24

Riksdagens Skrifvelse N:o 25.

*

N:o 25.

Uppläst och godkänd lios Första Kammaren den 29 mars 1889.
— — — — Andra Kammaren den 29 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om tillägg till gällande bestämmelser
angående saköreslängd.

(Lagutskottets utletande n:o 27).

Till Konungen.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen
ifrågasatt, huruvida icke stadgandet i 2 kap. 8 §
rättegångsbalken, att häradshöfding vid hvart tings slut skall gitva
bötes- eller saköreslängd till kronofogden ut, borde sålunda ändras, att
häradshöfding i domsaga, der förordningen angående ändring i vissa
fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 vunnit
tillämpning, förpligtades att utlemna saköreslängd efter hvarje allmänt
sammanträde. I dessa domsagor förfelades nemligen, i följd af nyssnämnda
bestämmelse, i betydlig mån syftet att genom böter och viten
tvinga tredskande svarandepart till inställelse vid rätten och dymedelst
påskynda rättegångars afsilande. Eu sådan part finge nemligen, icke,
om ej tillfälligtvis, förr än efter tingets slut vetskap om att vid ett
eller flera derförinnan afslutade tingssammanträden han fälts till bötesansvar
för uteblifvande eller honom förelagts vid vite att iakttaga inställelse.
Dertill komme, att, då sålunda gång efter annan en person
för uteblifvande från rätten ådömda böter och viten efter längre tids
förlopp och på en gång skulle uttagas, svårighet att utfå desamma
ofta mötte i följd deraf, att den saktälde råkat på obestånd eller lemnat
orten. Den ifrågasatta förändringen vore i sjelfva verket en naturlig

25

Riksdagens Skrifvelse N:o 25.

konseqvens af förberörda förordning den 17 maj 1872. Ån mera behöflig
hade emellertid förändringen blifvit efter tillkomsten af kongl.
förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt
den 6 oktober 1882, så vida det genom denna förordning höjda
bötesansvar skulle i de domsagor, der tingssammanträden hållas, medföra
påräknad verkan. En bestämmelse derom, att saköreslängd, skall
utlemnas för hvarje sådant sammanträde., skulle också leda dertill, att
stadgandet i sistnämnda kongl. förordning, att de enligt densamma
ådömda böter skola genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut,
hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft, kunde tillämpas i
närmare öfverensstämmelse med så väl ordalagen som syftet, än nu
vore förhållandet, då, på grund af gällande lag, saköreslängd ofta ej
utlemnades för böternas uttagande förr än flere månader efter deras
ådömande. .

Det sålunda af justitieombudsmannen framstälda förslaget om
skyldighet för häradshöfding att efter hvarje allmänt tingssammanträde
utgifva saköreslängd synes Riksdagen vara väl grundadt. Emellertid
torde det icke kunna ifrågasättas, att saköreslängd skall utfärdas omedelbart
efter sammanträdet, då i allmänhet domboken icke är fullständigt
uppsatt. I en och annan domsaga, som består af endast ett tingslag,
förfares redan nu, efter hvad som kommit till Riksdagens kännedom,
sålunda, att saköreslängd aflemnas å vårtinget efter afslutandet
af andra sammanträdet för tiden från årets början till andra sammanträdet;
efter tredje sammanträdet för tiden från och med andra sammanträdet
till tredje sammanträdet o. s. v., så att efter tingets slut
saköreslängd lemnas för tiden från och med sjette sammanträdet till
tingets slut.

På ofvan anförda skäl får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådant
tillägg till gällande bestämmelser angående saköreslängd, att häradshöfding
i domsaga, der ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872,
ålägges att inom viss lämplig tid efter hvarje allmänt sammanträde till
vederbörande kronofogde utgifva saköreslängd.

Stockholm den 29 mars 1889.

Med undersåtlig vördnad:

Bih. till Riksd. Prof. 1S89. 10 Sami 1 Afd. 1 Band. 2 Haft.

4