Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 44.

1

N:o 44.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 14 § Strafflagen;
gifven Stockholms slott den 1 Maj 1889.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlik! 87 § Regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 14 § Stratflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § Strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i
skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person
eller egendom eller till annat brott, hvarå straff efter denna lag följa
kan, varde, der ej uppmaningen särskild! med straff belagd är, dömd
till böter eller fängelse. År han i följd af uppmaningen förfallen till
straff för delaktighet i brott, som derå följt, vare lag, som i 4 kap.
1 § skils.

Der någon i andra fall än här sagda äro, muntligen inför menighet
eller folksamling, eller i skrift, den han utspridt eller utsprida
låtit, söker förleda till ohörsamhet emot lag eller laga myndighet, eller
Bill. till Riksd. Prof. 1880. 1 Samt. 1 Afd 20 Höft. 1

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

eljest uppviglar till åtgärd, som innebär hot emot samhällsordningen
eller fara för dess bestånd; straffes ock efter ty i 1 mom. sägs.

Hvad i denna § är stadgadt gälle äfven om den, som annans,
skrift, hvars innehåll är efter samma § straffbart, utspridt eller utsprida
låtit för att dermed främja den med skriften åsyftade verkan.

Kongl. Maj:t. förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Axel Örbom.

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 44.

3

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartementsärende, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
Lördagen den 21 April 1889,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bilut,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvärd,

Statsråden: Herr Loven,

Friherre von Ottee,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Örbom,

Friherre Åkerhielm.

Statsrådet von Krusenstjerna anmäldes vara af sjukdom hindrad
att tillstädeskomma.

Sedan, på sätt protokollet öfver justitiedepartementsärenden för
den 25 innevarande månad närmare utvisar, Statsrådet och Chefen för
Justitiedepartementet i underdånighet anmält frågan om behofvet af
straffbestämmelser för vissa mot den bestående samhällsordningen rigtade
agitationer, och Kongl. Maj:t samma dag behagat uppdraga åt
bemälde chef att, efter frågans beredning, för Kongl. Maj:t framlägga
förslag till de åtgärder, som ansåges nödiga och lämpliga, så anmälde
Departementschefen Statsrådet Örbom nu att han, till åtlydnad af denna
föreskrift, låtit uppgöra ett förslag till lag angående ändrad lydelse af
10 kap. 14 § Strafflagen; och yttrade Departementschefen beträffande
innehållet af detta förslag:

4

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 44.

»Den nuvarande straffbestämmelsen i denna § afser endast uppmaning
till våld å person eller egendom. Giltiga skäl synas dock
saknas, hvarför icke äfven uppmaning till andra brott såsom hemfridsbrott,
stöld, bedrägeri, förfalskning, mened m. fl. bör medföra straff,
då uppmaningen sker på det offentliga sätt, som i paragrafen förutsättes.
Jag har derför trott, att ifrågavarande stadgande bör utvidgas, så att
det kommer att gälla om uppmaning till brott af hvad slag som helst,
som enligt allmän lag är straffbart.

Vidare har till paragrafen tillagts ett nytt moment, innehållande
straffbestämmelser för den, som i andra fall eller hänseenden än nyss
äro omförmäld a på förenämnda offentliga sätt söker förleda till ohörsamhet
emot lag eller laga myndighet eller eljest uppviglar till åtgärd,
som innebär hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd.
Affattningen af detta stadgande torde med önskvärd tydlighet utmärka,
att detsamma icke afser att lägga hinder i vägen för den sansade
granskningen och kritiken af samhällsförhållandena, lagarne och myndigheternas
beslut, eller yrkandet på reformer i ena eller andra afseendet.
Meningen med stadgandet är att genom straffhot förebygga
sådana falska, vrängda eller våldsamma framställningar, hvilka syfta
att hos den oerfarna, okunniga och lättledda mängden väcka eller underblåsa
eu mot samhällsordningen eller andra samhällsklasser fiendtlig
sinnesstämning, egnad att framkalla våldsgerniugar och andra förbrytelser.

Den inskränkning i yttrandefriheten, stadgandet skulle medföra,
lärer derför icke kunna sägas gå längre än nödigt är. Behofvet af ett
dylikt stadgande torde till fullo ådagaläggas af allmänt kända sakförhållanden
och särskildt af det sätt, hvarpå den s. k. socialdemokratiska
agitationen enligt derom af vederbörande myndigheter meddelade
uppgifter i vårt land bedrifves.»

Sedan Departementschefen härefter uppläst det vid detta protokoll
under bil. Ditt. A. fogade lagförslag,

fann, uppå tillstyrkan af Statsrådet, Hans Maj:t
Konungen godt i nåder förordna, att Högsta Domstolens
utlåtande öfver förslaget skulle, för det ändamål
87 § Regeringsformen omförmäler, genom note ur
protokollet infordras.

Ex protocollo
Carl Bolieman.

Konyl. Majds Nåd. Proposition N:o 44.

i)

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Måndagen den 29 April 1889.

Närvarande:

J us titieråden: Wretman,

Hernmakck,

Herslow,

Skarin,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Westman.

Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren K. G. Carlson
föredrog i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen den 27 i denna månad, hvarmedelst, för det
ändamål 87 § Regeringsformen omförmälde, Högsta Domstolens utlåtande
blifvit infordradt öfver följande inom Justitiedepartementet utarbetade
förslag till

Lag angående ändrad lydelse af 10 kap. 14 § Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 14 § Strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

14 §.

Hvar som, muntligen inför menighet eller folksamling, eller i
skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, uppmanar till våld å person
eller egendom eller till annat brott, hvarå straff efter denna lag följa

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4Å.

kan, varde, der ej uppmaningen särskildt med straff belagd är, dömd
till böter eller fängelse. År han i följd af uppmaningen förfallen till
straff för delaktighet i brott, som derå följt, vare lag, som i 4 kap.
1 § skils.

Der någon i andra fall än här sagda äro, muntligen inför menighet
eller folksamling, eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit,
söker förleda till ohörsamhet emot lag eller laga myndighet, eller eljest
uppviglar till åtgärd, som innebär hot emot samhällsordningen eller
fara för dess bestånd; straffes ock efter ty i 1 mom. sägs.

Hvad i denna § är stadgadt galle äfven om den, som annans
skrift, hvars innehåll är efter samma § straffbart, utspridt eller utsprida
låtit för att dermed främja den med skriften åsyftade verkan.

Högsta Domstolen lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo
Carl Boheman.

Körtel. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

7

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Onsdagen den 1 Maj 1889,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvärd,

Statsråden: Herr Boven,

Friherre von Otter,
von Krusenstjerna,

Wennerberg,

Friherre Palmstierna,

Friherre von Essen,

Örbom,

Friherre Akerhielm,

Justitieråden: Wretman,

Herslow.

Departementschefen Statsrådet Örbom anmälde i underdånighet
Högsta Domstolens yttrande öfver det förslag till lag angående
ändrad lydelse af 10 kap. 14 § Strafflagen, som enligt nådigt beslut
af den 27 sistlidne April blifvit jemlikt 87 § Regeringsformen till Högsta
Domstolen öfverlemnadt, samt anförde derefter följande:

»Innan jag öfvergår till det förevarande förslagets bestämmelser
torde vid det förhållande att fråga här föreligger om ändring af ett
lagrum, hvithet så nyligen som den 28 Oktober 1887 erhöll sin nuvarande
lydelse, mig tillåtas att något utförligare redogöra för de förhållanden,
som närmast föregått och föranledt förslagets upprättande.

8

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 41.

Inom de flesta, om ej alla, på den europeiska civilisationens grund
byggda samhällen pågår såsom bekant en jäsningsprocess af beskaffenhet
att ingifva hvarje tänkande samhällsmedlem allvarsamma farhågor.
Framträdande under olika benämningar af anarkism, nihilism,
socialdemokrati, kommunism in. m., hvilka representera olika skiftningar
af samma grundtanke, eger denna jäsningsprocess sin bestämda
enhet och sammanhållande kraft i hatet emot den bestående samhällsordningen
och sträfvandet att med alla slags medel, äfven olagliga,
undergräfva dess grundvalar och förbereda en våldsam omstörtning af
det nuvarande samhället, för att i dess ställe sätta ett kaos, från hvilket
kristendomen, den lagbundna samhällsförfattningen, familjebanden,
eganderätten, i korthet allt som för nutidens samhälle är heligt och
kärt, skulle vara bannlysta. De medel, som för ändamålets vinnande
användas, äro väsentligen att genom falska, vanstälda och hetsiga framställningar
af samhällsförhållandena, genom vädjande till do lägsta
lidelser och drifter samt genom förvillande af rättsbegreppen söka hos
den kroppsarbetande och mindre bemedlade befolkningen uppväcka
hat och fiendtlighet mot öfriga samhällsklasser, förakt och ohörsamhet
mot lag och myndigheter samt föreställning om rättmätigheten att använda
våld för vinnande af agitationens syften.

Här är naturligtvis ej tillfälle att vidare skildra denna egendomliga
rörelse, hvilken, närd som den är af vissa obestridliga sociala
missförhållanden och i synnerhet af de kroppsarbetande samhällsklassernas
missnöje med sin i många hänseenden betryckta och vanskliga
ställning, understundom visat eu utbredningsförmåga och smittosamhet,
som erinrar om förflutna tiders stora andliga farsoter. Der jordmånen
varit gynsam har den vuxit upp till eu fara för samhället,
mot hvilken lagstiftningen nödgats taga omfattande försigtighetsmått.
På andra ställen, såsom lyckligtvis i vårt land, der de sociala missförhållandena
icke äro tillspetsade i någon större skärpa, har den
»socialistiska» rörelsen, hvilken benämning är hos oss den allmännast
vedertagna, ännu icke hunnit så särdeles långt i sitt omstörtningsarbete.
Men dess historia är ganska lärorik i fråga om sättet för detta
arbetes utvecklingsgång. I begynnelsen möttes den ännu osäkra och
famlande agitationen endast med löje. Åhörarne kommo för att skaffa
sig eu glad stund vid åhörandet af en mängd orimliga, mer eller mindre
begripliga, från utlandet lånade fraser, framförda på ett mer eller
mindre löjeväckande sätt. Sjelfva polismyndigheterna tycktes betrakta
alltsammans mest såsom ett slags folknöje, der visserligen staten, religionen,
myndigheterna och arbetsgifvarne fingo uppbära hetsiga och
hårda tillmälen, men som dock i det hela just genom sakens orimlig -

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

het föreföll jemförelsevis oskadligt. Man synes i allmänhet ej hafva
misstänkt att här kunde föreligga de första svaga symptomen af en
verldsepidemi, för hvilken vårt lands invånare lika väl som andra
länders kunde vara mottagliga. Emellertid visade sig snart att agitationen
icke var oskadlig. Åhörarne började vänja sig vid de orimliga
utfallen; de bålstora slagorden blefvo upprepade och eftersagda, det
löjeväckande förflygtigades, men hetsigheten och de våldsamma fraserna
blefvo ett slags nödvändig krydda för folknöjet och dermed var
ock dettas oskadlighet försvunnen. Likasom i allmänhet vanan vid
dålig kost förderfvar smaken, blef här genom de hotfulla och vrängda
framställningarnes oaflåtliga upprepande rättskänslan småningom förvildad
och uppfattningen i allmänhet ensidig och skef. En del af giftet
inmängde sig i åhörarnes sinnen och genom det förenings- och associationsväsende,
hvilket är för vår tid så karakteristiskt, öppnades
tusentals kanaler för giftets vidare fortspridande.

När Nya Lagberedningen, som år 1884 erhållit uppdrag att ur
vissa synpunkter revidera allmänna Strafflagen, den 21 December 1886
afgaf sitt, ur det större arbetet utbrutna förslag till ändring i vissa
delar af 7, 10 och 11 kapitlen Strafflagen, hade vådan af ifrågavarande
agitationer ej undgått dess uppmärksamhet. I 14 § af 10 kap. inrymde
den derföre de nya bestämmelser angående ansvar för våld å person
eller egendom, hvilka sedermera upphöjdes till lag den 28 Oktober 1887.

I denna del yttrade sig Nya Lagberedningen på sätt som följer:

»Under det att nu gällande lag med straff belägger uppmaning till
vissa slag af förräderi och till uppror, äfven när uppmaningen icke
haft straffbar verkan, saknas hvarje särskild straffbestämmelse för
offentlig uppmaning till andra brott, hvadan för en dylik uppmaning
straff ej kan ifrågakomma, med mindre brott följt å uppmaningen och
denna kan betraktas såsom anstiftan till brottet. Detta måste anses
såsom en brist i vår lagstiftning. Ty, oafsedt det öppna trots mot
statens lagar, som alltid utmärker en dylik, offentligt framstäld uppmaning
till lagbrott, kan denna äfven innebära en så betänklig fara
för den allmänna säkerheten, att staten icke bör lemna densamma
ostraffad. Behofvet af ett rättsligt skydd mot offentliga uppmaningar
till brytande af samhällsordningen har också på senare tid gjort sig
allmänt känbart, och bestämmelser i sådant syfte hafva influtit i de
flesta nyare strafflagar.

Att, på sätt i den utländska lagstiftningen gemenligen skett, med
straff belägga hvarje uppmaning till en brottslig handling har dock
väckt betänkligheter. Ett stadgande i det syfte, hvarom nu är fråga,
Bill. till Riksd. Prot. 18S9. 1 Sami. 1 Afd. 29 Höft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

synes egentligen vara af behofvet påkalladt för sådana uppmaningar
till brott, livilka företrädesvis kunna tänkas blifva stälda till eu större
allmänhet och medföra fara för dess förledande till rättskränkningar af
svårare art eller större utsträckning. Bereduingen har derföre ansett
sig böra föreslå straffbestämmelse allenast för uppmaning till brott,
som innefatta våld å person eller egendom. Det ur denna synpunkt
utarbetade förslag till en ny 14 § i 10 kap. ansluter sig till förut i
samma kapitel befintliga stadganden, då det från 13 § hemtade uttrycket
»våld å person eller egendom» uppenbarligen sammanfaller
med hvad i 9 § kallas »göra våld å person eller bryta eller förstöra
hus, eller plundra eller förderfva annan egendom». Straffet för nu
ifrågavarande brott har Lagberedningen ansett lämpligen kunna bestämmas
till böter eller fängelse.»

Då detta lagärende den 14 Februari 1887 för propositions aflåtande
till Riksdagen förekom inför Eders Kongl. Maj:t i Statsrådet,
yppades angående den föreslagna 14 § i 10 kap. en skiljaktig mening.
I egenskap af Justitieråd närvarande i Statsrådet afgaf jag följande
yttrande:

»I mom. 1 af den föreslagna 14 § i 10 kap. Strafflagen förekommer
ett nytt stadgande om ansvar för offentlig uppmaning till våld
å person eller egendom. Såsom närmaste anledning till samma stadgande
anföres i Nya Lagberedningens motivering — utom saknaden i
vår lag af hvarje särskild straffbestämmelse för offentlig uppmaningtill
andra brott än förräderi och uppror — hufvudsakligen att »behofvet
af ett rättsligt skydd mot offentliga uppmaningar till brytande af
samhällsordningen på senare tid gjort sig allmänt känbart och att bestämmelser
i sådant syfte influtit i de flesta nyare strafflagar».

Detta yttrande samt beskaffenheten af de utländska lagbud, hvilka
synas vara dermed åsyftade, kunna svårligen undgå att framkalla den
föreställning, att det föreslagna nya stadgandet vore ämnadt att innebära
ett hittills saknadt korrektiv emot de under senare tid äfven i vårt land
så väl muntligen som i tryck så ofta förekommande våldsamt agitatoriska
framställningarna i sociala frågor. Mot det tillfälliga upploppet
och dess våldsgerningar mägtar staten ännu sätta den väpnade styrkan,
men detta medel är icke användbart emot de planmessiga sträfvandena
att genom ett systematiskt vanställande af samhällsförhållandena,
genom oaflåtlig! vädjande till de lägsta lidelser och drifter, genom förvillande
af rättsbegreppen, genom falska anklagelser och löften om
hämnd upphetsa en samhällsklass emot andra och undergräfva den bestående
stats- och samhällsordningen. Det smygande moraliska gift,
som sålunda af samvetslösa agitatorer, hvilka drifva uppviglingen såsom

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

yrke, droppvis inympas på de okunniga och oerfarna, de af fattigdom
och lidanden hemsökta, kan slutligen äfven hos de eljest rättänkande
alstra en sinnesförfattning, uppfyld af jäsningsämnen och smittosamma
frön till våldsgerningar och andra brott, samt vida farligare för samhället
än den tillfälliga uppbrusningen vid ett upplopp. Det är också
företrädesvis emot sådana »uppmaningar till brytande af samhällsordningens)
som samhället uppenbarligen nu mera än tillförene kräfver skydd
och det är ock ett sådant skydd man redan i andra länder sökt bereda.

Om nu förslagets egentliga mening antages vara sådan den förenämnda
motiveringen synes antyda, torde det böra erinras att den begagnade
redaktionen icke i detta afseende fullt motsvarar ändamålet.
Med uttrycket våld å person eller egendom förstås nemligen så väl i den
nästföregående 13 § som ock öfverallt annorstädes i samma kap. allenast
ett direkt och omedelbart emot vissa föremål rigtadt fysiskt våld,
eller i allmänhet sådana våldsgerningar, som äro straffbara hufvudsakligen
enligt Strafflagens 14, 15, 19 eller 21 kap. Det är emellertid, i
synnerhet hvad tryckpressens alster angår, ytterst sällspord! att de
ifrågavarande agitationerna ikläda sig den sålunda angifna brutalaste
formen af ett hetsande till omedelbart, fysiskt våld emot bestämda individer
och egendomsobjekt. Vanligen — och deri ligger den egentliga
faran — predika de nödvändigheten af en våldsam och fullständig
omstörtning af den bestående samhällsordningen, upplösande af
familjebanden, förakt och ohörsamhet mot lag och laga myndigheter,
tvedrägt och förföljelse emellan hela samhällsklasser, krig på lif och
död mot vissa kategorier af samhällsmedlemmar, tillintetgörelse af
eganderätten eller konfiskation af motståndarnes egendom samt rättmätigheten
af våldsbragder och egendomsförstörelse i allmänhet såsom
medel för agitationens syften. Men på samma gång pläga åtminstone
de yrkesmessige agitatorerne med en viss försigtighet äfven uti sina
hetsigaste utlåtelser undvika att öppet uppvigla till omedelbart våld,
utan hänvisas vanligen de tillämnade våldsbragderna till en mer eller
mindre aflägsen framtid, då det i tysthet planmessigt organiserade omstörtningselementet
samlat tillräckliga krafter för att på en af ledarne
gifven signal bryta fram med öfverväldigande våldsmagt. I regeln
kunna de så beskaffade agitationerna icke hemfalla under det
föreslagna lagrummet, utan fortfara således att anses såsom tillåtliga.
För att rubricera dem såsom lagstridiga — hvarmed enligt 15 § följer
myndighets rätt att upplösa sammankomst, der sådana föredrag hållas
— erfordras uppenbarligen uttrycklig föreskrift i lagen, att icke allenast
den, som uppmanar till våld å person eller egendom, utan äfven
den, som eljest, på ett för den allmänna säkerheten till person eller

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

egendom hotande sätt, uppviglar till omstörtande af samhällsordningen
eller hetsar till tvedrägt och förföljelser hela samhällsklasser emellan,
gör sig till ansvar förfallen.

Skulle emellertid, hvad 14 § vidkommer, den förut antydda uppfattningen
af dess syfte, hvilken, såsom redan är nämndt, grundas
mera på motiveringen än på lagtexten, befinnas origtig, och anse ordningsmagtens
representanter förhållandena i vårt land ännu icke hafva
gestaltat sig så att ytterligare och mera effektiva skyddsåtgärder äro
oundgängliga, ega naturligtvis de erinringar jag här dristat framställa
icke någon vidare betydelse.»

Derpå genmälde dåvarande Chefen för Justitidepartementet:

»Efter min uppfattning har Nya Lagberedningen med sitt förslag
i 10 kap. 14 § Strafflagen ej åsyftat annat än att fylla en lucka i gällande
allmänna lagstiftning genom att stadga straff för samhällsordningen
störande uppmaningar till vissa af lagen redan med straff belagda
brott. Att derutöfver ingripa för att undertrycka vissa agitationer,
egnade att framkalla stämningar, som, om de lemnas att obehindradt
utveckla sig, möjligen kunde leda till våldsgerningar och andra
brott, är en uppgift, som visserligen icke kan anses vara för lagstiftningen
främmande, men på hvilken den dock icke bör inlåta sig, utan
att, såsom Justitierådet Örbom ock antyder, sådant finnes oundgängligen
nödigt. Då någon framställning i så omfattande syfte icke blifva
af ordningsmagtens närmaste handhafvare gjord, och det sätt, hvarpå
de omförmälda agitationerna hos oss bedrifvits, hittills icke utgjort
tillräcklig anledning för lagstiftaren att af eget initiativ taga frågan
om hand, anser jag mig fortfarande böra stanna vid ett förordande af
Nya Lagberedningens förslag i denna del.»

Af hvad sålunda i Statsrådet förekom framgår ganska tydligt, att
en lagstiftning, gående ut på att undertrycka »agitationer egnade att
framkalla stämningar, som: om de lemnas att obehindradt utveckla sig, möjligen
kunde leda till våldsgerningar och andra brott», icke då mötte något
principielt motstånd utan ansågs vara endast en tidsfråga, beroende
på vissa omständigheter, som kunde göra »oundgängligen nödigt» för
lagstiftaren att taga initiativ i frågan.

Efter min uppfattning föreligga nu sådana omständigheter af
oemotsäglig beviskraft. Enligt hvad allmänt bekant är har icke någon
förbättring i förhållandena inträdt under senare åren. I synnerhet inom
Malmöhus län har, enligt derom i sistlidne Mars af Kongl. Majrts Befallningshafvande
afgifven framställning'', antalet af socialistiska föreningar
och deras ledamöter ej obetydligt ökats. Agitationen bedrifves
numera äfven ute på landsbygden fullt yrkesmessigt, med samma syste -

13

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

matiska hätskhet och vrånghet i framställningssätt som förut. Under
sistlidne vinter hafva rörelsens anhängare synts vilja mera öfvergå från
ord till handlingar, och anledningen härtill har icke varit något ekonomiskt
betryck bland arbetsklassen, utan uteslutande en planmessigt
och kraftigt bedrifven agitation.

Från hufvudstaden har under den sista tiden upprepade gånger
klagan försports från ordningsmagtens handhafvare deröfver att vid de
socialistiska folkmötena ofta förekommit utlåtelse!- oförenliga med samhällets
ordning och bestånd, men att till följd af lagstiftningens ofullständighet
polismyndigheterna nödgats passivt åhöra dessa. Samma
klagan har äfven försports från andra orter.

Hvad den socialistiska tryckpressens verksamhet beträffar, är den
på det närmaste förknippad med den muntliga agitationen och utvecklar
samma osunda och samhällsfiendtliga tendenser, hvilka torde vara
alltför allmänt kända att någon särskild redogörelse derför erfordras.

Till dessa förhållanden har nyligen kommit en särskild tilldragelse
af större betydenhet. tJag utbeder mig att derutinnan få citera den
framställning, som af öfverståthållareembetet, under hänvisning tillika
till föregående rapporter, den 26 nästlidne April i ämnet afgifvits:

»I dessa dagar hafva dock socialdemokraterna tagit ett steg, som
till äfventyrs kan komma att inleda ett nytt skede i den agitation, som
af dem bedrifves, och dermed möjligen äfven öka den fara, denna
agitation i och för sig onekligen innebär för det allmänna. Åtskilliga
öfver landet spridda föreningar, af hvilka några uteslutande, andra delvis
gjort till sin uppgift att verka för de socialistiska lärornas framgång,
hafva nemligen sammansluta sig till ett parti under benämning
»Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti» samt genom delegerade den
19, 20, 21 och 22 innevarande April i Stockholm hållit en kongress,
hvarvid partiet konstituerats samt flera socialdemokratien och arbetsklassen
rörande frågor dryftats, allt i enlighet med bilagda tryckta
dagordning, som närmare visar det nya partiets organisation och ändamål
samt de vid kongressen behandlade frågornas innebörd.

Bland dessa senare är frågan »om och under hvilka förutsättningar
partiet anser våld vara nödvändigt för genomförandet af dess
principer» företrädesvis värd att beaktas; och då den ställning, partiet
ämnar intaga i det afseende, denna fråga berör, mer än något annat
måste inverka bestämmande på omdömet, huruvida och i hvad mån
partiets uppkomst är egnad att tillföra samhället ökad fara, vill Öfverståthållareembetet
här anföra den resolution, kongressen i anledning af
den uppstäda frågan antog. Hen var af följande lydelse:

»Kongressen förklarar, att Sveriges socialdemokratiska parti i sin

14

Kongl. Majds Nåd. Proposition No 44.

verksamhet för att organisera den svenska arbetareklassen till eröfrande
af den politiska magten endast vill begagna sig af sådana medel, som
motsvara folkets naturliga rättsmedvetande. Det nutidsprogram, vi
uppstält och arbeta för, är det bästa vittnesbördet om att vi ingalunda
för vår del sträfva efter eu våldsam revolution. Kongressen tillbakavisar
uttryckligen de dumdristiga planer, som understundom tillskrifvas
oss af våra fiender, att vi skulle vilja sätta hela arbetarerörelsen på
spel genom att utan tillräckligt stöd i folket försöka en eller annan
våldsam kupp. Tvärtom vill partiet fortfarande som hittills använda
hela sitt inflytande för att förebygga obetänksamma våldsamma utbrott
af folkets missnöje, bakom hvilka ingen tillräcklig magt skulle kunna
uppställas. Revolutioner kunna aldrig »göras», men skulle de styrandes
blindhet och egoism frammana den våldsamma revolutionen som förtviflans
sjelfhjelp, är vår plats gifven och vi redo att göra allt för att
åt folket eröfra och bevara så värdefulla frukter som möjligt af striden,
på det att dess offer ej må ha skett förgäfves.»

Jag torde utan fara för misstag kunna påstå att den omförmälda,
under påskhelgen hållna kongressen icke allenast af hufvudstadens
högsta ordningsmyndighet utan äfven af hela den upplysta meningen
i landet betraktas såsom en betydelsefull tilldragelse af det slag, som
berättigar, ja tvingar lagstiftaren till ett kraftigt initiativ i frågan.
Det socialdemokratiska elementet är i beredskap att skaffa sitt anhang
den nödiga sammanhållningen och ledningen i det öppna krig, hvari det
är inbegripet emot det kristna samhället. Kongressen har offentliggjort
en del af fälttågsplanen och sökt att åstadkomma en koncentration
af sina stridskrafter till verksammare agitation och möjligen till
blifvande våldsgerningar. Den har organiserat partiet under ledning
af »förtroendemän» och »distriktsstyrelser». De resolutioner, som å kongressen
antagits, ådagalägga till fullo partiets fiendtlighet mot samhällsordningen
och farligheten af dess sträfvauden. Ej nog med att man
öppet talar om våldet såsom yttersta utväg för den ombildning af
samhällsordningen, partiet fordrar; man uppmanar dessutom till inrättande
af rationalistiska och socialistiska skolor för att i tid inverka på
det uppväxande slägtet, och man lägger partivännerna på hjertat att
med alla lämpliga medel verka derhän, »att medborgarne i vapenrocken
under inga förevändningar låta sig brukas till våld mot de andra
medborgarnes frihet och rätt».

Hvad angår de närmare enskildheterna, torde det tillåtas mig att
hänvisa till de oemotsagda tidningsreferaten, hvilka, så ofullständiga
de än äro, gifva en aning om den oerhörda hänsynslöshet, hvarmed
partiet på grund af den nuvarande lagstiftningens skick anser sig

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4A.

kunna uppträda. Fiendtligheten och hotet mot religionen, samhället
och staten kunna ej tydligare än i partiets program skett åskådliggöras;
och dock torde hela räckvidden af partiets planer icke vara der
framlagd. Säkerligen döljer sig bakom de offentliggjorda resolutionerna
åtskilligt, som försigtigtvis tills vidare hålles hemligt bland de invigde.

Då jag i det föregående betecknat ifrågavarande kongress såsom
en tilldragelse, hvilken, sammanstäld med öfriga förut omnämnda förhållanden,
kunde och borde föranleda ett ingripande från lagstiftningens
sida, har jag dermed ingalunda velat säga att någon omedelbar
fara för omstörtningar och andra våldsgerningar är för handen. Partiets
anhängare äro ännu relativt få och svenska samhället eger, som
jag tror, i ovanlig grad motståndskraft mot det socialistiska sjukdomsgiftet.
Här är lyckligtvis ännu ingalunda fråga om lif eller död. Men
— oafsedt detta — synes mig tidpunkten för ett öppet uppträdande
å lagstiftningens väg vara kommen. Likasom man i allmänhet vid
sjukliga förhållanden icke bör vänta till dess sjukdomen hunnit den
dödliga krisen, är det statens pligt att ej dröja med sitt ingripande
tills det blir för sent. För hvarje svensk arbetare, som genom socialdemokratiens
uppviglingar bringas till förgätenhet af kristen tro och
samhällslydnad, till hat och illvilja mot ekonomiskt bättre lottade och
derigenom till otacksamhet och oförnöjsamhet med sin lott, ådrager sig
staten ett ansvar af tyngsta slag.

Det är just denna synpunkt, som jag här särskildt skulle önska
framhålla med anledning af andra dagens frågor och i synnerhet arbetarefrågan.
Konung och Riksdag, understödda af flertalet bland allvarliga
och tänkande personer i vårt land, hysa för denna fråga det lifligaste
intresse. Alla samhällets bästa krafter ena sig i sträfvanden att i
möjligaste grad höja och förbättra kroppsarbetarens ställning. Man
söker åstadkomma detta dels genom att visa aktning för arbetet, omvårdnad
om arbetarens bildning, omtanka för hans materiella välbefinnande,
dels genom att skydda honom mot arbetets faror och bereda
utväg till trygghet mot sjukdom, nöd och ålderdom. Allt detta sker
i ändamål att i möjligaste måtto afhjelpa de sociala ojemnheterna och
ingifva kroppsarbetaren aktning, vördnad och tillgifvenhet för det samhälle
han tillhör. I vårt land, der missförhållandena ej ännu tillspetsat
sig i all ytterlighet, synes ock ganska god utsigt vara att praktiskt
lösa några af de vigtigaste problemen i detta hänseende och lösa dem
utan öfverspända illusioner eller öfverdrifven sentimentalitet samt utan
våldsamma slitningar.

Men dessa ädla sträfvanden mötas af hinder från den sida, der
man minst bort vänta dem — arbetarne sjelfve eller rättare sagdt genom

16

. Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

de socialdemokratiska agitatorernas inverkan på de vilseledde arbetarne.
Sedan äfven i vårt land uppstått en klass af personer, hvilka drifva
dylika agitationer yrkesmessigt — och i synnerhet sedan desse sammanslutit
sig till en regelbunden organisation — kan man vara viss på
att allt hvad af staten eller arbetsgifvarne göres skall förvrängas, vanställas
och motarbetas i agitationens intresse. Agitatorerne lefva af
att hålla feberkrisen vid magt; hvarje lugnande medel är dem förhatligt.
Deras taktik är att sätta sinnena i jäsning, att förvilla arbetarnes
sunda omdöme, att förgifta förtroendet emellan arbetsgivare och
arbetstagare genom falska beskyllningar, att hos de senare uppamma
misstron och afundsamheten och på samma gång uppblåsa deras tillit
till den fysiska öfvermagt, som de påstå finnes hos den stora obändiga
massan. Ett oaflåtligt krigstillstånd är deras mål.

Beklagligtvis är detta mål ej särdeles svårt att uppnå. Om statens
och arbetsgifvarnes välvilliga uppoffringar mötas med förakt och
misstro, om alla ädla syften förvrängas, om klasshatet predikas såsom
en trosartikel och alla föreningsband emellan kroppsarbetarnes klass
och de öfrigas principielt afslitas, kommer naturligtvis mycket snart
eu tidpunkt, då välviljan tröttnar och tager slut — och klyftan vidgar
sig allt mera. När arbetare och arbetsgivare ömsesidigt begagna
hvarje tillfälle att öfverflygla hvarandra och öfva repressalier, då blir
icke allenast industrien och derigenom äfven hela samhället materielt,
lidande — utan dessutom inträder en moralisk förmörkelse, som kastar
djupa slagskuggor öfver framtiden.

Skall någon framgång kunna beredas åt samhällets sträfvanden
för arbetarefrågans lyckliga lösning — sträfvanden, som kräfva stora,
nästan oöfverskådliga offer — måste derföre i främsta rummet arbetarne
i möjligaste måtto fredas emot de falska profeter, hvilka afsigtligt
leda dem på villospår. Detta är samhällets pligt emot sig sjelf
och sina medlemmar, kroppsarbetare och alla andra.

Att man inom straffbarhetsgränsen bör inflytta ifrågavarande
socialdemokratiska agitationer sådana de esomoftast framträdt i vårt
land i form af uppmaningar till våldsgerningar och andra lagöfverträdelser,
till ohörsamhet och förakt mot lag och myndigheter, till förföljelse
mot andra samhällsklasser eller andra åtgärder, som kunna
hota eller äfventyra samhällets välfärd — derom torde väl numera
ingen tvekan råda. Enligt hvarje oförvilladt rättsmedvetande likasom
enligt lagens anda och mening äro de redan brottsliga. De onda afsigter
emot samhällsordningen, hvilka der yppas, och de vådliga följder,
som deraf för enskilda och allmänna intressen kunna befaras, äro
ojemförligt intensivare och svårare än många bland de gerningar, som

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

i strafflagen karakteriseras såsom förbrytelser. Hvad som behöfs är
endast en uttrycklig förklaring af gällande lagbestämmelser, hvarigenom
lagens bokstaf bringas i öfverensstämmelse med dess anda.

Emot förslagets bestämmelser om ansvar för missbrukande af
yttrandefriheten i vissa fall torde till äfventyrs den invändning kunna
göras, att man icke endast med straffhot kan betvinga en fiende af
dylikt slag. Utan tvifvel är detta sant; det erfordras i striden emot
den socialistiska farsoten äfven andra hjelpmedel. I främsta rummet
måste alla gode medborgare fortsätta sina bemödanden för arbetarefrågans
lösning och arbetsklassens lyftande så i sedligt som i materielt
hänseende. Det bästa stridssättet är att med oaflåtlig vaksamhet och
outtröttlig kärleksfullhet söka skingra arbetareklassens okunnighet
och fördomar emot andra samhällsklasser, att bringa honom sannfärdig
upplysning om den på kristendomens grund hvilande samhällsordningens
rätta natur och väsende, samt afslöja de socialistiska villomeningarnes
haltlöshet. Men detta är icke nog; allra minst kan man derio-enom
freda sig mot den yrkesmessiga agitationen. Samhället måste
understödja de enskilda och föregå dem med godt exempel derigenom
att det bestämdt uttalar sin förkastelsedom öfver agitatorerne. Statens
ändamål och värdighet tillåta icke någon passivitet gent emot ett samhällsondt,
som, om det finge obehindradt utveckla sig, hotar staten
med tillintetgörelse. Om än det befinnes omöjligt att med lagbestämmelser
mota alla de mångskiftande former, hvari agitatorerne förkläda
sin verksamhet, eller att fullständigt utskära alla försök att kringgå
lagbuden, så är det desto säkrare statens pligt att med skärpa uppträda
emot de gröfsta öfvergreppen.

I sammanhang härmed torde det tillåtas mig att vidröra några
förhållanden, hvilka ega närmaste samband med föreliggande lagförslag.
Någon inskränkning i församlingsfriheten och associationsrätten, sådana
de för närvarande faktiskt förefinnas i vårt land, är icke med förslaget
afsedd. Tvifvelsutan kan härutinnan komma att anmärkas såsom en
brist, att endast den i yttre handling framträdande uppviglingen, men icke
dennas källa, sjelfva den socialdemokratiska associationen, hemfalla
under den tillämnade nya lagen, och att således endast redskapet, men
ej den ledande viljan är dervid åtkomlig. I andra länder har man
såsom bekant utbildat en särskild lagstiftning emot associationer eller
föreningar, hvilkas uppgift och syfte anses samhällsfiendtliga. Möjligen
kan äfven hos oss komma en tidpunkt, då nödvändigheten kräfver särskilda
tvångsåtgärder i detta hänseende. Men ännu är ej, efter min
uppfattning, en sådan nödvändighet här för handen. Associationsrätten
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Samt. 1 Afd. 29 Häft. 3

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

är ett i nutidens samhälle så vigtig! och dyrbart moment samt spelar
i. det stora hela en så gagnande roll, att man, äfven om densamma
likasom andra goda gåfvor ej sällan missbrukas, bör så länge som möjligt
undvika ett våldsamt ingripande deri. Man bör äfven uppmärksamma
att genom tvångsåtgärder kan man gifva upphof åt hemliga
associationer, som äro farligare än de offentliga. Med tillhjelp af den
nya lagen bör man ännu kunna tygla de samhällsvådliga stämplingarne,
när de framträda i offentligheten såsom uppviglande handlingar — och
innan de sålunda framträdt i dagen må åtminstone tills vidare kunna
bero vid det öfvervakande en energisk ordningsmagt kan och bör
utöfva.

Hvad yttrandefriheten beträffar är äfven den en af dessa goda
gåfvor, som äro oumbärliga för nutidens samhällen och derför måste
med yttersta varsamhet behandlas. En hvar, som känner och uppskattar
värdet af det fria ordet, måste med djup grämelse erfara nödvändigheten
af inskränkningar deri. Jag har derföre ansett såsom en bjudande
pligt att i detta hänseende föreslå allenast det allra oundgängligaste,
hellre något för litet än något för mycket. Jemförelse]! med utlandets
lagstiftning gifver vid handen att det nu föreliggande förslaget i allmänhet
går mindre långt än utlandets. Om tillämpningen af förslagets
bestämmelser, såsom jag hoppas, kommer att af ordningsmagtens handhafvare
öfvervakas med tillbörligt nit och intresse samt med oblidkelig
skärpa mot de yrkesmessiga agitatorerne, är jag dock förvissad att man
kan väsentligen vinna det åsyftade målet — att skydda den arbetande
klassen mot den systematiska förgiftningen af de källor, till hvilka
den, för släckandet af sin törst efter kunskap och upplysning, allmännast
är hänvisad — och att undertrycka de gröfre och våldsammare
uppviglingarne emot det bestående samhället.

Då jag nu går att motivera de särskilda stadgandena i förslaget,
tillåter jag mig till en början erinra, att förslaget icke afser andra
yttranden och framställningar än sådana, som ske antingen muntligen
inför menighet eller folksamling eller i skrift, som utsprides. Det är
med afseende å den allmänna fara, anstöt och förargelse, dessa handlingar
åstadkomma, då de ske offentligen, som straffbestämmelser för
detta fall äro behöfliga.

Såsom jag förut omnämnt har nuvarande stadgandet i denna
paragraf om ansvar för uppmaning till våld å person eller egendom
genom den nya affattningen af 1 mom. blifvit utsträckt att gälla jemväl
om uppmaning till annan förbrytelse mot strafflagen. Att det icke
bör tillåtas någon att ostraffadt offentligen uppmana till stöld, mened,

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44. 19''

förfalskning, eller andra handlingar, som strida mot strafflagen, har
synts mig vara en sjelfkär sak. Derigenom skulle rättssäkerheten
äfventyras och rättskänslan uppröras i allt för hög grad. De under
senare tider tillkomna utländska lagar och lagförslag innehålla också
allmänt straffbestämmelser mot offentlig uppmaning till straffbara handlingar.
Så är förhållandet med Tyska strafflagen (111 §), Nederländska
strafflagen (131 §), Ungerska strafflagen (171 §), Finska strafflagspropositionen
(16 kap. 9 §) och Österrikiska strafflagspropositionen
(115 §). Sistnämnda förslag går väsentligen längre, då detsamma tillika
stadgar straff för den, som offentligen prisar dylika handlingar (117 §).

I det tillagda mom. 2 föreslås straff för den, som offentligen söker
förleda till ohörsamhet emot lag eller laga myndighet eller eljest uppviglar
till åtgärd, som innebär hot mot samhällsordningen eller fara
för dess bestånd. Behofvet och rättmätigheten af dessa stadganden
torde med full klarhet framgå af hvad jag redan anfört. Liknande
bestämmelser finnas ock i utländska lagar och lagförslag. Sålunda
innehålla Tyska strafflagen (110 §), Ungerska strafflagen (172 §), Finska
strafflagspropositionen (16 kap. 9 §) och Österrikiska strafflagspropositionen
(115 §) stadganden angående ansvar för den, som offentligen
uppmanar till ohörsamhet mot lag eller behörig myndighets beslut,
samt nämnda båda lagar (130 §; 172 §) och Österrikiska strafflagspropositionen
(138 §) föreskrifter — i viss mån olika affattade — om straff
för den, hvilken offentligen retar till våldsgerningar, hat eller fiendtligheter
olika samhällsklasser emellan. 1 österrikiska strafflagspropositionen
finnas derjemte upptagna flera andra bestämmelser i detta ämne,
särskilt i 118, 139, 145 och 149 §§. Hit höra ock vissa stadganden
i utländska lagar om förenings- och församlingsfriheten, exempelvis i
Tyska s. k. socialistlagen.

Vid utarbetandet af föreliggande lagförslag har kommit under
allvarsamt öfvervägande, huruvida icke sådana offentliga framställningar,
hvilka syftade att reta olika samhällsklasser emot hvarandra, borde
i förslaget uttryckligt och särskildt omnämnas och med straffbeläggas.
Häremot hafva dock betänkligheter mött, som föranledt att förslaget
derutinnan fått förfalla, hufvudsakligen på det skäl att förhållandena
hos oss för närvarande ansetts icke med nödvändighet påkalla en sådan
åtgärd. Dylika framställningar äro dock ingalunda straffria, ty så vida
de antaga den våldsamma karakteren, att de innefatta uppmaning till
brott eller uppviglande till åtgärd, som innebär hot mot samhällsordningen
eller fara för dess bestånd, hemfalla de under de föreslagna
straffbestämmelserna.

Till förebyggande af missförstånd bör jag slutligen påpeka, att

20 , Kong!, Maj:ts Md. Proposition N:o 44.

de föreslagna nya stadgandena, om de antagas, icke komma att omedelbart
vinna tillämpning å framställningar, som ske i tryckt skritt.. Det
torde blifva en senare uppgift att söka bringa Tryckfrihetsförordningen
i detta hänseende till öfverensstämmelse med Strafflagen.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att jemlikt
87 § Regeringsformen antaga ifrågavarande lagförslag.»

Denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
bifalla; och skulle i följd häraf till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af den lydelse, bilagan till detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo
C. Boheman.

STOCKHOLM. ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.