Statsutskottets Utlåtande N:o 16.

N:o 16.

Ank. till Biksd. kansli den 11 febr. 1890, kl. 5 e. in.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Majt:s proposition angående befrielse
för sterbhusdelegarne efter aflidne justitieombudsmannen
S. L. Theorells enka, Sofia Wilhelmina Theorell,
född von Schwerin, från erläggande af stämpelafgift vid
lagfart å fideikommissegendomen Borkhult med Gobo och
underlydande hemman. (I. A.)

Aflidne justitieombudsmannen S. L. Theorells enka, Sofia Wilhelmina
Theorell, född von Schwerin, hvilken genom Kongl. Maj:ts dom den 20
december 1880 fått sig tillerkänd fideikommissrätten till det så kallade
Burenschöld-Schwerinska fideikommisset Borkhult med Gobo och underlydande
egendomar i Östergötlands län, afled den 29 juli 1881, efterlemnande
såsom närmaste arfvingar sönerna vice kollegan Johan Henrik
Theorell, före detta kaptenen Carl Fredrik Theorell och å utrikes ort
vistande Bror Martin Otto Theorell samt dottern Eva Magdalena Margareta
Theorell. Af den efter enkan Theorell upprättade bouppteckning inhemtas,
att tillgångarne i boet, fideikommisset oräknadt, utgjort allenast
2,583 kronor 35 öre, under det att skulderna, förutom i fideikommisset
intecknad gäld, uppgått till 40,763 kronor 77 öre.

I fråga om sin qvarlåtenskap, med inbegrepp jemväl af fideikommissets
afkastning under fardagsåret, hade enkan Theorell, genom testamente
den 8 juni 1880 med dertill den 4 januari 1881 gjordt tillägg,
förordnat, bland annat, att hennes söner Johan Henrik Theorell och Carl
Fredrik Theorell skulle vara uteslutna från all delaktighet i arfvet
efter henne.

Då hvarken enkan Theorell i lifstiden eller hennes sterbhus, hvilket

Bill. till Rilcsd. Prof. 1890. 4 Samt, 1 Afd. 12 Höft. 1

Statsutskottets Utlåtande N:o 16.

senare innehaft fideikommisset från dödsfallet till fardagen den 14 mars
1883, å enkan Theorells fång deraf i behörig ordning sökt lagfart, instämde
vederbörande allmänna åklagare ofvanbemälde sterbhusdelegare
till 1885 års lagtima vinterting med Skärkinds härad, under yrkande,
att häradsrätten måtte genom vite tillhålla sterbhusdelegarne att lagfara
med egendomarne. Med anledning häraf och under åberopande af stadgande^
i § 1 mom. 2 samt § 3 i kongl. förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875 föreläde häradsrätten genom
utslag den 24 mars 1885 bemälde sterbhusdelegare att sist å 1885 års
lagtima hösteting i häradet, vid vite af 500 kronor, fullgöra sitt åliggande
i omförmälda hänseende. Öfver detta utslag besvärade sig Johan
Henrik Theorell hos Kongl. Maj:ts och rikets Göta hofrätt, som, enär
ostridigt vore, att Johan Henrik Theorell genom testamente uteslutits
från all delaktighet i qvarlåtenskapen efter sin moder, samt Johan Henrik
Theorell vid sådant förhållande icke vore pligtig att ombestyra lagfart
å den sistnämndas fång till ifrågavarande fideikommissegendomar, genom
utslag den 26 oktober 1885, med upphäfvande af häradsrättens utslag,
såvidt det rörde Johan Henrik Theorell, ogillade allmänna åklagarens
mot honom förda talan. Hofrättens berörda utslag, öfver hvilket åklagaren
anförde besvär, blef af Kongl. Maj:t genom utslag den 9 september
1886 faststäldt. Till 1887 års lagtima vinterting med Skärkinds härad
instämde derefter åklagaren Carl Fredrik Theorell och Bror Martin Otto
Theorell samt Eva Magdalena Margareta Theorell, mot hvilka häradsrättens
utslag vunnit laga kraft, med yrkande att de måtte fällas till
utgifvande af det försutna vitet samt vid nytt vite föreläggas att fullgöra
sitt omförmälda åliggande; och sedan åklagaren, enär laga ombud
för å utrikes ort vistande Bror Martin Otto Theorell ické kunnat anträffas,
afstått från sin mot den sistnämnde förda talan, fälde häradsrätten
genom utslag den 30 november 1887 Carl Fredrik Theorell och
Eva Magdalena Margareta Theorell att utgifva det försutna vitet, 500
kronor, samt förpligtade dem att, vid förhöjdt vite af 1,000 kronor, sist
å näst derefter i häradet infallande lagtima vinterting i behörig ordning
söka lagfart å ifrågavarande fideikommissegendomar. Detta utslag vann

laga kraft. .

I en till Kongl. Maj:t ingifven skrift hade derpå Carl Fredrik lheorell
och Eva Magdalena Margareta Theorell anhållit, att Kongl. Maj:t måtte
af nåd befria sökandena från utgifvande af ofvan omförmälda, dem
ådömda vite äfvensom från skyldighet att gälda den stämpelafgift, som
de för lagfart med ifrågavarande egendomar vore skyldige erlägga.

Till stöd för sin anhållan anförde sökandena, att då, såsom naturligt

Statsutskottets Utlåtande N:o 16.

vore, det icke obetydliga skuldbelopp, som af enkan Theorell efterlemnats,
icke kunnat med inkomsterna under fardagsåret till fullo gäldas,
Eva Magdalena Margareta Theorell lika litet som Carl Fredrik Theorell,
hvilken varit utesluten från delaktighet i arfvet efter modren, haft någon
inkomst från fideikommisset; att Eva Magdalena Margareta Theorell,
efter erhållen del af häradsrättens ofvanberörda utslag den 24 mars
1885, sökt att, såvidt i hennes förmåga stod, anskaffa medel till fideikommissbrefvets
stämpelbeläggning och dervid medelst pantförskrifning
af sitt lösörebo lyckats upplåna en summa af 1,500 kronor, som jemte
ett såsom gåfva erhållet belopp af 250 kronor blifvit, på sätt ett af
domhafvande!! i Skärkinds härad utfärdadt, ansökningen bilagdt qvitto
äfven utvisade, till bemälde domhafvande öfverlemnaclt för att gå i afräkning
på det belopp, 4,567 kronor 20 öre, som erfordrades för stämpelbeläggningen,
men efter bemälde domhafvandes död af henne åter uppburits
och användts för återlösande af det pantförskrifna lösöreboet; att
Carl Fredrik Theorell, som år 1878 afträdt sin egendom till konkurs,
deri oprioriterade borgenärer icke erhållit någon utdelning, sedan dess
hvarken genom arf eller annorledes fått någon tillgång — varande vid
ansökningen fogadt ett af ordföranden i Yxnerums sockens kommunalnämnd
F. Kärnell samt komministern J. Andersson den 4 november 1887
meddeladt intyg, att Carl Fredrik Theorell då saknade alla tillgångar;
att Eva Magdalena Margareta Theorell vore sextio år gammal och
oförmögen att genom arbete bereda sig ett nödtorftigt uppehälle, hvarför
det vore i alla afseenden. för henne omöjligt att anskaffa det för
stämpelbeläggningen och vitets gäldande erforderliga belopp, utan skulle
hon för aftjenande af det redan ådömda vitet samt de ytterligare viten,
som kunde blifva henne för ifrågavarande uraktlåtenhet ådömda, nödgas
tillbringa sin återstående lifstid i fängelse; samt att, hvad beträffade Carl
Fredrik Theorell, samma skäl för befrielse från lagfartsskyldigheten
borde få gälla för honom som för hans broder Johan Henrik Theorell.

I infordradt utlåtande hade statskontoret anfört, att enär anledning
ej syntes vara att antaga, att sökandena, åtminstone för den närmaste
tiden, skulle kunna fullgöra sitt åliggande att lagfara med egendomarne
och de sålunda torde komma att förpligta utgifva det förhöjda vite,
hvarvid dem redan förelagts att lagfara, och de ytterligare viten, som
kunde dem föreläggas; samt då, vare sig Kongl. Maj:t befriade sökandena
från vitenas utgifvande eller ej, sökandena i allt fall ej, derest icke
någon oförutsedd ändring i deras ekonomiska ställning skulle inträffa,
kunde föranstalta om lagfart å enkan Theorells fång, till följd hvaraf,
och då Bror Martin Otto Theorell, såsom varande å aflägse utrikes ort,

Statsutskottets Utlåtande N:o 16.

ej torde ombestyra lagfarten, den nye fideikommissarie!! skulle hindras
från erhållande af lagfart, statskontoret ansåge sådana omständigheter
föreligga, att statskontoret funne sig böra tillstyrka befrielse för sökandena
från erläggande af den stämpelafgift, som för lagfarande af ifrågavarande
fång eljest skolat ifrågakomma.

Med afseende å hvad sålunda förekommit har Kongl. Maj:t, som på
högsta domstolens tillstyrkan, genom utslag den 5 april 1889 af nåd
förskonat sökandena från utgifvande af det dem ådömda vitet, i en den
20 december samma år aflåten, till statsutskottets förberedande behandling
af kamrarne öfverlemnad proposition (n:o 12) föreslagit Riksdagen
att medgifva, att enkan Theorells sterbhusdelegare må befrias från skyldigheten
att vid lagfart å ifrågavarande fideikommissegendomar förse
fideikommissbrefvet med stämpel.

Om än i omförmälda fall ömmande omständigheter må föreligga,
på grund af hvilka skyldigheten att bekosta ifrågavarande lagfart skulle,
hvad beträffar dem bland förenämnda sterbhusdelegare, hvilka icke
kommit i åtnjutande af fideikommisset, kunna anses böra efterskänkas,
har utskottet dock funnit betänkligt att inslå på den väg, hvartill ett
bifall till Kongl. Maj:ts föreliggande proposition skulle leda. Likartade
förhållanden, då den, som förvärfvat fast egendom, måste för lagfart af
eget fång ombestyra att föregående egares åtkomst till fastigheten varder
i vederbörlig ordning lagfaren, torde nemligen vid egendomars öfvergång
från en till annan persons ego ofta förekomma och ej blott göra
sig gällande vid fideikommisstillträden. Den i allmänna lagen stadgade
ordningen om fast egendoms behöriga lagfart synes emellertid böra så
ovilkorligt vidhållas, att undantag derifrån icke bör medgifvas. Med afseende
härå och då, hvad särskildt den nu ifrågavarande lagfarten
beträffar, den förekomna åtgärden, hvarigenom en fideikommisstillträdare
beredts tillfälle att lagligen kunna undandraga säg fullgörandet af föregående
fideikommissaries skyldighet att lagfara sitt fång, ådragit sig
utskottets uppmärksamhet, får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 februari 1890.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Statsutskottets Utlåtande N:o W.

Reservationer

af herrar C. E. Casparsson, E. V. R. L. Königsfeldt, O. W. Odelberg,
grefve E. C. A. Piper och C. W. von Schulzenheim, hvilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts ofvannäranda framställning.

Herrar friherre B. A. Leijonliufvud, H. P. P. Tamm och F. Boström
hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af förestående
ärende.

Bill. till Rilesd. Prof. 1890. 4 Samt.

1 Afd. VJ Haft.