UNDERDÅNIGT .BETÄNKANDE

AFGIFVET

DEN 5 APRIL 1887

DEN AF KONGL. MAJ:T DEN 6 NOVEMBER 1885 TILLSATTA
KOMITÉ FÖR GRANSKNING AF UPPGJORDT FÖRSLAG TILL INSTRUKTION
FÖR PROVINSIALLÄKARE MED FLERE LÄKARE ÄFVENSOM FÖR
UTREDANDE AF ÅTSKILLIGA ANDRA I SAMBAND
DERMED STÅENDE FRÅGOR.

STOCKHOLM, 1887.
KONGL. BOKTRYCKERIET.
P. A. NORSTEDT & SÖNER.

Komiterades underdåniga skrifvelse

Sid.

Förslag

till

1. Instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom visst

område anstälde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten... 33.

2. Taxa för visse i civil tjenst anstälde läkare ___________________________ 77.

3. Lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller

lemna hyresersättning åt provinsialläkare.............................. 84.

4. Reglemente angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare 86.

5. Andringar i Kongl. Maj:ts nådiga Helsovårdsstadga för riket.......... 92.

Motiv.

Historik öfver den svenska provinsialläkareinstitutionen...................... 97.

Öfversigt öfver de civile tjenstläkarnes ställning i

Nol''ge.......................-................................................. 105.

Danmark........................................ 109.

Finland..................................................... ............ llé.

Sachsen.................... 118.

Wurtemberg........................................... ..................... 125.

Baden..... ........... 129.

Allmän motivering______________ 130.

Särskild motivering till instruktionsför.slaget.................................... 202.

* » » taxeförslaget............................................. 258.

» förslaget till lag om bostad eller hyresersättning

åt provinsialläkare___________ 269.

s » förslaget till bostadsreglemente______________________ 271.

*. * * förslaget till ändringar i helsovårdsstadgan....... 278.

Särskilda meningar....................................................... _ 281.

Bilagor.

iabell n:o 1 angående läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

läkarnes löneförmåner under år 1886 och enligt den af komiterade

föreslagna stat_______________________________________________________ j

» n:o 2 angående tillgången på läkare inom länen..................... 72.

» n:o 3 angående åtskilliga extra provinsialläkaredistrikt, hvilka kunna

antagas komma att framdeles bildas__________________________________ 74.

> u:o 4 angående ifrågasatta jemkningar mellan provinsialläkaredistrikt

samt flyttningar af provinsialläkarestationer ......................... 78.

» n:o 5 angående användningen af anslaget till farsoters och smitto samma

sjukdomars botande ______________________________________ 82.

» n:o 6 angående antalet läkare 1862—1886...... 83.

» u:o 7 angående antalet medicine studerande 1862—1886 vid universiteten
och 1872—1883 vid Karolinska institutet............... 84.

Tryckfel.

Sid. 177 r. 16 nedifr. står 2 läs 3

» 206 r. 7 nedifr. » 12 » 10

» 209 r. 13 nedifr. » 12 » 10

» 83 sista raden står 1882—1886 läs 1862—1886

TILL KONUNGEN.

Sedan, till åtlydnad af erhållen nådig befallning, Kong!.
Sundhetskollegium den 11 april 1859 afgifvit underdånigt
förslag till reglering af den civila sjukvården inom riket,

erhöll kollegium genom nådigt bref den 29 december 1860
uppdrag att afgifva underdånigt förslag till de förändrade
föreskrifter angående provinsialläkares, distriktsläkares och
stadsläkares med fleres åligganden i afseende å den allmänna
helso- och sjukvården, hvilka kunde finnas påkallade
af den ifrågasatta regleringen. Till följd af åtskilliga mellankomna
hinder blef det Kongl. Sundhetskollegium sålunda lemnade
uppdrag icke fullgjordt förr än den 17 juni 1881, då Kongl.
Medicinalstyrelsen afgaf underdånigt förslag till »Instruktion
för provinsial-, distrikts- och stadsläkare samt andre, som
läkarekonsten utöfva»; i sammanhang hvarmed Medicinalstyrelsen,
jemte tillkännagifvande att detta förslag blifvit två gånger
granskadt gemensamt med tillkallade provinsial-, distriktsoch
stadsläkare samt i vissa punkter ändradt i öfverensstämmelse
med desses dervid uttalade åsigter och önskningar,
tillika i underdånighet erinrade, att för öfrige i offentlig
tjenst varande läkare, nemligen läkare, anstälde vid krigsmakten,
hospitalen, länens lasarett och fångvården, särskilda
instruktioner och stadganden funnes utfärdade. Öfver detta
af Medicinalstyrelsen till Eders Kongl. Maj:t afgifna förslag
lemnades Öfverståthållareembetet och Eders Kong]. Maj:ts
samtlige Befallningshafvande tillfälle att sig yttra, hvarefter
och sedan Medicinalstyrelsen, med anledning af de
anmärkningar, som af bemälda myndigheter framstälts mot
förslaget, på nådig befallning inkommit med ytterligare
utlåtande i ämnet, förslaget blef den 6 november 1885 af
Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet
inför Eders Kongl. Maj:t i underdånighet föredraget.

Dervid anförde departementschefen hufvudsakligen, att
af de frågor, som berördes af den föreslagna nya instruktionen,
den om provinsialläkareinstitutionens ändamål och

provinsialläkarens derpå beroende skyldigheter vore den
vigtigaste och mest omtvistade. Den stigande insigten om
hygienens vigt och betydelse och om statens pligter i afseende
a den allmänna helsovården hade helt naturligt rigtat tankarna
på behofvet af en ökad verksamhet af statens medicinska
organer för genomförande af den allmänna sundhetslärans
kraf. Flere af dem, som yttrat sig angående förslaget till
ny provinsialläkareinstruktion, hade ock velat förlägga tyngdpunkten
af provinsialläkarens verksamhet på det hygieniska
området, detta ända derhän att de önskat befria honom från
hvarje skyldighet att stå till tjenst med enskild sjukvård
inom distriktet. Häremot hade emellertid med styrka gjorts
gällande, att en sådan anordning åtminstone flerstädes skulle
göra läkarevård oåtkomlig för sjuke af de mindre bemedlade
klasserna. Det blefve derför nödvändigt att undersöka, om
den ökade verksamhet för den allmänna helsovårdens behof,
som ifragasattes och mer och mer funnes oundgänglig, kunde
åstadkommas af provinsialläkaren med bibehållande af hans
hittills varande skyldigheter i afseende å den enskilda sjukvården,
eller om någon annan organisation af medicinalväsendet
måste utfinnas för att både den allmänna helsovården
och den enskilda sjukvården måtte komma till sin rätt.

Flera gånger hade, särskildt af provinsialläkarne sjelfve,
ifrågasatts att de nuvarande aflöningsbeloppen för provinsialläkarne
matte icke oväsendtligt förhöjas. De förpligtelse^
som af provinsialläkaren fordrades, måste naturligtvis blifva
väsendtligen bestämmande för storleken af den fasta aflöning,
som billigtvis borde tillkomma honom. Men härvid måste
äfven en annan omständighet uppmärksammas. Sjukvården
å landsbygden hade länge ålegat ett ganska litet antal provinsialläkare,
aflönade uteslutande af staten, men med rätt

till ersättning af enskilde, som anlitat dem och kunnat sådan
erlägga. Distriktens vidsträckthet, ökad folkmängd och större
insigt om vigten af läkarevård hade gjort, att under tidernas
lopp allt flera distrikt blifvit sönderdelade, antingen så att
staten anstalt flere provinsialläkare, hvarvid dock åtminstone
från år 1854 synts gjorts till vilkor, att det nya distriktet
åtagit sig att förse provinsialläkaren med fri bostad eller
lemna honom hyresbidrag, eller ock så att staten medgifvit
tjenstårsberäkning åt läkare, som af det nya distriktet antagits
och aflönats. De delar af provinsialläkaredistrikt, som
på sistnämnda sätt erhållit s. k. distriktsläkare, hade visserligen
icke dermed fullständigt afsöndrats från det provinsialläkaredistrikt,
till hvilket de förut hört, hvarför provinsialläkaren
hade qvar skyldigheten att under vissa förutsättningar
der tjenstgöra, men under alla vanliga förhållanden vore det
distriktsläkaren, som der utförde väsendtligen samma funktioner,
som eljest tillhörde provinsialläkaren.

Den nuvarande ordningen vore således den, att vissa
distrikt icke alls bidroge till läkarnes aflöning, och saknade
läkaren i allmänhet der rätt till fri bostad; i andra bestridde
staten den kontanta aflöningen, men distriktet bekostade
bostad åt läkaren eller, åtminstone i ett eller annat fall,
lemnade honom hyresbidrag; i åter andra betalade staten
intet och distriktet allt. I många fall kunde man till dessa
olikheter ej finna annan grund än den olika tiden och det
olika sättet för läkarebefattningens inrättande. Då nu skulle
till behandling företagas frågan om storleken af den fasta
aflöning, som skäligen borde tillkomma provinsialläkaren föi
de honom åliggande skyldigheter, borde äfven undersökas,
huruvida icke mera likformiga bestämmelser om statens och
kommunernas bidrag till aflöning för de å landsbygden anstälde

läkare vore både billiga och möjliga att genomföra, och
på samma gång tillses, om icke en af förändrade kommunikations-
och folkmängdsförhållanden påkallad omreglering af
distriktens omfång skulle medföra större beqvämlighet både
för läkaren i hans embetsförvaltning och för den allmänhet,
som behöfde anlita honom, samt huruvida icke förändrade
bestämmelser angående de af statsverket, utom läkares
fasta aflöning, utgående kostnader för helsovården vore af
behofvet påkallade, på det missbruk måtte så vidt möjligt
förebyggas.

Ersättning för den af provinsialläkare lemnade enskilda
sjukvård hade faktiskt utgått efter öfverenskommelse, der
icke läkaren, såsom fallet i allmänhet varit med fattigpraktiken,
besörjt den utan särskild ersättning. Äfven i dessa
förhållanden hade ifrågasatts ändringar. Så hade å vissa
håll yrkats fastställande af taxa för läkarens ersättning för
den enskilda sjukvård, som af honom lemnades, samt att
för fattigpraktiken betalning borde erläggas af vederbörande
kommun, derest icke den fasta aflöningen bestämdes så hög,
att den kunde anses utgöra ersättning äfven för fattigpraktiken.
Det vore tydligt, att dessa frågor på det närmaste
sammanhängde med frågorna om provinsialläkarens skyldigheter
och hans af stat eller kommun utgående fasta aflöning.

Alla dessa svåra och mycket genomgripande frågor
tarfvade en omsorgsfull och mångsidig utredning, som icke
kunde åstadkommas utan ett samarbete af flera personer,
dels sådana, som vore väl förtrogna med medicinalväsendets
nuvarande organisation i dess förtjenster och brister, dels
ock sådana, som kände förhållandena och behofven i olika
delar af vårt långsträckta land.

Med afseende å hvad sålunda af departementschefen
anförts och i enlighet med af honom gjord framställning
har Eders Kongl. Maj:t behagat uppdraga åt en komité, till
hvars ledamöter undertecknade blifvit i nåder förordnade:

att granska förslaget till ny instruktion för provinsialläkare
med flere läkare och deri föreslå nödiga förändringar
;

att taga i öfvervägande hvilken aflöning bör tillkomma
af staten för sjukvården på landsbygden anstälde läkare och
i hvad mån kommunerna kunna anses böra till denna aflöning
bidraga;

att granska landets nuvarande indelning i läkaredistrikt
och deri föreslå de förbättringar, som finnas lämpliga;

att föreslå nödiga ändringar i nuvarande bestämmelser
angående af statsverket utgående kostnader för sjukvården
på landsbygden; samt

att taga i öfvervägande om lagbestämmelser må vara
behöfliga angående provinsialläkares ersättande för enskild
sjukvård och, om sådana anses önskvärda, dertill uppgöra
förslag.

I enlighet med Eders Kongl. Maj:ts i sammanhang härmed
fattade beslut hafva till komiterade öfverlemnats* förutom
Medicinalstyrelsens ofvänberörda förslag och de i anledning
deraf afgifna yttranden, jemväl nedannämnda underdåniga
ansökningar och framställningar, jemte deröfver afgifna
utlåtanden, att af komiterade under fullgörande af det lemnade
uppdraget tagas i betraktande, nemligen:

af Neder Luleå socknemän, om inrättande af en ny
provinsialläkaretj enst;

Af Pajala kommun, om förhöjd lön åt provinsialläkaren
i Pajala distrikt;

af Stora Skedvi församling, att få vid inträffande epidemiska
sjukdomar reqvirera provinsialläkaren i Hedemora i
stället för provinsialläkaren i Falu distrikt äfvensom att provinsialläkaren
i Hedemora distrikt måtte för sådana sjukbesök
erhålla ersättning af allmänna medel;

af Asheda kommun, om förflyttning till Åsheda kyrkby
af provinsialläkarestationen i Ekeberga distrikt, med mera;
i hvilket ärende sedermera yttranden afgifvits från Lenhofda
samt Nottebäcks och Granhults till samma distrikt hörande
socknar;

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens
län, om ökadt antal provinsialläkare inom länet;

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands
län, om bildande af ett nytt provinsialläkaredistrikt, benämndt
Nylands provinsialläkaredistrikt, af delar af Hernösands
och Sollefteå nuvarande provinsialläkaredistrikt;

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings
län, om ifrågasatt förflyttning af provinsialläkarestationen inom
Yrigstads distrikt från Vrigstad till Säfsjö;

af Styrnäs församling, att få skiljas från Skogs och förläggas
till Nylands ifrågasatta nya provinsialläkaredistrikt;

af komiterade inom Valbo härad i Elfsborgs län, om
inrättande af ett nytt provinsialläkaredistrikt, omfattande
sagda härad; samt

af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands
län, om förändrade bestämmelser angående plats för
läkarestationen i Bodums provinsialläkaredistrikt och distriktets
benämning.

För fullgörande af det komiterade sålunda lernnade uppdrag
sammanträdde komiterade härstädes första gången den

9 januari 1886, hvarefter dagliga sammatiträden egde rum
till den 30 i samma månad, då, i anledning deraf att åtskillig^
af komiterade voro såsom ledamöter af riksdagen
och dess utskott strängt upptagne af sina göromål i sådan
egenskap, komiténs plenisammankomster tills vidare instäldes.
Den 27 påföljande oktober sammanträdde åter komiterade,
hvarefter dagliga sammankomster fortgingo till och med den
4 december, då ett afbrott egde rum till den 28 sistlidne mars,
från hvilken dag komitén varit in pleno samlad, till dess med
denna dag komiterades arbeten blifvit fullständigt afskräde.
Under mellantiderna har ett inom komitén utsedt utskott
verkstält de förarbeten samt utfört de närmare utredningar,
som under fortgången af komitéarbetena befunnits nödiga;
för hvilket ändamål utskottet varit härstädes samladt från
den 30 januari till den 16 maj samt från den 15 september
till den 27 oktober nästlidna år äfvensom från den 4 december
samma år till den 28 sistlidne mars.

För vinnande af noggrannare kännedom om förhållandena
i fråga om dels den enskilda sjukvården på landsbygden, dels
den allmänna helso- och sjukvården såväl i städerna som
på landsbygden i våra grannländer äfvensom i några andra
främmande stater, som ansetts vara med Sverige jemförliga
i afseende å folkmängd och andra omständigheter, hvilka i
nu ifrågavarande hänseenden bort tagas i betraktande, hafva
komiterade dels från Norge genom direktören för det civila
medicinalväsendet derstädes L. V. Dahl, dels ock genom
Kongl. Utrikesdepartementets bemedling från Danmark, Finland,
Sachsen, Wiir tornberg och Baden förskaffat sig de
upplysningar i omförmälda afseenden, som ansetts kunna tjena
till jemförelse eller ledning vid komiterades arbeten.

Då komiterade härmed i underdånighet anmäla de förslag,
om hvilka komiterade förenat sig, anse sig komiterade
böra förutskicka det förklarande, att de, med hänsyn
till innehållet af departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
den 6 november 1885, fattat den dem anförtrodda
uppgift att granska det af Medicinalstyrelsen uppgjorda
förslag till ny instruktion för provinsialläkare med
fleie läkare och deri föreslå nödiga förändringar, såsom
innebärande icke blott ett åliggande för komiterade att verkställa
en detaljgranskning af berörda förslag och de grunder,
på hvilka detsamma blifvit bygdt, samt att med anledning
af. den verkstälda granskningen föreslå nödiga befunna ändringar
i fråga om provinsialläkares rättigheter och skyldigheter
gent emot staten eller de enskilde, utan äfven ett
bemyndigande för komiterade att, derest de förutsättningar,
på hvilka Medicinalstyrelsens förslag hvilar, skulle vid granskningen
deraf befinnas i ett eller annat afseende icke längre
vara öfverensstämmande med den allmänna eller den enskilda
helsovårdens kraf på tillgodoseende från statens sida,
utarbeta och framlägga de förslag till ändringar i det civila
medicinalväsendet i allmänhet, hvilka komiterade funnit vara
behöfliga.

Med hänvisande i öfrigt till de motiv, som härjemte
bifogas, få komiterade i afseende å de hufvudsakliga förslagen
lemna följande kortfattade redogörelse.

Komiterade hafva funnit en ändring i vårt civila medicinalväsende
vara oundgängligen af behofvet påkallad för
tillgodoseende såvidt möjligt äfven hos oss af de anspråk, som
numera i alla civiliserade länder i den allmänna helso- och
sjukvårdens intresse ställas på staten. Dessa den allmänna
helso- och sjukvårdens kraf hafva komiterade ansett kunna,

titan allt för dryga kostnader för statsverket, bäst främjas
genom anställande af hufvudsakligen för den allmänna helsovårdens
besörjande afsedde förste provinsialläkare, hvilkas
antal komiterade trott kunna begränsas till allenast en för
hvarje län, med station i länets residensstad. Åndamålsenligast
från den allmänna helso- och sjukvårdens synpunkt
hade varit, om desse tjenstemän kunnat få uteslutande egna
sig åt sådan helso- och sjukvård, men då komiterade befarat
att de kostnader, som i sådant fall blefve oundvikliga, skulle
verka afskräckande och utgöra hinder för den ifrågasatta
nya institutionens införande, hafva komiterade trott det
kunna låta sig göra, att förste provinsialläkame derjemte
vore provinsialläkare inom de särskilda länsresidensdistrikten.
För att möjliggöra detta, skulle vid förste provinsialläkarens
sida till hjelp vid den enskilda sjukvården inom hans provinsialläkaredistrikt
ställas en af Medicinalstyrelsen förordnad
medhjelpare eller biträdande provinsialläkare.

Genom en sådan anordning skulle kostnaderna för den
nya institutionens genomförande blifva jemförelsevis föga
betydande, då icke några nya löner med åtföljande pensioner
behöfde ifrågakomma. Förste provinsialläkaren skulle
nemligen åtnjuta lön såsom provinsialläkare inom sitt distrikt
och i sin egenskap af förste provinsialläkare erhålla endast
tjenstgöringspenningar. Biträdande provinsialläkaren åter,
hvilkens hufvudsakliga inkomst komme att bero på enskild
praktik, skulle, med åtnjutande af den nu mera än förr
skattade förmånen af tjenstårsberäkning vid befordran i likhet
med civile läkare i statens tjenst, af statsverket bekomma endast
ett mindre arfvode, lämpadt efter det tillfälle till enskildt förvärf,
som inom de särskilda distrikten kunde anses erbjuda
sig.

Beloppet af de förste provinsialläkame tillkommande
årliga tjenstgöringspenningar har ansetts kunna bestämmas
i allmänhet till 1,500 kronor, men i sex län, nemligen Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands, Gotlands, Blekinges och
Hallands, till allenast 1,000 kronor. Arfvodet för de biträdande
provinsialläkame har af komiterade beräknats för
4 till 1,000 kronor, för 8 till 750 kronor och för de öfrige
12 till 500 kronor om året.

Sammanlagda beloppet af förste provinsialläkarnes tjenstgöringspenningar
skulle således uppgå till 33,000 kronor
samt af biträdande provinsialläkarnes arfvoden till 16,000
kronor årligen. Kostnaden för hela den nya institutionen
komme följaktligen att uppgå till en summa af 49,000 kronor
om året, utom den utgift, som skulle föranledas af förste
provinsialläkarnes tj enstresor.

Äfven efter införandet af förste provinsialläkareinstitutionen
skulle den närmaste tillsynen öfver den allmänna
helso- och sjukvården utöfvas af provinsialläkame, hvilka
jemväl skulle såsom hittills bestrida enskild sjukvård hvar
inom sitt distrikt. Komiterade hafva, utan att ifrågasätta
någon hufvudsaklig ändring i omfånget af provinsialläkares
hittills varande skyldigheter beträffande den enskilda kelsooch
sjukvården, sökt att genom föreskrifvande af regelbundet
återkommande mottagningar inom aflägse belägna delar af
distriktet för meddelande af läkarevård samt genom bestämmelser,
på sätt nedan förmäles, angående provinsialläkares
ersättande för enskild sjukvård göra denna för allmänheten
både lättare åtkomlig och billigare. Då, enligt komiterades åsigt,
staten har att tillgodose i främsta rummet den allmänna
helso- och sjukvårdens kraf och då denna statens uppgift kan
anses vara i väsendtlig mån fyld genom anställande af

förste provinsialläkare och användande af provinsialläkarne till
nu förefintligt antal, hafva komiterade, med fullt erkännande
af behofvet och önskvärdheten deraf att för bestridande af
den enskilda sjukvården på landsbygden ökade krafter måtte
blifva för allmänheten tillgängliga, icke kunnat finna att en
vidare utveckling af den hittillsvarande provinsialläkareinstitutionen
är för statens ändamål nödvändig. Med denna
uppfattning hafva komiterade ansett sig icke böra föreslå
annan tillökning i de nuvarande 137 provinsialläkarnes antal,
än att derutöfver en provinsialläkare måtte anställas i Luleå,
med kringliggande landsbygd såsom distrikt, för att möjliggöra
bildandet af en förste provinsialläkarebefattning jemväl för
Norrbottens län.

Komiterade hafva likväl ingalunda ansett, att staten
skulle helt och hållet undandraga sig att medverka till afhjelpande
af det synnerligen beaktansvärda behof af ökade
läkarekrafter för den enskilda sjukvården, som flerstädes på
landsbygden förefinnes, men komiterade hafva trott det böra
i hvar]a särskildt fall bero på befolkningen i dessa orter
att taga initiativet i sådana frågor. Likasom komiterade
ansett detta vara ur principiel synpunkt riktigast, hafva komiterade
äfven funnit det vara förenadt med stora praktiska
svårigheter för staten att anordna nya läkaredistrikt i olika delar
af landet, med läkare uteslutande eller till största delen aflönade
af statsmedel, utan att derigenom gifva anledning till berättigad
klagan från andra orter, hvarest behofvet af ökade
läkarekrafter gjort sig kanske i lika hög grad känbar!. För
öfrigt har den utredning, som måste föregå bildandet af nya
provinsialläkaredistrikt och som förutsätter hörandet af myndigheter
och kommuner i de orter, hvarest de nya distrikten
skulle inrättas, icke kunnat af komiterade åstadkommas.

Enligt komiterades uppfattning skulle den enskilda sjukvårdens
anspråk på statens ytterligare medverkan blifva lämpligast
ock fullt tillfredsställande tillgodosedda, derest en sådan
ordning blefve införd, att då hos Eders Kongl. Maj:t gjordes
framställning om erhållande af statsunderstöd till aflöning för
en inom orten anstäld läkare — för hvilken komiterade föreslagit
benämningen extra provinsialläkare — ett lika belopp,
som af det tillämnade extra provinsialläkaredistriktet utfästs
såsom bidrag till läkarens aflöning, skulle, derest den ifrågasatta
befattningen ansåges nödig, utgå af statsmedel, dock
icke utöfver 1,500 kronor. Skulle i vissa glest befolkade
delar af landet befolkningens fattigdom eller andra särskilda
omständigheter gifva anledning till statsbidragets bestämmande
antingen i annat .förhållande till distriktets bidrag
eller till högre belopp än nu är sagd!, borde ärendet
underställas Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens, pröfning.
I det bidrag till läkarens aflöning, som sålunda utfästs
af ett tillämnadt extra provinsialläkaredistrikt, skulle ej inräknas
förmånen af fri bostad, der sådan komme att af
läkaren åtnjutas.

Med fästadt afseende å antalet af sådana framställningar,
som kunna under den närmaste framtiden förväntas, hafva
komiterade ansett, att för detta ändamål borde till Eders
Kongl. Maj:ts disposition ställas ett anslag, som antagits kunna
till eu början bestämmas till ett belopp af 50,000 kronor.

Såsom redan nämnts hafva komiterade icke ifrågasatt
någon hufvudsaklig förändring i omfånget af de förpligtelser
beträffande den enskilda sjukvården, som af provinsialläkare
fordras, men deremot ansett bestämmelser angående
provinsialläkares ersättning för sådan sjukvård vara

önskvärda. Sedan komiterade jämväl uppgjort förslag till
taxa för provinsialläkare med flere läkare, kafva komiterade,
med särskild hänsyn till det inflytande dessa taxebestämmelser
kunna utöfva på läkarnes inkomster, icke kunnat undgå finna,
att en förhöjning af de nuvarande aflöningsbeloppen för provinsialläkare,
hvarom på senare tider, särskildt från provinsialläkarne
sjelfve, framkommit upprepade framställningar, icke
längre kan uppskjutas. Otvifvelaktigt är, att provinsialläkarnes
nuvarande aflöningsförmåner äro otillräckliga, likasom äfven
att sådan skiljaktighet råder i fråga om statens och kommunens
bidrag till provinsialläkarnes aflöning inom olika distrikt,
att likformiga bestämmelser derutinnan äro af billighet och
rättvisa påkallade.

För närvarande åtnjuter en hvar af rikets 137 provinsialläkare
en årlig lön af 2,000 kronor, 62 hafva efter tioårig
tjenstgöring erhållit ett ålderstillägg af 500 kronor, 22
åtnjuta fixa tjenstgöringspenningar till olika belopp, tillhopa
17,300 kronor, och 39 hafva fått sig tillagda tillfälliga
tjenstgöringspenningar, en till belopp af 1,000 kronor,
de öfrige en hvar 500 kronor, allt årligen. Sammanlagda
kostnaden härför uppgår således för närvarande till

342,300 kronor.

Derjemte åtnjuta 75 provinsialläkare fri bostad och 3
provinsialläkare hyresbidrag till vexlande belopp, hvaremot
de öfrige 59 äro i saknad af sådan förmån.

För åstadkommande af den välbehöfliga tillökning i provinsialläkarnes
löneförmåner, som komiterade funnit icke
kunna vidare undanskjutas, i synnerhet om provinsialläkarnes
ersättning för lemnad enskild sjukvård skulle blifva bestämd
genom taxa, hafva komiterade, under förutsättning att det af
komiterade uppgjorda förslag till taxa antages, ansett, att den

af staten utgående aflöning till provinsialläkare borde bestämmas
i första lönegraden till 2,500 kronor, deraf 3 /4,eller 1,875
kronor, skulle utgöra lön och Vt, eller 625 kronor, tjenstgöringspenningar,
samt att provinsialläkare skulle efter tio
års tjenstgöring såsom sådan vara berättigad till ett ålderstillägg
af 500 kronor och efter ytterligare fem års tjenstgöring
till ett andra ålderstillägg af likaledes 500 kronor.
Beträffande de för närvarande vid vissa provinsialläkaredistrikt
fästade s. k. fixa tjenstgöringspenningar hafva
komiterade icke funnit anledning att föreslå någon indragning
men ansett önskvärdt, att Eders Kongl. Maj:t ville
tillse, huruvida, efter nuvarande tjenstinnehafvarnes afgång
och sedan erforderlig utredning i hvarje särskildt fall egt
rum, några besparingar skulle i nu ifrågavarande hänseende
lämpligen kunna vidtagas.

På sätt en här nedan (s. 23) införd öfversigt utvisar,
skulle aflöningsbeloppen för provinsialläkarne, med de af
komiterade föreslagna förhöjningar, uppgå till 419,300 kronor,
och således den ökade utgiften för statsverket belöpa
sig till 77,000 kronor om året.

Jemte dessa från staten utgående löneförmåner skulle
samtlige provinsialläkare vara berättigade att åtnjuta fri
bostad en hvar inom sitt distrikt eller, der distriktet skulle
finna sådant för sig förmånligare, hyresersättning till belopp
af 750 kronor, enligt den lag angående skyldighet att bekosta
och underhålla bostad åt provinsialläkare eller i stället
tillhandahålla honom hyresersättning, hvartill förslag af komiterade
uppgjorts.

Genom den utväg till bildande af nya läkaredistrikt,
som enligt komiterades förslag skulle öppnas, komma sä -

kerligen under den närmaste framtiden åtskilliga af de mest
i ögonen fallande ojemnheterna och bristfälligheterna i den
nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen att afhjelpas.
Att särskildt föreslå undanrödjande! af vissa af dessa bristfälligheter,
hafva komiterade, i saknad af den utredning genom
vederbörande myndigheters och kommuners hörande,
hvarpå ett dylikt förslag ensamt bör grundas, funnit icke
vara lämpligt. Komiterade, som utarbetat bifogade karta
och tabell angående den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen,
hafva dock på grund af vunna upplysningar
trott sig finna, att åtskilliga oregelbundenheter i den nuvarande
distriktsindelningen skulle kunna, på sätt en likaledes
vid detta betänkande fogad tabell utvisar, undanrödjas genom
jemkningar mellan de olika distrikten eller, inom ett
eller annat distrikt, flyttning af provinsialläkare stationen.

Såsom ofvan antydts hafva komiterade ansett taxebestämmelser
angående provinsialläkares ersättande för enskild
sjukvård böra, i likhet med hvad i flera andra länder är
fallet, äfven hos oss fastställas. Med fästadt afseende å den
sparsamma tillgång på läkarekrafter för den enskilda sjukvården
å landsbygden, som ännu flerstädes inom vårt land
förefinnes, hafva nemligen komiterade icke kunnat undgå att
erkänna befogenheten af de så länge och så allmänt uttalade
önskningarna hos allmänheten, synnerligen hos den mindre
bemedlade befolkningen på landsbygden att erhålla dylika
bestämmelser för att kunna på förhand ungefärligen beräkna
den ersättning, som, derest ej annan öfverenskommelse
träffas, måste för läkarens biträde lemnas; och har förty förslag
till taxa för provinsialläkares med flere läkares godtgörelse
för enskild sjukvård äfvensom för verkstälda tjenstförrättningar
blifvit af komiterade upprättadt.

Kostnaden för den s. k. fattigpraktiken hafva komiterade
ansett böra bestridas af vederbörande kommuner, hvilka dock
härvid skulle ega åtnjuta viss nedsättning i den godtgörelse
för lemnad läkarevård, som i annat fall skolat utgå.

Beträffande de af statsverket, utom provinsialläkarnes
aflöning, utgående kostnader för den allmänna sjukvården å
landsbygden hafva komiterade ansett förändrade föreskrifter
nödiga till förebyggande af den ojemnhet och det missbruk
i fråga om anlitandet af anslaget till bestridande af läkarevård
vid inträffade farsoter eller smittosamma sjukdomar,
hvartill nu gällande bestämmelser i ämnet gifvit anledning.
Komiterade hafva i sådant hänseende ifrågasatt, dels att endast
vissa synnerligen farliga smittosamma sjukdomar, nemligen
kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, elakartad
halssjukdom och rödsot, eller de i § 20 mom. 1 af Kongl.
förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning
af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare den 19
mars 1875 omförmälda sjukdomar, skulle på allmän bekostnad
behandlas, och dels att kostnaden för läkarens besök vid inträffade
fall af nämnda sjukdomar skulle, så länge sjukdomen
ej antagit den utveckling att den kunde anses såsom farsot,
gäldas af staten och vederbörande kommun till hälften af
hvardera. Derest åter sjukdomen öfvergått till farsot och
således komme att medföra fara äfven för angränsande kommuner,
skulle den hemsökta kommunen ega hos Konungens
Befallningshafvande begära förordnande af läkare uteslutande
på statens bekostnad. Den minskning i anslaget till farsoters
och smittosamma sjukdomars botande, som härigenom
skulle uppkomma, har af komiterade beräknats till minst

15,000 kronor om året.

Enligt gällande fattigvårdslagstiftning åligger det kommunerna
att sjelfva vidkännas sm fattigvård, hvartill äfven
hör de fattiges helso- och sjukvård, och egen fattigvårdssamhälle
bestämma de grunder, som böra af samhällets fattigvårdsstyrelse
iakttagas vid beviljande af fattigvård i andra
fall än dem, Indika i fattigvårdsförordningen omförmälas.
Men lika litet som det således åligger staten att bekosta
helso- och sjukvård åt de särskilda kommunernas fattighjon
eller mindre bemedlade medlemmar, lika litet kan
det vara en statens skyldighet att bekosta läkemedel för
sådana medlemmar af kommunerna, Komiterade hafva på
denna grund och på de skäl i öfrigt, som finnas anförda i den
allmänna motiveringen, föreslagit att förmånen af fria läkemedel
på statens bekostnad hädanefter icke skulle medgifvas.

Till följd af detta komiterades förslag skulle nämnda
anslag till den del deraf, som hittills användts till bekostnad
af fria medikamenter åt fattige och mindre bemedlade, kunna
indragas och derigenom en besparing för statsverket uppkomma,
hvilken komiterade beräknat till minst 15,000 kronor
om året, Denna besparing är väl ej stor, men den ifrågasatta
förändringen är dock af icke ringa betydelse, enär anledning
förefinnes till det antagande att, derest de nuvarande
bestämmelserna skulle qvarstå, denna utgift komme att i en
framtid högst betydligt ökas.

Förste provinsialläkarnes resor och förrättningar hafva
antagits komma att i medeltal upptaga en tid af omkring
två månader om året, och har kostnaden i rese- och traktamentspenningar
beräknats i medeltal för hvarje förste provinsialläkare
till 1,200 kronor, och således föi 24 förste pro
vinsialläkare till sammanlagdt 28,800 kronor om året,

Semester skulle, enligt komiterades förslag, provinsialläkare
ega åtnjuta antingen eu månad hvarje eller två månader
hvart annat år, dock först efter tio års tjenstgöring
såsom provinsialläkare. Efter nuvarande förhållandena skulle
62 provinsialläkare vara berättigade till erhållande af semester
och, under antagande att alla desse skulle kunna begagna
sig af denna rätt, skulle årliga kostnaden för vikariers
aflöning under semestertiden, beräknad efter arfvode af 6 kronor
om dagen och 75 kronor i reseersättning för hvarje vikarie,
komma att uppgå till sammanlagdt belopp af 15,810 kronor.

Enligt hvad redan blifvit anfördt hafva komiterade
beräknat arlvodena lör de biträdande provinsialläkarne till
sammanlagdt 16,000 kronor.

Nu omnämnda förhöjningar, hvilka komiterade ansett
böra utgå af anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande, skulle således uppgå till en summa af tillhopa
60,610 kronor, eller, med frånräknande af förut omförmälda,
al komiterade beräknade besparingar å anslaget,
till 30,610 kronor, eller i rundt tal 31,000 kronor, om året.

Efter meddelande af denna redogörelse få komiterade
härmed öfverlemna af dem utarbetade förslag till

l:o) Instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården
inom visst område anstälde, äfvensom för andre, som
utöfva läkarekonsten;

2:o) flaxa på arfvode åt visse i civil tjenst anstälde
läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på
enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar, verkstälda
enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag;

3:o) Lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla
bostad eller lemna hyresersättning åt provinsialläkare;

4:o) Reglemente angående bostad eller hyresersättning
åt provinsialläkare; och

5:o) Ändringar i kelsovårdsstadgan;
jemte till dessa förslag hörande motiv, särskilda meningar,
tabellbilagor och kartor;
och få komiterade i öfrigt i underdånighet föreslå:

att 24 förste provinsialläkare måtte anställas, en
inom hvarje län, med station i länets residensstad och
med åliggande tillika att vara provinsialläkare i det
kringliggande provinsialläkaredistriktet;

att för möjliggörandet af anställande af en förste
provinsialläkare inom Norrbottens län en ny provinsialläkaretjenst
måtte inrättas med distrikt för innehafvaren
af Neder Luleå socken;

att följande grunder för ny lönereglering för provinsialläkarestaten
i riket, deri inberäknade jemväl förste
provinsialläkare, måtte fastställas:

l:o) att provinsialläkare skall vara underkastad
såväl den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet och
jemkning i åligganden, som ock den reglering af
tjenstgöringsområde, som kunna varda toreskrifna;

2:o) att med provinsialläkaretjenst icke må
förenas annan tjenst å rikets eller riksdagens stat,
ej heller annan tjenstbefattning, med mindre Medicinalstyrelsen
finner densamma icke vara hinderlig
för tjenstgöringen såsom provinsialläkare;

3:o) att de med tjensten förenade tjenstgöringspenningar
få uppbäras för den tid tjenstens innehafvare
verkligen tjenstgjort eller begagnat semester
eller ock åtnjutit ledighet, utan att vikarie för
honom varit förordnad, men skola för den tid. under

hvilken han eljest varit från tjenstgöring befriad,
utgå till den, som tjensten förrättat;

4:o) att provinsialläkare, som af sjukdom hindras
att förrätta sin tjenst, eger uppbära hela lönen, hvaremot
provinsialläkare, som undfår ledighet för svag
helsas vårdande, enskilda angelägenheter eller särskilda
uppdrag, kan förpligtas att under ledigheten,
utöfver sina tjenstgöringspenningar, till vikarien
afstå så mycket af lönen, som för tjenstens förrättande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt;

5:o) att, der förhöjning af lönen efter viss tid
fortsatt, väl vitsordadt innehafvande af provinsialläkaretjenst
anses böra medgifvas, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda tio år
efter utnämningen till provinsialläkare, under vilkor
att innehafvare!! mer än fyra femtedelar af denna
iid sjelf bestridt sin egen eller, på grund af förordnande,
annan statens tjenst, dock att härvid icke
må töras honom till last den tid, under hvilken han
åtnjutit semester, och för andra förhöjningen efter
ytterligare fem år på samma vilkor, under iakttagande,
hvad såväl den ena som den andra förhöjningen
angår, deraf att den högre aflöningen ej får tillträdas
torr än vid början af kalenderåret näst efter det, under
hvilket den stadgade tjenståldern blifvit uppnådd;
börande löntagaren dervid tillgodoräknas den tid,
som före den nya statens utfärdande förflutit från
det han till provinsialläkaretjenst utnämndes;

6:o) att provinsialläkare skall, vid fylda 60 år
och efter 25 års tjenstgöring i statens tjenst, af
hval ka 20 år såsom provinsialläkare, vara förpligtad

att med honom beviljad pension å allmänna indragningsstaten
från tjensten afgå; Kongl. Maj:t likväl
obetaget att låta med afskedet anstå, derest och så
länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten
på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna
och kan finnas villig att i densamma qvarstå; och
7:o) att semester må, när sådant utan hinder
för tjenstens behöriga uppehållande kan ske, af
Medicinalstyrelsen, på derom gjord framställning, beviljas
provinsialläkare efter tio års tjenstgöring såsom
sådan, under antingen en månad årligen eller två
månader hvart annat år, med skyldighet för provinsialläkare
att tillhandahålla eller bekosta fri bostad för
vikarien;

att aflöningsförmånerna för provinsialläkarestaten må
bestämmas i enlighet med nedan intagna förslag till stat;

att de för närvarande med vissa provinsialläkaretjenster
förenade fixa tjenstgöringspenningar, tillhopa

17,300 kronor, må bibehållas till dess annorlunda derom
blifvit bestämdt;

att anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande må med titelns ändring till »Anslag för
bestridande af kostnader för allmän helso- och sjukvård»
höjas med ett belopp af 31,000 kronor; samt

att, då hos Eders Kongl. Maj:t göres framställning
om erhållande af statsbidrag till aflönande af extra provinsialläkare,
ett lika belopp som det dertill från orten
utfästa bidrag i penningar må, derest den ifrågasatta befattningen
finnes nödjg, utgå af statsmedel dock icke utöfver
1,500 kronor; för hvilket ändamål komiterade ansett
ett förslagsvis beräknadt anslag af 50,000 kronor erfordras.

Enligt komiterades förslag skulle staten för förste provinsialläkare
och provinsialläkare blifva följande:

Tjenst görings pennin -

S amma.

1 förste provinsialläkare

25,500

Summa

33,000

Efter 10 år kan lönen höjas
med 500 kronpr och efter 15
år med ytterligare 500 kr.

1 provinsialläkare.

256,875

258,700

Summa

345,000

Skilnaden mellan den nuvarande kostnaden för provinsialläkarnes
aflöning och kostnaden derför enligt komiterades
förslag framgår af följande öfversigt :

	Kronor.		Kronor.
Nuvarande aflöning:		Föreslå gen afl ön ing:	1
137 provinsialläkare åtnjuta hvar-		138 provinsialläkare i årlig lön
dera i årlig lön 2,000 kr. eller		1,875 kronor......................	258,750
tillsammans........................	274,000	och i årliga tjenstgöringspeunin-
62 provinsialläkare åtnjuta efter		gar 625 kronor...................	86,250
tio års tjenstgöring ett ålders-		62 provinsialläkare ett första ål-
tillägg af 500 kronor..........	31,000	derstillägg af 500 kronor efter
22 provinsialläkare åtnjuta fixa		tio års tjenstgöring..............	31,000
tjenstgöringspenuingar, tillhopa	17,300	52 provinsialläkare ett andra ål-
39 provinsialläkare åtnjuta till-		derstillägg likaledes å 500 kr.
fälliga tjenstgöringspenningar		efter femton års tjenstgöring..	26,000
till sammanlagdt belopp af____	20,000	Fixa tjenstgöringspenningar......	17,300
Summa kronor	342,300	Summa kronor	419,300
Förhöjning i aflöningen....... kr.	77,000		, ''
Anm. Fri bostad åtnjutes af 75		Anm. Alla provinsialläkare skulle
provinsialläkare och hvresbi-		af distriktet åtnjuta fri bostad
drag af 3.		eller hy rese isättning af 750 kr.
		om året.

Den förhöjning i nuvarande anslag för medicinalväsendet,
som skulle föranledas af komiterades förslag, utvisas af
följ ande sammanställning:

'' *	Kronor.	: Kronor. 1
A. I fråga om provinsialläkarnas aflöning föreslås: att densamma skulle i första lönegraden i stället för 2,000 kronor utgöra 2,500 kronor, deraf 3/i eller 1,875 kronor lön och ''/< eller 625 kronor tjenstgöringspenningar, således för 137 provinsial-läkare eu förhöjning af..............................................	68,500
att till aflöning vid en ny provinsialläkaretjenst i Luleå skulle anslås.........................................................................	2,500
att ett andra ålderstillägg skulle utgå efter 15 års tjenstgöring med 500 kronor, hvilket tillägg efter nuvarande förhållanden skulle uppgå till-------------- ------------------------------------------	26,000
samt att semester skulle medgifvas provinsialläkare under eu månad hvarje eller två månader hvartannat år, dock först efter 10 års tjenstgöring. Efter nuvarande förhållanden skulle 62 provin-sialläkare vara berättigade dertill, och skulle kostnaden för vi-kariers aflönande med 6 kronor om dagen jemte 75 kronor i rese-ersättning, eller tillsammans 255 kronor, uppgå till.............	15,810	112,810
B. För anställande af 24 förste provinsialläkare skulle erfordras: i tjenstgöringspenuingar...................................................	33,000
till arfvoden åt 24 biträdande provinsialläkare.....................	16,000
samt till förste provinsialläkarnes rese- och traktamentskostna- der................-............................-..... .....-.....-.............	28,800	77,800
Sum nia	—	190 010
Derifrån skulle dock afgå- dels de under senare åren utgående tillfälliga tjenstgöringspen-ningar till provinsialläkare..............................................	20,000
dels de från anslaget till farsoters och sinittosamma sjukdomars botande nu bestridda utgifter till medikamenter för mindre bemedlade sjuke............................... ...........................	15,000	1 I
och dels minskade utgifter å samma anslag till följd af kommu-nernas deltagande i kostnaden för läkares resor vid utbrottet af smittosamnm sjukdomar..................... ........................	15,000	50,000
Verkliga tillökningen af ifrågavarande anslag blefve altså —		Ilo,(ilo
hvarjemte ett anslag för understöd till bildande af extra provinsialläkaredistrikt skulle erfordras af...........................	—	50,000

Beträffande slutligen ofvannämnda till komiterade öfverlemnade,
härlios återgående särskilda underdåniga ansökningar
och framställningar hafva komiterade, hvad först angår NederLuled
socknemän ansökning om inrättande af en ny provinsialläkaretjenst,
redan uttalat sig för bifall till denna ansökning,
under förutsättning att komiterades förslag om anställande af
förste provinsialläkare i rikets samtliga länsresidensstäder antages.
Skulle åter detta förslag icke vinna framgång, kunna
komiterade, med deras uppfattning af statens förhållande till
den nuvarande provinsialläkareinstitutionen, lika litet förorda
inrättandet af denna provinsialläkare tjenst som af någon annan
dylik tjenst utöfver de redan nu inom riket befintliga.

Pajala kommuns ansökning om förhöjd lön åt provinsialläkaren
i Pajala distrikt har af komiterade tagits i noggrannt
öfvervägande. Under en längre följd af år har det
visat sig, att provinsialläkaretjensten inom nämnda distrikt
icke kunnat besättas med ordinarie innehafvare, af anledning
att tillfälle till tillräcklig utkomst för läkaren derstädes icke
finnes. Äfven om lönen skulle blifva i någon män förhöjd,
skulle derigenom förhållandet icke blifva väsendtligen afhjelpt,
då läkaren alltjemt skulle vara i saknad af tillräcklig
medicinsk verksamhet och af nästan all enskild praktik.
Komiterade hafva derför sökt finna en annan utväg än den
åt Pajala kommun ifrågasatta för afhjelpandet af det nu
rådande beklagliga förhållandet.

Komiterade få i sådant syfte förorda en förändrad indelning
af Pajala och Haparanda distrikt sålunda, att Öfverlorneå
socken öfverflyttas från sistnämnda till Pajala distrikt
och läkarestationen inom detta distrikt förlägges till
Öfver-Torneå, hvarigenom tillfälle till ökad verksamhet och

dermed följande ökade inkomster utan tvifvel komme, att
för provinsialläkaren derstädes yppas och hans ekonomiska
ställning blifva mera förbättrad än genom en mindre förhöjning
af lönen. För att icke den nordliga delen af distriktet
skulle genom denna stationsflyttning blifva i saknad af erforderlig
läkarevård hafva komiterade tänkt sig, att läkaren borde
vid vissa på förhand tillkännagifna tider, exempelvis hvarannan
månad, på statens bekostnad företaga tjenstresor till
Pajala, hvarest mottagning för meddelande af enskild sjukvård
då skulle ega rum; och kunde sådana resor, derest de
funnes ändamålsenliga, äfven utsträckas till Wittangi en eller
två gånger om året.

Fn sådan anordning skulle säkerligen såväl för allmänheten
inom distriktet som för provinsialläkaren blifva fördelaktigare
än den begärda löneförhöjningen, hvilken så mycket
mindre kan af komiterade förordas, som komiterade ansett
det kunna med skäl ifrågasättas att provinsialläkaretjensten
inom distriktet helt och hållet indroges och i stället förvandlades
till eu extra provinsialläkarebefattning. V isserligen
skulle en sådan anordning medföra drygare kostnad
för statsverket än hvad för extra provinsialläkaredistrikt i
allmänhet funnits erforderligt, enär här ett undantagsfall vore
förhanden, då statens bidrag till extra provinsialläkares aflöning
måste bestämmas högre än det distriktet möjligen
kunde vara i stånd att lemna. Vidtagandet af en sådan
anordning, som den nu antydda, torde dock böra föregås af
en utredning'', som komiterade icke varit i tillfälle åstadkomma,
men komiterade hafva dock icke velat underlåta att härå
fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Hvad härefter angår den af kommunalnämnden i Stora
Skedvi socken gjorda underdåniga ansökning att vid utbrott

af epidemiska sjukdomar inom socknen tillsvidare få reqvi1
ej a provinsialläkaren i Hedemora i stället för provinsialläkaren
i Fall! distrikt, hvilket senare omfattar jemväl
nämnda socken, äfvensom att provinsialläkaren i Hedemora
distrikt matte för sådana sjukbesök erhålla ersättning af
allmänna medel, få komiterade, på de af kommunalnämnden
anförda skäl, att Stora Skedvi socken är belägen närmare
Hedemora än Falun och att således vid inom socknen
inträffade fall af smittosam sjukdom läkarevård skulle erhallas
inom kortare tid och kostnaden för läkarens resor
nedbringas, derest provinsialläkaren i Hedemora i sådana
tall tinge anlitas, i anledning af den underdåniga ansökningen
i denna del, hemställa att Stora Skedvi socken måtte
i allo öfverflyttas från Falu till Hedemora provinsialläkaredistrikt.
Beträffande ersättningen till läkaren för resor af
omförmälda beskaffenhet hänvisa komiterade till hvad ofvan
blifvit nämndt angående skyldighet att utgöra ersättning för
dylika resor och fördelning i vissa fall af derför erforderliga
kostnader.

1 fråga om det af Säfsjö stationssamhälle väckta förslag,
att läkarestationen inom Vrigstads provinsialläkaredistrikt
skulle flyttas från Yrigstad till Säfsjö, har Eders Ivongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Jönköpings län anfört, att bemälde befallningshafvande
ansåge giltiga skäl för läkarebostadens förflyttning
icke förefinnas, att det allmännas intressen voro bäst
tillfredsstälda genom läkarestationens bibehållande i Vrigstad
och att en förflyttning till Säfsjö desto mindre borde ega
rum, som denna ort stode i nära jernvägsförbindelse med
både Nässjö och Hvetlanda, hvarest läkare och apotek finnas
att tillgå. I allo instämmande i detta Eders Kongi. Maj:ts
Befallningsliafvandes uttalande, anse jemväl komiterade att

någon flyttning af läkarestationen inom Vrigstads provinsialläkaredistrikt
icke bör för närvarande ega ram.

Till stöd för den gjorda framställningen derom att Eders
Kongl. Maj:t måtte, .med upphäfvande af den i nådiga brefvet den
6 juni 1862 gifna föreskrift, att provinsialläkaren i Boclums
distrikt skall hafva sin station i Bodums socken, dels medgifva
att distriktet benämnes Backe eller Fjellsjö distrikt,
dels ock bestämma att läkarestationen inom distriktet skall
vara belägen inom Fjellsjö socken, bär Eders Kongl. Majfls
Befallningshafvande i Vesternorrlahds län anfört, att sedan
lång tid tillbaka bostad för provinsialläkaren inom ifrågavarande
distrikt vore på allmän bekostnad uppförd och åt
läkaren disponerad vid Backe i Fjellsjö socken, hvarest jemväl
funnes ett särskildt af länet underhållet sjukhus, vid
hvithet läkarevården hitintills blifvit åt provinsialläkaren bestridd;
och få komiterade på grund häraf i underdånighet
tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, med bifall till den
gjorda framställningen, bestämma, att ifrågavarande distrikt
skall benämnas Fjellsjö distrikt och att läkarestationen inom
distriktet skall vara belägen vid Backe inom Fjellsjö socken.

Jemte afstyrkande af den gjorda ansökningen om förflyttande
af provinsialläkarestationen inom Ekeberga distrikt
till Åsheda socken, hvarigenom stationen skulle komma att,
till men för öfriga kommuner inom distriktet, förläggas i närheten
af distriktets yttersta gräns, få komiterade, vidkommande
öfriga till komiterades handläggning öfverlemnade
ansökningar och framställningar i fråga om förändringar
i den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen i ändamål
att å vissa orter > erhålla ökade eller lättare tillgängliga
läkarekrafter för meddelande af enskild sjukvård, med
åberopande af hvad olVan anförts beträffande det enligt

.komiterades åsigt lämpligaste sättet för detta ändamåls vinnande,
eller genom bildande af nya extra provinsialläkaredistrikt
med understöd af statsmedel till läkarnes aflöning,
hemställa, att samma ansökningar och framställningar måtte
lemnas utan afseende.

Underdånio-st

O. E. Åhlström,

P. G. Näslund.

AUG. ALMÉN.

C. E. Casparsson. A. H. Bagge.

J. E. Bergvall. Sven Nilsson.

C. von Schuhenheim.

Stockholm den 5 april 1887.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG.

Förslag’

till

Instruktion

för läkare, sona äro för helso- och sjukvården inom visst område
anstälde, äfvensom för andre, som utöfva läkarekonsten.

Förste provinsialläkare.

§ I 1.

I hvarje län skall finnas en i länets residensstad
stationerad förste provinsialläkare, hvilken tillika innehar tjenst
såsom provinsialläkare inom honom anvisadt tjenstgöringsdistrikt.
Honom åligger i egenskap af förste provinsialläkare
:

att, på sätt denna instruktion närmare bestämmer, inom
länet utöfva tillsyn öfver den allmänna helso- och sjukvården;

att verkställa de inspektioner, undersökningar och andra
tjenstförrättningar, som enligt denna instruktion på honom
ankomma eller hvilkas utförande af myndighet åt honom
uppdrages;

att med råd och anvisningar rörande allmänna helsooch
sjukvården tillhandagå Konungens Befallningshafvande
och menigheter inom länet;

Tjenståligg anden
i allmänhet.

Biträdande

provinsial läkare.

att med uppmärksamhet, följa den vid det civila medicinalväsendet
inom länet anstälda personalens tjenstverksamhet;
samt

att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande
länets allmänna helso- och sjukvård och med ledning af
dessa uppgifter söka utröna orsakerna till allmännare förekommande
sjukdomar.

2. Finner förste provinsialläkare sig af hvad honom i
sådan egenskap åligger hindrad att, jemlikt instruktionen för
provinsialläkare, inom sitt provinsialläkaredistrikt meddela
enskild sjukvård eller verkställa tjenstresor, hvarom han af
ordförande i kommunalnämnd anmodas, vare han fri irån
skyldighet i dessa hänseenden.

§ 2.

1. Såsom biträde åt förste provinsialläkare skall åt
Medicinalstyrelsen förordnas en legitimerad läkare, likaledes
med station i länets residensstad, samt med åliggande:

att, då förste provinsialläkaren finner sig hindrad, inom
provinsialläkaredistriktet meddela enskild sjukvård och på
anmodan af ordförande i kommunalnämnd verkställa tjenstresor;
samt

att, vid förfall för förste provinsialläkaren, dels upprätta
och till Medicinalstyrelsen insända de i § 10 mom.
4 omförmälda sammandrag af uppgifter angående sjukdomsfall
af smittosam art, dels ock, enligt förordnande, verkställa
särskilda, provinsialläkare tillkommande tjenstförrättningar;

och har biträdande provinsialläkare att dervid ställa sig
till efterrättelse hvad i nu nämnda hänseenden finnes för
förste provinsialläkare och provinsialläkare i denna instruktion
föreskrifvet.

2. År förordnande för biträdande provinsialläkare gifvet
tills vidare och vill han derifrån varda fri, göre han derom
anmälan minst två månader före den tid, då han önskar
entledigas från förordnandet.

§ 3.

1. Förste provinsialläkarebefattning tillsättes i den ord- nu,ältning
ning, som för tillsättning af provinsialläkaretj enst finnes i §

19 bestämd; börande, vid upprättande af förslag till förste
provinsialläkarebefattning, gälla i främsta rummet aflagda kunskapsprof
eller eljest ådagalagd skicklighet och dernäst
tjenstårens antal samt arten af föregående tjenstgöring och
det sätt, hvarpå densamma bestridts. Bland de sökande
eger Medicinalstyrelsen förorda den, som anses till tjensten
bäst egnad.

2. I fråga om tj enstens tillträdande gäller hvad derom
för provinsialläkare är i § 20 stadgadt,

§ 4.

Förste provinsialläkare har att i frågor angående allmän Förhållande
helso- och sjukvård till Medicinalstyrelsen afgifva infordrade ‘''‘[t^rtuénf
förslag och utlåtanden, och, om anledning dertill förekommer,
sjelfmant göra framställning; att fullgöra hvad i öfrig!
af Medicinalstyrelsen åt honom i tjensten uppdrages; samt
att till Medicinalstyrelsen afgifva rapporter, anmälningar och
berättelser i enlighet med hvad i denna instruktion föreskrifves.

§ 5-

1. Förste provinsialläkare skall i rådgifvande egen- Förhållande
skap biträda Konungens Befallningshafvande vid handlägg-^Lfånling™
ning af länets helsovårdsangelägenheter, och i sådant af- hafvande''
seende dels på anmodan afgifva yttrande i mål och ärenden,

Förhållande
till medicinal''
personalen
inom länet.

som angå sundhetsförhållandena inom länet, och dels bringa
till denna myndighets kännedom sanitära missförhållanden,
hvarom han erhållit vetskap, samt föreslå sättet för deras
afhjelpande; och åligger det i öfrigt förste provinsialläkare
att öfvervaka iakttagandet af hvad i afseende å helso vården
af Konungens Befallningshafvande föreskrifves samt att utan
dröjsmål verkställa de förrättningar, hvartill förordnande åt
samma myndighet meddelats honom. Har Konungens Befallningshafvande
utan särskilt förordnande uppdragit åt
förste provinsialläkare viss undersökning eller förrättning,
skall han upptaga densamma i den reseplan, hvilken, enligt
hvad i § 14 sägs, bör af honom årligen upprättas.

2. Vill förste provinsialläkare för tjenstresa inom länet
lemna sitt hemvist utöfver tre dagar, skall han, der resan
ej är föranledd af meddeladt förordnande eller godkänd
reseplan, före afresan hos Konungens Befallningshafvande
anmäla, hvarest han under tiden må kunna träffas, och, om
resan beräknas kräfva längre tid än en vecka, afvakta Konungens
Befallningshafvandes medgifvande till resans företagande.

§ 6.

1. Förste provinsialläkare tillkommer att utöfva inseende
öfver de vid civila medicinalväsendet inom länet anstälde
läkares äfvensom läns- och distriktsveterinärers tjenstverksamhet;
att årligen inspektera de till provinsial-, extra
provinsial-, stads- och lasarettsläkare- samt länsveterinärstjenster
hörande arkiv och granska deröfver upprättade inventariiförteckningar;
att tillse att de, som inom länet enskilt
utöfva läkare- eller veterinärkonsten, behörigen iakttaga
hvad enligt gällande instruktioner och författningar dem

åligger, samt att jemväl, då sådant lämpligen kan ske, egna
tillsyn åt den verksamhet, som ntöfvas af den öfriga medicinalpersonalen
inom länet, såsom apoteksföreståndare och
deras medhjelpare, tandläkare, fältskärer, vaccinatörer och
barnmorskor; skolande förste provinsialläkare, der han finner
anledning till anmärkning, söka åstadkomma rättelse, och,
om så erfordras, anmäla förhållandet hos Medicinalstyrelsen.

2. Vid inspektion af arkiv, hvarom ofvan förmäles, må
förste provinsialläkare bestämma, hvilka af de inkomna och
mer än tio år i arkivet förvarade handlingarna kunna såsom
värdelösa derifrån skiljas och förstöras.

3. Från läkare inom länet, som äro anstälde i civil
tjenst, eger förste provinsialläkare infordra de utlåtanden,
rapporter och uppgifter, som äro behöfliga för hans embeteutöfning.

4. Den i gällande författning föreskrifna pröfning för
erhållande af rättighet till fältskärsyrkets utöfning skall på
anmälan af ämnessven, som har sitt hemvist inom länet, anställas
af förste provinsialläkare och en af honom tillkallad
fältskärsmästare i närvaro af stadsläkare eller annan läkare
och en magistratsperson.

5. Förste provinsialläkare skall fora förteckning ej
mindre öfver enskildt praktiserande läkare och veterinärer
än äfven öfver apotekare, apoteksföreståndare och deras medhjelpare,
tandläkare, fältskärer, vaccinatörer och barnmorskor
inom länet.

§ 7.

1. Förste provinsialläkare eger äska sammanträde med Förhållande
helsovårds- eller kommunalnämnd för behandling af ärende S»2
angående allmän helso- eller sjukvård; och skall sådant namndtrsammanträde
skyndsamt ega rum och förste provinsialläkaren

i god tid erhålla underrättelse om tiden och stället lör detsamma.
Har viss tid för sammanträdet blifvit af förste provinsialläkaren
föreslagen, bör sammanträdet hållas å denna
tid eller, om hinder derför möter, å närmast följande för
sammanträde lediga, efter öfverenskommelse med förste provinsialläkaren
bestämda dag.

2. Finner förste provinsialläkare, på grund af skedd
anmälan eller eljest, att lielsovards- eller kommunalnämnd
underlåter fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna
helso- och sjukvården, och kan rättelse icke af honom åstadkommas,
eger han att hos Konungens Befallningshafvande
anmäla förhållandet.

3. Anlitas förste provinsialläkare af menighet för undersökning
eller för afgifvande af utlåtande och förslagrörande
allmän helso- eller sjukvård, eger han med vederbörande
helsovårds- eller kommunalnämnd öfverenskomma
om förrättningens utförande. Kan ej sådan öfverenskommelse
träffas, må menigheten göra framställning i ärendet
hos Konungens Befallningshafvande, som eger att, om med
hänsyn till allmän helsovård så pröfvas skäligt, uppdiaga
förrättningen åt förste provinsialläkaren för upptagande i
den årliga reseplanen eller, derest Konungens Befallningshafvande
finner med förrättningens utförande icke kunna så
länge anstå, förordna honom att utan dröjsmål verkställa
densamma.

§ 8.

''Uisyn öfver Förste provinsialläkare skall inom länet egna tillsyn åt
omändra de af kommuner, föreningar eller enskilda personer uppnnstaiter.
r^a(je g j u k v å rcl sin (''ättiji ngar och andra anstalter, såsom
lasarett och kurhus, sjukhus, sjukstugor, sjukhem, vård- och
kuranstalter för sinnessjuke och idioter samt uppfostrings -

anstalter för blinde och döfstumme; åt de vid brunns-, badoch
andra dylika kuranstalter för helso- och sjukvården vidtagna
anordningar; samt åt fattighus, fattiggårdar, arbetshus,
stads- och häradshäkten, skolor, barnhem, barnkrubbor,
räddningshem, bostäder för ett större antal arbetare m. m.;
och eger han, när han finner besigtning å stället nödig,
upptaga sådan förrättning i den reseplan, honom åligger
årligen upprätta.

§ 9.

1. Förste provinsialläkare skall med oaflåtlig uppmärksamhet
vaka öfver iakttagandet af de för allmänna helsooch
sjukvården meddelade stadganden och jemväl i öfrigt
egna tillsyn åt sundhetsförhållandena i allmänhet, synnerligen
i städer, köpingar, uthamnar, fisklägen eller å andra
ställen med större sammanträngd befolkning äfvensom vid
industriel anläggningar med större arbetsstyrka; börande
han vinnlägga sig om att utröna de orsaker, som nedsätta
befolkningens lifskraft, och söka motarbeta för helsan skadliga
vanor och fördomar.

2. Då missväxt, otjenligt bergningsväder, vattuflöden
eller andra ogynsamma omständigheter inom länet inträffa,
hvaraf farsot eller allmännare sjuklighet kan befaras uppkomma,
skall förste provinsialläkaren hos Konungens Befallningshafvande,
för kungörande inom länet, anmäla hvad
han anser böra iakttagas till bevarande af befolkningens
helsa.

3. För att vinna noggrann kännedom om förhållandena
angående den allmänna helso- och sjukvården inom länet
bör förste provinsialläkare, då tjenstresa af honom företages,
söka att inom de kommuner, som ligga i hans väg eller
utan resans oskäliga förlängande kunna af honom besökas,

Åtgärder för
allmän hehovård.

sammanträffa och samråda med ordförande i helsovårds- och
kommunalnämnder, läkare, presterskap eller andra personer,
som må kunna lemna tillförlitliga upplysningar i nämnda
hänseende.

§ 10.

Åtgärder för 1. År smittosam sjukdom gängse inom länet, skall
allmvTrdJUk förste provinsialläkare, med ledning af de till honom inkomna
rapporter och uppgifter om sjukdomsfall af smittosam
art, söka, der sådant finnes nödigt, inhemta närmare
upplysning om de åtgärder, som vidtagits till förekommande
af smittans utbredning. Har vidtagandet af sådana åtgärder
uraktlåtits eller förekommer eljest dertill anledning, har förste
provinsialläkaren att skriftligen meddela nödiga råd och
anvisningar samt, der så erfordras, hos Konungens Befallningshafvande
göra anmälan om förhållandet och hemställa om
förordnande för sig eller ortens provinsialläkare att verkställa
undersökning och anordna lämpliga åtgärder.

2. Kommer förste provinsialläkare under tjenstresa i
närheten af ort, der svårare farsot utbrutit, eller der farsot
vunnit större utbredning eller varaktighet, eller der han
befarar att sådan sjukdom icke rätteligen bekämpas, eger
förste provinsialläkare, ändå att förordnande dertill icke
meddelats honom, på statens bekostnad utan uppskof besöka
orten för att i samråd med vederbörande läkare och
kommunalmyndighet tillse, att de åtgärder vidtagas, hvartill
omständigheterna kunna föranleda.

3. Efter tagen kännedom af inkomna rapporter angående
tjenstfri rrättningar skall förste provinsialläkare utan
dröjsmål öfverlemna samma rapporter med dervid fogade räkningar
och andra handlingar till Konungens Befallningshafvande.

4. Förste provinsialläkare åligger att i början och
medlet af hvarje månad upprätta och till Medicinalstyrelsen
insända sammandrag af de till honom från vederbörande
läkare inkomna uppgifter om sjukdomsfall af smittosam art.

§ Il En

gång årligen skall förste provinsialläkare i derför
föreskrifven ordning visitera hvarje apoteksinrättning inom
länet, der ej sådan visitation författningsenligt skall af annan
verkställas; egande förste provinsialläkare kalla provinsial-,
extra provinsial- eller stadsläkare i orten att vid visitationen
biträda efter hvad för dem utfärdad instruktion närmare
bestämmer.

§ 12.

Förste provinsialläkare skall med uppmärksamhet följa
skyddskoppympningen inom länet och medverka till dess
behöriga handhafvande; och har han att öfver de till honom
inkomna, på grund af vaccinationsjournalerna uppgjorda
summariska förteckningar, enligt formulär, upprätta och, på
sätt i § 16 sägs, till Medicinalstyrelsen insända sammandrag
med de anmärkningar, hvartill fog må förefinnas.

§ 13.

1. Vid utöfvandet af tillsynen öfver barnmorskeväsendet
inom länet eger förste provinsialläkare att, då han finner
anledning dertill vara för handen, anställa pröfning af barnmorskas
kunskaper i den ordning gällande reglemente för
barnmorskor bestämmer och, om hon dervid befinnes okunnig
i yrket, anmäla förhållandet hos Medicinalstyrelsen.

2. Förste provinsialläkare eger att, på anmälan af
provinsial-, extra provinsial- eller stadsläkare att barnmorska
gjort sig skyldig till stor försumlighet eller svårare för -

Apotek.

Skyddskopp ympningen.

Barnmorske väsendet.

seelse, till förhör inför sig kalla barnmorskan samt, efter
omständigheterna, meddela henne tillrättavisning eller om
förhållandet göra anmälan hos Medicinalstyrelsen. Kan förseelsen
anses hafva förorsakat moder eller barn svårare
sjukdom eller död, skall sådant jemväl hos Konungens Befallningshafvande
anmälas.

3. Till förste provinsialläkare inkommen berättelse om
verkstäld instrumentalförlossning skall af honom, efter skedd
granskning, till Medicinalstyrelsen insändas.

§ 14.

Årliga resor 1. De genom denna instruktion förste provinsialläkare
plan.3 ålagda inspektioner och apoteksvisitationer äfvensom de tjenstresor,
hvilka erfordras för verkställande af dels de förrättningar,
som af Medicinalstyrelsen anbefalts eller af Konungens
Befallningshafvande utan särskildt förordnande åt honom uppdragits,
och dels de undersökningar i öfrigt, hvilka förste
provinsialläkaren på grund af meddelanden från läkare inom
länet eller eljest vunna upplysningar anser behöfliga, böra
så ordnas, att, till undvikande af tidsspillan och onödig kostnad,
särskilda förrättningsställen kunna, i den mån deras inbördes
läge sådant medgifver, under en resetur besökas.

2. I enlighet härmed har förste provinsialläkare att
upprätta och inom april månads utgång till Medicinalstyrelsen
för granskning och godkännande insända förslag till reseplan
för året; skolande i denna reseplan, så vidt ske kan, angifvas
den tid, som å hvarje förrättningsställe äfvensom för
resan mellan de särskilda förrättningsställena beräknas komma
att åtgå.

3. Efter fullbordad resa skall förste provinsialläkare
till Konungens Befallningshafvande aflemna till Medicinalstyrelsen
stäld rapport öfver hvad under resan hufvudsak -

ligen förekommit äfvensom reseräkning och protokoll öfver
verkstälda apoteksvisitationer, hvilka handlingar derefter af
Konungens Befallningshafvande insändas till Medicinalstyrelsen.

4. Förste provinsialläkare må icke under resa, som i
denna § omförmäles, eller under tjenstresor, hvilka på grund
af förordnande af honom verkställas, mot ersättning meddela
enskild sjukvård utom det honom anförtrodda provinsialläkaredistrikt,

§ 15.

1. Af förste provinsialläkare skola föras:

diarium öfver inkommande handlingar efter stadgadt
formulär samt

konceptbok öfver utlåtanden, tjenstrapporter, berättelser,
till myndigheter afgifna intyg och andra till hans tjenst verk -samhet hörande expeditioner.

2. Det åligger förste provinsialläkare att förteckna alla
till honom i tjensten ankommande cirkulär och författningar,
hvilka jemte ofvannämnda diarium och konceptbok äfvensom
den i § 6 mom. 5 omförmälda förteckning samt från myndigheter
inkomna skrivelser skola af förste provinsialläkare
behörigen förvaras och vårdas såsom ett till tjensten hörande
arkiv samt vid afgång från tjensten till efterträdaren öfverlemnas.

Till tjenstår kivet
hörande
böcker och
handlingar.

§ 16-

1. Inom april månads utgång hvarje år skall förste Årsberättelse.
provinsialläkare till Medicinalstyrelsen afgifva berättelse,
enligt af Medicinalstyrelsen faststäldt formulär, om sin verksamhet
under det förflutna året; och skola vid denna berättelse
fogas såväl de från länets i civil tjenst anstälde

läkare inkomna årsberättelser samt årsberättelse för förste
provinsialläkarens eget provinsialläkaredistrikt som ock från
helsovårdsnämnder inkomna årsberättelser äfvensom sammandrag
af de på grund af vaccinationsjournalerna upprättade,
till honom inkomna summariska förteckningar.

2. Förste provinsialläkare skall af sin till Medicinalstyrelsen
stälda årsberättelse, så fort ske kan, gifva Konungens
Befallningshafvande och länets landsting del medelst
afskrifter af densamma.

§ 17-

Tjenstledighet 1. Åtnjuter förste provinsialläkare semester såsom profr&n
“tefat?- viiisialläkare, vare han under samma tid, under förutsättning
nmgent ^ hinder icke möter för befattningens behöriga uppehållande
under ledigheten, berättigad till semester såsom förste provinsialläkare.

2. I fråga om annan tjenstledighet gäller för förste
provinsialläkare hvad för provinsialläkare i sådant hänseende
är i § 40 stadgadt, dock att under beviljad ledighet vikarie
för förste provinsialläkare alltid bör vara förordnad.

3. Önskar förste provinsialläkare att på grund af framskriden
ålder eller försvagad helsa eller af annan anledning
varda fri från sin befattning såsom förste provinsialläkare,
men vill fortfarande bestrida sin provinsialläkaretjenst, må
han derom hos Kongl. Maj:t göra ansökning; och eger, derest
ansökningen bifalles, Medicinalstyrelsen förordna annan legitimerad
läkare att uppehålla förste provinsialläkarebefattningen.

II.

Provinsialläkare.

§ 18.

Provinsialläkare åligger att inom det honom anvisade rjenståUggantjenstgöringsdistrikt
utöfva närmaste inseendet öfver den mänhet.
allmänna helso- och sjukvården, verkställa rättsmedicinska
undersökningar och andra tjenstförrättningar samt mot ersättning
efter faststäld taxa, der ej annorlunda öfverenskommes,
meddela enskild sjukvård och utfärda tjenstintyg; varande
provinsialläkare pligtig att efter förordnande af Medicinalstyrelsen
eller Konungens Befallningshafvande verkställa extra
tjenstförrättning jemväl inom annan del af länet.

§ 19.

1. Provinsialläkare utnämnes af Kongl. Maj:t på förslag Tillsättning.
af Medicinalstyrelsen.

2. Ledighet af provinsialläkaretjenst kungöres af Medicinalstyrelsen
i Post- och inrikes tidningar; och ega kompetente
sökande, att inom trettio dagar från den, då kungörelse
varit första gången i tidningarne införd, till Medicinalstyrelsen
ingifva eller med allmänna posten insända sina ansökningar
jemte kunskapsbetyg och behörigen styrkta meritförteckningar.
Medicinalstyrelsen uppför på förslaget efter
tjenståldern tre bland de sökande, der så många anmält sig,
och tilldelar sitt förord åt den bland de sökande, som med
afseende på aflagda kunskapsprof eller eljest ådagalagd skicklighet
äfvensom föregående tjenstgöring och lämplighet för

tjensten anses böra vid tillsättningen komma i åtanke; hvarefter
samtliga handlingar till Kongl. Maj:t öfverlemnas.

3. Provinsialläkaretjenst, som i brist på kompetente
sökande icke kunnat tillsättas, kungöres hvarje år under maj
månad ånyo till ansökning ledig, der ej särskild anledning
förekommer till sådant kungörande å annan tid af året.

§ 20.

tjenstens till- Utnämnd provinsialläkare tillträder tjenst och lön med
nådande. m^na(jen naSf efter den, då utnämningen skedde. Innehar
han redan vid utnämnandet sådan tjenst, qvarstår han i densamma,
till dess han tillträder den nya tjensten. Så snart
utnämnd provinsialläkare inträdt i tjenstgöring, skall han
ofördröjligen derom hos Konungens Befallningshafvande och
Medicinalstyrelsen gorå anmälan.

§ 21.

Tjenst g örings- 1. Provinsialläkaredistrikt omfattar det område, som

d7aL0Ch derför af Kongl. Maj:t blifvit bestämdt eller kan komma att
bestämmas.

2. Inom provinsialläkaredistrikt belägen stad, der stadsläkaretjenst
är inrättad, anses, äfven om tjensten är ledig,
icke tillhöra distriktet, derest icke Kongl. Maj:t annorlunda
bestämmer. Stad, der stadsläkaretjenst icke är inrättad,
räknas deremot till det provinsialläkaredistrikt, inom hvilket
han är belägen.

3. År för någon del af provinsialläkaredistrikt extra
provinsialläkare anstäld, besörjer denne derstädes de provinsialläkaren
tillkommande göromål. Dock åligger det provinsialläkaren
att, då extra provinsialläkaretjenst är ledig eller
eljest vid förefallande behof, bestrida helso- och sjukvård äfven

inom denna del af provinsialläkaredistriktet; skolande provinsialläkaren
genom Konungens Befallningshafvande underrättas
om extra provinsialläkares tillträde till och afgång från
tj en sten.

4. Provinsialläkare skall hafva sin bostad å den af Kongl.
Maj:t för distriktet bestämda station. Vid provinsialläkares
frånvaro från sitt hemvist skall han hafva fogat anstalt derom,
att i hans bostad underrättelse må kunna erhållas om så väl
stället, dit han rest, som tiden, då han kan antagas återkomma.

§ 22.

1. År till följd af svårare clio]'' mera utbredd farsot inom Biträde i tjendistriktet
provinsialläkare i behof af biträde i sjukvården, 5 skall han hos Konungens Befallningshafvande göra hemställan

om åtgärd för extra läkares förordnande.

2. Till biträde i provinsialläkares göromål må Konungens
Befallningshafvande för särskild förrättning förordna
inom orten boende, vid indelta armén anstäld bataljonsläkare,
då denne icke är till militärt]''enstgöring beordrad.

§ 23.

1. Provinsialläkare vare pligtig att ställa sig de af Förhållande
Konungens Befallningshafvande och Medicinalstyrelsen honom Tade f''manligmeddelade
förordnanden och gifna åläggande!! till noggrann heler''
efterrättelse; äfvensom att, derest förste provinsialläkaren från
honom infordrar utlåtande, rapport eller uppgift i tjensten,
dermed skyndsamt inkomma; och vare det provinsialläkare
obetaget att till förste provinsialläkaren, Konungens Befallningshafvande
eller Medicinalstyrelsen ingå med de fram -

Förhållande
till hel80-vårds- och
kommunalnämnder.

ställningar och förslag i helso- eller sjukvårdsärende rörande
distriktet, hvartill fog må förefinnas.

2. Rapport, utlåtande eller annan handling, som genom
Konungens Befallningshafvande blifvit infordrad från provinsialläkare,
skall denne till Konungens Befallningshafvande
insända för att genom samma myndighets försorg till vederbörande
befordras.

3. Har uppgift, rapport eller annan handling, som enligt
gällande föreskrift skall till provinsialläkare insändas,
icke i behörig tid inkommit, eger provinsialläkare hos Konungens
Befallningshafvande begära handräckning för bekommandet
af handlingen.

§ 24.

1. Provinsialläkare, som har sin station inom samhälle
å landsbygden, för hvilket helsovårdsstadgan i hvad den
rörer stad är i tillämpliga delar gällande, skall vara ledamot
af helsovårdsnämnden på stället.

2. Finner provinsialläkare sammanträde med helsovårdseller
kommunalnämnd, hvaraf han ej är ledamot, vara för
behandling af ärende angående allmän helso- och sjukvård
af behof påkalladt, eger han derom hos nämnden göra framställning;
och skall sådant sammanträde skyndsamt eg a rum
och provinsialläkaren i god tid erhålla underrättelse om tiden
och stället för detsamma. Vill han för inställelse vid sådant
sammanträde eller vid sammanträde, hvartill han af kommunalnämnd
blifvit kallad, åtnjuta ersättning af allmänna
medel, skall han anmäla ärendet till Konungens Befallningshafvandes
pröfning för erhållande af dess förordnande att
öfvervara sammanträdet.

§ 25.

Provinsialläkare skall söka träffa öfverenskommelse med Mottagningar

, . utom stationen.

-aflägse belägna kommuner inom distriktet om anordnande
på lämpliga ställen af regelbundet återkommande mottagningar
för meddelande af läkarevård. Önskar kommun anordnande
af dylika mottagningar, men har öfverenskommelse
med provinsialläkaren derom icke kunnat bringas till
stånd, må kommunen före den 1 oktober göra framställning
i ämnet hos Konungens Befallningshafvande, som, efter det
vederbörande blifvit hörde, före årets utgång till Medicinalstyrelsen
insänder samtliga under året från länet inkomna
sådana framställningar med dertill hörande handlingar jemte
eget utlåtande. Vid framställning, hvarom nu är nämndt,
skall, såvida afseende derå må kunna fästas, vara fogadt
vederbörande kommuns eller kommuners i behörig ordning
gjorda åtagande att besörja eller bekosta läkarens fortskaffning
till och från mottagningsstället och att kostnadsfritt
tillhandahålla honom lämplig och under kall årstid
eller väderlek uppvärmd mottagningslokal, hvarjemte tillika
bör uppgifvas om och i sådant fall hvilka ytterligare förmåner
af kommun erbjudas läkaren för hans inställelse. Medicinalstyrelsen
eger derefter afgöra, om sådan mottagning,
som i denna § afses, skall ega rum eller icke, och må Medicinalstyrelsen
jemväl, på derom af vederbörande kommun
eller provinsialläkare genom Konungens Befallningshafvande
gjord framställning, bestämma, huruvida påbjuden mottagning
skall såsom icke vidare motsvarande sitt ändamål upphöra.

§ 26.

1. Provinsialläkare skall gifva noga akt på de förhål- Åtgärder för
landen, hvilka kunna inverka på befolkningens helsa, och lärd! *°

vid alla lämpliga tillfällen härutinnan meddela upplysningar
och råd.

2. För sådant ändamål bör provinsialläkare bereda sig’
kännedom om distriktets naturbeskaffenhet; befolkningens lefnadssätt,
vanor och fördomar; beskaffenheten af bostäder,,
vatten, som till dryck eller matlagning användes, födoämnen
och njutningsmedel; barnens vård och ty siska uppfostran
m. m.; samt om deraf härflytande helsofiendtliga förhållanden.

3. För främjande af hvad till allmän sundhet hörer skall
provinsialläkare söka medverkan af Konungens Befallningshafvande
och förste provinsialläkaren samt kommunalmyndighet
och presterskap i distriktet.

4. Provinsialläkare har att egna tillsyn åt efterlefnaden
af de för allmänna helso- och sjukvården meddelade stadganden
och föreskrifter; och bör lian, der försumlighet i sådant
afseende eller eljest sanitära missförhållanden af honom iakttagas,
efter sakens beskaffenhet söka bereda rättelse derutinnan
eller ock anmäla förhållandet hos förste provinsialläkaren.

5. Under sina tjenstresor inom distriktet bör provinsialläkare,
när tid och omständigheter medgifva, undersöka
sundhetsförhållandena i de anstalter och lägenheter, som omförmälas
i § 8, samt dervid fästa vederbörandes uppmärksamhet
å de för helsotillståndet skadliga missförhållanden,
som af honom iakttagas.

6. tiar provinsialläkare under eu tid af ett år icke genom
tjenstresa eller annorledes kommit i tillfälle att besöka
viss del af distriktet, och anser han undersökning med hänsyn
till den allmänna helsovården vara derstädes nödig, eger
han anmäla förhållandet hos Konungens Befallningshafvande,
som, efter förste provinsialläkarens hörande och derest om -

Öl

ständigheterna dertill föranleda, förordnar om sådan undersökning.

§ 27.

1. Uppkommer inom provinsialläkaredistrikt allmännare
sjuklighet eller utbryter derstädes farsot eller smittosam sjukdom,
har provinsialläkaren att ställa sig till noggrann efterrättelse
hvad honom i sådant afseende enligt särskilda författningar
angående allmänna helso- och sjukvården åligger.

2. Varder provinsialläkare vid inträffadt eller misstänkt
fall af sådan smittosam sjukdom, som omförmäles i § 20
mom. 1 af Kong], förordningen angående åtgärder mot införande
och utbredning af smittosamma sjukdomar bland
rikets invånare den 19 mars 1875, af vederbörande kommunalnämnds
ordförande skriftligen anmodad att besöka orten,
och har tillika upplysning lemnats om sjukdomens beskaffenhet
samt den insjuknades namn, ålder och bostad, skall
provinsialläkaren, derest han finner sådan smittosam sjukdom,
som nu afses, antagligen vara för handen, så fort ske
kan besöka orten samt meddela, jemte föreskrifter om den
eller de sjukes vård, anvisning om de åtgärder, hvilka böra
vidtagas till förekommande af sjukdomens utbredning. Kostnad
för sådan resa, som nu är sagd, bestrides af staten och
vederbörande kommun till hälften hvardera.

3. Finner provinsialläkaren sjukdomen icke vara af
den beskaffenhet, att resa bör efter bestämmelserna i näst
föregående moment företagas, skall han derom skriftligen
underrätta kommunalnämnden och, der sjukdomen är af
smittosam art, tillika meddela nödiga råd och anvisningar.

4. Antager smittosam sjukdom sådan utbredning, att
densamma kan anses hafva öfvergått till farsot, skall pro -

Åtgärder för
allmän sjukvård.

vinsialläkare, på anmodan af ordförande i kommunalnämnd,
som vill hos Konungens Befallningshafvande anhålla om förordnande
för provinsialläkaren att ensamt på statens bekostnad
besöka orten, i ärendet till nämnden afgifva yttrande
att biläggas dess hemställan hos Konungens Befallningshafvande.

5. Har provinsialläkare erhållit kännedom derom, att
sjukdomsfall af kolera, smittkoppor eller fläckfeber inom distriktet
inträffat, eger han att på statens bekostnad till stället
företaga resa jemväl utan särskild kallelse af ordförande i
kommunalnämnd eller förordnande af Konungens Befallningshafvande.

6. Sedan tjenstresa enligt mom. 2, 4 och 5 eller sådan resa
för smittosam sjukdom, hvartill Konungens Befallningshafvande
utan föregående hemställan af kommunalnämnd meddelat
förordnande, verkstälts, skall provinsialläkare ofördröjligen
till förste provinsialläkaren insända sin till Medicinalstyrelsen
stälda rapport derom, med angifvande af tid och
ort för resan, sjukdomens art och de omständigheter, under
hvilka den uppträder, antalet insjuknade inom hvarje hushåll,
förefunna sanitära missförhållanden samt i afseende derå vidtagna
åtgärder; och bör vid rapporten fogas reseräkning äf
vensom ordförandens i kommunalnämnden skriftliga anmodan
eller Konungens Befallningshafvandes förordnande, om resan
deraf varit föranledd.

7. Provinsialläkare skall, då farsot eller smittosam sjukdom
inom distriktet är gängse, söka inhemta upplysning
om sjukdomens fortgång och antalet insjuknade och döde.
Finner provinsialläkaren dervid ytterligare tjenstbesök på
stället erforderligt, skall han anmäla sådant hos Konungens
Befallningshafvande; och bör vid svarare farsot provinsial

läkaren utöfver de uppgifter om sjukdomsfall, som det enligt
§ 59 punkten 5 åligger honom att afgifva, hvar eller
hvarannan vecka till förste provinsialläkaren insända särskild
rapport angående sjukdomsförhållandet,

§ 28.

1. Har, efter Konungens Befallningshafvandes förord- Åtgärder mot
ilande, provinsialläkare besigtiga! personer, misstänkta för ve_

nerisk sjukdom, skall han till kommunalnämndens ordförande
skriftligen uppgifva, till namn och vistelseort, de af sjukdomen
angripna, hvilka icke inom viss, af läkaren utsatt kort tid tillförlitligen
styrkt, att de betjena sig af ändamålsenlig sjukvård;
börande provinsialläkaren tillika förständiga kommunalnämnden
att dels draga försorg derom, att de sålunda antecknade
varda skyndsamt intagna till vård å kurhus eller kurhusafdelning
vid länets lasarett och dels, då sådant skett, derom
underrätta provinsialläkaren. Vägrar någon för sjukdomen
skäligen misstänkt person att låta besigtiga sig, anmäles
sådant hos Konungens Befallningshafvande för den åtgärd,
som af omständigheterna påkallas.

2. Till förekommande af venerisk sjukdoms spridning bör
provinsialläkare i allmänhet vid anträffad! sjukdomsfall söka
utröna, huru smittan tillkommit, samt på lämplig sätt verka
för den sjukes intagande till vård å sjukhus; hvarjemte
provinsialläkaren, der den sjuke undandrager sig behandling
eller icke följer dervid gifna föreskrifter, och synnerlig fara
för smittans utbredning förefinnes, bör om förhållandet underrätta
helsovårds- eller kommunalnämnden.

§ 29.

1. Provinsialläkare skall söka förmå kommunalnämnd i Förråd af

socken, som är belägen aflägse från apotek eller medikaments- infektions medel
a landsbygden
m. m. 0

Apotek.

förråd, eller der smittosam sjukdom utbrutit eller allmännare
sjuklig-het är gängse, att anskaffa och mot inköpspris, der ej
betalningen till större eller mindre del af kommunen efterskänkes,
tillhandahålla kommunens medlemmar nödiga läkeoch
desinfektionsmedel, deribland dock icke må ingå sådana,
som i gällande farmakopéer och medicinaltaxor äro betecknade
med giftmärke; och skall provinsialläkaren för medlens
inköp å apotek, på begäran af kommunalnämnden, meddela
reqvisition å desamma jemte skriftlig anvisning huru medlen
böra användas samt, såvidt möjligt, tillse ej mindre att andra
medel icke i sådant förråd förvaras eller derifrån utlemnas,
än de som äro tjenlig^ för de med förrådet afsedda ändamål,
än ock att medlen varda genom kunnig sjuksköterska eller
annan pålitlig person utdelade.

2. Provinsialläkare skall, der så finnes behöfligt, söka
befrämja aftal mellan apotekare och kommunalnämnd om expedition
af läkemedel medelst s. k. medikamentslåda eller på
annat lämpligt sätt.

3. Vid reqvisition, hvarom i mom. 1 sägs, äfvensom
vid föreskrifvande i allmänhet af läkemedel, särskildt sådana
som skola af kommun eller mindre bemedlade betalas, bör
provinsialläkare, synnerligen i fråga om valet af läkemedel,
formen för tillredningen och sättet för utlemnandet deraf, iakttaga
all den sparsamhet, som är förenlig med ändamålets vinnande.

§ 30.

1. Provinsialläkare tillhör ätt hafva närmaste uppsigt
öfver de inom distriktet befintliga apoteksinrättningar samt för
detta ändamål genom besök på stället öfvertyga sig om apotekets
ordentliga skötsel och egna uppmärksamhet åt beskaffenheten
och taxeringen af utlemnade läkemedel.

2. Vid deri årliga visitation, som af förste provinsialläkare
å apoteksinrättning hålles, skall provinsialläkare på
kallelse af förste provinsialläkaren biträda. Har vid sådan
visitation apotekaren förelagts att inom viss utsatt tid hafva
rättat befunna felaktigheter, skall provinsialläkaren tillse, att
detta föreläggande behörigen fullgöres, och, om han derom af
förste provinsialläkaren anmodas, efter den föresätta tidens
utgång till denne anmäla hvad af apotekaren blifvit i anmärkta
hänseendet åtgj ordt.

3. Inom distriktet bosatt apoteksföreståndares frånfälle,
iråkade obestånd eller annat förfall för apotekets behöriga
skötande skall provinsialläkare hos Medicinalstyrelsen och
förste provinsialläkaren anmäla, så snart han derom erhållit
kännedom.

4. Får provinsialläkare vetskap om bedrifven olaglig
försäljning af läkemedel eller om qvacksalfveri, som idkats
till allmänhetens men eller hvaraf uppkommit skadliga följder
för enskildes helsotillstånd, skall han derom göra anmälan
hos Konungens Befallningshafvande.

§ 31.

1. Provinsialläkare åligger att utöfva noggrann tillsyn
•öfver skyddskoppympningen inom distriktet samt meddela
undervisning i ympningens verkställande åt dem, som kunna
vara i fråga att till vaccinatörer antagas.

2. Sedan vaccinationsjournalerna för distriktet genom
Konungens Befallningshafvandes försorg kommit provinsialläkare
till hända, tillkommer det honom: att granska desamma
och tillse, att de äro behörigen affattade och styrkta; att, om
journal befinnes i ofullständigt skick, förelägga den försumlige
att ofördröjligen fullgöra hvad i förevarande hänseende

Skyddskoppympning
en.

BarnmorsJce väsendet.

uraktlåtits och, der rättelse ej sker inom utsatt tid, anmäla
förhållandet hos Konungens Befallningshafvande för dess åtgärd;
att, efter verkstäld granskning, öfver journalerna upprätta
eu summarisk förteckning med uppgifter enligt faststäldt
formulär, hvilken förteckning jemte journalerna bifogas den
årsberättelse, som enligt § 39 skall till förste provinsialläkaren
insändas.

3. Finner provinsialläkare skyddskoppympningen i någon
kommun vara försummad eller derom gifna föreskrifter eljest
åsidosatta, skall han söka deri åstadkomma rättelse eller, der
så erfordras, anmäla förhållandet hos Konungens Befallningshafvande
för vidtagande af nödiga åtgärder.

4. Vid yppad farsot af smittkoppor skall provinsialläkare
tillse, att vaccination och ^vaccination företagas, och i sådant
afseende söka helsovårds- eller kommunalnämnds medverkan.

§ 32.

1. Öfver barnmorskor inom distriktet utöfvar provinsialläkare
närmaste tillsyn i enlighet med hvad i särskild! reglemente
finnes föreskrifvet; och skall han, då barnmorska efter
sin bosättning inom distriktet hos honom anmäler sig, derom
göra anteckning å barnmorskebrefvet och införa henne å förteckningen
öfver distriktets barnmorskor.

2. Vid öfvervakandet af det sätt, hvarpå barnmorska
fullgör sina skyldigheter, skall provinsialläkare, då barnmorska
beträdes med mindre förseelse, meddela henne tillrättavisning
och erinran om hennes åligganden, men, i händelse hon
gjort sig skyldig till stor försumlighet eller svårare förseelse,
derom göra anmälan hos förste provinsialläkaren.

3. Får provinsialläkare kännedom derom att af barnmorska
vårdad qvinna blifvit angripen af barnsängsfeber,

skall han erinra barnmorskan om hennes skyldighet att under
minst en veckas tid efter sjukdomsfallet afhålla sig från all praktik
och att jemväl i öfrigt noggrant iakttaga de till förekommande
af bamsängsfebers spridning för barnmorska föreskrifna försigtighetsmått.
Har provinsialläkare anledning misstänka, att
barnmorska genom uraktlåtet iakttagande af dessa försigtighetsmått
spritt smitta till annan barnsängsqvinna, eger han
att för viss tid, högst fjorton dagar, förbjuda barnmorskan
att utöfva yrket och om hennes försumlighet göra anmälan
hos förste provinsialläkaren.

4. Af barnmorska till provinsialläkare insänd berättelse
om verkstäld instrumentalförlossning skall af honom utan
dröjsmål granskas och, sedan föreskrifna upplysningar inkommit,
till förste provinsialläkaren insändas, åtföljd af provinsialläkarens
utlåtande, hvari äfven böra omnämnas de åtgärder,
iivilka han med anledning af berättelsen må hafva vidtagit.

5. Vid afgifvande af det i gällande reglemente för barnmorskor
omförmälda intyg, huruvida den, som ämnar söka
inträde såsom lärling vid statens läroanstalter för undervisning
i barnmorskekonsten, är frisk, har stadig helsa och är
fri från kroppslyten, skall provinsialläkare, efter tagen kännedom
om qvinnans kunskapsbetyg, söka utröna hennes fattningsgåfva
samt, på grund af den föregångna undersökningen
och pröfningen äfvensom med ledning jemväl af öfriga
för ansökningen nödiga intyg, angifva huruvida hon synes
vara lämplig, mindre lämplig eller synnerligen lämplig till
barnmorska.

6. Provinsialläkare bör söka medverka dertill, att behörigen
examinerade barnmorskor af kommunerna antagas
samt att oexamineradt förlossningsbiträde icke anlitas, der
barnmorska är att tillgå. Finner provinsialläkare, att oexa -

mineradt förlossningsbiträde genom okunnighet eller vårdslöshet
vid förlossningen vållat modrens eller barnets död, bör
lian sådant hos Konungens Befallningshafvande anmäla för
anställande af åtal.

§ 33.

Tillsyn öfver \ j enlighet med gifna föreskrifter har provinsialläkare
öfver utackor- ap, tillse, huruvida behörig vård egnas inom distriktet betintlige
sinnessjuke, hvilka icke äro intagne a onentlig eller med
Kongl. Maj ds tillstånd inrättad enskild anstalt för sådane
sjuke.

2. Äfvenledes bör provinsialläkare under tjenstresor
inom distriktet söka inhemta upplysningar om det sätt, hvarpå
utackorderade barn, i synnerhet späda sådana, vårdas, och,
när tid och omständigheter det medgifva, deråt egna tillsyn.

§ 34.

Biträde vid in- Provinsialläkare är skyldig att efter förordnande biträda
vision angåen> den revision, som har att pröfva frågor angående värnpligti de

värnplig- . . ,. ,

uge. ges inskärning till vapen!) enst.

§ 35.

Rättsmedicin- k Provinsialläkare tillkommer att på förordnande af Ko*U
n2gar.°k gens Befallningshafvande, domare eller i stad, som tillhör distriktet,
polismyndighet utföra rättsmedicinsk undersökning af
död menniskas kropp i enlighet med gällande bestämmelser
angående hvad vid sådan undersökning bör iakttagas. Det
utlåtande, som på grund af undersökningen skall af provinsialläkaren
eller, i händelse af laga förfall för honom, af
annan dertill förordnad läkare afgifvas, bör vara så affattadt,
att vid hvarje deri förekommande slutledning hänvisas till de

i obduktionsprotokollet eller i protokollet öfver rättskemisk
eller annan undersökning, derest sådan egt rum, anförda omständigheter,
hvarpå slutledningen stödjer sig. Protokoll jemte
utlåtande eller behörigen styrkta afskrifter af desamma skola
till den myndighet, som förordnat om undersökningen, af provinsialläkaren
öfverlemnas inom en vecka efter förrättningens afsilande
eller, om undersökning åt rättskemisten egt rum, inom
samma tid efter det dennes protokoll kommit provinsialläkaren
tillhanda. Behörigen styrkt afskrift af handlingarna skall derjemte
ofördröjligen åt provinsialläkaren genom Konungens
Befallningshafvande insändas till Medicinalstyrelsen.

2. Likaledes skall provinsialläkare utan dröjsmål å lefvande
person verkställa undersökning, hvartill lian af Konungens
Befallningshafvande, domare eller i stad, som tillhör
distriktet, polismyndighet förordnas. Sådan förrättning må
utföras utan vittnen, sedan nödig bevisning förebragts för
bestyrkande åt personens identitet. De vid undersökningen
gjorda iakttagelser, hvilkas affattande i särskild! protokoll
icke erfordras, skola efter förda minnesanteckningar intagas i
utlåtande, som derefter öfverlemnas till den myndighet, som
förordna! om undersökningen. Derjemte skall afskrift af
utlåtandet, jemte förordnandet och räkning å ersättningför
förrättningen, ofördröjligen insändas till Konungens Be .

fallningshafvande för att till Medicinalstyrelsen befordras.

3. Utlåtande eller intyg, som på grund af rättsmedicinsk
undersökning till myndighet afgifves, skall af provinsialläkare
bestyrkas med orden: »hvilket härmed på heder
och samvete intygas»; och bör afskrifts enlighet med hufvudskriften
af provinsialläkare styrkas med orden: »å tjenstens
vägnar.»

§ 36.

låtande och Utlåtande, intyg eller upplysningar, hvilka provinsialydighel7Jn''
läkare af Medicinalstyrelsen, Konungens Befallningshafvande,
förste provinsialläkaren, domare eller i stad, som tillhör distriktet,
polismyndighet anmodas lemna, skall han, sedan
de i sammanhang dermed föreskrifna besigtningar eller eljest
nödiga undersökningar blifvit- utförda, skyndsamt afgifva så
fullständigt och i så bestämda ordalag affattade, som låter sig
göra, samt med angifvande af de grunder, hvarpå uttalade
åsigter stödjas; och bör provinsialläkare för sådant ändamål
ega tillgång till alla de ransaknings- eller andra handlingar,
hvilka kunna tjena till upplysning i ärendet.

§ 37.

Intyg au m- Intyg, som på enskild persons begäran af provinsialläkare
sUldajerso- utfårda^ gkall grunda sig på föregången undersökning samt,

med angifvande af dess ändamål, vara i så bestämda och tydliga
ordalag affattadt, att läkarens åsigt med visshet kan al intyget
inhemtas. Deri hör ock vara intagen uppgift om tiden
och stället för undersökningen, och skall intyget, om det är
afsedt att åberopas inför domstol eller annan offentlig myndighet,
vara bestyrkt, på sätt i § 35 sägs.

§ 38.

Till tjenstår Jävet
hörande
böcker och
handlingar.

1. Af provinsialläkare skola föras:

diarium öfver inkommande handlingar efter stadgadt formulär
;

konceptbok öfver tjenstrapporter, utlåtanden, berättelser,
obduktionsprotokoll, till myndigheter afgifna intyg och andra
till hans tjenstverksamhet hörande expeditioner; samt

journal öfver den sjukvård, som af honom utöfvas.

2. Till provinsialläkare i tjensten ankommande cirkulär
och författningar skola af honom förtecknas och, jemte ofvan
nämnda diarium och koncoptbok äfvensom de från kommunalnämnder
och presterskap årligen inkommande uppgifter,
barnmorskornas dagböcker och från myndigheter inkomna
skrifvelser, såsom ett till tjensten hörande arkiv behörigen
förvaras. Af inkomna handlingar, som mer än tio år i arkivet
förvarats, må dock sådana förstöras, som af förste provinsialläkaren
vid inspektion af arkivet dertill bestämmas.

3. Arkivet skall i enlighet med deröfver upprättad inventarieförteckning
vid provinsialläkares afgång från tjensten
öfverlemnas till efterträdaren, som har att, efter det han inträdt
i tjenskiftning, ofördröjligen till förste provinsialläkaren
insända en afskrift af inventarieförteckningen. Till efterträdarens
ledning vid affattande! af årsberättelsen skall jemväl
till honom aflemnas utdrag åt journalen för den tid, hvaröfver
berättelse ännu icke blifvit uppsatt.

§ 39.

1. Inom mars månads utgång hvarje år skall provin- Årsberättelse.
sialläkare till förste provinsialläkaren insända till Medicinalstyrelsen
stäld berättelse för det sistförflutna året rörande

helso- och sjukdomsförhållandena inom distriktet, verkstälda
• tjenstförrättningar m. m., i enlighet med det för sådan berättelse
faststälda formulär.

2. Till grund för denna berättelse skola läggas:

a) provinsialläkares diarium, konceptbok och sjukjournal
för den tid, som är i fråga;

b) de skriftliga uppgifter, hvilka skola inom januari månads
utgång aflemnas till provinsialläkaren af kommunalnämnder
inom distriktet;

c) de från presterskapet till Konungens Befallningshafvande
före januari månads utgång inkomna och derefter till
provinsialläkaren öfverlemnade vaccinationsjournaler; samt

d) de förteckningar å sinnessjuke och idioter, Indika presterskapet
har att före utgången af januari månad årligen
öfversända till provinsialläkaren.

3. Möter hinder för provinsialläkare att vid föreskrifven
tid aflemna sin årsberättelse, skall han inom samma tid derom
göra anmälan hos förste provinsialläkaren med uppgift
om orsaken till dröjsmålet och tiden, då aflemnandet antagligen
kan ske.

§ 40.

Tjenstledighet. 1. Provinsialläkare må utan särskildt tillstånd begifva
sig utom sitt distrikt på högst ett dygn i sänder, dock att
sådan tjenstledighet icke får åtnjutas för längre tid än sammanlagdt
femton dygn om året.

2. Provinsialläkare, som tjenstgjort, tio år såsom sådan,
eger efter derom hos Medicinalstyrelsen gjord framställning
att, när Medicinalstyrelsen pröfvar sådant kunna ske utan
hinder för tjenstens behöriga uppehållande, åtnjuta semester
antingen årligen eu månad eller hvartannat år två månader,
med skyldighet för provinsialläkaren att till hända hålla eller
bekosta bostad under tiden åt vikarien.

3. Annan tjenstledighet må af Konungens Befallningshafvande
beviljas provinsialläkare för högst en månad, derest
ledigheten icke för statsverket medför utgift till vikaries aflönande.
Anses särskild vikarie under ledigheten icke behöflig,
uppdrager Konungens Befallningshafvande förekommande
tjenstförrättningar åt annan provinsialläkare inom länet.
Finnes åter vikarie i anseende till distriktets behof af läkarevård

icke kunna undvaras, eger Konungens Befallningshafvande
att, på förslag af provinsialläkaren, till vikarie förordna eu
legitimerad läkare och derom underrätta Medicinalstyrelsen.

4. År legitimerad läkare för förordnande icke att tillgå,
eller skulle tjenstledighet under tid, som i inom. 3 är nämnd,
föranleda utgift för statsverket, eller är provinsialläkare i behof
af längre ledighet, skall ansökning om tjenstledighet ingifvas
till Konungens Befallningshafvande för att af denna
myndighet, jemte eget yttrande, öfversändas till Medicinalstyrelsen,
som, då ledigheten icke afser längre tid än sex
månader, eger bevilja densamma men i annat fall öfverlemnar
ansökningen, jemte eget utlåtande, till Kong! Maj:t.

5. Vid tjenstledighet, som af Kongl. Maj:t eller Medicinalstyrelsen
beviljas, äfvensom när Konungens Befallningshafvande
vid ledighet af tjensten eller eljest anmäler behof
af vikarie, eger Medicinalstyrelsen förordna om tjenstens bestridande
under ledigheten.

III.

Extra provinsialläkare.

§ 41.

1. Uppstår å landet fråga att för sjukvården inom en Tillkomst af
eller flera kommuner få anstäld extra provinsialläkare med * sialläkarerätt
att vid befordran räkna tjenstår lika med civile läkare i sättning deraf
statens tjenst, och önskas bidrag af staten till dylik läkares
aflöning, ankommer det på länets landsting, derest bidrag till
aflöningen äfven af landstinget beviljas, men eljest på vederbörande
kommun eller kommuner, att i ärendet till Kongl.

Maj:t. göra underdånig framställning; börande denna åtföljas

af dels förslag rörande station och tjenstgöringsområde för
läkaren, dels ock vederbörande kommuns eller kommuners
laga kraft egande beslut att med visst belopp bidraga till
läkarens aflöning under minst fem år. Varder statsbidrag
till ifrågavarande ändamål beviljadt, bär landstinget att för
hvarje af staten sålunda understödd extra provinsialläkäretjenst
inom länet utse en styrelse af i orten boende män föi
handhafvande af ärenden angående tjensten.

2. På anmälan af den i näst föregående mom. omförmälda
styrelse eger Medicinalstyrelsen att om tjenstens tillsättande
för tid, som af styrelsen föreslagits, utfärda kungörelse
i enlighet med hvad i § 19 mom. 2 finnes stadgadt.
Sedan ansökningstiden tilländagått, skola de inkomna ansökningshandlingarna
af Medicinalstyrelsen, med bifogande af
dess yttrande om de sökandes kompetens, öfverlemnas till
förenämnda af landstinget utsedda styrelse, som har att, med
förordande af en bland de sökande, återställa handlingarna,
hvarefter Medicin alstyrelseu till tjenstens bestridande under
den i kungörelsen utsatta tid förordnar den, som på grund
af det gifna förordet äfvensom skicklighet och förtjenst anses
böra komma i åtanke.

3. Entledigande från extra provinsialläkäretjenst, hvarom
i ofvanstående mom. förmäles, meddelas af Medicinalstyrelsen.

4. Vill kommun utan anspråk på statsbidrag till aflönande
af den läkare, som af kommun för sjukvården anställes,
bereda denne, såsom extra provinsialläkare, rätt till tjenstårsberäkning,
som i mom. 1 sägs, må kommun derom göra
underdånig ansökning med förslag rörande station och tjenstgöringsområde
samt sättet för styrelses utseende och läkarens
antagande äfvensom uppgift om utfästa löneför -

maner; och vill Kongl. Maj:t derefter i ärendet vidare besluta.

5. År, då denna instruktion träder i kraft, för sjukvården
inom en eller flera kommuner eller del af kommun inrättad
distriktsläkaretjenst med rätt till tjenstårsberäkning, gäller i
fråga om innehafvare af sådan tjenst hvad i denna instruktion
om extra provinsialläkare sägs. Blifver tjensten ledigunder
längre tid än ett år, upphör rätten till tjenstårsberäkning
för samma tjenst, och skola för återvinnande af sådan
rätt äfvensom för tjenstens tillsättning tillämpas de i mom. 1
och 2 eller mom. 4 gifna bestämmelser.

§ 42.

Extra provinsialläkare åligger att inom det honom anvi- Åliggande*
säde tjenstgöringsområde besörja de provinsialläkaren tillkommande
göromål och dervid ställa sig till efterrättelse,
hvad i denna instruktion finnes för provinsialläkare föreskrifvet;
dock att skyldighet att mot ersättning efter faststäld
taxa, der ej annorlunda öfverenskommes, bestrida enskild
sjukvård gäller endast för sådan extra provinsialläkare, till
h vilkens aflönande staten bidrager. För tjenstförrättning,
som jemlikt § 27 eller i öfrigt på grund af myndighets förordnande
af extra provinsialläkare utföres, eger denne åtnjuta
ersättning lika med provinsialläkare.

§ 43.

Extra provinsialläkare, till hvars aflöning staten bidra- Tjenstledig!*''
ger, må beviljas tjenstledighet af den af landstinget utsedda
styrelse, åliggande dervid extra provinsialläkaren, att, såvida
styrelsen ej annorlunda bestämt, till tjenstens uppehållande
under ledigheten föreslå en legitimerad läkare, med hvilken

Anmälan om
tillträde till
och afgång
från tjensten
äfvensom om
viss tjenstledighet.

Tjenstårsber
åkning.

Tillsättning
och afsked.

extra provinsialläkaren i sådant afseende träffat ölverenskommelse.
Afser tjenstledighet ej längre tid än en månad,
må styrelsen förordna den föreslagne vikarien, men vid ledighet
för längre tid, äfvensom då legitimerad läkare icke är
att tillgå, skola framställning och förslag angående förordnandet
af styrelsen göras hos Medicinalstyrelsen. Beviljad tjenstledighet
må icke i något fall medföra utgift för statsverket,

§ 44.

Extra provinsialläkares tillträde till och afgång från tjensten
skall af den utsedda styrelsen utan dröjsmål anmälas
hos Medicinalstyrelsen och Konungens Befallningshafvande;
och skall anmälan på enahanda sätt göras, då extra provinsialläkare
erhåller ledighet från tjensten utöfver en vecka.

IV.

Städs- och stadsdistriktsläkare.

§ 45.

1. Rätt att vid befordran räkna tjenstår lika med civile
läkare i statens tjenst tillkommer, utan särskildt tillstånd, i
hvarje stad allenast en af staden antagen och aflönad läkare.

2. Önskar stad bereda rätt till sådan tjenstårsberäkning
jemväl åt en andre stadsläkare eller derutöfver åt en eller
flere stadsdistriktsläkare, ankommer på stadsfullmäktige att
derom göra ansökning hos Kongl. Maj:t, som efter pröfning
af vidden af de göromål,'' hvilka skola tillkomma läkaren,
vill i ärendet besluta.

§ 46.

1. Stadsläkaretj enst kungöres af magistraten med ansökningstid
af tretio dagar från den, då kungörelsen varit

första gången i Post- och inrikes tidningar införd. Efter
ansökningstidens utgång insänder magistraten inkomna ansökningar
till Medicinalstyrelsen, för inhemtande af dess utlåtande
om de sökandes kompetens, och öfverlemnar efter handlingarnas
återbekommande desamma jemte infordradt yttrande
från helsovårdsnämnden och eget utlåtande till stadsfullmäktige.

Desse ega derefter att bland de kompetente sökande till stadsläkare
utse en, för hvilken magistraten, sedan valet vunnit
laga kraft, utfärdar fullmakt eller förordnande.

2. Stadsdistriktsläkare utses i nyss nämnda ordning
likaledes'' af stadsfullmäktige. Har i stad förvaltningen af den
allmänna sjukvården uppdragits åt helsovårdsnämnden, kunna
stadsfullmäktige jemväl åt nämnden öfverlåta antagandet af
stadsdistriktsläkare.

3. Då utsedd stads- eller stadsdistriktsläkare sin tjenst
tillträder eller derifrån afgår, skall magistraten derom göra
anmälan hos Medicinalstyrelsen och Konungens Befallningshafvnde
samt tillika, der flere stadsläkare finnas, hos nämnda
myndigheter vid tillträdet till sådan tjenst tillkännagifva, hvilken
af läkame åligger verkställa rättsmedicinska undersökningar.

4. Afsked eller entledigande från stadsläkaretjenst meddelas
af magistraten.

§ 47.

Hemsökes stad af så svår eller så utbredd farsot, att Biträde i läder
anstälde läkare behöfva biträde i läkarevården, eger ma- under farsot,
gistraten att om extra läkares förordnande på statens bekostnad
göra framställning hos Konungens Befallningshafvande,
som, med bifogande af eget yttrande, anmäler förhållandet
hos Medicinalstyrelsen.

Åligganden.

§ 48.

1. Stadsläkare tillkommer att egna sorgfällig uppmärksamhet
åt den allmänna helso- och sjukvården inom staden
och dess område, att derstädes efter förordnande verkställa
rättsmedicinska besigtningar och undersökningar samt att åt
stadens invånare lemna läkarevård; och har stadsläkaren att
i utöfning af sin befattning ställa sig till efterrättelse ej mindre
gällande författningar angående allmänna helso- och sjukvården
än äfven för stadens läkare i vederbörlig ordning utfärdad
särskild instruktion samt i tillämpliga delar de för
provinsialläkares tjenstutöfning gifha stadganden.

2. I öfverensstämmelse härmed åligger stadsläkare:

l:o att såsom ledamot af stadens helsovårdsnämnd hos
densamma anmäla sanitära missförhållanden inom staden och
föreslå åtgärder deremot; att på anmodan af nämnden afgifva
utlåtande i sanitära frågor och deltaga i beslutade besigtninp-ar;
att vid hotande eller utbruten farsot föreslå de med anledning
deraf erforderliga åtgärder och vid deras utförande
biträda och dem öfvervaka; att taga kännedom om de till
nämnden inkomna anmälningar om fall af smittosam sjukdom
och deröfver den 1 och 16 i hvarje månad upprätta sammandrag
och ofördröjligen insända detsamma till förste provinsialläkaren;
samt att biträda vid affattande! af den berättelse
om helsotillståndet i staden under sist förflutna året, som
det åligger nämnden att inom februari månads utgång hvarje
år till förste provinsialläkaren afgifva;

2:o att i stad, der vaccindepot icke finnes inrättad, ansvara
för skyddskoppsympningens behöriga handhafvande och,
der biträde af vaccinatör erfordras, efter anmälan hos magistraten
antaga sådan för att under stadsläkarens inseende biträda vid

ympningen; att öfver vaccinationsjournalerna upprätta eu summarisk
förteckning-, hvilken jemte journalerna bifogas den årsberättelse,
som skall åt honom till förste provinsialläkaren
afgifvas; samt att i öfrig! fullgöra hvad enligt författningarna
angående skyddskoppympningen åligger stadsläkare;

3.o att utöfva närmaste tillsyn öfver de inom staden
praktiserande barnmorskor och, då de hos honom anmäla
sin bosättning i staden, derom å barnmorskebrefvet göra anteckning
samt att vid öfvervakandet af det sätt, hvarpå barnmorska
fullgör sina skyldigheter, iakttaga hvad i sådant afseende
för provinsialläkare blifvit föreskrifvet;

4:o att hafva närmaste uppsigt öfver de i staden befintliga
apotek, tör detta ändamål tid efter annan besöka dem,
egna uppmärksamhet åt derifrån utlemnade läkemedels beskaffenhet
och taxering samt, på kallelse åt förste provinsialläkaren,
biträda vid de apoteksvisitationer, som af denne
verkställas, äfvensom i fråga om tillsyn å afhjelpandet af
anmärkta felaktigheter iakttaga hvad i § 30 mom. 2 blifvit
tör provinsialläkare föreskrifvet; börande stadsläkare, der till
hans vetskap kommer, att i staden bedrifves sådan försäljning
af läkemedel eller qvacksalfveri, hvarom i § 30 mom. 4 sägs,
derom göra anmälan hos magistraten;

5:o att hafva inseende öfver de i staden befintlige tandläkare
och fältskärer samt, då de tör sitt yrkes utöfvande
bosatt sig inom staden eller derstädes sig uppehålla, mottaga
deras anmälningar derom och taga kännedom om deras
tillståndsbref, äfvensom att jemlik! särskilda föreskrifter närvara
vid förhör med lärling i yrket;

6:o att, på förordnande af Konungens Befallningshafvande,
rådstufvurätt eller polismyndighet, inom staden och
dess område verkställa besigtning å lefvande person

Särskild in
struktion.

eller undersökning af död ménniskas kropp, dervid stadsläkare
har att ställa sig till efterrättelse hvad för provinsialläkare
angående dylika förrättningar är föreskrifvet;
och eger stadsläkare att för dessa förrättningar åtnjuta
ersättning af statsmedel lika med provinsialläkare i de
fall, der förrättningen påkallats i rättsligt ändamål. Har besigtning
å personer, misstänkta för venerisk smitta, af stadsläkare
förrättats, skall han tillse, att de med sådan sjukdom
behäftade varda befordrade till nödig vård, der de icke
sjelfva förskaffa sig sådan;

7:o att beträffande medikamentsräkningar, hvillca skola
med stadens medel betalas och för granskning insändas till
Medicinalstyrelsen, attestera deras öfverensstämmelse med
utfärdade recept;

8:o att i afseende på den enskilda sjukvården ställa sig
utfärdad särskild instruktion till efterrättelse;

9:o att på begäran lemna biträde åt presterskapet till
dödsorsakernas bestämmande för anteckning i dödboken samt
hålla hand deröfver att dödbevis varda hos helsovårdsnämnden
behörigen förvarade; samt

10:o att, i likhet med hvad för provinsialläkare i § 38
stadgas, föra diarium, konceptbok och sjukjournal samt förvara
arkivhandlingar och enligt inventarieförteckning öfverlemna
desamma jemte utdrag af sjukjournalen till efterträdaren;
skolande rapport, utlåtande eller annan handling, som
genom magistraten blifvit infordrad från stadsläkaren, af denne
insändas till magistraten för att till vederbörande befordras.

§ 49.

Förslag till särskild instruktion för stadsläkare skall, der
sådan instruktion saknas eller innehåller bestämmelse, stii -

ilande mot hvad i denna instruktion finnes om stadsläkare
stadgadt, af stadsfullmäktige efter helsovårdsnämndens hörande
upprättas, hvarefter magistraten har att med bifogande
af dess utlåtande underställa förslaget Medicinalstyrelsens
pröfning och godkännande. Finnas i staden två stadsläkare
anstälde, böra i instruktionen bestämmas såväl fördelningen
mellan dem af de allmänna förrättningarna som ock omfånget
af den läkarevård, som det åligger hvar af dem eller endera
att inom staden meddela. Likaledes skall i dylik instruktion
fördelning af läkarevården ske mellan stadsdistriktsläkare,
om sådane finnas, samt föreskrift meddelas om deras tjenstförhållaude
till förste stadsläkaren. Särskilt bör i instruktionen
stadgas vilkoren för åtnjutande af läkarevård eller
medikamenter på stadens bekostnad.

§ 50.

1. Inom februari månads utgång hvarje år skall stads- Årsberättelse.
läkare till förste provinsialläkaren afgifva berättelse för det

sist förflutna året rörande helso- och sjukdomsförhållandena
inom staden, verkstälda förrättningar m. m-, i enlighet med
det för sådan berättelse faststälda formulär.

2. Denna berättelse bör grundas på stadsläkarens diarium,
konceptbok och sjukjournal de anmälningar om fall af
smittosam sjukdom, som till helsovårdsnämnden inkommit,
samt från presterskapet inkomna vaccinationsjournaler och
förteckningar å sinnessjuke och idioter.

3. Finnas i stad flere läkare anstälde, tillkommer det
förste stadsläkaren att, med ledning af de särskilda årsberättelser,
hvilka det skall åligga andre stadsläkaren äfvensom
stadsdistriktsläkare att före januari månads utgång aflemna
till förste stadsläkaren, sammanfatta årsberättelsen angående

helso- och sjukdomsförhållanden inom staden och vid insändandet
till förste provinsialläkaren af samma berättelse bifoga
förenämnda särskilda årsberättelser.

4. Möter hinder för stadsläkare att inom föreskrifveu
tid insända sin årsberättelse till förste provinsialläkaren, skall
han inom samma tid hos denne derom göra anmälan med
uppgift om orsaken till dröjsmålet och om tiden, då aflemnande!
antagligen kan ske.

§ 51.

Tjenstledighet. 1. Tjenstledighet för tid inom en vecka kan af magistratens
ordförande meddelas stadsläkare, då denne med annan
legitimerad läkare aftalat om göromålens bestridande under
tiden. Längre tjenstledighet må af magistraten efter helsavårdsnämndens
hörande beviljas, åliggande dervid stadsläkaren,
såvida ej i särskild instruktion finnes aftnorlunda bestämdt,
att till tj enstens uppehållande under ledigheten föreslå
en legitimerad läkare, med hvilken stadsläkaren i sådant afseende
träffat öfverenskommelse; och må, derest ledigheten
ej afser längre tid än en månad, magistraten förordna den
föreslagne vikarien att under tiden bestrida tjensten, men
skall i annat fall magistraten hos Medicinalstyrelsen göra
framställning och förslag angående förordnandet.

2. Om stadsläkares tjenstledighet utöfver eu vecka och
förordnande af annan läkare under ledigheten skall underättelse
af magistraten meddelas såväl Konungens Befallningshafvande
som helsovårdsnämnden.

3. Angående ledighet för stadsdistriktsläkare må föreskrift
meddelas i den särskilda instruktion, som för sådan
läkare bör af stadsfullmäktige utfärdas på sätt i § 49 närmare
bestämmes.

§ 52.

I stad, der stadsfullmäktige ej finnas, har allmänna råd- Bestämmelse
stugan att fullgöra hvad enligt denna instruktion eljest till- »läder.
kommer stadsfullmäktige.

§ 53.

I fråga om tillsättning af stads- och stadsdistriktsläkare Undantag för
i Stockholm samt deras tjenstledighet gäller hvad derom
särskild! finnes stadgadt.

Militär-, hospital»- m. fl. läkare.

§ 54.

Vid armén och flottan anstälde läkare äfvensom liospi- Militär-,hospitals-,
fängelse-, jernväg»-, lasaretts- samt bad- och brunns-^ kåre''l°''
läkare hafva att iakttaga hvad i gällande författningar
och för dem utfärdade särskilda instruktioner finnes föreskrifvet.

VI.

Allmänna bestämmelser.

§ 55.

Behörighet att utöfva läkarekonsten och från apotek för- Behörighet att
skrifva jemväl häftigt verkande eller giftiga läkemedel till-ut6fZ!ten.re''
kommer endast den, som inom riket aflagt medicinsk licentiatexamen
eller, utan att hafva aflagt sådan examen, antingen
af Kongl. Maj:t erhållit särskild tillåtelse att inom riket utöfva
läkarekonsten eller blifvit af Kongl. Maj:t utnämnd till

^äretjenst eller ock af Medicinalstyrelsen förordnats att
tjenstgöra såsom vikarie eller extra läkare vid armén, flottan
eller den civila sjukvården; dock gäller för sålunda förordnad
vikarie eller extra läkare hans behörighet endast för den
tid, det för honom utfärdade förordnande bestämmer.

§ 56.

Förhållande Hvarje innehafvare af läkare-tjenst eller befattning, äfvensom
alla de, hvilka eljest utöfva läkarekonsten, äro beträffande
utöfningen deraf stälde under Medicinalstyrelsens
inseende och pligtige att efterkomma hvad styrelsen i kraft
af gällande författningar och instruktioner föreskrifver dem;
derifrån likväl undantaga lärare vid de medicinska läroverken
samt de vid serafimerlasarettet i Stockholm anstälde
läkare i hvad en hvar af dem i sådan egenskap åligger.

§ 57.

Behörighet till 1- Endast legitimerade läkare kunna på underdånigt
förslag till läkare tjenst uppföras eller af myndigheter, komberähning.
muner eper engkpae antagas till läkaretjenst, med hvars innehafvande
tjenstårsberäkning är förenad.

2. Innehafvare af de i nästföregående moment omförmälda
läkaretjenster, äfvensom de vid sjukvårdsinrättningar
och medicinska läroverk vederbörligen anstälde och hos Medicinalstyrelsen
anmälde underläkare och amanuenser, med
hvilkas befattningar förmån af tjenstårsberäkning är förenad,
samt de af Medicinalstyrelsen förordnade biträdande provinsialläkare,
vikarier och extra läkare, hvilka äro medicine
licentiater eller efter aflagd medicinsk kandidatexamen fullgjort
den för licentiatexamen föreskritha tjenstgöring''vid uni -

versitet, ega åtnjuta tjenstårsberäkning för den tid, de tjensten
(dier befattningen innehaft eller förestått.

3. Beträffande tjenstårsberäkning för docenter inom
medicinska fakulteterna vid universiteten och vid karolinska
medikokirurgiska institutet gäller hvad derom särskild! är
föreskrifvet.

§ 58.

I fråga om behörighet att verkställa rättsmedicinsk un- Behörighet att

. verkställa

dersökning åt död menniskas kropp samt om hvad iakttagas rättsmedicinsk
bör vid meddelande af intyg för sinnesjuks intagande å hos- död menlipital
eller asyl och af tillstånd till liks balsamering gäller m. m.m
hvad derom särskild! är stadgadt.

§ 59.

Hvarie läkare, antingen han är i tjenst- anstäld eller Åligganden i

•’ 1 b _ •’ 7 allmänhet.

enskild! meddelar läkarevård, åligger:

l:o att åt sjuk, som af honom vårdas, meddela de råd
och, så vidt möjligt är, egna den behandling, som den sjukes
tillstånd fordrar och som med vetenskap och bepröfvad erfarenhet
öfverensstämmer;

2:o att vid hvarje under hans behandling kommande
fall af kolera, smittkoppor, fläckfeber (tyfus), nervfeber (tyfoidfeber),
skarlakansfeber, elakartad halssjukdom (difteri), rödsot
(dysenteri) eller barnsängsfeber föreskrifva och, så vidt ske kan,
anordna tjenliga åtgärder mot smittans spridande samt, der
gällande författning sådant föreskrifver, hos helsovårdsnämnd
göra skriftlig anmälan om inträffadt sjukdomsfall eller till ordförande
i kommunalnämnd lemna skriftlig underrättelse om
förhållandet jemte anvisning om de åtgärder, Indika böra
vidtagas till förekommande af sjukdomens utbredning.

Läkares tystlåtenhet.

3:o att vid läkemedels föreskrifvande iakttaga hvad angående
receptets innehåll och form finnes särskildt stadgadt;

4:o att, när någon aflidit, hvilken läkaren vårdat närmast
före dödsfallet, ofördröjligen och kostnadsfritt meddela ett
efter stadgadt formulär affattadt intyg öfver dödsorsaken;

5:o att till vederbörande förste provinsialläkare den 1
och 16 i hvarje månad insända uppgift, enligt formulär, å
de fall af de i § 20 mom. 1 af Kongl. förordningen den 19
mars 1875 omförmälda smittosamma sjukdomar, hvilka å
landet eller i stad, der stadsläkare ej finnes, under näst föregående
halfva månad kommit under hans behandling;

6:o att till Medicinalstyrelsen skyndsamt inkomma med
de upplysningar, förklaringar eller underrättelser, Medicinalstyrelsen
kan i särskilda fall finna anledning begära;

7:o att vid afgifvande af infordrade upplysningar och
förklaringar, äfvensom vid utfärdande af intyg, afsedt att
företes inför domstol eller annan offentlig myndighet, iakttaga
hvad i §§ 36 och 37 eller i särskild författning är i sådant
afseende föreskrifvet; samt

8:o att, då läkarens boningsort icke är bestämd genom
hans tjenst, hos Medicinalstyrelsen och förste provinsialläkaren
i länet anmäla den ort, der han bosätter sig eller dit
lian flyttar.

§ 60.

Ej må läkare yppa hvad honom i denna hans egenskap
blifvit i förtroende meddeladt, ej heller i oträngdt mål uppenbara
hvad han angående sjukdom eller dess uppkomst sjelf
funnit; dock att genom denna läkarens pligt någon“inskränkning
icke får ega rum i hans skyldighet att verkställa förrättning
och afgifva utlåtande eller intyg samt dervid förfara
enligt gällande författningar och instruktioner.

Förslag:

till

Taxa

på arfvode åt visse i civil tjenst anstälde läkare för enskild sjukvård
och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar,
verkstälda enligt gällande instruktion eller myndighets
uppdrag.

A. För enskild sjukvård och på enskild begäran
meddelade intyg:

§ I 5

bråte provinsialläkare, provinsial-, extra provinsial•eller
biträdande provinsialläkare, eller vikarie för sådan läkare
eger att för enskild sjukvård, som inom distriktet lemnas,
äfvensom för intyg, som på enskild begäran meddelas,
erhålla arfvode och i särskilda fall reseersättning enligt här
nedan gifna bestämmelser, der ej annorlunda öfverenskommes.

§ 2.

1. Rådfrågas läkaren i sin bostad eller annorstädes, utgår
arfvodet för rådfrågningen, vare sig recept af läkaren
meddelas eller icke, med 1 krona. För förnyelse af recept
utan särskild rådfrågning utgör arfvodet 50 öre.

2. Det i mom. 1 bestämda arfvode för rådfrågning utgår
icke vid sjukbesök, hvarom här nedan stadgas; och må
sådant arfvode ej heller beräknas, derest vid sjukbesök läkaren
rådfrågas af någon, som hör till samma hushåll som
den sjuke.

Allmän bestämmelse.

Arfvode för
rådfrågning.

§ 3.

Arfvode för 1. För hvarje besök, som af läkaren på anmodan göres
hos sjuk på afstånd ej öfverstigande två kilometer från läkarens
bostad eller från annat ställe inom distriktet, der han
uppehåller sig, utgår arfvode med o kronoi.

2. Öfverstiger i fall, som i mom. 1 omförmäles, afståndet
från läkarens bostad en kilometer och finnes faibar väg
till den sjuke, skall läkaren med tjenlig skjuts befordras till
och från sjukbesöket. Sker ej hemtning i sådant fall, vare
läkaren berättigad till godtgörelse för utgift, som han hatt
för sin fortskaffning till och från stället.

§ 4.

Arfvode för
sjukbesök på
afstånd utöfver
två kilometer.

Öfverstiger vid sjukbesök våglängden till den sjuke från
läkarens bostad eller annat ställe inom distriktet, derifrån
resan anträdes, två kilometer, utgår arfvodet, för besök på
afstånd ej öfverstigande en half mil, med 5 kronor samt, för
besök på längre afstånd, med ytterligare 2 kronor för hvarje
Överskjutande börjad half mil intill fyra mil och derefter
med 2 kronor för hvarje Överskjutande börjad mil af våglängden
till den sjuke, utan rätt för läkaren till särskilt
arfvode för återfärden.

§ 5-

Befordran m 1. Till och från sjukbesök på afstånd öfverstigande två
tf kilometer skall läkaren befordras med tjenlig skjuts, och må
Ä. dertill användas äfven åkdon efter eu häst, såvida åkdonet
kan efter ortens sed såsom beqvämligt anses. Vill lakaren
i stället för den hemtandes åkdon begagna eget lättare enbetsåkdon,
vare han dertill berättigad.

2. Varder läkaren i fall, som i mom. 1 sägs, ej hemtad,
har han att sjelf ombesörja sin befordran till och från

stället med rätt att derför uppbära ersättning efter skjuts
med en häst jemte åkdonslega efter 30 öre för milen.

§ 6.

1. Begagnar läkaren, der han ej med skjuts befordras, för /ersättningför
resa vid sjukbesök på afstånd öfverstigande två kilometer, eller ''taknld^fter
för del af sådan resa, jernväg eller ångfartyg, eller måste vid

besök på sådant afstånd vägen eller någon del deraf ti 11 rygga -läggas på båt, till häst eller till fots, skall arfvodet för besöket
beräknas efter den tid, som för färcl eu åtgår, sålunda att arfvodet
utgår med 2 kronor för hvarje börjad timme, intill tio timmar,
och för längre tid med ytterligare 1 krona för hvarje börjad
timme, dock att arfvodet för sådan resa icke i något fall
må understiga 5 kronor; skolande denna beräkningsgrund tilllämpas,
jemväl om skjuts jemte något af nu nämnda fortskaffningssätt
användes. Vid bestämmandet af den tid, som för
färden åtgått, inberäknas äfven den tid läkaren måst under
färden afvakta jernvägs- eller ångfartygslägenhet, egande
dock den betalningsskyldige att, der han vill undgå kostnaden
för väntetid under hemfärden, sjelf ombesörja läkarens
fortskaffning till lians hem. Deremot inberäknas icke den
tid, som åtgår för läkarens besök hos den sjuke.

2. Vid resa, hvarom i denna § förmäles, tillkommer
läkaren utom arfvode äfven reseersättning för färd på jernväg
efter afgift för plats i första klassens vagn och för färd
på ångfartyg efter afgift för enkel hyttplats eller, när hytt
ej förekommer, en salongsplats; börande, derest läkaren måste
sjelf ombesörja färd med båt, häst eller skjuts, honom
ersättas stadgad eller, der taxa icke finnes, betingad lega.

Har läkaren under färden haft utgift för transport af reseffekter,
skall sådan utgift honom godtgöras.

§ 7.

Ersättning för 1. Varder läkaren under resa för ett sjukbesök an flera

sjukbesök _

\mder
af vägen besöka annan sjuk, skall för hvarje sådant ytterligare
sjukbesök arfvode, efter de i § 3 mom. 1 och § 4
stadgade grander, utgå såsom för ny resa, beräknad efter
väglängden från den nya vägens början till den sjukes bostad;
och vare den, som kallat läkaren till det senare besöket,
skyldig att vid afvägen, eller der den nya vägen börjar, hemta
läkaren samt ombesörja hans hemfärd.

2. Skall, då flera sjukbesök i ett sammanhang företagas,
läkarens arfvode, enligt hvad i § 6 sägs, för något eller
några af besöken beräknas efter tid, gäller samma beräkningsgrund
för hela reseturen; skolande arfvodet mellan de betalningsskyldige
fördelas efter den tid, som åtgått för färden
till och från hvarje särskildt sjukbesök, och svare hvar för
den hemtningsskyldighet eller reseersättning, som efter ofvan
stadgade grunder på honom belöper.

§ 8.

Särskildt ar/- För läkarens biträde vid barnförlossning skall, utöfver
” “förlossning'' förut stadgade arfvode och reseersättning, der sådan ifrågakommer,
betalas ytterligare arfvode från och med 5 kronor
till och med 25 kronor efter förrättningens mer eller mindre
svåra beskaffenhet och den tid, som dertill åtgått, samt den
betalningsskyldiges förmåga att utgöra arfvodet.

§ 9.

särskildt arf- För besigtning å lefvande person med deröfver utfärdad
sigtning1 å \lf-attest njute läkaren i arfvode 3 kronor, der ej besigtningen
vande get so: afgej. utrönande af sinnesbeskaffenhet, i livilket fall arfvodet

utgår med 10 kronor. Har vid besigtning, som nu är sagd,
resa erfordrats, åtnjute läkaren dessutom arfvode och reseersättning
såsom för sjukbesök är stadgadt.

§ 10.

1. Anlitas läkaren under tiden mellan kl. 10 e. m. och Förnöjdt <»•/-kl. 7 f. m. eller faller resa för sjukbesök eller del af resan kårevård uninom
samma tid, utgår arfvodet för rådfrågning med 50 pro- d<”’ “d''
cent förhöjning och för sjukbesök med förhöjning af 1 krona

för hvarje börjad timme, som under ofvan angifna tid för
besök eller resa åtgått.

2. Förhöjning, som nu är sagd, eger dock icke rum,
då fråga är om biträde vid barnförlossning.

§ 11-

1. Har kommun åtagit sig att betala läkarevård för Läkarevård,
vissa fattiga eller mindre bemedlade medlemmar af kommu-mZfö^åZa
nen och företes inför läkaren derom utfärdadt behörigt in- låndZbåmedtyg,
utgår arfvodet för all sådan läkarevård med endast hälf- l"de beta‘as
ten af här ofvan stadgade arfvodesbelopp.

2. Varder läkaren till sådant sjukbesök, som i mom. 1
afses, ej hemtad, må resa på kommunens bekostnad af läkaren
företagas, endast så vida medgifvande dertill af kommunalmyndigheten
lemnats.

3. För liqvids erhållande i fall, hvarom i denna § sägs,
eger läkaren att, med bifogande af lemnade intyg, qvartalsvis
till kommunalmyndigheten ingifva räkning å läkaren tillkommande
arfvode och reseersättning.

§ 12.

Arfvode och reseersättning enligt denna taxa, hvilka Enskildes beskola
af enskild person gäldas, åligger det den sjuke eller dtkZmifgt

denna taxa.

den, som för dennes vård ocli underhåll ansvarar, eller den,
som eljest för annan person anlitat läkaren, att vid anfordran
erlägga.

§ 13.

Handräckning Tredskas den betalningsskyldige att erlägga arfvode eller
gens M(6eifcom-reseersättning enligt denna taxa, njute läkaren lör utbekommande
deraf handräckning hos Öfver exekutor, der läkaren
styrker, att räkning å beloppet blifvit minst fjorton dagar
före ansökningens ingifvande till Öfverexekotor tillstäld den
betalningsskyldige.

B. För tjenstförrättningar, verkställa enligt gällande instrnk
tion eller myndighets uppdrag.

§ 14.

Ersättning för
tjenstförrättning
i allmänhet.

För tjenstförrättning, som, för allmän helso- eller sjukvård,
af de i § 1 omförmälde läkare på grund af gällande instruktion
eller myndighets uppdrag utföres å ställe på längre
afstånd från läkarens bostad än två kilometer, utgår ersättning
efter den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare
bestämd, menför tjenstförrättning, utförd på afstånd

ej öfverstigande två kilometer från hans bostad, utgår, der
ej för vissa tjenstförrättningar särskild! arfvode, enligt hvad
i § 15 sägs, är bestämdt, ersättning med 5 kronor i dagtraktamente,
utan rätt för läkaren att beräkna reseersättning.

§ 15-

Ersättning för 1. För nedannämnda tjenstförrättningar tillkommer lä förr&ttnifglr.

karen, jemte ersättning enligt gällande resereglemente, der
sådan jemlik! § 14 ifrågakommer, arfvode med följande
belopp:

för rättsmedicinsk undersökning af död menniskas kropp,

med protokoll och utlåtande i två utskrifter........ 20 kronor;

för undersökning till upptäckande af arseniksyrlighet i

fast form, jemte protokoll i två utskrifter............ 5 kronor;

för undersökning aflöfvande person till utrönande af hans
sinnesbeskaffenhet, jemte utlåtande i två utskrifter.. 10 kronor;

samt för annan undersökning eller besigtning å lefvande
person eller personer, jemte utlåtande i två utskrifter.. 5 kronor;

beroende likväl dessa arfvodens åtnjutande på de till förrättningen
hörande handlingars godkännande vid den granskning,
de i Medicinalstyrelsen äro underkastade.

2. För den i § 3 af Kongl. förordningen angående åtgärder
mot införande och utbredning af smittosamma sjukdomar
bland rikets invånare den 19 mars 1875 föreskrifna
undersökning utgår arfvode enligt bestämmelsen i § 16 mom.

1 af samma förordning:.

§ 16.

1. För tjenstförrättning, hvarom i §§ 14 och 15 sägs, Betainingsutgår,
med det undantag som här nedan i mom. 2 omför- "tjilutfårrättmäles,
ersättningen af statsmedel, der ej annorlunda är i
särskild författning bestämdt.

2. Har läkaren, enligt § 33 i Helsovårdsstadgan för riket,
af ordförande i kommunalnämnd anmodats att besöka
orten, skall ersättningen för läkarens resa bestridas af staten
och vederbörande kommun, till hälften af hvardera, i den
ordning, som linnés särskild! föreskrifven.

Förslag:

till

Lag

angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller
lemna hyresersättning åt provinsialläkare.

§ 1.

Hvarje provinsialläkaredistrikt åligger att anskaffa och
underhålla bostad åt provinsialläkaren eller, derest distriktet
finner sådant för sig lämpligare, till honom utgöra hyresersättning
efter 750 kronor om året.

§ 2.

Kostnad för anskaffande och underhåll af bostad åt provinsialläkare
eller hyresersättning skall, i den män bidrag dertill
ej utgår af landstingsmedel, bestridas af provinsialläkaredistriktets
samtlige till kommun inom distriktet skattskyldige
medlemmar efter de grunder, som gälla för kommunalutskylders
utgörande.

§ 3.

Inom provinsialläkaredistrikt, deri stad ingår, fördelas
den kostnad för bostad eller den hyresersättning, som skall
af distriktet gäldas, mellan staden å ena sidan och landsbygden
å den andra i förhållande till den allmänna bevillning,
enligt Art. II Bevillningsstadgan för fast egendom eller för
inkomst af kapital eller arbete, som från staden och från

landsbygden utgår, hvarefter den på landsbygden belöpande
andel af samma kostnad eller hyresersättning mellan de
särskilda landskommunerna fördelas efter fyrktalet.

§ 4.

ir inom provinsialläkaredistrikt extra provinsialläkare
anstäld, må derigenom icke någon inskränkning ske i extra
provinsialläkaredistriktets skyldighet att deltaga i kostnaden
för anskaffande och underhåll af bostad eller i utgörandet
af hyresersättning åt provinsialläkaren.

§ 5.

Närmare föreskrifter angående provinsialläkarebostads
beskaffenhet samt läkarens rättigheter och skyldigheter i afseende
å sådan bostad, äfvensom i fråga om förvaltningen af
ärenden angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare,
meddelas af Konungen.

Bostadens be
slcaffenhet.

Förslag

till

Reglemente

angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare,

I fråga om beskaffenheten af bostad, hvilken det åligger
provinsialläkaredistrikt att anskaffa och underhålla åt provinsialläkaren,
samt läkarens rättigheter och skyldigheter i
afseende å sådan bostad, äfvensom förvaltningen af ärenden
angående bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare,
stadgas som följer.

§ 1.

1. Till provinsialläkarebostad höra:

l:o boningshus, enligt af Konungens Befallningshafvande
på förslag af provinsialläkaredistriktet godkänd ritning, inredt
till sju rum, kök och handkammare samt två förstugor,
börande två af rummen vara så belägna, att de lämpligen
kunna användas till mottagnings- och väntrum. Rummen
skola vara rymliga och hålla i höjd från golf till tak minst
3 meter 10 centimeter samt vara försedda med kakelugnar,
innanfönster och nödiga garderober, hvarjemte i väntrummet
böra vara inredda två väggfasta arkivskåp; samt

2:o följande uthus och lägenheter: brygg- och bagarstuga
med inmurad panna och bakugn; drängkammare, vist -

lins och vedbod jemte källare, såvida sådan ej blifvit anlagd
under boningshuset, stall med spisrum för två hästar och
foderrum, samt vagnbod och hemlighus äfvensom, om de
byggnadsskyldige så anse nödigt, skjul invid stallet för besökandes
hästar.

2. Husen skola vara uppförda å lämpligt belägen,
torrlagd, planerad och inhägnad tomt vid den af Kongl. Maj:t
för provinsialläkaren bestämda station samt bygda och inredda
såsom för ett bättre boställe är i orten bruklio-t.

Tomten bör vara rymlig samt, om den är belägen på landet,
försedd med brunn och lemna bostadsinnehafvaren tillfälle
till anläggning af en mindre trädgård.

§ 2.

1. Provinsialläkare eger tillträda bostaden med månaden Bostadens mnäst
efter den, då han till tjensten utnämndes, och sker af- Tandfil
trädandet vid näste tjenstinnehafvarens tillträde af tjensten. Trimlkyl
Läkarens mottagnings- och väntrum skola under ledighet af
tjensten ställas till_ vikariens förfogande och böra jemväl vid
läkarens tjenstledighet, så vidt lämpligen ske kan, hållas
vikarien tillhanda.

2. Sedan bostaden blifvit vid syn godkänd eller provinsialläkare
mottagit bostaden utan att enligt § 6 hafva
begärt syn derå, skall provinsialläkaren, under den tid han
innehar bostaden, på egen bekostnad iståndsätta å bostaden
uppkommande tillfälliga smärre bristfälligheter och ombesörja
de reparationer af boningsrum, förstugor och kök till tapeter,
inre tak och målning inomhus, hvilka lian finner behöfliga;
och åligger honom i öfrigt att vid ersättningsskyldighet hålla
noga tillsyn derå, att icke genom vanvård eller åverkan skada
å bostaden uppkommer.

3. Å bostaden belöpande utskylder skola gäldas af
bostadsinnehafvaren, hvaremot brandstodsafgift för åbyggnaderna
bestrides af de byggnad sskyldige.

4. År vid provinsialläkares tillträde till tjensten bostaden
i dess helhet eller till större delen deraf under reparation
och derigenom för honom obeboelig, eller skulle bostaden
genom olyckshändelse blifva förstörd eller väsendtligen
skadad, vare provinsialläkaren berättigad att för den tid han
är i afsaknad af bostad njuta hyresersättning efter särskilt
stadgade grunder.

5. Har bostad blifvit till provinsialläkare upplåten, men
besluter distriktet att i stället tillhandahålla honom hyresersättning,
vare provinsialläkaren pligtig att ett år efter uppsägning
från bostaden afflytta vid nästa fardag.

6. Hyresersättning beräknas efter kalendermånad och
utgår under ledighet af tjensten till följd af dödsfall till förre
tjenstinnehafvarens dödsbo. Såvida annorlunda ej öfverenskommes,
utbetalas hyresersättning vid hvarje qvartals slut.

§ 3.

Förvaltning o/ 1. För handhafvande af ärenden angående provinsialende
bostad läkarebostad eller för uppbörd och utbetalning af liyresersaitning.
sättning skall landstinget för hvarje provinsialläkaredistrikt
inom länet bland distriktets medlemmar för eu tid af tre år
utse en styrelse af tre ledamöter och två suppleanter.

2. Finnes inom distriktet bostad åt provinsialläkaren
upplåten, har den utsedda styrelsen att årligen vid ett före
den 1 augusti hållet, minst en månad förut i distriktets kyrkor
utlyst, sammanträde med de skattskyldige inom distriktet
för öfverläggning och afgörande framlägga förslag å de
utgifter, som under det nästföljande året för bostaden må

anses erforderliga. \7id sådant sammanträde skall ock afgifva
s en af två eller flere vid nästföregående sammanträde
utsedde revisorer granskad redogörelse för förvaltningen under
sistförflutna kalenderår. Finner distriktet sådant lämpligare,
må dock sammanträde med de skattskyldige hållas å
annan tid eller med längre mellantid än nu är sagdt.

3. De vid sammanträde beslutade och genom styrelsens
försorg på distriktets kommuner fördelade utgifter skola för
hvarje år genom vederbörande kommunalmyndigheter
biteras på dem, som under det löpande året varit till kommunen
skattskyldige, samt uppbäras i sammanhang med
kommunalutskylderna och redovisas af kommunalmyndigheterna
till förenämnda styrelse.

4. Har åter distriktet beslutit lemna provinsialläkaren
hyresersättning, eger den af landstinget utsedda styrelse att
efter ofvan angifna grunder årligen före oktober månad på distriktets
kommuner fördela hyresersättningen, hvarefter beloppet
af vederbörande kommunalmyndigheter utdebiteras,
uppbäres och redovisas, på sätt härofvan om kostnad för
bostad blifvit bestämdt. I fall, som nu är sagdt, erfordras
icke sammanträde af de skattskyldige, men skall redogörelse
till landstinget af styrelsen årligen afgifvas. Väckes fråga
om anskaffande af bostad åt läkaren, skall för frågans afgörande
sammanträde med de skattskyldige inom distriktet af
styrelsen utlysas, såsom i mom. 2 sägs.

§ 4.

Har landstinget åtagit sig att antingen till fullo bestrida Förfarande
kostnad för anskaffande och underhåll af bostad åt prOVin- beviljat anslag
sialläkare eller, att till viss del gälda sådan kostnad eller hyresersätihyresersättning
åt provinsialläkare, eger landstinget bestämma,

Besigtning aj
bostad.

Syn å bostaden.

huru den utsedda styrelsen skall inför landstinget afgifva redogörelse
för sin förvaltning. Bestrides hyresersättningen till
fullo af landstinget, erfordras icke någon styrelse.

§ 5.

För utrönande af de för underhåll af provinsialläkarebostad
nödiga reparationer, har den utsedda styrelsen att årligen
å bostaden hålla besigtning.

§ 6.

1. Önskar tillträdare utredning, huruvida bristfälliglieter å
bostaden förekomma, skall han senast fjorton dagar efter tillträdet
hos kronofogden i orten begära syn å bostaden; och
bör sådan syn af kronofogden med två, af honom tillkallade
nämndemän, i närvaro af af- och tillträdare samt den för
distriktet utsedda styrelse och på af- och tillträdares äfvensom
distriktets bekostnad till en tredjedel hvardera, så fort ske
kan, hållas; egande den, som icke åtnöjes med synesmännens
beslut, deremot föra talan efter stämning till domstol inom
tre månader från den dag syneförrättningen afslutats. Begäres
ej syn inom tid, som nu är sagd, svare tillträdaren
för den ersättningsskyldighet, som enligt § 2 mom. 2 eljest
ålegat afträdaren.

2. I enahanda ordning och med öppen lemnad rätt till
klagan, såsom i näst föregående mom. sägs, skola, på derom
gjord anmodan, af kronofogden förättas dels afsyning för
godkännande af uppförd eller eljest anskaffad bostad eller
verkstäld ombyggnad af något till bostaden hörande hus och
dels syn å bostaden för afgörande å annan tid än vid tillträdet
deraf, huruvida derå förekomma bristfälliglieter, som
böra genom styrelsens eller bostadsinnehafvarens försorg af -

lijelpas; skolande kostnaden för nu omförmälda syneförrättningar
gäldas i först berörda händelse af styrelsen och i
senare fallet på sätt af synemännen bestämmes.

§ 7.

1. Har provinsialläkaredistrikt, då detta reglemente
träder i kraft, redan inrättat bostad åt provinsialläkaren, må
med tillämpningen af de i § 1 gifna bestämmelser anstå, intill
dess bostaden skall ombyggas eller eljest dermed skola vidtagas
förändringar, som äro jemförliga med ombyggnad, men
skall reglementet i öfrigt tjena till efterrättelse.

2. År provinsialläkarebostad tillkommen på grund af
donation och stå de vid donationen bestämda vilkor i strid
med föreskrifterna i detta reglemente, eller åtnjuter provinsialläkare
ett med jordbruk förenadt boställe, eger i dessa
fall tills vidare annan tillämpning af detta reglemente icke
rum än att, der särskild styrelse för förvaltning af ärenden
angående bostaden ej finnes, sådan styrelse skall af landstinget
utses. Styrelsen åligger att senast inom en tid af två
år från det detta reglemente trädt i kraft eller, om tjensten
inom denna tid varder ledig, vid sådan ledighet underställa
Kongl. Maj:ts pröfning om, och i sådant fall, i hvilken utsträckning
reglementet skall inom provinsialläkaredistriktet
tillämpas.

Angående redan
inrättade
bostäder.

Förslag

till

ändringar i Kongl. Maj:ts nådiga Helsovårdsstadga för riket.

§ I 1.

Närmaste — — — — helso vårdsnämnd.

2. Denna nämnd — — — lämplig’ person.

3. De valde — — — — innehafva.

4. Den som — — — — i hälsovård snämnden.

5. Den som — — — — godkännes.

6. Förste provinsialläkaren i länet eger, äfven om lian
icke är ledamot af nämnden, vara tillstädes vid nämndens
sammanträden samt i öfverläggningarna men ej i beslnten
deltaga; skolande sammanträde med nämnden skyndsamt
ega rum, då det af förste provinsialläkaren äskas, och denne
i god tid erhålla underrättelse om tiden och stället för det
samma. Har viss tid för sammanträdet blifvit af förste provinsialläkaren
föreslagen, skall sammanträdet hållas å denna
tid eller, om hinder derför möter, å närmast följande för
sammanträde lediga, efter öfverenskommelse med förste provinsialläkaren
bestämda dag.

7. I fall af behof — — — — — besluten.

§ 11-

Helsovårdsnämnden har att årligen inom februari månads
utgång till förste provinsialläkaren aflemna en till

för -

Medicinalstyrelsen stäld berättelse om — — — —
varas.

§ 26.

Hvad — — derstädes. Har provinsial- eller extra provinsialläkare
sill station inom samhälle, hvarom nu är sagdt,
skall han vara ledamot af helsovårdsnämnden på stället.

§ 27-

1. Närmaste — — ega vederbörande förste provinsial-,
provinsial- och extra provinsialläkare, oafsedt att de icke äro
ledamöter af nämnden, vara — -— då det af någon af bemälde
läkare äskas — — sammanträdet. Har viss tid för
sammanträdet blifvit af förste provinsialläkaren föreslagen,
gälle hvad i § 1 mom. 6 för sådant fall stadgas om helsovårdsnämnd
jemväl om kommunalnämnd.

2. Kommunalnämnder — — — — befogenhet.

3. För erhållande — — — — — stadgadt.

4. Till ledning för de berättelser, som årligen skola af

provinsial- och extra provinsialläkare till förste provinsialläkaren
aflemnas, åligger det — — till provinsialläkaren
eller, der särskild extra provinsialläkare finnes, till denne
— — -— åtgjord!.

§ 33.

1. På landet skall, då flera personer i samma hus eller
by hastigt insjukna eller aflida eller eljest sådant sjukdomsfall
yppas, som gifver anledning antaga att kolera, smittkoppor,
fläckfeber (tyfus), nervfeber (tyfoidfeber), skarlakansfeber,
elakartad halssjukdom (difteri) eller rödsot (dysenteri)
är under utbrott, kommunalnämndens ordförande genast, sedan
han fått kunskap härom, skriftligen anmoda vederbörande

provinsial- eller extra provinsialläkare att besöka orten, skolande
vid sådan anmodan tillika, med ledning af de utaf
Medicinalstyrelsen om nämnda sjukdomar, meddelade anvisningar,
lemnas upplysning om sjukdomens beskaffenhet äfvensom
ock uppgifvas den eller de insjuknades namn, ålder
och bostad.

2. Får presterskapet tidigare kunskap om sådana sjukdomsfall,
hvarom nu är nämndt, bör presterskapet skyndsamt
meddela kommunalnämndens ordförande underrättelse härom,
jemte så fullständig upplysning om sjukdomens beskaffenhet
och den eller de insjuknade, som för läkarens tillkallande,
enligt hvad ofvan sägs, erfordras. Enahanda underrättelse
och upplysning skola till kommunalnämndens ordförande ofördröjligen
lemnas jemväl af hvarje husfader, i hvars hem sjukdom
af ifrågavarande beskaffenhet utbrutit, börande dervid
tillika tillkännagifvas om läkare blifvit tillkallad eller icke.

3. Antager smittosam sjukdom sådan utbredning, att densamma
kan anses hafva öfvergått till farsot, och synes den
ej kunna hämmas utan förnyade besök af läkaren, må kommunalnämnden
hos Konungens Befallningshafvande hemställa
om förordnande för provinsial- eller extra provinsialläkare
att på statens bekostnad.besöka orten för meddelande af anvisning
om de åtgärder, hvilka med anledning af sjukdomen
böra vidtagas. Dylik hemställan skall vara åtföljd af vederbörande
provinsial- eller extra provinsialläkares genom kommunalnämndens
ordförande inhemtade yttrande i ärendet.

4. I stad ----------Kongl. Maj:t Be fallningshafvande

M O T I y.

INLEDNING.

Kong!, privilegierna för Collegium medicum den 30 oktober 1688 Historik öfver
omtala för törsta gången läkare under benämningen »provincial medici» den svenska
och innehåHa bestämmelserom desses legitimation inför och samarbete Ta^mtUusåväl
i vetenskapligt som praktiskt hänseende med collegium. Titeln tionen'').
»provincial medicus» motsvarades dock ännu icke af någon tjenst på
stat utan utdelades till läkare, som dels innehade annan tjenst dels
voro utan sådan, men hvilka med titeln erhöllo rätt till visst arfvode
för tjenstförrättningar. I de ordinarie riksstaterna förekommer först
år 1693 eu »provincial medicus» för Jönköpings län med 500 d. s. m.
i lön åt kronan, under det att dessförinnan dessa stater upptaga allenast
från och med år 1681 »eu medicus» med 250 d. s. m. å generalguvei
nementsstaten för »Skåne samt från och med år 1683 en »landtmedicus»
med 2i d. s. in. för Vesternorrland.

Landsortens behof åt läkare började dock under adertonde århundradet
att alltmera uppmärksammas. Den år 1737 tillförordnade Kongl.
sundhetskommissionen framstälde redan till 1738 års riksdag ett förslag,
att hvarje provins i riket, som ej hade sin medicus, skulle med
sådan förses; men förklarade rikets ständer att medel dertill saknades,
undei anmärkande tillika åt bristen på instruktion för provincialmedici.

Denna anmärkning föranledde utfärdandet den 12 april 1744 af den
första provinsialläkareinstruktionen i riket, ehuru den personal, för
hvilken instruktionen skulle gälla, enligt en samtida uppgift, år 1746
utgjoides af endast 9 provincialmedici. Förnyade framställningar af
Sundhetskommissionen och Collegium medicum synas hafva framkallat
en Kongl. Maj:ts befallning år 1753 till landshöfdingar och häradshöfdingar
att vid alla tillfällen främja sammanskott af länens invånare
till löner åt provincialmedici, hvilken befallning ledde till den
påföljd, att år 1755 i fem särskilda län en provincialmedicus i hvart
åt länen anstälts med aflöning på grund af dylika årliga sammanskott.

Åi 1756 hemstälde rikets ständer, på grund af Sundhetskommissionens

'') Jemför Bidrag till Sveriges Medicinska Topografi och Statistik af d:r J?r. Th. Berg
1853. Historisk öfversigt af Läkarekonstens och Statsmedicinens uppkomst och utveckling
inom fäderneslandet af d:r A. Hilarion Wistrand 1851.

VII

förnyade förslag, att hvarje län måtte förses med åtminstone eu provincialmedicus
och de större länen med två sådane, aflönade med
400 d. s. m., och att desse borde af Kongl. Maj:t utnämnas, efter förslag,
ej såsom förr af landshöfdingarne, utan af Collegium medium.
Bristande medel hindrade dock genomförandet af alla förslag om provinsialläkares
anställande ända till år 1772, hvarjemte missnöje med de
frivilliga sammanskotten förmådde allmogen i derå län att deröfver
anföra underdåniga besvär. Ännu år 1773 funnos å ordinarie riksstat
uppförde allenast 7 provincialmedici eller deras vederlikar, jemte 6
provincialmedici, aflönade af städernas medel.

Rikets ständer anvisade emellertid år 1772 medel att användas
till löner åt erforderlige provincialmedici och genom Kongl. Maj:ts
stat för provincialmedici den 27 juli 1773 bestämdes löner för 1
till 2 provincialmedici i hvarje af rikets dåvarande 21 län, eller
för tillsammans 32 provincialläkare, till 600 d. s. m. för hvarje, hvarjemte
arfvoden å 200 d. s. in. beviljades till 32 medhjelpare åt desse
provincialläkare. Genom 1774 års instruktion för Collegium medicum
blef åt detsamma uppdraget att till provincialmedicisysslor upprätta
förslag och den 29 juli samma år faststäldes ny instruktion för provinsialläkare.
s

Medhjelpareinstitutionen kom dock aldrig till någon synnerlig utveckling.
Redan i början af innevarande århundrade indrogos tid
efter annan dessa befattningar och de besparade arfvodena användes
jemte ytterligare beviljade anslag till löner för nya provinsialläkare,
så att desses antal år 1822, då sista och ännu gällande provinsialläkareinstruktionen
utfärdades, uppgick till 47 med lön åt 395 rdr
24 sk. bko för hvarje, under det att endast en medhjelpare qvarstod
i Stockholms län med namn af provincialkirurg och arfvode af 150
rdr. bko.

Landsortens behof af läkare för sjukvårdens bestridande var dock
ännu långt ifrån tillfredsstäldt. Sedan rikets ständer vid 1828—29
årens riksdag till Kongl. Maj:ts disposition för afhjelpande af den
största bristen ställt ett årligt anslag af 2,000 rdr bko, inrättades år
1830 åtta extra provinsialläkarebefattningar med 250 rdr bko i arfvode
vid hvardera, med Indika befattningar, enligt kongl. brefvet den
14 december 1833, i betraktande af den ringa statslönen äfven bataljonsläkaretjenst
fick förenas. År 1834 beviljades arfvoden till nyss
berörda belopp åt ytterligare sju extra ''provinsialläkare och år 1840
anslogos enahanda arfvoden åt åtta nya extra provincialläkare, dervid
dock, enligt kongl. brefvet den 3 februari 1841, den gitna tillåtelsen
att förena extra provinsialläkarebefattning med bataljonsläkaretjenst

inskränktes till de fall, då efter särskild pröfning sådan förening af
vederbörande meniglieter och sundhetskollegium medgåfves.

Till befrämjande af enskilde läkares anställande på menigheters
eller inrättningars bekostnad blef, på derom af rikets ständer framstäld
begäran, af Kongl. Maj:t genom bref den 17 oktober 1840 medgivet,
, att de läkare, som efter enskildt aftal anstäldes hos menigheter
eller för bruk, fabriker eller andra sådana inrättningar å landet, för
hvilka en större arbetspersonal vore upptagen, finge åtnjuta befordringsrätt
i likhet med i statens tjenst varande läkare. Härmed var
uppkomsten gifven till den ännu bestående distriktsläkareinstitutionen,
för hvilken komiterade här nedan i den allmänna motiveringen torde
få närmare redogöra.

Men ännu flere läkare kräfdes, hvarför Sundhetskollegium år 1842
anbefaldes att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till eu allmän
och fullt ändamålsenlig reglering af provinsialläkarevården. Den 3
juni 1844 afgaf Sundhetskollegium efter Kongl. Maj:ts samtlige belallningshafvandes
hörande det infordrade förslaget, hvars grunder
blifvit tillämpade jemväl vid följande förslag och ännu torde vara
törtjenta åt beaktande. I öfverensstämmelse med detta af rikets
ständer och Kongl. Maj:t till vissa delar gillade förslag blefvo 18
extra provinsialläkare, hvilka icke tillika voro bataljonsläkare, öfverflytta
de på ordinarie stat, så att provinsialläkarnes antal blef 65,
hvarjemte arfvoden till nya extra provinsialläkare beviljades, så att
desses antal uppgick till 17, och bestämdes aflöningen för ordinarie
provinsialläkare från 433 rdr 16 sk. bko till 500 rdr bko och för
extra provinsialläkare till 250 rdr s. in.

Sundhetskollegii tillika väckta förslag att inom hvarje län skulle
uppdragas åt en förste provinsialläkare att, jemte vården om eget
distrikt, hafva det allmänna inseendet öfver länets helso- och sjukvårdsangelägenheter
lyckades dock icke vinna statsmakternas bifall.

Under åren 1845 till 1859 tillkommo 6 ordinarie provinsialläkare
och 9 extra provinsialläkare, så att sistnämnda år i riket funnos 71
ordinarie och 26 extra provinsialläkare, hvilka från år 1858 voro i
åtnjutande åt eu årlig lön de förre af 1,500 rdr och de senare af 1,000
rdr rmt; och utgjorde antalet dåvarande distriktsläkare 22.

Sedan rikets ständer år 1858 med anledning af dels de många
vid hvarje riksdag från olika orter af riket skeende framställningar
om erhållande af ökadt antal läkare och dels den ojemna fördelningen
af provinsialläkaredistrikten anhållit, att Kongl. Maj:t måtte låta
utarbeta och till rikets ständer afgifva ytterligare förslag till ett fullständigt
ordnande af den civila helso- och sjukvården i riket, samt

100

Sundhetskollegium af Kong!. Maj:t anbefalts att afgifva sådant förslag,
inkom kollegium den 11 april 1859 med utlåtande och hemställan:

att 48 nya provinsialläkare, hvardera med 1,500 rdr årlig lön,
måtte anställas och inom länen fördelas på sätt särskilt förslag
utvisade;

att de dittills varande 26 extra provinsialläkarebefattningarna skulle
uppföras på ordinarie stat, med lika löner som provinsialläkartjensterna,
samt innehafvarne deraf, såvida de icke tillika voro militärläkare, på
underdånig anmälan erhålla fullmakt;

att samma vilkor, som enligt kongl. brefvet den 16 november
1854 fåstades vid då beviljade nya provinsialläkaretjenster, eller
åtagande af distriktens invånare att upplåta och underhålla lämplig
bostad åt läkaren vid den honom anvisade stationen, skulle gälla
jemväl vid nya provinsialläkaretjensters inrättande;

att åt femton, företrädesvis inom Norrland befintliga, provinsialläkaretjenster
skulle beviljas en efter omständigheterna lämpad löneförbättring
under benämning fixa tjenstgöringspenningar; samt

att inom hvarje län skulle uppdragas åt eu provinsialläkare att,
jemte vården om eget distrikt, i egenskap af förste provinsialläkare
hafva det allmänna inseendet öfver länets helso- och sjukvårdsangelägenheter,
för hvilket uppdrag skulle honom tillkomma ett särskildt
arfvode af 1,000 rdr samt vid resor i egenskap af förste provinsialläkare
traktamente lika med fältläkare.

Dessa förslag, ehuru af regeringen gynsamt upptagna, kommo dock
aldrig till fullständigt utförande. Det af Sundhetskollegium i den allmänna
helsovårdens intresse afgifna och sedermera flera gånger varmt
förordade förslaget om en förste provinsialläkares anställande inom
hvarje län omöjliggjordes genast från början genom riksdagens vägran
att härtill anslå nödiga medel. Deremot förverkligades så småningom
de förslag, hvilka åsyftade att genom förbättring af läkarnes
ekonomiska ställning öka deras antal och underlätta allmänhetens
tillgång till läkarevård. Så uppfördes den ena extra provinsialläkaretjensten
efter den andra på ordinarie stat, de båda sista år 1874.
Flera gånger hafva provinsialläkarne erhållit mindre löneförbättringar,
senast år 1878, då lönen, som förut för alla provinsialläkare utgjorde
1,500 kr., med ett lönetillägg för de tjugusju äldste af 500 kr. jemte
ett dyrtidstillägg af 400 kr., och för de öfrige af ett dyrti dstil lägg af
300 kr., höjdes för alla till 2,000 kr. med ett ålderstillägg af 500 kr.
efter tio års tjenstgöring. Då dyrtidstillägget samtidigt bortföll och
det för de tjugusju äldste förutvarande ålderstillägget indrogs, biet
den verkliga årliga aflöningstillökningen endast 100 kr. för de tjugu -

101

sju äldste och 200 kr. för de öfrige. De vid åtskilliga distrikt fastade
s. k. fixa tjenstgöringspenningarna tilldelades ytterligare några sådana
distrikt, der läkaren af enskild sjukvård ansågs kunna påräkna endast
obetydlig inkomst, och år 1882 beviljades ett extra anslag af 20,000
kr. att i form åt »tillfälliga tjenstgöringspenningar» fördelas bland
omkring 40 provinsialläkare i sådana distrikt, hvarest, till följd af
befolkningens gleshet eller fattigdom och distriktens vidd eller besvärlighet
i afseende å sjukvårdens handhafvande, svårigheter vid inträffade
ledigheter uppstått att finna sökande till tjensterna eller der
läkar nes inkomster befunnos allt för knappa i förhållande till deras
lefnadsbehof. Slutligen berättigades provinsialläkarne att från och
med 1885 års början vid fylda 60 år och 25 års tjenstgöring i statens
tjenst, åt Indika 20 år såsom provinsialläkare, afgå från bernsten med
Pension å allmänna indragningsstatcn till belopp af 4,000 kronor.

De tjenstläkare, som under nuvarande förhållanden äro att påräkna
för bestridandet af den civila helso- och sjukvården i vårt land,
äro provinsialläkare, distriktsläkare och stadsläkare, hvartill i vissa
fall komma bataljonsläkare vid indelta armén, samt pensionärer och
stipendiater i fältläkarekåren.

Åt de år 1859 föreslagna 48 provinsialläkaretjensterua kommo
endast 34 till stånd, hvaremot under tiden mellan 1859 och närvalaude
tid dessutom dels genom öfverförande å ordinarie stat af de
nämnda år befintliga 26 extra provinsialläkaretjensterna dels genom
inrättande åt 6 nya provinsialläkaretjenster ytterligare 32 provinsialläkaretjenster
tillkommit, så att dessas antal nu utgör 137.

Desse 137 provinsialläkare äro hufvudsakligen afsedde för landsbygdens
behof åt läkarevård, och då Sverige, med ett ytinnehåll af
405,845 qv. km. och eu befolkningstäthet af 9,6 invånare på hvarje
qv. kin., har en folkmängd af 3,878,308 invånare, stadsbefolkningen
frånräknad, komma i medeltal 2,962 qv. km. och 28,309 personer på
hvarje dylik läkare.

Provinsialläkare utnämnas åt Kongl. Maj:t efter förslag af Medicinalstyrelsen,
aflönas, med undantag af den från vissa distrikt utgående
förmånen af bostad, och pensioneras uteslutande af staten samt äro
i sin tjenstutöfning stälde under så väl Medicinalstyrelsens som Konungens
befallningshafvandes tillsyn.

Deras tjenstskyldighet^- enligt den ännu gällande instruktionen
åt den 13 juni 1822 äro hufvudsakligen följande:

att hvar inom sitt distrikt hafva inseendet öfver den allmänna
helsovården och besörja den enskilda sjukvården i den mån han derom
anlitas;

102

att vid inträffande allmännare sjuklighet eller tärsot på Konungens
befallningshafvandes förordnande, eller, der provinsialläkaren
icke har sin station i residensstaden, på kommunalnämndsordförandes
eller presterskapets anmodan besöka orten för att undersöka sjukdomens
natur och tillfälliga orsaker samt vidtaga de anstalter, som
finnas tjenliga till de sjukes återställande och de friskes bevarande
för smitta;

att öfvervaka skyddskoppympningen, hafva tillsyn öfver barnmorskorna
och vara ständig ledamot af direktioner för de inom hans
distrikt befintliga sjukvårdsinrättningar;

att i medikolegala frågor med möjligaste fullständighet och bestämdhet
skyndsamt afgifva honom affordrade upplysningar samt förrätta
rättsmedicinska besigtningar och liköppningar;

att en gång årligen visitera inom distriktet befintliga apotek
och taga nödig kännedom om de mineralkällor, som åt allmänheten
nyttjas men vid Indika brunnsintendenter icke finnas anstälde; samt

att årligen inom slutet af mars månad till Medicinalstyrelsen insända
berättelse enligt faststäldt formulär.

I särskild! arfvode för rättsmedicinska undersökningar erhålla
provinsialläkarue: för en fullständig efter Medicinalstyrelsens granskning
godkänd medikolegal liköppning med dertill hörande protokoll
och attest 10 kr., för eu fullständig likaledes godkänd kemisk undersökning
5 kr., för besigtning af en lefvande person jemte attest 1 kr.
50 öre, för godkänd undersökning till utrönande af eu persons sinnesbeskaffenhet
med protokoll och attest 5 kr.; samt för alla extra förrättningar
utom läkarestationen resekostnads- och traktamentseisättning
enligt gällande resereglemente den 11 februari 1881. I detta äro
provinsialläkarne hänförde till tredje klassen och erhålla i dagtraktamente
10 kronor, äfvensom vid resa med skjuts lega för två hästar,
vid resa på ångfartyg afgift för dubbel hyttplats eller, när hytt ej
förekommer, en salongsplats, och vid resa på jernväg afgift för plats
i första klassens vagn.

Då skjuts begagnas, erhåller provinsialläkaren såsom godtgörelse
för åkdonslega, för mil räknadt, 60 öre, och då färd skett på ångfartyg
eller jernväg såsom godtgörelse för den utgift, som transporten
af hans effekter till och från fartyget eller jernvägen kan medföra,
hvarje gång 1 kr. 50 öre.

För resa å orter, hvarest icke något af förenämnda fortskaffningsmedel
finnes att tillgå, utan färden måste verkställas på båt, till häst
eller annorledes, eger provinsialläkaren, så vida särskilda föreskrifter
härutinnan ej äro meddelade, bekomma resekostnadsersättning efter

103

gällande taxa, eller, der sådan icke finnes, skjutsersättning, beräknad
efter den för orten fäststälda maximilega, den tillryggalagda vägens
längd och det för tjenstinnehafvaren stadgade hästantal.

Ersättning för den enskilda sjukvård, som provinsialläkaren är
lagligen förbunden att ofördröjligen lemna eu hvar inom distriktet,
som påkallar hans biträde, utgår vanligen enligt öfverenskommelse,
sedan taxebestämmelserna i provinsialläkareinstruktionen den 29
juli 1774 genom kong!, brefvet den 5 december 1862 blifvit till afl
vidare kraft och verkan upphäfda.

Provinsialläkarne, hvilkas verksamhet i tjenstärenden och särskilt
för sjukvård åt enskilde ofta påkallas, äro endast sällan i
tillfälle att med sin ordinarie tjenst förena annan läkarebefattning,
hvarigenom de kunna förskaffa sig ökad inkomst. Af 50 läkarebefattningar
vid statens jernvägstrafik äro endast 11, och af likaledes 50
läkarebefattningar vid fängelser endast 2, anförtrodda åt provinsialläkare,
medan af de 16 vaccindepotföreståndarebefättniugarna, med
hvardera 200 kronors årligt arfvode, 8 uppehållas af provinsialläkare.
Två provinsialläkare äro t. f. lasarettsläkare, till följd af brist på
kompetente sökande till dessa tjenster, en är intendent vid en badanstalt
och en stadsläkare i en småstad.

Inalles 25 provinsialläkare, eller 18 %, förena således med sin
ordinarie tjenst annan läkarebefattning.

Bistriktsläkarne, till antal af 56, skola hvar och en inom sitt fjenstgöringsområde
ställa sig provinsialläkareinstruktionen till efterrättelse
och på myndighets förordnande fullgöra tjenstförättningar, men kunna
icke såsom provinsialläkarne beordras till tjenstgöring utom sitt distrikt.
De aflönas, antagas och afskedas uteslutande af kommuner, bolag
eller enskilda personer och erhålla af staten endast befordringsrätt i
likhet med civile läkare i statens tjenst jemte ersättning för verkstälda
förrättningar i statens tjenst.

Bland distriktsläkarne finnas 8 som tillika äro militärläkare, 3 som
äro både militär- och jernvägsläkare, 2 som äro jernvägsläkare, 1
som är militär- och stadsläkare, 1 som är militär- och lasarettsläkare, 1
som är stads-, lasaretts- och jernvägsläkare, samt 1 som är badintendent.

Inalles 1/ distriktsläkare, eller 30 %, förena således med sin
distriktsläkaretjenst en eller flera andra läkarebefattningar.

Af de 131 stadsläkaretjensterna voro vid 1886 års utgång 10
vakanta. Stadsläkare aflönas och antagas, stundom på viss tid, af
vederbörande stadskommuu men erhålla af staten befordringsrätt i
likhet med civile läkare i statens tjenst, hvaremot de i afseende på
åtskilliga embetsgöromål och rapporter m. m. äro skyldige fullgöra

104

samma eller likartade åligganden som provinsialläkare. Utom stadens
område kunna de likväl icke påräknas hvarken för rättsmedicinska förrättningar
eller allmän helso- och sjukvård, ehuru de enligt frivilligt
åtagande på de flesta ställen i betydlig mån bidraga till den enskilda
sjukvårdens besörjande på den kringliggande landsbygden.

Stadsläkarebefattning är på 23 ställen förenad med militärläkare-,
på 12 med lasaretts- och på 1 med provinsialläkaretjenst.

Inalles 36 stadsläkare, eller 27 %, förena således annan läkaretjenst
med sin ordinarie tjenstbefattning.

Bataljonsläkare vid indelta armén kunna äfven påräknas att hvar
i sin ort förrätta provinsialläkarens embetsgöromål, när de af Konungens
befallningshafvande dertill förordna^, eller när de vid yppad
farsot, då snar åtgärd fordras och stället är från residenset eller provinsialläkarens
hemvist aflägse beläget, af presterskapet derom anmodas.

Lasarettsläkare, till ett antal af 105, äro med få undantag af medicinalstyrelsen
antagne och förordnade men af landsting eller kommuner
afiönade. Lasarettsläkare äro dock icke, i likhet med provinsial-,
distrikts- och stadsläkare eller desses vikarier, förpligtade att på begäran
meddela enskild sjukvård inom visst distrikt. Den sjukvård som
de, och äfven militärläkarne, på enskild persons begäran lemna, då de
äro frie från sina egentliga tjenståligganden, är helt och hållet frivillig,
hvilket likväl icke hindrar, att desse läkares verksamhet i höggrad
underlättar tillgången på enskild sjukvård för den kringboende
befolkningen.

I fältläkarekårens pensionärer och stipendiater samt flottans stipendiater,
till ett antal af inalles 59, med ett årligt expektansarfvode för
hvarje af 300 till 600 kr., eger slutligen vårt land en reservläkarekår
att använda under tider af allmän sjuklighet eller vid yppad farsot
eller vid annat tillfälligt behof af extra läkarebiträde. Desse egentligen
till det militära medicinalväsendet hörande läkare kunna nemligen
kommenderas öfver hela landet till extra läkarebefattningar ej
mindre vid armén och flottan än vid den civila sjukvården. I allmänhet
äro de icke legitimerade eller hafva fullständigt afslutat sina
studier men utgöra emellertid den enda läkarepersonal, som med
säkerhet kan påräknas, i händelse behofvet af läkare skulle
blifva större, än att det kan tillfredsställas med den ordinarie personalen.

Efter denna korta öfversigt af läkareförhållandena inom vårt land,
torde det vara af intresse att kasta en blick på de civile tjenstläkarnes
ställning inom några andra länder, hvilkas förhållanden i öfrigt ansetts

erbjuda lämpliga jemförelsepunkter. Komiterade hafva i detta afseende
inhemtat upplysningar från Norge, Danmark, Finland, Sachsen,
Wurtemberg och Baden.

Konungariket Norge,

med en areal af 318,200 qv. km., eu folkmängd af 1,806,900 personer
(enligt beräkning den 31 december 1875) och eu befolkningstäthet af
i medeltal 5,7 personer på hvarje qv. km., har 146 distriktsläkare
0äistriktskeger), hvilka närmast motsvara våra provinsialläkare. På
hvarje sådan läkare komma i medeltal 2,180 qv. km. och, sedan
de lem städerna Kristiania, Fredrikshald, Kristiansand, Bergen och
Throndhjem, hvilka bilda egna stadsfysikater, blifvit frånräknade,
11,190 personer, fördelade sålunda, att omkring 9,960 tillhöra landtoch
1,230 stadsbefolkningen. Invånarnes antal inom de olika distrikten
är ganska olika, så att det i några kan stiga öfver 40,000, medan det
i andra sjunker under 2,000, hvarvid den högre siffran representerar
de sydligare, förmögnare och tätare befolkade trakterna, medan den
lägre förekommer i de nordligare, fattigare och glest befolkade.

Distriktsläkarne äro tjensteman, af staten antagne och aflönade,
skyldige att vara bosatte på viss ort inom sitt distrikt och i sin tjenstutöfning
stälde under så väl direktören för medicinalväsendet, som
vederbörande landshöfding (amtman). De, likasom medicinalväsendet
i sin helhet, lydde först under »kirke- og undervisningsdepartementet»,
men flyttades år 1846 till det nyupprättade »departementet för det
indre», för att slutligen år 1878 läggas under »departementet för justitsoch
politivmsenet». Landsbygden är deras egentliga verksamhetsfält,
men till distriktet räknas dock de inom detsamma befintliga städer,
med undantag af de ofvan nämnda fem, hvilka äro försedda med egna
af staten antagne och aflönade stadsläkare (stadsfysici). Inom städerna
anses dock distriktsläkarne icke vara skyldige att meddela de fattige
läkarevård, då detta tillkommer de kommunalläkare, (kommunallager),
hvilka åt städerna, likasom flerstädes äfven af landskommunerna,
finnes antagne och aflönade och hvilka närmast torde motsvara våra
nuvarande distriktsläkare.

Någon särskild instruktion finnes icke utfärdad för distriktsläkarne.
Deras tjenstskyldigheter återfinnas i flera tid efter annan utfärdade
kongl. resolutioner och skrivelser, samt äro hufvudsakligen följande:

att hafva närmaste inseendet öfver den allmänna helso- och sjukvården
;

106

att öfvervaka barnmorskors och vaccinatörers verksamhet:
att årligen visitera apoteken;

att minst en gång årligen tillse samtlige fattige sinnessjuke, hvilkas
tillstånd krafvel- annan än vanlig fattigvård;
att kontrollera vården af spetelske;

att vara ordförande i samtliga inom distriktet befiutlige häradsvis
inrättade helsovårdsnämnder (sundhetskommissioner);

att vara ledamot i likaledes inom distriktet befintliga karantänskommissioner
med rättighet, att i medicinska angelägenheter hafva
den afgörande rösten;

att på myndighets förordnande förrätta rättsmedicinska besigtningar
och liköppningar samt afgifva dithörande utlåtanden;

att vid epidemiska och smittosamma sjukdomar, särdeles vid de
törsta spridda fallen, besöka de sjuke, äfven utan särskild reqvisition,
för att söka förebygga sjukdomens vidare utbredning;

att på reqvisition af fattigvårdsstyrelsen mot rese- och traktamentsersättning
meddela läkarevård åt fattige sjuke; samt

att föra föreskrifna embetsböcker och hvarje år inom mars månads
utgång genom vederbörande amtman till justitsdepartementet insända
årsberättelse, hvilken jemväl skall åtföljas af de till distriktsläkaren
från de inom distriktet enskildt praktiserande läkarne afgifna årsberättelser.

Der embetsförrättning nödvändiggör resa, erhåller distriktsläkaren
skjuts- och traktamentsersättning enligt resereglementet (lov den 3 juni
1874 och placat den IT maj 1879). Skjutsersättningen utgör 15 till 20 öre
för km., då resan sker med skjuts 24 till 31 öre för km., då resan
sker med båt, 9 öre för km., då resan sker med jernväg, och 67 öre
för geografisk mil, då resan sker med ångbåt. Dagtraktamentet utgår
i allmänhet med 4 kr. för dygn eller del af dygn men, då resan sker
med ångbåt, med 6 kr. 40 öre. Vid resa med skjuts bör i regel minst
6 mil om dagen tillryggalägga^. Hvarken skjuts- eller traktamentsersättning
erhålles för resa på afstånd understigande 3 km. från läkarens
bostad eller 6 km. fram och tillbaka.

Staten bidrager i flera afseenden till bestridande af kostnaderna
för distriktsläkarens verksamhet för helso- och sjukvården inom
distriktet.

Så betalar statskassan alla resor till sjuke, angripne af smittosam
eller epidemisk sjukdom, der läkaren finner sådana resor nödvändiga
för att förekomma smittans utbredning. Dagtraktamentet för samma
resor betalas deremot af vederbörande amtskommun (närmast motsvarande
det svenska landstinget). Till sjukdomar af sådan beskaffenhet,

107

att de skola behandlas tor allmän räkning, höra t. ex. smittkoppor,
nervfeber, kolera, rödsot, barnsängsfeber, veneriska sjukdomar, mjeltbrand
in. fl.; men äfven andra mildare sjukdomar t. ex. messling, frossa
in. fl., kunna under vissa omständigheter diträknas, tv »det tillhör läkaren
att sjelf i hvarje särskild! fäll öfverväga, huruvida sjukdomens
beskaffenhet är sådan, att dess utbredning kan befaras och derigenom

fara för det allmänna uppstå»---— »dock böra de sjuke, som

dertill hafva förmåga, sjelfva bekosta de med deras kur förbundna utgifter».
—--(skrivelser fira departementet för det indre den 4 februari

1858 och den 12 februari 1874 samt lov den 16 maj 1860).

För resor, som af distriktsläkaren företagas för vaccinationsväsendets
kontrollerande, betalas reseersättning af staten men dagtraktamente
af amtskommunen.

För sådana resor till fattige sjuke, som ske på fättigvårdsstyrelsens
reqvisition, dervid det dock är läkaren, som bestämmer huru
ofta hvarje särskild sjuk behöfver besökas, betalar staten reseersättningen,
men fattigvårdssamhället dagtraktamentet.

För resor, företagna för utöfvande af tillsyn öfver spetelske (lov
den 6 juni 1885) erhåller läkaren reseersättning af staten, men dagtraktamentet
af arnts- eller stadskommunen.

För resor till helsovårdsnämdernas (sundhedskommissionernes)
sammanträden betalar staten både reseersättningen och dagtraktamentet.

För rättsmedicinska förrättningar, hvilka ske på vederbörande
myndighets förordnande, åtnjuter distriktsläkaren, utom skjuts- och
traktamentsersättning då resa förekommit, arfvode, hvilket utgår med
enahanda belopp, 12 kronor 80 öre, antingen förrättningen varit eu
rättsmedicinsk obduktion med protokoll och utlåtande eller bestått i
undersökning, jemte utlåtande, rörande eu lefvande persons sinnesbeskaffenhet
eller kroppsliga befinnande.

Statskassans utgifter till rese- och traktamentsersättning för det
civila medicinalväsendet hafva under de senare åren befunnit sig i ett
jemn! och starkt stigande. Medan de 1874 uppgingo till omkring
117,500 kr., stego de under budgetåret 1882—1883 till omkring 180,000
kr., hvilken stegring till allra största delen kommer på utgifterna för läkarnes
reseersättningar. Detta förhållande framkallade den 14 september
1883 ett cirkulär från justitiedepartementet till samtlige amtman, hvari
bland annat påpekades: att då eu stor del af distriktsläkarnes enskilda
praktik på landsbygden besörjdes under de af statskassan betalta resorna
till fattige sjuke, mot hvilket i och för sig icke något vore att anmärka,
detta förhållande dock torde föranleda så väl de enskilde, som utöfvade

108

inflytande på läkares tillkallande till de fattige, som läkarne sjelfve,.
att gifva dessa resor till fattige sjuke en större utsträckning än som
vore strängt nödvändigt. Att läkaren i stället för att af fattigvården
utkräfva sitt lagenliga dagtraktamente flerstädes gått in på ett visst
ringa årligt arfvode, bidroge äfven till att i någon mån hänvisa honom
att söka godtgörelse i den af staten betalade reseersättningen,,
och i alla hänseenden till att fattigvården blefve mindre intresserad
af att kontrollera dessa resor. Med anledning häraf anhöll
departementet, att fattigvårdsstyrelserna icke måtte anmoda läkare
göra resor till sådane sjuke, hvilka sjelfve kunde besöka läkaren
i dennes hem, eller hvilkas sjukdonvvoro så ringa, att den hos mindre
bemedlade, som icke åtnjöte fri läkarevård, icke i allmänhet skulle
föranleda läkares hemtning. De läkare åter som i någon mån
visste sig hafva i nämnda hänseenden icke alltid varit så noggranna
som önskvärdt varit, uppmanades att vid sina resor iakttaga den
största möjliga sparsamhet, särskild! genom att besöka så många
sjuke som möjligt under samma resa och icke oftare än nödvändigt
företaga upprepade resor till samme sjuke.

Den norske distriktsläkarens ställning till »den private praxis», d.
v. s. den läkarevård, som på enskild persons begäran lemnas åt enskilde,
kan anses reglerad genom en skrifvelse från departementet
for det indre den 4 juli 1860, hvari af förekommen anledning
meddelas, »att de civile embetsläkarne antagas vara förpligtade att,
så vidt möjligt, inom sina embetsdistrikt mot passande godtgörelse
äfven efterkomma enskilde personers anmodan om läkarevård, och att
de alltså icke utan antagligt skäl kunna undandraga sig att inom sina
distrikt meddela enskild sjukvård, när den hjelpsökande är villig
att derför lemna passande godtgörelse.»

Någon taxa för läkarens godtgörelse för enskild sjukvård tinnes
icke, utan utgår ersättning för sådan sjukvård enligt ömsesidig öfverenskommelse.

Den årliga lönen för distriktsläkarne är 1,500 kr., utom för de 36,
som äro stationerade i de 3 nordligaste amten, der den är 2,000 kr.
Dertill komma två ålderstillägg, det ena efter 10 års tjenst med 400
kr., det andra efter 15 års tjenst med 500 kr., så att slutlönen utgör
2,400 till 2,900 kr. I åtskilliga mera afsides belägna och svårbesatta
distrikt hafva kommunerna anskaffat fri bostad åt läkaren. Vid tjenstledighet
för styrkt sjukdom eller enskilda angelägenheter, behåller distriktsläkaren
sina löneförmåner, men får sjelf anskaffa och aflöna vikarie.

Någon semester ega distriktsläkarne icke att åtnjuta.

109

Då distriktsläkaren till följd af ålder eller sjukdom måste taga
afsked, erhåller lian i allmänhet, efter gjord ansökan, pension från
statskassan, så framt det kan antagas, att han till sin och familjens
bergning är i behof af dylikt understöd. Pensionens storlek beräknas
då efter den sökandes tjenstetid, ålder och ekonomiska vilkor.

För att tillförsäkra enka pension från allmänna enkekassan —
till en femtedel af det belopp, hvartill tjenstens inkomster beräknas,
dock icke öfver 800 kr. årligen — är distriktsläkaren i likhet med
andre embetsman skyldig att göra vissa insättningar i nämnda kassa.

Några sundhetsinspektörer eller för den allmänna helso- och sjukvården
särskild! anstälde embetsläkare finnas icke.

Konungariket Danmark,

utom biländerna, har en areal af 38,302 qv. km., en folkmängd, Köpenhamns
frånräknad, (enligt folkräkning den 1 februari 1880) af 1,734,189
menniskor och eu folkmängdstäthet af 51 personer på hvar qv. km. De
civile tjenstläkare, som närmast motsvara våra provinsialläkare, äro distriktsläkarne
(ciistriktslmger). Till ett antal af 96 äro desse fördelade
öfver hela landet, så att på hvarje sådan läkare komma i medeltal
383 qv. km. och omkring 18,000 personer. Folkmängden inom de
olika läkaredistrikten är dock mycket olika, så att då det minsta distriktet,
ön Anholt i Kattegatt, har endast 167 invånare, samt de dernäst
minsta La3sö 2,600 och Skagen 3,000, har Köpenhamns amts
södra distrikt 46,876. De flesta distrikten, eller 46, hafva dock emellan
10,000 och 20,000 invånare. I mer än halfva antalet distrikt (61)
ingår stad såsom del af distriktet, och är då läkarens station derstädes
förlagd.

Dessutom eger Danmark en öfverordnad klass medicinaltjenstemän,
de s. k. fysici, Indika närmast motsvara de af komiterade föreslagna
förste provinsialläkarne och bilda en föreningslänk mellan
sundhetskollegiet, den i Kjöbenhavn residerande medicinska centralmyndigheten,
och distriktsläkarne. Deras tjenstgöringsområden, de s.
k. fysikaten, till ett antal af 11, omfatta i 7 fäll två amt, i de återstående
4 endast ett amt. Invånareantalet inom fysikaten är mycket
olika. Medan Norra Sjadlands fysikat har 295,061 invånare, har Bornholms
fysikat endast 35,000, hvarför också i detta sistnämnda fysikat
tjensten uppehälles af en af distriktsläkarne, som derför uppbär ett
särskildt arfvode.

Embetsskyldigheterna för dessa begge läkareklasser, livilka båda
utnämnas af Konungen samt aflönas och pensioneras ur statskassan,

Danmark,

äro så fördelade att, medan fysici utöfva öfverinseendet öfver den allmänna
lielso- och sjukvården samt den kontrollerande uppsigten öfver
hela medicinalpersonalens tjensteverksamhet, distriktsläkarne företrädesvis
ega bestrida enskild sjukvård samt fattig- och epidemisjukvård,
hvarjemte dem tillkommer den närmare tillsynen öfver
den underordnade medicinalpersonalen.

Enligt den för distriktsläkarne den 22 oktober 1877 utfärdade instruktion
lyda de närmast under vederbörande fysicus och erhålla i
allmänhet genom honom sina order i tjensten, men äro äfven skyldige
att ställa sig till efterrättelse de befallningar, som undantagsvis
kunna meddelas dem omedelbart från sundhetskollegiet elleramtmannen.
De, liksom hela medicinalväsendet, lyda under justitsministeriet och
deras boningsort bestämmes af ministeriet. Deras tjenstskyldigheter
inom dem tillagda distrikt äro för öfrig! hufvudsakligen följande:

att, på bästa sätt och efter bästa förmåga, så vidt möjligt, lemna
läkarehjelp åt en hvar, som sådan behöfver och begär, samt mot fri
resa och författningsenligt dagtraktamente behandla alla fattige sjuke,
som af kommun åtnjuta ständigt eller tillfälligt fattigunderstöd, äfvensom
de från barnhusen utackorderade barnen;

att så snart en farlig epidemisk sjukdom utbryter inom distriktet,
eller eu mindre farlig hotar antaga allvarligare karakter, ofördröjligen
på platsen undersöka förhållandet och derom göra anmälan hos fysicus
och amtmannen samt, om tära genom dröjsmål* kan uppstå, sjelf,
utan att afvakta vidare order, taga sjukdomen under behandling på
allmän bekostnad äfvensom derefter på bestämda tider insända rapport
till fysicus om epidemiens gång och utveckling, ställa sig till efterrättelse
de anvisningar som af denne lemnas och, om fysicus kommer
tillstädes, understödja honom i hans undersökningar;

att i den sjukvård, som lemnas på allmän bekostnad, iakttaga
all den sparsamhet, som kan stå tillsammans med försvarlig omsorg
om de sjuke;

att vara ledamot i sundhets- eller karantänskommissioner inom
distriktet;

att egna oaflåtlig uppmärksamhet åt de sanitära förhållandena,
och, der dessa gifva anledning till grundade farhågor, derom göra
anmälan hos vederbörande;

att en gång årligen i förening med fysicus visitera apoteken;

att förrätta vaccinationen;

att öfvervaka barnmorskorna och, om någon sådan lider åt, eller
kan anses vara bärare af, smittosam sjukdom, oförtöfvadt an -

ordna hvad han anser nödigt till hindrande af smittans utbredning,
hvarefter förhållandet inrapporteras till fysicus; samt

att på embetsmyndighets förordnande förrätta rättsmedicinska
undersökningar och obduktioner.

Fysici åter äro, enligt instruktion den 22 oktober 1877, stälde
omedelbart under sundhetskollegii tillsyn och skola åtlyda dess föreskrifter,
men kunna icke neka att äfven lyda amtmannens direkta
order, så vidt dennes myndighet sträcker sig. De utöfva hvar och en
inom sin embetskrets (fysikat) öfveruppsigten öfver allt, som angår
den allmänna helso- och sjukvården eller medicinalpersonalens tjenstverksamhet.
Fysicus är i dessa angelägenheter amtmannens rådgifvare
och kan till denne afgifva betänkanden och förslag, äfven om
sådana icke blifvit åt honom begärda. Endast der det är trängande
nödigt, eger fysicus anordna åtgärder utan amtmannens hörande, dock
med skyldighet i sådant fall att ofördröjligen inrapportera så väl
de åtgärder, som af honom vidtagits, som orsaken hvarför lian ansett
sig icke böra invänta amtmannens beslut i ärendet.

Fysicus, hvilken är stationerad på det ställe inom distriktet, som
af ministeriet vid tjenstens tillträde för honom bestämts, skall minst eu
gång åi ligen inspektera stads- och distriktsläkarnes arkiv, minst lika
ofta genom personligt besök förvissa sig om, att alla till sjukes vård
upprättade anstalter, med undantag af hospitalen, hvilka inspekteras
från sundhetskollegiet, äro tillbörligt inrättade och försedda, samt
i förening med vederbörande stads- och distriktsläkare visitera apoteken.
Jemväl skall lian, så ofta embetsresor för andra ändamål
delfin gifva tillfälle, personligen öfvertyga sig om att försörjningsocli
vårdanstalter, fattighus, arbetshus, arrester och dylika allmänna
inrättningar befinna sig i ett med hänsyn till invånarnes sanitära förhållanden
tillfredsställande skick.

När inom fysikatet eii särdeles elakartad epidemisk sjukdom visar
sig, eller då eu epidemi vinner större utbredning, eller fysicus
får anledning antaga att den icke bekämpas på rätt sätt, skall lian
begifva sig till den angripna orten, gemensamt med vederbörande distriktsläkare
undersöka förhållandena och verka för att alla åtgärder
vidtagas, som äro nödvändiga för sjukdomens behandling och hindrandet
af dess utbredning. Behandla äfven andre läkare samma epidemi,
böi han sätta sig i förbindelse med dem och söka åstadkomma enigsamverkan
och ändamålsenlig arbetsfördelning dem emellan.

Barnmorskeväsendet står under hans uppsigt och kontroll, och
eger han, efter vederbörande stads- eller distriktsläkares hörande och
der han så finner nödigt, förbjuda barnmorska att under viss be -

112

stämd tid praktisera. Öfverträdelser af barnmorskeinstruktionen kan
lian, der icke större ansvar är stadgadt, bestraffa med böter från 2
till 100 kronor.

De medikolegala obduktionerna tillhör det i regeln fysicus att, biträdd
af vederbörande distriktsläkare, besörja och öfvervara, såframticke
sjukdom eller ställets aflägsenhet från hans station gör sådant omöjligt.

Årligen skall fysicus afgifva en embetsberättelse, hvilken insändes
till sundhetskollegium, sedan vederbörande amtman deraf fått taga del.

Någon skyldighet för fysicus att på enskilde personers eller kommuners
kallelse utföra tjenstförrättningar finnes icke. Ännu mindre
är honom som tjenstepligt ålagdt att vid anfordran meddela enskild
sjukvård, ehuru sådan dock icke är honom förbjuden.

Angående ersättning för tjenstförrättningar bestämmer förordningen
den 10 mars 1818, att embetsläkarne, när de utföra legala förrättningar
på anmodan af privata personer, ega åtnjuta betalning:

för hvarje sådan förrättning i allmänhet ................................ 4 kr.,

när förrättningen upptager mer än 4 men icke öfver 6 timmar 6 kr.,

när den varar längre tid såsom för 2 förrättningar.................... 8 kr.,

för hvart ark, som upptages af beskrifningar öfver förrättningen,

när den skall beskrifvas.................................................... 1 kr.,

för utfärdandet af attest............................................................ 3 kr.,

hvarjemte läkare och kirurger tillerkännas förmånsrätt i likhet med
apotekare i döds- och konkursbo, dock så att denna förmånsrätt
är inskränkt till de fordringar, som uppstått under sista året före gäldenärens
död eller konkurs.

Förordningen den 4 oktober 1825 bestämmer ersättning för vissa
embetsförrättningar för det allmänna med exempelvis:

för eu likbesigtning.......................................................-........ 4 kr.,

för en rättsmedicinsk obduktion............................................ 16 kr.,

hvilket arfvode delas lika mellan de dervid fungerande läkarne;
för kemisk undersökning vid förgiftningstall, åt hvarje i undersökningen
deltagande____________________________________________________— 4 kr.

Har obduktion tillika förrättats, betalas endast för sådan.

för undersökning af lefvande person .......................— 2 till 4 kr.,

för vaccination ____________________________________________________________-...... 50 öre.

Vid de resor embetsläkarne företaga på allmän bekostnad åtnjuta
de enligt förordningarna den 4 oktober 1825 och den 27 januari 1847
jemte fri skjuts dagtraktamente med 4 kr.

Undantag härifrån eger rum vid resor till fattige sjuke och vid resor
under en mil, då dagtraktamentet utgår med endast hälften, samt vid
resor för vaccinations förrättande, då det alldeles bortfaller.

113

Rörande ersättningen för enskild sjukvård, hvilken såsom tjenstpligt
är endast distriktsläkarne ålagd, upplyser justitsministeriet i
sin komiterade delgifna skrifvelse den 20 mars 1886 att denna »sedvanligen
eller så godt som alltid bestämmes enligt öfverenskommelse,
ehuru en taxa finnes i förordningen den 4 december 1672.» Denna
förordning, hvars hufvudsakliga intresse således torde vara af historisk
art, förklaras ytterligare genom ett placat den 14 maj 1813, hvari bestämmes,
att taxan skall tillämpas endast då läkarens betalning utgår
enligt domstols utslag, såsom i konkursbo, sterbhus och dylikt; hvaremot
det skall vara läkarne obetaget att, så som hitintills varit brukligt,
mottaga godtgörelse till obestämdt belopp antingen enligt öfverenskommelse
eller efter frivilligt erbjudande.

Embetsläkarnes löner, Indika utgå af statskassan och äro bestämda
med hänsyn dertill att desse läkare ega rättighet att idka enskild praktik,
utgöra för fysici 1,600 kr., med ett ålderstillägg hvart femte år
af 400 kr., dock att slutlönen icke får öfverstiga 2,800 kr. Distriktsläkarne
erhålla en första lön af 800 kr., hvarjemte en hvar af de 16 äldste
erhåller ett lönetillägg af 600 kr., af de 16 näst äldste 400 kr. och
åt de 16 derpå följande 200 kr. årligen. Distriktsläkarnes löner
vexla således mellan 800 och 1,400 kr. Åtta distriktsläkare erhålla
dessutom ett slags fixa, vid distriktet bundna, tjenstgöringspenningar
åt 200 kr. årligen. I de 6 distrikt, der med tjensten följer
nyttjanderätt till bostad eller jord, har läkaren skyldighet att förränta
och afbetala den på egendomen hvilande skuld efter derför faststälda
bestämmelser, att ansvara för de densamma åliggande skatter
och afgifter, samt att öfverlemna den till efterträdaren i försvarligt
tillstånd efter laga syn.

Enligt lov den 5 januari 1851 äro de civile tjensteläkare, som
erhålla afsked på grund af ålder, sjuklighet eller annan dem otillräknelig
orsak, berättigade till pension, som beräknas efter tjenstetid
och ett medeltal af de embetsinkomster, de åtnjutit under de sista fem
åren af tjenstetiden. Till inkomster af embetet räknas då icke allenast
fast årlig lön utan äfven personliga lönetillägg, sportler och liknande
ovissa inkomster samt naturaförmåner, såsom fri bostad och dylikt.
En tjenstetid från 10 till 20 år gifver rätt till V]0, från 20 till
29 år rätt till 3i=i9, öfver 29 år till *»/ afde sålunda beräknade medel bo

'' bo

inkomsterna

Pension för enka beräknas till yg af mannens embetsinkomster
efter ofvanomförmälda uppskattningsgrund.

Fader- och moderlösa barn etter pensionsberättigad embetsläkare
kunna af Konungen beviljas pension åt 40 till 200 kr. årligen, så

vin

Finland.

114

vida de äro behöfvande och dertill värdiga, dock icke efter uppnådd
18 års ålder.

Någon obligatorisk årlig afgift till pensionskassa erlägges icke
af tjenstläkarne.

I förut åberopade skrifvelse från danska justitsministeriet den
20 mars 1886, hvarur ofvanstående uppgifter hufvudsakligen äro hemtade,
tillägges, att fråga är väckt om en förbättring af embetsläkarnes
vilkor och eventuelt om reorganisation af hela institutionen.

Storfurstendömet Finland,

med ett ytinnehåll af 375,000 qv. km., ett invånareantal år 1882 åt
2,111,240 och en folkmängdstäthet af 6 invånare på hvar qv. km., har
53 provinsialläkare. Provinsialläkareinstitutionen infördes härstädes
ungefär samtidigt med i Sverige, och den svenska provinsialläkareinstruktionen
af år 1774 tillämpades i Finland ända till år 1832, då den
derstädes ännu gällande instruktionen utfärdades. Desse tjenstläkare,
ensamt af staten antagne och aflönade/ motsvara i allo de svenske
provinsialläkarne.

Både landsbygd och städer kunna omfattas af ett provinsialläkaredistrikt,
men nära halfva antalet distrikt (25) utgöres dock åt endast
landsbygd. I medeltal komma på hvarje distrikt 7,075 qv. km. och
39,834 invånare. Dock är distriktens storlek till såväl areal som folkmängd
ganska olika i olika län. Inom Wasa län är folkmängden
högst med i medeltal 59,747 personer och inom Uleåborgs län lägst med i
medeltal 23,087 personer för hvarje distrikt, medan arealen är störst
inom Uleåborgs län, med i medeltal 16,210 qv. verst (1 verst =~1,068
kilometer) och med eu folkmängdstäthet af 1 person på hvarje qv.
km., och minst inom Nylands län, med i medeltal 2,596 qv. verst och
eu folkmängdstäthet af 17 personer på hvarje qv. km.

Den finske provinsialläkaren lyder närmast under generaldirektören
för medicinalstyrelsen samt landshöfdingen (guvernören) i länet
Hans tjenstskyldigheter äro hufvudsakligen följande:

att vaka öfver den allmänna helsovården och söka utröna hvad
på vissa orter, under olika årstider och vid särskilda näringsfång och
handteringar kan för helsan medföra skadliga följder, samt, dei hans
råd och anvisningar icke göra tillfyllest, eller presterskapet och kronobetjeningen
icke lemna honom begärdt biträde, derom hos geneialdirektören
och landshöfdingen göra anmälan, på det att allt som för
allmänna helsovården kan hafva skadliga följder må kunna skynd -

115

samt rättas och afböjas; varande genom ett kejserligt bref den 20
april 1858 honom särskildt ålagdt att tillse, det verkstäderna vid landets
fabriker äfvensom fabriksarbetarnes egna bostäder äro så inrättade,
att desamma icke hafva ett menligt inflytande på arbetsperso''
nålens helsotillstånd;

att hålla noggrann tillsyn öfver vaccinationen och årligen, medan
denna pågår, genomresa åtminstone halfva antalet vaccinationsområden
i distriktet och de återstående områdena året derpå, äfvensom
under dessa inspektionsresor alltid öfvervara några ympning^- eller
besigtningsmöten i hvarje besökt område;

att vara ledamot i direktionerna för de inom hans distrikt befintliga
lasarett och kurhus samt hos landshöfdingen anmäla, såväl de vid dessa
anstalter förekommande olägenheter och brister, som hvad till deras
förmån kan lända;

att hålla hand deröfver, att den underordnade medicinalpersonalen
icke befattar sig med andra delar af medicinens utöfning än författningarna
tillåta den, samt att derjemte göra sig underrättad, huru de
i hans distrikt befintlige stadsläkare, praktiserande läkare och kirurger
fullgöra sina åligganden, äfvensom vid afgifvande af den vanliga årsberättelsen
hos generaldirektören derom göra anmälan;

att vaka deröfver, att apoteken äro försedda med erforderliga medikamenter
af tillbörlig godhet, samt tillse att apotekarne och de i deras
tjenst varande farmaceuter i öfrigt iakttaga hvad för dem är föreskrifvet,
äfvensom att årligen visitera apoteken, hvarvid de apotek, som icke äro
belägna vid läkarens station, visiteras under de inspektionsresor, som
företagas för vaccinationens tillseende;

att tillse, att i distriktet tjenstgörande barnmorskor behörigen
fullgöra hvad dem åligger;

att, när han af vederbörande kommunalnämnds ordförande eller
kronobetjent blifvit skriftligen underrättad om en smittosam sjukdoms
uppträdande och beskaffenhet, eller han eljest dertill af landshöfdingen
(guvernören) förordnas, infinna sig å stället för att utröna sjukdomens
art och meddela så väl föreskrifter om de sjukes ändamålsenliga vård,
som anvisning rörande de åtgärder, hvilka till förekommande af sjukdomens
vidare utbredning böra vidtagas, samt, om han anser icke nödigt
besöka orten, skriftligen meddela de föreskrifter han finner behöfliga; att

utföra rättsmedicinska besigtningar, liköppningar och andra
medikolegala förrättningar, med undantag af de förrättningar, som
förekomma inom städernas områden, hvilka förrättningar åligga stadsläkaren,
der sådan finnes anstäld;

116

att vederbörligen registrera och förvara alla tjenstår rörande förordningar,
skrivelser ocli handlingar;

att till generaldirektören för medicinalstyrelsen skyndsamt anmäla
alla anmärkningsvärda händelser rörande tjensten samt inom
sintet af januari månad hvarje år ingifva berättelse om det förflutna
året; i sammanhang hvarmed han eger inkomma med sådana förslag
till allmänna helsovårdens förbättrande och befrämjande, som
lian anser tjenliga; samt slutligen

att, när enskild person begär läkarevård och biträde, dermed ofördröjligen
tillhandagå den hjelpsökande, så vidt ofvan föreskrifna tjenstemannapligter
derigenom icke försummas.

Kostnaden för de resor, som blifva nödiga för besörjandet åt epidemisjukvård
eller allmän helso- och sjukvård, bestrider provinsialläkaren
med ett visst årligt anslag, s. k. lösemedel, hvilka utgå
med olika belopp i olika distrikt, vexlande emellan 1,200 och 2,100
in. (864 till 1,512 kr.).

Kostnaden för de årliga resorna för öfvervakandet af vaccinationen
bestrides medelst ett årligt anslag af 8,000 m., eller 5,760 kr., som
på medicinalstyrelsens förslag af senatens ekonomidepartement fördelas
mellan samtliga provinsialläkaredistrikt.

För resa med anledning af medikolegala förrättningar ersättas
provinsialläkarne enligt resereglementet den 20 oktober 1884, i livilket
de äro upptagne i sjette klassen och enligt hvilket dagtraktamentet utgör
10 m. (7 kr. 20 öre) samt reseersättningen utgår vid resa med skjuts med
32 penni för hvarje verst (omkring 2 kr. 25 öre för nymil), vid resa på
ångbåt med afgift för en plats på l:a klass, vid resa på jernväg med
afgift för en plats på 2:a klass, jemte godtgörelse för transport af
saker till och från station med 2 in. (1 kr. 44 öre) för hvarje gång.

Har för resans vidare fortsättning eget åkdon medförts på jernväg
eller ångbåt, erhålles godtgörelse för dettas transport.

° Tio timmars färd med ångbåt eller jernväg räknas såsom hel
dag. När resa skett med begagnande af skjuts, får icke traktamente
beräknas för flera dagar, än som vid tillryggaläggande af åttio verst
om dagen skulle erfordrats.

Begagnas under resa både ångbåt eller jernväg och skjuts, anses
en timmas färd å jernväg eller ångbåt motsvara åtta versts resa med
skjuts, så att t. ex. sex timmars färd å jernväg eller ångbåt samt
trettiotvå versts resa med skjuts medför rätt endast till traktamente
för en resedag.

I särskilt arfvode för vissa medikolegala förrättningar erhåller
provinsialläkaren enligt taxan af den 17 januari 1832, för rätts -

117

medicinsk obduktion med protokoll och utlåtande i två utskrifter 2
rubel '') 88 kopek och för besigtning af lefvande person med attest
96 kopek.

Ofvannämnda taxa innehåller derjemte åtskilliga bestämmelser
rörande provinsialläkarens ersättning för enskild sjukvård, såsom:

för hvarje sjukbesök vid provinsialläkarens hemvist............ 24 kopek,

» hvarje recept______________________________________________...._______ 6 kopek,

» botad venerisk sjukdom, då endast primitiva symptomer

förekommit,........................................................... 6 rubel,

» konsekutiva symptomer af samma sjukdom i mindre

grad ........ 10 rubel,

» dito af svårare beskaffenhet_______________________ 15 rubel,

» första förbandet på blodsår _________________________ 1 rubel 44 kopek,

» hvarje af de öfriga förbanden ____________ 72 kopek,

» för inrättande af benbrott och ledvridningar______________ 4 rubel,

» hvarje rese- och förrättningsdag utom stationen 1 rubel 8 kopek,

öish nattetid dubbelt arfvode____________________________2 rubel 16 kopek.

Hvarje mil räknas skjutslega för 3 hästar.

Dessa taxebestämmelser synas dock, såvidt de afse provinsialläkarens
rese- och traktamentsersättning, vara upphäfda genom ofvan
omnämnda resereglemente den 20 oktober 1884, der det i mom. 1
stadgas, att »detta reglemente eger tillämpning ej mindre å sådana
resor och förrättningar, som af enskilda personer och kommuner böra
bekostas, än äfven å sådana, hvilka för finska kronans räkning verkställas»;
och i de svar, som finska medicinalstyrelsen afgifvit på de af
komiterade framstälda förfrågningar, uppgifves att »vanligen kommer
skild ersättning för skjuts, om läkaren afhemtas, icke i fråga.»

Kirurgiska operationer och biträde vid barnförlossningar betalas
efter öfverenskommelse.

Vanligast ersättes ock provinsialläkaren för enskild sjukvård enligt
öfverenskommelse, men om han nödgas utskrifva räkning, eger
lian att tillämpa ofvanstående taxa. Denna plägar äfven följas
i fråga om betalning af mindre bemedlade personer för dem lemnad
läkarevård, hvaremot det åligger läkaren att utan all ersättning, enligt
ed och samvete, råda och hjelpa fattiga personer, som honom i sådant
afseende anlita.

Sedan den 1 januari 1879 åtnjuta de buske provinsialläkarne eu
årlig lön af 4,000 m. eller 2,880 kr., hvartill komma tre ålderstillägg,
hvartdera å 500 m., eller 360 kr., efter 10, 15 och 20 års
tjenstetid, så att högsta lönen uppgår till 5,500 m., eller 3,960 kr.

'') 1 rubel (= 100 kopek) är al pari = 2,88 kronor.

118

Sacksen.

I denna tjenstetid ega provinsialläkarne att jemväl inberäkna den
tid de, före vunnen utnämning till slik tjenst, tillbragt under oafbruten
tjenstgöring i annan läkarebefättning, dock icke mer än
tio år, så att de redan efter tio års proviusialläkaretjenst kunna
uppnå högsta lönesumman. Två provinsialläkare i fattiga och glest
befolkade distrikt erhålla ett slags fixa tjenstgöringspenningar af hvardera
1,000 in., eller 720 kr.

Hvarken fri bostad eller hyresersättning tillkommer provinsialläkarne
i allmänhet, men undantagsvis erhålla provinsialläkarne i
Kittilä distrikt fri bostad samt i Helsingfors och Viborgs distrikt eu
årlig hyresersättning af 800 in. eller 576 kr. Två provinsialläkare,
de i Kajana och Kittilä distrikt, tillåtas med sin ordinarie tjenst
äfven förena läkarebefattningen vid dervarande häradshäkten, hvarför
de uppbära ett särskilt årligt arfvode af 800 och 686 in. eller
576 och 494 kr.

Vid tjenstledighet för sjukdom eller enskilda angelägenheter måste
de finske provinsialläkarne afstå eu tredjedel af lönen, men icke något
af ålderstilläggen. Någon semester erhålla de icke.

Pensionsförhållandena äro så ordnade, att en provinsialläkare, som
i statens tjenst oförvitligen tillbragt 30 år och uppnått 60 års ålder,
vid afskedstagande! erhåller en pension, svarande mot hela den lön
och lönetillökning han i tjensten å stat innehaft, således högst
5,500 m. eller 3,960 kr., men den, som för sjuklighet eller annan
giltig orsak vill dessförinnan afgå från tjensten, erhåller, om han är
50 år eller derutöfver och har tjensthjon minst 25 år, tre tjerdedelar,
om han är 45 år eller derutöfver och jemväl tjenstgjort 25 år, två tredjedelar,
om han hunnit till 40 år eller mera och tjenstgjort minst 20 år,
hälften, och om han hunnit till 35 år eller derutöfver och tjenstgjort
åtminstone 15 år, eu fjerdedel af denna pension. Till pensionen bidraga
icke provinsialläkarne genom några inbetalningar.

Pension för enka, eller enka och barn, utgör 1,200 in. och för
ensamt barn två tredjedelar deraf. Härtill bidraga provinsialläkarne
med en årlig afgift af 180 m.

Konungariket Sachsen,

med ett ytinnehåll af 14,992 qv. km., eu folkmängd, den 1 december
1885, af 3,179,168 invånare, deraf 1,339,879 i städerna och 1,839,289 på
landsbygden, samt en befolkningstäthet af 212 invånare på hvar qv.
km., har 30 distriktsläkare (besirksärste).

119

Desse läkare, hvilka närmast torde motsvara de af komiterade
föreslagne förste provinsialläkarne, måste inför medicinalstyrelsen
(landesmedicinal-collegium) hafva undergått en särskild pröfning,
fysikatexamen, som dock icke får afläggas torr än minst två år efter
erhållen legitimation såsom läkare. Af distriktsläkarne äro 26 statstjenstemän
samt utnämnas och aflönas genom inrikes ministeriet, medan
de 4 återstående (i städerna Dresden, Leipzig, Oschatz och Hainichen)
antagas och aflönas af stadsmyndigheten (stadtrath) och blott stadfästas
i sitt embete af ofvannämnda ministerium.

Så väl stad som land tillhöra deras distrikt, och komma i medeltal
på hvarje af de 30 distriktsläkarne 44,663 stads- och 61,309 landtinvånare,
eller inalles 105,972 personer, på en areal af 500 qv. km.
Af Sachsens 143 städer komma i medeltal 4,8 på hvarje distrikt.
Fördelas landets hela läkarepersonal, 1,131, på de 30 läkaredistrikten,
får hvarje sådant i medeltal 33,5 civilläkare, 2,4 militärläkare, 1,7
fältskärer (wundärzte) och tandläkare, eller inalles 37,6 läkare. Militärläkarne
äro dock i sjelfva verket fördelade på allenast 14 distrikt,
hvilka derigenom erhålla i medeltal 55,7 läkare, medan de återstående
16 få endast 22,o.

Utan att öfver andra läkare inom sitt distrikt utöfva något förmanskap,
eger dock distriktsläkaren tillse, så väl att läkare i
tjenst (gerichts- und polizeiärzte), som andre läkare, hvilka mot
vissa åtagna skyldigheter af staten åtnjuta vissa förmåner, uppfylla
sina skyldigheter. Iakttagelser i dessa hänseenden, som kräfva ett
inskridande, skall han meddela länsstyrelsen (kreishauptmannschaft)
för vidare åtgärders vidtagande. Dessutom är hvarje läkare pligtig
att vid 15 m. vite, med företeende af sina betyg eller andra legitimationsbevis,
anmäla sig hos distriktsläkaren senast 14 dagar efter det
han bosatt sig å eu ort, och är derjemte vid 30 m. böter skyldig så väl
att på begäran af distriktsläkaren lemna för dennes embetsutöfning behöfliga
upplysningar, som ock att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som i den allmänna helso- och sjukvårdens intresse kunna af
vederbörande meddelas.

Instruktionen af den 10 juli 1884 bestämmer närmare en distriktsläkares
skyldigheter, hvilka äro hufvudsakligen:

att utöfva det omedelbara inseendet öfver allt, som rör medicinalväsendet; att

öfvervaka det allmänna sundhetstillståndet och de åtgärder,
som afse den allmänna helsovården;

att i alla frågor rörande medicinalpolis stå vederbörande förvaltande
myndigheter, äfven utan derom särskilt framstäld begäran,

120

till tjenst med råd och anvisningar, underrätta dem om förefunna allmänna
sanitära missförhållanden och, om han finner sådant nödigt,
samtidigt afgifva förslag till dessas afhjelpande, samt gemensamt med
lokalmyndigheterna (ortspolizeibehörde) anordna och leda de åtgärder,
som af omständigheterna kunna påfordras.

Distriktsläkaren har rättighet att af dessa myndigheter, vare sig
statens eller kommunens, opåmint blifva underrättad om de åtgärder,
som vidtagits med anledning af hans gjorda framställningar, och,
derest någon myndighet skulle antingen alldeles icke, eller ofullständigt,
eller för långsamt gå i författning om afhjelpandet af anmälda
missförhållanden, hos vederbörande öfverordnad myndighet anmäla
förhållandet och begära dess biträde. Der öfverträdelse!- af
helsovårdsstadgan eller af helsopolisens föreskrifter, eller under strafflag
fallande förseelser vid läkekonstens utöfning, komma till hans kunskap,
skall han anmäla sådant för vederbörande myndighet och på
dennas begäran såsom sakkunnig biträda vid ransakning i dylika fall.

Han är skyldig att förskaffa sig noggrann kännedom om medicinalförhållandena,
sundhetstillståndet och åtgärderna för allmän helsovård
inom sitt distrikt och bör för detta ändamål flitigt, äfven utan särskild
anledning, besöka de olika kommunerna samt på dessa resor hos lokalmyndigheterna,
praktiserande läkare, presterskap eller andra lämpliga
personer söka skaffa sig möjligast noggranna underrättelser i nämnda
afseende!!. Enligt föreskrifvet formulär skall han föra förteckning öfver
alla inom distriktet befintlig^ läkare, vaccinatörer, apoteksföreståndare
och desses biträden, barnmorskor, examinerade sjukvårdare och sådana
personer, som utan att vara legitimerade läkare dock yrkesmässigt
meddela läkarevård åt menniskor. För fiffigt skall hanstå i flitig förbindelse
med de inom distriktet praktiserande läkarne och efter bästa
förmåga söka understödja läkareföreningarnas verksamhet.

Till förekommande af farsoters och smittosamma sjukdomars spridning
är honom ålagdt att vid en epidemis utbrott, så vidt möjligt är, på
ort och ställe undersöka förhållandet, föreslå lokalmyndigheterna nödiga
åtgärder och i samråd med dem leda och öfvervaka dessas utförande.
Han skall ofördröjligen underrätta länsstyrelsen (kreisliauptmannschaft)
om sjukdomens uppträdande och de med anledning deraf vidtagna
åtgärder. Om han har skäl antaga, att den lägre förvaltningsmyndigheten
(amtshauptmannschaft) ännu icke har kunskap om det inträffade,
skall han underrätta jemväl denna derom. Skulle genom
dröjsmål fara kunna uppstå och vederbörlig myndighets resolution i
följd af lokala eller andra förhållanden icke nog hastigt kunna erhållas,
eger distriktsläkaren att sjelf bestämma de åtgärder, som skola vid -

121

tag-as, och, då så synes nödigt, jemväl förelägga lämpligt vite. Om
vidtagandet af dylika åtgärder skall han dock ofördröjligen underrätta
vederbörande myndighet, i samråd med denna vidtaga de vidare
behöfliga åtgärderna och till densamma öfverlemna indrifvandet af
försuttna viten.

Å statens vägnar skall han utöfva en omfattande kontrollerande verksamhet,
i det att han icke allenast skall hafva inseendet öfver vaccinationsväsendet,
barnmorskeväsendet samt handeln med giftiga ämnen,
apoteksvaror, droger och mineralvatten, på anmodan af fabriksinspektör
biträda vid besigtning och utlåtande öfver fabriker och industriela anläggningar
samt öfvervaka födoämnens och dryckers beskaffenhet, utan
äfven bör fästa sin uppmärksamhet på renhållningen inom städer och
byar, på skyddandet af rinnande vatten från skadliga föroreningar, på
oskadliggörandet af stillastående vatten, moras, afloppskanaler, affallsämnen
m. m. samt på förbättrandet af osunda boningar.

Rörande folkskolorna skall han såväl vid ny- och ombyggnad
som vid större reparationer på begäran granska byggnadsplatsen och
i hvarje fall byggnadsplanen samt, efter det byggnaden fullbordats,
innan den öppnas för sitt ändamål, underkasta den en hygienisk besigtning.
Tid efter annan skall han undersöka såväl de lägre som
de högre skolornas hygieniska förhållanden samt underrätta vederbörande
skolstyrelse om iakttagna missförhållanden och sättet att afhjelpa
dem.

Han skall inspektera alla inom distriktet befintliga sjukhus, barnbördshus
samt kur- och vårdanstalter för sinnessjuke, vare sig dessa
äro upprättade af kommuner, milda stiftelser, föreningar eller enskilda
personer; likaså fattighus, sjukhem, arbetshus, hittebarnshus, barnhem
och räddningshem, så framt han icke sjelf tjenstgör såsom läkare vid
någon af dessa anstalter, då den centrala medicinalstyrelsen uppdrager
inspektionen åt någon annan medicinaltjensteman. I regel, och så
framt icke särskilda omständigheter föranleda undantag, skall han
på förhand underrätta vederbörande styrelser om dessa inspektioner.
Vid dessa tillfällen bör han jemväl granska, huruvida de vid sjukhus,
hospital (irrenanstalten), barnbördshus och anstalter för ögonsjuke förda
journaler och sjuktabeller äro i behörig ordning, samt noga efterse, att
föreskrifna anteckningar blifvit riktigt verkstälda.

Fängelser och häkten skall han två gånger årligen inspektera.
Om nybyggnad eller större reparation verkstälts, skall första inspektionen
ske snarast möjligt efter arbetets fulländande.

Alla lokaler, hvilkas besigtning och undersökning i allmänna
helsovårdens intresse synes nödig, skola för honom hållas tillgängliga.

122

I egenskap af rättsläkare är distriktsläkaren ålagdt att tjenstgöra
vid de inom distriktet befintliga domstolar, der icke särskilde rättsläkare
finnas anstälde, att såsom sakkunnig biträda vid ransakning
rörande brott mot gällande medicinalforfattningar samt att på vederbörande
myndighets begäran utfärda attester rörande sinnessjuke, arbetsoduglige,
tjenstsökande in. fl.

Årligen före mars månads utgång skall han till länsstyrelsen
(kreishauptmannschaft) insända årsberättelse, jemte föreskrifna bilagor,
för det förflutna året.

Förordnanden att verkställa tjenstresor kunna för distriktsläkarne
utfärdas så väl af inrikesministeriet och länsstyrelsen (kreishauptmann
schaft) som af den lokala polismyndigheten (ortspolizeibehörde). För flera
af de distriktsläkarne i instruktionen ålagda embetsresorna, såsom besigtningar
af sjukhus, skolor, fängelser samt första resan med anledning
af eu epidemis utbrott, åtnjuta läkarne ej särskild ersättning utan anses
godtgjorde för härmed förknippade kostnader genom det nedan omnämnda
fasta rese- och byråanslaget.

Deremot erhåller distriktsläkaren reseersättning enligt resereglernentet
samt dagtraktamente af 6 in. vid andra och följande resorna
för en epidemis bekämpande, vid resor för utöfvande åt tillsyn öfver
vaccinationsväsendet, vid biträde på fabriksinspektörs begäran för
besigtning af fabrike# och industriela anläggningar, vid resor för anordnande
af lämpliga åtgärder till kolerans bekämpande samt vid
inspektioner af mineralvattenfabriker.

Reseersättning efter resereglementet samt dagtraktamente af 9 in.
för hel dag och 4V2 m. för half dag erhåller han vid efterbesigtning
af apotek, samt reseersättning och dagtraktamente af 12 m. för hel dag
och 6 m. för half dag, då han beordras till vikarierande tjenstgöring
utom sitt distrikt eller besöker det årliga distriktsläkaremötet.

Enligt resereglementet ega distriktsläkarne åtnjuta dagtraktamente
af 12 in. Reseersättning tillerkännes dem för resa på jernväg efter
2 klassens, på ångbåt efter 1 klassens biljettpris, samt i ersättning för
transport af saker till och från station 3 in. Der hvarken jernvägseller
ångbåtslägenhet begagnats, erhålla de för hvar kilometer 40 pf.
(3 kr. 60 öre för nymil).

Då distriktsläkarens tjeuster tagas i anspråk af domstol eller polismyndighet,
ersättes han, så vidt han är berättigad till särskild godtgörelse,
enligt förordningen den 15 mars 1872, ur hvilken exempelvis
må anföras följande:

		123
		9	m.,
12	till	15	m.,
12	till	16	in.,
9	till	15	in.,
3	till	6	m.,
6	till	9	in.,
3	till	15	in.,
6	till	45	in.,
2	till	9	m.,
2	till	6	m-,
2	till	5	m.,

för rättsmedicinsk obduktion med protokoll, i allmänhet............ 9 m.,

för sådan obduktion, om liket 72 timmar legat obegrafVet

eller varit jordadt,_____________________________________________ 12 till 15 m.,

för derpå grundadt motiveradt utlåtande, då sådant be gäres,

_________________________________________________________ 12 till 16 m.,

hvarjemte den fältskär (wundarzt), som under läkarens
uppsigt och ledning utför sjelfva sektionen, härför

erhåller,.___________________________________________________ ______ 9 till 15 in.,

för undersökning af lefvande person till utrönande af

hans sinnesbeskaffenhet ___________________________ 3 till

för motiveradt utlåtande häröfver:
med anledning af den undersöktes intagning å hospital

eller asyl....................... 6 till

i andra polisfäll________________ 3 till 15 i

på domstols anmodan________________________________________________ 6 till 45 m.,

för annan undersökning eller besigtning å lefvande person:

då fråga är om misshandel: muntligt utlåtande____________

skriftligt utlåtande____________ 2 till

då icke är fråga om misshandel: muntligt utlåtande...

skriftligt utlåtande 1 m. 50 pf. till 6 m.,
Minimi- och maximipriserna skola noga beräknas efter förrättningens
mindre eller större svårighet och den tid som åtgått, så väl till
sjelfva förrättningen som till de skriftliga arbetena. I sådant afseende
är föreskrifvet, att hvarken den ersättningssökande inedi cinaltjenstemannen
bör uteslutande använda den högsta beräkningen, eller den
kontrollerande myndigheten uteslutande den lägsta.

Vid dylik förrättning, som sker på afstånd utöfver två kilometer
från läkarens bostad, tillkommer läkaren utom ersättning för häfda
resekostnader ersättning för tidspillan, hvilken ersättning utgår med 3
m. för hvarje mil från läkarens station, samt ett dagtraktamente af 6 m.

På enskild persons begäran äro distrikts]äkarne aldrig skyldige att
företaga någon förrättning och öfver hufvud taget hafva de ingen som
helst skyldighet att bestrida enskild sjukvård, icke ens vid farsoter,
men det är dem dock icke förbjudet att idka enskild praktik. I händelse
af behof gäller då för dem samma taxa afden4mars 1872, som
gäller för öfrige enskildt praktiserande läkare. Enligt denna taxa
eger läkaren åtnjuta arfvode
för rådfrågning, vare sig recept utfärdas eller icke,

i läkarens bostad, första gången ____________ 1 m. till 4 m. 50 pf.,

följande gånger.................. 75 pf. till 3 in.,

för rådfrågning i den sjukes bostad, första gången ---1 m. 50 pf. till 6 m.,

124

följande gånger________________________________ _____________________ 1 m- till 3 m.,

för rådfrågning genom bref, porto oräknadt___________... 2 m. till 6 in.,

för enkel läkareattest............................................. 1 m- till 6 m.

Behandlas flere sjuke inom samma familj, beräknas taxans fulla
pris för den förste, men endast halfva priset för den andre, tredje o. s. v.

Vid sjukbesök, som läkare aflägger på två kilometers afstånd från
sin bostad, har han rättighet att, utom ofvanstående arfvode för rådfrågning,
äfven beräkna ersättning för så väl bort- som hemresan,
men är afståndet öfver två kilometer, erhåller han utöfver ofvan nämnda
ersättning ett särskilt arfvode för tidsspillan, hvilket utgår med 3 till 4
m. för hvarje till resan använd timma. Vid resor, som taga mera än
12 timmar i anspråk, erhålles, utom reseersättningen, ett arfvode af 30
till 90 m. för dag.

Tages läkarens verksamhet i anspråk nattetid, mellan kl. 9 på
aftonen och kl. 7 på morgonen, betalas taxans dubbla till tredubbla
pris.

För sådan sjukkvård, som bekostas af allmänna medel, beräknas
i allmänhet taxans lägsta pris.

För obstetriska och kirurgiska operationer betalas särskild! efter
en mycket specificerad taxa. Då priset för eu dylik operation uppgår
till 3 m. eller deröfver, betalas icke särskild! arfvode för rådfrågningen.

Af de 26 distriktsläkarne, som äro statstjenstemän, erhålla 10 i
årlig lön lön 3,300 in., och 16 eu årlig lön, vexlande från 1,980 till
3,150 m., hvarförutom samtlig^, erhålla ett fast årligt anslag, vexlande
från 840 till 960 m., hvilket anslag utgår under namn af rese- och
byråkostnad. Lägsta lönen kommer således att utgöra 2,820 m.
(2,538 kr.) och den högsta 4,260 in. (3,825 kr.). Deremot erhålla de
hvarken ålderstillägg, fri bostad eller hyresersättning.

Tjenstledighet för enskilda angelägenheter får åt distriktsläkaren
åtnjutas två månader under loppet af ett år utan afdrag på lönen, men
för tredje månaden afdrages halfva lönen och vid tjenstledighet
deröfver hela lönen. Vid tjenstledighet för sjukdom, från hvilken
tillfrisknande kan förväntas, likasom för riksdagsmannauppdrag, behåller
distriktsläkaren 7/l0 af lönen. Om efter två års förlopp intet hopp
tinnes om återinträde i tjenstgöring, pensioneras han enligt gällande
grunder.

Någon rätt till semester har distriktsläkaren icke, men dock är
vanligt att en årlig permission af ända till fyra veckor beviljas.

Pensionsberättigad är distriktsläkaren efter tio års tjenstgöring,
och beräknas pensionen efter tjenstårens antal och sista tjenstårets samt -

125

liga löneförmåner, så att lian af dessa erhåller efter fy Ida 10 men
före fylda 15 tjenstår 30 %, småningom stigande till 80 % efter 40
tjenstår.

Pensioneras distriktsläkaren till följd af i tjensten ådragen skada,
eller öfverstiger pensionen icke 2,000 in., kan i fall af verkligt behof
pensionen höjas med ytterligare 8 %.

Skulle distriktsläkaren under de första tio åren af sin tjenstetid
utan egen förskyllan genom en icke i tjensten ådragen sjukdom blifva
till vidare tjenstgöring oförmögen och hans medellöshet styrkes, kan
han erhålla ett årligt understöd, som dock icke får öfverskrida den
lägsta pensionssatsen (BO %). Har han deremot i tjensten ådragit sig
denna oförmåga att bestrida sin tjenst, erhåller han, äfven utan att
vara medellös, 30 /, som vid medellöshet ökas med ytterligare 8 %.

Enkas pension utgör 1 /.- af mannens löneinkomster under sista
verkliga tjensttiden, äfven om mannen vid sin död var satt på expektausarfvode
eller pensionerad. Hvarje barn får till sitt adertonde år, så
länge modern lefver, */», och efter hennes död :i/io, af enkepensionen.
Vid särdeles ömmande omständigheter kan regeringen ytterligare höja
pensionen, dock icke med högre belopp än ''/4 af dess summa.

Till pensionsfonderna bidraga såväl alla de i tjenst varande distriktsläkarne,
gifte och ogifte, som de pensionerade, så länge desse
hafva pensionsberättigade hustrur och barn. Den årliga afgiften utgår
med 1 %, om lönen, expektansarfvodet eller pensionen uppgår till högst

3,000 in., men till 1 */2 %, om den går deröfver.

Konungariket Wurtemberg,

med eu areal af 19,503 qv. km., en folkmängd, enligt 1880 års uppgift, wurtemberg.
af 1,971,118 personer samt en befolkningstäthet af 101 invånare på
hvar qv. km., har 64 distriktsläkare (oberämtsärzte). Eu af desse bär
hufvudstaden Stuttgart till distrikt, de öfrige hvar sitt af de 63 oberamt,
i hvilka landet är indeladt. På hvarje af desse 63 distriktsläkare komma
således i medeltal omkring 29,426 invånare och eu areal af 305
qv. km.

Distriktsläkarne äro statens tjensteman, lyda under inrikesministeriet
och medicinalkollegiet, samt måste hafva genomgått en särskild
pröfning, fysikatsexamen, hvilken dock icke får atläggas förr än efter
minst två års praktisk läkareverksamhet.

Distriktsläkarens tjenstskyldigheter äro hufvudsakligen följande:

att med råd och dåd gå distriktstyrelsen (oberamt) tillhanda i allt
som rör allmän sundlietsvård, medicinalpolis och rättsmedicin, att hålla

126

jemn och ständig tillsyn öfver sundhetstillståndet inom sitt distrikt, så
väl i allmänhet, som isynnerhet rörande sanitära förhållandena i kuroch
vårdanstalter för sinnessjuke, idiothem, barnhem, fattighus, arbetsinrättningar
och häkten, samt att, om missförhållanden upptäckas,
genom vederbörande myndighet söka få dem afhjelpta, särskildt
vid de hvart sjette år i hvarje kommun återkommande sundhetsinspektionerna,
då distriktsläkaren har att undersöka skolor, kyrkor, fängelser
och häkten, sjukhus, fattighus, badinrättningar, kyrkogårdar, slagterier,
för helsan skadliga fabriker, vattenledningar, m. m.

Han skall bearbeta medicinalstatistiken, handhafva eller åtminstone
öfvervaka och redogöra för vaccinationen, hålla uppsigt öfver
barnmorskorna och hvart tredje år underkasta dem ett förhör för att
undersöka såväl deras praktiska duglighet som deras teoretiska kunskaper,
samt huruvida de äro försedda med foreskritna instrument
och desinfektionsmedel.

Öfver apotekens personal, inredning och skötsel skall han hålla
tillsyn samt deltaga i de af en farmaceutisk visitator hvart fjerde år
företagna apoteksvisitationerna.

Vid uppträdandet af en epidemi skall han på ort och ställe undersöka
förhållandet, anordna och öfvervaka erforderliga åtgärder mot
smittans spridande samt jemväl, derest sjukdomen antagit större utbredning
och icke någon annan läkare blifvit såsom epidemiläkare anstäld
samt medicinalkollegiet konstaterat nödvändigheten af statens inskridande,
öfvertaga vården om de insjuknade.

Åt fattige sjuke inom sitt distrikt är han förbunden att utan ersättning
lemna läkarehjelp, endast i det fall att icke särskild fattigläkare
finnes anstäld. Äfven i detta fall är han icke skyldig företaga
resor till sådana patienter, annat än på begäran af kommunalmyndighet
och mot erhållande af den honom författningsenligt tillkommande
ersättning för resa och tidspillan. Någon annan eller
vidsträcktare skyldighet att bestrida enskild sjukvård än som reservläkare
för fattig- eller epidemisjukvård är honom icke ålagd, men
det är honom tillåtet att idka enskild praktik.

Sina tjenstresor företager distriktsläkaren i allmänhet efter förordnande,
vare sig af distriktstyrelsen (oberamt) eller medicinalkollegiet,
utom då det gäller konstaterandet af smittkoppor eller kolera,
då han enligt sin instruktion eger företaga resan på eget initiativ.
För dessa resor, äfvensom för sådana, hvilka ske med anledning af
sundhetsinspektion i kommunerna, för pröfning af barnmorskor, för
medikolegala ändamål m. m., erhåller han i ersättning, såväl för
traktamente som för häfda resekostnader, 15 m. för hel dag och 10 m.

127

för half dag, under hvilken han är frånvarande från sin station, oberoende
för {Ifrigt af vägens längd eller sättet huru han färdas. Kostnaden
för ofvan nämnda tjenstresor ersättes af staten utom vid epidemi, då
den till en tredjedel betalas af den kommun, för hvars skull resan
företagits.

Resor, som ske på begäran af kommuner eller enskilde, betraktas
icke som tjenstresor, utan utgår arfvode derför antingen efter öfverenskommelse
eller enligt den för alla praktiserande läkare gällande taxa
af den 7 november 1875.

Denna taxa beträffande läkarnes enskilda praktik är särdeles vidlyftig
och detaljerad, hvarför endast följande bestämmelser, som för
våra förhållanden kunna vara af allmännare intresse, anföras.

Läkarens arfvode skall bestämmas enligt öfverenskommelse, så
att taxans bestämmelser tillämpas först i tvistiga fäll.

Der vid eu förlossning eller kirurgisk operation ytterligare eu
läkare behöfver tillkallas, betalas taxans dubbla pris till fördelning
mellan läkarne, efter hvars och ens häfda besvär.

Vid sjukbesök på mer än en kilometers afstånd från läkarens
station tillkommer utom arfvodet för den särskilda förrättningen äfven
ersättning för resekostnad och tidspillan, hvilken ersättning för
distriktsläkaren utgår med 15 m. för hel och 10 m. för half dag, hvarvid
8 till 24 timmar räknas för en hel, 2 till 8 timmar för en half dag.
Vid frånvaro från läkarens bostad kortare tid än 2 timmar beräknas
icke något dagtraktamente. Ske flera förrättningar på samma dag,
utgår ej ersättning för resekostnad och tidsspillan för hvarje särskild
förrättning utan för alla förrättningar sammanräknade.

Der den sjukes bostad är belägen vid läkarens station, men på
afstånd öfver en kilometer från dennes bostad, eger läkaren, om besöket
skall ske på annan tid än den, då han gör sin vanliga sjukrond,
beräkna äfven skjutsersättning.

För rådfrågning i läkarens hem, vare sig recept meddelas eller
icke, utgör arfvodet 60 pf. till 1 in., men kan, då rådfrågningen
tager läkarens tid mer än vanligt i anspråk, stiga till 3 m.

För sjukbesök i allmänhet, vare sig recept meddelas eller icke, är
arfvodet bestämdt till 1 in. men kan stiga ända till 3 m., om besöket
önskas på annan tid än den, då läkaren gör sin vanliga sjukrond,
eller då eu förlängning af besöket är nödig eller önskas. Kräfves
läkarens närvaro hos den sjuke öfver en timma, betalas för hvarje
öfverskjutande timma 3 in. Äro liera personer sjuke inom samma
familj, betalas taxans halfva pris för den andre och hvarje af öfrige
sjuke.

128

För vaccination, besigtning eller intyg på enskild persons begäran
är arfvodet 3 m. samt för ett enkelt läkarebetyg, som icke skall framlemnas
till domstol, 1 till 4 m.

Der resa vid sjukbesök erfordras, erhåller läkaren, med undantag
för distriktsläkare, livilka erhålla 15 m. för hel och 10 m. för half
dag, i ersättning för tidsspillan och dagtraktamente 2 m. för hvarje
timmas bortovaro från sin bostad, ända till 18 m. för hel dag. Vid
bortovaro från bostaden mindre tid än 2 timmar beräknas endast ersättning
för tidspillan men ej dagtraktamente. Dessutom erhåller
läkaren ersättning för den utgift, han haft för sin fortskaffning. Kan
jernväg lämpligen användas, skall sådant ske, och utgår ersättningen
då efter andra klass på det använda tåget.

För vissa rättsmedicinska förrättningar utgå särskilda arfvoden
enligt ofvannämnda taxa med följande belopp:

För rättsmedicinsk besigtning och liköppning jemte protokoll och

interimsattest:

om liket befunnit sig i långt framskriden förruttnelse...... 16 m.,

då omständlig anatomisk undersökning af någon särskild

kroppsdel erfordrats................................................. 14 »

i öfriga fall___________....______________________________________________ 10 »

för ett hithörande motiveradt utlåtande, då sådant begäres, 8—12 »
för qvalitativ kemisk undersökning till upptäckande af gift 5 »

'') ett Inkörande motiveradt utlåtande._____________________________5 till 10 »

» besigtning af lefvande person jemte attest__________________ 2 till 5 »

» undersökning af lefvande person till utrönande af hans
sinnesbeskaffenhet

första gången_________________________________________________________ 3 till 5 »

följande gånger...................................................... 2 »

» hithörande motiveradt utlåtande.................................8till 12 »

hvartill kommer, om förrättningen skett utom läkarens station, ersättning
för resa och tidspillan med 15 m. för hel och 10 m. för halt
dag.

Vid obduktioner ledes förrättningen af distriktsläkaren, hvilken för
detta sitt arbete ersättes enligt ofvanstående bestämmelser, men sjelfva
sektionen förrättas af en fältskär (wundarzt), hvilken såsom godtgörelse
härför enligt samma taxa erhåller, utom reseersättning, ett arfvode
af 3 till 8 m.

Distriktsläkarens löneförmåner utgå dels från staten, dels från
distriktet. Staten lemnar 900, 1000 eller 1100 m. årligen, allt eftersom
distriktet af sin embetsläkare krafvel- mera eller mindre arbete, hvartill
kommer ett årligt anslag af 30 m. till skrifmaterial. Distriktet

129

betalar ur sin kassa (die kasse des oberamtsbezirks) ett fast årligt
reseanslag (pferderation) af 500 in. och ett årligt arfvode (wartgeld)
af 200 ^ till 300 in. Sammanlagda fasta lönebeloppet utgör således
lägst 1630^m., högst 1930 in. Dessutom är distriktsläkaren merendels,
mot sarskildt arfvode, fattigläkare i den stad eller kommun, inom
hvilken han har sin station, eller ock bestrider lian läkaretjenst vid
något sjukhus, någon stiftelse eller sjukkassa.

Hvarken fri bostad, hyresersättning eller semester tillkommer
honom, och vid tjenstledighet för enskilda angelägenheter utöfver fyra
\ eckoi kali han få åt sin vikarie afstå hela lönen. Vid tjenstledighet
åter för sjukdom under längre tid än fyra veckor synes löneafdraget
bero på pröfning i hvarje särskildt fall.

I likhet med andre statens tjenstemän är distriktsläkaren pensionsbeiättigad
efter minst 9 års tjenstetid och inträdd oförmåga till tjenstgöring,
hvarvid pensionens storlek, i förhållande till den under tjenstefel!
uppburna statslönen, bestämmes enligt samma grunder, som gälla
för statens öfrige tjenstemän. För enka utgår pensionen i allmänhet
med Va af mannens pension och för barn under aderton år med V4,
eller, om modern ännu lefver, V5 af enkepensionen. För sin egen
pensionering är distriktsläkaren fri från alla bidrag, men till enkopensioneringen
bidrager lian genom en inträdesafgift, utgörande V4 af lönen,
samt eu årlig afgift af 2 % af lönen.

Storhertigdöme!; Baden,

med ett ytinnehåll af 15,203 qv. km., en befolkning af 1,570,254
Personel- och en befolkningstäthet af 103 invånare på hvar qv. km.,
har 54 distriktsläkare (bezirksärräe), en i hvarje af landets 52
amt, utom i de två största, Heidelberg och Ueberlingen, som hvardera
hafva två sådane läkare. Till embetsställning och tjenstutöfning
motsvara desse läkare närmast de af komiterade föreslagne
förste provinsialläkarne, ehuru deras distrikt äro betydligt mindre, då
i medeltal på hvarje dylik läkare kommer 283 qv. km. och 29,079
menniskor.

Inom de 13 större amten, till hvilka de folkrikare städerna höra,
eller der flera än en amtsdomstol (amtsgericht) finnes, är såsom biträde
och vikarie åt distriktsläkaren vid tillfälliga förfall anstäld en medhjelpare
(bezirks-assistenzarzt), utan att dock denne i allmänhet är att
anse såsom en statens tjenare.

Baden.

130

Distriktsläkarne utnämnas af storhertigen på gemensamt förslag
af inrikes- och justitieministrarne, aflöna* och pensioneras uteslutande
af staten och äro i sin tjenstutöfning stälde under inrikesministeriets
och de 4 landshöfdingarnes (landeskommissarie) tillsyn. Såsom central
medicinsk myndighet fungerar inrikesministeriet, h vil ket för detta
ändamål biträdes af 4 medicinalreferenter.

Distriktsläkarne äro såväl rättsläkare som sundhetstj miste män,
och äro för deras tjenstutöfning i dessa båda olika egenskaper särskilda
instruktioner utfärdade den 4 januari 1883 och den 1 januari 1886.

En badensisk distriktsläkares skyldigheter äro hufvudsakligen
följande: att såsom sundhetstjensteman tillhandagå amtsstyrelsen (bezirksamt)
med råd och upplysningar, noga aktgifva på allt, som kan
inverka på distriktets helsoförhållanden, och vaka öfver medicinalförfattningarnas
efterlefnad. Der sanitära missförhållanden komma till
hans kännedom, skall han fästa arnts- eller kommunalstyrelsens uppmärksamhet
härpå och föreslå medel till deras afhjelpande. Vinna
hans förslag icke behörigt afseende hos bemälda styrelser, eger han
att vända sig till högre myndighet, d. v. s. till vederbörande landshöfding
eller inrikesministeriet.

I hans ställning såsom embetsman gent emot distriktets öfriga medicinalpersonal
är honom ålagdt att fora förteckning och uppsigt öfver
samtlige medicinalpersoner (läkare, apotekare, barnmorskor, fältskärer,
sjukskötare, liksynare, israelitiske omskärare); att biträda de från
inrikesministeriet tid efter annan särskild! utsände apoteksvisitatorer
och tillse att de af dem gjorda anmärkningar föranleda rättelse; samt
att vaka deröfver att personer, hvilka utan att vara legitimerade läkare
yrkesmässigt meddela läkarevård, icke för sådant ändamål kringresa
från ort till ort, eller kalla sig läkare, eller begagna annan liknande
titel, hvarigenom hos allmänheten kan väckas den föreställning, att
de verkligen vore legitimerade läkare. Förseelser härutinnan höra
af distriktsläkaren anmälas hos vederbörande amtstyrelse.

Utom detta ständiga, mera allmänna öfvervakande, bör distriktsläkaren
hvarje år på ort och ställe verkställa sundhetsinspektion inom
några af de till hans distrikt hörande kommuner. Dervid företages, i
närvaro af distriktsrådet (bezirksrath), borgmästaren, och byggnadsstyrelsens
sakkunnige ledamot, närmare undersökning af alla för den
allmänna helsovården vigtiga förhållanden, hvarefter distriktsläkaren
vid sammanträde med distriktsrådet redogör för resultatet åt den verkstälda
undersökningen.

Vid hotande eller utbruten epidemisk och smittosam sjukdom
liar distriktsläkaren att hos amtstyrelsen göra framställning om vid -

131

tagande af erforderliga anordningar, särskild t hvad angår tillsyningsoch
isoleringsåtgärder. Han skall tillse att de praktiserande läkarne
enligt derom gitna föreskrifter afgifva rapporter om smittosamma
sjukdomar, samt, hvad särskildt angår smittkoppor, tyfus och tyfoidleber,
kolera, skarlakansfeber, messling och difteri, genom undersökning
på ort och ställe skaffa sig kunskap om sjukdomens beskaffenhet,
meddela nödiga anvisningar samt leda och öfvervaka helsopolisens
inskridande. Om flera fall af barnsängsfeber inom eu kommun förekomma,
skall han jemväl på platsen undersöka förhållandet och, om
så skulle finnas nödigt, för någon tid sätta barnmorska ur tjenstgöring,
eller vidtaga andra åtgärder till förekommande af sjukdomens spridning.

För att i möjligaste mån förekomma de veneriska sjukdomarnas
utbredning, är sundhetskontrollen öfver de prostituerade uppdragen
åt distriktsläkaren.

Såsom sundhetstjensteman har distriktsläkaren vidare:
att utöfva och öfvervaka den offentliga vaccinationen;
att öfvervaka de hygieniska förhållandena i städer, byar, enskilda
och offentliga boningar, samlingslokaler och skolor, såväl allmänna
som enskilda, och, så snart ett inskridande från myndigheternas sida
synes nödigt, derom göra anmälan hos amtstyrelsen;

att från sanitär synpunkt afgifva utlåtande beträffande byggnadsordningar
och stadsplaner, nybyggnader af sjukhus, fängelser och
vårdanstalter, anläggningar af kanaler, vattenledningar m. in.

att öfvervaka skötseln af sinnessjuke och fallandesjuke, som enskild!
vårdas, samt hafva sin uppmärksamhet fäst på vården af döfstumme
och blinde samt utackorderade späda barn;

att underrätta sig om, huruvida läkarevård kommer fattige sjuke
till del, och fora förteckning öfver de inom distriktet befintlig^ fattigläkare
med uppgift på desses löneförmåner;

att öfvervaka af kommuner eller milda stiftelser inrättade sjukhus
och försörjningsanstalter, äfvensom af enskilde anordnade sjukhus,
vårdanstalter för sinnessjuke och barnbördshus, samt för detta
ändamål periodiskt, i offentliga anstalter minst hvar tredje månad,
noggrant undersöka inredning, utredning, det helas ledning, ekonomi,
utspisning, vård och skötsel; och har han dervid att, då missförhållanden
icke på tillsägelse rättas, vända sig till amtstyrelsen och att i
öfrig! årligen till inrikesministeriet genom landshöfdiugen afgifva
berättelse om hvad han iakttagit; skolande kretsvårdanstalterna på
lika sätt besigtigas halfårsvis, hvaremot kommunens fattighus inspekteras
endast i sammanhang med den ofvan omnämnda sundhetsinspektionen
i kommunerna;

132

att meddela utlåtande rörande anläggning af industriella inrättningar
äfvensom, under samarbete med särskilt anstå] de fabriksinspektörer,
uppmärksamt följa sådana redan i gång varande inrättningar
hvad angår deras skadliga inflytande på de dervid anstälde
arbetares helsa, eller deras helsovidrighet för omgifningen, samt dervid
särskilt uppmärksamma slagterier och andra yrken, som genom
orenande af mark och vatten kunna blifva för den allmänna sundheten
vådliga;

att medverka vid uppsigten öfver till salu hållna födoämnen,
njutningsmedel och förbrukningartiklar samt hålla tillsyn ötvei kommunernas
kemiska undersökningsanstalter;

att öfvervaka iakttagandet af de författningar, som reglera handeln
med apoteksvaror, arcana och gifter;

att handleda och pröfva'' liksynaren, öfvervaka hans verksamhet,
tillse kyrkogårdarnas lämplighet och bearbeta dödlighetsstatistiken;

att i brist på militärläkare biträda vid mönstringar, såväl då
värnpligtige inkallas som vid mobilisering, samt jemväl på reqvisition
af militärbefäl lemna nödig läkarehjelp åt sjukt manskap vid tågande
trupp;

att på myndighets begäran utfärda läkareattest åt vissa tjenstsökande
och andra personer, der sådan attest författningsenligt erfordras;
att bestrida läkare vården vid amts- och kretsfängelserna;
att såsom sakkunnig på anmodan af domstol eller polismyndighet
vid rättskipningen afgifva de utlåtanden, som kunna erfordras, föietaga
besigtning å lefvande personer samt tillsammans med annan läkare
förrätta rättsmedicinsk liköppning; samt

att fora dagbok, registratur och inventarieförteckning öfver till
tjensten hörande arkiv.

Meddelande af enskild sjukvård åligger distriktsläkaren såsom tjenstpligt,
utom tillfälligtvis åt tågande trupp eller åt fångarue i amts- och
kretsfängelserna, endast i följande undantagsfall:

åt sjuke gendarmer, dervid han dock, om sjukbesök maste afläggas
utom hans boningsort, är berättigad till dagtraktamente och ersättning
för resekostnad, eventuelt äfven för tidspillan;

då han förordnas af inrikesministeriet att öfvertaga sjukvården af
en kommuns fattige, i fäll kommunen icke varit i stånd att genom aftal
med en praktiserande läkare behörigen sörja för desses läkarevård; och
tillkommer honom härför ur kommunens kassa ersättning, beräknad, i
brist af frivillig öfverenskommelse, efter antalet aflagda sjukbesök;

då han af inrikesministeriet erhåller uppdrag att mot öfverenskommet
arfvode lemna den enligt sjukförsäkringslagen den 15 juni

133

1883 nödiga läkarehjelp åt sådana kommuner, som utan egen förskyllan
icke med privat läkare lyckats i sådant afseende träffa aftal;

då lian åt inrikesministeriet förordnas att, om en kommun saknar
läkarehjelp och icke genom ackord med någon praktiserande läkare
kan förskaffa sig sådan, lemna läkarevård åt äfven icke fattige sjuke
mot skälig ersättning, vare sig af enskilde eller af förenings- eller
kommunalkassa; samt slutligen,

då, vid trängande fara för den sjukes lif eller helsa, privat läkare
icke nog hastigt kan anskaffas, äfvensom då distriktsläkaren
af polismyndighet dertill uppmanas vid tillfälle af olyckshändelse
eller allmän fara eller nöd, dervid godtgörelse tillkommer läkaren
antingen af den enskilde, som anlitat honom, eller i vissa fall af
allmänna mede).

Så vida distriktsläkaren vid sidan af sina tjenståligganden idkar
enskild praktik, hvilket icke är honom förbjudet, intager han i detta
afseende helt och hållet eu privatläkares ställning, och, då för sådane
icke finnes någon taxa, beror honorariet på ömsesidig öfverenskommelse
mellan läkare och patient.

Hvart annat år före den 1 april skall distriktsläkaren genom
amtstyrelsen och landshöfdingen till inrikesministeriet afgifva, efter
stadgadt formulär, eu berättelse, hvari fullständigt redogöres såväl
för distriktsläkarens embetsverksamhet som för distriktets sanitära
förhållanden under de två sistförfluten åren. Tid efter annan företagas
inspektioner hos distriktsläkarne genom någon af inrikesministeriets
medicinalreferenter.

Distriktsläkarens lön är i första lönegraden 1200 m. (1080 kr.)
med ett årligt ålderstillägg efter fem års tjenst, inom de 10 största
distrikten efter tre års tjenst, af 230 m., stigande hvart femte år
med enahanda belopp til! en slutlön af 3500 m. (3150 kr.) årligen.
Dessutom tillkomma honom en årlig fourageersättning af 360 m. och en
årlig ersättning för skrifmaterial af 40 in. Hyresersättning eller fri
bostad eger han deremot icke åtnjuta.

För tjenstförrättningar, företagna af distriktsläkaren i egenskap
af rättsläkare och på domstols anmodan, åtnjuter han särskildt arfvode,
exempelvis: för obduktion med protokoll i allmänhet.... 5 m. 50 pf.
men om förrättningen verkstälts på liket efter person,
som aflidit i smittosam sjukdom, eller om liket

öfvergått i stark förruttnelse_________________________________ 12 m.

för hithörande motiveradt utlåtande.................. 3 m. 50 pf. till 9 m.

» besigtning af lefvande person med anledning af sjukdom
eller misshandel

2 till 4 m.

134

för undersökning af eu persons sinnesbeskaffenhet 3 in. 50 pf. till 10 in.

För tjenstförrättning på de förvaltande myndigheternas anmodan
utgör arfvodet exempelvis:

för undersökning af födoämnen in. in._____________________- till 4 in.,

» tjenståtgärder vid epidemiska sjukdomar och vid de
sundhetsinspektioner, som enligt förordningen den 27
juni 1884 skola årligen företagas inom vissa kommuner,
hälften af det, i förhållande till den använda
tiden, honom tillkommande dagtraktamentet;

» inspektion af privata bvggningar, industriella anläggningar
in. m.______________________________________________3 till 10 m.,

» besigtning och intyg, i allmänhet, åt sökande till någon
befattning i allmän tjenst______________________________ 1 111 ■ >

» besigtning och intyg åt tjenstsökande vid statens

jernvägar __________________________________________________________ t ö m>

Är förrättningsstället beläget en kilometer eller deröfver från den
bebyggda delen af den stad eller köping, der läkaren bär sin bostad,
åtnjuter han dessutom dagtraktamente och reseersättning.

Dagtraktamentet utgör för distriktsläkaren 10 m. (9 kr.) och för
medhjelpare!! 8 in. (7 kr. 50 öre), hvartill kommer, under tiden mellan
den 1 oktober och den 1 maj, eu förhöjning af 10 %, dock minst
40 pf.

Reseersättningen utgår med 7 in. om dagen. Denna så val som
dagtraktamentet beräknas etter tid, så att, om till förrättningen med
resa och nödig hvila åtgått endast 4 timmar eller mindre, erhålles %0>
för längre tid dock under 9 timmar, 7/io och för tid af 9 timmar eller
deröfver hela summan. Sträcker sig tiden för förrättning och resa
öfver midnatt, bör, derest tiden före och efter midnatt tillsammans
utgör mer än 9 timmar, för hvardera dygnet beräknas den på detsamma
kommande del af dagtraktamentet, d. v. s. att för resa, som räcke! öfvei
9 timmar, då tillika nytt dygn börjar, beräknas dagtraktamentet såsom
för två dagar enligt augifna tidsprocenten 40 %, 70 % o. s. v. För
8 timmars resa erhålles endast ett dagtraktamente, äfven om eu del
af resan verkstälts efter midnatt.

Förordnas distriktsläkaren till tjenstgöring utom det distrikt, inom
hvilket han har sin bostad, erhåller lian dessutom ersättning för tidspillan,
hvilken ersättning utgår med hälften af det honom tillkommande
dagtraktamente.

Vid tjenstledighet, vare sig för sjukdom eller enskilda angelägenheter,
sker icke något afdrag på distriktsläkarens löneförmåner. Någon
lagstadgad semester åtnjuter han icke, men kan han årligen på

135

ansökan erhålla liera veckors tjenstledighet, så framt göromålen
sådant tillåta.

Efter 5 års tjenstgöring är distriktsläkaren berättigad till pension,
beräknad efter den fasta lön han innehar vid afskedstagande! och
den tid han tjena!, sålunda att för o till 10 års tjenst pensionen utgör 10%
åt 4/s *0 lönen, hvarefter pensionen med hvarje tjenstår stiger med 1 %1
så att slutligen eu läkare med 40 tjenstår åtnjuter full pension eller
Vä af sin lön. Pensionen utgår från statskassan och läkarne bidraga
icke till densamma genom några årliga afgifter.

Dessutom finnes eu civilstatens enke- och pupillkassa, i hvilken
tjenstläkarne äro delegare, och till hvilken äfven de ogifte äro förpligtade
att lemna årliga bidrag. Läkarne upptagas till en bestämd årsinkomst,
hvilken beräknas efter lönen och eu antagen ytterligare inkomst af
enskild praktik, som för distriktsläkaren officiel är bestämd till 1800
m., och för biträdande läkaren till 1200 in. Af denna så beräknade
och immatrikulerade inkomstsumma erhåller enka 25 % för sig
och barn. Dör enka eller ingår hon nytt gifte, erhålla barnen pensionen,
son till tjugonde och dotter till adertonde lefnadsåret.

Medhjelparen eller den biträdande distriktsläkaren kan med inrikesministeriets
samtycke inom distriktet erhålla sin sjelfständiga
verksamhetskrets, men står dock äfven i sådant fall fortfarande
under distriktsläkarens uppsigt och ledning. Inom sådana distrikt, der
ingen medhjelpare finnes anstäld, får enligt förordnande af inrikesministeriet
närgränsande distriktets läkare vikariera för den frånvarande
eller förhindrade ordinarie distriktsläkaren. Särskilda förrättningar kan
distriktsläkaren vid förhinder uppdraga åt någon legitimerad läkare
inom sitt distrikt.

136

Allmän motivering.

Allmän

kelsovård.

ALLMÄN MOTIVERING.

Enligt det uppdrag, som blifvit komiterade lemnadt, och de grunder,
som vid uppdragets meddelande anförts till statsrådsprotokollet,
tillhör det komiterade, att vid granskningen af det utaf Medicinalstyrelsen
upprättade förslag till instruktion för provinsialläkare
med flere läkare, i främsta rummet undersöka, huruvida den ökade
verksamhet af statens medicinska organer för allmänna helsovårdens
behof, som mer och mer finnes oundgänglig, kan åstadkommas af provinsialläkaren
med bibehållande af hans hittills varande skyldigheter
i afseende å den enskilda sjukvården, eller om någon annan organisation
af medicinalväsendet måste utfinnas, för att både den allmänna
lielsovården och den enskilda sjukvården må komma till sin rätt.

Vid besvarandet af denna fråga anse komiterade sig böra först
redogöra för sin uppfattning af de kraf, som med hänsyn till den allmänna
lielsovården böra ställas på statens medicinska organer, och
de pligter, som i afseende å sådan helsovård åligga staten.

Bland föremål för statens omsorg intager den allmänna lielsovården
numera i de flesta länder ett vigtigt rum. Allt mera börjar man inse
den betydande andliga och nationalekonomiska vinst, som beredes ett
folk genom bevarandet och befrämjandet af den allmänna sundheten.
Då den allmänna lielsovården genom motarbetande af för helsan
skadliga vanor och fördomar, genom undanrödjande af okunnighet och
liknöjdhet i fråga om vilkoren för helsans bevarande samt genom
höjande af folkets lifskraft och arbetsduglighet kraftigt bidrager till
befordrande af ordning, upplysning och välstånd, måste eu verksamhet
för dessa vigtiga ändamål vara i hög grad förtjent af statsmakternas
omvårdnad. I den mån den hygieniska vetenskapen anvisat medel
till förekommande af smittosamma sjukdomars utbredning och till förhindrande
af uppkomsten åt tärande folksjukdomar och ju mer erfarenheten
ådagalagt möjligheten att genom klok omsigt befordra den
allmänna sundheten, har ock i de civiliserade staterna nitet för denna
angelägenhet vuxit och lagstiftningen på detta område utvecklats.

Hos oss, der visserligen af gammalt provinsialläkarne haft uppdrag
att vaka öfver den allmänna lielsovården, men der i (ifrigt endast
spridda stadganden i ämnet förefunnits, företrädesvis beträffande åtgärder
mot införande i riket och utbredning derstädes af farsoter och
smittosamma sjukdomar, lades genom helsovårdsstadgan för riket den
25 september 1874 en fast grund för ett fruktbringande arbete för den
allmänna lielsovården inom landet. Genom denna författning blef, i

137

öfverensstämmelse med andan i vår kommunal lagstiftning-, den sanitära
verksamheten hufvudsakligen lagd i kommunernas egna händer,
om ock inflytande derå inrymdes såväl åt den centrala medicinska
myndigheten och läkaren i orten som i all synnerhet åt Konungens
befallningshafvande i länet.

Till följd af denna åt kommunerna lemnade rätt att sjelfva besluta
i sanitära frågor har naturligt nog en ojemnhet i författningens
.tillämpning uppkommit, så att, om än icke kan nekas att å många
ställen inom vårt land, synnerligast i de större städerna, mycket blifvit
åtgjordt för befordrande af allmän sundhet, skönjas dock flerstädes
stor liknöjdhet och slapphet i detta hänseende, och hvad särskilt landsbygden
angår torde helsovårdsstadgans fordringar och anvisningar
oftast lemnats obeaktade.

Till denna brist på enhet och kraft vid helsovårdsstadgans tillämpning
har utan tvifvel bidragit saknaden af erforderlig ledning af
verksamheten för helsovården och af nödig kontroll öfver iakttagandet
af stadgans föreskrifter. Konungens befallningshafvande, hvilken
denna ledning och kontroll närmast ålegat, eget- till sitt förfogande
icke något sakkunnigt biträde för öfvervakande af det sätt, hvarpå
kommunerna och deras särskilda styrelser samt vederbörande läkare
fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna helsovården, och provinsialläkarne,
Indika enligt sin instruktion halt att fästa sin uppmärksamhet
på allt, som kan bidraga att bibehålla invånarnes helsa,
samt på allt, som för helsan kan medföra skadliga följder, och Indika
sålunda bort vaka öfver ett kraftigt genomförande af de fordringar
helsovårdsstadgan uppställer, hafva af sitt arbete i den enskilda sjukvårdens
tjenst ofta nog funnit sig hindrade att fullgöra denna dem
såsom statens tjensteman ålagda uppgift.

För ett framgångsrikt arbete i den allmänna helsovårdens tjenst
fordras dock i allmänhet både för den öfvervakande myndigheten och
för kommunen sjelf medverkan och ledning af den sakkunnige läkaren;
och att bereda den allmänna helsovården tillgång till ett dylikt
biträde utgör eu statens pligt, som icke utan men kan eftersättas.

kristen i nämnda hänseende har af vår högsta medicinska myndighet
länge insetts och jemväl förmått densamma att allt från år
1844 upprepade gånger framlägga förslag om tillsättande af särskilde
målsmän för den allmänna helsovården.

_ det af Sundhetskollegium år 1859 framstälda och af Kong],
Maj:t riksdagen förelagda förslag till anställande inom hvarje län
af en vid landshöfdingesätet stationerad läkare med åliggande att,
jemte vården om eget provinsialläkaredistrikt, i egenskap af förste

138

provinsialläkare vaka öfver allt hvad till allmänna helso- och sjukvården
inom länet hörde, icke lyckades vinna rikets ständers bifall, hai
Medicinalstyrelsen i sitt nu föreliggande förslag till instruktion för provinsialläkare
med flere läkare sökt att, genom bestämmelse om provinsialläkares
skyldighet att, endast i den män hans Övriga tjenstgöromål
det medgåfve, meddela enskild sjukvård, bereda desse läkare möjlighet
att mera än hittills egna sig åt den allmänna helsovården.

Mot den sålunda ifrågasatta bestämmelsen framstäldes dock från
flera länsstyrelser anmärkningar, under erinran bland annat, att piovin
si al 1 äk are i nstit utio no n af ålder betraktats såsom egentligen tillkommen
för att betjena allmänheten med en sjukvård, som derförutan i
aflägsnare, glest befolkade eller fattigare bygder icke skulle kunnat
erhållas, och att, om det finge bero på provinsialläkarens godtfinnande
att bestämma, om och när ledighet från andra tjenstgöromål medgåtS e
honom att meddela enskild läkarevård, skulle han kanske ofta nog
befinnas hindrad, då den sjuke måhända bäst behötde hans hjelp.

I det utlåtande, som af Medicinalstyrelsen afgafs öfver de mot
förslaget gjorda anmärkningarna, förklarade äfven Medicinalstyrelsen
sig icke hafva något att erinra mot ett borttagande ur förslaget åt
orden: »i den mån hans öfriga tjenstgöromål det medgåfve», under uttalande
att Medicinalstyrelsen icke velat ifrågasätta, att ju icke i vårt
glest befolkade land den enskilda sjukvården fortfarande skulle såsom
embetspligt åligga provinsialläkarne, ehuru till ett kraftigare befiäinjande
af den allmänna helsovården Medicinalstyrelsen velat befria
provinsialläkarne från skyldigheten att lemna någon annan än endast
frivillig enskild sjukvård.

På samma gång framhöll dock Medicinalstyrelsen att, då den
allmänna helsovårdens fordringar och öfvervakandet af helsovårdsstadgans
föreskrifter på provinsialläkaren stålde ökade anspråk och
dessa numera voro så stora att hans tid och krafter dertill blefS e otillräckliga,
om han samtidigt skulle bestrida den enskilda sjukvården
på ett för allmänheten fullt tillfredsställande sätt, och då denna enskilda
sjukvård under nuvarande förhållanden icke borde minskas och
ej kunde undvaras, syntes det ej kunna dröja länge, förrän den allmänna
helsovården och den enskilda sjukvården måste anföitios åt
särskilde läkare. I sådant hänseende Iföl le Medicinalstyrelsen före,
att många väsendtligen, fördelar för det allmänna skulle ernås, om den
allmänna helsovårdens öfvervakande uppdroges åt en eller, der så
kunde beliöfvas, två sundhetsinspektörer inom hvarje län, så aflönade
att de, med förbud att ombesörja enskild sjukvård mot ersättning,
kunde uteslutande egna sig åt sin hufvudnppgift och genom resor, in -

139

spektioner, utlysta sammanträden med lielsovårds- och kommunalnämnder
och dem meddelade råd och upplysningar kraftigt verka för
den allmänna lielsovården.

Komiterade dela till fullo Medicinalstyrelsens uppfattning såväl
i fråga om omöjligheten för provinsialläkare i allmänhet att på
samma gång nöjaktigt tillgodose den allmänna helsovårdens kraf och
såsom embetspligt bestrida enskild sjukvård, som ock beträffande nödvändigheten
att fortfarande vid provinsialläkarne fästa skyldigheten att
meddela enskild sjukvård; och då komiterade tillika äro lifligt öfvertygade
om vigten af att för genomförande af den allmänna sundhetslärans
fordringar tillgång beredes till särskilde målsmän för den allmänna
lielsovården, hafva komiterade enstämmigt funnit en förändring
af statens medicinalväsende för sådant ändamål nödig.

I nämnda syfte skulle utan tvifvel tjenligast varit om, på sätt
Medicinalstyrelsen ifrågasatt, sundhetsinspektörer till antal af en eller,
der så erfordrades, två för hvarje län kunde inom riket anställas.
Komiterade hafva dock icke trott sig ega utsigt att kunna vinna statsmakternas
bifall till ett förslag af sådan utsträckning, hvarigenom på
en gång skulle tillkomma minst 24 nya tjenst!)efattningar med icke
obetydliga löner och pensioner. Huru maktpåliggande den allmänna
lielsovården än måste erkännas vara, bör ock medgifvas, att densammas
fordringar icke kunna eller ens böra på en gång brådstörtad!
genomföras. Denna angelägenhet krafvel- mer än de flesta hos allmänheten
ett villigt tillmötesgående i anseende till de ekonomiska offer, som
ofta äro dermed förbundna, och ett dylikt mottagande beredes endast
genom en stigande insigt om denna angelägenhets stora vigt och betydelse.
Komiterade hafva af denna orsak ansett, att den nya institution,
som för allmänna lielsovården komme att föreslås, borde i sin början
vara lämpad efter ringare fordringar på densamma, men kunna ytterligare
utvecklas i den män anspråken på institutionen stegrades.

Inom komitén har derför ock förslag varit å bane om förord- Sundhetsnande
på viss tid af sex sundhetsinspektörer, mellan hvilka riket i inspektörer.
vissa särskilda distrikt skulle fördelas och hvilkas verksamhet skulle
enligt ett inom komitén upprättadt förslag till instruktion bestämmas.

Enligt denna fördelning skulle en sundhetsinspektör anställas för
Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och Jemtlands län; en för
Gefleborgs, Stockholms, Upsala, Södermanlands och Gotlands län; en
för Vestmanlands, Örebro, Kopparbergs och Vermlands län; eu för
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län; en för Skaraborgs,
Elfsborgs samt Göteborgs och Bohuslän samt eu för Blekinge,
Malmöhus, Kristianstads och Hallands län. Jemlik! instruktionsför -

140

slaget skulle inspektören inom det honom anvisade distrikt utöfva tillsyn
öfver den allmänna helso- och sjukvården, synnerligen i städer,
köpingar och andra ställen med större sammanträngd befolkning.
Han skulle i frågor angående allmän helso- och sjukvård till Medicinalstyrelsen
och Konungens befallningshafvande afgifva utlåtande och
lemna upplysningar samt med råd, anvisningar och förslag i dessa
ämnen tillhandagå menigheter inom distriktet, hvarjemte det borde
hufvudsakligen åligga honom dels att verkställa de inspektioner, undersökningar
och andra tjeustförrättningar, hvartill förordnande af Medicinalstyrelsen
eller Konungens befallningshafvande meddelades honom,
dels årligen visitera hvarje apoteksinrättning inom distriktet, dels likaledes
årligen besöka inom distriktet befintliga sjukvårdsinrättningar,
upprättade af kommuner, föreningar eller enskilda personer och icke
underkastade annan af staten anordnad inspektion, dels egna uppmärksamhet
åt skyddskoppympningens och barnmorskeväsendets behöriga
handhafvande och de för allmänna helsovatten vidtagna anordningar
vid brunns-, bad- och andra kuranstalter äfvensom åt fattighus, barnhem,
med derå dylika inrättningar, när resor för andra ändamål åt
samma trakt samt tid och omständigheter i öfrigt sådant medgåfve,
samt dels, om han under tjenstresor eller eljest funne anledning till
anmärkning mot vederbörande läkares tjenstverksamhet, deri söka
åstadkomma rättelse eller, der så erfordrades, anmäla förhållandet hos
Medicinalstyrelsen.

Desse sundhetsinspektörer skulle förbjudas att mot betalning meddela
enskild sjukvård, men i stället af staten åtnjuta en mot läkares
inkomster i allmänhet svarande aflöning, hvilken komiterade, med afseende
å önskligheten att till befattningen erhålla fullt lämpliga personer,
ansett icke höra sättas lägre än till 6,000 kr. om året.

Under fortgången af denna frågas behandling yppades inom komitén
tvifvel, huruvida ett antal af sex dylika sundhetsinspektörer
vore för riket tillräckligt, men förklarade komiténs flertal sig hufvudsakligen
af ekonomiska skäl icke vilja ifrågasätta ett större antal.
Vid sådant förhållande och under frågans ytterligare öfvervägande har
tvekan om ändamålsenligheten af det sålunda tramstälda förslaget
om sundhetsinspektörer mer och mer ökats.

Denna tvekan har varit väsendtligen fotad på följande grunder.

Helsovårdsstadgan för riket bär, såsom förut är antydt, åt Konungens
befallningshafvande uppdragit en vidsträckt pröfnings- och initiativrätt
i helsovårdsfrågor och i dess hand lagt den öfvervakande
tillsynen öfver den allmänna helso- och sjukvården. Likaledes äro
genom förordningarna angående hämmande af smittosamma sjukdomar

141

bland menniskor och husdjur, genom kommunalförfattningarna, byggnadsstadgan
och ordningsstadgan för rikets städer samt andra särskilda
författningar många vigtiga och ofta synnerligen svårlösta sanitära
frågor öfverlemnade till Konungens befallningshafvande att på grund
af besvär öfver helsovårds- och kommunalnämnders eller andra myndigheters
beslut eller ock omedelbart pröfvas och afgöras. Vid den
utveckling, hvari hygienen för närvarande är stadd, torde ock med
skäl kunna antagas, att denna pröfningsrätt och denna tillsyn skola
inom eu icke aflägsen tid komma att än ytterligare utsträckas.

Vid fullgörandet åt hvad sålunda Konungens befallningshafvande
med afseende på allmänna helsovården redan åligger eller kan antagas
komma att snart nog åt Konungens befallningshafvande uppdragas,
saknar dock denna myndighet ännu en vid sin sida stäld
medicinsk tjensteman med åliggande att icke blott tillhandagå Konungens
befallningshafvande med råd och upplysningar i sanitära frågor
samt fästa uppmärksamheten å missförhållanden i helsovårdshänseende
och sjelfmant ingifva förslag till åtgärder för dessas undanrödjande,
utan ock öfvervaka efterlefnaden af meddelade hd so vårdsföreskrifter.
Att genom beredandet åt den civila lokalförvaltningen af ett dylikt
sakkunnigt biträde underlätta och befrämja denna förvaltnings verksamhet
för den allmänna helsovården torde, med hänsyn till de alltjemt
växande anspråken på insigt, förutseende och vaksam omtanke
i helsovårdsärenden, vara eu af statens främsta plister i afseende å
den allmänna helsovården.

Ytterligare eu vigtig statens omsorg torde vara att inom det lokala
förvaltningsdistriktet ega ett medicinskt organ, som med uppmärksamhet
följer och öfvervakar samt till enhet sammanhåller såväl
läkarnes som den öfriga medicinalpersonalens inom distriktet verksamhet
för den allmänna helso- och sjukvården och som sålunda leder
denna personal till eu rätt uppfattning och tillämpning af helsovårdsförfattningarna
och tillser att dessa författningar af samma personal
i tjensten behörigen iakttagas.

Vidare erfordras för ett framgångsrikt arbete med hänsyn till allmän
helsovård, att inom lämpliga distrikt finnes en medicinsk tjensteman,
som insamlar, ordnar och vetenskapligt bearbetar de från läkare
inom distriktet inkommande årsberättelser, rapporter och statistiska
uppgifter samt med ledning af dessa och på grund af fortsatta egna
iakttagelser och vunnen närmare kännedom om befolkningens inom
distriktet lefnadsförhållanden och vanor söker utforska och påvisa folksjukdomarnas
orsaker, de olika sätten för deras spridning och bästa
medlen att förekomma desamma.

142

Dessa nu angifna, ur hygienisk synpunkt synnerligen vigtiga ändamål
hafva komiterade funnit icke vara genom förslaget om anställande
af sex sundhetsinspektörer nöjaktigt tillgodosedda.

Det har nemligen synts komiterade uppenbart, att eu sundhetsinspektör
med ett distrikt, omfattande i allmänhet fyra åt rikets län, och
med skyldighet att tillbringa större delen af året på resor inom distriktet
för visitation^- och inspektioner, icke skall i någon afsevärd män
kunna tjena såsom rådgifvare eller biträde åt länsförvaltningen eller
kunna inom det vidsträckta distriktet förvärfva den lokal- och personalkännedom,
som erfordras för ett rätt öfvervakande af helsovårdsstadg-ans
och öfriga föreskrifters angående allmän helso- och sjukvård efterlefnad.
Lika litet synes en dylik inspektör inom ett så stort distrikt,
upptagen som han skulle blifva åt särskilda förrättningar, kunna egna
nödig tillsyn åt den talrika medicinalpersonalens inom distriktet verksamhet
eller finna tid för ofvan antydda vetenskapliga forskningsarbete.

Då emellertid, efter komiterades förmenande, den ifrågasatta och
mer och mer oundgänglig befunna ökade verksamheten åt statens medicinska
organer för den allmänna helsovårdens behof just borde i väsendtlig
mån afse torenämnda vigtiga ändamål, hafva komiterade sökt
finna en utväg, hvarigenom fordringarna i berörda hänseenden bättre
tillgodosåges än genom de ifrågasatte sex sundhetsinspektörerne.

FörsU ro Komiterade hafva dervid icke kunnat finna någon lämpligare
vinsiaiiäkare. lösning- af frågan än genom upptagandet och utvecklandet åt Sundhetskollegii
ofvan berörda förslag om anställande af eu förste provinsialläkare
i hvarje af rikets län.

Detta förslag framstäldes första gången af Sundhetskollegium i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 8 juni 1844 och har sedermera
blifvit af bemälda myndighet förnyadt eller åberopadt i underdåniga
skrifvelser den 8 april 1847, den 5 augusti 1850, den 22 september
1858, den 11 april 1859, den 4 augusti 1862, den 1 november 1866, den
Öl oktober 1867, den 9 november 1868, den 24 oktober 1870, den 26
oktober 1871 och den 28 oktober 1872, i hvilken sistnämnda skrifvelse
Kongl. kollegium utbad sig att framdeles, sedan förslag till ny instruktion
för provinsialläkare blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt, tå göra
vidare framställning angående förslag om förste provinsialläkare.

Då de motiv, som för detta förslag, hvarmed, enligt Sundhetskollegii
uttalande, åsyftades uppfyllandet åt ett nödvändigt vilkor
för den s. k. provinsialläkarevårdens fullkomnande till det allmännas
båtnad, redan för mer än fyratio år sedan anfördes, synas komiterade
ännu i dag synnerligen beaktansvärda, tillåta sig komiterade här återgifva
hufvudsakliga innehållet af desamma.

143

»Provinsialläkarnes bestämmelse hade från början varit och vore
ännu, enligt gällande instruktion, handhafvandet af de till den s. k.
statsmedicinens område hörande tjenstemannabestyren och derjemte att
i väsendtlig'' män fylla landsbygdens behof af speciel läkarevård. Det
belopp, som blifvit dem till lön anvisadt, antydde dock nogsamt att
de måste bereda sig sin utkomst hufvudsakligen genom enskild praktik,
men denna utväg till bergning stode för provinsialläkaren just
genom hans många tjenståligganden icke alltid i lika mån som för
andre läkare öppen eller kunde åtminstone vid flera tillfällen med
dessa tjenståligganden råka i strid, så att på ena eller andra sidan
försummelse icke stode att undvika. Under sådana förhållanden mötte
svårigheter för ett behörigt handhafvande af de till statsmedicinens
område hörande bestyr, då verksamheten hos den de ålåge hufvudsakligen
toges i anspråk för speciel utöfning af läkareyrket dels till
följd af embetspligt och dels för torftig utkomst. De omsorger, Indika
den allmänna vården om folkets helsa kräfde, vakandet öfver sundhetspolisen,
ett noggrant iakttagande af helsotillståndet och hvad
derpå kunde menligt inverka, ett säkert bedömande af beskaffenheten
af sig yppande utbredda sjukdomar och farsoter samt anordnandet af
de åtgärder, hvilka till dessas hämmande kunde och borde företagas,
uppsigten öfver apotek, barnmorskor och vaccinatörer, sakkunnigt
deltagande i styrelsen öfver länets sjukvårdsanstalter, behandlingen
och besvarandet af medikolegal mål och frågor, med flera åligganden,
som hit hörde, voro dock samtliga af den vigt för det allmänna, att
de fordrade om icke helt och hållet sin egen man, åtminstone en, för
hvilken deras handhafvande och underhållandet af de kunskaper,
hvarpå detta borde grundas, icke allt för mycket undanträngdes af
läkareyrkets speciella utöfning; och att hvarje län egde åtminstone en
sådan läkaretjensteman vore ur alla synpunkter högeligen afbehofvet
påkalladt.»

»I den mån den inom hvarje län för den civila läkare vården anstälda
personal ökades, i samma mån inträdde äfven inom denna administrationsgren
behofvet af det helas sammanhållande till vinnande
af enkelhet och ordning så i afseende på allmänna helsovårdsanstalter
som i fråga om iakttagelser öfver yppade allmännare sjukdomar och
farsoter m. m., hvilket åter icke läe sig göra, så länge en förman
saknades, hvars åliggande det voret att vaka deröfver. Likformiga
kontroller och ändamålsenliga åtgärder kunde under de anmärkta förhållandena
svårligen ernås.»

»Om än Konungens befallningshafvande inom sitt län då som tillförne
utöfvade och alltid borde bibehålla högsta inseendet öfver denna

144

såväl som andra länet rörande administrationsgrcnar, kunde dock
icke nekas, att det för desse embetsman vore en stor vinst och lättnad
i denna del af deras maktpåliggande värf, om de till biträde dervid
för rådplägning om åtgärder, som borde vidtagas, och för kontrollen
öfver sättet, huru de verkstäldes, alltid egde att tillgå en med afseende
derpå speciel! anstäld tjensteman, hvilken endast genom ådagalagda
högre kunskaper, under föregående tjenstgöring förvärfvad erfarenhet
samt visadt nit och skicklighet till sådan tjenst vunnit befordran,
ty endast på dessa egenskaper borde befordringsrätt till förste
provinsialläkare grundas. Kollegii mening vore härvid icke, att de
-öfrige inom länet anstälde provinsialläkare skulle fritagas från alla
ofvan uppräknade, till statsmedicinens område hörande tjenståligganden,
dem de till större delen, hvar inom sitt distrikt, närmast borde
handhafva; men flera bland dessa, såsom uppsigten öfver apoteken,
vaccinationen, barnmorskeväsendet in. in., och alla sådana förslag och
.åtgärder, som hade afseende på hela länets gemensamma och allmänna
helsovård, borde tillkomma förste provinsialläkaren, hvilken det för
öfrig! i denna hans egenskap skulle åligga att genom från vederbörande
läkare infordrade rapporter och upplysningar samt, der Konungens
befallningshafvande så nödigt pröfvade, genom undersökning på
stället vaka öfver allmänna helso- och sjukvården i länet med allt
livad dertill hörde för att, med full kännedom om förhållandet i dessa
hänseenden, kunna tillhandagå så väl Konungens befallningshafvande
som Sundhetskollegium.»

Dessa af Sundhetskollegium för förslaget om anställande åt förste
provinsialläkare anförda grunder hafva, efter komiterades åsigt, vunnit
än mera styrka af de förhållanden, som under tiden efter förslagets
framställande utvecklat sig.

Till följd af lagstiftningens angående den allmänna helso- och
sjukvården framsteg under de senaste fyratio åren har bchofvet för
Konungens befallningshafvande ökats af ett sakkunnigt biträde vid
handläggningen af de många förvaltningsärenden, som numera i allt
högre mån kräfva eu pröfning ur sanitär synpunkt.

Likaledes har genom det sedan 1844 högst betydligt stegrade
antalet medicinaltjenstemän inom länen och den söndcrdelning af
äldre stora provinsialläkaredistrikt i mindre läkaredistrikt, som alltjemt
fortgått, sammanhållningen af medicinalpersonalens verksamhet
för den allmänna helsovården till åstadkommande af jemnhet och kraft
vid tillämpningen af helsovårdsstadganden ytterligare försvårats. Antalet
provinsialläkare i riket utgjorde nemligen år 1844 endast 47,
hvarjemte funnos dels 23 extra provinsialläkare och dels 15 distrikts -

145

läkare med rätt till tjenstårsberäkning vid befordran lika med civile
läkare i statens tjenst eller tillsammans 85 läkare, anstälde å landsbygden,
under det att för närvarande finnas 137 provinsialläkare samt
56 distriktsläkare med befordringsrätt såsom nyss är nämndt, eller tillhopa
193 dylike läkare. Antalet läkaredistrikt är sålunda mer än
fördubbladt, hvarjemte apotekens antal äfvensom den lägre mediciualpersonalen,
synnerligen vaccinatörer och barnmorskor, ansenligen ökats.

Behofvet af eu fullständigare och bättre ordnad statistik öfver
sjukdoms- och dödsorsakerna, särskildt i fråga om de smittosamma
sjukdomarna, har och, både på grund af folkmängdens tillväxt och
den hygieniska vetenskapens ökade kraf, allt mer gjort sig känbart.
Då till åstadkommande af eu dylik statistik erfordras biträde jemväl
af enskildt praktiserande läkare inom landet, och då uppgifterna från
sä väl desse som de i statens tjenst anstälde talrike läkarne, för att
kunna läggas till grund »för anordnandet af de åtgärder, Indika kunna
och böra företagas till hämmande af sig yppande utbredda sjukdomar
och farsoter», böra ingå med jemnhet, fullständighet och skyndsamhet,
synes detta mål kunna nås endast genom en länsvis ordnad insamling af
samma uppgifter. Dessas mängd krafvel- en bearbetning länsvis, då
det knappast är utförbart att med önskvärd skyndsamhet kunna i en
centralstyrelse, der nödig lokalkännedom saknas, samla, bearbeta och
offentliggöra dylika uppgifter från hela riket. För ordnandet af denna
för hygienen så vigtiga angelägenhet behöfves eu af staten anstäld
läkare inom de särskilda länen, som genom sitt inflytande och sin
myndighet betryggar ett jernnt och ihållande insamlande af uppgifterna
och hvilken tillika besitter nödig insigt och förmåga att af de
bearbetade uppgifterna draga rigtiga slutledningar. Att detta värf
bäst fylles åt en förste provinsialläkare inom länen, derom äro komiterade,
lika med Sundhetskollegium, öfvertygade.

Sundhetskollegii förslag åsyftade dock tillika, att förste provinsialläkaren
skulle, förutom inseendet öfver länets helsovårdsangelägenheter,
utöfva jemväl vården om eget provinsialläkaredistrikt utan all
inskränkning.

I denna del af förslaget kunna komiterade för sin del icke instämma.
Erfarenheten har nemligen nogsamt lärt, hurusom kollision
lätteligen uppstår mellan kraf, som med lika rätt ställas på samme
läkare för den enskilda sjukvårdens och den allmänna helsovårdens
båtnad. Af dessa kraf måste det ena underordnas det andra, såvida
icke båda skola blifva lidande. Eu förste provinsialläkares hufvuduppgift
är obestridligen den allmänna helsovården, och från allt hvad
som kan hindra honom från fullgörandet af denna hufvuduppgift bör

146

han vara fri. Onekligen vore det principen rigtigast, att en målsman
för den allmänna helsovården vore helt och hållet skild från all
obligatorisk befattning med enskild sjukvård, likasom det ock kunde
ifrågasättas, huruvida han icke genom uttryckligt förhud att mot betalning
meddela läkarevård borde förhindras att egna sig åt annan verksamhet
såsom läkare, än den, som afser den allmänna helso- och
sjukvården. Af ekonomiska skäl hafva dock komiterade ansett sig
icke böra föreslå så hög aflöning för eu förste provinsialläkare, att
han ensamt deraf kunde finna sin bergning; och då komiterade dessutom,
såsom förut blifvit antydt, velat låta institutionen utveckla sig
hufvudsakligen på grund af det förtroende, som från allmänhetens sida
kan komma den till del, hafva komiterade icke trott sig böra ifrågasätta
befrielse för förste provinsialläkaren från allt sysslande med enskild sjukvård
eller ansett ett förbud för sådant sysslande böra för honom stadgas.

Deremot hafva komiterade varit ense derom, att utväg bör beredas
förste provinsialläkaren att, då han finner sig åt sina pligter såsom
målsman för den allmänna helsovården hindrad att befatta sig
med enskild sjukvård, kunna till annan person öfverlåta denna. -Väl
torde det kunna med skäl framhållas, att det provinsialläkaredistrikt,
som omgifver en länsresidensstad, kan, med dess tillgång pa länslasarett
och oftast flere om praktik täflande läkare, anses bereda sin befolkning
större fördelar för den enskilda sjukvården än öfriga provinsialläkaredistrikt
erbjuda, samt att alltså statens pligt att sörja för
den enskilda sjukvården der vore minst påkallad. Så länge emellertid
den enskilda sjukvården måste inom vårt land såsom embetspligt
åligga provinsialläkarne, lärer dock staten böra tillse, att inom ett
förste provinsialläkaredistrikt allmänheten beredes lika tillgång till
en af staten anstäld läkare som inom öfriga provinsialläkaredistrikten
i riket. En sådan tillgång skulle enligt komiterades åsigt vinnas genom
anställande, vid sidan af förste provinsialläkaren, af en biträdande
provinsialläkare, hvilken, då förste provinsialläkaren funne sig afsina
åligganden i den allmänna helsovårdens tjenst hindrad att meddela
enskild sjukvård eller verkställa vissa i instruktionen närmare bestämda
tjenstresor, skulle vara pligtig att inom distriktet meddela
denna sjukvård och verkställa dessa resor i enlighet med de för
provinsialläkare i allmänhet gällande bestämmelser. Enär likaledes
förste provinsialläkaren, då han funne sig oförhindrad att utöfva enskild
sjukvård, dervid skulle vara bunden af samma bestämmelser,
som gälla för provinsialläkare, samt distriktet följaktligen alltid skulle
under enahanda vilkor som öfriga provinsialläkaredistrikt ega tillgång
till en läkare och oftast nog till två, torde genom komiterades nu be -

147

rörda förslag den enskilda sjukvården inom förste provinsialläkarens
distrikt kunna med fog anses tillbörligen tillgodosedd.

Å andra sidan skulle ock, efter komiterades mening, den allmänna
helsovården nöjaktigt komma till sin rätt, endast under förutsättning
att en dylik biträdande provinsialläkare anställes. Förste provinsialläkaren
kan nemligen allenast på detta sätt, utan att det vore
honom förment att inom sitt provinsialläkaredistrikt utöfva den enskilda
läkarevård, hvartill han kunde finna sig ledig och villig, vara af
sådan läkarevård oförhindrad att egna sig åt den allmänna helsooch
sjukvården. Skulle dessutom i en framtid visa sig, att förste provinsialläkarne
i den allmänna helsovårdens tjenst blefve så upptagne
och använde, att de alldeles icke vore i stånd att egna sig åt enskild
sjukvård, vore genom den biträdande provinsialläkaren öfvergången
beredd till skiljandet af förste provinsialläkarebefattningen från provinsialläkaretjensten,
eu åtgärd som komme att grundas allenast på
det då insedda behofvet af en uteslutande för den allmänna helsovården
anstäld läkare inom hvarje län.

Af en förste provinsialläkare, fullt förtrogen med länets lokala
och personella förhållanden samt i fiffigt för sitt kall lämplig och
oförhindrad att deråt egna sin tid och sina krafter, synes komiterade
långt mera gagn för den allmänna helso- och sjukvården vara att vänta
än af en för ett distrikt af flera län anstäld sundhetsinspektör, hvilken
hvarken i förhållande till länsstyrelsen eller gent emot befolkningen inom
länet komme att intaga den rådgifvande ställning eller vinna den
auktoritet, som ensamt sätta en målsman för den allmänna helsovården
i stånd att göra sitt inflytande gällande. Någon synnerlig framgång
åt sträfvande! att genomföra den allmänna helsovårdens kraf lärer
icke heller kunna väntas förutan en intresserad medverkan och ett
kraftigt understöd af länsstyrelsen, och att dennas öra lättare skall
vinnas af en vid dess sida stöld förste provinsialläkare än af en under
en stor del af året af resor upptagen sundhetsinspektör torde med skäl
kunna förutsättas.

Grenom anställande af en förste provinsialläkare i hvarje län
skulle jemväl, enligt komiterades åsigt, vinnas en organisation af
medicinalväsendet i fråga om den allmänna helsovården, som, på samma
gång mäktig af vidare utveckling, dock till sina grunder vore fast
och afslutad. En sådan fast och afslutad organisation hafva komiterade
deremot icke kunnat finna i förslaget om sex sundhetsinspektörer för riket.
De allt mera växande anspråken på allmänna helsovårdens tillgodoseende
skola nemligen, efter komiterades förmenande, icke länge åtnöjas
med sex eller ens tio sundhetsinspektörer för riket. I Baden

148

t. ex. finnes redan nu en med en sundhetsinspektör i inånga afseende!)
likstäld embetsläkare anstäld i medeltal för hvarje SO tusental af landets
invånare, under det att ända till 733,000 invånare här i landet
skulle i medeltal komma på hvar af rikets sex sundhetsinspektörer
eller nära 440,000 på hvarje sundhetsinspekör, om desse voro tio.
Behofvet af ökadt antal sundhetsinspektörer skulle derför säkerligen
snart leda till förverkligandet af det af Medicinalstyrelsen redan, på sätt
komiterade förut omnämnt, framhål Ina önskningsmålet af en och i vissa
fall två sundhetsinspektörer i hvarje län. Då nu helt andra grunder
kunna och böra uppställas för ett så stort antal sundhetsinspektörers
tjenstverksamhet och ställning än för ett tåtal åt sex eller tio dvlike
inspektörer, torde vara uppenbart, att en organisation, afseende endast
sistberörda fåtal, icke kan blifva annat än öfvergående.

Antages åter förslaget om förste provinsialläkare, torde någon
rubbning af grunderna för provinsialläkareinstitutionen, sådan den genom
förslaget komme att framstå, icke för framtiden vara att befara.
Institutionen har nemligen genom detta tillägg af ett sammanhållande
led mellan tjenstläkarne inom länen och den medicinska centralstyrelsen
endast utvecklats och kompletterats på ett följdriktigt och
för våra förhållanden lämpligt sätt, utan att öfver eller vid dess sida
stälts något främmande eller olikartad! element, något som lätt nog
kunde inträffa genom anställandet af sundhetsinspektörer med desses
ofta mera medicinskt-tekniska än praktiskt-medicinska rigtning. Den
förändring i institutionen, som i framtiden kunde förväntas, synes, utom
hvad här ofvan nämnts om förste provinsialläkarnes skiljande från befattning
med enskild sjukvård, vara den att, till följd af ökad tillgång på
läkare, provinsialläkarne komme att mindre tagas i anspråk för enskild
sjukvård och deremot mera användas för den allmänna helsovården,
en förändring, hvilken ingalunda skulle minska behofvet
och nyttan af eu förste provinsialläkare med de uppdrag, som af
komiterade gifvits en sådan.

Komiterade, som med afseende å sakens vigt ansett sig böra
något utförligare afhandla frågan om företrädet mellan förste provinsialläkare
och sundhetsinspektörer, hafva med hvad de anfört ingalunda
velat bestrida nyttan af eu från den medicinska centralstyrelsen utgående
och af denna ledd inspektion, sådan den genom tillförordnade
resande sundhetsinspektörer skulle åstadkommas. Genom sådane skulle
nemligen centralstyrelsen för utöfvandet af högsta tillsynen öfver den
allmänna helsovården beredas en utväg att vinna kännedom om, huru
den allmänna helsovårdens fordringar i vissa hänseenden på uppgifna
platser tillgodosåges, på grund af hvilken kännedom styrelsen sattes i

149

stånd att med anlitande åt'' förvaltningsmyndigheterna få anmärkta försummelser
rättade. Men eu dylik fiskalisk inspektion har synts
komiterade företrädesvis passande för länder med många städer
och stor industriel utveckling samt med föga skiljaktighet i sundhetsförhållandena
inom landets särskilda delar men deremot icke tillfyllestgörande
för vårt land med dess öfvervägande landtbefolkning och dess
olikartade provinsiela egendomligheter.

Då i allt fall eu sådan inspektion icke i någon mån kan ersätta
den jemna tillsyn öfver och ledning af ett distrikts helsovårdsangelägenheter
och det personliga inflytande till väckelse och upplysning om
hygienens vigt och betydelse, som efter komiterades åsigt kan väntas
af en för den allmänna helsovården inom förvaltningsdistriktet fast
anstäld förste provinsialläkare, hafva komiterade slutligen enat sig
att, med frångående af tanken på sex sundhetsinspektörer, föreslå anställandet
af tjugufyra förste provinsialläkare, en i hvarje af rikets
län med station i länsresidensstaden och med skyldighet dels att,
jemlikt för honom utfärdad instruktion, inom länet utöfva tillsyn öfver
den allmänna helso- och sjukvården, verkställa åt honom uppdragna
inspektioner och förrättningar, tillhandagå Konungens befallningshafvande
och menigheter med råd och upplysningar angående allmän
helso- och sjukvård, öfvervaka medicinalpersonalens inom länet tjenstverksamhet
samt insamla och bearbeta statistiska uppgifter angående
länets allmänna helso- och sjukvård och söka utröna orsakerna till
allmännare förekommande sjukdomar, och dels att med tillhjelp afen
biträdande provinsialläkare fullgöra eu provinsialläkares åligganden
inom honom tilldeladt, omkring länsresidensstaden beläget provinsialläkaredistrikt.

Hvad derefter förslagets finansiela del angår, hafva komiterade,
under förhoppning att förste provinsialläkaretjensten, med dess större
inflytande och verksamhetsområde samt den för dess innehafvare beredda
utväg att kunna med annan läkare dela besväret med den enskilda
sjukvården inom provinsialläkaredistriktet, skall komma att
anses såsom en eftersökt befordringsgrad för provinsialläkare, funnit
eu godtgörelse i tjenstgöringspenningar af 1,500 kronor i 18 län och

1,000 kronor i de öfriga 6 länen böra vara tillräcklig för att förmå erfarne
och duglige läkare att anmäla sig såsom sökande till sådan tjenst.
Det lägre beloppet af 1,000 kronor skulle utgå i Norrbottens, Vesterbottens,
Jemt!ands, Gotlands, Blekinge och Hallands län, enär på
grund al'' den jemförelsevis ringa befolkningen i dessa län, det relativa
fåtalet läkare, från Indika rapporter skola afgifvas och af förste provinsialläkaren
bearbetas, det mindre antalet städer, sjukhus och apoteks -

150

inrättningar samt andra för dessa län egendomliga förhållanden, förste
provinsialläkarens tid icke kan inom nämnda sex län antagas komma
att för resor och förrättningar upptagas i lika män som inom de öfriga
länen. Enligt ett inom komitén på grund af det upprättade förslaget
till instruktion för förste provinsialläkare uppgjordt öfverslag angående
den tid, som inom de särskilda länen skulle åtgå för eu förste provinsialläkares
årliga resor och förrättningar inom länet, befinnes, att
inom förenämnda sex län skulle för den arliga resetur inom länet,
som borde af förste provinsialläkaren enligt af Medicinalstyrelsen
godkänd reseplan verkställas, åtgå omkring 25 förrättnings- och
15 resedagar, under det att inom de öfriga länen en dylik resetur
skulle upptaga omkring 40 förrättnings- och 20 resedagar. 1 följd
häraf hafva komiterade ansett aflöningen kunna med fog sättas lägre
för ifrågavarande län, der ett mindre drygt arbete för den allmänna
helsovården åtminstone för närvarande påkallas än i de öfriga lånen.

Komiterade hafva dessutom trott sig kunna i sitt förslag om tjenstgöringspenningar
för förste provinsialläkare stanna vid törenämnda
belopp, då hans praktik hör kunna bringa honom temligen goda inkomster
utöfver lönen och hans tid, åtminstone till eu början, antagligen
ej kommer att helt tagas i anspråk för den allmänna helsovårdens
räkning. För öfrig! hafva komiterade förutsatt, att såsom sökande till
dessa tjenster komme att anmäla sig företrädesvis läkare, Indika icke
endast sträfvade efter inkomster utan jemväl åstunda de att af intresse
för den allmänna helsovården få mera odeladt egna sig åt denna.

I fråga om vilkoren för åtnjutande åt dessa tjenstgöringspenningar
skulle gälla enahanda bestämmelser, som i allmänhet vid de senast
genomförda löneregleringarna för statens embets- och tjensteman blifva
stadgade. Komiterade, som i sitt förslag angående provinsialläkares
löneförmåner hemstält om rätt för provinsialläkare att efter viss
föregående tjenstgöring åtnjuta semester antingen årligen under en
månad eller hvart annat år under två månader, hafva ansett förste
provinsialläkare höra vara jemväl i sådan egenskap berättigad till semester
under samma tid han såsom provinsialläkare är i åtnjutande
af dylik förmån, under förutsättning dock att hinder för förste provinsialläkaretjänstens
uppehållande icke möter. Annan pension än den för provinsialläkare
stadgade har icke för förste provinsialläkaren af komiterade
ifrågasatts, likasom ock denne lika med öfriga provinsialläkare skulle
vara skyldig att, om så påfordras, efter 25 tjenstår, deraf 20 såsom
provinsialläkare, och vid fylda 60 år från tjensten med pension afgå.

Varder komiterades förslag i nu förevarande del godkändt, borde
efter komiterades åsigt med tillsättning af förste provinsialläkare an -

151

stå till första derfter inträdande ledighet af provinsialläkaretjensten i
det distrikt, der länsresidenset vore beläget. ''Under tiden skulle förste
provinsialläkarebefattningen uppehållas på grund af förordnande, dervid
kunde användas antingen de nuvarande provinsialläkarne i nämnda
distrikt, så vidt de ansåges dertill lämplige och funnes villige att
mottaga förordnandet, eller ock andra legitimerade läkare, mot åtnjutande
af de till förste provinsialläkaren anslagna tjenstgöringspenningar
äfvensom det här nedan omförmälda, för biträdande provinsialläkaren
beräknade arfvode!, hvarigenom icke ens under öfvergångstiden ökade
utgifter skulle blifva behöfliga. Af de för närvarande tjenstgörande provinsialläkarne
inom residensdistrikten hafva emellertid icke mindre
än 20 redan hunnit den lefnadsålder, att de tolf år härefter uppnått
60 år, hvadan ledighet af dessa fenster inom en icke synnerligen aflägsen
tid är att förvänta. Beträffande den framtida tillgången på
fullt qvalificerade förste provinsialläkare hålla komiterade före, att
utsigten att komma i åtnjutande af denna mera sjelfständigt och öfverordnade
befattning skall förmå många provinsialläkare eller andra
för den allmänna helsovården intresserade läkare att genom undergående
af någon särskild kurs i helso vårdslära inom eller utom
landet göra sig. till tjensten företrädesvis förtjente och att derigenom,
på samma gång hygieniska insigter och ett väsendtligt ökadt intresse
för den allmänna helsovården skulle spridas inom provinsialläkarekåren
i allmänhet, tillgång på lämpliga ämnen till förste provinsialläkare
skulle snart nog beredas. För förste provinsialläkarnes vidare
utbildning till skicklige och nitiske målsmän för den allmänna helsovården
och för åstadkommande af lifaktighet, likformighet och jemnhet
i deras verksamhet torde mycket kunna vinnas genom deras inkallande
tid efter annan inför ordföranden i Medicinalstyrelsen till
gemensamma rådplägningar och öv erenskommelser samt genom offentliggörande
af mera beaktansvärda utlåtanden och berättelser, som
från dem ingått, äfvensom genom utfärdande från Medicinalstyrelsen
af cirkulär i vigtigare ämnen. Det inom den svenska läkarekåren
numera rådande varma intresset för den allmänna helsovården utgör
dock den säkraste borgen för att förste provinsialläkarebefattningarna
icke skulle komma att nedsjunka till sinekurer.

Vidkommande kostnaden för de ifrågasatte biträdande provinsialläkarne
anse komiterade på grund af gjorda beräkningar denna kostnad
kunna bestridas med ett årligt förslagsanslag af 16,000 kronor.
Utsigten att för måttligt arfvode erhålla dylika biträden ställer sig
naturligen olika i de särskilda länsresidensstäderna på grund af det
rikare tillfälle till enskild praktik, som i somliga af dessa städer

Biträdande

provinsial läkareo -

mer än i andra för läkaren erbjuder sig''. K biträdande provinsialläkare alltid skulle, för den tid han förestår sådan
befattning, åtnjuta rätt till tjenstårsberäkning lika med civile läkare
i statens tjenst, äro öfvertygade, att ensamt denna förmån skall förmå
många läkare att anmäla sig för erhållande af förordnande såsom biträdande
provinsialläkare, synnerligast som med sådan anställning
dessutom följa icke oväsendtlig^ fördelar för eu läkare, som vill inom
ett samhälle bereda sig sin utkomst. Genom en dylik anställning tår
nemligen en nykommen läkare likasom fast fot inom ett samhälle och ett
stöd för sitt bemödande att inom samhället förskaffa sig praktik. Hans
officiela ställning såsom biträdande provinsialläkare tillför honom jemväl
praktik från den kringliggande landsbygden och sätter honom
i tillfälle att snart nog göra sig känd och eftersökt. Dessutom skola
de förordnanden, som möjligen komma att lemnas honom för uppehållande
af förste provinsialläkaretjensten under semester eller annan
ledighet, alltid varaatt akta såsom synnerligen värdefullatjenstmeriter,
hvarjemte tillfälle ju kunde för honom yppas att erhålla en bitjenst
såsom t. ex. fängelse- eller jernvägsläkare.

Men framför allt bygga komiterade sin förväntning om god tillgång
på sökande till ifrågavarande befattningar på den tillökning i
antalet läkare inom vårt land, som synes vara att motse. De medicine
studerandes antal vid universiteten och Karolinska institutet
betinnes nemligen vara i stadig och jemn tillväxt. Detta antal har
nemligen, såsom framgår af en vid detta betänkande fogad förteckning
öfver medicine studerande vid universiteten i Upsala och Lund
under åren 1862—1880 och vid Karolinska institutet under åren 1872
—1883, eller de år, för Indika uppgifter varit för komiterade tillgängliga,
ökats under de senaste 25 åren i Upsala med 138 / och i Lund med
314 / samt under nyssnämnda 12 år vid Karolinska institutet med
305 %. Antalet läkare, som bos Medicinalstyrelsen under de senaste
25 åren legitimerat sig, betinnes ock vara i stigande, i det
att årliga medeltalet under de sista fem åren uppgått till 34 under det
att samma medeltal för legitimerade läkare under nästföregående fem
åren utgjorde 24 och under de der förut gångna fem åren allenast 15.
Eu af komiterade uppgjord, likaledes detta betänkande bilagd, förteckning
öfver antalet läkare i landet under de senaste 25 åren upplyser
jemväl, att detta antal under nämnda år stigit från 485 till 728 och
således ökats med 50 f.

Det synes vara uppenbart, att svårigheter allt mera skola uppstå
för detta växande antal läkare att bereda sig utkomst och att en anställning,
hvilken så betydligt underlättar bemödandena i nämnda hän -

153

seende, som med en biträdande provinsialläkares befattning är fallet,
icke skall komma att sakna sökande. På grund af dessa nu anförda
omständigheter och enligt en efter den större eller mindre utsigten
till enskild praktik gjord gruppering af länsresidensstäderna hafva
komiterade beräknat arfvodet för biträdande provinsialläkare i fyra
städer till 1,000 kronor i hvarje, i åtta städer till 750 kronor i hvarje
och i de återstående tolf residensstäderna till 500 kronor i hvarje, eller
till sammanlagdt 16,000 kronor. Att detta belopp i allmänhet och
under nu antydda förhållanden skall blifva tillräckligt för uppehållande
af de biträdande provinsialläkarebefattningarna, derom äro komiterade
öfvertygade.

Sammanlagda årliga kostnaden för 24 förste provinsialläkare och
24 biträdande provinsialläkare skulle alltså blifva 49,000 kronor, ett
belopp som med 13,000 kronor öfverskjuter hvad komiterade för aflöning
af sex sundhetsinspektörer ansett behöflig!, dervid dock är att
märka, att det svårligen kunnat undvikas att utfästa pension för desse
sundhetsinspektörer, då deremot pension för förste provinsialläkarne,
såsom sådane, icke ifrågakommer.

I alla rikets länsresidensstäder äro för närvarande provinsial- Ny provinsiailäkare
stationerade utom i Norrbottens länsresidens, Luleå stad. Då
emellertid en af lmfvudgrunderna för förslaget om förste provinsialläkare
för komiterade varit önskan att vid 1 andshöfdingesätet fästa en
för länsstyrelsen lätt tillgänglig rådgifvare i ärenden angående allmän
helso- och sjukvård, men detta vigtiga syftemål icke kan ernås, om
förste provinsialläkaren är stationerad på flera mils afstånd från länsresidensstaden,
så och då dessutom, hvad Öfver Luleå provinsialläkaredistrikt
angår, länsstyrelsen vitsordat det från orten framhållna behofvet
af distriktets delning, hafva komiterade funnit sig ega skäl för
sin framställning att Neder Luleå socken med en areal af 9,3
och en befolkning af 10,105 invånare måtte från distriktet utbrytas
såsom ett sjelfständigt provinsialläkaredistrikt med station för innehafvaren
såsom förste provinsialläkare i Luleå stad. Den återstående
delen af distriktet skulle då komma att utgöra i areal 183,3 qv. mil
och i folkmängd 10,908 invånare.

I det upprättade förslaget till instruktion för förste provinsial- öfrige läkare
läkare hafva komiterade sökt bestämma denne embetsmans uppgift, ^r, aW0m“B
stallning och verksamhet och tå komiterade i afseende å de grunder,
h vil ka härvid tjenat till ledning, åberopa den särskilda motivering, som
för hvarje af förslagets §§ af komiterade gifvits. Hur omfattande än
komiterade utstakat denna verksamhet, har densamma dock ingalunda
af komiterade ansetts vara tillfyllest för hvad den allmänna helsovår -

154

Allmän sjukvård.

Epidemiresor.

den af statens medicinska organer krafvel-. Fortfarande likasom hittills
påfordras i hög grad medverkan af landets öfrige i statens eller
kommunens tjenst anstälde läkare för denna vigtiga angelägenhet.
Instruktionsförslaget för provinsial- och stadsläkare samt andra för
särskilda distrikt af eu eller flera kommuner antagne, till tjenstårsberäkniug
berättigade, läkare ålägger desse den närmaste tillsynen
öfver den allmänna helsovården, hvar inom sitt område, och tager
deras samverkan i anspråk för ett välordnad!, jemnt och kraftigt arbete
i den allmänna hygienens tjenst. Komiterade torde jemväl i
denna del få hänvisa till den särskilda motiveringen vid förslagets
bestämmelser i ämnet.

I fråga om den allmänna sundheten är det åt synnerlig vigt, att
de af staten för den allmänna helso- och sjukvården anstälde läkare
sättas i tillfälle att iakttaga och bedöma beskaffenheten åt såsom
smittosamma misstänkta sjukdomsfall och att öfvervaka anordnandet
af de åtgärder, hvilka böra vidtagas till hindrande åt farsoters och
smittosamma sjukdomars utbredning.

Denna verksamhet för den allmänna sjukvården, hvilken hittills
utöfvats dels genom provinsialläkarne och dels genom de åt stadsoch
landskommuner anstälde läkare, skulle enligt komiterades förslag
fortfarande närmast åligga desse läkare, om ock åt förste provinsialläkarne
inrymts tillsynen öfver och ledningen åt densamma.

Kostnaden för provinsialläkarnes tjenstresor för smittosamma sjukdomar
har hittills bestridts af ett från statsverket utgående anslag.
Att döma af det sätt, hvarpå detta anslag tagits i anspråk, bär dock
provinsialläkarnes anlitande för den allmänna sjukvården varit synnerligen
ojemnt. Inom åtskilliga distrikt hafva nemligen dessa resor
plägat årligen uppgå till stort antal och för statsverket medfört högst
betydliga utgifter, under det att inom andra närgränsande distrikt vid
enahanda sjukdomsförliåll anden resorna varit helt tå och statens utgift
i samma mån ringa. Så hafva exempelvis under åren 1884 och 1885
inom några distrikt dylika resor kunnat uppgå till ett antal åt i medeltal
40 om året och kräfva en årlig kostnad för statsverket af i medeltal
1,100 kronor för hvarje distrikt, under det att för samma år inom
20 provinsialläkaredistrikt läkaren i medeltal rest endast 2 gånger om
året och statens årliga utgift för samma ändamål nedgått till 100
kronor och derunder för distriktet, utan att anledning förefinnes till
antagande, att särskilda sjukdomsförkållanden betingat den högre ut -

155

giften. I ett distrikt uppgick 1884 statens kostnad för läkarens sjukvårdsresor
till 3,052 kronor 4 öre, under det att samma kostnad i angränsande
distrikt belöpte sig till 39 kronor. I ett annat distrikt utgjorde år
1884 ifrågavarande kostnad 235 kronor 28 öre men steg följande året
till 2,187 kronor 66 öre, under det att i granndistriktet resekostnaden
år 1884 uppgick till 1,090 kr. 90 öre men år 1885 sjönk till 640 kronor
86 öre, utan att anledning härtill, såvidt kunnat utrönas, legat i några
för dessa distrikt skiljaktiga sjukdomsförkållanden.

Förutom denna ojemnhet i utgiftsbeloppen för de särskilda provinsialläkaredistrikten
bör ock anmärkas, hurusom anslaget i sin helhet
under de senare åren vuxit till ett belopp, som icke synes stå i rätt
förhållande till det behof, anslaget är afsedt att afhjelpa. Anslaget
utgick nemligen, på sätt den vid detta betänkande fogade tab. n:o 5
närmare utvisar, under året 1876 med 30,873 kr. 59 öre, men har
derefter gradvis stigit, så att det samma befinnes år 1885 hafva uppnått
dubbla beloppet eller 61,519 kronor 99 öre.

I den mån flere läkare komma att af kommunerna anställas, och
sedan allmänt kändt blifvit att, såsom komiterade funnit sig böra föreslå,
jemväl desse läkare skola lika med provinsialläkarne användas
i den allmänna sjukvårdens tjenst och derför erhålla enahanda godtgörelse
som desse, torde med skäl kunna befaras, att nu anmärkta
missförhållanden skola än ytterligare ökas och anslaget växa till
oskälig höjd.

Då nu gällande bestämmelser i ämnet synas hafva gifvit anledning
till detta ojemna och stundom mindre berättigade begagnande
af statens mellankomst för sjukvården, hafva komiterade trott
sig böra tillse, huruvida icke genom förändrade stadganden trygghet
skulle kunna vinnas för ett rätt användande af ifrågavarande anslag.

Grunden för statens ingripande vid vården af smittosamma sjukdomsfall
utgöres i främsta rummet af angelägenheten att söka förebygga
den allmänna fara, som hotar genom de inträffade färre sjukdomsfallens
öfvergång till farsot. Endast der sådan fara verkligen
förefinnes, synes det åligga staten att bekosta läkarevård, och denna
vård bör afse i främsta rummet anordnandet af åtgärder till förekommande
af smittans utbredning, såsom den sjukes isolering, vidtagandet
af nödig desinfektion och undanrödjande i öfrig! af alla anledningar
till smittans spridande, men får endast i underordnad grad gå ut på
meddelande af enskild sjukvård. Resor på statens bekostnad antingen
för läkarevård vid sjukdomar, livilka, om ock smittosamma, dock icke
kunna sägas vara för det allmänna farliga, eller för vårdande af eu
eller annan i farlig smittosam sjukdom insjuknad, sedan läkaren vid före -

156

gående besök för samma sjukdom redan förordnat om åtgärder till förhindrande
af smittans spridning och dessa åtgärder jemväl blifvit vidtagna,
borde derför icke ifrågakomma. Att denna åtskilnad mellan
allmän och enskild sjukvård under nuvarande förhållanden ofta nog
icke iakttagits, torde sannolikt utgöra en af orsakerna till den anmärkta
ojemnheten i anslagets anlitande.

I fråga om de särskilda smittosamma sjukdomarnas farlighet för
det allmänna förefinnes emellertid en stor gradskilnad. Nu gällande
kongl. förordningen angående åtgärder mot införande och utbredning
af smittosamma sjukdomar bland rikets invånare den 19 mars 1875
har jemväl uppdragit denna skilnad,'' i det att vissa föreskrifter meddelats
om kolera, smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, elakartad
halssjukdom (difteri) och rödsot (dysenteri), äfvensom om gula febern
och pesten, under det att andra smittosamma sjukdomar, såsom messling,
kikhosta, barnsängsfeber, epidemisk hjernfeber, smittosam ögonsjukdom
in. fl., såsom mindre farliga, lemna!» utan några särskilda bestämmelser.
Någon åtskilnad mellan de särskilda smittosamma sjukdomarna finnes
dock icke iakttagen i nu gällande stadgande! i afseende å läkarens
tillkallande på statens bekostnad.

Jemlikt 33 § helsovårdsstadgan för riket skall kommunalnämndens
ordförande, då flera personer i samma by eller hus hastigt insjukna
eller aflida eller eljest betänkliga sjukdomsfall yppas, som gifva anledning
antaga att farsot är under utbrott, genast sedan han tätt kunskap
derom, anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
som, derest omständigheterna dertill föranleda och läkare icke redan
blifvit tillkallad, förordnar eu sådan att ofördröjligen besöka orten för
att utröna sjukdomens art samt meddela, jemte föreskrifter om de
sjukes vård, anvisning om åtgärder till förekommande åt sjukdomens
utbredning. Skulle vederbörande provinsial- eller distriktsläkare
vara närmare boende, bör denne omedelbart underrättas, hvarvid
skriftlig upplysning skall lemnas honom om sjukdomens beskaffenhet.
Får presterskapet tidigare kunskap om sjukdomsfallen och synas
omständigheterna icke medgifva uppskof, bör presterskapet fullgöra
hvad, på sätt nyss är nämndt, åligger kommunalnämnds ordförande och
skyndsamt meddela denne underrättelse härom.

Endast undantagsvis plägar dock numera, utom i de provinsialläkaredistrikt
som omgifva länsresidensstaden, Konungens befallningshafvande
anlitas för meddelande af förordnande för vederbörande
provinsialläkare att företaga ifrågavarande resor, utan ingår vanligen
anmodan om sådan resa omedelbart från kommunalnämndens ordförande
eller från presterskapet till läkaren.

157

I de fall då framställning om dylikt förordnande för läkare hos
Konungens befallningshafvande göres, är denna myndighet, i .saknad
åt närmare upplysningar om sjukdomens beskaffenhet, ofta nog
ur stånd att endast på grund af kommunalnämndsordförandens eller
presterskapets gjorda anmälan om sjukdomsfall bedöma, huruvida »omständigheterna»
kunna anses påkalla läkarens afsändande till orten
på statens bekostnad, men torde Konungens befallningshafvande icke
desto mindre i de bestå fall anse sig böra meddela det begärda förordnandet.

Anmodas åter läkaren sjelf omedelbart om sjukbesöket, lärer han
icke undandraga sig detsamma, äfven om den lemnade upplysningen
om sjukdomens beskaffenhet icke gifver nödig ledning för dess bedömande.

Vid sådana förhållanden är det förklarligt nog, att läkarnes resor
för ifrågavarande ändamål stundom befinnas föranledda än af alldeles
icke smittosamma sjukdomar, än åter af mera ofarliga sådana, eller
ock påkallats endast för enskild sjukvård, allt händelser, i hvilka
statens mellankomst icke bort anlitas.

Komiterade hålla nemligen före, att staten icke bör anses pligtig
att bekosta läkarevård vid andra tillfällen än vid sjukdoms- eller
dödsfall, föranledda åt de här ofvan nämnda mera farliga sjukdomarna,
kolera, smittkoppar, tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, difteri
och rödsot — om gula febern och pesten gälla särskilda föreskrifter,
om hvilka dock nu ej är fråga. Endast vid dessa sjukdomar kan nemligen
eu fara för det allmänna sägas vara för handen och eu allmän
sjukvård sålunda behöflig. I afseende å andra smittosamma sjukdomar,
hvilka dock endast undantagsvis innebära någon egentlig tära för
det allmänna, erfordras allenast enskild sjukvård, anskaffad vare sig
åt den enskilde eller af kommunen.

Komiterade hafva af dessa skäl föreslagit, att ordföranden i kommunalnämnden
skulle vara skyldig att genast anmäla, när flera sjukdoms-
eller dödsfall i eu by eller ett hus hastigt inträffa eller eljest sjukdomsfall
yppas, som gifver anledning misstänka tillvaron af någon af
ofvan angifva sju sjukdomar, om hvilkas allmänna igenkänningsteckeu
tydlig ledning lemnats i de af Medicinalstyrelsen i sådant hänseende
kommunalnämnderna meddelade råd och anvisningar. Sådan r
anmälan skulle dock alltid ske hos vederbörande provinsialläkare eller
åt kommunerna anstäld läkare samt vara åtföljd af skriftlig upplysning
om sjukdomens beskaffenhet äfvensom den insjuknades namn, ålder
och bostad. Endast i det fall att läkaren funne någon af ofvan omförmälda
sju sjukdomar vara för handen, skulle han ega att besöka orten

158

för att meddela Jemte föreskrifter om den eller de sjukes vård, anvisning
om de åtgärder, som borde vidtagas till förekommande af sjukdomens
utbredning. Skulle åter läkaren finna sjukdomen icke vara af den
beskaffenhet, som nu är nämnd, hade han att derom underrätta kommunalnämnden
och tillika, om sjukdomen vore smittosam, skriftligen
meddela de råd och anvisningar, som kunde erfordras till förhindrande
af sjukdomens spridning. I sist berörda tall skulle läkaren afresa till
orten, endast såvida han om sjukbesöket anmodades af enskild person
eller af kommun för sådan medlems åt kommunen räkning, för hvars
sjukvård kommunen åtagit sig betalningsskyldighet.

Komiterade hysa den förhoppningen att, genom uppdragandet af
denna skilnad mellan de olika smittosamma sjukdomarna, de på allmän
bekostnad företagna epidemiresorna skulle inskränkas till sådana,
som verkligen vore för den allmänna sjukvården behöfliga, och att
sålunda behörig åtskilnad skulle mera än under nu gällande bestämmelser
iakttagas mellan allmän och enskild sjukvård.

lifrågavarande resors inskränkande till ofvan namngifna sju smittosamma
sjukdomar torde dock icke kunna ensamt för sig motverka det
för ändamålet anvisade anslagets fortsatta obehöriga stegring. För att
hindra sådan stegring och för att förekomma anslagets användande i
fall, der fråga är om endast enskild sjukvård, ofta nog i välbergade
hus, hafva komiterade ansett förändrade bestämmelser nödiga jemväl
i fråga om skyldigheten att bestrida kostnaden för dessa resor.

Så länge den smittosamma sjukdomen uppträder endast i färre
fall samt faran för utbredning af smittan sålunda hotar den närmaste
omgifningen, tillkommer det i främsta rummet kommunen att draga
försorg om vidtagandet af de till förebyggande af sjukdomens spridning
erforderliga åtgärder. Att detta är en pligt och eu högst allvarlig
sådan, som åligger kommunen, är dock tyvärr ännu icke allmänt
insedt. Allt som kan bidraga till väckande åt uppmärksamheten
inom kommunen på denna pligt och som kan förmå kommunen att
betrakta ett skyndsamt och kraftigt ingripande för sjukdomens hämmande
såsom en kommunen åliggande angelägenhet, torde derföre icke
höra uraktlåtas. Under nuvarande förhållanden, då staten ensam bekostar
läkarens resor för smittosamma sjukdomar, har deremot den
uppfattningen lätt kunnat vinna stöd, att någon annan skyldighet i
fråga om åtgärders vidtagande till sjukdomens hämmande icke åligger
kommunen än att anmäla behofvet af läkares biträde. Blefve det åter
kommunen ålagdt att taga del i kostnaden för läkarens ifrågavaiande
resor, borde man kunna förvänta, att bemödandet inom kommunen
blefve större att söka förekomma anledning till dylika resor och att

159

sålunda omsorgen om den allmänna lielso- och sjukvården inom kommunerna
komme åt t intaga den plats bland kommunens öfriga angelägenheter,
som sakens vigt fordrar och kommunalförfattningarna tillerkänna
densamma.

Då till förekommande af smittas utbredning det är af högsta vigt,
att det eller de första sjukdomsfallen med all önsklig skyndsamhet
och kraft bekämpas och att nödiga åtgärder i sådant syfte utan uppskof
vidtagas, ligger den farhågan nära till hands, att inom någon
kommun tanken på den utgift för kommunen, som deraf skulle föranledas,
kunde vålla uraktlåtenhet att påkalla läkarens hjelp. Men
då kommunen alltid, efter komiterades ''Isig!, skulle ega rätt att af den
bemedlade återkräfva och utbekomma hvad kommunen måst för hans
räkning i ifrågavarande hänseende utgifva, och då eu försummelse
beträffande sjukdomsfall bland fattiga eller mindre bemedlade medlemmar
inom kommunen säkerligen skulle hafva till följd en ökad
tunga för kommunen i händelse af sjukdomens utbredning, hafva
komiterade, under förhoppning tillika att ifrågavarande sjukvårdsangelägenhet
skall mer och mer tillvinna sig behörigt afseende inom kommunerna
i allmänhet, trott sig kunna se bort från denna farhåga.

En fördelning mellan staten och kommunen af kostnaden för läkarens
resa vid färre fall af smittosam sjukdom hafva komiterade
förty ansett kunna med fullt fog ifrågasättas. Har åter smittosam sjukdom
antagit sådan utbredning, att den öfvergått till farsot och sålunda
hotar äfven andra kommuner, eller kan kommunen anses vara
synnerligen betungad af kostnad för sjukdomens hämmande, hålla
komiterade före, att staten ensam bör öfvertaga kostnaden för läkarens
resor till orten.

På dessa grunder hafva komiterade hemstält, att staten och kommunen
skulle till hälften hvardera bestrida kostnaden för de resor,
hvarom läkaren vid uppkomsten af nämda sju smittosamma sjukdomar
af kommunalnämndens ordförande anmodades. Sedan åter vid sjukdomens
vidare utbredning kommunalnämnden hos Konungens befallningshafvande
hemstält om förordnande för vederbörande läkare att
på statens bekostnad besöka orten samt Konungens befallningshafvande,
på grund af läkarens vid kommunalnämndens hemställan fogade
intygande att sjukdomen kunde anses hafva öfvergått till farsot, eller
att kommunen för sjukdomens bekämpande tillskyndats betydande
kostnad, funnit skäl meddela det sökta förordnandet, skulle kostnaden
för de resor, som på grund af Konungens befällningshafvandes
förordnande sedermera af läkaren företogos, bestridas uteslutande
af staten.

160

Fria medikamenter
till
fattige sjuke.

Beträffande tre af de farligaste smittosamma sjukdomarna eller
kolera, smittkoppor och fläcktyfus, hafva dock koiniterade ifrågasatt
rätt för provinsialläkaren att, efter erhållen kännedom om inträffadt sjukdomsfall,
på eget initiativ afresa till stället på statens bekostnad, genom
hvilken bestämmelse komiterade i afseende å dessa sjukdomar
sökt förebygga vådan af ett uppskof med läkarens inställelse. Att
icke, såsom ur den allmänna sjukvårdens synpunkt varit högeligen önskvärdt,
sådan rätt inrymts åt provinsialläkaren jemväl vid öfriga smittosamma
sjukdomar, eller att icke i allmänhet staten ansetts böra ensam
bekosta de vigtiga första läkare besöken, har förestafvats dels åt komiterades
åsigt om nödvändigheten af eu fördelning af resekostnaden mellan
statsverket och vederbörande kommuner för att, såsom komiterade haft
att tillse, söka förebygga missbrukandet af statens anslag för ändamålet
och dels af olämpligheten att låta fördelningen af kostnaden,
till större tunga för kommunen, inträda då sjukdomen öfvergatt till
farsot och läkarens besök måste oftare upprepas. Ett dröjsmål i fråga
om läkarens tillkallande vid de första fallen af smittosam sjukdom
torde dessutom icke länge kunna undgå att varda kändt åt ortens
läkare eller förste provinsialläkare, och lära desse läkare icke komma
att underlåta att fästa både allmänhetens och vederbörande länsstyrelses
uppmärksamhet på vådan af dylik försummelse och söka hvar i sin
mån verka för ett noggrant fullgörande af hvad kommunalnämnden
i förevarande hänseende åligger.

Af det under Medicinalstyrelsens förvaltning sfälda förslagsanslag
till farsoters och smittosamma sjukdomars botande utgår bland
annat ersättning för medikamenter till visse fattige sjuke. Det allmänna
stadgandet derom förekommer i 11 § af kong!, instruktionen
för provinsialläkare i riket den 13 juni 1822,‘hvari bestämmes att af
»medicinalfonden» skall ersättas medikamentskostnaden för de fattige,
hvilka enligt församlingens på allmän sockenstämma afgifna intygande
äro att anse såsom sådane, äfvensom för de fattige sjuke, hvilka
enskild! anlita provinsialläkaren och äro försedde med presterskapets
intyg om deras fattigdom. Genom Sundlietskollegii cirkulär den 25
mars 1861 blef dock, med stöd af den nu mera uppkäfda kong!, förordningen
angående hvad till förekommande och hämmande af taisoter
och smittosamma sjukdomar iakttagas bör den 30 december 1857,

161

till vederbörande läkares efterrättelse erinradt, att kommunen endast
vid yppad allmännare sjuklighet och farsoter äfvensom smittosamma
sjukdomar egde att för läkemedel, som åt provinsialläkaren förordnades
åt fattige sjuke, hvilkas oförmåga att dem betala vore å kommunalstämma
behörigen intygad, åtnjuta ifrågavarande rätt till godtgörelse.
Derjemte påpekades att, enär tjenstehjonsstadgan bjöde att
läkemedel för sjukt tjenstehjon borde af husbonde bekostas, och fattigvårdsstadgan
innehölle, att hvarje kommun skulle lemna vård åt sina
fattige, vore provinsialläkarens rättighet att lemna fria läkemedel åt
lattige sjuke, som enskildt anlita honom, inskränkt, utom vid farsoter
och smittosamma sjukdomsfall, egentligen till de fall, då nödstälda
personer, hvilka icke tillhörde någondera af förenämnda kategorier,
anlitade hans hjelp. Genom särskilda kongl. bref, hvilka dock numera
äro upphäfda, hafva fria medikamenter på medicinalfondens bekostnad
varit äfven under vanliga sjukdomsförhållanden medgifna åt
fattige och medellöse patienter å Öster- och Vester-Rekarnes lasarett
i Eskilstuna samt åt fattige sjuke i Uddevalla och i Karlskrona.

I enlighet med förenämnda cirkulär och den praxis, som vid
granskningen i Medicinalstyrelsen af inkomna räkningar å fria läkemedel
utbildat sig, betalas af statsmedel numera i allmänhet endast
de läkemedel, som af provinsialläkare förskrifvas för fattige sjuke,
hvilka icke åtnjuta fattigunderstöd eller äro i enskild tjenst anstälde.

Med ^beräkning af de belopp, som intill år 1886 från anslaget
utgått till fattige sjuke i Karlskrona stad, der denna rätt jemlikt
kongl. brefvet den 30 december 1884 upphörde först med 1885 års
utgång, utgjorde medicinalfondens utgifter för läkemedel till fattige
sjuke år 1876 9,469 kronor 47 öre, och uppgingo år 1883 till 16,620
kronor 26 öre, hvarefter de sjunkit något under åren 1884 och 1885,
under hvilket sistberörda år dock anslaget till Karlskrona icke obetydligt
inskränktes.

Vid granskning af dessa utgifters fördelning å de särskilda provinsialläkaredistrikten
framstår den synnerliga ojemnhet, hvarmed utgifterna
utgå, i det att exempelvis under åren 1884 och 1885 ett distrikt
kommit i åtnjutande ena året af 1,838 kronor 57 öre och andra
året åt 1,420 kronor 73 öre, under det att från samtliga provinsialläkaredistrikten
inom icke mindre än sex län, eller Upsala, Stockholms,
Vestmanlands, Stora Kopparbergs, Gotlands och Malmöhus län, under
åren 1884, 1885 och 1886 icke framstälts något som helst anspråk på
andel af ifrågavarande anslag.

Dessa förhållanden ådagalägga saknaden af någon allmän grund
för anslagets tillgodonjutande och utvisa, att anslagets anlitande beror

162

på tillfälliga omständigheter, såsom provinsialläkarens större eller
mindre beredvillighet att förskrifva läkemedel på medicinalfondens
bekostnad eller den vana, personer inom en kommun fått att anlita
anslaget.

Då nu fattigvårdssamhälle enligt gällande fattigvårdslagstiftning
är pligtig! att ansvara för sina fattiges sjukvård och således äfven för
de läkemedel, som dertill erfordras samt komiterade sökt, på sätt här
nedan kommer att närmare angifvas, bereda kommun möjlighet att
för sina fattige och mindre bemedlade medlemmar erhålla läkarevård
mot ersättning till endast halfva beloppet af hvad komiterade ansett
såsom i allmänhet skälig ersättning för läkarens hjelp, hafva komiterade
funnit kommunerna på landsbygden icke böra tillerkännas rätt att
på statens bekostnad åtnjuta fria läkemedel för sina sjuke fattigunderstödstagare
utan att, i öfverensstämmelse med den praxis, som efter
hvad nyss blifvit berördt gjort sig gällande, denna rättighet bör för
dem likasom för de stadskommuner, hvilka förut åtnjutit enahanda
rätt, upphöra. Likaledes anse komiterade skäl saknas för ett fortfarande
bibehållande af rätten för mindre bemedlade, som icke åtnjuta
fattigunderstöd, att bekomma fria läkemedel på statens bekostnad.
En sådan från statens sida utöfvad välgörenhet måste, såsom
ock här ofvan blifvit visadt, utfalla synnerligen ojemnt. Denna hjelp
för vissa mindre bemedlade, hvilken möjligen kunde vara på sin plats
vid smittosamma sjukdomar och farsoter, lemnas dock nu, efter hvad
räkningarna lära utvisa, hufvudsakligen dels i kroniska sjukdomar
och dels vid sådana fall, der läkemedel torde vara af jemförelsevis
mindre betydelse. Äfven med erkännande åt önskvärdheten att i ömmande
fali fria läkemedel skulle kunna, på grund af presterskapets
intyg om behofvet, beredas andra mindre bemedlade sjuke än fattigunderstödstagare,
synes dock, som om denna angelägenhet lämpligare
borde tillhöra kommunens än statens omsorg. Någon synnerlig tunga
för kommunen att lemna denna hjelp skulle icke heller uppkomma,
om kommunen, med användande af den utväg komiterade i sådant
afseende sökt bereda, läte sig angeläget vara att efter läkarens anvisning
hemtaga större förråd åt lake- och desinfektionsmedel, deraf
mindre bemedlade kunde med ringa kostnad för kommunen fritt erhålla
hvad läkaren af sådana medel för dem föreskrefve.

Bibehålies åter rättigheten att å medicinalfonden förskrifva medikamenter
till fattige sjuke och kommer, såsom troligt är, denna rättighet
att, sedan uppmärksamheten derå blifvit fäst, åt provinsialläkare
i riket mera allmänt tagas i användande, skulle, såsom det redan
visat sig dels i Karlskrona, der denna utgift under ett år stigit till

163

nära 27 procent af hela det till fria läkemedel disponerade anslagsbeloppet,
och dels i ett och annat provinsialläkaredistrikt, som bekommit
ända till 13 procent deraf, utgifterna härför inom kort uppbringas
till ett belopp, som hvarken vore rimligt eller stode tillsammans
med de öfriga vigtiga ändamål, för hvilka ifrågavarande anslagär
afsedt.

Uppenbart torde således vara, att anslaget till fria medikamenter
hittills kunnat utgå endast derigenom, att ett jemförelsevis ringa fåtal
enskilde nödstälde deraf kommit i åtnjutande. Rätten att disponera
fria läkemedel är icke heller medgifven distriktsläkarne, hvadan redan
nu, och ännu mera efter det nya extra provinsialläkaredistrikt
tillkommit, en icke obetydlig del af landet kan sägas vara utan giltiga
skäl helt och hållet utesluten från delaktighet i ifrågavarande
anslag. Då komiterade vid dessa förhållanden funnit rättvisa icke
kunna med detta anslag öfvas mot alla landets nödstälde, hafva komiterade
ansett sig böra hemställa om indragning af detta från statsverket
utgående understöd till enskilde sjuke å landsbygden.

Genom kommunernas deltagande i kostnaden för läkares resor Betliaringar
vid smittosamma sjukdomar äfvensom genom upphörande af rättigheten och förhöjnintor
kommuner och fattige sjuke att i vissa fall åtnjuta fria läkemedel9ar '' ansla9‘
har eu besparing å anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande beräknats uppkomma å tillhopa 30,000 kr. om året. Ifrågavarande
anslag, hvaraf godtgjorts, förutom fria läkemedel åt fattige
sjuke, jemväl läkares räkningar för tjenstresor i allmän sjukvård och
för verkställande åt apoteksvisitationer, samt »kommenderade biträdande»
och »vikarierande» läkares arfvoden, krafvel- dock eu förhöjning,
i det närmaste motsvarande den sålunda beräknade besparingen.

Af detta anslag, hvars titel synes med afseende å de ändamål,
hvartill det redan nu användes, böra göras något vidare, så att den
omfatta!- så väl allmän belsovård som allmän sjukvård, skulle, enligt
komiterades mening, utgå jemväl kostnaden för förste provinsialläkarnes
resor inom länen.

Dessa resor hafva beräknats komma att för den årliga reseturen och
andra förrättningar i medeltal upptaga en tid af två månader om året
för hvarje förste provinsialläkare; och som kostnaden för dag antagits
utgöra 10 kronor i traktamente och omkring 10 kronor i reseersättning,
skulle till betäckande åt kostnaden för förste provinsialläkarnes
årliga resor och förrättningar erfordras ett årligt anslag af 28,800 kr.

Då jemväl arfvode till biträdande provinsialläkare borde utgå af
detta anslag, kräfves eu ytterligare förhöjning deraf af 10,000 kronor,
hvarjemte åt samma anslag synes böra bestridas kostnaden för aflö -

164

Rättsmedicinska
förrättningar.

nande af vikarier under den semester, som enligt komiterades här
nedan närmare utvecklade förslag skulle tillkomma provinsialläkarne,
och hvilken kostnad efter grunder, derför redogörelse skall i sammanhang
med förslaget afgifvas, uppskattats till 15,810 kronor.

Sammanlagda beloppet af dessa kostnader utgör 60,610 kronor,
hvadan efter afdrag af besparade 30,000 kronor, en förhöjning i anslaget
af i rundt tal 31,000 kronor torde blifva erforderlig.

Förutom den omsorg om allmänna helso- och sjukvården, hvilken,
på sätt ofvan förmälts, åligger staten, tillkommer det denna att för
vidmakthållande af rättsskipningen tillse, att inom statsområdet tillfälle
är beredt att snabbt och på ett fullt tillförlitligt sätt kunna få utförda
de rättsmedicinska undersökningar och besigtningar, som erfordras för
konstaterande af brott eller åstadkommande af bevisning i rättsliga fall.

Mest tillfredsställande ur rättsmedicinsk synpunkt vore att ifrågavarande
förrättningar uppdroges åt ett färre antal läkare, hvilka genom
sysslandet hufvudsakligen med dessa förrättningar kunde vinna
större insigt och öfning i denna grannlaga del af statsmedicinen. Af
ekonomiska skäl lärer dock anordningen att anställa särskilde, för
detta ändamål afsedde rättsläkare icke hos oss kunna komma i betraktande.
Deremot kunde med skäl ifrågasättas, huruvida icke de
rättsmedicinska förrättningarna borde öfverlåtas till de af komiterade
föreslagne förste provinsialläkarne, under det att öfrige embetsläkare
inom länet i regel skulle vara derifrån fritagne.

Komiterade hafva hyst mycken benägenhet att omfatta en dylik
utväg, hvarigenom större jemnhet, fullständighet och tillförlitlighet
skulle tillförsäkras de rättsmedicinska förrättningarna, än då dessa
skola verkställas af samtlige af stat eller kommun för visst område
anstälde läkare. Vid närmare öfvervägande hafva komiterade dock
funnit sig böra afstå från förslag om sådan öfverflyttning hufvudsakligen
af följande skäl.

Genom förenande å eu hand af samtliga ifrågavarande förrättningar
inom ett län skulle till följd af dels derigenom föranledda längre
resor dels ock det möjliga sammanträffandet af flera förrättningar å
skilda håll lätteligen en tidsutdrägt kunna uppkomma, hvarunder undersökningsföremålet
hunne undergå sådan förändring, att det vetenskapliga
resultatet af undersökningen ginge förloradt eller äfventyrades.
Förrättningskostnaden skulle genom de längre resorna fördyras
och i de fåll, der gerningsman icke anträffades eller saknade tillgång,

165

blifva för staten betungande. Slutligen skulle förste provinsialläkarnes
tid, med inberäkning af hvad deraf åtgår för den allmänna helsooch
sjukvården, komma att så mycket upptagas af dylika förrättningar,
att möjligheten för dem att utöfva enskild praktik i hög grad inskränktes
och nödigt blefve att bereda dem sådan förhöjd aflöning,
att de för sin bergning vore oberoende af enskildt förvärf. Då en
dylik förhöjning af aflöningen icke är tillrådlig och nu påpekade
olägenheter synas komiterade vara af den betydenhet, att de utgöra
hinder för ifrågavarande förrättningars öfverflyttande å förste provinsialläkarne,
hafva komiterade ansett provinsialläkarne äfvensom de
af kommun för helso- och sjukvården anstälde läkare böra fortfarande,
efter dertill gifvet förordnande, verkställa dessa förrättningar
och undersökningar; och torde komiterade i fråga om den ersättning,
som härför skulle tillkomma läkarne, tå i den särskilda motiveringen
framlägga de skäl, som ligga till grund för härutinnan föreslagna
bestämmelser.

Derest inom vårt land skulle, såsom i de flesta andra länder skett
och jemväl till förhindrande af hemliga mord och konstaterande af
dödsfall vore åt behof påkalladt, komma att i framtiden anordnas
en likbesigtning genom särskilde inom kommunen utsedde besigtningsman,
hvilka skulle utfärda tillståndsbevis för hvarje begrafning af död
menniskas kropp, torde till den inom orten anstälde läkaren böra
öfverlemnas jemväl uppdraget att öfvervaka det tillbörliga förrättandet
af sådan besigtning.

1 fråga om skyddskoppympningen samt barnmorske- och apoteks- Tillsyn öfver
väsendet hafva komiterade åt provinsialläkarne samt de af kommu- skyddsioppnerna
anstälde läkare uppdragit den närmaste tillsynen men lemnat STiar»-åt förste provinsialläkarne att deröfver utöfva öfverinseende och med morskt- och
uppmärksamhet följa ifrågavarande medicinalpersonals verksamhet. aPotek™äsenDe
årliga apoteksvisitationerna skulle, enligt komiterades förslag,
förrättas af förste provinsialläkarne i närvaro af provinsialläkare eller
stadsläkare. Till sin natur äro dessa visitationer visserligen främmande
för den allmänna helsovården och borde, i stället att upptagas
bland förrättningar, som tillhöra statens organ för den allmänna helsooch
sjukvården, med mera skäl anförtros åt några få tekniskt och
farmaceutiskt utbildade inspektörer. Men då en så beskaffad inspektion
skulle medföra större kostnad för staten, än om förste provinsialläkarne
för ändamålet tagas i anspråk, hafva komiterade föredragit

166

denna senare utväg, under förhoppning att äfven derigenom många af
de nuvarande bristerna i inspektionen öfver apoteken skola afhjelpas.
Den större vana och erfarenhet, förste provinsialläkarne genom tillfallet
att jemföra dera apotek kunde förvärfva, skulle otvifvelaktigt
göra dem såsom inspektörer dugligare än den läkare, som årligen ser
i de aldra flesta fall endast ett apotek. Genom, inspektörernes fåtal
vore utsigt beredd att kunna åstadkomma jemnhet och likstämmighet
i fordringarna på apoteken, likasom ock öfverenskommelse lättare
kunde träffas om insändande till Medicinalstyrelsen i vissa fall af prof
af de vigtigaste läkemedel för qvantitativ undersökning på deras halt
af verksamma beståndsdelar, hvilken undersökning svårligen på apoteket
kan utföras, men som för ringa kostnad skulle kunna här i
hufvudstaden genom Medicinalstyrelsens försorg anordnas. Fortfarande
borde ock Medicinalstyrelsen, i öfverensstämmelse med hvad i dess
instruktion finnes föreskrifvet, föranstalta om särskilda, på förut ej
tillkännagifven tid inträffande inspektioner till fullständigande af de
årliga visitationerna.

Enskild sjuk- Då komiterade nu öfvergå till närmare utveckling och motivering
vård. af gina förslag till fromma för den enskilda sjukvården, torde det först
tillkomma komiterade att redogöra för den nuvarande läkaretillgången,
särskildt å landsbygden, och det ökade behof deraf, som kan anses
förefinnas.

Nuvarande Till utredning härutinnan hafva komiterade upprättat två vid
läkare- detta betänkande fogade tabeller, den ena, under n:r 1, angifvande
taigangen. area| folkmängd och folkmängdstäthet för hvarje provinsial- och distriktsläkaredistrikt
i riket, antalet läkare, som för sjukvården inom
hvarje provinsialläkaredistrikt är att påräkna, och fördelningen af
ortens folkmängd på hvarje praktiserande läkare inom orten äfvensom
nuvarande och af komiterade föreslagna löneförmåner för hvarje provinsialläkare,
samt den andra tabellen, under n:r 2, utvisande för de
olika länen, för Norrland, Svealand och Götaland samt för hela riket
landsbygdens areal, folkmängd och folkmängdstäthet, antalet befintlige
dels provinsial-, dels provinsial- och distriktsläkare samt dels
praktiserande läkare i allmänhet äfvensom medeltalen för den areal och
folkmängd, som i länen och olika delar af riket komma på hvar och
en af dessa olika grupper läkare. Med hänsyn till dessa tabellers
vidlyftighet torde komiterade, med vidfogande af den upplysning att
folkmängden i Stockholm och Göteborg icke i tabellerna upptagits,

167

och att, då af rikets öfriga 90 städer 81 äro försedda med särskilde
stadsläkare, endast 9 smärre städer, nemligen Haparanda, Östhammar,
Öregrund, Sigtuna, Borgholm, Simrishamn, Engelholm, Skanör
och Falsterbo, med eu sammanlagd befolkning af 9,019 invånare äro,
såsom saknande egne stadsläkare och således tillhörande provinsialläkaredistrikt,
inberäknade i landsbygdens folkmängd, böra lemna eu
öfversigt af tabellerna med jemförelse mellan de väsendtligt olika förhållanden,
som i ofvan angifna hänseenden förefinnas mellan olika
delar af vårt vidsträckta land.

Beträffande först folkmängdstätheten på landsbygden, är denna folkmängdstäthet
naturligen minst i de nordligaste länen och tilltagande
mot söder, men icke likformigt, enär kustlandet i allmänhet är tätare
befolkadt än de inre delarna. Denna skilnad är i Norrland särdeles
stor, enär kustlandet är vida tätare bebygdt än de inre mot norska
gränsen belägna delarna, der vidsträckta obygder förefinnas. På
hvarje qv. km. är folkmängdstätheten för Norrbottens län endast 0,9,
motsvarande 90 personer för 1 qv. nymil, för Jemtlands län 1,7, Vesterbottens
! ,9, Kopparbergs 6,5, Vesternorrlands 6,7, Gefleborgs 8,3,
Ver ml ands och Gotlands 15, Jönköpings och Vestmanlands 17, Upsala
och Kronobergs 18, Stockholms 19, Kalmar och Örebro 20, Södermanlands
21, Östergötlands 22. Elfsborgs 23, Hallands 25, Skaraborgs 30,
Kristianstads samt Göteborgs och Bohuslän 35, Blekinge 38 samt för
Malmöhus län 57 invånare på hvarje qv. km. Folkmängdstätheten för
Norrland är endast 2,4, för Svealand 13,6, men för Götaland 25,7 och
för hela rikets landsbygd endast 9,6, eller 960 personer på 1 qv. nymil,
hvilken låga siffra är en följd deraf, att Norrland med dess ofantliga
areal och ringa folkmängd nedtrycker siffrorna för folkmängdstätheten
för hela riket.

Ännu större är skilnaden i folkmängdstäthet mellan olika provinsialläkaredistrikt
i norra och södra Sverige och mellan de norrländska
vid kusten belägna och de inre distrikten. Pajala distrikt
är af alla det glesast befolkade, med en folkmängdstäthet af endast
0,3 på hvarje qv. km. eller 30 personer på hvarje qv. nymil. De 24
glesast befolkade distrikten äro: Pajala med en folkmängdstäthet på
qv. kilometern af 0,3, Öfver Kalix 0,4, Lycksele och Hede 0,6, Åsele
0,7, Piteå 0,9 Öfver Luleå och Sveg 1, Ström 1,2, Undersåker 1,4,
Mora 2,2, Bodum 2,4, Berg 2,6, Kagunda 2,8, Östersund 3,2, Haparanda
3,3, Dalby (Vermland) 3,6, Jerfsö 4,j, Skellefteå 4,4, Umeå 4,7, Nysätra
4,8, Torp 5,o, Örnsköldsvik 5,4, Sollefteå 7,o. Samtliga distrikten äro,
med undantag för Mora och Dalby, belägna inom Norrland. Folkmängdstätheten
vexlar mellan 10 och 31 personer för hvarje qv. km.

Folkmängdstätheten
på
landsbygden.

168

för 95 provinsialläkaredistrikt. De 17 tätast befolkade distrikten äro:
Venersborg med 34 personer på hvarje qv. km., Håby 35, Lidköping,
Kungsbacka, Namn och Brösarp hvardera 36, Jörlanda 37, Karlskrona
och Kristianstads 39, Jemshög 40, .Åsum 52, Göteborg 54, Orust 55,
Helsingborg 62, Malmö 65, Simrishamn 68 samt Anderslöf 74. Det
sistnämnda distriktet har på samma areal 250 gånger större folkmängd
än Paj al a distrikt.

Provinsial- Provinsialläkarnes antal utgör för Norrland 32, för Svealand 40 och
^fördelning Götaland 65, för hela riket således 137. Desse läkare äro ingalunda
jemnt fördelade på olika län, och synas tjensterna hafva tillkommit utan
behörigt afseende på länens areal och folkmängd. Gotlands, Blekinge,
Hallands och Vestmanlands län hafva hvartdera endast 3 provinsialläkare,
Upsala och Kronobergs hvartdera 4, Gefleborgs, Örebro, Stockholms
och Malmöhus län hvartdera 5. De flesta länen hafva 6 till 7 provinsialläkare
men Södermanlands och Elfsborgs län hvartdera 8, under
det Kalmar och Vermlands län hvartdera hafva 9 provinsialläkare.

Provinsial- Den hvarje provinsialläkaredistrikt tillkommande landareal är i
tensiandareai meGeltal för Norrland 75, Svealand 20, Götaland 13 och för hela riket
30 qv. nymil. Medeltalen för de olika länen vexla mycket. För
de båda nordligaste länen med deras vidsträckta lappmarker är medelarealen
mycket stor, för Norrbottens län 140 qv. nymil för hvarje
provinsialläkaredistrikt, för Vesterbottens 90, Jemtands 68, Kopparbergs
46, Gefleborgs 36 och Vesternorrlands 33 qv. nymil. Dernäst
komma Kronobergs och Vestmanlands län med i medeltal 22 qv. nymil.
Inom 11 län är medelarealen 12—19 qv. nymil. Den lägsta
medelarealen finnes inom följande län: Kristianstads, Blekinge och
Gotlands hvartdera 10 qv. nymil, Malmöhus 9, Göteborgs och Bohus
samt Södermanlands län hvartdera 8 qv. nymil.

Den största olikheten förefinnes mellan landets nordligaste och
sydligaste provinsialläkaredistrikt, hvarpå såsom exempel må anföras,
att Pajala provinsialläkaredistrikt med dess 253 qv. nymil har en
större areal än Kalmar, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län tillsamman.
Piteå provinsialläkaredistrikt med 234 qv. nymil sträcker sig
från hafvet ända till norska gränsen. Öfver-Luleå, Lycksele och ÖfverKalix
hafva hvardera 200—220 qv. nymil, Åsele 150, Mora 111, Undersåker
99, Ström 80, Hede och Sveg omkring 70, Örnsköldsvik, Skellefteå
och Jerfsö omkring 60, Umeå och Bodum 50 qv. nymil. Det relativt
till dessa sydligt belägna och tätt befolkade Vesterås distrikt är dernäst
störst med 47 qv. nymil. Arealen vexlar för 91 distrikt mellan
40 och 10 qv. nymil, i allmänhet aftagande från norr till söder, dock
så att de inre i landet belägna distrikten äro vida större än de när -

169

belägna kustdistrikten, hvilken olikhet är störst i Norrland. Haparanda
provinsialläkaredistrikt har endast 32 qv. nymil, men Pajala
253. Råneå och Neder-Kalix distrikt äro helt små, med 20 och 17 qv.
nymil, om de jemföras med Öfver-Kalix distrikt, som har 200 qv. nymil.
Umeå har 51, Nordmaling 23, men Lycksele 214 och Åsele 150
qv. nymil. Skogs distrikt med 11, Hernösands med 19 och Sundsvalls
med 26 qv. nymil äro små, jemlorda med de i Jemtland belägna distrikten:
Ström 80, Östersund 84 och Undersåker 99 qv. nymil. De
29 till arealen minsta provinsialläkaredistrikten äro: Slite, Söderåkra,

Sotholm, Hemse, Vingåker, Sigtuna, Kungsbacka och Åsum 9, Uddevalla,
Enköping, Strengnäs och Visnum 8, Hörby, Ölands Norra, Ölands
Södra, Näs och Göteborgs 7, Våla, Stora Malm, Jörlanda, Anderslöf,
Malmköping, Brösarp, Simrimhamn och Orust 6, Ödeshög och Trosa
5, Daga 4,v och Tibble endast 3,7 qv.s nymil.

Den folkmängd, som i medeltal kommer på hvarje provinsial- ProvinsMläkaredistrikt,
utgör i hela tusental, för Norrland 18,000, Svealand lä,caredistrHc 27.

000, Götaland 34,000 och för hela riket 28,000 personer. Distrik- Umälgd*"
tens folkmängd inom olika län ökas i följande ordning: Jemtlands och
Norrbottens i medeltal 12,000, Gotlands och Södermanlands 16,000,
Vesterbottens 17,000, Vesternorrlands 22,000, Upsala 23,000, Kalmar

25.000, Stockholms och Vermlands 28,000, Göteborgs och Bohus
samt Jönköpings 29,000, Gefleborgs och Kopparbergs 30,000, Örebro

33.000, Elfsborgs 34,000, Kristianstads 36,000, Blekinge, Vestmanlands
och Östergötlands 37,000, Skaraborgs och Hallands 40,000, Kronobergs

41,000 och Malmöhus län 53,000 invånare.

Åt rikets 137 provinsialläkaredistrikt hafva de flesta eller 45 distrikt
20—30,000 invånare, 32 hafva 10—20,000, 20 distrikt 30—40,000, 16
distrikt 40—50,000. De folkfattig aste provinsialläkaredistrikten finnas i
allmänhet i Norrland, de folkrikaste i södra Sverige. De folkfattig aste
distrikten, hvardera med mindre än 10,000 invånare äro följande 12:

Hede 4,000, Sveg, Råneå, Pajala 7,000, Våla, Tibble och Daga 8,000,

Trosa, Öfver och Neder-Kalix 9,000, Ström och Berg 10,000. De
12 folkrikaste distrikten äro: Alingsås och Arvika hvardera med 52,000,

Stockholm 53,000, Venersborg 55,000, Söderköping 56,000, Engelh°lm
58,000, Vexiö 64,000, Örebro 70,000, Helsingborg 75,000, Malmö

77.000, Linköping 80,000 och Vesterås 87,000 invånare. Det sistnämnda
distriktet har 22 gånger större folkmängd än Hede distrikt
och lika många invånare som rikets 11 minsta provinsialläkaredistrikt
tillsamman.

En felaktig uppfattning om huru sjukvård och tjenstforrättningar Distrikuiäi
sjelfva verket ombesörjas på landsbygden kunde lätteligen uppstå karnes anlal

ir 7 och fördelning.

170

derest man fäster afseende endast vid antalet befintlige provinsialläkare
och de dem tilldelade distriktens storlek. Man får nemligen
icke förbise, att tjenstförrättningar och sjukvård delas mellan provinsialläkarne
och distriktsläkarne, hvilka sistnämnda visserligen antagas
och aflönas af kommuner och enskilde, men såsom åtnjutande rätt till
tjenstårsberäkning hafva att ombesörja alla inom deras distrikt törekommande,
provinsialläkaren eljest åliggande göromål, under det att
provinsialläkaren vid förfall för distriktsläkaren bär ansvaret för helsoocli
sjukvården inom hela sitt distrikt. Tabellen n:r 1 lemnar uppgift
om areal, folkmängd och folkmängdstäthet för de dessa läkare
tilldelade distrikt, hvarjemte tab. n:r 2 i eu särskild kolumn angifver
medeltalen för länen af areal och folkmängd, fördelade å de inom
länet befintlige provinsial- och distriktsläkare.

Distriktsläkare saknas inom följande 8 af rikets län, nämligen
Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands, Södermanlands, Gotlands, Hallands,
Kronobergs och Blekinge län, inom hvilka provinsialläkarne
hafva att utan biträde ombesörja alla tjenstförrättningar, till hvilka
äfven höra alla sjukresor, som ersättas af statsmedel, under det att
för den enskilda sjukvården kunna påräknas flera andra inom distrikten
praktiserande läkare. Inom Norrland finnas 8 distriktsläkare,
hvaraf 2 tillkomma Vester norr] ands och 6 Gefleborgs län. För Svealand
finnas 24 distriktsläkare, fördelade på Vestmanlands län med I,
Vermlands och Upsala län hvartdera 3, Stockholms län 5, Örebro och
Kopparbergs län hvartdera 6. För Götaland finnas likaledes 24 distriktsläkare,
fördelade på Skaraborgs och Elfsborgs län med hvartdera
1, Jönköpings, Kalmars och Kristianstad slån hvartdera 2, Göteborgs
och Bohus län o, Malmöhus län 6 samt Östergötlands län icke
mindre än 7. För hela riket finnas alltså 56 distriktsläkare anstälde,
utan hvilkas medverkan det vore omöjligt för provinsialläkarne att
såsom kräfves uppehålla den enskilda sjukvården.

Provinsial- Distriktens antal, oafsedt om deras läkarevård besörjes åt eu pro och

distnkts- vjngja]_ e||er distriktsläkare, utgör derigenom för Norrland 40, Svealand
och fördel- 64, Götaland 89 och för hela riket 193, hvilket antal dock ar mycket
n,ng'' ojemn! fördeladt mellan länen. Gotlands, Hallands och Blekinge län
hafva hvartdera endast 3 distrikt, Vestmanlands och Kronobergs lån 4,
Vesterbottens 6, Norrbottens, Jemtlands, Upsala och Skaraborgs län
hvartdera 7, Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads län hvartdera
8, Vesternorrlands, Elfsborgs, Göteborgs och Bohus län hvartdera 9,
Stockholms län 10, Gefleborgs, Örebro, Kalmar och Malmöhus län hvartdera
11, Kopparbergs och Vermlands län hvartdera 12 samt Östergötlands
län 13 distrikt.

171

Den landareal, som tillkommer ett provinsialläkaredistrikt, förblifver
naturligen oförändrad, derest distriktsläkare saknas inom samma
distrikt, under det att samma areal betydligt förminskas, då den fördelas
mellan provinsialläkaren och en eller flere distriktsläkare. Den
areal, som i medeltal kommer på hvarje provinsial- och distriktsläkaredistrikt,
är för Norrland 60, Svealand 12, Götaland 10 och för hela
riket 21 qv. nymil. Största och minsta medelarealen finnes inom
följande län: Norrbottens 140 qv. nymil, Vesterbottens 90, Jemtlands
68, Vesternorrlands 26, Kopparbergs 23, Kronobergs 22, Gefleborgs,
Vestmanlands och Hallands hvartdera 16, Södermanlands, Östergötlands
och Örebro hvartdera 8, Stockholms och Upsala hvartdera 7.
Göteborgs och Bohus lön nära 6 samt Malmöhus lön endast 4,3
qv. nymil.

Beträffande den stora olikhet i areal, som förefinnes mellan distriktsläkaredistrikten,
torde endast behöfva nämnas, att om än provinsialläkarnes
distrikt i allmänhet äro ej obetydligt större än de distrikt
inom orten, der läkarevården ombesörjes af distriktsläkare, hvilka
ej sällan hafva mycket små distrikt, såsom fallet är, der distriktsläkaren
anstalts för eu köping, ett eller flera större bruk med större
eller mindre del af den derintill belägna landsbygden o. s. v., så hafva
dock åter andre distriktsläkare, anstälde för aflägsna och vidsträckta
kommuner, tjenstgöringsområden vida större än de distrikt, särskildt i
södra Sverige, der läkarevården ombesörjes af provinsialläkare. Bland
de största och minsta af rikets 56 distriktsläkare distrikt må nämnas
följande: Lima 23 qv. nymil med 4,000 invånare, Malung 19 qv. nymil
med 7,000 invånare, Uddeholm 18 med 19,000, Delsbo 12 med

9.000, Svärdsjö 13 med 8,000, Vernamo 13 med 18,000, Hofors 9 med

15.000, Drottningholm 2 med 6,(XX), Österåker 2 med 4,000, Motala
Vestra 2 med 14,000, Orusts Vestra 2 med 12,000, Höganäs 2 med

19.000, Löberöd 2 med 14,000, Trelleborg 2 med 15,000, Botkyrka
och Motala Östra 1 med 3,000, Torpa 1 med 1,400, Båstad 2 med

9.000, Lysekil Ost, med 6,000, Nässjö 0<», med 3,000, Eslöf, Svedala
och Skurup hvardera 0,7 qv. nymil med 7,500 och 7,000 invånare,
Fässberg (Mölndal) Os, med 6,000 samt Trollhättan 0,i med 4,000.

Genom distriktsläkares anställning har folkmängden inom de egentliga
provinsialläkaredistrikten betydligt minskats och dertill jemnare fördelats
såväl på medeltalen för de olika länen som ock för de särskilda
distrikten, enär just de största provinsialläkaredistrikten företrädesvis delats,
antagligen af det skäl att provinsialläkarne der ej kunnat nöjaktigt
medhinna sjukvården. Folkmängden för dessa distrikt har i medeltal
minskats för Norrland från 18,000 till 14,000, för Svealand från 27,000

Provinsialoch
distriktsläkaredistriktens
landareal.

Provinsialoch
distriktsläkaredistriktens
folkmängd.

172

till 17,000, för Götaland från 34,000 till 25,000, och för hela riket från

28,000 till 20,000. För vissa län är denna minskning rätt betydlig:
för Gefleborgs län från 30,000 till 13,000, Kopparbergs län från 30,000
till 15,000, Örebro län från 33,000 till 15,000, Upsala län från 23,000
till 13,000, Stockholms län från 28,000 till 14,000, Östergötlands län
från 37,000 till 17,000, Malmöhus län från 53,000 till 24,000. Att skilnaden
de olika länen emellan väsendtligt utjemnats synes af tab. n:o 2.
Minsta medelfolkmängden finnes för distrikten inom Jemtlands, Norrbottens,
Gefleborgs och Upsala län med mindre än 14,000. Den största
folkmängden i medeltal för distrikten finnes inom Skaraborgs län med

34,000, Blekinge 37,000, Hallands 40,000 och Kronobergs län 41,000,
hvilka två sistnämnda län sakna distriktsläkare. Malmöhus län har de
folkrikaste provinsialläkaredistrikten i riket med i medeltal 53,000 invånare,
men får, sedan sjukvård m. m. delats mellan 5 provinsialoch
6 distriktsläkare, för hvarje distrikt i medeltal endast 24,000 och
öfverträffas beträffande distriktens fokmängd af 7 andra län. Ej få
distriktsläkare äro anstälde för en folkmängd större än den, som tillkommer
mången provinsialläkare. Bland de folkrikaste distriktsläkaredistrikt
märkas följande 10, Hofors, Stranda och Trelleborg hvardera
med 15,000 invånare, Åtvidaberg med 16,000, Finspång med 17,000,
Vifstavarf, Grästorp och Klippan hvardera med 18,000, samt Uddeholm
och Höganäs hvardera med 19,000.

Af rikets 193 provinsial- och distriktsläkaredistrikt har hvart och
ett af de 15 minsta ej fullt 6,000 personer, bland hvilka finnes
endast ett provinsialläkaredistrikt, nemligen Hede. De 15 folkfattigaste
distrikten äro Torpa 1,400, Motala östra, Nässjö och Botkyrka 3,000,
Trollhättan, Österåker, Hede och Lima 4,000, Ramnäs, Dannemora, Boo,
Ramsberg och Sandviken 5,000 samt Lysekil och Husby 6,000. För
de 20 folkrikaste distrikten vexlar folkmängden mellan 41,000 och 82,000
i följande ordning: Jemshög 41,000, Åsum och Mariestad 42,000, Halmstad,
Falköping, Ljungby och Karlskrona 43,000, Falkenberg, Kristianstad
och Söderköping 44,000, Karlstad 46,000, Lidköping 47,000, Venersborg
51,000, Alingsås 52,000, Helsingborg 54,000, Linköping 55,000,
Vexiö och Malmö 64,000, Örebro 65,000 samt Vesterås 82,000 innevånare.

På landsbyg- Sjukvården på landsbygden bestrides dock icke uteslutande åt
den präktige- pr0vinsial- och distriktsläkare utan äfven af städernas och andre dels
aTtal och /jri tjenst varande dels enskildt praktiserande läkare, hvarigenom landsdeining.
bygdens tillgång till sjukvård i sjelfva verket ställer sig icke obetydligt
fördelaktigare, än af föregående redogörelse framgår. För landsbygdens
sjukvård kunna, utom derför anstälde provinsial- och distrikts -

173

läkare, påräknas för Norrland 27, Svealand 62 och Götaland 153 samt
för hela riket 242 andre praktiserande läkare. Antalet af de på
landsbygden praktiserande läkare blifver derigenom för Norrland 67,
Svealand 126, Götaland 242 och för hela riket 435, hvartill dock
komma 293 andre i Göteborg, Stockholm och annorstädes boende
men för landsbygdens behof icke påräknelige läkare, då man får
samma antal legitimerade läkare eller 728, som angifves i den på
Medicinalstyrelsens befallning utgifna »Förteckning på svenske läkare»
vid slutet af år 1886.

Antalet praktiserande läkare, provinsial- och distriksläkare deri
inberäknade, rättar sig naturligen till en viss grad efter ortens folkmängd
och förmögenhetsvilkor in. m. och är mycket olika för olika
län. Gotlands län har endast 5 praktiserande läkare, Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands och Kronobergs hvartdera 10, Hallands 12,
Blekinge 14, Kristianstads 15, Vester norr lands och Kopparbergs hvartdera
16, Stockholms och Elfsborgs 17, Vestmanlands, Södermanlands
och Jönköpings 18, Vermlands, Örebro och Upsala 19, Skaraborgs 20,
Gefleborgs 21, Kalmar 22, Göteborgs och Bohus län 24, Östergötlands
30, samt Malmöhus län 55 praktiserande läkare.

Den areal, som kommer på hvarje för landsbygdens behof påräknelig
läkare, vexlar betydligt och är för Norrland 35,x, Svealand
6,3 och Götaland endast 3,r> samt för hela riket 9,3 qv. nymil, varande
den areal, som kommer på hvarje i Norrland praktiserande läkare, 10
gånger större än för Götaland. För Norrbottens län är denna areal
98 qv. nymil, Vesterbottens 54, Jemtlands 47, hvarefter den hastigt
aftager till 17 qv. nymil för Kopparbergs län, 15 för Vesternorrlands, 9
för Vermlands, Kronobergs och Gefleborgs län. För Örebro, Stockholms,
Kristianstads, Skaraborgs, Hallands, Vestmanlands och Södermanlands
län utgör arealen 4 qv. nymil, Östergötlands och Upsala 3,
Blekinge samt Göteborgs och Bohus län 2 samt Malmöhus län endast
0,9 qv. nymil.

De praktiserande läkarnes antal inom ett län står sålunda icke
i något visst förhållande till arealen, ty om t. ex. förhållandet inom
Malmöhus län skulle tillämpas på Norrbottens län, borde der finnas
1,148 praktiserande läkare och icke 10 såsom nu är fallet. Men deremot
finnes ett nära samband mellan ett läns folkmängd och antalet
der praktiserande läkare, enär med hänsyn till folkmängden läkarne
befinnas vara temligen jemnt fördelade öfver riket. På hvarje praktiserande
läkare komma i medeltal för Norrland 9,400, Svealand 9,300, Götaland
10,400 och för hela riket 9,900 innevånare. Äfven länen emellan
är denna skilnad relativt obetj-dlig. De olika länen äro försedda med

174

Behof af flere
läkares anställande.

praktiserande läkare i följande ordning: Upsala län med 5,800 personer
på hvarje läkare, Malmöhus 6,400, Vestmanlands 7,100, Göteborgs och
Bohus, Södermanlands och Jemtlands 8,000, Gefleborgs, Stockholms,
Östergötlands och Norrbottens 9,000, Örebro och Blekinge 10,000,
Vesternorrlands, Vesterbottens, Jönköpings, Gotlands, Kalmar och Hallands
11,000, Kopparbergs 12,000, Skaraborgs 13,000, Vermlands

14.000, Kristianstads 15,000 samt Kronobergs och Elfsborgs hvartdera

17.000 personer.

Beträffande tillgången på praktiserande läkare inom hvarje af
rikets 137 provinsialläkaredistrikt märkas följande 10 såsom varande
de med läkare bäst försedda. På hvarje praktiserande läkare inom
Göteborgs provinsialläkaredistrikt komma 3,300 personer, inom Hede

4.000, Malmö 4,300, Strengnäs 4,500, Upsala 4,600, Stockholm 4,800,
Jönköping 5,000, Nora 5,800, samt Ödeshög och Malmköping 5,900
personer. De 20 i afseende å praktiserande läkare sämst lottade
distrikt, hvart och ett med en folkmängd vexlande mellan 22,000 och

36.000 personer på hvarje läkare, äro: Kisa med 22,000, Hvetlanda

23.000, Silbodal, Jerfsö, Mora och Gunnarsnäs hvardera 24,000, Karlskoga
och Broby hvardera 25,000, Söderåkra 26,000, Nedre Fryksdalen.
Östhammar och Alingsås 27,000, Hofva 28,000, Ekeberga, Tingsås och
Gisslaved hvardera 29,000, Marks 30,000, Vrigstad 31,000, Hessleholm
33,(XX) och Leksand 36,000 personer.

Häraf bör dock icke utan vidare skäl dragas den slutsats, att
dessa provinsialläkaredistrikt framför andra böra delas eller att här
företrädesvis hehötvas flere läkare, ty detta behof rättar sig icke uteslutande
efter distriktets folkmängd utan äfven efter dess areal och
samfårdsmedlens beskaffenhet in. m. Af lätt insedda skäl hör en
praktiserande läkare kunna bättre motsvara befolkningens anspråk
på läkarevård för eu viss folkmängd, derest distriktet är beläget t. ex.
i Skåne, der samma folkmängd finnes på eu ringa areal, försedd
med jernvägar och många landsvägar, än om distriktet är beläget i
Norrland, hvarest samma folkmängd är spridd öfver många qv. mil,
nästan utan jernvägar och med få landsvägar, hvilka vanligen följa floddalarna,
hvaraf med nödvändighet följer att läkarens resor blifva
långa och mycket tidsödande samt mödosamma. På grund af stora
afstånd och dåliga kommunikationer synas flere läkare vara afbehofvet
påkallade inom Norrbottens län, der hvarje provinsialläkaredistrikt
i medeltal har 140 qv. nymil och 12,000 personer, der distriktsläkare
saknas och der på hvarje praktiserande läkare komma 98 qv. nymil
och 9,000 innevånare. Ehuru folkmängdstätheten inom Vesterbottens
län är väl dubbelt större, har dock hvarje provinsialläkaredistrikt i

175

medeltal 90 qv. nymil med 17,000 invånare och hvarje praktiserande
läkare i medeltal 54 qv. nymil med nära 11,000 invånare, hvilkct
allt gör, att orter derstädes finnas, der läkarevården är otillräcklig
och i vissa fall knappast kan anskaffas. Äfven inom Vesternorrlands
län synes läkarnes antal behöfva något ökas. Inom Jemtlands län,
der visserligen icke folkmängden kräfver flere läkare, erfordras dock
sådaue till följd af de långa afstånden. Härvid är dock alltid att
märka, att folkmängden inom provinsialläkaredistrikten i nu nämnda
län oftast är mycket ojemnt fördelad så att, medan i »bygden» utefter
kusten eller de stora vattendragen befolkningen finnes sammanträngd
på en jemförelsevis ringa yta, upptaga stora obygder med knappast
någon befolkning distriktens öfriga delar.

Frånser man distriktens areal och fäster sig endast vid deras
folkmängd, synes Vestmanlands län, der hvarje provinsialläkaredistrikt
i medeltal har 37,000 personer, och der hvarje provinsial- och distriktsläkaredistrikt
i medeltal har 28,000 personer, vara i stort behof af
flere läkare; men då å andra sidan för enskild sjukvård kunna påräknas
14 andre praktiserande läkare, hvarigenom på hvarje läkare
komma endast 7,000 personer, torde förhållandet icke desto mindre få
anses tillfredsställande beträffande enskild sjukvård. Enär tjenstresor
på statens bekostnad endast företagas af provinsial- och distriktsläkare,
är i detta distrikt för närvarande icke lika väl sörj dt för den allmänna
sjukvården. Då likväl af gammalt inom Vestmanlands län funnits ett
distriktsläkaredistrikt, Skinskattebergs eller Ferna, hvilket såsom för
närvarande icke försedt med läkare med rätt till tjenstårsberäkning
icke kunnat af komiterade i tabellen upptagas, ehuru detsamma faktiskt
finnes till och efter den nuvarande innehafvarens afgång antagligen
kommer att likställas med andra distriktsläkaredistrikt, synes under
sådan förutsättning någon särskild åtgärd för fyllande af den allmänna
sjukvårdens behof inom detta län icke erfordras.

Elfsborgs län har likaledes rätt stora provinsialläkaredistrikt, och
lalla inom detta län 34,000, 30,000 och 17,000 invånare på hvar och en
af de tre olika grupperna af läkare, utvisande detta sist nämnda tal en
verklig brist på läkare, hvilken brist borde afhjelpas. Hallands län
bar likaledes för stora provinsialläkaredistrikt med 40,000 invånare,
saknar distriktsläkare och bär ej flere praktiserande läkare, än att på
eu hvar af dem komma 11,300 personer. Kronobergs län har näst
Malmöhus län i medeltal de folkrikaste provinsialläkaredistrikten och
detta oaktadt inga distriktsläkare samt relativt få praktiserande
läkare, med en folkmängd på en hvar sådan af 17,000 invånare, hvartill
slutligen komma mycket stora afstånd med 9 qv. nymil på hvarje

176

praktiserande läkare och mer än 22 qv. nymil på hvarje provinsialläkare,
hvilka omständigheter tillsamman obetydligt ådagalägga, att flere läkare
behöfvas inom detta län. Äfven Malmöhus län har i förhållande
till dess ovanligt stora folkmängd få provinsial- och distriktsläkare,
ehuru det stora antalet praktiserande läkare inom länet gör, att på en
hvar af dem komma endast 6,400 innevånare och allenast 0,9 qv. nymil.

Hvilka af de förut omnämnda 12 folkrikaste provinsialläkaredistrikten,
som företrädesvis äro i behof af flere läkare, derest afseende
fästes vid såväl folkmängden inom distriktet som dettas tillgång på
distriktsläkare och andra praktiserande läkare samt distriktets areal,
synes af följande: Alingsås distrikt har en areal af mer än 20 qv.
nymil med nära 52,000 invånare, ingen distriktsläkare och endast
2 praktiserande läkare, hvaraf uppenbart framgår att derstädes behöfvas
flere läkare. Arvika provinsialläkaredistrikt har en areal åt mera
än 28 qv. nymil, öfver 52,000 invånare samt 2 distriktsläkare, hvaraf
den ene dock är stationerad i samma stad som provinsialläkaren, i
följd hvaraf tillgången på läkare icke är så jemn! fördelad som ömkligt
vore. Då på hvarje praktiserande läkare komma mer än 17,000
personer, synas äfven här flere läkare vara behöflige. Stockholms
provinsialläkaredistrikt har en areal af 23 qv. nymil och nära 53,000
invånare, men 4 distriktsläkare och tillsammans 12 praktiserande
läkare, och på hvar och en af desse ej tillit 5,000 personer, hvarför
här icke synes förefinnas något behof af flere läkare. Venersborgs
provinsialläkaredistrikt har en areal af mer än 16 qv. nymil
och 55,000 invånare. Provinsialläkaren bär att med biträde
af den för Trollhättan och närmaste omnejd anstälde distriktsläkaren
ombesörja alla tjenstförrättningar, till hvilka höra resor för
bekämpandet af smittosamma sjukdomars spridning. På en hvar af
de inom distriktet praktiserande 5 läkarne komma 12,000 personer,
hvilket allt tillsammans med den ringa tillgången på läkare i norra
delen af distriktet visar, att flere läkare behöfvas. Söderköpings provinsialläkaredistrikt
bär en areal af 25 qv. nvmil med 56,000 invånare,
och skall provinsialläkaren ensam ombesörja alla tjenstförrättningar
för mer än 44,000 personer. På hvarje praktiserande läkare
komma 8,500 personer. Äfven för detta distrikt behöfvas flere läkare.
Engelholms provinsialläkaredistrikt har eu areal af nära 16 qv. nymil
med nära 58,000 invånare, endast 1 distriktsläkare och tillsamman 5
praktiserande läkare och således nära 12,000 personer för en hvar åt dem,
hvilket allt visar, att flere läkare bär torde vara behöflige. Vexiö provinsialläkaredistrikt
har eu areal af nära 30 qv. nymil och nära 64,000
invånare, för hvilka en enda provinsialläkare utan biträde åt någon

177

distriktsläkare har att ombesörja alla tjenstförrättningar. På en hvaraf
distriktets 6, i Vexiö stationerade och för de aflägsnare delarna af
distriktet således svårt tillgänglige praktiserande läkarne komma 11,400
personer, hvilket ådagalägger att detta distrikt, som icke eger någon
distriktsläkare, har ett verkligt och stort behof af läkare. Örebro
provinsialläkaredistrikt har eu areal af 28 qv. nymil och 70,000 invånare,
och skall provinsialläkaren endast med biträde af de vid Boo
och Edsberg stationerade och för mindre delar af distriktet anstälde
distriktsläkare ombesörja alla tjenstresor. På en hvar af distriktets
9 praktiserande läkare komma omkring 9,000 personer. Distriktet
behöfver onekligen flere läkare. Helsingborgs provinsialläkaredistrikt
har en areal af endast 12 qv. nymil men nära 75,000 invånare, af
hvilka dock nära 19,000 komma på den vid Höganäs stationerade
distriktsläkaren, hvarjemte på eu hvar af distriktets 12 praktiserande
läkare komma ej mindre än 8,000 personer, hvilket tillsammans med
de korta afstånden och goda samfärdsmedlen gör behofvet af flere
läkare mindre känbar!. Malmö provinsialläkaredistrikt har likaledes
en ringa areal eller endast 12 qv. nymil men 76,000 invånare, af
hvilka 64,000 komma på provinsialläkaren ensam beträffande tjenstresor,
som dock sällan ifrågakomma, enär inom distriktet finnas ej
mindre än 30 praktiserande läkare, hvilket tillsamman med den ringa
arealen och de goda kommunikationerna gör, att flere läkare här icke
kunna anses vara behöflig. Linköpings provinsialläkaredistrikt har
en areal af väl 26 qv. nymil med mer än 80,000 invånare, af hvilka
mer än 55,000 komma på provinsialläkaren ensam och återstoden på
2 distriktsläkare. Inom distriktet finnas tillsammans 9 praktiserande
läkare med omkring 10,000 personer på en hvar af dem, hvilket dock
icke hindrar att flere läkare erfordras, särskild! med hänsyn till behöfliga
epidemiresor. Vesterås provinsialläkaredistrikt har eu stor
areal eller väl 47 qv. nymil och större folkmängd än något annat af
rikets provinsialläkaredistrikt, eller 86,683 invånare. Af dessa komma
endast 4,700 på den i Ramnäs stationerade distriktsläkaren, under
det att provinsialläkaren ensam har att ombesörja alla tjenstresor,
som kunna erfordras för de återstående 82,000, hvilket blefve omöjligt,
derest allmänheten skulle härför anlita honom i den utsträckning, som
annorstädes är bruklig. Allmänhetens behof af sjukvård tillfredsställes
nu åt distriktets 15 praktiserande läkare, kommande på en hvar
af dem 7,000 personer. Detta till folkmängden största provinsialläkare
distinkt i riket har tillika en betydlig areal, hvarför ock, särskild!
med hänsyn till behöfliga tjenstresor, flere läkare onekligen behöfvas.
För den östra delen af distriktet skulle dock icke obetydligt

XII

178

•vinnas om, såsom komiterade kär nedan komma att föreslå, någon:
del af det stora distriktet öfverflyttas till det närbelägna Våla provinsialläkaredistrikt,
som bär endast 6,3 qv. nymil och 7,700 invånare,,
eller mindre än V11 åt det antal, som tillhör Vesterås distrikt. Inom
den vestra delen af distriktet kräfves onekligen ytterligare en för
den allmänna helso- och sjukvården tillgänglig läkare, och finnes grundad
anledning att det inom denna del belägna redan omtöimalda
gamla distriktsläkaredistriktet Skinskatteberg eller Ferna skall komma
att inom kort åter upplifvas.

Bedömes behofvet af flere läkares anställning icke efter distriktens
folkmängd utan efter deras areal och särskildt utsträckning i längd,
samt de från läkarens station aflägsna orternas derpå beroende ringa

utsigt att vid behof kunna påräkna läkares hjelp, torde vara obestridligt,

att med undantag för de vid kusten belägna provinsialläkaredistrikten
de flesta andra distrikten i Norrland äfvensom några i Dalarne
äro i stort behof af flere läkare, för att sjukvården derstädes må
blifva hjelplig! anordnad. Fn granskning af den af komiterade upprättade,
detta betänkande bilagda karta, der hvarje provinsialläkaredistrikt
genom olika färger är afskildt från andra närbelägna distrikt,
der distriktsläkarnes distrikt äro med särskilda finare linier utmäikta
och der stationerna äro angifna, visar, hvilka provinsialläkaredistrikt
äro så stora och långsträckta, att de framför andra äro i behof af flere
läkares anställning, och i någon mån äfven, hvar stationerna för desse
företrädesvis borde förläggas. Arealen och afstånden få dock icke
tillmätas alltför stor betydelse, enär många andra omständigheter,
såsom bland andra distriktens förmåga att gifva läkaren sysselsättning
och skälig bergning, måste noga beaktas.

Af den lemnade utredningen torde otvetydigt framgå, att behofvet
af flere läkare på landsbygden är stort och att detta behof förefinnes
icke blott i de Norrländska länen utan äfven i öfriga delar af riket.
Om detta behof vittna äfvenledes icke blott det alltjemt fortgående
bildandet genom kommuners och enskildes föranstaltande åt nya
läkaredistrikt inom provinsialläkaredistrikten utan ock de anspråk,
som gång efter annan framställas på statens mellankomst för beredande
af ökad läkarevård. Krafvel på ökad läkarevård för landsbygden
skall ock, åtminstone ännu under en lång tid, befinnas vara
i ständigt stigande såväl till följd åt de alltjemt förändrade folkmängdsoch
kommunikationsförhållandena som ock på grund af den ökade
efterfrågan af läkarevård, som vid stigande upplysning och odling
städse förspörjes. Icke blott tyllandet åt det för handen vaiande behofvet
utan ock möjligheten att kunna utan rubbning af föregående

179

åtgöranden alltjemt tillgodose framtidens behof af ökad läkaretillgång
hafva derför afsetts vid de förslag, som för läkarevårdens ordnande
å landsbygden af komiterade framstälts.

I fråga om dylikt ordnande åt läkarevården framställer sig först
frågan hvilken ställning, staten här i landet bör intaga till den enskilda
sjukvården.

Komiterade hafva redan framhållit, hurusom vårt lands vidsträckt- statens stillhet
och ringa folkmängdstäthet lägga hinder i vägen för att helt öfver- nins til1 den
lemna den enskilda sjukvården åt den kommunala eller enskilda om- “tär2.»/“*''
tanken. Under den behandling, som tid efter annan af statsmakterna
egnats åt frågan om regleringen af landets provinsialläkarevård hav
ock alltid fasthållits, att staten icke här såsom i flera andra länder
kan inskränka sin omsorg om den enskilda sjukvården allenast derhän
att genom utbildandet och pröfningen af ett tillräckligt antal skicklige
läkare bereda tillgång till sådane, utan att fyllandet af landsbygdens
bebo! åt enskild sjukvård måste i viss mån betraktas såsom ett statens
åliggande, så att de för detta ändamål erforderlige läkarne icke blott
genom statens försorg antagas och på lämpliga ställen stationeras
utan äfven af allmänna medel lönas.

I enlighet härmed har ock landet, efter folkmängdens och odlingens
tillväxt, blifvit uppdeladt i allt flera provinsialläkaredistrikt,
hval igenom staten beredt möjlighet för befolkningen i hvarje del af
landet att inom ett å vissa orter kortare och å andra längre afstånd
kunna erhålla läkarevård.

Icke utan fog torde dock kunna ifrågasättas, huruvida staten, äfven
om den med afseende å den drygare kostnad, som för landsbygden i
jemförelse med städerna är förenad med anskaffande af läkarevård,
synes böra fortfarande understödja bemödandena för beredande af tillgång
å sådan vård, bör hädanefter såsom hittills till fullo åtaga sig
omsorgen om landsbygdens ökade behof af läkare.

För statens egentliga uppgifter, den allmänna helso- och sjukvården,
de lättsmedicinska förrättningarna och tillsynen öfver medicinalväsendet
med hvad dertill hörer, är tillräckligt sörjdt genom dels de
af komiterade föreslagne förste provinsialläkarne och dels de nu förefintlige
137 provinsialläkarne jemte den ifrågasatte nye provinsialläkaren
i Luleå residensstad, utöfver Indika staten för sina ändamål icke
har behof af flere läkare å landsbygden. Sådane erfordras endast
för ett tillgodoseende af den enskilda sjukvården i större utsträckning,
än den staten genom sina provinsialläkare redan beredt landsbygden.

Vore tillgången på läkare i förhållande till folkmängden lika rik
här i landet som i Danmark, Tyskland och flera andra länder, och

180

medgåfve i öfrigt de lokala förhållandena här såsom i dessa länder
uppkomsten å landsbygden åt'' en för läkarens uppehälle tillräcklig
klientel, skulle utan tvifvel ett å någon ort förefintligt behof af läkare
snart nog äfven hos oss fyllas endast på grund af den mellan läkarne
rådande täflan om praktik. Ehuru visserligen antalet svenske läkare,
såsom komiterade redan sökt visa, antagligen kommer att under
de närmaste åren högst betydligt ökas, torde dock, i betraktande
af landets många glest befolkade trakter, utsigt icke förefinnas att å
alla orter i vårt land behofvet af en lätt tillgänglig läkarevård skall
kunna ensamt på denna, det enskilda initiativets, väg tillfredsställas.

Förhållandena i nu nämnda hänseende äro dock på olika orter
synnerligen skiljaktiga.

Å några tätt befolkade knutpunkter för rörelsen kan denna möjlighet
af eu för läkarens bergning tillfredsställande enskild praktik
sägas redan vara för handen eller snart nog kunna komma att förefinnas,
såsom ock erfarenheten visat, i det att enskilde läkare på ett
och annat ställe å landsbygden redan bosatt sig för öppnande af enskild
praktik utan något som helst bidrag i form af fast lön.

På andra ställen har inkomsten af den enskilda praktiken kunnat
genom ett större eller mindre tillskott af kommuner eller enskilde
nöjaktigt uppbringas, såsom framgår af förhållandet med våra nuvarande
distriktsläkarebefattningar.

Slutligen finnas åter andra orter, der de lokala tillgångarna icke
fullt förslå till beredande af försvarlig godtgörelse åt läkaren utan
der, för vinnande af eu läkare åt orten, annans mellankomst erfordras.
Att i dessa senare fall tungan af läkarens underhåll bör utjemnas
antingen genom fördelning å ett större område, länet, medelst bidrag
från landstinget eller genom öfvertagande till större eller mindre del åt
staten medelst årligt statsbidrag, dertill synas giltiga skäl förekomma.

Nu antydda förhållanden, hvilka gifva anledning till olika förtärande
i de särskilda fallen, lägga enligt komiterades förmenande
hinder för en allmän omreglering af de nuvarande provinsialläkaredistriktens
omfång, hvarigenom, utan tillbörligt afseende å det större
eller mindre behofvet af statens mellankomst för beredande af ökad
beqvämlighet för den enskilda sjukvården, nya provinsialläkaredistrikt
skulle bildas och ett ytterligare antal provinsialläkaretjenster med
tillhörande pensioner inrättas.

Erfarenheten har ock visat, huru vanskligt det är att kunna på
en gång så uppgöra förslag till dylik allmän reglering, att ej vid regleringens
genomförande en landsdel befinnes framför eu annan gynnad
eller ock förslaget till följd af under tiden förändrade förhållan -

181

den icke lämpligen kan utföras. Den utredning, som för ett sådant
förslag erfordras för utrönande af ej mindre behofvet af läkare samt
lämpligaste området ock stationen för denne än ock villigheten i orten
att åtaga sig kostnaden för läkarens bostad — en utredning som för
komiterade icke varit att tillgå —■ är beroende på så vexlande förhållanden,
att dess tillförlitlighet i mycket gäller allenast för den tid, då
utredningen tillkommit. Denna utredning måste nemligen afse, bland
annat, dels ortens mer eller mindre utvecklade odling och industriela
rörelse samt deraf beroende tätare eller glesare befolkning, dels
kommunikationsledernas mångfald och riktning och dels det antal öfrige
läkare, som i de särskilda orterna finnas för den enskilda
sjukvården tillgängligt, allt förhållanden, som kunna inom kort tid
förändras. De förslag till allmän reglering af provinsialläkaredistrikten,
som förut åren 1844 och 1859 uppgjorts, hafva varit grundade
på Konungens vederbörande befallningshafvandes, efter kommunernas
hörande, afgifna utlåtanden, men icke desto mindre visat sig
icke kunna fullt genomföras. Hvad särskilt 1859 års förslag angår,
afsåg detta förslag inrättandet af 48 nya provinsialläkaredistrikt,
men, ehuru behofvet af nya distrikt då var lättare att utreda än nu,
då allt flera läkaredistrikt tillkommit, hafva af de föreslagna distrikten
dock endast 34 med större och mindre ändringar af distriktens
gränser inrättats, under det att 14 af distrikten ännu icke kommit till
stånd. Deremot hafva 6 andra, år 1859 icke ifrågasatta, distrikt sedan
dess tillkommit på grund af uttalanden från orter, der behof af läkare
då icke ansågs förefinnas.

Häråt synes det komiterade framgå, att bildandet af nytt läkaredistrikt
bör grundas på ett från orten utgånget, af vissa åtaganden
åttöljdt initiativ, hvarigenom ortens åstundan efter ökad läkarehjelp
ådagalägges, samt att staten törst efter en i sammanhang med dylikt
initiativ anstäld utredning i hvarje särskildt fall bör pröfva det anmälda
behofvet och derefter bestämma det understöd staten för inrättandet
af det nya distriktet vill lemna.

På samma gång komiterade således funnit sig icke böra eller
ens kunna framställa förslag till inrättande af ett antal nya provinsialläkaredistrikt
i riket, erkänna dock komiterade till fullo behofvet
och önskvärdheten af åstadkommandet af ökade läkarekrafter för den
enskilda sjukvården å landsbygden; och då den beqvämlighet i fråga
om tillgång till läkare, som å en ort med fog eftersträfvas, redan
å en annan ort kan hafva blifvit genom statens mellankomst beredd,
synes billigheten fordra att staten, der så i särskilda fall pröfvas
skäligt, deltager i kostnaden för läkarehjelpens åstadkommande. Komi -

182

Distrikts läkareinstitu tionen.

terades uppfattning i frågan är sålunda, korteligen uttryckt, den, att
sedan staten sörjt företrädesvis för sina ändamål genom anställandet
af läkaretjenstemän för rikets alla delar, böra kommunerna sjelfva
draga försorg om de för den enskilda sjukvården ytterligare beböflige
läkare, om ock med afseende å svårigheten för landsbygden att underhålla
desse läkare staten för detta ändamål bör tills vidare lemna
landskommunerna ett understöd, som icke kommer stadskommunerna
till del.

Beträffande sättet, hvarpå detta statens understöd lämpligast borde
utgå, hafva komiterade i den distriktsläkareinstitution, som inom landet
uppstått och utvecklat sig, trott sig finna den väg angifven, hvarpå
landsbygdens behof af tillgång på läkare lämpligast bör, med
statens tillhjelp, ses till godo.

Denna institution, som räknar sin uppkomst från början af detta
århundrade, erhöll först genom kongl. brefvet den 17 oktober 1840
den stadga och de förmåner, som voro vilkoren för dess kraftiga tillväxt.

Sedan rikets ständer i underdånighet hemstält att, då, enligt
hvad erfarenheten visat, den på statens bekostnad ordnade läkarevården
icke vore för behofvet tillfyllestgörande, utan enskilde läkare
för menigheter och inrättningar måst på dessas bekostnad anställas,
och denna utväg skulle ännu vidsträcktare begagnas, till fördel för den
allmänna helsovården, om icke svårighet mötte genom läkares obenägenhet
att åtaga sig sådana befattningar, enär de derför icke finge
beräkna befordringsrätt vid ansökningar till andra läkaretjenster,
Kongl. Maj:t måtte täckas tillåta att läkare, som efter enskilda aftal
anstäldes hos menigheter eller för bruk, fabrik eller andra sådana inrättningar
å landet, finge åtnjuta befordringsrätt, biet genom förenämnda
kongl. bref samma hemställan bifallen. Kongl. Maj:t stadgade nemligen,
att då kommun eller egare af bruk eller fabrik åstundade tjenstårsberäkning
för den läkare de redan antagit eller ärnade antaga,
underdånig ansökan derom borde till Kongl. Maj:t ingifvas, så
att Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande och sedan behofvet
af den ifrågavarande läkaren blifvit behörigen styrkt, kunde den
sökta befordringsrätten pröfva och bevilja. Bifölles ansökningen, egde
efterträdare i sådan befattning, utan förnyad underdånig ansökning,
att åtnjuta samma förmån, under förutsättning att Sundhetskollegium
intygat deras kompetens, hvarförutom ock, då tjenstårsberäkningen
icke kunde fortfara längre än tjenstgöringen, Kollegium officiel! borde
underrättas om hvarje inträffande förändring med sådan läkares tillträde
till eller afgång från befattningen. Desse läkare tillför -

183

öundos att, i likhet med i statens tjenst varande läkare, ställa sig
provinsialläkareinstruktionen och dithörande författningar till efterrättelse
vid dem anbefalda förrättningar och således att ej mindre i
anledning af medikolegala fall och sjukbesök delgifva Kollegium
handlingarna derom, än ock årligen till Kollegium afgifva berättelse
öfver hvad i afseende på helsotillståndet och sjukvården inom deras
verkningskrets sig tilldragit; och borde deras stationer och distrikt
noga bestämmas till ledning vid de föreskrifter, hvilka Kollegium
kunde finna nödiga att dem i afseende på den allmänna helsovården
meddela.

Redan före utfärdandet af detta kongl. bref hade visserligen
tjenstårsberäkning eller befordringsrätt i likhet med läkare i statens
tjenst under vissa vilkor medgifvits 9 hos kommuner eller enskilde
anstälde läkare, hvarjemte funnos 11 bruksläkare, för hvilka nämnda
förmån icke blifvit sökt. Sedan det kongl. brefvet utkommit, begärdes
tjenstårsberäkning jemväl för nyss nämnde bruksläkare och tillväxte
alltjemt antalet af distriktsläkare med befordringsrätt. Sålunda
beviljades dylik rätt åren 1840—1850 åt 18 distrikt, åren 1851—1860
åt 16 distrikt, åren 1861—1870 åt 18 distrikt, åren 1871—1880 likaledes
åt 18 distrikt, åren 1881—1885 åt 7 distrikt samt ensamt under
år 1886 åt äfvenledes 7 distrikt, så att antalet distrikt, åt hvilka under
de senaste femtio åren medgifvits förmån af tjenstårsberäkning
för innehafvare!! af läkarebefattningen utgjort 93.

Af dessa distrikt hafva åtskilliga uppgått i de provinsialläkaredistrikt,
hvilka sedan år 1844 till ett antal af 90 nybildats och genom
hvilkas tillkomst de inom orten anstälde distriktsläkarne blifvit obehöflig^.
Andra distriktsläkare hafva upphört att vidare tillsättas till
följd af det minskade behof af desamma, som inträdt genom nedläggning
eller inskränkning af bruks- eller fabriksrörelse. Några distrikt
åter utgöra fortfarande områden för särskildt för dem anstälde läkares
verksamhet, ehuru desse afstått från förmånen af tjenstårsberäkning
mot frihet från de med sådan förmån förenade skyldigheter att afgifva
årsberättelse och efter förordnande verkställa vissa förrättningar.
För närvarande utgöra de distriktsläkare, hvilka åtnjuta befordringsrätt,
ett antal af 56, och hafva sålunda 37 distriktsläkarebefattningar
af en eller annan orsak indragits eller såsom sådana upphört.

Under de senaste årtiondena och icke minst under sista året hafva
distriktsläkarebefattningarna befunnit sig i eu stadig och jemn tillväxt,
om ock bildandet af nya provinsialläkaredistrikt deri gjort något afbräck.
Komiterade äro ock öfvertygade, att antalet af sådana befattningar
skulle än ytterligare ganska ansenligt ökas, om staten, hvilken

184

Extra provinsialläkare.

hittills icke annorledes än genom beviljandet af tjenstårsberäkning åt
innebafvarne medverkat till distriktens bildande, ville derförutom
medelst något årligt bidrag understödja tillkomsten och uppehållandet
af ifrågavarande befattningar. Endast på sådant sätt synes ock rättvisa
kunna ske åt alla rikets landsdelar i fråga om statens vidare hjelp
för beredande af läkaretillgång.

Komiterade hafva på dessa skäl förenat sig om följande förslag.
Sedan fråga om inrättande å landet af ett nytt läkaredistrikt blifvit
inom en ort väckt samt vederbörande kommuner eller landsting åtagit
sig att för en tid af minst fem år med visst belopp bidraga till läkarens
aflöning, borde, derest statens bidrag till lönen äskades, framställning
derom hos Kongl. Maj:t göras antingen af landstinget, om
detsamma i kostnaden deltoge, eller i annat fall af vederbörande
kommun eller kommuner, med förslag tillika rörande station och tjenstgöringsområde
för läkaren. Funne Kongl. Maj:t efter vederbörande»
hörande den ifrågasatta läkarebefattningen vara för orten behöflig,
skulle distriktet förklaras berättigad! att, såsom ett nybildadt läkaredistrikt
— hvilket komiterade ansett lämpligen kunna kallas »extra
provinsialläkaredistrikt» — i årligt statsbidrag åtnjuta ett lika belopp
med det af distriktet i aflöning åt läkaren utfästa, dock högst 1,500
kronor, der ej Kongl. Maj:t och riksdagen för fattiga och glest befolkade
distrikt skulle finna skäl medgifva statsbidrag till högre belopp
eller på andra vilkor, än hvad sålunda i allmänhet skulle vara
bestämdt. I det från orten eller landstinget utgående aflöningsbelopp,
som skulle medföra rätt till lika stort tillskott från staten intill 1,500
kronor, finge dock ej inberäknas den förmån af fri bostad, som kunde
vara läkaren medgifven. Någon ovilkorlig föreskrift för distriktet att
förse desse extra provinsialläkare med bostad hafva komiterade likväl
icke velat ifrågasätta, med afseende å dessa tjensters mindre fasta natur,
såsom beroende allenast på förordnande, och enär det torde böra lemnas
distriktet fritt att om aflöningen efter omständigheterna bestämma.

Beviljas statsbidraget, utses af länets landsting eu styrelse för
handhafvande af ärenden angående den nya extra provinsialläkarebefattningen.
På anmälan af denna styrelse kungör Medicinalstyrelsen
derefter befattningen till ansökning ledig, på sätt om provinsialläkaretjensts
tillsättning är stadgadt, och öfversänder de inkomna
ansökningarna med eget yttrande om de sökandes kompetens till bemälda
styrelse, hvilken med lemnadt förord åt en bland de sökande
återställer handlingarna, hvarpå Medicinalstyrelsen för viss föreslagen
tid förordnar den, som på grund af det gifna förordet äfvensom skicklighet
och förtjenst anses böra komma i åtanke.

185

Extra provinsialläkarebefattning skalle ock kunna inrättas, der
kommun utan anspråk på statsbidrag till aflöning af läkare, som
af kommunen anstäldes, ville bereda denne såsom extra provinsialläkare
rätt till tjenstårsberäkning och Kongl. Maj:t, på derom gjord
ansökan, medgåfve sådan rätt och gillade framstäldt förslag om station
och tjenstgöringsområde samt om sättet för styrelses utseende och läkarens
antagande.

Desse extra provinsialläkare skulle, antingen staten bidroge till
deras aflöning eller icke, vara pligtige att, såsom vederlag för den
tjenstårsberäkning de åtnjöte, på vederbörligt förordnande inom sitt
distrikt verkställa epidemiresor, rättsmedicinska undersökningar och
andra tjenstförrättningar mot enahanda ersättning, som tillkommer
provinsialläkare, hvarjemte de skulle ställa sig till efterrättelse den
för provinsialläkare utfärdade instruktion och, om de åtnjöte statsbidrag
till sin aflöning, jemväl den för provinsialläkare fäststälda taxa.

De nuvarande distriktsläkarne skulle, när de bibehölles för en
ort eller en industriel anläggning, hvilken vore i stånd att fortfarande
såsom hittills ensam bära kostnaden för läkarens aflöning, jemväl benämnas
extra provinsialläkare och ställas lika med nyssberörde, af
staten icke aflönade extra provinsialläkare. Önskade distriktet komma
i åtnjutande af statsbidrag, egde det att derom göra ansökning i enahanda
ordning, som för nybildadt extra provinsialläkaredistrikt i sådant
hänseende vore stadgad. Äfvenledes skulle, derest tjensten stått obesatt
öfver ett år, rätt till tjenstårsberäkning ånyo sökas, på sätt om
extra provinsialläkaredistrikt i allmänhet blifvit föreskrifvet.

Förhållandet mellan extra provinsialläkaredistrikt och det provinsialläkaredistrikt,
hvarinom detsamma vore beläget, skulle förblifva lika
med nuvarande förhållandet mellan distriktsläkaredistrikt och det provinsialläkaredistrikt,
hvaraf det utgör en del. Provinsialläkaren skulle
sålunda vara skyldig att, då extra provinsialläkaretjenst vore ledig,
eller eljest vid förefallande behof, bestrida helso- och sjukvård äfven
inom den afskeda delen af distriktet, och extra provinsialläkaredistriktet
skulle lika med öfriga delar af provinsialläkaredistrikt deltaga
i de kostnader, som från distriktet borde utgå till provinsialläkarens
aflöning.

Komiterade hysa den föreställning att icke fä landsdelar skulle
komma att betjena sig af den utväg till fyllande af sitt behof af ökad
tillgång på läkare, som sålunda genom statens understöd skulle beredas.
Utsigten att kunna påräkna ett lika högt årligt statsbidrag, som, intill
ett belopp af 1,500 kronor, kunde antingen med eller utan landstingets
tillhjelp af kommunerna inom orten till läkarens aflöning sam -

186

Jemkningar

provinsiallä karedistrikts'' indelningen.

manbringas, skall efter komiterades öfvertygelse kraftigt befordra det
redan nu verksamma nitet för bildandet åt nya läkaredistrikt inom
särskilda orter. Genom inrättandet på statens bekostnad af nya provinsialläkaredistrikt
skulle åter detta nit på ett betänkligt sätt undertryckas
och intresset för uppehållandet af redan bildade enskilda läkaredistrikt
förslappas. Svårligen kunde ock undvikas att ej äldre eller
ifrågasatte nye distriktsläkare blefve genom ett i orten inrättadt nytt
provinsialläkaredistrikt obehöflige, hvarigenom skulle inträffa att en
tunga, som kommun eller enskilde redan åtagit sig eller stode i begrepp
att ikläda sig, blefve på staten opåkalladt Överflyttad.

Ehuru komiterade i saknad af derför nödig lokalutredning icke
kunnat uppgöra förslag å de kommuner, Indika framför andra borde
komma i åtnjutande af statsunderstöd för bildande af extra provinsialläkaredistrikt,
hafva dock komiterade för att kunna exempelvis
framhålla, huru komiterade tänkt sig dessa distrikt och för att kunna
ungefärligen beräkna beloppet af det statsanslag, som för ändamålet
erfordras, uppgjort en förteckning å sådana distrikt, Indika, på grund
af de mest i ögonen fallande oformligheterna i den nuvarande indelningen,
må antagas komma att under den närmaste framtiden inrättas.
Jemlikt denna förteckning, som återfinnes under den vid detta betänkande
fogade tabell n:o 3, uppgår antalet åt de distrikt, livilka komiterade
sålunda ifrågasatt, till 12. Då detta antal säkerligen skulle
på fullt lika beaktansvärda skäl, som legat till grund för det nu
gjorda förtecknandet, kunna mångdubblas och då sannnolikt jemväl
åtskilliga af de nuvarande eller indragna äldre distriktsläkaredistrikten
komme att anmäla sig till erhållande åt statsunderstöd, hafva
komiterade ansett ett anslag, förslagsvis beräknadt till 50,000 kronor,
vara för ifrågavarande ändamål erforderligt,

i Beträffande den nuvarande indelningen af provinsialläkaredistrikten
torde kunna med fog antagas, att de ögonskenligaste missförhållandena
i fråga om ett distrikts folkmängd och aflägsenheten från läkarens
station af vissa delar af distriktet skola genom nybildade extra
provinsialläkaredistrikt nöjaktigt komma att afhjelpas. Vid granskning
af den utaf komiterade upprättade karta öfver provinsialläkaredistrikten
torde framgå, att ytterligare lättnad för läkaren i hans tjenstverksamhet
och större beqvämlighet för den honom anlitande allmänheten
skulle kunna beredas dels genom jemkning af gränserna mellan vissa
distrikt och dels i ett och annat distrikt medelst eu af förändrade
kommunikationsförhållanden eller af förflyttad centralplats för rörelsen
inom distriktet påkallad flyttning af stationen; men som hvarje förslag
i sådan riktning fordrar de lokala myndigheternas och invånarnes i

187

orten hörande och, beträffande flyttning af station, jemväl ofta nog
dessa senares medverkan för uppförande af ny bostad åt provinsialläkaren,
hafva komiterade, som ansett sig. icke böra fördröja afgifvandet
af sitt betänkande för hemställan om inhemtande af yttranden
i berörda hänseenden, och icke tilltrott sig kunna utan sådana yttranden
framlägga några bestämda förslag om ändring af förefintliga oegentligheter
i distriktsindelningen, endast velat till den åtgärd Kongl.

Maj:t må finna saken föranleda angifva de jemkningar mellan distrikten
äfvensom de flyttningar af station jemte derinvid anlagdt apotek
eller medikamentsförråd, hvilka komiterade funnit företrädesvis kunna
ifrågasättas; varande deröfver af komiterade upprättad eu tabell, som
under n:o 4 finnes detta betänkande bilagd.

Genom öfverflyttandet från provinsialläkarne till förste provinsial- Mottagningar
läkarne af apoteksvisitationerna och genom fördelningen mellan samt-"*0™ st^°ien
lige desse läkare af tillsynen öfver den allmänna helso- och sjukvård af utareden
och inseendet öfver den lägre medicinalpersonalen torde provin- vårdsialläkarne
i viss mån kunna sägas hafva blifvit något mera ledige
för den enskilda sjukvården än under nuvarande förhållanden. För
att ytterligare göra dem för sådan sjukvård tillgänglige hafva komiterade
sökt bereda utväg för anordnande inom mera aflägsna delar
åt provinsialläkaredistrikt af regelbundet återkommande mottagningar
för meddelande af läkarevård. Kommuner, som önska få för sig anordnad
en dylik mottagning, skulle, derest öfverenskommelse derom
ej med läkaren redan träffats, ega att årligen före den 1 oktober i sådant
hänseende göra framställning hos Konungens befallningshafvande
i länet, hvarefter Konungens befallningshafvande, efter vederbörande
läkares och kommuners hörande, hade att med eget yttrande inom
årets utgång insända de inkomna framställningarna till Medicinalstyrelsen,
som egde att inom distriktet ordna mottagningarna å derför
lämpliga tider och ställen samt i öfrigt i ärendet besluta. För att
afseende å dylik framställning skulle kunna fästas, borde dock
vederbörande kommun eller kommuner åtaga sig att besörja eller bekosta
läkarens fortskaffning till och från mottagningsstället samt kostnadsfritt
för läkaren tillhandahålla honom lämplig mottagningslokal.

Då, efter hvad komiterade förestält sig, denna utväg skulle mångenstädes
af kommun anlitas, är att hoppas att jemväl derigenom den
öfverklagade olägenheten af provinsialläkaredistrikts vidsträckthet skall
i någon mån afhjelpas.

I fråga om den enskilda sjukvården utgör äfvenledes inom många Förråd af
provinsialläkaredistrikt aflägsenlieten af apotek eller medikamentsförråd
ett länge öfverklagadt missförhållande. medel™*

landsbygden.

188

Till afhjelpande af denna olägenhet förordnades redan genom
kongl. cirkulärbrefvet den 4 augusti 1813, att sockenapotek borde
allmänneligen inrättas, och hade, enligt Sundhetskollegii instruktion
den 6 december 1815, kollegium att hålla hand deröfver att vid sådana
redan inrättade eller vidare efter hand tillkommande sockenapotek
åtminstone de vid inträffande olycks- och sjukdomshändelser mest behöfliga
läkemedlen alltid vore att tillgå; hvarjemte genom kongl.
kungörelsen angående sockennämnder den 29 augusti 1843 sockennämnderna
på landet ålades att tillse, det de nödvändigaste till sådant
apotek hörande läkemedel måtte anskaffas och inom församlingen
vara att tillgå. Dessa sockenapotek synas ofta nog hafva föreståtts
af farmaceuter, men genom kongl. hrefvet den 1 oktober 1823 stadgades,
att sockenapotek icke vidare finge af apotekaryrkets idkare
anläggas eller underhållas. Till följd af underlåtenheten att ersätta
farmaceutiska föreståndare med andra lämpliga personer och då behofvet
af förråd af desinfektionsmedel vid epidemiska sjukdomsfall
ännu icke gjort sig känbart, synas dessa sockenapotek hafva mer och
mer råkat i glömska. Komiterade hafva ansett föreskriften om sådana
förråd vara i hög grad förtjent att upplifvas, synnerligast för beredande
af riklig och billig tillgång på desinfektionsmedel, och hafva
komiterade förty ålagt provinsialläkarne att, på kommunalnämnds begäran,
för inköp å apotek af ett förråd af läke- och desinfektionsmedel,
deribland dock gifter ej finge ingå, meddela reqvisition å lämpliga
sådana medel jemte skriftlig anvisning om deras användande, hvarefter
medlen skulle mot inköpspris, der ej betalningen till större eller mindre
del af kommunen efterskänktes, till banda hållas kommunernas medlemmar
genom kunnig sjuksköterska eller annan pålitlig person. Att
en sådan åtgärd, såväl i allmänhet som särskilt i händelse smittosam
sjukdom å eu ort utbrutit eller allmännare sjuklighet der vore
gängse, skulle blifva till gagn, torde icke vara tvifvel underkastadt,
och komiterade hafva deri icke kunnat se någon större fara för qvacksalfveri
eller läkemedlens missbruk, derest under provinsialläkarens
tillsyn dessa förråd handhafvas af tillförlitlig person. Eu lämplig
sådan hafva komiterade trott sig finna i en kunnig sjuksköterska.
Nitet för utbildandet af sjuksköterskor har i våra dagar blifvit väckt
till lif och insigtcn om gagnet af dem börjar mer och mer att spridas
bland allmänheten. Der ej tillräcklig tillgång på sjuksköterskor genom
de för deras utbildande särskilt inrättade sjukvårdsanstalter åstadkommes,
torde ock kunna förväntas att landstingen snart nog skola
draga försorg om beredande af tillfälle till utbildning af sådana å
länslasaretten. Genom anställande inom kommunen af en öfvad och

189

förfaren sjuksköterska, hvilken, vid sidan af uppdraget att å vissa
bestämda tider från sockenförrådet utdela lake- och desinfektionsmedel,
kunde anlitas för ordnande af de sjukes vård, skulle tillika beredas
en utväg för läkaren att mången gång kunna låta sina förnyade besök
hos den sjuke bero på meddelanden från sjuksköterskan. Att låta
förrådet förestås af socknens barnmorska kunde väl ock ifrågasättas;
men då denna ej bör dragas ifrån sin egentliga uppgift för att användas
i den enskilda sjukvården, för hvilken hon för öfrigt hvarken
genom sin utbildning eller verksamhet är lämplig, synes anställande
af en sjuksköterska vara att vida föredraga. Tydligt är att till föreståndare
för förrådet äfven kan utses annan pålitlig person, dock ej
någon farmaceutiskt utbildad, enär under sådan persons hand förrådet
tilläfventyrs kunde komma att missbrukas till olaga medikamentshandel.

Såväl inom som utom representationen har under de senare åren allt Läkaretaxa.
kraftigare framhållits önskvärdheten af taxebestämmelser för provinsialläkares
godtgörande för enskild sjukvård. Endast genom fastställande
af sådana kunde, å ena sidan, på förhand beräknas kostnaden
för läkarens anlitande och, å den andra, ersättning beredas provinsialläkaren
för den så kallade fattigpraktiken. Då provinsialläkaren
är en statens tjensteman, synes ock för honom böra bestämmas ett
visst arfvode för hans åtgärder i tjensten, om ock till följd af den
egendomliga beskaffenheten af hans tjenst, hvilken i fråga om den
enskilda sjukvården i mycket närmar sig det fria aftalet, detta arfvode
bör kunna efter öfverenskommelse höjas eller minskas. Oneklig! är att
läkarevården å landsbygden skulle synnerligen af befolkningen å trakter,
som äro från läkarens station aflägsna, mera komma att anlitas, om
arfvodet vore bestämdt genom taxa. Äfven om det belopp, läkaren
fordrar i ersättning, icke skulle kunna anses oskäligt, skall dock den
mindre bemedlade till följd af ovissheten om detta belopp mången
gång sky att påkalla läkarens hjelp. Komiterade förbise ingalunda,
vare sig vanskligheten af att finna taxesatser lämpliga för de olika
delarna af landet, eller de svårigheter, som vid tillämpningen af en
läkaretaxa sannolikt skola möta, men hafva dock funnit sådan taxa
under nuvarande förhållanden icke kunna undvikas. Inom riksdagen
har införandet af en läkaretaxa för provinsialläkarne framstälts såsom
ett af de främsta vilkoren för ett behörigt ordnande af sjukvården å
landsbygden och yrkandet derpå har framträdt med allt mera tilltagande
styrka, ända derhän att komiterade icke kunnat förvänta framgång
åt sina öfriga förslag, derest icke samtidigt framlades lagbestämmelser
om provinsialläkares ersättande för enskild sjukvård.

190

Provinsialläkarne sjelfve anhöllo ock redan år 1862 hos Kong!.
Maj:t om utfärdande af ny taxa för dem. Såsom i den underdåniga
ansökningen derom af den 1 februari nämnda år framhölls, fullnog
nemligen vid samma tid ännu tre särskilda taxor för läkare och kirurger
vid gällande kraft, om ock såsom föråldrade icke vidare i bruk.
Af dessa taxor var en utfärdad den 29 juli 1774 för en »provinsial
medicus», en den 6 augusti 1777 för en »medicinal doctor, Collegii medici
ledamot eller medlem» och en för »chirurg!» jemväl den 6 augusti
1777. Den förstnämnda taxan var så låg att, då en medicine doktor
enligt 1777 års taxa tillerkändes 1 rdr bko för ett sjukbesök, erhöll
provinsialläkaren för ett sådant besök blott 8 skillingar bko. Då den
förre läkaren för ett recept fick 6 sk., bekom den senare derför endast
2 sk., och då den förre för resa å landet erhöll för hvarje mil 1 rdr
bko och i dagtraktamente 2 rdr bko, jemte fri resa och fritt underhåll,
fick provinsialläkaren för hvarje mil 8 sk. och i dagtraktamente 16
sk. bko, jemte fri resa efter 2 hästar.

Under uttalande af den mening, att eu ny taxa vore af behofvet
högeligen påkallad i synnerhet för provinsialläkaren, hvilken måste
resa eller ordinera, utan att ega ifrågasätta om han finge något eller
intet för sin möda, anhöllo provinsialläkarne om upphäfvande! af taxan
den 29 juli 1774, såsom icke vidare för tidsförhållandena lämplig, och
om tillsättande af en komité för uppgörande af förslag till ny taxa.

Kongl. Maj:t fann genom nådigt bref den 5 december 1862,
enär de uti instruktionen för provinsialmedici den 29 juli 1774 intagna
taxebestämmelser icke numera voro efter tidsförhållandena afpassade
och i den del de ännu qvarstode oförändrade till följd deraf
icke heller i allmänhet vunno tillämpning, skäligt till all vidare kraft
och verkan desamma upphäfva, under förklarande tillika att, sedan
till Kongl. Maj:ts pröfning inkommit förslag till ny instruktion för
provinsialläkare, om hvars utarbetande Sundhetskollegium fått befallning,
Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida, utöfver bestämmelserna
i nådiga resereglemente! den 31 oktober 1851, provinsialläkareinstruktionen
den 13 juni 1822 och kong], brefvet den 23
juli 1856 om ersättning för besigtning af död menniskas kropp, några
ytterligare föreskrifter kunde vara erforderliga med hänseende till
vedergällning åt provinsialläkarne för lemnad sjukvård eller andra
tjenstförrättningar.

Då emellertid 1777 års taxor ännu torde, ehuru föråldrade, vara
gällande och då enligt dessa läkaren skulle vara pligtig att, om ock,
såsom af taxornas tillämpning synes framgå, endast under vissa omständigheter,
utan betalning, betjena fattige och medellöse, lärer, derest

191

provinsialläkaren skall kunna tillerkännas ersättning för fattigpraktiken,
hvilken blifvit allt mer betungande och icke med fog längre
kan åläggas provinsialläkaren utan motsvarande godtgörelse, ett upphäfvande
af jemväl 1777 års taxor vara af nöden.

Vidkommande derefter de grunder, som böra följas vid upprättandet
af förslag till taxa för provinsialläkare, hafva komiterade funnit
en för alla betalande lika taxa böra föredragas framför en efter
de betalningsskyldiges förmögenhetsställning graderad taxa. Svårigheten
att tillämpa graderade taxebestämmelser är nemligen så stor,
att dervid godtycklighet knappast kan undvikas och sålunda taxans
hufvudsakliga ändamål förfelas. Då dessutom en taxa för provinsialläkare
väsendtligen är behöflig och afsedd för den mindre bemedlade
befolkningen på landsbygden och sannolikt mindre kommer att användas
af de förmögnare, hvilka nog hädanefter som hittills komma
att oberoende af taxa lemna läkaren hans honorarium, samt då taxan
endast i högst få undantagsfall skulle komma att tillämpas i stad, der
visserligen andra taxebestämmelser än å landsbygden kunde vara
påkallade, torde en graderad taxa utan alltför känbar olägenhet
kunna undvaras.

Den jemnhet i bergningsvilkor, som torde kunna sägas i allmänhet
råda inom landets olika provinser, har äfvenledes gjort det möjligt
för komiterade att föreslå enahanda taxeafgifter för alla delar af
landet. Visserligen skulle kunna tyckas, att de långa afstånden i Norrland
bort för underlättande af läkarens anlitande derstädes betinga en
lägre ersättning för hvarje tillryggalagd mil än i Skåne eller andra
trakter, der läkarens resa för sjukbesök vanligen är inskränkt till en eller
annan mil; men då läkarens tid är lika dyrbar antingen han reser i
norra eller södra delen af landet och de långa resorna i hög grad
inkräkta på hans praktik i öfrigt, hafva komiterade ansett skäl icke
förekomma till undantagsbestämmelser för vissa landsdelar. En nedsatt
ersättning för längre resor borde dessutom billigtvis påkalla en
förhöjning af läkarearfvodet för läkarens besök vid stationen eller å
kortare afstånd derifrån, för hvilken förhöjning dock skälet bortfölle,
derest distriktet genom inrättande af extra provinsialläkaredistrikt till
sina gränser förminskades. Föränderligheten af förhållandena i de
särskilda delarna af riket skulle dessutom snart nog ådagalägga olämpligheten
af undantagsbestämmelser för vissa landsdelar och föranleda
nya sådana bestämmelser.

Beträffande ersättningsgrunden för läkarens resor hafva komiterade
haft att välja mellan väglängd och tid såsom norm för uppskattningen
af läkarens besvär.

192

Ersättningens bestämmande efter den tid, som för resan och sjukbesöket
åtgått, medgifver onekligen en viss enkelhet i uppställningen
af taxan och synes ur teoretisk synpunkt vara mest tillfredsställande,
men ett närmare öfvervägande bär dock öfvertygat komiterade om
företrädet af våglängden såsom ersättningsgrund för läkarens resor. v

Då syftet med en taxa är, bland annat, att få afgifterna så bestämda,
att de kunna på förhand beräknas och icke få bero på den
enes eller andres tillgörande eller vexla efter tillfälliga omständigheter,
kräfves i allmänhet en fäst objektiv grund för taxeersättniugens
bestämmande. En sådan grund synes framför allt önskvärd, då fråga
är om en läkaretaxa. Allt, som kan föranleda ovisshet och tvist om
läkarens rätt i afseende å godtgörelse för hans hjelp, bör med största
sorgfällighet undvikas, för att ej läkaren må neddragas i tidsödande
och retsamma tvister och derigenom det goda förhållande och det förtroende
störas, som bör råda mellan läkaren och hans klientel.

Genom bestämmandet af tiden såsom ersättningsgrund är dock
att befara att anledning skulle gifvas till en mängd tvister. Sedan
läkaren för ett sjukbesök blifvit med bud efterhemtad eller sjelf fortskaffa!
sig till stället, skall tvist kunna uppstå om timslaget, då resan
anträddes. Har uppehåll under resan inträffat, kan detta anses vara
genom läkarens förskyllan tillkommet och afdrag å ersättningen derför
mot läkarens bestridande fordras. Upptager vistandet hos den
sjuke sådan tid, att derigenom eu ny timme börjas, utsättes läkaren
för misstanke att hafva afsigtligt dragit ut på tiden för att öka sitt
arfvode. Vill läkaren hafva betaldt för sitt besvär, då han uppehåller
sig hos den sjuke, kan tvist uppstå om den tid, som bör beräknas för
återfärden; och skall han först vid återfärdens slut af den skjutsande
godtgöras, kan lätteligen inträffa, att denne af sin husbonde för liqviden
erhållit medel, beräknade för kortare tid än återfärden i verkligheten
medtagit. Ersättningen vore på förhand oberäknelig; tillfälliga
omständigheter, såsom dåligt väglag, ogynnsam väderlek eller ofall
under färden skulle, efter den betalandes uppfattning orättvist, kunna
förhöja ersättningen, och ovanan att på landsbygden noga beräkna
tiden skulle säkerligen ofta gifva anledning till ovisshet, huruvida
timtalet öfverskridits eller icke. Af dessa skäl anse komiterade, att
landsbygdens befolkning ingalunda skulle vara belåten med bestämmandet
af tiden såsom mätare för läkarens arfvode; och att vid sådant
förhållande icke heller läkaren skulle i längden vara tillfredsstäld
med en ersättningsgrund, som vore föremål för den betalandes
misstro och ovilja, torde ock kunna antagas.

193

Deremot synes våglängden erbjuda en grund för ersättningen,
hvilken, såsom faktisk, allmänt känd och lätt att kontrollera, icke bör
föranleda några stridigheter. För det allmänna föreställningssättet
hos oss utgör väglängden den naturligaste normen för godtgörelse vid
resor och någon svårighet att tillämpa denna grund torde knappast i
något fall förekomma, så noga kända äro utstånden icke blott utefter
de allmänna vägarna utan jemväl å enskilda sådana.

På samma gång väglängden af komiterade uppstälts såsom allmän
grund för bestämmandet af läkarnes ersättning vid sjukresor,
har dock för vissa fall eu beräkning efter tid ansetts icke kunna
undvaras.

När jernväg eller ångfartyg af läkaren begagnas för resa vid
sjukbesök eller när han måste tillryggalägga vägen eller någon del
deraf på båt, till häst eller till fots, synes, hellre än att stadga olika
utgifter efter väglängden för hvarje särskild! slag af nämnda befordringssätt,
hvilket blefve nog omständligt och inveckladt, tiden böra
i dessa fall väljas till ersättningsgrund. Fn dylik beräkning gör ock
möjligt att på ett lämpligt sätt bereda läkaren skälig ersättning
för väntetid under färden, i hvilken väntetid dock tiden för besöket
hos den sjuke ansetts icke böra få inberäknas.

Någon skyldighet att utan betalning betjena fattige och medellöse
hafva komiterade funnit icke med fog kunna provinsialläkare vidare
åläggas. Enligt grunderna för nu gällande fattigvårdslagstiftning tillkommer
det kommunen att sörja för sina nödstälda medlemmars sjukvård
och denna pligt bör rättvisligen icke på provinsialläkaren öfverflyttas.
Då emellertid, enligt hvad komiterade ifrågasatt, kommunerna
hädanefter skulle inom alla provinsialläkaredistrikt i så måtto bidraga
till provinsialläkarens aflöning, att distriktet borde antingen anskaffa
och underhålla bostad eller lemna viss hyresersättning åt honom, synes
billigheten fordra att någon lättnad beredes kommunen i fråga
om godtgörelsen för berörda sjukvård. Komiterade hafva derför föreslagit,
att för all läkarevård, som lemnas fattige och medellöse,
för hvilka kommun åtagit sig att betala dylik vård, skall ersättning
till provinsialläkaren af kommunen erläggas med endast hälften af de
i taxan i allmänhet bestämda arfvodesbelopp.

Denna nedsättning i arfvodet kan väl synas nog dryg, synnerligast
i fråga om sjukbesök på längre afstånd från läkarens bostad,
men då provinsialläkaren sålunda komrne att fritagas från all så kallad
fattigpraktik, hvilken af många provinsialläkare ansetts särdeles
betungande och såsom påtvingad olidlig, hafva komiterade trott sig
kunna tillstyrka eu dylik nedsättning.

XIII

Fattigprak~

tiken.

194

Lönejorköj- Sedan komiterade, såsom af föregående redogörelse torde framgå,
ning för pro-SQkt att j möiligaste måtto gorå provinsialläkarne tillgänglige för den

vmstallakare. _ . p .. ., ,

enskilda sjukvården samt genom sitt förslag till taxa, hvarom komiterade
enat sig endast under förutsättning af ökad aflöning för provinsialläkarne,
bundit provinsialläkarne vid en ersättning för samma
sjukvård, hvilken understiger hvad i sådant hänseende mångenstädes
inom landet plägat utgå, anse komiterade, med afseende jemväl å
provinsialläkarnes pligter gent emot staten och det intrång dessa kunna
utöfva på hans enskilda praktik, en förhöjning af de löneförmåner,
som tillkomma provinsialläkare, böra ega rum. Frågan om sådan
förhöjning har länge utgjort föremål för statsmakternas omtanke och
har under de senare åren af provinsialläkarne sjelfve utförligt afhandlats.
Af hvad derunder anförts har tydligen ådagalagts såväl de
dryga kostnader, som erfordras för läkarens utbildning till sitt kall,
som provinsialläkarnes korta medellifslängd och förvärfstid. För komiterade
har det synts uppenbart att, i betraktande af berörda
förhållanden äfvensom af det i allmänhet icke synnerligen höga beloppet
af de inkomster utöfver lönen, provinsialläkarne kunna förskaffa
sig, och då man besinnar angelägenheten af att för ifrågavarande vigtiga
tjenster försäkra sig om fullt dugliga sökande, man icke med fog
och rättvisa kan längre förblifva vid den nuvarande aflöningen.

Riksdagen har jemväl allt sedan år 1882, under erkännande af
de billighetsskäl, som tala för beredande åt provinsialläkarne af en
förbättring i ekonomiskt hänseende* sökt genom beviljandet af tillfälliga
tjenstgöringspenningar afhjelpa beliofvet å några ställen, der
det varit mest påtagligt. Fn vidare utsträckning af den sålunda medgifna
förbättringen har dock ansetts böra bero på slutligt ordnande
af provinsialläkarnes skyldigheter såväl mot staten som mot befolkningen
i de orter, der de hafva sin verksamhet. Då nu dessa skyldigheter
genom den föreslagna instruktionen och taxan blifvit, enligt
komiterades åsigt, till allmänhetens och den enskilda sjukvårdens fördel
utstakade, böra hinder för den tillfälliga löneförbättringens utbytande
mot en definitiv löneförhöjning icke vidare möta.

Aflöning ens De ii skiljaktighet med hänseende såväl till beloppet af läkarens

utjemning mel- inkomster utöfver lönen som till distriktets besvärlighet, hvilken före,
lhtriuSgen tjenstgörings- behandling i riksdagen förmått flera inflytelserika röster att uttala
penningav. m0|. en aumän och lika förhöjning af provinsialläkarnes fästa af löning,

under förordande i stället af en utjemning af de olika förhållandena
genom tjenstgöringspenningar till olika belopp i de särskilda
distrikten.

195

Häremot torde dock till en början kunna anmärkas, att då den
lön, som utgår från statsverket, måste anses hufvudsakligen utgöra
ersättning för de pligter, staten genom instruktionen ålägger provinsialläkaren,
samt dessa pligter öfver allt inom landet äro lika, en
olika godtgörelse från statens sida till samme tjensteman principielt
icke kan vara befogad. Anses emellertid en sådan olika godtgörelse
kunna och böra från staten utgå till provinsialläkarne, under beräkning
att den lägre aflöningen skall fyllas genom tillskott från annat
håll, synes med allt skäl den fordran kunna uppställas, att visshet må
förefinnas att tillskottet verkligen kommer att utgå.

I sådant hänseende eller beträffande frågan, huruvida ett mera
välmående och folkrikt provinsialläkaredistrikt må kunna anses erbjuda
läkaren så mycket större praktik och deraf beroende högre inkomster
än hvad ett fattigt och glest befolkadt distrikt kan lemna, att tjenstgöringspenningarna
böra i förhållande derefter bestämmas högre i det
senare än i det förra distriktet, få komiterade dock framhålla, att antagandet
af större praktik och inkomster för provinsialläkaren i mån
af distriktets folkrikhet och välmåga icke alltid är med verkligheten
öfverensstämmande. Förutom den betydelse, som i förevarande hänseende
måste tillerkännas läkarens personlighet, hvilken kan komma
praktik och inkomster att bero på andra omständigheter än medicinsk
duglighet och pligttroget tjenstenit, är att beakta ett annat förhållande,
hvilket i de med hänsyn till folkmängd och välstånd bäst lottade
distrikten utöfvar*och allt mer*syncs komma att utöfva inflytande
på provinsialläkarens förvärfsställning. Framför andra skola nemligen,
naturligt nog, dessa distrikt draga till sig de enskilt praktiserande
läkarne, hvilka i täflan med provinsialläkaren ega all utsigt
att kunna förvärfva den ekonomiskt fördelaktigaste praktiken. Provinsialläkaren
är nemligen i ett folkrikt distrikt mer än eljest upptagen
af förrättningar i statens ärenden och af resor på kommunalnämnds
kallelse för epidemisk sjukvård eller för skötsel af fattige
eller medellöse sjuke, hvilka förrättningar och resor jemte hans öfriga
embetsåliggauden hindra honom att iakttaga vissa tider för sina besök
hos de sjuke eller för sina mottagningar. Den private läkaren, som
i det närmaste sjelf väljer sin praktik, är deremot för sina patienter
mera påräknelig att träffa, och då han tillika är i tillfälle att åt sig
utse den för praktik mest lämpliga platsen inom distriktet, under det
att provinsialläkaren är bunden vid sin station, som ofta nog är vald
för att läkaren må, så vidt möjligt, vara lika tillgänglig för hela sitt
distrikt och hvilken derför icke alltid är för hans enskilda praktik
mest tillfredsställande, skall icke sällan den private läkaren utan att

196

Fixa tjenstgöring
spenningar.

han för öfrig! i läkareduglighet öfvergår provinsialläkaren, lyckas
framför denne bereda sig en inkomstgifvande praktik.

Men äfven förutsatt att ett distrikt skulle vara för provinsialläkaren
mera inkomstbringande än ett annat, kan dock detta förhållande,
äfven af andra orsaker än genom täflan med private läkare, snart nog
komma att förändras. Genom uppkomsten af ett nytt extra provinsialläkaredistrikt
brytes provinsialläkaredistriktet sönder och inkomsten
kan till följd deraf åtminstone till eu tid komma att minskas.
Inrättandet af en ny kommunikationsled kan draga rörelsen åt ett
annat håll och göra läkarens station mindre beqvämlig för sjukvården
inom distriktet. Slutligen kunna ock försämrade konjunkturer för ortens
näringslif nedsätta välståndet och dermed ock förmågan att godtgöra
läkaren, såsom erfarenheten visat i några af de norrländska
distrikten.

Denna föränderlighet i inkomster, som inom några år kan göra
ett för läkaren mera inkomstbringande distrikt till ett klent sådant
och tvärtom, utgör i komiterades tanke ett afgörande skäl mot eu
klassificering af distrikten efter den inkomst utöfver lönen, distrikten
kunna anses gifva.

Obestridligt är dock, att vissa provinsialläkaredistrikt på grund
af fysiska och klimatiska orsaker, ringa folkantal och stor utsträckning
äro mer än andra besvärliga att sköta, på samma gång de vanligen
gifva lägre inkomster af den enskilda praktiken. Ett billigt afseende
härå ligger ock till grundfel'' de så kallade fixa tjenstgöringspeuuingarna,
Indika tid efter annan till ett sammanlagdt belopp af

17,300 kronor beviljats 22 särskilda provinsialläkaredistrikt, företrädesvis
inom Norrbottens, Vesterbottens och Jemtlands län. Dessa vid
distrikten fastade, på grund af särskilda för distriktet egendomliga
förhållanden tillkomna lönetillskott hafva komiterade ansett ega fog
och åtminstone icke böra indragas förr än, efter vederbörandes hörande,
utrönts, att distriktet genom förändrade folkmängds- och kommunikationsförhållanden
vunnit likställighet med provinsialläkaredistrikten i
allmänhet; och som komiterade icke varit i tillfälle att anställa den
för hvarje särskild! distrikt i sådant hänseende nödiga utredning, har
förslag om indragning i större eller mindre män af ifrågavarande
tjenstgöringspenningar icke kunnat af komiterade framställas.

Utöfver denna redan genomförda förhöjning af aflöningen i några
få, synnerligen besvärliga eller glest befolkade distrikt, förmena dock
komiterade, att någon olika aflöning i ena eller andra distriktet på grund
af detsammas större eller mindre besvärlighet icke bör ega rum.
Utom det att synnerlig svårighet möter för att i andra än ofvan be -

197

rörda, mera ögonskenlig» fall bestämma skilnaden i besvärlighet mellan
särskilda distrikt, har behof af förhöjd aflöning jemväl för andra
än förberörda 22 distrikt för vinnande af sökande icke visat sig; och
om äfven vissa distrikt skulle finnas mindre begärliga än andra och
till följd deraf företrädesvis komma att tillfalla yngre, mindre meriterade
läkare, saknas dock skäl att för dessa distrikt förhöja aflöningen,
då utvägen att med ökade tjenstår vinna transport till ett beqvämligare
distrikt i de flesta fall torde stå läkaren öppen.

Komiterade hafva af dessa skäl och i öfverensstämmelse med den
uppfattning i ämnet, som Medicinalstyrelsen i underdånigt utlåtande
den 10 oktober 1881 uttalat, ansett att en lika aflöning bör fastställas
för samtlige provinsialläkare, med undantag allenast för de särskilda
distrikt, för Indika så kallade fixa tjenstgöringspenningar redan äro
beviljade och kunna tills vidare medgifvas.

I fråga om utgångsaflöningens belopp hålla komiterade före, att Ajiöningens
detsamma icke skäligen kan sättas lägre än till 2,500 kronor eller belopp.
500 kronor utöfver den nuvarande utgångslönen. Genom indragning
af de sedan år 1878 utgående tillfälliga tjenstgöringspenningarna,

20,000 kronor, skulle 38 provinsialläkare i verkligheten icke genom
den föreslagna löneförhöjningen komma att åtnjuta någon tillökning i
sin aflöning, och en provinsialläkare, som af de tillfälliga tjenstgöringspenningarna
årligen bekommit 1,000 kronor, skulle till och med lida
ett afdrag af 500 kronor. Med afseende å den tillfälliga beskaffenheten
åt dessa tjenstgöringspenningar torde dock nu anmärkta förhållande
icke i och för sig behöfva föranleda någon särskild åtgärd
för desse provinsialläkare. Att af aflöningen en del bör utgå i fäst
lön och en del i tjenstgöringspenningar öfverensstämmer med de grunder,
som allmänt tillämpats vid de under senare åren genomförda
löneregleringar och torde jemväl vid denna nu ifrågavarande böra iakttagas.
Enligt komiterades förslag skulle af utgångsaflöningen tre fjerdedelar,
eller 1,875 kronor, beräknas såsom lön och den återstående fjerdedelen,
625 kronor, såsom tjenstgöringspenningar. En dylik fördelningsgrund
mellan lön och tjenstgöringspenningar finnes tillämpad i fråga om
visse tjensteman, ehuru visserligen i allmänhet vid reglering af tjenstemäns
aflöning en tredjedel af aflöningen ansetts böra utgå i tjenstgöringspenningar
mot återstoden i fast lön. Grunden till tjenstgöringspenningarnas
bestämmande till en fjerdedel af aflöningen synes hafva
varit lönens eller arfvodets ringare belopp i och för sig eller i förhållande
till andra inkomster i tjensten; och då provinsialläkarnes
löner i jemförelse med aflöningen för andre statens tjensteman äro
lågt satta, under förutsättning att inkomsterna utöfver lönen skola fylla

198

Ålder still äg (].

Semester.

hvad för läkarens bergning erfordras, men provinsialläkarne i händelse
af sjukdomsfall gå i mistning af icke blott tjenstgöringspenningarna
utan jemväl dessa extra inkomster, torde det vara nog hårdt att af
provinsialläkaren i dylikt fall fordra afståendet af en tredjedel af ett
aflöningsbelopp af endast 2,500 kronor.

Komiterade hafva utöfver det redan nu till provinsialläkarne
efter tio års tjenstgöring utgående ålderstillägg å 500 kronor föreslagit
ett andra ålderstillägg efter femton års tjenstgöring likaledes
å 500 kronor: och torde grundade skäl härför föreligga icke
blott i eu billig hänsyn till den af statistiska beräkningar styrkta erfarenheten
att provinsialläkarne af sin mödosamma och ansträngande
tjenst ofta nog tidigt utslitas och i medeltal uppnå en lägre lefnadsålder
än andre tjensteman, utan ock i jemförelse med löneregleringar
för andra kårer, för livilka, der två ålderstillägg beviljats, ett tidigare
inträde för första ålderstillägget medgifvits, än hvad för provinsialläkarne
nu blifvit ifrågasatt.

Behofvet för provinsialläkaren af semester för att dels kunna åtnjuta
någon tids hvila från ansträngningar och dels ega tillfälle att
genom besök å större sjukhus och bevistandet af kliniker vidga sin
blick och sina kunskaper har synts komiterade så trängande, att komiterade
funnit denna förmån med långt mindre skäl kunna förvägras
provinsialläkaren än andre statens embets- och tjensteman, hvilka numera
allmänt åtnjuta semester.

Enär för provinsialläkaretjenstens uppehållande under semester
icke finnas att tillgå andre läkare, som äro skyldige att endast mot
åtnjutande af motsvarande andel af tjenstgöringspenningarna bestrida
tjenstår, och följaktligen större kostnader för statsverket än eljest äro
förenade med sådan semester, hafva dock komiterade inskränkt rätten
dertill till de provinsialläkare, hvilka redan tio år innehaft sådan
tjenst och således hunnit den ålder, då någon hvila från arbetet icke
kan utan men för helsan undvaras. Beviljandet af semester skulle
för öfrig! bero på Medicinalstyrelsens pröfning, huruvida hinder deremot
möter eller icke; och skulle provinsialläkaren vara pligtig att
tillhandahålla eller bekosta bostad under tiden för vikarien. Tiden
för semestern har af komiterade föreslagits alternativt till eu månad
hvarje år eller till två månader hvart annat år, då en mera utbredd
sjuklighet inom distriktet kunde för ett år lägga hinder i vägen för dylik
semester och läkaren ett annat år för sina studier och särskild!
för besök af kliniker i utlandet kunde draga större nytta af en
längre ledighet.

199

Statens kostnad för ifrågavarande semester hafva komiterade förslagsvis
beräknat till 15,810 kronor. Enligt komiterades tabell n:o 1
hade af de under år 1886 i tjenst varande provinsialläkarne 64 hunnit
den tjenstadel-, att rätt till semester enligt förslaget skulle tillkomma
dem. För innevarande år utgör antalet 62, och då vikariatsarfvodet med
den tillgång på unge läkare, som för framtiden kan väntas, torde kunna
beräknas till 6 kronor om dagen och reseersättningen till vikarien kan
i medeltal uppskattas till 75 kronor, samt således statens kostnad för
hvarje semesterberättigad provinsialläkare skulle uppgå till 255 kronor
om året, hafva komiterade funnit sig kunna stanna vid ofvannämnda
förslagssumma. Antagligen kommer äfven denna summa att många
år underskridas, enär svårigheten för läkaren att lemna sin praktik
och derigenom förlora en god del af sina inkomster torde komma
att hindra många läkare att begagna sig af rätten till semester.

I öfrigt hafva några andra förändringar af de i allmänhet stadgade vilkor för
vilkor för nya lönestaters tillämpning icke af komiterade ifrågasatts, den nya lön*-än att dels provinsialläkare skulle medgifvas att, derest Medici- “Tampning''.
nalstyrelsen funne sådant utan hinder för tjenstens uppehållande kunna
ske, få med tjensten förena jemväl befattning å kommuns stat,
hvarmed åsyftats att i ortens intresse göra det för provinsialläkaren
möjligt att kunna förestå en sjukstuga eller ett mindre sjukhus, och
dels att provinsialläkare icke skulle vara skyldig att afstå sina tjenstgöringspenningar
i de fall, då vid honom beviljad kortare tjenstledighet
vikarie ansåges icke behöflig och således tjensten funnes med afseende
å det inom distriktet för tillfället rådande goda helsotillståndet
kunna vara tillsvidare obesatt.

De af komiterade nu afhandlade löneförmåner för provinsialläkare
skulle fortfarande såsom hittills bestridas uteslutande af statsverket.

Vid sidan af denna från staten utgående aflöning åtnjuta dock redan
nu provinsialläkarne inom vissa distrikt eu förmån, som utgöres af
distriktets kommuner.

Alltsedan år 1854 har nemligen för inrättande af nytt provinsial- Bostad.
läkaredistrikt gjorts till vilkor, att det nya distriktet förbundit sig att
åt provinsialläkaren anskaffa och underhålla fri bostad. I de provinsialläkaredistrikt,
som sedan nyssnämnda år inrättats, äfvensom i några
andra, der denna förmån frivilligt lemnats, eller i tillhopa 75 distrikt,
bekostar distriktet sådan bostad, hvarjemte i 3 distrikt lemnas provinsialläkaren
viss hyresersättning. I de återstående 59 distrikten
åter bidraga kommunerna hvarken till fri bostad eller hyresersättning
åt provinsialläkaren.

200

Hyresersätt ning.

För denna olikhet finnes väsendtligen ej annan grund än den
omständighet, att tjensterna tillkommit före eller efter år 1854.
Då denna grund icke lär kunna tillerkännas giltighet och då distrikten
rättvisligen synas höra åläggas samma skyldigheter för åtnjutande
af enahanda förmåner, hafva komiterade ansett förbindelsen
att anskaffa och underhålla bostad böra utsträckas jemväl till
de äldre provinsialläkaredistrikten. I dessa distrikt ega ej mindre än
51 provinsialläkare sin station i en stad, och då lefnadskostnaderna i
en sådan i allmänhet äro högre än på landsbygden, samt provinsialläkarens
inkomster utöfver lönen i ett dylikt distrikt numera ofta nog
äro genom medtäflande läkares praktik mera inskränkta än i ett från
stad aflägset distrikt, synes äfven af dessa skäl och då nu i öfrig!
fråga är om en allmän lönereglering för provinsialläkare, vid hvilken
reglering lika löneförmåner böra bestämmas för tjensteman af samma
klass och med samma pligter, giltig anledning föreligga att göra provinsialläkarne
i de äldre distrikten i afseende å rätt till fri bostad
likstälde med öfrige provinsialläkare.

Skyldigheten att åt provinsialläkare anskaffa och underhålla bostad
har förty ansetts böra genom allmän författning åläggas alla provinsialläkaredistrikt
inom riket och kostnaden derför, derest densamma ej, på
grund af landstings beslut, utgår af landstingsmedel, böra bestridas af
distriktets samtliga till kommun inom distriktet skattskyldiga medlemmar
efter de grunder, som gälla för kommunalutskylders utgörande.

För ett närmare bestämmande af denna skyldighet äfvensom för
utstakande af läkarens rättigheter och åligganden i fråga om bostadens
nyttjande och underhåll äfvensom för ordnande af sättet för förvaltningen
af ärenden angående densamma, hafva komiterade funnit af
vigt att bostadsreglemente utfärdas, och har förslag dertill af komiterade
uppgjorts.

Då likväl inom åtskilliga distrikt och icke minst i sådana, der
läkarestationen är förlagd i stad, distriktet kunde finna för sig lämpligare
att i stället för bostad lemna läkaren hyresersättning, torde
rättighet dertill böra lemnas distriktet. Vid sådant förhållande och
då således friheten att välja det ena eller andra sättet för utgörande
af ifrågavarande allmänna skyldighet skulle stå hvarje provinsialläkaredistrikt
öppen, lärer man icke kunna undgå att, för vinnande
af likställighet mellan distrikten, i den allmänna författningen bestämma
med hvilket belopp denna ersättning bör såsom aflösning från
natur aprestationen utgå. Ett fastställande af visst belopp för hyresersättningen
torde ock vara nödigt ej mindre till förebyggande af alla

201

tvister om skälig sådan ersättning, än ock till undanrödjande af ovisshet
hos sökande om de med tj ensten förenade fasta förmåner.

Enligt inhemtade upplysningar från de provinsialläkare, hvilka
för närvarande sakna fri hostad, erlägga 10 af desse i hyra mellan 300
kronor och 500 kronor samt 52 en hyra, öfverstigande 600 kronor; och
utgör medeltalet af samtliga hyresbeloppen omkring 800 kronor. Då
under de senare åren väl knappast en provinsialläkarebostad uppförts
för mindre kostnad än 15,000 kronor, hafva komiterade, i betraktande
å ena sidan af nyss anförda hyresbelopp och å den andra af det mot
räntan å byggnadskapitalet samt underhållskostnaden svarande årliga
uppskattningsvärdet af en bostadslägenhet af den beskaffenhet, som i det
af komiterade upprättade bostadsreglemente föreslagits, ansett ett belopp
af 750 kronor om året kunna fastställas såsom skälig lösen för utgörandet
af bostadsförmånen in natura. Då af provinsialläkarens bostad två
rum, eller mottagnings- och väntrummen, måste afses mera för distriktets
än för läkarens eget och familjens behof, ligger äfven i denna omständighet
ett skäl att icke nedtrycka ersättningen under det af komiterade
föreslagna belopp.

I fråga om handhafvande! af ärenden angående provinsialläkares
hostad eller uppbörd och utbetalning af hyresersättning hafva komiterade
i så måtto räknat på landstingens nit för helso- och sjukvården
inom länen, att komiterade föreslagit, att landstingen skulle för hvarje
länets provinsialläkaredistrikt för sådant ändamål utse en styrelse af
i orten boende män. Skulle, såsom komiterade jemväl förutsatt, af
landsting komma att beviljas större eller mindre bidrag till hyresersättning
eller uppförande och underhåll af bostad åt provinsialläkaren,
egde landstinget sjelf! bestämma om sättet för redovisningen
af det sålunda utgående bidraget.

Slutligen torde böra här anmärkas, att komiterade väl funnit sig Ändringar i
böra hemställa om några ändringar i helsovårdsstadgan, föranledda af ^tadgan^ch
bestämmelser i det af komiterade uppgjorda instruktionsförslaget, men andra författi
{ifrigt ansett de förändringar i särskilda reglementen angående barn- * i"n9armorskor,
fältskärer och vaccinatörer, som till följd af komiterades
förslag kunna finnas nödiga, lämpligast böra, så vidt komiterades
förslag vinner nådigt bifall, genom Medicinalstyrelsens föranstaltande
vidtagas.

SÄRSKILD MOTIVERING.

RubriJcen.

Instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom
visst område anstälde,1 äfvensom för andre, som läkarekonsten

utöfva.

Enligt ordalydelsen af rubriken till det af komiterade framlagda
instruktionsförslag afser detsamma dels sådane läkare, som äro för
helso- och sjukvården inom visst område anstälde, dels ock andre, som
läkarekonsten utöfva. Denna rubrikens ordalydelse kan möjligen synas
vara alltför vidt omfattande, då förslaget innehåller särskild instruktion
endast för de olika slag af läkare, som för närvarande äro eller
enligt komiterades förslag skulle blifva anstälde för helso- och sjukvården
inom visst område, nemligen förste provinsialläkare, provinsialläkare,
extra provinsialläkare samt stads- eller stadsdistriktsläkare,
hvaremot detsamma icke afser att åvägabringa någon förändring i de
särskilda instruktioner, som finnas utfärdade för andre i statens tjenst
anstälde läkare, såsom militärläkare, fängelseläkare, hospitalsläkare
eller jernvägsläkare, och ännu mindre att meddela någon fullständig
instruktion, att iakttagas af läkare, Indika, utan att vara i statens
tjenst anstälde, endast enskildt meddela läkarevård. Då likväl, jemte
de mera speciella föreskrifterna för förste provinsialläkare, provinsialläkare,
extra provinsialläkare samt stads- och stadsdistriktsläkare, i en
särskild afdelning af förslaget äro sammanförda åtskilliga allmänna
bestämmelser, Indika gälla samtlige dessa läkare och derför icke
kunnat, utan öfverflödiga upprepningar eller hänvisningar, inryckas
i hvar och en af de för dessa läkare afsedda afdelningar samt
dessa bestämmelser äro af så allmängiltig natur, att de icke blott äro
tillämpliga för ofvan sist uppräknade läkare, utan äfven måste lända
till ovilkorlig efterrättelse för en hvar, som inom vårt land utöfvar
läkarekonsten, hafva komiterade till förebyggande åt den missuppfattning
hos andre läkare än de i förslaget särskildt omtörmälde, att
ifrågavarande allmänna bestämmelser icke vore för dem bindande,
funnit sig böra, i likhet med hvad af Medicinalstyrelsen vid affattande

203

af dess förslag iakttagits, gifva rubriken en så omfattande lydelse, att
icke blott de läkare, som förslaget närmast afser, utan äfven alla
andra, som inom vårt land utöfva läkarekonsten, skola vara skyldige
att vid utöfning af sin verksamhet ställa sig dessa allmänna bestämmelser
till noggrann efterrättelse.

För lättare öfversigt och undvikande af svårigheter eller misstag Par agraffeijvid
uppsökande af särskilda paragrafer i olika afdelningar i förslaget, denderest
flera paragrafer tillhörande olika afdelningar fått samma nummer,
hafva komiterade ansett lämpligast att låta paragrafernas nummerföljd
fortlöpa genom hela förslaget.

Förste provinsialläkare. §§ 1—17.

Främst bland de läkare, som äro anstälde för helso- och sjuk- § 1-. i.
vården inom visst område, stå enligt komiterades förslag förste provinsialläkare.
I moment 1 af § 1 bestämmes till en början förste
provinsialläkarens dubbla ställning såsom dels förste provinsialläkare
inom det län, i hvars residensstad han är stationerad, dels provinsialläkare
för det intill länsresidenset närmast belägna provinsialläkaredistrikt;
hvarefter i korthet och till deras hufvuddrag angifvas de
tjenståligganden i allmänhet, hvilka tillkomma förste provinsialläkaren
i denna hans egenskap. Beträffande förste provinsialläkares skyldigheter
såsom provinsialläkare gälla för honom de för andre provinsialläkare
inom riket i denna instruktion gifna bestämmelser, med den
inskränkning, som i 2 momentet af denna § omförmäles.

Förste provinsialläkares tjenståligganden i allmänhet hafva här
blifvit angifna, såvidt möjligt i ordning efter deras inbördes vigt och
betydelse för den allmänna helso- och sjukvården. Tillsynen öfver
denna helso- och sjukvård inom länet skulle naturligen blifva förste provinsialläkarens
främsta och hufvudsakligaste uppgift. Dernäst skulle tillkomma
honom att verkställa de särskilda förrättningar, som i den allmänna
helso- och sjukvårdens intresse blifvit honom i hans instruktion
ålagda eller åt honom af myndighet uppdragas. Vidare skulle han såsom
sakkunnigt biträde åt Konungens befallningshafvande inom länet med
råd och anvisningar i sanitära frågor tillhandagå bemälda myndighet
för befrämjande af dess verksamhet för den allmänna helso- och sjukvården,
äfvensom meddela sådana råd och anvisningar åt menigheter
inom länet. Yttermera skulle han hafva att öfver den vid det civila medicinalväsendet
inom länet anstälda personal utöfva tillsyn, såvidt dess
verksamhet fäller inom området för den allmänna helso- eller sjukvården,

204

samt att i sådant afseende med uppmärksamhet följa denna verksamhet.
Slutligen skulle det åligga honom att insamla och vetenskapligt bearbeta
uppgifter angående allmänna helso- och sjukvårdsförhållanden
inom länet för utrönande af orsakerna till vanligen förekommande
sjukdomar och lämpligaste medlen till deras hämmande eller förebyggande,
hvarigenom ett vidsträckt fält för hans verksamhet öppnats.

Dessa äro i största allmänhet de olika sidorna af förste provinsialläkarens
verksamhet i denna hans egenskap. De närmare bestämmelser,
han vid utöfningen af sin verksamhet i nämnda olika afseenden
skulle hafva att ställa sig till efterrättelse, meddelas i 4 och följande §§
i den utfärdade instruktionen och skola vid en hvar af dessa §§ utförligare
behandlas.

§ 1: 2. Sedan i 1 momentet af denna § angifvits de åligganden, hvilka skulle
tillkomma förste provisialläkaren såsom sådan, bestämmes i §:us 2:a
moment förhållandet mellan denna hans hufvudsakligaste och väsendtligen
verksamhet, å ena, och hans verksamhet såsom provinsialläkare,
å andra sidan. Då det uppenbarligen icke är möjligt för en förste
provinsialläkare, om än aldrig så verksam och nitisk, att på samma
gång nöjaktigt fullgöra alla de maktpåliggande och vigtiga åligganden,
hvilka skulle tillkomma honom såsom förste provinsialläkare, och tillika
utan någon inskränkning uppfylla alla de skyldigheter, hvilka skulle
åligga honom såsom provinsialläkare inom det honom anvisade provinsialläkaredistrikt,
måste stundom, och detta i ganska betydlig utsträckning,
hans verksamhet i det ena afseende^ utgöra hinder för honom
att bestrida sina åligganden i det andra. Såvida det med förste
provinsialläkareinstitutionen afsedda ändamål skall vinnas, måste, på
sätt i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, förste provinvinsialläkarens
tjenståligganden såsom provinsialläkare i viss mån stå
tillbaka för hans verksamhet såsom förste provinsialläkare, då han
ju i främsta rummet vore anstäld för den allmänna helso- och sjukvården
inom länet. För att icke hämmas i'' denna sin hufvudsakliga
verksamhet måste följaktligen förste provinsialläkaren vara befriad
från fullgörande af de honom såsom provinsialläkare åliggande
skyldigheter, då dessa skulle hindra honom i utöfningen af hans förste
provinsialläkarebefattning. De med provinsialläkaretjensten förenade
skyldigheter, hvilkas ovilkorliga fullgörande vid påfordran skulle
öfver höfvan inkräkta på och i det närmaste omöjliggöra förste provinsialläkarens
verksamhet för den allmänna helso- och sjukvården
inom länet, äro hufvudsakligen meddelande af enskild sjukvård och
verkställande af tjenstresor, hvarom anmodan af vederbörande kommunalnämnder
till honom framställes. Från den skyldighet i dessa

205

afseenden, som ålåge honom såsom provinsialläkare, måste följaktligen
förste provinsialläkaren vara befriad, när helst hans tid vore upptagen
af hans verksamhet såsom sådan. Då detta icke vore fallet, kunde
han deremot icke undandraga sig att äfven i nämnda afseenden sjelf utöfva
sin provinsial läkarekonst. Förste provinsialläkaren skulle sålunda
icke ega rätt att tillkännagifva, att han af sin verksamhet såsom förste
provinsialläkare vore en gång för alla eller för viss längre utsträckt tid
förhindrad att meddela enskild sjukvård inom sitt provinsialläkaredistrikt
eller verkställa tjenstresor af omförmälda beskaffenhet, utan allmänheten
inom distriktet skulle kunna när som helst påkalla hans biträde i dessa
afseenden, och förste provinsialläkaren tiuge i hvarje särskild! fall
vid hinder för honom till biträdande provinsialläkaren öfverlåta utförandet
af den begärda åtgärden. Huruvida förste provinsialläkaren
vore hindrad eller icke, torde ej kunna bestämmas af någon annan
än honom sjelf, och ett förklarande af honom, att lian af sin
verksamhet såsom förste provinsialläkare vore för tillfället förhindrad
att meddela den äskade läkarevården eller verkställa den ifrågasatta
tjenstresan, måste vara tillfyllestgörande för hans befrielse i detta afseende.
Arten af hans verksamhet såsom förste provinsialläkare förutsätter
utom annat ofta nog ett sorgfälligt och tidsödande utarbetande
åt utlåtanden, berättelser eller statistiska beräkningar, och fordrar derför
att han skall under den för detta utarbetande erforderliga tiden ega
åtnjuta den befrielse från sina åligganden såsom provinsialläkare, som
ofvan angifvits, äfven om det af nämnda verksamhet orsakade hinder
icke i vanlig mening skall kunna anses såsom laga förfall.

Då förste provinsialläkaren af sin verksamhet för den allmänna § 2:
lielso- och sjukvården funne sig förhindrad att i ofvan uppgifva
afseenden lemna allmänheten inom sitt provinsialläkaredistrikt det
biträde, han i sin egenskap af provinsialläkare eljest skulle varit
skyldig lemna, måste staten draga försorg derom, att erforderligt biträde
åt denna allmänhet vid sådana tillfällen finnes att tillgå. Härför
bär också blitvit sörjdt genom den i förevarande § gifna bestämmelse,
att en legitimerad läkare alltid skall vara förordnad såsom medhjelpare
åt förste provinsialläkaren, med liufvudsakligt åliggande att
i fall af förhinder för förste provinsialläkaren inom dennes provinsialläkaredistrikt
meddela enskild sjukvård och på anmodan af ordförande
i kommunalnämnd verkställa tjenstresor. Denne medhjelpare, som af
komiterade benämnts biträdande provinsialläkare, med fästadt afseende
å hans nu nämnda hufvuduppgift, skulle vid utöfvandet af denna sin
verksamhet hafva att ställa sig till efterrättelse hvad i instruktionen för
provinsialläkare finnes i nu ifrågavarande hänseenden föreskrifvet.

206

Hvad särskilt beträffar skyldigheten att på anmodan åt'' ordförande
i kommunalnämnd verkställa tjenstresor, kommer utan tvilvel förste
provinsialläkaren att i allmänhet sjelf verkställa dessa resor, hvilka,
såsom afseende den allmänna sjukvården inom distriktet, nära sammanfälla
med förste provinsialläkarens verksamhet i denna hans egenskap.
Endast då förste provinsialläkaren vore af sina resor eller
eljest i ett eller annat fall af sin verksamhet såsom förste provinsialläkare
förhindrad att verkställa resor åt nu ifrågavarande beskaffenhet,
skulle dessa komma att företagas af den biträdande provinsialläkaren;
och torde öfverenskommelse mellan förste provinsialläkaren
och biträdande provinsialläkaren lätt nog kunna träffas, i hvilka
fall dylika resor skola af den ene eller andre af dem verkställas
och huru biträdande provinsialläkare skall kunna erhålla underrättelse,
när sådana resor skola af biträdande provinsialläkaren företagas.

Jemte nu angifna verksamhet såsom biträde åt förste provinsialläkaren,
i fall af förhinder för denne, i vården om hans provinsialläkaredistrikt,
skulle biträdande provinsialläkare hafva att vid förfall
för förste provinsialläkaren fullgöra vissa af dennes åligganden
såsom förste provinsialläkare eller såsom provinsialläkare, hvilka
icke tåla uppskof, till dess förfallet för förste provinsialläkaren upphört.
Förste provinsialläkaren måste nämligen, på sätt i § 14 i instruktionen
närmare förmäles, årligen verkställa tjenstresor inom länet,
hvilka beräknats upptaga i medeltal eu tid åt två månader om året,
och skulle dessutom ofta nog komma att åt åtskilliga tjenst!örrättningar i
sin egenskap af förste provinsialläkare vara för längre eller kortare
tider så upptagen, att vissa andra åt de honom tillkommande åligganden
måste tillsvidare anstå. Då likväl stundom de åligganden, som sålunda
måste af förste provinsialläkaren tillsvidare eftersättas, kunde påkalla
skyndsamt utförande eller i ett eller annat afseende vara af synnerlig
vigt, hafva desamma ansetts lämpligen kunna anförtros åt den biträdande
provinsialläkaren. Sådana åligganden är o dels upprättande och insändande
till Medicinalstyrelsen å föreskrifna bestämda tider, nämligen
i början och slutet af hvarje månad, af uppgifter angående sjukdomsfall
af smittosam art, hvarom närmare förmäles i § 12, dels ock utförande
af tjenstfÖrrättningar inom provinsialläkaredistriktet, hvilka
tillkomme förste provinsialläkaren i hans egenskap af provinsialläkare
och till hvilkas verkställande förordnande af vederbörande myndighet
vid förfall för förste provinsialläkaren meddelades biträdande provinsialläkaren;
hvarförutom, då förste provinsialläkaren vore af laga förfall
hindrad att verkställa honom i denna hans egenskap åliggande för -

207

rättningar, biträdande provinsialläkaren skulle, derest han tunnes dertill
lämplig kunna förordnas att verkställa äfven sådana förrättningar.

Genom den i förevarande § biträdande provinsialläkaren ålagda
skyldighet att i uppgifna hänseenden biträda förste provinsialläkaren
såväl i hans verksamhet såsom förste provinsialläkare som i utöfningen
af hans provinsialläkaretjenst, hafva enligt komiterades öfvertygelse,
ej mindre de kraf, som från det allmännas sida kunna och böra
ställas på förste provinsialläkaren i denna hans egenskap, än äfven
alla berättigade anspråk från enskilde eller kommuner inom hans
provinsialläkaredistrikt på erhållande af enskild sjukvård eller verkställande
af tjenstresor blifvit på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Det med biträdande provinsialläkares anställande afsedda ända- § 2: 2.
mål skulle dock vara i väsendtlig mån förfeladt, derest biträdande
provinsialläkarebefattningen någonstädes komme att för längre eller
kortare tid förblifva obesatt. Enligt komiterades förslag skulle biträdande
provinsialläkare antagas endast på förordnande, hvilket
skulle kunna af Medicinalstyrelsen meddelas antingen på viss tid eller
tills vidare. I törra fallet, då biträdande provinsialläkare icke kunde
lemna befattningen, förrän tiden för förordnandet gått till ända, kunde
Medicinalstyrelsen alltid på förhand anskaffa annan legitimerad läkare,
villig att, derest så skulle erfordras, åtaga sig ett förordnande såsom
biträdande provinsialläkare, derest den förut förordnade icke skulle
vilja med förordnandet fortfara. Vore åter förordnande såsom biträdande
provinsialläkare gifvet tillsvidare, skulle det kunna inträffa, att eu biträdande
provinsialläkare, som önskade afgå från sin befattning, derom
gjorde anmälan hos Medicinalstyrelsen så oförväntad!, att bemälda myndighet
tilläfventyrs icke kunde anskaffa annan legitimerad läkare, som
vore beredd att öfvertaga befattningen, då den afgående biträdande provinsialläkaren
lemnade densamma. För att förekomma sådant har i detta
moment föreskrifvits, att, om förordnande för biträdande provinsialläkare
vore gifvet tills vidare och biträdande provinsialläkare ville varda derifrån
fri, han derom skulle hos Medicinalstyrelsen göra anmälan minst
två månader före den tid, då han önskade lemna förordnandet. Genom
detta stadgande bör säkerhet hafva vunnits derför, att biträdande provinsialläkarebefattningen
aldrig skall ligga nere, då dessutom Medicinalstyrelsen
antagligen alltid komme att hafva till förfogande yngre
legitimerade läkare, hvilka såsom stipendiater eller pensionärer i fåltläkarekåren
vore skyldige att mottaga förordnande, som lemnades dem af
Styrelsen, och hvilka säkerligen städse skulle befinnas särdeles villige att

208

åtaga sig dylika förordnanden, derest mot all sannolikhet icke i orten
skulle finnas att tillgå någon läkare, benägen att öfvertaga detsamma.

Förste provinsialläkarebefattning skulle tillsättas i samma ordning
som provinsialläkaretjenst. De närmare föreskrifterna derom återfinnas i
§ 19 i iustruktionsförslaget. Med afseende å de särskilda egenskapei,
som fordras för ett ändamålsenligt utöfvande af förste provinsialläkarebefattning,
hafva dock vid upprättande af förslag till sådan befattning
ansetts böra följas andra grunder än vid upprättande af förslag
till provinsialläkaretjenst. Enligt bestämmelserna i åberopade § 19
skola, såsom hittills, på förslag till provinsialläkaretjenst efter tjenståldern
af Medicinalstyrelsen uppföras tre af de sökande, der så många
anmält sig, och skall'' Medicinalstyrelsen tilldela sitt förord åt den bland
de sökande, som med afseende å aflagda kunskapsprof, eller eljest
ådagalagd skicklighet, äfvensom föregående tjenstgöring och lämplighet
för tjensten, anses böra vid tillsättningen komma i åtanke. Vid tillsättande
af förste proviiisialläkarebefättning äro enligt komiterades
åsigt dessa grunder icke tillämpliga. Eu förste provinsialläkare måste
i främsta rummet vara vetenskapligt anlagd, sfi att han eget både
vilja och förmåga att oaflåtlig! följa den allmänna hygienens utveckling
såväl inom som utom landet och att tillämpa den vetenskapliga
forskningens resultat i detta afseende på sitt verksamhetsområde. Särskild!
bör lian vara i stånd att vetenskapligt ordna och bearbeta de
uppgifter om sjukdoms- och dödsorsaker bland befolkningen inom hans
tjenstgöringsområde, hvilka skola af honom insamlas. Vidare måste
hans personliga egenskaper vara af synnerlig vigt vid bedömandet åt
hans lämplighet för förste provinsialläkarebefattningen. Denna befattning
skulle på sätt och vis blifva en öfverordnad befattning, som kräfde
helt andra egenskaper än dem, som vanligen erfordras hos en läkare.
Eu skicklig läkare skulle icke ovilkorligen endast såsom sådan vara en
duglig förste provinsialläkare. En långvarig, val vitsordad föregående
tjenstgöring såsom provinsialläkare måste dock visserligen äfven vid til -

sättande af eu förste proviiisialläkarebefättning tillmätas icke ringa betydelse.
Vid upprättande af förslag till förste proviiisialläkarebefättning
borde således, enligt komiterades uppfattning, gälla i främsta rummet aflägga
kunskapsprof eller eljest, t. ex. genom vetenskapliga arbeten eller
på annat sätt, ådagalagd skicklighet, och dernäst tjenstårens antal samt
arten af föregående tjenstgöring och de! sätt, hvarpå densamma bitti it
bestridd. Hvad åter förordet angår, hafva komiterade, med afseende
derå, att lämpligheten till förste proviiisialläkarebefättning skulle i sa
väsendtlig mån blifva beroende på de personliga egenskaperna lios läkaren,
ansett att Medicinalstyrelsen borde ega att, utan afseende å andra om -

209

ständighetev, tilldela detsamma åt den bland de å förslaget uppförde
sökande, som ansåges till befattningen bäst egnad.

I denna § bestämmes förste provinsialläkarens förhållande till § 4.
den högsta medicinska myndigheten inom landet, Medicinalstyrelsen,
under det att i nästföljande båda §§ närmare utvecklas hans ställningdels
till Konungens befallningshafvande inom länet dels till den vid
det civila medicinalväsendet inom länet anstälda personal. Förste
provinsialläkaren, hvilkens hufvuduppgift skulle blifva att utöfva tillsyn
öfver den allmänna helso- och sjukvården inom honom anvisadt län,
skulle på grund deraf och särskilt till följd af sin ställning såsom
ett förmedlande organ mellan Medicinalstyrelsen, å ena, och det civila
medicinalväsendet inom länet, å andra sidan, stå i ett annat och mera
omedelbart förhållande till Medicinalstyrelsen än provinsialläkare
i allmänhet. I alla frågor, som angå allmän helso- och sjukvård
inom länet, skulle Medicinalstyrelsen, hafva att vända sig till förste
provinsialläkaren, hvilken åter skulle ega från vederbörande infordra
de upplysningar, rapporter eller förslag, han i anledning af Medicinalstyrelsens
framställning kunde finna erforderliga eller hvilkas
afgifvande af Medicinalstyrelsen påkallades. Om anledning dertill
förekomme, skulle förste provinsialläkaren å sin sida sjelfmant göra
framställningar hos Medicinalstyrelsen i sådana frågor; hvaremot provinsialläkare
i allmänhet skulle komma att med sådana framställningar
vända sig till förste provinsialläkaren, på hvilken det sedermera ankomme
att pröfva, hvilket afseende han funne detsamma förtjena. Då
förste provinsialläkaren under utöfningen af sin befattning funne anledning
till anmärkning i ett eller annat afseende, skulle han, derest rättelse
i det anmärkta förhållandet ej kunde af honom åstadkommas, anmäla
detsamma hos Medicinalstyrelsen. I åtskilliga i instruktionen uppgifva
afseenden (se §§ 12, 16) skulle förste provinsialläkaren årligen till
Medicinalstyrelsen afgifva rapporter och berättelser eller sammandrag
af till honom inkomna uppgifter. Utan tvifvel komme äfven Medicinalstyrelsen
att lemna förste provinsialläkaren uppdrag i afseende å den
allmänna liclso- och sjukvården, hvilka icke kunnat i instruktionen
på förhand bestämmas eller omnämnas. Ehuru i § 56 bland de allmänna
bestämmelserna, hvilka, såsom ofvan nämnts, gälla alla, som
inom vårt land utöfva läkarekonsten, der ej i vissa fall undantag uttryckligen
omnämnes, angifves det förhållande, hvari läkare i allmänhet,
och således äfven förste provinsialläkare, stå till Medicinalstyrelsen,
bär dock, med afseende å den undantagsställning, som förste provinsialläkaren
skulle intaga gent emot bemälda myndighet, en särskild §
derom ansetts böra i hans instruktion införas.

XIV

210

5. j I sin egenskap af sakkunnigt biträde och rådgifvare i sanitära
frågor åt Konungens befallningshafvande inom det län, i hvars residensstad
han vore stationerad, skulle det åligga förste provinsialläkaren först
och främst att, då han derom af Konungens befallningshafvande anmodades,
afgifva yttranden i mål och ärenden, som anginge sundhetsförhållandeua
inom länet, och vidare att sjelfmant påkalla bemälda myndighets
medverkan för afhjelpande af sanitära missförhållanden inom länet,
Indika kommit till hans kännedom. Komiterade hafva med afsigt i denna
§ användt uttrycken sundhetsförhållandena inom länet och sanitära missförhållanden.
, såsom inbegripande alla de omständigheter, hvilka kunna
på något sätt inverka på den allmänna sundheten inom länet. Ehuru
således t. ex. en länsveterinär finnes anstäld inom hvarje län, kunna
och böra äfven helso- och sjukdomsförhållandena bland husdjuren inom
länet blifva föremål för förste provinsialläkarens beaktande och gifva
anledning till hans ingripande. Förutom den betydelse dessa förhållanden
i och för sig sjelfva ega, utöfva de icke sällan inflytande
på den allmänna helso- och sjukvården inom länet. Så kunna, såsom
bekant är, vissa sjukdomar bland husdjuren icke blott indirekt inverka
på den allmänna sundheten utan äfven direkt öfverföras från djur till
menniskor. Om anledning dertill förekomme, borde förste provinsialläkaren
hos Konungens befallningshafvande göra framställning om
vidtagande af sådana åtgärder mot ifrågavarande sjukdomar, att smittans
vidare utbredande förebygdes; och borde Konungens befallningshafvande
å sin sida kunna af förste provinsialläkaren erhålla värdefulla upplysningar
vid handläggningen af åtskilliga hithörande ärenden, såsom t.
ex. huruvida eu viss ort skulle förklaras smittad af viss sjukdom biandhusdjur
eller derifrån fri o. s. v.

Då Konungens befallningshafvande, på vederbörandes anmälan
eller förslag, fäststält eller meddelat stadgande beträffande den allmänna
helso- eller sjukvården inom länet, skulle det åligga förste provinsialläkaren
att vaka deröfver, att de sålunda meddelade föreskrifterna
blefve vederbörligen iakttagna. Såväl på grund af sin sakkunskap
som på grund af den på samma gång sjelfständiga och rådgifvande
ställning, han borde intaga gent emot allmänheten inom länet, vore förste
provinsialläkaren synnerligen lämplig att utöfva en sådan öfvervakande
verksamhet och borde i detta afseende kunna lemna Konungens befallningshafvande
ett välbehöfligt kraftigt biträde.

Slutligen skulle det åligga förste provinsialläkaren att verkställa
undersökningar och förrättningar, som i afseende å helso- och sjukvårdsförhållaudena
inom länet af Konungens befallningshafvande åt honom
uppdroges. Derest förrättningen påkallade skyndsamt utförande, skulle

211

Konungens befallningshafvande förordna förste provinsialläkaren att
verkställa densamma. Skulle det vara för förste provinsialläkaren
omöjligt att verkställa en sådan förrättning så skyndsamt, som oundgängligen
af densammas beskaffenhet och för vinnande af det dermed
afsedda ändamål kräfdes, kunde Konungens befallningshafvande
meddela den biträdande provinsialläkaren eller provinsialläkare i
annat distrikt inom länet förordnande att i förste provinsialläkarens
ställe öfvertaga förrättningens utförande. — Kunde åter dermed någon
tid anstå, skulle icke något särskilt förordnande utfärdas, men Konungens
befallningshafvande anmoda förste provinsialläkaren att under året
verkställa förrättningen, som i sådant fall skulle af förste provinsialläkaren
upptagas i den reseplan, hvilken, jemlikt föreskriften i § 14,
det ålåge honom att årligen upprätta och inom viss föreskrifven tid
till Medicinalstyrelsen insända, hvarefter det ankomme på denna myndighet
att bestämma, huruvida den till förste provinsialläkaren sålunda
hänskjutna förrättningen lämpligen borde under året företagas
eller möjligen kunde till ett annat år uppskjutas.

Då det särskildt för Konungens befallningshafvande vore af stor § 5: 8.
vigt att kunna hafva snar tillgång till förste provinsialläkarens sakkunskap
vid afgörande af frågor angående den allmänna helso- och
sjukvården inom länet eller hans biträde vid utförande af undersökningar
eller förrättningar, skulle Konungens befallningshafvande städse
ega kännedom om förste provinsialläkarens vistelseort, och då han
lemnade residensstaden, utan att hans frånvaro föranleddes af honom
meddeladt förordnande eller af resa enligt den årliga reseplanen,
derom erhålla underrättelse. Såvidt förste provinsialläkarens frånvaro
skulle räcka endast tre dagar eller kortare tid, har dock någon anmälan
derom till Konungens befallningshafvande ansetts icke vara
erforderlig. Skulle deremot förste provinsialläkaren ämna under
längre tid för tjenstresa inom länet lemna sin station, skulle han hos
Konungens befallningshafvande anmäla, hvarest han under sin frånvaro
kunde anträffas, och, derest resan beräknades komma att kräfva
längre tid än åtta dagar, afvakta Konungens befallningshafvandes
medgifvande till resans företagande.

Enligt hvad i de allmänna motiven utvecklats, hafva komiterade § 6.
icke tänkt sig förste provinsialläkarens förhållande till den vid det
civila medicinalväsendet inom länet anstälda personal såsom ett förmanskap
i egentlig mening utan såsom innefattande en kontroll öfver
och sammanhållning af denna personals verksamhet. Den civila medicinalpersonalen
inom ett län utgör i sin helhet en sammanfattning af
flera olika, sins emellan bestämdt åtskilda grupper, till Indika förste

212

provinsialläkaren skulle stå i väsendtligt olika förhållande. Till denna
personal hör i främsta rummet de i statens tjenst anstälde civile läkarne
äfvensom länsveterinären. Vidare höra till denna personal alla de,
som inom länet enskildt utöfva läkare- eller veterinärkonsten. Och
slutligen böra dit räknas alla apotekare, apoteksföreståndare och deras
medhjelpare, tandläkare, fältskärer, vaccinatörer och barnmorskor, som
inom länet utöfva sin verksamhet.

Den första gruppen af dessa civila medicinaltjeustemän komme att
stå i ett mera omedelbart förhållande till förste provinsialläkaren än de
båda öfriga. Såsom statens tjensteman äro de i sin verksamhet bundna
af för dem utfärdade särskilda instruktioner och föreskrifter samt skyldige
att underkasta sig den kontroll, som i afseende å denna deras
verksamhet kan från statens sida anses nödig. Förste provinsialläkaren
skulle derför utöfva inseende öfver all den verksamhet, de såsom
statens tjensteman utöfva, eller med ett ord deras tjenstverksamhet.
Dermed hafva komiterade afsett alla sådana förrättningar, öfver hvilka
rapporter skola afgifvas, hvaremot andra till tjensten hörande åligganden,
såsom t. ex. meddelande af enskild sjukvård, icke i allmänhet
betraktats såsom tjenstverksamhet, i den mening här afses. Förste
provinsialläkaren skulle sålunda icke ega rätt att infordra eller taga
kännedom om desse läkares anteckningar öfver den enskilda praktik,
som af dem utöfvas. Deremot skulle han granska alla till honom
ingående rapporter och vidtaga de åtgärder, han i anledning deraf
funnet erforderliga.

Särskilt har det blifvit förste provinsialläkaren ålagdt att årligen
inspektera de till åtskilliga af ifrågavarande tjenster, nämligen provinsial-,
extra provinsial-, stads- och lasarettsläkare- äfvensom länsveterinärtjenst,
hörande arkiv och granska deröfver upprättade inventarieförteckningar.
Det kunde visserligen synas, som skulle årliga inspektioner
af dessa arkiv vara öfverflödiga och för förste provinsialläkaren
betungande. Inom komitén har äfven varit ifrågasatt, att sådana
inspektioner skulle hållas hvart annat eller hvart tredje år,
eller att förste provinsialläkaren skulle ega sjelf bestämma, när sådana
inspektioner skulle ega rum. Komiterade hafva dock bestämt
sig för att föreslå årliga inspektioner af dessa arkiv, enär derigenom
förste provinsialläkaren kunde undgå obehaget att anses alltför
noggrann eller småaktig, derest arkivinspektioner af honom verkstäldes
oftare än nödigt funnes af de tjensteman, hvilka i afseende å sina
arkiv vore underkastade sådana inspektioner, eller om dylika inspektioner
företoges oftare å ett arkiv än å ett annat. — Sj elfva inspektionerna
torde icke böra medföra synnerligt stort besvär för förste provin -

213

sialläkaren, sedan en gång en genomgående inspektion af hvarje arkiv
egt rum. — Den fördel vunnes deremot genom dessa årligen återkommande
inspektioner, att tillfälle bereddes till personligt sammanträffande
mellan förste provinsialläkaren och andra tjenstläkare inom länet,
hvilket sammanträffande måste vara af särdeles stort gagn för den
samverkan dem emellan, som borde förefinnas och utan hvilken samverkan
förste provinsialläkaren icke på långt när torde kunna gagna
* så som afsedt och önskligt vore.

För att icke ifrågavarande arkiv skola blifva alltför vidlyftiga,
måste en gallring af de i dem förvarade handlingar tid efter annan
ske; och har det ansetts lämpligen böra anförtros åt förste provinsialläkaren
att i sammanhang med de årliga inspektionerna bestämma,
hvilka handlingar skulle kunna såsom värdelösa förstöras, dock ej andra
än sådana till arkivet inkomna handlingar, som mer än tio år derstädes
förvarats.

Äfven har i denna § uttryckligen omnämnts, att förste provinsialläkaren
skulle ega att från läkare inom länet, hvilka äro anstälde i civil
tjenst, infordra de utlåtanden, rapporter och uppgifter, som voro behöfliga
för hans embetsutöfning. Detta kunde visserligen anses falla
af sig sjelft, men komiterade hafva trott det icke vara utan nytta för
förste provinsialläkaren att, derest någon tjenstläkare skulle undandraga
sig att i nämnda hänseende gå förste provinsialläkaren tillhanda,
hafva ett uttryckligt stadgande härom i sin instruktion att åberopa.
Här afses icke sådana uppgifter angående smittosamma sjukdomar,
hvilka en hvar läkare, således äfven t. ex. militärläkare och
sådana läkare, som enskildt meddela sjukvård, äro skyldige att afgifva,
utan endast sådana rapporter i tj ensten, hvilka förste provinsialläkaren
af en eller annan orsak kunde vid något visst tillfälle finna
anledning infordra.

Den andra gruppen af de till det civila medicinalväsendet inom
länet hörande personer utgöres af dem, som inom länet enskildt utöfva
läkare- eller veterinärkonsten. Desse komme icke att stå i något
tjenstförhållande till förste provinsialläkaren, och dennes ställning till
dem blefve derför helt annan än gent emot de till den första gruppen
hörande medicinaltjenstemännen. Staten har icke någon befogenhet att
inblanda sig i eller kontrollera enskildt praktiserande läkares eller
veterinärers verksamhet, såvidt densamma icke kommer i strid med
de allmänna bestämmelser och föreskrifter, som blifvit äfven för dem
utfärdade. I öfverensstämmelse härmed har i denna § endast uppdragits
åt förste provinsialläkaren att tillse, att de, som inom länet
enskildt utöfva läkare- eller veterinärkonsten, iakttaga hvad enligt

gällande instruktioner och författningar dem åligger. Endast såvidt
någon försumlighet härutinnan komme dem till last, skulle förste provinsialläkaren
ega befogenhet och skyldighet att söka vinna rättelse i det
anmärkta förhållandet och, om så erfordrades, derom göra anmälan hos
Medicinalstyrelsen. Såsom ofvan nämnts, hafva ej de enskildt praktiserande
läkarne ansetts böra åläggas skyldighet att på anmodan af
förste provinsialläkaren afgifva utlåtanden eller rapporter eller andra
uppgifter än sådana angående vissa smittosamma sjukdomar, som en
hvar, som idkar läkarekonsten, är skyldig afgifva. Men derest någon
enskildt praktiserande läkare undandroge sig lemna sådana uppgifter,
måste förste provinsialläkaren erinra honom att fullgöra denna sin
skyldighet och, om den åsyftade påföljden dermed icke vunnes, anmäla
förhållandet hos Medicinalstyrelsen.

Det har inom komitén ifrågasatts, att de enskildt praktiserande
läkarne skulle kunna anse den i förevarande § förste provinsialläkaren
tillagda rätt att tillse, huruvida de för dem gällande instruktioner och
författningar vederbörligen efterlefvas, såsom ett obehörigt förmanskap
af en statens tjensteman öfver enskilde personer. Men med den begränsning
komiterade gifvit åt förste provinsialläkarens rätt och pligt
gent emot de enskilde läkarne och veterinärerne, är här uppenbarligen
icke fråga om något förmanskap utan blott om en från statens sida
fullt befogad och nödvändig kontroll öfver desse läkares och veterinärers
verksamhet, såvidt densamma faller inom den allmänna helsoeller
sjukvårdens område och kan på denna åt förste provinsialläkaren
uppdragna vård utöfva inflytande. En sådan kontroll finnes för öfrigt
redan under nuvarande förhållanden, så till vida som äfven enskildt
praktiserande läkare äro, jemlikt föreskriften i 20 § i kongl. förordningen
mot införande och utbredning af smittosamma sjukdomar bland
rikets invånare den 19 mars 1875, skyldige att hos vederbörande
helsovårdsnämnd göra anmälan eller afgifva sådana uppgifter angående
vissa smittosamma sjukdomar, som ofvan omförmälts.

Hvad angår förste provinsialläkares rätt och skyldighet att utöfva
tillsyn öfver veterinärer inom länet, finnes visserligen för närvarande
icke någon förpligtelse för desse att underkasta sig en sådan tillsyn.
Möjligen skulle äfven från deras sida kunna invändas, att förste provinsialläkaren,
såsom läkare, icke vore kompetent eller lämplig att utöfva
en sådan tillsyn äfvensom, i fråga om distriktsveterinärerne, att
länsveterinären mycket lättare och säkrare kan öfver dem utöfva den
kontrollerande uppsigt, som här uppdragits åt förste provinsialläkaren.
— Härvid är dock att märka, att några särskilda fackkunskaper såsom
veterinär icke erfordras för utöfvande af den tillsyn, hvarom här är

215

fråga. Då denna tillsyn skulle ega rum i främsta rummet med hänsyn
till den allmänna helso- och sjukvården bland länets invånare, skulle den
kunna uppdragas endast åt en läkare, t. ex. för afgörande huruvida
nödiga försigtighetsmått vidtagits till förhindrande af eu kreaturssjukdoms
öfverförande på menniskor. För öfrigt måste naturligtvis, till följd af
förste provinsialläkarens ställning såsom sammanhållande hela det
civila medicinalväsendet inom länet och utgörande en mellanlänk
mellan samtliga dervid anstälda personer, å ena, och Medicinalstyrelsen,
å andra sidan, uppsigten äfven öfver veterinärväsendet vara
åt honom anförtrodd. Länsveterinären, som sjelf efter förordnande
verkställer tjeustresor och andra tjenstförrättningar, står i ett helt annat
förhållande till distriktsveterinärerne och de enskildt praktiserande
veterinärerne inom länet än förste provinsialläkaren, hvilken skulle
gent emot dem intaga en fullt sjelfständig och öfverordnad ställning,
och äfven på grund deraf vore lämplig att utöfva tillsyn öfver desse
veterinärers lika väl som öfver länsveterinärens tjenstverksamhet.

Den tredje gruppen af den civila medicinalpersonalen inom länet
omfattar apotekare, apoteksföreståndare och deras medhjelpare, tandläkare,
vaccinatörer, fältskärer och barnmorskor. Den närmaste tillsynen
öfver nu uppräknade personal komme fortfarande såsom hittills
att åligga provinsialläkarne, men förste provinsialläkaren skulle öfver
densamma utöfva en allmän öfveruppsigt. Sålunda skulle förste provinsialläkaren
mottaga anmälningar från vederbörande provinsialläkare
om tjenstförsummelser, begångna af någon af dessa personer,
och i allmänhet med sin auktoritet lemna provinsialläkare ett
stundom välbehöfligt stöd vid utöfvandet af den närmare tillsynen öfver
deras verksamhet. Sjelf kunde han endast under sina tjeustresor
eller eljest mera undantagsvis utöfva en dylik närmare tillsyn.

Förste provinsialläkarens förhållande till apoteksväsendet, skyddskoppympningen
och barnmorskeväsendet omförmäles närmare i 11—13
§§, och återfinnas i sistnämnda § åtskilliga bestämmelser i fråga om
hans åligganden gent emot barnmorskorna vid utöfvandet af tillsynen
öfver deras verksamhet.

Den i § 18 af gällande ordning för fältskärsyrkets utöfning den
18 januari 1861 föreskrifna pröfning, som hittills ålegat stadsläkare,
har ansetts lämpligast böra på anmäla]) af ämnessven, som har sitt
hemvist inom länet, anställas af förste provinsialläkaren jemte eu af
honom tillkallad fältskärsmästare, i närvaro af stads- eller annan
läkare och en magistratsperson, hvarigenom en verksammare och jemnare
pröfning kunde erhållas, än om densamma fortfarande skulle
fullgöras af ett flertal stadsläkare.

216

För lättare öfversigt åt den civila medicinalpersonalen inom länet
bör förteckning öfver densamma föras och anteckning om skeende
personalförändringar deri anmärkas. De inom länet anstälde tjenstläkarne
och länsveterinärerne hafva en mera fast ställning, och äro
i statskalendern upptagne, hvarför någon föreskrift om deras antecknande
ansetts icke erforderlig. Deremot skulle förste provinsialläkaren
hafva sig ålagdt att föra förteckning öfver hela den öfriga medicinalpersonalen
inom länet. Sådana förteckningar, hvilkas förande icke
borde medföra synnerligt besvär för förste provinsialläkaren, då derför
nödiga uppgifter skulle lemnas i de årsberättelser, som från andre
läkare till honom inkomme, kunde icke blott tjena till ledning för
förste provinsialläkaren sjelf vid utöfvandet af tillsynen öfver sagda
personal, utan äfven vara till någon ledning vid upprättandet af den
förteckning öfver läkare med flere till medicinalpersonalen inom riket
hörande personer, som genom Medicinalstyrelsens försorg plägar årligen
af trycket utgifvas.

§ 7. Under sin embetsutöfning måste förste provinsialläkaren på mångfaldigt
sätt komma i beröring med de kommunala myndigheterna inom
länet. I denna § angifves närmare förste provinsialläkarens ställning
till helsovårds- och kommunalnämnder, med hvilka han i ett eller
annat afseende kan komma att skaffa. De i mom. 1 gifna bestämmelserna
ega för närvarande sin motsvarighet i § 27 mom. 1 afhelsovårdsstadgan,
hvarest föreskrifves att sammanträde med kommunalnämnd
för behandling af helsovårds- eller sjukvårdsärende skyndsamt
skall ega rum, då det af provinsial- eller distriktsläkare äskas, och
denne i god tid erhålla underrättelse om tiden och stället för sammanträdet.
Förste provinsialläkarens i 2 mom. af denna § omförmälda
skyldighet att, der han finner att helsovårds- eller kommunalnämnd
underlåter fullgöra sina åligganden i afseende å allmänna helso- och
sjukvården, anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande,
såvidt rättelse icke kan af honom sjelf åstadkommas, följer redan af
hans ställning såsom biträde åt Konungens befallningshafvande i vården
om länets allmänna helsovårdsangelägenheter men har ansetts i
denna § böra särskilt påpekas. Bestämmelsen är för öfrigt grundad
på den i § 37 mom. 2 af helsovårdsstadgan Konungens befallningshafvande
gifna föreskrift att hvar inom sitt läri vaka deröfver att
kommunerna och deras särskilda styrelser fullgöra sina ofvan omförmälda
åligganden.

I mom. 3 redogöres närmare för förste provinsialläkares i § 1
omnämnda tjenståliggande, att med råd och anvisningar rörande allmänna
helso- och sjukvården tillhandagå menigheter inom länet, då

217

de derom hos honom gjorde framställning. För det tall att öfverenskommelse
om begärd förrättnings utförande ej kunde träffas, har här beredts
utväg för menighet att underställa Konungens befallningshafvande,huruvida
förrättningen kunde anses vara af den betydelse för det allmänna,
att densamma borde på statens bekostnad verkställas. I sådant fall skulle
Konungens befallningshafvande anmoda förste provinsialläkaren att
upptaga förrättningen i sin årliga reseplan, hvarefter det ankomme på
Medicinalstyrelsen att afgöra, om dermed kunde anstå, till ett annat år
eller om dess utförande borde under årets resa ega rum. Skulle i något
särskilt fall Konungens befallningshafvande anse uppskof med en
sådan förrättning icke kunna ega rum, kunde Konungens befallningshafvande
förordna förste provinsialläkaren att utan dröjsmål verkställa
densamma, d. v. s. så snart förste provinsialläkarens andra tjenståligganden,
hvilka kunde vara af ännu angelägnare beskaffenhet, det
medgåfve. Funne åter Konungens befallningshafvande den begärda
förrättningen icke vara af beskaffenhet att böra på statens bekostnad
verkställas, d. v. s. icke angå den allmänna helsovården, skulle förste
provinsialläkaren ej kunna åläggas att utföra densamma mot annan
godtgörelse eller i annan ordning än han, efter öfverenskommelse
med menigheten, funne skälig.

Tillsynen öfver de inom länet befintliga sjukvårdsinrättningar och g s.
andra anstalter af den beskaffenhet, som i denna § omförmäles, skulle
utgöra ett af förste provinsialläkarens allra vigtigaste åligganden såsom
vårdare af länets allmänna helso- och sjukvårdsangelägenheter; och
hafva komiterade för den skull ansett bestämmelser härom böra sammanföras
i en särskild §, under det att närmare anvisningar till ledning
för förste provinsialläkaren vid utöfningen af hans verksamhet i öfrigt
för befrämjande af den allmänna helso- och sjukvården inom länet
lemnas i de båda nästföljande, §§ 9 och 10. Enligt nu gällande bestämmelser
torde i viss om ock mera inskränkt mån provinsialläkaren
ega utöfva den tillsyn, hvarom i denna § är fråga, likasom en sådan
tillsyn i andra länder finnes uppdragen åt de medicinske embetsman,
som der närmast motsvara förste provinsialläkare enligt komiterades
förslag. Till följd af deras verksamhet för den enskilda sjukvården,
hafva dock provinsialläkarne hos oss icke varit i stånd att i denna
del utöfva det inseende öfver den allmänna helso- och sjukvården, som
provinsialläkareinstruktionen synes hafva velat jemväl härutinnan åt
dem inrymma. Då enligt komiterades förslag provinsialläkarnes åligganden
med afseende å den allmänna helso- och sjukvården skulle i
väsendtlig mån delas med förste provinsialläkaren, bör äfven tillsynen

218

öfver nu ifrågavarande inrättningar och anstalter i främsta rummet
uppdragas åt förste provinsialläkaren.

De inrättningar och anstalter, hvilka skulle utgöra föremål för förste
provinsialläkarens tillsyn enligt denna §, kunna särskiljas i tre olika
afdelningar. Till den första afdelningen höra sjukvårdsinrättningar
och andra anstalter, afsedda uteslutande för meddelande af sjukvård
eller annan omvårdnad, såsom lasarett och kurhus, sjukhus, sjukstugor,
sjukhem, vård- och kuranstalter för sinnessjuke och idioter samt uppfostringsanstalter
för blinde och döfstumme. Den andra afdelningen
omfattar brunns-, bad- och andra dylika kuranstalter, hvilka icke så
uteslutande som de till den första afdelningen hörande inrättningarna
afse meddelande af sjukvård, utan äro inrättade äfven för helsovård.
Under den tredje afdelningen slutligen falla sådana anstalter och inrättningar,
hvilka icke tillkommit i syfte att meddela hclso- eller
sjukvård, om än sådan vård äfven undantagsvis meddelas vid eu eller
annan af dessa anstalter, men som likväl — om icke annat genom
den sammanträngning af menniskor, som der eger rum — äro af betydelse
för och kunna mer eller mindre inverka på den allmänna
helso- och sjukvården inom länet, såsom fattighus, fattiggårdar, arbetshus,
stads- och häradshäkten, skolor, barnhem, barnkrubbor, räddningshem,
bostäder för ett större antal arbetare o. s. v.

Beträffande de till den första afdelningen hörande inrättningar
och anstalter, hafva de ansetts utgöra föremål för förste provinsialläkarens
tillsyn, endast såvidt de äro upprättade af kommuner, föreningar
eller enskilda personer. Komiterade hafva nemligen utgått
från den förutsättning, att när staten ombesörjt inrättandet af sådana
anstalter, jemväl anordningar vidtagits och inspektioner anbefalts,
hvarigenom säkerhet vunnits för att det med dessa anstalter afsedda
ändamål uppnås på ett för den allmänna hclso- och sjukvården fullt
betryggande sätt. Af denna anledning bär det ansetts obehöfligt att
ålägga förste provinsialläkaren någon tillsyn öfver de liospitalsinrättningar,
hvilka åstadkommits genom statens försorg och stå under dess
kontroll. Visserligen eger inspektion från statens sida rum å vissa
af de i §:en uppräknade anstalter, oberoende af den tillsyn, som af förste
provinsialläkaren skulle öfver dem utöfvas. Så åligger det t. ex.
Medicinalstyrelsen enligt dess instruktion att låta förrätta inspektioner
å lasarett och kurhus inom länen, då sådana inspektioner kunna vara
af behofvet påkallade. Men dessa inspektioner, som endast med
längre mellantider förekomma, utesluta icke behofvet af den mera
omedelbara tillsyn från förste provinsialläkarens sida, som kan lättare
och utan någon större kostnad för statsverket åstadkommas. Särskild!

219

för landstingen, vid utöfvandet af deras verksamhet för den allmänna
sjukvården inom länet, bör förste provinsialläkaren kunna blifva till
stort gagn genom de råd och anvisningar de kunna af honom erhålla
med afseende å anordningarna vid de sjukvårdsanstalter, som stå under
deras inseende.

Förste provinsialläkarens tillsyn öfver de till den andra afdelning
gen hörande anstalterna har uttryckligen begränsats till de Vid dessa
anstalter för helso- och sjukvården vidtagna anordningar och skulle
således icke afse den egentliga kurvården.

Den tillsyn förste provinsialläkaren skulle komma att egna deitredje
afdelningen uppräknade inrättningar skulle naturligtvis också ega rum
endast från den allmänna lielso- och sjukvårdens synpunkt. Vid dessa
inrättningar finnas i allmänhet icke anstälde särskildt och uteslutande
för dem afsedde läkare, hvilket deremot oftast är förhållandet med
de till de första och andra afdelningarna hörande anstalter. Till
följd deraf äro lielso- och sjuk vårdsförhållandena vid dessa inrättningar
undandragna erforderligt inseende af någon sakkunnig person, hvadan
förste provinsialläkarens tillsyn här är synnerligen af behofvet påkallad.

Af förut angifvet skäl uppräknas i denna afdelning icke fängelser,
vid hvilka läkarevård ombesörjes af staten och tillsyn från dess sida
utöfvas.

Den tillsyn, som skulle af förste provinsialläkaren utöfvas öfver
de i denna § omnämnda anstalter och inrättningar, hvilka blifvit uppräknade
så fullständigt som möjligt, innefattar naturligtvis icke någon
befogenhet för förste provinsialläkaren att inblanda sig i vården och
förvaltningen af desamma. Förste provinsialläkaren skulle således icke
ega påfordra vidtagande af vissa anordningar eller förändradt medicinskt
behandlingssätt i ett eller annat afseende eller att i öfrigt öfver dem
utöfva någon magt eller myndighet. Vid utöfvandet af denna tillsyn
skulle han endast såsom sakkunnig person meddela de råd och anvisningar
i hygieniskt afseende, han kunde finna erforderliga eller hvilka
han anmodades lemna. Anmärktes af honom sanitära missförhållanden,
skulle han icke ega anbefalla några åtgärder för deras afhjelpande utan
egde allenast påpeka desamma för vederbörande och angifva lämpligaste
sättet för rättelses åstadkommande. För öfrigt egde han redogöra
för förhållandet i den årsberättelse, det ålåge honom att afgifva
till Medicinalstyrelsen och i hvilken berättelse redogörelse skulle
lemnas äfven för den sida af hans embetsverksamhet, hvarom här
är fråga.

Vid åtskilliga af ifrågavarande inrättningar och anstalter finnas
visserligen särskilde läkare för helso- ^och sjukvården anstälde. Då

220

desse läkare dock ofta äro afsedde endast för den enskilda sjukvården,
ock meddela nödig läkarevård blott då sådan i ett visst fall erfordras,
kan tillsynen från förste provinsialläkarens sida här vara lika
behöflig, som der särskilde läkare icke finnas anstälde. För öfrigt
kan inträffa att de läkare, som äro anstälde vid sådana anstalter och
inrättningar, icke ega det inflytande på vederbörande direktioner eller
styrelser,’’ att, äfven der förslag till nödiga förändringar i hygieniskt
afseende eller anvisningar till afhjelpande af sanitära missförhållanden
af dem lemnas, dessa förslag eller anvisningar behörigen beaktas. I
sådant fall kan förste provinsialläkaren lemna anstaltens eller inrättningens
läkare ett behöfligt stöd för åstadkommande af de förändringar
denne föreslagit.

Såväl der särskilde läkare finnas anstälde, som der detta icke är
förhållandet, torde förste provinsialläkaren, hvilken såsom sådan bör
ega goda insigter och stor erfarenhet i fråga om allmänna helso- och sjukvårdsförhållanden,
kunna åstadkomma mycket gagn genom den tillsyn,
som enligt denna § skall utöfvas. Ofta kunna sanitära missförhållanden
vara föranledda af någon omständighet, som blifvit förbisedd eller
antagits icke stå i något samband med dessa missförhållanden, och i
sådant fall kan genom påpekande af denna omständighet rättelse vinnas
med största lätthet och utan synnerlig kostnad, under det att
kanske dryga utgifter förorsakats vederbörande, då de på annat sätt
sökt afhjelpa de anmärkta missförhållandena. Genom okunnighet eller
liknöjdhet att vidtaga erforderliga anordningar för befordrande af
sundhetstillståndet vid eu enskild vårdanstalt eller på en plats, der
bostäder för ett större antal arbetare blifvit uppförda, kunna ofta
smittosamma sjukdomar vinna fast fot eller erhålla en allmän utbredning,
som kanske utan synnerlig svårighet kunnat förebyggas, derest
lielsovårdsförhållandena derstädes varit behörigen beaktade och anordnade.
I sådana fäll kunde förste provinsialläkarens tillsyn blifva
af stor betydelse och nytta såväl för de enskilda som för det allmänna
helsotillståndet inom länet.

Denna tillsyn är följaktligen från det allmännas synpunkt af så
stor vigt, att den af det med förste provinsialläkareinstitutionen afsedda
ändamål oundgängligen påfördras. I mångfaldiga afseenden
kan den äfven medföra stora fördelar för de enskilde. Den kan icke
heller anses innebära ett obehörigt ingrepp i de enskildes sjelfbestämningsrätt
eller eu obehöflig kontroll öfver deras verksamhet, då den
endast skulle gifva förste provinsialläkaren befogenhet att meddela råd
och upplysningar men icke lemna honom rätt och magt att förmå
vederbörande att ställa sig dessa råd och anvisningar till efterrättelse.

221

Den behöfver ej heller med nödvändighet påkalla besigtning på
stället, ehuru visserligen detta sätt för dess utöfvande är det verksammaste
och tillförlitligaste. Komiterade hafva icke heller ansett sig
böra föreslå, att förste provinsialläkaren skulle på vissa bestämda
tider, exempelvis en gång årligen, besöka omförmälda anstalter och
inrättningar, utan hafva komiterade förestält sig, att sådana besök,
sedan förste provinsialläkaren eu gång tagit kännedom om samtliga
dessa anstalter och inrättningar, endast sällan och då tillfälle eller
anledning dertill särskild! yppades, skulle erfordras. Då förste provinsialläkarens
uppgift, sådan komiterade sökt genom instruktionen
bestämma densamma, är mera att upplysa och råda än att fiskalisk!
ingripa, och då med skäl kan förväntas, att en förste provinsialläkare,
vid utöfvandet af det honom enligt denna § tillkommande åliggande,
skall gå till väga med grannlagenhet och urskilning, torde icke vara
att befara, att denna tillsyn skall af dem, öfver hvilka den skall
utöfvas, finnas besvärande eller förnärmande.

I de fall, då förste provinsialläkaren för utöfningen af denna
tillsyn funne särskild resa för besigtning på stället nödig, skulle
han ega upptaga sådan förrättning i sin årliga reseplan; hvarefter
Medicinalstyrelsen egde bestämma, om förrättningen kunde anses vara
af den vigt för den allmänna helso- och sjukvården, att den borde
på statens bekostnad företagas i sammanhang med andra besigtningar
och förrättningar under årets resor.

I denna och nästföljande § leinnas förste provinsialläkaren åt- g 9.
skilliga anvisningar till ledning under utöfningen af hans verksamhet
för den allmänna helso- och sjukvården inom länet i andra afseenden
än de i § 8 särskild! omnämnda. Bland de åtgärder han för främjande
af den allmänna helsovården skulle hafva att iakttaga, skulle i
i främsta rummet åligga honom att öfvervaka efterlefnaden af de för den
allmänna helsovården meddelade stadganden och, der han funne, att
dessa icke behörigen iakttoges, söka förmå vederbörande att ställa sig desamma
till noggrann efterrättelse. I öfrig! borde han under sina resor
inom länet egna tillsyn åt sundhetsförhållandena i allmänhet, synnerligen
der ett större antal personer vistas tillsammans, såsom i städer, köpingar,
uthamnar, å fisklägen eller andra ställen med större sammanträngd
befolkning eller vid större industriella anläggningar, såsom
fabriker, sågverk 0. s. v. —• Å sådana platser, der helsovårdsstadgan
i hvad den gäller stad ännu icke är gällande, oaktadt i sjelfva verket
förutsättningarna för dess tillämpning till en god del finnas för handen,
vore hans tillsyn särdeles behöflig. Vid i hastig utveckling varande
samhällen t. ex. många af våra större jernvägsstationer, äfvensom vid

222

industriella anläggningar, hvilka ännu ej vunnit större omfattning'', kan
mången gång mycket åstadkommas för den allmänna sundheten med
ringa kostnad och utan synnerliga svårigheter, som sedermera, då befolkningens
tillväxt och ett större antal byggnader blifvit uppförda,
kanske alldeles icke eller endast med dryga utgifter och stor svårighet
kan bringas till stånd.

Såsom ett af förste provinsialläkarens vigtigaste åligganden måste
anses utrönandet af de orsaker, som nedsätta befolkningens lifskraft, och
motarbetandet af vanor och fördomar bland befolkningen, som äro för
helsan skadliga. I detta afseende står ett vidsträckt fält för hans verksamhet
Öppet, hvarest han bör kunna genom sitt inflytande komma mycket
godt åstad. Såsom exempel härpå kan erinras om den å vissa orter inom
landet rådande sedvänja att uppföda späda barn med andra näringsmedel
än den naturliga modersmjölken och om åtskilliga ärfda föreställningssätt
och plägseder i afseende å deras skötsel i öfrig!, hvaraf
uppstår det flerestädes rådande missförhållandet i fråga om barnens
dödsfall under första lefnadsåret. Kunde genom förste provinsialläkarens
verksamhet ett gynsammare förhållande i detta hänseende
åstadkommas, vore redan derigenom mycket vunnet.

Såsom rådgifvare i sanitära frågor åt Konungens befallningshafvande
i länet skulle förste provinsialläkaren hafva att, då särskilda
omständigheter gåfve anledning att befara uppkomsten af tärsot eller
allmännare sjuklighet, anmäla hvilka åtgärder han ansåge lämpligast
böra till förebyggande deraf vidtagas. I mom. 2 af denna § har särskildt
erinrats om denna förste provinsialläkarens skyldighet t. ex.
vid inträffande missväxt, otjenligt bergningsväder eller vattuflöden, på
det Konungens befallningshafvande måtte sättas i tillfälle att för befolkningen
inom länet kungöra, hvad den för helsans bevarande i sådana
fall har att iakttaga. De i detta och nästföregående moment meddelade
bestämmelser öfverensstämma i hufvudsakliga delar med de i
§ 8 af provinsialläkareinstruktionen den 13 juni 1822 gifna föreskrifter
om hvad provinsialläkare hafva att bemärka vid utöfvandet af sin
skyldighet att »fästa sin uppmärksamhet på allt som kan bidraga att
bibehålla invånarnes helsa samt på allt, som för helsan kan medföra
skadliga följder».

I mom. 3 erinras förste provinsialläkaren derom, att han bör under
sina embetsresor söka inom de kommuner, till hvilka resan sträcker
sig eller som lian kan utan resans oskäliga förlängande besöka, sammanträffa
med ordförande i helsovårds- och kommunalnämnder, läkare,
presterskap och andra personer för att af dem erhålla de upplysningar
i nu ifrågavarande hänseenden, som kunna stå att vinna, och sam -

223

råda med dem om erforderliga åtgärders vidtagande. Genom sådana
personliga sammanträffanden och ett deraf härflytande samarbete mellan
förste provinsialläkaren och ifrågavarande personer och myndigheter
i de särskilda orterna, skulle förste provinsialläkarens verksamhet för
den allmänna helsovården i de i denna § omförmälda afseenden i
betydlig mån underlättas och blifva vida mera och snabbare fruktbringande,
än eljest torde blifva fallet. Då tillika föreskrifvits, att
förste provinsialläkaren bör söka med dessa personer och myndigheter
sammanträffa, endast då sådant kan ske utan resans oskäliga
förlängande, torde af dessa sammanträffanden icke vara att för statsverket
befara någon utgift af synnerlig betydelse eller i något afseende
jemförlig med den. nytta, som deraf kunde förväntas.

Förste provinsialläkarens verksamhet för den allmänna sjukvården
skulle hufvudsakligen afse förebyggande och hämmande af smittosamma
sjukdomar inom länet. Af de rapporter och uppgifter om sjukdomsfall
af smittosam art, Indika, jemlikt föreskrifterna i § 59 p. 5 af denna
instruktion, skulle komma att af öfrige läkare inom länet till honom insändas,
erhölle han kännedom om, när smittosam sjukdom någonstädes
inom länet sig yppat. I sådant fäll skulle det åligga honom först och
främst att, der rapporten ej i sådant hänseende lemnade nödig redogörelse,
inhemta upplysningar om hvilka åtgärder blifvit vidtagna till förebyggande
af sjukdomens spridning. Om icke några sådana åtgärder vidtagits
eller han funne de vidtagna åtgärderna icke vara tillfyllestgörande
eller ändamålsenliga, skulle han skriftligen meddela de råd och anvisningar,
han funne erforderliga, samt derom underrätta Konungens befallningshafvande.
Slutligen kunde han, om särskilda skäl dertill vore
för handen, hemställa hos Konungens befallningshafvande, att antingen
han sjelf eller, derest sådant funnes lämpligt, ortens provinsialläkare
måtte förordnas att å stället verkställa den nödig befunna undersökningen
och anordna åtgärder till förekommande af smittans utbredning.
På säd ålit sätt skulle, enligt komiterades förmenande, förste provinsialläkaren
kunna i allmänhet från sin station följa sjukdomens fortgång
och endast undantagsvis behöfva på statens bekostnad företaga
en resa till den af sjukdomen hemsökta orten, som enligt föreskriften
i § 27 sannolikt redan under sjukdomens början besökts af vederbörande
provinsialläkare.

Om förste provinsialläkaren under embetsresa komme i närheten
af sådan ort, der antingen Svårare farsot utbrutit eller farsot vunnit
allmännare spridning eller der han befarade att utbruten farsot icke
rätteligen bekämpades, skulle han ega att i dessa fäll och då rese -

10.

224

kostnaden derigenom icke nämnvärdt ökades, utan förordnande besöka
orten för att föranstalta om nödiga åtgärders vidtagande.

Enligt stadgandet i § 27 mom. 6 skulle det åligga provinsialläkarne
inom länen att, sedan tjenstresor af dem verkstälts för allmän
sjukvård d. v. s. för vidtagande af åtgärder mot farsots eller smittosam
sjukdoms spridning, ofördröjligen till förste provinsialläkaren ingifva
rapport derom samt dervid foga reseräkning äfvensom ordförandes i
kommunalnämnd skriftliga anmodan eller Konungens befallningshafvandes
förordnande, om resan deraf varit föranledd. Af dessa rapporter
skulle förste provinsialläkaren taga kännedom såväl för granskning
af det sätt, hvarpå förrättningen blifvit af vederbörande provinsialläkare
utförd, som äfven för verkställande af de anteckningar, förste
provinsialläkaren behöfde för sin egen tjenstverksamhet, såsom för
iakttagande af sjukdomsfallens art och beskaffenhet eller för affattande
af sin årsberättelse o. s. v. Derefter skulle han utan dröjsmål
öfverlemna rapporterna jemte de dervid fogade handlingarna till Konungens
befallningshafvande, som skulle granska reseräkningarna, hvarmed
förste provinsialläkaren icke hade något att skaffa, samt derpå, i hittills
vanlig ordning, öfversända samtliga handlingarna till Medicinalstyrelsen.

Såsom en ovilkorlig skyldighet för alla läkare å landet eller i
stad, der ej stadsläkare finnes, föreskrifves i § 59 punkten 5, att den
1 och 16 i hvarje månad skall till förste provinsialläkaren insändas
uppgift å de under nästföregående halfva månad inträffade fall af de
i § 20 af epidemistadgan omförmäldå smittosamma sjukdomar, nemligen
kolera, smittkoppor, fläcktyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, difteri
och rödsot; hvarjemte enligt bestämmelsen i § 48 mom. 2 punkten 1
stadsläkare fått sig ålagdt att å enahanda tider upprätta och till förste
provinsialläkaren insända sammandrag öfver de anmälningar, som,
jemlikt nyssnämnde § i epidemistadgan, skola öfver inträffade fall af
ofvan uppräknade sjukdomar till stadens helsovårdsnämnd ingifvas.
Öfver dessa uppgifter skulle förste provinsialläkaren upprätta sammandrag
och i början och medlet af hvarje månad insända detsamma till
Medicinalstyrelsen.

Ett inom den svenska läkarekåren länge insedt och eftersträfvadt
önskningsmål har varit att erhålla en fullständig och tillförlitlig statistik
öfver de epidemiska sjukdomarna inom landet. Yigten af en sådan
statistik för ett rätt ordnande och ledande af kampen mot dessa sjukdomar
kan icke heller nog högt uppskattas. De bemödanden, som i
detta syfte utgått från redaktionerna af våra medicinska tidskrifter
och som bestått i utsändandet af blanketter till läkarne för erhållande

225

å vissa, tider af uppgifter om sjukdomsfall af ifrågavarande beskaffenhet,
hafva dock icke lyckats vinna den allmänna anslutning af Sveriges
praktiserande läkare, som fordras för att gifva denna statistik dess
rätta värde. Detta mål torde knappast vinnas på frivillighetens väg,
utan dertill fordras en lagstadgad skyldighet å ena sidan att afgifva
och å den andra att insamla och bearbeta dessa uppgifter, hvilken
bearbetning, om den sker snabbt, ökar läkarnes beredvillighet att
dertill lemna materialet. Komiterade hafva i dessa hänseenden sökt
träffa bestämmelser, hvilka på samma gång vore praktiska och för
ändamålet betryggande. Insamlandet af uppgifterna skulle ock betydligen
underlättas genom utsändande från Medicinalstyrelsen till hvarje
läkare af ett större antal tryckta blanketter till dessa uppgifter, och
derest tillstånd vunnes att få dessa blanketter före utsändandet i kong!,
postverket försedda med tjenstfrimärken eller behörigen afstämplade.
Vidtages en dylik åtgärd, hysa komiterade den öfvertygelsen att med
eu från förste provinsialläkarens sida åt saken egnad tillbörlig uppmärksamhet
och med ett snabbt offentliggörande så väl för länet som
för riket af inkomna uppgifter, dessa inom kort skola komma att
jernnt och noga från samtlige läkare i riket inflyta.

Enligt nu gällande bestämmelser åligger det i allmänhet provin- § It.
sial- och distriktsläkare att årligen verkställa visitationer å apotek,
hvilka visitationer böra företagas, der sådan läkare är stationerad,
höstetiden, och å öfriga apotek i distriktet hvilken årstid som helst i
sammanhang med annan förrättning å den ort, der apoteket är beläget;
och skola dervid närvara i stad två magistratens ledamöter, hvilka
på läkarens anmälan dertill förordnas, samt stadens eller någon annan
läkare om den finnes, samt å landet, der magistratspersoner icke äro
att tillgå, två andra trovärdige män såsom vittnen, hvarjemte äfven
här å stället bosatt läkare bör underrättas om förrättningen för att
dervid komma tillstädes (Provinsialläkareinstruktionen § 18 och Sundhetskollegii
cirkulär den 11 maj 1854). Medicinalstyrelsen hade i
sitt förslag icke ifrågasatt någon annan förändring i dessa bestämmelser,
än att visitation af apotek inom stad skulle verkställas af stadsläkare
i stället för af provinsial- eller distriktsläkare, för att stadsläkaren
inom staden skulle erhålla, såvidt möjligt, samma befogenhet
som provinsialläkaren inom sitt distrikt. Enligt hvad i den allmänna
motiveringen omförmälts, hafva komiterade, hufvudsakligen för att söka
åstadkomma större enhet och jemnhet vid förrättandet åt dessa visitationer,
föreslagit att deras verkställande skulle uppdragas åt förste provinsialläkaren.
Visitationerna skulle af förste provinsialläkaren verk ställas

»i derför föreskrifven ordning», d. v. s. i enlighet med gällande

226

bestämmelser för sådana visitationers verkställande, i hvilka bestämmelser
icke skulle ske någon förändring genom visitationsskyldighetens
öfverflyttande från provinsial- och distriktsläkarne till förste provinsialläkarne.

Ej heller skulle genom denna ^öfverflyttning upphäfvas den Medicinalstyrelsen,
enligt § 14 i dess instruktion, åliggande skyldighet att
låta genom någon styrelsens ledamot eller annan lämplig person, på
särskild anledning, inspektera visst apotek eller tid efter annan apoteksinrättningarna
inom större eller mindre delar af riket.

Der visitation af apotek hittills verkställts af annan än provinsial-
eller distriktsläkare skulle det dock ej tillkomma förste provinsialläkaren
att förrätta sådan visitation. Enligt § 14 i kongl. medicinalordningarna
af den 30 oktober 1688 och Sundhetskollegii beslut den
4 november 1830 § 20, skola de årliga visitationerna af apoteken
inom Stockholm verkställas af en från Sundhetskollegium (Medicinalstyrelsen)
deputerad ledamot med biträde af visse lärare vid Karolinska
medikokirurgiska institutet samt Sundhetskollegii (Medicinalstyrelsens)
ombudsman. Å apoteken i Lund och det akademiska apoteket i Upsala
förrättas visitationerna af någon eller några af de respektive akademiernas
professorer inom den medicinska fakulteten. Någon förändring
i dessa undantagsförhållanden har ansetts icke böra ifrågasättas, då
visitationerna af omförmälda apoteksinrättningar sålunda anförtrotts åt
särdeles kompetente och sakkunnige förrättningsmän, och visitationsskyldighetens
öfverflyttande i dessa fall å vederbörande förste provinsialläkare
icke skulle medföra någon fördel från sjukvårdens synpunkt.
Till följd häraf har i denna § uttryckligen föreskrifvits, att förste
provinsialläkaren årligen skall visitera hvarje apoteksinrättning inom
länet, »der ej sådan visitation författningsenligt skall af annan verkställas».

§ 12 Såsom en följd af förste provinsialläkarens åliggande att utöfva
tillsyn öfver den allmänna helso- och sjukvården inom det län, i hvars
residensstad han är stationerad, måste äfven skyddskoppympningen inom
länet utgöra föremål för förste provinsialläkarens verksamhet. Enligt
§§ 31 och 48 i instruktionen skulle provinsialläkare och stadsläkare
hafva att såsom hittills utöfva den närmaste uppsigten öfver skyddskoppympningen
hvar inom sitt distrikt. I sådant afseende skulle det
åligga dem att meddela undervisning i ympningens verkställande åt dem,
som kunna vara i fråga att antagas till vaccinatörer, och att i öfrigt
hålla hand öfver vaccinationsväsendet i enlighet med de i nämnda §§
gittra bestämmelser. Förste provinsialläkarens verksamhet i fråga om
skyddskoppympningen inom länet måste derför blifva inskränkt till

227

att i allmänhet följa densamma med uppmärksamhet och, när så lämpligen
kunde ske, under sina tjenstresor eller eljest, medverka till dess
behöriga handhafvande. Till provinsialläkares, extra provinsial- och
stadsläkares åligganden i afseende å vaccinationsväsendet skulle äfven
höra att efter verkstäld granskning af till dem inkommande vaccinationsjournaler,
öfver dem upprätta summariska förteckningar med uppgifter
enligt faststäldt formulär, och insända desamma till förste provinsialläkaren,
stadsläkare före utgången af februari och öfrige läkare
före utgången af mars månad hvarje år. Sedan dessa journaler och
summariska förteckningar inkommit till förste provinsialläkaren, skulle
det åligga denne att genomgå och enligt formulär, som skulle af Medicinalstyrelsen
fastställas, upprätta sammandrag öfver desamma samt
derefter före utgången af påföljande april månad till Medicinalstyrelsen
insända detta sammandrag jemte de anmärkningar, hvartill den af
honom verkstälda granskningen föranledt. Härigenom skulle en
väsendtlig lättnad för Medicinalstyrelsen vid upprättande af öfversigter
öfver vaccinationsväsendet inom riket beredas och en ökad kontroll
deröfver komma till stånd.

Lika litet som i fråga om skyddskoppympning^! har genom § 13.
förste provinsialläkareinstitutionens inrättande afsetts att söka införa
några egentliga förändringar beträffande barnmorskeväsendet inom
landet, sådant det för närvarande är anordnadt. Att i detta afseende
framställa något mer eller mindre genomgripande ändringsförslag hafva
komiterade ansett icke tillhöra dem enligt det dem nådigst meddelade
uppdrag. De i denna § meddelade bestämmelser äro derför endast
eu nödvändig följd af förste provinsialläkarens ställning såsom förman
för den civila medicinalpersonalen inom länet och behandla således
förste provinsialläkarens ställning till barnmorskeväsendet uteslutande
från denna synpunkt.

Den omedelbara tillsynen öfver barnmorskorna i riket skulle fortfarande
tillkomma provinsial- och stadsläkare såsom deras närmaste
förmän, i enlighet med föreskrifterna i §§ 32 och 48 i denna instruktion
samt §§ 8 och 9 i barnmorskereglementet den 28 november 1856.
Enligt sistnämnda §§ ega nämnde läkare, att, om anledning förekommer,
dock icke oftare än en gång om året, och på landet i vanliga fall
endast då de i följd af embetsresa befinna sig i närheten af vederbörande
barnmorskas bostad, med henne anställa förhör och, om dervid
finnes, att barnmorska i något väsendtligt afglömt hvad hon lärt
och saknar kunskap om hvad hon hör känna, äfvensom om barmorska
genom felaktigt förfärande i konstens utöfning förråd! förgätenhet af

228

hvad hem lärt, eller om hon tredskas att inställa sig till förhör, derom
göra anmälan hos Medicinalstyrelsen.

Såsom högste förman för barnmorskorna inom länet skulle förste
provinsialläkaren äfven ega att, vid utöfvandet af den honom i denna
egenskap öfver dem åliggande tillsyn, om anledning dertill förekomme,
t. ex. efter anmälan af provinsialläkare eller till följd af erhållna
upplysningar under embetsresor, anställa pröfning af barnmorskas
kunskaper i nyss nämnda ordning, dervid förste provinsialläkare, i likhet
med proviusial- eller stadsläkare, vore skyldig att, om barnmorska
befunnes okunnig i yrket, anmäla förhållandet hos Medicinalstyrelsen.
Förste provinsialläkaren skulle således ej ega att endast i anledning af
barnmorskas befunna okunnighet och derest hon ej låtit något fel i yrkets
utöfning komma sig till last försätta henne ur tjenstgöring, utan skulle
det ankomma på Medicinalstyrelsen att, der så pröfvades nödigt, vid
vite förbjuda henne att utöfva sitt yrke, till dess hon nöjaktigt undergått
nytt förhör hos vederbörande förman eller vid behörig läroanstalt.
Ej heller skulle förste provinsialläkaren ega att i vanliga fall för sådan
pröfning af barnmorskas kunskaper kalla henne till förhör i residensstaden,
utan borde, i enlighet med nyss anförda bestämmelse i
barnmorskereglementet, dylika förhör i allmänhet anställas, allenast
då förste provinsialläkaren under sina embetsresor komme i närheten
af vederbörande barnmorskas bostad.

Deremot har i denna § lemnats förste provinsialläkaren rättighet
att till förhör inför sig kalla barnmorska, då hos honom af proviusial-,
extra proviusial- eller stadsläkare anmäles, att barnmorska gjort sig
skyldig till stor försumlighet eller svårare förseelse. Beträddes barnmorska
med mindre förseelse, skulle, enligt § 32, närmaste förmannen
d. v. s. proviusial-, extra proviusial- eller stadsläkaren ega meddela
henne tillrättavisning och erinra henne om hennes åligganden. Läte
hon sig icke deraf rätta eller beträddes hon med stor försumlighet
eller svårare förseelse, måste kraftigare medel tillgripas. Ett sådant
medel ligger i den tillrättavisning eller näpst, som af högre myndigheter
utdelas, således närmast af förste provinsialläkaren. Honom skulle
derför tillkomma att i sådana fall meddela den felande barnmorskan
tillrättavisning eller, derest förseelsen varit af särdeles grof beskaffenhet,
derom göra anmälan hos Medicinalstyrelsen, äfvensom hos Konungens
befallningshafvande, för åtals anställande, i händelse förseelsen kunde
anses hafva förorsakat moder eller barn svårare sjukdom eller död.

Den i förevarande § föreskrifna skyldighet för barnmorska att
efter kallelse inställa sig till förhör inför förste provinsialläkaren å
hans station kan visserligen blifva betungande för barnmorska, som

229

är bosatt på längre afstånd från residensstaden. Sådana förhör böra
emellertid endast i sällsynta undantagsfall kunna ifrågakomma, då
förste provinsialläkaren eger dertill kalla barnmorska endast efter
anmälan att hon låtit stor försumlighet eller svårare förseelse komma
sig till last; och äfven i sådana fall skulle förste provinsialläkaren,
derest han så funne skäligt, kunna anställa dylikt förhör under sina
embetsresor. Med afseende härå och då i allt fall de i barnmorskereglementet
föreskrifna ansvarspåföljder för begångna förseelser af
barnmorska äro särdeles låga, hafva komiterade icke hyst några betänkligheter
vid att tillägga förste provinsialläkaren den rätt, som här
blifvit honom medgifven.

En nödvändig följd af utsträckningen af.förste provinsialläkarens § 14.
tjenstgöringsområde och arten af hans verksamhet är det stora antal
tjenstresor, lian årligen måste verkställa. Skulle förste provinsialläkaren
företaga särskilda resor för alla de inspektioner och visitationer,
som enligt denna instruktion blifvit honom ålagda, eller för de
förrättningar, Indika kunde åt honom uppdragas eller lian eljest funne
nödiga, skulle hans tid helt och hållet deraf upptagas och hans andra
tjenståligganden icke kunna medhinnas. Ett ändamålsenligt ordnande
af dessa resor är derför ett väsendtligt vilkor för att den med förste
provinsialläkareinstitutionen åsyftade nytta skall vinnas. I denna §
meddelas närmare bestämmelser för sådant anordnande af förste provinsialläkarens
tjenstresor, att med minsta möjliga tidspillan och
kostnad särskilda förrättningsställen må, i den mån deras inbördes
läge sådant medgifver, kunna under en resetur besökas. Härmed är
icke sagdt, att alla förrättningar skulle utföras i ett sammanhang och
att således endast en resetur årligen borde af förste provinsialläkaren
företagas. Men såvidt möjligt borde reseturernes antal inskränkas till
några få om året, och så många förrättningsställen, som lämpligen läte
sig göra, besökas under hvarje resetur. Komiterade hafva beräknat,
att dessa årliga resor i medeltal komme att upptaga en tid af två
månader. Inom komitén har ifrågasatts att bestämma, under hvilken
tid af året resorna lämpligast borde företagas. Ehuru sommarmånaderna
utan tvifvel i allmänhet vore derför mest lämpliga, hafva komiterade
dock ansett, att förhållandena inom olika delar af landet kunna föranleda
undantag från denna regel, och derför trott sig icke böra fastställa
någon viss tid, inom hvilken resorna ovilkorligen borde verkställas.
Såsom regel torde dock kunna antagas, att förste provinsialläkarne
komme att företaga sina reseturer under sommaren eller hösten,
och har derför också föreskrifvits, att förste provinsialläkarne skulle
inom april månads utgång till Medicinalstyrelsen för granskning och

230

godkännande insända förslag till reseplan för året, i hvilken plan borde
angifvas, såvidt ske kunde, ej mindre vid hvilken tid förste provinsialläkaren
vore att förvänta å de särskilda orter, som komme att af honom
under resan besökas, än äfven den tid, som å hvarje förrättningsställe
äfvensom för resa mellan de särskilda förrättuingsställena beräknades
komma att åtgå. Komiterade hafva förestält sig, att Medicinalstyrelsen,
efter planens granskning, gåfve Konungens befallningshafvande
i länet deraf del, på det genom denna myndighets försorg
densamma kunde blifva inom länet kungjord. En sådan granskning
från Medicinalstyrelsens sida, som här före skr ifvits, blefve nödvändig,
då alla de förrättningar, som i reseplanen upptoges, skulle verkställas
på statens bekostnad, och således äfven någon kontroll borde finnas
deröfver, att icke några andra förrättningar, än sådana som ansåges
oundgängligen nödiga för den allmänna helsovården, komme att af
statsmedel gäldas, hvarjemte borde tillses, att reseplanen anordnades
med nödig sparsamhet. Af samma anledning har också föreskrifvits,
att förste provinsialläkaren efter fullbordad resa skulle till Konungens
befallningshafvande och Medicinalstyrelsen afgifva rapport öfver hvad
under resan hufvudsakligen förekommit.

Då de resor, hvarom nu är fråga, eller sådana resor, som skulle
etter förordnande af förste provinsialläkaren verkställas, uteslutande
skulle ske i den allmänna helso- eller sjukvårdens intresse, har ett
bestämdt förbud för förste provinsialläkaren att mot ersättning meddela
enskild sjukvård under dessa resor ansetts böra meddelas. Inom
sitt eget provinsialläkaredistrikt vore det dock naturligtvis förste provinsialläkarens
rättighet och skyldighet, om tiden det medgåfve, att
meddela enskild sjukvård i enlighet med derför gällande bestämmelser.
Utom sitt distrikt skulle han visserligen ega, om han funne anledning
och tillfälle dertill, meddela enskild sjukvård, men finge i sådant fall
derför icke mottaga någon ersättning.

§ 15. Förste provinsialläkarens uppgift och verksamhet komme att i ännu
högre grad än andra läkares påfordra förandet af åtskilliga fortlöpande
förteckningar och öfversigter, hvilkas bevarande för framtiden i många
fall kunde vara af stor betydelse. I denna § hafva uppräknats vissa
böcker och förteckningar, som ovilkorligen borde af förste provinsialläkaren
föras och, i fall af behof, hos honom finnas. I öfverensstämmelse
härmed har äfven föreskrifvits, att dessa böcker och förteckningar,
tillika med åtskilliga andra handlingar, hvilkas bevarande ansetts
vara i ett eller annat afseende af synnerlig vigt, skulle af förste provinsialläkaren
såsom ett till tjensten hörande arkiv behörigen förvaras
och vårdas samt vid afgång från tjensten till efterträdaren öfverlemnas.

231

I likhet med andra tjenstläkare inom länet skulle det åligga förste § k;.
provinsialläkaren att årligen afgifva en berättelse öfver sin verksamhet
under det förflutna året. Alla de civile läkare inom länet, Indika enligt
nu gällande bestämmelser äro skyldige att till Medicinalstyrelsen
afgifva årsberättelse, skulle enligt §§ 39 och 50, stadsläkare inom februari
och öfrige läkare före mars månads utgång hvarje år, till förste
provinsialläkaren insända sådana berättelser. Inom april månads utgång,
och sedan förste provinsialläkaren sålunda kunnat under mars
månad bearbeta stadsläkarnes och under följande månad de öfrige
läkarnes årsberättelser, skulle förste provinsialläkaren till Medicinalstyrelsen
insända såväl sin egen berättelse såsom förste provinsialläkare
som äfven de från omförmälde läkare inkomna årsberättelser
jemte dylik berättelse för sitt eget provinsialläkaredistrikt; hvarförutom
det sammandrag, som han enligt § 12 hade att verkställa af de till
honom inkomna summariska förteckningar öfver vaccinationsjournalerna,
skulle bifogas hans årsberättelse. Af denna berättelse borde lian
sedermera, så fort ske kunde, gifva sft väl Konungens befallningshafvande
som ock länets landsting, vare sig genom dess ordförande eller sekreterare,
del, livilket ansetts böra ske genom insändande af afskrifter
af berättelsen; och hafva komiterade tänkt sig, att landstinget skulle
till trycket befordra berättelsen eller delar deraf, hvilkas bekantgörande
inom länet ansåges önskvärdt.

Såsom i den allmänna motiveringen blifvit närmare omförmäldt, % 17.
skulle enligt komiterades förslag provinsialläkare vara berättigade att
efter tio års tjenstgöring, när Medicinalstyrelsen pröfvade sådant kunna
ske utan hinder för tjenstens behöriga uppehållande, åtnjuta semester
antingen årligen en månad eller hvartannat år två månader. Då
förste provinsialläkaren såsom provinsialläkare åtnjöte sådan semester,
borde han vara berättigad att under samma tid åtnjuta semester äfven
såsom förste provinsialläkare, derest hinder icke mötte för befattningens
uppehållande under tiden. Någon kostnad för statsverket har
ansetts derigenom icke komma att förorsakas, då förste provinsialläkaren
borde kunna öfverenskomma med vare sig biträdande provinsialläkare
eller annan läkare att efter förordnande uppehålla förste provinsialläkarebefattningen
under semestern. Biträdande provinsialläkaren
skulle enligt bestämmelserna i g 2, äfven då förste provinsialläkaren
icke åtnjöte semester, hafva skyldighet att vid förfall för förste
provinsialläkaren fullgöra vissa af dennes åligganden. Ett förordnande
såsom förste provinsialläkare måste alltid räknas biträdande provinsialläkaren
till godo vid befordran och lian blefve derför antagligen alltid
villig att åtaga sig ett sådant förordnande jemväl utan särskild godt -

görelse. Ville förste provinsialläkaren icke begagna sig af sin rätt
att åtnjuta semester såsom provinsialläkare, torde lian icke heller böra
vara befriad från sina hufvudsakliga åligganden, eller sin verksamhet
såsom förste provinsialläkare, hvarför rättighet att endast i denna
egenskap åtnjuta semester icke blifvit honom tillagd.

Då förste provinsialläkaren i annat fall, än nu är nämndt, ville erhålla
tjenstledighet från sin förste provinsialläkarebefattning, skulle för
honom gälla de i § 40 för provinsialläkare i sådant afseende gifna föreskrifter,
dock med den skilnad att‘provinsialläkare i vissa fall kunde
undfå ledighet under högst eu månad, utan att särskild vikarie behöfde
för honom förordnas, hvaremot under förste provinsialläkaren beviljad
ledighet vikarie för honom alltid skulle vara förordnad. Anledningen till
denna skilnad ligger i den vigt för det allmänna, de med förste provinsialläkarebefattningen
förenade mångfaldiga olika åligganden innebära,
och hvaraf ovilkorligen följer, att förste provinsialläkarebefattningen
alltid måste vara besatt. För statsverket borde icke någon utgift
deraf uppkomma, då förste provinsialläkaren under tjenstledighet
måste afstå sina tjenstgöringspenningar, och biträdande provinsialläkaren
således mot åtnjutandet af dessa tjenstgöringspenningar måste vara
ännu villigare än under förste provinsialläkarens semester att mottaga
ett förordnande att under förste provinsialläkarens ledighet uppehålla
hans befattning.

Slutligen lemnas i denna § bestämmelser för det fall, att någon
förste provinsialläkare, till följd af framskriden ålder, försvagad helsa
eller annan anledning, skulle vilja befrias från förste provinsialläkarebefattningen
utan att afgå från sin provinsialläkaretjenst. Till följd
åt den större rörlighet och kraft, som fordrades för behörigt utöfvande
af alla förste provinsialläkarens tjenståligganden, måste förutsättas, att
sådana tall skulle kunna inträffa. Derest Kong!. Maj:t funne skäligt entlediga
eu förste provinsialläkare, på derom gjord ansökning, från lians
förste provinsialläkarebefattning, skulle Medicinalstyrelsen ega ombesörja
befattningens uppehållande, till dess äfven den afgångne förste
provinsialläkarens provinsialläkaretjenst blefve ledig; och kunde i sådant
ändamål Medicinalstyrelsen förordna vare sig biträdande provinsialläkaren
eller annan legitimerad läkare att tills vidare bestrida den
lediga befattningen, hvarigenom någon utgift för statsverket icke
borde kunna ifrågakomma, då alltid lämplige legitimerade läkare
torde finnas att tillgå, villige att åtaga sig förordnande för längre
tid såsom förste provinsialläkare mot åtnjutande af de för såväl förste
provinsialläkaren som ock för biträdande provinsialläkaren anslagna
tjenstgöringspenningar, enär någon biträdande provinsialläkare ej vi -

233

dåre erfordrades, då förste provinsialläkaren endast hade att sköta
sin provinsialläkaretjenst.

II.

Provinsialläkare.

Denna § skiljer sig- i väsendtligt afseende från motsvarande § §
(§ 1) i Medicinalstyrelsens förslag. Medicinalstyrelsen hade vid affattande
af sitt förslag utgått från den förutsättning, att den allmänna
helso- och sjukvården inom distriktet skulle i främsta rummet åligga
provinsialläkaren, och, i enlighet med den jemväl af komiterade omfattade
åsigt, att staten har att företrädesvis tillgodose den allmänna
helso- och sjukvårdens kraf, föreslagit, att endast denna helso- och
sjukvård skulle såsom eu ovilkorlig tjenstpligt åligga provinsialläkaren
och denne vara skyldig att meddela enskild sjukvård och
utfärda attester åt enskilde, endast i den mån hans öfriga tjenstgöromål
det medgåfve. Då nu denna förutsättning bortfallit genom komiterades
förslag om inrättande af eu förste provinsialläkareinstitution,
hvarigenom ansvaret för den allmänna helso- och sjukvården skulle
företrädesvis åligga förste provinsialläkarne, och då komiterade dela
den mening, Medicinalstyrelsen i sitt utlåtande öfver de mot förslaget
gjorda anmärkningar uttalat, att provinsialläkarne i vårt land
icke lära kunna befrias från skyldighet att meddela enskild sjukvård,
så länge den nuvarande provinsialläkareinstitutionen eger bestånd,
hafva komiterade ansett den enligt nu gällande bestämmelser (§§ 1,

6 och 8 i provinsialläkareinstitutionen) provinsialläkare åliggande
embetspligt att meddela enskild sjukvård böra bibehållas. Komiterade
hafva således icke tvekat att såsom lika vigtiga föremål för provinsialläkares
tjenstvei’ksamhet angifva dels det närmaste inseendet öfver
den allmänna helso- och sjukvården inom distriktet samt verkställandet
af rättsmedicinska undersökningar och andra tjenstförrättningar, som
åt honom uppdragas, dels ock meddelande af enskild sjukvård och
utfärdande af tjenstintyg åt enskilda personer.

Medicinalstyrelsen hade föreslagit att provinsialläkares åliggande
att utöfva inseende öfver den allmänna helso- och sjukvården inom
distriktet samt att verkställa derstädes förekommande rättsmedicinska
förrättningar skulle vid tillfälliga behof kunna utsträckas till närgränsande
distrikt inom länet; hvarjemte Medicinalstyrelsen i sitt utlåtande
i sammanhang härmed framstälde förslag derom att, då en provinsial -

18.

234

läkare förordnades att jemte sin egen befattning jemväl uppehålla
tjenstledig grannes tjenst, honom måtte lemnas tillstånd att en viss
dag i veckan, mot skjutsersättning enligt resereglementet och tio kronor
i traktamentsersättning för hvarje resa, infinna sig i den tjenstlediges
embetslokal för mottagande af sjukbesök och bestridande af
den flinga sjukvård, som ålåge den tjenstledig^. Genom denna anordning
afsåg Medicinalstyrelsen att underlätta den för provinsialläkarne
synnerligen önskvärda möjligheten att erhålla någon tids ledighet
eller semester utan att betungas med aflönande af vikarie och utan
att allmänhetens anspråk på sjukvård under tiden allt för mycket till -bakasattes. Då enligt komiterades förslag provinsialläkare skulle vara
berättigade att efter tio års tjenstgöring, när Medicinalstyrelsen pröfvade
sådant kunna ske utan hinder för tjenstens behöriga uppehållande,
åtnjuta semester antingen årligen eu månad eller hvart annat år två
månader, förefinnes icke vidare behofvet af eu sådan anordning,
som den af Medicinalstyrelsen ifrågasatta, hvarför någon föreskrift
om skyldighet för provinsialläkare att uppehålla annan provinsialläkaretjenst
jemte sin egen, när sådant för någon kortare tid vore
erforderligt, icke blifvit i denna § upptagen, helst en dylik föreskrift
icke kunde undgå att medföra olägenhet för befolkningen inom de
särskilda provinsialläkaredistrikten. Deremot har skyldigheten för
provinsialläkare att efter förordnande af Medicinalstyrelsen eller
Konungens befallningshafvande verkställa tjenstförrättning utom sitt
distrikt ansetts böra bibehållas och vid behof kunna utsträckas till
hvarje annan del af länet.

Såsom en följd af komiterades förslag om fastställande af eu minimitaxa
på arfvode för meddelande af enskild sjukvård hafva orden
»mot skälig ersättning» i Medicinalstyrelsens förslag utbytts mot
orden »mot ersättning efter faststäld taxa, der ej annorlunda öfverenskomrnes».

§ 19. De i § 3 af Medicinalstyrelsens förslag innefattade bestämmelser
hafva, på de af Medicinalstyrelsen anförda skäl, i denna § upptagits
oförändrade, med undantag deraf att i mom. 3 tiden, inom hvilken
provinsialläkaretjenst, som i brist på kompetente sökande icke kunnat
tillsättas, skall ånyo kungöras till ansökning ledig, framflyttats från
mars till maj månads utgång. Skälet härtill är, att de medicinska
examina, åtminstone vid universiteten, i allmänhet aflägga^ så sent på
våren, att ökad utsigt att erhålla kompetente sökande till sådan provinsialläkarekonst,
hvilket i väsendtlig mån beror på dessa examinas
afläggande, icke kan anses förefinnas så tidigt på året som under
mars månad, hvarför sådana tjensters förnyade anslående till ansökning

235

lämpligast torde kunna bestämmas till den af komiterade föreslagna
tid eller maj månad.

I denna § har den i motsvarande § (§ 4) i Medicinalstyrelsens § 20.
förslag intagna föreskrift derom, att utnämnd provinsialläkare bör,
derest hinder för tj enstens tillträdande å föreskrifven tid möter, hos
Konungens befallningshafvande begära erforderlig tjenstledighet, ansetts
kunna såsom obehöflig utgå. Deremot har en uttrycklig bestämmelse
om hans qvarstående i den provinsialläkaretjenst, han vid utnämnandet
möjligen kan innehafva, intagits såsom en naturlig följd
af föreskriften om tjenstens tillträdande först med månaden näst efter
den, då utnämningen skedde.

Enligt Medicinalstyrelsens förslag (§ 5) skulle, derest stad vore § 21.
inom provinsialläkaredistrikt belägen och med egen stadsläkare försedd,
provinsialläkaren vara befriad från den del af de inom staden
förekommande tjenstgöromål, hvilken det tillhörde stadsläkaren, att,
enligt för honom gällande instruktion, förrätta. Medicinalstyrelsen
ansåg således, att hvarje inom ett provinsialläkaredistrikt belägen stad
borde räknas till distriktet och provinsialläkaren följaktligen vara
skyldig att, då i någon stad inom distriktet stadsläkaretjensten vore
ledig eller stadsläkaren förhindrad att uppehålla tjensten för längre
eller kortare tid, ombesörja helso- och sjukvården äfven inom stadens
område.

Komiterade hafva deremot ansett, att stad, der stadsläkaretjenst
är inrättad, är ett från provinsialläkaredistriktet helt och hållet afskildt
område och att dess invånare stå i ett väsendtligt olika förhållande till
provinsialläkaren än invånarne inom provinsialläkaredistriktet, äfven
om för någon del af detta extra provinsialläkare skulle vara anstäld.

På grund häraf hafva komiterade, i motsats mot Medicinalstyrelsen,
föreslagit, att inom provinsialläkaredistrikts område belägen stad,
hvarest stadsläkaretjenst är inrättad, icke skulle anses tillhöra distriktet
och stadens invånare icke vara skyldiga att deltaga i kostnaden för
bostad eller hyresersättning åt provinsialläkare, lika litet som denne
skulle hafva någon skyldighet att inom staden utöfva läkarevård.

Vare sig stadsläkaren vore tjenstledig eller tjensten stode obesatt,
skulle provinsialläkare icke vara pligtig att uppehålla någon af de
med stadsläkaretjensten förenade åligganden. Deremot anse komiterade,
att stad, der stadsläkaretjenst icke är inrättad, bör tillhöra det
provinsialläkaredistrikt, inom hvilket staden är belägen. De städer,
med hvilka detta är förhållandet äro för närvarande 9, nemligen
Haparanda, Sigtuna, Öregrund, Östhammar, Borgholm, Engelholm,
Simrishamn, Skanör och Falsterbo. Dessa städer skulle således fort -

236

farande tillhöra de kringliggande provinsialläkaredistrikt, till livilka
de räknas.

I 7 städer, nämligen Vaxholm, Trosa, Torshälla, Lidköping, Sköfde,
Filipstad och Säter, finnas visserligen stadsläkaretjenster inrättade,
men dessa tjenster äro för närvarande, några sedan lång tid tillbaka,
icke tillsatta. Enligt Medicinalstyrelsens förslag, likasom enligt
nu gällande bestämmelser, skulle provinsialläkarne i de provinsialläkaredistrikt,
inom hvilkas område dessa städer äro belägna, vara
skyldige att ombesörja läkare vården derstädes, till dess stadsläkaretjensterna
blefve åter besatta. Enligt komiterades förslag skulle deremot
dessa städer icke anses tillhöra kringliggande provinsialläkaredistrikt
och provinsialläkarne i samma distrikt således icke hafva någon
som helst skyldighet att med läkarevården derstädes taga befattning.
Komiterade hålla nemligen före, att, när på underdånig framställning
af någon stad särskild stadsläkare^enst blifvit derstädes inrättad
och förmån af tjenstårsberäkning med denna tjenst förenad,
staden bör, derest han icke vidare vill begagna sig af denna förmån,
hos Kongl. Maj:t göra framställning om att, utan afseende å stadsläkaretjenstens
inrättande, få räknas till närgränsande provinsialläkaredistrikt,
och att Kongl. Maj:t skulle i hvarje särskild! fall taga frågan
härom under ompröfning.

Annorlunda förhåller sig, enligt komiterades åsigt, med de delar
af ett provinsialläkaredistrikt, för hvilka extra provinsialläkare blifvit
anstälde. Dessa delar af distriktet äro ej fullkomligt afsöndrade derifrån,
utan tillhöra fortfarande distriktet, hvarför äfven invånarne
derstädes äro skyldige att jemte provinsialläkaredistriktets öfriga
invånare deltaga i kostnaden för bostad eller hyresersättning åt provinsialläkaren,
äfven om de bekosta bostad åt af dem aflönad extra
provinsialläkare, som de i öfrigt till större eller mindre del aflöna.

Extra provinsialläkare skulle, enligt komiterades förslag, inom
sitt distrikt ombesörja alla de provinsialläkaren tillkommande göromål,
således äfven tillsynen öfver skyddskoppympning^, som af Medicinalstyrelsen
särskilt undantag^ och förbehållits provinsialläkaren. Men
om ett extra provinsialläkaredistrikt icke vidare ville begagna sig af sin
rätt att bilda ett eget läkaredistrikt, skulle provinsialläkarens skyldighet
att äfven inom denna del af sitt distrikt utöfva läkarevård och öfriga
med provinsialläkaretjensten förenade åligganden återinträda. Äfven
om extra provinsialläkaretjensten vore tillsatt, skulle det åligga provinsialläkaren
att vid förefallande behof ombesörja helso- och sjukvården
derstädes, då extra provinsialläkaredistriktet ju fortfarande tillhörde provinsialläkaredistriktet
och icke kunde, derigenom att det för sin räkning

237

aflönade särskild läkare, komma i sämre ställning än öfriga delar af
provinsialläkaredistriktet. För att provinsialläkare må erhålla kännedom
om, när lians skyldighet att under någon tid tjenstgöra äfven
inom ett till hans provinsialläkaredistrikt hörande extra provinsialläkaredistrikt
inträder, har såväl af Medicinalstyrelsen som komiterade
föreslagits, att provinsialläkaren skall genom Konungens befallningshafvande
erhålla underrättelse om extra provinsialläkarens tillträde
till och afgång från tjensten.

Då komiterade för provinsialläkare och extra provinsialläkare
velat bibehålla det förhållande i afseende å deras inbördes tjenstgöringsskyldighet,
som nu eget- rum mellan provinsialläkare och distriktsläkare
— mot hvilket förhållande någon anmärkning, såvidt komiterade
kändt är, icke förekommit — hafva komiterade ansett andra
bestämmelser härutinnan än de nu gällande icke erforderliga eller
ens lämpliga. Komiterade hafva således tänkt sig att provinsialläkaren
å ena sidan icke skulle kunna på något sätt betraktas som extra provinsialläkarens
vikarie, men å andra sidan icke heller vara berättigad
att undandraga sig all tjenstgöring inom extra provinsialläkaredistriktet,
då sådan tjenstgöring verkligen af inträffande behof påkallades.

Lika med Medicinalstyrelsen anse komiterade, att provinsialläkare
bör hafva sin bostad å den af Kongl. Maj:t för honom bestämda station
och att, då provinsialläkaren är derifrån bortrest, underrättelse i
hans bostad alltid bör kunna erhållas såväl om stället, dit han rest,
som om tiden, då han kan antagas återkomma. Komiterade hafva
visserligen funnit det vara önskvärdt, såväl från allmänhetens som
läkarens synpunkt, att, då inom provinsialläkaredistrikt tinnes inrättad
någon med särskild läkare ej försedd brunns- eller badanstalt å annat
ställe än å provinsialläkarens station, läkaren kunde någon del af året
få uppehålla sig vid denna anstalt. Inom komitén har äfven ifrågasatts,
att Konungens befallningshafvande skulle, efter det kommunerna
inom distriktet blifvit i ämnet hörda, kunna medgifva provinsialläkaren
rätt att för någon tid, exempelvis någon eller några af sommarmånaderna,
uppehålla sig vid sådan anstalt inom distriktet; men då de
närmast läkarestationen och de närmast brunns- eller badanstalten
belägna kommunerna i detta afseende kunna antagas hafva motsatta intressen
och Konungens befallningshafvandes beslut således alltid skulle
hos några kommuner väcka missnöje, samt i allt fåll svårighet för
Konungens befallningshafvande kunde möta att bedöma, huruvida eu
sådan rätt borde medgifvas provinsialläkaren eller icke, hafva komiterade
enats derom, att provinsialläkare alltid bör hos Kongl. Maj:t
göra framställning, när han önskar för någon längre tid, utan att hans

238

tjenstgöromål dertill föranleda, uppehålla sig å annat ställe inom sitt
distrikt än å den för honom bestämda station.

g 22. Innehållet af förevarande § öfverensstämmer såväl med nu gällande
bestämmelser som med Medicinalstyrelsens förslag.

g 23. Beträffande provinsialläkares förhållande till närmast föresätta
myndigheter hade Medicinalstyrelsen föreslagit eu särskild § (§ 2), af
innehåll att provinsialläkare i afseende å tjenstförrättningars verkställande
skulle lyda under Konungens befallningshafvande, men beträffande
utöfningen af tjensten vara stäld under Medicinalstyrelsens
inseende. — Sistberörda bestämmelse återupprepas emellertid i den
afdelning af instruktionsförslaget, som innefattar allmänna bestämmelser
såväl för provinsialläkare som för alla andra, som läkarekonsten
utöfva (§ 32 i Medicinalstyrelsens, § 56 i komiterades förslag), och
har derför ur denna § uteslutits; hvaremot provinsialläkares skyldigheter
på grund af hans allmänna ställning såväl till Medicinalstyrelsen
som till Konungens befallningshafvande och förste provinsialläkaren
blifvit i §:en i vissa afseende!! närmare påpekade och framhållna. Särskildt
hafva i 2. och 3. mom. af §:en erinrats om provinsialläkares rätt
och skyldighet att anlita Konungens befallningshafvande för insändande
af infordrade rapporter eller andra handlingar eller bekommande
af sådana handlingar, hvilka icke i behörig tid till provinsialläkaren
insändts.

g 24. I fråga om provinsialläkares deltagande i direktioner och nämnder
hade i § 7 af Medicinalstyrelsens förslag intagits föreskrift derom,
att provinsialläkare, som vore bosatt inom samhälle, der länslasarett
och kurhus vore beläget, skulle vara sjelfskrifven ledamot af denna
sjukvårdsinrättnings direktion. Då denna bestämmelse redan förefinnes
i kong!, kungörelsen angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus den 21 oktober
1864 samt, derest förste provinsialläkareinstitutionen kommer till stånd,
i många fall detta ledamotskap torde komma att tillfalla förste provinsialläkaren,
hafva komiterade funnit öfverflödigt att upptaga en
dylik bestämmelse i förevarande instruktion.

Enligt helsovårdsstadgans föreskrift skall i stad, der stadsläkaretjenst
är inrättad, stadsläkaren vara ledamot af helsovårdsnämnden
derstädes. I öfverensstämmelse härmed har, då Kong!. Maj:t medgifvit,
att helsovårdsstadgan, i hvad hon gäller stad, skall inom visst
samhälle å landsbygden vara i tillämpliga delar gällande, föreskrifvits
att, derest ortens provinsialläkare vore inom samhället bosatt, denne
skall vara ledamot af helsovårdsnämnden på stället. Denna föreskrift,
som sålunda redan under nuvarande förhållanden blifver i hvarje före -

239

kommande fall tillämpad, bär, i öfverensstämmelse med föreskriften
om stadsläkarens ledamotskap af helsovårdsnämnd i stad samt med
afseende å denna nämnds sammansättning i öfrigt och dess befogenhet,
ansetts böra här intagas, likasom den äfven blifvit upptagen af Medicinalstyrelsen
i dess. förslag.

Det i mom. 2 af förevarande § gifna stadgande angående provinsialläkares
deltagande i sammanträde med helsovårds- eller kommunalnämnd,
hvaraf han ej är ledamot, är äfven i hufvudsak öfverensstämmande
med Medicinalstyrelsens förslag, dock med någon afvikelse
i fråga om sättet för bestämmande, huruvida ersättning af allmänna
medel för provinsialläkares inställelse vid dylikt sammanträde bör
honom tillerkännas. Medicinalstyrelsen hade föreslagit, att provinsialläkare
skulle erhålla ersättning af statsmedel för sin resa till sådant
sammanträde, hvartill han af kommunalnämnds ordförande blifvit för
uppgifvet ändamål kallad eller hvilket egt rum på hans eget yrkande,
om Medicinalstyrelsen, efter att hafva granskat den af läkaren med
anledning af sammanträdet afgifna rapport, godkände ändamålet med
resan, och reseräkning jemte rapport rörande förrättningen, innehållande
dess anledning och dervid fattade beslut, till Konungens befallningshafvande
insändes. Komiterade, som i likhet med Medicinalstyrelsen
inse och erkänna önskvärdheten deraf, att provinsialläkare erhåller
godtgörelse för sin inställelse vid sådana sammanträden, som här
afses, hafva dock trott, att det skulle vara lämpligare, att Konungens befallningshafvande
finge tillfälle på förhand pröfva, huruvida provinsialläkare
bör af statsmedel erhålla ersättning för sin inställelse vid dylikt
sammanträde, och i sådant fäll förordna honom att detsamma öfvervara.

I denna § har det blifvit provinsialläkare ålagdt att söka träffa § 25.
öfverenskommelse med aflägse från stationen belägna kommuner inom
distriktet om anordnande på lämpliga ställen af regelbundet återkommande
mottagningar för meddelande af enskild sjukvård. Denna
föreskrift, hvartill icke finnes någon motsvarighet vare sig i nu gällande
bestämmelser eller i Medicinalstyrelsens förslag, hafva komiterade
trott vara af stor vigt, enär derigenom allmänheten, synnerligen
i vidsträcktare provinsialläkaredistrikt, bereddes tillfälle att erhålla
läkarevård lättare och med mindre kostnad än under nuvarande förhållanden.
Derest öfverenskommelse om anordnande af sådana mottagningar
i något fäll ej skulle kunna träffas, har utväg lemnats för
kommun, som för sig önskar dylik förmån, att derom göra framställning
hos Konungens befallningshafvande. Denna myndighet skulle
dock ej ega att i ämnet fatta beslut, utan skulle endast infordra yttranden
från vederbörande, d. v. s. närgränsande kommuner, provinsial -

240

läkaren och förste provinsialläkaren, samt jemte eget utlåtande insända
dessa yttranden till Medicinalstyrelsen, hvilken såsom den läkaren
öfverordnade medicinska myndighet skulle pröfva, huruvida den gjorda
framställningen borde bifallas eller icke. Derest i ett eller annat fall
erfarenheten utvisade, att mottagningar, som i enlighet med föreskrifterna
i denna § blifvit inom någon kommun af distriktet anordnade,
icke af allmänheten derstädes i afsevärd mån anlitades, eller
eljest sådana mottagningar i någon ort ansåges ej vidare beliöfliga,
skulle det äfven ankomma på Medicinalstyrelsen att, efter derom af
provinsialläkare eller kommun gjord framställning, medgifva att desamma
finge upphöra.

Beträffande mottagningar å provinsialläkarens station har visserligen
inom komitén ansetts önskvärdt, att provinsialläkare ålades att
bestämma någon viss tid derför hvarje dag, men då provinsialläkare
redan är ålagdt att följa hvarje kallelse till sjukbesök, när helst sådan
påkommer, torde en uttrycklig föreskrift i berörda hänseende icke
böra meddelas. I allt fall lärer läkaren framdeles såsom hittills icke
underlåta att utsätta viss tid för sina mottagningar å stationen, då
detta såväl för honom sjelf som för allmänheten måste vara ändamålsenligast
och beqvämligast.

§ 26. Ehuru visserligen öfverinseendet öfver den allmänna lielso- och
sjukvården inom länet uppdragits åt förste provinsialläkaren, skulle
det dock fortfarande tillkomma provinsialläkarne att inom sina distrikt
utöfva den närmaste tillsynen deröfver. Vid utöfvandet af denna tillsyn
skulle i viss mån enahanda bestämmelser gälla för provinsialläkare
som de för förste provinsialläkare i § 9 faststälda. — De föreskrifter
och närmare anvisningar, som i de fem första momenten af
denna § meddelas, öfverensstämma i allt hufvudsakligt med innehållet
i § 9 i Medicinalstyrelsens förslag, som åter härutinnan stöder sig på
§ 8 i nu gällande provinsialläkareinstruktion. Det sista momentet i
§:en har blifvit tillagd! af komiterade och torde ej behöfva någon särskild
motivering.

§ 27. Denna §, som omhandlar de åtgärder för den allmänna sjukvården
inom distriktet, som åligga provinsialläkare, är i åtskilliga afseenden
afvikande från § 10 i Medicinalstyrelsens förslag, hvari sammanfattas
de föreskrifter Medicinalstyrelsen i detta afseende ansett erforderliga.
Då de i denna § gifna bestämmelser äfven i vissa afseenden skilja
sig från nu gällande föreskrifter i § 33 i helsovårdsstadgan, hafva
komiterade uppgjort förslag till förändrad lydelse af sistberörda §, för
hvilket förslag motiv längre fram anförts och af komiterade i sammanhang
härmed åberopas.

241

I mom. 1 af förevarande § hafva komiterade endast hänvisat till
hvad gällande författningar angående allmän helso- och sjukvård innehålla
i fråga om provinsialläkares skyldigheter, då inom provinsialläkaredistriktet
allmännare sjuklighet uppkommer eller farsot eller
smittosam sjukdom utbryter. Komiterade hafva trott sådant vara lämpligare
än att söka här angifva dessa föreskrifter, helst derigenom
denna § kan bibehållas orubbad, äfven om förändringar i berörda
särskilda författningar framdeles komma att vidtagas.

Provinsialläkares rätt att, på kallelse af ordföranden i kommunalnämnd,
företaga tjenstresa till anordnande af åtgärder för allmän sjukvård
har inskränkts till endast de fall, då sjukdomsfall af kolera,
smittkoppor, tyfus, tyfoidfeber, skarlakansfeber, difteri eller rödsot,
d. v. s. de i § 20 mom. 1 af epidemistadgan omförmälda sjukdomar
inträffat eller misstänkes hafva inträffat. Medicinalstyrelsen åter ville
medgifva provinsialläkare rätt att företaga sådana tjenstresor, då farsot
eller smittosam sjukdom i allmänhet eller endast allmännare sjuklighet
någonstädes inom distriktet yppats, och detta såväl på presterskapets
som på kommunalnämnds ordförandes kallelse. För att förekomma
dubbla kallelser på grund af samma sjukdomsfall och synnerligast
med afseende å den förändrade grunden för bestridande af kostnaderna
för provinsialläkares nu ifrågavarande tjenstresor, Indika
kostnader, enligt hvad i den allmänna motiveringen närmare utvecklats,
skulle enligt komiterades förslag komma att bestridas af
staten och vederbörande kommun till hälften af hvardera i stället för
af staten ensam, såsom förut varit förhållandet, hafva komiterade ansett
att provinsialläkare endast på anmodan af kommunalnämnds ordförande
skulle ega att företaga sådana tjenstresor, som här afses.
Deremot skulle åligga presterskapet, att, då något sjukdomsfall af nu
ifrågavarande beskaffenhet komrne till dess kännedom, derom hos
kommunalnämndens ordförande göra anmälan, med sådan utförlig beskrifning
öfver sjukdomens beskaffenhet och den insjuknades namn,
ålder och hostad, som skulle, enligt föreskriften i denna §, af kommunalnämndsordföranden
bifogas hans skriftliga anmodan till provinsialläkaren
att besöka orten.

Finner provinsialläkaren, att någon af ofvan uppräknade sjukdomar
antagligen är för handen, eger han företaga den begärda resan,
men i annat fall endast meddela råd och anvisningar, i främsta rummet,
der så erfordras, till förekommande af sjukdomens utbredning.

Antager åter smittosam sjukdom karaktär af farsot, eger provinsialläkare,
under de i mom. 4 bestämda förutsättningar, att, sedan
förordnande dertill af Konungens befallningshafvande meddelats ho XVI -

242

nom, besöka den af farsoten hemsökta orten ensamt på statens bekostnad.

Med afseende å den synnerligen svårartade och smittosamma beskaffenheten
hos sjukdomarna fläckfeber, smittkoppor och kolera, har
provinsialläkare medgifvits att, utan kallelse af kommunalnämnds
ordförande eller förordnande af Konungens befallningshafvande, på
statens bekostnad företaga resa till den ort inom distriktet, hvarest fall
af nämnda sjukdomar inträffat.

De båda sista momenten af förevarande § öfverensstämma i hufvudsak
med hvad af Medicinalstyrelsen i enahanda afseenden föreslagits,
med den skilnad, som föranledts af förste provinsialläkarens ställning
såsom ett förmedlande organ mellan provinsialläkare, å • ena, samt
Medicinalstyrelsen eller Konungens befallningshafvande, å andra sidan.

Med smärre tillägg och förändringar innehåller denna § hufvudsakligen
detsamma som § 11 i Medicinalstyrelsens förslag, ehuru deråt
gifvits en förändrad formulering. Så har särskild! föreskrifvits, att
kommunalnämnd skall underrätta provinsialläkare, när, i enlighet med
dennes förständigande, med venerisk sjukdom behäftade personer blifva
genom kommunalnämndens försorg intagna till vård å kurhus eller
kurhusafdelning. Endast då synnerlig fara för smittans spridning förefinnes,
eger provinsialläkare hos vederbörande kommunalnämnd anmäla,
att sådan insjuknad person undandrager sig behandling eller
icke följer dervid gifna föreskrifter. Någon särskild bestämmelse om
insändande till Konungens befallningshafvande af rapport öfver förrättningen,
jemte reseräkning eller om kostnadens gäldande af länets
sjukvårdsafgifter har ansetts kunna i instruktionen undvaras, då föreskrift
derom annorstädes förekommer och komiterade icke annat än
undantagsvis velat i instruktionen upprepa hvad i särskilda gällande
författningar finnes stadgadt.

Genom de i mom. 1 af denna § gifna föreskrifter hafva komiterade
sökt återupplifva de ännu gällande men föga tillämpade bestämmelserna
angående förråd af lake- och desinfektionsmedel å landsbygden.
De nu så mycket öfverklagade olägenheterna af de långa
afstånden för större delen af landsbygden till apotek eller medikamentsförråd
skulle blifva i betydlig män undanröjda, derest landtkommunerna
i allmänhet vilja begagna sig af den utväg, som här
blifvit dem beredd, att anskaffa förråd af erforderliga lake- och
desinfektionsmedel. Hänvisande i öfrig! till den allmänna motiveringen
torde här blott behöfva påpekas, att de i momentet föreslagna
närmare bestämmelser afse att förebygga missbruk af den
ifrågasatta anordningen, vare sig sålunda att en kommun bedrefve

243

handel med läkemedel såsom eu vanlig handelsaffär för vinnings skull,
eller att gifter eller spritvaror, under namn af läkemedel, från sådana
förråd utlemnades, på samma gång komiterade sökt undvika att genom
dessa bestämmelser göra obehörigt intrång på den rätt, som tillkommer
kommuner såväl som enskilde, att utan recept erhålla och förvara
läkemedel af sådan beskaffenhet, att de få utan läkares medgifvande
från apotek utlemnas.

Då erfarenheten visat, att å de orter, der aftal mellan apotekare
och kommuner eller enskilde träffats om expedierande af läkemedel
från apotek medelst s. k. medikamentslådor, denna anordning varit
af stor nytta och betydligt underlättat erhållande, utan längre resor
och deraf förorsakade kostnader, af medikamenter å orter, belägna på
längre afstånd från apotek eller medikamentsförråd, hafva komiterade
trott det icke vara obehöfligt att erinra provinsialläkare i allmänhet
om att söka främja ingående af sådana aftal, der vederbörande apotekare
eller kommunalmyndigheter ännu icke blifvit derpå betänkta.

I sammanhang med de i momenten 1 och 2 gifna föreskrifter för
beredande af lättare tillgång å landsbygden af läkemedel, har erinran
skett om önskvärdheten deraf att, såväl i allmänhet som särskilt vid
sådana reqvisitioner, som i mom. 1 afses, nödig sparsamhet iakttages
ej mindre i fråga om valet af läkemedel, d. v. s. att, då såväl ett dyrare
som ett billigare läkemedel kan medföra enahanda verkan, det
sistnämnda företrädesvis föreskrifves, än äfven i fråga om formen för
tillredningen och sättet för utlemnandet deraf, d. v. s. att ej föreskrifna
läkemedel allt för mycket fördyras, endast för att göras för
smaken mindre motbjudande eller af annan anledning, som ej kan
utöfva inflytande på den med medlet åsyftade verkan.

Af § 11 inhemtas, att apoteksvisitationers förrättande uppdra- § 30.
gits åt förste provinsialläkarne, och hafva skälen derför blifvit i den
allmänna motiveringen äfvensom i motiveringen till nämnda § närmare
angifna. Provinsialläkarues verksamhet i afseende å dessa visitationer
har i följd deraf blifvit inskränkt dertill att, då visitation af
apoteksinrättning inom provinsialläkaredistriktet af förste provinsialläkare
verkställes, på kallelse af denne dervid biträda äfvensom att,
derest sådant erfordras, hålla s. k. eftervisitation för tillseende att vid
visitationen befunna felaktigheter blifvit inom den af förste provinsialläkaren
föreskrifna tid rättade.

Med undantag af de i detta afseende i mom. 2 meddelade bestämmelser,
öfverensstämmer hufvudsakliga innehållet af §:en i öfrigt
med § 15 i Medicinalstyrelsens förslag äfvensom nu gällande stadganden.

244

§ 31. Medicinalstyrelsen hade i § 13 mom. 1 af sitt förslag ålagt provinsialläkare
att meddela nödig undervisning i skyddskoppympnings
verkställande åt dem, som önskade blifva till vaccinatörer antagne.
Då komiterade anse, att sådan undervisning icke skäligen bör ifrågakomma,
då den som önskar erhålla sådan, är alldeles olämplig att
deraf draga erforderlig nytta, hafva komiterade velat inskränka provinsialläkares
skyldighet att meddela undervisning i skyddskoppympning
till sådana fall, då den person, som åstundan komma i åtnjutande
af dylik undervisning, genom att hafva någon tid åtföljt en äldre
vaccinatör eller annorledes förvärfvat sig någon vana och insigt i
skyddskoppympningens verkställande, och sålunda kan komma i fråga
att till vaccinatör antagas; och hafva ordalagen i inom. 1 åt förevarande
§ blifvit i öfverensstämmelse härmed valda.

Enligt komiterades förslag skall den summariska förteckning,
hvilken det åligger provinsialläkare att upprätta öfver inkomna vaccinationsjournaler,
jemte dessa bifogas den årsberättelse, hvilken årligen
inom mars månads utgång bör af honom till förste provinsialläkaren
insändas; hvaremot Medicinalstyrelsen föreslagit att denna
förteckning skulle tillika med journalerna insändas till Konungens
befallningshafvande så tidigt att den kunde sist inom juni månads utgång
till Medicinalstyrelsen öfverlemnas. Öfriga af Medicinalstyrelsen
föreslagna stadganden hafva i förevarande § upptagits i hufvudsakliga
delar oförändrade.

§ 32. De i denna § föreslagna bestämmelser i fråga om provinsialläkares
förhållande till barnmorskeväsendet inom distriktet''förete i
hufvudsak icke några andra olikheter med nu gällande stadganden
och föreskrifter i detta afseende, än de som dels föranledas af den verksamhet
förste provinsialläkaren skulle komma att i fråga om barnmorskeväsendet
utöfva, hvarom i § 13 och i motiveringen till samma § närmare
omförmäles, och dels funnits nödiga för att så vidt möjligt förekomma
barnsängsfebers spridning. Derjemte har ålagts provinsialläkare
att vid utfärdande af intyg för qvinna, som ämnar söka inträde
såsom lärling vid statens läroanstalter för undervisning i barnmorskekonsten,
tillika söka utreda hennes fattningsgåfva samt, på grund åt
den föregångna undersökningen och med ledning af öfriga för ansökningen
nödiga intyg, hvilka böra för provinsialläkare uppvisas, angifva,
huruvida hon synes vara lämplig, mindre lämplig eller synnerligen
lämplig till barnmorska, till någon ledning för dem, som hafva
att afgöra, hvilka bland de många sökande böra såsom företrädesvis
lämpliga till elever antagas, och på det att de till undervisnings -

245

anstalten kallade om möjligt ej må afvisas vid den pröfning, som
vederbörande barnmorskelärare anställa, då undervisningen börjas.

Behofvet af sådana föreskrifter, som de i denna § föreslagna, har § 33.
af erfarenheten i många fall nogsamt ådagalagts och har sin grund
i den oförmåga att sjelfva föra sin talan, som utmärker dem, hvilka
med tillsynen afses.

Hvad särskild! utackorderade barn beträffar, utöfvas väl i allmänhet
från kommunernas sida uppsigt öfver det sätt, hvarpå barn, som
blifva genom deras försorg utackorderade, erhålla vård och skötsel,
men deremot står vården af späda barn, som utackorderas af enskilde
och som ofta äro födda utom äktenskapet, icke, såsom i utlandet är
förhållandet, under någon kontroll och lemnar icke sällan mycket
öfrig! att önska. Antalet af sådana utackorderade barn är hos oss
ganska stort, då i vårt land, i motsats mot i de flesta andra'' europeiska
länder, hittebarnshus saknas, der barn, som äro födda af
fattiga föräldrar eller utom äktenskapet, kunna utan afgift erhålla erforderlig
omvårdnad. I främsta rummet torde således provinsialläkarne
under sina tjenstresor böra söka inhemta upplysning om det sätt,
hvarpå späda barn, som utackorderats af enskilda personer, vårdas,
och, när tillfälle erbjuder sig, deråt egna tillsyn.

Då enligt värnpligtslagen den 5 juni 1885 vid inskrifningsrevi- § 34.
sion angående värnpligtig^ såväl en militärläkare som en civil läkare
skola biträda, hafva komiterade ansett provinsialläkare lämpligen böra
åläggas att, om förordnande i sådant hänseende meddelas dem, fullgöra
hvad på den civile läkaren dervid ankommer.

Beträffande provinsialläkares skyldighet att efter förordnande af § 35.
vissa myndigheter verkställa rättsmedicinska undersökningar, hvarom
§ 18 i Medicinalstyrelsens förslag handlar, hafva komiterade ansett
provinsialläkare vara pligtig att i stad, tillhörande distriktet, på förordnande
af polismyndighet verkställa dylika undersökningar.

Att särskild! ålägga provinsialläkare att i fall af behof verkställa
sådana undersökningar i stad inom distriktet, der stadsläkare finnes,
har ej ansetts nödigt, då provinsialläkare i de undantagsfall, då sådant
kunde ifrågakomma, kan jemlikt 18 § af instruktionen förordnas
att verkställa sådan extra tjenstförrättning inom länet, oberoende om
orten är land eller stad.

Under förutsättning att frågan om tjensteders afskaffande kommer
att under den närmaste framtiden vinna sin lösning, hafva komiterade
föreslagit, att utlåtande eller intyg, som på grund af rättsmedicinsk
undersökning till myndighet afgifves, endast behöfver af provinsialläkare
bestyrkas med orden »hvilket härmed på heder och samvete

246

intygas»; hvarigenom således såväl det gamla formuläret »hvilket jag
ej allenast på min aflagda embetsed intygar, utan ock med denna min
edeliga förpligtelse, så sant mig Gud hjelpe till lif och själ, bekräftar»,
som äfven de af Medicinalstyrelsen framstälda alternativa förslag,
»hvilket härmed på aflagd tjensteed intygas» eller »hvilket jag med
denna min edliga förpligtelse, så sant mig Gud hjelpe till lif och själ,
bekräftar» skulle blifva obehöfliga. Enligt komiterades åsigt, som
öfverensstämmer med de af flere Konungens befallningshafvande mot
Medicinalstyrelsens förslag framstälda anmärkningar, böra intyg af
provinsialläkare, vare sig de afgifvas till myndigheter eller enskilde
för att inför myndighet åberopas (jfr § 37), ega full bevisningskraft,
utan att vara bekräftade med edlig försäkran.

Några andra förändringar i Medicinalstyrelsens förslag till dess
18 § hafva komiterade icke funnit erforderliga, hvadan innehållet af
nämnda §, med åtskilliga uteslutningar, betingade af den numera utfärdade
obduktionsstadgan, i hufvudsak återfinnas i förevarande §.
gg 36 och 37. Dessa båda §§ stå i nära öfverensstämmelse med §§ 17 och 19
i Medicinalstyrelsens förslag.

Deremot hafva komiterade icke i sitt förslag upptagit bestämmelsen
i § 20 af Medicinalstyrelsens förslag angående vård af tågande
trupper in. in. Då efter komiterades förslag provinsialläkaren skulle
vara pligtig att efter taxa lemna läkarevård åt hvar och en sjuk inom
distriktet, till hvilken han kallas, och han sålunda icke skulle kunna
undandraga sig att vårda en insjuknad och i distriktet qvarlemnad
soldat, torde skäl saknas att för sådan vård bestämma ersättningen
enligt gällande resereglemente eller efter annan grund än den sjukvård,
som eljest af läkaren inom distriktet lemnas.
g 38. Förutom konceptbok och journal, Indika det enligt § 8 i Medicinalstyrelsens
förslag skulle åligga provinsialläkare att föra, hafva
komiterade ålagt honom att föra äfven diarium öfver inkommande
handlingar efter formulär, som skulle komma att af Medicinalstyrelsen
fastställas. Förandet af ett sådant diarium är, enligt komiterades
åsigt, en väsendtlig förutsättning för vinnande af en fullständig öfversigt
öfver provinsialläkares verksamhet.

Medicinalstyrelsen hade, i fråga om konceptboken, föreslagit, att
attester i allmänhet, som af provinsialläkare utfärdades, skulle i denna
bok införas. Då komiterade anse, att intyg, som på begäran af enskilde
af provinsialläkare meddelas, icke egentligen tillhöra provinsialläkares
tjenstverksamhet, och att införandet af sådana intyg i konceptboken,
hvarur sedermera afskrifter fritt skulle kunna tagas, i åtskilliga
fall kunde föranleda obehag och skada för de personer,

247

hvilka i uteslutande enskildt syfte begärt intygen, hafva komiterade
föreslagit, att endast till myndigheter afgifna intyg behöfva införas i
konceptboken.

Den af Medicinalstyrelsen upptagna bestämmelsen derom, att provinsialläkare
för sina försändelser i tjenstärenden eger begagna tjenstfrimärken
och tjenstbrefkort, på sätt derom finnes stadgadt, har, såsom
icke tillhörande förevarande instruktion, blifvit ur komiterades förslagutesluten.

Då, enligt komiterades förslag, provinsialläkares årsberättelser § 39.
skola undergå en förberedande granskning af förste provinsialläkaren,
innan de af denne insändas till Medicinalstyrelsen, har tiden för dessa
berättelsers aflemnande till förste provinsialläkaren ansetts, i öfverensstämmelse
med hvad nu är gällande, icke kunna sättas senare än till
mars månads utgång, hvarigenom således berättelserna komme att
uppsättas en månad tidigare, än enligt Medicinalstyrelsens förslag (§21)
skulle blifvit fallet; och äro komiterade öfvertygade, att ordning beträffande
såväl uppgifters meddelande från kommunalnämnderna som
afgifvandet af provinsialläkares egna årsberättelser bättre befordras
genom en lämplig kort tidsfrist derför än genom tidens utsträckning,
dertill dessutom den af Medicinalstyrelsen åberopade anledning bortfallit
genom bestämmelsen, att extra provinsialläkares årsberättelser skola
afgifvas icke till provinsialläkaren utan till förste provinsialläkaren.

I § 6 af Medicinalstyrelsens förslag lemnades provinsialläkare rättig- § 40.
het att utan förordnande eller tillstånd af Konungens befallningshafvande
begifva sig utom sitt distrikt under ett dygn. Mot denna rättigtighet
framstäldes af åtskillige Konungens befallningshafvande anmärkningar,
men Medicinalstyrelsen, som förklarade sig anse detta medgifvande
vara för provinsialläkare och sjukvården af stort gagn, yrkade
det oaktadt på dess bibehållande. Komiterade, som dela Medicinalstyrelsens
uppfattning härutinnan, hafva äfven i mom. 1 af denna §
inrymt rätt åt provinsialläkare att utan särskild! tillstånd begifva sig
utom sitt distrikt på högst ett dygn i sänder, men, för att förekomma
möjligt missbruk af denna rätt, tillagt den begränsning deraf att sådan
tjenstledighet icke får åtnjutas för längre tid än sammanlagdt femton
dygn om året.

Vidkommande den i mom. 2 medgifna rätt för provinsialläkare
att efter tio års tjenstgöring såsom sådan åtnjuta semester, derest
sådant pröfvas kunna ske utan hinder för tjenstens behöriga uppehållande,
äfvensom hvad angår kostnaderna för statsverket i följd af
denna provinsialläkares rätt till semester, hänvisas till den allmänna
motiveringen.

248

§§ 41—44. Extra provinsialläkare.

§ 41. Enligt hvad förut blifvit utvecklade, hafva komiterade tänkt
sig, att ökad tillgång på läkarekrafter för den enskilda sjukvården
på landet lämpligast skulle kunna beredas genom inrättandet
af nya extra provinsialläkaredistrikt och att för sådant ändamål staten
borde lemna bidrag till aflönande af en extra provinsialläkare, på
framställning af vederbörande landsting eller kommuner och i den.
mån bidrag dertill af dessa lemnades, samt att, vare sig statsbidrag
till läkarens aflönande utginge eller icke, förmån att vid befordran
räkna tjenstår lika med civile läkare i statens tjenst skulle tillerkännas
sådane extra provinsialläkare, för hvilka dylik förmån af deras distrikt
begärdes. I denna § hafva komiterade sammanfattat bestämmelserna
om tillkomst och tillsättande af extra provinsialläkaretjenst och entledigande
från dylik tjenst. De tre törsta momenten afse sådana extra
provinsialläkare, till hvilkas aflöning staten skulle lemna bidrag, fjerde
momentet omhandlar extra provinsialläkare, hvilkas aflöning skulle
bestridas uteslutande af kommunerna, med eller utan bidrag af landstinget,
och femte momentet lemnar erforderliga föreskrifter rörande de
nuvarande distriktsläkaretjenster, med hvilka rätt till tjenstårsbBråkning,
som ofvan är nämnd, redan finnes förenad,
mom. 1—3.. För vinnande af ordning och reda i afseende å ärenden angående
extra, provinsialläkaretjenst, hafva komiterade ansett ändamålsenligast
att handhafvande! af alla sådana ärenden, såsom läkarens aflönande,
beviljande af tjenstledighet, ombesörjande af tjenstens uppehållande
under innehafvaren beviljad ledighet, eller vidtagande af åtgärder för
tjenstens återbesättande vid inträffad ledighet af densamma, borde
uppdragas åt en särskild styrelse, vare sig statsunderstöd till läkarens
aflöning utginge eller icke. I sistnämnda fall skulle distriktet
■sjelft ega utse styrelse och bestämma om dess sammansättning (jfr
mom. 4). Bidroge deremot staten till läkarens aflöning, skulle utseendet
af styrelsen anförtros åt landstinget, hvarigenom staten vunne
ökad trygghet för, att de styrelsen åliggande uppdrag komrne att
på ett tillfredsställande sätt utföras. Om, såsom komiterade förestält
sig, landstinget skulle i ett eller annat fall vilja bispringa
ett fattigt eller glest befolkadt distrikt med bidrag till läkarens aflöning,
för att distriktet måtte kunna komma i åtnjutande af statsunderstöd,
har landstinget för egen del intresse af att ärenden angående
tjensten handhafvas på möjligast betryggande och ändamålsenligt
sätt. I fråga om sammansättningen af sådan styrelse, som skulle
af landstinget utses, torde bestämmelserna i det af komiterade upp -

249

gjorda förslag till bostadsreglemente kunna komma att tjena till
ledning, men hafva komiterade icke velat binda landstinget vare sig
vid viss tid, derför sådan styrelse skulle utses, eller visst antal ledamöter,
hvaraf styrelsen borde bestå.

Då staten lemnar bidrag till aflönande af extra provinsialläkare
och med tjensten förenat förmån för innehafvare!! af tjenstårsberäkning
lika med civile läkare i statens tjenst, tillkommer det äfven stateii
att tillse, att till tjensten utses endast dertill lämpliga och kompetenta
personer. Å andra sidan måste vid tillsättning af dylik tjenst, så vidt
möjligt är, tagas hänsyn till önskningarna härvidlag hos extra provinsialläkaredistriktets
invånare, hvilka skulle, utom i vissa undantagsfall,
lemna lika stort bidrag till läkarens aflöning som staten och, efter
hvad komiterade tänkt sig, derutöfver skulle i allmänhet tillhandahålla
honom jemväl bostad eller hyresersättning. Till följd deraf
och då vid förekommande tillsättning af extra provinsialläkaretjenst
distriktet ofta nog torde träffat aftal med viss läkare om tjensteiis bestridande
mot öfverenskomna vilkor i afseende å godtgörelse för enskild
sjukvård eller i andra afseenden, kali icke, såsom vid tillsättning
af provinsialläkaretjenst, tjenstålderu vara i främsta rummet bestämmande
vid tillsättning af sådan extra provinsialläkaretjenst, som
här afses, utan måste härvid den hufvudsakliga vigten tilläggas distriktets
förord för någon särskild sökande och denne således till tjensten förordnas,
derest icke han skulle vara dertill obehörig eller olämplig.

I enlighet härmed föreslås i inom. 2 af denna §, att extra provinsialläkaretjenst,
hvartill staten lemnar understöd, skall på sedvanligt sätt
kungöras till ansökning ledig, men att, sedan ansökningstiden utgått,
den af landstinget utsedda styrelse eger förorda eu af de sökande,
hvarefter Medicinalstyrelsen till tjenstens bestridande under den i
kungörelsen utsatta tid förordnar den, som på grund af det gifna förordet
äfvensom skicklighet och förtjenst anses böra komma i åtanke.

Den tid, för hvilken förordnandet skall gälla, får af styrelsen
föreslås, men kan naturligtvis icke få öfverskrida den tid, för hvilken
distriktet förbundit sig att med visst belopp bidraga till läkarens aflöning.
Skulle, under den tid förordnandet gäller, entledigande för
extra provinsialläkaren ifrågakomma, skall sådant entledigande meddelas
af Medicinalstyrelsen, som utfärdat förordnandet.

Genom de i detta moment gifna föreskrifter har tillfälle beredts mom. 1
för kommuner, hvilka vilja sjelfva uteslutande bestämma om antagande
af läkare, som af dem aflönas, att bilda eget extra provinsialläkaredistrikt
och få förmån af tjenstårsberäkning förenad med extra provinsialläkaretjensten,
hvarigenom densamma blefve mera eftersökt.

mom. 5.

§ 42.

250

Såsom ofvan nämnts skulle äfven i detta fall utses styrelse för handhafvande
af ärenden angående tjensten och skulle derjemte förslaguppgöras
angående tjenstgöringsområde och station samt sättet för
läkarens antagande; och skulle det ankomma på Kongl. Maj:t att, med
afseende å detta förslag och beloppet af de utfästa löneförmånerna, i
hvarje fall bestämma om den sökta förmånen af tjenstårsberäkning
borde beviljas eller icke.

I förevarande moment meddelas bestämmelse derom, att distriktsläkaretjenst,
som för närvarande är inrättad för sjukvården inom eu f
eller liera kommuner eller del af kommun och med hvilken förmån
af tjenstårsberäkning är förenad, skall anses såsom extra provinsialläkaretjenst
och således innehafvare af sådan tjenst benämnas extra
provinsialläkare och vara underkastad de för extra provinsialläkare
gällande stadgande!! och föreskrifter. Ville sådant extra provinsialläkaredistrikt
åtnjuta bidrag af statsmedel till läkarens aflöning, cgde
det att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna i mom. 1. I hvarje
fall skulle, äfven om distriktet bestode endast af eu mindre kommun
eller ett bruk, särskild styrelse utses för handhafvande af ärenden
rörande tj ensten.

Föreskriften derom, att i händelse sådan tjenst förblifver ledig
längre tid än ett år, rätten till tjenstårsberäkning skall upphöra, härtill
syfte dels att förekomma missbruk af sådan rätt på det sätt, att
extra provinsialläkare körnare i åtnjutande åt tjenstårsberäkning, underdel
att tjenstår! faktiskt uppelrölles af provinsialläkaren, dels ock att
möjliggöra extra provinsialläkareinstitutiorrerrs utveckling genom bildande
af nya extra provinsialläkaredistrikt, utan hinder deraf att någon
del deraf tillhört äldre distriktsläkaredistrikt, hvarest särskild läkare
kanske på lång tid icke varit tillsatt.

I afseende å sina åligganden äro extra provinsialläkare fullkomligt
likstälde med provinsialläkare, dock att innehafvare af sådan extra
provinsialläkaretjenst, till hvilken staten icke lemna!- understöd, icke
är skyldig att meddela enskild sjukvård mot ersättning efter taststäld
taxa. Hittills lär inom ett eller annat län Konungens befallningshafvande
plägat förordna provinsialläkare att verkställa tjenst! örrättnirrgar
äfven inom distriktsläkaredistrikt, men hafva komiterade ansett
att, då extra provinsialläkare skulle inom sitt distrikt, med nyssnämnda
undantag, fullgöra de provinsialläkare åliggande skyldigheter-, äfven
tjenstförrättningar på grund af myndighets förordnande borde företrädesvis
af extra provinsialläkare verkställas. Uttryckligen bär härnämnts,
att extra provinsialläkare för utförande åt sådan förrättning
skulle ega åtnjuta ersättning lika med provinsialläkare, i motsats mot

251

hvad nu är förhållandet, då distriktsläkare, som förordnas att verkställa
dylik förrättning-, åtnjuter i dagtraktamente endast 6 kronor, medan
dagtraktamentet till provinsialläkare för enahanda förrättnings utförande
utgår med 10 kronor.

Bestämmelserna om tjenstledighet för extra provinsialläkare stå § 43.
i nära öfverensstämmelse med de i § 51 gifna föreskrifter i fråga om
tjenstledighet för stadsläkare. Uttryckligen har ansetts böra framhållas,
att statsverket icke må i något fall drabbas af utgifter eller kostnad
i anledning af tjenstledighet för extra provinsialläkare.

Anmälan om inträffad ledighet af extra provinsialläkaretjenst eller § 44.
om tillträde dertill torde böra ske såväl hos Medicinalstyrelsen som
hos Konungens befallningshafvande, hvilken sistnämnde, jemlikt föreskriften
i § 21 mom. 5, derom skulle underrätta vederbörande provinsialläkare,
på det denne kunde erhålla kännedom om, när hans skyldighet
att äfven inom extra provinsialläkaredistriktet meddela helsooch
sjukvård inträdde och upphörde. Enahanda anmälan skulle hos
hemälda myndigheter göras, då extra provinsialläkare erhållit tjenstledighet
utöfver en vecka, på det annan läkare kunde erhålla förordnande
att verkställa under tiden inom distriktet förekommande tjenstförrättningar.
Afsåge ledigheten kortare tid än eu vecka, torde någon
sådan anmälan icke vara erforderlig.

Stads- och stadsdistriktsläkare. §§ 45-53.

Någon allmän instruktion för stadsläkare har hittills icke funnits, §§ 45, 46.
utan hafva för hvarje stad, då stadsläkaretjenst derstädes inrättats,
meddelats särskilda bestämmelser i fråga om såväl tjenstens tillsättande
som dess utöfning. Beträffande särskilt tjenstens tillsättande,
så ehuru i allmänhet iakttages den ordning, som af komiterade
i § 46 angifvits, eller att, efter det Medicinalstyrelsen yttrat sig
om de sökandes kompetens, stadsfullmäktige bland de kompetente
sökande utse en, för hvilken magistraten utfärdar fullmakt eller förordnande,
förefinnes dock i vissa städer i detta hänseende en olikhet,
för hvars bibehållande giltiga skäl torde saknas. Så föreskrifves i de
med anledning af kongl. brefvet den 19 december 1879 meddelade
stadgar angående sjukvården i Malmö, att stadsläkare utnämnas af
magistraten, efter helsovårdsnämndens hörande och sedan förut inhemtats
yttrande af Medicinalstyrelsen angående de sökandes kompetens.
I enahanda ordning tillsättas jemväl distriktsläkarne derstädes
för en tid af tre år. I Karlskrona tillsättas, jemlikt kongl. blefven

252

den 12 mars 1836 och den 10 november 1855, stadsläkare sålunda,
att, sedan ansökningshandlingarna varit öfverlemnade till Medicinalstyrelsen
för utlåtande om de sökandes egenskaper samt magistraten
och »drätselkommissionen» derefter hvar för sig yttrat, hvilkendera
de förorda bland de behöriga sökandena, antagandet sker genom landshöfdingen,
som, i händelse förenämda begge myndigheter förenat sig
om samma person, ej får förbigå honom och ej heller får antaga
den, som af dem gemensamt förkastas. I Venersborg synes jemlikt
kongl. brefvet den 3 november 1870 stadsläkare utses af magistraten,
och torde detta sätt för läkarens antagande tillämpas jemväl i några
andra städer.

I fråga om den myndighet, som har att fastställa instruktion
för stadsläkaren, råder jemväl skiljaktighet, i det att i några städer
sådan instruktion fastställes af Konungens befallningshafvande och i
andra åter instruktion utan vidare stadfästande är antagen af stadsfullmäktige,
under det att i de flesta städer instruktionen blifvit af
Medicinalstyrelsen godkänd enligt de föreskrifter derom, som under
senare år lemnats af Kongl. Maj:t, då tjenstårsberäkning medgifvits
en eller flere i stad anstälde läkare.

Komiterade hafva, i likhet med Medicinalstyrelsen i dess förslag,
sökt sammanfatta de i särskilda författningar gifna föreskrifter, som
beröra stadsläkare och deras förhållande till stat eller kommun, samt,
der sådana föreskrifter icke funnits meddelade, sökt angifva det förfaringssätt,
som hittills i allmänhet plägat iakttagas, och fäststält detta
till efterlefvande framdeles. Så öfverensstämmer stadgandet i § 45,
att i hvarje stad tjenstårsberäkning lika med civile läkare i statens
tjenst tillkommer utan särskildt tillstånd en af staden antagen och aflönad
läkare, med hvad för närvarande anses vara förhållandet. Till
följd af denna bestämmelse, jemförd med föreskriften i § 21 mom. 2,
skulle stad, som för närvarande tillhör provinsialläkaredistrikt, upphöra
att vidare tillhöra detsamma, så snart staden för sig antoge och aflönade
läkare; och denne komme genom att antagas till stadens läkare i åtnjutande
af tjenstårsberäkning, utan att särskild framställning hos
Kongl. Maj:t behöfde derom göras. Likaledes stå, såsom nyss blifvit
berördt, de i § 46 meddelade föreskrifter i öfverensstämmelse med
hvad hittills i allmänhet varit brukligt i fråga om tillsättning af
stadsläkaretjenst och afsked derifrån. Såsom något nytt hafva komiterade
tillagt endast den bestämmelse, att magistraten skall infordra
helsovårdsnämndens yttrande, då fråga är om tillsättning af
sådan tjenst, hvilket torde vara både lämpligt och billigt, helst helsovårdsnämnden
kan erhålla uppdrag att sjelf tillsätta stadsdistrikts -

253

läkare, der sådane finnas anstälde. Afsked eller entledigande från
stadsläkaretjenst, som alltid tillsättes af stadsfullmäktige eller af allmän
rådstuga, der stadsfullmäktige icke finnas (jemför § 52), skulle
meddelas af magistraten; hvaremot entledigande från stadsdistriktsläkaretjenst,
som tillsättes antingen af stadsfullmäktige eller allmän
rådstuga eller, efter deras uppdrag, af helsovårdsnämnd, skulle i hvarje
fall meddelas af den korporation, som antagit läkaren.

För Stockholm gälla särskilda bestämmmelser, enligt hvad i § 53
och motiveringen till denna § finnes närmare omförmäldt.

Då uppenbart är att, när så svår eller så utbredd farsot i någon § 47.
stad, der stadsläkaretjenst är inrättad, inträffar, att behof af biträde i
den vanliga tillgängliga läkarevården erfordras, det åligger staten, på
grund af dess ställning till den allmänna helso- och sjukvården, att
draga försorg om sådant biträdes anskaffande, likaväl som när dylikt
behof af enahanda anledning yppas på landsbygden eller i stad, som
tillhör provinsialläkaredistrikt (jemför § 22), hafva bestämmelser i sådant
syfte blifvit i denna § meddelade.

Vid bestämmandet af de åligganden, som tillkomma stadsläkare, § 48.
hafva komiterade haft till syftemål att, med sammanförande af nu
gällande föreskrifter i detta hänseende och med tilläggande af de särskilda
bestämmelser, som blifvit en nödvändig följd af förste provinsialläkareinstitutionens
inrättande, få en motsvarighet, hvad stadsläkare
angår, till de i denna instruktion gifna stadgande!! angående provinsialläkares
åligganden. Då i § 29 af Medicinalstyrelsens förslag de
nu gällande föreskrifterna i fråga om stadsläkares åligganden blifvit
omförmälda, öfverensstämmer förevarande § i hufvudsak, ehuru med
en något förändrad uppställning, med nyss nämnda § i Medicinalstyrelsens
förslag.

Såsom en nyhet i denna § torde böra framhållas skyldigheten för p. 1.
stadsläkare att, likaväl som alla andra, som utöfva läkarekonsten (se
§ 59 mom. 5) beträffande de i § 20 mom. 1 i kong], förordningen
den 19 mars 1875 omförmälda sjukdomar, den 1 och 16 i hvarje
månad lemna uppgift till förste provinsialläkaren, med den skilnad
att stadsläkarens uppgift i detta afseende komme att utgöra en sammanfattning
af de till helsovårdsnämnden ingående anmälningar om
sådana sjukdomar.

Beträffande stadsläkares rättighet att, efter anmälan hos magi- p. 2.
stråten, antaga vaccinatör till biträde vid skyddskoppympningen, vilja
komiterade erinra derom, att i allmänhet någon särskild aflöning ej
plägar utgå till sådane vaccinatörer, utan få de åtnöjas med den ersättning,
som för hvarje verkstäld förrättning skall af den vaccinerade

254

erläggas. Skulle någon särskild aflöning erfordras, eger stadsläkaren
i sådant syfte framställa förslag i vederbörlig ordning,
p. 4. Vid apoteksvisitationer, som af förste provinsialläkaren förrättas
i stad, der stadsläkare finnes anstäld, skall denne biträda på sätt i
§ 30 mom. 2 blifvit för provinsialläkare föreskrifvet.
p. 5. Vid förhör, som, jemlikt föreskrifterna i § 6 af ordningen för
tandläkarekonstens utöfning den 18 juni 1861 och § 8 i ordningen
för fältskär syrkets utöfning den 18 januari samma år, skall af tandläkare
eller fältskärsmästare anställas med lärling i yrket, skall stadsläkaren
närvara. Deremot har den enligt § 2 i sistberörda ordning
omförmälda pröfning med ämnessven i fältskärsyrket för erhållande
af rättighet till yrkets utöfning, hvilken pröfning hittills ålegat stadsläkaren,
öfverflyttats på förste provinsialläkaren,
p. 6. Medicinalstyrelsen hade i § 29 punkten 1) föreslagit, att stadsläkare
skulle för rättsmedicinska besigtningar uppbära enahanda ersättning,
som tillkomme provinsialläkare, »utom i de fall, då förrättningen
är föranledd af stadens enskilda administrativa angelägenheter».
Då detta uttryck förefallit komiterade otydligt, hafva komiterade
i stället föreslagit, att stadsläkare för besigtning å lefvande
personer eller undersökning å död menniskas kropp skulle ega åtnjuta
ersättning af statsmedel lika med provinsialläkare i de fall, der förrättning
påkallats »i rättsligt ändamål» d. v. s. då Konungens befallningshafvande,
rådstufvurätt eller polismyndighet förordnat om verkställande
af sådan förrättning för utrönande af, huruvida, med stöd
af det vid den föregående undersökningen vunna resultat, åtal vid
allmän domstol borde af allmän åklagare, å tj enstens vägnar, anställas.
Härigenom hafva komiterade velat förebygga, att statsverket skulle
kunna ådragas kostnader för konstaterande af ett dödsfall, då uppenbart
vore att sådant åtal ej kunde ifrågakomma, exempelvis då någon
omkommit till följd af olyckshändelse eller dylikt.

§ 49. Komiterade hafva ansett, att särskild instruktion för stadsläkare
bör i hvarje stad, der sådan läkare finnes antagen, fastställas, och
deri, i händelse flere stadsläkare eller stadsdistriktsläkare äro i staden
anstälde, särskilt angifvas fördelningen af de allmänna förrättningarna
dem emellan. Innehåller redan faststäld instruktion icke någon bestämmelse,
som är stridande mot hvad i den allmänna instruktionen
finnes stadgadt, erfordras icke_ någon ny särskild instruktion, oafsedt
i hvad ordning den nuvarande instruktionen tillkommit. Förekommer
åter sådan stridighet, bör förslag till ny särskild instruktion i enlighet
med föreskriften i denna § upprättas för att, efter dess godkännande,
lända till efterrättelse för stadsläkare, som derefter anställes. För

255

att vinna fastställelse måste naturligtvis dessa särskilda instruktioner
icke innehålla något, som strider mot hvad i den allmänna instruktionen
blifvit föreskrifvet. Vilkoren för åtnjutande af läkarevård eller medikamenter
på stadens bekostnad böra, enligt komiterades åsigt, äfven
vara i sådana särskilda instruktioner angifna.

Enligt hvad förut blifvit erinradt, hafva komiterade tänkt sig, § 50.
att förste provinsialläkaren skulle hafva tillfälle att under mars
månad hvarje år granska stadsläkarnes årsberättelser, hvilka derför
borde före utgången af februari månad vara till honom insända; hvaremot
provinsialläkarnes årsberättelser icke skulle behöfva till förste
provinsialläkaren insändas före den 1 april, under hvilken månad
granskningen af dessa berättelser skulle af förste provinsialläkaren
verkställas.

I fråga om tjenstledighet skulle, enligt hvad komiterade tänkt § 51.
sig, stadsläkare vara likstälde med extra provinsialläkare, med den
skilnad som betingas af provinsialläkares förhållande till extra provinsialläkaredistrikt.
Afsåge tjenstledigheten kortare tid än en vecka,
borde densamma kunna beviljas af magistratens ordförande, utan att
särskilt magistratssammanträde derför erfordrades. Tjenstledighet för
längre tid skulle kunna beviljas af magistraten, dock först efter
helsovårdsnämndens hörande. Likasom beträffande tillsättning af stadsläkare
kan det för helsovårdsnämnden vara af vigt att få yttra sig
angående ifrågasatt tjenstledighet för stadsläkaren. Äfvenledes bör
nämnden erhålla underrättelse om, när och för huru lång tid stadsläkaren
erhållit ledighet, samt om och hvilken läkare förordnats att
under tiden bestrida tjensten. Magistraten eller dess ordförande skulle
icke i något fall, icke ens då tjenstledigheten för stadsläkaren komme
att vara kortare tid än en vecka, ega till vikarie förordna någon, som
icke vore legitimerad läkare.

Enligt kong!, brefvet angående sättet för tillsättande af stads- g 53,
läkare i Stockholm den 17 juni 1881 tillsättes stadsläkare derstädes
af en valnämnd, bestående af öfverståthållaren, hvilken i nämnden
förer ordet, sex af stadsfullmäktige särskilt för hvarje gång bland
sig utsedde ledamöter, utom förste stadsläkaren eller den som i hans
ställe tjenstgör i helsovårdsnämnden. Stadsdistriktsläkare i Stockholm
antagas af helsovårdsnämnden.

256

,_so. Allmänna bestämmelser.

§55. I § 33 af Medicinalstyrelsens förslag föreskrifves, att behörighet
att utöfva läkarekonsten och från apotek förskrifva jemväl häftigt
verkande eller giftiga läkemedel skulle tillkomma, bland andra, dem
som blifvit af Kong!. Maj:t utnämnde till medicinsk läraretjenst. Derest
sådan medicinsk lärare icke på grund af i Sverige aflagd medicinsk
licentiatexamen är behörig att härstädes utöfva läkarekonsten, lärer
dock den omständighet, att han det oaktadt, efter vunnen dispens från
de för erhållande af medicinsk lärarebefattning gällande vilkor, blifvit
af Kong!. Magt utnämnd till sådan befattning, icke berättiga honom
att här i landet utöfva läkarekonsten, med mindre än att han särskild!
af Kongl. Maj:t förklarats äfven i sådant afseende behörig. Berörda
af Medicinalstyrelsen upptagna behörighetsgrund har derför blifvit af
komiterade utesluten.

§ 57. Sista momentet i denna § är nytt och har tillkommit med anledning
af nådiga brefvet den 11 februari 1887, i hvilket bref stadgas
dels att tjenstårsberäkning lika med civile läkare i statens tjenst
skall, i enlighet med nådiga kungörelsen den 17 oktober 1870, tillkomma
docenter i allmänhet inom medicinska fakulteterna vid universiteten
och vid karolinska medikokirurgiska institutet, dock icke
för längre tid än tre år för hvarje person, dels ock att enahanda
tjenstårsberäkning äfven för längre tid må tillgodonjutas åt dylik docent,
derest lian med intyg från medicinsk fakultet eller karolinska
institutets lärarekollegium nöjaktigt styrker sig förutom sin vetenskapliga
verksamhet vid undervisningsanstalten jemväl hafva utöfvat
sådan praktisk läkareverksamhet, hvilken af Medicinalstyrelsen finnes
motsvara den, som af stads- eller stadsdistriktsläkare utöfvas.

§ 58. I nådiga stadgan den 29 januari 1886, angående hvad iakttagas
bör vid rättsmedicinsk undersökning å död menniskas kropp, meddelas
närmare bestämmelser i fråga om behörighet att verkställa sådan
undersökning. Angående hvad som bör iakttagas vid meddelande af
tillstånd till liks balsamering stadgas i nådiga brefvet den 22 oktober
1886. I enlighet med den af komiterade följda grundsats att icke i
de af komiterade uppgjorda förslag upprepa innehållet af särskilda
författningar eller föreskrifter, der sådant icke undantagsvis funnits
nödigt, har i denna § endast erinrats om de i nu ifrågavarande hänseenden
gifna särskilda bestämmelser, i livilka någon ändring icke
skulle af komiterades förslag föranledas.

257

Då läkare stundom kan af lokala förhållanden, den sjukes fattig- § 59.
dom eller af annan anledning vara förhindrad att åt sjuk, som af
honom vårdas, egna den behandling, den sjukes tillstånd fördrar, men
han dock alltid bör kunna vara i tillfälle att meddela erforderliga
råd och anvisningar, har ordföljden i punkten a af § 36 i Medicinalstyrelsens
förslag blifvit i öfverensstämmelse härmed omkastad.

Föreskriften i punkten 2 af denna §, motsvarande punkten b i
§ 36 af Medicinal styrelsens förslag, är i hufvudsak öfverensstämmande
med bestämmelserna i §§ 20 mom. 1 och 24 mom. 1 i epidemistadgan,
Indika gälla för hvarje läkare, ehvad han är i tjenst anstäld
eller icke. Med afseende å den svårartade och smittosamma beskaffenheten
af sjukdomen barnsängsfeber hafva komiterade ansett
densamma böra likställas med de i § 20 mom. 1 epidemistadgan uppräknade
sjukdomar i afseende å skyldigheten för en hvar läkare,
under hvars behandling fäll af sådan sjukdom kommer, att vidtaga
nödiga åtgärder till förekommande af sjukdomens spridning.

, Angående recepts innehåll och form meddelas närmare föreskrifter

1 Sundhetskollegii cirkulär till läkare, veterinärer, tandläkare och apotekare
i riket den 23 augusti 1881 med föreskrifter och erinranden i
anledning af den nya farmakopéns och den nya medicinalvigtens införande.
Innehållet af dessa föreskrifter och erinranden hafva komiterade
af förut angifva skäl ansett icke böra i denna instruktion
upprepas.

Genom föreskriften i punkten 5 af denna § (punkten e i § 36
af Medicinalstyrelsens förslag) har hvarje läkare, som meddelar sjukvård,
ålagts att den 1 och 16 i hvarje månad till vederbörande förste
provinsialläkare insända uppgift å de under hans behandling komna
fall af de i § 20 mom. 1 af epidemistadgan uppräknade sjukdomar,
såvidt sjukdomsfallet inträffat å landet eller i stad, der stadsläkare
ej finnes. Inträffar sjukdomsfallet i stad, der stadsläkare finnes, skall,
enligt § 20 inom. 1 i helsovårdsstadgan, rapport derom afgifvas till
holsovårdsnämnden, och skulle det i sådan stad åligga stadsläkaren att
likaledes den 1 och 16 i hvarje månad upprätta och till förste provinsialläkaren
insända sammandrag öfver de anmälningar om fall af smittosam
sjukdom, hvilka till helsovårdsnämnden inkomma (§ 48 mom.

2 p. 1). Rörande anledningen till den i detta moment meddelade föreskrift
hänvisas till motiveringen till §§ 10 och 48.

I olikhet med Medicinalstyrelsen hafva komiterade ansett, att enskildt
praktiserande läkare bör ega rättighet att sjelf bestämma formen
för intyg, som af honom till enskilda personer utfärdas, utom
i fråga om sådana intyg, som äro afsedda att företes inför dom -

XVII

258

Rubriken.

§ 1

stol eller annan offentlig myndighet, då hvarje läkare, vare sig han
är i statens tjenst anstäld eller icke, har att ställa sig till efterrättelse
hvad i § 37 finnes beträffande utfardaa af de intyg till enskilda
personer i allmänhet för provinsialläkare stadgadt.

Taxa på arfvode åt visse i civil tjenst anstälde läkare för enskild
sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran,
äfvensom för tjenstförrättningar, verkstälda enligt gällande
instruktion eller myndighets uppdrag.

De i denna taxa föreslagna bestämmelser äro, såsom rubriken
utvisar, icke afsedda att gälla för eu hvar, som inom Sverige utöfvar
läkarekonsten, icke ens för alla i statens tjenst anstälde läkare, utan
endast för dem, som äro anstälde för helso- och sjukvården inom visst
distrikt och i sådan egenskap till större eller mindre del aflönade med
statsmedel. Taxan eger således icke tillämpning vare sig å de läkare,
som uppräknas i § 54 af instruktionen för provinsialläkare med flere
läkare, nemligen militärläkare, fängelseläkare, hospitals- och lasarettsläkare,
jernvägsläkare, samt brunns- och badläkare eller å sådane extra
läkare, hvilka aflönas uteslutande af extra provinsialläkaredistrikt utan
bidrag af statsmedel, ej heller å stadsläkare och stadsdistriktsläkare,
eller å läkare i allmänhet, som endast enskildt meddela läkarevård.

I förevarande § uppräknas de läkare, för hvilka de i denna taxa
gifna bestämmelser äro tillämpliga. Äfven för dem gälla dessa bestämmelser,
så vidt de afse det läkaren för enskild sjukvård tillkommande
arfvode, endast i fråga om sådan sjukvård, som af läkaren
utöfvas inom det honom anvisade distrikt. Meddelar han läkarevård
vid de tillfällen, då han vistas utom sitt distrikt, är han, beträffande
denna läkarevård, att anse såsom enskildt praktiserande läkare och
således icke bunden af taxans eljest för honom gällande bestämmelser.
Är han bosatt i stad, der stadsläkare tinnes och som sålunda icke
tillhör hans distrikt, är han bunden af taxan endast i afseende å den
till hans distrikt hörande landtbefolkningen, men icke beträffande den
sjukvård, han inom staden meddelar. Deremot skulle taxan lända
till efterrättelse i afseende å tjenstförrättningar, hvilka lian efter myndighets
förordnande kan komma att utom sitt distrikt verkställa.

Vid fastställandet af den godtgörelse, som bör tillkomma kär
ifrågavarande läkare för inom deras distrikt meddelad enskild sjukvård,
hafva komiterade ansett, att en graderad taxa, lämpad efter de

259

betalningsskyldiges antagliga förmögenhetsförhållanden, skalle vara
al'' flera skäl olämplig och omöjlig att utan alltför godtyckliga begränsningar
genomföra, och att i stället en för alla lika gällande taxa
vore att föredraga. I öfverensstämmelse med denna uppfattning hafva
komiterade utsatt det belopp, läkaren i hvarje fall eger rätt att fordra,
och under hvilket belopp arfvodet icke får sättas, derest ej läkaren
det medgifver, samt i denna § infört det allmänna stadgande, att
taxans bestämmelser beträffande ersättningen för enskild sjukvård, som
inom distriktet lemnas, äfvensom för tjenstintyg, som på begäran af
enskild person meddelas, skola vara gällande »der ej annorlunda
öfverenskommes». Likasom det således naturligtvis står läkaren fritt
att helt och hållet eller till större eller mindre del efterskänka den
ersättning, han enligt taxan bär rätt att utkräfva, har härigenom lemnats
honom rätt såväl att, der högre ersättning än taxan bestämmer
erbjudes honom för af honom meddelad enskild sjukvård eller utfärdade
intyg, mottaga denna ersättning, som äfven att träffa uppgörelse
med enskilde, vare sig genom s. k. ackord för viss tid eller för hvarje
särskildt fall, om högre godtgörelse i nämnda afseenden än den i taxan
faststälda.

Inom komitén har varit jfrågasatt, huruvida den i förevarande § § 2.
föreslagna ersättning af 1 krona för en vanlig rådfrågning skulle
kunna anses såsom skälig godtgörelse för läkarens dermed förenade
besvär och möda. Då på åtskilliga orter inom landet läkarens arfvode
för sådan rådfrågning hittills plägat utgå med 1 kr. 50 öre eller
2 kronor, och således den bestämmelse, som här föreslagits, skulle
kunna för desse läkare medföra en alltför känbar minskning i deras
inkomster, hvilka till väsendtlig del inflyta i form af rådfrågningsarfvoden,
hade komiterade till eu början äfven varit betänkta på att
föreslå ersättningen för en rådfrågning till 1 kr. 50 öre. Detta belopp
lärer icke heller kunna anses oskäligt högt, i de fäll då af rådfrågningen
föranledes eu tidsödande undersökning af patienten; men då
icke alla rådfrågningar kräfva sådan lång tid och då, enligt hvad
komiterade inhemtat, arfvode för rådfrågning för närvarande i allmänhet
utgår med allenast 1 krona, hafva komiterade trott sig kunna med
fog föreslå ifrågavarande arfvode i taxan till sistnämnda belopp.

Vid bestämmandet af detta belopp hafva komiterade ansett den
omständighet, huruvida i sammanhang med rådfrågningen läkaren
meddelar recept eller icke, vara oväsendtlig, då det är rådfrågningen
med den deraf vanligen föranledda undersökningen, hvilken, icke sällan
kräfvande synnerlig omsorg och noggrannhet, för läkaren medför största
besväret.

260

Då hos läkaren göres framställning om förnyelse af recept, utfärdadt
af honom sjelf eller af annan läkare, har ersättningen derför ansetts
skäligen kunna nedsättas till 50 öre, derest ej i sammanhang
med framställningen om receptets förnyande verklig rådfrågning hos
läkaren eger rum. Vore deremot detta fallet eller funne läkaren sig
icke kunna förnya ett recept utan undersökning af den persons tillstånd,
för hvilken det föreskrifna läkemedlet skulle användas, och följaktligen
en rådfrågning måste föregå erhållandet af förnyelse af receptet,
skulle arlS odet utgå såsom vanligt för rådfrågning med 1 krona.

Om läkaren kallats till sjukbesök, derför han egde åtnjuta godtgörelse
i enlighet med de i 3:dje och följande §§ i taxan meddelade bestämmelser,
skulle naturligtvis ej särskilt arfvode för sjelfva rådfrågningen
utgå. Komiterade halva ansett billigt, att i sådant tall älven de
personer, som höra till samma hushåll som den sjuke, hvilken besöket
egentligen gäller, finge utan särskild kostnad rådfråga läkaren.

Af skäl, Indika blifvit i den allmänna motiveringen närmare
utvecklade, hafva komiterade beträffande ersättning för sjukbesök
ansett att den tid, som åtgår för ett besök, icke lämpligen kan uppställas
såsom allmän grund för bestämmande! af denna ersättning,
men att i stället den väglängd läkaren har att tillryggalägga till den
sjuke bör, såsom väsendtligen bestämmande för uppskattningen af
läkarens besvär och tidspillan, i regel läggas till grund för beräknande
af läkarens godtgörelse för besöket. Utgående från denna uppfattning,
hafva komiterade uppdragit eu bestämd åtskilnad mellan å
ena sidan sådana sjukbesök, som ega rum å läkarens station ellei det
ställe inom distriktet, der läkaren eljest uppehåller sig, då han kallas
till besöket, äfvensom i den närmaste omgifningen intill ett afstånd
icke öfverstigande 2 kilometer från utgångspunkten, och å andra
sidan de besök, då läkaren för resan till den sjuke har att färdas eu
väglängd utöfver 2 kilometer. För besök, som falla under den förra
afdelningen, hafva komiterade enat sig om att fastställa arfvodet till
3 kronor för hvarje besök. Detta arfvodesbelopp torde visserligen i
åtskilliga fäll kunna med fog anses såsom en väl knapphändigt tilltagen
ersättning för läkarens möda, då han t. ex. aflägger ett sjukbesök
på 2 kilometers afstånd från sin bostad och omedelbart derefter
får begifva sig på besök å annat ställe, beläget på enahanda
afstånd från det förra, men dock för hvarje besök eger uppbära endast
3 kronor. Härvid bör likväl å ena sidan tagas i betraktande,
att då läkaren besöker en tätare befolkad plats, han kan derstädes
göra flera besök i ett sammanhang på ett ställe och för hvarje sådant
besök är berättigad att erhålla det bestämda arfvodet 3 kronor.

261

Komiterade hafva med afseende härå trott, att den omständighet att läkaren
i vissa fall kan utan väsendtligen ökadt besvär förtjena derå arfvoden
på ett ställe, hör kunna anses uppväga den lägre ersättningen för ett
eller annat besök på något längre afstånd vid åtskilliga andra tillfällen.

Då icke rimligen kan ifrågasättas, att läkaren skall kanske flera
gånger på eu dag till fots tillryggalägga en väglängd öfverstigande 1
kilometer eller att han skall af det arfvode, lian enligt taxan egen
för ett sjukbesök erhålla, betala sin fortskaffning till och från den
sjuke, då denne är bosatt på längre afstånd från hans station, har i
mom. 2 af denna § föreskrifvits att, om afståndet öfverstiger 1 kilometer
från läkarens bostad, läkaren skall med tjenlig skjuts, derest
farbar väg finnes, hemtas till och från besöket, samt att, derest hemtning
af vederbörande ej ombesörjes, läkaren är berättigad på den
hemtningsskyldiges bekostnad sjelf ombesörja sin fortskaffning till
och från stället. Dock skulle han erhålla godtgörélse endast för utgift,
som han verkligen fått för sådan färd vidkännas, så att, om han använder
eget åkdon och häst eller godvilligt af annan person skjutsas,
någon ersättning derför icke får af honom beräknas. Beträffande läkarens
fortskaffning till och från besök, hvartill han kallas, under det
han befinner sig a annat ställe inom distriktet än å sin station, meddelas
bestämmelser i § 7 mom. 1.

För resor, öfverstigande en väglängd till den sjuke af två kilometer, § 4.
har artvodet för sjukbesöket ansetts böra bestämmas uteslutande med afseende
å den tillryggalagda vägens längd. Vid beräknande af väg]ängdun
hafva komiterade användt längdmåtten kilometer och mil, dervid
komiterade med mil alltid afsett nymil. Inom komitén har ifrågasatts,
huruvida icke såsom grundsats borde uppställas, att arfvode för sjukbesök
å stationen eller i dess närhet bestämdes till ett högre belopp
och i stället sattes lägre för besök på längre afstånd från stationen,
hvarigenom läkarens anlitande äfven åt aflägse boende invånare inom
distriktet skulle underlättas. Då likväl resorna just är den del af läkarens
verksamhet, som dels är för honom sjelf mest betungande och fortast
förnöter hans arbetskraft, dels ock såsom särdeles tidsödande menligast
inverkar på hans öfriga praktik, hafva komiterade ansett att från läkarens
synpunkt — synnerligast för läkare i vidsträckta distrikt - eu
sådan nedsättning i artvodet för sjukbesök på längre afstånd från hans
bostad icke vore billig. Likaledes vore det obilligt, att den del af distriktets
invånare, som är bosatt närmast läkarens station, skulle betala
högre läkarearvode för att underlätta läkarens resor till aflägsnare
delar af distriktet. Och då undantagsbestämmelser för vidsträcktare
distrikt såsom t. ex. i Norrland icke, af skäl, som redan blifvit i den

262

allmänna motiveringen omnämnda, lämpligen kunna uppställas, uppstår
äfven för smärre distrikt eller för distrikt, inom hvilka nya extra
provinsialläkaredistrikt bildas, samma obillighet, att de skulle erlägga
högre läkarearfvode, för att bereda vissa delar af andra distrikt tillgång
på läkarevård för billigare pris. En sådan taxa med arfvoden,
förhöjda för sjukbesök på korta afstånd och nedsatta för långa resor,
skulle ock i väsendtlig mån kunna motverka uppkomsten af nya extra
provinsialläkaredistrikt.

Genom inrättande af extra provinsialläkaredistrikt med statens
understöd hafva invånare inom vidsträcktare distrikt tillfälle att skatta
sig lätt tillgänglig och derigenom relativt billig läkarevård, oberoende
af afståndet till provinsialläkarens station, utan att läkaren pålägges
eu oskälig tunga utan nöjaktig ersättning, eller att andra delar af distriktet
eller andra distrikt tillskyndas ökade kostnader för erhållande
af läkarevård. Med afseende härå hafva komiterade bestämt sig för
att föreslå arfvodet för sjukbesök på afstånd öfver 2 kilometer men
intill en half mil från läkarens bostad till 5 kronor samt för besök
på längre afstånd med 2 kronor derutöfver för hvarje börjad halfmii
intill 4 mil af väglängden till den sjuke. För återfärden skulle således
icke beräknas någon särskild ersättning, då denna utgår efter väglängd.
Skulle afståndet vara längre än fyra mil och således kostnaden för
sjukbesöket, efter nu föreslagna beräkningsgrund, öfverstiga 19 kronor,
nemligen 5 kr. för första halfmii en samt 2 kr. för hvarje afdeöfriga
7 halfva milen, utom resekostnaden, har dock den nedsättning i arfvodet
ansetts böra vidtagas, att arfvodet derefter skulle beräknas efter
endast 2 kronor för hvarje börjad hel mil, så att kostnaden således
skulle uppå till 21 kr. för 5 mil, 23 kr. för 6 mil o. s. v.

Såsom redan under § 3 nämnts, kan det icke ifrågasättas, att läkaren
skulle på egen bekostnad fortskaffa sig till och från sjukbesök,
då kostnaden derför mången gång komme att öfverstiga hans arfvode
och i de flesta fall nedbringa detta till eu obetydlighet. Det måste
således åligga den, som påkallar läkarens besök, att ombesörja hans
fortskaffning eller ock att, derest läkaren sjelf ombesörjer sin befordran
till och från stället, derför lemna honom ersättning, dock att rätten
till hemtning förbehålles den hemtningsskyldige i enlighet med den
praxis, som hittills i allmänhet gjort sig gällande.

I öfverensstämmelse härmed föreskrifves i mom. 1 af denna §, att
läkaren skall till och från sjukbesök på afstånd öfverstigande 2
kilometer befordras med tjenlig skjuts, och i mom. 2 att, om läkaren
sjelf ombesörjer sin befordran till och från stället, han derför skall
uppbära ersättning. Då å vissa orter af vårt land allmogen icke an -

263

vänder åkdon efter två hästar och således å dessa orter läkaren icke
skulle kunna hemtas med två hästar af den, som påkallade hans besök,
hafva komiterade, som icke afsett att bereda läkaren någon inkomst
af sjelfva resan utöfver hans arfvode för sjukbesöket, föreskrifvit att
han skall hemtas »med tjenlig skjuts» samt att dertill må användas
äfven åkdon efter en häst, såvida åkdonet kan efter ortens sed anses
såsom beqvämligt, äfvensom tillagt honom reseersättning endast efter
skjuts med en häst jemte åkdonslega efter 30 öre för milen, då han
sjelf ombesörjer sin befordran till och från besöket.

Skulle ersättningen beräknas efter två hästar, föredroge utan tvifvel
den hemtningsskyldige att hemta läkaren, hvarigenom åter läkaren
beröfvades förmånen att mot skälig ersättning begagna egen skjuts.
Komiterade hafva förestält sig att, då någon hemtar läkaren till sjukbesök,
det i allmänhet är angeläget för denne, att läkaren så fort som
möjligt framkommer til! den sjuke, och att således i regeln läkaren
kommer att, der så låter sig göra, hemtas med åkdon efter två hästar.

Det ligger äfven i den sjukes intresse, att läkaren framkommer till
förrättningsstället vid så goda krafter och så arbetsför som möjligt,
hvarför det äfven från denna synpunkt ligger i sakens natur, att läkaren
bör hemtas med så beqvämligt åkdon, som kan anskaffas. Då likväl
kan inträffa att ett åkdon, äfven om det kan anses såsom efter ortens
sed beqvämligt, icke, i synnerhet om det är ett enbetsåkdon, är för läkaren
passande eller lernnar det skydd för köld eller oväder, som vore
önskvärd! och behöflig!, särdeles vid nattresor, har uttryckligen föreskrifvits,
att läkaren skulle vara berättigad att i stället för den hemtandes
åkdon använda eget lättare enbetsåkdon, hvarigenom läkaren, som i de
flesta fall eger eller lätt nog kan anskaffa sådant åkdon, mer eller
mindre täckt, och, om så anses nödigt, försedt med lyktor, alltid kan
vara förvissad om att kunna företaga längre resor i för honom lämpadt
och beqvämligt åkdon, utan att ökad kostnad derigenom tillskyndas
den hemtande.

Då för resa till och från sjukbesök skjuts alldeles icke eller eu- § 6.
dast för en del af resan kan användas, och då således färden måste
helt och hållet eller delvis verkställas med jernväg eller ångfartyg,
på båt, till häst eller till fots, kan våglängden svårligen läggas till
grund för bestämmande af läkarens arfvode. Af förut angifna skäl
hafva komiterade trott, att i sådana fall tiden skulle undantagsvis
vara lämpligare beräkningsgrund än våglängden. Komiterade
hafva vid användande af denna beräkningsgrund sökt fastställa ett
sådant arfvode åt läkaren för hvarje under färden börjad timme,
att någon väsendtlig skilnad i arfvodet för ett sjukbesök på ett visst

264

gifvet afstånd från läkarens station icke skulle uppkomma, vare sig
resan företages med skjuts och arfvodet således beräknas efter våglängden,
eller färden sker medelst annat fortskaffningsmedel, helt och
hållet eller delvis, och arfvodet således bestämmes efter den tid, som
derför åtgått. Äfven i sistnämnda fall hafva komiterade ansett, att
den tid, som åtgår för besöket hos den sjuke, icke bör tagas i beräkning.
Deremot måste läkaren erhålla godtgörelse lör den tidspillan, som
förorsakas honom genom väntan på jernväg^- eller ångfartygslägenhet
eller annat fortskaffningsmedel under färden. Då sådan väntetid stundom
kan blifva så lång, att det skulle medföra mindre kostnad för
den betalningsskyldige att, efter det läkaren besökt den sjuke, ombesörja
läkarens fortskaffning till hans station, än att betala arfvode
äfven för väntetiden, har valfrihet härutinnan ansetts böra medgifvas.
Å andra sidan bör det ankomma på läkaren, när färden till den sjuke
kan verkställas till en del eller helt och hållet med annat fortskaffningsmedel
än skjuts, att, derest han ej varder med skjuts till sjukbesöket
hemtad, välja det fortskaffningsmedel, han finner för sig
lämpligast.

Utom arfvode, skulle läkaren i de fall, som i denna § afses, ega att,
likasom då han enligt § 5 sjelf ombesörjer sin fortskaffning till och
från sjukbesök, åtnjuta ersättning för sina resekostnader. I mom. 2
af denna § hafva bestämmelser i sådant afseende lemnats, dervid ersättning
för färd å jernväg beräknats efter afgift för plats i första
klassens vagn och för färd på ångfartyg efter afgift för hyttplats, der
sådan finnes, med afseende å behofvet af hvila och beqvämlighet för
läkaren för att vid framkomsten till förrättningsstället vara fullt arbetsför.
Till denna ersättning bär läkaren ansetts böra vara berättigad,
äfven om han skulle åtnöja sig med plats i andra eller tredje klassens
vagn å jernväg eller med salongs- eller däcksplats å ångfartyg,
då kostnaden för den betalningsskyldige derigenom icke blir högre,
än om läkaren begagnat sig af sin rätt enligt detta moment, och vanligen
vida lägre, än om han, enligt hvad nyss blifvit närnndt, skulle
finna lämpligare att med skjuts befordras till sjukbesöket. För transport
af reseffekter skulle deremot läkaren icke ega åtnjuta ersättning i
annat fall, än att han sjelf derför fått vidkännas utgift.

Då flera sjukbesök ifrågakomma under en resa, uppstår ett mera
inveckladt förhållande, enär i sådant fall arfvodet och resekostnaden
skall fördelas mellan flere betalningsskyldige.

Skall arfvodet bestämmas efter våglängden, skulle detsamma beräknas
såsom för ny resa för hvarje sjukbesök och till grund för sådan beräkning
läggas,för första besöket afståndet mellan läkarens ochdensjukes

265

bostad, samt för ytterligare besök afståndet från det ställe å den tillrygga!
agda vägen, der läkaren afvikit, eller derifrån han utsträckt färden
till nytt sjukbesök; och skulle den, som sist anlitat läkaren, vara,
skyldig att fortskaffa läkaren till hans hemvist.

Till förtydligande häraf må anföras följande exempel:

1 mil.

Läkaren är kallad att från sin bostad A. besöka först B. och derefter
med fortsättning af vägen C. och slutligen med afvikande från
vägen vid stället D. ytterligare en sjuk E; och utgör afståndet A—-B
1 mil, B—C 1V2 mil och D—E 1 _> mil.

B. skall då hemta läkaren från hans bostad A. och betala honom
för en mils färd med 7 kronor. C. skall hemta läkaren från B., betala
honom för en och en half mils färd med 9 kronor och skjutsa
honom åter till D., och E. skall hemta honom från D., betala honom
för en half mils färd med 5 kronor och skjutsa honom åter till A.
Läkaren får sålunda för dessa resor sammanlagdt 21 kronor, hvilket
motsvarar hvad han skulle haft för eu enda resa å samma väglängd
med tillägg af 3 kronor för hvarje af de aflagda ytterligare besöken.

Vid arfvodets bestämmande efter den tid, som åtgått för de särskilda
sjukbesöken, skulle denna räknas för hvarje nytt besök från den stund
färden med afvikande från eller fortsättning af den förra vägen anträdts
till besöket och til! dess skyldigheten att befordra läkaren
för den betalningsskyldige upphört, enligt de i mom. 1 stadgade grunder.
Beräkningsgrund efter tid bör tillämpas, så snart vid flera sjukbesök
ett af dem är af beskaffenhet att böra efter tid gäldas, äfven
om för de öfriga besöken skjuts uteslutande användts. En annan tillämpning
skulle, då betalningen efter väglängd afser jemväl hemfärden,
medföra dubbel betalning för en del af resan.

Med afseende å den svåra och tidsödande beskaffenheten af läka- § 8.
rens biträde vid barnförlossning, hvartill stundom kan åtgå ett hälft
eller helt dygn eller derutöfver, har läkaren ansetts böra derför erhålla
särskild godtgörelse utöfver det arfvode och den reseersättning,
hvartill han eljest vore berättigad. Att bestämma denna särskilda godtgörelse
till något visst fixt belopp hafva komiterade dock funnit be -

266

tänkligt och trott detsamma lämpligare böra vexla mellan de i §:n
föreslagna minimi- och maximibelopp 5 kr. och 25 kr., dels efter förrättningens
mer eller mindre svåra eller tidsödande beskaffenhet, dels
ock efter den betalningsskyldiges råd och lägenhet.

§ 9. Läkarebesigtningar äro dels numera i flera fall i lag föreskrifna

såsom t. ex. å sjömän, jernvägstjenstemän, in. fl., dels ock påkallade
i många särskilda fall af enskilde t. ex. för lifförsäkring eller andra
enskilda ändamål. Då i sistberörda fall intyget önskas utfärdadt
efter visst formulär, kan dock icke läkaren anses pligtig att utan godvillig
öfverenskommelse följa ett dylikt formulär och bör således icke
heller vara förhindrad att för så beskaffadt utlåtande, gruudadt på en omständligare
besigtning, fordra högre ersättning än det i denna § bestämda
arfvode, hvilket deremot för besigtningar i allmänhet och af
mera enkel beskaffenhet torde få anses skäligt.

§ 10. Då de s. k. nattresorna obestridligen utgöra den mest betungande
och ansträngande delen af läkarens verksamhet, hafva komiterade ansett
att, i likhet med hvad förhållandet är i åtskilliga främmande
länder, läkaren bör derför åtnjuta högre arfvode än för sjukbesök under
dagen eller den för hvilan icke afsedda del af dygnet.

Den tid af dygnet, under hvilken läkaren har största behof af lugn
och ro för återhemtande af krafter och bibehållande af egen helsa,
har antagits vara tiden mellan kl. 10 e. m. och 7 f. m.; och hafva
komiterade ansett, att den förhöjning i det läkaren tillkommande arfvode,
som för läkarevård under denna tid bör komma honom till
godo, skäligen kan sättas till 50 % för rådfrågning och, efter enahanda
beräkningsgrund för sjukbesök, der förhöjningen alltid skulle
beräknas efter tid, äfven om reseersättningen utginge efter väglängd,
till 1 krona för hvarje börjad timme, som för besök eller resa under
denna tid åtgått. Det högsta belopp, hvartill förhöjningen för ett sjukbesök
kan uppgå, utgör således för hela ofvan angifna tid eller 9
timmar 9 kronor. Skulle läkaren anse beqvämligare att qvarstanna
öfver natten å det ställe, dit han för sjukvård ankommit under sagda
tid af dygnet, än att under samma tid företaga hemresan, bör särskild
öfverenskommelse mellan honom och den betalningsskyldige derom
träffas.

Med afseende å bestämmelsen i § 5 mom. 1 om rätt för läkaren
att i stället för den hemtandes åkdon begagna eget lättare enbetsåkdon
och de skäl, som blifvit till stöd för denna bestämmelse i motiveringen
till nämnda § anförda, hafva komiterade funnit sig icke kunna,
på sätt inom komitén varit föreslaget, medgifva läkaren ovilkorlig
rättighet att vid nattresor begagna åkdon efter två hästar, om än kemi -

267

terade ansett önskvärdt att, der så ske kan, sådan fördel, särskildt vid
resor, som i denna § afses, åt läkaren beredes.

Icke heller hafva komiterade kunnat biträda ett äfvenledes inom
komitén väckt förslag, att enahanda förhöjning, som för de i denna § omförmälda
fall medgifvits, skulle tillkomma läkaren för sjukvård, hvarom
han under sön- eller helgdag anlitas, då komiterade ansett läkarens
söndagshvila vara tillräckligt skyddad af bestämmelserna i kap. 7 § 3
strafflagen, hvari stadgas ansvar för den, som å sön- eller högtidsdag
idkar arbete, som kan tåla uppskof, utan det sker till egen eller
annans nödtorft, samt det synts komiterade vara obilligt att den, som
verkligen å sön- och helgdag är i behof af ofördröjlig läkarevård,
derför skulle erlägga högre betalning än eljest.

Angående orsaken till den i förevarande § beviljade nedsättning 8 11.
i arfvodet för läkarevård, som af kommun för vissa fattiga eller mindre
bemedlade betalas, hänvisas till den allmänna motiveringen.

Rätten att erhålla läkarevård på kommunens bekostnad har ansetts
böra styrkas medelst företeende inför läkaren genom derom af kommunalnämndens
ordförande utfärdadt intyg, men naturligtvis förefinnes icke
något hinder för kommunen att äfven utan sådant intyg godkänna läkarens
räkning, sedan denne till sin ledning bekommit förteckning å de medlemmar
af kommunen, för Indika kommunen åtagit sig betalningsansvar.

Genom dessa §§ hafva komiterade velat bereda läkaren trygghet 12—13.
för, att han i hvarje fall skall kunna utbekomma den honom enligt
taxan tillförsäkrade ersättning för lernnad läkarevård och detta utan
allt för långt dröjsmål. I fråga om hvem betalningsskyldigheten åligger
måste naturligen gälla de grunder, som ur allmänna lagen eller
särskilda författningar, såsom tjenstehjonsstadga!!, näringsfrihetsforordningen
m. fl., kunna härledas. Den läkaren i § 13 medgifna rätt att
af öfverexekutor erhålla handräckning för utbekommande af arfvodet,
derest läkaren styrker att räkning å beloppet blifvit minst 14 dagar
före lagsökningens anhängiggörande tillstäld den betalningsskyldige,
innebär visserligen ett undantag från de eljest för sådan handräcknings
beviljande gällande bestämmelser, i det att den efter taxan upprättade
och behörigen tillstälda räkningen skulle likställas med skriftligt
fordringsbevis. Till denna undantagsbestämmelse saknas dock ej motsvarighet
i andra fäll, exempelvis i § 23 i taxan på arfvode för landtmäteriförrättningar
den 10 juni 1881, hvari föreskrifves att, derest jordegare
tredskas att betala landtmäteriarfvode, landtmätare!! skall hos
öfverexekutor njuta skyndsam handräckning till dess utbekommande,
dock ej utan att hall styrker att räkning blifvit på föreskrifvet
sätt upprättad eller öfverenskommelse om arfvodesbeloppet träffad.

268

I åtskilliga främmande länder har läkaren tillförsäkrats förmånsrätt
i konkurs för fordran på grund af lemnad läkarevård under sista
året före konkursens början. I kap. 17 § 4 handelsbalken stadgas
visserligen, att vid gäldbunden mans död läkarelön under den
dödes sista sjukdom skall gäldas i den i §:n föreskrifna ordning,
hvaremot vid inträffad konkurs i andra fall läkarens arfvode icke utgår
med förmånsrätt. Någon ändring härutinnan, hvarom äfven inom
komitén varit fråga, hafva komiterade med afseende å olägenheterna
af tysta förmånsrätter funnit sig icke böra föreslå, under förutsättning
att komiterades förslag i § 13 af denna taxa blifver antaget,
då läkaren i sådant fäll alltid är berättigad att inom viss kort tid uttaga
sitt arfvode för den läkarevård, som af honom meddelas. Skulle
åter icke denna § i taxan godkännas, torde en sådan förmånsrätt som
den här ifrågasatta böra äfven åt den svenske läkaren beredas.

§§ 14—16. Dessa §§ innehålla de bestämmelser, komiterade ansett nödiga i
fråga om läkarens ersättande för verkstälda tjenstförrättningar eller
utfärdade intyg eller utlåtanden på grund af gällande instruktion eller
myndighets uppdrag.

1 sammanhang med bestämmandet af ersättningen för enskild
sjukvård hafva komiterade uppgjort förslag till föreskrifter för förste
provinsialläkares samt provinsial-, extra provinsial- och biträdande provinsialläkares
godtgörande för tjenstförrättningar i statens ärenden. Då
dessa förrättningar kräfva samma omsorg och besvär, antingen de af
den ene eller andre af nu ifrågavarande läkare utföras, hafva komiterade
ansett enahanda godtgörelse för dem böra utgå, utan afseende
å hvilken af nämnde läkare förordnas att verkställa förrättningen.
Distriktsläkarne, livilka för närvarande erhålla 6 kronor i dagtraktamente
vid förrättning i statens ärenden, skulle sålunda såsom extra provinsialläkare
bekomma 10 kronor i sådant traktamente. Till denna
förhöjning i arfvode föreligger jemväl skäl i den likställighet mellan
provinsialläkare och extra provinsialläkare i fråga om deras åligganden
i allmänhet, hvilken efter förslaget förutsättes.

Deremot hafva komiterade för samtlige ifrågavarande läkare inskränkt
rätten att beräkna reseersättning vid tjenstförrättningar. Nu
gällande resereglemente innehåller icke någon föreskrift om ersättning
för förrättning å station och bestämmer icke heller något visst afstånd
från forrättningsmannens bostad såsom vilkor för åtnjutande af reseersättning,
och vid reglementets tillämpning synes ovisshet råda, dels
huruvida dagtraktamente må åtnjutas, då resa alls icke förekommer,
och dels för hvilken minsta väglängd reseersättning får beräknas. En
dylik föreskrift anse dock komiterade ega fog och vara påkallad särskild!

269

beträffande förste provinsialläkares förrättningar, hvilka ofta nog skulle
komma att utföras å läkarestationen eller i dess närmaste omgifning.
Komiterade hafva förty föreslagit att ersättning enligt resereglementet
skulle utgå allenast för förrättning, som ut (Öres, å ställe på längre afstånd
från läkarens bostad än 2 kilometer, men att för förrättning
inom detta afstånd läkaren icke skulle ega rätt att undfå reseersättning
men väl i dagtraktamente erhålla 5 kronor.

Uttrycket »der ej annorlunda är i särskild författning bestämdt» § 16.
i denna § har ansetts nödvändigt, då särskilda författningar angående
ersättning för vissa af här ifrågavarande tjenstförrättningar redan för
närvarande finnas utfärdade och möjligen framdeles kunna komma
att ytterligare utfärdas. Så meddelas i kongl. kungörelsen angående
kurhusafgiftens upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift
den 26 augusti 1873, jemförd med kongl. kungörelsen den ljum 1883
angående ändring i nyssnämnda kungörelse, särskilda bestämmelser, enligt
hvilka för den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt
skall i mån af dess behof en allmän afgift med visst belopp
utgå af eu hvar, som erlägger mantalspenningar.

I fråga om sättet för uttagande af den på kommunen belöpande
hälft af läkarens resekostnad hafva komiterade tänkt sig det förfarandet
att, sedan läkarens räkning blifvit i stadgad ordning godkänd
och af statsmedel förskottsvis gulden, skulle genom Konungens
befallningshafvandes försorg, på sätt om uttagande af förskjuten kostnad
för rättsmedicinska förrättningar finnes föreskrifvet, och med kommunen
förbehållen rätt till återkraf hos den enskilde, af vederbörande
kommun uttagas halfva kostnaden i enlighet med derom af Kongl.
Maj:t meddelad nådig föreskrift.

Lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla hostad
eller lemna hyresersättning åt provinsialläkare.

På de i den allmänna motiveringen anförda skäl hafva komiterade § 1.
ansett med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att samtliga provinsialläkaredistrikt
i riket utan afseende å tiden för deras tillkomst
förpligtas anskaffa och underhålla bostad åt provinsialläkaren eller
ock åt honom utgöra hyresersättning. Denna hyresersättnings belopp
har enligt förut lemnad utredning föreslagits till 750 kronor.

Då det kan antagas, att flera provinsialläkaredistrikt och särskild!
de 57 äldre och yngre distrikt, inom hvilka läkarestationen är förlagd

270

i stad, skola finna för sig fördelaktigare att lemna provinsialläkaren
hyresersättning i penningar än att åt honom uppföra och underhålla
bostad, bör för distriktet lemnas öppet att välja mellan de två föreslagna
sätten för utgörandet af ifrågavarande skyldighet och att, när
distriktet finner sådant lämpligt, jemväl öfvergå från det ena sättet
till det andra, enligt hvad i förslaget till reglemente närmare angifves.

§ 2. Såsom grund för skyldighetens utgörande har föreslagits samma
grund som för kommunalutskylders utgörande, och torde, med afseende
å det för alla lika gagn, som genom eu läkares anställande beredes
orten, samtliga till kommun inom distriktet skattskyldiga medlemmar
böra deltaga i detta bidrag till läkarens aflöning.

Den sålunda bestämda grund för kostnadens uttaxering torde icke
utgöra hinder för landsting att, på derom i behörig ordning väckt
förslag, bevilja anslag till bostad eller hyresersättning åt provinsialläkaren,
ett bistånd som komiterade jemväl förutsätta kommer att
lemnas i synnerhet i län, der landstinget icke i större mån understödt
inrättandet af extra provinsialläkaredistrikt.

§ ä. Inom provinsialläkaredistrikt, deri stad ingår, hvilket skulle blifva
fallet med 7 distrikt eller Haparanda, Östhammars, Sigtuna, Ölands
norra, Engelholms, Simrishamns och Anderslöfs distrikt, måste dock
den allmänna bevillningen efter art. II bevillningsstadgan läggas till
grund för bostadskostnadens eller hyresersättningens fördelande mellan
den till distriktet hörande staden och distriktets landsbygd, men skulle,
efter det landsbygdens anpart blifvit efter hvarje kommuns sammanlagda
fyrktal på de särskilda landskommunerna utskiftad, ifrågavarande
skyldighet derefter inom såväl stads- som landskommun utgöras på
sätt för kommunalutskylder är stadgadt.

§ 4. Ett inom provinsialläkaredistriktet inrättadt extra provinsialläkaredistrikt
skulle icke vara fritaget från skyldighet att lika med provinsialläkaredistriktets
öfriga delar ansvara för och bidraga till ifrågavarande
aflöningsförmån åt provinsialläkaren. Denne är nemligen
fortfarande skyldig att, så snart extra provinsialläkaretjensten är ledig
— hvilket, då denna tjenst tillsättes endast på förordnande för vissa år,
lätt nog torde kunna inträffa — äfvensom ock eljest vid förefallande
behof, bestrida helso- och sjukvården inom extra provinsialläkaredistriktet,
hvadan ett dylikt distrikt kan sägas alltjemt stå i förbindelse med
och kunna vänta gagn af provinsialläkaren. Ett sådant distrikt bör
således, i likhet med ett nuvarande distriktsläkaredistrikt, hvilket är
pligtigt deltaga i kostnaden för provinsialläkarens bostad, icke vara
från denna skyldighet befriadt. Utom den ojemnhet i debiteringen,
som skulle uppkomma genom den af ett extra provinsialläkaredistrikts

271

bildande eller upphörande föranledda vexlingen i de skattskyldiges
antal, skulle ock, i den mån extra provinsialläkaredistrikt inrättades,
ifrågavarande tunga kunna komma att så hårdt drabba den återstående
delen af provinsialläkaredistriktet, att jemväl denna del kunde finna
för sig förmånligare att bilda eget extra provinsialläkaredistrikt, hvarigenom
faktiskt provinsialläkarens rätt till bostad eller hyresersättning
skulle försvinna.

På samma gång komiterade trott skyldigheten för landsbygden § 5.
att förse provinsialläkaren med bostad eller lemna honom viss årlig
hyresersättning böra genom allmän författning stadgas, hafva komiterade
funnit närmare föreskrifter om sättet för denna skyldighets utgörande
böra meddelas genom ett af Kongl. Maj:t i sådant hänseende
laststäldt reglemente, och öfvergå komiterade nu till närmare redogörelse
för det af komiterade upprättade förslag till dylikt reglemente.

Reglemente angående bostad eller hyresersättning åt
provinsialläkare.

Såsom redan blifvit upplyst, innehafva 75 af rikets provinsialläkare
eller omkring 55 procent af antalet eu af distriktet uppförd
eller åt dem anskaffad bostad. Af dessa bostäder äro 6 förlagda i
stad och de öfriga 69 på landet eller i någon köping. Norrbottens
och Södermanlands län ega de flesta bostäderna eller hvardera 6, Kalmar,
Vermlands och Jemtlands län hafva hvardera 5 och de öfriga
länen 4 eller 2, utom Kronobergs län, som lemnar bostad åt endast
1 provinsialläkare.

Enligt upplysningar, som från vederbörande läkare kommit komiterade
till hända, förete dessa bostäder en stor skiljaktighet i fråga
om rymlighet och beskaffenhet i öfrigt. Boningsrummens antal vexlar
mellan 15 (Vingåker) och 5 (Slite, Brösarp, Torp) samt utgör i allmänhet
7 till 8, deri dock inberäknade inredda vinds- och gafvelrum. Väiitoch
mottagningsrum äro på några ställen (Näs, Piteå, Öfver Luleå)
förlagda i särskild byggnad. De allra flesta boningshusen äro af trä
och envånings, endast 16 äro tvåvåningshus. Läkaren disponerar i
allmänhet hela byggningen, men på 5 ställen (Torps, Orust, Ödeshög,
Näs och Pajala) delar läkaren byggningen med annan, såsom postmästaren
eller apotekaren, eller användes byggningen delvis för andra
ändamål, såsom folkskola o. d. Vid 50 boställen finnas drängkammare,
bryggstuga, visthusbod, källare, vedbod, vagnbod och stall, och vid

272

27 boställen, dessutom ladugård för ett par kor. Vid 8 boställen
(Tingsås, Anderslöf, Tärning Namn, Håby, Sidodal, Öfre Fryksdalen
och Dalby) uppgår den tillhörande arealen till den storlek, mellan 6
och 30 tunnland, att ett litet jordbruk der synes kunna dritVas, men
åligger också vid några af dessa boställen underhållsskyldigheten
läkaren. Vid nästan alla bostäder förefinnes så stort tomtutrymme, att en
trädgårdstäppa kunnat anläggas — endast 5 till 6 sådana boställen sakna
sådan anläggning. Af bostäderna äro några tillkomna genom donation.

I allmänhet befinnas bostäderna i medelmåttigt skick. Väl underhållna
sägas 11 vara, under det 13 uppgifvas vara i dåligt skick, och om
icke så få bostäder klagas, att de äro fuktiga eller till följd af vårdslöst
uppförande, bristande trossfyllning eller saknad af brädfodring
kalla och dragiga. Kostnaden för inköp eller uppförande af åtskilliga
af de nyare bostäderna uppgår enligt uppgift till mellan 15,000 och

20,000 kronor.

Då angående beskaffenheten af bostad, som af provinsialläkaredistrikt
bort åt läkaren anskaffas, icke plägat meddelas annan föreskrift,
än att bostaden skolat vara lämplig och kunna af Konungens
befallningshafvande i länet godkännas eller pröfvas antaglig, bär naturligt
nog icke kunnat undvikas ojemnhet och olikhet i fråga om fordringarna
på en sådan bostad. Erfarenheten har ock ådagalagt, att saknaden
af bestämmelser härutinnan ofta nog alstrat missnöje både hos
läkaren och distriktet, och att, der oenighet mellan dem beklagligen
inträffat, orsaken i de flesta fall varit tvist om bostaden, dess beskaffenhet
eller underhåll. Det torde icke heller behöfva påpekas, hurusom
sjukvården i viss mån måste blifva lidande på ett mellan läkaren
och befolkningen rådande mindre godt förhållande.

För att undanrödja anledning härtill samt på samma gång städja
öfverdrifna anspråk och skaffa hvar och eu af parterna sin rätt hafva
komiterade ansett nödigt, att vissa fordringar på beskaffenheten af den
provinsialläkaren tillkommande bostad uppställas, och att läkarens
rättigheter och skyldigheter i afseende å nyttjande och underhåll af
sådan bostad närmare bestämmas samt föreskrifter meddelas om förvaltningen
af ärenden angående bostad eller hyresersättning och om
sättet för afgörande af tvister mellan läkaren och distriktet i fråga
om bostaden.

Det af komiterade uppgjorda förslag till reglemente i dessa hänseenden
är visserligen bvgdt på komiterades förutsättning, att det varder
samtliga provinsialläkaredistrikt i riket ålagdt att anskaffa och
underhålla bostad åt läkaren eller till honom utgöra hyresersättning,
men då det öfvervägande antalet provinsialläkaredistrikt redan är

273

förpligta^ att lemna läkaren bostad och inom 3 provinsialläkaredistrikt
hyresersättning, ehuru till lägre belopp än komiterade föreslagit, redan
till honom utgår, torde jemväl för ordnande åt för handen varande
förhållanden det ifrågasatta reglementet, om ock med viss inskränkning,
finnas behöfligt.

Bestämmelserna i § 1 angående bostadens beskaffenhet öfverens- § 1.
stämma i det närmaste med hvad allmännast synes vara iakttaget vid
uppföi andet åt redan förefintliga sådana bostäder. Antalet af rummen
har begränsats till sju jemte kök och handkammare, derunder fordringarna
svårligen kunna sänkas, då man eftersinna!- att två af rummen,
eller mottagnings- och väntrummen, äro såsom embetslokal egentligen
afsedda för distriktets gagn samt derför ock böra, då tjensten är ledig
och, så vidt lämpligen ske kan, jemväl när läkaren åtnjuter tjenstledighet,
hållas vikarien till banda.

Da det bör fa bero pa distriktet, huruvida de föreskrift^ rummen
skola förläggas i en eller två våningar, men det tillika bör tillses att
obeqvämlighet vid* rummens begagnande icke uppstår, hafva komiterade
föreslagit, att ritning till ny provinsialläkarebostad alltid bör af
distriktet underställas Konungens befällningshafvandes pröfning och
godkännande.

Föreskriften att i väntrummet skola inredas två väggfasta arkivskåp
torde icke föranleda någon afsevärd kostnad men skall otvifvelaktigt
bidraga till ett bättre vårdande af arkivet, hvilket nu ofta nog
i saknad af passande förvaringsrum vanvårdas och förfares.

Till de hyggnadsskyldiges eget skön har ansetts böra öfverlemnas,
i hvad mån de vilja sammanföra de föreskrifna uthuslägenheterna
i eu eller flera byggnader. Ortens sedvänja äfvensom tomtens beskaffenhet
torde i sådant hänseende oftast blifva bestämmande. Lämpligast
hai det förefallit komiterade, att uthusen fördelas i två byggnader, den
ena med eldstäder och den andra utan sådana. Byggandet af ett färdstall
töi de besökandes egna hästar torde mångenstädes finnas vara
till gagn för distriktet, hvadan föreskrift derutinnan lemnats för att
dels derå fästa uppmärksamheten och dels utvisa det sätt, hvarpå
ändamålet med minsta kostnad synes kunna uppnås.

Med uttrycket »lämpligt belägen tomt» hafva komiterade åsyftat,
att tomten bör vara lätt tillgänglig och sålunda, om så erfordras, försedd
med god uppfartsväg äfvensom, såvida omständigheterna i fiffigt
det medgifva, vara fritt liggande. *

Då icke något distrikt torde vilja erbjuda sin läkare annat än en
för hans stånd och bildning passande bostad, hafva komiterade
funnit tillräckligt att antyda, att husen skola vara bygda och inredda

XVIII

274

såsom för ett bättre boställe (prestgård, f. d. regementsofficersboställe
o. d.) är i orten brukligt.

§ 2. Vid det i reglementet förutsatta förhållande att med bostaden ej är
förenadt något jordbruk, har tidpunkten för densammas till- och afträdande
ansetts kunna utan olägenhet sammanfalla med tiden för
tjenstens tillträdande, synnerligast som mellan den föregående tjenstinnehafvarens
afgång från tjensten och den nye innehafvarens tillträde
deraf en tid af minst tre månader antagligen alltid kommer
att förlöpa, under hvilken tid tillfälle står den afgående läkaren eller
hans dödsbo öppet att bereda sig annan bostad. Under det tjensten
är vakant böra, såsom redan är anfördt, mottagnings- och väntrummen
vara stälda till vikariens förfogande, men enär under sjukdomsfall
svårighet kan förefinnas att helt afstå dessa rum, hafva komiterade
ur billighetshänsyn föreslagit, att vid läkarens tjenstledighet rummen
skola hållas vikarien tillhanda, endast så vidt lämpligen ske kan. Då
provinsialläkare, som åtnjuter semester, skulle jemlikt § 40 i instruktionen
vara pligtig tillhandahålla eller bekosta bostad under tiden åt
vikarien, torde vid sådant fall ifrågavarande rum i regeln komma att åt
vikarien upplåtas.

Provinsialläkare har rätt att mottaga bostaden i sådant skick,
att densamma vid derå vid tillträdandet åt tjensten hållen syn kunnat
godkännas eller att läkaren funnit sig kunna äfven utan syn vara
dermed tillfredsstäld. Men efter det bostaden af honom sålunda mottagits,
åligger det läkaren, under den tid han innehar bostaden, att
sjelf bekosta all tapetsering och målning inomhus, som han må finna
erforderlig, och sjelf låta iståndsätta å bostaden uppkommande tillfälliga
smärre bristfälligheter samt för öfrig! tillse, att icke genom
vanvård eller åverkan skador å bostaden uppstå. Endast i sistberörda
hänseende åligger honom dock någon ersättningsskyldighet. Atnöjes
han sjelf med de tapeter eller den målning inomhus, distriktet eu gång
bestått honom, kan han ej förpligtas reparera bostaden för efterträdaren.
Detta blifver distriktets ensak. Genom dessa bestämmelser, hvarigenom
visserligen en dryg del åt boningshusets underhåll till dess inre
blifvit lagd på läkaren, skulle dock denne vara befriad från all väsendtlig
ersättningsskyldighet vare sig gent emot distriktet eller till. efterträdaren.
Distriktet skulle nemligen bekosta allt underhåll åt boningshuset
till golf, fönsterkarmar, eldstäder samt yttre väggar och tak
äfvensom af uthusen.

Om ock anledning till olika uppfattning å läkarens och distriktets
sida om rättigheter och skyldigheter i förevarande hänseende icke
genom dessa stadganden blifvit i allo undanröjd, något som ock svår -

275

ligen kan uppnås, bör dock den enkelhet, som i komiterades tanke
utmärker den gjorda fördelningen af underhållsskyldigheten, i många
fäll förebygga tvist mellan läkaren och distriktet eller efterträdaren.

Då således distriktet har att tillse, att vid nytt tillträde af provinsialläkaretjensten
bostaden befinnes i behörigt skick, samt till följd
deraf icke sällan kan inträffa, att bostaden vid nämnda tid är under
reparation och derigenom för läkaren obeboelig, fordrar billigheten
att läkaren för den tid, under hvilken han är i saknad af bostaden, njuter
hyresersättning efter de grunder, som för sådan stadgats, d. v. s. efter
750 kronor för år och beräknad efter hel kalendermånad.

Åt distiiktets rättighet att välja mellan tillhandahållandet af bostad
eller utgörandet af hyresersättning åt provinsialläkaren följer, att ett
utbyte af dessa sätt för bestridande af ifrågavarande tunga bör när
som helst kunna af distriktet beslutas. För att dock skydda läkaren
mot ett beslut, hvarigenom lian oförväntad! kunde beröfvas bostaden
utan att ega möjlighet att genast vid läkarestationen erhålla annan
Passande bostad, hafva komiterade ansett honom böra medgifvas att
efter uppsägning qvarsitta i bostaden ett år och derutöfver, å landet
till nästa 14 mars och i stad till nästa 1 april eller 1 oktober. Då
åtel ett beslut att anskaffa bostad åt läkaren icke kan antagas komma
så biådstöitadt till utförande, att icke läkaren har god tid att bereda
sig för flyttning från förhyrd bostad till den af distriktet anskaffade,
bni föreskrift om viss tid, inom hvilken läkaren skall vara pligtig
öfvertaga sådan bostad, funnits icke vara erforderlig.

Derest hyresersättning af distriktet lemrras, skulle, i händelse af
tjenstinnehafvarens död, hans dödsbo under vakansen fortfarande få uppbara
samma ersättning, intill dess rätten dertill öfvergår å nye tjenstinnehafvaren
vid dennes tillträde af tjenstår. Har åter ledigheten uppkommit
på grund åt förre innehafvarens transport till annan tjenst
eller afgång från tjensten med eller utan pension, skulle denne uppbära
hyresersättningen allenast till slutet af den kalendermånad, under
hvilken han från tjensten afgått. Hyresersättningen skall nemligen .
alltid beräknas för full kalendermånad eller från första till sista dagen
af börjad sådan månad.

De i § 3 gifna bestämmelser om förvaltningen af ärenden angående § 3.
bostad eller hyresersättning äro så utförligt affatiade, att meningen af
desamma torde framgå utan vidlyftig närmare förklaring. Att en styrelse
för förvaltningen erfordras och att landstinget är den lämpligaste
myndighet att, för tillgodoseende af såväl distriktets som läkarens
bästa, utse denna styrelse, hafva komiterade funnit uppenbart, likasom
det synts komiterade lämpligt, att styrelsen väljes för en tid af tre

år och att årligen sammanträde under sommarens lopp åt styrelsen
hålles med de skattskyldige eller kommunernas ombud. Då likväl
tle skattskyldige, synnerligen efter det bostaden blifvit försatt i behörigt
stånd, kunna finna sammanträde erforderligt endast hvart annat
eller hvart tredje år eller böra hållas å tid efter den 1 augusti, hafva
komiterade lemnat öppet för distriktet att derom efter godtfinnande
besluta.

Uppgifter å de särskilda kommunernas inom distriktet fyrktal har
styrelsen ansetts kunna lätt nog genom kommunalnämndernas ordförande
förskaffa sig; och skulle fördelningen å kommunerna af vare
sig årets kostnad för bostaden eller af hyresersättningen, om sådan
utgår, ske genom dividering af distriktets sammanlagda fyrktal i utgiftsbeloppet,
då deraf framginge, huru många ören belöpte på hvarje
fyrk. Uppbörden skulle ske i sammanhang med kommunalutskylderna
och af kommunalnämnden derefter för styrelsen redovisas.

Då annat förfarande i afseende å dessa utskylders afskrifning och
indrifning enligt restlängden, än det som eger rum för kommunalutskylder
i allmänhet, icke gerna kan ifrågasättas, har någon uttrycklig
föreskrift derom icke ansetts erforderlig, och torde jemväl kunna
antagas, att vederbörande kommuner skola till betäckande af, förutom
annat, den brist i uppbörden, som genom afskrifning eller resterande
utskylder kan uppstå, sjelfmant i utgiftsförslaget äfvensom vid fördelning
af hyresersättningen efter det löpande årets fyrktalslängd
taga i beräkning något öfverskott, för vinnande af trygghet att uppbörden
kommer att förslå till utbetalning af det stadgade, från kommunen
oafkortadt utgående ersättningsbeloppet.

Utgår hyresersättning, synes, efter det beslut derom fattats, vidare
sammanträden af de skattskyldige icke vara behöflig^, men borde
dock styrelsen årligen för sill förvaltning till landstinget afgifva redogörelse,
hvilken synes lämpligen kunna af landstingets revisorer granskas.
Härom likasom i fråga om redovisning för och granskning af
förvaltningen, då landstinget sjelft bestrider eu del af hyresersättningen,
torde dock landstinget kunna antagas komma att sjelft besluta
utan särskild anvisning i reglementet.

Bestrider landstinget till fullo eller till någon del kostnaden för
anskaffande och underhåll af bostad åt provinsialläkaren, bör likaledes
landstinget ega rätt bestämma om redovisningen öfver användandet
af de af landstinget anslagna medel. Utgår hyresersättningen helt
och hållet ur landstingskassan, beliöfves naturligen icke någon styrelse.
, För att ej bristfälligheter å provinsialläkarens bostad må komma
att år från år växa har föreskrifvits, att årlig besigtning å bostaden

277

bör af styrelsen förrättas. Eu sådan årlig obligatorisk besigtning
fritager ock provinsialläkaren från obehaget att behöfva påyrka sådan
besigtning och derigenom mot distriktet uppträda såsom kärande.

Någon föreskrift att af- och tillträdessyn å bostaden ovilkorligen § 6.
skal! hållas har icke af komiterade meddelats. En sådan syn skulle
endast erfordras i de händelser, att antingen tillträdaren bär anledning
befara att i följd af afträdarens bristande tillsyn skador åkommit
bostaden genom åverkan eller vanvård, hvilka skador böra genom afträdarens
eller, om syn ej mellankommer, genom tillträdarens försorg
afhjelpa^, eller ock tillträdaren icke i öfrigt är nöjd med det skick,
hvari bostället till honom öfverlemnas, utan önskar åläggande för
distriktet att derå vidtaga några förbättringar. Eu dylik syn bör dock
af tillträdaren begäras senast fjorton dagar efter tillträdet för att icke
försvåra utredning om, huru bostaden vid tillträdet var beskaffad.

Att sådan af- och tillträdessyn bör hållas af kronofogden i orten med
ojäfvige nämndemän och att kostnaden derför bör fördelas mellan de
deri intresserade samt att missnöje deremot bör fullföljas genom stämning
till domstol inom tre månader från den dag syneförrättningen
afslutades, derom hafva föreskrifter gifvits i analogi med redan förefintliga
dermed jemförliga stadganden.

Då likväl syn kan komma att erfordras äfven vid andra tillfällen,
såsom då nytt hus skall till bostället insynas eller då olika mening
mellan läkaren och styrelsen råder, om genom hvilkens försorg vissa
bristfälligheter å bostaden böra afhjelpas, hafva komiterade i 2 mom.
af §:en härom intagit nödiga bestämmelser.

Beträffande redan inrättade provinsialläkarebostäder hafva komi- § 7.
terade ansett tillämpningen af de i § 1 gifna bestämmelser om bostadens
beskaffenhet böra anstå, intill dess bostaden skall ombyggas eller
i dermed jemförlig grad förändras. Vid de elfva bostäder, der rummen
äro färre än sju, skulle nemligen hinder kunna möta för tillbyggnad
åt de felande rummen och, der sådan tillbyggnad utan synnerlig
kostnad kan ske, torde åter distriktet knappast underlåta att, äfven
utan föreskrift derom, söka bereda sin läkare likställighet i ifrågavarande
hänseende med andre provinsialläkare. Samma förhållande
gäller om uthusen och dessas antal samt om tomtens beskaffenhet.

För vinnande af ordning och reda bör dock reglementet i öfrigt
jemväl för dessa bostäder vinna tillämpning och således styrelse af
landstinget utses och denna derefter i fråga om bostadens förvaltning
tillvägagå på sätt i reglementet föreskrifves.

För tvenne slag af bostäder måste dock härutinnan undantag göras.
Beträffande dels bostäder, tillkomna genom donation, dervid fästats

278

vilkor, som stå i strid med de i komiterades förslag till reglemente
gifna föreskrifter, och dels bostäder, med hvilka jordbruk är förenad!
och der vidare bidrag från distriktet icke i.allmänhet kräfves, förekomma
nemligen sådana skiljaktiga förhållanden, att reglementets
tillämpning synes böra bero på pröfning af omständigheterna i hvarje
särskild! fall. Skulle dock styrelse icke finnas tillsatt, har sådan
ansetts böra, i likhet med hvad för öfriga provinsialläkaredistrikt blifvit
stadgadt, af landstinget utses. Af denna eller den eljest tillsatta styrelsen
skulle frågan om reglementets tillämpning underställas Kongl.
Maj:ts pröfning inom viss i reglementet utsatt tid eller vid nästa ledighet
af tj enston inom samma tid.

Vidkommande slutligen öfvergången från de nuvarande stadgandena
till de föreslagna, så, då lagen om ifrågavarande skyldighet
att anskaffa och underhålla bostad eller tillhandahålla hyresersättning
åt provinsialläkare torde komma att träda i kraft från och med ett
nytt kalenderårs början, lärer icke kunna undvikas, att provinsialläkare
först under det nästföljande året, då föregående årets utskylder
uppbäras, komma i åtnjutande af de i lagen dem tillerkända
förmåner. Inom de distrikt, der bostad icke finnes, skulle hyresersättning
utgå, intill dess de skattskyldige till läkaren öfverlemna! behörigen
godkänd bostad.

Komiterade hafva trott sig kunna förutsätta, att Konungens befallningshafvande
i länen komma att hålla hand deröfver, att de i reglementet
föreslagna styrelser varda af landstingen behörigen utsedda
och att för öfrig! hinder icke från kommunalnämndernas sida möta
för fullgörande af styrelsernas uppdrag.

Ändringar i Kongl. Majrts nådiga Helsovårdsstadga för riket.

§ 1. I förevarande § har ett nytt mom. 6 införts, hvarigenom åt förste
provinsialläkaren inrymts rätt att tillstädesvara vid helsovårdsnämnds
sammanträden och dervid deltaga i besluten, men ej i öfverläggningarna.
Då förste provinsialläkaren, hvilken framför andre läkare skulle egna
sina omsorger åt den allmänna helso- och sjukvården inom länet, bör
i afseende derå kunna lemna nämnden synnerligen värdefulla och beaktansvärda
råd och upplysningar, synes denna hans samverkan med
nämnden kunna lända till stort gagn för det allmänna.

Enär förste provinsialläkaren skulle få deltaga endast i nämndens
öfverläggningar men ej i dess beslut, har ej nämndens beslutanderätt

279

i afseende å dess sundhetsan gelägenheter genom denna bestämmelse
Idifvit i något afseende trädd för nära. Enahanda föreskrift, hvad provinsialläkarne
beträffar, förefinnes i § 27 mom. 1 helsovårdsstadgan och
har icke, komiterade veterligen, föranledt missnöje eller anmärkningar;
likasom samma föreskrift, hvilken upptogs i § 7 af Medicinalstyrelsens
förslag till instruktion för provinsialläkare med flere läkare, icke vid
förslagets granskning af vederbörande myndigheter gaf anledning till
någon erinran.

Förste provinsialläkaren skulle icke ega rätt att till viss dag sammankalla
nämnden, men borde denna dock skyndsamt sammanträda, då
förste provinsialläkaren derom gjorde framställning, helst å den tid,
som af honom föresloges, på det förste provinsialläkarne skulle hafva
tillfälle att under de årliga reseturerna eller i sammanhang med andra
tjenstförrättningar, utan resans onödiga fördröjande eller fördyrande
samråda med nämnden om vigtigare frågor angående den allmänna
helso- eller sjukvården.

Genom de i denna § föreslagna ändringar har dels tiden för § Uberättelses
afgifvande framflyttats från mars till februari månads utgång
dels ock föreskrifvits att berättelsen skall insändas till förste
provinsialläkaren och icke såsom hittills omedelbart till Medicinalstyrelsen.
Någon svårighet för nämnden att hafva berättelsen färdig före
februari månads ingång har ansetts icke förefinnas, hvaremot det för
förste provinsialläkaren är af vigt, särskild! för uppgörandet af förslag
till reseplan för året, hvilket förslag skall före april månads utgångtill
Medicinalstyrelsen insändas, att i så god tid som möjligt få lielsovårdsnämndernas
årsberättelser till sig insända.

Det till denna § föreslagna tillägg är eu följd af komiterades för- § 26.
slag i § 24 mom. 1 i instruktionsförslaget, hvadan här torde vara tillräckligt
att hänvisa till motiveringen till sistnämnda §, med påpekande
tillika att någon beskattningsrätt icke tillkommer helsovårdsnärnnd
och att således något intrång i kommunens sjelfstyrelse icke
torde genom stadgandet hafva skett.

I afseende å de i denna § föreslagna ändringar torde få åberopas § 27.
hvad här ofvan under § 1 blifvit anfördt.

Genom de i mom. 1 af denna § vidtagna ändringar hafva komité- § 33, mom. 1.
rade velat undanrödja de olägenheter, som föranledts af de nu varande
obestämda föreskrifterna om Konungens befallningshafvandes eller läkarens
underrättande om hvarje sjukdomsfall, som gifver anledning antaga
att farsot är under utbrott, i det skyldigheten att anmoda vederbörande
läkare att besöka orten inskränkts till sjukdomsfall af de i §

20 mom. 1 i epidemistadgan omförmälda sjukdomar. I öfverensstäm -

280

mom. a

mom. o

ruelse härmed std föreskrifterna i § 27 mom. 1 i instruktionstflrslaget,
och hafva skälen derför blifvit såväl i den allmänna motiveringen som
i motiveringen till sistnämnda § närmare anförda. Något behof att
jemväl underrätta Konungens befallningshafvande om sjukdomsfallet
hafva komiteräde ansett icke vidare förefinnas, då Konungens befallningshafvande
alltid genom den af förste provinsialläkaren insända
räkningen för sjukbesöket undfår kännedom derom, och särskild anmälan
kommer att göras, då smittosam sjukdom finnes hafva öfvergått
till farsot. Komiteräde hafva dock trott sig icke böra rubba den skyldighet,
som hittills ålegat kommunalnämnds ordförande, att då flera
personer i samma hus eller by hastigt insjukna eller aflida, genast
derom underrätta vederbörande läkare, enär ju vid sådant tillfälle,
äfven om icke någon åt förberörda 7 synnerligen smittosamma sjukdomar
är förhanden, anledning dock är att antaga att läkarens hjelp
behöfves.

Enligt nu gällande föreskrifter åligger det presterskapet att, derest
presterskapet får tidigare kunskap om sådana sjukdomsfall, som skola
för vederbörande läkare anmälas, fullgöra hvad i nu ifrågavarande afseende
eljest åligger kommunalnämnds ordförande. För att förekomma
dubbla kallelser på grund af samma sjukdomsfall och då läkarens påkallande
i dylika fall torde böra få bestämmas endast af kommunen,
hvilken drabbas af kostnaderna derför, har den förändring föreslagits,
att presterskapet skulle underrätta kommunalnämndens ordförande men
icke omedelbart läkaren om sådana sjukdomsfall, som kommit till dess
kännedom. I sammanhang härmed har enahanda skyldighet ålagts
hvarje husfader, i hvars hem sjukdom af ifrågavarande beskaffenhet
utbrutit, dervid, jemväl för undvikande af onödigt påkallande flera
gånger af samma läkare eller af flere läkare för ett enda sjukdomsfall,
tillika bör tillkännagifvas om läkare blifvit tillkallad eller icke.

Detta moment står i närmaste öfverensstämmelse med § 27 mom. 4
i instruktionsförslaget, hvadan något upprepande af skälen för de i
momentet föreslagna bestämmelser här icke torde erfordras.

Särskilda yttranden af herrar Åhlström, Näslund, Bergvall

och Sven Nilsson.

Af synnerlig vigt för den allmänna helsovården är tillgång på ett
tillräckligt antal dugliga och väl öfvade barnmorskor. I många af landets
socknar finnes icke examinerad barnmorska, utan måste derstädes
i de flesta fall barnsängsqvinnor förlösas af okunniga hjelperskor.
På hurudant sått denna hjelp utöfvas, derom kan man lätt göra sig en
föreställning, då erfarenheten utvisar sorgliga följder efter dylikt biträde,
dels genom svåra eftersjukdomar, dels ock mången gång genom dödlig
utgång. Men äfven i landskap, företrädesvis Skåne, hvarest tillgången på
examinerade barnmorskor någorlunda motsvarar behofvet, är förhållandet
i nu ifrågavarande afseende icke det bästa, enär de flesta af dessa landskapsbarnmorskor
icke blifvit undervisade i den instrumentala förlossningskonsten.
1 Lund är en undervisningsanstalt för barnmorske1
ärl in gar upprättad, vid hvilken läroanstalt lärlingar från Sveriges
sydliga landskap äro hänvisade att söka sin yrkesutbildning medels
undervisning endast i den s. k. manuella förlossningskonsten, men
icke i instrumenters bruk vid svårare förlossningsfäll. Härigenom blifva
derifrån utgående barnmorskor stälda på lägre grad af utveckling i
sitt kall än de barnmorskor, som blifvit utexaminerade från Stockholms
och Göteborgs undervisningsanstalter, der fullständig undervisning
i både manuel och instrumental förlossning gifves. Men icke
nog med att de från Lund utexaminerade stå på eu lägre ståndpunkt
i kunskap och praktik. Denna olikhet i undervisningen för barnmorskor
vållar mången gång ödesdigra följder, då i flera fall både
moders och barns lif stå på spel men kunde räddas genom användandet
af instrumenter, hvilka de från Lund utexaminerade icke äro berättigade
att använda. Visserligen kan man säga, att vid svårare barnförlossningar
läkarehjelp kunde och borde sökas, men tillgången på läkare
är ej ens i Skåne öfverflödigt stor, hvadan mången gång läkare i
nödens stund icke kan erhållas. Härtill kommer, att ytterligare utgifter
blifva nödiga för dylik hjelps erhållande, utgifter, synnerligen
kännbara i mindre bemedlades hem, samt att under väntan på hjelp i

282

dylika fall dyrbar tid går förlorad, ja kanske moders och barns lif äfventyra
s genom dröjsmålet. Man kunde saga, att från Lund utexamineradebarnmorskor
ingalunda äro hindrade att för sin ytterligare utbildning söka
inträde vid barnmorskeundervisningsanstalterna i Stockholm eller Göteborg,
och årligen lära äfven några barnmorskor från Skåne der vinna
inträde, men dessa anstalter kunna endast mottaga ett begränsad! antal
lärlingar, enär utrymmet medgifver mottagande af endast en del af de
inträdessökande. Visserligen kan man med skäl hysa betänkligheter
mot barnmorskors berättigande till instrumenters bruk, men en lycklig
erfarenhet från vårt land har visat, att de svenska barnmorskorna i
allmänhet med urskillning begagnat sig af denna rättighet, då sådan
varit dem medgifven, och att densamma således varit af stort gagn, utan
att medföra de menliga följder, som kunde befaras. I öfrigt står det
stadgandet i kraft, att barnmorska, endast då läkarehjelp ej kan anskaffas,
får begagna instrumenter, och i förtviflade fall torde barnmorska
säkerligen anlita läkarehjelp, om sådan är möjlig att erhålla.

Komiténs ledamöter hafva enhälligt instämt i den åsigten, att eu
fullständig undervisningsanstalt för barnmorskor, lika med Stockholms
och Göteborgs, vore både nyttig och nödvändig, men flertalet har ansett
denna fråga ligga utom komiténs befogenhet.

O. E. Åhlström.

I öfrigt instämmande i det slut, hvartill komiterades flertal kommit,
har jag likväl i nedannämnda hänseende hyst en afvikande mening.

För att i möjligaste mån för de mindre bemedlade underlätta erhållande
af erforderlig läkarevård, hvilken under nuvarande förhållanden
tyvärr i de flesta fäll i mera vidsträckta läkaredistrikt icke påkallas,
ingalunda af bristande ömhet för den lidande utan fäst mera af medveten
oförmåga att gälda den med läkarens resa förenade kostnaden,
der afståndet från hans bostad är af någon betydenhet, har jag ansett
att läkarens arfvode för resa utöfver 2 mil bort för hvarje half mil
nedsättas till 1 krona i stället för af komiterade föreslagna 2 kronor,
men att deremot arfvodet för rådfrågning med eller utan recept bort
bestämmas till 1 krona 50 öre, enär eu rådfrågning mången gång kan
vara förenad med en ganska tidsödande undersökning och denna förhöjda
ersättning bör af eu hvar kunna utan synnerlig uppoffring erläggas,
helst för de fattige, för hvilkas läkarevård kommun iklädt sig
ersättningsskyldighet, endast skulle erläggas half afgift.

P. G. Näslund.

283

Enär jag icke kunnat biträda tvenne af de förslag, som komiterade
framstält i förestående betänkande, anhåller jag att härmedelst få anföra
min afvikande mening.

Hvad först angår de af komiterade under namn af förste provinsialläkare
till den allmänna helsovårdens bestridande hvar inom sitt län
föreslagne medicinaltjenstemän, så hafva desse i sin egenskap af provinsialläkare
för det länets residensstad kringliggande distrikt icke
allenast förpligta!» att fullgöra alla en provinsialläkares åligganden
mot staten och det allmänna, eller de s. k. embetsgöromålen, utan äfven
att på enskild persons begäran meddela enskild sjukvård och utfärda
tjenstintyg. Då emellertid förste provinsialläkaren torde komma
att omkring 2 månader årligen vara å embetsresor inom länet frånvarande
från sin station, och distriktets befolkning under denna tid
skulle komma att sakna tillgång till en läkare, som de enligt taxans
bestämmelser hade rätt att använda, hafva komiterade jemväl föreslagit
anställandet af en biträdande provinsialläkare med skyldighet
att, då ordinarie provinsialläkaren i sin egenskap af förste provinsialläkare
finner sig förhindrad att meddela enskild sjukvård eller på anmodan
af ordförande i kommunalnämnd verkställa tjensteresor, sådant
fullgöra.

Genom denna anordning hafva komiterade visserligen mycket väl
tillgodosett det länets residensstad närmast kringliggande provinsialläkaredistriktets
enskilda sjukvård, men deremot satt på spel hela länets
hälsovård.

Tusenårig erfarenhet har till fullo visat, att ingen kan tjena två
herrar, och komiterade hafva sjelfve medgifvit, att en »kollision lätteligen
uppstår mellan kraf, som med lika rätt ställas på samme läkare
för den enskilda sjukvårdens och den allmänna helsovårdens båtnad».
Genom anställandet af den biträdande provinsialläkaren hade också
denna svårighet på enklaste sätt varit löst, om komiterade på samma
gång tagit ännu ett litet steg och fritagit förste provinsialläkaren, i
hans egenskap af provinsialläkare, från hvarje tvunget arbete i den
enskilda sjukvårdens tjenst. Något sådant hafva komiterade emellertid
icke gjort, och på det att härutinnan ingen ovisshet skulle råda hafva
de i motiveringen betonat, att han med anledning af sina åligganden
som förste provinsialläkare icke får eu gång för alla eller för längre
utsträckt tid tillkännagifva, att han är förhindrad att meddela enskild
sjukvård inom sitt provinsialläkaredistrikt.

Då förste provinsialläkaren någon gång torde behöfva i stillhet
och ro någon »längre» tid egna sig åt utredningen ariett till honom
hänskjutet hygieniskt tvistemål, åt uppsättandet af ett vetenskapligt

284

hållet utlåtande, åt utarbetandet af en fullständigare på statistiska beräkningar
stödd årsberättelse eller dylikt, så har sådant arbete härigenom
blifvit alldelesjj|onödigtvis försvåradt. Dagligen och stundligen
måste han i hvarje särskild! fall och till hvarje särskild! sjukbud afgifva
sin förklaring, att han är hindrad, och hänvisa till biträdande
provinsialläkaren, ehuru ingalunda alltid, t. ex. om biträdande provinsialläkaren
redan är ute på en sjukresa, ens detta lär kunna befria
honom från olägenheterna att nödgas splittra tid och krafter och bortryckas
från sin egentliga verksamhet. Hvilken betydelse denna korniterades
underlåtenhet att uttryckligen befria förste provinsialläkaren
från den honom i hans egenskap af provinsialläkare obligatoriskt åliggande
enskilda sjukvården verkligen kan få i det praktiska lifvet?
förstår lätt nog hvar och en, som är något förtrogen med provinsial"
läkarens nuvarande ställning till den enskilda sjukvården inom sitt
distrikt. Om då, som ju är att hoppas, till förste provinsialläkare företrädesvis
blifvit utsedde män, som under föregående läkareverksamhet
tillvunnit sig ett berättigad! förtroende, skulle allmänheten otvifvelaktigt
öfver dem komma att begagna sig af den rätt, som författningsenligt
henne tillkommer, och detta i en sådan utsträckning att trots hänvisandet
»i hvarje särskild! fall» till biträdande provinsialläkaren förste
provinsialläkarens verksamhet som helsovårdare snart nog torde blifva
bisak och hans verksamhet som sjukvårdare hufvudsak. Isynnerhet
under tider af större sjuklighet blir denna fara störst, på samma gång
som då också behofvet är störst af en suudhetstjensteman, som utan att
förryckas af Jen enskilda sjukvårdens detaljbestyr kan egna sig åt
läkekonstens högsta uppgift, den — att förekomma sjukdomar.

Äfven under vanliga förhållanden kommer förste provinsialläkarens
verksamhet att blifva så omfattande och att så fullt upp taga sin man
i anspråk, att det arbete i den enskilda sjukvårdens tjenst, hvartill den
ringa aflöningen synes hänvisa honom, åtminstone bör vara frivilligt
och icke kunna påtvingas honom af enskilde. Endast derigenom att
förste provinsialläkaren tillätes sjelf bestämma och välja den tid han
anser sig kunna egna åt arbetet i den enskilda sjukvårdens tjenst, upphör
detta arbete att verka hämmande på hans egentliga verksamhet
som sundhetstjensteman.

I andra länder, der man för den allmänna kelsovården anstalt särskilde
medicinaltjenstemän, utan att derför aflöna dem så högt att de
endast på statslönen kunna hafva sin bergning, har man noga vaktat
sig för att genom åläggandet af någon obligatorisk enskild sjukvård
ställa desse läkare i ett direkt beroende af enskilda personers tycken
och fordringar. Å andra sidan har man derstädes ej heller hyst några

285

betänkligheter att tillåta desse tjenstläkare idka enskild praktik, i den
mån deras embetspligter det medgifva och håg härtill hos dem sjelfve
förefinnes, så mycket mindre som den låga statslönen med nödvändighet
krafvel- tillskott från någon ytterligare inkomstkälla, och det för
sundhetstjenstemannen icke kan vara annat än nyttigt att fortfarande,
men, väl att märka frivilligt, utöfva den praktiske läkarens kall och
stå på förtrolig fot med befolkningens alla lager.

Om befolkningen inom det residensstaden närmast kringliggande
provinsialläkaredistriktet verkligen hade större behof af läkare för enskild
sjukvård än andra distrikt i riket, kunde måhända häri finnas
ett skäl, hvarför obligatorisk enskild sjukvård borde åläggas jemväl
förste provinsialläkaren, men som bekant är detta ingalunda förhållandet.
Denna befolkning har tvärtom redan nu sin enskilda sjukvård
både lättare tillgänglig och billigare"än de flesta andra distrikt. Utom
länslasarettet med sina frisängar och billiga sjukvårdsafgifter finnas
oftast flere om praktik täflande läkare, hvilka i större eller mindre grad
bidraga till bestridandet af kringliggande landsbygds sjukvård. Genom
anställandet af en biträdande provinsialläkare, förpligtad genom sin instruktion
att året om enligt taxa med enskild sjukvård betjena allmänheten,
är till fullo ytterligare sörjdt för att detta distriktets befolkning i
likhet med andra distrikt aldrig kommer att sakna en taxebunden läkare.
Hvarför man då genom att dessutom ålägga förste provinsialläkaren
obligatorisk sjukvård skulle tillförsäkra särskild! de residensstäderna
kringliggande provinsialläkaredistrikten att 10 månader om året hafva
tvenne taxebundna läkare till sin disposition, kan åtminstone icke motiveras
af dessa distrikts större behof af enskild sjukvård. Utan att
medföra något särdeles gagn för distriktet kommer således denna åtgärd
endast att blifva till skada för den föreslagna nya förste provinsialläkareinstitutionen,
hvars hela praktiska verksamhet härigenom redan
från början bringas in på orätt spår.

Då komiterade genom att ålägga förste provinsialläkarna, i deras
egenskap af provinsialläkare, obligatorisk enskild sjukvård endast hindra
desse tjensteman från att med full och nödig frihet egna sig åt sin
hufvuduppgift, den offentliga helsovården, utan att derigenom någon
annan fördel vinnes, än att de länens residensstäder kringliggande
provinsialläkaredistrikten tillförsäkras att största delen af året hafva
tvenne taxebundna läkare till sin disposition — en fördel, af hvilken
dessa distrikt minst af alla äro i behof, — så vågar jag föreslå:

att förste provinsialläkare, i sin egenskap af provinsialläkare
i det länets residensstad kringliggande distrikt, befrias

286

från tjenstskyldigheten att på enskild persons begäran meddela
enskild sjukvård och utfärda tjenstintyg.

Hvad åter angår provinsialläkarnes löneförmåner, anhåller jag att
få anföra följande.

Sedan de flesta tjenstemannaklasser i vårt land erhållit en lönereglering,
anpassad så väl efter deras mer eller mindre vigtiga samhällsställning
som det sjunkande penningevärdet, qvarstodo likväl de
civile embetsläkarne på en lönegrad, som föga motsvarade hvarken de
fordringar samhället stälde på dem eller de utgifter och kostnader deras
yrkesutbildning och lefnadsbehof kräfde. Vid 1878 års riksdag skedde
nemligen deras sista lönereglering, i det att lönen, som för de 27 äldste
redan utgjorde 2,000 kr., höjdes för samtlig^ provinsialläkare till detta
belopp, hvadan, då dyrtidstillägget samtidigt bortföll, den verkliga afl
löningstillökningen hlef 100 kr. för de 27 äldste, hvilkas förutvarande
ålderstillägg indrogs, och 200 kr. för de öfrige, hvarjemte beviljades
ett ålderstillägg af 500 kr. efter 10 års tjenstgöring. Provinsialläkarne
beslöto nu att undersöka sin ekonomiska ställning och 1880 kunde en
statistisk utredning af densamma framläggas, som visade att enligt
uppgifter från 101 af de 121 provinsialläkaredistrikt, som vid 1880 års
början voro med läkare besatta, årliga medelinkomsten af enskild praktik
uppgick till endast 2,467 kr. Denna medelsiffra, grundad på provinsialläkarnes
egna uppgifter, stämmer väl öfverens med ett utdragur
1879 års taxeringslängder, som visade, att mer än halfva antalet
provinsialläkare taxerats till belopp, varierande mellan 2,000 och 4,000
kr. sammanlagd inkomst af tjenst och yrke. Sedan dess hafva dock
provinsialläkaredistriktens inkomster af enskild praktik ytterligare minskats,
på månget ställe med ''/4 till så att den nuvarande ställningen
är afgjordt sämre. Då dertill kom, att provinsialläkarnes rnedellifslängd
visade sig vara 57,: eller 7 år lägre än andre jemnårige svenske
mäns, att deras kompetenskostnad utgjorde i medeltal 25,000 kr.
och att, som eu naturlig följd häraf, hälften (49,5 %) åt alla sedan
1840 aflidne provinsialläkares dödsbon visade antingen brist eller en
behållning, icke öfverstigande 2,400 kr., vågade provinsialläkarne i
en till Medicinalstyrelsen år 1880 ingifven skrift anhålla om eu sådan
lönereglering, att utgåugslönen blefve 3,000 kr. med 4 ålderstillägg,
hvardera å 500 kr., så att efter 20 års tjenstgöring slutliga aflöningen
måtte uppgå till 5,000 kr., eller i det allra närmaste samma löneförmåner,
som de finske provinsialläkarne allt sedan 1879 åtnjuta.

1 eu till Kong!. Maj:t året derpå, 1881, ingifven underdånig petition
upprepade provinsialläkarne samma begäran. Petitionen remitterades
till Medicinalstyrelsen för afgifvande af underdånigt yttrande och i

287

detta, d afteckna dt 10 oktober 1881, betonar Medicinalstyrelsen, att eu
förbättring af provinsialläkarnes löner är i hög grad påkallad både af
behof och rättvisa, men — då de nu utgående s. k. fixa tjenstgöringspenningarne,
17,300 kr., för vissa sämre lottade distrikt böra fortfarande
bibehållas, och jemväl afseende måste fästas på möjligheten att
vinna nådigt bifall till framställningen — inskränker sig styrelsen till
att begära en utgångslön af 3,000 kr. samt tvenne ålderstillägg å
500 kr. efter 10 och 15 års väl vitsordad tjenstgöring, så att slutlönen
blefve 4,000 kr. I sin årliga skrifvelse till Kong!. Maj:t angående medicinalverkets
behof har Medicinalstyrelsen sedermera funnit sig föranlåten
att äfven åren 1883, 1885 och 1886 upprepa samma begäran rörande
förbättring af provinsialläkarnes löneförmåner, helst erfarenheten visat,
att de åt Kong!. Magt föreslagna och 1882 af riksdagen beviljade tjenstgöringspenningar
ingalunda förmått afhjelpa behofvet af eu mera genomgripande
löneförbättring.

Samma skäl, som under de senaste 6 åren föranledt Médicinalstyrelsen
att till Kong!. Maj:t framställa eu år efter år allt enträgnare
begäran om löneförbättring åt provinsialläkarne, hafva genom den af
Kongl. Maj:t den 6 november 1885 tillsatta komités utredningar och förslag
ingalunda förlorat utan snarare vunnit i styrka. I förslagen hafva
nemligen provinsialläkarnes tjenstskyldighet^- blifvit ökade och skärpta,
på samma gång som deras möjlighet till enskildt förvärf blifvit
minskad.

Förpligtelse!! att vid tjenstemannaansvar meddela enskild sjukvård
på enskild persons begäran, eller den med orätt så kallade enskilda
praktiken, måste redan nu — genom det ofta mindre grannlaga sätt,
hvarpå den utkräfves — betraktas som den mest betungande bland provinsialläkarnes
många skyldigheter. Genom den låga statslönen är han
dock för sin utkomst med nödvändighet hänvisad till denna enskilda
sjukvård, ehuru den genom sin egenskap af obligatorisk förlorat mycket
af sin vinstgifvande beskaffenhet. Provinsialläkaren, som icke kan
undandraga sig att följa hvarje kallelse till sjukbud äfven utan säkerhet
att derför erhålla lämplig eller ens någon ersättning, anlitas företrädesvis,
jemväl der andre läkare finnas att tillgå, till längre sjukresor.
Han har derför svårt att hålla bestämda mottagningstimmar
och kan på sjukresor eller andra tjenstförrättningar stundom vara
både en och två dagar borta från sitt hem. Det torde derför höra till
regeln, att provinsialläkaren i konkurrensen om den mera lönande praktiken
ligger under för andre läkare, hvilka någon obligatorisk sjukvård
icke är ålagd och som följaktligen med större frihet kunna både välja
sin praktik och ordna sitt arbete. Den möjlighet, som förut till en viss

288

grad funnits för provinsialläkaren att i likhet med hvarje annan praktiserande
läkare bestämma sitt arfvode efter det arbete samt den möda
och tidspillan, som hvarje särskild förrättning kraft, och derigenom
skydda sig från ekonomisk förlust och brådstörtad utslitning af helsa
och krafter, tinnes icke mera, sedan taxa bestämts för den af provinsialläkaren
åt enskilde meddelade sjukvård. Hädanefter blir provinsialläkarens
obligatoriska enskilda praktik mera ansträngande och
mindre lönande, nödig natt- och söndagshvila ännu svårare att erhålla,
förvärf^- och lifstid ännu kortare.

Ett ökande af extra provinsialläkaretjensternas antal i den utsträckning,
som enligt komiterades förslag helt säkert kommer att ske, innebär
en alldeles tydlig försämring af provinsialläkarnes ekonomi. Ett
distrikt kan väl, om det t. ex. tudelas, lemna större inkomst åt två
läkare än åt en, men det lemnar icke dubbelt så stor afkastning som
förut, och hvardera läkarens inkomst blir mindre än förut.

De af komiterade föreskrift^ regelbundet återkommande mottagningarna
inom aflägse belägna delar af distriktet komma visserligen
att göra allmänhetens enskilda sjukvård både lättare åtkomlig och billigare,
men då de kunna åläggas provinsialläkaren, äfven der de strida
mot hans egen vilja eller ekonomiska intressen, torde de äfven i sin
män bidraga till att icke obetydligt försämra hans existensvilkor.

Provinsialläkarnes hufvudsakliga förvärfskälla, den s. k. enskilda
praktiken, kommer genom taxans låga arfvodesbestämmelser och genom
den rabatt härpå af 50 %, af hvilken säkerligen många komma att i vidsträckt
mån begagna sig, att ytterligare falla i värde. Man har sagt, att
om en taxa kommer till stånd, behöfver hädanefter ingen provinsialläkare
att göra någonting för intet. Detta må nu vara sant, men sant
är också, att ingen taxa i verlden lär kunna befria provinsialläkaren
att, i sin egenskap af läkare, följa den oskrifna lag, som hitintills stält
läkarne i främsta ledet bland den menskliga barmliertighetens målsmän.
Ja, äfven om en provinsialläkare, stödjande sig på taxa, skulle vilja
bryta med denna i vårt land rotfasta tradition, skulle den allmänna
opinionens påtryckning hindra honom derifrån. Faktiskt torde således
alltid provinsialläkarens nuvarande afskrifningar för fattigpraktik komma
att mer eller mindre qvarstå, medan deremot de förmögne eller mer
bemedlade endast undantagsvis torde finnas hågade att ersätta sin
läkarevård öfver taxans pris.

De af komiterade föreslagna löneförmåner — eller att provinsialläkarne
skulle erhålla i lön 1,875 kr. och i tjenstgöringspenningar 625 kr.
samt tvenne ålderstillägg af 500 kr. efter 10 och 15 års tjenstgöring, hvarvid,
då samtidigt de sedan år 1883 utgående tillfälliga tjenstgöringspennin -

289

garna, 20,000 kr., indragas, i sjelfva verket 38 provinsialläkare icke
genom den föreslagna löneförbättringen komma att åtnjuta någon tillökning
i sin aflöning, och 1 provinsialläkare, som af dessa tjenstgöringspenningar
årligen bekommit 1,000.kr., till och med skulle lida ett afdrag
af 500 kr. — uppväga icke en gång de inskränkningar i tillfälle
till enskildt förvärf, som redan nuvarande tjenstinstruktion ålägger
provinsialläkaren. Medicinalstyrelsen synes hafva hyst samma uppfattning,
alldenstund denna myndighet under tiden 1881—1886 fyra upprepade
gånger till Kongl. Maj:t gjort framställning om en lönereglering,
som med 500 kr. öfverstiger den af komiterade föreslagna och detta
utan att förutsätta någon förändring uti provinsial läkar nes nuvarande
tjenstförhållanden. Då således, som jag tror mig hafva ådagalagt,
redan nu fullgoda skäl finnas för Medicinalstyrelsens förslag till löneförbättring
och dessa skäl icke kunna förlora något i kraft derigenom,
att komiterade genom sina förslag visserligen väl tillgodosett allmänhetens
önskningar, men i motsvarande mån ökat provinsialläkarnes
tjenstskyldigheter och inskränkt deras möjlighet till enskildt förvärf,
vågar jag föreslå:

att aflöningsförmånerna för provinsialläkarestaten må bestämmas
i första lönegraden till 3,000 kr., deraf 3/4 eller 2,250
kr. skulle utgöra lön och */4 eller 750 kr. tjenstgöringspenningar,
samt att provinsialläkare skulle efter tio års tjenstgöring såsom
sådan, eller efter legitimation tillförordnad provinsialläkare, vara
berättigad till ett ålderstillägg af 500 kr. och efter ytterligare
fem års tjenstgöring till ett andra ålderstillägg af likaledes 500 kr.

Den ökade utgiften för statsverket skulle härigenom belöpa sig till

146,000 kr. eller 69,000 kr. mera än den af komiterade föreslagna.

Stockholm den 9 april 1887.

J. E. Bergvall.

Då jag icke kunnat dela koiniterades åsigter i nedannämuda afseenden
får jag anföra följande reservation:

Beträffande koiniterades förslag, att läkare skall vara sjelfskrifven
ledamot i helsovårdsnämnd, anser jag detta förslag stå i strid med det
i landet gällande systemet af sjelfstyrelse samt grunderna för sjelfbeskattningsrätten.
Såvida ej landsting och kommuner få sjelfva välja
de personer, som enligt landets lagar och författningar ega att i ett
eller annat afseende beskatta kommunernas medlemmar, har icke beskattningsrätten
blitvit bevarad åt de skattskyldige, utan hafva desse i stället
blifvit förklarade i ett visst omyndighetstillstånd. Ehuru endast ett fåtal

XIX

290

af rikets kommuner blifvit genom komiténs nyssnämnda förslag betagna
sin frihet i detta afseende, har jag icke kunnat biträda samma
förslag, allra helst då i flertalet kommuner ett sådant stadgande icke
kan tillämpas, och man således väl får antaga, att dessa kommuner ansetts
kunna utan olägenhet undvara någon läkare i helsovårdsnämnden.
Enligt min åsigt hade komiterade i stället bort föreslå upphäfvande af
läkares sjelfskrifvenhet i lasarettsdirektioner och andra kommunala styrelser,
hvartill komiterade, på grund af omfattningen åt det dem lemnade
uppdrag, torde egt full befogenhet.

Komitén har föreslagit dels en lag och dels ett reglemente, som bestämma
skyldighet för provinsialläkaredistrikt att anskaffa och underhålla
bostad åt läkaren eller i stället tillhandahålla honom hyresersättniug
af 750 kronor. Erfarenheten har ådagalagt, att, der skyldighet
för provinsialläkaredistrikt att underhålla bostad åt läkaren hittills
funnits, deraf lätteligen alstrats tvister mellan invånarne i distriktet
och läkaren, och sålunda dem emellan uppstått ett mindre godt förhållande,
menligt och obehagligt för båda parterna. Kostnaden för
anskaffande och underhåll af bostad åt provinsialläkaren kan, synnerligen
för mindre och fattigare kommuner, blifva särdeles betungande,
derest de bestämmelser, som af komiterade föreslagits i afseende å beskaffenheten
af sådan bostad, blifva antagna. Dessutom kunna ofta
svårigheter och ökade kostnader uppstå, då genom förändrade kommunikationsförhållanden
eller af annan anledning flyttning af läkarestationen
anses önskvärd, men bostad åt läkaren blifvit å den en gångbestämda
stationen uppförd. Af dessa skäl anser jag för min del, att
det icke gerna lärer komma i fråga, att de distrikt, som nu ej hafva
bostad åt läkaren, skulle vilja åtaga sig att anskaffa sådan. De distrikt
åter, inom hvilka läkaren för närvarande redan åtnjuter förmånen af fri
bostad, böra rimligtvis icke underkastas bestämmelser i detta afseende
af beskaffenhet, att göra denna tunga för distriktet känbarare än som
är nödigt, helst behof af särskilda bestämmelser härutinnan hittills icke,
så vidtvisadt blifvit, gjort sig i någon afsevärd mån gällande.

Enligt min åsigt borde läkaren i hvarje fall erhålla hyresersättning,
och då denna skulle bestämmas till så rundligt belopp som 750 kr.,
torde icke någon svårighet möta för honom att å hvilken ort som helst
inom landet erhålla för sig lämplig och passande bostad. Derigenom
skulle utseende af styrelse och det såväl för landstinget som distriktet
besvärliga och vidlyftiga förfarande, som i bostadsreglementet föreslagits,
kunna helt och hållet undvikas.

I fråga om ordnandet af undervisningen vid undervisningsanstalten
för barnmorskor i Lund instämmer jag i allo med herr Åhlström.

Sven Nilsson.

TABELL-BILAGOR.

Tabell

Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsialläkarnes löne -

Provinsial- och distriktsläkares distrikt1) och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	Cist	r i k t e t	S	Ortens läkaretillgång.
landareal2)	folkmängd d. 3,/12 18804).	folkmängdstäthet på 1 qv.-kilometer.	ce ct- p D4 re c 5’ OQ	Antal praktiserande läkare6).	Antal personer på hvarje läkare.
gammal qv.-mil3).	a hQ < é
Norrbottens län.
Paj alu.	Pajala med Muonionalusta
Station: Pajala.	och Tärendö kap., Juckas-
K. Br. d. ''% 1864.	järvi, Enontekis............	221 2	252-7	7,169	0-3	—	i	7,169
Haparanda.	Haparanda stad, Neder-Tor-
St. Haparanda.	neå, Karl Gustaf, Hietanie-
K. Br. d. 2,/2 1885.	mi, Öfver-Torneå..........	28-s	32-8	10 570	3-3	—	i	10,570
» d. V3 1877.
Öfver-Kalix.	Öfver-Kalix, Gellivare, Kor-
St. Öfver-Kalix.	pilombolo kap..............	17.1-4	200-4	8,885	0-4	—	i	8.885
K. Br. d. 25/„ 1873.
» d. % 1877.
Neder-Kalix.	Neder-Kalix.....................	Us	16 9	9,419	5-6	__	i	9,419
St. Neder-Kalix.
K. Br. d. 271835.
» d. V2 1877.
Båtled.	Råneå ...........................	17 7	20-a	7,135	3-5	_	i	7,135
St. Rånbyii.
K. Br. d. s/2 1877.

J) Provinsialläkaredistrikts namn är utmärkt med gröfre fetstil än distriktsläkar^distrikts.

2) Arealen är beräknad endast för land, hvaremot sjöar och större vattendrag ur beräkningen
uteslutits.

8) Gammal qvadratmil har omräknats till ny qvadratmil genom multiplikation med talet
1,1425. Det erhållna talet återgifves i tabellen afrundadt, men det exakta talet har användts
för uträkningen af folkmängdstätheten.

4) Folkmängden är beräknad efter Statistiska Centralbyråns redogörelse den 31 december
1880. Denna redogörelse är den senast afgifoa dervid folkmängdstätheten uträknats;
och har den tillväxt i folkmängd, som egt rum från nyssberörda dag till den 31 december
1883, för hvilken dag uppgift om folkmängden sockenvis senast offentliggjorts,
icke kommit landsbygden och de till provinsialläkaredistrikten hörande smärre städer
tillgodo utan endast öfriga städer, i det att antalet för dessa ökats med 22,502 inv.,

N:o 1.

förmåner under 1886 och enligt den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun		Af staten	•	Af kom- mun	Af staten
bostad.	O: p	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	M ''-a 85 CD „ g.S" a » ^3. eg	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning8).	Os a	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	►o * CD 1. a" 5" » sfi Srx a JQ	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
b	2,000			1,000	3,000	b(l-h)	1,875	625		1,000	3,500	• K. Br. d. V6 1864.
—	2,000	500	—	—	2,500	bLh	1,875	625	1,000	—	3,500	(Haparanda saknar stads- i < läkare och räknas der- j \| för till distriktet.
b	2,000	—	—	1,000	3,000	b(l.h)	1.875	625	—	1,000	3,500	/K. Br. d. 8/4 1864 och d. \ 6 9 1878.
b	2,000	—	—	1,000	3,000	b(l.h)	1,875	625	—	1,000	3,500	JK. Br. d. 8/4 1864 och d. \ % 1878.
b	2,000	—	—	1,000	3,000	b(l.b)	1,875	625	—	1,000	3,500	JK. Br. d. 26/, 1861 och d. \ 6/<, 1878.

under det folkmängden inom provinsialläkaredistrikten minskats med 15,375 inv. I denna
tabell ingår icke folkmängden i Stockholm och Göteborg.

ö) »Stadsbefolkning» utgöres af invånarne i de städer, hvilka, ehuru belägna inom provinsialläkaredistriktet,
dock såsom egande stadsläkare icke tillhöra detsamma. Befolkning
i stad, der stadsläkaretjenst icke är inrättad, har åter inräknats i distriktets folkmängd.

6) Till »praktiserande läkare» hafva, med ledning af Medicinalstyrelsens förteckning å svenska
läkare för år 1886, räknats provinsial-, stads- och distriktsläkare, militär-, jernvägs-,
fängelse- och lasarettsläkare samt alla öfrige läkare, hvilka veterligen utöfva enskild
praktik och äro att påräkna för den enskilda sjukvården inom orten.

7) Med »fixa» tjenstgöringspenningar afses sådana lönetillskott, som genom särskilda, under
»anmärkningar» angifna, K. Bref blifvit fastade vid vissa glest befolkade eller mindre
inkomstgifvande distrikt.

8) Finnes redan bostad, har alternativet: hyresersättning satts inom parentes. Hyresersättningens
belopp har föreslagits till 750 kr. om året.

Tab. N:<> 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

						Ortens
		iMstriKtet		läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal	\|	•■ö		b*
distriktsläkares distrikt och stationer				2-	po g»	02		po
Kommuner inom distriktet.	OQ 03		3 t »El3:	ko 3	So D->		<3 so
enligt nedan anförda		3 3		CCCR	b a	CD o*	ST1 SO P
Kong], Bref.		SO kO	.Q < 3	o • CL. Cd	i—1 cd O 3 S CD CU	9? P.	CD h. . CD CD P	_ >-i £2 2 o
		3					CL. CD	CD
Norrbottens län (forts.).
Öfver-Luleå.	Neder-Luleå, Öfver-Luleå,
St. Botten.	Jockmock'', med Qvickjocks
K Er. d 2,1 . 1861.		192 7	220-a	21,013	Do	3,120	3	8,044
Piteå.	Piteå landsförs., Elfsbv, År-
St. Piteå stad el. Öjebv. K. Br. d. “/, 1861.''	vidsjaur, Arjepluog........	204 5	233-6	21,113	0-9	2,337	2	11,725
»> d. 24/5 1867.
Vesterbottens län.
Skellefteå.	Skellefteå landsförs,, Byske
St. Skellefteå. K. Br. d. ,9/u 1823. .. d. 28/3 1835.	med Ytterst fors bruk, Nor-	532	00-8	20,012	4’4	877	2	13,744

o Nysätra.	Bygdeåmed Robertsfors bruk,
St. Anäset el. Nybyn. \| K. Br. d. 23/, 1843. Umeå.	Nysätra, Löfånger, Bur-	35-2	40 2	10,114	4-8		2	9,557
Umeå landsförs. med Holm-
St. Umeå.	sunds kap., Vänuäs, Säfvar,
K. Br. d. »/, 1835.	Holmö kap., Degerfors...	44 9	513	24,254	4''7	2,818	3	9,024
Lycksele.	Lycksele med Örträsks kap.,
St. Lveksele. ! K. Br. d. 28/10 1834.	Stenaele med Tärna kap., Sorsele, Mala kap.........	187-)	213-8	11.011	0-6		1	11,911
» 28/3 1835.
iscle.	Asele, Fredrika, Vilhelmina,
St. Äsele. K. Br. d. ,J12 1871.	länsdel af Dorotea.........	131-2	140-9	10,540	ö 7		1	10,549
Nordmalitig''.	Nordmaling, Bjurholm.	10-8	22-6	!0,300	4-6	—	1	10,300
St. Lefvarsby. K. Br. ti. "U 1867.
Vesternorrlands län.
Örnsköldsvik.	Nätra, Sidensjö. Skorped,
St. Örnsköldsvik.	Anundsjö, Själevad med
K. Br. d. «/« 1862.	Örnsköldsvik, Mo, Björna,
» d. 4/. 1851.	Arnäs, Gideå med Trehör-
	ningsjö. Grundsunda ......	55''2	03 i	34,200	5-4	—	2	17,149

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat. 5

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af						Af
korn-		Af staten		kom-		Af	staten		I
mun						mun
		po eu	aq Si C: 2. ^ - pa:.	EP M P ►B ^	ce c 3	B" c- CL O		3 B	eu	B	02 P 3	Anmärkningar.
er o CO	O:	CO		11	71 *	® P £. B-	o;	B £- B 3Q	c£ rf	p d 2.	i, p 5*1 _
P Cu		fä?	a B cir.	l°å	P EP O:	rf n		yq b.		\| O:	* EP 1 O;
			E* CD	r* b-	B	r‘ 3		r* crq		<-i B.
			eu; g P ei- r* 1	OQ i	B ep	rp		1	ep	(J3 OD	ep
												IK. Br. d. s/4 1864 och d.
b	2,000	—	500	1,000	3,500	b(i.h)	1,875	625	•—	1,000	3,500	'' 9 1878. \| Luleå räknas ej till distr.
b	2,000			500	2,500	b(l.h)	1,875	625		500	3,000	JK, Br. d.s/4 1864. \Piteå räknas ej till distr.
												(Särsk. tjenstresor 2 ggr år-1
												ligen lillNorsjö, Jörn och j
—	2,000		500	—	2,500	bl.b	1,875	625	—		2,500	{ Mala enl. K. Br. d. 4/s 1870.
												[Skellefteå räknas ej till distr. J
—	2,000		500	500	3,000	b I.h	1,875	625	—	500	3,000	K. Br. d. Va 1878.
—	2,000	—	500	—	2,500	bl.h	1,875	625	—	—	2,500	Umeå räknas ej till distr.
												[K. Br. d. 8/„ 1864 och d.
—	2,000	500	1,000	1,000	4,500	bl. h	1,875	625	1,000	1,000	4,500	j 8/0 1878. Särsk. tjenst-\| resor till Sorsele2ggr årl.
												( enl. K. Br. d. 24/5 1874.
b	2,000	—	500	1,000	3,500	b (l.h)	1,875	625	—	1,000	3,500	[K. Br. d. •/,. 1871 och d. \ 5/3 1875 JK. Br. d. V9 1878. Särsk.
b	2,000		500	500	3,000	b(l.h)	1,875	625		500	3,000	1 tjenstresor 2 ggr årligen \| till Bjurholm enl. K. Br. i d. 6, 1871.
‘	2,000	—			2,000	bl.h	1,875	625			2,500

6 Tab. N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong!. Bref.	Kommuner inom distriktet.	Distriktets	Ortens läkaretillgång.
landareal	folkmängd d. 3,/i2 1880.	folkmängdstäthet på 1 q v.-kilometer.	Stadsbefolkning.	1 Antal praktiserande läkare.	Antal personer på hvarje läkare.
gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.
i Vesternorrlands län (forts.).
Bodum.	Junsele, Ramsele, Edsele,
St. Fjellsjö (Backe).	Bodum. Fjellsjö, Tåsjö,
K. Br. d. >2/, 1858.	länsdel af Ström, länsdel
» d. 23/<, 1864.	af Dorotea .................	12i	48-i	11,552	2-4	—	1	11,552
Sollefteå.	Boteå med Gålsjö bruksförs.,
St. Sollefteå.	Öfver-Läunäs, Sånga, Sol-
K. Br. d. % 1862.	lefteå, Långsele med läns-
» d. 29 1863.	del af Graninge, Multrå,
	Ed, Resele, Liden, Helgum	23-9	27-3	17,117	6*3
	Andel af Ytter-Lännäs distr.:
	Torsåker, Ytter-Lännäs, Dal	4’o	4-6	5.177	—
	Hela prov.l.distr.	27-9	31-9	22,294	7-o	—	3	7,431
Skog.	Nordiugrå, Ullånger, Vibyg-
St. Skog.	gerå, Styrnäs, Nora,Bjertrå,
K. Br. d. >/„ 1861.	Skog......................	9-4	10''7	14,300	13 3	—	1	14,306
» d. 6/6 1862.
Hernösand.	Säbrå, Stigsjö, Viksjö med
St. Hernösand.	V estanå, Häggdånger, Hög-
K. Br. d. 2ä/e 1830.	sjö med Hemsö kap., Tvn-							j
» Ve 1862.	derö........................	8-8	10-t	12,249	12-2
	Andel af Ytter-Lännäs distr.:
	Gudmundrå................	2‘o	Z''3	4.163	—
	Andel af Vifsta Valts distr.:							1
	Ljustorp med Lagfors bruk,
	Hässjö med Lögdö bruk..	5-5	6''3	5,080	—
	Hela prov.l.distr.	16-8	18-6	21,492	11 5	5,370	3	8,954
Ytter-Lännäs.	Torsåker, Ytter-Lännäs, Dal,
St. Ytter-Lännäs.	Gudmundrå..................	6’o	6''9	9.34°	I3''6
K. Br. d. >’/„ 1870.
Sundsvall.	Njurunda med Galtströms
St. Sundsvall.	bruk och Svartvik, Tunn,
K. Br. d. 21 r 1773.	Attmar, Selånger, Sättna,							\|
» d. 4/3 1818.	Indal, Liden, Holm .......	20-7	23-6	21,317	9-o
» d. 29/,„ 1823.	Andel af Vifsta Varfs distr.:
» d. % 1862.	Skön, Alnö. Timrå........	r7	1 9	iz.443	—
	Hela prov.l.distr.	22-4	2Ö''6	33,760	13-2	9,116	5	8,575
Yifsta Varf.	Ljustorp med Lagfors bruk.
St. Vifsta Varf.	Hässjö med Lögdö bruk,
K. Br. d. >8/2 1870. \|	Skön, Alnö, Timrå........	7''2	8-a	17,523	21*3 \|

läkarnes löneförmåner under 1886 cell enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.

Löneförmåner enligt komiterade9
förslag.

kom-

staten

com-

mun

stat

e n

bostad.

O*. 1

•

V-

R ^

= ’ p?

"3 CR*

g -

3 e£T.

5* ®
1-1

f-5

3 ert-

a> t3‘

g |
i ''r

sä

• 3

Summa aflöning.

Kr.

bostad eller

I kvresersättning.

„ 1
3

• 0

H.cr

3 O:

Q 2.

» B
• CR

fixa tjenstgörings-

penningar.

Summa aflöning.

Kr.

Anmärkningar.

2,000

500

—

1,000

3,500

»o.h)

1,875

625

500

1,000 4,000

(K. Br. d. % 1864 och d.

1 % 1878.

2,000

500

2,500

b 1. h

1,875

625

1,000

3,500

2,000

—

500

2,500

b (l.h)

1,875

625

500 3,000

K. Br. d. ®/9 1878.

2,000

50C

—

2,500

bl.h

1,871

625

1,001

)j —

3,50C

[HernÖ9and räknas ej till
\ distriktet.

2,OCH

3 -

- —

- 2,OCH

) bl.

a 1.87

5 62c

■

- 2,50

Jf Sundsvall räknas ej till di-U \ striktet.

lab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

			Distrikt e. t s		Ortens
!						läkaretillgang.
Provinsial- och j distriktsläkares		landarea]	g	“°o	C/3		ris
1 distrikt och stationer	Kommuner inom distriktet	crq B		5	i	P Cla	a	- Zl
enligt nedan anförda		I			1 ^ ^	er Cd
Kong], Bref.	I	I M		o o eL O ■ Cl,	k% o S-	£	S * cd Z	“ 2
	;	1 s	1 -• 1 ’	?	Cd	B* qq	h i 555 Cd	Sf 3 S ® a **
Vesternorrlands län (forts.).
Torp.	i Torp, Stöde, Borgsjö, läns
St. Torp.	del af Hafverö .......	29 i	33 s	17,006	.ro		1	17,006
K. Br. d. h/8 1843.	" •
» d. 6 6 1862. » d. s''/10 1862.
Jemtlands län.
Ström.	j Hammerdal, länsdel af Ström							1
St. Ström.	med Alanäs, Frostviken
K. Br. d.2/2o. ,, 1842 » d. 26 3 1846.	med Frostvikens lapp fors.	69 e	79 5	9,583	is	—	1	9,583
» d. 7„ 1864.
Ragnnda.	Ragunda, Pors med länsdel
St. Ragunda.	af Graninge, Hellesjö, Hå-
K. Br. d. 7i2 1864.	sjö, Stugun, Borgvattnet..	31 5	36o	10,024	2-8	_	1	10,024
..Östersund.	Rödön, Näskott, Aspås, Ås,
St. Östersund.	Snnne, Frösön, Norderön
K. Br. d.VjO. >%21842.	Marby, Lit, Kyrkas, Häg-
» d. ’7, 1846.	genås, Föllinge med Ho-tageus kap. och Hotagens lappförs., Brunflo, Lockne, Mariebv, Nås, Refsund,
	Sundsjö, Bräcke, Bodsjö med Nyhems kap. .	73-6	84''i	26,754	.‘k 2	2,854	A	7,402

Undersåker.	Undersåker, Mörsill, Åre.
St. Inom Uudersäkers	Kall, Offerdag Alsen, Matt-
el. Mörsills socken.	roar, Hallen, Undersåkers
K. Br. d. 26/3 1846.	lappförs.........	86-e	98-9	13,84!			i	13,841
		I 4
Berg.	Berg med Asarnes kap., Klöf-
St. Berg.	sjö, Ratan, länsdel af Haf-
K. Br. d. 25/4 1873.	v^rö, Oviken, Myssj ö, Hackås med Gillhofs kap.	33-5	38-s	9,960	2-6		l	9,960
Hede.	Mede med Hede lappförs-,
St. Mede.	Vemdalen, Tännäs med
K. Br. d. 7,2 1871.	Ljusnedals brnksförs., Stor-sjö kap......	60-4	09o	4,056				4,056

Sveg.	Sveg, Linsell. Elfros, länsdel
St. Sveg.	af Lillherdal, Ytter-Hogdal
K. Br. d. >7, 1869.	med Ängersjö kap., Öfver-Hogdal.......	38''9	67 3	6,55! I	1-0	—	1	6,551

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåi	er under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	A f staten	Af kom- mun		A	staten
bostad.	o; o	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O: ts	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
b	2,000	—	—	—	2,000	b(i.h)	1,875	625	—	—	2,500
b	2,000	—	—	1,000	3,000	b (l.h)	1,875	625	—	1,000	3,500	(K. Br. d. 2%2 1872 och d. I % 1878. Särsk. tjenst-< resor 2 ggr årligen till 1 Gäddede, Ankarede och l Viken.
b	2,000	—	—	500	2,500	b(l.b)	1.875	625	—	500	3,000	K. Br. d. 1878.
—	2,000	—	—	—	2,000	bill	1,875	625		—	2,500	fOstersund räknas ej till \ distriktet.
—	2,000	—	—	1,000	3,000	bl. b	1,875	625		1,000	3,500	K. Br. d. «/« 1878.
b	2,000	-	—	1,000	■ 3,000	b(l.h)	1,875	625	—	1,000	3,500	IK. Br. d. 2V„ 1873 och a. \ % 1878.
b	2,000	—	—	1,000	3,000	b(l.h)	1,875	625	—	1,000	3,500	JK. Br. a. 9/., 1871 och d. i */s 1875.
b	2,000	—	—	1,000	3,000	b(l.h)	1,875	625	—	1,000	3,500	/K. Br. d. 26/3 1861 och d. \ 6''fl 1878.

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

1							Ortens
:			LM 8 t r 1 K t e t 8	läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal		*73
					o» 3"	C/3	S-	So ^
! distrikt och stationer	Kommuner inom distriktet.	Oq		a		Pbi		a- S. < SO
enligt nedan anförda Kong]. Bref.		a a 85	►Q <	(-*• a CCTQ ce pj o •	7 &	oJ CD c£ pr	p: 5 P? P S £ r» s	p p- CD 5? S5
		hO <	B	_»	3 e cd a-		CD SO	f*r m s S
		3			CD S-		P- CD	CD **
Gefleborgs län.
Hudiksvall.	Enånger, Njutånger med
St. Hudiksvall.	Niaufors kap-, Tana, Ide-
K. Er. (i. Va 1842.	nor, Forsa, Hög, Rogsta, Ilsbo, Harmånger, Jätten -dal, Gnarp, Bergsjö, Hassela	21-4	24-4	27,380	11''2
Delsbo.	Delsbo, Bjuråker, Norrbo...	io-8	12-3	9,281	7''5
St. Johannesberg. K. Br. d. *>/, 1873.	Hela prov.1.disk.	32-2	36-8	30,661	10 0	4,464	4	10,281
Jerfsö.	Arbrå, Undersvik, Jerfsö,
St. Jerfsö. K. Br. d. % 1842. .» d. 281856. Alfta.	Ljusdal, Ramsjö, Färila med Kårböla kap., Los, Hamra kap..................	49-8	SO 9	23,555	4''i		1	23,555
Alfta med Svabensverks kap.,
St. Alfta. K. Br. d. 7„ 1861.	Ofvanäker, Voxna..	17-4	19-9	9,738	4’9
Bollnäs.	Bollnäs med Hellbo, Anne-
j St. Bollnäs K. Br. d. 22 12 1886.	fors kap. och Katrinebergs	7‘3	8-3	8,692	10-4

	Hela prov.l.distr.	24-7	28-2	18,430	6’5	—	3	6,143
Söderhamn,	Hanebo, Segersta, Skog med
St. Söderhamn.	Lingbo kap., Rengsjö, Mo,
K. Br. d. 27, 1773.	Trönö, Norrala, Söderala	13''5	15''4	21,335	13-8
Ljusne.	Ljusne och Ala sågverk samt
1 St. Ljusne. \| K. Br. d. 2% 1876.	Maråkers bruk inom Sö-

	Hela prov.l.distr.	13 5	15''4	21,335	13 s	7,937	4	7,318
CJefte.	Länsdel af Söderfors, Valbo,
St. Gefle.	Hille med Oslättfors kap.,
K. Br. d. 27, 1773.	Hamrånge, Ockelbo, Amots		20''2	19,710	9''7
Gysinge.	Oster-Fernebo, Hedesunda..	6i	ro	7.947	II’+
St. Gysinge bruk. K. Br. d. % 1847.

Hofors.	Torsåker, Ofvansjö, Jäderbo	8-2	9‘4	14.879 ,	G''9
St. Hofors bruk. K. Br. d. 51/7 1861.

Sandviken.		2*6	3''°	S,o?2 \|	17-0

St. Sandvikens bruk. K. Br. d. ,s/7 1881.	Hela prov.l.distr.	34-g	39 5	47,588 \|	12 0	18,758	9	7,372

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		A f	staten
er o	O:	eu o Tf-	7q O: -• 2. Jj “ pa de"	jfixa tjenst pennii	Summa a Ki	,tr "u er a o 3 p ce eu	O;	"S O* ce B B » 2.CR	£2 eu 2	B P3 r- CC • p CD C B — • cr.	ce g	Anmärkningar.
p eu		p:	P C p*	g?	** Pa O: P_	It ° 5* ce		CW 2. P B 2 er?	pT er? qq	di qq £ ®	•* Pa O: B
			eg 5	CR oo	ciq	qq		1	oq o>	P qq
	2,000		500		2,500	bl. b	1,875	625			2,500	j ! (Hudiksvall räknas ej till j \ distriktet.
b	2,000	500	—	—	2,500	b(l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
b	2,000	—	—	—	2,000	b(l.h)	1,875	625	—	—	2,500
—	2,000	500	—	—	2,500	b l.h	1,875	625	1,000	—	3,500	/Söderhamn räknas ej till \ distriktet.
	2,000	500			2,500	b l.h	1,875	625	1,000		3,500	Gefle räknas ej till distr.

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal	£	PO O	cn	>	T3 po p». d- 5- < SO p -■'' il § » 3
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong!. Bref.	Kommuner inom distriktet.	aq P B B P < é	hO < é	g p: b-1 a coaq CO pa o • a>	''-‘S? iö B < p: *1 ö cT S- B £ a er aT n	p O- er cd d. B" qq	"T3 pr p s K a CD p d Pa CD
Kopparbergs län.
Mora. \| St. Mora. K. Br. d. ,3/12 1861.	Mora med länsdel af Lill-herdal, Våmhus och Våm-hus baptistförs., Sollerön, Venjan, Orsa med Skat-tunge kap., Elfdalen med Evertsbergs kap., Sårna med Idre kap..............	97-o	U0''S	24,209	2-2		1	24,209
Nås. i St. Nås.	Äppelbo, Nås, Jerna, Säfs-näs, Flöda ..................	21-4	24-4	14,800	6-1
K. Br. d. % 1842.
Lima.		20-S	234	4>2I5	i''8
St. Lima. K. Br. d. V2 1878.
Malung.	Malung med Tyngsjö kap____	1&2	•8-5	6.747	3''6
\| St. Malung. K. Br. d. ]% 1886.	Hela prov.l.distr.	58-i	96''4	25,762	3-9	—	3	8,587
Leksaml. St. Leksand. K. Br. d. I8/I0 1861.	Leksand med Djura kap. och Siljansnäs, Ål, Rättvik med Dådrans och Bingsjö kap. och Boda, Ore, Gagnef med Mockfjerds kap. .....	31''9	364	36,388	10 0		1	36,388
Falun. St. Falun. K. Br. d. 2'' V 1773. » d. >•/, 1835.	Falu landsförs., Aspeboda, Sundborn, Vika med Hosjö kap., Torsång, Stora Sked-vi, Gustaf, Bjursås.........	9-3	10''6	20,072 12,238	18-9
Stora luna. St. Borlänge. K. Br. d. 23/r> 1879.	Stora Tima med Amsbergs kap. och Silfberg........ .	6-5	7''4	''6''s
Svärdsjö. St. Svärdsjö. K. Br. d. 27„ 1882.	Svärdsjö med Svartnäs bruk	I0''9	I2''5	7,858	63

Hela prov.l.distr.	26-7	30-5	40,168	1.3 2	7,305	5	9,495
Hedeinora. St. Hedemora. K. Br. d. 27, 1773. » d. ''% 1835.	Hedemora landsförs., Garpen-berg, By, Säters landsförs.	7-4	8-5	15,376	18''2
Avesta. St. Avesta.	Länsdel af Avesta, Grytnäs, Folkärna .....................	2''6	3''°	7>9°S	2Ö''6
K. Br. a. >0/. 1874.

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af koiniterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun		A f	staten		Af kom- mun		A f	staten
bostad.	O: B	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O: B	tjeustgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
b	2,000	—	—	—	2,000	b(i.b)	1,875	625	—	—	2,500	Särsk. tjensteresor 3 gånger om året till Elfdal, Sårna och Idre enl. K. Br. d. 26/8 1870 samt 3 till 4 gånger årligen till Ven-jan enligt K. Br. d. ‘% 1872.
b	2,000	—	—	--	2,000	b(l.h)	1,875	625	—	—	2,500
b	2,000	500	—	—	2,500	b (l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500	(Särsk. tjensteresor 3 gån-1 ger årligen till Ore och \| Boda enligt K. Br. d.3" , l och d. S/I2 1873.
—	2,000	—	—	—	2,000	bl. h	1,875	625			2,500	[Falun räknas ej till di-\ striktet.

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong!. Bref.	1 Kommuner inom distriktet.	Distriktets	Ortens läkaretillgång.
landareal	folkmängd d. 3,i, 1880. ''	folkmängdstäthet på 1 qv.-kilometer.	Stadsbefolkning.	Antal praktiserande läkare.	Antal personer på hvarje läkare.
Öl? p B hO <1 s	ny qv.-mil.
Kopparbergs län (forts.).
Husby.	Husby med Klosters, Långs-
St. Stjernsuud.	hyttans, Stjernsunds och
K. Br. d. >7, 1874.	Engelfors bruk, Edskens
	bruk i Gefleborgs län af
	Gefle distrikt ...............	3''2	37	5.979	16-4
	Hela prov.l.distr.	13 2	15*1	29,200	19-4	1,918	4	7,794
Grang&rde.	Grangärde, Ludvika, Norr-
'' St. Grangärde.	bärke, Söderbärke, Ma-
K. Br. d. >% 1867.	lingsbo..................	Kii	18-4	15,123	13 7	—	2	12,561
Vermlands län.
Dalby.	Ny med Nyskoga kap., Dalby
1 St. Dalby.	med Södra Finnskoga,
K. Br. d. 22/n 1861.	Norra Pinuskoga kap. ...	26-3	30-o	10,709	3*6	—	1	10,769
Öfre Fryksdalen.	Fryksände, Östmark, Lek-
St. Torsby i Fryksände.	vattnets kap., Hvitsands
K. Br. d. 23/- 1865.	kap...............	11 5	13 i	15,015	11 9	—	1	15,645
Nedre Fryksdalen.	Sunne, Östra Emtervik, Ve-
St. Sunne.	strå Emtervik, Gräsmark,
K. Br. d. */ä 1842.	Lys vik................	lön	12-o	20,824	22-4	—	1	26,824
Filipstad.	Fernebo, Nordmark, Ram-
St. Filipstad.	men, Brattfors, Gåsborn,
K. Br. d. 2’/, 1773.	Kroppa, Lungsuud, Nved.
	Elfsbacka.......	17-7	20-2	27,333	13-5
Uddeholm.	Ekshärad, Råda, Sunnemo,
St. Uddeholms bruk.	Gustaf Adolfs kap. ...	15-6	17-8	18,676	107
K. Br. d. “ in 1ö4o.
	Hela prov.l.distr.	33 3	3sm	40,009	12 1	2,937	3	16,315
Arvika.	Kola, Eda, Arvika med Arvika		!
St. Arvika.	köping, Ny, Elgå, Gunnar-
K. Br. d. 2% 1834.	skog, Bogens kap., Brun-
	skog, Mangskog, Boda,
	Stafnäs, Högerud, Glafva,
	Vermskog, länsdel af Svan-
	skog...............	21-3	24''3	46,031	18-9
Gillberga.	Gillberga, Långseriad.....	3''5	4*o	6,432	i6-i
St. Gillberga.
K. Br. d. ''/, 1853.
Arvika.	Lika med Arvika prov.l.distr.
St. Arvika.
K. Br. d. 18/5 1855. 1	Hela prov.l.distr.	24-s;	28-3	52,403	18-5	—	3	17,488

läkames löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun		A f	sta	ten		Af kom- mun		A f	sta	ten
bostad.	oT p	ålders tillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	C: p	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
	2,000	500	500		3,000	bi. h	1,875	625	1.000		8,500	IHedemora och Säter räknas \ ej till distriktet.
b	2,000	—	—	—	2,000	b(i.h)	1,875	625	—	—	2,500
b	2,000	500	—	500	3,000	bil. b)	1,875	625	1,000	500	4,000	K. Br. d. 8/4 1864.
b	2,000	500	-	—	2,500	b(l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
—	2,000	500	—	—	2,500	bl. h	1,875	625	1,000	—	3,500
—	2,000	500	_	—	2,500	bl. h	1,875	625	1,000	■ -	3,500	fFilipstad räknas ej till di-\ striktet.
												•
	2,000	500			2,500	bl. h	1,875	625	1,000		3,500

Tal*. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsmdelningen inom riket samt provinsial -

Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref. i	; Kommuner inom distriktet.	Distriktets	Ortens läkaretillgång.
landareal	g 9? 3 ö‘ C0CG5 OO p. j O • Oj ii	folkmängdstäthet på 1 qv.-kilometer.	Stadsbefolkning.	i Antal praktiserande läkare.	Antal personer på hvarje läkare.
gammal qv.-mil.	C *•3 i
Vermlands län (forts.).							I
Sidodal.	Sillerud, Holmedal, Fogelvik,
St. Silbodal.	Töcksmark, Östervallskog,
1 K. Br. d. 28 j, 1858.	Karlanda, Blomskog, Tran-
	kil, Silbodal, Skillinge-
	mark, Jernskog ............	16 o	18-3	23,474	12*8	—	1	23,474
Näs.	Millesvik, Eskilsäter, Ölse-
St. Seffle.	rud, Botilsäter, By, Bro,
! K. Br. d. 3% 1861.	Nv, Huggenäs, Kila, Tveta	6-o	6-9	15,137	22*1	—	1	15,137
d. 14/„ 1862.
Earlstad.	Karlstads landsförs., Grafva,
j St. Karlstad.	Hammare», Kil, Frykerud,
i K. Br. d. 27, 1773.	Öfre Ullernd, Ransäter,
	Nedre Ullerud, Nor, Seger-
	stad, Grums, Borgvik, Ed,
	Väse, Alster, Fogelvik____	16 4	18*7	40,040	24*4	7,772	5	10,764
Visnuui.	Visnum, Kil, Rudskoga, läns-
1 St. Karlslund. Verm-	del af Nysund, Råda, Ölme,
lands—Säbyjernvägs-	Vamum .......................	7 b	8*3	10,302	19*5	5,039	0 0	7.114
i station.
1 K. Br. d. “/„ 1881.
Örebro län.
Grythytte.	Grythyttan, Hellefors, Hjul-
St. Grythytte.	sjö ...........................	8-7	9*9	11.776	11*9
K. Br. d. 12/, 1868.
Ljusnarsberg.	Ljusnarsberg...................	5''^	S''9	9,211	j5''5
St. Ljusnarsberg.
K. Br. a. V,, 1863.	Hela prov.l.distr.	13 9	1,1*9	20,987	13*2	—	2	10,493
Nora.	Nora landsförs. med Vikers
St. Nora.	kap., Jernboås ....	5*3	6*i	11.439	18*9
K. Br. d. u/, 1846.
Ramsberg.	Länsdel af Ramsberg........	3''9	4’5	4,959	ii’i
St. Ramsberg.
K. Br. d. % 1858.
Lindesberg.	Lindesbergs landsförs........	4*o	4*6	9,305	20*4			.
St. Lindesberg.
K. Br. d. s4 1878.	Hela prov.l.distr.	13s	1.1*1	25,703	17*0	3,121	5	5,765

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun		A f	8 t a	ten		Af kom- mun		A f	sta	i e n
er o	Öl	po eu cd CO	CP3 et. Os EU 2. 5 p? era eu eg’	Pa M So ►P ^ CD U_i. P » P ° P. CD	cn a S S « P	P- ^ r CD O CD CD ro r+ HJ P CD pj	O:	eE?7 T* cd'' CD P P CD 2.era"	po eu CD CD	Pa H P la P CD 2. m	Summa i Ki	Anmärkningar.
£0 eu		P? OQ era	g ® 5* 2	I?: ^ 2.	* E£> O: P_	££ cd p 5’		D o. era 2. P 0 2 era	Så- ra era	TO * P O: 2 2.	Pa O: P_
		& S-	era ÖB	P (ra	era		1	(ra CD	P (ra
b	2,000		500		2,500	b(l.h)	1,875	625			2,500
b	2,000	—	500	—	2,500	b(l.b)	1,875	625	—	—	2,500
—	2,000	—	—	—	2,000	bl. h	1,875	625	—	—	2,500	(Karlstad räknas ej till di-\ striktet.
b	2,000		500		2,500	b(l.b)	1,875	625			2,500	(Kristinehamn räknas ej till \ distriktet.
b	2,000	—	—	—	2,000	b(l.b)	1,875	625	—	—	2,500
	2,000	- - -			2,000	bl.h	1,875	625 i			2,500	/Nora och Lindesberg räk-\ nas ej till distriktet.

Talj. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsinclelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och distriktläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.		landareal		■0 »3*	in	> P	T3 po K*
Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.	B fo: H-i a GOCrq CO P-O * p-. M	ikmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	adsbefolkning.	al praktiserande läkare.	mtal personer hvarje läkare.
Örebro	län (forts.).
Karlskoga. St. Karlskoga. K. Br. d. % 1864.	Karlskoga med Karlsdals kap., Bj urtjärn, länsdel af Nysund Andel af Edsbergs distr.: Knista, Hidinge, Qvistbro	7-2 3''4	8-2 3''9	16,627 7,856	—
	Hela prov.l.distr.	10 6	12 i	24,483	20-2	—	1	24,483
Örebro. St. Örebro. K. Br. d. 21/, 1173.	Mosjö, Täby, Vintrosa, Tyss-linge, Kil, Gräfve, Eker, Längbro, Anstå, Almby, Axberg, Hofsta, Glansham-mar, Rinkaby, Götluuda, Lillkyrka, Ödeby, länsdel af Fellingsbro, Näsby, Er-valla, länsdel af Vestra Skedvi, Hardemo, Kräk-linge, Norrbyås, Ekeby, Gellersta, Svennevad, Bo, Sköllersta, Asker, länsdel af Vestra Vingåker, Län-näs, Stora Mellösa, Kumla, Hallsberg.....................	22''0	25-8	65,139	25''2
Boo. St. Lilla Boskulla under Boo egendom. K. Br. d. >75 1848.	Boo och Skogsholms bruk i Svennevads s:n, Bysta i Askers s:n, Lemneå och Skönnarbo bruk i Tjällmo s:n, Folkströmmens bruk i Hällestads s:n (Öster-götlands län)................ Andel af Edsbergs distr.: Edsberg, Skagershult,Tån-geråsa, Hackva..............	TI	2-4	4.927	—
	Hela prov.1.distr.	24 7	28-2	70,000	24-8	11,785	9	9,095
Edsberg. St. Edsbergs socken. K. Br. d. ,e/12 1868.	Edsberg, Skagersbult, Tån-geråsa, Hackva, Knista, Hidinge, Qvistbro..........	5’5	6-3	12,783	20''3
Askersund, St. Askersund. K. Br. d. 14/, 1846. » d. 23/s 1855.	Askersunds landsförs., Ham-mar, länsdel af Vestra Ny, Snaflunda, Viby, Bodarne, Lerbäck ......................	9*6	11-0	24,493
o Ammeberg.	Del af Hammar...............	—	-	—	—
St. Ammebergs bruk. K. Br. d. 17/4 1868.	Hela prov.1.distr.	9-e	Ilo	24,493	22-s	1,625	2	13,059

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.	An märkningar.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun	Af staten
bostad.	O! B	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	Bl X S5 ro Ä D fö 2. ° \| eg	Summa aflöning;. Kr.	bostad eller byresersättning.	O: B	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg. "j	fixa tjenstgörings- penningar.	1 Summa aflöning. Kr.
b	2,000	—	—	—	2,000	b(l.h)	1,875	625	—	—	2,500
—	2,000	500	—	—	2,500	bill	1,875	625	1,000	—	3,500	Örebro räknas ej till distr.
	2,000	_	500		2,500	bl.h	1,875	625			2,500	Askersund räknas ej till distr.

Täta. N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindehungen inom riket samt provincial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.		landareal	g	•-d 890 s»	CÄ	3
Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	3 -O < 3	b" £5: OOC/q X Q. O * Sb w	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	tadsbefolkning.	al praktiserande läkare.	Liktal personer hvarje läkare.
Vestmanlands län.
Norberg. St. Norberg. K. Br. d. r''/10 1862. » d. 29/6 1866.	Norberg med länsdel af Ave-sta, Vestanfors, Karben-ning, Vester-Våla, Vester-	8''7	0-9	16,207	16 4		2	8,148

Våla. St. Nora socken. K. Br. d. 3710 1862.	Länsdel af Öster-Våla, Nora,	5 Ti	(Va	7.680	12-2		1	7,689

Vesterås. St. Vesterås. K. Br. d. 21/7 1773.	Barkarö, Dingtuna, Lillhärad, Lundby, Badelunda, Hub-bo, lista, Kungsåra, Kärrhö, Tillberga, Munktorp, Kol-bäck, Svedvi, Säby, Berg, Rytterne, Björksta, Tor-tuna, Sevalla, Äng9Ö, läns-del af Fogdö, Arbogalands-förs., Säterbo, Köpings landsförs., Kungs-Barkarö, Björskog, Bro, Kung Karl, Torpa, Himmeta, Malma, Medåker, Odensvi, länsdel af Vestra Skedvi, länsdel af Felling9bro, Skinskatte-berg, Gunnilbo, Hed, läns-del af Ramsberg, Fläcke-bo, Haraker, S:t Ilian, Romfartuna, Skerike, Skul-tnna, Huddunge, Torstuna, länsdel af Hernevi, Öster-unda, Hvittinge, länsdel af Järlåsa, Vester-Löfsta, En-åker, Simtuna, Altuna, Frösbult, Tärna, Norrby, Rumla, del af Kila, Sala landsförs., Möklinta.......	38-2	43''fi	82,000	18-8
Ramnäs. St. Ramnäs bruk. K. Br. d. >''/„ 1858.	Ramnäs, Sura, Munktorps norra del, Harakers vestra del, Fläckebo vestra del...	.Ti	3''s	4,683	13^
Hela prov.l.distr.	41''s	47-2	86,683	18-4	17,822	15	6,967

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		A	sta	; e n
bostad.	O! a	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	Ot a	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg. J	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aftöuing. Kr.	Anmärkningar.
b	2,000	500			2,500	ba.h)	1,875	625	1,000		3,500
b	2,000		500		2,500	b(i.b)	1,875	625			2,500
	2,000	500			2,500	bl.h	1,875	625	500		3,000	(Vesterås, Sala, Arboga och \ Köping räknas ej till distr.

Tal). N;o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

			T) i s t r i k t e 1	S	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal	£		03	P	Antal personer på hvarje läkare.
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.	kmängd d. 31/12 1880.	lkmängdstätbet 1 qv.-kilometer.	tadsbefolkning.	;al praktiserande läkare.
Uppsala län.
Tierp. St. Tierps socken. K. Br. d. 24/s 1868.	Vendel, Tierp, länsdel af Öster-Våla,Vestland, Tolfta	7-1	8-1	12,776	15-6
Löfsta. St. Löfsta bruk. K. Br. d. 3 ; 1849.	Hållnäs, Öster-Löfsta........	4‘2	4-8	6,661	U’9
Dannemora.	Dannemora, Film, Tegels-	2’5	2-9	4,886	17-1
K. Br. d. 26/2 1864.
Elfkarleö, St. Elfkarleö bruk. K. Br. d. K/n 1873. » d. ''»/, 1883.	Elfkarleby, länsdel af Söder-fors ...........................	2-5	2 9	6,347	22-2
Hela prov.l.distr.	16-3	18-6	30,670	16 5	—	4	7,667
Uppsala. St. Uppsala. K. Br. d. 23/, 1814.	Gryta, Balingsta, Hagby, Ram sta, Vester-Aker, Dal-by, Tible, Aland, länsdel af Järlåsa, Bondkyrka, Börje, Näs, Vånge, Läby, Åkerby, Jumkil, Bälinge, Skuttunge, Gamla Upp-sala, Vaksala, Danmark, Rasbo, Rasbokil, Fundbo, Skeftbammar, Ekeby, Alun-da, Morkarla, Luna, Staf-by, Tensta, Viksta, Björk-linge, länsdel af Harbo, Erentuna, Lena.............	18-o	20-6	34,457 19,041	16-8	15,675 2,545	11	4 558
Enköping-, St. Enköping. K. Br. d. »/* 1814.	Hacksta, Löt, Veckbolm, Torsvi, Kungs-Husby, Her-keberga, Litslena, Husby-Sjutolft, Villberga, Lill-kyrka, Boglösa, Vallby, Arnö, Tillinge, Svinne-garn, Näs, Leda, Sparr-sätra, Bred, Vårfrukyrka, Långtora, länsdel af Her-nevi, Nysätra, Biskops-kulla, Eröslunda, Giresta, Fitja, Hjelsta, Holm, Kulla	7-o	8-o	24-9	3	7,495

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.	Anmärkningar.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		Af	staten
bostad.	O: a	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O! 0	hd CD* cr> 0 0 51 S.CTQ D K 2. P C r5 y°- ku i	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.
b	2,000	500	—	—	2,500	b(i.h)	1,875	625	1,000		3,500	•
—	2,000	500	500	—	3,000	bl. b	1,875	625	1,000	—	3,500	Uppsala räknas ej till distr.
	1 2,000				2,000	bl. b	1,875	625			2,500	Enköping räknas ej till distr.

Ta b. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal	2	i »T3 1 po f-b O	in	C	Antal personer på hvarje läkare.
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.	tr 3 ■ i p: gi ! p- ! w KJ	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	SO a> CD er CD o5 ?r 2. 5 aq	tal praktiserande läkare.
Uppsala län (forts.).
Tible. St. Tible socken. K. Br. d. 8/s 1864.	Kalmar, Öfver-Gran, Ytter* Gran, Häggeby, Skokloster Håtuna, Tible, Bro, Lossa Vestra Rvd, Näs...........	3-2	3-7	7,73 J	21i		1	7,731
Stock	holms län.
Östhammar. St. Östhammar. K. Br. d. >% 1861.	Singö, Hafveri), Almunge, Knutby, Faringe, Bladåker, Ununge, Edsbro, Borstig Gräsö, Harg, Edebo, Hök-hufvud, Valö,'' Forsmark, * Östhammar, Öregrund.....	15-9	18-2	27,036	14 9		1	27,036
Norrtelge. St. Norrtelge. K. Br. d. 2,/r 1773.	Riala, Kulla, Skederid, Rim-bo, Ro, Fasterna, Frötuna, Rådmansö, Ränna, Blidö, Bro, Vätö, Söderby-Karl, Estuna, Lohärad, Malsta, Husby, Väddö............... Andel af Österåkers distr.: Österåker....................	12-1 I *2	13''8 I''4	26,796 2,363	19-4
	Hela prov.1.distr.	13-3	15-2	29,159	192	1,879	2	15,519
Sigtuna. St. Sigtuna. K. Br. d. 25/6 1830.	Alsike, Knifsta, Odensala, Husby, Norrsunda, Vas-sunda, Haga, S:t Olof, S:t Per, Sigtuna stad, Skepp-tuna, lunda, Vidbo, Skä-nda, Markim, Orkesta, Prö-sunda, lagga, Östnna, Hus-by, Närtuna,Gottröra,Kår-sta.............................	7-4	8-5	17,704	20-9		1	17,704
Stockkolm. St. Stockholm. K. Br. d. 21/j 1773.	Fresta, Hammarby, Vallen-tuna. Vada, Ångarn, Östra Ryd, Täby, Danderyd, Li-dingö, Solna, Spånga, Jer-fälla, Bromma, Ed, Sol-lentuna, Grödinge, Hud-dinge, Brännkyrka, Nacka och Erstaviks kap., Sicklaö	8*i	9-2	25,982	28''i

l&karnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komité förslag.	•ades
Af kom- mun	Af 8 t a t e n	Af kom- mun	Af staten
bostad.	O:	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller byresersättning.	O: p	\| tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	■ Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
b	2,000	500	—	—	2,500	b(l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
b	2,000	500	—	—	2,500	b(l.h)	1,875	625	500	—	3,000	(Östhammar och Oregrund < sakna stadsläkare, hvar-( för de räknats till distr.
—	2,000	500	—	—	2,500	bl.h	1,875	625	1,000	-	3,500	INorrtelge räknas ej till \ distr.
(395 kr. hy- res- ers.	2,000	500	500	—	3,000	bl. b	1,875	625	1,000	—	3,500	(Sigtuna saknar stadsläkare, < hvarföre staden räknats \| till distr.

Tab. Jf:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

				r i k t e t			Ortens
		JJlSa	s	läkaretillgång.
Provinsial- och. distriktsläkares		landareal	o1	T* 500 O*	ce	> s c-t-	PO
	OQ P g <		PT	H-t	P
distrikt och stationer enligt nedan anförda Koiigl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	ny qv.-mil	mängd d. 31/ 1880.	S 5 a s.% 1—4 CO ö P = ce ST ST n	CO er CD o1 P? C* CR	praktiseranc läkare.	i al personer 1 varje läkare
		5.		10			CD
Stockholms län (forts.).
Botkyrka.	Botkyrka, Salem...............	1*2	r4	3,008	21’9
St. Botkyrka socken. K. Br. d. V2 1868.
Södertelge.	Södertelge landsförs., Tveta.
St. Södertelge. K. Br. d. 3l/5 1856.	Öfver-Jerua, Ytter-Jerna,	3''3	3-8	6,861	i8''2

Drottningholm.	Lofö, Ekerö, Mnnsö, Adelsö,
St. Drottningholm. K. Br. d. 2,/lr) 1871. Vermdö skeppslag.	Färentuna, Hilleshög, Sån-	1-8	2'' i	6,087	29-6
Vermdö, Ingarö, Djurö, Möja,
St. Gustafsberg. K. Br. d. 22/4 1843.	Bo, del af Vaxholms stads-	4-6	5''3	9,210	17-5

Andel af Österåkers distr.:
	Össeby-Garu ................	ro	ii	i,579	—
	Hela prov.l.distr.	20-0	22-9	52,727	23i	4,788	12	4,793
Österåker.	Österåker, Össeby-Garn......	2-2	2’5	3>942	I5-7
St. Akersberg. K. Br. d. 2V4 1874.
Sotliolm.	Österhaninge, Ornö kap.,
St. Vesterhaninge.	Niimdö kap., Dtö kap.,
K. Br. d. "/, 1862.	Tyresö, Dalarö, Vesteiha-ninge, Muskö, Ösmo, So-	7*8	8-9	13,728	15''4		1	13,728
Söderm	anlands län.
Eskilstuna.	Jäder, Barfva, Hjula, Sundby,
St. Eskilstuna. K. Br. d. 2 */- 1773. » d. °/2 1857.	Vallby, Hammarby, Sten-qvista, Arla, Husby-Re-karne, Näshulta, Kloster,
Fors, Torshälla landsförs.,
	Gillberga, Lista, Tumbo, Råbv, Öja, Vestermo.....	9-5	10 9	24,090	22-a	9,067	3	11,054
Strengnäs.	Åker och Ärja, Länna, Vansö,
St. Strengnäs.	Härad, länsdel af Fogdö,
K. Br. d. 24/3 1876.	Helgarö, Strengnäs lands-förs., Toresund, Öfver-Selö, Ytter-Selö^Aspö, Kernbo, Taxinge, Öfver-Enhörna,	7''i	8-i	15,428	19-o	2,403	4	4,458

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		Af	staten
bostad.	O: P	pso CL. fn s C-*- 55? aq ep	aq ^ o: r-2. p'' £? crq jzi crq’ eu t» p p tir. 5'' g	Ös t-i SO ►Ö _ fn £T. B ce p 5 p c-- eg o: 2 §•	Summa allom Kr.	bostad ellei hyresersiittnii	O:	►O « CC B P QD S.CR p O: oq 2. £ = 2 era	ålderstillägg.	fixa tjeustgörii penningar.	i Summa aflöni Kr.	Anmärkningar.
		<8 \| 2 •	era CD	p oq	qq		1	er? CD 1	crq
	2,000			500	2,500	bl.h	1,875	625		500	3,000	[K. Br. d. *»/» 1861. För-< höjd akjutsersättn. enligt 1 K. Br. d. ">/,0 1875.
b	2,000	500	500	—	8,000	b(l.h)	1,875	625	500	-	3,000	fSödertelge och Vaxholm \ räknas ej till distr.
—	2,000	—	—	—	2,000	bl.h	1,875	625	—	—	2,500	(Eskilstuna och Torshälla \ räknas ej till distr.
b	2,000	500	—		2,500	b(l.h)	1,875	625	1,00C	—	3,50C	IStrengnäs och Mariefred \ räknas ej till distr.

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

			Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och distriktsläkares		landareal	o5	►Ö	CO	> B	Antal personer på hvarje läkare.
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong!. Bref.	Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	B b	W g i-a &''• go. eu	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	tadsbefolkning.	tal praktiserande läkare.
Södermani Daga. St. Björnlunda socken.	ands län (forts.). Gåsinge, Dillnäs, Frustuna, Kattnäs, Björnlunda, Gryt	3-7	4*2	8,056	19 i		i	8,056
K. Br. d. 19/s 1812. >> d. 2I/10 1864. Malmköping. St. Malmköping. K. Br. d. 25/7 1879.	Lilla MellÖsa, Flen, Ardala, Forsa, Helgesta, Hyltinge, Dunker, Lilla Malma med Malmköping.................	5-0	5-7	11,811	207		2	5,905
Vingåker. St. vid Vestra Vingåkers kyrka.	Ostra Vingåker, länsdel af Vestra Vingåker, Julita, Österåker, Flöda...	7-7	8-8	21,092	24-o		2	10 546
K. Br. d. Va 1840. » d. >3/4 1877. Störa Malm. St. Karlsro i St. Malms socken.	Björkvik, Stora Malm, Lerbo, Skyllinge, Blacksta, Vads-bro, Bettna.............	5*5	6-3	14,915	23 7		1	14,915
K. Br. d. •»/, 1862. Trosa. St. Trosa. K. Br. d. 2% 1858.	Hölö, Mörkö, Vesterljung, Trosa landsförs., Vagn-härad, Torsåker, Lästringe, Bälinge.......................	4''3	4*9	8,798	17-9	545	1	9,343
Nyköping. St. Nyköping. K. Br. d. 21/: 1773.	Tnna, Bergshammar, Tuna-berg, Lnnda, Kila, Halla, Stigtomta, Nykyrka,Bärbo, S:t Nikolai, Kipsa, Lid, Huntnna, Ludgo, Spelvik, Tystberga, Sätersta, Bog-sta, Svärta, Råby, Helgona, Husby-Oppunda, Vrena...	111	12-7 i	26.162	20-6	4,813	4	7,744
Gotla Slite. St. Slite. K. Br. d. •% 1855. » d. 2% 1861. 1	tnds län. Stenkyrka, Tingstäde, Ot-bem, Boge, Hangvar, Hall, Lärbro, Hellvi, Kute, Fle-ringe, Bunge, Fårö, Hej-num, Bäl, Källnnge, Vall-stena, Gothem, Norrlanda, Hörsne med Bara .........1	8-3	j ! 9-5	11,760	12 4		1	11,760

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		A (	staten
bostad.	°: I	pe> i cd i 1 \| Crq CJ<3 *	oq ^ C: H. — 3* P? crq s •3 ciq’ CD P a ö tzr. 5'' § e I	35 X c: B CD D. C Oq crq ce	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hvresersättning.	O:	Cfc 3 B oo E.dq B O: IQ 2. P — r* Crq	CD ce p: oq crq	35 j X p If fl 3 aq	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar. \| i
b	2,000	500	—	—	2,500	b(i.h)	1,875	625	1,000		3,500	1
b	2,000	500	—	-	2,500	b(i.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
b	2,000	500	—	—	2,500	b(i.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
1)	2,000	—	500	—	2,500	b (1.10	1,875	625	—	—	2,500
b	2,000	500	500	—	3,000	b(l.b)	1,875	625	500	—	3,000	Trosa räknas till distr.
—	2,000	500		—	2,500	bl.h	1,875	625	1,000	—	3,500	1 Nyköping räknas ej till \ distr.
1 b	2,000		500		2,500	b(l.h)	1,875	625			2,500

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelnhigen inom riket samt provinsial -

	i	Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		lånt	areal	2!		C/3	> B
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong]. Bref.	Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-rnil.	►o <	kmängd d. 3,/i2 1880.	lkmängdstäthet l qv.-kilometer.	P B- er 0 a B* q<5	tal praktiserande läkare.	Vntal personer . hvarje läkare.
Gotlands län (forts.).
Visby. St. Visby. K. Br. (i. 2''/. 1773. » d. 2% 1861.	Visby landsförs., Endre, Hej-deby, Barlingbo, Ekeby, Roma, Björke, Follingbo, Akebäck, Fole, Lokrume, Vestkiude, Bro, Martebo, Lummelunda, Dalhem, Ganthem, Halla, Sjonhem, Viklau, Vånge, Buttle, Guldrupe, Ostergarn, Gam-me.lgarn, Äl dre, Kräkling-bo, Ala, Angå, Stenhumla, Vesterbejde, Träkumla, Vall, Hogrän, Atlingbo, Eskelhem, Tofta, Sanda, Mästerby, Vestergarn, Hej-de, Väte, Klinte, Fröjel...	i 0''2	11-7	HMlfifi	17 1	6,922	3	8,964
Hemse. St. Hemse. K. Br. (1. 2% 1861.	TIablingbo, Silte, Eksta, Spro-ge, öja, Hamra, Vamling-bo, Sundre, Hafdhem, Näs, Grötlingbo, Fide,Rone,Eke, Alfva, Hemse, Fardhem, Linde, Lojsta, Levede, Ge-ruin, När, Lau, Burs, Stän-ga, Älskog, tye, Garde, Ételhem___________________	7-7	8-8	Ifi,«l7	18-2	• ''	1	16,017
Östergötlands län.
Tjiillmo. St. Tjällmo sockel]. K. Br. d. "U 1867.	Godegård, Tjällmo, Hällestad	fil	7-o	12,791	18-t
Reijmyre.	Skedevi, Regna................	3-8	4*3	6,176 8,750	14''2
St. Reijmyve glasbruk. K. Br. d." 29/6‘ 1860.	Andel af Finspångs distr.: Risinge, Vänga..............	4''°	4-6
Linköping. St. Linköping. K. Br. a. 21/. 1773.	Hela prov.l.distr. Landeryd, Vårdsberg, Askeby, Svinstad, Ortomta, Ostra Skrukeby, Lillkyrka,Törne-valla, Ostra Harg, Rystad, Slaka, Skeda, Kärna, Kaga, S:t Lars, Vist, Nykil, Gam-malkil, Ulrika, Rappestad, Sjögestad, Vikingstad, Le-	13 9 1	15-9	27,717	17-5	—	3	9,239

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun		A f	staten		Af kom- mun		A f	staten
bostad.	C: P	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	1 O: D ’	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
	2,000				2,000	bi.h	1,875	625			2,500	(Visby räknas ej till di-\ striktet.
b	2,000	_	_	—	2,000	b(i.h)	1,875	625	—	—	2,500

b	2,000		500	—	2,500	b(i.h)	1,875	625		—	2,500

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal				>
distriktsläkares						CO	O	po D-g-
distrikt och stationer	Kommuner inom distriktet.	ro p		g	3	p" 0-	P
enligt nedan anförda Kongl. Bref.		B B Si.	D <	ingd d 1880.	t = gu	er CD P	praktis läkare.	p ’ '' r<-t «—i.rrt ® » 1—. ^
		-O <	3		3 £ cd er	2. 5*	CD	gli 0 >*< M » cd
		3	P		cd" 0		O Qj	CD
		P					CD
.. Östergötlands län (forts.).
	deberg, Vestra Harg, Östra Tollstad, Sya, Veta, Viby,
	Normlösa, Herrberga, Mjöl-by med Sörby, Vreta Klo-ster, Stjernarp, ljung, Fli-stad, Björkeberg, Vesterlö-
	sa, Klockrike, Brunneby, Skeppsås, Elfvestad, Valler-
	stad, Fornåsa, Lönsås, Eke-byborna, Kritberg..	10 9	10-3	55,418	28-7
Motala vestra.	Vestra Stenby, Hagebyhöga,
St. Motala verkstad.	Fifvelstad, S:t Per, Orion-
K. Br. d. 21/6 1844.	da, Allbelgona, Hvarf och Styra, Ask, Motala......	2-2	2-5	13,822	55-o
Motala östra.	Vinnerstad, länsdel af Vestra
St. Motala köping. K. Br. d. 15/, 1861.	Ny .............	0 9	I 0	2,827	27-5
Andel af Åtvidabergs distr.:
	Grebo, Värna, Björsäter, Atvid ............	3''°	3''4	8,io6

	Hela prov.l.distr.	23-o	26-3	80,173	30-5	10,767	9	10,104
Söderköping.	Styrestad, S:t Johannes, Dags-
St. Söderköping.	berg, Krokek, Tingstad, Fu-
K. Br. d. 3% 1835.	ringstad, Kimstad, Kuller-stad,..Borg och Löt, Kudd-by, Östra Ny, Rönö, Å, Tå-
	by, Konungsund, Härads-hammar, Jonsberg, Östra Husby, Qvarsebo, Östra	\
	Stenby, Vestra Husby, Drothem, Skinberga, Rin-
	garum, Mogata, Börrum, Skällvik, S:t Anna, Skär-kind, Gistad, Gårdeby,Östra Ryd, länsdel af Yxnerum	17-5	20''o	44,420	22''s
	Andel af Valdemars viks distr.: Gryt, Valdemarsviks köping Andel af Finspångs distr.:	I‘S	I''7	3.571	—
	Östra Eneby, Qvillinge, Simonstorp.................	Z’8	3''2	8,051

	Hela prov.l.distr.	21-8	24-9	50,042	22-5	28,518	10	8,451

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

kom-

mun

staten

kom-

mun

A f

sta

ten

bostad.

ålderstillägg.

tillfälliga tjenst-

göringspenningar.

fixa tjenstgörings-

penningar.

Summa aflöning.

Kr.

bostad eller

hyresersättning.

tjenstgörings-

penningar.

ålderstillägg.

fixa tjenstgörings-

penniogar.

Summa aflöning.

Kr.

Anmärkningar.

—

2,000

500

—

2,500

b 1. h

1,875

625

1,000

—

3,500

(Linköping och Motala räk-\ nas ej till distriktet.

2,000

500

2,500

falk

1,875

625

1,000

3,500

/Norrköping o. Söderköping
\ räknas ej till distriktet.

Tab. N:o 1 (forts.). Läkavedistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.		landareal	g	g. g.	ce	> B	Antal personer på hvarje läkare.
Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	S *< uQ B	S p: S COCT5 OD e- Pp	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	tadsbefolkning.	al praktiserande läkare.
Östergötlands län (fort®.).
Valdemarsvik. St. Valdemarsvik. K. Br. d. 21/9 1850.	Gryt, Valdemarsviks köping af Söderköpings distrikt, Tryserum af Tjusts distr.	3’o	3''4	6,495	.8-9

Finspång. St. Finspångs bruk.	Risinge, Vänga, Ostra Ene-by, Qvillinge, Simonstorp	6-g	7''8	16,801	21''6
K. Br. d. ''/„ 1856.
Ödeshög. St. Ödeshög. K. Br. d. ls/3 1862.	Svanhals, Rumla, Rök, Heda, Stora Aby, Odeshög, läns-del af Trehörna, Vestra Tollstad, Rogslösa, Väfver-sunda, Herrestad, Källstad, Strå, Örberga, Nässja ____	4*4	5-o	15,364	30-6	2,398	3	5,921
Boxliolm. St. Boxholms bruk. K. Br. d. i8/6 1861.	Länsdel af Rumskulla, Vestra Ryd, Svinhult, Sund, Asby, Malgesanda, Ekeby, Blåvik, Rinna, Asbo, Högbv och Vestra Skrukeby, Hogstad, Jerstad, Bjälbo, Väderstad med Harstad, Hof, Appuna	10-9	12''ö	21,320	17-i
Torpa''.		0*8	o-9	i,37i	iS''o

St. Ramfall. K. Br. d. n/8 1853.	Hela prov.1.distr.	11 7	13 4	22,691	17-o	1,530	4	6,055
Kisa. St. Kisa. K. Br. d. 28/10 1834. » d. 3% 1835. » d. 2,/„ 1862.	Horn, Hycklinge, Tirserum, Vestra Eneby, Kisa, Hä-	7-6	8-7	13,801 8,132	15-9
Andel af Åtvidabergs distr.: Oppeby, Kettilstad, Tjär-stad, länsdel af Dalhem, Vårdnäs.......................	4*0	4-6
	Hela prov.l.distr.	11-6	13-3	21,933	16 5	—	1	21,933
Åtvidaberg. St. Åtvidaberg. K. Br. d. 22/2 1841.	Grebo, Värna, Björsäter, At-vid, Oppeby, Kettilstad, Tjärstad, länsdel af Dal-hem, Vårdnäs...............	7o	8‘o	16,238	20*3

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.

i Af !

korn-!
1 mun |

Af staten

Löneförmåner enligt koiniterades
förslag.

kom mun -

Af staten

Anmärkningar.

2,000

500

3,000

b(l.li)

1,875

625

1,000

2(500

b(l.h)

1,875

625

2,500

b(l.b)

1,875

625

500

3,500

2,500

3,000

(Vadstena räkna
\ distriktet.

ej till

(Skenuinge räknas ej
| distriktet.

till

Tafo. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom rike! samt provinsial -

Provinsial- och
distriktsläkares
distrikt och stationer
enligt nedan anförda
Kongl. Bref.

Distriktets

landareal

Kommuner inom distriktet.

COCP3
CO p,

t—t 7T

Ortens

läkaretillgång.

J30 ^

Skaraborgs län.

Hotva.

St. Hofva.

K. Br. d. Vu 1861.

Marie stad.

St. Maries tack

K. Br. d. 2,/7 1773.

Lidköping*.

St. Lidköping.

K. Br. d. 2,/7 1773.

Lyrestad, Amnehärad, Hofva
med Fagerlid, Finnerödja,
Elgarås, Fredsberg med
Björkäng, Bäck, Undenäs,
Halna, Tived...............

Ekby, Utby, Ullervad, Ek,
Leksberg, Björsäter,Torsö,
Hasle med Enåsa kap.,
Berga, Färed, Horn, Frösve,
Säter, Odensåker, Tidavad,
Lastad, Binneberg, Flistad,
Götlnnda, Väring, Locketorp,
Berg, Lerdala med
Böja och Timmersdala,
Fägre, Trästena, Bellefors,
Beateberg, Ekeskog, Hjälstad,
Mo, Vad, Svenneby,
Götene, Holmestad, Vättlösa,
Ledsjö, Lugnås, Bredsäter,
Ving, Stenum, Skårf,
Skarke, Eggby med Istrum,
Öglunda, Lundby, Häggum,
Bolum.................

Medelplana, Vesterplana,
Osterplana, Kestad, KinneKlefva,
Sil, Forshem, Fullösa,
Vedum, Källby, Broby,
Skeby, Hangelösa, Husaby,
Skelfvnm, Öfva, Härene
med Skofteby, Hofby,
Säfvare, Liudärfva, Hasslösa,
Hjerpås med Höra
och Vedum, Ufvered, Häggesled,
Levene, Slädene,
Tådene, Tranam, Lafvad,
Kedum, Orslösa, Söne,
Gillstad, Vala, Råda.Asaka,
Mellby, Rackeby, Skalunda,
Snnnersberg, Gösslunda,
Strö, Otterstad med Senäte
och S:t Marie kap., Saleby,
Härjevad, Trässberg,
Jung, Fyrunga, Ottum,
Tråvad, Vinköl, Marum,

111

127

27,1152

22*o

27,952

12 4

14 2 42,212

211*8

2,658

14,957

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

Löneförmåner under 1886.

Anmärkningar.

Mariestad räknas
distriktet.

Tab. N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.		landareal	o5		ce	> 0	*0
Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-rnil.	ny qv.-mil.	3 Sa: M- a CCCTC CO O- Pa,	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	iadsbefolkning.	;al praktiserande läkare.	Lntal personer hvarje läkare.
Skarabor	gs län (forts.). Synnerby, Skallmeja, Ge-mm, Asaka, Händene, Ilärlunda, Bjerka, Skara
Hjo. St. Hjo. K. Br. d. Va 1842.	landsförsamling............. Sköfde landsförs., Ryd, Ha-gelberg, Kyrketorp, Våmb, Sventorp, Suntetorp, Fors-by, Varola, Versås, Kyrke-falla, Mofalla, Gredbäck, Bredvik, Fogelås med kap., Hjo landsförs., Sjögerstad, Rådene, Ljnnghein, Edåsa, Acklinga, Angarp, Baltak, Fröjered, Fridene, Kors-berga, Daretorp, Velinge, Brandstorp, Ransberg, Möltorp med Karisborgs	11 4	13 o	40,479	35-7	7,856	4	13,584
Falköping. St. Falköping. K. Br. d. 28/10 1834. .. d. 2/2 1842.	garnisonsförs................ Kinneved, Vårkumla, länsdel af Asarp, länsdel af Smula, länsdel af Borstig, Bris-mene, Grolanda, Vilske-Klefva, Ullene, Gökhem, Marka, Sörby, Floby, Gö-teve, Trevattna, Jäla, läns-del af Broddarp, Gudhem, Tunhem, Ugglum, Tor-björntorp, Friggeråker, Bjurum, Broddetorp, Horn-borga, Sätuna, Segerstad, Håkantorp, Valtorp, Stens-torp, Kyrketorp, Brunn-hem, I)alao, Högstena, Borgunda, Asle, Mularp, Tiarp, Hvarf, Kungslena, Hömb, Dimbo, Ottravad, Ilångsdala, Skörstorp, Ge-mm, länsdel af Habo, Fiskebäck, Sandhem, Ut-\ängstorp, Hörja, Nykyrka, länsdel af Kylingared, läns-del af Bjurbäck, länsdel af Bottnaryd, Hvalstad med Vättak, Kymbo, Suntak,	11-4	13-o	38,080	29-a	4,754	7	6,120

läkarnes löneförmåner under 1886 och. enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		Af	sta	; e n
bostad.	Os Ö	ålders tillägg.	1 tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O: 0	tjenstgörings- penningar.	j ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
—	2,000	500	—	—	2,500	bill	1,875	625	1,000	—	3,500	fLidköping och Skara räk-\ nas ej till distriktet.
	2,000	500			2,500	bl.h	1,875	625	500		3,000	(Hjo och Sköfde räknas ej \ till distriktet.

Tab. N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktet	s	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal	g	►P po H, O	CO	p	Antal personer på hvarje läkare.
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong], Bref.	Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.	B p: 1—L C3 cocrc OO P-O • p Öl ro	lkmängdstätbet 1 qv.-kilometer.	fcadsbefolkning.	ial praktiserande ; läkare.
Skaraborgs län (forts.).
	Yllestad, Visttorp, Näs, länsdel af Asaka, Kelfvene, Slöta med Faleqvarna, Kar-leby, Falköpings lands-förs., Luttra ................	13 4	15 3	42,897	28-o	2,575	3	14,957
Naum. St. vid Naums tings-ställe. K. Br. d. 15/io 1858.	Larf, Längjum med Yessby, Lundbv, Bitterna, Vedum, Eling, Lekåsa, Asaka, Fog-lum, Kyrkås, Essunga, Ry-da med Halfås, Kedum, Naum, Loug, Skarstad, Hällum, Onum, Vara, Vän-ga, Edsvära, Q,vänum.....	5''9	6-7	24,651	36-e
Grästorp. St. Grästorp i Tengene socken. K. Br. d. u/6 1886.	Särestad, Tång, Håle, Flo, As, Sal, Näs, Tun, Kara-by, Frid, Tengene, Trö-körna, Malma, Längnum, Hyringa, Främmestad, Bä-reberg, Flakeberg, Bjerby,	4''4	S’o	17,822	3S‘4

	Hela prov.l.distr.	IOs	11-8	42,473	36i	—	2	21,236
Elfsborgs län.
Norra Dalsland. St. Billingsfors. K. Br. d. Va 1871.	Edsleskog, Mo, Fröskog, läns-del af Svanskog, Amåls laudsförs., Tössö med Ty-die, Animskog, Ed, Töfte-dal, Nössemark, Håbol, Vårvik, Torrskog, Laxarby, Steneby, Artemark, Tissel-skoe...........................		18-7	32,142 24,236	17-2	2,454	2	17,298 24,236
Gfnnnarsnäs. St. Gunnarsnäs. K. Br. d. “/, 1865.	Or, Gunnarsnäs, Dalskog, Skållerud, Holm, Jern, Rö-landa, Gesäter, Ödsköld, Bäcke, Högsäter, Renne-landa, Råggärd, Lerdal, Jerbo .........................	8-7	9-9	24-4	1
Venersborg. St. Venersborg. K. Br. d. 2,/7 1773. » d. 2/2 1842.	Bolstad, Grinstad, Gestad, Erikstad, Frändefors, Brå-landa, Ryr, Torp, Norra Ryr, Färgelanda, Ödeborg,

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komitevade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun	Af staten
er o	O:	JO c. P-. CD 2	OQ «*. O: >-i t— D P? er? ti C» bj er?	fixa tjens" pennii	Summa i Ki	p- ^ er1 CD O CO CO CD et-*1 P^	O:	"DS CD CD D B !» 5. er?	JOO CL. CD	P5 H p »■ö ^ cd «—;• 1.1	03 B B B	Anmärkningar.
p CL.		EP OQ er?	ö P Ä s* g ‘S » r5 1	fcgörings- agar.	lödning.	sT £ B *-< ep		er? 2. g B r4 er? CD	pT er? er?	11 eg	• BD O: 5. 5’ er?
—	2,000	—	—	—	2,000	bill	1,875	625	—	—	2,500	fFalköping räknas ej \ distriktet.	till
b	2,000	500		—	2,500	b(l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
b	2,000	—	500	—	2,500	b(l.h)	1,875	625	—	—	2,500	fAmål räknas ej till \ strik tet.	di-
b	2,000	500	500	—	3,000	b(l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500

Tal). N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

Provinsial- och
distriktsläkares
distrikt och stationer
enligt nedan anförda
Kong!. Bref.

Kommuner inom distriktet.

Distriktets

landareal

o S B

Ortens

läkaretillgång.

p?^
Pr1 2

S **

►ö

Elfsborgs län (forts.).

Trollhättan.

St. Trollhättan.

K. Br. d. 24/8 1861.

Alingsås.

St. Alingsås.

K. Br. d. 25/6 1830.
» d. 2/2 1842.

Borås.

St. Borås.

K. Br. d. «/, 1773.
» d. 2/2 1842.

Tunhem, Björke, Äsaka.
Gerdhem, Vassända med
Naglum, Södra Ryr,Mellby
med Genneved, Magra, Erska,
Lagmansered, Homeled,
Fors, Upphärad, Fuxerna,
Asbräcka............

Trollhättan..................

Hela prov.l.d str

Skepplanda, Hålanda, Sköfde
S:t Peter, Tunge, Starrkärr,
Kilanda, länsdel af Nödinge,
Östad, Stora Lundby,
Skallsjö, Lerum, Angered,
Bergjum, Herrljunga.Tars
led, Remmene, Fölene
Eggvena, Algutstorp, Sköfde,
Tumberg, Härene, Bråttensby,
Landa, Hol, Siene
Horla, Norska Skogsbygden,
Lena, Bergstena, Fullestad,
Långared, Alingsås
landsförs., Rödene,Bälinge,
Odenäs, Hemsjö, Björke,
Veseue, Grude, Gällby
Hudene, Hellestad. Skölfvene,
Hof, Säm, Källunga
Eriksberg,länsdel af Broddarp,
Mjeldrunga, Od, Öra,
Alboga, Molla, Närunga,
Ljur, Ornunga, Qvinnestad,
Asklanda..............

Fristad, Borgstena, Torpa,
Bredared, Tämta, Vänga,
Sandhult, Bollebygd, Björketorp,
Töllesjö, Rångedala,
Toarp, Espered, Tärby,
Varnum, Brämhult,
Gingri, Ving, Härna, Fenneslunda,
Grofvare, Hällstad,
Murum, Vänga, Möne,
Kärråkra, länsdel af Bör -

14’2

0‘i

16-2

0*1

14 3

16*3

20:

51,229

3.844

55,073 33 7

51,774

316

336''4

5,482

25-5

2,460

12,11:

27,117

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		A f	stål	e u
bostad.	O: p	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O: P	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penniugar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
—	2,000	—	—	—	2,000	bl.h	1,875	625		—	2,500	fVenersborg räknas ej till \ distr.
—	2,000	500	—	—	2,500	bl.b	1,875	625	1,000	1	3,500	Alingsås räknas ej till distr.

Tal). N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

			Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal	O*	P° c1	CO	> P	Antal personer på hvarje läkare.
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong]. Bref.	Kommuner inom distriktet. 1 1	gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.	t B p: gp. * P-1	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	tadsbefolkning.	al praktiserande läkare.
Elfsborg	"S län (forts.). stig, Seglora,Kinuarumma, Skepphult....................	12-8	14 6	34,209	234	4,723	3	12,977
Ulricehamn. St. Ulricehamn. K. Br. d. 28/10 1834. » d. 2/2 1842.	Länsdel af Asarp, Kölaby, Solberga, länsdel af Smula, länsdel af Asaka, Blids-berg, Dalum, Humla, Tim-melle, Vist, Brunn, Böne, Knatte, Liared, länsdel af Kylingared, Fiflered, läns-del af Bottnaryd, länsdel af Bjurbäck, Hösna, Gulle-red, Strengsered, Länghem, Dannicke, Månstad, As-arp, Gällstad, Grönahög, Säm, Finnekumla,Tvärred, Marbäck, Dalstorp, Hula-red, Olsremma, länsdel af Unneryd, Ljungsarp, Nit-torp ...........................	11 4	13 o	25,155	193	1,215	2	13,185
Mark. St. Skene i Örby socken. K. Br. d. ''% 1862.	Frisla, Örby, Rinna, Tores-torp, Öxabäck, Ellekulla, Knngsäter, Gunnarsjö, G rimmared, Skedeskamma, Istorp, Öxnevalla, Horred, Sätila, Hysna, Berghem, Hajom, Surteby med Kat-tunga, Fotskäl, Tostared..	0)	104	30,276	29''i		1	30,276
Svcnljunga. St. Svenljunga. K. Br. a. 26/3 1859.	Svenljunga, Örsås, Ullasjö, Refvesjö, Redslared, Sex-dräga, Ljusbult, Roasjö, Hillared, Tranemo, Måsse-bo, Ambjörnarp, läusdel af Hestra, Sjötofta,Kalf, Mår-daklef, Håksvik, Frölunda, länsdel af Guunarp, Mjö-bäck, Holtsljunga, Elfsered	12i	138	19,748	14 3		1	19,748
Göteborgs Tanum. St. Tanum. K. Br. d. «/8 1859.	icb Bohus län. Tanum, Lur, Nafverstad, Mo, Skede, Tjärnö, Näsinge, Högdal, Lommeland.......	10-o	11 4	24,719	21-6	2,296 \|	2 1	19,748
» d. 21,/8 1863.	1	1

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		A f	staten _....._ £
bostad.	O: B	»3 a p: 09 09	09 «-*• O: n: 5’ P? 09 — so —• -c no B 3 ''-IT. B S (K oa P et-H •	X* "B rt ''—i. B B B — P -J —. S eg	1 Surr,Illa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	Öl B	—r ro a> B 3 ä-S.cre & §: P B “ 09 CD	alderstillägg.	Bi , P j Ii ''1 Öl p‘ 09 CD	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
—	2,000	500	—		2,500	■ b 1. Ii	1,875	625	1,000	—	3,500	Borås räknas cj till dist»-.
—	2,000	500	500		3,000	b l.h	1,875	625	1,000	—	3,500	(Ulricehamn räknas ej till ( distr.
b	2,000	—	—	—	2,000	b(l.h)	1,875	625	—	—	2,500
b	2,000	500	—	—	2,500	b (l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
b	2,000	—	—	—	2,000	b (l.h)	1,875	625	—	—	2,500	(Strömstad räknas ej till \ distr.

Talj. Ji:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindeliiingen inom riket samt provinsial -

1		\|.	Distriktets	—	Ortens
						låkaretillgang.
Provins!al- och		landareal				>
distriktsläkares	*			o	"o1	OS	B	»tf
distrikt och stationer 1 enligt nedan anförda	Kommuner inom distriktet.	1 JQ P 3	3 V*	3 M p: 1 gerå	so 3 •T Ss	p" eu c» er"	p p:	er- P *—1
Kongl. Bref.		p_	n	o '' eu	eu 3 “	0	'' Z S5 I ce 2" * “	® g \| pT g !
		r»	i p	M	3 &		3	c
		,i		K»	« ®	q<5	1 ® eu ce	ce
Göteborgs och Bohus län (forts.).
Hfiby.	Boss, Svarteberg med Tose,
St. Sandklef i Häby sm).	Håby, Bro, Brastad, Tos-
K. Br. d. 28/2 1859.	Bene, Askum, Berfendal, Krokstad, Sanne, Ilede,
	Qville, Svenneby, Bottna. Andel af Lysekils distr.: Lyse med Lysekils köping samt fisklägena Stora och Lilla Kornö, Malmö, Graf-verna kap. med fisklägena Grafverna, Smygen, Tån-	8-7	9-n	32,247	32-4
	gen och Hasselösund......	°''7	0-8	5.433	—
I	Hela prov.1.distr.	9-4	10 7	37,680	35 1	_	2	18,840
Uddevalla.	Hjertum, Vesterlanda, Fors-
St. Uddevalla.	hälla, Resteröd, Ljung,
K. Br. d. 2l/r 1773.	Grinneröd, Norra Ryr,
» <1. 27/, 1852.	Bäfve, Skredsvik, Herre-stad, Högås, Bokenäs..... Andel af Lysekils distr.:	6*8	7-8	22,520	29’0
	Dragsmark...................	Oi	0*1	ce	—
	Hela prov.!.distr.	0*9	7-9	23,107	29-3	7,037	4	7,536
Ovoiist.	Myekleby, Torp, Långelanda.
St. Ilarleby i Stilla s:n.	Ståla, Stenkvrka med Rönn-
K. Br. d. ''«/„ 1873.	ängs och Klädesbolmens kap., Valla, Klöfvedai. — Andel af Lysekils distr.: Skaftö och Gåsö med fisk-
	lägena Fiskebäckskil, Sö-dra Grundsund, Rågårdsvik och Gåsö...........:.........	2-9	3-3	17,949	54-2
Orousts vestra härad.	Tegneby, Röra, Morlanda med
St. Nösund.	Fiskebäckskils,Grundsunds
K. Br. d. ■•/, 1885. !	Gullholmens, Käringöns o. Mollösunds kap.............	*9	2*2	12,328	568
	Hela prov.1.distr.	4*8	5-5	30,277	55*2	—	2	15,139
Lysekil.	Lyse med Lysekils köping
St. Lysekil.	samt fisklägena Stora och
K. Br. d. 3/b 1867.	Lilla Kornö, Malmö, Graf-
	verna med fisklägena Graf-verna kap., Smygen, Tån-			1

läkarnes löneförmåner under 1886 enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiter förslag.	ades
Af kom- mun	Af staten	Af kom- mun		Af	staten
bostad.	Os 3	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller byresersättning.	O: 3	tjenstgörings- penningar.	3° S n DO d5’ crq	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
b	2,000				2,000	b(i.h)	1,875	625			2,500
—	2,000	—	—	—	2,000	bl. h	1,875	625	—	—	2,500	(Uddevalla räknas ej till \ distr.
b	2,000	—		—	2,000	b(l.b)	1,875	625	—	—	2,500	,

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

			Distriktet	S	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal	£	K3 PO Hj O	OD	> 3	*3
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.	»N p: '''' 8“1 3 COTq GO Oa o • p	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	iadsbefolkuing.	;al praktiserande läkare.	intal personer , hvarje läkare.
Göteborgs och Bohus län (forts.).
	gen och Hasselösund, Dragsmark, Skaftö och Gåsö med fisklägena Fiske-bäckskil, Södra Grundsund. Rågårdsvik och Gåsö......	0''8	0 9	6,020	65-9
Jörlamla. St. Jörlanda. K. Br. d. »,l2 1867.	Solberga, Halta, Jörlanda, Spekeröd, Ucklum,Odsmål, Norum, Kareby, Romelan-da, Ytterby, Torsby, Hare-stad, Lvcke..................	5-i	5-9	21,346	36 c	2,334	3	7,893
Göteborg. St. Göteborg. K. Br. d. 273 1852. » d. % 1852.	Frölunda med Nya Varfvet, Askim, Kållered, Råda, Stvrsö, Luudby, Tufve Rödbo, länsdel af Nödinge, Säfve. Backa, Björlauda, Torslanda.OckeröjOrgryte, Landvetter, Partilie, Här-ryda...........................	5-4	6-2	29,696	48-i
Fässberg.	Fässberg ......................	0-4	0 5	6,221	136-1

St. Mölndal. K. Br. d. 37lr, 1862. » d. 7, 1828.	Hela prov.l.distr.	5-8	Ö''6	35,917	54-2	—	11	3,265
Hallands län.
Kungsbacka. St. Kungsbacka. K. Br. d. 279 1833.	Värö, Stråvalla, Veddige, As, Sällstorp, Ölmevalla, Lan-da, Frillesås, Gällinge, Ida-la, Fjärås, Förlanda, Han-hals, Tölö, Lindome, Elfs-åker, Onsala, Vallda, Släp	7-7	8-8	31,477	35-8	620	2	16,048
Falkenberg. St. Falkenberg. K. Br. d. 4/„ 1862.	Slöinge, Eftra, Skrea, Arstad, Asige, Abild, Vessige, Asko-rae, Di ängsered,Krogsered, länsdel af Gunnarp, Gälla-red, Ljungby, Alfshög,Viu-berg, Stafsinge, Morup,Fa-gerred, Källsjö, Ullared, Okome, Köinge, Svartrå, Sibbarp, Dagsås, Grimeton, Rolfstorp, Hvalinge, Stam-

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

kom-

mun

A f

staten

kom-

mun

A f

staten

a-1

crq ci-o:

tf* >-*a

P p:

c/q*

•TS

CD euT.

C CD

B B

i-*. CD

W *

B-

*3 o

cd 2
ce ce

CD EJ-H, P
c» eu

••Ö CD

CD B

B c»

rt C+-

2/jq

*-*

C+"

►B

CD Ä

B CD

2. S

C/l

P?B

Anmärkningar.

eu?

S''g

aq eg.
p 2s

* cfc

*£ CD

crq 2.

B B

r* crq

£T

er?

s §:

* Pa
O:

E-

? 1
b ''

2,000

500

2,500

b(I.h)

1,875

625

—

2,500

(Kungelf och Marstrand räk-\ nas ej till distriktet.

2,000

—

2,000

bl.h

1,875

625

—

2,500

f Göteborg, med en folk-1 mängd d. 31/12 1880 af
| 76,401 personer, räknas

l ej till distriktet.

2,000

500

2,500

b(l.h)

1,875

625

1,000

3,500

(Kungsbacka räkna9 ej till
\ distriktet.

Xab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

	Ortens
läkaretillgång.
CZ2	>	P=0
SO D-		p-2.
ce er Cl B* 0=5	praktiseranc läkare.	al personer varje läkare
	Cl

Provinsial- och
distriktsläkares
distrikt och stationer
enligt nedan anförda
Kong!. Bref.

Distriktets

landareal

Kommuner inom distriktet.

GOOQ
CO eu
O

£; B-2
o

Hallands län (forts.).

Halmstad.

St. Halmstad.

K. Br. d. 21/7 1773.
» d. 10/12 1823.

nared, Skälunge, Nöslinge,
Tvååker, Spannarp,Hunnestad,
Gödestad, Lindberg.
Torp a, Träslö f..............

Veinge, Tjärby, Knäred, Laholms
landsförs., Renneslöf,
Ysby, Hasslöf, Yåxtorp,
länsdel af Hishult, Eldsberga,
Tönnersjö, Snöstorp,
Trönninge, Enslöf, Bredared,
Torup, Kinnared, Ofraby,
Holm,Söndrum, Vapnö,
Harplinge, Steninge, Getinge,
Refvinge, Slättåkra,
Qvibille ......................

Andel af Båstads distr.:
Ostra Kamp, Skummeslöf

Hela prov.1.distr.

Jönköpings län.

Jönköping-.

St. Jönköping.

K. Br. d. 21/. 1773.

» a. >% ia%.

Nässjö.

St. Nässjö.

K. Br. d. V, 1881.

Eksjö.

1 St. Eksjö.

| K. Br. d. 21 - 1773.
» d. 1855.

Svarttorp, Lekeryd, .ters näs,
Forserum, Barkeryd, I/jungarum,
Jerstorp, Bankeryd,
Rogberga, öggestorp,
Barnarp, Månsarp, Sandseryd,
Ilakarp, Visingsö,
Grenua landsförs., Skärstad,
Ölmestad, länsdel af
Bottnaryd, länsdel af Habo,
Mulseryd, Angerdsbestra,
Bonstorp.....................

Nässjö...........................

Hela prov.1.distr.

Lonimarvd, Bälaryd, Frinnnryd,
Adelöf, Vireda, Hagrida,
Askeryd, Bredestad,
Marbäck, Linderås, Säby,
länsdel af Trehörna, Ingatorp,
Bellö, Iläsleby, läns -

14 4

16-5'' 43,748

18-2

0-6

20-8

0-7

IS''8j 21-5

13-3

0-g

14 i

42,659

2(1''6

20-5

2<2331 —

44,892 j 20 a

15''*| 29,788
°''9 2»9*3

16 i 32.701

19-8

3*8-7

20 s

4,5611 5

10.001

17,537

9,662

5 : 10,979

5,023

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

Löneförmåner under 1886.

t a t e n

tåtel)

Anmärkningar.

och Varberg
till distriktet.

räknas ej

Halmstad och Laholm räknas
ej till distriktet.

Jönköping och Grenna räknas
ej till distriktet.

1''ab. N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkare tillgång.
Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.		landareal	o	p:o £5	03	r	Antal personer på hvarje läkare.
Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.	-■ C COJQ GO ^ • Cl.	►-1 p? -Q 3 r3 §• S & 0 «• 2 B cd er1 ce n	:adsbefolkning.	al praktiserande läkare.
Jönköpin	gs län (forts.). del af Lönnberga, Kråka* hult, Hult, Edshult, Höre-da, Mellby, Eksjö lands-
Gislaved. St. Gislaved. K. Br. d. 1862.	fors., Flisby, Solberga.... Stengårdshult, länsdel af Un-naryd, Yaldshult, Oreryd, länsdel af Hestra, Asen-höga, Källeryd, Unnaryd, Jäluntofta, länsdel af Fem-sjö, Låugaryd, Färgarvd, Hestra, Gryteryd, Burse-rvd, Saudvik, Bosebo, Vill-stad, Båraryd, Våthult, Reftele, Anderstorp, Kull-torp, Gnosjö, Bredaryd,	16 9	193	33,571	174	2,854	S	12,142
Ternamo. St. Vernamo. K. Br. d. »/, 1846. » d. IS/S 1855. Vernamo. St. Vernamo. K. Br. d. 12/3 1886.	As, Kall erstad............... Bolmsö, Tannåker, Hagshult, Rydaholm, Gällarvd, Tånnö Dannäs, Forsheda, Torskinge, Tofteryd, Byarum, Fryele, Vernamo med Vernamo köping, Våxtorp, Karda, Hånger, Åker, Käfsjö.....	19o 4-3 I 12	21-7 4-9 I2''8	29,328 7,915 18,242	13 5 143		1	29,328
Vrigstad. St. Vrigstad. K. Br. d. 2 „ 1842. » d. 23/ä 1845. » d. ''6/8 1855.	Hela prov.l.distr. Sandsjö, Vallsjö, Fröryd, Bäckaby, Ramqvilla, Hnlt-sjö, Skepperstad, Hjertlan-da, Hjelmseryd, Stockaryd, Vrigstad, Nydala, Svenua-rum, Malmbäck, Ödestuga, Almesåkra, Bringetofta,	15-5	17 7	26,157	14 8		2	13,078
Hvetlauda. St. Hvetlanda. K. Br. d. 1858.	Ljunga, Hvlletofta......... Solberga, Hvetlanda, Björkö, Näfvelsjö, länsdel af Karls-torp, Alseda, Skede, Ökua, Skirö, Nye, Näshult, Sten-berga, länsdel af Virse-ruin, Korsberga,Lemnhult, Bäckseda, Näsby, Myresjö,	15-4	17 6	30,801	17 5		1	30,801
	Lannaskede..................	10-9	12 5	23,322	18 7	—	1	23,322

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat. 58

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun		A	staten		Af kom- mun		A f	sta	t e n
er o	O!	po Cb ce £C	tillfälliga göringspe	SS *73 —. CC p ce 5. g	Summa i Ki	E- "2 c- i S S £ CD P-	o?	CD B P CD 5.dq	cso eu CD	Sb CD 3 CD	Summa i Ki	Anmärkningar.
SS Pj		Hägg.	a b tH. p'' 2	a c§''. ss £• rsp.	tfa O: B_	££ B		oq 2. SS p r- crq	»t K qq	f §	O: 3
		SS ^ i	CJq	B m	TO		1	eg	B qq	.......— - i
	2,000	—		--	2,000	bl.h	1,875	625		—	2,500	/Eksjö räknas ej till di-\ striktet.
1)	'' 2,000			300	2,300	b(l-h)	1,875	625	—	300	2,800	K. Br. d. ®/4 1864. I j f
—	2,000	500	—	—	2,500	bl.h	1,875	625	500	—	3,000
600) kr. hv-	.2,000				2,(XX)	b 1. h	1,875	625			2,500
res-
ers.
i	2,000		500		2,500	b(l.h)	1,875	625		.	2,500

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

i		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.		landareal	O*	<-a po o*	02	> B	"Ö Bo
Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	B *■< 3	3 t-k 0 CgOQ QO eu O = -	Ikmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	B £u aa er1 g w* B. a‘ ep	al praktiserande läkare.	Jital personer hvarje läkare.
Kronobergs län. Yexiö. i Berg, Ormesberga, Aneboda, St. Vexiö. Tolg, Tjureda, Asa, Gårds* K. Br. d. a,/7 1773. j by, Söraby, Virestad, Sten- » d. */la 1845. j brohult,Yislanda,Blädinge, Skatelöf, Vestra Torsås, Le-\| karyd, Aringsås, Hjorts- berga, Qvenneberga, Slätt-hög, Mistelås, Moeda, Or, \| Härlöf, Vexiö laudsförs., Öjaby, Berg lind a, Oja, Ve-derslöf, Dänniugelanda, i Täfvelsås med Tofta,Kalfs- \| vik, Jiit, Dädesjö, Sjösås, i Dref, Hornarvd, Furuby, Hemmesjö med Tegnaby, j Nöbbele, Ostra Torsås, Ur- åsa ............................	20''i	20-s	63,605	21 3	4,935	6	1 11,423
Ekeberga. St. Lenhofda kyrkoby. \| K. Br. d. ä/,2 1845.'' » d. ''«/„ 1883.	Ekeberga, Lenhofda, Notte-bäck med Granhult, Aseda, Elghult, Helleberga, Al-gutsboda, Herråkra, Hof-mantorp, Långasjö, Ljuder, länsdel af Vissefjerda.....	10 5	22-3	28,023	13 o		1	28,923
Ljungby. St. vid Ljungby tings-ställe. K. Br. d. »/„ 1845.	Hvittaryd, Berga, Dörarp med Hallsjö, Ryssby, Tuta-ryd, Agunnaryd, Pjetteryd, Göteryd, Traryd, Hallaryd, Markaryd, Hinneryd,Oden-sjö, Lidhult, länsdel af Femsjö, Vrå, Annerstad, Torpa, Angelstad, Ljungby med Ljungby köping, Kän-na, Ljunga, Hamneda, Nöttja.........................	22''a	25''4	43,383	17 i		2	21,691
Tingsås. St. Ekeryd i närbeten af Tingsås kyrka. K. Br. d. 12/8 1864.	Linneryd, Sandsjö, Elme-boda, Väckelsång, Tingsås, Urshult, Almundsryd, Här-1 linda .........................	9*9	11 3	28,800	2,rö		1	28,890
» d. ''VT 1865.

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.	Anmärkningar.
Af kom- mun		A f	staten		Af kom- mun		A f	sta	; e n
bostad.	O: B	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenuingar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O: B	tjeustgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.
	2,000	500			2,500	bl.h	1,875	625	1,000		'' 3,500	Yexiö räknas ej till distr.
—	2,000	—	500	—	2,500	bl. b	1,875	625	—	—	2,500
—	2,000	500	500	—	3,000	bl. b	1,875	625	1,000	—	3,500
b	2,000	—	—	—	2,000	b(l.b)	1,875	625	—		2,500

Tab, N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kong!. Bref.	Kommuner inom distriktet.	Distriktets	Ortens läkaretillgång.
landareal	folkmängd d. 3,/i2 1880.	folkmängdstäthet på 1 qv.-kilometer.	Stadsbefolkning.	Antal praktiserande läkare.	Antal personer på hvarje läkare.
gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.
Kalmar län.
Tjust.	Länsdel af Dalhem, Gärdse-
St. Gamlebv.	rum, likna, Ed, Eds kap.,
K. Br. d. 23/,0 1863.	Hannäs, läusdel af Yxne-
	rum, Dofta, Loftakammar,
	Hallingeberg, Odensvi,
	Gladhammar, Vesterrum,
	Törnsfall, Gamleby med
	Gamleby köping............	15''9	18-2	33,887	18-7
	Andel af Valdemarsviksdistr.:
	Tryserum ....................	>''5	1*7	2,924	—
	Hela prov.l.distr.	17''4	19 9	.30,811	18-5	6,189	3	14,500
Timmerby.	Länsdel af Rumskulla, Vim-
St. Vimmerby.	merby landsförs., Pelarne,
K. Br. d. 21/- 1773.	Södra Vi, Djursdala, Frö-
» d. V2 1842.	dinge, Hyena, Tunn, Lock-
	nevi, Hjorted, Blackstad..	14 8	10 9	27,05.3	16 0	2,033	2	14,543
Målilla.	Mörlunda. Tveta, Målilla
St. Målilla.	med Gårdveda, länsdel af
K. Br. d. n/3 1868.	Lönnberga, länsdel af Vir-
	serum. Järeda, länsdel af
	Karlstorp.....................	8-5	9-7	1.3,750	14 2	—	1	13,750
Oskarshamn.	Kristdala. Misterhult med
St. Oskarshamn.	Figeholms köping.....	5-2	5-9	10.379	17-5
K. Br. d. 2/2 1842.	Andel af Stranda distr.:
	Mönsterås med Mönsterås
	köping, Döderhult med
	Påskallaviks köping........	4*o	—	9.843
	Hela prov.l.distr.	9 2	10 5	20,222	19 2	5,382	3	8,535
Hög-sby.	Högsby, Långemåla, Fliseryd,
St. Högsby.	Fagerhult, Kråksmåla.....	10 2	11 7	17,301	14 9	—	1	17,391
K. Br. d. 18/6 1855.
Kalmar.	Dörbv, Kläckeberga, Kalmar
St. Kalmar.	landsförs., Förlösa, Krist-
K. Br. d. 2l/; 1773.	valla, Aby, Bäckebo, Ryss-
•> d. 2/2 1842.	by, Arby, Hagby, Mortorp,
	Ljungby, S:t Sigfrid, Hoss-
	mo.....................	10-2	11-7	26,828	23’0
	Andel af Nybro köpings distr.:
	Madesjö med Nybro köping	3-2	3''S	9,321	—

läkarnes löneförmåner under 1886 ocli enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner und	er 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Åt staten	Af kom- mun		Åt	staten
bostad.	ot e	ålders tillägg.	tillfälliga tjenst- ! gö ringspenningar..	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O: 3	tjenstgörings- penningar.	po eu Ct Hj U‘ »: 09 09	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
b	2,000	500			2,500	b(i.h)	1,875	625	1,000		3,500	fVestervik räknas ej till di-\ striktet.
—	2,000	500	500	—	3,000	bi.h	1,875	625	1,000	—	3,500	fVimmerby räknas ej till di-\ striktet.
b	2,000	—	500	—	2,500	b(i.h)	1,875	625	—	—	2,500
_	2,000	500	500	—	3,000	bi.h	1,875	625	1,000	—	3,500	fOskarsbamn räknas ej till \ distriktet.
b	2,000	500	500	■	3,000	b(l.h)	1,875	625	1,000		3,500

Tab. N:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

Provinsial- och distriktsläkares distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	Distriktets	Ortens läkaretillgång.
landareal	c? s? g Cs: b-1 3 ce CL, o * pj	folkmängdstäthet på 1 qv.-kilometer.	Stadsbefolkning.	Antal praktiserande läkare.	Antal personer på hvarje läkare.
gammal qv.-mil.	ny qv.-mil.
Kalmar län (forts.).
	Andel af Stranda distr.:
	Alem med Pataholms ko-
	PiDg...........................	>''i	1 7	4673	—
	Hela prov!.distr.	Ilo	17 i	40,822	23-s	10,963	8	6,473
Stranda.	Alem med Pataholms köping.
St. Mönsterås.	Mönsterås med Mönsterås
K. Br. d. 13/9 1822.	köping, Döderhult med På-
	skallaviks köping...........	S''5	6-3	14,516	23-1
Söderåkra.	Länsdel af Vissefjerda, Torsås,
St. Söderåkra.	Gullabo, Söderåkra med
K. Br. d. 29/„ 1864.	Bergqvara köping, Hall-
	torp, Våxtorp, Karlslunda	7-4	8-5	24,384	28-s
	Andel af Nybro köpings distr.:
	Oskar .........................	0''6	0-7	2,049	—
	Hela prov.l.distr.	8*o	Öl	26,433	28-9	—	1	26,433
Nybro.	Madesjö med Nybro köping,
St. Nybro köping.	Oskar .........................	3’9	4''5	11,370	25-5
K. Br. d. 27/8 1886.
Ölands Norra.	Böda, Högby, Källa, Persnäs,
St. Borgholm.	Föra, Löt, Ekby, Gärds-
K. Br. d. Vio 1851.	lösa, Bredsätra, Långlöt,
	Runsten, Alböke, Köping,
	Repplinge, Högsrum, Borg-
	holms stad ..................	5*9	6-7	20,872	31o		2	10,436
Ölands Södra.	Norra Möckleby, Sandbv,
St. Bengtstorp i Mörby-	Gårdby, Hulterstad, Sten-
långa socken.	åsa, Resmo, Mörbylånga
K. Br. d. 28/„ 1879.	med Mörbylånga köping,
	Vickleby, Torslunda, Glöm-
	minge, Algutsrum, Seger-
	stad, Gräsgård, As, Vent-
	Unge, Smedby, Södra
	Möckleby, Kastlösa........	5’7	6’5	17,184	26-4		1	17,184

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.

kom mun -

Af staten

HJ S3

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

kom mun -

Af staten

Anmärkningar.

b 2

3* 2*1

2,0001 500

2,500

2,000

500

: 2,500

— 2,000; 500 — 500 i 6,000

2,000

— i 2,000

b 1. h i 1,875

625 500

b(i.h)

1,875 625

b 1. h 11,875 625

500

b(l.h)

1,875 625 |

3,000

Kalmar räknas ej till distr.

2.500

500

3.500

Särsk. tjenstresor 4 ggr årl. j
till Högbv, Boda o. Källa |
socknar enl. K. Br. d.20/, i

1874.

| Borgholms stad räknas, så Isom

saknande stadslag, I
till distr.

2,500

Särsk. tjenstresor 4 ggr årl.
till Segerstads, Gräsgårds,
As, Ventlinge och Stora
Möekleby socknar enligt

K. Br. d. *L 1875.

Tab. N:o 1 (forts.). Läkareclistriktsindelningeu inom riket samt provinsial -

		i !	Distriktets	Ortens läkaretillgång.
i \| Provinsial- och distriktsläkares ! distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	landareal i____ C/9 1 C» 3 B g - ~ i < ? 3	folkmängd d. 3,/12 1880.	folkmängdstätbet på 1 qv.-kilometer.	Stadsbefolkning.	Antal praktiserande läkare.	Antal personer på hvarje läkare.
Blek Karlskrona. St. Lyckebv. K. Br. d. 21/, 1773. i » d. >8/,o 1836. » d. 2: 6 1884.	inge län. Kristianopel med Kristiano-pels köping, Torrum, Sturkö, Ramdala, Jerajö, Lösen, Augernm, Rödeby, Nättraby, Fridlefstad, Sill-höfda, Tving, Eringsboda	0-8	11 2	43,308	38-7	18,300	8	7,70$
Ronneby. St. Ronneby. K. Br. d. V,„ 1874.	Hoby, Oljehult, Hjortsberga, Förkårta, Listerby, Ede-stad, Backaryd, Ronneby med Ronneby köping......	6''2	7*i	20,874	3 T 9		2	13,437
Jemshög. St. Jemshög. ! K. Br. d. 27 6 1862.	Mörrum, Elleholm, Jemshög, Kyrkhult, Gammalstorp, Ysane, Mellby, länsdel af Sölvesborgs olandsförsaml., Hellaryd, Aryd, Asarum med Ringamåla.............	ilo	10 3	40,9.34	30 8	8,001	4	12,234
Kristianstads län. i Broby. 1 Hästveda, Osby, Losbult, 1 St. Broby. j Broby, Emislöf, Glimåkra, \| K. Br. d. 2I/\|2 1855. \| Örkened, Hjersås, Knis-linge. Qviinge, Gryt_______	8-7	0-9	25,103	25s		1	i , : 25,163!
Hessleliolm. St. Hessleholm. K. Br. d Va 1862.	Sörby, Gumlösa, Vinslöf, Näflinge, Mellby, länsdel åt Tjörnarp, länsdel af Norra Rörum, Brönnestad, Matte-röd, länsdel af Häglinge, Stoby, Sandby, Vankifva, Ignaberga, Finja, Börja, Röke, Torup, A karp, Vitt-sjö, Visseltofta, Verum, Fars torp......................	11-9	13-6	33,001	24s		1	1 33,001
Engelholm. St. Engelholm. K. Br. d. "/i 1816.	Länsdel af Konga, länsdel af Röstånga, Oderlj unga,Pers-torp, länsdel af Hishult, Fagerhull, Orkelljunga, Rva, Ostra Ljungby. Kell-na, Ossjö, Tosjö, Munka-Ljungby, Tostarp, Höja, Starby, Ausås, länsdel af Ströfvelstorp, Barkåk ra,			\|				i

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun		A	staten		Af kom- mun		A f	stat	e n
bostad.	O:	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings-1 penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	O: ö	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	Ch X p CD g g » £ H £2. ‘ 3 er? CD	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
!	2,000		500	i	2,500	bl.h	1,875	: 625!			2,500	(Karlskrona räknas ej till \ distr.
*
b	2,000	500	—	—	2,500	b(l.h)	1,875	6*25	500	—	3,000
b	2,000	—	500	—	2,500	b(l.h)	1,875	625	—	—	2,500	fKarlshamn och Sölvesborg \ räknas ej till distr.
b	2,000	500	—	—	2,500	b(l.h)	1,875	625	1,000	—	3,500
b	2,00C	50C	—	—	2,500	b (l.h	1,871	625	1 1.00C	'' —	3,501

(52

Tab. S:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt proviusial -

1		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och						>
distriktsläkares distrikt och stationer				o	o‘	C/2	3	Po tf*
! Kommuner inom distriktet.	ep		g	tS3 5	SB P-	SL	a-l < P
enligt nedan anförda		3		GC Pj	< P: ’i »	er ce •^3	PT P 2 pr	SO »"g
Kongl. Bref.		*“	! <	O	o- B £	pr P.	a •— • CD ce i-i	g pr §
		g		\ ■ M 1	aT a ''	ep	P CL, ro	3«
Kristianstads län (forts.).
	Rebbelberga, Förslöf, Gref-vie, Hjcrnarp, Torekov...	8-7	9-9	33,904	34-i
Klippan.	Gråmanstorp, Vedby, Bise-
j St. Klippan. \| K. Br. d. 14 „ 1862.	berga. Färingtofta, Stene-stad, Sönnarslöf, Qvidinge, länsdel af Broby, Björne-kulla, länsdel af Norra	4-2	4-8	17,747	37-o			*
	Andel af Bästads distr.:
	Vestra Kamp, Båstad med Båstads köping, Hot......	0-8	0-9	6,288	_
	Hela prov.), distr.	13 7	15 7	57,939	37-o	2,092	5	12,006 j
Ilastad.	Vestra Kamp, Båstad med
Öl er So cT o-	Båstads köping, Hot'' af
K. Br. d. ’710 1883.	Engelholms distr., samt Skuinmeslöf och Ostra Ka-
	rup af Halmstads distr. i	1 4	16	8,521	53-3

Kristianstad.	Näsnm, Jfvetofta, länsdel af
St. Kristianstad.	Sölvesborgs landsförs., J fö,
K. Br. d. 21 - 1773.	Kiabv, Vestra Ljungbv,
» d. «/i 1816.	Gualöf, Oppmanna, Vänga,
.» d. "/s 1853.	Österslöf, Fj el k inge, Nymö, Fjelkestad med Råbclöf, Gustaf Adolf, Rinkaby, Ahus, del af Nosaby, Va, Asum, Skepparslöf, Vestra Vrål», Ostra Vram, Ko-
	pinge, Lyngsjö, Espbult, Linneröd, Träne, Djurröd, Onuestad, Färlöf, Strö ...		1 1-2	43,744	39 1	9,203	5	10,589 \|
Brösarp.	Efveröd, Sönnarslöf, Vidt-
St. Brösarp.	skötie, Degeberga, Hufva-
K. Br. d. 1858.	röd, Maglehem, Hörröd,
» d. >5/,„ 1858.	länsdel af Svensköp, Raf-lunda, Brösarp, Mellbv, Hvitaby, Andramin, Elja-röd. S:t Olof. Fogeltofta,
	llörum........................	4*9	5’6	20.183	36o	—	1	20,183 i
Simrishamn.	Glemminge, Tostarp, Halm
St. Simrishamn.	menhög, Hannas, Hobv, In-
K. Br. d. %, 1846.	gelstorp, Valleberga, läns-							f
» d. ''V. 1875.	del af Stora Köpinge, Lö-	,						1

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner under 1886.

Af |
koru-j
mun !

Af staten

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

Af [
kom- i
mun i

Af staten

I W

1 • s*

Anmärkningar.

2,000 500

2,000

i 2,500

b), h

1,875

625

1,000

500

2,000

bl. hl 1,875

3,500

/Engelholin räknas e;
\ distriktet.

625

500 | — | 3,000

b(l.h)! 1,875

625

1,000

2,500

/Kristianstad räknas t
| distriktet.

3,500

till

''.i till

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial

Provinsial- och
distriktsläkares
distrikt och stationer
enligt nedan anförda
Kong!. Bref.

Kommuner inom distriktet.

Kristianstads län (forts.).

derup, Hörup, Onslunda,
Qverrestad, Smedstorp,
länsdel af Tryde, Spjutstorp,
Ullstorp, Bollerup,
länsdel af Ofraby, Benestad,
Ostra Herrestad, Ingelstad,
Borrby, Simris,
Nöbbelöf, Gladsax, Torn-,
marp, Jerrestad, Stiby,
Vallbv, Bolshög, Vemmer-j
löf ............................''

Malmölius län.

Helsingborg.

Br. d. 18/, 1866.

Höganäs.

Höganäs,

Br. d. »/* 1850.

Annelöf, Norrhvidinge, KellsNöbbelöf,
Torrlösa, Skref
linge, Reslöf, Ostra Karleby,
Bosarp, länsdel af
Konga, Ask, Billinge, länsdel
af Röstånga, Hallaröd,
Stehag, S:t Ibb, Qvistofta,
Glumslöf, Herslöf, Säby,
Vadensjö, Örja, Asmundtorp,
Tofta, Billeberga,
Tirup, Felestad, Norra
Svalöf, Välluf, Råhus, Helsingborgs
landsförs., Bårslöf,
Fjärestad, Frillestad,
Ekby, Häslunda, Risekatslösa,
Kropp, Mörarp, länsdel
af Broby, Väsby, länsdel
af Ströfvelstorp, länsdel
af Norra Vram, Bjuf,
Kågeröd, Halmstad, Sireköpiuge,
Ottarp............

Andel af Eslöfs distr.:
med Gullarp, Strö..

Näs

Allerum, Flenninge, Viken,
Höganäs, Brunnbv med
Arilds kap., Farhult, Jonstorp,
Välinge, Kattarp____

Hela prov.l.distr. I0‘5 12*0

Distriktets

landareal

8-0

0*3

2-2

5-5

9-1

o*3

2 *5

CCCfQ

o SB
£:

37,453

53,677

2,4°9

18,595

74,681

68''3

58"?

Ortens

läkaretillgåug

1,841 2

74-o

62-3 21,313 12

19,647

7,999

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat.

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

Löneförmåner under 1886.

Anmärkningar.

Simrishamn räknas ej till
distriktet.

/Helsingborg o. Landskrona
\ räknas ej till distriktet.

Tab. N:o 1 (forts.). Läkaredistriktsindelningen inom riket samt proviusial -

Provinsial- och
distriktsläkares
| distrikt och stationer
enligt nedan anförda
Kongl. Bref.

Kommuner inom distriktet.

Distriktets

landareal

ti 3

GO(jq

Ortens

läka re tillgåno:

Malmöhus län (forts.).

Hörby.

St. Hörby.

K. Br. d. 29/„

1861.

Malmö.

St. Malmö.

K. Br. d. 21/7 1778.

Fnlltofta, Östra Espinge
Hörby, Lyby, Östra Sallerup,
länsdel af Svensköp.
länsdel af Norra Korum,
länsdel af Tjörnarp, Södra
Ro ruin, länsdel af Häglin
ge, Hör, Munkarp, Bosjökloster,
Strö, Skarhult,

Gårdstånga, Skeglinge____

Andel af Eslöfs distr.: Bor

lunda .......................

Andel af Löberöds distr.:
Högseröd, Harlösa, Ham
marlunda, Gudmuntorp
Harfva, Holmbv...........

Hela prov.1.distr.

Ingelstad, Östra, Grefvie, Mel*
lan-Grefvie, Akarp, Gessie.
Eskilstorp, Arrie, Hököpinge,
Tygelsjö, Klagstorp.
Bunkeflo, Hyllie, Fosie,
Lockarp, Husie, Vestra
Skreflinge, Särslöf, Sallerup,
Oxie, Törringe, Glostorp,
Halsberga, Sandby,
lgelösa, Vestra Odarslöf,
Stäfvie, Lackalänga, S:t
Peters kloster, Nöbbelöf,
Hoby, Hastad, Borgeby,
Stångby, Vallkärra, Dalby,
Bonderup, Fjelie, Flädie,
Lunds landsförs., Stora
Råby, Bjellerup, Efverlöf,
Veberöd, Blentarp, Gödelöf,
Lyngby, Genarp, Knästorp,
Tottarp, Kyrkheddinge,
Esarp, Bara, Mölleberga,
Görslöfs kyrkoby,
Bnrlöf, Stora Uppåkramed
Flackarp, Brågarp, Nefvishög,
Hy by, Bjershög, Lomma,
Remmarlöf, örtofta,
Lilla Harrie, Stora Harrie.

4''6

0’i

o*3

0‘i

1’5

Ö''0

(»•9

18,505

648

8,546

35''4

27,789! 40-5

13,894

läkarnes löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat. 67

Löneförmåner under 1886.

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

kom-

mun

Af sta

ten

kom-

mun

A f

sta

ten

jao

oq ^
O; r;
<-i''

O p:

»-p oq''

►O

a 2
o c

H-. 09

Summa i

*►3 er
ep o

^ p~

et O

O »

S.crä

pao

»■<

><5

3 ec

C O
—. oo

Summa i

Anmärkningar.

er?

B »IT.

5* ®

aq g

bgörings-

Qgar.

££ ®

D S

B* 2j

oq 2.

P D

r* Oq

Oq qq

tu O;

*1 \2.

C/q

• sb

2,000

—

2,000

b(l.h)

1,875

625

—

2,500

Tab. If:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal		Bo i-tj O	co	> B	Antal personer på hvarje läkare.
distrikt och stationer enligt nedan anförda Kongl. Bref.	Kommuner inom distriktet.	gammal qv.-mil.	B *< hO < B	B >-* B Co er? co e* M to	lkmängdstäthet 1 qv.-kilometer.	fcadsbefolkning.	C3 ^ ro » w-(i • CD CE B O-i O
Malmöhus län (forts.).
	Virke, Hög,Keflinge, Vestra Karlebv, Saxtorp, Söder-hvidinge, Dagstorp, Barse-bäck, Hofterup, Lydde- köpinge ...................... Andel af Eslöfs distr.: Vestra Sallerup med Eslöfs köping Andel af Löberöds distr.: Silfåkra, Refvinge, Helle-st.ad............................	8’9 0-3 °''S	10 2 °’3 0''6	64,107 4443 2,461	62''9	*
Svedala. St. Svedala. K. Br. d. 6/5 1386.	Svedala, Skabersjö, Kärrs-torp ...........................	0-7	0*8	5.295	66'' 2
Hela prov!.distr.	104	Ilo	76,006	63 9	52,358	30	4,301
Eslöf. St. Eslöf. K. Br. d. u 5 1866.	Vestra Sallerup med Eslöfs köping, Näs med Gullarp, Strö, Borrlunda.............	°''7	0-8	7,200	900
Asur». St. Asutns socken. K. Br. d. 1865.	Brandstad, Asum, Löfvestad, Öved med Skartofta, Van-*stad, Tolånga, Ilstorp, Björka, Rödinge, Ramsåsa, Östraby, F ren n in ge, Voll-sjö, Kärrstorp, Långaröd, Söfde, Södra Villie, Nöb-belöf, Sjörup, Katslösa, Balkåkra, Snårestad, Skår-ig, Tranås, länsdel af Tryde, länsdel af Öfraby med länsdel af Stora Kö-pinge, Störa Herrestad, Borrie, Öja, Hedeskoga, Söfvestad, Bromma, Ilöge-stad, Baldringe, Bjeresjö.. Andel af Löberöds distr.: Vesterstad, Våmb..........	7-o °’5	8*0 o-6	41,824 2,816	52'' 3
	Hela prov.1.distr.	7-5	8*6	44,640	52''1	7,025	7	7,381
Löberöd. St. Löberöd. K. Br. d. 30/; 1886.	Högseröd, Harlösa, Iiammar-lunda, Gudmuntorp, Hurf-va, Holmby, Silfåkra, Ref-vinge, Hellestad, Vester-stad, Våmb ...................	z-3	2-6	13.823	J2''6

läkames löneförmåner under 1886 och enl. den af komiterade föreslagna stat. 611

Löneförmåner under 1886.	Löneförmåner enligt komiterades förslag.
Af kom- mun	Åf staten	Af kom- mun		Af	sta	ten
bostad.	Os a	ålderstillägg.	tillfälliga tjenst- göringspenningar.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	bostad eller hyresersättning.	Ot a	tjenstgörings- penningar.	ålderstillägg.	fixa tjenstgörings- penningar.	Summa aflöning. Kr.	Anmärkningar.
—	2,000	500	—		2,500	b 1. h	1,875	625	1,000	—	3,500	f Malmö och Lund räknas \ ej till distriktet.
b	2,000	—	—	—	2,000	b(l.b)	1,875	625	—	—	2,500	/Ystad räknas ej till di-\ striktet.

Tab. Jf:o 1 (forts.)- Läkaredistriktsindelningen inom riket samt provinsial -

		Distriktets	Ortens läkaretillgång.
Provinsial- och		landareal				>
distriktsläkares					i”o’	02	B
distrikt och stationer	Kommuner inom distriktet.	cre »		3	^ p B	to a-	so	B-g.
enligt nedan anförda Kongl. Bref.		3 3 p	D *-5 <	b-L b GOCR CO Cla Pp,	•T = tv®? O-i	er CE o5 PT	präktig Åkare.	JO — •I
		qv.-mil.	1 3	u	3 £i CE £5-	B* ep	CD -1 B S Oj CE	Sr* 5 g CE **
Malmöhus län (forts.).
Anderslöf.	Simlinge, o Hemmingsdynge, Södra Aby, Ostra Torp,
St. Anderslöfs socken.
K. Br. d. 3% 1861.	Lilla Isie, Espö, Klags-torp, Kellstorp, Lilla Be-dinge, Gerdslöf, Önnarp, Tullstorp, Svenstorp, Östra Vemmenhög, Vestra Vem-menhög, Skifarp, Grönby, Anderslöf, Gustaf, Skanör, Falsterbo.....................	2-6	3-o	20,609	69-4
Trelleborg.	Hammarlöf, Vemmerlöf, Trel-
St. inom Skytts härad,	leborgsIandsförs.,Maglarp,
f. n. Trelleborg.	Tommarp, Skegrie, lteng,
K. Br. d. s,/8 1839.	Störa Hammar, Håslöf, Bodarp, Hvellinge, Fuglie, Vestra Alstad, Fru Alstad,
	Bösarp, Gylle, Kyrkokö-
	pinge, Stora Slågarp, Lilla Slågarp, Dalköpinge, Gislöf	18	2'' i	•5.358	74''7
S kurup.	Skurup, Slimminge, Örsjö,
St. i Skurups socken. K. Br. d. *•/• 1869.	Solberga, Hasle-Bösarp...	0''7	O''8	7,224	90-3

	Hela prov.!.disk.		5-8	43,191	74*i	2,307	4	11,374

läkarnes löneförmåner under 1886 ock enl. den af komiterade föreslagna stat,

Löneförmåner under 1886.

Löneförmåner enligt komiterades
förslag.

kom-

mun

Af staten

kom-

mun

A t

staten

bostad.

ålderstilläg.

Co-

rC p?
cd St

*3 Cfq

a> p

o Ä

CT3 °

p ?t-

7* 1

fixa tjenstgörings-

penningar.

Summa aflöning.

Kr.

bostad eller

hyresersättning.

tjenstgörings-

penningar.

ålderstillägg. 1

fixa tjenstgörings-

penningar.

Summa aflöning.

Kr.

Anmärkningar.

—

(Skanör och Falsterbo sakna
< stadsläkare, hvarför de
( räknas till distriktet.

2,000

500

2,500

b(i.h)

1,875

625

1,000

3,500

(Trelleborg räknas ej till
\ distriktet.

Tabell

Tillgången på läkare inom länen i fbr -

	Landareal.	Landtbefolkning

		1			befolk-
	Gammal	Ny
	qv.mil.	qv.mil.	Antal	1 qy.-kilo-	ning.
				1 meter.
Norrbottens län	855-t	977-0	85,304	0''9	5.457
Vesterbottens »	471-5	538-6	102,740	1*9	3,695
Vesternorrlands » .	203-5	232-5	154,709	6*7	14,486
Jemtlands »	414-s	473-2	80,769	1*7	2,854
Gefleborgs » ........................	155-8	178’0	147,569	8-3	31,159
Kopparbergs » .......................	243-s	278-0	180,910	6''5	9,223
Vermlands » .	152-7	174-5	252,669	14-5	15,748
Örebro » .......................	72-4	82-7	165,732	20-o	16,531
Vestmanlands »	56’8	64-9	110,669	17''i	17,822
Uppsala »	44-8	51-2	92,799	18-i	18,220
Stockholms » ..	(15-o	74''S	140,354	18-9	6,667
Södermanlands » ........................	54''9	62''7	130,358	20-s	16,828
Gotlands »	26-9	30-7	47,746	15-6	6,922
Östergötlands » ..	87-5	100-o	223,920	22-3	43,213
Skaraborgs » ........................	70-9	81-o	240,099	29-6	17,843
Elfsborgs » ........................	104-3	119-1	272,613	22’9	16,334
Göteborgs och Bohus »	42’9	49-i	173,046	35-2	11,667
Hallands »	41''7	47-7	120,117	25-2	15,182
J önköpings »	92-8	106-0	175,880	16''6	20,391
Kronobergs »	78-3	89-4	164,801	18-4	4,;t35
Kalmar »	95-5	109-t	220,538	20-2	24,567
Blekinge »	25''3	29-o	111,176	38''3	26,301
Kristianstads » ........................	54-9	62-7	217,483	34-7	13,136
Malmöhus » ..	41’o	46''8	266,307	56-9	83,003
Norrland..............	2,100	2,399	571,091	2-4	57,651
Svealand...............	690	788	1,073,491	13-6	101,039
Götaland ...	762	871	2,233,726	25-7	283,494
Hela riket	3,552	4.058	3,878,308 j	9-6	442,184

Anm. I denna tabell ingår icke folkmängden i Stockholm och Göteborg.

N:o 2.

hållande till dessas areal och folkmängd.

Provinsialläkare.	Provinsial-	och di-	Praktiserande
striktslä	kåre.		läkare.
	För hvarje läkare		För hvarje läkare		För hvarje läkare
Antal.	ny qv.mil.	folk- mängd.	Antal.	ny qv.mil.	folk- mängd.	Antal.	ny qv.mil.	folk- mängd.
7	140- o	12,186	7	140-o	12,186	10	97-7	9,076	Norrbottens	län.
6	89'' 8	17,123	6	89-8	17,123	10	53''!)	10,644	Vesterbottens	»
7	33'' 2	22,101	9	25''8	17,190	16	14-5	10,575	Vesternorrlands	n
7	67-6	11,538	7	67-e	11,538	10	47-3	8,362	Jemtlands	»
5	35''c	29,514	11	16''2	13,415	21	8''5	8,511	Geheborgs	»
6	46''3	30.152	12	23-2	15,076	16	17-4	11,883	Kopparbergs	»
9	19-4	28,074	12	14-5	21,056	19	9-2	14,127	Vermlands	»
5	16-5	33,146	11	7-5	15,067	19	4-4	9,593	Örebro	»
3	21’C	36,890	4	16-2	27,667	18	3-6	7,138	Vestmanlands	»
4	12-8	23,200	7	7-3	13,257	19	2-7	5,843	Uppsala	»
5	14-9	28,071	10	7-4	14,035	17	4-4	8,648	Stockholms	»
8	7-8	16,295	8	7-8	16,295	18	3-5	8,177	Södermanlands	»
3	10-2	15,915	3	10-2	15,915	5	6-1	10,934	Gotlands	»
6	16’7	37,320	13	7-7	17,225	30	3*3	8,904	Östergötlands	»
3	13''5	40,017	7	11-6	34,300	20	4-i	12,897	Skaraborgs	»
8	14-9	34,077	9	13-2	30,290	17	7''0	16,997	Elfsborgs	»
6	8-2	28,841	9	5''5	19,227	24	2-o	7,696	Göteborgs och Bohus	»
3	15-9	40,039	3	15''0	40,039	12	4''o	11,275	Hallands	»
6	17-7	29,313	8	13-3	21,985	18	5''9	10,904	Jönköpings	»
4	22-4	41,200	4	22-4	41,200	10	8*9	16,973	Kronobergs	n
9	12-i	24,504	11	9-9	20,049	22	5*o	11,141	Kalmar	»
3	9''7	37,059	3	9*7	37,059	14	2-i	9,820	Blekinge	n
6	10*5	36,247	8	7-8	27,185	15	4''2	15,375	Kristianstads	»
5	9-4	53,261	11	4*3	24,210	55	0-9	6,351	Malmöhus	»
32	75-o	17,847	40	60- o	14,277	67	35''8	9,384	Norrland.
40	19''7	26,837	64	12-3	16,773	126	6''3	9,322	Svealand.
65	13-4	34,365	89	9-8	1 25,098	242	3-6	10,402	Götaland.
137	29 (;	28,309	\| 193	i 21-0	20,095	435	9-3	9,932	Hela riket.

Tabell

Förteckning öfver åtskilliga extra provinsialläkaredistrikt,

L a a.	Pvovinsiallä	karedistriktets	Bet ut-
namn.	areal i qv.-mil.	folk- mängd.	namn och station.
Norrbottens....................................	Piteå.	204-5	21,113	Arvidsjaur.
Vesterbottens..................................	Umeå.	44-9	24,254	Vännäs.
	Skellefteå.	53-2	26,612	Korsjö.
	Lycksele.	187-1	11,911
Vesternorrlands...............................	Örnsköldsvik.	55-2	34,299	Anundsjö
				eller station vid
				jernvägen.
Kopparbergs...................................	Leksand.	31-9	36,388	Rättvik.
Örebro..........................................	Örebro.	24-7	70,066	Hallsberg.
	Asker sund.	9-6	24,493
Vestmanlands.................................	Vesterås.	41-3	86,683	Tillberga.
Elf9borg3.......................................	Gunnarsnäs.	8-7	24,236	Högsäter.
	Venersborg.	14-3	55,073

N:o 3.

hvillca kunna antagas komma att framdeles bildas.

			Återstående	p ro vin sial-
brutna extra provinsiallakaredistriKtets		läkaredistriktets
		folk-	areal i	folk-
kommuner.	qv.-mil.	mängd.	qv.-mil.	mängd.	namn.
	163-9	4,516	40-6	16,597	Piteå.

Vännäs och Degerfors..............—	29-9	8,640	15-o	15,614	Umeå.
Norsjö frän Skellefteå distrikt samt	91-9	6,569	37-7	23,344	Skellefteå.
Sorsele och Mala från Lycksele distrikt.			110-7	8,610	Lycksele.
Nätra, Siden9jö, Skorped o. Anundsjö	31-5	13,312	23-7	20,987	Örnsköldsvik.
Rättvik, Dådran, Bing9jö, Boda och	17-3	13,121	14-6	23,267	Leksand.
Ore.
Hardemo, Ekeby, Sköllersta, Asker,	7-o	25,650	18-9	48,649	Örebro.
Lännäs, Rumla, Hallsberg från Örebro distrikt samt Viby från Askersunds distrikt.			8-4	20,260	Askersund.
Torstuna, Härnevi, Österunda, Sim-	13-4	28,978	27-9	57,705	Vesterås.
tuna, Altuua, Fröshult, Tärna,
Norrby, Rumla, Kila, Sala, Mö-klinta, Hubbo, Tillberga, Björksta, Tortuna, Sevalla, Fläckebo, Han-ker, Romfartuna, Skultuna.
Högsäters, Rännelanda, Råggärd, Ler-	6-2	14,772	5*5	16,131	Gunnarsnäs.
dal och Jerbo från Gunnarsnäs di-
strikt samt Torp, Norra Ryr, Färge-land och Ödeborg från Venersborgs			11-3	48.406	Venersborg.
distrikt.

Talj. N:o 3 (forts.). Förteckning öfver åtskilliga extra provinsial -

Län.	Provinsi alla	karedistriktets	Det ut-
namn.	areal i qv.-mil.	folk- mängd.	namn och station.
Jönköpings .....................................	Eksjö.	16-9	33,571	Tranås.
	Gislaved.	19-o	29,328	Unnaryd.
Kronobergs....................................	Ljungby.	22-2	43,383	ZJnnaryd.
	Ekeberga.	19-5	28,923	Emmaboda.
	Vexla.	26''i	63,605	Vieslanda.

läkaredistrikt, hvilka kunna antagas komina att framdeles bildas.

brutna extra provinsialläkaredistriktets	Återstående provinsial-läkaredistriktets
kommuner.		folk-		folk-
qv.-mil.	mängd.	qv.-mil.	mängd.	namn.
Säby, Linderås, Trehörna, Lomaryd, Frinnaryd och Adelöf.	4*8	11,823	12-1	21,748	Eksjö.
Unnaryd, Femsjö, Färgaryd, Jälum-tofta från Gislaveds distrikt samt Lidhults och Odensjö från Ljungby distrikt i Kronobergs län.	4’5	7,071	16-o	24,460	Gislaved.
(Jemför sid. 75.)	—	—	20-7	41,180	Ljungby.
Vissefjerda (länsdel), Långasjö, Lju-der och Algutsboda.	5*o	11,533	14''5	17,390	Ekeberga.
Vieslanda, Blädinge, Virestad, Vestra Torsås, Härlunda, Stenbrohult och Skatelöf.	8-5	22,019	17-e	41,586	Vexla.

Tabell

Af komiterade ifrågasatta jemkningar mellan provinsial -

	P rovinsialläkaredistriktets	Föreslagna jemkningar
Län.				De öfverflyttade kom-
	namn.	areal i qv.-rail.	folk- mängd.	Namn. \
Norrbottens ..........................	Haparanda. Paj al a.	28 s 221-2	10,570 7,169	Öfver-Torneå socken öfver-föres till Pajala distrikt, hvars namn ändras till Öfver-Torneå.
Vesternorrlands......................	Bodum. Sollefteå.	42-i 27-9	11,552 22,294	Edsele socken öfverföres från Bodums till Sollefteå di-strikt.
	Torp.	—	—	Stationen flyttas från Frän-stad till Ange.
Kopparbergs..........................	Falu. Hedemora.	26''7 13-2	40,168 29,260	Stora Skedvi socken öfver-föres från Falu till Hede-rn ora distrikt.
I Örebro ................................ Vermlands............................ Vestmanlands........................	Karlskoga. Visnum. Vesterås. Våla.	10-6 7-3 41-3 5o	24,483 16,302 86,683 7,689	Nysund (länsdel) öfverföres till Visnums distrikt i Vermlands län. Huddunge. Hvittinge, Vestra Löfsta och Enåkers s:r öfverföras från Vesterås till Våla distrikt. Stationen flyttas från Lak-bäck till Rödje bro på grän-sen mellan Nora och Hud-dunge socknar.
Stockholms...........................	Östhammar. Norrtelje.	15-9 13-3	27,036 29,159	Närdinghuudra härad öfver-föres från Östhammars till Norrtelge distr.
Södermanlands ......................	Stora Malm.	—		Stationen flyttas från Karlsro till Katrineholms jern vägs-station.
Gotlands ..............................	Vishy. Hemse.	10-2 7-7	19,969 16,017	Ardre, Kliute och Fröjels s:r öfverföras från Visby till Hemse distrikt.

N:o 4.

läkaredistrikt samt flyttningar af provinsialläkarestationer.

och flyttningar.	Provinsialläkaredistriktets storlek efter jemkningen.	Anmärkningar.
munernas
Areal i qv.-mil.	Folk- mängd.	Areal i qv.-mil.	Folk- mängd.	Namn.
12-8	2,942	15-5	7,628	Haparanda.
					(Tjenstresor pa statens bekostnad 1 gång
		234-n	10,111	Öfver-Torneå.	< hvar eller hvarannan månad till Pajala
					\| och 2 gånger årligen till Vittangi.
3-4	1,507	38-7	10,045	Bodum.
		31-3	23,801	Sollefteå.
—	—	—	—	Torp.
1*8	3,563	24-9	36,605	Falu.
		15-0	32,823	Hedemora.
1-5	2,513	9-i	21,970	Karlskoga.
		8-8	18,815	Vistium.
4*2	7,367	37’i	79,316	Vesterås.
		9*7	15,056	Våla.
1 5''2	8,741	10-7	18,295	östhammar.
1		18-5	37,900	Norrtelge.
—	—	—	—	Stora Mahn.
0‘9	2,392	9-3	17,577	Visby.
		8-6	18,409	Hemse.

Tab. N:o 4 (forts.). Af komiterade ifrågasatta jemkningar mellan

				Föreslagna jemkningar
	Provinsialläkaredistriktets
Län.				De öfverflyttade kom-
	namn.	areal i	folk-	Namn.
	qv.-mil.	mängd.
	Gunnarsnäs.			! Stationen flyttas till Melle-

				ruds jernvägsstation.
Skaraborgs ...........................	Lidköping.	11-4	46,479	Från Lidköpings distr. öfver-
	Mariestcid.	1-2-4	42,212	föras Forshem, Fullösa och Vedums socknar till Ma-
	Namn.	10’3	42,473	riestads distr. samt Fyr-unge och Tråvads s:r till
				Naums distrikt; hvaremot från Mariestads distr. Gö-
				tene, Vättlösa och Ledsjö socknar öfverföras till Lid-
				köpings distrikt. Stationen i Naums distr. flyt-
				tas till Vara jeruvägssta-tion.
Kronobergs...........................	Vexla.	2ö''i	63,605	Dädesjö, Sjösås, Dref och !
	Ekeberga.	19-5	28,923	Hornaryd öfverföras från Vexiö till Ekeberga di-strikt.
Kalmar.................................		15-o	40,822 26,433	Arbv och Hagby socknar öf-verföras till Söderåkra di-strikt, hvaremot från So-
	Söderåkra.	8-o
				deråkra till Kalmar di-strikt öfverföres Oskars socken.
Blekinge ..............................	Jernsko g.	9-o	40,934	Till Jemshögs distr. öfverföres j
				från Kristianstads distrikt i Näsums socken.
	Kristianstad. Brösarp.	9-8	43,744 20,183
	4-9	verföras från Brösarps di-strikt Everöds och Sön-
				narslöfs socknar.

provinsialläkaredistrikt samt flyttningar af‘ provinsialläkarestationer.

och flyttningar.	Provinsialläkaredistriktets storlek efter jemkningen.	Anmärkningar.
munernas
Areal i qv.-mil.	Folk- mängd.	Areal i qv.-mil.	Folk- mängd.	Namn.
—	—	—	—	Gunnarsnäs.
0''7	3,458	11-0	43,700	Lidköping.
0-2	1,602	12-6	43,389	Mar iest ad.
0-5	2,281	10''5	44,075	Namn.
2-4	3,542	23-7	60,063	Vexiö.
		21-9	32,465	Kkeberga.
1-8	4,968	13-8	37,903	Kalmar.
0’6	2,049	9''2	29,352	Söderukra.
0-9	2,855	9-9	43,789	Jemshög.
0-2	711	9-6	43,033	Kristianstad.
0*7	2,144	4*2	18,039	Brösarp.

Tabell N:o 5.

Användningen af anslaget till farsoters och smittosamma sjukdomars
botande under åren 1876—1885.

År.	Utgifter för läkares sjuk-resor.	Utgifter för provinsial-läkares vikarier.	Medikamenter till mindre bemedlade sjuke.	Summa utgifter.
	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
187G........................	30,873	59	24,292	37	9,469	47	64,635	43
1877 ........................	27,606	4	20,426	60	9,507	32	57,539	96
1878........................	27,945	45	25,067	7 5	8,633	50	61,646	70
1879........................	37,709	G8	31,310	62	9,456	60	78,476	90
1880........................	39,964	72	29,370	18	13,589	79	82,924	69
1881........................	45,113	32	26,101	18	13,375	94	84,590	44
1882.......................	51,894	86	22,627	13	13,491	30	88,013	29
1883 ........................	55,317	69	23,781	21	16,620	26	95,719	16
1884........................	54,278	10	27,315	48	14,302	99	95,896	57
1885........................	61,519	99	32,600	16	15,225	15	109,345	30

Tabell N:o 6.

Antalet döde och lefvande läkare enligt den »Förteckning på svenske
läkare», som på medicinalstyrelsens befallning årligen utgifves, samt
öfver antalet legitimerade läkare enligt medicinalstyrelsens
matrikel, allt för de sista 25 åren (1862—1886).

År.	Döde under år	Legitimerade under år	Lefvande vid slutet af år	Förändringar under 5-års-perioden.
1861 ............................. ...	—	—	485
1862.................................	7	10	500
1863.................................	10	17	512
1864 ................................	10	29	525
1865.................................	12	BO	509
1866..................................	22	29	546	+ Öl
1867 .................................	14	28	563
1868................................	19	32	570
1869...............................	9	32	594
1870.................................	16	23	599
1871 ...............................	14	13	599	+ 53
1872 ..............................	22	12	590
1873................................	8	12	594
1874..................................	15	24	604
1875.................................	19	12	596
1876.................................	12	16	598	— 1
1877.................................	14	24	609
1878.................................	14	24	618
1879.................................	16	• 23	625
1880.................................	14	22	632
1881.................................	25	26	634	+ 36
1882................................	22	30	653
1883.................................	14	32	660
1884.................................	12	30	678
1885.................................	15	41	703
1886.................................	12	39	728	+ 94
Summa	307	010	+ 243	+ 243

Under åren 1882—1886 har läkarnes antal sålunda ökats med 50 %.

Tabell N:o 7.

Antalet medicine studerande i Uppsala och Lund under åren 1862—1886
och vid Karolinska institutet i Stockholm under åren
1872—1883.

0 År.	Upp	sala.	L u	n d.	Karolinska insti-tutet.
Vår.	Höst.	Vår.	Höst.	Läsåret.
1862..................	108	122	30	35
1863..................	123	114	29	35
1864..................	105	87	35	36
1865..................	85	88	30	32
1866.................	90	91	31	30
1867..................	93	98	36	30
1868..................	92	90	33	36
1869..................	85	89	40	39
1870..................	87	103	29	27
1871..................	105	123	26	30
1872..................	134	145	32	33	1871—72......	74
1873 ..................	155	174	33	33	72—73.......	88
1374...................	163	154	31	36	73—74.....	100
1875..................	151	157	44	44	74.....75......	132
1876..................	152	172	45	56	75—76......	142
1877 ..................	182	180	61	57	76-77......	147
1878 ..................	181	184	62	64	77- 78......	167
1879..................	179	178	68	63	78—79......	182
1880..................	189	193	62	72	79-80......	218
1881..................	189	178	64	76	80-81......	258
1882..................	188	206	78	85	81—82......	276
1883 ..................	205	196	90	89	82—83......	300
1884..................	213	'' 228	92	93
1885..................	260	245	104	121
1886..................	275	273	139	130
Förökning...........	159	102		226
Motsvarande.........	138 %	314		305 %

Xnbosti*

•Ibrskm R

1/älselyen

/Kari?''10

^tn ±QS}.

‘kW VA.

iXtost,

-T&.OSVO

LV>C

Maun»

Kareft

* (f/b ten.-

KWlfcoti

Qdowoma,

Tamas

euAifc

P M A R

rp^COtäO

''-xcvxUv

laA

itrtoc^

Sopa?

]Hupm»”a>

J^tivuojfio

L\\a^d

.ÖiofctH

MfttuiW£

nära

Sqvapp*lV

Parakka

aro

?ö''rstiuL -f^''

^OjR.Ö;St

^VX^W

\ O t 1V;

FÖftlcn
Hvitrik 1

Landeri

Gryto:

[Uivare

% nVlov

vKvikkjokh

■''gT? ^vwi^''

|OM\nvt\»a*N

Skråfri*»

jf/hjins

JvyVWYC ^

''"Xfokkm"

Slejp/ias

Bodö#

r^v4 ^5«»

mi^rt i n v Q

: -V r

Kou oka

Hestmandö

4o%

Tränen

meker

Loviuu

Arfölfström

T\ovw

Asvar

Husb?t

Monn av .

D omiäxöC^.

''tertial

y-Zcrfori

Xj^^ywxvö

4>,. ¥

\Y / V S& O!

\owu\

vv\\xv

+JjfäwoWi

Stortok*’

.mildra

duk**

^Vov

‘fata rf

tana

$*\©V

#>NV

Avfcrikiri ‘4rT7/
k Vittja

ponrfors

/Sdf''fe* fjäll

Vegfen p
Brönö-W/J

zz^wd

i,!tatteu

.Syren

/i SUW&TS

Xhtss/ön

SSH»

^ALeakär

Dikanas k

s\ OY % H’W OlXV

^Drndulc/t

Luspftobii •

kuttra om tik k .

irkselt

ernejy

KuU

Xoyrivkj

kiVorsjp

''-N

NVlV

yf?srik *

dlettealii

kattis t t\a a
tXorrbrirk

Skanshofm

XDisbacks k

Miiltlrhnh

I ''étU&Fyr

ffiiiskselc ^
{fj a Insjö j

M«lw‘vik

Yrbonank

PPM

»Wvrfvl*''*

(finger

/\p (*nT5tfxv VAs’

llastle I I

v 6U/m*e^e\

\ tat ,

M D A L ''E+

^ £\?hnnhorfa

i brrts/örs(+

(d <.aV«''v

X*1

yj)tyerfors

pSörli,

>771 ör

mlmebotln

7m isfors

,StTjäae^äg|

folmön

mpsftul

MHbiiikjM^liviH^j

>e? itölrnsund G

YX*a

Tanger

Röv/uibrs

rdrista ils<

i&Ka/l

llotvouf
®Zmvr «?£&»*&

i+Jrfäbo ''-------

»undsunda
\iswtv

D A L EW.

Sr flen sp

i* Selbr»

Kyrktis''

ISTCRSU

p75:x jjfrP?-

\+ 8u«?*{N

V^ZakJvi Vihv9.rra

''viken

L EP /\f

lerimgr"

.SiHrr

*nu/ijrupe \^''Ut
Kont/ens Jfn/KiC

[eiäsö

3/essfint

i>\m -*’

förste.

Kviktie

Hillhafs f\ ?

Jtöros1

wtv

Rättm

näerö

ytmått T,
So rföre

~ Öfver

LEN

l^Tämö

ioaJtytrirm

oeila7

ris Öl1.

Wexvxvu

Flfros

-Hälsats-.

Meridtden

\Slfa emu tiger
\4f*S locka -

Liflhtirdtil

Ström

fana t]
yiJlerii

O R S A

[ornKlaiulet

mager

~Xorrrrfr

^Trysrl **

''öderhamn^

^O.ve/i

gsund
Va rid a me

Ulf/fila l

Rå/lfa

Amvt

* Skog \WrLr/t/ier

i tält hus ^

O.r/jerg

Axm arL,

la benarer

Cnuidsel

w/»j

Svärta ili

\färn (A

''yrnife/Ljjp

A«S''i7/arisTorst>

feauiiSs''*1

Senrdsjö\

7-C/V %

Forsbarhi

•''tA-e/i

[Falun;

\opj)arl>ri

''/närby

avvvn

Orfalc/i

/fart (al.

LAN D

r,öfsta

t.TuntiW+

Rofye®

Hedesurufa

3c»iiL>t«*v

Ti/ster

POrfale

l em or*

»H2 sjvin

/ WK E

Irislefianm

£addo

Sa/stti

fo/neM

?.Koppf

KARTA

DEN 31 DECEMBER 1886

Upprättad af den för granskning af upp gjordt
förslag till instruktion för provinsialläkare med
flere läkare i nåder utsedda komité.

NORRA DELEN.

Skala 1:2,000,000.

^edriit/enj jS

Mai''»111

0 (Jaadarne

Vv V S.V-VLV, ''S

Te öken förklarin g

I 1 Röd rektangel utmärka• proc läkare distriktets

namn och station.

__ Rodd streck utmärka- di strikt!åkare distriktets

namn och station.

□ Råd rektangel\ med riidt streck utinärTur,
ait ed prat: /äkaredis/rikt och ett di,
strikiläkaredistrikt hafva samma
namn och station .

I I Svart rektangel utmärker prov läkaredistriktets
station, der denna har annat
namn än distriktet.

_Svart streck utmärka- distriktläkare -

distriktets station, der denna har an -nat namn än distriktet.

Gen,Stab. Lit. Anst. Stockh.

\Kabinelu\

fiusOrv

Finngrunden.

•(Vardal

\+Land

*Sotiä,Magt

■KRomfdaL

ymkårn

+A/is

inåt*

Hof*■''

tneéfcrs

f V

Eifkameö

''da/em

''''lodad

^\,.Orskär

Urniet

Gran

I jGrundkalledrund''

VjdsvoléL \

v» :

^Jcevnaker

yjjTolftitf

tesnas*

''Ss ''Öl ä

Understen.

Qx ''A yYc W; .''

Så/n/lfÉdP^

Ström

östm*

Nannestad{

vrfmxberef

UUfori

>ng*vi

(rfer drum

’dr/)

lensaker

k\ *K

Jfftteddft +

Sörum

.(rusta

^Grisslehamn,

ityints.

tdsmoA

Urskog

»TIANIA.I

Wcesoaden.

fV-:A jfuiiktbri

!() •

foderbv.

''ikiUitiÅ

•holma

i Chris rineht

Snebak

»t. T° "''V. «•

■ca

Di''öbä

flagga #•»

Jernok

(Muffbyt.

, Prosit ni

tr./Ö-ir

4JSutM|V

Spydebérgi

^ \ säpMwtevJ''.'' ‘axSIffi+Iw ,

l’Af ''^Örlf/I.iältt A fl-Ufldtli.

inrusiö\d

Knif!

Markört

P/SJ/slsT ), r

''GVofs^t

yWifaler

Tdtuna

''C'' ,

Xorrs-undeit

Lösen

AUstr/inöå f&Foré

yRakkestnd.,

''Frövi

pk$br

K/öösko,

\ fe

Onjtoe■

OM -

tmtn*

£indh.olrn

tk/ebcrgS

Ärrenar

A\jh

fart*.

ö\Göksltolm^
mds > **. ^

tudda

(ellos tf

+JM''

'' #?fe

1^7V<

Kvald ernå

■Jtrldide

Konts-afen
I dforsvik.

''ffritlsenul

\j)O.Vt\V

^ I \i

!tröpistadc

laltMtn

JCosteröarne -

Köldå

Amorf

In sko d

Kafle.

feru liv,

Lurörv\

J.e/rlaC

Kronträd

deruti

(rlvbbestaefy -

‘YJw&ox

•"ÄtvY^ jävÄ-tw 0*

^Landsort

XjKällands Ö

QrJvtte/\rlad (ister,
''yfdj r KSnsåtentd.

< Kina ek/ute fFjk i]
jW r JfedelpMia Tf II
Wu/rnr/sbg , l.,ofh/,*öö* +

\tda( ''WésterplfSpn&ålL

(frinstud rffnburg

St J/dr/

Wdderöartte

fohljdtad

|poo

G,stad

haen~ki^2
r€%Äl-Äpiug+[^i+iK^W.W/^

] StC - - -'' -''

g~''6Zöfstaä
TirristOil- >,

''.. Hän,

indé/brs

'' Tossenee

^arlsborg

Kuddby

Urulnebvr *”1
*Jtönsas \
“+(//&

6 .»Vtyv/fc

.Gottenvik.

Sk*i(kiH4 (fbä
id \ .
Gdesioy ep,__

GrtSt.dd. Köp.!
elofrrafvem a1

Ofred/.

ka/f

Ko liten

Slut liv,

re-*.

Ito.vpdsi

•ttidbi

Isbertf

nstud

ofEKhamnusr

iGi-efbätde

If/lveestéät

KYskebdtksklé

Ömhet'',tfi

Gdtdkas Sandön,

Xelkili

Gullho/meet

Wfu/elds

umneis

Engel)

lA/e/lby

.JL.

few*

Éssnete/n

yibgeldsKapeU
Ur til It!

Jfo/lösetnd•

Htiradsskär

Tmmv,

IHStjfegg

Klddeshohne/C*^^

K/ellttpga

bula ♦<

dondtv

* Kö la In

CSrWfcn

Marstrand:

A^cy^fivxxs

dika ed/i

Groll-ture

ridtf^

ees tint''

ntthet

''!ikw

fflinv/ lY

Catvinelp

itiioiftfdtf

vfS Mi

Hrsi

Ocker#

dönkj

Keuierbro+j

Toarp I0w

fo/éfuzryd

Kuenmolu»

åt -

yhide

Koppeevbrul

■iWestervik

''öllebygeh

West*»

irketflrp

hirnttrp ’

TetfcA

\Grtinaht

\$dsh!rstnii

(JKro -

tt tara.

Wibbi

Vester.

Studel

XtSTMrh

oFj j WesttnuwPfZz	,/rtnprZ-^bS-. A	ägg®-. 7
\jftfAdiilfsKiipcU	IMF/ \|
I / VGne.Jfnkfäöffi		Sfi,
	* (Vivi då W/./.ii	rÄ# T!