Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.
1
N:o 5.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning om åtgärder för skyddande af arbetares lif
och helsa i arbetet; gifven Stockholms slott den 12 Januari
1889.
Med öfverlemnande af det i ämnet inom Statsrådet förda protokoll
vill Kongl. Maj:t härmed i nåder inhemta Riksdagens yttrande öfver
närlagda förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetares
lif och helsa i arbetet; viljande Kongl. Maj:t efter emottagandet af
Riksdagens svar företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och
om författnings utfärdande i ämnet i nåder förordna.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
E. von Krusenstjerna.
Bill. till Jlihd. Prof. 188b. 1 Sami. 1 Afl. 5 Käft.
1
Kongl. Majds Nåd. Proposition ''N:o 5.
3
Förslag
till
förordning
om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i
arbetet.
1 §•
1 inom. Det åligger den, som idkar fabriks-, sågverks- eller brädgårdsrörelse,
handtverk eller annan handtering, att vidtaga alla de anordningar,
som i afseende å arbetslokal, maskiner och redskap eller
eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga för att skydda
hos honom anstälde arbetares lif och helsa.
2 mom. Härvid skall särskild! iakttagas:
a) å ställen, der arbetarne äro utsatta för fara att skadas genom
fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets natur
sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom att golföppningar,
ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses med betryggande
hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;
b) å hissar, kranar och andra hjelpmaskiner för transport skall
tydligt angifvas deras bärighet i vigt samt, då de äro afsedda för persontrafik,
jemväl det antal personer, som kan utan fara på en gång
begagna dem;
4
Kong1. Majds Nåd. Proposition N:o 5.
c) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge och
innehåll eller djup medföra fara, skola, derest så lämpligen kan ske,
vara behörigen kringgärdade;
d) der yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar träffas
för arbetarnes räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom anbringande
af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade utgångar och
fönster, säkerhetsstegar och dylikt;
e) gångarna i arbetslokalerna skola vara så breda och höga, att
arbetare, som begagna dem, icke annat än genom egen, uppenbart
grof oförsigtighet kunna skadas af i gång varande maskiner;
/) om motor användes, bör den, såvidt möjligt, uppställas i särskildt
rum, dit tillträde är de arbetare förbjudet, åt hvilka ej maskinens
skötsel blifvit anförtrodd; har motor sin plats i arbetslokalen, skall
den kringhägnas eller anbringas så, att öfrige arbetare ej behöfva
komma med densamma i beröring;
g) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarne,
böra kringgärdas eller eljest så anordnas att, såvidt möjligt, den med
dem förbundna fara undanrödjes, hvarjemte den naturliga eller konstgjorda
belysningen skall vara så tillräcklig, att de kunna tydligt urskiljas,
då de äro i gång;
li) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta
på förut bekantgjordt sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en
motor kraft ledes till flere våningar eller rum, skall så anordnas, att i
hvarje arbetsrum hufvudtransmissionen kan stadnas oberoende af motorn,
eller att, om detta icke lämpligen låter sig göra, från hvarje rum
signal kan gifvas att stadna motorn;
i) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så lämpligen kan
ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende
af motorn stadna dem ; för till- och frånslagning af transmissionsrem
eller lina, der sådant är förenad!- med fara, skall särskild inrättning
finnas;
k) derest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller smörjas
medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt, åtgärder vara
vidtagna till förekommande af skada.
3 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur
så påfordrar, skall ock tillses,
att tillräckligt luftrum och erforderlig luftvexling finnas och att
arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt så lämplig
värmegrad, som förhållandena medgifva;
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition No 5.
5
att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat
såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att hindra
dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnes
helsa skadlig mängd; samt
att renlighet iakttages med hänsyn såväl till arbetslokaler som till
maskiner och redskap.
4 inom. Der fabriksinspektör finner sådant nödigt, skola i arbetslokalerna
anslås af honom godkända föreskrifter om hvad arbetarne
hafva att iakttaga för att undvika skada vid arbetet samt dessutom å
särdeles farliga ställen anslag anbringas, som uppmana till försigtighet.
2 §•
Hvad i särskilda författningar är eller varder stadgadt angående
säkerhetsåtgärder, som skola vidtagas i vissa näringar eller vid användande
af vissa redskap, maskiner eller arbetsmetoder, lände oberoende
af denna författning till efterrättelse.
3 §•
Fabriksinspektör skall gå vederbörande näringsidkare tillhanda
med upplysningar och råd i fråga om åtgärder för skyddande af arbetarnes
lif och helsa i arbetet samt öfvervaka efterlefnaden af denna
författning.
Helsovårds- och kommunalnämnder äfvensom provinsial-, stads- och
distriktsläkare vare pligtige att lemna inspektör det biträde, som af
hans tjensteåligganden kan påkallas; och eger inspektör att i hvarje
fall, der det för fullgörande af hans uppdrag är nödigt, anlita polismyndigheten.
4 §•
Fabriksinspektör ege under den tid, arbetet pågår, tillträde till
fabrik, verkstad eller annan arbetslokal äfvensom rätt att der företaga
undersökningar, till hvilka hans tjensteåligganden kunna gifva anledning.
5 §•
Fabriksinspektör vare förbjudet att röja yrkeshemlighet, hvarom
han i sin befattning erhållit kännedom. Gör han detta, straffes med
6
Jurnal. Majds Nåd. Proposition N:o 5.
böter. Sker det för att göra skada, eller begagnar lian sig af sådan
hemlighet till egen eller annans fördel, straffes, der ej efter allmän lag
högre straff följer, högst med fängelse i två år.
Har i nu omförmälda hänseenden genom inspektörs åtgöranden
skada uppkommit, vare ock inspektör skyldig den till fullo godtgöra.
Inspektör må icke för egen eller annans räkning drifva verkstad
eller fabrik, ej heller i dem hafva de! eller anställning.
6 §•
På anmälan af fabriksinspektör, eller der så eljest pröfvas nödigt,
ege Konungens befallningshafvande att ålägga vederbörande näringsidkare,
efter det han blifvit i saken hörd, att-, derest han vill arbetet
fortsätta, inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden,
hvarom i 1 § stadgas, vid äfventyr, förutom straffpåföljd, att den föreskrifna
anordningen på hans bekostnad verkställes genom polismyndighetens
försorg.
Finnes inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, sådan
förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af förordningen den
18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller hafva
näringsidkarne i orten förenat sig om att utse eu särskild nämnd för
att afgifva yttranden rörande ifrågasatta anordningar för skyddande af
arbetares lif och helsa i arbetet, skall Konungens befallningshafvande,
derest vederbörande näringsidkare det äskar, lemna sådan förening
eller nämnd tillfälle att yttra sig i ärendet, förr än beslut deri fattas.
År synnerlig fara för handen, ege Konungens befallningshafvande
förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning af vissa
lokaler, maskiner eller arbetsmetoder, till dess föreskrifven anordning
vidtagits; och stånde sådant förbud vid makt, intill dess, på förd klagan,
annorlunda varder af Kong!. Maj:t förordnadt.
7 §•
Underlåter näringsidkare att ställa sig till efterrättelse sådant föreläggande
eller förbud, hvarom i 6 § säges, straffes med böter från och
med tio till och med femhundra kronor.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 5.
7
8 §•
Förseelse, hvarom i 7 § säges, hör under allmänt åtal; varande
allmän åklagare ock pligtig att utföra åtal å dylik förseelse, som hos
honom af inspektör anmäles.
9 §•
Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som
Rättens och Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, galle
ock om fabriksinspektör.
10 §.
Näringsidkares förseelser mot denna författning åtalas vid polisdomstol,
der särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
och, der sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle i fråga om
klagan öfver domstols beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål
är förordnadt.
Af böter, som enligt denna författning ådömas, tillfalla två tredjedelar
åklagaren och en tredjedel kronan.
Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter, skola de förvandlas
efter allmän strafflag.
Denna författning skall lända till efterrättelse från och med den 1
Januari 1890.
8
Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 12 Januari
1889.
Närvarande:
Hans excellens, herr statsministern, friherre Bildt,
Hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena, grefve Ehrensvård,
Statsråden: herr Boven,
friherre von Otter,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
Örbom och
friherre Åkerhielm.
2:o.
Härefter anförde departementschefen Statsrådet von Krusenstjerna
i underdånighet:
»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 11 Maj 1884 anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder
kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom
för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jern
-
9
förliga personer, samt derefter göra de framställningar till Riksdagen
eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till Indika förhållandena kunde
föranleda, behagade Eders Kongl. Maj:t den 3 Oktober samma år i
nåder tillsätta en komité med uppdrag att verkställa den af Riksdagen
sålunda äskade utredningen och derefter afgifva de förslag, hvartill
utredningen gåfve anledning.
Såsom jag förut haft tillfälle att i underdånighet anmäla, har nämnda
komité numera fullgjort sitt uppdrag, i hvad det afsåg ordnandet af för-,
hållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande möjliga olycksfall
i arbetet, hvarvid komitén bland annat dels offentliggjort statistiska
undersökningar rörande timade dylika olycksfall samt rörande arbetstid,
hygieniska förhållanden och skyddsåtgärder i fabriker in. m., dels
ock den 28 Juli 1888 afgifvit underdånigt utlåtande jemte förslag till
lagstiftning om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i
arbetet, till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer, till lagar
om obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbetet inom vissa yrken
samt till förordning angående en riksförsäkringsanstalt.
Bland dessa författningsförslag har förslaget till lagstiftning om
åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet ansetts
böra i främsta rummet samt ofördröjligen företagas till behandling,
enär en lagstiftning i detta ämne icke blott måste betraktas såsom en
nödvändig förutsättning för komiténs förslag i öfrigt utan äfven, enligt
hvad de af komitén verkstälda statistiska undersökningarna ådagalagt,
i och för sig är i hög grad af behofvet påkallad. Öfver nämnda förslag
hafva, enligt den 21 September 1888 meddelad nådig befallning,
underdåniga utlåtanden afgifvits af kommerskollegium, som dessförinnan
lemnat samtliga länsstyrelser, fullmäktige i jernkontoret, svenska ingeniörsföreningen,
sågverks- och trävaruexportföreningen och öfriga förefintliga
föreningar af näringsidkare samt andre för ämnet intresserade
tillfälle att yttra sig i ämnet, äfvensom af medicinalstyrelsen och af
tekniska högskolan.»
Efter att hafva redogjort för komiterades förslag samt deröfver
afgifna utlåtanden yttrade departementschefen vidare:
»Med ledning af hvad sålunda förekommit har inom civildepartementet
utarbetats ett förslag till författning i ämnet, hvarvid de bestämmelser,
hvilkas bedömande förutsätta tekniska insigter, blifvit
underkastade granskning af särskildt tillkallade sakkunnige. Det sålunda
uppgjorda förslaget till förordning om åtgärder för skyddande
af arbetares lif och helsa i arbetet får jag nu för Eders Kongl. Maj:t
i underdånighet anmäla.
Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Smal. 1 Afd. 5 Höft.
2
10
Såsom redan blifvit nämndt, hafva komiterade i sammanhang med
afgifvande af nu ifrågavarande förslag framlagt statistiska undersökningar
rörande timade olycksfall i arbetet samt rörande bland annat
hygieniska förhållanden i fabriker och förekomsten derstädes af särskilda
skyddsanordningar mot yttre skador vid arbetet. Då med afseende
å den ifrågasatta lagstiftningens behöflighet dessa undersökningar
äro i hög grad upplysande, torde det tillåtas mig att i korthet
^erinra om några af de vigtigaste resultat, som genom dem vunnits.
Under den tid af endast tolf månader, (1 September 1884—-31 Augusti
1885), som komiterades undersökningar rörande timade olycksfall i
arbetet afse, hafva af arbetsgivare, kommunalnämnder och magistrater
hos komitén anmälts sammanräknade 5,869 dylika olycksfall, af hvilka
2,892 komma på den egentliga industrien. Af förstnämnda antal hafva
1,932 uttryckligen uppgifvits vara förorsakade af maskiner och verktyg.
Af de 1,004 olycksfall, som uppgifvits hafva inträffat vid användande
af eller beröring med maskiner, hafva 41 förorsakats af motorer,
130 af transmissioner samt det återstående antalet,af arbetsmaskiner.
Af samtliga olycksfall hafva 412 medfört döden och 868
större eller mindre men för återstående lifstid. Inom den egentliga
industrien äro motsvarande siffror 136 och 332. I fråga om 4,504
olycksfall, som medfört öfvergående oförmåga till arbete, har antalet
sjukdagar uppgifvits sammanräknadt till 138,248. Om ock dessa siffror
i betraktande af den jemförelsevis korta tid, som undersökningen omfattat,
måste betecknas såsom anmärkningsvärd! höga, lider det dock
ej något tvifvel, att en stor mängd under ifrågavarande tid i arbetet
inträffade olycksfall icke kommit till komiterades kännedom samt att
antalet dylika olycksfall följaktligen i sjelfva verket varit icke obetydligt
högre. I hvad mån ett större eller mindre antal af de anmälda
olycksfallen förorsakats genom bristande skyddsanordningar, kan visserligen
icke utrönas, men så väl de upplysningar, hvilka meddelats rörande
de närmare omständigheterna vid olycksfallen, som ock den af
komitén verkstälda undersökningen rörande förekomsten inom de olika
yrkena af särskilda skyddsanordningar mot yttre skador vid arbetet,
gifva oförtydbart vid handen, att anledningarna till olycksfallen allt
för ofta måste sökas i bristen på dylika anordningar.
Icke mindre anmärkningsvärda äro de upplysningar, hvilka vunnits
genom komiterades undersökningar rörande de hygieniska förhållandena
inom fabriker och verkstäder; och likväl gäller i fråga om dessa utan
tvifvel i ännu högre grad, att de missförhållanden, som de beröra, i
verkligheten äro både allmännare och för arbetarnes helsa mer olycks
-
11
bringande, än hvad de framlagda uppgifterna direkt gifva vid handen.
Af de rörande förevarande ämne meddelade upplysningar förtjena
de, som afse förhållandena i hufvudstaden, särskild uppmärksamhet,
emedan större omsorg kunnat nedläggas på deras insamlande.
Med full visshet torde ock kunna antagas, att förhållandena i öfriga
delar af riket i det stora hela icke ställa sig gynsammare än i Stockholm.
Af de i Stockholm undersökta industrilokalerna hafva blott
12 procent befunnits ega fullt nöjaktig ventilation. I 46 procent af
arbetslokalerna saknades alla anstalter för luftvexling. I ett icke obetydligt
antal fabriker — omkring 11 procent — förekom en synnerligen
hög och i hygieniskt afseende ogynsam temperatur, hufvudsakligen
orsakad af felaktiga anordningar. I 25 fall befunnos arbetarne
»besvärade eller rent af lidande» af det dam, som af arbetet framkallades.
De åtgärder, som i dessa etablissement vidtagits till
hindrande af det skadliga dammets spridning i arbetslokalerna, voro
af eu mycket knapphändig natur, och i flere af dem fick det täta och
i stor myckenhet utvecklade dammet obehindradt sprida sig i arbetslokalen.
Fullständig brist på eller ock allt för ofullständigt skydd mot
dam har antecknats i 53 fall. I 23 etablissement befunnos arbetarne
illamående af arbete med giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade
ohelsosamma gaser. I 64 arbetslokaler, der operationer, som alstrade
giftiga gaser verkstäldes, saknades eller voro endast ofullständiga åtgärder
vidtagna för ångornas afledande.
Betydelsen af dessa upplysningar förminskas ej deraf, att i många
fall arbetsgifvarne på berömvärdt sätt genom lämpliga skyddsanordningar
mot så väl yttre skador som helsofarliga inflytelser sörjt för
sina arbetares säkerhet och välbefinnande.
Såsom af de i ärendet afgifna utlåtandena framgår, har också
bland dem, som yttrat sig öfver komiterades förslag, icke någon
meningsskiljaktighet förekommit i fråga om behofvet att genom mera
fullständiga och bestämda föreskrifter än de bristfälliga och sväfvande
stadgande!!, hvilka för närvarande förekomma i förordningen
den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet samt helsovärdsstadgan
med flera författningar, inskärpa arbetsgifvarens förpligtelse
att vid arbetets anordnande och bedrifvande taga nödig hänsyn
till de hos honom anstälde arbetarnes säkerhet och helsa. Såväl
kommerskollegium, medicinalstyrelsen, tekniska högskolan och öfriga
myndigheter som ock de föreningar af näringsidkare och öfriga vederbörande,
hvilka yttrat sig öfver förslaget, hafva samstämmigt uttalat
sig för eu sådan lagstiftning, hvarjemte i flera fall framhållits önsk
-
12
värdheten af, att dess genomförande icke måtte undanskjutas. Deremot
hafva icke saknats röster, hvilka under hänvisande till den nuvarande
lagstiftningens bristfällighet samt de upplysningar rörande
olycksfallsfreqvensen inom de olika yrkena, hvilka vunnits genom de
af komiterade verkställa statistiska undersökningarna, påyrkat att åt
den ifrågasatta lagstiftningen måtte gifvas den utsträckning, att densamma,
i stället för att, såsom komiterade föreslagit, afse endast vissa
yrkesgrenar, komme att omfatta hvarje slag af arbete, i hvithet arbetare
äro sysselsatte för en arbetsgifvares räkning. Dessa yrkanden
skulle ock utan tvifvel ega en viss befogenhet, derest fråga vore att
nu för första gången i vår lagstiftning införa principen om arbetsgifvarens
förpligtelse att icke i arbetet blottställa arbetarens lif och
helsa. Det kunde då möjligen betecknas såsom en oegentlighet, derest
det ifrågasattes att tillämpa denna princip endast för vissa näringsgrenar
men icke för andra, oaktadt erfarenheten ådagalagt, att äfven
inom dessa senare arbetaren kan genom frånvaron af lämpliga skyddsanordningar
utsättas för olycksfall eller sjukdom. Förhållandet ter sig
emellertid något annorlunda då, såsom nu är fallet, denna princip, om
ock ej fullständigt dock i väsentlig mån, redan är af lagstiftningen
erkänd, och frågan nu gäller att på ett verksammare sätt tillgodogöra
sig densamma. Såsom komiterade framhållit, kan detta icke vinnas
endast genom meddelandet af fullständigare lagbud, utan måste man i
främsta rummet sörja för införandet af en verksam kontroll, som genom
samlad erfarenhet rörande de skyddsanordningar, hvilka i hvarje fall
lämpligen böra vidtagas, kan lemna så väl yrkesidkare som arbetare
nödiga anvisningar rörande hvad de för skyddande af desse senares
lif och helsa vid arbetet hafva att iakttaga, samt sålunda göra de
meddelade föreskrifterna fullt fruktbärande. Hufvudpunkten i den nu
ifrågasatta lagstiftningen utgöres derför af förslaget om införandet af
en sakkunnig inspektion, och frågan om lagstiftningens omfattning bör
äfven i öfverensstämmelse dermed bedömas. Men från denna synpunkt
torde det vara fullt befogadt att icke gifva den ifrågasatta lagstiftningen
en så vidsträckt omfattning, som från visst håll påyrkats.
Oafsedt att anordnandet af en inspektion med så vidsträckt verksamhet
skulle möta de största svårigheter, lär det svårligen kunna med
fog påstås, att de af komiterade verkstäida undersökningarna eller erfarenheten
i öfrigt ådagalagt behofvet af samtliga näringars ställande
under dylik kontroll.
Då det i öfrigt här är fråga om en ny institution, synes det vara
af nödig försigtighet förestafvadt att, äfven om de af komiterade fram
-
13
lagda statistiska undersökningarna må anses ådagalägga, att inspektionen
äfven i några andra fall än de, som afses i komiterades förslag, skulle
kunna åstadkomma åtskilligt gagn, likväl nu icke utsträcka lagstiftningen
längre än till de egentliga industriela yrkena, inom hvilka beliofvet
af särskilda anordningar för skyddande af arbetarnes lif och
helsa i arbetet allmännast förekommer.
Af hvad nu blifvit anfördt framgår jemväl att jag, i likhet med
komiterade, anser det vara af största vigt, att tillsynen öfver den ifrågasatta
lagstiftningens efterlefnad anförtros icke åt enskilda personer
såsom ett förtroendeuppdrag och ej heller åt några hufvudsakligen för
andra ändamål tillsatta myndigheter, såsom kommunal- och helsovårdsnämnderna
eller polismyndigheterna, utan åt särskilde af staten tillsatte
sakkunnige inspektörer. Angelägenheten häraf har äfven i flera
bland de afgifna utlåtandena med mycken styrka framhållits. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har uti afgifvet yttrande
anfört, att om än, med afseende å kroppsarbetarnes välfärd, det
måste anses vara högeligen önskligt, att sådana åtgärder för skyddande
af deras lif och helsa i arbetet, som komiterade föreslagit, komme att
på lagstiftningens väg föreskrifvas, det dock torde kunna för visst
antagas, att en lagstiftning uti ifrågavarande syftning skulle blifva utan
all verkan, derest icke samtidigt en offentligen ordnad tillsyn öfver
dess efterlefnad komme till stånd, samt att en verksam tillsyn och
kontroll å de blifvande lagbestämmelsernas iakttagande icke kunde
åstadkommas annorlunda, än att staten tillsatte särskilde inspektörer
med uppdrag och befogenhet att vaka deröfver, att vederbörande
arbetsgivare stälde sig lagens föreskrifter till noggrann efterrättelse.
I detta Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uttalande har kommerskollegium
instämt. Medicinalstyrelsen har likaledes betecknat den
af komiterade föreslagna inspektionen såsom det förnämsta stödet för
den ifrågasatta lagstiftningen, hvars framgång styrelsen ansett kunna
komma att bero på erhållandet af sakkunnige och för ändamålet fullt
lämplige inspektörer, hvarjemte styrelsen, som ansett den ifrågasatta
inspektionen högeligen af behofvet påkallad jemväl från den allmänna
helsovårdens synpunkt, särskildt framhållit att det, enligt styrelsens
åsigt, vore af största vigt, att särskilde inspektörer utsåges och att
inspektionen icke öfverlemnades åt helsovårds- och kommunalnämnder,
hvilka styrelsen ansåge i allmänhet sakna såväl intresse som nödig
sakkunskap och derpå beroende förmåga för ett sådant värf. Äfven
bland dem, hvilka af en eller annan orsak hyst betänkligheter mot
tillsättandet af särskilde inspektörer och på denna grund yrkat, att
14
tillsynen öfver lagstiftningens efterlefnad måtte öfverlemnas åt helsovårds-
och kommunalnämnderna, har för öfrigt vigten af en sakkunnig
och verksam kontroll icke kunnat förnekas.
Att emellertid en så beskaffad kontroll icke är att vänta och ej heller
kan fordras af helsovårds- och kommunalnämnderna, synes ligga för öppen
dag redan på grund af dessa nämnders sammansättning och har jemväl, såsom
komiterade ock framhållit, till fullo bestyrkts af den hittills vunna erfarenheten
i fråga om dessa nämnders förmåga att genomföra de till
skyddande af arbetarnes säkerhet och helsa i arbetet redan meddelade
föreskrifter. Synnerligen upplysande för denna frågas bedömande är
det redan antydda förhållandet att, ehuru det enligt helsovårdsstadgan
länge ålegat helsovårds- och kommunalnämnderna att tillse det fabriker
och näringar icke drifvas så, att de blifva i helsoväg till men för arbetare,
samt särskildt att luften i fabriker och verkstäder är frisk och
oskadlig, likväl i ett så stort antal arbetslokaler betänkliga missförhållanden
anmärkts just i sistnämnda hänseende. Att helsovårds- och
kommunalnämndernas förmåga att utöfva nu ifrågavarande kontroll
icke kan antagas blifva större endast derigenom, att en fullständigare
lagstiftning ålägger dem flera uppgifter, torde vara uppenbart.
Såsom komiterade framhållit, har erfarenheten äfven i utlandet allestädes
ådagalagt, att man endast genom en sakkunnig, af staten anordnad
inspektion kan vinna garanti för att en skyddslagstiftning verkligen
kommer arbetarne till godo. Den af staten anordnade fabriksinspektionen
har också numera nästan allestädes fått ersätta den lokala
inspektion, hvilken förut i utlandet försökts hufvudsakligen under samma
former som härstädes. I England infördes statsinspektionen år 1833;
och har dess verksamhetsområde sedermera allt mer och mer utvidgats
under ständigt växande förtroende så väl från arbetsgifvares som arbetares
sida. För tyska rikets stater blef med några få undantag fabriksinspektionen
obligatorisk år 1878. I Schweitz infördes den år 1879,
i Österrike år 1883. I Frankrike, der sedan 1874 funnits statsinspektion
öfver minderåriges användande i fabriker, har man under senaste
åren varit sysselsatt med förslag om fullständig dylik inspektions införande.
I Danmark hafva funnits fabriksinspektörer sedan år 1873,
hvarjemte ett regeringsförslag föreligger om inspektörsinstitutionens
ytterligare utveckling. I Finland och Norge föreligga likaledes förslag
om fabriksinspektions införande. Allestädes har statsinspektionen framkallats
genom erfarenheten, att den äldre skyddslagstiftningen utan dylik
inspektion i sjelfva verket endast funnits på papperet; och öfverallt,
der statsinspektionen kommit till stånd, har man inom kort kunnat
15
vitsorda, att densamma icke blott visat sig synnerligen lämplig för det
ändamål, som med densamma närmast afsetts, utan ock varit af det
största gagn genom de tillförlitliga upplysningar rörande arbetsförhållandena,
som genom inspektörernes årsberättelser vunnits, äfvensom
att den misstro, hvarmed institutionen flerstädes till en början mötts
från arbetsgifvarnes sida, snart gifvit plats för ett ständigt växande
förtroende. Det torde ock i detta sammanhang förtjena erinras, att vi
här i landet i ett fall redan länge egt en af staten anordnad yrkesinspektion,
utrustad med mycket vidsträckt makt gent emot arbetsgifvarne,
nemligen i fråga om arbetet i våra grufvor, utan att något
missnöje med denna inspektion eller något försök att förneka dess
behöflighet mig veterligen någonsin förekommit.
Emellertid hafva, såsom redan blifvit antydt, i några bland de afgift^
utlåtandena åtskilliga betänkligheter framstälts mot den af komiterade
föreslagna inspektionen, och detta äfven bland dem, hvilka i
öfrigt icke ansett sig kunna bestrida behofvet af statsinspektion. Dessa
betänkligheter hafva hufvudsakligen gått derpå ut, att inspektionen skulle
för arbetsgifvarne blifva mer betungande än behofvet kräfde derigenom,
att inspektörernes tjenstenit samt den omständighet, att de enligt komiterades
förslag berättigats till andel i böter för öfverträdelse af författningens
föreskrifter, komme att drifva dem att i oträngdt mål påyrka
kostsamma skyddsanordningars införande samt anställande af obefogade
åtal, hvilket man ansett så mycket betänkligare, som man förmenat,
att näringsidkarnes klagomål öfver dylika åtgöranden oftast skulle af
vederbörande myndigheter lemnas obeaktade i följd deraf att inspektörernes
uttalanden och yrkanden icke komme att kontrolleras af sakkunnige.
Om ock dessa betänkligheter enligt mitt förmenande innehålla
icke så liten öfverdrift, har jag dock ansett dem i viss mån befogade,
hvarför i förslaget införts åtskilliga ändringar, genom hvilka
bland annat dels inspektörernes uppgift såsom i främsta rummet rådgifvande
skarpare betonats, dels åtalsrätten öfverlemnats till allmänna
åklagarne och andel i böterna icke blifvit inspektörerne tillagd, dels näringsidkarne
icke utsättas för åtal i annat fall än då de försummat ställa
sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden till efterrättelse,
dels ock för näringsidkarne öppnats möjlighet att, innan ett
dylikt föreläggande kommer till stånd, få andra yrkesidkare hörde öfver
lämpligheten af ifrågasatta skyddsanordningar.
Från flera håll har vidare anmärkts, att omdömet om inspektionens
lämplighet i väsentlig mån måste blifva beroende på den för inspektörerne
utfärdade instruktionens innehåll, hvarför man yrkat, att förslag
16
till sådan instruktion skulle uppgöras och vederbörande näringsidkares
yttrande deröfver inhemtas, innan frågan om inspektionens införande
företoges till afgörande. Detta är dock uppenbarligen beroende på en
missuppfattning af instruktionens betydelse. Visserligen kan och bör
i densamma inspektörernes ställning såsom i främsta rummet rådgifvande
ytterligare framhållas, men deremot kan icke i instruktionen
inryckas något, som skulle ålägga näring sidkar ne någon förpligtelse
utöfver hvad sjelfva förordningen redan angifvit, utan lär instruktionen
hufvudsakligen komma att innehålla föreskrifter om inspektörernes
ställning i statsförvaltningen, deras tjenstgöringsområden samt de berättelser,
som af dem skola afgifvas rörande af dem verkstälda inspektioner.
Slutligen har jemväl tekniska högskolan afstyrkt fabriksinpektionen
på grund af den svårighet, som det enligt högskolans förmenande
skulle möta att finna fullt lämpliga personer för inspektör sbefattningens
utöfvande. Denna svårighet torde emellertid icke vara större härstädes
än den varit i andra länder, der dock fabriksinspektionen med framgång
införts, synnerligast som inspektörsinstitutionen numera så länge
egt bestånd i flera af de större europeiska staterna, att de blifvande
inspektörerne kunna derifrån erhålla värdefulla upplysningar rörande
lämpligaste sättet för inspektionernas anordnande samt den erfarenhet
man derstädes vunnit rörande vissa skyddsanordningars behöflighet och
lämplighet.
Med afseende å författningsförslagets särskilda bestämmelser tillåter
jag mig att rörande de delar af detsamma, hvilka öfverensstämma med
hvad komiterade föreslagit, i allmänhet hänvisa till komiterades motivering,
och torde jag derför nu få inskränka mig till att närmare angifva
anledningen till de ändringar, som blifvit satta i fråga.
Såsom redan blifvit antydt, har fabriksinspektionen ansetts tillsvidare
böra afse endast de egentliga industriel yrkena. I öfverensstämmelse
härmed och då byggnadsarbeten redan på grund af sin
öfvergående natur icke lära kunna på ett verksamt sätt kontrolleras
annat än af lokala myndigheter, har tillsynen öfver byggnadsarbeten
icke ansetts böra tillhöra inspektörernes åligganden, hvarför dessa arbeten,
på sätt kommerskollegium föreslagit, ur 1 mom. af 1 § uteslutits.
Med afseende å lagstiftningens omfattning i öfrig! torde af
17
komiterades formulering af nu ifrågavarande moment med tillräcklig
tydlighet framgå att, på sätt medicinalstyrelsen påyrkat, jemväl] staten
och kommunerna är o skyldiga att iakttaga hvad i författningen föreskrifves,
samt att industriel rörelser, hvilka för deras räkning drifvas,
följaktligen äfven äro underkastade inspektion.
De i punkterna b), c), d), och h) af 2 mom. i 1 § vidtagna mindre
ändringar hafva skett i följd af anmärkningar, som framstältsjvid punkterna
b), d) och li) af kommerskollegium samt vid punkten c) af tekniska
högskolan.
Mot punkten f) af samma moment har anmärkts, att det af komiterade
föreslagna stadgandet att motor, som har sin plats i arbetslokal,
skall kringhägnas vore onödigt strängt, enär en mängd mindre
ångmaskiner och de numera ofta begagnade gasmaskinerna icke i allmänhet
kunde sägas vara farligare att komma i närheten af än arbetsmaskinerna.
Då syftet med ifrågavarande stadgande endast är, att
arbetarne icke skola behöfva onödigtvis komma i beröring med motorn,
samt detta stundom torde kunna på ett tillfredsställande sätt ernås
äfven utan att motorn förses med särskild hägnad, har det, i öfverensstämmelse
med hvad kommerskollegium yrkat, ansetts kunna åt
fabriksinspektören öfverlemnas att afgöra, om i de undantagsfall, då
motor får placeras i arbetslokal, särskild hägnad kring densamma skall
anbringas eller icke, och har i sådant syfte ifrågavarande stadgande
ändrats derhän att motor, som har sin plats i arbetslokalen, skall kringhägnas
eller anbringas så, att de arbetare, åt hvilka ej maskinens
skötsel blifvit anförtrodd, ej behöfva komma med densamma i beröring.
Med anledning af erinringar, som af tekniska högskolan framstälts,
har det i punkten i) af samma mom. förekommande stadgandet om
vissa arbetsmaskiners förseende med inrättningar, som tillåta att hastigt
och oberoende af motorn stadna dem, så formulerats, att deraf tydligt
framgår, att stadgandet endast afser de fall, då anbringandet af dylika
inrättningar »lämpligen» och således utan fara för maskinernas sönderspringande
kan ske. I senare delen af samma punkt hafva komiterade
inryckt en föreskrift derom, att till- och frånslagning af transmissionsrem,
under det motorn är i gång, icke får ega rum, utan att särskild
inrättning härför finnes. Då emellertid detta stadgande, i olikhet med
öfriga i nu förevarande § förekommande bestämmelser, icke afser någon
anordning, som skall af arbetsgifvaren vidtagas, utan innehåller en
för arbetaren afsedd anvisning, som, derest den befinnes lämplig, torde
böra inrymmas bland de föreskrifter, hvilka inspektören enligt 4 mom.
af 1 § eger låta anslå i arbetslokalerna, bär stadgandet utbytts mot
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 3
18
en föreskrift derom att, derest till- och frånslagning af transmissionsrem
eller lina är förenad med fara, särskild inrättning för dess verkställande
skall finnas.
I fråga om de under 3 mom. i 1 § af komiterades förslag upptagna
bestämmelser har tekniska högskolan framhållit, att desamma
borde i åtskilliga afseenden fullständigas. På sätt medicinalstyrelsen erinrat,
synes detta dock böra ske först på grund af inspektörernes erfarenhet,
och i momentet har derföre ej skett annan ändring än att
andra och tredje punkterna omredigerats i enlighet med tekniska högskolans
förslag.
Såsom redan blifvit framhållet, har det ansetts önskvärdt att i författningen
starkare betona inspektörernes ställning såsom i främsta
rummet rådgifvande. I sådant syfte har 3 § erhållit en ändrad lydelse
så att deri tydligen angifves såsom inspektörens uppgift i första rummet
att »gå vederbörande näringsidkare tillhanda med upplysningar
och råd i fråga om åtgärder för skyddande af arbetarnes lif och helsa
i arbetet» samt vidare att öfvervaka författningens efterlefnad. I
sammanhang härmed har 6 § i komiterades förslag såsom öfverflödig
uteslutits ur författningsförslaget. Under 3 § hafva vidare upptagits
en del föreskrifter, hvilka i komiterades förslag återfinnas under 8 §,
hvarjemte det icke ansetts erforderligt att i författningen särskild!
omnämna, att inspektörerne skola erhålla hvar sitt tjenstgöringsområde,
att särskild instruktion för dem skall utfärdas eller att'' de ståjunder
enahanda skydd och ansvar som statens embetsman.
Från flera håll har yrkats, att inspektörerne skulle vara pligtige
att, då de besökte fabrik, verkstad eller annan arbetslokal, om sin
närvaro underrätta arbetsgifvaren eller hans ställföreträdare på platsen.
I allmänhet torde det väl icke heller böra förekomma, att inspektion
företages, utan att arbetsgifvaren eller någon hans representant beredes
tillfälle att dervid närvara för att få del af inspektörens anmärkningar
och lemna honom nödiga upplysningar. Men att i författningen inrycka
en bestämd föreskrift härom vore säkerligen allt annat än välbetänkt
och skulle leda derhän, att inspektörerne i vissa fall urståndsattes
att utöfva nödig kontroll öfver tredskande arbetsgivare. Ett
af de förnämsta skälen för det framstälda yrkandet torde i öfrigt
bortfalla, derest, såsom redan blifvit antydt, arbetsgivare icke kunna
fällas till bötesansvar annat än för underlåtandet att ställa sig Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden till efterrättelse.
Jemte det den i 5 § stadgade strängare straffpåföljden, på sätt
kommerskollegium yrkat, utsträckts att gälla äfven för det fall, att
19
inspektör väl icke till egen men till annans fördel begagnar sig af
yrkeshemlighet, har denna § erhållit en sådan formulering, att tvekan
ej bör kunna uppstå derom, att inspektörs skyldighet att till fullo ersätta
uppkommen skada afser alla de i paragrafen omnämnda fall. Att förbudet
att röja eller begagna sig af yrkeshemligheter, om hvilka inspektör
såsom sådan erhållit kännedom, qvarstår för honom äfven
sedan han lemnat sin befattning, torde vara sjelfklart.
Då de förelägganden, hvilka länsstyrelserna enligt 7 § i komiterades
förslag ega meddela näringsidkare, uppenbarligen icke böra
gälla för annat fall än att vederbörande näringsidkare vill fortsätta det
arbete, med afseende hvarå viss skyddsanordning funnits vara af nöden,
har bestämd föreskrift härom införts i motsvarande lagrum eller 6 §
af det nu föreliggande författningsförslaget.
Såsom redan blifvit nämndt, har från flera håll framhållits önskvärdheten
deraf att, då inspektör hos vederbörande länsstyrelse anhållit
om föreläggande för näringsidkare att vidtaga någon viss åtgärd,
befogenheten af inspektörens yrkande måtte kunna underställas sakkunniges
pröfning. Under framhållande, att en föreskrift härom vore
egnad att undanrödja Öfverdrifna farhågor för onödig stränghet vid
författningens tillämpning, och under erinran att, vid olika mening
mellan inspektör och näringsidkare rörande vigten och behöfligheten
af någon inspektörens anvisning, det för vederbörande myndigheter
borde kunna underlätta frågans bedömande, om tillgång lätteligen funnes
till inhemtande af sakkunniges omdöme, har kommerskollegium föreslagit
att, der industriidkare inom någon ort vilja förena sig om att
utse en nämnd för befrämjande af åtgärder till arbetets skyddande
och bedömande af frågor, som deraf kunna uppstå, vederbörande länsstyrelse
vid förekommande anmälningar af inspektör bör inhemta denna
nämnds utlåtande. Mot detta förslag har visserligen erinrats, att detsamma
icke erbjuder erforderlig garanti för erhållande af fullt opartiska
uttalanden. Ytterligare torde kunna anmärkas, att det ej heller
är gifvet, att de ifrågasatta nämnderna komme att utgöras af personer
med nödig insigt i fabrikshygien och kunskap om hvad erfarenheten
med afseende å de särskilda yrkena lärt rörande behöfligheten af
ifrågasatta åtgärder till förekommande af olycksfall i arbetet. Men
då i sistnämnda afseende inspektörerne inom kort i de fall, då deras
yrkanden äro befogade, torde vara i tillfälle att ur sin erfarenhet framlägga
tillräckligt talande bevisning, samt länsstyrelserna i alla händelser
icke lära försumma att i tvistiga fall söka inhemta ytterligare upplysningar
från läkare och andra sakkunnige, torde man icke behöfva
20
befara, att inspektionen skall blifva mindre verksam, derest den af
kommerskollegium föreslagna anordning vidtages. Då emellertid denna
anordnings förnämsta ändamål måste anses vara att förekomma det
författningen genom alltför sträng tillämpning hos någon myndighet
skulle kunna blifva betungande för yrkesidkarne, synes det icke vara
skäl att inskränka möjligheten för yrkesidkarne att erhålla sakkunniga
uttalanden rörande de svårigheter och kostnader, som genomförandet
af ifrågasatta skyddsanordningar skulle medföra, endast till de fall då
näringsidkarne inom orten kunnat förena sig om tillsättandet af en
särskild nämnd^för ifrågavarande ändamål. I 6 § har derför stadgats,
att, derest inom den kommun, hvarest rörelsen i fråga bedrifves, finnes
sådan förening af näringsidkare, hvarom i 13 § af Kong!, förordningen
den 18 Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet förmäles, eller
näringsidkarne i orten förenat sig om att utse en särskild nämnd för
att yttra sig angående frågor, som af nu ifrågavarande författnings
tillämpning kunna uppstå, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
derest vederbörande näringsidkare det äskar, skall lemna sådan förening
eller nämnd tillfälle att yttra sig öfver fabriksinspektörens yrkande,
innan beslut i ärendet fattas.
Med afseende å 8 § i komiterades författningsförslag har Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anfört att, då länsstyrelse
enligt 7 § i samma förslag pröfvat nödigt att ålägga näringsidkare
att inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden,
hvarom i författningen stadgas, detta naturligtvis berodde derpå, att
näringsidkaren dittills i något afseende icke ställt sig till efterrättelse
de i förordningen gifna föreskrifter, samt att, då det icke kunde vara
åsyftadt att fälla näringsidkaren till ansvar, förrän han underlåtit fullgöra
länsstyrelsens föreläggande, men ordalydelsen i början af 8 § i
komiterades förslag kunde gifva anledning till en annan tydning, en
förändrad lydelse af nämnda § vore önskvärd. Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes sålunda uttalade åsigt rörande hvad ifrågavarande
§ bör innehålla synes äfven på det närmaste öfverensstämma med hvad
komiterade anfört i fråga om den myndighet, som bör tillerkännas
inspektörerne. Under erinran, att likartade bestämmelser gälla för
fabriksinspektörerne i Tyskland, Schweitz och Österrike, hafva nämligen
komiterade framhållit, att det synts dem lämpligast och med våra förhållanden
mest öfverensstämmande, att makt och myndighet icke
tillägges de enskilde inspektörerne att föreskrifva, hvad vederbörande
näringsidkare till åtlydnad af författningen skall iakttaga, utan endast
att i detta afseende meddela nödiga anvisningar, samt att åt läns
-
21
styrelserna borde öfverlemnas att, der så kräfdes, vidtaga de tvångsåtgärder,
som för lagens behöriga efterlefnad äro af nöden. Med denna
inspektörernes ställning synes det emellertid icke förenligt, att de,
såsom komiterades författningsförslag synes medgifva, skulle med förbigående
af länsstyrelserna kunna genom upprepade åtal och böter söka
tvinga näringsidkarne att ställa sig till efterrättelse anvisningar, som
inspektören rörande författningens efterlefnad meddelat dem. Såsom
redan blifvit antydt, har derföre 7 § i författningsförslaget så formulerats,
att deraf tydligt framgår, att det i nämnda § stadgade bötesansvar
endast afser det fall, att näringsidkare icke ställer sig till efterrättelse
sådant länsstyrelses föreläggande eller förbud, hvarom i 6 §
säges.
På de af kommerskollegium anförda skäl har det under 9 § i
komiterades förslag upptagna stadgandet ur författningsförslaget uteslutits.
I öfverensstämmelse med hvad från flera håll yrkats, hafva
inspektörerne, såsom redan blifvit nämndt, ansetts icke böra sjelfve
uppträda som åklagare eller erhålla andel i de böter, som enligt
författningen ådömas. Jemte det på grund häraf i 8 § stadgats, att
förseelse, hvarom i 7 § säges, hör under allmänt åtal, har tillika föreskrifvits,
att allmän åklagare skall vara pligtig att utföra åtal å dylik
förseelse, som hos honom af inspektör anmäles. I sistnämnda fall
sker naturligtvis åtalet på inspektörens ansvar. Med afseende å bötesfördelningen
hafva två tredjedelar af böterna ansetts höra tillfalla åklagaren,
hvarjemte den återstående tredjedelen, då inrättandet af en
riksförsäkringsanstalt ännu icke är ifrågasatt, tillsvidare ansetts böra
tillfalla kronan.
Det torde icke vara möjligt att på förhand fälla något bestämdt
omdöme rörande de arbetskrafter, hvilka kräfvas för fabriksinspektionens
behöriga genomförande. Under det i de stora länderna, i England,
i Tyska riket, i Österrike, härför finnes anstäld en hel mängd af
tjensteman, utgör inspektörernes antal i Schweitz tre och i Danmark,
der inspektionen liksom i Frankrike ännu hufvudsakligen afser endast
minderåriges användande i fabriker, två. Af uppgifterna från andra
länder kan man dock icke draga någon slutsats rörande det antal inspektörer,
som kan erfordras här i landet, enär inspektörernes verksamhetsområden
i de skilda länderna äro mycket olika samt det der
-
22
jemte icke är möjligt att erhålla full visshet rörande det antal industriel
rörelser, som i hvarje särskild! land ansetts kunna öfvervakas
af en och samme inspektör. På grund häraf och då det för ett definitivt
ordnande af fabriksinspektionen måste vara af största vigt å
ena sidan, att densamma icke erhåller färre arbetskrafter, än behofvet
oundgängligen krafvel-, och å den andra att nya statstjenster icke onödigtvis
inrättas, torde man till en början böra endast provisoriskt anordna
inspektionen samt inskränka inspektörernes antal till hvad som
med full visshet kan antagas vara oafvisligen af behofvet påkalladt.
Då med hänsyn till vårt lands vidsträckta omfattning samt det stora antal
yrken, som enligt den ifrågasatta lagstiftningen skola vara underkastade
inspektion, tre inspektörer synas vara det minsta antal, som kan ifrågasättas,
har jag ansett att så många inspektörer borde för år 1890 förordnas.
Derest man tillsvidare stadnar vid detta antal, lär det icke heller kunna
möta någon svårighet att för inspektörsbefattningarna finna fullt lämpliga
personer. Såsom komiterade och kommerskollegium framhållit, erfordras
dock härför oundgängligen, att inspektörerne blifva väl aflönade,
hvilket i öfrigt äfven är nödvändigt för att de må kunna hållas i ekonomiskt
oberoende af annan verksamhet. Deras arfvoden torde derför
icke böra sättas lägre än hvad en tredje gradens tjensteman åtnjuter,
6,400 kronor, hvarjemte de under sina tjensteresor böra få åtnjuta ersättning
för resekostnad och dagtraktamente enligt resereglementets
tredje klass. Ytterligare torde ett mindre belopp böra anslås för
aflönande af möjligen nödiga skrifbiträden och andra likartade utgifter,
hvilka inspektörerne icke sjelfva böra vidkännas. Det direkta
anslag af statsmedel, som för ändamålet erfordras, har på grund häraf
ansetts böra upptagas till 21,000 kronor, och torde det tillåtas
mig att om anvisande af dessa medel få göra underdånig hemställan i
sammanhang med frågan om reglerandet af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel. Då institutionen ännu är i vårt land ny och
oförsökt, och inspektörerne, innan man haft tillfälle närmare pröfva
deras förmåga att fullgöra sitt värf, icke böra hafva fast anställning
utan endast förordnande tills vidare, synes anslaget böra till en början
uppföras å extra stat. För det biträde, som vederbörande stads-, provincial-
och distriktsläkare på grund af författningens föreskrift kunna
komma att lemna inspektörerne, torde de böra tillerkännas ersättning
af allmänna medel efter samma grunder, som gälla i fråga om annan
deras tjensteförrättning.
Från flera håll har framhållits vigten af att inspektörerne ställas
under gemensam ledning af en öfverordnad sakkunnig myndighet, som
23
kan tillse, att inspektionen inom de olika distrikten så mycket som
möjligt går i samma anda, samt för detta ändamål meddela inspektörerne
anvisningar samt sammankalla dem till gemensamma öfverläggningar,
äfvensom verka för att de berättelser, hvilka skola af inspektörerne
afgifvas, blifva efter gemensam plan atfattade. Då emellertid
en särskild öfverinspektion icke för närvarande torde böra ifrågasättas,
synes ifrågavarande ändamål tills vidare kunna vinnas genom att inspektörerne
underordnas den ledamot i kommerskollegium, till hvars
handläggning frågor om fabriker och manufakturer hörer, så att åt
denne uppdroges att utöfva ledningen af inspektörernes verksamhet
i hvad densamma bör efter gemensam plan anordnas.
Derest fabriksinspektörer varda tillsatte, torde åt dem jemväl böra
uppdragas tillsynen öfver efterlefnaden af förordningen angående minderåriges
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering
äfvensom en del andra redan gällande föreskrifter till skyddande
af arbetares lif och helsa i arbetet.»
Sedan departementschefen härefter uppläst författningsförslaget,
hemstälde Statsrådet att, Kongl. Magt måtte genom nådig proposition
inhemta Riksdagens yttrande öfver det nu anmälda förslaget till förordning
om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet
och afvakta Riksdagens svar, innan Kongl. Maj:t, efter slutlig
pröfning, om ifrågavarande författnings utfärdande i nåder förordnade.
Hans Maj:t Konungen behagade i nåder gilla
hvad Statsrådet sålunda hemstält samt befalla att,
i öfverensstämmelse med det af departementschefen
nu upplästa förslag, nådig proposition skulle till Riksdagen
aflåtas af innehåll bilagan till detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo:
Aug. Alströmer.
Stockholm, K. L. Beckman, 1889.
/Bil. till Kong! Mag:ts Nåd. Proposition N:o 5.)
KOMMERSKOLLEGIETS,
MEDICIN ALST YREI SEN S och TEKNISKA HÖGSKOLANS
UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN
I ANLEDNING AF
ARBETAREFÖRSÄKRINGSKOMITÉNS FÖRSLAG
TILL FÖRORDNING OM ÅTGÄRDER FÖR SKYDDANDE AF
ARBETARES LIF OCH HELSA I ARBETET.
Bih. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Näft.
4
✓
.
i
.
i: o. KommerskollegmuL
Till Konungen.
Sedan med anledning af Riksdagens den 11 Maj 1884 gjorda
underdåniga anhållan derom, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnande
af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande möjliga
olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt
arbetare och med dem jemförliga personer, samt derefter göra de
framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrig!,,
till hvilka förhållandena kunde föranleda, Eders Kongl. Maj:t funnit
godt att den 3 Oktober samma år i nåder tillsätta en komité med
uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredning
och derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning,
samt de i sådant afseende förordnade komiterade med underdånig
skrifvelse den 28 Juli innevarande år till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat
betänkande samt följande af komitén utarbetade lagförslag,
nämligen:
l:o) förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif
och helsa i arbetet jemte förslag till ändringar i byggnadsstadgan för
rikets städer den 8 Maj 1874;
2:o) förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet;
3:o) förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i bernsten;
och
4:o) förslag till förordning angående riksförsäkringsanstalten;
så har genom nådig remiss den 21 sistlidne September Eders
Kongl. Maj:t anbefalt sitt och rikets kommerskollegium att, i anledning
af bemälda komités förslag till lag om åtgärder för skyddande
4
af arbetares lif och helsa i arbetet, före den 1 nästinstundande December
inkomma med underdånigt utlåtande, sedan industriidkare och
andra för ämnet intresserade på lämpligt sätt lemnats tillfälle att öfver
förslaget sig yttra.
Efter det, i anledning af den nådiga remissens sistnämnda föreskrift,
kollegium den 26 sistlidne September
dels låtit genom tillkännagifvande i allmänna tidningarna meddela,
att den, som hade något att i anledning af ifrågavarande lagförslag
andraga, borde med skriftligt affattadt yttrande till kollegium inkomma
senast före den 1 innevarande November;
dels, med öfverlemnande af exemplar af komiténs betänkande 1:1,
anmodat öfverståthållareembetet och samtliga länsstyrelser att, sedan
ej mindre sådan förening, som i § 13 af nådiga förordningen den 18
Juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet finnes omförmäld, än ock
sågverks- och trävaruexportföreningen äfvensom andra för ämnet intresserade,
så väl i städerna som på landet, lemnats tillfälle att sig
yttra, till kollegium senast före den 1 innevarande November inkomma
med de afgifna yttrandena samt, der så ansåges erforderligt, eget utlåtande
i ärendet;
dels i särskilda skrifvelser begärt, att fullmäktige i jernkontoret
och svenska ingeniörsföreningen, derest de hade något att i ärendet
andraga, ville med yttranden till kollegium inkomma jemväl före sistnämnde
dag;
så hafva till kollegium inkommit skrifvelser i ämnet
dels från öfverståthållareembetet, som tillika öfverlemnat yttranden
från sågverks- och trävaruexportföreningen, Stockholms fabriksförenings
fullmäktige, styrelsen för Stockholms handtverksförening och
Stockholms arbetareförening;
dels från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga
län med undantag af Kalmar, Elfsborgs och Vesterbottens län,
dervid aflemnats yttranden, som afgifvits af fabriksföreningen i Norrköping,
handtverks- och industriföreningen i Göteborg, Sköfde fabriksoch
handtverksförening, handtverksföreningen i Engelholm, Gefle arbetareförening
äfvensom magistraterna i Lidköping, Kristianstad, Cimbrishamn
och Engelholm;
dels ock från fullmäktige i jernkontoret och svenska ingeniörsföreningen;
hvarförutom yttrande afgifvits af föreståndaren för generalstabens
litografiska anstalt;
Och får, med återställande af remissakten samt öfverlemnande af
5
de inkomna skrifvelserna och yttrandena, kollegium nu i underdånighet
anföra följande.
Då det utan tvifvel måste anses önskvärdt, att åtgärder ju förr
dess hellre vidtagas i ändamål att, så vidt i lagstiftningsväg kan åstadkommas,
söka minska och förebygga de faror för skada till lif och
helsa, för hvilka kroppsarbetaren under utöfning af sina åligganden
ofta är utsatt, särdeles till följd af det med nutidens utvecklade industri
allt mera nödvändiga användandet af ofta komplicerade maskinerier
och sammanförandet i samma lokaler af större antal arbetare,
finner sig kollegium, ehuru, för vinnande af detta syfte, det ej lärer
kunna undvikas, att lagens föreskrifter komma att i större eller mindre
mån ingripa i arbetsgifvarens fria bestämmanderätt i afseende å ordnandet
af och sättet för utförandet af det hos honom bedrifna arbetet,
kunna i hufvudsak förorda det nu ifrågavarande lagförslaget.
Hvad beträffar omfattningen af en lagstiftning i förberördt syfte,
kunna naturligtvis olika meningar förefinnas. Men om ock mången
skulle dela den åsigt, som af svenska ingeniörsföreningen och jernkontorets
fullmäktige i deras i ärendet afgifna yttranden uttalats, att
de åsyftade yttre säkerhets- och skyddsåtgärderna borde gälla beträffande
alla de arbeten af hvad namn de vara må, der arbetarne, till
följd af arbetets egen natur eller de använda maskinernas och redskapens
beskaffenhet, kunna anses utsatta för faror af enahanda art som
i den egentliga industriens tjenst, torde dock någon utsigt att för
närvarande på en gång vinna framgång åt detta önskningsmål icke
förefinnas, desto hellre som med en sådan utsträckning af lagens
tillämpning ett effektivt öfvervakande af de nya lagbestämmelsernas
behöriga efterlefnad, hvarförutom det kunde vara fara värdt, att lagen
endast blefve en död bokstaf, otvifvelaktigt komme att möta synnerligen
stora svårigheter.
Kollegium anser derföre, att den föreslagna lagens omfattning
åtminstone för närvarande icke bör utsträckas till andra näringsgrenar
än dem af komiterade redan afsedda, äfvensom att kontrollen öfver
de föreslagna lagbestämmelsernas iakttagande bör, på sätt komiterade
föreslagit, uppdragas åt för sådant ändamål särskildt tillsatte inspektörer.
Då den instruktion, som i lagförslaget omförmäles skola för desse
inspektörer utfärdas, och af hvilken lagens tillämplighet och gagnerika
verkan torde komma att i hög grad blifva beroende, icke jemte
lagförslaget föreligger, kan icke närmare bedömas, vare sig utsträckningen
af den sålunda föreslagna kontrollen eller i hvad mån den
-
6
samma kan varda särskild! besvärande för den ena eller andra klassen
af näringsidkare.
Kollegium öfvergår nu till de erinringar, som vid granskningen
hos kollegium af de särskilda lagparagraferna och de deri gifna bestämmelserna
förekommit, med omförmälande dervid af hvad som i
de inkomna yttrandena andragits af beskaffenhet att synas kollegium
vara förtjent af afseende.
Dock anser sig kollegium härvid böra erinra, att den korta tid,
inom hvilken kollegii underdåniga utlåtande skolat till Eders Kongl.
Maj:t öfverlemnas, till följd hvaraf också för de vederbörande, som
lemnats tillfälle att sig i ämnet yttra, endast en mycket begränsad
tidrymd dertill varit att tillgå, hvithet förhållande af, bland andra,
jernkontorets fullmäktige betonas, gifvetvis har medfört ej ringa svårighet
att åt föreliggande fråga egna den omfattande granskning, som
af dess mångsidiga betydelse och stora vigt påkallas.
§ I
Mom.
1.
Då, äfven under förutsättning att arbetsgivare]! till alla delar vidtager
de anordningar, som enligt detta lagförslag åligga honom för
att skydda hos honom anstälde arbetares lif och helsa, detta mål likväl
icke lär kunna ernås med mindre än att äfven från arbetarens sida
lagens stadgande!! och gifna föreskrifter åtlydas, anser kollegium, att
i förevarande moment bör göras ett tillägg derom, att det åligger jemväl
arbetaren att noggrant och omsorgsfullt iakttaga de föreskrifter,
som för nämnda syfte kunna meddelas.
Komiterade hafva föreslagit kontroll, bland annat, öfver utförandet
af byggnadsarbeten. Af motiveringen synes emellertid framgå, att
härmed åsyftas företrädesvis husbyggnader, för hvilka, hvad städerna
beträffar, föreslagits kontroll äfven af byggnadsnämnd. Då kontroll af
de föreslagne inspektörerne öfver uppförandet af husbyggnader å landet
skulle taga deras tid för mycket i anspråk och ej i öfrigt torde
kunna lämpligen anordnas, samt då, hvad städerna angår, vederbörande
byggnadsnämnd bör kunna utöfva kontrollen öfver husbyggnadsarbeten,
hvarom föreskrifter kunna i byggnadsstadgan meddelas, hvarförutom
eu dubbel kontroll möjligen kan föranleda förvecklingar, anser
kollegium, att utförandet af byggnadsarbeten icke böra utgöra föremål
för denna författnings tillämpning.
7
Derjemte torde, i den mån de i förslaget omförmälde näringsgrenar
icke redan må vara underkastade anmälan enligt förordningen
den 18 Juni 1864 om utvidgad näringsfrihet, anmälningsskyldighet böra
för sådana näringsgrenar föreskrifvas.
Mom. 2.
b) När en hiss användes för persontrafik, torde ej allenast dess
bärighet, hvad viss vigt angår, utan äfven det antal personer böra angifvas,
som må tillåtas att på en gång medfölja hissen.
d) Bland de anordningar, som under den i punkten angifna förutsättning
skola träffas för arbetares räddning vid utbrytande eldsvåda,
nämnes särskildt tillräckligt antal lätt öppnade fönster. Af än större
vigt torde väl vara, att från eu lokal, der sådant yrke drifves, som är
förenadt med eldfara, jemväl tillräckligt antal lätt öppnade utgångar
finnas, hvarför kollegium, i likhet med Gefle arbetareförening, anser
detta äfven böra i punkten intagas.
e) Svenska ingeniörsföreningen har erinrat, att fordringarna på
gångarnes bredd inom fabriker icke borde ställas högre än som är
praktiskt rimligt eller i redan befintliga fabriker möjligt att åstadkomma;
och hemställer med hänsyn härtill kollegium, att orden »uppenbart
grof» må utgå.
f) Beträffande föreskriften att motor, derest den har sin plats i
arbetslokalen, skall kringhägnas så, att andre arbetare än de, åt hvilka
maskinens skötsel blifvit anförtrodd, ej behöfva komma med densamma
i beröring, anmärker föreståndaren för Generalstabens litografiska
anstalt, att detta ovilkorlig^ »skall» torde i många fall, särskildt
i fråga om den mindre industrien, blifva onödigt betungande; en mindre
motor af enkel beskaffenhet kunde i allmänhet ej sägas vara farligare
att komma i närheten af, än de arbetsmaskiner den drifver, helst dessa
säkerligen ganska ofta vore vida mera komplicerade än motorn.
Exempelvis i ett tryckeri, drifvet medelst en liten ångmaskin eller en
af de nu mera ganska vanliga gasmaskinerna, vore en sådan motor
vida mindre farlig än en stor tryckpress med dess många rörliga
delar. Och anser bemälde föreståndare, att bestämmandet af, huruvida
en sådan motor skall kringhägnas eller icke, borde kunna få bero på
omständigheterna och på pröfning af inspektör.
Kollegium biträder denna erinran och håller före, att föreskrift om
8
inhägnande af motor, befintlig i arbetslokal, erfordras endast i det fall,
att till följd af motorn fara kan uppstå.
h) Kollegium anser att den, under förutsättning af att från motor
kraft ledes till flera våningar eller rum, gifna alternativa föreskriften,
att från hvarje arbetsrum signal skall kunna gifvas att stadna motorn,
bör afse det fall, då det icke lämpligen låter sig göra att träffa sådan
anordning, att i hvarje arbetsrum hufvudtransmission kan stadnas oberoende
af motorn.
i) Hvad beträffar den föreslagna bestämmelsen, att till- och frånslagning
af transmissionsrem icke får, under det att motorn är i gång,
ega rum, utan att särskild inrättning härför finnes, har anmärkts
dels af Stockholms fabriksförenings fullmäktige, att bestämmelsen
derom, att transmissionsrem ej finge till- och frånslås under det att
motorn vore i gång, mötte svårigheter i tillämpningen och vore onödigt
sträng; att smärre transmissionsremmar kunde utan fara för arbetaren
och endast med iakttagande af den grad af försigtighet, som vid arbete
vid maskiner alltid vore nödvändig, påläggas och aftagas under motorns
gång; att anbringande af så kallad nollskifva komme att fördyra
småmaskinen; att vid påläggning af remmar i allmänhet, äfven då nollskifva
funnes men denna ej blifvit fäst på transmissionsaxeln utan på
arbetsmaskinen, och i synnerhet då rem vore starkt spänd, nödvändigt
vore, att motorn hölles i mycket sakta gång, för att remmen måtte
kunna fås på sin plats; hemställande fördenskull fullmäktige om den
förändrade lydelse af punkten i fråga, att till- och fråntagning af större
transmissionen ej må eg a rum utan att motorn afstadnas eller afsaktas
så mycket att fara ej är för handen;
dels af fabriksföreningen i Norrköping, att stadgandet om tilloch
frånslagning af transmissionsrem icke egde någon betydelse för
annan än större dylik rem; och att för öfrigt borde föreskrifvas, att
vid till- eller frånslagningen iakttoges, det motorn afstadnades eller afsaktades
så mycket, att fara dervid ej uppstode;
dels ock af Svenska ingeniörsföreningen, att då påläggning af
transmissionsrem eller lina icke kunde försiggå utan alltför stort hinder
och tidsspillan, om motorn vore alldeles stillastående, så vore det visserligen
nödigt, att densamme vid remmars till- och utslagning befunne
sig i rörelse; men på det fara icke måtte uppstå, borde dock hastigheten
nedsättas, hvadan af ingeniörsföreningen föreslås, att punkten i)
af förevarande moment må affattas sålunda:
»arbetsmaskiner — — — — stadna dem; till- och frånslagning af
9
transmissionsrem eller lina får, under det att motorn är i hastig gång,
icke ega rum, utan att särskild inrättning härför finnes.»
I betraktande af de sålunda anförda omständigheter anser kollegium
sig eg a anledning instämma i hvad ingeniörsföreningen sålunda
föreslagit.
§ 3.
Stockholms fabriksförenings fullmäktige hafva förklarat att, i saknad
af instruktion för de föreslagne inspektörerne, fullmäktige icke
kunde yttra sig öfver nödvändigheten och lämpligheten af desamma,
och anse, att den uppsigt öfver fabriker m. m., som enligt helsovårdsstadgan
åligger helsovårdsnämnd, borde vara tillräcklig för att vinna
det med förevarande lagbestämmelse åsyftade ändamål.
Af ingeniörsföreningen, som likaledes finner saknaden af en fullständigt
utarbetad instruktion för inspektörerne utgöra hinder för
bedömandet af deras lämplighet, har emellertid blifvit föreslaget, att
ifrågavarande § 3 må erhålla eu sålunda förändrad lydelse:
»För att lemna råd och anvisningar till arbetsgifvare för skyddande
af arbetarnes lif och helsa och för att öfvervaka de anordningar,
som det för nämnda ändamål enligt denna lag åligger arbetsgifvare
att vidtaga, skola förordnas inspektörer, hvilkas —--—
bestämmer.
Dessa inspektörer — — embetsmän.»
För öfrigt har framhållits, att inspektörerne borde utses för viss
tid och att vid befattningarnas tillsättande den största omtänksamhet
vore af nöden i afseende å val af lämpliga och sakkunniga personer,
enär eljest kunde uppkomma skada för arbetsgifvarne och deras näringar
och det goda förhållandet rubbas, som borde finnas mellan
arbetsgifvare och arbetstagare; hvarjemte Stockholms handtverksförening
förmenar, att inspektörernes verksamhet icke borde utsträckas till
de mindre handtverkarnes områden.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har i fråga
om inspektörerne andragit, att om än med afseende å kroppsarbetarnes
välfärd det måste anses vara högeligen önskligt, att sådana åtgärder
för skyddande af deras lif och helsa i arbetet, som komiterade
föreslagit, komme att på lagstiftningens väg föreskrifvas, så torde det
dock kunna för visst antagas, att en lagstiftning uti ifrågavarande
syftning skulle blifva utan all verkan, derest icke samtidigt en offentligen
ordnad tillsyn öfver dess efterlefnad komme till stånd, samt att
Bill. till Eihd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. ö Raft. 5
10
en verksam tillsyn ocli kontroll å de blifvande lagbestämmelsernas
iakttagande icke kunde åstadkommas annorlunda, än att staten tillsatte
särskilde inspektörer med uppdrag och befogenhet att vaka deröfver,
att vederbörande arbetsgivare stälde sig lagens föreskrifter till noggrann
efterrättelse.
I denna af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län
uttalade åsigt instämmer, såsom ofvan antydts, för sin del kollegium,
som i likhet med komiterade och på grund af de utaf dem anförda
skäl och omständigheter hyser den öfvertygelse, att för en verksam
kontroll i förevarande hänseende erfordras, att densamma omhänderhafves
icke af enskilda personer såsom ett förtroendeuppdrag och ej
heller af några hufvudsakligen för andra ändamål tillsatta myndigheter,
såsom de vanliga kommunal- eller helsovårdsnämnderna eller polismyndigheterna,
utan af oberoende, af staten tillsatte tjenstemän, på
hvilka hela ansvaret för uppdragets fullgörande skulle hvila. En effektiv
tillsyn öfver efterlefnaden af ifrågavarande lagstadganden till arbetarnes
skydd i arbetet komme otvifvelaktigt att kräfva mycket arbete
och stor uppmärksamhet. Det lärer derför få anses vara oundgängligen
nödigt, att inspektörernes antal ej inskränkes derhän, att det påräknade
gagnet af deras verksamhet förfelas derigenom, att fullgörandet
af deras åliggande på nöjaktigt sätt ej kan medhinnas.
Slutligen får kollegium, med hänsyn till det af kollegium ifrågasatta
tillägg till lagförslagets § 1 beträffande jemväl arbetarnes skyldighet
att för sin del ställa sig lagbestämmelserna till efterrättelse,
hemställa, huruvida icke första stycket af förevarande § 3 lämpligen
borde erhålla en förändrad lydelse af ungefärligen det innehåll, att för
tillsynen öfver de anordningar, hvilka enligt denna lag borde vidtagas
för skyddande af arbetarnes lif ochhelsa, skulle förordnas inspektörer,
hvilkas antal och tjenstgöringsområden Eders Kongl. Maj:t bestämde.
§ 4.
Så väl Stockholms fabriksförenings fullmäktige som svenska
ingeniörsföreningen hafva hemstält, att i förevarande § må intagas bestämmelse
derom att, när inspektion skall verkställas, det bör åligga
inspektör att vid sin ankomst anmäla sig hos arbetsgifvaren eller arbetsföreståndaren.
Såsom skäl härför anför ingeniörsföreningen, att
det för vidmakthållande af god ordning och disciplin inom ett verk,
der större arbetsverksamhet råder, vore nödvändigt, att arbetarne såge
11
och visste,'' att inspektörs besök skedde med arbetschefens vetskap
och goda minne, hvarjemte under sådant förhållande inspektörs besök
åstadkomma mindre hinder uti den vanliga arbetsverksamheten än som
blefve händelsen, om arbetarne visste, att besöket skedde utan chefens
vetskap.
I öfverensstämmelse härmed anser kollegium, att stadgandet bör
gifvas det innehåll, att inspektör eger efter tillsägelse hos arbetsgivare
eller arbetsföreståndare tillträde till fabrik m. in.
I nästföljande § stadgas förbud för inspektör att röja yrkeshemlighet,
hvarom han i sin befattning erhållit kännedom, äfvensom ansvar
och ersättningsskyldighet för honom i händelse af brott emot detta
förbud. Svenska ingeniörsföreningen, Stockholms fabriksförenings fullmäktige
samt jernkontorets fullmäktige hafva ändock uttalat farhågor,
att yrkeshemlighet kunde varda genom inspektör röjd.
Till förekommande i någon mån häraf har kollegium tänkt sig,
att till § 4 i förslaget lämpligen kunde tilläggas ett moment derom,
till arbetsgivare, som vill hålla någon del af sin fabrikation hemlig,
skall härom underrätta inspektör, hvilken i det fall, att han anser just
denna del af fabrikationen böra med hänsyn till fara för arbetarnes
lif och helsa inspekteras, har att härpå fästa arbetsgifvarens uppmärksamhet
och, i händelse arbetsgivaren vidhåller sin fordran på, att
denna del af hans fabrikation må undantagas från inspektion, anmäla
förhållandet hos vederbörande länsstyrelse, som efter arbetsgifvarens
hörande ege i ärendet besluta.
§ 5.
Till en början får kollegium erinra, att det torde vara nödvändigt,
att i §:n införas bestämda strafflatituder.
Vidare anser kollegium, i likhet med svenska ingeniörsföreningen
och Stockholms fabriksförenings fullmäktige, att den högre straffpåföljden
bör gälla äfven för det fall, att inspektör väl icke till egen men
till annans fördel begagnar sig af yrkeshemlighet.
Fullmäktige i jernkontoret hafva fäst uppmärksamheten derå, att
det föreslagna förbudet för inspektör att röja eller begagna sig af
yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom, icke
vore fullt betryggande för vederbörande näringsidkare, så vida detta
förbud ej skulle gälla för längre tid, än inspektören i befattningen
qvarstode, och lian således, efter sökt och erhållet afsked, vore oför
-
12
hindrad vare sig att för andra uppdaga eller till egen fördel sjelf använda
en sådan hemlighet.
Med afseende å denna erinran torde denna § böra affattas på
sådant sätt, att deri stadgade ansvars- och ersättningspåföljder för
inspektör oförtydbart ege tillämpning äfven sedan han sådan befattning
frånträda
§ 7.
Stockholms fabriksförenings fullmäktige hemställa på anförda
grunder, att då näringsidkare förklarat sig af en eller annan anledning
icke kunna eller vilja utföra anvisning, som vid inspektion blifvit honom
lemnad, borde, innan anmälan härom gjordes till vederbörande myndighet,
nödvändigheten och nyttan af anvisningen pröfvas af en för
ändamålet bildad nämnd. Denna nämnd skulle, enligt bemälde fullmäktiges
åsigt, bestå af fyra ledamöter, af hvilka, der handtverks- och
fabriksföreningar funnes, två ledamöter skulle utses af dessa föreningar
och två af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande eller stadstullmäktige,
men, der förening af berörda slag ej funnes, två ledamöter
skulle utses af dem, som förrättade inspektionen.
Då onekligen vid olika mening mellan inspektör och näringsidkare
rörande vigten och behöfligheten af någon inspektörens anvisning det
för vederbörande myndigheter borde kunna underlätta frågans bedömande,
om tillgång lätteligen funnes till inhemtande af sakkunniges
omdöme, anser kollegium, att det kunde vara så mycket mera Renligt,
att, der industriidkare inom någon ort vilja förena sig om att utse en
nämnd för befrämjande af åtgärder till arbetets skyddande och bedömande
af frågor, som deraf kunna uppstå, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
vid förekommande anmälningar af inspektör borde inhemta
denna nämnds utlåtande, som en föreskrift härom jemväl vore
egnad att undanrödja öfverdrifna farhågor för onödig stränghet vid
lagens tillämpning.
§ 8.
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har anmärkt,
att denna § icke fullt nöjaktigt angåfve, när ansvar för deri
nämnda förseelser inträdde; att om nemligen Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
enligt § 7 pröfvat nödigt ålägga näringsidkare att
13
inom utsatt tid hafva vidtagit viss anordning i de afseenden, hvarom
i författningen stadgades, berodde detta naturligtvis derpå, att näringsidkaren
dittills i något afseende icke stält sig till efterrättelse de i
förordningen gifna föreskrifter; och att det likväl ej kunde vara åsyftadt
att fälla honom till ansvar förr än han underläte fullgöra Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förelägganden, men ordalydelsen i
början af § 8 kunde gifva anledning till en annan tydning; hvarför,
enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Stockholms län uttalade
mening, en förändrad lydelse deraf vore önskvärd.
§ 9-
Svenska ingeniörsföreningen och Stockholms fabriksförenings fullmäktige,
anse på anförda grunder, att denna § bör ur förslaget utgå.
Till stöd för lämpligheten och behöfligheten af denna §:s bestämmelser
hafva komiterade endast åberopat, att densamma vore affattad
i öfverensstämmelse med enahanda stadgande uti nådiga förordningen
den 18 November 1881 angående minderåriges användande i arbete.
Då emellertid emellan förseelser mot sistnämnda förordning och förseelser
mot nu föreliggande lagförslag den väsentliga olikhet förefinnes,
att i förra fallet rättelse i anmärkt förhållande bör kunna genast
följa, hvaremot i senare fallet rättelses åvägabringande i allmänhet
torde kräfva någon tid, hvarunder, derest näringsidkaren ej är i tillfälle
att tills vidare inställa sin verksamhet, han lätteligen kan utan
sin egen förskyllan komma att blifva utsatt för upprepade åtal för
samma förseelse, anser kollegium att § 9 bör ur förslaget utgå.
§ io.
I fråga om föreskrifterna i denna § yttrar Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms län, att bestämdt torde böra angifvas,
huruvida förseelser mot den afsedda förordningen endast finge
åtalas af inspektör och på hans uppdrag af allmän åklagare, eller om
samma förseelser hörde under allmänt åtal, enär förevarande §:s ordalydelse
kunde gifva anledning antaga det förra, men för lagens behöriga
efterlefnad vore af vigt, att allmän åklagare egde full åtalsrätt,
och att detta uttryckligen angåfves.
Beträffande inspektör förbehållen rätt att sjelf utföra åtal, förmå -
14
ler fabriksföreningen i Norrköping, bland annat, att då uppenbart vore,
att inspektörens skyldighet att fungera såsom åklagare ofta nog skulle
medföra ej mindre hinder för hans verksamhet i öfrigt än ock kostnader,
hvilka, ehvad de komme att af honom sjelf få vidkännas eller
af den tilltalade, säkerligen kunde blifva ganska betungande, vore med
afseende å innehållet af denna § fabriksföreningen af den mening, att
åtal mot näringsidkare för förseelser mot erhållna förelägganden alltid
borde utföras af allmän åklagare efter »anmälan af inspektör.
Att allmän åklagare skulle endast uppå anmälan af inspektör ega
att väcka åtal mot arbetsgifvare för förseelser, hvarom i § 8 sägs, lär
enligt kollega förmenande ej kunna ifrågasättas.
Frågan åter, om inspektör sjelf bör få anställa åtal, sammanhänger
med det i § 12 föreslagna stadgandet i afseende å fördelningen af de
enligt förslaget ådömda böter, af hvilka inspektör, derest han egde
anställa åtal, skulle undfå andel.
Svenska ingeniörsföreningen har i afseende härpå framhållit, bland
annat, att inspektör borde stå fullkomligt fri från hvarje misstanke om
egennyttiga bevekelsegrunder vid de åtal, som han möjligen kunde behöfva
låta anställa.
Kollegium finner, i likhet med ingeniörsföreningen och med hänsyn
särskilt till nödvändigheten af, att det anseende för oväld bevaras,
som utan tvifvel måste utgöra ett väsentligt vilkor för att inspektör
må på ett tillfredsställande sätt kunna sköta sina åligganden,
det vara högeligen olämpligt, att inspektör må kunna komma i åtnjutande
af bötesandel vare sig såsom åklagare eller angifvare, och anser
det vara hvarken nödigt eller med inspektörs åligganden i öfrigt förenligt,
att desse tjenstemän uppträda såsom åklagare, hvarföre, när inspektör
finner förseelser mot de gifna skyddsbestämmelserna böra lagligen
beifras, han bör sådant hos allmänna åklagaren tillkännagifva för
åtals väckande. Enligt kollega mening böra förseelser mot denna lag
falla under allmänt åtal med skyldighet för åklagare att utföra de åtal,
som af inspektör begäras.
Slutligen och med hänsyn till stadgandet i
§ 12
att af böter, som enligt denna författning ådömas, tillfalla en tredjedel
åklagaren och två tredjedelar riksförsäkringsanstalten, får kollegium
endast hemställa att, intill dess förslaget till förordning angående riks
-
15
försäkringsanstalten vinner fastställelse eller, om riksförsäkringsanstalten
ej skulle komma till stånd, de två tredjedelarne af böterna i fråga,
som enligt lagförslaget skulle tillfalla riksförsäkringsanstalten, må i
stället komma vederbörande kommuns kassa till godo.
Utdrag af kollegii protokoll för denne dag, innefattande vid ärendets
handläggning hos kollegium yttrade särskilda meningar, bifogas.
Stockholm den 17 November 1888.
Underdånigst
C. FR. WiERN.
TH. NORDSTRÖM.
Emil Hubner.
*
16
Utdrag af protokollet, hållet hos Kongl. kommerskollegium den 17
November 1888.
Närvarande:
Herr t. f. presidenten Wcern.
Herrar t. f. kommerseråden Cederschiöld.
friherre Rehbinder och
Nordström.
S. D. Herr tillförordnade kommerserådet Nordström föredrog
Kongl. Maj:ts nådiga remiss å förslag till lag om åtgärder för skyddande
af arbetares lif och helsa i arbetet; och beslöt Kongl. kollegium
underdånigt utlåtande af det innehåll registraturet utvisar.
Herrar t. f. presidenten Wmrn och t. f. kommerserådet friherre
Rehbinder, hvilka hvar för sig voro beträffande särskilde delar af lagförslaget
af i viss mån skiljaktig mening med kollegium, yttrade i
sådant afseende följande.
Herr t. f. presidenten Wcern:
»I fråga om lydelsen af § 1 mom. 1 utaf komiténs förslag är jag
af skiljaktig mening mot kollegium, i det att jag, i likhet med jernkontorets
fullmäktige och ingeniörföreningen, anser de föreslagna skyddsåtgärderna
böra, utan afseende på arbetsgifvarens yrke, omfatta alla
de fall, i hvilka arbetarnes lif och helsa hotas af de faror, hvilkas
förebyggande med åtgärderna åsyftas.
De anordningar, hvilka i afseende å arbetslokal, maskiner och
redskap eller eljest med hänsyn till arbetets beskaffenhet äro nödiga
för att skydda arbetares lif och helsa, kunna icke vara mindre behöfliga
eller mindre lämpliga, om arbetsgifvaren följer ett yrke, än om
han följer ett annat; och hvarken de särskilda iakttaganden, hvilka i
17
mom. 2 af nämnda § angifvas, eller någon annan del af komiténs felslag
eller kollega utlåtande gifva anledning till det antagande, att med
lagen afsedda arbetslokaler, maskiner, eller redskap endast skulle vara
i bruk hos vissa arbetsgivare, hvilka idka de i mom. 1 nämnda yrkena,
»fabriks-, sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan
handtering eller byggnadsarbeten», men icke hos öfriga, savida icke
dessa, och särskildt den stora klassen jordbrukare, skulle anses vara
inbegripna i »annan handtering», i hvilket fall dock icke blott det begagnade
uttrycket måste anses oegentligt utan hela den specificerade
uppräkningen är obehöflig och vilseledande. I verkligheten är det ju
väl kändt att ställen, der fara genom fall eller nedstörtande föremål
är för handen, golföppningar, ställningar, hissar, som kunna behöfva
hägnad, trappor, i hvilka ledstänger böra anbringas, kar och bassmer
med flytande ämnen, m. fl. inrättningar, förekomma i alla yrken, jordbruket
icke undantaget, och att särskildt detta sistnämnda, ger anledning
till arbeten eller användning af byggnader och maskiner, hvilka
i hög grad påkalla de af komitén föreslagna skyddsåtgärderna. Mergelgrafvar
äro icke de minst farliga ställen, der arbetarne .kunna skadas
genom nedstörtande föremål, torkrior tillhöra utan tvifvel eldfarlma
byggnader och tröskverk äro enligt de inkomna uppgifterna bland
de maskiner, hvilka oftast gifva anledning till olyckshändelser. <
Men icke blott förekomma enahanda faror och liknande inrättningar
hos andre arbetsgifvare än de af komitén uppräknade, utan alldeles
samma byggnader, maskiner eller redskap kunna ena dagen ti 1-höra en arbetsgifvare bland de uppräknade och andra dagen en arbetsgivare
bland de uteslutna klasserna. Försäljningar af dylika föremål,
särskildt maskiner, äro icke ovanliga, och om en jordbrukare tryggt
skulle kunna såsom obeqväm borttaga någon vid en maskin, som åt
honom blifvit af en näringsidkare inköpt, anbragt inrättning, hvilken
den sistnämnde blifvit ålagd att till skydd för arbetaren bisätta, så
skulle en betänklig olikhet inför lag derigenom inträda. Man kan ock
tänka sig, att en näringsidkare med bibehållande i sin eg o åt någon
maskin, hvilken han fortfarande kunde använda, nedlade det yrke han
förut haft, och blefve jordbrukare, men högst otillständigt skulle det
väl vara, om han genom köp af jordegendom blefve befriad från de
skyldigheter till bevarande af arbetares lif och helsa, hvilka blifvit
honom såsom näringsidkare vid maskinens begagnande ålagda.
Jag har icke i komiténs betänkande funnit något motiv vara, anfördt
för inskränkning af lagens tillämplighet till vissa klasser af arbetsgifvare,
och i kommerskollegii utlåtande endast det skäl dertill, att en
Bih. Ull Riksd. Prat. 1889. 1 Sami 1 Afä. 5 Håft. G
18
utsträckning af lagens tillämpning skulle föranleda synnerligen störa
svårigheter för ett effektivt öfvervakande af de nya lagbestämmelsernas
behöriga efterlefnad, hvarförutom det kunde vara fara värdt att
lagen endast blefve en död bokstaf. Mig förefaller det dock, att lagstiftaren
icke får rygga tillbaka för de bestämmelser, hvilka finnas
nödiga till förhindrande af förseelser, derföre att möjligen förekommande
fall antagas blifva många, äfvensom att vid jemförelse med
äldre lagar och författningar många af dem afse flera fall af förseelser,
än här kunna ifrågakomma. Men om med hänsyn till tillämpningens
svåiigheter en inskränkning i lagens omfattning anses nödig, så
borde väl denna göras i antalet af förseelser och icke i antalet af förbrytare.
. Att i lagen förklara, att den icke skall gälla de förseelser,
mot hvilka den är. rigtad, i annat fall än när dessa göras af vissa
arbetsgifvare, men icke af andra, är ju att förklara, att den i många
fall allt ifrån början blott skall vara en död bokstaf.
Det måste vara samtlige arbetsgifvares, jordbrukares såväl som
näringsidkares, sanna intresse, att deras arbetare blifva skyddade mot
faror under arbetet. Då nu erfarenheten genom antalet af de olycksfall,
som inträffa, visar att ytterligare åtgärder derför äro nödiga, och
såsom de bästa sådana anses vara inspektion af sakkunniga personer,
och möjlighet för dem att, derest deras råd icke följas, föranleda myndigheters
ingripande, men detta förslag naturligen måste föranleda
farhågor hos dem, för hvilkas arbetare skyddet afses, att dylika åtgärdei.
skulle kunna föranleda dels stora kostnader, dels obehörig inblandning
i deras göromål, så synes mig rätta sättet att förebygga en
sådan inblandning och aflägsna farhågorna derför vara att genom omsorgsfull
instruktion för inspektörerne begränsa deras verksamhet inom
hvad som till förekommande af olyckshändelser är särskildt nödigt
och dervid jemväl ålägga dem. att vid de förslag till skyddsåtgärder,
de framställa, fästa afseende vid hvad som äfven ur ekonomisk synpunkt
är görligt. J
. Orn .man deremot skulle söka minska farhågorna genom att till
vissa näi ingsidkare inskränka antalet af dem, hvilka fingo anledning
att hysa dem, så skulle man begå en dubbel orättvisa nämligen såväl
emot dem, som ensamma skulle vidkännas farhågorna för kostnader och
obehag, som äfven emot dem, hvilka från lagens tillämpning undantoges,
emu icke blott de med lagen asyftade fördelande för dem icke
vunnes, i det att deras arbetare icke erhölle samma skydd som nälingsidkarnes,
utan också dessa arbetare derigenom finge anledning att
19
anse tjenst hos andra arbetsgifvare förmånligare och således böra eftersträfvas.
Otillbörlig synes mig den farhåga för lagens antagande vara, som
skulle sökas deruti, att jordbrukare möjligen kunde anse lagens bestämmelser
goda blott i de fall, att de gälde andra men icke dem
sjelfva. Deremot synes mig den obenägenhet, som alltid skall förefinnas
mot speciel lagstiftning för vissa klasser i fall, som efter sin
natur böra vara allmänna, värd mera afseende.
Enligt min åsigt bör § 1 mom. 1 innehålla, att det åligger en
hvar, för hvars räkning arbete förrättas, att vidtaga nödiga anordningar
för att skydda arbetarnes lif och helsa.»
Herr t. f. kommerserådet friherre Rehbinder:
»Då bedömandet af de frågor, som enligt § 7 i lagförslaget skulle
tillhöra Konungens befalluingshafvandes afgörande, understundom torde
erfordra en kännedom om förhållanden, hvilka äro för sagda myndighets
verksamhet alldeles främmande, anser jag väl nyttigt och lämpligt
att en nämnd inrättas, hvilken länsstyrelsen har att. höra, innan
hon fattar beslut angående de i denna § afsedda anmälningar af inspektör
eller eljest då anledning dertill förekommer; men en så beskaffad
anordning, att näringsidkarne skulle ega att alldeles godtyckligt
utse sådana nämnder, hvilka länsstyrelsen då skulle vara bunden att
höra, anser jag desto hellre vara mindre lämplig, som fara värdt kan
vara, att desamma komme att bestå af personer, som vore mindre gynsamt
stämda mot det föreslagna inspektionsväsendet och derföre benägna
att gifva näringsidkaren rätt emot inspektören, hvarigenom åter
kunde inträffa ej mindre att länsstyrelsen, som skulle skilja mellan en
sådan nämnd och inspektören, tilläfventyrs mången gång komme i en
rätt brydsam belägenhet, än äfven att den senares uppgift blefve i
större eller mindre mån motverkad. Derest någon nämnd skall inrättas,
anser jag alltså att från det allmännas sida böra meddelas sådana
bestämmelser i afseende å dess sammansättning, att den kan antagas
varda i möjligaste måtto opartisk.
Stockholm som ofvan.
In fidem
A. R. Landström.
20
2:o. Medicinalstyrelsen.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 sistlidne September bär Eders Kongl.
Maj:t befalt medicinalstyrelsen att, i anledning af arbetareförsäkringskomiténs
förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif
och helsa i arbetet, före den 1 nästkommande December afgifva
underdånigt utlåtande.
Af remissen bilagda »betänkande I, utlåtande och förslag», inhemtas,
att komitén i 12 paragrafer affattat sitt ifrågavarande lagförslag
om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, innefattande
sådana föreskrifter om skyddsåtgärder mot kroppsskador och
om hygieniska anordningar, som synas vara tillämpliga på allt slags
yrkesarbete, som kan underkastas kontroll; och är o dessa gemensamma
bestämmelser hållna i största allmänhet utan några detalj föreskrifter
och således endast angifvande grunddragen till en lagstiftning i detta
afseende, hvilken komiterade antagligen tänkt sig böra utvecklas efter
hand, i den mån erfarenhet vinnes, och''detta särskild! genom den inspektion,
som tillika föreslagits och som enligt medicinalstyrelsens åsigt bör
blifva af synnerligen stor vigt och äfven från den allmänna helsovårdens
synpunkt högeligen är af behof vet påkallad.
I förslagets § 1 mom. 1 angifves först, hvilka arbetsgifvare det
skall åligga att vidtaga skyddsåtgärder, nämligen idkare af fabriks-,
sågverks- eller brädgårdsrörelse, handtverk eller annan handtering
samt de, som utföra byggnadsarbeten; dernäst omnämnas föremålen
för dessa anordningar: arbetslokaler, maskiner och redskap, hvarjemte
i allmänhet föreslås, att alla de anordningar skola företagas, som eljest
med hänsyn till arbetets beskatfenhet äro nödiga för att skydda i arbetet
anstälde arbetares lif och helsa.
21
Förslaget synes således omfatta icke blott alla fabriker och handtverk,
sågverks- brädgårds- och byggnadsarbeten, utan äfven hvarje
slags handtering, dervid maskiner och redskap användas, eller der
flere arbetare äro anstälde i samma arbetslokal.
År denna uppfattning rigtig, skulle äfven sådana handteringar som
t. ex. af tröskverk möjligen kunna diträknas, hvilket styrelsen anser
mycket önskvärdt i betraktande af de många tröskverksskador, som
årligen vållas af vårdslöshet eller oaktsamhet och som komma under
behandling på sjukhusen samt oftast medföra stort men och minskad
arbetsförmåga för framtiden.
I mom. 2, a—k, framhålles hvad som i vissa fall särskilt bör
iakttagas till förebyggande af yttre skador, och synes härvid icke vara
skäl till någon anmärkning.
I mom. 3 angifvas några allmänna föreskrifter till förekommande
af sanitära olägenheter, hvilka föreskrifter torde böra fullständigas
och möjligen närmare bestämmas i den mån ökad erfarenhet kan vinnas
genom återkommande inspektioner och deröfver afgifna årsberättelser.
Uti § 2 fästes uppmärksamhet derpå, att särskilda stadganden
för vissa näringar eller för användandet af vissa redskap, maskiner
och arbetsmetoder icke upphäfvas genom nu föreslagna lag.
I anledning häraf torde medicinalstyrelsen få erinra, att hvad,
som är eller kan varda föreskrifvet om sanitära inspektioner, äfven
bör gälla oberoende af denna lag.
Den uti § 3 föreslagna inspektion torde blifva det förnämsta stödet
för den nya lagen, hvars framgång kan komma att bero på erhållandet,
af sakkunnige och för ändamålet fullt lämplige inspektörer. Mycket
kommer dock att bero på den instruktion, som för inspektörerne skall
utfärdas, och utan kännedom hvarom man svårligen kan bedöma inspektörernes
blifvande ställning.
Enligt styrelsens åsigt är det af största vigt, att särskilde inspek-.
törer utses och att inspektionen icke öfverlemnas åt helsovårds- och
kommunalnämnder, hvilka i allmänhet sakna såväl intresse som nödig
sakkunskap och derpå beroende förmåga för ett sådant värf. Skall
förslaget föra till det åsyftade målet, måste nödvändigt de utsedde
inspektörerne vara icke blott sakkunnige utan äfven humana, således
mera genom råd och anvisningar än åtal tillgodose arbetarnes berättigade
anspråk, utan att derföre betunga industriidkare!! med oskäliga
och onödiga utgifter.
§§ 4—6. Att inspektör skall ega fritt tillträde till fabrik under
arbetet är nödvändigt, men torde han vid sin ankomst böra om den
22
förestående inspektionen underrätta fabrikens egare eller föreståndare
eller, i händelse af deras frånvaro, närmaste förman för arbetspersonalen.
Inspektör synes äfven böra ega samma befogenhet, der stat
eller kommun är arbetsgifvare, som der enskild person drifver fabriksrörelse,
enär staten och kommunen härutinnan ock jemväl för exemplets
skull böra vara underkastade samma skyldigheter mot arbetaren
som den enskilde.
§ 10. Beträffande den läkare ålagda skyldigheten att gå inspektör
tillhanda, synes detta vara både ändamålsenligt och behöfligt, men
torde läkaren böra tillerkännas ersättning för af denna anledning förorsakad
resa eller tidspillan, att utgå antingen såsom för andra tjensteförrättningar
eller hellre och med större skäl af samma medel, hvarmed
inspektören aflönas.
§ 12. Om det också kan synas önskligt, att inspektör med hänsyn
till den sakkunskap, som onekligen erfordras för handläggningen af
dessa ärenden och för utförandet af åtal i vissa fall, medgifves rättighet
att sjelf utföra åtal, der sådant anses behöfligt, bör dock inspektören
enligt styrelsens åsigt icke erhålla någon andel af ådömda
böter, enär denne tjensteman ej bör utsättas ens för skenet af partiskhet
eller egennyttigt intresse vid beifrandet af olagligheter, utan borde
böterna i de fall, der inspektören sjelf är åklagare, böra odelade tillfalla
den föreslagna riksförsäkringsanstalten.
Såsom förändring i byggnadsstadgan hafva komiterade föreslagit,
att i vissa fall äfven helsovårdsnämnds yttrande skall inhemtas. Härom
är intet annat att anmärka, än att erfarenheten visat sådan åtgärd vara
väl behöflig, enär det stundom inträffat, att helsovårdsnämnd måst i
helsovårdens intresse förbjuda inrättning eller nybyggnad, hvartill
byggnadsnämnd af obekantskap med helsovårdsstadgans föreskrifter
gifvit tillåtelse utan helsovårdsnämndens hörande.
Att, såsom i komiterades motivering framhålles, det skulle vara
af stort gagn både för arbetare, arbetsgifvare och det allmänna, om
någon undervisning uti fabrikshygien meddelades vid alla tekniska
skolor, synes vara så uppenbart, att styrelsen tillåter sig i underdånighet
hemställa, att föreskrifter derom måtte meddelas, oberoende af
den nu föreliggande frågan om arbetares skyddande i arbetet. De
uppoffringar, som härför erfordras, behöfva icke blifva stora och torde
för öfrigt i en framtid rikligen ersättas genom det intresse för arbetarnes
väl, som följer deraf att insigter i hithörande frågor i unga år
bibringas de tekniska läroverkens elever, hvilka oftast med tiden blifva
23
arbetsgivare, eller ledare af företag med stor arbetspersonal. Af ej
ringa nytta i deras framtida verksamhet skulle äfven vara, om ifrågavarande
elever meddelades kännedom om första hjelpen vid skador
och olycksfall, hvilket skulle kunna ske utan nämnvärd uppoffring'' eller
tidspillan. ö
Medicinalstyrelsen, som, enligt hvad sålunda anförts, icke haft
att framställa några väsentligare anmärkningar emot det afgifna förslaget,
får slutligen på det lifligaste förorda nådigt bifall till de föreslagna
åtgärderna, som afse att, så vidt möjligt är, utan onödigt betungande
för arbetsgifvaren, söka skydda arbetarnes lif och helsa i
arbetet, hvilka åtgärder synas medicinalstyrelsen erforderliga med hänsyn
såväl till humanitetens fordringar som ock till den omtanke för
arbetaren, som staten bör egna honom i sitt eget, kommunens och
fattigvårdens intresse.
Remisshandlingarna återställas härhos.
Stockholm den 28 November 1888.
Underdånigst
Aug. Almén.
Edio. Edholm. D. M. Pontin. Carl Edling. E. Hjertsten,
A. J. Bruzelius.
24
3ro. Tekniska högskolan.
Till Konungen.
Sedan Eders Kong! Maj:t genom nådig remiss af 21 nästlidne
September anbefalt tekniska '' högskolan att, i anledning af arbetareförsäkringskomiténs
förslag till lag om åtgärder för skyddande^ af arbetares
lif och helsa i arbetet, inkomma med underdånigt utlåtande,
får jag, jemte remisshandlingens återställande, härmed i underdånighet
öfverlemna det utlåtande, professorerne vid högskolan J. E. Cederblom,
J. O. Andersson och F. L. Ekman i ärendet afgifvit.
KNUT STYFFE.
W. Hoffstedt.
Stockholm den 1 December 1888.
Till Konungen.
Sedan Eders Kongl. Maj:t i skrifvelse af den 21 sistlidne September
i nåder befalt tekniska högskolan att afgifva underdånigt utlåtande
i anledning af arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om åtgärder
för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, och ärendet bhfvit
af högskolans föreståndare till oss remitteradt, få vi härmed i underdånighet
afgifva det infordrade utlåtandet.
Till en början anse vi oss böra angifva, huru vi i allmänhet fattat
vårt förelagda uppdrag. Vid lagstiftning för tekniska ändamål måste
det naturliga tillvägagåendet blifva, att man, utgående från saktöi
-
25
hållandena inom eget land, söker tillse i hvad mån och på hvad sätt
dessa kunna behöfva att genom lag ordnas, och derjemte granskar
andra kulturländers vunna erfarenhet på det ifrågavarande området,
för att derur tillgodogöra hvad som på det egna landets förhållanden
må vara väl tillämpligt. Strängt taget borde ett likartadt förfarande
följas äfven af dem, som i anledning af ett redan föreliggande lagförslag
hade att afgifva ett utlåtande, fotadt på möjligast sjelfständiga
grunder. Då vi emellertid ej skulle kunnat samtidigt med vår lärareverksamhet
medhinna en sådan frågans behandling inom den oss förelagda
tiden, hafva vi direkt utgått från komiterades lagförslag och
sökt att afgifva vårt utlåtande på grund af omsorgsfull granskning af
detta förslag och med stöd af de förutsättningar, som våra verksamhetsområden
kunna anses innebära.
Vi hafva dervid naturligtvis i första rummet egnat vår uppmärksamhet
åt de särskilda föreskrifter, hvarigenom det afsedda och äfven
enligt vår mening högst behjertansvärda skyddet för arbetarne mot
yttre eller inre skada af arbetet borde kunna vinnas. Der förändring
af dessa föreskrifter, hvilka äro sammanfattade under § 1 i komiterades
lagförslag, synts oss. behöflig, hafva vi utarbetat ny formulering af
dem, äfvensom angifvit vara motiv till förändringen. Beträffande den
öfriga delen af komiterades förslag hafva vi knappast funnit anledning
att sysselsätta oss med andra punkter deri än de, som röra de till
kontroll af lagens efterlefnad föreslagna inspektörerne. Af lätt insedda
skäl hafva vi dock på detta område åtnöjt oss med att göra de erinringar,
som synts oss befogade, utan att föreslå någon ny formulering.
Vi anföra i det följande endast de punkter i arbetareförsäkringskomiténs
förslag, hvilka gifvit oss anledning till förändringar eller
erinringar.
§ 1. Mom. 2 b).
å hissar, kranar och andra hjelpmaskiner för transport af menniskor
eller gods skall bärigheten finnas tydligt angifven.
Vi föreslå följande tillägg till denna föreskrift:
och tillkommer det arbetsgifvaren att, sä vidt möjligt är, tillse det
angifven bärighet verkligen förefinnes.
Motiv. Enär eu del hissar, kranar och hithörande hjelpmaskiner
genom nötning af vissa delar, såsom länkar, linor o. s. ''v., kunna få
minskad bärighetsförmåga, så bör det åligga arbetsgifvaren att tillse
det angifven bärighet verkligen förefinnes, vare sig att mindre bärighet
Bih. till Rihd. Prot. 1889. 1 Samt. 1 Åfä. 5 Höft. 7
26
angifves i den mån nötning eger rum, eller att den från början angifna
bärigheten vidmakthålles. Om också en sådan fordran må kunna anses
inneburen i den af komiterade formulerade lydelsen af mom. 2 b), så
torde det gjorda tillägget vara på sin plats såsom en erinran, enär
föreskriftens ändamål lätt skulle förfelas, om ej det tillagda vilkoret
uppfyldes.
§ 1. Mom. 2 c).
kar, bassiner och andra öjjpna kärl, hvilka innehålla giftiga, frätande,
heta eller flytande ämnen och på grund af sitt läge eller eljest medföra
fara, skola vara behörigen kringgärdade.
Vi föreslå för denna punkt följande lydelse:
öppna kärl, hvilka på grund af läge och innehåll eller djup medföra
fara, skola, derest sä lämpligen kan ske, vara behörigen kringgärdade.
Motiv. Det föreskrifna försigtighetsmåttet, kärlets kringgärdande,
är väl endast afsedt att skydda arbetaren mot att nedfalla i kärlet.
Det torde derföre vara onödigt att förutsätta någon annan anledningtill
faran än den, som kan bero af kärlets läge och innehåll eller djup.
Orden ''»eller eljest» synas derför kunna utgå. Af de anförda anledningarna
till fara torde läget böra sättas i främsta rummet, enär de två
andra sakna praktisk betydelse, om kärlet har ett ofarligt läge. År
åter läget farligt, så kan farans storlek bero icke blott af kärlets
innehåll utan ock af dess djup. Endast om detta är någorlunda stort, -kan t. ex. ett för öfrigt oskadligt flytande ämne, såsom kallt vatten,
medföra fara; men är kärlets djup mycket stort, så medför kärlet,
under förutsättning af farligt läge, fara äfven om det är tomt.
Då det öfverhufvud torde vara vanskligt att i en kortfattad lagparagraf
med några få ord närmare bestämma hvilka slags ämnen, som
skola anses här medföra fara, så hafva vi ansett lämpligast att undvika
detta. En dylik bestämning kan lätt bli både för vid och för
trång. I senare hänseendet må påpekas, att t. ex. ett pulverformigt,
således ej flytande ämne, som för öfrigt hvarken är giftigt, frätande
eller hett, kan under vissa omständigheter medföra större fara för
qväfning än en vätska.
Kar och bassiner äro icke nödvändigt öppna kärl, utan kunna äfven
vara täckta. Skulle dessa exempel på öppna kärl bibehållas, borde
derföre ordalydelsen undergå en liten förändring. Det har emellertid
synts oss lika lämpligt att blott utelemna de ifrågavarande orden.
27
Slutligen hafva vi med hänsyn till de mångfaldigt olika omständigheter,
som kunna förefinnas vid användningen af öppna kärl i fabriker,
ansett nödvändigt att medgifva undantag från den föreskrift^ åtgärden
för de fall, då denna skulle kunna medföra alltför stor olägenhet vid
kärlens begagnande, och derföre föreslagit införande af orden »då så
lämpligen kan ske». Den temligen stora grad af elasticitet, som derigenom
förlänas det ifrågavarande stadgandet, synes oss befogad.
§ 1. Mom. 2 i).
arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, der så ske kan, vara försedda
med inrättningar, som tillåta att hastigt och oberoende af motorn stadna
dem; till- och frånslagning — — — — — — — — — — — finnes;
Vi föreslå för denna punkt följande lydelse:
arbetsmaskin skall, derest sd lämpligen kan ske, vara försedd med inrättning
för hastig löskoppling; till- och frånslagning —- — — — finnes;
Motiv. En del hastigt gående arbetsmaskiner kunna nog förses
med inrättning för hastigt afstadnande, men sådana inrättningar, nu
hörande till undantagen och vanligen i annat syfte tillkomna, skulle
förorsaka kostnader och olägenheter utan att i allmänhet leda till det
åsyftade målet. Hastigt gående arbetsmaskiner förorsaka vanligen skadan,
innan någon stoppinrättning hinner verka. Snarare förmår derför
eu stoppinrättning förebygga skada vid långsamt än vid hastigt gående
maskiner. Många hastigt gående arbetsmaskiner och i synnerhet sådana,
hvari tunga massor röra sig, såsom t. ex. svänghjulsförsedda
maskiner, kunna icke utan söndersprängning och dermed förbunden
fara för i närheten befintlige arbetare afstadnas hastigt. Slutligen är
det svårt att afgöra hvilka maskiner, som skola anses vara hastigt
gående, enär snart sagdt alla möjliga hastigheter förekomma vid arbetsmaskiner.
På grund af ofvan anförda skäl anse vi, att föreskriften om inrättningar
för att hastigt stadna arbetsmaskiner icke bör ingå i lagen.
Deremot anse vi lagen böra innehålla en föreskrift, att alla arbetsmaskiner
skola, om så lämpligen kan ske, vara försedda med inrättning
för hastig löskoppling.
Enär det gifves arbetsmaskiner, som icke utan väsentlig olägenhet
skulle kunna förses med inrättning för löskoppling, hemställa vi, att
uttrycket »der så ske kan» utbytes emot derest sä lämpligen kan ske.
28
Mom. 3.
I fråga om de under detta moment sammanfattade föreskrifter
känna vi oss manade att i likhet med komiterade framhålla, att den
skada, som genom otjenlig luft, dam och skadliga gaser eller ångor
kan tillskyndas arbetaren, i det hela torde vara att anslå högre än
den, som förorsakas af tillfälliga olyckshändelser. Den fara, som hotar
från arbetsmaskiner, transmissioner m. in., kan arbetaren i allmänhet
sjelf inse och i de flesta fall genom uppmärksamhet undvika. De
skadliga inflytelser deremot, som tillföras honom genom den inandade
luften eller beröringen med skadliga ämnen, kan han vanligen ej bedöma
och än mindre genom eget åtgörande undvika. Och då den
skada, som en yttre olyckshändelse åstadkommer, vanligen blott träffar
en eller annan individ, så utöfvar den sundhetsvidriga luften sitt skadliga
inflytande på alla de i lokalen sysselsatte arbetarne, om ock i
olika mån efter deras olika motståndskraft, och detta inflytande kan
till och med sträcka sig till arbetarens familj på grund af den framkallade
sjukdomens art.
Med hänsyn härtill vill det synas oss önskligt, att något större
utförlighet kunde beredas åt föreskrifterna under mom. 3, hvilka hafva
den vigtiga uppgiften att tillförsäkra arbetaren ett helsoskydd, som han
sjelf hvarken förstår eller förmår att åvägabringa. Affattade så, som
komiterade föreslagit, äro de likväl, så att säga, stälda i skuggan af
de många speciela föreskrifter, hvilka under mom. 2 gifvits för att
skydda arbetaren mot olycksfall. Visserligen kunna de till mom. 3
hänförliga föreskrifter svårligen så detaljeras som de till mom. 2 hörande,
men det vill dock synas, som om lagen borde kunna, mer än
som skett, framhålla vissa olika slag af åtgärder, som för skyddande
af arbetarnes helsa kunna och böra vidtagas. Vi föreslå derföre följande
lydelse för de under mom. 3 hörande föreskrifter och utmärka,
i likhet, med hvad som redan skett i mom. 2, de olika punkterna med
bokstäfver i alfabetisk ordning.
a) att tillräckligt luftrum — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — förhållandena medgifva.
b) att sådana anordningar, som den tekniska erfarenheten anvisat som
verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att förhindra dam, *
gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarens helsa skadlig
mängd;
c) att renlighet iakttages sä väl med hänsyn till arbetslokalen som till
maskiner och redskap;
29
d) att arbetsprocesser, som alstra dam, eller skadliga gaser eller ångor,
oansedt skyddsåtgärder i öfrigt, förläggas, derest så lämpligen kan ske, till
särskilda arbetslokaler;
e) att arbetare, så vidt möjligt är, blott periodiskt och under omvexling
med oskadligt arbete sysselsättes med arbete af sådan beskaffenhet, att
ett menligt inflytande deraf på hans helsa icke kan genom direkta skyddsåtgärder
tillräckligt förhindras;
f) att arbetare, som sysselsättas med göromål, hvilka medföra stor fara
för helsans undergräfvande, skola efter vissa mellantider undergå läkarebesigtning;
g)
att i de fall, dä sä kan vara behöfligt, för arbetarens skydd mot
skadligt dam eller frätande ämnen m. m. särskilda arbetsdrägter eller skyddsplagg
eller andra af tekniken godkända skyddsmedel tillhandahållas dem
till begagnande vid arbetet;
h) att, derest arbetet ej är af fullt oskadlig och renlig natur, tillräckliga
tvättanordningar finnas för arbetarne i eller vid arbetslokalen.
Motiv.
b) Denna punkt motsvarar ungefärligen den sista punkten under
mom. 3 i komiterades förslag. Men emedan den senare skulle kunna
fattas i en vidsträcktare bemärkelse, så att en del andra till mom. 3
hörande punkter möjligen derunder kunde inbegripas, så har den underkastats
en sådan redaktionsförändring, att den tydligen blott åsyftar
anordningar, hvarigenom dam, gaser eller ångor, som under fabriksarbeten
utvecklas af maskiner eller apparater, möjligast hastigt bortventileras
eller kondenseras eller eljest göras oskadliga, innan de hinna
att spridas i arbetsrummet.
I stället för uttrycken vdam, ohelsosamma gaser och dyliktv hafva vi
föreslagit vdam, gaser eller ångor — — — — — — i en för arbetarens
helsa skadlig mängd.v Vi hafva nämligen dels ansett, att orden »dam,
gaser eller ångor» innefatta alla slags ämnen, som kunna skämma luftens
beskaffenhet, och dessutom att ordet »ohelsosamma» här lämpligast
uteslutas. Ty dels kan luftens helsosamma egenskap mycket skämmas
genom ett öfvermått af gaser eller ångor, som icke i vanlig mening
kunna kallas ohelsosamma, t. ex. vattenånga, och dels kunna gaser,
som till sin natur äro frätande eller eljest skadliga, utan men för arbetarens
helsa vara i en viss ringa, ehuru märkbar mängd närvarande
i fabriksluft. Då eu fordran på luftens fidlkomliga renhet från dam
eller ohelsosamma gaser i en mängd hithörande fall helt visst icke
kan åtminstone för närvarande uppfyllas, så måste frågan ändå till
slut göras beroende af föroreningarnas mängd. Att det i särskilda fall
30
kan blifva särdeles svårt att afgöra, huruvida den tillåtliga gränsen för
luftens förorening blifvit öfverskriden eller icke, är tyvärr ett från ett
dylikt stadgande oskiljaktigt förhållande. Ty i de flesta fall torde
denna gräns ej för närvarande kunna på ett exakt sätt bestämmas eller
utrönas, och således knappast någon annan utväg till en dylik tvistefrågas
lösning finnas, än dels besigtning genom en erfaren tekniker
och dels läkares undersökning öfver arbetarnes helsotillstånd.
c) Denna punkt är till sin innebörd oförändrad och blott ändrad
till formen så till vida, att vi ej ansett nödigt att påpeka hvad med
renlighet här skall menas eller hur den skall åstadkommas. Punkten
har fått sin plats i sammanhang med föregående, enär renligheten är
ett vigtigt medel att förekomma spridning af dam och osunda ångor
i arbetslokalerna.
d) Då det icke alltid är möjligt att vid en viss arbetsprocess förekomma,
att dam eller skadliga gaser spridas i större mängder i luften
än hvad önskligt vore för arbetarnes helsa, hafva vi velat föreslå
ifrågavarande föreskrift, på det att det skadliga inflytandet, derest det
kan undvikas genom lämplig anordning af arbetslokalerna, ej må utsträckas
till andra arbetare än dem, som måste syssla med arbetet i
fråga. Med inpasset »derest så lämpligen kan ske» hafva vi velat bereda
möjlighet till undantag, då föreskriften ej låter genomföra sig vid
förut befintlig fabrik eller i följd af fabrikationens natur.
e) Den här föreslagna åtgärden är flerstädes och äfven i vårt land
försökt i sådana fall, då arbetaren icke kan undgå att utsättas för ett
helsomenligt inflytande af arbetet, och har visat sig vara välgörande.
f) Denna föreskrift kan betraktas som ett komplement till föregående.
Den finnes redan stadgad för fosfortändsticksfabriker men
kan äfven i vissa andra fall vara på sin plats, på det arbetaren åtminstone
icke utan egen vetskap må bli sysselsatt så länge vid ett helsovådligt
arbete, att skadan blir obotlig.
g) Vid vissa slags arbeten kan arbetsdrägten blifva så inpyrd med
giftigt dam eller skadliga ångor, att dess bärande utanför fabriken icke
blott kan blifva till men för arbetaren sjelf utan ock medföra sjukdom
inom hans familj. I andra fall åter kunna särskilda klädespersedlar,
t. ex. kautschukshandskar, behöfvas till skydd mot skarpt frätande
ämnen, eller andra skyddstillbehör vid arbetet, såsom respiratorer —
om ock hittills föga praktiska — ifrågakomma. Punkten g) afser dylika
skyddsmedel, som arbetaren har att ikläda sig vid arbetet, och torde
dessa böra af fabrikanten bekostas.
31
h) Äfven denna föreskrift afser ett sanitärt skyddsmedel, ehuru
såsom sådant mer eller mindre vigtigt allt efter arbetets art. Det dam,
som häftar vid händer eller ansigte, kan nämligen vara af giftig eller
eljest skadlig beskaffenhet, och händerna vidlådande giltigt dam isynnerhet
medföra fara vid måltiders intagande. Föreskriften har derför,
enligt vår åsigt, befogenhet såsom ett komplement till öfriga under
mom. 3 hörande. Och ehuru denna slags renlighet visserligen ej skulle
kunna åläggas arbetarne, skulle föreskriften dock medföra möjligheten
deraf för dem, som ville begagna densamma. Denna möjlighet saknas
nog ännu vid åtskilliga fabriker. Vid flera inhemska fabriker, som äro
försedda med tvättanordningar för arbetarne, hör det emellertid till
god ton, att arbetaren tvättar sig efter slutadt arbete. För såvidt
detta resultat kunde genom den i fråga varande föreskriften i allmänhet
ernås, skulle vi vilja tillmäta den en i flera hänseenden vigtig betydelse.
Med hänsyn till inledningsorden till mom. 2 och 3 vilja vi slutligen
anmärka följande.
Alla föreskrifter, som afse att skydda arbetaren mot olycksfall,
finnas sammanförda under mom. 2, och alla, som afse att skydda honom
mot ohelsa, under mom. 3. Denna indelning är ganska lämplig,
men det vill synas oss, att sjelfva indelningsgrunden då äfven bör angifvas
i de ord, hvarmed mom. 2 och 3 inledas. Detta har emellertid
icke skett. Mom. 2 inledes blott med orden: »Härvid skall särskilt
iakttagas», och mom. 3 med orden: »Om arbetet bedrifves i slutet rum eller
arbetets natur så påfordrar, skall ock tillses». — Således äro andra synpunkter
för den nämnda indelningen angifna än de, som i sjelfva verket
varit bestämmande, hvilket icke synes oss vara fördelaktigt för
förslagets lättfattlighet och klarhet. Vi föreslå derför, att de i fråga
varande momenten inledas på följande sätt:
Mom. 2. För att skydda arbetaren mot olycksfall vid arbetet skall
särskildt iakttagas:
Mom. 3. För att skydda arbetaren mot ohelsa i följd af arbetet skall
särskildt iakttagas:
Det synes oss icke behöfiigt att vid mom. 3, i likhet med hvad
komiterade föreslagit, särskildt uttrycka att dithörande föreskrifter afse
det fall, att arbetet bedrifves i slutet rum, om också detta oftast blir»
förhållandet i verkligheten. Genom att undvika det, kan man ock undvika
tillägget »eller arbetets natur så påfordran, hvars betydelse väl
ej af alla lätt uppfattas. Å andra sidan inse vi ej, att det nämnda
uteslutandet leder till någon osäkerhet beträffande de särskilda föreskrifternas
tillämpning. Hvad t. ex. luftrum och luftvexling beträffar,
32
så följer väl af sig sjelf att någon särskild anordning för dessa ändamål
ej behöfver göras, om de vinnas redan derigenom att arbetet bedrifves
i det fria. Om åter »arbetets natur kan påfordra», att äfven
vid arbete i det fria särskilda anordningar vidtagas för att skydda
arbetarne mot ohelsa, så bar man ju desto mindre ättledning att i inledningsorden
till mom. 3 vidröra den omständigheten, att de under
detta moment hörande skyddsåtgärder vanligen blott äro nödvändiga,
då arbetet bedrifves i slutet rum.
Beträffande öfriga §§ i komiterades förslag få vi göra följande
anmärkningar, hvilka nästan uteslutande röra de i fråga satta inspektörerne.
Det är tydligt att man bör kunna emotse ett allmänt och fullständigt
genomförande af den i fråga varande författningens föreskrifter
tidigare, om kontrollen öfver deras efterlefnad uppdrages åt för detta
ändamål särskild! tillsatta personer, än om densamma öfverlemnas åt
de allmänna, lagliga myndigheterna. Dock kunna betänkliga olägenheter
uppstå genom att, i ett sådant fall som detta, för mycket påskynda
en för öfrigt god sak, och i likhet med komiterade anse vi,
att »vid utfärdandet af en första lag i dessa ämnen det är angeläget
att förfara med eu viss försigtighet».
Kunde de föreslagne inspektörerne, såsom komiterade afsett, genom
råd och upplysningar på frivillighetens väg afvärja många missförhållanden
och öfverhufvud verka derhän, »att arbetsgivare och arbetstagare
förenades till fredlig samverkan för gemensamt bästa», så
torde ej kunna bestridas att dessa tjenster skulle medföra mycken
välsignelse. För att dessa inspektörer skola kunna fylla sitt maktpåliggande
värf, måste de dock tydligen ega ett stort och förtjent anseende
för tekniska insigter och erfarenhet samt framstående personliga
egenskaper i öfrigt. Af dem fordras nämligen att de, hvar inom
sitt distrikt, skola vara för alla slags näringsidkare på en gång vänskapliga
rådgifvare och anklagare, rådgifvare med rätt att till verkställande
myndighets åtgärd anmäla dem, som ej ställa sig deras anvisningar
till efterrättelse, och åklagare med andel i bötesbeloppet. Då
industriens behof äro så mångfaldiga och förhållandet inom olika industrigrenar
så väsentligt olika, att lagen i många fall ej kan gifva
fullt bindande föreskrifter, som passa för en industrigren, utan att
försvåra eller omöjliggöra eu annan, ifall lagens föreskrifter skulle alltid
lika strängt tillämpas, så blir inspektörens uppgift att kontrollera
dessa föreskrifters efterlefnad ytterligt granlaga. Hvarje inspektör
borde derför hafva så mycken teknisk insigt och praktiskt omdöme, att
)
33
han vid fullgörandet af sitt uppdrag att öfvervaka arbetarens bästa
icke å andra sidan alltför mycket försvårar vilkoren för sjelfva fabrikationen.
Det synes oss derföre vara af öfvervägande vigt, att de föreskrifter,
som angå inspektörerne och deras förhållande till näringsidkarne,
blifva med synnerlig omsorg genomtänkta och afvägda. Utan
att tilltro oss att kunna tillräckligt fylla denna uppgift, enär vi antaga
att en sådan sak som den ifrågavarande kan behöfva att i hvarje land
på erfarenhetens väg utvecklas, vilja vi härmed närmare angifva hvad vi
vid hithörande paragrafer funnit anledning att bemärka.
Enligt § 3 har inspektör att öfvervaka, att de i författningen föreskrifna
anordningarna för arbetarnes skydd på ett tillfredsställande sätt
utföras, och enligt § 6 har han att i sådan hänsyn lemna näringsidkare
nödiga anvisningar. Vi hafva redan förut framhållit, att denna uppgift
ställer stora fordringar på inspektörens tekniska insigter och erfarenhet,
enär hvarje inspektör skulle hafva att befatta sig med alla de
inom hans tjenstgöringsområde förefintliga slag af industriela yrken.
Hvad det för näringsidkarne kan betyda, om inspektören verkligen
eger den erforderliga graden af teknisk sakkunskap och omdömesförmåga
eller icke, framgår vidare af § 7, som visar hvilka påföljder det
för dem kan medföra att ej ställa sig hans anvisning till efterrättelse.
Ehuru Konungens befallningshafvande visserligen har att höra näringsidkaren,
innan utförandet af en viss anordning ålägges denne, torde
man dock kunna antaga, att inspektörens mening i allmänhet skall
komma att på nämnda myndighet utöfva ett stort inflytande. Det vill
derför synas oss, som om någon bestämning angående inspektörs kompetens
för utöfvande af hans vigtiga uppgift hade förtjenat att i lagförslaget
inryckas. Till detta uttalande föranlåtas vi desto mer, som
det i komiterades motivering ingenstädes blifvit direkt uttaladt, att de
ifrågasatte inspektörerne behöfde eg a teknisk bildning, och som det ej
utan fog torde kunna sägas, att teknisk sakkunskap och erfarenhet ej
ännu i vårt land vunnit allt det afseende i offentliga angelägenheter,
som önskligt vore.
I § 5 stadgas om ansvar för inspektör, derest han röjer fabrikshemlighet,
hvarom han erhållit kännedom på grund af sin i § 4 medgifna
rätt till tillträde vid fabrik och att der i och för sin tjenstebefattning
anställa undersökningar.
Dessa §§ beröra en synnerlig ömtålig punkt i inspektörsväsendet.
Det kan nämligen inträffa, att inspektören på grund af sin ställning
kommer i besittning af en yrkeshemlighet, som näringsidkaren är angelägen
att bevara. Vi tänka oss t. ex. det fall, att en fabrikant har
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Saft. 8
34
utbildat eu arbetsmetod, som för honom har ett stort värde men likväl
ej lämpar sig att skydda med patent, eller som han af annan anledning
helst bevarar inom skyddet af egna väggar. Inträffar nu att
en inspektör på grund af § 4 fått kännedom om metoden, så kommer
det sedan att bero af dennes personliga egenskaper, huruvida fabrikanten
får vara i oqvald besittning af sin egendom. Man bör härvid
besinna, att det ingalunda behöfver vara i oredlig afsigt, som inspektören
kan beröfva honom denna egendom, ty ett obetänksamt ord af
inspektören kunde vara tillfyllest för att röja yrkeshemligheten. Men
för fabrikanten kan det vara temligen likgiltigt, hurudant motivet varit.
Att skadan skett blir för honom hufvudsak.
Om också den anmärkta svårigheten må vara i viss mån oskiljaktig
från inspektörssystemet, så beror dock mycket äfven på affattningen
af den lagparagraf, som bestämmer angående inspektörens behöfliga
rätt till tillträde i fabriken. I § 4 af komiterades förslag bestämmes
bland annat, att inspektör skall hafva rätt att i fabriker
Dföretaga undersökningar till hvilka hans tjenstedligganden kunna gifva anledningD.
Då uttrycket Dföretaga undersökningarD kan hafva en synnerligt
vidsträckt betydelse, och dertill kommer att inspektören skulle kunna
företaga dessa undersökningar på huru svag anledning som helst, blott
den med något skäl kunde sökas i hans tjensteåligganden, så vill det synas
oss, att komiterade vid formulerande af § 4 tagit allt för stor hänsyn
till inspektörens ställning men allt för ringa till näringsidkarens. Det
skulle derföre ej förundra oss, om denna § förefölle mången näringsidkare
som ett våldsamt ingrepp i hans eganderätt, men vi taga å
andra sidan för gifvet, att den skulle kunna afmattas så, att näringsidkarens
rätt att råda öfver sin egendom blefve mera tillgodosedd gent
emot inspektörens kontrollerande myndighet.
Genom stadgandet i § 5, att inspektör icke må för egen eller annans
räkning drifva verkstad eller fabrik, ej heller deri hafva del eller anställning,
hafva komiterade visserligen sökt att, så mycket som genom lagen
kunnat ske, ställa inspektörerne på opartisk grund och utanför
frestelsen att i eget intresse tillgodogöra den kännedom de kunnat
vinna om enskilde näringsidkares arbetsmetoder m. m. Men oberäknadt
att det nämnda stadgandet kan kringgås, skulle nog andra utvägar
för en samvetslös inspektör kunna finnas att slå mynt af en sådan
fabrikskännedom, och frestelsen dertill torde på grund af det betydliga
pekuniära värde, som månget förfarande kan representera, ej böra underskattas.
35
Med hänsyn härtill hafva också komiterade i § 5 föreslagit böter,
skadeersättning och till och med fängelsestraff för inspektör, som röjer
yrkeshemlighet, hvarom han i sin befattning erhållit kännedom. Det
oaktadt synes oss likväl det skydd, som dessa straffbestämmelser kunna
i berörda hänseende förläna näringsidkaren, vara allt för knappt tillmätt.
Den rättighet, som i § 5 åt honom medgifves till ersättning
för skada, som genom yrkeshemlighets röjande kan honom af inspektör
tillfogas, förlorar för mycket i betydelse derigenom, att skadegodtgörelse
blott då synes åligga inspektören, när denne röjt yrkeshemligheten
i afsigt att skada eller begagnat den till egen fördel. Näringsidkarens
utsigt att verkligen utfå full skadeersättning torde ofta blifva
begränsad nog, äfven om, såsom enligt vårt förmenande borde ske,
föreskriften om godtgörelsen följde omedelbart efter orden i § 5
»straffes med böter», och således för alla fall hade sin otvifvelaktiga
giltighet.
Visserligen kan det synas som, om stadgandet om skadegodtgörelsen
under sistnämnda förutsättning borde för inspektören innebära
en så stark anledning att vara på sin vakt mot alla slags frestelser
att röja yrkeshemlighet, att näringsidkarens rätt derigenom
borde vara betryggad. Men denna rätt torde likaväl få anses allt för
otrygg, så framt ej inspektör vore hemfallen till ofvannämnda ansvarför
yrkeshemlighets röjande äfven sedan han upphört att innehafva inspektör
sbefattning. Huruvida § 5 ger tillräcklig anledning till en sådan
lagtolkning, tilltro vi oss dock ej att bedöma.
I § 7 bestämmas de former, som böra följas, då anordningar till
arbetarnes skydd behöfva på laglig väg framtvingas till följd af näringsidkares
uraktlåtenhet eller vägran att dem sjelf genomföra. Dessa
former erbjuda en trygghet för näringsidkaren mot obehöriga föreskrifter
så till vida, att behofvet af den beträffande åtgärden först
måste af inspektör till Konungens befallningshafvande anmälas och då
naturligtvis äfven af honom motiveras, äfvensom deri att åtgärden
först efter näringsidkares hörande kan åläggas honom af nämnda myndighet.
Men å andra sidan synes ej någon möjlighet till skadeersättning
vara åt näringsidkare beredd, derest denne, efter förd klagan
hos Kongl. Maj:t, kunnat erhålla ändring i Konungens befallningshafvandes
beslut. Om nämnda beslut för näringsidkaren medfört betydligare
olägenheter och kostnader, t. ex. fabrikens totala eller delvisa
stängning, till dess Kongl. Maj:ts utslag i frågan hunnit falla, så synes
oss det nämnda förhållandet kunna innebära synnerligt stor orättvisa.
36
Med hänsyn till § 7 torde vidare förtjena bemärkas att, då den i
fråga satta lagen lätt nog kan gifva många anledningar till dylika
klagomål, och sådana påtagligen borde afgöras skyndsamt och efter
föregående okulär besigtning, det torde kunna ifrågasättas, huruvida
för närvarande någon myndighet finnes, som på grund af organisation
och uppgift vore lämpad att i dylika tekniska rättsfrågor afgifva utlåtande.
Enligt § 12 skulle af de bötesbelopp, som enligt författningen
kunde komma att ådömas, Va tillfalla åklagaren. Då inspektörerne enligt
§ 10 äro behörige att åklaga, skulle de deri kunna under omständigheter
finna en afsevärd inkomstkälla, Detta kunde blifva desto
möjligare, som näringsidkare enligt § 8 kan blifva bötfäld icke blott
då han underlåter att inom förelagd tid ställa sig Konungens befallningshafvandes
föreläggande till efterrättelse, utan äfven då han underlåtit
att uppfylla någon af de i författningen gifna föreskrifter,
hvarvid, för så vidt vi kunna finna, icke förutsättes att han först skall
hafva blifvit af inspektör uppmärksamgjord på förhållandet och fått
sig tid medgifven att deruti företaga ändring. Den fara, som för näringsidkare
kan förefinnas att genom oförståndigt, om ock ärligt menadt,
tjenstenit å inspektörs sida blifva i oträngdt mål åklagad, kan naturligtvis
ytterligare ökas, om författningen genom utsigt till bötesandel
sporrar inspektören till angifvelser. Men än mer eftertänkligt synes
oss, att författningen genom ofvannämnda stadgande beröfvar inspektören
den värdiga, opartiska ställning, som han borde intaga till både
arbetsgivare och arbetstagare. Visserligen har § 10 lemnat inspektör
utvägen att anlita polismyndighet för åtalets anställande. Men den
ofvan anförda möjligheten förefinnes dock och torde nödvändigt komma
att i viss mån försvaga inspektörernes anseende.
I fråga om inspektörs rätt att åklaga finna vi med hänsyn till §§
10, 8 och 2 dessutom anledning att bemärka följande. På grund af
förevarande lags allmänna ändamål skulle vi vara benägne att antaga,
det inspektörerne hade att öfvervaka iakttagandet af äfven sådana säkerhetsåtgärder,
som i de särskilda författningar, hvilka § 2 afser,
redan blifvit för vissa näringar utfärdade, äfvensom att åklaga förseelser
deremot. Inspektörs behörighet att åklaga begränsas emellertid
i § 10 till »de förseelser, hvarom i § 8 säges», och dessa begränsas
åter i § 8 till förseelser mot »de i denna förordning gifna föreskrifter
eller af Konungens befallningshafvande meddelade laga kraftvunna
förelägganden». Att uttrycket, »de i denna förordning gifna
föreskrifter», afser de särskilda föreskrifterna under § 1 är sjelfkärt,
37
men tveksamt synes oss vara, huruvida derunder äfven kan förstås de
i § 2 angifna författningar■ Om så icke är fallet, skulle, för så vidt
vi kunna finna, inspektör icke ega att åklaga förseelser mot de i dessa
författningar föreskrift^ säkerhetsåtgärder. Men i motsatt fall torde,
för så vidt inspektör ej skall tillerkännas andel i bötesbelopp, lagen
äfven böra förmena honom detta med hänsyn till § 2, enär deri afsedda
författningar tillerkänna åklagaren V3 eller 24 af bötesbeloppet.
Beträffande bötesmedlens användning tillägga vi slutligen, att vi
skulle ansett önskligt, om åt denna författning så till vida kunde beredas
en undantagsställning, att af bötesmedlen ingenting tillfölle åklagare,
hvem denne ock måtte vara. Vi frukta nemligen med hänsyn
så väl till de många slags angreppspunkter, som författningen kunde
synas erbjuda åklagare till användning, som med hänsyn till de möjliga
olikheterna i uppfattning af föreskrifternas tillämplighet i särskilda
fall, att ett uppmuntrande till åtal på grund af eventuel vinst
skulle till en början kunna medföra flera olägenheter än verkligt gagn
för samhället.
Vi hafva härmed sökt angifva hvad vi, under antagande att komiterades
förslag om inspektörer skulle i hufvudsak komma till utförande,
hafva funnit att vid §§ 3—12 i särskildhet bemärka. De betänkligheter,
hvilka vi hysa mot ett omedelbart införande af inspektörskapet
hafva vi i inledningen till senare delen af vårt utlåtande också uttalat.
Det synes oss strida mot en jemn och naturlig sakernas utveckling —
och en sådan plägar för industrien vara förmånligast — att på en gångställa
landets alla fabrikanter och näringsidkare under tillsyn af ett
inspektörskap, för hvilket ännu inga på erfarenhet grundade förutsättningar
finnas inom vårt eget land. Dertill kommer vidare, att en sådan
institution för närvarande äfven skulle sakna dess behöriga anknytningspunkt
uppåt, nämligen en regeringsmyndighet, som gåfve
plan och sammanhållning åt inspektörernes verksamhet, och tillgodogjorde
dennas resultat till industriens bästa. Komiterade hafva också
sjelfva (I: 65) påpekat vigten deraf, att inspektörerne vore stälde under
en gemensam ledning, och framhållit det antagliga behofvet af en
»öfverinspektion)), men har ej uttalat sig om huru en sådan öfverinspektion
skulle vara organiserad.
Antagligen kan väl den tid ej vara särdeles aflägsen, då de industriel
näringarnas angelägenheter vinna eu närmare omvårdnad genom
ett statsdepartement, i hvilket äfven teknisk sakkunskap och erfarenhet
finnas företrädda. Först då skulle, synes oss, rätta tidpunkten
vara inne för tillsättning af de föreslagna säkerhetsinspektörerne, i det
Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft. 9
38
att deras verksamhet då lätt kunde från regeringens sida regleras, på
samma gång som regeringen genom dem kunde ställa sig i närmare
beröring till de ofta vigtiga frågor, som kunde blifva föremål för de
ifrågavarande säkerhetsinspektörernes uppmärksamhet.
Vi dela ej komiterades farhåga, att en lag om skydd för arbetarne
mot olycksfall och ohelsa skulle vara gagnlös, derest ej dess tillämpning
uppehölles genom en kår af inspektörer.
Man torde med skäl kunna säga, att våra industriidkare i allmänhet
söka att ställa sig lag och författning till efterrättelse, och vi betvifla
derför icke att den ifrågavarande lagen, äfven om den till en
början bragtes till utförande med uteslutning af de stadganden, som
röra säkerhetsinspektörer, äfvensom åklagares rätt till del i bötesbelopp,
likväl snart skulle medföra väsentliga förbättringar i de missförhållanden,
hvilkas afhjelpande varit lagförslagets menniskovänliga
ändamål. Genom dessa uteslutningar, hvilka för öfrigt måste medföra
några mindre förändringar, t. ex. i § 1 mom. 4, vore dock en öfvergångstid
beredd, under hvilken näringsidkaren kunde hinna inrätta sig
efter den nya lagens fordringar, och derigenom äfven vådan för näringarna
af dess till en början möjligen oförståndiga eller alltför stränga
handhafvande förminskad.
Underdånigst:
J. O. Andersson. J. E. Cederblom. F. L. Ekman.
Stockholm den 1 December 1888.
Stockholm. K. L. Beckman. 1889.