Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
1
N:o 26.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående tiden för nyttjanderättsaf''tåls bestånd;
gifven Stockholms slott den 15 Mars 1889.
* Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § Regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående tiden för ny ttj ander ättsaf tals bestånd.
Med upphäfvande af förordningen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 16 Juni 1875 förordnas som följer:
1 §•
Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på
viss tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast
eller hufvudsakligen upplåtelse af rätt till afverkning af skog annorledes
än till husbehof, vare det ej gällande öfver tjugu år.
2 §.
Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del
deraf så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio
Bill. till RiJcsd. Prof. 1889. 1 Samt. 1 Afd. 15 Höft. 1
2
Kongl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 26.
år. Om nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej hörer, vare
lag som angående nyttjanderätt till fast egendom å landet i 1 § är
stadgadt.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 Januari
1890.
Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
OSCAR.
Axel örbom.
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
3
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i Statsrådet ä Stockholms
slott Fredagen den 1 Februari 1889,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,
Statsråden: Herr Lovén,
Friherre von Otter,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Örbom,
Friherre Åkerhielm.
Departementschefen Statsrådet Örbom anförde:
»Den s. k. norrländska skogskomitén angaf i sitt den 21 December
1870 afgifna betänkande såsom en medverkande orsak till den
misshushållning med de enskilde skogarne, hvilken komitén funnit vara
rådande inom de norrländska länen, de s. k. skogsköpen eller aftal,
hvarigenom enskilde hemmansegare eller byalag på viss tid, vanligen
på femtio år, till sågverksegare eller andre för afverkning upplåtit sina
skogar. Den, som genom dylikt aftal förvärfvat afverkningsrätt, kunde
nemligen icke förväntas skola särdeles beflita sig om skogens vård,
då hans eget intresse bjöde honom tillse, att han vid kontraktstidens
slut hunnit tillgodogöra sig skogen i så vidsträckt mån, som kontraktet
medgifvit. I sjelfva aftalets natur och ändamål läge en uppenbar
fara för skogens anlitande utöfver hvad den med framtida bestånd kunde
4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26,
tåla, i synnerhet der, såsom ofta vore händelsen, afverkningsrätten vore
oinskränkt och således kunde sträcka sig äfven till omoget virke. Erfarenheten
hade ock lemnat allt för många bevis för rigtigheten af omdömet
om skogsköpens ofördelaktiga inflytande på skogarnes tillstånd.
Komitén ansåg det emellertid betänkligt att på en gång förbjuda dylika
upplåtelser, i det nemligen den för Norrlands framtid så vigtiga
sågverksrörelsen derigenom .kunde förqväfvas eller alltför mycket hämmas.
. Men eu inskränkning i rättigheten till sådana upplåtelser fann
komitén icke allenast vara af tillståndet inom Norrland rättfärdigad,
utan ock med tvingande magt påkallad. I synnerhet vore detta förhållandet
beträffande det ditintills så ofta anlitade sättet att upplåta
afverkningsrätt till skog, utan att jorden tillika afsöndrades. Det menliga
inflytande dessa upplåtelser redan utöfvat och än vidare komme
att utöfva så väl å skogarnes tillstånd, som i flera andra afseenden,
gjorde det till eu angelägenhet af framstående vigt, att tiden för dylika
upplåtelser begränsades, så att åtminstone en efterkommande hemmansegare,
som önskade sjelf öfvertaga hushållningen med sin skog, icke
genom föregående aftal derifrån alltför länge hindrades. I öfverensstämmelse
med dessa åsigter upptog komitén i 9 kap. af sitt förslag
till skogsordning för de fem nordligaste länen, jemte förbud att för
skogsbruk annorledes än under eganderätt afsöndra mera än XV af
oprivilegieradt hemmans hela egovidd, tillika under 48 § den föreskrift,
att upplåtelse af afverkningsrätt till skog under viss tid, utan att jorden
tillika afsöndrades, ej finge ske för längre tid än högst 10 år och
ej heller ega rum i den händelse, att från hemmanet förut vore för
skogsbruk afsöndrad så stor del af egovidden, att den skog, som återstode,
icke öfverstege hvad för hemmanets eget behof af skogsalster
tarfvades; hvarförutom komitén i 53 § intog o vilkorligt förbud att å
skog, som för afverkning under viss tid upplätes, afverka träd af vissa
mindre dimensioner.
Öfver komiténs förslag täcktes Eders Kongl. Maj:t infordra yttrande
af Skogsstyrelsen, hvarefter förslaget blef den 30 Januari 1874
af dåvarande chefen för Finansdepartementet inför Eders Kongl.
Maj:t föredraget. Departementschefen, som ej kunde biträda komiténs
åsigt om lämpligheten af ett förbud mot afverkning af träd under en
viss storlek, ansåg deremot intet hinder möta att, på sätt Skogsstyrelsen
hemstält, inskränka tiden för afverkningskontraktens bestånd till
högst tjugu år, eller densamma, under hvilken, enligt § 19 i förordningen
angående utsyning och försäljning af skogsalster från kronans
skogar i Stora Kopparbergs län och de norrländska länen den 18 September
1874, kronoparker finge upplåtas och hvilken tid af Skogs
-
Kongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26i S
styrelsen ansetts lämplig, emedan de utdrifnings-, strömrensnings- och
flottningskostnader, en skogsköpare måste vidkännas för tillgodogörande
af inköpta skogstillgångar, understundom vore så betydliga, att häri
icke kunde under kortare tid bereda sig, jemte skälig vinst, godtgörelse
för desamma. Emellertid medgaf Eders Kongl. Maj:t på Departementschefens
hemställan, att frågan om förändrad lagstiftning angående aftal
om skogsafverkningsrätt finge anstå i afvaktan på utgången af en
Utaf Eders Kongl. Maj:t, med föranledande af komiténs förslag i öfrig!.,
samtidigt beslutad proposition till Riksdagen angående allmän skyldighet
för enskilde skogsegare att efter utverkning sörja för återväxt*
Denna proposition blef icke af Riksdagen antagen. Frågan, huruvida
och på hvilket sätt lagstiftningen kunde anses böra ingripa i syfte
att främja vården af enskildas skogar, upptogs derefter ånyo den 12
Oktober 1883, då Domänstyrelsen undfick nådig befallning att rörande
denna fråga afgifva underdånigt utlåtande. Ett sådant utlåtande afgafs
äfven den 26 Maj 1885 och i detsamma anförde Domänstyrelsen beträffande
de s. k. skogsköpen, att det inflytande å skogshushållningen,
dessa köp utöfvat, visserligen dåmera betydligt förminskats dels derigenom,
att skogsegarne, varnade genom följderna af afverkningsrättens
Öfverlåtande för en längre tid, under senare åren inskränkt dylika upplåtelser
till kortare tider, dels till följd deraf att, sedan skogsmarkens
inköpande underlättats genom Eders Kongl. Maj:ts förnyade nådiga
förordning angående hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 Augusti
1881, förvärfvandet af endast afverkningsrätt mindre ofta förekomnm
Detta oaktadt och då dylika upplåtelser ännu kunde utsträckas till så
lång tid som femtio år, hemstälde Domänstyrelsen, under åberopande
af de skäl för upplåtelsetidens inskränkning, som anförts af Norrländska
skogskomitén, att Eders Kongl. Magt täcktes taga under öfvervägande,
huruvida förslag borde utarbetas till lag om inskränkning af tiden för
skogs upplåtande till nyttjande.
Domänstyrelsens utlåtande, som jemväl afsåg åtskilliga andra förhållanden
rörande vården af enskildes skogar, blef den 5 November
1886 inför Eders Kongl. Maj:t föredraget af dåvarande chefen för
Finansdepartementet, hvilken dervid, anslutande sig till Domänstyrelsens
åsigt ätt förbud mot afverkningsaftalens utsträckning till längre tid
vore af behofvet påkalladt, och under antagande att denna tid lämpligen
kunde bestämmas till tio år, hemstälde, att Eders Kongl. Maj: t
måtte uppdraga åt chefen för Justitiedepartementet att lata utarbeta
förslag till sådan lagförändring, att den tid, för hvilken upplåtelse af
afverkningsrätt till skog finge ega rum, blefve inskränkt till högst 10
år; och blef denna hemställan af Eders Kongl. Maj:t bifallen.
6
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
Jemväl från Riksdagens sida föreligger en framställning i förevarande
ämne. Sedan detsamma vid åtskilliga tillfällen gjorts till
föremål för representationens öfverläggningar utan att likväl derutinnan
framstälda förslag vunnit Riksdagens bifall, väcktes vid 1888 års riksdag
motion om sådan ändring i förordningen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 16 Juni 1875, att aftal, som afsåge afverkningsrätt
till skog, ej finge gälla öfver tio år. Motionären ansåge det icke
kunna bestridas, att den enligt nämnda förordning gällande bestämmelse,
att nyttjanderätt till skog finge upplåtas under femtio års tid,
varit till oberäknelig skada för landet i dess helhet och åtskilliga
orter i synnerhet. Om en eller annan hemmansegare i kustbygden,
der skogsmarkerna i allmänhet vore skiftade, vårdslöst brukade sin
skog, vore detta visserligen af mindre betydelse; men att hela socknar
med gemensamma skogsmarker af flera qvadratmils område tillätes
att under femtio års tid, således icke allenast för nuvarande hemmansegare
utan ock för efterkommande, afhända sig all afkomst af hemmanens
värdefullaste tillgång — deras skog — vore af den betydelse
för vissa orter, att dess bestånd på det allvarsammaste äfventyrades.
Förhållandet vore i allmänhet, enligt motionärens uppgift, att, efter
det nyttjanderätt till skogen blifvit upplåten under den i lagen medgifna
längsta tid eller femtio år, hemmanen öfvergått till ny egare.
Att denne, som genom förre egarens upplåtelse blifvit afstängd från
möjligheten att under så betydlig tidrymd tillgodogöra sig något af
hemmanets skog, kämpande med ett ytterst dåligt jordbruk, som svårligen
lemnade afkastning till odlarens utkomst, än mindre bidrag till
skatter och onera, skulle finna läget svårt, vore naturligt, och följden
blefve att, under tyngden af dessa bekymmer, för en jemförelsevis
obetydlig ersättning, nytt aftal om upplåtelse utaf smärre dimensioner
på ytterligare femtio år slötes, så att hans efterträdare genom detta
lika obetänksamma aftal beröfvades möjligheten att använda skogen
för sin utkomst. Något skäl från skogsindustriens synpunkt förelåge
icke, som talade för bibehållande af stadgandet, att nyttjanderätt finge
upplåtas på femtio år, liksom något intrång i jordegares fri-och rättigheter
icke gjordes genom inskränkning i tiden för nyttjanderätt, då den
princip vore fastslagen i gällande lag, att jordegare icke egde rätt att
upplåta nyttjanderätt på obegränsad tid.
Efter det motionen förevarit till behandling inom Lagutskottet,
afgaf Utskottet utlåtande deröfver, uti hvilket Utskottet förklarade sig
öfvertygadt om nödvändigheten deraf, att tiden för beståndet af aftal
om afverkningsrätt till skog inskränktes. Utskottet förestälde sig
dock, hufvudsakligen på de skäl Skogsstyrelsen i sitt utlåtande öfver
7
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
Norrländska skogskomiténs förslag anfört, att eu tid af tio år såsom
maximum möjligen skulle vara för kort; men ett sådant maximum
syntes likväl i hvarje fall icke böra sättas högre än tjugu år. I
öfverensstämmelse med dessa åsigter hemstälde Utskottet, att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
gällande bestämmelser om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd, att
aftal om afverkningsrätt till skog icke finge gälla för längre tid än
högst tjugu år. Utskottets förslag blef af båda Kamrarne bifallet och
Riksdagens skrifvelse i ämnet inkom till Eders Kongl. Maj:t den 20
April 1888.
Uti infordradt underdånigt utlåtande öfver den af Riksdagen
sålunda gjorda framställning har Domänptyrelsen åberopat det yttrande
styrelsen, enligt hvad ofvan blifvit omförmäldt, förut afgifvit
beträffande förevarande fråga, samt dervid tillika, under tillkännagifvande
att vid de upplåtelser af afverkningsrätt, som egt rum å kronoparlcer,
tiden för upplåtelsernas bestånd i några fall måst utsträckas
öfver tio år, anfört att, med hänsyn härtill och då ersättning eller
lösen för kostnad vid allmän flottleds inrättande enligt nådiga flottningsstadgan
den 30 December 1880 fördelades på eu tid af till och
med tjugu år, kortare tid än den sistnämnda icke lämpligen syntes
kunna bestämmas såsom maximum för ifrågavarande aftal.
De uttalanden, som sålunda i förevarande ämne föreligga från
särskilde komiterade och sakkunniga myndigheter och hvilka jemväl
vunnit anslutning inom Riksdagen, synas mig innebära fullt giltiga
skäl för antagande att, äfven om under senare tider upplåtelserna af
afverkningsrätt till skog till antalet minskats och jemväl, i fråga om
tiden för deras bestånd, mindre ofta än förut varit fallet, utsträckas
till den längsta, som enligt nu gällande förordning om tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 16 Juni 1875 är medgifven, eller femtio
år, en lagförändring i syfte att inskränka denna tid, för så vidt
aftal om afverkningsrätt till skog angår, likväl är af verkligt behof
påkallad. Jag anser mig derföre böra för Eders Kongl. Maj:t framlägga
förslag till en dylik lagförändring. Dervid har jag i fråga om
den tid, som lämpligen bör bestämmas såsom den längsta för ifrågavarande
aftal, med hänsyn till Riksdagens beslut i ämnet och på grund
af hvad Domänstyrelsen derom anfört, slutit mig till den af nämnda
styrelse uttalade åsigt, att en tid af tjugu år bör stadgas såsom maximum
för beståndet af dessa aftal.
Såsom redan är erinradt, afsåg den Norrländska skogskomiténs
förslag uti ifrågavarande hänseende endast sådana afverkningsrätts
-
I
8 Kongl. Maj it s Nåd. Proposition N:o 26.
aftal, med kvilka upplåtelse af sjelfva skogsmarken ej var förenad.
Emot en dylik begränsning af nu ifrågasatta stadgande möta dock
betänkligheter. Visserligen torde aftal, genom hvilka,. jemte afverkningsrätt,
äfven marken upplåtits, hittills jemförelsevis sällan hafva
förekommit och betydelsen af dylika aftal har ytterligare minskats af
den omständigheten, att genom nådiga kungörelsen den 5 Juni 1874,
om förändrad lydelse af § 8 i då gällande förordning angående ^grunderna
och vilkoren för hemmansklyfning och jordafsöndring, i vår lagstiftning
införts och sedermera genom förordningen den 6 Augusti 1881
upprepats förbud att under nyttjanderätt från hemman afsöndra jord,
»som hufvudsakligen består af skogsmark)), till större rymd än en femtedel
af hemmanets hela egoområde. Men förhållandena skulle möjligen
snart gestalta sig annorlunda, derest genom stadgande i lag tiden
för upplåtelse af afverkningsrätt inskränktes endast i de fall, då
marken ej tillika upplåtits. Åtminstone i de norra orterna,, der
nyttjanderätt till marken utan rätt till skogen har föga eller intet
värde för jordegaren, skulle den jordegare, som ville upplåta afverkning.srätt
till sin skog för längre tid, än nämnda stadgande medgåfve, till
äfventyrs icke draga i betänkande att, för att bereda aftalet derom
laglig giltighet, i sammanhang med afverkningsrätten upplåta jemväl
sjelfva marken. Sålunda skulle sistnämnda slags afverkningsrättsaftal
kunna blifva regel i stället för att förut hafva utgjort undantag, hvaraf
äfven blefve en följd att verkan af berörda stadgande blefve i de flesta
fall illusorisk.
Jag anser derföre stadgandet böra sa affattas, att det varder
tillämpligt jemväl å sådana aftal om afverkningsrätt, genom livilka
upplåtelse sker af den mark, hvarå skogen växer.
Dervid måste dock åt stadgandet gifvas sådan begränsning, att
det icke omfattar arrende- eller andra aftal, hvilka innefatta, jemte
afverkningsrätt till skog och nyttjanderätt till marken, hvarå skogen
växer, tillika annan upplåtelse, som med afverkningsrätten ej eger
omedelbar gemenskap, och ej heller aftal om rätt till utverkning endast
till husbehof. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att om stadgandet
formuleras så, att den deri afsedda tidsinskränkningen förklaras
gälla för aftal, som allenast afse rätt till utverkning af skog till afsalu
med eller utan besittningsrätt till marken, ett dylikt stadgande synnerligen
lätt kan kringgås. Härtill skulle exempelvis ej behöfvas mera
än att genom afverkningskontraktet uppläts, jemte afverkningsrätten,
ett eller flera mer eller mindre värdelösa ängstycken eller utslåtter.
Stadgandet skulle med sådan formulering i de flesta fall blifva betydelselöst.
Till förekommande häraf torde detsamma lämpligen kunna gifvas
9
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 26.
sådan lydelse att det förklaras gälla för aftal som allenast eller hufvudsakligen
afse rätt till skogsafverkning. Ordet »hufvudsakligen)) lemnar
visserligen ett ganska vidsträckt utrymme för domarens pröfning i
olika fall, men någon afsevärd svårighet vid tillämpningen torde dock
ej deraf föranledas. Enahanda åskådningssätt ligger nemligen, såsom
förut blifvit erinradt, till grund för ofvan citerade, i förordningen angående
hemmansklyfning och jordafsöndring förekommande bestämmelse,
att jord, »som hufvudsakligen består af skogsmark», i visst
angifvet fall ej må afsöndras annorlunda än under eganderätt. Någon
svårighet vid tillämpningen af sist berörda bestämmelse har mig veterligen
icke försports samt lärer väl ej heller hafva förekommit, eftersom
bestämmelsen, som först inflöt i 1874 års kungörelse, bibehållits
i 1881 års förordning.
På grund af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes för det ändamål, § 87 Regeringsformen omförmäler,
inhemta Högsta Domstolens yttrande öfver följande
»Förslag till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
Med upphäfvande af förordningen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 16 Juni 1875 förordnas som följer:
§ I
Aftal,
hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på
viss tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast
eller hufvudsakligen upplåtelse af rätt till utverkning af skog till afsalu,
vare det ej gällande öfver tjugu år.
§ 2-
Aftal om nyttjanderätt till hus eller tomt i stad eller till del
deraf så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, gälle ej öfver tio
år. Om nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej hörer, vare lag
som angående nyttjanderätt till fast egendom å landet i § 1 är stadgadt.
Denna lag skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 18 . .»
På tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad
Departementschefen sålunda hemstält.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
Bih. till Biksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Afd. 15 Häft.
2
10
Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Majits
Högsta Domstol Tisdagen den 26 Februari 1889.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråd eu: Wretman,
Svedelius,
Östergren,
Glimstedt,
Ahlgren,
S KARIN,
Lilienberg.
l:o.
Expeditionschefen Isberg föredrog i underdånighet:
Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet den 1 innevarande månad, hvarmedelst,
för det ändamål § 87 Regeringsformen omförmäler, Högsta
Domstolens yttrande bli f Vi t infordradt öfver följande:
.»Förslag till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
Med upphäfvande af förordningen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 16 Juni 1875 förordnas som följer:
§ I
Aftal,
hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet på viss
tid upplåtes, må ej gälla öfver femtio år. Afser aftalet allenast eller
hufvudsakligen upplåtelse af rätt till afverkning af skog till afsalu,
vare det ej gällande öfver tjugu år.
Kongl.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
11
§ 2.
Aftal om nyttjanderätt till lins eller tomt i stad eller till del deraf
så ock till jord, som till hus eller tomt hörer, galle ej öfver tio år.
Om nyttjanderätt till stadsjord, som till tomt ej hörer, vare lag som
angående nyttjanderätt till fast egendom å landet i § 1 är stadgadt.
Denna lag skall lända till efterrättelse från den 1 Januari 18 . .»
Högsta Domstolen fann ifrågavarande lagförslag icke föranleda
annan anmärkning, än att, då de i sista punkten af § 1 förekommande
orden »till afsalu», hvilka, enligt hvad ofvan nämnda statsrådsprotokoll
syntes angifva, införts i förslaget i ändamål att utmärka att den genom
detsamma stadgade inskränkning i tiden för beståndet af aftal
om afverkningsrätt till skog ej afsåge upplåtelser af skogsafverkning
allenast till husbehof, möjligen kunde lemna rum för misstydning och
gifva anledning till antagande att punkten icke vore tillämplig å andra
afverkningsaftal än sådana, i hvilka upplåtaren uttryckligen medgifvit,
att till afverkning upplåten skog finge säljas och således, exempelvis,
icke å aftal, hvarigenom hela skogstrakter upplätes åt jernbruk att
afverkas för kolning, samt den med orden »till afsalu» åsyftade begränsning
af förslagets bestämmelser uti ifrågavarande punkt syntes,
äfven om dessa ord uteslötes, vara tillräckligt noggrant angifven genom
punktens innehåll i öfrigt, Högsta Domstolen ansåg orden »till
afsalu» böra ur förslaget utgå.
Härförutom ville Högsta Domstolen fästa uppmärksamheten derå,
att den genom förslaget ifrågasatta lagförändring förutsatte en omredaktion
af § 2 mom. 1 i förordningen angående hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 Augusti 1881, i syfte att bringa der förekommande
bestämmelse angående tiden, under hvilken jord må under
besittningsrätt afsöndras, i öfverensstämmelse med förslaget.
Ex protocollo
Carl Boheman.
12
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott
Fredagen den 15 Mars 1889,
i närvaro af:
Hans Excellens Herr Statsministern Friherre Bildt,
Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve
Ehrensvård,
Statsråden: Herr Lovén,
Friherre von Ottek,
von Krusenstjerna,
Wennerberg,
Friherre Palmstierna,
Friherre von Essen,
Örbom,
Friherre Åkerhielm,
Justitieråden: Ahlgren,
Herslow.
Chefen ''för Justitiedepartementet Statsrådet Örbom anmälde i
underdånighet:
Högsta Domstolens yttrande öfver det till Domstolen remitterade
förslag till lag angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd.
Efter att hafva redogjort för innehållet af berörda yttrande anförde
Departementschefen följande:
»Orden »till afsalu» hafva, på sätt Flögsta Domstolen anmärkt,
införts i förslaget för att utmärka, att den genom detsamma stadgade
inskränkning i tiden för beståndet af aftal om afverkningsrätt
till skog ej skulle ega tillämplighet i fråga om sådana aftal, genom
hvilka skogsafverkning upplåtits allenast till husbehof. Visserligen
torde afverkningsrätt af sistnämnda slag i allmänhet upplåtas endast i
13
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
sammanhang med nyttjanderätt till hemman eller jordbrukslägenhet,
och för sådana fall är den begränsning, som ligger i orden »till afsalu»,
ej erforderlig, enär den punkt af förslaget, hvari dessa ord förekomma,
är så affatta^ att, äfven om desamma derifrån uteslutas, punkten i allt
fall icke blifver å dylika aftal tillämplig. Men aftal kunna äfven förekomma,
som allenast eller hufvudsakligen afse rätt till afverkning af
skog till husbehof. Innehafvaren af en afsöndring på 50 år kan, till
exempel, sedan afsöndringskontraktet någon tid egt bestånd, finna med
sin fördel förenligt att genom aftal med egaren till hemmanet, hvarifrån
afsöndring^ skett, betinga sig för sin återstående besittningstid
rätt till skogsfång för husbehof å hemmanets mark; och i ett sådant
fall torde, derest orden »till afsalu» eller annat motsvarande uttryck ej
funnes i förenämnda punkt af förslaget införda, med skäl tvifvelsmål
kunna uppstå, huruvida icke punkten vore å ett dylikt aftal tillämplig.
En bestämning af den betydelse, som med orden »till afsalu» åsyftats,
torde derföre lämpligast höra i punkten bibehållas. Hvad sjelfva uttrycket
»till afsalu» beträffar, hvilket Högsta Domstolen ansett icke vara
fullt tydligt, får jag erinra att enligt den vanliga terminologien i gällande
författningar uttrycken »till afsalu» och »till husbehof» användas
såsom motsättningar till hvarandra och att det förra alltid ansetts
innebära befogenhet icke allenast att försälja utan i allmänhet att fritt
förfoga öfver ifrågavarande skogsprodukter vare sig till försäljning
eller byggnad eller kolning eller hvad ändamål det vara må. Någon
misstydning i anmärkta hänseende lärer således icke vara att befara,
men då Högsta Domstolen uttalat en annan åsigt, torde orden »till afsalu»
lämpligen böra utbytas mot orden »annorledes än till husbehof»
hvilka icke lemna rum för någon betänklighet.
Såsom Högsta Domstolen erinrat förutsätter naturligtvis nu ifrågasatta
lagförändring en omredaktion af § 2 mom. 1 i förordningen angående
hemmansklyfning och jordafsöndring den 6 Augusti 1881, och
lärer chefen för Civildepartementet, till hvars föredragning denna till
eu ekonomiska lagstiftningen hörande förordning hänföres, icke underlåta
att derest nu ifrågasatta lagförslag af Riksdagen antages, hos
Eders Kongl. Maj:t gorå framställning om deraf föranledda ändringar
i berörda förordning.
På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Edérs
Eongl Maj:t tacktes föreslå Riksdagen att antaga en lag af den ly
,
,.e , ifrågavarande förslag, med den af mig här ofvan omförmälda
iorandnng, innehåller.»
Chefen för Civildepartementet Statsrådet von Ivrusenstjerna förklarade
sig beredd att, derest ifrågasatta förslag blefve lag, hos Kongl.
Bih. till Biksd. Prot. 1889. 1 Sami. 1 Åfd. 15 Raft. 3
14
Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.
Maj:t föreslå sådan ändring i gällande förordning angående hemmansklyfning
och jordafsöndring, att deri förekommande bestämmelse angående
tiden, under hvilken jord må under besittningsrätt afsöndras,
bragtes i öfverensstämmelse med förslaget.
Justitierådet Ahlgren åberopade hvad vid förslagets granskning
i Högsta Domstolen blifvit mot detsamma anmärkt.
Till ofvan omförmälda, af föredragande Departementschefen
gjorda, af Statsrådets öfrige ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lemna bifall; och skulle till följd häraf aflåtas
nådig proposition till Riksdagen af det innehåll bil.
litt. A vid detta protokoll utvisar.
Ex protocollo
C. P. Hagbergh.
STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1889.