Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

1

N:o 31.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
ordnande af döf''stumundervisningen i riket; gifven Stockholms
slott den 22 mars 1889.

Sedan Riksdagen i skrivelser den 14 maj 1876 och den 12 maj 1888
anhållit om utarbetande af förslag till ordnande af döfstumundervisningen
i riket, vill Kongl. Maj:t, under åberopande af livad bifogade utdrag af protokoll
öfver ecklesiastikärenden innehåller, inhemta Riksdagens yttrande
öfver närlagda förslag till förordning angående döfstumundervisningen
samt föreslå Riksdagen att

dels antaga §§ 1 —12, 29 och 34 af berörda författningsförslag;

dels medgifva:

att statsbidrag till uppehållande af döfstumskola, anordnad af skoldistrikt,
hvarom i § 3 mom. 1 i nämnda förordning förmäles, må, enligt
de närmare bestämmelser Kongl. Maj:t kan finna godt meddela, utgå för
år räknadt med 250 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på
dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat
i skolan intaget barn; och

att statsbidrag till uppehållande af annan döfstumskola, hvilken Kongl.
Maj:t finner vara förtjent af dylikt bidrag, må utgå för år räknadt med
högst 100 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på dess bekostnad
åtnjuter underhåll, samt med högst 50 kronor för hvarje annat i
skolan intaget barn;

dels ock, i stället för de under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda
ordinarie anslag till allmänna institutet för döfstumma samt till
understöd och uppmuntran åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa
döfstumma och blinda barn, hvilka anslag tillhopa utgöra 110,000 kronor,

Bill. till Riksd. Prof. 188.9. 1 Sami. 1 Afd. 1.9 Haft. 1

2

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

på ordinarie stat bevilja till befrämjande af döfstumundervisningen ett
förslagsanslag å 200,000 kronor samt tillåta att deraf må, förutom här
ofvan angifna statsbidrag, utgå:

till arfvoden åt inspektörer................................. årligen högst kr. 1,500: —

» stipendier åt döfstumlärare-elever............... » » » 3,000: —

» vård och undervisning åt sådana personer,
som äro både döfstumma och

blinda, ......................................................... » » » 5,000: —

» uppehållande af institutet å Manilla........ » » » 60,000: —

sistnämnda anslag dock ej längre än senast till 1894 års slut; samt
» skoldistrikt, inom hvilka döfstumundervisningen på ändamålsenligt sätt
anordnas, bidrag för en gång till upprättande af intagningsklass,
hvilka bidrag af Kong! Maj:t bestämmas, men tillhopa för samtliga
skoldistrikt ej må öfverstiga 18,000 kronor;
kunnande tillgång till den härigenom erforderliga anslagsförhöjningen,
90,000 kronor, för år 1890 beredas genom motsvarande nedsättning af
den summa, Kongl. Maj:t i den till innevarande års Riksdag aflåtna nådiga
proposition angående statsverkets tillstånd och behof föreslagit att använda
till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

G. Wennerberg.

Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

3

Förslag

till

förordning angående döfstunmndervisningen.

Skoldistrikt och. skolstyrelser.

§ 1.

Med döfstumma, å hvilka denna förordning är tillämplig, afses: l) sådana,
hvilkas döfhet är medfödd eller i den spädare åldern uppkommit, 2)
sådana, hvilkas döfhet inträdt efter talförmågans fullständiga utveckling
och som för stumhets förebyggande hafva behof af döfstumlärares handledning,
samt 3) sinnesslöa döfstumma, som efter behörig pröfning befinnas
mottagliga för undervisning i döfstumskola.

§ 2.

Landsting eller stadsfullmägtige i städer, som ej i landsting deltaga,
skola föranstalta om undervisning åt de inom vederbörande landstingsområden
eller städer befintliga döfstumma barn.

§ 3.

1. Varder för två eller flera landstingsområden eller städer, som ej
i landsting deltaga, af vederbörande landsting och stadsfullmägtige öfverenskommelse
träffad om gemensamt ordnande al de döfstummas undervisning,
skall sådan öfverenskommelse underställas Kongl. Maj:ts pröfning.

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Godkännes öfverenskommelsen, utgöra de kommuner, som med öfverenskommelsen
afses, tillsammans ett skoldistrikt.

2. Eljest utgör hvarje landstingsområde eller stad, som ej i landsting
deltager, för sig ett skoldistrikt.

§ 4.

För hvarje skoldistrikt skall finnas en skolstyrelse.

§ 5.

1. Kongl. Maj:t utser för viss tid ordförande i skolstyrelse inom
distrikt, hvarom i § 3 mom. 1 sägs.

2. Afser den i nämnda § omförmälda öfverenskommelse två landstingsområden
eller ett landstingsområde och en stad, som ej i landsting
deltager, må, der öfverenskommelsen ej annorlunda innehåller, hvarje
landsting eller stad välja två ledamöter i skolstyrelsen. Afser öfverenskommelsen
flera än två sådana kommuner, eger hvarje landsting eller
stad, som nämnd är, att, der ej annorlunda öfverenskommes, välja eu
ledamot i styrelsen.

3. På enahanda sätt väljas suppleanter till lika antal som ledamöter.

§ 6.

1. Utgöres skoldistriktet allenast af ett landstingsområde eller en stad,
som ej i landsting deltager, väljer landstinget eller stadsfullmägtige ledamöter
i skolstyrelsen till antal af minst tre samt suppleanter till lika antal
som ledamöter.

2. Skolstyrelsen utser inom sig för viss tid ordförande.

§ 7.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelse väljas för en tid af fyra år.

§ 8.

Skolstyrelse tillkommer: att i enlighet med denna förordning uppgöra
skolreglemente, hvaraf ett exemplar insändes till ecklesiastikdepartementet,
att till- och afsätta lärare, att handhafva skolans ekonomi, att
öfvervaka undervisningen, att fastställa derför nödig läs- och arbetsordning

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31. 5

äfvensom att vid hvarje läsårs slut till ecklesiastikdepartementet ..ingifva
berättelse om döfstumundervisningens anordning och utveckling inom
distriktet jemte sammandrag af räkenskaperna.

§ 9.

1. I distrikt, hvarom förmäles i § 3 mom. 1, eger skolstyrelsen, der
ej annorlunda öfverenskommits, att utöfver hvad i § 8 blifvit stadgadt
besluta jemväl i öfriga frågor rörande döfstumundervisningen; skolande
dock styrelsens beslut, der desamma angå anskaffande af erforderliga
lokaler för skola eller skolas årliga utgiftsstat, för att erhålla bindande
kraft underställas Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, der skolan
eller dess liufvudafdelning är belägen. Vägrar Kongl. Maj:ts befallningshafvande
sitt godkännande, bör skäl dertill uppgifvas; och eger styrelsen
att afgöra, huruvida frågan skall Kongl. Maj:ts pröfning underställas.

2. Sedan för skola i distrikt, hvarom nu är fråga, utgiftsstaten blifvit
godkänd, skall det belopp, som utöfver påräkneligt statsbidrag och öfriga
för styrelsen tillgängliga medel erfordras, af styrelsen fördelas på vederbörande
landsting eller städer i förhållande till deras folkmängd, sådan
den finnes upptagen i senast derförut af statistiska centralbyrån afgifna
berättelse rörande rikets befolkningsförhållanden. Det åligger styrelsen
att jemte aflemnande af skolans utgiftsstat meddela vederbörande landsting
eller stadsfullmägtige underrättelse om hvad sålunda på kommunen belöper.
Detta belopp skall af landstinget eller stadsfullmägtige i kommunens
utgiftsstat för nästföljande år upptagas samt i mån af behof
hållas styrelsen till hända.

§ io.

1 distrikt, omfattande allenast ett landstingsområde eller en stad,
fastställes af vederbörande landsting eller stadsfullmägtige årligen utgiftsstat
för döfstumundervisningen efter derom af skolstyrelsen afgifvet
förslag. På landstinget eller stadsfullmägtige beror, huruvida åt skolstyrelse
i sådant distrikt må öfverlemnas att besluta jemväl i andra än
de i § 8 nämnda frågor.

§ 11.

Hvarje landsting eller stad, som ej i landsting deltager, må för granskning
af styrelsens förvaltning och räkenskaper årligen utse revisorer och

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

suppleanter för dem, högst till det antal kommunen eger att välja ledamöter
i styrelsen.

§ 12.

Revisorernas berättelse skall föreläggas vederbörande landsting eller
stadsfullmägtige, och ega de hvar för sig att afgöra, huruvida ansvarsfrihet
må meddelas eller, i anledning af förekomna anmärkningar, laga
anspråk väckas. Vägras ansvarsfrihet, bör genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande
underrättelse derom ofördröjligen Kongl. Maj:t meddelas.

Skolor.

§ 13.

1. Vid hvarje skola bör, derest densamma är ordnad för undervisning
efter skilda metoder, finnas en linie för undervisning efter
talmetod, en linie för undervisning efter skrifmetod och, der så erfordras,
en för undervisning efter teckenmetod. År skolan ordnad för
undervisning efter talmetod allenast, skall densamma med hänsyn till
barnens olika förmåga att tillgodogöra sig undervisningen indelas på särskilda
linier.

2. För utrönande af barnens olika begåfning och anlag skall vid
hvarje skola finnas en särskild intagningsklass, hvilken i skola, anordnad
för undervisning efter skilda metoder, skall vara ettårig. I skola, ordnad
för tillämpning af skilda metoder, skall i intagningsklassen alltid först
talmetoden tillämpas. Endast de barn, som befinnas icke kunna lämpligen
undervisas efter denna metod, hänvisas till undervisning efter de
metoder, som användas å skolans öfriga linier. Till teckenlinien hänvisas
endast de svagast begåfvade. År skola anordnad för tillämpning af talinetoden
allenast, är intagningsklassens uppgift att utröna, å hvilken af
skolans olika linier barnet på grund af sin begåfning bör undervisas.

3. Af skolans föreståndare böra tid efter annan undersökningar
anställas, på det att det må utrönas, huruvida barn må kunna öfverflyttas
till annan linie än den, till hvilken det ursprungligen hänvisats.

4. Skola må anordnas med intagning af barn antingen årligen
eller hvartannat år.

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31. 7

5. Skolans skilda linier äfvensom intagningsklassen må förläggas till
olika platser. Särskild! bör tillses, att icke undervisningen å tallinien blir
lidande derigenom att dess lärjungar obehörigen sammanföras med lärjungarne
å de öfriga linierna.

§ 14.

1. Undervisningen skall fortgå fyratio veckor om året, derest icke
skolans styrelse af särskild anledning linner skäl medgifva inskränkning
till trettioåtta veckor.

2. Läsåret fördelas på en hösttermin och en vårtermin.

3. Den dagliga undervisningstiden för bokliga ämnen bör upptaga
omkring fem timmar med tjenliga afbrott; egande emellertid styrelsen att
för de yngsta lärjungarne något minska timantalet äfvensom att i öfrigt
om läsetiderna närmare bestämma.

4. Härförutom må lämpliga tider för lärjungarnes utbildning i
handaslöjd och handtverk anvisas, dock så, att den intellektuella undervisningen
derigenom ej lider intrång eller barnens krafter öfver måttan
tagas i anspråk.

§ 15.

1. Lärokursen bör i allmänhet upptaga en tid af åtta år.

2. När lärjunge från skolan afgår, skall betyg öfver uppförande,
flit, kunskaper och färdigheter honom af föreståndaren och vederbörande
lärare meddelas.

§ 16.

Så vidt med hänsyn till de döfstummas bristande sinne är möjligt,
bör i döfstumskolan meddelas undervisning i samma kunskapsämnen som
i folkskolan och till ungefär samma omfattning. Undervisningsämnen i
döfstumskolan vare alltså: modersmålet, välskrifning, kristendomskunskap,
räkning, geografi och historia, naturkunnighet, teckning, gymnastik och
handaslöjd samt trädgårdsskötsel, der lämpligt jordland härtill blifvit
upplåtet.

§ 17-

Vid döfstummas undervisning bör hufvudsakligen iakttagas följande
läroplan:

8 KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Modersmålet, a) Åskådningsundervisning: Skolan, hemmet, dessas
omgifningar, allmänna lifvet, hithörande personer, ting, företeelser, inrättningar,
m. m. genomgås i anslutning till verklighet, modell eller bild; b)
Språkliga öfningar: Ordklasserna, ordens böjning och sammanställning
till olika slag af satser, meningar och talesätt inöfvas genom exempel och
i anslutning till läse- och lärobok; c) Talande och afläsning (för de
barn, som härför icke sakna anlag) samt skrifning: Trägna öfningar företagas
i andhemtning, rent och naturligt uttal samt säker och snabb afläsning
från olika personers läppar af såväl enskilda ljud som ord och
meningar. Skriftliga öfningar förbindas med samtliga läroämnena., dervid
det genomgångna reproduceras och uppsatser öfver lättare ämnen, bref

o. d. något mera sjelfständigt utarbetas; d) Läsning: Läsning af skrifven
och tryckt stil samt öfning i rätt uppfattning af innehållet i lättare
stycken och uppsatser.

Välskrifning. Öfningar fullföljas till vinnande af såväl en vacker
som rask och tydlig handstil.

Kristend omsbmsk ap. a) Bibliska historien genomgås efter kort lärobok,
hvartill längre fram ansluter sig bibelläsning; b) Luthers lilla katekes
inläres med enkel utläggning samt hänvisning till den Heliga Skrift; ett
mindre urval af bibelspråk och psalmverser.

Räkning. De fyra räknesätten i hela tal samt decimalbråk öfvas till
vinnande af säkerhet och färdighet i deras användning uti det praktiska
lifvet.

Geografi och Historia. Det vigtigaste af fäderneslandets geografi inhemtas
äfvensom eu allmän öfversigt af Europas länder samt af jordgloben;
En kort framställning af de märkvärdigaste personer och tilldragelser i
vårt lands historia meddelas.

Naturkunnighet. Det allmännaste af läran om djur-, växt- och stenriket
genomgås, hvarjemte de vigtigaste företeelserna i naturen förklaras.

Teckning. På fri hand eller med tillhjelp af instrument öfvas teckning
af figurer, med tillämpning på de allmännast förekommande husgeråd,
verktyg in. m., äfvensom sådana föremål, hvilkas afbildande är egnadt att
odla skönhetssinne!.

Gymnastik. Gång- och marschöfningar omvexla med fristående och
redskapsgymnastik.

Handaslöjd. Öfning i lämpliga enklare handarbeten, som utveckla
och stärka barnens kroppskrafter samt förbereda dem till nyttig verksamhet
efter skoltidens slut.

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 31.

§ 18.

Vid hvarje termins slut anställas förhör och uppvisning med lärjungarne
inför skolans styrelse. Om och när offentliga examina skola hållas,
ege styrelsen att bestämma.

§ 19-

För att underhålla den döfstummes håg för kunskaper samt stödja
hans religiösa och sedliga lif läte styrelsen sig angeläget vara att, i den
mån omständigheterna medgifva, erbjuda utgångna lärjungar tillfälle att
under någon vecka af året besöka skolan, då jemväl tillträde till H. H.
Nattvard må kunna beredas dem, som det åstunda.

§ 20.

Att hafva inseende öfver döfstumskolorna samt vaka öfver deras
ledning och utveckling förordnar Kongl. Maj:t en eller flera sakkunnige
män, för hvilka, särskild instruktion utfärdas.

Omkostnaderna för inspektionen bestridas af statsmedel.

Lärare.

§ 21.

1. Vid hvarje skola skall finnas föreståndare samt för öfrigt nödig
lärarepersonal.

2. Två hvarandra närbelägna skolor inom samma distrikt må dock
kunna under samma föreståndare förenas.

§ 22.

1. För att kunna antagas till lärare vid döfstumskola fordras, utom
god fallenhet för lärarekallet, att hafva aflagt godkänd afgångsexamen
vid det genom statens försorg anordnade seminarium för bildande af
döfstuinlärare.

2. För att kunna antagas till föreståndare fordras dessutom ådagalagd
lärareskicklighet samt för öfrigt sådana egenskaper, som med afseende
på föreståndarebefattningens särskilda beskaffenhet pröfvas vara nödiga.

Bill. till Riksd. Idol. 188.9. 1 Sami 1 Afd. 1,9 Raft. 2

10

Kongl. Maj:ts AJåd. Proposition N:o 31.

§ ‘23.

1. Då föreståndare- eller ordinarie lärarebefattning vid skolan är
ledig, skall] , kungörelse om ledigheten af skolstyrelsen införas tre gånger
i den tidning, genom hvilken officiella meddelanden tillkännagifvas.

2. Tjensten sökes hos styrelsen; och bör sökande inom sextio dagar
från ledighetens första kungörande i nämnda tidning till styrelsens ordförande
ingifva sin ansökan, åtföljd af prestbetyg samt de intyg i öfrigt,
genom hvilka han vill styrka sin behörighet till befattningen.

3. Förordnande för vederbörligen antagen föreståndare och lärare
utfärdas af styrelsen utan lösen.

§ 24.

1. Extra ordinarie eller biträdande lärare samt de personer, som
för undervisning i handaslöjd kunna vid skolan vara behöfliga, antagas
och afskedas af styrelsen efter föreståndarens förslag.

2. Vårdare och tjenare vid skolan, enligt uppgjord stat, antagas
och afskedas af föreståndaren.

§ 25.

Föreståndare åligger:

a) att för hvarje termin upprätta förslag till läs- och arbetsordning
samt noga tillse, att densamma, sedan den blifvit af styrelsen faststäld,
till alla delar iakttages; att leda undervisningen och så mycket som möjligt
sjelf taga del deri; att nitiskt och i samverkan med den öfriga vid skolan
anstälda personalen vaka öfver lärjungarnes uppförande och flit samt eljest
på allt sätt befrämja skolans ändamål;

b) att föra matrikel öfver skolans lärjungar, terminligen upprätta
betygskatalog samt förvara dessa jemte skolans öfriga handlingar;

c) att i styrelsen föredraga undervisnings- och ordningsfrågor rörande
skolan; egande föreståndaren, der styrelsen fattar mot hans uttalade åsigt
stridande beslut, att i protokollet anteckna sin afvikande mening; samt

d) att biträda styrelsen i handhafvandet af skolans ekonomi.

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

11

§ 26.

1. Lärare, som ej tillika är föreståndare, vare skyldig att undervisa
trettio timmar i veckan, utöfver hvilken tid hans undervisningsskyldighet
må utsträckas endast, derest sjukdomsfall bland lärarepersonalen eller
andra dylika omständigheter göra det nödigt och sådant billigtvis kan
honom åläggas. ''•

2. Härförutom åligger det lärare att, i den mån anordningarna vid
skolan sådant fordra, tillse lärjungarne och främja deras utveckling äfven
på de från egentlig undervisning lediga tider; och vare läraren pligtig att
vid lärjungarnes undervisning och uppfostran iakttaga de råd och anvisningar,
som af föreståndaren honom meddelas.

3. Lärare må icke, medan han innehar tjenst vid skolan, utan skolstyrelsens
medgifvande egna sig åt annan verksamhet.

§ 27.

1. Vill föreståndare eller lärare blifva från sin befattning entledigad,
ingifve ansökan till styrelsen; och ankommer det på denna att, derest
afskedet begäres under pågående läsetermin, detsamma genast eller först
vid terminens slut bevilja.

2. Skulle föreståndare eller lärare befinnas oskicklig till eller försumlig
i förrättande af sin tjenst eller ådagalägga ett sådant uppförande, att han
ej bör vid densamma längre bibehållas, må styrelsen ega att, efter föregången,
i dess protokoll intagen men fruktlös befunnen varning, honom
från innehafvande befattning och aflöning skilja.

§ 28.

Sökande till föreståndare- eller lärarebefattning, som anser skolstyrelse
hafva vid befattningens tillsättande olagligen förfarit, så ock den,
som, på sätt i § 27 mom. 2 sägs, af skolstyrelse undfått varning eller
blifvit från föreståndare- eller lärarebefattning skild, eger att öfver styrelsens
beslut anföra besvär hos domkapitlet i det stift, inom hvilket skolan
är belägen; och vare tid för besvärs anförande densamma, som för klagan
öfver kyrkostämmas beslut är föreskrifven. Domkapitlets utslag må kunna
i vanlig ordning hos Kongl. Maj:t öfverklagas.

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Lärjungar.

§ 29.

Alla döfstumma barn i skolåldern skola till undervisning i distriktets
döfstumskola inställas, så vida icke föräldrar eller målsmän, som sådant
föredraga, enskildt sörja för undervisningen af dem, hvilka stå under
deras målsmanskap; dock åligger det vederbörande skolstyrelse att tillse,
att den undervisning, barnen sålunda erhålla, i noggrannhet och omfattning
motsvarar den, som i de offentliga döfstumskolorna meddelas; börande,
om ett annat förhållande befinnes ega rum, skolgång åläggas barnen
i skola, som af styrelsen anvisas.

§ 30.

1. Skolåldern räknas från och med det år, under hvilket barnet
fyller sju år, och må dess skolgång ej uppskjutas längre än till det år,
under hvilket barnet fyller nio år, derest icke sådant i följd af skolans
anordnande med intagning allenast hvartannat år ovilkorligen påkallas, i
hvilket fall ytterligare ett års uppskof må ega rum.

2. Barn är skolpligtigt under de åtta år, som följa efter dess intagning
i skolan, derest barnet icke före denna tid inhemtat sådana kunskaper
och nått den utveckling, att det anses böra från skolgång befrias,
eller är så svagt begåfvadt, att dess fortsatta vistelse i skolan, efter inspektörens
pröfning, anses vara utan gagn.

§ 31.

För att blifva i tillfälle att anordna och öfvervaka samtliga döfstumma
barns nöjaktiga undervisning ege styrelsen att från hvarje till
distriktet hörande församlings skolråd en gång om året, å tid som styrelsen
bestämmer, bekomma fullständig förteckning på alla inom församlingen
befintliga döfstumma under aderton år, äfvensom att i öfrigt erhålla de upplysningar,
styrelsen kan finna erforderliga.

§ 32.

I den händelse föräldrar eller målsmän tredskas att efterkomma de
föreskrifter, som, i afseende å de döfstumma barnens undervisning, i denna

13

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 31.

förordning eller i enlighet med densamma af vederbörande skolstyrelse meddelas,
skola de tredskande undergå varning af församlingens skolråd, som
om verkställigheten deraf underrättar styrelsen genom protokollsutdrag.
Blifver sådan varning fruktlös, må genom skolrådets försorg barnen kunna
från föräldrar eller målsmän skiljas och på desses bekostnad öfversändas
till skola, som af styrelsen anvisas.

§ 33.

1. För barns inträde i döfstumskola erfordras:

a) prestbevis, upptagande det döfstumma barnets ålder samt föräldrarnes
stånd och vilkor;

b) skolbetyg, om den döfstumme förut bevistat skola; samt

c) läkarebetyg med särskildt yttrande om syn-, hörsel- och tal-organens
beskaffenhet samt uppgift, huruvida den döfstumme lider af idioti eller af
sådan sjukdom, som kan hafva en skadlig verkan på skolans öfriga lärj
ungar.

2. Derest målsman uraktlåter att till skolstyrelse ingifva nu omförmälda
handlingar, åligger det skolråd att på styrelsens begäran desamma
anskaffa och till styrelsen insända. Det åligger ock skolråd att tillse, att
de döfstumma barnen å den tid, styrelsen bestämmer, vid skolan inställas.

Kostnader för döfstumskoleväsendet.

§ 34.

1. Utgifterna för undervisningen, lärarnes aflöning, lärjungarnes underhåll,
anskaffande af erforderliga lokaler för skolan, skolmöbler och undervisningsmateriel
m. m. bestridas af skoldistrikten.

2. Om bidrag af statsmedel till döfstummas undervisning är särskildt
stadgadt.

3. Landsting eller stadsfullmägtige, hvarom här är fråga, ega för
hvarje till landstingsområdet eller staden hörande, i dess döfstumsl^ola
intaget barn bestämma viss årlig afgift, med hvilken föräldrar eller målsman
böra bidraga till en del af barnets kosthåll vid skolan. Sådana afgifter
komma landstinget eller staden till godo såsom bidrag till betäckande
af de i mom. 1 omförmälda utgifter. De barn, hvilkas föräldrar

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

eller målsmän icke ega tillgång till afgiftens erläggande, böra genom fattigvårdssamhällets
försorg härutinnan understödjas.

Döfstumlärares utbildning.

§ 35.

Med döfstumskola å Manilla bör, för bildande af lärare och lärarinnor
för döfstumundervisningen, vara förenadt ett seminarium, der afgiftsfri
undervisning meddelas åt dem, som önska anställning såsom lärare eller
lärarinnor vid döfstumskolor.

§ 36.

Döfstumskolans föreståndare är tillika rektor vid seminariet. Honom
åligger att ordna och leda arbetena vid seminariet samt sjelf meddela den
vigtigaste och ansvarsfullaste delen af seminariielevernas undervisning.

§ 37.

Skolans styrelse åligger att till lärare vid seminariet efter rektors
förslag utse den eller dem bland skolans lärare, som dertill befinnas
mest lämpliga.

§ 38.

Lärokursenl^vid seminariet beräknas till ett år och fortgår samtidigt
med undervisningen i döfstumskolan.

§ 39.

Undervisningen vid seminariet, som är hufvudsakligen teoretisk, omfattar
följande läroämnen och öfningar:

a) öfverblick af döfstumbildningens historia;

b) om döfstumheten, dess orsaker, beskaffenhet och verkningar;

c) om döfstumundervisningens mål och anordning efter olika undervisningsmetoder; *

d) om åtbördsspråket, dess uppkomst, utveckling och användning vid
undervisningen;

e) om talverktygen samt sättet och ordningen för språkljudens frambringande
;

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

f) om undervisningsämnenas metodik;

g) öfversigt af läroplanen för döfstumskolorna;

h) om undervisningsmaterielen och dess användning;

i) om döfstumskolas organisation och förvaltning samt de i riket
gällande författningar om döfstumundervisningen; samt

k) lektioner i döfstumskolans särskilda klasser.

§ 40.

För att antagas till elev vid seminariet fordras att hafva med goda
vitsord aflagt afgångsexamen vid något statens seminarium för bildande
af folkskolelärare eller -lärarinnor, hvarjemte den, som icke omedelbart
öfvergår från folkskolelärare- till döfstumlärareseminarium, skall förete
betyg öfver sin verksamhet och sitt uppförande under mellanliggande
tiden. Dessutom skall den sökande visa sig vara fri från fel i hörsel- och
talorganen äfvensom stamning och läspning.

§ 41.

Intagning i seminariet sker vid läsårets början.

§ 42.

Efter afslutad seminariikurs och sedan elev af seminariets rektor
erhållit intyg deröfver samt väl vitsordats för flit och uppförande, eger
han att genomgå ett profår vid den döfstumskola, som honom af chefen för
ecklesiastikdepartementet anvisas.

§ 43.

Elev är skyldig att, under så väl seminarii- som profårskursen, städse
iakttaga ett stilla och sedligt uppförande samt för öfrigt ställa sig till
efterrättelse de för den undervisningsanstalt, der han befinner sig, i allmänhet
gällande eller af föreståndaren i särskilda fall meddelade föreskrifter.

§ 44.

Af föreståndaren för den i § 42 omförmälda döfstumskola erhåller
eleven efter afslutad profårskurs intyg öfver ådagalagd praktisk skick -

»

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

lighet såsom döfstumlärare, med särskild! angifvande af hans lämplighet
för lärarekallet efter tal-, skrif- eller teckenmetoden. Intyget bör tillika
innefatta vitsord om flit och uppförande under profårskursen.

§ 45.

Med de elever, som genomgått sådan profårskurs, anställes afgångsexamen
å seminariet vid vårterminens slut i närvaro af en eller flera af
chefen för ecklesiastikdepartementet förordnade sakkunnige personer.

§ 46.

Afgångsexamen skall omfatta de läroämnen och öfningar, hvari undervisning
vid seminariet meddelas, hvarjemte eleven bör författa en skriftlig
uppsats öfver något till döfstumundervisningen hörande ämne samt dessutom
aflägga undervisningsprof i döfstumskolan.

§ 47.

1. Betyg öfver afgångsexamen skall upptaga vitsord öfver den
examinerades ådagalagda kunskaper och färdigheter i de ämnen, i hvilka
undervisning vid seminariet åtnjutits, äfvensom öfver de i § 46 omförmälda
prof.

2. Rektor skall, efter samråd med seminariets lärare, utfärda betyget,
hvilket jemväl skall påtecknas af den eller de af chefen för ecklesiastikdepartementet
utsedde sakkunnige.

§ 48.

Vid bedömandet af elevs kunskaper och undervisningsskicklighet
användas vitsorden:

berömlig, med beröm godhänd, godkänd, försvarlig; och må, om så
anses behöflig!, mellan betygen godkänd och med beröm godkänd användas
vitsordet med nöje godkänd samt mellan betygen med beröm godkänd och
berömlig vitsordet med utmärkt beröm godkänd.

Såsom betyg för flit användas vitsorden:
mycket god, god, mindre god;
och såsom betyg för uppförande vitsorden:
mycket godt, godt, mindre godt.

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

§ 49.

På framställning af vederbörande skolstyrelse anvisas erforderliga
medel till stipendier åt lärareelever.

Vid fördelning af dessa medel bör styrelsen iakttaga: l) att stipendium
tilldelas endast behöfvande elev, som ådagalagt god flit och godt
uppförande; 2) att elev, som för inställelse vid anstalten fått vidkännas
större resekostnader, må tilläggas högre belopp; 3) att elev, som vid
anstalten tillbragt ett år, icke må för den tid, han derutöfver qvarstår, åtnjuta
stipendium, derest icke sjukdom eller annan giltig omständighet
föranleder till undantag, i hvilket fall han må kunna undfå stipendium
ytterligare en termin.

Öfvergångsstadganden.

§ 50.

1. klar skoldistrikt träffat sådana anordningar, att intagningsklass,
hvarom i § 13 mom. 2 förmäles, kan begynna redan höstterminen 1890,
skall inom samma distrikt skolpligtighet då inträda för döfstumma barn,
som äro födda år 1881.

2. Intagningsklass skall inom hvarje skoldistrikt vara inrättad senast
höstterminen 1891, hvilket år skolpligtighet inträder för samtliga
döfstumma barn, födda år 1882.

3. Efter det skolpligtighet sålunda börjat inom distriktet skola å de
döfstumma barnen, i den mån de uppnå skolåldern, tillämpas föreskrifterna
i §§ 29—33.

§ 51.

Det distrikt, åt hvilket nuvarande allmänna institutet å Manilla kan
komma att upplåtas, må tillsvidare, dock ej längre än till höstterminen
1894, ega att få de barn, för hvilkas undervisning distriktet har att ansvara,
underhållna och undervisade å nämnda institut mot en årlig afgift
af 300 kronor.

§ 52.

De döfstumlärare och lärarinnor, som vid denna förordnings utfärdande
varit minst två år anstälda vid döfstumskola, äro, så vida de genomgått
Bill. till Rilcsd. Prof. 188.9. 1 Sami. 1 Af cl. 19 lläft. '' 3

18

Kongl. Maj:ts .Nåd. Proposition N:o 31.

hittillsvarande seminariet å Manilla eller aflagt folkskolelärareexamen eller
examen, som berättigar till inträde vid universitet, behöriga till ordinarie
lärarebefattning vid de blifvande döfstumskolorna.

På Kong!. Maj:t ankommer att, der ytterligare eftergift af de för
vinnande af anställning såsom döfstumlärare i denna förordning föreskrifna
kompetensvilkor kan för någon före samma förordnings utfärdande
anstäld skicklig döfstumlärare finnas af omständigheterna påkallad,
dylik eftergift på framställning af vederbörande skolstyrelse meddela.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

19

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
mars 1889.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Bildt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: herr Boven,

friherre von Otter,
von Krusenstjerna,

Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,

Örbom och
friherre Aicerhielm.

Departementschefen, statsrådet Wennerberg föredrog i underdånighet:

a) Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1876, hvari Riksdagen anhållit,
det Kongl. Maj:t måtte låta uppgöra förslag till fullständigt ordnande af
döfstumundervisningen i riket, så att icke blott lagstadgad undervisning
kunde beredas alla i undervisningsåldern varande döfstumma barn inom
landet, utan ock ändamålsenliga åtgärder vidtagas för åstadkommande af
en för ändamålet fullt nöjaktig lärarebildning;

b) underdånigt betänkande och förslag till döfstumundervisningens
ordnande, afgifvet den 15 augusti 1878 af den utaf Kongl. Maj:t utsedda
komité, samt landstingens och vederbörande stadsfullmägtiges deröfver inhemtade
yttranden;

c) en skrift af den 1 november 1878, i hvilken A. G. Flodin jemte
flere andra döfstumlärare framstält erinringar mot komiténs förslag;

d) ett af komitén den 14 november 1879, med anledning af landstingens
och stadsfullmägtiges yttranden samt den under c) omförmälda
skrift, afgifvet utlåtande;

20

Skolpliglighetens
nödvändighet.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

c) clöfstumföreningens underdåniga skrifvelse den 22 december 1879
med anhållan, att allmänna institutet för döfstum ma, å Manilla måtte för
framtiden få till uppgift att uteslutande tjena till uppfostrings- och undervisningsanstalt
för döfstumma, som undervisas efter teckenmetoden;

f) Riksdagens skrifvelse den 12 maj 1888, deri Riksdagen anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes för 1889 års Riksdag framlägga förslag till döfstumundervisningens
ordnande;

g) ett från justitiekanslersembetet infordradt, den 22 december 1888
afgifvet utlåtande rörande det framtida användandet af de till allmänna
institutet å Manilla donerade fonder; samt

h) särskilda af direktionen öfver nämnda institut afgifna yttranden i
fråga om institutet och dess fonder.

Efter att hafva redogjort för dessa handlingars innehåll yttrade departementschefen
:

»Då jag nu går att framställa mina åsigter i frågan rörande döfstumundervisningens
ordnande, tillåter jag mig sammanfatta dem under följande
hufvudpunkter: 1) skolpligtigheten, 2) undervisningen och meto derna

derför, 3) döfstumskolorna, 4) skoldistrikten, 5) skolstyrelserna,
6) lärarne, 7) läroanstalterna för öfveråriga döfstumma, 8) inspektionen,
9) undervisningen för blinda döfstumma, 10) kostnaderna samt 11) öfvergångsförhållandena.

1) Skolpligtigheten.

Vid hvarje sådant organisationsförslag som det förevarande blir första
frågan den, om undervisningen, som är att ordna, skall vara obligatorisk
eller icke. Redan 1876 års Riksdag anhöll om uppgörande af ett sådant
förslag, att lagstadgad undervisning okunde beredas alla i undervisningsåldern
varande döfstumma barn. Åt de särskilda komiterade, som af
Eders Kongl. Maj:t tillsattes för att afgifva förslag till döfstumundervisningens
ordnande, lemnades uttryckligen till uppgift att verkställa utredning
angående frågan om obligatorisk undervisning för de döfstumma,
och den första af de hufvudpunkter, hvari komitén sammanfattar sina
åsigter, är, att undervisningen för döfstumma bör göras obligatorisk. Sistlidna
års Riksdag framhåller i sin skrifvelse i ärendet, att beredandet af
undervisning och uppfostran åt samtliga döfstumma barn i vårt land är
en humanitetsfråga af framstående vigt, som ju förr desto hellre bör vinna
sin lösning, och tillägger, att, utom det att först derigenom den i 1842 års

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

folkskolestadga uttalade grundsats, att alla i skolåldern varande barn böra
till undervisning i skola inställas, skulle varda förverkligad, torde äfven
böra ihågkomma, att det döfstumma barnet i vida högre grad än det
fullsinnade är i behof af undervisning. I allo instämmande i nyssberörda
yttrande, anser äfven jag samhällets förpligtelse vara att tillse, det tillbörlig
undervisning, i den omfattning jag här nedan föreslår, ovilkorligen
beredes åt dessa vanlottade.

Tager man derefter i betraktande, hvilka i skolåldern varande barn, skoipUgijhcsom
böra åläggas skolgång, är det tydligt, att undantag skall göras med ning[
afseende å dem, som bevisligen erhålla nöjaktig undervisning genom föräldrars
eller målsmäns försorg i hemmet eller annorstädes. Beträffande
öfriga döfstumma inom skolåldern, anser jag lika med komitén, att till
sådana, hvarå skolpligtigheten är tillämplig, böra hänföras icke allenast de,
hvilkas döfhet är medfödd eller i den spädare åldern uppkommit, utan
äfven de, hvilkas döfhet inträdt efter talförmågans utveckling, och hvilka
för stumliets förebyggande hafva behof af döfstumlärares handledning,
äfvensom att hit jemväl böra räknas de sinnesslöa döfstumma, som efter
behörig pröfning befinnas vara i döfstumskola bildbara. Deremot har jag
en annan uppfattning än komitén med afseende å de döfstumma, som
tillika äro blinda, och anser dem icke böra drabbas af skoltvånget. Ett
tillräckligt skäl för denna min åsigt finner jag redan deri, att den undervisning,
som för dem kan ifrågakomma, icke är sådan, att den låter hänföra
sig till döfstumundervisning. Hvarje metod, hvarigenom döfstumbildningen
skall tillgodoses, har nemligen sin hufvudsakliga utgångspunkt i
synförnimmelserna. Här är den, som skall undervisas, i saknad af dessa,
och det är allenast genom de tre sinnena: känsel, smak och lukt, som kunskapen
kan bibringas honom. Angående omfånget af den undervisning,
som under dessa ytterst ogynsamma förhållanden kan honom meddelas,
har man synnerligen ringa erfarenhet, och denna undervisning förutsätter icke
blott mödosamt arbete, utan äfven ett sådant tålamod, att det knappast kan
tänkas förefintligt annat än hos någon enstaka person, som af uppoffrande
menniskokärlek vill deråt egna sig. I den anstalt för blinda döfstumma,
som af lärarinnan Elisabeth Nordin, född Anrep, anordnats i Skara, och
för hvars uppehållande anslaget till understöd och uppmuntran åt mindre
uppfostringsanstalter för medellösa döfstumma och blinda barn, jemlikt
medgifvande af 1886 års Riksdag, inom ett visst begränsadt belopp hittills
anlitats, hafva vunnits bevis på hvad som kan uträttas för utbildningen af
dessa olyckliga. I likhet med hvad min närmaste företrädare nyssnämnda
år yttrat till statsrådsprotokollet i denna fråga, anser äfven jag, att tiden

22

Tiden för skolpligtighetens

inträdande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

ännu icke är inne att vidtaga mera omfattande åtgärder för denna undervisnings
ordnande, utan att man tills vidare bör stanna vid att samla
ytterligare erfarenhet och anställa försök för att utröna, huru och i hvad
mån det är möjligt att genom sorgfällig handledning utveckla dessa vanlottades
förståndsförmögenheter och meddela dem någon handfärdighet.
Skulle erfarenheten derefter visa, att undervisningstvånget lämpligen bör
utsträckas äfven till dessa, så kan sådant lätt nog stadgas framdeles.

Likaså torde — och i detta fall är jag med komitén ense — de döfstumma,
som tillika äro idioter eller sinnesrubbade, såsom icke mottagliga
för någon egentlig undervisning, ej heller kunna hänföras till dem, hvarom
detta organisationsförslag har att handla. Plats för dem bör beredas i
anstalter för sinnesslöa eller andra dylika välgörenhetsinrättningar.

Den frågan framställer sig härefter: vid hvilken ålder bör skolpligtigheten
inträda? — Vid besvarandet af denna fråga förutskickar komitén
en erinran derom, att mottagligheten för undervisning i allmänhet är
större i de yngre åren, och att särskildt för den döfstumme möjligheten
att lära sig tala är i väsentlig män beroende deraf, att hans undervisning
tager sin början, medan talorganen ännu bibehålla sin naturliga mjukhet.
Vidare fäster komitén uppmärksamheten å angelägenheten deraf, att de
döfstumma barnens undervisningstid ej utsträckes öfver den ålder, då de
böra komma i tillfälle att genom arbete bidraga till sin utkomst, i följd
hvaraf den döfstummes inträde i skola helst bör taga sin början »vid det
sjunde lefnadsåret».

Enär i särskilda fall hinder kunna förefinnas med afseende på ett
och annat barn dels i dess egen kroppssvaghet, dels i skolans anordningar
för lärjungars intagande vid nu nämnda ålder, anser komitén emellertid
det böra lemnas vederbörande skolstyrelse öppet att i samråd med föräldrar
och målsmän närmare bestämma den tid i åldern mellan 7 och 10
år, då undervisningen i döfstumskolan bör för hvarje barn taga sin början.
I afseende å åldern, då barn må i skolan intagas, anser jag lämpligast,
att denna, likasom med afseende å de fullsinnade barnen är fallet, räknas
från och med det år, under hvithet barnet fyller sju år. Att äfven här.
ett uppskof med skolgångsskyldighetens inträdande bör få ega rum, synes
vara tydligt. Jag finner dervid intet skäl att frångå folkskolestadgans
bestämmelse, att detta uppskof ej må utsträckas längre än till det år,
under hvithet barnet fyller nio år, derest icke sådant i följd af skolans
anordnande med intagning allenast hvartannat år ovilkorligen påkallas, i
hvilket fall ytterligare ett års uppskof bör få ega rum.

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Hvad beträffar tiden för skolpligtighetens upphörande är denna ba-Tiden för suiroende
på lärotidens längd. Komitén erinrar i berörda hänseende derom, upphörande
att lärotiden i de svenska döfstumskolorna, före den tid dess betänkande
afgafs, vexlat mellan 2 och 8 år, samt att i allmänhet sexårig kurs fått
gälla såsom fullständig, och yttrar derefter följande:

»Numera har man emellertid funnit, att äfven den sexåriga lärotiden
är för knappt tilltagen för att bibringa lärjungen det mått af kunskaper
och den utbildning, som ingått i de nuvarande skolornas plan. Bestämmer
man döfstumskolans uppgift, på sätt komitén angifvit, blir deraf en nödvändig
följd, att en utsträckning måste ske af lärotiden. En tillökning
deri blir erforderlig icke allenast med afseende å de många och stora
svårigheter, som möta vid att lära den döfstumme tala, der undervisningen
meddelas efter talmetoden, utan äfven för att höja måttet af lärjungens
insigter i de särskilda skolämnena till närmaste öfverensstämmelse med
det fullsinnade barnets kunskaper vid dess utträde ur folkskolan. Och
om än i de fall, der talmetoden icke användes, den tid besparas för undervisningen,
som eljest åtgår för talets inlärande, synas likväl de höjda
anspråken på lärjungens skolbildning och den omständigheten att de lärjungar,
hvilka hänvisas till undervisning efter skrifmetoden, oftast äro de
mindre begåfvade, hvilka dessutom skola undergå minst en läsetermins
pröfvotid i talskola, som knappast får anses ingå i den egentliga lärotiden,
utgöra tillräcklig anledning att äfven för skrifskolorna utsträcka undervisningstiden
i samma grad som för talskolorna. Vid dessa förhållanden har
komitén ansett lärokursen böra så väl för tal- som skrifskolorna sättas
till minst 8 år, en tid, som ingalunda kan anses särdeles lång, om man
erinrar sig, att det fullsinnade barnet, hvilket inträder i skolan med full
förmåga att begagna undervisningen, vanligen behöfver 6 till 8 år för att
inhemta det för folkskolan bestämda måttet af kunskaper.»

Bristen på just denna förmåga hos det döfstumma barnet — i saknad
som det är icke blott af all kännedom om språket utan ock om de
allra enklaste begrepp — och den långa tid, som åtgår att bibringa detsamma
en, om ock ringa, kunskap om språket och de alldagliga förhållandena,
synas mig lätt förklara, att lärotiden i döfstumskolan måste erhålla
en större utsträckning, om något resultat med skolarbetet skall vinnas.

Insigt härom har ock temligen allmänt vunnits under den tid, som förflutit
sedan komiténs betänkande afgafs, och lärotiden är numera i våra
mera betydande döfstumskolor 7- å 8-årig. På dessa skäl anser jag, med
fullt erkännande af nödvändigheten att den döfstumme i god tid får
träda i arbete å det område, der han måste söka sin framtida bergning,

Ordningsföre

skrifter.

Totalantalet

skolpligtige.

24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

komiténs förslag i afseende å lärotidens utsträckning böra gillas, dock med
den ändring, att samma tid, i stället för minst åtta år, bestämmes att i
allmänhet utgöra åtta år. Genom en dylik bestämmelse skulle lemnas öppet
att, der omständigheterna så påkallade, medgifva nödig förlängning eller
förkortning i lärotiden. Det förra kan ej undvikas, om barn af sjukdom
eller oförmåga att följa undervisningen blir qvarsittande i någon klass.
Förkortning i lärotiden bör naturligtvis ega rum, derest barnet på kortare
tid, än den såsom regel föreslagna, inhemtat sådana kunskaper och nått
den utveckling, att det kan från skolgång befrias, något som ofta måste
inträffa med dem, som vid en något längre framskriden ålder blifvit döfva.
Likaledes torde en sådan förkortning vara på sin plats, om barnet är så
svagt begåfvadt, att dess fortsatta vistelse i skolan visar sig vara gagnlös.
I sistnämnda fall bör dock barnet icke få skiljas från skolan, med mindre
inspektören pröfvar sådant vara lämpligt.

För förverkligandet af stadgandet om skolpligtigheten torde, på sätt
komitén föreslagit, böra bestämmas, att skolans styrelse från skolrådet i
hvarje församling inom distriktet å, viss tid årligen skall bekomma fullständig''
förteckning å alla döfstumma i skolåldern samt i öfrigt erforderliga
upplysningar, äfvensom att, med iakttagande af föreskrifna formaliteter,
barnen höra, för den händelse föräldrar eller målsmän skulle vägra
utlemna dem till undervisning, öfversända^ till skolan för att der undervisas.

Nödigt är att här afgifva en redogörelse för ungefärliga antalet af
de barn, hvilka, sedan den ifrågasatta bestämmelsen om skoltvånget i dess
helhet trädt i tillämpning, befinna sig i de åldersgrupper, att undervisning
åt dem samtidigt måste beredas. Då skolåldern börjar med det år, under
hvithet barnet fyller 7, 8 eller 9 år eller, med andra ord, då det inträder
i sitt 8:e, 9:e eller like år, samt fortgår under åtta års tid, gäller alltså att
finna antalet af dem, som befinna sig inom åldersgrupperna 7 —14, 8—15
och 9—16 år eller, med andra ord, antalet af dem, som äro i 8:e—15:e,
9:e—16:e och 10:e—17:e åren. I den första af dessa grupper befunno sig,
enligt till ecklesiastikdepartementet infordrade uppgifter, som afse förhållandena
vid 1885 års slut och som äro sammanförda å bilagda tabeller, 760,
i andra 775 och i tredje 760. Medeltalet af dessa siffror utgör 765. Af
de i samma åldersgrupper varande sinnesslöa döfstumma, till antalet 99,
torde vid pass hälften eller 49 kunna antagas vara bildbara. Sammanlägges
sistnämnda siffra med nyss berörda tal 765, uppkommer summan
814, som skulle utgöra det totalantal barn, för hvilket. de blifvande sko -

25

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

loma skulle hafva att ansvara. Denna siffra understiger den summa 862,
hvartill komitén vid sina beräkningar, som stöddes på förhållandena vid
1877 års början, kommit. Att någon minskning i antalet bildbara döfstumma
i dessa åldrar egt rum under den tid, som förflutit sedan komiténs
betänkande afgafs, är knappast antagligt, helst totalantalet döfstumma,
som af komitén angafs till 4,639, enligt 1885 års uppgifter skulle utgöra
4,954. Sannolikare är, att skiljaktigheten beror på felaktighet i de
statistiska primäruppgifterna. Det relativt lika resultat, till hvilket man
emellertid på grund af dessa uppgifter från skilda tider kommit, synes mig
innebära en viss garanti för att siffrorna på det stora hela äro tillförlitliga,
och jag föreställer mig, att, om medeltalet skolpligtige i de förenämnda
åldersgrupperna, då den nya organisationen slutligen blifvit genomförd,
antages komma att uppgå till 900, man skall hafva funnit en siffra,
som bör komma den verkliga ganska nära.

2) Undervisningen och metoderna derför.

Döfstumundervisningen bör, enligt komiténs uttalande, bland ann åt sprita, UUgå
ut derpå, att den döfstumme må, så vidt ske kan, lära sig tala det ^eddehUespråk,
som begagnas af hans fullsinnade medmenniskor, eller åtminstone medel.
tillegna sig detta språk i sådan omfattning, att han förmår läsa och skrifva
detsamma. Visst är, att språket, tänkt i dess vidsträcktaste omfattning
eller såsom medel att, varg sig genom tal, skrift eller tecken, gifva uttryck
åt egna och taga del af andras tankar, är vilkoret för utvecklingen af den
döfstummes själsanlag. Det är kring språket, taget i denna omfattning,
som hela den öfriga undervisningen sluter sig så, att den döfstummes
utbildning i öfrigt endast steg för steg kan försiggå i samband med
utdaningen af hans språkliga insigter. Språket är sålunda sjelfva det
egentliga bildning smedlet. Men det har dessutom en annan uppgift. Såsom
komitén anmärker, gäller det att genom döfstumundervisningen bryta det
isoleringstillstånd, hvari den döfstumme till följd af sitt lyte befinner sig,
och att åstadkomma en andlig förbindelse mellan honom och hans omgifning.
Härtill finnes intet annat medel än språket, språket i egenskap af
rneddelelsemedel.

Men huru olika är icke den ställning, i hvilken de döfstumma och
de fullsinnade barnen befinna sig, då fråga är om deras införande i språket?
Väsentligen genom hörseln fattar det senare barnet hvad andra tala
och lär sig sjelf att tala, och såmedelst finnes språket för detsamma, redan
innan dess undervisning börjar. För det döfstumma barnet åter är synen

Bih. till Riksd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft. é

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

det sinne, som skall förmedla uppfattningen af språket. Endast med
några torftiga åtbörder ar det i stånd att vid sin ankomst till skolan gifva
uttryck åt känslor och önskningar, och utan särskildt afpassad undervisning
är språket för detsamma otillgängligt. Mångahanda äro de egendomligheter,
som häraf uppstå, och hvartill hänsyn vid undervisningens ord-nande
måste tagas.

Jag anhåller nu att få lemna en öfversigt af de tre metoder, mellan
hvilka man vid undervisningen har att välja för att låta språket i dess
ofvanberörda dubbeluppgift såsom bildnings- och meddelelseinedel komma
de döfstumma till godo. Dessa metoder benämnas: 1) teckenmetoden,
2) skrifmetoden samt 3) talmetoden.

Teckna?- För den döfstummes öga och inbillningskraft kan icke gerna finnas
toden'' något mera tilltalande meddelelseinedel än åtbördsspråket. Sedt enbart ur
synpunkten af hvad som för den döfstumme faller sig naturligast, intager
af denna anledning den ursprungliga tecken- eller åtbördsmetoden första
rummet. Grundadt på sträfvandet att genom gester och rörelser, så att
säga i luften afbilda tingen, och att genom ansigtsuttryck och miner beteckna
tycken och känslor, har detta åtbördsspråk visserligen erhållit en
del lagar, hvilka det har att följa. Men, lätt att af den döfstumme tillegnas
och begagnas såsom meddelelseinedel, har detsamma — obestämdt och mångtydigt
som det är, i saknad af bindeord och ändelser — det felet att förleda
den döfstumme till ytlighet i tänkandet, derigenom att han, utan att
binda sina tankar vid några ord, får låta dem, oftast oklara i sig sjelfva,
framskymta genom sväfvande åtbörder.

stnfmetoden. Eu metod, som icke sällan förvexla^ med teckenmetoden, är skrifmetoden.
Denna metod skiljer sig emellertid från teckenmetoden derutinnan,
att den döfstumme genom densamma utan tillhjelp af åtbörder införes
i vårt vanliga språk. Detta sker hufvudsakligen i skriftens vanliga form.
För att utgöra en behöflig stödjepunkt för minnet äfvensom för att befordra
snabbheten såväl vid sjelfva undervisningen som vid det inbördes
umgänget, använder man vid denna metod, jemte den vanliga skriften, ettvigare
sätt för bokstäfvernas formande, än det allmänt brukliga, nemligen
det s. k. handalfabetet. Detta handalfabet är emellertid icke att förvexla
med de tecken eller åtbörder, som under teckenmetoden äro omtalade.
Genom handalfabetet kan den döfstumme med samma noggrannhet som
med tal eller vanlig skrift framställa hvarje ord han tänker. Dess olägenhet
består naturligtvis deri, att den döfstumme genom detsamma icke kan

27

. Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

meddela sig med menniskor i allmänhet; men lättläst, som det är, låter

det sig godt använda såsom inedclelelsemedel emellan den döfstum me och

hans närmaste omgifning.

Såsom ett högsta mål för döfstumundervisningen står den döfstummes
införande i språket genom talmetoden, då ju talet är det förnämsta meddelelsemedlet
menniskor emellan. Man får dock, vid sträfvandet att
lära den döfstumme att tala, icke förbise de för en hvar uppenbara svårigheter,
som härför möta. Då det vid den närmast förut omförmälda
metoden var från handens och fingrarnes rörelser, som den döfstumme
hade att uppfatta språket, då detsamma ej genom skriften framstäldes, är
det här från de hastigt försvinnande linier, den talandes läppar bilda vid
ordets utsägande, som den döfstummes öga, understödt af ett instinktmessigt
uppfattande af den talandes ansigtsuttryck, har att utleta det sagda
ordet. När derefter den döfstumme sjelf skall låta sina talorgan verka
för att frambringa talet, lemnar hans öra ej någon vägledning, om huru
det af honom sjelf uttalade ordet ljuder. Genom synen, och i vissa fall
med tillhjelp af känseln, har lärjungen först att utleta, huruledes lärarens
läppar och halsmuskler samverka för att i det ohörda ordet beteckna ett
visst föremål. Ledd af sin känsel, skall lärjungen sedermera ställa sina
egna talorgan i alldeles samma ställning för att sjelf frambringa samma
ord. Talets inhemtande, som för den fullsinnade går likasom af sig sj eif t,
är för den döfstumme en konst så stor, att man med rätta kan häpna
öfver, att den kan inläras. Trots de oerhörda svårigheter, som häremot
möta, har dock det arbete, som af erfarne döfstumlärare nedlagts i sådan
retning, i talrika fall ledt till det åsyftade målet. Ej underligt är, att dessa
lyckliga resultat framkallat och framkalla, så att säga, eu hänförelse att på
detta sätt återgifva allt flera och flora döfstumma såsom talande åt samhället.
Jag inser till fullo talets stora betydelse och delar komiténs åsigt, att talmetoden
alltid bör i första hand användas vid döfstumundervisningen, på
det att, om möjlighet finnes att utbilda den döfstumme medelst denna
metod, sådant må ske. Men mig synes det vara uppenbart, att för icke
få döfstumma talet och afläsningen innebära så många och stora svårigheter,
att för all den myckna rent mekaniska öfning, som talmetoden nödvändigt
har med sig, den andliga utveckling, hvaraf äfven mindre begåfvade
döfstumma genom användning af en för dem lättare lärometod kunde
vara mägtiga, lätt kan komma att- hämmas. Och man gör visserligen icke
den döfstumme någon tjenst, om man för att lära honom uttala och afläsa
ett eller annat enstaka ord uppoffrar hans själsutveckling i öfrigt.

Jag tillåter mig i sammanhang härmed beröra en på detta område

Tcilmeloden.

28

Kongl. Majsts Nåd. Proposition N:o 31.

omtvistad fråga. Man erkänner numera temligen allmänt, att en ej ringa
del döfstumma, särskildt de mindre begåfvade, aldrig kan erhålla någon
verklig färdighet i tal och afläsning. Men huru stor procent af de döfstumma
denna del utgör, derom hafva åsigterna varit och äro ännu ganska
skiftande. Under det att reservanten mot komiténs betänkande anser omkring
80 procent af samtliga döfstumma vara egnade att undervisas efter
talmetoden, beräknar komitén antalet döfstumma, som med framgång kan
undervisas efter denna metod, icke högre än till vid pass 60 procent, och
erfarne döfstumlärare finnas, som sätta denna procent ännu lägre. Att
denna procent skall vexla, beroende på lärarnes större eller mindre förmåga
att meddela undervisning efter talmetoden samt på mer eller mindre gynsamma
förhållanden med afseende å skolans organisation, är obestridligt.
Men en annan väsentligare faktor måste ock härvid tagas med i räkningen.
Denna faktor är storleken af de anspråk, man ställer på tal- och afläseförmågan.
Det klagas ofta nog öfver, att hvad den döfstumme talar låter
afskräckande och är för de flesta obegripligt. Likaså hör man ej sällan
sägas, att den döfstumme förstår endast den eller den personen, från hvilkens
läppar han är van att afläsa talet och som begagnar vissa för honom
kända uttryckssätt. De större eller mindre fordringar, man i detta fall
uppställer, måste mera än allt annat verka afgörande på denna omtvistade
fråga eller den så kallade procentfrågan.

Skrifningens Men hvilket af dessa tre undervisningssätt än användes, bör skrif betydehe.

ningens betydelse alltid fasthållas. Må val vara, att densamma såsom
meddelelsemedel är obeqväm. Ett är dock visst, att den allmänt förstås af
fullsinnade menniskor, och att vid döfstumundervisningen, likasom vid all
annan undervisning, sltrifningen, använd i förening med läsning, i många
fall bättre än talet verkar till tankekraftens utbildning.

Valet af öfvergår man nu till frågan, om hvilket det lämpligaste förfarandet

vid döfstumundervisningen må vara, för att denna skall kunna lända till
största gagn och välsignelse, finner man att väsentligen tvenne olika grundåskådningar
hos de sakkunnige för närvarande göra sig gällande. A ena
sidan fasthålla den exklusiva talmetodens anhängare vid talets afgjorda företräde
såsom meddelelsemedel och anse döfstumundervisningens förnämsta
uppgift vara att, så vidt någon möjlighet finnes, bibringa den döfstumme
viss talfärdighet, äfven om denna färdighet blir hufvudsakligen mekanisk
och af ytterligt inskränkt omfattning. A andra sidan framhäfves, att
undervisningens högsta mål är den döfstummes själsutveckling, och att
denna måste sättas i första rummet, talet i det andra. Enligt sistberörda
åsigt eger hvar och en af de tre omförmälda metoderna sina

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

företräden, den ena för en art af döfstumma, den andra för en annan, och
ingen anledning förefinnes att likasom fastslå undervisningen vid en af
dem. Valet mellan dem alla bör hållas öppet, och hvar och en lemnas
det tillfälle till utveckling, hvaraf den är mägtig. Finnas icke hos lärjungen
nödiga förutsättningar för hans verkliga utbildande genom talmetoden,
både i afseende å själsanlag samt tal- och afläseförmåga, bör han, enligt den
uppfattning, hvilken gör sig gällande hos dem, som omfatta sistnämnda åsigt,
undervisas efter den metod, som dernäst erbjuder de största garantierna,
för hans andliga utveckling, eller skrifmetoden, och först om hans begåfning
är så långa, att han ej kan framföras genom denna metod, bör teckenmetoden
användas. Fn af döfstumundervisningens vigtigaste uppgifter
blir då att utfinna, hvilken metod som för hvarje döfstumt barn, med
hänsyn till dess egendomliga begåfning och anlag, är mest passande. Jag
håller emellertid före, att man icke genom något lagbud bör slita tvisten
mellan dem, som kämpa för dessa skilda åsigter, utan att åt de olika skolornas
lärare och styrelser bör lemnas en ej ringa grad af frihet att i
detta fall handla efter bästa öfvertygelse. Och af den vidsträcktare erfarenhet,
som sålunda under fullt organiserade förhållanden skall inhemtas,
kommer helt visst att framgå det tillförlitligaste och bästa svaret på frågan,
hvilket tillvägagående, som är det lämpligaste för vinnande af det bästa
resultat.

Indelade, på sätt jag nedan kommer att visa, efter begåfning och anlag^»<*e™is»!»j«-på skolans olika luder, böra de döfstumma undervisas i de läroämnen, som amnenenligt
gällande folkskolestadga i folkskolan förekomma, med undantag naturligtvis
af det ämne, hvari undervisning för döfstumma ej kan ifrågakomma,
eller sång. Undervisningen bör likväl meddelas endast till ungefär samma
omfattning som i folkskolan och med den begränsning, som, med hänsyn
särskildt till mindre begåfvade döfstumma, påkallas samt med iakttagande
deraf, att bland undervisningsämnena slöjden skall intaga en alldeles särskild
och framstående plats. Komitén yttrar härom:

»Hvad särskildt angår yrkesbildning för de döfstumma, skulle det
kunna synas, som borde komitén, då den uttalat sig för döfstumskolans
likställighet med folkskolan i afseende på lärjungarnes intellektuella utbildning,
förorda en dylik likställighet jemväl i fråga om yrkesundervisning
och följaktligen anse all egentlig yrkesbildning höra vara främmande
för döfstumskolan, likasom den är det för folkskolan, der blott slöjdundervisning
kan ifrågakomma. Så till vida hyllar ock komitén en sådan åsigt,
att den anser yrkesbildningen vara för döfstumskolan endast en sekundär
uppgift, som för densamma eger sin betydelse i främsta rummet såsom ett

Undervisnings tiden.

30 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 31.

medel att utveckla och stärka den döfstummes kroppskrafter och på samma
gång bereda honom eu nyttig omvexling mellan skolans intellektuella öfningar.
Då likväl den döfstumme i allmänhet torde komma att lemna
skolan vid högre ålder, än hvad fallet merendels är med de i folkskolan
undervisade barnen, och färdighet i något yrke under alla förhållanden är
af vigt för den döfstumme, måste i döfstumskolorna någon uppmärksamhet
egnas äfven åt yrkesundervisningen; och särskilt blir sådant nödigt i de
skolor, der lärjungen åtnjuter bostad och föda på stället, och der således
uppfostran i hemmet icke kan påräknas såsom ett medel att fullständiga
den utbildning, som erhålles i skolan. En något längre drifven yrkesundervisning
i döfstumskolorna påkallas dessutom af det kända förhållandet,
att de döfstumma, äfven efter afslutad lärokurs, endast med svårighet
blifva einottagna i lära hos yrkesmän, hvarför det måste anses
önskvärdt, att åtminstone den grundläggande yrkesbildningen må kunna
meddelas de döfstumma i skolan».

Jag instämmer till alla delar i detta komiténs yttrande, dock med det
af komitén i dess förslag till stadga för döfstumundervisningen intagna
tillägg, att vederbörligen tillses, att, genom arbetet med lärjungens utbildning
i handaslöjd och handtverk, den intellektuella undervisningen ej lider
intrång eller barnens krafter öfver måttan tagas i anspråk.

I afseende å undervisningstidens utsträckning har jag redan, i sammanhang
med frågan om skolpligtigheten, yttrat mig och dervid föreslagit,
att denna tid måtte bestämmas till åtta år.

Beträffande den årliga lärotiden har komitén föreslagit densamma till
40 veckor. Af åtskilliga döfstumlärare har ifrågasatts, huruvida icke denna
tid skulle kunna inskränkas till 38 veckor. För de döfstumma vida mer
än för de fullsinnade är fara för handen att de under ferierna glömma,
hvad som under lärotiden inhemtats, något som för den döfstumme är sä
mycket allvarsammare, som det han glömmer, är icke blott ett och annat
i de olika läroämnena utan sjelfva språket, som kräfver en ständig öfning
för att icke hos honom gå förloradt. Man bör derför gå till väga med
mycken varsamhet, då fråga är om feriernas utsträckning. Då emellertid
särskilda omständigheter möjligen kunna föranleda dertill, att sådan utsträckning
i ett eller annat fall kan blifva önskvärd, anser jag det böra
öfverlemnas åt skolstyrelserna att bestämma, huruvida någon begränsning
i den årliga undervisningstiden af 40 veckor må ega rum, dock att denna
tid aldrig må få understiga 38 veckor.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31. 31

3) Döfstumskolorna.

Nuvarande för döfstumma i den egentliga skolåldern afsedda undervis- Nuvarande
ningsanstalter är o, förutom allmänna institutet för döfstumma å Manilla,

Tysta skolan i Stockholm, Upsala läns döfstumskola i Upsala, Gefleborgs ning.
läns förenings döfstumanstalt i Bollnäs, döfstumanstalten i Linköping,
döfstuminstitutet i Hjorted, döfstuminstitutet i Karlskrona, Skånes anstalt
för döfstumma i Lund, Elfsborgs läns döfstumskola i Venersborg, Örebro
läns döfstumskola i Örebro, Kopparbergs läns döfstumanstalt i Falun, Tysta
skolan i Rephult, Göteborgs landstings döfstumanstalt å Nya varfvet, Verrnländska
institutet för döfstumma å Gumpetan samt Vesternorrlands läns
döfstumskola i Hernösand. De allra flesta af dessa anstalter, som äro upprättade
dels af landsting, dels af föreningar, dels ock af enskilda, torde
utan synnerliga svårigheter på ett eller annat sätt kunna inpassas i den
nya organisationen.

Fn alldeles särskild ställning bland landets nuvarande döfstumskolor
intager institutet å Manilla. Ända intill slutet af 1850-talet var detta den
enda döfstumanstalten i riket. Vida mera omfattande än någon af de
öfriga både i afseende å lokaler, lärarekrafter och lärjungeantal, förfogar
detsamma öfver donationsmedel, uppgående enligt 1887 års bokslut till ett
sammanlagdt belopp af 442,219 kronor 4 öre. Af dessa medel är en del
donerad för vissa bestämda ändamål, en annan utan närmare angifvande
af ändamålet; ett belopp, uppgående i rundt tal till icke mindre än 223,000
kronor, är lemnadt med fri dispositionsrätt till så väl kapital som ränta.

För institutet är särskildt reglemente faststäldt af Kongl. Maj:t, ocli vården
af detsamma och förvaltningen af dess angelägenheter besörjas af en utaf
Kongl. Maj:t tillförordnad direktion.

Enligt komiténs förslag skulle Manilla för framtiden erhålla en särskild
undantagsställning. Väl skulle detta, under namn af Kongl. döfstuminstitutet,
liksom öfriga af komitén föreslagna döfstumskolor, uppsamla
elever från ett visst bestämdt distrikt och alltså upphöra att vara en institution
för hela riket. Men förhållandet mellan Manilla-institutet och dess
distrikt skulle blifva ett väsentligen annat än det, beträffande de öfriga
döfstumskolorna ifrågasatta, enär institutet skulle blifva en statsanstalt, med
hvars förvaltning distriktet icke skulle hafva något att skaffa, och i hvilken
distriktets elever mot viss årlig afgift skulle undervisas. Stat för institutet
skulle fastställas af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen, och direktionen skulle
fortfarande förordnas af Eders Kongl. Maj:t. Men icke blott i ekonomiskt och
admininistrativt utan äfven i pedagogiskt hänseende var Manilla afsedt att
skilja sig från öfriga döfstumskolor, i det att detsamma, med hvilket skulle

32

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

förenas ett seminarium för lärarebildningen, skulle blifva en normalskola
för döfstumundervisningen. Vid framställandet af ofvanberörda förslag
utgår komitén från den förutsättningen, att Manilla-institutet varit och
fortfarande vore en statsinstitution. Då jag för min del icke kan gilla
denna af komitén, likasom af andra, omfattade åsigt, anhåller jag att till
stöd för min uppfattning få anföra följande.

Såsom allmänt är kändt, har man att söka detta instituts uppkomst i
en under första decenniet af innevarande århundrade af protokollssekreteraren
Pär Aron Borg i dennes hem öppnad enskild undervisningsanstalt
för döfstumma och blinda.

Under åren 1819—1840 var institutet inhyst i förhyrda lägenheter å
Manhem och Manilla holme. Sistnämnda år inköptes dessa byggnader för
institutets egna medel. Dessa byggnader omändrades och förbättrades
flera gånger på institutets bekostnad, utan att staten dertill medverkade.
Till institutets nuvarande lokaler, som kostat 34^,438 kronor 22 öre, har
deremot staten bidragit med 157,500 kronor. Återstoden af byggnadskostnaden
har bestridts af institutets egna medel. Genom gåfvobref af
den 19^ januari 1846 upplät Konung Oscar I under vissa vilkor lägenheten
Öfre Manilla till institutet. Enligt resolution af den 30 november
1883 har Eders Kong!. Maj:t sjelf behagat för sin regeringstid öfverlåta
besittningsrätten till den grund, hvarpå institutet nu befinner sig, eller till
lägenheten Manhem, Manilla holme, förut Tolförsholmen kallad, äfvensom
öfre Manilla, att ensamt utan någon afgift af allmänna institutet för döfstumma
innehafvas, med full eganderätt dessutom till alla å Öfre Manilla
i gåfvobrefvet den 19 januari 1846 omnämnda hus och åbyggnader mot
vissa vilkor.

Af Riksdagen hafva gång efter annan, särskildt under århundradets
förra hälft, anvisats anslag till allmänna institutet å Manilla, för att detsamma
från rikets olika delar måtte ’ mottaga döfstumma och blinda barn
till undervisning och uppfostran. Enligt 14 § af ännu gällande reglemente
för institutet af den 19 juni 1846 åligger det institutet att för de anslag
af statsmedel, som institutet åtnjuter, meddela kostnadsfri vård m. m. åt ett
visst antal gratister från hvarje af rikets stift och från hufvudstaden.

Intet af allt detta berättigar till antagandet, att institutet, för hvithet
stat ej är af Kongl. Maj:t faststäld, är något annat än en under kongl.
personers beskydd, genom frikostiga donationer af enskilda, utvecklad välgörenhetsinrättning,
till hvilken staten lemnat och lemnar rikliga bidrag.
Ätt under sådana förhållanden föreslå en undantagsställning för Manilla
gent emot öfriga döfstumskolor anser jag ej vara lämpligt. Likstäldt med
dessa, med afseende å sin verksamhet såsom döfstumanstalt, synes det -

33

Kongt. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 3i.

samma jemväl böra till sitt distrikt intaga en ställning väsentligen lika
med den, som öfriga döfstumskolor intaga till sina distrikt. Då de förändringar
i institutets nuvarande ekonomiska och administrativa förhållanden,
som, ifall här framlagda förslag till döfstumundervisningens organisation
godkännes, skulle uppkomma, omedelbart sammanhänga med och
bero på dess förvandling från en för hela riket gemensam institution till
skola för ett eget distrikt, skall jag under nästa punkt, hvilken angår
skoldistrikten, vidare behandla denna fråga.

Jag torde härefter få öfvergå till en redogörelse för de blifvande döf- i>e nya *>/-stuinskolornas yttre anordning och skall dervid först tillse, huru densamma stum*kolornamåste
gestalta sig, för den händelse alla de tre olika undervisningsmetoderna,
eller tal-, skrif- och teckenmetoderna, i samma distrikt komma att
tillämpas. Till en början är då tydligt, att för bestämmandet af den
metod, efter hvilken barnen böra undervisas, en särskild intagnings- eller
profklass måste anordnas. Man anser numera temligen allmänt lärokursen
i denna intagningsklass böra vara ettårig, och någon anledning att frångå
denna åsigt synes mig icke hvad angår den blandade skolan vara för
handen. Då i den nyssberörda skolan ett af de förnämsta vilkoren för
att undervisningens ändamål skall uppnås, är att rätta valet träffas med
afseende å den metod, som för hvarje döfstumt barn, med hänsyn till dess
egendomliga begåfning och anlag, är mest passande, framgår deraf, att för
denna skolas utveckling synnerlig vigt ligger uppå, att nämnda intagningsklass
väl och ändamålsenligt ordnas. Den säregna uppgift, som tillkommer
dervarande lärare att i första rummet undersöka och utleta anlagen, och
nödvändigheten för lärarne att på detta stadium sysselsätta sig med allenast
ett och ett barn i sänder, allt detta ger åt denna profklass en alldeles
särskild karakter och gör den till en anstalt med ett mål i och för sig.

Under denna proftid böra ansträngningarna framför allt rigtas på att, så
vidt möjligt, hos barnet framlocka förmågan att fatta och förstå enkla
språkljud och ord samt att sjelft återgifva sådana. Efter proftidens slut
hänvisas de, hos hvilka en sådan förmåga förefinnes, till fortsatt undei’-visning efter talmetoden. Åt dem, med hvilka detta ej varit förhållandet,
anvisas plats till undervisning efter skrifmetoden. I sista rummet, och
allenast då nöjaktig utbildning ej synes kunna åstadkommas med någon
af dessa metoder, bör hänvisning till undervisning efter teckenmetoden
ega ruin. De barn, som äro idiotiska, afskiljas helt och hållet från undervisning
i döfstumskola. Denna vid proftidens slut anstälda sofring af de
bild bara döfstumma till undervisning efter olika metoder får dock icke
betraktas såsom en gång för alla afgörande, så att eleverna under hela

Bih. till Riksd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft. 5

34

tCongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

skoltiden måste likasom fastläsas vid den metod, som då befunnits vara för
deras utbildning tjenligast. Tvärtom bör man hafva såsom ett ständigt
ögonmärke för sig att tillse, om den använda metoden allt fortfarande är för
eleven den bäst passande eller ej, så att han i motsatt fall må förflyttas
till undervisning efter annan metod; och böra skolornas föreståndare ständigt
hafva sin uppmärksamhet rigtad på detta förhållande.

Trots dessa stundom förekommande öfverflyttningar af elever från
undervisning efter en metod till undervisning efter en annan, så måste
dock, för tillämpningen af hvarje särskild metod, bildas en särskild undervisningslinie.
De sålunda i följd af skolans inre organisation uppkommande
skilda linierna, som godt kunna förläggas till olika platser, måste
derefter, på samma sätt som i vanliga skolor eger rum, allt efter barnens
framsteg indelas i skilda klasser — med undantag för teckenlinien, der
lärjungarnes ringa begåfning delvis omöjliggör en noggrann kurs- och
klassindelning.

o

Men nödvändigheten af anordnandet af särskild intagningsklass och
skolans indelning på skilda linier är icke något för den blandade skolan
egendomligt. En dylik anordning erfordras lika oviikorligt för skolor
afsedda för tillämpning af endast talmetoden, såvida undervisningen der
skall kunna med framgång bedrifvas; dervid dock, med hänsyn till de
mera obestämda gränserna mellan de olika tallinierna, intet hinder bör
läggas mot intagningsklassens fortgående under två år, om sådant anses
önskvärdt och af skolans organisation betingas. Sedan det fåtal barn, som
i följd af fel i tal- eller synorganen icke kunna undervisas efter talmetoden,
afskilts, måste äfven bär de återstående allt efter begåfning, tal- och
språkförmåga in. m. eller efter förmågan att följas åt i undervisningen
fördelas å särskilda linier, med iakttagande likasom i den blandade skolan,
att flyttningar mellan linierna företagas, när sådana visa sig nödvändiga;
också här måste naturligtvis de särskilda linierna uppdelas i klasser.

Skolans i så väl ena som andra fallet delande i många små
afdelningar är nödvändigt af den anledningen, att för undervisningens
framgång fordras en likformighet i den samtidigt undervisade barngruppens
begåfning och kunskaper, som är af helt annan beskaffenhet än i
andra skolor. Den omständigheten, att hörseln ej förmedlar samverkan
mellan lärare och lärjunge, gör, att desse oafbrutet, under det undervisningen
pågår, måste stå likasom öga mot öga med hvarandra. Men om
af pedagogiska skäl en sådan långt drifven likformighet inom den barngrupp,
som samtidigt undervisas, är nödvändig, och denna grupp ändock
enligt sakkunniges åsigt ej bör vara större, än att densamma uppgår till
omkring ett tiotal barn, så måste af ekonomiska skäl det vara lika

35

Kongl. Moj:U Nåd. Proposition N:o 31.

angeläget, att denna grupp kommer att omfatta detta eller åtminstone i
det allra närmaste, detta antal, på det att icke lärarekrafter onödigt må förslösas.
Ur ekonomisk synpunkt och med afseende fästadt å befintliga förhållanden,
är det derför nödvändigt, att inom vissa distrikt intagning i
skolan endast hvart annat år eger rum, hvarigenom, utan att skoldistrikten
behöfva erhålla en så synnerligen stor omfattning, tillräckligt stora klassgrupper
kunna bildas. Väl medför sådant af pedagogiska skäl åtskilliga
olägenheter, framför allt för de lärjungar, som blifva qvarsittare. Men svårigheterna
att erhålla en lämplig distriktsindelning i vårt vidsträckta land synas
mig, på sätt som framgår af det förslag till distriktsindelning, jag under
följande punkt tillåter mig göra, icke kunna öfvervinnas, med mindre
utvägen att anordna döfstumskolor med intagning hvart annat år anlitas.

Här må icke med tystnad förbigås den omtvistade frågan om det
ovilkorliga särskiljande till på annan ort belägen undervisningsanstalt af
dem, som undervisas efter talmetoden, från dem, som undervisas efter
annan metod. Komitén uttalade sig principielt för en dylik skilsmessa.
Anledningen härtill är, att, enligt komiténs åsigt, de döfstummas böjelse
att använda tecken skulle förleda de efter talmetoden undervisade
att — trots alla lärarens ansträngningar att förhindra sådant — då de
under lofstunderna sågo sina kamrater begagna teckenspråket, använda
detta för dem tilltalande > och lättvindiga medelelsemedel, och att derigenom
deras egen utveckling i talet skulle väsentligen hämmas. Då emellertid
det icke kunde anses vara tillräckligt ådagalagdt, i hvad omfattning talundervisningen
kunde tillämpas och följaktligen ej heller, till hvilken omfattning
skilda skolor, ordnade för de olika metoderna, kunde blifva erforderliga,
ansåg sig komitén icke kunna föreslå något omedelbart steg i denna rigtning.
Komitén måste erkänna, att det icke skulle vara med klok hushållning
förenligt, om, i samma stund den föreslagna nya organisationen
trädde i tillämpning, skilda skolor inrättades, af hvilka måhända inom
kort den ena skulle finnas allt för stort tilltagen, den andra åter för
inskränkt. På grund häraf uttalade komitén, att »en tids ytterligare
erfarenhet vore nödig, innan ovilkorlig skyldighet ålades vederbörande
skoldistrikt att anordna dylika särskilda skolor, och att under tiden endast
borde fordras, att undervisningen efter de olika metoderna meddelades i
skilda lokalen. Det torde vara allmänt bekant, hvilket ogillande af
fackmän å detta område uttalades mot komiténs nyssberörda förslag till
uppskof. Reservanten mot komiténs betänkande yrkade, att distrikten
måtte, så fort ske kunde, befrias från skyldigheten att draga försorg om
de tecknande barnen, och att dessa barn genom statens försorg måtte
erhålla undervisning å institutet å Manilla jemte ett annat dylikt, som

36

Kong!. Majds Nåd. Proposition N:o 31.

borde anordnas på derför lämplig plats. Ännu omfattas denna reservantens
åsigt af en och annan döfstum lärare.

Under de tio år, som förflutit, sedan komiténs betänkande afgafs, har
åtskillig erfarenhet inhemtats rörande döfstummas undervisning, dels
uteslutande efter talmetoden i derför särskildt afsedda skolor, och dels
efter de skilda metoderna i en och samma skola. Dervid hafva, så vidt
jag känner, hvarken i förra fallet ernåtts några afgjordt fördelaktigare
resultat, eller i senare fallet talundervisningen blifvit afsevärdt lidande.
I utlandet likasom hos oss har man iakttagit, att de talande döfstummas
oförmåga att med örat uppfatta så väl sina kamraters som sitt eget tal inedfört
fel och olater vid deras tal, hvarför man påpekat nödvändigheten att
utöfva någon särskild kontroll, då de döfstumma tala med hvarandra. Jag
känner ock, att i vårt land åtskilliga af dem, som ifrigast stridt för en ovilkorlig
skilsmessa, betydligt jemkat sina åsigter. Trots allt detta måste
dock erkännas, att tillräcklig utredning ännu saknas för att afgöra, huruvida
icke skilda skolor erfordras, om undervisningen efter talmetoden i
fullt mått skall komma till heder. Särskildt skulle ett sådant afskiljande
från tallinien böra gälla de efter teckenmetoden undervisade.
Det förefaller mig vara af stor vigt, att denna fråga åtminstone tills
vidare hålles öppen, och att skoldistrikten lemnas full frihet att hvar
för sig äfven i detta hänseende besluta. Meddelas undervisning efter de
olika metoderna under samma tak, bör dock fordras, att vederbörliga
åtgärder vidtagas, på det att talundervisningen icke må »blifva lidande på
en sådan anordning.

Fr&gan om de En följd af sistberörda frågas ännu outredda skick är ock, att jag åtminmdervis^de
s^one för det närvarande måste motsätta mig de från vissa håll framstälda
på statens anspråken på, att staten ensam skulle åtaga sig ansvaret för de tecknande
bekostnad. barnens undervisning. Jag gör det så mycket mera, som det ofvan, i
sammanhang med redogörelsen för de olika undervisningsmetoderna omtalade,
ytterst obestämda procentförhållandet mellan de talande och de
tecknande gör det alldeles omöjligt att beräkna vidden af de uppoffringar,
som från det allmännas sida för sådant fall skulle erfordras. Dermed
vill jag ingalunda förneka, att ju icke i en framtid, om vunnen erfarenhet
tydligen visar, att sådant kan vara af gagn för undervisningen i dess
helhet, staten torde böra åtaga sig att på särskildt sätt medverka för de
tecknandes undervisning. Jag föreställer mig, att i så fall anstalterna för
öfveråriga döfstumma skulle — i den mån dessa anstalter fylt sin nuvarande
uppgift — kunna härtill användas.

37

Kanal. Maj:1$ Nåd. Proposition N:o 31.

En väsentlig skilnad i afseende på skolans anordning uppstår om den imernat eller
ordnas såsom internat eller externat. Hvar och eu af dessa skolformer exte,nakan,
såsom komitén anmärkt, i vissa fall hafva sina särskilda fördelar, och
intet skäl förefinnes att icke åt distrikten lemna full valfrihet mellan dem,
eller att ordna skolor såsom inter-externat i förening.

4) Skoldistrikten.

Rörande sättet för åstadkommande af en ordnad undervisning för döf- Dsfiiummstumina,
uttalar komitén såsom eu allmän grundsats, att omsorgen härför ^r"0Zmunai
i första hand borde blifva en kommunal angelägenhet, för hvars tillgodo- angelägenhet.
seende kommunen skulle understödjas af staten. De döfstummas relativt
obetydliga antal äfvensom denna undervisnings särskilda beskaffenhet, som
vid dess ordnande påkallar rikligare tillgångar än de, öfver hvilka församlingen
förfogar, måste emellertid, såsom komitén framhåller, hafva till
följd, att den förpligtelse, som åligger församlingen gent emot de fullsinnade
barnen, bör öfverföras på den större kommun, hvilken i vårt land
representeras af landstingsområde och stad, som ej tillhör dylikt område.
Härigenom skulle man, såsom komitén yttrar, i sjelfva verket ställa sig
på samma grund, som blifvit följd vid folkundervisningens ordnande,
endast med den skilnad att den större kommunen, landstingsområdet eller
staden, trädde i stället för den mindre, församlingen, och man skulle derjemte
komma att stödja sig på delvis bestående förhållanden, i det att allaredan
åtskilliga landsting för sina områden tagit de döfstummas uppfostran
om hand. I sin senaste skrifvelse i ämnet framhåller Riksdagen, hurusom
de nuvarande döfstumanstalterna i allmänhet behöfva omorganiseras och
inpassas i en bestämd plan för det hela, så vida undervisningen i dem
skall kunna så höjas, att hon blir i full mening välsignelsebringande. Då
Riksdagen, som åberopar komiténs betänkande och hurusom detsamma i
dess hufvudgrunder gillats af flertalet landsting, icke lernnar någon som
helst antydan om, att Riksdagen önskai'', att döfstumskolväsendet skulle
fotas på annan ekonomisk grundval, än komitén ifrågasatt, torde det få
antagas såsom gifvet, att Riksdagen jemväl för sin del anser döfstumskolornas
ordnande och uppehållande i första hand böra vara en kommunal-,
icke en statsangelägenhet. Vid sådant förhållande torde det förslag,
som här på grund af Riksdagens upprepade anhållan framlägges, böra
hvila på sådan förutsättning.

38

Man i Hus
ställning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Från den omförmälda allmänna grundsatsen, att döfstumundervisningen
bör vara eu kommunal angelägenhet, gör komitén likväl ett
undantag. Detta afser allmänna institutet för döfstumma å Manilla. I

föregående punkt är omnämndt, att komitén ansett institutet vara en

statsanstalt och hemstält, att detsamma framgent måtte betraktas såsom
en sådan. Jag har förut i korthet redogjort för Manilla-institutets uppkomst
och utveckling samt angifvit skälen, hvarför jag ej delar koiniténs
åsigt utan anser institutet böra förändras till en distriktsskola, likstäld

med öfriga blifvande dylika skolor i riket, Jag anhåller nu att få öfvergå

till hvad som kan vara att iakttaga, på det att icke genom institutets förvandling
till distriktsskola större rubbningar, än som nödvändigtvis påkallas,
må ske i förhållandena vid institutet, sådana de under årens lopp
utbildat sig, och till de förbindelser, som Manilla-distriktet skäligen bör
ikläda sig för erhållande af förmånen att få begagna institutets lokaler
och inventarier.

I första rummet torde härvid vara att tillse, att vederbörande gifvares
afsigter med gjorda donationer, trots inträdande förändrade förhållanden,
så vidt möjligt är uppfyllas. Att låta samtliga dessa donationer fortfarande
vara fastade vid Manilla, sedan detsamma upphört att vara eu
för hela riket gemensam anstalt, låter sig icke göra. Derigenom skulle
de bestämmelser, som afsett döfstumma från rikets olika delar, komma
att gälla för döfstumma från ett enstaka distrikt, och förmåner, sådana
som att få döfstumma kostnadsfritt underhållna och som hittills tillgodokommit
föräldrar, målsmän och indirekt jemväl kommuner öfver hela riket,
skulle begränsas allenast till Manilla-distriktet, Det torde vara uppenbart,
att något sådant icke kunnat ingå i gifvarnes afsigt.

Lika med justitiekanslern, hvilkens yttrande i denna del af frågan
infordrats, anser jag det böra antagas, att de personer, som anslagit donationer
till institutet, ledts af önskan att utöfva ett kärleksverk mot döfstumma
i allmänhet utan att göra skilnad på orten, der de vanlottade
både sitt hemvist, eller vid belägenheten af den anstalt, hvarest undervisningen
meddelades. Uppenbarligen blir genom omständigheternas magt
en förändring i det hittills varande användandet och dispositionen af fonderna
nödvändig. Såsom en allmän grundsats uttalar justitiekanslern härvid,
att hänsyn bör tagas till hvad som närmast öfverensstämmer med
gifvarnes önskningar under de förändrade förhållanden, som komma att
inträda, och till hvad af praktiska skäl bör väljas för att tillgodose de
ändamål, Indika man antager att gifvarne skulle velat företrädesvis främja.
I afseende å de donationer, om hvilkas användande på visst, särskild! an -

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

gifvet sätt föreskrifter meddelats, är tydligt, att dessa fortfarande böra
användas uteslutande för de af gifvarne bestämda särskilda ändamål. Beträffande
åter de donationer, Indika, på sätt i den föregående punkten angående
»döfstumskolorna» omnämnts, lemnats till fri disposition, yttrar
justitiekansler!!, bland annat, att, i donationshandlingarnas innehåll icke
bestämdt hinder förefinnes mot förfogande öfver desamma till utgifter af
hvarje slag för befordrande af döfstumundervisningen. Gifvarnes önskningar
synas dock justitiekansler!! bäst uppfyllas, derest donationerna hufvudsakligen
användas: antingen så att de komma de döfstumma mera
omedelbart till godo i form af bidrag till underhållet under vistelsen vid
läroanstalterna och understöd vid afgången derifrån för befrämjande af
deras framtida utkomst, eller ock till anordnande för de döfstumma af eu
högre undervisningsanstalt eller fortsättningsskola, der deras kunskaper och
praktiska färdigheter kunde utvecklas vidare, än som kunnat ske i de af
det allmänna underhållna skolorna. I afseende å fondernas framtida förvaltning
anser justitiekanslern densamma, i händelse institutet upphör och
Manilla förvandlas till distriktsskola, ej lämpligen böra uppdragas åt denna
distriktsskolas styrelse, hvars medlemmar väsentligen skulle utses af kommunala
myndigheter. Sättet för användandet af de donerade medlen synes
justitiekanslern dessutom ej kunna fastställas att gälla orubbligt för framtiden,
utan alltjemt böra lämpas och afpassas efter vexlande förhållanden.
Med hufvudsakligt afseende härå och till undvikande, så vidt ske kan, af
rubbning i de förhållanden som bestått, då donationerna gifvits, föreslår
justitiekanslern, att donationernas förvaltning, jemte det den skildes från
styrelsen öfver skolan å Manilla, efter dennas förändring, måtte ombesörjas
såsom hittills af särskilda, för döfstum!!ndervisningens utveckling nitälskande
och eljest lämpliga personer, hvilka af Eders Kongl. Maj:t utsåges.

Med anledning af justitiekansler^ ofvanberörda förslag har direktionen
öfver allmänna institutet ä Manilla, som lemnats tillfälle att sig yttra, i
nyligen inkommet utlåtande sökt framhålla önskvärdheten af fondernas
fortfarande bibehållande för Manilla. Härvid har direktionen särskildt
fäst uppmärksamhet vid det af justitiekanslern framstälda förslaget om
anordnandet vid Manilla af en för hela riket afsedd högre undervisningsanstalt,
till hvilkens underhåll de nuvarande donationernas afkastning, i
den mån den ej genom faststälda föreskrifter vore till andra ändamål
anvisad, skulle kunna användas. Under erinran att för bedömande af
lämpligheten och utförbarheten af ett dylikt förslag erfordrades en utredning,
som nu helt och hållet saknades och icke heller för närvarande i
anseende till den skyndsamhet, som ärendets behandling kraft, kunde
åstadkommas, förklarar sig emellertid direktionen icke kunna biträda ifrå -

40

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 31.

bevarande förslag. Deremot framställer direktionen ett annat förslag,
hvarigenom, enligt dess åsigt, frågan skulle på ett fullt ändamålsenligt sätt
kunna lösas. Med anledning af de elevafgifter, som enligt organisationsförslaget
skulle åläggas föräldrar eller målsmän, framhåller direktionen att
för många af dessa, som, utan att kunna påräkna understöd från fattigvården,
likväl befinna sig i knappa lefnadsomständigheter, dylika afgifter
utan tvifvel skulle komma att medföra känbara uppoffringar, och att alltså
beredande, så vidt ske kan, af lindring i eller befrielse från dessa afgifter
syntes utgöra ett värdigt mål för välgörenhet. På grund häraf tillstyrker
direktionen, att samtliga till nämnda institut donerade fonders ej till särskilda
ändamål disponerade afkastning må företrädesvis användas till beredande
af tillgång af friplatser för döfstumma barn till mindre bemedlade
föräldrar utan afseende å den ort inom riket, der de hafva sitt hemvist,
hvarjemte direktionen hemställer, att de sålunda antagna frielevernas undervisning
måtte ega rum vid döfstumanstalten å Manilla.

Mot direktionens förslag tillåter jag mig först erinra, att de elevafgifter,
hvarom fråga är och hvilka landstingen skulle ega att bestämma,
måste blifva relativt små. De få ej uppgå till mera än en del af kostnaden
för elevens kosthåll vid anstalten. I följd häraf kunna aldrig donationernas
afkastning i den utsträckning, som direktionen synes hafva tänkt sig,
komma att för detta ändamål anlitas. Jag kan vidare icke inse, att, genom
det af direktionen föreslagna användandet af fonderna, den blifvande
distriktsskolan å Manilla, såsom direktionen föreställer sig, skulle komma
att bibehålla sin nuvarande karakter af ett allmänt döfstuminstitut för
hela riket. För öfrigt synes mig den förutsättningen, att gifvarne önskat
att genom understödjande af föräldrarne i fråga förskaffa deras döfstumma
barn undervisning, ingalunda berättiga till det antagandet, att dessa barn
ovilkorligen skola undervisas ä Manilla. Tvärt om förefaller det mig ligga
i sakens natur, att en dylik önskan hos gifvarne måste afse barnets uppfostran
och undervisning i den för detsamma lämpligaste döfstumanstalten,
hvilken i de flesta fall, om den nya organisationen genomföres, torde vara
den närmast dess hem belägna. Med en sådan förändring anser jag direktionens
förslag om understödjande af dessa mindre bemedlade föräldrar
vara så behjertansvärdt, att jag icke kan underlåta att uttala mina värma
förhoppningar att ett sådant användande af fonderna framdeles må visa
sig möjligt.

Gerna skulle jag för min del ock se, om fonderna kunde användas
till lindring i kostnaderna för barnens resor till och från skolorna,
då dessa kostnader blefve allt för känbara. Detta måste ej sällan
blifva fallet i vårt vidsträckta, delvis glest befolkade land. Låt vaxa. att,

41

Korgl. MajUs Nåd. Proposition N:o 31.

der hemmet ej förmår, skyldigheten för vare sig den mindre eller större
kommunen att bispringa i dylikt fall är oomtvistelig, då undervisningen nu
skulle blifva obligatorisk, och det gäller att draga försorg om att barnet vid
lärokursens början skall komma till skolan; svårligen kan denna skyldighet
utsträckas till ett ovilkorlig! åliggande för kommunerna att hvarje är
vid vårterminens slut och höstterminens början bereda barnen tillfälle till
resor mellan skola och hem. Använda för att på så sätt närma hem och
skola och att förmedla sambandet dem emellan, skulle fonderna omedelbart
tjena till stor välsignelse för en mängd af dessa olyckliga barn, på samma
gång som de medelbart skulle blifva till gagn för skolorna och undervisningen.
Ty huru annorlunda måste det i allmänhet ej verka både
kroppsligt och andligt på barnet, om det nödgas qvarstanna vid anstalten
mer eller mindre sysslolöst under den del af året, då undervisningen der
ej pagar och en stor del af dess något lyckligare lottade kamrater lemnat
densamma, eller om det under denna tid får vistas i sitt hem? Visserligen
skall den sinnets uppfriskning, som i sistberörda fall i regeln vinnes, vid
barnets återkomst till anstalten genom dess större lifaktighet och mottaglighet
för undervisning verka godt på sjelfva undervisningen. Och
skall icke undervisningen, från annan sida sedt, lida men, om lärarne, uttröttade
efter läsårets ansträngningar, icke under sommarferierna kunna få
hvila ut, utan nödgas äfven då fortsätta med det noggranna och besvärliga
öfvervakande af barnen, som icke kan underlåtas, om en större del af dem
vistas vid anstalten?

Jag bär lemnat denna redogörelse för hvad i denna del af ärendet
förekommit för att visa, att hinder icke böra möta att äfven under de
ifrågasatta förändrade förhållandena använda Manillas fonder till döfstumundervisningens
befrämjande utan att gifvarnes afsigter med donationerna
trädas för nära, och dervid tillika antydt ett par ändamål, hvartill det
synes mig ^synnerligen önskligt att dessa fonder användas. Något bestämdt
förslag från min sida rörande donationernas framtida användande torde
emellertid så mycket mindre för det närvarande påkallas, som i följd af
de öfver gång sbestämmelser med afseende å Manilla och dess förhållande till
sitt distrikt, jag här nedan föreslår, dessa fonder fortfarande ända till
höstterminen år 1894 i det väsentliga kunna användas för nuvarande
ändamål, och, der tvekan i detta hänseende förefinnes, intet hindrar, att
för tillfället disponibla räntemedel för någon tid reserveras.

Vidare torde böra tillses, att, vid Manilla-institutets öfverlåtande till
ett särskilt distrikt, de vilkor, hvarunder öfverlåtelsen sker, å ena sidan
blifva sådana, att Manilla-distriktet icke oskäligen gynnas framför de öfriga
distrikten i riket samt å andra sidan ställas så billiga, att de icke verka

Bih. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 19 Haft. 6

42

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

afskräckande för ett så beskaffadt öfvertagande. Till en början bör det
naturligtvis tillkomma distriktet — hvilket skulle tillerkännas dispositionsrätt
öfver institutets lokaler, med undantag af hvad som erfordras för det af
mig under punkten 6 här nedan föreslagna lärareseminariet — att underhålla
institutets lokaler och inventarier. Låt vara, att underhållskostnaderna
vid Manilla, dels i följd af dervarande byggnaders dyrbara beskaffenhet,
dels i följd af institutets framstående läge, som bland annat
nödvändiggör, att kring byggnaderna befintliga planteringar och trädgårdsanläggningar
hållas i vårdadt skick, komma att ställa sig icke oväsentligen
dyrare än vid öfriga undervisningsanstalter för döfstumma. Dessa kostnader
hafva i medeltal under de senaste tio åren uppgått till omkring 4,500
kronor årligen. Förmånen att erhålla institutet upplåtet till undervisningsanstalt
är dock vida större än att den kan anses godtgjord med detta belopp.
Utöfver underhållsskyldigheten synes mig distriktet i första rummet böra
ansvara för, att de löneförmåner, som på grund af vederbörliga beslut äro
tillförsäkrade institutets lärare, tjensteman och betjente, utgå med enahanda
belopp som för närvarande. Eu sådan fordran är så mycket mera billig,
som bland lärarepersonalen finnas framstående krafter på döfstumundervisningens
område och aflöningarna i allmänhet, i förhållande till de anspråk,
som ställas på institutets personal, ej kunna betraktas såsom för
drygt tillmätta. Men till detta vilkor synes mig dessutom böra fogas
ett annat. Utan tvifvel skulle den nuvarande personalen, om institutets
ställning förblifvit oförändrad, likasom hittills varit fallet vid på
grund af ålderdom inträdd otjenstbarhet kommit i åtnjutande af pensioner,
proportionerligt till dess aflöningar. Det är visserligen att antaga,
att de pensioner för döfstumskolornas lärare, hvarom framställning
framdeles är afsedd att göras, i allmänhet skola stå i vederbörligt
förhållande till aflöningarna. Undantag i afseende ä åtskilliga af Manillas
lärare komma dock med visshet att ega rum. På det att icke dessa
lärare genom den nu ifrågasatta förändringen måtte komma i sämre
ställning, än de annars skulle intagit, synes mig böra fordras, att distriktet
jemväl förbinder sig att vid institutets öfvertagande ansvara för utgörande
af skilnaden mellan den pension, som på grund af framdeles blifvande
bestämmelser vid uppnådd pensionsålder kan komma att utgå och 80
procent af den utaf läraren vid afgången innehafvande kontanta aflöning.
I dessa vilkor torde dock Eders Kong! Maj:t möjligen böra göra de förändringar,
som af omständigheterna kunna finnas påkallade, för den händelse
anspråk i sådant hänseende framställas från de kommunalrepresentationer,
som komma att erbjudas att förena sig om det blifvande Manilladistriktet.

43

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 31.

I det föregående är angifvet, hurusom af ekonomiska skäl stor magt Skoldistriktens
ligger uppå, att hvar och en af döfstumskolans särskilda afdelningar kommer omf,Mmnoatt
omfatta en tillräckligt stor grupp af barn. Den vigt! gaste uppgiften,
vid indelningen af riket i. distrikt för döfstumundervisningen, är att
tillgodose det intresse, som härutinnan förefinnes. En erfaren döfstumlärare,
som på begäran uppgjort ett förslag till distriktsindelning, under
förutsättning att icke något afskiljande af de minst begåfvade till särskild
anstalt skulle ega rum, har ansett, att, så vida i läroanstalterna årlig intagning
skulle ega rum, riket borde indelas i distrikt så stora, att dessa
anstalter komine att omfatta i ett distrikt 190, i ett 169, i ett 167 och
i ett 196 barn. Två andra sakkunniga personer, hvilka uppgjort förslag i
enahanda syfte, dock under förutsättning, att de minst begåfvade barnen
skulle afskilja^ till särskild teckenskola, hafva ansett: den ene, att hvarje
skoldistrikt bör få eu sådan omfattning, att skolan icke kommer att innehålla
mindre än 120 eller 130 elever; den andre, att elevantalet icke borde
få understiga 100! Den sistnämnde förslagsställaren utgår dock från, att
intagning endast hvartannat är skall försiggå. Tages hänsyn härtill, och
tillägges, till de af de båda nyssnämnda sakkunnige föreslagna siffrorna,
antalet af de utaf dem till afsöndring ifrågasatta minst begåfvade barnen,
torde dessa tre personer kunna anses hafva kommit till ungefärligen
enahanda resultat i afseende å distriktens storlek.

Det borde val icke behöfva betvifias, att icke vederbörande kommunalrepresentationer,
lika med omförmälda sakkunniga, skola inse, att, om skolorna,
på sätt som föreslagits, ordnas efter grundsatsen om barnens indelning
efter anlag och begåfning på skilda linier, deras ekonomiska uppoffringar
för döfstumundervisningen skola blifva ytterst betungande, derest icke en
sammanslagning af de kommunala enheter, som de representera, i ganska
stor omfattning eger rum. Mellan så fritt beslutande och så talrika korporationer
som landsting och stadsfullmägtige torde det ej blifva lätt
att få överenskommelser om sådan sammanslagning till stånd. Erfarenheten
från den tid, då ofvanberörda representantförsamlingars yttranden
inhemtades öfver döfstumkomiténs betänkande i denna fråga, gifver
ock vid hunden, att så olika åskådningar och intressen inom dessa kunna
gorå sig gällande, att en öfverenskommelse på frivillighetens väg ej är
sannolik, derest icke så uppenbara fördelar af staten erbjudas, att de nära
nog med nödvändighet framkalla dylika föreningar. I detta syfte anser
jag, att de kommunalrepresentationer som ingå af Eders Kongl. Maj:t godkända
föreningar, bör tillförsäkras årliga statsbidrag, väsentligen öfverstigande
hvad kommuner, som endast för sig ordna undervisningen, må
kunna tilläggas, samt derjemte för intagningsklassens första ordnande

44

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

ett särskilda anslag för en gång. Af sistnämnda anslag bör dock icke det
distrikt, som skulle få Handla åt sig upplåtet, komma i åtnjutande. Den
förman, som, pa sätt här nedan i sammanhang med öfvergångsbestämmelserna
föreslås, skulle tillkomma detta distrikt att mot en viss afgift för
elev under de närmaste åren få intagningsklass anordnad å institutet, lärer
nemligen uppväga den fördel, som genom detta anslag tillskyndas de öfriga
distrikten.

De särskilda förmånerna för sådana skoldistrikt, hvilkas omfattning
godkännes af Eders Kongl. Maj:t, synas, såsom jag antydt, vara af den
betydelse, att de helt säkert skola förmå landstingsområden och städer att
frivilligt ^ sammansluta sig till lämpliga distrikt. För närvarande torde
derför något tvång genom uttryckliga bestämmelser om viss distriktsindelning
icke böra mot kommunalrepresentationerna ifrågasättas. Skulle emellertid
sådana föreskrifter framdeles erfordras, lärer Eders Kongl. Maj:t då
finna nödigt att till Riksdagen göra den framställning, som i ämnet kan
påkallas. Inträffar den händelse att ett landstingsområde eller stad, som
önskar sammansluta sig med annan sådan kommun till gemensamt distrikt,
icke lyckas härutinnan i följd af den senare kommunens vägran, blir det
tilläfventyrs af nöden att bereda den villiga kommunen högre statsbidrag
än eljest för att minska dess utgifter för döfstumundervisningen, men att
redan nu föreslå särskilda bestämmelser för dylikt fall finner jag likaledes
vara för tidigt.

Till ledning för vederbörande landstings och stadsfullmägtiges blifvande
beslut angående samverkan i afseende å döfstumundervisningen
anser jag mig böra framlägga ett program, öfver hvithet dessa kommunalrepresentationers
yttranden torde redan innevarande års höst genom Eders
Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande inhemtas. Svårigheten att
uppgöra pff dylikt program, som har utsigt att vinna allmän tillslutning,
är icke ringa. Vid dess upprättande måste till en början tagas hänsyn
till folkmängden inom de olika kommunalenheterna. Densammas betydelse
i förevarande fall beror väsentligen på, huruvida döfstumfreqvensen i skolåldern
står i ett någorlunda konstant förhållande till folkmängden eller ej.
för att ådagalägga huru härmed förhåller sig, tillåter jag mig hänvisa
till nedanstående tabell, upptagande antalet döfstumma i skolåldern på
hvart 10,000-tal af befolkningen inom hvarje län för de två skilda tidsperioder,
för hvilka uppgifter angående döfstumma äro att tillgå. Jag utelemnar
dervid Stockholms stad, emedan derifrån erhållna uppgifter, synnerligast
för den första perioden, äro uppenbart origtiga.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

45

Döfstumma i skolåldern å 10,000

invånare

enligt 1885 års
befolkningsstatistik
ocli samma års
uppgifter å döf-stumma.

enligt 1876 år
befolkningsstatistik
och samma års
uppgifter å döf-stumma.

1,14

2,12

1,17

1,66

1,21

1,25

1,36

2,24

1,37

1,42

1,49

1,78

1,56

1,33

1,57

2,11

1,58

2,39

1,60

2,17

1,81

1,44

2,04

2,16

2,04

2,34

2,08

1,52

2,15

1,70

2,19

1,88

2,20

1,98

2,24

2,81

2,28

2,26

2,32

3,76

2,47

2,38

Län.

Skaraborgs län

Hallands »

Göteborgs och Bohus »

V estmanlands »

Jönköpings »

Elfsborgs »

Malmöhus »

Gefleborgs »

V ermlands »

Södermanlands »

Kristianstads »

Kalmar »

Kronobergs »

Stockholms »

Upsala »

Örebro »

V esternorr lands, J em tian

och Norrbottens län
Östergötlands »

Blekinge »

Kopparbergs »

Gotlands »

ds,

Vesterbottens

Häraf framgår, bland annat, att den största vexlingen i de olika länen,
enligt senast tillgängliga, eller 1885 års uppgifter, utgör 1,14 och 2,47 på
10,000. I ett land så vidsträckt som vårt och med så mångskiftande
klimatiska och hygieniska förhållanden kan en sådan vexling icke betraktas
annat än som ganska måttlig. Val visar sig i enstaka fall en väsentlig
skiljaktighet mellan procenttalen i några få län enligt 1876 och 1885 års
uppgifter, men om distrikten erhålla den omfattning, jag här nedan föreslår,
skall säkerligen stegring i döfstumfreqvensen inom en af de till distriktet
hörande kommunalenheter samtidigt komma att motsvaras af sänkning
inom en annan, och sålunda ett af hufvudvilkoren för skolans jemna

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

verksamhet eller en likformig intagning, vare sig denna eger ruin hvart
eller hvart annat år, uppfyllas. Förutom folkmängden är, vid uppgörande
af ett distriktsindelningsförslag, jemväl att taga hänsyn till de geografiska
förhållandena, till kommunikationerna, till de nuvarande döfstumskolorna,
så att dessa i möjligaste måtto tillgodogöras, samt slutligen till någon del
till det gillande eller ogillande, som af en del landsting uttalades öfver det
af komitén uppgjorda förslaget till distriktsindelning.

Utgående från dessa synpunkter tillåter jag mig föreslå, såsom enligt
mitt förmenande lämpligast, följande distriktsindelning.

ha distriktet.

Stockholms stad, Stockholms län, Södermanlands län, Vestmanlands
län, Östergötlands län, Norrköpings stad och Gotlands län med ett invånareantal
år 1887 af ,985,104 och ett antal bildbara döfstumma i skolåldern
enligt 1876 års uppgifter af 174 och enligt 1885 års af 164.

2:a distriktet.

Kalmar läns norra och Kalmar läns södra landstingsområden samt
Jönköpings och Kronobergs län med motsvarande siffror 597,413 samt
118 och 110.

3:e distriktet.

Kristianstads län, Malmöhus län, Malmö stad och Blekinge län med
motsvarande siffror 732,290 samt 108 och 130.

4:e distriktet.

Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stad, Hallands län, Elfsborgs län
och Skaraborgs län med motsvarande siffror 958,511 samt 158 och 121.

5:e distriktet.

Örebro län och Vermlands län med motsvarande siffror 439,737 samt
98 och 82.

6:e distriktet.

Upsala län, Kopparbergs län och Gefleborgs län med motsvarande
siffror 514,795 samt 124 och 101.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

47

7:e distriktet.

Vesternorrlands, Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län med
motsvarande siffror 506,961 samt 82 och 106.

Godkännes detta förslag till distriktsindelning är det uppenbart att
åttaklassiga skolor med årlig intagning böra ordnas inom l:a och 4:e distrikten.
På en folkmängd i hvartdera af dessa distrikt af inemot en
million bör antalet döfstumma i skolåldern blifva tillräckligt för att årligen
lemna ett elevantal af mellan 20 och 30 till intagningsklassen, eller det
antal som erfordras för att — vare sig undervisningen bedrifves efter
blandade metoder eller efter talmetoden allenast — lemna lagom stort antal
elever i förra fallet åt så väl tal- som skrifskola!! samt i senare fallet åt
talskolans, på grund af elevernas olika begåfning, bildade särskilda linier.

Till skolor med årlig intagning torde ock böra hänföras den inom 3:e
distriktet. Väl är folkmängden i detta distrikt icke obetydligt lägre än
i de båda förstnämnda, men då i döfstumskolan inom det allaredan af
Kristianstads och Malmöhus län bildade distrikt årlig intagning eger rum,
och utsigten att erhålla ett tillräckligt antal elever, genom den af mig
föreslagna utvidgningen af nuvarande distriktet, ej oväsentligen ökas, så
torde en förändring i det hittills varande förhållandet i denna skola ej
vara på sin plats. Deremot lärer anordnandet af skolor med årlig intagning
inom de öfriga distrikten icke böra ifrågasättas. Antalet döfstumma
inom dem är uppenbarligen icke större än att der böra ordnas fyraklassiga
skolor med intagning hvartannnt år.

Men det är ej nog med, att dylika- föreningar mellan de ifrågavarande formen för
kommunala enheterna åstadkommas och att fastställelse å besluten deromB*;^-''”s
af Eders Kongl. Maj:t meddelas. Erforderliga bestämmelser måste tillika dutrikten.
gifvas rörande de former, under hvilka de enheter, som bilda det gemensamma
skoldistriktet, hafva att samverka. Derförutan kunna stridiga åsigter
kontrahenterna emellan sätta skolans lifsintressen på spel, eller en af
kontrahenterna på ett obehörigt sätt förhindra medkontrahenterna att göra
deras åsigter i afseende å den gemensamma skolans bästa gällande. Någon
tillförlitlig trygghet i detta hänseende kan icke vinnas utan en begränsning
af de enstaka kommunala representationernas fria beslutanderätt till
förmån för deras gemensamma intresse beträffande döfstumskolan.

Härvid skulle väl kunna ifrågasättas, att de särskilda kommunalrepresentationernas
beslutanderätt i vissa hänseenden för framtiden skulle

48

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

öfverlåtas åt en vid sidan af eller öfver skolans styrelse stående nämnd,
sammansatt af ett visst antal utaf de olika kontrahenterna utsedda
personer. Otvifvelaktigt skulle emellertid sådant förorsaka olägenheter
och svårigheter vid tillämpningen. Jag anser mig här endast behöfva
påpeka, att, hvilken ort än valdes för nämndens sammanträden, en stor
del af dess ledamöter skulle få göra längre eller kortare resor från hemmet
till samlingsplatsen, och att stundom rese- och traktamentsersättningen
härför komme att stå i oproportionerligt högt förhållande till de utgifter,
hvarom nämnden hade att besluta. Enklast och bäst torde skolans angelägenheter
komma att handhafvas, om vederbörande landsting och stadsfullmägtige,
hvilka, på sätt nedan omförmäles, skulle förbehållas rätt att
tillsätta representanter i styrelsen, åt denna öfverlemnade att, der ej
annorlunda öfverenskommes och af Kongl. Maj:t godkännes, besluta i alla
frågor rörande döfstumundervisningen.

För att emellertid bereda vederbörande kommunalrepresentationer full
trygghet mot möjligt magtmissbruk från styrelsens sida, torde särskilda
bestämmelser vara på sin plats. Lämpligt synes mig i detta hänseende
vara att förordna om en årligen återkommande revision af skolans förvaltning
och räkenskaper. I denna revision torde landsting eller städer,
som ingått förening, böra ega att utse ledamöter. Revisionen torde det,
på sätt i likartade fall i kommunalförfattningarna är bestämdt, böra tillkomma
att afgifva berättelse till vederbörande landsting eller stadsfullmägtige,
som hvar för sig afgöra, huruvida ansvarsfrihet må styrelsen meddelas
eller, i anledning af förekomna anmärkningar, laga anspråk väckas.
Vägras ansvarsfrihet, torde genom Kongl. Maj:ts befallningshafvande underrättelse
derom ofördröjligen böra Eders Kongl. Maj:t meddelas. En annan
bestämmelse i enahanda syfte synes mig böra vara, att styrelsens beslut,
der desamma angå anskaffande af erforderliga lokaler för skola eller skolas
årliga utgiftsstat, böra, innan de få träda i tillämpning, underställas Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län, inom hvilket skolan eller
dess hufvudafdelning är belägen, eller, beträffande de beslut, som, under
förutsättning att det föreslagna Manilla-distriktet kommer till stånd,
fattats af dess styrelse, öfverståthållareembetet, hvilka myndigheter skulle
hafva att godkänna eller ogilla besluten. Skulle godkännande vägras, böra
naturligtvis skälen dertill uppgifvas, på det att vederbörande styrelse må
kunna vidtaga de förändringar, som erfordras för erhållande af fastställelse
å staten, eller underställa frågan Eders Kongl. Maj:ts pröfning.

Af styrelsen beslutade och af vederbörande myndighet godkända
utgifter äfvensom öfriga på grund af föregående års beslut i skolans
utgiftsstat för det kommande året ingående poster torde böra, efter afdrag

49

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

af beräknade statsanslag och i öfrigt befintliga tillgångar, fördelas på
vederbörande landsting eller städer i förhållande till deras folkmängd, sådan
denna finnes upptagen i den näst derförut af statistiska centralbyrån afgifna
berättelse rörande rikets befolkningsförhållanden. Den efter sådan beräkningsgrund
på hvarje landsting eller stad belöpande andel i skolans utgifter
för det nästpåföljande året blefve då det belopp, som borde i landstingets
eller stadens utgiftsstat för samma år upptagas, för att i mån af
behof hållas styrelsen till banda.

5) Skolstyrelserna.

För hvarje skoldistrikt, vare sig detta omfattar en eller flera kommunal- Ordförande.
enheter, bör naturligtvis, såsom jemväl komitén föreslagit, finnas en skolstyrelse.
Dylik styrelse i distrikt, omfattande allenast en kommunalenliet,
torde det böra stå fritt att inom sig för viss tid utse ordförande.

Deremot anser jag, att till ordförande i skoldistrikt, omfattande två eller
flera kommunalenheter, bör, jemte de af kommunalrepresentationerna valde
ledamöterna, af Eders Kongl. Maj:t utses särskild ordförande. Den omständigheten,
att skolstyrelsen i sann] istrikt träder i kommunalrepresentationernas
ställe, synes mig innebära ett tillräckligt skäl för sistnämnda förslag.

För den händelse skoldistriktet skulle kunna tänkas komma att bestå Ledamöter.
af allenast ett landstingsområde eller stad, torde mot komiténs förslag,
att skolstyrelsen borde utgöras af minst tre ledamöter, från intet håll
någon invändning vara att vänta. Lika enkel ställer sig icke frågan i
afseende å samdistrikten, livilka, såsom man torde böra hoppas, skola blifva
de enda skoldistrikt, som, för den händelse det föreliggande organisationsförslaget
gillas, hädanefter skola förekomma. Då skolstyrelserna i dessa
distrikt skulle ega att, beträffande skolans angelägenheter, i kommunalrepresentationernas
ställe besluta, skulle väl kunna ifrågasättas, huruvida
icke styrelsen i hvarje samdistrikt borde så ordnas, att ledamöternas antal
komme att stå i ett visst förhållande till storleken af de bidrag, hvarje
enstaka distrikt lemnade till skolan, på det att styrelsen såmedelst skulle
komma att utgöra ett i möjligaste måtto troget uttryck för de särskilda
kontrahenternas intressen. Jag är dock förvissad om, att flera olägenheter
häraf skulle blifva en följd. En af dessa blefve tvifvelsutan, att styrelseledamöternas
antal skulle blifva relativt stort; något som visserligen icke
Bih. till Riksd. Rrot. IS89. 1 Sand, 1 Afd. 19 Raft. 7

50

Styrelsens

åligganden.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

vore en fördel, då det gäller afgörandet af en mängd detaljfrågor, som
ega samband med en skolas organisation och verksamhet. En annan
olägenhet skulle bestå i svårigheten att, å den ort der styrelsens sammanträden
skulle hållas eller der skolan vore belägen, finna lämpliga personer,
som tillika vore villiga att offra tid och arbete för att bevaka skolans
angelägenheter och de olika kommunalrepresentationernas intressen. Slutligen
skulle afsevärda olägenheter uppstå, vare sig grunden för bestämmandet
af antalet representanter i skolstyrelsen för de särskilda kommunalenheterna
söktes i folkmängdssiffran för landstingsområdena eller städerna
eller i det antal döfstumma, som hvart och ett område eller stad sände till
den gemensamma skolan. Jag anser på dessa skäl grundsatsen, att styrelsen
skulle utgöras af en efter de olika kommunalenheternas intressen afvägd
representation, icke böra tillämpas, utan att det i allo skall blifva förmånligare
för skolan och dessutom tillräckligt betryggande för vederbörande
kommunalrepresentationer om — med iakttagande af ofvan föreslagna
garantier beträffande årlig revision och underställning af styrelsens beslut
— densamma komme att förutom den af Eders Kongl. Maj:t utsedde ordföranden
utgöras, der ej annorlunda öfverenskommes, i distrikt bestående
af tvä kommunalenheter af två ledamöter för hvarje samt i distrikt bestående
af flera dylika enheter af en för hvarje.

Komiténs åsigt om lämpligheten af att styrelseledamöterna, i likhet
med hvad för ledamöter i skolråd finnes stadgadt, väljas för en tid af
fyra år delar jag i allo.

Styrelsen skulle det åligga att uppgöra skolreglemente, till- och
afsätta lärare, handhafva skolans ekonomi, sorgfälligt öfvervaka undervisningen,
fastställa derför nödig läs- och arbetsordning äfvensom att vid
hvarje läsårs slut till ecklesiastikdepartementet ingifva berättelse om döfstumundervisningens
anordning och utveckling inom distriktet jemte sammandrag
af räkenskaperna. Om mot förmodan komme att inträffa, att
särskild skola upprättades allenast af ett landstingsområde eller stad, lärer
styrelsen i ett sådant distrikt böra årligen till landstinget eller stadsfullmägtige
för vederbörlig fastställelse inlemna förslag till stat för skolan
under det kommande året. Att vederbörande kommunalrepresentation i
detta fall bör ega att bestämma, huruvida beslutanderätt jemväl i andra
än nyssnämnda frågor bör skolstyrelsen tillkomma, synes ej kunna vara
tvifvel underkastadt. I samdistrikt, der styrelsen sjelf hade att besluta
rörande'' det kommande årets stat för skolan, skulle till styrelsens öfriga
åligganden höra att i god tid underställa sina i sådant hänseende fattade
beslut vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvande samt, sedan staten

51

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

blifvit godkänd, uppgifva den andel af skolans utgifter, som, beräknad
efter de grunder som tillförene omförmälts, skulle uppföras i vederbörande
landstings eller stads utgiftsstat för det kommande året.

6) Lärarne.

Ett af de första vilkoren, för att döfstumundervisningen skall kunna LärarebUdpå
tillfredsställande sätt ordnas, är att tillgång beredes på ett tillräckligt nm9enantal
för sitt kall väl utbildade döfstumlärare. Riksdagen har ock anhållit,
att det af densamma begärda förslaget till döfstumundervisningens ordnande
måtte innefatta ändamålsenliga åtgärders vidtagande för åstadkommande
af en fullt nöjaktig lärarebildning.

Komitén yttrar i detta hänseende följande:

»För utbildningen af döfstumlärare har hittills i vårt land föga
blifvit åtgjord! Sedan slutet af år 1873 har visserligen vid institutet
å Mani 11a ett seminarium för bildande af döfstumlärare varit inrättadt;
men under den korta tid, som derefter förflutit, har seminariet endast
i ringa man förmått att bidraga till afhjelpande af bristen på dugliga
döfstumlärare, så mycket hellre som, antagligen till följd ej mindre
af den ringa lockelse, det i allmänhet illa aflönade lärarekallet erbjudit,
än äfven deraf att seminariikursens genomgående icke erfordrats
för anställning såsom döfstumlärare, seminariet varit endast fåtaligt
besökt. Med undantag af de lärare, som utgått från detta seminlarium,
eller som idkat studier vid anstalter i utlandet, hafva de vid rikets döfstumskolor
anstälde lärarne i allmänhet varit i saknad af all annan
särskild utbildning för sitt kall, än den som kunnat vinnas genom någon
tids vistelse vid döfstumskola i riket och aktgifvande på undervisningen
derstädes. Understundom hafva till lärare äfven antagits personer i saknad
ej blott af all slags kännedom om döfstumundervisningen, utan äfven
af nödiga insigter för öfrig! Döfstumundervisningen är dock af den
speciella beskaffenhet, att ett tillfredsställande resultat deraf icke är möjligt,
utan att läraren så teoretiskt som praktiskt utbildas med särskild!
afseende på kallet såsom lärare för döfstumma. Det torde derföre för ett
nöjaktigt ordnande af denna undervisning finnas oundgängligen nödigt, att
tillfälle beredes dem, hvilka skola öfvertaga kallet såsom undervisare, att
i ett för ändamålet särskild! inrättadt och med fullständig normalskola
förenadt seminarium erhålla en grundlig teoretisk och praktisk utbildning,
äfvensom att i sammanhang härmed godkänd afgångsexamen från detta

52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

seminarium göres till vilkor för erhållande af anställning såsom döfstumlärare».

Jag är jemväl för min del öfvertygad derom att, för att en person
skall blifva en lämplig döfstumlärare, fordras, icke blott att han eger alla
förutsättningar för att vara en duglig lärare i allmänhet inom det undervisningsområde,
som här är i fråga, utan ock att han är i besittning af
en speciel utbildning —- så väl teoretisk som praktisk — för undervisningen
af döfstumma, samt att den hufvudsakligen teoretiska utbildningen
bör försiggå å särskildt anordnadt döfstumlärareseminarium.

De kunskaper och den undervisningsskicklighet, som förvärfvas under
genomgåendet af den fyraåriga kursen vid folkskolelärareseminarium, kunna
icke annat än erbjuda ett synnerligen godt underlag för den speciella utbildningen
till döfstumlärarekallet, helst om, såsom jag tillåter mig föreslå,
för inträde vid döfstumlärareseminarium fordras med goda vitsord aflagd
folkskolelärareexamen. Derjemte bör den inträdessökande, med afseende
på fordringarna för talundervisningen, visa sig vara fri från fel i hörseloch
talorganen.

Beträffande lärokursen vid seminariet skulle densamma, enligt komiténs
förslag, omfatta två år: det första hufvudsakligen för inliemtande af
den teoretiska, det andra för inliemtande af den praktiska delen af döfstumundervisningen.
Jag föreställer mig emellertid, att den egentliga
seminariikursen ej behöfver erhålla eu sådan utsträckning. Med den göda
underbyggnad i pedagogiskt och metodiskt hänseende, de från folkskolelärareseminarierna
utgångna eleverna numera i allmänhet besitta, torde ett
år vara tillräckligt för inliemtande af de hufvudsakligen teoretiska kunskapsfordringar,
som angifvas i 39 § af döfstumkomiténs stadgeförslag,
och hvilka der synas mig vara i det väsentliga rigtigt angifna. För praktisk
utbildning bör seminariieleven, sedan han undfått intyg om afslutad
seminariikurs samt väl vitsordats för flit och uppförande, hänvisas till viss
af chefen för ecklesiastikdepartementet anvisad döfstumskola för genomgående
af ett praktiskt profår. Efter dettas slut skulle lärarekandidat, försedd
med intyg från föreståndaren vid den anstalt, der profårskursen blifvit
genomgången, åter infinna sig vid seminariet för afläggande af slutligt prof
inför eu eller flere af chefen för ecklesiastikdepartementet utsedde censorer.

De många mödor och försakelser, som äro förenade med döfstumlärarekallet,
och den obemedlade ställning, i hvilken de, som önska egna
sig deråt, allmänt befinna sig, göra, att utsigt att erhålla lärareelever icke
förefinnes med mindre än att jemförelsevis höga stipendiibelopp för dem
blifva att tillgå; och skall jag under punkten 10) återkomma till denna
fråa;a.

O

53

Kongl. Maj:U Nåd. Proposition A7:o 31.

Såsom plats för cLöfstumlärareseminarium ger jag obetingadt företrädens för dofta
Manilla, dels derför att derstädes ett seminarium redan är ordnadt och stumlarare"
iör ändamalet lämpliga lokaler finnas att tillgå, dels ock derför, att, i anseende
till den stora omfattning dervarande döfstumskola alltid måste
erhålla, tillgång der bör komma att erbjuda sig så väl på lärarekrafter
för seminariet som på lämplig öfningsskola med tillräckligt antal lärjungar
ä de skilda undervisningslinierna.

kitt oeftergiflig! vilkor för att döfstumskolan skall erhålla dugande Löner och
lärarekrafter är dessutom, att lärarepersonalen tillförsäkras skäliga löner i’enswnerLamt
pensionsrätt för sig och efterlefvande enkor och barn.

Komitén föreslog, att bestämda minimilöner för denna personal skulle
fastställas. Den ringa sympati, hvarmed detta komiténs förslag mottogs af
döfstumskolans lärare, visar tydligt, att stora svårigheter skola uppstå att
på denna väg tillfredsställa lärarnes anspråk. A ena sidan kan det icke
vara rätt att bestämma enahanda minimilöner för lärarepersonalen vid
anstalter, hvilka såsom de ifrågavarande kunna komma att blifva af synnerligen
vexlande omfattning och beskaffenhet. A andra sidan kan det
icke vara annat än i högsta grad vanskligt att, med hänsyn till skolornas
omfattning och beskaffenhet, på förhand söka utfinna olika slags minimilöner.
De, som ur synpunkten af lärarnes intresse påyrka fastställandet
af minimilöner, synas mig icke tillräckligt behjerta, att dylika löner i
allmänhet, från löntagarnes sida sedt, hafva den olägenhet med sig, att de
i sj elfva verket blifva maximilöner. Jag är dessutom viss derpå, att de
kommunalrepresentationer, hvarom här är fråga, landsting och stadsfullinägtige
eller deras ombud i döfstumskolornas styrelser, utan det tvång,
som innefattas i bestämmandet af minimilöner, skola veta att uppfylla sina
förbindelser mot döfstumskolans lärare. Samma kommunalrepresentationer
hafva allaredan i många fall lemnat prof på, att de rätt fatta nödvändigheten
af att väl aflöna en tjenstemannapersonal, så vida man af dess arbete
skall få det gagn man eftersträfvar; och de statsbidrag, som för skolornas
uppehållande här nedan föreslås, äro så rikliga, att de böra lemna
vederbörande godt tillfälle att tillmötesgå alla skäliga anspråk från lärarnes
sida.

Hvad lärarepersonalens pensionering beträffar, ansåg komitén, med
afseende å den frändskap, som förefans mellan döfstumskolan och den allmänna
folkskolan, den naturligaste och lämpligaste utvägen vara att upptaga
döfstumlärarne i folkskolelärarnes pensionsinrättning. Härvid ifrågasatte
dock komitén vissa afvikelser från gällande stadganden i denna pensionsinrättnings
reglemente, om hvilka afvikelsers lämplighet tvifvel i visst fall

54

Kongl. MujUä Nåd. Proposition N:o 31.

synas kunna uppstå. Så är särskildt förhållandet med förslaget att bereda
den nyinträdande tjenstemannaklassen bättre pensionsförmåner än kassans
ursprungliga delegare. I afseende å pensioneringen af döfstumlärarnes
enkor och barn innehöll komiténs betänkande icke något förslag. Mig
synes denna fråga, som komitén sedermera i sitt yttrande, med anledning
af landstingens utlåtanden i ärendet, berört, böra ställas i omedelbart samband
med frågan om lärarnes egen pensionering. Förslag i dessa hänseenden
kunna emellertid icke föreläggas Riksdagen utan en vida mera omfattande
utredning, än den som nu kan åvägabringas. Ett uppskof med
denna fråga har dessutom så mycket mindre att betyda, som inga af
döfstumskolornas lärare ännu äro på grund af ålderdom otjenstbara.

7) Läroanstalterna för öfveråriga döfstumma.

ters‘blifvande Bland de åtgärder, som under senaste årtiondena vidtagits för att
'' uppgift- Bana väg för ett bättre ordnande af döfstumundervisningen i vårt land,
torde ingen vara betydelsefullare än upprättandet på statens bekostnad af
undervisningsanstalterna för öfveråriga döfstumma. Planen för dessa anstalters
upprättande och verksamhet återfinnes i det yttrande, som, i sammanhang
med beslutet om nådig framställning i ärendet till 1877 års Riksdag,
afgafs af dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet; och efter
denna plan hafva ifrågavarande undervisningsanstalter hittills oafbrutet
fortgått.

Med ledning af då tillgängliga uppgifter beräknades, att hela antalet
döfstumma, i de här för undervisning afsedda åldersklasserna 15—30 år,
år 1876 utgjorde 1,500—1,600. På angifna grunder ansåg departementschefen
sig kunna antaga, att omkring 700 i dessa åldersklasser ej erhållit
undervisning. Då af dessa en del icke vore mottaglig för undervisning
och en annan del icke komme att begagna det tillfälle dertill, som för
densamma erbjödes, beräknades de ifrågavarande anstalterna för 600 elever.
Utgående härifrån föreslog departementschefen, att inalles tre läroanstalter
för nämnda ändamål skulle upprättas, och yttrade derefter: »Derest af

dessa en trädde i verksamhet år 1878, en 1879 och en tredje 1880, samt
hvardera anstalten årligen till undervisning mottoge under de två första
åren 30 nya elever och derefter ett antal, motsvarande deras, som efter
afslutad kurs från anstalten utskrefves, så borde vid slutet af år 1888 det
mål vara uppnådt, som med anstalternas inrättande afsetts». Den ända
hittills qvarstående valfriheten att låta de döfstumma undervisas eller icke
har naturligtvis haft till följd, att under de år, anstalterna för öfveråriga

Kongl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 31. 55

(löfstumma varit i verksamhet, en stor del af barnen i de lägre åldersklasserna
aldrig inkommit i de egentliga döfstumskolorna utan blifvit i
saknad af afl undervisning. Dessa hafva undan för undan inskridit och
inskrida fortfarande i öfverårighetsgruppen. Då dertill kommer, att skoltvånget,
enligt nu föreliggande förslag, inträder först med det år, under
hvilket barnet fyller nio år, kommer samma grupp allt fortfarande att tillföras
alumner från de åldersklasser, som, då den nya organisationen skulle
börja att tillämpas, öfverskridit nyssnämnda lefnadsålder af nio år, och för
hvilka valfrihet i afseende på undervisning fortfarande eger rum. Staten
bör icke gent emot dessa — om de, då de hunnit mognare ålder, sjelfve
önska undervisning, eller deras föräldrar eller målsmän, komna till insigt
om sina skyldigheter gent emot dem, då vilja bereda dem tillfälle till
sådan — undandraga sig den förbindelse, som staten iklädt sig mot dem,
som år 1876 antogos komma att tillhöra öfverårighetsgruppen, eller ställa
de förra i sämre ställning än de senare. Detta bör så mycket mindre
ske, som staten sjelf, genom att hittills icke hafva infört obligatorisk undervisning
för döfstumma, gifvit anledning till, att det provisoriska tillståndet
erhållit en längre fortvara än i 1877 års kongl. proposition antogs. Enligt
de uppgifter, som för år 1885 införskaffats från vederbörande pastorsembeten,
funnos då i åldersgruppen 15—30 år 336 döfstumma, som icke
varit intagna å döfstumanstalt. Någon synnerlig förändring i denna siffra
kan icke antagas hafva inträdt under de tre år, som sedan dess förflutit.
Den år 1877 beräknade gränsen för öfverårighetsanstalternas fortvara är
under de sålunda anförda förhållandena icke hållbar. Den är redan öfverskriden,
i det att sistlidna års Riksdag, på derom af Eders Kongl. Maj:t
gjord framställning, beviljat fortfarande anslag för dessa anstalter för
år 1889. Huru länge de kunna blifva behöfliga, låter sig icke på förhand
säga. Jag har redan antydt, att i framtiden vunnen erfarenhet
kan komma att föranleda deras förändring till teckenskolor för döfstumma
i den egentliga'' skolåldern. De skulle i så fall blifva permanenta. Någon
utredning beträffande anstalternas aflägsnare framtid är emellertid för
tillfället icke af behofvet påkallad. Ett är visst, att inga svårigheter möta
att under den närmaste framtiden bereda full sysselsättning åt dessa anstalter,
helst om lägsta åldern för inträde i dem sänkes. För ett dylikt
förfarande finnes ett särskildt stöd i den omständigheten att från anstalternas
sida redan ifrågasatts, att åldern för inträde i dem skulle nedsättas
från 15 till 12 år. Mig synes derför att dessa anstalter fortfarande böra
bibehållas.

56

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

8) Inspektionen.

inspektionen. En synnerligen vigtig länk i den organisation, som här är i fråga,
intages af inspektionen. Inga formulerade bestämmelser, huru fullständigt
och omsorgsfullt de än affattas, kunna ersätta det rent personliga inflytande,
som inspektionen har att utöfva. Om på andra undervisningsområden
ett dylikt inflytande är nödvändigt, gäller detta i ännu högre
grad här. Det olika metodiska förfarandet, allt efter elevernas olika begåfning
och anlag, vigten af att undervisningsanstalternas skilda linier icke
blott i och för sig på bästa sätt ordnas, utan ock att de ställas i rätt förhållande
till hvarandra, göra att anvisningar och råd både för skolans styrelse
och lärare i flerfaldiga hänseenden blifva behöfliga. Rörande tilllämpning
af stadgar och föreskrifter komma med visshet ej sällan speciella
upplysningar för vederbörande att blifva behöfliga. De rikliga bidrag,
som, enligt hvad här förutsättes, staten skall lemna till döfstumundervisningen,
påkalla jemväl ett öfvervakande från statens sida, att dessa bidrag
medföra det gagn, de äro afsedda att bereda. Dessa i korthet antydda
uppgifter kunna icke annat än genom inspektionen fullgöras. Att emellertid
aflöna en särskild inspektör, som uteslutande skulle egna sig åt
inspektionsuppdraget, synes mig icke böra ifrågakomma. Med komitén
instämmer jag dels deri, att, äfven om inspektörens verksamhet utsträcktes
öfver hela riket, han icke genom enbart denna verksamhet skulle erhålla
full sysselsättning, dels ock deri, att inspektionen bör uppdragas åt personer,
som icke blott genom sin allmänna bildning befinnas dertill skicklige,
utan jemväl med döfstumundervisningens handhafvande äro eller varit
sysselsatta. Antalet måste blifva beroende på särskilda förhållanden, och
inspektionsuppdraget, som torde böra lemnas endast för kortare tidsperioder,
utöfvas enligt instruktion, som af Eders Kong!. Maj:t fastställes.

9) Undervisning af döfstumma, som tillika äro blinda.

Blinda duf- Jag har redan under detta anförandes första punkt, angående skolstumma.
pligtigheten, angifvit, att jag anser tiden icke ännu vara inne att vidtaga
åtgärder för ett definitivt ordnande af undervisningen för sådana döfstumma,
som tillika äro blinda. Tillika har jag antydt, att den metod,

57

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

som måste användas för deras utbildande, är helt annan än de metoder,
efter hvilka döfstumundervisningen bedrifves, och att omhändertagandet af
dessa olyckliga är ett barmhertighetsverk, som icke hör till den organisationsfråga,
som här föreligger. Men den omständigheten, att understöd för
beredande af vård och undervisning åt blinda döfstumma utgår af det
nuvarande anslaget till understöd och uppmuntran åt mindre uppfostringsanstalter
för medellösa döfstumma och blinda barn, och att detta anslag
är afsedt att hädanefter utgå under annan form än hittills, gör att frågan
i detta sammanhang måste upptagas. Redan af 1885 års Riksdag gjordes
framställning om vidtagande af åtgärder med afseende å de s. k. tresinnade,
och på Eders Kongl. Maj:ts förslag medgaf 1886 års Riksdag, att
af det nyssberörda anslaget ett årligt belopp af högst 2,000 kronor finge
för ändamålet användas, enligt de nämnare bestämmelser Edei’S Kongl. Maj:t
kunde finna lämpligt meddela.

Det är genom detta anslag, som, på sätt jag redan nämnt, lärarinnan
vid anstalten för öfveråriga döfstumma i Skara Elisabeth Nordin, född
Anrep, satts i tillfälle att anordna den vårdanstalt i Skara för blinda döfstumma,
inom hvilken hon med framgång verkat och verkar. I en till
Eders Kongl. Maj:t ingifven ansökning, öfver hvilken domkapitlet i Skara
yttrat sig, har bemälda lärarinna — jemte öfverlemnande af redogörelse
för vårdanstaltens verksamhet under tiden från oktober 1886 till och med
december 1888 — framhållit önskvärdheten, dels deraf att hon uteslutande
finge egna sin tid, sina krafter och sitt intresse åt anstalten utan att upptagas
af undervisning å annat håll, och dels att anstalten måtte utvidgas,
på det tillfälle till undervisning måtte beredås åt ett större antal blinda
döfstumma barn än för närvarande. Enligt af lärarinnan Nordin uppgjord
beräkning skulle för anstaltens utvidgning, så att der kunde mottagas
tio elever, i stället för såsom nu fem, erfordras ett statsanslag af 4,600
kronor. Hennes beräkningar synas vara gjorda med omtanke och sparsamhet,
och allt talar för att tillfälle bör beredas henne att utvidga sin
verksamhet i föreslagen omfattning. Då intet skäl nu, mera än förr, torde
finnas, att för ändamålet uppföres ett särskildt anslag under åttonde hufvudtiteln,
synes mig ändamålet lämpligast vinnas, om medgifvande utverkas
att af blifvande anslaget till döfstumundervisningen må för tresinnades
undervisning användas, enligt de närmare bestämmelser Eders Kongl.
Maj:t kan finna lämpligt meddela, ett årligt belopp af högst 5,000 kronor.

Uih. Ull lliksd. Prat. 188.9. 1 Sami. 1 Afd. W Höft.

8

58

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Kostnaderna
för de egentliga
döfstumskolorna.

10) Kostnaderna.

De kostnader, hvarom här är fråga, afse dels de egentliga döfstumskolorna,
dels lärarebildningen, dels inspektionen, dels undervisningsanstalterna
för öfveråriga döfstumma, dels ock slutligen undervisningen för blinda
döfstumma.

I afseende å sj elfva grunden för utgörande af kostnaderna för de
egentliga döfstumskolorna, hvilkas underhåll, såsom afsedt är, i öfverensstämmelse
med komiténs förslag i första hand skulle åligga skoldistrikten, anser
komitén, att distrikten, vid fullgörandet af sina förpligtelse!’ härutinnan,
böra stödjas å ena sidan af barnens föräldrar eller målsmän samt å den
andra sidan af staten. Äfven synes det vara billigt, att vederbörande landsting
och stadsfullmägtige erhålla rättighet att bestämma en viss skolafgift,
för hvilken barnens föräldrar eller målsmän i första hand skola ansvara, och
hvilken i landstingets eller stadens inkomststat skall bilda en, om ock ringa
motvigt mot den kostnad för döfstumskolan, som ingår i utgiftsstaten.
Men, då det kan sägas ligga i sjelfva begreppet af obligatorisk undervisning,
att denna skall vara kostnadsfri, följer deraf, att den afgift, hvarom
här är fråga, endast får afse barnets underhåll vid skolan, icke i någon
mån dess undervisning. Rätteligen böra dessa afgifter icke få öfverskrida
den kostnad för barnets underhåll i hemmet, från hvilken föräldrarne eller
målsmännen befrias genom barnets vistelse vid döfstumskolan. Med hänseende
dertill, att den utrustning med kläder, som måste bestås vid barnets
öfversändande till skolan, i allmänhet är helt annan än den, som kan
göra till fyllest, då barnet vistas hemma, och att uppoffringarna för dess
resor till och från skolan stundom kunna blifva ganska betungande, är
det nödvändigt, att denna afgift begränsas till en del af det egentliga
kosthållet. Komitén har ock framhållit vigten af att icke drygare förpligtelser
i afseende å barnens uppfostran måtte åläggas föräldrarne, än som kunde,
utan allt för stora umbäranden, af dem fullgöras, och föreslagit, att, om
förmåga dertill saknades, fattigvårdssamhällets pligt att bispringa borde
inträda.

Hvad beträffar statens bidrag till döfstumskolorna, har komitén föreslagit,
att detta skulle utgå dels med 2/s af den lön läraren åtnjuter, dock
att detta bidrag icke finge för någon tjenst öfverstiga en viss gräns, som,
med afseende å de af komitén föreslagna lönernas belopp, antogs böra

59

Kongi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

sättas till 2,000 kronor, dels ock med 100 kronor till underhåll af hvarje
i döfstumskolan intagen lärjunge. Ett sådant understödjande af en och
samma kommunala institution genom staten efter två dylika grunder
synes mig oegentligt. Så vidt jag har mig bekant, förekommer det icke
på något annat område, och något giltigt skäl derför synes mig icke heller
vara af komitén anfördt. Antingen torde staten böra, såsom med afseende
å- folkskolorna är förhållandet, lemna visst tillskott till lärarnes löner, eller
ock, såsom för närvarande är fallet med afseende å döfstumskolorna, låta
sitt bidrag blifva beroende af lärjungeantalet i skolan. Mot valet af det
förra alternativet talar, att detsamma konseqvent leder till fastställande af
vissa minimilöner för lärarne, hvaremot jag redan i det föregående yttrat
mig. Men ett annat ännu mera afgörande skäl mot detta alternativ är,
att derigenom skulle förorsakas synnerligen stora svårigheter att, med
någon grad af tillförlitlighet, beräkna de förbindelser, staten för framtiden
skulle ikläda sig i och för döfstumundervisningen. Det metodiska tillvägagåendet
vid denna undervisning kan, om icke skolan ordnas med vederbörlig
omsigt, framkalla så stort antal lärare, att det icke står i rimligt
förhållande till elevantalet, och staten skulle här, på ett ytterst känbart
sätt, kunna blifva lidande i följd af mindre välbetänkta åtgärder från
kommunalinstitutionernas sida. Det andra alternativet, att staten skulle
lemna skolan underhåll i förhållande till dess elevantal, synes mig vara
vida att föredraga, och jag hemställer, att detsamma måtte antagas såsom
grundval för döfstumskolornas framtida understödjande af staten. Detta
alternativ innebär full rättvisa gent emot skolan, då det tillgodoser densamma
i mån af dess storlek och omfattning, på samma gång som det leder till enkelhet
och reda i afseende å statsbidragets beräknande, i ty att elevantalet, med
undantag af den tillökning, som torde vara beroende på folkmängdens
successiva tillväxt, i öfrigt måste blifva i det närmaste konstant. Beträffande
storleken af det statsbidrag, som borde för hvarje elev utgå, skulle
detsamma måhända kunna begränsas till 200 kronor. Denna siffra öfverensstämmer
nära nog fullständigt med den slutsiffra, till hvilken komitén
kommit, då den upptagit statens bidrag till döfstumundervisningen efter
den ofvanberörda dubbla grunden. Komitén beräknar nemligen, att statsbidragen
— förutom det belopp som skulle erfordras för det ifrågasatta
statsinstitutet å Manilla — skulle utgöra för i öfriga döfstumanstalter
intagna 758 elever, efter 100 kronor för elev, 75,800 kronor och för lärarelönerna,
i den händelse tal- och skrifskolorna vore förenade, 63,333 kronor
33 öre och, i den händelse de vore skilda, 70,133 kronor 33 öre. Fördeladt
på eleverna, understiger således det sistnämnda statsanslaget i någon
mån 200 kronor för elev. Utan att inlåta mig på rigtigheten af komiténs

60

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

beräkningar härutinnan, tillåter jag mig föreslå, att statsbidraget måtte
bestämmas till något högre belopp än 200 kronor. De kommunala
utskylderna äro mångenstädes så uppdrifna, att man — helst då det
såsom här gäller att framtvinga nya, kommunala institutioner — bör
tillse, att tungan deraf blir så lindrig som möjligt är. Jag hemställer
pa grund häraf, att statens bidrag till döfstumskola må beräknas efter
250 kronor för hvarje i skolan intaget barn, som antingen inom anstalten
åtnjuter underhåll och vård eller på anstaltens bekostnad utackorderas
samt efter 125 kronor för hvarje barn, som i anstalten åtnjuter
allenast undervisning, så vida distriktets omfattning och den plan, efter
hvilken döfstumundervisningen ordnas, af Eders Kongl. Maj:t godkännas,
men att, om ett dylikt godkännande ej erhålles, detta bidrag måtte
utgå i förra fallet med högst 100 kronor och i senare med högst 50
kronor.

Då hela antalet bildbara döfstumma, enligt den utredning jag i sammanhang
med frågan om skolpligtigheten lemna!,, i den närmaste framtiden icke
bör kunna komma att öfverstiga 900, skulle, om 5 procent af detta antal
antoges vara externer, det årliga statsbidraget till döfstumskolorna, sedan
den nya organisationen i sin helhet blifvit genomförd, komma att uppgå
till omkring 220,000 kronor. Behofvet af nämnda anslag i dess helhet
kan dock icke inträda förr än mot öfvergångstidens slut, då föreskriften
om skoltvånget i dess fulla omfattning vunnit tillämpning.

Anslag för Ofvan har jag framhållit önskvärdheten af att, för skolans första
Tsensnförsta uppsättning och utrustande med materiel, hvarje distrikt, som uppgjort
ordnande, af Eders Kongl. Maj:t godkänd plan till döfstumundervisningens ordnande
inom distriktet, erhölle ett anslag för en gång af högst 3,000 kronor.
Då, enligt det af mig framlagda förslaget, distriktens antal, förutom Manilladistriktet,
som icke skulle vara berättigad! till åtnjutande af det ifrågasatta
anslaget, skulle utgöra sex, uppgår den härför för en gång erforderliga
summan till högst 18,000 kronor.

Kostnaderna Kostnaderna för lärarebildningen afse dels sjelfva seminariet och
bildningen, ersättningen f för den undervisning, som der meddelas af vederbörande
lärare å Manilla, dels ock stipendier åt lärareelever. Bland vilkoren för
Manillas öfvertagande af ett distrikt skulle äfven ingå distriktets skyldighet
att der tillhandahålla lokal för seminariet. Huruvida statsanslag
blir erforderligt för bestridande af öfriga kostnader, beror på resultatet af
en blifvande utredning rörande användandet af Manillas fonder. Dessa

61

Kong}. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 31.

hafva hittills för ändamålet anlitats, och härmed torde tills vidare och intill
dess Manilla öfvertages af distriktet kunna fortgå, ilvad beträffar
stipendierna, som för närvarande utgå med 500 kronor för det första
seminariiåret och med G00 kronor för det andra, kunna dessa naturligtvis
icke bekostas af Manilla-fonderna annat än för den tid lärareeleven vistas
å Manilla. För den tid, eleven för profårs genomgående kan komma att
vistas vid annan döfstumanstalt, måste stipendiiunderstöden bestridas af
statsmedel. Då endast ett fåtal elever för år kan antagas komma att
genomgå den ifrågasatta profårskursen, torde ett belopp af 3,000 kronor
för detta ändamål få anses tillräckligt.

Hvad inspektionen angår, anser jag denna kunna nöjaktigt ordnas, Kostnaderna
om det bestämmes, att ett belopp af högst 1,500 kronor må användas aonenZ^m.
såsom inspektionsarfvoden. Inspektörernes resekostnads- och traktamentsersättning
torde lämpligast böra bestridas af det under riksstatens åttonde
hufvudtitel uppförda förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar.

Detta anslag torde ock få anlitas för att bereda godtgörelse åt de censorer,
som under punkten 6) här ofvan omtalas.

Beträffande kostnaderna för anstalterna för öfveräriga döfstumma Kostnaderna
har jag redan i det föregående anfört, hurusom dessa synas mig fort-ffi
farande böra bestridas af staten allena. Af hvad som i sammanhang der- dufstumma.
med yttrats framgår, att någon inskränkning i dessa anstalters verksamhet
tills vidare icke kan ske. Af sådan anledning är ock i Eders Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och behof samma belopp,
som för närvarande utgår, äskadt att för nästkommande år å extra stat
uppföras med 49,200 kronor.

För det sätt, på hvilket vård och undervisning af de döf stumma, Kostnaderna
som tillika äro blinda, skulle beredas, har jag ofvan under punkten 9) redo-?{"nr
gjort. För detta ändamål föreslår jag att till Eders Kongl. Maj:ts disposi- dafsiumma.
tion måtte ställas ett årligt belopp af 5,000 kronor.

11) Öfvergångsförhållandena.

För att undgå allt för hastiga rubbningar i nuvarande förhållanden
och för att de åtgärder, som vidtagas för den nya organisationens genomförande,
må blifva grundade på moget öfvervägande, anser jag en ej allt

62

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

för kort öfvergångstid böra bestämmas, innan samma organisation i sin
helhet träder i tillämpning.

Successiv nu- Utgångspunkten för det af mig framlagda förslag är, att skolpligtig ‘XlitvåijeL

het skall åläggas alla i skolåldern varande, bildbara döfstumma barn.

Att detta skotvång,, med ens skulle drabba alla dessa barn kan icke
komma i fråga. Åstadkommande af ordnad undervisning åt barn i
så olika åldersgrupper och af så olika bildbärhet vore under för handen
varande förhållanden en pedagogisk omöjlighet. Anskaffande af lärare
och lokaler på en gång för alla dessa barn jemte dem, som redan äro i
döfstumskola intagna, skulle, om än de största ekonomiska uppoffringar
derför gjordes, likaledes blifva omöjligt. Något annat val, än att låta
skoltvånget successivt inträda, finnes alltså ej. Då jag anser, att den nya
organisationen i allmänhet bör taga sin början med höstterminen 1890,
skulle dä af skoltvång drabbas allenast de barn, som under detta år fylla
9 år. För dem, som under samma år fylla 7 eller 8 år, skulle rättighet
att begagna undervisningen stå öppen, dock måste denna rättighet under
öfvergångstiden begränsas af möjligheten att å undervisningsanstalterna
bereda tillräckligt utrymme. Såsom en ovilkorlig fordran bör uppställas,
att intagningsklass skall inom hvarje skoldistrikt vara inrättad senast höstterminen
1891. Blir, såsom är föreslaget, lärokursen 8-årig, skulle alltså
först med höstterminen 1898 den nya organisationen i så måtto trädt i
verket, att skolans alla klasser vore befolkade af lärjungar, på hvilka bestämmelsen
om skoltvånget egde tillämpning.

Barn som Men utom denna första kategori af barn, hvilken successivt kommer under

°rvisas.e>" skoltvånget och för hvilken undervisning måste beredas, förekomma under
öfvergångstiden en andra och en tredje kategori, för hvilkas undervisning
distrikten, utan att de dertill förpligtas, böra anse sig hafva att ansvara.
Den nyss berörda andra kategorien utgöres af dem utaf distriktets barn,
som redan äro intagna till undervisning i döfstumanstalt, vare sig att
denna är belägen inom eller utom distriktet; samt den tredje af dem, som,
då skolpligtigheten inom distriktet börjar, öfverskridit nio års ålder men
icke uppnått den ålder, som berättigar till inträde i undervisningsanstalt
för öfveråriga döfstumma. Om det bestämmes, att för hvart och ett af
de till dessa skilda kategorier hänförligt barn, som är intaget uti af distriktet
anordnad skola, statsbidrag må utgå med de högre beloppen,
oberoende af, till hvilken kategori det hör, skola säkerligen kommunerna
icke drabbas af några afsevärda uppoffringar för undervisningen
af de till den andra och tredje kategorien hänförda barnen. Med

63

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

afseende å dessa är dessutom att märka, att distrikten fritagas från
alla omkostnader för de till andra kategorien hörande, som redan äro
intagna såsom frielever å Manilla. För dem har staten eller institutets
fonder, då den nya organisationen börjar tillämpas, redan iklädt sig förbindelser,
i livilka ingen rubbning torde vara på sin plats. Vidare är,
med afseende å mottagandet till undervisning i distriktsskolorna af den
tredje kategorien af barn, en begränsning icke blott synnerligen önskvärd
utan ock möjlig att åtminstone delvis genomföra. Det är nemligen att
märka, att det måste blifva förenadt med icke ringa svårigheter att i profklassen
jemte de relativt små barn, som tillhöra den första kategorien,
upptaga äldre. Dessa svårigheter ökas ju mera dessa barn nalkas öfverårighetsgruppen.
Bäst vore utan tvifvel, om distriktsskolornas intagningsklass
— så vida icke säi’skilda förhållanden på grund af senare inträdd
döfhet gåfve anledning till undantag — befriades från att mottaga barn,
som öfverskridit 12 års ålder, och dessa kunde hänvisas till undervisningsanstalterna
för öfveråriga döfstumma, på sätt som redan, enligt hvad ofvan
är nämndt, från dessa anstalters sida ifrågasatts. Ovisst är emellertid,
om utrymmet och tillgången på lärarekrafter vid dessa anstalter skulle
medgifva detta. Man torde derför kunna inskränka sig till en bestämmelse
derom, att de till den tredje kategorien hörande barnen böra, då
de befinna sig i åldern 12—15 år, de äldste först och sedan vidare, i den
män de kunna mottagas i öfverårighetsanstalterna, till dessa anstalter hänvisas.
För distrikten vore en icke obetydlig fördel derigenom vunnen.

Den fråga, som härefter framställer sig, är, huruledes distrikten under Sättet huru
öfver g äng stiden pa bästa sätt skola fullgöra sula åligganden mot de barn?(°t« dessa barn
för hvilkas undervisning de sålunda dels af tvång dels till följd af fri-slcalt beredasvilligt
åtagande komma att ansvara, samt på hvad sätt passande lokaler
och lämpliga lärarekrafter härför skola kunna beredas.

Otvifvelaktigt synes vara att i vissa distrikt redan befintliga döfstumskolor
med vederbörliga utvidgningar och förändringar skola kunna anordnas
så, att de blifva lämpliga att, med bibehållande af sina nuvarande
lärjungar, mottaga de nyinträdande skolpligtiga barnen. I distrikt, der
flera skolor finnas, kan väl en eller annan af dessa antagas vara egnad att
bilda undervisningslinie efter en viss bestämd metod. I båda fallen skulle
ur den organisation, som finnes, utan några synnerliga svårigheter kunna
framträda den, som skall åstadkommas.

Inom andra distrikt torde det falla sig lämpligare att anordna en
från de nuvarande skolorna afskild profklass, ur hvilken sedermera den
nya skolan så småningom utvecklar sig till en alldeles fristående och full -

Manilla.

64 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

ständig anstalt. De gamla skolorna kunde i denna händelse —- öfvertagna
af distriktet eller stälda under dess tillsyn — fortsätta sin verksamhet
och undan för undan afveckla de förbindelser, de kunna sägas hafva
iklädt sig gent emot sina nuvarande elever. Stundom torde det ock falla
sig lämpligt, att de gamla skolorna, jemte det de bibehölle sina nuvarande
elever, under första perioden af öfvergångstiden öfvertoge de till tredje
kategorien här ofvan hänförda barn, eller dem som hösten 1890 befinna
sig i de högre åldersklasserna af gruppen 9—15 år, och som i följd af
bristande utrymme icke kunde mottagas i undervisningsanstalterna för
öfveråriga döfstumma. 1 dessa båda sistnämnda fall skulle, i den mån
lärjungeantalet i de nuvarande skolorna minskades, distriktet få tillfälle
att för den nya skolan, hvars elevantal under denna öfvergångstid år
efter år måste tillväxa, begagna sig af de lärare, som icke längre behöfdes
i den gamla.

Vare sig distriktet emellertid komme att gå till väga så eller på annat
sätt, ett är emellertid visst, att dess första omsorg måste blifva att ordna
den intagningsklass, från hvilken eleverna skola utgå på den blifvande döfstumskolans
olika linier. Denna sak synes väl obetydlig, och anordnandet af
sådan intagningsklass kan, åtminstone till en början, i sig sjelft icke förete
några synnerliga svårigheter. Men om icke de mått och steg, som då tagas,
syfta till ett bestämdt mål, är fara värdi, att sådana svårigheter i en framtid
skola uppstå vid utvecklingen af den skola, till hvilken intagningsklassen
är sj elfva fröet, att densamma icke skall komma att motsvara sitt ändamål.
Det är af denna anledning som jag hemstält, icke blott att, såsom vilkor
för det högre statsbidragets utgående, måtte bestämmas, att den plan, efter
hvilken döfstumundervisningen ordnas, af Eders Kongl. Maj:t godkännes,
utan ock att ett särskildt bidrag för en gång måtte få utgå för intagningsklassens
första ordnande.

*

Den väsentligen olika ställning, allmänna institutet för döfstumma å
Manilla intager i förhållande till de öfriga döfstumanstalterna i riket, gör,
att särskilda öfvergångsbestämmelser med afseende å denna institution och
det distrikt, till hvilket densamma är afsedt att upplåtas, måste gifvas.
Manilla är enligt af Kongl. Maj:t faststäldt reglemente en institution för
hela landet, och det kan icke annat än småningom frånträda denna sin
ställning. För närvarande undervisas å institutet 133 döfstumma från
rikets alla delar. Af dessa äro icke mindre än 79 frielever på grund af
statsanslag och 15 på grund af anslag från institutets fonder. De en gång
åtagna förbindelserna gent emot dessa barn måste till alla delar fullgöras.
Att det icke kan tillkomma det blifvande Manilla-distriktet att ansvara för

65

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

den fortsatta undervisningen af dem af dessa barn, som äro intagna å
Manil la och tillhöra andra distrikt, är tydligt. Sådant kan icke vara någon
omedelbart inträdande följd af distriktets rätt att från och med höstterminen
1890 och närmast följande år få å Manilla åt sig öppnad en intagnings-
eller prof klass för omkring 20 å 30 elever från distriktet. De
intressen, distriktet under detta och närmaste år har att bevaka å Manilla,
äro i sj elfva verket mindre än de intressen, som rikets öfriga delar der
ega. Först när, genom förnyade intagningar och afgång, antalet elever
från distriktet _ motsvarar de qvarvarande, efter gammal grund antagnas
antal, inträder jemnvigt mellan dessa intressen, och då synes mig tidpunkten
vara inne för Manilla-institutets öfvergång till eu distriktsskola. Den
snart försvunna återstoden af de gamla eleverna skulle, der den icke utgöra
af betalande elever, underhållen å qvarvarande stats-frielevsplatser och
genom donationsmedel, fa qvarstå a Manilla, till dess densamma afslutat
sin lärokurs derstädes.

Under förutsättning att Manilla-distriktet erhåller den af mig föreslagna
omfattningen, och att första intagningen af distriktselever eger
rum höstterminen 1890, torde rätta tidpunkten för nyssberörda öfvergång
inträffa senast höstterminen 1894. Frågan blir då, om hvilken
ställning Manilla-institutet och dess distrikt skola intaga till hvarandra under
de fyra öfvergångsåren. Komitén, som tänkte sig Manilla såsom en statsanslag
föreslog, att allt framgent staten mot ersättning skulle öfvertaga
undervisningsskyldigheten för det af komitén föreslagna Manilla-distriktet.
Den ersättning, som härlör ansags böra utgå, föreslogs af koinitén att motsvara
det lägsta pris, till hvilket döfstum lärjunge kunde vid annan distriktsskola
underhållas. Jag har redan i det föregående framhållit, hvarför jag
icke anser en sådan administrativ-ekonomisk undantagsställning böra för
all framtid tillerkännas Manilla. Deremot anser jag det vara synnerligen
lämpligt att under den af mig här ifrågasätta fyraåriga öfvergångstiden
inslå, den af komitén anvisade vägen, sa mycket hellre som derigenom
jnSen rubbning behöfver inträda i institutets nuvarande administrativa
förhållanden, och tillräcklig tid vinnes för noggrann pröfning af den ganska
invecklade frågan om Manilla-fondernas användande, efter det institutet
öfvertagits af sitt distrikt. Den af komitén i dess förslag till stat för
Manilla beräknade elevafgift^ utgjorde 350 kronor. Sannolikt har komitén
kommit till denna siffra pa sa sätt, att den antagit den årliga totalkostnaden
för hvarje vid döfstumskola intagen lärjunges både undervisning
och underhåll utgöra 550 kronor samt minskat detta belopp med de 200
kronor, hvartill enligt komiténs förslag de sammanlagda statsbidragen till
lärareafiöningar och elevunderhåll uppginge efter fördelning per elev. Då

Bill. till Riksd. Prot. 188.9. 1 Sund. 1 Afd. 19 Häft. 9

66

Lärår ne.

Kostnadsbe räkning.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

nu enligt föreliggande förslag statsbidragen per elev skulle uppgå till 250
kronor, bör elevafgiften i motsvarande grad minskas.

På grund af hvad här blifvit anfördt, föreslår jag, att de kommunalenheter,
som ofvan hänförts till det ifrågasatta Manilla-distriktet, må erbjudas
att under öfvergångstiden, intill dess de med höstterminen 1894
kunna komma att på ofvan angifna vilkor öfvertaga Manilla, få de döfstumma
inom distriktet, som under dessa ar böra beredas tillfälle till skolgång,
undervisade och uppfostrade å Manilla mot en elevafgift af 300 kronor
för år. samt att af det blifvande anslaget till döfstumundervisningen må,
intill dess Manilla öfvertages af sitt distrikt, för denna anstalts uppehållande
i mån af behof användas högst ett belopp, motsvarande det nuvarande
statsanslaget 60,000 kronor.

Oaktadt, till följd af den obligatoriska undervisningens successiva
inträdande, de nya döfstumskolorna endast småningom skulle kunna utveckla
sig till den ställning, de äro afsedda att intaga, torde det icke kunna förekommas,
att under öfvergångstiden tillgången på lärare icke kommer att
stå i vederbörligt förhållande till skolans behof af sadana. Redan häraf
följer, att det icke låter sig göra att under denna tid strängt hålla på de
fordringar i afseende å lärarekompetensen, som ofvan uppstälts. Sa väl billigheten
mot nuvarande lärare som skolans välförstådda intresse påkalla,
att dessa fordringar få vika, särskildt om behörigen styrkes, att sökanden
under en viss tid sysselsatt sig med döfstumundervisning. I detta hänseende
anser jag lämpligen kunna bestämmas, att förutom de, som genomgått
det nuvarande seminariet å Manilla, alla, som aflagt folkskolelärareexamen
eller examen som berättigar till inträde vid universitet samt tjenstgjort tva
år i döfstumskola, må anses behöriga till ordinarie lärarebefattning, vid de
blifvande döfstumskolorna. Till anställning såsom extra ordinarie eller
biträdande lärare torde alla nuvarande lärare i döfstumskolorna fa anses
kompetenta.

Mig åligger slutligen att angifva de ungefärliga utgifter, som under
år 1890 skulle — förutom det redan i propositionen angående statsverkets
tillstånd och behof för anstalterna för öfveråriga döfstumma upptagna
beloppet af 49,200 kronor — drabba statsverket, för den händelse
föreliggande organisationsförslag godkännes.

Kostnaderna för de egentliga döfstumskolorna afse dels de lärjungar,
som äro intagna i nuvarande anstalter och som befinna sig i de åldersklasser,
att de ega rättighet men ej skyldighet att ingå i egentlig döfstumskola,
dels ock barnen i de åldersklasser, på hvilka de nya bestämmelserna
i afseende å skolgång med höstterminen 1890 skulle tillämpas.

67

KongL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Till den förra gruppen äro till en början att hänföra de å Manilla
intagna. Kostnaderna för deras undervisning och underhåll skulle under
år 1890 bestridas efter samma grund som hittills af det här nedan utförda
anslagsbeloppet för nämnda institut. Vidare bör beräknas såsom
tillhörande denna grupp ett elevantal, motsvarande det nuvarande i de
mindre uppfostringsanstalterna för döfstumma. Sistnämnda elevantal utgör
492. Sannolikt kommer afgången bland nuvarande elever att öfverstiga
intagningen af dem, som, utan att drabbas af skoltvånget, tillföras skolorna,
så att någon tillökning i densamma ej är att motse. I rundt tal torde
dock denna sistnämnda grupp böra beräknas till 500. Anslaget för tiden
1 januari—1 september skulle efter nuvarande grund utgöra omkring 30,000
kronor samt för tiden 1 september—31 december efter den föreslagna
grunden och med antagande att 5 procent af eleverna äro externer omkring
41,000 kronor. Sammanlagda utgiften för undervisningen af denna
grupp skulle alltså uppgå till omkring .......................................... kr. 71,000.

Den grupp barn, som år 1890 dels drabbas af skoltvånget
eller då fyller 9 år, dels befinner sig i åldern 7 å 8
år och således är berättigad till intagning i skola, torde kunna
beräknas uppgå till ett sammanlagdt antal af mellan 200 å
300. Förutsatt att med hösten 1890 alla de nya döfstumskolorna
skulle träda i verksamhet, antager jag, att af denna
grupp vid pass 160 barn inkomma i skolornas intagningsklasser.
Härifrån böra afräknas de, som komma att från
Manilla-distriktet inackorderas för undervisning å institutet.

Antages detta antal utgöra 25, återstå 135. Aro af dessa
sistnämnda 5 procent externer, skulle statsanslaget för undervisningen
af denna grupp för tiden 1 september—31 december
efter de nya grunderna utgöra omkring ....................................... » 11,000.

Redan förut är angifvet att för uppehållande af institutet
å Manilla bör för hvarje af de närmaste åren af statsmedel
utgå högst ................................................................................................ * 60,000.

Härtill skulle komma anslag på högst följande belopp, nemligen:

till arfvoden åt inspektörer.......................................... kr. 1,500

» stipendier åt döfstumlärare-elever........................ » 3,000

» blinda döfstumma...................................................... » 5,000

samt för en gång till intagningsklassernas första

ordnande........................... » 18,000 , 27,500.

Tillsammans kr. 169,500.

68

Sammanfattning.

Kong1, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Då emellertid redan under de närmaste åren — ehuru anslaget för
en gång å 18,000 kronor då icke vidare skulle förekomma, och statsbidraget
till Manilla skulle nedgå i följd af ökningen i elevafgifterna från
det till detsamma hörande distriktet — behofvet af en ej ringa förhöjning
i anslagen komme att inträda derigenom, att statsbidragen för hela året
skulle utgå efter de nya grunderna, och denna förhöjning år efter år under
öfvergångstiden ökas, anser jag det vara lämpligt, att ett förslagsanslag
till döfstumundervisningen redan från och med’ år 1890 uppföres med
200,000 kronor, motsvarande en förhöjning i de hittills till de egentliga
döfstumskolorna utgående anslagen af 110,000 kronor med 90,000
kronor.

Med tillämpning af mina åsigter i detta ämne har jag låtit uppgöra
ett förslag till förordning angående döfstumundervisningen. Några af de
föreslagna bestämmelserna synas vara af beskaffenhet att erfordra Riksdagens
godkännande, och har jag i afseende å bestämmelser, som beröra
de kommunala förhållandena, samrådt med chefen för civildepartementet.
Öfriga bestämmelser äro af administrativ natur.»

, Föredragande departementschefen uppläste nämnda författningsförslag
och yttrade derefter:

»Jag hemställer i underdånighet, att Eders Kong! Mäj:t behagade
inhemta Riksdagens yttrande öfver detta förslag till förordning angående
döfstumundervisningen samt föreslå Riksdagen att

dels antaga §§ 1—12, 29 och 34 af berörda författningsförslag;

•dels medgifva:

att statsbidrag till uppehållande af döfstumskola, anordnad af skoldistrikt,
hvarom i § 3 mom. 1 i nämnda förordning förmäles, må, enligt
de närmare bestämmelse]1 Eders Ivongl. Maj:t kan finna godt meddela, utgå
för ar räknadt med 250 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller
på dess bekostnad åtnjuter underhåll, samt med 125 kronor för hvarje annat
i skolan intaget barn; och

att .statsbidrag till uppehållande af annan döfstumskola, hvilken Eders
Kong!. Magt finner vara förtjent af dylikt bidrag, må utgå för år räknadt
med högst 100 kronor för hvarje barn, som inom skolan eller på dess
bekostnad åtnjuter underhåll, samt med högst 50 kronor för hvarje annat
i skolan intaget barn;

''■ •'' dels bele, i stället för de under riksstafens åttonde hufvudtitel uppförda
, ordinarie . anslag till allmänna institutet för döfstumma samt till

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31. (59

understöd och uppmuntran åt mindre uppfostringsanstalter för medellösa
döfstumma och blinda barn, hvilka anslag tillhopa utgöra 110,000 krono!*,
på ordinarie stat bevilja till befrämjande af döf''stumundervisningen ett
förslagsanslag å 200,000 kronor samt tillåta att deraf må, förutom nyssberörda
statsbidrag, utgå:

till arfvoden åt inspektörer.................................årligen högst kr. 1,500: —

» stipendier åt döfstumlärare-elever............... » » » 3,000: —

» vård och undervisning åt sådana personer,
som äro både döfstumma och

blinda.......................................................... » » » 5,000: —

» uppehållande af institutet å Manilla......... > » » 60,000: —

sistnämnda anslag dock ej längre än senast till 1894 års slut; samt
» skoldistrikt, inom hvilka döfstumundervisningen på ändamålsenligt sätt
anordnas, bidrag för eu gång till upprättande af intagningsklass,
hvilka bidrag af Eders Kong! Maj:t bestämmas, men tillhopa för
samtliga skoldistrikt ej må öfverstiga 18,000 kronor.

Genom den af mig ifrågasatta anslagsförhöjningen erfordras 90,000
kronor utöfver hvad i Eders Kong! Maj:ts till innevarande års Riksdag aflåtna
proposition angående statsverkets tillstånd och behof under åttonde
hufvudtiteln blifvit äskadt, och torde, efter hvad jag af chefen för finansdepartementet
inhemtat, tillgång härtill för år 1890 kunna beredas genom
motsvarande nedsättning af den summa, Eders Kongl. Maj:t i nämnda proposition
föreslagit att använda till förstärkande af statsverkets kassaförlagsfond.
»

Till hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, lemna bifall samt förordnade, att nådig
proposition, af den lydelse bilagan A vid detta protokoll
utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Anton Holmberg.

i

70

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Tab. 1.

Antalet döfstumma i riket enligt de till ecklesiastikdepartementet infordrade

. uppgifter för år 1885. . -

L ä n

Antal döfstumma, som
(efter uppnådd skolålder)
böra å döfstumänstalt
intagas, födda under åren

Aiital döfstumma, som
äro eller varit å döf-stumanstalt intagna

:....... ..

Antal döfstumma,
som icke böra eller
kunna å döfstum-anstalt intagas .

] . -

1 Hela antalet döfstumma

i

i

er

_

ce

-^1

er

1878-1871

1870-1856

Summa

Födda
före år
1856

Tillika

blinda

eller

sinnes-

slöa

Stockholms stad .....................

1

4

_

5

27

2

1

35

Stockholms län........................

6

17

8

31

61

46

21

159

Upsala d:o ..............................

6

15

5

26

66

21

13

126

Södermanlands d:o..................

4

14

7

25

84

24

18

151

Östergötlands d:o...................

12

32

19

63

188

67

37

355

Jönköpings dso........................

5

15

19

39

98

41

36

214

Kronobergs d:o........................

8

22

24

54

131

44

19

248

Kalmar d:o.............................

7

27

15

49

144

44

29

266

Gotlands d:o...........................

1

10

6

17

26

4

9

56

Blekinge d:o ...........................

2

12

8

22

149

26

20

217

Kristianstads d:o.....................

8

18

12

38

147

35

36

256

Malmöhus d:o ........................

20

22

11

53

177

54

25

309

Hallands d:o...........................

6

12

10

28

80

21

19

148

Göteborgs och Bohus d:o ......

10

16

8

34

122

42

11

209

Elfsborgs d:o..........................

10

20

25

55

113

73

34

275

Skaraborgs d:o.......................

8

22

13

43

155

42

20

260

Vermlands d:o........................

10

28

22

60

119

87

19

285

Örebro d:o ..........................

2

7

15

24

140

56

18

238

Yestmanlands d:o ..................

4

9

7

20

71

26

13

130

Kopparbergs d:o ...................

14

13

39

66

149

72

23

310

Gefleborgs d:o .......................

5

14

9

28

104

50

19

201

Vesternorrlands d:o ...............

5

6

3

14

105

40

16

175

Jemtlands d:o .......................

—

12

8

20

51

12

14

97

Vesterbottens...........................

4

21

13

38

51

25

11

125

Norrbottens d:o ....................

2

18

30

50

8

30

21

109

Summa för hela riket

160

406

336

902

2,566

984

502

4,954

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Tab. 2 a.

71

Antalet bildbara döf stumma i åldern 7—16 år enligt de till ecklesiastik departementet

infordrade uppgifter för år 1885*).

L ä n

F

Ö C

e 1 s

o

a

r

Summa

| p 7 till och med

14 år

9 till och med
=« 16 år

03

I medeltal

1878

1877

1876

1875

1874

1873

1872

1871

1870

1869

Stockholms stad.........

2

2

5

3

_

2

_

2

1

3

20

16

16

16

Stockholms län .........

4

3

4

5

5

4

3

2

1

2

33

30

26

28

Upsala d:o.................

—

4

5

6

4

1

4

—

2

—

26

24

22

23

Södermanlands d:o ...

—

3

5

1

4

2

2

3

5

2

27

20

24

22

Östergötlands d:o ......

5

7

8

10

7

8

4

9

6

7

71

58

59

58

Jönköpings d:o .........

4

1

3

1

3

4

3

6

4

3

32

25

27

26

Kronobergs d:o .........

3

5

2

2

4

6

7

5

3

2

39

34

31

33

Kalmar d:o ..............

5

4

3

6

3

12

5

9

5

3

55

47

46

47

Gotlands d:o..............

1

1

1

2

2

1

2

1

3

14

11

12

12

Blekinge d:o..............

2

4

2

3

5

5

8

1

6

1

37

30

31

30

Kristianstads d:o ......

4

6

4

3

6

5

4

5

8

2

47

37

37

37

Malmöhus d:o ..........

6

9

11

4

9

3

6

6

8

4

66

54

51

53

Hallands d:o...............

3

1

2

2

1

2

2

2

3

2

20

15

16

15

Göteborgs o. Bohus d:o

4

4

2

6

3

8

4

2

5

3

41

33

33

33

Elfsborgs d:o ...........

8

5

9

6

4

3

3

2

4

5

49

40

36

38

Skaraborgs d:o ........

3

3

6

4

5

3

1

2

4

4

35

27

29

28

Vermlands d:o............

7

8

8

—

7

5

5

4

3

2

49

44

34

39

Örebro d:o................

1

2

4

4

6

5

9

7

4

1

43

38

40

39

Vestmanlands d:o......

2

1

—

5

3

1

2

2

4

1

21

16

18

17

Kopparbergs d:o.........

1

4

6

4

8

10

6

4

2

3

48

43

43

43

Gefleborgs d:o............

2

4

3

4

3

3

2

6

4

3

34

27

28

27

Vesternorrlands d:o ...

1

2

3

3

4

6

9

7

—

5

40

35

37

36

Jemtlands d:o............

2

2

3

1

2

1

3

1

1

3

19

15

15

15

Vesterbottens d:o ......

—

1

3

5

2

3

3

6

1

4

28

23

27

25

Norrbottens d:o.........

2

2

1

3

—

5

2

3

3

5

26

18

22

20

Summa

72

88

103

93

100

108

99

97

87

73

920

760

760

760

*) Denna tabell är upprättad efter de från vederbörande pastorsembeten infordrade uppgifter för
år 1885, med undantag till en del för Stockholms stad, för hvilken särskilda uppgifter beträffande undervisade
döf stumma anskaffats.

72

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 31.

Tab. 2 b.

Antalet undervisade döfstumma i åldern 7—16 år enligt de till ecklesiastik departementet

infordrade uppgifter för år 1885.

Län

1878

1877

F

1876

Ö d

1875

e

1874

1 S

1873

e

1872

1 r

1871

1870

1869

j

Summa

[ q 7 till och med

14 år

|9 till och med

ö| 16 år

I medeltal

Stockholms stad............

1

1

4

3

_

1

_

2

1

3

16

12

14

13

Stockholms län..............

1

1

1

2

2

2

3

1

1

2

16

13

14

13

Upsala eko....................

—

—

1

3

2

1

2

—

—

—

9

9

9

9

Södermanlands d:o.........

—

1

—

—

3

1

—

1

3

1

10

6

9

8

Östergötlands d:o..........

—

1

6

2

5

3

3

6

3

4

33

26

32

29

Jönköpings d:o...............

—

1

1

—

2

2

1

3

3

2

15

10

14

12

Kronobergs d:o...............

—-

—

1

—

1

3

4

3

1

2

15

12

15

14

Kalmar d:o.....................

1

—

—

2

1

3

5

8

2

3

25

20

24

22

Gotlands d:o..................

—

—

—

—

—

—

1

2

3

1

3

2

Blekinge d:o ..................

1

3

1

3

3

2

4

1

4

1

23

18

19

18

Kristianstads d:o............

—

—

2

1

4

3

4

5

6

2

27

19

27

23

Malmöhus d:o ..............

1

—

8

4

6

3

5

5

6

2

40

32

39

36

Hallands d:o..................

1

1

1

—

—

—

—

—

2

1

6

3

4

3

Göteborgs och Bohus d:o

1

2

1

4

2

4

2

1

4

2

23

17

20

18

Elfsborgs d:o.................

1

2

5

4

4

2

2

—

2

—

22

20

19

19

Skaraborgs d:o...............

—

1

—

1

1

—

—■

2

2

2

9

5

8

7

Vermlands d:o.............

1

1

2

—

4

2

4

2

2

2

20

16

18

17

Örebro ...........................

—

2

3

3

5

5

7

6

4

1

36

31

34

33

Vestmanlands d:o............

—

—

—

2

1

1

2

1

4

1

12

7

12

9

Kopparbergs d:o ............

—

2

5

2

6

8

3

4

2

1

33

30

31

30

Gefleborgs d:o ...............

1

2

1

—

1

2

—

6

1

2

16

13

13

13

Vesternorrlands d:o........

1

1

3

3

4

6

5

6

—

5

34

29

32

31

Jemtlands d:o ...............

—

—

—

—

1

—

1

1

1

1

5

3

5

4

Yesterbottens d:o............

—

—

—

—

—

—

1

1

—

—

2

2

2

2

Norrbottens d:o...............

—

—

—

—

—

—

—

—

1

—

1

—

1

1

Summa

11

22

46

39

58

54

58

66

55

42

451

354

418

386

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Tab. 2 c.

73

Antalet ej undervisade döfstumma i åldern 7—16 år enligt de till ecklesiastik departementet

infordrade uppgifter för år 1885.

Län

F

1876

L s

187b

Summa

Deraf

I medeltal

1878

1877

ö d

1875

e

1874

e a

1872

r

1871

1870

1869

7 till och med
14 år

9 till och med
16 år

Stockholms stad...........

1

1

1

—

—

1

—

—

—

—

4

4

2

3

Stockholms län..............

3

2

3

3

3

2

—

1

—

—

17

17

12

15

XJpsala d:o ...................

—

4

4

3

2

—

2

—

2

—

17

15

13

14

Södermanlands d:o.........

—

2

5

1

1

1

2

2

2

1

17

14

15

14

Östergötlands d:o ........

5

6

2

8

2

5

1

3

3

3

38

32

27

29

Jönköpings d:o...............

4

—

2

1

1

2

2

3

1

1

17

15

13

14

Kronobergs d:o..............

3

5

1

2

3

3

3

2

2

—•

24

22

16

19

Kalmar d:o.....................

4

4

3

4

2

9

—

1

3

■—

30

27

22

25

Gotlands d:o..................

1

1

1

2

2

1

•2

—

—

1

11

10

9

10

Blekinge d:o..................

1

1

1

—■

2

3

4

—

2

—-

14

12

12

12

Kristianstads d:o............

4

6

2

2

2

2

—

—

2

—

20

18

10

14

Malmöhus d:o ...............

5

9

3

—

3

—

1

1

2

2

26

22

12

17

Hallands d:o..................

2

—

1

2

1

2

2

2

1

1

14

12

12

12

Göteborgs och Bohus d:o

3

2

1

2

1

4

2

1

1

1

18

16

13

15

Elfsborgs d:o..................

7

3

4

2

—

1

1

2

2

5

27

20

17

19

Skaraborgs d:o...............

3

2

6

3

4

3

1

—

2

2

26

22

21

21

Yermlands d:o ...............

6

7

6

—

3

3

1

2

1

—

29

28

16

22

Örebro d:o .....................

1

—

1

1

1

—

2

1

—

—

7

7

6

6

Vestmanlands d:o .........

2

1

—■

3

2

—

—

1

—

—

9

9

6

8

Kopparbergs d:o..........

1

2

1

2

2

2

. 3

—

—

2

15

13

12

13

Gefleborgs d:o ..............

1

2

2

4

2

1

2

—

3

1

18

14

15

14

Vesternorrlands d:o .....

—

1

—

—

—

—

4

1

—.

—

6

6

5

5

Jemtlands d:o ...............

2

2

3

1

1

1

2

—

—

2

14

12

10

11

Yesterbottens d:o...........

—

1

3

5

2

3

2

5

1

4

26

21

25

23

Norrbottens d:o ............

2

2

1

3

—

5

2

3

2

5

25

18

21

19

Summa

61

66

57

54

42

54

41

31

32

31

469|406 342 374

Bill. till Rilesd. Prof,. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 19 Haft.

10

l

74

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 31.

Tab. 3.

Antalet sinnesslöa döfstumma i åldern 7—16 år enligt de till ecklesiastik departementet

infordrade uppgifter för år 1885.

Län

F

ö d

e

1 s

e å r

Summa

q 7 till och med

14: ar

9 till och med

=« 16 år

.

I medeltal

1878

1877

1876

1875

1874

1873

1872

1871

1870

1869

Stockholms stad ...........

_

_

_

_

__

_

_

_

_

_

_

_

_

Stockholms län...........

1

—

—

—

—

3

2

1

1

—•

8

7

7

7

Upsala d:o ....................

—

—

1

—

1

—

—

—

2

—

4

2

4

3

Södermanlands d:o........

2

—

—

—

1

—

1

—

1

—

5

4

3

4

Östergötlands d:o .........

1

1

—

—

—

1

1

1

1

''—

6

5

4

5

Jönköpings d:o...........

—

—

—

—

—

—

—

2

1

—

3

2

3

2

Kronobergs d:o............

—

—

—

1

1

—

—

—

—

2

2

2

2

Kalmar d:o...................

—

1

1

—

1

1

—

—

■—

1

5

4

4

4

Gotlands d:o.................

—

—

—

—

—

1

—

—

—

—

1

1

1

1

Blekinge d:o.................

—

1

—

1

1

—

—

1

—

—

4

4

3

4

Kristianstads d:o..........

2

—

1

3

—

—

—

1

1

2

10

7

8

7

Malmöhus d:o ..............

2

—

—

1

2

1

—

1

2

9

7

7

7

Hallands d:o.................

—

—

—

—

—

1

1

—

—

—

2

2

2

2

Göteborgs och Bohus d:o

—

—

—

—

1

—

1

—

—

—

2

2

2

2

Elfsborgs d:o.................

—

—

—

3

3

—

—

1

—

3

10

7

10

8

Skaraborgs d:o..............

—

—

1

—

—

—

—

—

2

—

3

1

3

2

Vermlands d:o...............

—

1

—

—

1

—

1

—

1

—

4

3

3

3

Örebro d:o ...................

—

—

—

2

—

—

—

—

—

1

3

2

3

3

Vestmanlands d:o .........

—

—

—

—

1

—

—

—

—

1

2

1

2

1

Kopparbergs d:o............

—

2

—

—

—

1

2

—

—

—

5

5

3

4

Gefleborgs d:o ...............

—

1

—

—

2

3

—

1

—

1

8

7

7

7

Vesternorrlands d:o ......

—

1

1

—

1

—

1

—

1

5

4

4

4

Jemtlands d:o ...............

—

—

—

2

1

2

1

—

—

6

6

6

6

Yesterbottens d:o............

—

—

—

—

1

—

—

1

—

—

2

2

2

2

Norrbottens d:o ............

—

1

1

1

—

3

2

—

1

1

10

8

9

9

Summa

8

9

6

12

18

17

13

12

11

13

119

95

102

99

Anm. Förutom ofvan angifna 119 döfstumma och sinnesslöa funnos inom samma åldersgränser
11 döfstumma, som tillika voro blinda, hvaraf 5 uppgåfvos vara ej sinnesslöa och 6 tillika sinnesslöa.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1889.