20
Riksdagens Skrifvelse N:o 53.
]tf:o 53,
Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1889.
— _ — — Andra Kammaren den 13 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, i fråga om befrielse från utgifvande
till kronan af vissa s. k. skilnadsarrenden.
(Statsutskottets utlåtande n:o 20.)
Till Konungen.
Inom Riksdagen har fråga väckts derom att, i den mån behörig och
nödig utredning öfver hvarje skilnadsarrende blefve verkstäld, sådana, som
tillkommit utan att arrendatorerna för vanhäfd måst afträda arrendena,
måtte afskrifvas.
Riksdagen beslöt nästlidna år, med bifall till Eders Kong! Maj:ts
derom gjorda förslag, medgifva, att utgifvande af skilnadsarrende för
kronoegendomar, med afseende hvarå rätt till arrendets uppsägning enligt
kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 egt rum, men icke begagnats, finge
för den tid af arrendeperioden, som den 14 mars 1889 återstode, förutvarande
arrendator efterskänkas, så vidt icke kontraktets förverkande föranledts
af vanhäfd, och grundade sig detta beslut hufvudsakligen derpå,
att, då arrendatorerna af vissa bland kronans egendomar blifvit satta i
tillfälle att genom uppsägning vinna befrielse från arrendena, en motsvarande
förmån skäligen ansågs böra beredas de förutvarande arrendatorer,
hvilka, derest de ej förut nödgats frånträda sina arrenden och derigenom
gått miste om uppsägningsrätten, skulle kunnat af denna rätt
draga fördel.
Riksdagens Skrifvelse N:o 53. 21
Då den genom kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 medgifva uppsägningstid
ej afser sådana arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter
1884 års början, samt de till utgörande af skilnadsarrende förbundne
förutvarande arrendatorer, hvilkas efterträdare i arrendet begagnat den
enligt aberopade kongl. kungörelse medgifna rätten att uppsäga sina
arrenden till upphörande den 14 mars 1889, redan blifvit genom Eders
Kongl. Maj:ts den 22 december 1887 meddelade förklaring befriade från
berörda skilnadsarrendes utgörande för tiden efter den 14 mars 1889,
qvarstår alltså skyldigheten till skilnadsarrendets utgörande
dels för alla de i följd af kontraktets förverkande upphörda arrenden,
om hvilka kontrakt upprättats efter 1884 års början, vare sig dessa arrendeskilnadsbelopp
afse tiden före eller efter den 14 mars 1889,
dels för samtliga öfriga arrendeskilnadsbelopp, som upplupit före den
14 mars 1889.
Hvad beträffar förstnämnda skilnadsarrenden, eller dem, hvilka skola
utgöras på grund af förverkande af sådana arrendekontrakt, som upprättats
efter 1884 års början, anser Riksdagen någon eftergift icke böra
ifrågakomma. Från den år 1887 medgifna uppsägningsrätten undantogos
nemligen, bland andra, de arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter
1884 års början, enär dessa, hvilka ingåtts under de år, då de stadigt
sjunkande spanmålsprisen utöfvat sin fulla verkan på arrendebeloppen och
i allmänhet betydligt nedbringat desamma, afslutats allt för kort tid förut,
för att en återgång af arrendekontrakten syntes böra ifrågakomma; och
då eftergiften af skilnadsarrendena, såsom ofvan är nämndt, föranledts af
den medgifna rätten att uppsäga vissa arrenden, torde de i sistnämnda
hänseende gjorda undantag visserligen böra gälla jemväl skilnadsarrendenas
efterskänkande.
Hvad dermot angår de skilnadsarrenden, hvilka skola utgöras för
arrendetiden före den 14 mars 1889 och hvilka icke böra erläggas på
/ grund af förverkade arrendekontrakt, som upprättats efter 1884 års början,
har Riksdagen velat ifrågasätta, huruvida icke eftergift i dessa skilnadsarrenden
må kunna medgifvas, för så vidt icke kontraktets förverkande
föranledts af vanhäfd, och i öfrigt med de undantag i afseende å vissa
arrenden, som föreskrifvits vid de under de två senaste åren medgifna
eftergifterna i arrendeafgifternas utgörande och i fråga om rätten till
arrendenas uppsägning.
Riksdagen har visserligen icke förbisett den fara, som torde ligga
deri, att genom efterskänkande af de s. k. skilnadsarrendena den miss
-
22
Riksdagens Skrifvelse N:o 53.
uppfattning till äfventyra skulle kunna göra sig gällande, att fullgörande
af arrendekontrakt om statens egendomar må kunna åsidosättas med mindre
verkande påföljder än då fråga är om dylika aftal enskilde personer emellan.
Men då en eftergift af sådana skilnadsarrenden, som sist omförmälts, kan
anses stå i nära öfverensstämmelse med de åtgärder, som under de två
senare åren vidtagits för att mildra kronoarrendatorernas af de för landtbruket
sällsynt ogynsamma konjunkturerna förorsakade tryckta ställning,
och för öfrigt afser ett efterskänkande för en gång af fordringar, hvilkas
bibehållande vid laga kraft föranleder kostnader och för hvilkas indrifvande
i allmänhet sannolikt ringa utsigt förefinnes, bör en dylik eftergift
icke kunna för framtiden alstra anspråk på vidare eftergifter af enahanda
slag eller gifva grundad anledning till en sådan missuppfattning,
som ofvan antydts.
Då emellertid före denna frågas slutliga afgörande närmare utredning
torde erfordras för fullständigare bedömande ej allenast af den förlust,
staten genom berörda eftergift skulle komma att vidkännas, utan
äfven af de öfriga omständigheter, som på frågans afgörande kunna inverka,
har Riksdagen ansett ärendet påkalla en utredning, som endast
genom Eders Kongl. Maj:ts försorg kan åvägabringas.
Riksdagen får alltså hos Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t, efter utredning i afseende å den eftergift, som skäligen må kunna
medgifvas de arrendatorer, hvilka, på grund af före 1884 års början ingångna,
af annan orsak än vanhäfd förverkade kontrakt, äro skyldige att
för arrendetiden intill den 14 mars 1889 erlägga s. k. skilnadsarrenden,
täcktes till Riksdagen inkomma med det förslag, omständigheterna befinnas
föranleda.
Stockholm den 13 maj 1889.
\
Med undersåtlig vördnad.