Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
N:o 57.
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1889.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år
1888 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1887.
(Statsutskottets utlåtande n:o 29.)
Till Konungen.
Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887
uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och
myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar hos Eders Kongl. Maj:t
andragit, får Riksdagen i nedannämnda ärenden anföra följande:
4
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
Fångvårdsstyrelsen.
Revisorerne, som af fångvårdsstyrelsens räkenskaper för år 1887
inhemtat, att vid ledighet för tjensteman inom fångvården den vikarierande
fått uppbära ersättning, som motsvarat hela den med vederbörande
tjenst förenade lön, hafva med anledning häraf uttalat den åsigt, att
gällande föreskrifter angående aflöningen till fångvårdstjenstemännen,
för så vidt revisorerne kunnat inhemta, icke gåfve stöd för de i berörda
hänseende gjorda utbetalningar, hvarigenom dessa vikarier erhållit
högre ersättning än den, som vikarierande tjensteman inom öfriga förvaltningsgrenar
i allmänhet bestås, och hvartill anledning så mycket
mindre syntes förefinnas, som flertalet vikarierande fångvårdstjenstemän
utöfver den kontanta aflöningen egde åtnjuta fri bostad och vedbrand
jemte sportler. Visserligen hade genom kongl. brefvet den 16 februari
1864 fångvårdsstyrelsen erhållit bemyndigande dels att af förslagsanslaget
för fångvården anvisa lämpliga arfvoden åt de vikarier, som i händelse
af laga förfall för innehafvare af tjenst inom fångvården förordnades att
samma tjenst bestrida, i den mån de, enligt gifna föreskrifter beträffande
civile tjensteman i allmänhet, uppkomna besparingar å aflöningsstaterna
icke blefve för ändamålet tillräckliga, dels ock att vid inträffande ledighet
få för tjenstens uppehållande, tills den samma blefve återbesatt,
disponera den derför i stat bestämda aflöning. Men sedan vid 1874 och
1876 årens riksdagar ny reglering af aflöningarna för fångvårdstjenstemännen,
med undantag af direktören vid centralfängelset i Göteborg,
blifvit beslutad, och samtidigt i afseende å den nya aflöningsstatens
tillämpning meddelats, bland annat, den bestämmelsen, att en fjerdedel
af innehafvande lön och arfvode jemte hela skrifvarearfvodet, der sådant
äfven vore anslaget, skulle utgöra tjenstgöringspenningar, som under
tjenstledighet icke skulle tillgodokomma löntagaren, syntes sistnämnda
kongl. bref numera icke ega tillämplighet i annat fall än möjligen beträffande
direktörstjensten vid berörda fängelse.
Då alltså i nu omförmälda hänseende större utbetalningar egt rum,
än gällande aflöningsstat och i sammanhang dermed gifna föreskrifter
syntes medgifva, hafva revisorerne anmärkt förhållandet.
I utlåtande, som fångvårdsstyrelsen den 28 januari innevarande år
afgifvit angående revisorernas uttalanden med anledning af granskningen
af fångvårdsräkenskaperna, har bemälda styrelse i afseende å förenämnda
fråga anfört, att Kongl. Maj:t redan den 29 april 1843 genom kongl.
Riksdagens Skrifvelse N:o 57. 5
bref medgifvit, att, när genom läkarebetyg styrktes, att någon vid de
under fångvårdsstyrelsens inseende stälda fångvårdsanstalter vore genom
sjukdom urståndsatt att tjensten förrätta, och ingen funnes å stället,
som kunde åläggas att göromålen under tiden öfvertaga, det skulle vara
styrelsen tillåtet att bestämma lämpligt arfvode åt den person, som förordnades
att under den ordinarie tjenstemannens sjukdom dennes åligganden
fullgöra, utan att med förfrågan derom för hvarje särskildt fall till
Kongl. Maj:t inkomma.
Då sedermera år 1863, genom då församlade ständers beslut i anledning
af till dem från Kongl. Maj:t aflåten proposition, aflöningen för
eu del af tjenstemännen vid fångvårdsinrättningarna öfverflyttades från
förslagsanslag till ordinarie stat, hade genom samma beslut åt Kongl.
Maj:t öfverlåtits att af förslagsanslaget anvisa erforderliga medel till
lämpliga arfvoden åt de vikarier, som, i händelse af förfall för ordinarie
innehafvare af tjenster vid fångvårdsinrättningarne, kunde behöfva
förordnas, i den mån de enligt gifna föreskrifter uppkomna besparingar
i aflöningsstaterna icke blefve för ändamålet tillräckliga. Enär, till följd
deraf, styrelsen icke vidare egde att i afseende å de tjenstebefattningar
vid fångvårdsinrättningarna, som å ordinarie stat blifvit uppförda, anvisa
nödiga vikariatsarfvoden, men detta, till undvikande af särskild
framställning, i hvarje förekommande fall, synts ändamålsenligt, hade
Kongl. Maj:t dertill lemnat styrelsen bemyndigande, dels, på sätt revisorerne
anfört, genom bref den 16 februari 1864, i fråga om de vid
1862—1863 årens riksdag å ordinarie stat uppförda tjenstemannabefattningarna,
dels ock genom bref den 8 december 1882, i fråga om den
bevakningspersonal, som samma år blifvit å ordinarie stat uppförd.
Häraf framginge, att berörda bemyndigande icke, såsom Riksdagens
revisorer syntes anse, hade sin grund i någon reglering af lönebeloppen,
utan i deras öfverflyttning till ordinarie stat, hvadan också åberopade
brefvet af den 16 februari 1864, oberoende af den vid 1874 och 1876
års riksdagar beslutade lönereglering, fortfarande intill dess annorlunda
loreskrefves syntes vara gällande. Den af revisorerne uttalade åsigt,
att nämnda kongl. bref skulle hafva förlorat sin tillämplighet genom
den, i sammanhang med denna reglering, meddelade bestämmelsen, att
en viss del af aflöningen skulle utgöra tjenstgöringspenningar, syntes
desto mindre ega giltig grund, som denna lönereglering icke berörde
frågan om arfvode till vikarier, men hade i så måtto minskat statens
utgift i detta hänseende, som derigenom ordinarie tjensteman förklarats
pligtig att, såsom tjenstgöringspenningar, under tjenstledighet afstå en
fjerdedel af lön, arfvode och ålderstillägg jemte hela skrifvarearfvodet,
6 Riksdagens Skrifvelse N:o Öl.
och dessa tjenstgöringspenningar i första rummet tagits i anspråk för
vikariens aflöning.
På grund af hvad sålunda förekommit, och då det skäl, styrelsen i
sin skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet den 2 februari 1864 anfört, att
nemligen tjenstebefattningarne vid fångvårdsanstalterna vore af den beskaffenhet,
att lämpliga vikarier för deras bestridande i allmänhet icke
kunde erhållas mot lägre aflöning, än som motsvarade den för hvarje
befattning anslagna aflöning, allt fortfarande egt giltig grund, förmenade
fångvårdsstyrelsen, att revisorernas uppfattning, det Kongl. Maj:ts beslut
den 16 februari 1864 i fråga om vikariatsarfvode skulle anses upphäfdt
genom den för ordinarie tjensteinnehafvare åren 1874—1876 skedda lönereglering,
saknade befogenhet.
Styrelsen ville i öfrigt meddela att, vid de få tillfällen, då tjensteman
vid det fängelse, der förfall för ordinarie tjensteinnehafvare uppstått,
kunnat förordnas att dennes tjenst bestrida, vikarien icke tillerkänts
högre vikariatsarfvode, än som motsvarat tjenstgöringspenningarne, hvilka
af den tjenstledige afståt.ts.
I anledning af revisorernas yttrande beträffande vikaries förmåner
af fri bostad och vedbrand, ansåge sig styrelsen slutligen böra upplysa,
att då, vid tillfälligt sjukdomsfall för ordinarie tjensteman, denne jemte
familj icke skäligen kunnat afhysas från den åt honom upplåtna bostad,
åt vikarien vanligen icke kunnat beredas annan bostad än ett tjensterum.
Ehuru Riksdagen föreställer sig, att, på sätt revisorerne anmärkt,
den vid 1874 och 1876 årens riksdagar beslutade lönereglering för fångvårdstjenstemännen
bort vid tillämpningen erhålla en så vidsträckt tolkning,
att förut gällande bestämmelser i fråga om aflöningen för så väl
desse tjensteman som deras vikarier måst anses i allmänhet genom den
nya löneregleringen upphäfda, anser sig Riksdagen dock icke böra i
detta ämne göra något bestämdt uttalande, helst Riksdagen icke förbisett,
att, såsom fångvårdsstyrelsen jemväl anfört, svårigheter kunna uppstå
att för allenast den vikariatsersättning, aflöningsstaten synes medgifva,
finna lämpliga vikarier för uppehållande af tjenstebefattning^ vid fångvårdsanstalterna;
men då emellertid olika uppfattningar gjort sig gällande
i fråga om de bestämmelser, som i detta hänseende rätteligen böra
tillämpas, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes meddela
föreskrifter till förtydligande af de bestämmelser, som skola lända till
efterrättelse i afseende å ersättning till vikarierande tjensteman vid fångvårdsanstalterna.
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
7
Årméförvaltningen.
Enligt § 10 af reglementet angående besörjandet af remonteringen
för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen af den 20 februari
1885 bestämmer Eders Kongl. Maj:t, uppå förslag af remonteringskommissionen,
så väl det lägsta som det högsta inköpspris, hvilket tills vidare
får för remont erläggas.
Under det att berörda lägsta inköpspris de senare åren varit 600
kronor, hafva emellertid, efter hvad revisorerne anfört, samtidigt goda,
till dressyr färdiga remonter vid indelta kavalleriet kunnat anskaffas för
400 å 500 kronor. Vid sådant förhållande, och då revisorerne funnit,
att ett betydligt antal remonter under är 1887 af remonteringskommissionen
inköpts från hästhandlare, samt således kunde befaras, att det
med stadgatidet om bestämmande af lägsta inköpspris för remont afsedda
ändamål, eller att uppmuntra remontuppfödning inom landet, icke blifvit
i nämnvärd utsträckning förverkligad!, hafva revisorerne ifrågasatt, huruvida
icke stadgandet om bestämmande af det lägsta inköpspris, som får
för remont erläggas, borde upphäfvas.
I häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å intendentsdepartementet
anfört, att redan uti ett år 1884 af remonteringskommissionen
afgifvet förslag till ändringar i det då gällande reglementet af
den 11 november 1881 angående besörjandet af remonteringen för värfvade
kavalleriet, artilleriet och fortifikationen ifrågasatts, att motsvarande
paragraf af detta reglemente (jemväl § 10) skulle modifieras i samma
rigtning, som revisorerne nu åsyftat.
I sådant afseende hade remonteringskommissionen yttrat, att anledningen
till föreskriften om bestämmandet af ininimi- och maximipris
samt om desaminas annonserande väl icke vore för kommissionen bekant,
men att den dock förestält sig skälen dertill vara dels att vid utlysta
möten hindra utbjudandet af sådana hästar, som i anseende till mindre
god beskaffenhet vore för kronans bruk oanvändbara, eller sådana, som
af egarne ansåges hafva högre värde och kunde betinga högre pris, än
det kommissionen egde rätt att betala, dels att tvinga kommissionen att
köpa jemna hästar och ej en del lyxhästar. Kommissionen ansåge
emellertid, efter hvad erfarenheten visat, att det med kungörandet af
prisen afsedda ändamål icke vunnits, enär dels hästar af så dålig beskaffenhet,
att de alls icke kunnat till inköp ifrågasättas, visats i stor
mängd, dels en del hästar framstälts, hvilka säljarne väl till en början
8 Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
sagt sig icke kunna afyttra till det bestämda maximipriset, men hvilka
dock slutligen erhållits till detta pris; och ansåge kommissionen på grund
häraf, att uppgifter om prisen icke borde inflyta uti kungörelserna om
remontuppköpen.
Det minirnipris, som dittills varit faststäldt, eller 600 kronor, borde
äfven, enligt kommissionens tanke, hvarje för kronans bruk användbar
remont verkligen vara värd, men å andra sidan syntes det icke böra
förmenas kommissionen att, om den tillfälligtvis kunde köpa en eller annan
häst billigare, få göra detta, då kronans fördel derigenom blefve tillgodosedd.
Kommissionen ansåge derför, att minimipriset borde borttagas,
och endast ett maximipris fastställas.
Öfver remonteringskommissionens ofvan berörda förslag till ändringar
uti 1881 års reglemente hade infordrats utlåtande från arméförvaltningen
efter inhemtande af kavalleriinspektörens, generalfälttygmästarens
och chefens för artilleriet samt chefens för fortifikationen yttranden i
ämnet.
Inspektören för kavalleriet hade i frågan yttrat, att § 10 i reglementet
vore uppstäld i full enlighet med instruktionen för de preussiska
remonteringskommissionerna. Genom att ett maximipris bestämdes, afhölles
hästuppfödarne från att till marknaden insända verkliga lyxhästar,
under förhoppning att locka kommissionen att derför betala högre pris,
än det hvartill remonter borde kunna anskaffas. Genom ett utsatt minimipris
åter lyckades man till marknaden samla ett mycket stort antal
hästar. Att många af dessa vore underhaltiga erkändes gerna, men detta
medförde dock ingen skada för kronan; att kunna välja bland ett stort
antal vore deremot säkerligen en fördel. För hästuppfödaren åter vore
det af stor vigt att veta, det för en antagen remont aldrig kunde bjudas
mindre än den utsatta minimisumman.
Med anledning af hvad sålunda och i öfrigt anförts hade inspektören
för kavalleriet hemstält, att § 10 af här ifrågavarande reglemente måtte
oförändrad bibehållas.
Generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet hade yttrat, att de
skäl syntes vara väl grundade, som kommissionen anfört så väl för utelemnandet
af bestämmelsen angående det lägsta tillåtna inköpspriset för
remonter, som ock för uteslutande ur kommissionens kungörelser om
remontuppköp af uppgifterna om faststälda gränser för inköpsprisen.
Äfven chefen för fortifikationen hade tillstyrkt det af remonteringskommissionen
framstälda ändringsförslaget.
Uti utlåtande i frågan den 31 december 1884 hade arméförvaltningen,
med samtliga handlingarnas öfverlemnande, anfört, att, enär remon
-
9
Riksdagens Skrifvelse Af;o 57.
teringskommissionens förslag till sådan ändring af § 10 uti berörda reglemente,
att allenast det högsta inköpspris, hvilket finge för remont erlåggas,
skulle af Eders Ivongl. Maj:t, uppå förslag af kommissionen, bestämmas,
utan att detta pris dock borde intagas i kommissionens kungörelser
om remontuppköp, vore mindre lämpligt, innan ännu större erfarenhet
hunnit i ämnet inhemtas, helst bestämmandet och kungörandet af både
maximi- och minimipris syntes medföra den förmånen, att ett stort antal
hästar utbjödes, deribland kommissionen sålunda vore i tillfälle att inom
de faststälda prisen utvälja de bästa, och hvilken förmån mer än väl
uppvägde den af kommissionen antydda olägenheten, att kommissionen
icke under för handen varande förhållanden kunde, om sådant tillfälligtvis
erbjöde sig, köpa eu eller annan häst billigare än det faststälda
rninimipriset, hvartill derjemte komme dels den af inspektören för kavalleriet
åberopade erfarenheten från utlandet, som äfven syntes jäfva hvad
kommissionen till förmån för förändringen andragit, dels ock ett annat
förhållande, hvars fortfarande främjande i viss mån kunde blifva beroende
af det stadgade förfaringssättets bibehållande, nemligen den för kavalleriet
synnerligen vigtiga omständigheten att påräkna jemna hästar, hvilka vid
hastiga marscher, anfall in. m. kunde hafva samma uthållighet och snabbhet,
och hemstälde arméförvaltningen, på dessa och de af inspektören
för kavalleriet i öfrigt anförda skäl, att detta kommissionens ändringsförslag
icke måtte bifallas, utan § 10 tills vidare bibehållas oförändrad.
Vid utfärdandet af det nu gällande reglementet af den 20 februari
1885 hade äfven Eders Kongl. Maj:t funnit skäligt låta berörda paragraf
förblifva vid den lydelse den hade uti 1881 års reglemente, deruti nu
revisorerne ifrågasatt ändring, i syfte att stadgandet om bestämmande
af det lägsta inköpspris, som finge för remont erläggas, borde upphäfvas.
Alldenstund emellertid det hufvudsakliga ändamålet med den uti
gällande reglemente rörande remonteringens ombesörjande vid värfvade
armén intagna bestämmelsen om fastställandet af det lägsta inköpspriset
för remonter icke skäligen kunde, på sätt revisorerne förmenat,
uteslutande afse att uppmuntra remontuppfödning inom landet, huru
önskvärdt detta i öfrigt vore, utan i främsta rummet att tillföra specialvapnen,
och företrädesvis kavalleriet, kraftiga och fullt fältdugliga
hästar, och då Eders Kongl. Magt för sådant ändamål, uppå förslag af
remonteringskommmissionen, funnit godt jemlikt kongl. bref den 14 april
1882 bestämma 600 kronor såsom det lägsta inköpspris, hvilket finge
för remont erläggas, och hvilket pris sålunda varit gällande under hela
den tid reinonteringskommissionen varit i verksamhet, samt i öfrigt den
af revisorerne meddelade uppgift, att goda, till dressyr färdiga remonter
Bih. till Riksd. Prof. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Raft.
2
10
Riksdagens Skrifvelse N:o 51.
kunnat samtidigt vid indelta kavalleriet anskaffas för 400 ä 500 kronor,
äfven om densamma skulle grunda sig på en tillförlitlig kännedom om
remontprisen vid detta kavalleri öfver hela landet under en längre tidsperiod,
och icke till äfventyrs åsyfta endast enstaka fall, ej kunde anses
innefatta någon säker garanti för att vid det indelta kavalleriet också
verkligen kunnat till sistnämnda pris anskaffas fullt jemngoda hästar
med dem, som samtidigt inköpts genom remonteringskommissionens försorg
för de värfvade trupperna, samt med fäst afseende å de stora
anspråk, som numera stäldes på rytteriet, så ansåge arméförvaltningen,
för sin del, då tillika i betraktande toges, dels att de garnisonerade
truppernas hästar vore i ständig tjenstgöring hela året om under det
att indelta kavalleriets hästar endast periodvis vore underkastade någon
mera ansträngande tjenstgöring, men deremellan finge tillfälle att upphvila
sig, hvadan äfven vid de förstnämnda öfver hufvud taget kräfdes
redan för fredstjenstgöringen kraftigare och uthålligare samt följaktligen
också ett högre pris betingande hästar än vid det senare, dels ock att
Eders Kongl. Maj:t helt nyligen till pröfning förehaft frågan om minimiprisets
afskaffande vid remontuppköp för de värfvade trupperna samt
dervid, efter öfvervägande af de argument, som af sakkunnige andragits
så väl för som emot det då väckta förslaget härom, icke funnit skäligt
härutinnan vidtaga ändring, fullgiltiga skäl ej vara af revisorerne anförda
för upphäfvande af stadgandet om bestämmandet af det lägsta inköpspris,
hvilket finge för remont erläggas, helst som uti detta stadgande, der
detsamma med urskilning å kronans sida begagnades, läge något synnerligen
betryggande för hästuppfödaren, hvilken genom dess befintlighet
på förhand kunde med visshet påräkna god och full valuta för de verkligt
goda unghästar han kunde föra i marknaden, medan, å andra sidan,
tillkomsten af den utmärkta hästmateriel, som numera förefunnes vid de
värfvade trupperna, utan att dock det för remonteringens ombesörjande
anvisade statsanslaget behöft på minsta sätt öfverskridas, otvifvelaktigt
på det kraftigaste främjats just genom detta stadgande, om än det på
senare tider i landet införda remontdepotsystemet jemväl kunde anses
hafva i ej ringa grad härtill bidragit.
Visserligen syntes den omständigheten, att år 1887 omkring 62
procent och år 1888 omkring 50 procent af de genom remonteringskommissionens
försorg uppköpta hästarne erhållits för minimipriset,
innebära, att någon del af dem möjligen kunnat fås för lägre pris; men
det hade just under dessa år med ovanligt låga hästpris varit en beaktansvärd
fördel för hästuppfödningens vidmagthållande att för goda hästar
kunnat påräknas ett pris, som betäckte omkostnaderna, hvarförutom det
11
Riksdagens Skrifvelse N:o 51.
ej vore obilligt, att 4:de hufvudtiteln, som sedan längre tid tillbaka
genom den s. k. hingsthållningen lemnat sitt bidrag till hästkulturens
höjande inom landet, fortfarande, sedan ändrade förhållanden gjort denna
institution öfverflödig, i någon mån främjade samma mål genom ett
skäligt minimipris å de remonter, som för denna hufvudtitels medel
skulle årligen inköpas.
Såsom af hvad ofvan meddelats framgår, hafva de myndigheter,
hvilka i detta ämne afgifvit yttranden, hyst olika åsigter i fråga om
lämpligheten att bibehålla föreskriften om ett till visst belopp bestämdt
lägsta inköpspris, som får för remont erläggas. Och med skäl torde
väl kunna ifrågasättas, huruvida ej en dylik föreskrift i många fall föranleder
ökad utgift för statsverket utan fördel för hästkulturen inom
landet. Naturligast förefaller, att i dessa liksom i afseende å öfriga
anskaffningar för allmänt eller enskildt behof inköpspriset rättas efter
det pris, som vid anskaffningstiden i allmänhet är gällande, och hvilket ju
till följd af många derpå inverkande omständigheter tid efter annan vexlar;
och i samma mån priset å hästar i allmänhet inom landet sjunker eller
stiger, i samma mån måste bestämmandet af ett visst minimipris för
hästars inköpande vara för kronan mer eller mindre ofördelaktigt. Då
således den nu gällande föreskriften om lägsta inköpspris, som får för
remont vid de värfvade beridna regementena erläggas, enligt Riksdagens
förmenande länder till ökade kostnader för dessa regementens remontering,
har Riksdagen, på sätt revisorerne ifrågasatt, ansett denna föreskrift
lämpligen böra upphäfvas. På grund häraf får Riksdagen, som
saknat anledning att nu ingå i pröfning af frågan, huruvida ej äfven
stadgandet om maximipris vid förenämnda inköp lämpligen borde upphöra,
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru
vida icke den i § 10 af reglementet angående besörjandet af remonteringen
för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen af den 20 februari
1885 meddelade bestämmelsen om ett lägsta pris, som får för remont
erläggas, må böra upphäfvas.
Postsparbanken.
Revisorerne, som af postsparbankens räkenskaper inhemtat, att sparbankens
skulder utöfver tillgångarne till revisionsårets början utgjort
184,175 kronor 63 öre och vid dess slut 224,857 kronor 93 öre, samt
att skulderna alltså under revisionsåret ökats med 40,682 kronor 30 öre,
hafva å detta förhållande fäst Riksdagens uppmärksamhet, på det att
12
-Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
någon åtgärd måtte vidtagas till åstadkommande af jemvigt i postsparbankens
affärsställning; i hvilket afseende revisorerne bland annat anfört
att de förestält sig, att besparing i förvaltningskostnaderna borde kunna
åstadkommas.
I sin berättelse hafva revisorerne i fråga om postsparbankens förvaltningskostnader
vidare förmält, att sparbankens styrelse, jemlikt förordningen
angående eu postsparbank för riket den 22 juni 1883, skall
utgöras af generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra ledamöter,
nemligen den byråchef i generalpoststyrelsen, som är föredragande för
ärenden rörande postsparbanken, en af Konungen särskild förordnad
ledamot samt en af fullmägtige i riksbanken och eu af fullmägtige i riksgäldskontoret,
hvilka båda sistnämnde ledamöter bemälde fullmägtige
hvar för sig inom sig utse, samt att genom kongl. brefvet den 21 mars
1884 bestämts, att eu hvar af de tre ledamöter, som jemte ordföranden
och föredragande byråchefen utgöra postsparbankens styrelse, skulle tills
vidare årligen åtnjuta ett arfvode af 600 kronor, samt att ordföranden
hos postsparbankens styrelse skulle under det första förvaltningsåret,
räknadt från den 15 augusti 1884, få, med afseende å de särdeles trägna
göromål, bemälde ordförande derunder haft att fullgöra, uppbära ett
arfvode af 2,800 kronor, hvilka samtliga arfvoden skulle, på sätt i § 19
af förordningen angående postsparbank stadgades, utgå af den räntevinst,
som på postsparbankens rörelse uppstode; hvarefter genom kongl. brefvet
den 12 december 1884 ordföranden förklarats berättigad att fortfarande
tills vidare uppbära enahanda arfvode till belopp af 2,800 kronor.
Det generalpostdirektören sålunda tillagda arfvode, hvilket ursprungligen
afsetts såsom en tillfällig godtgörelse för särskilda bestyr, men
sedermera antagit naturen af en stadigvarande löneinkomst, hade emellertid
förefallit revisorerne vara allt för högt, helst de generalpostdirektören i
egenskap af ordförande i postsparbanken tillkommande göromål i hufvudsak
torde nära sammanfalla med de embetsåligganden, han såsom chef
för rikets postverk hade att utföra.
I det af styrelsen för postsparbanken med anledning af revisorernes
nu omförmälda framställning afgifna utlåtande har styrelsen, bland annat,
anfört, att då genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens under år 1883
fattade beslut en postsparbank för riket inrättades, afsedd att träda i
verksamhet med 1884 års ingång, hade väl knappast någon, som satt sig
in i denna vigtiga fråga, gjort sig förhoppning derom, att de kostnader,
som blefve förbundna med sparbankens förvaltning, skulle under de första
åren af bankens verksamhet kunna betäckas af bankens vinst. Om i
allmänhet hvarje nytt affärsföretag måste kräfva sin utvecklingstid, under
13
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
hvilken dess intressenter ej sällan nödgades för företagets bestånd och
förkofran tillskjuta medel, under förhoppning att dessa skulle i sinom
tid återgäldas, så torde en dylik utvecklingstid vara ännu mera af nöden
för en institution af den beskaffenhet som postsparbanken, hvilken val
ej (inge betraktas såsom tillkommen för beredande af någon omedelbar
vinst åt staten, utan fasthellre vore afsedd för ett vida högre syfte, det
att hos folket väcka och uppmuntra hågen till sparsamhet genom att
underlätta tillfällena dertill. Också hade genom § 19 af kongl. förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket stadgats,
att, så länge den räntevinst, som kunde uppkomma på postsparbankens
rörelse, ej lemnade full tillgång till bestridande af de med bankens förvaltning
förenade utgifter, af postverket skulle förskjutas hvad utöfver
räntevinsten erfordrades. Antagligt vore nemligen, att den räntevinst,
som härflöte af rörelsen vid en postsparbank, ej kunde under de första
åren, innan ännu kännedom om bankens fördelar blifvit allmännare
spridd, uppgå till något afsevärdt belopp, medan deremot, till följd af
kostnaderna för sjelfva organisationen, utgifterna för bankens skötsel
blefve under de första åren större än sedermera, i synnerhet som den
erfarenhet angående göromålens behöriga skötande, som under tiden
vunnes, åstadkomme förbättring i arbetsmetoderna med deraf härflytande
minskning i utgifterna.
Vid det förhållande, att under de sex år postsparbanken verkat,
inkomsterna alltjemt ökats och utgifterna jemförelsevis minskats, kunde
tvifvel ej uppstå derom att, derest postsparbankens verksamhet finge
ostördt fortgå såsom hittills, dess inkomster och utgifter skulle i en
nära framtid komma i jemvigt samt postsparbanken äfven snart nog
blifva satt i tillfälle att till postverket återgälda hvad derifrån förskjutits.
Erfarenheten från främmande länders postsparbanker gåfve äfven
vid handen att, om, såsom naturligt vore, de första årens inkomster ej
varit tillräckliga att betacka förvaltningsutgifterna, en jemvigt snart nog
inträdt, mellan inkomsts- och utgiftsbeloppen, hvarefter sedermera uppkommit
ej obetydliga öfverskott. Att den tidrymd, som åtginge, innan
de med svenska postsparbankens förvaltning förenade utgifter till fullo
betäcktes af dess inkomster, blefve ett eller annat år längre, än hvad
förhållandet varit inom åtskilliga utländska postsparbanker, vore tydligen
beroende på det vid vårt lands postsparbank, i jemförelse med de utländska
postsparbankerna, låga medelinsättningsbeloppet, hvilken omständighet
åter otvifvelaktigt härledde sig dels från det med postsparbankens
idé fullkomligt öfverensstämmande, men till ett mindre gynsamt ekonomiskt
14
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
resultat ländande förhållande, att flertalet af de insättningar, som ega
rum, verkstäldes af barn, dels ock deraf att insättningsbeloppets maximum
blifvit. af 1883 års Riksdag inskränkt från föreslagna 2,000 kronor till
1,000 kronor, ett belopp, som understege maximibeloppet inom samtliga
utländska postsparbanker med undantag af finska postsparbanken.
Vidare har styrelsen fäst uppmärksamheten derå, att de göromål,
som förekomine vid en postsparbanks centralförvaltning, vore af den
beskaffenhet, att för deras skötande kräfdes en stor arbetspersonal, som
med ordning och nit fullgjorde de bestyr af mångfaldig art, som derstädes
förekomme. Skedde underlåtenhet härutinnan, blefve den allmänhet,
som betjenade sig af postsparbanken, deraf lidande och komme sådant
onekligen att leda dertill, att allmänhetens förtroende till banken blefve
rubbadt.
Slutligen har styrelsen med afseende å revisorernes framställning i
fråga om det till postsparbankens ordförande utgående arfvode erinrat,
att, medan de generalpostdirektören tillhörande postsparbanksgöromål
icke hade något gemensamt med postförvaltningen i allmänhet, likasom
äfven fallet vore med de lånerörelsen angående ärenden, som jemte flere
andra handlades gemensamt af chefen och ledamöterne i styrelsen, generalpostdirektören
icke i sammanhang med denna tillökning i göromål beredts
någon minskning i det arbete, som i öfrigt honom förut ålegat.
Då det visserligen är önskvärdt, att jemvigt mellan postsparbankens
inkomster och utgifter må i möjligaste mån och så snart ske kan åstadkommas,
lära de medel, som utan skada för anstalten kunna dertill
bidraga, icke böra åsidosättas, och rigtas i sådant hänseende uppmärksamheten
främst å förvaltningsutgifterna, hvilka måhända skulle kunna
nedbringas.
Riksdagen får derför hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande huru vida icke, utan menlig
inverkan å postsparbankens verksamhet, åtgärd må kunna vidtagas för
åstadkommande, så vidt sådant redan nu är möjligt, af jemvigt mellan
postsparbankens inkomster och dess utgifter.
Resereglemente!;.
Under erinran, hurusom i 6 § 1 mom. af gällande resereglemente
den 11 februari 1881 vore föreskrifvet, att resekostnadsersättning skulle
utgå efter det eller de förut i reglementet angifna olika sätt att färdas,
med skjuts, på ångfartyg eller på jernväg, som för resan verkligen be
-
15
Riksdagens Skrifvelse N:o Öl.
gagnats, samt att såsom tjenstefel skulle anses, om embets- eller tjensteman
i reseräkning upptoge godtgörelse för ett med högre kostnad förenadt
befordringssätt, än det af honom under resan använda, men att
deremot något stadgande icke vore meddeladt’ på grund hvaraf det
kunde anses vara en ovilkorlig skyldighet för embets- eller tjensteman
att vid resor i tjensteärenden begagna det med minsta kostnad förenade
befordringssätt, hafva revisorerne förklarat sig finna ett sådant stadgande
vara behöfiigt och till stöd härför anfört, att vid granskning af de särskilda
räkenskaperna exempelvis förekommit, att till en regementsintendent
under revisionsåret anordnats ersättning för dels fyra under år
1886 och dels femton under år 1887 verkstälda resor fram och åter
mellan Jönköping och Skillingaryd, beräknad efter skjuts för två hästar
jemte åkdonslega, eller 32 kronor 68 öre för hvarje gång, ehuru daglig
jernvägsförbindelse mellan dessa båda orter funnes, och begagnande af
jernvägen i dessa fäll skulle hafva medfört en ej obetydligt mindre kostnad
för statsverket. Och hafva revisorerne med anledning deraf uttalat
önskvärdheten af, att resereglementet ändrades derhän, att det icke vore
embets- eller tjensteman tillåtet att vid resa i tjensteärenden beräkna
ersättning efter skjuts, då han med mindre rese- och traktamentskostnad
kunde färdas å jernväg eller ångbåt.
Då missbruk af sådan art, som det af revisorerne i detta afseende
omförmälda, om också mindre ofta förekommande, likväl inträffat, har
statskontoret, hvars utlåtande öfver revisorernes omförmälda framställning
blifvit af Eders Kongl. Maj:t infordradt, anfört att, enligt statskontorets
åsigt, någon åtgärd till förebyggande deraf för framtiden borde
vidtagas. Nyssnämnda af revisorerne föreslagna stadgande kunde dock
vid tillämpningen lätteligen förorsaka uppehåll i resa och ådraga den
resande kostnader, som icke af staten godtgjordes. Eu embets- eller
tjensteman, som måste företaga en resa till ett på kortare afstånd från
hans bostad beläget förrättningsställe, kunde nemligen, derest han vore
skyldig att för både fram- och återresan begagna sig af befintlig jernvägs-
eller ångbåtsförbindelse, i afvaktan på afgående bantåg eller ångbåt
nödgas vara borta från sitt hemvist och der möjligen förefintliga
angelägna embetsgöromål under längre tid än som, derest han egt begagna
skjuts, hade erfordrats. Om afståndet mellan förrättningsmannens
bostad och förrättningsstället vore kortare än en mil, kunde det sålunda
icke tagas för gifvet, att han i hvarje fall skulle kunna med anlitande
af befintlig jernvägs- eller ångbåtsförbindelse på samma dag verkställa
både förrättningen samt resorna fram och åter; men förrättningsmannen
vore för sådan inom nyssnämnda afstånd från sitt hemvist verkstäld
16
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
förrättning jemlikt § 11 mom. 1 i resereglemente! berättigad till traktamente
endast för den tid, som till förrättningen åtgått, äfven om frameller
återresan egt rum på annan dag än den för förrättningen bestämda.
Enahanda missförhållande kunde uppstå, då afståndet från förrättningsmannens
bostad till förrättningsstället vore en mil eller derutöfver men
kortare än tre mil. I sådant fall utginge enligt ofvan åberopade moment,
om resorna fram och åter eller endera af dem verkstälts å annat
dygn, än som till förrättning användts, för dessa resor tillsammans traktamente
för ett dygn. Äfven vid resor mellan olika förrättningsställen
skulle, då afståndet vore kortare än tre mil, den ifrågasatta bestämmelsen
i anseende till afgångstiderna för bantåg eller ångbåt kunna förorsaka
uppehåll med deraf följande olägenheter för förrättningsmannen.
Hvad derefter angiuge längre resor än de här ofvan nämnda, hyste
statskontoret betänkligheter mot ett ovilkorligt stadgande derom, att förrättningsman
icke skulle få beräkna ersättning efter skjuts, då han med
mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas med ångbåt. Det
kunde nemligen inträffa, att resan måste företagas under en årstid eller
under förhållanden, då förrättningsmannen, hellre än att underkasta sig
äfventyret eller obehaget af en färd med ångbåt, funne sig föranlåten
att af egna medel tillskjuta hvad som utöfver resekostnaden med ångbåt
erfordrades för att med skjuts nå bestämmelseorten.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hade statskontoret endast
i så måtto tillstyrkt afseende å revisorernes ifrågavarande förslag, att
ett tillägg till § 6 i resereglemente! måtte göras derom, att vid resa,
der afståndet mellan förrättningsmannens bostad och förrättningsstället
eller mellan olika förrättningsställen är tre mil eller derutöfver, det icke
måtte vara förrättningsman tillåtet att beräkna ersättning efter skjuts,
då han med mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas å jernväg.
Vidkommande derefter § 8 mom. 4 af resereglemente^ hvari stadgas,
att, derest den resande färdas på ångfartyg eller jernväg, han jemväl
må undfå godtgörelse för den utgift, som transporten af hans effekter
till och från fartyget eller jernvägen kan medföra, hvarje gång till nedan
-
nämnda belopp, nemligen:
lista, 2:dra och 3:dje klasserna............................................. 1 krona 50 öre,
4:de klassen............................................................................. 1 » —
5:te och 6:te klasserna............................................................. 75 »
så och då — ehuru detta stadgande, hvad resa å jernväg beträffade,
borde så tillämpas, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Eders
Kongl. Maj:t uti ett särskildt mål den 12 oktober 1883 förklarat, dylik
godtgörelse borde utgå endast för transport af resefiekter till jernväg
17
Riksdagens Skrifvelse N:o 57.
vid en resas början och från jernväg vid eu resas slut eller då afbrott
i resa egt rum för erhållande af nattlogis, men icke under pågående resa
å jernvägsstation, der ombyte af tåg egt rum — i ett betydligt antal
fall, i strid häremot, af vederbörande uppburits ersättning för transport
af reseffekter under pågående resa, då ombyte af tåg egt rum, hade
revisorerne, med hänsyn till den utsträckning, berörda origtiga tillämpning
af resereglemente! tagit, vidare uttalat önskvärdheten deraf, att ett
allmänt förklarande blefve meddeladt, i syfte att eu sådan tillämpning
måtte för framtiden förekommas.
Med tillkännagifvande att reseregleraentets sistberörda stadgande af
statskontoret tillämpades i enlighet med Eders Kongl. Maj:ts berörda,
den 12 oktober 1883 fattade beslut, sålunda att, då ombyte af tåg skett
under pågående resa, ersättning för transport af effekter icke inedgifvits
i andra fall, än då ny biljett måst å en jernvägsstation utlösas och till
följd deraf den resandes polletterade effekter icke utan särskild kostnad
blifvit öfverflyttade från det ena tåget till det andra, hade statskontoret,
i förenämnda utlåtande, enär det visat sig, att föreskrifterna
uti ifrågavarande moment tillämpades olika, hemstält, att en förklaring
af samma moment måtte varda meddelad i öfverensstämmelse med beslutet
af den 12 oktober 1883.
Riksdagen, som delar den af statskontoret i dessa frågor uttalade
uppfattning, får alltså med anledning af revisorernes omförrnälda framställning
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huru vida icke tillägg och ändring i gällande resereglemente af den 11
februari 1881 lämpligen kunde göras, hvarigenom bestämda föreskrifter
blefve meddelade i det syfte statskontoret i sitt utlåtande angående revisorernes
förevarande framställning antydt.
Stockholm den 13 maj 1889.
Med undersåtlig vördnad.
Dill. till Riksd. Prol. 1889. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 5 Haft.
3