Riksdagens Skrifvelse N;o 40.

11

N:o 40.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 maj 1889.
__ _ — Andra Kammaren den 1 maj —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående återställandet af
till landtdornstol i hufvudskrift ingifven handling.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 1.
Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 25.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion har framhållits den osäkerhet,
som vore förenad dermed, att eu för vinnande af inteckning eller
annat ändamål till domstol, särskildt till häradsrätt, ingifven handling
under lång tid vore anförtrodd åt expeditionshafvandes vård. För vinnande
af inteckning och lagfart, inprotokollering af lösöreköp och
äktenskapsförord, bevakning af testamente m. in. erfordrades nemligen
enligt lag, att sökanden till domstolen inleinnade i hufvudskrift den
handling, som utgjorde föremål för ansökningen. Det vore naturligt
att handlingen ej omedelbart vid inlemnandet kunde i protokollet inskrifvas
eller åtecknas bevis om den med densamma vidtagna åtgärden,
utan måste för sådant ändamål qvarlemnas i domstolens vård. Enligt
nu gällande förordning om expeditionslösen skulle handlingen derefter
tillhandahållas sökanden samtidigt med den utskrifna expeditionen i
ärendet, eller vid rådstufvurätt inom sex dagar och vid häradsrätt vid
tingets slut. Sökanden vore sålunda under tiden i mistning af handlingen
och kunde icke utöfva tillsynen öfver och vården om densamma.
Det vore visserligen sant, att handlingen härunder vore i offentlig
myndighets förvar, hvilket i allmänhet ansåges vara och måhända

12 Riksdagens Skrifvelse N:o 40.

också i många fall verkligen vore fullt betryggande, men vid närmare
betraktande af de förhållanden, hvarunder handlingen af domstol innehades,
och de åtgärder, som derunder måste med densamma vidtagas,
kunde man ej underlåta att erkänna, att den säkerhet, man väntat
finna för handlingens sorgfälliga bevarande, lemnade åtskilligt öfrigt
att önska. »I domstolens förvar» vore nemligen ett uttryck, som ingalunda
motsvarade hvad det syntes innebära, enär det i sjelfva verket
vore expeditionshafvanden ensam, som omhänderhade och vore ansvarig
för handlingen, och i många, om ej till och med i de flesta fall,
vore en dylik tjenstemans tillgångar otillräckliga att godtgöra den
skada, som genom förlust af handlingen kunde den rättsökande tillskyndas.
Det kunde äfven sättas i fråga, huruvida tjenstemannen, för
hvilken några föreskrifter med afseende på handlingens förvarande ej
funnes meddelade och till hvilkens hjelp härutinnan några åtgärder ej
funnes af staten vidtagna, kunde anses skyldig vidkännas en skada,
som uppkommit allenast till följd af det förfarande, han ansett sig böra
iakttaga för protokollets uppsättande, expeditionens utskrifvande m. m.
Såvida han ej härvid kunde anses hafva visat en alltför påfallande
vårdslöshet eller öfverskridit hvad för ändamålet må hafva varit erforderligt.
Det funnes äfven fall, då det vore alldeles uppenbart, att
tjenstemannen icke hade någon skuld i handlingens förstörande, utan
detta vore att tillskrifva en ren olyckshändelse, såsom till exempel
vid den brand, som sistlidet år öfvergick Sundsvalls stad, hvarvid förstördes,
bland annat, äfven en mängd för inteckning, lagfart m. m. till
häradsrätterna inom Medelpads östra domsaga ingifna originalhandlingar.

Enligt Riksdagens åsigt skulle det för de rättsökande otvifvelaktigt
medföra trygghet och någon gång afsevärd fördel att kunna
genast eller efter mycket kort tid återfå vigtiga handlingar, som till
domstol inlemnas. Utarbetandet af ett större ting kräfver ofta en tid
af två till tre månader, och det torde måhända ej böra uteslutande
bero af domarens välvilja, hvilken endast af försynthet i många fall
ej påkallas, att rättsökande må kunna inom en ej alltför lång tid återfå
ingifna handlingar. Riksdagen, som anser, att någon förkortning
af den tid, inom hvilken till stadsdomstol ingifna handlingar må kunna
återfås, ej lämpligen bör ega rum, finner det deremot vara synnerligen
önskvärd!, att någon föreskrift meddelades, hvarigenom de ofvan framhållna
olägenheterna, hvad landtdomstolarne angår, kunde såvidt möjligt
afhjelpas. Dervid torde dock böra iakttagas, dels att, derest till
landtdomstol ingifven handling skall återställas inom kortare tid än
för närvarande är stadgad, tillika med originalhandlingen bör lemnas

Riksdagens Skrifvelse N:o 40. 18

afskrift, hvilken, för att bereda trygghet mot misstag, skall vara af
do mhafvanden i orten till rigtigheten bestyrkt, dels ock att den tid,
inom hvilken till landtdomstol ingifna handlingar få återfordras, ej bör
bestämmas kortare än sex dagar efter slutet af ordinarie rättegångsdagarne
vid det ting, då handlingen inlemnades.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
det Eders Kong!. Maj:t täcktes taga under ompröfning, om ej
lagstadgande borde utfärdas, hvarigenom sökande, som för vinnande
af inteckning eller annat ändamål till landtdomstol ingifvit handling,
berättigas att, emot aflemnande af en utaf domhafvande!! i orten bestyrkt
afskrift deraf, inom viss kort tid, efter det beslut i ärendet meddelats,
återfå handlingen.

Stockholm den 1 maj 1889.

Med undersåtlig vördnad.