Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
1
N:o 3.
Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga
domstol i sådana mål; gifven Stockholms slott den 31
December 1888.
Sedan Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 28 September
1888 hemstält, att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom h vilka kraft
af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelsen intaget förslag till lag
angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål,
samt Kongl. Maj:t, efter inhemtande af Högsta Domstolens utlåtande
öfver berörda förslag, funnit förslaget icke kunna i oförändradt
skick godkännas, men till senast församlade Kyrkomöte framstält ett i
vissa delar omarbetadt förslag till lag om straff för embetsbrott af prest
och om laga domstol i sådana mål,
har Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 6 sistlidne Oktober
anmält sitt godkännande af sistnämnda förslag med en i vissa delar
förändrad lydelse.
Kong!. Maj:t, som ytterligare hört Högsta Domstolen öfver det
i öfverensstämmelse med senast församlade Kyrkomötets mening affattade
förslag, har funnit sig kunna godkänna de af Kyrkomötet vidtagna
ändringar och vill fördenskull, iped bifogande af Högsta Domstolens
och Statsrådets protokoll samt Kyrkomötets skrifvelse den 6 sistlidne
Oktober, jemlikt 87 § regeringsformen föreslå Riksdagen att anBih.
till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
taga närlagda förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och
om laga domstol i sådana mål.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
*
Axel Örbom.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
3
Förslag
till
Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
Med upphäfvande ej mindre af alla i kyrkolagen af år 1686 och andra till
kyrkolag hänförliga författningar gifna straffbestämmelser för embetsbrott af prest,
än äfven af hvad förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 November 1841
innehåller om straff för prest, som är af starka drycker öfverlastad, så ock med
ändring af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas
som följer:
1 §•
Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är
stridande mot svenska kyrkans lära; dömes till varning eller mistning af embetet på
viss tid. Har han förut blifvit straffad för sådan förbrytelse eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.
2 §•
Röjer prest om hemligt skriftermål hvad honom enligt kyrkolagen icke är
tillåtet att uppenbara; varde aisatt.
3 §•
Är prest i embetsutöfning så öfverlastad af starka drycker, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken,
dömes till mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
4 §•
Prest, som lyser till äktenskap eller förrättar vigsel då laga hinder möter, eller
i afseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga f Öl hållanden
eller meddelande af embetsbevis derom gör sig skyldig till fel eller försummelse,
som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, eller begår fel eller försummelse
i vården och förvaltningen af egendom, som han i kraft åt sitt embete bär
4
Kongl. Majtts Nåd. Proposition N:o 3.
om händer, eller, der han är ledamot af domkapitel, i denna sin egenskap sig förbryter,
dömes såsom i allmän strafflag om brott af embetsman är stadgadt.
Begår prest i sitt embete annan förbrytelse, den der i allmän strafflag eller
annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskilt nämnd
såsom brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvarje fall sägs.
5 §.
Prest, som på annat sätt än förut är sagdt bryter uppsåtligen mot sin embetspligt
eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete,
dömes till varning, .mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
6 §•
Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och
ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom tre månader sedan
kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.
7 §■
Begår prest brott, derför han dömes till förlust af medborgerligt förtroende
eller till straffarbete eller till dödsstraff; varde tillika dömd till afsättning, ändå att
brottet är begånget utom embetet.
8 §•
Har prest för brott, hvarom i 4 § sägs, eller för brott utom embetet blifvit
genom laga kraft egande utslag dömd till böter eller fängelse, och är brottet sådant,
att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskilt dömd till
varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
Lag samma vare, om prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom
hans presterliga anseende fläckas eller spilles.
9 §•
Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som icke anstår hans embete,
eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som icke
röra honom eller hans embete, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja
med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest uppenbar förargelse
genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff
efter allmän strafflag eller särskild författning bör följa; dömes till varning, mistning
af embetet på viss tid eller afsättning.
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Lag samma vare, der prest, i ändamål att vinna befordran till presterlig tjenst,
obehörigen ingår aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten eller eljest för nämnda
ändamål gifver eller utfäster vedergällning, utan att derigenom göra sig skyldig till
brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagdt med straff.
10 §.
Varder prest under en lagföring förvunnen att hafva gjort sig skyldig till straff
efter denna lag för flera förbrytelser: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å
annan; då skall det svåraste straffet ådömas; är hvardera förbrytelsen belagd med
samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken
särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.
Har prest blifvit för en eller flera förbrytelser dömd till straff efter denna
lag, och varder han sedermera, innan straffet blifvit till fullo verkstäldt, öfvertygad
om annan förbrytelse, som bör straffas efter denna lag; då skall, utan hinder af förra
utslaget, straff för förbrytelserna samfäldt ådömas enligt de grunder, som förut i
denna § äro stadgade.
11 §■
Straff enligt 1, 3, 5 eller 9 § vare förfallet, om ej åtal skett inom fem år
från den dag, då förbrytelsen begicks.
Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning såsom påföljd af brott
i fall, som i 8 § sägs, må ej ådömas, der ej fråga derom hos domkapitlet väckes
inom ett år från den dag, då utslag, hvarigenom straff för brottet blifvit inom riket
ådömdt, vann laga kraft, eller straff, som utom riket ådömts, blifvit verkstäldt.
Är prest genom laga kraft egande utslag dömd till varning, och verkställes
ej straffet inom fem år från den dag, då utslaget gafs; vare straffet förfallet.
12 §.
Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst
han inom kyrkan innehar.
Mistning af embetet på viss tid innebär för prest, som dertill dömes, under
den tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner,
som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.
Mistning af embetet på viss tid må ej efter denna lag ådömas för kortare tid
än en månad eller längre tid än ett år.
18 §.
1. Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 5, 6 eller 9 § sägs, skall domkapitlet döma.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig rätt och
som kan åtalas af annan än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej
döma, innan särskildt om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande
utslag slutligen dömdt.
2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i 8 §
sägs, skall ådömas af domkapitlet.
3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i 4 § sägs, skall upptagas af verldslig
rätt.
4. Afsättning i fall, som i 7 § sägs, skall ådömas af samma domstol, som
ådömer det straff, med hviiket embetets förlust bör följa.
14 §.
Affaller prest från svenska kyrkans lära; varde af domkapitlet skild från prestembetet
och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar,
15 §.
1. Har prest blifvit dömd till afsättning eller enligt 14 § skild från embete
och tjenst, men laga kraft ej kommit å beslutet, eller har han blifvit tilltalad för
brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende eller straffarbete eller dödsstraff enligt
lag kan följa, men dom öfver honom ej fallit; må domkapitlet, när omständigheterna
dertill föranleda, besluta, att han skall afhålla sig från embetets utöfning till
dess annorlunda varder förordnadt; och gånge det beslut utan hinder af klagan genast
i verkställighet.
2. Prest, som jemlikt 1 mom. afhålles från embetsutöfning, ege, om han innehar
ordinarie tjenst i församling, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade löneförmåner,
dock med afdrag af hvad bör tillkomma den, som förrättar tjensten.
16 §. ''
1. Öfver biskop utöfve hofrätt omedelbart den domsrätt, hvilken i fråga om
annan prest, enligt 13 § 1 och 2 mom. samt 14 och 15 §§, tillkommer domkapitlet.
2. Åtal mot biskop för förbrytelse, som i 4 § sägs, eller mot annan prest,
som är ledamot af domkapitel, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår,
skall ock af hofrätt omedelbart upptagas, der ej målet, efter ty särskildt är stadgadt,
hörer under Kammarrätten.
17 §.
1. Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den 1 Januari 1890,
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
2. Förbrytelse, som före nämnde dag är af prest begången men för hvilken
dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt
varder, skall efter den nya lagen straffas, om det straff, som efter samma
lag bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen
stadgadt.
3. De i 11 § här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende
på förbrytelser, som äro begångna innan denna lag blef gällande.
4. Mål, som före nämnde dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma
domstol, utan hinder af hvad i denna lag stadgas, fortfarande handläggas och afgöras,
i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet å Stockholms
slott Fredagen den 2 Mars 1888 inför den under Hans
Maj:t Konungens frånvaro i nåder tillförordnade regering:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Statsråden: Lovén,
Friherre von Otter,
von Krtjsenstjerna.
Expeditionschefen Groll anmälde i underdånighet:
1:0.
Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 28 September 1883, deruti Kyrkomötet
anhållit att Kongl. Maj:t måtte låta vidtaga sådana åtgärder, genom hvilka
kraft af lag bereddes ett i Kyrkomötets skrifvelse intaget förslag till lag angående
förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål, af följande lydelse:
Förslag
till
Lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål.
§ 1.
Affallen prest från den rena evangeliska läran, sådan den i Guds ord, det
gamla och nya testamentets heliga skrifter, uppenbarad samt genom den oförändrade
Augsburgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad
blifvit; varde afsatt.
Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
9
§ 2.
Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är
stridande mot den rena evangeliska läran, och låter han af undervisning och förmaning
inför domkapitlet sig icke förmås till återkallelse deraf; varde afsatt. Finnes prest
å nyo, på sätt nu är sagdt, förkunna eller utsprida lärosats, som han en gång återkallat,
då skall, äfven om han sin villomening å nyo återkalla vill, till afsättning
dömas.
§ 3.
Röjer prest om hemligt skriftermål annat, än hvad honom enligt gällande
kyrkolag tillåtet är att uppenbara; varde afsatt.
§ 4.
1. År prest förvunnen att vid val, som föregår tillsättning af presterlig tjenst,
dervid han varit under omröstning, hafva köpt röst eller genom hot eller tubbande
stört valfriheten eller eljest i valet obehörigen verkat; dömes såsom i allmän strafflag
sägs.
2. Har prest, för vinnande af befordran till presterlig tjenst, ingått i aftal
om blifvande löneförmåner vid tjensten; varde afsatt. Lag samma vare, der prest
eljest, på annat sätt än i mom. 1 sägs, gifvit eller utfäst vedergällning i ändamål
att varda till presterlig tjenst befordrad.
§ 5-
Gör prest egenvilligt vid allmän gudstjenst eller kyrklig förrättning afvikelse
från den antagna kyrkohandboken, eller begagnar han annat i kyrkohandboken intaget
formulär, än i hvart särskildt fall begagnas bör, eller inblandar han i predikan
eller kristendomsundervisning hvad otillständigt är, eller visar han olydnad mot domkapitlet,
biskopen eller annan förman i det som embetet angår; dömes till varning
eller, vid försvårande omständigheter, till mistning af embetet på viss tid.
§ 6.
Begår prest i sitt embete sådan förbrytelse, som i allmän strafflag eller annan
författning, hvilken ej är att hänföra till kyrkolag, är uttryckligen och särskildt
nämnd, såsom brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvart
fall sägs.
Bill. till Biksd. Prof. 1889. 1 Smil. 1 Afd. 3 Häft.
2
10
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.
§ 7.
Begår prest uppsåtligen på annat sätt än förut är sagdt förbrytelse i sitt
embete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller eljest till kränkning
af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter prest uppsåtligen, i
afsigt, som sagd är, sin embetspligt; varde afsatt. Var det af förhastande, som
presten sig förgick, och kom deraf ingen eller ringa skada; då må till varning eller
till mistning af embetet på viss tid dömas.
§ 8.
Visar prest vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete,
och är ej särskildt ansvar derå satt; dömes till varning eller till mistning af embetet
på viss tid. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till afsättning dömas.
§ 9-
Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och
ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom tre månader, sedan
kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.
§ io.
Finnes prest i embetsutöfning af starka drycker så öfverlastad, att af hans
åtbörder eller orediga sinnesförfattning tydligen kan märkas, att han är drucken;
varde afsatt.
§ 11-
Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som hans embete icke anstår;
eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som honom
eller hans embete icke röra, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja
med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest genom sitt lefverne
eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff efter allmän strafflag
bör följa, uppenbar förargelse; dömes till varning eller mistning af embetet på
viss tid eller, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, till afsättning.
§ 12-
1. Har prest begått brott, derför han till förlust af medborgerligt förtroende
eller till straffarbete eller till dödsstraff dömes; varde tillika dömd till afsättning,
ändå att brottet utom embetet begånget är.
11
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 3.
2. Har prest begått brott, derför han omedelbart till fängelse dömes; varde
tillika dömd till mistning af embetet under den ådömda fängelsetiden, ändå att brottet
utom embetet begånget är.
§ 13-
1. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga kraft
egande utslag blifvit omedelbart till fängelse dömd, och armbrottet sådant, att hans
presterliga anseende derigenom förverkadt är; varde särskilt dömd till afsättning.
2. Har prest för brott, som han utom embetet begått, genom laga kraft
egande utslag blifvit till böter dömd, och är brottet sådant, att hans presterliga anseende
derigenom fläckas eller spilles; varde särskildt dömd till varning, mistning af
embetet på viss tid eller afsättning.
§ 14.
Är prest utom riket för brott straffad; skall, derest brottet bör enligt § 13
medföra varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning, sådan påföljd honom
här i riket ådömas.
§ 15.
Varder prest under en lagföring förvunnen att hafva begått flera af de förbrytelser,
som i §§ 1, 2, 3, § 4 mom. 2 samt §§ 5, 7, 8, 9, 10 och 11 sagda äro:
är straffet å endera förbrytelsen svårare än å annan; då skall det svårare straffet
ådömas: är hvardera förbrytelsen belagd med samma straff; varde det straff ådömdt.
I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken särskildt straff icke ådömes, betraktas
såsom försvårande omständighet.
§ 16.
För förbrytelse, som i §§ 8 och 11 sägs, så ock för annan förbrytelse, hvarå
straffet är i denna förordning bestämdt till endast varning eller mistning af embetet
på viss tid, vare det straff förfallet, om förbrytelsen ej blifvit åtalad inom fem år
från den dag, då den begicks.
§ 17.
1. Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst
han inom kyrkan innehar.
2. Mistning af embetet på viss tid innebär för den dertill dömde, under den
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner,
som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.
3. Mistning af embetet på viss tid må icke ådömas för kortare tid än eu
månad eller för längre tid än ett år, der icke bestämmelsen i § 12 mom. 2 föranleder
större utsträckning i tiden för embetets mistning.
§ 18.
1. Om förbrytelse, som i §§ 1, 2, 3, § 4 mom. 2 samt §§ 5, 7, 8, 9, 10
eller 11 sägs, skall domkapitlet ransaka och döma. Är det förbrytelse, som i § 5,
7 eller 8 sagd är, och innefattar den förbrytelse tillika annat brott, hvai''å straff enligt
allmän strafflag bör följa, och som kan åtalas af annan än målseganden; då må
domkapitlet om förbrytelsen ej döma, innan särskild! om det brott af verldslig rätt
blifvit slutligen dömdt.
2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i § 13
eller 14 sägs, skall ådömas af domkapitel.
3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i § 6 sägs, så ock för brott, hvarå
straff efter allmän strafflag eller annan icke till kyrkolag hänförlig författning bör
följa, men som ej är att anse såsom embetsbrott, skall upptagas vid verldslig rätt.
4. Afsättning eller mistning af embetet på viss tid i fall, som i § 12 sägs,
skall ådömas af samma domstol, som ådörner det sträft, med hvilket embetets förlust
bör följa.
§ 19.
1. Har prest blifvit till afsättning dömd, men laga kraft å domen ej kommit,
eller har han blifvit för gröfre brott tilltalad, men dom öfver honom ej fallit; må,
när omständigheterna dertill föranleda, domkapitel besluta, att han skall från embetets
utöfning sig afhålla, till dess annorlunda förordnadt varder.
2. Prest, som jemlikt mom. 1 från embetsutöfning afhålles, eger, der han
ordinarie tjenst i församling innehar, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade
löneförmåner, dock med afdrag af hvad den, som tjensten förrättar, tillkomma bör.
§ 20.
1. Denna förordning skall till efterrättelse gälla från och med den
2. Förbrytelse, som före nämnda dag är af prest begången, men för hvilken
dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt
varder, skall efter den nya förordningen straffas, om det straff, som efter
samma förordning bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning
varit för förbrytelsen stadgadt.
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
3. De i § 16 här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende
på förbrytelser, som äro begångna innan denna förordning blef gällande.
4. Mål, som före nämnda dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma
domstol, utan hinder af hvad i denna förordning stadgas, fortfarande handläggas och
afgöras, i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.
I enlighet med föredragandens tillstyrkan förordnade
Kongl. Regeringen att öfver Kyrkomötets ofvanberörda förslag
Högsta Domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87 Regeringsformen
omförmäler, genom note ur protokollet infordras.
Ex protocollo
G. P. Hagbergh.
14
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj.is Högsta
Domstol Fredagen den 11 Maj 1888.
Första rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Olivecrona,
Ahlgren,
Örbom,
Åbergsson,
Herslow,
Skarin,
Norberg.
Fortsattes och afslutades handläggningen af det till Högsta Domstolen för afgifvande
af utlåtande öfverlemnade, i protokollet för den 17 sistlidne April omförmälda
lagärende; varande förslaget detta protokoll bilagdt.
Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade Justitierådet Herslow:
Såsom den af Kongl. Maj:t år 1869 för revision af kyrkolagen förordnade komité
i motiven till 16 kap. af dess förslag till ny kyrkolag framhållit, lärer det näppeligen
kunna bestridas, att vår nu gällande lagstiftning angående behörigt forym för
mål, som afse prests förbrytelser i tjensten, i väsentliga afseenden lider af oegentlighet
och en brist på konseqvens, som icke kan annat än medföra svårigheter och förvecklingar
vid tillämpningen. Att åtal mot prest rörande affall från den svenska
kyrkans bekännelse eller om förkunnande af deremot stridande lärosats skola, såsom
nu på grund af Kongl. kungörelsen den 24 Januari 1781 och Kongl. cirkulärbrefvet
den 7 December 1787 är förhållandet, vara helt och hållet undandragna de kyrkliga
myndigheternas handläggning och pröfning, så att sådana mål icke ens i första instans
tillhöra kyrkligt forum, synes föga förenligt med kyrkans naturliga rätt att
värna om sin egen tillvaro. Och mot den i nämnda cirkulärbref meddelade föreskrift
15
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
att, med undantag af nyssberörda så kallade religionsprocesser, alla öfriga mål, “som
röra en prests förhållande i embetet och ankomma på föreställning, afhållande från
tjensten på viss tid eller embetets förlust", skola upptagas och afgöras af domkapitlet,
kan med fullt fog anmärkas, att det är haraktcren af brottet, men icke beskaffenheten
af straffet, som bör vara bestämmande i fråga om den kyrkliga eller verldsliga
domstolens kompetens, samt att det i vissa fäll, t. ex. sådana, som äro hänförliga
under 16 eller 17 § af 25 kapitlet strafflagen, kan vara omöjligt att på förhand och
utan en föregående grundlig undersökning afgöra, huruvida den förbrytelse i embetet,
hvarför en prest blifvit angifven, antingen bör medföra någon af de påföljder, som
kyrklig domstol eger ådöma, eller ock skäligen må försonas med böter och således
enligt nu gällande lag faller under den verldsliga rättens jurisdiktion.
Till följd häraf synes mig en revision af stadgandena rörande forum för
embetsbrott af prest vara af behofvet högligen påkallad. Med hänsyn till det föråldrade
och bristfälliga skick, hvari kyrkolagstiftningen i öfrigt ännu befinner sig hos
oss, förefaller det mig visserligen särdeles vanskligt att göra kyrkans domsrätt öfver
sina tjenare till föremål för en särskild omarbetning utan sammanhang med en revision
af andra delar af kyrkoförfattningen, såsom i synnerhet de afdelningar, hvilka
afse domkapitlenas sammansättning och rättegångsordningen hos dessa myndigheter.
Men då kyrkans ombud, hvilka redan antagit det remitterade förslaget, följaktligen ansett
den ifrågasatta nya lagstiftningen kunna utan olägenhet för kyrkan byggas på den
förutsättning, att de öfriga delar af kyrkoväsende^ efter hvilkas beskaffenhet samma
lagstiftning nödvändigt måste afpassas, i det väsentligaste förblifva sådana de för
närvarande äro, har jag låtit mina betänkligheter i uppgifna hänseendet falla.
Hvad då beträffar frågan, i hvilken rigtning lagstiftningen i det föreliggande
ämnet bör gå och hvilka grunder dervid böra följas, torde det vara uppenbart att,
så länge svenska kyrkan såsom statskyrka är genom en mängd band förenad med
staten och i förhållande till denna intager en ställning, som i flera afseenden erinrar
om en verklig statsinstitution, samt kyrkans tjenare i följd deraf i viss mening också
äro statens embetsman och i sådan egenskap, jemte sina kyrkliga funktioner, hafva
åt sig uppdragna åtskilliga bestyr af uteslutande eller åtminstone öfvervägande verldslig
natur, hvarigenom allmän eller enskild rätt väsentligen beröres, kan och bör staten
åt kyrkan afstå endast en ganska inskränkt och begränsad domsrätt öfver presterskapet,
med staten derjemte förbehållen rätt att i hvarje fall i högre instans kontrollera
huru den kyrkliga straffmyndigheten utöfvas. Vid uppdragandet af gränserna
emellan den kyrkliga och den verldsliga domstolens olika behörighetsområden bör
enligt min åsigt — jemte det de kyrkliga myndigheterna, på sätt i förslagets 11, 13,
14 och 18 §§ blifvit ifrågasatt, tillerkännes befogenhet att i de fall, då prest begått
brott utom tjensten eller ock annorledes genom sitt enskilda lefverne gifvit anledning
till förargelse, ådöma särskild disciplinär bestraffning — hvad angår presterskapets
förhållande i embetet, den högst väsentliga skilnaden emellan, å ena sidan, prestens
rent kyrkliga åligganden såsom föreståndare för den allmänna gudstjensten och andra
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
kyrkliga förrättningar samt handhafvare af religionsvården i öfrigt och, å andra sidan,
de honom anförtrodda öfriga bestyr af uteslutande eller öfvervägande verldslig karakter
utgöra den ledande normen. Den förra gruppen af prestens funktioner faller enligt
sakens egen natur under den kyrkliga lagstiftningen och derföre också under den
kyrkliga rättsskipningen, den senare gruppen deremot under den verldsliga lagstiftningen
och jurisdiktionen. Det synes mig desto angelägnare att så konseqvent som möjligt
genomföra denna grundsats, som, likasom det å ena sidan måste erkännas, att
den grundliga insigt i kyrkolärans sammanhang och väsen, hvilken erfordras för bedömande
af prestens verksamhet såsom själasörjare och vårdare af religionen öfverhufvud,
icke med säkerhet kan påräknas hos andra myndigheter, än de kyrkliga, det
å andra sidan är uppenbart, att, i anseende till den nuvarande sammansättningen af
domkapitlen, hos dem icke kan förutsättas vara att finna vare sig den förtrogna
bekantskap med den borgerliga rättens system, utan hvilken åtminstone vissa i prestens
tjenstgöring förekommande frågor af verldslig natur, t. ex. angående rättigheten att
ingå äktenskap, icke kunna på tillfredsställande sätt afgöras, eller den förfarenhet i
ekonomiska värf, som bedömandet af den presten såsom ordförande i kyrko- och
skolråd åliggande förvaltning af församlingens medel icke så sällan kräfver. Och i
betraktande vidare deraf att pröfningen af ersättningsfrågor, de der ofta kunna vara
synnerligen invecklade, alltid måste anses såsom en för de kyrkliga myndigheterna
fullkomligt främmande uppgift, talar för tillämpandet af sagda grundsats ytterligare
den omständighet, att det nästan endast är den verldsliga delen af prestens embetsverksamhet,
hvarigenom han kan på det sätt förnärma allmän eller enskild rätt, att
han ådrager sig skyldighet att betala skadestånd. Slutligen torde det böra bemärkas
att, enär det är kyrkans enda, på samma gång oändligt stora, uppgift att väcka,
stärka och underhålla det religiösa lifvet, det också ligger i kyrkans eget sanna intresse,
att dess myndigheter, såvidt möjligt är, undgå att sitta till doms öfver sådana
frågor, som med samma uppgift icke hafva något verkligt inre sammanhang.
Rigtigheten af den af mig ofvan angifna norm för begränsandet af den kyrkliga
domsrätten öfver presterskapet synes hufvudsakligen vara erkänd i vår äldre kyrkolagstiftning,
som i 15 § af förordningen den 11 Februari 1687 om rättegång i domkapitlen
bestämmer samma domsrätt sålunda, att domkapitlet skall döma i de saker,
som angå prester “hvad deras embeten och fel vidkommer uti lära och lefverne“.
Deremot är i det remitterade förslaget skilnaden emellan prestens kyrkliga och verldsliga
kall icke iakttagen med den noggrannhet, som enligt mitt omdöme varit både
nödig och möjlig. Alla de embetsbrott af prest, som för närvarande skola bedömas
enligt 16 och 17 §§ i 25 kap. strafflagen, således enligt verldslig lag, och af hvilka
jemlikt förrberörda cirkulärbrefvet den 7 December 1787 en del tillhör verldslig rätts
pröfning, skulle, oberoende af förbrytelsernas olika karakter, enligt förslagets 7 och
8 §§, jemförda med 6 §, hemfalla under den kyrkliga lagstiftningen och jemlikt förslagets
18 § höra under domkapitlets domsrätt. En stor del af dessa brott rörer
dock uteslutande eller väsentligen prestens förhållande såsom statens embetsman.
17
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition JSho 3.
Detta gäller t. ex. om fel eller förbrytelser vid förvaltningen af medel, som prest i
kraft af sitt embete bar under händer, vid kyrkoböckernas förande, vid utfärdande
af embetsbevis, vid lysning till äktenskap, äfvensom i afseende å vigsel, der felet
består i åsidosättande af den borgerliga lagens föreskrifter. Förslagets upphöjande
till lag i dessa delar skulle medföra åtskilliga oegentligheter och icke obetydliga praktiska
olägenheter. Sålunda skulle presten för vårdslöshet vid förvaltningen af kyrkans
eller skolans medel svara inför domkapitlet, men kyrko- eller skolrådets öfrige ledamöter
vid verldslig rätt. Åtal mot prest, som anginge sagda förvaltning, skulle bedömas
af verldslig rätt, der brottet vore sådant, som i 11 § af 25 kap. strafflagen
beskrifves, men af kyrklig domstol, om brottet allenast vore att hänföra till vårdslöshet.
För de brott, som omförmälas i 25 kap. 4 § strafflagen, skulle prest jemlikt
förslagets 6 och 18 §§ dömas enligt verldslig lag och af verldslig rätt; men för de
alldeles likartade brotten, att prest viger enkling eller enka, innan afvittring skett,
eller af vårdslöshet viger dem, hvilkas äktenskap för laga hinder måste återgå, skulle
han dömas af domkapitlet efter kyrkolag. Prest, som uppsåtligen gjorde orätt i embetet
för egen fördel eller för att annan gynna eller skada, ådroge sig enligt 7 § i
förslaget icke svårare påföljd än afsättning, hvaremot annan embetsman för alldeles
lika beskaffadt brott kunde, enligt 25 kap. 16 § strafflagen, jemte nyssnämnda påföljd,
tillikas ådömas ovärdighet att i rikets tjenst vidare nyttjas. Förbrytelse, som
för annan embetsman än prest enligt 25 kap. 16 eller 17 § strafflagen förskylde böter,
skulle, om den beginges af prest, kunna få försonas med varning.
I öfverensstämmelse med förrberörda grundsats, att sådana förbrytelser, som
begås af prest såsom embetsman i staten, fälla inom den verldsliga lagstiftningens och
rättsskipningens område, anser jag att ifrågavarande lagförslag bör undergå den väsentliga
omarbetning, att dels 6, 7 och 8 §§ utgå och innehållet af 18 § derefter rättas,
dels 5 § erhåller en sålunda förändrad affattning, att den kommer att ega tillämplighet
å icke blott de der nu angifna brotten utan äfven alla i förslaget icke särskildt omnämnda
förbrytelser af prest i hans rent kyrkliga funktioner, i följd hvaraf i strafflatituden
torde böra inrymmas jemväl påföljden af afsättning, dels och å lämplig plats
i förslaget intages ett generel stadgande derom, att med de undantag, förslaget innehåller,
skall om förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål gälla hvad i
verldslig lag stadgas.
De mindre väsentliga anmärkningar, hvartill lag finner förslaget i öfrigt föranleda,
skola af mig. framställas vid de särskilda §§.
Vid härefter företagen granskning af förslagets särskilda §§ framstäldes följande
anmärkningar:
Bill. till Rihsd. Prof. 1889. 1 Sand. 1 Afd. 3 Hälft.
3
18
Kongl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 3.
§ 1.
Högsta Domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:
Svenska kyrkans lära bestämmes i 1 kap. 1 § kyrkolagen såsom “den kristliga
lära och tro, som är grundad uti Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets
profetiska och apostoliska skrifter, och författade uti de tre hufvudsymbolis:
Apostolico, Nicmno och Athanasiano, jemväl uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen
af år 1530, vedertagen i Upsala concilio af år 1593, samt uti hela så
kallade libro concordne förklarad". En härifrån i viss mån afvikande definition
gifves i 2 § Regeringsformen, der det heter: “Konungen skall alltid vara af den rena
evangeliska läran, sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt
Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är“. En tredje definition
förekommer i den genom Kongl. kungörelsen den 25 Oktober 1878 faststälda présteden,
enligt hvilken presten förpligtar sig att förblifva vid “den rena evangeliska
läran, sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter,
genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år
1593 antagen och förklarad är". Den beskrifning af rena evangeliska läran, som
lemnas uti det nu föreliggande förslaget, är till ordalydelsen icke öfverensstämmande
med någon af de förut anförda, men sluter sig närmast till den äldre, genom Kongl.
kungörelsen den 15 April 1829 stadgade affattningen af presteden. Då emellertid en
förklaring om hvad med svenska kyrkans lära eller den rena evangeliska läran rätteligen
är att förstå icke har sin plats i en lag af det innehåll som den föreslagna,
hemställes att orden “sådan den — — förklarad blifvit" måtte ur förslaget utgå.
Justi tierådet Åberg sson tilläde:
Då 2 § af förslaget innefattar straffbestämmelser för det fall, att prest offentligen
förkunnar eller annorledes utsprider lärosats, som ar stridande mot svenska
kyrkans lära, samt i 15 § af förordningen den 31 Oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning finnes stadgadt, att innehafvare af
offentlig tjenst, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan, skall varda från bernsten
skild, -utom i visst fall, som icke rörer innehafvare af prestembetet, synes det
mig vara öfverflödigt, att bland förbrytelser af prest upptaga affall från kyrkans lära.
Något straff bud mot affall förekommer icke i det af koraiterade år 1846 afgifna förslag
till svensk kyrkolag, ej heller i den år 1869 utfärdade kyrkolag för storfurstendömet
Finland. Måhända skulle bestämmelsen i 15 § af 1873 års förordning behöfva
fullständigas genom ett stadgande derom, att prest, som, utan att anmäla sig
till utträde ur svenska kyrkan, offentligen öfvergår till annat trossamfund, skall vara
underkastad samma påföljd, som den, hvilken till utträde ur svenska kyrkan sig anmält.
Men i alla händelser bör utträdandet ur kyrkan icke karakteriseras såsom ett
brott, föranledande till kriminelt ansvar, utan allenast medföra den naturliga påföljd,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
19
att kyrkan icke vidare kan använda afiällingen i sin tjenst. Ett stadgande härom
tillhör icke den presterliga strafflagen, utan de kapitel af kyrkolagen, som handla om
kyrkans bekännelse, om utträde ur kyrkan, samt om de egenskaper, som erfordras
för att vara prest i svenska kyrkan.
Justitierådet Örbom yttrade:
I det af Högsta Domstolens pluralitet uttalade omdöme om olämpligheten
af intagande i förevarande § af en särskild definition å kyrkoläran instämmer äfven
jag, med hemställan tillika huruvida icke efter föredömet i Kongl. förordningarna
den 16 November 1869 och den 31 Oktober 1873 uttrycket “den rena evangeliska
läran" lämpligen borde såväl här som annorstädes i förslaget utbytas emot benämningen
“den evangeliskt lutherska läran" eller ännu kortare “svenska kyrkans lära".
Att stadgandet i denna § endast eger tillämplighet i den händelse att affallet
framträder objektivt, ådagalagdt vare sig omedelbart genom anmälan om utträde ur
svenska kyrkan eller annorledes genom någon yttre handling, anser jag uppenbart.
Vore det att befara att samma stadgande kunde anses lemna befogenhet till någon
efterforskning angående prestmännens subjektiva renlärighet borde utan tvifvel en
dylik misstydning på lämpligt sätt i redaktionen förebyggas.
§ 2.
Justitieråden Åbergsson och Stearin yttrade, att Justitieråden icke kunde godkänna
föreskriften derom att prest, hvilken första gången beträddes med utspridande
af en mot den rena evangeliska läran stridande lärosats, skulle för att undgå afsättning
tvingas att återkalla lärosatsen. Ett sådant samvetstvång vore olämpligt och
onödigt, då endast utspridandet, ej hysandet, af en villomening kunde af kyrkan bestraffas.
Af detta skäl och då utspridandet af en mot kyrkans lära stridande mening,
äfven då gerningen första gången beginges, vore att anse såsom en em betsförseelse,
hvarå åtminstone någon; bestraffning borde följa, hemstälde Justitieråden, att ifrågavarande
§ måtte gifvas en sådan affattning, att presten, då han första gången beträddes
med utspridande af lärosats stridande mot den svenska kyrkans lära, skulle
dömas till varning, och att han först i den händelse, att han efter undergången bestraffning
ånyo utsprede samma villomening, gjorde sig skyldig till mistning af embetet
på viss tid eller afsättning.
Justitierådet Skärm ville till stöd för sin åsigt om olämpligheten af de i denna
§ föreslagna stadganden ytterligare tillägga följande:
För offentligt förkunnande eller för utspridande af lärosats bör eu prestman
väl ej vara underkastad tillrättavisning eller straff med mindre det är ostridigt eller
blifvit med bindande verkan förklarad!, att lärosatsen är stridande mot den rena
evangeliska läran. Domkapitlet har ej och skulle ej heller enligt förslaget få vitsord
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
i sådant hänseende. Likväl synes förslaget innebära, att domkapitlet allenast på
grund af sin egen åsigt om irrlärigheten af en förkunnad eller utspridd lärosats
skulle ega icke blott tvinga presten att af domkapitlet mottaga undervisning och förmaning,
utan äfven förelägga honom återkallelse af lärosatsen, vid äfventyr af afsättning,
om han sådant vägrade. Visserligen torde presteD, om han vidhölle sin mening
och vägrade återkallelse, undgå afsättning, i händelse den i sista instansen dömande
myndigheten skulle i fråga om lärosatsens irrlärighet vara af annan mening än domkapitlet;
men han hade dock måst underkasta sig att mottaga tillrättavisning för uttalandet
af en mening, som slutligen befunnits rigtig och genom hvars förkunnande
han således ej gjort sig skyldig till någon som helst förseelse.
Erfarenheten torde hafva visat, att rörande hvad som öfverensstämmer med
eller strider mot den rena evangeliska läran synnerligen olika meningar kunna hysas.
När derför domkapitlet fordrade återkallelse af en efter dess förmenande irrlärig
lärosats, om hvars renlärighet presten deremot, oaktadt erhållen undervisning och
förmaning fortfarande vore öfvertygad, kunde presten sällan vara fullt viss huru
saken skulle komma att i högsta instans bedömas; och han vore försatt i valet emellan
att antingen mot bättre öfvertygelse återkalla sin lärosats eller ock genom vägran
riskera afsättning, derest hans mening ej i högsta instans godkändes. Att lagen ej
bör sätta honom i nödvändighet att göra ett sådant val torde vara uppenbart.
Justitierådet Örbom yttrade:
Gränsen emellan 1 och 2 §§:na synes icke vara med full klarhet uppdragen.
Derest en prestman offentligen förkunnar lärosatser, som uppenbarligen äro oförenliga
med svenska kyrkolärans eller kristendomens fundamentala grunder, lärer väl sådant
otvifvelaktigt böra betraktas såsom bevisadt affall, hvarå 1 § måste tillämpas utan
iakttagande af den i 2 § föreskrifna proceduren med undervisning, förmaning och
återkallelsetvång. Sistnämnda procedur skulle således antagligen endast vara tilllämplig
i fråga om sådana mindre betänkliga afvikelser från kyrkoläran, hvilka icke
ovilkorligen innebära fullständigt affall derifrån.
I hvilketdera fallet som helst synes emellertid återkallelsetvånget vara otjenligt.
Den offentliga afbön, som i äldre lag fans för vissa fall påbjuden såsom straffpåföljd,
har numera på goda grunder blifvit utesluten från vårt straffsystem. Erfarenheten
har nogsamt utvisat, att dylika bestämmelser ofta i oträngdt mål göra den
samvetsömme till offer för sin öfvertygelse, men i andra fall skapa hycklare eller rent
af föranleda till gäckeri och hån. Samma och ännu vigtigare betänkligheter gälla
om den nu ifrågasatta återkallelsen, hvilken naturligtvis likasom den föregående
undervisningen och förmaningen måste vara offentlig eller tagas till domkapitlets
protokoll för att i händelse af framtida behof vara vederbörligen konstaterad. Förhandlingarne
i domkapitlet äro således ingalunda af patriarkalisk natur, men det
oaktadt synes meningen vara att domkapitlets förelägganden för prestman att emottaga
undervisning och derefter skrida till återkallelse af uttalade meningar icke skulle
21
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
få hos högre domstol öfverklagas. Olämpligheten deraf och nödvändigheten af något
mildrade straffbestämmelser framträda i synnerhet i de fall, då meningsskiljaktigheterna
äro af beskaffenhet att väsentligen hemfalla under den vetenskapliga forskningens
domsrätt eller eljest framträda rent teoretiskt eller reformatoriskt, utan samband
med prestera betets praktiska utöfning.
På dessa skäl anser jag . den förevarande §:n höra omarbetas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de grunder Justitieråden Åbergsson och Skarin förordat.
Justitieråden Herslow och Norberg ansågo bestämmelserna i denna § böra
omredigeras till närmare öfverensstämmelse med nu gällande stadgande i 1 kap. 2
§ kyrkolagen, så att prest, då han första gången beträddes med utspridande af
villomening, undginge vidare påföljd än undervisning och förmaning af domkapitlet
och att han vore underkastad afsättning endast i det fall, att han icke läte sig rätta
af undervisningen och förmaningen utan ånyo utsprede samma villomening.
Justitierådet Olivecrona yttrade, att han funne stadgandet i denna § vara allt
för strängt att prest, hvilken första gången beträddes med offentligt förkunnande
eller utspridande af en mot den rena evangeliska läran stridande lärosats, skulle
dömas till afsättning, derest han icke, efter undervisning om sin villomening och förmaning
inför domkapitlet, genast återkallade denna sin afvikande lärosats. Justitierådet
hemstälde derföre, att ifrågavarande § måtte gifvas en sådan affattning, att
prest, som första gången gjort sig skyldig till offentligt förkunnande eller annorledes
utspridande af villomening, skulle dömas till varning jemte mistning af embetet på
viss tid och att han först i den händelse att han, efter undergången sådan bestraffning,
fortsatte att vidare offentligen förkunna eller på hvarjehanda sätt utsprida
samma mot den rena evangeliska läran stridande lärosats skulle dömas till afsättning.
Justitierådet Herslow ville påpeka, att bestämmelserna i denna § näppeligen
kunde, utan ändring af gällande Tryckfrihetsförordning, vinna tillämpning i de fall,
då utspridande af villomening skedde medelst tryckt skrift.
4 §•
På 1 mom., såsom innehållande allenast, att prest för vissa i allmänna
strafflagen särskildt angifna förbrytelser skulle straffas enligt nämnda lag, vore öfverflödigt;
då
de i 2 mom. omnämnda förbrytelser, så vidt de icke, på sätt nyss är
sagdt, hemfölle under allmänna strafflagen, kunde straffas enligt 11 § af förslaget;
samt då det slutligen vore oegentlig! att belägga de förbrytelser, hvarom 2
mom. handlade, med ovilkorligt straff af afsättning, under det man läte embetsstraffet
för de svårare förbrytelser, hvilka afsåges i 1 mom., bestämmas efter 13 §,
22 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
hvilken för vissa fall medgåfve valfrihet emellan varning, mistning af embetet på viss
tid och afsättning;
hemstälde Justitieråden Olivecrona, Örbom, Åberg sson, Herslow och Skärm att
ifrågavarande § måtte ur förslaget utgå. •
6-9 §§.
Justitierådet Skärm yttrade:
Enligt förslaget delas embetsbrott af prest i två särskilda kategorier, för
hvilka olika straffarter och olika behandlingssätt föreslås.
Till den första kategorien föras de förbrytelser, som omförmälas i förslagets 1
2, 3 §§, 4 § 2 mom., 5, 7, 8, 9, 10 och 11 §§. Dessa förbrytelser skulle i första
hand upptagas och bedömas af domkapitlen och kunna beläggas med tre straffarter:
varning, mistning af embete på viss tid och afsättning.
Andra kategorien åter omfattar, jemte de i 4 § 1 mom. omförmälda brott,
alla förbrytelser, som i allmän strafflag eller annan till kyrkolag ej hänförlig författning
äro uttryckligen och särskildt nämnda såsom brott af embetsman (6 §).
Brott af denna kategori skulle upptagas och afgöras af verldslig rätt och beläggas med
de i allmän strafflag stadgade straffarter: böter, fängelse, straffarbete, mistning af
embete på viss tid, afsättning samt ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas.
De i 1, 2, 3, 5 och 11 §§ omförmälda förbrytelser, som utgöra öfverträdelse
af hvad presten närmast såsom församlingslärare och själasörjare åligger, synas mig
rätteligen vara förda under domkapitlens domsrätt och belagda endast med de för
första kategorien föreslagna straffarter.
Deremot har jag ej kunnat finna giltigt skäl att till denna kategori hänföra
äfven de förseelser, som omförmälas i 7, 8, 9 och 10 §§, eller i 4 § 2 mom.,
om detta lagrum skulle, oaktadt hvad ofvan deremot anmärkts, anses böra bibehållas.
När förslaget låter prest såsom annan embetsman för brott mot 25 kap. 4,
5, 6, 8, 9, 10, 11, 12 och 13 §§ strafflagen dömas af verldslig rätt till de i denna
lag stadgade straffärter, synes mig inkonseqvent, att de förbrytelser, som omförmälas
i 25 kap. 16, 17 och 19 §§ strafflagen (motsvarande §§ 7, 8, 9 i förslaget), skola,
när de äro begångna af prest, i första hand bedömas af domkapitlet och vara belagda
med andra, delvis lindrigare straffarter än som skulle följa på enahanda förbrytelser,
begångna af embetsman, underkastade verldslig rätt. Nog torde det, för att
taga ett exempel, vara svårt att förklara, hvarföre, när eu prest, som tagit muta, för
att i embetet orätt främja (25: 5 S. 1.), skall, lika som en annan till dylik förbrytelse
skyldig embetsman, af verldslig rätt dömas till afsättning och ovärdighet att i rikets
tjenst vidare nyttjas, deremot en prest, som för egen fördel eller för att annan gynna
eller skada, utfärdat ett intyg af veterligen falskt innehåll, skall dömas, icke såsom
en annan embetsman i ty fäll af verldslig rätt till afsättning och ovärdighet att i
rikets tjenst vidare nyttjas (25: ig S. 1.), utan af domkapitlet till endast afsättning
23
Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 3.
(7 § i förslaget). Eller hvarför skall en prest mer än andra embetsman få umgälla
vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embete med blott varning,
när hans förseelse icke rör hans kall såsom lärare och själasörjare?
Det i 10 § af förslaget omförmälda brott, som visserligen står på gränsen
emellan dem, som röra hans kall såsom lärare och själasörjare, och dem, som måste
anses vara begångna i hans egenskap af verldslig embetsman, torde dock, såsom i de
flesta fall kräfvande undersökning och bevisning vid verldslig rätt, lämpligast böra
hänföras till andra kategorien.
Det synes mig derföre som borde de i förslagets 7, 8, 9 och 10 §§ omförmälda
brott af prestman lämpligast höra till verldslig rätt och, med undantag af
fylleribrottet, bedömas efter allmän strafflag; och, om denna uppfattning godkännes,
torde 7, 8 och 9 §§ kunna ur förslaget uteslutas samt 6 och 18 §§ tarfva någon
omredigering.
Till förekommande deraf, att prest i oträngdt mål för embetsbrott dragés inför
rätta, synes mig likväl erforderligt, att ett stadgande införes derom, att åtal vid
verldslig domstol ej må mot prestman för fel och brott i embetet anställas, med mindre
förordnande derom meddelas af domkapitlet, Justitiekanslern eller Justitieombudsmannen.
J ustitierådet Äbergsson anförde: Justitieråden Herslow och Skarin hafva påpekat
de olägenheter, som uppkomma deraf, att förbrytelser af den art, som omförmälas
i 7 och 8 §§|af förslaget, skola bedömas af domkapitlet och medföra andra
straffpåföljder, än dem, som äro stadgade för enahanda förbrytelser af andra embetemän.
Detta gäller i synnerhet brott mot 7 §, som afse kränkning af allmän eller
enskild rätt, och hvilka således i de flesta fall äro af natur, att de borde tillhöra
verldslig rätts pröfning, likaväl som de af prest föröfvade brott, hvilka äro upptagna
i 5—13 §§ af 25 kap. strafflagen och enligt förslaget skola åtalas vid verldslig rätt.
Ehuru det icke kan förnekas, att, i afseende å fördelningen af de mål, som skola
tillhöra den andliga och den verldsliga domstolen, förslaget icke är fullt tillfredsställande,
möta å andra sidan lika stora svårigheter att uppdraga en bestämd gräns mellan
förbrytelser begångna af prest i hans egenskap af kyrkans tjenare, och sådana, som
han föröfvat i egenskap af statens embetsman. Särskild! torde det vara lämpligt,
att alla disciplinära förseelser hemfalla under domkapitlet, äfven om de röra prestens
förhållande i afseende å sådana embetspligter, som icke direkt beröra själavården.
Då en embetsåtgärd eller underlåtenhet af den beskaffenhet, som afses i 8 §, hvarigenom
prest visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i embetet,
således bör tillhöra domkapitlets pröfning, och då eu sådan åtgärd eller försummelse
ofta står på gränsen till förseelser af den beskaffenhet, som i 7 § afses, så att först
efter sakens fullständiga utredning kan afgöras huruvida förbrytelsen är att hänföra
under den'' ena eller andra paragrafen, torde det icke kunna undvikas att äfven förbrytelser
mot 7 § upptagas bland dem, som tillhöra domkapitlets bedömande. På
24
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.
grund häraf inskränker jag mig beträffande 7 och 8 §§ i förslaget till den anmärkning,
att lagen bör innehålla föreskrift derom, huru frågor om skadestånd skola behandlas,
hvarjemte jag hemställer, huruvida icke stadgandet i 25 kap. 4 § af allmänna
strafflagen, såsom afseende fall, hvilka kunna hänföras under 7 eller 8 § af
förslaget, bör upphäfvas, derest ifrågavarande förslag godkännes.
I detta yttrande instämde Justitierådet Olivecrona.
Justitierådet Örbom anförde:
De många uppenbara och allmänt erkända brister, som vidlåda den nuvarande
föråldrade kyrkolagstiftningen särskildt i fråga om de processuella delarne såsom domkapitlets
sammansättning i egenskap af ransakande och dömande myndighet m. m.,
måste framkalla stora betänkligheter emot den enligt 7 och 8 §§, sammanstälda med
18 §, tillämnade utsträckningen af domkapitlets jurisdiktion in på det verldsliga området.
Äfven synas de föreslagna afvikelserna i öfrigt från hvad 16 och 17 §§ i 25
kap. strafflagen innehålla icke vara af verkligt behof motiverade.
Hufvudsakligen delande Justitierådet Herslows uppfattning att den bestämmande
principen för domsrättens utskiftande i de ifrågavarande målen bör vara den,
att endast förbrytelser af uteslutande eller väsentligen kyrklig art böra hemfalla under
kyrklig strafflagstiftning och jurisdiktion, betviflar jag dock att en verkligen tillfredsställande,
praktiskt genomförbar begränsning af detta område kan i frågans närvarande
skede åstadkommas. För ändamålet erfordras enligt mitt förmenande att
man förut eller samtidigt skrider till den i de äldre lagförslagen såsom oundgänglig
framhållna, fullständiga revisionen af gällande bestämmelser om de med prestembetet
förknippade åligganden — en fråga, som nu ej föreligger till behandling.
Genom de i omförmälda tre §§ föreslagna bestämmelser skulle otvifvelaktigt
vissa brister afhjelpas och större enkelhet och reda än nu är förhållandet inträda i
fråga om gränserna för domkapitlenas jurisdiktion. Men förbättringen är endast formel
och med densamma är förknippad möjligheten till materiella olägenheter och
förvecklingar af vida större betydelse än de afhjelpta bristerna.
Vid sådant förhållande och då efter min åsigt den så länge förberedda och
eftersträfvade allmänna reformen af svenska kyrkans lagstiftning ingalunda befrämjas
utan snarare försvåras genom en från den ofvannämnda principen afvikande enstaka
lagstiftningsåtgärd, anser jag mig för närvarande böra afstyrka den föreslagna utsträckningen
af den kyrkliga jurisdiktionen i förevarande fall och hemställer således
att åt förslaget i dessa delar gifves en affattning, hvarigenom de nuvarande gränserna
för densamma åtminstone tills vidare lemnas väsentligen orubbade.
10 §.
Justitierådet Skärm, med hvilken Justitieråden Örbom och Äbergsson instämde,
yttrade:
25
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Då ordet “embetsutöfning" omfattar alla till prestera embete hörande förrättningar,
af hvilka många, t. ex. närvaro vid mantalsskrifningar, ordförandeskap i kyrkoråd
och skolråd m. fl., ej hafva något att göra med hans egenskap af församlingslärare
eller själasörjare, synes mig nog hårdt att ovilkorligt stadga ett så svårt straff
som afsättning för första gången han i embetsutöfning befinnes drucken. Sådant
kan genom ouppmärksamhet tillfälligtvis hända en i öfrigt fullt aktningsvärd och återhållsam
person; och straffets hårdhet torde äfven i sin mån bidraga dertill att dylika
förseelser, mer än som ske borde, lemnas obeifrade. Jag anser derföre för min del
det vara rättvisare och för ändamålet fullt tillräckligt att för första resan fylleribrott
af prest i embetsutöfning stadga endast förlust af embetet på viss tid eller åtminstone
detta straff'' alternativt med afsättning, så att i lindrigare fall det mindre
straffet kunde användas; hvaremot på iteration af förseelsen ovilkorlig afsättning torde
böra följa. I afseende härå åberopar jag finska kyrkolagen, § 124, som för ifrågavarande
förseelse, begången första resan, bestämmer straffet till allenast suspension
från 6 månader till 2 år.
11 §•
Högsta Domstolen anmärkte, att utom de handlingar, hvilka vore straffbara
efter allmänna strafflagen, äfven sådana handlingar, som medförde straff efter annan
lag eller författning, borde undantagas från straff efter denna §, hvarför förslagets
redaktion borde ändras i sådant syfte.
12 §.
Justitieråden Olivecrona, Örbom, Åbergsson, Herslow och Skärm ansågo 2 mom.
af denna § böra utgå. Det här föreslagna stadgandet vore nemligen icke af nöden
för att hindra prest från utöfning af prestembetet under den tid han sutte i fängelse;
och, för så vidt stadgandet afsåge att utesluta presten från löneinkomst under fängelsetiden,
innefattade detsamma en obehöflig skärpning af de bestämmelser, som i
sådant afseende gälde om embetsman i allmänhet.
13 §.
Då giltigt skäl saknades att göra straffet enligt denna § beroende deraf, huruvida
brottet enligt verldslig lag medfört fängelse eller allenast böter, hemstälde Högsta
Domstolen att de skilda momenten i denna § måtte sammanslås och §:n gifvas
ungefär följande lydelse:
Öar prest för brott, som han utom embetet begått, blifvit genom laga kraft
egande utslag dömd till fängelse eller böter, och är brottet sådant, att hans presterBih.
till Biksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 A fä. 3 Höft. 4
26
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8.
liga allseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskild! dömd till varning, mistning
af embetet på viss tid eller afsättning.
14 §.
Justitieråden Olivecrona, Ahlgren, Örbom, Abcrgsson, Herslow och Skärm
ansågo, att innehållet af ifrågavarande § blefve tydligare uttryckt, derest densamma
gåfves ungefär denna lydelse:
Har prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom hans presterliga
anseende fläckas eller spilles; varde här i riket dömd till varning, mistning af embetet
på viss tid eller afsättning.
16 §■
Hå ifrågavarande stadgande icke syntes afse andra förbrytelser än dem, hvilka
omnämnas i 5, 8 och 11 §§, ansågs åt detsamma kunna gifvas en enklare och tydligare
redaktion. I öfrigt hemstäldes, att viss preskriptionstid måtte stadgas för ådömande
af varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i de fall, som omnämndes
i 18 och 14 §§, och borde denna preskriptionstid bestämmas temligen kort
och räknas från den dag, då det verldsliga straffet hlifvit genom laga kraft egande
utslag ådömdt eller, i fall som i 14 § sägs, verkstäldt.
17 §.
3 mom.
Justitieråden Olivecrona, Örbom, Äbergsson och Skärm anmärkte, att då förslaget
afsåge, att den stadgade maximitiden för mistning af embetet skulle gälla äfven
i det fall, att prest gjort sig skyldig till flera brott, som blifvit föremål för gemensam
lagföring, konseqvensen syntes fordra, att en maximitid bestämdes äfven för
det fall, att flera domar, genom hvilka sådana straff blifvit ådömda, på en gång förekomme
till verkställighet, hvarför ett stadgande härom borde, under angifna förutsättning,
i denna § intagas.
Derest anmärkningen vid 12 § 2 mom. bifölles, erinrades, att orden “der icke
— — mistning" borde utgå.
18 §.
Af skäl, som ansågos icke behöfva närmare påpekas, hemstälde Högsta Domstolen,
att andra punkten i 1 mom. måtte gifvas ungefär följande lydelse: Innefattar
förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig rätt och som kan
27
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
åtalas af annan än målseganden, må domkapitlet om förbrytelsen ej döma innan särskildt
om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande utslag slutligen
dömdt.
Vidare hemstäldes, huruvida det kunde anses lämpligt, att domkapitlet skulle
ega domsrätt jemväl beträffande förbrytelser af biskop samt de embetsförbrytelser,
hvilka presterlig ledamot af domkapitlet beginge i denna sin egenskap.
Slutligen erinrades, att lagen borde innehålla ingress, deri angåfves, i hvad
mån äldre lagar och författningar skulle anses genom densamma upphäfda.
Ex protocollo
Carl Boheman.
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen
den 6 Juli 1888,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Bergström,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen.
Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet Bergström anförde:
“Sedan den komité, åt hvilken Kongl. Maj:t den 5 Januari 1869 uppdragit
att verkställa revision af 1686 års kyrkolag, den 2 Oktober 1873 afgifvit underdånigt
utlåtande, åtföljdt, bland annat, af förslag till kyrkolag, och Domkapitlen, Stockholms
stads konsistorium och Hofkonsistorium öfver samma förslag sig yttrat samt jemväl
Högsta Domstolen den 25 Januari 1878 i ärendet afgifvit infordradt utlåtande, har
den 12 påföljande Juli då varande chefen för Justitiedepartementet, enär enligt hans
förmenande något hinder icke förekomme att från det omfattande förslaget till kyrkolag
utbryta de i 16 kap. upptagna stadganden “om straff för förbrytelser af prest
och om domstol i sådana mål", vid hvilka stadganden 1868 års Kyrkomöte, att döma
efter dess underdåniga skrifvelse den 3 Oktober samma år, fäst en särskild vigt och
mot hvilka några väsentliga anmärkningar icke blifvit af de granskande myndigheterna
anförda, understält Eders Kongl. Maj:ts pröfning ett på de af förrbemälda komité
angifna grunder bygdt förslag till förordning om straff för förbrytelser af prest och
om laga domstol i sådana mål, hvarefter Eders Kongl. Maj:t, genom nådig skrifvelse
den 12 Juli 1878, jemlikt 87 § 2 mom. Regeringsformen täckts inhemta Kyrkomötets
yttrande, huruvida Kyrkomötet för sin del godkände berörda förslag sådant det fans
den nådiga skrifvelsen bilagdt.
Efter det Kyrkomötet i underdånig skrifvelse den 30 September 1878, med
förmälan att Kyrkomötet icke kunnat underlåta att i vissa delar af förslaget tillstyrka
förändringar, förklarat sig för sin del antaga detsamma i öfrigt; samt, enligt Eders
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Kongl. Maj:ts den 11 Oktober 1878 meddelade beslut, Högsta Domstolen öfver det i
öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affättade förslaget äfvensom öfver ett i
sammanhang dermed utarbetadt förslag till förordning angående tillägg till 25 kap.
strafflagen afgifvit utlåtande af den 26 November 1878, fann Eders Kongl. Maj:t,
vid förnyad underdånig föredragning af ärendet den 30 December 1878 sig kunna
godkänna de af Kyrkomötet vidtagna ändringar samt föreslog i nådig proposition
samma dag Riksdagen att antaga förslag till förordningar dels angående förbrytelse
af prest och om laga domstol i sådana mål och dels angående tillägg till 25 kap.
strafflagen, hvilka förslag egde det inbördes sammanhang, att det ena icke kunde
oberoende af det andra antagas.
Lagutskottet, i utlåtande den 20 Februari 1879 N:o 4, tillstyrkte, att Eders
Kongl. Maj:ts omförmälda proposition måtte af Riksdagen bifallas, och i öfverensstämmelse
dermed utföll ock Första Kammarens beslut. Andra Kammaren deremot
afslog, med 109 röster mot 69, 18 § i förslaget angående förbrytelse af prest m. m.,
hvilken paragraf innefattade bestämmelser i hvilka mål domkapitel och i hvilka
verldslig rätt skulle ega att döma; till följd hvaraf, oansedt öfriga §§ i förslaget
blifvit godkända, den Kongl. propositionen i dess helhet af Kammaren förkastades.
Vid påföljande kyrkomöte blef denna fråga, i anledning af enskild motion,
ånyo föremål för behandling. Kyrkomötet fann dervid angeläget vara, att frågan
snart vunne en tillfredsställande lösning. Mot innehållet af det vid 1878 års kyrkomöte
antagna författningsförslag hade Kyrkomötet intet att erinra, men Kyrkomötet
ansåg ordalydelsen af förslaget böra i ett par punkter något ändras för vinnande af
ett egentligare uttryckssätt. På grund häraf hemstälde Kyrkomötet i underdånig
skrifvelse den 28 September 1883, att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom hvilka
kraft af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelsen intaget förslag till lag angående
förbrytelser af prest samt om laga domstol i sådana mål.
Såsom protokollet för den 2 sistlidne Mars utvisar, har Eders Kong]. Maj:t
behagat för det ändamål, 87 § Regeringsformen omförmäler, infordra Högsta Domstolens
utlåtande öfver sistnämnda förslag. Sådant utlåtande är af Högsta Domstolen
afgifvet den 11 sistlidne Maj; och har förslaget derefter, med ledning af de inom
domstolen framstälda anmärkningar och under fortgående gemensam beredning inom
Justitie- och Ecklesiastikdepartementen, blifvit i vissa delar omarbetadt,“
Departementschefen föredrog härefter i ett sammanhang såväl det af 1883
års Kyrkomöte antagna förslag jemte Högsta Domstolens deröfver afgifna utlåtande
som det sist utarbetade förslaget till lag om straff för embetsbrott af prest och om
laga domstol i sådana mål; och yttrade Departementschefen dervid till en början:
“Hvad angår de allmänna grunderna för lagstiftningen i förevarande ämne,
så lärer det icke kunna förnekas, att, såsom af flere ledamöter af Högsta Domstolen
blifvit anmärkt, Kyrkomötets förslag är så till vida mindre tillfredsställande, som
enligt detsamma straffen för åtskilliga förbrytelser af prest, hvilka icke angå hans
kyrkliga embete utan röra hans befattning såsom statens embetsman, skulle bestäm
-
30
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
mas i kyrkolag och domsrätten i mål angående sådana förbrytelser tillkomma de
kyrkliga myndigheterna, domkapitlen. Att fullständigt genomföra den utan tvifvel
rigtiga grundsats, att endast embetsbrott af uteslutande eller väsentligen kyrklig art
böra hemfalla under den kyrkliga strafflagstiftningen och jurisdiktionen, torde emellertid
af skäl, som blifvit inom Högsta Domstolen anförda, icke vara möjligt. Ett stort
steg i denna rigtning lärer dock få anses vara taget i det sist utarbetade förslaget.
Under det nemligen Kyrkomötet i 6 § af sitt förslag hänvisar till allmänna strafflagen
eller annan till kyrkolag icke bänförlig författning allenast beträffande sådana af prest
i hans embete begångna förbrytelser, hvilka i den lag eller författning äro uttryckligen
och särskild! nämnde såsom brott af embetsmän, hafva i motsvarande 4 § af
det omarbetade förslaget med dessa brott likstälts andra embetsförbrytelser af prest,
hvilka kunna hänföras till nedannämnda fyra fall:
1) om prest lyser till äktenskap eller förrättar vigsel, då laga binder deremot
möter;
2) om prest vid kyrkoböckers förande eller vid utfärdande af embetsbevis gör
sig skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller
enskild rätt;
3) om prest begår fel eller försummelse i vården och förvaltningen af egendom,
som ban i kraft af sitt embete bar om händer, samt
4) om prest, som är ledamot af domkapitel, begår förbrytelse i denna sin
egenskap.
Dessa fyra slag af förbrytelser skulle sålunda, i stället för att hemfalla under
straffbestämmelserna i 7 och 8 §§ af Kyrkomötets förslag och bedömas af domkapitel
såsom första instans, komma att straffas enligt 25 kap. strafflagen och böra under
verldslig rätts domsrätt.
Genom den sålunda ifrågasatta förändringen torde i hufvudsak undanrödjas
den inom Högsta Domstolen anmärkta oegentlighet, att vissa embetsförbrytelser af
prest komme att bedömas enligt verldslig lag och af verldslig rätt under det andra
alldeles likartade förbrytelser skulle bedömas enligt kyrkolag och af kyrklig domstol.
Den inom Högsta Domstolen jemväl framstälda anmärkning, att ovärdighet att i
rikets tjenst vidare nyttjas icke stadgats såsom vilkorlig påföljd af de embetsförbrytelser
af prest, hvilka afses i 7 § af Kyrkomötets förslag, kommer ock att väsentligen
förlora i betydelse, då företrädesvis de fyra nyss omförmälda slag af förbrytelser
kunna förekomma under sådana omständigheter, att de förtjena en dylik påföljd. Att
ringare förbrytelser af prest såsom statens embetsman äfven enligt det sist utarbetade
förslaget, ehuru i ett mindre antal fall än efter Kyrkomötets förslag, skulle kunna
försonas med varning, synes mig icke böra föranleda betänkligheter, då åtskilliga
andra embetsmän, enligt gällande instruktioner, kunna få med allenast varning, ålagd
i disciplinär väg, umgälla ringare embetsförbrytelser. Hvad slutligen beträffar anmärkningen,
att domkapitel icke borde ega att döma i skadeståndsfrågor, så synes
endast ett ringa antal af de förbrytelser, hvilka enligt det omarbetade förslaget skulle
31
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
bedömas af domkapitel, vara af beskaffenhet, att fråga kan uppstå om utdömande af
skadestånd. De skadeståndsfrågor, som i mål angående sådane förbrytelser kunna
yppa sig, torde ock vara så enkla, att pröfningen af desamma utan fara för rättssäkerheten
kan anförtros åt domkapitlen. Jag har derför trott nämnda anmärkning,
efter den omarbetning Kyrkomötets förslag undergått, icke böra tilläggas vidare
betydelse.
Genom hvad jag nu i underdånighet yttrat anser jag mig hafva motiverat de
ändringar i Kyrkomötets förslag, hvilka kunna anses vara af mera principiel natur. “
Vid föredragningen af de särskilda paragraferna anförde Departementschefen:
“I enlighet med Högsta Domstolens hemställan har den i 1 § af Kyrkomötets
förslag intagna definition å kyrkoläran blifvit utesluten; i sammanhang hvarmed det
il och 2 §§ förekommande uttrycket “den rena evangeliska läran“ utbytts mot
benämningen “svenska kyrkans lära", såsom en af Högsta Domstolens ledamöter
föreslagit.
Att, såsom blifvit ifrågasatt, helt och hållet utesluta bestämmelsen i 1 § af
Kyrkomötets förslag, att prest, som affallen från kyrkans lära, skall dömas till afsättning,
har synts mindre lämpligt, då det i Högsta Domstolens utlåtande åberopade
stadgandet i 15 § af förordningen den 31 Oktober 1873 dels afser allenast ett af
de sätt, på hvilka ett affall från kyrkans lära kan ådagaläggas, dels ock lemnar rum
för tvekan, huruvida prest, som anmäler sig till utträde ur kyrkan, skall skiljas
allenast från den särskilda tjenst inom kyrkan, han till äfventyrs innehar, eller jemväl
från prestembetet. Då jag emellertid delar den uppfattning, att prests affall från
kyrkans lära bör för honom medföra förlust af embete och tjenst icke såsom straff
för begången förbrytelse utan såsom en naturlig följd af hans förändrade förhållande
till kyrkan, har åt ifrågavarande paragraf gifvits en med denna uppfattning öfverensstämmande
formulering och derefter lämpad plats i det omarbetade förslaget, hvars
14 § således kommer att motsvara 1 § i Kyrkomötets förslag.
I fråga om 2 § af Kyrkomötets förslag biträder jag hufvudsakligen de åsigter,
som uttalats af Justitieråden Åbergsson och Skarin. Dock har det synts mig som
om å ena sidan det af bemälde justitieråd föreslagna straff af allenast varning för
ifrågavarande förbrytelse, första gången föröfvad, vore för lågt, särskilt för de fall,
då den brottslige handlade med full insigt derom, att den lärosats han utsprede vore
stridande mot kyrkans bekännelse, eller lärosatsen vore uppenbarligen oförenlig med
kyrkolärans fundamentala dogmer, eller den brottslige förut blifvit straffad för utspridande
af annan villomening, men å andra sidan förbrytelsen, äfven andra resan begången,
kunde förekomma under sådana omständigheter, att afsättning vore ett för strängt
straff. Jag har derför trott mig böra föreslå, att straffet för ifrågavarande förbrytelse
bestämmes till varning eller mistning af embetet på viss tid, med rätt för domstolen
att, om den brottslige förut blifvit straffad för dylik förbrytelse eller omständigheterna
eljest äro synnerligen försvårande, höja straffet till afsättning.
Den -ändring, som föreslagits i 3 § af Kyrkomötets förslag, motsvarande 2 § i
32 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 3.
det omarbetade förslaget, afser endast redaktionen och torde icke tarfva närmare
förklaring.
Enligt hemställan af Högsta Domstolens fleste ledamöter har stadgandet i 4 §
1 mom. såsom öfverflödigt blifvit ur förslaget uteslutet. Hvad angår 2 mom. af
samma paragraf, har jag icke funnit något att erinra deremot att, med uteslutande
af samma moment, straffet för förbrytelser, som deri afses, finge bestämmas efter 11 §;
men då det icke synts mig fullt klart, att sistnämnda paragraf, motsvarande 9 § i
det omarbetade förslaget, enligt lydelsen i Kyrkomötets förslag eger tillämpning å de
förbrytelser, om hvilka fråga är, har jag ansett nödigt till paragrafen göra ett tillägg,
hvarigenom all tvekan i nämnda afseende undanrödjes.
Uti 5 § af Kyrkomötets förslag uppräknas åtskilliga embetsförbrytelser, för
hvilka straffet bestämts till endast varning eller, vid försvårande omständigheter, mistning
af embetet på viss tid, under det att afsättning inrymts i strafflatituden för
alla öfriga embetsförbrytelser, som afses i förslaget. Det undantag, som sålunda
gjorts för förstnämnda förbrytelser, synes mig icke kunna fullt försvaras, ty om ock
dessa förbrytelser oftast förekomma under sådana omständigheter, att varning eller
mistning af embetet på viss tid må anses vara ett tillräckligt svårt straff, så kunna
dock fall inträffa, för hvilka afsättning lämpligen bör ådömas, såsom t. ex. då prest
gör sig skyldig till upprepadt trots mot domkapitlets befallning.
Enligt mitt förmenande bör derför straff latituden för ifrågavarande förbrytelser
utvidgas, så att den kommer att omfatta äfven afsättning. Under sådant förhållande
och då jag af skäl, som framdeles skola angifvas, ansett 7 och 8 §§ i Kyrkomötets
förslag böra sammanslås till en ny paragraf, hvilken komme att afse alla de fall, då
prest, på annat sätt än förut i förslaget vore sagdt, antingen uppsåtligen bröte mot
sin embetspligt, eller visade vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i
sitt embete, har det synts mig mest lämpligt, att 5 § i Kyrkomötets förslag helt och
hållet utginge, hvarigenom de förbrytelser, som i densamma uppräknas, hemfölle
under straffbestämmelserna i förutnämnda nya paragraf, i det omarbetade förslaget
betecknad såsom 5 §. Att sistnämnde § under berörda förutsättning verkligen blefve
tillämplig å handlingar, hvilka omnämnas i 5 § af Kyrkomötets förslag, kan så
mycket mindre vara underkastadt något tvifvel, som dessa handlingar uppenbarligen
innefatta öfverträdelse!’ af embetspligter, hvilka blifvit prest uttryckligen ålagda genom
förordningen den 7 Mars 1811, 2 Kap. 2 § kyrkolagen och Kongl. cirkulärbrefvet
den 21 Augusti 1786 med flera lagstadganden.
Jag har trott mig desto hellre böra hemställa om denna ändring i Kyrkomötets
förslag, som förslaget i denna del, jemväl af andra skäl än det redan anförda,
synts mig mindre tillfredsställande, såväl i formelt hänseende som beträffande innehållet.
Man frågar sig helt naturligt efter genomläsning af paragrafen: Hvarför äro
just dessa förbrytelser särskild! upptagna, men icke t. ex. underlåtenhet att hålla
gudstjenst, försummande af sockenbud in. m.? Om endast ett egenvillig! afvikande från
kyrkohandboken här belägges med straff, kan då en sådan förbrytelse‘icke ske af
33
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
straffbar vårdslöshet? Då här omnämnes endast det fel i afseende å innehållet af predikan,
att deri inblandas hvad otillständigt är, kan då prest icke dömas till ansvar
för åsidosättande af de öfriga föreskrifter, som äro meddelade i 2 Kap. 2 § kyrkolagen
? Är endast olydnad men icke vanvördnad mot domkapitlet, biskopen eller annan
förman belagd med straff? o. s. v.
För den ifrågavarade åtgärden har jag dessutom stöd af en vid granskningen
af komiterades förslag till kyrkolag af Högsta Domstolens fleste ledamöter gjord hemställan
i samma syfte.
Beträffande 6 § af Kyrkomötets förslag, hvilket i det omarbetade förslaget
förekommer såsom 2:dra stycket af 4 §, hänvisar jag till hvad jag yttrat angående
hufvudgrunderna för lagstiftningen i detta ämne.
Såsom jag redan omnämnt hafva 7 och 8 §§ af Kyrkomötets förslag sammanslagits
till en paragraf, utgörande 5 § i det omarbetade förslaget. Denna förändring
står i sammanhang med den förut omnämnda utbrytningen ur 7 och 8 §§ af vissa
förbrytelser af prest såsom embetsman i staten. Beträffande de förbrytelser, å hvilka
bestämmelserna i samma paragrafer härefter skulle blifva tillämpliga, har det nemligen
ansetts öfverflödigt och oegentligt att skilja emellan å ena sidan förbrytelser,
som ske uppsåtligen, för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest
till kränkning af allmän eller enskild rätt eller säkerhet, och å andra sidan sådana,
som ske af vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet. Att förslaget genom
sammanslagningen vunnit i enkelhet torde icke kunna förnekas.
I öfverensstämmelse med syftet af en inom Högsta Domstolen framstäld anmärkning
har straffbestämmelsen i 10 §, i det omarbetade förslaget betecknad som
3 §, blifvit något mildrad.
Hvad inom Högsta Domstolen föreslagits beträffande 11, 12, 13 och 14 §§ af
Kyrkomötets förslag har blifvit iakttaget. Innehållet af 13 §, utgörande första stycket
af 8 § i det omarbetade förslaget, har derjemte blifvit så till vida ändradt, att hvad
i paragrafen föreslagits beträffande brott af prest utom embetet utsträckts att gälla
äfven om sådana förbrytelser i embetet, öfver hvilka verldslig rätt egde att döma.
Den i 15 § af Kyrkomötets förslag, motsvarande 10 § i det omarbetade förslaget,
uttalade absorptionsprincipen har blifvit utsträckt att tillämpas icke allenast i
alla de fall, då prest under eu lagföring blefve öfvertygad att hafva gjort sig skyldig
till straff efter den föreslagna lagen för flera förbrytelser, utan jemväl i de fall, då
prest, sedan han blifvit dömd till sådant straff för eu eller flera förbrytelser, blefve
öfvertygad om annan förbrytelse, som borde straffas efter samma lag. Härigenom
förfaller den anmärkning, som inom Högsta Domstolen framstälts vid 17 § 3 mom.
af Kyrkomötets förslag.
16 § af samma förslag har blifvit väsentligen omarbetad, dervid preskriptionstid
stadgats dels för åtal af vissa förbrytelser utom de i Kyrkomötets förslag upptagna,
dels ock för verkställighet af dom, hvarigenom prest dömts till varning. I det
omarbetade förslaget finnas de nya bestämmelserna gifna i 11 §.
Bih. till Biksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Raft. 5
34
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Redaktionen af andra punkten i 18 § 1 mom. af Kyrkomötets förslag, motsvarande
samma punkt i 13 § 1 mom. af det omarbetade förslaget, har blifvit ändrad
på sätt Högsta Domstolen föreslagit.
I anledning af hvad Högsta Domstolen vid 18 § vidare anmärkt har i det
omarbetade förslaget införts en ny paragraf, den 16:de, innehållande bestämmelser om
laga domstol för åtal mot biskop och annan presterlig ledamot af domkapitel i vissa fall."
I sammanhang med föredragningen af ingressen till det sist utarbetade förslaget
anmälde Departementschefen, hurusom Kyrkomötet, vid öfverlemnande af sitt
förslag i ämnet, tillika i underdånighet anhållit, att Kongl. cirkulärbrefvet den 21
Augusti 1786, som innehölle föreskrift om Biskops och Konsistorii rätt och pligt att
hafva tillsyn öfver presterskapets lära och lefverne och genom prosten anställa undersökning,
måtte förklaras ega gällande kraft intill dess kyrkolagen i sin helhet blifvit
antagen; och erinrade Departementschefen dervid, att åberopade föreskriften i nämnda
Kongl. bref icke stode i strid mot någon bestämmelse uti den ifrågasatta lagen och
sålunda icke komme att genom densamma upphäfvas.
Härefter hemstälde Departementschefen, att Kongl. Maj:t täcktes medelst nådig
skrifvelse till Kyrkomötet, med förklarande att dess förslag till lag angående förbrytelser
af prest samt om laga domstol i sådana mål icke kunde i oförändradt skick af
Kongl. Maj:t godkännas, jemlikt 87 § 2 mom. Regeringsformen infordra Kyrkomötets
utlåtande öfver det föredragna förslaget till lag om straff för embetsbrott af prest och
om laga domstol i sådana mål.
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter täcktes Hans
Maj:t Konungen till denna hemställan lemna bifall; och skulle i
följd häraf till Kyrkomötet aflåtas nådig skrifvelse af det innehåll
bilagan litt. A vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
Carl Boheman.
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 3.
35
Kongl. Maf.ts nådiga skrifvelse till Kyrkomötet, med förslag till lag om
straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana
mål; gifven Stockholms slott den 6 Juli 1888.
Uti underdånig skrifvelse den 28 September 1883 bär Kyrkomötet hemstält,
att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom hvilka kraft af lag snarast möjligt bereddes
ett i skrifvelse intaget förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga
domstol i sådana mål.
Sedan Högsta Domstolen afgifvit utlåtande öfver berörda förslag, har detsamma
blifvit, med ledning af de inom Högsta Domstolen framstälda anmärkningar,
i vissa delar omarbetadt; och vill Kongl. Maj:t härmed, under tillkännagifvande, att
Kyrkomötets förslag icke kunnat i oförändradt skick godkännas, jemlikt 87 § 2 mom.
Regeringsformen inhemta Kyrkomötets utlåtande öfver närlagda förslag till lag om
straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
De i Statsrådet och Högsta Domstolen förda protokoll i ärendet bifogas.
Kongl. Maj:t förblifver Kyrkomötet med all Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
Axel Bergström.
Förslag
till
Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
Med upphäfvande ej mindre af alla i kyrkolagen af år 168(3 och andra till
kyrkolag hänförliga författningar gifna straffbestämmelser för embetsbrott af prest,
3ö Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
än äfven af hvad förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 November 1841
innehåller om straff för prest, som är af starka drycker öfverlastad, så ock med ändring
af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas
som följer:
1 §•
Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är
stridande mot svenska kyrkans lära; dömes till varning eller mistning af embetet på
viss tid. Har han förut blifvit straffad för sådan förbrytelse eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.
2 §•
Röjer prest om hemligt skriftermål hvad honom enligt kyrkolagen icke är tilllätet
att uppenbara; varde afsatt.
3 §.
Är prest i embetsutöfning så öfverlastad af starka drycker, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken;
dömes till mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
4 §•
Prest, som lyser till äktenskap eller förrättar vigsel då laga hinder deremot
möter, eller vid kyrkoböckers förande eller vid utfärdande af embetsbevis gör sig
skyldig till fel eller försummelse, som kan medföra kränkning af allmän eller enskild
rätt, eller begår fel eller försummelse i vården och förvaltningen af egendom,
som han i kraft af sitt embete har om händer, eller, der han är ledamot af domkapitel,
i denna sin egenskap sig förbryter, dömes såsom i allmän strafflag om brott
af embetsman är stadgadt.
Begår prest i sitt embete annan förbrytelse, den der i allmän strafflag eller
annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskild! nämnd såsom
brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvarje fall sägs.
5 §•
Prest, som på annat sätt än förut är sagdt bryter uppsåtligen^mot sin embetspligt
eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete,
dömes till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
37
6 §.
Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring och
ej kunnat med kallelse trätfas eller inställas: kominer han ej inom tre månader sedan
kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.
7 §•
Begår prest brott, derför han dömes till förlust af medborgerligt förtroende
eller till straffarbete eller till dödsstraff; varde tillika dömd till afsättning, ändå att
brottet är begånget utom em betet.
8 §•
Har prest för brott, hvarom i 4 § sägs, eller för brott utom embetet blifvit
genom laga kraft egande utslag dömd till böter eller fängelse, och är brottet sådant,
att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskild t dömd till
varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
Lag samma vare, om prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom
hans presterliga anseende fläckas eller spilles.
9 §•
Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som icke anstår hans embete,
eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som icke röra
honom eller hans embete, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja
med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest uppenbar förargelse
genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff
efter allmän strafflag eller särskild författning bör följa; dömes till varning, mistning
af embetet på viss tid eller afsättning.
Lag samma vare, der prest, i ändamål att vinna befordran till presterlig tjenst,
obehörigen ingår aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten eller eljest för nämnda
ändamål gifver eller utfäster vedergällning, utan att derigenom göra sig skyldig till
brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagdt med straff.
10 §.
Varder prest undei; en lagföring förvunnen att hafva gjort sig skyldig till straff
efter denna lag för flera förbrytelser: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å
annan; då skall det svåraste straffet ådömas; är hvardera förbrytelsen belagd med
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.
samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken
särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.
Har prest blifvit för en eller flera förbrytelser dömd till straff efter denna lag,
och varder han sedermera, innan straffet blifvit till fullo verkstäldt, öfvertygad om
annan förbrytelse, som bör straffas efter denna lag; då skall, utan hinder af förra
utslaget, straff för förbrytelserna samfäldt ådömas enligt de grunder, som förut i denna
§ äro stadgade.
11 §•
Straff enligt 1, 3, 5 eller 9 § vare förfallet, om ej åtal skett inom fem år från
den dag, då förbrytelsen begicks.
Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning såsom påföljd af brott
i fall, som i 8 § sägs, må ej ådömas, der ej påstående derom väckes inom ett år
från den dag, då utslag, hvarigenom straff för brottet blifvit inom riket ådömdt, vann
laga kraft, eller straff, som utom riket ådömts, blifvit verkstäldt.
År prest genom laga kraft egande utslag dömd till varning, och verkställes ej
straffet inom fem år från den dag, då utslaget gafs; vare straffet förfallet.
12 §.
Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst
han inom kyrkan innehar.
Mistning af embetet på viss tid innebär för prest, som dertill dömes, under
den tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner,
som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.
Mistning af embetet på viss tid må ej efter denna lag ådömas för kortare tid
än en månad eller längre tid än ett år.
13 §.
1. Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 5, 6 eller 9 § sägs, skall domkapitlet döma.
Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig rätt och
som kan åtalas af annan än målsegauden; då må domkapitlet om förbrytelsen ej
döma, innan särskildt om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft egande
utslag slutligen dömdt.
2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i 8 §
sägs, skall ådömas af domkapitlet.
3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i 4 § sägs, skall upptagas af verldslig rätt.
4. Afsättning i fall, som i 7 § sägs, skall ådömas af samma domstol, som
ådömer det straff, med hvilket embetets förlust bör följa.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
39
14 §.
Affaller prest från svenska kyrkans lära; varde af domkapitlet skild från prestembetet
och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.
15 §.
1. Har prest blifvit dömd till afsättning eller enligt 14 § skild från embete
och tjenst, men laga kraft ej kommit å beslutet, eller har han blifvit tilltalad för
brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende eller straffarbete eller dödsstraff enligt
lag kan följa, men dom öfver honom ej fallit; må domkapitlet, när omständigheterna
dertill föranleda, besluta, att han skall afhålla sig från embetets utöfning till dess
annorlunda varder förordnadt; och gånge det beslut utan hinder af klagan genast i
verkställighet.
2. Prest, som jemlikt 1 mom. afhålles från embetsutöfning, ege, om han innehar
ordinarie tjenst i församling, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade löneförmåner,
dock med afdrag af hvad bör tillkomma den, som förrättar tjensten.
16 §‘
1. Öfver biskop utöfve hofrätt omedelbart den domsrätt, hvilken i fråga om
annan prest, enligt 18 § 1 och 2 mom. samt 14 och 15 §§, tillkommer domkapitlet.
2. Åtal mot biskop för förbrytelse, som i 4 § sägs, eller mot annan prest,
som är ledamot af domkapitel, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår''
skall ock af hofrätt omedelbart upptagas, der ej målet, efter ty särskilt är stadgadt’
hörer under Kammarrätten.
17 §.
1. Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den
2. Förbrytelse, som före nämnde dag är af prest begången men för hvilken
dessförinnan sträf! ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfverklagadt
varder, skall efter den nya lagen straffas, om det straff, som efter samma lag
bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen
stadgadt.
3. De i 11 § här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende
på förbrytelser, som äro begångna innan denna lag blef gällande.
4. Mål, som före nämnde dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma
domstol, utan hinder af hvad i denna lag stadgas, fortfarande handläggas och afgöras,
i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.
40
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Kyrkomötets underdåniga skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse med förslag till lag om straff för embetsbrott af
prest och om laga domstol i sådana mål.
Till Konungen.
Sedan Kyrkomötet i skrifvelse den 28 September 1883 i underdånighet hemstält,
att sådana åtgärder måtte vidtagas, genom Indika kraft af lag snarast möjligt
bereddes ett i skrifvelsen intaget förslag till lag angående förbrytelser af prest samt
om laga domstol i sådana mål, har Eders Kongl. Maj:t, i nådig skrifvelse den 6 sistlidna
Juli, med tillkännagifvande att, efter det Högsta Domstolen afgifvit utlåtande
öfver nyssberörda förslag, Eders Kongl. Maj;t funnit detsamma icke kunna i oförändradt
skick godkännas, täckts inhemta Kyrkomötets yttrande öfver ett med ledning
af de inom Högsta Domstolen mot Kyrkomötets förslag framställa anmärkningar utarbetad!,
vid den nådiga skrifvelsen fogadt förslag till lag om sträft för embetsbrott
af prest och om laga domstol i sådana mål.
Kyrkomötet, som förehaft det föreliggande förslaget till granskning, har dervid
funnit vissa betänkligheter yppa sig rörande den i förslagets 4 § innefattade bestämmelse
om fel och försummelser vid kyrkoböckers förande eller vid utfärdande af
embetsbevis. Att i nämnda paragraf upptaga dessa brott, hvarigenom de jemlikt
13 § hemfalla under den verldsliga jurisdiktionen, synes så till vida olämpligt, som
kyrkoböckers förande och utfärdande af embetsbevis äro åtgärder, som delvis tillhöra
prestens rent kyrkliga åligganden. Då stadgandet förklaras afse allenast sådana fel
och försummelser, som kunna medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, toide
väl härigenom i viss mån vara förebygdt, att nämnda kyrkliga em betsåtgärder dragas
inför verldslig domstol, men Kyrkomötet har dock ansett det vara af nöden, att i
paragrafen särskildt utsäges, att fråga endast är om sådana anteckningar i kyrkobok,
som afse borgerliga förhållanden äfvensom embetsbevis derom; och har Mötet i anledning
häraf trott sig böra ifrågasätta en något förändrad lydelse af ifrågavarande
paragraf.
Andra redaktionsförändringar, som Mötet trott i tydlighetens intresse böra
företagas, bestå deri, att ordet “deremot" i första punkten af 4 § blifvit uteslutet,
samt att i 11 § första punkten uttrycket “påstående" utbytts mot “fråga", hvarjemte
omedelbart derefter tillagts “hos domkapitlet".
I öfrigt har Mötet icke funnit något att emot förslaget erinra, utan hafva de
deri förekommande afvikelserna synts välgrundade.
41
Kongl. Maj:ts A åd. Proposition N:o 3.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och under åberopande i öfrigt af de
skäl, som vid förslagets behandling i Statsrådet till stöd för detsamma andragits, får
Kyrkomötet i underdånighet förklara, att Mötet för sin del godkänner Eders Kongl.
Maj:ts ifrågavarande nådiga förslag i följande delvis förändrade lydelse:
Lag om sträft’ för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
Med upphäfvande ej mindre af alla i kyrkolagen af år 1686 och andra till
kyrkolag hänförliga författningar gifna straffbestämmelser för embetsbrott af prest,
än äfven af hvad förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 November 1841
innehåller om straff för prest, som är af starka drycker öfverlastad, så ock med ändring
af hvad lag och författningar i öfrigt innehålla mot denna lag stridande, förordnas
som följer:
1 §•
Finnes prest offentligen förkunna eller annorledes utsprida lärosats, som är
stridande mot svenska kyrkans lära; dömes till varning eller mistning af embetet på
viss tid. Har han förut blifvit straffad för sådan förbrytelse eller äro omständigheterna
eljest synnerligen försvårande; må till afsättning dömas.
2 §•
Röjer prest om hemligt skriftermål hvad honom enligt kyrkolagen icke är tilllåtet
att uppenbara; varde afsatt.
3 §•
År prest i embetsutöfning så öfverlastad af starka drycker, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen kan märkas, att han är drucken; dömes
till mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
4 §•
Prest, som lyser till äktenskap eller förrättar vigsel då laga hinder möter,
eller i afseende å honom åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden
eller meddelande af embetsbevis derom gör sig skyldig till fel eller försummelse,
som kan medföra kränkning af allmän eller enskild rätt, eller begår fel eller
försummelse i vården och förvaltningen af egendom, som han i kraft af sitt embete
har om händer, eller, der han är ledamot af domkapitel, i denna sin egenskap sig
förbryter, dömes såsom i allmän strafflag om brott af embetsman är stadgadt.
Bih. till Biksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.
6
42
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Begår prest i sitt embete annan förbrytelse, den der i allmän strafflag eller
annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskild! nämnd
såsom brott af embetsman; straffes såsom i den lag eller författning för hvarje
fäll sägs.
5 §■
Prest, som på annat sätt än förut är sagdt bryter uppsåtligen mot sin embetspligt
eller visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i sitt embete,
dömes till varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
6 §•
Har prest utan lof eller tillkännagifvet förfall afhållit sig från tjenstgöring
och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas: kommer han ej inom tre månader
sedan kallelse i allmänna tidningarne ågått; varde afsatt.
7 §•
Begår prest brott, derför han dömes till förlust af medborgerligt förtroende
eller till straffarbete eller till dödsstraff; varde tillika dömd till afsättning, ändå att
brottet är begånget utom embetet.
8 §•
Har prest för brott, hvarom i 4 § sägs, eller för brott utom embetet blifvit
genom laga kraft egande utslag dömd till böter eller fängelse, och är brottet sådant,
att hans presterliga anseende derigenom fläckas eller spilles; varde särskilt dömd till
varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning.
Lag samma vare, om prest blifvit utom riket straffad för brott, hvarigenom
hans presterliga anseende fläckas eller spilles.
9 §•
Inlåter sig prest med handtering eller köpslagan, som icke anstår hans embete,
eller befattar han sig såsom sakförare med utförande af rättegångar, som icke röra
honom eller hans embete, eller ligger han genom eget förvållande i kif och osämja
med embetsbroder eller åhörare, eller åstadkommer han eljest uppenbar förargelse
genom sitt lefverne eller någon sin gerning, utan att brott är begånget, hvarå straff
efter allmän strafflag eller särskild författning bör följa; dömes till varning, mistning
af embetet på viss tid eller afsättning.
Lag samma vare, der prest, i ändamål att vinna befordran till presterlig tjenst,
43
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.
obehörigen ingår aftal om blifvande löneförmåner vid tjensten eller eljest för nämnda
ändamål gifver eller utfäster vedergällning, utan att derigenom göra sig skyldig till
brott, som i allmän strafflag eller särskild författning är belagdt med straff.
10 §.
Varder prest under en lagföring förvunnen att hafva gjort sig skyldig till straff
efter denna lag för flera förbrytelser: är straffet å endera förbrytelsen svårare än å
annan; då skall det svåraste straffet ådömas; är hvardera förbrytelsen belagd med
samma straff; varde det straff ådömdt. I båda dessa fall skall förbrytelse, för hvilken
särskildt straff icke ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet.
Har prest blifvit för eu eller flera förbrytelser dömd till straff efter denna lag,
och varder han sedermera, innan straffet blifvit till fullo verkstäldt, öfvertygad om
annan förbrytelse, som bör straffas efter denna lag; då skall, utan hinder af förra
utslaget, straff för förbrytelserna samfäldt ådömas enligt de grunder, som förut i
denna § äro stadgade.
11 §.
Straff enligt 1, 3, 5 eller 9 § vare förfallet, om ej åtal skett inom fem år
från den dag, då förbrytelsen begicks.
Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning såsom påföljd af
brott i fall, som i 8 § sägs, må ej ådömas, der ej fråga derom hos domJcapitlet väckes
inom ett år från den dag, då utslag, hvarigenom straff för brottet blifvit inom
riket ådömdt, vann laga kraft, eller straff, som utom riket ådömts, blifvit verkstäldt.
Är prest genom laga kraft egande utslag dömd till varning, och verkställes ej
straffet inom fem år från den dag, då utslaget gafs; vare straffet förfallet.
12 §.
Afsättning innebär för prest förlust af prestembetet och den särskilda tjenst
han inom kyrkan innehar.
Mistning af embetet på viss tid innebär för prest, som dertill dömes, under
den tid obehörighet att utöfva prestembetet samt förlust af de rättigheter och förmåner,
som äro förenade med den tjenst han inom kyrkan innehar.
Mistning af embetet på viss tid må ej efter denna lag ådömas för kortare tid
än en månad eller längre tid än ett år.
13 §.
1. Om förbrytelse, som i 1, 2, 3, 5, 6 eller 9 § sägs, skall domkapitlet
döma. Innefattar förbrytelsen tillika brott, hvarför straff bör ådömas af verldslig
44
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
rätt och som kan åtalas af arman än målseganden; då må domkapitlet om förbrytelsen
ej döma, innan särskildt om det brott blifvit af verldslig rätt genom laga kraft
egande utslag slutligen dömdt.
2. Varning, mistning af embetet på viss tid eller afsättning i fall, som i 8 §
sägs, skall ådömas af domkapitlet.
3. Åtal mot prest för förbrytelse, som i 4 § sägs, skall upptagas af verldslig
rätt.
4. Afsättning i fall, som i 7 § sägs, skall ådömas af samma domstol, som
ådömer det straff, med hvilket embetets förlust bör följa.
14 §.
Affallen prest från svenska kyrkans lära; varde af domkapitlet skild från prestembetet
och den särskilda tjenst han inom kyrkan innehar.
15 §.
1. Har prest blifvit dömd till afsättning eller enligt 14 § skild från embete
och tjenst, men laga kraft ej kommit å beslutet, eller har han blifvit tilltalad förbrott,
hvarå förlust af medborgerligt förtroende eller straffarbete eller dödsstraff enligt
lag kan följa, men dom öfver honom ej fallit; må domkapitlet, när omständigheterna
dertill föranleda, besluta, att han skall afhålla sig från embetets utöfning till
dess annorlunda varder förordnadt; och gånge det beslut utan hinder af klagan genast
i verkställighet.
2. Prest, som jemlikt 1 mom. afhålles från embetsutöfning, ege, om han innehar
ordinarie tjenst i församling, under tiden åtnjuta de med tjensten förenade löneförmåner,
dock med afdrag af hvad bör tillkomma den, som förrättar tjensten.
16 §.
1. Öfver biskop utöfve hofrätt omedelbart den domsrätt, hvilken i fråga om
annan prest, enligt 13 § 1 och 2 mom. samt 14 och 15 §§, tillkommer domkapitlet.
2. Åtal mot biskop för förbrytelse, som i 4 § sägs, eller mot annan prest,
som är ledamot af domkapitel, för förbrytelse, som han i denna sin egenskap begår,
skall ock af hofrätt omedelbart upptagas, der ej målet, efter ty särskildt är stadgadt,
hörer under Kammarrätten.
17 §.
1. Denna lag skall gälla till efterrättelse från och med den
2. Förbrytelse, som före nämnde dag är af prest begången men för hvilken
dessförinnan straff ej är bestämdt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej öfver
-
45
Kongl. Maj ds Nåd. Fr oposition N:o 3.
klagadt varder, skall efter den nya lagen straffas, om det straff, som efter samma
lag bör ådömas, är lindrigare än det, som i äldre lag eller författning varit för förbrytelsen
stadgadt.
3. De i 11 § här ofvan gifna bestämmelser skola tillämpas äfven i afseende
på förbrytelser, som äro begångna innan denna lag blef gällande.
4. Mål, som före nämnde dag är hos domstol anhängiggjordt, skall af samma
domstol, utan hinder af hvad i denna lag stadgas, fortfarande handläggas och afgöras,
i den mån sådant enligt äldre lag eller författning domstolen tillkom.
Då emellertid det torde kunna befaras att, derest förslaget blifver lag, och en
väsentlig del af de frågor, som röra prests förhållande i embetet, alltså komma att
öfverfiyttas på den verldsliga rättsskipningens område, presterskapet kunde komma att
af enskilda parter i oträngdt mål dragas inför rätta, hvarigenom kyrkans och presterskapets
anseende skulle kunna lida, har Kyrkomötet funnit sig i sammanhang härmed
böra i underdånighet anhålla om utfärdande af ett stadgande derom, att åtal vid
verldslig domstol ej må mot prestman för fel i embetet anställas annat än på grund
af förordnande utaf domkapitlet, justitiekansleren eller justitieombudsmannen.
Underdånigst
Stockholm den 6 Oktober 1888.
46
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott Fredagen den
2 November 1888,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Boven,
Friherre von Otter,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Örbom,
Friherre Åkerhielm.
Chefen för Justitiedepartementet Statsrådet Örbom anmälde i underdånighet:
Bo.
Kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 6 nästlidne Oktober, i anledning af
Kongl. Maj:ts • nådiga skrifvelse den 6 föregående Juli med förslag till lag om straff
för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål; varande af Kyrkomötet
i dess skrifvelse tillkännagifvet, att Kyrkomötet för sin del godkänt Kongl. Maj:ts
ifrågavarande förslag i följande delvis förändrade lydelse:
11 Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _____u
Departementschefen hemstälde att Kongl. Maj:t måtte, för det ändamål 87 §
Regeringsformen omförmäler, infordra Högsta Domstolens yttrande öfver ofvanintagna,
i öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affattade förslag till lag om straff för
embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
Denna af Statsrådets öfrige ledamöter biträdda hemställan
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
47
Utdrag af protokollet öfver ett lagärende, hållet uti Kongl. Maj:ts Högsta
Domstol Tisdagen den 4 December 1888.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Olivecrona,
Hernmarck,
Wedberg,
Ahlgren,
Herslow,
Norberg,
Lilienberg.
Tillförordnade Byråchefen, Revisionssekreteraren K. G. Carlson föredrog i underdånighet:
Note
ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i Statsrådet den 2 nästlidne November, hvaraf inhemtades, att Kyrkomötet
i underdånig skrifvelse den 6 sistlidne Oktober, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse den 6 föregående Juli med förslag till lag om straff för embetsbrott af prest
och om laga domstol i sådana mål, tillkännagifvit att Kyrkomötet för sin del godkänt
Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag i följande delvis förändrade lydelse:
“Lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
Och hade Hans Maj:t Konungen vid underdånig anmälan härom förordnat att,
för det ändamål 87 § Regeringsformen omförmälde, Högsta Domstolens yttrande skulle
infordras öfver ofvanintagna, i öfverensstämmelse med Kyrkomötets mening affättade
förslag till lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål.
Högsta Domstolen, som ingick i granskning af det remitterade förslaget i de
delar, hvari detsamma afvek från det af Kongl. Maj:t, efter Högsta Domstolens hörande,
i skrifvelse till Kyrkomötet framlagda förslag i ämnet, lemnade ifrågavarande förslag
utan anmärkning.
Ex protocollo
Carl Boheman.
48
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans
Majs Korning en i Statsrådet å Stockholms slott Måndagen den
31 December 1888,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Herr Boven,
Friherre von Otter,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Friherre Palmstiernå,
Friherre von Essen,
Örbom,
Friherre Åkerhielm,
Justitieråden: Skarin,
von Steyern.
Bo.
Efter gemensam beredning med chefen för Ecklesiastikdepartementet anmälde
Departementschefen Statsrådet Örbom Högsta Domstolens utlåtande öfver det i protokollet
för den 2 nästlidne November omförmälda, af Kyrkomötet antagna förslag till
“lag om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål“, hvarefter
Departementschefen yttrade:
“Uti protokollet för den 6 sistlidne Juli finnes en fullständig redogörelse för
de försök, hvilka under senaste tiden blifvit gjorda att åstadkomma eu lagstiftning i
förevarande ämne. Jag tillåter mig derföre nu endast erinra derom, att sedan 1878
års Kyrkomöte, efter framställning af Eders Kongl. Maj:t, för sin del antagit ett förslag
till förordning angående förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål,
men berörda förslag blifvit af Riksdagen förkastadt, denna fråga vid påföljande kyrkomöte,
i anledning af enskild motion, ånyo gjorts till föremål för behandling; hvarefter
49
Kanal. Maj.is Nåd. Proposition N:o 3.
Kyrkomötet uti underdånig skrifvelse den 28 September 1888, med erinran om vigten
deraf, att frågan snart vunne en tillfredsställande lösning, hemstält att sådana åtgärder
måtte vidtagas, genom hvilka kraft af lag snarast möjligt bereddes ett i skrifvelsen
intaget, med det af 1878 års Kyrkomöte antagna författningsförslag nästan ordagrant
lika lydande förslag till lag angående förbrytelser af prest samt om laga domstol i
sådana mål. Efter det Högsta Domstolen den 11 Maj 1888 afgifvit utlåtande öfver
detta förslag fann Eders Kongl. Maj:t vid underdånig föredragning af ärendet den 6
påföljande Juli förslaget icke kunna i oförändradt skick godkännas, hvaremot Eders
Kongl. Maj:t då beslöt att, jemlikt 87 §.2 mom. Regeringsformen, inhemta Kyrkomötets
utlåtande öfver ett i vissa delar omarbetadt förslag till lag om sträft för embetsbrott
af prest och om laga domstol i sådana mål.
Detta sistnämnda förslag har blifvit af Kyrkomötet antaget med vissa ändringar
beträffande lydelsen af 4 och 11 §§; och har Högsta Domstolen, enligt det nu anmälda
utlåtandet, vid granskning af det i öfverensstämmelse med Kyrkomötets sålunda uttalade
mening affattade förslag i de delar, hvari detsamma afviker från Eders Kongl.
Maj:ts vid kyrkomötet framlagda förslag, lemnat Kyrkomötets förslag utan anmärkning.
I förenämnda protokoll för den G sistlidne Juli återfinnes ock den fullständiga motiveringen
till Eders Kong!. Maj:ts förslag, till hvilken jag tillåter mig att i underdånighet
hänvisa för närmare upplysning om förslagets innebörd så i allmänna grundsatser
som i detalj bestämmelser.
Till hvad sålunda är anfördt har jag icke något att i hufvudsak tillägga, men
får, af den anledning att jag såsom ledamot i Högsta Domstolen deltagit i granskningen
derstädes af 1883 års Kyrkomötes förslag, utbedja mig tillåtelse att i korthet
redogöra för min personliga ställning till frågan.
Såsom i protokollet för den 6 sistlidne Juli närmare utvecklas, består den
vigtigaste skiljaktigheten emellan 1883 års Kyrkomötes förslag och det af Eders Kongl.
Maj:t vid 1888 års kyrkomöte framlagda förslag deri, att området för den kyrkliga
strafflagstiftningen och jurisdiktioneu i förevarande ämne blifvit i sistnämnda förslag
väsentligen inskränkt. I Högsta Domstolen biträdde jag visserligen den uppfattning,
att den bestämmande principen för domsrättens utskiftande i de ifrågavarande målen
borde vara den, att endast förbrytelser af uteslutande eller väsentligen kyrklig art
borde hemfalla under kyrklig strafflagstiftning och jurisdiktion. Men jag yttrade tilllika
tvifvel derom, att en verkligen tillfredsställande, praktiskt genomförbar begränsning
af detta område kunde i frågans närvarande skede åstadkommas. För ändamålet
erfordrades nemligen enligt mitt förmenande, att man förut eller samtidigt skrede till
den i äldre lagförslagen såsom oundgänglig framhållna, fullständiga revisionen af gällande
bestämmelser om de med prestembetet förknippade åligganden — en fråga, som
icke förelåge till behandling.
Principielt vidhållande min nyssberörda åsigt bör jag emellertid medgifva att
de försök, som i senaste förslagen gjorts att, så vidt för närvarande vore möjligt,
genomföra förutnämnda princip utfallit på ett öfver förväntan lyckligt sätt; och då
Bih. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 3 Haft. 7
50
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.
de i förslagen vidtagna anordningar innefatta ett obestridligt framsteg i den rätta
ngtningen och beliofvet deraf är oomtvistadt, dristar jag icke i frågans närvarande
skick tillmäta mina förut uttalade betänkligheter någon vidare betydelse. Mot de
afvikelser, som i öfrigt gjorts från 1888 års Kyrkomötes förslag, är icke heller något
af vigt att erinra. “
Departementschefen hemstälde härefter, att Kongl. Maj:t täcktes, med godkännande
af de utaf Kyrkomötet vidtagna ändringar i Kongl. Maj:ts vid kyrkomötet framlagda
förslag, jemlikt 87 § Regeringsformen föreslå Riksdagen att antaga det i öfverensstämmelse
med Kyrkomötets mening affattade förslag till lag om straff för embetsbrott
af prest och om laga domstol i sådana mål.
Justitierådet Skarin åberopade hvad han vid granskning af 1883 års Kyrkomötes
förslag i Högsta Domstolen yttrat, för så vidt afseende å berörda yttrande icke bli fvit
i nu föreliggande förslag fästadt.
På tillstyrkan af Statsrådets ölrige ledamöter behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla hvad föredragande Departementschefen
hemstält; och skulle i följd häraf till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af den lydelse, bilagan Litt. A vid detta protokoll
utvisar.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 188a