Riksdagens Skrifvelse N:o 6.

7

N:o 6.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 26 februari 1889.
— — — — Ändra Kammaren den 26 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 117 § 2 mom. i konkurslagen den 18
september 1862.

(Lagutskottets utlåtande n:o 10, punkten 2).

Till Konungen.

117 § 2 mom. i konkurslagen har följande lydelse:

»Utgår fordran med förmånsrätt, njutes derå full ränta till den
dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått
uppbära betalning; dock galle ej i intecknad fastighet förmånsrätt till
ränta, som upplupit före den dag, offentliga stämningen gafs, för längre
tid än tre år. År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och
viss betalningstid ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem för hundrade
om året derå beräknad från den dag, den offentliga stämningen
utfärdad blef.»

Deremot lyder 17 kap. 9 § 1 mom. handelsbalken, enligt förordningen
den 16 juni 1875, sålunda: »Har någon inteckning i gäldenärs
fasta egendom; ege näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles,
förmånsrätt i samma egendom från den dag, inteckningen vid rätten
söktes; dock gälle ej förmånsrätt till ränta, som före utmätning eller

8

Riksdagens Skrifvelse ds:o 6.

början af konkurs upplupen är, för längre tid än tre år. År fast egendom
intecknad för fleras fordringar, och räcker den ej till för alla;
hafve den, som äldre inteckning eger, företräde. Hafva flera inteckning
sökt å en dag; ege lika rätt.»

Derest offentliga stämningen i konkurs alltid utfärdades samma
dag konkursen började, såsom förhållandet är då gäldenär sjelf söker
att få sin egendom till konkurs afträda, vore stadgandena i ofvan anförda
lagrum icke stridande mot hvarandra; men när borgenär söker,
att gäldenärs egendom skall till konkurs afträdas, kan oftast den offentliga
stämningen icke utfärdas samma dag konkursen skall anses börjad.
Det kan till och med hända och har äfven händt, att flera månader förflyta
emellan konkursens början och den offentliga stämningens utfärdande.
Häraf är uppenbart, att ofvannämnda lagrum innefatta olika
stadganden rörande samma rättsförhållande. För undanrödjande häraf
har Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet blifvit gjord, för sin
del antagit följande

Lag

angående ändrad hädelse af 117 S 2 mom. i konkurslagen den 18 september
1862.

Härigenom förordnas, att 117 § 2 mom. i konkurslagen den 18
september 1862 skall hafva följande ändrade lydelse:

Utgår fordran med förmånsrätt; njutes derå full ränta till den
dag, som för utdelning bestämmes, der borgenären ej dessförinnan fått
uppbära betalning; dock gälle ej i intecknad fastighet förmånsrätt till
ränta, som före konkursens början upplupen är, för längre tid än tre år.
År för fordran, hvarom nu sagdt är, ränta ej utfäst och viss betalningstid
ej heller bestämd; varde ändå ränta till fem för hundrade om året
derå beräknad från den dag, den offentliga stämningen utfärdad blef.

Stockholm den 26 februari 1889.

Med undersåtlig vördnad: