RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1889. Andra Kammaren. N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen rörande lagutskottets utlåtande n:o 56,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 10 kap. 14 § strafflagen.

Ordet lemnades, enligt förut gjord anteckning, till

Herr Liljeholm, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag
hade i denna fråga liksom vid många föregående tillfällen kunnat inskränka
mig till att gifva min åsigt tillkänna genom att instämma
med någon af de talare, som yrkat afslag å utskottets betänkande,
men då jag betraktar den föreliggande frågan såsom en af de vigtigaste,
om icke den allra vigtigaste, som förelegat till afgörande under innevarande
riksdag, har jag icke tvekat att begära ordet för att, om ock
i största korthet, uttala min mening. Ett ytterligare skäl för mitt
uppträdande ligger deri, att jag från det samhälle, jag tillhör, emottagit
en skrifvelse med anhållan att, om jag funne lämpligt, lemna
kammaren kännedom om dess innehåll. Den 12 dennes hölls nemligen
i Göteborg ett möte, besökt af omkring 500 personer, hvarvid
enhälligt beslöts följande uttalande: “Mötet anser det af regeringen
vid innevarande riksdag framlagda förslaget om yttranderättens inskränkning
för eu lika oberättigad och vår nation ovärdig som oklok
och för det fredliga och lyckosamma framåtskridandet i vårt land
farlig åtgärd, och det hufvudsakligen af följande orsaker:

emedan den fria yttranderätten är en bland de hufvudsakligaste
och angelägnaste rättigheter som tillkomma medborgarne utan undantag
i ett samhälle, derest det vill kalla sig fritt, samt ett nödvändigt tillbehör
till sjelfstyrelsen;

emedan det hvarken är ett fritt samhälle eller dess medborgare
värdigt att låta yttranderätten i allmänna frågor vara på ett eller
annat sätt lagd i fjettrar;

Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 51. 1

Angående
ändrad
lydelse af
10 leap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 i.
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

emedan en lag, sådan som den ifrågavarande, utan att aflägsna,
missnöjet inom samhället, det berättigade såväl som det oberättigade,
lär det att gå hemliga vägar;

emedan eu dylik lag, genom den tvungna tystnad den åstadkommer,
minskar intresset att afhjelpa verkliga missförhållanden och
förtager tillfället att berigtiga ohållbara åsigter, fördomar och missuppfattningar
;

emedan en dylik lag med nödvändighet drager efter sig nya
tvångslagar mot yttrande- och tryckfrihet.

Och uttrycker mötet för den skull sin lifliga förhoppning och enträgna
önskan, att detta lagförslag ej må af Riksdagen antagas, samt sin
allvarliga oro för följderna af, att det till äfventyra komme att varda lag."

Som herrarne hörde, framhållas i denna skrifvelse ungefär samma
skäl, som återfinnas i de två första vid utskottsbetänkandet fogade
reservationerna. Dessa skäl synas mig så talande, att jag alls icke
känner mig tveksam på hvilken sida jag bör ställa mig.

Det kan icke falla mig in att upprepa, hvad som under förmiddagens
lopp af flera talare framhållits angående detta lagförslags tvetydiga
formulering. Men väl må man fråga: hvadan denna brådska
med dess framläggande och denna ifver för dess antagande? Någon
fara af att vid denna frågas behandling liksom vid andra vigtiga frågors
afgörande gå lugnt och sansadt till väga mägtar jag ej inse.
Ett kraftigt stöd för denna åsigt har jag funnit i motiveringen till
den kongl. propositionen, der det heter på sid. 15: “Partiets anhängare
äro ännu relativt få och svenska samhället eger, som jag tror,
i ovanlig grad motståndskraft mot det socialistiska sjukdomsgiftet".
Hade det deremot varit att befara att man genom ett uppskof kunde
sätta det bestående samhällets lugn på spel, skulle jag icke dragit i
betänkande att redan nu med min röst bidraga till förslagets antagande,
men det framgår tydligt af detta justitieministerns anförande,
att så icke är fallet.

På sid. 17 i den kongl. propositionen läses följande sanna ord:
“I främsta rummet måste alla goda medborgare fortsätta sina bemödanden
för arbetarefrågans lösning och arbetsklassens lyftande så i
sedligt som i materielt afseende. Det bästa stridssättet är att med
oaflåtlig vaksamhet och outtröttlig kärleksfullhet söka skingra arbetareklassens
okunnighet och fördomar mot andra samhällsklasser, att bringa
honom, sannfärdig upplysning om den på kristendomens grund hvilande
samhällsordningens rätta natur och väsende samt afslöja de socialistiska
villomeningarnas haltlöshet."

Jag instämmer till alla delar i detta yttrande. Låtom oss derför
med enade krafter arbeta just på det sättet och med användande af
dessa medel, som der framhållits, innan vi gripa till det nätt opp
sämsta medlet, nemligen detta lagförslag; ty jag fruktar, att, om det
antages, man skulle komma att rycka upp hvetet, under det att ogräset
i hemlighet frodades.

Herr talman, jag yrkar rent afslag på utskottets betänkande.

Herr Hedin: Herr talman! Herr statsministern började sitt an -

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

K:o 51.

förande under förmiddagens plenum med ett beklagande, att herr Angående
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, lagförslagets egentlige lydelse af
författare, icke kunde deltaga i dagens förhandlingar och försvara 1 strafflagen.
Kongl. Maj:ts proposition. För min del instämmer jag, lika som utan (Forts.) ''
tvifvel kammarens samtliga ledamöter, i detta beklagande, nemligen
med hänsyn till den sorgliga anledningen, men deremot är jag fullt
öfvertygad att, om och när regeringen får den ro och ledighet, som
hittills uppenbarligen saknats, att närmare öfverväga den fråga, som
hon nu understält Riksdagens pröfning, hon då skall finna och erkänna
att med hänsyn till resultatet herr chefens för justitiedepartementet
härvaro eller bortovaro från kammarens förhandlingar är fullkomligt
likgiltig, ity nemligen att han omöjligt skulle kunna vara i
stånd att vederlägga de af herr statsministern antydda, i flen offentliga
diskussionen yttrade anmärkningar mot Kongl. Maj:ts proposition.

En af dessa anmärkningar, en hufvudanmärkning, bekräftades,
såsom jag i det följande skall visa, fullständigt af herr statsministern
sjelf. Eu annan är — huru benägen man än må vara, och jag för
min del är det, att icke hysa det ringaste tvifvel om renheten åt''
regeringens syftemål — framkallad genom eu slags naturnödvändighet
och trotsar hvarje vederläggningsförsök. Jag skall påvisa hvarför.

Om nemligen den allmänna meningen har tiilskrifvit regeringen en
annan afsigt än den, hon sjelf vill vidkännas, än deri hon efter min
öfvertygelse i sjelfva verket haft och hyser, om den allmänna meningen
tillskrifver det framlagda lagförslaget ett långt vidare gående
ändamål än deruti finnes klart och med tydliga ord uttryckt, så har
regeringen derför att uteslutande skylla sig sjelf och kan ej härleda
det från någon benägenhet att misstyda hennes åtgärd. Den uppfattning,
som från alla håll i landet uttalats, är nemligen icke blott
förklarlig, nej, hvad mera är, framtvungen dels af lagförslagets egen
beskaffenhet, dels af de omständigheter, under hviska det blifvit för
Riksdagen framlagdt.

Hvad först angår lagförslagets egen beskaffenhet, dess innehåll
och lydelse, så träffas första stycket i paragrafen icke blott af de
vigtiga anmärkningar, som anförts af den förste i ordningen bland
reservanter ne, den talare som egentligen öppnade debatten i förmiddags,
utan derjemte af den anmärkningen, att för den ifrågasatta förändringen
icke åberopats ett enda faktiskt, icke ett enda erfarenketsskäl,
utan endast departementschefens mening, att, såsom orden lyda,

“giltiga skäl synas saknas“ att lemna paragrafens nuvarande lydelse
orubbad. Detta vill ju icke säga något annat än att den lucka uti
paragrafens nuvarande lydelse, som herr föredragande departementschefen
tyckt sig finna, är af eu helt och hållet teoretiskt oskadlig
beskaffenhet. Att den derjemte skulle hafva visat sig utmärka en
verklig praktisk brist, det har han icke ens påstått, än mindre ådagalagt;
och detta gäller ock om den talare, som under förmiddagens
debatt så varmt och lifligt tog den kongl. propositionens försvar.

Icke heller han har lyckats visa att denna teoretiska lucka i den nuvarande
lydelsen, om en sådan deri finnes, också är en praktisk brist.

Jag tillägger att, huru mycket han än ifrade att bemöta den redan

N:o 51. 4 Tisdagen den 14 Maj, o. m.

Angående åberopade reservanten, han icke i någon måtto förringade betydelsen
ändrad eper giltigheten af de anmärkningar, som herr Lilienberg dels i sin

lo\apeu & reservation, dels i sitt muntliga anförande på förmiddagen framstält.

strafflagen. Under sådana förhållanden må jag väl fråga: hvart tager här den eljest
(Forts.) i både otid och tid upprepade lagstiftningsmaximen vägen, att lagstiftaren
icke har att utgå från abstrakta spekulationer vid skrifbordet,

utan från erfarenhetsmässigt konstaterade samhällsbehof? Detta om
paragrafens första stycke. Jag öfvergå!'' till det andra.

Regeringen har nu således funnit det icke vara nog att i det
första stycket utsätta straff för hvarje uppmaning till någon af de
iagöfverträdelser som finnas i den allmänna strafflagen med straffansvar
belagda, utan hon vill dertill äfven foga samma straff'' för uppmaning
till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet. Och denna bestämmelse
är redigerad på ett sådant sätt att, om jag får taga ett
exempel, — jag väljer det med anledning deraf att den talare, hvars
ord i förmiddags jag nyss citerade, just erinrade om att till sådan
ohörsamhet hörde försummelse att fullgöra värnpligten — följden
blir att, under det den värnpligtige som icke inställer sig till den i
13 § af gällande värnpligtslag föreskrifna inskrifningsförrättning, bötar
första gången 10 kronor, den som uppmanar till en sådan ohörsamhet
kan enligt det föreliggande förslagets, ordalydelse dömas till böter
eller fängelse, och detta ändock att på hans uppmaning ingen verkan
följt. Redan med de citerade orden “ohörsamhet mot lag eller laga
myndighet" börjar den svenska efterapningen af de — jag kan väl
säga — vanryktade tyska kautschuksparagraferna; ty man har icke
inskränkt straff för uppmaning till ohörsamhet mot lag och laga
myndighet till sådan ohörsamhet, hvarför i andra lagar och författningar
än strafflagen straff finnes utsatt, utan det lemnas först i polismagtens
hand och sedan i domstolens — i den förras att afbryta, i
den senares att straffa ett uttalande som de anse innebära en uppmaning
till ohörsamhet mot lag, ehuru för denna ohörsamhet icke i
någon lag, ekonomisk författning, reglemente eller ordningsstadga något
straffansvar finnes stadgadt. Med en sådan formulering blifver i sjelfva
verket uppmaning till ohörsamhet o. s. v., en brottskategori, under
hvilken, så vidt jag förstår, allt utan undantag kan rymmas. Att det med
den affattning, man gifvit bestämmelsen, blir möjligt att straffa uppmaning
till handling som är juridiskt straffri, det kan icke bestridas,
helst nu sedan vi fått denna anmärkning på ett, såsom jag måste tro,
afgörande sätt bekräftad genom herr statsministerns förklaring. Han
yttrade nemligen i förmiddags, att man med lagförslaget afsåg att
inom straffbarhetens gräns inflytta för det första uppmaning till lagöfverträdelse,
för det andra uppmaning till ohörsamhet o. s. v., för
det tredje uppmaning till förakt för, jag mins icke om han begagnade
ordet lag eller samhällsordning. Således gjorde han en distinktion
mellan å ena sidan uppmaning till lagöfverträdelse och å andra sidan
uppmaning till sådan ohörsamhet mot lag, som icke är en lagöfverträdelse,
som således sjelf icke är juridiskt straffbar. Det synes mig
icke vara någon möjlighet vidare att betvifla — efter denna förklaring

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. in.

från den som val bör bättre än någon annan kunna redogöra för hvad
lagens egentliga mening är — att så förhåller sig som jag nu haft
äran nämna. Man har med lagbudet, sådant det är affattadt, stadgat
straff mot hittills okända förbrytelser. Det tyckes nästan som man
skulle tänka, för att begagna ett uttryck af departementschefen, —
jag tror på sidan 14 eller 18, der han talar om sin förtröstan på
den offentliga magtens, på polismyndighetens “nit“ — det tyckes
nästan som man skulle tänka att, ha vi blott stadgat en brottskategori,
i lagen inskrifvit en förbrytelse med dess straffpåföljd, det nog skall
gå för sig i ett så välordnad! och — efter densammes uttryck —
kristet samhälle att få några personer att tillämpa straffbestämmelserna
på.

Genom detta samma i oändlighet tänjbara kautschuksmoment vill
man straffa uppmaning till åtgärd, som innebär “hot1* mot “samhällsordningen"
eller “fara för dess bestånd1''. Jag har här gjort mig den
frågan, om det skulle vara möjligt att uttänka mera mångtydiga uttryck,
ordalag som lånade sig till en mera subjektiv tolkning, eu lagtext,
inom hvilken åklagares och domares rent personliga uppfattning,
deras politiska åsigter, deras lidelser och fördomar, deras skrämsel
eller deras ovilja skulle kunna finna ett friare spelrum, och för min
del har jag måst besvara den frågan så, att jag icke vet, huru de
ordalagen skulle lyda. Hvad menas med hot mot samhällsordningen.''1
Ett hot icke mot en eller flere personer, icke mot egendom; icke ett
hot, som af ser att hindra verkställigheten af en lag eller af laglig
myndighets åtgärder, utan ett hot mot detta abstraktum, som bär benämnes
samhällsordningen? Hvad är det? Och hvad betyder samhällsordningen?
Betyder den allt vid en viss tidpunkt bestående, allt bestående
i lagar, institutioner, seder och åskådningssätt, inbegripet alla
fel och brister, alla missbruk och alla orättvisor ? En talare, som
jag redan ett par gånger förut citerat, tycktes hysa den meningen,
att samhällsordningen är sammanfattningen af det samhälles lagar vi
tillhöra. Men då frågar jag: kan icke hvarje kritik af detta bestående,
. hvarje uppmaning att arbeta på en förändring deraf med en
smula god vilja tolkas såsom ett hot mot samhällsordningen ? År icke
denna kritik framför allt då, just då ett hot mot samhällsordningen,
när den utgår från billighetens och rättvisans principer, som dock en
gång skola segra, ty för hvarje sådan seger öfver en lagstadgad orättvisa,
öfver ett häfdvunnet missbruk, rubbas det som I kallen, och som
dittills var “samhällsordning"?

I “samhällsordningens" förmenta intresse har man alltid föröfvat
de svåraste bland orättvisor. I samhällsordningens namn straffade
man ännu för 30 år sedan med 66 rdr 82 sk. banko, oberäknad!
3 rdr 16 sk. banko för sabbatsbrott, eller, vid bristande tillgång, 28
dygns fängelse vid vatten och bröd en person, som på en söndag inför
en samling af 13 män och 20 qvinnor hade läst några stycken ur
bibeln äfvensom “Fader vår“. I samhällsordningens namn straffades
vid samma tid med landsförvisning den, som för tredje gången höll
eller tillät en konventikel. Ären I, som förorden denna lag, öfvertygade
derom, att icke ännu i den svenska samhällsordningen, i samman -

Angäende
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 5i, 6 Tisdagen den 14 Maj, e. ra.

Angående fattningen af det samhälles lagar vi tillhöra, tilläfventyrs kunna finnas
ändrad lika svåra, jag vore frestad säga, lika förbannelsevärda orättvisor?
lOiiali.li § 0°^ mot dem skulle vi icke få höja vår röst, icke få förklara att
strafflagen, sådana delar af samhällsordningen skola förgås? Vi skulle icke fritt
(Forts.) få angripa dem både med förtrytelsens och löjets vapen, det är “hota“
dem med undergång! Försvaren hvad I kallen samhällsordningen mot
våld och — gerna för mig — äfven mot all slags uppmaning till våld,
men begären icke af oss att vi skola med ett helighetssken omgifva
alla denna samhällsordnings orättvisor, missbruk, fel och brister, och
att vi skola förklara för förbrytare alla dem, som våga angripa detta
falska sken — ty det är för mycket begärdt!

Om således förslagets beskaffenhet har varit egnad att väcka
misstro hos allmänheten, så vidhåller jag att regeringen derför uteslutande
har sig sjelf att skylla. Hon får icke, såsom jag redan .anmärkt,
häraf draga den slutsatsen, att de, som känna sig oroade och
och uttala sin oro, ledas af någon benägenhet att misstyda hennes
åtgärd eller misstänka tillvaron af någon bakom förslaget liggande,
dold afsigt.

Men om lagens egen beskaffenhet varit egnad att väcka denna
misstro, denna, låt så vara, oberättigade misstro till afsigter, åt hviika
jag för min del gerna skulle vilja gifva min hyllning, så har denna
misstro icke förminskats af de omständigheter, under hviika lagförslaget
framkommit. Äfven de hafva varit egnade att väcka tvifvel
om den verkliga afsigten.

Det är väl bekant att regeringen under en lång följd af år, så
vidt jag åtminstone vet, med det största jemnmod hört en mer och mer
växande och högljudd klagan öfver orättvisor och — man skulle kunna
våga det uttrycket — i åtskilliga punkter rent af upprörande orimligheter
i vår nu gällande strafflag. Under en ganska lång tid också
har lagutskottet gång efter annan tillbakavisat yrkanden om partiella
förbättringar i denna strafflag, gående ut på att afhjelpa de mest i
ögonen fällande bristerna, tillbakavisat dem med den anmärkningen,
att “sammanhanget och konseqvensen“ alldeles icke tilläte några partiella
ändringar i detta lagstiftniugskonstens helgjutna mästerverk. Efter
detta ha vi nu omsider kommit derhän att Nya lagberedningen fullgjort
det 1884 af Kongl. Maj:t henne lemnade uppdrag att företaga
eu revision af hela strafflagen. Lagberedningen har i slutet af 1886
afiemnat den första och i slutet af 1887 den andra och sista delen af
sitt revisionsförslag. Lagutskottets vice ordförande har nu upplyst att
lagberedningens förslag redan undergått granskning i högsta domstolen.
Under sådana omständigheter framkommer regeringen med ett förslag
till en partiel förändring af strafflagen! Regeringen har icke haft tid
att bida de 8 månader, som skilja oss från Riksdagens nästa lagtima
sammanträde, utan inkommer med ett sådant förslag knappa 14 dagar
före den ordinarie riksdagstidens slut, vid eu tidpunkt, då afslutningsgöromålen
hopa sig, då brådskan såsom vanligt sätter sin prägel
på alla förhandlingar och då, såsom man ofta iakttagit, åtskilliga
bland riksdagsmännen af angelägna enskilda göromål något i förtid
kallas bort från riksdagsarbetet. En sådan tidpunkt har regeringen

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj. e. m.

•vält för att framlägga ett förslag, hvilket bryter med hittills i vårt Angående
land gällande rättsgrundsatser. Det gör så efter regeringens egen för- andrad
klaring i motiveringen till den kongl. propositionen, ty af den framgår 10\^ £ s
att förslaget är en undantagslag, eu tillfällighetslag, rigtad mot en strafflagen.
viss kategori af svenska medborgare och rigtad i sjelfva verket mindre (Forts.)
mot handlingar än mot teorier, åsigter och anspråk. Detta må väl
kunna kallas en stark brytning med de rättsgrundsatser, som hittills
varit dominerande inom vår rättsförfattning. För en sådan feberaktig
hast, som hvarken tillåtit föredragande departementschefen att korrekt
citera den utländska lagstiftningen eller att fullända redaktionen af
det korta yttrandet till statsrådsprotokollet den 27 april, för en sådan
hast måste allmänheten söka en särskild förklaringsgrund och hon
måste utfinna den på egen hand, ty i motiveringen till den kongl.
propositionen har hon förgäfves sökt den. Hon delar nemligen icke
den mening, som finnes uttalad i departementschefens yttrande, att
den upplysta allmänheten har-betraktat det socialistmöte, som under
påskhelgen hölls vid Tunnelgatan i Stockholm, såsom en mycket betydelsefull
tilldragelse. Nej, chefen för justitiedepartementet sväfvar
i det fallet i fullständig okunnighet om den verld, som lefver och rör
sig omkring honom. Allmänheten har betraktat den tilldragelsen såsom
allt annat än betydelsefull. Hon inser att den icke kan få någon
vigt och betydelse i annat fall, än om äfven Riksdagen skulle -— tappa
hufvudet.

Den förklaring, allmänheten stannar vid, blir så mycket mindre
gynsam, när man vid närmare granskning af förslaget finner, att
detta, utöfver hvad det gifver sig ut för, i sjelfva verket också är
något annat och mer — låt vara att så skett helt och hållet mot
regeringens egna intentioner; det har väl råkat att blifva så i följd af
den brådska, som jag föreställer mig att regeringen numera sjelf skall
beklaga, likasom så många andra gjort det förut. Förslagets motivering
betecknar den socialdemokratiska agitationen såsom förslagets anledning
och såsom det föremål, som man önskar att träffa. Men ordalagen äro
nu olyckligtvis antingen så väl valda eller i brådskan så olyckligt
funna, att de fullt lika väl låta tillämpa sig på mycket annat än den
socialdemokratiska agitationen, på hvarje opposition, hvarje kritik af
det bestående, af “samhällsförhållandena, lagarne och myndigheternas
beslut®, hvarje reformyrkande — äfven sådan kritik, äfven sådana
reformyrkanden, som utgå från politiska principer, absolut motsatta den
s. k. socialdemokratiens.

Man har ej kunnat undgå att förklara sig saken så, att vederbörande
liksom velat spekulera i en del godt folks ovilja, i de förskrämdes,
de af naturen räddhågades fruktan för några hundratal socialdemokrater,
för att få Riksdagen att gå in på en lag, som kan användas
mot en mycket starkare och från konservativ och reaktionär
synpunkt mycket farligare magt, nemligen den stora liberala opinion
i landet som med socialdemokratiens hufvudgrundsats är absolut oförenlig.
Jag hyser icke den uppfattningen och jag skall om några
minuter komma till en förklaring från min synpunkt af hvad, enligt

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 11
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

min åsigt, ledt regeringen, men jag upprepar, att denna uppfattning
vunnit insteg rundt om i landet.

; Jag påstår således, att regeringen, i följd af förslagets beskaffenhet
och de omständigheter, under hvilka det framträdt, har att helt
och hållet skylla sig sjelf för den misstro till hennes afsigter, det
väckt, och icke bör räkna granskarne denna misstro till last, såsom
skulle de låta sig ledas af något begär att misstyda hennes syfte.

Jag kan slutligen icke underlåta att fästa mig vid en annan
anledning till den allmänna misstron mot det verkliga syftemålet med
denna lag, såsom ett annat än det af regeringen uttalade och af
utskottet godkända. Regeringen vill ju anses hafva framlagt en lag
rigtad mot socialdemokratien. Men hur är det väl möjligt, att hon
skulle kunna vara i okunnighet derom, att socialistlagen i Tyskland,
det stora mönsterlandet, icke blott negativt förfelat sitt ändamål utan
verkat för ett ändamål motsatt det åsyftade och uppgiga, i det att
all denna lagstiftning mot socialdemokratien just uppammat densamma
till en fruktansvärd magt.

Den tyska socialistlagen af år 1878 räknar snart 11 års tillvaro,,
och denna tid har varit mer än tillräcklig för att bekräfta hvad vid
lagens andra läsning det året yttrades af Sonnemann, nemligen: att
det ej kunde gifvas en värre eggelse till klasshat än denna undantagslag,
som skulle hos 500,000 väljare utsläcka tron på tillvaron af lag
och rättvisa; och att man med en sådan lag skulle inom ett par år
åstadkomma så mycket ondt, att hela generationer skulle få lida deraf.
1 sanning profetiska ord! Resultatet, det förutsedda resultatet, ligger
nu öppet för allas syn, och derjemte det, att den tyska socialdemokratien
vunnit både i yttre utbredning och inre styrka.

Socialdemokratien, som vid 1877 års riksdagsmannaval räknade

481.000 röster af 5,536,000, och följande år 1878 efter Riksdagens
upplösning 65,000 röster mindre än året förut, ehuru i det hela

274.000 flere väljare deltogo i 1878 års val, säges nu, tio år senare,
mönstra mellan 900,000 och en million röster. Socialdemokratien har
från de störa städerna arbetat sig ut öfver hela landet; den har uppnått
en disciplinerad organisation, sådan som endast ett förtryckande
tvång kan framkalla; den är fullt förtrogen med de hemliga förbundens
mest fulländade procedyr; och nu, efter dessa 10 eller 11 år,
hetsad och jagad, är den naturligtvis döf, absolut oåtkomlig för hvarje
diskussion.

Detta är den tyska socialistlagens frukt. Denna lag, stiftad 1878,
har, som bekant, icke mindre än tre gånger fått sin gällande kraft
förlängd ; första gången år 1884. Då erkände regeringen i motiveringen
till lagförslaget om lagens förlängning, som orden lydde: “att något
tvifvel icke kan råda derom, att den socialdemokratiska rörelsen fortfar
med väsentligen lika styrka11, och regeringen varnade mot det felslutet
att af det större lugnet på ytan låta sig ledas till det antagandet,
att rörelsen afmattades och slocknade; man hade blott lyckats,
sade hon, att “någorlunda tränga den bort från ytan“.

När regeringen förlidet år för tredje gången af tyska riksdagen
äskade lagens förlängning, påstod hon visserligen: “att lagen icke blott

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

förebyggt allvarsamt störande af det allmänna lugnet“ — hvilket ju Angående
icke var mera allvarligt stördt före socialistlagen ■— utan ock, att den ändrad
hindrat socialdemokratiens utbredning till landsbygden — hvilket senare jo^Jcap6u §
påstående verkligen är sorglustigt genom sin bevisade oemotsvarighet strafflagen.''
mot de faktiska förhållandena; men på samma gång erkände regeringen (Forts.)
“att en ändring i rigtning af en positiv förbättring ännu icke inträdt",
att “socialdemokratien hvarken i utsträckning eller styrka lidit afbräck"

— motsatsen är blott allt för säker — samt att “svårligen en ändring
härutinnan vore att snart motse". Eu ännu uttryckligare bekännelse
låg emellertid deri, att regeringen begärde straffskärpningar och ytterligare
straffbestämmelser, deribland landsförvisningsstraff mot socialdemokraterna.

Riksdagen afslog de föreslagna straffändringarne och biföll lagens
förlängning, men blott på två år.

Under debatten i fjor kunde Reichensperger med fullt skäl erinra
om hvad han yttrat tio år förut: att socialdemokratien icke kan med
“mekaniska11 medel hämmas; att en undantagslag skulle förvärra klasshatet,
skapa martyrer och derigenom bereda socialdemokratien tillväxt,
äfvensom att undertryckandet af sjukdomens yttre symptom endast
skulle afleda från arbetet på sjukdomsorsakernas aflägsnande. Och
ingen hade under den långvariga debatten någonting faktiskt att anföra
mot Windthorst, när han sammanfattade lagens resultat efter tio
års tillämpning på följande sätt: Lagen har ej medfört något af den
verkan man åsyftat, men i stället mycken olycka; den har kommit
socialdemokratien att hastigt tillväxa — naturligt nog, ty sådana åtgärder
mot en del, en klass af statens medborgare väcka deltagande
hos dem, som ej tillhöra samma rigtning, och detta deltagande, sade
han, verkar “förföriskt". Det är regeringen, som väsentligen uppammat
socialdemokratien genom socialistlagen. Lagen har från de
stora städerna, i synnerhet Berlin, spridt socialdemokratien öfver hela
landet. Lagen har fört derhän, att socialdemokraterna slutit internationella
förbindelser. Och slutligen har den haft ännu ett resultat,
af talaren betecknadt med “Geheimpolizei".

Ett justitieministerns yttrande på sidan 18 om hans tillit till
ordningsmagtens “nit“ gifver mig anledning att knyta ett par betraktelser
till Windthorsts erinran om den frukt af socialistlagen, som han
kallar “Die Geheimpolizei". Herr statsrådet skulle icke hafva behof!
gå tillbaka så långt som till det tredje kejsardömet och dess undantagslagar
för att inse, hvart det bär, när man ställer ordningsmagtens “nit*
i det politiska spioneriets och den politiska förföljelsens tjenst. Anledning
nog att öfverväga den saken finnes på närmare håll och tid. Jag
påminner om Schweiziska förbundsrådets åtgärder i fjor mot de uppviglingsförsök,
som i Schweiz bedrefvos af en grannstats polisagenter
bland socialdemokraterna. Enahanda företeelse i år har förekommit
dersammastädes; just under de. sista veckorna har man derom fått
underrättelse. Justitieministern skulle också med fördel kunnat följa
de sedan någon tid pågående förhandlingarna i staden Mons i Belgien,
der mot deltagarne i en förment komplott eu kriminalprocess är inledd,
i hvilken .redan två ministrar äro komprometterade, såsom de

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14
strafflagen.
(Forts.)

der hafva stått bakom dem, hvilka värfvat folk till det ruskiga yrke, hvars
utöfvare kallas agents prococateurs. Se, det går så, när detta polisnit, som
herr statsrådet talar om, träder i den politiska förföljelsens tjenst, att
ovilkorligen den offentliga magten råkar i den djupaste demoralisation.
Det är detta, som Windthorst tydde på då han talade om “Die Geheimpolizeib
Och för en sådan användning af den offentliga magten, af
ordningsmagten i vårt land, må vi väl bedja Gud att framgent, såsom
hittills, — åtminstone under de flesta tidrymder — blifva förskonade.

Jag skulle äfven hafva velat i sammanhang härmed rekommendera
till herr departementschefens uppmärksamhet några ord af ingen mer
och ingen mindre än sjelfva den illustre rikskansleren, nemligen dels
denna sentens: “Die Polizeiagenten aus Mangel an Stoff liigen und
iibertreiben unverantwortlich“, dels också följande tänkvärda ord: “Våre
motståndares obehagligaste bundsförvandt — han menar: för honom
och hans parti obehagligaste — är våre polistjenstemäns täflande ifver
att upptäcka sammansvärjningar och på sådant sätt utsmycka resultaten
åt sina bemödanden, likasom de tillämnade och förhindrade förbrytelserna,
att de inför skrämda sinnen skola framstå i en bengalisk
belysning såsom kronans och samhällets permanenta räddare ur hårresande
faror. “ Detta bidrag till historien om “Die Geheimpolizei",
som är den nödvändiga frukten af en undantagslagstiftning, sådan
som den tyska socialistlagen, tål att begrundas. “Skrämda sinnen“
— citerade jag nyss ur den tyske rikskanslerens yttrande. Om något
ord passar i historien om den svenska s. k. socialistlagen, så är det
visserligen detta.

Det synes — och jag kommer härmed, såsom jag nyss lofvade,
till min förklaring af regeringens afsigter eller, rättare sagclt, till min
förklaring af den tankegång hos regeringen, som föranledt framläggandet
af denna olyckliga lag, — det synes som om chefen för justitiedepartementet
och hans högt ärade kolleger lefde i den föreställningen,
att den socialistiska rörelsen skulle vara något särskildt och för vår
tid i hög grad utmärkande samt synnerligen förskräckligt fenomen.
Men i sjelfva verket är förhållandet det, att hvarje föregående tid
haft långt större sociala svårigheter och långt mera vidt utseende faror
att bekämpa. Eller är icke Roms historia, åtminstone en mycket
stor del deraf, historien om en klasskamp, till hvilken vi aldrig hafva
sett någon like i historien, kampen emellan jordaristokratien och de
besittningslöse, emellan slafvarne och de fria? Är icke medeltidens,
reformationstidens och en god del af den nyare tidens historia uppfylld
af de fasansfullaste berättelser om bonderesningarna i England,
Frankrike, Tyskland och andra länder? Herr föredragande departementschefen
har utan tvifvel studerat Luthers skrifter, och har han det
gjort, så vet han också, huruledes reformatorn rasade mot de upproriske
bönderna, huru han bad och besvor herrarne att slå dem ihjäl
såsom “galna hundar“; och har han i öfrigt studerat den tidens historia,
så vet han äfven att denna uppmaning utfördes ännu bättre
än efter bokstafven och måhända fullständigare än den var ämnad,
när herrarne brände sina fångar lefvande eller utstucko deras ögon.
Den 30-åriga arbetarerörelsen i England i slutet af 1300-talet, i hvil -

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51.

ket kela det lägre presterskapet spelade eu så betydande rol, hotade, Angående
enligt samtida vittnesbörd, hela herreklassen med undergång. Hade vi ändrad
icke i fjor anledning att erinra oss, huru vårt granland Danmark för lo^kap*it §
100 år tillbaka i och med bondebefrielsen kom till rätta med ett strafflagen.
större socialt problem, än det, som Estrupiatet under våra ögon (Forts.)
alstrat genom sina undantagslagar och sitt polisregemente? Hafva
vi icke sett huru den stora transatlantiska republiken efter ett inbördes
krig, utan motstycke i verldshistorien, befriat fyra millioner
negerslafvar? Vi pläga tala om Carl XI:s reduktion såsom om en till
en kort tidrymd begränsad åtgärd; men det sociala problem, som borde
kallas reduktionerna och hvars lösning räddade svenska folket genom
att rädda Sveriges bönder från att blifva herrarnas trälar, sträcker
sig genom tre århundraden af vår historia från slutet af fjortonde
seklet till år 1700.

Vår tid går bättre rustad, arftagare som den är till gångna seklers
reformarbete, till lösningen af sina uppgifter än någon föregående
tid. Det är ett sant ord af Macaulay att nöd och lidande visserligen
icke äro något, nytt; jemförelsevis mera ny är då den intelligens, som
uppdagar och den menniskokärlek, som bemödar sig att afhjelpa dem.

Nej, vår tid har icke, såsom mången föreställer sig, den sociala frågan
att bekymra sig om; vår tid har likasom alla föregående tiders flere
större och mindre problem att efter hand samt efter råd och lägenhet
lösa, det ena först och det andra sedan. Är socialismen någonting
nytt? Nej, den är tvärtom mycket gammal, och den är vida svagare
i vår tid, än den fordom var. På den tid, då man ännu icke
visste af dess namn, var den rotfast öfver allt, i hela samhället, i
lagar och institutioner, hos de styrande och de styrda, den herskade
högt upp och djupt ned, bland alla samhällsklasser.

Eller hvad var den annat än socialism, den ekonomiska politik,
omfattad af regeringar, folkrepresentationer och författare, uppburen
af den stora massan, denna ekonomiska politik, som gjorde statsmagten
till arbetets förmyndare och näringslifvets despot? Socialismen lefde
fordom i samhällets alla institutioner, och i menniskors tro — tron
som är den enda magt, som här i verlden uträttar något stort i det goda
eller stort i det onda. 1 våra dagar deremot har socialismen sjunkit
ned till en teori, för att icke säga en dogm, och en sådan skulle man
frukta? Sen I då icke att den socialdemokratiska staten, den universella
despotismens stat, der alla skulle blifva likstälda i ett slafveri, hvilket
vore allas beslut och verk och till sin sanktion egde blott alla desses
vilja, är eu orimlighet och eu omöjlighet, derför att ingen skulle kunna
fördraga den, ingen hafva någon nytta af att upprätthålla den, ingen
någon magt att försvara den.

Detta i allmänhet om den alldeles origtiga uppfattningen af vår
tids och gångna tiders tilldragelser och förhållanden, som utgör bakgrunden
för regeringens förslag. Detta hennes stora missförstånd fritager
henne i min tanke från anklagelsen att hafva hyst andra afsigter,
än hon sjelf vidgår.

Jag skulle äfven önska att få göra ett par detaljanmärkningar mot
regeringens motivering till den kong!, propositionen. Herr departe -

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. in.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

mentschefen har å sidan 15 i samma proposition tecknat en verkligen
förvånande fantasibild af statsmagternas omsorg om arbetareklassens
bästa. Han säger nemligen: “Konung och Riksdag, understödda
af flertalet bland allvarliga och tänkande personer i vårt
land, hysa för denna fråga det lifligaste intresse. Alla samhällets
bästa krafter ena sig i sträfvanden att i möjligaste grad höja och
förbättra kroppsarbetarens ställning. Man söker åstadkomma detta
dels genom att visa aktning för arbetet, omvårdnad om arbetarens
bildning, omtanka för hans materiella välbefinnande, dels genom att
skydda honom mot arbetets faror och bereda utväg till trygghet mot
sjukdom, nöd och ålderdom. Allt detta sker“ o. s. v. 11 Allt detta
herr talman! Hvad är då allt detta? Hvad är det som skett? Intet,
med det enda undantaget att Riksdagen nyss på Kongl. Maj:ts förslag
voterat en lag om skyddsåtgärder mot yrkesfara, hvilken lag skall träda
i kraft först vid midten af nästa år; men i öfrigt vet jag icke att något
skett af “allt dettasom ingår i herr departementschefens fantasibild.
Skulle herr departementschefen möjligen mena, att man talat om att
använda de genom lifsmedelsbeskattningen inflytande tullinkomster för
att bereda sjuk- och ålderdomsförsäkring åt arbetarne, likasom dessa
inkomster ju äfven skola räcka till för att lätta kommunalskattebördorna,
till afskrifning af grundskatter samt af rust- och roteringsbördan
och jemväl till understöd åt sjöfartsnäringen? Är det detta som
afses, så torde jag få tillåta mig ett par anmärkningar. Den ena är»
att arbetaren väl skulle hafva rätt att svara: “När I låten dessa
fåglarne i skogen sjunga, så glömmen icke alldeles bort, hvad I verkligen
hafven gjort. Sången låter vacker, och den skulle vara förförisk,
om icke mitt bröd vore så dyrt.1'' Och den andra anmärkningen är,
att, om det är dessa förespeglingar man afser, ögonblicket synes mig
vara särdeles illa valdt, det ögonblick då Riksdagen endast genom eu
fiktiv kalkyl på papperet reglerat budgeten utan statsbrist. Om I
låten sådana svikliga hägringar dansa inför de fattiges och betrycktes
ögon, så vill jag, herr talman, säga min åsigt vara den, att ehvem det
gör, har större synd deraf, än socialdemokraterna, när de förespegla
sitt tusenåriga rike. Ty dessa senare tala endast med den auktoritet,
som kan tillmätas deras teorier. Men regeringen, hon talar, hon lofvar
uti statens namn. Och när hon icke håller dessa löften, derför
att hon icke kan hålla dem, hvad blir då arbetarens ersättning? Då
skulle han hafva denna lag som sin behållna gåfva. Med denna lag
gören I slut på diskussionen, I gören slut en gång för alla på hvarje
försök att upplysa och öfvertyga. Med munkaflen tränger man tillbaka
och förvandlar till en outrotlig förbittring, jäsande i sinnenas
djup, allt det missnöje, som derförutan i diskussionens fria dager och
ljus skulle kunna klaras och förvandlas till praktiska reformyrkanden.

Riksdagen torde icke betviflat hvad regeringen i sin proposition
bedyrar, att hon icke har något ondt, i sinnet, att hon icke vill hindra,
såsom orden lyda, “den sansade granskningen och kritiken af samhällsförhållandena,
lagarne och myndigheternas beslut, eller yrkandet
på reformer i ena eller andra afseendet.11 Men det är icke regeringens
välmening, på hvilken det här kommer an, utan det är lagtexten, den

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

till allt användbara lagtexten, och den kan blifva ett huggvapen i
åklagarens eller domarens hand. Den ledamot, som på förmiddagen
så ifrigt tog parti för Kongl. Maj:ts proposition, citerade med särskildt
höjd röst, att det “icke1'' var meningen att någonting sådant skulle
komma att förehafvas; och dermed var i hans ögon den saken klar.
Det är nu på sitt sätt uppfriskande, nästan såsom ett majregn på
torr jord, att i denna skeptiska tid få höra uttrycket af en så oskuldsfull
barnatro. Men detta är icke tillräckligt för den, som skall fatta
beslut om ett lagförslag. Han måste säga sig, att, oberoende af
regeringens mening och välmening, dömer domaren efter hvad han
läser i lagen. Han måste säga sig, att, oberoende af motiven till den
kongl. propositionen, denna lagtext kan användas till dagliga attentat
mot församlings- och föreningsrätten, så vidt man eljest medgifver, att
dessa rättigheter förutsätta yttrandefriheten. Nu synes det mig, att
Riksdagen, hellre än att medverka till eu inskränkning i dessa rättigheter,
borde vara betänkt uppå att söka återförvärfva andel i lagstiftningen
om dem, andel i en lagstiftning som Kongl. Maj:t — förmodligen
med stöd af 89 § regeringsformen — har tillegnat sig,
ehuru det är svårt att inse, huru svenska medborgares församlingsoch
föreningsrätt kan höra till “rikets allmänna hushållning11, och
ehuru dessa samma rättigheter uti andra konstitutionella land äro
omgifna med grundlagshelgd. Det är emellertid faktiskt, att Kongl.
Maj:t genom ordningsstadgan för rikets städer — den kan af Kongl.
Maj:t utsträckas till landsbygden — har tillagt sig rätt att reglera,
inskränka, upphäfva svenska medborgares församlingsrätt. Sjelfva det
kapitel i strafflagen, om hvilket nu är fråga, borde visserligen hafva
erinrat vederbörande derom, att lagstiftningen om församlingsrätten
hör till allmänna lagens område. Men det har icke hjelpt.

Riksdagen, som sitter här för att vårda, icke för att skänka bort
folkets dyrbaraste rättigheter, bör besinna, att dessa ej skyddas endast
derigenom, att man håller mycket .bårdt om pungen och är synnerligen
varsam — det tyckes för resten numera vara en öfvergifven
politik, äfven det — när det gäller statens utgifter. Tillåten mig en
jemförelse och ett exempel. Om Kongl. Maj:t af Riksdagen begär
en pensionsreglering, baserad på en lönestat, som Kongl. Maj:t allena
utan Riksdagens medverkan reglerat, så svarar Riksdagen: “Nej, jag
tackar. Haf den godheten att först till min pröfning framlägga lönestaten;
sedan skall jag se till, hvad jag kan göra i afseende på
pensioneringen." Men här begär man det tillmötesgåendet af Riksdagen,
att den skall medverka till en lag, som i förening med en
annan lag, i hvilken Riksdagen icke har någon del, utan som stiftas
af Kongl. Maj:t allena, kan helt och hållet tillintetgöra de återstoder,
vi hafva qvar af yttrandefriheten utom pressen, af församlingsfriheten
och dermed äfven till stor del föreningsfriheten. Riksdagen är icke i
stånd, så länge den icke har del i lagstiftningen om svenska medborgares
församlingsrätt, att öfverskåda på långt när hela omfattningen
af verkningarna af denna lags tillämpning. Hvad vi veta, det
är att lagens uttryck tillåta domstolarne att till fängelse döma den
som på ett folkmöte skulle om någon del af vårt skattesystem begagna

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående en f. d. statsministers ord: “sekelgamla orättvisor11, eller den som beändrad
träffande rösträttens utsträckning skulle säga, såsom en justitiestatslO^kap8ll
§ m™ster en gång om representationsreformen, att det är eu fråga “som
strafflagen, icke kan falla11; ty båda dessa uttryck kunna, med någon grad af god
(Forts.) vilja, tolkas såsom ett hot mot det bestående, ett hot mot den bestående
röstorätten och den bestående skatteorättvisan. Och det veta vi, att de,
som i första hand skola sätta den nya straffapparaten i rörelse, ärosådana
ordningsmagtens representanter, hos hvilka man väl får förutsätta,
större mått af ovist “nit11 än af bildning och omdöme; huru många blad
af Geijers och Tegnérs skrifter skulle icke blifva förgripliga, i yttersta grad
förgripliga inför denna poliskritiks fina öra! Och det veta vi, att, när
den förorättade klagar, hofrätt och högsta domstol frikänna en myndighet,
som häktat oskyldiga personer utan att ens konstatera, att''något
brott blifvit begånget. Yi veta af tvenne referat i justitieombudsmannens
senaste embetsberättelse, att, när magistratsperson^'' svårt
förgripa sig på yttrande- och församlingsrätten, behandla denna rätt,
såsom om den alls icke existerade, så i bästa fall dömas de till BO
kronors böter, med utsigt naturligtvis att af högsta, domstolen äfven
blifva befriade från detta bötesbelopp. Yi veta också, att den svenska
'' samhällsordningen icke ställer lagkunniga försvarare vid den åtalades
sida. Allt detta veta vi. Men hvad vi icke veta, det är hvad den
nu föreslagna lagen i förbindelse med de i administrativ väg utfärdade
föreskrifterna om församlingsrätten, hvilka undandragits Riksdagens
pröfning, kan åstadkomma; detta kunna vi ej på förhand bedöma.

I hafveri sagt Er vilja, genom de nya straffbestämmelserna, värna
samhället mot hotande faror. Den väg I väljen, är den sämsta af
alla vägar, emedan den icke leder till målet, utan längre och längre
bort derifrån. Och likväl anvisar all historisk erfarenhet eu annan
väg att beträda. Jag säger icke, att den är eu leende promenad för
lustfarande statsmän. Jag nekar icke, att den är lång och kan vara
mödosam; men jag vet, att den leder ofelbart fram till målet. Sen
på England, jemfören England förr och nu, — jag menar med “förr11
icke gamla tider, utan beder Er blott, att gå tillbaka till de första
decennierna af detta århundrade. Då — då rasade arbetaremassorna
mot maskinerna och deras egare, under det nöden rasade bland arbetarne.
Nu är England, med sin långt utsträckta rösträtt och sina
väl organiserade arbetarearméer, långt bättre tryggadt mot inre skakningar
än någonsin förr, då aristokratien satt inne med hela'' den
politiska mag ten och med sina spanmålslagar uthungrade de trälande
massorna. Hvar frodas deremot socialismen? I despotismens hägn!
Den har i Tyskland vuxit sig stor under socialistlagen sedan år 1878,
och den har i Danmark uppammats af Estrupiatets undantagslagar.

Huru bevarar man samhällsordningen? Icke genom stillastående
eller genom att förqväfva reformbehofvens yttringar utan genom oaflåtligt
arbete att förbättra hvad bristfälligt är, att afhjelpa missbruk
och orättvisor. Med hvarje utsträckning af de medborgerliga rättigheterna,
med hvarje åtgärd, som utplånar en orättvisa, som undanrödjer
ett hinder för den fria utvecklingen af individens förmögenheter,
med hvarje gärd af omsorg om de små i samhället, starkes det

N:0 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

solidaritetens band, som binder alla samhällets medlemmar tillsammans,
och växa de samhällsbevarande krafterna. Viljen I se deras led blifva
allt talrikare, som försvara “samhällsordningen", så gören allt hvad
I förmån, för att mer och mer jemna den branta uppförsbacke, vid
hvars fot nu så många digna sårade ned och förblöda. Jemnen den
så att det blir möjligt en gång för hvarje god vilja att nå fram åtminstone
till en smula af solens ljus och värme!

Det är visst, herr talman, att det icke är svenskt att vara feg
och att det är barnsligt att se spöken. Utom Er, herr talman, och
mig sitter ännu mången qvar i denna kammare, som säkert minnes
en dag, när någon här föll på det orådet att hota Andra Kammarens
majoritet, det gamla landtmannapartiet, med Sveriges arbetare. Jag
tycker mig ännu höra återljudet af de bifallsrop, som helsade Sven
Kilsson i Österslöf, dä han svarade: “I skolen icke skrämma ossmed
arbetarne, ty de äro kött af vårt kött." Om I, män af Andra
Kammaren, tanken i dag som I tänkten då, så kommen I att afslå
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Svensson från Carlskrona: Det är synnerligen vanskligt

att yttra sig straxt efter den föregående talaren, som med så stor
oratorisk förmåga kritisei-at det kongl. lagförslaget. Men då af de
många restriktiva beslut, som af denna Riksdag fattats, intet synes
mig så ödesdigert eller innebära så stora faror för fullt lojala medborgare,
som det som nu är i fråga, anser jag det vara ruin pligt
att gifva tillkänna min ställning till frågan.

Jag är fullkomligt öfvertygad, att detta lagförslag, derest det blefve
lag, icke kan komma att leda till den åsyftade verkan. Deremot är
jag säker, att de ifrågavarande agitatorerne äro nog kloka att välja
sina ord så, att de, till och med vid uppträdande i offentliga församlingar,
undgå ansvar. Kunna sådana offentliga sammankomster
emellertid icke ega rum efter införande af denna lag, så hindrar
naturligtvis ingenting dem att inbjuda liktänkande personer till ett
ensMldt sammanträde, hvarest deras yttranden icke kunna kontrolleras,
och agitationen blir då mycket svårare än om denna lag icke funnes.
Jag anser derför, att denna lag icke är något medel för socialismens
undertryckande i vårt land.

Den siste talaren anvisade helt andra medel, som äfven jag anser
för de rätta. Jag tror, att, der socialismen uppträder, böra de välsinnade
medborgarne inställa sig och söka påvisa innehållslösheten af
socialisternas satser, och våra svenska arbetare, som icke sakna bildning,
skola nog lyssna till de skäl, som framställas deremot. Den ort, jag
här har äran representera, besöktes för några år sedan af socialisternas
fader i Sverige. Vid det möte, som han der höll, uppträdde emellertid
äfven några af samhällets medlemmar och påvisade för arbetarne
livad socialismen egentligen åsyftade, och detta med det resultat att
icke eu enda arbetare ville gå in i den förening, som det var meningen
att bilda.

Chefen för justitiedepartementet har framhållit att “Konung och
Riksdag, understödda af flertalet bland allvarliga och tänkande personer

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående i vårt land, hysa för denna fråga — nemligen arbetarefrågan — det
ändrad lifiigaste intresse. Alla samhällets bästa krafter ena sig i sträfvanden
löshår)6ll 6‘ att i möjligaste grad höja och förbättra kroppsarbetarens ställning.
strafflagen. Man söker åstadkomma detta dels genom att visa aktning för arbetet,
(Forts.) omvårdnad om arbetarens bildning, omtanka för hans materiella välbefinnande,
dels genom att skydda honom mot arbetets faror och bereda
utväg till trygghet mot sjukdom, nöd och ålderdom. “

Ja, det vore godt, om detta kunde åstadkommas. Ännu är dock
icke mycket gjordt i detta afseende. De försök, som gjorts att höja
arbetarens sociala ställning genom att tillförsäkra honom politisk eller
kommunal rösträtt, hafva mötts med ett bleklagdt nej. Men i ersättning
för dessa berättigade fordringar vill man bjuda arbetarne en lag,
som skall binda deras yttrandefrihet. Eu talare säde, att denna lag
är att likna vid ett tveeggadt svärd, som skär skarpt. Ja, och det
kan svängas så, att det träffar dem, som icke borde träffas deraf.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag vill endast
tillägga att, då föreliggande lagförslag icke uppfyller det åsyftade
ändamålet och då förslaget, om det blefve lag, kunde komma att
verka skadligt mot andra än samhällsomstörtande medborgare, ber
jag att få instämma med dem, som yrkat rent afslag på utskottets
förslag.

Herr Månsson: Af det sakrika föredrag, vi nyss hörde af herr

Hedin, tyckes mig hufvudsakligen framgå att all lagstiftning, som hittills
öfver allt i verlden skett mot socialismen — som vi nu skola
lagstifta emot — verkat alldeles motsatsen af hvad man åsyftat. Han
sade, att i Tyskland hade efter lagens tillkomst blifvit mycket värre
än det var förut. Men kan herr Hedin upplysa oss om, huru vida
det icke skulle varit ändå sämre än der nu är, om icke denna lag
funnits? Deri ligger skilnaden, som borde framhållas.

Jag skall dock icke vidare uppehålla mig vid denna sak, utan
öfvergå till hvad denna diskussion egentligen rört sig om, nemligen
om den tidpunkt, då detta lagförslag framkommit. Man har mycket
klandrat att förslaget kommit så sent till Riksdagen. Jag vill för min
del icke uttala ett sådant klander. Man kan hafva rätt att beklaga
att så skett, men icke bör man klandra det. Ty sådana omständigheter
hafva verkligen inträffat, att jag för min ringa del anser, att
regeringen haft goda skäl för att nu framkomma med förslaget.

En talare, hvars ord väger mycket tungt i denna kammare, har
sagt, att man icke skall slå in på denna väg; det hjelper icke att
lagstifta, utan man skall bekämpa socialismen med samma medel, som
den sjelf använder. Med all aktning för den ärade talarens förmåga
såväl som många andras, tror jag icke det skulle löna sig att uppträda
på socialisternes möten för att vederlägga dem. Det skulle
nog icke verka mycket, och man skulle icke kunna uträtta något
emot dem.

Vidare säger man, att denna lags spets borde rigtas just mot
socialismen. Jag tror dock, att det är omöjligt stifta en sådan lag,
och jag anser för öfrigt olämpligt att i en lag utpeka vissa klasser af

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

medborgare. Lagen bör skrifvas så, att den gäller för alla, och det Angående
må sedan bero på livilka uppföra sig så att de falla under denna lag. ändrad
Man säger äfven, att regeringen icke har någon fullständig känne- ^kap6 U§
dom om betydelsen af de sträfvanden, som nu pågå, och den talare, strafflagen.
som nämnde detta, ansåg sig känna till saken samt förklarade, att (Forts.)
dessa sträfvanden innebure ingenting. Men jag tror icke det går an
att taga saken så lätt. Ty om vi se på den promemoria, som omtalar
alla beslut, hvilka fattats på den nyligen hållna socialistkongressen i
Stockholm, finner man att de nog hafva betydelse. Vi finna, att
det alls icke är meningen att stanna vid hvad hittills skett eller vid
agitationer bland jemnåriga och gelikar, utan man vill äfven i skolorna
plantera det frö, som skulle bära frukt hos det uppväxande slägtet.

Kongressen förklarade nemligen, att folkskolan är olämplig att uppfostra
det uppväxande slägtet o. s. v. Detta synes mig icke vara betydelselöst.
Vidare uppmanar kongressen partivännerna öfver allt
“att verka med alla lämpliga medel derhän, att medborgarne i vapenrocken
under inga förevändningar låta sig brukas till våld mot de andra
medborgarnes frihet och rätt.“

Ja, det vill med andra ord säga: att uppmana manskapet vid vår
armé att icke lyda, då de blifva kommenderade att göra sin pligt
emot de medborgare, som vilja omstörta de bestående förhållandena.

Jag säger, att jag icke i likhet med herr Hedin kan finna, att detta
är betydelselöst, utan tvärtom ganska betänkligt.

Det nämndes af en talare, att denna lag skulle kunna leda derhän,
att man icke finge uttala sig för ändring i rösträtten och dylikt.

Jag tror icke, att förslaget innebär något sådant, för så vidt det är
fråga om ett uttalande, som sker på laglig väg och som icke åsyftar
något hot mot det bestående. Om jag icke gör annat än öppet uttalar
min åsigt om önskvärdheten af den eller den förändringens genomförande,
så kan jag icke drabbas af denna lag.

Det sades också, att det enligt den föreslagna lagen skulle stämplas
såsom straffbart att uppmana någon att vägra aflägga i nu gällande
lag föreskrifna eder, såsom vittnesed eller trohetsed. Ja, en
sådan uppmaning skulle eldigt denna lag kunna åtalas och bestraffas,
och detta med fullt fog, ty icke kan det vara rätt att uppmana folk
att vägra aflägga eder, som äro nödvändiga för samhällets bestånd.

Hvad nu beträffar de särskilda momenten i lagförslaget, så tror
jag icke att man mot lista momentet kan hafva någon väsentlig invändning
att göra, då det endast innehåller det lilla tillägget: “eller
till annat brott, hvarå straff efter denna lag följa kan“. Ty det kan
ju icke vara annat än rätt och billigt att den, som uppmanar någon
att begå ett brott, skall straffas för denna uppmaning, då sjelfva
brottet kan beläggas med straff.

I 2:dra momentet heter det: “Der någon i andra fall än här sagda
äro, muntligen inför menighet, eller folkförsamling eller i skrift, den han
utspridt eller utsprida låtit, söker förleda till ohörsamhet emot lag eller
laga myndighet" etc. Det är här uttrycket “förleda till ohörsamhet", som
är något nytt. För närvarande är det straffbart, om jag sjelf är ohörsam,
men om jag förleder någon annan till ohörsamhet, kan jag icke
Andra Kammarens Prof. 1889■ N:o 51. 2

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
JO kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

straffas. Det är hela skilnaden mellan den nu föreslagna ändringen
och lagens förutvarande lydelse. Men det kan ofta vara lika stort
skäl att den, som uppmanar till ohörsamhet, blir straffad, som att
med straff belägga den, som begår ohörsamheten. Om t. ex. några,
agitatorer utlysa ett möte och dervid uppmana de tillstädeskomna
att, derest myndigheterna skulle inskrida för att upplösa mötet, icke
åtlyda deras befallning, så ligger enligt mitt förmenande lika stor straffbarhet
hos dem, som uppmana till denna ohörsamhet, som hos dem,
hvilka begå densamma.

Hvad åter andra delen af detta moment beträffar, så får jag bekänna,
att äfven jag varit mycket tveksam, huru vida det kan vara
lämpligt att antaga det deri gjorda tillägget. Jag tror visserligen, att
våra domare skola handhafva lagen på ett sådant sätt att det icke
kan vara någon egentlig fara att antaga äfven detta stadgande; men
då jag hört så många olika tolkningar af den delen utaf momentet,
så vågar jag icke för närvarande gå längre än till och med momentets
förra del. Det är redan ett ganska stort steg taget, om Plan
går så långt som reservanterna Göransson m. fi. gjort. Jag tror derför,
att kammaren för denna gång icke bör säga nej till hela lagförslaget,
men stanna vid hvad som innehålles i deras reservation och se
hvad en sådan lag kan verka under den närmast kommande tiden.

Då herr Herslow i förmiddags höll sitt anförande, yttrade han
sig klart och redigt som alltid, och jag var nästan öfvertygad, att
han skulle komma att yrka bifall till reservationen, ty ända dit var
han med om förslaget. Men han ansåg att ännu icke ti mat sådana
saker, att det vore skäl att antaga denna lag och han påvisade då
särskild^ att det icke varit så farligt med de på sista tiden förekommande
arbetareuppträdena i Skåne. Men jag anser i olikhet med honom,
att både der och på andra ställen i landet sådana saker inträffat,
att det vore i högsta grad orätt att icke nu gå regeringens
önskan till mötes. Herr Herrslow nämnde, att det icke var arbetarne
utan arbetsgifvarne, som åstadkommit den så mycket omtalade lockouten
i Lomma. Men jag ber för sakens rätta belysning få säga, att
det dock från början var arbetarne, som gåfvo anledning till att denna.,
lock-out kom till stånd. Socialistiska agitatorer från Malmö infunno sig
i Lomma, höllo möten med arbetarne och lyckades slutligen i detta
förr så fredliga Lomma få en socialistisk förening till stånd. Denna
beslöt att ordna en strejk icke då, i vintras, utan längre fram, då arbetarne
som bäst behöfdes. När arbetsgifvarne fingo veta detta, ansågo
de det vara så godt att upphöra med arbetet genast och i tid
se sig om efter andra arbetare, för att icke blifva strandsatta under
den tid då arbetet blef mest brådskande. Kan man då icke säga,
att denna rörelse utgick från arbetarne och att arbetsgifvarne voro
nödda och tvungna att handla på det sätt de gjorde?

Vidare hände det för några dagar sedan i Råå, att en länsman, då
han ville upplösa ett sammanträde, blef öfverfallen af arbetarne på
ett sådant sätt, att det icke torde vara för tidigt att lagstiftningen
träder emellan för att hindra dylika uppträden.

Jag skall be att få säga att regeringen har gjort sin pligt, då

Tisdagen den 14 Maj, e. m. 19 N:o 51.

hon framlagt detta lagförslag, och jag tror att äfven vi böra göra det Angående
så långt man kan se att det icke är någon fara för den fria yttrande- tMdelse^af
rätten. Jag tror, att det är vår pligt att skydda den fredlige, stadige jo kap. u §
och sansade arbetaren för dessa farliga agitatorer, som bedrifva agita- strafflagen.
tionen såsom yrke, likasom vi böra bevara det uppväxande slägtet (Forts.)
från faran att ställa sig såsom lagbrytare, att trotsa samhället och
hvad dess lagar föreskrifva. Det är för att i min mån bidraga dertill
som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till den af herr Göransson
m. fl. afgifna reservationen.

Herr Sven Nilsson: Det kan icke komma i fråga att jag skall
synnerligt förlänga denna diskussion efter de innehållsrika anföranden,
som blifvit hållna för afslag på den föreslagna lagen. Men det
är en pligt, som manar mig, likasom jag tror att den bör mana hvarje
medlem i denna kammare att öppet uttala sig i den föreliggande frågan,
emedan den är för stor och vigtig, att icke svenska folket skall få
reda på hvarje representants mening om densamma. Detta är den
hufvudsakliga anledningen, hvarför jag vid detta tillfälle begärt ordet.

Jag skall icke ingå i något bedömande af den frågan, huruvida
en särskild lag mot socialismen är nödvändig, ty, om denna rörelse
skall fortfarande öka sin utsträckning eller icke, beror enligt mitt förmenande
uteslutande på, huruvida vi hafva en stark och klok regering
eller ej. Derpå hänger allt, och det är derför jag tror att vi böra
se tiden an, innan vi gripa in med en lag, som i sig kan bära de
vådligaste följder för svenska folket. Jag anser derför, att lagen för
närvarande åtminstone icke är nödvändig.

Jag anser, att den icke heller är nyttig, emedan den innebär en
mycket stor fara för att just socialismen skall få ännu större spridning
och kraft än den för närvarande har. Yi erinra oss säkerligen något
hvar, hur det var i forna tider, då man lade band på yttrande- och
tryckfriheten, hur missnöjet då växte bland folket, hur man klandrade
vederbörande myndigheter för det sätt, hvarpå de med lagens magt
behandlade svenska folket. Låtom oss icke ånyo komma derhän, ty
man må säga hvad man vill, denna lag kan leda dit, det beror endast
på hur den handhafves, och lagar som göra ett folk missnöjda, skola
visst icke förminska socialismen, utan tvärtom. Både den föregående
talaren och andra, särskildt herr Berg, som talat för lagen, hafva
sagt, att det är icke meningen att den skall utöfva något våld på
yttrande- eller tryckfriheten, och när man bemött de skäl, som anförts
mot en sådan mening och således emot lagen, så har man hänvisat
till lagförslagets motivering. Ja, mine herrar, är det så, att man icke
kan tolka eller förstå en lag utan att gå till motiveringen för att se
hvad den innehåller, så anser jag att denna lag redan af den orsaken
är bestämdt förkastlig. Ty hvilken domare går till motiveringen till
ett lagförslag, då han skall döma? Den erfarenheten hafva vi litet
hvar, att så icke är förhållandet. Våra domstolar döma efter lagens
bokstaf och taga sålunda mycket ringa hänsyn till den motivering,
som förelegat vid lagens antagande. Hade regeringen kunnat intaga
motiveringen i förslaget, ja, då hade det varit alldeles tydligt att denna

No 51

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående
ändrad
lydelse al
10 kap. 14 t
strafflagen.
(Forts.)

lag skulle träffa endast socialisterna,, såsom man önskat, men nu, mine
herrar, träffar den icke allenast socialisterna, utan, — medgifven det,
och den siste talaren har också erkänt det — hela svenska folket.
Tänkom oss då att vi få en regering, som misshushållar med statens
medel, misshushållar med folket och bereder landet stora olyckor, och
om en person uppträder för att klandra en sådan regerings handlingssätt,
tron I icke, mine herrar, att, då lagen just tillkommit för att
skydda det bestående, den ock skall tillämpas då man vill klandra
hvad som är fördömligt i detta bestående, hur klandervärdt det än är?

Jag anser för öfrigt, att några så vådliga och samhällsomstörtande
händelser ännu icke förekommit hos oss, att vi icke åtminstone
kunna få ännu någon tid att besinna oss på, innan vi pröfva detta
förslag. Hvarför har man så brådtom ? Är man rädd för att svenska
folket skall få reda på att ett sådant förslag föreligger och att det
skall resa sig deremot? Jag tror, och är öfvertyga^ att, om det är
så att regeringen har rätt i sin uppfattning, att det är af vigt att få
denna lag antagen, regeringen också skall få rätt i folkets omdöme,
och regeringen kan då vara fullkomligt lugn. Men är det så som
jag tror, eller att svenska folket icke vill hafva denna lag, då är det
orimligt att söka i en hast, som nu skulle blifva fallet, få den antagen.
Om större delen af vårt folk komme att bestämdt opponera
sig mot densamma, kan lagen under sådana förhållanden icke blifva
välsignelsebringande, ty att tvinga lagar på ett folk är väl det olyckligaste
som kan inträffa.

Det är också en brist som vidlåder detta förslag likasom en hel
del andra, som under senare tider blifvit antagna, och det är att man
genom en civillag vill ändra en grundlag. I detta förslag förefinnes
något, som i viss grad upphäfver en del af tryckfrihetsförordningen.
Om nu denna lag antages, så blir följden — och det har äfven anförts
af föredragande departementschefen — att det blir nödvändigt att
också ändra tryckfrihetsförordningen. Men tänkom oss då, hur det
kan komma att gestalta sig efter nya val, hvarförinnan tryckfrihetsförordningen
ej kan ändras. Detta förslag får en så allmän opinion emot
sig, att det icke blir regeringen möjligt att genomföra en grundlagsförändring.
Kan det då vara rimligt att införa en lagstiftning, hvarigenom
den ena lagen kommer att resa sig mot den andra? Jag kan
icke inse, att detta är rätta vägen att lagstifta, utan vi böra väl i
första rummet taga grundlagsändringen i öfvervägande och sedermera
såsom en följd deraf införa ändring i civillagen, i fäll något måste
göras.

Man har varit särdeles angelägen att åberopa den promemoria,
som genom regeringens försorg blifvit utdelad till kammarens ledamöter,
och hänvisat till åtskilliga deri förekommande yttranden, som
blifvit fälda på en del socialistiska möten. Ja, mine herrar, jag gillar
icke dessa yttranden och icke heller socialismen, derom kunna
herrarne vara fullkomligt förvissade, men jag hade ändå icke trott
att man på det sättet skulle motarbeta den socialistiska agitationen,
att regeringen skulle låta trycka socialisternas läror och sprida ut dem.
Förut ha dessa läror icke varit allmänt kända bland folket, men på detta

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

sätt skola de tvifvelsutan blifva det. För att göra dem kända för Angående
Riksdagen hade ett sådant tillvägagående icke behöfts, ty riksdags- ^ds^af
männen hade ju kunnat gå till urkunderna. De yttranden, som före- 10J]iap! u §
komma i denna promemoria, äro för öfrigt ej af annan art än att de, strafflagen,
om man skulle anse lämpligt beifra dem, kunna hänföras under vår (Forts.)
nuvarande lagstiftning, och då kan det icke annat äD förundra mig
att man anför den omständigheten att dessa yttranden blifvit fälda
såsom ett skäl att ändra lagen.

Nu har man sagt, att lista momentet af lagförslaget icke vore så
farligt, och meningarne hafva varit mycket delade, huruvida detta
moment går utöfver den lag vi redan hafva eller om det innehåller
detsamma som nu finnes stadgadt i lagen. Ja, meningarne derom
kunna ju vara delade, men jag för min del tror att ifrågavarande
moment icke innehåller något väsentligt annat än hvad vi redan hafva
i nu gällande lag, och för den skull anser jag den delen af paragrafen
öfverflödig. Hvad det 2:dra momentet beträffar, har jag redan uttalat
skälen för att jag icke kan vara med om detsamma.

Hvad inträffar nu, om Andra Kammaren antager reservanternas
förslag? Jo, helt naturligt en sammanjemkning. Lagutskottet är
efter mitt förmenande enligt grundlagen skyldigt att för Riksdagen
framlägga ett sammanjemkningsförslag. Huru skall ett sådant komma
att se ut? Ja, det veta vi icke, men nog finnes skäl att antaga att,
med den sammansättning lagutskottet har och att döma efter det nu
föreliggande förslaget, det nya förslaget icke skall blifva mycket olikt
detta, och då tror jag att, om vi icke vilja antaga lagen oförändrad,
det kan vara lika godt att först som sist afstå alltsammans.

Den föregående talaren sade, att regeringen gjort sin pligt och
att vi skulle göra vår. Ja, naturligtvis skola vi göra vår pligt, men
hvad pligten bjuder i denna sak kommer ju att bero på den subjektiva
uppfattningen af den rätta pligten här vid lag. För min del anser
jag, att jag bäst fullgör den pligt jag såsom representant har mot
svenska folket, då jag yrkar utslag på den föreslagna lagändringen ocli
jag skall icke heller underlåta att göra min pligt i det afseendet.

Mine herrar, denna dag skall blifva en bemärkelsedag i svenska
folkets historia, ty det gäller nu, huruvida den frihet i tal och tryck,
som svenska folket under eu lång följd af år åtnjutit, skall bevaras
eller förtryckas. Såsom vi veta tillförsäkrades vi genom 1809 års
grundlag denna frihet. Den varade dock icke länge; den åtföljdes
af ett reaktionärt arbete närmast efter 1809, då vid 1812 års riksdag
censuren öfver tidningspressen infördes af ständerna. Det fäns således
efter den tiden qvar något, som man kallade indragningsmagten
eller en nästan oinskränkt magt, som regeringen hade öfver tidningspressen.
Sedan denna lag väl börjat tillämpas, började samtidigt ett
reformarbete på nytt, att få samma lag upphäfd, hvilket omsider
kröntes med framgång på 1840-talet, sedan detta arbete med mycken
kraft i alla fyra stånden bedrifvits för att få denna magt ur regeringens
händer, och de, som erinra sig huru det fria ordet på den tiden
förtrycktes, skola säkerligen icke rösta för eu lag, som icke blott är
lika utsträckt mot friheten som indragningsmagten då var, utan till

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående
ändrad
lydelse af
10 leap. 14 l
strafflagen.
(Forts).

och med går ännu längre. På hvilken ståndpunkt hade väl vårt folk
och land stått i bildning och utveckling, om indragningsmagten icke
upphäfts ? Detta är lätt att inse, och det är dit man vill återföra oss.

Den siste ärade talaren har säkerligen ett mycket stort inflytande
i denna kammare, att döma bland annat af de många bravorop,
som helsade hans yttrande för lagen. Jag kan naturligtvis icke jemföra
mig med honom och har derför icke några anspråk på några
bifallsyttringar, då jag slutar mitt anförande. Men jag har en annan
auktoritet, som jag skall citera, nemligen eu skånsk riksdagsman, som på
sin tid egde ett mycket stort inflytande i det gamla bondeståndet och
hvars ord vägde mycket tungt och ännu i denna dag väga tungt hos
svenska folket. Den 26 februari 1829, då frågan om indragningsmagten
var på tal inom bondeståndet, uttalade han tänkvärda ord för indragningsmagtens
afskaffande, som på den tiden helsades med stor
hänförelse af svenska folket, och som jag tror icke heller nu skola
jäfvas. Det var Nils Månsson från Skumparp, som då yttrade följande:
“Då, i verldens begynnelse, Gud skapade himmel och jord, sade
han allra först: “Varde ljus" — ty han ansåg, att ljuset var det
första elementet, och det hvaraf menniskan hade största behof. Han,
ljusets fader, sände sin enfödde son till menniskoslägtets frälsning, —
och denna verldens frälsare sade till folket: vandren i ljuset, medan I
hafven ljuset, att mörkret icke må omfatta Eder".

Jag tror att dessa ord äfven vid detta tillfälle äro tillämpliga, då
man står i begrepp att åter i lag införa, hvad man den tiden ville
afskaffa, och föreställer mig att det då fälda yttrandet ännu icke glömts,
utan uppbäres lika varmt hos svenska folket och Andra Kammaren
som då, och lika viss som jag är att detta yttrande då lästes med hänförelse
och helsades med jubel, icke af tusenden utan af millioner svenske
män och qvinnor, och hvilket särskilt i Skåne icke saknades i många
hem, lika öfvertygad är jag att det ännu icke förbleknat hos vårt folk
eller i denna kammare vid afgörandet af den föreliggande frågan.

Det är derför som jag, just med stöd af detta yttrande och med
anledning af hvad jag anfört, anhåller om afslag på utskottets förslag.

Herrar Nilsson i Skärhus, Jonsson i Hof, Follce Andersson,
Dahn och Erikson i Myckelgård instämde i detta yttrande.

Herr Husberg anförde: I den diskussion, som förts här i dag,
så vidt jag följt den, ha åsigterna ganska skarpt stält sig mot hvarandra,
å ena sidan yrkanden på bifall till det framlagda lagförslaget
i dess helhet, å andra sidan yrkanden på afslag å alltsammans.

Under diskussionen har särskildt en punkt i det kongl. förslaget framför
alla de öfriga tagit uppmärksamheten i anspråk, och det är den punkt,
hvilken stadgar straff för uppvigling till “åtgärd, som innebär hot emot
samhällsordningen eller fara för dess bestånd*''. Detta är lagförslagets
ömtåliga punkt. Mot den ha anfallen rigtat sig, och försvaret har
naturligtvis fått rätta sig derefter.

Man har nästan förbisett, visserligen icke helt och hållet, men
till en god del, att lagförslaget utom denna punkt äfven innehåller

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

andra saker, som väl kunna vara värda att särskildt för sig tagas i
öfvervägande. Jag tror, att hvad lagförslaget utöfver nyssnämnda
punkt innehåller, icke är af så ringa vigt som man synes föreställa
sig; och jag vill genast tillkännagifva, att jag för min del ställer mig
på samma ståndpunkt som nyss herr Ivar Månsson, och att jag således
icke kommer att yrka bifall till det kongl. förslaget oförändradt,
utan till den vid betänkandet af herrar Göransson m. fl. fogade reservationen.

Innan jag går att något närmare redogöra för min ställning, skall
jag bedja få upptaga ett par formella anmärkningar. Först och främst
den, som nyss framstäides af herr Sven Nilsson. Den afsåg frågan,
hurudan ärendets vidare behandling inom Riksdagen skulle blifva, för
så vidt Andra Kammaren nu bifölle reservationen, under det Första
Kammaren antagit lagförslaget oförändradt. Herr Sven Nilsson sade,
att det är lagutskottets pligt att sammanjemka dessa skilda beslut, och
förespådde svårigheter vid sammanjemkningen, tidsutdrägt m. m. Jag
tror, att vi i detta fall kunna vara temligen vissa om, hurudan gången
kommer att blifva. Första Kammaren har antagit lagförslaget, Andra
Kammaren antager t. ex. herr Göranssons reservation. Nu innehåller
denna icke ett enda ord, som icke står i det kongl. lagförslaget. Den
skiljer sig från detta allenast deri, att den ur det framlagda lagförslaget
uteslutit några ord. Hvad gör då lagutskottet? Detta kan
icke försöka någon sammanjemkning på annat sätt än att det inbjuder
Första Kammaren att biträda det beslut, Andra Kammaren fattat.
Första Kammaren får derefter afgöra, om den till eu sådan hemställan
vill svara ja eller nej. Saken blir fort utagerad, och vi behöfva icke
befara förlängning af riksdagen med en enda dag.

Vidare skulle jag vilja upptaga en anmärkning — jag vet ej, om
någon talare förut upptagit den — som af lagutskottets vice ordförande
i hans reservation framstälts derom, att det är högst oegentligt att
nu stadga denna särskilda förändring i 10 kap. strafflagen, då vi hafva
en stor, omfattande straff lagsrevision förestående. Mot detta vill jag
endast anmärka, att, om det är oegentligt att nu specielt lagstifta på
10 kapitlets område, så har Riksdagen begått samma oegentlighet 1887,
ty då togs samma kapitel till föremål för speciel lagstiftning, och
följaktligen är det nu ifrågastälda förfarandet icke annat än i full
öfverensstämmelse med tillvägagåendet 1887. Denna anmärkning tror
jag således kan förfalla.

Fn annan anmärkning, som framstälts jemväl af herr Sven
Nilsson, är den, att lagen påkallar en ändring i tryckfrihetsförordningen,
och att det vore oegentligt att nu vidtaga den föreslagna förändringen
i den allmänna lagen, då icke på samma gång förändring
kunde ske i tryckfrihetsförordningen. Lagutskottets vice ordförande
har i sin reservation också uttalat detsamma; han har sagt, att enligt
hans tanke borde förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen hafva
framlagts samtidigt med det nu framlagda lagförslaget. Men hvad
hade man väl egentligen vunnit med att framlägga förslaget till ändring
i tryckfrihetslagen samtidigt med detta, då de ändå icke skulle kunnat
blifva beslutade samtidigt, all den stund förändringen i tryckfrihets -

Angående
ändrad
lydelse af
10 Tcap. U §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflaqen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

förordningen icke kan blifva beslutad förr än 1891. Förslag till sistnämnda
förändring kan för den skull med lika påföljd framläggas till nästa
års riksdag. Det är sant, att det kommer att uppstå ett mindre
egentligt öfvergångsstadium, derigenom, att förändringen i tryckfrihetsförordningen
icke kan blifva beslutad på samma gång; men likartade
oegentligheter ha förekommit förr, och just i detta fall kan man åberopa
hvad som skedde 1887. Då antogs förändring i allmänna strafflagen,,
men tryckfrihetsförordningen kunde i motsvarande del icke blifva ändrad
förr än under nu pågående legislaturperiod.

Om jag nu går till sjelfva hufvudsaken, så innehåller det kongl.
förslaget tre saker, som icke finnas i lagen förut. Det första är, att
lagförslaget stadgar straff för den, som uppmanar till brott, hvithet i
strafflagen är belagdt med straff, detta brott må vara hvilket som
helst. Den nu gällande lagen belägger icke med straff uppmaningar
till andra brott än sådana, som innefatta våld å person eller egendom.
Skilnaden är således, att det nya förslaget går längre, ty der gäller
det hvilket brott som helst.

Herr Lilienberg säger i sin reservation, att han icke kan anse ett
så långt gående stadgande vara af behofvet påkalladt. Men då frågar
jag: går verkligen detta stadgande så synnerligen långt? Är det att
gå långt att anse den handling brottslig, som består i att offentligt
uppmana till lagöfverträdelse? Min rättskänsla svarar obetingadt nej.
Men är det då beliöfligt att nu taga detta steg? Här har sagts:,
detta stadgande fyller endast en teoretisk lucka; ingen annan uppgift
har det. Jo, mine herrar, jag tror, att den bestämmelse, som är föreslagen,
har en vida större uppgift och fyller ett verkligt behof. Ty
hvad är det, som utgör faran i dessa offentliga uppmaningar att begå
brott? År det den effekt, de framkalla genom att föranleda, att
den eller den enstaka handlingen blir begången? Nej, mine herrar,.
deri ligger icke dessa uppmaningars farlighet för staten, den ligger i
något annat, nemligen deri, att om samhället stillatigande tillåter, att
medlemmar af detsamma offentligen uppmana till brott mot dess lagar,
så måste häraf blifva en följd, att den allmänna rättskänslan slappas,,
att den allmänna aktningen för statens lagar och deras helgd förminskas.
Är det då att gå för långt, om man med straff belägger
handlingar, som medföra sådan verkan? Är aktningen för statens lagar
ett vilkor för ett sundt samhälles tillstånd och detta lära vi väl
alla medgifva — då måste man också erkänna behofvet för staten att
genom straff skydda sig mot inflytelser, som äro egnade att slappa,
aktningen för den lag och ordning, som inom staten gäller.

Då offentlig uppmaning till brott blifver straffbar hufvudsakligen
på grund af sin verkan på den allmänna rättsuppfattningen, så är
det fullkomligt likgiltigt, om det brott, hvartill uppmaning sker, är
sådant, att det kan åtalas endast af målsegaren, eller om det faller
under allmänt åtal. Det är vidare likgiltigt, om brottet, hvartill uppmaning
sker, är i och för sig mer eller mindre farligt. Likaså innebär
det ingen oegentlighet, att möjligen anstiftaren, uppmanaren, blir
straffad, medan den, som kanske i följd af uppmaningen begick gerningen,
blir ostraffad i följd deraf, att denna gerning uteslutande fal -

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51.

ler under målsegarens åtalsrätt. Ty det är, såsom sagdt, uppmanin- Angående
gens förslöande inverkan på allmänna rättskänslan, som är far- ändrad
lig; uppmaningen kan derför vara i och för sig mycket farligare än zo^jcap8u §
den handling, till hvilken den i ett enstaka fall gifvit anledning. strafflagen.

Af skäl, jag nu anfört, försvarar jag också det stadgande i andra (Forts.)
momentet, som belägger med straff offentlig uppmaning till olydnad
mot lag eller laga myndighet. Här gäller enahanda. JDessa uppmaningars
verkan är att förlama aktningen för lagen; det är derför de
äro straffbara.

Kommer sedan den tredje punkten, uppvigling till “åtgärd, som
innebär hot mot samhällsordningen eller fara för dess bestånd". Jag
har redan sagt, att i denna del kommer jag icke att yrka bifall till
det framlagda förslaget. Jag tror visserligen, mine herrar, att svenska
domarecorpsen skulle med den yttersta samvetsgrannhet tillämpa denna
lag, och jag tror också, att stadgandet icke kan tolkas på långt när
så vidsträckt, som mången gjort under diskussionen. Förslaget stadgar
nemligen straff för uppvigling till åtgärd, som innebär hot mot
samhällsordningen eller fara för dess bestånd. Lägger man, såsom
sig bör, erforderlig vigt på ordet åtgärd, så måste man säga, att lagen
icke afser att någonsin träffa ett blott uttalande af omdöme eller
åsigter. Men jag medger å andra sidan, att de invändningar, som
framstälts mot detta moment, verkligen icke synas mig sakna betydelse.
Herr Hedin uppgaf nyss, att en talare hade här i kammaren
under förmiddagens lopp yttrat, då han försvarade lagförslaget, att
med samhällsordningen förstodes — jag vet icke om jag fullt exakt
återgifver sjelfva ordalagen — sammanfattningen af samhällets lagar,
sådana dessa i ett visst moment äro beskaffade. Har ett sådant yttrande
verkligen blifvit fäldt — sjelf åhörde jag det icke, men jag har
från andra erhållit bekräftelse på, att yttrandet förekommit — då
erkänner jag, att stadgandet måste vara svårt att tolkas, och detta
får så mycket mera betydelse, som det af herr Hedin återgifna yttrandet
fäldes af en domare. Att på angifvet sätt definiera samhällsordningen
är uppenbarligen att åt detta begrepp gifva en allt för vidsträckt
omfattning. Den gifna beskrifningen på hvad med samhällsordningen
borde förstås passar snarare in på hvad man plägar kalla
för samhällssfec/ceif, och hvilket kan vara vexlande och föränderligt,
medan samhällsordningen eger bestånd. Således, förhåller det sig så,
att denna del af lagen är svårtydd, samt att den vållat mycken oro,
och är det vidare, som jag tror, ingen fara för handen genom ett uppskof,
så vill jag icke yrka bifall till förslaget i denna del. Jag anser
tillräckligt vinnas genom antagande af reservationen. Om denna kan
man icke med fog säga, att den innebär någon inskränkning af vare
sig tryckfriheten eller församlingsfriheten, sådana de efter våra svenska
lagar måste anses vara åsyftade. De båda bestämmelser, som upptagits
i reservationen, äro dessutom formulerade på sådant sätt, att
de näppeligen i klarhet och tydlighet lemna något öfrigt att önska.

De komma hvarken att verka tryck eller förtryck. Af lifligaste öfvertygelse
tror jag, att vi handla rätt och välbetänkt, om vi antaga reservanternas
förslag. Jag tror, att den i reservationen uttalade me -

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

ningen kau biträdas af hvar och en, som intager en i sann mening
konservativ, d. v. s. samhällsbevarande, ståndpunkt, som hoppas, att
vår gamla samfundsordning, som egt bestånd genom århundraden,
också skall för framtiden stå der orubbad och stark — stark genom
lagarnes helgd och genom medborgarnes fria lydnad.

Jag yrkar bifall till förslaget med den af herr Göransson i hans
reservation angifna ändringen.

Med herr Husberg förenade sig herrar Lund, A. V. Carlson,
Lindmark, Lytli, De Laval, Wittrock, Werner, Derndes, C. O. Berg,
Pehrsson i Norrsund, Östberg, Kihlberg, von Heine Lillienberg, Andersson
i Hamra, Larsson från Upsala, Ekeborgh, Metzén, Sivartling, Jakobson,
Petersson i Boestad, Fosser, Wieslander, Bladh, Norrby, Larsson
i Fole, Gibson, Pundbäck, Kilman, Sundberg från Vexiö, Forsselius,
Pettersson i Tjärsta, Martin, Mallmin, Eliasson, Holmgren,
Petersson i Hamra, Sandwatt, Jönsson i Mårarp, Sjöberg, Norén,
Andreasson, Svensson i Brämhult, Bergendahl, Svenson i Edum, Jonson
i Fröstorp, Svensson i ftydaholm och Ersson i Arnebo.

Herr Odell yttrade: Då denna fråga tagit så stora dimensioner,
och debatten erhållit karakter af öppen omröstning, skall jag be att
också få angifva min ställning i frågan.

Jag skall icke upptaga tiden med att anföra några detaljer. Ty
det har blifvit gjordt af näst föregående talare så klart, att jag svårligen
skulle kunna göra något tillägg i det afseende!. Men jag skall
försöka sammanfatta det hela och påpeka en sida af denna sak, som
det torde vara skäl, att vi litet hvar beaktade.

Jag vill då för det första söka i minnet återkalla för herrarne
en af folket älskad konungs uttalade grundsats, som af svenska folket
blifvit hyllad och gillad. Den lydde så: “Land skall med lag byggas.11
Yi komma alla i håg detta valspråk, som var kändt, erkändt och välkändt
öfver hela landet. Är det eu sanning, är det en verklighet, så
att den grundsatsen icke blott eu gång hade sin tid och nu med den
till sina fäder gångne monarken har talats ut, utan är en grundsats
som gäller för alla tider; är det således sant och rätt, att land bör
och kan och skall med lag byggas, så är det väl lika sant, att land
skall genom lag skyddas. Jag kan icke finna annat, än att detta sistnämnda
utgör grundvilkoret för, att den förra grundsatsen skall kunna
förverkligas. Men vi flytta oss vår tid närmare och tänka på det
valspråk, som nu utgör eu gloria omkring vår älskade konung. Måtte
då så väl det ena som det andra blifva en verklighet, icke blott
något på papperet eller något som trädt tillbaka i glömskan och som
ej tillämpas! Endast derigenom att ett land med lagar skyddas kan
ett eller tvenne folks väl betryggas. Jag kan icke anse annat, än att
de angrepp och öfvergrepp, som gjorts mot vår bestående samhällsordning,
påkalla af en fosterländsk regering ett lagförslag sådant som
detta. Jag förvånas icke deröfver. Jag förvånas tvärtom deröfver,
att det icke kommit förr.

När jag vidare tänker på förhållandet sådant som det nu gestal -

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

tar sig, frågar jag kerrarne: ären I beredda att uppoffra det heligaste
vi hafva? Det är väl icke obekant för Eder, att denna socialdemokrati
skrifvit högst på sin fana: “Bort med kristendomen!" Men tagen bort
denna, och sedan torde ingenting återstå för lagstiftaren och lagtillämparen
att göra. Man har sökt, och det är märkvärdigt, att man
söker tillsluta ögonen för sådana saker. Socialdemokratien har satt
på sitt program: bort med gudsbegreppet! Skullen I verkligen vilja
prisgifva detta, låta vår allra heligaste, från fäderna ärfda tro på sådant
sätt sköflas? Jag vill icke, jag kan icke, jag skall icke vara med
derom, hvad på mig för min ringa de! ankommer. Skall man afskaffa
vördnaden för Guds ord och för den på den grunden byggda samhällsordningen,
då, mine herrar, frågar jag, hvad vi hafva qvar. Och
hvad som förvånat och ännu i denna stund förvånar mig, på samma
gång jag beklagar det, är att de af herrarne, hvilkas andliga och
religiösa ställning jag aktat och aktar mycket högt, kunna i detta afseende
göra gemensam sak med dem, som på sitt program satt: bort
med gudsbegreppet! bort med kristendomen! bort med en författning,
som är byggd på denna basis! Jag förvånas och beklagar, att så är.
Jag vill för min del öppet tillkännagifva: jag vill icke, jag kan icke
vara solidarisk med sådana kristna.

Jag skulle vidare vilja fråga dessa herrar: hafva de några sympatier
hos socialdemokraterna att förlora? Eller hafva de några sympatier
hos dessa att tillvinna sig? Jag må säga: jag vill icke tro det,
jag Ipm ej tro det. Men skulle det så vara, vore det ett det fulaste
betyg, som kunde skrifvas åt dem, som vilja vandra sanningens väg
enligt sanningens regel. Det är för mig en oförklarlig hemlighet, som
jag ej kan utreda. Skulle de tider komma, att det vi med skäl kalla
kristendom skulle uppgå i detta, då beklagar jag vårt gamla svenska
kristna land. Det har blifvit sagdt af en talare här, då han citerade
sjelfva begynnelseorden i våra heliga skrifter: "i begynnelsen skapade
Gud himmel och jord", att han stödde sitt afslag på dessa ord. Jag
må säga: jag skall bifalla detta betänkande eller den form, hvari en
reservant framstält det, på samma bibliska grund. Det är Guds ords
ljus denna rörelse vill rycka ifrån oss. Det är detta ljus, som den
vill sätta i mörkret. Och skulle detta lyckas dem — varen vissa,
mine herrar, vi behöfva icke länge sitta här såsom en lagstiftande
församling. Blotta tanken på detta är upprörande. Jag tänker på
folket ute på landet, som ännu har en smula förtroende för sina
arbetsgifvare, der husbönder och tjenare, husmödrar och tjenarinnor
ännu stå i godt förhållande till hvarandra. Få dessa socialdemokrater
fritt missionera — och de skola icke låta vänta på sig — så
skola vi snart se revolutionens brand i våra landsändar. Jag förvånas
verkligen, att man så energiskt kan höja sin stämma mot ett lagförslag,
som ingenting annat vill och åsyftar än att hålla lagarne i
helgd, så att de efterlefvas. Mine herrar, äro vi icke satta här för
att stifta samhällsskyddande lagar? Jag skall ej längre upptaga herrarnes
tid. Men på de antydda skälen vill jag på det hjertligaste och
lifiigaste yrka bifall till förslaget med den af reservanten framstälda
ändringen.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 Teap. 14 f
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Herr E. G. Boström: Då jag först läste detta förslag, kunde

jag icke tänka, att det skulle gifva anledning till så mycken uppståndelse.
Det föreföll mig, som om förslaget visst icke vore fotadt
på några teoretiska funderingar, utan det syntes fast hellre fylla ett
samhällsbehof. Det är derför för mig obegripligt, att man kunnat
mottaga det så som skett. Orsaken dertill måste vara något annat
än det som ligger i förslagets egen beskaffenhet, och det förefaller mig
som om man gjort denna fråga till eu politisk fråga. Jag sluter till
detta deraf, att jag af motstånöarne så ofta hört talas om det nya
systemet, reaktionen o. s. v. Jag beklagar detta. Ty om några frågor
borde stå utanför politiken, vore det väl de rena lagfrågorna. Men
nu har man, under inflytelsen af nyss nämnda uppfattning, sagt att
detta förslag skulle kränka en af svenska folkets vigtigaste rättigheter,
nemligen yttrandefriheten. Detta förefaller mig alldeles orimligt. Ty
hvad är det förslaget gäller? Här har på senare tiden framträdt en
de! personer, som yrkesmessigt uppmanat andra till brott. Sjelfva
hafva de — försigtigtvis — icke gjort något; de hafva endast velat
förleda andra. Nu är det gifvet, att dessa herrar, som icke sjelfva
begå något brott, men uppmana andra dertill, i sjelfva verket äro,
såsom ock på förmiddagen erinrades af herr Herslow, mera fega, föraktliga
och förkastliga än de andra. Här gäller det således att träffa
hufvudet, icke blott verktygen. Jag kan ej finna annat, än att detta
är alldeles i sin ordning.

Det har sagts att förslaget vore eu öfverrumpling, och att den
nya lagen gälde en principfråga, samt att den stode i strid med hittills
gällande rättsgrundsatser. Jag skall be att få erinra herrarne,
att det var under det föregående systemet, om man nu skall tala om
sådant, som första steget till lagstiftning i detta ämne togs. Redan
vid 1887 års riksdag framhöll man, att den då antagna lagen till äfventyrs
behöfde gå längre. Man erkände således redan då, att sådant
kunde komma att ske. Men man ansåg icke då, att det förelåge ett
oundgängligt behof af detta tillägg. Nu har det dock visat sig, att
ett dylikt behof uppstått, och då både lagstiftningen endast att fortgå
på den väg, som år 1887 ansågs önskvärd. Det är icke större synd,
som den s. k. reaktionen eller det nya systemet gjort. Man kan således
ej tala om någon öfverrumpling, eller att här föreligger någon
ny principfråga eller något som strider mot hittills gällande rättsgrundsatser.

Men så har man sagt, att det icke funnes något skäl att nu antaga
eu dylik lagbestämmelse, och så har man, såsom talaren från
Malmö gjorde, åberopat öfverståthållareembetets skrifvelse och menat,
att den icke påvisade något behof af nya lagbestämmelser. I början
af denna skrifvelse hette det, att den socialdemokratiska agitationen
under närmaste tiden, sedan den förra rapporten afgafs, icke väsentligen
utvecklat sig; dock hade på sista tiden företeelser tillkommit,
som antydde, att den nu vore i lifligare utveckling. Mig förefaller
det, att man icke kan tydligare än som skett framhålla, att ändringar
i lagstiftningen äro af behofvet påkallade. Mig synes det uppenbart,
att det meddelande, som här blifvit lemnadt i den tryckta promemo -

Tisdagen den 14 Maj. e. m. 29 N:o 51.

rian, tillräckligt klart påvisar, ock man borde väl knappast kunna Angående
bestrida det, att förhållandena väsentligen förändrats. Men nu passar ändrad
det icke att göra något. Nu heter det: “vi skola icke försöka att ll^

lägga lock på grytan, som kokarutan “om något jäser, så låt den stratagem
friska luften komma till, och den skall skingra jäsningsämnena". Men (Forte.)
låtom oss se till huru man förfär, när i den yttre naturen smittämnen
äro i jäsning. Låter man då jäsningsämnena ostörda få förpesta
luften? Finnes det icke tvärt om bestämda föreskrifter, som säga, att
dylika smittämnen icke få fritt utveckla sitt gift och i vida kretsarförpesta
luften, utan skola bortföras eller oskadliggöras? Så förfar
man, när i den yttre naturen smittämnen uppstå. Och jag vill fråga
er, mine herrar, om den liknelse, som denne talare använde, är rigtig,
om den då icke fast mera bevisar motsatsen af hvad talaren ville bevisa.

Jag kan således för min del icke finna annat, än att det har
varit full anledning för regeringen att framkomma med detta förslag,
och jag finner ytterligare skäl till det antagandet i den omständigheten,
att nästan alla talare af dem, som uppträdt emot lagen, opponerat
sig mot och beklagat de yttranden, som under den socialistiska
agitationen framkommit, och erkänt det straffbara i dem. Men se
nu passar det dem icke att gorå något. Man synes, för att använda
ett gammalt ordspråk, nog vilja att “yxan skall gå, fast man icke vill
hålla i skaftet".

Den nye representanten på stockholmsbänken höll ett som vanligt
briljant anförande, briljant åtminstone till formen. Det kan icke falla
mig in, dertill är jag icke kompetent, att upptaga till genomgående
kritik hvad han anförde. Jag har icke de studier i dessa ämnen,
som dertill erfordras, och jag har icke heller kunnat egna mig åt dem
så som han. Såsom framgick af hans anförande, har han åt de socialpolitiska
frågorna egnat icke obetydlig tid och icke obetydligt arbete.

Men han fälde yttranden, som dels voro i och för sig besynnerliga
och dels icke harmonierade med hvarandra; och jag ber att ni, mine
herrar, icke tagen illa upp, om jag i korthet berör några af dem.

Han nämde att, när 1878 i tyska riksdagen socialistlagen förelåg
till behandling, fäldes varnande ord från en talare, Sonneman — om
jag icke misstager mig, hörde han till den lilla grupp af socialdemokrater,
som då hade plats i den tyska riksdagen — och denne säde:

“genom de lagar, som I nu stiften, bringen I öfver hela landet olyckor,
hvilka skola göra sina verkningar gällande i generationer1''. Och —
fortsatte herr Hedin — han hade “rätt till punkt och pricka". Då
gjorde jag genast den reflexionen: knappast kan man redan 10 år
sedan yttrandet fäldes tala om att verkningarna på generationen till
punkt och pricka gått i fullbordan.

Han sade vidare, att denna lagstiftning verkat så, att nu är man
i Tyskland absolut döf, absolut otillgänglig för hvarje diskussion. Jag
kan icke förstå det. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på det
sakförhållandet, att under de stora arbetarerörelser, som nu pågå i
vestra Tyskland, hafva arbetarne sjelfva tillbakavisat socialisterna, som
naturligtvis velat vara med och vara ledare åt dem, och hafva tvärt
om vändt sig till myndigheterna, med anhållan att de måtte medla

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 £
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

mellan dem och arbetsgifvarne. Mig synes den omständigheten tala
för, att visst icke genom de socialpolitiska lagarne de tyska myndigheterna
gjort sig befolkningen afvogt sinnad.

Han anförde åtskilliga yttranden af Bismarck, deri denne beklagade
sig öfver socialistlagarnes följder och öfver dessa agents provocateurs,
som förekomma i Tyskland. Men man kunde tillägga, att de
förekomma icke endast i Tyskland. Den omständigheten, att socialister
visas ut och taga sin tillflykt till grannlanden, gör naturligtvis att
man der måste följa deras verksamhet. Deraf kommer det sig, och
man kunde också tillägga, att dessa agents provocateurs saknas icke
heller i det republikanska Frankrike. För fiffigt synes det mig, att,
när man vill citera en persons yttrande, man bör citera hans yttranden
i det sammanhang, hvari de stå, och icke i lösryckta bitar. Ty
det är alldeles klart, att samme man, som yrkar på upprätthållandet
af dessa lagar, icke vid ett annat tillfälle kan fälla yttranden, som
visa deras olämplighet.

Jag vet icke hvad samband det kunde ha med denna fråga hvad
herr Hedin anförde om Luther, huru han under bondeupproren rasade
mot bönderna och uppmanade herrarne att slå i hjel dem. Men det
är sant, att i Tyskland bedröfliga excesser då förekommo. Sådant har
emellertid timat äfven i andra länder. Äfven i Frankrike hafva i
mycket senare tider massmord förekommit — i frihetens land. Men
jag vill icke säga något ondt om det ena eller det andra. Så mycket
torde dock af allt detta framgå, att förvillelser kunna förekomma
under alla statsformer.

Jag har nyss visat herrarne, huru herr Hedin påpekat, att socialdemokratien
väsentligen utvecklat, sig i Tyskland under de tider, som
efterföljt lagens införande. Han framlade statistiska siffror för att
visa i hvilken omfattning det skett. Men han nämnde strax efteråt,
att socialdemokratien sjunkit till en teori, en dogm af långa betydelse,
och att den fans, om än icke under samma namn, i stor utsträckning
under äldre tider. Det förefaller dock som en icke ringa inkonseqvens,
detta, att ena gången säga, att socialdemokratien sjunkit ned till en
teori af ringa betydelse, när man kort förut framhållit dess stora
utveckling.

Men jag skall icke vidare fortsätta med att söka kritisera. Jag
har endast velat visa, att i detta till formen briljanta anförande funnos
många oegentligheter och inkonseqvenser.

Jag skall öfvergå till att yttra några ord om hvilket yrkande
jag vill framställa i den föreliggande frågan. Jag får då säga, att jag
för min del kommer att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Jag
vågar icke göra mig till domare öfver hvilka som hafva rätt, herrar
Göransson och Smedberg, och de som förenat sig med dem, eller
Kongl. Maj:t. Men då jag ej är jurist, är jag tvungen att tro på
auktoriteter, och jag kan icke neka till att jag, utan att hysa den
ringaste missaktning för desse herrar, anser mig hellre böra taga det
förslag, som regeringen framlagt och som genomgått skärselden i
högsta domstolen. Och jag kan icke finna att förslaget är något
hastverk, äfven om det kommit fram på en ganska kort tid, när man

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

erinrar sig att den minister, som formulerat och framlagt detsamma,
redan år 1887 var för ett förslag i samma rigtning, och redan då
tänkt på samma sak. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Persson i Heljebol,
Styffe och Bergman.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

Herr Janson i Carlshed: Jag beklagar att jag icke fått den
kunskap, som är erforderlig för att kunna i denna sak tolka lagen så,
som den kanske skulle tolkas. Men jag har ifrån mitt fädernehem
insupit något, som heter aktning för lagarne, aktning för författningar
och kärlek till öfverhet och fosterland; och det står jag fast vid samt
tror att jag handlar på bästa sätt, om jag antager detta förslag, sådant
som det är framlagdt. Jag kan icke tolka det bättre än högsta
domstolen gjort, och jag tror och är öfvertygad om, att, när det derstädes
enhälligt gillats, så kunna vi vara lugna, om vi bifalla detsamma.

Jag hembär till vår regering ett innerligt och hjertligt tack för
att den framkommit med förslaget, och jag beklagar att det icke skett
förr, när man nemligen betraktar hvad som här händt och hvad som
skett. Ty när man ser och läser huru det heligaste af allt kan kränkas,
när man ser huru förföriska skrifter utgifvas, när man ser huru
man söker att sprida deras gift in i familjelifvet, så ryser man vid
blotta tanken, att sådana saker kunna passera. Man har sett, huru
desse agitatorer sökt uppvigla arbetstagare mot arbetsgivare. Och
hvad innehåller detta lagförslag? Jo, enligt min ringa tanke innehåller
det, att man skall söka återföra oss till den gamla goda tiden,
när arbetsgivare och arbetstagare fingo i lugn och fred uträtta sina
saker, och när arbetaren af kärlek och tacksamhet arbetade åt sin
arbetsgivare. Hur gör man nu? Jo, man söker uppvigla arbetarne,
man söker intala dem, att arbetsgifvarne äro deras fiender, åt hvilka
de skola säga: “I viljen vårt förderf". Om vi antaga denna lag, så
blefve den. ett hämmande af den farliga agitation, som allt mer och mer
utbreder sig. Här utdelades för ett par dagar sedan en skrift. Jag
får säga herrarne, att när jag läst den, så tänkte jag, att om man
icke förut var böjd för att antaga lagen, så måste man, sedan man
läst denna skrift, hembära regeringen ett tack för det den i rättan
tid gripit in och rigtat sin uppmärksamhet på detta ämne.

Jag beklagar, att denna fråga till en del kommit i ett annat skede
än den bort göra, det skede nemligen, att man i stället för att tacka
regeringen vill slopa denna och hennes förslag. Jag för min del kan
icke vara med om något sådant. Jag tror att, om denna lag hade
afsett och inneburit något, som kunde verka till upplösning af samhället,
så hade den regering vi nu hafva aldrig kommit fram med lagförslaget;
utan jag tror, att anledningen, hvarför regeringen framkommit
dermed, är den, att den i stället vill ha lugn och fred i samhället.
Så har jag uppfattat saken och så tror jag äfven, att förhållandet
är.

Här ha flere talare uppträdt i denna fråga förut i dag; och hvad
som i synnerhet fäst min uppmärksamhet är, att många bland dem,

N:0 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 lcap. 14 §
strafflaqen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. in.

som yttrat sig emot lagen, äro just sådana, som skola handhafva våra
barns uppfostran. Jag beklagar, om man skulle behöfva skicka sina
barn till läroverk, der sådana satser predikas, som desse herrar här
ha gjort. Samhället reformeras icke genom sådana satser utan i stället
på det sätt, att man efterlefver lagar och författningar och söker
ställa det så, att man fruktar Gud och ärar Konungen. Då tror jag
att samhället är inne på den rätta vägen. Ifrån den synpunkten, herr
talman, utgår jag, då jag nu ber få yrka bifall till Kong! Maj:ts förslag.

Herr Nyström: Herr talman! Jag anser mig böra säga, att jag

såsom suppleant i lagutskottet deltagit i första behandlingen af denna
fråga och dervid redan i början framlagt ett eget förslag. Detta förslag
afsåg att på så sätt förändra den mest omtalade och omtvistade
punkten af andra afdelningen i §, nemligen den sista delen af andra
momentet, att der skulle inflyta orden “uppviglar till åtgärd, som
innebår att med våld eller andra brottsliga medel ingripa i samhällsordningen
eller bringa densamma i fara11. Med detta förslag afsågs
nemligen att så väl i första som andra afdelningen skulle framhållas, att det
skulle vara ett brott, som uppmaningen eller uppviglingen skulle åsyfta,
för att straff skulle kunna följa. Jag hade nemligen tänkt mig, att
första afdelningen skulle afse uppmaning till det individuella brottet,
andra afdelningen återigen till det kollektiva. Men brott skulle uppmaningen
åsyfta så väl i det ena som i det andra fallet. Anledningen
till framställande af detta förslag var visst icke den, att jag fruktade
för någon allvarligare fara med afseende på tillämpningen af den så
mycket omtvistade sista delen af andra momentet i Kongl. Maj:ts förslag;
men det skulle ju dock kunna inträffa — låt vara blott genom
felaktig lagtolkning — att allehanda oförnuftiga men dock ej brott
afseende yttranden blefve bestraffade, med andra ord att det komme
straffpåföljd för prat, och detta vill jag icke vara med om. Detta
mitt förslag, som tycktes hafva något understöd i lagutskottet, kom
emellertid aldrig under votering, emedan jag icke kom att deltaga i
den slutliga behandlingen inom utskottet af Kongl. Maj:ts förslag. Jag
skall också icke vidare sysselsätta mig med mitt särskilda förslag,
sedan jag nu omnämnt dess tillvaro, och skall icke heller framställa
något yrkande för detsamma, då det icke har den ringaste utsigt att
vinna framgång.

Deremot och då reservanternas förslag — och med reservanterna
menar jag nu herrar Göransson, Smedberg, Karl Persson och Stockman
— någorlunda i hufvudsak tillgodoser samma ändamål, som jag
i min ringa mån önskar befordra, vill jag uttala mig till förmån för
detta förslag, i öfverensstämmelse med de grunder, som herr Husberg
angifvit. Det är gifvet att, då jag så gör, är jag fritagen från all
skyldighet att upptaga till bemötande alla de anmärkningar och anklagelser,
hvilka, somliga rent sakliga, andra mycket långt ifrån hemtade
och mycket vidtutsväfvande, här blifvit framställa och hvilka
uteslutande gält sista punkten i andra momentet. Då denna punkt
icke ingår i reservanternas förslag, kan jag nu lemna dessa anmärkningar
å sido, hur tacksamt det än vore att inlåta sig på det myckna

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51.

och olikartade, som här i detta afseende blifvit sagdt. Men deremot
anser jag det nödvändigt att upptaga till besvarande sådana yttranden,
som kunna stå i samband med reservanternas förslag. Och här synes
det mig vara af största vigt att upptaga och analysera särskilt hvad
herr Herslow mot förslaget anfört. Jag, likasom efter hvad jag tror
de fleste här i kammaren, beundrade detta anförande, som innehöll
saker af stor vigt; men jag får bekänna, att jag icke helt och hållet
förstod meningen eller det slut, hvartill han kommit. Han framhöll
först och främst, att i första mom. af det kongl. förslaget stadgades
straff för uppmaning till brott, och han gaf utmärkta skäl för sin
åsigt att så borde vara. Han framhöll vidare, att i första delen af
andra mom. stadgades straff för uppmaning till ohörsamhet mot lag
eller laga myndighet — och han förklarade sig jemväl vara med om
detta. Deremot kunde han icke antaga slutet af andra momentet.
Alltså, så till vida fullkomlig öfverensstämmelse med reservanterna.
Man skulle då hafva trott, att följden skulle blifva, att han ansåg sig
kunna instämma med reservanterna. Så skedde likvisst icke. Sedan
han med goda skäl försvarat första mom. och första hälften af det
andra, men förklarat sig icke kunna antaga den senare hälften, så
öfvergick han till en framställning, som gick ut på, att efter hans förmenande
socialistfaran i sjelfva verket icke hade den betydenhet, som
man velat tillskrifva den. Ja, det är en öppen fråga, som jag icke
vill tvista om. Må så vara, att det är så som herr Herslow säger.
Jag tror för min del också, att faran blifvit öfverdrifven. Men det är
ju gifvet, att antingen socialisterna äro farliga eller icke, den frågan
icke hindrar, att en uppmaning till brott bör vara straffbar. Denna
grundsats kan ju fastställas, hur det än må förhålla sig med socialistfaran.
Herr Herslow förklarade vidare, att det förnämsta skälet, hvarför
han yrkade afslag, vore det, att han ville på det ifrigaste vårda
sig om våra allmänt menskliga rättigheter och icke uppoffra något af
denna skatt. I detta afseende är jag naturligtvis af samma mening
som han. Men om man, såsom reservanterna, borttager den sista meningen
i andra momentet och låter qvarstå det öfriga, som herr Herslow
gillat, så är det svårt att förstå, hvilken skatt som skulle gå
förlorad genom lagen i denna form. Ty icke kan väl friheten att
strafflöst uppmana till brott kallas någon skatt. Härmed vill jag endast
säga, att jag uti herr Herslows anförande funnit ett stöd för reservanternas
förslag snarare än ett motstånd mot detsamma, och jag tror
äfven, att herr Herslow icke skulle hafva så mycket emot reservationen,
så betänksamt som den är uppstäld.

Det kunde nu för öfrigt vara mycket tacksamt att göra en liten
återblick på alla de argument, som här förekommit emot den ifrågasatta
lagen. Jag skall emellertid icke göra det, ty dessa argument
gälla, som sagdt, hufvudsakligen sista delen af andra momentet, hvilken
del jag nu icke har för afsigt att försvara. Ett vill jag dock säga.
En ärad talare lät undfalla sig ett yttrande, som innebar, att den
s. k. reaktionen måhända vore medskyldig i den socialistiska rörelsen,
derför att socialister stode i denna reaktions tjenst. En så allvarlig
beskyllning måste jag naturligtvis för min del tillbakavisa. Jag skulle

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. lé §
strafflagen.
(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1889. N:o 51.

N:o 51. 34 Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående verkligen önska, att den ärade talaren finge tillfälle och hade lust
andrad att fråga socialisterne sjelfva om deras ställning i detta afseende,
lo\ap€ 14 § huru vida de ansåge sig vara marionetter i någon konservativ svekstrafflagenläggares
hand! Jag känner väl icke så noga socialisternas umgänges(Forts.
) vanor, men nog tror jag, att svaret på den frågan skulle blifva drastiskt
och tillfredsställande också i den delen.

Derefter var det en mängd uttryck som allehanda talare i högstämda
föredrag begagDade — uttryck sådana som att denna lag skulle
blifva “en tvångströja", “ett ok för våra nackar“, m. m., m. — Det är
uppenbart, att allt detta afser sista punkten i andra mom., och jag
kan derför inskränka mig till att anmärka, beträffande dessa uttryck,
att det väl icke kan vara någon “tvångströja'''' eller dylikt, den omständigheten,
att man uppoffrar friheten att strafflöst uppmana till brott.

Jag skall äfven be att få påminna derom, att en annan talare
sade, att det statsskick, hvarom socialisterna drömde, slätt icke vore
farligt, emedan ett sådant statsskick vore en omöjlighet. Sådan är
också min mening. Den socialistiska statens verklighet är icke farlig.
Men ansatserna till dess förverkligande, det är de som äro ganska
betydligt farliga, och det är mot dem, som man nu vill vända sig, för
så vidt man kan göra detta, utan att kränka andra, berättigade intressen
— ett ändamål, som man synes mig kunna uppnå genom
reservanternas förslag.

Jag skulle för min del beklaga ett rent afslag. Deri skulle ju
ligga en orättvisa mot regeringen, som naturligtvis med sitt förslag
afsett att råda bot för en samhällsfara och som har velat uppehålla
den goda samhällsordningen. Detta är ett skäl för mig att motsätta
mig ett rent afslag. Men icke det förnämsta. Det allra förnämsta
är de oerhörda misstydningar, som deraf skulle blifva följden. Man
skulle komma att misstyda de krafter, som inom Riksdagen samverkat
till att åstadkomma detta resultat, och fördela det inflytande, som gjort
sig gällande på ett ytterst orättvist sätt. Och vidare, om detta förslag
skulle rent afslås, skulle kanske redan i denna qväll, genom tillskyndelse
från socialisternas sida, telegrammen derom flyga ut öfver
land och rike, telegram, som skulle säga ungefär som så: “nu är det
visadt, att Andra Kammaren håller med socialisterna." Då fruktar jag
att den sista villan blefve värre än den första. Det vore en osanning,
men redan det, att en sådan sak skulle sägas, skulle åstadkomma
oerhörda svårigheter under den mellantid, som skulle förflyta, innan
man å nyo kunde ta frågan om hand ; och måhända komme derunder
våldsamheter att begås, så att man vore nödsakad att tillgripa allvarsamma
och stränga åtgärder, hvilket jag för min del i högsta grad
skulle beklaga. Det är fruktan för ett sådant resultat, fruktan för
de följder, hvilka ett rent afslag skulle medföra, som gör, att jag,
herr talman, ber att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Svensson i Lösen: För min del beklagar jag, att detta

förslag kommit fram så sent i riksdagens tolfte timma, att man enligt
min uppfattning icke kan egna den tid och den omsorg åt detsamma,
som förslagets vigt kräfver. När jag säger detta, är det icke

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N-.o 51.

derför, att jag klandrar, att det framkommit, utan derför, att detta
icke skett i så god tid, att man fullständigt kunnat sätta sig in i detsamma.
Men när det nu framlagts, får jag såsom min uppfattning
uttala, att jag hyser stora betänkligheter mot förslaget i dess helhet,
så att jag hvarken vill eller kan vara med om detsamma oförändradt.
Då jag emellertid gillar den uppfattningen af förevarande fråga, att
något likväl måste göras från statens sida för att stäfja den frambrytande
socialismen, skall jag dock kunna biträda förslaget i det
skick, detsamma framlagts uti den af herr Göransson m. fi. afgifna
reservationen. Genom dennas antagande kan man måhända göra något
åt saken och dessutom nu komma ifrån de sväfvande och oklara uttryck,
som användts i förslaget. Särskildt de sista raderna deri äro,
såsom många här påpekat, af så ytterst obestämd och tänjbar beskaffenhet,
att det enligt min åsigt vore mycket vådligt att nu antaga det
kongl. förslaget i dess helhet. Men då jag håller före, att lag skall
vara lag och efterlefvas, samt att den, som trotsar lagen, skall straffas,
vill jag med min röst bidraga till reservanternas förslag. Skulle jag
åter vid voteringen i denna fråga bringas i nödvändigheten att rösta
mellan rent afslag eller bifall till regeringens förslag, kommer min
röst att blifva på afslagets sida.

Herr Essén: Till den kritik af den kongl. propositionen, som

min högt ärade vän på malmöbänken under förmiddagen lemnade, har
jag för min del föga eller intet att tillägga, och den långt framskridna
tiden förbjuder i hvarje fall all vidlyftighet. Men jag har funnit det
vara för mig en pligt och ett behof att med ett par ord till protokollet
uttala min mening i den föreliggande frågan.

Jag vill då först förklara, att från rent formel-juridisk synpunkt
jag finner lagförslaget, såsom alltför sväfvande och alltför tänjbart, icke
vara antagligt.

Jag ber vidare få betona, hvad herr Herslow redan på förmiddagen
antydde, nemligen den, jag vågar säga det, i många fall snart
sagdt olidliga ställning, som ett antagande af förslaget skulle skapa
för dem, hvilka det ålåge att handhafva dess tillämpning.

Och jag vill slutligen uttala såsom min lefvande öfvertygelse, att
de onda lidelser, mot hvilka förslagets spets säges vara rigtad, och
hvilka ingen kan djupare beklaga än jag, komma att frodas och tillväxa
samt blifva farliga vida mer i mörker och bojor, än under frihet
och ljus.

Herr talman! Jag hemställer om rent afslag å den kongl. propositionen.

Herr Andrén, Collander, Ullman, Andersson från Malmö, Liljeqvist,
Arhusiander, Friherre Bonde och Schöning instämde med herr
Essén.

Herr Andersson i Högkil: Jag hyser den fasta öfvertygelse,
att en lag, sådan som den ifrågasatta, bör ovilkorligen affattas i så
bestämda, tydliga och klara ordalag, att den icke kan rigtas emot och

Angående
ändrad
lydelse af
10 Tcap. 14 §
strafflagen.
(Forte.)

No 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

träffa dem, som i grundlagsenlig ordning redligt och ärligt söka föra sam»
hället framåt på upplysningens och reformernas bana. Men det framlagda
förslaget är icke sådant. Det innebär eu verklig fara för vår yttranderätt.
För den skull kan jag åtminstone icke vara med om att antaga
detsamma i dess nuvarande form, så mycket mindre som jag anser
det icke vara någon lära att uppskjuta frågan till nästa riksdag, då
man kunde få förslaget så ändradt, att lagen endast komme att träffa
de missbruk af yttranderätten, hvilka man med rätta afser att stäfja.

Då 1809 års konsititutionsutskott till rikets ständer afiät förslag
till grundlagarne, uttalade utskottet det största förtroende till Sveriges
folk. Utskottet påräknade det säkraste värn för grundlagarne och
samhällsformerna bos Riksdagen, hos folket och dess nationalkraft.
“Denna kraft“ — säger utskottet i sitt memorial den 2 juni 1809 —
“uppkommer af friheten att tänka och yttra sig öfver nationens stora
angelägenheter, att se dessa framstälda till hvarje medborgares kännedom.
“ Har svenska Riksdagen eller Sveriges folk svikit detta förtroende?
Nej, mine herrar! Har folket då nu gjort sig förtjent af
något misstroende-votum från sin Konung eller regering ? Nej! Folket
är i regeln lojalt, laglydigt och fosterlandsälskande. Det är ett folk,
som är godt i sin innersta rot och går man det till mötes, kommer
det emot, och så man vinner mer än halfva vägen. Men man skall då
icke gå det till mötes med lagar, som afse att inskränka dess dyrbaraste
rättigheter, och bland de förnämsta af dessa är yttranderätten.
Jag har efter bästa förmåga samvetsgrant och opartiskt sökt pröfva
skälen för och emot det föreliggande förslaget, och resultatet deraf har
blifvit, att jag nu yrkar rent afslag å så väl utskottets hemställan som
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Johnsson i Thorsberg: Efter en så lång diskussion, hvarunder
alla skäl för och emot lagförslaget blifvit anförda, kan jag icke
hafva något nytt att i sak framhålla, och jag skall icke heller upptaga
kammarens tid med något försök i detta fall. Men i en så vigtig
fråga som den föreliggande, anser jag mig böra i korthet angifva min
åsigt, då lagförslaget har till syfte, att beröfva oss en af de dyrbaraste
rättigheter, vi från våra fäder mottagit, rätten att rådslå om allmänna
angelägenheter. Med hvilka ansträngningar denna rätt, af
våra fäder under århundranden, steg för steg tillkämpats i den alltid
ojemna striden, huru många som offrats på fäderneslandets altare för
vinnande af den politiska och religiösa frihet vi nu ega, från feodalväldets
tid till den dag som i dag är, lärer vara svårt att uppgifva.
Öfver mensklighetens sanna välgöfare resas sällan minnesstoder, men
att arbetet icke varit ringa, derom vittnar historien.

Nu skulle vi afhända oss denna rätt! Lefva vi då numera i en
idealstat och äro vidare reformer icke nödiga? Jag tror det icke. Från
flera håll höras rop på reformer, och i de flesta fall är dessa rop
fullt berättigade. I detta afseende synes regeringen dela min uppfattning,
då justitieministern till det statsrådsprotokoll, som bifogats
lagförslaget, anfört: att åtskilliga sociala missförhållanden obestridligen
förefinnas. Om jag således är med justitieministern ense derom, att

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

reformer äro på flera områden af nöden, så måste jag beklaga, att jag .Angående
icke kan följa honom, då fråga är om medlen för dess undanrödjande.

Jag hade förväntat, att regeringen, då missförhållandena blifvit er- jo\ap? 14 §
kända, skulle hafva framlagt förslag till afhjelpande, åtminstone af strafflagen*

dem, som äro egnade att underhålla missnöje i landet. Justitiemini- (Forts.)
stern deremot, med hvilken regeringen i öfrigt instämt, har ansett det
tillräckligt att förbjuda allmänheten att tala om dessa pissförhållan den,

ehuru de blifvit inför Konungen i statsrådet erkända. Är icke
ett sådant förfarande egnadt att befordra framgång för de socialistiska
lärorna?

De, som försvara lagförslaget, påstå, att det är riktadt emot socialistiska
uppviglare, men det är under diskussionen till full evidens
bevisadt, att, om förslaget upphöjes till lag, det kommer att drabba
äfven den, som i all välmening för det rättas framgång arbetar för
nödiga reformer, vare sig i politisk och socialt eller religiöst afseende,
och en sådan lag kan icke vara nyttig eller nödig. Jag yrkar derför
afslag å så väl utskottets betänkande som Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Waldenström från Gefle: Det må ursäktas mig, att jag

begärt ordet ännu eu gång i denna fråga. Orsakerna dertill hafva
varit många, men jag skall icke upptaga tiden med att redogöra derför.

Herr Husberg gjorde eu för mig obegriplig skilnad mellan samhällsskick
och samhällsordning, och jag tror, att denna skilnad var
obegriplig icke blott för mig, utan äfven för många andra, kanske
ock för honom sjelf. Han sade, att han icke ville vara med om att
rösta för bifall till sista momentet i Kongl. Maj:ts förslag. Det är
dock alldeles uppenbart, att det är egentligen detta moment, som är
rigtadt mot socialdemokraterna. Bryter man ut det, så är förslaget
temligen onödigt, emedan, som sagdt, det är just detta moment, som
är särskildt afsedt att träffa dem.

Herr Husberg menade, och några andra tycktes hysa samma åsigt
att genom antagande af herr Göranssons m. fl. reservation skulle man
stärka aktningen för lagen. För min del tror jag, att det skall verka
raka motsatsen. Erfarenheterna från andra länder tror jag också bevisa
det. I hvilket land hafva egentligen repressiva lagar, rigtade
mot socialdemokraternas agitationer, åstadkommit aktning för lagen
i allmänhet? Har sådan aktning födts af dessa lagar i Tyskland?

Har den födts i Ryssland? Eller har den födts i något annat land?

Jag tror, att de öfver allt åstadkommit raka motsatsen.

Kunde jag tänka mig, att detta lagförslag, enligt hvad herr Odell
sade, skulle vara på något sätt egnadt att skydda Guds ord, att hjelpa
oss att få behålla Guds ord orubbadt, så skulle jag visserligen vara
med om att antaga det, men min tro är, att Guds ord alls icke behöfver
hjelp eller stöd af sådana lagförslag. Det reder sig nog dem
förutan. I allmänhet torde ock lagar, som stiftats i sådant syfte, hafva
visat sig i längden mera skada än gagna, mera rubba än stödja den
sak, de skolat gagna.

När herr Odell sade, att det ryste i honom, när han hörde huru
personer, som han i religiöst afseende annars hade sympati för, ville

N:o 51. 38 Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående gorå gemensam sak med dem, som ropa: “bort med Gud! Bort med

Guds ord!“, så får jag mycket energiskt protestera emot sådant tal.

lo\ap*ll§ ^et är oskickligt att komma fram med sådana insinuationer. Det är
strafflagen, icke meningen, att man gör gemensam sak med socialisterna, derför

(Forts.) att man vill göra rätt, äfven när man har med dem att göra. Om

sjelfve den onde sade, att två gånger tre är sex, så skulle jag hålla
med honom,^ utan att derför kunna sägas göra gemensam sak med
honom.

Herr Odell frågade vidare, om vi kunde hafva några sympatier hos
socialisterna, som vi vore rädda att förlora, och han ansåg, att sådant
skulle vara ett dåligt betyg för oss. Jag upprepar äfven mot detta
samma energiska protest, som jag nyss uttalat. Det är icke tillbörligt
att komma fram med sådant.

Man har sagt, att det är märkvärdigt, att vi kunna uppträda
emot ett lagförslag, som endast åsyftar att upprätthålla lagarnes helgd.
Detta är icke sant. Vi göra det icke, derför att det vill upprätthålla
lagarnes helgd, utan derför att vi tro, att det kommer att undergräfva
lagarnes helgd, eller åtminstone att verka mycket mer i den rigtningen
än i den motsatta. De herrar, som försvara lagförslaget, hafva en
annan mening samt tala derefter. Och vi vilja icke under deras ord
lägga några dåliga motiv eller göra dem till dåliga karakterer för det.
Men det må å andra sidan låta oss tala, efter som vi se saken. Framtiden
får visa, hvem som får rätt. Och erfarenheterna från andra
länder, från Tyskland och Ryssland, tror jag hafva visat, att sådana
lagar som den här föreslagna icke åstadkomma, att man håller lagarne
i helgd mera än förr.

Jag vill för öfrigt upprepa något af, hvad jag sade på förmiddagen.
Hvem kommer en sådan lag som denna att träffa? Kommer den att
träffa socialdemokraterna? Nej, visst icke. Justitieministern har sjelf
påpekat, huru sällspordt det är, att de icke äro sluga nog för att kringgå
lagens bestämmelser. Den kommer derför att verka åt helt annat håll.

Jag anförde på förmiddagen exempel. Vi hafva haft en konventikellag;
kanhända få vi en ny sådan en vacker dag. Jag håller det
icke alls för något otroligt. Följden deraf kan blifva, att man efter
apostlarne Petri och Johannes’ exempel måste säga: “Man måste mer
lyda Gud än menniskor''4. Då skall denna lag komma väl till pass.

En talare på stockholmsbänken uppträdde mot mig på förmiddagen;
emedan han ansåg det opassande, att jag i diskussionen dragit
in ett sådant namn, som den utomordentligt gudfruktige och laglydige
Carl Olof Rosenius i Stockholm. Jag vill till svar derpå bara säga,
att den händelse, som jag då omtalade, har Rosenius sjelf omtalat för
mig. Polismästaren knöt begge näfvarne för näsan på honom och
sade: “Jag sätter poliskonstaplar vid ingången till er säl." Då sva rade

Rosenius: “Ja, då låta vi naturligtvis bli att hålla sammankomster
på den salen, utan hyra en annan i stället. “

Att icke erfarenheterna i vårt land äro så särdeles uppmuntrande,
har också den sista tiden visat. Här har talats om den s. k fräisningsarmén,
och hvad den haft att utstå. Jag skall endast bedja att
få anföra något litet ur det sista, som inträffat. Man mä nu säga

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51.

om frälsningsarmén, hvad man vill. Jag har äfven mina anmärkningar
att göra emot den. Men att det är behjertade menniskor, välmenande
menniskor, gudfruktiga menniskor, som vilja folket väl och
göra mer än de fleste andra för dess andliga väl, det tror jag, att
jag kan tryggt påstå. Det var nyligen en qvinlig medlem af frälsningsarmén,
som blef dömd till 200 kronors böter, derför att hon
hållit på utöfver den af polismyndigheten bestämda tiden. Hon instälde
sig hos öfverståthåliaren för att blifva förd i fängelse att der
aftjena böterna. En officer i svenska armén var med henne. På
samma gång instälde sig en annan person, som också skulle aftjena
böter. Officeren frågade honom, hvarför han skulle häktas. “Jo“,
svarade han, “jag har blifvit dömd att höta 35 kronor." Då sade
officeren: “Men hvarför har ni blifvit dömd till det?“ — “Jo, det
var för fylleri och slagsmål och annat otyg.” — “Det var märkvärdigt",
svarade officeren, “denna qvinna har blifvit dömd att plikta 200
kronor, derför att hon i olaga tid talat med menniskor om Gud.“ Då
utbrast den andre ungefär så: “Ack, Herre Gud! Hade jag fått höra
sådant, hade jag kanske varit en annan menniska, så att jag aldrig
behöft plikta de 35 kronorna!“

Mine herrar! Vi skola icke tro, att förhållandena äro sådana, att
icke äfven denna sida af saken kan förtjena tagas i allvarligt betraktande.

Herr Boström till Östanå sade, att det föreliggande förslaget utgör
ingenting annat än ett fortgående på den år 1887 inslagna vägen.
Ja, hvem ser icke det? Det är ett fortgående, som skall ytterligare
fullföljas genom nya tillägg om ett eller två år, i fäll samma system
får råda. Alltid skall man kunna försvara en alltjemt förökad restriktion
dermed att man säger: “Vi gå endast framåt på samma väg
som vi beträdde år 1887.“ Det är gifvet, att när man beträdt sådana
vägar så måste man gå vidare; den, som sagt a, måste säga b. Det
skall derför hädanefter blifva mycket vigtigare att föröka de repressiva
åtgärderna, än att undanrödja de af herr justitieministern konstaterade
sociala missförhållanden, som ligga på djupet och utgöra den
egentliga sjukdomsorsaken.

För öfrigt ber jag att få påminna om, hvad herr Herslow sade
på förmiddagen. Öfverheten står visst icke magtlös gent emot dessa
socialdemokratiska yrkesagitatorer. De hafva suttit i fängelse allesammans
den ene efter den andre. Så vidt jag har reda derpå, äro
för närvarande några dömda; och när deras domar vunnit laga kraft,
få de gå i fängelse. I det afseendet hafva vi alltså nog. Hvad begär
man egentligen mer? Men hvad som under den senare tiden uträttats
genom dessa fängelsehistorier, huru vida det kan sägas hafva varit helsosamt
eller icke för samhället, det vill jag lemna derhän. Herr talman,
jag yrkar fortfarande rent afslag på alltsammans.

Herr Rydin: Tiden är så långt framskriden, att jag icke vill
längre uppehålla kammaren. Jag skall blott angifva min ställning i
frågan och dessutom yttra några ord i anledning af hvad under diskussionen
förekommit.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14
strafflagen.
(Korts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Jag har mycket noga följt diskussionen i denna fråga för att
kunna få klart för mig och besvara den frågan, huru man skulle kunna
uppgifva något exempel på, att det förhållande skulle inträffa, då enligt
Kong!. Maj:ts förslag yttrandefriheten skulle blifva kränkt. Bland
de på allvar framstälda exempel är det blott eu talare, som försökt
att uppgifva något sådant genom antydan om att på de adresser, petitioner,
öfverläggningar och sammankomster, som förekommo, när förslaget angående
representationsförändringen var före, skulle hafva varit hänförliga
under denna lag. Men hvad står i lagen? Jag håller mig till
den punkt, som blifvit mest anfallen. Der står: “uppviglar till åtgärd,
som innebär hot emot samhällsordningen.11 Hvilken var denna s. k.
agitation för representationsfrågans genomförande? Det var öfverläggningar,
fullt lojala öfverläggningar, hvilka utmynnade i lagliga åtgärder
petitioner och adresser till Kongl. Maj:t och Riksdagen. Således förfaller
det nämnda påståendet inför det faktum, att icke någon uppvigling
kan uppvisas, icke någon åtgärd, som ej var fullt laglig; ej
heller kan man uppvisa, att här förelåg någon åtgärd, som innnebar
ett hot emot samhällsordningen. Här var endast fråga om en på laglig
väg skeende reform af samhällsordningen, som tillkom Konungen
och Riksdagen. Det är det enda exempel jag under denna debatt
hört åberopas såsom hörande till de fall, då yttrandefriheten skulle
kränkas genom nu ifrågavarande lagbestämmelse. I stället för att bevisa
sin sak, har man gått ut från det antagande såsom något redan
gifvet, att yttrandefriheten skulle kränkas, att det vore ett attentat,
som beginges emot densamma, om detta förslag blefve antaget.

Jag kommer vidare till den frågan: Skulle den inskränkning i frihetens
bruk, som denna lag innebär, anses såsom rättskränkande? För
att denna yttrandefrihet, som man talat så vackert om såsom svenska
folkets förnämsta rättighet, skulle kunna anses obehörigen inskränkt,
borde man bevisa, att denna rättighet vid diskussion af politiska frågor
icke skulle kunna brukas på annat sätt, än så att man uppmanar till
straffbara handlingar, att man uppmanar till ohörsamhet mot lagar
och myndigheter, och att man uppviglar till åtgärd, som innebär hot
mot samhällsordningen. Detta var emellertid eu konstig uppfattning
af yttrandefriheten, att man skall anse hufvudpunkten ligga i ett sådant
förkastligt bruk af ordet. Derför säger man, att lagens ordalag
äro af beskaffenhet att kunna användas till förföljelser mot olika tänkande
och den kritik af samhällsförhållanden, som från dem utgår.
Lagens syfte anses icke vara genom de använda ordalagen så klart
uttryckt, att vederbörande domstolar och myndigheter kunna inse, hvad
det betyder. Man har i synnerhet hakat sig fast vid uttrycket “samhällsordning11
och sagt, att detta skulle inbegripa status quo och att
således hvarje kritik af status quo här skulle vara brottsligt såsom innebärande
hot mot samhällsordningen. Är detta rätt? Nej, samhällsordningen
är ordningen för samlifvet inom staten med dertill hörande
rättigheter och skyldigheter för medborgare. Bland dessa rättigheter
äx en af de vigtigaste petitionsrätten och rättigheten att arbeta i laga
ordning för hvilken slags reform som helst. Således kan det icke
någonsin komma i fråga, att lagliga öfverläggningar om samhällets

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51.

angelägenheter skulle kunna stämplas såsom ett och det samma som Angående
uppviglingar till åtgärder, hvilka innebära hot mot samhällsordningen ändrad
eller fara tor dess bestånd. kap 14 §

Nu kan man säga — jag vill icke heller bestrida det — att dessa strafflagen.
ord för dem, som icke gått igenom strafflagen och lärt sig finna, att (Forts.)
strafflagen ej innehåller definitioner på brotten utan mera antydningsvis
karakterisera dem, kunna synas vara sväfvande. Men om man undersöker
den klass, hvartill ifrågavarande uppviglingar höra, nemligen
statsbrotten, skall man finna, att dertill är att hänföra sådana handlingar,
hvilka hafva till syfte hot mot samhällsordningen eller sättande
af dess bestånd i fara. Det är deras karakter; man har således
här användt ordalag, som äro karakteriserande för det genus,
hvarunder detta species af förbrytelser hör. Och går man igenom 8 kap.
i strafflagen, skall man, på sätt äfven eu talare på förmiddagen utvisade,
finna andra bestämmelser, som äro lika sväfvande. Jag tror
således, att det är en fullkomlig missuppfattning af lagen, om man
menar, att den på något sätt skulle göra intrång i yttrandefriheten,
derest den tolkas i öfverensstämmelse med dess ordalydelse och med
de regler, som jurisprudensen antagit.

Ytterligare har man ansett, att denna lags egenskap af undantagslag
skulle innebära ett hinder för dess antagande. Man har anfört
Tyskland såsom exempel på vådan af undantagslagstiftning. Men
jag frågar: Kan det verkligen anses vara en undantagslag, i hvilken
straff stadgas för hvilken medborgare som helst, som uppmanar till
straffbara handlingar, till ohörsamhet mot lag och myndighet? Man
har citerat statsrådets yttrande och sagt, att det är en emot socialdemokraterna
rigtad undantagslag. Hvad säger statsrådet i det fallet?

Han fäster uppmärksamheten på den jäsningsprocess, som försiggår
inom de europeiska samhällena, och tillägger derefter: “Framträdande
under olika benämningar af anarkism, nihilism, socialdemokrati, kommunism
m. m., hvilka representera olika skiftningar af samma grundtanke,
egen denna jäsningsprocess sin bestämda enhet och sammanhållande
kraft i hatet emot den bestående samhällsordningen och sträfvandet
att med alla slags medel, äfven olagliga, undergräfva dess grundvalar
och förbereda en våldsam omstörtning af det nuvarande samhället,
för att i dess ställe sätta ett kaos, från hvilket kristendomen,
den lagbundna samhällsförfattningen, familjebanden, egauderätten, i
korthet allt som för nutidens samhälle är heligt och kärt, skulle vara
bannlysta. Huru kan man påstå, att detta är en lag endast emot
socialdemokratien, och att den skall betraktas som en undantagslag?

Hvad särskildt Tyskland beträffar, så känner den ej till den tyska
strafflagen, som här anför den såsom exempel. Ty i den tyska strafflagen,
fastän på spridda ställen, stå dessa förbrytelser, uppviglingar
o. s. v. upptagna, ehuru de äro specificerade i en mängd särskilda
lagbud. Och hvad innehåller den tyska socialistlagen? Den innehåller,
som bekant, den regerande myndighetens rätt att göra inskränkningar
i den personliga friheten, bestämma extra ordinarie domstol och införa
hvad man kallar det “lilla belägringstillståndet11. Med en så beskaffad
undantagslag gör man nu dessa bestämmelser, som utgöra ett

N:o 51. 42 Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående tillägg till vår strafflag, bestämmelser, som till sin grundlag finnas i
andrad många andra länders strafflag, likstälda. Är detta ett rimligt bevislOVkap"ll§
ningssätt? Man vill vidare påstå, att, derför att i Tyskland socialiststrafflagen.
lagen, “bila belägringstillstånds-lagen“, icke gjort verkan, också be(Forts.
) stämmelser i vår lag ej skulle kunna i någon mån sätta eu dam för
den agitation, som utföres af vederbörande uppviglare, och hejda det
undergräfvande af vördnad för lag, som utgör ifrågavarande agitations
syfte. Detta förer oss åter till frågan, mot hvilka är denna lag rigtad?
Det är ingå andra man vill komma åt än de herrar, som gjort
det politiska lifvet till . sitt yrke, som lefva på att uppvigla och
agitera, och hvilkas verksamhet går allt längre i uppmaningar till det,
som är ondt inom samhället.

Så ser saken ut i sin verklighet och i belysningen af sjelfva förhållandena
och vid jemförelse med utlandets lagar. Då alltså icke
något exempel, något antagligt exempel åtminstone kunnat framläggas,
att en domare skulle kunna i sin tolkning af lagen göra någon inskränkning
i yttranderätten; då dessutom detta icke är en undantagslag,
utan endast en lag, som innehåller straff'' för uppmaningar till
fortsättande af det krig mot samhället, som sker genom att undergräfva
lagarnes helgd, medelst uppmaningar till brott mot lagarne,
eller till ohörsamhet mot laga myndighet, eller medelst uppvigling till
samhäilsvådiiga åtgärder, t. ex. utdela vapen bland menigheten för att
kunna vid tillfälle kommendera öfver en truppstyrka; och då jag slutligen
omöjligt kan anse, att en så beskaffad lag i stället för att vara
till båtnad för samhället skulle vara så farlig för vår med rätta så
högt uppskattade yttrandefrihet, att det skulle vara eu bemärkelsedag
för svenska folket, då den blefve antagen; så anhåller jag för min
del, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Redelius: Under diskussionens gång har jag antecknat åtskilliga
yttranden af föregående talare, som jag ämnat besvara. Men
jag är i det väsentliga förekommen af herrar Husberg. Nyström och
Rydin m. fl. Jag skall ej upptaga tiden med att upprepa hvad dessa
sagt, utan, anslutande mig i hufvudsak till hvad de yttrat, endast
tillägga några få ord.

En talare yttrade: “Riksdagen är till för att vårda, ej för att
skänka bort folkets fri- och rättigheter." Om jag nu får taga ordet
“folk''1 i den mening det bör tagas, så att det omfattar alla dem, som
i Sverige bygga och bo, instämmer jag af allt hjerta i det uttrycket
och vill då deraf draga den slutsatsen, att det nu tillkommer Riksdagen
att vårda nämnda fri- och rättigheter, så att de icke lemnas
till rof åt förste bäste agitator, att de ej lemnas oförsvarade till sköfling
för dem, som behaga antasta dem. Jag menar således, att ifrågavarande
lagförslag innebär ett skydd för folkets fri- och rättigheter.
Det är det hufvudsakliga skälet, hvarför jag röstar för bifall.

Man har sagt, att, sedan lagen blifvit antagen och när den då
skall tillämpas, kommer man att förbise motiveringen till lagförslaget.
Åtskilliga hafva talat derom. Men om clet så är, behöfver man icke

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 5i.

och bör icke såsom talare på stockholmsbänken gjorde, tala om
“långt vidare gående ändamål än de som synas framgå af sjelfva lagtexten“.

Herr Herslow yttrade på förmiddagen åtskilligt mycket tänkvärdt.
Han framstälde dervid en fråga, som jag med några ord vill söka besvara.
Om jag fattade honom rätt, sade lian så här: “Är deri icke
något af sanning och rätt, af gudomlig kärlek och godhet?11 Det var
i det sammanhanget, då han talade om socialismen och dess yttringar.
Det var, såsom han sade om sjelfva lagförslaget, “något sväfvande och
något tänjbart". Ty man skulle vid en viss tolkning svara “ja“, vid
en annan ‘‘nej“. Hvad den egentliga socialismen beträffar, såsom jag
fattat den, vill den icke veta af någon Gud. Det kan således från
deras ståndpunkt icke talas om vare sig gudomlig kärlek eller gudomlig
godhet. Ty det är ju en rörelse, som “motsätter sig allt hvad
Gud och gudstjenst kallas.“ Derför är det ju fåfängt att åtminstone
tala med dess anhängare om gudomlig kärlek. Från den sidan sedt,
finnes icke någonting af dessa goda saker i den rörelsen. Men det
kan finnas på ett annat sätt. Ty vi erkänna, hoppas jag, allesammans
den gudomliga godheten och kärleken; och denna godhet och
denna kärlek kan framträda i många former. Den kan, såsom eu
fader, aga sina barn efter den regeln: “Den jag älskar, den agar jag
och näpser.''4 I den rigtningen torde kunna tillämpas det, som angifves
i skriftordet: “Efter de icke mottagit kärleken till sanningen,
skall Jag sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen."
Och åter: “Jag skall väcka dem till nit genom ett folk, som icke är
folk; med ett galet folk vill Jag reta eder." Från den sidan kan
det vara mycken gudomlig kärlek och godhet, då Gud vill väcka upp
oss till nit om hvad som är rätt och sant, hvad som är gudomlig
kärlek och godhet, rätta oss derefter och se till, att vårt samhälle
hvilar på dessa grundvalar, att vi bevara dem åt våra efterkommande,
såsom vi fått dem i arf af våra förfäder.

I samma rigtning talade min vän och gamle kamrat Wretlind
angående jordmånen för socialistiskt utsäde och i sammanhang dermed
om lagstiftningen angående socialismen, och han menade, att vi
skulle stifta lag, så att vi på något sätt tillfredsstälde socialisterna.
Ja, mine herrar, om ett folk icke vårdar sig om den gudomliga lagen,
hvad lag skulle det då bry sig om? Skulle väl i någon riksförsamling
kunna stiftas lagar, som tillfredsställa sådana menniskor, som
icke äro nöjda med Guds lag? Jag tror det icke. Jag anser det
icke möjligt att stifta en lag, som är till lags för dem.

Men jordmånen — den kan beredas för den oftanämnda rörelsen
och beredas emot densamma. När är jordmånen beredd för denna
rörelse? När tron på Gud är borta ur folkets hjertan. När tron på
Gud och den sanna kärleken till nästan är borta, då är jordmånen
beredd för den. Vilja vi derför hindra denna rörelse, gäller det att
taga vara på dessa goda ting, ty genom dem varder jordmånen beredd
emot densamma.

Till sist ett ord med anledning af ett yttrande af herr Waldenström
i hans senaste anförande; jag hade antecknat åtskilligt från

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

■Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflaqen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

det första, men lemnar det. Han replikerade herr Odell och hans
behjertansvärda och kraftiga ord om Guds dyrkan m. m. samt yttrade
dervid, att “Guds ord behöfver icke våra lagars hjelp*''. Ja,
alldeles rätt. Men vi behöfva Guds ord. Guds ord består nog oss
förutan, såsom Gud består oss förutan. Vi kunna icke afsätta Honom,
icke ändra Hans lagar. Men vi behöfva Hans hjelp. Vi behöfva,
när vi stifta lagar, komma i håg, att Han är den högste lagstiftaren,
hvilkens lagar måste hållas, derest Han icke skall drabba oss med
sin hämnande rättfärdighet.

Med erkännande af detta ber jag få uttala, att jag är för denna
lag, emedan jag anser den vara egnad att skydda de goda medborgarne
i deras fri- och rättigheter. — Det har förundrat mig
hela tiden under denna långa diskussion, att så många högt aktade
män, som jag personligen värderar, hafva klagat deröfver, att detta
lagförslag skulle vara ett ingrepp i friheten. Jag har i sanning
studsat öfver detta tal och frågar, om det kan höra till våra frioch
rättigheter att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndigheter?
Om det kan vara en rättighet att uppvigla till åtgärder mot
samhällsordningen, eller hota dess bestånd?! Enligt min uppfattning
är detta en sak, som vi vilja vara förskonade från. Och denna lag
skall blifva oss en hjelp dervid. Om vi vilja sedan komma tillsammans
för gemensamma öfverläggningar, hvad hindrar oss dertill? Det
här lagförslaget har ingenting deremot och icke heller mot rätten, att
hvar och en uttalar sin mening vid förefallande behof. — Jag har
erinrat mig ett gammalt ordspråk, som jag tänkt på hela dagen,
och hvilket säger: “rent hjerta och ren hand frie gå i alle land.*''
Man behöfver icke frukta för denna lag, om man handlar rätt och
sant. Derför vill jag sluta med att yrka rent bifall till det föreliggande
lagförslaget.

Häruti instämde herr Larson i Slättäng.

Herr Björkman: Det är allt litet ledsamt att nödgas uttala
sin mening i denna vigtiga fråga tvärt emot så många personer, som

på många sätt försäkrat oss, att det ej är farligt att antaga denna

lag. Synnerligen beträffande min granne till höger, kyrkoherden, är
jag ledsen, att jag ej har fullt förtroende till honom, utan kommer
att rösta för afslag. Statsministern sade också på f. m., att det ej
var farligt att taga lagen, och många andra ha sagt detsamma, men

jag vädjar till de herrar, som liksom jag ej ännu haft tillfälle yttra

sig och sökt under diskussionen så godt sig göra låtit taga vara på
hvarje mening, som framkommit: ha vi blifvit kloka på denna diskussion?
Ha icke sjelfva juristerna och de som talat mest för saken erkänt,
att det lins något i densamma, som är så tänjbart, att det ej är bra
som det är? Mine herrar, hvad har svenska folket rätt att fördra
af sina representanter vid lagstiftning? Jo, att vi skola skrifva
lagarne så, att det är möjligt för menniskor att fatta dem och slippa
misstolka dem. Jag skall be att få framlägga ett litet exempel. För
några år sedan vid behandlingen af en § i nya utsökningslagen

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

inflickades den §, att exekutor skulle underrätta gäldenären, innan han
reste dit och pantade. Detta har tolkats på olika sätt och i min
hemtrakt så, att länsmannen reser och underrättar om sitt ärende
samt kommer dagen derpå och pantar, hvarefter han tar ersättning
för två resor för sig och biträde, hvilket vid långa afstånd gör en
ganska dryg resekostnad. Härom tillfrågades några riksdagsmän, som
varit med om §:ns antagande: “hvad ären I för menniskor, som
skrifva lagar, så att de kunna tolkas så här?“ En af dem —• jag
skall ej namngifva honom — svarade då kronofogden: “du skall ej
låta dina länsmän göra så, ty vår mening med lagen var ej sådan. “
Kronofogden svarade: “jag bryr mig inte om hvad ni på riksdagen
tänker, utan här handla vi efter som ni skrifvit.“

Så tror jag det kommer att gå med denna lag också. Det kan
gå an att här tala om hvad meningen är, men vid tillämpningen kan
man komma och säga åt oss: “var er mening eu annan än denna,
så skullen I ha uttryckt det i lagen!“ Detta tror jag att herrarne
böra ta i betraktande, innan vi skrida till beslut. Men jag tror, att
kamraterna, som sitta två trappor ner, referenterna, folket på läktarne,
hela svenska folket väntar på ett slut af detta och vänta att vi skola
åtminstone för denna gången afslå denna fråga, då beskaffenheten är
så tvistig, att vi ha diskuterat den sedan kl. 11 på f. m. och ännu
den ene uppträder mot den andre.

Jag yrkar afslag å lagförslaget.

Herr Herslow: Herr talman! Det är ej för egen räkning jag
å nyo begärt ordet. I mitt förra anförande berörde jag ej en punkt
som emellertid sedan framhållits af åtskilliga talare, nemligen den
olikhet, hvari det tryckta ordet kommer till det skrifna. Som vi veta
skulle enligt denna lag under ett par år “samhällsfarliga“ uttalanden
i skrifven skrift, .spridd i några tiotal exemplar, bli belagda med
straff, men deremot i tryckt form utspridd i 10,000-tals exemplar
gå straffria. Det är då klart att konseqvensen måste tvinga derhän,
att, om vi antaga denna lag i dag, skall, sedan detta missförhållande
existerat ett par år, följa en förändring af tryckfrihetslagen i öfverensstämmelse
med den i strafflagen införda bestämmelsen.

Den svenska pressen torde ha förtjent det omdömet, åtminstone af
dem som följt med pressföreteelserna i öfriga land, att den bättre
än kanske i något annat land i Europa bevarat sig från den fria
pressens farligaste stötestenar, den personliga skandalen och en hänsynslös
och hatfull hållning mot politiska motståndare. Jag vill dermed
ej bestrida, att äfven gentemot denna vår press tryckfrihetslagen
kan tåla vid åtskilliga förändringar, hvarigenom en eller annan enstaka
utväxt, som äfven den bästa institution får vid sin sida, kunde
aflägsnas eller vändas i den rätta rigtningen, och jag vill alls ej tro,
att väl afvägda dylika lagförändrmgar skulle med afvoghet mottagas
af pressen. Men pressens målsmän måste finna det ytterst vigtigt,
att klarhet och bestämdhet finnas i hvarje inskränkning, som man
tänker lägga på det tryckta likasom på det talade ordet. Jag har
såsom medlem af publicistklubben erhållit uppdrag att frambära dess

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. Ii §
strafflagen.
(Forts.)

uttalande vid det sammanträde, der denna fråga diskuterades. Det
lyder så:

“Då den k. propositionen om ändrad lydelse af 10 kap. 14 §
strafflagen enligt regeringens egen förklaring skall efterföljas af motsvarande
förslag till inskränkning i tryckfriheten, uttalar Publicistklubben,
att äfven en fullt berättigad allvarlig granskning af bestående
missförhållanden kan med en sådan lags tillhjelp undertryckas, icke
minst på grund af dess tänjbara ordalag, och att en sådan lag alltså
skulle kunna omöjliggöra det fria, offentliga meningsutbytet, som är
ett nödvändigt vilkor för det nutida samhällets utveckling, hvarför
Publicistklubben får afgifva sin protest mot detta lagförslag.11

Sedan jag härmed utfört det uppdrag, som lemnats mig, kunde
det vara ganska lockande att upptaga de genmälen, som personligen
blifvit mot mig rigtade på grund af mitt anförande på f. m. Jag
skall icke gifva mig in på deras besvarande. Herr Boström framhöll
en sak, nemligen den efter hans uppfattning, i strid mot min, fulla
bevisning, som Kongl. Maj:t förebragt för nödvändigheten af denna
lags omedelbara antagande och han åberopade derför denna oss förelagda
“P. M.“ Tron mig, mine herrar, att det är en ovanligt stark
frestelse jag motstår, då jag icke vill beröra detta, säkerligen det
märkligaste dokument, som inlemnats till en Riksdag för att motivera
ett lagförslag, denna samling af lösa yttranden hopplockade här och
der från olika folkmöten, hvilka yttranden nu i form af en “ödmjuk
P. M. från byråchefen till departementschefen11 tryckts i manuskript
och hälft konfidentielt blifvit Riksdagen meddelade. — Herr Nyström
hade en annan anmärkning. Han sade: då talaren på malmöbänken
accepterade det första momentet och äfven hälften af det andra, hvarför
yrkade han ej då bifall till reservationen? Jag tror jag gifvit
skäl derför. Jag vidblifver min förklaring, att jag ej har något emot
dessa stadganden, men hvarför jag icke i sammanhang dermed yrkat
bifall till reservationen är derför, att jag föreställer mig att, om vi
taga den och lagutskottet derpå skall börja sammanjemka, kan det
bli osäkert nog, i hvilken form sammanjemkningen kommer fram. Det
är ej så alldeles gifvet, att en sammanjemkning mellan Första och
Andra Kammarens beslut kommer att bestå deri, att Andra Kammarens
tages rent och att från Första Kammarens afskäres allt, hvari det skiljer
sig från Andra Kammarens. Så har ej förut uppdraget att sammanjemka
två beslut uppfattats. Som jag nu ej vill ha det ringaste med
af påhänget i sista hälften af andra momentet, och då i riksdagens
sista stund, när en stor del af kammarledamöterna vore borta, något
möjligen skulle kunna få passera, som säkert ej ginge igenom vid full
samling, är jag något rädd för sammanjemkningsproceduren. Men
jag får upprigtigt bekänna, att det kommer ett annat skäl till för
min obenägenhet för återremiss af detta moment. Det är icke för
mom. 1 och första hälften af mom. 2 som denna lag här tillkommit,
ty dessa ha mycket litet, ja, alls intet att göra med socialisterna. De
innebära blott eu utvidgad tillämpning af en princip, till hvilken vi
redan 1887 togo initiativet och nu skola taga ett steg till. Båda
dessa moment ha blott fått tjena som ett par trappsteg, på hvilka

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51

man kommer in till kärnan af lagen. Lagens syfte och anledningen Angående
till dess framkomst ligger i dessa två sista rader, som vi ej vilja ändrad

acceptera. Jag frågar mig då: handla vi rätt mot regeringen, om
taga skalet, som innesluter hvad som för regeringen är kärna, men
kasta kärnan bort? Kan det icke vara möjligt, att regeringen för sitt
syfte att få en kraftigare tygel på dessa agitatorer kunde finna på
en lämpligare form, bestämmelser hvarigenom en brottslig, skadlig
och fördömlig verksamhet åtkommes, utan att dermed nästan hvarje
laglydig medborgare utsättes för att i misshugg komma under den
klubba, som egentligen ej afsåge dem? Är det då rigtigt att, såsom
reservationen i sjelfva verket innebär, besluta på sidan af den egentliga
saken? Är det icke lämpligare att lemna möjligheten fri för
regeringen att, då den, nu vet ungefär, huru mycket kammaren vill
taga, se efter om den möjligen kan redigera äfven det andra momentet
så, att det blir acceptabelt? Derför tillät jag mig då och tillåter
mig ännu att yrka återremiss af detta förslag icke till lagutskottet
utan till Kong!. Maj:t.

lydelse af
10 Teap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

Herr vice talmannen L. O. Larsson: Jag skall icke länge upptaga
kammarens tid och har icke begärt ordet för att, såsom flere
föregående talare med bestämdhet påstå sig göra, uttala, hvad svenska
folket vill i denna fråga, ty det är något, som hvarken de eller jag
känner till i denna stund, rörande denna fråga, ehuru herr Björkman
tycktes nyss vara alldeles säker derom och derför färdig att på sådan
grund fälla sin dom öfver detta förslag och detta oaktadt, han och de
fleste riksdagsmän, som uppträdt emot förslaget, säga sig ha haft allt för
kort tid på sig för att sätta sig in uti detsamma. Det är öfverdrifter,
att icke säga något värre, i dylika påståenden, och man borde derför
icke upptaga tiden med att komma med sådant. Ett kunna vi alla vara
ense om, och det är att svenska folket älskar sin lagbundna frihet; men
sjelfsvåld är ej detsamma som frihet, och sjelfsvåld och råheten tåles
ej af det folk, som älskar den sanna friheten. Icke heller skall jag
bemöta herr Herslows påstående om hvad lagutskottet skall komma
att göra med de väntade olika besluten från kamrarna, ty jag anser
för min del, att herr Husberg redan bemött detta påstående, hvarför
det nu kan vara onödigt för mig att vidare tala derom. Icke heller
fäster jag mig vid att herr Herslow, då han första gången hade ordet,
uttryckligen förklarade, att han ville vara med om lagen ända till och
med herr Göranssons reservation, men sedan, när han tyckte sig höra,
att det var någon utsigt för att reservationen skulle komma att gå
igenom, åtrade sig. Allt detta vill jag icke göra, utan nu endast säga
några ord om den föreliggande lagen i allmänhet, derför att jag i
denna vigtiga fråga icke vill dölja mitt votum bakom en sluten röstsedel
och derigenom tilläfventyrs taga bort någon del af den ära, som
må tillkomma dem, hvilka tro sig vinna sådan genom att afslå förslaget,
och lika litet vill jag med dem dela det ansvar, de genom ett
afslag ådraga sig.

Af dessa skäl vill jag nu öppet uttala, att jag för min del icke
kan finna någon som helst fara uti att antaga det föreliggande för -

N:o 51.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 §
strafflagen.
(Forts.)

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

slaget, trots allt hvad derom blifvit taladt; jag finner tvärt om lagen
vara af tvingande behof påkallad.

Min första tanke, då jag såg detta förslag var: ack, om vi haft
denna lag för åtskilliga år sedan, och den tillämpats som sig bort!
Från huru mycket elände, huru mycken split, oenighet och fiendskap
skulle icke då vårt land varit förskonadt?

Min nästa tanke var ett upprigtigt tack till regeringen, som framkommit
med denna lag, som bort komma förr, men som det var bättre
att få, om ock sent, än aldrig.

Hvad beträffar faran att antaga denna lag, så är det med denna
som med hela strafflagen, att den är till hinders och förfång för orostiftare
och annat mindre hederligt och mindre nogräknadt folk. Men
icke är den till något hinder och förfång för fredliga, hederliga och
laglydiga menniskor, den är till just för att skydda dessa senare.
Vore det så som en del talare här sagt om denna lag, skulle konseqvensen
deraf blifva, att man finge lof att afskaffa hela strafflagen.
Om man, derför att man straffar för brott och olydnad mot lag, endast
retar och uppeggar till motstånd, och man derför icke bör antaga
denna lag utan lemna ostraffade dessa samhällsförstörare, då finge man,
som sagdt, äfven taga bort alla andra straffbestämmelser, ty det finnes
ingen paragraf i eu strafflag, som icke är till hinders för flere eller
färre, hvilka derigenom lida intrång i det näringsfång han vill utöfva.

Man har vidare sagt, att faran för denna lags antagande skulle
bestå deri, att dess ordalydelse vore så mångtydig, samt att det skulle
vara så farligt att lägga tolkningen af samma lag i domarecorpsens
händer. För min del hyser jag den höga tanke om vår domarecorps,
att jag i detta fall alls icke har någon rädsla. Om man utgår från
den allmänna åsigten, att vår domarecorps är ohederlig och okunnig,
då naturligtvis skall man icke lägga någon magt i dess händer och
då vore all lagstiftning omöjlig, och lika omöjligt som galet vore det
att skrifva en lag, der ingen pröfning skulle läggas i domarens hand;
den magt man här lägger i domstolens hand är ej större, än hvad
som i allmänhet förekommer i våra lagar. Vid all lagstiftning måste
man ju gå ut från det antagandet, att vi hafva en hederlig domare- och
åklagaremagt. Under sådana omständigheter kan jag icke finna det
vara farligt att antaga föreliggande lagförslag.

Nu har jag visserligen hört herr Björkman nyss och flere före
honom tala om, att denna lag skulle kunna tolkas på så många sätt,
att man icke kunde veta, hvad som kunde komma att ske vid dess
tillämpning. Lagutskottets vice ordförande och herr Stockenberg har
också framhållit dessa faror. Jag får derför bekänna, att jag, som
icke är sakkunnig, skulle varit ytterst bekymmersam för hvad som nu
vore att göra, i fall man icke hade några andra auktoriteter att sätta
upp mot desse herrar. Jag skulle, om det t. ex. endast varit två eller
tre justitieråd, som varit med om att obetingadt tillstyrka lagen, varit
mycket tveksam, på hvilkens auktoritet jag mest skulle lita, de nämnda
herrar juristers och herr Björkmans med flere, eller de två eller tre
justitierådens. Men i förevarande fall tillkommer nu, att hela högsta
domstolen, regeringen utan någon meningsskiljaktighet, lagutskottet och

49 N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Första Kammaren varit ense om, och ej sett någon fara uti lagens -Angående
antagande. Och jag är viss om att icke någon af dessa auktoriteter ändrad
varit med derom, i fall lagen varit så dåligt stiliserad och svår att io\ap ll§
förstå, som man här velat låta påskina. Med alla dessa auktoriteter strafflagen.
till hjelp vågar jag, huru mycket aktning jag än har för dem, som (Forts.)
uttalat sig för en annan åsigt, dock tro, att den förra uppfattningen
bör vara rigtig, nemligen att lagen är antaglig.

De fleste, som talat mot denna lag och yrkat rent afslag derå,
hafva sagt: “det kan väl icke vara så brådskande med denna lag, att
vi icke kunna vänta med dess antagande i åtta månader, till nästa
riksdag". Dessa ord äro precist desamma, som upprepades vid 1887
års riksdag, då en kongl. proposition angående förändring af och
tillägg till vissa paragrafer i 7 och 10 kap. strafflagen var föremål
för kammarens öfverläggning. Då uppträdde här flere talare, bland
dem herrar Waldenström och Sven Nilsson, mycket ifrigt mot den lag,
som då förelåg och förespådde fara för landet, om man antoge densamma.
De hade då såsom nu icke heller tillräcklig tid att sätta sig
in i frågan, ehuru den då icke inkom vid slutet af riksdagen. Det
förefans de obotfärdigas hinder då som nu. Oaktadt alla dessa farhågor
bifölls lagen dock i denna kammare med en högst betydlig
majoritet. Det var åtminstone f:delar af kammarens ledamöter, som
röstade för lagens antagande, och trots den fara, man då uttalade, har
jag för min del ännu icke hört, att något missbruk gjort sig gällande
vid lagens tillämpning, och jag är fullt viss om att samma förhållande
skall inträffa, om denna lag antages; och hvarför uppskof? Har ej
vår ädla frihet mer än det bort tillåtas redan missbrukats? Jo tvifvelsutan.

De farhågor, man här utmålat angående den nu föreslagna lagen,
äro för öfrigt sådana, att jag anser dem rent af löjliga, och jag skulle
anse det vara en skymf mot dem, som uttalat dessa farhågor, och
frammanat dessa skräckbilder, om jag ett ögonblick förestälde mig, att
de på allvar sjelfva trodde på de spöken de frammana i afsigt att
vinna det afslag å lagen, som de eftersträfva. Nej, de äro för kloka
till att icke sjelfve fullt inse öfverdrifterna i sina uttalade farhågor.

— De hafva emellertid blifvit bemötta, hvarför jag nu .icke behöfver
göra det.

Man har slutligen sagt att, om lagen antages till och med på det
sätt, herr Göransson föreslagit i sin reservation, skulle man derigenom
inskränka yttrande- och församlingsfriheten och att det är detta vi
eftersträfva. Jag protesterar på det bestämdaste mot, att ett sådant
syfte finnes hos oss, som vilja antaga lagen, det är tvärt om just i denna
frihets namn, som vi vilja hafva den. Jag anser för min del, att den
frihet, svenska folket haft och har i dessa fäll, är alltför dyrbar att
blifva prisgifven åt så oerhörda missbruk, som under de sista åren
inträffat i vårt land. Derför att vi älska och högt värdera denna
frihet, just derföre vilja vi antaga denna lag för att söka förekomma
de gräsliga missbruk, som i frihetens namn allt mer och mer begås af
dessa kringstrykande samhällsfiender och uppviglare, och som på detta
sätt skända ett af de dyrbaraste arf vi fått, nemligen friheten att

Andra Kammarens Prot. 1889. N:o 51.

N:o 51. 50 Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående uttala oss i allmänna angelägenheter. Det är med mig, såsom jag tror
ändrad äfven vara fallet med de fleste, att jag icke vill vara med om, att

10 hav *14 $ man * frilietens namn skal! fä begå hvilka skäudligheter som helst.

strafflagen. Jag vill icke, att man i detta ädla namn skall få skända och förhåna
(Forts.) allt, hvad man här förut hållit heligt: religion, moral, lagar, konung,
riksdag, eganderätt, äktenskapet, familjelif — ja allt, samt att dessa
begrepp trampas under fotterna i skydd af den frihet, som vi alla så
högt älska. Det har nu gått så långt i missbrukande af denna frihet,
att man i én del af pressen ofta får läsa hurusom de, som begått
brott i detta afseende, hafva höjts till martyrer, hvaremot de, som Urat
för tillämpning af lagen, blifvit stämplade som ohederliga menniskor.
Icke kan det vara någon klenod i ett lagbundet samhälle att något
sådant kan gå för sig utan att man skall kunna straffa dem, som
gjort sig skyldiga härtill. Jag kan omöjligen förstå dem, som här så
vackert talat om att denna yttrandefrihet — den vackraste klenod
vi hafva — skulle inskränkas genom den föreslagna lagens antagande,
när de just genom att icke antaga lagen tillspillogifva denna klenod,
till de simplaste missbruk. Det plägar väl annars vara så, aét, om
man håller något heligt, högt och kärt — som jag lör min del vill
vara med om att hålla yttrandefriheten — man söker förekomma missbruk
deraf, och detta just i frihetens sanna intresse.

Det lider intet tvifvel, att ingenting så har skadat vår frihet som
just dessa ohejdade missbruk af friheten. Det är icke många år sedan
vi inom denna kammare flere gånger bifallit förslag om nedsättning
af det politiska strecket, men under de senare åren har kammaren
afslagit framställningarne derom, och detta kommer väl deraf, att man
börjat finna att missbruk af friheten begås i frihetens namn, och att
man icke vågade släppa allt löst, som man trodde sig kunna gorå
förr, då folket var lemnadt åt sig sjelft, innan dessa samvetslösa agitatorer,
som gjort till sitt lefvebröd att uppvigla, börjat sin verksamhet.
Äfven jag har hört ett socialistiskt föredrag i min hemort, ty äfven
den vanhedras af sådana besök. Jag skulle önskat, att herrarne, som
äro så rädda för att antaga denna lag, hade varit i tillfälle att höra
ett sådant föredrag. Det var en af de socialistiska ledarnes högst
betrodde män, som höll föredraget — om det förtjena!- att kallas föredrag.
— Jag får säga, att jag hört rätt mycket, men ett värre samelsurium
har jag dock aldrig hört, än hvad han bestod oss under nära
två timmars tid, ty det fans hvarken rim eller reson i galenskaperna.
Men det var likväl eu röd tråd, som gick genom hela samelsuriet,
nemligen att uppreta och utså fiendskap alla menniskor emellan, fattiga
mot rika, arbetare mot arbetsgifvare, tjenare mot husbönder,
samhällsklass mot samhällsklass, landtbefolkningen mot stadsinnevånare
och tvärt om. Han ville uppegga åhörarne till fiendskap mot alla menniskor
— ett allas krig mot alla, det var den röda tråden, som gick
igenom hans föredrag, och som gjorde ett hemskt intryck. Det var
visserligen icke många, som slöto sig till honom, men det finnes ju på
alla orter några försupna och förfallna personer, som det roar att
skräna, när som helst, i synnerhet då de icke äro nyktra, hvilket också
här var fallet, och dessa slöto sig kring den röda näsduk, som talaren

N:0 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

bär på spetsen af en käpp. För öfrigt var det mest qvinnor och Angående
barn, som alla hade trott, att föredraget skalle hållas af en kolportör, iygeise aj
som skulle tala Guds ord och derföre kommit till platsen, men de 10 jcap, u §
funno naturligtvis icke något sådant. Dessa kotnmo efter föredragets strafflagen.
slut fram till mig och sade: “är det så eländigt i vårt land, att hvilken (Forts.)
lösdrifvare som helst lår fara omkring och trampa under fotterna
allt hvad vi lärt oss hålla heligt? I så fall står det illa till i gamla
Sverige.11 När man hör sådant, så få herrarne förlåta, att jag vill söka
hejda ett sådant framställningssätt, som gör sig gällande hos dessa
kringstrykande orostiftare.

Man talar så mycket om landets arbetare och om den fattiga
befolkningen, hvars bästa man vill befrämja, men är det icke då vår
pligt att skydda dem mot dessa hjertlösa agitatorer, som icke endast
locka penningar från dem, och det kali val icke bli så mycket, utan
äfven draga öfver dem olycka och förderf genom att stifta hat och
fiendskap mellan fattiga och rika, mellan arbetarne och arbetsgifvarne
och hvad ändå värre är, taga ifrån den fattige och den lidande, tron
på Gud och ett bättre lif efter detta — med ett ord, taga bort hvad
som hittills utgjort hoppet och tillförsigten under motgångar och hårda
tider? Jag tror, att man här, der man talar så mycket om de fattige
arbetarne, bör tänka på att icke tillspillogifva deras framtid och göra
dem till lekbollar i samvetslösa uppviglares händer.

Innan jag slutar vill jag blott läsa upp några ord som yttrades
här i kammaren år 1887 af dåvarande justitieministern, och som väl
borde väga något för dem, som i dag yrka af slag. Han yttrade:

“Jag vill visst icke påstå, att staten i sin helhet ännu löper någon
fara; men jag anser att det är statens skyldighet att tillse, att icke
heller enskilde medborgare löpa fara till person och egendom. Och
staten har här vid lag en pligt att fylla, till och med mot sjelfva våldsverkare^
den som utför den fysiska våldshandlingen; ty den som utför
våldet är icke den, som uppmanat dertill, han aktar sig nog, utan
det är hans vilseledda verktyg. Derför är eu lagstiftning, som bereder
möjlighet att qväfva dylikt ofog i sin linda, innan det hunnit utbryta
i handling, i sann mening en human lagstiftning. Ty det är en
verklig grymhet att stillatigande åse, huru tanklösa och oförståndiga
menniskor låta af illasinnade uppviglare locka sig att begå brottsliga
handlingar, och först då, när brottet är begånget, låta lagen gripa
in med all den stränghet, som det fullbordade brottet måste kräfva.

Lika visst som det är en af statens förnämsta pligter att upprätthålla
säkerheten till person och egendom, lika angeläget är att statsmagten
utrustas med de för detta ändamål lämpligaste medel, så att ej det
tyngsta och strängaste straffet drabbar det jemförelsevis viljelösa redskapet,
under det sjelfva anstiftaren och uppviglaren går fri.“

Han yttrade också till slut: “Blifver strafflagen icke ändrad vid
innevarande riksdag och tryckfrihetsförordningen vid denna och följande
riksdagar, förblifver allt vid det gamla i ännu fyra år. Men att
under så lång tid låta här berörda förbrytelser fortfarande åtnjuta
straff-frihet eller något som gränsar dertill, derför har Kong!. Maj:t
icke velat åtaga sig ansvaret. Derför har Kongl. Maj:t framlagt lag -

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. ra.

Angående förslag, som, på samma gång de skulle leda till målet, tillika äro så
inoc^era^ai a*J de kunna försvara sin plats i den allmänna strafflagen,
10\ap6ll§ afven uncler närmaste tider. Vill nu Riksdagen genom att förkasta
strafflagen* förslagen, åtaga sig ansvaret?

(Forts.) Det är frågan!“

Så slutade han sitt anförande till kammaren då, och kammaren
ville icke då åtaga sig ansvaret, utan biföll Kongl. Maj:ts förslag.

Jag tror visserligen, att samhället icke heller nu skall gå under,
om den föreliggande lagen förkastas, ty ännu är ordningsmagten så
stark, att den kan uppehålla ordningen i landet, men om lagen totalt
faller, så skulle det kunna uppfattas som ett medgifvande åt dessa
orostiftare, och de skulle kunna tro, att Andra Kammaren, om den
också icke helt och hållet är på deras sida, dock icke vill hindra
deras agitatoriska verksamhet. Man vet icke när denna fråga kommer
igen, om den nu faller, och mången olycka kan inträffa, innan den
återkommer och blir antagen.

Jag för min del, som icke vill inskränka den verkliga friheten,
men som yrkar, att skändligheter icke skola tillåtas i frihetens namn,
måste alltså rösta för lagen. Här hafva Kongl. Maj:t och högsta domstolen,
lagutskottet och medkammaren gjort sitt och nu drabbar ansvaret
Andra Kammaren. Jag vill icke dela detta ansvar. Jag har
ingenting emot hela lagen, sådan den föreligger, emedan jag dels af
diskussionen och dels af handlingarne icke kunnat finna den fara, icke
ens i sista punkten, som blifvit påpekad, men af klokhetsskäl ansluter
jag mig till deras mening, som sluta sig till reservationen; och som
motiv derför åberopar jag de skäl, som anförts af herr Husberg, man
vinner då i hufvudsak detsamma, som om lagen oförändrad antoges.

I detta yttrande instämde herrar Ericsson i Norrby, Anderson
i Himmelsby, Svenson i Bossgården och Olsson i Frösvi.

Herr Hörnfeldt: Herr talman, mine herrar!, Vid denna sena
timme skall jag säga, som flere andra talare sagt, att jag icke länge
ämnar upptaga kammarens tid. Jag begärde ordet, emedan jag hört
flere ledamöter i kammaren yrka bifall till herr Göranssons in. fl:s
reservation. Hvad skulle väl framgå af ett sådant beslut i Andra
Kammaren? Efter hvad den ärade talaren herr Husberg, yttrat, tror
han, att förhållandena skulle ställa sig så, att man, om besluten icke
kunna sammanjemkas, skulle kunna inbjuda den ena eller andra kammaren
att bifalla samma beslut som medkammaren fattat. Men det
finnes ingen sådan föreskrift i riksdagsordningen. Den talar icke om
någon inbjudning, utan endast om en sammanjemkning, i händelse
kamrarne stanna i olika beslut; således kan här icke vara fråga om
något annat. Om alltså Andra Kammaren lemnar sitt bifall till herr
Göranssons m. flis reservation, der orden “eller eljest uppviglar till åtgärd,
som innebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd"
i Kongl. Maj:ts förslag skulle utgå, så vill jag fråga, om herrarne
tro det vara möjligt för lagutskottet att sammanjemka detta
beslut med det, som blifvit fattadt i Första Kammaren. Tro herrarne,

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. in.

att man kan taga bort den delen af meningen? Då är det ju
intet sammanjemkande förslag, utan en hemställan, som är grundlagsvidrig.
Lagutskottet har att försöka sammanjemka besluten, om det
är möjligt; och om utskottet icke kan göra detta, kommer det in med
en hemställan, att frågan måtte, anses hafva förfallit. Detta är min
uppfattning.

Härefter ber jag att få nämna något med anledning af yttranden,
som under diskussionen blifvit fälda i kammaren.

En talare på örebrobänken ordade mycket om den föreslagna
lagen, såsom hufvudsakligen rigtad mot socilisterna, hvilka förneka Gud
och statskyrkan samt önska religionens undergång. Det får jag säga,
att hade vi inga värre element i Sverige att frukta för än dem, som
ville störa vår religion eller vår tusenåriga statskyrka, då tror jag,
att statskyrkan kommer att stå på sin grundval temligen tryggt, ty i
det fallet äro socialisterna magtlösa, men kyrkan kan komma att få
strida mot andra element, och då gäller det att stå på oss.

Herr vice talmannen yttrade, att han icke ville dela äran med
dem, som yrkade afslag på den kongl. propositionen, och derpå svarar
jag honom, att det får stå för hans räkning, och att jag icke
skulle räkna mig det till ära om jag bifölle propositionen, utan den
äran må herr vice talmannen behålla för sig.

Han talade också om, att han varit med på ett möte i Dalarne,
der en socialist hållit ett föredrag, som utgjordes af det största samelsurium.
Tror vice talmannen, att ett sådant samelsurium inverkat
så särdeles mycket på dem som hörde talaren. Jag för min del tror,
att dalkarlarne, om de likna vice talmannen, äro så kloka, att de icke
sätta värde derpå.

Vidare anförde herr vice talmannen, att han icke var belåten med,
att dessa socialister reste omkring och lockade penningar ur arbetarnes
fickor. Det skulle vara rätt intressant att veta, huru mycket han
sjelf betalade till den han åhörde.

Han yttrade vidare, att han just för att åt svenska folket behålla
friheten ville bifalla det föreliggande lagförslaget. Hur kan han
komma fram med en dylik deduktion efter de anföranden, han här i
kammaren hört, om huru just denna lag skulle beröfva det svenska
folket den frihet, det haft sedan 1809. Det är icke nog med att man
vill frånrycka oss den fria yttranderätten, utan man vill äfven hafva
en ändring i detta syfte i tryckfrihetsförordningen. Hvar detta skall
sluta, det vet jag sannerligen icke.

Herr vice talmannen påstod, att de, som yrka afslag, trampa Konungen,
folket och lagen under fotterna, rnen det har icke varit min
mening och ingen annans heller, som talat emot det kongl. förslaget.
Men man har här i kammaren framhållit, att det icke vore
någon brådska med afgörandet af denna lagfråga, och vice ordföranden
i lagutskottet har förklarat, att dermed kunde anstå, till dess man fått
förslaget till den nya strafflagen i sin helhet under pröfning. Jag
vill nu icke längre uppehålla tiden, utan inskränker mig till att yrka
afslag på de skäl, herr Lilienberg i sin reservation anfört.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. M §
strafflaqen.
(Forte.)

N:o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående
ändrad
lydelse af
10 kap. 14 t,
strafflagen.
(Forts.)

Herr Danielson: Då klockan snart är 12 på natten, skall

jag icke blifva långvarig. Men jag har begärt ordet med anledning
deraf, att under öfverläggningen anförts åtskilliga synpunkter, som jag
icke tror vara hållbara.

Jag kan icke gilla, att man äfven i frågor sådana som denna,
hvilka äro rena lagfrågor, som afse hela det svenska folket, särskildt
vill taga hänsyn till arbetarne och framhålla det oupphörligt. Här är
ju icke fråga om att stifta lag blott för arbetarne, utan för oss och
alla andra. Och allra minst gäller det endast den egentlige arbetaren,
utan, om så skulle vara i viss mån, så gäller det dem, som säga sig
vara arbetare, men icke äro det, dessa agitatorer, som äro för lata
eller beqväma att utöfva något egentligt kroppsarbete och derför taga
agitationerna såsom yrke. Man vill nu blott, att dessa icke skola
hafva bättre rättigheter än andra laglydiga medborgare. Det är detta,
som förslaget går ut på och att, om de uppmana till ohörsamhet
emot lag och laga myndighet, de må kunna straffas derför lika som
de som möjligen verkställa uppmaningen och hemfalla till straff.

Jag vill emellertid förklara, att jag icke vill gå längre, än hvad
herrar Göransson, Smedberg in. fl. gjort i sin reservation. Men
stannar man der, tror jag, att man alls icke kan använda de skäl,
man här föreburit mot förslaget, ty de höra alls icke hit. Eller är
det för mycket att begära, som jag nyss nämnde, att vi alla skola
vara lika inför lagen, och att hvar och eu skall hafva skyldighet att
visa hörsamhet mot lag och laga stadgar? Det kan verkligen icke
vara för mycket begärdt, vare sig det gäller den ene eller den andre.
Det är detta, jag vill hafva sagt; jag tycker icke om, att man söker
blanda in annat i frågan och talar om sådant, som alls icke hör hit
och icke har något sammanhang med saken.

Jag begärde äfven ordet med anledning af en talares yttrande,
att man icke skulle antaga detta lagförslag, förr än man finge en
stark och klok regering. Jag kan icke förstå det skälet. Den talaren
har kanske sina sympatier fästa vid en annan regering, som han ansåg
mycket starkare och klokare än denna; men jag anser, att kanske
just detta tillstånd, som i visst syfte berör denna fråga, är en skörd
af den sådd, som dä utsåddes. Jag kan icke annat än gifva den nuvarande
regeringen det erkännandet, som redan mången annan har
gjort, att det är godt om regeringen, då det är fråga om eu så vigtig
samhällsangelägenhet som denna, tar den om hand och sjelf framlägger
förslag. Vill sedan Riksdagen antaga det eller icke, må det vara
dess ensak. Jag kan alltså icke se annat, än att regeringen gjort hvad
den bort göra, och att att man bör hålla den räkning derför. Om
den sedan i mångens omdöme är hvarken stark eller klok, må vara
deras sak att afgöra. Men för min del anser jag denna åtgärd vara
något, som man icke bör klandra med sådana ord.

Vid anförandet af skälen mot det kongl. förslaget har man nästan
uteslutande hållit sig vid det muntliga ordet och talat om, att
man icke skulle få hålla tal och uppträda på folkmöten. Men det
muntliga ordet är här mindre farligt; vida farligare är, hvad som kommer
i tryck och sprides ut på det sättet. Det finnes en hel del tryck -

Tisdagen den 14 Maj, e. m. 55 N:o 51.

saker, som äro ytterst anmärkningsvärda och vida mera socialistiska, Angående
än de yttranden, som omnämnas i denna promemoria. Är det då för andrad
tidigt att söka stäfja sådana uttalanden, som utspridas i tryck och ^leap614 §
utså ohörsamhet mot lag och laga myndighet? Och är det i sin ord- strafflagen.
ning, att samhället vill hafva respekt för sina lagar, vill, att hvad vi (Forts.)
här stadga och bestämma skall efterlefvas och vinna tilltro och anslutning,
så tror jag icke, att det är för mycket, att vi gifva eftertryck
åt den saken genom att antaga detta förslag, som innefattas i
sagda reservation.

Jag vill alltså biträda reservanternas förslag, men jag vill icke
gå längre. Och jag vill på förhand säga kammaren, att, skulle .kammaren
fatta ett sådant beslut, och förslaget i förändradt skick återkommer
efter en sammanjemkning, kommer jag icke att vara med derom,
utan rösta för rent afslag. Jag vill icke gå ett ord längre, än reservanterna
hafva gjort. Jag är rädd för att gå för fort i afseende på
det, som följer i förslagets återstående del. Der är det fråga om eu
rättighet, som man bör se sig före, innan man kastar bort. Jag vill
icke vara med om att kasta bort en frihet, der det verkligen gäller
en frihet. Göra vi det och ångra oss sedan, skall det blifva svårt
att få igen den. Men der jag angaf att stanna, dit, synes mig, böra
vi gå för att bringa ordning, reda och hörsamhet för lagens bud.

Jag yrkar derför bifall till reservanternas förslag.

Herrar Petersson i Eksebo, Prickson i Bjersby, Eklund, Nilsson i
Käggla, Petersson i Dänningelanda, Andersson i Örstorp, Lasse Jönsson
och Andersson i Lyckorna instämde häruti.

Herr Stjeruspetz yttrade: Jag skall icke bli lång, utan endast
med ett par ord motivera mitt yrkande.

Historiens vittnesbörd äfvensom alla författare i statsrätt, bland
hvilka äfven herr professor Rydin i Upsala, hafva fullständigt ådagalagt,
att ett verkligt konstitutionelt statsskick icke kan ega bestånd, utan
att den enskilde medborgaren eger rätt att fritt uttala sin mening och
sina tankar om samhället, dess lagar och inrättningar. Förbudet i fråga
skulle derför enligt mitt förmenande snart nog förrycka vårt statsskick,
till skada för vårt fosterlands fredliga och lugna utveckling och till oberäkneliga
olyckor för konung och folk under den närmaste generationen.

Medan jag har ordet, måste jag äfven göra ett inlägg, i ett visst
fall, mot den här förda diskussionen. Man har med rätta framhållit
våra domares omutlighet och rättskänsla, och jag beder att till fullo
få instämma uti de loford, som hafva egnats dem. Det är derför
med icke ringa förvåning man hör sådana yttranden, som blifvit fälda
af vice talmannen och andra lagens förfäktare, då de framhållit huru
“hyggliga” våra domare äro, och huru bra de skola veta att “skilja
emellan” mer eller mindre hederliga och hyggliga menniskor, m. m.

Skulle vår domarecorps i framtiden icke få döma alla efter lagens
bokstaf, så skulle den icke längre kunna tillerkännas de vackra vitsord,
som den förut gjort sig förtjent af, och jag beder att vi måtte blifva
förskonade från sådana der förespeglade “hyggliga" domare, hvilket
vore att råga eländet i framtiden!

N:0 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående Jag anser mig gerna kunna vara med om ett reservanternas likändradlydel-
nau(je förslag eller något i den rigtningen, hvilket icke, likt Kongl.
S;/4% straff-'' Maj:ts, utesluter en sansad diskussion öfver våra statsinrättningar, men
lagen. 7 jag vill ändock för närvarande på de skäl, herr Lilienberg framhållit,
(Forts.) yrka rent afslag.

Herr Larsson i Berga: Jag vill endast uttala en protest på fullt
allvar mot detta lagförslag, sådant det förekommer så väl i utskottets
som i reservanternas hemställan. Jag tror för min del, att detta
lagförslag icke så synnerligen skulle komma att hindra eller stäfva
den socialistiska verksamheten, ty socialisterna frukta kanske icke^jenna
lag så mycket, som den skulle komma att skada många redlige och
aktade män inom vårt samhälle. Jag tror, att förslaget skulle vara
till mycken skada för vår yttrandefrihet, som vi hafva fått oss förvärfvad
genom våra lagar. Men jag tror ock, att de lagar, vi redan
förut hafva, bereda oss tillräckligt skydd för vårt försvar.

Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Herr Lilienberg: Jag ber om ursäkt, att jag tar uppmärksamheten
i anspråk för en kort stund. Åtskilliga anmärkningar haf a
här blifvit rigtade mot min reservation. Men då tiden är så långt
framskriden, skall jag inskränka mig att blott besvara något af hvad
representanten från Norrbottens län anfört.

Han sade först, att han icke kunde godkänna den invändning, jag
hade framstäf, att man borde afbida straff!agsförslaget i dess helhet,
emedan, såsom han nämnde, 1887 års Riksdag redan hade antagit en
lösryckt del af strafflagen. Ja, det är sant; men till mitt försvar får
jag säga, att jag icke var representant vid riksdagen 1887, ty hade
jag det varit, skulle jag då hafva gjort samma invändning mot denna
partiella förändring, som jag nu gjort,

Han yttrade sig äfven — såsom det föreföll mig med en viss
ringaktning — om det, att jag sagt, att man borde se till, huru vida
en lag sådan som denna vore af behofvet påkallad, innan man antoge
den. I det afseendet kan jag förena mig med hvad herr Herslow yttrade
för en stund sedan, eller att, när man stiftar en lag, man först
bestämdt måste veta, huru vida en sådan lag är af behofvet påkallad
eller icke. Och hvad nu herr Smedbergs m. flis reservation angår,
som här vunnit så mycket understöd, kan man verkligen säga, att det
är af behofvet påkalladt att stifta en sådan lag som den, som skulle
blifva stiftad, om denna reservation antoges? Jag tror det icke. Jag
tror, att hvad regeringen egentligen velat hafva fram, är den senare
delen af förslagets sista moment, men att det, hvartill dessa reservanter
yrkat bifall, eller första momentet och senare momentets förra
del, endast har tillkommit derför, att man ansett följdrigtigheten fordra
det.

Vidare anmärkte han — och det har herr vice talmannen i viss
mån upptagit — att, om man skulle antaga herr Smedbergs m. flis
reservation, derigenom icke skulle åstadkommas någon inskränkning i
yttrande- och församlingsrätten. Ja, mine herrar, det är ganska led -

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51.

samt att böra något sådant, ty det visar, dels att jag i min reserva- Angående
tion icke uttryckt mig tillräckligt tydligt, dels också, att jag bort be- ändrad, lydelgår
a ordet långt förr. Ty det är alldeles ostridigt, att herrar Smed- straff-''
bergs, Göranssons m. fhs reservation, om den blefve lag, skulle inskränka lagen.
yttrande- och församlingsfriheten. (Forts.)

Hvad först församlingsrätten angår, så ber jag om ursäkt, att jag
något uppehåller mig vid den; och jag ber herrarne lyssna till hvad
jag säger. Efter 15:de paragrafen 10:de kap. strafflagen är offentlig
myndighet berättigad att upplösa en folkförsamling, så snart dervid
talas något, som strider mot lag. Nu sade jag på förmiddagen, och
jag . iger det än, att, om man tänker sig att vid ett folkmöte, som
samlats för det allra lofligast.e ändamål, någon bland de närvarande
skulle, låt vara utan att vinna särdeles gehör, uppmana de närvarande
att begå någon, om än så obetydlig förseelse, som är i strafflagen med straff
belagd, så skulle vederbörande myndighet vara berättigad att förklara
det församlingen skulle upplösas. År icke detta en inskränkning i
församlingsfriheten? Eller om på ett sådant möte någon skulle företaga
s,g det vanvettiga orådet att uppmana någon att icke fullgöra sina
''''^rättsliga förbindelser, hvarom förmäles i statsrådets anförande till
statsrådsprotokollet, så är vederbörande myndighet berättigad att upplösa
församlingen. Om åter dylika uppmaningar intagas i tryckt skrift,
så är åtalsrätten inne. År icke detta en inskränkning i tryckfriheten?

På grund af hvad jag sålunda ytterligare anfört yrkar jag fortfarande
afslag å utskottets hemställan.

I öfrigt vill jag, för den händelse att någon skulle spörja mig
hvad jag trodde att lagutskottet kommer att göra, i fall kammaren
skulle bifalla reservanternas förslag, blott tillägga, att jag icke vill
närmare uttala mig derom.

Herr Jansson'' i Krakerud: Jag skall endast be att få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för afslag å så väl utskottets som reservanternas
förslag.

Herr Bexell: Man har i afton framhållit, att den nuvarande
lagen icke kan med straff belägga dem, som uppmana till våldsamheter
mot myndigheter m. m., och att denna brist egentligen föranledt
framläggande af detta förslag. Men ingen lär väl kunna bestrida det
faktiska förhållandet, att skräddaren Palm blifvit lagförd och straffad
för det han under en eller annan form uppmanat till ohörsamhet mot
myndigheterna. Het har vidare blifvit sagdt af flere föregående talare, att
den, som kränkte religionens helgd och trampade densamma under
fotterna, icke vore åtkomlig enligt nu gällande lag. Men hafva icke en
Lennstrand, eu Danielsson blifvit lagförda och straffade? Behöfver jag
påminna herrarne huru som för två år sedan en bondpojke blef dömd
till två års fängelse derför att han döpt en hundvalp?

Jag anser således att den nuvarande lagen är tillräckligt verksam,
och att den föreslagna lagens antagande skulle medföra olycka
för staten, jag skulle vilja påminna herr vice talmannen om folkmötena
i Dalarne i forna tider. Då hade allmogen rätt att församla sig till

Andra Kammarens Prot. 1889. N:o 51. 5

N:o 51. 58 Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Angående rådplägningar om sina och statens angelägenheter, och man tick på
andradlydel- (jen tiden frimodigt sjunga ut sin mening.

iej4§ straff-'' Herr Berg, häradshöfdingen, framstälde en fråga, som var så enlagen.
kel, att den passar för mig att svara på. Han frågade hvad följden

(Forts.) skulle blifva, om förslaget afsloges. Jo, ingenting annat än att rege ringen

sedan komme fram med ett nytt förslag, och i det fallet plägar
regeringen icke vara allt för blygsam.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid — ehuru jag hvad
den saken anbelangar har mycket att fordra, eftersom jag så sällan
yttrat mig — utan slutar jag med att yrka afslag å detta förslag,
hvars antagande enligt min öfvertygelse skulle medföra en stor riksolycka.

Herr Sven Nilsson: Jag begärde ordet för att rätta ett yttrande,
som fäldes af herr Danielson. Det är icke första gången han
tager sig friheten att citera mina yttranden origtigt, och derför är det

nödigt att fästa hans och kammarens uppmärksamhet derpå. Han

sade nemligen, att jag skulle hafva yttrat, att vi skulle vänta med
lagens antagande, till dess vi finge en stark regering. Han ville väl
dermed bevisa att jag var emot lagen, derför att denna regering
lagt fram förslaget. Men mina ord folio ej så som han återgifva dem.
Protokollet skall nog visa hvad jag verkligen yttrade. Jag har sagt,
att, om man skall antaga en socialistlag eller icke, beror på, huru vida
man har en stark och klok regering eller icke. Ty har man eller får
man en sådan regering, behöfver man icke någon dylik lag. Är blott
regeringen stark och klok, så stäfjar den nog det ofog, som kan bedrifvas
åt socialdemokraterna. Herr Danielson kan således icke af
mitt yttrande draga den slutsatsen, att jag velat uttala något klander
mot regeringen. Ty det har jag icke gjort, och hans jemförelse mellan
denna och andra regeringar hade således varit alldeles öfverflödig.

Jag skall äfven be att få säga några ord med anledning af ett
yttrande af talaren på örebrobänken, som hade den egendomliga uppfattningen,
att de ord, jag citerade, icke skulle ursprungligen hafva
uttalats för friheten åt det folk, till hvilka de egnades. Jag har icke
hört någon betvifla detta. Den misstro, herr Odell uttalade i detta
fall, må stå för hans egen räkning.

Herr Bruse: Då jag för min del anser denna fråga vara en bland
de vigtigaste, och då jag antager att ett beslut om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag skulle verka till allra största skada för vårt land, ber
jag få tillkännagifva, att jag med min röst kommer att bidraga till
afslag å utskottets hemställan på de grunder, som i herr Lilienbergs
reservation äro anförda.

Herr Johansson i Noraskog: Jag vill blott hafva till protokollet
antecknadt, att jag anser föreliggande förslag onödigt, onyttigt
och i högsta grad skadligt. Jag yrkar derför afslag på utskottets förslag.

Herr Danielson: Blott ett par ord med anledning af herr Sven
Nilssons yttrande. Den protest, han emot mig uttalade, synes mig

Tisdagen den 14 Maj, e. m. 59

vara temligen obehöflig. Han må tyda sina uttalanden till det bästa,
såsom han sjelf tycker, det har jag icke något emot, men vi hafva
dock hans ord i så friskt minne, att det ej kan vara skäl att tvista
derom. Jag har icke återgifvit dem i annan mening än de efter min
och mångas mening folio, och han har sjelf nu erkänt dem vara sagda
i syfte att påyrka en stark regering. Jag tror derför, som sagdt, att
den af honom nu afgifna protesten var bra onödig.

Herr Jansson i Saxhyttan: Jag vill för min del endast säga, att
jag tror att, om föreliggande förslag antages, det icke kommer att
dröja länge förr än denna kammare skall finna att en förändring åter
blir af behofvet påkallad. Men jag tror, att Första Kammaren då blir
lika obeveklig, som när det var fråga om ändring af den kommunala
rösträtten. Jag nödgas derför yrka rent afslag på Kongl. Maj:ts proposition.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats Do bifall till
utskottets hemställan oförändrad; 2:o bifall till densamma med den
ändring deri som föreslagits i herr Göranssons vid utlåtandet fogade
reservation; 3:o ärendets återremiterande till utskottet; och 4:o afslag
å såväl utskottets hemställan som å förenämnda reservation. Herr
talmannen gaf'' propositioner å hvart och ett af dessa yrkanden och
fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr
Göranssons reservation. Votering begärdes. I anledning häraf och för
bestämmande af kontrapropositionen upptog herr talmannen ånyo de
återstående yrkandena, af hvilka det som afsåg afslag nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf, och sedan till kontraproposition
i denna votering antagits yrkandet på bifall till utskottets hemställan
oförändrad, nu först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den som till kontraproposition i hufvudvoteringen om lagutskottets
utlåtande n:o 56 antagar yrkandet om afslag å utskottets hemställan,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till utskottets nämnda hemställan.

I denna votering som anstäldes enligt denna proposition röstade
114 ledamöter ja och 95 nej; och erhöll alltså propositionen för
hufvudvoteringen följande lydelse:

No 51.

Angående
ändrad lydelse
af 10 kap.
14 § strafflagen.

;Forts.)

N.o 51.

Tisdagen den 14 Maj, e. m.

Den, som godkänner det af lagutskottet i dess utlåtande n:o 56
tillstyrkta lagförslaget med den ändring deri, som föreslagits i herr
Göranssons vid utlåtandet fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, är det ifrågavarande lagförslaget åt kammaren afslaget.

Hufvudvoteringen utföll med 109 ja mot 102 nej, hvadan kammaren
beslutat i enlighet med japropositionens innehåll.

Sedan denna utgång af voteringen af herr talmannen meddelats
kammaren, anmäldes reservationer emot det fattade beslutet af herrar
Lilienberg, Bexéll, Björkman, Nilsson i Skärhus, Broström, Carlsson i
Nysäter, Olson i Stensdalen, Bruse, Fånig, Lyttlcens, Ericson i Borekulla,
Carl Ifvarsson, Hedin, Sven Nilsson, Håkansson, Truedsson,
Halm, Ollas A Ericsson, Amnéus, Nilsson från Lidköping, Westrin,
Pettersson i Brystorp, Eriksson i Elgered, Waldenström från Gehe,
Nydald, Olsson i Ornakärr, Dahlberg, Olsson i Kyrkobok Andersson i
Upsal, Pehrsson i önnerud, Larsson i Berga, Jonsson i Hot, Johnsson
i Thorsberg, Hanson i Berga, Folke Andersson, Bengtsson i Gullåkra,
Andersson i Nöbbelöf, Söderblom, Ersson i Vestlandaholm, Olsson i
Sörnäs, Hansson i Sol berga, Erikson i Myckelgård, Holm, Ljungman,
Andersson i Hasselbol, Schöning, Bordell, Jansson i Saxhyttan, Sundberg
från Haparanda, Bromée, Wcindahl och Svensson från Carlskrona.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Första Kammarens
protokollsutdrag n:o 232.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets-nedannämnda memorial:
n:o 81, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande af ett kasernetablissement
i Jemtland för en artilleridivisiou;

n:o 82, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående en
i statsutskottets memorial n:o 80 föreslagen voteringsproposition; och
n:o 83, angående statsregleringen för år 1890.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,37 på natten.

In fidem

A. E. J. Johansson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCHS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.