Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 4.

1

>’:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 27 Febr. 1889, kl. 1 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning
af väckt förslag angående meddelande af föreskrifter
för vissa näringsidkare att styrka sig ega kunskap
i bokföring.

I en till Företa Kammaren afgifven motion n:o 2, som blifvit till
k am mai ens andra tillfälliga utskott remitterad, liar herr von Tdauma arten
föreslagit: att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det Honom
täcktes besluta, att den, hvilken önskar idka handel eller annan rörelse,
hvaröfver enligt lag bok bör hållas, skall vara skyldig att, innan dylik
rörelse medgifves, hos den myndighet, hos hvilken anmälan om den
tillämnade rörelsen lagligen skall göras, genom intyg från handelsinstitut
eller någon af de sakkunnige personer, som Konungens befallningshafvande
ega för ändamålet förordna, styrka, att sökanden innehar
erforderlig kunskap i sådan bokföring, som enligt gällande författning
åligger dylik näringsidkare; samt att de, hvilka redan utöfva dylik
rörelse, icke må tillåtas att dermed fortfara, derest de icke inom sex
månader, efter det nu ifrågasatta lag varder utfärdad, på enahanda sätt
visa sig ega nödig kunskap i bokföring.

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 3 Höft.

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Saknaden af sådana bestämmelser, som motionen åsyftar, uppgifves
hafva medfört den olägenhet, att handels- och fabriks-rörelse
utöfvats af personer, som varit oförmögne att fullgöra skyldigheten att
föra liandelsböcker, samt att personer, som af sådan anledning underlåtit
att ordentligt föra böcker, blifvit, då de råkat på obestånd, lagförda
oah fälda till straff, från hvilka de icke ens kunnat utverka sig
Kongl. Mapts .af gunst och nåd meddelade befrielse. Vidare anförde
motionären, att det vore betänkligt, om eu handtering finge fortfarande
utöfvas af den, som är alldeles oförmögen att fullgöra hvad lagen stadgar
om skyldighet att till sina medmenniskors säkerhet iakttaga vissa
försigtighetsåtgärder, och han befarar, att hädanefter såsom hittills förluster
skola drabba oförskyldt lidande samt att äfventyrliga förvecklingar
skola uppstå, derest icke rättelse sker i rådande missförhållanden, orsakade
af bristande kunskaper hos ifrågavarande näringsidkare.

1846 års fabriks- och handtverksordning förpligtade enhvar, som
ville med biträde af andre än hemmavarande barn och husfolk till salu
åstadkomma handtverksarbeten, att styrka sig kunna skrifva läsligt och
räkna quatuor species i enkla tal, och handelsordningen af samma år
fordrade såsom vilkor för handelsrätt, bland annat, att den sökande
skulle kunna skrifva läsligt och räkna quatuor species i enkla tal samt
föra bok och räkning på det för handeln i allmänhet öfliga sätt, derom
bevis skulle åtfölja anmälan, hvarefter tillståndsbevis kunde meddelas
till utöfvande af yrke eller handel.

Skyldigheten att ådagalägga ett visst kunskapsmått borttogs vid
utfärdande af 1864 års nådiga förordning om utvidgad näringsfrihet,
hvaremot föreskrifterna i kongl. förordningen den 4 maj 1855 angående
liandelsböcker och handelsräkningar fortfarande gälla. I stället
för ansökan om rättighet, som efter pröfning af ingifna betyg kunde
genom särskilt tillståndsbevis af myndighet meddelas, erfordras numera
endast anmälan, åtföljd af bevis om god frejd,. samt derom att
den, som vill idka handel eller yrke, råder öfver sig sjelf och sin
egendom.

Motionen afser således ej blott återinförandet af de bestämmelser,
hvilka år 1864 såsom obehöfliga eller olämpliga ur författningen
uteslutits, utan fordringarna skärpas i så måtto, att hvad som förut gälde
endast handlande skulle hädanefter komma att gälla äfven fabrikanter
och handtverkare. Det torde derför vara skäl att tillse, om erfarenheten
ådagalagt behofvet att återgå till ett förfaringssätt, som en gång
blifvit öfvergifvet eller, med andra ord, om de anförda olägenheterna och
vådorna af den utvidgade näringsfriheten kunna föranleda införandet

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4. 3

af de föreskrifter, som motionären eftertraktar, samt om de föreslagna
åtgärderna må anses egnade att afhjelpa det öfverklagade onda.

Äfven om, såsom utskottet tager för gifvet, talet om angelägenheten
att handlande in. fl. bibringas nödiga insigter, på det att de
icke må inledas i frestelse att åtaga sig hvad de icke kunna utföra och
derigenom utsätta sig för lagens straffande hand, om medmenniskors
skyddande mot oförskylda lidanden samt om äfventyrliga förvecklingars
förebyggande m. m. icke innebär något uppsåt att inskränka näringsfriheten,
anser dock utskottet att de föreslagna bestämmelserna skulle
från utöfvande af eu nyttig verksamhet afhålla eller förhindra mången,
som med stöd af nu gällande förordning ville och kunde med framgång
egna sig deråt. Utskottet kan ej dela motionärens uppfattning
derom, att lagstiftaren bör sträcka sin välmenande omsorg om medborgares
väl ända derhän, att enhvar skall genom lag skyddas mot
egen enfald eller egna förseelser, utan håller före, att lagens uppgift i
allmänhet är att skydda medborgare mot öfvergrepp mot andra, och
enhvar som vill idka handel eller jrrke må tillse, att han sjelf besitter
eller eljest förfogar öfver det vetande, som erfordras för verksamhetens
utöfvande, och hvars saknad kan under vissa omständigheter medföra
påföljd af straff. Förhållandet lärer ock vara, att det i regeln icke
är oredighet utan oredlighet vid böckers förande eller ock fullständig
underlåtenhet derutinnan, som vållat, att försumlig handels- eller yrkesidkare
blifvit dömd såsom vårdslös gäldenär, likasom ock att lidna förluster
icke i allmänhet torde vara föranledda af underlåten eller till
arten underhaltig bokföring å näringsidkarens sida, i hvilket afseende
utskottet vill erinra, hurusom ej sällan inträffat, att just genom en öfverlägsen
skicklighet i bokföring, som förmått föra räkenskaperna så
att sanna förhållandet döljes, lättrogne eller mindre skarpsinnige personer
blifvit bedragne. Utskottet kan derför icke finna, att ökad
trygghet för allmänheten skulle vinnas genom föreskrifter om vissa
kunskapsprofs afläggande såsom vilkor för rätt att idka handel eller
yrke.

Hvad beträffar de i motionen omnämnda äfventyrliga förvecklingarna,
kunna sådana visserligen uppstå genom brist på fullständiga
och korrekta annotationer, men dessa förvecklingar torde ej vanligtvis
medföra förlust för andre än den försumlige, hvaremot den ordentlige
och noggranne affärsmannen alltid skall vid utredning af en genom
motparten intrasslad uppgörelse befinnas vara den starkare vid bevisande
af sina rättsanspråk.

4

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Det sätt, på hvilket motionären söker att lösa den föresätta uppgiften,
synes icke rättvist, då lian ifrågasätter, att de, Indika redan utöfva
rörelse, hvarom nu är fråga, skola inom viss tid aflägga kunskapsprof
och derom afgifva intyg, äfven om ingen anmärkning kunnat framställas
mot det sätt, på hvilket rörelsen bedrifvits, må hända under många
år, och det förefaller ej heller praktiskt, då motionären fordrar betyg
öfver aflagda kunskapsprof från handelsinstitut eller från af Konungens
befallningshafvande utsedde sakkunnige personer. En lag bör nemligen
endast under tvingande omständigheter erhålla retroaktiv verkan, och
obilligt vore, att de, som en gång på grund af då gällande lag undfått
en viss rättighet, skulle för att få fortsätta dess utöfvande underkastas
nya strängare fordringar af beskaffenhet att innebära annat eller mera
än uppfyllande af vissa formella ordningsföreskrifter. Nuvarande handels-
och yrkesidkare äro icke förhindrade att genom hos dem anstälde
biträden verkställa sin bokföring, om de sjelfve sakna tillräckliga kunskaper
dertill, men genom bifall till motionen skulle denna utväg dem
fråntagas, och den ovilkorliga följden blifva den, att mången gammal
man, som hade svårt att inhemta nya kunskaper, nödgades upphöra med
en verksamhet, gagnande för honom sjelf, hans familj och för den allmänhet
han hittills betjenat. De föreslagna intygen skulle utfärdas af
handelsinstitut eller af personer, som Konungens befallningshafvande
egde förordna, och det blefve väl i de flesta fall det senare slaget af
examinatorer, som komme att anlitas, alldenstund handelsinstitut icke
förekomma öfverallt i landet, och antagligen skulle, åtminstone i de
vidsträcktare länen, Konungens befallningshafvande nödgas förordna
flere, sådane examinatorer, på det att beqväm tillgång dertill måtte finnas
inom alla orter, hvarvid ej bör lemnas oanmärkt möjligheten deraf,
att ett af dylik examinator inom ett län utfärdadt betyg icke komme
att gälla inför den profvande myndigheten inom ett annat, hvilket i sin
ordning skulle hafva till följd, att t. ex. vid flyttning en näringsidkare
tvingades att underkasta sig nytt prof.

Motionären har icke föreslagit, och utskottet finner icke utväg
att bereda medel till examinatorernas aflöning, och utan ersättning lärer
väl ingen finnas villig att anställa examina och deröfver afgifva betyg.

Då nu ingenstädes föreskrifves, att fabrikant, handlande eller
handtverkare skall sjelf föra sina böcker, och det torde få anses tillräckligt
betryggande för allmänheten, att underlåtenhet vid fullgörande
af lagens bud är belagdt med straff, får utskottet, som visserligen anser,
att eu mera utbredd noggrannhet och redighet med afseende på
handelsböcker och handelsräkningar vore högeligen önskvärd, men som

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N;o 4.

tillika förmenar sig hafva ådagalagt olämpligheten af de föreslagna åtgärderna,
vördsamt hemställa,

att herr von Baumgartens motion icke må till
någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1889.

På utskottets vägnar:

GUST. TAMM.