Motioner i Första Kammaren, N:o 24.

N:o 24.

Af herr ClaÖSOIl, om upphäfvande af 5 punkten i 8 kap. 2 §
rättegångsbalken.

I rättegångsbalken af 1734 års lag stadgas i 8 kap. 2 § 5'' punkten,
att. hofrätt eger att döma öfver »grof försmädelse mot Gud och hans
heliga namn, när underrätt först derom ransakat». Att sålunda undandraga.
första domstolsinstansen pröfningsrätt i dylika mål torde haft sitt
berättigande i det utomordentligt stränga straff, hvarmed samma lag
beläde sådana brott, nemligen lifvets förlust.

1 kap. missgerningsbalken i 1734 års lag hade till rubrik »Om försmädelse
emot Gud och affall ifrån den rena evangeliska läran» och dess
1 § stadgade: »Hvar som af uppsåt med ord eller skrifter lastar och
smädar Gud, hans heliga ord och sakramenten, miste lifvet. Sker det
obetänkt och af hastighet och ångrar han sig, böte hundrade daler och
afbedje sitt brott offentligen i Församlingen. Gör han det annan gång;
böte dubbelt. Den, som ej orkar bota, plikte med kroppen, som i StraffBalken
sägs.»

1864 års strafflag, som ej vidare stadgade straff för »smädelse» mot
Gud, bestämde i 7 kap. med rubrik »Om religionsbrott», straffet för den,
som »hädar Gud eller lastar eller gäckar Guds heliga ord eller sakramenten»
till två års straffarbete, som dock i visst fall kunde till fängelse
eller böter nedsättas. Äfven detta straff af två års straffarbete
ansågs sedermera vara för strängt och genom lagen den 28 oktober
1887 nedsattes det till fängelse i högst ett år eller böter, dervid tillika
stadgades, att straffet egde tillämpning endast i det fall att brottet åstad -

Motioner i Första Kammaren, N:o 24.

kommit allmän förargelse, hvilket väl får anses innebära, att hädelse
eller gäckeri i en förtroligare krets ej är straffbart, utan att för strafftillämpningen
erfordras att en viss offentlighet gifves åt brottet.

Med detta tillägg hade ock lagstiftaren brutit udden af det understundom
förda talet, att straffbestämmelsen afsåg att emot smädelse
skydda Gud, likasom lagen söker skydda inenniskor emot ärekränkning,
och uttryckligen rubricerat brottet såsom en art af förargelseväckande
beteende, hvarför lagen äfven i andra fall söker medelst straffbestämmelser
skydda samhällsmedlemmarne, när beteendet sker offentligt.

Då den stränga straffbestämmelsen således bortfallit, och brottet ej
ens är att hänföra till kategorien svårare brott, synes anledning ej heller
vara för handen att bibehålla stadgandet att underrätt endast skall ransaka
och hofrätt döma i sådana mål.

Såsom allmängiltigt torde nemligen kunna sägas, att, när skälet till
en undantagslag bortfallit, sjelfva lagen ock bör afskaffas; men i förevarande
fall är afskaffandet af den nämnda bestämmelsen i 8 kap. rättegångsbalken
påkalladt äfven af annan orsak.

Enär lagen ej vidare stadgar straff för brott, som benämnes grof
försmädelse mot Gud och hans heliga namn, är det en omtvistad sak
om och i hvilka fall åtal för brott emot 7 kap. 1 § strafflagen skola
afdömas i första hand af underrätt eller af hofrätt, och den stora olägenheter
vållande osäkerhet i detta fall, som nu är rådande, är ett ytterligare
och kraftigt skäl att borttaga den föråldrade lagbestämmelsen.

På grund af hvad jag ofvan andragit vågar jag derför vördsamt
föreslå,

att Riksdagen behagade för sin del besluta upphäfvande
af den i 8 kap. 2 § rättegångsbalken förekommande
bestämmelse, att hofrätt eger att döma öfver
grof försmädelse mot Gud och hans heliga namn, när
underrätt förut derom ransakat.

Stockholm den 25 januari 1890.

H. Claeson.

Bill. till Rilescl. Prat. 18,90. 1 Sami. 2 Af cl. 1 Band. 7 Haft.