Riksdagens Skrifvelse N:o 75.
27
N:o 75.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 maj 1889.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående uppgörande af förslag
till grunder för beredande af ålderdomsförsörjning åt de
lärare och lärarinnor, hvilka tjen&tgora vid småskolan eller
biträda vid undervisningen i folkskolan.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 12.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 20.)
TiM Konungen.
Under erinran hurusom dels genom reglementet för folkskolelärarnes
pensionsinrättning den 1 november 1866 folkskolans lärare och lärarinnor
blifvit tillförsäkrade årliga pensioner vid uppnådd viss lefnads- och tjensteålder,
dels ock till förmån för samma lärarecorps enkor och barn genom reglemente
den 15 oktober 1875 en enke- och pupillkassa inrättats, till hvilken
kassa jemväl staten årligen bidroge med ett jemförelsevis ganska betjulligt
belopp, har hos Riksdagen framhållits, att från det allmännas sida deremot
ingenting gjorts för att bereda nödtorftig försörjning på äldre dagar
vare sig åt småskolans talrika lärarepersonal eller åt biträdande lärare och
lärarinnor vid folkskolan. Behofvet af någon hjelp på ålderdomen för dessa
vore dock ej mindre än för folkskolans ordinarie lärarepersonal, helst de
förra med sina ringa löneförmåner svårligen kunde afsätta några besparingar
för framtiden.
28
Riksdagens Skrifvelse N:o 75,
Småskolan, som egt bestånd i mer än 30 år och derunder allt mera
visat sig vara eu lika oumbärlig länk i systemet af våra undervisningsanstalter
som folkskolan, borde på grund häraf så omhuldas, att hon kunde
motsvara sin uppgift; men hennes intresse vore dock ej tillgodosedt, så länge
hennes talrika arbetspersonal icke kunde förrätta sitt ansträngande och magtpåliggande
arbete utan att nedtryckas af bekymmer för framtiden. Under
sådana förhållanden kunde skolan ej locka till sin tjenst de mest duglige arbetare,
ej heller staten stadga mer betryggande kompetensvilkor för deras
anställning. Svårigheter mötte äfven ofta, då fråga uppst.ode om någon äldre
lärares eller lärarinnas afledande, i det att, äfven om en sådan person väl
skött sitt kall under en längre följd af år och efter afskedet icke egde något
annat försörjningsmedel, utsigten att skoldistriktet skulle bevilja något årligt
understöd det oaktadt vore ringa. Häraf följde, att skolans intresse ofta
offrades af undseende för lärarens eller lärarinnans välfärd, en olägenhet,
som skulle försvinna, derest en understödsanstalt för ifrågavarande personer
inrättades. Så länge en dylik anstalt saknades, vore det skoldistrikten, som
måste i en eller annan form ensamma lemna hjelp åt äldre uttjente lärare
och lärarinnor, hvilken hjelp vanligen mycket ogerna beviljades och, der det
skedde, ofta lemnades med belopp, som ej motsvarade behofvet, hvarför ändamålet
dermed ej sällan förfelades. Äfven kunde ifrågasättas, huru vida det
vore billigt, att skoldistrikten skulle ensamma, utan all hjelp från statens
sida, bestrida dessa utgifter, något som ej skedde i fråga om folkskolelärarnes
pensionering, till hvilken staten årligen bidroge med betydliga belopp,
som mycket öfverstege skoldistriktens bidrag. Med fog kunde ock sägas, att
småskolan ej mindre än folkskolan tjenade äfven ett vigtigt statsintresse,
hvilket betingade, att staten med erforderliga anslag verksamt bidroge till
nämnda personals nödtorftiga ålderdomsförsörjning.
Riksdagen anser det vara af behofvet påkalladt, att något göres för
att bereda de lärare och lärarinnor i folkskolans tjenst, hvilka icke kunna
erhålla pension från folkskolelärarnes pensionsinrättning, ett i förhållande till
deras lönevilkor lämpadt understöd på deras ålderdom. Denna lärarepersonal,
som omfattar icke blott lärare och lärarinnor vid småskolor och mindre
folkskolor, utan äfven biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor, uppgår
till ett betydligt antal, på sätt jemväl meddelas i Eders Kong! Maj:ts
till innevarande Riksdag afgifna berättelse om hvad i rikets styrelse sedan
sista Riksdags sammanträde sig tilldragit. Da de nu ifrågavarande lärarne,
hvilka utgöra ett betydligt större antal än de ordinarie folkskolelärarne,
hafva att utföra ett arbete, lika betungande och lika ansvarsfullt som de
sistnämndes, och då småskolan nu mera i vårt skolsystem intager, eu vigtig
plats och är lika oundgänglig som folkskolan, för hvilken hon utgör ett
29
Riksdagens Skrifvelse N:o 75.
nödigt grundlag och hvilken hon i många fall äfven ersätter, vill det synas
Riksdagen att samma skäl, som föranledt staten att bidraga till folkskolelärarnes
pensionering, jemväl tala för statens medverkan till ålderdomsunder
stöd åt den lärarepersonal, hvarom nu är fråga.
Men om Riksdagen icke hyser någon tvekan angående behofvet af
ålderdomsunderstöd åt ifrågavarande lärarepersonal äfvensom om statens pligt
att dervid bispringa, har Riksdagen likväl icke kunnat undgå att finna, det
frågans lösning är förenad med betydande svårigheter. Riksdagen anser det
icke böra ifrågasättas, att en pensionsanstalt, ordnad på samma sätt som
folkskolelärarnes pensionsinrättning, skall upprättas, alldenstund icke blott
lärarne kunna när som helst afskeda^, utan äfven småskolorna kunna indragas,
och denna lärarepersonal följaktligen icke egen samma ställning som
de ordinarie folkskolelärarne. Då emellertid ett förslag till grunder för ifrågavarande
ålderdomsförsörjning enligt Riksdagens åsigt icke kan åstadkommas
utan en föregående fullständig utredning rörande lärarepersonalens ålder,
tjenstetid, aflöning m. m. äfvensom eu beräkning af de kostnader, som under
olika förutsättningar blefve erforderliga, vill Riksdagen i frågans nuvarande
ställning icke uttala sig om sättet och vilkoren för beredande af det åsyftade
ålderdomsunderstödet, utan inskränker sig till anhållan om Eders Kongl.
Maj:ts medverkan för frågans utredning, hvarvid torde böra tagas under
öfvervägande, huru vida icke statens och kommunens understöd lämpligen
skulle kunna utgå under form af årliga insättningar under tjenstetiden i försäkringsanstalt
för beredande af lifränta vid uppnådd högre ålder, samt huru
vida icke jemväl lärarne borde vara skyldige att göra insättningar i anstalten.
Med stöd af hvad sålunda blindt anfördt, får Riksdagen anhålla, att
Eders Kong!. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under Indika vilkor
i öfrig!, utan allt för stora kostnader för staten och kommunerna, understöd
på ålderdomen må kunna beredas lärare och lärarinnor vid småskolor
och mindre folkskolor äfvensom biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor,
samt derefter till Riksdagen inkomma med den framställning i ämnet,
hvartill frågans förberedande behandling kan gifva anledning.
Stockholm den 14 maj 1889.
Med undersåtlig vördnad.