Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 29.
1
N:o 29.
Kongl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871; gifven Stockholms
slott den 8 mars 1889.
Med hänvisning till hvad bifogade utdrag af protokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag innehåller, vill Kongl. Maj:t i nåder
inhemta Riksdagens yttrande öfver följande förslag till förordning angående
ändrad lydelse af 32 § 1 mom. i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.
Härigenom förordnas, att 32 § 1 mom. i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871 skall hafva följande ändrade lydelse:
Ersättning eller understöd af staten enligt 29, 30 och 31 §§ sökes
af vederbörande fattigvårdsstyrelse hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för hvarje år inom januari månads utgång det påföljande året;
och åligger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att granska de ansökningar,
som inkommit, och före den 15 nästföljande mars dem jemte
eget utlåtande till Kongl. Maj:t insända.
Har fattigvård enligt 1 § lemnats åt någon, som icke är svensk
eller norsk medborgare, och åstundas härför ersättning af staten, skall
fattigvårdsstyrelsen dessutom, med öfverlemnande af tillgängliga handlingar,
helst i hufvudskrift, rörande den nödstäldes person, födelseort
och hemortsrätt jemte de öfriga upplysningar, hvilka genom förhör
med honom eller annorledes kunna erhållas angående berörda omständigheter
och den tid, som förflutit, sedan han lemnade sitt hemland,
inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande göra framställning om den ifrågavarande
Bih. till Rilcsd. Prat. 1889. 1 Sami. 1 Afl. 18 Raft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
personens liemsändande. Försittes nyssnämnda tid, skall rätt till ersättning
för fattigvård, som lemnas derefter ock intill dess framställningen
göres, anses förfallen. I fall, der det icke enligt särskilda bestämmelser
tillkommer Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgöra
hemsändningsfrågan, skall densamma underställas Kongl. Maj:ts pröfning.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.
OSCAR.
G. Wennerberg.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
3
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 8
mars 1889.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre Bildt,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvåkd,
Statsråden: herr Lovén,
friherre von Otter,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
Örbom,
friherre Åkerhielm.
Departementschefen statsrådet Wennerberg anförde slutligen:
»Enligt de i Stockholm den 13 och i Köpenhamn den 26 juli 1888
utfärdade deklarationer mellan Sverige och Danmark angående ettdera
rikets undersåtar, hvilka inom det andra riket komma i behof af fattigvård,
har hvardera af de kontraherande parterna förbundit sig att
lemna dem af den andra partens undersåtar, hvilka å dess område
komma i behof af fattigvård, understöd efter samma grunder som till
sina egna undersåtar, intill dess de blifvit till hemlandet öfversända,
utan att den ena parten eger att af den andra utbekomma ersättning
för lemnadt understöd eller kostnaderna vid hemsändandet. Vidare
4
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 29.
har hvardera parten förbundit sig att med vissa, i deklarationerna särskildt
omförmälda inskränkningar, på framställning af den andra parten
mottaga sina ■ undersåtar, med mindre de efter fylda tjuguett år
haft hemvist på fri fot å sistnämnda partens område de sista tolf åren.
Genom nådig remiss den 17 augusti 1888 täcktes Eders Kongl.
Maj:t anbefalla kammarrätten att dels afgifva underdånigt utlåtande,
huruvida med anledning af berörda öfverenskommelse särskilda bestämmelser
erfordrades utöfver hvad gällande förordning angående fattigvården
innehölle, dels ock i sådant fall inkomma med underdånigt
förslag till dylika bestämmelser; i sammanhang hvarmed Eders Kongl.
Maj:t behagade föreskrifva, att, innan förslaget afgåfves, Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län borde lemnas tillfälle att
yttra sig i ämnet.
I det utlåtande, som Eders Kongl. Maj;ts bemälde befallningshafvande
med anledning häraf den 8 oktober 1888 afgifvit, redogöres
till en början för det förfaringssätt, som i Malmöhus län iakttagits vid
behandling af dylika fattigvårdsärenden. Oftast, åtminstone under de
senare åren, hade underhandling på diplomatisk väg ej egt rum, då
fråga uppstått om öfversändande till Sverige af svensk undersåte, som
i Danmark blifvit föremål för fattigvård, utan hade derom skett skriftvexling
mellan den afdelning af Köpenhamns magistrat, under hvilken
stadens fattigväsende lydde, eller vederbörande amtman och Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Sedan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
mottagit skrifvelse i ämnet från vederbörande myndighet
i Danmark, hvilken skrifvelse gemenligen tillika innefattat
tillgänglig utredning angående den behöfvande personens liemortsförhållanden,
hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande genom infordrande
af vederbörande fattigvårdsstyrelses förklaring och, om så
ansetts nödigt, jemväl på annat sätt sökt inhemta alla de upplysningar,
som ansetts erforderliga för bedömandet af understödstagarens hemortsrätt,
hvarefter besked lemnats myndigheten i Danmark att, om understödstagaren
icke förvärfvat försörjningsrätt derstädes, hinder ej
förefunnits för hans sändande till Sverige. Derjemte hade myndigheten
i Danmark fått anvisning om den svenska gränsort, hvarest understödstagaren
med hänsyn till belägenheten af hans hemort lämpligast
kunnat aflemnas, nemligen antingen Malmö eller någon af länets
öfriga j kuststäder. Sedan den nödstälde der mottagits, hade han i
Malmö genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och i öfriga
städer af lokalpolisen antingen, om anledning dertill förefunnits, öfverlemnats
till fattigvårdsstyrelsen i staden för erhållande af nödig vård
Kongl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 29.
5
eller, om kungörelsen den 9 juni 1871 varit tillämplig, fått af de genom
samma kungörelse anvisade medel understöd för sin vidare fortkomst.
I fall den öfversände aflemnats till fattigvårdsstyrelsen i gränsstaden
utan att der ega hemortsrätt, hade fattigvårdsstyrelsen sedermera
fört talan mot annat fattigvårdssamhälle om ersättning för hvad
som utgifvits för den öfversände och om öfvertagande af hans försörjning.
Likaledes hade det fattigvårdssamhälle, som Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande uti sitt besked till myndigheten i Danmark
ansett den behöfvande tillhöra, enligt sakens natur varit oförhindradt
att, derest sedermera annat samhälle befunnits vara den nödstäldes
hemort, mot detta samhälle föra talan på sätt förut nämnts om fattigvårdssamhälle
i gränsort.
Det syntes Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att ifrågavarande
internationella öfverenskommelse föranledde till iakttagande
äfven för framtiden af det förfaringssätt, hvarför nu redogjorts, hvilket
ock torde befinnas vara öfverensstämmande med gällande förordning
om fattigvården. Det kunde således ifrågasättas huruvida ytterligare
bestämmelser, utöfver hvad redan funnes stadgadt, oundgängligen vore
nödiga hvad anginge svenska undersåtar, som i Danmark blefve föremål
för fattigvård. Emellertid syntes det lämpligast, att jemväl rörande
behandlingen af dessa ärenden funnes bestämda föreskrifter,
hvilka Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansett böra ega det
innehåll, som redan angifvits.
Beträffande åter danska undersåtar, som här i riket kommit i behof
af fattigvård, hade ärenden rörande dem nästan alltid behandlats
på diplomatisk väg. Sedan ett dylikt fattigvårdsbehof uppstått, hade
den fattigvårdsstyrelse, som beviljat understödet, derom hos Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort anmälan, en åtgärd, som fattigvårdsstyrelsen
i Malmö genom nådigt bref den 12 juni 1873 fått sig
särskilda ålagdt att ofördröjligen efter det understödet lemnats vidtaga.
Derefter hade Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande öfversändt
handlingarna till ecklesiastikdepartementet, och hade, der hemsändande
skulle ega rum, Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande fått nådig
föreskrift att derom bestyra.
Hvad förordningen om fattigvården innehåller ansåg Eders Kongl.
Maj:ts bemälde befallningshafvande icke innebära tillfyllestgörande föreskrifter
huru vid dylika fall skulle förfaras. Enär fattigvårdssamhälle,
som lemnat understöd åt utländsk undersåte, egde rätt till godtgörelse
derför af statsmedel, vore det af vigt, på det att statens medel härutinnan
ej obehörigen anlitades, att öfversändande! till hemlandet af
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 29.
den danske undersåten ju förr dess hellre egde rum. För den skull
borde fattigvårdsstyrelsen vara pligtig att inom viss kort tid, t. ex. en
månad, hos Eders Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande
skriftligen göra anmälan om förhållandet, vid äfventyr att eljest förlora
rätt till ersättning af statsmedel för understöd, som lemnades
efter månadens förlopp till dess anmälan skedde. Denna anmälan
borde vara åtföljd af hemortsuppgift angående den nödstälde, affattad
enligt 4 punkten i kungörelsen den 21 augusti 1885, äfvensom af
tillgängliga intyg rörande hans person. Sedan ytterligare utredning,
om sådan ansåges nödig, beträffande den nödstäldes hemort infordrats,
borde handlingarna af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande befordras
till vederbörande amt i Danmark. Efter det Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande erhållit underrättelse derom, att den nödstälde
komme att i Danmark emottagas, torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ega föreskrifva, att den nödstälde skulle, så snart sådant
utan fara för hans helsotillstånd kunde ega rum, öfversändas till Danmark.
Öfversändandet syntes böra ske genom föranstaltande af polischefen
i stad och kronofogden på landet, hvilka myndigheter ock borde
i enlighet med bestämmelserna uti ifrågavarande öfverenskommelse
lemna vederbörande myndighet i Danmark underrättelse i förväg om
hemsändandet. Polischefen eller kronofogden borde ock förordna angående
sättet för hemsändandet och huruvida den behöfvande skulle
ledsagas till den danska gränsorten af någon polistjensteman eller
annan lämplig person.
Kammarrätten, som, med öfverlemnande af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes i Malmöhus län berörda yttrande, den 12 sistlidne
januari afgifvit eget utlåtande i ämnet, har dervid anfört, hurusom 1
§ i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 visserligen
vore så affattad, att ordalagen i densamma icke bestämdt angåfve,
huruvida svenskt fattigvårdssamhälles skyldighet att lemna nödtorftig
fattigvård omfattade jemväl främmande lands undersåtar. Då emellertid
i 29 § 3 mom. af nämnda förordning vore stadgadt att, om fattigvård
enligt 1 § tilldelas den, som icke är svensk medborgare, vederbörande
fattigvårdssamhälle erhåller godtgörelse af staten i den ordning,
som uti förordningens 32 § bestämmes, och sålunda skyldighet
för svenskt fattigvårdssamhälle att tilldela behöfvande dansk undersåte
understöd redan enligt gällande fattigvårdsförordning förefunnes,
syntes särskild föreskrift derom i anledning af den mellan Sverige
och Danmark afslutade fattigvårdskonventionen ej vara af behofvet
påkallad. Deremot har kammarrätten ansett särskild bestämmelse er
-
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 29.
7
forderlig derom, att det åligger fattigvårdssamhälle, som till dansk
undersåte lemnat understöd, hvarför fattigvårdssamhället gör anspråk
på ersättning af staten, att genom sin fångvårdsstyrelse hos Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet göra framställning derom, att
den danske undersåten må varda genom Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg öfversänd till sitt hemland. Då det med hänsyn
till statens ofvan omförmälda ersättningsskyldighet vore af vigt
att förekomma obehörigt dröjsmål med en dylik framställning, syntes
jemväl en viss tid böra stadgas, inom hvilken densamma skulle ega
rum, vid äfventyr att, om samma tid försuttes, rätt till ersättning för
fattigvård, som lemnats derefter och intill dess framställningen blifvit
gjord, ansåges förfallen. Berörda tid syntes lämpligen kunna bestämmas
till en månad från den dag, då fattigunderstöd till den främmande
undersåten började utgå. Derjemte har kammarrätten ansett föreskrift
böra meddelas derom, att ifrågavarande framställning skall vara åtföljd
af tillgängliga handlingar rörande understödstagarens person och försörjningsort
inom Danmark jemte de öfriga upplysningar, hvilka i
nämnda afseende äfvensom rörande den tid, som förflutit, sedan understödstagaren
lemnade hemlandet, kunna genom förhör med honom
eller annorledes erhållas.
Beträffande de åtgärder, som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
efter emottagande af sådan framställning, hvarom ofvan förmälts,
borde vidtaga i ändamål att den nödstälde danske undersåten
måtte varda öfversänd till sitt hemland, liksom i fråga om det förfarande,
hvilket borde iakttagas af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
sedan från dansk myndighet ingått framställning om mottagande
här i riket af svensk undersåte, hvilken i Danmark kommit i
åtnjutande af understöd, hafva några speciella föreskrifter utöfver dem,
som innefattas uti den ifrågavarande, mellan Sverge och Danmark afslutade
öfverenskommelsen, ej af kammarrätten ansetts vara af nöden,
helst genom de fall, hvilka hittills förekommit, då antingen utländsk
undersåte blifvit försänd till sitt hemland eller svensk undersåte, som
uppehållit sig i främmande land, blifvit öfversänd till Sverge, en viss
praxis i ofvan angifna hänseenden redan syntes hafva utbildat sig.
Föreskrifter om skyldighet för fångvårdsstyrelse, som önskar ersättning
af statsmedel för fattigvård, tilldelad person, hvilken ej är
svensk eller norsk medborgare, att skyndsamt derom göra anmälan
hos Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, för att frågan huruvida
understödstagaren bör hemsändas må kunna i god tid komma under
ompröfning, hafva redan genom särskilda nådiga bref meddelats för
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 29.
några städer, der det visat sig, att sådana främmande undersåtar oftare
fallit fattigvården till last. Utom fattigvårdsstyrelsen i Malmö, som, på
sätt Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län yttrat,
fått en sådan skyldighet sig ålagd, hafva fattigvårdsstyrelserna i Sundsvall
och Göteborg samt fattigvårds- och helsovårdsnämnderna i Stockholm
genom nådiga bref den 30 juli 1886 och den 14 juni 1888 erhållit
liknande förpligtelser. I mån af lifligare samfärdsel blifva dylika
föreskrifter naturligtvis erforderliga äfven för andra orter. Sedan
genom förenämnda, med Danmark träffade öfverenskommelse svenska
staten iklädt sig särskilda förpligtelser med hänsyn till danska undersåtar,
som i Sverige komma i behof af fattigvård, synes tiden mig nu
vara inne att jemväl till öfriga fattigvårdsstyrelser inom riket utsträcka
de skyldigheter, som i förevarande afseende, enligt hvad ofvan anförts,
blifvit ålagda fattigvårdsstyrelserna i Malmö, Sundsvall och Göteborg
samt fattigvårds- och helsovårdsnämnderna i Stockholm. Detta torde
lämpligen kunna ske genom att i 1 mom. af 32 § fattigvårdsförordningen
införa ett stadgande hufvudsakligen af det innehåll kammarrätten
föreslagit, dock så affattadt, att stadgandet kommer att, med undantag
af norska undersåtar, beträffande hvilka särskilda bestämmelser
äro meddelade, afse äfven andra utländingar än danskar. I nämnda
moment af 32 § af fattigvårdsförordningen torde ock böra föreskrifvas,
att i fall, der det icke enligt särskilda bestämmelser tillkommer
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgöra frågan om främmande
undersåtes hemsändande, frågan skall underställas Eders Kongl.
Maj:ts pröfning. Enligt kungörelsen den 16 april 1861, i anledning af
en mellan Sverige och Norge, å ena, samt Ryssland, å andra sidan,
afslutad konvention för ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare
och förbrytare, samt nådiga cirkuläret den 28 maj 1886, angående behandlingen
af utländingar, hvilka här i riket beträdas med lösdrifveri,
hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande bemyndigats att draga
försorg om hemsändande af sådana främmande undersåtar, å hvilka
berörda kungörelse och cirkulär äro tillämpliga. Genom en särskild
kungörelse torde äfven böra uppdragas åt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att i de fall, der enligt förenämnda deklarationer mellan
Sverige och Danmark framställning om dansk undersåtes mottagande i
hemlandet ej behöfver göras på diplomatisk väg, vidtaga de åtgärder,
som erfordras för den danske undersåtens hemsändande; och kunna i
samma författning intagas sådana närmare föreskrifter i fråga om förfarandet
vid öfversändande af ettdera rikets undersåtar till det andra
riket, som Eders Kongl. Majrts befallningshafvande i Malmöhus län
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 30.
ansett tjenliga. Med utfärdandet af denna kungörelse torde dock böra
anstå, till dess Riksdagen yttrat sig öfver det ifrågasatta tillägget
till 32 § 1 mom. fattigvårdsförordningen. Beslutes ett sådant tillägg,
synes nådiga cirkuläret den 19 juli 1872, angående åtgärder i afseende
å ryska undersåtar, som intagits å sjukhus eller andra välgörenhetsinrättningar
i Sverige, hvilket cirkulär i tillämpningen visat sig medföra
onödig omgång, kunna upphäfvas.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes inhemta Riksdagens yttrande
öfver det förslag till förordning angående ändrad lydelse af 32 § 1
mom. i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, som i
enlighet med hvad ofvan yttrats, blifvit inom ecklesiastikdepartementet
uppgjordt.»
Sedan detta förslag blifvit af departementschefen uppläst,
täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af
statsrådets öfriga ledamöter, bifalla hvad departementschefen
hemstält; och skulle nådig proposition till
Riksdagen aflåtas af innehåll bilagan B vid detta
protokoll utvisar.
Ex protocollo
Edward Bäcklin.
Bill. till Rilcsd. Prot. 1889. 1 Sami.
1 Äfd. 18 Käft.
2