]4
Riksdagens Skrifvelse- A :o 41.
N:o 41.
Uppläst och godkänd åt'' Första Kammaren den 1 maj 1889.
— — — — Andra Kammaren den 1 — —
Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ersättning till nämndemän
för inställelse vid urtima ting för ransakning i
brottmål.
(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 2.
Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 4 utlåtande n:o 23.)
Till Konungen.
Sedan genom kongl. förordningen den 20 november 1845 blifvit
stadgadt, att, enligt hvad Konungen derom förordnar, särskilda härad
må hafva gemensamt häkte, så ock i närheten deraf gemensam tingsstad,
hvarest i brottmål, der häktad person tilltalas för gerning, den
han begått inom något af de härad, för hvilka häktet är gemensamt,
må ransakas och dömas af den häradsrätt, inom hvars domvärjo gerningen
blifvit begången, dock att nämnd må tagas äfven från annat af de till
samma domsaga hörande härad, för hvilka häktet är gemensamt, har
genom kongl. kungörelsen den 17 september 1851 förordnats, att ersättning,
till det belopp, som för resor i kronans angelägenheter är
medgifvet, må till nämndemän utgå af allmänna medel dels då gerningen,
hvarom ransakas, blifvit begången inom annat härad eller tingslag,
än det, till hvilket nämndemannen hörer, i hvilket fall ersättningen
bör beräknas efter vägen från hans bostad till den gemensamma tingsstaden,
dels ock om nämndemannen, fastän gerningen blifvit föröfvad
inom det härad eller tingslag, för hvilket han blifvit vald, från sitt
15
Riksdagens Skrifvelse N:o 41.
hemvist har längre väg till den gemensamma tingsstaden än till häradets
eller tingslagets vanliga tingsställe, i hvilket senare fall dock ersättningen
må beräknas endast efter skilnaden emellan dessa väglängder; hvarefter
genom kongl. kungörelsen den 30 december 1863, angående nämndemäns
rätt till ersättning för extra förrättningar blifvit bestämdt, att af
allmänna medel särskild ersättning till nämndemän icke utgår för inställelse
vid ordinarie eller urtima ting, med bibehållande likväl af den
genom kongl. kungörelen den 17 september 1851 nämndemän i särskilda
fall tillagda rätt till ersättning, då liera härad hafva gemensam tingsstad
i brottmål.
Då det emellertid vore af vigt för rättsskipningen, att nämndemansbestyret
ej blefve så betungande, att täta ombyten af nämndemän
egde rum, och det syntes vara med billighet öfverensstämmande, att
nämndemän för fullgörande af sitt uppdrag såsom domstolsledamöter
icke finge vidkännas andra kostnader än dem, som förorsakades af inställelse
vid lagtima ting, har i särskilda inom riksdagen väckta motioner
framhållits önskvärdheten deraf, att nämndemän för inställelse vid
urtima ting för ransakning i brottmål erhölle ersättning enligt gällande
resereglemente.
Mot den sålunda ifrågasatta utsträckningen af nämndemäns rätt till
ersättning för extra förrättning har blifvit invändt, dels att deri innefattades
en kränkning af den vigtiga grundsatsen, att det folkliga
elementet i våra landtdomstolar ej finge vara aflönadt, dels ock att en
betydande kostnad derigenom skulle tillskyndas statsverket.
Riksdagen delar väl den åsigt, att nämndemansbefattningen fortfarande
bör betraktas såsom ett icke aflönadt förtroendeuppdrag, men
håller före att den omständighet, att nämndemännen åtnjuta ersättningför
inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål, särdeles om
denna ersättning stannar vid godtgörelse för sjelfva resan, lika litet
beröfvar nämndemansbefattningen densammas förutnämnda karakter,
som bestämmelserna om reseersättning åt landstingsmän och ledamöter
i inskrifningsrevision torde kunna anses upphäfva enahanda egenskap
hos dessa befattningars innehafvare.
Då hufvudskälet emot förslaget sålunda ej kan tillmätas stor
betydelse, och, enligt hvad Riksdagen erfarit, nämndemansbefattningen,
som i vissa delar af landet betraktas såsom ett eftersträfvansvärdt
hedersuppdrag, å andra orter anses så betungande, att dugande män
fördenskull undandraga sig att länge bibehålla densamma, finner
Riksdagen både klokhet och billighet mana att, der, såsom i förevarande
fall synes vara händelsen, sådant lämpligen kan ske, minska de med
befattningen förenade uppoffringar.
10 Riksdagens Skrifvelse N:o 41.
På den utredning af årliga kostnaden för förslagets genomförande,
hvilken lärer böra föregå beslut i ämnet, men svårligen kan annat än
genom Eders Kongl. Maj:ts försorg åstadkommas, torde emellertid i
någon mån bero, om uti ifrågavarande fall både reseersättning och
dagtraktamente böra tillerkännas nämndemän eller endast reseersättning,
och torde vid ärendets pröfning jemväl komma att tagas i betraktande,
huruvida ej följdrigtigheteu fordrar att ersättning beviljas nämndemän
jemväl för inställelse vid tingsstad, då för ransakning i brottmål extra
rättegångsdag under lagtima ting måste ega rum.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, huruvida ej
nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål
må erhålla ersättning.
Stockholm den 1 maj 1889.
Med undersåtlig- vördnad.
O