, De ojämförligt
flesta af skolornas lärjungar konfirmeras i sitt 17:de eller
18:de lefnadsår.
Procenttalen äro, såsom nedan stående sammanställning visar,
nästan lika för dessa båda år. Deu arbetstid, som beredelsen dagligen
krafvel-, är för flickorna i de nämnda båda åren omkring 50
minuter, altså närmare 1 timme. Huru skall den kunna uttagas
bredvid den arbetstid, vi här ofvan lärt känna?
Frivilligt arbete, oberoende af skolarbetet.
III. För nattvardsberedelse.
Åldersklass |
efter |
1 e f n a ( |
sår. |
||
15. |
16. |
17. |
18. |
19. |
|
% lärjungar................................ |
0,7 |
11,9 |
35,2 |
33,o |
5,6 |
Medelarbetstid för vecka. Timmar m. decim............................. |
6,7 |
5,4 |
5,3 |
4,7 |
2,3 |
D:o för dag. Timmar o. minuter... |
1,7 |
°»54 |
°.53 |
°,47 |
0,23 |
Softiden.
Nedan stående tabell anger resultaten af komiténs undersökningar
rörande den tid, då de kvinliga lärjungarna gå till sängs,
samt den tid, de hvarje dygn få åtnjuta sömnens hvila. I särskilda
kolumner äro de för de olika åldersklasserna i deras helhet
beräknade medeltalen och de för hvarje åldersklass vid något åt
läroverken beräknade maxima och minima återgifna.
712 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AP HÖGRE LÄROVERK PÖR FLICKOR.
Medelberäkning för den tid, då lärjungarna gå till sängs, och för
den tid, de få åtnjuta sömn, vid de undersökta högre kvinliga
läroverken (förberedande kl. inräknade).
Tiden angifven i timmar och minuter.
Åldersklass. |
Antal lärjungar för hvilka upp- gifter lemnats. |
Tiden, då lärjungarna gå |
S |
0 f t i |
d. |
|||
Efter |
Efter lefnadsår. |
Medeltal klockan: |
Tidigast klockan: |
Senast klockan: |
Medeltal timmar. |
Minimum timmar. |
Maximum timmar. |
|
20 |
21:8ta |
18 |
10,48 |
10,0 |
12,0 |
7,12 |
6,0 |
8,0 |
19 |
20:de |
26 |
10,30 |
9,30 |
11,30 |
7,30 |
6,30 |
9,0 |
18 |
19:de |
53 |
10,18 |
9,0 |
11,30 |
7,54 |
5,30 |
9,30 |
17 |
18:de |
190 |
10,12 |
9,o |
11,30 |
8,0 |
6,0 |
10,0 |
16 |
17:de |
297 |
IO,o |
8,30 |
12,30 |
8,18 |
6,0 |
10,o |
15 |
16:de |
459 |
9.48 |
8,30 |
12,0 |
8,24. |
6,30 |
10,o |
14 |
15:de |
460 |
9.H |
8,0 |
11,30 |
8,42 |
6,0 |
11,0 |
13 |
14:de |
470 |
9.30 |
8,0 |
11,0 |
9,0 |
5,o |
11,30 |
12 |
13:de |
403 |
9,12 |
7,30 |
10,30 |
9,18 |
8,0 |
12,0 |
11 |
12:te |
357 |
9.6 |
7,0 |
11,0 |
9,30 |
7,o |
12,0 |
10 |
llrte |
278 |
9,0 |
7,0 |
10,30 |
9» 36 |
6,30 |
12,o |
9 |
10:de |
166 |
8,48 |
7,0 |
10,30 |
9.48 |
7,0 |
12,o |
8 |
9:de |
74 |
0 ''d'' ocf |
7,30 |
10,0 |
9.54 |
8,0 |
11,5 |
7 |
8:de |
28 |
8,18 |
7,0 |
9,0 |
10,30 |
9,o |
12,0 |
6 |
7:de |
12 |
8,24 |
7,o |
9,0 |
10,30 |
9,30 |
11,0 |
Eu granskning af den kolumn, som anger medeltalen för den
tid, då lärjungarna i hvarje åldersklass gå till sängs, visar ett
synnerligen regelbundet försenande af denna tid klass för klass från
kl. 8,24 för 7:de åldersklassen, 6-åringarna, till 10,48 för den 21:sta
åldersklassen eller 20-åringarna. 12- och 13-åringarna gå i allmänhet
till sängs kl. 9,12 å 9,30; 15-å 17-åringarna omkring kl. 10. Är nu
detta en för sen sängtid? Jag hänvisar till, hvad jag härom yttrat
sid. 400 beträffande sängtiden för gossarna. Denna är visserligen
något senare, men skilnaden är ej betydlig, och då vi taga i betraktande,
att det är medeltal, vi här hafva att göra med, inse vi
lätt, huru många de flickor i själfva verket äro, som först långt
senare, än hvad i fråga varande kolumn angifver, få komma till
hvila efter sitt ansträngande dagsarbete och öfverlemna sig åt
sömnens stärkande inflytelser. De i kolumnen för »senaste säng
-
SÄNGTID OCH SOFTID.
713
tiden» angifna talen, Indika återgifva förhållandet i särskilda
klasser vid vissa skolor, tala i detta hänseende ett tydligt språk.
Däremot möter oss i kolumnen för »tidigaste sängtiden» en synnerligen
regelbunden och tilltalande följd af siffror, Indika visa, att det
vid olika skolor finnes klasser för alla åldrar, hvilkas lärjungar
komma i säng vid en tid, som jag för min del skulle vilja hålla
fram som ett mönster, hvars följande man borde eftersträfva i alla
hem och vid alla skolor. För dessa senare gälde det då att beräkna
sina fordringar på ett sådant sätt, att en dylik sängtid för
deras lärjungar hlefve en möjlighet. Såsom vi finna, anger den
i fråga varande kolumnen för alla åldrarna (med ett enda föga betydande
undantag) från och med fylda 6 år t. o. m. fylda 11 år
sängtiden till kl. 7; 12-åringarna hafva sin sängtid en halftimme
senare, kl. 7,3o; de följande 2 åldersklasserna, 13- och 14-åringarna,
kl. 8; 15- och 16-åringarna kl. 8,30, och först för 17-åringarna möta
vi en så sen sängtid som kl. 9. Huru olika måste ej det fysiska
lifvets och framför alt den kraftiga utvecklingens kraf blifva,
under i öfrigt lika förhållanden, tillgodosedda för dessa barn och för
dem, som hänga öfver sina lexor till fram emot kl. 11—12 på natten,
eller som genom hemmens förskyllan få sin sängtid försenad!
Af den tid, då barnen få komma till sängs, blir ju alltid längden
af deras softid i väsentligaste mon beroende, då växlingarna i
uppsägningstiderna äro mindre betydliga. Ai den kolumn, som
återger medeltalen för flickornas softid, finna vi, att 6- och 7-åringarna
få en sådan af 10''/2 timmars längd. Softiden sjunker därefter lika
regelbundet, som sängtiden försenades, klass för klass. För 13-åringarna är softiden i medeltal 9 timmar, och för 17-åringarna
har den gått ned till 8 timmar o. s. v. Huru denna softid förhåller
sig till den, hvilken jag ofvan framställ såsom den erforderliga
(jfr sid. 310), visar nedan stående sammanställning.
Jämförelse mellan medeltalen för den nuvarande softiden för de kvinliga
lärjungarna och den i denna redogörelse såsom erforderlig angifna:
Timmar och minuter.
Alderskl. efter lefnadsår |
7:de. |
8:de. |
9:de. |
Hide. |
ll:te. |
12:te. |
13:de. |
Håle. |
15:de. |
16:de. |
17:de. |
18:de. |
Medeltal för den nuva- |
||||||||||||
rande softiden.......... |
10,30 |
10,30 |
9,54 |
9,48 |
9,36 |
9,30 |
9,18 |
9,0 |
8,42 |
8,24 |
8,18 |
8,0 |
Den ss. erforderlig angifna |
II |
II |
II |
loa II 0,12 |
IO ä II 0,24 |
IO |
IO |
9.3° |
9 |
9 |
8,3° |
8,30 |
Skilnad ..................... |
0,3 0 |
0,30 |
1,6 |
å 1,12 |
ä 1,24 |
0,30 |
0,4 2 |
0,30 |
0,18 |
0,36 |
0,12 |
0,30 |
714 kap. xiy. undersökningen af högre läroverk för flickor.
Skilnaden är för flickorna ej så betydlig som för gossarna (jfr
o. sid. 411), men i alla fall mycket be aktans värd. Den utgör
öfver hufvud taget omkring V2 timme för hvarje klass. Då detta
är medeltal, huru stort är ej då antalet flickor, för hvilka skilnaden
måste blifva betydlig? För bedömandet häraf äfvensom af det inflytande,
skolans fordringar på barnen utöfva på längden åt deras
softid, hänvisar jag till de utredningar, jag lemnat öfver motsvarande
förhållanden vid de allmänna läroverken för gossar.
Granska vi å den här ofvan intagna generaltabellen minima
för softiden, så finna vi där för alla åldersklasser högst betänkliga
tal. Vi erfara bland annat, att det finnes skolor, hvilkas 13-åringar
uppgifva blott 5 timmars sömn, och för de följande åldersklasserna
mota vi softider af blott 5V2 å 612 timmar. Kolumnen för maxima
återigen ger oss tal, som vitna om, hvilken softid barnanaturen
tager ut eller kan taga ut, om den därtill får frihet. För 6—-8-åringarna finna vi, att vid särskilda skolor softiden är 11 å 12
timmar, för 9—12-åringarna 12 timmar, för 13—14-åringarna 11 å
11 Va timmar och för 15—17-åringarna ännu 10 timmar. Det kan synas,
som om en öfverdrift skulle ligga i dessa jämförelsevis så långa
softider. För min del vågar jag ej förklara, att det är så, och jag
tror, att det vore mycket förhastadt att påstå, att barn, som hafva
en sådan softid, skola komma att i andlig utveckling stå tillbaka
för dem, hvilkas softid motsvarar de angifna medeltalen; och ännu
mera förhastadt vore det att antaga, att de skulle i nämnda hänseende
komma att stå efter dem, som sofva under en så kort tid,
som minimitalen angifva, äfven om dessa senare skulle glänsa i
skolan genom det sätt, på hvilket de inpluggat sina lexor. Säkert
är, att för helsan, för vinnandet af fysisk styrka måste eu sådan
softid vara ytterst gyusam, lika väl som att ett barn, hvilket fått åtnjuta
så lång sömn hvarje dygn, bör kunna arbeta med långt mera andlig
kraft hvarje dag än det stackars barn, som hvarje dygn får under
eu otillräcklig tid hvila och stärkas af sömn. Jag kan ej annat
än anse det för eu heder för de skolor, vid hvilka barnen kunna
hafva en sådan softid, åtminstone i vissa klasser, ty det visar, äfven
om man antager, att softiden är för lång, att skolans fordringar
på barnens tid och krafter ej äro större, än atf man i hemmen kan
ordna barnens arbete och tid på det sätt, som man anser vara bäst
för deras helsa, detta dock under förutsättning, att man ej för att
vinna tillräckligt lång softid nödgats altför mycket låta denna inkräkta
på barnens fritid för dagen. (Jfr o. kap. om softiden sid.
429 o. 436.)
715
Bostadsförhållanden.
Å de till flickläroverken utsända frågoformulären voro samma
frågor som i formulären till goss-läroverken framstälda rörande
lärjungarnas bostadsförhållanden. Jag meddelar här en tabell, som
utgör eu sammanfattning af de ingångna svaren. Den har ett
mycket underordnadt intresse. Någon undersökning, huruvida de
förhållanden, under hvilka flickorna voro boende, om i föräldrahem
eller ej, utöfvat något statistiskt påvisligt inflytande på deras helsotillstånd,
har komitén ej ansett löna tid och möda att utföra, i
synnerhet som den i nämnda riktning gjorda undersökningen för
en del gossläroverk angaf, att något afgörande resultat ej däraf vore
att vänta. Antalet af de flickor, som under skoltiden bo utom sina
föräldrahem, är äfven för litet, för att jämförelsen skulle kunna
blifva exakt.
Bostadsförhållandena vid flickskolorna.
T föräldra- hemmet. |
In- ackorde- rade. |
Ej i föräldra-hem men |
På annat boende. |
Anm. |
||
Antal lärjungar............. |
3,266 |
2,642 |
565 |
65 |
94 |
10 icke |
Procent........................ |
— |
77.8 |
•7.3 |
2,0 |
z.9 |
Såsom tabellen visar oss, är det af samtliga flickorna blott
22,2 procent, som ej bo i sina föräldrahem, och af dessa äro de
ojämförligt flesta inackorderade i andra familjer, under hvilkas inflytelse
de sålunda lefva. Endast 2 % synas vara mera lemnade
åt sig själfva med eget hushåll, och närmare 3 % äro på annat sätt
boende.
716 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AF HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
Den här lemnade redogörelsen för de resultat, som framgått
ur komiténs undersökningar, så långt dessa sträckt sig, rörande de
hygieniska förhållandena vid högre läroverk för flickor i vårt land,
har visat oss ett högst bedröfligt helsotillstånd bland den uppväxande
kvinliga ungdom, som vid dessa läroverk söker sin bildning,
och i hvilken ungdom nationen har att se de blifvande
mödrarna och fostrarinnorna för kommande generationer. Det är
väl föga på sin plats att i en redogörelse som denna tala om sina
subjektiva känslor, men jag kan dock ej underlåta att uttrycka,
huru djupt nedslående det var att af primäruppgifterna skola för
skola, utan undantag, inhemta, huru illa det stod till med vårt lands
bildningssökande flickor. Man kan ju ej rikta några förebråelser
härför mot skolorna eller på dem vältra ansvaret för detta tillstånd.
De äro sådana, som man velat hafva dem. Goss-skolorna med
deras mångläseri, öfveransträngning och ytterligt ensidigt på andlig
utbildning anlagda system har man tagit till mönster för flickläroverken,
och därför äro de så planlagda, så anordnade, som de
äro. Med föredömena från goss-läroverken under ögonen har man
såväl i hemmet som i skolan trott sig kunna af en flicka taga ut
en arbetstid, som ett växande barn svårligen torde kunna bära utan
att taga skada, och ännu mera än för gossarna försummas kroppsöfningar
för flickorna. Såsom vi erfarit, hafva emellertid flickläroverken
till dessa öfverdrifter i barnens ansträngning ej samma
skuld som de allmänna gossläroverken, ty om den arbetstid ej
öfvcrskredes, som flickskolan i allmänhet synes kräfva för det arbete,
som hon uppställer som obligatoriskt, skulle dettas missförhållande
till barnets förmåga att utan skada för sin fysiska helsa fylla anspråken
och foga sig i det lefnadssätt, som skolans fordringar föranleda,
ej vara så stort, som det nu är. Det är, såsom vi erfarit, i
högst väsentlig mon det frivilliga arbetet, som i flickskolan vållar
denna öfverbelastning, där lasset redan förut är mer än fullt. Och
för detta frivilliga arbete är det hemmen, seden och den allmänna
opinionen om, hvad som i våra dagar skall fordras, för att eu flicka
skall vara hvad man kallar bildad, som bära skulden. Man har gossläroverken
för ögonen. Man kan icke få sin flicka nog mångsidigt
bildad, och kan man — så börjar det blifva sed — drifva henne
så långt, att hon tager studentexamen, då har man utfört, eller
rättare, då har hon utfört ett bravurstycke, hvilket ger anledning
till mycken glädje och stolthet, hälst om examen tagits på latinlinien;
och detta alldeles oberoende däraf, huruvida man med
ÖFVERANSTRÄNGNING VID DEN KVINLIGA UNGDOMENS UPPFOSTRAN. 717
denna examen liar något praktiskt syfte. Om den unga kvinnan på
utförandet af detta mästerstycke, hvilket ej är större än, hvad de
mest medelmåttigt begåfvade gossar altjämt utföra, fått sin helsa
bruten eller blifvit fysiskt svagare och klenare utvecklad, än
hvad hon kunnat och bort blifva, och däraf kommer att lida men
för lifvet, därefter frågar man mindre — förr än kanske efteråt.
Om man äfven ej drifver flickans undervisning därhän, att hon
aflägger studentexamen, hvilket ju i alla fall är undantag att man
gör, så pressar man henne i alla fall så mycket som möjligt särskildt
under perioden för hennes pubertetsutveckling, på det att hon må
hinna afsluta sin skolbildning med konfirmationen, altså just vid
den ålder, då hennes andliga mognad blifvit nog framskriden, för
att studierna skulle kunna lemna varaktig frukt.
Att genomgripande förändringar i sättet för den kvinliga ungdomens
uppfostran måste vidtagas, och att den uppväxande flickans
skollif måste inrättas så, att hon, på samma gång hon vinner en
sund intellektuel utveckling och en god, för hennes lif och blifvande
verksamhet verkligt fruktbringande bildning, jämväl må kunna
växa fysiskt stark och kraftig, detta synes mig vara alldeles uppenbart.
Att man ju förr dess hällre söker leda kvinnouppfostran
in i en sådan riktning, att detta blir möjligt, det är eu nationalangelägenhet
af allra största betydelse för hela nationens friska
andliga och fysiska lif. Att så äfven skall ske, må vi väl våga
hoppas, då riksförsamlingen tagit denna fråga i sin hand och af
regeringen begärt nedsättandet af en komité för utredandet af de
förhållanden, som stå i samband med den nuvarande högre undervisningen
för den kvinliga ungdomen.
Den komité, för hvars hygieniska undersökningar jag här redogjort,
har ej haft något som hälst uppdrag rörande läroverken för
flickor. Skälen, hvarför komitén utsträckte sina hygieniska undersökningar
jämväl till dessa läroverk, har jag förut angifvit. I
själfva verket är det af icke ringa vigd för dem, som på något sätt
deltaga i behandlingen af de frågor, hvilka gå ut på att söka åstadkomma
helsa, sundhet samt kroppslig och andlig kraft och friskhet
hos de blifvande generationerna vid de manliga läroverken, att
jämväl sträcka blicken litet vidare ut och söka erfara, huru de
kvinnor uppfostras, hvilka skola blifva mödrar till dessa generationer
och husmödrar i de hem, från hvilka de utgå.
718 KAP. XIV. UNDERSÖKNINGEN AP HÖGRE LÄROVERK FÖR FLICKOR.
På afgifvandet af några förslag rörande organisationen af de
kvinliga läroverken eller rörande de mål, som böra uppställas för
undervisningen vid dem, bär komitén emellertid ej kunnat inlåta
sig, lika litet som jag kan tillåta mig att bär göra detta; men
hvad jag anser mig med anknytning till denna redogörelse, som en
alldeles gifven konsekvens af den samma och för öfrig! under hänvisning
till den föregående redogörelsen för de hygieniska förhållandena
vid gossläroverken, böra yrka, det är, att äfven vid flickläroverken
en betydlig nedsättning göres i lärjungarnas ensidiga andliga
ansträngning, och att långt mera utrymme lemnas jämväl för flickornas
fysiska omvårdnad och sålunda för en mera härdande och stärkande,
deras kroppsliga utveckling mera främjande uppfostran än
den, de nu få. Lika väl som för gossarna fordras det för dem,
och i jämförelse med förhållandena, sådana de nu äro, ännu mera
för dem, långt mera fri och ledig tid, långt mera vistelse i fria
luften, långt mera praktisk sysselsättning, långt mera kroppsrörelser
och lek, verklig, yster lek, som sprider fröjd i deras sinnen
och bringar blodet i raskare, friskare strömning i deras ådror.
Ett kvinligt läroverk utan eu rymlig och fullt lämplig lekplats
borde vara en lika stor abnormitet som ett goss-läroverk, hvilket
saknar en sådan. Framför alt måste jag yrka på skonsamhet i
den andliga ansträngningen och måtta i inspärrandet och stillasittandet
under det svagare skede, som föregår pubertetsperioden
och synes fortsätta sig ännu långt in i den samma, ett skede, under
hvilket vi sett sjukprocenten för flickorna, likasom för gossarna,
stiga raskt i höjden. Under den senare hälften af pubertetsperioden
synes väl bärkraften växa, men hela denna period, under
hvilken i kvinnans organism mera genomgripande förändringar
försiggå än i gossarnas, och då hon på några få år utvecklas från
barn till kvinna, fordrar den största varsamhet vid hennes behandling.
Huru ofta grundläggas ej under denna period sjukliga
tillstånd för lifvet! Huru mycken skuld kan ej ensamt det öfverdrifna
stillasittandet i skolan och vid lexorna, särskild! under pubertetsutvecklingen,
hafva till en del af de underlifslidanden, som
äro så vanliga hos det moderna samhällets kvinnor (jfr sid. 84)!
Det må tillåtas mig att här anföra följande betraktelser af Herbert
Spencee öfver följderna af den försummade hänsynen till kvinnans fysiska
utveckling under uppväxtåren; dessa följder sedda ur en annan
synpunkt än den, som jag här ofvan haft för ögonen. Han yttrar: »Då
man betraktar de bleka, kantiga, insjunkna unga damer, hvilka
719
DET FÖRNÄMSTA VID ALL UPPFOSTRAN.
allmänt förekomma i Londons salonger, ser man följderna af denna
obarmhertiga flit utan omväxling med ungdomliga lekar, och detta
dåliga fysiska tillstånd hindrar deras väl i vida högre grad, än
deras många talanger därtill bidraga. Mödrar, som äro angelägna
om att hafva älskvärda döttrar, kunna näppeligen välja en mer
olycksbringande plan än denna, hvilken uppoffrar kroppen för
själen. Antingen måste de missakta det ändra könets smak, eller
ock är deras föreställning om denna smak falsk. Männen fästa
sig föga vid, att kvinnorna äro lärda, men ganska mycket vid deras
yttre skönhet, godsinthet och sunda förstånd. Huru många eröfringar
gör väl blåstrumpan med sina vidsträckta historiska kunskaper?
Hvilken man blef någonsin kär i en kvinna, emedan hon
förstod italienska? Men rosiga kinder och leende blickar utgöra
en mäktig dragningskraft».
Lifliga meningsskiften fortgå alltjämt därom, hvilka mål som
i allmänhet böra ställas för den kvinliga ungdomens uppfostran
och högre undervisning; men huru än tankarna härom skifta, huru
än meningarna brytas, borde man dock därom vara enig, att, hvilka
mål man än må i öfrigt uppställa, ett dock alltid blir det förnämsta
vid all uppfostran, kvinnans så väl som mannens, och det
är en harmonisk utveckling, bevarandet och stärkandet af både kroppens
och själens helsa.