Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 38.
t
N:o 28.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs samt till lag med vissa
bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker;
gifven Stockholms slott den 15 Mars 1889.
Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jcrnlikt 87 § Regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga närlagda förslag till lag angående enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt till lag
med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Axel Örbom.
Bih. till liiksd. Prof. 1889. 1 Samt. 1 Afd. 17 Raft.
1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28
Förslag
till
Lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och
sparbanks konkurs.
Härigenom förordnas, att i fråga om enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen
innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande
stadganden:
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar eller
bankaktiebolag råkat i konkurstillstånd, varde det af rätten eller domaren
ofördröjligen anmäldt hos chefen för Finansdepartementet; och förordne
departementschefen ett allmänt ombud att såsom god man och
syssloman deltaga i konkursboets förvaltning med de gode män och
sysslomän, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.
Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan derom
af rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallningshafvande,
som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen
af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.
På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,
när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.
2 §.
Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika
med rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver
3
Kongl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos rätten anmäla,
om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller
försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag. Då allmänna ombudet
kallar borgenärerne till sammanträde, åligge ombudet att derom underrätta
rättens ombudsman.
Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen
af boet, ege allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i
.alla dess delar.
3 §■
Arfvode för konkursboets förvaltning bestämmes af borgenärerne
särskildt för rättens ombudsman och särskilt för gode männen och
sysslomännen. Af arfvodet för gode männen och sysslomännen tage
allmänna ombudet en tredjedel.
4 §•
Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de
borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken
på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller
annan räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning
för hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så
ock, der ränta å fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är
ogulden, jemte räntefoten.
Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen så fort ske
kan ingifvas till den, som, enligt hvad i konkurslagen sägs, har att
emottaga bevakningshandlingar i konkursen; börande vid hufvudskriften
fogas afskrifter till antal som påkallas af hvad här efteråt stadgas.
Sedan desammas öfverensstämmelse med hufvudskriften blifvit af honom
bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt afskrift under de
trettio sista dagarne före inställelsedagen hos rättens ombudsman samt
vid hvart och ett af bankens kontor hållas tillgänglig för eu hvar,
som vill taga del af densamma.
5 §•
Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst;
och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i
konkursen bevakad, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen
uppgifvit fordriugen.
4
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 28.
Särskilda bestämmelser angående enskild sedelutgifvande banks konkurs.
6 §•
Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i
konkurstillstånd, vill Konungen genom allmän kungörelse förelägga eu''
hvar, som innehar af banken utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens
dag, vid förlust af all betalningsrätt, uppvisa sedeln inför det
af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud, som
låter bokföra sedeln och kostnadsfritt förse den med påskrift om uppvisandet.
Nämnda kungörelse bör minst fyra gånger under hvartdera
året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.
Vill den, som sålunda uppvisar sedel, aflemna densamma, ege
dertill rätt och erhålle utan afgift bevis deröfver af allmänna ombudet.
Sådant bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma
betalningsrätt som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.
7 §•
För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt
konkurslagen i bankens konkurs icke erforderlig. Ej heller vare innehafvare
af sådan fordran pligtig att densamma med borgenärsed fästa.
Innehafvare af fordran på grund af banksedel ege rätt till talan
i konkursen, sedan han aflemnat sedeln till allmänna ombudet på sätt
i 6 § sägs.
8 §•
Bankens tillgångar skola, så fort ske kan, värderas af eu nämnd,
bestående af allmänna ombudet såsom ordförande samt två ledamöter,
utsedde den ene af borgenärerne och den andre af de solidariske bolagsmännen.
Tillgångarne skola dervid upptagas till det värde, hvartill
de efter noggrann pröfning antagas kunna under förvaltningens fortgång
förvandlas i penningar.
9 §•
Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,
som konkurslagen föreskrifver för val af gode män.
Kongl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 28. 5
För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af de solidariske
bolagsmännen, kalle allmänna ombudet ofördröjligen dem att inför
honom sammanträda; och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga
om rösträtt, som i den för banken faststälda bolagsordning äro gifna
för val af styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde
allmänna ombudet kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre
gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet.
Underlåta borgenärerna eller de solidariske bolagsmännen att
utse ledamot i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den rätt,
der konkursen är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens
kallelse tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, ege ordföranden
tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro deltaga
i värderingen.
10 §.
Visar sig vid den värdering, hvarom i 8 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att bankens tillgångar icke förslå till betäckande
af bankens kända gäld jemte kostnaderna för boets utredning
och konkurssakeus behandling, skola gode männen eller sysslomännen
ofördröjligen å de solidariske bolagsmännen, i förhållande till
det antal lotter en hvar af dem enligt förteckningen öfver bankens
delegare innehar, uttaxera det till fyllande af bristen i bankens tillgångar
erforderliga belopp jemte en tiondedel derutöfver. År någon
af de solidariske bolagsmännen veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxeringen
ske allenast å öfrige solidariske bolagsmän.
11 §.
Yppas sedan uttaxering skett behof af ny uttaxering, varde sådan
skyndsamt verkstäld enligt de grunder, som i 10 § äro stadgade.
12 §.
Då uttaxering beslutes skall tillika bestämmas viss förfallodag, å
hvilken bolagsmännens tillskott senast bör erläggas. Donna dag skall
sättas minst två och högst tre månader efter den dag, då uttaxeringen
beslutes. Uppgår det belopp, som på hvarje bolagsman uttaxeras, till
mera än hälften af hans andel i den grundfond, som de solidariske
bolagsmännen insatt eller bort insätta, skall beloppet lika fördelas på
6
Kongk Majds Nåd. Proposition N:o 28.
två förfallodagar, den första inom tid, som nyss är nämnd, och den
andra minst två och högst tre månader efter den första.
13 §.
Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för
hvarje lott skall inbetalas, äfvensom förfallodagen eller förfallodagarne,
värde införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst
sex veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;
och läte gode männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen
ofördröjligen underrätta de solidariske bolagsmännen genom
särskilda bref, som afsändas med posten.
14 §.
Å uttaxeradt belopp, som icke inbetalas inom utsatt förfallotid,
skall bolagsmannen gälda ränta efter sex för hundra om året från förfallodagen
till dess betalning sker.
15 §.
Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid eu fjerdedel af det belopp,
som då bör erläggas, må han, efter ty i 17 § vidare sägs, njuta
anstånd med betalning af återstoden, derest han för sagda återstod
jemte ränta inom samma tid ställer pant eller borgen,''som" godkännes
af gode männen eller sysslomännen.
16 §.
Har bolagsman brustit i fullgörande af honom åliggande betalningsskyldighet
och är han icke enligt 15 § berättigad till anstånd,
vare han icke allenast för hvad oguldet och förfallet är jemte ränta
derå utan ock, der uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar,
för hvad å senare förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning
utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen med företeende
af rättens ombudsmans bevis om det belopp, för hvilket bolagsmannen
på grund af uttaxeringen häftar, hos utmätningsman påkalla
utmätning; varej ock bolagsmannen skyldig att på yrkande af gode
männen eller sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande
det gode männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen
vidtaga den åtgärd, som i hvarje fall må anses lämplig.
Kongl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 28.
7
n §•
Belopp, för hvilket pant eller borgen blifvit enligt 15 § stäld,
skall inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag.
Sker det ej, läte sysslomannen ofördröjligen försälja panten
å offentlig auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock
bolagsmannen underkastad sådan påföljd, som i 16 § sägs, der sysslomännen
anse nödigt, att sådan påföljd tillämpas.
18 §.
Afträdas solidarisk bolagsmans tillgångar till borgenärers förnöjande,
må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas, i
bolagsmannens konkurs anställas .jemväl af gode männen eller sysslomännen
i bankens konkurs i den ordning 37 § nämnda lag för enskild
borgenär föreskrifver; och skall, der sådan talan af dem föres och
bolagsmannens konkurs börjats inom natt och år efter det offentlig
stämning å bankens borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § samma lag
sägs, räknas från den dag, bankens konkurs börjades.
19 §.
Solidarisk bolagsman, hvilken till följd af konkurstillstånd icke
underkastats uttaxering enligt 10 eller 11 §, vare ändock skyldig att
för en hvar af de lotter i banken, han innehar, tillskjuta enahanda
belopp, som jemlikt samma §§ blifvit å hvarje lott uttaxeradt; och
gälle jemväl i öfrigt om sådan bolagsmans tillskott i tillämpliga delar
hvad om uttaxerade tillskott förut är sagdt.
Gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs vare pligtige
att, då solidarisk bolagsman blifvit försatt i konkurs, deri såväl
för bankens konkursbo som å öfrige solidariske bolagsmäns vägnar
bevaka hvad förstnämnde bolagsman på grund af sin delaktighet i
banken är skyldig tillskjuta, samt, intill dess bankens konkurs blifvit
afslutad, uppbära den utdelning, som belöper å berörda tillskott.
20 §.
Af de tillgångar i bankens konkurs, som kunna återstå sedan
alla skulder jemte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens
behandling blifvit betalda eller medel dertill afsätta, skola, innan utdelning
å banklotterna må ega rum, de tillskott återgäldas, som de
8
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
solidariske bolagsmännen på grund af denna lag erlagt jemte ränta
efter sex för hundra om året från betalningsdagarne.
21 §.
Utan hinder deraf, att den i 6 § stadgade anmälningstid ej förflutit,
må utdelning i bankens konkurs ega rum; skolande vid utdelningsförslag,
som upprättas förr än nämnda tid tilländagått, utdelningen
för bankens sedelskuld beräknas å hela det enligt bankens räkenskaper
utelöpande belopp af sedlar tillika med det ytterligare belopp
deraf, som må finnas vara i rörelsen utsläppt utöfver hvad räkenskaperna
utvisa.
För fordran på grund af sedel ege borgenär uppbära derå belöpande
utdelning sedan han iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger;
dock att sedel, som genom utdelningen ej varder till fullo infriad, skall,
innan utdelningen må lyftas, vara aflemnad mot bevis, som i nämnda
§ sägs.
22 §.
Ej må bankens konkurs afslutas, förr än den i 6 § stadgade anmälningstid
förflutit.
Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anliängigt
före den 1 Januari 1890.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
9
Förslag
till
Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
Med upphäfvande af förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848 stadgas som
följer:
1 §•
Enskild bank, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i
mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under rådstufvurätten
i den stad, der bankens hufvudkontor är beläget.
2 §•
När enskild bank med sedelutgifningsrätt upplöses utan konkurs,
vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän kungörelse förelägga
en hvar, som innehar af banken utgifven sedel,- att inom två år
från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, förete sedeln
till infriande i banken; skolande kungörelsen minst fyra gånger under
hvardera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.
S §.
Den ansvarighet för enskild sedelutgifvande banks förbindelser,
hvilken åligger solidarisk bolagsman utöfver hans andel i bankens
grundfond, må ej af bankens borgenärer göras gällande mot bolagsmannen
i annan ordning än som föreskrifves i lagen angående enskild
sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
Denna las: träder i kraft den 1 Januari 1890.
O
Bih. till Biksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Åfd. 17 Häft.
2
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.
Utdrag af ''protokollet öfver finansärenden, kallet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 21
December 1888.
Närvarande:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,
Statsråden: Herr Boven,
Friherre von Otter,
. von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Örbom,
Friherre Akerhielm.
Departementschefen, Statsrådet Friherre von Essen anförde härefter:
»Frågan
om banklagstiftningens ordnande har länge stått på
dagordningen, utan att denna magtpåliggande fråga hitills nått sin lösning.
Mer och mer synes man dock härunder hafva enats i den uppfattning,
att såsom mål för lagstiftningen i detta ämne bör uppställas
sedelutgifningsrättens indragning från de enskilda bankerna och öfverlemnande
till en enda, med nödiga betingelser härför utrustad centralbank.
De förslag rörande bankväsendet, indika af Eders Kongl. Maj:t
afgåfvos till 1886 och 1887 årens riksdagar, innefattade väl ett steg
i sådan rigtning, i det de afsågo en begränsning af de enskilda ban
-
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28. 1 1
kernas nuvarande sedeiutgifningsrätt, men dock utan att inlåta sig på
frågan om denna rättighets slutliga upphörande och om de anordningar,
som kunde böra i sammanhang dermed vidtagas. Den utgång, bankfrågans
behandling erhöll vid 1886 års riksdag, var ock, efter hvad
jag vågar antaga, i icke ringa grad beroende deraf, att det för Riksdagen
då framlagda förslaget sålunda afsåg endast ett öfvergångsskede,
men lemnade åt framtiden att afgöra hvad som borde följa på detta
skede. Då det förslag, som af Eders Kongl. Maj:t afläts till 1887
års Riksdag, men hvilket i följd af Riksdagens kort derefter inträffade
upplösning icke kom under pröfning, i hufvudsak utgjorde endast ett
upprepande af framställningen till 1886 års Riksdag, synes mig någon
synnerlig utsigt icke heller förefinnas, att för detta förslag vinna Riksdagens
godkännande; och jag anser mig derföre nu desto mindre böra
tillstyrka detsammas förnyade framläggande, som jag föreställer mig,
att hvarje försök att partielt lösa den sväfvande bankfrågan skall visa
sig fruktlöst, och att endast för ett förslag, som innebär en lösning af
frågan i hela dess vidd, inom Riksdagen torde kunna påräknas de
eftergifter i åsigter och önskningar, som lära vara nödvändiga för att
uppnå samstämmighet i ämnet.
Ehuru jag icke är beredd att nu underställa Eders Kongl. Magt
ett sådant förslag, anhåller jag dock att få i korthet angifva de hufvudgrunder,
hvarpå, enligt min uppfattning, ett dylikt förslag borde
byggas.
I det väsentliga ansluter jag mig härvid till de åsigter, som uttalats
af den år 1881 af Eders Kongl. Maj: t tillsatta bankkomité i dess
underdåniga betänkande af den 14 December 1883. Med komitén är
jag sålunda ense derom, att de enskilda bankernas sedeiutgifningsrätt
bör öfverflyttas på Riksbanken, men att en sådan öfverflyttning icke
bör ega rum, utan att i Riksbankens organisation ändringar vidtagas,
hvarigenom tillräckliga garantier vinnas för den måttfulla, bankmessiga
och af politiska inflytelser oberörda förvaltning, som bör utmärka ett
bankinstitut med den grannlaga uppgiften att besörja landets hela sedelutgifning.
Om det än icke kan anses nödigt att för detta syftes
vinnande förändra Riksbankens karakter af statsinstitution, genom att
i banken inrymma enskilde delegare, lärer dock det hufvudsakliga af
hvad komitén i öfrigt föreslagit rörande Riksbankens styrelse och förvaltning
få anses utgöra oeftergifliga förutsättningar för att göra banken
skickad att uppbära den förändrade ställning, densamma komma
att intaga såsom ensam sedelutgifvande. Lika med komitén anser jag
alltså, att bankens verksamhet bör inskränkas till vissa rörelsegrenar,
som lämpa sig för bankens nya uppgift; att grunderna för bankens
12
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 28.
sedelutgifning likasom för dess rörelse i allmänhet och förvaltning böra
fastställas genom lag, som stiftas af Konung och Riksdag gemensamt;
äfvensom att Konungen bör beredas inflytande på bankens förvaltning.
Det ligger emellertid i sakens natur, att öfvergången till ett nytt
banksystem måste ske med den största varsamhet för att icke åstadkomma
olägenheter för den allmänna rörelsen; och jag föreställer mig,
att derin * öfvergång lämpligen skulle kunna ske sålunda: att de enskildabankernas
sedelutgifningsrätt vid 1893 års utgång, då de nu beviljade
oktrojerna gå till ända, begränsades inom ett belopp af 45 millioner
kronor i enlighet med det af Eders Kongl. Maj:t till 1887 års
Riksdag afgifna förslaget; att den sålunda begränsade sedelutgifningsrätten
blefve de enskilda bankerna tillagd för ett bestämdt antal år,
minst fem, dock med rätt för Eders Kongl. Maj:t att, derest vid utgången
af den sålunda bestämda tiden den allmänna ekonomiska ställningen
funnes vara sådan, att sedelutgifningsrättens fullständiga indragning
icke kunde utan våda ega rum, medgifva ett eller annat års ytterligare
uppskof med indragningen; samt att efter sedelutgifningsrättens
upphörande de enskilda bankerna, för att fortfarande blifva i tillfälle
att å orter, dit Riksbanken icke lärer kunna utsträcka sin verksamhet,
betjena rörelsen genom afdelningskontor, finge under visst antal år af
Riksbanken åtnjuta försträckning, mot låg ränta, till ett för hvarje bank
bestämdt belopp.
Om sålunda de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt kom me att
inom viss icke synnerligen långt aflägsen tid upphöra, borde tillräcklig
anledning icke kunna anses förefinuas att i banklagstiftningen införa
den nyhet, som innefattas i de af bankkomitén föreslagna och i
propositionerna till 1886 och 1887 årens riksdagar upptagna bestämmelser
rörande pant för utelöpande sedlar, utan synes under den begränsade
tid, de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt då konirne att ega
bestånd, den solidariska ansvarigheten för lottegarne, i förening med
bestämmelser om vissa valutor såsom grund för sedelutgifningsrätten,
fortfarande såsom hittills kunna utgöra tillräcklig garanti för sedlarnes
inlösen, dock under förutsättning, hvad den solidariska ansvarigheten
beträffar, att särskilda stadgande!! varda meddelade om sättet för denna
ansvarighets tillämpning.
Af hvad jag redan anfört följer, att, derest de grunder för ordnande
af Riksbankens och de enskilda bankernas verksamhet, jag nu
antydt, skulle efter en närmare utredning af frågan vinna Eders Kongl.
Maj:ts gillande, de särskilda lagförslag, hvilka skulle för ändamålet erfordras,
efter min uppfattning böra i ett sammanhang komma under
Riksdagens pröfning. Då bland dessa äfven komrne att ingå förslag,
13
Kongl. Majds Råd. Proposition N:o 28.
åsyftande ändringar i grundlagen, Indika skulle tidigast kunna erhålla
sin slutbehandling vid 1891 års riksdag, har jag förestält mig, att
gången af ärendets behandling lämpligen borde blifva den, att proposition
om de erforderliga grundlagsändringarne af Eders Kongl. Maj:t
aflätes till 1890 års Riksdag och att, om denna proposition då blefve
antagen att hvila, frågan i dess öfriga delar bragtes under Riksdagens
behandling vid 1891 års riksmöte.
Min afsigt är nu icke att begära Eders Kongl. Maj:ts godkännande
af vare sig vissa grunder för bankfrågans lösning eller någon viss
plan för dess handläggning utan endast att utbedja mig Eders Kongl.
Maj:ts tillåtelse, att två eller flere med bankväsendet förtrogne män
måtte få tillkallas för att jemte bankinspektören utarbeta förslag rörande
banklagstiftningen i den här af mig antydda syftning, att sedermera
underställas Eders Kongl. Maj:ts pröfning.
Under förutsättning att Eders Kongl. Maj:t härtill lemnar bifall
och att sålunda ytterligare någon tid kommer att förflyta, innan frågan
om de enskilda sedelutgifvande bankernas ställning och organisation
varder föremål för behandling, anser jag mig dock böra redan nu påkalla
Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet för behofvet af lagbestämmelser,
som reglera betydelsen och tillämpningen af den ansvarighet,
hvilken åligger lottegare i dylik bank för dennas förbindelser. Derest
de åsigter, jag i det föregående uttalat, vinna godkännande, skulle
den solidariska ansvarigheten för lottegarne i de enskilda bankerna
komma att bibehållas, så länge bankernas sedelutgifningsrätt i större
eller mindre utsträckning qvarstår. Men äfven om så icke skulle blifva
förhållandet, synes frågan om innebörden af denna ansvarighet och
sättet att göra densamma gällande alltför väl kunna i och för sig utredas
och genom lag bestämmas utan att ställas i samband med eller
göras beroende af bankfrågans lösning i öfrigt; och ur flera synpunkter
måste det anses mindre tillrådligt att längre uppskjuta ordnandet
af denna icke mindre för allmänheten, än för bankernas lottegare vigtiga
angelägenhet. Någon anledning att för tillfället befara eu bankkatastrof
föreligger visserligen icke; men, om en sådan under förändrade
förhållanden inträffade, skulle en brist på lagstiftning i nämnda hänseende
förorsaka så känbara olägenheter och i så betydlig män öka
de olyckor, en dylik katastrof alltid måste medföra, att jag icke vågar
påtaga mig ansvaret att låta frågan längre hvila; och äfven om, såsom
jag för min del är benägen att antaga, en tillämpning af banklottegares
solidariska ansvarighet lika litet hädanefter som hittills behöfver ifrågakomma,
så är det i allt fall af vigt att den ovisshet, som nu råder i
afseende å de solidariske bankdelegarnes ställning, undanrödjes, enär
Bill. till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft. 3
14
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
denna ovisshet skulle kunna, i synnerhet under andra ekonomiska förhållanden
än de nu rådande, vålla svårighet för en enskild bank att
vid tillända gående oktroj hålla grundfonden uppe till behörigt belopp.
Äfven för de enskilda bankernas fordringsegare och särskildt sedelinnehafvarne
måste det vara af betydelse att få beskaffenheten af det
ansvar för deras fordringar, som åligger banklottegarne, genom tydliglag
bestämd.
Då Eders Kongl. Maj:t vid meddelande af de med år 1889 börjande
bankoktrojer bestämt, att bankbolag skall vara underkastadt tillJämpning
af de föreskrifter, hvilka under den förlängda oktrojen kunna
varda genom allmän författning stadgade i fråga om utredning af
enskild banks tillgångar vid iråkadt obestånd samt sättet att i sådant
fäll göra delegarnes ansvarighet gällande, kan den lag, som må blifva
i ämnet faststäld, utan afbidan på oktrojtidens utgång träda i kraft,
I sammanhang härmed torde äfven frågan om förfaringssättet
vid bankaktiebolags och sparbanks konkurs böra lösas.
Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet
att Eders Kongl. Maj:t täcktes
ej mindre uppdraga åt chefen för Justitiedepartementet att låta
utarbeta förslag dels "till lagbestämmelser i fråga om enskild sedelutgifvande
banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs samt sättet
att, då enskild sedelutgifvande bank råkat i obestånd, gorå gällande
de solidariska bolagsmännens ansvarighet för bankens förbindelser; dels
ock till de öfriga stadgande!-) af civillags natur, som beträffande samma
ansvarighet må finnas erforderliga;
än äfven medgifva, att två eller flere med bankväsendet förtrogne
män må få tillkallas för att, jemte bankinspektören, utarbeta förslag
till förändrad banklagstiftning i den syftning, jag här ofvan framstält;
anhållande jag att vid ett annat tillfälle få för Eders Kongl. Maj:t
föreslå de personer, som kunna synas mig lämplige att för detta uppdrag
anlitas.»
Hvad föredragande Departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti Statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla
och bifalla; och skulle utdrag af protokollet angående
detta ärende till Justitiedepartementet expedieras.
Ex protocollo
C. Blornstedt.
STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.
1
Utdrag af ''protokollet öfver justitiedepartementsärerden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms
slott Lördagen den 5 Januari 1889,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,
Statsråden: Herr Lovén,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Örbom,
Friherre Åkerhielm.
4:o.
Med tillkännagifvande, att i nedan omförmälda ärende gemensam
beredning med chefen för Finansdepartementet egt rum, yttrade Departementschefen
Statsrådet Örbom:
»Jemlikt protokollet öfver finan särenden den 21 sistlidne December
har, i enlighet med chefens för Finansdepartementet hemställan, Eders
Kongl. Magt täckts uppdraga åt mig att låta utarbeta förslag dels till
lagbestämmelser i fråga om enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs samt sättet att, då enskild sedelutgifvande
bank råkat i obestånd, göra gällande de solidariske bolagsmännens
ansvarighet för bankens förbindelser dels ock till de öfriga stad*
ganden af civillags natur, som beträffande samma ansvarighet kunde
finnas erforderliga.
1
Såsom förarbeten vid fullgörandet af detta uppdrag hafva varit
att tillgå dels det förslag till förordning angående enskild sedelutgifvande
banks, aktiebanks och sparbanks konkurs, som af utsedde komiterade
utarbetats och till Eders Ivongl. Maj:t aflemnats med underdånig
skrifvelse den 7 Oktober 1880, dels ock de af Eders Kongl. Maj:t
i nådiga propositioner till Riksdagen den 6 Mars 1886 och den 14
Februari 1887 framlagda, hufvudsakligen på det af 1881 års bankkomité
den 14 December 1883 afgifna betänkande grundade förslag i
samma ämne.
Dessa förslag innehålla, såsom bekant, dels allmänna bestämmelser,
afsedda att gälla vid konkurs såväl beträffande bankbolag med eller
utan rätt att utgifva egna banksedlar som i fråga om sparbanker, dels
ock särskilda bestämmelser, uteslutande afsedda att ordna förhållandena
då sedelutgifvande bankbolag råkat i konkurs.
De allmänna bestämmelserna äro väsentligen lika i alla förslagen
och innehålla hufvudsakligen, att ett allmänt ombud skall förordnas
att deltaga i konkursboets förvaltning, att gode männen i konkursen
skola under anslagstiden upprätta en förteckning öfver de borgenärer,
hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken på grund
af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan räkning
eller ock enligt sparbanksbok; att denna förteckning skall ingifvas till
den, som har att emottaga bevakningsliandlingar i konkursen, och å
inställelsedagen uppläsas, samt att fordran, som blifvit upptagen å förteckningen,
skall anses vara bevakad i konkursen, såsom hade borgenären
sjelf å inställelsedagen uppgifvit fordringen.
Hvad beträffar de särskilda bestämmelserna angående sedelutgifvande
bankbolags konkurs, så äro föreskrifterna, såsom att sedel
skall inom viss tid uppvisas för allmänna ombudet, att konkursen ej må
afslutas innan denna tid tilländagått, att fordran på grund af banksedel
icke behöfver bevakas samt att innehafvare af sådan fordran eger rätt
till talan i konkursen, gemensamma för förslagen, ehuru mindre skiljaktigheter
i affattningen förekomma.
Deremot förefinnas väsentliga olikheter i de stadganden, hvilka
röra sättet för utkräfvande af bolagsmännens personliga ansvarighet
för bankens förbindelser.
Komitéförslaget af år 1880, hvilket förutsätter bibehållande af
de solidariske bolagsmännens obegränsade ansvarighet för alla bankens
förbindelser äfvensom af nu gällande banklagstiftning _ i öfrigt, innehåller
i det ämne, hvarom nu är fråga, att bankens tillgångar skola
värderas af en nämnd och att, om vid denna värdering eller sedermera
visar sig att tillgångarne icke förslå till betäckande åt bankens kända
3
gäld, det belopp, som erfordras till fyllande af bristen, skall uttaxeras
å de solidariske bolagsmännen i förhållande till det antal lotter eu hvar
af dem innehar. De medel, hvilka på grund af sådan uttaxering inflöte,
skulle utdelas till borgenärerne på samma sätt som bankens öfrige
tillgångar, utan företrädesrätt till betalning för borgenär, hvars
fordran grundade sig på banksedel.
De senare förslagen åter utgå från förutsättning af vissa vigtiga
ändringar i nuvarande banklagstiftning. Bolagsmännens ansvarighet
för bankens förbindelser skulle blifva begränsad och olika för olika
slag af förbindelser. Hvarje s. k. hufvudlottegare skulle nemligen utöfver
den andel af grundfonden, som på honom belöpte, svara för
bolagets samtlige förbindelser med lika belopp som hans andel i grundfonden
och dessutom särskildt för sedlarne med enahanda belopp.
Sedelutgifningsrätten skulle vara grundad å värdepapper och guld, som
satts i allmänt förvar såsom pant för sedlarne; i denna sedelpant skulle
innehafvarne af sedlarne njuta förmånsrätt till betalning för sina fordringar.
Med anslutning till dessa nya grundsatser, hvilka voro upptagna
i särskilda för Riksdagen framlagda lagförslag, föreslogs i afseende
på förfaringssättet vid konkurs, att till gäldande af sedelskulden
de tillgångar, hvilka vore satta såsom pant för sedlarne, skulle
så fort ske kunde försäljas, samt att, derest under konkursen visade
sig, att dessa tillgångar icke försloge till infriande af sedelbeloppet,
bristen skulle uttaxeras å hufvudlottegarne så långt deras särskilda
ansvarighet för sedlarne sträckte sig. I den mån medel inflöte för
sedelpanten eller på grund af uttaxeringen finge utdelning ske till
sedelinnehafvare. Bolagets tillgångar med undantag af sedelpanten
borde värderas af en nämnd, och om vid denna värdering eller sedermera
visade sig att dessa tillgångar icke försloge till betalning af
all gäld utom sedelskulden, skulle bristen deri uttaxeras på hufvudlottegarne
så långt deras allmänna ansvarighet för bolagets samtliga
förbindelser sträckte sig. Denna allmänna ansvarighet skulle ock på
enahanda sätt göras gällande, derest sedelinnehafvarne icke kunde erhålla
full betalning ur sedelpanten, jemte de medel, som inflöte efter
uttaxering på grund af den särskilda ansvarigheten för sedlarne, samt
sedelinnehafvarne tillkommande utdelning af bolagets öfriga tillgångar.
Vid öfvervägande af grunderna för det lagförslag, hvilket jag
erhållit uppdrag att låta utarbeta, har jag beträffande de allmänna bestämmelser,
som borde vara gemensamma för såväl sedelutgifvande banks
som aktiebanks och sparbanks konkurs, ansett 1887 års förslag böra
bibehållas med allenast några mindre jemkningar. Hvad åter angår
de särskilda bestämmelserna beträffande sedelutgifvande banks konkurs
4
kan i många hänseenden enahanda förfaringssätt iakttagas. Men i
sjelfva den hufvudsakliga frågan — den om sättet att vid konkurs
gorå bolagsmännens personliga ansvarighet för bankens förbindelser
gällande, kunna 1886 och 1887 års förslag, såsom bygda å en ifrågasatt
väsendtligen förändrad banklagstiftning, bland hvars hufvudsakliga
moment ingick den så kallade sedelpanten i förening med stark begränsning
af den solidariska ansvarigheten icke läggas till grund för
det förslag, som nu skolat utarbetas. Deremot har det synts mig som
om 1880 års komités förslag kunde i denna del hufvudsakligen åter
upptagas, då detsamma i likhet med det nu tillämnade förslaget hänför
sig till den nuvarande banklagstiftningen och icke är stäldt i samband
med- någon ombildning deraf. En gemensam grundtanke för
båda varder då att fordringsegare på grund af banksedel, såsom ej
egande laglig förmånsrätt, ej må med betalning gynnas framför öfriga
oprioriterade borgenärer.
I vissa detaljer torde dock några modifikationer i 1880 års förslag
vara nödiga eller lämpliga. Kärnpunkten i alla anordningar beträffande
förevarande ämne är uttaxeringen å bankens solidariska
bolagsmän af de tillskott, som erfordras för att fylla möjligen uppkommen
brist i bankens egna tillgångar till gäldande af dess skulder.
Denna för utredning af bankens konkurs och för bolagsmännens intressen
ytterst magtpåliggande uttaxering bör grunda sig på en från
början fullt tillförlitlig värdering, så att, så vidt möjligt, tillskotten icke
blifva onödigt betungande men icke heller otillräckliga för behofvet.
De böra följaktligen å ena sidan beräknas sålunda, att det afsedda
ändamålet att bereda snar liqvid åt fordringsegarne vinnes, och att
upprepade uttaxeringar med deraf oundvikligen härflytande omgångar,
förvecklingar och kostnader i möjligaste måtto undvikas. Men ur en
annan ej mindre vigtig synpunkt är det nödigt och lämpligt att, såvidt
utan äfventyrande af bankens borgenärers rätt och säkerhet kan ske,
söka underlätta fullgörandet af bolagsmännens betalningsskyldighet.
Särskildt med hänsyn dertill att en bankkatastrof naturligen alltid
framkallar menliga följder för de enskildes affärsförhållanden i orten
bör man undvika att förstora förödelsen genom en alltför våldsam och
brådstörtad uttaxering, som kan leda dertill att eljest vederhäftiga
personer blifva bragta på obestånd. Ur de sålunda i korthet antydda
skälen hafva härflutit vissa ändringar och tillägg till hvad 1880 års
förslag derutinnan innehåller. Sålunda har i det nu af mig framlagda
förslaget framhållits, att vid värderingen af bankens tillgångar dessa
skola upptagas icke till det belopp de anses kunna betinga vid en
ögonblicklig realisation, företagen samtidigt med värderingen, utan till
5
det värde, hvartill de antagas kunna med full säkerhet förvandlas i
penningar under förvaltningens fortgång (8 §). För att påskynda valet
af ledamöter i värderingsnämnden och dermed äfven sj elfva värderingen
har föreslagits, att val af den ledamot, hvilken bör utses, af borgenärerne,
skall förrättas å tid, som i konkurslagen stadgas för val af
gode män, och att de solidariske bolagsmännens val skall ske, icke
inför rättens ombudsman utan inför allmänna ombudet, som kan utsätta
detsamma genast efter det han blifvit förordnad (9 §). För att
det belopp, som anses erforderligt till fyllande af bristen i bankens
tillgångar, må kunna inflyta genom allenast en uttaxering äfven under
den antagliga förutsättning, att någon eller några af de solidariske
bolagsmännen äro insolventa, har ansetts lämpligt stadga, att nämnda
belopp skal] vid uttaxeringen höjas med tio procent, och att, om någon
af de solidariske bolagsmännen veterligen är i konkurstillstånd, uttaxeringen
skall ske endast å de öfriga (10 §). Till lättnad för bolagsmännen
har dels förfallotiden för erläggande af uttaxerade tillskott
blifvit i någon mån utsträckt, dels ock föreskrifvits, att vid större uttaxering
beloppet skall fördelas på två förfallodagar, med minst två
och högst tre månaders mellantid (12 §). Å andra sidan har i borgenärernas
intresse bolagsmans rätt att mot pant eller borgen njuta anstånd
utöfver förfallotiden gjorts beroende deraf, att han inom förfallotiden
kontant fullgör betalningsskyldigheten till viss del (15 §); hvarjemte
för bolagsman, som erhåller anstånd men icke erlägger betalning
inom anståndstiden, stadgats enahanda påföljd, som för bolagsman,
hvilken eftersätter hvad honom åligger att fullgöra inom den ursprungliga
förfallotiden (17 §).
Vidare har det ansetts lämpligt att tillägga ett stadgande derom,
att af de tillgångar i bankens konkurs, som kunde återstå efter det
alla skulder blifvit betalda eller medel dertill afsätta, borde, innan någon
utdelning å banklotterna finge ega rum, återgäldas de tillskott, som
de solidariske bolagsmännen på grund af uttaxering erlagt, jemte sex
procent årlig ränta från betalningsdagarne (20 §).
På dessa grunder och med iakttagande så vidt möjligt af de inom
Högsta Domstolen vid granskning af komitéförslaget och 1886 års förslag
framstälda formela anmärkningar äfvensom de erinringar, som vid
sistnämnda förslag gjorts under ärendets behandling af Riksdagens
utskott, har inom Justitiedepartementet utarbetats ett förslag till lag i
ämnet. Då detta förslag likasom de föregående icke uteslutande angår
vissa bankers konkurs utan tillika innehåller vigtiga och från allmänna
konkurslagen afvikande stadganden rörande solidarisk bolagsmans i
enskild sedelutgifvaude bank konkurs, har åt detsamma gifvits titeln
6
»förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk
bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och
sparbanks konkurs.»
I sammanhang med antagande af en sådan speciell konkurslag
torde emellertid, för att gifva eu fullständig och tillfredsställande lösning
af frågan om den ansvarighet utöfver andel i grundfond, hvilken
åligger solidarisk bolagsman i enskild sedelutgifvande bank med afseende
å bankens förbindelser, böra stadgas att denna ansvarighet icke
må mot bolagsmannen göras gällande i annan ordning än i samma
konkurslag föreskrifves. Ett sådant stadgande är efter min uppfattning
endast ett stadfästande åt det rättsförhållande emellan bankens borgenärer
och bolagsmän, hvilket, ehuru aldrig i tydliga ord utsagdt, dock
varit underförstådt såsom det normala.
Vidare bör ändring vidtagas i 2 § af förordningen angående vissa
lagbestämmelser med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848
och 3 § deri helt och hållet uteslutas. Då af samma förordnings öfriga
två paragrafer 1 § redan förut upphört att gälla, synes förordningen
böra helt och hållet upphäfvas och ersättas af en ny lag. I
denna bör i sådant fall jemväl upptagas nyssnämnde stadgande angående
bolagsmännens ansvarighet, hvilket icke kan erhålla plats i
konkurslagen. I anledning häraf har med ledning af det utaf 1880
års komité uppgjorda förslag till förordning angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker samt det af Eders Kongl.
Maj:t i proposition till Riksdagen den 6 Mars 1886 framlagda förslag
till lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt,
inom Justitiedepartementet utarbetats ett förslag till lag med
vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
I en punkt afviker sistnämnda förslag från såväl 1880 som 1886
års förslag, nemligen derutinnan, att bestämmelsen angående laga domstol
för bank med hufvudkontor i stad, som lyder under landsrätt,
blifvit utesluten. Detta har skett af den anledning, att för närvarande
icke tinnes någon enskild sedelutgifvande bank med hufvudkontor i
stad, som saknar magistrat, och att, såsom till protokollet öfver finansärenden
den 14 Februari 1887 yttrats af dåvarande chefen för Finansdepartementet,
det icke kan antagas, att oktroj skall meddelas sådan
bank. Om emellertid det skulle anses behöfligt att stadga bestämdt
förbud för enskild sedelutgifvande bank att hafva hufvudkontor i stad,
som lyder under landsrätt, lärer ett sådant förbud hafva sin rätta plats
i kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva egna
banksedlar den 12 Juni 1874.
Derjemte saknas såväl uti nu ifrågavarande förslag som i för -
7
slaget till konkurslag stadgande!! angående tiden och sättet för anmälande
af fordran, som grundas å annan tryckt eller graverad löpande
förbindelse än sedel. Sådana stadgande!! finnas såväl i 1848 års förordning
som i 1880 års komitéförslag, men äro uteslutna i 1886 och
1887 års banklagsförslag, hvilka i stället innehålla förbud för enskild
sedelutgifvande bank att utställa förbindelser af omförmälda slag. Jag
har trott att ett dylikt förbud, genom hvilket inskränkning ej sker i
någon rättighet, som för närvarande utöfvas af någon enskild sedelutgifvande
bank, kan införas i kungörelsen den 12 Juni 1874 och vinna
tillämpning äfven under nu gällande bankoktrojer. Det är under denna
förutsättning ifrågavarande stadganden icke blifvit i de föreliggande
förslagen upptagna.
Hvad angår frågan om tiden, då de föreslagna lagarne kunna
träda i kraft, så torde de stadganden, hvilka angå konkursförfarandet,
såsom varande af processuel natur, kunna vinna gällande kraft i alla
mål, som anhängiggöras efter deras promulgerande. Särskilt är detta
otvifvelaktigt i afseende å bankaktiebolag och sparbanker. De enskilda
sedelutgifvande bankerna åter äro, på sätt chefen för Finansdepartementet
upplyst, på grund af förbehåll i de för dem meddelade
nya oktrojer, skyldige att underkasta sig de föreskrifter, hvilka under
oktrojtiden kunna varda genom allmän författning stadgade i fråga om
utredning af enskild banks tillgångar vid iråkadt obestånd samt om
sättet att i sådant fall göra delegarnes ansvarighet gällande. Något
uppskof med tillämpning af dessa nya lagbud, så vidt de röra sedelutgifvande
banker, påkallas sålunda icke af hänsyn till bankdelegarnes
rätt. Dessa bankers borgenärer skola förvisso blifva bättre till godo
sedda sedan dessa lagbud trädt i kraft än under den nu varande bristfälliga
lagstiftningen i ämnet. Detta gäller äfven det nya stadgandet
i 3 § af förslaget till lag med vissa bestämmelser angående enskilda
sedelutgifvande banker. Detta stadgande är visserligen affattadt i negativ
form såsom om det innefattade en inskränkning i rättigheter,
hvilka nu tillkomme borgenärerne gent emot bankens solidariske delegare,
men denna inskränkning är efter min uppfattning endast skenbar,
då borgenärernes förmenta rätt att omedelbart och utan att banken
kommit på obestånd antasta bolagsmännen för bankens förbindelser
aldrig varit lagligen erkänd. Men i allt fall torde det vara lämpligt
att tiden för lagarnes trädande i kraft framskjutes så långt att de
borgenärer, som finnas vid lagarnes formulerande, erhålla skäligt rådrum
att, om do så önska, bereda sig betalning för sina fordringar innan
de nya bestämmelserna blifva gällande. I detta syfte har före
-
8
slagits, att lagarne skola träda i kraft den 1 Januari året efter det,
då desamma utfärdas.»
Sedan Departementschefen härefter uppläst de inom departementet
utarbetade, detta protokoll bilagda förslag till
l:o lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk
bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks
konkurs, samt
2:o lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande
banker,
hemstälde Departementschefen, att Kongl. Magt täcktes, för det
ändamål 87 § Regeringsformen omförmäler, infordra Högsta Domstolens
utlåtande öfver dessa förslag.
Denna af Statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
bifalla.
Ex protocollo:
Carl Boheman.
9
Förslag
till
Lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan
bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
Härigenom förordnas, att i fråga om enskild sedelutgifvande
banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock beträffande
bankaktiebolags och sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen
innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande
stadganden:
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar eller
aktiebolag, som drifvit bankrörelse, råkat i konkurstillstånd, varde det
af rätten eller domaren ofördröjligen anmäldt hos chefen för Finansdepartementet;
och förordne departementschefen ett allmänt ombud att
såsom god man och syssloman deltaga i konkursboets förvaltning med
de gode män och sysslomän, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.
Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan derom
af rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallningshafvande,
som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen
af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.
På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,
när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna.
Deröfver må klagan ej föras.
2
10
2 §•
Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika
med rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver
ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos rätten anmäla,
om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja eller
försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag.
Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen
af boet, ege allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i
alla dess delar.
3 §•
Arfvode för konkursboets förvaltning bestämmes af borgenärerne
särskildt för rättens ombudsman och särskild! för gode männen och
sysslomännen. Af arfvode! för gode männen och sysslomannen tage
allmänna ombudet en tredjedel.
4 §•
Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de
borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken
på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller
annan räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning
för hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så
ock, der ränta å fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är
ogulden, jemte räntefoten.
Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen så fort ske
kan ingifvas till den, som, enligt hvad i konkurslagen sägs, har att
emottaga bevakningshandlingar i konkursen; börande vid hufvudskriften
fogas afskrifter till antal som påkallas af hvad här efteråt stadgas.
Sedan desammas öfverensstämmelse med hufvudskriften blifvit af honom
bekräftad, skall förteckningen i sålunda styrkt afskrift under de
trettio sista dagarne före inställelsedagen hos rättens ombudsman samt
vid hvart och ett af bankens kontor hållas tillgänglig för en hvar,
som vill taga del af densamma.
« §•
Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst;
och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i
konkursen bevakad, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen
uppgifvit fordringen.
11
Särskilda bestämmelser angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk
bolagsmans i sådan bank konkurs.
6 §•
Har enskild bank med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i
konkurstillstånd, vill Konungen genom allmän kungörelse förelägga en
hvar, som innehar af banken utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens
dag, vid förlust af all betalningsrätt, uppvisa sedeln inför det
af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud, som
låter bokföra sedeln och kostnadsfritt förse den med påskrift om uppvisandet.
Nämnda kungörelse bör minst fyra gånger under hvardera
året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.
Vill den, som sålunda uppvisar sedel, aflemna densamma, ege
dertill rätt och erhålle utan afgift bevis deröfver af allmänna ombudet.
Sådant bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt,
samma betalningsrätt som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflena nåd.
7 §•
För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt
konkurslagen i bankens konkurs icke erforderlig. Ej heller vare innehafvare
af sådan fordran pligtig att densamma med borgenärsed fästa.
Innehafvare af fordran på grund af banksedel ege rätt till talan
i konkursen, sedan han aflemnat sedeln till allmänna ombudet på sätt
i 6 § sägs.
8 §•
Bankens tillgångar skola, så fort ske kan, värderas af eu nämnd,
bestående af allmänna ombudet såsom ordförande samt två ledamöter,
utsedde den ene af borgenärerne och den andre af de solidariske bolagsmännen.
Tillgångarne skola dervid upptagas till det värde, hvartill
de efter noggrann pröfning antagas kunna under förvaltningens fortgång
förvandlas i penningar.
9 §.
Borgenärerne välje ledamot i nämnden å den tid och i den ordning,
som i konkurslagen är föreskrifven för val af gode män.
12
För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af de solidariske
bolagsmännen, kalle allmänna ombudet ofördröjligen dem att inför
honom sammanträda; och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga
om rösträtt, som i den för banken faststälda bolagsordning äro gifna
för val af styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde
allmänna ombudet kungörelse, som i allmänna tidningarna införes tre
gånger, första gången minst tio dagar före sammanträdet.
Underlåta borgenärerna eller de solidariske bolagsmännen att
utse ledamot i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den rätt,
der konkursen är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens
kallelse tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, ege ordföranden
tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro deltaga
i värderingen.
10 §.
Visar sig tid den värdering, hvarom i 8 § sägs, eller sedermera
under konkursens fortgång, att bankens tillgångar icke förslå till betäckande
af bankens kända gäld jemte kostnaderna för boets utredning
och konkurssakens behandling, skola gode männen eller sysslomännen
ofördröjligen å de solidariske bolagsmännen, i förhållande till
det antal lotter en hvar af dem enligt förteckningen öfver bankens
delegare innehar, uttaxera det till fyllande af bristen i bankens tillgångar
erforderliga belopp jemte en tiondedel derutöfver. År någon
åt de. solidariske bolagsmännen veterligen i konkurstillstånd, skall uttaxering
ske allenast å öfrige solidariske bolagsmän.
11 §■
Yppas sedan uttaxering skett behof af ny uttaxering, varde sådan
skyndsamt verkstäld enligt de grunder, som i 10 § äro stadgade.
12 §.
Då uttaxering beslutes skall tillika bestämmas viss förfallodag, å
hvilken bolagsmännens tillskott senast bör erläggas. Denna dag skall
sättas minst två och högst tre månader efter den dag, då uttaxeringen
beslutes. Uppgår det belopp, som uttaxeras till mera än hälften af den
grundfond, Sony de solidariske bolagsmännen insatt eller bort insätta,
skall beloppet lika fördelas på två förfallodagar, den första inom tid,
13
som nyss är nämnd, och den andra minst två och högst tre månader
efter den första.
13 §.
Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det tillskott, som för
hvarje lott skall inbetalas, äfvensom förfallodagen eller förfallodagarne,
varde införd i allmänna tidningarna tre gånger, första gången minst
sex veckor och sista gången minst fjorton dagar före första förfallodagen;
och läte gode männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen
ofördröjligen underrätta de solidariske bolagsmännen genom särskilda
bref, som afsändas med posten.
14 §.
Å uttaxeradt belopp, som icke inbetalas inom derför i kungörelsen
utsatt förfallodag, skall bolagsmannen gälda ränta efter sex för hundra
om året från nämnde dag till dess betalning sker.
15 §.
Gäldar bolagsman inom utsatt förfallotid en fjerdedel af det belopp,
som då bör erläggas, må han, efter ty i 17 § vidare sägs, njuta
anstånd med betalning af återstoden, derest han för sagda återstod
jemte ränta inom samma tid ställer pant eller borgen, som godkännes
af gode männen eller sysslomännen.
'' 16 §.
Har bolagsman brustit i fullgörande af honom åliggande betalningsskyldighet
och är han icke enligt 15 § berättigad till anstånd,
vare han icke allenast för hvad oguldet och förfallet är jemte ränta
derå utan ock, der uttaxeringen fördelats på särskilda förfallodagar,
för hvad å senare förfallodag skolat erläggas underkastad utmätning
utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen med företeende
af rättens ombudsmans bevis om det belopp, för hvilket bolagsmannen
på grund af uttaxeringen häftar, hos utmätningsman påkalla
utmätning; vare ock bolagsmannen skyldig att på yrkande af gode
männen eller sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande
det gode männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen
14
vidtaga erforderliga åtgärder för tillämpning af den påföljd, som i
hvarje fall må anses lämplig.
17 §•
Belopp, för h vilket pant eller borgen blifvit enligt 15 § stöld,
skall inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen utsatta förfallodag.
Sker det ej, läte sysslomännen ofördröjligen försälja panten
å offentlig auktion eller utsöka beloppet hos löftesmannen; vare ock
bolagsmannen underkastad sådan påföljd, som i 16 § sägs, der sysslomännen
anse nödigt, att sådan påföljd tillämpas.
18 §.
Afträdas solidarisk bolagsmans tillgångar till borgenärers förnöjande,
må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas, i
bolagsmannens konkurs anställas jemväl af gode männen eller sysslomännen
i bankens konkurs; och skall, der sådan talan af dem föres
och bolagsmannens konkurs börjats inom natt och år efter det offentlig
stämning å bankens borgenärer utfärdades, tid, som i 36 § nämnda
lag sägs, räknas från den dag, bankens konkurs börjades.
19 §.
Gode männen eller sysslomännen i bankens konkurs vare pligtige
att, då solidarisk bolagsman blifvit försatt i konkurs, deri såväl
för bankens konkursbo som å öfrige solidariske bolagsmäns vägnar bevaka
hvad förstnämnde bolagsman på grund af sin delaktighet i banken
är skyldig tillskjuta, samt, intill dess bankens konkurs blifvit afslutad,
uppbära den utdelning, som belöper å berörda tillskott.
Detta tillskott skall för en hvar af de lotter i banken, bolagsmannen
innehar, beräknas till enahanda belopp, som enligt 10 eller 11
§ blifvit å hvarje lott uttaxeradt.
20 §.
Af de tillgångar i bankens konkurs, som kunna återstå sedan
alla skulder jemte kostnaderna för boets utredning och konkurssakens
behandling blifvit betalda eller medel dertill afsätta, skola, innan utdelning
å banklotterna må ega rum, de tillskott återgäldas, som de
15
solidariske bolagsmännen på grund af uttaxering erlagt jemte ränta
efter sex för hundra om året från betalningsdagarne.
21 §.
Utan hinder deraf, att den i 6 § stadgade anmälningstid ej förflutit,
må utdelning i bankens konkurs ega rum; skolande vid utdelningsförslag,
som upprättas förr än nämnda tid tilländagått, utdelning
beräknas å hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande belopp af
sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, som veterligen finnes
i rörelsen utsläppt utöfver hvad räkenskaperna utvisa.
För fordran på grund af sedel ege borgenär uppbära derå belöpande
utdelning sedan han iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger;
dock att sedel, som genom utdelningen ej varder till fullo infriad, skall,
innan utdelningen, må lyftas, vara aflemnad mot bevis, som i nämnda
§ sägs.
22 §.
Ej må bankens konkurs afslutas, förr än den i 6 § stadgade anmälningstid
förflutit.
Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anhängigt
före den 1 Januari nästkommande år.
16
Förslag
till
Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande banker.
Med upphäfvande af förordningen angående vissa lagbestämmelser
med afseende på enskilda banker den 6 Oktober 1848 stadgas som
följer:
1 §•
Enskild bank, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i
mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under Rådstufvurätten
i den stad, der bankens hufvudkontor är beläget.
2 §•
När enskild bank med sedelutgifningsrätt upplöses utan konkurs,
vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän kungörelse förelägga
en hvar, som innehar af banken utgifven sedel, att inom två år
från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, förete sedeln
till infriande i banken; skolande kungörelsen minst fyra gånger under
hvartdera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarna.
3 §■
Den ansvarighet för enskild sedelutgifvande banks förbindelser,
hvilken åligger solidarisk bolagsman utöfver hans andel i bankens
grundfond, må ej af bankens borgenärer göras gällande mot bolagsmannen
i annan ordning än som föreskrifves i lagen angående enskild
sedelutgifvande banks och solidarisk bolagsmans i sådan bank konkurs,
så ock om bankaktiebolags och sparbanks konkurs.
Denna lag träder i kraft den 1 Januari nästkommande år.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1SS9,
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
1
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol Torsdagen den 21 Februari 1889.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden: Olivecrona,
Svedelius,
Hernmarck,
Wedberg,
Glimstedt,
Åbergsson,
Hammarskjöld.
Företogs till fortsatt behandling de till Högsta Domstolen för afgifvande
af utlåtande öfverlemnade förslagen till
l:o) Lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk
bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och
sparbanks konkurs; samt
2:o) Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande
banker;
hvilka förslag äro bifogade detta protokoll.
l:o.
Förslag till lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk
bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks
konkurs.
Förslaget föranledde följande anmärkningar:
Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Glimstedt och Hammarskjöld
förenade sig om följande yttrande:
I rubriken uppgifves ifrågavarande lagförslag angå icke allenast
enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs,
Bill. till Riksd. Prof. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. I
2
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
utan äfven solidarisk bolagsmans i enskild sedelutgifvande bank konkurs.
Häraf kunde den slutsats dragas att, likasom förslaget meddelar
vissa föreskrifter, livilka skola i fråga om konkurs iakttagas, då gäldenären
är en enskild sedelutgifvande bank, ett bankaktiebolag eller en
sparbank, förslaget äfven innehölle från allmänna konkurslagen afvikande
bestämmelser, tillämpliga i alla de fall, då gäldenären är solidarisk
bolagsman i en enskild sedelutgifvande bank. Dä emellertid förslagets
stadgande!!, i hvad de afse sådan bolagsmans konkurs, skulle
eg a tillämpning allenast i det fall att den bank, hvari han är delegare,
äfvenledes vore försatt i konkurstillstånd, och rubriken således
syntes vara för vidsträckt, samt i betraktande deraf att bankens konkurs
enligt förslaget skulle komma att emot den solidariske bolagsmannen
medföra äfven andra rättsverkningar än dem, som hafva afseende
å hans konkurs, det icke torde vara lämpligt eller erforderligt
att i rubriken utmärka allenast sistnämnda slags rättsverkningar, ansågo
Justitieråden, med hänsyn jemväl till önskvärdheten af att rubriker
till lagar i allmänhet erhölle en i möjligaste måtto kortfattad lydelse,
att nu anmärkta förhållande i fråga om förslagets rubrik skulle
kunna afhjelpas derigenom, att ur densamma orden »och solidarisk
bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om» uteslötos. Om denna
hemställan bifölles, borde en motsvarande ändring af ingressen och af
öfverskriften till andra afdelningen af lagen ega rum.
Justitieråden Olivecrona och Abergsson, som ansågo, att lagar och
författningar i allmänhet borde gifvas så korta rubriker som möjligt,
allenast antydande det ämne, som i lagen behandlas, förklarade att de
delade den af Justitieråden Svedelius, Hernmarck, Glimstedt och Hammarskjöld
uttalade mening, men hemstälde huruvida icke rubriken
kunde ännu ytterligare förkortas och således förändras till: »lag angående
banks konkurs» — eller något deremot svarande. Hvilka banker
i lagen afses inhemtas redan af § 1 i förslaget.
1 §•
Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Glimstedt, Abergsson
och Hammarskjöld förenade sig om följande yttrande:
Uttrycket »aktiebolag, som drifvit bankrörelse», hvilket i viss mån
är bestämmande för tillämpningen af hela första afdelningen af lagen,
synes kunna gifva anledning till olika tolkningar. Bestämmelserna i
denna afdelning torde böra gälla — förutom enskilda banker med rätt
B
Kongl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 28.
att. utgifva egna banksedlar och sparbanker — dels sådana med Kongl.
Maj:ts tillstånd bildade bolag, å hvilka lagen angående bankaktiebolag
den 19 november 1886 är tillämplig, dels ock de med dessa likartade
bolag, hvilkas verksamhet grundas på tillåtelse, meddelad innan samma
lag trädt i kraft. Då båda dessa slag af bolag i nämnda lag benämnas
»bankaktiebolag)), hemställes derför, att orden »aktiebolag, som
drifvit bankrörelse» utbytas mot ordet »bankaktiebolag», hvilket redan
förekommer i förslagets rubrik och ingress.
2 §•
Justitieråden Wedberg och Abergsson förklarade, att de vidhölle
den af dem vid granskning af 1886 års lagförslag i ämnet framstälda
anmärkning, att skyldighet borde stadgas för allmänna ombudet att,
då han ville kalla borgenärerne till sammanträde, derom underrätta
rättens ombudsman.
Justitieråden Olivecrona, Hernmarck och Hammarskjöld biträdde
denna anmärkning.
Vidare yttrade Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken Justitierådet
Olivecrona instämde:
Enligt 66 § Konkurslagen må gode män eller syssloman, som
hafva konkursboets förvaltning odelad, icke annorlunda än samfäldt
vidtaga någon åtgärd, som för boet någon förpligtelse medföra kan
eller någon rättighet detsamma afhända. Då det allmänna ombudet
enligt förslagets 1 § är god man och syssloman, kan alltså, då förvaltningen
är odelad, ingen vigtigare åtgärd ske utan hans medverkan.
Meningen med andra momentet i förslagets 2 § är utan tvifvel att,
äfven då boets förvaltning är delad, åt det allmänna ombudet bevara
tillfälle till samma inflytande på alla vigtigare beslut rörande boet. Då
momentet tillägger honom rättighet att, om han så vill, deltaga i hvilken
förvaltningsåtgärd som helst, torde han kunna föreskrifva, att vissa
åtgärder ej må vidtagas utan hans medverkan. Men en sådan anordning,
då således de öfrige gode männens eller sysslomännens rätt att
på egen hand sluta aftal för konkursboet vore beroende af huruvida
det allmänna ombudet gifvit eller icke gifvit dem särskilda tillsägelser
eller föreskrifter, vore i verkligheten föga betryggande för den allmänhet,
som skulle med gode männen eller sysslomännen träffa uppgörelse,
som rörde konkursboet. Det vore derföre önskvärdt, att momentet
uttryckligen bestämde de slag af åtgärder, vid hvilka det all
-
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
manna ombudets medverkan vore nödig. Bestämmelserna i 66 § Konkurslagen
torde dervid kunna tjena till ledning.
6 §•
Justitierådet Hammarskjöld anförde:
Enligt denna paragraf skulle i allmänna rörelsen kunna finnas
banksedlar, försedda med en alldeles egen art af påskrifter, som skulle
utgöra vilkor för, att sedlarne fortfarande hade något värde. Hos den
stora allmänheten, som måste få synnerligen svårt att kontrollera dessa
påskrifters äkthet, blefve sådana sedlar antagligen föremål för mycket
misstroende. Bedrägerier torde ock svårligen kunna förekommas. Af
dessa skäl synes det mig önskvärdt, att inga sådana sedlar må få förekomma
i allmänna rörelsen och att derför paragrafen ändras så att
sedel, som företes för allmänna ombudet, alltid skall utbytas emot sådant
bevis, som omförmäles i paragrafens andra stycke. Derigenom
vunnes ock, att tidigare än eljest ur allmänna rörelsen försvunne sedlar,
med hvilka den egendomligheten skulle ega rum, att de, i motsats
mot andra banksedlar, skulle vara räntebärande.
En ändring af paragrafen i nu antydd rigtning skulle naturligtvis
göra slutet af andra stycket i förslagets 21 § öfverflödigt.
8 §•
Justitierådet Hammarskjöld yttrade:
I de äldre förslagen i ämnet har i denna paragraf funnits ett
andra moment af följande lydelse:
»Hvad de fleste i nämnden säga, gälle såsom nämndens beslut.»
Då enligt förslagets 10 § nämndens värdering har stor betydelse
för bestämmande af behofvet och storleken af uttaxering å de solidariska
bolagsmännen, samt det derföre torde vara af vigt att så vidt
möjligt förebygga tvekan och tvist om det värde, hvartill bankens tillgångar
må anses blifvit uppskattade, synes momentet böra ånyo införas.
10 §.
Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Wedberg, Abergsson
och Hammarskjöld förenade sig om följande yttrande:
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28. 5
Enligt sista punkten af denna § bör, vid uttaxering för fyllande
af brist i bankens tillgångar, iakttagas, att, om någon af de solidariske
bolagsmännen veterligen är i konkurstillstånd, uttaxering sker allenast
å de öfrige. Meningen med detta stadgande är uppenbarligen icke att
befria den i konkurs försatte bolagsmannen från skyldighet att i mån
af sin andel i banken bidraga till betalning af bankens gäld. Tvärtom
framgår af 19 §, att denne bolagsman för hvarje honom tillhörig
lott i banken är skyldig tillskjuta lika stort belopp, som vid uttaxeringen
fallit å en hvar af de öfrige lotterna. Betydelsen af stadgandet
i förevarande punkt kan följaktligen icke vara någon annan, än att
vid beräkning af det belopp, som bör tillskjutas för hvarje lott, icke
skall tagas hänsyn till de lotter, hvilkas innehafvare veterligen äro i
konkurs. Vid sådant förhållande synes ifrågavarande stadgande lämpligen
böra ändras till det innehåll, att i det fall, som förutsättes, uttaxering
visserligen skall ske äfven å den bolagsman, som är i konkurs,
men att så stor summa skall uttaxeras, att den del deraf, som belöper
på öfrige solidariske bolagsmän, motsvarar bristen i bankens tillgångar
med tio procents förhöjning. Genom en sådan förändring, hvilken
naturligtvis medför uteslutning af sista stycket i 19 §, undanrödja^
vissa mindre oegentligheter i förslaget. Sålunda blir det tydligt, att
den i konkurs försatte bolagsmannen är skyldig att gälda på honom
belöpande tillskott icke allenast med de tillgångar, som af honom afträda
till borgenärerne, utan jemväl med egendom, som kan tillfalla
honom efter konkursens afsilande; att dettaj,tillskott, sedan bolagsmans
konkurs upphört, kan indrifvas på det sätt, som medgifves i 16
och 17 §§, samt att den i 14 § stadgade skyldighet att gälda ränta
gäller äfven om bolagsman, som är i konkurs. Större öfverensstämmelse
vinnes ock emellan 10 och 13 §§. Sistnämnde § är nemligen
så affattad, som om uttaxeringen gälde alla de solidariske bolagsmännen.
Den föreslagna ändringen af 10 §jskulle slutligen komma att
åt stadgandet i tredje punkten af 12 § gifva ett i viss mån ändradt
innehåll, i det att uttrycket »belopp, som uttaxeras» får eu
annan betydelse än med nuvarande affattniugen af 10 §, enligt
hvilken de solidariske bolagsmännen i vissa fall icke skulle få åtnjuta
det afsedda betalningsanståndet, oaktadt^let uttaxerade beloppet för
hvar och en af dem öfverstege hälften af hans andel i grundfonden.
Stadgandet komme härefter i sjelfva verket att innebära,''* att en uttaxering
skall fördelas på två förfallodagar så snart det tillskott,Torn
af hvarje bolagsman bör erläggas, öfverstiger hälften af hans andel i
grundfonden. Äfven denna afvikelse från förslaget torde innefatta en
förbättring.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 28.
18 §.
Högsta Domstolen anmärkte, att stadgandet i förra delen af denna
§ borde förtydligas, så att af detsamma framginge, att gode männen
eller sysslomännen i bankens konkurs, då de anstälde återvinningstalan
i bolagsmannens konkurs, både att iakttaga hvad i 37 § Konkurslagen
föreskrifves för enskild borgenär, som vill anställa sådan talan.
Justitierådet Hammarskjöld, med hvilken Justitierådet Svedelius
instämde, yttrade:
Återvinningstalan enligt 3 kap. Konkurslagen kan afse antingen
återgång af visst af gäldenären slutadt aftal eller upphäfvande af utmätning
och försäljning af gäldenären tillhörig lös egendom. För att
en sådan talan skall kunna bifallas, fordras enligt 36 § nämnde lag,
att aftalet eller utmätningen skett under närmaste tiden — i vissa fall
tre månader och i andra trettio dagar — före konkursens början. I
senare delen af förevarande § i förslaget stadgas nu att, derest gode
männen eller sysslomännen i bankens konkurs föra återvinningstalan
i bolagsmannens konkurs, och denna börjats inom natt och år efter
det offentlig stämning å bankens borgenärer utfärdades, tid, som i 36 §
Konkurslagen sägs, skall räknas från den dag bankens konkurs börjades.
Orden: »från den dag» o. s. v. synas vilja rigta tanken på den
tid, som följer efter början af bankens konkurs, icke på den, som föregår
densamma. Meningen är emellertid, såsom man finner af motiverna
till 1880 års förslag i ämnet, att bolagsmannens konkurs skall, i fråga
om återvinningstalan, som deri af gode männen eller sysslomännen
anställes, räknas såsom börjad redan den dag, bankens konkurs börjades.
Orden afse således tid, som föregår början af bankens konkurs.
Men är meningen den i motiverna angifna, så skulle, strängt taget,
bifall till en af gode männen eller sysslomännen anstäld återvinningstalan
vara beroende deraf, att det aftal eller den utmätning, hvarom
är fråga, skett under närmaste tiden — tre månader eller trettio dagar —
före början af bankens konkurs. Orden: »från den dag» o. s. v. kunna
ej gerna syfta både på den tid som föregår och på den som efterföljer
den nämnda dagen. Det måste dock antagas vara förslagets mening,
att rätt till återvinning skall ega rum äfven i det fall, då aftalet ingåtts
eller utmätningen verkstälts efter början af bankens konkurs.
Stadgandet är mindre klart aflattadt och torde böra omarbetas.
20 §.
o
Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Abergsson och Hammarskjöld
ansågo ifrågavarande § vara öfverflödig. Af det förhållande,
7
Rongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
hvari bolagsmännen på grund af bolagsaftalet stode till hvarandra,
följde nemligen otvifvelaktigt att, derest efter utredning af bankens
konkurs öfverskott förefunnes, liqvid borde ske emellan bolagsmännen,
dervid en hvar af dem egde räkna sig till godo de tillskott, han på
grund af uttaxering erlagt. Till följd häraf och då §:n kunde gifva
anledning till det missförstånd, att sysslomännen i bankens konkurs
både att ombesörja denna liqvid emellan bolagsmännen, hemstälde
Justitieråden, att §:n måtte ur förslaget utgå.
21 §.
Justitieråden Olivecrona, Svedelius, Hernmarck, Wedberg, Åbergsson
och Hammarskjöld hemstälde, huruvida icke redaktionen af första stycket
af denna § borde förändras till ungefär följande lydelse:
»Utan---- tilländagå^, utdelningen för bankens sedelskuld
beräknas å hela det enligt bankens räkenskaper utelöpande belopp af
sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, som må finnas vara i
rörelsen utsläppt utöfver hvad räkenskaperna utvisa.»
Slutligen åberopade Justitierådet Glimstedt i tillämpliga delar hvad
Justitierådet den 7 Februari 1887, vid granskning i Högsta Domstolen
af då framlagda förslag i ämnet, yttrat.
2:o.
Förslag till lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande
banker.
Vid 1 § åberopade Justitierådet Glimstedt hvad han yttrat den 7
Februari 1887 vid granskning i Högsta Domstolen af 61 § i förslaget
till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.
I öfrigt lemnades ifrågavarande förslag utan annan anmärkning
än att, derest rubriken i det förut denna dag granskade förslaget ändrades,
på sätt i Högsta Domstolen blifvit hemstäldt, en motsvarande
ändring äfven borde iakttagas beträffande affattningen af 3 § i förevarande
förslag.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
8
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
Fredagen den 15 Mars 1889,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Buren svärd,
Statsråden: Herr Lovén,
Friherre von Otter,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Örbom,
/ o
Friherre Akerhielm,
Justitieråden: Ahlgren,
Herslow.
Efter gemensam beredning med chefen för Finansdepartementet
anmälde föredragande Departementschefen Statsrådet Örbom ånyo de
i protokollet för den 5 Januari innevarande år omförmälda förslag till
l:o) Lag angående enskild sedelutgifvande banks och solidarisk
bolagsmans i sådan bank konkurs, så ock om bankaktiebolags och sparbanks
konkurs, och
2:o) Lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande
banker.
Sedan Departementschefen redogjort för innehållet af det utaf
Högsta Domstolen den 21 nästlidne Februari afgifna utlåtande öfver
förslagen, anförde Departementschefen vidare:
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
»Anledningen, hvarför i rubriken till föret omnämnda förelag utmärkts,
att förslaget anginge äfven solidarisk bolagsmans i enskild sedelutgifvande
bank konkurs, har varit att undanrödja en inom Högsta
Domstolen vid granskning af 1887 års förslag i ämnet framstäld anmärkning,
att vissa stadganden i förslaget innefattade ämnen, som icke
omedelbarligen folie inom den föreslagna lagens område, sådant detta
i rubriken och ingressen angåfves. Då emellertid Högsta Domstolens
fleste ledamöter nu ansett en sådan fullständighet i rubriken öfverflödig,
hafva såväl rubriken som ingressen och öfverskriften till andra afdelningen
af lagen blifvit förkortade i öfverensstämmelse med Högsta
Domstolens mening.
Sedan Högsta Domstolen med stor pluralitet uttalat den åsigt, att
ordet bankaktiebolag kan utan närmare förklaring användas såsom teknisk
term icke allenast för sådana med Eders Kongl. Maj:ts tillstånd
bildade bolag, å hvilka lagen angående bankaktiebolag är tillämplig,
utan äfven för de med dessa likartade bolag, hvilkas verksamhet grundas
på tillåtelse meddelad innan samma lag trädt i kraft, har jag intet
att erinra deremot att, såsom inom Högsta Domstolen föreslagits, uttrycket
»aktiebolag, som drifvit bankrörelse» i 1 § utbytes mot ‘ordet
»bankaktiebolag».
På sätt Högsta Domstolens fleste ledamöter hemstält har i 2 §
1 mom. intagits ett stadgande af innehåll, att allmänna ombudet, då
han kallar borgenärerne till sammanträde, skall derom underrätta
rättens ombudsman.
Deremot har jag ansett den af allenast två af Högsta Domstolens
ledamöter framstälda anmärkning mot stadgandet i andra momentet af
2 § desto mindre böra föranleda någon ändring af förslaget, som nämnda
stadgande är afiattadt i enlighet med eu vid granskning af 1886 års
förslag af Högsta Domstolens fleste ledamöter uttalad mening.
Att, såsom en af Högsta Domstolens ledamöter hemstält, föreskrifva,
att sedel, som företes lör allmänna ombudet, ovilkorligen skall
utbytas emot bevis om sedelns aflemnande, torde icke vara nödigt, då
sedlarne dels till följd deraf att de säkerligen allmänt skola af bankens
gäldenärer qvittningsvis användas till betalning af deras skulder till
banken, dels ock på grund af stadgandet i 21 § 2 mom. antagligen
komma att med endast få undantag långt före preskriptionstidens utgång
försvinna ur allmänna rörelsen. Jag kan derföre icke tillstyrka
en ändring af 6 § i det syfte denne ledamot antydt.
Det af samme ledamot vid 8 § föreslagna, från äldre lagförslagen
hemtade stadgande, att hvad de fleste i nämnden säga, skall gälla såBih.
till Riksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft. II
10
Kongl. Maj:ts Nåd. Fr oposition N:o 28.
som nämndens beslut, synes mig vara öfverflödigt och kan så mycket
mindre tillstyrkas, som det skulle vara oegentligt att upptaga ett dylikt
stadgande utan att tillika bestämma hvad som bör anses såsom
gode männens eller sysslomännens beslut, derest desse i fråga om den
uttaxering, som bör af dem verkställas, eller i andra hänseenden stanna i
olika meningar.
Derest 10 § ändrades på sätt inom Högsta Domstolen föreslagits,
skulle ordalydelsen kunna gifva anledning dertill att alla bestämmelserna
i efterföljande sju paragrafer ansåges vara ovilkorligen tillämpliga
jemväl å bolagsman, som gjort konkurs, hvilket icke kan vara meningen,
allraminst i fall, som omnämnas i 16 och 17 §§. Jag kan derföre
ej förorda den föreslagna redaktionsändringen, men då det åsyftade
ändamålet synes mig lämpligen kunna vinnas genom en omredigering
af 12 § samt andra stycket af 19 §, har jag omarbetat förslaget
i dessa delar.
I enlighet med Högsta Domstolens mening har stadgandet i förra
delen af 18 § blifvit förtydligadt.
Hvad angår den af två ledamöter framstälda anmärkning mot
senare delen af samma §, är det min öfvertygelse, att ifrågavarande
bestämmelse, hvilken vid granskning inom Högsta Domstolen af de
äldre förslagen lemnats utan anmärkning, svårligen skall vid en eftertänksam
lagtolkning kunna origtigt tillämpas.
Stadgandet i 20 § skulle visserligen, såsom inom Högsta Domstolen
blifvit anmärkt, vara öfverflödigt, derest allmänna lagen innehölle
fullständiga bestämmelser angående den liqvid, som vid bolags
upplösning bör ske emellan bolagsmännen, men då så icke är förhållandet,
tror jag det vara ganska lämpligt att till bolagsmännens säkerhet
och efterrättelse uti ifrågavarande lag angifva dels i allmänhet
grunderna för den liqvid, som bör ega rum emellan bolagsmännen i
en bank beträffande de tillskott, hvilka enligt denna lag måst erläggas,
dels ock särskilt den räntefot, som vid dylik liqvid bör tillämpas. I
sammanhang härmed får jag erinra, att en ganska likartad föreskrift
intagits i 32 § af lagen angående bankaktiebolag och äfven förekom
i 1887 års förslag till lag angående enskilda bankbolag med sedelutgifningsrätt.
Någon fara att ifrågavarande stadgande skall missförstås,
på sätt inom Högsta Domstolen yttrats, torde icke förefinnas. Jag
kan derföre och då denna § i sitt närvarande skick väl kan gagna,
men ej skada, icke tillstyrka att densamma uteslutes.
Den förändring i redaktionen af 21 §, som inom Högsta Domstolen
föreslagits, har blifvit iakttagen.
11
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.
Slutligen hafva ett par mindre ändringar vidtagits i redaktionen,
för hvilka det icke torde vara nödigt att här redogöra.
Hvad angår förslaget till lag med vissa bestämmelser angående
enskilda sedelutgifvande banker, så har 3 § deri undergått den förändring,
som påkallats af ändringen af förut omförmälda förslags rubrik.»
Sedan Departementschefen härefter uppläst ifrågavarande två
lagförslag sådana de lyda efter iakttagande af de utaf honom tillstyrkta
förändringar, hemstälde Departementschefen, att Kongl. Maj:t
täcktes förslå Riksdagen att jemlikt 87 § Regeringsformen antaga
dessa förslag till
l:o) lag angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs, och
2:o) lag med vissa bestämmelser angående enskilda sedelutgifvande
banker.
Statsrådets öfriga ledamöter biträdde denna hemställan, dervid
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet yttrade, att, derest de
ifrågavarande lagarne komme till stånd, det torde böra särskildt tagas
under öfvervägande, huruvida det kunde finnas nödigt att, utan afbidan
på framläggandet af förslag till ny banklagstiftning i öfrigt, föreslå
ändringar i kungörelsen den 12 Juni 1874 i det syfte, som angifves
i protokollet öfver justitiedepartementsärenden den 5 sistlidne Januari;
och behagade Hans Maj:t Konungen bifalla hvad
sålunda blifvit, hemstäldt; i följd hvaraf till Riksdagen
skulle aflåtas proposition af den lydelse bil. litt. C.
vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.